Hening Berger - Yasail (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1905, Senaste Tryckta Utgåva 1923, 211 S.)

e BOKLAGRET
Julius Regis
Walter Cray
från Paris
Omnibus
e BOKLAGRET
Julius Regis
WALTER CRAY FRÅN PARIS
Originalutgåvan är från år 1917.

Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-740-X
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
WALTER CRAY FRÅN PARIS e BOKLAGRET
Innehåll
I. En viss journalist tar itu med

ett problem och finner sig oväntat
mitt i en tragedi 5
II. En vinagent är inte alltid ofarlig person 26
III. Felix Clarendon 46
IV. Två brev från Paris 61
V. Bröderna Koprilis 76
VI. Nyckeln och namnteckningen 89
VII. Gustave Rambouillets livsuppgift 101
VIII. Fula misstankar mot en filantrop 118
IX. Walter Cray intime 129
X. Den store okände 144
XI. Ett oväntat gästspel av en herre i blå blus 155
XII. Svart film 170
XIII. Joseph Koprilis visar sig och försvinner 183
XIV. Och en hand sträckte sig ur mörkret . . . 198
XV. Maurice Wallion arrangerar ett bakhåll 212
XVI. Rovdjuret går inte alltid i fällan 227
XVII. Abdul Hamids spion 244
3
XVIII. Maurice Wallion förvånar sin vän

Rambouillet 261
XIX. Allan Chrismans uppvaknande 276
XX. Mannen i bilen 293
XXI. Till Norge eller till havs? 300
XXII. Maurice Wallion i raseri 308
XXIII. Elfte timmen 322
XXIV. Mannen som spelade orgel 334
XXV. I dagningen 344
4
I.
En viss journalist tar itu

med ett problem och finner sig
oväntat mitt i en tragedi
M annen tumlade in ur snöyran och mörkret som en

simmare stiger ur vattnet, andlös och halvt blän-
dad. Han stampade med fötterna och slog med armarna
för att bli kvitt snön. Då han ryckte hatten av sig, föll en
hel liten snödriva ned på det svartvitrutiga stengolvet
och smälte till vatten.
En elektrisk taklampa lyste med hundra gula facetter
ned över hans ansikte.
Ett trött, härjat, måhända något judiskt utseende med
stora, bruna, melankoliska ögon och kort, svart helskägg.
Smala, nervösa fingrar torkade hastigt ansiktet med en
rödkantad sidennäsduk. Oupphörligt gled hans tunga
över de torra läpparna som om han känt dem alltför
torra trots vätan. Han stod stilla i den tomma djupa
förstugan och stirrade mot trappuppgången.
5
”Enfin!” sade han högt. ”Enfin, il me faut . . .

donc . . .”
Och med långsamma, tunga steg gick han slutligen
uppför trapporna utan att bry sig om hissen, vars brons-
grindar alltför mycket liknade gallret till en bur eller ett
fängelse.
Då sögs den tunga porten ännu en gång upp och
släppte in en snöig gestalt, som inte tycktes ha mera
brått än den första, ty han stannade där yrvädret vräkt
in honom och började slå av sig snön.
Mannen i trappan hade stannat och hans bruna ögon
sökte med en brinnande, liksom motvillig nyfikenhet
nykomlingens ansikte under filthatten. Men mannen
vid porten tog inte av sig hatten för att skaka bort den
smältande snön, inte heller fällde han ned ulsterns höga
krage som var tillknäppt med en slejf. I stället drog han
långsamt av handskarna och tände en cigarrett.
De bruna ögonen ovanför hissen brann med en så
sorgsen glöd, var så enträget forskande, att den andre i
ulstern borde ha känt dem i sin nacke. Men han sysslade
envist med sin cigarrett, och en svag doft av makedonsk
tobak blandade sig med förstugans fuktiga luft.
Mannen i trappan suckade stilla och med fällt huvud
som om han fruktat ett slag gled han skugglik och tyst
vidare upp genom trappspiralen.
6
”Toujours ces ennemis terribles,” mumlade han. ”Ces

ennemis terribles . . .”
Han läste som genom en dimma på dörrarnas blanka
skyltar och gled vidare.
I den tredje trappavsatsen stannade han och han lyss-
nade nedåt. Det kom någon långsamt uppför den andra
trappan . . . och han läste äntligen på en dörr namnet . . .
”Allan Chrisman” . . . ”Allan Chrisman” . . .
Han ringde gång på gång, och därpå tog han ett steg
tillbaka, ty dörren öppnades nästan genast.
”Madame!”
Hans tunga fuktade läpparna och han såg förstum-
mad på henne som öppnat. Hon var liten, spenslig och
blond och helt klädd i svart siden. Hon stod stilla och
såg på honom med orädda och granskande ögon, som
långsamt vidgades.
”Är ni madame Chrisman?” utbröt mannen. ”Är ni
Clarendons syster?”
”Ja, det är jag.”
”Om ni är madame Suzanne Chrisman, måste jag tala
med er.”
”Om vad?”
”Om Felix Clarendon, er bror . . .”
Hon släppte dörren och steg tillbaka. Stegen hördes
i tredje trappan, och mannens ansikte förvreds som av
kramp, men Suzanne Chrisman såg att det var fruktan.
7
Mannen stängde ljudlöst dörren bakom sig, och hon gick

baklänges undan.
Han följde efter. Suzanne öppnade en dörr och ett
starkt ljus föll över bägges ansikten. Hennes hade blivit
stilla och blekt.
”Vem är ni?” frågade hon och såg rätt in i de bruna
ögonen.
”Namnet? Om jag säger Koprilis — minns ni oss
då?”
Bägge talade franska. Mannen stod kvar vid dör-
ren och såg ned på henne. Hans ansikte bar en sjuklig
inomhusblekhet, som förhöjdes av skägget, och hans
osäkra, tonlösa röst tycktes full av ett helt livs bitterhet
och besvikelse.
”Vi har tröttnat på att vänta,” fortsatte han monotont,
”men ni tröttnar inte. Ni envisas att undanhålla oss vår
rätt. Nu är det slut. Vi vill ha klarhet nu till sist. Förstår
ni? Klarhet! Och vår rätt!”
Suzanne rörde sig inte. Hon fick en förnimmelse av
isande kyla i handlederna, och först därigenom varse-
blev hon att mannen kommit fram och gripit henne om
handlovarna.
”Jag har inte gjort er orätt!” utbröt hon och gjorde sig
våldsamt fri.
”Inte?” svarade mannen lågt och hårt. ”Än er bror
då?”
8
”Min bror? Min bror?”

Det var som om eld brutit fram ur Suzannes ögon
— de blev stora och fulla av vrede, och hon såg på man-
nen, tills han slog ned sin blick. Hon såg hans tunga röra
sig mellan de nervösa, tunna läpparna, och det gick en
ilning av köld genom henne, ty hon kände att mannen
framför henne helt behärskades av en måttlös, oresonlig
rädsla, och när han åter lyfte blicken mot hennes var
det inte fiendskap som brann i djupet av de bruna ögo-
nen . . . något annat, en hjälplös vädjande fråga . . .
”Jag kan inte bestämma någonting förrän min man
kommer hem,” stammade Suzanne. ”Jag väntar honom
i varje ögonblick . . . sätt er . . .”
Hon blev sjuk och yr av hans förfärliga blick. Hon
vände sig bort och gick till fönstret. Rullgardinen var
uppdragen, och hon stirrade ut på snön som föll genom
mörkret.
Min bror, tänkte hon, det du gjort blir för mycket för
mig att bära . . . En ångest steg upp inom henne och hon
ryste. Så tyst det har blivit . . . Hon fick svårt att andas
och ett ögonblick tyckte hon att hjärtat kramades sam-
man och stannade.
”Hör på,” sade mannen bakom henne, ”är det en fälla
ni tänker på, en fälla — för mig . . .”
”Nej!” sade hon kort och ovänligt.
Mannen andades tungt.
9
”Han är efter oss,” jämrade han sig plötsligt med näs-

tan barnslig röst. ”Han är här, nära oss, i mörkret, Gud
i himlen, madame, ingen fälla . . . ingen . . .”
Hans stämma flödade över i en skälvning av våldsam
skräck och han kom åter fram mot henne med famlande
händer och ögonen stela och tomma. Då hon vände sig
om och fick se hans ansikte smittade henne hans skräck
som en feber och hon ropade högt:
”Kom inte hit! Gå tillbaka, gå tillbaka!”
”Jag vill tala med er om Felix Clarendon,” svarade
mannen och grinade stelt så att hans vita, jämna tänder
lyste. ”Ingen fälla, madame — jag skall tala om vår rätt
nu — om ni vill eller inte . . .”
Därpå tvärstannade han. En gäll, vibrerande signal
steg upp från telefonapparaten på skrivbordet, ivrig,
brådskande och envis. Suzanne tog ett steg mot bordet,
men mannen hindrade henne.
”Svara inte!” viskade han.
De såg på varandra. Över hans smala, förgrämda an-
sikte gick ångesten i skiftningar som molnskuggor över
ett vatten. Suzanne drog ett djupt andetag.
”Vad är ni rädd för?” frågade hon så lugnt hon kun-
de.
”För honom — honom . . . ni vet vem jag menar . . .”
”Nej.”
”Han dödade Felix Clarendon!”
10
Suzanne tog sig åt halsen.

”Än ni . . . varför . . .” sade hon otydligt. ”Vidare . . .”
”Fem gånger har han försökt döda mig liksom mina
bägge bröder. Vår fars död var hans verk, och vi är också
i vägen — er bror var i vägen och han måste dö — heliga
madonna . . .”
Åter ringde telefonen sin skallrande, utdragna larm-
signal. Där var således någon som ville komma i kontakt
med dem, någon som hade något att säga dem där i det
tysta rummet. Mannen betraktade apparaten, som orör-
lig blänkte på det gröna klädet. Plötsligt, i ett utbrott av
raseri, ryckte han till sig luren.
Suzannes nerver skälvde. Ur stånd att längre förbli
ensam med denne man, som kallat sig Koprilis, gick hon
tyst baklänges mot dörren och smög sig ut.
Då hon stängde den efter sig hörde hon mannen tala
i telefonen med hes, bruten röst. Plötsligt hörde hon
honom övergå från franska till ett språk som var henne
obekant. Hon kände ingen förvåning över det, inte hel-
ler fann hon det märkvärdigt att en främling tog emot
ett telefonbud i hennes mans rökrum. Hon stod orörlig
i den mörka tamburen och vred tyst sina händer med
en mekanisk, omedveten envishet, och i detsamma lade
hon märke till att hennes knän skälvde.
11
Hur länge har jag väntat att detta skulle ske, tänkte
hop ångestfullt, hur länge har jag vetat att det var ound-
vikligt? Om bara Allan ville komma!
Om bara Allan . . . Hon gick fram och lyssnade efter
hissens susande, men allt var tyst. Då öppnade hon
ytterdörren.
På andra sidan förstugan såg hon ryggen av en lång,
bredaxlad man i brun ulster. Han hade stått där en god
stund, ty på stengolvet var fullt av spår av smutsigt snö-
vatten, men mest vid hennes dörr.
Då kom hissen uppglidande och stannade vid tredje
våningen. Grinden rasslade, därpå kom Allan Chrisman
leende emot henne, klädd i evening dress och med upp-
slagen överrock.
”Väntar du på mig, Suzanne?” frågade han godmodigt.
”Vad har du nu för dig?”
Hon drog honom darrande till sig, seende över hans
axel på mannen i ulstern. Men denne gjorde inte en rö-
relse. Då hon slagit dörren i lås, kastade hon sig i Allans
famn och med ens brast hon i ohejdad gråt.
”O, mon petit Allan,” snyftade hon med en bland-
ning av franska och svenska, som gav Chrisman första
varningen om hennes sinnesuppror, ”mon aimé du vet
inte — oh que j’ai peur — hjälp mig Allan — Koprilis är
därinne i ditt rum!”
12
Allan Chrismans leende försvann, han sköt henne

ifrån sig och såg henne i ögonen. Hans en smula goss-
aktiga, släta drag hårdnade och han frågade nästan
brutalt:
”Är det Felix det gäller?”
Suzanne svarade inte. Hon hade ögonen fästa på en
lång, otydlig skugga som tyst rörde sig utanför tambur-
dörrens matta glas. Hon försökte smyga sig intill Allan
igen men han gjorde sig fri och såg mot rökrummet.
”Allan, mon petit Allan,” viskade hon utom sig.
”Tyst,” sade han kort.
De hörde båda ett undertryckt ljud från rummet, där
Koprilis väntade dem, ett stönande eller en suck.
Allan Chrisman ryckte upp dörren och sprang in. En
rå kyla slog emot honom. Fönstren var vidöppna, telefo-
nens lur låg slängd på skrivunderlägget och i den halvt
omsvängda skrivstolen satt främlingen hopsjunken med
armarna slappt hängande på bägge sidor om stolen och
huvudet mot bröstet.
Då Allan lutade sig över honom, såg han slött upp
med en fuktig, bristande blick i de bruna ögonen.
”Han har dödat mig,” sluddrade han dovt och huvudet
rullade slappt över mot axeln.
Allan grep med Suzannes hjälp tag i honom, annars
skulle han ha fallit till golvet. Hans kläder var i oordning
13
över bröstet och han famlade mot hjärtat med en svag

trött åtbörd.
”Issul . . . Is-Issul . . . Han har dödat . . . mig också . . .”
Han stelnade till i deras armar, slappnade sedan, och
tysta lät de honom falla tillbaka mot ryggstödet. Under-
käken föll ned . . .
”Han är död!” skrek Suzanne förfärad.
Och då Allan upprepade hennes ord i samma ton av
ytterlig fasa, ringde det på tamburklockan, en kort och
bestämd signal.
Allan undvek att se på sin hustru, som skakade i hela
kroppen. Med släpande steg gick han ut till tamburdör-
ren och öppnade.
Den långa främlingen i bruna ulstern stod framför
honom.
”Han är således död?” frågade främlingen.
Allan var ur stånd att svara. Mannen steg förbi honom
och gick rätt in i skrivrummet med en snabb bugning
mot Suzanne som stod orörlig kvar på samma ställe.
Då Allan följde efter lutade sig främlingen ned över
den döde. Hans starka, långa fingrar blottade hastigt
den dödes bröst. Därpå reste han sig, och hans skarpa
grå ögon betraktade i tur och ordning makarna Chris-
man.
”Var någon av er i rummet då det hände?” frågade han
med lugn djup röst.
14
Suzanne var den första som återvann en smula av sin

vanliga beslutsamhet.
”Vem är ni?” genmälde hon. ”Vad har ni för rättighet
att tränga er in här med frågor? Detta är polisens ange-
lägenhet och vår — vad har ni här att göra?”
Mannen nickade allvarligt.
”Ni har alldeles rätt, fru Chrisman. Jag har ingen rätt
att göra några frågor. Tillåter ni att jag ringer upp po-
lisen?”
Han gick bort till det öppna fönstret och såg ut. Snön
hade slutat att falla. När han vände sig in mot rummet
igen var hans slätrakade, kantiga ansikte slutet och
bistert.
”Det kan förefalla,” sade han vänd till Suzanne, ”att jag
trängt mig in obedd. Men kanhända skall ni tacka mig
innan jag går härifrån.”
Hans energiska grå ögon mötte hennes, och Suzanne
besvarade blicken som i en dröm.
”Jag är rädd att behöva uttrycka mig en smula, skall jag
säga, brutalt,” fortsatte han lugnt. ”Denne olycklige, vars
namn är Nicholas Koprilis, kom hit i kväll klockan 8.40.
Hans ärende var vissa omständigheter rörande Felix Cla-
rendon, er bror, vilken dödades medelst tre knivhugg i
ryggen i sin bostad i Paris förra året. Då anklagades alla
tre bröderna Koprilis för mordet men frikändes, och
15
märk: inte av brist på bevis utan med full bevisning att

de var oskyldiga. Har jag rätt?”
”Ja,” sade Suzanne och sökte famlande ett stöd bakom
sig.
”Klockan 9.05 påträffar jag Koprilis död,” fortfor man-
nen i ulstern ännu lugnare, ännu långsammare. ”Ni, fru
Chrisman, var ensam med honom i våningen. Det har
varken anlänt eller avlägsnat sig någon annan än Ko-
prilis sedan klockan 8.40, om jag bortser från er, herr
Chrisman, som kom först när Koprilis redan blivit död-
ligt sårad, vilket jag skall kunna bevisa. Alltså blir den
matematiska slutsatsen den att ni, fru Chrisman . . .”
”Han kan ha begått självmord!” ropade Suzanne till.
”Var är då vapnet?”
”Utkastat genom fönstret!”
”Det är därför han öppnat det, menar ni?”
”Ja.”
”Orimligt — orimligt på grund av sårets beskaffen-
het. Nej, det är någon annan som dödat Koprilis, och
med matematisk nödvändighet är denna andra ni, fru
Chrisman!”
Suzanne ryckte till och med vidöppna ögon såg hon
en sekund ned på den orörliga, hemska varelsen i skriv-
stolen.
”Nej, nej,” bönföll hon rysande, ”inte det, bara inte
det!”
16
Allan, som hade blivit vit i ansiktet vid den långa

