De stora rättsskandalerna

På pingstaftonen 1964 skall den då 14-årige Sture Bergwall alias Thomas Quick
ha åkt från Korsnäs i Dalarna till Växjö i Småland. Fram och tillbaka blir det en
resa på 80 mil. Syftet med resan skulle ha varit att homosexmörda en pojke i
samma ålder. Hade det inte varit närmare till Falun eller Borlänge?

Dagen efter på pingstdagen hittades den döda kroppen av 15-årige Thomas

Blomgren. Pojken var strypt och sågs senast kvällen innan när han besökt Folkets
park i Växjö. Många år senare kommer Thomas Quick att erkänna mordet på
Thomas Blomgren, ett mord som då hunnit bli preskriberat.

På 1 maj och året är 1912, står den då 14-årige Kurt Haijby på borggården
utanför Slottet och säljer majblommor. Han är där med två jämnåriga pojkar och
samtliga är klädd i scoutuniformer. Majblommorna säljs till förmån för barn som
behöver extra stöd i livet.

På Slottet sitter en konung – vår egen Gustav V – och tittar ut genom

slottsfönstret. Då får han syn på de tre pojkarna. Den pojke som står i mitten
väcker hans sexuella lust. Det ingen vet är att Sveriges konung är homosexuell.
Kungen går ut på borggården och fram till pojkarna. En majblomma kostar 10 öre.
Kungen är mycket frikostig och ger de tre pojkarna 10 kronor vardera. Pojkarna
trodde att kungen ville köpa samtliga majblommor, men så var det inte. Han
köpte en majblomma för 30 kronor och den majblomma som blev kungens
överräcktes av den pojke som stod i mitten och som senare bytte ut efternamnet
Johansson till det mera adliga Haijby. Kungen kunde inte hålla tillbaka sina
känslor utan drog till sig pojken och kramade honom.

Det som hände på borggården var den tidiga upprinnelsen till den så kallade
Haijbyaffären. En homosexuell relation som torde ha pågått i mer än 20 år. När
den började och när den slutade är inte exakt fastställt men kung Gustav V blev
92 år och den sexuella relationen pågick som intensivast under hela 1930-talet.
Eftersom kungen inte kunde höras på grund av sin immunitet, så råder oklarhet
om den sexuella relationens längd. För att skydda kungen och rädda monarkin
var det också en skara trotjänare som invände att det saknades hållbara bevis för
Haijbys påstående om att han och kungen skulle ha haft en sexuell relation.

Den så kallade Haijbyaffären var 1990-talets största rättsskandal där högt

uppsatta potentater och det politiska etablissemanget lyckades hålla svenska
folket ovetande från 1912 och fram till 1952.

JK presenterade sin utredning i februari 1952. Regeringen informerades om

utredningens innehåll och slutsatser, samtidigt meddelades att utredningen hade
hemligstämplats i 50 år.

Locket på metoden visade sig inte vara vattentät. Vissa omständigheter nådde
ändå ut till allmänheten. Regeringen höll bland annat ett krismöte i december
1947 och inrikesminister Eije Mossberg inledde mötet med de klassiska orden
1
”Vår konung är homosexuell”. Finansminister Ernst Wigfors replikerade
omedelbart. ”Vid hans ålder? Så viril”.

Drygt 40 år senare sitter Thomas Quick på Säters säkerhetsavdelning dömd för

bland annat sexuella övergrepp på tonårspojkar och en knivskärning i Uppsala.
Quick har vid två tillfällen dömts till rättspsykiatrisk vård och har nu i terapi
börjat erkänna sig skyldig till en lång rad ouppklarade mordfall alternativt
försvinnanden.

I december 2008 avslöjar Quick att han ljugit om samtliga mord. Han hade inte
begått ett enda av dem. Quick som tidigare missbrukat narkotika säger nu att
han belönades med hemliga frigångar, samt att han rikligen belönades med
narkotikaklassade preparat bara han berättade om ”sina” mordgärningar. I sitt
neddrogade tillstånd kunde han se sig själv som mördare. Det var enligt Quick
som att se på en skräckfilm.

