TILL PARIS

SITUATIONEN SOM INLEDDE DET SOM skulle komma att bli mitt levnadslopps verkliga klimax var i hgsta grad besynnerlig. S smningom, i takt med att historien har blivit ldre, har jag kommit att betrakta det frsta mtet frn ett betryggande avstnd och smle, rent av skratta fr mig sjlv, men nr det hela utspelades var jag inte alls belten med kvinnans uppfrande, rakt motsatt bedmdes det vid tidpunkten hgst sjukligt, sanningen att sga ansg jag det vara fullkomligt oacceptabelt och nr jag hade lmnat hennes lgenhet hade jag varit utom mig av vrede. Det var som sagt mnga r sedan mtet gde rum, och tiden kommer av allt att dma heller inte rra sig i motsatt riktning, mycket har intrffat i mitt liv sedan dess, men det r nd till denna plats jag gng efter annan tervnder. Att vcka den knsla som skvalade genom kroppen under de intensiva dagar d allting frndrades r inte alls svrt, tvrtom, hndelsefrloppet r skert bevarat, bde i tanke och, som ni ser, skrift. Som s mnga gnger hade historien inletts med att ngon klev innanfr en port, i det hr fallet var det en man och denne man var jag, det fll snblandat regn och dropparna hade utanfr fortsatt att piska gatan ren, men jag hade i detta gonblick stigit in under in-

nertakets plitliga skydd. Jag skakade av det mesta av den fukt som hade landat p rocken och i mitt hr, drefter vecklade jag ihop det paraply som ntt och jmt hade hllit mig torr. Det var brttom och rendet var viktigt. Jag svngde mig upp fr trapporna, rultande och vldsamt, struntade i hissen, fljde med vldiga kliv de trappsteg som irrade sig upp till vning fyra. Nr jag hade ntt nskat etage drog jag andan. Efter sekunders betnketid pressade jag hger pekfinger mot ringklockan, lyssnade till hur tonen och dess eko terskallade genom den lgenhet jag uppenbarligen inte fick komma in i. Ett nytt frsk. ter samma eko. Ingen kom fr att ppna drren. Jag bultade i stllet. Inledningsvis frsiktigt, sedan, nr tiden blev dyrare, tyngre. Till sist bankade jag s hrt att drrens gare gav vika. Mnniskan i drrppningen talade mycket otydligt. Jag fick bemda mig fr att med hjlp av konturer av ord komma fram till vad denne hade att sga, att han var svrt sjuk och under inga villkor fick slppa in mig. Min bild av den andre mannen var oskarp ven nr det kom till det visuella, jag kunde inte urskilja annat n tygstycken frn lgenhetsgarens kldesplagg, men av rsten att dma var han inte sjuk. Visst var stmman oklar, men jag kunde inte frestlla mig att komman han bar p var allvarligare n en ltt snuva. Jag tog till orda, mycket kraftfullt harklade jag ur mig: Din syster vill tala med mig. ppna drren s fr jag upplysa dig om varfr. Mannen, som vi frstr var en systers broder, stod p sig, rsten var alltjmt sprd: Det gr inte fr sig, hon r till p kpet inte hemma.

Efter de senaste orden kunde jag inte bedma om rsten var tillgjort klen eller om brodern i sjlva verket inte var frisk. Jag tog ett steg tillbaka. Retrtten var emellertid inte mer n skenbar fr i en pltslig manver utvidgade jag den lilla ppning mellan drr och vgg fr att kunna skuffa brodern t sidan och strta in i lgenheten, som tidigare klarlagts p jakt efter hans syster. Inte heller behvde jag leta lnge, fr i vardagsrummet lg en kvinnokropp fullt synligt undangmd under en hg tidningar. Brodern slet i min rockrm, men eftersom den var vattendrnkt och dessutom rtt s obehaglig med sitt strva tyg fick han dligt fste och gav efter en kort stunds kamp, som mer fick sgas vara formell, upp. Kvinnan p golvet fnissade tyst under tidningarna, brodern stod vacklande bakom mig. Jag visste inte hur jag skulle agera. Men, stapplade jag till sist fram, du r ju hr! Varfr sade din broder att du inte var det? Tidningshgen rrde p sig. Nej, sade en rst frn golvet, att du ser mig betyder inte ndvndigtvis att du ser mig. Det betyder att du tror att du ser mig. Du mste frst, jag r inte hr. Jag funderade: Var r du d? Jag r ingenstans, men jag r allra minst hr. Allra minst hr. Svaret bekymrade mig, jag drog i rockrmen s att den hamnade p plats och vankade ut mot trapphuset. Det var ju det jag sade, ropade brodern efter mig, hon r inte hr!

II

NSTA DAG FOR JAG INTE till mitt arbete. nd kunde morgonen alls inte klandras fr den oplanerade frnvaron, den hade sktts lika rutinartat som alltid. Frvisso hade jag lst morgontidningen lngre n normalt, inte bara skyndat tvrsigenom sidorna i hopp om att innehllet p ngot undermedvetet plan skulle fstas och utforma en allmnbildning stadigare n den jag frfogade ver. Denna dag hade jag frsts inte lst allt i tidningen, de flesta artiklar rusades frbi p samma vis som tidigare, men eftersom kulturdelen drog till sig mitt intresse fll jag fr en stund ut ur rytmen. Emellant nickade jag, nr jag inte flinade eller tog mig fr pannan. Jag gnade igenom litteraturkritiken om och om och drnst om igen. Slutligen kom jag fram till att artikeln trots allt var vlskriven, dessutom skulle ingen nd komma att besvra frstndet med att komma ihg de ord som formade den, inte p lngre sikt, jag borde lmna kvar dem i tidningen, tnkte jag, och inte fylla tankarna med ytterligare information om romanen. Romanen. Det hade kunnat vara vilken dag som helst, konstaterade jag samtidigt som tidningen veks ihop och kaffekoppen kvarlmnades i diskhon, vilken som helst, och vad gllde morgonen var det ocks vilken som helst, ven om

visiten i badrummet blev en aning utdragen, jag stirrade en god stund i spegeln, vilket inte fljde slentrianens precisa planering. Ngon spegelbild var jag inte ute efter (snarare ngon med ett lika oengagerat ansiktsuttryck). Till sist ptrffade jag en glimt av liv i mannens gon, spegelbilden sg faktiskt road ut. Jag lmnade hemmet i tid. Det slutgiltiga steget togs inte i och med att jag undvek att lgga mrke till det konstanta trafikmullret, ett frglst ovsen, som jag en gng (och ganska trffskert) hade beskrivit det, inte heller att jag hlsade p ngra av stationens mnniskor, de jag trffade dagligen, men inte vid ngon tidpunkt annanstans n dr. Inte ens att jag fick sn innanfr skorna nr jag stelbent undvek en sndriva inlt sig p min framtid. Den utslagsgivande punkten upptcktes frst ngra sekunder efter jag hade klivit ombord p tget, satt mig till rtta, spanat bde framfr och bakom ver de tomma stena och efter detta betraktat omgivningen. Jag iakttog hur tget brjade frflyttas i fel riktning. Den frsta impulsen var att storma mot ndbromsen, men jag ngrade mig, orken fanns inte dr, dessutom fljde frnuftet hand i hand och upplyste sakligt att det inte fanns anledning till panik, jag kunde g av vid nsta station, det skulle vara en smal sak, tget som frdades i den rtta riktningen passerade ven dr och om jag hade tur skulle jag kunna undvika att komma fr sent. Men jag klev aldrig av vid nsta station. Resan frlngdes, innerstad blev frort och glesbygd, industrilokaler vergick till skog och mark och efter litet mer

n en halv timme rymde den ena lantliga stationen efter den andra bort ur min syn. Tget fyllde snart en meditativ funktion, jag blickade oavvnt ut mot omvrlden, sg snfall, fnstrets tunna iskristallslager, trd och hus som blev allt sllsyntare. Nr jag hade rest i fyrtiofem minuter kunde jag inte se en skymt av annat n vidstrckt kust, kerflt omgrdat av nedkylt vatten. Frden hade ntt sitt ml. Det krvdes inga strre insikter om ssongernas betydelse fr tgets passagerare fr att komma fram till att avstigningarna p denna station sannolikt kulminerade under sommarmnaderna. Skylten var gammalmodig, konstruerad av tr, den vita frgen lossnade i flagor, ngot som nog skulle ombesrjas till vren, stationsnamnet var skrivet med pensel i svart, schablonmlat. Inte mer n tv resenrer hade stigit av, den andre hade varit frutseende nog att genast ta sig till det lilla stationshuset fr vrme, det var obemannat, men luften var upphettad, i alla fall sg det s ut frn utsidan. Jag hade grna sjunkit ihop p en bnk i huset och drifrn tnkt ver mina illdd, men jag frutsg en anstrngd atmosfr om kvinnan ocks strvade att n insikt, kanhnda skulle det leda till kallprat. Jag knde mig inte srskilt sllskaplig. Naturen visslade nr jag tog de frsta kliven genom den orrda snn. Stranden lg avskild, vgorna stretade oupphrligt fr att lgga under sig nya omrden, men drog sig ter, avvaktade nya anfall. Jag kom ihg hur jag hade rest till stranden som barn, sg en pojke dyka, hur jag spurtade ver rtterna fr att komma ner, bitterheten mot fuktiga

ftter som blev sandiga ftter som blev sandiga skor, myror i saftglas, bllera, glasskrvor i vattnet, sriga ben. Sedan blev sommar till vinter, mn i rda baskrar som strvade ver isen. De vandrade lngt, jag tappade bort dem. Jag skakade p huvudet, vad hade tagit t mig? I verkligheten sg jag alls inga rda baskermssor, den bjd egentligen inte p ngra former av frgskiftning. Ett starkt obehag fyllde mitt medvetande. Jag knep ihop gonen och sprrade upp dem, jag gjorde s ngra gnger. Efter det inledde jag en vandring lngs kustremsan. Nr jag hade ntt slutet gick jag till brjan och nr jag hade gjort det gick jag till slutet. Det var slitsamma steg, sanden var kompakt, men lagom vattendrnkt fr att fstas p mina skor, vdret var drutver p ett frfrligt dligt humr, klden bet tag i mitt ansikte, snn vrkte ner hrdare nu n frut. Jag hll igng vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag himlade med gonen t mitt ofrstnd, kikade p klockan, tittade upp, kikade p klockan igen. Jag drog en suck. S sent som nu kom jag att begripa under hur lng tid jag hade promenerat, att jag hade frflyttats fram och tillbaka utefter stranden tio till femton gnger, att de tidigare nyputsade lgskorna hade erhllit en brun nyans, att byxbenen blivit srjiga. Vattenstndet var hgt arna femtio meter ut i havet var s gott som dolda fr den som inte hade kunskap om deras position, fr nrvarande hade vattnet vertaget, strmmarna var av allt att dma fr vilda fr islggning.

10

Jag andades djupt, tittade p klockan, drog sedan trjrmen ver den, jag satte mig p en gunga ngra meter nrmare riktigt fastland och svingade i svlig takt fram och tillbaka. * Ngon satte sig fr att vagga p gungan bredvid. I ngra sekunder stirrade vi i tysthet p varandra, jag med ett frundrat uttryck i ansiktet, kvinnan med ett vnligt. Hon undrade om jag hade tnkt p henne. Givetvis hade jag det. Givetvis hade jag det! Jag svarade nd inte. Kvinnan frklarade att hon hade sett mig p stationen tidigare p morgonen, hon ville be om urskt. Men du kte aldrig till ditt arbete. Det r inte likt dig. Urskten, svarade jag reserverat, r mottagen och under betnkande. Och, allvarligt talat, vad har du fr kunskap om vad som r likt mig och inte? Kre Manfred. Var inte omedgrlig. Vi knner inte ens varandra, varfr r du arg? Det var inte min mening att gra mig omjlig, det bara blev s. Av ngon anledning verraskades jag inte av att hon visste vad jag hette, jag visste ju allt om henne, varfr skulle inte hon veta allt om mig? Det gjorde hon inte, kom jag att frst, men nu nr hon nd satt bredvid knde jag mig tvungen att frga om hon hade hunnit lsa tidningen, och d srskilt min bedmning av romanen. Inte var det fr att inleda en konversation jag frgade, mest fr att jag inte hade haft ngot att tala om recensionen med (och vem passade bttre fr detta n hon?). Kvinnan sg frgande ut och

11

undrade vilken tidning jag menade, hon visste inte ens vad det var fr bedmning jag talade om. Jag tittade minst lika frvnat p henne, flinade sedan, pendlade sttvis av och an med gungan, fastn det inte var min avsikt, jag undrade pltsligt: Vad heter du? Det kanske r en ohyfsad frga, men den r viktig. Jag trodde nmligen att jag frstod vem du var, men du kan vara utsatt fr en frvxling. Och visst hade jag tagit fel, hon underrttade mig om att hennes namn var Laura, strckte fram handen och uttryckte att hon ansg det vara trevligt att trffas. Jag brast i skratt nr jag tog kvinnan i hand, tanken p grdagens drpligheter och den kvinna som faktiskt p allvar hade vntat mig var hysteriskt roande. Varfr har du fljt efter mig? frgade jag, nu med mycket gladare humr. En vn till mig r den du ska skylla p, sade hon allvarstyngt med blicken riktad mot kusten. Du fick mig att minnas henne, du kndes bekant p ngot vis, nr jag sg dig kliva ombord p fel tg, grubblande blicka ut genom tgfnstret, och s havet, din promenad. Det lg ngot eftertnksamt ver ditt beteende. Vad gjorde vnnen? Hon sade att det egentligen inte var ngot srskilt, vilket snart visade sig stmma. Under en period valde vnnen att tillbringa nstan all ledig tid sittandes p en bnk. Hon betraktade sm skeden i de frbipasserades liv, stadiet nr de kom och gick, hon sg dem bara d, vad de stadkom under tiden nr de inte gick frbi bnken intresserade henne frsts, men bara till en brjan, med tiden antog hon att de inte sysslade med annat n vntade p att tv gnger om dagen passera hennes blickfng. Vid de stunder vnnen

12

inte satt p bnken anstrngde hon sig fr att rra sig i motsatt riktning, hon stllde in vckarklockan p sju i syfte att kunna mta strmmen av trafikanter. Hon hoppades, sade Laura, att p den andra sidan rka p ngot annat, fr dit de andra frflyttade sig, dr hade hon varit, det fanns inget dr. Beskrivningen av vnnen fick mig inte att komma att tnka p mannen jag ngra timmar tidigare mtte i spegeln. Jag r inte den du tror att jag r, sade jag frlget. Vill du inte tala med mig? frgade hon. Frlt, sade jag, det r inte alls vad jag menar. Situationen r bara s bisarr, jag brukar inte samtala med frmlingar. Du ville det igr. Ja, men d, sade jag tvekande, ja, jag frngick mina metoder fr hur jag ska handla och fra mig. Fr en stund var jag impulsiv. Det var mycket riktigt som hon hade sagt att det inte var likt mig att inte g till jobbet, ocks var det sant som jag sjlv sade att jag inte hade fr vana att tala med frmmande mnniskor, i synnerhet inte kvinnor. Hela situationen var p vg att bli p tok fr orimlig fr att jag skulle kunna behlla kontrollen, och den var frsts ndvndig att inneha, s fort den mistes blev jag ngslig, och s fort han var ngslig vergick jag till att bli sorgsen, och sorgsen ville jag sjlvfallet inte vara. Hur banbrytande denna dialog n var kunde jag frutse de desdigra konsekvenser som samtalet i frlngningen kunde innebra, jag var redan nu p god vg att bli ngslig. Jag reste mig, med handskarna sopade jag bort ngra snkorn frn byxorna. Min avsikt var att tacka kvinnan fr

13

konversationen och eftert frlnga den promenad jag, efter andrummet, stod i skuld tskilliga kliv, men till min frfran gjorde hon detsamma, reste sig, och jag frvnades av att hon rknade med att vi skulle vandra tillsammans. Som hastigast klargjorde kvinnan att hon inte alls var ute efter att distrahera, i tysthet skulle jag f promenera, alldeles som frut. Ett mycket strategiskt drag, tnkte jag. Laura menade emellertid att jag inte skulle besvras det minsta av att hon fljde mig i spren. Jag grymtade till, besvrad, slaget var efter vad det verkade frlorat och jag skulle bli manad att lta kvinnan flja med. I rask takt gick jag mot strandkanten, kanske skulle hon ngra sig nr hon fick veta hur lnga mina steg kunde vara? Hon smsprang fr att hinna ifatt och nr hon hade kommit nstan nda fram rttade hon sig utan strre svrigheter efter min takt. Nr jag svajade med kroppen fokuserade kvinnan blicken, som fr att memorera varje detalj i min person. Sjlv lade jag inte mrke till hur frfljaren besvrade sig fr att rra sig diskret, tvrt om tyckte jag att de frtretliga stegen i hasorna vllade strre obehag n den genomfrusna blsten, och ju mer jag tnkte p att hon andades bara ngon meter bakom mig och att det skulle drja innan hon slutade upp med oskicket, desto tjurigare blev jag. Att fantisera som frut gick inte alls, visst frskte jag, fiskmsskrin, molnfria dagar, sandslott, men vilken tndvtska jag n nskade anvnda lyssnade jag inte till annat n ltet av en irriterande sko som sttte ihop med sand och kort drefter en ny sko som gjorde samma sak.

14

Ngra hundra meter in p promenaden avgjorde jag att den stumma vandringen absolut skulle g mot sitt slut, tnkte svnga runt och frklara att kvinnan, anstrngningarna till trots, inte lyckades med mer n att hindra mig frn att tnka. En tillrckligt kort stund senare ngrade jag mig, frutsg de fljder en ensam vandring skulle f, att jag i utbyte mot frflutna barndomsdagar skulle hra den inre rsten beskylla mig fr att vara orttvis. Vid en nrmare eftertanke var det faktiskt egendomligt att hon skulle traska ttt efter mig och nnu underligare att kvinnan trodde att jag inte under ngra villkor tillt ngot samtal. Naturligtvis fick hon tala. Jag vnde mig p riktigt denna gng och knde mig godhjrtad. Nr jag upptckte att kvinnan inte var kldd efter vderleken, tunna byxor, nnu tunnare jacka och en total avsaknad av huvudbonad, blev jag mycket msint. I sjlva verket var det en mktig prestation kvinnan stod fr, bara genom att lta bli att uttrycka sitt missnje. Om hon inte snabbt kom in i vrmen skulle hon kunna frfrysa svl ron som nsa, ansiktet skimrade redan eldigt. En framtida frkylning var i alla fall ofrnkomlig. Jag var som tidigare frklarats inte den sllskapliga typen, men det innebar inte att mitt hjrta var lika stelfruset som kvinnans ron, det fanns andra vgar fram till vrmen n rstens och dessa var jag bekant med. I stllet fr att bokstavligen gra tydligt att jag ville frbarma mig ver kvinnans frusna ansikte drog jag upp trjrmen och stirrade en vertydlig sekund p klockan. Drefter ryckte jag med huvudet fr visa att gngturens fortsatta riktning.

15

* Stationshuset var inte lika varmt som det hade sett ut frn utsidan, det fungerade snarare som ett vindskydd, men eftersom ett sdant var just vad som behvdes terfick kvinnans ansikte efter en stund rtt frg. Hon sade inget, karvade med en nagel mot vggen, lt ftterna flyttas i cirkelformade rrelser, gspade. Jag knde mig obekvm med tystnaden, ville frga hur hon knde sig, men mktade inget annat n att titta i tidtabellerna efter tget som skulle fra mig till arbetet. Jag granskade noga den inglasade trafikinformationen, inte fr att det var upplysningar som engagerade nmnvrt (ven om jag r lagd en aning t det statistiska hllet) utan fr att jag helt enkelt inte ville riskera att mta kvinnans blick, den som flackade s vldigt att den med skerhet tckte alla stationshusets skrymslen. Nu tittade hon ner i golvet, nsta sekund kunde hon rikta blicken mot mina gon. Hur blev det s hr? frgade jag mig. Varfr kunde jag inte bara ha valt rtt tg? Du kanske lider av dromomani? sade kvinnan, nstan som frklaring p mina outsagda funderingar. Det r drfr du inte vill sluta promenera, du kan inte, du mste fortstta, som om det vore en hgre mening med ditt liv att inte slutfra vandringen. Som om vandringen p ngot plan fungerade som din verkliga tillvaro. Vad yrar du om? S hon berttade. Dromomani drabbade fr det mesta olyckliga mn. Utan vidare brjade de planlst promenera, allde-

16

les som jag. Orsaken r fr det mesta ett trauma av ngot slag, som ett brustet hjrta. Du har inte med att gra om mitt hjrta r brustet! rt jag. Nu var jag mer n ngslig. Jag kontrollerade omsorgsfullt nr tget mot staden skulle anlnda. Tydligen skulle jag vara tvungen att sitta kvar i stationshuset i ver femton minuter. Jag tittade igen fr skerhets skull. Nu var jag snart nere i fjorton minuter. Du kan inte ta det tget, sade kvinnan, vi kan inte gra det. Jag har inte haft mod att sga det, men vi mste fly, ngot frskrckligt r p vg att hnda. Vad sger du? frgade jag s att hon frstod att jag var obeveklig. Jag ker till mitt arbete. Jag varnar dig, du kan inte, fr inte, det vore omjligt. En omjlighet! Du ska flja med mig, du kommer att ngra det i hela ditt liv om du inte fljer mig. Vart r du p vg? t motsatt riktning. Sjlvfallet! Jag skrattade avvaktande, betraktade kvinnan och log. I mitt huvud viskade en rst som skerligen var min mors: k, Manfred, du kan inte bara sitta inne. Jag vervgde saken noga. Arbetsdagen var redan frlorad, att skylla p sjukdom var inte vertygande om jag snubblade in p kontoret frst p eftermiddagen. Dessutom var skorna orena, vilket omedelbart blev ett kolossalt stort bekymmer, jag verraskades sjlv av min ffnga, inte heller den var lik mig att ha. Jag kontrollerade tidtabellen igen. Vi r bara borta idag? frgade jag till slut. Imorgon r jag hemma? Naturligtvis inte, vi tervnder aldrig. Men din bror d? Vet han att du ska resa? frgade jag som om jag p allvar bekymrade mig om den andre mannens vl, vilket jag frsts inte gjorde, allt jag ville var att styra upp

17

resan, hlla den strukturerad, inom mina bestmda ramar. Inte n, men jag har skrivit ett brev, s nr han kommer hem vet han. Du fljer med? Mina invndningar om att vi inte ens knde varandra blste hon enkelt bort, trots vindskyddet. Faktum var det inte spelade ngon roll vilka protester jag frskte mig p, alla var lika enkla fr henne att avfrda och utan att jag visste ordet av det hrde jag mig sjlv skratta halvkvvt t det frnuftsvidriga beslut jag just kom till att fatta. En rst sade: Ja, vi reser vidare. Till min frfran upptckte jag att den var min. * Nr tget anlnde till stationen var jag upprymd. Mitt sinne gjorde sig fritt mot allt vad det frlitade sig p. Eftersom jag nu avsiktligt valde att kliva ombord p ett tg som skulle frflytta mig nnu lngre bort frn dr jag hade min naturliga plats var min tillfrlitlighet fr alltid frlorad. S fort jag ens tnkte p ordet irrationell fick jag pressa mig fr att inte flina. Mina planer var som ni frstr f, men storslagna, ventyret var overblickbart och drfr sagolikt, jag nrmade mig oknda platser och frhoppningarna berusade mig, hindrade mitt sanna jag frn att visa sig. Men inte hade jag trott att den frmmande kvinna jag reste med just d skulle vlja att lamsl sina knslor, frlgga dem p den station vi kom allt lngre bort frn. Fr det var den bittra sanningen, upproriskheten som tidigare hade varit det utmrkande av

18

kvinnans drag, om n bara fr de f minuter vi hade knt varandra, hade kommit p avvgar. I viss mn kunde jag knna att hennes karaktr hade frndrats mer n bara ytligt, som om krafter inom henne stred om att f hrska och att den mindre charmanta sidan nu ftt segra i och med att den frsta, den verkligt charmanta, redan hade vunnit all framgng, den stadkom en resa bort frn det fasansfulla jag fortfarande inte visste vad det bestod av. I utbyte mot det frvntade samtalet om den nervpirrande framtid som inte gjorde annat n vntade p vr ankomst blev jag sittande tittandes p baksidor av tgsten. Frvisso upptckte jag omvxlande mnster i vadderingen, bland annat en gnglig grvling, ett vildvuxet trd och en obestmd figur med vldig strupe, men jag hade all rtt att vara frustrerad. Laura blundade, som det verkade tillfredsstlld bara ver att ha kommit ivg. Enligt vad alla br inse hade jag kt tg tidigare, vagnar som dessa (de var av ldre modell och skramlade) tog grna upp mig under vilka dagar som helst. Jag var en van tgresenr, men sllan frdades jag andra strckor n den mellan tidningshuset och hemmet. Den var lagom betungande. Vilka stationer som kunde vnta mig t andra hllet av linjen hade jag aldrig frr varit i stnd att ta reda p. Jag tittade ut genom fnstret igen, nu hade den skna nejderna med vxtlighet, ppet vatten och frigjordhet blivit ngot alldagligt. Laura talade inte ens med mig. Jag blev ngslig igen. Eftersom det fortfarande var tidigt p dagen, om allt hade sktts som det skulle och borde hade jag tit lunch vid

19

den hr tiden, var det inte mnga som gjorde oss sllskap i tget, men ngra f vgade trotsa den rdande vardagsnormen. Vagnens befolkning utgjordes av en gammal man med pipskgg, hans uppenbarelse var fr mig en sinnebild av idyll, min gissning var att han kom frn skrgrden. En man i min lder satt ngra rader bort, han snarkade mjukt. Tv ldre damer visade sig ibland lngst bort, de pratade inte med varandra. Vi bildade p det hela taget en tystlten och ointressant flock. ventyret, som hade roterat i mig som en obegriplig tanke, svalnade av. Jag frgade till sist vart vi var p vg. Till Paris, svarade hon. Jag undrade varfr och fick veta att det var i Frankrike vandringssjukan p artonhundratalet frst uppkom. De olyckliga mnnen hade vllat mycket huvudbry fr landets lkare, de kunde inte fr sitt liv frst i vilket syfte mnnen var drivna till att vandra. De borde ha upptckt ett botemedel vid det hr laget, utvecklade hon. Vi visste bda att jag inte ville bli terstlld, inte ens var jag sker p om jag led av komman, jag snarare njt av promenaderna och deras vlgrande inverkan p min sjl. ventyret blev emellertid inte mindre ansenligt av att jag fick veta att det hade ett ml, ven om det fr en stund hade varit overblickbart hade det i mina uppriktigaste tankar inte funnits ngon annan valmjlighet n att fara vidare med tget i ngra timmar och sedan vnda hemt och dagen drp ltsas som ingenting. Men nu. Paris. Sjlvklart var det dit vi var p vg! Nu skulle jag botas, tnkte jag, och det en gng fr alla.