främlingens ord, tog Suzanne till sig.
”Tänk på vad ni säger,” ropade han hest, ”vem är ni,
vart vill ni komma?”
”Jag har bara velat göra situationen fullt klar. Det
gläder mig att kunna tillägga: jag vet och kan redan nu
bevisa, att fru Chrisman är oskyldig!”
Och med ens såg Allan och Suzanne, vad de inte vågat
eller kunnat se förut, att mannens ögon lyste av viljekraft
och godhet, att han inte var emot dem i deras ångest och
vånda utan med dem. För första gången mötte de helt
och fullt hans lugna ögon, och han nickade.
”Just så!” sade han endast.
Därpå tog han telefonluren, tryckte ned klykan några
gånger, tills han fick svar från centralen, och begärde ett
nummer ur minnet.
”Är det detektiva polisen? — Det är hos skådespelare
Allan Chrisman, Kung Gustavsgatan 64, tre trappor upp.
En utlänning har anträffats mördad . . . — ja, hallå — en
utlänning med namnet Nicholas Koprilis — ja, i själva
bostaden — nej, mördaren har inte blivit sedd — ja, herr
och fru Chrisman är närvarande — nej, jag gör denna
anmälan på deras uppdrag — nej, ingenting mellan 8.40
och 9.05 — tack, ju förr dess bättre.”
Han lade luren på bordet som förut och tog därefter
en snabb granskande överblick av rummet. Det hade nu
17
hunnit bli alldeles utkylt därinne, och Suzanne gjorde

en rörelse för att gå och stänga fönstret.
”Nej,” sade mannen i ulstern, ”rör ingenting härinne,
polisen kommer snart. Låt oss gå in i ett annat rum!”
Han klev tvärsöver den dödes utsträckta ben och alla
tre lämnade rummet, främlingen sist. Han låste dörren
och stoppade nyckeln i fickan.
Suzanne gick in i salongen och vred på ljuset. Allan
Chrisman tycktes ha mist all självständig handlingskraft,
och främlingen föste honom otåligt framför sig.
”Kom med,” sade han lågt. ”Ryck upp er, det här har i
alla fall inte kommit oväntat för er!”
”Hur vet ni det?” undföll det Chrisman.
Främlingen smålog för sig själv. Suzanne hade krupit
undan längst in bland palmerna och gömt ansiktet i
händerna. Främlingen förmådde Allan att sätta sig
bredvid henne och ställde sig själv framför dem.
”Fru Chrisman,” frågade han stilla men med en mäktig
vilja i rösten, ”hur mycket vill ni förtiga och hur mycket
vill ni säga om Felix Clarendon?”
Suzanne såg upp och främlingen stod med samma
knappa, underliga leende och kisade ned på henne.
”Varför frågar ni?” sade hon.
”Varför vill ni inte svara?”
”Jag känner er inte!”
18
Suzannes vackra, beslöjade röst hade fått volym, och

hennes ögon hade mist sin rädsla. Främlingen såg med
förvåning att den lilla kvinnan fattat ett beslut, beslutet
att strida till det sista. För vad? För friheten, kanhända
— eller något annat . . .
”Ge mig nyckeln!” befallde hon oväntat och sträckte
fram handen.
Främlingens ögonbryn höjdes. Han såg på Suzanne,
och han såg på Allan Chrisman, en slapp, pojkaktig ge-
stalt i oklanderlig aftondräkt, ja, en pojke bara och till
på köpet darrande av skräck.
Främlingen räckte henne nyckeln med en bugning.
”Ni föredrar det så?”
”Ja, jag vill inte veta av era frågor!”
Han log alltjämt.
”Och ändå skall ni snart berätta mig allt av egen fri
vilja!” sade han tankfullt.
”Det kan ingenting tvinga mig till!”
”Jo, det som finns därinne i rummet bredvid oss! För-
står ni inte ännu, att mordet på Koprilis, här i ert eget
hem, är en katastrof som skall riva upp allt, allt ända ned
till bottnen?”
”Än sedan?”
Suzannes ansikte hade blivit trotsigt och djärvt. Åter
såg främlingen på Allan och ryckte på axlarna. Dörr-
klockan ringde till, kort och våldsamt, och med säkra
19
steg gick Suzanne för att öppna. Främlingen rörde sig

inte, men då hon lämnat rummet sade han brutalt till
Allan:
”Om ni är en man, så gå till er hustru. Hon är värd allt,
vad ni kan göra för henne!”
Chrisman lydde automatiskt, och den andre såg efter
honom.
Han hörde många röster i rummet bredvid, och Su-
zannes som svarade kort och klart. Han stod orörlig och
lyssnade med händerna i fickorna.
En stark kommandostämma började plötsligt avfyra
den ena korta frågan efter den andra. Mannen i ulstern
satte sig i gång ut i tamburen, där han fann två eller
tre detektiver söka i hörnen. En annan stod mitt i den
öppna tamburdörren och ännu en inne i matsalen. Vå-
ningen var full av polis.
Mannen i ulstern stannade på tröskeln till rökrummet.
Tätt framför honom var Suzanne och Allan jämte en
bredaxlad, satt herre i kort, grå överrock och rundkullig
hatt, alla med ryggen åt dörren. Två detektiver under-
sökte den döde och en tredje låg halvvägs ute genom
fönstret.
”Fönstret,” sade den starka rösten, ”har naturligtvis
blivit öppnat för att få ut krutröken. Och ni måste ha
hört skottet, fru Chrisman!”
”Nej, jag har inte hört något skott.”
20
”Besynnerligt! Alldeles för besynnerligt. Era svar är

inte tillfredsställande. Ni måste ha hört det.”
”Jag har inte hört det . . .”
”Ni medger, att ni tagit emot denne man ensam i detta
rum, ni återfinner honom skjuten i hjärtat, ni har inte
avlägsnat er ur våningen och ändå har ni inte hört något
skott?”
”Nej.”
”Vem har öppnat fönstret?”
”Koprilis förmodar jag . . .”
”Pah! Varför gick ni ut?”
”Eftersom han tog emot ett telefonbud.”
”Och när ni kom in var han död?”
”Ja.”
”Där han nu ligger?”
”Ja.”
”Men vem i Herrans namn sköt honom då, visa mig
mördaren, var finns han?”
Den talande gjorde en stor gest kring rummet och
mannen i ulstern, som tyst lyssnade, kände nu först igen
detektivöverkonstapel Aspeland.
”Ni kan inte visa mig honom,” fortfor denne. ”Nå, när
kom ni med, herr Chrisman?”
”Jag kom hem, just då den döde gav upp andan,” sva-
rade Allan mycket lågt.
”Är det så, fru Chrisman?”
21
”Ja, naturligtvis.”
”Således kommer vi ändå tillbaka till er. Kände ni den
döde?”
Nu först uteblev svaret, som förut kommit raskt och
liksom trotsigt.
”Kände ni den döde Koprilis?”
”Nej . . . inte personligen.”
”Men ni kände honom dock?”
”Inte personligen . . .”
”Pah! Kände ni Koprilis eller inte?”
”Jag hade hört honom omtalas . . .”
”Nå! Varför kom han hit?”
”Det . . . Han framförde inte sitt ärende . . .”
”Kan ni gissa detta ärendes natur?”
”Möjligen . . .”
”Var hans ärende sådant, att ni fruktade hans be-
sök?”
”Det kan jag inte svara på.”
”Inte? Då måste jag förutsätta att ni fruktade det. Ni
var således ensam med honom, ni förutsåg hans ärende,
som var av en för er obehaglig art, och innan han hunnit
framföra det blev han skjuten i hjärtat. Fortfarande vill
ni påstå att ni inte ens hörde skottet?”
”Ja.”
22
”Då, fru Chrisman, eftersom ni inte kan ge någon

naturlig förklaring på något av allt detta, är det tyvärr
min skyldighet . . .”
Mannen i ulstern steg fram.
”Om det är en naturlig förklaring ni begär, så tilllåt
mig att ge er den!”
Hans ord verkade som om en bomb slagit ned i rum-
met, och alla vände sig mot honom.
”Har ni hört skottet kanske?” utbrast Aspelund.
”Nej, jag infann mig först efteråt, men även om jag
befunnit mig inne i rummet skulle jag inte hört det.”
”Märkvärdigare och märkvärdigare! Då skulle ni väl
inte ha sett mördaren heller?”
”Det är däremot tänkbart.”
”Nå gudskelov, och hur kom mördaren ut ur rummet
efter mordet, svara på det också!”
”Han kom inte ut, ty jag och fru Chrisman var utanför
och strax därpå också herr Chrisman.”
Det gick en våg av rörelse genom rummet.
”Då är han härinne alltså?”
”Nej, han har aldrig varit här!”
Aspeland sprang fram till liket och pekade på dess
blottade bröst. Alla såg mellan högra bröstvårtan och
bröstbenet ett runt blåaktigt hål i huden, en enda liten
blodlös punkt, men ändå stor nog, ty genom detta hål
hade döden gått.
23
”Behagar ni förklara,” frågade Aspeland sarkastiskt,

”varifrån den här kulan kommit?”
”Behagar ni gå fram till fönstret,” svarade mannen
i ulstern, ”och betrakta huset mitt emot. Behagar ni
vidare observera tredje fönstret från höger tre trappor
upp. Man lägger märke till, att det fönstret alldeles nyss
varit öppnat. Alla andra är fullkomligt igensnöade, men
det fönstret är fritt från snö, och det är beläget nästan
mitt emot det här rummet, vars gardiner hela tiden
varit uppdragna. Behagar ni erinra, att Koprilis mottog
ett telefonbud. Han slängde luren på bordet, öppnade
fönstret och såg ut. Man förespeglade honom kanske,
att han hotades av en fara, att en förföljare stod nere
på gatan. Snöyran hade nyss stannat av, och mitt emot
stod någon i det där fönstret. Denne någon såg Koprilis
tydligt avteckna sig mot ljuset i rummet. Avståndet är
knappt tolv eller femton meter, ett löjligt kort håll, och
ingenting att tala om för en mördare med en god luftbössa
i handen . . .”
”En luftbössa!” upprepade Aspeland. ”Ni — en luft-
bössa — ja, sannerligen!”
I detsamma svängde han om och kom rakt på man-
nen i ulstern.
”Men ni — vem är ni — jag tycker att jag känner igen
er — tag av er filthatten och säg vem ni är!”
24
Den andre tog av sig hatten och visade sitt ansikte i

ljuset. Hans panna var hög och bred.
”Jag är Maurice Wallion, journalist,” sade han enkelt.
”Det var tusan,” sade Aspeland förbluffad. ”Är ni
här? Då måste det vara något särskilt med den här af-
fären!”
”Jag har anledning förmoda det,” svarade journalis-
ten.
Aspeland gjorde inga vidare kommentarer. Han gav
sin hatt en puff så att den åkte ned i nacken.
25
II .
En vinagent är inte alltid

en ofarlig person
A speland tog två detektiver med sig och gick nedför

trapporna. Maurice Wallion följde honom. De fyra
herrarna tågade i gåsmarsch över den snöiga gatan och
in i huset mitt emot.
”Ingen hiss!” mumlade Aspeland och började ta fyra
trappsteg i taget.
De andra följde exemplet. I tredje våningen stannade
de framför en dörr, på vilken Aspeland med hög röst
läste: ”Bartolomeus Paschberg, grosshandlare.”
”Jaha,” sade Aspeland och vände sig om med händer-
na i sidorna, ”och här tror ni således att vi ska hitta vår
vän!”
”Det återstår att se!” svarade journalisten torrt.
Detektiven ringde. Intet svar inifrån.
”Möjligtvis är dörren öppen,” framkastade en av kon-
staplarna och tog i handtaget.
26
Dörren gick upp! De rusade in och befann sig i en

trång, smal tambur, som luktade linoleum och cigarrök.
De såg sig omkring och hörde i detsamma ett dovt, ilsket
ljud från vänster.
Där satt på en stol en mycket liten herre i röd nattrock
och bruna tofflor. Hans ögon, som blodsprängda stir-
rade fram över en hårt tillknuten handduk, tycktes vilja
äta de fyra herrarna levande.
Aspeland kastade sig över honom som en gam och
började surra upp ett smalt, starkt rep, vilket i långa
slingor blev liggande utåt korkmattan.
”Bävlar adabba!” ljöd det gråtfärdigt bakom hand-
duken och plötsligt blev den lilla herr fri och rusade
gestikulerande fram mitt på golvet.
”Är ni grosshandlar Paschberg?” frågade Aspeland.
”Djävlar anamma!” svarade figuren i nattrocken i
det han slet handduken från ansiktet och trampade på
den.
Han var flintskallig och tämligen fet, hans små ljusa
mustascher stod rakt upp och de tjocka blanka läpparna
dallrade av upphetsning.
”Visst fanken är jag grosshandlar Paschberg! Men vad
är herrarna för ena?”
”Från polisen! Jag är detektivöverkonstapel Aspeland
och jag kommer för att få några upplysningar.”
27
”Upplysningar! Då kanske herrn först kan upplysa mig

om jag har blivit fnoskig eller om det har blivit modernt
att folk kommer in i ens egen bostad, binder en till hän-
der och fötter, stoppar en smutsig handduk i mun på
en, slår sig ned i ens salong, begagnar ens telefon och
öppnar ens fönster mitt i smällkalla vintern . . .”
Aspeland och Wallion växlade en blick.
”Var det mer än en person?” frågade den förre has-
tigt.
”Nej, två såna finns inte, det var bara en, men en sju
fly förb . . .”
”Har han gått?”
”Ja, gudskelov . . .”
”Länge sen?”
”Ja, jag har suttit flera timmar på den här stolen.”
”Åhå!”
”Åtminstone är det en halvtimme sen han gick.”
Wallion hade gått in i salongen och såg sig omkring,
sedan han tänt takljuset. Han gick bort till det vänstra
av de båda fönstren och öppnade det. Det gick utåt, som
han väntat, och snön som vid det andra fönstret låg som
bomull ända upp på rutorna var här undanröjd. Tvärs
över gatan såg han det öppna, starkt upplysta fönstret
till Allan Chrismans rum. Han urskilde tydligt väggar-
nas röda tapeter och skrivbordet med telefonen. För ett
ögonblick avtecknade sig en av detektiverna därborta
28
tydligt mot den ljusa bakgrunden, då han passerade

fönsteröppningen. Wallion vände sig åter inåt salongen
och betraktade telefonen, som här stod på ett sidobord
bredvid en skrivmaskin och en massa tidningar, papper
och kataloger. Han hade försjunkit i djupa tankar, men
som ett löpande eko till sin tankekedja hörde han den
lille Paschbergs ilskna röst, interpunkterad av Aspelands
korta militärstämma:
”Strax före nio ringde det på dörren. Jag är ensam
hemma, jag slängde tidningen och gick ut i tamburen.
När jag öppnade, fick jag se en ovanligt lång och grov
karl, klädd i en vid, grå överrock med uppslagen krage
och neddragen filthatt.
”Nå men ansiktet?”
”Det syntes knappt för hatten och kragen och för öv-
rigt hade han en svart muffler som gick ända upp mot
ögonen. ’Vad vill ni?’ frågade jag och i detsamma tog han
mig vid halsen med ena handen och kring axlarna med
den andra och knuffade mig baklänges. Det gick så fort,
att jag inte kom till besinning förrän jag satt fastbunden
på en stol i tamburen med en handduk instoppad i mun-
nen. Karlen hanterade mig som en vante utan att säga
ett ord; hans muskler kändes som stålfjädrar, och hans
rörelser var nästan ljudlösa.”
”Hade han händerna bara?”
29
”Nej, han hade handskar. Dessutom erinrar jag mig nu

att han bar en käpp med böjd krycka. När han surrat
fast mig vid stolen, gick han in i salongen, fortfarande
utan ett ord. Jag såg honom släcka ljuset och efter en
stund hörde jag honom öppna fönstret. Jag ansträngde
mig naturligtvis att lyssna, ty jag antog att det var en
inbrottstjuv och förvånade mig over att han inte tagit
min nyckelknippa, som ligger i högra bakfickan. Det
föreföll mig, att jag hörde ett svagt buller, som om han
vridit om en skruv, och därpå ett annat ljud, en smula
väsande men ändå metalliskt . . .”
”Vad kunde det vara?”
”Det har jag ingen aning om, det var i varje fall ingen
av mina tillhörigheter han rörde. Men så, helt plötsligt,
hörde jag honom begära ett nummer i telefonen . . .”
”Å, nå men numret, numret?”
”Det urskilde jag inte. Hans röst var låg men klangfull
och rik, karlen kunde ha varit en folktalare eller en präst
att döma av rösten. För såvitt jag kunde förstå begärde
han numret två gånger med ett mellanrum av väntan,
varunder han stampade ett par gånger i golvet som om
han varit otålig. Så fick han svar, förmodar jag; det kom
en ström av ord på ett språk, som jag aldrig förr hört,
och sen tyst igen.”
”Hörde ni inte till exempel namnet Koprilis?”
30
”Kop-Koprilis? Jo, det föresvävar mig att det ordet

förekom.”
”Utmärkt! Nå vidare!”
”Det var alldeles tyst i salongen en halv minut, sedan
kom ett ljud som när man vårdslöst slänger en inte
alltför stor bok på ett bord, inte en smäll utan ett kort
snärtande, om ni förstår vad jag menar. Och i detsamma
hörde jag honom skratta till, det obehagligaste skratt jag
någonsin hört, som något ruggigt ondskefullt nattdjur,
inte mer mänskligt än en ugglas läte . . .”
Maurice Wallion lyssnade nu med spänd uppmärk-
samhet.
”Jag hörde honom stänga fönstret, som stått öppet
hela tiden medan han var kvar därinne . . .”
”Hur lång tid var det?”
”Fem till tio minuter högst.”
”Hade han inte ljuset tänt på hela tiden?”
”Nej, där var fullkomligt mörkt, men karlen rörde sig
lika tyst och säkert som om han varit en katt.”
”En tiger!” mumlade journalisten.
”Ja, en tiger, det är rätta uttrycket, och som en tiger
kom han strax efteråt ut i tamburen och ställde sig att
se på mig med händerna i fickorna och käppen över ar-
men. Jag vågade inte röra en min, ty jag började frukta
att karlen var vansinnig, så oförklarligt var hela hans
beteende. Dessutom såg jag otydligt hans ögon och det
31
var en glans i dem som ingav mig en ohygglig känsla av

