Slutade

hedningarnas tider
1914?
En granskning av grundvalen för
Jehovas Vittnens budskap

"Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess

att hedningarnas tider äro fullbordade." Lukas 21:24
 Slutade
hedningarnas tider
1914?

2
 Slutade
hedningarnas tider
1914?

En granskning av grundvalen för

Jehovas Vittnens budskap

av
Carl Olof Jonsson

Göteborg 1983

3
Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom
såsom oförnuft och skam. Ords. 18:13.

Om inte annat anges är samtliga bibelcitat från 1917 års

svenska bibelöversättning.

Detta arbete är en förkortad översättning av det engelska

originalet.

Originalets titel:

THE GENTILE TIMES RECONSIDERED

Historically, Chronologically, and Exegetically.

Hart Publishers, Lethbridge, Canada, 1983.

Copyright by CKI-Förlaget, Göteborg

Internetutgåva: Tönis Tönisson, Vretstorp 2009

ISBN 91-86518-00-3

4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD s. 7
KAP. 1: EN TOLKNINGSHISTORISK 25
ÅTERBLICK
"Årsdags-principen" 25
Årsdags-principen tillämpad på 30
hedningarnas tider
John Aquila Brown 36
Hedningarnas tider i Miller-rörelsen 40
Nelson H. Barbour 41
Charles Taze Russell 45
Sammanfattning 57
KAP. 2: DET NYBABYLONISKA RIKETS 63
KRONOLOGI
Hur har utgångspunkten beräknats? 63
Forntida historiker 64
Krönikor och andra historiska dokument 70
Affärsdokument och juridiska dokument 85
De astronomiska dagböckerna 92
Synkronismer till den samtida egyptiska 104
kronologin
Sammanfattning och slutsats 112
KAP. 3: DE SJUTTIO ÅREN - ÖDELÄGGELSE
ELLER UNDERDÅNIGHET? 121
1. Jeremia 25:11, 12 121
2. Jeremia 29:10 135
3. Daniel 9:1, 2 139

5
 2 Krönikeboken 36:20, 21 143
Sakarja 1:7, 12 148
Sakarja 7:1-5 150
Hur de sjuttio åren av underdånighet bör
tillämpas 152
KAP. 4: ÄR HEDNINGARNAS TIDER 2 520 158
ÅR?
Från 1914 till 1934? 158
Är hedningarnas tider = sju tider = 2 520 år? 162
KAP. 5: HAR 1914 NÅGON PROFETISK 173
BETYDELSE?
Felslagna förväntningar - är det "fel sak i 173
rätt tid"?
När insattes Jesus på tronen? 177
Tecknet på Kristi "parousía" 184
Vad betydde året 1914? 192
KAP. 6: VAD MENADE JESUS MED
HEDNINGARNAS TIDER?
Några synpunkter på Lukas 21:24 198
EFTERSKRIFT: ETT NYTT FÖRSÖK ATT
DÖLJA FAKTA 205
Missvisande presentation av de historiska 205
bevisen
Vantolkning av forskare 210
Missbruk av forntida skribenter 214
Vantolkning av bibelns vittnesbörd 221
Sammanfattning 225

6
 FÖRORD
Det har inte varit någon lätt sak att fatta beslutet att
publicera den här avhandlingen. Ett Jehovas Vittne får
lära sig att sätta stor tillit till Sällskapet Vakttornet och
dess ledning. Författaren till detta arbete, som tillhört
denna rörelse i mer än 26 års tid, hoppades därför in i
det sista att de nuvarande ledarna för organisationen
ärligt och noggrant skulle undersöka de verkliga fakta
om Sällskapets kronologi och vara beredda att acceptera
dem, även om dessa fakta skulle visa sig vara förödande
för några av organisationens centrala läror och anspråk.
När det slutligen gick upp för honom att de nuvarande
ledarna för Sällskapet - tydligen av samfundspolitiska
skäl - föredrar att hålla miljontals människor i
okunnighet om de bibliska och historiska bevisen mot
kronologin, då tycktes ingen annan utväg stå öppen för
honom än att publicera de upptäckter han gjort, för att
på det sättet ge var och en som vill veta sanningen
tillfälle att undersöka bevisen och dra sina egna
slutsatser.
Den kronologiska beräkningen av "hedningarnas
tider" (Lukas 21:24) som en period av 2 520 år, räknad
från 607 f. Kr. till 1914 e. Kr, är ett grundläggande
element i Sällskapet Vakttornets lärobyggnad. Rörelsens
budskap och unika anspråk är grundade på denna
beräkning. Med utgångspunkt från denna beräkning
hävdar man att Guds rike upprättades i himlen år 1914
och att Kristi "närvaro" eller parousía började det året.
Till och med evangeliet eller "de goda nyheterna om
riket" (Matt. 24:14, NW) syftar enbart på vittnenas

7
förkunnelse att Guds rike upprättades i de osynliga
himlarna år 1914. Det evangelium som förkunnas av
andra till bekännelsen kristna samfund har därför aldrig
varit det sanna evangeliet. I Vakttornet för den 15
augusti 1981 hette det till exempel: "Låt den som av
hjärtat är ärlig få jämföra det slags predikande av
evangeliet om Riket som kristenhetens olika religiösa
system utfört under århundradenas lopp med det slags
predikande som Jehovas vittnen utfört sedan första
världskriget slutade år 1918. De är av två skilda slag.
Det som Jehovas vittnen förkunnat har verkligen varit
ett 'evangelium' eller 'goda nyheter', eftersom de
förkunnat att Guds himmelska rike upprättades vid slutet
av hedningarnas tider år 1914, då Guds Son, Jesus
Kristus, insattes på tronen." (s. 15, § 3. Kursiverat här.)
På grund av den centrala betydelse denna
kronologiska beräkning har för Sällskapet Vakttornets
exklusiva anspråk, betraktas den inte bara som en teori
eller tolkning, utan som ett fastslaget och obestridligt
faktum, som hårdnackat bekämpas av jordens nationer,
inbegripet kristenhetens nationer.1 De som förkastar
beräkningen sägs uppväcka Guds vrede.
Av uppenbara skäl är det därför ingen lätt sak för ett
Jehovas Vittne att ifrågasätta denna grundläggande
profetiska beräkning. För mången troende fungerar
lärobyggnaden som en sorts "fästning", till vilken han
har tagit sin tillflykt för att finna trygghet i tillvaron. Om
någon ifrågasätter någon del av lärobyggnaden, kan den
troende vara benägen att bli störd emotionellt. Han intar
instinktivt en försvarshållning, eftersom han får en
känsla av att hans "fästning" angrips och hans
emotionella och andliga trygghet hotas. Denna
1) Vakttornet för 1 oktober 1981, s. 24, § 7.

8
försvarsmekanism gör det mycket svårt för honom att
verkligen lyssna till och objektivt pröva det som sägs.
Utan att fullt inse det upphöjer han sin emotionella
trygghet över sanningen. Han vägrar att inse att en
trygghet som inte är grundad på sanningen är värdelös,
eftersom den kommer att svika honom till sist. Att nå
bakom denna försvarsattityd och finna ett öppet,
lyssnande sinne är oerhört svårt, särskilt om det är
någon grundläggande lärosats som ifrågasätts. Den
troende kan uppleva det som om hans andliga hem
skakas i sina grundvalar, och i sin ängslan kan han
komma att inta en mycket aggressiv försvarshållning.
Författaren till detta arbete har gång på gång mötts av
reaktioner av detta slag ända sedan 1977, då han
presenterade sin bevisbörda för den styrande kretsen för
Jehovas Vittnen.
Den forskning som ledde fram till detta började år
1968. Som medlem av Jehovas Vittnen var författaren
vid den tiden "pionjär", d v s en evangelist på heltid. En
person med vilken han ledde ett bibelstudium
ifrågasatte vid den tiden riktigheten av den tidpunkt
Sällskapet Vakttornet hade fastställt för
Nebukadnessars ödeläggelse av Jerusalem, 607 f. Kr.,
och påpekade att alla historiker daterade denna
händelse till 587 eller 586 f. Kr. En undersökning sattes
då igång som pågick periodvis fram till slutet av 1975,
då den växande bevisbördan mot årtalet 607 f. Kr.
tvingade författaren att - tvärtemot hans vilja och
önskningar - se sanningen i ögonen och godta fakta.
Under någon tid därefter dryftades de olika bevisen med
några nära, forskningsintresserade vänner. Eftersom
ingen av dem kunde vederlägga bevisen, beslöts det att
alla fakta skulle sammanställas systematiskt till en
avhandling, som skulle sändas till Sällskapet
Vakttornets högkvarter i Brooklyn, New York. Detta
skedde, och avhandlingen sändes till den styrande
kretsens författarkommitté under 1977. Det föreliggande
arbetet är i stort sett identiskt med denna avhandling;

9
en viss revidering och utvidgning av arbetet har dock
gjorts under 1981.
Under den korrespondens som följde med den
styrande kretsen stod det snart klart att de inte kunde
bemöta bevisen. I själva verket gjordes inte ens ett
försök till detta förrän i februari 1980. Under tiden
varnades författaren gång på gång genom brev och på
andra sätt för att avslöja sina upptäckter för andra. I ett
brev från Sällskapet daterat den 17 januari 1978 gavs
till exempel följande varning: "Men oavsett hur starka
argumenten kan synas vara till stöd för dessa
synpunkter, måste de för närvarande betraktas som
dina personliga uppfattningar. Det är inte något som du
bör tala om eller försöka föra ut till andra medlemmar i
församlingen." I ett annat brev, daterat den 15 maj
1980, förklarade de vidare: "Vi är förvissade om att du
inser att det inte skulle vara tillbörligt för dig att börja
föra fram de synpunkter du har och de slutsatser du nått
fram till om kronologi som skiljer sig från de som
Sällskapet publicerar, så att det uppstår allvarliga frågor
och problem bland bröderna."
Dessa råd och anvisningar godtogs, eftersom
bröderna vid högkvarteret gav det intrycket att de
behövde tid på sig, så att de kunde ta hela ämnet under
omprövning. Redan i sitt första svar, som var daterat
den 19 augusti 1977, förklarade de: "Tyvärr har
arbetsbördan här hittills inte gjort det möjligt för oss att
ägna det den uppmärksamhet som vi skulle önskat."
Och i brevet från den 17 januari 1978 meddelade de: "Vi
har inte haft tillfälle att undersöka materialet ännu,
eftersom andra brådskande frågor kräver vår
uppmärksamhet. Vi kommer emellertid att titta närmare
på detta material när vi får möjlighet. . . I sinom tid
hoppas vi kunna undersöka din avhandling och göra en
bedömning av innehållet." Av dessa och liknande
uttalande att döma tycktes alltså bröderna vid

10
högkvarteret vara beredda att ärligt och objektivt
undersöka den bevisbörda som hade lagts fram för dem.
Inom kort tog emellertid saken en helt annan vändning.
Tidigt i augusti 1978 höll Albert D. Schroeder, en
medlem av den styrande kretsen, ett möte i Europa med
representanter från de europeiska avdelningkontoren.
Vid detta möte berättade broder Schroeder för de
närvarande att det pågick en kampanj både inom
rörelsen och utifrån,2 som syftade till att kullkasta
Sällskapets kronologi för hedningarnas tider (607 f. Kr. -
1914 e. Kr.). Sällskapet har emellertid ingen som helst
avsikt att överge den, meddelade han.
Tre veckor senare, den 2 september, kallades
författaren till detta arbete till ett förhör inför två
representanter för Sällskapet i Sverige, en
områdestillsyningsman och en kretstillsyningsman. De
berättade att de hade fått i uppdrag av
avdelningskontoret att hålla detta förhör. Orsaken, sade
de, var att bröderna vid högkvarteret var djupt oroade
på grund av hans avhandling. Än en gång varnades han
för att sprida ut de upplysningar han hade samlat. Han
fick också veta att Sällskapet inte önskade att bröder
ägnade sig åt forskning av detta slag och att de inte
hade behov av den.
Delvis som en följd av detta möte sade författaren upp
sin ställning som tillsyningsman eller äldste i den lokala
församling av Jehovas Vittnen på den plats där han då
bodde och framlade skälen till detta i ett längre brev till
de övriga äldste i församlingen. Det blev sedan känt
2) Två publikationer, som båda angriper 1914, kan ha varit i åtanke
här, nämligen Edmond C. Gruss, The Jehovah's Witnesses and
Prophetic Speculation, Presbyterian and Reformed Publishing Co.,
Nutley, N.J., USA, 1972, och William MacCarty, 1914 and Christ's
Second Coming, Review och Herald Publishing Association,
Washington, D.C., USA, 1975.

11
bland bröderna i olika delar av landet att han hade tagit
avstånd från Sällskapets kronologi. Under de månader
som följde började representanter för Sällskapet att på
olika sätt förtala och fördöma de bröder, som hade
ifrågasatt Sällskapets kronologi. Detta skedde inte bara
privat, utan också från plattformen. I offentliga tal som
hölls i församlingar och på sammankomster blev dessa
bröder smädade offentligt och beskrivna med de mest
negativa termer. De stämplades som "upproriska",
"förmätna", "falska profeter", "kättare", "farliga element i
församlingarna", "onda i slavar", "omoraliska", "laglösa",
"smädare", "småprofeter, som hade utarbetat sin egen
lilla kronologi", osv. Privat spreds det också ut att de var
"demonbesatta", att "de hade överöst Sällskapet med
kritik" och "för länge sedan borde ha varit uteslutna ut
rörelsen". Detta är bara några exempel på detta
utbredda förtal, som har fortsatt sedan dess, även om
inga namn har nämnts offentligt (av juridiska skäl,
naturligtvis). Att förtal av denna typ inte bara var ett
lokalt fenomen här i Sverige utan även sanktionerades
av den styrande kretsen framgår av det faktum att
liknande uttalanden också trycktes i tidskriften
Vakttornet.3
Denna beskrivning av den situation som utvecklades
3) Att överge Sällskapets beräkning av hedningarnas tider (607 f. Kr.
- 1914 e. Kr.) inbegriper också att överge de tolkningar, som har
baserats på denna beräkning, som till exempel idén att Guds rike
upprättades år 1914 och att Kristi "osynliga närvaro" började det
året. Om bröder, som inte kan omfatta dessa uppfattningar, hette det
i Vakttornet för den 15 november 1979, s. 13, § 3: "Laglösa
människor har rentav försökt tränga in i den sanna kristna
församlingen, i det de påstått att vår Herres 'utlovade närvaro' inte är
i denna tid. De förlöjligar de äldste och ifrågasätter att Mästaren satt
'den trogne och omdömesgille slaven' till att ta hand om de intressen
på jorden som tillhör hans rike. (2 Petr. 3:3,4; Matt. 24:45-47)
Personer av detta slag är inbegripna i Jesu varning, som finns

12
har inte getts för att skandalisera Jehovas Vittnen som
individer. Dessa människor är i de flesta fall vänliga,
ärliga och uppriktiga kristna. Beskrivningen har i stället
getts som en illustration till hur lätt en individ kan bli
ett aningslöst offer för de irrationella, psykologiska
reaktioner som beskrevs tidigare i detta förord. I ett brev
till Albert D. Schroeder i den styrande kretsen daterat
den 6 december 1978 beskrevs den nya situation som
hade utvecklats. Hans uppmärksamhet riktades på det
sorgliga faktum att fastän avhandlingen om kronologin
hade sammanställts med största allvar och sänts till
Sällskapet i all uppriktighet, så hade detta ändå
resulterat i ärekränkande förtal och smutskastning:
"Hur tragiskt är det inte att se hur en situation
utvecklas, där uppmärksamheten vänds bort från den
fråga som väckts - giltigheten av årtalet 607 f. Kr. - och i
stället riktas mot den person som väckte den och han -
inte frågan - betraktas som problemet! Detta är
sannerligen beklämmande. Hur är det möjligt att en
situation av detta slag kan uppstå i vår rörelse?"
Svaret på denna sista fråga - som aldrig besvarades
av broder Schroeder eller Sällskapet - är att söka i den
psykologiska försvarsmekanism som beskrevs tidigare.
Den är, skriver dr. H. Dale Baumbach, reaktionen
återgiven i Matteus 7:15-23: 'Se upp för de falska profeterna, som
kommer till er i fårakläder men invärtes är rovlystna vargar. . . På
den dagen skall jag. . . bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå
bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.'" Och vidare, i Vakttornet för den
1 december 1980, s. 19: "Petrus talade även om faran av att 'ryckas
med' av några inom den kristna församlingen, som skulle vara
'hånfulla människor', ringakta eller ta lätt på uppfyllelsen av
profetiorna angående Kristi 'närvaro' och anlägga en lagtrotsande
inställning gentemot 'den trogne och omdömesgille slaven', den
styrande kretsen för den kristna församlingen och de förordnade
äldste." (Kurs. här. Jfr även §§ 11 och 14 i samma artikel)

13
hos individer och sociala system som drabbas av en
akut känsla av osäkerhet och blir villrådiga ifråga om
sin identitet. Osäkra individer, som ställs inför ett
problem som framhäver deras osäkerhet, reagerar
instinktivt med att försöka krossa det som framkallar
deras osäkerhet, eller också försöker de bannlysa det till
sinnets skrymslen."4 Medvetenheten om denna
försvarsmekanism kommer förhoppningsvis att hjälpa
läsaren, särskilt om han eller hon är knuten till eller har
kontakt med Jehovas Vittnen, att undersöka de bevis
som läggs fram i detta arbete med större eftertanke och
med ett öppnare sinne.
Det nämndes tidigare att Sällskapet Vakttornet
verkligen gjorde ett försök att bemöta några av bevisen
mot årtalet 607 f. Kr. Men detta gjordes inte förrän en
speciell representant för Sällskapet Vakttornet i Sverige i
ett brev till den styrande kretsen bad dem att besvara
innehållet i den avhandling som hade sänts till dem och
förklarade, att detta var vad författaren till avhandlingen
fortfarande väntade på. Denne specielle representant var
samordnaren för arbetet i Sverige, broder Bengt
Hansson.
Broder Hansson besökte författaren den 11 december
1979 för att samtala med honom om den situation som
hade uppstått. Under detta samtal kom broder Hansson
att inse att det verkliga problemet inte var författaren,
hans motiv eller inställning, utan de bevis han hade
skickat Sällskapet mot årtalet 607 f. Kr. I början av
1980 skrev därför broder Hansson ett brev till den
styrande kretsen och förklarade situationen och
meddelade att författaren till avhandlingen fortfarande
väntade på att få höra deras omdöme om de bevis han
hade sammanställt mot deras kronologi. Som ett
4) Spectrum, vol. 11, nr. 4, 1981, s. 63. Denna tidskrift utges av
Association of Adventist Forums, Box 4330, Takoma Park, MD
20012- USA.

14
resultat av detta brev kom till sist ett svar från
högkvarteret, daterat den 28 februari 1980, i vilket man
försökte tackla frågan i stället för frågeställaren. På fyra
sidor försökte man där undergräva förtroendet för några
av de bevis som hade presenterats.
Men argumenteringen visade sig i stort sett vara en
upprepning av tidigare argument som hade förts fram i
Sällskapets litteratur, argument som redan hade
bemötts och kullkastats i avhandlingen! De få punkter
som togs upp var klart ogiltiga och följaktligen enkla att
motbevisa. Detta gjordes också i ett brev till den
styrande kretsen, daterat den 31 mars 1980, i vilket
dessutom två nya, starka bevis mot årtalet 607 f. Kr.
presenterades. På så sätt misslyckades Sällskapet inte
bara med att försvara sin ståndpunkt; bevisbördan mot
denna ståndpunkt gjordes dessutom tyngre än någonsin
tidigare. Inget ytterligare försök gjordes sedan från
Sällskapets sida att ta itu med bevisen förrän på
sommaren 1981, då en kort diskussion av ämnet
publicerades i form av ett fyra sidor långt tillägg till
boken "Let Your Kingdom Come", s. 186-189.5 Inte heller
denna senaste diskussion lägger något nytt till de
tidigare argumenten, och för en person som är ordentligt
insatt i ämnet framstår tillägget blott som ett tafatt
försök att rädda en ohållbar idé genom att försöka dölja
verkliga fakta i saken. Detta demonstreras klart i en
Efterskrift längst bak i detta arbete. Detta tillägg
övertygade emellertid slutligen författaren om att
Sällskapets ledare var fast beslutna att inte låta några
som helst fakta rucka på några av deras grundläggande
läror.
Det bör observeras att medan Sällskapets ledare
känner sig fullständigt obehindrade att publicera vilka
5) Publicerad på svenska sommaren 1982 under titeln "Må ditt rike
komma", s. 186-189.

15
som helst argument de kan tänka ut till stöd för sin
vacklande kronologi, har de gjort sitt yttersta för att
hålla vittnena i allmänhet i okunnighet om den starka
bevisbördan emot den. I det syftet har de inte bara gång
på gång varnat författaren för att sprida ut de bevis han
har samlat mot årtalet 607 f. Kr. utan de har också
samtidigt understött den omfattande smutskastningen
av de bröder som har ifrågasatt kronologin. Detta
tillvägagångssätt är inte bara orätt mot de bröder som
har ifrågasatt kronologin; det är också orätt mot
vittnena i allmänhet. De har rätt att få höra båda sidor
och lära känna alla fakta. Detta är huvudskälet till att
denna avhandling publiceras. Detta kommer att ge var
och en, som personligen är intresserad av att få veta
sanningen, tillfälle att höra båda sidor och sedan dra
sina egna slutsatser. - Ords. 18:17.
Representanter för Sällskapet Vakttornet brukar med
jämna mellanrum argumentera för att fakta och bevis,
som strider mot Sällskapets läror, inte bör få komma till
brödernas kännedom. En typ av resonemang låter
ungefär så här "Jehova uppenbarar sanningen gradvis
genom sin 'trogne och omdömesgille slav'-klass, som
Kristus nu har satt 'över alla sina tillhörigheter' (Matt.
24:47, NW). Denna 'slav'-klass representeras i dag av
den styrande kretsen och författarna till Sällskapets
litteratur. Vi bör därför vänta på Jehova genom att vänta
tills organisationen publicerar de nya sanningarna. Var
och en som går organisationen i förväg genom att sprida
ut bevis som kullkastar en del av Sällskapets tolkningar
är därför förmäten, eftersom han tror att han vet bättre
än 'den trogne och omdömesgille slaven'."
Alla argument av denna typ är emellertid vilseledande
och ogiltiga, om Sällskapets tolkningar av bibelkronologin
är felaktiga. Påståendet att det i dag är möjligt att
identifiera en klass av "trogna och omdömesgilla slavar",

16
vilka Kristus som liknelsens "herre" har förordnat "över
alla sina tillhörigheter", är helt och hållet grundat på
den kronologiska beräkningen att Kristus anlände 1914
och gjorde ett sådant förordnande några år senare (år
1919). Om inte hedningarnas tider slutade 1914 - vilket
kommer att demonstreras i detta arbete med hjälp av en
förkrossande rad bevis - då kom förvisso inte Kristus
tillbaka det året, och då kan Sällskapets ledarskap inte
heller göra anspråk på att ha förordnats "över alla hans
tillhörigheter" år 1919.6 Om det förhåller sig på det
sättet kan inte Jehovas Vittnen rättmätigt göra anspråk
på att ha monopol på att publicera sanningen.
Det bör också observeras att det är "herren" i
liknelsen som efter sin återkomst avgör vilka som är
hans "trogna och omdömesgilla slavar" - inte slavarna
själva. Om en grupp individer före Kristi ankomst skulle
göra anspråk på att vara hans "trogna och omdömesgilla
slavar" och på den grunden upphöjer sig "över alla hans
tillhörigheter", skulle detta vara grovt förmätet. En
individ å andra sidan, som inte gör anspråk på någon
6) Även bortsett från kronologin har detta anspråk blivit svårt att
försvara efter den omtolkning Sällskapet gjorde av Matt. 24:42-51 år
1973. Ursprungligen hävdades det att verserna 45-51 var en
utvidgning av verserna 42-44 och syftade på samma händelse,
nämligen Kristi "ankomst till templet" år 1918. (Rättfärdighetens
triumf, vol. 3, 1932, s. 118, 119) Men år 1973 sköt Sällskapet fram
den "ankomst" som omtalades i verserna 42-44 till den framtida "stora
vedermödan". samtidigt som de höll fast vid att den ankomst som
omtalas i verserna 45-51 inträffade efter första världskrigets slut.
(Guds tusenåriga rike har kommit nära, s. 335, 336) Men enligt
sammanhanget är liknelsen i verserna 45-51 blott en illustration till
det Jesus har sagt om sin ankomst i verserna 42-44. Om
"ankomsten" i verserna 42-44 ännu hör framtiden till, så måste
också "ankomsten" i verserna 45-51 göra det, liksom också
förordnandet av "den trogne och omdömesgille slaven" över alla Kristi
tillhörigheter.

17
sådan upphöjd ställning, kan knappast anses vara
förmäten om han publicerar en del upplysningar som
går stick i stäv med några av Sällskapets läror.
Att "vänta på Jehova" är naturligtvis en skyldighet
som åligger varje kristen. Tyvärr har Sällskapet
Vakttornet, i likhet med så många andra apokalyptiska
rörelser, ständigt gått Jehova i förväg och försökt
"uppfylla" hans profetior före den rätta tiden. Med sin
kronologi som grundval har Vakttornets skribenter ända
från första början på 1870-talet gått Jehova i förväg. När
de i mer än 50 års tid (1876-c.1930-31) lärde att Kristus
kom 1874 - väntade de då på Jehova? När de lärde att
"kvarlevan" skulle förvandlas (1 Tess. 4:17) 1878, sedan
1881, sedan 1914, sedan 1915, sedan 1918 och sedan
återigen "senast 1925" - väntade de då på Jehova? När
de lärde att slutet för den nuvarande världsordningen
skulle komma 1914, sedan 1918, sedan1925, sedan
omkring 1941 och sedan återigen omkring 1975 -
väntade de då på Jehova? Om - som skall visas i detta
arbete - beräkningen att "hedningarnas tider" slutade
1914 är ännu ett misstag, då är alla de profetiska
tolkningar som byggts upp med detta årtal som grund
lika många bevis för att Sällskapets ledare ännu inte är
beredda att vänta på Jehova. Mot denna bakgrund och
under sådana omständigheter förefaller det lite bakvänt
att ge andra rådet att "vänta på Jehova". Vad man i
verkligheten menar med detta vanliga råd är att
bröderna i allmänhet bör vänta till dess Sällskapets
ledare publicerar en ny doktrin! Men en person som har
en verklig önskan att vänta på Jehova kan inte vänta på
Sällskapet Vakttornet. Han måste i stället omedelbart
göra sig av med Sällskapets alla förhastade
tillämpningar av de bibliska profetiorna. Då först är han
i det läget att han kan börja vänta på Jehova.
Som det påpekades tidigare kullkastar de slutsatser,

18
som detta arbete mynnar ut i, Sällskapet Vakttornets
apokalyptiska tolkningar och exklusiva anspråk. Det är
därför tänkbart att dessa slutsatser kan skapa en del
oro bland Jehovas Vittnen. Sällskapets ledare fruktar
uppenbarligen att om dessa slutsatser och de bevis, som
ligger till grund för dem, blir kända, kan det skapa
problem och störa den enhet, som råder bland Jehovas
Vittnen. Men författaren till detta arbete har ingen
önskan att orsaka svårigheter och störa den sanna frid
och endräkt, som kristna kan erhålla, eller "bryta ner"
något som har verkligt värde. Denna kritiska granskning
av begreppet "hedningarnas tider" i Sällskapet
Vakttornets lärobyggnad har presenterats i en positiv
anda och syftet har endast varit att försöka fastställa
vad som är sant och falskt i denna fråga. Författaren
känner sig förvissad om att publiceringen av verkliga
fakta i ämnet inte skall störa verklig frid och enhet
bland kristna. Sann enhet är grundad på kärlek kristna
individer emellan, ty kärleken "är fullkomlighetens
sammanhållande band". (Kol. 3:14) Å andra sidan finns
det också en falsk enhet, som är grundad - inte på
kärlek - utan på fruktan. En sådan "enhet" är
kännetecknande för auktoritära organisationer, politiska
såväl som religiösa. Denna enhet är en mekanisk enhet,
som genomdrivs av ledarna i dessa organisationer i syfte
att bevara kontrollen över individerna och upprätthålla
ledarnas auktoritet. Detta slags enhet är naturligtvis
inte beroende av sanningen. I sådana organisationer
tänker, talar och handlar de enskilda individerna i
enlighet med de anvisningar som kommer från de
centrala myndigheterna eller auktoriteterna. Eftersom
de bevis och slutsatser, som presenteras i detta arbete,
kullkastar Sällskapet Vakttornets auktoritära anspråk,
är det möjligt att den framtvingade enheten inom denna
organisation kommer att påverkas av att arbetet
publiceras. Men den sanna, på kärlek grundade enheten

19
mellan kristna individer, som lever i nära gemenskap
med sin himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus,
påverkas förvisso inte av detta. - Joh. 17:21-23; 1 Joh.
1:3.
Även om de profetiska anspråk och tolkningar som
Sällskapet Vakttornet har kommit med skall visa sig
vara värdelösa, går därför ingenting av verkligt värde
förlorat när dessa ting upplöses och försvinner. En
kristen har fortfarande Guds Ord, den verkliga källan
till sanning och hopp. Kristus är fortfarande hans Herre
och enda hopp för framtida liv. Och han har fortfarande
sann kristen frid och enhet, med Gud, Jesus Kristus,
och med de människor på jorden som visar sig vara
hans verkliga bröder och systrar. Även om han, därför
att han har tagit resolut ståndpunkt för det han klart
inser vara sanning, skulle drivas ut ur ett auktoritärt
religiöst system, kommer inte Kristus att lämna honom i
sticket, ty han sade: "Var två eller tre äro församlade i
mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Matt.18:20)
Svaret på frågan, "Vart skall jag ta vägen utan
organisationen?", är fortfarande detsamma som på
apostlarnas tid: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det
eviga livets ord." (Joh. 6:68) Det är Kristus, inte en
organisation, som har "det eviga livets ord."
Under de år som har gått sedan denna forskning
påbörjades har författaren till detta arbete kommit i
kontakt med ett antal bröder på olika nivåer inom
organisationen, som grundligt har undersökt frågan om
kronologin och självständigt nått fram till samma
slutsatser som presenteras i detta arbete. Flera av dessa
bröder gjorde stora ansträngningar att försvara
Sällskapets kronologi, innan de bibliska och historiska
bevisen tvingade dem att överge den. Till dem hörde
också de bröder som ingick i den forskningskommitté
Sällskapet tillsatte på 1960-talet för att framställa ett
bibliskt uppslagsverk, Aid to Bible Understanding.
Avsnittet om kronologi, som återfinns på sidorna 322-
348 i detta uppslagsverk, är den grundligaste och mest

20
kompetenta behandling av ämnet kronologi som
Sällskapet Vakttornet någonsin har publicerat. Den
broder som skrev denna artikel (och som också stod i
spetsen för hela arbetet med uppslagsverket) kom
emellertid att inse att Sällskapets tidpunkt för
Jerusalems ödeläggelse, 607 f. Kr. inte kunde försvaras,
och några år senare övergav han årtalet helt och hållet,
tillsammans med alla andra beräkningar och läror som
hade grundats på det. I den korrespondens som
författaren har erhållit från denne broder berättar han
bland annat följande:

"Under arbetet med ämnet 'Chronology' för Aid to

Bible Understanding visade sig den nybabyloniska
perioden, som omfattade tidsperioden från
Nebukadnessars fader Nabopolassars regering till
Nabonids regering och Babylons fall, utgöra ett
speciellt problem. Som Jehovas Vittnen var vi
naturligtvis intresserade av att finna och kunna
lägga fram något bevis, hur obetydligt det än
kunde vara, till stöd för året 607 f. Kr. som den
tidpunkt då Jerusalem förstördes i
Nebukadnessars artonde regeringsår. Jag var väl
medveten om det faktum att historikerna
samstämmigt pekade på en tidpunkt som låg
omkring tjugo år senare och att de satte början av
Nebukadnessars regering till 605 f. Kr. (hans
trontillträdesår) i stället för 625 f. Kr., den tidpunkt
som används i Sällskapets publikationer. Jag
visste att året 607 f. Kr. var avgörande för
Sällskapets tolkning att de 'sju tiderna' i Daniels
fjärde kapitel pekar framåt mot 1914 e. Kr.
En omfattande forskning ägnades åt detta. Vid
den tiden (1968) utnämndes Charles Ploeger, som
tillhörde personalen på Sällskapets högkvarter, till
min medhjälpare. Han ägnade många veckor åt att
genomforska biblioteken i staden New York i syfte
att hitta informationskällor, som skulle kunna ge

21
 någon giltighet åt året 607 f. Kr. som tidpunkten
för Jerusalems ödeläggelse. Vi for också till Brown
Univeristy för att intervjua dr. A. J. Sachs, en
specialist på astronomiska texter från den
nybabyloniska perioden och angränsande perioder.
Ingen av dessa ansträngningar ledde till att några
bevis framkom som kunde stödja årtalet 607 f. Kr.
Med anledning av detta ägnade jag en avsevärd
del av innehållet i artikeln om 'Chronology' åt att
försöka visa att det finns osäkerheter i de gamla
historiska källorna inte bara i de babyloniska, utan
också i de egyptiska assyriska och medo-persiska
källorna. Även om jag fortfarande tror att ett antal
punkter som fördes fram angående sådana
osäkerheter är giltiga, vet jag att argumenteringen
bottnade i en önskan att försvara en tidpunkt, för
vilken det helt enkelt inte fanns några historiska
bevis. Om de historiska bevisen verkligen hade
stått i motsättning till ett klart uttalande i Skriften,
skulle jag inte ha tvekat att hålla fast vid Skriftens
redogörelse som den mest tillförlitliga Men jag inser
att frågan inte gäller en motsättning till ett klart
bibliskt uttalande utan en motsättning till en
tolkning som har applicerats på vissa delar av
Skriften, vilka därigenom har getts en betydelse
som bibeln själv inte ger dem. De osäkerheter som
finns i sådana mänskliga tolkningar är lika stora
som de osäkerheter som finns i kronologiska
redogörelser från forntiden." 7

Innan det här förordet avslutas önskar författaren

framföra ett tack till de många kunniga personer världen
över, av vilka många fortfarande är aktiva Jehovas
Vittnen, som genom sin uppmuntran, sina förslag och
sina frågor i stor utsträckning har bidragit till den här
7) Ur privat korrespondens med författaren till artikeln 'Chronology'
Aid to Bible Understanding.

22
avhandlingen. Några få av dessa forskare, som önskar
förbli anonyma, har tagit del i arbetet från första början
genom att tillhandahålla värdefullt källmaterial och
ständigt komma med kompetent kritik och värdefulla
förslag.
Men först och främst går hans tack till den sanne
Guden, Jehova, eftersom denna forskning har skett
under ständig bön om Hans hjälp och förståelse. All ära
går till Honom, eftersom det är Hans sanningsord som
har varit föremålet för detta studium. Även om vissa
teorier under studiets gång har befunnits ohållbara och
fått överges, har Hans profetiska Ord, gång på gång,
bekräftats och befunnits sannfärdigt. Denna
trosstärkande erfarenhet har varit till verklig och
bestående välsignelse för författaren. När nu arbetet
överlämnas åt läsaren är det med den förhoppningen att
också han skall bli välsignad på ett liknande sätt.

23
 Sidan saknar text

24
 Kapitel 1
EN TOLKNINGSHISTORISK
ÅTERBLICK
Idéer har ofta en historia, som är okänd för människor
som tror på dem. Detta gäller inte minst den tolkning
Sällskapet Vakttornet gett åt de "hedningarnas tider",
som Jesus hänvisar till i Luk. 21:24. Många gånger
kombineras en sådan okunnighet om en idés
uppkomsthistoria med en fanatisk tro på att den är
sann. Det är ett välkänt psykologiskt faktum att
fixeringen till ett visst idémönster ofta står i omvänd
proportion till en ingående kunskap om dessa idéers
historia, och denna okunnighet kan då bli en bördig
jordmån för fanatism. Det är visserligen sant att
kunskapen om hur en idé har uppstått och utvecklats
inte nödvändigtvis bevisar att den är falsk, men
kunskap av det slaget gör oss bättre rustade att bedöma
dess värde. Detta första kapitel skall därför ägnas åt att
infoga Sällskapet Vakttornets speciella tolkning av
"hedningarnas tider" i dess historiska sammanhang.

Årsdagsprincipen
Längden av den period som Jesus i Lukas 21:24 kallar
för "hedningarnas tider" beräknas av en del uttolkare,
däribland Sällskapet Vakttornet, till 2 520 år. Denna
beräkning är grundad på den så kallade
årsdagsprincipen. Enligt denna princip skall en "dag" i
bibelns tidsprofetior alltid uppfattas som ett år, "

25
precis som en centimeter på en karta kan stå för ett
hundra kilometer."1 I bibeln finns det två texter där
profetiska perioder uttryckligen skall räknas på det
sättet, nämligen 4 Mos. 14:34 (såsom spejarna hade
utforskat landet i 40 dagar skulle Israel vandra i öknen i
40 år, "ett år för var dag") och Hes. 4:6 (Hesekiel skulle
ligga på sin vänstra sida i 390 dagar och på sin högra
sida i 40 dagar och på det sättet profetiskt bära de
missgärningar Israel och Juda hade begått under lika
många år, "var dag svarande mot ett år"). Man bör
emellertid lägga märke till att tolkningen av dessa två
texter ges av bibeln själv. Med tiden började några
judiska rabbiner att använda det sätt på vilket profetisk
tid räknas i dessa två texter om de "sjuttio årsveckorna"
i Dan. 9:24-27.2 Men det var inte förrän under det första
århundradet e. Kr. som detta räknesätt kom att
uppfattas som en biblisk tolkningsprincip. Den
1) L. E. Froom, The Prophetic Faith of our Fathers, Vol. H,
Washington D. C., 1948, s. 124.
2) Det finns ingen biblisk grund för att tillämpa årsdagsprincipen på
denna profetia. Den talar inte om dagar utan om veckor. För en jude
betydde det hebreiska ordet för "vecka", shabua, inte alltid en period
på sju dagar som hos oss. Ordet shabua betyder ordagrant "sjutal".
Judarna hade också ett sjutal, ett shabua, av år. (3 Mos. 25:3, 4, 8,
9) När "veckor av år" avsågs lade man ofta till ordet "år", men inte
alltid: "I den efter-bibliska hebreiskan uppträder ordet "veckor" i
betydelsen "årsveckor" hundratals gånger i Jubileerboken (c. 150 f.
Kr.), Mishna och Talmud". (G. F. Hasel i adventisternas tidskrift The
Ministry för maj 1976, s. 6D) När "veckor av dagar" avsågs lade man
ofta till ordet för "dagar", som t.ex. i den andra text i Daniels bok där
ordet shabua förekommer (10:2, 3). Dan. 9:24 säger alltså helt enkelt
att "sjuttio sjutal är bestämda", och av sammanhanget (v. 2!) framgår
det tydligt att "sjuttio sjutal av år" avses. Det är av den orsaken och
inte på grund av någon årsdagsprincip som en del översättningar
använder ordet "årsveckor" i Dan. 9:24, t.ex. Moffatt, Goodspeed, AT
och RS.

26
förste som gjorde det var, efter vad man känner till, den
berömde rabbinen Akibah ben Josef (c. 50-132 e. Kr. ).3
Ändå var det inte förrän i början av 800-talet som
årsdagsprincipen kom att utsträckas till att gälla andra
tidsperioder i Daniels bok. Detta gjordes av en rad
judiska rabbiner, först av Nahawendi, som betraktade
de 2 300 aftnarna och morgnarna i Dan. 8:14 som lika
många år och räknade dem från förstöringen av Silo
(som han daterade till 942 f. Kr.) till 1358 e. Kr., då
Messias skulle komma. Likaså räknade han de 1 290
dagarna i Dan. 12:11 som en period av 1 290 år, vilken
han räknade från förstöringen av det andra templet (70
e. Kr.) och nådde på så sätt fram till samma tidpunkt,
1358 e. Kr.4
Nahawendi följdes snart av andra, till exempel Saadia
ben Josef från samma århundrade och Solomon ben
Jeroham från 900-talet. Den sistnämnde räknade de
1335 dagarna (Dan. 12:12) från Alexander den stores
tid, vilket förde honom fram till år 968 e. Kr., då han
väntade att Israels befrielse skulle komma. Den berömde
rabbi Rashi (1040-1105 e. Kr.) förlade slutet på de 2 300
årsdagarna till år 1352 e. Kr., då han trodde att Messias
skulle komma. Abraham bar Hiyya Hanasi (c. 1065-
1136) fick slutet på de 2 300, 1 290 och 1 335
årsdagarna att infalla vid olika tidpunkter. De 2 300
årsdagarna avslutade han år 1468 e. Kr. Detta är bara
några exempel. Många andra judiska lärare fortsatte till
långt in på 1800-talet att fastställa tidpunkten för
Messias ankomst med hjälp av årsdagsprincipen.
Joakim av Floris (c. 1130 -1202 e. Kr.), abbot vid det
3) Froom, op. cit., s. 195, 196.
4) Ibid., s. 196 .

27
cisterciensiska klostret i Corace, var av allt att döma
den förste kristne uttolkare som tillämpade
årsdagsprincipen på de olika perioderna i Daniels bok
och Uppenbarelseboken. Detta påpekades under förra
århundradet av Charles Maitland i ett antal arbeten och
artiklar. Beträffande tolkningen av de 1 260 dagarna i
Upp. 11:3 som en period av 1 260 år drog han efter en
noggrann undersökning den slutsatsen att "1 260-
årssystemet. . . var fullständigt okänt till dess en
förryckt abbot bekantgjorde detta luftslott för världen år
1190."5 Trots att många av årsdagsprincipens försvarare
under förra århundradet försökte vederlägga Maitlands
påstående om principens nymodighet, lyckades ingen
göra detta. Till och med den kunnigaste av hans
motståndare, den spränglärde prästmannen E. B. Elliott
måste efter en grundlig undersökning av alla tillgängliga
historiska källor erkänna att "under de första fyra
århundradena tolkades de dagar som omtalas i Daniels
och Uppenbarelsebokens profetior som bokstavliga
dagar, inte som år, av den kristna kyrkans fäder."6 Och
även om många uttolkare från det fjärde århundradet
och framåt gav en mystisk eller symbolisk betydelse åt
de 1 260 dagarna, tillämpade de aldrig (före 1100-talet)
årsdagsprincipen på dem eller på någon annan
tidsperiod, med undantag av de tre och en halv dagarna
i Upp. 11:8, som tolkades som tre och ett halvt år av
Victorinus och andra uttolkare från det fjärde
århundradet och senare.7 Detta innehar naturligtvis inte
att de höll på någon årsdagsprincip. Elliott blev därför
tvungen att hålla med Maitland om att Joakim av
5) Charles Maitland, The Apostles' School of Prophetic Interpretation,
London 1849, s. 37, 38.
6) Rev. E. B. Elliott, Horae Apocalypticae, tredje uppl., London
1847,Vol. III, s. 233.
7) Ibid., s. 233-240.

28
Floris var den förste kristne skribenten som tillämpade
årsdagsprincipen på de 1 260 dagarna: "Vid slutet av
1100-talet gjorde Joakim Abbas, som vi har sett, ett
första och klumpigt försök i denna riktning, och på
1300-talet följdes han av Wycliffe-anhängaren Walter
Brute.''8 Joakim - som troligen var påverkad av de
judiska rabbinerna - tillämpade som vi såg
årsdagsprincipen på de 1 260 dagarna i Daniel och
Uppenbarelseboken (Upp.11:3). Han räknade de 1 260
åren från Kristi tid och trodde att de snart skulle sluta
och mynna ut i en "Andens tidålder". Men han
fastställde inget årtal, även om det verkar som om han
såg fram mot året 1260 e. Kr. I varje fall kom efter hans
död året 1260 att "bland hans lärjungar betraktas som
det kritiska år, som skulle inleda en ny tidsålder, och
detta i så hög grad att när årtalet passerade utan någon
särskild händelse av vikt upphörde en del att tro på
någon av hans läror."9
Joakims arbeten gav upphov åt en ny
tolkningstradition i kristenheten, en tradition i vilken
årsdagsprincipen utgjorde själva grundstommen i de
profetiska tolkningarna. Under de århundraden som
följde fastställdes otaliga årtal för Kristi andra ankomst,
de flesta av dem grundade på årsdagsprincipen. De
8) Ibid., s. 240. - Dr. Le Roy Edwin Froom, som var en modern
försvarare av årsdagsprincipen, nådde fram till en liknande slutsats i
sitt gigantiska arbete The Prophetic Faith of our Fathers, Vol. 1,
Washington D. C.: Review and Herald, 1950, s. 700: "Hittills hade
under tretton århundraden de sjuttio veckorna vanligen betraktats
som sjuttio årsveckor. Men de första tusen åren av den kristna eran
frambringade inga ytterligare tillämpningar av principen bland
kristna skribenter, bortsett från en eller ett par antydningar om att
de 'tio dagarna' i Upp. 2:10 betydde tio års förföljelse och att de tre
och en halv dagarna i Upp. 11 betydde tre och ett halvt år. Men nu
började Joakim för första gängen tillämpa årsdagsprincipen på
profetian om de 1 260 dagarna."
9) Froom, Vol. 1, s. 716.

29
flesta av reformatorerna accepterade årsdagsprincipen
och den omfattades i stor utsträckning av protestantiska
forskare till långt in på 1800-talet.

Årsdagsprincipen tillämpad på hedningarnas tider

Uppenbarelseboken 11:2,3 talar om en period på
"fyrtiotvå månader", eller "ett tusen två hundra sextio
dagar". Som nyss omnämnts tillämpade Joakim av
Floris årsdagsprincipen på denna period, under vilken
templets förgård "är prisgiven åt hedningarna, och de
skola under fyrtiotvå månader förtrampa den heliga
staden." (Upp. 11:2) Det verkade därför rimligt att dessa
ord skulle anslutas till profetian om hedningarnas tider i
Luk. 21:24, och detta gjordes också snart av några av
Joakims efterföljare. Men eftersom Upp. 11:2,3 och
12:6, 14 tycktes handla om den kristna kyrkan, tolkade
man vanligen Jerusalem eller den "heliga staden" som
den romerska kyrkan.10 Förtrampandet av den heliga
staden eller kyrkan skulle därför enligt en del upphöra
år 1 260 e. Kr. Andra menade å andra sidan att den
"heliga staden" syftade på den bokstavliga staden
Jerusalem. Arnold av Villanova (c.1235 - c. 1313 e. Kr.),
den berömde skolastikern och läkaren, identifierade
hedningarnas tider med de 1 290 dagarna i Dan. 12:11
och räknade dem från den tidpunkt då de judiska offren
avskaffades efter romarnas förstöring av Jerusalem. Av
den anledningen väntade han att hedningarnas tider
skulle utlöpa på 1300-talet. Att hedningarnas tider
skulle upphöra i en nära framtid sattes också i samband
med korstågen, "ty", skrev Arnold av Villanova, "om inte
slutet på hedningarnas tider är nära, hur kan
10) De Seminibus Scripturarum. ett litet arbete som kom ut år 1205,
fol. 13v, kol. 2. -Se Froom, Vol. 1, s. 717, 723, 727.

30
då de 'trogna' återvinna det Heliga Landet från de
otrogna?"11
En del intressanta kommentarer till hedningarnas
tider gjordes av Walter Brute, en av Wycliffs efterföljare i
England vid slutet av 1300-talet, bland vilka
årsdagsprincipen var förhärskande. För Wycliffs
efterföljare var påven i Rom Antikrist, laglöshetens
människa och förödelsens styggelse, och den romerska
kyrkan var skökan, det stora Babylon. Men inom denna
kyrka fanns den sanna kristna kyrkan, den "heliga
staden", förtrampad av den romerska kyrkans hedniska
ritualer och sedvänjor:

"Ty fastän den kristna kyrkan, som är den heliga

staden. fortsatte i tron från Kristi himmelsfärd och
fram till denna tid, har den ändå inte fortsatt att
iaktta och bevara trons fullkomlighet under hela
denna period. Ty så snart apostlarna hade gått
bort kom tron att bevaras i enlighet med
hedningarnas ritualer och inte enligt Mose lags
ritualer eller enligt Jesu Kristi evangeliums lag."12

Perioden för dessa hedningarnas tider är enligt Brute

1 260 år, och den började när den siste aposteln gått
bort. De 1 290 årsdagarna räknade han från Jerusalems
förstöring:

"Om nu någon vill ge akt på den upptecknade

historien skall han finna att när Jerusalems
förstöring var fullbordad, och när det heliga folkets
makt hade blivit krossad i grund, och när
styggelsen hade ställts upp, det vill säga
Jerusalems ödeläggelses avgud, på den Heliga
Platsen, där Guds Tempel fanns tidigare, hade det
gått 1 290 dagar, med en dag räknad som ett år,
som det vanligen räknas hos Profeterna. Och de
11) Tractatus, del. 2, 1300. Heinrich Finke, Aus den Tagen Bonifaz
VIII. Munster 1902, s. CXLVIII-CLI, CXLII. - Froom, I, s. 756.
12) Registrum, översatt i Foxe, Acts and Monuments, 9:e uppl.,
London 1684, vol. I, s. 547. - Froom, Vol. II, s. 80.
31
 hedniska folkens tider är fullbordade, de folks.
under vilkas ritualer och sedvänjor Gud tillät den
Heliga Staden att trampas under fötterna i fyrtiotvå
månader."13

Eftersom hedningarnas tider redan hade utlöpt trodde

Brute att Kristi andra ankomst var omedelbart
förestående. Men tiden gick och de fastställda
tidpunkterna passerade förbi. Det var inte längre möjligt
att räkna de 1 260 eller 1 290 åren från Jerusalems
förstöring år 70 e. Kr. eller från apostlarnas död.
Utgångspunkten måste flyttas fram till ett senare
datum. De grupper som förföljdes av den romerska
kyrkan och brännmärktes som kättare betraktade i regel
sig själva som "den sanna kyrkan", beskriven i
Uppenbarelseboken 12 som en kvinna som måste ta sin
tillflykt ut "i öknen" under "ett tusen två hundrasextio
dagar", d v s den period under vilken det andliga
Jerusalem skulle förtrampas. Utgångspunkten
placerades ofta någonstans på 300-talet. Denna tolkning
var mycket vanlig bland reformatorerna. John Napier
(1550 -1617 e. Kr.), den framträdande skotske
matematikern, som också studerade profetiorna, satte
början av perioden till omkring 300 eller 316 e. Kr. och
fick den således att sluta under senare delen av 1500-
talet.14
De förtrampande "hedningarna" kom alltså i
verkligheten att identifieras med det romerska
påvedömet. Utgångspunkten kom längre fram att
återigen flyttas framåt till det sjätte eller sjunde
århundradet, då påvarna hade uppnått en verklig
maktposition. År 1796 skrev till exempel George Bell i
London-tidningen Evangelical Magazine och räknade de
1 260 åren från 537, eller 553, och förutsade att
13) Ibid.
14) J. Napier, A Plaine Discovery of the Whole Revelation of Saint
John, 1593, s. 64, 65. - Froom, Vol. II, s. 458.

32
Antikrists (påvens) fall skulle inträffa år "1797,
eller1813".15 Om de 1 260 åren skriver Bell:

"Den heliga staden skall förtrampas av

hedningarna, eller papisterna, vilka, fastän de är
kristna till namnet, är hedningar i fråga om sin
tillbedjan och sina sedvänjor. De tillber änglar,
helgon och beläten och förföljer Kristi efterföljare.
Dessa hedningar tar bort det dagliga offret och
sätter upp den styggelse som gör Kristi synliga
kyrka öde för en tidsrymd av 1 260 år."16

Detta skrevs år 1795, mitt under franska revolutionen

och kort innan påven blev tillfångatagen av de franska
trupperna och tvingad att gå i landsflykt. Intressant nog
hade dessa händelser i Frankrike och Italien förutsagts
nästan ett århundrade i förväg av flera uttolkare, av
vilka den mest kände kom att bli den skotske
kyrkoherden Robert Fleming jr (c. 1660 -1716).17 På
grund av dessa anmärkningsvärda förutsägelser kom
snart året 1798 (året för påvens landsflykt) att ganska
allmänt betraktas bland uttolkarna som det år då de
1 260 åren slutade. Denna uppfattning kom också -
med vissa mindre avvikelser - att omfattas av Charles
Taze Russell och hans efterföljare (fram till år1930), och
den omfattas fortfarande av sjundedagsadventisterna.
Tabell 1 visar ett urval av de många olika
tillämpningarna av de 1 260 och 1290 årsdagarna från
Joakim av Floris fram till John Aq. Brown (1823). Antalet
tillämpningar skulle lätt kunna mångfaldigas och
utsträckas till att inbegripa uttolkare efter Browns tid.
Men tabellen avslutas med honom, eftersom en ny
tolkning av hedningarnas tider började dyka
15) G. Bell, "Downfall of Antichrist", skrivet den 24 juli 1795.
16) Ibid., s. 57. - Froom, Vol. II, s. 742.
17) Ytterligare kommentarer till denna förutsägelse ges i kapitel 4.

