STJRNORNA R NRMRE I PATAGONIEN Andreas Samuelsson

OMSLAG Andreas Colliander Johnny Buchwald Andreas Samuelsson

FRORD Jag lser om Fengshui och undrar vad dom kinesiska "energi-doktorerna" skulle sga om den extremt vindliga bryggan framfr mig. Ligger den i rtt energiflts-riktning s torde pojkarna g upp i enskild stllning d ribborna och plankorna tvistar och bnder sig s att man sannerligen kan hra knakandet. Det finns ngot vackert och tilldragande men dock alltfr sllan uttalat i det faktum att allt r i en stndig rrelse och att det definitiva det vill sga stillestndet och det som av mnga benmns det perfekta inte existerar. S mnga stt det kan versttas till, bde teoretiskt och praktiskt. Det gr att applicera p tusen och ter tusen freteelser och handlingar. Jag skulle sga att tiden och vr uppfattning om densamma dock r den springande punkten i det hela (notera detta vedertagna uttryck, inte ens punkten r allts stilla). Jag tnker p den uppsj av filosofer och tnkare fr bttre vetande och levande som pongterar vikten av att leva i nuet samtidigt som man proklamerar den nmnda stndiga rrelsen. Men d allt precis hela tiden rr sig s gller ju detta ven under nuet. Nuet r nyss och snart p samma gng, allts meningslst att stryka under. Nuet r en rrelse som allt annat. Jag fr nstan direkt vid ankomst till El fin del mundo lsa en text av den spanske poeten Jess Lizano som r s slende att jag vljer att avsluta just detta frord med densamma. Det r en krleksfrklaring till livets alla kurvor och svngar, ett protest-manifest mot rakheten och stillestndet. Allt r i stndig rrelse.
Comodoro Rivadavia - 2012-09-03

LAS PERSONAS CURVAS Mi madre deca: a mi me gustan las personas rectas ... Pero a m me gustan las personas curvas, las ideas curvas, los caminos curvos, porque el mundo es curvo; y me gustan las curvas y los pechos curvos y los culos curvos, los sentimientos curvos la ebriedad: es curva; las palabras curvas: el amor es curvo; el vientre es curvo!; lo diverso es curvo. A m me gustan los mundos curvos; el mar es curvo, la risa es curva, el dolor es curvo; las uvas: curvas; los labios: curvos; y los sueos, curvos; los parasos, curvos (no hay otros parasos); a m me gusta la anarqua curva; el da es curvo y la noche es curva; la aventura es curva! Y no me gustan las personas rectas, el mundo recto, las ideas rectas; a m me gustan las manos curvas, los poemas curvos, las horas curvas: contemplar es curvo!; los instrumentos curvos, no los cuchillos, no las leyes: no me gustan las leyes porque son rectas, no me gustan las cosas rectas; los suspiros: curvos; los besos: curvos; las caricias: curvas. Y la paciencia es curva.

El pan es curvo y la metralla recta. No me gustan las cosas rectas ni la lnea recta: se pierden todas las lneas rectas; no me gusta la muerte porque es recta, es la cosa ms recta, lo escondido dentro de las cosas rectas; ni los maestros rectos ni las maestras rectas: librennos los dioses curvos de los dioses rectos! El bao es curvo, la verdad es curva, yo no resisto las verdades rectas; vivir es curvo, la poesa es curva, el corazn es curvo. A m me gustan las personas curvas y huyo, es la peste, de las personas rectas.

Alla vet hur man siktar, men ingen har sett tavlan. P jakt efter tavlan nrmare bestmt det dr eftertraktade pongdrypande lilla rda runda fltet i mitten begav jag mig nnu en gng med alla mina pilar i kogret till Vrldens nde. Det var en dag med varken det ena eller det andra vdermssigt nr jag lmnade Svedala den dr morgonen. Sverige i ett bermt mitt emellan-lge. The in between som under kommande framtid skulle komma att bli ett frekvent samtalsmne i olika avseenden. Lagom.