fara. Men jag måste erkänna, att det inte var en galnings
ögon: de var fasta, beslutsamma, intelligenta, men out-
sägligt grymma. I det ögonblicket fruktade jag att han
ämnade döda mig, fastän han inte gjorde en rörelse
emot mig.”
”Ni hade sannolikt skäl till den farhågan, herr Pasch-
berg,” anmärkte Maurice Wallion.
”Vad säger ni? Är det möjligt?”
Den lille herrn i röda nattrocken föll stönande ned i
en soffa. Han drog upp de korta benen och kröp helt och
hållet in i soffhörnet.
”Men jag kände honom inte! Jag har aldrig gjort ho-
nom eller någon annan minsta ont!”
”Ni gör honom den värsta skada ni kan just nu,” sva-
rade Aspeland och tittade litet ömkande på honom.
”Ja-jag?
”Tacka för det, när ni har så mycket att berätta om
honom,” småskrattade detektiven. ”Men har vi fatt hit
mera folk ännu?”
Han kastade en blick ned på gatan. Där hade två nya
bilar stannat och portgången myllrade av detektiver.
I detsamma anmärkte Wallion:
”Detta mord är utfört av en brottets mästare, min käre
Aspeland. Ni har nu tjugu man här. Tag hit nya tjugu,
32
telefonera efter tvåhundra av era skarpaste karlar — ni

skall ändå inte få tag i mördaren!”
Aspeland körde hatten längre i nacken och gjorde
en gest som om han kavlat upp sin själs skjortärmar.
Han kände Maurice Wallion, och blev följaktligen inte
ond. Då Wallion talade, var det en av Europas största
kriminalexperter som gav sitt utlåtande, och Aspeland
genmälde endast:
”Kanske ni har rätt, kanske inte. Jag tror att vi kan
lägga vantarna på den här gossen i alla fall!”
Wallion stod och såg tvärs över gatan.
”Det skulle glädja mig,” mumlade han. ”Detektivche-
fen har själv anlänt, ser jag.”
Aspeland tittade åt samma håll.
”Ja, sannerligen!” utbrast han och rusade på dörren.
”Kom, gossar, nu sätter vi jakten i gång!”
Maurice Wallion blev ensam kvar med grosshandlar
Paschberg, som nu definitivt släppt av allt sitt kurage
och satt orörlig som en fet igelkott i sitt hörn.
”Vill ni tillåta mig att göra ytterligare några frågor, herr
Paschberg?” sade journalisten efter en stund.
”Mycket gärna,” hickade igelkotten till och rullade upp
sig en smula.
Wallion gick fram och åter, kastade en skarp blick än
här än där och undersökte den tjocka mattan framför
33
fönstret med ytterlig noggrannhet. Därpå gick han ut i

tamburen och granskade länge korkmattan.
Slutligen tände han en cigarrett och satte sig på den
stol, där Paschberg funnits bunden.
Grosshandlaren kom slött efter.
”Herr Paschberg,” började Wallion. ”Ert skonummer
är fyrtiotvå.”
”Fyrtioett,” svarade den andre förvånad.
”Ännu bättre! Vid middagstiden var ni ute ett slag,
klädd i galoscher. Vid hemkomsten ställde ni galoscher-
na där vid paraplystället. Senare tog er hushållerska
hand om dem, gjorde ren dem och satte in dem i galosch-
hyllan. Jag säger detta, inte därför att det har någon
betydelse i sig själv, utan för att visa, vilka tydliga spår
smutsig smältsnö lämnar. Jag kan till och med säga er,
att ni åkte spårvagn, eftersom er vänstergalosch råkat
medföra en av de små runda konfetti som faller från
konduktörens klipptång . . .”
”Det är sant,” sade den lilla herrn i nattrocken stor-
ögd.
”Själv har jag lämnat tydliga spår,” fortfor journalisten
tankfullt, ”och detektivernas märken kan ingen missta
sig på. Men er okände besökare har inte efterlämnat minsta
skymt av spår! Hur skall man förklara det?”
Nattrockens ärmar flaxade i en hopplös gest. Journa-
listen betraktade honom kisande.
34
”Säg mig,” frågade han, ”var mannens kläder torra

eller var de våta av snö?”
Paschbergs små ögon kom häftigt framrullande ur
sina påsar.
”Så sant jag lever,” utbrast han, ”när ni säger det
— karlen hade ett strävt grovt tyg i sin överrock, och jag
svär att det var lika torrt som mina händer!”
”Punkt nummer ett,” mumlade Wallion med en belå-
ten suck. ”Låt oss resonera!”
Men han talade mera för sig själv än till den andre.
”Om han följde efter Koprilis, kunde han inte undgå
att bli våt. Jag vet det, ty jag följde själv efter Koprilis!
Han skulle då ha observerat min besvärliga närvaro och
uppsökt ett salongsfönster som sista utvägen att komma
åt sin fiende. Men det är omöjligt, ty även om han gjorde
sig kvitt sina galoscher, kunde han inte bringa rocken att
torka, och vad skulle det ha tjänat till? En automobil?
Nej, det går inte. Alltså . . .”
En mängd steg hördes utanför och den oreglade tam-
burdörren slogs upp. Det var poliserna som kom tillbaka.
I spetsen visade sig en högrest, respektutgivande herre
i uppknäppt päls och persianmössa. Det var generalen
själv med sin stab; i hälarna på detektivchefen kom
Aspeland och tre utvalda detektiver, som Wallion väl
kände till.
35
”Dörren befann sig oreglad liksom nu,” rapporterade

Aspeland, ”men ljusen var släckta. Där är grosshandlar
Paschberg.”
”God afton, herr Paschherg,” hälsade chefen. ”Beklagar
att vi måste göra intrång.”
De bägge herrarna skakade hand, så att den röda
nattrocken fladdrade. Chefen såg sig omkring med bi-
stert rynkade ögonbryn, och fick syn på journalisten.
”Vad nu?” utbrast han allvarsamt. ”Redan här? Gott
väderkorn! Synd att ni är journalist! Kunde bli en ut-
märkt polisman! Nå, är det för tidningens räkning?”
”Nej, inte den här gången.”
”Hä?”
”Jag kommer att med ert tillstånd uppträda som fru
Suzanne Chrismans ombud,” förklarade Wallion lugnt.
”Det sade hon ingenting om!” svarade chefen med
ännu en bister rynkning av ögonbrynen. ”Jaså, ja Su-
zanne Chrisman, det där ska vi avhandla särskilt. Kom
hit, Aspeland, alltså det här är salongen, får jag besvära
er herr Paschberg, och detta är fönstret, aha . . .”
Med staben efter sig gick chefen in i salongen och
började en snabb, systematisk undersökning. Det hör-
des, att den verkligt durkdrivne polisveteranen fått
hand om saken. Det började bli livligt i rummen och
trapporna. Detektiver fanns överallt, krypande på gol-
36
ven eller uppklivna på stolar, mätande, granskande och

antecknande.
”Jag hör att det var ni, herr Wallion, som gav uppsla-
get till den här idén med fönstret,” sade detektivchefen.
”Varför slog ni inte genast larm, så hade kanske mörda-
ren varit fast nu?”
”Jag gjorde kombinationen ögonblicket innan jag med-
delade den åt Aspeland,” svarade journalisten. ”Koprilis
dödades ungefär klockan nio och mördaren avlägsnade
sig genast. Först en kvart senare var jag i stånd att kom-
ma på spåret.”
”Spåret!” sade chefen kärvt. ”Det är inte mycken led-
ning han lämnat efter sig, får jag lov att medge. Vi vet
inte vem han är, vi får inte minsta tråd rörande motivet,
inga fingeravtryck, inga föremål av något slag kvar-
glömda . . . Herrskapet Chrisman kan inte upplysa om
någonting . . . den döde förråder minsann ingenting.”
”Än hans båda bröder?”
”Ja, dem håller vi på och ska ha tag i men det tycks gå
trögt. De fanns inte i sin bostad, när Aspeland gjorde
en telefonpåringning nyss. Självfallet har jag posterat en
detektiv där. Vi måste ha tag i dem . . .”
Chefen fick en idé och vände sig om.
”Herr Paschberg, när den där karlen begärde Chris-
mans telefonnummer, måste han ju göra det på svenska.
37
Kunde ni iaktta någon utländsk brytning vid hans uttal

av dessa siffror?”
”Nej, de föreföll så korrekta att jag blev förvånad
när han sedan övergick till ett främmande språk. För-
resten, nu kommer det för mig, att mannen talade på
ett ansträngt, skorrande sätt, som om han förställde
rösten . . .”
”Nå, men vad kunde det vara för språk han använde?
Ryska?”
”Nej, visst inte, ryska känner jag till. Inte heller något
av de stora kulturspråken.”
”Något österländskt kanske? Eller italienska eller
spanska?”
”Knappast. Nej, det tror jag inte. Varken italienska eller
spanska åtminstone . . .”
”En märkvärdig figur! Finns det ingen som sett honom
komma och gå? Aspeland, hör efter, om Nillen har fått
veta något av portvakten!”
Aspeland gick.
”Tillät mig föreslå,” anmärkte Wallion, ”att man un-
dersöker mördarens bostad.”
”Ja, bostad, ja, men var skall man hitta den, om jag
får fråga?”
”Jag gissar, jag kan visa er den . . .”
Detektivchefen strök tankfullt sina krigarmustascher
och betraktade uppmärksamt journalisten.
38
”Var?”
”Här i huset.”
”Vad säger ni, människa?”
Vartenda ansikte i rummet vändes som på kommando
mot outsidern, som påstod sig veta var mördarens bo-
stad fanns, och en av detektiverna skrattade till. Då kom
Aspeland tillbaka.
”Portvakten har inte sett någon misstänkt komma eller
gå varken vid niotiden eller senare,” rapporterade han.
”Ingen alls?”
”Endast en av husets egna hyresgäster, som strax efter
nio gick ut . . .”
”Tag hit portvakten,!” röt polischefen plötsligt. ”Nej,
vänta, jag skall själv gå ned! En hyresgäst! Jag ska ta
reda på den där hyresgästen, jag!”
Detektivchefen anlände till portvaktsrummet som
ett åskväder:
”Vad hette hyresgasten, som avlägsnade sig klockan
nio?”
”Det var herr Thomas,” svarade den gamla, feta por-
tvaktsfrun som förfärad drog sig tillbaka vid åsynen av
så många herrar.
”Ja, vi tänker inte äta upp er. Har herr Thomas kommit
igen ännu?”
”Nej, han bar en kappsäck; jag antar . . .”
”Vad? En kappsäck?”
39
”Ja, han skulle väl resa, tänker jag, han är ofta ute och
reser. Han är vinagent, har jag hört.”
”Hur var han klädd?”
”I en grå, vid överrock och filthatt.”
”Och käpp?”
”Ja, jag tror så.”
”Det är han! Hur ser karlen ut? I synen?”
”Förfärligt lugn och tyst av sig, litet gammal, gråskäg-
gig och med blå glasögon.”
”Såg han ut så nu med?”
”Nu hade han en svart duk om halsen och uppslagen
krage; så jag kände knappt igen honom . . .”
”Fort, till hans rum! Ni har dubbelnyckel, kvickt! Ja,
inga men här, ni hör ju att det är polisen!”
En minut efteråt provade chefen egenhändigt en
nyckel i patentlåset till en enkeldörr längst in i förstu-
gan en trappa upp. Dörren ledde till en öppen tambur
med tvättrum och därinnanför en dubblett av två små
rum. Detektiverna spred sig därinne som ett lössläppt
jaktkoppel.
I det första rummet stod en omålad trästol, i det andra
fanns endast tomma väggarna! Men utanför fönstret där
stolen stod satt en reflexionsspegel, i vilken man såg den
långa, snöiga gatan speglas.
40
Wallion och detektivchefen tittade ut, ledda av samma

tanke och såg högt uppe till vänster Chrismans upplysta
fönster på andra sidan gatan.
”Det tycks vara en mening i den här galenskapen,”
mumlade chefen och såg sig omkring i rummen. ”Inte
fan har en människa bott här. Han har suttit och be-
vakat Chrismans bostad, men hur länge? Säg mig, när
hyrde denne märkvärdige vinagent dubbletten här?”
”Låt mig se,” räknade portvaktsfrun efter. ”Vi har i dag
den tolfte december. Han flyttade in i början av oktober.
Stort mer än två månader har han inte bott här.”
”Men möblerna? Ni vill väl inte inbilla er eller mig, att
karlen sovit och ätit på en trästol heller?”
”Nej, märkvärdigt ser det ut. Jag har inte satt min fot
härinne, jag vet ingenting.”
”Men vem städade åt honom?”
”Ingen. Han verkade mycket vresig och ville vara all-
deles i fred, efter vad jag kunde märka.”
”Aspeland!” utbrast detektivchefen och vände sig tvärt
från gumman. ”Vi sätter ut två man här, inne i själva
rummen, så får vi se om karlen kommer igen. Nu far jag
direkt ned, säg åt bägge Chrisman, att de skall komma
upp till mig i morgon klockan tio. Vill ni ha hit mera folk?
Nå, vi gör så, att ni fortsätter med dem vi har här. Jag
skickar själv folk till båtarna och tågen, och låter sprida
41
signalementet. Och husvärden skall ni fråga . . . genom-

arbeta hela trakten . . . se till att liket kommer i vag . . .”
Han såg sig ännu en gång omkring och avlägsnade sig
därpå. Maurice Wallion följde honom ett stycke.
Utanför porten stannade chefen och grep journalisten
ursinnigt i rockuppslaget.
”Säg mig, varför trängde karlen in i Paschbergs lägen-
het, när han själv hade fönster åt gatan?”
”Man måste utgå ifrån att han var besluten att röja
Koprilis ur vägen, misstänker jag. Paschbergs fönster
var just vad han behövde för att kunna begagna sin
promenadkäpp . . .”
”Sin promenadkapp?”
”Ja. Säkerligen har ni själv sett liknande: man skru-
var av doppskon och drar ut kryckan som samtidigt är
pumpkolv. I själva käppen är det räfflade loppet, och
vapnet kan vara nog så fruktansvärt. I Barcelona såg
jag en gång en förbrytare försvara sig i sex timmar mot
tvåhundra poliser och döda fem av dem med ett sådant
vapen. Var säker om, att ni fått en ovanlig motståndare
den här gången, herr detektivchef!”
Chefen steg tigande upp i sin bil och körde iväg. Jour-
nalisten sneddade över gatan och gick in i sextiofyran. I
själva porten stötte han ihop med en liten smärt, spän-
stig herre, som en sekund visade skymten av ett spetsigt,
rörligt ansikte med små svarta uppvridna mustascher.
42
Hans blanka tänder glimmade i ett älskvärt leende och

han lyfte på hatten.
”Pardon, monsieur,” sade han med melodisk röst.
Därefter skyndade han vidare ut på gatan. Wallion
kastade en blick efter honom.
”I kväll talar alla människor franska,” tänkte han då
han steg in i hissen. ”Det börjar verka en smula spöklikt,
tycker jag!”
Han var förtretad, ty han sökte fåfängt att i sin meto-
diskt arbetande hjärna anlägga en överblick av kvällens
sällsamma händelser. Det var en bredd i utvecklingen,
ett omfång i hela förloppet, som förvånade till och med
Wallion. Vem var Thomas? Varför hade han så brutalt
ingripit i samtalet mellan Nicholas Koprilis och Suzanne
Chrisman?
Wallions tankegång kretsade i en sjudande virvel.
I virvelns centrum dök Suzannes ansikte fram, detta
mjuka vackra ansikte som var så viljestarkt . . .
Då han steg ur hissen kom Allan Chrisman ut, knäp-
pande sin överrock. Han såg vresig ut och stirrade på
journalisten utan att le, medan han drog på sig hand-
skarna.
”Jag tycks vara överflödig,” anmärkte han något hög-
draget.
”Såå, och ni går ut?”
43
”Jag tittar ned på Strand ett slag för att lugna mina
nerver efter den här tråkigheten .
Den långa journalisten betraktade Allan med ett gan-
ska besynnerligt småleende:
”Än er fru? Ni lämnar henne ensam — nu?”
”Suzanne, å — hon är så förfärligt lugn av sig! Mycket
sorgligt naturligtvis, men vad skall jag göra?”
”Kan jag träffa henne?”
”Det antar jag, stig in, var så god . . .”
Allan lyfte på hatten och avlägsnade sig nedför trap-
pan med spänstiga steg. Hade han lagt märke till jour-
nalistens blick, skulle han ha rodnat, ty Wallions lugna
ögon värderade honom från topp till tå, och resultatet
— en axelryckning . . .
Journalisten gick in och fann detektiverna ännu i fult
arbete. Han sökte upp fru Chrisman och fann henne sit-
ta ensam och tyst under palmerna i salongen. Hon hade
händerna i knäet och hennes ansikte var blekt, orörligt,
förstenat. Men hon vände ögonen mot honom med en
oförfärad, klar och beslutsam blick, och hon sade:
”Allan har gått ut. Söker ni mig, herr Wallion?”
”Ja, jag söker er. Jag har meddelat detektivchefen, att
jag kommer att bli ert biträde i denna sak.”
Fru Chrisman satt fullkomligt orörlig och såg på ho-
nom.
44
”Ni förvånar mig,” svarade hon kallt. ”Jag känner ert

rykte som detektivreporter, och jag tackar er. Men jag
kan inte ta emot er hjälp.”
”Ni vill strida ensam?”
”Ja.”
”Och Felix Clarendons minne? Kom ihåg, att det gäller
honom mer än er!”
45
III .
Felix Clarendon
M aurice Wallion kom och satte sig mitt emot henne.