Kurt Haijby å sin sida insåg att han kunde tjäna pengar på sin roll som kungens
”älskare” och kunde han därför med jämna mellanrum kräva ansenliga belopp för
sina insatser i konungens sängkammare.

Allt eftersom Haijby ställde ekonomiska krav mot hovet - pengarna måste ju tas
ur hovstaten – så minskade antalet sextillfällen för att till slut helt upphöra. Trots
att den sexuella kontakten var bruten så fortsatte Haijby att kräva pengar, men
nu med hotet att annars avslöja sin sexuella relation till kungen, vilket skulle ha
varit en stor skandal. 1864 års strafflag förbjöd homosexuella kontakter och fram
till 1944 var den kungliga homosexuella aktiviteten straffbar och jämställdes
gärningen som likställd med otukt med djur. Maxstraffet för varje gärning var 2
år. Homosexualitet ansågs strida emot naturen.

Haijby var enligt egen utsago inte homosexuell. Tvärtom blev han gift och när
hustrun Anna fick veta om den homosexuella relationen med kungen så tog hon
genast ut skilsmässa.

Gustav V:es hustru, drottning Viktoria fick så småningom kännedom om vad som
förekommit bakom hennes rygg. Någon skilsmässa blev det inte, men hon
vistades i långa perioder utomlands, bland annat på Capri och i Rom. Lämpligt
nog fick hon kungens tillåtelse att ha med sig sin livmedicus., läkaren Axel
Munthe och det var allmänt känt i de inre kretsarna att de var mycket förälskade i
varandra. Drottning Viktoria slapp uppleva Haijbyskandalen och avled redan
1930.

Precis som Thomas Quick hölls Haijby tidvis inspärrad på mentalsjukhus ibland
under långa perioder. Ryktena spred sig när Haijby började åka omkring i en
nyinköpt Cadillac. Han kallade sig nu för direktör och gjorde också anspråk på att
kallas slottsherre. Helt uppenbart förelåg nu en utpressningssituation, men det
stora problemet var att chefsöverläkaren på Beckombergas mentalsjukhus
vägrade att förklara Haijby som sinnessjuk.

Efter påtryckningar från hovet så ingicks en kompromiss. Haijby fick riklig tillgång
vad gällde frigång och i perioder räckte det med att hans hatt och överrock
2
hängde på en krok utanför hans rum. Haijby blev ett problem för
chefsöverläkaren och därför skrevs han till slut ut från Beckomberga.

Andra alternativ prövades. Hovet bekostade en flygresa till USA. Utrustad med en
rejäl summa pengar skulle Haijby börja ett nytt liv i USA, men efter en kort tid var
han tillbaka igen och pengarna var helt förbrukade bland annat för en lyxhytt på
atlantångaren Gripsholm. Pengarna som han betalade med bar dessutom Gustav
V porträtt.

Nya försök gjordes bland annat placerades Haijby i Tyskland. Där anklagades han
för sexuellt umgänge med pojkar och satt häktad under en kortare tid.

Den 2 februari 1939 kom Gustav V till Berlin på en snabbvisit, och träffade bland
annat fältmarskalk Herman Göring och dekorerade han fältmarskalken med
”Storkorset av Svärdsorden”. Därefter hade Göring och kungen ett slutet möte,
vad som där sades har inte läckt ut. Dagen efter kungens besök så arresteras
Haijby av Gestapo och tvingas ånyo att sitta inspärrad. Den nya anklagelsen var
otukt med pojkar på olika hotellrum i Berlin. Han döms sedan till 9 månaders
fängelse och när straffet är avtjänat arresteras han återigen av Gestapo.

Gestapo tar nu kontakt med svensk polis och erbjuder en ny lösning av

problemet. Om ni vill kan vi överföra Haijby när han skall friges från fängselset,
till ett av våra koncentrationsläger där som bekant ingen kommer levande ut.

Det är högst sannolikt att kungen blev tillfrågad om förslaget och att han då sa
nej. Efter avtjänat straff kom Haijby tillbaka till Sverige.

