C.

S Lewis Från helvetets brevskola (The Screwtape Letters)

Brev 15

Min käre Malört!

Naturligtvis har jag observerat att mänskorna hade en period av tillfälligt lugn i sitt europeiska
krig―i vad de i sin naivitet kallar för ”kriget”!―och jag är inte överraskad över att patienten
har fått en motsvarande period av relativ frihet från sin ängslan. Bör vi uppmuntra detta eller
bör vi vidmakthålla hans ängslan? Både kvalfull ängslan och enfaldig tillförsikt är önskvärda
själstillstånd. Det val vi måste träffa mellan dem medför problem av stor vikt.
Mänskorna lever i Tiden, men vår Fiende vill att de skall leva i Evighet. Han vill därför,
tror jag, att de huvudsakligen skall ge akt på två ting: Evigheten själv och det moment av
Tiden som kallas Nuet. Ty nuet är den punkt där tiden har kontakt med Evigheten. Nuet och
endast det upplevs av mänskorna på ett sätt som är analogt med det sätt varpå vår Fiende
upplever verkligheten i dess helhet; endast i nuet bjuds dem frihet och verklighet. Därför
skulle Han önska att de beständigt tänkte antingen på evigheten (vilket betyder att de tänker
på Honom) eller också på nuet―antingen begrundar sin eviga förening med eller skilsmässa
från Honom eller också lyder samvetets röst i nuet, bär nuets kors, tar emot den nåd som
skänks dem i nuet och hembär tacksägelser för nuets glädjeämnen.
Vår uppgift är att avhålla dem från att sysselsätta sig med evigheten och med nuet. Med
detta mål för ögonen frestar vi stundom en mänska (till exempel en änka eller en humanistisk
vetenskapsman) att leva i det förflutna. Men nyttan av detta är begränsad, ty sådana mänskor
har en viss faktisk kunskap om det förflutna, och det förflutna är någonting definitivt och
liknar i det avseendet evigheten. Det är mycket bättre att locka dem att leva i framtiden. En
biologisk nödvändighet gör att alla deras passioner redan pekar i den riktningen, så att tanken
på framtiden uppväcker hopp eller fruktan. Därtill kommer att framtiden för dem är någonting
okänt, så att när vi får dem att tänka på den får vi dem att tänka på någonting overkligt. Kort
sagt, av alla ting är framtiden den som minst liknar evigheten. Den är den mest timliga delen
av tiden―ty det förflutna är stelnat och flödar inte längre, och nuet är helt genomlyst av
strålar från evighetens ljus. Detta är orsaken till den uppmuntran som vi har skänkt alla dessa
moderna tankeriktningar som till exempel Skapandets Utveckling, Naturvetenskapligt färgad
Humanism eller Kommunism, vilka riktar mänskans intresse mot framtiden, det timligaste av
allt.
Härav följer att nästan alla synder har sin rot i framtiden. Tacksamheten blickar bakåt, och
kärleken ser till det närvarande; fruktan, girigheten och lustan blickar framåt. Tro inte att
lustan utgör något undantag. När ögonblickets lust inställer sig så tillhör synden (vilken är det
enda som intresserar oss) redan det förflutna. Njutningen är just den del av förloppet som vi
beklagar och som vi skulle eliminera, om vi kunde göra det utan att gå miste om synden;
njutningen är den del som Fienden bidrar med, och därför upplevs den i nuet. Synden, som är
vårt bidrag, blickar framåt.
Förvisso önskar Fienden att mänskan också skall tänka på framtiden―tänka precis så
mycket som behövs för att nu kunna förbereda de av rättvisa och mänskokärlek dikterade
handlingar som troligen kommer att utgöra morgondagens plikt. Plikten att planera
morgondagens arbete är den plikt som åligger mänskan i dag: fastän den arbetar med material
från framtiden tillhör denna plikt, liksom alla plikter, nuet. Detta resonemang är inget