20

ter var jag upprymd, men frdmlet och de hastigt vxlade orden verkade inte ha pverkat hennes intresse av mig. Vad knde hon till om Manfred Skarpe? Det slog mig att hon visste mitt namn. I flera minuter frskte jag erinra mig om vi vid vrt sregna mte hade presenterat oss fr varandra, men kunde inte fastsl ngot. Det hade skert varit p det viset, en annan anledning till varfr hon visste vad jag hette kunde jag inte komma p. Mitt ovanliga namn hade mynnat ut i att hon fann min adress och p s stt ocks min tgstation. S hade det gtt till, frstod jag. Ngot intresse av mig mste hon d ha haft, annars skulle hon inte ha skt mig fr att be om urskt. I tgvagnen fortsatte hon dessvrre att sova. Min tanke var att det inte var av snorkig sjlvskerhet Laura bortsg frn att jag var uttrkad, utan att hon var fr upptagen med sin egen frvirring. Men att pst att jag var verdrivet besviken vore att uppfrstora hndelsen. I sllskap med Laura fungerade nmligen hennes ointresse som en frstrkning av den myt hon som frmling uppfrde runt sig. Frgorna tornade upp likt en storm, en vildsint och inte helt oangenm sdan. Vad kunde det frfrliga vara? undrade jag. Var hon sjuk? Var ngon ute efter henne? Hade ngon onskad dykt upp i hennes liv? Var jag ocks i fara? Hon hade sitt hem i en lgenhet som lg dr den andra kvinnan enligt mina anteckningar var tnkt att bo, det visste jag skert, och hon levde dr tillsammans med en man som kallade sig hennes bror. Hon skylde kroppen under tidningar och pstod att hon inte var nrvarande. Hon

21

ville be om urskt. Jag r ingenstans, hade hon sagt, men jag r allra minst hr. Jag stirrade ut, snn rrde sig i en virvel genom luften, vi kom nrmare en stad, det fria landskapet vergick till bebyggelse, en bit bort fick jag syn p ngra skolbarn som kastade snboll, jag smlog. Vi kom in i en tunnel och i fnstret reflekterades Lauras ansikte, vi bytte gonkast med varandra. * Tget stannade och vagnen tmdes. Under timmarna som passerade mellan det att jag sg Laura speglas i fnstret och tgets avstannande hll vi oss sansade. Vi rknade bda med att det endast var frgan om ett kortvarigt stopp och att resan om en stund skulle frlngas. Tlmodigt invntade vi ett rullande i rtt riktning, fortfarande utan att vxla ord. I efterhand har jag frgat mig varfr vi inte talade med varandra? Varfr talade hon inte med mig? Jag hrde p den tiden inte till de mngordigas skara och verlt i allmnhet grna initiativet t den jag fr tillfllet umgicks med. Om denne saknade talfrmga uteblev alla former av resonemang. Litet senare under dagen skulle vi komma att konversera, ett ftal timmar nrmare det klockslag i vilket jag i nulget befinner mig och nedtecknar berttelsen, men hur skulle jag kunnat veta det? Nr vi for ver jrnvgsspren knde jag mig vilseledd av den kvinna som utgav sig frn att vara lidelsefull och pratsam, det vill sga: inte

22

som jag, men i verkligheten bara var svrmodig och tystlten. En slank man med uniform frvnades av att se oss, han studsade till en aning nr han uppfattade att alla passagerare inte hade klivit av. Varfr satt vi kvar? Han bar en svart magvska i lder och i mina minnesbilder ocks mustasch, en ttvuxen sdan, gulbrun, men det innebr inte per automatik att han i sjlva verket bar mustasch (hans verlpp kunde lika grna ha varit sltrakad), men vi frutstter nd att hans skggvxt var prktig. Mannens rende var att ska efter kvarglmda freml och trafikanter. Hr mste ni g av, frklarade han, lngre n s hr rcker inte era biljetter. Fr mig var det en grov missrkning, min enfald hade inbillat mig att den normala biljetten var tillrcklig fr resan till Frankrike. Med hnderna hindrade jag mitt ansikte frn att strta in i tgstet framfr. Frden kunde visst fortstta, berttade den mustaschprydde mannen som fr att muntra upp, bara inte nu. Min besvikelse mildrades inte. Vi meddelades att biljetter till andra tglinjer inhandlades i stationshuset, beklagligtvis hade de fr nrvarande stngt, men om ngra timmar skulle de ppna fr att ta emot eftermiddagsrusningen. Vi klev av. Frn ett sittbrde bevittnade vi hur de andra tgen kom och gick framfr oss. Nr stationshuset hade ppnat frstod vi att frden var menad att bli tilltrasslad. Det gick ingen direkt linje till Paris, vi skulle vara franledda att frdas till en jrnvgsknut, som lg ett tiotal mil bort, och drifrn erstta vrt tg med ett som hade fr avsikt att ta oss till landets syd-

23

ligaste delar, vl dr vntade en frja, efter det ett nytt tg. Till jrnvgsknuten kunde vi ka frst nsta morgon. Genast blev Laura talfr. Hon berttade om sin vn som utan tvivel hade uppfattat saken som en sammansvrjning, att ngon ville oss illa, frvgrade en fortsatt flykt. Nickande instmde jag, fr vad fanns att gra, vad fanns att sga? Jag granskande vr packning, jag hade med mig en svart vska proppfull med lsa papper och pennor, hon en tygpse. Vi var inte rustade fr en resa till Frankrike, vi var inte ens rustade fr en natt p annan ort. Det berrde inte min reskamrat, hon var p nytt sorgls och bad om mitt verseende fr hennes tidigare s ofrskmda uppfrande. Hon frstod inte vad som hade tagit t henne, sade hon, men hon var lttad att jag hade hllit henne sllskap och inte begett mig hem, ett frnflle frn min sida hade raserat allt, hon hade blivit mycket olycklig. I en karta i stationshuset kom vi underfund med att avstndet till nrmaste hotell var verkomligt. Inte mer n ett par kilometer bort i vstlig riktning kunde vi bo och eftersom det ocks var bygdens enda hotell var valmjligheterna f. P kartan var vgen dit oproblematisk, s snart vi ndde landsvgen kunde vi flja den i en och en halv kilometer. Ett tiotal meter bakom en mindre dalsnka p hger sida skulle vi vnda in p en stig, en gngtur p hundra meter var sedan vad som terstod innan vi var tnkta att komma fram till hotellet. Vad vi inte hade tagit med i berkningen var att minusgraderna var tskilliga, att blsten var stridslysten och att snfallet gjorde den sllskap. Tv

24

kilometer i det vdret kom att vara ett ohyggligt vidstrckt avstnd. Vi ndde landsvgen frhllandevis snabbt. Eftersom snn hade vallats upp mot sidorna var vgen s trng att mer n tv mtande bilar svrligen rymdes. S fort ett motoriskt sorl hrdes t ngot hll vrkte vi oss ner i snn fr att stta livet i skerhet. Drutver var himlen mrk, i det hr landet vid den hr rstiden var solljus ngot exceptionellt (ett samtalsmne som kunde uppfylla mnga obekvma konversationer). Ngon gatubelysning frekom inte, vi fick lgga vgens krkar och stigningar p minnet nr de av de frbipasserande bilarnas strlkastare lystes upp. Och det var kyligt. Sn fastnade i och runt mina gon, jag kisade och frbannade klimatet, kom drefter fram till klimatet hade litet med mrker att gra och frbannade efter det jordens axel och sedermera ocks landets placering p jordklotet. Konstigt nog har jag inget minne av att promenaden var srskilt betungande, som jag kommer ihg saken var Laura munter och detsamma gllde nog ocks fr mig. Det r tnkbart att minnet sviker ven p denna punkt, min hud hade ett fasligt sj att verleva anstormningen, och det r mjligt att de vackra hgkomsterna endast var en fljd av det korta och behagfulla samtal promenaden ledde till. Nr vi fr femte gngen huvudstupa hade kastat oss in i en snvall skrattade Laura hjrtligt. Hur mr du? frgade hon nr hon upptckte min stela min. Alldeles frtrffligt, svarade jag syrligt, mina skor r frstrda, jag har inget ombyte och heller ingen aning om var jag befinner

25

mig. Vad jag dremot har r ett arbete som kommer att avskeda mig. Och jag fryser, nmnde jag det? Just d vrlade ngon genom den tta luften, det var varken Laura eller jag och vi vred omedelbart vra huvuden mot snvallen femtio meter lngre fram. Den frbipasserande bilen hade stannat vid vgrenen, ut klev en robust man. Han var frargad, htte en aning med nven (p lg hjd som fr att klargra vad han i sjlva verket menade) (men inte vgade ge prov p). Uppenbarligen hade vi utgjort en trafikfara, men nr vi nrmade oss och blev tydligare fr honom flinade mannen. Nr vi kom fram bad han oss om att ha verseende med det lilla utbrottet, det var en oavsiktlig spontanitet som lg bakom, sade han, stundtals hade han problem med att hlla humret i schack. Vi upplystes om att vi hade rest med samma tg. Mannen presenterade sig som Ture Hedman. Med grova nvar skakade han vra hnder, stadigt och bestmt. Han erbjd oss skjuts. Att vara ute i det hr vdret r inte nyttigt, vet ni, sade mannen nr vi hade satt oss i bilen och i vrmeflktarnas bris tinades upp. Det r lngt till hotellet. Och s kan ni bli verkrda. Ture var inte bosatt ute i skrgrden, som jag hade antagit, utan sktte sin tillvaro i en frort till huvudstaden. Pipskgget och den idylliska uppsynen var emellertid intakt. Han var frsljare till yrket, slde specialutformade kksstolar. Under bilresan framkom att han skulle stanna en vecka p orten fr att med hotellet som vilolger kra omkring i regionen och frska f stolarna slda. Han sade

26

att vi nsta morgon kunde f ka med honom till stationen, frutsatt att vi fljde hans timplan. Jag, som satt p det frmre passagerarstet, blev ombedd att sl upp handskfacket fr att ta ut en varukatalog. Nu hade jag en utmrkt mjlighet att kontrollera mtt, virke och kulr p kksstolarna. Laura, som satt bakom Ture, utnyttjade sin framsynt valda position och lt mig fra smpratet framt. Jo, sade jag hvligt och nickade, det hr ser ut att vara fina stolar. Bilradion var skrnig, ibland blev det svrt att hra vad mannen sade, men i utbyte mot att snka volymen verrstade han den med angelgenheter som stolarnas giriga producenter, vxthuseffekten (vilket kom ovntat fr mig, det skilde sig frn min bild av honom som sjbuse) och hustrun som uttryckte sitt missnje ver alla hans dagar p resande fot. Hotellet lg vid jrnvgsspret. Parkeringen utanfr var tom. Mnniskorna p husets insida var inte fler n bilarna vid dess utsida. I en knapp minut vntade vi i receptionen p att bli betjnta. Till sist ankom en ldre kvinna med skruvlockar i hret och psar under gonen. Hon var kldd i morgonrock, vi var de enda gsterna och av allt att dma hade hon inte vntat sig ngra. Det var inte mjligt att betala annat n kontant, frklarade hon nr vi ville boka rum, apparaten var ur gngorna. Den ende av mig och Laura med kontanta medel var jag. Mina pengar rckte inte fr mer n en natt i ett dubbelrum, men lngre n s hade vi heller inte fr avsikt att stanna. En trappa upp skulle vi sova, p den enda vervningen.

27

Rummet var slitet, damen i receptionen hade frvisso dammsugit golvet, vilket var ett mindre gldjemne, men strre besvr n s hade hon inte gjort sig. Anarki rdde. Tapeterna gick i smaragdgrnt, frgtonen varierade fr var i rummet man betraktade vggen, handfatet var flottigt, lampskrmarna som i ett tidigare liv mste ha varit mjlkvita sg i oupplyst tappning helt beiga ut, de luktade rk. r det fortfarande Paris som r mlet? frgade jag samtidigt som vi srade p sngarna s att de hamnade i varsin nda av rummet. Rnnandet var ver fr idag, men jag kunde nd inte, som kanske har framkommit, tnka klart. Jag kunde inte tnka klart! * Den natten hade jag svrt att sova, jag tnkte p min lgenhet, p mitt arbete, alla platser dr jag inte var. Jag tnkte p grdagen. Om det inte hade varit fr boken frlaget hade snt mig, den anlnde i ett paket som var fr stort fr att komma genom mitt brevinkast (och som jag fljaktligen fick hmta ut p nrmaste poststation), hade dagens eskapader aldrig blivit av. Fortfarande var jag inte sker p om hndelsefrloppet var ngot positivt, till min frdel, bara att sjlva frfarandet var hgst besynnerligt. P den tiden mottog jag d och d bcker, frfattade en och annan recension och titt som ttt blev ngra av dem publicerade i tidningen. Jag fredrog icke desto mindre de gnger mina texter inte blev utgivna i tryck, pengarna infann sig i alla fall och jag behvde varken skmmas eller

28

st till svars. Min anstllning p redaktionen var inte mer n en halvtidstjnst, men jag skrev nd en del hemifrn. Vid sidan av kritiken plitade jag samman sm obetydliga notiser som f lste, ett antal gnger hade jag ocks ltits gra intervjuer, men det skedde bara vid de tillfllen de sakkunnigaste p redaktionen hade varit s strngt upptagna att jag blev tillfrgad. Skrivandet erbjd inte mycket pengar, men andra sidan var mina materiella ansprk inte srskilt ansenliga. Summorna var tillrckliga fr min verlevnad. Dagen innan hade jag suttit nedsjunken i soffan med ett tomt glas med rtt vin p botten. Inte lngre var jag bedrvad ver att hon hade lmnat mig, jag kunde inte frm tankarna att rra sig mot en s logisk riktning. Nu var det inte lngre hromdagen hon flyttade ut, utan fr mer n en vecka sedan, men jag mdde fortfarande elndigt, jag var snudd p sjlvmordsbengen. Visst hade jag mig sjlv att skylla, apati, sjlvskerhet, allmn ovilja till allting, men droppen som hade ftt bgaren att rinna ver vara inte jag beslt att inte kpa mjlk (fastn den var slut), heller inte att dunsen av min morgontidning vckte henne klockan fyra varje morgon och inte ens de kastade tebladen som landade utanfr soptunnan var att skylla. Jag tittade p boken som lg framfr mig, det mrkrda omslaget med bruna och svarta volanger. Romanen. Fr ngra veckor sedan hade den anlnt, jag hade trott att det var vilken bok som helst, en bedmning i mngden. Det var den roman som gjorde slut p frhllandet. Jag hade knt att det var som att komma hem, att frfattarens ord hrstammade

29

frn ett land jag, utan att veta det, hade frts bort frn. Detta hade kvinnan som lmnade mig ftt veta, liksom allehanda citat och emellant hela kapitel. Recensionen sammanstllde jag i samma veva hon packade ihop sina klder, jag var som frlamad, vad som hnde runtomkring blev betydelselst, allt som rknades var att min del av uppdraget fullbordades. Nr texten var avlmnad var hon borta. S fort jag frstod vad jag hade gjort fll jag till marken, jag lyckades efter ngra timmar n spritskpet och gick drefter frlorad i en alkoholpverkad och mycket eftertraktad dimma. Redaktren hade ringt och undrat var jag var och nr svaret blev s lngt ifrn sansat att hon frstod hur illa dran jag var frskte hon tillrttavisa mig, frm min kropp att resas och mitt sinne att vckas. Det var den enda rst jag hrde den veckan, jag varken gick ut eller ringde ngra bekanta, redaktren var den frste att kontakta mig och efter hennes uppmanande till tillfriskning hade jag dragit ut telefonen ur jacket. Ingen mat kpte jag, jag t nd inte. Inte ens fnstret blev ppnat. Grnsen mellan vaken tid och smn var mycket svrbestmd. I bakgrunden lt jag Franz Liszts pianokonserter spelas om och om (min stora drm p den tiden var att bli konsertpianist, men frmgan motsvarade inte nskan i styrka, dessutom var fingrarna fr kraftiga och taktknslan sllsynt oknslig), sedan Mahler, Rachmaninov och slutligen till och med Schnberg. De dramatiska stegringarna hade upprivande effekt p mig, vilket ocks gllde fr de finstmda partier dr pianot stal all uppmrksamhet. Upplevelsen toppades

30

med rikliga mngder alkohol. Allt jag ville var att gra ner mig s totalt att ett antal av mina minnesstycken utplnades. Till sist hade jag vaknat ur halvsmnen. Jag var nedslagen, frdrvad, men vid medvetande. Mitt behov av att tala med ngon hade aldrig varit strre. Jag fick en pltslig lust var att sl upp telefonboken och ringa upp vartenda nummer jag kunde finna, prata med mnniskorna jag medvetet hade glmt bort och ven med sdana som sjlva ville glmma bort mig, men nr jag reste mig fr att underska registret av vnner (som i rlighetens namn sllan frekom i min vardag som annat n just namn i telefonboken) fastnade blicken p romanen. En kall kre lpte lngs min rygg, vad jag skulle ta mig fr kom att vara uppenbart. S tjusig den var i sin ensamhet. S tyst. Jag var alltjmt berusad, annars hade jag aldrig ftt fr mig att leta reda p frfattaren, se hur hon sg ut, frst vem hon var, jag ville tala om fr henne hur mitt liv hade fallerat nda sedan hon introducerades fr mig. Det r ltt att frestlla sig att det var fr att f en intervju eller ngra kompletterande kommentarer jag gav mig ut, men sanningen var att inget professionellt uppst fanns. Jag ville bara trffa henne.

31

III

32

NOG R DET SANT, SOM Pascal pstod, att alla mnniskors olyckor hrrr ur det enda faktum att hon r ofrmgen att sitta stilla p sitt rum. Han borde ha lagt till att ocks lyckan hrrr ur samma faktum. Men nr jag lmnade hotellrummet bakom mig kunde jag inte begripa vad som var vad, det drja lnge innan jag kom fram till det. Fljande intrffade: Laura sov fortfarande nr jag slog upp gonen. Jag slank ljudlst upp ur sngen, kldde p mig och smg efter att ha ppnat och slutit till drren ner fr trappan fr att inta frukost. Dagens tidning, min tidning, gick att kpa alldeles invid receptionen i en rd och obemannad stlstllning. I den folktomma hotellmatsalen var maten uppdukad, tallrikar stod staplade p hg bredvid bestick, bageri- och mejeriprodukter. Min hunger var obefintlig, och ven om jag hade haft en sdan skulle de flottiga underlggen ha sett till att begrnsa den. Jag satte mig ned vid ett fnster, utomhus var det becksvart, ett tag frskte jag urskilja om Tures bil fortfarande stod parkerad, men det var omjligt att avgra, s jag antog att han nnu inte vaknat. Det avlpte som s att jag brjade lsa. Jag var frsts trtt, tankarna hade varit fr vldsamma, det hade gtt ut ver

33

smnen. Min avsikt var som vanligt att gna igenom sidorna, men i frbifarten hejdades jag. Blicken fstes p portrttfotot lngt nere till hger p frstasidan. Jag blev uppskakad, slets upp frn min lugna lsande hllning. Osker frskte jag finna ngon logisk skrpa bakom upptckten. Jag satte mig ner, lste p nytt. Frstasidans sammanfattande rader ledde mig till kulturredaktrens inledande krnika (dr jag upptckte att mitt eget namn frekom, jag hade hyllat romanen, liksom mina kollegor, tydligen var jag inte ensam om att se det stora i de bokstavskombinationer Sofia Bjrk s omsorgsfullt hade valt ut), den ledde mig i sin tur till sjlva nyheten. Artiklarna var inte enorma, angelgnare freteelser hade blivit ett med vrlden under timmarna jag hade varit frnvarande, men de var samtidigt tillrckligt stora fr att de skulle tillhra de viktiga hndelser som tidningen frn den frlpta dagen hade valt att lyfta fram. Sofia Bjrk var dd. Bokfrlaget som bara dagen drinnan publicerade kvinnans debutroman hade i ett pressmeddelande gtt ut med att frfattaren hastigt hade avlidit, p vilket stt framkom emellertid inte, det var mjligen av underordnad betydelse. Omstndigheterna var allts s olyckliga att bortgngen infll samma dag som verket offentliggjordes. Tidningen, min tidning, hade utifrn den informationen satt samman en knapphndig nekrolog, sagan om kvinnan som inte lngre fanns. Den baserades till strre delar p den text som skrevs redan innan hon hade avlidit, biografin som bifogades till romanen, den jag redan hade mottagit och lst.