33
TABELL 1: Tillämpningar av de 1 260 årsdagarna
PUBLICE- TILLÄMPNING AV
UTTOLKARE RINGSÅR DE 1 260 ÅREN ANMÄRKNINGAR
Joachim av 1195 e. Kr. 1-1260
Floris
Arnold av 1300 c. 74-1364 hedningarnas tider =
Villanova 1 290 år
Walter Brute 1393 134-1394
Martin Luther 1530 38-1328 = 1 290 år
A. Osiander 1545 412-1672
J. Funck 1558 261-1521
G. Nigrinus 1570 441-1701
Aretius 1573 312-1572
John Napier 1593 316-1576
D. Pareus 1618 606-1866
J. Tilinghast 1655 396-1656
J. Artopaeus 1665 260-1520
Cocceius 1669 292-1552
T. Beverley 1684 437-1697
P. Jurieu 1687 454-1714
R. Fleming jr 1701 552-1794 1 260 år=1 242
606-1848 Julianska år(En
tredje beräkning var
758-2000)
William Whiston 1706 606-1866
Daubuz 1720 476-1736
J. Ph. Petri 1768 587-1847
Lowman 1770 756-2016
John Gill 1776 606-1866
Hans Wood 1787 620-1880
J. Bicheno 1793 529-1789
Fraser 1795 756-1998 1 242 julianska år
George Bell 1796 537-1797
553-1813
Edward King 1798 538-1798
Galloway 1802 606-1849 1242 julianska år
W. Hales 1803 620-1880
W. Cuninghame 1813 533-1792
G.S.Faber 1814 606-1866
J.H.Frere 1815 533-1792
Lewis Way 1818 531-1791
W.C.Davis 1818 588-1848
J. Bayford 1820 529-1789
John Fry 1822 537-1797
John Aq. Brown 1823 622-1844 1 260 månår

34
upp vid den tiden i vilken de 1 260 åren hade
fördubblats till 2 520 år. Franska revolutionen (1789 -
1799) och dess kaotiska efterverkningar i Europa
stimulerade kraftigt intresset för det profetiska studiet, i
synnerhet som några av dessa omvälvningar till en del
hade förutsagts av några av uttolkarna av profetiorna.
Revolutionen kulminerade i den franska monarkins fall
och republikens tillkomst år 1792. De nya
extremistledarna skapade en period av terror och kaos i
Frankrike och införde en period av nästan oavbrutna
erövringskrig i Europa, som varade fram till 1815, då
kejsar Napoleon besegrades vid Waterloo. Historikerna
är överens om att franska revolutionen markerade en
viktig vändpunkt i historien. Den satte punkt för en lång
period av relativ stabilitet i Europa och slog den
etablerade ordningen i spillror, och den förändrade
människans politiska och religiösa tänkande på ett
djupgående sätt:

Franska revolutionen är den viktigaste händelsen i

det moderna Europas tillvaro. Den förtjänar att
jämställas med reformationen och kristendomens
införande därför att den, i likhet med dessa
händelser, slog sönder de världens råmärken, inom
vilka generationer av människor hade framlevat
sina liv." - Cambridge Modern History, Vol. 8, 1904.

Denna omvälvning av de politiska och sociala

institutionerna i Europa fick många att tro att de levde i
de yttersta dagarna. Människor av alla kategorier -
präster, politiker, jurister och lekmän - fördjupade sig i
studiet av profetiorna. Man gav ut mängder av böcker
över profetiorna, startade profetiska tidskrifter och höll
profetiska konferenser såväl i England, Skottland, Irland
som Frankrike. Det religiösa uppvaknandet, som hade
börjat i England spred sig till kontinenten och till USA,

35
där det kulminerade i den välkända Miller-rörelsen.
Förutsägelserna kretsade vanligen kring årtalen 1843,
1844 eller 1847 då man väntade att de 2 300
årsdagarna i Dan. 8:14 skulle utlöpa och Kristi andra
ankomst inträffa. Det var i denna febriga atmosfär av
religiösa spekulationer som en ny tolkning av
hedningarnas tider föddes, enligt vilken de utgjorde en
period av 2 520 år.

John Aquila Brown

Den förste uttolkare som skrev om de 2 520 åren var av
allt att döma John Aquila Brown år 1823, även om han
inte förknippade denna period med hedningarnas tider i
Luk. 21:24. I likhet med många andra uttolkare antog
han att hedningarnas tider motsvarade perioden på
1 260 år, som enligt hans tolkning var månår och
motsvarade 1 242 julianska år (se tabell 1). Fastän man
inte känner till några biografiska data om honom,
utövade han ett starkt inflytande på sin egen tids
profetiska tänkande. Han var inte bara upphovsmannen
bakom beräkningen av de 2 520 åren, utan han var
också den förste som tillämpade de 2 300 årsdagarna i
Dan. 8:14 på perioden 457 f. Kr. 1843 e. Kr. i en artikel
som publicerades i The Christian Observer, en
månadstidskrift som utgavs i London, för november
1810. Årtalet 1843 som slutar för de 2300 åren skulle
bli brännpunkten för det profetiska intresset både i
England och USA, även om några uttolkare (däribland
senare också Brown själv) avslutade dem år 1844. Några
pekade också fram mot året 1847. Årtalet 1843 godtogs
enhälligt av alla Millers efterföljare i USA.18
18) Den andra ankomsten väntades inträffa under det judiska året
1843/44, räknat från vår till vår, Det har hävdats att årtalet 1843
som slutpunkt för de 2 300 åren beräknades fram av uttolkare i USA

36
 Browns beräkning av de "sju tiderna i Dan, 4 som en
period på 2 520 år publicerades första gången år 1823 i
ett verk i två volymer med titeln The Even-Tide; or, Last
Triumph of the Blessed and Only Potentate, the King of
Kings, and Lord Of Lords; Being a Development of the
Mysteries of' Daniel and , St. John, and of the Prophecies
respecting the Renovated Kingdom of Israel, etc, London
1823, Vol. II, s. 130-152. Han betonar särskilt att han
är den förste som behandlar detta ämne:

"Fastän mänga och lärda volymer har skrivits om

profetiska ämnen under gångna tider, har jag inte
sett det ämne jag nu tänker ge några kommentarer
till behandlas av någon annan författare. Jag
anbefaller det åt läsarens uppmärksamhet, förvisso
inte med tvekan utan med en stark förvissning om
att det kommer att befinnas ge ytterligare
bekräftelse åt den rad av profetiska perioder som
förutsättes ligga till grund för profetiornas
uppfyllelse"19

Browns utläggning av de "sju tiderna" är grundad på

synen av trädet i Daniels bok, kapitel 4. Han hänvisar
aldrig till de "sju tiderna" av straff som omnämns i
oberoende av Brown. Även om detta är möjligt kan det inte bevisas,
och intressant nog publicerades London-tidskriften The Christian
Observer, som hade startats år 1802 och ägnade stort utrymme åt
profetiorna. också i Boston i USA. Denna amerikanska upplaga var,
artikel för antikel, identisk med moderupplagan i London. Browns
artikel om de 2300 åren kunde därför läsas i USA så tidigt som
1810. Strax därefter började årtalet 1843 dyka upp i den profetiska
litteraturen också i USA.
19) Några känner sig kanske benägna att invända mot detta
påstående på grund av tabellen på sidorna 404 och 405 i Frooms
The Prophetic Faith. . ., Vol. IV. Det är sant att denna tabell ser ut att
ange James Hatley Frere som den förste som skrev om de 2 520 åren
och att han gjorde detta år 1811 Men den del av tabellen som finns
längst till höger på s. 405 och har rubriken "Dating of other time
periods" har inget nära samband med kolumnen över Publication
date" på sid 404 utan anger bara rent allmänt de olika författarnas
ståndpunkt i fråga om andra

37
3 Mos. 26:12-28 (1917 års översättning har "sjufalt";
engelska översättningar har i regel "seven times", ibland
"sevenfold"), vilket andra uttolkare gjorde efter
honom."Nebukadnessar", skriver Brown, "var en förebild
till jordens tyranniska konungar, och hans rike var en
förebild till de tre följande riken som skulle uppstå."
Nebukadnessars "sju tider" eller år av hemsökelse "kan
därför betraktas som en stor årsvecka, motsvarande en
period av 2 520 år, då de fyra tyranniska monarkierna
skulle finnas till. Vid slutet av denna period kommer de,
likt Nebukadnessar, att få lära sig att 'den Högste råder
över människors riken och giver dem åt vem han vill.'
"Följaktligen börjar Brown de 2 520 åren med
Nebukadnessars första regeringsår, 604 f. Kr., och
avslutar dem år 1917 e. Kr., då "Israels rikes fulla
härlighet skall fullkomnas".20
Andra uttolkare började snart identifiera de 2 520
åren med "hedningarnas tider" i Luk. 21:24. Vid de
profetiska konferenser, som hölls i Albury Park från år
1826 och framåt, var "hedningarnas tider" ett av de
tidsperioder. Frere hade aldrig den uppfattningen att "hedningarnas
tider" var en period på 2 520 år. I sin första bok om profetiorna (A
Combined View of the Prophecies of Daniel, Esdras, and St, John,
London 1815) ger han inga kommentarer till Dan. 4 eller Luk. 21:24.
Den "heliga staden" i Upp. 11:2 förklarar han vara "Kristi synliga
kyrka" och "under perioden på 1 260 år kommer hela denna stad att
förtrampas av hedningarna, bortsett från templets inre förgårdar."
(2:a uppl. 1815, s. 87) Längre fram beräknade Frere att
"hedningarnas tider" var en period på 2450 år, från 603 f. Kr. till
1847 e. Kr.. (Se t.ex. hans bok The Great Continental Revolution,
Marking the Expiration of the Times of the Gentiles, A.D. 1847-8,
London 1848, s. 66-78) J. A. Brown var naturligtvis väl förtrogen
med de många samtida publikationerna om profetiorna, och Frere
var en av de mest kända uttolkarna i England. Det tycks därför inte
finnas någon anledning att betvivla Browns anspråk på prioritet när
det gäller de 2 520 åren.
20) The Even-Tide, Vol. 11, sidorna 134, 135; Vol. 1, s. XLIII.

38
ämnen som dryftades. Så tidigt som år 1828 (eller
möjligen 1829) talade Drummond - i vilkens hem dessa
konferenser hölls - om "hedningarnas sju tider, eller 2
520 år."21 Många uttolkare räknade "hedningarnas sju
tider" från det år då Manasse fördes bort i fångenskap
till Assyrien, år 677 f. Kr., till exempel John Fry (1775-
1849) i boken Unfulfilled Prophecies of Scripture, utgiven
1835. Detta gjordes för att få dem att utlöpa samtidigt
som de 2 300 åren, d v s 1843 eller 1844. Samma år,
1835, gav William W. Pym ut sitt arbete A Word of
Warning in the Last Days, i vilket han beräknade att de
"sju tiderna" skulle sluta år 1847. Intressant nog
grundade han sin beräkning på de "sju tider" som
omtalas i 3 Mos. 26, förutom att han också hänvisar till
de "sju tiderna" i Daniel 4: "Med andra ord: de
straffdomar som Mose hotade med, vilka skulle vara i
sju tider, eller under 2 520 år, samt de straffdomar som
avslöjades för Daniel och som skulle nå sitt slut genom
reningen av helgedomen efter en tidsperiod som utgör
en del av det större talet 2 520." (s. 48. Citerat av
Froom, Vol. III, s. 576.)
Andra såg fram mot året 1836 e. Kr., ett år som hade
fastställts av den tyske teologen J. A. Bengel (1687 -
1752). De försökte nu få de "sju tiderna" att utlöpa
samma år.
21) Dialogues on Prophecies (1828, 1829), sidorna 334, 335. En
längre diskussion om hedningarnas tider hölls redan under det
första mötet år 1826, då de 2 520 åren nämndes i samband med
hedningarnas tider. Men ingen hänvisning gjordes då till 3 Mos. 26
eller Dan. 4. Ibid., Vol. 1, London 1827, sidorna 33, 34. William
Cuninghame, som dryftade ämnet vid detta första möte fördubblade
helt enkelt de 1 260 åren och hänvisar i det sammanhanget till
Joseph Mede (The Works, London 1664, bok 4, s. 920). Mede, söm
hade kastat fram tanken att hedningarnas tider kunde syfta på de
fyra världsvälden som började med Babylon, angav emellertid aldrig
att längden på denna period skulle vara 2 520 år.

39
Så gjorde W. A. Holmes, kansler i Cashel, Irland, i sin
bok The Time of the End, utgiven 1833. Han daterade
Manasse fångenskap under Esarhaddon till år 685 f. Kr.
och räknade de 2 520 åren från det året. På så sätt fick
han de sju tiderna att utlöpa 1835 - 1836. Edward
Bickersteth (1786-850), en protestantisk kyrkoherde i
Watton, Herts, prövade olika utgångspunkter för
hedningarnas sju tider:

"Om vi räknar Israels fångenskap från 727 f. Kr., d

v s från Israels första fångenskap under
Salmaneser, skulle de utlöpa år 1793, då Franska
Revolutionen bröt ut; och om vi räknar från 677 f.
Kr., från deras fångenskap under Esarhaddon
(samma period då Manasse, Juda konung, fördes
bort i fångenskap, 2 Kon. 17:23,24; 2 Krön. 33:11),
skulle de utlöpa år 1843; eller om vi räknar från
602 f. Kr., då Jojakim slutligen avsattes av
Nebukadnessar, skulle de utlöpa år 1918. Alla
dessa perioder kan ha samband med motsvarande
händelser vid sin avslutning och är förtjänta av
allvarlig uppmärksamhet."22

Hedningarnas tider i Miller-rörelsen

De viktigaste engelska publikationerna över profetiorna
omtrycktes i USA och påverkade kraftigt de många
amerikanska skribenter, som ägnade sig åt ämnet,
inbegripet William Miller och hans efterföljare. De flesta,
om inte alla uppfattningar de hade om de olika
profetiorna hade dessförinnan omfattats av andra
tidigare eller samtida uttolkare. När det gäller
"hedningarnas tider" följde Miller bara andra uttolkare
och avslutade de 2 520 åren 1843.
22) E. Bickersteth, A Scripture Help, först utgiven 1815. Efter år
1832 började Bickersteth predika och skriva om profetiorna, vilket
också påverkade senare upplagor av A Scripture Help. De återgivna
citaten ärr hämtade ur den tjugonde upplagan, London 1850, s. 235.

40
Vid den Första Generalkonferensen, som hölls i Boston
den 14 och 15 oktober 1840, behandlade Miller i ett av
sina tal bibelns kronologi. De "sju tiderna" eller de 2 520
åren placerade han mellan 677 f. Kr. och 1843 e. Kr.23
Några år längre fram berättar han i boken Wm. Miller' s
Apology and Defence (1845): "Genom ytterligare studium
av Skriften kom jag till slutsatsen att hedningarnas sju
tider måste ha börjat när judarna upphörde att vara en
självständig nation vid tiden för Manasse fångenskap,
vilken de bästa kronologerna daterar till 677 f. Kr. . . .".
(s. 11)
Andra millerianer som betonade de 2 520 åren var
Richard Hutchinson (redaktör för The Voice of Elijah) i en
broschyr år 1843 med titeln The Throne of Judah
Perpetuated in Christ, och Philemon R. Russell (redaktör
för Christian Herald and Journal) i numret för den 19
mars 1840 av sin tidskrift. De 2 520 åren förekom också
på de planscher som användes av Miller-rörelsens
evangelister.24

Nelson H. Barbour
Efter "den stora besvikelsen" år 1844 föll Miller-rörelsen
sönder i flera mindre adventistiska grupper.
Moderrörelsen, "The Evangelical Adventists",
decimerades gradvis genom olika utbrytningar. Några
menade att årtalet var rätt, men inte de händelser man
hade väntat skulle inträffa. De hade väntat "fel sak i rätt
tid". Denna ståndpunkt intogs av den grupp som senare
kom att bli känd som sjundedagsadventisterna.
23) The First Report of the General Conference of Christians Expecting
the Advent of the Lord Jesus Christ. Boston 1842, "A Dissertation on
Prophetic Chronology", W. Miller, s. 5.
24) Froom IV, s. 699-701, 726-737.

41
Andra, bland dem Miller själv erkände öppet att
tidpunkten var ett misstag.25 Många började fastställa
nya årtal, 1845, 1846, 1847, 1853, 1854, 1866, 1867,
1868, 1873, osv., vilket ledde till att rörelsen bröts
sönder ytterligare. George Storrs, som hade varit en av
ledarna i slutstadiet av Millerrörelsen, startade
tillsammans med några andra en grupp år 1863, som
kallade sig "The Life and Advent Union". En annan av
ledarna, Jonathan Cummings, förklarade år 1852 att
han hade fått "nytt ljus" över kronologin och att Kristi
andra ankomst var att vänta hösten år 1853, eller våren
1854. Många millerianer slöt sig till Cummings, som var
redaktör för tidskriften World's Crisis. Dessa bildade ett
nytt samfund, "The Advent Christian Association"
(senare omdöpt till "The Advent Christian Church"), som
idag - efter att 1964 ha förenats med "The Life and
Advent Union" - är det viktigaste adventistsamfundet i
USA näst sjundedagsadventisterna.
En av Millers anhängare, Nelson H. Barbour, tappade
tron helt och hållet efter "den stora besvikelsen" år 1844
och for till Australien som guldgrävare under
guldruschen där vid den tiden.26 1859 återvände han
hem via London." För att fördriva enformigheten under
den långa sjöresan föreslog den engelske
sjömansprästen ett systematiskt studium av profetiorna,
vilket brodern villigt samtyckte till."27 Under denna
läsning trodde sig Barbour ha upptäckt
25) "Att jag tagit miste ifråga om tidpunkten erkänner jag villigt, och
jag har ingen önskan att försvara mitt handlingssätt, mer än att jag
har drivits av rena motiv och att det har lett till Guds ära. Mina fel
och misstag litar jag på att Gud kommer att förlåta,. . .". Wm. Miller's
Apology and Defence, s. 33, 34.
26) Nelson H. Barbour, Evidences for the Coming of the Lord in 1873;
or the Midnight Cry, Rochester, New York, andra uppl., 1871, sid, 32.
27) Ibid., s. 32.

42
vilket fel Miller hade gjort i sina beräkningar: Varför
började Miller de 1 260 årsdagarna år 538 (och
avslutade dem 1798), men satte början på de 1 290 och
1 335 årsdagarna i Dan. 12:11, 12 trettio år tidigare?
Borde inte alla tre perioderna räknas från samma
tidpunkt? Då slutade de 1 290 åren 1828 och de 1 335
åren skulle sluta 1873!" Vid ankomsten till London (år
1860) gick han till biblioteket i British Museum, och
bland andra omfattande verk över profetiorna hittade
han Elliotts Horae Apocalypticae, som vid denna tid var
ett standardverk som förfäktade att Herrens ankomst
skulle inträffa år 1866."28 I samma arbete presenterade
Elliott en tabell, "Bibelns världskronologi", som hade
utarbetats av kyrkoherde Christopher Bowen, och som
visade att 5 979 år från människans skapelse utlöpte år
1851.29 Genom att lägga till de återstående åren
upptäckte Barbour att 6 000 år skulle nå sitt slut år
1873 - d v s samtidigt som de 1 335 årsdagarna!
Barbour fann alltså här en märklig bekräftelse av sin
beräkning.
Vid hemkomsten till USA försökte Barbour intressera
andra för sitt nya årtal för Herrens återkomst. Från år
1868 började han predika och publicera sina rön. År
1870 gav han ut broschyren Evidences for the Coming of
the Lord in 1873; or The Midnight Cry.30 Han fick också
en rad artiklar om kronologi publicerade i World's Crisis,
som vid den här tiden redigerades av Miles Grant. År
1873 startade han en egen månadstidskrift, The
Midnight Cry, vars upplaga "snart ökade till 15 000
28) Ibid., s. 33.
29) E. B. Elliott, Horae Apocalypticae, vol. IV, 4:e uppl., London
1451,s. 236.
30) Herald of the Morning, Rochester, N.Y., aug. 1879, s. 28, och
sept., s. 36.

43
exemplar i månaden”. Denna tidskrift förkunnade att
"brudgummen var att vänta år 1874".31

”När 1874 kom och inga yttre tecken på Jesu

ankomst på skyarna eller i köttslig gestalt visade
sig, gjordes en allmän omprövning av alla de
argument som lagts till grund för 'Midnattsropet'.
Och när man inte kunde upptäcka några fel eller
misstag ledde detta till en kritisk granskning av de
bibeltexter som tycktes ha att göra med sättet för
Kristi ankomst, och snart upptäcktes det att
väntan på Jesu ankomst i köttet var ett misstag. .
.".32

En av läsarna av The Midnight Cry, B. W. Keith (senare

skribent i Zion's Watch Tower), "hade ägnat sig åt en
noggrann läsning av Matteus' 24:e kapitel och därvid
använt sig av 'Emphatic Diaglott', en ny och mycket
exakt översättning ord för ord av Nya Testamentet. När
han kom fram till verserna 37 och 39 blev han mycket
överraskad över att finna följande lydelse: 'Ty såsom
Noas dagar var, så skall Människosonens närvaro vara.'
"Han fann att det grekiska ordet parousía, som vanligen
översätts med "ankomst", hade översatts med "närvaro".
Här fann man förklaringen till varför ingen hade sett
Kristus komma på skyarna 1874. Han hade kommit
osynligen och var sedan dess osynligen närvarande! "Det
stod därför klart att fastän sättet på vilket de hade
väntat att Jesus skulle komma var ett misstag, var ändå
tidpunkten, som hade angivits av tidningen 'Midnight
Cry', riktig, och att brudgummen kom på hösten år
1874,. . .".33 An en gång hade man väntat "fel sak i rätt
tid"! Men de flesta läsare av Midnight Cry kunde inte
godta denna förklaring och de 15 000 prenumeranterna
31) Zion's Watch Tower, Pittsburgh, Pa., okt. och nov. 1881, s. 3.
32) Ibid., s. 3.
33) Ibid., okt. och nov. 1881, s. 3; febr. 1881, s. 3.

44
"krympte ihop till omkring 200". Barbour själv var
övertygad om att millenniets morgon hade börjat gry och
menade därför att 'The Midnight Cry' ("midnattsropet")
inte längre var ett passande namn på hans tidskrift.
Han anmärkte: "Kan någon upplysa mig om hur ett
'midnattsrop' kan ljuda på morgonen'?"34 Tidskriften,
som hade lagts ner i oktober1874, startades därför på
nytt i juni 1875 under namnet Herald of the Morning
("morgonens härold"). Redan i de första numren av
denna tidskrift publicerade Barbour sin beräkning av
hedningarnas tider, enligt vilken de skulle sluta år
1914.35

Charles Taze Russell

Charles Taze Russell, en affärsman i Allegheny,
Pennsylvania, bildade år 1870 tillsammans med sin far
och några affärsbekanta en bibelstudiegrupp. Denna
grupp hade nära kontakter med några andra
adventistiska grupper, i första hand då Jonas Wendells
grupp i Allegheny och George Storrs' grupp i New York.
Fastän Russell visste att några av adventisterna,
däribland Jonas Wendell, väntade att Jesus skulle
komma i köttet år 1873 eller 1874, förkastade
34) Ibid., april 1880, s. 7.
35) Beräkningen presenterades bl.a. i numren for juli, sept. och okt.
1875. Eftersom Barbour kände till J. A. Browns arbeten är det
möjligt att han "korrigerade" dennes utgångspunkt för de "sju
tiderna" från 604 till 606 f. Kr., varigenom han kom till 1914 som
slutåret. Men Barbour kan också ha fått 606 från Elliott. Fastän
Elliott valde 707 f. Kr. som begynnelseår för hedningarnas tider,
tillade han att "de kan rentav ännu naturligare räknas från
Nehukadnessars eget trontillträdesår och invasion av Juda, 606 f.
Kr." Horae Apocalypticae, vol. IV, London 1851, s. 238.

45
han själv alla tidsbestämningar - fram till 1876:

"Det var omkring januari 1876 som min

uppmärksamhet speciellt drogs till ämnet profetisk
tid och vilket samband detta ämne har med dessa
läror och förhoppningar. Detta gick till på följande
sätt: Jag erhöll en tidskrift med namnet Herald of
the Morning, sänd av utgivaren, N. H. Barbour "36

Under läsningen av denna tidskrift fann Russell till sin

överraskning att Barbour hade dragit. samma slutsats
som han själv när det gällde sättet for Kristi återkomst
att han skulle komma "likt en tjuv, inte i köttet utan
som en andevarelse, osynlig för människor;. . .".37
Russell skrev genast ett brev till Barbour angående
kronologin. Några månader senare, på sommaren 1876,
ordnade han så att han kunde sammanträffa med
Barbour i Philadelphia, där Russell då befann sig i
affärer. Russell ville att Barbour skulle visa honom, "om
han kunde, att profetiorna angav att Herrens närvaro
och 'skördetid' började år 1874, Han kom, och bevisen
tillfredställde mig", berättar Russell i sin tillbakablick."38
Det är tydligt att Russell under dessa möten inte bara
godtog i årtalet 1874 utan alla Barbours
tidsberäkningar, däribland hans beräkning av
hedningarnas tider (606 f. Kr. - 1914 e. Kr.).39 Medan
han fortfarande var kvar i Philadelphia skrev Russell en
artikel för Storrs' tidskrift Bible Examiner med rubriken
"Gentile Times: When do They End?"
36) Zion’s Watch Tower för 15 juli 1906, s. 230, 231.
37) Ibid.
38) Ibid.
39) Detta antyds också av Russell själv, t.ex. i extraupplagan av
Zion’s Watch Tower för 25 april 1894 (=A Conspiracy Exposed): ”När
vi först möttes hade han mycket att lära av mig om alltings
återställelse. . .liksom jag hade mycket att lära av honom angående
tid”. (s. 100)

46
("Hedningarnas tider: när slutar de?"), som publicerades
i oktobernumret 1876. Med utgångspunkt från 3 Mos.
26:27, 33 och Daniels fjärde kapitel fastställer han i
denna artikel längden av hedningarnas tider till 2 520
år. Liksom Harbour sätter han deras början till
Nebukadnessars förstöring av Jerusalem, som han
daterar till 606 f. Kr. precis som Barbour, varigenom
han kan datera deras slut till 1914 e. Kr., "då Jerusalem
skall befrias för alltid och judarna säga till Befriaren,
'Se, detta är vår Gud, vi har väntat på Honom)" och Han
skall befria oss.' " (s. 27)
Vad för något, närmare bestämt, väntade han skulle
inträffa 1914? I boken Tiden är nära, som kom ut på
engelska 1889 (band 2 i serien Studier i Skriften), räknar
han på sidorna 75 och 76 upp sina förväntningar i sju
punkter:

"För det första, att Guds rike. . . då skall uppnå

full, världsomfattande kontroll, Och att det då
under den nya tidsperioden skall upprättas eller
fast grundas på jorden på ruinerna av nuvarande
institutioner,
För det andra bevisar det, att han, vilkens rätt
det är att sålunda taga väldet, då skall vara
närvarande såsom jordens nye härskare. . .
För det tredje bevisar det, att före slutet av år
1914 (f. K r. kommer den siste medlemmen av den
av Gud erkända Kristi församling att förhärligas
med Kristus, huvudet;
...
För det fjärde bevisar det att Jerusalem från den
tiden och framåt icke längre skall förtrampas av
hedningarna utan skall resa sig från stoftet av
gudomlig ogunst upp till ära,. . .
För det femte bevisar det, att Israels blindhet
skulle börja användas vid eller före denna
tidpunkt: ty deras 'förhärdelse', som 'endels träffat
dem, skulle fortfara endast till dess hedningarnas
fullhet ingått' (Rom. 11:25), . . .

47
 För det sjätte bevisar det, att den stora 'tid av nöd,
vars like icke har funnits alltifrån den dag, då
människor blevo till', kommer att nå sin höjdpunkt
i en världsomfattande anarki;. . . och de nya
himlarna och den nya jorden med sina fridfulla
välsignelser skall börja att bliva erkända av den av
nöden slagna mänskligheten. . .
För det sjunde bevisar det, att före detta datum
kommer Guds rike, organiserat i makt, att vara på
jorden och skall så krossa den hedniska bildstoden
(Dan. 2:34) samt fullständigt tillintetgöra dessa
konungarnas makt." (Citatet är ur den svenska
upplagan 1913)

Detta var sannerligen mycket djärva förutsägelser.

Trodde verkligen Russell att alla dessa märkliga ting
skulle inträffa inom de nästföljande 25 åren? Ja, det
gjorde han. I själva verket betraktade han sin kronologi
som Guds egen kronologi. År 1894 skrev han om årtalet
1914: "Vi ser inget skäl till att ändra på siffrorna - icke
heller skulle vi kunna ändra på dem även om vi ville. De
är, tror vi, Guds årtal, inte våra egna. Men kom ihåg att
slutet av 1914 inte är tidpunkten för början utan för
slutet av vedermödans tid."40 Man trodde alltså att
"vedermödans tid" skulle börja några år före 1914, "inte
senare än 1910", och nå sin kulmen år l914.41
Men år 1904, bara tio år före 1914, ändrade Russell
sin uppfattning om denna sak. I en artikel i Zion's Watch
Tower för juli 1904 (sv. Zions Vakt-Torn för
december1904, s. 176 ff.) rubricerad "Världsomfattande
anarki - strax före eller strax efter oktober år 1914?"
argumenterade han för att vedermödans tid skulle börja
strax efter oktober 1914:

"Vi förväntar nu att den stora vedermödans

anarkistiska höjdpunkt, som skall föregå
40) Zion's Watch Tower för juli 1894. Reprints, s. 1677.
41) Reprints, s. 2876.

48
 tusenårsrikets välsignelser, skall inträffa efter
oktober år 1914 - mycket kort därefter, enligt vår
mening - 'i en stund', 'plötsligt',. . ." därför att "vår
skördetid på fyrtio år, som slutar i oktober 1914,
inte kan förväntas inbegripa den fruktansvärda
period av anarki, som enligt Skriften skall bli
kristenhetens öde."42

Denna förändring gjorde att några läsare började tänka

att det kanske också fanns andra misstag i det
kronologiska systemet. En läsare föreslog rentav att
biskop Ushers kronologi kanske var mera korrekt när
den satte Jerusalems förstöring till 587 f. Kr. i stället för
606 f. Kr. Detta skulle sätta slutet för de 2 520 åren till
omkring 1933 -1934 i stället för 1914. Men Russell
bekräftade på nytt sin starka tro på årtalet 1914 och
hänvisade till de övriga tidsparalleller som pekade på
1914: "Vi känner inte till något skäl till att ändra på en
enda siffra: att göra det skulle fördärva de mycket
framträdande harmonierna och parallellerna mellan den
judiska åldern och evangelieåldern."43 I ett svar till en
annan läsare förklarade han att "harmonin mellan de
profetiska perioderna utgör ett av de starkaste bevisen
för att vår bibelkronologi är korrekt. De passar in i
varandra likt kugghjulen i en fulländad maskin. Att
ändra kronologin till och med bara ett enda år skulle
förstöra hela denna harmoni, - så exakt är de olika bevis
som har sammanförts i parallellerna mellan den judiska
åldern och evangelieåldern."44 Dessa argument
understöddes ytterligare i artiklar som skrevs av
bröderna Edgar i Skottland.45
År 1904 var alltså Russell fortfarande lika övertygad
om sina årtal som han var år 1889, då han skrev att
förståelsen av dessa kronologiska komponenter utgjorde
42) Ibid., s. 3389.
43) Reprints, s. 3436-3438.
44) Ibid., s. 3415. Min kursivering.
45) Ibid., s. 3459, 3460, 3574-3579

49
det tecknande med insegel på pannan som omtalas i
Upp. 7:3.46
Men allteftersom året 1914 närmade sig blev Russell
allt försiktigare i sina uttalanden. I ett svar till en
frågande broder år 1907 sade han att "vi har aldrig
påstått att våra beräkningar är ofelbart riktiga. Vi har
aldrig påstått att de var vetenskap eller grundade på
odisputabla fakta och bevis, utan vårt påstående har
alltid varit, att de är grundade på tro."47 Årtalen tycktes
inte längre vara "Guds årtal", som han hade förklarat
tretton år tidigare. De kunde vara felbara. Russell
övervägde rentav möjligheten att 1914 (och 1915) kunde
passera utan att någon av de förväntade händelserna
inträffade:

"Men låt oss antaga. . . att 1915 skulle avlöpa

lugnt och fridfullt och lämna bevis för att icke alla
de "utvalda" blivit "förvandlade", och att det
naturliga Israels återställelse till ynnest under det
nya förbundet (Rom. 11:12, 15) uteblivit. Skulle
detta inte då bevisa att vår kronologi är felaktig?
Jo, säkerligen! Och skulle icke detta vara en svår
missräkning? Jo, i sanning!. . . Vilket slag skulle
icke detta vara! En av strängarna på vår 'harpa'
skulle fullständigt brista! Men, kära vänner, vår
harpa skulle dock ännu hava alla de andra
strängarna stämda, och detta är något, som ingen
annan samling av Guds folk på jorden kunde
berömma sig av.''48

En annan osäkerhetsfaktor var om ett år 0 mellan år 1 f.

Kr. och år 1 e. Kr. skulle tas med i beräkningen eller
inte. I Denna sak hade omnämnts av Russell redan år
1904 och fick nu ökad vikt och betydelse ju mer året
1914 närmade sig. Man hade kommit fram till årtalet
46) The Time is at Hand, s. 169. (Tiden är nära, uppl. 1913, s. 173.)
47) Reprints, s. 4067. (Sv. Vakt-Tornet för nov. 1910, s. 164)
48) Reprints, s. 4067. (sv. Vakt-Tornet för nov. 1910, s. 165, 166)

50
1914 helt enkelt genom att dra 606 från 2 520, men nu
började man mer och mer få klart för sig att något år 0
inte är inbegripet i vår nuvarande kalender. Följaktligen
var det från den l oktober 606 f. Kr. till den 1 januari år
1 e. Kr. bara 605 år och 3 månader, och från den 1
januari år 1 e. Kr. till den 1 oktober 1914 e.Kr. är det
1913 år och 9 månader, vilket tillsammans blir 2519 år
i stället för 2 520. Detta skulle få till följd att de 2 520
åren skulle utlöpa i oktober 1915 istället för i oktober
1914.49
Försiktigheten i fråga om året 1914 tilltog under året
1913. I artikeln "Låt er besinning bli känd" i The Watch
Tower för den 1 juni 1913 varnade Russell sina läsare
för att tillbringa "värdefull tid med att gissa vad som
skall inträffa detta år, nästa år, osv." Hans förtröstan på
sitt tidigare publicerade händelseschema var borta:
"Detta är de goda tiderna för Guds nåd i Kristus - vare
sig församlingens fulltalighet skall fullbordas före 1914
eller inte."50 Ännu mer svävande uttryckte han sig i 15
oktobernumret samma år: "Vi väntar på att den tid skall
komma då väldet över världen skall överlämnas åt
Messias. Vi kan inte säga att detta inte skall ske i
oktober 1914 eller oktober 1915. Det är möjligt att vi i
denna sak kan ha räknat fel på ett antal år. Vi kan inte
säga med säkerhet hur det förhåller sig. Vi vet inte. Det
är en fråga om tro, inte om vetande."51
49) The Watch-Tower, 1 dec. 1912. Reprints, s. 5141. När första
världskriget bröt ut 1914 och detta år därför kom att behållas som
slutdatum för hedningarnas tider, måste utgångspunkten skjutas
tillbaka ett år för att man skulle uppnå totalsumman 2 520 år. Men
fastän några bröder påpekade detta på ett tidigt stadium (se t.ex.
fotnoten på s. 32 i Great Pyramid Passages av John och Morton
Edgar, andra uppl. 1924, och J. 0. Melinder i sv. Vakt-Tornet för 1
maj 1918, s. 142), godtogs inte denna justering förrän 1943, i boken
Sanningen skall göra eder fria. Jämför Himmelriket är nära, 1944, s.
184. (utg. på svenska 1948)
50 ) Reprints, s. 5249.
51) Ibid., s. 5328. Min kursivering.

51
 Tidigare hade 1914 varit ett av "Guds årtal", och att
"ändra kronologin till och med bara ett enda år skulle
förstöra hela denna harmoni". Men nu kunde man "ha
räknat fel på ett antal år", och ingenting i denna sak
kunde sägas "med säkerhet". Detta var sannerligen en
helomvändning!
Russells vacklande tro på kronologin kom ytterligare
tillsynes i The Watch Tower för den 1 januari 1914:
"Som vi redan har påpekat, är vi ingalunda säkra på att
detta år, 1914, kommer att bevittna de radikala och
snabba förändringar av systemet som vi har förväntat."52
Artikeln "Dagarna är nära" i samma nummer är speciellt
avslöjande:

"Om det senare skulle visa sig att församlingen inte

har förhärligats i oktober 1914 skall vi ändå
försöka känna oss nöjda med vadhelst Herrens
vilja må vara. . . Om år 1915 skulle passera utan
att församlingen har upptagits, utan att den stora
vedermödan har brutit ut, etc., skulle detta för
många te sig som en stor olycka. Så skulle dock
inte vara fallet med oss själva. . . Om Herren
skickar det så att tiden skulle komma tjugofem år
senare, då skulle detta vara vår vilja också. . . Om
oktober månad 1915 skulle gå förbi och vi själva
fortfarande skulle befinna oss här på jorden och
saker och ting fortsätta ungefär som nu, och om
världen synbarligen gjorde framsteg i fråga om att
lösa sina konflikter och ingen vedermöda fanns i
sikte, och om namnförsamlingen ännu inte hade
sammanslutit sig, o s v, då skulle vi säga att vi
tydligen hade gjort ett misstag någonstans i våra
beräkningar. Då skulle vi granska profetiorna
ytterligare, för att se om vi kunde upptäcka något
fel. Och då skulle vi tänka: Har vi väntat oss fel sak
i rätt tid? Herrens vilja skulle kunna tillåta detta."53
52) Reprints, s. 5373.
53) Ibid., s. 5373, 5374. Min kursivering.

52
I numret för den 1 maj 1914 skrev Russell återigen till
sina läsare, och bortsåg nu helt och hållet från vad han
tidigare hade skrivit, att "i dessa spalter och i de sex
banden av Studier i Skriften har vi framställt allting som
rör tider och stunder snarast i form av ett försök; det vill
säga, inte med bestämdhet, inte med anspråk på att vi
visste, utan med den tanken att 'så och så' synes vara
bibelns lära."54
Två månader senare verkar det som om Russell var
på väg att förkasta sin kronologi helt och hållet. I ett
svar till en kolportör, som ville veta om Studier i Skriften
skulle fortsätta att spridas efter oktober 1914, "eftersom
ni har något tvivel med hänsyn till den fulla uppfyllelsen
av allt det, som väntats omkring eller före oktober
1914", sade Russell: "Det är vår tanke att dessa böcker
skall säljas och läsas åratal in i framtiden, såvida
evangelii ålder och dess verk fortsättes. . . Vi har icke
gjort något försök att hävda att vår uppfattning är
ofelbar; vi har blott framlagt våra bevisföringar och
slutledningar och har för övrigt överlåtit åt var och en
läsare plikten och förmånen att själv läsa, tänka och
räkna. Detta kommer att bli av intresse ett hundra år
härefter. Om någon kan räkna och draga slutledningar
bättre än vi har gjort det, skall han dock städse kunna
intressera sig för vad vi har framlagt."55 Det såg nu
därför ut som om Russell var redo att acceptera tanken
att årtalet 1914 var ett misstag, och att hans skrifter i
ämnet blott skulle ha historiskt intresse för
bibelforskare hundra år längre fram i tiden!
Men då utbröt första världskriget, och Russells
sviktande tro på kronologin började repa sig. Även om
inte kriget som sådant exakt passade in i det
54) Ibid., s. 5450.
55) The Watch Tower, 1 juli 1914 (sv. Vakt-Tornet, 1 aug 1914, s.
239). Reprints, sid 5496. Min kursivering.

53
förutsagda händelsemönstret - att vedermödans tid
skulle utgöra en klasskamp mellan kapitalister och
arbetare, vilken skulle utmynna i en period av världsvid
anarki - såg han i världskriget ett förspel till dessa
händelser:

"Socialismen är, tro vi, den viktigaste faktorn i det

krig som nu rasar och som kommer att bli jordens
största och mest fruktansvärda krig - och troligen
det sista."56

Och längre fram under 1914 skrev han:

"Vi tro att den nuvarande nöden bland nationerna

bara är början till vedermödans tid. . . Den anarki
som kommer att följa på detta krig kommer att bli
den verkliga vedermödans tid. Vi tro att kriget
kommer att försvaga nationerna i så hög grad att
det efter dess slut kommer att göras ett försök att
införa socialistiska idéer, och att detta skall
bekämpas av regeringarna", etc. och mynna ut i
världsomfattande klasskamp och anarki”57

Vidare argumenterade Russell för att hedningarnas tider

nu hade utlöpt, även om staden Jerusalem fortfarande
förtrampades av hedningarna: "Förtrampandet av
judarna har upphört. Over hela världen är judarna nu
fria - till och med i Ryssland. Den 5 september
utfärdade den ryske tsaren en kungörelse för alla judar i
det ryska kejsardömet; och detta var innan
hedningarnas tider hade utlöpt. Den tillkännagav att
judarna kunde få tillträde till de högsta ämbetena i den
ryska armén, och att den judiska religionen skulle få
samma frihet som andra religioner i Ryssland. Var blir
judarna förtrampade idag? Var blir de utsatta för förakt?
För närvarande blir de inte utsatta för någon som
56) The Watch Tower, 15 aug. 1914. Reprints, s. 5516.
57) The Watch Tower, 1 nov. 1914, s. 327, 328. Reprints, s. 5567.

54
helst förföljelse. Vi tror att förtrampandet av Jerusalem
har upphört, därför att den tid under vilken
hedningarna skulle förtrampa Israel har nått sitt slut."58
Fastän Russell delvis förutsåg den socialistiska
revolutionen (Ryssland, 1917 etc.) och att judarna skulle
återförsamlas till Palestina kunde han förstås inte
förutse de förföljelser som judarna skulle komma att
utsättas för i Tyskland, Polen och andra länder under
det andra världskriget.'
Från första världskrigets utbrott och fram till Russells
död den 31 oktober 1916 förblev hans återupprättade
tillit till kronologin orubbad. Detta framgår klart av
följande utdrag ur The Watch Tower under denna period:

1 januari 1915: ". . .detta krig är det som är

förutsagt i Skriften och som förknippas med den
Allsmäktige Gudens dag - 'hämndens dag från vår
Gud'."59
15 september 1915: "När vi följer Skriftens
kronologi fram till vår tid finner vi att vi nu lever i
själva gryningen till den sjunde dagen i
människans stora vecka. Detta bekräftas på ett
överväldigande sätt av de händelser som nu äger
rum överallt runt omkring oss."60
15 februari 1916: "I STUDIER I SKRIFTEN. Vol. IV.
har vi klart och tydligt pekat fram mot de ting som
nu äger rum och de ännu värre ting som
fortfarande ligger framför oss."61
15 april 1916: "Vi tror att årtalen har visat sig vara
fullständigt riktiga. Vi tror att hedningarnas tider
har nått sitt slut och att Gud nu låter de hedniska
regeringarna förinta sig själva, för att bereda vägen
för Messias' rike.''62

58) The Watch Tower, 1 nov. 1914. Reprints. s. 5568.

59) Reprints. s. 5601
60) Ibid., s. 5769:8.
61) Ibid., 5852.
62) Ibid., s. 5888:13.

55
 1 september 1916: "Det står fortfarande klart för
oss att den profetiska period som är känd som
hedningarnas tider slutade kronologiskt i oktober
1914. Det faktum att den stora vredens dag över
nationerna då började utgör en god uppfyllelse av
våra förväntningar."63

Men i november år 1918 upphörde plötsligt första

världskriget utan att åtföljas av världsvid socialistisk
revolution och anarki. Den siste medlemmen av Kristi
församling hade inte förhärligats, Jerusalem
förtrampades fortfarande av hedningarna, Guds rike
hade inte krossat den "hedniska bildstoden" och "de nya
himlarna och den nya jorden "fanns inte där för att
kunna bli "erkända av den av nöden slagna
mänskligheten". Inte en enda av de sju förutsägelserna
som hade uppräknats i boken Tiden är nära hade
besannats."64
Men något hade ändå inträffat: Världskriget. Man
menade därför att tidpunkten trots allt måste vara rätt,
och återigen kunde det alltså hävdas att man hade
väntat "fel sak i rätt tid".65 Men hur kunde tiden vara
rätt, när alla förutsägelser hade slagit fel? Under flera
års tid rådde det stor villrådighet bland Russells
efterföljare, därför att de förutsagda händelserna inte
hade visat sig. Efter några års tid började J. F.
Rutherford, Russells efterträdare som president för
Sällskapet Vakttornet, att steg för steg "förklara" vad
som verkligen hade uppfyllts år 1914 och därefter:
I talet "Himmelriket är nära", som hölls vid konventet
i Cedar Point i Ohio den 5-13 september 1922,
förklarade Rutherford för sina åhörare att Guds rike
63) Ibid., s. 5950:5.
64) Se ovan s. 13 och 14. Under lång tid efter 1914 trodde man att
den "stora vedermödan" (Matt. 24:21, 22) verkligen hade börjat år
1914, men år 1969 övergav Sällskapet Vakttornet denna tolkning.
65) A. H. MacMillan, En Vandring i Tro, New York 1957 (sv. 1958), s.
48 ff.

56
verkligen hade upprättats år 1914, men inte på jorden
som man hade förväntat, utan i de osynliga himlarna!66
Och tre år senare, år 1925, tillämpade han Upp. 12 på
denna händelse och förklarade att Guds rike hade fötts i
himlarna år 1914 enligt denna profetia.67 Det var också
vid konventet i Cedar Point år 1922 som Rutherford för
första gången presenterade sin uppfattning att "år 1918,
eller däromkring, kom Herren till sitt (andliga) tempel."68
Russell och hans medtroende hade tidigare haft den
uppfattningen att den himmelska uppståndelsen ägde
rum år 1878. Men år 1927 flyttade Rutherford fram
denna händelse till l918.69 På liknande sätt ändrade
Rutherford längre fram, i början av 1930-talet, årtalet
för begynnelsen av Kristi osynliga närvaro från 1874 till
19l4.70 På så sätt ersatte Rutherford gradvis de
ouppfyllda förutsägelserna med en serie osynliga och
andliga händelser, som förbands med årtalen 1914 och
1918. Sextiosju år efter 1914 omfattas Rutherfords
"förklaringar" fortfarande av Jehovas Vittnen.

Sammanfattning
Tolkningen av "hedningarnas tider" som en period på 2
520 år, som började 607 (tidigare 606) f. Kr. och slutade
1914 e. Kr., uppenbarades inte mirakulöst för
66) Jfr boken Nya Himlar och en Ny Jord, 1953 (sv. 1958), sid 221. §
16.
67) The Watch Tower, 1 mars 1925, "Nationens födelse".
68) Ibid., 1 okt. 1922, s. 298. 1 nov. 1922, s. 334.
69) Jfr Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. kap.
23, § 30.
70) The Golden Age, 1930, s. 503; 1934, s. 379. 380. Jfr Profetiorna,
1929, s. 65, 66.

57
Charles Taze Russell på hösten år 1876. Idén har
tvärtom en lång utvecklingshistoria med rötter långt
tillbaka i historien. Den har sitt ursprung i den s.k.
"årsdagsprincipen", som troligen först började tillämpas
av den judiske rabbinen Akibah ben Josef under det
första århundradet e. Kr. Från och med det nionde
århundradet började denna princip tillämpas på
tidsperioderna i Daniels bok av en rad judiska rabbiner.
Bland de kristna var Joakim av Floris på 1100-talet den
förste som tog fasta på idén och började tillämpa
principen på de 1 260 dagarna i Daniels bok och
Uppenbarelseboken. Efter Joakims död började hans
efterföljare att identifiera de 1 260 åren med
hedningarnas tider i Luk.21:24, och denna tolkning blev
sedan gängse bland de grupper som katolska kyrkan
under de följande århundradena brännmärkte som
kättare, reformatorerna inbegripna. Allteftersom tiden
gick och beräkningarna slog fel, flyttades
utgångspunkten för de 1 260 (eller 1 290) åren framåt,
så att deras slut och Kristi ankomst kunde förläggas till
en nära framtid.
Den förste som tolkade de "sju tiderna" i Daniels
fjärde kapitel som en period på 2 520 år var tydligen
John Aquila Brown år 1823. Genom att förlägga
utgångspunkten till 604 f. Kr. kom han till 1917 som det
år de skulle nå sitt slut. Andra uttolkare upptog snabbt
idén om de 2 520 åren och identifierade dem med
"hedningarnas tider" i Luk.21:24. Beroende på vilken
utgångspunkt som valdes uppnådde de olika uttolkarna
en rad olika tidpunkter för slutet på dessa tider. Några
skribenter, som experimenterade med de bibliska
jubileumscyklerna, kom fram till att hedningarnas tider
var 2 450 eller 2 452 (49 x 49 + 49) år långa. I tabell 2
presenteras ett litet urval av de många beräkningar som
gjordes under förra århundradet av de 2 520 och 2 450
åren av olika uttolkare. Som framgår av tabellen kom

58
flera av dessa beräkningar mycket nära 1914, det årtal
som Nelson H. Barbour publicerade första gången år
1875. Hans beräkning skulle med all säkerhet ha
drunknat i högen av andra felslagna beräkningar, om
den inte hade råkat peka på en tidpunkt som nästan
sammanföll med första världskrigets utbrott. Barbours
beräkning övertogs av C. T. Russell vid deras
sammanträffande i Philadelphia på sommaren 1876.
Barbour var då 52 år gammal och gjorde starkt intryck
på den unge pastor Russell, som då bara var 24 år.
Även om deras vägar skildes igen på våren 1879,
fortsatte Russell att hålla fast vid Barbours
tidsberäkningar, och alltsedan dess har årtalet 1914
varit den mittaxel, som har burit upp de profetiska
tolkningarna bland Russells efterföljare.

