Dead Planet Beat

William Saufe
 Innehåll

Bäring sömn
Anden i udden
Refugia
Formulera Jaget
Fågelfolket som häckar i dröm
Ordpati
Det kidnappade ordet
Blodsockerfall
Operation Ord
Dead Planet Beat
Station GAIA
Dream pirates
Word: the dialogue between life and death
De dödas teckenspråk
 Bäring sömn
... Vi begav oss av mot ”Lilla björn” i Attalalls rymdskepp … en urgröpt och tämjd
rymdko … ”det har sina fördelar med en levande farkost”, brukar han säga, men jag
vänjer mig aldrig vid lukten … att befinna sig i magen på ett kreatur, fyrmagad, dessutom
har sina nackdelar … lukten sitter liksom kvar i flera månader efteråt … ”Usch, var har
du varit?” ”I en interstellär kompost eller?”, brukar man få höra när man kommer hem
igen … Men färden är mjuk och behaglig … rymdkor kan verkligen ta sig fram
friktionsfritt och ingen strålning tränger igenom deras organiska hölje heller … jag brukar
mest ligga i våmmen och titta på TV … det är faktiskt otroligt vad mycket bra program
man kan ratta in där ute … gamla favoriter som gick för tjugo, trettio år sedan kan man
lätt snappa upp … det är som favorit i repris … Målet med trippen var att kryssa den
antioxiderande rymddraken … Den är jävligt sälsynt och finns bara omkring några få
stjärnor i Lilla björn … Jag hade utrustat mig med antigravitationsspinnkikare och
ultraljudsspårare av den ryska modellen … dessutom hade jag supersträngpatroner, men
det vågade jag inte berätta för Attalall, då hade han gått i taket … Hans
antidepressionsradar låg och svepte utmed rymdhorisonten med tysta ”Blipp” … ”Blipp”
… ”Blipp” … han var på helspänn … när som helst kunde en rymddrake dyka upp på
skärmen och då var det bara gasen i botten … och i det här fallet är det verkligen ”gasen”
i botten … när rymdkor går upp i hyperrymdfart idisslar dom värre än vanligt för att få
energi och den förbannade metangasen ligger som en smog i hela kobuken … det är
gasmask på som gäller … När larmet går ropar en Musse Piggröst ut koordinaterna …
”två grader ut och in, femton distans tillbaka i tiden” ... autopiloten som mer liknar en
rostig gammal brödrost fick ett psykbryt när den försökte räkna ut vart den skulle så
Attalall slog om till manuell genom att smeka en förväxt böld på instrumentpanelen ...
angav koordinaterna och vrålade som en brunstig gospelsångerska ... ”Håll i dig William,
nu bär det av! ... målet låst i nordvästra kvadrupeln ... drömlik kurs ... bäring
sööööömmmmnnnnnn ...
… den interstellära ornitologiföreningen utlyser varje år en tävling för de mest extrema
fågelskådarna som går ut på att se flest arter på ett ljusår … det är ett stressigt race och
något av det mest prestigefyllda man kan göra så här på randen till total, universell
kollaps ... priset är hundra mjölkdollar (kommer från engelskans vintergatsdollar =
milkywaydollar, förkortat milkdollar, förf. anm.) och en bit land i valfri singularitet ... för
det kan man leva lycklig i alla sina dar och köpa tillräckligt med slavar för att slippa lyfta
ett finger till i hela sitt liv ... vilket resulterat i att det finns ett överflöd av snuskigt rika
och feta ornitologer som lever likt Jupiters kejsare och tillbeds som gudar ...
... Vi svepte in i systemet med en svans av gårdagens avtändning och dålig andedräkt ...
jag slängde fram kaffetermosen och hällde upp en varsin mugg koncentrerad adrenalin
för att vi skulle vakna till liv med våra sinnen på högsta beredskap ... (två saker är
livsviktiga när man är på exkursion: kikare och termos ... allt annat kan man glömma men
inte de ... då är man såld) ... Attalalls ansikte var förvridet av upphetsning ... för honom
var det första gången ... Jag hade sett rymddrakar förut ... när jag bodde på gruvasteroiden
klxbar (går inte riktigt att återge i fonetisk skrift) var det bara att lyfta på huvudet så såg
man dom ligga där högt uppe på natthimlen och sväva på solvindarna ...
… Nu var det dags igen … flyttsäsong för rymddrakarna … atomvinter efter en
supernova … så rymddrakarna drar vidare … flyttar söderut (beroende på var man
befinner sig, vi som var på väg ut ur bäring sömn tog sikte mot vaket tillstånd) … vi
tänkte genomskjuta dem på deras färd vid den kända sträcklokalen där dubbelstjärnornas
båda banor korsar varandra och bidrar till ovanliga magnetiska uppåtvindar … där samlas
de sträckande fjäderfäna och surfar ett tag på uppåtvindarna innan de sticker vidare …
miljontals skådare samlas vid sådana brytpunkter (brytpunkt = skådarslang för en
ornitologisk händelse som skär en specifik punkt i rumtiden) för att bevittna sträck av
rara (rariteter) arter … miljontals skådare ligger stilla i iskall rymd med påslagna
drömradar och spanar utmed drömhorisonten … när ett objekt dyker upp går drömradarn
igång och larmar … miljontals skådare står då i kontakt med varandra för att kunna
lokalisera objektet … ingen vill ju missa drakarna … det kan vara enda gången under
denna livstid man får se dom och då gäller det att ge järnet … man måste ju tänka på
livslistan … det liv som ger flest kryss ger ett bonusliv av interstellära ornitologiska
föreningen …
… ett knastrande i drömetern angav position och vi begav oss genast dit tillsammans
med resten av galaxens samlade skådarelit … kommunikationen över etern gick het och
brände hål i rymden med kladdiga strängar av teleplasma … med ett mjukt, organiskt
svoschande svepte vi runt den sista månen och plötsligt … rakt framför oss kom en flock
antioxiderande rymddrakar ut ur hyperrymden och la sig stilla på uppåtvindarna för att
vila … det var en hane med två honor, en yngre och en betydligt äldre samt tre
fjolårsungar … hanen var mäktig där den låg och svävade majestätiskt och spände ut sin
hydrovinylkrage … den blänkte i den röda solens sken som ett gigantiskt karbonsegel …
runt omkring hanen for fjolårsungarna med väldig fart och försökte bita varandra i
svansen … honorna svävade stadigt på varsin sida om hanen för att ha full uppsyn över
ungarna … då och då röt de till med elektrisk telepati när de tyckte ungarna blev lite väl
vilda … och varje gång de gjorde det hoppade vår rymdko till och gav ifrån sig små fisar
… de är väl antagligen på samma frekvens …
… Attalall var i extas … han flög fram och tillbaka i rymdkon för att få bästa tänkbara
sikt på rymddrakarna som han någonsin kunde … i ett par ljustimmar låg vi stilla strax
utanför månen och njöt av synen …