34

ven om jag har psttt att jag inte hade ngon kunskap om henne visste jag samtidigt allting, beroende p vad som menas med kunskap. Fr mig frblev hon en frmling. Det r inte min mening att frvirra, hur hon sg ut, vem hon var, vad hon tnkte p, sdant hade fortsatt att vara oklart, fastn jag hade lagt all mjlig fakta som bokfrlaget hade snt mig p minnet. Eftersom hennes bakgrund skilde sig frn den gngse frfattarnormen, om n inte ur ett historiskt perspektiv, hade frlaget naturligtvis tryckt litet mer n vanligt p att jag innan lsningen skulle ha bildat mig en uppfattning om romanen som ngot utomordentligt. S hade inte skett, jag hade mest flinat t det verambitisa frsk att omkullkasta min neutrala hllning, t sdant pverkades jag ej. Nr jag hade lst romanen var min neutrala hllning en del av ngot som tillhrde ngon annan, biografin fick finna sig i att bli genomlst, reciterad, avskriven. Det stod ingenting, men samtidigt allting. Frlt mig n en gng fr min otydlighet, det r inte alls min mening, jag vill bara ppeka att de fakta som snart fljer i texten egentligen inte sade mig ngonting om vem Sofia Bjrk var. Visserligen skapar informationen ett intresse, en nskan efter mer, men vem hon i sanning var avsljades inte. Biografin talar inte om mer n att hon var. Jag hade varit frstummad, frgat mig varfr (efter varje punkt i biografin, flera r av komprimerat liv, hade jag frgat mig varfr? Varfr? Varfr?). Det jag fick lra mig var frtretligt knapphndigt, ytligt, som om informationschefen p frlaget hade ftt lra att kvalitet alltid r att fredra framfr en massa ovidkommande pladder, vilket i och fr sig r helt

35

riktigt, men nu ville jag veta mer. Jag fick det aldrig, vilket i slutndan ledde mig till att frska finna kvinnan, att tala med henne. Artikeln var saklig och kylig. Frfattaren vxte upp i en medelklassfamilj, hon tog studentexamen med fina betyg. Hennes universitetetstid gnades t praktisk filosofi, studier hon tre r senare fullbordade. Drefter inleddes ett nomadliv. Sofia tog anstllning p ett kryssningsfartyg, tjnstgjorde i knappt ett r som allt-i-allo. Nr vrldshaven blev intetsgande gick hon p andra sidan Atlanten i land. Frn stkusten tog Sofia sig fram med tg och for tvrs ver kontinenten. P tget frfattades det frsta utkast till den roman som nu hade utgivits. Dessa texter skulle lngre fram i tiden komma att bearbetas. Nr hon anlnde till vstkusten tog hon ny anstllning, nu som statist i filmer. Hon kom att medverka i ett tiotal produktioner. I samband med detta sttte hon i en biljardhall p den franska poeten Florence Delorme, de fann varandra snabbt och under ngra hektiska hstveckor var de mycket goda vnner. Nsta anhalt blev London, Sofia kunde emellertid inte frsrja sig utan vergick nr pengarna tog slut till att vara hemls. Hon levde en vinter under mycket svra levnadsfrhllanden. Till sist fick hon hjlp och flgs hem till Sverige. I mnader levde Sofia p en sjukhusavdelning. Frst ngra veckor fre dagens datum kunde hon bli vrdad i hemmet. Frn sjukhussngen frdigstllde hon den roman som pbrjades i Amerika, som i tanken byggdes p i England och som i skriven form avslutades i Sverige. Romanen blev utgiven tack vare familjen Bjrks ihrdighet. Till all

36

olycka avled Sofia tidigt samma morgon som debutromanen publicerades. Fortfarande var jag nollstlld. Det brjade sna igen. Ett svagt knarrande hrdes frn trappan. Jag frs. * Hon var ju bara barnet, konstaterade kvinnan nr hon hade lst texten p frstasidan. Synd att behva g bort i s unga r. Jag skakade p huvudet. Det r du, Sofia! gastade jag. Det r du p bilden! Du r inte dd! Du sitter hr! Det har varit du hela tiden! Ja, det finns en viss likhet, erknde hon. Nr upphr en mnniska att vara sig sjlv? I ddsgonblicket? I s fall, nr infaller det? Nr sjlen tagit till flykten kvarstr endast en kropp, men om sjlen flyr i frtid r mnniskan lika dd, kanhnda ersatt med en ny, men i s fall r nd den tidigare mnniskan frsvunnen. Den vilja och karisma som Sofia Bjrk i romanen hade utmrkts av var undanrjd. Kvinnan, som oskert hackade tnder mittemot mig, var uppenbart inte hon som hade frfattat den roman jag hll s hgt. Fastn morgonen var tidig hade jag kommit att frst detta. Det ofrsonliga var ersatt med en plgsam konfliktrdsla, det smrtade att se henne vja fr konflikter, undvika grl. Det hat som terstod var det mot Sofia Bjrk. Jag hade under de senaste veckorna levt i sllskap med Sofias ord och tankar, hennes mrka syn p vrlden var p den tiden ocks min. Det var s mycket jag hade givit upp

37

fr hennes skull, jag missade min andra raka arbetsdag, jag skulle komma att frlora mitt arbete, bara fr att ngot frskrckligt var p vg att hnda. Hon visade tacksamhet genom att hemlighlla sanningen. Hur skulle jag kunna lita p henne? Hur skulle frden kunna fortstta? Nog hade jag fog fr min ilska! Hon spelade ett falskt spel dr min uppgift var att vilseledas. Av vilken anledning? Jag visste inte. Hon ljg fr mig. Visst kunde jag g med p att en mnniska tid om annan knner sig vrldsfrnvnd och olik den hon fredrar att vara. Dremot kunde jag inte begripa hur hon valde att ifra sig en annans person, till och med be mnniskor att tilltala henne med ett annat namn, kort sagt: bli en annan. Laura Montgomery. Naturligtvis med en anglosaxiskt touch, efternamnet var taget efter en amerikansk stad. Jag var uppretad, men fick inte fram ngonting av vad jag ville sga. Hon skulle f se hur frustrerad jag var, se hur allt hade slagits snder och samman, allt som jag hade satt min tillit till, allt jag ville med fortsttningen av vra liv. Inte ens fick jag gldja mig ver att ntligen f trffa Sofia Bjrk. Jag var ensam. Kvinnan stirrade ner i golvet, hon ndrade lge p kroppen som om hon vistades i ett trngt rum, som om hon frskte la sig upp mot taket. Jag gav mig till tls, ville att hon skulle bli samlad nog fr att mina beskyllningar skulle n fram, kanske rent av fr att hon skulle frolmpas. Alldeles fr lnge hade jag varit tillbakadragen och godtagande. Mitt nsta drag skulle vara att resa mig, blicka krigiskt mot henne, jag skulle skrika, hftigt stta

38

tillbaka stolen och kasta tidningen utan att besvra mig om vart den hamnade. Jag skulle resa hem. Men det gjorde jag inte. Det becksvarta jag hade snrjts in i s fort jag vridit mig mot fnstret var borta, ngot mer n en timme av tid hade passerat sedan jag klev upp och nu sg jag pltsligt hotellets omgivning. Solen sken genom molnen, lyste upp det mrka trbord vi satt vid, for sedan strlarna vidare mot golvets trasmattor. Mina gon var inte det minsta krigiska, de var ingenting annat n trtta. Alltjmt var salen kylig, jag vidrrde det element som s nr snuddade mitt ben, det var knappt pslaget. Min kropp blev allt kyligare. Allt r hennes fel, sade kvinnan. Jag frgade naturligtvis om vad som hade hnt, om romanen, vem Sofia Bjrk var (om hon nu inte var kvinnan jag talade med). Hon visste inte. Jag var sker p att hon ljg och stod p mig, hotade att lmna henne, att avslja vad hon hade gjort, jag skulle tala med tidningar, vissa skulle lgga upp stora summor fr att f vara frst med nyheten om frfattaren som tog livet av sig utan att d. De skulle frst saken som s att hon fingerade sjlvmordet fr att uppmrksamma romanen och inte, som kvinnan sjlv menade, fr att uppmrksamma att romanen inte var hennes. Hennes gon blev vettskrmda. Hon berttade motvilligt. Vad hon sade var i stort sett vad jag nyss hade lst i tidningen. Kvinnan framstllde Sofia som om hon vore en vn, en slkting, en nrstende, men p samma gng som ngon hon bestmt hade tagit avstnd ifrn. Hon lade i alla fall till enskildheter som jag inte knde till, ngot om hur

39

resorna hade utfrts, en del om Sofias nedstmdhet och barndom, ngra ord om hennes tankar om framtiden. Hon frklarade att Sofia blickade bakt i tiden med ljusa gon och framt med svarta. Fr mig r frhllandet rakt motsatt, sade kvinnan, hela livet vntar framfr mig. Hela ditt liv r bakom dig! Tystnad. Hon blev uppretad, men frskte dlja irritationen. Jag frstod varfr hon reagerade som hon gjorde. Som ni skert har insett var min avsikt vid det hr laget att terskapa Sofia Bjrk. Det kan uppfattas som underligt att det var allt jag efterstrvade, att jag var till den grad s egoistisk att jag inte lade ngon vikt vid att den kvinna jag ville blsa nytt liv i hade varit s nedstmd att hon blivit en annan, att det hade varit hennes sista utvg. Hon ville inte tillbaka. Samtidigt kvarstod ett faktum som inte kunde sidosttas: hon hade sjlv skt upp mig. Nu ville jag tala med henne. Visst var mitt motiv strikt sjlvcentrerat, det hller jag fast vid n idag, men likvl frsvarar jag det. Allt r hennes fel, sade hon igen. Felet ligger hos Sofia. Det r drfr hon inte lngre finns. Hon var mycket bedrvad, frstr du, var i ett frmmande land och ville frgra vrldens ledare. Krafterna var fr f, hon blev hemls, lycklig, sjuk. Nu frminskar du din arbetsinsats, sade jag frvirrat, som det verkade fr att frsvara Sofia, samma kvinna som jag allts trodde mig tala med, jag var mycket frvirrad. Boken var mer n en bok, tillade jag. Sorgligt bara att hon dog p kuppen, konstaterade kvinnan kyligt. Hon var nd ett misslyckande, fortsatte

40

hon i samma ton, vi har ingenting gemensamt. Vad r det egentligen fr mrk sjl som vandrar runt med sdana tankar? Fanns det ngot hon tyckte om? Vad tycker du nu? Hon gjorde rtt. Det var ett beslut alla parter tjnade p. Jag frgade vad du tyckte. Jag tycker ingenting. Vad tycker du om boken? Den r skandals. Jag skakade p huvudet, bjde det nedt och pressade mig att hlla behrskningen intakt. Kvinnan sg road ut, som hon vore en hund och inte frstod uppriktigheten i mina anklagelser, som om vi lekte. Hon blddrade i tidningen, hon hade ltit den ligga olst, och stannade vid redaktrens krnika, den om Sofia Bjrks bortgng. Hon lste hgt: Bjrks nya roman har lovprisats av en nstintill samstmmig kritikerkr. Vr egen Manfred Skarpe ansg hennes medborgerliga patetik hja frfattarskapet till nya niver: Bjrks roman r en storartad parad av ingende samhllskritik skickligt innesluten sknlitteraturens form. Lngsamt och frfinat demaskeras idealismen, hon frevisar i utbyte ett konkret brddjup av sjlvcentrering och fiendskap. Boken blev Sofia Bjrks avskedsbrev och ett vrdnadsvrt avslut p en karrir som s nr aldrig inleddes. Nu frstr jag, sade hon lttat. Du var frtjust i hennes bok. Det r drfr du r upprrd. Jag lskade din bok, svarade jag. Vi satt tysta igen.

41

Varfr tror de att du r dd? undrade jag. Skrev du inte ett brev till din bror? Tystnad. Det gick upp fr mig. Skrev du ett sjlvmordsbrev? frgade jag. Tystnad. * Jag stirrade henne lnge i gonen, frskte frst om det var ett skmt, en allomfattande konspiration eller om jag drmde. Min besvikelse var enorm. Att tala med henne, frfattaren till romanen, var inte lngre ngot sjlvndaml. Hon var dd. Nr det gick upp fr mig brjade jag fr frsta gngen p ratal att grta, min sjlvkontroll var p avvgar. Med trjrmen gjorde jag ett frsk att hindra trarna frn att synas. Kvinnan mittemot log medlidsamt, hon stllde sig rentutav vid min sida, omfamnade mig. Mitt ursinne riktades omedelbart mot henne, alla grsligheter, all vnda, allt jag gruvade ver blev nu hennes fel, hon kunde inte ens trsta efter konstens regler, inte ens ltsas ordentligt. Hon brydde sig inte om mig, inte p riktigt. Likt ett skadeskjutet djur igngsatte min kropp ett okontrollerat skakande, jag darrade av kld, jag darrade av chocken det innebar att p allvar frst. Ordet ensamvarg fick dubbel mening, mina tankar var grumliga, men instikterna distinkta. Jag slet mig loss ur famntaget. P ngot vis lyckades jag rulta ut till receptionen, den var bemannad, tanten med korkskruvslockarna rkte en cigarett och frde p

42

samma gng ett samtal i telefonen. Jag fattade tag i telefonluren. Hon sade ingenting, frundrat betraktade hon mig, drnst slckte hon cigaretten. Nr kopplingstonen ljd ringde jag till redaktionschefen. Med viss mda stadkom jag rtt kombination av siffror. S fort jag hrde hennes rst hrdes hulkade jag ur mig: Sofia Bjrk! Hall? Vem r det? svarade rsten konfunderat. Hon r dd! skrek jag gnyende. Vem r det som ringer? Hon lt alltfr vetgirig. Jag kunde inte avisera jordens undergng nr samtalspartnerns tonfall var s pass muntert. Dessutom tog mitt hulkande sdana proportioner att jag ven om jag ville det rent praktiskt inte kunde hlla igng samtalet, de frstod mig nd inte, ingen frstod mig, jag var inte vrd att frsts. Jag lade p luren. Vilken underlig sak att hnda en liten pojke, skrev den amerikanske poeten George Opren nr han blickade tillbaka p sitt liv. Alldeles s var det! I vissa avseenden hade inget utom min omgivning frndrats, jag var frvissad om att allt var menat att best. nd stod jag hr. Vad hade jag gjort med pojken? Jag insg p en gng hur frspillt mitt liv var, hur litet jag hade stadkommit, hur f som bekymrade sig om mig. Vad hindrade mig frn att d? Vad hindrade mig frn att bli bortglmd? Ingenting. Ingen skulle st i min vg. Jag stirrade p telefonluren. Fr en stund upphrde tiden att rra sig, jag inbillades att jag inte kom ihg ngot av vad som hade hnt, att jag av ngon anledning och i vuxet format hade framftts med handen ver en telefonlur.

43

Tanten i receptionen hrde varsamt (hon kunde frsts inte undg att se att jag var mitt i, eller till och med i begynnelsen av, ett sammanbrott) efter om jag hade pratat klart. Jag vaknade upp och nickade. Samtalet med redaktionschefen skulle jag f ta itu med nr jag kom hem. Om jag hade ngot. Trapporna dundrade, Ture Hedman hade precis stigit upp och hans steg var kraftfulla, andningen var anstrngd. I hans verklighet frekom inga andra omstndigheter n den att han hade brttom. Det var en frtrstansfull tanke (men samtidigt frnsttande) att vrlden fr de andra var ofrndrad, att solen hade stigit upp (idag hade den till och med klarat av att besegra det alltid s tunga molntcket) och att klderna lg placerade p exakt den plats dr de kvllen innan hade vikits ihop. Ture var p vg ut genom ytterdrren nr han i frbifarten frgade om vi hade fr avsikt att ka med honom, i s fall fick vi raska p, han kte nu och inte senare. Jag bjde huvudet till ngra nervsa nickningar och rusade likt ett oskert barn efter honom, som om han vore en skenande frlder som i det kusligaste av scenarier var bengen att lmna mig ensam i varuhuset. Ture var frargad, vilket uttrycktes p hans stt att manvrera fordonet, han krde snabbt och ryckigt, gasade hrt och bromsade av den anledningen ofta tvrt in. Han var fylld av sig sjlv. Jag fick veta att han var utsvulten, att han hade frsovit sig, att alla andra mnniskor var drar. I slutndan av varje diskussion kom han fram till att resten av mnskligheten lmnade honom mycket att nska, krringen p hotellet (som inte hade fungerat som den vckar-

44

klocka hon hade blivit instruerad till att vara), bilister (som rattade sig fr nra mittstrecket), bilfabrikrer (som tillt vxelspaken att trilskas), vdrets makter (som lt solen blnda honom), bensinbolagen (som hade hjt bensinpriset), arabvrlden (som pressade upp oljepriset), alla var de drar. Frst efter ngra minuters krning undrade han varfr inte den dr donnan var med i bilen. Jag svarade inte. Han upptckte att mina gon var frgrtna, att de rnnor dr trarna hade strmmat var markerade, knsliga, strva. Vi kan lika grna montera ett tak ver hela vrlden, sade jag pltsligt, s vi kommer ifrn synen av sanning varje gng vi av misstag hjer blicken. Dden har vi ju redan tagit itu med, den ser vi som tur r sllan. Och vet du varfr? Jo, fr att de som hemsks av den opassligheten r ngon annanstans, tryggt frvarade, lngt ifrn oss. Jag rt: Men inte idag! Inte idag. Ture var sammanbiten. Om det r vad du vill gra s r det vad du ska gra, sade han. Jag tror att det var fr att besvara det jag egentligen tnkte p, fr drefter tystnade han, flinade lite, skrockade ngot om krleksaffrer och tryckte igng bilstereon. Radion spelade Frdric Chopin (hans fjrde preludium, skyndar vi oss att tillgga, opus tjugotta). Mitt i all nd kunde jag inte undvika att brista i skratt. S stmningsfylld och tungsint Ture Hedmans bil blev. Musiken fick mina tankarna att flyta in i varandra. Paris. Jag var framme vid mlet. En tankspridd och paranoid August Strindberg. Jag fick lsa snuttar ur Inferno. Sedan flt jag vidare till Infernopartierna i Lars Gustafssons Tennisspe-

45

larna, som just hade kommit ut. Vad var det nu Abel hade sagt? Ngot om att inte grubbla ver en boll som gtt ut, att det inte finns ngon annan boll n den som r framfr en. Carpe Diem-trams, tnkte jag sedan. Jag daltade med mig sjlv! Ture hade rtt, jag, som del i resten av vrlden, var inte mer n en dre. I samma gonblick fick vi sladd p bilen, kom ver i fel krflt, en lastbil rusade blint ivg mot oss. Motorer vrlade, sedan ett isande skri. Allt skedde i ultrarapid. Tures gon gapade i fasa. Lastbilen accelererade. Mitt liv passerade revy, rda baskrar p is, min frlorade hund, en marngvit keps, frldrarnas hus, s sorgls jag var nr jag fyllde nio r, Laura, jag sg enskildheter, utvalda detaljer frn det som hade varit. Den tiondels sekund som passerade var den mest utdragna i mitt liv den var mitt liv. Bilen var stillastende. Ingenting hade hnt. Ture undrade hur jag mdde, anstrngde sig fr att jag skulle frst att det inte var ngon fara, att det inte ngon gng hade varit det. Fr det jag hade uppfattat som en hg hastighet var i sjlva verket inte var mer n femtio kilometer i timmen och att den lastbil som ville rka i kollision med oss aldrig var nra. Jag sg den nu komma krande hundra meter ifrn oss, den hade inte ens stannat in. Ture menade att det hr var ngot som ofta hnde i detta vglag, han hade haft full kontroll. Orden hade liten betydelse fr min uppfattning om saken, jag frstod verkligheten s som jag hade behov av att frst den. Vetskapen om alltings frgnglighet fick mig att beordra mannen att vnda om.

46

Nr jag kom hem var jag i ett rus av livsgldje. Jag kallade henne Laura. Ture hade satt av s fort jag hade klivit ur bilen, s idag var inte lngre dagen fr vr resa vidare, men imorgon skulle vi fortstta frden till Paris, g p Louvren och se impressionisternas verk, otydliga nckrosor, lyssna p Debussy (fastn jag i vanliga fall tycker att han r ngot fr populr) (jag skulle lta henne lyssna utan att anmrka p detta) och Charpentier. Vi skulle dricka dyra viner skapade av vltrampade druvor, spela tennis p finkornigt grus. Jag hade inte utvat sporten p ratal, men nu fanns det ingenting jag hellre ville ta mig fr n att spela tennis med Laura. Hela vra liv var framfr oss. * terkomsten kom i frlngningen att ge plats t en tid av djupt vlbehag. Dromomanin upphrde inte. Vi promenerade in till byn. Laura kallade mig raring. Ingen mnniska p den hr sidan sekelskiftet anvnder det ordet. ven nr hon sade det var det ett ord f tog i ansprk, kanhnda att det frekom i utlndska filmer, men d fredrogs darling, vilket fr vrigt var ett annat ord hon nu grna nyttjade fr att beskriva mig. Nog var vi bekymmersfria. Snn glimmade mot oss, solljuset hettade s mycket att jag djrvt tog av mig rocken. Solen gick i moln och jag satte p mig den igen. Timmarna som fljde var obeskrivligt uttriktade. Ju nrmare byn vi kom, desto fler mnniskor sttte vi ihop med, och de hlsade p oss, antog att vi var bekanta, fr

47

lngs

byvgarna

vandrade

ingen

utom

den

fasta

ortsbefolkningen, och den var inte stor. Om ngon mot frmodan nd inte gick att identifiera fick de helt enkelt utg frn att vi var utflyttade bybor som efter omvgarna till ngon annan plats som inte var hr hade tervnt hem. Under alla frhllanden hrde vi hemma i bygden, vilket var syftet med proceduren, hlsningen var ett stt att faststlla den andres tillhrighet. Detta ledde till att vi vid ett par tillfllen kom i samsprk med de vi mtte. Om det var ventyret som orsakade mitt avvikande beteende lter jag vara osagt, fr strngt taget tror jag att det faktiska sklet till min gldje var att jag hade blivit frlskad. Nrmare bestmt hade det slagit mig att byborna tog fr givet att jag och Laura utgjorde ett par (att vi inte med ndvndighet knde krlek fr varandra) (men att vi intalade oss sjlva att det var vad vi gjorde). Tanken roade mig, denna charad hade jag inget emot att fortstta leka. Byn bestod av en gata och p varje sida om den ett led av fastigheter. Husen var av olika varianter, msom tegel, msom tr, vissa hade konstruerats fr en by p uppgng och vissa fr en p nedgng. Ett tiotal av dessa gjorde plats fr butiker. Ett litet antal bilar stod uppstllda vid gatans sidor. Mnniskorna var i det nrmaste lika f, de som planlst lunkade lngs gatan var en kraftls samling. Ngra skolflickor hll oss under uppsikt frn bakom en husknut, vi var frmlingar i byn, ngot annat inbillade jag mig aldrig. Tillsammans utrttade jag och Laura ett antal angelgna sysslor, frsg oss med proviant, underskte

48

tgtider (s vi dagen efter inte skulle riskera att frhala resan n mer), vi klev in i s gott som alla butiker, hos blomsterhandlaren kpte jag en mindre bukett snvita och purpurfrgade blommor till henne, blomster att binda kring handleden (av rent praktiska skl). Jag band ocks blomstret kring hennes handled. Raring, sade hon uppriktigt, du vet hur du ska uppvakta en kvinna. Hon fattade drefter tag i min hand, varvid jag vertygades om min krlek. Jag lskar henne, tnkte jag. Jag lskar den kvinnan! Det var en underlig transformering jag var en del av, och n idag uppfattar jag mitt humrs svngningar som ganska lustiga. Jag sitter hr djupt nedsjunken i min skrivstol (med en uppriven dyna vars reperation skulle betinga ett pris som vertrffar mbelns vrde), kliar mig p halsen och skakar frlget p huvudet. Men jag kan inte gra annat n att skriva ner historien som den var. Fr ven om saklget tycks mrkligt fr oss idag r det ingenting mot hur jag uppfattade det hela nr allt tilldrog sig. Knslorna hade allts vnt raskt om, frn srjande till svrmisk p ngra timmar, och jag gav dem tillstnd att ta ett grepp om mig. Utan vidare var hennes krlek det enda jag eftertraktade. Jag kan frst varfr hon fngade in mig som hon gjorde. Fr hon var tilltalande, bde till utseende och tal, oemotstndligt intellektuell ven nr hon inte hette Sofia Bjrk. Efter att ha lst vad jag har skrivit frstr ni att hon var fordig, men det som lmnade hennes lppar var mycket verlagt, som om hon hade filtrerat orden, valt ut dem med njutbarast form, frdelat i hgar, utsett den prydligaste och drefter sknkt den till mig. Emellant

