Stoppade Lenin forsta varldskriget?

Var det Lenin som stoppade första världskriget (och i så fall hur)? En

viktig fråga som knappast dagens skolböcker ger något svar på.

Det enkla svaret lyder: Ja, det var Lenin. Ingen annan

europeisk politiker fördömde med sådan kraft och konsekvens från

början det stora brödramordet 1914-18. Ingen gjorde i högre grad än

Lenin hejdandet av detta krig till allt överskuggande mål. Rysslands

borgerliga revolution i februari 1917 stoppade inte kriget, tvärtom.

Men ett av de först dekret som de nya makthavarna,

arbetar- och soldatdeputerades rådsförsamling antog , Dekretet om

fred från 26 oktober (8 november enligt nya kalendern), erbjöd "alla

krigförande folk och deras regeringar att inleda omedelbara

förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred... efterlängtad av den

stora majoriteten av utmärglade , förbrukade och krigsdrabbade

arbetare och de arbetande klasserna i alla krigförande länder , en fred

som ryska arbetare och bönder bestämt och enträget kräver efter

störtandet av tsarmonarkin, en omedelbar fred utan annekteringar och

utan landavträdelser."

Detta var klartext som uppfattades i alla Europas

huvudstäder och ledde till en kedjereaktion som - visserligen med stor

försening och under motstånd från de styrande - ledde till slut på

kriget.

Men Lenins verk var inte hans individuella verk. En person kan

möjligen vid rätt betingelser starta ett krig, men en person kan

knappast ensam stoppa en världsomspännande katastrof som första

världskriget. Som Leo Tolstoj skrev i "Krig och fred":

"Varje gång jag ser ett lokomotiv rusa förbi hör jag en

vissling och ser hur ångventilen öppnas och hjulen rör sig.

Därav följer inte att visslingen och hjulens rörelser är

orsaken till att lokomotivet rusar framåt".

När bolsjevikerna tog makten i oktober 1917 var i princip

allting redan klart: bönderna hade exproprierat godsen, arbetarna tagit

över fabrikerna och soldaterna i stor utsträckning lämnat fronten.

När den senaste stora genomgången av första världskrigets förluster

gjordes av generalen N N Golovin 1939 kom man fram till att 1,3

miljoner ryska soldater och officerare hade stupat under kriget, 3,8

miljoner hade sårats och 2,4 miljoner tagits tillfånga (precis som i

andra världskriget var det belagt med dödsstraff att ge sig tillfånga).
 Med tanke på landets väldiga befolkning hade kriget kunnat

fortsätta länge till. Bara en av åtta ryska män i vapenför ålder hade

inkallats.

Men viljan att dö för "tron, tsaren och fosterlandet" vacklade

redan från början. Nästan ögonblickligen rapporterades om soldater

som deserterat, skadat sig själva och på alla sätt försökt undgå

krigstjänst.

Kriget var inget försvarskrig som 1812 års krig. Ryssland var

inte anfallet som i 1905 års rysk-japanska krig. Här var det ryska

arméer som i augusti 1914 gick över gränsen till Tyskland och

Österrike-Ungern.

Det första stora nederlaget kom redan efter några veckor i

Tannenberg i Ostpreussen. Författaren Michail Prisjvin skrev i sin

dagbok:

"Av ett skott på nära håll i handflatan bildas ett stjärnformat

sår och ... handen blir inflammerad. En fingerled kan skjutas av på

nära håll ... Är det inte hemskt att människor skjuter sig själva för att

undvika fiendens kulor? Det är hemskt, men är det sant? Tänk om det

inte är sant? En legend om 'paltjiki' (efter verbet "palit" =

skjuta/bränna, vanligare stavning "paletjniki" efter "palets"=finger. SL),

börjar leva sitt eget liv. Man kan inte komma undan den och den

träffar var och en som har ett sårförband på handen med

förödmjukande misstro och granskande blickar: är han en hjälte eller

en brottsling?"

