ADRESS TILL FÖRLAGET

Innehåll
Symposion Bokförlag
Rönneholm 6
240 36 Stehag

"Den förvirring som går under

namnet upplysning"
Idehistorisk inledning
av Carl-Göran Heidegren 7

Svar på frågan:
Vad är upplysning?
av Immanuel Kant 25

Kommentar:
U pplysningen, revolutionen
och framstegets möjlighet
Vad är upplysning? av Michel Foucault J 7
Brutus Ösding (red.).
Immanuel Kant, Michel Foucault, Jiirgen Habermas,
Med pilen rakt in i
Moses Mendelssohn, Carl-Göran Heidegren.
Översättning: Ulf Peter Hallberg,
samtidens hjärta
Richard Matz och Joachim Retzlaff av Jiirgen Habermas 57
Stockholm/Stehag: Symposion Bokförlag
1989. Bilaga:
ISBN: 91-7868-136-7
Om frågan:
Vad innebär upplysning?
av Moses Mendelssohn 71
©Symposion Bokförlag & Tryckeri AB 1989
Alla rättigheter förbehållna.
Kopiering, även för undervisningsbruk, är förbjuden Källor 77
utan förlagets skrifdiga medgivande.
Grafisk form: Brutus Ösding
Sats: Skånska foto sätteriet, Stehag
Tryckt av acupress 1989
ISBN: 91-7868-136-7
Upplysning är människans utträde ur hennes självför-
vållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra
bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning.
Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till
densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i
brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det
utan någon annans ledning. Sapere audel Hav mod
att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså
upplysningens valspråk.
Lättja och feghet är orsakerna till att så många
människor, efter det att naturen frikänt dem från
främmande ledning (naturaliter majorennes), ändå
gärna förblir omyndiga livet ut, och till att det blir
så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare.
Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok
som har förstånd i mitt ställe, har jag en själa-
sörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en
läkare som bedömer dieten i mitt ställe o s v, så
behöver jag ju inte anstränga mig själv. Jag
behöver inte tänka om jag bara är i stånd att betala
- då kommer andra att överta den förtretliga
sysslan. Att lejonparten av mänskligheten (däri-
bland hela det täcka könet) inte bara anser att
steget till myndighet är besvärligt utan dessutom
mycket farligt, sörjer de förmyndare för, vilka
gunstigast påtagit sig uppsikten över den. Sedan de
fördummat sitt husfolk och nogsamt beskyddat
det så att de stillsamma varelserna inte skulle våga