... för att fira Attalalls kryss landade vi på en av Kratons rymdbarer ... vi slog oss ner i ett
ledigt bås i de bakre delarna av lokalen och Attalall som var på riktigt festhumör
grabbade tag i svansen på en servitris och ropade: ”hörruu damen, ge oss något bubbligt
att dricka ... vi har mycket att fira”... i båset bredvid hörde vi en ynklig, självömkande
röst: ”ja, det är ju kul att vissa får del av den så kallade lyckan ... själv är man en riktig
olyckskorp ... om man får säga det själv” ... jag och Attalall tittade uppgivet på varandra
... inte en sådan där ”tycka-synd-om-sig-själv-typ” idag ... det pallade vi inte bara ... men
rösten fortsatte med en djup suck: ”ja, det är inte lätt i dessa dagar ... och nu har ju
rymdskeppet havererat också ... då får man väl bli rymdluffare då ... och det är minsann
inte lätt att va på luffen i dessa dagar ... det är så ensamt ... och jag som var på väg till
fågelfolket på Venus ... det blir nog inte så mycket av med det ... det är ju så långt” ...
Attalall som fortfarande var på rätt gott humör blinkade och sa tyst till mig ”det kan väl
inte skada ... man kanske till och med får kryssa en olyckskorp ... eller va tror du?” ...
”jaja, visst ... bjud över honom då” ... just då kom servitrisen och drämde ner en termos
med flytande kväve på vårt bord ... ”får det lov att vara ett glas?”, frågade vi ynkryggen
som precis gled ner i vår skitiga soffa ... jag fyllde våra glas med flytande kväve och vi
skålade högtidligt över våra rykande glas ... ”berätta mer om fågelfolket ...varför var du
på väg dit?” ... ”åhh, det döda fågelfolket från Venus knullruffsiga träskskogar …
fågelfolket som lever av orgasmens röda död … drömmarnas härskare … jag var på väg
dit i rekreationssyfte … alla behöver vi varva ner ibland … ladda batterierna … det döda
fågelfolket på Venus erbjuder galaxens skönaste stunder … ohämmad dröm …
tungmetallsömn … en fristad från universums tick-tackande halveringstid … en oas i
rymdens radioaktiva regn … jo du, på Venus häckar dröm … och dessutom förekommer
en endemisk art där som jag tänkte passa på att kryssa” ... ”är du skådare” frågade vi
förvånat i kör ... ”visst, ni också eller?” ... ”ja, det är vi men jag har aldrig hört talas om
någon endemisk art på Venus”, sa jag ... ”nä, och inte något fågelfolk heller för den
delen”, sa Attalall ... ”åhh, på det viset ... har ni aldrig hört talas om dödsängeln” ...
”dödsängeln?”, sa vi frågande i kör igen ... ”det är inte många som känner till den men
vad jag har hört är det det mest eftertraktade krysset bland skådareliten ... har man kryssat
dödsängeln behöver man inga fler kryss” ...
... efter att ha gjort oss av med den självömkande fågelskådaren på ett riktigt fult sätt (vi
söp han under bordet, snodde hans kryssarlista för att verifiera att dödsängeln verkligen
existerar samt dumpade honom i närmsta latrinkompost ... Attalall ”råkade” till och med
få med sig hans plånbok) satte vi kurs mot Venus ... det skulle krävas ett antal drömhopp
för att ta oss dit så det var bara att sätta fart rakt in i dimman ... dessutom behövde vi göra
några stopp på vägen för att lagra proviant, komma i kontakt med några som kunde
arrangera en exkursion in i de knullruffsiga skogarna på Venus samt att kanske passa på
och skaffa oss ett eget knullruffs så vi bestämde att vår första mellanlandning skulle bli
marknaden på Refugia ...
 Anden i udden
Under min livstid har jag haft två andliga upplevelser, eller ”uppenbarelser” som vissa
skulle kalla det, som etsat sig fast i mitt minne och format mig till den jag är idag och hur
jag ser på saker och ting. Båda händelserna utlöstes av vad man kan kalla konstnärliga
företeelser. Den första upplevelsen (i brist på bättre ord) inträffade när jag var runt
femton år gammal. Det var höst, kanske oktober och jag satt i min friggebod ute på
familjens landställe. Utanför öste regnet ner och hade gjort det den sista tiden. Det var
lerigt överallt, vägarna var som lervälling och gräsmattan utanför var brun av smuts. Det
var kallt och jag satt mitt i rummet med en tjock tröja på mig. Den enda bandspelaren jag
hade ute på landet var en billig dubbeldeckare med spruckna högtalare men den
fungerade utmärkt ändå tyckte jag. Jag hade spelat av Skinny Puppys nya skiva ”Too
Dark Park” av en kompis och satt nu och lyssnade på den med full volym på min lilla
spruckna bandspelare. Kombinationen av full volym genom spruckna högtalare och deras
förvrängda musik blev överväldigande. Nivek Ogres röst skar som rakblad genom min
kropp och deras förvrängda uppfattning av musik sjönk ner i magen och vände sig
trehundrasextio grader. Men samtidigt som musiken var fullständigt hemsk och
skräckinjagande var den vansinnigt vacker. Mitt i allt elände gick det som en röd tråd av
mänsklighet och det var nog den som gjorde att jag gång på gång lyckades relatera till
musiken och drogs med. Upplevelsen var överväldigande och när bandet var slut och
Ogres röst drunknade i regnet utanför drog jag på mig stövlarna och gick ut. Jag minns
hur jag stod där ute i leran och regnet och kände mig alldeles förvrängd inombords. Det
kändes som om Skinny Puppy hade våldtagit mig mentalt. Jag kände mig illamående och
fullständigt naken inför världen. Allt jag hade lärt mig fram tills dess var raserat och det
kändes som om jag aldrig skulle kunna se på världen med samma ögon igen. Samtidigt
som jag upplevde känslor jag aldrig tidigare känt blev jag fascinerad av att musik hade
förmågan att påverka på det sättet. Varken musik eller någonting annat hade någonsin
väckt sådana känslor i mig tidigare och det slog mig vilken makt att kunna påverka
människor på detta sätt.
Den andra händelsen inträffade några år senare när jag var runt tjugotre, tjugofyra. Jag
hade under en längre tid letat efter en författare som kunde ge mig något nytt, något som
passade mig. Jag hade kämpat mig igenom en mängd olika författare av så varierande
slag som Dean Koontz, Stephen King, Fogelström, Lundell, Fröding, Isaac Asimov,
William Gibson men ingen tilltalade mig riktigt. Jag tyckte de flesta var tråkiga,
vansinngt tråkiga faktiskt och jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta en intressant
författare som det skulle vara en utmaning att läsa. Inga av mina vänner var speciellt
intresserade av böcker på det sätt som jag var och mina föräldrar som i och för sig läste
en del (min mor är bibliotikarie) hade inget i sin bokhylla som tilltalade mig. Det var
mest facklitteratur eller evinnerligt tråkiga Strindberg. Jag hade hört talas om en bok som
hette ”Den Nakna Lunchen” och tyckte att titeln lät intressant. Plötsligt en dag stod Den
Nakna Lunchen framför mig på en hylla i en bokaffär och jag slog till. Jag sträckläste
boken på en dag och sen läste jag den igen och igen. Boken väckte samma typ av
förundran och fascination som Skinny Puppy hade väckt hos mig tio år tidigare. Jag var
fullständigt överväldigad och mållös inför Den Nakna Lunchen. Det kändes som om
mina ögon återigen hade öppnats och att jag helt plötsligt såg på världen med helt andra
sinnen. Jag blev som besatt av William Burroughs, äntligen hade jag hittat en författare
som utmanade sina läsare och som det var intressant att läsa. Det kändes som om han satt
på kunskap som jag hemskt gärna ville åt. Under det följande året läste jag allt jag kunde
komma över av Burroughs och efter två år hade jag antagligen läst vartenda ord den
mannen skrivit minst två gånger. Jag terroriserade min omgivning med mindre
föreläsningar om honom och de andra Beatförfattarna. Jag var som uppslukad av den
världen och ville att mina vänner, min familj, min flickvän skulle vara detsamma. Men
jag lyckades aldrig med min mission, de bara skakade på huvudena, så jag behöll den
världen för mig själv vilket jag är glad för idag. Jag förstod nämligen att det finns endast
en sak som kan ta död på andlighet och det är missionerandet. Det är där alla frälsta
människor gör fel. De vill pracka på andra sin tro vilket bara ger motsatt effekt. Vill man
uppnå andlighet, bli religiös eller något liknande måste man göra det på egen hand . Man
måste söka efter det som passar en själv bäst och inte låta någon annan diktera vad man
ska tycka om och göra för att uppnå något högre.
Vid sidan av min fascination över Burroughs böcker var det något annat som stärkte
mig när jag läste honom. Jag hade under hela min uppväxt skrivit. Kluddat i små
anteckningsböcker, i block, på baksidor av böcker, ja överallt. Jag hade ett tvångsmässigt
behov av att få ut alla mina ideer jag hade och eftersom jag aldrig varit någon person som
bemästrat talet så föll det sig naturligt att jag skrev istället. Problemet var bara att jag
kunde inte finna en stil som jag var nöjd med. Jag provade dikter, prosa och mer
journalistiskt språk men det blev aldrig som jag tänkt mig. Jag kunde omöjligt hålla mig
inom de ramar som var uppsatta för respektive genre. Texterna vällde över i en blandning
av dikt, prosa, vetenskapligt språk m.m. Jag blev aldrig nöjd och jag skämdes över att jag
var så dålig på att skriva så jag gömde allting och visade det aldrig för någon. Men i och
med att jag upptäckte William Burroughs upptäckte jag en världsförfattare som hade ett
liknande sätt att närma sig språket som jag själv och plötsligt kunde jag se på mitt
skrivande med andra ögon och tycka att det faktiskt var riktigt bra. Burroughs olika
tekniker som ”cut-up” och ”fold-in”-metoderna påminde om det jag höll på med. Och
även den stil han hade när han inte använde sig av någon av dessa tekniker påminde
mycket om mitt sätt att skriva. Fragmentariskt, mystiskt och en hejdlös blandning av
olika stilar. Jag hade som i ett ögonkast fått tillbaka självförtroendet när det gällde att
skriva och jag skrev som aldrig förr. Jag hade dessutom alltid varit fascinerad över Nivek
Ogres sätt att skriva låttexter. Det var kryptiskt och fragmentariskt och påminde inte om
någonting jag tidigare läst på baksidan av någon skiva förut. Jag läste senare i en intervju
att han tillämpade något som han kallade ”Automatic Writing” vilket gick ut på att han
tänkte sig att andar tog över hans kropp och skrev. På så sätt fick han långa haranger av
löst sammansatt text som han senare kunde korta ner och kasta om. Ett liknande sätt hade
jag börjat skriva på som jag kallade ”Associativ skrivning” vilket helt enkelt gick ut på
att jag skrev ner allting som ploppade upp i hjärnan på mig. Efteråt när jag läste igenom
det jag hade skrivit kunde jag hitta en röd tråd som löpte genom texten och som faktiskt
höll ihop en annars ganska spretig text.
Så dessa två ”uppenbarelser” är onekligen de viktigaste i mitt andliga liv. Vissa
människor kan jag tänka mig inte tycker att detta är speciellt ”andligt” eller ”spirituellt”.
”Uppenbarelser får man i kyrkan”. Andlighet handlar om gudar, Jesus, Allah, kristaller,
rökelse, tarotkort eller vad som helst men inte popkultur. Man får inga spirituella
uppenbarelser genom skräpmusik eller genom en pervers författare. Men där har de fel.
Jag har aldrig kunnat identifiera mig med den traditionella synen på andlighet som
förmedlas genom religioner eller New Age förespråkare. Andlighet för mig har varit
upplevelser utöver det vanliga som andra personer (av någon anledning) aldrig kunnat
relatera till. Jag har upplevt andlighet (vilket löjligt ord egentligen) under långa
vandringar i skogar eller i orörd natur. Jag har upplevt andlighet i musik och inte då i
psalmer eller något flummigt Enyatjafs utan hos grupper som Skinny Puppy och
Teargarden. Men framförallt i det skrivna ordet, särskilt när jag skriver själv men även
när jag läser andra författare. Ibland när jag sitter i min ensamhet (att skriva är tyvärr
väldigt ensamt) och skapar någonting alldeles speciellt kan det gå som ilningar genom
kroppen och jag får gåshud. Fastän jag arbetar med andra saker ser jag mig som
författare. Det är det jag är och det är det jag hoppas på att kunna leva på i framtiden
(lycka till din idiot !). Men även om jag inte kommer ha det som yrke kommer jag alltid
skriva för mig själv, vilket egentligen alltid varit huvudsyftet med mitt skrivande. Det är i
skrivande stund som jag upplever dessa spirituella höjder. I formulerandet av text finner
jag det hemliga och mystiska som driver mig framåt och vill fortsätta. Jag eftersträvar
hela tiden att bryta ny mark, att bli bättre och att kunna utföra under med pennan. Det
finns författare som skriver som magiker, som använder pennan som sitt trollspö och som
lyckas glänta på dörrar ingen tidigare ens vågat gå i närheten av. William Burroughs
hävdade alltid att han var en religiös författare vilket är uppenbart när man läser honom.
Han trodde på gud men ingen av de traditionella gudarna och inte på det sättet som gudar
framställs i heliga skrifter. När man läser honom får man ett intryck av att han är något
stort, något universellt på spåren men att han aldrig når fram till de där slutgiltiga svaren
som ska förklara hur allting hänger ihop. Han sniffar gudarna i röven men får aldrig till
det. Och det är väl egentligen det som är andlighet. Något mystiskt, oförklarligt som inga
ord kan beskriva till fullo. Andlighet är att söka, leta efter sammanhang, universiella
formler som ska ge en förklaring men ju mer man söker desto fler frågetecken dyker upp
och ju mer djupnar andligheten. Det är där dessa lata religionsutövare faller. De kallar sig
sökare och att de har hittat rätt. De har hittat svaren och kan nu i lugn och ro tillbe sina
gudar och frälsare. Dessa personer har helt och hållet gått miste om kärnan i det
spirituella. Det är inte att hänge sig åt en tro eller livsstil, det är att ständigt söka sig
vidare. Har man funnit ett svar leder det till tusen nya frågor.
Det har gått knappa tio år mellan mina ”uppenbarelser” så det borde snart vara dags
igen. Jag söker mer frenetiskt nu än någonsin, nu när jag vet att det leder någon vart. Jag
kan knappt vänta och se vad nästa sak är som ska ta mig med storm och välta omkull min
världsuppfattning igen. Min dotters förlossning var en händelse som väckte liknande
känslor som de tidigare händelserna men det var annorlunda. Det var lycka blandat med
skräck inför att ha ansvar för ett helt nytt liv. Det var en händelse som fick mig att mogna
och förmodligen ”växa” och det slog mig att min dotter är som ett tomt, vitt ark som
ligger framför mig och bara väntar på att bli fyllt med text. Utmaningen är att komma på
hur man skriver in text i ett sådant annorlunda ark, biologisk text på ett biologiskt ark.
Det är inte bara att fatta pennan och låta den gå. Här krävs precision, ansvar och moral
(ja, faktiskt). Jag måste helt enkelt skaffa mig en biologisk censur som redigerar bort
sådant som jag tidigare skulle skrivit ner utan minsta betänklighet. Varje ord måste
avvägas och bedömas ut i fingerspetsarna. Pennan kan inte gå fritt längre. Jag ska skriva
en bok som världen aldrig sett maken till tidigare och nu vet jag att det inte kan gå fel,
bara man följer sin inre röst.
 Refugia
... Refugia är en avlägsen avkrok på kanten till undergång ... förlåt, på kanten av ett svart
hål ... ständigt höljd i täta luftföroreningar från de närliggande atomgruvorna där den
eftertraktade och orimligt dyra drömmalmen bryts ... från början var det en koloni för
fångar dömda till att vara kroniskt vakna men så snart drömmalmen hittades förstår ni
säkert hur det gick ... fångarna upphävde sina straff och utropade sin egen självständiga
och suveräna koloni ... och efter att de lyckats prångla ut sin malm på först den svarta
marknaden men ganska snart även på den vita så var de mer än suveräna ... de var
orörliga ... de fick ett övertag på vilket superimperium som helst ... ingen kunde någonsin
mer jävlas med dom ...
... marknaden på Refugia är en smältdegel för universums samlade avskräde ... här kan
man finna precis allt man aldrig någonsin önskat sig ... till och med sånt man aldrig
någonsin i sin allra vildaste fantasi kunde tänka sig existerar finner man här ...
kommersen på torget är som hjärtat på ett svart hål ... fullkomligt hänsynslös och galen ...
och den pågår utan varken början eller slut dygnet runt, året runt, ja, för evigt i ett
ständigt accelererande tempo ... alltid på randen till kollaps ...
... de yttre områdena består av låga byggnader av bortglömda minnen omgivna av
fängelsehålor av mentalt blockerade upplevelser från den period då Refugia fungerade
som fängelse ... ju längre in mot stadskärnan man kommer desto tätare blir bebyggelsen
och vimlet av kvävd ångest ... när man slutligen når marknaden i stadens mitt råder
fullkomligt kaos och paniken ligger som en tät dimma mellan byggnaderna ... det är
omöjligt att avgöra hur höga eller låga husen är ... de är som envåningsskyskrapor
avdelade i alla otänkbara vinklar för att kunna hysa in så många drägg som möjligt ...
hela Refugia går att likna vid ett svart hål som bara blir tätare och tätare och som släpper
ifrån sig allt mindre ljus ju närmare mitten man kommer ... dess gravitationskraft verkar
på universums allra värsta avskum och de faller in mot dess mitt som himmlakroppar mot
ett svart hål ... ständigt på jakt efter den ultimata trippen, dealen, stöten, hitten, ligget eller
bara för att få varva ner från den övriga atomtickande tillvaron ...
... samtidigt som det är ett av universums rikaste områden (mycket på grund av malmen
samt den svarta handel som följer i dess farvatten) är det även ett av de fattigaste
områden som någonsin har såväl som kommer att förekomma i universum ... kontrasterna
är så påtagliga att de går att beskatta ... hit kommer kosmos samlade lycksökare och
guldgrävare för att pröva lyckan och bli något stort ... ett namn ... tyvärr hamnar de allra
flesta i glädjekvarteren eller på slavmarknaden ... eller i värsta fall i båda ... här i Refugia
är det nämligen så fiffigt att du kan betala hororna med slavar ... riktigt framgångsrika
luder kan ha en hel svans av ständigt uppassande och kuvade slavar efter sig ... de ringlar
sig fram i vimlet av kladdiga kondomer, infekterade sexleksaker, oönskade
självaborterade foster och blåa offer för strypsex som slaka penisar efter ett ljusårs
gangbang ... allting kostar och kan man inte betala, ja, då är det kört ... det enda som är
gratis är den sura lukten av härskna kroppsvätskor som ligger som en tät smog mellan
horhusen ... tänk er surströmming upphöjt i tio och sedan tar ni det gånger det högsta
primtal er mamma lärde er så får ni en vink om hur frätande den är ...
... faktum är att Refugia från början var relativt organiserat och de som levde här var
riktiga idealister som trodde på individens frihet och allt det där ... men det vet man ju hur
det brukar sluta ... alltid på samma sätt ... i djup tragedi ... frihet under ansvar brukar det
heta, jovisst, och äpplena faller alltid neråt ...
... vi föll i alla fall neråt, eller inåt rättare sagt ... vi landade på en illaluktande hög av
brinnande sopor ... tog en taxi in till marknaden ... och kom snart bort ifrån varandra ... vi
skulle ha två gram ultrakompromeratt torrfoder i diverse smaker, chocklad, jordgubb,
mint och dynga ... vi skulle ha två pallar rött vin lagrat sedan ordovicium ... en säck
söndertorkad rymdmynta ... en talgborst ... femton påsar sädesampuller (vattentäta) samt
en guide eller åtminstone någon som kan etablera kontakt med en guide åt oss ... eftersom
jag visste att Attalall skulle fixa det praktiska föll det på mig att fixa guiden ... och
eftersom jag inte trodde det skulle bli några större bekymmer passade jag på att besöka
Fylliga Sofi nere i ”kvarteren” ... hon är alltid lika glad att se mig och kom rusande emot
mig med guppiga ljuver när hon såg mig ... det dröjde inte länge förrän vi kröp ner i
hennes sammetspung och hon gav mig den skönaste strypmassage jag nånsin fått ... hon
hade preparerat pungen med ovanligt smittsamma virus så jag avslutade med att knulla
henne i röven under en av de våldsammaste feberattacker jag nånsin haft ... det blev
svettigt och kladdigt och några timmar senare var jag på väg därifrån, fullständigt
utpumpad ...
... att få tag på en guide som var villig att hjälpa mig var svårare än jag hade trott ... så
fort jag nämnde ordet ”dödsängel” ryggade folk tillbaka, skakande urskuldande sina
tomma huvuden för att så fort som möjligt kunna smita iväg ... till och med i de allra
värsta kvarteren ...
… jag gick in på en riktig sylta höljd i ett dis av organiskt förfall … de bakre delarna av
lokalen var försänkta i ogenomträngligt mörker som om ett oväder ankrat upp nere i
hörnen … jag slog mig ner med en härsken öl när plötsligt … ett ansikte avtecknade sig
ur mörkret följt av en skepnad som lutade sig fram mot mig ur dunklet … ”det verkar
som om ni har ett ouppnåeligt mål” … ”jaså?” … ”för en lift till de yttre regionerna kan
jag bidra med viss lokalkännedom” … ”hur mycket?” … ”jag är nöjd om jag kommer till
de yttre regionerna … och inte är hungrig, förståss” … ”hangar tolv i gryningen” …
”åhh, då är den som allra vackrast … när bensinbränderna slocknat och morgonsolarna
speglar sig i den korrigerade metallen … konturerna sjönk sakta tillbaka in i mörkret och
ansiktsdragen ebbade bort i en dov klang av tystnad ... det ogenomträngliga dunklet slöt
sig igen som om dess svarta yta aldrig brutits ...
 Formulera Jaget
Som ung skrev jag relativt mycket. Jag satt inlåst på mitt rum under skrivbordslampan
och ”diktade”. Det jag skrev var varken dikt, prosa eller någonting annat som jag kände
till. Det var mest långa schok av textmassa med en massa ”coola” ord i som jag tyckte lät
bra. Jag försökte verkligen hålla mig till någon känd litteraturgenre som poesi, jag ville
nog allra helst bli poet, men när jag väl satte igång att skriva blev det en blandning
blandning, ett muterat missfoster av olika stilar såsom poesi, skönlitteratur, science
fiction, vetenskaplig litteratur, fiktion. Innehållet kunde inte heller det hålla sig inom
några specifika ramar. Det blev en salig soppa av självupplevda händelser, händelser
andra upplevt och berättat, antingen direkt till mig eller nåt jag hörde på bussen, sånt jag
läst (ibland rena kopierna av redan skrivna saker) samt ren jävla fiktion, sådant jag tog
direkt ur fantasin. Rätt tidigt spelade drömmar en relativt stor del av innehållet, jag tog
märkvärdiga drömmar och utvecklade dem till längre berättelser. Karaktärerna i mina
berättelser var nog ganska dåligt beskrivna vilket de är fortfarande. Jag har aldrig direkt
varit intresserad av människor och därför haft svårt för att portträttera vanliga människor.
Därför får ofta mina karaktärer lite övernaturliga drag eller ovanligt iögonfallande
särdrag. Jag har alltid haft lätt för att prtträttera övertända knarkare som springer omkring
och talar för sig själva eller med gud eller utslagna fyllon som sitter och muttrar för sig
själva på någon parkbänk I någon sjaskig park samtidigt som de pissar ner sig själva men
att portträttera Svensson på väg till jobbet eller en husfru tagen ur femtiotalet som bara
går omkriing och sliter med hushållssysslor hela dagarna och drömmer om kraftigt
överdimensionerade femtiotalspenisar som tränger in i dem, har jag alltid haft svårt för.
Åtminstone på ett seriöst sätt. Det kanske hara att göra med vilken karaktär man lättast
identifierar sig med. Hur som helst blir sådant jag inte förstår mig på beskrivet med
glimten i blicken och döljt i komik, oftast svart komik (som mina kolleger skulle säga,
om jag nu har några kolleger?). Med hjälp av humor kan man alltid slippa undan väldigt
lätt, se bara på alla komiker som i verkligheten är världens fegaste och räddaste personer.
Men framförallt tror jag det speglar mitt fullständiga ointresse i denne art som vandrar
omkring på vår planet och förstör den. Jag har fortfarande vid trettio års ålder mycket
svårt att finna något gemensamt eller någon tillhörighet med dem.
Hur som helst, tillbaks till min ungdom. Det jag skrev var jag otroligt missnöjd med
eftersom jag ville att det skulle vara lika bra som i böckerna jag läste. Men hur mycket
jag än försökte lyckades jag inte få till en enda dikt som överenstämmde med de regler
jag fått lära mig och inte en enda novell som hade det där flödet utan en massa
tankeavbrott och inhopp av märkliga händelser och figurer utan någon uppenbar
anledning. Det var som när jag väl satte mig ner och började skriva lossnade allting och
märkligheter bara flödade ur mig. Det var som om jag frigjorde fängslade världar när jag
skrev, jag blev som en rebell, en revolutionär. Detta bidrog också till att jag aldrig visade
det jag skrev för någon, allra minst mina föräldrar. Jag trodde de skulle fatta avsky till
mig och skratta åt mig bakom min rygg. Så dåligt trodde jag att det var.
Orsaken till att mina texter blev så konstiga och inte kunde hålla sig inom några
konventionella ramar var att jag ville uppnå något magiskt när jag skrev. Jag ansåg att om
jag bara kunde formulera rätt mening så skulle det vara som magi, kanske till och med
som svart magi. Jag hade läst en del saker som jag var väldigt imponerad över och som
jag själv skulle vilja vara kapabel till att formulera men det gick aldrig.
 När jag slutligen började hitta något som påminde om en egen stil, åtminstone när det
gällde dikter, började jag och Dag att skriva låtar tillsammans, tyvärr. Inte för att jag inte
tyckte om det, tvärtom det var mycket stimulerande och, så här i efter hand utvecklande,
men då helt plötsligt skulle allt skrivas till musik. All text skulle tonsättas eller tvärtom.
Och jag lyckades aldrig med det. Jag märkte tidigt att jag inte var gjord för att skriva
sånger, låttexter. Det hela går ju ut på att hitta en text som passar till en melodi vilket
innebär att man måste anpassa texten. Det var helt omöjligt och faktiskt lite som tortyr för
mig. På det området är jag nog lite ordautist, skrivet ord ska förbli skrivet! Jag tyckte
musiken skulle skrivas efter och anpassas efter orden men så fungerar tyvärr inte
traditionellt låtskrivande. Detta hängde med länge, faktiskt långt efter det att jag och
Björne slutade skriva ihop. Allting skulle vara en förbannad låttext. Jag skrev till och med
på engelska till slut för att vara så ”poppig” som möjlöigt. Det var nog inte förrän jag
sprang på Beat författarna som jag släppte det där och insåg att alla mina texter, hur de än
ser ut och vad de än handlar om, är bra som de är. Det är absolut ingen mening att följa
konventionella litteraturregler dikterade av några gamla stofiler på ????-talet. Mina texter
är bra som de är och om någon säger något annat stryker jag dem ur manus.
Jag har en pärm där jag sparat mina gammla alster, åtminstone sånt jag var stolt över
vid den tidpunkten. Och det måste jag nog säga att det är den svåraste bok jag har att
öppna. Det svider till varenda gång jag läser dessa gamla rapporter från en ung och
förvirrad man/pojke. Många känns väldigt förlegade men somligt känns fortfarande
angeläget. Det märkliga är att de alla tar upp ämnen såsom döden, livet efter detta,
odödlighet m.m. Exakt sådant jag skriver om idag. Somliga skulle nog säga att jag är
besatt av teman som döden och odödlighet men är det det som kommer när man skriver
så är det det man ska skriva om, punkt slut. Många är också extremt svartsynta,
deprimerande, snudd på suicidala. Här är några exempel:

