Det tuggas från alla håll och kanter, så man kunde bli trött för mindre, om det akuta

behovet
av ”entreprenörer”. ”Entreprenörskap” efterlyses från allehanda myndigheter, såväl
näringsdepartementet som utbildningsditot, och samtliga politiska partier oberoende av färg.
Maud Olofssons och den postindustriella tidens förtvivlade rop i den sig utbredande
fabriksöken på en allena saliggörande frälsare, när inga andra lösningar på
sysselsättningskrisen finns.
Några nya ”jobb” är ju inte i sikte, inte i någon större omfattning i alla fall. Och tydligen lär
heller inte de förkättrade fyrtiotalisternas pensionsavgångar göra läget mycket bättre. De som
har hoppats på att det efter proppen Orvars utträde skall bli ljusare på arbetsmarknaden, kan
glömma det. Arbetsköparna avser att rationalisera och strama åt. Färre skall göra ännu mer.
Och man hoppas på att vi grånade och trötta skall fortsätta knega efter 67. De tunna, oranga
kuverten talar ju onekligen för det. Och påpassligt nog har man infört en lag mot
åldersdiskriminering…
Därför entreprenörskap, detta mantra. Framställs nästan som en ödesfråga för Moder Svea.
Ingen vet emellertid varifrån de skall komma, dessa så hett behövda entreprenörer. Vi är ju
som alla vet anställningsfixerade i detta land. Vill helst bli ”fastbrända”, som någon uttryckt
det, på våra arbetsplatser, gärna livet ut.
Vi är inte företagsamma och kreativa, inga vildhjärnor. Vi är trygghetssuktande, vill ha lugn
och ro, förvärvslivets långsamma lunk mot guldklocka och pensionering.
Kasta förtöjningarna och satsa allt på ett kort – nej, glöm det! Sådana är inte vi. På oss brinner
inte huvudet.
Och inte hjälper oss Maria Wetterstrands förslag om ett friår för att ”pröva på” företagande.
Hon verkar inte känna oss, sitt folk… Vi blir bara ängsliga av sådana hugskott.
Finns bara en sak att göra: inför medborgarlön! En idé samma Wetterstrand numera skyggar
inför, trots att partiprogram och kongresser vill något annat…

Lasse Ekstrand