II.

Husaby

Husaby kyrkas mäktiga fasad höjer sig mot himlen som ett tyst monument över livet i en helt
annan tid än vår. Inför denna 1100-talskyrka och dess omgivning ställs man inför många
frågor. Kyrkan har inte ett torn, utan tre. Och de är oproportionerligt höga i förhållande till
resten av kyrkobyggnaden. Det finns bara en liknande kyrka i Sverige. Men i västra Tyskland
är de betydligt fler.
Den tyske ”aposteln” S:t Bonifatius var en av de missionärer som på 700-talet förde
inspiration från de brittiska öarna till kontinenten. Den kyrka som byggts till hans ära, S:t
Bonifatius i Freckenhorst, Westfalen, har tre torn som Husaby kyrka och har andra påtagliga
likheter. De höga tornen var inte bara prydnader utan spelade en viktig roll för skydd åt både
människor och jordiska tillgångar i oroliga tider. Ingången var svårtillgänglig. Inuti tornen
fanns flera våningar. Både Husaby kyrka och S:t Bonifatius kyrka är byggd i den så kallade
karolingiska byggnadsstilen uppkallad efter kejsaren Karl den store. Husaby var ett kungligt
område och genom att bygga en kyrka i den på kontinenten så mäktiga kejsarrikets stil kan
vara ett sätt att uttrycka kristendomens ställning och kungens makt.
Vid Husaby kyrka ligger två egendomliga gravar. De har formen av rektangulära hus, som
vore de boplatser för de avlidna. Men ännu mer märkliga gravar har flyttats till Historiska
museet i Stockholm. När dessa gravar anlades var de något helt nytt i det västgötska
bondesamhället. Varför uppförde man sådana monumentalgravar, som inte liknar de samtida
gravarna i det gamla västgötska bondesamhället?
Tornen i Husaby är bland Sveriges första torn. Gravkistorna där är kanske de äldsta av den
typen. Frågorna växer snabbt i landet runt Vänern. Lurö kyrkoruin mitt ute i den stora sjön är
en annan mytisk plats. Bland gåtfulla kvarlevorna finns också Forshems kyrka med dess
dunkla samband till Tempelherreorden från korsfarartiden i Jerusalem. De 300 liljestenarna
med koncentration till det medeltida Skarastiftet är andra kvarlevor från denna tid. De för
tankarna till orientalisk ornamentik.
Vi ska försöka följa dessa spår geografiskt och så långt tillbaka i tiden vi kan komma. Denna
tolkning gör inte anspråk på att vara den enda sanningen. Vår tolkning kommer att leda oss på
ett sannlikt spår och en spännande och vacker resa. Den resan börjar i Husaby.
En viktig del av Sveriges kyrkohistoria börjar i Husaby på slätten mellan Skara och
Kinnekulle, kanske år 1008, då Olof Skötkonung enligt legenden döptes. Det skedde enligt
samma legend i Birgittakällan av biskop Sigfrid från York. Att en kung låter döpa sig i kretsen
av sin familj och sin hird är en stark symbolhandling. När den förste kungen döps markeras
officiellt att kristendomen är etablerad. Dopet visar både på kungens tro och på den politiska
situation som gjorde det möjligt för honom att låta döpa sig. En så stor andel av befolkningen
hade blivit kristen, att kungen bedömde det som politiskt klokt att markera sin trosgemenskap
med folket. Olof Skötkonung anses vara den förste kung som bevisligen härskade i både
Svealand och Götaland. Dopet av Olof Skötkonung visar därför med tidpunkten och platsen
för dopet att en stor del av befolkningen var kristen. Att han lät döpa sig i Västergötland och
att stiftet i Skara inrättas bör innebära att Västergötland spelar en mycket viktig roll i detta
sammanhang. När Olof låter prägla de första svenska mynten sker detta i Sigtuna. Om stiftet
inrättades före eller efter dopet vet vi inte. Vad vi vet är dock att Olof donerade kungsgården
till biskopen och att han inrättade ett biskopssäte i det närbelägna Skara omkring 1013.
När dopet beskrivs 200 år senare nämns det som något självklart att Olof döptes i en källa och
inte en dopfunt. I förbigående får vi här en inblick i källornas betydelse i den tidiga kristna
tron. På 1200-talet sågs det som naturligt att kung Olof hade döpts i en källa. Källkulten är
levande i tidig kristen tid. Missionärerna, helgonen och landskapsapostlarna knyts till källor.
Antingen döpte de där eller också sprang det enligt legenderna upp en källa vid platsen för
deras martyrium. Källan som flödar fram ur jordens inre symboliserar det ur tillvarons hjärta
klart och rent framströmmande livet.
Den lokala traditionen i Husaby utpekar i dag Birgittakällan väster om kyrkan som platsen för
Olofs dop. Den är en annan än den öster om kyrkan som kallas S:t Sigfrids källa, som
turistskyltarna idag utpekar som den källa där Olof Skötkonung döptes. Det som idag kallas
S:t Sigfrids källa ser mera påtagligt ut som en källa än Birgittakällan som väller fram ur
marken i en sumpig backe.
Att brittiska missionärer verkat i hela västra Skandinavien under lång tid före Olof
Skötkonungs dop är väl känt. Att den iriskt keltiska kristendomen haft ett tidigt och starkt
inflytande i England, Skottland och Wales är också välbelagt. Olof döptes av en engelsk
biskop. Den Birgitta som gett sitt namn till källan var inte Birgitta av Vadstena. Hon var ännu
inte helgonförklarad när dopet beskrevs i tillägget till den äldre Västgötalagen på 1300-talet.
Frågan är om hon ens var född. S:ta Brigid var en abbedissa på Irland som levde fem hundra
år före dopet av Olof Skötkonung. S:ta Brigid var vid denna tid allmänt vördad i Västeuropa
och uppenbarligen också i Västergötland. Men vem var denna S:ta Brigid och varför
uppkallades en källa i Västergötland efter henne? Och varför gav man över huvud taget källor
namn efter helgon?