Puppa

Liten, så liten
Tillintetgjord
Vill bara försvinna
Vända mig om
Och bara driva iväg

Orkar inga fler

Misslyckanden
Förnedringar
Som driver mig själv
Längre in I mig själv

Tyst, så tyst
Innesluten
Saknar ord
Som kan förklara
Eller bara förstöra
 Hopplösheten
Tränger in mig
I dess mörka vrå
Stänger dörren
Och låser om mig

Jag kryper ihop på golvet

Med benen mot bröstet
Händerna över huvudet
Och hoppas att få
Födas på nytt

Eller:

Mångata

Nattens mörkaste timmar

Lyses med ovilja upp
Utav månens dystra sken
Som speglas likt en gata
I fjärdens avgrundsmörka vatten
Och I slutet av den sitter jag
Med förlorad blick
Ska gå ut
Ska ta klivet
Mångatan tycks aldrig ta slut
Inte heller livet

Andra behandlade mitt ibland knepiga förhållande till mina föräldrar:

 Tillbakablick

Jag sitter ensam i mörkret och stirrar på min

Spegelbild
Håller händerna för öronen, orkar inte höra
Mera gräl
Jag sitter ensam och fryser, lika kall som om
Jag vore död
Tänk om det var jag som satt där i spegeln
Hon sa: tyck inte synd om dig själv

Tillbakablick var min version av Cures ”Plainsong”. Jag tror faktiskt den går att sjunga
till, med viss vilja.
Andra tog upp döden och jag antar att min farmors bortgång när jag var fjorton
påverkade mig en del:

En skugga
Av vad du en gång var
Så spöklik
När du rör vid min kind
Matta ögon
Speglar minnen från en annan tid
Som spökar
Och får dig att längta tillbaka
Som ett gammalt
Gulnat fotografi

Du känner det känns som en evighet

Att ligga här och vänta
På evigheten

Tunn som ett höstlöv

Fladdrar du hjälplöst
Med tiden

Jag är hos dig och ser dig

Tyna bort
Sväva bort
 Redan då försökte jag lösa upp tid och rum med orden. Det var bara det att jag förstod
nog inte riktigt vad jag höll på med. Se bara här:

Årsringar

Ett ensamt gult löv

Singlade sakta ner
Och landade framför
Våra nakna fötter
Du sa: jag måste gå nu
Men nästa år
När trädet åter är grönt
Kommer jag tillbaks
Vi ristade våra namn i stammen
För att visa
Att vi skulle vara för alltid

Nästa år satt två andra

Under trädet
Men namnen var kvar

Andra handlade om att fly från verkligheten med hjälp av vissa hjälpmedel:

Även denna morgon

Vaknar jag till liv
Känner kemikalierna
Sakta gå ur kroppen

Jag har torkat ur

Behöver näring
Dags för dagens dropp
För att ta mig upp
Idag kan vara den sista dagen
Imorgon kan allt vara slut

Ge mig vad jag vill ha

Ge mig vad jag behöver
Ge mig vad jag ber om
Och det blir det enda jag ber dig om
 En dos av dimma
Som dämpar mina sinnen
Någonting som skuggar
Allting runt omkring

En ursäkt
För att leva
Vill känna dig
Pulsera i mitt blod
Det är svårt nog att leva med
Och veta vad man är

Ge mig vad du har

Bara det hjälper för stunden
Ge mig vad som helst
Någonting som tar mig härifrån

Och då kan det gå så här:

Green guy

Allting runt omkring mig får färg

Och börjar leva
Gröna fingrar lyfter mig
En meter över marken
Svävar som rök …

En bris smeker min kind

Ljummen och len
Gröna läppar ger mig en kyss
Smakar så sött
Jag andas …

Och med viss sexuell vinkling:

 Föralltid förförd

Avgrundsdjupa ögon
Av mörkaste vatten
Blickar villigt åt någon
Lika mörka som natten
Av för lite sömn
Och för mycket rött
Tittar de ut ur en dröm
Håller mig vaken, aldrig trött

Bara ingen märker nåt …

En svart kostym
Och trasiga cigg I fickan
Din hungriga parfym
Röda läppar på glaset smuttar
Ögon tittar under lugg
Och ber mig att blunda
Tror jag ligger på rygg
Och känner händerna domna

Bara ingen märker nåt …

Ögonblicksbilder
Blinkar under ögonlocken
Jag vill se mer
Men allt är bara ett töcken
Allt du sa är höljt i dimma
Och ditt ansikte är så suddigt
Men det gör detsamma
För vi hade säkert roligt

Bara ingen märkte nåt …

Det finns en mängd liknande dikter i pärmen, detta är bara ett representativt urval. De
visar ungefär min tonårsångest i all sin pretentiösa, depraverade glans. Det finns de som
är betydligt mer diffuse och psykadeliska men eftersom de senare har legat grund för
längre berättelser avstår jag från att ta med dem här. Kråkero är ett sådant exempel. Det
var en låttext utan melodi från början och utvecklades successivt till den uppstyckade
berättelse den är idag. Det viktiga är att se hur det kan se ut på vägen till något. Alla de
dikter och texter som ovan nämnda bara är ett urval ur representerar år av intensiv
träning, träning som för den delen aldrig tar slut. Om tjugo år sitter jag säkert och läser
denna text och skäms något fruktansvärt, ”herregud vad jag var naiv när jag var trettio”,
kommer jag antagligen, förhoppningsvis, att tänka. Denna bok är även den ett testamente
av ett sökande som aldrig kommer ta slut. Ett sökande efter att bemästra orden, ett
sökande efter kontrollen över mitt inre liv, ett sökande efter att bli något som jag kan vara
stolt över.
 Fågelfolket som häckar i dröm
… vi satte kurs mot Venus knullruffsiga skogar och fågelfolket som häckar i dröm för att
kryssa dödsängeln … en tomte i lack och läder mötte oss på nedslagsplatsen … han hade
hål både bak och fram och ett stånd som en tandpetare … luften hängde tung och frätande
omkring oss och hade ett blålila sken … som en ocean av smält stearin … den lilla
sadomachosisttomten visade oss vägen med telepati och vinkade mentalt åt oss att följa
honom … oformliga djur med pälsklädda vingar låg högt upp i luften och vilade på
uppåtströmmarna … avvaktande på rätt stund … som gamar på en klarblå himmel …
efter en halvtimmes promenad nådde vi en liten klunga av byggnader … när vi närmade
oss skiftade dom färg från blågrönt till purpurröd … husen eller snarare hyttorna var
byggda i en metall som hela tiden ändrade karaktär … dom var böljande som ett hav med
olja i … när någon ville gå in öppnades ett hål, som en dörr, och när någon ville kika ut
genom ”fönstret” öppnades en liten glugg i rätt höjd … husen verkade nästan levande …
som om dom levde i symbios med dom boende … en liten man kom emot oss med ett
uttryckslöst ansikte format i vax… ”välkomna till Venus … allting är klart för er vistelse
och er exkursion … ni måste vara hungriga … kom in … middagsmaten är serverad” …
när vi slog oss ner slog en stank av metan emot oss så stark att hälften spydde galla … fat
var överfulla av maskätna svampar och något fuktigt som mest påminde om mossa …
skålar var fyllda med en illaluktande gegga med vita klumpar i … jästa drycker hälldes
upp i våra krus och vi blev serverade en förrätt som fortfarande levde … en
snigelliknande slemhög som krälade runt i sin egen skit … ”låt det väl smaka” … vi
tackade för oss och gick och la oss för natten … de oxiderande sömntankarna var fyllda
med bedövningsvätska och vi sjönk sakta ner i en reducerad drömkoma … Attalall som
är järnoxidhydroxid-knarkare fick en specialblandning av titan-nickel-tomtesperma-gele i
sin tank … dagen därpå var krispigt blåviolett … vi begav oss i väg tidigt med vår guide
… en infödd amfibie med gälar, simhud och en svans som följer gången så att man spar
energi när man tar sig fram i den täta atmosfären … på eftermiddagen nådde vi
skogsbrynet … vår guide gjorde upp eld och dödade en gnagarlik varelse med sugfötter
och hud av brosk som han grillade på spett över elden … det smakade gott med tillagad
mat för en gångs skull och vi blev rätt dåsiga efter maten … ”i natt beger vi oss in i
skogen” förklarade vår guide med elstötstelepati … dämpade skrik trängde fram mellan
de ruttnande svampstammarna … och vi kände ångesten komma krypande som en giftig
insekt … ”vila nu, det blir en lång natt” …
... vi anlände till fågelfolkets by i tid för att få bevittna en begravningsceremoni ... den
unkna lukten av varande sår hängde som ett ogenomträngligt dis mellan hyddorna … i
mitten av byn stod varelserna i en ring runt en gravid kvinna som låg på rygg på marken
och födde … höga fågelläten trängde ur hennes svarta näbb … avgrundsdjupa vrål
studsade mellan de slemmiga nästena som stod tätt packade i den halvmeterdjupa dyngan
som täckte boplatsen … kvinnan kastade sitt huvud bakåt i kåt dödsångest och kämpade
för sitt liv … en grön trögflytande vätska sipprade med lätta puffande ljud ur hennes fitta
… rätt som det var tittade en svart liten näbb fram mellan de blödadnde blygdläpparna
och sen gick det fort … fågelkvinnan krystade ut den vidrigaste fågelunge vi nånsin sett
… korpsvart och fullständigt nedsmetad med slem … ungen damp livlös ned i ett nygrävt
hål med en dov duns och varelserna som stått runt omkring och bevittnat händelsen
började sakta ösa jord över fågelungen med sina svartblänkande näbbar … kletigt
fostervatten och bitar av härsken moderkaka fastnade som en hinna på näbbarna som
höjdes mot den purpurröda skyn och utstötte de mest horribla ljud vi nånsin hört …
därefter böjde de sig ned över kvinnan och börjde picka henne i bitar … kvävda rop på
hjälp hördes från hennes näbb men ganska snart tystnade hon för evigt och fågelfolkets
näbbar höjdes mot skyn ytterligare en gång i hemska spöklika rop … en rysning av iskall
död gick genom fungusskogen och under en kort stund frös vår märg till rykande
kolsyreis … en av de längsta fågeldemonerna plockade ut ett ägg i glänsande sammet ur
den sargade kroppen … höll det framför sig med sina fjäderbeklädda fingrar och började
jucka vilt mot det … de andra varelserna ställde sig nu i en ring runt honom och verkade
heja på honom med mässande hemsökta röster … fågelmannen i mitten verkade bli allt
mer exalterad och juckade allt mer aggressivt mot ägget … plötsligt kastade han huvudet
bakåt och skrek ut sin tungmetallorgasm mot den täta himlen … vita strålar av
flourescerande sperma sköt ut över ägget … mannen skönk ihop på marken och ett lätt
surt duggregn började falla över oss …
… efter att ha bevittnat en något annorlunda begravning som verkligen tog raderna ”av
jord är du kommen, till jord ska du åter gå” ovanligt bokstavligt fick vi äran att träffa
byäldste …en hög gänglig fågelvarelse med dålig andedräkt tog emot oss i sitt näste …
blod fläckade fortfarande hans näbb och han betraktade oss under sträng uppsikt … vi var
väl märkliga varelser i hans ögon ... eftersom fågelfolket häckar i dröm visste han redan
vad vi ville och med några hesa elektrifierade uppstötningar sa han ”dödsängeln ser man
endast en gång … han kommer då in lågt i skymningen för att hämta sitt byte … man får
bara en chans … och då kan jag lova er att hjärtat hoppar över några slag” … och med ett
kryptiskt leende steg han ut ...
… när vi lämnade fågelfolket och begav oss av tillbaka mot basen undrade Attalall om
vi fick kryssa fågelfolket … vad räknas dom som? … fåglar eller människor? … därom
tvistar de lärde, svarade jag och det är sant … ingen vet egentligen … det är upp till var
och en om man vill ta med dem på sin interstellära kryssarlista … en samvetsfråga … och
eftersom varken jag eller Attalall någonsin hört ordet samvete så kryssade vi dem …

… på väg tillbaka gled vi in i ett interstellärt moln rikt på metaller och kolväten … ”det
är dags att släppa Rosa på grönbete, tror jag”, sa Attalall och styrde in henne i molnet …
”hon har inte betat sedan Lilla Björn” … jag var mindre glad eftersom jag visste att de
kommande dagarna skulle bli guppiga på grund utav allt idisslande …
 Ordpati

