Polarn

LILLA VÄGEN HEM

Per Svensson född 1970, växte upp
i Gössäter vid foten av Kinnekulle.
Syrrans gitarr och Ulf G Åslundhs
TV-program ”Se hör och härma”
blev startskottet för en kärlek till
musiken som håller i sig än idag.
Per har skrivit texter och musik
sedan 13-årsåldern och ”Lilla vägen
hem” innehåller sex självbiografiska
texter om historien bakom de nio
sånger som finns bifogade till boken.

I texterna får vi följa med till

barndomens Kinnekulle där en
cyklistkarriär avslutas på grund av
brist på tävlingsinstinkt och där byns
första punkband startas i ålderdoms-
hemmets källare. Dessutom hur en
30-årskris kan leda till sagoläsning
för Biskopsgårdens ungdomar och
mycket mer.
 Per Svensson
LILLA VÄGEN HEM
www.polarnper.se

Tryck: Digitaltryck Kungsbacka 2018

Första utgåvan
ISBN: 978-91-639-7139-6
Omslagsfoto: Ingrid Nordström
”Trubadurens uppgift här i livet är att ge folk
det de stundtals inte vill ha.
Och innan de fick det – inte ens visste om att
det var just detta de inte ville ha”

GUNNAR TÖRNGREN Husbehovstrubaduren 2015

Sånger
1. Kullen
2. Hög tid
3. Lilla vägen hem
4. Lågintensiv
5. Scoutackord
6. Pizzeria Viking
7. Fyra minusgrader och fjorton dar till Jul
8. Över bron
9. Ändå aldrig riktigt packad före fem

Text & musik samtliga sånger Per Svensson.

Spår 1, 2, 3, 8, 9 inspelade i Studiohuset, Göteborg. I

nspelningstekniker & producent: Eric Vo.
Trummor & percussion: Gabriel Runemark. Bas: Staffan Andersson.
Piano, orgel och dragspel: Jonatan Bengtsson. Körsång: Ina Lindell.
Slidegitarr spår 8 Eric Vo. Gitarrer, sång & mandolin: Per Svensson.
Spår 5 Trummor: Gabriel Runemark. Bas: Staffan Andersson inspelad
i Studiohuset Göteborg. Inspelning av gitarrer, mandolin, munspel
och sång: Per Svensson
Spår 4, 5, 6, 7 Gitarrer, bas, sång, munspel, mandolin
och inspelning: Per Svensson.
KULLEN

Jag är född vid en kulle, och en vindlande väg

En bilskrot, ett ålderdomshem, en affär
Plåtstins och rälsbuss i närmaste by
och ett litet stationshus som, porten mot äventyr

Det är här man kan stigen, varenda vass liten sten

Höga gräset och daggen, emot skrubbade knän
Alltid en bra bit från vägen, långt bort från all slags trafik
Men med koll på hela världen, från stora vägen och hit

Fort upp på cykeln, det är bara tre dagar kvar

Innan du sitter med de andra, i bänkar på rad
och till och med kråkorna tystnar, när du dammar förbi
Här kommer en som är lycklig och fri

Och när du bussats till skolan, för att hitta din sort
Och hela skocken av ungar, har blitt en rangordnad flock
ifrån de finare namnen, ner till helt vanligt folk
och om nån undrar vem du är så, är du Svenssons pojk

Som i en gammal western, som i ett bakhåll för rån

Låg vi med örat mot rälsen och väntade på tåg
Tills åtta år senare 15.22, så satt jag på ett tåg härifrån

Jag är född vid en kulle och en vindlande väg

En igenvuxen bilskrot, en nedlagd affär
På en skramlande rälsbuss, på väg ifrån byn
Och ett litet stationshus som, porten mot äventyr.
 G Ö S S ÄT E R P U N K S

G
össäter är en liten by med runt hundra invånare.
Byn ligger längs en böljande landsväg som leder
hela vägen upp till Kinnekulle. En lanthandel, ett
pensionat, Betelförsamlingens kyrka, en bilskrot
och ett möbelsnickeri, det är allt. En slags Bullerby
med det nödvändigaste inom räckhåll. Lummiga trädgårdar, skogen
intill knuten och en fruktlund på allmän mark med stora saftiga
biggaråer. En fullkomligt hopplös uppväxtort för en trettonåring som
just upptäckt Ebba Grön och vill starta ett punkband.

13
Jag var 13 år och för mig hade filmen Ebba The Movie blivit som en
bibel, det var en dokumentär som hade allt. Det spelade ingen roll
att bara två tredjedelar av filmen fanns bevarad på brorsans VHS och
att resten av bandet innehöll ett halvt avsnitt av Dallas. Jag såg de två
tredjedelarna om och om igen tills hela bandet var utslitet. Jag kunde
varenda låttext, kommentar och replik. När Joakim Thåström mumlade
någonting om att ”Det liksom finns inget liv liksom, det är liksom tyst,
tyst och kallt ” tyckte jag att det var det klokaste någon någonsin hade
sagt.

Jag började att skriva texter och hade fått koll på vad punklåtar skulle
handla om. Med glöd och passion författades sånger om allt från tris-
tess till påträngande betong. Tristessen var lätt att relatera till – när man
blivit för gammal för att leka indian och cowboy återstod det mest att
cykla runt i idyllen och jaga katter, plinka på den nylonsträngade gitar-
ren, sparka fotboll med sig själv eller käka sig illamående på plommon
eller bär. I låtarna som handlade om påträngande betong var det lite
knepigare med trovärdigheten.

14
Låtarna borde ha handlat om påträngande granskog istället, betong i
Gössäter fick man leta efter.

– Jons har sagt att jag snart kan börja spela elgitarr, klämde jag en dag
ur mig vid frukostbordet. Stig Jonsson bodde några hundra meter bort,
var gitarrlärare i musikskolan och taktiken var att använda en lärares
auktoritet för att få igenom min önskan att fixa en elektrisk gitarr.
Jag visste att det var ett vågat spel. Frågan måste ställas korrekt och i
perfekt tidpunkt för att få ett önskvärt svar. Ett nej skulle leda till att
jag fick avvakta något år tills jag kunde göra en ny framstöt. Farsan var
snäll men ett nej var ett nej och det skulle definitivt inte gå att tjata sig
förbi.
– Har han sagt det? Undrade farsan
– Ja, svarade jag, så övertygande det bara gick.
– Vad är det för fel på den du har nu då?
– Den hörs inte om man ska spela i orkester, försökte jag.
– Ska du spela i orkester?
– Tänkte det...