27
r
Immanuel Kant
ta ett steg utanför den gångstol i vilken de blivit
inspärrade, visar de dem på den fara som hotar om
de försöker gå själva. Denna fara är visserligen inte
så stor, ty efter att ha fallit några gånger torde de
slutligen lära sig gå, men ett enda exempel av det
sl;iget verkar dock återhållande och avskräcker
vanligen från alla vidare försök.
Det är alltså svårt för varje enskild människa att
arbeta sig ut ur den för henne nästan till natur
vordna omyndigheten. Hon har rent av lärt sig att
hålla av den, och hon är tills vidare verkligen
oförmögen att göra bruk av sitt eget förstånd
eftersom man aldrig låtit henne försöka. Satser och
formler, dessa mekaniska verktyg för ett förnuftigt
bruk eller oftare missbruk av våra naturliga anlag,
är den eviga omyndighetens fotbojor. Även den
människa som befriar sig från dem skulle endast
kunna ta ett osäkert språng över det smalaste dike,
eftersom hon inte är van vid sådana fria rörelser.
Därför är det endast ett fåtal som genom egen
bearbetning av sin ande lyckats ta sig ut ur
omyndigheten och ändå prestera en säker gång.
Att en publik skulle upplysa sig själv, är däremot
snarare möjligt, ja nästan ofrånkomligt om den
medges frihet. Ty då kommer det alltid att finnas
några som tänker själva, till och med bland de
tillsatta förmyndarna över den stora hopen, några
som när de själva kastat av sig omyndighetens ok
sprider en anda av förnuftig självkänsla och av
varje människas kallelse att tänka själv. Att notera
härvidlag är att publiken, vilken de tidigare bringat
under oket, härefter tvingar dem själva att stanna
kvar under oket om den uppviglas därtill av några
av sina förmyndare, vilka själva är oförmögna till
28
Vad är upplysning?
all upplysning - så skadligt är det att inplantera
fördomar, ty de hämnar sig till slut på dem som
själva (eller vilkas föregångare) varit deras upp-
hovsmän. Därför kan en publik endast långsamt
\ nå upplysning. En revolution kan möjligen åstad-
i
komma ett undanröjande av personlig despoti och
j vinningslystet eller maktlystet förtryck, men aldrig
en sann reform av sättet att tänka; i stället kommer
nya fördomar att på samma sätt som de gamla
I
1
tjäna som den stora, tanklösa hopens ledband.
För denna upplysning erfordras emellertid inget
i
annat än frihet, och närmare bestämt det oskad-
l
I
ligaste av allt som kan rymmas under samlings-
rubriken frihet, nämligen friheten att i alla stycken
göra offentligt bruk av sitt förnuft. Men från alla håll
) kan jag höra ropet: Resonera inte! Officeren säger:
Resonera inte, excercera! Finansrådet säger: Reso-
nera inte, betala! Prästen säger: Resonera inte, tro!
I (Endast en härskare i världen säger: Resonera så
mycket ni vill och om vad ni vill, men lyd!) Här
inskränks friheten överallt. Men vilka inskränk-
ningar är hämmande för upplysningen och vilka är
det inte, och vilka är rent av befrämjande? Mitt
svar är: Det offentliga bruket avens förnuft måste
alltid vara fritt, och endast det kan åstadkomma
upplysning bland människorna, däremot kan det
privata bruket av detsamma ofta begränsas mycket
hårt utan att för den skull i nämnvärd grad
förhindra upplysningens framåtskridande. Med
offentligt bruk avens eget förnuft avser jag det
bruk någon gör av det såsom lärd inför läsekretsens
hela publik. Som privat bruk betecknar jag det bruk någon
får göra av sitt flmuft i ett honom anförtrott ämbete eller
på en medborgerlig post. För vissa angelägenheter
29
 Immanuel Kant
i det allmännas intresse är emellertid en viss
mekanism nödvändig, såsom att vissa lemmar av
det allmänna måste förhålla sig passiva, för att
regeringen genom en konstlad enhällighet skall
kunna genomdriva offentliga målsättningar eller
åtminstone förhindra att de omintetgörs. Här är
det givetvis inte tillåtet att resonera, utan här måste
man lyda. Men i den mån denna del av maskinen
samtidigt uppfattar sig som en lem i det allmänna
eller rent av i samfundet av världsmedborgare,
alltså i egenskap aven lärd som med skrifter
vänder sig till en publik i egentlig mening, kan
vederbörande förvisso resonera utan att de ange-
lägenheter som han delvis är satt att tjäna som en
passiv del skulle ta skada därav. Det vore sålunda
mycket fördärvligt om en officer, som får en order
aven överordnad, i Ijänsten skulle resonera hit och
dit om nyttan och ändamålsenligheten med denna
order - han måste helt enkelt lyda. Men han kan
billigtvis inte förbjudas att som lärd göra an-
märkningar mot fel i krigsljänsten och förelägga
dessa publiken till bedömning. Medborgaren kan
inte vägra att utföra de uppgifter som ålagts
honom - fräckt klander av sådana ålägganden
kan rent av bestraffas som en skandal (vilken skulle
kunna leda till allmän uppstudsighet). O aktat detta
handlar medborgaren inte mot sin plikt om han
såsom lärd offentligt yttrar tankar mot olämp-
ligheten av eller orättvisan i sådana ålägganden. På
samma sätt är en präst förpliktad att för sina
konfirmander och sin församling predika i en-
lighet med den kyrkas symbol han Ijänar, ty han
har ju antagits på det villkoret. Men såsom lärd har
han full frihet, ja en kallelse, att meddela publiken
30
Vad är upplysning?
alla sina noggrannt prövade och välmenande
tankar om det felaktiga i en symbol och framföra
förslag till förbättring av religionens och kyrkans
utformning. Detta kan heller inte belasta hans
samvete. Ty det han lär i kraft av sitt ämbete, såsom
förvaltare av kyrkans ärenden, framställer han som
något som det inte står honom fritt att predika om
efter eget gottfinnande, utan som något han är
anställd att föredra i enlighet med gällande
föreskrifter och i någon annans namn. Han säger:
Vår kyrka lär det ena eller det andra, och här är de
argument den använder sig av. Till sin för-
samlings fördel drar han alltså praktisk nytta av
satser som han själv inte med full övertygelse
skulle kunna skriva under på, men som han ändå
kan förplikta sig att föredra eftersom det när allt
kommer omkring inte är omöjligt att de rymmer
ett korn av sanning, eller att de i varje fall inte
rymmer något som skulle motsäga den inre
religionen. Ty om han trodde sig påträffa något
sådant, skulle han inte med gott samvete kunna
uppbära sitt ämbete, utan tvingas nedlägga det.
Det bruk en anställd präst gör av sitt förnuft inför
sin församling är alltså blott ettprivat bruk - denna
är nämligen alltid begränsad, hur stor den än må
vara, och med hänsyn till den är han i egenskap av
präst inte fri, och han får heller inte vara det
eftersom han utför ett uppdrag i en annans namn.
I egenskap aven lärd som via skrifter talar till den
egentliga publiken, nämligen världen, alltså i det
offentliga bruket av sitt förnuft, åtnjuter han däremot
en oinskränkt frihet att använda sig av sitt eget
förnuft och att tala i egen person. Ty att folkets
förmyndare (i andliga spörsmål) själva skulle bli
