ND
Historik
Sid 11
Mats Edvardsson
Grundutbildad 1970, vid K 4 i
Umeå. Reservofficer, major.
  Mats har bland annat varit
placerad som skvadronschef i
krigsorganisationen med genom-
förd krigsförbandsövning under
1980-talet. Från 1991 var han chef
för informationsplutonen vid
Övre Norrlands militärområde.
Sista beridna fanvakten i Umeå
Förste fanförare, löjtnant
Rickard Nordén. Bakom honom
sett från vänster: Andre standar-
förare Per Axel Staflund,
Gunnar Grip och Per Nordkvist.
10 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur Historik 
 
Kort historisk bakgrund
Av Mats Edvardsson
Under fälttåget i Polen 1655 stred förband, som senare skulle utgöra grunder för
Jämtlands hästjägare med framgång vid Nowodwoor, det namn som återfinns på
Norrlands d­ ragonregementes fana.
Regementet härstammar från Jämtlands häst­
jägarkår som blev ett självständigt förband
1853 då det skildes från Jämtlands fältjägar­
regemente. Till det 1670 nybildade Jämtlands
regemente till fots hörde Jämtlands Kavalleri­
kompani, som i många avseenden hade en
självständig ställning och i vilket Jämtlands­
delen av Bohus-Jämtlands kavalleri uppgick
1675. Kompaniet hade sin övningsplats på
Frösön och blev indelt 1685. 1802 ändrades
namnet till Jämtlands hästjägarskvadron. 1830
uppsattes ännu en skvadron som tillsammans
med den förra bildade Jämtlands hästjägarkår
vars förste chef var Georg Adelsparre.
1893 utökades kåren till Norrlands Dragon­
regemente, K 8. Samtidigt beslutades att det
nya regementet skulle förläggas till Umeå. I av­
vaktan på att kasernerna skulle bli färdiga var
regementet under åren 1893–1901 förlagt till
Drottningholm och Frösön. Gemensamma
­ vningar genomfördes i Gustafs socken i
ö
Dalarna. Sedermera utvecklades förbandet till
Jämtlands Hästjägarregemente för att ­bilda
stommen till Norrlands dragonregemente, då
världens största kavalleriregemente.
1901 etablerades förbandet i Umeå och erhöll
då beteckningen Kunglig Norrlands dragon­­-
regemente, K 8, som under sextiosex år i
Umeå var ett beridet förband. 1928, efter
1925 års försvarsbeslut, ändrades beteck­
ningen till K 4, en beteckning förbandet
bar fram till avvecklingen 2005.
1955 beslutades att omorganisera Norrlands
Dragonregemente, K 4, till bataljon och
slå samman administrationen med Väster­
bottens regemente. Namnet ändrades
samtidigt till Norrlands dragoner, K 4. Vid
bataljonen skulle årligen utbildas 325 be­
ridna och omkring 75 jägare på motorcykel
11

i Arvidsjaur var färdig och en ny reseepok
för soldaterna inleddes.
En jobbig utbildning
Soldaterna ryckte in i början av juni till en kyl­
slagen trakt. Månaden var ovanligt kall, ja även
befälet tyckte att det var i kallaste laget. Vana
från Umeå vid att genomföra grundövningar
i vapentjänst utomhus så kom övnings- och
vårdhallen att bli uppskattad. ”Handskar på!”
redan i början av sommaren fick kanske ett och
annat befäl att misströsta en aning. Efter en
kort tid återgick temperaturen till det normala
och så också humöret på personalen.
Många är de soldater från det första året som
upplevde tjänsten som riktigt slitsam. Massor
30 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur
av marschträning för befälseleverna, varvid
kompanibefälsskolorna fick största dosen.
Detta gav en hårdhet som var till stor nytta
under resten av utbildningen. Att sluta sig i
sitt rum för att nå målet utan att ge upp – en
inte alldeles lätt uppgift där inte storleken på
kroppen var den avgörande variabeln utan
viljan att uthärda.
Med sensommaren kom så den traditio­
nella fjällmarschen då befälseleverna enligt
traditionen vann rätten att bära sin basker
till fältuniformen. Strax efter detta ryckte
så soldaterna in för att få sin grundläggande
utbildning under den tid på året som är den
jobbigaste i Arvidsjaur, det vill säga tiden när
höstmörkret och regnet rådde men snön inte
Värnpliktigs minnen
Nasafjäll, silvergruva
Einar Wallkvist berättar… bildtext
Dolor sit amet, consectetuer adi-
piscing elit, sed diam nonummy
nibh euismod tincidunt ut lao-
reet dolore magna aliquam erat
volutpat. Ut wisi enim ad minim
veniam, quis nostrud exerci
tation ullamcorp
K 4
 