59
TABELL 2: Tillämpningar av de 2 520 (eller 2 450) åren under förra århundradet
Tillämpningar av
Uttolkare Publikation och publiceringsår de 2 520 Anmärkningar
(el. 2 450) åren
John Aq. Brown The Even-Tide. . . London 1823 f.Kr. 604-1917 = ”sju tider” i Dan. 4
e.Kr.
Wm. Cuninghame Dialogues on prophecy, Vol.I London 1827 728-1792 = rapport från de profetiska
konferenserna i Albury Park
H. Drummond ” 1827 722-1798 1826-1830

G. S. Faber The Sacred Calender of Prophecy London 1828 657-1864

Alfred Addis Heaven Opened 1829 680-1840

William Digby A Treatise on the 1 260 days 1831 723-1793

W. A. Holmes The Time of the End 1833 685-1835

M. Habershon A Dissertation. . . 1834 677-1843

John Fry Unfulfilled Prophecies. . . 1835 677-1843

William W. Pym A Word of Warning. . . 1835 673-1847

William Miller The First Report

of the General Conference 1842 677-1843
Th. R. Birks First Elements of Sacred Prophecy 1843 606-1843 hedn.tider = 2 450 år

Wm. Cuninghame The Fulfilling London 1847 606-1847 hedn.tider = 2452 år

(en ändring av hans förslag 1827)
J. H. Frere The Great Continental
Revolution London 1848 603-1847 hedn.tider = 2 450 år
E. Bickersteth A Scripture Help London 1850 727-1793 en annan av hans beräkningar
var 677-1843
” ” London 1850 602-1918

--- The Watch Tower London 1856 727-1793 en tidskrift

60
R. C. Shimeall Our Bible Chronology N.Y. 1859 652-1868

J. S. Phillips The Rainbow, March 1 London 1865 652-1867 en tidskrift utgiven av

"J.M.N" " April 1 London 1865 658-647-1862- William Leask, senare

1873
W. Farrar " Nov. 1 London 1865 654-1866 red. Av J. B. Rotherham

Joseph Baylee The Times of the Gentiles 1871 623-1896

"P.H.G." The Quarterly Journal of

Prophecy, April London 1871 652-649-1868- en tidskrift utgiven av Horatius
1871 Bonar
Edward White Our Hope, June London 1874 626-1894 en tidskrift utgiven av William
Maude. Whites artikel var ett
omtryck från 1866
N. H. BARBOUR HERALD OF THE MORNING,
June N.Y. 1875 606-1914 tidskrift utgiven av Nelson H.
Barbour
C. T. RUSSEL THE BIBLE EXAMINER
October N.Y. 1876 606-1914 utgiven av George Storrs
E. H. Tuckett The Rainbow, Aug. London 1877 651/650-
1869/1870
M. P. Baxter Forty Coming Wonders London 1880 620-1900 = 5:e uppl.(1:a 1866)

H. G.Guinness Light for the Last Days London 1886 606-1915 dessa är bara några av hans olika
beräkningar
" 1886 604-1917

" 1886 598-1923

" 1886 587-1934

W. E. Blackstone The Weekly Evangel, May 13 1916 606-1915 denna artikel sammanfattade hans
synpunkter som publ. åratal innan
" 1916 595-1926

" 1916 587-1934

61
 Sidan saknar text

62
 Kapitel 2
DET NYBABYLONISKA RIKETS
KRONOLOGI
Hur har utgångspunkten beräknats?
Sällskapet Vakttornets utgångspunkt för de 2 520 åren
är året 607 f. Kr. Giltigheten av denna utgångspunkt är
direkt förbunden med det nybabyloniska rikets
kronologi. Enligt historikerna slutade denna period när
Babylon erövrades av Cyrus' trupper år 539 f. Kr.1
Under det första året av sin regering över Babylon
utfärdade Cyrus ett edikt som tillät judarna att
återvända till Jerusalem. Enligt Sällskapet Vakttornets
tolkning avslutades den sjuttioåriga period
1) Årtalet 539 f. Kr. har betecknats som ett "absolut årtal" (se Hela
Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig, sv. 1969, s. 281, 282. Jfr
Aid to Bible Understanding, 1971, s. 333:5,6: "fastställd punkt eller
pivåpunkt"). Detta är inte helt korrekt. Årtalet har fastställts på ett
indirekt sätt. En lertavla, "Strm. Kambys. 400". som innehåller en
rad astronomiska observationer från Kambyses' 7:e regeringsår har
gjort det möjligt för moderna astronomer att fastställa detta 7:e år till
523/533 f. Kr. Detta år kan därför betecknas som ett "absolut årtal".
Om Kambyses' 7:e regeringsår var 523/522 (våren 523 - våren 522)
f. Kr., så måste hans första år ha varit 529/528 f. Kr. Hans far.
Cyrus, regerade enligt kilskriftstexterna i nio år över Babylon. Cyrus'
första år som Babylons kung var därför 538/537 f. Kr. och Babylons
fall inträffade några månader tidigare, d v s på hösten år 539 f. Kr.
Årtalet 539 f. Kr. är således inte i sig självt ett "absolut årtal" utan
har härletts från ett "absolut årtal", 523/522 f. Kr. Utan en
astronomiskt fastställd tidpunkt skulle årtalet för Babylons fall bara

63
som omtalas i Jer. 25:11; 29:10; Dan. 9:2 och 2 Krön.
36:21 i och med detta återvändande, som beräknas ha
inträffat år 537 f. Kr.2 Denna sjuttioårsperiod började i
så fall år 607 f. Kr. (537 + 70). Eftersom Sällskapet
menar att denna sjuttioårsperiod var en period av
fullständig ödeläggelse för Juda och Jerusalem, hävdar
man att det var år 607 f. Kr. som Nebukadnessar
ödelade Jerusalem, i sitt 18:e regeringsår (Jer. 52:12; 2
Kon. 25:8; Jer. 52:29). Denna händelse, säger man,
markerade utgångspunkten för de 2 520 åren av
hedningarnas tider.
Att denna utgångspunkt är oförenlig med en rad
historiska fakta och bevisligen felaktig kommer att visas
i det som följer.

Forntida historiker
Fram till senare delen av förra århundradet kunde
längden av den nybabyloniska perioden fastställas
enbart med hjälp av uppgifter hos forntida grekiska och
romerska historiker. Dessa historiker levde hundratals
år efter den nybabyloniska perioden och deras
påståenden motsäger tyvärr ofta varandra. De
ha varit en relativ tidpunkt. Professor Otto Neugebauer framhåller:
"En 'absolut kronologi' [är] en kronologi som är grundad på
astronomiskt fastställda tidpunkter i motsats till en 'relativ
kronologi', som bara säger oss längden av vissa intervaller, till
exempel det totala antalet regeringsår i en dynasti." (A History of
Ancient Mathematical Astronomy, Book VI, 1975, s. 1071) - Om 539 f.
Kr. skall betecknas som ett "absolut årtal", så gäller samma sak om
en mängd andra årtal som likaledes har härletts från astronomiskt
fastställda tidpunkter, t.ex. årtalet 587/586 f. Kr. som
Nebukadnessars 18:e regeringsår, vilket har härletts från det
astronomiskt fastställda årtalet 568/567 f. Kr. Sistnämnda årtal,
568/567 f. Kr., är i själva verket det säkraste absoluta årtalet under
hela 500-talet f. Kr. ! Mer om detta längre fram.
2) Denna tolkning och detta årtal kommer att behandlas i kapitel 3.

64
två som betraktas som mest tillförlitliga är Berossos och
Claudius Ptolemaios.
Berossos var en babylonisk präst på 200-talet f. Kr.
Omkring år 281 f. Kr. skrev han en historia över
Babylon som är känd under namnet Babyloniaca eller
Chaldaica och som han tillägnade Antiokus I. Han
övergav senare Babylon och bosatte sig på ön Kos
utanför Grekland.3 Tyvärr har hans skrifter gått
förlorade och allt man känner till om dem kommer från
de 22 citat eller parafraser ur hans arbeten, som
bevarats hos andra forntida skribenter, samt 11
uttalanden om Berossos hos klassiska, judiska och
kristna skribenter.4 De längsta bevarade citaten
behandlar de nybabyloniska kungarnas
regeringslängder och påträffas i en krönika av Eusebius
(c. 303 e. Kr.),5 i Flavius Josefos' Against Apion och
Antiquities of the Jews, och i en del andra sena arbeten.6
Man vet också att både Eusebius och Josefos citerar
3) Reallexikon der Assyriologie, andra bandet, Berlin och Leipzig:
Walter de Gruyter & Co, 1938, s. 2, 3. (Red. av Erich Ebeling och
Bruno Meissner).
4) En översättning med en omfattande diskussion av dessa fragment
publicerades av Paul Schnabel i Berossus und die
Babylonischhellenistische Literatur, Leipzig-Berlin: B. G. Teubner.
1923. Den första fullständiga översättningen till engelska av de
existerande fragmenten ur Berossos' arbete har publicerats av
Stanley Burstein i The Babyloniaca of Berossus som vol. 5, fasc. 5 i
Sources from the Ancient Near East, Malibu: Undena Publications,
1978.
5) Eusebius' krönika finns bevarad enbart i en armenisk
översättning. En översättning till tyska finns i Josef Karst. Die
Chronik. Eusebius Werke, 5 (Leipzig 1911). Eusebius reviderade sitt
arbete två gånger efter 303.
6) Against Apion, bok I:19-21; Ant., bok X:XI, § 1. De tidigaste och
tillförlitligaste citaten är de som finns hos Josefos (Burstein, s. 11).
vilket är betydelsefullt, eftersom hans längsta citat från Berossos just
gäller den nybabyloniska perioden och inbegriper alla
regeringslängder under denna period.

65
Berossus indirekt via den grekisk-romerske historikern
Alexander Polyhistor (första århundradet f. Kr.).
Varifrån fick Berossos sina upplysningar om de
nybabyloniska kungarna? Enligt hans egen uppgift
översatte han "många böcker, som hade bevarats med
stor omsorg i Babylon och som behandlade en period på
mer än 150 000 år."7 Dessa "böcker" inbegrep de
legendariska kungarna före Floden med deras mycket
överdrivna regeringslängder. Men det har också kunnat
fastställas att han använde sig av de mycket tillförlitliga
babyloniska krönikorna från, till exempel, den
nybabyloniska perioden och "att han tillförlitligt återgav
deras innehåll på grekiska".8
Claudius Ptolemaios (70-161 e. Kr.) var en
framstående forskare, astronom, geograf, historiker och
kronolog, som bodde i Egypten under de romerska
kejsarna Hadrianus' och Antoninus Pius' regeringar.
Omkring 142 e. Kr. skrev han sitt stora arbete He
Mathematike Syntaxis, bättre känt under namnet
Almagest (= den latinska titeln), till vilket han fogade sin
berömda kanon, en förteckning över kungar och deras
regeringstider som börjar med Nabonassars regering i
Babylon år 747 f. Kr. och sedan följer de babyloniska,
persiska, grekiska och romerska härskarna fram till
7) Burstein, op. cit, s. 13.
8) Ibid., s. 8. Robert Drews kommer i sin artikel "The Babylonian
Chronicles and Berossus" (Iraq, vol. 37, del.1, våren 1975) till samma
slutsats: "Att krönikorna var bland dessa källor kan inte betvivlas."
(s. 54) Detta har kunnat påvisas genom en noggrann jämförelse
mellan Berossos' påståenden och de babyloniska krönikorna. Även P.
Schnabel drar samma slutsats: "Att han har använt sig av
kilskriftstexter, framför allt av krönikorna, märker man överallt." (Op.
cit., s. 184)

66
hans egen samtida, Antoninus Pius (138-161 e. Kr.).9
Varifrån fick Ptolemaios sin kungalista? Aid-boken
förklarar att "Ptolemaios tros ha använt sig av Berossos'
skrifter".10 Detta är emellertid inte särskilt sannolikt.
Tvärtom har forskare kommit till den slutsatsen att
Ptolemaios' kanon "representerar en babylonisk
tradition om det första årtusendet f. Kr. som är
oberoende av Berossos, vilket framgår av kungarnas
ordning och namnformer".11 F. Schmidtke förklarar:
"När det gäller beroendet av källorna har Ptol. kanon i
stor utsträckning hämtat sitt stoff ur den Bab. krön.
Detta framgår klart av det karakteristiska abasileuta ete
[ = år av interregnum] 688-681, som också påträffas i
krönikan (IV, 23), medan kungslistan A har Sanherib på
detta ställe, liksom också i fråga om de två abasileuta
ete 704-703. Ptol. kanon återger här liksom krönikan
den babyloniska traditionen, som inte erkände Sanherib
som den legitime kungen eftersom han hade plundrat
och ödelagt Babylon."12 Det finns också en del bevis för
att Ptolemaios utnyttjade babyloniska kungalistor. Han
hade följaktligen tillgång till babyloniska krönikor och
kungalistor, troligen via indirekta källor, men
uppenbarligen oberoende av Berossos! Detta är en
mycket viktig slutsats, eftersom de tal Ptolemaios ger för
de nybabyloniska kungarnas regeringar stämmer
överens med Berossos' tal! Vi får på det sättet två
9) Ptolemaios' kanon har nyligen publicerats av, bland andra, E. J.
Bickerman i Chronology of the Ancient World, Ithaca, New York:
Cornell University Press. 1968, s. 107-109.
10) Aid to Bible Understanding, s. 328:1; jfr ftn. 1. Detta arbete
kommer i fortsättningen att betecknas som Aid.
11) Burstein, op. cit, s. 38. Min kursivering.
12) Friedrich Schmidtke, Der Aufbau der Babylonischen Chronologie,
i Orbis Antiquus, häfte 7, Schriften der Altertumswissenschaftlichen
Gesellschaft, Münster Westf., 1952, s. 41

67
oberoende vittnen till längden av den nybabyloniska
eran enligt krönikorna, och även om dessa krönikor
bara delvis har bevarats på de kilskriftstavlor som har
påträffats, vet vi att de regeringslängder för de
nybabyloniska kungarna som de ursprungligen innehöll
har förmedlats till oss korrekt genom Berossos och
Ptolemaios! De nybabyloniska kungarnas regeringstider
är, enligt både Berossos och Ptolemaios, följande:

Regeringstider enligt
Regent Berossos Ptolemaios f. Kr.
Nabopolassar 21 år 21 år 625-605
Nebukadnessar 43 år 43 år 604-562
Evil-Merodak 2 år 2 år 561-560
Neriglissar 4 år 4 år 559-556
Labashi- 9 mån. - 556
Marduk
Nabonid 17 år 17 år 555-539

Ptolemaios nämner inte Labashi-Marduk i sin

förteckning eftersom han bara räknar med hela år.
Labashi-Marduks regering på några få månader
absorberades i Neriglissars sista regeringsår (som också
var Nabonids trontillträdesår). Ptolemaios kunde därför
lämna honom ur räkningen.13
Om dessa uppgifter från de två äldsta och
tillförlitligaste historikerna är riktiga, skulle
Nebukadnessars första regeringsår ha varit 604/603 f.
Kr. och hans 18:e regeringsår 587/586 f. Kr. Som
påpekades tidigare var dessa historiker de enda källor
man kunde rådfråga när det gällde den nybabyloniska
periodens längd fram till slutet av 1800-talet
13) Labashi-Marduk regerade troligen bara 2-3 månader. Se R. A.
Parker och W. H. Dubberstein i boken Babylonian Chronology 626
B.C. - A.D. 75, Providence: Brown University Press, 1956, s. 13.
Kungalistan från Unik (se längre fram) anger också att Labashi-
Marduk regerade bara tre månader.

68
I dag är emellertid inte historikerna beroende av
Berossos och Ptolemaios för att kunna fastställa
längden av den nybabyloniska eran. De arkeologiska
utgrävningarna sedan mitten av förra århundradet har
bragt i dagen en lång rad nya källor - många av dem
samtida med den nybabyloniska perioden - som
fastställer längden av denna period oberoende av
Berossos' historia och Ptolemaios' kanon. Det finns
åtminstone sju olika beviskedjor, de flesta om inte
rentav samtliga oberoende av varandra, som fastställer
längden av denna period. Alla som tror att längden av
denna period på något sätt kan ruckas om man kan
undergräva förtroendet för Ptolemaios' kanon lever
därför i en villfarelse.14 De källor historikerna har
tillgång till i dag för det nybabyloniska rikets kronologi
gör Berossos' uppgifter och Ptolemaios' kungalista
överflödiga, även om deras uppgifter har kunnat
bekräftas genom dessa nyare rön. Dessa nya källor
består av 1) krönikor och andra historiska dokument, 2)
affärsdokument och juridiska dokument, 3)
astronomiska "dagböcker" och 4) synkronismer till den
samtida egyptiska kronologin. Dessa olika beviskedjor
skall behandlas i tur och ordning nedan.
14) Se t.ex. Vakttornet för 1 april 1978, s. 8, där man hänvisar till
den kände fysikern Robert R. Newtons angrepp på Ptolemaios'
astronomiska observationer i boken The Crime of Claudius Ptolemy
(Baltimore 1977). Vakttornet underlåter emellertid att nämna att
professor Newton i samma bok (s. 375) understryker att Ptolemaios'
kanon eller kungalista för den nybabyloniska perioden och särskilt
från och med Nebukadnessar är tillförlitlig, eftersom den har fått
astronomiskt stöd oberoende av Ptolemaios' egna observationer! Hans
omdöme om Ptolemaios' kanon är att "jag har stort förtroende för
dess exakthet nar det galler Nabopolassar och senare kungar", men
medger att han saknar de historiska kunskaper som krävs för att
bedöma de tidigare delarna av den. - Brev från prof. Newton till
författaren daterade den 14/8-78, 17/10-78 Och 2/1-79.

69
Krönikor och andra historiska dokument
I Aid-boken förklaras det på s. 327:5: "Babyloniska
historiska uppteckningar som skulle kunna understödja
eller undergräva Ptolemaios' siffror för vissa kungars
regentlängder saknas i stor utsträckning."
Artikelförfattaren borde emellertid ha tillagt att detta
påstående inte håller streck när det gäller den
nybabyloniska perioden! Det finns mer än tillräckligt
med historiska texter och inskrifter för att vi skall
kunna fastställa längden av den nybabyloniska perioden
oberoende av Ptolemaios' kanon. Dessa historiska
uppteckningar består av (A) krönikor, (B) kungalistor
och (C) kungainskrifter.
(A) Flera krönikor som täcker delar av den
nybabyloniska perioden har påträffats. Samtliga
förvaras på British Museum i London. De krönikor som
har betydelse för vårundersökning är:

Regeringstid
Krönika B.M. nr Regent som täcks
Nr 2 25127 etc. Nabopolassar tilltr.år - 3
3 21901 " 10-17
4 22047 " 18-20
5 21946 Nabopolassar- 21
" Nebukadnessar tilltr.år -10
6 25124 Neriglissar 3
7 33382 Nabonid tilltr.år -17

Som man kan se är de flesta av dessa krönikor

ofullständiga. Men en del upplysningar kan inhämtas.
Av B.M.21946 framgår att Nabopolassar härskade i 21
år i Babylon, vilket också Ptolemaios anger i sin kanon.
Den delen av krönikan säger: "I 21 år hade
Nabopolassar varit kung i Babylon. På den åttonde
dagen i månaden Ab dog han. I månaden Elul återvände
Nebukadnessar (II) till Babylon

70
och på första dagen i månaden Elul besteg han den
kungliga tronen i Babylon."15
Den sista krönikan (B.M. 35382), den berömda
"Nabonid-krönikan", täcker hela Nabonids regering men
är tyvärr skadad. Den del som omfattar tiden från hans
12:e till hans sista regeringsår saknas. Det parti som
ursprungligen innehöll orden för "sjuttonde året" är
också skadat.16 Men andra upplysningar i krönikan
bekräftar att en regering på sjutton år för Nabonid
måste vara korrekt. I Nabonids sjätte år, säger
krönikan, besegrade Cyrus Astyages, Mediens kung, och
i det nionde året marscherade Cyrus (som kallas "kung
av Parsu", dvs. av Persien) till Lydien, "besegrade dess
kung, tog byte och stationerade sin egen garnison
(där)".17 Cyrus förklaras alltså vara kung över Medien
och Persien i Nabonids sjätte och nionde regeringsår och
på god väg att utvidga sitt välde.
Nu kan inte Cyrus' första år som kung över Anshan
(=Elam) sättas tidigare än till 560/59 f. Kr. Enligt
Herodotos (400-talet f. Kr.) regerade Cyrus i 29 år, därav
9 år över Babylon. En rad forntida historiker, Ktesias,
Dinon, Diodorus, Africanus och Eusebius, ger alla
Cyrus samma regeringstid.18 Även kilskriftstavlor
(affärsdokument) bekräftar att Cyrus regerade nio år
15) A. K. Grayson, Assyrian and Babylonian Chronicles, New York: J.
J. Augustin Publisher, 1975, s. 99, 100.
16) Ibid., s. 109.
17) Ibid., s. 106-107. - Även orden för det "sjätte året" är skadade.
men då redogörelsen för varje år är skild från nästa år med ett
horisontellt streck, och eftersom berättelsen om Astyages' nederlag
kommer omedelbart före skildringen av det sjunde årets händelser,
är det tydligt att den avser det sjätte året.
18) Aid-boken (s. 328) håller med om denna datering: "Historiker
som Diodorus, Africanus och Eusebius visar att Cyrus' första år som
kung över Persien motsvarade den 55:e Olympiadens 1:a år (560/59
f v t), medan Cyrus' sista år placeras i den 62:a Olympiadens 2:a år
(531/30) f v t)."

71
över Babylon (538-530 f. Kr.), vilket förlägger hans
trontillträde i Elam till 560 eller 559 f. Kr. Anta nu att
20 år adderas till den nybabyloniska eran (vilket är
nödvändigt om Jerusalems förstöring skall kunna
dateras till 607 i stället för 587 f. Kr.), och att vi lägger
dessa 20 år till Nabonids regering, så att den blir 37 år i
stället för 17. Då förskjuts hans första regeringsår från
555 till 575 f. Kr. Nabonids 6:e regeringsår, då Cyrus
besegrade Astyages, skulle då ha varit 570 f. Kr. och
hans 9:e regeringsår, då Cyrus erövrade Lydien, 567 f.
Kr. Dessa tidpunkter är emellertid omöjliga, eftersom
Cyrus inte kom till makten förrän 560/59. Han kan
naturligtvis inte ha besegrat Astyages tio år innan han
kom till makten! Det är uppenbarligen av den orsaken
som också boken 'Babylon the Great has Fallen! 'God's
Kingdom Rules! helt korrekt daterar segern över
Astyages till 550 f. Kr. och därigenom anger att
Nabonids I regeringstid var 17 år, precis som alla
historiker och forntida skribenter säger.19
Även om de krönikor som finns tillgängliga inte
tillhandahåller en fullständig kronologi över den
nybabyloniska perioden, så överensstämmer de
regentlängder som finns bevarade på dem med de siffror
som Ptolemaios och Berossos ger för samma regeringar.
Detta styrker ytterligare den tidigare slutsatsen att
dessa båda historiker har bevarat de kronologiska
upplysningarna i de babyloniska krönikorna åt oss på
ett korrekt sätt. Men även om vi går med på detta, hur
kan vi veta att de upplysningar som dessa krönikor ger
är rätta?
Det har ofta påpekats att de assyriska skrivarna
19) s. 190. Publicerad av Sällskapet Vakttornet år 1963. Jfr också
Aid, s. 408:9; Vakttornet, 1 juni 1965, s. 261, och The Watchtower, 1
jan. 1977, s. 26:7.

72
ibland ändrade eller förvanskade sina redogörelser för
att glorifiera sina kungar och gudar: "Det år ett välkänt
faktum att ett allvarligt militärt bakslag aldrig öppet
erkänns i de assyriska kungsinskrifterna."20 Ibland
vanställde skrivarna redogörelsen genom att ändra på
tidpunkten för ett bakslag och väva in det i en skildring
av en senare sammandrabbning.21 Detta gällde alltså de
assyriska skrivarna, men hur förhöll det sig med de
nybabyloniska skrivarna? Behandlade de historien på
samma sätt i sina krönikor! Dr. A. K. Grayson, som är
en ledande auktoritet när det gäller de assyriska och
nybabyloniska krönikorna, påpekar: "I olikhet med de
assyriska skrivarna underlåter aldrig de babyloniska
skrivarna att berätta om babyloniska nederlag eller
försöker ändra dem till segrar. Krönikorna innehåller en
rimligtvis tillförlitlig skildring av viktiga händelser under
den period de behandlar."22 Och i Assyrian and
Babylonian Chronicles säger han vidare: "Inom
gränserna för sitt intresse är skrivarna helt objektiva
och opartiska."23 I det avseendet påminner krönikorna
mycket nära om de historiska delarna av Gamla
Testamentets böcker.24 Vi kan därför vara säkra på att
20) A. K. Grayson, "Assyria and Babylonia". i Orientalia, vol. 49. fasc.
2, 1980. s. 171
21) Ibid.
22) Ibid., s. 175.
23) s. 10. Detta arbete citerades tidigare, se fotnot 15. Det är det
mest omfattande arbete som har publicerats över de assyriska och
babyloniska krönikorna och innehåller en ny översättning av alla
tillgängliga krönikor.
24) Dr. Grayson ger följande omdöme om de historiska böckerna i
Gamla Testamentet: "I Gamla Testamentets böcker når
historieskrivningen en nivå som saknar motstycke. Den klarhet och
skönhet som präglar stilen i de forntida hebreiska berättelserna är
unik bland de historiska dokumenten från det forntida Främre
Orienten." Ibid., s. 1.

73
de tal, som dessa krönikor ger för de nybabyloniska
kungarnas regeringstider och som har bevarats fram till
våra dagar tack vare Berossos och Ptolemaios, återger
de verkliga regeringstiderna för dessa kungar. Denna
slutsats kommer vi att finna bekräftad, gång på gång,
under den fortsatta diskussionen.
(B) En kungalista är en förteckning över kungar och
deras regeringstider, liknande den kungalista som
Ptolemaios sammanställde längre fram i tiden. Även om
arkeologer har grävt fram flera kungalistor både från
Assyrien och Babylonien är det bara en av dessa, Uruks
kungalista, som täcker den nybabyloniska perioden.
Tyvärr är den svårt skadad och delar av den saknas. De
bevarade delarna täcker perioderna från Kandalanu till
Darius I (647-486 f. Kr.) och (baksidan) från Darius III
till Seleikos II (335-226 f. Kr.). Den sammanställdes
tydligen från äldre källor någon tid efter Seleikos II:s
regering.
Uruks kungalista påträffades under
utgrävningskampanjen i Unik (= det moderna Warka)
åren 1959-1960 tillsammans med omkring 1000 andra
kilskriftstexter (mest ekonomiska texter) från olika
perioder. Den översattes och publicerades av J. van Djik
i UVB 18, Berlin 1962, s.53-60.25 Den del som täcker
den nybabyloniska perioden innehåller följande
upplysningar:

21 år: Nabopolassar
43 [å]r: Nebukadnessar (II)
2 [å]r: Amel-Marduk
25) UVB = Vorläufiger Bericht über die von dem Deutschen
Archaäologischen Institut und der Deutschen Orient-Gesellschaft
aus Mitteln der Deutschen Forschungsgemeinschaft
unternommenen Ausgrabungen in Uruk-Warka. - Två andra
översättningar har publicerats: Oppenheims i J. B. Pritchards The
Ancient Near East, Princeton, New Jersey Princeton University Press,
1969, s. 566, och Graysons i Weidner/ von Soden, Reallexikon der
Assyriologie, Band VI, New York: Walter de Gruyter, 1980, s. 97.

74
 [x] + 2 år, 8 månader: Neriglissar
[. . .] 3 månader: Labashi-Marduk
[x] + 15 år: Nabonid

Som man kan se överensstämmer namnen på

kungarna, deras ordningsföljd och de oskadade siffrorna
med Berossos' och Ptolemaios' siffror: Nabopolassar 21
år, Nebukadnessar 43 år, Evil-Merodak 2 år. Den enda
avvikelsen är Labashi-Marduks regering, som får 3
månader mot Berossos' 9. Den lägre siffran är utan
tvekan den som ligger närmast sanningen, vilket
framgår av en jämförelse med de ekonomiska
dokumenten (se längre fram). I vilket fall som helst
uppslukades Labashi-Marduks korta regering av
Neriglissars 4:e regeringsår, vilket också var Nabonids
trontillträdesår, och den totala längden av perioden
påverkas inte.
I motsats till Ptolemaios ger Uruks kungalista både år
och månader för Neriglissars och Labashi-Marduks
regeringar. De skadade siffrorna för Neriglissar och
Nabonid kan rekonstrueras till "1 + 2 år, 8 månader",
respektive "2 + 15 år''. Även de ekonomiska texterna
visar att Neriglissars regering varade i 3 år och 8
månader (från augusti 560 till april 556 f. Kr.). 26
Eftersom han dog i sitt 4:e regeringsår skulle hans
regering normalt ha räknats som 4 år enligt det
babyloniska systemet med trontillträdesår.27 Som redan
nämnts avviker Uruks kungalista från
26) J. van Dijk, UVB 18 (se ftn. 25), s. 57.
27) I systemet med trontillträdesår, som tillämpades i Babylonien
och senare i Medo-Persien, räknades det kalenderår under vilket en
kung kom till makten som hans trontillträdesår, och först nästa år.
som började den 1 Nisan (på våren), räknades som hans första
regeringsår. I Egypten och av allt att döma också i Juda tillämpades
ett motsatt system: Det år under vilket en kung kom till makten
räknades som hans första regeringsår, medan det år under vilket
han dog tillföll hans efterträdare.

75
denna metod genom att ange både år och månader.
Vi finner alltså att Berossos' och Ptolemaios' siffror
återigen bekräftas av detta gamla dokument. Det bör
naturligtvis medges att det sammanställdes mer än 300
år efter slutet på den nybabyloniska eran.
Avskrivningsfel kan därför inte uteslutas. Finns det inga
historiska uppteckningar bevarade från den
nybabyloniska eran, dvs. som gjordes under den
nybabyloniska eran och som har påträffats i original?
Det finns det, och vi skall nu övergå till att presentera
dessa samtida dokument.
(C) Kungainskrifter av olika slag (byggnadsinskrifter,
annaler eller årsberättelser, osv.) har påträffats i stor
mängd både från Assyrien och Babylonien. En tysk
översättning av de nybabyloniska kungainskrifterna
publicerades 1912 av S. Langdon,28 men sedan dess har
många nya inskrifter från denna period grävts fram. En
ny översättning av alla kungainskrifter från den
nybabyloniska perioden håller därför på att
iordningställas för publicering av Paul-Richard Berger.29
När det gäller den nybabyloniska kronologin är tre av
dessa kungainskrifter speciellt värdefulla, nämligen (1)
Nabon. nr 18 (= Nbd Zyl. II,7 i Bergers uppställning), (2)
Nabon. nr 8 (även känd som Hillah-stelen) och (3)
Nabon. H 1, B (som också kallas för Adda-Guppi'-stelen).
Alla tre är originalinskrifter från Nabonids regering.
(1) Nabon. nr 18 är en cylinderinskrift från Nabonids
regering. Regeringsåret är inte angivet, men inskriftens
28) Stephen Langdon, Die Neubabylonischen Königsinschriften,
Leipzig: J. C. Hinrichs'sche Buchhandlung, 1912. (= Vol. IV i
Vorderasiatische Bibliothek).
29) Den första av de tre planerade volymerna publicerades 1973
under titeln Die Neubabylonischen Königsinschriften, Neukirchen-
Vluyn: Neukirchener Verlag. (= Vol. 4:1 i Alter Orient und Altes
Testament).

76
innehåll hjälper oss att ge en exakt datering av
inskriften. Det berättas i texten att Nabonid, för att
uppfylla månguden Sins önskemål, överlämnar sin
dotter åt denne gud som prästinna i Sins tempel i Ur.
En månförmörkelse som inträffade i morgonväkten den
13 Elul låg bakom detta beslut. När under Nabonids
regering inträffade en sådan månförmörkelse?
År 1949 undersökte Hildegard Lewy månförmörkelsen
och drog den slutsatsen att den avsåg den förmörkelse
som inträffade den 26 september år 554 f. Kr. (julianska
kalendern).30 Om Nabonid regerade i 17 år och hans
första regeringsår var 555/54 f. Kr., vilket krävs om
hans sista regeringsår var 539/38, så inträffade
överlämnandet av Nabonids dotter i hans 2:a
regeringsår (554/53 f. Kr.) enligt Lewys beräkning. En
märklig bekräftelse av detta kom i dagen tjugo år
senare, när W. G. Lambert publicerade sin översättning
av fyra fragment av en inskrift från Nabonids regering.
Inskriften upplyser om att överlämnandet av Nabonids
dotter ägde rum kort före hans tredje regeringsår, dvs. i
hans andra, precis som Lewy hade kommit fram till.31
Månförmörkelsen den 13 Elul fastställde därför definitivt
att Nabonids 2:a regeringsår var 554/53f. Kr. och att
hans första regeringsår måste ha varit 555/54.f. Kr.
Berossos' och Ptolemaios' upplysning om att Nabonid
regerade i 17 år fick därigenom en slående bekräftelse.32
30) H. Lewy, "The Babylonian Background of the Kay Kâûs Legend"
Archiv Orientální, red. av B. Hrozny, Prag, 1949, s. 50, 51.
31) W. G. Lambert, "A New Source for the Reign of Nabonidus".
Archiv fur Orientforschung, red. av Ernst Weidner, band 22, Graz
1968/69, s. 1-8.
32) Någon kanske menar att om Nabonid ges en längre regering än
17 år (t.ex. 37 år, för att få Sällskapet Vakttornets kronologi för den
nybabyloniska

77
 (2) Nabon. nr. 8, eller "Hillah-stelen", upptäcktes i
närheten av Hillah, sydost om Babylons ruiner, i slutet
av förra århundradet. En översättning av texten
publicerades
eran att gå ihop). så kan man hitta ett tidigare år då en
månförmörkelse inträffade den 13 Elul. Men då bör vi påminna oss
den tidigare diskussionen av den babyloniska krönikan. enligt vilken
Nabonids regering knyts ihop med Cyrus' erövringar på ett sätt som
gör en sådan förlängning av Nabonids regering omöjlig. I det här
sammanhanget bör några ord sägas om månförmörkelser. Det är
sant att en viss stad kan uppleva omkring 40 månförmörkelser på 50
år. (Aid, s. 330:5) Men intervallerna mellan de tillfällen då en
månförmörkelse infaller samma datum, t.ex. den 13 Elul, är
naturligtvis mycket längre. Även andra faktorer begränsar
valmöjligheterna. Även om en månförmörkelse återkommer på
samma datum efter ett visst antal år kommer den inte att infalla på
samma tid på dygnet eller vara av samma storlek. Inträffar den på
dagtid är den förstås osynlig på den plats där man bor. Om den
infaller på kvällen eller omkring midnatt. så passar den inte in på
den förmörkelse Nabonid beskriver, eftersom han såg den i
morgonväkten strax före soluppgången. I själva verket begränsas
valmöjligheterna i fallet med den av Nabonid beskrivna förmörkelsen
till ett enda alternativ, nämligen det som Lewy anger.
I Vakttornet för den 15 augusti 1969. s. 365, pekar man på en
annan faktor som. menar man, skulle göra det svårt att identifiera,
forntida förmörkelser. Det framhålls att tidvattnet har en hämmande
verkan på jordens rotation och att detta har den effekten att forntida
beskrivningar av förmörkelser inte stämmer överens med nutida
beräkningar. Vad man inte talar om är emellertid att astronomerna
har varit på det klara med denna effekt sedan slutet av 1800-talet
och att den kan mätas. Astronomerna kan med andra ord ta hänsyn
till den i sina beräkningar. När det gäller månförmörkelser (Vakttornet
dryftar enbart solförmörkelser) är effekten så obetydlig att den inte
utgör något som helst problem när det gäller att identifiera forntida
förmörkelser. En av världens ledande experter på fenomenet,
professor Robert. R. Newton, skriver till exempel som svar på frågan
om man med tanke på ovannämnda effekt i dag kan lita på
Oppolzers förmörkelsetabeller från år 1887 att "det är fullkomligt
riskfritt att använda Oppolzers kanon när det gäller att identifiera
forntida förmörkelser: hans största fel är troligen bortåt en
halvtimme". (Brev till författaren den 11 maj 1981).

78
av Langdon år 1912.33 Enbart de upplysningar som ges
på denna stele räcker för att fastställa längden av hela
den nybabyloniska perioden från Nabopolassar till och
med Nabonids regering!
Även denna inskrift återger en beskrivning av
astronomiska observationer, som hjälper oss att
fastställa längden av Nabonids regering. Kolumnerna VI-
VIII, som berättar om händelserna under Nabonids
trontillträdesår och hans första regeringsår, innehåller
en beskrivning av en konstellation av planeter och
stjärnor som Nabonid iakttog under en icke angiven
kväll under denna period. Han berättar att Venus,
Saturnus och Jupiter blev synliga efter mörkrets inbrott,
men att Mars och Merkurius var borta från himlen. Han
räknar också upp ett antal fixstjärnor som samtidigt var
synliga på kvällshimlen, nämligen aBootis, eVirginis och
a
Lyrae. Eftersom Nabonid besteg tronen år 556 f. Kr. och
hans första regeringsår var 555/54 (Nisan-Nisan) borde
denna konstellation av planeter och stjärnor kunna
identifieras någon gång under denna period. Hildegard
Lewy undersökte detta i den tidigare citerade artikeln
(ftn. 30 ovan) och kunde beräkna den exakta tidpunkten
för observationen. Han skriver: "Den enda gången under
den givna intervallen då denna konstellation framträdde
var perioden på tre dagar mellan den 2 Simânu och 6
Simânu i Nabonids första hela år (den 31 maj till 4 juni
år 555 f. Kr. ), då också de fixstjärnor som kungen
räknar upp faktiskt var synliga på kvällshimlen."34 Än
en gång finner vi alltså en astronomisk bekräftelse av
Nabonids 17-åriga regering. Men texten ger oss en ännu
märkligare upplysning.
33) S. Langdon. op. cit., s. 53-57. 270-289. En engelsk översättning
av texten ges i Pritchards ANET, sidorna 308-312. Se ftn. 35.
34) H. Lewy. op. cit., s. 53-55.

79
 I flera av sina kungainskrifter (stelefrgm. III, 1 och XI,
Nabon. H 1, B och cyl. III, 2) berättar Nabonid att han i
sitt trontillträdesår hade en dröm, i vilken gudarna
Marduk och Sin befallde honom att återuppbygga
templet é.hul.hul i Harran. I samband med detta ger oss
den text vi håller på att granska en mycket intressant
upplysning: "Beträffande templet é.hul.hul i Harran, som
låg i ruiner i 54 år - genom Manda-skarornas härjningar
blev de(ssa) helgedomar lagda i ruiner - hade den tid
som (fastställts) av gudarna, försoningens ögonblick
(nämligen) 54 år, kommit nära då Sin skulle ha återvänt
till sin plats."35 Den tidpunkt då templet é.hul.hul i
Harran ödelades av "Manda-skarorna" är känd genom
två andra tillförlitliga. källor: Den babyloniska krönikan
B.M. 21901 och Harran inskriften Nabon. H 1, B.
Krönikan berättar att i Nabopolassars 16:e regeringsår, i
månaden Marcheswan, "samlade Umman-manda (=
mederna), [vilka] hade kommit för att hjälpa kungen av
Akkad, sin arme och marscherade till Harran. . . Akkads
kung nådde Harran och [ . . . ] han intog staden. Han
förde bort det stora bytet från staden och templet."36
Nabonid-stelen H 1, B ger samma information'
"Eftersom Sin, gudarnas kung, i Nabopolassars,
Babylon konungs, 16:e år vredgades på sin stad och sitt
tempel och for upp till himlen - blev staden med dess
invånare förvandlad till ruiner."37 Det är alltså tydligt att
Nabonid räknar de 54 år under vilka staden Harran med
sitt Sin-tempel hade legat i ruiner från Nabopolassars
35) Kol. X. Citatet är hämtat från J. B. Pritchards Ancient Near
Eastern Texts (vanligen hänvisat till under förkortningen ANET),
Princeton New Jersey: Princeton University Press, 1950, s. 311. Min
kursiv,
36) A. K. Grayson, op. cit., s. 95.
37) C. J. Gadd, "The Harran Inscriptions of Nabonidus", Anatolian
Studies, vol. VIII, 1958, s. 47, 72, 73.

80
16:e regeringsår och fram till början av sin egen
regering, då gudarna befallde honom att återuppbygga
templet.38 Detta stämmer exakt med de regeringstider
Berossos och Ptolemaios ger de nybabyloniska
kungarna! Eftersom Nabopolassar regerade i 21 år, inte
bara enligt Berossos och Ptolemaios, utan också enligt
den babyloniska krönikan och Uruks kungalista (se
ovan), återstod det 5 år från hans 16:e regeringsår till
slutet av hans regering. Enligt Ptolemaios och Berossos
regerade sedan Nebukadnessar 43 år, Evil-Merodak 2 år
och Neriglissar 4 år innan Nabonid kom till makten. När
vi summerar ihop dessa regeringstider (5+43+2+4) får vi
54 år - precis som Nabonid säger i sin inskrift! Om
Nabonids första regeringsår var 555/54 f. Kr., som vi
har fastställt ovan, måste Nabopolassars 16:e
regeringsår ha varit 610/609, hans första regeringsår
625/24 och hans 21:a och sista regeringsår 605/604 f.
Kr. Nebukadnessars första regeringsår var då 604/603
och hans 18:e regeringsår, då han ödelade Jerusalem,
587/86 f. Kr. Dessa tidpunkter stämmer fullständigt
med de tidpunkter som har fastslagits med hjälp av
Ptolemaios' kungalista och Berossos' uppgifter.
Följaktligen kan vi enbart med hjälp av denna stele
bestämma längden av hela den nybabyloniska perioden.
Den fastställer Nabonids regering astronomiskt och ger
den totala längden av de nybabyloniska regeringstiderna
38) På grund av en viss obestämdhet i de olika inskrifterna har det
inte kunnat klart fastställas om Nabonid färdigställde templet i
Harran början av sin regering eller efter sin tioåriga vistelse i Teima i
Arabien. 1 varje fall tycks arbetet ha kommit igång någon gång i
början av hans regering, och alla forskare är överens om att han
räknar de 54 åren frän Nabopolassars 16:e regeringsår till sitt eget
trontillträdesår, då "Sins vrede lade sig" enligt Nabon. H 1, B. Den
perioden hade gått till ända då inskriften på Nabon. nr. 8 gjordes,
tydligen i Nabonids 2:a regeringsår. - Berger, op. cit., s. 110 f. (Se ftn.
29)

81
före Nabonid. Bevisstyrkan i detta dokument kan inte
nog betonas, eftersom vi har att göra med ett
vittnesbörd från det nybabyloniska rikets egen tid!
(3) För att påvisa hur fragmentariska de bevarade
historiska dokumenten från Babylonien ofta är citerar
Aid-boken ett avsnitt ur en inskrift, som Nabonids mor
låtit göra på en stele, som upptäcktes av H. Pognon vid
Eski Harran år 1906. Denna stele, som C. J. Gadd ger
beteckningen "Nabon. H 1, A", beskrevs av professor B.
Landsberger år 1947 och förvaras nu i det arkeologiska
museet i Ankara. På denna stele berättar Nabonids mor
om sitt långa liv från Assurbanipals tid och fram till
Nabonids 9:e regeringsår, då hon dog, vilket också
texten upplyser om i en efterskrift. Intressant nog
innehåller inskriften uppgifter om samtliga
nybabyloniska kungars regeringstider före Nabonid.
Olyckligtvis är delar av texten skadade och de enda
läsliga siffrorna är 43 år för Nebukadnessars regering
och 4 år för Neriglissars regering.39
Men författaren till artikeln i Aid-boken kände då inte
till att dr. D. S. Rice i augusti-september år 1956 hade
påträffat tre andra stelar från Nabonids regering, av
vilka en bar en inskrift som var identisk med inskriften
på den stele som upptäckts 1906! En översättning av
denna nya stele publicerades år 1958 av C. J. Gadd,
som gav den beteckningen Nabon. H 1, B. Lyckligtvis är
de delar av texten på denna nya stele som innehåller de
kronologiska upplysningarna oskadade! Det avsnitt som
citeras i Aid från den år 1906 påträffade stelen lyder på
följande sättenligt den nya, år 1956 påträffade dubblett-
stelen:

"Från Assurbanipals, Assyriens konungs, 20:e år,

då jag föddes, till Assurbanipals 42:a år, Assur-
etillu-ilis, hans
39) Aid, s. 326:9, 10 och s. 327:1.

82
 sons, 3:e år, Nabopolassars 21:a år,
Nebukadnessars 43:e år, Evil-Merodaks 2:a år,
Neriglissars 4:e år, i 95 år under guden Sin, kung
över himlens och jordens gudar. . . osv.".40

Längre fram i texten sammanfattas drottningens, Adda-

Guppis, långa liv:"

Från Assurbanipals, Assyriens konungs, tid till det

9:e året av Nabonids regering, Babylons kung,
sonen, mitt skötes avkomma, 104 år av lycka, med
den vördnad som Sin, gudarnas kung, ingjöt i mig,
gjorde han att jag blomstrade. . .".41

Denna drottning dog i Nabonids 9:e regeringsår och

sorgen efter den avlidna kungamodern beskrivs i sista
spalten av inskriften. Intressant nog lämnas samma
upplysning också i Nabonid-krönikan (B. M. 35382):
"Nionde året: . . .I månaden Nisanu, på femte dagen, dog
kungens moder i Dur-karashu, som ligger vid stranden
av Eufrat ovanför Sippar.''42
Som framgår av dessa citat ger texten
regeringstiderna för alla de nybabyloniska kungarna
(utom för Labashi-Marduk, men hans korta regering på
några månader saknar betydelse för uppräkningen),
från Nabopolassar till Nabonids 9:e regeringsår, och
dessa regeringstider stämmer fullständigt med
Ptolemaios' och Berossos' uppgifter! Och detta är desto
betydelsefullare eftersom bekräftelsen än en gång
kommer från ett samtida dokument, ja rentav från ett
40) C. J. Gadd, op. cit. (se ovan, ftn. 37), s. 47, kol. I:29-31
41) Ibid., s. 49, 51, kol. II:26-29. De 104 åren bör korrigeras till 101.
Den skrivare som gjorde inskriften summerade helt enkelt
regeringstiderna utan att ta hänsyn till att Assur-etillu-ilis 3 år i
Assyrien löpte parallellt med en del av Nabopolassars regering i
Babylon. Se nedan ftn. 43.
42) Pritchards ANET, s. 306.

83
vittne som levde samtidigt med alla dessa nybabyloniska
kungar och var nära förbundet med dem alla!43
Resultaten av vår undersökning av de nybabyloniska
historiska dokumenten sammanfattas i följande tabell:

TABELL 3: De nybabyloniska historiska dokumenten

De Krönikorna, Uruks Kunga- År f. Kr.

nybabyloniska enligt Be- kunga- inskrift-
kungarna rossos och lista erna
Ptolemaios
Nabopolassar 21 år 21 år 21 år 625-605
Nebukadnessar 43 år 43 år 43 år 604-652
Evil-Merodak 2 år 2 år 2 år 561-560
Neriglissar 4 år skadad 4 år 559-556
Labashi-Marduk några (3 mån.) - 556
månader
Nabonid 17 år skadad 17 år 555-539

43) Inskriften ger skenbart den assyriske kungen Assur-etillu-ili en

regering på 3 år, vilket har skapat problem eftersom man har träffat
på en kontraktstavla, som är daterad i hans 4:e regeringsår. (Gadd,
op. cit., s. 70 ff.) Olika förslag har getts som förklaring till
motsägelsen. Joan Oates (Iraq, vol. 28, 1965, s. 135-159) har
presenterat en lösning som andra forskare har godtagit som den
mest sannolika: Det framgår av inskriften att Adda-Guppi först
bodde i Harran och tjänade under assyriska konungar. men att hon i
Assur-etillu-ilis 3:e år, på grund av interna assyriska problem.
flyttade till Babylon och tjänade under babyloniska kungar. Som
Oates förklarar innebär inte detta att Assur-etillu-ilis 3:e år var hans
sista. eller att Adda-Guppi' kom till Babylon i Nabopolassars
trontillträdesår. Hur det än må förhålla sig med detta påverkas inte
de nybabyloniska kungarnas regeringstider av problemet. För att
bestämma längden av den nybabyloniska epoken behöver vi
naturligtvis inte lösa problemen med den tidigare assyriska
periodens kronologi.

84
Som framgår av tabellen har den av historikerna
allmänt vedertagna kronologin för det nybabyloniska
riket mycket starkt stöd i de forntida kilskriftstexterna,
av vilka några har bevarats från det nybabyloniska
rikets egen tid. Ändå är detta bara en början. Det
återstår för oss fortfarande att konfronteras med de fyra
starkaste bevisen till stöd för den kronologi som
presenteras i tabell 3. Dessa bevis kommer en gång för
alla att fastställa de historiska fakta i denna sak.

Affärsdokument och juridiska dokument

Hundratusentals kilskriftstavlor har grävts fram i
Mesopotamien sedan mitten av förra århundradet. Det
stora flertalet av dessa texter är ekonomiska eller
administrativa dokument, till exempel kontraktstavlor,
officiella brev från tempelarkiven och juridiska
handlingar. Dessa texter är i allmänhet daterade
ungefär som nutida handlingar av motsvarande slag och
ger dag, månad och den regerande kungens regeringsår.
En text som gäller ceremoniellt salt från Eanna-templet i
Erek får tjäna som exempel:

"En och en halv talenter salt.

det fastställda offret för månaden Sivan
för guden Usur-amatsu,
förde Ina-sillia med sig.
Sjätte dagen i månaden Sivan.
Amel-Marduks. Babylons konungs.
första år."44

Från den nybabyloniska perioden har tusentals sådana

daterade kilskriftstavlor påträffats. Enbart under 1920-
talet publicerades enligt Raymond P. Dougherty mer än
500
44) R. P. Dougherty, Archives from Erech, Neo-Babylonian and
Persian Periods. London: Yale University Press. 1933. s. 20.

85
texter från Nabonids regering.45 Det finns i själva verket
mängder av sådana daterade lertavlor från varje år
under hela den nybabyloniska perioden! Tack vare
denna rikedom på daterade texter kan historiker i dag
inte bara fastställa längden av varje konungs regering,
utan också den tid på året då varje regimväxling
inträffade, ibland nästan på dagen! Detta har klart och
tydligt demonstrerats av R. A. Parker och W. H.
Dubberstein i boken Babylonian Chronology (Providence,
1956).46 Den sista tavlan från Nabonids regering är t.ex.
daterad till den 17:e dagen i 7:e månaden i hans 17:e
regeringsår (= 13 oktober 539 enligt den julianska
kalendern). Intressant nog säger Nabonidkrönikan att
Babylon föll den 16:e dagen i den 7:e månaden, dvs. en
dag tidigare. Men eftersom den sista tavla från Nabonids
regering kommer från Uruk är detta lätt att förklara:
"Intressant nog är den sista tavla från Unik som
daterats under Nabonid daterad en dag efter det att
Babylon föll för Cyrus. Nyheterna om erövringen hade
inte nått denna sydliga stad, som låg på omkring 20
mils avstånd."47 Ett annat intressant affärsdokument,
som publicerats av R. H. Sack, nämner både
Nebukadnessars 43:e år och hans sons, Evil-Merodaks,
trontillträdesår. En slavflicka, Lit-ka-idi, överläts åt
Nabu-ahhe-iddina "i månaden Ajaru i Nebukadnessars,
Babylons konungs, fyrtiotredje år". Några månader
senare, "i månaden Kislimu, i (Amel)-Marduks
trontillträdesår", gavs full betalning för
45) R. P. Dougherty, Nabonidus and Belshazzar, London: Yale
University Press, 1929, s. 1. Ändå har bara en bråkdel av dessa
tusentals texter publicerats.
46) R. A. Parker och W. 11. Dubberstein, Babylonian Chronology 626
B.C. - A.D. 75, Providence: Brown University Press, 1956, sid 10-14.
47) Ibid., s. 13.

86
flickan.48 Enbart denna text fastställer alltså längden av
Nebukadnessars regering och visar att han efterträddes
av Evil-Merodak. Andra affärsdokument visar att
Nebukadnessars regering slutade i månaden Ululu i
hans 43:e år, vilket daterar hans död till en av de första
dagarna i oktober år 562 f. Kr. Den sista påträffade
texten från Evil-Merodaks regering är daterad till hans
2:a regeringsår, femte månaden, 17:e dagen i månaden
(= 7 aug. 560 f. Kr.). Den tidigaste påträffade texten från
hans efterträdares, Neriglissars, regering är daterad till
den 21:a dagen i 5:e månaden av hans trontillträdesår
(1 l aug. 560). Evil-Merodaks död måste därför ha
inträffat någon gång mellan den 7 och 11 augusti år
560.49
Om 20 år skall adderas till den nybabyloniska
perioden för att få Jerusalems förstöring att infalla år
607 i stället för 587 f. Kr., var finns då de tusentals
daterade affärsdokumenten och administrativa
dokumenten från denna tjugoårsperiod? Varför har vi
till exempel mängder av tavlor daterade under vart och
ett av Nabonids första 17 regeringsår, men inte en enda
tavla från hans senare år, om han regerade mer än 17
år? Tjugo år är ungefär en femtedel av hela den
nybabyloniska perioden. Bland de många tusen tavlor
man har som är daterade under denna period borde
man ha hittat hundratals eller tusentals från denna
gåtfulla tjugoårsperiod om den har existerat. Om man
kastar en tärning tusentals gånger utan att någonsin få
upp en sjua, borde man då inte dra den logiska
slutsatsen: "Det finns ingen sjua på den här
48) Ronald Herbert Sack, Amel-Marduk 562-560 B.C., Neukirchen-
Vluyn: Verlag Butzon & Bercker Kevelaer, 1972, sid, 62, 63,
49) Ronald II. Sack, "Nergal-sarra-usur, King of Babylon as seen in
the Cuneiform, Greek, Latin and Hebrew Sources", Zeitschrift für
Assyriologie (red. av W. von Soden), band 68, Berlin, aug. 1978, s.
132.