31
 Immanuel Kant
omyndiga, är en orimlighet som utmynnar i ett
förevigande av orimligheterna.
Men skulle då inte ett prästerligt sällskap, t ex en
kyrkoförsamling eller en vördnadsbjudande classis
(som den kallar sig själv i Holland), vara berättigad
att med ed förplikta sig mot en viss oföränderlig
symbol och på så sätt skaffa sig ett ständigt högsta
förmyndarskap över alla ingående delar, och
därigenom över folket, och till och med föreviga
detta? Jag svarar: Det är helt omöjligt. Ett sådant
kontrakt, vilket för evigt skulle avskära människo-
släktet från all vidare upplysning, är av noll och
intet värde, även om det skulle ha ratificerats av
den högsta makten, av riksdagsbeslut och hög-
tidliga överenskommelser. En tidsålder kan inte
förbinda sig eller svära på att försätta den följande i
ett tillstånd, i vilket den omöjligen torde kunna
utvidga sina (företrädevis ingående) kunskaper,
rena dem från villfarelser och över huvud taget gå
vidare på upplysningens väg. Det vore ett brott
mot den mänskliga naturen, vars ursprungliga
bestämmelse består just i detta framåtskridande.
De efterkommande är alltså helt berättigade att
förkasta dessa beslut som obefogade och brotts-
liga. Proberstenen för allt som man kan instifta
som en lag gällande ett folk ligger i frågan: Kan
folket själv ålägga sig en sådan lag? I hopp om
något bättre vore detta väl möjligt för en begränsad
tid för att införa en viss ordning - det skulle då stå
medborgarna, i synnerhet prästerna, fritt att i
egenskap av lärda i skrift, d v s offendigen, fram-
föra sina anmärkningar mot den gällande utform-
ningen, men den rådande ordningen skulle
fortbestå tills insikten i sakernas tillstånd offendigt
32
Vad är upplysning?
hade kommit så långt och hade bestyrkts till den
grad att de med förenade röster (om än inte allas)
kunde gå till kungs och lägga ett förslag om
beskydd av de församlingar som enligt deras
uppfattning hade enats om en bättre insikt rörande
en förändrad utformning av religionen, utan att
för den skull hindra dem som ville låta det förbli
vid det gamla. Men att ens inom en människas
livstid enas om en bestående utformning av
religionen som ingen offendigt finge betvivla, och
därigenom låta en tidrymd i mänsklighetens
framåtskridande mot det bättre gå till spillo och bli
gagnlös eller rent av till skada för de efterkom-
mande, är fullständigt otillåtet. En människa kan
visserligen för egen del, och även då bara för
begränsad tid, fördröja upplysningen vad gäller
det som åligger honom att veta, men att helt avstå
från upplysning för egen del och än mer för de
efterkommandes, vore att kränka och förtrampa
mänsklighetens heliga rättigheter. Vad ett folk inte
får bestämma rörande sig själv får emellertid en
monark .än mindre göra, ty hans anseende som
lagstiftare vilar på att han förenar den samlade
folkviljan i sin egen. Om han bara tillser att all sann
eller förment förbättring samexisterar med den
borgerliga ordningen, kan han i övrigt låta sina
undersåtar göra vad de finner nödvändigt för sin
själs frälsning - det kommer inte honom vid, men
väl att stävja att den ene med våld förhindrar den
andre att med alla krafter arbeta för att bestämma
och befrämja densamma. Det länder till och med
Hans Majestät till skada om han blandar sig i detta
genom att ställa de skrifter, med vilka hans
undersåtar vill reda ut sina uppfattningar, under
33
~~,-=---------------------------------~--~-------------------------------------
Immanuel Kant
sin regerings uppsikt, liksom om han gör detta på
grundval av sin egen högsta uppfattning, varvid
han utsätter sig för anklagelsen: Caesar non est supra
grammaticos. Detta gäller i än högre grad om han
förnedrar sin högsta makt så långt att han
understödjer några tyranners andliga despoti mot
sina övriga undersåtar.
Om man nu reser frågan: Lever vi idag i en
upplyst tidsålder?, är svaret: N ej, men väl i en
upplysningens tidsålder. Det är mycket långt till att
människorna, så som det idag i stort förhåller sig,
skulle vara eller kunna försättas i stånd att i
religiösa spörsmål på ett tillförlitligt och bra sätt
göra bruk av sitt eget förstånd utan någon annans
ledning. Men det finns ändå tydliga tecken på att
det blir möjligt för dem att fritt arbeta sig dithän
och på att hindren för den allmänna upplys-
ningen, utträdet ur deras självförvållade omyn-
dighet, blir färre. I detta hänseende är denna
tidsålder upplysningens tidsålder, eller Fredriks
århundrade.
En furste som inte finner det ovärdigt att säga att
han anser det vara sin plikt att i religiösa frågor inte
föreskriva människorna något utan låta dem ha sin
fulla frihet, som rentav avböjer det högmodiga
namnet tolerans, är själv upplyst och förtjänar att
prisas aven tacksam värld och eftervärld som den
förste, åtminstone å regeringens sida, som undan-
röjde människosläktets omyndighet och lät alla
och envar göra bruk av sitt eget förnuft i samvets-
frågor. Under honom får ärevördiga präster,
oaktat sin ämbetsplikt, fritt och offentligt fram-
lägga sina från antagna symboler på ett eller annat
sätt avvikande bedömningar och uppfattningar till
34
Vad är upplysning?
världens prövning - och i än högre grad alla andra
som inte begränsas av någon ämbetsplikt. Denna
frihetens anda utbreder sig även utrikes, till och
med på de håll där den måste brottas med yttre
hinder bestående aven regering som missupp-
fattar sin uppgift. Ty den har ju ett strålande
exempel på att frihet inte det minsta behöver hota
det allmännas offentliga lugn och enighet. Män-
niskorna arbetar sig av sig själva steg för steg ut ur
råheten, om man inte avsiktligt tar till konstgrepp
för att hålla kvar dem i den.
Jag har företrädesvis behandlat upplysningens
huvudpunkt, människans utträde ur sin självför-
vållade omyndighet, i samband med religiösa frågor,
eftersom vår härskare vad gäller konsterna och
vetenskaperna inte har något intresse av att spela
förmyndare över sina undersåtar, och motsvaran-
de omyndighet är till yttermera visso den skad-
ligaste och därmed också mest vanärande av alla.
Men ett statsöverhuvud som befrämjar detta går i
sitt sätt att tänka ännu ett steg längre och iI?-ser att
det till och med rörande lagstiftningen är riskfritt att
tillåta undersåtarna att göra offentligt bruk av sitt eget
förnuft och att offentligt förelägga världen sina
tankar kring en förbättring av lagstiftningen,
inbegripet en frimodig kritik av den rådande.
Därpå har vi ett strålande exempel, varvid ingen
monark har föregått den vi hyllar.
Och endast den som själv är upplyst och inte .1
"
fruktar mörkret, men samtidigt förfogar över en
väldisciplinerad och talrik arme för att garantera
det offentliga lugnet, kan säga vad en republik inte
vågar: Resonera så mJcket ni vill och om vad ni vill, men
lyd! Sålunda tar de mänskliga angelägenheterna
35
 Immanuel Kant