När det gäller Thomas Quick så får han ingen nåd av de personer som
cementerat hans vistelse på Säter. Där skall han sitta livet ut säger ansvariga
läkare, samt också hans chefspsykolog Birgitta Ståhle. Thomas Quicks
försvarsadvokat Claes Borgström har i SVT-dokumentären nummer 2 uttalat att
även om Thomas Quick får resning och slutligen frias så skall han ändå förvaras
på Säterkliniken livet ut. Det säger idag den advokat som varit Quicks offentlige
försvarare. Ett uttalande som måste anses vara höjden av förräderi. Advokat
Borgströms förräderi gentemot sin tidigare klient anmäldes till
Advokatsamfundets disciplinnämnd av Quicks bror Sten Ove Bergwall. Svaret
blev att vi utreder inte detta. Du har inte talerätt.

Chefsåklagaren van der Kwast har för egen del uttalat att Quick tagit tillbaka sina
tidigare morderkännanden enbart för att få komma ut i frihet. Samtidigt lägger
också han fram budskapet att Quick är en farlig seriemördare som aldrig kan
friges.

Hur blev då upplösningen av Haijbyaffären? Haijby arbetade intensivt för att göra
skandalen känd för allmänheten och lät därför trycka upp en bok med titeln Patrik
Kajson går igen.

De personer inom hovet som hade ansvar för kungens välbefinnande och för
hans ära och heder samrådde direkt med honom och kungen gav beskedet: Vi
slutar med utbetalningarna till Haijby men det får inte bli någon skandal. Gör ett
3
avslut på hela affären till så billigt pris som möjligt. Så löd det kungliga beskedet.
Tillvägagångssättet för detta avslut överläts helt och hållet på överståthållaren
Torsten Nothin, samt chefen för hovförvaltningen Oscar Swensson.

Åtgärd nummer ett var att JK fick i uppdrag att utreda vad som hänt. Kungen var
ju misstänkt för brottsliga homosexuella kontakter i vart fall fram tills
lagändringen 1944. Haijby var dessutom endast 14 år när den första kontakten
togs på Borggården 1912. Den fortsatta relationen var efter 1944 endast en
moralfråga eftersom straffbarheten för homosexuella relationer togs bort då. Det
som inte kunde lagstiftas bort var vanäran.

Samma situation har inträffat i Quickmordsrättegångarnas efterspel. De som

utfört misstänkta straffbara gärningar, till exempel chefsåklagare van der Kwast,
förhörsledaren Seppo Penttinen och chefspsykologen Birgitta Ståhle undgår straff.
De till och med undgår brottsutredning på grund av preskriptionshindret, vilket
RÅ använde som grund för att inte väcka åtal mot någon av de inblandade.

Men det finns ytterligare en tydlig parallell vid en jämförelse mellan

Haijbyskandalen och Quickskandalen.

Gustav V var från början brottslingen i dramat genom utövande av förbjuden

homosexuell handling. Överståthållaren Torsten Nothin var högste chef för
polisledningen i Stockholm och gav nu följande order: Haijby skulle åtalas för
otukt med minderåriga pojkar men också för mångårig utpressning mot hovet.

Uppdraget gick till Riksåklagaren, som omedelbart agerade genom att låta gripa
Haijby i dennes villa i Norra Ängsby utanför Stockholm. Redan andra dagen i
häktet beordrades att Haijby skulle genomgå det vi idag kallar stor
sinnesundersökning. Undersökande läkare var dock inte övertygad, men tyckte
att Haijby skulle överflyttas till Beckomberga för förvaring och observation, allt i
väntan på rättegången.

RÅ fullföljde åtalet och Haijby dömdes slutligen till 6 års fängelse. Han
försvarades i Hovrätten av en ung jurist – Henning Sjöström – som sedan blev en
mycket framgångsrik brottmålsadvokat.

Haijby var nu oskadliggjord – trodde man – särskilt eftersom rättegången varit

helt sluten och endast domslutet blev offentligt. Allt som rörde rättegången
hemligstämplades i 70 år. Ingenting skulle kunna bli offentligt så länge alla
inblandade var vid liv. När alla var döda så fanns det ingen att anklaga.