87
tärningen." På exakt samma sätt förhåller det sig med
den tjugoårsperiod, som man förgäves letar efter från
den nybabyloniska perioden: Den dyker aldrig upp,
därför att den aldrig har existerat.
Men låt oss anta att denna 20-årsperiod verkligen har
funnits, men att inte en enda av de tusentals daterade
kilskriftstavlorna från denna period genom en otrolig
slump har påträffats - varför saknas då de tusentals
tavlorna från en period på exakt tjugo år? Varför inte
från en period på sjutton, tretton eller sju år - eller från
olika år spridda ut över olika delar av den
nybabyloniska perioden: Varför råkar de regeringstider
som täcks av de tavlor som har påträffats stämma
fullkomligt överens med de regeringstider som anges av
Ptolemaios' kanon, Berossos, de babyloniska historiska
dokument vi nyss har dryftat och de övriga dokument
som strax skall behandlas? Varför råkar de tusentals
saknade dokumenten saknas från exakt samma
tjugoårsperiod som också saknas i alla de andra
nyssnämnda källorna och inte från en annan period på
tjugo år? Gång efter annan påträffas nya mängder av
daterade affärsdokument från den nybabyloniska
perioden, men de tjugo år vi letar efter dyker aldrig upp.
Även det osannolika har en gräns bortom vilken det
förvandlas till en omöjlighet.
Egibi-familjen. En stor del av affärsdokumenten
kommer från bankarkiv som har påträffats i Babylonien.
Bankrörelsen "Murashus söner" hade sitt centrum i
Nippur och nådde sin höjdpunkt under Artaxerxes I:s
och Darius II:s regeringar. Två av de bäst kända
bankrörelserna från den nybabyloniska perioden ägdes
av familjerna Nur-Sin och Egibi. "Egibi-familjen", som
hade sitt centrum i Babylon, dyker upp i
affärsdokumenten redan från slutet av 700-talet f. Kr.
Denna bankrörelse hade sin största blomstringsperiod
från Nebukadnessars tid och fram till Darius I:s regering
och kontrollerade det ekonomiska livet i Babylonien

88
under denna period. Om denna bankrörelse skriver
Bruno Meissner: "Från firman Egibis söner äger vi ett
sådant överflöd på dokument att vi kan följa nästan alla
affärstransaktioner och bankchefernas personliga
erfarenheter från Nebukadnessars tid och fram till
Darius I:s tid."50 Upptäckten av ett arkiv med tusentals
daterade affärsdokument eller verifikationer från detta
företag, omspännande en period av mer än hundra år,
visade sig vara till utomordentlig hjälp när det gällde att
fastställa kronologin för denna period.
Affärsdokumenten från Egibi-banken upptäcktes
under regnperioden 1875-6 i en kulle i närheten av
Hillah, en stad omkring sex kilometer sydost om
Babylons ruiner. Omkring tre eller fyra tusen lertavlor
hittades i ett antal lerkrukor, som liknade vanliga
vattenkrukor och som upptill var igentäppta med en
tegelplatta fastkittad med jordbeck. Upptäckarna tog
med sig tavlorna till Bagdad och sålde dem där till en
inköpare. Samma år besökte George Smith Bagdad och
förvärvade omkring 2500 av dessa viktiga dokument för
British Museums räkning.
Tavlorna undersöktes under de nästföljande
månaderna av W. St. Chad Boscaven, och hans rapport
offentliggjordes i Transactions of the Society of Biblical
Archaeology.51 De följande upplysningarna är grundade
på denna rapport. Boscaven meddelar att tavlorna
"hänför sig till olika penningtransaktioner i en
babylonisk bank- och finansrörelse, som drev sin
verksamhet under namnet Egibi och söner" . Tavlorna
"behandlar alla slags tänkbara affärstransaktioner
50) Bruno Meissner, Babylonien und Assyrien, andra bandet.
Heidelberg 1925, s. 331.
51) W. St. Chad Boscaven, "Babylonian dated tablets, and the Canon
of Ptolemy", Transactions of the Society of Biblical Archaeology. vol.
VI, London, januari 1878, sidorna 1-78.

89
från utlåning av några få siklar silver till försäljning av
eller inteckning i hela egendomar, vilkas värde uppgår
till tusentals manas silver.''52
Redan efter en kort undersökning insåg Boscaven
betydelsen av att följa raden av direktörer för Egibi-
firman, och efter en noggrann undersökning kunde han
fastställa en obruten rad av efterträdare till denna
ställning:
Från Nebukadnessars 3:e regeringsår verkade en
person vid namn Sula som direktör för företaget, och
han fortsatte i den ställningen under en period på tjugo
år, fram till Nebukadnessars 23:e regeringsår, då han
dog och efterträddes av sin son, Nabu-ahi-idina. Nabu-
ahi-idina fortsatte som chef för finanserna under en
period av 38 år, dvs. från Nebukadnessars 23:e
regeringsår och fram till Nabonids 12:e regeringsår, då
han efterträddes av sin son Itti-Marduk-Balatu.53 Itti-
Marduk-Balatu kvarstod sedan som chef för firman fram
till den persiske konungen Darius Hystaspis' 1:a
regeringsår (521 f. Kr.), vilket var hans 23:e år som chef
för firman.54

"När vi nu summerar dessa perioder, kommer vi till

det resultatet att från Nebukadnessars 3:e
regeringsår till Darius Hystaspis' 1:a år var det en
period på åttioett år:
Sula som direktör för firman 20 år
Nabu-ahi-idina: dito 38
Itti-Marduk-Balatu: dito 23
81
Detta skulle ge en intervall på åttiotre år från
Nebukadnessars 1:a regeringsår till Darius
Hystaspis' 1:a regeringsår.''55
52) Ibid., s. 6.
53) Nabu-ahi-idina dog tydligen i Nabonids 13:e regeringsår. Se A.
Ungnad, "Das Haus Egibi", Archiv fur Orientforschung, band XIV,
1941, s. 60.
54) Boscaven, op. cit, s. 9, 10, 24.
55) Ibid., s. 24.

90
Detta överensstämmer exakt med Berossos, Ptolemaios
och de nybabyloniska historiska källorna. Då vi lägger
83 år till Darius Hystaspis' 1:a regeringsår (= 521 f. Kr.,
jfr Aid, s. 421, 422) kommer vi till år 604 f. Kr. som
Nebukadnessars 1:a regeringsår, vilket stämmer med
den tidpunkt vi har nått fram till tidigare.
Enbart verifikationerna från Egibi-arkivet skulle
räcka för att fastställa längden av den nybabyloniska
perioden. Med denna fullständiga uppsättning av
daterade affärshandlingar från arkivet till en av
Babylons "Rothschilds" "borde det inte vara någon
svårighet att en gång för alla fastställa kronologin för
denna viktiga fornhistoriska period", skrev Boscaven
redan år 1878.56 De bevis som lämnas av dessa
dokument ger inte rum för något gap i den
nybabyloniska historien. Arkivet, som innehåller tavlor
daterade fram till Nebukadnessars 43:e år, Evil-
Merodaks 2:a år, Neriglissars 4:e år och Nabonids 17:e
år, ger en fullständig bekräftelse av Berossos' och
Ptolemaios' uppgifter. Under 1900-talet har ytterligare
samlingar av tavlor från Egibi-familjens
affärsverksamhet påträffats.57 Ändå är Egibi-
dokumenten bara en del av de många tusen daterade
handlingar som har påträffats från den nybabyloniska
perioden.58
Betydelsen av de ekonomiska texterna för den
56) Ibid., s. 11.
57) Under utgrävningskampanjen i Uruk 1959/60 påträffades t.ex.
ett arkiv på 205 tavlor som tillhörde medlemmar av Egibi-familjen.
De flesta tavlorna var från Darius I:s regering. (J. van Dijk, op. cit, s.
39-41) Den senaste diskussionen av Egibi-familjen finns i Hugo
Lanz. Die neubabylonischen harranu-Geschäftsunternehmen, Berlin:
J. Schweitzer Verlag, 1976, s. 148-165.
58) En fullständig bibliografi över de publicerade nybabyloniska
ekonomiska texterna finns (fram till 1974) i M. Dandamaev, Rabstvo
v Vavilonii VII-IV vv. do n. e. (626-331 gg.), Moscow 1974, s. 7-12.

91
nybabyloniska kronologin kan inte överskattas. År 1929
publicerade R. P. Dougherty en nybabylonisk kungalista
grundad på en undersökning av mer än två tusen
daterade dokument. Han ger denna kungalista företräde
framför alla andra källor och säger att den måste
"accepteras som det avgörande kriteriet vid
bedömningen av nybabyloniska frågor, . . . ".59 Hans
kungalista återges här nedan:60

Den nybabyloniska kronologin enligt de ekonomiska

texterna

Nabu-apal-usur 21 år (625-605 f. Kr.)

Nabu-kudurru-usur 43 år (604-562 f. Kr.)
Amel-Marduk 2 år (561-560 f. Kr.)
Nergal-sar-usur 4 år (559-556 f. Kr.)
Labashi-Marduk några mån. ( 556 f. Kr.)
Nabu-naid 17 år (555-539 f. Kr.)

De astronomiska dagböckerna
En samling kilskriftstexter med beskrivningar av
astronomiska observationer gjorda i Babylon har av
professor Abraham J. Sachs fått beteckningen
"astronomiska dagböcker". En sådan "dagbok" täcker
vanligen 6-7 månader av den första eller senare delen av
ett visst år och ger positionerna för månen vid de
tidpunkter då den blir synlig eller försvinner en viss dag,
liksom även positionerna för planeterna Merkurius,
Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Dessutom lämnas
många andra upplysningar, t.ex. om meteorologiska
fenomen, jordbävningar, marknadspriser, osv. Mer än
1200 fragment av astronomiska dagböcker av olika
59) R. P. Dougherty, Nabonidus and Balshazzar (se ftn. 45), s. 10.
60) Ibid., s. 7.

92
storlekar har påträffats, men på grund av deras
fragmentariska tillstånd kan bara omkring en tredjedel
av dem dateras. De flesta av dessa texter upptäcktes
redan på 1870- och 1880-talen, och nästan alla förvaras
på British Museum i London. De flesta av tavlorna
täcker perioden från 385 till omkring 60 f. Kr. och
innehåller observationer från omkring 180 av dessa 325
år, vilket definitivt säkerställer kronologin for denna
period. Ett halvt dussin av tavlorna innehåller
observationer från tidigare århundraden och är daterade
på 400-, 500- och 640-talen f. Kr. Den för vår
undersökning viktigaste av dessa texter har
beteckningen "VAT 4956" och förvaras i den
främreasiatiska avdelningen i Berlin Museum. Denna
dagbok är daterad från den 1 Nisan i Nebukadnessars
37:e regeringsår till den 1 Nisan i hans 38:e regeringsår
och återger beskrivningar av observationer av månen
och planeterna under hela det 37:e året av
Nebukadnessars regering. En översättning av texten
tillsammans med en noggrann granskning av den
publicerades av P. V. Neugebauer och E. F. Weidner år
1915.61
Av de många observationer som finns återgivna på
denna tavla finns det ett trettiotal som är så noggrant
beskrivna att moderna astronomer utan några större
svårigheter kan fastställa när de måste ha gjorts. Det
har på så sätt kunnat visas att alla dessa observationer
av månen och planeterna måste ha gjorts under året
568/67 f. Kr. (I astronomiska beräkningar, som av
bekvämlighetsskäl raknar med ett år "0" mellan år 1 f.
Kr. och år 1 e. Kr., skrivs detta årtal "-567/66")
61) Paul V. Neugebauer och Ernst F. Weidner, "Ein astronomischer
Beobachtungstext aus dem 37. Jahre Nabukadnezars II. (-567/66)," i
Berichte über die Verhandlungen der Königl. Sächsischen Gesellschaft
der Wissenschaften zu Leipzig: Philologisch-Historische Klasse, Band
67, Heft 2, maj 1915, s. 29-89.

93
Om Nebukadnessars 37:e regeringsår var 568/67 f. Kr.
,62 så måste hans första regeringsår ha varit 604/03 f.
Kr., och hans 18:e regeringsår, då han ödelade
Jerusalem, 587/86 f. Kr. Detta är återigen samma
tidpunkt som vi har sett anges av Berossos, Ptolemaios,
kungainskrifterna och affärsdokumenten!
Men kan inte alla dessa observationer också ha gjorts
tjugo år tidigare, år 588/87 f. Kr., det år som enligt
Sällskapet Vakttornets kronologi motsvarade
Nebukadnessars 37:e regeringsår?63 Nej, det är omöjligt.
Som det också medges i Aid-boken på s. 331:5 (där
tydligen VAT 4956 åsyftas) "påpekar moderna
kronologer att en sådan kombination av astronomiska
positioner inte upprepas igen på tusentals år". Låt oss
begrunda ett exempel . Enligt dagboken VAT 4956
iakttogs planeten Saturnus under Nebukadnessars 37:e
regeringsår i riktning mot "Södra fisken i zodiaken".64
Saturnus har en omloppstid kringsolen på 29,5 år,
vilket betyder att den också rör sig genom hela zodiaken
(= djurkretsens stjärnbilder) på 29,5 år. Detta innebär
att denna planet kan iakttas i riktning mot var och en av
de tolv stjärnbilderna i zodiaken under igenomsnitt 2,5
år. Följaktligen kunde Saturnus också iakttas i riktning
mot "Södra fisken" (söder om Vattumannen) 29,5 år
tidigare, men absolut inte 20 år tidigare,
62) Dagboken säger klart och tydligt att observationerna gjordes
under Nebukadnessars 37:e år. Texten börjar med orden:
"Nebukadnessars, Babylons konungs, 37:e år: Den 1 Nisan blev
månen synlig bakom hyaderna; synligheten varade i 64m," o s v.
Texten slutar med den 1 Nisan i "Nebukadnessars 38:e år". -
Neugebauer och Weidner, Berichte . . ., s. 34, 38.
63) Aid, s. 1212, under "TAKES TYRUS" .
64) Neugebauer/Weidner, op. cit, s. 34: "Saturnus gentemot Södra
fisken i djurkretsen." Detta omtalas två gånger i texten, dels för den
1 Nisan, dels för den 1 Airu.

94
eller 588/87 f. Kr.! Lägg till detta de sinsemellan olika
omloppstiderna för de fyra andra planeter som omtalas i
texten och de positioner som anges för månen, och man
inser lätt varför en sådan kombination av observationer
under ett helt års tid inte upprepas igen på tusentals år.
De observationer som beskrivs i VAT 4956 måste ha
gjorts under året 568/67 f. Kr., därför att de stämmer
inte in på någon annan situation under tusentals år före
eller efter denna tidpunkt!
VAT 4956 ger alltså ett mycket kraftigt stöd år den
kronologi för den nybabyloniska perioden som har
upprättats av historikerna. I ett försök att undergräva
styrkan i detta bevis för Aid-boken på s. 331 fram en del
kritiska argument, som vi skall se lite närmare på.65
a) De "observationer som gjordes i Babylon kan ha
innehållit fel. De babyloniska astronomerna var mest
intresserade av himlafenomen som inträffade nära
horisonten, i samband med månens eller solens upp-
och nedgång. Men den horisont som kunde iakttas från
Babylon fördunklades ofta av sandstormar." Därefter
citeras professor Otto Neugebauer, som säger att
Ptolemaios klagade över bristen på tillförlitliga
observationer av planeterna [från det forn tida
Babylon]".66
Beskrivningen av de meteorologiska förhållandena vid
Babylon är naturligtvis riktig. Men detta betyder inte att
planetobservationerna för det mesta var otillförlitliga.
Den horisont som kunde betraktas från Babylon
fördunklades inte dagligen av sandstormar, och detta är
betydelsefullt därför att planeternas positioner iakttogs
regelbundet och ofta kunde observeras under längre
65) Jfr också Vakna! för 22 augusti 1972, s. 22.
66) Aid, s. 331:6.

95
perioder. Vi nämnde nyss, för att ta ett exempel, att
planeten Saturnus enligt vår text iakttogs i riktningen
mot "Södra fisken i zodiaken". I själva verket intar
planeten denna position under flera månader i följd!
Planetens position kunde därför omöjlig en ha undgått
de babyloniska astronomerna, trots de upp repade
sandstormarna, särskilt som dessa astronomer gjorde
regelbundna och systematiska observationer av månen
och planeterna och följde deras rörelser genom zodiaken
dag för dag. Detta gjorde de så noggrant att de redan
under den nybabyloniska perioden hade utarbetat
matematiska system för att förutsäga vissa händelser på
himlen.67 En del av de astronomiska händelser som
beskrivs i dagböckerna är i själva verket inte
observationer, utan händelser som hade beräknats i
förväg. Dessa beräkningar visar sig i allmänhet vara
korrekta när de kontrolleras av moderna astronomer.
VAT 4956 innehåller t.ex. en beskrivning av en
månförmörkelse, som ägde rum den 15 Nisan. De
babyloniska astronomerna hade beräknat denna
förmörkelse i förväg med hjälp av en känd förmörkelse-
cykel, och därför betecknas den också i texten som atalû
Sin, vilket betyder "beräknad månförmörkelse" . Sedan
följs detta av ett tillägg, troligen (texten är här något
skadad) Ýa etelik (LU), "som inte klev av", d v s den
kunde inte ses från Babylon.68 Detta har bekräftats
genom moderna beräkningar: Förmörkelsen ägde rum
den 4 juli 568 f. Kr. (julianska kalendern), men eftersom
den började på eftermiddagen i Babylon kunde den inte
67) B I van der Waerden, Die Anfänge der Astronomis', Band 2:
Erwachende Wissenschaft, Basel och Stuttgart: Birkhäuser Verlag,
1968, s. 97. Jfr också Otto Neugebauer, A History of Ancient
Mathematical Astronomy, Berlin, Heidelberg, New York: Springer-
Verlag, 1975, del tre, s. 1073
68) Neugebauer/Weidner, op. cit, s. 35, 50, 69

96
ses från denna horisont.69 Att de observationer som
beskrivs i VAT 4956 måste vara i huvudsak riktiga
bekräftas också av det faktum att samtliga (utom en
eller ett par som innehåller avskrivningsfel) passar in på
ett och samma år. Detta skulle inte vara fallet om
observationerna vore felaktiga. Moderna astronomer
finner därför ingen anledning till att misstro de
upplysningar som ges i de astronomiska dagböckerna.70
b) Nästa argument i Aid-boken är att de äldsta
dagböckerna bara är bevarade i form av kopior av äldre
original: "För det andra är det ett faktum att det stora
flertalet av de astronomiska dagböcker som har
påträffats inte är skrivna under de nybabyloniska eller
persiska perioderna, utan under den seleukidiska eran
(312-64 f. v. t.), även om de innehåller data som hänför
sig till dessa tidigare perioder. Historikerna antar att de
är kopior av tidigare dokument."71 Men att dagböckerna
är kopior av tidigare dokument är inte bara något som
historikerna "antar". De tidigaste daterade dagböckerna
återspeglar ständigt de svårigheter som mötte
avskrivarna när de försökte förstå de gamla dokument,
som de höll på att skriva av. Några var tydligen
sönderbrutna eller skadade på annat sätt, och ofta
användes en ålderdomlig terminologi i dokumenten som
avskrivarna försökte modernisera. Detta gällde också
VAT 4956. Två gånger i texten har avskrivaren infogat
kommentaren "sönderbruten, avskrapad", vilket visar
att han inte kunde läsa ett visst ord i sitt
originaldokument. Texten återspeglar också hans
69) Ibid., s. 69. Th. R. v. Oppolzer, Canon der Finsternisse, Wien
1887, sid 114, nr. 984.
70) Se t.ex. Uno Neugebauers förord i Bryant Tuckerman. Planetary,
Lunar, and Solar Positions 601 B.C. to A.D. 1 at Five-day and Ten-day
intervals, Philadelphia: The American Philosophical Society, 1962.
7I) Aid, s. 331:7.s

97
strävan modernisera den ålderdomliga terminologin.
Men finns det några bevis för att avskrivaren också
ändrade på innehållet i texten? Neugebauer och Weidner
säger om denna sak: "När det gäller innehållet ger vår
kopia naturligtvis en trogen avbild av originalet."72 Anta
för ett ögonblick att upplysningarna om de c:a 30
fullständigt erhållna observationerna i VAT 4956 mer
eller mindre skulle ha vanställts av senare avskrivare.
Hur stora möjligheter finns det då för att alla dessa
observationer ändå skulle stämma in på ett och samma
år, ja mer än så: på exakt samma år som också
kungainskrifterna, affärsdokumenten, krönikorna,
Berossos och Ptolemaios utpekar som Nebukadnessars
37:e regeringsår? Oavsiktliga misstag samarbetar aldrig
på det sättet i så stor utsträckning. Det finns därför inte
den ringaste anledning att tvivla på att de ursprungliga
observationerna har blivit exakt bevarade i vår kopia.
c) Som tredje och sista argument presenteras följande
påstående i Aid-boken: "Till sist förhåller det sig här som
i fallet med Ptolemaios, att även om de astronomiska
upplysningarna (som de nu tolkas och förstås) på de
upptäckta texterna i grund och botten är riktiga, så
bevisar inte detta att också de historiska upplysningar
som är förbundna med dem är riktiga. Precis som
Ptolemaios använde de forntida kungarnas
regeringstider (som han förstod dem) blott som en ram, i
vilken han kunde sätta in sina astronomiska data, så
kan också författarna till (eller avskrivarna av) de
72) Neugebauer/Weidner, op. cit, s. 39. Andra moderna auktoriteter
har dragit samma slutsats. Waerden säger: "Den är visserligen bara
bevarad i form av en kopia från en mycket senare tid, men
framställer av allt att döma en trogen, bara något ortografiskt
moderniserad avskrift av ett original från Nebukadnessars tid." -
Erwachende Wissenschaft, 1968, s. 98.

98
astronomiska texterna från den seleukidiska perioden
helt enkelt ha infört den kronologi som på den tiden var
den godtagna eller 'populära' i sina astronomiska
texter."73 Utan några som helst bevis för man alltså fram
den teorin att de senare avskrivarna skulle ha förfalskat
de dokument de skrev av för att anpassa dem till sin
egen tids uppfattning om den nybabyloniska och
persiska kronologin. En skribent i tidskriften Vakna!
föreställer sig sålunda att avskrivarna kan ha "skjutit in
'Nebukadnessars trettiosjunde år' " i VAT 4956.74 Är
detta en sannolik teori?
Som påpekades tidigare (ftn. 62) är VAT 4956 daterad
från den 1 Nisan i Nebukadnessars 37:e år till den 1
Nisan i hans 38:e år. Men inte nog med detta. Praktiskt
taget alla händelser som beskrivs i texten är daterade
med månad, dag och tidpunkt på dagen angivna.
Omkring 40 olika dateringar av detta slag anges i texten,
även om året naturligtvis inte upprepas varje gång. Alla
påträffade dagböcker är daterade på samma sätt. Om
avskrivarna ändrade åren i texterna, måste de också ha
ändrat namnet på den regerande kungen. Om
Nebukadnessars 37:e regeringsår motsvarade 588/87,
som Sällskapet Vakttornet hävdar, så hade han varit
död i åtskilliga år när de observationer som beskrivs i
VAT 4956 gjordes. Är det verkligen sannolikt att de
seleukidiska avskrivarna hängav sig åt så långtgående
förfalskningar? Vad vet vi om den 'populära' kronologin
för det nybabyloniska riket som var godtagen på deras
tid, och som anges som motivet bakom deras förmenta
bedrägeri?
Berossos' kronologi för de nybabyloniska kungarna
publicerades tidigt under den seleukidiska perioden och

73) Aid, s. 331:8.

74) Vakna! den 22 augusti 1972, s. 22.

99
var uppenbarligen den allmänt vedertagna och
'populära' kronologin för det nybabyloniska riket på
hans tid. Men också de siffror som Berossos ger för de
nybabyloniska kungarnas regeringstider förlägger
Nebukadnessars 37:e regeringsår till 568/67 f. Kr.,
precis som VAT 4956. Och inte nog med det. Som vi har
visat tidigare är Berossos' nybabyloniska kronologi i
fullständig överensstämmelse med de många dokument
som har påträffats från det nybabyloniska rikets egen
tid, såsom krönikor, kungainskrifter, affärsdokumenten
och - som strax skall visas - de samtida egyptiska
dokumenten. Den seleukidiska erans 'populära'
kronologi för det nybabyloniska riket var därför en exakt
och verklig kronologi, i full överensstämmelse med
dokumenten från det nybabyloniska rikets egen tid, och
det fanns därför ingen som helst anledning för de
seleukidiska skrivarna att ändra de gamla
nybabyloniska texterna för att få dem att stämma med
sina egna populära uppfattningar! Teorin att de
förfalskade dessa dokument är därför inte bara
fullständigt grundlös, utan den står i direkt strid med
uppgifterna på de originaldokument som påträffats från
det nybabyloniska rikets egen tid. Slutligen kullkastas
teorin fullständigt av en annan astronomisk dagbok,
som ännu inte har publicerats, men vilkens innehåll
nyligen har delgetts författaren.
I en artikel publicerad 1974 ger professor Abraham J.
Sachs, ansedd som den främste nu levande auktoriteten
på de astronomiska dagböckerna, en kort beskrivning av
dessa dagböcker.75 Han berättar i denna artikel att den
äldsta astronomiska dagbok, som kan dateras,
innehåller observationer gjorda under året 652 f. Kr.,
75) A. J. Sachs, "Babylonian observational astronomy", Philos. Trans.
Royal Soc. London, ser. A. 276, 1974, s. 43-50.

100
och han förklarar hur han lyckades fastställa denna
tidpunkt: "Jag fann att det astronomiska innehållet nätt
och jämt räckte till för att något så när säkerställa
denna tidpunkt. Det var en stor lättnad när jag lyckades
få denna tidpunkt bekräftad genom upptäckten att en
historisk anmärkning i dagboken motsvarade en uppgift
för år -651 i en säkert daterad historisk krönika."76
Eftersom denna dagbok verkade ha stor betydelse för
frågan om den babyloniska kronologin, skickades ett
brev till professor Sachs med följande två frågor:

1. Vilka upplysningar i dagboken hjälper oss att

'något så när säkerställa' tidpunkten -651?
2. Vilken historisk anmärkning i dagboken
motsvarar vilken uppgift i vilken säkert daterad
historisk krönika?"

I sitt svar gav professor Sachs upplysningar som till

fullo besvarade de två frågorna och bifogade dessutom
en fotografisk avbildning av dagboken, som har
beteckningen B. M. 32312. Det astronomiska innehållet
i dagboken fastställer att observationerna måste ha
gjorts år 652/51 f. Kr. Professor Sachs skriver: "De
astronomiska händelser som är bibehållna (Merkurius'
sista siktbarhet i öster bakom Fiskarna, Saturnus' sista
siktbarhet bakom Fiskarna, båda omkring den 14:e i I:a
månaden; Mars' stationära punkt i Skorpionen den 17:e
i I:a månaden; Merkurius' första siktbarhet i Fiskarna
den 6:e i XII:e månaden) fastställer tidpunkten på ett
unikt sätt.''77
Intressant nog kan inte teorin om att senare
avskrivare omdaterade dagböckerna tillämpas på denna
dagbok, eftersom både kungens namn och hans
76) Ibid., s. 48. Kursiv. här.
77) Brev från professor Sachs till författaren daterat den 10 febr.
1980. Kursiv. här.

101
regeringsår är bortbrutna. Trots detta kan dessa
upplysningar skaffas fram tack vare en historisk
anmärkning i dagboken. Det förklaras nämligen i
dagboken att Babylons kung på 27:e dagen i 12:e
månaden (Adar) var inbegripen i en strid vid en plats
som kallas Hirit. Lyckligtvis omtalas denna strid även i
en välkänd babylonisk krönika.
Krönikan är den så kallade "Akitu-krönikan", B. M.
86379, som täcker en del av Shamashshumukins
regering (667-648), speciellt de sista fem åren av hans
regering (från 16:e till och med det 20:e året). Striden vid
Hirit dateras till hans 16:e regeringsår på följande sätt:

Shamashshumukins sextonde år: . . . På den

tjugosjunde dagen i månaden Adar kämpade
Assyriens och Akkads arméer vid Hirit. Akkads
armé slog till reträtt och flydde från slagfältet och
tillfogades ett större nederlag."78

De astronomiska händelser som beskrivs i den

astronomiska dagboken daterar striden vid Hirit till den
27 Adar år 651 f. Kr.79 Akitu-krönikan visar att denna
strid vid denna plats på denna dag (den 27 Adar)
utkämpades i Shamashshumukins 16:e regeringsår.
Shamashshumukins 16:e regeringsår kan därför
astronomiskt dateras till 652/51 f. Kr. Hela hans
tjugoåriga regering kan på så sätt dateras till 667-648 f.
Kr. Men denna datering av Shamashshumukins regering
är ingen nyhet för historikerna. Den motsvarar exakt
den datering de har gett denna regering under lång tid.
Därför skriver också professor Sachs avslutningsvis i
sitt brev: "Jag kanske bör tillägga att den absoluta
kronologin för Shamash-shuma-ukins regeringsår aldrig
78) A. K. Grayson, Assyrian and Babylonian Chronicles, New York.
Augustin Publisher, 1975, s. 131, 132.
79) Eftersom den första månaden, Nisan, började på våren år 652 f.
Kr., inföll Adar, den tolfte månaden, i februari-mars år 651 f. Kr.

102
har varit i tvivelsmål, och att den bara bekräftas på nytt
med hjälp av den astronomiska dagboken." (Kursiv.
här.)
Shamashshumukins regering har till exempel varit
känd under lång tid tack vare Ptolemaios, som ger
honom 20 år och hans efterträdare Kandalanu 22 år.
Därefter besteg Nabopolassar, Nebukadnessars fader,
tronen och regerade i 21 år, som har visats tidigare.
Dessa siffror överensstämmer också fullständigt med de
forntida kilskriftskällorna. Affärsdokumenten, Akitu-
krönikan och Uruks kungalista visar alla att
Shamashshumukins regerade i 20 år, och att det från
hans efterträdares, Kandalanus, första regeringsår till
Nabopolassars första regeringsår var en period av 22
år.80
Dagboken B. M. 32312 bekräftar således återigen den
kronologi för den nybabyloniska perioden som har
fastställts tidigare:

Shamashshumukin 20 år 667-648 f. Kr
Kandalanu 22 år 647-626 f. Kr
Nabopolassar 21 år 625-605 f. Kr
Nebukadnessar 43 år 604-562 f. Kr
osv

Denna dagbok bekräftar på nytt Ptolemaios' kanon och

lägger ännu ett vittnesbörd till den växande raden av
bevis mot årtalet 607 f. Kr. som tidpunkten för
80) Kilskriftstexterna visar att Kandalanu tydligen dog i sitt 21:a
regeringsår. Olika tronpretendenter kämpade sedan om makten, tills
Nabopolassar slutligen lyckades bestiga tronen. Affärsdokumenten
fyller ut denna korta orosperiod genom att artificiellt förlänga
Kandalanus regering till ett 22:a regeringsår. Andra dokument fyller
ut samma period på olika sätt. Uruks kungalista ger 21 år åt
Kandalanu och 1 år åt två av tronpretendenterna, Sin-shum-lishir
och Sin-shar-ishkun. En annan kilskriftstavla, B. M. 25127,
förklarar däremot att "under ett år fanns det ingen kung i landet".
Hur perioden än räknas är samtliga dokument överens om den totala
längden av perioden från Shamashshumukin till Nabopolassar.

103
Jerusalems förstöring. En ändring av Nebukadnessars
18:e regeringsår från 587 till 607 skulle skjuta alla
tidigare tidpunkter 20 år bakåt. Shamashshumukins
16:e regeringsår skulle till exempel förskjutas från 652
till 672 f. Kr. Men den nya dagboken (B. M. 32312)
sätter stopp för en sådan förändring. Och som det
påpekades tidigare kan inte teorin om att senare
avskrivare insköt orden "Shamashshumukins sextonde
år" i denna dagbok tillämpas här, eftersom dagboken är
skadad på denna punkt och denna upplysning är
bortbruten! Den märkliga historiska upplysningen i
texten, som upprepas i Akitu-krönikan, hjälper oss ändå
att datera dagboken till Shamashshumukins 16:e
regeringsår. Denna dagbok kan därför betraktas som
ännu ett oberoende vittne för att den allmänt vedertagna
nybabyloniska kronologin är korrekt, förutom att det
bekräftar äktheten av de dateringar, som lämnas i VAT
4956 och andra dagböcker.

Synkronismer till den samtida egyptiska kronologin

Ett utmärkt bevis för att en kronologi är korrekt är det
förhållandet att den är i harmoni med andra, samtida
nationers kronologier - förutsatt förstås att dessa andra
kronologier har byggts upp oberoende av den första och
att det finns synkronismer, d v s daterade
förbindelselänkar, mellan dem. Under den
nybabyloniska perioden finns det åtminstone fyra
sådana synkronismer mellan Egypten, Juda och
Babylon. Tre av dem ges i bibeln, i 2 Kon. 23:29,
Jer.46:2 och Jer. 44:30. Den fjärde ges i en
kilskriftstext, B. M. 33041, som omnämner en kampanj
mot Amasis, Egyptens konung, i Nebukadnessars 37:e
regeringsår.81
81) B. M. 33041 publicerades först av T. G. Pinches i Transactions of
the Society of Biblical Archaeology, Vol. VII, 1882, s. 210-225.

104
De kungar som regerade i Egypten under den
nybabyloniska perioden tillhörde den 26:e dynastin.
Denna dynastiska period brukar också kallas Saiter-
perioden. Om de fyra nyss omnämnda synkronismerna
skall bli till någon hjälp för vårt studium, måste det
först visas att den 26:e dynastin i Egypten har byggts
upp oberoende av den samtida nybabyloniska
kronologin. Om detta skriver F. K. Kienitz: "Kronologin
för kungarna av den 26:e dynastin, från Psammetik I
och framåt, har blivit fullständigt fastställd med hjälp av
en serie dödsstelar och stelar över heliga Apis-tjurar.
Stelarna anger födelsedatum enligt schemat 'dag x,
månad y, år z, av kung A:s regering' och dödsdatum i
'dag x, månad y, år z, av kung B:s regering', samt
[tjurens eller personens] livslängd i fråga i år, månader
och dagar."82 Han presenterar sedan dessa bevis
påföljande sätt:83

1 . Gravstele för den 3: e Apis av den 26:e dynastin.

Födelsedag: År 53 av Psammetik I, månad 6,
dag19.
Installationsdag: År 54 av Psammetik I, månad 3.
dag 12.
Dödsdag: År 16 av Neko 11, månad 2, dag
6.
Begravningsdag: År 16 av Neko H, månad 4, dag
16.
Livslängd: 16 år, 7 månader, 17 dagar.
Resultat: Längden av Psammetik I:s regering = 54 år.

2. Gravstele för den 4:e Apis av den 26:e dynastin.

Födelsedag: År 16 av Neko II, månad 2, dag
7.
Installationsdag: År 1 av Psammetik 11, månad
11, dag 9.
Dödsdag: År 12 av Apries, månad 8, dag
12.

82) Friedrich Karl Kienitz, Die politische Geschichte Ågyptens vom 7,

his zum 4. Jahrhundert vor der Zeitwende, Berlin 1953. s. 154. 155.
83) Ibid., s. 155, 156.

105
 Begravningsdag: År 12 av Apries, månad 10, dag
21.
Livslängd: 17 år, 6 månader, 5 dagar.
Resultat: Eftersom Psammetik II:s dödsdatum enligt ett
annat vittnesbörd var år 7, månad 1, dag 23,84 uppgick
längden av Neko II:s regering till 15 år och Psammetik II:s
till 6 år.

3 Två gravstelar för en präst vid namn Psammetik.

Födelsedag: Ar 1 av Neko II, månad 11, dag 1.
Dödsdag: År 27 av Amasis, månad 8, dag 28.
Livslängd: 65 år, 10 månader, 2 dagar.
Resultat: Totalsumman av Neko II:s, Psammetik H:s och
Apries' regeringar = 40 år. Eftersom Neko regerade i 15 år
och Psammetik II i 6 år, uppgick Apries' regering till 19 år.

4 Gravstele för en annan Psammetik.

Födelsedag: År 3 av Neko II, månad 10, dag 1
eller2.
Dödsdag: År 35 av Amasis, månad 2, dag 6.
Livslängd: 71 år, 4 månader, 6 dagar.
Resultat: Samma som under 3.

5 Gravstele för en person vid namn Besmaut.

Födelseår: År 18 av Psammetik I.
Dödsdag: År 23 av Amasis.
Livslängd: 99 år.
Resultat: Totalsumman på 94 år för tiden från och med
Psammetik I:s regering till och med Apries' regering
bekräftas återigen."

84) Z. 5/6 der Anch-nes-nefer-ib-Re = Stek G. Maspero, Ann.Serv.

5/1904, S. 85/6. Översatt av Breasted, Ancient Records, Vol. IV, §
988E, s. 505.

106
Tyvärr saknas material av detta slag som helt och hållet
täcker de två sista kungarna av den 26:e dynastin,
Amasis och Psammetik III, men både Herodotos (c. 484-
425 f. Kr.) och den egyptiske prästen Manet (från det
tredje århundradet f. Kr.) ger Amasis en regering på 44
år och Psammetik III en regering på 6 månader.85 Dessa
regeringslängder har bekräftats av moderna upptäckter.
I en papyrus från Darius I:s tid (521-486), Rylands IX,
eller "Petieses anhållan" som den också kallas, omtalas
Amasis' 44:e år. En profet åt Amon i Touzoi vid namn
Psammetkmenempe, som bodde i deltat, brukade sända
en representant varje år för att hämta hans avlöning.
Detta gjorde han fram till Amasis' 44:e år. I den
"Demotiska krönikan", en rapport om
sammanställningen av de egyptiska lagarna från Darius
I:s tid, omtalas Amasis' 44:e år två gånger som en sorts
sista tidpunkt. Samma siffra lämnas också i en inskrift i
Wadi Hammamat.86 En del historiker ansåg tidigare att
Amasis dog i sitt 44 regeringsår, och i enlighet med den
egyptiska metoden att räkna regeringsåren, där en
konungs trontillträdesår räknas som hans första
regeringsår, gav de Amasis en regering på bara 43
85) Manetos Egyptiska Historia finns bevarad i form av utdrag som
gjorts av Josefos och kristna kronografer, särskilt då Africanus i
hans Chronicle (c. 221 e. Kr.). Africanus, som förmedlar Manetos
data i en exaktare form än de övriga, ger Amasis 44 år och
Psammetik III 6 månader. - W. G. Waddell, Manetho, London 1948,
s. xvi, xvii, 168-173. Hos historieskrivare som levde långt senare har
dessa regeringstider blivit förvanskade. Diodorus Siculus, som levde
runt vår tideräknings början, ger Amasis 55 år, och Syncellus i slutet
av 700-talet e. Kr. ger honom 42 år.
86) Kienitz, op. cit, s. 156, och R. A. Parker, "The Length of Reign of
Amasis and the Beginning of the Twenty-Sixth Dynasty", Mitteilungen
des Deutschen Archäeologischen Instituts, Kairo Abteilung, XV, 1957,
s. 209, 210.

107
år. Men år 1957 visade R. A. Parker på ett avgörande
sätt att Amasis regerade i 44 hela år.87
Psammetik III regerade enligt alla de äldsta källorna i
6 månader. Som det har påpekats tidigare (se ovan och
ftn.27) räknade man i Egypten en konungs
trontillträdesår som hans första regeringsår, medan det
år under vilket han dog eller avsattes tillräknades hans
efterträdare. Psammetik III avsattes från tronen av den
persiske konungen Kambyses i samband med hans
erövring av Egypten någon gång i maj eller juni år 525 f.
Kr., en tidpunkt som är säkert fastställd och allmänt
godtagen, även av Sällskapet Vakttornet.88 Eftersom
Psammetik III regerade i 6 månader innebär detta att
han kom till makten mot slutet av år 526 f. Kr. Vid den
tiden sammanföll det egyptiska kalenderåret praktiskt
taget med det julianska året, varför Psammetik III kom
till makten även nära slutet av det egyptiska
kalenderåret. Detta fick den från vår synpunkt sett lite
underliga effekten att de få veckor som återstod av detta
kalenderårräknades som Psammetik III:s första
regeringsår, och att hans andra regeringsår började bara
några få veckor efter det att han kom till makten! Det är
därför inte på något sätt underligt eller motsägande att
man har hittat tre dokument(papyrer) från Psammetik
III:s regering som är daterade i den 3:e, 4:e, respektive
5:e månaden av hans andra regeringsår. Tvärtom är
dessa upptäckter i full överensstämmelse med en
regeringstid på 6 månader för denna kung. Eftersom
Psammetik III avsattes innan han hann fullborda sitt
andra regeringsår, räknas hans regering kronologiskt
som ett år. Den 26:e egyptiska dynastin är följaktligen
uppbyggd på ett säkert sätt med hjälp av en rad forntida
87) Parker, op. cit, s. 208-212.
88) Aid, s. 499:2. Kambyses' regering är astronomiskt fastställd,
ovan fotnot 1.

108
dokument, de flesta samtida med denna period, och
oberoende av den nybabyloniska kronologin och bibeln.
De egyptiska kungarnas regeringstider presenteras på
ett överskådligt sätt i följande tabell:

Regenter Regeringsår År f. Kr.

Psammetik I 54 664-610
Neko II 15 610-595
Psammetik II 6 595-589
Apries (= Hofra) 19 589-570
Amasis 44 570-526
Psammetik III 1 526-525
Kambyses' erövring av maj/juni 525
Egypten: -

Stämmer nu denna kronologi med den kronologi för den

nybabyloniska perioden som har fastställts ovan med
hjälp av en lång rad historiska källor, eller stämmer den
med den kronologi för denna period som Sällskapet
Vakttornet håller fast vid för att kunna förlägga
Jerusalems förstöring tillår 607 f. Kr.? Den frågan kan
avgöras med hjälp av de fyra tidigare omnämnda
synkronismerna (förbindelselänkarna) till den egyptiska
historien:

1. 2 Kon. 23:29: "I hans (= kung Josias) tid drog

Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot
konungen i Assyrien, till floden Frat. Då tågade
konung Josia emot honom, men blev dödad av
honom vid Megiddo, under första
sammandrabbningen.

"Det framgår klart av denna text att kung Josia av Juda

dog vid Megiddo under den egyptiske farao Nekos
regering. Enligt Sällskapet Vakttornets kronologi
inträffade Josias död omkring år 629 f. Kr. (Aid, s. 968)
Men Nekos regering började inte förrän 19 år senare, år
610 f. Kr., enligt den självständigt uppbyggda

109
egyptiska kronologin för den 26:e dynastin. (Se tabellen
ovan!) Därför kan inte Josias död ha inträffat förrän
tidigast år 610 f. Kr. I själva verket inträffade den år 609
f. Kr.89
Nästa synkronism infaller under Jojakims regering:

2. Jer. 46:2: "Om Egypten, angående den egyptiske

konungen Farao Nekos här som stod invid floden
Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av
Nebukadnessar, konungen i Babel, i Jojakims,
Josias sons, Juda konungs fjärde regeringsår."

Denna strid, som inträffade i Jojakims, Josias sons och

efterträdares, fjärde regeringsår, dateras i Aid-boken till
år 625 f. Kr. (s. 347, fotnot "u"), vilket återigen står i
strid med den samtida egyptiska kronologin. Striden vid
Karkemish ägde rum 20 år senare, i Nebukadnessars
trontillträdesår, eller i juni år 605 f. Kr., enligt både
Ptolemeerkanon och alla andra källor som behandlats
tidigare. Denna datering stämmer utmärkt med farao
Nekos regeringstid, som enligt tabellen ovan inföll 610-
595 f. Kr.

3. Jer. 44:30: "Så säger HERREN: Se, jag skall giva

Farao Hofra, konungen i Egypten, i hans fienders
hand och i de mäns hand, som stå efter hans liv,
likasom jag har givit Sidkia, Juda konung, i
Nebukadnessars, den babyloniske konungens,
hand, hans som var hans fiende och som stod efter
hans liv.

"Som framgår av sammanhanget (vv. 1ff.) uttalades

dessa ord inte långt efter Jerusalems förstöring, då
kvarlevan av den judiska befolkningen hade flytt till
89) Då Jerusalem ödelades på sommaren år 587 i Sidkias 11:e reg.
år, började Sidkias regering år 597 f. Kr. Hans företrädare, Jojakin,
regerade i tre månader, och dessförinnan regerade Jojakim i 11 år,
från hösten år 609 till hösten år 598 f. Kr. Dessförinnan regerade
Joahas i tre månader efter Josias död, som följaktligen inträffade på
sommaren år 609. - 2 Kon. 23:31, 36; 24:8; 25:2 ff.

110
Egypten efter mordet på Gedalja. Vid denna tid styrdes
Egypten av Farao Hofra, eller Apries, som han kallas av
Herodotos (i de samtida egyptiska inskrifterna kallas
han Ha‘a‘ibre‘ Wahibre‘).90 Detta stämmer inte med att
Jerusalems förstöringinträffade år 607 f. Kr., eftersom
Hofras (= Apries') regering inte började förrän år 589 f.
Kr. Men Hofras regeringstid, 589-570 f. Kr., stämmer
alldeles utmärkt med en datering av Jerusalems
förstöring till år 587 f. Kr.

4. B. M. 33041: Som nämndes tidigare handlar

denna text om en kampanj mot kung Amasis
([Ama]-a-su) i Nebukadnessars 37:e regeringsår. A.
L. Oppenheims översättning av detta defekta
fragment i Ancient Near Eastern Texts (red. av J. B.
Pritchard, Princeton, New Jersey, 1950, s. 308)
lyder:
". . . [i] det 37:e året mar[scherade] Nebukadnessar,
Bab[ylons] konung [mot] Egypten (Misir) för att
leverera batalj. [Ama]sis (texten: [ . . ]-a(?)-su), av
Egypten, [samlade sin a]rm[e]. . . [. . . ] ku från
staden Putu-Iaman . . . avlägsna områden (som är
belägna på öar) mitt i havet . . . många vilka/som
(är) i Egypten . . . [bä]r vapen, hästar och [vagn]ar .
. . kallade han in för att bistå honom och . . .
gjorde [. . . ] framför honom . . . satte han sin lit. .
.."

Texten är svårt skadad, men det framgår klart att

kampanjen ägde rum i Nebukadnessars 37:e regeringsår
och var riktad mot konungen i Egypten. Namnet på
konungen är bara delvis läsligt, men de bevarade
tecknen (. . . -a(?)-su) stämmer inte på någon annan
farao under den 26:e dynastin än Amasis (‘Ahmose,
enligt inskrifterna). Aid-boken daterar Nebukadnessars
37:e regeringsår till 588/87f. Kr. (s. 498:13), men detta
var under Hofras (Apries')
90) Septuaginta-översättningens stavning av namnet. Ouaphre',
ligger mycket nära den form namnet har i de samtida inskrifterna.

111
regering, enligt tabellen ovan. De bevarade tecknen
passar med säkerhet inte in på Hofras namn. Amasis, å
andra sidan, regerade 570-526 f. Kr., vilket stämmer
överens med att Nebukadnessars 37:e regeringsår inföll
år 568/567f. Kr., enligt den astronomiska "dagboken"
VAT 4056, Ptolemeerkanon och alla andra källor.
Följaktligen stämmer inte en enda av dessa fyra
synkronismer till den oavhängigt uppbyggda egyptiska
kronologin med Sällskapets Vakttornets kronologi.
Skillnaden är konsekvent omkring 20 år. Men intressant
nog är alla fyra synkronismerna i fullständig
överensstämmelse med de data som Ptolemeerkanon ger
för denna period. Dessa synkronismer till den egyptiska
kronologin bildar därför ytterligare en beviskedja som
utpekar året 587 f. Kr. som det år då Jerusalem och
dess tempel ödelades.

Sammanfattning och slutsats

Sju olika beviskedjor har nu presenterats mot teorin att
Jerusalems förstöring inträffade år 607 f. Kr. Alla pekar
samstämmigt på att denna händelse inträffade 20 år
senare. Av dessa sju beviskedjor är åtminstone fyra
bevisligen oberoende av varandra:

1 . Krönikor och andra historiska dokument:

a) De nybabyloniska krönikor som har påträffats är än

så länge ofullständiga. Men det visades att både
Berossos och Ptolemaios - oberoende av varandra - fick
sina uppgifter om de nybabyloniska regeringstiderna
från de nybabyloniska krönikorna. Eftersom deras
siffror överensstämmer med varandra, har vi starka skäl
att tro att de kronologiska upplysningar som
ursprungligen gavs i dessa krönikor har bevarats
oförändrade fram till våra dagar via Berossos och
Ptolemaios. Både Berossos' uppgifter och

112
Ptolemaios' kungalista pekar på året 604/603 f. Kr. som
Nebukadnessars 1:a regeringsår och på 587/86 f. Kr.
som hans 18:e regeringsår, det år under vilket han lät
ödelägga Jerusalem.

b) Kungainskriften Nabon. nr. 8 (= Hillah-stelen), som

troligen härstammar från Nabonids 2:a regeringsår,
upplyser om att templet é.hul.hul i Harran låg i ruiner i
54 år, till dess Nabonid i en dröm i sitt trontillträdesår
fick befallning att återuppbygga det. Både krönikan B.
M. 21901 och Harran-stelen Nabon. H 1, B berättar att
templet ödelades i Nabopolassars, Nebukadnessars
faders, 16:e regeringsår. Avståndet från Nabopolassars
16:e regeringsår till Nabonids trontillträdesår var alltså
54 år, vilket fullständigt överensstämmer med de
regeringstider Berossos och Ptolemaios ger för denna
period. Vidare innehåller både Nabon. nr. 8 och
cylinderinskriften Nabon. nr 18 astronomiska
observationer, som hjälper oss att fastställa Nabonids
första regeringsår till 555/54 f. Kr. De 54 åren började
därför 610/09 f. Kr. Om detta var Nabopolassars 16:e
regeringsår, så var Nebukadnessars 1:a regeringsår
604/603 f. Kr. och hans 18:e regeringsår 587/86 f. Kr.
c) Kungainskriften Nabon. H 1, B (= Adda-Guppi'-
stelen) redovisar regeringsåren för alla de nybabyloniska
kungarna fram till Nabonids 9:e regeringsår. Dessa
regeringstider är återigen i fullkomlig överensstämmelse
med de siffror som ges av Berossos och Ptolemaios. Än
en gång bekräftas tidpunkten 587/86 f. Kr. som det år
under vilket Nebukadnessar ödelade Jerusalem.
Skälet till varför dessa tre bevis (a, b och c) har
sammanförts till en beviskedja är, att det inte har
kunnat fastslås klart och tydligt att dessa dokument är
oberoende av varandra. Det har redan påpekats att
Berossos och Ptolemaios fick sina upplysningar från de
babyloniska krönikorna. Det är också möjligt att de

113
kronologiska upplysningarna på kungainskrifterna
hämtades från krönikorna, även om det inte kan
bevisas.91 Det finns dessutom en del bevis för att
krönikorna sammanställdes med hjälp av de
kronografiska uppgifter som ges i de astronomiska
dagböckerna.92 Men detta eventuella inbördes beroende
mellan dessa källor försvagar på intet sätt deras
beviskraft. Tvärtom förstärks beviskraften hos de
enskilda källorna på detta sätt. Eftersom
kungainskrifterna är samtida originaldokument från det
nybabyloniska rikets egen tid, kan vi vara förvissade om
att de kronologiska upplysningar de lämnar om denna
tid är verkliga och sanna. Om kungainskrifterna,
Berossos och Ptolemaios alla hämtade sina
upplysningar från de babyloniska krönikorna, kan
Berossos' och Ptolemaios' siffror bara bekräftas genom
överensstämmelsen med de samtida kungainskrifterna!

2. Affärsdokument och juridiska dokument:

Tusentals affärsdokument och juridiska dokument, som

är daterade till år (= regeringsåret), månad och dag, har
nått oss från den nybabyloniska perioden. Vi har på så
sätt mängder av sådana tavlor från varje år under hela
denna period. Med hjälp av dessa dokument kan vi på
så sätt exakt fastställa hur länge varje kung regerade,
ibland nästan på dagen! De resultat som nås på detta
sätt visar sig på nytt fullständigt stämma överens med
de siffror som ges av Berossos, Ptolemaios, krönikorna
och de samtida kungainskrifterna från Nabonids
regering! Ett slående exempel på detta gavs
91) A. Kirk Grayson, "Assyria and Babylonia", Orientalia, vol. 49,
fasc. 2, 1980, s. 164.
92) Ibid., s. 174. De astronomiska upplysningar som ges på dessa
tavlor bör å andra sidan behandlas som en särskild och oberoende
beviskedja.

114
genom redovisningen av de tusentals
affärsverifikationerna från familjen Egibis bankrörelse.
Den extra period på 20 år som krävs för att Sällskapet
Vakttornets kronologi skall stämma saknas fullständigt.
Det bör understrykas att också affärsdokumenten och de
juridiska dokumenten är originaldokument från det
nybabyloniska rikets egen tid, vilket gör denna
beviskedja utomordentligt stark. Dessa dokument pekar
definitivt på året 587/86 som Nebukadnessars 18:e
regeringsår, det år under vilket han enligt bibelns
uppgifter ödelade Jerusalem.

3. Astronomiska dagböcker:

a) Den astronomiska dagboken VAT 4956 innehåller

beskrivningar av omkring 30 fullständigt erhållna
astronomiska observationer från Nebukadnessars 37:e
regeringsår. En sådan kombination av astronomiska
positioner upprepas inte på nytt under tusentals år. Det
finns följaktligen bara ett år under vilket dessa
observationer kan ha gjorts, nämligen året 568/67 f. Kr.
Om detta var Nebukadnessars 37:e regeringsår, vilket
uttryckligen meddelas på denna tavla, då måste 587/86
f. Kr. har varit hans 18:e år och det år då han ödelade
Jerusalem.
b) B. M. 32312, den äldsta bevarade dagboken,
beskriver en rad astronomiska observationer som sätter
nutida astronomer i stånd att datera denna dagbok till
året 652/51f. Kr. En historisk anmärkning i texten, som
också återfinns i den babyloniska krönikan B. M. 86379
(= "Akitu-krönikan"), visar att detta motsvarade
Shamashshumukins 16:e regeringsår. Dagboken
fastställer därigenom hans 20-åriga regering till 667-648
f. Kr., Kandalanus 22-åriga regering till 647-626,
Nabopolassars 21-åriga regering till 625-605 och
Nebukadnessar 43-åriga regering till 604-562f. Kr. På
nytt förläggs Jerusalems förstöring på detta sätt till

115
587/86 f. Kr. Dessa två dagböcker kunde strängt taget
ha behandlats som två oberoende beviskedjor. Men
eftersom B. M. 32312 är skild från den nybabyloniska
perioden genom två kungar (Shamashshumukin och
Kandalanu), har denna tavla här behandlats
tillsammans med VAT 4956 och som en bekräftelse att
de upplysningar som ges på denna senare tavla är äkta.