Hon hade inte svarat. En detektiv ryckte upp
dörren och tittade in men drog sig hastigt tillbaka vid
åsynen av Wallion. Tunga steg hördes i tamburen, och
Aspelands röst sade:
”Bär ned honom i vagnen!”
En dörr slog igen och det blev mycket tyst. Snön
började åter falla i tunga våta flingor. Suzanne knäppte
händerna i knät, så att knogarna vitnade, och hon såg
oavvänt på Wallion.
”Vad vet ni om Felix Clarendon?” frågade hon.
”Jag ämnade säga er det,” svarade journalisten. ”Först
och främst: ert flicknamn är Clarendon, ni är född i
London och Felix var er bror, tolv år äldre än ni, inte
sant?”
”Jo,” svarade fru Chrisman sakta.
46
”För åtta år sedan ägde Clarendon en stor och välkänd

affärsfirma i Marseille. Han hade upprättat en filial i
Smyrna och bedrev en omfattande import och export
på Levanten. Ni var då sexton år och er bror hade sänt er
till en pension i Schweiz. Clarendons affärer över Min-
dre Asien tog ett allt större omfång, och han företog
flera långvariga affärsresor ända inåt Persien. Tydligen
fick han härvid uppslaget till operationer i större skala.
År 1908 eller strax förut slog han sig ned i Smyrna och
sålde sin affär i Marseille. Samma år utfärdade han pro-
spekt till flera storslagna bolag som avsåg att rationellt
bearbeta den levantinska marknaden. Den största av
hans planer var bildande av aktiebolaget Mindre Asiens
Centralbank, Société Anonyme de la Banque Centrale
d’Asie Mineure. Maximikapitalet var 25 000 000 francs
och fulltecknades inom en mycket liten krets av levan-
tinska köpmän. Troligtvis kunde Clarendon själv satsa
några miljoner, men frånsett några personer i Smyrna
och Konstantinopel satsades huvudsumman av en av
Turkiets största affärsmän, greken Koprilis, som i fö-
retaget engagerade hela sin förmögenhet, 20 000 000
francs . . .”
Suzanne ryste till och sänkte huvudet.
”Katastrofen närmade sig,” fortfor Wallion. ”Detal-
jerna är ännu dunkla och delvis oförklarade. Politiskt
sett var Turkiet vid denna tid en sjudande virvel, re-
47
aktionen låg i själatåget och ungturkarna marscherade

fram i slagordning. Det osmanska riket skälvde ända till
grunden. Män, som nyss suttit säkra i sadeln, försvann
spårlöst som om havet uppslukat dem. Bosporen gömde
många hemligheter, och i Yildiz fälldes dödsdomar som
utfördes om natten utan vittnen. Abdul Hamids hemliga
polis blev en mördarliga, och spelet gick hett om ära, liv
och förmögenheter. Lagen hette vinstbegär, och rätt-
ten var längesedan strypt av hat och lidelser. Sådan var
ramen kring Felix Clarendons fall . . .
Maurice Wallions röst antog i det tysta rummet en
mörk och underlig klang.
”Den store Koprilis försvann. Man vet inte hur, men en
afton lämnade han sitt hus och syntes inte mera. Silkes-
snoret eller kniven? Man vet inte mera än att han måste
vara död. Felix Clarendon . . .”
Suzanne såg upp med brinnande ögon.
”Felix Clarendon hade säkerligen ingen del i Koprilis
död,” fortfor journalisten. ”Men då den ungturkiska
revolutionen vid samma tid gick som en eldbrand över
Turkiet och Abdul Hamid störtades, föll samtidigt Socié-
té Anonyme de la Banque Centrale d’Asie Mineure. Felix
Clarendon flydde, men inte tomhänt: tjugu miljoner för-
svann med honom. Hans rykte som affärsman, som he-
derlig karl och som finansiär med ett i hela Europa känt
namn gick på ett ögonblick upp i rök och förflyktigades
48
i det röda skenet från det brinnande Turkiet. Den Cla-

rendonska kraschen väckte i finanskretsar lika mycken
uppståndelse som den turkiska revolutionen inom poli-
tiska. Och här börjar problemet, fru Chrisman!”
Maurice Wallion tände en cigarrett, och rökte en
stund under tystnad.
”Varför gjorde Felix Clarendon detta? Hur kunde han
med fullt uppsåt gå och kasta bort sitt namn, sin framtid,
sin heder — allt?”
Suzanne lutade sig fram.
”Det är oförklarligt,” sade hon lidelsefullt. ”Om ni hade
känt Felix! Om ni vetat vilken nobel, ridderlig man han
var, djärv och våghalsig men klok och stolt. Min bror
var ingen bedragare! Det är grymt, grymt — jag förstår
det inte!”
Wallion hörde på, tankfullt rökande.
”Låt oss gå vidare,” sade han, ”låt oss söka efter för-
klaringen. Det antogs att Clarendon under annat namn
placerat de försvunna miljonerna i västerländska banker,
kanske i Paris eller London, kanske i Amerika. Man fick
inte tag i varken honom eller miljonerna, men flera år
efteråt dök han upp i Paris, där han levde i stor tillba-
kadragenhet under namnet Fournier, rentier. Koprilis,
som med visshet kan antas ha blivit mördad i Turkiet,
efterlämnade tre söner, Nicholas, Sebastian och Joseph,
vilka genom Clarendons operationer var i det närmaste
49
ruinerade. Det vill synas, som om de tre bröderna begi-

vit sig västerut på en egendomlig expedition: att själva
söka upp den man, som de ansåg ha bedragit dem själva
och deras familj på tjugu miljoner; sannolikt ansåg de
honom också skyldig till den äldre Koprilis död. På vå-
ren 1913 befann de sig i Paris och en afton i augusti vet
man att de tre bröderna i sällskap trädde in i rentier
Fourniers bostad. Grannarna hörde ett häftigt gräl, och
på morgonen anträffades Fournier på golvet i matsalen
död av tre knivhugg i ryggen. Mordet väckte en oerhörd
uppståndelse, och en parisreporter vid namn Rouleta-
bille lyckades bevisa att Fournier var ingen annan än
den beryktade Felix Clarendon! Naturligtvis häktades
bröderna Koprilis. Fournier-Clarendon hade i Paris fått
en vän, en gammal rik filantrop, och denne gjorde allt
för att få de tre bröderna fällda för mordet. Till lycka
för dem bevisade emellertid reportern Rouletabille att
mordet på Fournier begicks klockan fyra på morgonen
och att bröderna Koprilis avlägsnat sig redan klockan
elva på kvällen. De kunde förete ett oantastligt alibi och
frikändes. Den verklige mördaren blev inte upptäckt . . .
Inte heller kunde parispolisen hitta ens en skymt av de
tjugu miljonerna: Fournier-Clarendon hade tolvtusen
francs på upp- och avskrivning, det var allt . . .”
Han betraktade uppmärksamt fru Suzanne. Hon
hörde på, tigande men ihärdigt, som om hon aldrig förr
50
hade hört dessa tragiska detaljer. Hennes klara, fasta

blick lyste och bann. Wallion fortsatte:
”Var Clarendon än gömt sitt rov, så hade han gömt det
väl. Men bröderna Koprilis gav inte tappt. När Claren-
don var död, vände de sitt sökande åt ett annat håll.”
”Till mig!” sade Suzanne.
”Ja, till er, till hans syster, den enda som stod honom
nära. Det tycks som om herrarna Koprilis inte haft lätt
att söka upp er. Omedelbart efter Felix Clarendons flykt
från Turkiet lämnade ni pensionen i Schweiz . . .”
”Jag ber er,” avbröt Suzanne lågt, ”minnet är outsägligt
svårt för mig. Det var en ohygglig tid. Jag stod fullkom-
ligt ensam och utan medel, och min bror såg jag aldrig
mer . . .”
”Ni fick emellertid engagemang hos filmfirman Pathé
Frères och gjorde lycka. Ni träffade den svenske filmskå-
despelaren Allan Chrisman och följde honom till Sverige
som hans hustru. Förlåt mig, om jag uttrycker mig alltför
kallt och koncist, men jag vill att ni skall förstå precis hur
mycket jag vet. Den 13 mars detta år anlände bröderna
Koprilis i sin tur till Stockholm, och nu är det som jag
börjar fatta intresse för vad som pågår. Missförstå mig
inte. När jag ser tre grekiska bröder Koprilis, vilka figu-
rerat i en berömd mordaffär, anlända till huvudstaden
(och som polisreporter fick jag snart nog ögonen på
deras namn i polisens främlingsregister), när jag vidare
51
ser att deras enda mål är att uppsöka Felix Clarendons

syster och förstår deras ställning gentemot denne Cla-
rendon för vars död de anklagats, då inser ni att jag
trodde mig vara ett problem på spåren. Jag griper mig an
med detta problem, jag samlar fakta, jag skuggar de tre
bröderna, och snart ser jag dem göra de första försöken
att komma i kontakt med er. Har ni något emot att visa
mig Nicholas Koprilis brev av den 20 september?”
Suzanne Chrisman skakade på huvudet.
”Jag brände upp det,” svarade hon lugnt. ”Det innehöll
en hövlig, formell begäran om ett personligt samtal an-
gående min brors affärer. Jag svarade inte.”
”Nej, ni svarade inte. Då gjorde Nicholas Koprilis flera
försök att träffa er men misslyckades. Under oktober
vistades ni i Dalarna för att spela in en film, och saken
låg nere. Först nu, i kväll, lyckades han komma till tals
med er. Jag vet det, därför att jag skuggade honom hit.
Han var ytterst nervös, ja, fylld av en oerhörd skräck,
och det förvånade mig. När jag följde honom in i porten,
såg jag honom stå i trappan och stirra ned på mig som
om han sett ett spöke. Det förbryllade mig, detta uttryck
av fasa, ty mannen var ingen förbrytare, hans ärende till
er var helt naturligt: han ville ha full klarhet angående
sin fars död och ruin. Tio minuter senare var han skjuten,
och då började jag förstå.”
52
Hon hade ryckts med av hans ord, och hennes mun

var inte längre så stelt sluten. Hon frågade sig, om man-
nen framför henne verkligen skulle kunna hjälpa henne,
och hon betraktade honom, som om hon inte sett ho-
nom förrän nu.
Hans kraftiga, slätrakade ansikte med den fula brutala
hakan, den lugna fasta munnen och de grå intelligenta
ögonen, ingav henne lugn och förtroende. Hans stillsam-
ma, om gymnastisk träning skvallrande rörelser vittnade
om en fysisk kraft som inte väjde för något, och hans
djupa röst hade en klang av viljestyrka och erfarenhet.
”Ni började förstå?” upprepade hon.
”Ja, problemet hade nyss förefallit mig avrundat och
klart, med er som den ena parten, representerande er
bror, och bröderna Koprilis som den andra. Men nu
började jag inse, att det fanns en tredje part!”
”En tredje part?”
”Känner ni en viss Thomas, som kallar sig vinagent?”
”Nej.”
”Har ni inte heller känt er utsatt för spioneri från annat
håll än Koprilis?”
Suzanne rynkade tankfullt pannan.
”Nej,” svarade hon i förvånad ton. ”Hur kommer det
sig att ni frågar det? Det är besynnerligt, men min
bror . . .”
53
Hon tystnade och Maurice Wallion lutade hakan i

handen, väntade att hon skulle fortsätta, men hon såg
framför sig med frånvarande ögon.
”Var er bror utsatt för förföljelse?” frågade han slut-
ligen.
Hon fäste samma frånvarande, djupa blick på ho-
nom.
”Det är besynnerligt,” upprepade hon. ”Min bror skrev
under sin sista tid i Paris två brev till mig. I intetdera ta-
lar han om någon som helst förföljelse från Koprilis sida,
men han klagar bittert över en som han inte namnger,
en som han fruktar värre än döden.”
”Liksom Nicholas Koprilis gjorde!” utropade Wal-
lion.
”Ja,” sade Suzanne dovt. ”Den okände hotade min bror,
och till sist dödade han honom.”
”Liksom han nu dödat Nicholas Koprilis!” ifyllde Wal-
lion hastigt.
Han sprang upp och gick fram och åter. Plötsligt stan-
nade han framför Suzanne och började tala:
”Denne man, som er bror och Nicholas Koprilis fruk-
tade och som dödade bägge, hyrde i oktober en bostad
i huset mitt emot detta och från sitt fönster bevakade
han er.”
”Mig!”
54
”Ja, just er. Han bevakade er, ända tills han såg Nicho-
las Koprilis komma, vilket han förutsett. Å, denne man
förutsåg allt! Koprilis skulle inte få tala vid er. Gud vet,
vad han då skulle ha kunnat avslöja. Mannen, som be-
vakade er båda, hade en luftbössa, maskerad till prome-
nadkäpp. Han ämnade skjuta Koprilis. Då såg han mig
komma och han förstod att jag skuggade Koprilis. Vad
skulle han göra: från sitt fönster kunde han inte skjuta,
och om han kom hit skulle han finna mig i sin väg. Han
ser det lysa i ert fönster, ty gardinen är uppdragen. Då
tar han kallblodigt reda på det fönster, som befinner sig
mitt emot ert. Han ringer på, lägenhetens ägare öpp-
nar, förbrytaren övermannar honom, och nu har han
fri överblick över det rum, där han ser Koprilis och er!
Utan att besinna sig länge (ty Koprilis har redan börjat
sitt ödesdigra samtal med er!), ringer han upp er i telefo-
nen som står bakom honom på ett bord. Han väntar att
ni skall svara och ämnar då be att få tala med Koprilis.
Men Koprilis, som i sin vanvettiga fruktan misstänker
allt, även er, svarar själv. Vad får han höra? En förställd
röst, som sannolikt säger ungefär dessa ord på turkiska
eller grekiska: ”Ni är förföljd! Öppna fönstret och se ned
på gatan!” Koprilis rusar till fönstret, slår upp det och
kastar en blick ned i mörkret. Men mitt emot har den
andra också öppnat sitt fönster och skruvat av doppskon
på sin käpp, som är en luftbössa. Han siktar lugnt på
55
Koprilis, som han har utan skydd tolv meter framför sig,
och Koprilis raglar tillbaka, dödligt sårad. Kanhända ser
han, då han faller, en skymt av ansiktet därute i mörk-
ret, kanske möttes deras ögon ett ögonblick, mördarens
och offrets. Sedan går mannen med luftbössan sin väg,
utan att lämna ett spår efter sig. Han har fyllt sitt värv,
Koprilis kan inte mera förråda något . . .”
Wallion teg ett ögonblick och sade sedan lägre, och
mera för sig själv:
”Om ändå Koprilis kunnat säga något innan han dog,
endast ett ord, ett namn!”
Suzanne spratt till.
”Ett namn! Men det gjorde han ju!”
”Vad säger ni?”
”Jag tänkte inte på det, uppfattade det inte som ett
namn, bara som en döendes feberprat. Men ögonblicket
innan han dog mumlade han: ”Han har dödat mig — Issul
har dödat mig!”
Journalisten blev stående inne i skuggan.
”Issul! Issul? Ingenting mer?”
”Nej, bra det enda ordet.”
”Issul? Turkiskt — kanhända. Är det ett namn, ett
helt namn? Den döende kanske yrade, måhända är det
blott en del av ett namn. Men det pekar i varje fall åt ett
bestämt håll.”
56
Han kom fram i lampskenet igen och hans ögon lyste

till.
”Denne Issul, som Koprilis kallade honom, kan vi
inte spåra hans hand i det som skedde i Paris? Låt oss
anta att bröderna Koprilis verkligen stod i begrepp att
ernå en överenskommelse med Fournier alias Claren-
don. De avlägsnade sig klockan elva på kvällen med en
uppgörelse bestämd till följande dag. Klockan fyra på
morgonen mördas er bror och mördaren undkommer
lika genialt spårlöst, som han gjort i kväll i Stockholm.
Vad säger ni?”
”Det är densamme, densamme!”
Journalistens ögon lyste mer och mer
”Varför inte tänka oss längre tillbaka? Issul! Namnet
pekar mot Turkiet. Då Felix Clarendon kom till Turkiet
var han en hederlig man. I vems våld kom han där? Be-
gick han verkligen socialt och moraliskt självmord utan
att någon frestade honom tills han föll?”
Suzanne steg långsamt upp och kom tätt intill honom.
Hennes pupiller var ansträngt vidgade och rösten var
inte fullt stadig då hon sade:
”Nej, nej, min bror gjorde det inte av sig själv. Tror ni
det också?”
”Jag tror ingenting,” svarade han vänligt men en hårs-
mån otåligt. ”Jag väntar till dess jag vet. Och vad jag
vet är, att ett tydligt om också svårbegripligt samband
57
binder episod till episod i denna tragiska affär ända

från Clarendons oväntade fall och den äldre Koprilis
död 1908 och fram till Nicholas Koprilis död i era egna
rum i kväll. Det märks, att en ovanligt intelligent och
ovanligt ondskefull hjärna arbetat, och på vad? Jo, på
att komma åt de tjugu miljonerna. Men jag frågar mig
då, var denne mästare i det onda inträtt i spelet, och fin-
ner flera sannolikhetsskäl tala för att han redan var en
huvudorsak till Clarendons fall. Det är därför jag frågar:
i vems våld kom Felix Clarendon år 1908?”
”Är det möjligt,” sade Suzanne långsamt, ”att ni inte
dömer min bror?”
”Dömer! Hela Europa har ju dömt Felix Clarendon
— och dömt honom hårt. Jag däremot börjar se en möj-
lighet till revision av domen, där har ni min ståndpunkt.
Kanhända skall vi lyckas rentvå er brors minne: jag
framkastar det som en möjlighet, stödd på vissa ännu
bevisade fakta.”
Suzanne tog några snabba små steg mot honom.
”Vill ni hjälpa mig?”
”Ja.”
”Tack.”
Med dessa korta ord var saken avgjord. Suzanne
hade fått färg på kinderna, och de skakade hand som
två stridskamrater.
58
”Nu,” sade Maurice Wallion, ”har ni givit mig rättig-

het att fråga, och jag nödgas ställa ett ganska allvarligt
spörsmål till er.”
Han tände en ny cigarrett och gick några slag fram
och åter med händerna djupt nedkörda i rockfickorna.
”Hurudan är er ställning till de försvunna miljonerna,
fru Chrisman?”
”Vill ni inte uttrycka er tydligare, så skall jag svara.”
”Mycket gärna. Först och främst: bröderna Koprilis
har efter er brors död vänt sig till er och gjort anmärk-
ningsvärda ansträngningar för att komma i kontakt
med er. För det andra: denne Issul, som också kallat sig
Thomas, har vakat över er som spindeln i sitt nät och
då Koprilis nådde fram till er dödades han kallblodigt
och skoningslöst. Varför? Jo, för dessa skugglika miljoner
som Clarendon gömt!”
Suzanne nickade.
”Var finns de?” fortsatte Wallion. ”Hur mycket vet ni
om dem?”
Hon hade plötsligt gjort en åtbörd mot halsen, ofrivil-
lig och blixtsnabb, men lät handen falla. Wallion iakttog
henne och såg ett egendomligt uttryck av obeslutsam-
het i hennes ögon. Han gissade, vad hon tänkte på, och
sade leende:
”Ja, fru Chrisman, jag är tidningsman, och ni är rädd
för offentligheten?”
59
”Ja,” stammade hon.