49

lade hon till engelska uttryck nr hon talade, som lovely och disaster. Frutom detta var hon ntligen s lycklig som hon hade varit nr vi p stranden dagen innan pendlade genom luften med gungorna. Nr jag hade bundit fast blommorna kring hennes handled klappade hon min kind och skrattade: Kra vnnen, du r s st. Vi gick vidare. En diskret skylt (mrkrd text i Bodoni mot vit bakgrund) i markhjd ledde oss vidare in p en sidogata. Vi trippade ner fr ngra trappsteg, hamnade p kllarplanet och slog frsiktigt upp den mrkbruna drr som stod i vgen fr oss. Lokalen var rektangulr, mycket djup, rummen fljde varandra. Hr lagrades nejdens reserv av tavlor, de gjordes sllskap av inte srskilt dyrbart porslin och tekniska pinaler s som fullt funktionerande symaskiner. Allt lg i en rra. Laura rrde om i kartonger med stickade koftor, John Bauer-affischer, vykort och textilier. Efter det blddrade hon sig igenom en lr fylld av LP-skivor med artister ingen ens hyste en sikt om, vid sidan av henne lg samlingar med strumpbyxor och sparkdrkter. Lokalen inhyste i stort sett allt jag inte efterstrvade att ga. Den var smutsig och ingrodd, tapeternas mnster ndrade ideligen karaktr, skarvarna var vrdslst verlappade. Var de ens tapeter? Atmosfren var rkig, mina egna kldesplagg hade till lukten brjat pminna om de som lg p golvet ( andra sidan var det just ett rum som dessa som utgjorde mitt nuvarande hem p hotellet, kvalmigt och feltapetserat). Hr fanns allt och inget p samma gng och

50

p alla hll och kanter. I ett av de inre rummen kostade alla plagg tio kronor, en del dinglade p galgar, men i vrigt lg allt i hgar eller i svarta sopsckar. Laura intresserade sig fr barnklderna, frgade antydande vad fr typ av utstyrsel jag skulle kl mina egna barn i, om jag (eller vi, tnkte jag) fick ngra. Hon sade det skmtsamt, men jag frstod bttre. Hon hll upp en kortrmad trja med trycket etthundrasju. Hon stelnade till. Det tog inte mnga minuter frrn jag ledsnade och landade bredvid trave efter trave med bcker, ivrigt skande efter ett verk jag inte hade lst, och hellre n det: ngot jag inte hade lst som p allvar kunde ge mig en rejl lsupplevelse (senast var nu lnge sedan). Jag fastnade fr en tillpressad och apelsinfrgad version av Alexander Solsjenitsyns Cancerkliniken (den frre garen hade frmodligen ltit lgga boken underst i en tung stapel) (ryggen var till fljd av detta sned), gnade igenom de frsta sidorna, de dr romanens frgrundsgestalt fr kunskap om att knlen han br p r en cancersvulst, att han r dende. Jag frgade expediten, tillika butiksgaren, en behaglig och rosenkindad dam, hur mycket jag ndvndigtvis skulle lgga ut fr att gra boken till min. Efter ptryckning (jag tog fram rtt summa i mynt ur rockfickan) lyckades jag halvera priset. Och jag var belten. D brjade den rosenkindade damen att skrika. Jag miste taget om boken. Kort eftert log hon med hela ansiktet. Frstr du, jag hrde dem! sade hon euforiskt och flaxade med hnderna mot taket. Ja, jag hrde dem, nu kan jag sova lugnt i fortstt-

51

ningen. Nej, det kanske jag inte kan. , lskade sm barn, tack. Det visade sig att den familj som hade sitt hem p markplanet, ovanfr damens butik, nyligen hade ftt tvillingar. Hon hade varit mycket glad fr deras skull, fram till hon upptckte att barnen aldrig gjorde vsen av sig. De skrek inte. Hon hade oroat sig i flera veckor. Var det ngot fel? P vilket stt kunde hon hjlpa? Nu hade hon allts hrt dem, aldrig hade en barns sorgsna grt gjort henne s tacksam. Hon var lugn igen. Jag skrattade lgmlt, lyfte upp boken frn golvet. Jag tittade bort mot Laura. Uppenbarligen satt hon kvar bland barnklderna. Hon stirrade tomt framfr sig. Inte igen, tnkte jag, vad r det nu fr fel? Och ven jag blev fr en stund frstenad och glmde allt om tvillingarna. nnu en gng lt jag knslorna vnda tillbaka. Jag bestmde att hennes humr inte skulle f utva samma inflytande p mig som jag tidigare hade tilltit. Ett agerande frn min sida var allts ndvndigt. En pltslig ingivelse fick mig att g fram till Laura, dra min hand genom hennes hr och ge henne en kyss. Upptrdandet satte skrck i mig. Det var fullkomligt oplanerat, jag hade inte ens ltit reflektera ver att jag ville kyssa henne. Frbryllat sg hon p mig. Efter ngra sekunder kysstes vi p nytt. * Visst r det sant att det fr den som knde tecknen var ltt att tyda hur framtiden skulle gestalta sig. Vi gick till ett caf. Laura stirrade p en snflinga i flera minuter, den

52

kanade ner utan brdska, tinade, gick ihop med andra snflingor, stod stilla, fll hftigt ner mot fnsterbrdet. Det brjade sna, det blev otnkbart att hlla flingorna under uppsikt. Hon vnde blicken. Stirrade ner i kaffekoppen. Vevade med skeden. Kaffet var svart. Jag rckte henne sockersklen. Hon vevade med skeden. Utan min medverkan ndde hon mjlken. I ver en halv minut granskade hon den virvel som uppstod nr frgerna rkade i kollision. Hon vevade med skeden. Snandet bedarrade, hon vnde upp blicken, lste fast vaksamheten vid ett srskilt snkorn. Kaffet var onekligen uppblandat. Till sist tittade hon p mig: Tror du att jag r vansinnig? Jag skakade p huvudet. Hon tittade ner i kaffekoppen och vevade med skeden. Hon tittade upp: Etthundrasju. Frlt. Jo. Det r bara en sifferkombination, sger du? Ja, frsts. Frlt. Nej. Igen. verallt. Frlt. Hon tittade ut. Tillsammans sg vi en man som skrapade en bilruta fri frn is. Jag frstr att det lter mrkvrdigt, fortsatte hon i sttar, men orsaken till det r frstelig, frstr du. Jag ville tala med dig, s jag gick ut till receptionen, men du var inte kvar, vad skulle jag gra? Och s sade kvinnan att samtalet var mitt. Hon rckte mig luren. Vad tror du rsten sger? Jo. Har jag kommit till etthundrasju? Alltid etthundrasju, tnker jag nu, alltid etthundrasju. Etthundrasju r lagen om det outgrundliga. Vad? hade jag frgat rsten. Vad menar du? Mannen i telefonluren sade: Hur som helst. Du fr tala med henne, hon bad mig att inte ringa, men du begriper att det r orimligt att inte agera nr ens hustru inte vgar kliva upp ur sngen. Jag frgade: Vad r det du vill att jag ska

53

sga? Han sade stressat: Du ska frvissa henne om att hon inte ska d! nda sedan du lt henne avlida i din berttelse har hon varit s hr. Och jag frgade frsts vad han talade om, och han svarar: Ja, s frfrligt r det, hon tog mycket illa vid sig. Vad r det fr ett stt egentligen, att ta kol p en slkting, nska henne ur livet? Jag visste inte vad han talade om, jag frgade om jag hade uppfattat saken riktigt, om jag skulle resonera med henne fr att hon dog i en berttelse. Han sade att berttelsen var min! Jag har inte skrivit ngon bok, sade jag. Och jag var vertygad om att det var sant som jag sade. Krngla inte, svarade han, du har aldrig gtt bort, du kan inte vara insatt i hur det knns, och ska vi dma av hennes uppfrande r det inte srskilt angenmt. S jag frgade: Ska jag tala med kvinnan om en hennes dd i en bok jag inte har skrivit? Han svarade: Du ska upplysa henne om att du inte menade det du skrev, att hon inte alls ska sluta leva, tminstone inte nu. Manfred, du inser nu som jag att pstendena r befngda. S jag frgar vem mannen r och varfr han ringer. Sluta upp med tramset nu, sger han bara, och tala med henne, hon kommer hr, lmna inte luren. Jag lade p. Kvinnan i receptionen satt inte kvar. Ngra minuter senare kom du tillbaka. Du lskar mig? frgade hon nu. Visst gr du? Du tror inte att jag r vansinnig? Jag lskar dig. Inte ljg jag. Jag lskade henne p allvar, men att diskutera samtalet kndes utsiktslst. Om jag hade utvecklat mina tankar om en existentiell logik i den

54

inbillade konversationen hade hon aldrig slutat veva med skeden, hon hade stirrat tomt framfr sig i evighet. Hon var tvungen att lugnas. Jag frstod att sjlvmordet hade befriat henne, att det p ngot vis gav std t hennes tankar om verkligheten, att det slutligen bekrftade att hon inte kunde omskapa, att svaren inte ville bli funna. Jag sg underkastelsen som vad som slt cirkeln. Jorden roterade utan hennes medverkan, livet gick vidare och hgkomsten av den avlidne Sofia Bjrk skulle snart tona ut. Nya mnniskor tog hennes plats. Jag frstod varfr Sofia var rdd, jag frstod varfr Laura var det. Du som lser frgar kanske hur du ska bra dig t fr att som jag begripa, godta, ta lugnt p vad som frsiggr? Upprepa d min historia genom att rtta dig efter mina fotspr. Du ska i unga r bli snd till en internatskola, f hra hur begvad du r, du ska lsa de inflytelserika bckerna och studera flitigt. Dina frldrar ska med ptryckningar i form av verdrivet berm leda dig in i sknlitteraturen, de ska vara goda vnner med de mn som i framtiden kommer att ga den tidning du nskar arbeta fr. Rtt vad det r har kvinnan i ditt liv efterlmnat dig ett hem utan barn. Du har emellertid ett s pass rikt ordfrrd att du praktiskt taget frmr intala dig sjlv om att du frstr dig p situationen, att du r en sdan mnniska som har kunskap om saker och ting, en som bringar ordning i kaos. Med ett sdant frstnd r det mjligt att likgiltigt frst sig p, tingen blir matematiska, dr ett bestmt beteende leder till ett annat, som r minst lika faststllt. I realiteten visste jag frsts inget om livet,

55

ngot som frr i tiden hade gtt att skyla ver med hjlp av skolade termer och djupsinta referenser, mnniskorna hade svl levt som tnkt t mig. Och det var av den orsaken jag pinades. Jag var osker om jag kunde hantera Laura. Nog stmde det att jag lskade henne, men jag tvivlade p om jag var mannen att assistera. Skulle jag ngonsin kunna jmstllas henne, var mitt sinne tillrckligt fr att hantera de tilltrasslade funderingar hon bar p? Tog jag ens uppdraget p allvar? Laura blev frtjust av att hra om min krlek, med kaffeskeden gestikulerade hon i luften, hret bljade nr hon talade, minspelet tydde p vlbefinnande. Allt var uttnkt, menade hon, vi hll av varandra och d fanns inget att oroa sig fr. Vi skulle gifta oss i Paris. Och alldeles som i sagan skulle vi alltid vara lyckliga. Hon skildrade allt fragmentariskt, som hmtat ur en film eller en fantasi. Jag blev nd frundrad av detaljrikedomen i det jag fick hra. Kvllen fr brllopet skulle inledas i de trnga grnderna bakom Place Pigalle. Fastn giftermlet var tnkt att utfras utan frberedelser visste hon hur det skulle g till. Vid ett fallfrdigt hus vntar jag medan hon gr efter vr prst, en halt man hon knner sedan tidigare, vars ena fot skjts av i kriget, lderstigen, paltor till klder, saknar bde hatt och skor. Ett kors hnger runt mannens hals. Efter honom gr vi, den halte mannen leder oss upp fr trapporna mot Sacr Coeur. P toppen blickar vi ut ver kvllsljusets Paris. Drefter inleds akten, den halte mannen svnger korset framfr oss, mumlar orden r var lagd att mumla. Vi

56

svarar ja. Till middag vntar lksoppa, brd, champagne, restaurangen ligger i nrheten Place Clichy. Avslutningsvis beger vi oss till en liten takterass p rue Berthe och betraktar ett insomnat Paris. Laura lade skeden t sidan. Hennes hnder var frigjorda, de kom nrmare mina, de sammanfrdes och hon log. Vi talade en god stund om vad vi skulle gna oss t nr vi kom fram till Paris. Jag ville spela tennis. S lnge jag fick spela tennis med henne var jag njd. P ngra timmar hade vrt frhllande utvecklats frn att inte existera till att fr evigt best. Det var inte (som det lter) ogenomtnkt, Laura hade utan vidare bestmt sig fr att jag var den hon ville leva med. ven jag var uppspelt, tro inget annat, och jag hade ingenting emot att binda upp mig vid henne. Om det inte vore fr att situationen som sdan var s frunderlig (att jag uppenbarligen inte var frmgen att hantera henne) skulle jag ha ropat av gldje. Jag reste mig fr att be om pfyllning. Visslandes p Chopins tjugottonde preludium lt jag fylla min kaffekopp. Sluta upp, tnkte jag. Visslandet hrde ocks upp, men i tankarna spelade pianisten nu som frr. Jag betalade. Med handen berrde jag ltt flickan i kassan. Hon blev blossande rd och snkte huvudet. * Vi begav oss tillbaka till hotellet innan det brjade skymma. Det brjade det snart. Sedan blev det kvll, inte

57

s snart att mrkret betydde att det var kvll (mrkret betydde snarare tidig eftermiddag). Det var som sagt vinter, och det var som sagt mrkt. Nu var det kvll, och den var nrmare natt n eftermiddag och Laura var frsnkt i smn. En lampa var tnd vid sidan av min sng. Ur hennes tygkasse hade jag nr vi kom hem funnit Sofia Bjrks bok. Till en brjan ansg jag frsts att det vore utomordentligt oanstndigt av mig att mot hennes vilja lsa den p nytt, men eftersom mitt val stod mellan en nstan orrd (men lderstigen) bibel (som lg i en lda invid sngen), Cancerkliniken (som var groteskt omfngsrik) och romanen och jag just denna kvll ansg en sknlitterr lsning lmpligare (men helst en vlbekant sdan) (en som en man med trtt huvud kan skumma igenom ngra sidor utan att de mste lsas om) blev valet enkelt. Omstndigheterna runt om kring hade varit lika vimsiga som vid alla andra tillfllen jag hade varit Lauras fljeslagare. Hon hade varit utmattad och ville inte knnas vid Sofia. Jag hade fortsatt att tala om romanen och det frgngna, men det var sannerligen inte lmpligt, bara mnen rrande frden till Paris (och dess oerhrda spontanitet) var vrda att ta upp till diskussion. Hon hade varit melankolisk i ngra timmar (ven om det var ptagligt att hon anstrngde sig fr att jag inte skulle lgga mrke till det). Som hennes stadigvarande sllskap bestod uppdraget i att knna till hennes karaktr och de tillhrande svngningarna. Inte skulle jag bli trumpen av den ffnga anledning att det var vad hon var, d skulle jag vara medknnande och hjlpsam. Jag gjorde vad jag kunde. Jag omfamnade

58

henne. Och jag kysste henne. Mer n s kunde jag inte begra av mitt engagemang, och hon tycktes inte ha ngonting emot att jag rent fysiskt nrmade mig henne. Vi sov nd i tskilda sngar. Jag lg som bekant och lste ur Sofia Bjrks bok. Frst de inledande bevingade orden, en gng uttalade av Alexis de Tocqueville: Hrskaren sger inte lngre: Tnk som jag, annars r du ddens! Han sger i stllet: Du r fri att inte tnka som jag; ditt liv, din egendom, allt fr du behlla. Men frn och med den dagen r du en frmling bland oss. Redan hr, konstaterade jag dmpades en gspning, klarlgger hon det ofattbara. Sofia var en frmling bland oss. Hon tnkte inte som vi. Jag anstormades av konstateranden, mycket vis var jag. Jag har redan gjort tydligt hur jag gick till vga fr att bli s klok och sympatisk (och om du underligt nog har frlorat detta ur minnet (det br i s fall vara frgan om en korttidsminnesfrlust, eftersom dessa upplysningar frmedlades nyligen, eller s har du helt enkelt slppt ifrn dig boken och i denna stund brjat just hr i hopp om att denna sida ska frklara det du vid det hr laget borde ha varit insatt i, vilket du s hr i efterhand har kommit underfund med var ett tmligen obekvmt val) ber jag dig att blddra bakt ngra sidor fr att dr f anvisningar om hur detta utfrs, eller frlnger du helt sonika

59

lsningen och kommer i kontakt med mitt dagsaktuella utltande). Nvl. Vissa av mina konstateranden var i sin ordning, de gick att knyta upp med mitt matematiska psyke, andra var givetvis frfrligt oskuldsfulla. Bland annat utgick jag frn att Sofia Bjrk bar p frfattardrmmar. Sanningen var att hon ingenting ville veta om litteratur och konst. Hela hennes intresse lg i att omstrta solsystemet! Jag lste vidare, log igenknnande. Och ter tog jag del av hennes skildring av den stackars mannen som tvingades ljuga fr att bli tagen p allvar, fr att omgivningen skulle acceptera honom som mnniska, och jag log, och jag log, ja, det var vad jag gjorde, tnkte p den stackars mannen och log medlidande, inte hade han det ltt inte, o nej, inte hade han det ltt, blev tvungen att leva i en lgn. Men jag log fr att mannen var jag! Jag log fr att hon skrev om mig, om mannen som slutade tro p rrelse! Hela det moderna samhllet vilar p grundsatsen att mnniskan aldrig fr bli njd. Nr han upphr sitt strvande slutar hon hlla av nationens centrala vrden. En belten mnniska har kommit till insikt om att praktiskt taget all strvan r gagnls, produkterna slutar aldrig frdlas, det finns alltid en position som innebr hgre status och ett fordon som kan fra honom hastigare fram. S fort han gjort sig bekant med tanken (jag r tillfredsstlld) (och behver inte mer n detta) kommer han f anpassningsbesvr. Den beltne mnniskan var jag. Beltenheten till trots jag var inte lycklig. Jag vnde blicken, lade boken t sidan. Laura sov.

60

Jag fick svrt att andas. Hastiga minnesbilder rusade genom mitt medvetande. Jag andades p nytt. Och jag frstod. Jag frstod! ntligen hade knuten lsts upp. Min ringa livserfarenhet hade fr en gngs skull varit behjlplig. Jag kom nmligen att tnka p en hndelse som gde rum nr jag fortfarande, tminstone till anatomin, var en liten pojke (att pst att srskilt mycket har hnt med mitt mentalitet) (i alla fall nr det gller framtskridande) (r fr dristigt). Det var sommaren innan jag brjade skolan, likvl kunde jag svl uttala som skriva ett antal engelska ord och jag knde till att Nederlnderna hade tv huvudstder. Som du vet var jag ett talangfullt barn, det frskrades regelbundet, s pass ofta att jag visste att det inte var annat n en av vrldens grundprinciper. I bilen p vg till min morbror gjorde min mor tydligt fr mig att han var moloken, just s sade hon, min morbror var moloken och det var sklet fr vr resa. Vi skulle komma fr att trffa honom, gaska upp, utfra sommarens aktiviteter och helst f honom glad igen. Jag hrde efter om orsaken till att han var ledsen, men fick inget svar. Min mor klappade mig p huvudet (jag visste att jag borde ha varit stolt) (en klapp innebar att jag hade gjort ngot rtt) (men denna gng kndes den inte uppriktig), knppte den versta knappen p min skjorta (jag var under alla omstndigheter finkldd nr jag skulle mta slktingar) och instruerade mig att inte ngonsin, i morbrorns nrvaro, yppa ngra ord om min moster.

61

Sommardagarna var skna, vi fick uppehlla oss i en stuga p min morbrors egendom, i det stora huset fick jag bara vistas nr det vntades middag. D hade morbrodern redan tit. Vid ngon tidpunkt strosade jag overlagt in i huset och blev ivgskuffad, rster hjdes nr jag gick ut. Jag lrde mig att inte g in igen. En dag intrffade emellertid det lyckliga sammantrffandet att bde min mor och far skulle ka in till jrnvgsstationen fr att hmta min mormor. Jag sg ett gynnsamt tillflle att stiga in i huset. Sklet att jag inte hade deras tilltelse var tillrckligt fr att gra det till ngot ofrnkomligt. Och dr satt min morbror p en pall, vnster armbge mot fnsterkarmen, handen mot hakan. Hans blick mste ha svvat ver kerlandskapet. Luften var sval, vindpustar fick honom att i en krystad min strama t gonen. Han visste att jag hade gjort vad jag inte fick, men tycktes inte frargad. Jag stod stilla och tittade p honom. Situationen var stmningsfull, det insg jag gonblickligen och jag fann mig snabbt, s som ett barn gr nr det begriper att ngot r p allvar. Min morbror gav sig till att tala ut genom fnstret, efter en stund frstod jag att jag var den han samtalade med. Inte ofta hade jag varit med om att ngon talade med mig utan att frndra rsten till att vara antingen mjukare eller hrdare. Min morbror samtalade som jag vore en man. Jag knde en ilning lpa lngs ryggen och blev en smula vermodig: jag var den yngste mannen p jorden. Frbannade cellpsykos, hade han sagt, frbannade kropp. Frbannade instngdhet. Jag ppekade resonligt att fnstret var ppet. Han flinade. Mitt sjlvfrtroende sttte i sank, hur kunde jag sl i mig

62

ngot sdant? Att tala med honom p lika villkor? Ha verseende med det, sade han nr han sg hur jag sjnk ihop, det var inte s jag menade. Decennierna har ilat ivg. Jag drmde mig bort. Nej, du frstr inte. Han berttade en historia om en man som var p jakt efter ngot som inte tycktes finnas ngonstans. Mannen letade noga, lt ska tvrsigenom kontinenterna, men frsken var fruktlsa. P grund drav trt hans ork. S han begav sig tillbaka. Vad skulle han nu gra? Han var p samma plats som han hade farit ifrn och vad han hade lrt sig var endast att inget fanns att finna. Det blev som s att han gifte sig och fick anstllning p fabriken. Efter det visste han nnu mindre. S han lt fda ett barn. Och ett till. Han fortsatte fundera kring vad han skulle gra, men sg inte vad han faktiskt gjorde. Min morbror frklarade att det var drfr min moster inte var hemma. Hon kommer skert hem snart, frskrade han. Jag frstod inget av vad han hade berttat, men var p ngot vis njd med att han hade talat s lnge med mig, fastn han mste ha begripit att jag inget skulle frst. Inte frrn lng tid senare kom jag fram till samma slutsats som min morbror. Efter att i ngra r ha fantiserat om att bli astronaut konstaterade jag en dag besviket att kartlggningen av universum inte p ngot vis skulle stilla min nyfikenhet. Illusionerna om rymden klingade ut, fr ven om jag skulle utforska vrldsalltets alla skrymslen skulle jag likvl bege sig tillbaka till den punkt jag lmnade. Vetgirigheten skulle vara minst lika stor som tidigare. Allt och

63

inget var funnet. Frgorna var intakta. Bara positionerna skilde sig t. Mostern tervnde inte, hon gifte sig med en annan man p fabriken och med min morbror pratade jag aldrig igen. Han for till andra sidan jordklotet (jag utgick alltid frn att det var Australien och var alltid belten nr en australisk simmare vann ett msterskapsguld) och vi hrde ingenting mer frn honom. Min mor tystnade alltid min far nr hennes bror kom p tal och jag frlorade inom kort den lilla episoden ur minnet. Den tillhrde en sommar lngt borta, men kunde lika grna ha fungerat som det avslutande kapitlet i Sofia Bjrks roman.

64

IV

65

TIDIGT NSTA MORGON VAKNADE VI av att ngon bultade p hotelldrren. Det tog Laura ver en halv minut att kliva upp ur sngen fr att ppna. Ingen var dr. Hon tittade sig omkring i korridoren. Allt hon upptckte var ett vggur. Klockan var kvart i fem. Hon lt blicken falla. Tre morgontidningar lg ver varandra p golvet. Hon satte sig p huk, drog till sig dem. Hon fnittrade nr hon kom in i rummet. Jag frgade hur det var fatt, hon gav inget besked, var fr absorberad av lsningen. Elementet hade stngts av och jag hade rkat sl av tcket i smnen. Jag frs. Fnstrena var tunna och de sklvde fr vinden som jmrade sig. Det var den minst behagliga tiden p dygnet, den minst behagliga tiden av ret, och jag var vaken. Laura kastade stridslystet en tidning mot mig. Hon samlade sedan ihop sina tillhrigheter, det kunde liknas vid att packa, men eftersom vrt bagage inte strckte sig lngre n till en portflj med vrdelsa papper, en tygpse, romanen och ngra underklder vi hade frsett oss med inne i byn borde det inte ha tagit lng tid. Men det gjorde det. Hon snavade p allt som gick att snava p, hon slet i sina klder och huttrade.

