Stdjans Edelweiss

- om ut- och inplanterade vxter i Dalarnas natur

Tomas Ljung och Lennart Bratt

Edelweiss ny fr Dalarna ? Det hela tog sin brjan p slutet av 1970-talet d en italienskfdd herre vid namn Ido Poloni ville fra med sig till Sverige ett av sina kraste minnen frn hemlandet, den sgenomspunna vxten edelweiss. Med sommarvistelse p Foskdalsvallen i Srna fann han det naturligt att vlja Dalarnas kanske mest alpina plats fr utplanteringsfrsket, nmligen Stdjans topp. Medfrandes ca 20 plantor frn Cortina i norra Italien planterade Ido sin edelweiss p lmpliga klippor som liknade de dr vxten har sin naturliga hemvist. Hr fann sig ocks det sttliga korgblomstret vl till rtta och har blommat rligen och Lgrar n idag ngra av Stdjans klippavsatser. Vxten har inte lyckas sprida sig med frn och tycks heller inte frka sig vegetativt. De plantor som sattes p nordsidan har slutat blomma och verkar vara borttynande. Om edelweiss, Leontopodium alpinum, kan nmnas att den frst beskrevs p 1500talet av botanisten Pierandrea Mattioli. Slktet Leontopodium omfattar ett 40-tal arter med huvudsaklig hemvist i st- och Centralasiens bergs- och stpptrakter. I Europa r edelweiss slktets enda representant dr den vxer i hglnta bergstrakter frn Karpaterna i ster till Jurabergen och Pyreneerna i vster samt Appeninerna i sder. Dess sregna sknhet har gjort den eftertraktad, varfr den i flera lnder r fridlyst.

Edelweiss r en svrodlad vxt, d den har tre olika slags blommor; svl skild- som samknade. Risken r stor att Dalarnas bestnd saknar ngon knlig enhet.

Andra konstigheter Dr den idylliska Sundbornsn passerar Lilla Hyttns, allts granngrden till Carl Larssons, kan en inte ont anande botanist ltt draga sig hjrtsvikt. Lngs de vassbevuxna dystrnderna blommar nmligen inte bara bgsv och strandklo, utan hr str ocks praktfulla exemplar av krrtrel, Euphorbia palustris och kltistel, Cirsium oleraceum och blommar som vore Sundbornsn sjlva Svinesund eller ngon Gotlndsk vt. I sdana hr fall gller det att hlla dalafloran i minnet, eller tminstone ha s pass med is i magen att man kollar Mossbergs flora innan man tnder havannan. Och fr den som snubblar ver ett bestnd med adam och eva under sin rutinventering i sderbrketrakten kan vi bara sga: sitt ned och ta det mycket kallt! Vid Pungmakarbo, i skuggan av Bispbergs klack, finns en fin torrbacke intill en grd, dr hstlsbrken och mosippa vxer. Bland mosipporna str ocks ngra backsippor sedan mnga r och blommar snllt i maj. De tycks trivas utmrkt, men gr inga ansatser att spridas. Inte mnga knner till att Tivedens rda nckros blommar varje r i sjn Aspans stligaste vik sder om Falun. Liksom snren med kornell och bltry i skogen intill r nckrosen ditfrd fr mnga decennier sedan av trdgrdsmstarna vid Vassbo trdgrdsskola. Kanske var dalaflorans vattenblink, Hottonia palustris, i Liljan ocks bara en ofrivillig semestergst dr den flt omkring utanfr sommarvillorna ngra r kring sekelskiftet? Och vad skall vi tro om kungsngsliljan, som omnmns som dalsk i KrokAlmqvists flora, men som tycks vara en vl bevarad hemlighet fr oss i DABS ? Under bokarna i Garpenberg Under de resliga bokarna vid det gamla torpet Hagbo, sydst om Garpenberg, doftar ramslken i sommarkvllen bland bingel, buskstjrnblomma, myskmadra och lundslok. Likheten med en lund p Sdersen r frvillande. Och p de solbelysta kalkhllarna vid Lngviksgruvan lyser blodnva och bleld ikapp bland krleksrt, flentimotej och brudbrd. Nere i strandkrret mot Gruvsjn breder vidstrckta vassar av jttestarr, Carex riparia, ut sig, ur vilka en eller annan slokstarr och krrbrken hjer sig. ven vid sjn Svartfjllens norra nde har krrbrken ftt en chans att sl sig ned och bildar hr strre bestnd. Ja, det r mnga kullar av jgmstarelever vid Skogis i Garpenberg som utver fltstudierna i skolans vidstrckta arboretum ven har ftt frmnen att freta svl sknska som upplndska floravandringar i markerna kring Garpenbergs lilla gruvsamhlle. Detta har varit mjligt genom en ivrig utplanteringsverksamhet under flera decennier. Att ven den nyupptckta lokalen fr krrbrken vid Valla mosse skulle vara utplanterad frnekas dock bestmt frn skogshgskolehll (se artikel sid 7). Nu r Skogis saga all och relikterna frn sommarkurserna fr hdanefter konkurrera p den ordinarie bergslagsvegetationens villkor.