Första gången jag upptäckte, eller insåg, att jag har förmågan att påverka människor med
ord var när jag visade min första diktsamling för min flickvän. Efter att ha läst den grät
hon och sa att det var det vackraste hon läst någonsin. Boken är en ganska lågmäld men
mörk och sorgsen historia så jag tyckte hennes omdöme passade bra in. Dessutom blev
jag vansinnigt stolt över att kunnat påverka en människa så på djupet bara genom att visa
henne ord jag skrivit. Andra gången jag märkte att jag kunde påverka någon med ord var
när min flickvän (samma som förut) läste min första roman Kråkero. Den är egentligen
raka motsatsen till min diktsamling, vild, rå, brutal men även vacker i all sin grymhet.
Den här gången blev hon imponerad över att det var jag som hade skrivit ”något så
fantastiskt”. Nog för att hon visste att jag var duktig på att skriva men att jag hade allt det
där inom mig kunde hon inte fatta. Känslan som mina ord framkallade den här gången
var ren och skär kåthet. Hon ville ha mig till vilket pris som helst, flera gånger om. Det
var underbart. Undrar hur det blir när (om) jag publicerar den? Kommer jag ha en drös av
kåta fans runt mig då? Hur som helst, dessa två händelser medförde att jag har förmågan
att påverka folk på djupet med mina ord. Jag insåg att jag kan påverka människors
känsloliv bara genom att skriva. (Dessutom så blev Dag otroligt inspirerad och uppåt av
att läsa mina böcker. Dom påverkade hans skapande konstnärssjäl på ett inspirerande
plan. Och min mor talade i månader om min diktsamling efter att ha läst den, hon
kommer inte få läsa Kråkero.) Jag började misstänka att jag kunde använda mig av ordet
lite som trollkarlen använder magin för att påverka folk. Min penna blev mitt trollspö
som jag svingade över de blanka, oskrivna papperssjälarna. Och har man en gång börjat
med magi är det inte långt till svart magi. Men vad jag upptäckte ganska snart var att jag
kunde inte bara sätta mig ned och skriva något för att påverka en människa på ett eller
annat sätt, hur jag ville. Folk reagerade alltid olika på mina alster, dels mot vad jag hade
förväntat mig att dom skulle reagera samt att olika människor reagerar olika på
varierande litteratur. Vissa blir kåta av sånt som andra blir äcklade av och så vidare. Det
gäller att hitta rätt ord, rätt meningar åt rätt typ av människa. När jag väl hade lärt mig att
designa en text för att passa en speciell människa insåg jag vilken makt jag hade. Jag
hade makt att styra människor åt det håll jag ville. Både rent känslomässigt, t.ex. jag
kunde få personer (både kvinnor och män tyvärr) att bli kära i mig och jag kunde påverka
deras tankebanor så att de formades efter mina tankar och ideer, t.ex. kunde jag omvända
narkotikamotståndare till att bli knarkliberaler eller millitanta feminister till porrstjärnor.
De som hade läst mina texter började drömma om dom och mer och mer fastna i dom. Ju
mer mina drömmar nästlade sig in i mina läsares drömmar fick jag kontroll över dom.
Texterna kunde ta över en människas drömliv och tankeliv fullkomligt. Jag kom till en
punkt där jag bokstavligen kunde hypnotisera folk och få dem att följa minsta lilla vink
jag gav dem. Fullständig tankekontroll.
 Det kidnappade ordet

”Ordet är fritt” brukar det heta. Alla människor har samma rätt till att uttrycka sig och få
sin röst hörd i det offentliga rummet. Det är själva grundbulten i en demokrati och för att
en demokrati ska fungera är det viktigt att varje individs röst blir hörd och respekterad.
Det bästa mediet för att få sin röst hörd är det skrivna ordet. Alla människor kan skriva
ned sina åsikter och skicka in den till en tidning i hopp om att komma med. Alla
dagstidningar har en debattsida där aktuella ämnen diskuteras av människor som skickar
in insändare. Men där går gränsen. Har man som vanlig Svensson tankar och ideer som
går lite djupare än vad som passar på tidningarnas debattsidor men som man ändå vill
föra ut till allmänheten är det tvärstopp. Allt ”åsikts”utrymme i medierna är reserverat av
en liten självutnämnd ”tänkar”elit som tagit på sig ansvaret att sköta sådana svåra
uppgifter åt oss som att tänka. Ledare, kolumner etc. skrivs av en journalistkår som håller
varandra om ryggen och aldrig låter en person utifrån ta deras plats. Än svårare är det om
man vill få en bok publicerad eller bara en tunn liten diktsamling som man ändå vill dela
med sig av. Förlagen ger bara ut redan etablerade författare och för att bli en etablerad
författare måste man antingen gjort sig ett namn i t. ex. en dokussåpa eller som galen
estradpoet. Manuskript inskickade av ”vanliga Svenssons” som håller minst samma klass
som vissa publicerade författare(jag vet, jag har fått ett flertal manus refuserad som hållit
högre klass än många böcker jag läst av kända författare) blir skickade i papperskorgen
innan dom blivit öppnade. Att få en artikel, dikt, novell publicerad handlar om att få
bekräftelse, att få uppmärksamhet och bli erkänd. Att få bekräftelse och uppmärksamhet
är en grundläggande mänsklig egenskap som inte bara borde vara förunnat hjärndöda
nollor i dokussåpor. Alla människor vill bli uppmärkasammade på ett eller annat sätt.
Alla kanske inte vill bli popstjärnor eller kändisar som är kända utan att någon vet varför.
Vissa, och jag gissar att dom är väldigt många, går där hemma och grunnar på ideer och
tankar som dom vill dela med sig av. Ideer som dom vill ska få uppmärksamhet och som
kan vara av glädje för andra människor.
Vi, vanliga människor borde göra ordrevolution och kräva att vi alla ska få lika
utrymme i offentliga sammanhang. Vi måste ta tillbaka det av en liten elit kidnappade
ordet och göra det till var mans egendom. Staten borde stödja tidskrifter där alla
människors åsikter och tankar blir publicerade utan att någon redaktör eller förläggare ska
korrekturläsa det först och klippa i det eller i värsta fall slänga det i dokumentförstöraren.
Refusering, redigering och censur borde klassas som brott och straffas med fängelse. Ge
förlagen resurser så att de kan publicera alla manuskript som de får in. Ge tidnigar och
tidskrifter resurser så att de kan publicera alla notiser och artiklar som skickas in till dem.
Ge ordet till människorna och lev upp till den ihåliga klichen ”det fria ordet”. Om
demokratin ska överleva i längden måste alla, och då menar jag ALLA få sin röst hörd,
och inte bara en liten journalist- och författarelit. Rätten att få uttrycka sig utan att någon
ska sätta stopp borde vara grundlagsstiftad, en oinskränkt rättighet.
Nu sitter antagligen ett flertal kultursnobbar och åmar sig i svåra plågor när de tänker
på den låga nivå språket skulle få. ”Vanliga människor kan ju inte skriva”, språket skulle
självdö om var och varannan bondtölp fick skriva i tidningen, eller hur? Det är möjligt att
dom har rätt men man ska inte behöva vara poet för att bli publicerad. Det är deras krav
som är för höga. Språket tillhör oss alla och om någon jävla kulturidiot delar in det i
finkultur och fulkultur är det deras problem. Se på mig, jag använder ”dom” istället för
”de” eller ”dem”och inte är min text sämre för det, alla vet vad jag menar. Hade min
svenskalärare från gymnasiet sett det hade han antagligen kissat på sig av ångest.
Så, refuserade i alla länder, förena er! Fatta era pennor och störta censurens diktatur!
Frita ordet från dess fångväktare och släpp det lös på världens löpsedlar! FRITA DET
KIDNAPPADE ORDET!
 Blodsockerfall

... med ett sugande dog plötsligt allt ... belysningen började blinka och slocknade ...
generatorerna slutade mumla ... alla instrument blev svarta ... ”helvete, vad är det som
försiggår?” jämrade sig Attalall nere i ett hörn försjunket i mörker ... ”håller hon på att dö
eller?” ... han kravlade sig fram mot närmaste nervknut ... famlande i mörkret ... ”var fan
är skiten?” ... ”vänta här känner jag något hårt och spänt” ... ” det är bara min kuk” sa jag
och fnissade från en helt annan del av våmmen ... ”William, lägg av nu, det här är
allvarligt” ... ”förlåt Attalall” ... samtidigt kände vi hur vi började driva fritt i den iskalla
rymden ... utan vare sig mental navigation eller minsta organiska orientering ... ”att falla
handlöst genom iskall rymd är det värsta som man kan uppleva”, sa alltid min lärare på
Gnurstakademien ... ”här är det”, ropade slutligen Attalall och han kopplade genast in sig
på rymdkons nervbanor ... ”vad är det som händer?”, frågade jag ... ”det verkar som om
hon fått ett blodsockerfall ... ett ovanligt kraftigt sådant ... hoppas inte vårt stackars
kreatur håller på att utveckla diabetes” ... ”William, längst ner i löpmagen finns en
sockerreserv i form utav en enorm slickepinne” ... ”ta dig ut och stoppa in den i munnen
på henne” ... ”ut?” ... ”ja, vadå då?” ... ”du vet vad jag tycker om rymdpromenader ... jag
blir så himla sjuk av dom” ... ”skärp dig nu för fan William, snabba dig, det är bråttom”
... jag tog mig motvilligt upp till cellulosakörteln och rullade in mig i ett lager tjock
sockervadd ... kravlade sedan ut genom en kilometer tarm tills jag med ett plopp slapp ut
ur ringmuskeln och ut i den tomma rymden ... jag kände genast hur hjärtat slog snabbare
och jag kämpade för att inte drabbas av panik ... Attalal hade lärt mig ett bra trick ... ”tänk
på din mor i raffset så kommer du garanterat glömma var du är” ... det funkade och jag
lyckades dra mig i pälsen fram till munnen och köra in klubban mellan de sammanbitna
läpparna ... en skur av vitskummig fradga slapp ut när läpparna öppnades men värre än så
blev det aldrig ... efter några minuters högljutt slickande och sugande kvicknade vår
kviga till liv igen och jag kunde surfa ner genom halsöppningen på vågor av kossans
kräkreflexer ...
... jag hittade Attalall vid bordet hängandes över en kopp opastöriserad kvarg ... han såg
mer miserabel ut än vanligt så jag frågade vad som stod på ... ”fan William, medan
kossan hade sittt blodsockerfall kom vi ur kurs och jag vet fan inte var vi är ... jag har
försökt fråga Rosa men hon vet inte heller” ... ”kan hon inte göra en
efterhandskonstruktion då?” ... ”jo, men den blir långt ifrån exakt” ... ” men ... va fan, kan
hon inte bara gissa då?” ... Attalall bara blängde på mig ... ”sluta nu, vi måste försöka
lokalisera oss manuellt, du och jag” ... ”manuellt? ... du måste skämta?” ... ”nej, tyvärr
inte ... du får gå ner till arkivet i bladmagen och hämta de halucinogena kartorna” ...
”under tiden startar jag upp en kanna ritalin så vi håller oss vakna” ...
... jag tog mig ner till bladmagen via osmos och bläddrade frenetiskt i ”de kladdiga
arkiven” ... efter en kortare geologisk tidsperiod hittade jag vad jag sökte och återvände
upp till Attalall i våmmen ... vi började genast försöka lokalisera oss med hjälp av diverse
substansiella koordinater och innan vi visste ordet av var vi på spåret igen ...
 Operation Ord
Under mitt sökande efter författare som tilltalade mig avverkade jag en mängd böcker
och författare. Varje ny bok gav jag lika stor chans och ägnade lika mycket tid och
koncentration. Även om det efter ett tag var olidligt at läsa vissa böcker på grund av deras
obotliga tråkighet så ville jag ge dem samma chans. De kunde ju ha något viktigt att säga
mig. Så småningom gav jag i alla fall upp och erkände för mig själv att vissa böcker inte
var skrivna för mig. Jag delade upp författarna i ”tycka om” och ”inte tycka om”.
Beatförfattarna, Celine, Martinson, Öijer, Dahlström, Kafka tillhörde de jag tyckte om
och som sa mig något. Författare som tillföll den andra kategorin var Proust, Strindberg,
Camus och ett flertal arbetare- och deckarförfattare. Dessa författare skrev böcker som
om de besökte ett kafferep. De tjatade sönder vart enda steg någon tog, analyserade vart
enda ord någon av deras tråkiga karaktärer släppte ifrån sig. De malde på om obotligt
ointressanta släktingar, grannar, sommarminnen m.m. De kunde ägna tvåhundra sidor
bara åt ett småborgerligt kafferep. Till min stora glädje hade Sture Dahlström gjort något
liknande under sina tidiga år som törstig literatursökare. I Tuppdagg (1991) skriver han
om sin Ja och Nej lista över författare som han tyckte om och inte tyckte om. Det roliga
var att min och hans lista påminde ganska mycket. På sin Nej lista hade han t. ex.
Strindberg och på sin Ja lista hade han Martinson.
Jag brukade iscensätta litterära krig mellan mina två läger. Ordkrig. Jag lät högtravande
poeter som Fröding och Hedenstierna möta Öijers cyniska svärta. Jag lät minimalistiska
tråkmånsar som Nyberg gå en rond mot Ginsbergs salivskvättande ordflöde. Guoillos
anala vapenfixering stod sig rätt slätt mot Burroughs vapenvisioner (även de anala).
Hamilton mötte Inspektör Lee i blodiga dueller där orden ven som kulor. Strindbergs
träliga skärgårdsidyller bleknade när de mötte Kerouacs livfyllda och sprudlande resor
kors och tvärs över den Amerikanska kontinenten och Prousts ”flyktiga” livshistoria satte
i halsen när Celine beskrev sitt liv. Rimbaud sparkade Brunner i röven och Lugn gick
vilse i Kafkas kaleidoskopiska visioner. Burroughs skrämde livet ur både King och
Koontz så de fortsättningsvis bara skrev söta barnböcker. Interzone mötte Fogelströms
Stockholm och Cassady körde chicken-race mot Nils Holgersson.
Det var egentligen inte en strid mellan samhällsklasser som det kan verka vid en första
anblick. Det var mer en strid mellan inställning och livssyn. Jag tog ställning för och
emot vissa saker och lät mina väl utvalda soldater bekämpa mina fiender. Det var som om
jag använde mig av ordkrigföring istället för biologisk eller kemisk krigsföring. Utgår
man ifrån att ordet är en organism skulle man kunna kalla det biologisk ordkrigföring.
Det var viktigt för mig att göra revolution mot vissa företeelser i samhället. Jag ville slå
ner ”den allmänna uppfattningen”, få folk att se saker genom andra sinnen, från andra
vinklar. Det som var politiskt korrekt skulle genomskådas och etablissemanget skulle
störtas. En litterär ordkupp skulle iscensättas och stämma folket, den stora massan, efter
Ordet.
Kriget utvecklades så småningom från att bekämpas av författare till att bekämpas av
endast ord. Orden blev organiska, biologiska, levande. Ord med en specifik innebörd,
som representerade något ställdes mot sin raka motsats t. ex. Präktig – Lössläppt, Rädd –
Modig, Dum – Smart, Lång – Kort, Kärlek – Hat, Kvinna – Man, Kuk – Fitta. Det blev
en andlig strid med pennudden som yttersta spjutspets. Med den släppte jag ordbomber
som briserade på vitt papper, bläckmissiler som spred blåkladdig napalm över sidorna,
blyertsgranater som skvätte grafitsplitter på raderna. Spretiga och kantiga bokstäver tog
form och gick samman i ordmiliser mot överhetens språkarmeer. Underjordiska
terroristgrupperingar spred laddade ord som slog till när fienden minst anade det. GUD
ÄR DÖD stod plötsligt skrivet en morgon på kyrkans port i stora röda bokstäver och
JÄVLA FASCISTSVIN var sprayat på polishuset. Terroristerna blev allt bättre och
bättre, de lärde sig behärska ordet allt mer och utförde mer sofistikerade attacker. De
började komma underfund med hur orden kunde användas för att få så stor
genomslagskraft som möjligt. ÄT MIG stod skrivet i grisblod över hela slakthuset,
KNULLA MIG var broderat på hemmafruns förkläde, SKICKA HEM MIG stod skrivet
med svart tusch i nazistens panna (han hade finskt påbrå) och kungens bil klottrades ner
med orden VARFÖR FÅR JAG INTE BÄRA KRONA?
Myndigheterna var inte sena med att etablera ett skydd mot dessa terrorgrupperingar.
En hemlig censurorganisation underställd endast statsministern inrättades med full
operationsfrihet. Operation Censur, även kallad Operation Redigering och Operation
Omskrivning drog igång i all tysthet. Säkerhetstjänsten startade upp sin egen hemliga
organisation Operation Avläsning eller Operation Avskrivning och den militära
underrättelsetjänsten drog igång en infiltrationsorganisation som gick under namnet
Operation Inskrivning.
Operation Censur var baserad på kontroll. Tusentals redigerare satt och läste i
underjordiska kulvertar och klippte bort allting som inte föll dem i smaken. Det var den
gamla vanliga metoden att möta motstånd, skydda sig själva och öka motståndet. Sätt P
för allt som inte är ”politiskt korrekt” och spä på hatet. Att dom aldrig lär sig!
Operation Avläsning var även den baserad på kontroll. Även här satt tusentals personer
i mögliga gamla skyddsrum och läste men istället för att klippa bort det man inte tyckte
om så gick man till botten med det. Var det någon författare som verkade extra farlig
läste man allting som var skrivet av och om denna författare. Man skapade sig en helhets
bild för att kunna slå till så snabbt och effektivt som möjligt. Övervakningen kunde pågå i
år innan man bestämde sig för att agera och då var det oftast redan försent. Målet var att
en gång för alla sätta punkt med alla medel tillåtna. Dokumentation var prioritet ett. Man
fyllde källare, underjordiska lager och uttjänta gruvor med såna mängder böcker och
skrifter att vilken bibliotikarie som helst skulle bli upphetsad av bara åsynen.
Underrättelsetjänstens Operation Inskrivning var antagligen den mest effektiva och
avancerade men på grund av resursbrist och operationens enorma krav på resurser blev
den aldrig speciellt omfattande. Man inriktade sig på att slå till mot enstaka hotbilder som
ansågs vara nyckelobjekt och som det var värt att lägga ner så mycket tid och pengar på. I
korthet gick den ut på att helt enkelt (inte så enkelt i praktiken) skriva in en hemlig agent
i den pågående berättelsen, infiltrera det löpande ordet.
Det förekom även en del mindre hemliga privatarmeer som försökte stoppa det
framrusande ordet. Den största var antagligen Operation Bokbränning. Vilka idioter,
försöka utrota sin egen ”germ-line”, något odödligt. Som att försöka utrota hela den
mikrobiska världen, vad händer då? Ja, för det första är det omöjligt men säg att det
skulle gå, då skulle vi dö lika snabbt. Vi är så beroende av mikroorganismer att vi inte
skulle överleva en sekund. Ingen blev speciellt förvånad när det kom fram att
medlemmarna led av svår dyslexi och inte kunde stava till sitt eget namn ens.
Bokbränning skulle kunna jämföras med massutdöenden. Sedan livet verkligen tog fart
här på jorden för dryga femhundramiljonerna år sedan så har fem större massutdöenden
skett. Orsaken har varierat och i alla fall är man inte riktigt säker på orsaken. Det kan
vara flera orsaker som sammanfaller. Globala nedisningar och asteroidnedslag är de
största orsakerna i alla fall. Vid varje tillfälle har livet på jorden drastiskt reducerats men
aldrig raderats. Långa perioder av mörker och kyla och ogästvänliga förhållanden har
följt men livet har alltid klarat sig. Det har gått under jorden och väntat på bättre tider.
Dessutom har livet alltid tagit stora evolutioniska skutt framåt. Se bara på det senaste då
dinosaurierna dog ut och däggdjuren tog över. En klar framgång! Livet behöver, på
samma sätt som ordet, motstånd för att överleva och utvecklas. Under de perioder i
historien då bokbränning förekom var det självklart mycket skatter som gick åt men dog
det skrivna ordet ut? Åh nej, det lever och frodas än idag, mer utvecklat och spritt än
någonsin.
 Dead Planet Beat