4. Synkronismer till den samtida egyptiska historien:

Det visades att kronologin för den egyptiska

kungsdynasti, som regerade samtidigt med den
nybabyloniska perioden, har byggts upp oberoende av
andra länders kronologier. Eftersom det finns
åtminstone fyra synkronistiska länkar mellan den
egyptiska kronologin och den samtida judiska och
nybabyloniska historien, kan den egyptiska kronologin
fungera som en kontroll på dessa andra länders
kronologier. Det framgick därigenom klart, att den
oberoende egyptiska kronologin är i fullständig
överensstämmelse med de uppgifter som lämnas av
Berossos, Ptolemaios, de babyloniska krönikorna,
affärsdokumenten och de astronomiska dagböckerna,
medan en jämförelse med Sällskapet Vakttornets
kronologi visade en konsekvent avvikelse på omkring 20
år för alla fyra synkronismerna. Dessa fyra
synkronismer till den egyptiska kronologin vederlägger
därför på nytt årtalet 607 f. Kr. som tidpunkten för
Jerusalems förstöring och pekar än en gång på året
587/86 som den rätta tidpunkten för denna händelse.
De bevis, som om och om igen möter oss i allt detta
material, är överväldigande och avgörande. Anta för ett
ögonblick att Berossos' siffror för de nybabyloniska
regeringstiderna innehåller ett fel på 20 år, vilket de
måste göra om Sällskapet Vakttornets kronologi är
riktig. Då gjorde Ptolemaios omkring 400 år senare
exakt samma misstag, oberoende av Berossos! Kanske
invänder man då att båda upprepade ett fel som

116
redan fanns i de källor de använde sig av, nämligen de
nybabyloniska krönikorna. i så fall tappade skrivarna på
Nabonids tid bort precis samma 20-årsperiod när de
gjorde inskrifterna på Hillah-stelen och Adda-Guppi'-
stelen. Men är det verkligen troligt att dessa skrivare,
även om de utnyttjade krönikorna, inte kände till
längden på de kungars regeringar, under vilka de levde,
särskilt med tanke på att dessa regeringsår samtidigt
fungerade som kalenderår, med vilkas hjälp de daterade
olika händelser, brev och dokument av olika slag?
Men låt oss gå vidare och anta att dessa
nybabyloniska skrivare verkligen gjorde ett så
egendomligt misstag. Då ställs vi inför problemet att
förklara hur de samtidiga egyptiska skrivarna kunde
tappa bort samma 20-årsperiod, när de gjorde sina
inskrifter på dödsstelar och andra dokument. Inte bara
det, utan vi måste också hitta någon förklaring till hur
de nybabyloniska astronomerna kunde tappa bort
samma 20-årsperiod när de daterade sina astronomiska
dagböcker, så att de rentav misstog sig på vilken kung
som regerade när de gjorde sina observationer!
Förklaringen att detta kan ha varit en förfalskning av
avskrivare av dessa dokument under den seleukidiska
eran faller platt till marken när vi ställs inför den äldsta
astronomiska dagboken, B. M. 32312, från år 652/51 f.
Kr. Här ställs vi dessutom inför problemet att förklara
hur den skrivare, som nedtecknade denna dagbok,
lyckades skära bort 20 år från den nybabyloniska
perioden - innan denna periods hade börjat!
Men kanske det mest egendomliga med dessa
borttappade 20 år ända är följande: Tusentals daterade
affärsdokument och juridiska dokument har påträffats
från den nybabyloniska perioden. Dessa dokument
täcker vartenda år under denna period - utom en period
på 20 år från vilken inte en enda tavla har påträffats.

117
och denna period råkar vara exakt densamma som
tappades bort av de skrivare som utförde
kungainskrifter åt Nabonid och hans mor, de skrivare
som nedtecknade de babyloniska krönikorna, de
skrivare som skrev de astronomiska dagböckerna, de
egyptiska skrivare som gjorde inskrifterna på de
egyptiska dödsstelarna och andra dokument - för att
inte tala om de senare avskrivarna och historikerna!
Antingen har vi att göra med en internationell
sammansvärjning, där skrivare i olika länder under
hundratals år arbetade på att radera ut texten på detta
blad i världshistorien - eller också har denna 20-
årsperiod aldrig existerat utom i inbillningen hos
efterföljarna till den man, som år 1876 övertog detta
hjärnspöke från kronologen Nelson H. Barbour. Ty om
verkligen en sådan internationell sammansvärjning
skulle ha förekommit var den så framgångsrik, att av
alla de tusentals dokument som har grävts fram från
den nybabyloniska perioden finns det inte ett enda, inte
ens en rad, ett ord eller en siffra i något av dem, som så
mycket som antyder att en sådan 20-årsperiod någonsin
skulle ha existerat.
I en artikel om kronologi, som publicerades i The
Watch Tower för den 15 juli 1922 ("The Strong Cable of
Chronology"), ges en utmärkt beskrivning av den styrka
en kronologi får genom flera oavhängiga beviskedjor:"
När en tidpunkt utpekas av flera beviskedjor får den en stark
förankring. Den vetenskapliga sannolikhetslagen ger en
samlad styrka åt strängarna i en kronologisk "kabel" som är
vida större än summan av de enskilda beviskedjorna. Detta är
en lag som man obetingat måste lita på i viktiga frågor
nämligen att om en sak anges på bara ett sätt kan det vara en
tillfällighet; om den anges på två sätt är det nästan säkert att
den är sann; och om den anges på mer än två sätt är det i
regel omöjligt att det kan vara en tillfällighet eller att den inte
är sann; och tillskottet av ytterligare bevis flyttar saken helt
och hållet från slumpens till den bevisade visshetens område."
(s. 217)

118
I detta kapitel har sju olika beviskedjor presenterats,
som alla utpekar 587/86 f. Kr. som det år, under vilket
Nebukadnessar ödelade Jerusalem. Åtminstone fyra av
dessa beviskedjor är oavhängiga av varandra. Enligt den
princip som beskrivs i citatet ovan kan inte detta bara
vara en slump eller tillfällighet. Saken måste i stället
betraktas som ett historiskt faktum, som tillhör "den
bevisade visshetens område".
Men om detta är den slutsats vi har nått fram till i vår
undersökning, hur förhåller det sig då med de 70 åren i
Jeremias profetia, under vilka Juda och Jerusalem
skulle ligga öde enligt Sällskapets Vakttornets tolkning?
Och hur skall vi betrakta årtalet 1914, slutpunkten för
hedningarnas tider enligt Sällskapet Vakttornets
tidtabell? Visar inte världshändelserna att bibelns
profetior har uppfyllts sedan det året? Dessa frågor
kommer att dryftas i de följande kapitlen.

119
 Sidan saknar text

120
 Kapitel 3
DE SJUTTIO ÅREN - öDELÄGGELSE
ELLER UNDERDÅNIGHET?
Det finns sju texter i bibeln som talar om en period på
sjuttio år, och som Sällskapet Vakttornet tillämpar på
en och samma period, nämligen Jer. 25:11, 12; 29:10;
Dan. 9:2; 2 Krön. 36:20, 21; Sak. 1:7, 12; 7:1-7 och Jes.
23:15-18. Låt oss undersöka dessa texter en efter en, i
kronologisk ordning.1

Jeremia 25:11, 12

"Ja, hela detta land skall bliva ödelagt och förött,

och dessa folk (NW: "nationer") skola vara Babels
konung underdåniga i sjuttio år. Men när sjuttio år
äro till ända, skall jag hemsöka konungen i Babel
och folket där för deras missgärning, säger
HERREN, och hemsöka kaldéernas land och göra
det till en ödemark för evärdlig tid." (1917 års
övers.)2

Två ting förutsägs i denna profetia, nämligen (1) att

"hela detta land (=Juda) skall bliva ödelagt och förött"
1) De 70 åren för Tyrus i Jes. 23:15-18 kommer inte att behandlas
här, eftersom det inte kan bevisas att de har avseende på den
nybabyloniska perioden. I själva verket tillämpar några av de främsta
konservativa forskarna dem på tiden c. 700-630 f. Kr., då Tyrus
kontrollerades av Assyrien. Se t.ex. W. Rudolphs artikel "Jesaja 23,
1-14", i Festschrift Friedrich Baumgärtel (= Erlanger Forschungen,
Band 10). Erlangen 1959, s. 166-174.
2) Översättningen bygger på den hebreiska masoretiska texten, på
vilken också NW (= The New World Translation) är grundad. Den

121
(hebr. chorbáh), och (2) "dessa folk (d v s. "alla folken
här runt omkring", enl. vers 9) skall vara Babels konung
underdåniga i sjuttio år". Även om det förutsägs att
Juda land skulle bli ödelagt, likställs inte denna
ödeläggelse direkt med perioden på 70 år.3 Vad som
däremot klart och otvetydigt utsägs i texten är att de
folk eller nationer, som omgav Juda, skulle tjäna Babels
konung i 70 år. Av sammanhanget kan man också dra
den slutsatsen att även Juda skulle vara inbegripet
bland de nationer som skulle tjäna Babels konung. De
70 åren bör därför förstås som 70 år av underdånighet
för Juda och de kringliggande nationerna.
grekiska Septuaginta-översättningen (LXX) säger "och de skall tjäna
bland nationerna", i stället för "och dessa nationer skall tjäna Babels
konung". Det finns många skillnader mellan den masoretiska texten
(MT) och Septuaginta (LXX) när det gäller texten till Jeremias bok.
Septuagintas text är t.ex. en åttondel kortare än den masoretiska
texten. I hela avsnittet i Jer. 25:1-14 utelämnar LXX, av någon
okänd anledning, alla hänvisningar till Babels konung (jfr verserna
1, 9, 11 och 12). Det är ett välkänt faktum att kronologin från Adam
till Kristus är omkring 1 500 år längre i LXX än i MT, så att den
perioden enligt LXX blir c. 5 500 år i stället för c. 4 000 år enligt MT.
Eftersom Sällskapet Vakttornets kronologi följer uppgifterna i MT
kommer den följande diskussionen att följa denna text, även när det
gäller de 70 åren i Jeremias bok. Det är visserligen sant att Nya
Testamentets skribenter ofta citerar Gamla Testamentet enligt LXX,
men detta var ganska naturligt, eftersom de skrev på grekiska. Men
ofta citerar de Gamla Testamentet på ett sätt som avviker från LXX
men överensstämmer med MT, vilket visar att de inte betraktade LXX
som normerande. Man bör också komma ihåg att LXX är en
översättning, och en dålig sådan enligt forskarna. Utgivarna av
Bagster's The Septuagint Version of The Old Testament påpekar t.ex. i
inledningen att översättarna av LXX ofta inte varit vuxna uppgiften,
och att de ofta lagt in sina egna tolkningar och traditioner i
översättningen.
3) Det hebreiska ordet för "ödeläggelse", chorbáh, används också i
vers 18 i samma kapitel, där det sägs att Jerusalem och Juda städer

122
Denna slutsats är så uppenbar att Sällskapet
Vakttornet längst upp på s. 826 i 1971 års stora utgåva
av New World Translation automatiskt beskriver de 70
åren som "70 years' servitude" ("70 års underdånighet").
Trots detta påpekar Sällskapet aldrig i sina
publikationer, då denna text behandlas, att Jeremia
förutsade 70 år av underdånighet, och att han inbegrep
många nationer, inte bara Juda, i denna 70-åriga
underdånighet. De försöker alltid skapa det intrycket att
de 70 åren bara avsåg Juda, och de beskriver alltid de
70 åren som en period av fullständig ödeläggelse, "utan
invånare", räknat från ödeläggelsen av Jerusalem och
dess tempel. Men denna tillämpning står i direkt strid
med den exakta ordalydelsen i Jeremias förutsägelse,
och den kan förfäktas endast om man ignorerar vad
texten faktiskt säger.
skulle bli "en ödemark (chorbáh) och till ett föremål för häpnad och
begabberi och till ett exempel som man nämner, när man förbannar.
såsom ock nu har skett". Eftersom denna profetia uttalades "i
Jojakims . . . fjärde regeringsår, vilket var Nebukadnessars, den
babyloniske konungens, första regeringsår" (vers 1), tycks frasen
"såsom ock nu har skett" visa att ödeläggelsen, chorbáh, i viss
utsträckning redan hade börjat vid denna tid, 18 år före Jerusalems
förstöring. Att ordet chorbáh i sig självt inte nödvändigtvis syftar på
ett tillstånd av fullständig ödeläggelse, "utan invånare", framgår av
hur ordet används i andra texter, t.ex. i Hes. 33:24, 27 ("de som bo
där bland ruinerna". chorbáh) och Neh. 2:17 (där staden Jerusalem
på Nehemjas tid sägs ligga "öde". chorbáh, trots att staden var
bebodd vid denna tid). Frasen "öde, utan invånare" (NW) återfinns i
Jer. 9:1 1 och 34:22. Fastän denna beskrivning gäller Jerusalem och
Juda städer, likställs den ingenstans i bibeln med perioden på 70 år,
såsom har skett i Sällskapet Vakttornets publikationer. Ordet
chorbáh används ofta för att beskriva tillståndet i länder och städer
där fientliga arméer har dragit fram, härjat och plundrat. Det skulle
därför inte vara oriktigt att tala om Juda land som chorbáh redan 18
år före dess avfolkning, om landet hade härjats av fientliga arméer vid
denna tid! Jämför också kommentaren till Dan. 9:2 nedan.

123
"Underdånighet" bör naturligtvis inte uppfattas som
detsamma som "fångenskap" eller "ödeläggelse", även
om den ibland kunde inbegripa dessa ting. Men för de
nationer som omgav Juda betydde underdånigheten
först och främst vasallskap, även om Nebukadnessars
erövringar av dessa nationer ofta inbegrep ödeläggelse
av städer och deportation av fångar. Eftersom Juda gång
på gång gjorde uppror och försökte kasta av sig det
babyloniska oket, kom dess underdånighet att inbegripa
våg efter våg av militära härjningståg och deportationer,
till dess landet slutligen blev fullständigt ödelagt och
avfolkat efter Jerusalems förstöring år 587 f. Kr. Att
detta öde inte var samma sak som "underdånighet",
utan skulle drabba varje land som vägrade att tjäna
Babels konung och vara honom underdånigt, framgår
klart av Jeremias förutsägelse i kapitel. 27, vers 8:

"Och det folk och det rike, som icke vill vara honom,
Nebukadnessar, konungen i Babel, underdånigt och
som icke vill giva sin hals under den babyloniske
konungens ok, det folket skall jag hemsöka med
svärd, hungersnöd och pest, säger HERREN, till
dess jag har förgjort dem genom hans hand."

Jeremia varnade därför folket för att försöka kasta av sig

det babyloniska oket och gav det följande råd:

"Hören icke på dem, utan tjänen konungen i Babel,

så skolen I få leva. Icke viljen I, att denna stad
skall bliva ödelagd?" (vers 17)

De nationer, som accepterade det babyloniska oket,

skulle alltså tjäna Babels konung i 70 år. Men den
nation som vägrade att tjäna Babels konung skulle
ödeläggas. Detta öde drabbade till sist Juda, men först
sedan folket hade varit underdånigt Babels konung
under en period av 18 år, avbruten av upprepade
upprorsförsök. Men det sägs ingenstans att ödeläggelsen

124
skulle vara i 70 år.4 Även andra nationer, som vägrade
att underkasta sig det babyloniska oket, straffades,
deras städer ödelades och fångar därifrån fördes till
Babylon. Enligt den babyloniska krönikan (B. M. 21946)
blev till exempel en av de filisteiska städerna, troligen
Askelon, "plundrad och skövlad" och "förvandlad. . . till
en ruinhög". Detta inträffade enligt krönikan i
Nebukadnessars första regeringsår, d v s. år 604 f. Kr.
(Grayson, Assyrian and Babylonian Chronicles, s. 100.
Namnet "Askelon" är endast delvis läsligt.)
Att de 70 åren avsåg den period då Babylon innehade
överhögheten och inte den period då Jerusalem låg öde
räknat från dess förstöring i Nebukadnessars 18:e
regeringsår bekräftas också av vers 12 i Jeremias 25:e
kapitel:

"Men när sjuttio år äro till ända, skall jag hemsöka

konungen i Babel och folket där för deras
missgärning, säger HERREN."

När började Jehova "hemsöka konungen i Babel och

folket där för deras missgärning"? Ingen kan förneka att
detta skedde när den persiske konungen Cyrus' arméer
intog Babylon år 539 f. Kr. Då hade, enligt Jeremias
profetia, de 70 åren gått "till ända"! Upphörde den
judiska fångenskapen 539? Nej! Upphörde Jerusalems
ödeläggelse 539? Nej! Upphörde den babyloniska
överhögheten och nationernas underdånighet
4) Flavius Josefos, som tydligen hade mycket oklara föreställningar
om den verkliga längden av ödeläggelseperioden, säger på två ställen
att den varade i sjuttio år (Ant. X, vi, 1, och Against Apion I. 19). Men
i sitt sista arbete korrigerar han siffran till femtio år: ". .
.Nebukadnessar ödelade i det nittonde året av sin regering templet,
varefter det befann sig i detta obemärkta tillstånd i femtio år."
(Against Apion, I, 21).

125
under Babels konung år 539? Ja! Eftersom de 70 åren
enligt Jeremia skulle gå "till ända" när Babels konung
hemsöktes år 539, är det tydligt att dessa 70 år avsåg,
inte perioden av fångenskap eller ödeläggelse, utan
perioden av Babels överhöghet över folken, d v s. den
period under vilken Babylon höll dessa folk i
underdånighet. Återigen finner vi alltså att den
tillämpning Sällskapet Vakttornet gör av de 70 åren står
i direkt strid med Jeremias profetia. Och om de 70 åren
upphörde år 539, hur kan de då räknas från 607 f. Kr.
och fortfarande betraktas som en exakt siffra? Den
exakta längden av perioden från 607 till 539 är 68 år.
inte 70! Sällskapets försök att sträcka perioden fram till
år 537 f. Kr. är i direkt konflikt med Jeremias
uttryckliga försäkran i 25:12 att de 70 åren skulle ha
gått till ända redan när Babels konung hemsöktes,
d v s. år 539 f. Kr. Hur bör då de 70 åren av
underdånighet tillämpas?
Först och främst är det viktigt att fastställa den
tidpunkt när Jeremia uttalade sin profetia och den
historiska situation som rådde då den gavs. Kapitel 25
börjar med följande ord: "Detta är det ord, som kom till
Jeremia angående hela Juda folk i Jojakims, Josias
sons, Juda konungs, fjärde regeringsår, vilket var
Nebukadnessars, den babyloniske konungens, första
regeringsår". Profetian gavs alltså 18 år före förstöringen
av Jerusalem och dess tempel. d v s. år 605 f. Kr. (Jfr
Jer. 52:12). Just detta år inträffade en oerhört viktig
händelse, som skulle få ödesdigra konsekvenser för
Juda och de kringliggande nationerna. På försommaren
detta år utkämpades nämligen det berömda slaget vid
Karkemish, då Nebukadnessar vann en avgörande seger
över den egyptiske farao Neko och hans arméer. Denna
viktiga seger öppnade vägen för den babyloniske
konungen till områdena i väster, Syrien och Palestina,
som fram till denna tidpunkt hade kontrollerats av

126
Egypten under några års tid. Detta berömda slag
omtalas också - och dateras - i Jer. 46:2:

"Om Egypten, angående den egyptiske konungen

Farao Nekos här som stod invid floden Frat, vid
Karkemis, och som blev slagen av Nebukadnessar.
konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda
konungs fjärde regeringsår."

Profetian om de sjuttio åren, som är daterad till samma

tidpunkt (Jer. 25:1), gavs alltså vid en kritisk tidpunkt.
Kan det ha varit så att Juda och de omgivande
nationerna gjordes till vasaller och började tjäna Babels
konung vid denna tid? Det finns avgörande bevis for att
inte bara Juda, utan också ett antal av de kringliggande
nationerna. började underkuvas av Nebukadnessar
mycket snart efter striden vid Karkemish, d v s. från och
med Jojakims fjärde regeringsår.
År 1956 publicerade professor D. J. Wiseman vid
British Museum sin översättning av den babyloniska
krönikan B. M. 21946. som täcker perioden från
Nabopolassars sista (21:a) regeringsår och fram till och
med hans sons och efterträdares, Nebukadnessars,
tionde regeringsår.5 Denna lertavla börjar med en kort
skildring av slaget vid Karkemish och de närmast
följande händelserna. Det inledande avsnittet återges
här i sin helhet på grund av dess betydelse för vår
undersökning:6

" [Det tjugoförsta året]: Akkads konung stannade

hemma (medan) Nebukadnessar (II). hans äldste
son (och) kronprinsen, mönstrade [Akkads armé].
Han satte sig i spetsen för armén och marscherade
5) D. J. Wiseman, Chronicles of Chaldean Kings. London: The
Trustees of The British Museum, s. 66-75 (1961 års upplaga).
6) De återgivna citaten är hämtade ut A. K. Graysons nyare
översättning av krönikan i hans Assyrian and Babylonian Chronicles
(1975). s. 99ff.

127
 till Karkemish, som ligger vid stranden av Eufrat.
Han överkorsade floden [för att möta den egyptiska
hären], som låg lägrad vid Karkemish. [. . . ] De
drabbade samman i strid. Den egyptiska hären slog
till reträtt inför honom. Han tillfogade dem ett
[nederlag] och besegrade dem fullständigt. I
distriktet Hamat lyckades Akkads armé hinna ifatt
resten av den [egyptiska] armén (som) lyckades fly
[från] nederlaget och som inte hade besegrats. De
(Akkads armé) tillfogade dem ett nederlag (så att
inte) en enda (egyptisk) man [återvände] hem. Vid
samma tid erövrade Nebukadnessar (II) hela
Ha[ma]t.7

I tjuguett år regerade Nabopolassar i Babylon. På

åttonde dagen i månaden Ab dog han. I månaden
Elul återkom Nebukadnessar (II) till Babylon, och på
första dagen i månaden Elul besteg han den
kungliga tronen i Babylon.8 I (sitt) trontillträdesår
återvände Nebukadnessar (II) till Hattu. Fram till
månaden Shebat marscherade han omkring
segerrikt i Hattu. I månaden Shebat tog han med sig
det väldiga bytet från Hattu till Babylon. . . .
Nebukadnessars (II) första år: I månaden Sivan
mönstrade han sin armé och marscherade till
Hattu. Fram till månaden Kislev tågade han
omkring segerrikt i Hattu. Alla Hattus konungar
kom inför honom och han tog emot deras väldiga
tribut."9
7) Hamat var ett distrikt i området Hatti, som i sin tur var en
geografisk beteckning som vid den tiden inbegrep "hela Syrien och
Palestina". (Wiseman, op. cit., s. 25).
8) Nabopolassars död inträffade den 8 Ab, vilket motsvarar den 16
augusti år 605 enligt den julianska kalendern. Nebukadnessar
övertog tronen den 1 Elul, vilket motsvarar den 7 september, 605.
Striden vid Karkemish utkämpades i maj eller juni år 605 i
Nebukadnessars trontillträdesår. Skälet till varför bibeln daterar
slaget till Nebukadnessars första regeringsår (se Jer. 46:2 och 25:1 i
stället för till hans trontillträdesår är att de judiska kungarna inte
tillämpade systemet med trontillträdesår, utan räknade
trontillträdesåret som det första året.
9) Jojakim måste rimligtvis ha varit en av dessa "alla Hattus

128
De vittgående konsekvenserna av Egyptens nederlag vid
Karkemish framgår tydligt av krönikan. Omedelbart
efter segern vid Karkemish började Nebukadnessar
överta de områden i väster, som hade kontrollerats av
Egypten, med början i Hamat i Syrien. Hans fader,
Nabopolassar, dog under operationerna, vilket tvingade
Nebukadnessar att snabbt återvända till Babylon för att
säkra tronen. Troligen lämnade han kvar en del av sin
arme i Hatti (Syrien-Palestina) för att fortsätta
erövringarna där. I månaden Shebat (februari 604),
fortfarande i sitt trontillträdesår, återvände han till
Hatti, som nu var under arméns kontroll. Han kunde
föra med sig en omfattande tribut (skatt) till Babylon. I
sitt första regeringsår (fortfarande år 604 f. Kr.) gjorde
han ännu en kampanj i Hatti för att skärpa kontrollen
över de erövrade områdena. Liknande kampanjer
upprepades sedan enligt krönikan under de följande
åren. Det framgår mycket klart att nationerna i Hatti-
området (d v s. Juda och de omgivande nationerna) blev
vasaller under Babylon mycket snart efter slaget vid
Karkemish. Detta innebär att de 70 åren av
underdånighet för nationerna hade börjat redan vid
denna tid.
Nebukadnessar lade inte bara ett antal av de nationer
som omgav Juda, under sitt välde i sitt trontillträdesår,
utan samma år belägrade han också Jerusalem och
förde ett antal judiska fångar bort till Babylon. Detta
framgår klart av Dan. 1:1-6. Daniel, som berättar om
denna händelse, skriver att den inträffade i "Jojakims,
konungar", som betalade tribut eller skatt till Nebukadnessar vid
denna tid. J. P. Hyatt säger om detta: "Det var troligen år 605 eller
året därefter som Jojakim underkastade sig den babyloniske
konungen, enligt 2 Kon. 24:1; . . .och 2 Kon. 24:7 säger att
'konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i
Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat'." - Journal of
Biblical Literature. 75 (1956), "New Light on Nebuchadnezzar and
Judean History", s. 280.

129
Juda konungs, tredje regeringsår", trots att denna
belägring och denna deportation uppenbarligen
inträffade någon tid efter slaget vid Karkemish "i
Jojakims. . . fjärde regeringsår"(Jer. 46:2). Denna
skenbara motsägelse har tidigare orsakat en hel del
diskussioner, och olika "lösningar" har lagts fram för att
komma tillrätta med svårigheten. Men sedan det genom
moderna forskningsrön har klarlagts att Juda och
Babylon använde två olika metoder vid räkningen av
regeringsåren (se ovan, fotnot 8), upplöses svårigheten
lätt av sig själv. Daniel, en judisk fånge som bodde i
Babylon och var verksam som en högt uppsatt
ämbetsman vid hovet. hade helt naturligt anpassat sig
till det babyloniska kalendersystemet med dess
trontillträdesår och daterade händelser i enlighet
därmed, även när han refererade till de judiska
kungarnas regeringar. Enligt det babyloniska systemet
blir Jojakims fjärde år hans tredje, precis som Daniel
säger.
Dan. 1:2 förklarar att Jojakim vid denna tid gavs i
den babyloniske konungens hand, vilket anger att han
blev vasall åt den babyloniske konungen. Detta
bekräftas också av att han betalade tribut eller skatt till
Nebukadnessar i form av kärl från templet. Eftersom
dessa händelser klart visar att Judas underdånighet
under Babylon började tidigt under Jojakims regering
har Sällskapet Vakttornet fört fram en rad argument
mot en sådan naturlig och direkt läsning av denna text.
Så hävdar man t.ex. att Jojakims "tredje år" inte betyder
hans tredje regeringsår, utan hans tredje år som vasall
under Nebukadnessar, vilket, påstår man, var Jojakims
elfte och sista regeringsår, som motsvarade
Nebukadnessars åttonde regeringsår. Denna
egendomliga tolkning saknar inte bara stöd i texten
själv, utan den kommer också i strid med Dan 2:1, som
visar att Daniel befann sig vid Nebukadnessars hov och
tolkade hans dröm om bildstoden redan i dennes "andra

130
regeringsår". Om Daniel fördes till Babylon i
Nebukadnessars åttonde regeringsår, hur kunde han då
vara där och tolka hans drömmar i hans andra
regeringsår? Även denna text måste därför ändras till att
säga något annat än vad den klart och tydligt säger. Två
olika "förklaringar" har förts fram under årens lopp. Den
senaste är att Daniel i denna vers inte räknar
Nebukadnessars regeringsår från början av hans
regering, utan från hans 18:e regeringsår, då han
ödelade Jerusalem! Nebukadnessars andra regeringsår
skall då, enligt denna tolkning, uppfattas som hans 20:e
regeringsår! Återigen finner vi alltså att den tillämpning
Sällskapet Vakttornet gör av de 70 åren kommer i skarp
konflikt med bibeln, denna gång med Dan. 1:1, 2 och
2:1. För att kunna hålla fast vid sin teori om de 70 åren
tvingas de förkasta den enklaste och naturligaste
förståelsen av dessa texter och tolka om dem, för att få
dem att betyda något annat än de direkt säger och som
inte heller antyds någonstans i textsammanhanget!
Att en del judiska fångar fördes till Babylon redan i
Nebukadnessars trontillträdesår bekräftas också av
Berossos i hans babyloniska historia, som skrevs på
200-talet f. Kr. Hans skildring av händelserna under
Nebukadnessars trontillträdesår lyder på följande sätt:

"Nabopolassaros, hans (= Nebukadnessars) fader.

hörde att den ståthållare han hade placerat över
Egypten. Coele-Syrien och Fenicien hade blivit en
rebell. Då han inte längre själv orkade med
uppgiften, anförtrodde han en del av sin armé åt
sin son Nabouchodonosoros, som fortfarande var i
sina bästa år, och sände honom mot rebellen.
Nabouchodonosoros ställde upp sin här i
stridsordning och anföll rebellen. Han besegrade
honom och lade åter landet under babyloniernas
välde. Just vid den tiden blev hans fader,
Nabopolassaros, sjuk och dog i babyloniernas stad
efter att ha varit konung i tjugoett år.

131
 Nabouchodonosoros fick kort därpå kännedom om
sin faders död. Efter att ha ordnat förhållandena i
Egypten och i det övriga området, befallde han
några av sina vänner att föra de judiska, feniciska,
syriska och egyptiska fångarna, tillsammans med
huvuddelen av armén och det övriga bytet, till
Babylonien. Själv begav han sig av med några få
kamrater och nådde Babylon genom att fara tvärs
genom öknen."10

Berossos stöder alltså Daniels påstående att judiska

fångar fördes till Babylon redan i Nebukadnessars
trontillträdesår. Denna bekräftelse av Dan. 1:1 är viktig
därför att Berossos, som det visades i kap. 2 av detta
arbete, hämtade sina upplysningar från de babyloniska
krönikorna, eller källor som stod nära dessa dokument,
och som ursprungligen hade skrivits under den
nybabyloniska eran.
Att underdånigheten för "dessa folk" (Jer. 25:11)
började långt före Jerusalems förstöring år 587 f. Kr.
framgår också klart av kapitlen 27, 28 och 35 i Jeremias
bok. I kapitel 27, som är daterat till början av Sidkias
regering (vers 1 säger "Jojakim", men en jämförelse med
verserna 3 och 12 anger att den ursprungliga läsarten
10) Stanley Mayer Burstein, The Babyloniaca of Berossus, Malibu:
Undena Publications, 1978, s. 26, 27. - Berossos' skildring av dessa
händelser har varit föremål för mycken kritik, men den godtogs av
historiker som H. Winckler, Edgar Goodspeed, James H. Breasted
och Friedrich Delitzsch. Den nyare upptäckten av den babyloniska
krönikan B. M. 21946 har gett ytterligare stöd åt Berossos'
beskrivning av händelserna efter striden vid Karkemish. Det bör
emellertid understrykas att hans framställning är ensidig, eftersom
hans avsikt var att ändra de grekiska uppfattningarna om Babylon.
Det mest slående exemplet på detta är, när han framställer den
egyptiske farao Neko som en upprorisk ståthållare, som hade fått
uppsikten över Egypten, Coele-Syrien och Fenicien. "Enligt honom
var den legitime efterträdaren till det assyriska väldet i väster
Babylonien och inte Egypten,", anmärker B. Porten i sin artikel "The
Identity of King Adon", Biblical Archaeologist, Vol. 44, No. 1, 1981, s.
49. Jfr Burstein, op. cit., s. 8.

132
troligen var "Sidkia"), uppmanar Jeremia konung Sidkia
att inte göra uppror, utan att "giva sin hals under den
babyloniske konungens ok" och tjäna honom. I annat
fall kommer staden (Jerusalem) att "bliva ödelagd".
(verserna 6-8, 11-13,17) Bakgrunden till detta "ord . . .
från HERREN" var, enligt vers 3, att sändebud hade
kommit till Sidkia från Edom, Moab, Ammon, Tyrus och
Sidon, tydligen i ett försök att försäkra sig om hans
medverkan i ett omfattande uppror i syfte att kasta av
sig det babyloniska oket. Uppenbarligen var alla dessa
nationer vasaller under Babylon vid denna tid, precis
som Juda. Dessa revoltplaner uppväckte ogrundade
förhoppningar hos folket, och profeten Hananja
förutsade till och med att det babyloniska oket skulle
vara sönderbrutet inom två år:"

Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Jag skall

sönderbryta den babyloniske konungens ok. Inom
två års tid skall jag föra tillbaka till denna plats
alla de kärl i HERRENS hus, som Nebukadnessar,
konungen i Babel. har tagit bort ifrån denna plats
och fört till Babel." - Jer. 28:2, 3.11

Denna profetia förutsatte naturligtvis att det

babyloniska oket redan vilade på nationernas "hals". Det
var därför Hananja kunde ta oket från Jeremias hals,
bryta sönder det och säga:

"Så säger HERREN: Just så skall jag inom två års

tid bryta sönder den babyloniske konungen
Nebukadnessars ok och taga det från alla folkens
hals." - Jer. 28:10. 11.
11) Kapitlen 27 och 28 har avseende på samma år, Sidkias fjärde år.
enligt 28:1. - Orsaken till de utbredda revoltplanerna under detta år
kan ha varit upproret i Nebukadnessars egen armé i Babylonien, i
hans tionde regeringsår, enligt den babyloniska krönikan (B. M.
21946: Grayson, s. 102). Nebukadnessars tionde regeringsår
sammanföll delvis med Sidkias fjärde regeringsår.

133
I Sidkias fjärde regeringsår (Jer. 28:1) låg således det
babyloniska oket på "alla folkens hals".
Underdånigheten var en bister verklighet för "alla dessa
folk" vid denna tid och hade av allt att döma redan varit
det under ett antal år.
Den babyloniska invasionen av Juda kort efter slaget
vid Karkemish återspeglas också i Jeremias 35:e kapitel,
som är daterat till "Jojakims, Josias sons, Juda
konungs, tid" (vers 1). Rekabiterna, som normalt bodde i
tält i lydnad för sin förfader Jonadabs, Rekabs sons,
befallning, bodde vid denna tid i Jerusalem. Varför? De
förklarade för Jeremia: "Men när Nebukadnessar,
konungen i Babel, drog upp och föll in i landet, sade vi:
'Välan, vi vilja begiva oss till Jerusalem, undan
kaldéernas och araméernas här.' Och så bosatte vi oss i
Jerusalem." (Jer. 35:11) Vid någon tidpunkt tidigare
under Jojakims regering hade alltså den babyloniska
armén invaderat Juda och tvingat rekabiterna att söka
skydd innanför Jerusalems murar. Antingen var detta
den invasion som beskrivs i Dan. 1:1, 2 eller också den
som ägde rum följande år, då enligt den babyloniska
krönikan "alla Hattus konungar" betalade tribut till den
babyloniske konungen som tecken på sin
underdånighet.
Att Juda blev vasall under Babylon tidigt under
Jojakims regering meddelas rakt på sak i 2 Kon. 24:1: "I
hans (Jojakims) tid drog Nebukadnessar, konungen i
Babel, upp, och Jojakim blev honom underdånig och
förblev så i tre år; men sedan avföll han från honom."
Detta avfall medförde att "HERREN sände över honom
kaldéernas, araméernas, moabiternas och Ammons
barns härskaror"(vers 2; dessa folk var nu under den
babyloniske konungens kontroll), för att tvinga Jojakim
tillbaka in under det babyloniska oket.
Det har visats ovan att Jeremias förutsägelse om de
70 åren i Jer. 25:11, 12 inte avsåg en period av
fullständig ödeläggelse för Jerusalem, utan hade

134
avseende på en period av underdånighet, inte bara för
Juda utan för alla nationer som Nebukadnessar lade
under sitt välde. Det visades också att både bibeln och
utombibliska historiska källor som den babyloniska
krönikan och Berossos samstämmigt vittnar om att
dessa nationers underdånighet under Babylon började
åtskilliga år före Jerusalems förstöring år 587 f. Kr. Den
babyloniska krönikan visar att Nebukadnessar började
erövra områdena i väster omedelbart efter slaget vid
Karkemish år 605, och profeten Daniel berättar (1:1, 2)
att Nebukadnessar samma år belägrade Jerusalem och
förde ett antal judiska fångar, bland dem Daniel själv,
till Babylon. Historikern Berossos bekräftar Daniels
uppgift om denna första deportation av judar till
Babylon. Kapitlen 27, 28 och 35 i Jeremias bok visar att
Juda blev vasall under Babylon redan under Jojakims
regering, och samma sak förklaras rent ut i 2 Kon. 24:1,
2. Både för Juda och ett antal av de kringliggande
nationerna började tydligen underdånigheten redan
samma år som Jeremia uttalade sin profetia, d v s. år
605 f. Kr. (Jer.25:1). För Assyrien och andra områden
öster och norr om "Hattu" började underdånigheten
ännu tidigare, ett faktum som vi får anledning att
återkomma till senare.
Den tillämpning Sällskapet Vakttornet har gjort av de
70 åren står därför i direkt strid med Jeremias profetia.
De tillämpar dem enbart på Juda och ignorerar därmed
det faktum att Jeremias profetia gällde många nationer.
De tolkar dem vidare som en period av fullständig
ödeläggelse, trots att Jeremia tydligt säger att det gällde
en period av underdånighet eller vasallskap under
Babylon. Vi skall finna att också nästa text, som talar
om de 70 åren, är i direkt konflikt med Sällskapets
tolkning av dem.

Jeremia 29:10

"Ty så säger HERREN: Först när sjuttio år hava

gått till ända i Babel, skall jag se till eder och

135
 uppfylla på eder mitt löftesord att föra eder tillbaka
till denna plats." (1917)

Denna andra text, som talar om de sjuttio åren, ser vid

första anblicken ut att beskriva dem som en period av
fångenskap: "sjuttio år. . .i Babel" (jfr även NW: "seventy
years at Babylon"). Troligen har denna översättning
påverkats av det faktum att orden riktas till de judar,
som vid denna tid befann sig i fångenskap i Babylon.
(verserna 1, 2) Men den hebreiska prepositionen le, som
här har översatts med "i" (NW: "at"), har främst
betydelsen "för, åt, till, med avseende på", och har också
uppfattats i den betydelsen av de flesta moderna
översättare. Som exempel anföres följande
bibelöversättningar:
Revised Version (1885): "När sjuttio år är fullbordade för
Babylon". 11B
American Standard Version (1901): "När sjuttio år är
fullbordade för Babylon".
New American Standard Version (1973): "När sjuttio har
fullbordats för B.".
Rotherham's The Emphasized Bible: "Så snart sjuttio
har uppfyllts åt B.".
The Jerusalem Bible (1966): "Först när de sjuttio år som
tillmätts åt Babylon är över".
Andra översättningar ger uttryck åt samma tanke, med
andra ord, till exempel:
Goodspeed's The Complete Bible (1923): "Så snart
Babylon har fullgjort sjuttio år".
The New English Bible (1970): "När sjuttio år till fullo
har gått fram över Babylon".
1IB) Jämför Helge Åkessons mycket ordagranna översättning: "Ty så
säger Jehová: När sjuttio år äro fyllda för Babel, skall jag besöka er. .
.o s v."

136
Byington's The Bible in Living English (1972): "Så snart
Babylon har haft fulla sjuttio år".
The Anchor Bible (John Bright: Jeremiah): "Först när
Babylons sjuttio år har fullbordats".
Alla dessa översättningar uttrycker samma tanke,
nämligen att de sjuttio åren har avseende på den
babyloniska överhögheten, inte på den judiska
fångenskapen eller på den ödeläggelse, som följde på
Jerusalems förstöring år 587 f. Kr. Att detta är textens
mening framgår inte bara av grundtextens uttryck, utan
också av det faktum att det stämmer med Jeremias
tidigare beskrivning av de 70 åren som en period av
underdånighet under Babylon. Så länge Babylon
innehade överhögheten, måste de övriga nationerna vara
underdåniga detta rike. Babylons överhöghet
motsvarades förstås av de övriga folkens
underdånighet.12
Det är viktigt att lägga märke till när och till vilka
profetian i Jer. 29:10 gavs. I vers 2 anges tidpunkten
vara "sedan konung Jekonja hade givit sig fången i
Jerusalem jämte konungamodern och hovmännen,
Judas och Jerusalems furstar, så ock timmermännen
och smederna." Detta skulle datera profetian till början
av Sidkias regering och troligen till ungefär samma
tidpunkt som det föregående kapitlet, d v s. till Sidkias
fjärde regeringsår. (28:1) Bakgrundssituationen verkar
ha varit densamma i båda kapitlen: De omfattande
revoltplanerna hade väckt förhoppningar om snar
12) Denna slutsats bekräftas av andra forskare. Avigdor Orr säger
t.ex. i sin artikel "The seventy years of Babylon". Vetus Testamentum
Vol. VI, 1956, s. 305: "Meningen i den hebreiska grundtexten kan
också återges på följande sätt: 'Sedan sjuttio års (styre av) Babylon
har fullbordats o s v.' De sjuttio år som anges här har uppenbarligen
avseende på Babylon och inte på judarna eller på deras fångenskap.
De betyder sjuttio år av babyloniskt herravälde, vars slut skulle
medföra fångarnas befrielse."

137
befrielse från det babyloniska oket, inte bara i Juda och
de kringliggande länderna, utan också bland fångarna i
Babylon. Också där, liksom i Juda, trädde falska
profeter upp och utlovade befrielse inom kort. (Jer. 29:8,
9) Detta var skälet till att Jeremia vid just denna
tidpunkt, och åtskilliga år före Jerusalems förstöring,
sände ett brev till de judiska fångarna i Babylon och
påminde dem om profetian om de sjuttio åren: "Låt inte
bedra er av era profeter och spåmän; . . . Ty Jahweh
säger: Först när de sjuttio år som tillmätts åt Babylon är
över skall jag se till er och uppfylla mitt löfte till förmån
för er, genom att föra er tillbaka till denna plats." (Jer.
29:8-10, Jerusalem Bible) Detta uttalande förutsatte
alldeles klart att de 70 åren "för Babylon" redan hade
börjat. Om denna period inte redan pågick, varför
förknippade Jeremia den med fångarnas vistelse i
Babylon? Varför nämnde han då perioden över huvud
taget? Lägg märke till att Jeremia inte uppmanade
fångarna att vänta tills de 70 åren skulle börja, utan tills
perioden hade löpt till ända. Eftersom Jeremia sände sitt
budskap till fångarna omkring sex eller sju år före
Jerusalems ödeläggelse, är det alldeles tydligt att han
räknar början av 70-årsperioden från en tidpunkt som
låg åtskilliga år före denna händelse! Jer. 29:10 ger
därför ytterligare stöd åt den slutsats vi drog tidigare,
nämligen att de 70 åren måste räknas från en tidpunkt
som ligger åtskilliga år före Jerusalems förstöring.
Jer. 25:10-12 och 29:10 innehåller profetian om de
70 åren. De två texter som kommer att dryftas härnäst
Dan. 9:2 och 2 Krön. 36:20, 21 - innehåller bara korta
hänvisningar till Jeremias profetia. Ingen av dem ger en
utförlig diskussion av profetian och hur perioden ska
tillämpas. Varje försök att finna en tillämpning av 70-
årsperioden måste därför utgå från profetian, inte från
de korta hänvisningar som görs till den. Det är bara

138
profetian som ger några detaljerade upplysningar om de
70 åren: Att de hade avseende på "dessa folk", att de
skulle utgöra en period av underdånighet för dessa folk,
att de skulle motsvara perioden av babylonisk
överhöghet, och att perioden skulle ha gått till ända när
den babyloniske konungen straffades, d v s. år 539 f.
Kr. Sådana detaljerade upplysningar saknas i de senare
hänvisningarna till profetian i Daniel och Esra.
Dryftandet av dessa hänvisningar måste därför hela
tiden ske i ljuset av vad profetian faktiskt handlar om.

Daniel 9:1, 2

"I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår

. . . kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till
det antal år, som HERREN hade angivit för
profeten Jeremia, när han sade, att han ville låta
sjuttio år gå till ända. medan Jerusalem låg öde.

"Vad var det som hade väckt Daniels intresse för

Jeremias profetia om de 70 åren "för Babylon"? Det var
tydligen det faktum att den babyloniska överhögheten
plötsligt hade nått sitt slut, på natten mellan den 5 och
6 oktober år 539 f. Kr. (enligt den gregorianska
kalendern). Babylons konung hade "hemsökts": "Samma
natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad. Och
Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå
år gammal." (Dan. 5:30, 31)
Daniel insåg naturligtvis vad denna händelse
betydde. Genom Jer. 25:12 visste han att "när sjuttio år
äro tillända, skall jag (Jehova) hemsöka konungen i
Babel och folket där för deras missgärning", och genom
Jer. 29:10 visste han att de 70 åren avsåg den
babyloniska överhögheten. Nu hade Babylons konung
plötsligt nåtts av den förutsagda hemsökelsen, och den
babyloniska överhögheten hade nått sitt slut. Av detta
kunde Daniel dra en viktig slutsats: De sjuttio åren var

139
till ända! Men av ännu större vikt var: Vad skulle slutet
på dessa sjuttio år "för Babylon" komma att betyda för
Daniels eget folk, de judiska fångarna i Babylon, och för
det ödelagda Jerusalem och templet, som låg i ruiner?
Av Jeremias profetia visste Daniel också att "när de
sjuttio åren som tillmätts åt Babylon är över, skall jag se
till er och uppfylla mitt löfte till förmån för er, genom att
föra er tillbaka till denna plats. . . . När ni då ropar till
mig, och kommer och ber till mig, skall jag lyssna till er.
När ni söker mig skall ni finna mig, när ni söker mig av
hela ert hjärta skall jag låta er finna mig." (Jer. 29:10-
13, Jerusalem Bible) Detta var precis vad Daniel gjorde:
"Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön
och åkallan och fastade därvid i säck och aska." Dan.
9:3.
Av Daniels bön, som återges i de följande verserna (4-
19), framgår det tydligt att hans främsta intresse var att
söka förlåtelse för sitt folk, så att det kunde återföras till
sitt hemland. Han visste att Jerusalems och Juda lands
ödeläggelse var den olycka som hade förutsagts "i Mose
lag" (Dan. 9:13), i 3 Mos. 26 och 5 Mos. 28, till straff för
att de hade överträtt Jehovas lag (Dan. 9:11). Han visste
också genom det han hade läst i 5 Mos. 30:1-6 att
Jehova skulle föra dem tillbaka till deras land först om
de vände åter till honom och började lyssna till hans
röst. Denna insikt återspeglas i Daniels bön. Det är
uppenbart att Daniels intresse för Jeremias profetia om
de 70 åren föranleddes av den spännande upptäckten
att Jerusalems ödeläggelse nu måste vara nära sitt slut,
eftersom de sjuttio åren "för Babel" hade gått till ända.
En intressant detalj i Dan. 9:2 är, att Daniel använde
det hebreiska ordet för "ödeläggelse" (chorbáh) i pluralis,
"ödeläggelser", trots att Jer. 25:11 använder ordet i
singularis: "hela detta land skall bliva ödelagt och förött
(lechorbáh = "till en ödeläggelse, till en ruin, till en

140
öken")". Om detta innebär att Daniel syftade på mer än
en ödeläggelse av Jerusalem, kan han ha tänkt på den
gradvisa ödeläggelse och avfolkning av Jerusalem, som
inträffade genom den serie av invasioner och
deportationer som tog sin början i Nebukadnessars
trontillträdesår (605 f. Kr.) och slutade med den
fullständiga förstöringen av Jerusalem år 587 f. Kr.
Översättarna av Jerusalem Bible uppfattade tydligen
Daniels ord på det sättet, eftersom deras översättning av
Dan. 9:2 lyder:

"I det första året av hans regering rannsakade jag,

Daniel, skrifterna och räknade över det antal år -
enligt vad Jahweh uppenbarade för Jeremia - som
skulle gå till ända innan de successiva
ödeläggelserna av Jerusalem skulle upphöra,
nämligen sjuttio år."

Naturligtvis är detta inte en bokstavlig översättning

av Daniels ord, men den kan mycket väl återge hans
tanke. Beträffande ordet chorbáh ("ödeläggelse") ger The
Interpreter's Bible (Vol. 6, s. 485) följande kommentar:
"Ett ord, som ofta används för att beskriva det tillstånd
som råder i ett skövlat land, sedan fientliga arméer har
passerat igenom det (jfr 3 Mos. 26:31, 33; Jes. 49:19;
Jer. 44:22; Hes. 36:34; Mal. 1:4; 1 Mack. 1:39)". (Se
också fotnot 3 ovan) Vi kan påminna oss att enligt den
babyloniska krönikan invaderades Palestina av
Nebukadnessars arméer nästan varje år efter slaget vid
Karkemish, och när Jojakim gjorde uppror "sände
Herren över honom kaldéernas. araméernas,
moabiternas och Ammons barns härskaror; han sände
dem över Juda för att förgöra det". (2 Kon. 24:2. Jfr Jer.
35:11) Dessa arméer och härskaror plundrade och
ödelade undan för undan städerna och landet, till dess
Juda land blev fullständigt ödelagt och avfolkat efter
Jerusalems förstöring år 587 f. Kr.
Å andra sidan behöver inte Daniel ha haft dessa
etappvisa ödeläggelser i tankarna. Ordet chorbáh

141
betyder ofta "ruin". Daniel kunde därför helt enkelt ha
talat om "Jerusalems ruiner". Raymond Hammer
översätter i sin kommentar till Daniels bok versen på
följande sätt: "Jag, Daniel, läste skrifterna och
reflekterade över de sjuttio år som, enligt HERRENS ord
till profeten Jeremia, skulle gå till ända medan
Jerusalem låg i ruiner."13 Det skulle vara fel att tolka
dessa ord på så sätt att Jerusalem skulle ligga i ruiner i
sjuttio år. Vad Daniel upptäckte när han läste Jeremias
profetia var inte att Jerusalem skulle ligga öde i sjuttio
år (vilket Jeremia aldrig påstår någonstans), utan att
Jerusalems ödeläggelser inte skulle upphöra förrän de
sjuttio åren "för Babel' ' hade fullbordats. Detta är den
slutsats som den som läser och reflekterar över Jer.
29:10 måste dra, och det var den slutsats som också
Daniel måste ha nått fram till.
Denna slutsats bekräftas också av andra forskare,
som noggrant har undersökt Daniels ord. Den välkände
bibelkommentatorn Edward J. Young säger till exempel
följande i sin kommentar till Daniels bok: "Tanken kan
omskrivas: 'Med avseende på Jerusalems ödeläggelse,
måste 70 år fullbordas'."14 Eftersom Daniel
huvudsakligen var intresserad av den ödelagda staden
och dess tempel, betonar han att han under sitt
studium av Jeremias bok upptäckt att de sjuttio åren
"för Babel" först måste fullbordas innan Jerusalems
ödeläggelse kunde upphöra. Detta är den enklaste
innebörden i Daniels ord i ljuset av vad Jeremia faktiskt
säger i sin profetia. Eftersom den babyloniska
överhögheten nu plötsligt hade ersatts av det medo-
persiska herraväldet, måste de sjuttio åren ha
13) Raymond Hammer, The Book of Daniel (i serien The Cambridge
Bible Commentary), Cambridge: Cambridge University Press, 1976, s.
91.
14) Edward J. Young, The Prophecy of Daniel, Grand Rapids: Wm. B.
Eerdman's Publishing Co., 1949 (9:e tryckningen 1975), s. 183, 184

142
fullbordats, och därför insåg Daniel att slutet på
Jerusalems ödeläggelse var nära. Detta var orsaken till
Daniels upphetsning och de starka känslor, som
återspeglas i hans bön.