15
Orkester var ett mycket smartare ord att använda än band, det insåg jag.
Morsan fick uppgiften att kolla med Jons om det var någon idé att lägga
pengar på det märkliga nyvunna intresset. Hon fick svaret att jag hade
talang och att jag visst kunde platsa i någon av musikskolans orkestrar.
– Okej, sa farsan några månader senare.
– Vi har pratat med Jons som åker med dig till musikaffären på torsdag
och det är han som bestämmer vilken gitarr som är lämplig.
Jag svävade på moln och väntade otåligt på att torsdagen skulle komma.
Helst hade jag naturligtvis valt gitarr själv, men nu kändes det som det
inte spelade någon roll. En elgitarr, är en elgitarr och jämfört med den
nylonsträngade var det ett redskap som kunde få vilken finnig
tonårsfjant som helst att bli en grabb att räkna med.

Färden hem från musikaffären var en smärtsam övning i att behärska

sin otålighet. I affären hade jag hade fått tydliga instruktioner om hur
den skulle kopplas in och att man absolut inte fick vrida volymratten på
förstärkaren längre än till åtta, för att högtalaren kunde spräckas.
– Jag lovar, sa jag.

16
Den tunga 80 Watts Peaveyförstärkaren tyngde ned den brandgula
heltäckningsmattan bredvid sängen och det var med en andaktig känsla
som jag slog på strömbrytaren på baksidan. En röd liten lampa lystes
upp och högtalaren brummade oroväckande. Med en stor klump i ma-
gen kopplade jag in sladden i gitarren och det knastrade till.
Jag tog ett djupt andetag och slog det första ackordet.
Det lät burkigt, plinkigt och lite vasst, ungefär som den akustiska
gitarren fast något högre. Någonting var fel, men jag hade ingen aning
om vad. Det skulle ju låta risigt, fett och ruffigt. Var det något fel på
grejerna, var något felinställt, eller var det nån pryl som saknades?

I flera veckor provade jag om och om igen. Jag undersökte varenda

knapp på både gitarren och förstärkaren. Den såg ju så fräck ut, varför
låter den inte som den ska? En dag när jag var ensam i huset beslutade
jag mig för att prova den till max. Jag vred upp volymratten på för-
stärkaren till åtta och drog ett ackord igen. Det lät otroligt högt, men
alldeles för rent. Längst till höger fanns en ratt som hette master, och
försiktigt provade jag att dra upp den också, det gjorde bara att

17
volymen blev ännu högre men det lät fortfarande lika rent. I total
frustration drog jag tillbaka masterkontrollen till tre, vred volymratten i
bott, ända upp till tio och drämde till på strängarna…Grrrruanggg.
Jävlar!
Vilket ljud.
Jag hade tamejfan knäckt koden. Halvt knockad och överlycklig kastade
jag mig på rygg i sängen med gitarren. Jag tittade beundrande på den
guldbruna lacken och sneglade bort mot förstärkaren där volymkon-
trollen stod på tio. Vad feg jag hade varit, äntligen kom belöningen. Allt
för att man gjort tvärtemot vad man blivit tillsagd.

Två hus längre bort bodde Christer. Han var kvarterets enda unge i
samma ålder som mig och jag lyckades övertyga honom om storhe-
ten med Ebba Grön. Christer fick tag i ett begagnat trumset från en
släkting. Nu hade vi prylarna, allt som saknades var en lokal. Till slut
ställde Christers farsa upp –efter klockan fem och på helgerna fick vi
möjlighet att repa i hans möbelsnickeri.

18
Vi ställde upp prylarna mellan de stora maskinerna, och utan att ha en
aning om hur vi skulle göra drevs vi av glädjen att kunna föra mer
väsen än vad som någonsin varit möjligt tidigare. Vi fick med oss Urban
som skulle lära sig att spela bas och lite senare Mattias på gitarr.

Bandet var vårt och vi frågade aldrig någon musiklärare om hur vi

skulle spela, här skulle inte någon jäkel komma in och peta. Efter ett
halvårs övande så började det ta sig, vi började och slutade ungefär
samtidigt och Christers energiska trumspel gjorde att vi spelade snabbt,
mycket snabbt. Precis som vi lärt oss från Ebba the movie.
– Borde ni inte ha någon som sjunger också? Sa Christers farsa en dag.
Vi bara gapade och stirrade på varann. I den yviga glädjen hade vi helt
glömt bort det. Vi hade under ett halvårs tid inte haft en tanke på att ett
band behöver en sångare.
– Trummisar sjunger inte, replikerade Christer snabbt.
Det var ett faktum vi andra inte kunde argumentera mot, vi hade aldrig
sett en trummis sjunga.
– Inte basister heller, sa Urban.

19
– Jag vägrar, sa Mattias.
– Jag vill inte, försökte jag.
Till slut var det i alla fall jag som blev tvungen. Jag ville verkligen inte,
men nu var det jag som hade dragit igång det här och då fick jag också
ta konsekvenserna.

Nu behövdes något att sjunga i. En mikrofon kostade 400 spänn så det

var bara att glömma. Att be om mer ekonomiskt stöd från föräldrarna
insåg vi var kört. Att vi tagit oss så här långt var en bedrift bara det. Jag
lånade en bok på biblioteket där det stod att en mikrofon fungerade
som en omvänd högtalare. Slutsatsen blev en snilleblixt om att
freestylehörlurar borde gå att använda. Urban blev den som fick ställa
upp, han var den som skulle få sina Walkmanlurar slaktade. Vi klippte
loss en av lurarna, ryckte av muffen och tejpade fast hörlurselementet
på en liten träkloss. Sedan stoppade vi sladden i gitarrförstärkaren.
– Hallå, hallå? Ropade jag i mikrofonen medans Christer kröp på knä
med örat mot förstärkaren.
– Låter det nåt?

20
– Ja, jag tror det, lite i alla fall.
Det fick duga, sången fick för min del gärna höras så lite som möjligt.
Två timmar senare hade vi med en stol, ett kvastskaft och två rullar
eltejp också fixat ett mikstativ.

1983 var punken redan officiellt dödförklarad och det rådde allmän
hårdrockshysteri i skolan, så istället för något punkigt bandnamn valde
vi att kalla oss för Bonfire. Soliga dagar ställde vi förstärkarna och
trummorna utanför snickeriet och drog på det högsta vi kunde. Ljudet
for ner genom byn, studsade mot husen och kom tillbaka någon sekund
senare i förvrängd form. Jag vet inte om det var det som var droppen,
men några veckor senare hade i alla fall Christers farsa fått nog, vi fick
inte spela i snickeriet längre. Nu blev morsan räddningen, hon arbetade
på ålderdomshemmet och ordnade en lokal i källaren, bredvid
tvätteriet. Vi fick lov att spela efter skolan fram till klockan åtta på
kvällen.