hårklyveri. Fienden vill inte att mänskorna skall ge sitt hjärta åt framtiden, inte att de skall
samla sig skatter där. Men vi vill det. Hans ideal är en mänska som när hon hela dagen har
arbetat för de efterkommandes bästa (om det nu är detta som är hennes kall) slår alltsammans
ur tankarna, överlåter åt Himlen att bestämma om utgången och sedan genast övergår till att
vinnlägga sig om det tålamod eller den tacksamhet som utgör det krav som ställs på henne av
det ögonblick hon just då genomlever. Men vi önskar oss en mänska som är trollbunden av
framtiden―hemsökt av visioner av den himmel eller det helvete som omedelbart väntar på
jorden―beredd att bryta mot Fiendens bud i vad som gäller nuet, ifall vi kan få henne att tro
att hon därigenom kan uppnå denna himmel eller undslippa detta helvete―en mänska, vars
religiösa tro är beroende av huruvida framgång eller misslyckande blir resultatet av planer
vilkas slutliga öde hon inte får uppleva. Vi önskar oss ett helt mänskosläkte, som ständigt är
på vandring mot den ständigt vikande synranden, som aldrig är hederligt eller vänligt eller
lyckligt nu utan alltid använder varje verklig gåva som skänkes det i nuet blott såsom bränsle
på framtidens altare.
Slutsatsen blir alltså att det generellt taget och ceteris paribus är bättre att din patient är
fylld av ängslan eller förhoppningar (vilketdera spelar inte så stor roll) ifråga om det här
kriget än att han lever i nuet. Men uttrycket ”lever i nuet” är inte entydigt. Det kan beteckna
en själsverksamhet som i själva verket sysslar med framtiden precis lika mycket som fruktan
själv gör. Det kan vara så, att din man är fri från bekymmer för framtiden, inte därför att han
är upptagen av nuet utan därför att han intalat sig att framtiden kommer att bli behaglig. Så
länge detta är den verkliga orsaken till hans lugn, så är detta till gagn för oss, därför att det
bara kommer att öka hans besvikelse och därmed hans missnöje när hans bedrägliga
förhoppningar blir gäckade. Om han däremot har klart för sig att lidanden och fasor kanske
väntar honom och ber om att undfå de dygder som kan sätta honom i stånd att möta dem och
under tiden sysselsätter sig enbart med nuet, därför att i nuet och endast där har han alla sina
plikter, där och endast där finns all nåd, all kunskap, all glädje―ja, då är hans tillstånd
mycket otillfredsställande och man bör genast inskrida mot det. Även i fråga om dylika fall
har vår Sektion för Språkets makt över tanken uträttat ett gott arbete; pröva hur han reagerar
för ordet ”självbelåtenhet”. Men det troligaste är givetvis att det inte är någon av dessa
orsaker som gör att han ”lever i nuet”, utan att detta helt enkelt beror på att han har god hälsa
och trivs med sitt arbete. I så fall skulle fenomenet vara helt naturligt. Men inte desto mindre
skulle jag eliminera det om jag vore som du. Inget förhållande som är naturligt är i
verkligheten till vår förmån. Och förresten, varför skulle det kräket vara lyckligt?

Din tillgivne onkel

TUMSKRUV

Utdrag ur det första brevet:

… Tröttna inte på att inpränta i honom att allting här i världen är ”en helt naturlig sak”.
Framför allt: försök inte använda vetenskapen (jag menar verklig vetenskap) som ett
skyddsmedel mot kristendomen. Vetenskapen kommer att direkt stimulera honom att låta sina
tankar syssla med realiteter som han inte kan se och ta på. Det har förekommit beklagliga fall
bland de moderna fysikerna. Om han nödvändigt skall ägna sig åt vetenskap, så låt honom
hålla sig till nationalekonomi och sociologi; låt honom inte komma bort från detta ovärderliga
”verkliga liv”.…