Vad Prisjvin skrev om - soldater som sköt sig i händerna, enligt

legenden i synnerhet i höger pekfinger – var ett välkänt fenomen redan

under rysk-japanska kriget då antalet rapporterade simulanter och

soldater som skadat sig själva ökade drastiskt. Utan höger pekfinger,

det finger soldaten håller på avtryckaren, var han värdelös som enkel

skyttesoldat.

32 procent av soldaterna som skadat sig själva hade skadat

en eller båda händerna/armarna, i 29 procent av fallen hade de fel på

hörseln (sprängda trumhinnor), i 10 procent av fallen svullnader på

vrister och smalben, i 12 procent av fallen synskador.

Totalt handlade det om 10-15 000 personer som åsamkat sig

själva kroppskador. I den ryska armén i Manchuriet registrerades hela

1 200 fall där soldaten skjutit sig i handen eller ett finger.

Efter världskrigets utbrott rapporterades mycket snart om nya

epidemier av självskador.

Enligt militärläkaren D A Furmanov kunde antalet "paltjiki"

utgöra 50-80 procent av alla sårade på västfronten som kom in för

vård 1915.
 För att ge såret "rätt" utseende sköt man genom en eller två

brädor eller andra föremål. Den som sköt med mynningen direkt mot

köttet fick ett karakteristiskt X-format sår som avslöjade dem. Ibland

räckte det med att hålla upp handen ur skyttegraven för att få en

skada som berättigade till hemförlovning!

Om händer och armar "normalt" står för 25-35 procent av

skadorna i krig så utgjorde de i genomsnitt 52 procent bland ryska

soldater i första världskriget. Det skulle betyda att mellan 260 000 och

400 000 ryska soldater skadade sig själva i händer och armar för att

göra sig odugliga för krigstjänst.

I ryska militärmedicinska tidskrifter förekom att läkare

krävde "hårdare" tag mot soldater som avsiktligt skjutit av sig höger

pekfinger. Men andra gick emot tendensen till obefogade bestraffningar

utan bevis och utan att ge soldaten möjlighet att försvara sig.

Straffet för att fly från sin post eller undvika strid - därtill räknades

gärningar för att skada sig själv - var fyra års straffarbete till livstid.

Hade det skett under fiendens anfall var straffet döden.

Eftersom officerarna var ovilliga att utmäta dödsstraff

återinfördes 1915 prygelstraffen, som varit förbjudna sedan 1905 års

revolution, men de gjorde sannolikt bara motståndet större.

Sätten att undandra sig krigstjänst var många och

fantasifulla. I många fall sökte soldaterna hamna i trossen eller på

sjukan (Jarsolav Hasek skildrar i "Den tappre soldaten Švejks äventyr

under världskriget" humoristiskt motsvarande krigsmotstånd i den

österrikisk-ungerska armén).

Många valde att hoppa av ett tåg - i vissa fall försvann var

fjärde soldat under transport - och förstöra sina dokument för att dölja

vart man hörde hemma.

Det förekom att soldater fick falska telegram hemifrån om

viktiga familjehändelser för att kunna begära hemförlovning(dödsfall,

arvsskifte etc).

Till och med fängelse var bättre än krigstjänst: det

rapporterades om bönder som ställde till knivslagsmål för att hamna i

fängelse.

Till detta kom alla som avsiktligt dragit på sig syfilis eller

gonorré för att slippa krigstjänst. Och de som helt enkelt simulerade.

Man följde noga "Förteckning över sjukdomar" som

militärläkarna använde för att skicka hem soldater från fronten. När

paragraf 54 i den förteckningen ändrades så att avsaknad av tio tänder

eller kariesangrepp på minst tio tänder i en käke föranledde

hemförlovning försökte många imitera karies.