21
Ljudet verkade besvära åldringarna mindre än villaägarna och vi repade
nästan varje dag. Ryktet spreds och några veckor senare kom lokaltid-
ningen. Att det fanns ett punkband som spelade i källaren på ett ålder-
domshem var naturligtvis stoff till en trevlig artikel på lokalsidorna.
Under intervjun satt vi med sänkta huvuden och svarade blygt bara ja,
nej eller hummande på redaktörens frågor. När det var dags för fotogra-
fering försökte vi se så arga och håglösa ut som det bara gick.
– Nu får ni allt se lite gladare ut pojkar, försökte han och cirkulerade
runt oss med kameran.

Dagen därpå kom reportaget i tidningen och jag ville försvinna från
jordens yta. Bilden han hade valt innehöll tre fånigt leende ynglingar
och i bildtexten stod det att vi var tre fjärdedelar av popbandet Bonfire.
Popband! Vi var väl för fan inget popband…
I åttiotalets hårdrocks- och syntera var pop det pinsammaste ordet
som fanns. Förnedringen var total och det tog några veckor med sänkt
huvud innan de spydiga kommentarerna i skolan upphörde.

22
Via några äldre killar fick vi vår första spelning. När vi kom dit
testade ett annat band ljudet och volymen var chockerande. Ljudet var
så högt att både min röst och all form av självkänsla försvann.
Jag kikade ner på min förstärkare och de där 80 watten kändes plötsligt
ynkliga. Så högt kommer den aldrig att kunna låta. Jag kånkade upp
förstärkaren på scenen och ljudkillen kopplade in den i en märklig liten
låda. Efter ett djupt andetag drog jag upp båda volymkontrollerna till
max och drämde till med plektrumet över strängarna.
– Sänk för helvete! Vrålade ljudkillen och sprang fram till scenen.
– Ljudet går in i lilla lådan här, vidare till mixerbordet, till slutsteget och
sen ut i stora högtalarna där borta, okej?
Jag tittade förläget bort mot högtalarna och nickade. Han gav mig en
nedlåtande blick, ruskade på huvudet och gick mumlande tillbaka till
mixerbordet.

Första band på scen och värsta konkurrenterna var ”Hell rats” från
Hällekis. Ett hårdrocksband som jobbat på attributen hela månaden. De
hade skinnbrallor, leopardmönstrade linnen och mikrofonstativet var

23
dekorerat med tygtrasor och påtejpade reservplektrum. Sångaren var
först ut på scen och jag kände igen honom från skolan genom sin
mycket märkliga kroppshållning. Med axlarna uppdragna mot huvu-
det såg det ut som han knappt hade någon hals. Ryktet säger att det
berodde på att varenda gång hårlängden närmade sig den han ville ha,
tvingade hans morsa honom att gå och klippa sig. Med axlarna högt
uppdragna såg håret mycket längre ut.
Med beslutsamma steg och stirrig blick gick han fram till mikrofonen
och lite glesa förvirrade applåder började höras i lokalen.
– We wanna thank you!
Applåderna tystnade och någon hördes fnissa längre bak i lokalen.
Sångaren gjorde en vevande gest med armen vilket gjorde att den
förvirrade trummisen satte igång långt före de andra. I slutet av första
låten hade resten av bandet hunnit ikapp och efter två låtar till var det
dags för oss att äntra scenen.

Vi spelade tre låtar och jag minns ingenting. Förmodligen stod jag och
stirrade ner i gitarrhalsen för att slippa se publiken. Vi sade ingenting

24
mellan låtarna utan rev bara av dem i ett furiöst tempo och gick däri-
från. Dagen efteråt var ändå allt förändrat. Att föra oväsen är en oslag-
bar maktfaktor för killar på högstadiet. Vi hade hörts, vi hade synts, vi
hade nästan fegat ur, men vi hade också segrat.

25
HÖG TID

Alla trillade ut på trappen och skolans klocka skrällde tolv

Snart är du inte längre kung i längd och kast med liten boll
Snart tar du bussen över backen, till mänskor av en annan sort
Där finns det säkert dom som kastar såna saker längre bort

Du har hört om stora grabbarna, som åt upp all sin gröt

Och om hur Jesus gick på vattnet, utan att klänningen blev blöt
Allt som kan tävlas i, ska tävlas i och hyllas den som bör
Så känner en sig rätt så lyckad, resten kass och utanför

Du är fri, att bli den du vill bli

Säger alla de små jävlarna med medvind i sitt liv
Själv så vet du, stigen kröker alltid bakåt innan varje litet kliv
Hög tid, att ta och skaffa sig en stil
För en lågmäld liten krake med en framåtböjd profil
Och en klösande hunger om en nystart och en helt annan stig

Vaknade upp på stora slätten, när allt redan var släckt

En vilsen liten krake med en korkad dialekt
Och dunk i ryggen för talang att sitta still och hålla käft
Blicken i backen ut ur skolan, alltid redo till reträtt

Du är fri, att bli den du vill bli

Säger alla de små jävlarna med medvind i sitt liv
Själv så vet du, stigen kröker alltid bakåt innan varje litet kliv
Hög tid, att ta och skaffa sig en stil
För en lågmäld liten krake med en framåtböjd profil
Och en klösande hunger om en nystart och en helt annan stig
LILLA VÄGEN HEM

Förbi alla spåren, och sen upp över bron

Där husen blir högre och alla pajsare bor
15 mil över slätten och nästan fram till en sjö
ligger slummerbyn och bara väntar på att få dö

En samling hus på en sluttning, som tiden sprungit förbi

Det växer björk i en skorsten på gamla stenhuggeriet
Längs med en hoplappad landsväg som slingrar sig ner
Förbi den gamla affärn och trötta villakvarter

Var tog du vägen, minns du än

Det där vassa knastret nere vid grusvägen
Jag står vid skrothandlarns plank och stannar till en stund
Här skäller inte längre nån schäferhund
Och man är som en främling, fast man känner igen
Lilla vägen hem

Det är en oskuldsfull tystnad, som om tiden stått still

Sen man var indian, i stora skogen intill
Eller bara låg still och lyssnade, på hur vinden tog fart
Och stora trädens kronor gungade fram och tillbaks

Var tog du vägen, minns du än

Hur vi släpade ut förstärkarna på grusplanen
Två ackord var tillräckligt, sen var man berömd
Från Jonssons backe, hela vägen ner till Bengtssons lund
Och man är som en främling, fast man känner igen
Lilla vägen hem
 F R I S K T VÅ G AT. . .