Om du skulle mta en ergasiofygofyt N, hur ska d edelweissen behandlas i vrt floraarbete, undrar nu vn av ordning, allts florarapportren. Ja, eftersom den nu vxer dr uppe p Stdjans topp kan den knappast frbigs som en vanlig rabattvxt, ven om klara paralleller till sdana finns. I och med att arten inte visar ngra tecken p att sprida sig kan den dock heller inte kallas naturaliserad. Med Malmgrens (1978 & 1982) nomenklatur skulle edelweissen tillsammans med krrtreln, den rda nckrosen och backsippan kallas fr ergasiofygofyter, dvs arter som r avsiktligt infrda och som inte frmr sprida sig i naturlig vegetation. De flesta ergasiofygofyter r allts arter som inte hr hemma hr och som saknar frutsttningar att spridas spontant. De kan dock bli gamla p sina vxtplatser. Man kan inte undg att sls av tanken p parallellen till vr gamla vlknda kta stormhatt vid Trostbcken i Vika. Arten omnmns redan 1739 av Linns svrfar Moraeus och tycks sedan dess ha bitit sig kvar p platsen, dr allt talar fr att den frn brjan har odlats. Tiden har givit vxten en plats bland vra riktiga inhemska arter och till och med erknt den som srbar i vra rdlistor. Hur lnge ska vi f vnta innan Idos edelweiss betraktas p samma stt? En stor grupp nrstende vxter r de vanliga kulturflyktingarna, allts de som spritts frn trdgrdar eller med utkast och som sedan framgngsrikt etablerar sig inom ett strre eller mindre omrde i grannskapet. Hit hr den nordamerikanska gyckelblomman, Mimulus guttatus, i Furudal och i Rottneby, barn av den klfingrige bergsassessor I. G. Classons experiment p 1800-talet. Vi finner i denna kategori ven den ymnigt blommande gula dagliljan, Hemerocallis, i de lundartade resterna av Grngshammars gamla brukstrdgrd i Silvberg Intill den ovan nmnda idyllen i Lilla Hyttns i Sundborn har fr vrigt trdgrdsklematis frvandlat en liten lvskogsdunge till en rent aruvimisk tropikskog. Klassiska kulturflyktingar i Dalarna r liljorna brandlilja och krollilja, Lilium bulbiferum och martagon, som p mnga hll har spritt sig explosivt p hyggen, fbodvallar, och i vgkanter. ven hos fingerborgsblomman, Digitalis, har liknande beteende iakttagits i bl a Silvberg. Officiell praxis I vr egen Dalaflora (Almquist 1949) behandlades kulturflyktingarna ganska slumpmssigt beroende p att Gunnar Samuelsson inte brydde sig s mycket om dem. De som togs upp kom drfr att beskrivas som smstilsarter, med frenklade beskrivningar. Kanske var det drfr som salig Gunnar avstod frn att nmna den aklejruta han fann blommande i de frvildade utkanterna av Solbackens sanatoriepark under en av sina sista vistelser dr i brjan av 1940talet 1.

Senare landskapsfloror samt de flesta pgende landskapsfloreprojekt har varit betydligt mer ambitisa med att dokumentera ven den typ av arter som edelweissen representerar. S kommer sannolikt ven DABS att agera i det pgende inventeringsarbetet, och projektgruppen fr floran har som ambition att snarast behandla frgan och ange riktlinjer fr inventerarna. I den kommande Flora Nordica har man en betydligt enklare indelning. Som inhemska betraktas sdana arter som r ursprungliga eller inkomna fre r 1700. Som etablerade betrakas arter som har kommit in efter r 1700 och som har haft tv generationer p platsen eller haft stark vegetativ spridning under mer n 30 r (perenner), eller verlevt mer n 10 r genom egen frspridning (annueller). Som tillflliga betraktas arter som r beroende av tillfrsel utifrn fr verlevnaden. Vr edelweiss skulle allts hamna i den sistnmda gruppen.

Det var inte med blida gon Lnsstyrelsen sg p Ido Polonis utplantering av edelweiss p Stdjan. I reservatsfreskrifterna hade dock inget nmnts om inplantering av vxter, s myndighetsherrarna fick bita i det sura pplet och lta alpvxten st kvar, till Falu-Kurirens frtjusning. De freskrifter som gller idag frbjuder dock all inplantering av vxter och djur (om ngon skulle f fr sig att plantera in murkrypare, gems eller murmeldjur). Detta gller fr vrigt de allra flesta av lnets naturreservat. Ur Falu-Kuriren 16/12 1978.