Att vakna upp p morgonen och stiga ut i det chilenska Coyhaique r som att f alla sina lsklingssagor serverade p en och samma gng. Det doftar nyeldad brasved av varierande kaliber i var hrne, luften r ltt och frisk, runt omkring byn reser sig majesttiska berg med grddfluffiga toppar och den frsta morgonen trodde jag att mitt koffein-abstinens gjorde sig pminnt p ett alldeles extraordinrt vis d jag p avstnd tyckte mig hra papegoj-tjatter. En enigmatisk, senig man med sin chilenska boina nerdragen s lngt ver ronen att vrt Buen dia mtte gtt honom frbi str i ett hrne och suger p sin pipa. ver dalen och taksarna sveper rovfglar ihrdigt fram. En ngot kyligare vind nyper till i vra kinder och vi lyfter blicken mot dom hgsta av dom hga hjderna, blygra moln vittnar om hrdare vderlek dr uppe, vra bevingade vnner flyr ned till byn. S kommer en lngstjrtad falk som en pil precis mellan skjulen framfr oss och r sedan borta lika snabbt. En silhuett med bra mycket lngre stjrt fljer drefter och passerar i nra blickfng fr att strax landa i en araucaria det ldsta av dom urgamla andiska trdarterna. Tnker igen p mitt kaffe d jag skdar en knallgrn varelse, gnuggar mina gon, men ja det r sanning. Papegoja, njajej inte riktigt. Men nog en parakit-variant. Fr den senare artbestmd till just andean parakeet. Vra grna vnner uppenbarar sig sedan bde hr och dr, tjattrar och frgyller vr tillvaro nr vi intar frukosten. Familjen vi tog med oss under grdagen hade vntat p grnsen en hel dag d deras pickup havererat. De var p vg till begravning i Aysn och hela byn vntade tills den entandade fadern i familjen och hans slptg med vr hjlp ntligen rusade in med andan i halsen. Den entandade talade om Ruta de serpiente nr vi ringlade ner fr sluttningen mot dalen. I den sista glntan innan byn passerade vi ett trsk med tv vita hstar i frgrunden. Som knotiga gestalter med pipskgg omringade dom spklika lenga-trden oss (srskilt spklika hr d mossan "Old mans beard" hnger i stripor ner frn grenarna) och bambu-snr lg utstnkta p plttar i bergvggskurvan. Det var en vykortsbild. Precis innan staden tar vid passerar man dom frsta typiska ngarna som vergr i vtmarker och den andiska ibisen med sin karaktristiska lnga bjda nbb och gonmask befolkar dessa tillsammans med kor och den Magellanska gsen som r ett konstverk i sig med frger vackrare n vackrast. P torget i byn bor en man ifrd fem dunjackor och broderad mssa. Han har lika mnga vnner som han har dunjackor, el perro och dom andra. Hundarna fljer honom troget vart han n gr. Hundarna vaktar troget hans rygg. Det r rrande. Vi ter grillade grnsaker hos "kommunisterna" - vilket blir deras smeknamn - p ett ombonat eldstads-uppvrmt kyffe inlindat i frskinnspldar och trsniderier.