ND
Sid 31
Robert Felczak,
St Petersburg,
Ryssland
Kompanibefälselev
Grundutbildning:
31 Njplut, 1985–1986
Reservofficer, kapten AJB
När vi hade långövningen
”Björndansen” för att vinna
jägarbågen tog ett par dra-
goner dag 13 eller 14, under
överlevnadsutbildningen,
och smög iväg en halvmil
till cykelgömman söder om
Stenträsket för att cykla in
till samhället och köpa ham-
burgare. När de har 500 me-
ter kvar till samhället tänds
några helljus och kaptenen
Bo Thuresson skickar till-
baka dem. Ingen mat, ingen
sömn och totalt bortslösad
energi. Nästa dag under
uppställningen i fält skäller
kapten Thuresson ut solda-
terna på småländska inför
hela skvadronen. Inte för att
de fuskade, utan för att de
var klantiga. ”För f-n grabbar.
Om ni nu är hungriga och
absolut ska skaffa mat – då
måste ni ju använda er av
era kunskaper. Ni måste
­använda er av småvägarna,
ha förpatrull och efter­
patrull. Nu följde jag ju efter
er i två mil med terrängbil
utan att bli upptäckt. Det
går ju inte för sig.”
– flyttning och etablering  31
ännu kommit. Björndansen var här kanske
den mest kända övningen. Fjärde skvadrons
soldater tillbringade mer än 20 dagar i rad ute
på övning. Björndansen leddes av chefen för
fjärde skvadron, majoren Rolf Ternert, som
höll övningen i sin hand och gav en gedigen
soldatfostran till sina värnpliktiga. Ur en
sådan övning kommer många minnen som
aldrig lämnar dem som var med.
Övriga skvadroner genomförde verksamhe­
ten i huvudsak på skjutfältet. Vid regementet
fanns ett system med jägarövningar som drev
utbildningen framåt i en sorts delmålstän­
kande. Tyvärr kunde befälet konstatera att
den branta trappa avseende stridsutbildning
med skarp ammunition som jägarkompa­
niet haft i Umeå inte gick att genomföra i
Arvidsjaur. Skälet var enkelt. Befälstätheten
på plutonerna var avsevärt lägre i Arvidsjaur
och ingen var beredd att äventyra säkerheten i
utbildningen för att nå gamla mål. Här gällde
det att tänka nytt.
Inför utbildningens avslutning kom en
av skvadronerna att delta i en dubbelsidig
förbandsövning tillsammans med Jämtlands
fältjägarregemente, I 5, från Östersund. Norr­
landsjägarskvadronen skulle vara motståndare
till två norrlandskyttebataljoner från Jämt­
land, detta strax nordväst om Vilhelmina.
Uppgiften var att fördröja infanteristernas
framryckning i nordlig riktning.
Efter ett par dagars förberedelser startade
övningen som gick jägarna väl i händerna.
Rastande kompanier bekämpades med hjälp
av lätt attackflyg, en flygplanstyp av modellen
SK 60. Redan här samverkade alltså jägarför­
banden med attackflyg, något som är fullt
utvecklat vid dagens jägarförband. Under
övningen kom dessa plan som var baserade på
basen i Gunnarn att stödja den fördröjande
styrkan på ett bra sätt. Tyvärr inträffade en
tragisk olycka under ett av uppdragen och
ett av planen kraschade mot en sjöis. En av
piloterna omkom och den andre kom att
hjälpas av sjukvården i norrlandsjägarskva­
dronen som var väl inövad i att undsätta
skadade genom sjukvårdsbefälets försorg.
Här visade det sig att det under realistiska
övningsförhållanden gick att flytta en läkare
med utrustning tolv kilometer på 30 minuter.
Det första omhändertagandet av den skadade
piloten av plutonssjukvårdaren och plutonen
på platsen i kombination med flygvapnets
räddningshelikopter innebar att den skadade
piloten mycket snart fick kvalificerad vård
vid Umeå universitetssjukhus.
Denna övning markerade ett steg i utveck­
lingen av norrlandsjägarbataljonen. Huvud­
uppgiften var flyttad från underrättelsetjänst
till strid. Genom att leverera en skvadron
som med ett par dagars förberedelser kunde
genomföra denna typ av övning på ett bra
sätt markerade K 4 att regementet hade bytt
perspektiv och att ett första steg mot att
etablera det nya. Efter att ha deltagit med
en norrlandsjägarskvadron 1981 i Vilhelmina
satte regementet upp två norrlandsjägarbatal­
joner att delta i övningen Nordanvind tio år
senare. Därmed var regementet etablerat.
Fritidsverksamhet, samverkan
med kommunen och församling
Förutom att skapa bra möjligheter för solda­
ternas fria hemresor fanns redan från början
höga ambitioner avseende de värnpliktigas
fritidsverksamhet i Arvidsjaur, speciellt på
lediga helger. I samverkan med kommunen
skapades en fritidsassistentbefattning som
delades med kommunen. Detta var något
som blev uppskattat och även gynnade ut­
bildningen. Kurser av olika slag organiserades,
såsom forsränning, drakflygning, fallskärms­
hoppning, bergsklättring, jägarexamen med
mera. Flera av dessa har fortsatt under alla år
vilket även har påverkat utvecklingen av för­
bandet i positiv riktning. Ett bra exempel på
detta är utvecklingen av bergsförmågan. Kurs­
verksamheten har också medfört att klubbar
startades, bland annat kanotklubben.
För att tillgodose det andliga behovet fanns
inledningsvis en regementspastor med avse­
värt mer tjänstgöringstid vid regementet än
vad som i övrigt var brukligt inom försvaret.
Regementspastorn kom även att vara en resurs
för allmän förströelse genom att medverka vid
till exempel personalvårdande skvadronsaft­
nar. Dessa genomfördes tillsammans med
någon kör från församlingen, ofta med med­
fört, uppskattat fika. Pastorerna har genom
alla år haft en naturlig plats i regementets
verksamhet. Deras medverkan i utbildningen
avseende etiska frågor har också genom åren
varit en tillgång för förbandet och främjat
utbildningskvalitén.