Militärcensuren strök alla omnämnanden av förteckningen i

soldaternas korrespondens.
 Det finns ingen heltäckande statistik över misstänkta

simulanter men i vissa häraden noterades upp till 12 procent som

simulerade eller hade skadat sig själv.

Sommaren 1915 började Ryssland inkalla nya soldater i

massomfattning - 2,38 miljoner man. Deserteringarna blev särskilt

vanliga i enheter där man inte kände varandra och kanske också i

områden med stor icke-rysk befolkning - i april 1915 rapporteras 2

000 desertörer ha gripits i Riga, vilket motsvarande var tionde man i

general Apuchtins kurländska förband.

Ett år senare, vintern 1916-17, när det redan "doftade

revolution" började protesterna bli mer medvetna. Det förekom att

spöstraffen vändes mot befälen: att man spöade kompanibefäl och

överstar och själva gav sig till fienden.

Deserteringar var vanligast bland bönderna. Priset var högt -

soldathustrun berövades all rätt till understöd.

Frågan är dock vad som gjorde störst skada -

deserteringarna eller ryktena om deserteringar. Redan i slutet av 1915

kom rykten i svang om miljontals desertörer. Så var det inte.

Aleksander Kerenskij, som skulle leda den provisoriska

regeringen efter februarirevolutionen1917, uppgav antalet desertörer

till 1,2 miljoner - när det i själva verket var närmare 200 000. Antalet
deserteringar hade ökat måttligt - 39 procent i Petrograds

militärområde från slutet av 1915 till februari 1917.

Men de borgerliga revolutionärerna ville störta tsarfamiljen

för att kunna föra kriget vidare - mer effektivt. 14 mars 1917

utfärdades amnesti för desertörer och dem som begått stölder och

andra mindre brott; för grövre brott sänktes straffen

Men deserteringarna tilltog. 25 augusti 1917 saknades 674

000 man för att fylla luckorna i befintliga förband.

General N N Golovin skriver (2001) att antalet desertörer till

1 november 1917 översteg två miljoner. Det skulle alltså ha gått minst

en desertör på tre soldater i tjänst.

En annan forskare, Maksim Oskin, anser att Golovins siffra

är för hög. Han anser att det högst kan ha handlat om 5-9 procent av

soldaterna - färre än en halv miljon.

Men den diskussionen är inte avgörande. För striderna längs

fronten hade i alla fall i stort sett upphört, senast på den rumänska

fronten, och miljontals soldater drog omkring utan att ens kunna

kallas desertörer.

Deserteringarna tillsammans med den sjunkande

stridsviljan hos dem som var kvar i skyttegravarna och den nya

regeringens ovilja att ändra på situationen och ta Ryssland ut ur

kriget, blev några av de viktigaste skälen till att den provisoriska

regeringen råkade i vanrykte.

 Samtidigt hade kriget gjort fyra, kanske så många som fem

miljoner till internflyktingar eller evakuerade. Bland annat ödelades

stora delar av det judiska bosättningsbältet, men det var inte av

antisemitiska överväganden. Tvärtom fick judarna i augusti 1915 för

första gången möjlighet att bosätta sig i alla städer utom i

kosackregionerna.

Den kumulativa effekten av vardagliga former av motstånd

som deserteringar och självskador tillsammans med ett pressat

försörjningsläge, strejker i städerna och förlamade transporter förde på

bara åtta månader den provisoriska regeringens politik till kollaps och

med den en kollaps för hela landet som krigförande makt.

Stefan Lindgren

Källor:

M V Oskin: Neizvestnye tragedii pervoj mirovoj. Moskva. Vetje 2011.

AB Astasjov: Tjlenovreditesltvo i simuljatsija boleznej v russkoj armii

vo vremja pervoj mirovoj vojny. Novyj istoritjeskij vestnik 4/2012.

Bilder:
Tre bilder visar jakt på desertörer. En bild visar soldater i Petrograd

under februarirevolutionen. "Ned med monarkin" står det på en fana.