Vi opererar i tystnad, silencius. Vårt tryckeri ligger gömt i en övergiven fabriksbyggnad

och är mobilt, så att vi när som helst kan plocka ihop det och flytta det till en säker plats.
Förlaget är hemligt och bygger på kontakter. Man kan endast få tillgång till
publikationerna om man är medlem och själv bidrar med manusskript. Medlem tar det
lång tid att bli och kräver gott om tålamod. Den som inte har tålamod och VERKLIGEN
kan vänta på ett medlemskap kan lika gärna gå till ett annat förlag på en gång. Ett antal
medlemmar ska under en längre tid bedöma och utvärdera huruvida den sökandes texter
är tillräckligt intressanta eller inte och om han/hon kan producera texter med samma
kvalite under en längre period.
Våra publikationer är så utmanande och farliga att vem som helst inte kan få tillgång till
dom. Om en skrift av någon anledning skulle hamna i fel händer kan det få katastrofala
resultat. Sinnessjukdom, vansinnesdåd, självmord eller ännu värre att läsaren utför
massmord. Målet är istället att sakta men säkert vidga människors perspektiv och
långsamt öka antalet medlemmar. Att tro att alla människor en dag kan bli medlemmar är
befängt. För det krävs en biologisk revolution.
Förlagets senaste utgåva heter ”Dead Planet Beat” och har bara tryckts i ett hundratal
exemplar. Boken är ingenting för en slumrande människohjärna utan ska endast läsas av
de som är biologiskt förberedda och mottagliga för innehållet. Annars kan det bli
baktändning och läsaren kan i värsta fall gå tillbaka till primatstadiet. De amöbor som är
en produkt av detta enfaldiga samhälle och inte förmår att ta sig ur konsumtionssjukan för
egen maskin kan lika väl återgå till det monotona stirrandet på TV:n och
dokussåpavärlden. Hela planetens population verkar vara deltagare i olika realityshower
och dokussåpor. Varenda individ går omkring följd av sitt eget mentala TV team som
dokumenterar deras liv och kablar ut de snaskigaste händelserna på ”kanal mental”. Alla
är kändisar i sin egen värld. Står man på Sturegatan eller någon annan ”hipp” gata ser
man bara en massa ”kändisar” som speglar sig i skyltfönstren i desperata försök att få syn
på sin egen spegelbild. ”Åhh titta, jag är med på TV”. På trendiga cafeer sitter de och
intervjuar sig själva över en caffe latte (eller något annat kaffe som inte går att uttala) och
ställer så smickrande frågor som möjligt. ”När kommer din singel?” ”Jaha, efter
modelljobbet i Venedig, hoppas den blir lika lyckad som din tid som programledare”.
”Ny video, vad handlar den om?” ” Ingenting, vad bra, när ska du göra nästa
bröstförstoring?” Den ena är mer känd än den andra men ingen har någonsin hört talas
om den andra. Har man inte knullat dom är dom konkurrenter och det bästa med
konkurrenter är att man kan knulla dom. Sånt tycker skvallerpressen om, man kan tjäna
sitt uppehälle bara på att ljuga om sig själv.
Det som var en kulturell och andlig revolution på femtiotalet och som på sextiotalet
exploderade i den stora hippievågen och som la grunden för dagens samhälle har
fullständigt ballat ur. Själva ideologin, kärnan av vad dessa människor ville säga har gått
förlorad bland dagens konstnärer (?). Nu är det en substanslös sörja av blaha blaha som
dominerar poulärkulturen. Mediekåta horor som hellre vill synas än verka. Det finns
ingen som helst tanke bakom produkterna längre. ”Få ut skiten så fort som möjligt och
tjäna så mycket pengar det bara går” är dagens motto. Efter ett halvår är man ändå
förbrukad i nöjesbranschens maskineri och slängs på soptippen eller ännu värre åt
skvallergamarna. Att få ett livslångt skvallerkontrakt är som en livslång våldtäkt.
Nöjesbranschen har en organisk sopstation där de slänger sina förbrukade och oönskade
kändisar precis som sjukhusen har organiska sopstationer där de slänger aborterade
foster, amputerade kroppsdelar och annat blodigt jox som blir över när man gräver i nån.
Dessa sopstationer stinker värre än döden själv. Ruttet kött och härskna inälvor blandas
till en salig kompott och då och då går nöjesbossarna tillbaka och ser vad som gällde förr
och kan skapa en ny variant av gammalt skräp.
 Station GAIA

... Jag och Attalall låg och halvsov längst ner i våmmen när larmet gick ... vi led båda av
svår space-lag efter de senaste drömhoppen och ingen av oss reagerade ordentligt till en
början ... de senaste hoppen hade tärt rätt hårt på vår rumtidsorientering och vi kände
båda två att vi var tvungna att försöka komma ikapp innan vi stack iväg på fler
exkursioner ... men så blev alltså inte fallet ... larmsignalen kom krypande mot oss som
ett psykosomatiskt åskoväder och det blev till slut outhärdligt att ligga kvar ... ”stängde
inte du av den där jävla signalen” ... ”det trodde jag att du gjorde” ... ”men du sa ju att du
... äh, skit samma nu är jag ändå vaken” ... med ett gravitationslöst hopp som skulle gjort
vilken ninja som helst grön av avund hoppade jag fram till manöverbordet och stängde av
skiten ... ”vad är på gång?” ... ”jaa, jag vet inte”, svarade jag lite trevande ... jag visste
faktiskt inte ... signalen gick inte att tyda och när jag slog över till frekvensspårning blev
signalen väldigt svag ... ”nånting är konstigt med signalen” ... ”hur menar du konstigt?”
... ”jaa, det går inte att tyda den ... tror jag” ... ”vadå inte går att tyda den? ... slå om till
universalsökaren då” ... jag har gjort det men får ändå ingen bra signal” ... ”va, går den
inte att läsa? ... är det det du säger? ... ”jaa, jag tror det” ... Attalall flög upp ur sin
sömndruckna dvala med en svans av dålig andedräkt efter sig ... ”menar du att det är en
oläsbar signal? ... det har jag aldrig varit med om ... det strider ju mot alla biologiska
lagar ... var kommer den ifrån?” ... ”svårt att säga ... men det verkar som om den har sitt
ursprung på station GAIA” ... ”GAIA, det var som fan ... det är ju Ordets hemplanet ...
det var ju där Ordet först blev avkodat ... där dess tjugoåtta bokstäver långa DNA-kod
blev läst och nerskriven” ...
... för den oinvigne som vid det här laget börjar undra vad i helvete våra hjältar yrar om
förhåller det sig så att alla signaler, alla språk bygger på ord och ordet är en organism ...
inte en kolbaserad organism som de flesta andra i det här tråkiga universumet utan en
ordbaserad organism ... vetenskapen liknar ordorganismen vid ett virus på grund utav sitt
behov av en värdorganism ... ordet har inte själv en egen ämnesomsättning utan behöver
en värdorganism för att reproducera sig själv ... det är helt enkelt en simpel parasit ...
simpel kanske vara att undervärdera den eftersom det är en universell organism som kan
leva på vilken annan organism som helst i vårt oändliga kosmos ... det är för övrigt den
enda kända organismen med sådan otrolig anpassningsförmåga och mutationskapacitet ...
det är även det som gör att ordet kan läsas över hela universum ... så fort man smittats
kan man kommunicera med motsatta sidan av galaxen (ovanligt användbart virus) ... och
att smittas går bara på några hundra år ... per planet alltså ... ordet smittar inte en individ i
taget utan går direkt på en hel planets population direkt ... om populationen nåt tillräcklig
biologisk mognad vill säga ... annars kan det ta en evighet ... delfinerna håller fortfarande
på efter sjuttiofem miljoners evolution ... men det går trögt ... de har väl brist på
vattenfast bläck kanske, vad vet jag ... hur som helst är ordet en universell biologisk
organism som kan läsas av alla ... eller? ...
... ”har du varit på GAIA nån gång?” ... ”jo då, men det är länge sen nu ... det var i min
ungdom när jag sökte mina rötter och allt det där du vet” ... ”mmmhh” ... ”det är ett rätt
schyst ställe men de lever kvar i något slags urgammal maktstruktur som de kallar politik
... ungefär som de arkelogiskt konserverade stammarna på Ffrietschbar” ... ”låter
gammalmodigt ... har dom aldrig tagit steget ut i Rummet och drömTid?” ... ”bara ett
fåtal av deras så kallade elitindivider som till exempel författare, vetenskapsmän och
musiker” ... märkligt för en så gammal planet ... är det inte?” ... ”jo, det är en märklig
planet, vet du ... väldigt mycket av den fundamentala kunskapen vi tar för givet idag har
sitt ursprung på den här planeten, som ordets avkodning och Gaiatesen men sen har det
liksom bara tagit stopp ... de är som en enorm idespruta som aldrig får arslet ur vagnen,
om du förstår vad jag menar?” ... ”mmmhh, visst , jovisst” ...
... GAIA är en liten obetydlig rymdstation som ligger ute på randen av en relativt stor
spiralgalax ... planeten är en av de tidigaste som tog del av och byggde upp universums
nya medvetande ... ironoskt nog härstammar väldigt många nyckelideer och grundtankar
från denna avlägsna och bakåtsträvande rymdstation och på senare drömcykler har
planeten mer och mer tappat fotfäste som en förgångsplanet och fallit i glömska hos
universums befolkning ... bara de stackare som ”söker sina rötter” eller ägnar sig åt
frontallobsläktforskning har ärende att besöka denna avlägsna värld ... det florerar ett
rykte bland astrobiologer att livet självt härstammar från denna planet ... att hela
universums enorma mångfald har sitt ursprung från denna lilla planet och att det sedan
spridit sig ut exponentiellt åt alla möjliga håll och dimensioner men det är bara ett rykte
som aldrig har eller anatagligen ens kommer att bekräftas ... det har gått för lång tid för
att kunna bevisa var livet kommer ifrån och om det ens kommer från en enda planet ... det
kan lika väl uppstått på flera planeter och spritt sig ut i resten av universum under olika
perioder ... därom tvistar de lärde ...
...”så om vi inte kan tyda signalen hur vet vi att det verkligen är en signal? ... går det att
kategorisera den?” ... ”vänta ska du se ... jo, det är artdatabanken som snappat upp
signalen ... på något sätt har vår slöa kohjärna kunnat karakterisera meddelandet och
placerat det i ett fack” ... ”för det första är det inte vår kohjärna utan min, glöm inte det,
och för det andra är den inte slö ... ditt lilla fickpingisminne som du använder för att
räkna ut lottoraden på tipset är rena amöban jämfört med min rymdkos hjärna” ... ”jaja,
visst, ditt kreatur är rena geniet” ... ”just det och glöm inte att hon hör allt vi säger så om
du fortsätter att förolämpa henne kanske vi får uthärda ett ovanligt illaluktande
metanmoln under nästa rumhopp ... ”okej, okej, nog om din kossa nu, (jävla mjölkbonde,
tyst i mungipan) ... om meddelandet har katalogiserats i artdatabanken handlar det med
största sannolikhet om en ny art och då är det av största intresse ... eller hur?” ... ”visst”,
muttrande med viss motsträvighet ... ”men hur kommer det sig att vi inte kan läsa ett
meddelande från ordets ursprungsplanet? ... meddelandet borde vara glasklart” ... ”kan
det röra sig om en okänd dialekt eller till och med ett bortglömt språk” ... ”lägg av, ordet
är unversiellt ... det finns inget språk eller någon dialekt som inte är möjlig att förstå” ...
”vi får väl bege oss dit och kolla upp det då ... det kanske bara är lite störningar på
frekvensen” ... det tror jag knappast men okej vi sticker dit och kollar upp det” ... ”men
du, William, först måste vi släppa henne på grönbete så hon orkar ... det är långt till
stataion GAIA ... så fort vi hittar ett interstellärt moln får vi låta henne beta ... annars
kommer hon aldrig orka” ...”visst, visst, det verkar finnas ett tätt moln bara några parsec
härifrån” ... ”sammansättning?” ... ”vänta ska du se ... kisel, aluminium och ... bor!” ...
”bor?” ... ”jaa, det verkar så” ... ”jaja, då blir det en guppig färd till GAIA ... hon är
nämligen borintolerant” ... ”vad innebär det ... gasbildning?” ... ”massiv gasbilning” ...
”fan också” ...
... när vår rymdko gått ner på sparlåga och lagt sig i en ständigt krympande elliptisk
bana för att beta av det interstellära molnet gick jag fram till dess rödinflammerade
gallblåsa och med en vass nål av kryptisk obsidian stack jag håll på den och tömde den
jästa, illaluktande gallsyran i ett glas ... ”vill du ha?”, frågade jag Attalal ... ”nä, ta du ...
jag ska plugga fågelläten ... desutom är det väl bra om någon av oss är vid sina sinnens
fulla bruk när vi anländer till GAIA” ... ”kärring”, muttrade jag och sjönk ner i en
behaglig fettvalk smuttandes på den skarpa drycken ...

