Kärlek i Tykwers värld
ändå bestämda helt utan historia
”Jag hade en dröm där vi var syster och
bror, mor och far, man och hustru. Där
du var jag och jag var du […] och jag
kände att det var lycka.” (ur Prinsessan
och Krigaren, egen övers.) Kärleken i
Tom Tykwers filmer är som en dröm
där kärleken är större än världen, de
älskande blir till ett och det är vackert.
Inte realistiskt, det är ju film, men
oändligt vackert.
Kärleksmotivet i allmänhet kan
delas upp i fyra olika delar där varje
del beskriver olika sidor av samma
mynt. Eros står för den romantiska
och lidelsefulla kärleken. Agape
symboliserar den förutsättningslösa,
den självutlämnande kärleken som inte
har någon sexuell underton. Den står
också för människans kärlek till Gud
(inom kristendomen) och Guds kärlek
till människan. Philia är kärleken mellan
syskon och Libido den kroppsliga
sexuella kärleken.
Kärlek på film syns i allmänhet
som två av dessa fyra sidor: Eros och
Libido. Det kryllar av filmer som bygger
på olycklig eller lycklig romantisk
kärlek, kroppsligt begär och sexuell
förening. När man tänker ’kärleksfilm’
ser man framför sig en romantisk
kärlekskomedi a la När Harry mötte Sally,
storfilmer som Australia eller klassikern
Stolthet och Fördom. Här står hindren i
vägen för kärleken och det enda som
karaktärerna är upptagna av är att få
tag på denna kärlek för att passionerat
kyssa honom/henne och helst gifta
sig i slutet. Men jag ber dem som får
denna bild i huvudet att stryka ur sitt
inre. Tykwers filmer ligger långt ifrån
dessa stråkfyllda och kärleksfrossande
kompositioner. Han vill någonting helt
annat.
Tykwers filmer är inga
kärleksfilmer. Filmerna har tydlig
relation till andra former av berättande
så som tv-spelet, sagan, skräckromanen
och också Hitchcockthrillern. Det finns
också en viss grad av övernaturlighet
eller kanske snarare en annan typ av
verklighet i dessa filmer. En verklighet
som gör det möjligt att gå över gränserna
utan att det är särskilt underligt. De
handlar inte om kärlek, inte i första
hand. De saker som kännetecknar
dessa filmer är stilen, karaktärerna och
det faktum att kärleken driver filmerna
framåt utan att utgöra handlingen.
Stilen är poetisk. Kameran som
sveper över ett glödande landskap,
snabba klipp på fiskrens och spyor
och Sissi liggandes i gräset som
glittrar av månsken. Karaktärerna
finner Tykwer i samhällets utkant
vars världar har en uppsättning av
sociala regler som inte återfinns
i verkligheten. Pistolhot är inte
ovanligt, inte heller bomber eller
stöld, för att inte tala om mord.
Ändå finns vi på deras sida. De
har inget val. Det är kärleken eller
bristen på kärlek som driver dem.
Det kan vi acceptera.
De två ingredienser
Tykwer har i sin kärleksbrygd är
Eros och Agape. Detta gör att
kärleksbegreppet vidgas till att
handla om andlighet lika mycket
som kroppslighet om inte mer.
Himlen glöder, trädet tornar upp
över Filippo och Philippa i siluett.
Trädet i Edens lustgård ligger inte
långt borta i associationsledet. De
står och ser på varandra, två delar
av samma enhet, går ett steg mot
den andre och sammansmälter till
en kropp. Vi har Eros, erotiken,
det romantiska mellan Filippa och
Filippo och samtidigt Agape, den
vackra omgivningen, kopplingen till
Adam och Eva i lustgården.
Tykwer utnyttjar de
egenskaper som är specifika för
filmmediet. Dialogen är sparsmakad,
bilder och skådespeleri står för stor
del av uttrycket. Vi känner doften
av flickan med plommonen när
hon sveper förbi Grenouille med
sitt glödande röda hår. Fyrverkeriet
får en symbolisk dimension,
musiken talar sitt tydliga språk och
Grenouilles blick går inte att ta
miste på. Vi vet att hon från den
stunden är allt Grenouille önskat
sig. Vad som sker inom två personer
behöver ingen dialog det räcker
med att se dem som två barn släntra
fram längs en grusväg. Naiva och
och helt utan framtid, Filippo
och Filippa har bara varandra.
Tvåsamheten i dessa filmer är inte
alternativa eller experimentella.
Det handlar om en relation
mellan en kvinna och en man, en
önskan att bli en enhet med den
rätta som är en person av motsatt
kön. Samtidigt är kärleken något
större. Den är allmängiltig och
utan gränser. Den ser bortom
brott, aggressioner och psykisk
instabilitet. Sissi ser igenom Bodo
och Bodo ser igenom Sissi. Lola
ifrågasätter förvisso Mannis
kärlek men är beredd att pistolhota
sin far för att få ha Manni kvar.
För att få vara tillsammans med
honom. I dagens samhälle där
äktenskapsbegreppet är på väg
att breddas och sekulariseringen
är ett faktum håller Tykwer sina
berättelser på ett andligt plan med
kristna undertoner men öppnar
ändå upp genom att ge kärleken
den större meningen.
Det är kärlek som vi
sällan ser på film. Den är inte
passionerad, erotisk eller trånande.
