Vikingen

Vid femton rs lder blef stugan mig trng,

Dr jag bodde med moder min.
Att vakta p gettren blef dagen mig lng.
Jag bytte om hog och sinn.
Jag drmde, jag tnkte jag vet icke hvad,
Jag kunde, som frr, ej mer vara glad
Uti skogen.
Med hftigt sinne p fjellet jag sprng,
Och sg i det vida haf.
Mig tycktes s ljuflig bljornas sng,
Dr de g i det skummande haf.
De komma frn fjerran, fjerran land.
Dem hlla ej bojor, de knna ej band
Uti hafvet.
En morgon frn stranden ett skepp jag sg,
Som en pil i viken det skt.
D svllde mig brstet, d brnde min hog,
D viste jag hvad mig trt.
Jag lopp ifrn gettren och moder min,
Och Vikingen tog mig i skeppet in
Upp hafvet.
Och vinden med magt in i seglena lopp;
Vi flugo p bljornas rygg.
I blnande djup snk fjellets topp,
Och jag var s glad och s trygg.
Jag Faders rostiga svrd tog i hand,
Och svor att erfra mig rike och land
Upp hafvet.
Vid sexton rs lder jag Vikingen slog,
Som skllde mig skggls och vek.
Jag sj-konung blef fver vattnen drog,
Uti hrnadens blodiga lek.
Jag landgng gjorde, vann borgar och slott,
Och med mina kmpar om rofvet drog lott
Upp hafvet.
Ur hornen vi tmde d mjdets must
Med magt p den stormande sj.
Frn vgen vi herrskade p hvar kust
I Valland jag tog mig en m
I tre dagar gret hon, och s blef hon njd,
Och s stod vrt brllop, med lekande frjd,
Upp hafvet.
En gng fven jag gde lnder och borg,
Och drack under sotad s
Och drog fr Rike och menighet sorg,
Och sof inom vggar och ls.
Det var en hel vinter den syntes mig lng,
Och fast jag var Kung var dock jorden mig trng
Emot hafvet.
Jag ingen ting gjorde, men hade ej ro,
Fr att hjelpa hvar hjelpls gck.
Till mur vill man ha mig kring bondens bo
Och till ls fr tiggarens sck.
P sakren, edgng och tjufvar och rn
Jag hrde mig mtt vor jag lngt derifrn
Upp hafvet!

Erik Gustaf GEIJER

Vikingen

S bad jag men hn gick och vintern lng,

Och med sippor strnderna strs,
Och bljorna sjunga ter sin sng,
Och klinga: till sjss, till sjss!
Och vr-vindar spela i dal och i hjd,
Och strmmarne frie strta med frjd
Uti hafvet.
D grep mig det fordna osynliga band,
Mig lockade bljornas ras.
Jag strdde mitt gull fver stder och land,
Och slog min krona i kras
Och fattig, som frr, med ett skepp och ett svrd.
Drog mot oknda den i Vikinga-frd
Upp hafvet.
Som vinden frie vi lekte med lust
P fjerran svallande sj.
Vi menniskan sgo, p frmmande kust,
P samma stt lefva och d.
Bekymren med henne stds bostta sig;
Men sorgen, hon knner ej Vikingens stig
Upp hafvet.
Och ter bland kmpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjerran bl.
Kom Vikinga-segel d gllde det blod:
Kom Krmarn s fick han g.
Men blodig r segren den tappre vrd,
Och Vikinga-vnskap, den knytes med svrd
Upp hafvet.
Stod jag mig om dagen gungande stf,
I glans fr mig framtiden lg.
S rolig, som svanen i gungande sf,
Jag frdes p brusande vg.
Mitt var d hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt, som omtliga rymden mitt hopp,
Upp hafvet.
Men stod jag om natten gungande stf,
Och den ensliga vgen rt,
D hrde jag Nornorna virka sin vf,
I den storm genom rymden skt.
Likt mennskornas den r bljornas svall:
Bst r vara frdig fr medgng som fall
Upp hafvet.
Jag tjugu r fyllt d kom ofrden snar
Och sjn nu begrar mitt blod.
Han knner det vl, han det fr druckit har
Dr hetaste striden stod.
Det brinnande hjerta det klappar s fort,
Det snart skall f svalka kylig ort
Uti hafvet.
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snar var, men god, deras fart.
Det gr ej en vg blott till gudarnas sal:
Och bttre r hinna den snart.
Med ddssng de ljudande bljor g:
P dem har jag lefvat min graf skall jag f
Uti hafvet.
S sjunger, p ensliga klippans hall,
Den skeppsbrutne Viking bland brnningars svall

Erik Gustaf GEIJER

Vikingen

I djupet sjn honom rifver

Och bljorna sjunga ter sin sng,
Och vinden vexlar sin lekande gng:
Men den tappres minne det blifver.

Erik Gustaf GEIJER