2 Krönikeboken 36:20, 21

"Och dem som hade undsluppit svärdet förde han

bort i fångenskap till Babel, och de blevo tjänare åt
honom och åt hans söner, till dess att perserna
kommo till väldet - för att HERRENS ord genom
Jeremias mun skulle uppfyllas - alltså till dess att
landet hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty
medan det låg öde hade det sabbat - till dess att
sjuttio år hade gått till ända." (1917)

En flyktig genomläsning av denna text ger kanske det

intrycket att Esra menar att landet åtnjöt en sabbatsvila
på sjuttio år, och att detta hade förutsagts av Jeremia.
Men ett ingående studium av Jeremias bok kommer att
avslöja, att han ingenstans talar om någon sabbatsvila.
Det finns ingen som helst hänvisning till någon
sabbatsvila i hans bok. Därför kan inte Esras ord,
"alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
sabbater. Ty medan det låg öde hade det sabbat", ha
varit en uppfyllelse av något "HERRENS ord genom
Jeremias mun". De två meningarna om sabbatsvilan är i
stället en anspelning på orden i 3 Mos.26:34, 35, vilket
också de flesta kommentatorer har lagt märke till:

"Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater,

då, under hela den tid det ligger öde och I ären i
edra fienders land. Ja, då skall landet hålla sabbat
och giva gottgörelse för sina sabbater. Hela den tid
det ligger öde skall det hålla sabbat och få den vila
det icke fick på edra sabbater. då I bodden däri."
(1917)

Liksom Daniel förstod Esra att Juda lands ödeläggelse

varen uppfyllelse av denna förbannelse, som hade

143
förutsagts i Mose lag, och därför sköt han in dessa ord
från 3 Mos. 26 för att visa att de uppfylldes under den
tid de judiska fångarna befann sig i Babylon, exakt som
det hade förut sagts genom Mose: "under hela den tid
det ligger öde och I ären i edra fienders land". Men
därmed sade inte Esra att denna sabbatsvila hade varat
i sjuttio år, vilket varken Mose eller Jeremia hade
förutsagt. En sådan förståelse av Esras ord skulle i
själva verket stå i strid med Jeremias profetia, som
beskrev de sjuttio åren som en period av underdånighet
för många folk, en underdånighet som enligt både bibeln
och profanhistorien började långt före Juda och
Jerusalems ödeläggelse. En del översättningar, inklusive
1917 års svenska översättning, har satt Esras
hänvisning till 3 Mos. 26 inom tankstreck eller parentes,
för att visa att dessa ord inte är en hänvisning till vad
Jehova ha talat "genom Jeremias mun".15
Vilket "ord genom Jeremias mun" uppfylldes då enligt
Esra under den judiska exilen i Babylon? Inte bara
orden om de sjuttio åren "för Babel". När Esra förklarar
att "de blevo tjänare åt honom och åt hans söner, till
dess att perserna kommo till väldet - för att HERRENS
ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas", så har han
uppenbarligen förutsägelsen i Jer. 27:7 i tankarna:

"Och alla folk skola vara honom och hans son och
hans sonson underdåniga, till dess att också för
hans land tid är inne, att mäktiga folk och stora
konungar skola göra honom sig underdånig."
(1917)

Esra förklarar inte hur denna profetia uppfylldes på

"alla folk" (NW: "alla nationer"), men han visar att den
var tillämplig också på de judiska fångarna. Dessa
15) Jämför också O. Plögers artikel "Siebzig Jahre", i Festschrift
Friedrich Baumgärtel, Erlangen, 1959, s. 126. (= Erlanger
Forschungen, band 10).

144
fångar måste stanna kvar i Babylonien till dess att vissa
profetior hade blivit uppfyllda, påpekar Esra. De hade
hållits fångna där

(1) "till dess att perserna kommo till väldet" (enligt

profetiorna i Jer. 27:7; 25:12 och 29:10);
(2) "till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
sabbater" (enligt profetian i 3 Mos. 26:34, 35);
(3) "till dess att sjuttio år ("de sjuttio åren", Anchor
Bible) hade gått till ända" (enligt profetiorna i Jer.
25:11 och 29:10).

Inte förrän dessa olika profetior hade uppfyllts, säger

Esra, kunde fångarna återvända till sitt hemland.
Det är viktigt att lägga märke till att Esra inte går in
på någon förklaring till hur 70-årsperioden skall
tillämpas. Hans syfte är ett annat, nämligen att visa att
de judiska fångarna inte kunde återvända förrän vissa
profetior hade uppfyllts, bland dem profetian om de
sjuttio åren "för Babel". Judarna på den tiden visste att
denna period utlöpte när "perserna kommo till väldet" år
539 f. Kr., i uppfyllelse av Jer. 25:12, och Esra behövde
därför inte gå in på några detaljer. Han förklarar inte
heller när och hur perioden började. När han säger att
fångarna tjänade i Babylon och att landet åtnjöt en
sabbatsvila "till dess att de sjuttio åren hade gått till
ända" (Anchor Bible), har han därmed inte sagt att den
judiska exilen och landets sabbatsvila varade i sjuttio
år. Om en person går till sängs vid midnatt och sover
"till dess att natten är till ända", har han därmed inte
sovit hela natten! På liknande sätt åtnjöt landet en
sabbatsvila, "till dess att de sjuttio åren hade gått till
ända" - trots att denna sabbatsvila varade bara femtio år
eller mindre. Den 70-åriga perioden av babylonisk
överhöghet (och underdånighet för de övriga nationerna)
började många år före Jerusalems förstöring och landets
avfolkning, vilket bevisas både av bibeln och historiska

145
fakta, och Esra var naturligtvis väl medveten om detta.
Många kommentatorer hävdar att Esra förlägger
slutet av de sjuttio åren till Cyrus' första regeringsår
(538/37 f. Kr.), på grund av det han skriver i de två sista
verserna i samma kapitel:

"Men i den persiske konungen Kores' första

regeringsår uppväckte HERREN - för att HERRENS
ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas - den
persiske konungen Kores' ande, så att denne lät
utropa över hela sitt rike" att judarna skulle tillåtas
återvända till Jerusalem för att återuppbygga
templet. - 2 Krön. 36:22, 23 (1917; jfr Esra 1:1-4).

Om "HERRENS ord genom Jeremias mun" i denna vers

uppfattas som ännu en hänvisning till de 70 åren,
skulle detta kunna bevisa att Esra satte slutet på denna
period till året 538/37 f. Kr. Men med tanke på det
förhållandet att dessa verser egentligen handlar om
Cyrus' påbud om att låta judarna få återvända till sitt
hemland, är det mer naturligt att förstå hänvisningen
till vad Jeremia sagt som en hänvisning till vad denne
profet sade omedelbart efter sin förutsägelse om de
sjuttio åren "för Babel" i Jer. 29:10:

"Ty så säger Jehová: När sjuttio är äro fyllda för

Babel, skall jag besöka eder och på eder uppfylla
mitt goda ord om att föra eder tillbaka till detta
rum." (Åkessons' övers.)

Lägg märke till att profeten inte säger att Jehova först
skulle "besöka" fångarna och fora dem tillbaka till
Jerusalem, och att de sjuttio åren därefter skulle gå till
ända. Det är på det sättet Sällskapet Vakttornet
tillämpar denna profetia. Men profeten säger klart och
tydligt att de sjuttio åren skulle fullbordas först, och
efter detta skulle Jehova besöka fångarna och föra dem
tillbaka till Jerusalem. De sjuttio åren skulle alltså
fullbordas medan de judiska fångarna fortfarande var

146
kvar i Babylonien! Och så skedde också:
Babylon föll för Cyrus' trupper i oktober år 539 f. Kr.,
och i och med detta ändade de sjuttio åren "för Babel".
Nästa år, eller möjligen år 537 f. Kr., utfärdade Cyrus
sitt påbud, som tillät judarna att återvända hem. De
sjuttio årens slut i samband med Babylons fall, och
judarnas återvändande ett, två eller kanske rentav tre år
senare är två olika händelser, och det är den sista av
dessa två händelser som Esra talar om i 2 Krön. 36,
verserna 22 och 23. Hans hänvisning till "HERRENS ord
genom Jeremias mun" i dessa verser måste därför vara
en hänvisning till den senare delen av vers 10 i Jeremias
29:e kapitel.
Vi har alltså sett att även 2 Krön. 36:20-23, i likhet
med Dan. 9:2, lätt kan bringas i harmoni med Jeremias
profetia om de 70 åren. Esra avslutar perioden medan
judarna fortfarande befinner sig i Babylonien, då
"perserna kommo till väldet" år 539 f. Kr. Han betonar
det förhållandet att de judiska fångarna inte kunde
återvända förrän vissa profetior hade uppfyllts, bland
dem Mose förutsägelse om landets sabbatsvila och
Jeremias profetia om de 70 åren. Först därefter fick
judarna tillåtelse att återvända hem i uppfyllelse av Jer.
29:10b, genom Cyrus' påbud i hans första regeringsår.
Rätt förstådda kan därför inte Esras ord tolkas som om
Juda land låg öde i 70 år efter förstöringen av Jerusalem
och dess tempel.
De två återstående texter som skall dryftas, Sak. 1:7,
12 och 7:1-5, har ibland uppfattats som ytterligare två
hänvisningar till Jeremias profetia om de 70 åren, och
även Sällskapet Vakttornet menar att det förhåller sig på
det sättet. Men ingen av dessa texter innehåller någon
hänvisning till Jeremia (som Dan. 9:2 och 2 Krön.
36:20-23 gör), och textsammanhanget tyder starkt på att
de 70 år som omnämns där måste ges en annan

147
tillämpning. Detta är också den slutsats som många
andra kommentatorer har dragit. O. Plöger säger t.ex. i
den artikel som omnämndes tidigare (fotnot 15): "De två
texterna i Jeremias bok åberopas inte här." Detta
kommer att bli uppenbart också i den följande
diskussionen.

Sakarja 1:7, 12

"På tjugofjärde dagen i elfte månaden, det är

månaden Sebat, i Darejaves' andra regeringsår,
kom HERRENS ord till Sakarja. . . Då tog
HERRENS ängel åter till orda och sade: HERRE
Sebaot, huru länge skall det dröja, innan du
förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? Du
har ju nu varit vred på dem i sjuttio år." (1917)

Detta uttalande om de sjuttio årens vrede över Juda

städer är daterat till "Darejaves' andra regeringsår", på
"den tjugofjärde dagen i elfte månaden" (vers 7).
Eftersom Darius' andra regeringsår motsvarade
520/519 f. Kr. (Aid, s. 422), skulle den tjugofjärde dagen
i elfte månaden infalla under februari år 519 f. Kr.16
Enligt ängeln hade Jehova vid denna tidpunkt varit vred
på Jerusalem och Juda städer "i sjuttio år". Sällskapet
Vakttornet tillämpar dessa sjuttio år av vrede på
perioden 607-537 f. Kr., och likställer dem således med
de 70 åren i Jer. 25:10-1och 29:10.17 Det förefaller
emellertid uppenbart att skälet till varför ängeln ställde
denna fråga om Jehovas vrede och när den skulle
upphöra var, att Jehova ännu inte, år 519 f. Kr., hade
förbarmat sig över Juda städer. Detta framgår tydligt av
Jehovas eget svar på frågan i vers 16:

"Därför säger HERREN så: Jag vill åter vända mig

till Jerusalem i barmhärtighet; mitt hus skall då
16) Jfr Sällskapets publikation Paradiset återställs åt mänskligheten -
genom Teokratin! (engelska 1972, svenska 1974), s. 125, § 6.
17) Ibid., s. 130, 131.

148
 bliva uppbyggt, säger HERREN Sebaot, och
mätsnöret skall spännas över Jerusalem." (1917)

Jehovas vrede vilade alltså fortfarande över Juda städer,

men han skulle snart förbarma sig över dem. Om denna
"vrede" hade varat i 70 år fram till år 537 f. Kr., som
Sällskapet Vakttornet gör gällande, då måste man dra
den slutsatsen att den nu, år 519 f. Kr., hade varat i
närmare 90 år. Men enligt ängelns fråga hade den varat
i bara 70 år. Jehovas vrede över Jerusalem och Juda
städer började när Nebukadnessars arméer angrep
Jerusalem och ödelade staden efter 30 månaders
belägring. Om vi räknar dessa 70 år av vrede från
ödeläggelsen år 587 f. Kr. (istället för från 607 enligt
Sällskapet Vakttornets kronologi), hade denna vrede nu,
år 519, varat i 68 år. Och om vi räknar från
belägringens början i januari år 589 f. Kr. (2 Kon.
25:1;Hes. 24:1, 2; Jer. 52:4), hade vreden varat i nästan
exakt 70 år nu, i februari år 519. Men det är av största
intresse att lägga märke till att bara två månader
tidigare hade återuppbyggnaden av templet påbörjats
och dess grundval hade blivit lagd. (Hagg. 2:19) Från
och med nu hade Jehovabörjat avvända sin vrede: "Men
från denna dag skall jag giva välsignelse." (Hagg. 2:20)
Det kan följaktligen knappast råda något tvivel om att
de 70 år, som omnämns i denna text, inte har något
samband med Jeremias profetior om de 70 åren "för
Babel", utan helt enkelt syftar på den tid som hade
förflutit vid denna tid, år 519, från belägringen av
Jerusalem och förstöringen av staden och templet under
perioden 589-587 f. Kr.18
18) Många andra nutida kommentatorer drar samma slutsats. J. A.
Thompson säger t.ex.: "I Sak. 1:12 synes den (d v s. perioden på 70
år) beteckna intervallen mellan templets förstöring år 587 f. Kr. och
dess återuppbyggande åren 520-515 f. Kr." The Book of Jeremiah,
Grand Rapids: Wm. B. Eerdman's Publishing Company, 1980, s.
514.

149
Att det förflöt 70 år från templets förstöring år 587 till
dess återuppbyggnad under perioden 520-515 f. Kr.
bekräftas också av nästa text i Sakarjas bok som skall
dryftas.

Sakarja 7:1-5

"Och i konung Darejaves' fjärde regeringsår hände

sig, att HERRENS ord kom till Sakarja, på fjärde
dagen i nionde månaden, det är Kislev.
Ty från Betel hade då Sareser och Regem-Melek
med sina män blivit sända för att bönfalla inför
HERREN; de skulle nämligen fråga prästerna i
HERREN Sebaots hus och profeterna sålunda:
'Skola vi framgent hålla gråtodag och späka oss i
femte månaden, såsom vi hava gjort nu i så många
år?'
Så kom då HERREN Sebaots ord till mig; han sade:
'Säg till allt folket i landet och till prästerna: När I
nu under sjuttio år haven hållit faste- och
klagodagar i femte och i sjunde månaden, har det
då varit åt mig, som I haven hållit fasta?' "(1917)

Återigen finner vi att denna händelse är exakt daterad,

till Darius' fjärde regeringsår, "på fjärde dagen i nionde
månaden", vilket motsvarar någon gång i november år
518 f. Kr. Varför hade "allt folket i landet" hållit faste-
och klagodagar i femte och i sjunde månaden?
Beträffande fastan i femte månaden medger Sällskapet
Vakttornet: "Denna fasta hölls tydligen på tionde dagen i
denna månad (Ab) till minne av hur Nebusaradan,
befälhavaren över Nebukadnessars livvakt, denna dag
brände ner staden Jerusalem och dess tempel, sedan
han under två dagar inspekterat staden. (Jeremia 52:12,
13; 2 Konungaboken 25:8, 9)"19 Och när det gällde
fastan i sjunde månaden hölls den "till minne av
19) Paradiset återställs åt mänskligheten - genom Teokratin!, s. 233.

150
lönnmordet på ståthållaren Gedalja, som var av kung
Davids kungliga hus och som Nebukadnessar gjorde till
ståthållare i landet åt de fattiga judar som tilläts stanna
kvar efter Jerusalems förstöring. (2 Konungaboken
25:22-25; Jeremia 40:13-41:10)"20 Under hur lång tid
hade judarna fastat i dessa månader till minne av
förstöringen av Jerusalem och dess tempel och
lönnmordet på Gedalja? "Under sjuttio år", enligt
Jehovas eget uttalande. (Sak. 7:5) Året 518/517 var det
sjuttionde året, räknat från 587 f. Kr.!21
Att judarna fortfarande, i november 518 f. Kr., höll
dessa fastor i femte och i sjunde månaden framgår
tydligt av det förhållandet att män från Betel hade
kommit för att fråga om de skulle "fortsätta att hålla
denna fasta nu, när den trogna kvarlevan av judar höll
på att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem och
redan hade kommit halvvägs i detta arbete".22 Om
Jerusalems och templets förstöring dateras till år 607 i
stället för 587 f. Kr., så skulle detta innebära att dessa
fastor hade hållits i 90 år istället för 70. Detta tvingas
Sällskapet Vakttornet erkänna i den ovan citerade
publikationen,23 men motsägelsen förbigås och slätas
över utan närmare förklaring. Både Sak. 1:7,12 och
7:1-5 ger alltså mycket starkt stöd åt slutsatsen
20) Ibid.
21) Från augusti år 587 f. Kr., då templet brändes ner, till november
år 518 (Sak. 7:1) var det 69 år och omkring fyra månader. Från
september eller oktober år 587, då de kvarvarande judarna flydde till
Egypten och lämnade Juda land öde, till november 518 var det 69 år
och omkring två månader.
22) Ibid., s. 233.
23) Ibid., s. 235, § 9. Lägg märke till påståendet att "judarna fastade
under Juda lands sjuttioåriga ödeliggande och även under alla dessa
år sedan en kvarleva av dem återvänt till sitt hemland." d v s under
90 år!

151
att året 587 f. Kr. är den korrekta tidpunkten för
Jerusalems förstöring. Precis som vi fann ifråga om Jer.
25:10-12; 29:10; Dan. 1:1, 2 och 2:1, finner vi därför att
den enklaste och naturligaste förståelsen också av
Sak.1:7, 12 och 7:1-5 står i den skarpaste konflikt med
den tolkning Sällskapet Vakttornet har gett de sjuttio
åren.

Hur de sjuttio åren av underdånighet bör tillämpas

Efter en noggrann undersökning av de bibeltexter, som
talar om de 70 åren, har vissa fakta kunnat fastslås,
som inte kan ignoreras av den som vill finna en
tillämpning av 70-årsperioden som stämmer både med
bibeln och historiska fakta:

(1) De 70 åren skulle gälla många folk, inte bara

Juda. - Jer.25:11.
(2) De 70 åren avsåg en period av underdånighet,
d v s vasallskap under Babylon, för dessa folk. -
Jer. 25:11.
(3) De 70 åren gällde en period av babylonisk
överhöghet, "sjuttio år för Babel". - Jer. 29:10.
(4) De 70 åren skulle ha gått till ända när Babylon
och dess kung hemsöktes, d v s år 539 f. Kr. - Jer.
25:12.
(5) De 70 åren av underdånighet började många år
före förstöringen av Jerusalem och dess tempel. -
Jeremia kapitlen 27, 28 och 35; Dan. 1:1-4 och
2;1; 2 Kon. 24:7; den babyloniska krönikan, samt
Berossos.
(6) Sak. 1:7-17 och 7:1-5 är inga hänvisningar till
Jeremias profetia, utan talar om perioden från
belägringen och förstörelsen av Jerusalem och dess
tempel åren 589-5 fram till återuppbyggandet av
templet under åren 520-515.

Den tillämpning som Sällskapet Vakttornet ger profetian

om de 70 åren - att den bara gällde Juda och syftade
den period av ödeläggelse av landet som följde på
förstöringen av Jerusalem och dess tempel - står i direkt

152
strid med vart och ett av dessa ovan fastslagna bibliska
och historiska fakta. En tillämpning som på detta sätt
står i den skarpaste motsättning till både bibeln och
historiska fakta kan inte ha något med verkligheten att
göra. I en allvarlig undersökning av olika tänkbara sätt,
på vilka de 70 åren skulle kunna tillämpas, är detta
alternativ därför det första som måste förkastas.
Sällskapet Vakttornet håller fast vid det, inte därför att
det kan bestyrkas med hjälp av bibeln och historiska
fakta, utan därför att det är en absolut nödvändig
förutsättning för deras beräkning av de förmenta 2 520
åren av hedningarnas tider, från 607 f. Kr. till 1914 e.
Kr. Om de skulle överge sin tillämpning av de 70 åren,
skulle deras beräkning av hedningarnas tider
omedelbart falla i spillror tillsammans med alla de
profetiska spekulationer som har knutits till den. Men
den som älskar sanningen kan inte rygga tillbaka inför
sådana konsekvenser.
I den föregående undersökningen nåddes den
slutsatsen att Juda och ett antal kringliggande nationer
blev vasaller under Babylon kort efter slaget vid
Karkemish år 605 f. Kr. Betyder detta att de 70 åren "för
Babel" skall tillämpas på perioden 605-539 f. Kr.? Mot
detta kan invändas att längden på denna period inte är
70, utan bara drygt 66 år. Detta är naturligtvis riktigt.
Men många kommentatorer betonar att siffran 70 i
bibeln ofta tycks användas som "en avrundad siffra".
Den förekommer självständigt 52 gånger i Gamla
Testamentet och används inom olika områden, för vikt,
längdmått, folkmängd, tidsperioder, o s v. I en artikel
som behandlar bibelns sätt att använda siffran 70 och
som också inbegriper utombibliska exempel drar dr. F.
C. Fensham följande slutsats: "Den används högst
sannolikt som en sorts symbolisk siffra, precis som sju.
Med sitt sätt att använda siffrorna sju och sjuttio
försökte de forntida semiterna skapa en skillnad

153
mellan en mindre symbolisk siffra och en större."24 När
den används om tidsperioder kan den ha använts som
ett allmänt uttryck för "en lämplig period av straff". I en
inskrift av den assyriske konungen Esarhaddon (680-
667 f. Kr.) förklaras det att efter Sanheribs förstöring av
Babylon skulle stadens ödeläggelse "ursprungligen ha
varat i sjuttio år enligt guden Marduks beslut".25 Några
årtionden tidigare förutsade Jesaja att staden Tyrus
skulle "ligga bortglömd i sjuttio år, lika länge som en
konungs dagar". (Jesaja 23:15, NW) Tillägget att de
sjuttio åren för Tyrus bör uppfattas som "lika länge som
en konungs dagar" tolkas ofta som en konungs normala
livstid, i överensstämmelse med Ps. 90:10: "Vårt liv
varar sjuttio år", där siffran 70 alldeles tydligt inte är
avsedd att vara en exakt siffra.
Det är alltså fullt möjligt att de sjuttio åren av
underdånighet i Jer. 25:11, 12 och 29:10 skall uppfattas
som "en avrundad siffra". Denna förståelse får stöd
också av det faktum att inte alla nationer som omgav
Juda (och av vilken del tydligen finns namngivna i Jer.
25:19-26) tycks ha gjorts till vasaller under Babylon
samtidigt, år 605 f. Kr. Några av dem tycks ha
underlagts Babylon något senare. Perioden av
underdånighet kom därigenom inte att bli exakt samma
längd för alla dessa nationer. I profetian kan därför
perioden mycket väl ha avrundats till 70 år.
Å andra sidan anger inte profetian klart att de 70
åren "för Babel" skall räknas från året 605 f. Kr. Även
24) F. C. Fensham, "The Numeral Seventy in the Old Testament the
Family of Jerubbaal, Ahab, Panammuwa and Athirat", Palestine
Exploration Quarterly, juli-december 1977, s. 113-115.
25) Rykle Borger, "An Additional Remark on P. R. Ackroyd, XVII, 23-
27", Journal of Near Eastern Studies, Vol. XVII, jan oktober 1958, s.
74.

154
om det är sant att Juda och ett antal av de angränsande
nationerna blev vasaller åt Babylon kort efter slaget vid
Karkemish år 605, bör man komma ihåg att det var
förutsagt att alla nationer skulle bli tjänare åt de
babyloniska kungarna:

"Och alla folk skall vara honom och hans son och
hans sonson underdåniga, . . .". - Jer. 27:7.26

I själva verket blev en del nationer underdåniga Babylon

redan någon tid före slaget vid Karkemish år 605! Om de
70 åren "för Babel" räknas från den tidpunkt då Babylon
krossade det assyriska världsväldet, varigenom det
självt trädde fram som den dominerande världsmakten,
är rent av en ännu exaktare tillämpning av de 70 åren
möjlig. En kort överblick över det assyriska väldets
slutskede, välkänt tack vare de uppgifter som ges i den
babyloniska krönikan, kommer att göra detta klart.
Fram till år 627 f. Kr. innehade Assyrien
överhögheten över länderna, Babylon och länderna i
Hatti-området (Syrien-Palestina) inbegripna. Men efter
Assurbanipals död detta år började Assyriens makt
försvagas. Nabopolassar, en kaldé, drev år 626 ut
assyrierna ur Babylon och besteg tronen. Under de år
som följde befäste han framgångsrikt det babyloniska
oberoendet. År 616 angrep han Assyrien och besegrade
assyrierna, men en egyptisk armé under ledning av
farao Psammetik I hade kommit för att bistå den
assyriske kungen (Sin-shar-ishkun), och Nabopolassar
valde att dra sig tillbaka till Babylon. Vid denna tid hade
också mederna börjat angripa Assyrien, och år 614 intog
de Assur, den gamla assyriska huvudstaden. När
26) Nebukadnessars son och efterträdare var Evil-Merodak. Hans
sonson var tydligen Belsassar, son till Nabonid, som enligt R. P.
Dougherty (Nabonidus and Belshazzar, New Haven: Yale University
Press, 1929, s. 79) var gift med Nitokris, en dotter till
Nebukadnessar.

155
staden hade fallit ingick Nabopolassar, som hade anlänt
för sent med sin armé för att kunna bistå mederna, ett
fördrag med den mediske härskaren, Kyaxares. År 612
angrep de två allierade den assyriska huvudstaden,
Nineve, intog den och förvandlade den till ruiner. Den
assyriske kungen, Sin-shar-ishkun, omkom i
flammorna. Hans efterträdare, Assur-uballit II, flydde till
provinshuvudstaden Harran, där han upprättade sin
regering och fortfarande, gjorde anspråk på
suveräniteten över Assyrien. Under de följande åren
genomförde Nabopolassar flera framgångsrika
kampanjer i Assyrien, och mot slutet av år 610
marscherade han mot Harran, biträdd av "Umman-
mandas" styrkor (en term som troligen inbegrep både
meder och skyter). Assur-uballit flydde och staden
intogs och plundrades, antingen i slutet av år 610 eller i
början av år 609. Under sensommaren 609 gjorde
Assur-uballit ett sista försök att återerövra Harran med
hjälp av en stor egyptisk styrka under farao Neko, men
han misslyckades. Detta blev det definitiva slutet för den
assyriska världsmakten.
Följaktligen kan de 70 åren "för Babel" också räknas
från år 609 f. Kr. Från detta år betraktade sig den
babyloniske kungen som den legitime efterträdaren till
de assyriska områdena, och under de följande åren tog
han gradvis över kontrollen över dessa områden, först
genom en serie kampanjer i de armeniska bergen norr
om Assyrien. Den egyptiske farao Neko övertog efter det
misslyckade försöket att återerövra Harran år 609
kontrollen över områdena i väster, Syrien och Palestina,
och gjorde nationerna i området, inklusive Juda, till
sina vasaller för omkring fyra år. (Jfr 2 Kon. 23: 29-34;
2 Krön. 35:20-36:4; Jer. 46:2); Men striden vid
Karkemish år 605 gjorde slut på detta korta egyptiska
styre i väster. Genom en serie framgångsrika kampanjer
till "Hatti"-området (Syrien-Palestina) klargjorde sedan
Nebukadnessar för Neko vem som var den verklige

156
arvtagaren till det assyriska världsväldet, och "därefter
drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty
konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde
konungen i Egypten, från Egyptens bäck ända till floden
Frat." 2 Kon. 24:7.
Om den babyloniska överhögheten således räknas
från 609 f. Kr., det år som markerade det definitiva
slutet för det assyriska världsväldet, förflöt exakt 70 år
fram till Babylons fall år 539 f. Kr. Denna period kan då
betraktas som de sjuttio åren "för Babel". (Jer. 29:10) På
detta sätt kan de 70 åren utan krystade tolkningar och i
full överensstämmelse både med bibeln och historiska
fakta också betraktas som en exakt siffra.27
27) Många historiker och bibelkommentatorer har häpnat över hur
exakt Jeremias profetia uppfylldes. Professor John Bright säger till
exempel: "Det kan inte ges någon rimlig förklaring till hur det kunde
komma sig att Jeremia var så säker på att det babyloniska
herraväldets tid skulle bli så relativt kort. Men det finns ingen
anledning att betrakta versen som en vaticinium ex eventu (= en
'profetia' konstruerad efter händelsen); vi kan bara registrera det
faktum att förutsägelsen visade sig vara i stort sett riktig. . . Från
Nineves fall (612) till Babylons fall (539) var det sjuttiotre år; från
Nebukadnessars trontillträde (605) till Babylons fall var det sextiosex
år." The Anchor Bible: Jeremiah, New York: Doubleday & Company,
Inc., 1965, s. 208, 209.

157
 Kapitel 4
ÄR HEDNINGARNAS TIDER
2 520 ÅR?
Från 1914 till 1934?
I kapitlen 2 och 3 har en lång rad historiska och
bibliska bevis lagts fram som visar, att Jerusalem
ödelades av Nebukadnessar år 587 i stället för 607 f. Kr.
Innebär detta att de 2 520 åren av hedningarnas tider
började 587 f. Kr. och slutade 1934 e. Kr.?
Denna beräkning av hedningarnas tider är inte ny.
Redan år 1886 pekade dr. H. Grattan Guiness fram mot
årtalet 1934 i sin bok Light for the Last Days.1 Dr.
Guiness använde sig av tre olika kalendrar i sina
beräkningar och fick på så sätt fram tre perioder av
olika längd för hedningarnas tider: 2 520, 2 484 och
2 445 år. Dessutom utgick han från en rad olika
utgångspunkter, den första 747 och den sista 587 f. Kr.2
På så sätt fick han fram en hel serie av tidpunkter för
slutet på hedningarnas tider, vilka sträckte sig från
1774 till 1934 e. Kr. I och med 1934 skulle
hedningarnas tider definitivt upphöra enligt den längsta
av hans tre tidsskalor och räknat från den sista
utgångspunkten. De fyra viktigaste tidpunkterna i dr.
Guiness' schema var 1915, 1917, 1923 och 1934. Hans
1) Dr. Grattan Guiness, Light for the Last Days, London 1886.
2) De övriga var 741, 738, 727, 713, 676, 650-647 och 598 f. Kr.

158
profetiska tolkningar kom att få ett starkt inflytande på
uttolkare av profetiorna under de följande årtiondena
och många tog fasta på hans beräkningar, särskilt
under de år som följde på första världskrigets utbrott.
Bland dem var också några av pastor Russells
efterföljare.
Efter pastor Russells död år 1916 inträffade en kris i
ledningen för Sällskapet Vakttornet. Fyra av de sju
styrelseledamöterna tvingades lämna rörelsen och
många av bibelforskarna slog följe med dem. Dessa
bildade en egen förening, Associated Bible Students (=
Förenade bibelforskare), som år 1918 lät inregistrera sig
under namnet The Pastoral Bible Institute.3 En av de
mest framstående medlemmarna i denna förening, Paul
S. L. Johnson, bröt sig samma år ut från denna grupp
och bildade The Laymen's Home Missionary Movement,
som i dag är den största gruppen av bibelforskare vid
sidan av moderrörelsen.4 Tidigt under 1920-talet
ändrade P.B.I. plötsligt Russells tillämpning av
hedningarnas tider, vilket orsakade en intressant debatt
mellan P.B.I., L.H.M.M. och Sällskapet Vakttornet.
Debatten inleddes av P.B.I. med artikeln "Watchman
What of the Night?" ("Väktare, vad lider natten?"), som
publicerades i dess tidskrift The Herald of Christ's King-
dom för den 15 april 1921. Artikelförfattaren, R. E.
Streeter, en av redaktörerna för tidskriften, hade
upptäckt att de 70 åren i Jeremias profetia borde
uppfattas som 70 år av underdånighet under Babylon,
inte 70 år av ödeläggelse. (Jer. 25:11) Med hjälp av Dan.
1:1 och 2:1, 37, 38 kunde han sedan visa att de 70 åren
började 18 eller 19 år före Jerusalems ödeläggelse,
vilken därför måste flyttas framåt omkring 19 år
3) Här förkortat P.B.I.
4) Här förkortat L.H.M.M.

159
till 587 f. Kr. Han drog därför den slutsatsen att
hedningarnas tider började 587 f. Kr. och skulle sluta år
1934 e. Kr. "Den rimliga slutsatsen blir då att de stora
förändringar och händelser, som vi hittills hade väntat
skulle inträffa år 1914, i stället, med tanke på det
föregående, logiskt sett bör förväntas omkring 1934."5
Andra artiklar följde sedan, i vilka ytterligare bevis lades
fram för nödvändigheten av denna ändring av
kronologin. De flesta grupper av bibelforskare
förkastade emellertid Streeters slutsatser. Paul S. L.
Johnson, grundaren av L.H.M.M., publicerade en rad
artiklar till försvar för Russells kronologi i sin tidskrift
The Present Truth, och året därpå kastade sig också
Sällskapet Vakttornet in i debatten med en rad artiklar i
tidskriften Vakttornet.6 Men Streeter försvarade sin
ståndpunkt i en rad nya artiklar. Hela debatten dog ut
mot slutet av år 1922 utan att någon av parterna
ändrade sina ståndpunkter.7
När årtalet 1934 närmade sig intog redaktörerna för
P.B.I.: s Herald en allt försiktigare attityd: "Om de nitton
åren skulle ange den exakta längden av den period,
under vilken hedningarnas tider skulle löpa ut, från år
1915 och framåt, då skulle detta föra oss till ungefär
5) The Herald of Christ's Kingdom, vol. IV, 15 april 1921, s. 115.
6) The Present Truth för 1 juni 1921, s. 87-93; 1 juli 1921, s. 100-
104; 1 sept. 1921, s. 134-136; 1 juni 1922, s. 84-87; 1 juli 1922, s.
102-108; 1 aug 1922, s. 117-122 och 1 nov. 1922, s. 166-169. - The
Watch Tower för 1 maj 1922, s. 131 ff.; 15 maj 1922, s. 147-150; 1
juni 1922, s. 163-168; 15 juni 1922, s. 183-187; 15 juli 1922, s.
217-219; 15 aug. 1922, s. 253, 254 och 15 nov. 1922, s. 355-360.
7) The Herald för 15 juni 1922; 1 juli 1922 och 15 juli 1922.
Streeters argument samlades senare i Herald för 1 och 15 aug. 1925
och återigen i numret för den 15 maj 1926.

160
1933-1934; men vi vet inte om detta är fallet, och inte
heller har vi några klara bevis för exakt hur lång den
avslutande delen av hedningarnas tider efter 1915 är."8
När sedan årtalet hade passerat utan att jordens
nationer hade krossats, kunde man hänvisa till denna
försiktiga attityd: "Bröder som noga har läst sidorna i
denna tidskrift är väl medvetna om att vi har uppmanat
alla att visa stor försiktighet och konservatism när det
gäller att fastställa tidpunkter för olika händelser, och
detta fortsätter att vara den inställning utgivarna av
'Herald' har."9 När det gällde frågan om varför årtalet
1934 kunde passera utan att de hedniska nationerna
hade blivit avlägsnade, förklarade man att 1934 borde
betraktas som en ungefärlig tidpunkt. Händelserna
under Herrens dag kunde snarare förväntas utveckla sig
gradvis i stället för plötsligt. Den försämrade
världssituationen, som till sist skulle komma att mynna
ut i andra världskriget, tycktes ge stöd åt detta
betraktelsesätt.10
Årtalen 1914 och 1934 har kommit och gått och de
hedniska nationerna styr fortfarande vår jord lika
mycket som före dessa tidpunkter. Året 1914 ligger nu
snart sjuttio år bakom oss. Det är därför sannerligen på
sin plats att ställa några lämpliga frågor: Är perioden på
8) The Herald för den 1 maj 1930, s. 137.
9) The Herald för maj 1935, s. 68.
10) Ibid. sid . 69. - 1934 ansågs fortfarande vara en viktig tidpunkt.
som "intog en viktig plats i den kronologiska profetian". Som stöd för
denna slutsats citerade Heralds redaktörer ett uttalande av Mr.
Edwin C. Hill, en internationellt känd tidningsreporter, enligt vilket
han bland annat sade att "året 1934 har varit ett mycket märkligt år.
Det har förekommit många viktiga händelser och förvecklingar som
påverkar jordens nationers öden och utmärker året som ett av de
viktigaste i historien" . Ibid., s. 71, 72. Kursiv. här.

161
2 520 år verkligen en beräkning som är säkert grundad i
bibeln? När Jesus talade om "hedningarnas tider" i
Lukas 21:24, tänkte han då på Nebukadnessars "sju
tider" av vansinne?

Är hedningarnas tider = sju tider = 2 520 år

När Jesus talade om hedningarnas tider i Luk. 21:24,
anspelade han då på berättelsen om Nebukadnessars
"sju tider" av vansinne i Daniels fjärde kapitel? Finns
det några antydningar om att dessa sju tider i Daniels
bok skulle ha en vidare uppfyllelse utöver den de fick på
Nebukadnessar, och att de i denna större uppfyllelse
skulle utgöra en period på 2 520 år av hedniskt
herravälde över jorden? Trots att en rad argument har
förts fram till stöd för dessa tolkningar (se särskilt Aid,
s. 94-96), saknas det avgörande bevis för dem. Ja, man
kan till och med resa en rad mycket tungt vägande
invändningar mot dem.
De argument, som förts fram till försvar för dessa
tolkningar av hedningarnas tider, har sammanfattats i
Aid på sidorna 94-96. Låt oss se lite närmare på dessa
argument.
A . Det påpekas först (Aid, 95:4) att Jesus åtminstone
två gånger i sin sista stora profetia (Matt. 24, 25; Luk.
21 och Mark. 13) hänvisar till Daniels bok. När han
talar om "förödelsens styggelse" förklarar han att denna
företeelse hade omtalats av profeten Daniel. (Matt.
24:15; jfr Dan. 9:27; 11:31 och 12:11) Och likaså, när
han talar om att det skulle bli en "stor vedermöda, vars
like icke har förekommit alltifrån världens begynnelse
intill nu", citerar han alldeles tydligt från Dan. 12:1. Ger
oss dessa två citat anledning att dra slutsatsen att även
hans omnämnande av "hedningarnas tider" är en
hänvisning till Daniels bok? Nej! Orden om
"hedningarnas tider" är ingen klar hänvisning till de sju
tiderna i Daniels bok. Ordet "tider" (grek. kairoí,

162
pluralformen av kairos') är ett mycket vanligt ord, som
förekommer både i singularis och pluralis på många
ställen i Nya Testamentet, och dessutom på omkring
250 ställen i den grekiska Septuaginta-översättningen
av de hebreiska skrifterna. Att det skulle finnas något
samband mellan "hedningarnas tider" i Luk. 21:24 och
de "sju tiderna" i Dan. 4:20, 29 är därför, språkligt sett,
inget annat än en gissning. "Denna hedningarnas tid var
ett för G. T. (= Gamla Testamentet) främmande begrepp",
anmärker den välkände bibelkommentatorn dr. Frederic
Godet.11 Frasen "hedningarnas tider" (kairoí ethnon')
myntades tydligen av Jesus själv som en beteckning på
den period, under vilken Jerusalem skulle förtrampas av
hedningarna.
B. Två argument har förts fram till stöd för den
slutsatsen att Nebukadnessars "sju tider" av vansinne
förebildade perioden av hedniskt herravälde fram till
upprättandet av Guds rike.
11) Dr. Frederic Louis Godet, Kommentar till Lukas-evangeliet, vol. 2,
Gävle 1907, s. 292. Först publicerad på franska i Neuchatel 1870. -
Man kanske kan fråga sig om Jesus själv, då han använde uttrycket
"hedningarnas tider", talade om en period som han själv vid den
tiden kände till längden av. Detta hävdas visserligen i boken
"Nationerna skall förnimma att jag är Jehova" - hur då? (utgiven av
Sällskapet Vakttornet 1971, sv. 1973), s. 232. Men svaret är
säkerligen nej, speciellt med tanke på att dessa hedningarnas tider,
också enligt Sällskapet Vakttornet, skulle utlöpa då Jesus kom
tillbaka för att upprätta sitt herravälde. I sin sista stora profetia
förklarade Jesus att tidpunkten för hans återkomst var okänd, även
för honom själv (Mark. 13:32). Och ännu efter sin uppståndelse sade
Jesus till sina lärjungar att "det tillkommer icke eder att få veta tider
eller stunder (kairous). som Fadern i sin makt har fastställt". (Apg.
1:7) Detta uttalande måste rimligtvis också inbegripa längden av
hedningarnas tider, eftersom det gjordes som ett svar på en fråga
angående tidpunkten för upprättandet av Guds rike!

163
 1) "I hela Daniels bok . . . är tidselementet
framträdande överallt i de syner och profetior som
återges", och "boken pekar gång på gång framåt mot den
avslutning, som utgör temat för dess profetior:
upprättandet av ett universellt Guds rike utövat genom
'Människosonens' herravälde" . (Aid, 95:6) Även om
detta är sant när det gäller de flesta av synerna och
profetiorna i Daniels bok, så gäller det inte alla. Och
vidare finns det inte, så vitt man vet, någon syn eller
profetia i Daniels bok, utom synen av handskriften på
väggen som förutsade Babylons fall (Dan. 5:28; jfr Upp.
16:12), och möjligen också profetian om "förödelsens
styggelse" (Dan. 11:31; jfr Matt. 24:15), som hade mer
än en uppfyllelse. Det finns ingen antydan varken i
Daniels bok eller någon annanstans om att synen av
trädet i Daniels fjärde kapitel hade mer än en
uppfyllelse. Daniel själv säger klart och tydligt att synen
uppfylldes på Nebukadnessar: "Allt detta drabbade
också konung Nebukadnessar." (Dan. 4:25) Och vidare i
vers 30: "I samma stund gick det ordet i fullbordan på
Nebukadnessar." Bibelkommentatorn dr. Edward J.
Young ger följande kommentar till den sista versen:
"bokstavl. avslutades, d v s den nådde sitt slut
därigenom att den uppfylldes eller fullbordades med
avseende på Neb."12 Inte alla kapitel i Daniels bok pekar
fram mot "upprättandet av ett universellt Guds rike
utövat genom 'Människosonens' herravälde" . Kapitel 1
handlar t.ex. om Daniel och hans tre kamrater vid hovet
i Babylon, kapitel 3 handlar om de tre männen i den
brinnande ugnen och synen av ängeln, som skyddade
dem, och kapitel 6 handlar om Daniel i lejongropen.
Profetian om de sjuttio årsveckorna i kapitel 9 (verserna
12) Edward J. Young, The Prophecy of Daniel, Grand Rapids: Wm. B.
Eerdmans Publ. Co., 1949 (9:e uppl.), s. 110.

164
24-27) pekar framåt mot Kristi första ankomst, inte
hans andra. Det finns därför ingen regel, som kräver
den slutsatsen att drömmen om trädet har en större
uppfyllelse och att den pekar fram mot Jesu andra
ankomst.
2) Det förklaras vidare att vissa drag i Daniel 4 pekar
på att synen har en större uppfyllelse, nämligen den
tidpunkt då synen gavs, den person till vilken den gavs,
symbolen med trädet, och särskilt temat, nämligen "för
att de levande skola besinna, att den Högste råder över
människors riken och giver dem åt vem han vill, ja,
upphöjer den lägste bland människor till att härska över
dem". (Dan. 4:14)'13 "Vi vet att den som den Högste väljer
att ge 'riket' åt är Jesus Kristus."14
Men visar verkligen dessa olika drag att synen måste
ha en större uppfyllelse? Om den tidpunkt då synen gavs
skall ge någon antydan om att den har en större
uppfyllelse och pekar fram mot ett 2 520-årigt avbrott i
Davids kungliga dynasti, då borde den ha getts någon
tid innan denna större uppfyllelse tog sin början,
lämpligen under samma år som Sidkia tvingades ta av
sig kronan och gå i landsflykt till Babylon. (Hes. 21:25-
27) Ofta, när tidpunkten då en profetia ges är viktig, är
synen daterad. Detta gäller till exempel, som vi har sett,
profetian om de sjuttio åren. (Jer. 25:1, 11) Synerna och
profetiorna i Daniels bok är vanligen daterade:
Drömmen om bildstoden till Nebukadnessars andra
regeringsår (Dan. 2:1); synen av de fyra djuren till
Belsassars första regeringsår (Dan. 7:1); synen av
väduren och bocken till Belsassars tredje regeringsår
(Dan. 8:1); profetian om de sjuttio årsveckorna till
13) Aid, s. 95:7, 8.
14) Verklig fred och säkerhet - varifrån? (utgiven av Sällskapet
Vakttornet 1973), s. 74.

165
medern Darius' första regeringsår; och Daniels sista
stora profetia till Cyrus' tredje regeringsår (Dan. 10:1).
Men ingen sådan tidpunkt anges för synen angående
trädet i det fjärde kapitlet, vilket borde ha skett om
tidpunkten varit viktig. Den enda upplysning om tid som
ges är att drömmen började uppfyllas 12 månader efter
det att den gavs (vers 26), men något regeringsår ges
inte. Det verkar emellertid sannolikt att Nebukadnessars
"sju tider" av vansinne inträffade någon gång mot slutet
av hans långa regering. Skälen för detta är följande.
Efter ödeläggelsen av Jerusalem belägrade
Nebukadnessar Tyrus i tretton års tid. (Josefos, Against
Apion, I, 21) Nebukadnessar ägnade sig också åt en
omfattande byggnadsverksamhet. Av de många
kilskriftstexter som påträffats från hans regering
framgår det att Nebukadnessar först och främst var
byggmästare, inte krigare. Han renoverade de två
Marduk-templen och restaurerade femton andra tempel
i Babylon, byggde två stora murar runt staden, byggde
om Nabopolassars palats, lät bygga ytterligare ett palats,
de berömda hängande trädgårdarna och många andra
byggnadsverk. (Jfr Aid, s.1213:1) Det var uppenbarligen
mot slutet av all denna byggnadsverksamhet han fick
drömmen om trädet, vilket framgår av hans stolta ord i
Dan. 4:27: "Se, detta är det stora Babel, som jag har
byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga makt,
min härlighet till ära!" Detta pekar mot slutet av
Nebukadnessars 43-åriga regering och följaktligen
åtskilliga år efter Jerusalems ödeläggelse i hans 18:e
regeringsår. Hur skulle då tidpunkten då drömmen gavs
kunna antyda något om en större uppfyllelse, särskilt
som denna större uppfyllelse enligt Sällskapet
Vakttornet skulle ha börjat med Sidkias detronisering
åtskilliga år tidigare? Brukar inte en profetias
uppfyllelse börja inträffa, inte före utan efter den
tidpunkt då profetian ges? Den tidpunkt då
Nebukadnessar fick sin dröm om det avhuggna

166
trädet tycks därför inte bara vara oväsentlig, eftersom
den inte är angiven, utan den kan rentav användas som
ett argument emot den tolkningen att drömmen började
uppfyllas i större skala genom Jerusalems ödeläggelse,
eftersom denna händelse inträffade åtskilliga år innan
drömmen gavs.
Är då den person åt vilken drömmen gavs,
Nebukadnessar, någon fingervisning om en större
uppfyllelse? Eftersom det avhuggna trädet i den
bokstavliga uppfyllelsen var Nebukadnessar själv, som
under "sju tider" skulle tvingas lämna sin tron på grund
av en sjukdom (Dan. 4:17-22), är det då inte tänkbart
att denna händelse pekade fram mot ett längre avbrott i
Davids kungliga dynasti? Hur lämpligt vore det då inte
att låta Nebukadnessar, som var det redskap Gud
använde för att åstadkomma detta avbrott, också få
illustrera detta i liten skala! Vid närmare eftertanke
måste det emellertid medges att denna tankegång, hur
tilltalande den än kan förefalla, bara är spekulation.
Ängelns förklaring av drömmen gäller enbart
Nebukadnessar själv och hans förlust av tronen under
en kort period. Han antyder ingenting om en större
uppfyllelse, som skulle ha med Davids kungliga dynasti
att göra. Man kan också fråga sig: Om det korta
avbrottet i Nebukadnessars regering var en förebild på
ett längre avbrott i Davids dynasti, var då inte
Nebukadnessars grymma och förtryckande välde en bild
på Guds teokratiska herravälde genom Davids kungliga
dynasti? Hur kan då den person åt vilken drömmen gavs
ha varit ett lämpligt val? Hade det inte varit lämpligare
att ge drömmen åt en av de sista kungarna i Davids
dynasti i stället? Om drömmen skall ges en större
uppfyllelse måste man också tilldela Nebukadnessars
"sju tider" av vansinne två olika betydelser för att få
tolkningen att gå ihop: 1) hans vilddjurslika tillstånd
under de "sju tiderna" symboliserade hedningarnas
välde på jorden och 2) hans maktlöshet under

167
de "sju tiderna" symboliserade Davids dynasti under
samma period. Vi finner alltså att parallellerna mellan
den bokstavliga uppfyllelsen och den förmenta större
uppfyllelsen blir komplicerade och förvirrande och hela
den större tillämpningen blir ansträngd. I varje fall står
det klart att den person åt vilken drömmen gavs inte
utgör någon som helst antydan om att den skulle få en
större uppfyllelse.
Men visar ändå inte synens tema - "för att de levande
skola besinna, att den Högste råder över människors
riken och giver dem åt vem han vill, ja, upphöjer den
lägste bland människor till att härska över dem" - att
synen har en större uppfyllelse och pekade fram mot
den tid då Gud skulle upprätta sitt rike med Kristus
som konung? Nej, att dra en sådan slutsats skulle vara
att läsa in mer i dessa ängelns ord (Dan. 4:14) än vad de
faktiskt säger. Gud har alltid varit den suveräne
härskaren över människors riken, även om inte alla har
insett detta. Men David insåg det: "HERREN har ställt
sin tron i himmelen, och hans konungavälde omfattar
allt." (Ps. 103:19) "Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
och ditt herradöme varar från släkte till släkte." (Ps.
145:13) Jehova har således alltid utövat kontrollen över
människans historia och manövrerat händelserna i
enlighet med sin vilja: "Han låter tider och stunder
omskifta, han avsätter konungar och tillsätter
konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de
förståndiga deras förstånd." (Dan. 2:21) Detta var en
läxa som även Nebukadnessar måste lära sig.
Enligt Sällskapet Vakttornets tolkning av
Nebukadnessars dröm blev det emellertid ett 2 520 år
långt avbrott i Jehovas eviga, universella suveräna
herravälde över mänskligheten: "I överensstämmelse
med denna dröm höggs den gudomliga suveränitet som
utövades genom raden av davidiska kungar i Jerusalem

168
ned, omstörtades, sattes ur verksamhet."15 Efter att ha
förklarat att de "sju tiderna" betyder 2 520 år, säger
man vidare: "Detta skulle innebära att de 'sju tider',
under vilka hedniska världsvälden skulle dominera
jorden utan något ingripande från Guds rikes sida, skulle
sträcka sig över en tid av 2 520 år från det att
babylonierna ödelade Juda land (däribland
Jerusalem)."16 Men denna idé om ett 2 520-årigt avbrott
i Jehovas herravälde över jorden, från 607 f. Kr. till
1914 e. Kr., då nationerna skulle få styra utan
ingripande från Guds sida, strider inte bara mot bibelns
tydliga uttalanden om att Guds herravälde är evigt och
alltomfattande. Det finns klara bibliska bevis för att Gud
också under den angivna perioden har ingripit i och
manövrerat historien. Han ingrep till exempel mot det
babyloniska världsväldet genom att uppresa den
persiske kungen Cyrus och öppna vägen för honom till
att erövra Babylon. (Jesaja 45:1 ff.) Senare manövrerade
han Alexander den store till att krossa det persiska
väldet. (Dan. 7:6; 8:5-8, 21) Det har inte skett några
som helst förändringar i Jehovas suveräna herravälde
över mänskligheten, varken före, under eller efter den
period på 2 520 år som Sällskapet Vakttornet beskriver,
trots avbrottet i Davids kungliga dynasti efter kung
Sidkias avsättning år 587 f. Kr. Jehovas universella
suveränitet är evig och alltomfattande och kan därför
aldrig huggas ned likt trädet i Nebukadnessars dröm.17
Men är inte uttrycket "den lägste bland människor" i
Dan. 4:14 en hänsyftning på Jesus Kristus? Nej, det
finns inga bevis för den slutsatsen. I sitt handlande med
mänskligheten har Gud många gånger avsatt konungar
15) Vår tillträdande världsregering - Guds rike (utgiven av Sällskapet
Vakttornet 1977, svenska 1978), s. 85.
16) Ibid., s. 87. Kursiv. här.
17) Ibid., s. 84.

169
och tillsatt konungar (Dan. 2:21), störtat de högmodiga
från deras troner och upphöjt de ringa. Detta betonades
århundraden längre fram i tiden av Jesu jordiska
moder, Maria: "Han har utfört väldiga gärningar med sin
arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga
tankar i sina hjärtan. Härskare har han störtat från
deras troner, och ringa människor han upphöjt." (Luk.
1:51, 52) När ängeln i Nebukadnessars dröm underströk
denna sanning, denna princip enligt vilken Gud handlar
med människan, finns det ingen anledning att i hans
ord läsa in en profetia om upprättandet av Guds rike
med Kristus på tronen. Drömmens tema - att "den
Högste råder över människors riken och giver dem åt
vem han vill" - illustrerades genom det sätt på vilket
Gud handlade med den högmodige kung
Nebukadnessar, som genom sin egen erfarenhet kom att
lära sig denna universella sanning. (Dan. 4:31-34)
Genom att läsa om Nebukadnessars förödmjukande
erfarenhet kan människor också i dag bli påminda om
samma sanning. Var inte detta skäl nog för Jehova att
låta denna dröm och dess fullbordan nedtecknas och bli
en del av de heliga skrifterna? Säkerligen!
C. De "sju tiderna" har beräknats motsvara en period
på 2 520 år. Som det visades i kapitel 1 är denna
beräkning grundad på den så kallade
"årsdagsprincipen". Denna tolkningsprincip övertogs av
pastor Russell från adventisterna, men den övergavs i
början av 1930-talet av Rutherford, Russells efterträdare
som president för Sällskapet Vakttornet.18 De 2 300
aftnarna och morgnarna (Dan. 8:14), de 1 260, 1290
18) En grundlig vederläggning av årsdagsprincipen återfinns i
Samuel P. Tregelles' bok Remarks on the Prophetic Visions in the Book
of Daniel, som ursprungligen publicerades 1852. Se s. 111-126 i
sjunde upplagan, London: The Sovereign Grace Advent Testimony,
1965.