van finns att utforska hur långt man kan nå
­genom att testa gränser. Och framförallt: hur
långt framför sig kan man knuffa gränserna,
antingen ens egna eller gemensamma gränser
i samverkan med andra. Vad driver en män­
niska till att tänja gränserna till det yttersta?
Varför utsätter man sig för en utmaning som
i värsta fall kan leda till döden?
Under extrema förhållanden som kyla,
ensamhet, utmattning och svår stridspress
kan de väl utbildade jägarsoldaterna fungera.
Det är ingen slump att de mest effektiva sol­
daterna är de som har distans till sin uppgift
och förmågan att se längre än till den direkta
insatsen. De ser även det slutliga resultatet.
Överste Björn Lundkvist var chef för Norr­
lands dragonregemente i slutet av 1980-talet.
Han formulerade sina krav på all personal i
följande punkter: Var en god kamrat, gör ditt
bästa, vårda dig själv och din utrustning, känn
ekonomisk ansvar och var alltid beredd. Dessa
krav har använts och används fortfarande som
en ledstjärna i jägartjänsten.
Fungerande grupper
Gruppgemenskapen utsätts för belastningar
som ingen enskild individ någonsin har möj­
lighet att bemästra ensam. Dessa svårigheter
kan dock gruppen klara tillsammans. Hur
denna gemenskap bygger vänskap för livet
50 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur
Handsvett…
kan bara den förstå som varit nära gränsen
för vad som går att uthärda.
Förutom att bo bekvämt i kasernen så kräver
jägartjänsten att en stor del att av utbild­
ningstiden genomförs i fält. En soldat, som
tillbringar tio månader i Arvidsjaur utbildades
60 till 70 dygn under fältförhållanden. Upp­
levelsen att krypa ur tältet eller vindskyddet
och för första gången, tidigt på hösten, möta
snö ger en annorlunda erfarenhet. Denna
erfarenhet blir fort en vana när soldaten lärt
känna det norrländska klimatet.
Utbildningstiden präglas av många långa öv­
ningar, fysiskt krävande med lite sömn och psy­
kiskt påfrestande. Det är under övningarna grup­
pen svetsas samman, kamratskapet är ett stöd
och befälen är föregångsmän. Detta fostrar såväl
soldater som befäl till dugliga ­jägarsoldater.
Jägarförbandens uppgifter i krig är intimt
förknippade med hårda fysiska ansträngning­
ar under långa tidsperioder. Ingen annan mi­
litär verksamhet är för sin effekt så beroende
av soldaternas fysiska prestationsförmåga.
Kunskaper om vilka faktorer som begränsar
den fysiska prestationsförmågan är därför av
största vikt för både befäl och soldater.
Den vetenskapsgren, som sysslar med sådana
frågeställningar är arbets- och idrottsfysiologin.
På Institutionen för fysiologi, vid Gymnastik-
och Idrottshögskolan (GIH), har man länge
Värnpliktigs minnen
”…Tiden när
bataljonen före oss
muckat och vi kompani­
befälselever var
­ensamma på K 4 innan
gruppbefälen kom, var
speciell. Då ­f örvandlades
vi från ”rookies” till
­herrar på täppan.”
Johan Röhr, jägargruppchef
1996–1997
Bild ovan till vänster:
På bild:
????? klkllllö
???????
????????
???????pat. Ut w
Jägarsoldaten
 