Inför rättegången kom så en obehaglig överraskning för alla de som sökte efter
sanningen. Folk i allmänhet hade förlitat sig på JK och dennes oväld. Istället
meddelade JK följande: Det finns inga som helst bevis för att myndigheterna
agerat olagligt på något sätt och ingen av de höga herrar som skyddat den
verklige brottslingen, vår egen dåtida kung skulle ställas till svars och kungens
brottsliga agerande upphörde som sagt 1944 genom en lagändring.

4
Vi har nu samma situation vad gäller Thomas Quick. De verkliga mördarna har
genom JK:s och van der Kwasts med fleras agerande gått fria. Den skara jag
kallat ”fuskarna” slipper åtal och går också fri.

JK har vägrat att utreda Quickskandalen, trots att allmänheten vill veta om Quick
är en farlig seriemördare eller är han oskyldigt dömd för 8 mord?

JK beslöt i november 2006 att inte inleda förundersökning mot någon av de

personer som skapat den stora rättsskandalen. Han behövde inte
sekretessbelägga förundersökningsmaterialet eftersom det varit offentlig
handling – med få undantag – alltsedan respektive morddom vunnit laga kraft.

I Haijbyskandalen däremot så sattes den röda sekretesstämpeln på hela

utredningen. Detta för att skydda kungen och hovet. Sekretessåtgärden fick som
konsekvens att allmänheten inte fick någon som helst information. Locket lades
nu på för en tid av 50 år.

I Quickskandalen valde JK en annan väg. Eftersom han inte kunde

sekretessbelägga ett material som tidigare och fortfarande varit och är offentligt,
så valde JK att i sitt avslagsbeslut göra sina klassiska uttalanden om gedigna
domar och ett professionellt polis och åklagararbete. Du som nu tagit del av
denna dokumentärbok kan bilda dig en egen uppfattning om JK är budbärare av
sanningen.

Inga ledande frågor, ingen upprepning av frågor, inga frågor som innehåller
svaret, inget material av betydelse har lämnats utanför vid
domstolsförhandlingarna. Numera vet du att JK har ljugit inför svenska folket och
det gäller inte bara det som står i hans avslagsbeslut utan det har skett i stor
omfattning genom TV-framträdanden och debattartiklar i riksmedia.

Vilka vill då JK skydda genom sitt mycket klandervärda beteende? Svaret blir
detsamma som gavs av JK 1952 i Haijbyskandalen. JK ser som sin viktigaste
uppgift att skydda de politiska makthavarna och de höga chefstjänstemän som
gjort karriär på bekostnad av en mentalsjuk person som ännu sitter inspärrad
efter över 20 år på Säters säkerhetsavdelning.

Det jag nu redovisat i detta kapitel av boken ger en klar bild av hur 1900-talets
största rättsskandal har samma mönster som den stora rättsskandalen nummer 2
– Quicksmordrättegångarna. Det tog nästan 60 år innan vi återigen fick uppleva
att sanningen kan offras när makten måste skyddas.

Men det finns ytterligare en parallell mellan de två stora rättsskandalerna. Hur
kunde folket/allmänheten hållas utanför när rättsprocesserna utspelades.

I Quickmålen fascinerades massmedia av att kunna skriva spaltkilometer om en

vidrig, bestialisk och fruktansvärt farlig seriemördare. Media hade inget som helst
intresse av att avslöja Quick som ett falsarium. Från påstått första mord 1964 i
Växjö och fram till den fällande domen i Johanmålet den 21 juni 2001 har det
förflutit 37 år.

5
Den första kontakten mellan Haijby och kungen utspelades på borggården 1 maj
1912 och fram till 1952 när RÅ lät åtala Haijby för grov utpressning mot hovet
förflöt 40 år.