66

Hon var skrckslagen. Rrelsemnstret tydde p att ngon stod stlld med en revolver riktad mot hennes bakhuvud. Inte mer n sekunder terstod av levnaden, och denna gng ville hon inte g bort. Ngon revolver syntes som vl var inte till, men vid sidan av det handgripliga var tillstndet inte lngt drifrn. Svettdroppar rann lngsefter kinderna, hon darrade och rrde vilt blicken fram och tillbaka. Kroppens frflyttningar var ojmna. Vad ska jag ta mig till? uttryckte de olyckliga gon som frskte komma i kontakt med mina. Jag var bde smnig och frvnad, men blev snart varse om vad saken gllde. Omvrlden hade kommit ifatt oss. S fort mina gon hade brjat vnja sig vid ljuset klarade jag halvblundande av att ta reda p vad som gav upphov till Lauras upptrdande: D nu frlagsreklamen s andftt talar om hennes tragiska slut, br man icke dra sig fr att uttala en frhoppning om att frlaget verkligen kan bestyrka detta. Om frfattaren alltjmt lever eller om hon r dd spelar ingen roll vid bokens konstnrliga vrdesttning. Men mnga rykten genom landet vandra, frvirrande, motsgande varandra. Fr att definitivt avliva de rykten som cirkulerar br frlaget fr sin egen skull och fr bokens ge de upplysningar som mnga nskar angende frfattarens pstdda dd. Dessvrre var dessa rader de minst sensationslystna. ven de andra tidningarna hade denna dag ltit historien hamna som hgsta prioritet. Med detsamma insg jag det ofrn-

67

komliga som vntade oss. De hade kommit ngot p spret, jag knde vl till hur de resonerade, hr fanns alla mjliga komponenter fr en vlsmakande och sljande berttelse. En kryptisk frfattare, ett fingerat sjlvmord, en medresenr vars namn i egentlig mening inte var det minsta vlknt, men som i dessa sammanhang blev titulerad journalist, litteraturkritiker eller till och med knd journalist eller litteraturkritiker (fr en gngs skull stod mitt namn i begrepp att debatteras i fikarummet) (det trodde vi inte om honom) (han som verkade s from och tillfrlitlig) (en annan skulle tala om fr grannen i hyreshuset att det minsann var hennes arbetskamrat som var p rymmen). Det tilltalade mig att se namnet Manfred Skarpe p annan plats i tidningen n avsndarens. I och med mitt samtal hem till redaktionen var saken klar. Jag var involverad. Man och kvinna p rymmen, fr trettio r sedan hade vi bda varit ofdda s p mnga stllen blev vi benmnda ung man och kvinna. Med rtt hg sannolikhet omfattade historien ocks en gnutta romans (av den orsaken att vi tillsammans tog till flykten). Jag var heller, kunde tidningarna sl fast, inte vem som helst. Srskilt den rivaliserande morgontidningen tryckte p att jag var samme man som i grdagens utgva av den andra tidningen hade givit Sofia Bjrk en hgst gynnsam kritik och efter det hade jag inte setts till, mitt frsvinnande var lika omedelbart som hennes. Jag var i alla fall inte tillrckligt bermd fr att i ngra rubriker bli namngiven. Inte n, hoppades jag.

68

Allt jag hade gjort oriktigt var att kliva ombord p fel tg! S okonstlad kunde frklaringen frsts inte vara, vi hade givetvis verlagt saken efter alla konstens regler. ven om det kunde tillsts att Sofia Bjrks roman visst var angelgen och till och med i partier smtt snillrik var pusselbitarna fr vlsvarvade fr att inte hopfogas. Hon frfattar. Jag hyllar. Hon somnar in. Vi ger oss av och ror frn ngot molnfritt land in de slantar som boken genom ddsfallet drar in. Mina kollegor hade tagit rendet p allvar, talat med ofrstende slktingar, vnner, prster, begravningsentreprenrer, bybor. De hade kommit oss nra. Mnniskor hade sett oss, en familj med tv identiska sm barn hade uppenbarligen samtalat med oss, vi var enligt deras utsago frvirrade, men trevliga (som om orden vore motsatspar), det mrktes dremot att vi inte var frn orten. Det bifogade fotot frevisade fyra mnniskor jag aldrig hade sett, n mindre pratat med. Tidningsredaktionerna hade i sanning huggit p betet, ftt klart fr sig att det hr fanns en nyhet. Den hade allts till och med tillrckligt nyhetsvrde fr att vcka de allvarliga tidningarnas intresse (jag vgade inte tnka p hur saken framstlldes hos deras inte fullt s sakliga syskon). Min arbetsgivare sg nyheten som vrdig dem av den anledning att jag var deras anstllde, och nr min tidning hgg tag i ngot brukade rivalerna flja efter utan att ifrgastta. Ingen kunde heller bestyrka Sofia Bjrks dd, s det var inte frgan om ngra rykten. Nr detta fastslogs fick mina medarbetare fria hnder. Det var frsts sjlvklart att ingen kunde bestyrka hennes dd, hon var

69

som bekant inte avliden i fysisk bemrkelse. Nu kallades bortgngen kort och gott fr frsvinnandet. Rubrikerna var hgresta och fetstilta. Den andra morgontidningen skrev: Kvinnan som dog lever n mystik kring S. Bjrk. Lokaltidningen hade ansett historien vsentlig fr sina lsare: Succfrfattaren utgavs vara dd Smaklst tilltag fr bokreklam. Slutligen blev min insats i frsvinnandet klargjort, min tidning hade frrat saken tv artiklar, dels den jag redan hade lst, med rubriken: Mrka rykten kring Sofia Bjrk. Slkten utan officiella handlingar, dels redaktionschefens artikel p samma tema: Sofia Bjrks roman ej postum p resa med litteraturkritiker. Jag gnade igenom de andra av frstasidornas rubriker. Mycket riktigt var det en tmligen hndelsels dag vi hade lmnat bakom oss. Vi mste ka hrifrn! skrek hon till mig. Vi kan inte vara kvar hr, de kommer att komma hit, allt kommer att krossas, de tror att hon lever. Ja, jag mrker det, svarade jag. Men varfr inte bara sga som det r? Jag kommer att d! Du vill inte att jag dr, eller hur Manfred? Eller hur? Visst lskar vi varandra? Mnniskor som lskar nskar inte varandra ur livet! Du fr lugna dig, vi lser det hr. Hur hade jag ingen aning om, men jag mste medge att hela saken raskt hade blivit rafflande. Jag var mer levande n p lnge, trots den tidiga timmen. Fr att hon inte skulle f syn p hur hrstrna lngs mina armar intog upprtt stllning drog jag p mig en tjockrmad trja.

70

Vi behver pengar, den hr natten r obetald, sade jag. Jag antar det var fr att frdrja, fr att hon inte skulle fara ifrn. En del av mig ville gra halt och motta journalistkren, jag ville hamna p bild p frstasidor och fr en gngs skull vara ngon, vara ngot annat. En annan del ville frlnga flykten. Vid en nrmare eftertanke, en som snart fastlades (jag var nd en vlvillig man), kndes den andra tanken, den lngsiktiga utvgen, som den rtta (drutver skulle mitt namn bli vidare bermt om vi drog ut lite p historien) (om vi blev en fljetong). Vad jag sade var icke desto mindre ingenting annat n ett faktum, trots mina otydliga avsikter. Tanten i receptionen hade vid tskilliga tillfllen frskt f oss att erlgga vra utlovade kronor och om vi inte gjorde det befarade jag att hon mot betalning skulle avslja oss fr journalisterna. Att f henne tillfredsstlld var p grund av detta viktigare n ngonsin. * Med ens forcerades drren till vrt rum. Vi skte skydd, likt soldaten rusar mot skyttegraven. I utbyte mot ett automatvapen hll jag nervst i ett pslakan intalandes att det helt visst fungerade som kamouflage, att jag p en gng hade vergtt till osynlighet. Nr jag kikade fram uppfattade jag ocks med synen vem som stadkom de flsningar som i snabbt hade kommit att fylla luften. Han var kldd i pyjamas, uppsynen var gravallvarlig. En skyndsam blick sknkte han korridoren innan han slog igen drren. Han klev mdosamt och flmtande ngra steg

71

in i rummet. Och medan hans kropp sakta tergavs i mina nyvakna gon rtade han, med handen mot midjan, upp ryggen. Detta knakade som en lyftanordning knkandes ett vldigt cementblock. Ture Hedmans sjl uppehll sig i en jttelik kropp. Laura sg frkrympt ut vid sidan av honom. De r hr! sade Ture pressat och ilsket, han ppnade efter detta frsiktigt drren p nytt, tittade ut, tillslt den. Vilka? frgade Laura. Och de sker er, fortsatte han. Rkna med mig, ingen oro r ndvndig, Ture ska inte avslja er. ven jag har varit frlskad. Ni har vl lst tidningarna? Ja, frsts. Sensationsjournalistik! Bedrvligt. Det var min avsikt att personligen rcka dem till er, men jag hrde ett skramlande ljud frn parkeringen och fick brttom att ta reda p vad som orsakade det. Ja, de r ju hr nu. Det r frsts krringen som mste ha ringt dem, det frstr ju vem som helst. Hon klarar inte av att gra ngonting ordentligt. Han syftade sannolikt p den uteblivna vckningen. Av allt att dma hade den retat upp honom med eftertryck. Vid de stunder jag hade sttt ihop med honom frsummade han inte grna ett tillflle att klanka ner p hotellets erbarmliga uppassning, med nje hgrstat, s att alla inblandade parter kunde hra, mnga gnger med blicken vnd mot receptionen och inte mot mig. Jag klargjorde att jag var av samma mening, nickade gillande. Det mste ha varit tanten i receptionen, hon var lmsk, gick inte att lita p. I sjlv verket kunde jag i det nrmaste garantera att den vi skulle hlla som ansvarig fr historiens uppdagande var den svamlige stackare som till varje pris ville sl

72

redaktionschefen en signal innan han, om mjligt nnu svamligare, satte sig i bilen fr att fara hem. Det var en skallig och mager man, sade Ture, han som parkerade. Han liksom tindrade av svett, och han torkade av det med en nsduk stort som ett lakan. Vilken pajas, vi r mitt i februari och han svettas! Ja, han var journalist, han ville tala med mig om er, men jag sade att jag var den ende hotellgsten, men han trodde mig inte. Men lita p mig, jag ska f bort bde honom och hans medbrottslingar hrifrn. Hur d? undrade Laura. Jag fr spna ihop ngot. Ta det lugnt, jag har god vana vid sdant hr, i min ungdom spelade jag amatrteater, och jag vill minnas att jag ocks var en oantastlig estradr. Som jag redan har sagt: ni behver inte knna ngon oro. Jag fr er ut hrifrn i ett stycke. Laura smg fram till drren, jag antog att det var fr att bde se och hra efter om det Ture s hgstmt meddelade var riktigt, om mnniskor befann sig ett ftal trappsteg inunder oss. Ture vnde sig om, golvet knakade nr kroppsmassan justerade lge: G inte ner, hr du illa? De r allts p nedervningen! Du rr dig inte ur flcken, det gller dig ocks, Manfred! Nu lmnar jag er ensamma. Gr ingenting. ppna inte drren fr ngon. Flmtningarna dog ut nr Ture gav sig av. Fr en stund var vi oskra om konversationen som just gde rum p allvar hade gt rum. Inom kort hrdes mullret frn inbromsande bilar, och d utplnades misstron. Vi var p det klara med att vi fr att bttra p vra mikroskopiska utsikter till Lauras verlevnad var pressade till ett agerande. Drfr vidtog vi ett antal skerhetstgrder, stllde ba-

73

stanta freml fr drren, tassade frsiktigt fram ver golvet, pratade tyst istllet fr i normal samtalston och drog igen gardinerna (det blev frvisso uppenbart fr omgivningens samlade reportrar att rummet var upptaget) (och att ngon inte hade fr avsikt att synas) (men i och med att ett kraftigt trd stod uppstllt alldeles utanfr fnstret var det ndvndigt). Sekunder blev till minuter och minuter till timmar. Orubbligt satt vi vntande p varsin kant av sngen. Nedervningen blev allt skrlligare. Hos oss var det s gott som tyst. Brummandet frn vattenrren hjdes till buller, frsvagades sedan till surrande, fr att efter en och annan hastig period av olycksbdande lugn omigen verg i ett intensifierat bullrande. Gldlampan i taket sprakade till var fyrtiotredje sekund, enstaka gnger var intervallet ngot kortare. Bredvid min portflj lade jag mrke till en dammrtta som med en smula inbillningsfrmga gestaltade Groucho Marx uppburrade huvud, efter ett tag kunde jag ven f en skymt av den sregna mustaschen, nr jag hade tittat i en s pass god stund att jag nstan fick avsmak p min meningsfulla aktivitet fick jag i bakgrunden syn p Harpo, vilket jag uppfattade som sklig ersttning och belning fr mitt flit. Trttheten kom ver mig igen, och drfr var det strngt taget bara i utkanten av mitt sinne jag frstod hndelsernas utveckling. Och frn nedervningen hrdes emellant burop, ibland samlade skratt frn ett strre antal mn, till och med ovationer. Ture Hedmans stmma hrdes tydligt, vad han sade var oklart, men att han resonerade med folk-

74

samlingen var svrt att undg. S fort hans skrovliga rst tystnade gav hrarna ifrn sig sitt bifall. Fr oss tedde det sig mycket egendomligt, vi kunde inte frst hur detta kunde tolkas som ngot komiskt. Laura var hetsig, jag gjorde ett frsk att lugna ner henne, frgade p nytt vad som i det rysligaste av utfall kunde drabba oss om vi gick ner, kunde vi inte bara frra dem sina rubriker och foton och efter det frdas till Paris som beslutat? Det var omjligt, menade hon och stirrade som fr att kontrollera om jag hade lmnat ifrn mig ett oanstndigt skmt eller p allvar var fraktig. Det enda Laura kunde sga med skerhet var att ett sdant upptrdande skulle uppvcka Sofia Bjrk, eller nnu vrre, att de bda skulle avlida. Hon brjade tala om det frra ddsfallet, hur det i sin vedervrdighet hade gtt till. Hon ville inte gra om det. Frn ingenstans stes det ver mig, sade hon. En hastig inandning. Verkligheten skljde genom medvetandet, jag sg den, uppfattade och begrep den. ntligen och till sist frstod vi varandra. Jag lossade fattningen, men fll inte, kastades inte, landade inte. Bara tomt. Och s insikten. I den sista av mina sekunder. Sedan var jag borta. Jag lg utstrckt p golvet och betraktade taket och dess fror. Kanhnda frgar du dig om det var allt jag stadkom, om jag inte besvrade mig till att lindra hennes frtvivlan? Enligt vad alla br inse gjorde jag mitt yttersta (jag var en vlvillig man!) fr att bist i den motiga stunden, frskte krama om henne, hlla henne i min famn, dra min hand ver hennes hr, s ja, s ja, med

75

fingerspetsarna fnga upp hennes trar, men tyvrr, bste lsare, det kndes inte realiserbart. Vr relation hade blivit kylig. S vitt jag kan frst var felet inte mitt. Det var sant att mitt humr pverkades av hennes, men ngot motsatt frhllande frekom inte. Hon debatterade med luften, rent tekniskt fick jag iklda mig rollen som motstndaren, den karaktrslse mannen alla problem kunde skyllas p, han som inte ville ngot, han som stod och sg p, men i sjlva verket argumenterade hon allts med sig sjlv. Det var en oerhrd spnning, vrede och lidelse utan vsentligt innehll som koncentrerades och slingrade sig kring stmbanden. Virvelstrmmen var genomsyrad av otliga grl, htska angrepp. Hon kan omjligen ha hyst krlek till mig. Jag fick motta beskyllningar, faktiskt rena hotelser. Tidvis, i brist p argument, eller helt enkelt fr trtt fr att framlgga dem, skrek hon ngra sekunder i raseri. Felet var uppenbarligen mitt. Jag skulle aldrig kunna frst henne. Hon var Sofia Bjrk, och om s inte var fallet var de tminstone beslktade. Jag hade inbillat mig att hon var allt jag ville med tillvaron, men hade tydligen fel. Nr du berttade om din vn, frskte jag, hon som satt p bnken, som liknade mig, talade du d om Sofia? Var det hon som satt p bnken? Naturligtvis var det s, konstaterade jag rappt. Men av vilken anledning skte du dig d till mig? Varfr ty dig till ngon som var allt du inte ville vara? Jag vet inte, Manfred, sade hon kallsinnigt utan att titta p mig, men jag trodde att du ville mer. Jag vet inte lngre, du har frndrats, frvandlats. Drnst

76

tystnade vi. Hndelsefrloppet i det lilla hotellrummet gick i cykler. Ngra sekunder efter gldlampans sprakande beklagade hon sig, kastade fram beskyllningarna, hatade. Sedan blev det tyst igen. Fyrtioen, fyrtiotv, och gldlampan sprakade. * Samtidigt, ngra meter inunder, var frestllningen nstan komisk i sin sllsamhet. Frst i efterhand kom jag att frst vad som utspelade sig i samma veva som Sofia Bjrks hastiga tervndande komplicerade mitt frhllande med Laura Montgomery. Hur situationen p allvar sg ut kan jag drfr inte samtal skert med veta, men och utifrn Ture tidningsartiklar, uppfattning. Receptionen hade sttt tom redan innan den vrsta anstormningen inleddes. Ture hade vertygat den gamla damen om det frstndiga i att bege sig in till byn. Han skulle hlla stllningarna medan hon fick sitt vlfrtjnta avbrott frn hotellivets pfrestningar (dessutom var det lgssong och p frmiddagen hnde nd ingenting). Damen hade tackat fr erbjudandet och varit Ture tillmtes, ven om hon frundrades av vlviljan frn den annars s ofrsynte gsten. Mrk vl att hon inte ifrgasatte den. Reportern hade allts kommit att bli reportrarna och mitt i intermezzots hjrta hade Ture hamnat. Att han hade inblandade

Hedmans dagbok har jag lyckats bilda mig en ungefrlig

77

en framskjuten roll i historien frstod hrarna tidigt, mannen visste tydligtvis mer n vad han ville avslja. Det enkla sakfrhllande att han sllan dementerade mina pstenden utan i utbyte sade sig sakna kommentarer bestyrkte reception, misstankarna. stolar hade Sanningens skaffats apostlar, frn yrkesbrder, hade inrttat ett verkligt lger i hotellets matsalen, pappersbuntar, prmar och telefonlistor samsades sida vid sida. De mest lsta tidningarna hade ven skickat fotografer till omrdet. Dessa frevigade Ture Hedman (i takt med att hans roll i dramat blev allt vsentligare) frn alla upptnkliga positioner (underifrn varvat med verifrn och frn sidan), efter vilket de gick ut i vinterkylan fr att fnga in hotellet ur dess brckligaste vinkel fr att i tidningarna dagen efter passa ihop fotot med bildtexten: Den ddes hemvist. Samtliga reportrar nskade att f tala med Ture i enrum, uppbjd alla krafter fr att f honom att frst att just deras relation var speciell (nu nr inte de andra hr) (s kan du vl bertta?) (av ren nyfikenhet) (bara fr mig) (ingen annan behver veta). Det var beklagligtvis inte s enkelt fr Ture att hlla journalisterna lugna som han frst hade frmodat. Det fanns ngra faktorer som lade hinder i vgen fr hans uppgift. Fr det frsta var mnniskorna han skyddade tv frmlingar han varken knde srskilt vl eller var verdrivet frtjust i. Lojaliteten var inte obestridlig, om vi hade framgng med flykten eller ej var egentligen inget som Ture Hedman var tvungen att fsta avseende vid, s lnge han kunde slja s mnga kksstolar som mjligt och

78

resa hem med en tmd offertmapp hade vistelsen i byn varit gynnsam och inte alltfr besvrlig. Fr det andra var han konstaterat inte srskilt insatt i historien, han hade aldrig lst Sofia Bjrks roman och han visste vid nrmare betraktande inte vem hon var. Att frsvara henne och komma fram till rimliga klargranden var invecklat, srskilt som han pstod sig framlgga den sanning reportrarna trnade efter. Dessa var betydligt bttre plsta och kunde drfr, om Ture var vrdsls med orden, enkelt komma underfund med vad som var i grningen. Fr det tredje hade han ett outhrdlig begr att bttra p reportrarnas pstenden, att lgga till nya, helst hpnadsvckande, upptckter. Fr ngra veckor sedan, nr jag arbetade med att friska upp minnet fr att kunna utarbeta verklighetstrogna skeenden till denna bok, ringde jag till Ture Hedmans son. Ture r till all olycka bortgngen, men han lmnade information till eftervrlden om den tilldragelse vi i detta nu r mitt inne i. Han blev bara femtiotv r gammal. Bara tre r efter vrt mte, nittonhundrattioett, sg jag ddsannonsen i tidningen, hajade till av att se ett vlbekant namn (det tog en stund innan jag erinrade mig vem han var). Jag gick p begravningen, men talade inte med ngon, varken hans fru eller svrfrldrar (begravningsmottagningen kndes som fel tidpunkt att diskutera snart trettio r gamla eskapader) (ven om jag eftert ngrade att jag bara stod i ett hrn, t bakverk, drack svagt kaffe och lyssnade till vad andra hade att sga om den avlidne). Den d sexrige sonen, Jakob Hedman, hade heller inte mycket att till-

79

lgga, han gmde sig under ett bord och sg sorgsen ut. Ddsannonsens topp pryddes av tre svvande fiskmsar. Ture Hedman i stor stil, frteckning ver anhriga, han saknas innerligt, begravning den femtonde mars, de som med sin nrvaro nskar hedra den bortgngnes minne r varmt vlkomna till Sundbybergs kyrka med mottagning hemma hos familjen Hedman p Rosengatan 9. Som slutgiltiga och vlbetnkta ord, de sista som ngonsin skulle komma frn den dde, hade Ture valt Ivar Nystrms: En dum, plst och erfaren mnniska r under alla omstndigheter alltjmt dum. Hennes frmga att dlja det har bara vssats till. Till och med jag ansg citatet opassande i sammanhanget, jag hade ftt lsa om dem fr att verifiera att det varken var ett tryck- eller synfel. Mycket riktigt hade Ture dtt som en bitter man utan humor. Nu, mnga r senare, och i telefon berttade den trettiorige sonen att fadern hade krvt att f in Nystrms aforism dr, spjrnat emot nr familjen ansg den ansttlig. Ture hade betalat ngra kronor extra och ltit ordna ddsrunan (med allehanda datum som enda tomma ytor) redan innan han dog. Jag tog mig fr att bertta om hans far, tnkte att sonen ville hra om hur han en gng hade varit (jag sg det som ett moraliskt tvng att framstlla Ture i den bsta av dager) (srskilt som jag mnga r tidigare frbisg tillfllet att gra det i samband med begravningen), men Jakob Hedman var av allt att dma grundligt skolad och ville inget hra. Ture hade hun-