Gaia-teorin är i grund och botten en vetenskaplig teori även om den har blivit föremål för
mer religiösliknande tro. Gaia-teorin grundades av meteorologen James Lovelock på
sextiotalet. Han hade till uppgift att förbereda NASA:s Mars-färder och undersökte därför
atmosfären på Mars. När han studerade en sådan livlös planet som Mars slog det honom
hur mycket annorlunda vår egen planet är och hur unik den är. Och det stod ganska snart
klart för honom att det som gjorde planeten jorden så unik var livet. Han utvecklade ideer
om hur livet reglerade atmosfärens sammansättning och temperaturen på planeten så att
det skulle vara gynnsamt för livet. Han började till slut se jorden som en enskild enhet,
som en enda organism som reglerade allt för att livet skulle kunna fortgå. Namnet Gaia
tog han från jordguden i den grekiska mytologin. Och det var väl lite av det här tänkandet
med jorden som en självreglerande organism som gjorde hela teorin till en mytologi,
överdrivet använd av vissa vetenskapsmän och religiöst följd av vissa New-age
människor.
Hur som helst så var James Lovelocks Gaia-teori grunden till senare släkters insikt i
den rymdstation de bodde på. Snart var de hemska föreställningarna som science-
fictionlitteraturen var ansvarig för att ha spridit om att en rymdstation är något groteskt
åbäke i stål man slänger ut i en omloppsbana runt någon planet, äntligen borta. Man
började istället inse att en rymdstation är en planet som uppehåller livsmöjligheter på
egen hand utan inblandning från rymdstationens invånare. En rymdstation är helt enkelt
en självreglerande planet som erbjuder livsuppehållande miljöer för diverse
förbipasserande livsformer. Livsformerna kommer och går under årmiljnoner och
årmiljarder beroende på livsformernas livsduglighet och nödvändighet. De färdas genom
universum via panspermieexpressen. Kometer och asteroider som susar genom rymden
och dimper ner på diverse planeter (alla planeter med livsuppehållande möjligheter kallas
stationer). Oftast lämnar en meteorit en planet genom att en annan meteorit slår ner och
river upp material från den planeten. Det materialet slungas sedan ut i rymden för att
slutligen, efter varierande tid slå ner på en annan station. Livet på station GAIA anlände
relativt tidigt i stationens historia. Bara drygt sjuhundra miljoner år efter att den bildats.
Därefter följde ett flertal transporter till station GAIA via panspermieexpressen tills dags
datum. Vid ett flertal tillfällen raderades livet fullständigt men nya ankomster förde livet
åter till planeten. Så glöm alla föreställningar om rymdskepp som korsar rymden genom
”maskhål” och landar på metallglittrande rymdstationer. Vi lever på ett typexempel av en
rymdstation och rymdfärder görs via asteroider och kometer via panspermieexpressen.
Det finns dock ett annat sätt att färdas i rymden och det är med hjälp av drömkroppen.
Endast ett fåtal högt stående individer är kapabla till denna typ av immatriella transport.
Det är en oerhört avancerad biologisk konst att färdas med drömkroppen. Det handlar helt
enkelt om att separera sig från sin fysiska kropp med hjälp av drömmen och sedan
transportera sig till en annan plats i rumtiden för att materialisera sin drömkropp. Många
(new-age människor) skulle kalla detta för astral-kroppen eller en astral-projektion men
det är inte alls samma sak. Detta är ett sätt att materialisera sitt drömjag ... att
materialisera sitt drömkött. Man är alltså ingen diffus dimfigur som svävar omkring utan
man är en kropp av kött och ben som har samma förutsättningar som man har i drömmen.
Man kan till exempel färdas i tiden, vandra ut och in i rummet och även anta andra
kroppar ... identiteten är inte så viktig. Det verktyg man använder sig av är ordet. Man
kan egentligen säga att man är en kropp av ord. Med ordets hjälp materialiserar man
drömköttet och styr över denna kropp. På så sätt är det möjligt att resa immatriellt genom
rumtiden med en fysisk kropp ... en kropp av ord.
De första människorna på Mars ska inte bli förvånade om de träffar på personer som
varit där en längre tid redan. Varelser som är där i sina drömkroppar.
För att nå den nivån att man kan färdas genom rummet med hjälp av sin drömkropp
krävs en biologisk mognad som är väldigt sälsynt hos jordens invånare. Det är ett steg i
evolutionen. Det handlar om att inkorporera ordorganismen i sin egen organism ungefär
som när de encelliga organismerna tog steget från att vara encelliga till att vara flercelliga
genom att inkorporera encelliga organismer i sin egen cell. Genom att inkorporera ...
assimilera ... ordorganismen kan man (genom hårt arbete) ta kontroll över sitt drömliv
och slutligen sitt drömkött. Det krävs hårt arbete för att förstå hur drömkroppen fungerar
men efter mycket träning (ett idogt skrivande) går det att förstå hur man fungerar och
vilken funktion det undermedvetna spelar. Med hjälp av det assimilerade ordet kan man
sedan ta sig vart man vill ... det finns inga gränser för de platser drömköttet kan ta er. De
enda gränserna är de gränser er fantasi satt upp.
 Dream pirates
Vi är agenter stämda i drömtid, utsända att avslöja ”De Vakna” och ställa dem inför rätta
i de undermedvetna domstolarna.
Vårt mål är att kapa människors undermedvetna ... kapa deras drömmar. Enda sättet att
ta sig in i människors undermedvetna och påverka dom är genom drömmen ... genom att
hacka sig in i deras drömmar ... snappa upp deras drömfrekvens och stämma sig,
obemärkt, efter den. Och ända sättet att hacka sig in i någons dröm är med hjälp av ordet.
Allt en människa läser under dagen bearbetar hon sedan under natten i sina drömmar.
Kan man då smyga in små kodade meddelanden, som trojanska hästar, är det möjligt att
påverka drömmen. Vi är som datavirus, hackar oss in i människors drömmar för att
slutligen ta över dom ... kapa dom ... kapa deras undermedvetna. Att hacka sig in i någons
undermedvetna är svårare än det låter. Det är ett oerhört precisionsarbete. Man är tvungen
att stämma sina sinnen lika noga som en pianostämmare stämmer ett piano och man
måste ha ett drömgehör som är minst lika känsligt som pianostämmarens gehör. Det
gäller att finna de exakt rätta ordkombinationerna, den exakta stilen, den exakta klangen
som slår an exakt de små strängarna man vill slå an hos en person. Missar man ett ord
eller någon ordföljd är loppet kört, då missar man målet. För detta kanske det låter som
om man måste känna personen ifråga mycket väl men så är inte fallet. Självklart måste
man ha kännedom om objektet (det är den korrekta termen) och till viss mån känna
honom eller henne men till stora delar handlar det om att pröva sig fram. Man får testa
olika författare, olika genrer, olika kapitel, olika meningar, olika ord. Utgå från de stora
sammanhangen, författare, och sakta avancera neråt i formerna tills man vet vilken typ av
ord som fungerar för just det objektet. Sedan är det fritt fram ... deras undermedvetna
kommer ligga utfläkt framför dig som en utvecklad karta och du kommer veta exakt hur
du ska gå vidare för att hitta rätt ... finna ditt mål. Lite som att följa en skattkarta. Detta
ger begreppet mentalkarta, ”mental map”, som är ett begrepp inom kulturgeografin, en
helt ny innebörd. Det handlar om att kartlägga en person mentalt ... rita hennes mentala
karta ... och sedan bara följa de utritade vägarna för att hitta rätt.
 Word: the dialogue between life and death