även här en oväntad vändning - liksom annars

U pplysningen, revolutionen
när man betraktar· utvecklingens gång i stort är
nästan allt paradoxalt. En högre grad av med- och framstegets möjlighet
borgerlig frihet är skenbarligen fördelaktig för
Jolkandans frihet, men sätter ändå upp oöverstigliga
hinder för den. En mindre grad av den förra Michel Foucault
skapar emellertid utrymme för den senare att
utbreda sig efter hela sin förmåga. Om då naturen
under detta hårda hölje har utvecklat det frö som
hennes ömmaste omsorger rör, nämligen längtan
efter och kallelsen till fritt tänkande, så återverkar
detta småningom på folkets sinnelag (varigenom
detta gradvis blir förmöget till friheten att handla),
och sludigen till och med på principerna för
regeringen, vilken själv finner det lämpligt att
behandla människan, som nu är former än en
maskin, i enlighet med hennes värdighet.'

Översättning: Joachim Retzlajf

• I Buschings veckonyheter av den 13 sept ·läste jag idag, den

30:e, annonsen för Berlins Monatsschrift för innevarande
månad, vilken nämner herr Mendelssohns svar på samma
fråga. Jag har ännu inte fått tidskriften i mina händer, annars
skulle den ha avhållit mig från mitt ovanstående svar, vilket
nu ar kvarstå som ett försök i den mån våra tankar tillfälligtvis
skulle vara samstämmiga.

36
Det förefaller mig att Kants uppsats låter en ny typ
av frågande framträda på den filosofiska reflektio-
nens arena. Denna text är förvisso inte den första i
filosofins historia - och inte ens den första texten
av Kant - som tematiserar frågor som rör
historien. Hos Kant påträffas ju åtskilliga texter
som ställer historien inför någon ursprungsfråga,
den om historiens början (1786), den om de-
finitionen av rasbegreppet (1785), samt en del
andra texter som ställer historien inför frågan om
dess tillkomstform, såsom till exempel Iden om en
allmän historia med världsmedborgerligt syfte
(1784); härtill kommer så en del andra skrifter, i
vilka han söker besvara frågor rörande den interna
finalitet som organiserar de historiska processer-
na, exempelvis den text som handlar om tillämp-
ningen av teleologiska principer inom filosofin
(1789). Alla de här frågorna, som förresten är
sinsemellan nära befryndade, genomsyrar i själva
verket alla Kants analyser vilka rör historien. Hans
uppsats om Upplysningen förefaller mig rätt
annorlunda; den ställer inte, i varje fall inte direkt,
någon av de här frågorna, vare sig den om
ursprunget eller (trots att det kan se så ut) den om
tillkomsten, och den behandlar blott på ett
förbehållsamt sätt, och närmast som en bisak,