80

nit med mycket under sina tre r efter nittonhundrasjuttiotta, frklarade sonen, han hade bde kpt en kolonilott och engagerat sig i Friedrich Nietzsches filosofi. Talade han ngonsin om oss? frgade jag. Nej, men min mor har berttat om er, sade Jakob Hedman och suckade. Vad jag i frsta hand var intresserad av att f veta var av vilken anledning Ture hade varit s hjlpsam, han hade nmligen mycket att dra frdel av att assistera pressen, inte minst fr att han hade ett arbete att skta. Sonen satt inne med svaret p min frga. Han frklarade att fadern hade tyckt att jag var tafatt och ynklig, att han nstan hade hyst fadersknslor fr mig. Stackars lilla pojke, ensam i vildmarken. Ngot i den stilen. Fr mig? frgade jag och frskrade att jag ven vid den tidpunkten var mer n fullvuxen, jag skulle med stor sannolikhet aldrig komma att bli lika mogen och omdmesgill som d. Drtill var jag p den tiden svl ngot som ngon. Och drfr inte alls svag. Rakt motsatt. Jag var kraftfull, ljg jag, sett till bde sjlsliv och kroppsbyggnad. Det var som bekant den fragila kvinnan som skulle undsttas. Sjlv var jag bara en bifigur som i en filmatisering skulle frkroppsligas av ngon anonym skdespelare med en enfaldig uppsyn alla knner igen, men vars namn ingen kan placera. Mina invndningar till trots s var fallet. Jakob Hedman berttade att jag inte hade varit kapabel att hantera ett avsljande. Jaha, svarade jag sarkastiskt, tack fr upplysningen. Det var allts p detta vis jag fick veta hur det stod till med mitt sjlsliv under de feberartade dagarna vintern r nittonhundrasjuttiotta. Jag blev arg p honom

81

(i synnerhet drfr att han hade rtt), drog en harang om att ungdomen mste komma till insikt om att det finns omrden som inte lter sig intas p deras vis, ack nej, fr den som vill ge liv t det unika behver svl rutin som erfarenhet. Jakob verkade inte ha lyssnat, n mindre frsttt, s jag tackade p nytt fr upplysningarna och lade p luren. Nu inte sagt att Ture hade tyckt illa om sin funktion som vandrande lexikon och presstalesman, med tiden kom han in i rollen, lrde sig att uttrycka i stor omfattning utan att egentligen sga ngot. Om det inte vore fr att reportrarna var fackmannamssiga journalister, med vana att handskas med mnniskor med Tures kvaliteter, hade han skert kunnat utvecklas till en framstende mediestrateg. Reportrarna karvade av skal efter skal av desinformation. Efter timmar av meningsutbyten och samtal hem till redaktionerna var de eniga Ture Hedman var historiens medelpunkt, han lg bakom frsvinnandet. Hade han rentav skickat Sofia in i dden? Det uppsluppna knslolget falnade. Reportrarna stllde mariga frgor fr att omkullkasta Tures tankegngar. Han stod p sig. Nej, han hade inga kommentarer till om frken Bjrk var slkt med brderna Kreuger, och nej, han knde inte till om harakiri var slktbetingat. Dremot lt han meddela att Sofia Bjrk mycket vl kunde ha bott p rue Berthe i Paris. Nr tidningarnas korrespondenter skickades dit och sedan ringde och frnekade att s var fallet medgav Ture att hon hade rest dit illegalt, under fingerat namn. Nu var hon dd. Han kunde absolut inte frneka att Sofia, alldeles som

82

Heinrich Heine, var begraven p kyrkogrden PreLachaise. Pariskorrespondenterna sndes ven dit, men skandet efter graven var naturligtvis resultatlst. Ture Hedman blev s pass insyltat att han slutligen medgav att det inte under ngra omstndigheter var mjligt att frneka pstendet att Scotland Yard och Suret Gnrale var angelgna att f tydlighet i oklarheten kring Bjrks dd. Till slut lyckades reportrarna krypa nrmare sanningen. Ngon frn den andra tidningen hade inne i byn talat med hotellfrestndaren. Hon intygade att Manfred Skarpe med damsllskap residerade p hotellet. Ture Hedman gav efter. Ja, det stmde att herr Skarpe och ms Montgomery hade tagit in p hotellet. Nej, det var inte sant att frken Bjrk frdades med dem. Ja, det var med viss mjlighet troligt att Laura Montgomery var ett tcknamn fr Sofia Bjrk. Nej, de ville inte samtala med pressen. Ja, de var bda vid liv. Nej, de bodde inte kvar. Varfr? De var p vg till Paris. Reportrarna skulle f svrt att hinna ifatt. Tget var redan i rullning. Fastn Ture Hedman tidigare kungrelser hade varit alltigenom falska ndde bluffen nskat resultat. Reportrarna kte, om n bara temporrt, ifrn hotellet. Tidningarna ville vara frst med bilderna p det flyende tget. S hr i efterhand r det svrt att begripa p vilket stt Ture Hedman verkade plitlig, men vad som r viktigare var nd att hans improvisatoriska handlande ledde till ett antal centrala minuter i flyktens nstkommande del.

83

* Nu beger vi oss ett dygn bakt i tiden. Bokfrlaget i storstaden har nyligen ftt ett ordentligt huvudbry. Frgan de stller sig r strikt affrsmssig. Om det r riktigt, som det sgs, att den uppmrksammade frfattaren r vid liv, hur str det d till med besittningsrtten till romanen? r boken deras, frfattarens eller familjemedlemmarnas? Uppe p ttonde vningen i fastigheten i korsningen Kungsgatan/Sveavgen lt den ansvarige frlggaren, likt en kriminalkommissarie p jakt efter ett bortkommet spr, g igenom hndelsefrloppet. Frlaget kommer in i bilden, pminner han sig, nr Sofia Bjrk skickar in sitt manus. Det har refuserats p annat hll, men med vissa reservationer (fr att exemplifiera var den ursprungliga titeln inte tillrckligt slagfrdig) blir det antaget och utgivet. Sofia Bjrk avlider. P kontoret vergr personalen till att vara villrdig. De frsta timmarna strax eftert knnetecknas av frtegenhet, tyst tnkande var fr sig, den verkstllande direktren tar en drink och reglar drren till sitt kontor. Uppehll frn arbetet. Ngon nmner ett ftal ord om avlidna frfattare och frsljningspotential, men rsten tystas snart. Mnga rs framtida inkomster stod p spel, Sofia Bjrk var en lftesrik frfattare med vldig frmga, i henne sgs utsikter till ett stort frfattarskap medfrande en rad bcker av, om inte annat, lika hg klass. Ngon pongterade, som fr att dmpa bedrvelsen, att boken rent stilistiskt lmnade en del att nska, att frlaget inte hade

84

ftt igenom de revideringar som hade behvts fr att framkalla berttelsens fullndning. Det var onekligen sant, frken Bjrk hade varit synnerligen bestmd vad gllde redigeringen, men slutresultatet blev nd godtagbart ven fr den mest formalistiske. Huruvida om hon var dd eller ej avhandlades alls inte, som man kan frmoda utgick frlagspersonalen utan omsvep frn att det var riktigt s som Ewerth Bjrk sade nr han ver telefon talade om att hans syster hade kvarlmnat ett sjlvmordsbrev och att inget mer hade hrts frn henne. Efter den klandrande, och drutver ovntade, kritiken kom saken att ndras. Journalister brjade ringa stup i kvarten fr att hra frlagets framstllning av historien. Den formella versionen var densamma, Sofia Bjrk var dd och ngra oklarheter fanns inte, de framhvde att de, av respekt fr Sofia Bjrks anhriga, varken hade mjlighet eller var i stnd att bist med detaljer rrande ddsfallet. Den informella versionen var tumultartad. Frlagets jurister ombeddes att frklara saklget. De gav rdet att det klart frstndigaste, fr att hlla sig borta frn en upphovsrttslig tvist, var att finna Sofia Bjrks kropp, dd eller levande, fr att p s stt reda ut minsta antydan till tveksamhet. Det var p detta vis brottsmlsadvokat Helge Lundberg engagerades i frsvinnandet. Advokaten hade nyss skottat bort dagens snfall frn uppfarten. Huset var frsatt i mrker. Som dagens epilog avsg han att falla in i ett rofyllt saxofonsolo. Alldeles som han stod i begrepp att lta nlen snkas ned i det frsta av spren ljd telefonen. Helge blev upprrd, han lyfte luren

85

och lade ter p den. Vid uppringarens andra frsk yttrade sig advokaten, hrsammade, knorrade, genmlde med inandningar. Ja, han lovade att titta till saken, men bara under frutsttningen att samtalet hr och nu avslutades. Han och frlagsgaren knde varandra sedan tidigare. Helge hade bitrtt frlagsfamiljen i ett nedtystat fall behandlandes otillbrligt damsllskap och frkomna kvitton. Mlet hade avvecklats redan innan det infr allmnheten hade pbrjats. Mlsganden lade ner sin begran om skadestnd, svitt man kunde frst utan egentlig grund. Naturligtvis spekulerades det hr och var, men mnniskans minne r ngonting synnerligen frgngligt och inom kort var saken helt och hllet slutbehandlad. M fan, utbrast advokaten nr han kom p vad han hade gett lfte om. Han hade i alla fall inte lngre ngon intresse av att lyssna till ngot ryckigt saxofonsolo. I enlighet med sinnestillstndet fldade en motbjudande mngd onmnbara ord ur mannens mun. Tidigt morgonen eftert, den vi nu befinner oss i, och snart r p vg att lmna, slog Helge Lundberg upp gonen. Han skottade p nytt uppfarten. Slips, kostym, skor, kamma hret. Advokaten framfrde bilen till det samhlle dr han av en av sina kontakter p den ledande nyhetsbyrn hade erfarit att den dde tillbringade natten. Det tog inte mer n tre-fyra timmar att n mlet. Han var utsvulten och matt. Helge letade genast reda p hotellmatsalen fr att gra slut p den hunger han borde

86

ha utrotat redan innan han for hemifrn. Med andra ord, i samma veva som det gastades och kluckades utifrn receptionen tog brottmlsadvokat Helge Lundberg, tandes frukost, igen sig p en skrplig stol ngra meter bort. I detta gonblick r vi tillbaka dr vi sist befann oss nr hndelsefrloppet i hotellreceptionen var aktuellt. Reportrarna har fr en liten stund sedan farit till tgstationen i syfte att avbilda det flyende paret. Helge Lundberg gr hrmed sitt faktiska intg i berttelsen. Advokaten torkade sig om munnen, placerade brickan i stllet, han satte sig p nytt. Han kallade p Ture Hedman. Kom hit, sade han, jag r mossbelupen och vergiven. Och du ser ut att behva ngon att prata med. Frn matsalen hade Helge noga beaktat vad som i rummet intill hade framfrts, vid ett flertal gnger fick Ture Hedmans svada honom att brista i skratt. Det var ett sant nje, tyckte han, att lyssna till hur journalistkrken vilseleddes. Att de bda mnnen skulle komma verens var sett till deras vitt skilda professioner inte det minsta sjlvklart, men sett till sjlslggning (och ven fysionomi) var de snarlika. Den vnskap som uppstod i samma gonblick som Ture Hedman satte sig mittemot Helge Lundberg skulle komma att best. Helge och Ture delade samma utprglade smak fr det goda livet. Hedman berttar till exempel i sin dagbok: Lundberg tyckte om Roquefortost med Doyenne du Commis, den finaste franska pronsorten. Det var en kombination som jag inte knde till, och jag var

87

Lundberg mycket tacksam fr introduktionen till denna kulinariska lckerhet som r mycket ltt att tillaga. Helge bjd p cigarrer. Blossande resonerade mnnen om svunna fotbollsssonger, Panamakanalen, Djingis (och framdeles Kublai) Khans flttg och Samarkands roll som kulturellt centrum. De kom in p mnet litteratur. Helge Lundberg berttade att han just hade lst ut en bok, ett praktfullt verk som hade snuddat vid hans sjl. Frfattaren lydde till namnet Sofia Bjrk, ett skickligt flickebarn, henne hade vl Ture hrt talas om, den hromdagen debuterande, avlidne, som det talades om bortsprungne? Hennes verk var ett strlande prov p litterr expressionism. Men det r vl frlegat nu, sade han frustande. Jag antar att det bara r gamla sttar som du och jag som vrderar den typen av konst. Nu ska allt vara finfrdelat och flyktigt. Ture spanade ut mot receptionen. Han stirrade smskrattande ner i sina hnder. Det hr mste du f hra, sade han, ett sdant sammantrffande! Leendet p Helge Lundbergs lppar reducerades gradvis. Till sist var det inte mer n ett rakt streck. Mnnen var verens. * Nr Ture tervnde hade jag redan kommit fram till p vilket vis jag skulle ta till flykten, smita frn rymdvarelsen som med isande blick talade in i vggen. Hela hennes per-

88

son var frvriden till sin utformning, utseendemssigt var hon tilltygad, smutsigt hr, vissnad hy. Rsten var ojmn efter de utgjutelser hon hade haft med tillvaron. Jag var ingenting fr henne, det gjorde hon klart, absolut ingenting. Under sdana omstndigheter kunde jag inte stanna. Jag planerade drfr fr min frd hem. Min flyktplan var inte verdrivet genomtnkt, men jag fann den vara ett beundransvrt verk av avsiktlig ingivelse. Jag skulle utbyta tankar med min tidnings utsnde, klarlgga missfrstndet (alltsammans r i sjlva verket till och med logiskt!) och i frbifarten frga denne om han mjligen hade vgarna frbi tidningshuset. Vid det jakande svaret skulle jag fundera en stund och hyfsat sansat utbrista i ett: Jag vet inte om det r utfrbart, men skulle jag mjligen kunna f skjuts? Min bil r p verkstaden och jag har ngra tmligen akuta renden. nnu var inte hoppet ute fr mig och de livsvillkor jag var fst vid. Jag hade bara varit ifrn mitt arbete i tre dagar och imorgon var jag ledig. Med rtt hg sannolikhet skulle jag kunna bnfalla arbetsgivaren om att f behlla den sista glimt av stabil tillvaro som fanns kvar i mitt liv, lova att det aldrig skulle upprepas (jag vet inte vad som tog t mig) (med mkligt tonfall) (en gng r ingen gng), och bli tillten att fortstta leva utan dramatik. S fort stormen bedarrade skulle jag stta planen i verket. Mina frestllningar om framtiden bestod nmligen inte av mer n starkt kaffe och en uppslagen morgontidning. Lugn och ro. Det var vad jag i alla tider hade stundat, varfr ndra p det, varfr pltsligt upptrda som en bortsprungen hund?

89

Hur jag n verlade saken med mig sjlv fanns det inget konsekvent tnkande bakom drmmar om vinande tennisbollar (svvande genom luften) (som viktlsa i universums tidlshet), ntta hgar av rtt grus jmsides med tv slirande (vita) tygskor. P andra sidan ntet fanns ingen som slog bollarna tillbaka. Hon, den problematiska kvinna som hade passat bttre hos en psykiatrisk klinik n som min fljeslagare, skrek okvdningsord p franska. Jag knde igen ngra av dem (Merde!) och antog att de som fljde (Et remerde et chi et con mme!) var minst lika frnsttande. Det var vid det tillfllet Ture kom tillbaka med sin nyvunne vn. Advokaten verrumplade kksstolsfrsljaren med att vnligt, men bestmt, gra tydligt att han nskade tala med ms Montgomery i enrum. Jag vistades frsts ocks i rummet, och kanske var intentionen att jag skulle bli frnrmad av Lundbergs nskeml, men jag invnde frsts inte, ngon hade erbjudit en vg ut ur lejongropen. Jag frskte f en sista flyktig anblick av henne innan jag gick. Advokat Lundberg grep tag om min arm, nickade i en vlvillig gest (som ven d framstod som obegriplig) och frde mig ut (som om jag inte knde till riktningen). I och fr sig hade jag villigt avlyssnat konversationen mellan den rttframme advokaten och den angreppslystna frfattaren (likt en medeltidsmnniska p avrttningsfestival), men eftersom jag befann mig p annan plats har jag skt information p annat stlle n bland mina album av minnesbilder. Som tur r har Sofia Bjrk kommit att redogra fr processen i en av sina senare romaner. Jag har haft Sofia

90

Bjrks framstllning som utgngspunkt och sedan, med mitt sunda frnuft som enda vapen, sicksackat mig igenom rran av sjlvhvdelse och ren lgn fr att finna ett uns av sanning. Till synes r skeendet uppdiktat, namn r utbytta, Laura Montgomery har kommit att vara Lydia Houston, Helge Lundberg uppkallades Hugo Lindberg, och i strsta allmnhet r tergivandet smtt parodiskt i sitt utfrande. Grunden till att jag i den nedanstende skriften refererar till Sofia Bjrk som Laura Montgomery har ocks sitt ursprung i det sakfrhllandet att Sofia Bjrk, nr hon komponerade romanen, under dessa timmar sg sig som en annan. Jag har drfr inte tagit hnsyn till mina egna hypoteser om Bjrks rentr. Sofia skriver att hon omedelbart tog beflet, att hon behrskade samtliga ord som yppades inom loppet av den timme som mtet tog i ansprk. Den uppgiften har jag f skl att betvivla, Lundberg hade haft att gra med orkneliga frvirrade individer, men jag har svrt att tnka mig att ngon av dessa var lika utstuderad som Laura. Utan att sga fr mycket om advokat Lundbergs intellekt vill jag framhva att Laura Montgomery sannolikt var den listigaste mnniska jag ngonsin skulle komma att trffa, hon kunde f vem som helst (vilket jag sjlv var ett ypperligt bevis p) att handla p det vis hon nskade. Advokaten har varit frtegen om sina aktioner under dagen vi nu frdas genom. Han menade att han fr en stund hade fallit ur rollen, skyllde p att han hade mycket annat att tnka p. Hemma i villan hade han till exempel en sjuk liten dotter, inte mer n sju r fyllda, och till henne vnde han i oro

91

tankarna, ocks nr han avtalade med Laura. Ett helt r hade gtt, dotterns situation hade vare sig frbttrats eller blivit kritiskt. Av den orsaken, menade han, var han en aning distr, sentimental, mjligen receptiv fr andra sinnesintryck n vad som var brukligt. S hr gick det i alla fall till. Advokat Helge Lundberg hade satt igng mtet med att skaka Laura Montgomerys hand. Drefter hvde han upp sin portflj p en naken madrass. I en disciplinerad rrelse vred han upp lset. Han fick snabbt tag i de papper han och bokfrlaget var mna att s fort som mjligt f ifyllda (frlaget reflekterade ver den ekonomiska aspekten) (advokaten ver utsikterna att inom kort komma hem). Frn en ljusbrun papperspse lt Lundberg uppvisa femtontusen franc i kontanter, de utgjorde ett frskott p framtida royalties. Han meddelade att dessa sedlar bara kunde byta gare om besittningsrtten en gng fr alla blev utredd. Som tidigare har ppekats bestod mina egna finansiella problem endast av att jag inte hade med mig ngra kontanter och att det i byn var svrt att betala med andra medel n sdana, men svl Laura Montgomery som Sofia Bjrk var barskrapade. Nr hon fick syn p pengarna blev hon synnerligen koncentrerad. Advokaten lade fram ett kontrakt fr Laura att underteckna. Hon lste reserverat, utan att sga ett ord, igenom det. Hon fnissade teatraliskt. Innan hon ens kunde fundera p att skriva under dokumentet, framfrde hon, hade hon ett antal krav, och om hon inte fick igenom dem skulle pappret ven

92

fortsttningsvis sakna signatur. Samlat frklarade hon fr advokaten vad hon hade tnkt sig. De ekonomiska ansprken bestod i att samtliga royalties skulle utbetalas i samband med kontraktets undertecknande, de knslosamma i att hon i alla situationer skulle tilltas agera rttsligt som Laura Montgomery och inte som den hdangngna Sofia Bjrk. Advokaten hade kalkylerat med detta. Av taktiska skl stannade han fr en stund upp. Han gick runt i rummet, kommenterade utsikter och barrikader. Han vill ge intryck av att verka road av situationen. Han satte sig sedan bredvid portfljen, samlade ihop tusenfrancsedlarna och travade upp dem p sngen. Han sade sig g med p kraven och drtill, fr att visa sin vnliga instllning, vara beredd att upprtta de handlingar som berttigade Ewerth Bjrk att som i egenskap av ordfrande i Sofia Bjrks tillkommande ddsbo ta emot vederlag fr hennes roman. Utan brdska rknade Laura pengarna. Hon stoppade dem p sig. Fortfarande, frklarade hon, kvarstod problematiken med resan till Paris. Som Laura Montgomery kunde hon inte grna ka vidare, inte om hon ville lmna landet. Advokaten frklarade sig villig att iordningstlla ett nytt pass. Det hela gick frvnansvrt smrtfritt. Hon undertecknade avtalet som Laura Montgomery, men med ett tillgg dr hon erknde att hon tidigare hade gtt under

93

namnet Sofia Bjrk. Sedlarna bytte gare och advokatens uppdrag var verkstllt. Mtet tog emellertid inte slut dr. Fr kvinnan innebar sammankomsten inte bara ett tillflle fr slutande av avtal, det var ocks en mjlighet fr konversation, att fra ett verkligt samtal, ett viktigt samtal. Advokaten skulle just resa sig fr att g nr hon ter gjorde sig hrd, nr frbittringen jste alldeles fr mycket och nr hon inte kunde hejda den. Helge Lundberg stannade upp, han satte sig ner, hrde artigt p. Laura gnade den nrmaste halvtimmen t att instruera, ge rd till hga ledare, undervisa om brister och styrkor, beskriva ett frflutet som ingick i ngon annans levnadslopp. Det var en dyster utlggning. Hon ville att Lundberg skulle begripa hur hon var formad, inse att hon var ngon annan, att det ofrsonliga drevs fram av gemenskapen, att hon inte ville ha det i sig. Hon avstannade tvrt. Advokaten var mlls. S kom knslan ver henne igen, som en oerhrd apokalyps, den som hade vckts rnnandes lngs Londons gator. Hon log fr sig sjlv nr hon tnkte p att det hade tagit henne s lng tid att upptcka denna tydliga och klara mening, som nu lyste upp allting som hnt henne frn hennes allra tidigast barnar och nda intill nu. Nu sg hon allt lika klart som i tydligt dagsljus. Det fanns varken dimma eller mrker, allt kunde hon se, och i allting hon sg lg en kolossal och gudomlig mening, en makalst stor id. Det slog henne med en sllsam kraft att alla mnniskor hade rtt i allt vad de gjorde och sade. Allting

94

var s underbart rtt. Det var bara hon sjlv som inte insett det frut. Nr reportrarna kom tillbaka hade jag spelat poker med Ture s lnge att jag nstan hade kommit in i spelet. Vad jag hade stadkommit p den tiden var ett undsatt minne och ett triss i fyror. Ett tag var jag vertygad om att Ture i faktisk mening hade placerat ngra kort i rockrmen. Jag inspekterade hans stt att blanda hgen, frfarandet verkade riktigt, nd hade han vertaget hur jag n bar mig t. Vi spelade inte om pengar, tndstickor utgjorde marker och nr jag blev av med dessa symboliserade de inte annat n min frlorade heder. S egentligen borde det inte ha haft ngon betydelse att de tre fyrorna utgjorde hjdpunkten (och d vann jag inte mer n fyra tndstickor), men nederlaget frargade mig p allvar. Jag mtte motgngar i alla livets spel, fanns det en frlorande sida kunde den som letade efter mig vara frvissad om att det var dr jag lg i lger. Inte ens nu, nr villervallan ndde sin kulmen, kunde jag bli berttigad medgng. Visserligen vann jag ytterligare ngra tndstickor mot slutet, men i ljuset av Jakob Hedmans klargrande fr jag g med p att han med flit lade sig fr att ven jag skulle f prva smaken av triumf, jag var som bekant skr, det var synd om mig. Trapporna knakade. Nr advokaten klev ner fr att motta reportrarna var det som en skakad man. Reportrarna hade inte kunskap om vem han var, f knde igenom honom frn tidigare under dagen, bara ngon enstaka kunde minnas honom som den tande mannen i matsalen. Det brjade viskas. Det r advokat Helge Lundberg, tiss-

95

lade ngon. Han verkar komma med ett uttalande, tasslade en annan. * Bjrk r en kvinna som genomgtt mycket och prvat livets vedervrdigheter som f. Hon har ansett sig missknd samt ej ftt den frstelse frn sina landsmn som hon menat sig ha haft rtt till. Kulmen nddes nr hennes manuskript till det arbete som nu blivit s omtalat refuserades bland annat i den stora romanpristvlingen. I desperation ville Bjrk d lmna allt, men det hade velat annorlunda. Hur det nu n r, s ville icke Bjrk existera lngre som Bjrk. Denna Bjrk r dd och finns ej lngre. Det r den frklaring som ms Laura Montgomery givit mig. Frfattaren Bjrks dd r lngt ifrn ngot reklamtrick, tvrtom framstr det som en tragisk ndvndighet. Helge Lundberg stoppade lsglasgonen i kavajens innerficka, han torkade svetten frn pannan, frn sin position p trappan spanade han ut ver folkhopen. Tystnaden var fullkomlig. Ngon hostade. Det fungerade uppenbarligen som en lsgjord sprr fr drefter vllde frgorna fram, ohmmat, den med okuvligast stmma hrdes mest, men ven denne fick svrigheter att fra fram sina funderingar. r inte allt ett enda stort bedrgeri? undrade den knubbige man som hade varit frst p plats. Nej, svarade Lundberg