ND
Sid 51
Sven Olofsson, Bredbyn
Granatkastarsoldat,
32 Njplut 1988–1989
Den psykiska utmattningen
under längre övningar var
det jobbigaste, speciellt
under de marscher som i och
för sig inte var så fysiskt job-
biga utan mer krävande men-
talt. Då gäller det att bara
nöta på tills det var klart.
  Andra saker som var klart
jobbiga var idiotgrejor som
”flytta 100”. Det innebar
att man skulle flytta basen
(­t älten) ett hundra meter
för att någon småsak var
fel. Det är ju inget man går
och ­t änker på idag, men nog
var man knäckt bra många
gånger.
Värnpliktigs minnen från utbildningsåret 1996–1997  •  Baskermarschen
Sid 51
Johan Röhr, Stockholm
Jägargruppchef, ?? Njplut
1996–1997
och utbildningen  51
arbetat med frågeställningar kring uthållig­ för de flesta som att lämna någonting man lärt
hetsarbeten av den typ som jägarsoldaten utför. sig tycka om. Både kamrater och förbandsanda
Vintertid har bland annat långa skidexpeditio­ har spelat stor roll under den tid man tillbringat
ner studerats där jägare från K 4 har medverkat. på K 4. Inför utryckningen formades de ­grupper
GIH-fysiologernas resultat har sammanställts och förband som skulle bilda kärnan i de kom­
i den populärvetenskapliga skriften ”Långtur”. mande årens krigsförband. Det hade varit en
Den behandlar centrala begrepp som träning, tuff tid, något som han kanske inte ville göra
kondition, styrka, kost, vätska och skador samt en gång till, men som gav ett bestående intryck.
ger en god inblick i idrottsfysiologi och de krav Sist men inte minst: man ska inte underskatta
som ställs på jägarsoldater. det värde som ligger i att få kröna sin utbildning
När tiden för utryckning kommer, känns det till jägare med att bära den gröna baskern.
Jag har såklart många starka minnen. Fjällmarschen till Kebnekaise, fångförhören med tolkskolan, högvakten
med mera... Men om jag ska välja ett som etsat sig fast ordentligt så är det nog från baskermarschen. Det var
som så många andra gånger mörkt, kallt och tungt. Vi hade i stort sett inte sovit alls på övningens sista tre
dygn och marschen i sig pressade oss alla till gränsen. Jag minns att jag hoppades att bakom nästa krön, bort-
om nästa kulle skulle befälen ha samlats och gjort upp en gigantisk brasa mitt ute i skogen där vi skulle ha en
ceremoni och få ta på oss den så efterlängtade baskern… men den förhoppningen infriades aldrig. Åtminstone
inte på många, många mil. Flera av oss såg synvillor. Min stridsparskamrat under befälsskoletiden Forsman och
jag stannar under en av de få långa raster vi fick och ska laga mat. Kroppen och fötterna värker, man är genom-
svettig av skidandet med den tunga ryggsäcken men börjar ändå frysa inom några sekunder då man stannar
för att fort ta av sig snöblusen, ta på värmerocken och dra på sig snöblusen igen.
  Vi stannar upp under en kort sekund och tittar på varandra med rödsprängda utmattade ögon och skakar på
huvudet: – Det här är helt sjukt.
  Vi gav varann en peppande kram mitt ute i vildmarken för ge varandra ny styrka.
  – Det är inte bara jag som känner så här, tänkte jag. Vi är alla lika trötta, men vi ska klara det här.