... färden ner genom GAIAs atmosfär var skumpig och orolig ... väl nere under
molntäcket bredde en enorm regnskog ut sig ... ”var fan ska vi hitta någonstans att landa
på den här jävla planeten då? ... ”lugn den är ju klassad som interstellär rymdstation så
någon typ av organiserad landningsplats måste det ju finnas” ... vi injicerade en stor dos
morfin i vår rymdkos blodomlopp så hon skulle tappa kontrollen och blev snart
upplockade av en transportsignal som kopplade in sig på vår rymdkos signalsystem och
navigerade oss till landningsplatsen som visade sig vara en hög plattform som pekade
rakt upp ur djungeln som ett gigantiskt finger ... deras autopilot tog oss ner mjukt och vi
steg ut ...
... på den höga plattformen möts vi av en kort och spenslig man med ett aniktsuttryck
fyllt av både nyfikenhet såväl som enorm insikt ... jag sträcker fram min hand för att
hälsa på honom men han tittar bara på den förundrat ... ”vi har följt ett meddelande hit
som vi inte kunnat tyda och undrar om ni kan hjälpa oss ... vi är interstellära fågelskådare
och misstänker att det rör sig om en ny art för universum” ... mannen bara tittar på oss
med ett snett leende och plockar fram en bit papper och ett avlångt, smalt föremål med en
spetsig ände och en trubbig ände ... mannen skrapar med föremålet på papperet och
sträcker fram det till oss ... ”vad ska det här föreställa? ... en massa kludd på ett papper ...
ska det vara till någon hjälp eller?” ... ”jag visste inte man kunde använda papper till
något annat än att torka sig därbak med” ... mannen ler återigen ett gåtfullt men den här
gången förstående leende och ber oss med en handrörelse att följa med honom ... han
leder oss in i en rostig kupol med en hiss som tar oss ner till marken ... väl nere leder han
in oss i ett lågt hus som luktar damm och mögel och sätter sig vid en maskin och börjar
röra vid en massa tangenter ... på en skärm framför mannen syns långa rader av tecken,
liknande de han visat oss tidigare uppe på plattformen ... efter ett tag dyker det upp
tecken på skärmen utan att mannen rör vid tangenterna framför honom ... ”det här börjar
bli riktigt läskigt ... är det svart magi eller vad tror du?” ... ”vet inte riktigt men det verkar
som om han kontaktat någon och nu får ett svar” ... ”med den där maskinen? ... tror du
verkligen det? ... kan någon förstå det där?” ... mannen sitter tyst några minuter och
betraktar skärmen innan han reser sig och vänder sig emot oss och ber oss följa med
honom ... vi sätter oss i en farkost med hjul och han startar den med ett hemskt vrål och
sedan åker vi långsamt iväg genom djungeln ... ”luktar värre än din kossa, Attalall” ...
”och skumpigare än värsta borintoleransfärden” ... mannen kör i riktning mot ett högt
berg som tornar upp sig mot horisonten och vid skymningen når vi fram till dess fot ...
bakom ett antal väldiga klippor som verkat rasat ner för mycket länge sedan gömmer sig
en öppning i berget i vilken mannen styr in ... därinne är det mörkt och vägen är endast
upplyst med enstaka elektriska lampor som hänger högt uppe i taket och kastar ett gulvitt,
spöklikt sken i grottan ... efter en lång färd neråt når vi slutligen vägens slut och mannen
ber oss följa honom till fots ... efter ytterligare några hundra meters nedstigning i grottan
öppnar sig plötsligt en enorm underjordisk sal och i andra änden av salen står ett ensamt
kassaskåp ... mannen går fram till kassaskåpet och vrider några varv på vredet innan
dörren öppnar sig ... det är mörkt därinne och det är till en början svårt att se vad som
finns i kassaskåpet ... mannen plockar fram en gammaldags apparat som ser ut att vara
från ett bortglömt drömsekel ... den ser till och med äldre och mer oanvänd ut än
farkosten han förde hit oss med ... den är stor och fyrkantig med en glasskärm på
framsidan ... liknar en aning maskinen mannen satt och skapade märkliga tecken med
tidigare ... mannen trycker på några knappar och plötsligt flimrar det till på glasskärmen
... ”den fungerar ... otroligt”, säger Attalall ... på skärmen materialiseras ett ansikte av en
man med stort vitt skägg som börjar prata ... ”äntligen en talför person” ...
... ”Välkomna till station GAIA ... detta är ett tolkprogram för att lära interstellära
besökare att kommunicera med planetens invånare ... mitt namn är B och jag är den siste
talande människan på denna planet ... när ni ser detta är jag antagligen eller
förhoppningsvis död för lännge sedan ... planetens nuvarande befolkning bad mig spela in
detta meddelande för att lättare kunna förmedla sig med sina interstellära kusiner ... för
övrigt fick jag en ansenlig summa mjölkdollar och fri lejd från denna planet för att göra
det så jag klagar egentligen inte, även om det kanske låter så emellanåt ... men vem skulle
inte göra det om man var tvungen att lämna sin hemplanet bara för att man var den siste
av sitt slag kvar ... hur som helst, på station GAIA är det muntliga talet ... det muntliga
ordet, rättare sagt utdött ... det har skett en biologisk tillbakagång eller som befolkningen
här själva kallar det ett biologiskt framsteg utan tidigare motstycke ... jag kommer börja
med att ge er en kort men informativ förklaring till att folket är som de är på den här
planeten och sedan kommer jag ge er en lektion i det skrivna ordet så att ni ska ha
möjlighet att kommunicera med dessa personer ... varför ni nu vill göra det, de är
världens tråkmånsar ... men det upptäcker ni nog tids nog ... hur som helst ...låt mig börja
... få se nu, hur var det nu igen ... jo, just det ... begrepp som odödlighet och ”livet efter
detta” har alltid varit människans stora frågor och ouppnåeliga mål att kunna förklara och
övervinna ... problemen har behandlats utifrån vitt skilda perspektiv inom de flesta
discipliner såsom religion, vetenskap och politik och hur varierande utgångspunkterna än
varit har man på ett underligt sätt alltid nått fram till ett förvånansvärt identiskt mål eller
svar ... vare sig man är matematiker, hindu eller liberal skiljer sig inte slutmålet eller
”slutdestinationen” så mycket från varandra vilket kan tyda på att människan går och bär
på en inre, gemensam dröm ... en gemensam utopi ... denna utopi är alltid ett paradis, ett
nirvana, en själslig frihet som ska uppnås antingen genom att man dör och når ett högre
stadie eller att man uppnår odödlighet och närmar sig ett gudomligt tillstånd ... vad som
alltid förenar dessa ideologier är att det är en tydlig och skarp gräns mellan livet och
döden ... födseln och dödsögonblicket är två avgörande händelser då det mänskliga
medvetandet intar nya element ... antingen tar själen en ny kropp i besittning eller så
lämnar den en gammal och förbrukad för att leta sig vidare ... vid det här laget sitter ni
säkert och skruvar på er i ren förtvivlan över att jag blandar ihop begreppen odödlighet
och ”livet efter detta” ... det är ju två helt skilda saker anser nog de flesta ... odödlighet
brukar tillskrivas gudar och vampyrer eller stenrika oljemiljardärer som låter frysa ner
sina huvuden till en framtid då tekniken tillåter att de åter tinas upp och sätts på en ny
kropp ... fastän tekniken ännu inte finns hjälper plastikkirurgin till så gott den kan för att
häva tidens gnagande tand under tiden ... och livet efter detta är mer en religiös
föreställning om att nå ett ”paradis” eller att vandra vidare till en annan kropp genom
reinkarnation vilket i sig är ett sätt att uppnå odödlighet ... de två begreppen är egentligen
inte så vitt skilda och obesläktade med varandra ... det som förenar dem och enligt många
skiljer dem åt är deras outröttliga fixering vid livet och döden ... om man istället skulle
jämställa livet och döden, dra ett streck över den tänkta gränsen skulle de båda begreppen
sammansmällta till ett ... för vem vet? ... vad är egentligen skillnaden på liv och död? ...
hur kan man veta att man inte är död? ... vad innebär det att vara död? ... livet och döden
kanske bara är kroppsliga övergångar eller stadier som ”själen” inte märker av ...
... både jag och Attalall tittade undrande på varandra och det var nästan som om
mannen på skärmen kände det på sig för han började skruva på sig och bläddra bland
några papper ... ”uhrm, hur som helst ... allting började med en artikel i en vetenskaplig
tidskrift ... ja, ni vet ju ännu inte vad en tidskrift är men på den här tiden ... eller förresten
så är det nog fortfarande så på station GAIA när ni hör det här att folket använder sig av
det skrivna ordet och skriver det i böcker, tidskrifter, tidningar med mera” ...
... jag och Attalall tittade åter på varandra ännu mer undrande och den här gången
märkte mannen det definitivt och sträckte på sig ...
... det hela började med en artikel av Robin Holliday i tidskriften Origins of Life and
Evolution of the Biosphere kallad ”evolution: the dialogue between life and death” ... om
odödlighet hos primitiva organismer på cellnivå ... Holliday menade att celler kan vara
”totipotenta” villket innebär att en död cell ersätts av en ny genom delning av en annan
cell ... på så sätt kan tillväxten säkras för all framtid ... detta sker till exempel hos koraller
vilka reproduceras på döda organismer genom ”avknoppning” vilket leder till bildandet
av korallrev ... denna process leder även till att det kan vara svårt att skilja på enskild
organism och koloni ... begreppen smälter samman och man kan ibland se på en koloni
som en enskild organism ... hos mer avancerade organismer utvecklas en företeelse som
kallas ”terminal differentiation” vilket innebär att vissa specialiserade celler har till
uppgift att bibehålla organismens integritet ... bland plattmaskar t. ex. förekommer det en
”pool” av totipotenta celler som när som helst kan ersätta andra celler ... om organismen
skadas sker omedelbar förnyelse av de skadade cellerna vilket i slutändan leder till att
dessa organismer potentiellt är odödliga ... detta förekommer även hos ett flertal växter
där totipotenta celler kan läka skadad vävnad och till och med ersätta hela plantor ...
... fortplantningen hos sådana primitiva organismer sker vanligtvis asexuellt men
sexuell fortplantning kan ske sida vid sida av asexuell ... någon gång under evolutionens
gång blev sexuell fortplantning dominerande över asexuell fortplantning vilket i sin tur
ledde till evolutionen såsom vi känner den enligt Darwin och utvecklingen av nya typer
av djur och växter ... asexuell fortplantning leder enbart till kopior och bidrar inte till
förändring eller förnyande genom mutationer ... däremot innebär övergången till sexuell
fortplantning att det sker en separation mellan en odödlig ”germ-line” och en kropp som
inte längre har en pool av totipotenta celler och därför heller inte är odödlig ... under
evolutionens lopp har de högre organismerna övergett den asexuella fortplantningen till
förmån för den sexuella eftersom det gynnat artens och evolutionens gång även om det
finns enstaka exempel på att en tillbakagång till ett asexuellt beteende kan vara
förestående ...
... målet med fortplantningen och evolutionen hos asexuella encelliga organismer var
precision ... att skapa en så exakt och nogrann avkomma som möjligt som skulle kunna
föra vidare och vårda arvsanlagen ... när det gäller evolutionen hos högre stående djur var
inte precisionen så viktig särskilt inte hos korttidslevande djur. Tittar man närmre på de
olika taxonomiska grupperna kan man se att de alla innehåller vissa arter som lever
betydligt längre än andra ... orsaken till det är egentligen okänd men man kan se att stora
djur lever längre än små av någon anledning ... bland rovdjuren har till exempel vesslor
och hermeliner en kort och intensiv livslängd där de parar sig snabbt och dör inom några
år ... hos primaterna har livslängden ökat succesivt och kulminerat hos människan ... en
sak är i alla fall säker när det gäller komplexa djur om man tittar tillbaka på evolutionens
gång och det är att de inte överlever ... vissa lever längre än andra men ingen art lever för
evigt ... förr eller senare går de under och dör ut ... det är bara de stora djurens ”germ-
line” som lever vidare ... kroppen har inte förmåga att bevara ordning i oändlighet ...
Holliday skrev ”the selfish genes dictate that their progenitors are eventually discarded”
…
... detta visar att till och med hos organismer som envisas med sexuell fortplantning
lever någonting vidare och förs över från förälder till avkomma ... vad detta ”något” är är
egentligen inte så viktigt ... vissa kallar det för DNA andra kallar det en själ eller ett
högre medvetande men att sätta ett namn på det är meningslöst ... ska man använda sig av
Hollidays terminologi kan man säga att livet i sig är ”totipotent” ... detta totipotenta är
odödligt och lever vidare från generation till generation utan att påverkas av döden ... det
bara går över från kropp till kropp och reducerar döden till en företeelse vi bärare berörs
av ... begreppen liv och död spelar ut sin roll inför det ”totipotenta” och är bara
innehållslösa ord vi ”dödliga” försöker fylla med mening.
William Burroughs ...en av den nya tidens profeter ... skrev i ett av sina evangelier ”the
place of dead roads” att en författare uppnår odödlighet genom sina läsare ... varje gång
någon läser hans ord är författaren närvarande ... ”He lives in his readers” ... och visst har
han rätt, ordet är totipotent ... det lever vidare i tusentals år efter författarens död och det
är bara vår egen korta livslängd som hindrar oss från att se ordets totala livslängd ... ordet
är människans ”germ-line”, människans asexuella fortplantning ... författare knoppas av
från tidigare författare genom att de läser deras verk och tar in deras ord ... författare går
att likna vid företeelsen ”terminal differentiation” genom att de är till för att bibehålla
ordet på samma sätt som vissa specialiserade celler är till för att bibehålla organismens
egenskaper såsom odödlighet ... genom ordet blir ”den mänskliga själen” odödlig och
lever vidare från generation till generation via både muntlig såväl som skriftlig tradition
... på detta sätt genomgår även ordet en evolution ... dels innehållsmässigt men även rent
tekniskt vilket påverkar varandra ... genom den muntliga traditionen ändras innehållet
från generation till generation, inte mycket men tillräckligt för att det under en längre
tidsrymd ska märkas ... detsamma gäller även det skrivna ordet, eftersom språk ständigt
förändras p.g.a. externa influenser m.m. förändras även innehållet när man försöker tyda
äldre skrifter ... detsamma gäller översättningar ... det översatta kan aldrig överänstämma
med originalet till hundra procent ... i båda fallen blir det tolkningar av ursprunget och
även om de är proffessionellt utförda av personer med stor erfarenhet är de likväl bara
tolkningar ... denna evolution leder slutligen fram (precis som hos de primitiva
organismerna) till sexuell fortplantning ... i det här fallet är språk och dialekter resultatet
av sexuell fortplantning vilket leder till ordets dödlighet ... sexuell fortplantning är
grunden i Darwinismen och där råder som bekant ”survival of the fittest” vilket resulterar
i att små språk som endast ett fåtal människor pratar dör ut ... av världens trettiotusen
kända språk är det endast ett hundratal som är tillräckligt starka för att överleva ... alla
som kämpar för att bevara utdöende språk kämpar således mot evolutionens hänsynslösa
erosion ... det är som att försöka rädda den Tasmanska pungvargen eller till och med
Mammutten ... språken är dömda att dö ut precis som alla komplexa organismer men
ordet lever vidare ... ordet är ju som sagt ”germ-line”, den asexuella fortplantningen ...
om det är någonting som borde räddas så är det ordet ... satsa resurser på att bekämpa
dyslexi och analfabetism istället ... de är de två värsta farsoterna som någonsin härjat på
planeten, betydligt farligare än vilken pest som helst ... dyslexi och analfabetism skördar
fler offer på vår planet än AIDS någonsin kommer att göra och därför borde de bekämpas
med alla medel tillåtna ...
... Burroughs menar också att odödlighet inte är någonting man automatiskt får genom
att tro och hänge sig åt någon religion eller liknande ... odödlighet är någonting man
måste arbeta och kämpa för att uppnå ... genom att bemästra ordet, vilket är en livslång
uppgift, är det möjligt att sätta ett avtryck i framtiden ... i nya generationer ... genom
ordet är det möjligt att göra sina tankar odödliga ... totipotenta ... och leva vidare i läsarna
... för när man skalar av allting ... all onödig barlast ... visar det sig att det egentligen är
tankarna som utgör det innersta av väsen hos en individ ... det som ger karaktär och
personlighet åt en person ... och att det är dessa egenskaper som lever vidare till
kommande generationer ...
...vid det här laget började mannen spotta blod ... ”jag har inte pratat så här mycket på
flera år” förklarade han innan han svimmade av utmattning ... det blev tomt i rutan ett tag
och vi tittade på varandra men rätt som det var satte sig en ännu äldre man på den förra
mannens plats ... ”jag får väl ta över då ... uhhhrrrm ... ursäkta ... har inte använt rösten på
årtionden ... uhhhrrrrmmrm ... ursäkta mig igen ... måste harkla mig ... ja för att ta över
där B slutade så ... ehhh ... ja, alltså jag tillhör ju folket hä så jag kan väl ge min
personliga syn på saken ...
... jag ser ordet som en förlängning av mig själv ... av mitt medvetande ... ungefär som
den manliga porrskådisen ser sin groteskt stora lem som en förlängning av sin manlighet
...ojdå, förlåt det var inte meningen, hur som helst ... med ordet kan jag nå in i framtiden
... tillbaka i historien ... ut till andra planeter och stjärnsystem ... till andra dimensioner ...
med ordet kan jag kommunicera med utomjordingar ... djur och varelser ingen tidigare
sett ... jag kan skapa helt nya världar ingen någonsin har eller kommer besöka ... men
framförallt kan jag nå in i mig själv ... besöka världar som bara betyder något för mig
själv ... med pennudden kan jag skrapa på alla själsliga förhårdnader jag bär omkring på
... mjuka upp de mentala muskelknutarna som spänts i decennier ...
... efter en stunds tystnad ...
... jag har egentligen aldrig tyckt om människor ... jag har alltid hållt mig för mig själv
och inte beblandat mig med andra ... i början handlade det kanske mest om att jag var
blyg och tyckte det var jobbigt att träffa människor men så småningom när jag blev äldre
insåg jag att jag var fullständigt ointresserad av andra människor ... det fanns sällan
någonting hos andra som tilltalade mig ... jag fick alltid höra att om man lärde känna
någon så skulle det visa sig vad mycket den personen hade att erbjuda men jag blev lika
besviken varje gång ... det var alltid samma gamla tråkmånsar som visade sig därunder
till slut ... ingen som kunde erbjuda mig något intressant ... ingen som tänkte och såg på
saker som jag ... på grund av detta ointresse för andra människor har jag aldrig pratat
speciellt mycket ... jag har aldrig bemästrat talets konst så som många andra kan ... därför
föll det sig rent naturligt att jag istället använde skrivandet som kommunikationsmedel ...
i skolan och på olika arbeten har jag antagligen uppfattats som något av en enstöring och
lite udda men jag tror också att folk blivit osäkra på grund av mitt sätt att dra mig undan
... folk i allmänhet har ett sjukligt behov av att umgås med andra människor och när dom
träffar någon som inte har samma behov tycker dom att den personenen är underlig ...
ibland har jag fått känslan av att folk blir skrämda av min självständighet och ser på mig
som någon som tillhör en annan art ... Homo Silencius ... som om jag var från en annan
planet och visst det skulle vara en tilltalande förklaring ... jag undrar bara vilken planet
det skulle vara ... när man diskuterar liv på andra planeter brukar man ofta utgå ifrån att
det inte är kolbaserat så som här på den här planeten utan att det istället är baserat på
något annat element som t. ex. kisel ... livet på den planet jag härstammar från måste
definitivt vara ordbaserat ... ordet måste utan tvekan vara det fundamentala element som
allt liv är uppbyggt av på min planet ... Burroughs liknade otaliga gånger ordet vid ett
virus som härstammar från en annan planet och som blivit transporterat hit till jorden av
utomjordingar i ett enda syfte och det att kontrollera planeten ... jag kommer definitivt
från den planeten ... jag är ordet förkroppsligat ... jag är det utomjordiska viruset
förkroppsligat ...
... när människan har försökt tänka sig hur utomjordiskt liv skulle te sig har man av
någon konstig anledning alltid utgått ifrån sig själv ... varelserna har fått de mest
varierande utseenden och egenskaper men det har alltid gått att hitta dess förebild här på
jorden ... när vetenskapsmän har försökt förutse hur liv på andra planeter skulle ha
utvecklats och se ut har man i och för sig utgått ifrån andra förutsättningar som t. ex. att
livet skulle kunna vara kiselbaserat eller att varelserna skulle kunna använda sig av
fotosyntes som energikälla ... tänk er stora blad vandra omkring på en planet ... men
likväl har man utgått ifrån de kemiska och fysiska förutsättningar som råder på vår planet
eller på andra kroppar i vårt solsystem eller i bästa fall tänkt i dess förlängning ... att
tänka ett snäpp längre och utgå från något så otänkbart som t. ex. ordbaserat liv har varit
fullständigt uteslutet ... då har man befunnit sig ute på djupt vatten och inte haft några
riktiga ”belägg” ... men hur stor är egentligen chansen att utomjordiskt liv ens skulle vara
i närheten av att påminna om oss? ... skulle vi överhuvudtaget känna igen utomjordiskt
liv om vi så snubblade över det ... chansen att små grå män skulle komma från en annan
värld och besöka oss här eller tvärtom, att vi skulle ta oss till deras värld är skrattretande
... det misstag alla gör när de tänker sig att vi ska ta steget ut i rymden är att vi ska göra
det med teknikens hjälp ... det är lika löjeväckande som om kvastfeningarna skulle stigit
upp på land i ett akvarium ... steget ut i rymden är biologiskt, inte teknologiskt ... en dag
kanske någon art från denna planet har utvecklats så att det kan vistas naturligt i rymden
men steget dit är långt ... tänk på alla hinder som t. ex. strålning, viktlöshet och frånvaron
av syre ... och det är bara de vi känner till !
... ordet däremot är perfekt lämpat för en tillvaro i rymden ... det är definitivt biologiskt
anpassat för att vistas i dess fientliga miljö ... utrustat med egenskaper som odödlighet
och asexuell fortplantning klarar ordet av att vistas evinnerliga tider i rymden och
kolonisera världar genom enkel celldelning ...
... utifrån ett sådant perspektiv verkar inte virusteorin så långsökt om man bortser från
vissa definitionsaspekter som att ett virus inte är något levande i vanlig mening utan är i
behov av en värd för att föröka sig ... det är mycket möjligt att ordet landade på vår planet
för länge sedan ... tog människorna i besittning och använde de som värdar ... när detta
skulle hänt är svårt att säga ... de lärde tvistar fortfarande om när ordet uppkom ... de är i
alla fall överens om att det muntliga ordet kom före det skrivna ... de tror att människan
kan ha talat för två miljoner år sedan men att hon inte har skrivit i mer än några tusen år
... men tänk om det är tvärtom ... tänk om det skrivna ordet kom före det talade ... om
ordet är människans ”germ-line” är det något som avspeglas i oss alla ... på cellnivå
består ord av bilder och språk är då sammansatta bilder ... ungefär som en film ... genom
att följa människans tröga skriftutveckling från grottmålningar via hieroglyfer till det
moderna alfabetet är det logiskt att tänka sig utifrån ett evolutionsperspektiv att när
människan blev så medveten ... eller smittad av ett utomjordiskat virus ... att hon började
avbilda sin omgivning är det även troligt att hon satte ljud till sina bilder, på samma sätt
som människan idag sätter musik till rörliga bilder, film ...
... alfabetet är dock inte ett traditionellt bildspråk såsom hieroglyferna ... det består av
små enheter som i sig är betydelselösa men ihopsatta, till ord, representerar de bilder ...
dessa bilder beskriver både fysiska såväl som känslomässiga tillstånd i vår bildvärld ... att
det finns ett uttal, ett ljud, till varje liten enhet, bokstav, är inte så konstigt ... vi har
namngett och karaktireserat varje liten cell vi upptäckt bara för att kunna studera hur de
fungerar när de ingår i större, mer komplexa sammanslutningar ... ser man på bokstäver
som enstaka celler och ord som flercelliga organismer förvånas man av hur en så
begränsad utgångsprodukt kan ge upphov till så stor variation när de sätts samman ...
dessutom gäller inte regeln ”desto fler ju mer avancerat” ... det är sammansättningen som
avgör hur avancerat och sofistikerat sluresultatet blir ... tio bokstäver behöver inte alls
skapa ett ord som beskriver något mer avancerat än vad fem bokstäver kan beskriva ...
... människans överlägsenhet mot resten av organismvärlden ligger i dess förmåga att
skriva ... de djur som vissa anser ändå har ett språk är inget skriftligt språk ... delfinerna
kommunicerar med ljud, insekter genom kemi men ingen skriver ... den största skillnaden
mellan människan och dess primatsläktingar är skrivandet ... det somliga kallar språk hos
aporna är bara en blandning av ansiktsuttryck, läten och kroppsrörelser ... inte i närheten
av vad vi skulle kalla ett språk och definitivt inte skriftligt ...
... Holliday nämner att det finns enstaka exempel på en tillbakagång mot asexuell
fortplantning hos högre djur ... det skulle innebära en tillbakagång till det skrivna ordet
eftersom ordet är människans asexuella fortplantningssystem ... i ett evolutionistiskt
perspektiv innebär det en förändring, mutation, av den mänskliga arten mot en skrivande
art ... en art där det skrivna ordet dominerar som kommunikationsmedel men även som
energikälla ... en tillbakagång till människans ”germ-line” där det talade ordet inte fyller
någon mening längre ... det talade ordet skulle då bara bli reducerat till en kort och
oviktig parantes i människans historia ... ”Survival of the fittest” ... Homo Sapiens skulle
få stå tillbaka för sin överlägsna storebror ... Homo Silencius ... i förlängningen skulle
detta även innebära att Homo Silencius skulle bli en odödlig art anpassad för livet i
rymden ...
... ett ljus skarpare än en supernova skar genom våra kroppar ... resten är bara minnen i
form av korta handskrivna textfragment ...