96

och frnekade bestmt att sjlvmordet skulle ha anordnats i reklamsyfte. Ngon ville tala med huvudpersonen, f hra hennes egen version. Det r ej mjligt, frklarade advokaten, det vore dessutom djupt oetiskt att i denna stund pressa henne. Fr ytterligare kommentarer hnvisade han i stllet till ms Montgomerys bokfrlag. Reportrarna njde sig inte med advokatens frklaringar, de ville veta mer. Det ligger betydligt djupare skl bakom den underliga historien, rt han ilsket. Uppdraget har lmnat mig tillflle att trffa en sllsam personlighet, en mnniska full av lidelse och vilja, fanatisk skulle man ocks kunna sga, men en mnniska av enastende logisk skrpa i resonemang och uppfattning. Skert skulle jag missta mig mycket om inte Laura Montgomery nnu skulle ha ngot att sga mnskligheten. Tystnad. En reporter undrade ofrskrckt om det nd inte var ett mindre bedrgeri? Faktum var som bekant att Laura Montgomery kunde kvittera ut intkterna frn Sofia Bjrks roman. Om ni verkligen vill beteckna denna sak som svindel, svarade advokaten, s har jag inget vidare att sga! Drefter skllde Helge Lundberg ut mnnen i ursinne, hotade att stmma deras arbetsgivare, han reciterade paragrafer ur lagboken, han beropade rekrnkning, frtal, frihetsbervande. Efter de vulkaniska sinnesrrelserna vgade bara ett ftal av mnnen stlla vidare frgor. Advokaten borrade blicken i de trotsande mnnen. De sjnk ihop, rsterna dmpades, minsprket frngslades. Sofia Bjrk r dd dd fullkomligt och fr evigt, frskrade advo-

97

katen, nu ker ni hrifrn och lmnar den stackars flickan ifred! Tystnad. Hela situationen var oerhrt verklighetsfrmmande. En efter en gav de sig av. Tidningslsarna gick drmed miste om mnga delikata detaljer. Affren gick sedan p kort tid frn lpsedlar till notiser till tv-tre avslutande rader i krnikor. Drefter fick andra nyheter utrymme. Annat hade hnt i vrlden, Sofia Bjrks roman var inte lngre vad som med ndvndighet gick att antrffa p mnniskornas lppar. Dagen efter utfrgningen publicerade min tidning fljande rader och satte drmed punkt fr historien: Helge Lundberg har inte gjort sig knd fr att vara den som lter prata omkull sig och inte heller lter sina litterra bjelser knuffa undan de juridiska synpunkterna p sitt uppdrag. Hans intryck av den unga svenska frfattaren r s djup att han under vrt samtal inte anvnder namnet Sofia Bjrk utan konsekvent sger ms Montgomery. Ty Sofia Bjrk is really dead ssom ms Montgomery sjlv frskrade. Kvinnan betraktar sjlv sitt gamla jag som absolut dtt. * Laura belamrade mig med mhetsbevis, hon lovade att allt skulle arta sig s som vi ville. Till min hpnad sg hon ut att vara lycklig. Hennes korttidsminne verkade vara

98

eftersatt, hon vntade sig verkligen att jag skulle vara lika lttsamt instlld. Ssom en mindre explosion i mitt huvud kom det d fr mig, som nr en nysning fr en stund, genom att tppa till frbindelsen mellan ron, nsta och svalg, lomslr en. Utan vidare brister bubblan av ljudlshet och allt tergr till vardagen, om det inte vore fr vetskapen om den ovntade dvheten. Knslosvallet orsakade vldiga vgor, den fick mig att inse att den linje jag fljde visserligen var egendomlig, men nd oerhrt frnuftsenlig. Fr att klarlgga mina knslor i denna stund, och fr att reda ut eventuell frvirring, mste vi ter bege oss bakt i tiden, nu till mitt lokala bibliotek. Om det inte vore fr en episod som gde rum dr skulle inte den text du nu frsttt och lst ha blivit nedplitat, den bristna bubblan skulle inte ha ftt ngra konkreta fljder, eftervrlden skulle ha blivit en annan, jag skulle ha kommit att fatta ett annat beslut. Med jmna mellanrum gjorde jag besk hos mitt bibliotek. Inte var det fr att lna bcker (genom yrket expanderade samlingen i stadig takt) (och hgen med olsta bcker blev allt oresonligare), utan mest fr att ta reda p om de hade ftt in de romaner jag tillrtt dem inhandla. Lokalen var inte som ett andra hem, det var de facto ett sdant, och detta frpliktade. Det lg p mitt ansvar att hlla ett ga p biblioteket och se till att personalen i denna min andra boning inte frsummade sina inneboende (och d i synnerhet jag sjlv). Och, rligt talat, vem dg bttre att fra folkets talan n jag?

99

Kanhnda var det atmosfren som fick mig att finna mig s vl tillrtta, ltt svrmodigt och nedgnget, rikligt med plats att sitta p, frsynta inneboende som respekterade min vilja att n lugn, och s jag, gnandes igenom ngra familjra sidor. Jag hade fr sed att vandra lngs bokhyllorna, bara spana ver ryggarna. Alltemellant rrde jag vid dem och inbillade mig att blotta berringen skulle f till stnd ett utkat intellekt, en uppfattning jag inte mktade mig gra kvitt. Samma procedur varje gng. Vid samtliga visiter blev nya delar av historien avverkade, jag lotsades naturligtvis in i vitt skilda mnen, vilket passade mig och min trivsel. Nr jag sedan frhrde personalen och sg till att de frvaltade sina jobb som jag ansg riktigt svngde jag mig med mina historiska vnners frnamn. Innan jag hade skenat till Sofia Bjrk (fr det som kom att vara ett frspillt samtal) (vi pminner oss att hon lg under en hg tidningar och var allmnt resignerad) rkade jag av en hndelse passera biblioteket. Min vana trogen var jag franledd att kliva in. Jag var till och med genantare n vanligt, vild och sinnesrubbad som jag i den stunden var. Jag knt ena handen i en nve och rt t personalen. I den andra handen visade jag i en vidlyftig rrelse upp mitt exemplar av Bjrks roman. Jag frklarade hetsigt att det hr minsann var litteratur! Jag hittar sjlv, sade jag och vankade mot korridoren av hyllor. Boken hamnade i rtt fack, donerad till biblioteket fr ngon annan att trffa p, mycket geners var jag. Nstan att jag var belten, fr jag lugnade snart ner mig och insp rikliga mngder instngd luft. Med ens fick jag grepp om

100

tiden. Nr hon stod uppstlld i mitten av inhemsk sknlitteratur bokstav B placerades p samma stt min egen existens, den livstid jag sjlv ingick i, i ett annat fack. I och med denna tgrd insg jag att jag var tillspillogiven som mnniska. Jag lyfte ner boken frn hyllan. Bandet gav ifrn sig en frisk doft, inte alls unken, det vill sga, det avyttrade inte den unkna bokdoft som bara kunde innebra ett avslutat verk och ett fullbordat liv. Boken intill doftade unket, dr var hoppet ute, men fr mig var det vid liv. Tid fanns fr bttring. Jag var nnu frisk! Efter iakttagelsen rusade jag till henne. Dr var jag nu, efter reportrarnas retrtt, bubblan hade spruckit, men vetskapen om den hade jag i behll. Laura strtade mot mig p precis samma vis som jag ngra dagar tidigare hade gjort, frtvivlad och tokig, inkapabel till empati. Hon hade vunnit tillbaka sitt liv! Det frsta hon nmnde var att vra finansiella bekymmer var utplnade. Vi skulle kra med advokaten till tget. Upprymt beskrev hon frhandlingen, om hur fint hon hade lst vra problem. Hotellrummet var betalat, det hade advokaten lst i en handvndning. Biljetterna till Paris var bokade och uthmtade. Hon tryckte mig nrmare intill sig. Hon visste att jag frstod henne likt ingen annan. Jag visste detsamma. Jag hll tafatt hennes hnder och frskte gra mig ls utan att synas kall eller irriterad. Jag stllde mig tvivlande till frslaget. Onekligen tycktes Laura ha ftt tillbaka sin lycksalighet, hon var bedrande och lskvrd, men inte trodde jag henne, n mindre litade jag p henne. Dremot ville jag det.

101

Hon underrttade mig om allt Helge Lundberg hade ordnat t oss. Resan skulle avlpa smrtfritt. Jag led frsts brist p papper fr att p rtt sida lagen vertrda grnser (nr jag under mndagen hade suttit vid frukostbordet hade jag beklagligtvis inte frutsatt vikten av att packa ner mina legitimationshandlingar i portfljen), men det var en smal sak, frlaget hade rett ut vra bekymmer, de skulle ordna oss in i Frankrike. Hon prackade p mig en bunt papper som intygade att jag var vntad i landet och drtill betydelsefull. Det svenska konsultatet stod i god fr mig. Nr vi kom fram skulle vi hmtas med taxi, den skulle i sin tur kra till en liten vning p avenue Suffren. Lgenheten var hyrd av frlaget och hyresavgiften skulle av dem komma att betalas s lnge Laura hll sin del av avtalet, det vill sga: att frlnga Sofia Bjrks frfattarskap. Artiklar och recensioner skulle komma att skickas buntvis med posten, liksom pengar. Allt vi s lttsamt hade fabulerat kring stod i begrepp att bli verklighet, jag skulle f spela tennis, hon skulle f tid till att skriva bcker som Laura Montgomery. Hon log och fattade mig om livet med ena armen och lutade snabbt huvudet mot min axel. S jag ngrade mig nnu en gng. Tvivlet fortlevde emellertid i mig, det var elektriserande, omjligt att bortse frn, men det som fr bara ngra minuter hade knts osannolikt vergick till att vara realistiskt och utfrbart. Nr jag vl bestmde mig fr hur framtiden skulle gestaltas brukade jag gra det fr gott, det var besvrligt att rucka p en tanke som faststllts, men hon

102

lyckades, inte med att utplna tvivlet, utan med att uppmuntra den del av mig som trodde att det nnu fanns hopp. Jag lt mig luras. Jag fljde henne.

103

104

DET R TORSDAG, TNKTE JAG. ven om funderingen i sig inte var unik, den hade ven tidigare figurerat i verkligheten, ansg jag den i sjl och hjrta som min. Det var inget annat n torsdag. Sextonde februari nittonhundrasjuttiotta. S stod det p den stora tavlan utanfr mitt fnster. Om jag begrundade torsdagen (och gjorde det omsorgsfullt) blev den mer n en torsdag (tanken om torsdagen blev mktigare n den ursprungliga tanken om torsdagen). Ngon anropade frn en hgtalare, jag lade tcket t sidan. Laura hade redan vaknat, hennes koj var tom, lakanet skrynkligt. Den hr torsdagen, konstaterade jag, hade jag allts vaknat upp p ett tg. Tget avsg att transportera mig till Paris. Rsten i hgtalaren anfrde folk till olika plattformar. Jag drog mig upp mot fnstret, spejade ut ver folkmassorna, sntcket, frosten. Vi stod orrligt p en station, en enorm sdan, den tog aldrig slut. Men s kom tvivlet ver mig. Vad hade jag hr att gra? Jag ville hem. Inget annat n hem. Hr upp med det negativa tnkandet! Det r nog bst s hr, jag r s trkig, jag utfr s litet, jag r i behov av det, det hr r bra fr mig. Nu ska jag f till den dr utvecklingen alla har talat med mig om. Du

105

mste ut och se vrlden, hade min mor sagt i hela mitt liv, och fastn jag var en vuxen man knde jag olust varje gng telefonen ringde. Du kan inte bara sitta inne och lsa bcker. Jag hade vrjt mig: Jag skriver ocks! Hon brukade pladdra p i sin egen takt, ingjuta mig ytterligare sanningar: Om det inte vore fr att du hade ngon som tog hand om dig, Manfred, skulle jag bli riktigt orolig. ter du ordentligt? Du ser s spenslig ut, jag bekymrar mig fr dig. Hur mr du, egentligen? S av den orsaken var det nyttigt fr mig att den hr torsdagen vara p vg till Paris, att ha ett annat liv vntade p mig, ett bttre liv, i sllskap med ngon. Det var vlgrande fr mig. S mnga mnniskor hade under mina frsta decennier av levnadsr intalat mig att det hr var s livet var vrt att leva att jag inte lngre hade mjlighet att hlla reda p mina egna drmmar och de jag skulle ha haft om jag vrdesatte tillvaron s hgt som jag kunde frvntas. Laura terkom med frukost i en pse. I andra handen hll hon tv pappersmuggar. Med axeln drog hon upp kupdrren (en upprrd sdan, av mrkt tr, den gav ifrn sig ett retligt skri), hon frslt den med foten. Jag knde ingen strre lust att vara behjlplig. Vagnen stod fortfarande kvar p stationen. Hon hade talat med konduktren, allt var i sin ordning, vi skulle snart vidare, det var en ldre man i tredje klass som inte hade ftt sitt bagage. Jag stnade ssom jag rknade med att jag skulle. Tv muggar med te, fyra skorpor, tv pplen. Hon hade slagit i fr mycket mjlk i teet, det smakade inget annat, som att dricka grdde direkt ur paketet. Jag gladde mig en stund

106

upp att jag hade fngat upp ngot att irriteras av, jag frde mig drefter. Jag gspade ointresserat, s att hon skulle mrka det. Vi t i tystnad. Efter ngon minut brcktes den. Vrt frhllande r verkligen besynnerligt, sade Laura parallellt med att hon tog en tugga av en skorpa. Varfr d? frgade jag verdrivet frvnat. Vad jag borde ha gjort var att frska lista ut p vilka stt det inte var besynnerligt. Du kanske inte ens lskar mig. En replik frn min sida hade varit fr farlig. Avsikten med mina handlingar (om de ens var sdana) var att verka sker, jag ville terf kontrollen ver oss. P samma stt som jag hade behandlat henne fr ngra dagar sedan, just s belevad, hnfull och sjlvmedveten ville jag framst. Men, tnk om hon hade rtt? ven om jag inte trodde att jag besvrades av oredan kring hennes identitet kanske jag strdes av den p ett undre plan? Jag hyste nog bara krlek till tanken av henne. Det var fullt mjligt, faktiskt sannolikt, att jag hade ingett mig falska frhoppningar om alltsammans, jag gjorde nog sdant regelbundet, alldeles omedvetet, det hr med svrmeri var ngot som hade pbjudits mig, jag hade blivit itutad ven detta, jag var antagligen en sdan mnniska som var syftad att leva ensam. Det trodde jag inte, sade hon likgiltigt utan att upphra tandet, att du skulle brja hata mig. Ett tag var jag sker p att det var vi. Jag hll mig tillknppt. Men ven detta pstende var vrt att ifrgastta. Hon kunde mycket vl tala sanning. Hade jag undertryckt dessa knslor? Hyste jag stark motvilja mot henne? Hade hon uppfattat ngot som jag inte mer n genom handling hade skdliggjort? Du ville ha henne till-

107

baka, glm aldrig det! sade hon med mat i munnen, jag snkte blicken. Valet var ditt. Mnga skulle nog anse att du borde st ditt kast. Vi talade en stund om servetekniker, hon menade att hon rent statistiskt sett hade strre utsikter till pong om hon utdelade sina slag med underarmen. Detta jmmerliga frsk till att socialiserande. Hon borde ha insett att jag inte lngre ville spela tennis med henne. Jag vill spela piano. Beklagligt nog var hon inte uppskattande nog att knna till vad jag ville. I tanken tog jag med vnster hand en G-oktav i basen. Hger hand fastnade fr F, H och E. Mendelssohn hll av det ackordet. Jag sprngde upp gonen. Dr ptrffades inget piano. Jag frflyttade mig allt lngre bort frn mitt piano! Tennis? Drskaper! Laura flinade nr hon sg mina skiftande ansiktsuttryck. Sedan himlade hon med gonen. Hon tycktes uppgiven: Varfr frsker jag ens? Mitt hjrta r inte fullt av blommor, det vet du, jag r inte ditt snlla lilla barn. Varfr tvingar du mig till detta? Men jag lskar dig, sade jag inte srskilt vertygande, jag knde mig skyldig att ppna munnen. Hur kommer det sig att du inte litar p mig, Manfred? frgade hon htskt. Jag vet det redan, jag vet varfr, du r frargad ver att du fallit fr den lilla hysterikan som du inte var sen att frflja vid tgstationen. s synd det r om dig, du undrar hur du, som r s briljant kunnat lska en flicka som jag. Du har min sympati, det mste vara frskrckligt. Hon lutade sig pltsligt mot mig, lade hnderna kring min hals, hasande nrmade hon sig, tyst och varsamt. Hon kysste mig. Jag vervldigades. Jag lskade

108

henne nog. Det gjorde jag. Hgst sannolikt! Jag log. Hon tittade profetiskt ut genom fnstret. Huvudet vilade mot mitt brst. Hon sade frfriskt: Nr vi r gifta kan vi ha det s hr ljuvligt varje dag. Tget gick lngsammare n jag trodde det var mjligt fr ngot tg att gra, det stod allts stilla, men kunde lika grna ka baklnges. Jag frskte somna om. Omjligt. Min kropp ryckte till av ett slags krampryckningar, jag var obalanserad, ansikte, armar, ben, sm osympatiska knyckar fram och tillbaka. Jag var s obeskrivligt labil, jag ifrgasatte allt som var jag och allt jag nskade gra med mitt liv. Jag gick ut i korridoren fr att i enrum f tnka. Tv mrka mn stod och rkte. Hur understod de sig? Att vistas i offentlig milj med sdana utseenden? Kunde mnskliga varelser se s frnsttande ut? Defekta, liksom avsiktligt motbjudande. De passade ihop med korridoren, den var ocks motbjudande, en glimt in i avgrunden. Jag gick till en rkfri kup, de mrka mnnen fljde efter. De utspydde ven hr sina rkmoln. Jag reste mig, tittade p skylten. Jag hade rtt, kupn var rkfri, med huvudet nickande och hnderna bakom ryggen gav jag anvisning om pbudet. Mnnen tog ingen notis. Rken stank som ett skrytaktigt kolverk. De andra resenrerna sov fridfullt, glatt avsvimmade i samma veva som deras lungor underkuvades av kolverkets slaggprodukter. Det var utver det ddliga gifterna olidligt hett i kupn, och stanken var ddande. Omedelbart blev jag varse om att mnniskor hr var sjuka, hela bunten, ven de mrka mnnen. De var verkligt lidande,

109

deras utandningsluft skulle fylla mig med sjukdomar: tuberkulos, arsenikfrgiftning, koleran tervnde fr upprttelse, ngon elakartad tumrsjukdom skulle hr och nu finna ett nytt stt att smittas p. Jag frvntade en snar bortgng. Till sist kom den tidpunkt d jag inte lngre stod ut. Jag reste sig och gick ut i korridoren. Laura kom efter mig. I hgtalarna talade de om att vrt tg skulle ge sig till att rulla, men jag ville stiga av, jag ville av nu, min dd krlade sig nrmare. Jag var ngslig som f gnger tidigare, skakade av obeslutsamhet. Vi stod stilla och tittade p varandra. Jag var paralyserad av allvaret. Drrarna slog igen. Jag fick svrt att andas. Jag skulle f en andra chans att verkstlla min huvudlsa plan. Alldeles som jag trodde att jag var ndgad att dra ut p resan vrkte sig en kvinna in i tget. Hon klarade dock inte av f hela kroppen med sig. I ngra sekunder hade hon svrt att avgra om hon skulle kmpa sig in i tgvagnen eller om hon skulle kmpa sig ut. Fastklmd mellan de plastvadderade drrarna flimrade hennes gon, begrundade situationen (det hr var inte vlbetnkt) (s brttom hade jag inte) (nu ser hela vagnen att jag fastnat) (och inte slr de upp drrarna) (inte fr min skull). Hon fann sig i det utvalda det och upphrde stretandet (hon kom) (helt enkelt) (inte loss). Vi andra analyserade, reflekterade ver den moderna mnniskan. S sammanblandade vi r, tnkte vi, vet varken ut eller in. Nr konduktren efter lng tid ryckte upp drrparet och slppte in kvinnan vnde hon kappan i en hetsig manver, riktade blicken mot mig. Flj ditt hjrtas rst, inbillade jag

110

mig att hon tnkte, flj den nu! Och jag sade till Laura: Jag mste av, jag r ddligt sjuk. Lt mig kliva av. * Vi satt i en vntsal, jag behvde inte lngre ska upp en lkare, bara jag fick inandas frisk luft skulle jag m bra igen. Men i det fria var det fr kylslaget, s vi rkade placera oss i vntsalen. Vggarna var tckta av olagligt uppsatta plakat, bryggerier, konstutstllningar, tandkrm, alla presentade de sina upplysningar. De hade klistrats upp ver varandra, ldre affischer anades i bakgrunden. Under sittbrderna dr vi satt lg toalettpapper i drivor. Det kndes som att uppehlla sig i ett hrn av en lortig herrtoalett. Tillfllet ackompanjerades av en fre detta ansedd vsttysk operasngare som framfrde en popballad. Luften var inte det minsta frisk. Jag mdde nd bttre. I likhet med salens vriga befolkning slappnade jag av. Det kndes som jag hade landat p sengngarnas planet. Mnniskorna sov och andades tungt. Stmningen var behrskad. Inga samtal frekom. Inte ens talade ngon med sig sjlv, alla satt frstummade i varsitt hrn, s lngt ifrn varandra de kunde komma. Rakt framfr mig sov en ynklig man. Han hade fallit in i sin kropp, snarkade. Det vckte inget uppseende. I ett annat hrn tog en yngre, nnu ynkligare, man kort p sig sjlv med en polaroidkamera. Beteendet uppspelades gng efter annan, tog kort, flktade med bilden, det fotade ansiktet framtrdde, han rev snder bilden, vnde p kameran fr att ta ett nytt kort. Mjligtvis

111

hade

han

hoppats

se

en

bild

som

inte

var

verklighetstrogen och sedan blivit besviken av resultatets naturtrogenhet? Han tog en ny bild. Han rev snder den. Nu frstr jag! sade hon. Du ska hr och nu bertta att du har en fru och tv frtjusande barn och att det hr frhllandet inte lngre kan fortstta. Nej, nej, det r inte alls p det viset. Vilket vis r det p? Det vet jag inte. Jag hade funnit mig i mitt de, jag kunde tnka mig att vistas i salen i mnga r, s lnge jag inte behvde fatta ett beslut rrande framtiden. Laura var frsts inte lika belten. Inledningsvis hade hon upptrtt som att hon brydde sig om mig och mina krmpor, men efter en stund insg hon som jag att koleran farsotsartade lga sedan lnge var utslocknad och det enda sjukliga i Manfred Skarpes kropp var hans ngslan. Hon beskyllde mig inte fr ngot, som jag hade antagit, hon blev inte arg, i stllet kom hon att vara instllsam. Fr frsta gngen under vra dagar tillsammans hade hon kommit till insikt om att jag inte blint skulle rtta mig efter henne, att hon p allvar skulle kunna f ka till Frankrike i avsaknad av sllskap. Det satte skrck i henne. Inte alls var hon piskad att ka just med mig, men valmjligheterna var inte mer n tv och d fredrog hon sllskap. Hon frskte prata omkull mig. Jag var fr svag fr att opponera, s dialogen var en aning obalanserad. Uppmrksamt lyssnade jag nr hon ppekade alla positiva sidor med livet i Paris. Och fr varje ord fr staden fann jag i huvudet tv emot. Du tnker p Sofia, eller hur? frgade hon fr att byta vinkel p ptryckningarna. Du r rdd att hon ska komma tillbaka? Jag gav inget be-