P vervningen har man baxat in allt antikt mblemang lokalbefolkningen lyckats rdda mellan militrjuntornas brsrkargngar i landet. Det verblickas av Pablo Neruda och Violeta Parra, i guldramar. Grascias a la vida tnker jag och promenerar nerfr den branta trtrappan till den lskvrda matmamman p bottenvningen som ser ut att vilken sekund som helst vilja omfamna oss med sina stora kksarmar. Hon hller upp till kanten av det svartrda och ler med tindrande gon t oss nr hon ngar ivg. Det r frsta och sista gngen vi ser henne p detta vrt som det kom att bli stammistlle. En liten sorg inom oss. Dagen efter var det tydligen start fr frberedelser infr nationaldagen 18/9 - datumet fr sjlvstndigheten r 1818 fljt av den anmrkningsvrda "armns dag" 19/9 vilken vi d vi hade en franing om att det kunde bli anstrngt aldrig stannade kvar till. Vr entandade familjefar och ledsagare hade ven berttat fr oss att lagen krvde en chilensk flagga bde p bil och hus nr den stora dagen vl anlnde. Annars kunde man frvnta sig phlsning av pojkar i uniform och straff-pfljder. Jag fascineras av hur nrvarande militren verkligen r, ven i denna lilla bergsby. Butiker fulla till bristningsgrnsen med uniforms-munderingar, militr-hgskola och verbefolkat av dagspatrullerande kngor. Jag sveper lite med blicken ver hyllorna p krogen samma kvll och innan jag bestller passerar en egen lttextrad sedan ngra r tillbaks revy fr mitt inre: han pekade p hyllan precis brevid Pinochet, make it a bloody double Mary cause I dont think its over yet. Vderbitna trskjulsaktiga sm hus, dom flesta ritkigt pittoreska men med mgeltna gavlar lutar snett in ver gatorna och jag tnker p den svenske konstnren Bror-Erik och hans tavlor av bnda och vindliga Hlsingegrdar, som en slags karikatyr ver byggnader. ver dom mer eller mindre lga staket-agerande verken skdar vi dom sm lotter som oavsett frimrks eller skokartongs-storlek prompt omvandlats till trdgrd. Det r en frjd att se hur mnniskorna med krlek fr botaniken formligen tvingat in s mnga olika vxtarter i sina trdgrdar att sjlva trdgrden knappt fr plats sjlv. Vi ser genom ett trstaket med mer luft n staket i sig en lnga av vad som borde vara dom buskar som ger den chilenska nationalblomman copihue eller chilean bellflower som den heter p engelska. Hade det varit ngra mnader senare hade vi kunnat avnjuta dessa fantastiska stora, lnga scharlakansrda klockblommor. Skorstenarna p husen omkring oss r konstverk i sig. Ihopsnickrade av all tnkbar plt Coyhaique kunnat uppbringa r varje exemplar totalt unikt. Som periskop strcker dom sig slokande ut i senvinter-luften och avger en hrligt stdoftande trrk . I en mrkmurrig bar med ppen drr och utan frman kikar en dammig Coca colaskylt p oss och Bacardi-flaskorna r insmorda i matfett.

Vi vnder lika snabbt som vi hunnit inse ironin i att ha hela vggarna dekorerade av amerikanska 50 och 60-talsstjrnor d man har en bar vid namn Pablo Neruda. Eller rttare sagt, baren hette inget...heller. Den hette bara en bild p Neruda i vlbekant pipbolmarprofil. P vgen ut frn Coyhaique mot Cerro castillo kantas sluttningarna av den chilenska bambun colihue. Patagoniens allra mest karaktristiska drag gr sig pmint igen, dess absurda mix p alla plan. Barrtrd och bambusnr, grna parakiter och jakar, och bttre blev det. Vi tog oss lngre och lngre upp, flmtade oftare och oftare d hisnande branter med orgiastiska vyer presenterade sig fr oss. Bergen tycks aldrig sluta hjdmssigt och vi fr nacksprr d vi kikar uppt den vgg vi kryper kring. P klippkanter utmed dom sporadiskt terkommande sjarna hnger lengatrden i bergsfickor p ett vis man inte trodde var sant. Dom r en av dom verlevnadskonstnrer som dom patagonska skogarna har att finna. Dom extremt hga alercetrden r en annan (dessa giganter blir upp emot sjuttio meter hga och dess stam kan mta upp emot fem meter i omfng). Trden ser ut p en hel mngd olika vis beroende p var i Patagonien dom vxer och de dr rdande vderfrhllandena, dessa trdarter r extremt bra p att anpassa sig efter den omgivande vrldens frndringar. I lenga-fallet handlar det om en fantastisk frmga att bygga rotsystem som letar sig frn precis var som helst ner till vattendrag i nrheten. Med siktet instllt p Cerro castillo och givetvis alltid kondorerna ndde vi snabbt hgre hjder och en cara cara satt i motsatta vgfilen och t p ett kadaver. En astare som bst kan beskrivas som en fascinerande korsning mellan en sekreterarfgel och en mindre rn. Han kikade lite p oss nr vi smg frbi men gjorde ingen ansats att avbryta sin mltid. Nr vi till slut ndde en rangligt vacker grind som frn vgen sg ut som en tavelram kring den snspritsade betesmark den var en portal till s fann vi en stolt gauchoartad skogsvaktare som med rak rygg berttade fr oss om skogens fauna. tminstone kondorerna, han svepte med skeptisk hand upp emot en hjd lngt dr uppe och jag knde mig modstulen. En hackspett p tjack fick vra kallfrusna hjrnor att ge oss av vidare. Efter mnga mil av hpnadsvckande serpentinvgar och gongodis i form av skimrande vikar och snsluttningar bar det av nedt igen och nr vi kom runt det sista krnet ppnade den sig fr oss. Dalen D! Det Patagonien lg framfr oss. Det Patagonien jag en gng fick en frnimmelse av och som fick mig att gra mnga givande drag i schackpartiet som kallas livet. Vgen, ja den strckte sig s lngt gat orkade se. P bgge sidor av densamma vlvde sig mjuka kullar av halvlngt solbrnt grs.