”Då vill jag säga er, att jag inte ämnar sköta denna
affär för Dagskurirens räkning. Jag är här för er skull
— och för min.”
”För er?”
”Ja, vill ni tro mig, om jag säger, att varje nerv, varje
muskel i mig längtar efter striden med den okände som
hotar er. Jag känner, att jag kommit i kontakt med en
fiende, som det lönar sig att slåss med, och endera av
oss måste segra. Jag vill, att det skall bli jag! Förstår ni
mig?”
”Naturligtvis skall jag inte bli otacksam . . .”
”Å, seså, tror ni kanske att jag är en äventyrare! Ja,
äventyret är vad jag söker, men inte lönen — inte äran
heller, den kan polisen få . . .”
Han talade livligt och med blixtrande ögon. För några
sekunder hade den verklige Maurice Wallion visat sig,
mannen utan band och utan fruktan, farans sökare och
äventyrets riddare.
”Alltså — Tystnad med stort T,” skrattade han så att
tänderna blänkte. ”Och nu, fru Chrisman: vad vet ni om
Felix Clarendons miljoner?”
60
I V.
Två brev från Paris
S uzanne reste sig, fascinerad och medryckt av hans

strålande kraft.
”Jag skall lämna er min brors brev,” svarade hon. ”Det
är bara två, bägge från hans sista tid i Paris.”
Hon öppnade en liten sekretär mellan fönstren och
tog fram två avlånga blå kuvert med franska frimärken
och bägge adresserade till ”Madame Suzanne Chrisman,
Lantern Film Co., Stockholm, Suède.”
”Vill ni vara god att läsa dem; de innehåller svaret på
er fråga!”
Wallion tog dem och såg på dem. Han ordnade dem
efter poststämplarna och öppnade det första. Det var
skrivet på franska och innehöll:
”Kära syster! Kan du förlåta mig? Jag är den olyckli-
gaste människa på jorden — allt vad jag velat göra, har
vänts emot mig. Döm mig inte som de andra, jag svär,
att min skuld är mindre än mina anklagare påstått. Jag
61
hatar honom, som tvingat mig att falla i denna avgrund.

Han är efter mig nu också, som en skugga från helvetet,
och han viskar . . . viskar . . . Suzanne, om du ännu har
förtroende för mig, vill du hjälpa mig? Om någonting
skulle hända mig är allt förlorat. En dag skall jag berätta
dig vad som hände de fasans dagarna i Konstantino-
pel, och då skall du förstå. Miljonerna som man sagt
att jag stulit har jag placerat i form av obligationer och
värdepapper i ett bankvalv under annat namn. Själv är
jag fågelfri, och han hotar mig ständigt, ständigt. Men
han vet inte var jag gömt dem. Nu spelar jag om mitt liv
och min heder, och du måste hjälpa mig och tro på mig.
Skriv din namnteckning på papperet och sänd till M.
Fournier, 27 Rue de l’Etoile, Paris. Du skall aldrig ångra
dig! Din olycklige bror Felix.”
Wallion såg upp, och Suzanne mötte hans blick.
”Vad var det för ett papper?” frågade han hastigt.
”Det vet jag inte,” svarade hon blek. ”Det låg i ett
särskilt, förseglat kuvert. På kuvertets framsida var en
utskärning och därunder hade min bror skrivit: ”Jag ber
dig, skriv din namnteckning här utan att bryta förseg-
lingen.”
”Gjorde ni det?”
”Ja.”
”Och återsände kuvertet?”
62
”Ja, med några rader från mig, i vilka jag sade att jag
alltid skulle lita på honom!”
Hon svarade nästan trotsigt, och Wallion såg tankfullt
på henne.
”Om er bror litade på er, borde han ha sänt detta mys-
tiska papper öppet, så att ni kunnat läsa det,” anmärkte
han lugnt.
”Om min bror inte litat på mig, skulle han inte ha sänt
det alls!”
Wallion teg. Han började läsa det andra brevet, som
också var på franska och löd:
”Lilla syster, tack för att du tror på mig. Dina vänliga
ord kom som en uppenbarelse från himlen. Vem på hela
jorden skulle hjälpa mig om inte du, Suzanne? Jag är
orolig till sinnes; jag känner att faran nu är mycket nära.
Kanhända skall ändå allt gå väl. Men hör nu noga, vad
jag behövde din namnteckning till: om jag dör, innan jag
lyckats, skall du äga rätt att öppna valvet, där depositionen
ligger, och du skall återlämna allt till dem som dokumen-
terar sig som rätt ägare. Banken äger en nyckel, jag den
andra. Om jag sänder dig nyckeln, bör du förstå att du
endast behöver visa din namnteckning i banken för att
få tillträde till kassavalvet. Nyckeln och namnet är nog.
Bankens namn skall du senare få veta. Felix.”
Wallion läste ännu en gång igenom brevet, och satt
sedan tyst. Han kände ett djupt medlidande med den
63
olycklige flykting, som skrivit dessa patetiska rader

— men de tillfredsställde honom inte. Det var något
sjukligt i tillvägagångssättet, någonting ljusskyggt
och hjälplöst. Hur slagen och pinad måste inte Felix
Clarendon ha varit för att handla så! Varför trädde han
inte modigt fram för alla? Vilken ond ande var det som
stal hans kraft och hans förnuft? Förföljelsemani stod
stämplat över varje ord han skrivit, men ändå — Felix
Clarendon var inte en förbrytare: hans olycka var större
än hans brott. Breven ljög inte . . .”
”Inskränkte sig kommunikationen mellan er till de två
breven?” frågade han.
”Nej,” svarade Suzanne.
Hon förde handen till halsen och drog fram en liten
blå sammetspåse, som hon öppnade. Hon räckte fram
sin hand, och Wallion såg en flat, blank nyckel med
långt, ovanligt konstrikt ax.
”Han sände mig den några dagar före sin död.”
”Nyckeln till kassavalvet!”
”Ja.”
”Var finns valvet?”
”Det vet jag inte.”
”Skrev han ingenting om det?”
”Nej, han glömde eller hann inte förklara det.”
”Ni har gjort efterspaningar?”
”Nej! Vågade inte!”
64
”Verkligen? Och varför?”

”Jag var rädd för alltsammans, jag var rädd för vad
jag skulle finna i kassavalvet, om jag lyckades upptäcka
i vilken bank det fanns. Och hur skulle det gå till? Var
finns det? I Europa eller Amerika?”
”Ja, jag fruktar att det skulle bli svårt, men ingalunda
omöjligt .
”Men ni inser väl — för min brors skull . . .”
Suzannes röst var hög och brådskande. Wallion såg
att hans frågor gjorde henne nervös. Klockan var redan
över elva, och han erinrade sig att hennes nerver sedan
mer än två timmar varit utsatta för ett våldsamt tryck.
”Vi skall inte diskutera saken i kväll,” sade han och
reste sig. ”Jag respekterar er vilja att skydda Felix Cla-
rendons minne, men jag råder er att anförtro åt polisen
vad ni anförtrott mig.”
”Allt?” frågade Suzanne oroligt.
”Ja,” svarade reportern men tillade efter en stunds
funderande: ”Nej, inte breven och nyckeln. Behåll dem.
I morgon skall vi ordna försvaret mot den okände fien-
den. Farväl till dess!”
Han bugade sig för den lilla, rakryggade gestalten
under palmerna och gick.
Samtidigt kom Aspeland ut från herrummet och då
han fick se Wallion utropade han:
”Är ni här? Jag trodde ni for ned till Centralen!”
65
”Jag? Varför det?”

”Därför att man spårat vinagenten Thomas dit.”
”Vad säger ni! Redan?”
”Ja. Han har gått till fots med sin kappsäck och sin
käpp till Karlaplan. Där tog han en bil och körde direkt
till Centralen. Man har sedan observerat honom i andra
klass väntsal, men där försvann han. Om han verkligen
följt med något tåg, skall han snart vara fast, ty vi har
telegraferat åt alla håll. Men ingen har sett till honom
varken vid biljettluckorna eller på perrongerna, och min
tanke är den att han gått in på en toalett, klätt om sig
och återvänt in i staden.”
”Sannolikt!” medgav Wallion. ”Mannen har sålunda
alltjämt sin fulla rörelsefrihet. Kommer ni att placera
någon detektiv här i natt?”
”Varför det? För att bevaka makarna Chrisman?”
Nej, visst inte. Jag tänkte bara att denne Thomas
kunde hitta på att dyka upp här i trakten igen.”
”Säger ni det? Ja, kanske. Vi ska ta och sätta ut ett par
man här, så får vi se!”
”Det är nog rådligast. God natt!”
Maurice Wallion avlägsnade sig. Han hade inte
meddelat Aspeland verkliga skälet till att han ville ha
några handfasta karlar i Suzanne Chrismans våning: han
fruktade för hennes säkerhet. Han skulle inte ha kunnat
övertyga Aspeland. En sanning kan inte alltid bevisas,
66
och dessutom var det av vikt att Suzanne Chrismans

ställning inte misstänkliggjordes. Den var betänklig nog
ändå, tänkte journalisten misslynt.
Kylan hade tilltagit. Men natthimlen var klar, hög
och mörk, snömolnen drog söderut och en stjärna lyste
som en vit gnista mellan töckenmassorna. Journalisten
promenerade långsamt nedåt staden på de tomma ga-
torna.
Vid Nybroplan gick han in i en telefonkiosk och ringde
upp nattredaktören på Dagskuriren. Han fick en steno-
graf och dikterade hastigt femhundra ord. Då han kom
ut ur kiosken, tände han med belåten min en cigarrett.
Han blev vid allt bättre lynne, ju mera problemet kris-
talliserades ut i hans aktiva hjärna, och han kände med
glädje att han hade ett arbete framför sig som lovade att
kräva det yttersta av hans intelligens.
Han tog vägen till Strand Hotell och vände sig till
portieren.
”Vet ni om skådespelare Allan Chrisman är här?”
”Svenska Teaterförbundet har sammankomst i stora
festvåningen. Redaktörn kan säkert träffa honom där,”
svarade portieren.
Journalisten tog av sig ytterkläderna och gick utan
vidare rätt in i festvåningen. En vaktmästare hejdade
honom artigt.
”Här är privat sammankomst,” sade han ivrigt.
67
”Inte för mig,” svarade Wallion lugnt och gick vidare.

De yttre rummen var tomma, men plötsligt lades en
fet slapp hand på hans axel.
”Unge man med det illustra namnet Wallion,” sade en
gravlik röst, ”vem söker du i denna glädjens boning. I
natt skådar du här bara gycklare allesammans.”
Wallion vände på huvudet och fann bredvid sig en
lång, något fet herre med skalligt Napoleonhuvud. Han
kände igen en av de stora teatrarnas mest uppburna
histrioner och svarade leende:
”Vördnadsvärde père noble, jag åstundar ett samtal
med ynglingen Chrisman.”
”Livet,” återtog Napoleonmasken genast och höjde sin
hand mot taket, ”är fullt av ups and downs. Ynglingen
Chrisman är mycket dyster och sitter vid Madeleine
Freyes fötter, tärande champagne. Kom, låt oss söka
honom!”
Den gamle skådespelaren tog Wallions arm och de
gick vidare genom rummen. Skratt och glada röster slog
emot dem i ett eggande sorl som överröstade violinerna.
Längst in rörde sig grupper av eleganta frackar och raffi-
nerade aftondräkter, och en skolad, klingande teaterröst
höll någonstans ett tal, som avbröts av applåder.
”Gyckel!” sade Napoleonmasken dovt. ”Den store Xer-
xes piskade havet med järnkedjor — vi, min son, smider
oss gycklets kopparlänkar och betvingar med dem livets
68
mörka vågor. Filosofin, o broder, ger mig denna tid av

dygnet mycket att tänka på. Jag känner mig benägen att
undervisa dig något litet. Redan den vise Plato sade till
en sin lärjunge: gycklaren är sin lön värd! Och Plinius
tillägger: vi är alla gycklare mer eller mindre! Fattar du
galoppen, tystlåtna åhörare? Nietzsche, som var en djup
man . . .”
”Förskona oss från Nietzsche,” skrattade en hetblodig
altröst och den blonda Madeleine Freye såg upp på de
kommande med strålande ögon. ”Allan är tråkig nog
ändå i kväll!”
Allan Chrisman satt blek och tyst tillbakalutad i sof-
fan bredvid den firade skådespelerskan, som med själv-
medveten elegans rökte en smal rysk cigarrett. Wallion
bugade sig för henne och vände sig till Chrisman:
”Vill ni låta mig tala några ord med er mellan fyra
ögon, herr Chrisman?”
Allan såg upp och rodnade litet, då han mötte Wal-
lions blick. Hans veka mun hade ett trumpet, bittert
drag som gjorde hela hans vackra, djärva ansikte från-
stötande.
”Mycket gärna,” svarade han lågt och strävt.
Napoleonmasken intog en pose vid bordet med han-
den innanför rockslaget och tillbakakastat huvud.
”Denne Chrisman, en gosse ännu, har blivit sorgsen
i ditt sällskap, Madeleine! I sällskap med dig och Pom-
69
mery sec småler han likväl inte! Skönheten är alltid

grym, Allan, och vi filosofer har ett lite helsike . . .”
”Bry dig inte om mig!” bad Allan nervöst.
Madeleine Freye satt och iakttog honom mellan
blossen på sin cigarrett. Hennes vackra panna var lätt
rynkad och hon tog en snabb, forskande överblick av
journalisten som hon inte kände.
”Har det hänt dig något ledsamt, Allan?” frågade hon
egendomligt ödmjukt.
”Det får du nog se i tidningarna i morgon bitti,” sva-
rade Allan med ett bittert skratt.
Han svängde om och gick före Wallion ut med långa
steg. I ytterrummet vände han sig mot journalisten och
utbrast med ostadig röst:
”Vad vill ni?”
”Jag önskade meddela er, att fru Chrisman beslutat
mottaga min hjälp, vilken jag erbjudit.”
”Jaså, och ni . . . är nån sorts privatdetektiv . . .”
Allans ton kom journalistens haka att skjuta fram.
”Kalla det så om det roar er. Er fru är nu i behov av all
den hjälp hon kan få — eller har rätt att få!”
Allan drog händerna ur fickorna och stirrade på
journalisten, vars kalla granskande ögon inte vek en
sekund.
”Var det allt ni ville mig?” frågade Allan.
”Ja, det var allt — i kväll!” svarade Wallion.
70
Efter ett ögonblick böjde Allan huvudet.