39
T""';;'"
'i
Michel Foucault
frågan om den i själva den historiska processen
inneboende teleologin.
I denna tex~ av Kant tycks en viss fråga dyka upp
för första gången, nämligen frågan om nuet, frågan
om aktualiteten: Vad är det som händer i dag? Vad
är det som pågår just nu? Och vad är detta "nu",
inom vilket vi alla befinner oss, och som bestäm-
mer det moment då jag skriver? Det är inte första
gången som man inom den filosofiska reflektionen
påträffar hänvisningar till nuet, åtminstone i dettas
egenskap aven bestämd historisk situation som
kan vara av värde för den filosofiska reflektio-
nen.
~
När Descartes i början av sin Discours de la mithode
! (1637) berättar om sin egen färdplan och om hela
komplexet av de filosofiska beslut han hade fattat
såväl på egna som på filosofins .vägnar, då hänvisar
han uttryckligen till något som kan betraktas som
en historisk situation inom den generella ordning
som på hans egen tid gällde för kunskapen och
vetenskaperna. N är det gäller den här typen av
hänvisningar, rör det sig emellertid alltid om att _
inom den konfiguration vilken utpekas som
närvarande - finna ett motiv för ett filosofiskt
avgörande. Hos Descartes kan inte påvisas någon
fråga i stil med "Vad är då exakt detta nu som jag
tillhör?" Det synes mig emellertid som om den
fråga Kant besvarar, och som han förresten
förmåddes att besvara på grund av att den hade
ställts till honom, är en fråga aven annan art. Den
lyder inte rätt och slätt: Vad är det som i den
aktuella situationen kan avgöra det ena eller det
andra filosofiska beslutet? Utan frågan riktar sig
mot vad detta nu är för något, den inriktar sig först
40
Kommentar
och främst på att klarlägga ett visst element i nuet
som det gäller att känna igen, urskilja och uttyda
bland alla de övriga elementen. Vad är det som i
nuet är meningsfullt och aktuellt för den filosofiska
reflektionen?
I det svar som Kant söker på detta spörsmål,
föresätter han sig att visa i ~ilket avseende detta
element kommer att framstå som bärare av och
tecken på en process som berör tänkandet,
kunskapen, filosofin; det gäller närmare bestämt
att visa i vilket avseende och på vad sätt den som
talar i egenskap av tänkare, av lärd, av filosof själv
ingår i den process, och därtill på vad sätt han har
en särskild roll att spela inom densamma, där han
alltså befinns vara på en och samma gång såväl
element som aktör.
Kort sagt tycks det mig att vi i denna uppsats av
Kant ser hur frågan efter nuet i dess egenskap av
det filosofiska skeende den därom talande filo-
sofen själv ingår i dyker upp. Om man vill
föreställa sig filosofin som ett slags diskursiv
praktik vilken har sin egen historia, så förefaller det
mig som om vi, i och med denna uppsats om
Upplysningen - och jag tänker inte pressa min tes
genom att göra gällande att det sker för första
gången - ser hur filosofin problematiserar sin
egen diskursiva aktualitet, en aktualitet som den
ställer frågor till såsom skeende, såsom ett skeende
vars filosofiska mening, värde och unikhet den
måste formulera, och inom vilket det åligger den
att på en och samma gång finna såväl sin egen
raison d' etre som grunden för vad den påstår. Just
härigenom inser vi att filosofen, när han ställer
frågan om sin egen tillhörighet till detta nu,
41
,
Michel Foucault
ingalunda ställer blott frågan om sin egen hem~
mahörighet inom någon doktrin eller tradition;
inte heller kommer det längre att handla helt
enkelt om hans tillhörighet till någon mänsklig
gemenskap i största allmänhet, utan frågan kom-
mer att gälla hans tillhörighet till ett visst "vi", till
ett vi som omfattar det totala kulturella samman-
hang som utgör hans egen aktualitet.
Det är detta vi som här är på väg att bli objekt för
filosofins reflektion över sig själv; och just här-
igenom framgår det klan hur omöjligt det är för
filosofin att hoppa över att fråga efter sin egen·
unika tillhörighet till detta vi. Hela detta komplex
- alltså filosofin som problematisering aven
aktualitet samt filosofens sökande efter den ak-
tualitet han ingår i och i förhållande till vilken han
måste bestämma sitt läge - allt detta skulle kunna
väl karakterisera filosofin som en modernitetens
egen diskurs, en diskurs om moderniteten.
Ytterst schematiskt uttryckt, hade under den
franskklassiska kulturepoken frågan om moder-
niteten ordnats längs en axel med två poler,
antiken och moderniteten. Problemet fonnule-
rades antingen i form av frågan huruvida en viss
auktoritet borde godtas eller förkastas (vilken.
auktoritet ska vi godta? vilken förebild ska vi rätta
oss efter? etc), eller ocksd i en form, som för övrigt
står i ömsesidig relation till den nyssnämnda och
som innebär jämförande värdering: Är de gamle
överlägsna de moderna? Befinner vi oss i en
förfallsperiod? etc. Här började ett nytt sätt att
ställa frågan om moderniteten träda i dagen, nu
inte längre i form av någon relation på längden, till
de gamle, utan i en form som kunde kallas
42
Kommentar
" sagittal" , en pilartad, pricksäkert avslöjande
relation till den egna aktualiteten. Diskursen bör,
med detta sätt att se, ompröva sin egen aktualitet,
dels för att kunna komma på det klara med sitt eget
läge, dels för att kunna formulera detta läges
mening, dels slutligen för att klan kunna ange den
an av agerande som denna diskurs är i stånd till
inom den rådande aktualiteten.
Vilken är då min aktualitet? Vad är meningen
med denna aktualitet? Och vad gör jag egentligen
när jag uttalar mig om den? Häri består, enligt mitt
fönnenande, detta nya sätt att fråga efter moder-
niteten.
Det här är ännu så länge ingenting mer än ett
spår som borde undersökas lite närmare. Man
borde söka upprätta en genealogi inte så mycket
för själva modernitetsbegreppet utan snarare för
moderniteten som fråga. Hur som helst, och även
om jag antar att Kants uppsats är den punkt där
den här frågan först trädde i dagen, måste det stå
klart att denna text själv ingår i en mer vitt-
famnande historisk process som vi borde söka få
grepp om. Därmed skulle det säken vara möjligt
att pejla in en av de mest intressanta problem-
ställningarna för studiet av 1700-taleti allmänhet,
och av Upplysningen i synnerhet, ifall vi frågade
oss hur det är ställt med detta faktum, nämligen att
Upplysningen kallade sig själv för Upplysningen;
den är uppenbarligen en ytterst säregen kulturell
process, en process som blir medveten om sig själv
dels genom att ge sig ett namn, dels genom att
utpeka de operationer den måste utföra inom sitt