A
tt bli punkmusiker utan punkattityd var nog minst
lika hopplöst som att försöka bli framgångsrik
inom cykel utan tävlingsinstinkt. Men eftersom
båda mina äldre bröder var aktiva i Mariestads-
cyklisten kretsade det mesta ändå kring tävlings-
cykling i tioårsåldern. I grannbyn Hällekis var det med historisk hävd
fotboll och bandy som gällde, men det krävdes bara några taffliga för-
sök för att förstå att det inte var något för mig.
– Idag är du högerytter Per, kunde en typisk lagledarorder lyda.
Vad jag kan minnas kämpade jag mest med att försöka begripa vad
ordern innebar. Jag höll mig i alla fall så långt till höger som det gick
och gjorde mitt bästa för att inte dra på mig någon uppmärksamhet.

31
Att kuta omkring fram och tillbaka som alla andra var inga problem,
det var om någon passade bollen till just mig som det skulle bli
jobbigt. Förtroendet skulle förvaltas på ett bra sätt och en sådan
förväntan kunde bara sluta illa.

Samma ambivalenta förhållande har jag haft till de flesta aktiviteter, till
och med till sådana simpla saker som att fiska. Att cykla ned till sjön,
slänga i reven, sitta i solskenet och betrakta det guppande flötet var en
rent meditativ njutning. Det var faktumet att man faktiskt kunde få
napp som var det stora hotet mot en lugn och skön stund. Själva nappet
innebar att man blev tvungen att försöka få tag i den stackars fiskkra-
ken, bedöma om den var något att ha och i så fall hitta ett lämpligt sätt
att befria den från sin livssituation.

När det gällde cykling var jag alltid nöjd om jag tog mig i mål samtidigt
med den stora klungan. För mig var det en lyckad tävling och jag kunde
i efterhand i lugn och ro fortsätta med mitt vanliga dagdrömmeri.

32
I runt hälften av tävlingarna tappade jag ändå kontakten med den stora
klungan och hamnade bland eftersläntrarna, vilket på sätt och vis var
mycket trevligare. Vi hade börjat lära känna varann och kunde i lugn
och ro åka och prata om allt från kliande cykeltröjor till trilskande
växelreglage. Ibland var det någon som hamnade bland oss som inte
hörde hemma där. Det brukade alltid innebära att nykomlingen ville
utveckla ett samarbete för att hinna ifatt de andra. Vi som var vana
eftersläntrare brukade då titta uppgivet på varann, hjälpa till lite håglöst
och innerst inne tycka synd om främlingen som inte insett att tävlingen
redan var körd.

Tävling med individuell start var inte lika trevligt, då startade man helt
själv och fick förlita sig på tider som förmedlades utmed banan. Min far
tog alltid uppgiften på största allvar, hade stoppuret redo och ropade ut
tidsangivelser som alltid följde samma mall.
Efter några kilometer:
– 15 sekunder upp till topp, det är lysande Per, ligg på nu!

33
Efter halva loppet:
– Du har 1 och 30 upp till 10:e plats, men är bara 40 sekunder efter
Anders.
Under senare halvan:
– Kom igen nu, nu är det inte långt kvar!
Det var i det läget jag visste att jag var ohjälpligt långt efter och att det
enda som betydde något var att jag tog mig i mål så att vi kunde åka
hem någon gång.
Jag hade någon slags princip att jag alltid skulle cykla hela vägen till
mål, medans andra tävlande ofta bröt loppet när de såg att det var
kört. Min övertygelse var att om jag ändå åkt till tävlingen så skulle jag
cykla i mål, det ingick i själva överenskommelsen. Det gjorde jag också,
oavsett om det spöregnade eller om alla andra eftersläntrare för länge
sedan givit upp.

En tävlingsdag hände något märkligt. Efter ett varvlopp i Vårgårda gick

jag efter omklädningen till väggen där resultatlistan satt och såg att jag
stod placerad som sjunde man. Det innebar att jag skulle få gå fram

34
till prisbordet med de tio främsta och välja ett pris. Vad som hade hänt
var att jag i vanlig ordning blivit efter klungan, blivit varvad precis i
målögonblicket och i lugn och ro cyklat vidare ett varv till.
I den allmänna oredan hade måldomaren trott att jag gick i mål som
sjua. Det där att jag kom i mål först en kvart senare hade ingen tagit
någon notis om.

Jag frågade klubbens ledare, Ulf Westberg hur jag skulle bära mig åt
för att felanmäla alltihop, jag hade ju i själva verket hamnat allra sist.
Ulf som sett mig ihärdigt slita under alla tävlingar oavsett om jag var
ohjälpligt sist eller i en klunga med eftersläntrare tog tag i mina axlar,
tittade mig djupt i ögonen och sa:
– Nu går du upp till prisbordet och väljer dig ett pris, det finns ingen
som är värd det mer än du.
Jag funderade ett tag innan jag accepterade logiken, och när det blev
prisutdelning knallade jag fram till prisbordet. Tre priser fanns kvar: en
isskrapa, ett glöggset och ett par trädgårdshandskar.

35
Om jag någon gång i livet införskaffar mig ett inglasat prisskåp, ett så-
dant där som alla stolta före detta idrottare har – kommer det innehålla
en hel hög med plaketter för gott deltagande och hygglig insats. Samt
det finaste priset av alla, ett par oanvända trädgårdshandskar.

36
LÅGINTENSIV

Alltid nån som hunnit före, alltid nån med mera driv
Man är som svansen på ett snöre och i ett annat kollektiv
Vi som ända sedan sandlådan, satt trubbiga små armbågar i kläm

Aldrig riktigt klipp i steget, när andra klipper till direkt

Man står och tvekar inför läget och undrar om det verkligen har skett
Att vägen öppnar sig och just för dig och just i denna lilla stund

Låt de tävla, det rör väl inte dig

Låt de sträva efter varenda liten grej
Jag tror det väntar medvind, ochlite bättre glid för en fri...
Och lite lågintensiv

En liten Hubbabubbaunge, Hobbexdröm och Ellosjeans

Och all sin livsvisdom från Buster, Jesus och Bruce Lee
Man hänger som en vante mellan nu och då och hur allting ska bli

Jag tror det är en hund begraven sen kollektivet gick i kras

Och alla står och hoppar för en sockerbit som gage
Det klättrar nån på ryggen, så fort du börjat slappna av
Eller hur....

Låt de tävla, det rör väl inte dig

Låt de sträva efter varenda liten grej
Jag tror det väntar medvind, och lite bättre glid för en fri...
Och lite lågintensiv
 S CO U TAC KO R D

E
fter elva år som grafiker på Skaraborgs Allehanda och
fem på en datafirma i Lidköping knockade en trettio-
årskris mig fullständigt. En morgon vaknade jag och
kunde inte sluta lipa. Jag var övertygad om att jag var
på väg att bli tokig och fick kontakt med en psykolog.
Hon gav mig ett lugnande besked, kollapsen var ett tecken på att det var
dags att göra något annat i livet.
Jag beslutade mig för att följa hennes råd och välja en annan riktning.
Kanske borde jag ge musiken mer tid. Efter att ha avspisat en vild tanke
på flamencokurs i södra Spanien kom jag fram till det mer modesta be-
slutet om ett år på folkhögskola. Det blev en kurs med musikinriktning
på Ljungskile folkhögskola.