En unik miljö
Av Wilhelm Guldbrand
Samtal med våra soldater ger besked om att
upplevelsen av Arvidsjaur är något annor­
lunda, något unikt, som de flesta inte träffat
på tidigare under sina liv. Frågan är bara vad
det var som var det tongivande i det första
intrycket av orten. Någon har sagt att den
fräscha och krispiga luften med sin avsaknad
eller låga volym av fågelsång var det första och
mest påtagliga intrycket. Andra kommer ihåg
52 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur
ND
Sid 52
de befäl som mötte vid rälsbussen från Jörn.
Fler är de som minns materieluthämtningen
och den efterföljande kontrollen av utrust­
ningen. Det lade nivån för hur regementet
uppfattades av dem som ryckte in på kasernen
med sin höga standard. Andra fick inte den
möjligheten utan de fick nöja sig med en så
kallad fältinryckning och det i närområdets
alldeles speciella natur.
Jägarsoldaten
 
ND
Norr om Östermyrberget
Heden sydöst om kasernområdet bär säkerligen många jägare
Sid 53 med sig för resten av sitt liv. Den är ett fängslande område
med en alldeles speciell charm. Ett oerhört tunt och känsligt
humusskikt, garnerat med lavar, mossor, ljung och bärris. Ett
stort antal tjärnar är nedsänkta bland områdets tallar som med
bestånden varierar i höjd. Kring stränderna står en tunn skärm
av lövträd i vattenbrynen. Med återkommande intervall har vi
kunnat se soldater simma i tjärnarna för att svalka sig de dagar
värmen gjorde det nödvändigt att tvätta av sig svetten efter
arbetsamma övningar. I detta område kom flera tusen soldater
att genomföra sin första övernattning utomhus och det utan
att ha en aning om de ansträngningar som väntade under den
kommande vintern. I detta ögonblick fick de nöja sig med det
de mött så långt. De hade upplevt barska och bestämda befäl,
fantastiska kaserner, ett okänt samhälle och en formidabel utsikt.
Prästbergets slalombacke, Järvliden mot horisonten i sydöst och
Arvidsjaur för sina fötter från Lillberget. Säkert kom många
att ställa sig frågan när de kommit på plats under de inledande
dagarna: Vart har jag kommit?
Specialbyggt för jägartjänst
Hela anläggningen med Norrlands dragonregemente var avsedd
för jägartjänst. Detta inte utan att befälet ändå ibland undrade
hur det egentligen var med den saken på grund av vissa utbild­
ningsanordningar. De tydligaste var de motståndsnästen för in­
och utbildningen  53