Tvrsgende trslr skiljde oss frn den plskldda sorten av guanacos (den Patagonska laman) som befinner sig p den hr hjden. Dom kallas alpacka och gr under benmningen kameldjur, dock helt utan pucklar precis som guanacon. Med sina stora klasar av vinterpls hngande och stende ver kroppen kikade dom p oss frn vardera sidan vgen. De pminde mig om ryska tanter i vldiga plsar. Jag strckte ut armarna i den vrmande solen, lt blicken glida ver dom mer n enorma bergslandskapen omkring oss och ner emot den inbjudande dalen vi hade att ta fr oss av. Som om vore det givet lt jag sedan blicken hamna rakt ovanfr mig och alldeles precis d och dr sg jag dom, Andernas och om inte vrldens regenter: kondorerna! Hgt hgt dr uppe cirklade dom runt, runt och kikade ner p oss och alpackorna. Pltsligt dk uttrycket fr bra fr att vara sant upp i mitt inre. Nr vi nrmade oss dalens mitt brjade det krnga bra i bilen och jordmoln la sig ver oss och vgen. S, strax drefter hittade vi den lilla by som otaliga gnger i efterhand har dykt upp i mitt inre som ultimat definition av pittoresk. Det luggslitna men ack s mysiga lilla tr och pltsamhllet lg dr och pustade ut efter vinterhrdan. Fick en liten bild fr mitt inre om exakt hur hrt det mste vara i vinterstormarna d den enorma vindgata som dalen ifrga innebar mste gra det outhrdligt fler n en gng per r fr invnarna. Rosenbuskarna vntade ivrigt p att f visa vad dom gr fr och en liten mejeributik med ssongernas alla olika varianter av omoderna pltskyltar i fnstret hade ppet. P trappen stod en tillknppt herre med yvig mustasch och det luktade stekt lammktt frn kket. Vi letade oss vidare fram emot dalen och dsligheten blev ptaglig. Ngon ensam herde med sin hund nickade t oss och viporna skt upp utefter vgrenen (om det hade funnits en sdan). S var det terigen dags fr lite essens av Patagonia. Som en hgring stod den pltsligt dr mitt ute p den milslnga herde-vidden. Det rk hemtrevligt ur skorstenen p det pltschabrak vi framfr oss skdade. Hjulen var bortplockade och den stod uppallrad p staplar av brdor. En hrdad skylt vid vgen talade om Empanadas, Milanesas och Hamburguesas. Restauragnen var en avstlld gammal buss. Vi stannade och klev ur. En glad och frigjord besttning av blandade mestiser inkluderat tv vindfnade hundar - en med balsamerad look och den andre med en ofrivillig dreadlocksvariant av pls - vlkomnade oss. Kocken jonglerade med trsleven och nynnade p folklore medan han d och d kisade upp emot hjderna. Det hr var en mobil restaurang med en av dom bttre utsikterna jag haft. Vi sg inifrn bussen hur vinden blste upp pelare av jord som marscherade genom dalen.