eget nu.
43
 Michel Foucault
II.
Förhåller det sig när allt kommer omkring inte så
att Upplysningen är den första epok som har givit
sig själv namn, och som - i stället för att rätt och
slätt efter gammal vana karakterisera sig som en
period av förfall eller framsteg, av glans eller
elände - tvärtom benämner sig själv med ledning
av ett visst skeende, ett skeende som har sin rot i en
tänkandets, förnuftets och vetandets generella
historia, den historia inom vilken Upplysningen
själv har sin roll att spela?
Upplysningen är en period som själv formulerar
sitt eget motto, sin egen grundprincip, och som
själv talar om vad den har att uträtta, såväl i
förhållande till tänkandets allmänna historia som
till det egna nuet och till de former av kunskap,
vetande, okunnighet och illusioner, inom vilka
den förmår igenkänna sin historiska situation.
I Upplysningens sätt att fråga kan man, enligt
min mening, urskilja en av de första yttringarna av
ett visst sätt att filosofera, vilket sedan tvåhundra år
har haft sin långa historia: En av de främsta
funktionerna hos den så kallade moderna filosofin
(vars begynnelse kan tidfästas till den allra sista
delen av 17 OO-talet) är nämligen att den frågar efter
sin egen aktualitet.
Man skulle kunna följa denna filosofiska mo-
dalitets bana tvärs igenom 1800-talet och fram till
;' våra dagar. Det enda jag för ögonblicket ville
understryka är emellertid att den här frågan -som
behandlades av Kant år 1784 till svar på en fråga
som hade ställts till honom utifrån - i det följande
aldrig föll ur hans minne. Han skulle komma att
44
.
Kommentar
ställa den på nytt och söka besvara den, nämligen
utifrån ett skeende som han själv aldrig upphörde
att ställa frågor om. Det skeendet är förstås Franska
revolutionen.
År 1798 kom Kant att skriva något slags
fortsättning på texten om Upplysningen från 1784.
År 1784 hade han sökt besvara den fråga som hade
ställts till honom: "Vad är denna Upplysning som
vi deltar i?"; år 1798 besvarade han däremot en
fråga som själva aktualiteten hade ställt honom
inför men som efter år 1794 1 hade präglat hela den
filosofiska debatten i Tyskland, nämligen: "Vad är
Franska revolutionen?"
Arbetet Der Streit der Fakultäten in drei Abschnitten
(1798) är en samling av tre uppsatser rörande
relationerna mellan de fakulteter som tillsammans
utgör universitet. Den andra av dessa uppsatser
handlar om konflikten mellan den filosofiska och
den juridiska fakulteten. Hela komplexet av
relationer mellan filosofi och rätt är genomsyrat av
frågan: "Huruvida människosläktet befinner sig i
ständigt framåtskridande mot något bättre?" Det
är som svar på den frågan som Kant i paragraf 5 av
detta avsnitt framlägger följande tankegång: Ifall
man vill besvara frågan" Finns det något mänsklig-
hetens ständiga framåtskridande?" måste först och
främst klargöras huruvida det finns någon möjlig
orsak till sådant framåtskridande; och har man väl
lyckats påvisa den möjligheten, återstår det dels att
visa att denna orsak på ett avgörande sätt påverkar
skeendet, dels att för den skull frilägga någon
särskild händelse som ger vid handen att orsaken i
fråga faktiskt verkar. Kort sagt, att peka ut en orsak
klargör blott vissa möjliga verkningar, eller för att
45
 Michel Foucault
vara mer exakt: möjligheten av viss verkan. Men
för en verklig realitet gäller att den inte kan
fastställas med mindre existensen aven viss
händelse kan fastställas.
Det är således inte tillräckligt att följa det
teleologiska mönster som gör visst framsteg
möjligt; man måste också inuti själva det historiska
skeendet kunna isolera någon händelse som kan få
värde som tecken.
Men tecken på vad? Tecken på existensen aven
orsak, en permanent orsak, som genom hela
historien har lett människorna på framstegets
bana. Det måste kunna påvisas att denna orsak har
~
verkat förr i tiden, att den verkar den dag som är,
och att den kommer att verka även i fortsättningen.
Den signifikanta händelse som ska kunna göra det
möjligt för oss att avgöra om det finns något
\ framsteg, måste således vara ett tecken som är _
"rememorativum, demonstrativum, prognosti-
cum" . Det måste röra sig om ett tecken som ger vid
handen att det alltid förhållit sig på det viset (det
rememorativa tecknet, minnestecknet), det måste
vara ett tecken som visar att saker och ting förlöper
just på så vis också för närvarande (det demonst-
rativa tecknet), och det måste slutligen visas att
skeendet beständigt kommer att fortsätta på det
viset (det prognostiska tecknet). På det här viset kan
vi bli förvissade om att den orsak som gör framsteg
och framåtshidande möjligt också har verkat inte
blott och bart vid en given tidpunkt, utan att den
orsaken garanterar att en viss allmän tendens råder
inom mänsklighetens utveckling i dess helhet,
nämligen att gå vidare i framstegets riktning.
46
Kommentar
Frågan kan ställas så här: "Finns det omkring oss
någon händelse som vore rememorativt, demonst-
rativt och prognostiskt belägg för ett ständigt
framåtskridande, vilket drar med sig människo-
släktet i dess helhet?"
Ni har säkert redan gissat er till det svar som
Kant ger, men jag vill ändå gärna läsa upp det parti
där han utpekar Revolutionen i dess egenskap att
vara förknippad med detta värde som tecken:
"Denna händelse", skriver han i början av
paragraf 6 av denna uppsats, "består inte i sådant
som av människor begångna dåd och illdåd,
varigenom det som en gång var stort bland
människor blir smått, och det som var smått stort,
eller i att åldriga, respektingivande statsbildningar
försvinner som genom ett trollslag, och andra
träder fram i deras ställe som vuxna ur jordens
djup. Nej, ingenting av allt det där."
I den här texten anspelar Kant uppenbarligen
på de traditionella reflektioner som söker bevis på
mänsklighetens framsteg eller icke-framsteg i riken
som störtas,i väldiga katastrofer genom vilka även
de mest välorganiserade stater utplånas, eller i de
omkastningar beträffande framgång som förned-
rar de etablerade makterna och låter andra träda
fram i deras ställe. Märk väl, framhåller Kant för
sina läsare, det är inte bland de storstilade
händelserna som vi bör leta efter framstegets
rememorativa, demonstrativa och prognostiska
tecken, utan i händelser som inte alls är så där
ståtliga, och mycket mera svårfångade. Man kan
inte utföra en sådan här analys av vårt eget nu utan
att ägna sig åt ett slags kodning, som kan göra det
möjligt för oss att tillerkänna betydelse och värde
47
,