Quickskandalen och vad som där utspelades fick sin första kritiker 1996 i min bok
om bevisningen i mål där den huvudsakliga bevisningen bestod i att man måste
tro på den som anklagar, vilket fick sin stora betydelse i de då pågående talrika
incestmålen. De mål som JK fick omprövade med hjälp av resningsinstitutet. I
boken uttalade jag mycket stark kritik mot de pågående mordrättegångarna med
Thomas Quick som skyldig mördare eftersom bevisproblematiken var densamma.
Nästa kritiker framträdde 2002 och det var Jan Guillou. Kritikerskaran utökades
sedan med polisprofessor Leif GW Persson. Även en del journalister började med
en kritisk granskning och 2006 fick JK min Rättsutredning. En stark kritisk
granskare har också varit psykiatrikern Ulf Åsgård. Tillsammans med
psykiatriprofessorn Sten Levander har de gått på tvärs med sin egen yrkeskår
och tagit klar ställning: Quick är oskyldigt dömd.

Först när SVT-dokumentären sändes i december 2008 blev Quickskandalen

allmänt känd och accepterad. Den främsta orsaken var att Thomas Quick på ett
trovärdigt sätt tog tillbaka samtliga morderkännanden. Den 17 april ingavs den
första resningsansökan och gäller mordet på Yenon Levi. Resningsansökan är
enligt min uppfattning av sådan tyngd att den kommer att beviljas av Svea
Hovrätt, sannolikt sker det med riksåklagarens tillstyrkan – locket på metoden –
håller inte längre. Syftet med min bok är att ge allmänheten information. Det
handlar verkligen om den stora rättsskandalen, den allra största i modern tid.

Innan det är dags för slutordet i denna bok vill jag redovisa ytterligare en parallell
mellan de två stora rättsskandalerna. För att kunna övertyga JK om att Quick ljög
om morden begärde jag att utfå samtliga handlingar angående dubbelmordet på
invandrarpojkarna. Först blev jag förvånad över att framställan måste göras till
Sundsvallspolisen, men förklaringen var enkel. Quickmordsmaterialet var inte
upplagt på data och arkivet fanns på förhörsledaren Seppo Penttinens arbetsrum.

Jag begärde att få ett sammanträffande med polismästaren Sten Olov Hellberg
och när jag anlände till mötet med polismästaren så fanns där ytterligare två
personer, nämligen Seppo Penttinen och krim.kommisarie Börje Öhman. Jag insåg
omedelbart att jag hamnat i fiendeland och när jag insisterade på att utfå allt
utredningsmaterial gällande de två försvunna invandrarpojkarna så kunde jag
avläsa deras bistra miner. Jag fick beskedet att materialet nu var sekretessbelagt,
men självfallet kunde jag ge in en skriftlig framställan. Mötet varade i en timme
och på fråga från mig gavs beskedet att Quicks erkännande av mordet på Helene
Nilsson i Hörby också hade sekretessbelagt.

Någon dag senare gjorde jag en skriftlig framställan gällande invandrarpojkarna

och som väntat blev det avslag. Motiveringen var att ett hävande av sekretessen
gällande utredningsmaterialet skulle kunna skada utredningen. Jag fick samtidigt
veta att flera journalister försökt häva sekretessen och att Kammarrätten också
vägrat att häva den. Jag valde då en annan väg. Eftersom den hemligstämplade
mordutredningen angående Helene Nilsson var minst lika viktig så kontaktade jag
6
kriminalkommissarie Thure Nässén. Han hade ju varit med på vallningar,
fotokonfrontationer och polisförhör med Quick angående de försvunna pojkarna
och han kände också till en hel del om mordet på Helene Nilsson. Nässén hade
tagit kopior av ett antal viktiga dokument innan utredningsmaterialet blev
hemligstämplat. Jag tog också kontakt med en tjänsteman inom
polismyndigheten och den vägen fick jag också ta del av utredningsmaterial vad
gäller Helene Nilsson.

En viktig fråga är på vilket sätt det kan skada mordutredningen om de två

mordoffren efter 5 år återfanns livs levande eller när det gäller Helene Nilsson så
har man lyckats infånga den rätte mördaren – Ulf Olsson – med stöd av 100%
DNA-bevisning – sperma i hennes underliv. Vad skall mot denna bakgrund
skyddas genom beslutad sekretess? Om mordoffren återfinns i livet då kan det
väl inte längre vara fråga om en mordutredning vars innehåll måste skyddas.