”Jag tror jag far hem till Suzanne och muntrar upp
henne litet,” mumlade han.
”Att fara eller inte fara, det är frågan,” deklamerade
Napoleonmasken bakom dem. ”Far i frid, gossebarn,
pax vobiscum!”
Maurice Wallion och den gamle skådespelaren såg ef-
ter den smärta gestalten i evening dress. Allan gick utan
att säga adjö, och då han försvunnit, sade den senare
med förändrad röst:
”Pojken är förbanna mig galen! Om jag hade en hus-
tru som Suzanne skulle jag inte ens se åt den lömska
panterhonan!”
”Menar ni Madeleine Freye?”
”Ja,” sade skådespelaren bistert. ”Men den är inte svår
att locka som gärna vill hoppa!”
”Älskar Allan Chrisman inte längre sin hustru?”
”Jo, det gör han visst det — men pojkvalpen är envis
och inbilsk, och kvinnorna sätter för mycket dumheter
i hans vackra huvud. Han är osjälvständig också mitt i
sin envishet, han inbillar sig att han är någonting, men
han duger ta mig fan inte till att bära in ett brev på en
bricka en gång!”
”Men fru Chrisman har väl anda ett visst inflytande
över honom?”
71
”Herre Gud, hon är ju själv bara barnet! Nog är hon

en resolut och intelligent liten kvinna, men hon älskar
honom, och då förstår ni resten! Och pojken är man, na-
turligtvis, och skall visa det också! Vi är allt ett fördömt
kallt folkslag, eller hur? Vi hanterar våra egna och andras
känslor ungefär som man handskas med en köksattiralj,
och rätt som det är, går det sönder ohjälpligt. Inte la
grande passion, märk väl, utan någon liten usel affekt
— och sedan katastrof! Man begär skilsmässa, för att
man får kalla köttbullar till middagen. La grande pas-
sion — den kan ni få se på teatern. Vad Allan Chrisman
angår, kommer han att göra både sig själv och sin hustru
olycklig, fastän hans känsloliv är lika rudimentärt som
hans intelligens . . .”
”Ni är hård,” smålog journalisten.
”Vi får väl se! Jag profeterar endels och pratar strunt
endels, men tro mig: en ordentlig motgång, en yttre
olycka skulle rycka upp gossen Allan och göra en karl
av honom! Apropå, vad var det med honom i kväll?”
”Den olycka, ni talar om, har redan hänt,” svarade
journalisten: allvarligt och han tillade tankfullt: ”Jag tror
att ni har rätt — Allan Chrisman står verkligen inför det
avgörande provet!”
Han tog avsked och gick. Blåsten tilltog och yrde upp
den torra snön i virvlar kring honom, och med hakan i
kragen strävade han fram längs de tysta kajerna. Under
72
de vajande båglamporna på Norrbro rörde sig nattvand-

rarna som snabba skuggor. Snön dämpade alla ljud, en-
dast en och annan bil pustade mödosamt genom snön
och de sista spårvagnarna flög vinande över bron.
Wallion sökte sig långsamt in i staden mellan broarna
och vek av från Västerlånggatan uppåt Tyska kyrkan;
han kastade en blick uppåt ett av de gamla husen mitt
emot kyrkan och då han fann porten öppen gick han
in. I ett rum någonstans i detta mörka hus satt en tål-
modig detektiv och väntade i bröderna Koprilis tomma
lägenhet.
Wallion lyste med tändstickor på de mörka smutsiga
dörrarna. Han visste mycket väl var han hade att söka:
som han väntat var dörren olåst och han steg in. En
ficklampa blixtrade till mitt i ansiktet på honom och en
kraftig näve grep honom om handleden, men släppte
honom ögonblickligen.
”Jaså, är det ni, herr Wallion!” brummade en röst
misslynt. ”Det är andra gången jag blir lurad på kon-
fekten.”
”Verkligen?”
”Ja, här var någon oh tassade fram mot elvatiden
utanför dörren, men när jag kom ut syntes ingenting,
fastän jag lyste överallt. Vem det nu var, så gjorde han
sig osynlig kvickt nog. Men varför har ni kommit hit?”
73
”Ni vet att detektivchefen har givit mig vissa frihe-

ter?”
”Ja, för all del, men . . .”
”Jag har kommit för att se mig omkring litet. Får man
inte tända ljus här?”
”Nej, det syns från gatan.”
”Jaså, ja jag ser det nu. Nå, vi tycks ha en gaslykta ut-
anför, det är någorlunda ljust ändå, tack vare den.”
Journalisten steg in i ett tämligen stort, lågt rum, där
en blek ljusstrimma i taket kastade otydliga reflexer över
några billiga stolar, ett bord och ett skåp.
Till höger var ett sovrum, till vänster ett ytterst litet
och ovårdat kök. Överallt syntes tecken till att man läm-
nat bostaden i stor brådska. Skåpdörrarna var öppna, på
bordet stod odiskade glas och tallrikar och i sovrummet
låg sängkläderna huller om buller.
Här hade Nicholas, Sebastian och Joseph Koprilis bott,
och härifrån hade Nicholas för inte många timmar se-
dan gått till sin död. Hur kom det sig, att Sebastian och
Joseph redan övergivit bostaden med en sådan brådska
som bra mycket liknade flykt? Hade de onda samveten,
och i så fall varför?
Maurice Wallion förhastade sig aldrig. Den undersök-
ning han gjorde därinne i mörkret lämnade inte en vrå
övrig. Då han lämnade huset slog klockan tre i Tyska
kyrkans torn. Han hade inte funnit något av vikt.
74
Men i Koprilis övergivna bostad satt fortfarande en

tålmodig detektiv, och det var av ödet bestämt att han
skulle vänta förgäves.
75
V.
Bröderna Koprilis
N är Wallions uppmärksamhet först blev fäst vid

bröderna Koprilis ankomst till Stockholm, utgick
han från deras kända delaktighet i Fourniertragedin,
där den olycklige Clarendons gåta åter revs upp i ljuset.
Han kom lätt underfund med att de i stillhet gjorde ef-
terforskningar efter Suzanne Clarendon, och han drog
sina slutsatser. Någonting var i görningen, och Wallion
höll ett vaksamt öga på de tre bröderna.
Den äldste, Nicholas, var 36 år gammal, en tyst och
nervös man, som med sitt svarta skägg och tungsinta
ögon liknade någon judisk filosof. Sebastian, som var
sju år yngre, föreföll mera oberörd av sin familjs olyckor.
Hans muntert leende, nötbruna ögon harmonierade
med en fyllig mun och långa, välvårdade mustascher,
som han hade vanan att stryka upp då han talade. Han
var den elegantaste av bröderna; hela hans yttre skvall-
rade om vana vid överflöd. Joseph däremot tycktes ännu
76
tungsintare, ännu mer nedslagen av olyckan än Nicholas.

Hans rörliga, magra gossansikte log aldrig, men de mör-
ka ögonen kunde glimma till ibland av längtan och hopp,
och då vände sig de unga flickorna om efter honom. Han
var ännu inte fyllda 19 år, men det låg slumrande kraft
i hans magra, slanka gestalt och manlig beslutsamhet
kring hans skägglösa mun.
Bröderna lagade själva sin mat då de inte åt ute, och
grannarna kunde intyga, att ”fast det var utlänningar var
det mycket tysta och försynta människor”. Joseph kunde
snart göra sig tämligen förstådd på svenska och var den
som gjorde uppköp och förfrågningar under Nicholas
ledning. Wallion fick ett mer och mer sympatiskt in-
tryck, och han började nästan ångra sin noggranna
övervakning, då plötsligt katastrofen på kvällen den 12
december kom som ett åskslag. När journalisten stod
inför den döde Nicholas Koprilis i makarna Chrismans
våning, förbannade han sin kortsynthet. Borde han inte
ha kunnat förutse och hindra dådet? Hans kalla förnuft
svarade nej. Först i och med mordet framträdde per-
sonifierad den onda vilja som var problemets rot, och
Maurice Wallion lovade sig själv att en gång stå ansikte
mot ansikte med mästaren — mästaren i ondska.
Morgonen den 13 blev säkerligen detektivchefen an-
genämt överraskad, när han öppnade Dagskuriren, ty
detta Maurice Wallions organ var ytterst förbehållsamt
77
rörande kvällens händelser. En kort överblick av för-

loppet jämte vissa antydningar om polisens arbete var
allt. Först som avslutning återfanns följande försiktiga
uttalande:
”Med tanke på att Nicholas Koprilis kommer från
trakter, där slaktfejder och självhämnd ännu är mer
än en tradition, torde man böra underskriva polisens
förmodan att den olycklige fallit offer för något gammalt
agg, om vilket vi häruppe kan få svårt att vinna klar-
het. Att herr och fru Chrisman blott genom en tragisk
tillfällighet blivit inblandade måste med skärpa fastslås.
Vilka skäl än Sebastian och Joseph Koprilis må ha för
sitt undanhållande är det önskvärt att de genast med
förtroende vänder sig till polisen för att underlätta dess
arbete.”
Maurice Wallion var tidningsman men han var inte
mindre diplomat, och om han ansåg tystnad vara det
bästa vapnet använde han det också. Kl. 9 begärde han
ett enskilt samtal med detektivchefen, och det observe-
rades efter detta samtal att de bägge herrarna skakade
hand ovanligt hjärtligt.
Klockan 10 kom Maurice Wallion i sällskap med
Aspeland in i en bankfilial vid Slussen.
”Polisen har blivit underrättad att här förts ett konto
på namnet Koprilis,” förklarade Aspeland. ”Vi önskar
veta när senaste uttagning ägt rum.”
78
Man gick efter föreståndaren, och Aspeland visade sin

polisbricka. Föreståndaren slog upp en liggare.
”Koprilis konto är avslutat,” svarade han efter en
stund.
”När?”
”I dag,” blev det överraskande svaret. ”Det måste ha
skett för en kort stund sedan.”
En av tjänstemännen kom fram.
”Jag utbetalade för ungefär tjugu minuter sedan nio-
hundra kronor till herr Sebastian Koprilis på Nicholas
Koprilis check,” meddelade han.
”Var det hela inneståendet?”
”Ja.”
Aspeland vände sig till journalisten.
”De har fått reskassa,” sade han förargad. ”Tror ni att
de tänker ge sig av?”
”Nej, det tvivlar jag på. Men de har tydligen velat be-
reda sig på alla eventualiteter.”
”Det är ett betänkligt symptom,” anmärkte Aspeland.
”I stället för att ge sig tillkänna tycks de ämna gömma
sig undan! Vad menar de?”
”Det är inte polisen de gömmer sig för,” svarade Wal-
lion tankfullt. ”De är i främmande land och bland främ-
mande människor. De har bara en tanke som behärskar
dem: att undkomma denne Thomas, som redan dödat
en av dem.”
79
Aspeland visslade.
”Tror ni att de är i fara?” frågade han.
”Ja, i överhängande fara till och med. Det var oförsik-
tigt av Sebastian Koprilis att komma hit, och jag väntade
det inte. Vem vet, om inte mannen var efter honom även
här?”
Banktjänstemannen hade nyfiket lyssnat på deras
halvhöga samtal. Nu uppgav han ett förvånat utrop,
och de bägge herrarna vände sig mot honom.
”Förlåt,” sade han litet förvirrad, ”men den herrn som
läste tidningen . . .”
”Vad?” utbrast Aspeland. ”Vad menar ni?”
”Den herrn som satt därborta på bänken och läste
sin tidning . . .”
”Ja ja. Nå vidare?”
”Han kom in strax efter sedan vi öppnat banken, och
jag tyckte det var besynnerligt att han inte steg fram till
disken utan bara satt och läste som om han väntade på
någon. Och nu kommer jag ihåg att strax efter det herr
Koprilis varit inne, försvann mannen med tidningen
mycket tyst och stilla . . .”
”Hur såg han ut?”
”Det vet jag inte. Han höll tidningen framför sig, och
Gud vet hur det var, men han vände aldrig ett blad!”
Aspeland och Wallion bytte en blick.
”Det var han!” sade journalisten.
80
Aspeland tog sin hatt.

”Kom!” ropade han. ”Vi måste ta rätt på dem!”
De skyndade mot utgången. En telefon ringde.
”Herr Aspeland?” hörde de banktjänstemannen upp-
repa.
Detektiven vände sig förvånad om.
”Det är jag!”
”Jo, han är kvar ännu,” sade tjänstemannen i telefonen
och höll sedan fram luren mot detektiven. ”Man vill tala
med er, herr Aspeland!”
Detektiven tog luren.
”Aspeland! — Ja. — Hur? Till Sebastian Koprilis?
— Jaså, har de givit sig tillkänna? — Ja. — Det tycks här
som om Sebastian Koprilis var skuggad av någon. — Ja,
förmodligen Thomas. Ja, han har tagit ut hela deras till-
godohavande. — Då är det säkerligen fara å färde. — Ja,
genast. — Söderbergsgatan 87, ja, jag har skrivit.”
Aspeland drog Wallion med sig ut på gatan med en
viss upphetsning och ropade an en bil.
”Det var detektivchefen! Vet ni vad som hänt? Joseph
Koprilis har givit sig tillkänna!”
”Personligen?” frågade Wallion hastigt.
”Nej, i telefon, alldeles nyss. Detektivchefen talade
själv med honom och försökte övertala pojken att in-
finna sig i egen person, men fick inte svar på tal. Pojken
81
kunde knappt göra sig förstådd och var tydligen förfär-

ligt nervös.”
”Vad ville han?”
”Det var inte lätt att komma underfund med, säger
chefen, men pojken tycktes ha fått för sig att Nicholas
Koprilis mördare kan gripas just nu i Söderbergsgatan
87, och en bil med detektiver är på väg.”
Journalisten ryckte på axlarna.
”Oklart, alldeles för oklart,” mumlade han.
”Ja, historien är något mystisk. Vi skall i alla fall fara
dit upp och se oss omkring. Vi kommer sannolikt före
de andra detektiverna.”
Bilen rusade iväg över Slussen och uppför backarna
åt Katarinasidan, medan Aspeland fortfor:
”Om det är som Joseph säger, så har de två bröderna
skaffat sig ny bostad däruppe, och Thomas har skug-
gat Sebastian dit från banken. Jag undrar om herrarna
Koprilis har så rent bröd i påsen! Jag tycker inte om den
här kurragömmaleken!”
Efter en stund anmärkte han lugnare:
”Om vi får tag i Thomas, skall saken snart vara klar!
Det kanske visar sig att de är i maskopi trots allt!”
”Thomas och de två yngre Koprilis, menar ni?”
”Ja, vad tror ni själv?”
”Jag tror att ni om en stund kommer att få se något
som skall övertyga er om motsatsen!”
82
Som vanligt ville Aspeland inte disputera med Wal-

lion; han försjönk i en butter tystnad. Bilen arbetade sig
allt långsammare framåt. Den hade kommit in på de
långa, trista gator, där Stockholms fattigaste befolkning
fyller de grå, tröstlösa hyreskasernerna och där ännu
gamla förfallna nästen med fallfärdiga plank och risiga
kråkträd bryter gatulinjen. Här låg snödrivorna me-
terhöga, och bilen mera klättrade än rullade. Slutligen
stoppade chauffören och öppnade vagnsdörren.
”Herrarna får gå, jag kan inte komma längre!”
De betalade och fortsatte till fots.
”Vet ni av att vi här har några av våra större främlings-
kolonier?” anmärkte Aspeland. ”Just de allra fattigaste,
gatumusikanter och vandrande försäljare, italienare
mest, och ryska judar, många underliga existenser och
många farliga också, som polisen håller ett öga på. Kom-
mer ni ihåg kineserna från Kvan-Tung?”
”Jag vet att de bodde däruppe i det gula huset,” sva-
rade Wallion. ”Jag försökte nämligen intervjua dem
kvällen innan de utvisades. Ja, här uppåt finns några
ganska intressanta kvarter, och här händer ting som
polisen aldrig får reda på . . .”
”Å fan heller!” avbröt Aspeland stucken.
”Nå nå, så här inte officiellt måste ni medge att möj-
ligheterna att försvinna i denna myrstack inte är så små.
83
Jag skulle kunna nämna exempel. Det är inte alltid man

anmäler sig självmant som Joseph Koprilis.”
”Hm!” sade Aspeland. ”Här har vi nu nummer åttiosju.
Och detektiverna är redan här, ser jag.”
Från andra hållet närmade sig fyra detektiver och
stannade utanför ett trevåningshus. Gatan hade här bli-
vit nivellerad och en trätrappa ledde upp till det förfallna
huset, som låg mitt i en rad av andra lika ledsamt släta
och dammiga stenkuber. I den mörka porten, belagd
med kullersten, lästes till vänster ”Tvätt och Strykning”
och till höger ”Skomakarverkstad” i halvt utplånade
inskriptioner. Några smutsiga barnungar av påtaglig
italiensk extraktion lekte i den frusna rännstenen.
Aspeland tog kommandot och placerade en vaktpost
på gatan och en åt gårdssidan. Därpå bultade han löst
på närmaste dörr.
En okammad vämjelig megära öppnade sent omsider
och hennes små kolsvarta, listiga ögon mönstrade oför-
synt dem som stört hennes eviga siesta. Om hon hört
talas om en Sebastian Koprilis? No, signor. Än Joseph
då? No, signor. Ditkomna sent i går eller tidigt i dag?
No, signor.
Aspeland fortsatte med orubbligt tålamod. Det före-
föll att det bodde sagolika mängder av folk i detta hus
och småningom fick detektiverna omkring sig ett myller
av förvånade, stirrande individer av båda könen, mest
84
barn, vilka förde en rik konversation i skilda tonarter.