Den är inte heller strävsam som
håller livet ut och som inte kan
hindras av något. Nej, den är
målinriktad och bestämd. Sissi
kämpar med att få kontakt med
Bodo, övertygad om att det finns
en högre mening, trots att han vid
första återseendet slår henne till
marken och vid det andra stöter
henne ifrån sig så att hon ramlar
ner i leran. De älskande i Tykwers
filmer är övertygade om att de
har hittat sin enda riktiga kärlek
som är värd att offra allt för.
Filippo ger sig iväg med Filippa
och överger allt han dittills har
levt för. Karriären och familjen,
de blir något värt att offra för
kärleken. Den enda kärleken,
den rätta. Målinriktat, i tanken
eller i handling, strävar de mot
att få kärleken med K. Sökandet
efter kärlek driver Grenouille till
handling i sin strävan mot den
perfekta parfymen. Den han tror
ska ge honom sin älskade tillbaka.
Detta skulle vara ett platt och
något patetiskt tema om det inte
vore så att det är ett underliggande
tema, det som driver filmerna framåt
men inte utgör själva handlingen.
Lola springer för att få tag i pengar
till Manni men också för att de ska få
vara tillsammans.
Den övertygelse som
genomsyrar filmerna ger resultat.
Den som önskar gott får gott. Det
centrala i Spring Lola kanske inte är
den tidsrymd som återkommer tre
gånger, den lösningen hon har på
pengaproblemet. Kanske är det de
blodröda mellanpartierna där de
båda ifrågasätter varandras kärlek
som är den egentliga handlingen,
kärlekstemat som driver filmen
framåt. Manni säger, i första delen,
att hans hjärta säger att Lola är den
rätta men Lola menar att det är
bara som han tror. Hon frågar med
anledning av att hon måste bestämma
sig. Tillbaka på asfalten där Lola blivit
skjuten i bröstet säger hon: ”Jag vill
inte bort” och en ny tidsloop startar.
I den andra blodröda delen frågar
Manni vad Lola skulle göra om
han dog. Lola svarar att ”du är inte
död än” och Manni svarar ”inte?”.
Tredje tidsloopen startar. Där händer
miraklet. Som resultat av Lolas
övertygelse vinner Lola pengar och
Manni hittar sina förlorade. Båda är
i livet och kan lugnt gå gatan fram
hand i hand.
Miraklet är en betydande
ingrediens även i de andra filmerna.
Grenouilles doftsinne är ett mirakel
och det faktum att han överlevde
sin födelse och barndom. Sissi
överlever mirakulöst olyckan. Hon är
övertygad om att det finns en högre
mening med detta. Belöningen eller
resultatet för dem som kämpar och
tror finns också som ett tema genom
Tykwers filmer. Sissi kommer ifrån
sitt instängda liv och Bodo lämnar sitt
gamla jag. De får tillslut komma till
havet, till friheten. Sissis övertygelse
och starka tro på att Bodo kan vara
den rätta kärleken driver henne att
inte ge upp. Tillslut kommer tillfället
där Bodo inte kan motstå hennes
erbjudande och hennes strävan blir
belönad. Hon når fram till honom.
Kärleken och övertygelsen är det som
också ger Filippo kraft att handla.
Filippa och Filippos belöning blir att
de lyckas försvinna. De försvinner in
i evigheten. Lycka kommer till den
som tror och särskilt den som tror att
deras öde är att vara med en speciellt
utvald person. Att tro på den eviga
kärleken leder till att man kan komma
över vilket hinder som helst, till och med
döden.
Vi befinner oss i en kyrka. Filippa
biktar sig men inte för någon präst utan
för Filippo. Han lyssnar. Hon berättar
alla hemskheter hon gjort, hur många
människor hon har sårat och dödat. ”But
what you don’t know is that I seize to
belive.” ”Seize to belive in what?” frågar
Filippo. Svaret på den frågan blir inte
Gud, inte heller kärleken utan förnuftet,
rättvisan och livet. På det svarar Filippo
”I love you”. Han ser henne stadigt i
ögonen när hon säger att hon vill att
slutet ska komma snart, han viker inte
med blicken. De älskar varandra både
romantiskt och förutsättningslöst, både
enligt Eros och enligt Agape.
Det som skiljer Parfymen från de
andra filmerna är att Grenouille lyckas
aldrig finna kärleken. Han misslyckas
med att bli hel. Den tro som driver
Grenouille är stark men den är felriktad.
Han tror att han genom att skapa den
ultimata parfymen ska nå lyckan, att
han genom makt och berömmelse ska
få kärlek. Tillslut inser Grenouille att
så inte är fallet, han inser att han varit
på helt fel spår och ger upp. Grenouille
får aldrig bli ett med någon. Han förstår
att han inte kan återskapa flickan med
plommonen, hans kärlek, att han är
ingen för någon. Han ger upp genom
att sluta cirkeln, gå tillbaks till gå och
försvinna. Ensam.
Oavsett om Tom Tykwer ger sina
karaktärer chans att bli lyckliga är det
Eros och Agape som driver hans filmer
framåt. Kärleken i Tom Tykwers filmer
är som en dröm där kärleken är större
än världen, de älskande blir till ett, det är
vackert och förhoppningsvis lycka. ”Jag
hade en dröm där vi var syster och bror,
mor och far, man och hustru. Där du var
jag och jag var du […] och jag kände att
det var lycka.”
My Thorin