Det ensamma trdet en bit bort gjorde den ansats som fick det att bli exakt den bild av Patagonien-vindarna som klyschifierats. Trdet stod bokstavligen talat i brygga. Jag tuggade p min milanesa och kikade ut ver vidderna och florsockertopparna och undrade nr ngon skulle vcka mig. Intigheten, alltet, friheten. Stormen tog i den ensamma ladan en bit bort s att taket flikade upp sig och hundarna som brottades p gruset utanfr skte skydd hos oss. P hemvgen mtte vi en man som var den allra trevligaste jag ngonsin mtt utan att frst ett ord utav vad han sa frutom "MUUUY lindo" gng p gng! Vi blev inbjudna p allt mellan himmel och jord i matvg men tvingades tacka nej bde fr vr egen och den andra gsten i vr bils skull den sistnmndes fru lg med komplikationer och halvt redo att fda. Den vertrevlige gamle runde mannen i sin boina (den argentinska och chilenska huvudbonaden i modell baskertyp) insisterade p att f bjuda oss p chilenska delikatesser un otro dia och gav oss sitt telefonnummer. -Ja, en annan dag. ter i Coyhaique samma afton p puben med skunken mlad ver hela fnstret drack vi av den inhemska len med smak av calafate, det fr Patagonien typiska violetta centimeterstora bret om vilket sgnerna berttar att har du en gng tit det s kommer du tillbaks fr mer (tro det ja!). Avslutningsvis vill jag bertta att det i Anderna finns en vxt som pryds av blommor EN dag om ret. Det r ngot oerhrt vackert och poetiskt ver det. Lite av vxternas variant av dagsslndan.

En av dom frsta dagarna p plats i Patagoniens oljemecka Comodoro rivadavia sitter jag med den lokala blask-len (den mrka stouten funkar dock utmrkt) Quilmes nere i hamnen och studerar dom stora svarta korsen som sveper fram ver vgbrytningarna. Msterligt hanterar dom vindarna med vingspetsarna endast ngra millimeter ovanfr vattenytan, hela tiden. Nr ebben rdit och gett luften dess fr trakterna alldeles unika ihlighet - som en naturens motsvarighet till musikens baktakt - och vattnet rullar in igen ger sig luftens alla snyltare av frn sandgatan. Ett ftal primadonnor till gretthgrar har funnit sin vg hit, en uppsj av msfglar i diverse folkdrkter kikar medlidsamt t mitt hll och noterar min brist p flygkapacitet (kanske anar dom min lngtan). Dom trtta strandskatorna vi i princip snubblat ver ngon dag tidigare verkar tminstone ha verkommit sin trningsvrk efter en flytt frn gud vet var och orkar slutligen med ett lyft mot skyarna p sitt karaktristiskt smstressade vis nr vgorna nstan nuddar dom. Det r dock dom svarta svvande korsen som blir freml fr min fascination och kommer s att frbli framver. vertygad om att det mste handla om ngon typ av lira pljer jag i mina faunabcker men finner slutligen p det vida vrldsntet ngot som observerats under exkursioner utmed argentinska Patagoniens kust. Giant petrel pratas det om och jag tror mig ha hrt om just petrel-fglar som ett slkte men luskar nd vidare i hopp om en eventuell svensk versttning. Vad nu skillnaden skulle bli, den r precis lika mktig och en aning kuslig som den skulle vara med vilken titel som helst, men det ser ju i alla fall ut som en... Ja just det. Stormfgel. Men vilken storlek! Dom sm knubbiga varianterna jag studerade d dom bokstavligen flg ut och in genom vattenmassorna i fallet Seljalandsfoss p Island fr ngra r sedan ligger definitivt i l! Vad mitt norra ga skdar hr r inget annat n en sydlig jttestormfgel. Enormt stora knns och r dom dr ute i vindarna och nr dom ligger som svarta btar och guppar i flock inte alls speciellt lngt ifrn mig gr en liten rysning av vlbehag genom min kropp d jag pminns om dom gigantiska vidderna bde bakom och framfr mig. Jag knner suget i resterna av dom vindar som Saint Jorge-gulfen har frambringat och som drivit dessa svarta silhuetter till mitt blickfng. Jag riktigt knner dom isande luftmassorna nda nerifrn Ushuaia och tnker p Magellans expedition och alla dom arter som namngavs i samband med detta. Som kapten Fitzroy p Darwins Beagle knner jag mig nr jag blickar ut ver mitt hav.

S kommer lukten av alla dom oanade mjligheterna som bara kan osa i den patagonska vinden. En frnimmelse av oslagbarhet. Jag andas in och tnker p rlighetens slagkraftighet. Mrka stjrnor och ljusa himlar, sta smaker och dammstoff i vindarna. Nr jag lppjar p rosvinet och skdar the grapefruit moon ver Atlanten vet jag igen. Jag vet s oerhrt mycket. Dom pltsliga 25 graderna en vecka hr mitt i vintern r s mycket mer n bara grader, dom symboliserar mystikens och det oerhrda Patagonien jag en gng p avstnd och nu p nrmre hll n ngonsin frlskat mig i.