170
och 1335 dagarna (Dan. 12:7, 11,12; Upp. 11:2, 3; 12:6,
14), alla dessa profetiska perioder som tidigare tolkades
som år, tolkas därför numera endast som dagar. De två
texter i bibeln som tidigare anfördes tillbevis för
årsdagsprincipen (4 Mos. 14:34 och Hes. 4:6) anses inte
längre ge uttryck åt en universell tolkningsprincip, även
om de citeras till stöd för beräkningen av de 2 520 åren.
Men att tillämpa årsdagsprincipen enbart på de "sju
tiderna" i Daniels 4:e kapitel men inte på de övriga
profetiska tidsperioderna är inkonsekvent och
godtyckligt. Man tolkar t.ex. "sju tider" som 2 520 dagar,
därför att "tid, tider och en halv tid" (3 1/2 tider)
likställs med 1 260 dagar i Upp. 12:6, 14. Men medan
de 2 520 dagarna sedan översätts till 2 520 år,
uppfattar man de 1 260 dagarna som bokstavliga dagar,
trots att de utgör hälften av de "sju tiderna". Eftersom
tolkningen av de "sju tiderna" som 2 520 årsdagar
bygger på de tre och en halv tiderna (1 260 dagarna),
borde då inte båda perioderna tolkas enligt samma
metod?19 Hur kan man vara så säker på att de 2 520
dagarna betyder år, när hälften av perioden, de 1 260
dagarna, uppfattas endast som dagar? Det är uppenbart
att det inte finns någon verklig grund för slutsatsen att
de "sju tiderna" betyder 2 520 år.
I den nyss gjorda undersökningen har vi funnit att
det inte finns några som helst bevis för att
"hedningarnas tider" i Luk. 21:24 är en anspelning på
de "sju tiderna" i Dan. 4. Inte heller fann vi något som
helst stöd för slutsatsen att Nebukadnessars "sju tider"
av vansinne förebildade en annan period, en period på
19) Pastor Russell drog den slutsatsen att båda perioderna var år.
"Ty om tre och en halv tider äro 1 260 dagar (år), så måste sju tider
vara en precis dubbelt så lång period, nämligen 2 520 år." Tiden är
nära. s. 92.

171
2 520 år av hedniskt herravälde. Dessa tolkningar är
alldeles klart ingenting annat än gissningar, som inte
har det minsta stöd i bibeln själv. Det borde därför
framstå som en helig plikt för varje ärlig kristen att
förkasta ogrundade spekulationer av detta slag.

172
 Kapitel 5
HAR 1914 NÅGON PROFETISK
BETYDELSE?
Felslagna förväntningar - är det "fel sak i rätt tid"?
Som det påpekades i kapitel 1 slog pastor Russells
förutsägelser om vad som skulle hända 1914 fel. När
första världskriget upphörde 1918, styrdes jorden
fortfarande av hedniska nationer i stället för av Guds
rike, som man hade förväntat, och Jerusalem i Palestina
förtrampades fortfarande av hedningar. Det var tydligt
att tidpunkten för dessa förväntade händelser inte kunde
vara riktig. Men att dra en så enkel slutsats var inte lätt
för de förbryllade och besvikna bibelforskarna.
Dessutom hade ju ändå något inträffat: Världskriget! På
något sätt måste väl därför ändå tidpunkten vara rätt,
även om förväntningarna hade slagit fel? Man drog
därför slutsatsen att man hade förväntat "fel sak i rätt
tid".1
Gradvis utvecklade man därför ett nytt apokalyptiskt
mönster. Första världskriget och de kriser som följde i
dess spår kom så småningom att betraktas som
inledningen till krossandet av de jordiska nationerna.
Som president Rutherford förklarade saken år 1922:
"Gud beviljade de hedniska väldena en 'arrendetid' på 2
520 år, vilken skulle utlöpa omkring augusti 1914.
Sedan kom Godsägaren, den rättmätige härskaren

1) A. H. MacMillan, En vandring i tro, s. 48 ff.

173
(Hesekiel 21:27), och började vidta vräkningsåtgärder.
Det bör inte förväntas att han plötsligt skulle sopa undan
allting, ty Herren gör inte saker och ting på det sättet;
men han skulle behärska de stridande parterna och låta
dessa själva förinta den nuvarande ordningen; och
medan detta pågick skulle han låta sina trogna
efterföljare avge ett omfattande vittnesbörd för världen,
. . ."2 Upprättandet av Guds rike hade tidigare
uppfattats som en process som började år 1878 och
skulle kulminera år 1914 med krossandet av de
hedniska nationerna.3 Men år 1922 flyttades
startpunkten för denna process framåt från 1878 till
1914, och krossandet av de hedniska nationerna
förväntades äga rum i en nära framtid. Denna nya
tolkning presenterades av president Rutherford vid
konventet i Cedar Point den 5-13 september 1922 i talet
"The Kingdom of Heaven is at Hand" ("Himmelriket är
nära") . Tre år senare framfördes en ny tolkning av Upp.
12, som var anpassad till denna nya uppfattning om
rikets upprättande och som gick ut på att riket hade
blivit "fött i himlen" år1914.4 Jesus Kristus, den
utlovade konungen i Davids släktlinje, hade börjat sin
regering 1914: "I och med slutet av det (judiska) året
1914 tog han, som har rätten därtill, till sig sin stora
makt och började regera; nationerna vredgades, och
Guds vredesdag började. Hesekiel 21:27; Upp. 11:17,
18."5
Men hur förhöll det sig då med hedningarnas
2) The Watch Tower, l maj 1922, s. 139. Kursiv. här.
3) Jämför artikeln "The setting up of Christ's Kingdom" i The Watch
Tower för 1 juni 1922, där årtalet 1878 fortfarande figurerar.
4) The Watch Tower, för 1 mars 1925, i artikeln "Birth of the Nation".
5) The Bible on Our Lord's Return, 1922 års upplaga, s. 93.

174
förtrampande av Jerusalem? På hösten 1914 hade
judeförföljelserna praktiskt taget avstannat överallt i
världen, och som det visades i kapitel 1 såg pastor
Russell i detta en bekräftelse av sin uppfattning att
hedningarnas tider hade utlöpt, även om staden
Jerusalem vid den tiden fortfarande var ockuperad av en
hednisk nation, det turkiska väldet. Men i december
1917, mer än ett år efter Russells död, inträffade en
intressant sak: den 9 december det året intog den
brittiske generalen Allenby Jerusalem och gjorde
därmed slut på den nästan sju hundra år långa turkiska
ockupationen. Denna händelse uppfattades som ett
mycket viktigt tidstecken.6 Jerusalems befrielse från
turkarna år 1917, liksom också den så kallade Balfour-
deklarationen den 2 november 1917, enligt vilken den
brittiska regeringen förband sig att understödja
upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina,
ökade drastiskt den judiska immigrationen till Palestina.
Från oktober 1922 till våren 1929 fördubblades på
6) Kristna uttolkare från en rad olika samfund betraktade denna
händelse som ett tidstecken. Vi påminner oss att J. A. Brown redan
år 1823 i boken The Even-Tide förlade slutet av de "sju tiderna" till
1917, "då Israels rikes fulla härlighet. . . skall fullkomnas". (Vol. I, s.
xliiif.) Även dr. Grattan Guiness pekade fram mot 1917 som en
mycket viktig tidpunkt: "Det kan inte råda någon tvekan om att de
som får uppleva året 1917 kommer at ha nått ett av de viktigaste,
kanske det viktigaste av dessa kritiska slutår." (Light for the Last
Days, London 1886. s. 342-46) I medvetande om dessa förutsägelser
utfärdade åtta engelska prästmän, bland dem dr. G. Campbell
Morgan och dr. F. B. Meyer, ett manifest, som publicerades vitt och
brett och i vilket man förklarade:"

(1) Att den nuvarande krisen pekar fram mot slutet av

hedningarnas tider. . . (5) Att alla mänskliga planer på
återuppbyggnad måste underordnas vår Herres andra
ankomst, därför att alla nationer då måste underställas hans
styre. . ." (Current Opinion, febr. 1918)

Fastän detta manifest ofta har citerats i Vakttornets publikationer till

stöd för årtalet 1914, publicerades det i verkligheten som en följd av
Allenbys befrielse av Jerusalem 1917 och till stöd för detta årtal.

175
så sätt den judiska befolkningen i Palestina från 83 794
till omkring 165 000. Boken Liv, som publicerades av
Sällskapet Vakttornet år 1929 (på engelska), är en enda
lång argumentering till stöd för idén att den judiska
immigrationen till Palestina sedan 1914 uppfyllde Jesu
profetia i Luk. 21:24 om att Jerusalem skulle upphöra
att förtrampas av hedningarna först när hedningarnas
tider hade gått till ända.
Men kort efter det att denna bok utgivits övergavs
hela idén om att församlandet av de köttsliga judarna
till Palestina var en uppfyllelse av profetiorna. Från och
med 1931 började man tillämpa dessa
återställelseprofetior på det andliga Israel, d v s på sig
själva. Den logiska konsekvensen av denna förändring
blev förstås att slutet på hedningarnas förtrampande av
Jerusalem inte längre kunde tillämpas på den
bokstavliga staden Jerusalem i Palestina:"

Den nutida staden Jerusalem där borta i Palestina

är inte den store Konungen Gud Jehovas stad,
även om kristenheten kallar vissa platser där för
'heliga'. Denna stad är dömd till förintelse vid
denna världens ände. Men det sanna Jerusalem
kommer att leva evigt såsom huvudstad i Jehovas
universella organisation. . .
Jesus Kristus är 'konungarnas Konung och
herrarnas Herre' över detta sanna Jerusalem. Vid
slutet av hedningarnas tider år 1914 blev han
insatt på tronen såsom fungerande styresman i
'den store Konungens [d v s Jehovas] stad'. Efter
ett avbrott på 2 520 år, varunder hedniska makter
varit rådande, uppsteg sålunda det teokratiska
herradömet över jorden på nytt i det nya Jerusalem
för att aldrig mera bli förtrampat av hedningarna."7
7) Vakttornet för 1 april 1950, s. 106, 107. Jfr också 'Babylon the
Great has Fallen!' God's Kingdom Rules! (utgiven av Sällskapet
Vakttornet 1963), s. 452, 453; Aid, s. 95:1; 'Nationerna skall
förnimma att jag är Jehova' - hur då?, s. 231-234.

176
Vad var då, närmare bestämt, detta "Nya Jerusalem"? I
boken Må din vilja ske på jorden (1962; eng. 1958)
förklaras det på s. 93 och 94:
"Det Jerusalem, som långt tillbaka i tiden, år 607 f. Kr.,
blev omstörtat, representerade Guds rike, ty i denna
stad fanns Jehovas förebildliga tron, på vilken Jehovas
smordes att såsom Guds konung. På samma sätt
representerar det Jerusalem, som förtrampas av
världsliga nationer, Guds rike. . . . Slutet på Jerusalems
förtrampande i samband med den fullständiga
uppfyllelsen av orden om 'nationernas fastställda tider'
skulle innebära att det symboliska Jerusalem
återupprättades, nämligen Guds rike."

Slutet på hedningarnas förtrampande av Jerusalem

tolkades alltså på ett helt nytt sätt. Enligt den nya
tolkningen innebar det att Jesus Kristus installerades
på Jehovas tron i det himmelska Jerusalem år 1914.
Men denna förändring från det jordiska till det
himmelska Jerusalem skapade en rad nya problem, som
aldrig har kunnat lösas på ett fullt tillfredsställande
sätt.

När insattes Jesus Kristus på tronen?

I Sällskapet Vakttornets publikationer betonas det
ständigt att Jesus Kristus blev "insatt på tronen" år
1914, och att hans rike "upprättades" i himlen vid slutet
av hedningarnas tider det året. Men det finns en lång
rad bibeltexter som klart och tydligt visar att Jesus
Kristus insattes på Jehovas tron i himlen redan vid sin
uppståndelse år 33 e. Kr.8 I sin uppenbarelse till
aposteln Johannes sade Jesus till exempel:
"Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med
mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och
satt mig med min Fader på hans tron." - Upp. 3:21

8) År 33 e. Kr. är den sannolika tidpunkten för Jesu död och

uppståndelse, även om det också finns andra, fullt möjliga alternativ,
till exempel år 30.

177
Andra bibeltexter förklarar på samma sätt att Jesus
efter sin uppståndelse "satte sig på Guds högra sida"
(Mark.16:19), "på Majestätets högra sida i höjden", "på
högra sidan om Majestätets tron i himmelen" . (Hebr.
1:3; 8:1) På detta sätt beskrivs Jesu upphöjelse till
regerande konung vid sin uppståndelse. Man kan också
anföra Rom.1:4, som enligt 1981 års svenska
översättning lyder:

" . . . evangeliet om hans son, som till sin

mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom
sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt
och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus
Kristus, vår herre."

I en fotnot till denna översättning påpekas det att

"Uttrycket anknyter till de gammaltestamentliga
skildringarna av kungens tronbestigning (Ps. 2; 110).
Jesu uppståndelse betraktas som en liknande
upphöjelse (jfr Ef. 1:20 f)."
Även Sällskapet Vakttornet har, på grund av dessa
och andra texter, tvingats medge att Jesus har härskat i
sitt rike ända från sin uppståndelse. Hur kunde han då
installeras på tronen först år 1914? Man tar sin tillflykt
till förklaringen att Jesu styre under denna period (33-
1914 e. Kr.) var begränsat till den kristna församlingen. I
Aid-boken (s.1004:4) förklaras saken till exempel på
följande sätt:

"Efter Jesu himmelsfärd, fyrtio dagar efter hans

uppståndelse, började lärjungarna förstå hans
rikes himmelska natur. Tio dagar senare, på
pingstdagen år 33 v t, fick de bevis för att han
hade 'upphöjts till Guds högra sida', eftersom han
utgjöt helig ande över dem, . . . Eftersom Jesus nu
satt på sin Faders högra sida och var huvud över
sin församling, är det tydligt att hans kungliga styre
var i kraft för deras räkning från pingsten år 33 v t
och framåt. (Ef. 5:23; Hebr. 1:3; Fil. 2:9-11)."
(kursiv. här)

178
Bortsett från detta styre över sin församling hade Jesus
inget bemyndigande att härska över världen i övrigt.
Han måste först vänta till dess "hans fiender skola bliva
lagda honom till en fotapall" (Hebr. 10:13; Ps. 110:1).
Makten över världen i övrigt fick Jesus först 1914, då
det hävdas att Upp. 11:15 gick i uppfyllelse: "Väldet över
världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han
skall vara konung i evigheternas evigheter." På vilket
sätt blev då väldet över världen vår Herres och hans
Smordes år 1914? Från mänsklig synpunkt har ju ingen
förändring i det avseendet ägt rum: de hedniska
nationerna har fortsatt att styra världen under de snart
sjuttio år som gått efter 1914 i lika hög grad som de
gjorde det före denna tidpunkt! Är det inte först när
Kristus krossar jordens nationer som han får "väldet
över världen"? Man förklarar då att Jesus visserligen
fick väldet över världen 1914, men tidpunkten för att
utöva detta välde mot nationerna var ännu inte inne.
Han fick myndigheten, rätten att härska över världen,
men han måste fortfarande vänta tills tiden kom då han
skulle ingripa mot dessa nationer.
Problemet med denna förklaring är att bibeln tydligt
visar att Jesus har innehaft denna myndighet över
världen ända sedan år 33 e. Kr. När Jesus efter sin
uppståndelse uppenbarade sig för sina lärjungar,
förklarade han för dem:

"Mig är given all makt i himmelen och på jorden." -

Matt. 28:18.

Om han ägde all makt, både i himlen och på jorden,

redan vid sin uppståndelse, vilken ytterligare makt
skulle han kunna tänkas ha fått år 1914? Den som
redan har all makt eller myndighet kan naturligtvis inte
får mer av den varan. Även aposteln Paulus betonar
gång på gång den maktställning Jesus fick efter sin
uppståndelse. I Ef. 1:20,21 förklarar han att Gud

179
 ". . . uppväckte honom från de döda och satte honom på
sin högra sida i den himmelska världen, över alla
andevärldens furstar och väldigheter och makter och
herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i
denna tidsålder, utan ock i den tillkommande. 'Allt lade
han under hans fötter'."

Att dessa "furstar och väldigheter och makter och

herrar", som Jesus fick myndighet över år 33 e. Kr.,
också inbegrep de jordiska härskarna visar aposteln
Johannes, när han i sin skrivelse till de sju
församlingarna i Mindre Asien hälsar

". . .från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den

förstfödde bland de döda, den som är härskaren
över konungarna på jorden." - Upp. 1:5.

Det är naturligtvis en sak att ha fått gudagiven

myndighet över allting i himmel och på jord, en annan
sak att utöva denna myndighet genom att frånta de
övriga makthavarna deras makt. I Psalm 110:1, 2
beskrivs profetiskt hur Jesus Kristus skulle insättas i
sin maktställning medan hans fiender ännu regerade,
och att han skulle regera till dess alla dessa fiender
hade fråntagits sin makt:

"HERREN (Jehova) sade till min herre: 'Sätt dig på

min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.' Din makts spira skall HERREN
(Jehova) utsträcka från Sion; du skall härska mitt
ibland dina fiender." (1917års sv. övers. - NW
återger sista meningen på följande sätt: "drag
kuvande fram mitt ibland dina fiender", vilket
tydligare visar att Kristi regering inte bara skulle
vara en passiv väntan.)

Enligt Sällskapet Vakttornet uppfylldes denna profetiska

psalm år 1914.9 Enligt aposteln Paulus började den
uppfyllas från Jesu uppståndelse och himmelsfärd. I
9) Se t.ex. boken Goda nyheter som kan göra dig lycklig, utgiven på
eng. 1976, på sv. 1977, s. 146.

180
Hebr. 10:12, 13 säger han att sedan Jesus har
framburit ett enda offer för synderna, sitter han för
beständigt på Guds högra sida och väntar nu allenast
på att 'hans fiender skula bliva lagda honom till en
fotapall'." Att detta inte skulle vara någon passiv väntan,
utan ett aktivt kuvande av dessa fiender i enlighet med
Ps. 110:2, utvecklar Paulus närmare i 1 Kor.15:25-27:

"Ty han måste regera, 'till dess han har lagt alla
sina fiender under sina fötter' . Sist bland hans
fiender bliver ock döden berövad all sin makt; ty
'allt har han lagt under hans fötter'."

Om Jesu regering bara skulle vara en passiv väntan på

att hans fiender skulle bli lagda honom till en fotapall,
då måste man dra slutsatsen att hela Jesu regeringstid
inget annat är än en enda lång väntan, eftersom hans
siste fiende, döden, inte kommer att ha berövats all sin
makt förrän efter de "tusen åren". Det är först då som
"döden och dödsriket" skall kastas i "den brinnande
sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden."
(Upp. 20:5, 13,14) När denna sista fiende har utplånats,
skall "Sonen själv giva sig under den som har lagt allt
under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla." (1 Kor.
15:28) Konsekvensen av Sällskapets tolkning blir alltså
att Jesu regeringstid, från hans uppståndelse till slutet
av "de tusen åren", är en lång, passiv väntan på att hans
fiender skall läggas till en pall för hans fötter.
Naturligtvis förnekar man denna konsekvens och hävdar
att det är Jesus själv som aktivt berövar sina fiender
deras makt. Men om det medges att Jesu "väntan" inte
innebär en passiv väntan, utan är ett aktivt regerande
över dessa fiender, då tvingas man också medge att
detta aktiva regerande i syfte att beröva fienderna deras
makt inte började först 1914 utan måste ha börjat redan
år 33 e. Kr., precis som Paulus säger. (1 Kor.15:24, 25)

181
 Men Sällskapet förlägger Jesu första aktiva
ingripande mot sina fiender till 1914 och förklarar att
det var då som Satan kastades ut ur himlen ned till
jorden, i uppfyllelse av Upp. 12:7-11. Som en följd av
Satans utkastande skulle det komma "ve" över jorden
och havet (vers 12), och detta "ve", säger man, var första
världskriget och de övriga svårigheterna, som följde i
dess spår. Men hur kan man veta att just detta krig och
de svårigheter som följde i dess spår är det "ve" som
Upp. 12:12 talar om? Det är sant att krig, hungersnöd,
farsoter och jordbävningar kan betecknas som "ve" för
mänskligheten. Men det finns inget bevis för att just
första världskriget och dess följder är det "ve" som här
åsyftas.
Satan är Kristi främste fiende. Han är den som har
"döden i sitt våld" eller är "dödens herre" (Hebr.
2:14,1981 års övers.). Jesus väntade inte till 1914 innan
han gick till angrepp mot denna fiende. I själva verket
var Jesu egen död och uppståndelse den största seger
över Satan som någonsin har vunnits. Därför förklarar
också Paulus i Hebr. 2:14 att Jesus "genom sin död
skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt
våld, det är djävulen." Jesus insåg redan före sin död att
hans död skulle innebära en sådan avgörande seger över
Satan och förklarade därför:

"Nu går en dom över denna världen, nu skall denna

världen furste utkastas." - Joh. 12:31.

Detta var detsamma som att säga att denna världens

furste, Satan, skulle berövas sin makt. Detta är just
innebörden i bilden med att någon "kastas ned från
himlen till jorden". Vi påminner oss att Jesaja, när han
profeterade om Babels konungs fall, använde ett
liknande bildspråk. (Jes. 14:12) På liknande sätt
uttryckte sig Jesus när lärjungarna, fyllda av glädje,
återvände från sin evangeliseringstur och berättade

182
om den myndighet de kunde utöva över de onda
andarna. Jesus svarade: "Jag såg Satan falla ned från
himmelen såsom en ljungeld." (Luk. 10:18) Samma
bildspråk använde han också då han talade om domen
över Kapernaum. (Matt. 11:23) När därför
Uppenbarelseboken, som genomgående beskriver
händelser med hjälp av bilder och symboler, på liknande
sätt talar om Satans utkastande från himlen, skall detta
språk inte uppfattas alltför bokstavligt, i synnerhet som
det förklaras i samma andetag att de kristna martyrerna
"övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft
av sitt vittnesbörds ord". (Upp. 12:11) På detta sätt, och
därför att "de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
undan döden", blir dessa kristna martyrer delaktiga i
Kristi seger över Satan, en seger som här beskrivs med
välkända symboler. ett nedstörtande från himlen. I sitt
raseri över detta nederlag drar Satan "ve" över
mänskligheten, vilket kan syfta på alla de svårigheter
han har bringat över världen sedan Kristi tid, om det
inte syftar på det sista stora "veet" över världen, den
stora vedermödan som enligt bibeln skall nå sin kulmen
före Kristi återkomst. Sällskapet Vakttornets försök att
identifiera detta "ve" med första världskriget och dess
följdverkningar bottnar i den kronologiska beräkningen
att hedningarnas tider utlöpte 1914. På samma
beräkning grundar sig också den tolkningen att
gossebarnets födelse och uppryckande till Guds tron i
vers 5 syftar på Guds rikes upprättande i himlen 1914.
Bortser man från denna kronologiska beräkning är det
inte svårt att se att vers 5 handlar om Kristus, den
förste av "kvinnans säd". och hans insättande på Guds
högra sida efter hans uppståndelse år 33 e. Kr.
Den slutsats vi kan dra av bibelns eget vittnesbörd är
alltså att Kristus insattes på Guds tron i himlen efter sin
uppståndelse och himmelsfärd år 33 e. Kr. Sedan dess

183
har riket varit i funktion och Kristus har, iklädd all
makt i himmel och på jord, regerat över sin församling
och även "mitt ibland sina fiender". Den fråga vi bör
ställa oss är därför följande: Om Jesus Kristus, som
Sällskapet medger, ända sedan år 33 har suttit på
Jehovas tron i det himmelska Jerusalem och regerat
över det andliga Israel, d v s sin kristna församling, på
samma sätt som de judiska kungarna i Davids ätt fram
till Sidkia satt på Jehovas tron i det jordiska Jerusalem
och regerade över det köttsliga Israel - hur kan det då
hävdas att "Jerusalem", uppfattat som en symbol för
Guds rike, har förtrampats av hedningarna ända fram till
1914? Ingen av dessa hedniska nationer har naturligtvis
kunnat stiga upp till himlen (Joh. 3:13) för att försöka
förhindra Kristi styre sedan år 33 e. Kr. Det hjälper inte
heller att försöka förklara förtrampandet som den
förföljelse, som har drabbat de kristna representanterna
för det himmelska Jerusalem här på jorden sedan dess,
ty detta förtrampande upphörde inte 1914! De kristna,
inte minst Jehovas Vittnen, har utstått mycken
förföljelse sedan 1914, särskilt under de båda
världskrigen. Frågan om på vilket sätt Jerusalem
upphörde att förtrampas år 1914 kvarstår därför
obesvarad, till och med i ljuset av Sällskapets egna
tolkningar!
Men Kristus förutsade att tecknen på hans osynliga
"närvaro" skulle vara krig, hungersnöd, farsoter,
jordbävningar, laglöshet, och så vidare! Förutsade han
det? Har vi sett dessa tecken på jorden sedan 1914?
Detta för oss över till Matteus, kapitel 24.

Tecknet på Kristi "parousía"

"När Jesu lärjungar enligt Matt. 24:3 frågade: "Vad skall
bli tecknet på din 'parousía'?", använde de ett ord som
vanligen översätts med "ankomst" eller "tillkommelse

184
"Tecknet" uppfattas därför vanligtvis som något som
skulle föregå och förebåda Jesu ankomst. Det var på det
sättet även N. H. Barbour och hans följeslagare
uppfattade saken - till dess att året 1874 hade passerat
utan att Kristus hade visat sig på skyarna. Som vi såg i
kapitel 1 var det i det läget som en av läsarna av
Barbours tidskrift Midnight Cry upptäckte att Benjamin
Wilson i sin översättning av Nya Testamentet, The
Emphatic Diaglott, översatte det grekiska ordet parousía
med "närvaro", inte med "ankomst". Om denna
översättning återger ordet rätt, så frågade inte
lärjungarna efter det tecken som skulle föregå och
förebåda Jesu ankomst, utan de frågade efter det tecken
som skulle följa på och känneteckna hans (osynliga)
närvaro! Denna idé godtogs av Barbour och senare, år
1876, också av Russell. Tecknet kunde alltså urskiljas i
världshändelserna sedan år 1874, och senare, från
början av 1930-talet, i världshändelserna sedan 1914.
Men betyder verkligen parousía "närvaro"?
Det är sant att ordböcker samstämmigt förklarar att
ordet parousía bokstavligen betyder "närvaro". Men de
framhåller också lika samstämmigt att ordet har den
tekniska betydelsen "ankomst" eller "besök". I den
tekniska betydelsen används ordet om "en härskares
besök".10 Alla ledande språkforskare är överens om att
när ordet används i bibeln om Kristi återkomst, används
det just i den tekniska betydelsen.
10) Se t.ex. artikeln om parousía i den välkända ordboken
Theological Dictionary of the New Testament, vol. V, 1967, s. 858 ff.,
redigerad av Gerhard Friedrich. Den engelska utgåvan publiceras av
Wm. B. Eerdmans Publ. Co. i Grand Rapids, USA. I den 14 sidor
långa artikeln ägnas det mesta utrymmet (mer än 13 sidor) åt
diskussionen av ordets tekniska betydelse, och det läggs fram
mycket starka bevis för att ordet, när det i bibeln används om Kristi
återkomst, används i dess tekniska betydelse.

185
Är Jesu återkomst "en härskares besök"? Ja, bibeln
vittnar alldeles klart om att Jesus skulle återkomma
som den mäktige konung han blev vid sin uppståndelse,
med "stor makt och härlighet" (Matt. 24:30; 25:31). Jesu
lärjungar kan inte gärna ha frågat efter tecknet på Jesu
"närvaro", därför att själva idén om att Jesus skulle
återkomma osynligen och vara osynligen närvarande var
fullständigt främmande för dem. Även Sällskapet
Vakttornet medger detta: "Då de frågade Jesus: 'Vad
skall vara tecknet på din närvaro?', visste de inte att
hans framtida närvaro skulle vara osynlig."11 Om de
alltså räknade med att han skulle komma tillbaka
synligen, då måste de ha frågat efter tecknet som skulle
visa att han var i antågande, inte efter tecknet på att
han hade kommit. Hans synliga närvaro skulle då vara
bevis nog.
Denna slutsats bekräftas också av det sätt, på vilket
Jesus besvarade deras fråga. Efter att ha beskrivit en
rad olika händelser, krig, hungersnöd, farsoter,
jordbävningar, förföljelse, den stora vedermödan och sin
egen ankomst på skyarna, sade han:

"Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När

dess kvistar begynna att få saven och löven spricka
ut, då veten I, att sommaren är nära." - Matt.
24:32.

Lägg märke till att han inte sade: Då ni ser dessa olika
vårtecken, då vet ni att "sommaren är osynligen
närvarande" . Nej, sommaren hade inte kommit, men
den var nära. Sedan fortsatte han och drog parallellen:
11) Vakttornet för 1 juni 1974, s. 245, § 6. Jämför också Vakttornet
för 1 maj 1965, s. 215: ". . . de tänkte sig inte alls att han skulle
härska som en härlig ande från himmelen, och därför förstod de inte
att hans andra närvaro skulle vara osynlig." Kursiv. här.

186
 "Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta,
att han är nära och står för dörren." - Matt. 24:33.

Tecknet skulle alltså visa att Jesus var nära, att han var
i antågande, inte att han hade kommit, precis som
saven och lövsprickningen visar att sommaren är nära, i
antågande, men inte närvarande! Detta är den tydliga
innebörden i Jesu liknelse.
Vad skulle enligt Jesus vara tecknet på hans
ankomst? När han sade: "När ni ser allt detta, då kan ni
veta att han är nära" - tänkte han då på allt han hade
berättat om i de tidigare verserna, från 4:e versen till
den 31:a: krig, hungersnöd, farsoter, jordbävningar,
förföljelser, den stora vedermödan och hans egen
ankomst på skyarna? Detta kan kanske vara det
omedelbara intrycket läsaren får av Jesu ord, men en
närmare undersökning av hans profetia tycks peka på
en alldeles speciell sak, som han nämner i sitt svar. Han
inleder i själva verket sitt svar med varningar:
"Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma
under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola
förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och
rykten om krig; sen då till att I icke förloren besinningen,
ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke
änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike
mot rike, och det skall bliva hungersnöd och
jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt
detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna' ." -
Matt. 24:4-8.

Sade Jesus att dessa händelser, krig, hungersnöd,

farsoter och jordbävningar, skulle utgöra tecknet på
hans ankomst? Det finns ingenting i Jesu ord som
antyder att han menade det. Tvärtom varnar han sina
lärjungar för att tro att sådana händelser som krig,
hungersnöd, farsoter, o s v, som måste komma, skulle
utgöra några bevis för att slutet var nära. Varningen var
befogad, därför att de judiska rabbinerna brukade räkna
upp händelser av detta slag som tecken, vilka skulle

187
förebåda Messias' ankomst. Jesus fortsätter sedan och
talar om svårigheter som skulle komma, förföljelser,
växande laglöshet, o s v. Som Sällskapet Vakttornet
också framhåller i boken Guds tusenåriga rike har
kommit nära (eng. 1973, sv. 1974), s. 296-297,
markerades de årtionden som följde fram till Jerusalems
förstöring år 70 e. Kr. av händelser av detta slag.
Samma slag av svårigheter har ända sedan dess fortsatt
att förmörka människans historia, men Jesus betecknar
dem ingenstans som "tecknet" på hans parousía. I själva
verket tar han inte upp frågan om sin återkomst förrän
han har talat om den stora vedermöda, som skulle
komma över Jerusalem och judarna. (Matt. 24:21, 22)
Han börjar då med en ny serie varningar. Det skulle
komma människor, som falskeligen skulle säga sig vara
Messias. Andra skulle säga att han hade kommit, men
höll sig dold, osynlig, någonstans, i något hus, ute i
öknen eller någon annanstans. (verserna 23-26) Men
Jesus understryker att hans återkomst inte på något
sätt skulle bli omärklig, tvärtom:

"Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster,

synes ända till väster, så skall Människosonens
tillkommelse vara" . - Vers 27.

Vem skulle kunna undgå att se en ljungeld eller blixt,

som upplyser hela himlen? Ingen skulle kunna undgå
att se den. Så skulle Jesu ankomst, hans parousía, bli:
den skulle märkas av alla, både vän och fiende. I de
följande verserna, 29-31, utvecklar sedan Jesus
närmare vad han menar och talar om vad som skulle bli
tecknet på hans ankomst:

"Strax efter den tidens lidanden skall solen

förmörkas och månen inte ge något ljus.
Stjärnorna skall falla från skyn och himlens
makter skakas. Då skall Människosonens tecken
synas på himlen, och då skall alla jordens stammar
höja klagorop, och man skall få se Människosonen

188
 komma på himlens moln med makt och stor
härlighet." (Matt. 24:29, 30; 1981 års övers.)

Lärjungarna hade frågat efter "tecknet (grek. tó semeion)

till din tillkommelse (parousía)", och här, i vers 30,
börjar Jesus för första gången i sitt svar att tala om
"Människosonens tecken (grek. to semeion)", som skulle
visa sig "på himlen" i samband med hans återkomst.
Vad kan detta "tecken. . . på himlen" vara?
Eftersom tecknet skulle visa sig "på himlen", är det då
tänkbart att det kan ha samband med de himlafenomen
som omtalas i versen innan, solens och månens
förmörkande och stjärnornas fallande från himlen? I
parallelltexten i Luk. 21:25-27 tycks tecknet rentav
identifieras med dessa himlafenomen:

"Tecken (semeia, pluralformen av semeion) skall

visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på
jorden skall hedningarna gripas av ångest och
rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor
skall förgås av skräck, i väntan på vad som skall
komma över världen, ty himlens makter skall
skakas. Då skall man få se Människosonen komma
på ett moln med makt och stor härlighet." (1981
års övers.)

I stället för att tala om solens och månens förmörkande

och stjärnornas fallande från himlen, säger alltså Lukas
helt kort att det skall bli "tecken" i dessa himlakroppar.
Med dessa "tecken" bör man därför säkert förstå
detsamma som både Markus och Matteus i
parallelltexterna beskriver som ett förmörkande av sol
och måne och stjärnornas fallande från himlen. Dessa
beskrivningar bör inte uppfattas alltför bokstavligt.
Jesus rör sig här med ett från Gamla Testamentet
välkänt bildspråk, som används för att beskriva hur
Herrens dag bryter in över ett folk eller rike med dom
och undergång. Jesaja beskrev till exempel Guds dom
över det forntida Babylon i liknande termer. "Ty

189
himmelens stjärnor och stjärnbilder sända ej mer ut sitt
ljus, solen går mörk upp, och månens ljus skiner icke."
(Jes. 13:1,10) På samma sätt beskrev Hesekiel Guds
dom över det forntida Egypten: "Och när jag utsläcker
dig, skall jag övertäcka himmelen och förmörka dess
stjärnor; jag skall övertäcka solen med moln, och
månens ljus skall icke lysa mer. Alla ljus på himmelen
skall jag förmörka för din skull och låta mörker komma
över ditt land, säger Herren, HERREN." (Hes. 32:7, 8)
Jämför också beskrivningarna av Juda lands
ödeläggelse i Jer. 4:23, 28; Joel 2:1, 2, 10, 30, 31. (Se
även Aid, sid 773:5-7)
När "Herrens dag" bryter in med dom och undergång
för denna värld, kommer det inte att behövas några
kronologiska beräkningar för att förstå vad tiden har
lidit, inte heller skall man behöva vända sig till några
"specialister" på uttolkningen av tidstecknen. Nej, var
och en skall klart och tydligt kunna se "Människosonens
tecken", som skall vara lika påtagligt som blixten när
den upplyser himlen. "och alla släkter på jorden skola
då jämra sig". (Matt. 24:30) Också de utvalda, Kristi
sanna efterföljare? Nej, för dem innebär inbrytandet av
Herrens dag hopp om befrielse: ". . . när I sen allt detta,
då kunnen I ock veta, att han är nära och står för
dörren." (Matt. 24:33) Att uttrycket "allt detta" i denna
vers inte syftar tillbaka på allt, som Jesus har sagt från
vers 4 och framåt, utan på allt det som har samband
med Herrens dags inbrytande i vers 29ff., framgår ännu
tydligare genom en jämförelse med parallelltexterna i
Luk. 21. Efter att ha talat om "tecken" i sol, måne och
stjärnor och Människosonens ankomst på skyarna med
stor makt och härlighet, fortsätter Lukas omedelbart:

"Men när detta begynner ske, då mån I resa upp

eder och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder
förlossning". (Luk. 21:28.)

190
Av sammanhanget står det klart att Lukas med ordet
"detta" syftar tillbaka på det nyss nämnda: tecknen i
himlakropparna och människornas skräck inför det som
håller på att ske. Precis som Matteus fortsätter sedan
Lukas med Jesu illustration om vårtecknen, som visar
att sommaren är nära, och förklaringen: "Likaså, när I
sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är
nära." (Lukas 21:29, 30) Ordet "detta" här, i vers 30, är
förstås en parallell till "allt detta" i Matt. 24:33, men hos
Lukas är det också en upprepning av ordet "detta" i vers
28, vilket, som vi såg, hänsyftade på de nämnda
tecknen i himlen.
Vi finner alltså att "tecknet" på Människosonens
parousía inte skulle visa sig efter hans ankomst och
känneteckna hans "osynliga närvaro". Tecknet skall i
stället visa att "han är nära och står för dörren". Vi bör
heller inte låta oss vilseledas till att tro att
Människosonens tecken utgörs av krig, hungersnöd,
farsoter, jordbävningar och liknande ting, som har
präglat den mänskliga historien i årtusenden.
Svårigheter av detta slag har visserligen tilltagit i vårt
århundrade i oroväckande grad och världshändelserna
sedan 1914 har varit skrämmande nog. Men "alla
jordens stammar" har ändå inte igenkänt dem som
"Människosonens tecken", som fått dem att börja "brista
ut i klagan för hans skull". (Upp. 1:7 och Matt. 24:30,
1981 års övers.) Exakt på vilket sätt det kommer att
klargöras att Kristus är i antågande framgår inte av
Jesu ord, men när det sker skall alla förstå vad
"tecknet" betyder.
Att Kristi ankomst inte skulle kunna beräknas i
förväg, eller urskiljas bara av en viss kategori människor
som kan tolka tidshändelserna rätt, framgår vidare av
att Jesus sedan i fortsättningen av sin profetia beskriver
sin ankomst som en händelse, som kommer fullständigt
överraskande, mitt i de aningslösa människornas
dagliga bestyr. Han betonar att tidpunkten är
fullständigt okänd, till och med för honom själv.

191
(Matt. 24:36; Mark. 13:32) Den skall komma "såsom en
snara . . . över hela jordens alla inbyggare." (Luk. 21:35)
Även för lärjungarna skall Människosonen komma "i en
stund som ni inte tänker er" . (Matt.24:44, NW) Det är
därför nödvändigt för dem att vara vaksamma: "Vaken
fördenskull; ty I veten icke, vilken dag eder Herre
kommer." (Matt. 24:42) Denna uppmaning till
vaksamhet upprepas gång på gång. (Matt. 24:44; 25:13;
Mark. 13:33-37) Vad Jesus vill säga med dessa ständiga
uppmaningar till vaksamhet är tydligen: "Min ankomst
skall ske utan några som helst förvarningar. Ni skall inte
kunna räkna ut tidpunkten med hjälp av några
kronologiska perioder, inte heller skall ni kunna räkna
ut att den närmar sig genom att tolka tidshändelserna.
De händelser våra rabbiner brukar ange som tecken på
min ankomst - krig, hungersnöd, farsoter, o s v - är inga
sådana tecken. Min ankomst skall ske plötsligt, så
plötsligt att den för alla, utom för dem som ständigt
vakar, skall komma lika överraskande som en tjuv." Den
"vaksamhet", som Jesus uppmanar till, kan därför inte
gärna bestå i att söka tröst i kronologiska beräkningar,
som skall utvisa när Kristi parousía börjar och riket
upprättas, inte heller i att ty sig till självutnämnda
profeter, som gör anspråk på att kunna tolka
tidshändelserna. Nej, som Paulus betonar består de
kristnas vaksamhet i att "vara nyktra, iklädda trons och
kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm",
(1 Tess. 5:1-8) Den kristen som är rustad på detta sätt
kan möta Kristi ankomst när den än inträffar och hälsa
denna dag som en befrielsens dag.

Vad betydde året 1914?

I Sällskapet Vakttornets profetiska tolkningar framställs
året 1914 som den stora Vändpunkten i människans

192
historia. Ofta citeras en rad historiker till bevis för
detta.12 Men menar verkligen dessa historiker att
historien har löpt i en viss riktning ända fram till 1914,
men sedan kom vändpunkten? Nej, ingen av dem har
framställt det på det sättet. Låt oss se litet närmare på
vad de egentligen har sagt.
En av de historiker, som uttalat sig om året 1914, är
Barbara Tuchman i The Guns of August (1962). Hon
skriver: "Första världskriget var en av de stora
omvälvningarna i historien."13 Lägg märke till att hon
skriver "en av" de stora omvälvningarna. På liknande
sätt uttalade sig en annan historiker i tidskriften
American Heritage om1914: "Det året utgjorde en av de
där djupgående vändpunkterna som bara inträffar en
eller två gånger på 1 000år."14 Och när vi analyserar
citaten från de olika historikerna, ett efter ett, så finner
vi att ingen av dem är beredd att ge 1914 den betydelse
Sällskapet Vakttornet har gett det året. Ingen betecknar
det som Vändpunkten, utan som en av historiens
vändpunkter.
Historien har haft många vändpunkter. En av de
viktigaste av historiens vändpunkter var franska
revolutionen (1789-1799) . I kapitel 1 citerades det
välkända historiska verket Cambridge Modern History,
där franska revolutionen kallas för "den viktigaste
händelsen i det moderna Europas tillvaro". Detta skrevs
visserligen 1904, före första världskriget. Historiker kan
vara oense om betydelsen av olika "vändpunkter",
inklusive betydelsen av 1914, men en sak är säker ur
biblisk synpunkt: Den stora Vändpunkten i människans
historia, den som definitivt och oåterkalleligt kommer
att ändra historiens förlopp, hör ännu framtiden till.
12) Se t.ex. boken ''Må ditt rike komma'', (eng. 1981, sv. 1982), s.
115.
13) "Må ditt rike komma", s. 115.
14) Ibid., s. 120.

193
Den kommer att inträffa vid Kristi ankomst. Ingen kan
förneka att 1914 var ett betydelsefullt år, att
mänskligheten det året slog in på en ödesdiger kurs,
Men året har ändå inte den betydelse som Sällskapet
Vakttornet vill ge det, ty Kristi ankomst eller parousía
inträffade inte det året. Den händelsen, och därmed
också historiens vändpunkt, är något som en kristen
fortfarande med förväntan måste se fram emot.
Men någon kan kanske undra: Om 1914 inte
markerade slutet på hedningarnas tider och början på
Kristi osynliga närvaro, hur kunde det komma sig att
första världskriget bröt ut vid en tidpunkt, som hade
förutsagts 39 år i förväg? Detta kan synas
anmärkningsvärt. Men man bör först komma ihåg att
ingen av de händelser, som förutsades skulle inträffa det
året, inträffade då. Man bör också komma ihåg att en
ändlös rad av tidpunkter har förutsagts för Kristi andra
ankomst, liksom också för slutet av hedningarnas tider.
I regel glöms alla de tidpunkter bort som slår fel, medan
de tidpunkter som råkar sammanfalla med någon viktig
händelse blir ihågkommen. Av de många tidpunkter som
hade fastställts för slutet på hedningarnas tider kom
några mycket nära året 1914, nämligen 1915 (Guiness,
1886), 1917 (J. A. Brown, 1823), 1918 (Bickersteth, före
1850) och 1923 (Guiness, 1886). Det är förvisso mer
anmärkningsvärt om en händelse inträffar på den
förutsagda tidpunkten, som råkar ha ett eller annat
samband med de händelser som hade förutsagts för
tidpunkten ifråga. Men också detta har inträffat. Enligt
J. A. Browns förutsägelse från 1823 angående året 1917
skulle "Israels rikes fulla härlighet . . . fullkomnas" det
året. (Se fotnot 6) Även om inte detta uppfylldes 1917,
inträffade det, som vi har sett, en händelse det året som
blev ett viktigt steg mot upprättandet av staten Israel 30
år senare. Men ännu märkligare var de förutsägelser om

194
de kommande stora revolutionerna i Frankrike i slutet
av 1700-talet som gjordes av Robert Fleming, Jr.,
nästan ett århundrade i förväg.
Flemings bok The Rise and Fall of Papacy
("Påvedömets uppgång och fall") publicerades första
gången år 1701. I en kommentar till den fjärde
vredesskålen i Upp. 16:8, 9 identifierade han "solen" i
denna text med påvedömet och Frankrike som det
redskap, genom vilket vredesskålen skulle utgjutas.
Därefter skulle Frankrike självt bli förödmjukat: ". . . vi
kan på goda grunder anta att den franska monarkin,
sedan den har förbränt andra, själv kommer att förtäras
medan den gör detta, genom att dess eld och det bränsle
som uppehåller den härjar urskillningslöst och
obarmhärtigt, tills den slutligen är förbrukad mot slutet
av detta århundrade.''15 "Jag kan bara hoppas att någon
ny slags förödmjukelse av de främsta understödjarna av
Antikrist då skall inträffa; och kanske den franska
monarkin kan börja bli i hög grad förödmjukad vid den
tiden; och alldenstund den nuvarande franske kungen
tar solen till sitt emblem och till sitt motto har 'Nec
pluribus impar' ('En match för många'), kan han i
längden, eller snarare hans efterträdare. och monarkin
själv (åtminstone före år 1794) tvingas erkänna att han, i
förhållande till de närboende potentaterna, till och med
är 'Singulis impar'('Inte en match för någon'). Men när
det gäller denna vredesskål fruktar jag att den inte
kommer att till fullo ha utgjutits förrän år 1794."16
I början av 1793, när franska revolutionens fasor var
som våldsammast, och Ludvig XVI skulle till att avrättas
på schavotten sedan Republiken kort dessförinnan,
15) Robert Fleming, Jr., The Rise and Fall of Papacy. London 1701, s.
68. Citaten är hämtade ur 1849 års (oavkortade) upplaga. Kursiv.
här.
16) Ibid., s. 64. Kursiv. här.

195
1792, hade proklamerats, började man påminna sig
Flemings otroliga förutsägelser och hans bok började
omtryckas både i England och USA. Den sensation hans
förutsägelse skapade var skakande och
genomträngande, och uppfyllelsen av hans spådom blev
en av de starkaste impulserna till det snabbt växande
intresset för studiet av profetiorna efter franska
revolutionen. Flemings beräkning av de 1 260
årsdagarna (= 1 242 julianska år räknade från 552 till
1794 e. Kr.) övertogs av många andra uttolkare, men
deras slut ändrades snart från 1794 till 1798, det år då
påven avsattes och landsförvisades av de franska
trupperna. Adventistiska grupper kom sedan att
betrakta året 1798 som början till "ändens tid".
Beräkningen övertogs också längre fram - via N. H.
Barbour - av Charles T. Russell och hans efterföljare
med en lätt justering: 1798 ändrades till 1799.
Uppfattningen att "ändens tid" började 1799 levde sedan
kvar bland Russells efterföljare fram till 1920-talet, då
den övergavs. Sjundedagsadventisterna däremot tror
fortfarande att "ändens tid" började 1798.
Borde inte "uppfyllda" förutsägelser av detta slag
hjälpa oss att betrakta även årtalet 1914 med en
nyktrare blick? I kapitel 2 konfronterades vi med en lång
rad bevis, som kullkastar idén att Jerusalem ödelades
av Nebukadnessar år 607 f. Kr. I kapitel 3 fann vi att
även Jeremias profetia om de 70 åren står i direkt strid
med tolkningen att denna period började 607 f. Kr. Både
bibeln och de utombibliska historiska källorna vittnar
samstämmigt om att Jerusalem ödelades 587 f. Kr. De
2 520 åren kan följaktligen inte ha slutat år 1914 e. Kr.
I kapitel 4 undersökte vi möjligheten att låta de 2 520
åren börja 587 f. Kr. och sluta 1934 e. Kr., bara för att
finna att de uttolkare som försökt sig på detta utsatte
sig för en rad nya besvikelser. Den frågan ställdes
sedan: Är verkligen beräkningen av de 2 520 åren sund?
Är den fast förankrad i bibeln? Den undersökning

196
som följde visade oss att den inte är det. Den har ingen
som helst grund i bibeln. I det här kapitlet har vi
granskat Sällskapets omtolkningar av hedningarnas
tider, Jerusalems förtrampande, Kristi tronbestigning
och besläktade frågor i litteraturen sedan 1922 och
funnit att de nuvarande tolkningarna är både
sinsemellan motstridiga och i strid med bibeln.
Borde inte varje ärligt Jehovas Vittne på grund av alla
dessa skäl resolut och fullständigt förkasta1914 som
slutpunkt för hedningarnas tider, tillsammans med alla
de grundlösa läror som har byggts upp på detta årtal?

197
 Sidan saknar text

198
 Kapitel 6
VAD MENADE JESUS MED
HEDNINGARNAS TIDER?
Några synpunkter på Lukas 21:24
När vi försöker förstå uttrycket "hedningarnas tider" i
Lukas 21:24 är det viktigt att begrunda det
sammanhang i vilket det förekommer. Visar verkligen
sammanhanget att Jesus med ordet "Jerusalem" inte
tänkte på den bokstavliga staden Jerusalem utan på
"Guds rike" eller "riket i kung Davids dynasti" (Aid, s.
95:1)? Finns det några bevis för att Jesus räknade
"hedningarnas tider" från Nebukadnessars ödeläggelse
av Jerusalem eller, som några andra uttolkare menar,
från den judiska fångenskapens början 18 eller 19 år
tidigare?1 En undersökning av sammanhanget kring
Luk. 21:24 kan kasta ljus över dessa frågor.
Sammanhanget ger inget stöd åt de ovan omnämnda
tolkningarna. De ord som används - "Jerusalem",
"hedningar" - är uppenbarligen avsedda att förstås
bokstavligt. Begreppen "hedningar" (grek. éthne) syftar
alldeles tydligt på de icke-judiska folken.2 Jesus
1) Se t.ex. C. I. Scofield, The Scofield Reference Bible, New York 1909,
fotnoten på s. 1345.
2) "Ordet 'nationer' eller 'hedningar' är en översättning av det
grekiska ordet éthne, som betyder 'folk' eller 'nationer' och användes
av bibelskribenterna med en bestämd hänsyftning på de icke-judiska
nationerna." - Aid, s. 94:10.