Hemligheten ligger inte i att få kontroll över ordet, att avslöja dess ”inre väsen”. Att
kunna skriva och utnyttja ordets makt för sina egna intressen är att komma en bra bit på
väg men för att uppnå immortalitet måste man Bli Ordet. Det är en biologisk utveckling
på det mentala planet. En evolution av medvetandet. Och det är bara möjligt att uppnå
detta genom arbete, genom strävan och genom att släppa på de där biologiska spärrarna
vi alla bär på. Se på kroppen som pennan, verktyget, och medvetandet som ordet, det du
skriver. Se på grammatiken som de etiska och moraliska regler vi satt upp i samhället och
försök att tänj på dom. Då förstår du snart vart du kan ta dig med hjälp av ordet och vad
ordet egentligen är. Och glöm för allt i världen allt vad astralprojektioner, ”kliva utanför
kroppen upplevelser” och annat hokus pokus är. Bli ordet! Det är det enda sättet att uppnå
odödlighet och ett liv i rymden.

Ordet är utan tvekan den mest framgångsrika livsformen. Den samexisterar med oss på
ett sådant anonymt sätt samtidigt som den är det absolut viktigaste verktyget för vår
civilisation, för vår absoluta överlevnad. Många ser utomjordiska livsformer som ett hot
mot vår existens och att ett möte med en annan värld leder till en direkt invasion. Men vi
lever ju mitt i världsrymden. Vår lilla planet ingår i det universella samhället. Vi kan inte
komma ifrån det hur mycket vi än vill.
Ordet lever mitt ibland oss! Det lever i symbios med oss på den här planeten. Vi är en
del av ordet. Jag är ett ord, William! Nej, jag är två ord, William Saufe! En komplex
alien!

Ordet är det ultimata transportmedlet. Det behöver inte någon rymdraket för att ta sig till
månen eller ett ”maskhål” för att ta sig till andra sidan av galaxen. Det är bara att skriva
sig dit. Ordet når så långt fantasin räcker. Vill man besöka Venus är det bara att skriva sig
dit, vill man beskåda födelsen av en supernova är det bara att skriva platsen där det
händer. Ingen oändlig rymd kan stoppa Ordet. Inga avstånd är för stora, inga hav för
djupa, inga skogar för ogenomträngliga, inga öknar för heta, inga fängelser tillräckligt
säkra, inga lagar tillräckligt stränga, inget motstånd tillräckligt starkt. Det är bara att
lägga örat mot pappret och lyssna till det skrapande ljudet av udd som skriver sig ut till
Jupiters månar, Saturnus ringar, förbi Pluto, förbi Andromeda och vidare ut i mörkret ...

Jag blir rastlös och irriterad när jag inte skriver på några dar. Det värker liksom i kroppen.
Som abstinens. Är jag fast? Beroende? Är jag en ordjunkie?
Jag silar dikter, sniffar prosa, groggar på noveller.

Pinsam tystnad? Hur kan tystnad vara pinsam? Det begreppet måste vara myntat av en
riktig sladdertacka.

Jag skriver som allra bäst när jag är så trött att jag inte orkar göra någonting annat. När
jag är så trött att det inte går att läsa, arbeta eller koncentrerar sig på något ”nyttigt”. Det
är som om några inre spärrar släpper då och ett ohämmat ordflöde bara väller över mig.
Det är märkligt att det är de stunder då jag är närmast sömnen och drömmen som mitt
skrivande fungerar bäst och min poetiska ådra är som starkast.

Censur, redigering och refusering är mord. Bara genom att korrekturläsa en text och
komma med förslag på ”förbättringar” är som att amputera ett ben, man beskär ett
levande väsen, en organism. Censur av någon maktgalen myndighet eller ännu värre en
stat och refusering av ett förlag är inget annat än mord. Överlagt mord. ”Murder one”
som dom skulle sagt i staterna.
Omdefiniering: censur, redigering m.m. går närmast att jämföra med kirurgiska ingrepp.
En förbättring av organismen. Som en skönhetsoperation. Det handlar om att optimera
organismen till ett liv i Rummet, ”in space”. Däremot är refusering ingenting annat än
kallblodigt mord.

Ordet är den optimala tidsmaskinen. Tempus är konstruerat för att ta folk framåt och
tillbaka i tiden. Bara genom att ändra tempus kan man färdas i tiden. ”Då gjorde jag det”,
”nu ska jag göra det” och ”sen kommer jag att göra det”. Eftersom tiden är en
konstruktion människan gjort är ordet en konstruktion för att kontrollera den första
konstruktionen. Genom att bryta ner ordet, språket, bryter man ner tiden.

Det finns ett enkelt sätt att uppnå odödlighet geom mutation av ordet. Ta de engelska
orden för ”jag är dödlig”: I´m mortal. Ta sedan bort accengen och för ihop de båda orden
och du får ”Immortal” vilket betyder ”odödlig”. I´m mortal Immortal
Mutation av ordet som går åt båda hållen. Går reaktionen åt ena hållet ger den odödlighet.
Går reaktionen åt andra hållet blir den dödlig.
Klinisk ordkirurgi.

Iaktagelse: När man sitter och läser blir man ofta kall och börjar frysa, kanske att man
spänner sig för att hålla i boken eller för att det är så spännande, vad vet jag? Men när
man skriver blir man varm! Jag blir ofta svettig och rosig om kinderna. Kanske är det för
att man slappnar av när man skriver?

Av de mäktiga nyckelinstrumenten är klockan och pennan de mest mäktiga. Och enda

sättet att besegra klockan är med hjälp av ordet ... Skriv dig själv ur tiden!
 De dödas teckenspråk
Planeten Jorden var äntligen, en gång för alla, försänkt i total tystnad. Allt meningslöst
pladder som fyllt dess yta de senaste millenierna var som bortblåst. Allt innehållslöst
tjatter från det dumma djuret människan var slutligen utrotat. Det var återigen det skrivna
ordet som dominerade.
En decentralisering hade skett. Det skrivna ordet behöver inte samma närhet som det
talade för sitt utövande så man flyttade isär. Varje individ kunde flytta till sin egen
favoritplats på planeten. En medelhavsö, en bergstopp, en bortglömd dal i Amazonas, en
öken eller en Stilla havsö. Vad som helst, vart som helst. En del valde att inte ha en fast
punkt utan bara driva omkring på planetens yta som ett stycke litterär drivved. Städerna
låg övergivna, helt blottade för naturens tysta övertagande. Långsamt vittrade de
monument som vittnade om människans korta men intensiva historia bort. Djur och
växter hade flyttat in. Klängerväxter prydde skyskrapornas fasader och längs
huvudgatorna drev väldiga flockar av betande kreatur fram på sina oändliga vandringar.
På hustak stod bergslejon och spanade efter byten och högt över dem seglade väntande
gamar. Köpcentrum koloniserades av apor, i parkerna strövade elefanter och giraffer
omkring och nere i kloakerna kryllade det av alligatorer, feta ormar och muterade
monster. Den gamla världen hade förvandlats till ett zoo.
Högt på en klippa som hänger ut över det Egeiska havet bor Attalall. Under honom
dånar havet och långsamt äter det sig in i berget. Sena höstkvällar står vattnet som en
fontän ur det eroderade hålet i klippan längst ut och kastar kaskader av svart silver mot
fönsterrutorna. Fyren har inte använts på hundratals år och är rejält nergången. Bristen av
underhåll har gett den en grådaskig nyans men en gång per år går Attalall upp i fyrtornet
och tänder ett ljus för att hedra dess envishet mot vind och vatten. Stormfåglar, havssulor
och liror leker över huvudet på honom och längs horisonten ser han ibland valar och
delfiner. Han har ställt upp en kikare i fyrtornet med sextiogångers förstoring vilken han
sitter och spanar i ibland. Under höststormarna går han upp i tornet med en termos kaffe
och spanar ut över havet efter ovanliga fåglar som stormsvalor och petreller som blåser in
mot land. Han har även monterat fast en stjärnkikare på den plats fyrlinsen satt en gång i
tiden. Med den tillbringar han många långa nätter spejandes ut i världsrymden. Det
oändliga havet och den eviga rymden fyller honom med enorm inspiration. Han skriver
långa berättelser om havet och evinnerliga poem om universum. Han fyller sida upp och
sida ner med långa monologer tillägnade havets gunst. Allt skriver han för hand. En
vingpenna av knölsvan och bläck han framställer av fågelspillning, alger, och en ört han
inte kan namnet på är hans enda redskap. I ljuset från en oljelampa sitter han hela
nätterna och skriver. Nätterna är hans kreativa tid. På dagarna rotar han i odlingarna,
fiskar, utför reparationer på huset eller bara vandrar längs stränderna. Kroppsarbete är
inget tvång bara en sysselsättning för att skingra tankarna och få nya ideer. Odlingarna
består mestadels av örter för diverse läkande och berusande ändamål och fisket är
uteslutande av nyfikenhet. Han slutar aldrig att förundras över den variation av livsformer
som lurar nere i havets mörker. Hans folk behöver inte föda såsom deras föregångare. De
lever uteslutande på ordet och tystnaden. Talförmågan är fullständigt borta hos Homo
Silencius. Precis som hos de flesta primater är strupen inte konstruerad för att skapa ord.
Den sexuella driften är även den starkt reducerad, enstaka ekon av promiskuöst leverne
hos tidigare former gör sig gällande som visdomstanden eller blindtarmen. Då går han
oftast ut och ejakulerar ut över havet och känner irritation av dessa förlegade instinkter.
Det enda tillfälle hans folk behöver sitt sexuella beteende är vid den asexuella
befruktningsriten. Då blandas sperma i bläcket och sedan skrivs erotiska berättelser med
detta bläck. Ju mer erotiskt laddad en berättelse är desto säkrare är det att fortplantning
sker. Vid enstaka tillfällen får detta sådan effekt hos författaren att han blir vansinnigt
erotiskt laddad och sprutar rakt över anteckningarna. Vid sådana tillfällen är avkomma
garanterad men författaren känner stor skam efteråt. För kvinnliga författtare gäller
detsamma, de måste blanda könssekret i bläcket för att befruktning ska ske. För att uppnå
tillräcklig sexuell upphettsning krävs oftast mängder av erotisk litteratur och diverse
afrodisiakextrakt från örtträdgården. Attalall föredrar marijuana men vissa mängder
alkohol eller torkad trollsvamp fungerar också. Efter en asexuell fruktbarhetsrit är
kroppen så uttömd på erotisk energi att han bara skriver knastertorra naturskildringar eller
rena vetenskapliga artiklar i ämnen som ”fåglarnas nya flyttmönster” eller
”vittringshastighet hos kalksten”.
I källaren har Attalall sitt bibliotek. Tusentals hyllmeter dignar av prosa, poesi,
noveller, artiklar m.m. Allting fascistiskt arkiverat och indelat efter författare. En tung
lukt av gammalt papper och surnat bläck ligger som en tjock dimma i rummet. I en
soffgrupp placerad i mitten av rummet ligger Attalall ofta och insuper orden tillsammans
med ett glas årgångswhiskey (lagrat i hundratals år) eller en joint. Inget rum är så intimt
som biblioteket.
Skrivandet gör han vid ett skrivbord placerat på övervåningen med utsikt över havet.
”Man måste se horisonten för att ta sig bortom den”, resonerar han.
Attalall hade precis börjat läsa på en ny bok skriven av en av hans favoritförfattare. Han
låg i soffan nere i biblioteket och sträckläste boken, fullständigt tagen av författarens
genialitet och ordflöde. En vansinnig inspiration forsade genom honom och medan han
läste boken gjorde han korta anteckningar i en svart liten anteckningsbok han alltid har
liggande bredvid sig. Han anade en helt ny bok träda fram ur dessa korta anteckningar,
inspirerad av boken han läste. I kanten markerade han vilka stycken han ska citera och
använda sig av för att bygga upp en berättelse.
Boken var antik, skriven av en författare på nittonhundratalet. Det hade varit stora
problem att hitta boken men ett antikvariat i Nordafrika tipsade honom om en man som
levde i norra Sahara och som var specialist på denna författare. Det sas att mannen hade
allt som var skrivet av denna författare och att han själv hade skrivit en biografi om
honom. Det visade sig inte vara helt sant. Attalall hade efter mycket efterforskningar
lyckats lokalisera mannen och letat upp honom. Mannen som bodde i en lerhydda mitt
ute i öknen hade förvisso en stor samling böcker och skrifter av författaren men långt
ifrån allt. Första sidan i några böcker vittnade om en diger produktion som troligtvis för
alltid var förlorad. Attalall hade fått låna ett exemplar av mannen och lovat att lämna
tillbaka den innan nästa årsvarv. Höll han det löftet skulle han få låna ytterligare en till
när han lämnade tillbaka den. Attalall hade återvänt hem efter en lång färd och försjunkit
i bokens sällsamma handling.
Boken hette ”Nova Express” och var skriven under en tid då människan led av svår
spirituell torka och frånvaro av andlighet. Människorna var under denna primitiva tid
förslavade av ett kapitalistiskt system som sög ut all kreativitet och skaparglädje ur den
mänskliga själen. Människorna var hårt kontrollerade av ett statligt system som bedrev
häxjakt på oliktänkande och satsade enorma summor i ett globalt likriktningsprogram.
Allt detta avspeglas i boken men beskrivs med sådana avancerade metoder att de flesta
människorna inte förstod det. Vad Attalall förvånades över första gången han läste denna
författare var att han skrev med en stil som påminner mycket om dagens författare.
Dessutom beskrev han faktiskt redan då (dock i fördolda ordalag) ordets immortalitet
såsom den är känd för människorna idag och när han läser denna bok förbluffas han av
vad denna författare kunde prestera för att vara medlem av en så primitiv art som Homo
Sapiens. Faktum är att han i mångt och mycket beskriver den värld Attalall lever i idag.
Författaren beskriver det intergalaktiska ordkrig som härjar och ger även förslag och ger
exempel på hur det ska bekämpas. Allt detta leder till att Attalall börjar misstänka att
författaren var den första individen av Homo Silencius. Kan det vara så att detta är den
första av vår art? Kan detta vara vår urfader? Hur är det annars möjligt att han kände till
så mycket och kunde se världen på ett liknande sätt som vi? Den Nordafrikanska mannen
hade berättat att hans efterforskningar visat att författaren hade ett biologiskt barn som
dog innan författaren själv dog men att han inspirerade en mängd samtida och
efterkommande författare vilket skulle kunna tyda på att han var ursprunget till ordets
asexuella fortplantning och den förste i raden av kommande Homo Silencius.
Vid nästa besök hos den gamle mannen i öknen berättar Attalall vad han misstänker
och mannen nickar. Han är övertygad om att fallet är sådant och ger Attalall en bok utan
framsida, skriven av en tjugohundratalsförfattare vid namn William Saufe och säger med
stumma ord: ”Detta är den biologiska fortsättningen, den asexuella avkomman” ...

... ”William! ... dags att vakna ... vi fick just in station GAIA på radarn” ... tung i
kroppen efter djup tungmetallsömn släpade jag mig fram till manöverbordet och lyssnade
till de sjungande ljuden från radarn ... plötsligt slog det mig som en blixt från klar himmel
och med en förkolnad benbit från syretanksgrillen började jag översätta orden jag hörde
från radarn till tecken ... och innan jag hann ropa ”jag har fått nojan” tre gånger var
manöverbordet täckt med skrivna ord och meningar och deras innebörd var glasklara för
mig ... varenda ett ... Attalall bara skakade på huvudet och sa, ”du skulle nog inte tagit så
mycket av den där jästa gallsyran” ... men jag svarade inte ... aldrig mer ...
... bara läste ... på manöverbordet ... om och om igen ... samma mening ... om och om
igen ...

... endast de som kryssat dödsängeln kan tyda de dödas teckenspråk ...