Skolan var full med livssökande människor och ingen brydde sig om
vad någon hade pysslat med tidigare. Året i Ljungskile utvecklades till
ett av de roligaste i mitt liv. Jag flyttade från min lägenhet till ett litet
studentrum och gjorde mina försök att festa i samma takt som de yngre
klasskamraterna.
I klassen var vi två som tillhörde det lite äldre gardet, fullblodsfestaren
från Göteborg som gick på skolan för att komma från dåligt inflytande
och kriminalitet och jag som kom från lite mer amatörmässigt håglöst
ölande i Lidköping. Efter ett halvår fick jag ändå ge upp och inse att jag
inte orkade hålla samma takt som klasskamraterna. Mina fördomar om
att folkmusiker var hemvävda försiktiga typer kom på skam när
klassens dragspelare ville festa varje kväll, vardag som helg. Spelmans-
stämmor var uppenbarligen en av de mest alkoholfrämjande aktiviteter
som fanns.

40
Folkhögskoletiden var en viktig undervisning i konsten att klara av att
göra pinsamma saker. Som till exempel att sjunga och dansa offentligt
eller att åka till Biskopsgården och inför ett gäng uttråkade men för-
vånade ungdomar läsa sagor. När det närmade sig avslutning åkte vi till
Danmark för att underhålla på en afrikansk musikklubb. Min uppgift
var att, innan bandet kommit in, med stor emfas leda allsång på en
blandning av franska och något afrikanskt språk.
– SOLIEEEEEEER!
(varefter resten av gruppen och publiken efter en konstpaus skulle svara
SOLIER). Sedan skulle jag fortsätta med:
- SOLIER KAMALIMBA, och någon längre textrad som jag inte minns
idag.
Före föreställningen försökte jag få vår klassföreståndare David att
förklara för mig vad orden betydde – det skulle kännas bättre att sjunga
dem då. Han bara skrattade, klappade mig på axeln och sa att det spelar
ingen roll. Ännu idag vet jag inte vad texten handlade om, men jag
minns att den afrikanska publiken såg mycket road ut när en blekfet
30-åring från Sverige står och viftar med armarna och försöker leda

41
allsång på ett språk han inte förstår.

Innan folkhögskoletiden tyckte jag mig innerst inne vara en ganska

hygglig gitarrist. Jag tänkte att om jag bara lärde mig noter så skulle
jag kanske till och med kunna undervisa i gitarr. Efter att ha hört mina
klasskompisar Christoffer, Oskar och Mikael insåg jag att det fanns en
oerhörd skillnad på dem som andades musik, och mig som helst
spelade i samband med några pilsner och för husbehov.

Det fanns en skön inställning att oavsett tidigare kunskaper skulle alla
kunna spela tillsammans. Även musiklinjens elever var ibland med och
spelade i våra hobbyprojekt. En av jazzgitarristerna skulle en dag spela
i min låt, en countrydänga som hette ”Soppatorsk mellan Nashville och
Tidaholm”. Han växlade mellan så konstiga gitarrgrepp att jag mitt i
låten missbedömde situationen, och trodde att han faktiskt letade efter
rätt ackord.
- Det är ett D här upplyste jag hjälpsamt.
Han släppte gitarrhalsen, böjde långsamt upp huvudet, och med något

42
svart i blicken fräste han:
- Hörrödu, jag vet inte vad du tror om mig, men jag spelar inte några
jävla scoutackord.

43
SCOUTACKORD

Jag må väl va en något trög liten spoling

och ingen instinkt för att slåss för det jag sagt
Lilla huvet bara varsamt slipat av skolning,
men rädd om det som trillat på plats

Inte så kräsen över krubb eller boning,

man ligger still just där man råkat ha vält
och trötta benen hittar lätt till försoning
De slaggar lugnt i vilken binge som helst

Ge mig ett varmt litet hörn

När vinden ligger på
Ge mig en simpel låt och några scoutackord
Ge mig ett varmt litet hörn
Himlen den är så grå
En liten pilsner och en vän värd att vänta på

Så sövande och gungande långsamt

Stiger röster som ett vaggande sorl
Och hålögda skuggorna på andra sidan rutan
De stretar framåt emot helt andra mål

Jag sitter hellre ner med nån med fallenhet att grubbla
Än den som ser allt som så uppenbart
Jag sitter hellre ner med nån med fallenhet att snubbla
Än den som hela tiden ökar sin fart
 A N WA R S B I LV E R K S TA D

G
enom åren har jag ägt ett otal rishögar till bilar. De
har alltid haft förmågan att överraska och piffa till
tillvaron, när man som minst behöver det. Tusen-
lappar har rullat till reparationer och konsten att
hitta en duktig och framförallt billig bilreparatör
har varit en av de stora utmaningarna. En tidig morgon i Lidköping när
jag skulle till jobbet klev jag in i min rostbubbliga Nissan Micra, vred på
nyckeln och höll andan.
Jo fan, den startade i dag med.
När jag sedan skulle trycka ned växelspaken, för att komma förbi back-

47
spärren fanns det inte längre något stopp. Spaken sjönk bara längre och
längre ned, tills det bara var själva växelspaksknoppen som stack upp
över gummidamasken. Med båda händerna lyckades jag lyfta upp den
så pass mycket att jag kunde tvinga i backen. Jag backade en liten bit
och lät motorn stå på tomgång.
Faan.
Jag gjorde en snabb uppskattning och kom fram till att det här kommer
säkert kosta flera tusen att fixa. Någon månad tidigare hade jag sett någ-
ra risiga bilar framför en verkstad med skylten ”Anwars bilservice”.
Jag beslutade mig för att åka dit på lunchrasten.