199
förklarar att judarna skulle bli "bortförda i fångenskap
till allahanda hednafolk (grek. éthne)", och därefter
skulle Jerusalem "bliva förtrampat av hedningarna
(éthne)". (Vers 24) Detta kan inte betyda något annat än
att Jerusalem, medan judarna befann sig i fångenskap
hos och var kringspridda bland icke-judiska nationer,
skulle förtrampas av icke judiska nationer. Visar inte
detta att också ordet "Jerusalem" måste syfta på den
bokstavliga staden Jerusalem? I själva verket var detta
precis vad som inträffade efter förstöringen av
Jerusalem år 70 e. Kr.: Den bokstavliga staden
Jerusalem började förtrampas av, d v s kontrolleras av,3
en rad icke-judiska nationer, nämligen Rom (fram till
615 e. Kr.), Persien (fram till 629 e. Kr.), det
östromerska(bysantinska) riket (fram till 637 e. Kr.), det
muhammedanska riket (fram till 1099 e. Kr.), det
kristna kungariket(fram till 1187 e. Kr.), Egypten (fram
till 1229 e. Kr.), Tyskland (fram till 1243 e. Kr.), Turkiet
(fram till 1917 e. Kr.), Storbritannien (fram till 1948 e.
Kr.) och Jordanien(fram till 1967 e. Kr.). Ingen kan
förneka att Jesu profetia har uppfyllts bokstavligen. Om
denna bokstavliga tillämpning av profetian uppfyller alla
dess detaljer, varför skall den då inte accepteras som
den riktiga tillämpningen?
3) "Förtrampa" (grek. patéo): det grek. ordet förekommer fem gånger i
NT. Det används speciellt om utförandet av Guds domar.
Trampandet av vinpressen i Upp. 14:20 och 19:15 är exempel på
detta bruk. (Jfr Joel 3:13; Jes. 63:2, 3, 6, där LXX har patéo) Ordet
kan även betyda "beträda". I Jes. 42:5 används det (i LXX) om dem
som "vandrar på" jorden, d v s jordens invånare. Förstöringen av
Jerusalem år 70 var ett uttryck för Guds "vredesdom" (Luk. 21:22,
23). Denna dom över judarna består så länge Jerusalem förtrampas
av hedningar, d v s till dess hedningarnas tider är fullbordade.
Redan detta förhållande tyder på att förtrampandet inte kan räknas
ända från Nebukadnessars tid, ty den vredesdomen upphörde efter
judarnas återvändande från Babylon. (Jfr Sak. 1:12, 16)

200
 När Jesus i Luk. 21:20 sade att Jerusalem skulle
"omringas av krigshärar", tänkte han då på Jerusalem i
betydelsen "Guds rike" eller "riket i kung Davids
dynasti"? Tydligen inte, därför att riket i kung Davids
dynasti vid den tid då de romerska härarna omringade
Jerusalem (66 e. Kr.) utövades av den uppståndne Jesus
Kristus. Det var därför oåtkomligt för de romerska
krigshärarna. Med "Jerusalem" måste Jesus därför ha
menat den bokstavliga staden Jerusalem, som slutligen
förstördes av de romerska härarna år 70 e. Kr. Denna
förstöring av det bokstavliga Jerusalem påverkade inte
den ställning som Jesus Kristus, Davids rättmätige
arvinge, då intog som regerande kung på Guds högra
sida i himmelen. De ord Jesus använder om Jerusalem i
de följande satserna, att "dess ödeläggelse är nära", att
"de som är inne i staden må draga ut därifrån, och de
som är ute på landsbygden må icke gå ditin"(verserna
20, 21), kan omöjligen ha åsyftat "riket i kung Davids
dynasti" utan måste ha gällt den bokstavliga staden
Jerusalem. Sammanhanget kräver därför att när han i
vers 24 talar om att Jerusalem skulle bli "förtrampat av
hedningarna" är det fortfarande fråga om den
bokstavliga staden, inte om "riket i kung Davids
dynasti".
När började detta förtrampande av det bokstavliga
Jerusalem? Även om det är sant att staden ända sedan
ödeläggelsen år 587 f. Kr. nästan oavbrutet hade
kontrollerats av hedniska nationer (med undantag för
det oberoende judiska mackabeiska styret åren 135-63
f. Kr.!), tycks Jesus här tala om den period av
förtrampande, som skulle börja med Jerusalems
förstöring år 70 e. Kr. Vi lägger märke till att han inte
säger att "Jerusalem skall fortsätta att bli förtrampat av
hedningarna", som om han menade att detta
förtrampande pågick redan då han uttalade sin profetia.
Nej, han talade om förtrampandet som något som skulle
komma och använde därför futurumformen av verbet

201
förtrampa: éstai patouméne, som ordagrant betyder
"skall bli förtrampad". Den situation som rådde före
Jerusalems förstöring förutsätter också att
förtrampandet inte kunde ha börjat före stadens
erövring. När Jesus sade att Jerusalem skulle omringas
av krigshärar förutsatte detta givetvis att dessa härar
inte kontrollerade Jerusalem vid denna tid. Om de
gjorde det, varför behövde de då omringa staden i syfte
att inta den? Den verkliga situationen under åren 66-70
e. Kr. var, som Josefos visar i sin Wars of the Jews, att
judarna, inte hedningarna, kontrollerade Jerusalem
under denna period. Men efter Jerusalems förstöring år
70 e. Kr. fördes judarna bort i fångenskap till olika
länder och staden, som nu delvis låg i ruiner,
förtrampades eller kontrollerades av hedningar.
Slutsatsen att "hedningarnas tider" började redan på
Nebukadnessars tid är därför av allt att döma
fullständigt ogrundad.
En vanlig slutsats är också att hedningarnas tider
skall sluta först i och med Kristi andra ankomst eller
parousía.4 Innebörden i uttrycket "hedningarnas tider"
tolkas då ofta inte bara som "hedningarnas tider av
förtrampande", utan som "hedningarnas tider här på
jorden" .5 Men är det otänkbart att Jerusalem skulle
kunna upphöra att förtrampas av hedningarna redan
före Kristi ankomst? I vår egen tid har förtrampandet av
det bokstavliga Jerusalem steg för steg börjat
4) "De flesta uttolkare låter slutet av hedningarnas tider sammanfalla
med Kristi andra ankomst." John F. Walvoord i Bibliotheca Sacra för
januari 1968, s. 7.
5) En annan tolkning av hedningarnas tider bygger på att det
grekiska ordet för "tider", kairoí, ibland används om en gynnsam tid,
given av Gud. Hedningarnas tider tolkas då som den tidsperiod, då
kallelsen till Guds rike går ut till hedningarna. Enligt denna tolkning
började hedningarnas tider med hövitsmannen Kornelius'
omvändelse. (Apg. 10:1 ff.; Jfr 2 Kor. 6:2 )

202
upphöra: Den 9 december 1917 befriade den brittiska
armén som vi har sett Jerusalem från turkarna, och
samma år undertecknades den s.k. "Balfour-
deklarationen". (Se kapitel 5) På fredagen den 14
maj1948 tillkännagav David Ben-Gurion i Tel Aviv att
den israeliska staten var ett faktum, och den 7 juni
1967 tog judarna den gamla staden i Jerusalem i
besittning. Sedan den dagen har judarna haft kontrollen
över praktiskt taget hela Jerusalem. Undantaget är den
viktigaste delen av det forntida Jerusalem,
tempelplatsen, som fortfarande är i arabernas händer.
Jesu profetia har alltså nära nog bokstavligen gått i
fullbordan. Om också tempelplatsen skulle falla i
israelernas händer före Kristi ankomst, skall vi då dra
slutsatsen att judarna på nytt kommer att bli Guds
utvalda folk, att judarnas tempel skall återuppbyggas på
dess forna plats och att Jerusalem skall bli den
huvudstad varifrån Jesus Kristus skall styra jorden i
framtiden? Sådana tolkningar är mycket vanliga på en
del håll. Men Jesus sade ingenting om detta. Han
profeterade bara om att hedningarnas förtrampande av
Jerusalem skulle komma att upphöra någon gång i
framtiden, antingen genom att staden på nytt skulle
komma i judisk besittning eller genom att hedningarnas
styre på jorden skulle upphöra genom Kristi ankomst.
Man behöver inte lägga någon annan betydelse i Jesu
ord utöver detta. I varje fall visar sammanhanget kring
Luk. 21:24 att vi måste ge de ord Jesus använder en
bokstavlig innebörd, och därför måste uppfyllelsen av
hans profetia om Jerusalems förtrampande ha samband
med den bokstavliga staden Jerusalem.6
6) Detta är den enklaste och mest logiska slutsatsen, eftersom den
både tar hänsyn till sammanhanget och bekräftas av den historiska
verkligheten. Varje försök att undvika denna slutsats måste ignorera
både sammanhanget och historiska fakta. I Vakttornet för den 15

203
mars 1982 rapporteras F. W. Franz, presidenten för Sällskapet
Vakttornet, ha dryftat med en klass nyutexaminerade missionärer
huruvida "hedningarnas tider" var förbundna med " den bokstavliga
staden Jerusalem" eller inte. Han berättade att "somliga har förfäktat
att 1914 inte betydde någonting och att Jesus tänkte på ett
förtrampande av den bokstavliga staden Jerusalem".
Konsekvenserna av en sådan uppfattning är, sade han, att
hedningarnas tider upphörde 1967, då staten Israel vann kontroll
över området väster om Jordan, däribland den gamla muromgärdade
staden Jerusalem. "Men", frågade Franz, "har detta lett till att Jehova
Gud blivit ärad? Har det lett till att Messias kommit för att upprätta
Guds rike där borta i det jordiska Jerusalem?"
I stället för att försöka bemöta de argument, som visar att
hedningarnas tider måste förknippas med den bokstavliga staden
Jerusalem, gav sig alltså president Franz enligt denna rapport hän åt
ett resonemang, som var fullständigt främmande för sammanhanget
kring Luk. 21:24, och åsidosatte därigenom helt och hållet
grundläggande principer som måste följas då man nalkas den
bibliska texten. För det första ignorerade han fullständigt det faktum
att den viktigaste delen av Jerusalem, tempelplatsen, fortfarande är i
hedningarnas ägo, och att dem han argumenterar mot därför inte
menar att hedningarnas tider upphörde 1967. Det finns heller
ingenting i sammanhanget kring Luk. 21:24 som anger att slutet på
hedningarnas tider omedelbart skulle resultera i att Jehova Gud blev
ärad eller att Messias då skulle upprätta Guds rike i det jordiska
Jerusalem. Bara genom att ignorera sammanhanget kring Jesu ord
och historiska fakta kunde alltså presidenten avvisa slutsatsen att
hedningarnas tider har med det bokstavliga Jerusalem att göra.

204
 EFTERSKRIFT
Ett nytt försök att dölja fakta
Som det berättades i förordet till detta arbete sändes
denna avhandling till Sällskapet Vakttornets högkvarter
under1977. Under den korrespondens som följde
framlades ytterligare en rad bevis, som har inarbetats i
denna reviderade utgåva av avhandlingen. I besittning
av alla dessa bevis kunde det ha förväntats att de
ansvariga bröderna vid högkvarteret i Brooklyn skulle
vara beredda att omvärdera sin beräkning av
"hedningarnas tider" i överensstämmelse med sitt
föregivna intresse för bibelns sanning och historiska
fakta. Men i stället valde de, tvärtemot alla bevis, att
hålla fast vid årtalet 607 f. Kr., eftersom de inte kunde
släppa de tolkningar som har knutits till detta årtal.
Följaktligen publicerades ännu en framställning över
dessa profetiska spekulationer på sommaren år 1981 i
form av boken "Let your Kingdom come", som gavs ut på
svenska1982. I denna bok nämns helt kort några av
bevisen mot 607 f. Kr. i ett särskilt "TILLÄGG TILL
KAPITEL 14" på sidorna 186-189. Men "Tillägget"
innehåller tyvärr ingen saklig presentation av bevisen
och är i själva verket ingenting annat än ett dåligt försök
att bortförklara uppenbara fakta.

Missvisande presentation av de historiska bevisen

Inom historieforskningens område betraktas en
händelse som ett "historiskt faktum" om den är

205
omvittnad av åtminstone två oberoende vittnen. Vi
känner igen den principen från bibeln: "Var sak må
avgöras efter två eller tre vittnens utsago." (Matt. 18:16;
jfr 5 Mos 19:15) I kapitel två av detta arbete
presenterades sju vittnen mot årtalet 607 f. Kr., av vilka
åtminstone fyra var klart oberoende av varandra. De
allra flesta av de redogörelser, som lämnar detta
sjufaldiga vittnesbörd, återfinns på dokument som har
bevarats från den nybabyloniska perioden själv och är
alltså samtida med den. De består av kungainskrifter
och affärsdokument, samt gravstelar från den samtida
egyptiska saitiska dynastin. Bara de astronomiska
dagböckerna och Ptolemaios' och Berossos' kungalistor
återfinns i senare källor, men också dessa källor
hämtade, som vi såg, direkt eller indirekt sina
upplysningar från dokument som gick tillbaka till den
nybabyloniska perioden. Bevisen mot årtalet 607 f. Kr.
är därför överväldigande, och ytterst få regeringar i den
forntida historien kan fastställas med sådan säkerhet
som Nebukadnessars regering (604-562 f. Kr.).
Sällskapet nämner i sitt "Tillägg" helt kort några av
bevisen mot årtalet 607 f. Kr. De nämner till exempel
Ptolemaios' och Berossos' kungalistor, men försöker
samtidigt dölja att båda dessa historiker fick sina
upplysningar från källor som - direkt eller indirekt -
hade nått dem från det nybabyloniska rikets egen tid
(krönikor och kungalistor), och påstår i stället att de
grundade sina upplysningar "på källor som går tillbaka
till den seleukidiska perioden" hundratals år senare (s.
186)! Vidare nämner de - för första gången - Nabonids
Harranstele (Nabon. H 1, B), ett originaldokument från
Nabonids regering som fastställer längden av hela den
nybabyloniska perioden fram till Nabonids 9:e
regeringsår. Samtidigt underlåter de att nämna ett
annat, minst lika viktigt originaldokument från
Nabonids regering, Hillah-stelen, som likaså fastställer

206
längden av hela den nybabyloniska epoken, inklusive
Nabonids regering!
Som tredje huvudkälla nämns den astronomiska
dagboken VAT 4956. De hänvisar till att detta dokument
är en kopia från 200-talet f. Kr. och upprepar återigen
sin omöjliga teori att "det är möjligt att de historiska
upplysningar den innehåller helt enkelt är de som var
allmänt vedertagna på seleukidernas tid" - utan att ens
antyda något om att denna teori redan är grundligt
vederlagd! (s. 186)
Slutligen nämner de affärsdokumenten och erkänner
att dessa samtida dokument ger regeringstiderna för alla
de nybabyloniska kungarna och att dessa regeringstider
överensstämmer med uppgifterna i alla de tidigare
omnämnda källorna: Ptolemaios' kanon, Berossos'
kungalista, Nabonids kungainskrifter och de
astronomiska dagböckerna.(s. 187) De underlåter dock
att påpeka att en sådan överensstämmelse kullkastar
deras uppfattning att upplysningarna på VAT 4956 bara
skulle återspegla den under seleukidernas tid
vedertagna uppfattningen om den nybabyloniska
kronologin.
Förutom Hillah-stelen, den astronomiska dagboken
B. M. 32312 och kungalistan från Uruk underlåter de
också att nämna en annan huvudkälla som bekräftar
den vedertagna nybabyloniska kronologin, nämligen de
dokument som fastställer längden av den samtida
egyptiska saitiska eran och de bibliska synkronismerna
till denna era!
Genom att på detta sätt utelämna hälften av bevisen
och presentera en del av de övriga på ett högst
missvisande sätt döljer de den verkliga sanningen om
styrkan i dessa bevis. Från denna utgångspunkt
fortsätter de sedan med en kritisk värdering av de bevis
som har presenterats:"

Men ingen historiker kan förneka att det är möjligt

att den nuvarande bilden av babylonisk historia

207
 kan vara vilseledande eller felaktig. Det är till
exempel känt att forntida präster och kungar
ibland ändrade redogörelserna för att tjäna sina
egna syften." (s. 187)

Men återigen döljer man de verkliga fakta i denna sak.

Även om det är sant att forntida skrivare ibland
förvanskade historien i syfte att förhärliga sina kungar
och gudar, är historiker överens om att - även om
förvanskningar av detta slag kan påträffas i assyriska
kungainskrifter och andra dokument - de nybabyloniska
skrivarna aldrig förvanskade historien på detta sätt.
Detta faktum betonades också i kapitel 2 av detta arbete
(se under rubriken "Krönikor och andra historiska
dokument") . Där citerades A. K. Grayson, en ledande
auktoritet på de babyloniska historiska dokumenten.
Han säger bland annat: "I olikhet med de assyriska
skrivarna underlåter aldrig de babyloniska skrivarna att
berätta om babyloniska nederlag eller försöker ändra
dem till segrar." Om de nybabyloniska krönikorna säger
han: "Krönikorna innehåller en rimligtvis tillförlitlig
skildring av viktiga händelser under den period de
behandlar", och "Inom gränserna för sitt intresse är
skrivarna helt objektiva och opartiska". Om de
babyloniska kungainskrifterna (till exempel
Nabonidstelarna): "De babyloniska kungainskrifterna är
huvudsakligen redogörelser över byggnadsföretag och
synes i det stora hela vara tillförlitliga." (Orientalia, vol.
49, fasc. 2, 1980, s. 170,171, 175) De skrivare som
förvanskade de historiska redogörelserna gäller alltså de
assyriska, inte de nybabyloniska skrivarna, ett faktum
som förtigs i Sällskapet Vakttornets "Tillägg".
Deras nästa argument är att

"även om det upptäckta bevismaterialet är korrekt,

så kan det ha feltolkats av moderna forskare eller
vara ofullständigt, så att ännu icke upptäckt
material drastiskt kan ändra kronologin för den
perioden." (s. 187; kursiv. här)

208
Uppenbarligen inser Sällskapet att alla de bevis som
hittills har påträffats sedan mitten av förra århundradet
enhälligt pekar på 587 f. Kr., inte 607, som
Nebukadnessars 18:e regeringsår. Bland de tusentals
dokument som har upptäckts från den nybabyloniska
eran har de inte lyckats hitta det minsta bevis till stöd
för sitt årtal (607); därav hänvisningen till "ännu icke
upptäckt material" . En kronologi som måste byggas upp
med hjälp av "ännu icke upptäckt material", därför att
den raseras av det upptäckta materialet, vilar
sannerligen på en dålig grundval. Om en idé, som
kullkastas av en överväldigande mängd upptäckt
material, skall bibehållas därför att man hoppas finna
stöd för den i "ännu inte upptäckt material", då kan alla
idéer, hur tokiga de än är, bibehållas enligt samma
princip. Men man bör då komma ihåg att tron på en
sådan idé inte bygger på "det tydliga beviset på
verkligheten som man inte ser" (Hebr. 11:1, NW), utan
enbart på önsketänkande.

Om det verkligen vore sant att 1) "ingen historiker kan

förneka att det är möjligt att den nuvarande bilden av
babylonisk historia kan vara vilseledande eller felaktig",
att 2) "forntida präster och kungar ändrade
redogörelserna" från den nybabyloniska perioden, att 3)
"även om det upptäckta bevismaterialet är korrekt, så
kan det ha feltolkats av moderna forskare eller vara
ofullständigt", och att 4) "ännu inte upptäckt material
drastiskt kan förändra kronologin för den perioden" -
vilken anledning har vi då att godta någon tidpunkt från
den nybabyloniska perioden som historiker har
fastställt, till exempel 539 f. Kr. som tidpunkten för
Babylons fall? Även denna tidpunkt har fastställts
enbart med hjälp av historiska dokument av den typ
som ligger till grund för dateringen av Nebukadnessars
18:e regeringsår till 587 f. Kr. Av de två tidpunkterna

209
har 587 f. Kr. till och med bättre stöd än 539 f. Kr. !1
Om 587 f. Kr. skall förkastas av ovannämnda skäl, då
finns det ännu större skäl till att förkasta 539 f. Kr. !
Men i stället har Sällskapet Vakttornet inte bara
godtagit 539 f. Kr. som ett tillförlitligt årtal, utan de har
till och med gjort det till själva grundvalen i sin
bibelkronologi!2 Om deras skäl till att förkasta årtalet
587 f. Kr. vore giltiga, så är de i ännu högre grad giltiga
när det gäller årtalet 539 f. Kr. Att förkasta det ena och
bibehålla det andra är inte bara inkonsekvent; det är
dessutom intellektuellt oärligt.

Vantolkning av forskare
För att ytterligare ge stöd åt de skäl som anförts till
varför man förkastar den nybabyloniska kronologi som
historikerna har fastställt citeras en välkänd auktoritet
på Främre Orientens historia:

"Professor Edward F. Campbell jr insåg tydligtvis

detta," - d v s att den nuvarande bilden av
babylonisk historia kan vara vilseledande eller
felaktig, att forntida kungar och präster kan ha
1) Detta har grundligt bevisats av Karl Burganger i småboken The
Watchtower Society and Absolute Chronology, Lethbridge: Christian
Fellowships International, 1981.
2) Från 1955 och fram till omkring 1971 betecknades årtalet 539
som en "absolut tidpunkt" i Sällskapets publikationer. (Se
Burgangers småbok, sid 13) När det upptäcktes att tidpunkten inte
hade det stöd som man hade föreställt sig släppte man denna
beteckning. I Aid-boken betecknas 539 som en "axelpunkt" ("pivotal
point"). Men i den bok som granskas i denna efterskrift har också
denna beteckning övergetts. Nu heter det bara att "historiker har
räknat ut" och "historiker menar" att Babylon föll i oktober 539 f. Kr.
("Må ditt rike komma", s. 136 och 186) Trots detta förankrar
Sällskapet hela sin bibelkronologi till denna tidpunkt!

210
 ändrat de forntida nybabyloniska redogörelserna
och att ännu oupptäckt material drastiskt kan
förändra kronologin för perioden - "för i
inledningen till en tabell som omfattade
nybabylonisk kronologi gjorde han följande
förbehåll: 'Det säger sig självt att dessa listor är
preliminära. Ju mer man studerar de invecklade
kronologiska problemen i forntidens Främre
Orienten, desto mindre böjd är man att tänka på
någon framställning som slutgiltig. Av den orsaken
skulle ordet cirka (omkring) kunna användas ännu
mer än det har."' (s. 187)

Detta citat är hämtat från ett kapitel skrivet av professor

Campbell jr i boken The Bible and the Ancient Near East
(BANE), som redigerades av G. Ernest Wright. Sällskapet
Vakttornet underlåter emellertid att nämna att de
kronologiska listor, som professor Campbell jr hänvisar
till, omfattar de olika kronologierna för Egypten,
Palestina, Syrien, Mindre Asien, Assyrien och
Babylonien från omkring 3800 f. Kr. till Alexander den
stores död (323 f. Kr. ), och att - även om ordet cirka
placeras framför många av de regeringstider som
presenteras i listorna över denna långa period - inga
"cirka" har placerats framför någon av de regeringstider
som anges för den nybabyloniska perioden! Frågan är:
När professor Campbell jr (i samarbete med professor
David N. Freedman) sammanställde de kronologiska
listorna i BANE, ansåg han då att "den nuvarande
bilden av babylonisk historia kan vara vilseledande eller
felaktig" också när den gäller den nybabyloniska
perioden? Ansåg han det vara möjligt att "forntida
präster och kungar ändrade" de nybabyloniska
"redogörelserna för att tjäna sina egna syften"? Var han
av dessa och andra skäl beredd att placera några cirka
framför någon av de nybabyloniska regeringstiderna?
Gav Sällskapet Vakttornet med andra ord en korrekt
presentation av professor Campbells (och professor
Freedmans) uppfattning?

211
När denna fråga ställdes till professor Campbell svarade
han:
"Som Du kanske har slutit Dig till är jag bestört över det
sätt på vilket Sällskapet Vakttornet har använt sig av
Noel Freedmans och mina kronologiska listor. Jag är
rädd att en del nitiska personer griper tag i varje
halmstrå för att finna stöd för sina redan färdiga
slutsatser. Det här är utan tvekan ett fall där man har
gjort just detta. Låt mig först förklara att vid
fördelningen av ansvaret för de kronologiska listorna
kom den större delen, Främre Orientens kronologi, på
min lott, medan professor David Noel Freedman, som
numera är vid universitetet i Michigan, fick hand om de
bibliska tidsuppgifterna. Vi talade visserligen om de
reservationer vi placerade framför våra tabeller, men vi
hade absolut inte för avsikt att antyda att det fanns en
avvikelse på så mycket som tjugo år ifråga om de
tidpunkter som gäller Babylonien och Juda. Jag är
fullständigt övertygad om att dr. Freedman någonstans i
notapparaten till kapitlet i BANE uttryckligen förklarar
att årtalet 587/6 kan vara fel på högst ett år, medan
årtalet 597 är en av de mycket få säkra tidpunkterna i
hela vår kronologiska repertoar. Jag vet att han
fortfarande är övertygad om detta, liksom jag är det. Det
finns, så vitt jag vet, inte en gnutta bevis som ens
antyder möjligheten av att präster eller kungar ändrade
tidpunkterna i den babyloniska krönikan av
fromhetsskäl. Jag är fullständigt överens med
Grayson."3

3) Brev från dr. Campbell till författaren, daterat den 9 augusti 1981.
- Skälet till den ovisshet som råder bland forskare om huruvida
Jerusalem ödelades 587 eller 586 f. Kr. är en viss tvetydighet i
bibelns datering av händelsen och har inget med de utombibliska
källorna au göra. Alla forskare är överens om att Nebukadnessars
18:e regeringsår var 587/86 f. Kr. (Nisan till Nisan). Bibeln daterar
vanligen Nebukadnessars ödeläggelse av Jerusalem till hans 19:e
regeringsår (2 Kon. 25:8 och Jer. 52:12), men förlägger händelsen till
hans 18:e regeringsår Jer. 52:29. Motsägelsen kan förklaras om man

212
Dr. Campbell jr vidarebefordrade de frågor som ställdes
till honom till dr. Freedman, för att denne skulle få
möjlighet att ge uttryck åt sina egna synpunkter. Dr.
Freedman skrev bland annat följande:

"Jag är fullständigt överens med dr. Campbell i allt

som han har skrivit till Dig om. Det är sant att det
finns en del ovisshet när det gäller den bibliska
kronologin för denna period, men denna ovisshet
härrör från oklara och kanske motsägande
uppgifter i bibeln och har ingenting att göra med
de kronologiska upplysningar och bevis, som
kilskriftstexter och andra utombibliska källor
lämnar för den nybabyloniska perioden. Detta är
en av de bäst kända perioderna i hela den forntida
världen, och vi kan vara fullt säkra på att
tidpunkterna är riktiga inom ett år eller så, och
många av tidpunkterna är exakta på dag och
månad. Det finns därför absolut inget fog för de
kommentarer och omdömen Sällskapet Vakttornet
gav med utgångspunkt från ett påstående de gjorde
om vår osäkerhet. Vad jag närmare bestämt tänkte
på var den oenighet som råder bland forskare om
huruvida Jerusalems fall skall dateras till 587 eller
586. Framstående forskare är oeniga på denna
punkt, och tyvärr har vi inte den babyloniska
krönikan för denna period som vi har när det gäller
Jerusalems erövring år 597 (denna tidpunkt är nu
exakt fastställd). Men diskussionen gäller bara
högst omkring ett år (587 eller 586) och kan därför
inte ha något samband med de uppfattningar som
tar hänsyn till att bibeln normalt inte tar hänsyn till det babyloniska
trontillträdesåret, utan räknar det som det första året. Jer. 52:29
tillhör ett avsnitt som inte kommer från Jeremias hand (jfr Jer.
51:64!). och härstammar enligt vissa forskare från en skribent som
hämtade upplysningar från arkiven i Babylon.
Tidpunkten 597 f. Kr. som året för Jerusalems erövring på
Jojakins tid är, enligt Campbell, en av de mycket få säkra tidpunkter
vi har. Skälet är den exakta synkronism som finns på denna punkt
mellan bibeln och den babyloniska krönikan.

213
 förs fram av Jehovas Vittnen, vilka tydligen önskar
skriva om hela historien för perioden och ändra
tidpunkterna ganska dramatiskt. Det finns inget
som helst stöd för detta."4

Sällskapet Vakttornet har alltså i sina försök att

försvara årtalet 607 f. Kr. vantolkat dr. Campbells och
dr. Freedmans uppfattningar och presenterat dem på ett
missvisande sätt. Ingen av dem har den uppfattningen
att forntida präster och kungar kan ha ändrat
redogörelserna från den nybabyloniska perioden eller att
"ännu inte upptäckt material drastiskt kan ändra
kronologin för perioden". Ingen av dem är heller beredd
att sätta ordet cirka framför någon av de regeringstider
som ges i deras förteckning över kungarna från den
nybabyloniska perioden. Den enda osäkerhet de pekar
på är om Jerusalems ödeläggelse skall sättas till 587
eller 586 f. Kr., och denna osäkerhet härstammar inte
från några felaktigheter eller oklarheter i de
utombibliska källorna, utan från de skenbart
motsägande uppgifter som lämnas i bibeln!

Missbruk av forntida skribenter

De två sista sidorna av Sällskapets ''Tillägg" ägnas åt en
diskussion av Jeremias profetia om de 70 åren. (s. 188,
189) Alla argument i detta avsnitt har redan grundligt
vederlagts i kapitel 3 av detta arbete, "De sjuttio åren -
ödeläggelse eller underdånighet?" Bara några få punkter
skall därför ytterligare kommenteras här nedan. Mot
Berossos' påstående att Nebukadnessar förde judiska
fångar till Babylon i sitt trontillträdesår, kort efter slaget
vid Karkemish, (se ovan, kapitel 3) hävdas det att det
finns "inga kilskriftsdokument som bekräftar detta" (s.
188).
4) Brev från dr. Freedman till författaren, daterat den 16 augusti
1981.

214
Men Sällskapet Vakttornet underlåter att nämna att
Berossos' påstående får ett klart stöd av Dan. 1:1-6, om
denna text accepteras som den står utan krystade
omtolkningar. Daniel berättar att "i Jojakims, Juda
konungs, tredje regeringsår" (som motsvarade
Nebukadnessars trontillträdes år, jfr Jer. 25:1!)
belägrade Nebukadnessar Jerusalem, gjorde Jojakim till
sin vasall och förde med sig ett byte till Babylon, som
dels bestod av en del av tempelkärlen, dels av judiska
fångar, "ynglingar av konungslig släkt eller av förnäm
börd". Detta var av allt att döma en mycket liten
deportation och det är sant att den babyloniska
krönikan inte direkt omtalar dessa fångar. Den berättar
emellertid att Nebukadnessar i sitt trontillträdesår
"marscherade . . .omkring segerrikt i Hattu" (= Syrien-
Palestina), och att han ''tog . . . med sig det väldiga bytet
från Hattu till Babylon". Det kan knappast råda något
tvivel om att detta "väldiga byte" också inbegrep fångar
från Hattu-området. Professor Gerhard Larsson
påpekar: "Det är säkert att detta 'väldiga byte' inte bara
bestod av skatter utan också av fångar från de erövrade
länderna. Det skulle ha varit helt och hållet främmande
för de babyloniska och assyriska kungarnas praxis att
inte göra detta.''5 Även om kilskriftsdokumenten inte
särskilt omnämner den av allt att döma oansenliga
judiska deportationen i Nebukadnessars
5) Gerhard Larsson, "When did the Babylonian captivity begin?' i
Journal of Theological Studies, vol. 18 (1967). sid 420. Det bör
observeras att den babyloniska Krönikan behandlar de omfattande
deportationerna i samband med kung Jojakins bortförande till
Babylon på exakt samma sätt! Medan bibeln i detta fall ger en
detaljerad beskrivning av deportationerna och även anger deras
omfattning (se 2 Kon. 24:14-17), säger den babyloniska krönikan
helt kort att Nebukadnessar "erövrade staden och grep dess kung.
En kung efter sitt eget val tillsatte han i staden och tog det väldiga
bytet och förde det till Babylon." Enligt 2 Kon. 24 inbegreps i "det
väldiga bytet" omkring 18 000 judar!

215
trontillträdesår, antyder alltså krönikan kraftigt att den
ägde rum, i full överensstämmelse med både Daniels
och Berossos' direkta påståenden.
Ett annat argument mot denna slutsats tycker sig
Sällskapet finna i Jer. 52:28-30:

"Och vad som är ännu viktigare är att Jeremia

52:28-30 utförligt berättar om att Nebukadnessar
tog judiska fångar under sitt sjunde år, sitt
artonde år och sitt tjugotredje år, men inte under
sitt tillträdesår." (s. 188:2)

Men detta argument förutsätter att Jer. 52:28-30

innehåller en komplett uppräkning av deportationerna,
vilket dock bevisligen inte är fallet. Den totala summan
av judar som fördes bort i de tre deportationerna uppges
till "fyra tusen sex hundra". (vers 30) Men i 2 Kon.
24:14-16 uppges det antal, som fördes bort under bara
en av dessa deportationer, till 18 000 (10 000 i vers 14
och ytterligare 8 000 i vers 16)! Olika teorier har förts
fram för att förklara dessa skillnader, men ingen av dem
kan betraktas som något mer än en ren gissning. I Aid-
boken görs till exempel det antagandet att det antal som
omnämns i Jer. 52:30 "förmodligen avser dem som intog
en viss rang, eller sådana som var familjehuvuden".
(Aid, s. 297:3-5) I The New Bible Dictionary (red. J. D.
Douglas, London: Inter Varsity Press, 1962) framförs
den åsikten att "skillnaderna utan tvivel beror på att
olika kategorier av fångar åsyftas". (s. 669:3) Alla
forskare är ense om att Jer. 52:28-30 inte kan innehålla
en komplett sammanställning över det antal fångar som
bortfördes från Juda och Jerusalem, och några
kommentatorer förklarar också att inte alla
deportationer är omnämnda i texten.6 I varje fall är inte
6) Jfr Albertus Pieters' diskussion av denna fråga i From the
Pyramids to Paul, New York: Thomas Nelson and Sons, 1935, s. 184-
189.

216
den som Daniel beskriver i sitt första kapitel omnämnd i
denna text, vilket inte bevisar att den inte ägde rum.
Orsaken till att den inte är inbegripen i de deportationer
som omtalas i Jer. 52:28-30 är troligen att det bara var
en mycket liten deportation, som i första hand bestod av
"ynglingar av konungslig släkt eller av förnäm börd",
speciellt utvalda för att "tjäna i konungens palats".
(Dan.1:3, 4) Det viktiga är inte om denna deportation
finns omtalad i några kilskriftsdokument eller inte, eller
om den är inbegripen i den ofullständiga uppräkningen
av deportationer i Jer. 52:28-30. Det viktiga är att
Daniel, oberoende av Berossos, omnämner denna
deportation i Nebukadnessars trontillträdesår, ett faktum
som Sällskapet Vakttornet förbigår med fullständig
tystnad i sitt "Tillägg".
Mot Daniels och Berossos' klara uttalanden ställer
Sällskapet vidare Josefos, som påstår att
Nebukadnessar efterslaget vid Karkemish erövrade hela
Syrien och Palestina "utom Judeen" (Ant, X, vi, 1). Men
Josefos skrev detta mer än 600 år efter Daniel och
nästan 400 år efter Berossos. Även om han skulle ha
rätt, motsäger inte hans påstående på något sätt
slutsatsen att de 70 åren av underdånighet för de
nationer som omgav Juda började i Nebukadnessars
trontillträdesår (Jer. 25:11) - ty detta är ju precis vad
Josefos säger! Han förklarar att Nebukadnessar då,
efterslaget vid Karkemish, "tog hela Syrien ända till
Pelusium, utom Judeen". Pelusium låg vid Egyptens
gräns!
Men det finns ingen anledning att tro att Josefos'
påstående att Judeen var undantaget från denna
erövring är tillförlitligare är de upplysningar som ges av
Daniel och Berossos. Bibelkommentatorer har gjort den
iakttagelsen att Josefos i detta fall av allt att döma
lägger fram en egen slutsats, som han kommit fram till
genom en missuppfattning av 2 Kon. 24:1. Efter en
ingående undersökning av Dan. 1:1 ff. ger dr. E. W.
Hengstenberg följande kommentar till orden

217
"utom Judeen" i Josefos' Ant. X, vi, 1: "Man bör inte tro
att Josefos fick orden parex tes Ioudaias ("utom Judeen")
från en källa som inte längre är tillgänglig för oss. Det
som följer visar tydligt att han kom fram till detta helt
enkelt genom ett missförstånd av 2 Kon. 24:1. Eftersom
han felaktigt uppfattade de tre år, som omtalas där, som
tidsavståndet mellan de två invasionerna, trodde han att
ingen invasion kunde ha inträffat före Jojakims 8:e år." 7
Josefos' påstående väger följaktligen ingenting mot det
vittnesbörd som ges av Daniel, som personligen var
inbegripen i den deportation han beskriver, och den
redogörelse som ges av Berossos, som uppenbarligen, i
motsats till Josefos, fick sina uppgifter från källor som
härstammade från den nybabyloniska perioden.
Sällskapet Vakttornet citerar sedan i sitt "Tillägg"
(s.188:3) två avsnitt ur Josefos' arbeten, där de 70 åren
beskrivs som 70 år av ödeläggelse (Ant. X, ix, 7 och Mot
Apion I, 19). Men de döljer för läsaren att Josefos i sin
tredje och sista beskrivning av Jerusalems
ödeläggelseperiod säger att ödeläggelsen varade i 50 år,
inte 70! I Mot Apion I, 21 säger han:

"Dessa redogörelser stämmer med den sanna

historien i våra böcker [d v s bibeln]; ty i dem är
det skrivet att Nebukadnessar i sitt nittonde
regeringsår ödelade templet, varefter det befann sig
i detta obemärkta tillstånd i femtio år; men att dess
grundvalar åter blev lagda i Cyrus' andra
regeringsår, och att det fullbordades igen i Darius'
andra år."

Till stöd för detta uttalande citerar Josefos först

Berossos och sedan feniciernas historia. Josefos
7) Ernst Wilhelm Hengstenberg, Die Authentie des Daniel und die
Integrität des Sacharjah, Berlin 1831, s. 57. Citatet är översatt från
tyska.

218
motsäger alltså i detta avsnitt sina tidigare påståenden
om längden av ödeläggelseperioden (se även ovan,
kapitel 3, fotnot 4). Är det verkligen ärligt att bara citera
de texter hos Josefos som stöder idén att ödeläggelsen
varade i 70 år och samtidigt förtiga att han senare i sina
arbeten anger bara 50 år för samma period? Det är
rentav troligt att Josefos själv på det sista stället
korrigerar sina tidigare påståenden om längden av
ödeläggelseperioden!
Översättaren av Josefos, William Whiston, skrev en
särskild utredning om Josefos' kronologi, "Upon the
Chronology of Josephus", som finns med som Appendix
V i utgåvan av hans översättning av Josefos' samtliga
arbeten.8 I denna noggranna studie påpekar Whiston att
Josefos ofta korrigerade sina tidigare tidsuppgifter i de
senare delarna av sina arbeten. Han visar att Josefos
först anger längden av perioden från uttåget till
tempelbygget till 592 år, men längre fram i sina arbeten
ändrar han antalet till 612 år.9 Nästa period, från
tempelbygget till templets förstöring, anger han först till
466 år, men ändrar senare antalet år till 470.10
Beträffande de 70 åren, som Josefos först räknar från
templets förstöring till judarnas återvändande i Cyrus'
första år, skriver Whiston att "det säkert är Josefos' egen
beräkning", och att de 50 år, som han senare i Mot
Apion I, 21 anger för denna period, "troligen är hans
egen korrigering på äldre dar".11 Om detta är fallet kan
Josefos rentav anföras som ett argument mot den
tillämpning Sällskapet Vakttornet har gjort av de 70
åren! I vilket fall som helst står det klart att Josefos'
8) Josephus' Complete Works, Kregel Publ., Grand Rapids, 1978, s.
678-708.
9) Ibid., s. 684:14.
10) Ibid., s. 686:19.
11) Ibid., s. 688, 689:23.

219
uppgifter om de 70 åren inte kan användas som
argument mot Berossos på det sätt Sällskapet har gjort.
Josefos' sista uppgift om längden av ödeläggelseperioden
är i full överensstämmelse med Berossos' siffror, och
Josefos betonar själv denna överensstämmelse! (Mot
Apion I, 20, 21)
Förutom Josefos nämner Sällskapet också Teofilus
(s.188:3), en biskop i Antiokia, som skrev ett arbete till
försvar för kristendomen mot slutet av andra
århundradet.12 Som Sällskapet påpekar räknade han de
70 åren från templets förstöring. Men de underlåter att
nämna det betydelsefulla faktum att Teofilus grundade
sin kronologi på den grekiska Septuaginta-
översättningen, som återger Jer. 25:11, 12 på ett sätt
som starkt skiljer sig från lydelsen i den hebreiska
masoretiska texten. Kronologin i Septuaginta skiljer sig
på många sätt från den i den hebreiska texten (se ovan,
kapitel 3, fotnot 2),13 och om Sällskapet skulle följa den
skulle deras nuvarande kronologi raseras fullständigt.
Teofilus' sätt att tillämpa de 70 åren på var utan tvivel
hans privata tolkning. Andra tidiga kristna skribenter
lade fram andra tolkningar av perioden. Teofilus'
samtida Klemens av Alexandria (c. 150-216 e. Kr.) satte
slutet av de 70 åren till Darius Hystaspes' andra
regeringsår (520/19 f. Kr.),14 och detsamma gjorde också
Eusebius i sin krönika (utgiven omkring 303 e. Kr.).
Därigenom förlade de början av 70-årsperioden till
omkring 589 f. Kr. Eusebius prövar också en annan
tolkning, enligt vilken de 70 åren skulle ha börjat det år
Jeremias började sin profetiska bana (d v s 40 år före
12) The Ante-Nicene Fathers, A. Roberts och J. Donaldson, vol. II,
Grand Rapids: Wm. B. Eerdmans Publ. Co., 1979 års uppl. Om de
70 åren, se s. 119.
13) Jfr Ibid., s. 120, ftn. 1.
14) Ibid., s. 329.

220
Jerusalems förstöring) och slutat under Cyrus' första
regeringsår, som han daterar till omkring 560 f. Kr.
Omkring år 221 e. Kr. gav Julius Africanus ut ett arbete
i vilket han likställer 70-årsperioden med den period
under vilken Jerusalem låg öde, vilken han, precis som
Eusebius längre fram, felaktigt avslutar omkring år 560
f. Kr.15 Det är alldeles uppenbart att dessa tidiga kristna
skribenter inte hade tillgång till källor, som kunde ha
hjälpt dem att upprätta en exakt kronologi för denna
forntida historiska period. Att de presenterar en rad
olika tolkningar av 70-årsperioden visar att dessa enbart
var deras egna beräkningar. Att plocka ut en av dessa
tolkningar från den tiden som i någon mån råkar
stämma överens med den egna teorin, samtidigt som
man ignorerar alla de övriga, är i bästa fall ett tecken på
okunnighet, i värsta fall ett bevis på oärlighet.
Sällskapets sätt att citera forntida skribenter är alltså
bevisligen mycket selektivt. De citerar Josefos' uppgifter
om att ödeläggelsen varade i 70 år, men döljer att han
längre fram i sitt arbete ändrar sig till 50 år.
Hänvisningen till Teofilus återspeglar samma metod:
Han citeras inte därför att han presenterar några bevis
för deras tolkning, utan därför att hans beräkning i viss
mån råkar stämma med deras egen, medan andra
samtida kristna författares tolkningar fullständigt
ignoreras, eftersom de inte passar dem. Denna metod är
ett klart missbruk av dessa forntida skribenter.

Vantolkning av bibelns vittnesbörd

I resten av diskussionen om de 70 åren försöker
Sällskapet Vakttornet visa att de har bibeln på sin sida,
15) Ibid., vol. VI, sid 133.

221
även om det historiska vittnesbördet är emot deras
tolkning. Först förklarar de kategoriskt längst upp på s.
188 att

"Vi menar att det ligger i sakens natur att Jeremia

25:11 och andra skriftställen måste förstås så att
de 70 åren skall räknas från när babylonierna
förstörde Jerusalem och lämnade Juda land öde."

Men den enkla sanningen är att Sällskapet envist vägrar

att acceptera den naturligaste förståelsen av Jer. 25:11,
12 och andra bibelställen som har med ämnet att göra,
vilket det gavs rikliga bevis för i kapitel 3 av detta
arbete. Den enklaste och naturligaste förståelsen av Jer.
25:11 visar att de 70 åren syftar på en period av
underdånighet, inte ödeläggelse: ". . .dessa folk skola
vara Babels konung underdåniga i sjuttio år." Som
Avigdor Orr framhåller i Vetus Testamentum, vol. VI,
1956, s. 305, ftn. 1, är det hebreiska ordet för "vara
underdånig, tjäna" i denna vers en politisk term med
betydelsen "att erkänna och acceptera (någons)
myndighet", och han drar slutsatsen: "Det framgår av
vers 11b att de sjuttio åren börjar med att det
babyloniska oket läggs på Juda och dess grannar." Den
andra texten i Jeremias bok som talar om de 70 åren
bekräftar denna förståelse. Den enklaste förståelsen av
en ordagrann översättning av denna text, Jer. 29:10,
visar att de 70 åren syftar på det babyloniska
herraväldet över länderna: "När sjuttio år har fullbordats
för Babylon." (New American Standard Version, 1973)
Om de 70 åren syftar på det babyloniska herraväldet,
som denna vers klart visar, då måste denna 70-
årsperiod ha gått till ända i och med Babylons fall år
539 f. Kr. Och detta är just vad som direkt utsägs i Jer.
25:12: "Men när de sjuttio åren äro till ända, skall jag
hemsöka konungen i Babel och folket där för deras
missgärning, säger HERREN." Eftersom hemsökelsen
över konungen i Babylon kom år 539 f. Kr. kan inte de
70 åren utsträckas bortom denna tidpunkt, varken

222
till 537 f. Kr. eller något annat årtal, eftersom detta
skulle komma i konflikt med den naturligaste, för att
inte säga den enda möjliga förståelsen av Jer. 25:12.
Avigdor Orr drar därför följande logiska slutsats i den
ovan citerade artikeln, s. 305:

"Medan sålunda 605 måste förutsättas som det

mest sannolika begynnelseåret för de 70 åren hos
Jeremia, kan det inte råda någon som helst tvekan
om när de slutade; vers 12 förklarar att de skulle
upphöra i och med att Babylons konung och hans
rike skulle falla, i full överensstämmelse med vad
vi har funnit i Jer. 29:10, det vill säga år 539."

Det kan inte råda den minsta tvekan om saken: Den

enklaste förståelsen av Jeremias profetia (Jer. 25:11, 12;
29:10) står i direkt konflikt med den tolkning Sällskapet
Vakttornet har gett de 70 åren. Trots detta förklarar de
självsäkert:

"Men bibeln själv innehåller ännu kraftigare bevis

mot påståendet att de 70 åren började år 605 f. v.
t. och att Jerusalem förstördes år 587/586 f. v. t."
(s. 188:4)

Vilka "kraftigare bevis"? Jo, följande:

"Om vi skulle räkna de 70 åren från år 605 f. v. t.,
skulle vi, som vi redan nämnt, komma fram till år 535 f.
v. t. Men den inspirerade bibelskribenten Esra
rapporterade att de 70 åren pågick ända fram till 'den
persiske konungen Kores' första regeringsår', då han
utfärdade en förordning som tillät judarna att återvända
till sitt hemland" år 537 f. Kr. (s. 188:4-189)

Men påstår verkligen bibelskribenten Esra att de 70

åren upphörde först i Cyrus' första regeringsår, eller år
537 f. Kr.? En sådan tolkning av Esras ord skulle stå i
direkt konflikt med profetian i Jer. 25:12, som visar att
de 70 åren upphörde redan år 539 f. Kr. ! Denna text

223
utgör istället det allra kraftigaste bevis mot Sällskapets
tolkning att de 70 åren slutade år 537 f. Kr. Det är sant
att i den ursprungliga versionen av denna avhandling,
som sändes till Sällskapets högkvarter 1977, prövades
möjligheten att räkna de 70 åren från 605 till 535 f. Kr.
Men denna tillämpning framfördes som ett mindre
sannolikt alternativ, som har förkastats helt och hållet i
det föreliggande, reviderade arbetet, eftersom den precis
som Sällskapets tolkning står i direkt strid med
Jeremias profetia. Få, om ens några kommentatorer
försöker utsträcka Cyrus' första regeringsår "från år 538
fram till år 535 f. v. t.", som Sällskapet antyder i sitt
"Tillägg". (s. 189:1) De flesta kommentatorer låter de 70
åren sluta antingen 539 eller 536 f. Kr. Underligt nog
finns inget av dessa bättre alternativ ens omnämnda i
Sällskapets "Tillägg"! När det gäller Esras uppfattning
om de 70 åren visar en noggrann läsning av 2 Krön.
36:20-23 att hans ord är i full överensstämmelse med
Jeremias profetia, vilket klargjordes i kapitel 3 i detta
arbete. (Se underrubriken "4. 2 Krön.36:20, 21")
Till sist framställer Sällskapet Vakttornet än en gång
situationen som om de själva står på bibelns sida mot
det världsliga vittnesbördet:

"Vi vill också i första hand vägledas av Guds ord

och inte av en kronologi som i huvudsak grundar
sig på världsliga vittnesbörd eller som inte
stämmer med bibeln. Det förefaller självklart att
den enklaste och naturligaste förståelsen av de
olika bibliska uppgifterna är att de 70 åren började
i och med den fullständiga ödeläggelsen av Juda
efter det att Jerusalem förstörts." (s. 189:3)

Med dessa påståenden försöker Sällskapet skapa det

intrycket att det råder en konflikt mellan bibeln och det
världsliga vittnesbördet när det gäller de 70 åren, och
att Sällskapet lojalt har ställt sig på bibelns sida mot det
världsliga vittnesbördet. Men inget kan vara mer fjärran

224
från sanningen. Som det visades i kapitel 3 är bibeln
och de historiska källorna i full överensstämmelse med
varandra när det gäller denna period. Historiska och
arkeologiska upptäckter har här, liksom i så många
andra fall, understött och bekräftat de bibliska
uppgifterna. Den tolkning av 70-årsperioden, som
Sällskapet Vakttornet håller fast vid, står å andra sidan
inte bara i strid med det rikhaltiga historiska
vittnesbördet, som vi såg i kapitel 2. Det har också klart
och tydligt visats ovan och i kapitel 3 att Sällskapets
tolkning står i skriande motsättning till "den enklaste
och naturligaste förståelsen av de olika bibliska
uppgifterna" om de 70 åren, till exempel i Jer.
25:11;29:10; 25:12; Dan. 1:1-6 och 2:1; Sak. 1:7, 12
och 7:1-5. Den verkliga konflikten står därför inte
mellan bibeln och det världsliga vittnesbördet, utan
mellan bibeln och det världsliga vittnesbördet å ena sidan
och Sällskapet Vakt tornets tolkning å den andra.
Eftersom Sällskapets tolkning av de 70 åren står i direkt
strid med både bibeln och historiska fakta har den
ingenting med verkligheten att göra och bör därför
förkastas av alla uppriktiga kristna.

Sammanfattning
Det har grundligt påvisats i denna "Efterskrift" att
Sällskapet Vakttornet i sitt "Tillägg" inte har gett en
rättvis bild av det mångfaldiga vittnesbörd som
kullkastar det årtal, som bär upp deras unika anspråk
och profetiska tolkningar, d v s 607 f. Kr. De har gett en
missvisande presentation av 1) det historiska
vittnesbördet, dels genom att presentera bara omkring
hälften av bevisen, dels också genom att presentera en
del av dessa på ett skevt och missvisande sätt. De
antydde felaktigt att präster och kungar kan ha ändrat
och förvanskat de historiska dokumenten från den
nybabyloniska perioden, trots att alla tillgängliga

225
bevis säger oss att de inte gjorde detta. De har vantolkat
2) nutida historiker och forskare genom att citera dem på
ett vilseledande sätt och tillskriva dem uppfattningar
och tvivel de inte har. De har missbrukat upplysningar
som ges av 3) forntida skribenter, genom att dölja att
Berossos får ett klart och oberoende stöd av Dan. 1:1-6,
genom att citera Josefos när han talar om de 70 åren av
ödeläggelse men dölja att hans sista uppgift ger 50 år åt
perioden, och genom att återge biskop Teofilus' tolkning
av de 70 åren utan att nämna att han följer
Septuaginta-översättningen och att andra samtida
kristna skribenter presenterade en rad andra
tolkningsförslag. Slutligen har de också vantolkat 4) det
bibliska vittnesbördet genom att dölja att den enklaste
och naturligaste förståelsen av profetian om de 70 åren
visar att de syftade på den period då Babylon utövade
herraväldet över folken, inte på den period då Jerusalem
låg öde. Denna uppfattning om perioden är i god
överensstämmelse med det historiska vittnesbördet,
men står i den skarpaste motsättning till den tolkning
Sällskapet Vakttornet har gett denna period. Det är
verkligen tragiskt att upptäcka att individer, som
miljontals kristna obetingat litar på och söker andlig
vägledning hos, handskas så vårdslöst med fakta. Det
'Tillägg" de har publicerat till försvar för sin kronologi
visar sig vid en närmare granskning inte vara något
annat än en sorglig övning i konsten att dölja fakta.

226
Sällskapet Vakttornet framträder med anspråket att
vara Guds enda språkrör i nutiden. De förkunnar att
Guds rike upprättades 1914 och att ändens tid och
Kristi närvaro började då.

Få människor - även bland Jehovas Vittnen - har

klart för sig att dessa anspråk står eller faller med en
kronologisk beräkning som inte håller måttet
internationellt.

I föreliggande bok ägnas denna beräkning en

noggrann undersökning. Vid analysen visar det sig att
beräkningen är ett rent önsketänkande, en fiktion och
ett djävulskt falsarium, som krossas av en rad
samstämmiga bevis.

Carl Olof Jonsson är mannen som sparkar in dörren

på detta murkna fuskbygge och så rasar hela det
ruttna, förbannade huset samman.

Trots detta är boken inget angrepp på Jehovas

Vittnen. Istället är det en uppmaning till alla
sanningssökande människor att undersöka
bevisbördan.

CKI Förlaget
Box 14037, S-40020
Göteborg

Telefon/fax: 031-408493
Mail: carl_olof_jonsson@yahoo.se

227