Nej, ett bibehållande av sekretessen är endast motiverat utifrån en helt annan

utgångspunkt. Den politiska makten, de höga chefstjänstemännen och
sanningsvittnena i form av förhörsledare, rättsläkare, chefspsykologer,
minnesprofessorer, psykiatriker – alla måste till varje pris skyddas. Man tror sig
också kunna rädda rättssystemets heder och ära, det vill säga tilltron till ett väl
fungerande rättssamhälle. Istället har utvecklingen tack vare SVT-journalisten
Hannes Råstam och med stöd av Quicks återtagande av morderkännandena blivit
den rakt motsatta. Får locket på metoden fortsätta så kommer tilltron till vårt
rättssystem att allvarligt skadas. I sista stund har nu vår justitieminister Beatrice
Ask bestämt sig för att lagstifta bort ”fuskarna”, samtidigt försöker RÅ och JK
genom vägran att utreda den stora rättsskandalen att åstadkomma ett
slutresultat där inga huvuden behöver rulla. Etablissemanget bakom skandalen
kan dock inte känna sig säkra. Sanningen kryper allt närmare. Varför redovisade
inte chefsåklagaren van der Kwast inför sittande rätt att Quick överbevisats om
att falskeligen ha erkänt mordet på Thomas Blomgren (100% alibi), mordet på
Helene Nilsson och dubbelmordet på invandrarpojkarna. Hade van der Kwast
upplyst domstolarna om dessa viktiga utredningsfakta så hade inte Quick blivit
dömd för något av de 8 morden.

Jag vill också ställa frågan till JK – har du fått läsa in det utredningsmaterial som
vi övriga förvägrats? Jag tror dock att JK:s eventuella svar numera saknar
betydelse. Göran Lambertz har så allvarligt skadat JK-ämbetet att det inte ens
räcker med hans avgång. JK-ämbetet bör om det skall finnas kvar genomgå en
totalrenovering, i nuläget finns inget förtroende kvar. Det blir inte bättre av att
Göran Lambertz utsetts till JK på livstid.

Den försvunna pojken Johan Asplunds föräldrar vände sig till mig 2006.

Kurt Haijby vände sig till den kände författaren Vilhelm Moberg eftersom han
visste att Moberg var en häftig motståndare till monarkin. Haijby hade kallats till
JK-kansliet för att ta del av JK:s utredning angående homosexskandalen.
Dessutom skulle han godkänna utredningen genom sin namnunderskrift. Haijby
ville att Vilhelm Moberg skulle följa med som någon form av vittne. Det var också
tänkt att Aftonbladets välkände journalist Börje Heed skulle följa med till JK.
7
Planen var att nu skulle den stora rättsskandalen avslöjas. JK godtog dock bara
en medföljare och Haijby valde då Vilhelm Moberg. När de steg in på JK:s
ämbetsrum fick de omedelbart veta att allt var sekretessbelagt och att ingen fick
uttala sig om vad som där sades.

Haijby och Moberg följde dock den uppgjorda planen. Haijby gjorde ett dramatiskt
utspel som föranledde JK att för en kort stund lämna rummet.

Vilhelm Moberg stal då sju stycken – som det skulle visa sig – viktiga dokument
från JK:s bord. Han stoppade dokumenten innanför västen och strax därefter kom
JK tillbaka. Dagen efter upptäcker JK att utredningsmaterial blivit stulet.

Haijby och Moberg togs i förhör. Moberg varken erkände eller förnekade stölden
av viktiga dokument, men han uttalade följande idag klassiska ord ”Härmed
sekretessbelägger jag mig själv”.

Det budskapet vill jag också ge mina anonyma källor inom polisväsendet. Två av
dem har gått i pension, men två andra är fortfarande i tjänst och de vill inte
förlora sina jobb.