När jag kom in i verkstaden såg jag ett par smutsiga kängor som stack
fram under en av bilarna. Jag harklade mig och förväntade det vanliga
motsträviga bilverkstadsmottagandet.
– Hej...
Kängorna fick fart och upp studsade en svartmuskig tjock liten man
med smutsig overall. Han tittade på mig, torkade av händerna på
overallen, sträckte fram handen och sa:

48
– Hej, kompis!
Jag förklarade mitt problem och han var snabbt ute vid min bil.
Han kröp under bilen och bad mig försöka lägga i backen. Sedan stud-
sade han upp igen och sa:
– Okej, inga problem, sjuhundra.
Jag som för mitt inre sett en räkning på runt fyra tusen, kunde inte
dölja min förvåning och utstötte med hög röst.
– SJUHUNDRA?
Anwar måste ha feltolkat min reaktion, slog ned blicken och sa:
– Okej, okej, vi säger fem. Okej?
Trots att jag för första gången i mitt liv hade genomfört en lyckad prut-
ning kunde jag inte med att hålla masken.
– Fixar du felet får du definitivt sjuhundra, sa jag.
Anwar sken upp och sa:
– Jag fixar, du hämtar bilen imorgon, okej?
– Mer än okej, sa jag. Det är lysande.
Anwar förklarade att felet var lätt ordnat, det var bara en plåt han skulle
svetsa dit. Jag var lättad och lycklig. Anwar verkade å sin sida glad att

49
träffa någon som inte skulle pruta.
– Alla ska ha billig svetsning, du vet. Pizzerian vill betala med pizza.
Fan, de tror jag är hungrig, sa Anwar och klappade sig på den runda
lilla magen.
– Igår ville en att jag skulle svetsa hans rostiga balkar för 300 kronor,
jag sa till honom att JAG kan ge DIG 300 kronor om du lånar min svets
och fixar din bil själv.
– Han kom aldrig tillbaka igen, skrattade Anwar.
– Vill du ha skjuts?
– Javisst, men hinner du? Sa jag och tittade på bilen han nyss hade legat
under.
– Det är lugnt, jag fixar ikväll.

Vi klev in i hans guldbruna Opel Kadett som stod på gården. Förmodli-

gen tittade jag lite väl storögt på den vildvuxna rattmuffen, den glitt-
riga instrumentbräden och det stora krucifixet som hängde ned från
backspegeln.
– Man måste göra bilen fin, till sin egen, sa Anwar. Det borde du

50
också göra.
– Hmm, jag förstår vad du menar, sa jag.

När jag kom för att hämta bilen nästa dag var Anwar på samma strålan-
de humör och studsade upp från en annan bil och tittade på mig.
– Tjena kompis, kaffe?
Vi satte oss i hans lilla rum bredvid verkstaden och jag tittade på
stränginstrumentet som hängde på väggen.
– Kan du spela på en sån där?
– Bouzokin? Javisst.
– Inte hemma, min fru tycker jag är dålig, passar bättre här. Men inte
nu, jag hinner inte.
– Nej, nej, det är lugnt, skrattade jag.
Jag frågade Anwar var han kom ifrån. Han förklarade att han arbetat på
en stor bilverkstad i Bagdad, men att han nu ville vara sin egen.
– Du vet, här jag bestämmer själv. Där kunde jag inte dricka kaffe när
jag ville.
Plötsligt small det till i den stora verkstadsdörren.

51
BODOM, BODOM, BODOM
Anwar kastade sig reflexmässigt upp ur fåtöljen och ut på gården. Jag
hörde honom vråla något obegripligt och beslutade mig för att störta
efter.
– Jävla ungar att kasta sten, nästa gång tar jag dem, muttrade han.
Jag tackade för kaffet och sa att jag var tvungen att åka hem, men att
vi troligtvis skulle ses snart igen. Anwar log lite snett, tittade på mig
och sa:
– Jag tror det med. Om en, två, tre månad du kommer till mig, jag byter
grenrör. Inga problem, jag fixar.
Jag log lite för mig själv och slog igen bildörren.

Mycket riktigt, tre månader senare var det jag som rullade in på Anwars
bilverkstad med en bil som lät som den tillhörde självaste Björn
Waldegård.
– Hörde dig på flera kilometers avstånd sa Anwar och log, dock inte
lika brett som tidigare.
– Vi tar en kaffe, sa han.

52
Vi satte oss i hans lilla kök och jag kände att stämningen inte var så
uppsluppen som den var tidigare.
– Hur är det?
– Inte bra. Anwar mumlade någonting om Skatteverket och jag förstod
att det hade krisat till sig ordentligt.
– Jag ska fan åka tillbaka.
– Tillbaka vart?
– Bagdad.
– Du vet i Irak de dödar mig, men de dödar mig på en gång. Här dödar
de dig långsamt, jag lovar.
Några månader senare köpte jag wienerbröd och beslutade mig för att
hälsa på igen. Skrotbilarna stod kvar men verkstaden var släckt och på
insidan av rutan satt det en upptejpad papperslapp – STEGNT.

Flera år senare gick jag textskrivarkurs på Nordiska Folkhögskolan.

Vi hade fått i uppgift att hitta på en förstarad som rymde förväntan
om en hel historia. Efter en stunds funderande kom jag fram till raden
”Anwars ögon lyste inte längre, som de gjorde den där dan”.

53
Tyvärr kom jag liksom aldrig vidare, hur mycket jag än ville skriva
en sång som handlade om just Anwar och hans bilverkstad. Namnet
Anwar låg inte bra i munnen för en sång. Det blev istället en textrad om
Rezas ögonoch bilverkstaden fick i sången bli en pizzeria. Jag ville att
platsen skulle vara någonstans i Skaraborg och hade idén om att man
skulle kunna se ett tidningsurklipp från pizzerians öppningsfest på
väggen. När jag försökte hitta ett tidningsnamn som låg bra i munnen
blev det lika svårt. Till slut kom jag fram till att Hallandsposten lät okej.

Om låtidéer trilskas kan det vara smartare att flyta med.

Vill låtjäveln befinna sig på en pizzeria i Halland så får den väl helt
enkelt göra det. Nog finns det väl skattekontor även där som kan ta kål
på den mest entusiastiska nyföretagare. Eller som Anwar säkert skulle
ha sagt även om en småstad i Halland:
- Den dödar dig långsamt.

54
55
PIZZERIA VIKING

Du tar till höger vid hotellet, 300 meter ungefär

Förbi Holmgrens och kapellet, och Olssons garnaffär
Strax innan Skräddarbacken, med stadens enda klarblå dörr
Ligger Rezas pizzeria, där fina tantfiket låg förr

En Sigge special. Sitta här eller ta med?

Jag sätter mig vid fönstret och ser hur Olssons släcker ner
Här står tomten av porslin, och adventsljusstaken kvar
Fast det är fjortonde april, och våren kommer säkert snart

Bakom glas och ram och på en fusktegeltapet

Hänger ett gulnat klipp från Hallandsposten -93
Och Rezas ögon lyser inte längre, som de gjorde den där dan
Pizzeria Viking hade premiär i lilla stan

Den dan var allting fritt och öppet, det här var drömmarnas land
och precis som pappa där i Bagdad, med en helt egen restaurang
Blanka marmordisken, och en halv vägg av frostat glas
Blommorna från banken, och nåt slags inflyttningskalas

Bakom glas och ram och på en fusktegeltapet

Hänger ett gulnat klipp från Hallandsposten -93
Och Rezas ögon lyser inte längre, som de gjorde den där dan
Pizzeria Viking hade premiär i lilla stan

Han har hört om dom som faktiskt återvänder

Fast det knappast verkar va nån särskilt bra idé
Blunda hårt, så ser du Tigris södra stränder
och sammetsmånen, som sakta sjunker ner
FYRA MINUSGRADER OCH FJORTON DAGAR TILL JUL

Första snön den har just fallit, lilla staden somnar om

Ingen bryr sig var du varit, eller varifrån...
Den där tomma blicken kommer, sköt dig själv
Pizzeria Alfredo önskar en trevlig kväll

Tomt och tyst, hela vägen hem

Förutom 740:n som sladdar på parkeringen
och bakom stängda persienner, TV:ns blåa ljus
Fyra minusgrader och fjorton dar till Jul.

