Den Andre och de cartesiska fordomarna: Om Sartre, Merleau-Ponty och problemet med andra medvetanden B-uppsats i teoretisk filosofi Stockholms Universitet. 2005 Handledare: Staffan Carlshamre Inledning Ett Mlassiskt filosofiskt problem dir det som vanligen gar under namnet “pro blemet med andra medvetanden’’, Problemet fingar svarigheten i att gra den andre vetbar ~ hur kan jag, med utgangspunkt i mig s i den andre? Jag ser henne réra sig och tala ~ hon tycks mig miinsklig, som jag sjlv ~ men hur kan jag, sfikerstiilla hennes inre rérelser niir jag bara har tillgang till de yttre? Hur kan motparterna Ego och Alter ga varandra till mites? Det dvergripande syftet med nedanstiende text fr att undersika hur pro- blemet med andra medvetanden hanteras av Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty. En ytterligare precisering av syftet kan dock nédviindig: i texten kommer jag att firsdka visa hur de tva, da de hanterar problemet med andra medvetanden, snarare jin att forsika forklara ett problem som foljer ur den egna utgéngspunkten, vill visa hur niirvaron av detta problem tenderar att folja ur en annan uigingspunkt din den egna ~ och hur denna uigangspunkt diirfr maste orimliggiras. Den utgangspunkt jag menar att 1de bade séker iftagasiitta ar vad vi kan kalla en cartesisk stiindpunkt, Jag kommer att fa anledning att siterkomma till detta senare. Jag inleder genom att ta upp Sartre, Innan vi till fullo kan forstii denne fir det dock nddviindigt att nirmare bekanta sig med vissa av grundliggan- de drag som priiglar hans tiinkande. Vi maste diirfr i korthet ta upp hans syn pa egots, eller subjektets, konstitution, En forstielse av Sartres subjekt Iafiver i ligen genom en kritik av detta som Sartre formulerar sin egen teori kring egots konstitution, Det vi sfiger om Husserl fir dessutom av vikt i den senare behandlingen av Merlean-Ponty sin tur att vi diskuterar Husserls transcendentala ego ~ det fr néim- Egots konstitution — Husserls transcendentala ego och Sartres kritik Da Husserl! genomfirde sin fenomenologiska reduktion, med det uttalade mi- let att placera “den naturliga instiillningen"? inom parentes, Kit han i Brenta- nos efterfiljd ett infentionalé meduetande utgra grunden for sina tankegang- ar, Ett sidant medvetande fir stéindigt, genom varje enskild medvetandeakt, riktat mot nagonting, Medvetandet definieras diirmed genom sin riktadhet, Som ett centrum fir denna riktadhet aterfinner vi Husserls subjekt. det ¢ran- scendentala egot, Nar jag varseblir ett fremal nar det mig fran en viss vinkel ~ jag fir flyttar mig och vinkeln fir nu en annan, ett helt nytt fenomen miter mig ~ men fOremalet fir finda intakt. Dessa vinklar, dessa "avskuggningar” som Tramstillningen av Bengtsson, 1991, 2Med den "natuiliga instillningen’” avser Husserl den syn pa viilden som vetenskaperna omfattar ~ férestillningen om on objektiv véirld som gar att reducera till vissa exakta Ihgar, som involverar en viss rationalitet och som dfirfir kan greppas genomekinligt, till fullo och i sig lv. Den fenomenologisk redulktionen strvar efter att bortse fran de tecr och dolda fitdomar som filjer med den natuiliga instllningen, Se t ex s. 27 1 "What Phencmenlogy?" (Kockelmans, 1967). etl nedan grundar sig framfGrallt pa Liibcke. Brikner, &fremalet nar mig genom, tycks ha frenats och erhallit en stabilitet i mitt medvetande, Medvetandet ir diirfér, menar Husserl som en “pol’, ett centrum, fr var intentionalitet, dir viirlden och de firemil vi varseblir konstitueras, Denna férmaga att skapa kontinuitet ~ denna konstituerande kraft - erhaller medvetandet genom att vara refiekterat®, genom att vara ett sjdilvmedvetet ego, Medvetandets sjfilvmedvetenhet dr for Husser] diirmed den firutséittning som kriivs for att medvetandet sjily och de ting det varseblir skall kunna ta form och erhalla en kontinnitet. Ett reflekterat medvetande fr allts den forsta fOrutsttiningen for exfa- renhetemas mijlighet, den yttersta utgingspunkt som skiinker sammanhang, och enhet at erfarenheten (Det fir ocksa dinfér Husserl, i Kants efterftilid, beniimner egot "transcendentalt”). Det transcendentala egot fungerar, likt Descartes cogits, som den grundkiggande princip som konstituerar och en- sam mijliggdr virlden, Reflexionen foregar allt annat, och blir den absoluta punkt utifrin vilken en fortsatt utforskning av verkligheten kan ta vid. Vart vi fin viinder blicken fljs vi dénfér i Husserls téinkande siledes at av ett cartesiskt "jag tinker En illustration kan kanske tjiina till att ytterligare Klargéra det ovansti- ende: Jag betraktar fir tillfillet ett triid, Jag dr déirmed ocksi medveten om att det dir mitt medvetande som fir riktat mot tréidet. I samma Sgonblick som jag varseblir denna riktadhet medféljer alltsd jaget som ett objekt fOr mitt medvetande, Med Husser] kan vi alts inte uppleva medvetandet fan att ocksii uppleua jaget. Sartre stiiller sig kritisk till Husserls tolkning. I Zgots Transcendens (TE) kritiserar han Husserl ach firsiker utveckla dennes tankar. Den centrala skill- naden ir att Sartre upplever subjektet vara omedelbart medvetet om triidet, ‘Medvetenheten om att det ar eff jag som riktar sin uppmfirksamhet mot triidet intréder first i ett senare skede. Medvetandet fir dirfér pa sin mest "Det bar cbserveras att med “reflexion” avses inte hiir och i fortsiittningen den av var dagsspraket konnoterade “zrundliga eftertanken’, utan istillet | hetydeleen ay en "tankens lerglening mot sig silv" ~ den akt dir tanken tar sig sil som cbjekt.