Michel Foucault Kommentar

av den typ vi är ute efter åt sådant som till synes

omdömesgill människa hoppades med framgång
saknar betydelse och värde.
kunna genomföra den för andra gången, så skulle
Vad är det då för händelse som alltså inte är
hon aldrig nännas besluta sig för att våga expe-
någon "stor" händelse? Det låter uppenbarligen
rimentet i fråga till priset av sådana kostna-
paradoxalt att påstå att Franska revolutionen inte
der... "
skulle vara en händelse som gjort väsen av sig. Är
Själva den revolutionära processen är alltså inte
den inte tvärtom själva typexemplet på en hän-
det betydelsefulla, det spelar föga roll om den
delse som kastar om allt, som vållar att det som var
lyckas eller slår slint, sådant har ingenting med
stort blir smått och det som var smått blir stort, och
framsteget att göra, i varje fall inte med det tecken
som uppslukar strukturer som till synes är de mest
på framsteg som vi är ute efter. Revolutionens
solida i samhället och i de olika nationerna?
framgång eller misslyckande är i och för sig inget
För Kant är emellertid den aspekten av revo-
tecken på framsteg eller på att framsteg inte
lutionen ovidkommande. För honom utgörs det
finns.
rememorativa, demonstrativa och prognostiska
Men om det nu ändå funnes möjlighet för någon
värdet inte av det revolutionära dramat eller av de
att ända i grunden känna revolutionen, att veta hur
revolutionära bragderna i sig, och inte heller av de
den utvecklades, en som hade förmåga att leda den
yviga gester som åtföljde dem. Det signifikativa är
till ett gott slut, då skulle denna omdömesgilla
däremot det sätt på vilket revolutionen väckte
människa - efter att grundligt ha kalkylerat det
uppseende, det sätt på vilket den togs emot överallt
ofrånkomliga priset för en sådan revolution - helt
av åskådare som inte tog del i den men som ivrigt
säkert besluta sig för att inte göra någon. Som ett
följde den,- bevittnade den och som, på gott och
"återvändande", som ett pris, kan revolutionen i
ont, lät sig ryckas med av den.
sig själv inte betraktas som tecken på att det finns en
Själva den revolutionära omvälvningen utgör
orsak mäktig nog att genom hela historien vid-
alltså inte beviset på framsteget; för det första
makthålla ett mänsklighetens ständiga framåtskri-
därför att det uträttar föga mer än att kasta om allt,
dande.
och för det'andra därför att man, ifall man hade
Det som är relevant och som bör konstituera
tillfälle att göra om den här revolutionen, inte
framstegstecknet är i stället allt det som rörde sig
skulle välja att göra om den.
kring själva revolutionen, ty här finns, som Kant
Härvidlag finns det hos Kant en utomordentligt
uttryckte sig, "en samklang av önskningar, vilken
intressant passus, lite längre fram i samma para-
står entusiasmen nära". Det som är betydelsefullt i
graf 6: "Den revolution inom en livaktig nation
revolutionen är således inte Revolutionen själv,
som vi i våra dagar har sett utspela sig, den må
utan det som försiggår i huvudet på dem som inte
lyckas eller slå slint; den må vara fYlld med elände
själva driver den och som i varje fall inte är bland
och skändligheter så till den grad, att ifall en
de huvudagerande; tecknet är den relation som de
48
49
 Michel Foucault
själva har till denna Revolution där de inte del1~ar
som aktiva medverkande. Revolutionsentusiasmen
är, enligt Kant, en viss moralisk disposition hos
mänskligheten; denna benägenhet yppar sig per-
manent på två sätt: för det första i alla folks rätt att
skänka sig själva den politiska författning som
passar dem, en författning som i princip stämmer
överens med rätten och moralen i en politisk
författning som är av sådan art att den, för det
andra, i kraft av själva sina principer, förebygger
varje anfallskrig. Genom själva revolutionsentu-
siasmen har alltså den generella benägenhet gett
sig till känna som bär mänskligheten fram mot ett
sådant tillstånd. Revolutionen som skådespel,
alltså, och inte som spel av gester, revolutionen
som härd av entusiasm hos dem som är med om
den, och inte som någon omstörtningsprincip, just
det är ett "signum rememorativum", ty det röjer den
benägenhet, som varit närvarande sedan begyn-
nelsen; det är ett "signum demonstrativum", eftersom
det ådagalägger den nu närvarande effektiviteten i
denna benägenhet; och det är ävenså ett "signum
prognosticum", ty även om det finns aldrig så många
resultat av revolutionen, vilka kan ifrågasättas, så
får man ändå inte glömma den benägenhet som
gett sig till känna genom densamma.
III.
Vi vet likaså att det är just inverkan av de där två
elementen -alltså dels den av människornas fria
val upprättade politiska författningen, dels en
politisk konstitution som undviker krig - vi vet att
50
Kommentar
just den processen råder inom Upplysningen,
varför Revolutionen uppenbarligen är det som
fullbordar och fullföljer själva Upplysningen som
process. Och i den mån så är fallet, är också
Upplysningen såväl som Revolutionen händelser
som inte längre kan falla i glömska. I sjunde
paragrafen av samma uppsats säger Kant sålunda:
"Utan att göra anspråk på siarförmåga, gör jag
dock gällande att jag kan förutsäga att människo-
släktet, att döma av många tecken och tydor i våra
dagar, kommer att uppnå detta mål, och därmed
inte längre helt kunna ifrågasätta sitt eget framåt-
skridande till det bättre. Ty ett sådant fenomen i
mänsklighetens historia kan inte längre falla i
glömska, alldenstund det har uppdagat ett anlag
och en. förmåga i den mänskliga naturen att
utvecklas till det bättre, något som ingen politiker
hade kunnat fundera ut med ledning av hur tingen
ditintills hade haft sin gång, och något som tidigare
blott och bart naturen och friheten - förenade
enligt de i människosläktet inneboende rättsprin-
ciperna -att döma av händelserna i tiden kunde
ställa i utsikt blott helt obestämt och som resultat
av slumpen.
Men även om det genom denna händelse
åsyftade målet inte heller nu skulle uppnås, alltså
för den händelse revolutionen eller reformen av ett
folks författning när allt kommer omkring ändå
slog slint, eller om allt, trots att revolutionen och
reformsträvandena hade förmått hävda sig en tid,
ändå återigen hamnade i de gamla hjulspåren (så
som politikerna för närvarande förutsätter), så
skulle denna filosofiska förutsägelse ändock inte i
ringaste mån gå miste om sin prognostiska kraft.
51
I ii,,!,"
Michel Foucault
Ty den händelse det här gäller är alltför stor, alltför
I intimt sammanvävd med mänsklighetens intres-
sen, och genom sina impulser utbredd till alla
delar av världen, för att den, vid gynnsamma
omständigheter, inte skulle dyka upp i sinnena
igen och väcka lust att återupptäcka försök av
denna art. Ty när det gäller en för mänskligheten så
viktig angelägenhet, måste dock någon gång i
framtiden den åsyftade författningen uppnå sådan
stabilitet att de rön som upprepad erfarenhet
skänker inte skulle kunna undgå att påverka allas
sinnen."
H ur som helst riskerar revolutionen alltid att om
och om igen hamna i de gamla hjulspåren, men i
egenskap aven händelse vars innehåll i sig saknar
betydelse, bär själva dess existens ändock vittne
om en beständig, oförglömlig möjlighet. För den
framtida historien är revolutionen garantin för
själva kontinuiteten i färden mot framsteget.
Jag har bara velat placera den här texten av Kant
om Upplysningen i dess sammanhang. Senare
skall jag försöka studera den lite mer ingående. Jag
ville här också se hur Kant, femton år senare,
reflekterade över denna aktualitet, som är mycket
mer dramatisk än själva Franska revolutionen. I
och med de här två texterna befinner vi oss liksom
vid ursprunget och utgångspunkten för en hel
dynasti av filosofiska spörsmål. De här två frå-
gorna, alltså "Vad är Upplysningen?" och "Vad är
revolutionen?", är de två former inom vilka Kant
ställde frågan om sin egen aktualitet. Jag undrar
om inte de är de tvll frågor som mest ihållande har
sysselsatt om inte hela den moderna filosofin
52
Kommentar
sedan I800-talet, så i varje fall en försvarlig del av
den.
När allt kommer omkring framstår för mig
Upplysningen - i dess egenskap av att på en och
samma gång vara det unika skeende som inledde
den europeiska moderniteten och den perma-
nenta process som yppar sig i förnuftets historia, i
utvecklingen och i upprättandet av olika former av
rationalitet och teknik, i vetandets autonomi och
auktoritet - ingalunda blott som en episod bland
andra i idehistorien. Utan den är ett filosofiskt
problem som sedan 1770-talet har präglat vårt
täIikande. Vi bör låta dem behålla sin barnatro,
som vill bevara arvet från Upplysningen levande
och intakt. Den fromheten är förvisso ett av de
mest gripande bland förräderier. 2 Det är inte alls
fråga om att bevara vad som återstår av Upp-
lysningen; det som ska bevaras är själva frågandet
efter detta skeende och dess innebörd (frågan om
hur det universella tänkes och om detta tänkandes
historicitet); den frågan måste hållas present och
bevaras inom andens repertoar såsom något som
är värt att tänkas.
IV.
Frågan om Upplysningen, eller snarare frågan om
förnuftet, har som historiskt problem på ett mer
eller mindre ockult sätt genomsyrat hela det
filosofiska tänkandet från Kant och fram till våra .
dagar. Det andra ansiktet av den aktualitet som
Kant hade mött är revolutionen, revolutionen dels
,! !.