Vid Terassen kök & bar, är hela längan svart

Det var nog som de sa att han bara lämnade allt och stack
Och Stadshotellet mönstrar, ingen artistelit precis
Men man är glad och tacksam, över att nån hittat hit

Looserstämpeln präntas, går det inte bakåt, står det still

De unga ser vad som förväntas, men inte hur det ska gå till
Jag är på lagom avstånd, vill inte ha nåt strul
Fyra minusgrader och fjorton dar till Jul.

Grillen släcker ner, imorrn är allt sig likt

Fastän hela staden är bomullsvit
och det är långt till nästa löning,
men snart är året slut...
Fyra minusgrader och fjorton dar till Jul.
 TVILLINGSJÄLAR

V
issa händelser är oundvikliga, ändå går det inte att
förbereda sig för dem. I februari 2012 gick pappa
bort och plötsligt var känslan av ensamhet större
än någonsin förut. Han som alltid funnits där, vad
som än hände. Han som alltid kom med verktygs-
lådan när jag blivit stående med någon risig bil. Känslan var densamma
som när jag lärde mig att cykla. Oron över att handen på pakethållaren
inte längre fanns där. Nu var det upp till mig själv att hålla balansen.

61
62
Den ängsliga bräckligheten inför det ofrånkomliga
är darrig och bisarrt steril.
Med EKG-sladdar, tunga andetag och klapprande
tofflor längs korridorerna.

Tacksam över att allt ännu är så lugnt,

ingen smärta trots att den ena kroppsfunktionen
efter den andra släcks ned.

Obekvämlighet med stora ord, gester

och överdrivna fysiska ömhetsbetygelser
är något jag tror att jag har fått i arv.

Hjälplöst otillräcklig håller jag min fars hand

och han kramar den tillbaka...
Hjälplöst otillräcklig inser jag att jag inte
kan minnas när jag gjorde just det där senast.

Hoppfullt tillräcklig inser jag att det inte spelar någon roll.

Vi kommunicerar på ett annat sätt.

63
2012 träffade jag Ingrid i Göteborg. Innerst inne hade jag nog gett upp
hoppet om att träffa en sådan tvillingsjäl, men det var precis vad Ingrid
var. Någon som skrattade åt samma slags humor och såg livet på
samma sätt. Någon som kunde förstå och som också var formad av
samma känsla av tillkortakommanden. Vi är nog båda den typen av
människor som ingen förväntar sig några storverk av. Men som efter
hårt arbete, gärna överraskar efter hand.

Efter att ha pendlat i några år, flyttade jag till slut ner till Göteborg.
Underbart roligt, men också känslan av att desertera från Skaraborg.
Jag flyttade till hipsterbältet Majorna där ängsligheten för att göra bort
sig är enorm. Där har till och med akten att beställa en kopp kaffe blivit
upphöjd till en konstart.
– Ostmacka och en kaffe tack, sa jag en dag i ett av de nyöppnade fiken
runt Mariaplan.
– Bryggkaffe?
– Ja, en helt vanlig, tack...
– Då har vi ett mörkrostat kaffe från Gedeoregionen i Etiopien, eller

64
röd bourbon från Baretti i Brasilien, sa en tjej bakom disken. Sedan
hejdade hon sig lite när hon såg min trötta uppsyn.
– Och så har vi naturligtvis det lätt rostade San Fermin från Colombia.
Hon gav mig en menande blick och lät mig förså att det här är kaffet
någon så aningslös som jag borde beställa.
– Det blir bra.
– Och en ostsmörgås?
– Japp.
– Då har vi vårt surdegsbakade bröd med...
Jag tror det var där någonstans allt mitt tålamod försvann och jag
slutade lyssna fullständigt. Jag måste sett ut som en trött zombie när
hon fortsatte med något som förmodligen innehöll en förklaring om att
brödet är bakat på ett recept som gått i arv i generationer. Och att den
lilla bladkvisten på mackan var handplockad i de innersta regionerna av
Halland, av den tvättäkta bonden som hållit på med ekologiskt lantbruk
sedan 1987.
– Mjölk?
– Va?

65
– Vill du ha mjölk till kaffet?
Jag vaknade plötsligt upp ur mitt sömnliknande tillstånd och insåg att
jag nu hade ett stort och viktigt val. Om jag ville kunde jag ha satt igång
hela spelverket igen genom att säga att jag ville ha ”VANLIG” mjölk. Jag
insåg att jag inte orkade och sa:
– Nej, tack, det blir bra så.

Jag satte mig vid ett bord och tänkte på hur gärna jag skulle vilja slippa
den här bajsnödiga stilen. Hur mycket jag hade uppskattat en lite sur
kopp bryggkaffe och en sån där svampig ostmacka, med så mycket
gluten att tarmarna krullar sig.
Jag inser att jag egentligen borde ha dåligt samvete för min reaktion,
att det faktiskt är något bra med att serveringar kan tala om var deras
råvaror kommer ifrån. Det tröttsamma är att alla blir så provocerade
av ordet vanlig. Dessutom känns det som att hela säljsnacket bara är ett
försvar för att kalaset i slutändan kom att landa på 87 spänn – för en
kopp kaffe utan påtår och en mycket liten ostsmörgås.

66
I september 2016 föddes Amelie, en underbar liten godbit som gör det
omöjligt att vara på dåligt humör speciellt länge. Det räcker med ett
litet gurglande skratt så är man plötsligt i ett högre själstillstånd igen.
Det är bara så oerhört synd Amelie aldrig fick träffa farfar.
Ni hade tyckt mycket om varann, det är jag säker på.