”Polisen!” viskades det i vrårna, och ”polisen!” ropades
det i trapporna. Oväsendet lockade dit flera, och plöts-
ligt ropade någon: ”Gamle Goria vet! Han vet!”
”Vad är det gamle Goria vet?” frågade en papegojröst
och en liten vithårig gubbe armbågade sig fram.
Hans slöa, rinnande ögon blinkade upp mot Aspeland,
och han snusade oupphörligt.
”Polisen är här!” skränade barnungarna. ”Polisen är
här för att du har skälmar och tjuvar i ditt rum, Go-
ria!”
Gubben förblev alldeles oberörd.
”Får jag inte hyra ut mitt lilla rum, när jag är en fat-
tig man och när jag själv bor i köket? Rår jag för att
man kommer och hyr mitt lilla rum och börjar slåss
därinne . . .”
”Vad?” röt Aspeland. ”Har man slagits hos er?”
”Inte vet jag. Bryr jag mig om ifall de grälar lite, bara
de betalar för mitt lilla rum . . .”
”Till vilka har ni hyrt ut ert rum?”
”Till de två herrarna som kom i morse.”
”Vad heter de?”
”Inte vet jag, när de inte har sagt mig . . .”
”Visa oss rummet!”
”Ja, det är en trappa högre, nog ska jag visa er mitt lilla
rum, genast. Jag bor i mitt varma kök och hyr ut rum-
85
met åt de två herrarna som kom i morse. ’Ett litet fint

rum hyrs ut hos Goria, tre trappor upp’ stod det att läsa
på en lapp i skomakarns fönster, och så kom de och då
tog jag bort lappen. Jag säger som det är, jag gör ingen
människa orätt . . .”
Gubben hasade sig mumlande uppför trappan och
detektiverna följde efter.
”Här är mitt kök,” sade Goria, ”och här är dörren till
mitt lilla rum som jag hyr ut.”
De stod framför en brun enkel dörr utan namnskylt
men med många ärr efter forna spikar och häftstift.
”Är era hyresgäster inne?” frågade Aspeland sedan
han skakat på dörren och funnit den låst.
Goria snusade eftertryckligt.
”Ä-ä-ä,” stönade han. ”Om de är inne, månne? Den
unga herrn gick ut, tror jag, men den andra är nog inne.
Ja, han är nog inne, för det kom någon och knackade på,
och han släppte in honom och de grälade lite men sen
blev det så tyst, så tyst.”
Aspeland knackade kraftigt. Ingen rörelse hördes
innanför. Goria stirrade förvirrad omkring sig.
”Det är så tyst, så tyst,” muttrade han slött, ”men han
är därinne ändå . . .”
”Kan man komma in i rummet från köket?” frågade
Wallion.
86
”Från köket?” upprepade Goria. ”Det är en dörr mel-

lan rummet och köket . . . men den är låst från rummet
och ett skåp för . . .”
”Det är inte patentlås här,” anmärkte Wallion till
Aspeland. ”Man har låst och tagit ur nyckeln!”
”Har ni en nyckel, Goria?” frågade Aspeland barskt.
”Jag har ingen nyckel, den har herrarna därinne fått.
Jag vill ingen människa orätt . . .”
Aspeland såg på Wallion med orolig min.
”Det står inte rätt till därinne,” sade han lågt. ”Om
Sebastian Koprilis är där, så är han bra tyst av sig!”
”Han är därinne,” hörde de Goria mumla. ”Jag rår inte
för att de grälade . . .”
Åter såg detektiverna och journalisten på varandra.
”Thomas?”
”Han följde efter Sebastian från banken!”
Hos bägge rörde sig samma tanke, som de inte ut-
talade, en aning som övergick till visshet. Aspeland
tog fram en nyckelknippa och valde en nyckel som han
beslutsamt satte i låset. En knäpp, och dörren gick upp.
Detektiven slog upp den på vid gavel och steg in.
Journalisten följde honom.
Mitt för fönstret stod ett litet runt bord med en ur-
blekt grön duk. Till höger ett skåp och en soffa, till vän-
ster en antik, illa medfaren byrå och en säng. Men den
gröna duken var till hälften nedriven på golvet, en stol
87
låg kullslagen på den trasiga mattan och byråns lådor

hängde utdragna och tomma.
De inträdandes blickar stannade emellertid vid
sängen. Där låg Sebastian Koprilis stilla på rygg med
armar och ben utsträckta i en onaturlig, vriden ställning,
som om en våldsam stöt slungat honom baklänges och
lämnat honom orörlig där han fallit.
Aspeland sprang fram och lyfte hans huvud från kud-
den men släppte det genast och det föll slappt tillbaka
med ansiktet vänt mot dem. I de stela vidöppna ögonen,
som stirrade förbi dem ut i någon mörk, fjärran rymd,
tyckte sig Wallion läsa en stum fråga — en barnslig
häpnad över att döden kunde komma så plötsligt och
grymt.
Maurice Wallion lade handen på hans bröst och tog
sedan stilla av sig hatten.
”Han är död,” sade han sakta.
”Thomas har dödat honom,” genmälde Aspeland
hest. ”Se, halsen är avbruten — vilken djävul den man-
nen måste vara!”
Den gamle Goria mumlade uttryckslöst och slött:
”Ja ja, död . . . så tyst tyst, så tyst . . . stackare . . .”
88
VI.
Nyckeln och namnteckningen
D et låg någonting fullkomligt vidunderligt i den

osynlige fiendens djärva angrepp; den grymma,
kalla målmedvetenheten i hans sätt att gå till väga hade
någonting oemotståndligt i sig som verkade förlamande
på omdömet.
Man kunde emellertid göra följande antaganden.
När Nicholas Koprilis på kvällen den tolfte gick att
uppsöka Suzanne Chrisman, hade Joseph smugit sig ef-
ter för att själv iaktta utgången av företaget. Av polisens
ankomst hade han gissat katastrofen och gripits av vild
fruktan. Han måste ha befarat att nu liksom vid Fourni-
ers död i Paris bli arresterad och invecklad i svårigheter,
som måhända kunde leda till utvisning eller något ändå
värre. Han skyndade hem och sade Sebastian, att allt var
förlorat. De packade ned det nödvändigaste och övergav
sin bostad i panisk förskräckelse. Tidigt på morgonen
kom de under sitt planlösa kringirrande förbi Söder-
89
bergsgatan 87, och Joseph observerade Gorias plakat om

rum till uthyrning. Det avlägsna läget lugnade dem, och
de hyrde det lilla rummet, och Sebastian gick till banken
för att lyfta hela återstoden av deras kapital — det var
betecknande att en check av den döde Nicholas Kopri-
lis fanns klar. Men — deras fiende hade beräknat detta
drag, och han skuggade Sebastian till den nya bosta-
den. Nu gick Joseph i sin tur ut för att göra uppköp, och
fienden som iakttog dem, visste att han hade Sebastian
ensam att göra med.
Man vet att den okände knackade på, och blev in-
släppt. Sannolikt trodde Sebastian att det var Joseph
som återvände. Sedan — en kort, vild kamp och så
tystnad!
Var befann sig Joseph under tiden? Måhända var
han på återväg och fick till sin skräck se deras skonlöse
motståndare gå in i huset. För att rädda sin bror beslöt
han att uppge sin självständighet, och genom närmaste
telefon begärde han nu hjälp av detektivchefen. I varje
fall försökte han säkerligen hjälpa brodern — men för
sent. Hoppades han verkligen kunna hålla kvar Thomas,
tills polisen kom? Man kunde anta det.
Men varken av Joseph Koprilis eller hans förfärlige
fiende syntes minsta spår. En sammanstötning dem
emellan skulle ha efterlämnat betydelsefulla tecken,
men sådana fanns inte. Man måste därför förmoda att
90
Thomas lyckats dra sig tillbaka ensam och ostraffad, och

att Joseph med förtvivlan i hjärtat kastat sig ut i män-
niskohavet för att ännu en gång gömma sig och bida sin
tid. På honom ensam, på hans nittonåriga huvud vilade
nu hela det olyckliga huset Koprilis framtid.
Maurice Wallion for ned till redaktionen, lämnande
Aspeland omgiven av ursinnigt sökande detektiver. I den
gamle Gorias olycksaliga rum upptäckte man inte någon
som helst ledtråd. Om Sebastian haft några papper, som
kunnat ge upplysning i saken, så hade Thomas tagit dem.
I den dödes plånbok fann man hälften av de 900 kronor
som nyss lyfts, varav man drog den slutsatsen att Joseph
innehade återstoden och således inte saknade medel för
sina närmaste operationer.
Vart hade Joseph Koprilis tagit vägen, och vad hop-
pades han kunna göra?
Maurice Wallion kände instinktivt, att den unge gre-
kens mål inte var flykt, utan att han ville fri och okänd
arbeta på sin fiendes tillintetgörelse — Wallion räknade
på Joseph som en bundsförvant. Att denne ämnade
stanna i Stockholm måste betraktas om självfallet. Där
Thomas fanns, där skulle man också återfinna Joseph.
Men var fanns Thomas och vem var han?
Wallions lugna besinning började svikta. Han stängde
in sig i sitt redaktionsrum, och ur stånd att sitta stilla
91
gick han fram och tillbaka med långa steg, rökande och
grubblande.
Han hade skapat en dimfigur och kallat den Thomas,
men när han försökte gripa fatt i denna dimfigur för-
svann den mellan hans händer: det vara bara ett par
grymma, isande ögon som mötte hans en sekund och
sedan upplöstes i mörker. ”Jag är inte Thomas,” gäckade
en spökröst, ”jag är inte Issul! Ingen har sett mitt ansikte,
ingen vet vem jag är . . .”
Detektivreportern rullade oupphörligt cigarretten
mellan läpparna. Han var kall om händerna och gned
dem tankspritt mot varandra.
”Ingen vet vem han är!” mumlade han.
Han stannade och slog flata handen i bordet.
”Någon måste ändå veta det!”
I detsamma fästes hans uppmärksamhet på ett litet
vitt föremål mitt på läskpapperet. Det var ett visitkort:
GUSTAVE RAMBOUILLET
Journalisten vände förvånad på kortet. Han kände

ingen med detta namn.
Han ringde på vaktmästaren.
”Vad är det här för ett visitkort?”
”Det var en herre som sökte er för en halvtimme se-
dan . . .”
”När kommer han igen?”
92
”Det vet jag inte. Jag hade litet svårt att förstå honom,
han talade franska . . .”
”Hur såg han ut?”
”Det var en liten, smärt herre med smalt ansikte och
små mörka mustascher, mycket älskvärd och artig. Han
föreföll mycket angelägen.”
Maurice Wallion erinrade sig den lille herre, som med
så belevad ton bad om ursäkt föregående kväll, när de
stötte ihop i porten till Kung Gustavsgatan 64. Således
ännu en figur i spelet.
Ännu en som intresserade sig för Clarendons affä-
rer . . . var han med eller mot?
Wallion slängde kortet på bordet och sade:
”Om herr Gustave Rambouillet behagar komma till-
baka medan jag är ute, så låt honom skriva upp vad han
önskar av mig, och när han kan komma igen. Jag har inte
tid att sitta och vänta!”
Vaktmästaren hjälpte honom på med överrocken.
”Redaktionssekreteraren frågade nyss efter herr Wal-
lion . . .”
”Ja, jag skall tala med honom sedan, nu måste jag i väg
till detektivchefen. Jag kommer igen vid tolvtiden!”
Journalisten steg på en vit vagn vid Tegelbacken. Hans
markerade, slutna ansikte hade ett betänksamt uttryck.
Han började tycka, att det fanns väl många som var
intresserade av Felix Clarendons miljoner. Suzanne
93
Chrismans situation föreföll allt brydsammare ju mer

han granskade den. Bröderna Koprilis, den osynlige
Thomas, en hittills oförutsedd monsieur Rambouillet
— alla dessa (och kanske ännu flera!) kretsade i mer
eller mindre hotande närhet kring hemligheten. Två av
dessa huvudfigurer hade redan drabbats av en hemsk
och våldsam död. Och som relativt opartiska sannings-
sökare stod slutligen å ena sidan Maurice Wallion, å den
andra polisen. Tragedin hade en vidlyftig rollförteck-
ning . . .
Wallion fann det livligare än vanligt i polishuset. Han
kände igen en massa av de bästa detektiverna, som var
där, väntande order under halvhöga samtal, medan
korridorerna ekade av brådskande steg och häftigt ut-
slungade befallningar. Rättvisans tunga maskineri höll
på att sätta sig i gång för att bekämpa en ensam man,
om vilken man visste att han säkerligen inte var vinagent
och sannolikt inte hette Thomas . . .
”Är detektivchefen inne?” frågade reportern.
”Ja, han håller ännu på att privat förhöra fru Chris-
man.”
”Jag hade hoppats det. Var god och lämna honom
detta!”
Wallion skrev några ord på ett visitkort. En minut
efteråt blev han insläppt till den store detektivchefen,
som satt tillbakalutad i sin skrivstol med fingertopparna
94
tillhopa. Det var tydligen mera ett samtal än ett förhör.

Suzanne Chrisman satt på andra sidan bordet, litet trött
lutad i sin vida sälskinnskappa. Hennes ansikte var blekt
och utvakat under den stora hatten.
”Nej, se herr Wallion,” hälsade detektivchefen vänligt,
”vi talade just om er. Fru Chrisman är mycket förbehåll-
sam, är det ni som rått henne till det?”
Den oväntade attacken gjorde journalisten något för-
lägen, även om han inte visade det.
”Jag har rått henne till försiktighet i hennes uttalan-
den,” svarade han genast. ”Men jag vill nu efter moget
övervägande komplettera detta råd, fru Chrisman: ni
bör inför detektivchefen visa obegränsat förtroende och
omtala allt!”
Suzanne gav Wallion en lång, forskande blick.
”Allt?” upprepade hon lågt.
”Ja, allt! Allt vad ni berättade mig i går!”
Detektivchefens min ljusnade.
”Det är bättre!” förklarade han med eftertryck.
Den unga skådespelerskans huvud sjönk, till dess
ansiktet gömdes av hattbrättet. De bägge herrarna satt
tysta — de förstod, att hon kämpade med sin stolthet
och sin ömhet mot broderns minne. Slutligen lyfte hon
huvudet och såg stadigt på detektivchefen.
”Jag har förtigit några detaljer,” förklarade hon lugnt
men med lätt beslöjad röst. ”Hela världen har dömt min
95
bror som en bedragare, kan ni inte då förstå, varför det

är så svårt för mig att tala om honom!”
”Min bästa fru Chrisman,” svarade detektivchefen
milt, ”även fast jag förstår er, måste jag insistera på att
ni talar. Det är bäst både för er och säkert också för Felix
Clarendon!”
Suzanne satt rak och orörlig. Efter ett ögonblick
började hon tala, och de bägge åhörarna lyssnade som
fascinerade till den mjuka, lidelsefulla rösten. Felix
Clarendons tragiska öde kunde inte ha återgivits på ett
mera övertygande, mera hängivet sätt än av denna unga
dam, som var hans syster. Sannolikt var hon själv inte
omedveten om effekten, men intet kunde vara mera äkta
än den mörka klangen i hennes stämma. Hon talade
långsamt, utan att höja rösten, utan en gest, men likväl
med en brinnande övertygelse som utövade en mäktig
verkan på hennes åhörare. Detektivchefen lyssnade in-
tensivt, han avbröt henne inte men gjorde heller intet
instämmande. Då hon slutligen räckte honom nyckeln
och de bägge breven från Paris, mottog han dem med
en liten bugning, som frapperade Wallion.
”Jag har nu sagt er allt,” slutade Suzanne. ”Jag kan inte
tillägga något mer, än att ingenting i världen kan komma
mig att tvivla på min brors oskuld!”
Detektivchefen genomögnade hastigt breven. Därefter
satt han tyst några sekunder.
96
”Nåväl, herr Wallion,” sade han sedan och harskade

sig, ”nåväl! Vad är er åsikt?”
”Att mycket talar till förmån för fru Chrismans fram-
ställning!” svarade journalisten djärvt.
Detektivchefen slog tankfullt med breven mot insidan
av sin hand.
”Såå,” mumlade han. ”Det är er åsikt? Det är alltså
— er — åsikt!”
Han tog nyckeln och betraktade den noga.
”Ja, jag vill inte neka, att ni kommit mig att anlägga en
i viss mån förändrad syn på saken, fru Chrisman. Vad
angår Felix Clarendons oskuld,” han gjorde en skeptisk
åtbörd — ”nå, det är en vidlyftig historia, och min ställ-
ning förbjuder mig att förutfatta en bestämd åsikt. Jag
lovar att vara så opartisk det är mig möjligt . . . begär
inte mera!”
Han återtog sin pose av ämbetsman.
”Nu till en allvarlig fråga, fru Chrisman: gör ni anspråk
på rätten till någon del av Clarendons miljoner?”
Suzanne lyfte hastigt avvärjande sina handskbe-
klädda händer.
”Nej!” ropade hon häftigt. ”Nej inte en sou, inte en
centime av dem! De tillhör familjen Koprilis och övriga
delägare i Clarendons fallna bank!”
Detektivchefen nickade.
97
”På sätt och vis kan ni alltså sägas bära ansvar inför
dem för miljonerna, eftersom er bror formligen uppdra-
git åt er att öppna valvet!”
”Kassavalvet är den centrala punkten i hela affären,”
anmärkte Wallion.
”Så är det,” medgav chefen som tankfullt strök sina
krigarmustascher. ”Detta mystiska kassavalv bör åter-
finnas. Vad som än finns i valvet — gåtans lösning måste
i alla händelser ligga gömd där. Tillåt mig föreslå att
nyckeln deponeras här. Jag skall omedelbart organisera
efterforskningar i Europa och Amerika efter Clarendons
kassavalv. Har ni ingen gissning rörande det namn under
vilket han hyrt valvet?”
”Nej,” svarade Suzanne. ”Men nyckeln vill jag gärna
överlämna i ert förvar.”
”Så mycket hellre,” ifyllde Wallion, ”som den torde
vara säkrare här!”
”Varför det?” frågade chefen.
”Å, det får inte glömmas att bröderna Koprilis oför-
sonliga fiende också måste vara en fiende till Felix Cla-
rendons syster. Hans plan har två sidor. För det första
vill han hålla bröderna Koprilis på avstånd från fru
Chrisman . . .”
”Och för det andra?”
”För det andra vill han själv tvinga fru Chrisman att
lämna ifrån sig nyckeln och namnteckningen!”
98
Chefen lutade sig häftigt fram.

”Då tror ni att han vet var kassavalvet finns?”
”Ja, jag utgår från detta antagande.”
”Och så snart han lyckats komma åt namnteckningen
och nyckeln . . .”
”. . . så är Clarendons miljoner hans!”
Detektivchefen höll fortfarande nyckeln i handen.
Nu sköt han häftigt tillbaka stolen och gick bort till sitt
kassaskåp. Han lade in nyckeln i ett fack, och slog igen
bägge dörrarna med ett dovt smällande ljud, varefter
han kom tillbaka och satte sig med ett bistert leende.
”Nu kan han komma. Han kan komma till mig och
begära nyckeln. Jag skall ge honom vad han behöver,
jag.”
”Men namnteckningen,” återtog Wallion lugnt.
”Man kan inte låsa in fru Chrisman i ert kassaskåp.”
”Vad kan han göra?”
”Vad har han gjort?”
”Bröderna Koprilis . . . Herre Gud, menar ni . . .”
”Ja, det menar jag! Han ryggar för intet!”
De betraktade varandra, oh såg sedan bägge på Su-
zanne, som satt blek men lugn i sin stol.
”Jag är inte rädd,” sade hon smaleende.
”Det minskar inte faran,” anmärkte journalisten.
Detektivchefen gungade på stolen medan han fun-
derade.
99
”Han måste snart bli gripen. !”