Några dagar senare erkände Vilhelm Moberg och han dömdes för ”stölden” till 70
dagsböter. Genom erkännandet och domen lyckades Vilhelm Moberg
åstadkomma enorm publicitet. Den stora rättsskandalen nummer 1 blev känd
1952 genom offentliggörandet av de stulna dokumenten och så småningom skrev
Vilhelm Moberg en bok med titeln: Otrons artiklar. Där han in i minsta detalj
beskrev 1900-talets största rättsskandal.

40 år senare skriver jag denna bok för att ge mitt bidrag för att sanningen till slut
skall segra. Den för 8 mord dömde Thomas Quick har i skrivande stund påbörjat
vandringen tillbaka till barndomshemmet i Korsnäs. Min förhoppning är att han
genom resningsprocesserna återfår sin frihet och möjlighet att bli helt rentvådd.
Detsamma gäller alla påstådda medgärningsmän.

Alternativa titlar till denna bok har varit:

1. Med Kwast till Blåkulla. (ansågs vara alltför raljerande)

2. Quick – den falske seriemördaren. (inte tillräckligt spännande)

3. Quick – den stora rättsskandalen. (den perfekta titeln)

Parallellerna mellan Haijby och Quick upphör om Quick blir rentvådd.

Haijby däremot rentvåddes inte utan han blev den dömde brottslingen med sex
år på Långholmen. Den andra brottslingen Gustav V förvandlades med hjälp av JK
och RÅ till ett brottsoffer. I och för sig kunde han inte åtalas på grund av
konungens immunitet, men vanäran om sanningen kommit fram i tid hade med
säkerhet lett fram till hans förlust av tronen.

Den 14-åring som första gången mötte kungen på Borggården slutade sitt liv på
ett tragiskt sätt. Han blev 68 år och hittades död i sin lägenhet, liggande i

8
badkaret med ett skott i pannan. På golvet låg revolvern. Dödsfallet bedömdes
som självmord på grund av flera olika avskedsbrev. Till journalisten Börje Heed
skrev Haijby följande: Farväl och tack för all hjälp.

Haijby hade också under senare år flyttat ihop med f.d. hustrun Anna. De skiljdes
ju när Anna fick veta vad som utspelats i kungens sängkammare. Anna dog ett
år före Haijbys självmord. En händelse som gjorde att den sista livsglädjen
försvann.

Vi kan vara beredd att förlåta JK:s agerande 1952. Då gällde det inte bara att
skydda den svenska monarkin. Under hela 1940-talet var riket hårt pressat av
andra världskriget och rikets säkerhet gick före allt annat.

Vår nuvarande JK år 2009 kan dock inte förlåtas. Han har genom sitt agerande
sett till att 8 farliga mördare fortfarande går fria. Allmänhetens krav på ett väl
fungerande rättssystem får inte offras bara för att skydda en skara fuskare. Tack
vare JK, RÅ och van der Kwast m fl har vi idag den stora rättsskandalen som i mitt
tycke är allvarligare än den stora rättsskandalen 1952.-

När de rättsvårdande myndigheterna och dess medarbetare själva bryter mot

lagen då har det gått för långt.

Skyddandet av brottsling är ett allvarligt brott, särskilt vid mord. Just nu skyddas
minst 8, ja varför inte 33 mördare om Quicks tillbakataganden av sina
morderkännanden är sanningsenliga.

Hur kan man säga att detta skall inte utredas? Frågan ställs till Regeringen,
Justitieministern, JK, RÅ, chefsåklagare van der Kwast och alla andra som berörs
av den stora rättsskandalen. Den skandal som är utan motsvarighet i vår
moderna rättshistoria. Jag vill därför citera Vilhelm Moberg: ”Inför de bilder ur
verkligheten som här rullas upp bleknar alla detektivromaner och
kriminalhistorier, som tillverkats vid skrivbordet. Något sånt här kan ingen
författare hitta på. De agerande är män på höga poster i riket och de avgörande
händelserna utspelar sig i deras ämbetsrum”. Det var Mobergs sammanfattning
av Haijbyskandalen men tyvärr så överträffas den med råge av det vi nu kan
kalla Quickskandalen med boktiteln: Den stora rättsskandalen