Michel Foucault Kommentar

som skeende, som brytning och omstörtning i om det filosofiska val vi ställts inför är detta: Vi kan
historien, dels som nederlag, men samtidigt som ta ställning endera för en kritisk filosofi som
värde, som tecken på en viss benägenhet eller framträder som analys av sanningen i allmänhet,
disposition som verkar i historien och i människo- eller också för en kritisk tanketradition som tar
släktets framåtskridande. Även här är problemet formen av vår egen ontologi, en aktualitetens
för filosofin inte att avgöra vilken den revolu- ontologi. Det är denna senare filosofi som från
tionens roll är som borde bevaras och gälla som Hegel och fram till Frankfurtskolan, via Nietzsche
förebild. Problemet är i stället att få veta vad vi bör och Max Weber, har lagt grunden till en form av
ta oss till med denna vilja till revolution, med den reflektion inom vilken jag har sökt arbeta vi-
"entusiasm" för Revolutionen som är något helt dare.
annat än det revolutionära företaget i sig självt. De
Översättning: Richard Matz
bägge frågorna "Vad är Upplysningen?" och "Vad
bör göras med viljan till revolution?" bestämmer
tillsammans det filosofiska frågefält som vetter åt
vad vi är i vår aktualitet.
Kant tycks mig ha lagt grunden till bägge de
stora kritiska traditioner mellan vilka den moderna Noter till den svenska översättningen
filosofin är uppdelad. I sitt stora kritiska verk har ju
l. Det året den 26 juni besegrade republikens trupper
Kant inlett, grundat den filosofiska tradition som österrikarna vid Fleurus, varigenom Österrikiska Neder-
ställer frågan vilka villkor som gäller för att sann länderna (Belgien) blev franskt; vid Thermidor-kuppen den
kunskap ska vara möjlig; utgående härifrån, kan 27-28 juli störtades Robespierre, och revolutionen gick in i
ett lugnare skede.
man säga att en hel våd av den moderna filosofin
2. Foucault anspelar här på Julien Bendas bok La trahison des
alltsedan ISOO-talet har framträtt och utvecklat sig
dercs, 1928, Klerkernas förräderi. Benda rekommenderade
som analytik av sanningen. ett strikt fasthållande vid arvet från Upplysningen som det
Men det finns inom den moderna och samtida enda säkra motmedlet mot den våg av fascism och anti-
intellektualism som många intellektuella, till Bendas för-
filosofin också en annan typ av frågande, ett annat färan, sympatiserade med.
sätt att ställa kritiska frågor, nämligen den tanke-
ström som såg dagens ljus i frågan om Upp-
lysningen och i Kants uppsats om Revolutionen.
Denna andra tradition ställer frågan: Vad är vår
aktualitet? Vilket är det aktuella fältet för möjliga
erfarenheter? Här är det inte frågan om analytik av
sanningen, utan om vad man kunde kalla nuets
ontologi, vår egen ontologi; mig förefaller det som

54 55