67
68
ÖVER BRON

Det är rätt kallt på natten, och alla löven faller av

Snedda rakt över rabatten, och sen in på Bishops arms
Inte särskilt bitter, eller för den del hopplöst bränd
Mer som nåt skavt från julbasaren, ett litet fynd från secondhand

Man lär sig att falla, inom de ramar man format i tron
På att en, två, tre, fyra, fem kalla...
Ska värma hela vägen över bron
Det spelar ingen roll vem som skålar
eller vilken slags stammis du blivit
Det är bara barn och dårar,
som ostraffat kan tala riktigt fritt

Det är rätt kallt på natten, men det spelar inte någon roll
Snedda rakt över rabatten, fast åt ett helt annat håll
Adresserad till en gråzon, var det som om du var sänd
ja, jag har en liten vän nu, som väntar på att jag ska komma hem

Man lär sig att vandra, mellan skenvägar, gränder och prång
och bland en, två, tre, fyra, fem andra...
Så väljer jag just dig varenda gång
Man lessnar väl på att knalla ensam
och släntra snedställd ner mot station
Man lessnar på den tomma kalla känslan
Du gör mig till en bättre version.

69
 AT T B E H Ö VA E N K A L L

P
å ölhallarna i Prag håller de koll på notan genom att
dra ett streck på papperslappen på bordet. Där utgår de
också ifrån att när ölen är urdrucken vill man ha en till,
och en ny är upphälld innan man ens hunnit reagera.
Vill man inte ha någon mer förväntas man säga till. Jag
åkte till Prag med Andreas och Kaja, och kanske stämmer det där som
Kaja sa när vi satt på en av ölhallarna.
– Det bästa med Per är att han har ett så enkelt humör, om mungiporna
åkt ned, är det bara att ställa en stor öl framför honom så åker de upp
igen.

71
Kaja använde mitt humör under hela resan för att få en anledning att
dricka fler öl. Så fort han ville in på ett nytt sjapp sade han:
– Nu ser Per lite lessen ut igen, det är bäst vi tar en kall.
Vi kanske inte hann med så många sevärdheter, men jag hann i alla fall
få lite av en förälskelse till tjeckisk öl som håller i sig än idag.

Att bara gå in och sätta sig i ett hörn på någon pub, ta en öl och lyssna
till samtal är ett fenomenalt sätt att skaffa sig idéer till låttexter. Helst
då på ett så chosefritt ställe som möjligt. I Femmanhuset i Göteborg låg
Murveln som definitivt stämde in på beskrivningen. Tyvärr är det borta
idag.

En eftermiddag skulle jag fördriva några timmar på Murveln innan

tåget gick hem till Mariestad. Där fanns både de som suttit i timtal och
de som blixtsnabbt svepte ölen med jackan på.
Jag betraktade när ännu en jackperson kom in, beställde två öl, lättade
på dragkedjan, och svepte den första.
- MARTIN! Ropade någon från ingången. Täckjackemannen ryckte till

72
och vände sig mot dörren...
– Du skulle ju till Clas Ohlson.
– Jag, jag är på väg... försökte han.
Under stort tumult tog de sig till utgången, medans någon från
stammisbordet tog sig fram och pekade på den lämnade ölen på
bardisken.
– Om ingen annan...
Bartendern skakade på huvudet och räckte över ölen till den lycklige
mannen som med några danssteg tog sig tillbaka till bordet.
– Han får det inte lätt när han kommer hem, sa han och satte sig.
– Du då, sa någon annan vid bordet. Hur går det för dig när du
kommer hem?
– Hurså?
En irriterad diskussion uppstod om vem som hade mest frihet i att vara
där och vem som hade svårast för att gå därifrån. Det slutade med att
mannen med gratisölen reste sig upp och lämnade sällskapet.
– Jag är i alla fall inte packad före fem, sa han. Drog på sig jackan och
gick mot utgången.

73
Jag tittade på klockan och såg att det stämde, klockan var 17.20, det var
dags att koncentrera sig på sin egen öl.
Jag tog mig genom folkvimlet till stationen med lite lättare fötter efter
lyckad jakt, en öl för mungiporna, och en perfekt låttitel i bagaget.

74
75
ÄNDÅ ALDRIG RIKTIGT PACKAD FÖRE FEM

Spänst och luft i steget, fast det pissar ner

och det flyter fimpar runt varenda papperskorg
Stannade till bedömde läget, och såg 3:an gå iväg
medans dimman lättar över Chapmans torg

Skynda förbi sorlet ifrån Majornas krog

och nån söt friterad doft från Evergreen
Nånting nytt i blicken, när allt det gamla bara dog
men en liten puff åt Västerhus drog benen in

Fast du kan, varenda gatsten utantill

så blir det än en gång den långa vägen hem
De får säga vad som helst, de får tycka vad de vill
Du är ändå aldrig packad före fem
Ändå aldrig riktigt packad före fem

Man kan varenda fint, och alla tunga gamla tics

och man har hört varenda trött konversation
Inget nytt vid fronten, här har inget hänt sen sist
I överåriga rebellers bastion

Du som alltid tyckt du var en outsider med stil

Den gamla charmen doftar inte längre rätt
När du ser en gubbe genom rutan som har samma slags profil
och ryggar till som för ett sjaskigt självporträtt

Fast du kan, varenda gatsten utantill...

77
TACK

Uffe, jag minns när både du och jag bodde hemma i Gössäter och
du körde mig till Lugnås gitarrfabrik för att byta strängar på min
gamla nylongitarr. En del av pengarna från dig användes till att
bekosta den här inspelningen. Jag saknar dig oerhört.

Ingrid för allt tålamod med mig när jag åkte och spelade in och
tack för läsning och goda råd till texterna i boken.

Eric Vo på Studiohuset för stort engagemang, proffsighet,

tålmodighet och goda idéer. Musikerna Gabriel, Staffan, Jonatan
och Ina för oerhört proffsigt och kreativt genomförande.
Hoppas vi kan göra om det här någon gång.

Christina Kjellson och kurskamrater på textkursen ”Rim och reson”

för att några av sångtexterna tog sig från vaga idéer ända i hamn.

Anders Ramberg, Gunnar Törngren och Håkan Hultin för att ni

tjatat på mig om ”hur blir det med den där skivan”, utan er hade
den nog inte blivit gjord.
Lilla vägen hem
1. Kullen
2. Hög tid
3. Lilla vägen hem
4. Lågintensiv
5. En simpel låt & några scoutackord
6. Pizzeria Viking
7. 4 minusgrader och 14 dar till Jul
8. Över bron
9. Ändå aldrig riktigt packad före fem
Det är 1983 och den lilla byn vid foten av Kinnekulle pustar i sin sommardvala.
Det lokala punkbandet kämpar med att hitta något att protestera mot och sjunger
sånger om den trista betongen trots att de har granskogen runt hörnet. En dag hittar
lokaltidningen ner till replokalen i ålderdomshemmets källare för att göra ett
reportage. Är det nu det stora genombrottet kommer? ”Lilla vägen hem” innehåller
historien bakom de nio sånger du hittar på den bifogade skivan.