Guiso de lentejas. Den argentinska linsgrytan med lika mnga recept som Paellan tillagas efter i Spanien. Den variant jag bjuds blir dock mitt kulinariska soundtrack genom gringo-livet. Det r passande nog fortfarande vinter d jag fr frsta gngen bjuds denna fylliga, smakrika strof med mortter och linser som solister och dr lagerbladen dirigerar ensembeln till ett crescendo som lyfter en av stolen! Serveras i alla vder och humr, dock gr denna sjls-vrmande gryta sig bst d kyliga vindar viner utanfr och mnga lager stickade plagg krvs fr att hlla vrmen. Det var s jag upplevde den frsta gngen och gladeligen lt mig frfras. Givetvis ska ni ta del av festen, givetvis slnger ni ihop denna himmelska rtt redan ikvll. Recept? Sk, leta, nosa! D blir allt som vanligt s mycket roligare. En lttsmlt ost queso cremosa rrs ner ngon minut innan frtring och strr n mer gnistor i el suecos gon. Med eller utan bacon r det hr en rtt man br med sig. D jag eftert smuttar p el vino blanco dulce och knner den lilla stman s vackert gifta sig med kryddstyrkan p smaklkarna s kikar jag ut ver dom vitskummade vgryggarna och lutar mig tillbaka.

EsQuEl Omgivet av kullar och "Ander". Esquel. Ngra mil norr om Trevellin, nnu fler mil sder om El Bolson och flest mil sder om Bariloche. En egen oas mitt i jtteoasen. En rullstensstrand vid strilande, gnistrande vatten frn hjderna. Jtte-tistlarna lyste illbllila och vajade i den ltta brisen. Jag lg i vattnet - smltvattnet frn Anderna, det klara och friska - och solen vrmde min nsa. Hon satt p flodstranden och tittade p mig, det krusade sig lite ltt i pilarnas kronor och jag tittade upp p dom vitprickiga bergshjderna. D, som i den bsta av Tom Sawyer-drmmar, brjade dom hoppa framfr mina ftter, de tokglada fiskarna. Truchan. Jag lyfte blicken och en falk svepte lugnt fram ver oss. Det hr var frsta gngen jag bekantade mig med den enastende jttenationalparken "Los alerces" som strcker sig utmed Trevellin, Esquel, Cholila och vidare norrut i Argentina samt t vst och nordvst i Chile. Tero teros, vipfglarna som aldrig sover tjatade hela ntterna. P morgnarna jamade rovfglar frn hjderna lngt dr uppe. Hundarna slet i vr mat om ntterna. Det fick dom s grna, dom utsvultna stackarna. I Esquel kan man f sig mer n en bit bif de chorizo och fler n en flaska malbec-vin. I Esquel var det VM i dom triangelhus jag hr i Anderna frlskade mig i. Ni vet dom dr med tak hela vgen ner till marken, det vill sga totalt triangelformade. I Esquel berttade hon fr mig att det finns pumor i bergen. I Esquel blev jag fast. Bestmd och vertygad. Ett tervndande var det mest sjlvklara ngonsin. Det fanns inga tvivel p ngonting.

Lrdag: Idag avnjts en tango-musikal, vemodiga toner som passande ackompanjerades av den tjutande vinden i den gamla teaterns taknockar. Edgardo hette en muskig och spenslig man som i sin Carlos Gardel-hatt med ren blivit en del av teaterns interir. Han skvtte saliv i mitt ansikte samtidigt som han ivrigt fabricerade och spetsade till sina historier frn frr. I sin iver att frhrliga var han knivskarp i vndningarna och jag plockar fortfarande runt bland anekdoterna han planterade i min skalle. Allt det dr om kokainisterna i Buenos aires tangokvarter. Den dr text-raden om att vara under sin botten belyser det sjlvklara i tangons storhet ven i De tusen sjarnas land dr borta i Norden. Smler inombords ver kopplingen d jag brer Finlandia-ost p mitt dagliga brd. Osten r en klassiker i Patagonien.