någonsin själv skulle kunna klara dem. I denna hårda
verklighet ter sig Rambos fantasivärld lika långt från
jägaren som månen. Här, på jorden, krävdes samarbete
mellan individer som inte själva valt sina kamrater.
Under trycket av denna krävande miljö visade dessa
jägare en stålhård sammanhållning. Grupperna som i
vissa fall bestod av personer från Norrlands inland, Mä­
lardalen och Stockholms så kallade invandrarförorter
stöttade varandra i oändlighet. Att detta kamratstöd
är en styrka som bara denna miljö kunde pressa fram
är en erfarenhet dragen och delad av både regementets
soldater och befäl.
Utbildningsbetingelserna i anslutning till övnings­
området vid K 4 är alltså en ovärderlig tillgång för
Försvarsmakten. Ett område som inte bara kräver
sina kunskaper vintertid utan också fodrar speciella
kunskaper och förmågor under årets snöfria del.
Sommarvatten
Naturens skiftningar ställde tydliga krav på jägar­
soldaterna från K 4. Den som vill lära sig att hantera
en sådan natur gör klokast i att börja på sommaren. Så
var också fallet under cirka tio år av regementets tid
på orten. Detta innan den så kallade förstegsutbild­
ningen genomfördes för kompanibefälseleverna som
inte förrän efter cirka fem månaders grundutbildning
kom att möta sommaren. Vatten är nyckelordet för den
som vill lära känna detta land. Från fjäll till hav rör
sig vattnet i överflöd. Strömmande och stillastående
skapar det problem att lösa av olika slag. Ett problem
kan vara svårigheter att hitta platser att passera de
fjäll- och skogsälvar som passerar genom området, i
Arvidsjaur som längre norrut. Ett annat kan vara det
stillastående vatten som skapar mygg i en omfattning
som kräver det allra segaste mentala virke i var och en
som rör sig i naturen. För taktikern utgör dessa älvar
och myrar med mellanliggande höjdsträckningar ett
problem som begränsar handlingsfriheten både för de
egna förbanden och den tänkta fienden. Den som prö­
vat leda verksamhet i denna miljö bestämmer sig snart
för att det inte bara är vintern som ryms i begreppet
”subarktisk miljö” utan också sommaren. Det är bara
så att sommaren är så mycket enklare än vintern.
Vinternatten
Snön kommer tidigt till Arvidsjaur. Redan i början av
oktober kan den täcka marken. I slutet av september är
det snövarning. Om denna vita befriare inte kommer
är alternativet en ”regnperiod” utan dess like där allt är
svart under huvuddelen av dygnet och dessutom vått på
ett sätt som ger en totalpåverkan på allt som ska göras.
Här gäller det att se behoven av klädsel och som en
58 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur
Bildtext jdakd kmadkmdamakmalk kmakmdamdmmdamdm 2004 (Kent Norberg)
Bildtext jdakd kmadkmdamakmalk kmakmdamdmmdamdm kmdamdklm
Värnpliktigs minnen från utbildningsåret 1985–1986
Sid 58
Robert Felczak,
St Petersburg, Ryssland
Kompanibefälselev
Grundutbildning:
31 Njplut, 1985–1986
Reservofficer, kapten AJB
ND
liten anekdot minns det äldre befälet den före det som händer den skidåkare som går omkull i
detta statsministern Fälldin som med familj en lätt utförsbacke, och ramlar utåt, med en 30
besökte en av sina söner under en besökshelg kilo tung ryggsäck på ryggen när snödjupet är
Sid 59
på 1980-talet. De var totalt ”terräng­gående” en meter. Med snön kom också andra föränd­
och det med anpassad klädsel i form av stövlar ringar av miljön som ställde krav av skilda slag.
och varma kläder med mera. Signaler som dessa Upplegorna eller snön på granarnas grenar gav
skickar inte bara tankar om insikt i naturens ett synintryck som ingen glömmer. Här blir det
krav utan förklarar kanske också varför unga viktigt för bandvagnsförarna att inte stöta till
män placerades som jägare i Arvidsjaur. träden. Om snön åkte av avslöjade det snöfria
Med stigande snödjup ökade också vinter­ trädet var jägarna varit med en svart gran i ett
miljöns krav att hantera en ökande mängd vitt hav av snö. Nysnö överallt innebar krav på
svårigheter. Redan kring jul håller vintern förtänksamhet när det gällde spårdiciplin. Att
ett stadigt grepp kring trakten. I början av aldrig låta förföljare i spåret överraska det egna
1980-talet försökte befälet få samma kallorts­ förbandet. Det innebar också förtänksamhet
tillägg som fanns för personalen vid Lapplands vid spårläggning över vad som kan vara en myr
jägarregemente i Kiruna. Detta med stöd av eller en tjärn med okänd istjocklek. På detta
statistik från Svensk byggnorm som sade att sätt kan miljöns krav fortsätta att räknas upp
det bland annat i Arvidsjaur var det kallaste i en oändlig mängd där temperaturen inte får
vädret som står att få i landet. Detta lyckades glömmas bort.
inte utan befälet släppte detta och betalade Det var kallt under långa perioder, speciellt
sina elräkningar under visst knot. mellan december och februari. Anpassningen
Ofta under julperioden kom snön i stora för var och en gick ändå lättare än man väntat
mäng­der och just snödjupet kom att kräva en hel sig. Vid minus tolv grader slutade snön att
del av soldaterna. Den oinvigde kan föreställa sig smälta i snödräkten och det mesta var ändå
Vinterutbildningen innebar att det blev
skönt att vara ute. Äntligen ljust och torrt
­efter hösten. Men vinterutbildningen inne-
bar också många bandvagnstolkningar med
en fullpackad sjuttiolitersryggsäck på ryg-
gen. Efter 24 timmar på tolklinan fick man
koppla in ”pannbenet”. Tungt och krävande
också på vårvintern, när gruppen under sex
timmars skidmarsch med full pulka i plus
fem graders klabbföre och lårdjup bristande
skarsnö lyckades ta sig hela tio kilometer.
  Ett annat minne är när man satt i eld-
ställningen och tillagade sin frystorkade
mat på jägarköket. Innan man hade ätit
klart hade den tidigare kokheta maten
frusit i botten på kärlet.
Jägarsoldaten
  och utbildningen  59