112

sked, stirrade nnu djupare ner i marken. Jag tyckte obeskrivligt synd om mig sjlv. Jag vet exakt vem om Sofia Bjrk var, mumlade jag otydligt. Hon var en mnniska som var dmd att se vrlden i ett s blndande ljus att han inte stod ut med den utan mste d. Jag tillade en aning muntrare: Det var p det viset Milenka Jesensk beskrev den borttynande Franz Kafka! Trffskert, tycker du inte? Ja, svarade hon beskt och inte det minst muntert, men olyckligtvis trffskert, och du r skalbaggen som blev en mnniska. Men nu r du visst en skalbagge igen. Vilket i och fr sig var felaktigt, jag var ingenting annat n en skldpadda, men den insikten lade inte band p min frustration. Du vet att han alltid hade ett fnster ppet i sin lgenhet? frskte jag. Det fick honom att tnka klart. Varfr visste jag detta? Varfr brydde jag mig? Varfr sade jag detta nu? Du r bara rdd fr frndring, Manfred, bara rdd, frklarade hon och klappade min hand likt en mor som frsker komma underfund med frstndet hos hennes rskinn till son. Vad r det som skrmmer dig? Vad r det som gr det s svrt fr dig att ka p en blygsam tgtripp? k med nu s stannar vi s lnge du vill, sedan, nr du knner fr det, ker vi tillbaka. Det lt utan tvivel som en skaplig lsning, och det lt s enkelt, men fortfarande var det lngt till Paris. Om vi frutom detta tog med i berkningen att tget med rtt hg sannolikhet skulle spra ut var mitt tvivel fullt frklarligt. Jag frskonade oss ifrn mycket lidande genom att inte ka. Och ju mer jag tnkte p det, desto skrare blev jag p att en utkad resa bara

113

skulle utfalla i blodiga ddsfall. Fr min inre syn sg jag hur vra snderslitna kroppar lg strdda lngsefter en belgisk industritomt. Det var hysteriskt frnuftsvidrigt att jag var den ende av oss som kmpade fr vrdet av mnskligt liv. Hon gjorde ett frsk att resonera sig fram till vad det var som hade ftt mig att s pltsligt bli s skeptisk, men jag var inte i stnd att tala om saken. Lita p mig, brukade jag sga, jag vet vad jag gr, och vem jag r, jag kan bostta mig i en fngelsehla och nd m p samma vis, det r mitt liv jag lever, och det r jag som har kommandot. Anmrkningsvrt nog fick mitt sinne mig att knna mig instngd i stder, frigjordheten ndde sitt klimax i nrvaron av hav, uppsluppen musik franledde lyckorus och i samma gonblick som solen under vren gjorde sitt intrde fick jag lttare att andas. Att jag under vintermnaderna gick deprimerad brukade med min dvarande logik bero p att jag instinktivt bestmde mig fr att bli lycklig till vren. Varfr hade jag inte valt ett tidigare datum? Frgan hade kommit p tal, men jag reflekterade helst inte ver sdant. Dessvrre var mitt beteende p tgstationen lttfrklarligt. Nr varken alkoholrus, nra-dden-upplevelser eller biblioteksapokalypser fanns inom rckhll var jag n en gng mig sjlv. Av den orsaken var jag nervs. Ngot som r skert, sade Laura uppgivet, r i alla fall att du inte lngre lider av dromomani. I hgtalarna ropade rsten ut att vrt nsta tg hade ankommit till stationen. Vi gick till plattformen. S stod vi

114

dr p perrongen, hll varandra i hnderna. Hon vntade p mitt beslut. Hur skulle hon kunnat veta att jag alltid hade varit skicklig p att avst, men att jag var oduglig nr det kom till handling? Nu var det just sdan som krvdes. Jag hade inte kraft till att agera. Hon fattade beslutet t mig. Det kndes som en befrielse, men samtidigt hll jag p att explodera av det svarta hl som slukade mina innersta knningar. Inte ett ord fr den krlekskranka dam du lmnar? Inte det. Hon gick bort mot tget, vnde sig om. Hur mycket r klockan? Sju ver elva, konstaterade jag. Se dr, sade hon smskrattande, vem r verraskad? Tget gav sig ivg. Jag ngrade mig omgende. Varje dag i hela mitt terstende liv skulle jag komma att grubbla ver vad som hade hnt om jag hade fljt med henne. Om det inte vore fr att det stod folk runt om kring hade jag brustit i grt. Jag var en korkad man med smrta. Sjlvklart frstod jag att mitt uteblivna handlande hade varit en handling i sig och lika sjlvklart frstod jag att beslutet jag tog hade varit vansinnigt. Det svarta hlet utvidgades nr jag frn ett allt kande avstnd fick syn p hur hennes kontur vnde sig mot en intillsittande mansskepnad. Hennes huvud sklvde som om hon skrattade. Inte ens en blick kunde hon sknka mig. Och jag erknde fr mig sjlv att lustigheterna gick ut p att hna den funktionshindrade man som trnade efter henne, nu mer n ngonsin. S var hon borta. Nr jag lngsamt gick bort frn perrongen, till ett annat tg, ett mycket tillfrlitligare, ett som skulle fra mig hem,

115

mttes jag av horder av rusande mnniskor. De ville n fram till den plats jag lmnade eller undg att hamna p den plats dr jag snart skulle befinna mig. Poliser sktte om den mnskliga trafiken. Ensam spankulerade jag i motsatt riktning. Det lter som en liknelse (och skulle lika grna kunna vara det), men tro mig, jag far sllan med osanningar. Uppenbarelsen av strtande mnniskor och polismn fick mig fr ett gonblick att anta att nationen sttt ihop med undergngen. Tanken roade mig. Knslan roade mig. Jag knde mig road. Nstan att jag lyckades uppmuntra mig sjlv. Sedan kom jag att tnka p att jag var en dre. * Redan i den hr bokens inledande rader konstaterades att jag hade fr avsikt att nedteckna och freviga mitt livs klimax. Detta stmde i hg grad. Tjugosju r gick frbi innan jag ansatte mig till att skriva ner berttelsen. Under dessa r kom tskilligt att hnda Laura Montgomery (senare Sofia Bjrk), men mitt eget liv kom, inte srskilt frvnande, att bli tmligen hndelselst. Bara ett ftal veckor efter vrt avsked trdde en av Sofia Bjrks vnner frn London fram och pstod att romanen var hennes verk. Detta var naturligtvis orsak till stor debatt, skandalomsusad som Sofia var. Efter att ha ltit ett antal sakkunniga bringa klarhet i saken pvisade bokfrlaget att vnnen mycket vl kunde ha varit skyldig till vissa av romanens meningsutbyten, lika rimligt var att

116

en stor del av innehllet grundade sig i faktiska hndelser som vnnen hade beskrivit eller deltagit i tillsammans med Sofia Bjrk. Det innebar likvl inte att denne hade skrivit romanen. Nr vnnen fick ge prov p sin skrivkunnighet uppdagades att berttartonen var p tok fr rbarkad fr att ha kunnat frfatta ett s vackert utmejslat verk som Sofia Bjrks. Lite senare visade det sig att vnnen inte hade uppfattat att Sofia Bjrk teruppsttt ifrn det dda och haft som enda motiv till sitt ofrskmda pstende att tnjuta ett litterrt erknnande. Hon kom sedermera att skriva egna bcker, men de var fga beaktansvrda, vare sig till stil eller innehll. Jag kom ven fortsttningsvis att se hennes namn frekomma i tidningar. Sent omsider blev sklen till uppmrksamheten sprk (norska, litterra. Debutromanen islndska, versattes italienska, efter ett rs tid till engelska och senare till tio ytterligare danska, finska, franska, tyska, spanska, ryska och av ngon anledning ocks rtoromanska) och fick sin begvning erknd p kultursidor ver stora delar av Europa. Prominenta litteraturkritiker som Isaac W. Sanderson skrev om: En stor bok, en genial bok. Michel Mor var minst lika begeistrad: Boken om East End. Glm den aldrig! Lt inte glmskan och liktiltigheten trycka undan denna bok. Och i den tonen fortsatte de sakkunniga att lovsjunga Sofia Bjrks roman. Ngon strre frsljningsframgng blev romanen tyvrr aldrig p kontinenten, inte annat n bland kulturskribenter, men den gav lfte om ett stort

117

frfattarskap, varfr vi var mnga som med spnd frvntan emotsg uppfljaren. Sommaren nittonhundrasjuttionio utkom Laura Montgomerys frsta och enda roman. Den hade avfattats frn lgenheten i Paris och var en jmfrelsevis intetsgande historia. Stilen var en aning pratig och hela boken kndes hastigt hopkastad i sista stund. Romanen slde hyggligt i Sverige, detta med hjlp av en pkostad marknadsfringskampanj, men inte tillrckligt bra fr att etablera Laura Montgomery som en aktad svensk frfattare (om hon efter namnbytet gick att rkna som en sdan, en svensk). Men ven om det gick att urskilja vissa oangenma tendenser i boken kunde vi inte fr vra liv frutsga vad som kom att vnta. Lnge var jag vertygad om jag att mina befaranden angende en tervndande Sofia Bjrk var verdrivna, men s, bara efter en bok gick Laura Montgomery ur vrlden, Sofia Bjrk var pnyttfdd och med debaclet i Paris bakom sig knde hon en stark frbittring gentemot det etablissemang hon menade arbetade emot henne. Hon tervnde hem och skte sig genast till ett antal obskyra sammanslutningar, vars fresatser jag helst inte, av hnsyn till Laura Montgomery, behandlar i denna bok. Det har sagts till mig att Sofia under en tid skrev propagandamaterial t yrkesrevolutionrer, men huruvida om det r sant eller ej kan jag bara spekulera om. Sant r dremot att Sofias bokfrlag vnde henne ryggen, men att hon med hjlp av nyvunna och tillika inflytelserika vnner nd kunde lta trycka upp bckerna (som nu var rent

118

propagandamaterial,

hennes

tidigare

pulserande

litterra dra gick inte ens att upptcka mellan raderna). Och resultatet av det sluttande utvecklingsplanet kom inte att vnta p sig. Till och med i Sovjetunionen frmdde hon bli svartlistad. Vrlden var med detta emot henne. P riktigt, denna gng. Konsekvensen blev givetvis att frfattaren Sofia Bjrk som hastigast sjnk in i den kollektiva dimma dit ngrade uppfattningar grna avlgsnas. Debutromanen trycktes heller inte upp i nya upplagor. Det var som om ven den boken brnnmrktes av upphovskvinnans senare villfarelser. F mnniskor ville rra en sdan bok, nnu frre ville lsa den, inte ngon ville frra den vidare uppmrksamhet. Sofia hade inte trtt in i det frflutna fr att aldrig mer hras. ven om hennes bcker lstes av blott ett litet antal individer (vanligen historiker och statsvetare) (eller av de som rkade komma ver debutromanen i ngons bokhylla) var hon omtalad som en hgrstad samhllsdebattr. Fastn de etablerade medierna stngde bde hennes texter och verbala sikter ute vann hon gehr p andra stt (bland annat genom att registrera anfranden p band och spela upp p allmnna platser). Hon fick fram vad hon, och de bakom ptryckande organisationerna, ville sga. Lyckligt nog fick aktionerna snarare hennes popularitet att ytterligare sjunka. Jag r sker p att det endast sporrade henne. Under lng tid var hon frsvunnen. I efterhand, i samtal med Helge Lundberg, har jag ftt kunskap om att hon

119

under ngra r var bosatt i Amerika och frfattade historiska romaner under pseudonymen Sten Boman (ett faktum som inte ens bokfrlaget lr ha knt till). Dessa slde anmrkningsvrt bra och var oerhrt ingende med tanke p att de skrevs frn ett sdant stort avstnd. Om vi ocks ska tro hennes sjlvbiografi, som skrevs i slutet av ttiotalet, har hon under dessa r ven hunnit med att bli jagad av ilskna amerikanska patrioter och av dessa blivit doppad i tjra och rullad i fjder. Om detta r korrekt fr vi frutstta att det ocks r sant att hon under samma period var god vn med den amerikanske frfattaren Paul Auster. Men, som jag tidigare har framhllit utgr jag helst s lite som mjligt frn den av hennes bcker. Vad som har slagit mig, efter att ha lst alla bcker skrivna av den kropp som namngavs Sofia Bjrk, r hur tonen har blivit allt frnare, korthuggnare, varje frsk till att litterrt frskna verkligheten r undanrjda. Nr jag fr frsta gngen lste hennes debutroman hade jag blivit hnfrd delvis av just denna anledning, hennes frmga att sknmla samtidigt som hon brann av frbittring, liksom torterade skrivmaskinen under tiden hon frfattade. Jag vet inte ngot om hennes privatliv, om hon gifte sig, om hon fick barn, ngra sdana har jag dock inte ftt knnedom om och rligt talat tror jag att en vlartad och anstndig mnniska skulle finna livet i sllskap med henne alldeles fr invecklat fr att ett frhllande skulle f ngon som helst varaktighet. Den senaste gng jag sg hennes namn i ngot offentligt sammanhang var nr jag fr ngra r sedan kom ver en artikel om bortglmda svenska

120

storverk, dr blev hennes frsta bok placerad p en andraplats. Jag har nu fr avsikt att bertta om vad som hnde med mig. Den hr boken handlar inte om framtid utan om ngonting som varit, s att redogra fr vad som hnde med historiens andre huvudperson r egentligen ovidkommande, men, jag kommer allts nd att gra det. Mitt syfte r att gra tydligt omstndigheterna kring denna litterra skapelse s det fr d anses vara p sin plats att bjuda med er ven mitt livs fortsatta bana. P mndagen nr jag tervnde till arbetet hade ingenting frndrats, det betyder: ingenting utom jag. Jag hade inte varit tvungen g ner p mina knn fr att ha tilltelse att ter tjnstgra p tidningen. Kollegorna hade de frsts vissa funderingar kring hur jag huvudstupa hade hamnat i spalterna och inte under dem, men de antog inom kort att jag hade frskt mig p att walraffa (det var den enda rationella frklaringen). Till ingens oerhrda frvning hade planen gtt i stpet, vilket nr det gllde Manfred Skarpe och den mentala bild de hade av mig var helt i sin ordning. Mina dagar kom att vara identiska, jag tog upp drickandet, slumrade till och vaknade upp i soffan, vred mig i sjlsliga smrtor innan (och tidvis ven under) ruset slog in. Ett tag bemdade jag mig att hitta upplysningar om soma, om det i sjlva verket existerade en sdan drog och hur jag i s fall kunde f tag p den. Jag frskte till och med ska trst i Nietzsches teori om den eviga terkomsten. Som ni skert knner till gr den ut p att svl tiden som massan r

121

eviga enheter. Han menar att konsekvensen av detta r att varje given situation repeteras i ondlighet. S det var lyckligtvis som s att vi ngon gng skulle komma att f tillflle att ndra p det som inte fick bli vad det var menat att vara. I femton r fortsatte livet i dessa spr, under fem av dessa var det utan lnepslag och nr det vl kom var det med hjlp av ett standardiserat avtal. Nittonhundranittiotre var tiderna dliga i landet, tidningen var tvungen att skra utgifter och jag var en av de tidningsinventarier som fick stryka p foten. I ett och ett halv r gick jag fullkomligt overksam, dagarna bestod vanligen av en lngpromenad, ngon timmes lsning och s alkoholen. Som om jag inte vore nog ljevckande ndde jag min lgsta punkt nr jag brjade en kurs i massage och i hopp om ngons medknsla inledde det frsta passet med att lite ltt skojfriskt framfra att jag hade anmlt mig och min fru till kursen, men att jag nu, bara veckor senare, var nkling. Om ngon undrar hur det gick kan jag meddela att experimentet var plgsamt resultatlst, jag var alltjmt kroniskt ensam och nu hade jag nnu bttre skl till att klandra mig sjlv, jag var som bekant ocks en bedragare. Till slut lyckades jag, genom att ha blivit rekommenderad av en gammal kollega, f ett nytt jobb och sedan elva r tillbaka r jag lrare i litteraturvetenskap p en folkhgskola. Nittonhundranittiofem gifte jag mig, ret drp vergick jag till att vara jag frnskild. I litteraturen skulle jag finna min vg ut ur elndet. Jag anstrngde mig fr att skriva ngra romaner, en rckte i

122

och fr sig mer n vl, men s lngt som till att komponera en ptaglig och djuptnkt sdan kom jag inte. Motivationen upphrde fr det mesta vid sida tjugofem. Ett avvikelse fanns frn den regeln. Jag frdigstllde faktiskt en roman, en instllsamt vacker krlekshistoriethriller vars, s kallade, intrig kretsade kring en invandrad pojke och en blond och blgd flicka. Det tog mig tv r att utarbeta romanen, den utdragna processen berodde p att jag dessvrre bara gnade den ngon timme i veckan. Resultatet blev drefter. Jag lste inte igenom manuset innan jag skickade in det till frlaget, vl frvissad om att boken var miserabel, den var definitivt ingenting jag sjlv skulle kunna tnka mig att lsa. Verket var dessutom sprngfyllt av slarvfel och sjlva historien var genant osammanhngande. Det dr r sdant frlaget bortser ifrn, resonerade jag. De kommer att se den oerhrda potential som vilar inunder. Jag var alkoholpverkad och hoppades p turen. Jag var framfrallt i behov av frndring. Sedan hrde jag inte mer frn den boken. Faktum r att mitt liv nu fr en yttre betraktare mste te sig p samma vis som det gjorde d, jag r alltjmt ensam, jag r alltjmt handlingsfrlamad. Det enda som skiljer r att jag nu saknar framtid, det gjorde jag inte fr tjugosju r sedan. Om inte frr s kanske ni nu kan tro mig nr jag bedyrar att jag har tnkt p henne varje dag. Hon var mitt livs glansnummer. Jag antog att det fr henne inte var mer n en parentes, en som snart glmdes bort, men fr mig var just den parentesen s vsentlig att jag blev blind fr

123

historiens terstende innehll. En frlorad boll r ingenting, sade ngon fr lnge sedan. Kvalificerat struntprat! Min frlorade boll var allting. Den snkte mitt liv, och av de litterra skapelserna att dma snkte den ven hennes. Den tjugosjunde februari r tjugohundrafem mottog jag brevet. Det var en kylslagen dag. Allt var som det brukade. Jag hade promenerat i fjorton minuter och plastkassen jag med mda bar med var frdens produkt. Jag ville verkligen hem, ju snabbare drren stngdes efter mig desto bttre (jag tror dessvrre inte att det handlade om att jag tyckte om min lgenhet) (snarare att jag ogillade tanken av att inte befinna mig i den). Med ens fick jag fr mig att jag alls inte var p vg till de sorgsna rummen, och tomheten som dr vntade, utan till min familj, hundrackan och en lrdagskvll utan att vara tvungen att jobba (det dr arbetet r s fasligt betungande) (hela mitt intellekt kommer till anvndning) (om inte helger skulle existera vet jag inte vad jag skulle ta mig till). Fr ngra sekunder var jag frvissad om phittets riktighet. Jag visslade. Trkigt nog kom det verkliga sakfrhllandet snart ikapp mig. Det var inte dit jag skulle, jag var inte p vg hem frn arbetet, jag hade i sjlva verket varit hemma hela dagen. I min postlda lngst ner i lgenhetskomplexet fann jag brevet. Vid en frsta anblick gladdes jag ver att alls ha ftt post, vid en andra brjade jag knna mig riktigt munter (jag skymtade att adressen var skriven fr hand). tskilliga gnger hade jag inbillat mig att jag hade ftt brev frn Laura, en gng nittonhundrasjuttionio (d var det ett

124

brev som hade kommit till fel adress), en gng nittonhundrattiotta (vilket visade sig vara ett prenumerationserbjudande frn en veckotidning fr hemmafruar), en gng nittonhundranittionio (och d var det en gammal klasskamrat frn hgstadiet som ville anordna en tertrff) (jag svarade inte), men den hr gngen visste jag instinktivt att det var hon. Jag stllde kassen t sidan. Brevet hade eftersnts i omgngar, s det var svrt att se om det var hennes handstil p framsidan av kuvertet (jag visste inte s noga hur den sg ut) (men jag trodde att jag skulle knna igen den om det verkligen var hennes). Jag rev upp kuvertet med ena pekfingret. I trappan upp till lgenheten lste jag brevet. Jag famlade med nyckeln, kom nstan inte in. Jag lste en god stund, om och om igen. Hon ville hra hur det stod till, vad som hade blivit av mig, om jag kunde minnas vra intensiva dagar fr tjugosju r sedan. Jag intalade mig att brevet var skrivet i en vlvillig ton. I mitt huvud lyssnade jag till hur hon lste upp det med sin ungdomliga rst. Drnst begrundade jag hur hon idag sg ut, hur hon hade suttit nr hon skrev, vad hon hade tnkt p. Redan p sjuttiotalet hade hon fror lngs halsen, rynkor vid gonen. Detta var fr tv veckor sedan. Jag ville givetvis svara s fort jag kunde, framfra att allt var bra, och s vidare. Men jag gjorde det inte. I telefonkatalogen fann jag hennes nummer, men jag hade inte mod till att ringa. I ett flertal omgngar frskte jag formulera mitt svar: Kra Du,

125

Jag vet inte hur jag ska tillskriva brevet d jag inte r insatt i vem Du r som har snt det till mig. r det mnne den bermda Sofia Bjrk, den kyliga, aggressiva och hatiska, eller r det Laura Montgomery, den glada, vnliga, varma? Lt mig i vilket fall som helst sga att vem av er det n r, r jag obeskrivligt tillfredsstlld bara ver det faktum att Du minns mig. Den nger jag har haft ver att jag svek. I alla dessa r! Mitt samvete lttades inte av att jag mrkte vad som hnde med Laura, hur hon omvandlades till Sofia Bjrk och sjnk allt djupare in i sig sj... Nej, det blev fr sentimentalt och uttryckslst. Jag gick omkring i dagar och grunnade p hur jag skulle sammanstlla tankarna, grna krnfullt och sjlvironiskt, s att hon begrep att jag inte var s nedbruten som jag i sjlva verket var. S, i nnu ett alkoholiserat rus satte jag mig fr att brja skriva. Nr jag dagen efter fick syn p de fulltecknade arken blev jag underligt nog njd, de sammanfattade hela mitt liv, det kndes magiskt, jag var piskad att skriva klart. S jag fortsatte, tankar och knslor vllde ut ur mig. Under dessa veckor har jag stngt in mig i min lgenhet, ngra f gnger har jag begett mig till biblioteket fr att konsultera bcker. Telefonledes har jag samtalat med ngra av historiens andra karaktrer, fr att p s stt gra skildringen s verklighets-trogen som mjligt. Vid ett frelsningstillflle sade jag att alla framstende konstnrer skapar som om de hade vrlden i sin go. De

126

duperar mnniskorna, leder in oss i deras universum, dr de sjlvfallet tjnstgr som Gud och dr allt av den anledningen sker p deras villkor. Om den hgre makten tycks tillfrlitlig har vi sllan ngonting att invnda, vi fljer dem grna, och det r just d, och ingen annan gng, konsten fungerar som den kan, det r d den fungerar som den ska. Jag hade henne i tanke nr jag framfrde de orden, fr hon var en sdan konstnr och r det med strsta skerhet fortfarande, ven om det var ett tag sedan det visade sig p papper. Jag d? frgar ni. Var det inte jag som saknade tro p rr-else? Hur blev d boken skriven? Vad har hnt? Inte mycket, om jag ska vara rlig. Grundprincipen r densamma: jag vill gra allting p samma gng som jag inte vill gra ngonting. Det r denna hjdskillnad som stad-kommer skalven du lser. Jag frsker skapa en annan verklighet, jag har nu ftt vistats i den i ytterligare ngra veckor och varje gng jag vill tervnda till nittonhundrasjuttiotta kan jag vnda mig till mina pappersark, utfra utan rrelse, lta orden bli mina kompromisser. Men om jag skulle pst att jag igngsatte romanprojektet fr mitt eget minne talar jag osanning, faktum r att jag gjorde fr Lauras. Dessa anteckningar har kommit att bli mitt svar. Om en kort stund ska jag skicka dem till henne.

127