torrt. Där vid tolv grader började också mus­
tascher att frysa till is om man andades lite
oförsiktigt genom näsan. Vi 20 minusgrader
blev det mer rutin än tillfälle att ylletröjan
bars till uniformen, även om man gick skid­
marsch. Frågan var, var gränserna för olika
värmekläder gick? En erfarenhet som var och
en skaffade sig mot sina egna förutsättningar.
Centralt för denna miljö är ändå att göra allt
för att inte börja svettas. Något som kan bli
riktigt otrevligt när kroppstemperaturen går
ned och det man bär på sig är vått av svett. På
detta sätt kan miljöns påverkan fortsätta att
beskrivas med en högre och högre upplösning,
nästan i oändlighet. Vi förstod att om vi kunde
behärska dessa förutsättningar till fullo och
enormt mycket bättre än en motståndare så
skulle vi kunna vända denna miljö som en
vän och allierad. En miljö som skulle hjälpa
oss lösa våra uppgifter och även hjälpa oss
ND
vinna våra strider. Detta till trots är det ändå
polarnatten vi minns mest.
Månen minns vi Sid 61
De flesta jägare bar och bär kanske också idag en
kärlek till vinternatten. Många gånger har en jä­
gare stått post tillsammans med en kamrat ­eller
ensam och betraktat himlen och alla dess ljus
i kombination med en kompakt tystnad som
bara sparsamt bröts av något enstaka kaminlock
från basen. En stjärnbeströdd himmel under­
stödd av en fullmåne med ett sken så starkt att
det utan problem går att läsa en tidning i dess
sken. Detta fenomen som är nästan grafiskt
till sin natur. Snötyngda vita och svarta granar
i oändliga mängder. Knivskarpa slagskuggor
från träden och där, längs myrkanten, kunde
en rekognoseringspatrull vara på återgång mot
basen och någon timmes vila före nästa upp­
drag. En liten patrull av skidåkare som rörde
sig sakta längs det fastställda spåret. Knarret
från skidstavarna i snön som i vissa fall kunde
höras ett par hundra meter eller mer. Tecknet
från kontrollpunkten som bekräftade att det
var de egna som var på ingång. När chefen sedan
kommit åter in i basen och kontrollerade posten
blev vintern och kylan ännu tydligare. Detta
med svårigheten att prata som ofta bara blev ett
”mummel” eftersom käkarna var stela av köld.
Många är också de som sett andra chefer, inte
minst regementscheferna där ingen är vare sig
nämnd eller glömd, som närmat sig i spåret. Allt
under månens skarpa sken. För många jägare är
upplevelser som denna den sammanfattning
som soldaterna gjorde av sin miljö där känslan
bekräftas av att: ”Om vi klarade detta så klarade
vi också varje annan prövning.”

Värnpliktigs minnen utbildningsåret 1986–1987  •  Ledarskap

Sid 60
Johan Backteman, Umeå
Kompanibefälselev, 30 Stabs-
och trosspluton, 1986–1987
Som ledare och kompanibefäl fick man träna sin ledarförmåga en hel
del. Ute i fält sattes allt på sin spets när alla var trötta, hungriga och
­skitiga. Att då försöka inspirera och vara den drivande kraften var
­mycket givande men samtidigt väldigt jobbigt. Denna tid var ändå
mycket utvecklande, och jag mognade nog en hel del som människa.
Det är lite synd att de flesta unga idag inte får chansen att göra något
som detta i livet. Det vore nog bra för många, på flera olika sätt.
  Jag kan inte säga att jag saknar denna tid. Istället ser jag den som en
milstolpe i livet där jag fick lära mig en hel del om ”the facts of life”. Efter
avslutad tjänstgöring 1986 gick jag dessutom på som frivilligt anställd
fänrik i två utbildningsår, märkligt nog. Men det är en annan historia.

60 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur Jägarsoldaten

  och utbildningen  61