”Men han är det inte ännu!”
”Det är sant. Vad föreslår ni till hennes säkerhet?”
”Jag föreslår,” svarade journalisten, ”att fru Chrisman
genast i tysthet flyttar från sin nuvarande bostad till en
som är lättare att hålla väl bevakad. AB Lantern Film,
där fru Chrisman är engagerad, är beläget i Stocksund.
Jag föreslår, att fru Chrisman hyr en hel villa därute,
lämpligt belägen, och vidare begär jag ständigt polis-
skydd i villan! Det är för denna min begäran jag kom
hit!”
”Hm! Det skulle ju falla utom mitt område, men kunde
nog låta sig ordna. Skulle ni själv finna det lämpligt, fru
Chrisman?”
”Ja, det skulle vara en lättnad för mig,” svarade den
unga damen med en tacksam blick till Wallion.
”Vi skall tänka på saken,” avgjorde chefen och reste
sig.
Då Wallion och Suzanne Chrisman kom ned på gatan,
frågade journalisten plötsligt:
”Har ni någonsin hört talas om en viss monsieur Gu-
stave Rambouillet?”
Suzanne blev mycket förvånad.
”Nej, aldrig!” svarade hon.
100
V II .
Gustave Rambouillets livsuppgift
J ournalisten följde fru Chrisman hem. Då hon öppnade

tamburdörren sade han:
”I går kväll, när jag stod här i förstugan, kom ni och
gläntade på er dörr. Sådant är nog säkrast att låta bli
hädanefter. I allmänhet ber jag er att inte alls öppna, om
ni är ensam hemma. Har ni något arbete på filmateljén
just nu?”
”Ja, men jag har i dag begärt ledighet till veckans
slut.”
”Det är bra, då känner jag mig lugn. Jag skall snart
komma tillbaka. Au revoir!”
Hon behöll ett ögonblick hans hand och såg upp i
hans lugna, kraftiga ansikte.
”Allan kom hem strax efter det ni gått i går kväll, mon-
sieur Wallion . . .”
”Jaså?” genmälde journalisten frågande.
101
”Jag hörde att ni träffade honom på Strand Hotell och

talade med honom . . .”
Det kom en egendomligt vädjande blick i hennes stora
fuktiga ögon, och hon sade lågt:
”Allan är så ung, monsieur Wallion . . .”
Ögonen fylldes av tårar, hon avbröt sig, nickade tyst
avsked och gick in.
Maurice Wallion stannade tankfull i trappan.
”Sannerligen tror jag inte hon ville be mig att inte vara
hård mot Allan . . . den där pojkvalpen . . . nåja, jag har
egentligen ingen rättighet till det heller . . . livet är en
underlig tillställning!”
Han smålog bittert och gick vidare.
Luften var fuktmättad, tung och brunaktig i tonen,
det kändes tungt att andas, och fast det var mitt på da-
gen var allt skumt som i en jättegrotta. Temperaturen
höll på att slå om, och gatorna var betäckta av en brun,
obeskrivlig smörja, där det ännu på morgonen funnits
vit, ren snö. På samma sätt tycktes det vara med män-
niskorna denna dag: de hade kanhända vaknat glada,
rakryggade och arbetslystna, men nu trampade de håg-
lösa, gråbleka och tysta genom gatorna. Molnen gick så
lågt och blåsten var så rå, att Maurice Wallion fällde
upp rockkragen och drog ned hatten i ett omedvetet
begär att isolera sig från den nedtryckande inverkan av
yttervärlden.
102
När han återkom till redaktionen, gick han direkt in

till redaktionssekreteraren.
”Ni har begärt att få tala med mig?”
Sekreteraren såg upp med onådig min.
”Ja! Har jag hört rätt, att ni var närvarande vid polis-
undersökningen efter mordet i går kväll?”
”Ni har hört alldeles rätt!”
”Jaså! Jaså, jag har det!”
Sekreteraren drog efter andan.
”Vad i Herrans namn menar ni då med det här!” fort-
for han med ett dovt, koncentrerat raseri och skakade en
tidning i luften. ”Tycker ni att det är ett referat! Värdigt
en medarbetare i Dagskuriren! Vårt allra yngsta och
nyaste pennskaft skulle ha gjort det bättre — mycket
bättre!”
”Låt då henne göra det,” genmälde Wallion lugnt. ”An-
nars lade jag tänkt föreslå Steno Beyler.”
”Ni hade tänkt — föreslå!”
”Ja, han är mycket lämplig.”
”Nå, men ni själv då?”
”Jag? Jo, jag har i dag begärt tjänstledighet av huvud-
redaktören för obestämd tid.”
”Tjänstledighet!”
Redaktionssekreterarens känslor överväldigade ho-
nom och han blev stum. Wallion väntade en stund under
tystnad, därpå bugade han sig och gick.
103
Två minuter senare erhöll han ett skriftligt medde-

lande att tjänstledigheten var beviljad.
”Jämte onåd!” tänkte Wallion bistert och satte sig vid
sitt skrivbord för att fundera.
Han hade tagit tjänstledighet för att helt kunna ägna
sig åt bekämpandet av Suzanne Chrismans mystiske
fiende. Han förutsåg en strid på liv och död och kände
en äkta, okonstlad glädje vid denna tanke. Han sträckte
ofrivilligt på sig, så att det knakade i musklerna. Han
var beredd!
Med huvudet lutat i händerna skärskådade han situa-
tionen. Till sin hjälp skulle han ha polisens obegränsade
resurser, sin egen erfarenhet och som en oberäknelig
faktor någonstans i mörkret Joseph Koprilis. Fienden
— man kunde tills vidare kalla honom Thomas — hade
sin djärvhet, sin hänsynslöshet och sin absoluta rörelse-
frihet. Man kunde avvakta hans första drag mot Suzanne
Chrisman, ty ett sådant måste komma, nu då bröderna
Koprilis var slagna och skingrade — men var det rådligt
att blott avvakta? Hurudant skulle detta drag bli? Hade
Thomas några medbrottslingar? Knappast, därtill var
han för slug, ensamheten var hans styrka och han skulle
förstå att bruka den!
Maurice Wallion gjorde omedvetet en hotande gest.
Nej, man måste förekomma honom. Det dög inte att
lämna initiativet åt en sådan fiende. Om det var hans
104
osynliga hand som styrt Clarendons bank till undergång

i Turkiet, om det var han som dödat Felix Clarendon i
Paris liksom han dödat Nicholas och Sebastian Kopri-
lis i Stockholm — då var han i sanning en fruktanvärd
motståndare även för Maurice Wallion, och då måste
sammandrabbningen bli ödesdiger för endera av dem
— eller bägge.
I detsamma sade en röst på franska i hans närhet,
inne i det stängda rummet:
”Ni har rätt: han är förfärlig, men han är dock endast
en människa!”
Wallion lyfte huvudet som om hans hört en strids-
signal.
”Det är sant, han är dock bara en människa!” svarade
han.
Han kände som en ljusning över sig, och han såg sig
om mot den som så oväntat läst hans tankar.
På stolen vid dörren satt den lilla eleganta herre, som
föregående kväll snuddat vid honom i porten till Kung
Gustavsgatan 64. Han hade lagt benen i kors, så att de
ljusa damaskerna lyste fram, och han balanserade sin
käpp över knät, medan han betraktade Wallion med
ett älskvärt småleende, som om han sagt den mest
alldagliga sak.
Wallion reste sig, besvarande detta oemotståndliga
leende utan att låta sig förbluffas.
105
”Monsieur Gustave Rambouillet, förmodar jag. Det

gläder mig att göra er bekantskap!”
Monsieur Rambouillet sprang hastigt upp och drog
av sin ena handske för att ta journalistens utsträckta
hand.
”Glädjen är på min sida,” förklarade han artigt, ”då jag
äntligen får lära känna monsieur Maurice Wallion, som
jag hört så mycket talas om.”
Wallion bjöd honom med en gest att sitta vid bordet,
och fransmannen slog sig ned med smidig säkerhet.
”Det är en sak som eggat min nyfikenhet i alla dessa
år,” fortsatte han livligt. ”Löste ni någonsin gåtan med
Princess of Chinas undergång, monsieur Wallion?”
”Ja,” svarade reporter, ”men lösningen lät inte publi-
cera sig i Petit Parisien.”
”Ah, av hänsyn till en viss diplomat i en mycket stor
stat, förstår jag?”
”Alldeles.”
”Nå, då har jag fått rätt i den frågan, till sist!”
”Men det är inte därför ni kommit hit?”
Gustave RambouilIet skakade leende på huvudet och
visslade sakta några takter på tre toner.
Wallion lutade sig fram.
”Apachevisslingen!” utbrast han.
106
Han tog en snabb, forskande överblick av sin gäst

och denne lät det lugnt ske utan att sänka sina mörka,
leende ögon.
Allt hos monsieur Gustave Rambouillet, från hans
smala, bleka, intelligenta ansikte med de små svarta,
koketta mustascherna och de lysande jämna tänderna
till hans magra, rörliga händer och den eleganta, men
diskreta klädseln, förrådde hans ursprung. M. Ram-
bouillet var inte endast fransman, han var parisare.
”Vem är ni?” frågade Wallion efter ett ögonblick.
Fransmannen gjorde en liten munter gest.
”Ni behagade säga det själv nyss, monsieur!”
”Men vad är ni då?”
”F.d. detektiv i Parispolisen, numera avskedad för för-
sumlighet i tjänsten!”
”Å!” sade Wallion ofrivilligt.
”Lever för närvarande på arvet efter min moster i
Nantes,” tillade den lille fransmannen i artigt upply-
sande ton.
Journalisten kunde inte hjälpa det, han började
skratta.
”Ber om ursäkt!” avbröt han sig förläget.
”Jag vill att ni skall skratta,” förklarade Rambouillet
orubbligt. ”Människan mår väl av att skratta, det är
mycket välgörande, i synnerhet i dåligt väder!”
107
”Ni är skämtsam, monsieur! Var apachevisslingen

också ett skämt?”
”Nej, visst inte.”
”Vad var det då?”
”En symbol, monsieur.”
”En symbol?”
”Ja, eller rättare en inledning till de upplysningar jag
önskar ge er, under en viss förutsättning dock!”
”Och denna förutsättning?”
”Att ni låter mig samarbeta med er för att tillintetgöra
vår gemensamma fiende, den store okände, vars senaste
alias är Thomas!”
Maurice Wallion reste sig till hälften men satte sig
åter.
”Vår gemensamma fiende, säger ni. Varför detta ut-
tryck?”
Fransmannens ögon blänkte till.
”Därför att det är genom honom, som min karriär i
Parispolisen blev förstörd — det är mitt skäl.”
”Det räcker. Och ni vill hjälpa mig att tillintetgöra
honom?”
”Det är min enda livsupgift nu, monsieur,” svarade
fransmannen.
Maurice Wallion betraktade honom tyst. Därpå tog
han upp sitt cigarrettetui och bjöd honom. Rambouillet
kastade en kritisk blick på hans gold tips.
108
”Merci bien, monsieur, om ni tillåter håller jag mig till

mina Ismalun. Splendo är mycket bra, men Ismalun är
fylligare i aromen, tycker ni inte?”
”Det är kanske en smaksak,” smålog Wallion.
”Alldeles riktigt, monsieur, en ren smaksak . . .”
De tände sina cigarretter. Wallion betraktade fortfa-
rande fransmannen.
Därpå steg han upp och började gå fram och åter.
Fransmannen, som rökte med verklig lidelse, följde
honom med sina svarta, livliga ögon.
Efter några minuter stannade Wallion framför frans-
mannen och sträckte fram sin hand.
”Jag blev endast en smula överraskad,” sade han. ”Ert
anbud om samarbete mottager jag med tacksamhet!”
Rambouillet visade sina vita tänder i ett förtjust le-
ende och de skakade kraftigt hand. Men Wallion hade
egentligen gått och funderat på något annat. Nu vak-
nade plötsligt minnet och han frågade:
”Är inte ni samme Rambouillet som för ungefär fem
år sedan alldeles ensam och obeväpnad infångade den
beryktade Fuhrman?”
”Jo,” svarade fransmannen blygsamt.
”Sällsamt! Och nu är ni avskedad ur Parispolisen?”
”Jag har tolkat det så,” sade Rambouillet. ”Man bad
mig helt enkelt att försvinna . . .”
109
Wallion skrattade inte denna gång. Han förstod att

fransmannen trots sin lätta ton var dödligt allvarlig, och
i hans blick såg han skymten av en hård, oböjlig vilja, ett
fast beslut som ingenting kunde rubba.
”Jag börjar förstå nu, vad ni menar med er livsuppgift,
monsieur Rambouillet! Skulle ni vilja ge några närmare
detaljer?”
Fransmannen smålog tankfullt.
”Er kontrovers med mannen som kallat sig Thomas
började först i går, här i Stockholm, monsieur Wallion.
Min började i Paris, långt innan han dödade Fournier
alias Clarendon. Denne vår fiende är sådan, monsieur
Wallion, att jag bara har ett råd att ge: döda honom
utan ett ord och utan förskoning så snart ni kommer i
hans närhet!”
Rambouillet talade mycket stillsamt men med en slags
torr läspning i rösten
”Men ni sade alldeles nyss, att han dock inte är mer
än en människa!”
”Alldeles så, monsieur, men en människa, det är ett
begrepp, som kan betyda ganska mycket. Jag har aldrig
träffat en människa, som varit alltigenom god, men jag
har träffat några få som varit alltigenom onda. Lyckligt-
vis brukar deras ondska vara rikligt utspädd med dum-
het, så att man vågar negligera deras lilla hyckleri, deras
lilla illvilja och deras lilla bedräglighet. Men Thomas
110
kan man inte negligera. Han är stark, intelligent och

målmedveten. Han är djärv och han är listig, ja, mon-
sieur, som ormen i paradis, det listigaste av alla djur på
jorden!”
Fransmannen såg Wallion i ögonen.
”Vi i Paris detektivkår, som anade honom i vår närhet
och jagade efter honom dag och natt, vi fick aldrig se
hans ansikte, aldrig hora hans röst eller se en skriven rad
av hans hand, aldrig ens ett fingermärke efter honom!
Förstår ni riktigt vad det betyder, monsieur? Han var
osynlig, absolut ouppnåelig — vi hade inte ens något
namn på honom, vi kallade honom den store okände!”
Rambouillet drog efter andan.
”Crebleu! På sätt och vis avundas jag den där mannen
— hans kallblodighet och hans ensamhet! Jag tror att inte
ens Bonnot fick se honom . . .”
”Bonnot?”
”Ja, Bonnot, som var hans medbrottsling och verktyg.
Bonnot var en av de ondskefullaste naturer som levat,
men han var inte stor. Det fanns en som var större än
han, och Bonnot lydde honom. Inte sant, monsieur, det
kan finnas en slags storhet även i ondska?”
”I en viss mening, ja,” medgav journalisten. ”Till lycka
för samhället är fenomenet sällsynt.”
Rambouillet nickade.
111
”Några av dessa — fenomen, som ni kallar det, blir

fältherrar eller statsmän, en och annan blir, låt oss säga,
kejsare — men några får bli helt enkelt brottslingar. Sam-
hället vaknar då mycket förvånat, och när man infångat
fenomenet, fingrar man på dess kranium och säger: Aha,
var det inte det vi trodde, hans kranium är felaktigt i
konstruktionen, han var predestinerad till giljotinen!
Detta är ju också mycket möjligt, monsieur, men ibland
har jag undrat om inte samhället självt är litet felaktigt
i konstruktionen.”
Fransmannen försjönk i tankar.
”Tror ni inte det skulle vara ödesdigert för samhället
att erkänna sina fel?” anmärkte Wallion.
”Sannolikt,” svarade Rambouillet. ”Men jag ser att ni
vill komma till saken. Jag är redan där. Det var omkring
1911 som vi först observerade i Parispolisen, att vi fått
någon emot oss, som inte kunde mätas med vanliga
matt, någon som förstod att leda och organisera, någon
som hade inflytande och respekt i apachevärlden. Det
var först relativt små saker, en plundring, ett överfall,
en stöld av en automobil och så vidare. Det var bara
det, att det kommit en metod, en djärvhet i tillväga-
gåendet som förbryllade oss. Den okändes attacker var
blixtsnabba, oemotståndliga och mästerligt beräknade.
Man plundrar postkontoret i Auduze. Man behöver
pengar: bankbudet Gaby skjuts ned och 300 000 francs
112
försvinner. Man behöver vapen: några herrar stiger in

i vapenmagasinet på Boulevard Haussmann, förser sig
med vad de behöver och försvinner. Man önskar en bil:
i närheten av Montgeron hejdas chauffören Mattillé
och lämnas dödligt sårad på landsvägen medan hans
bil försvinner. Allt vad den store okände planerar och
befaller utförs, browningarna knallar och efter välför-
rättat värv fördunstar brottslingarna spårlöst, oupphin-
neligt. Vad skulle vi göra? Vi arbetade som slavar och vi
var inga dumhuvuden, monsieur — men vi hade emot
oss en som var slugare än vi! Det var varken Gauzy eller
Gamier som var själen i denna strid mot oss, inte ens
den djärve Bonnot var mer än en underlydande. Nej, det
var en annan, och fastän striden pågick utan avbrott
från mars 1911 till april 1912, kom vi denne andre aldrig
inpå livet. Den svarta serien kulminerade som ni vet i
dådet i Chantilly, då bilapacherna stormade en bankfilial,
sköt ned personalen, tog kassan och susade bort i sin
bil. Det kunde inte döljas, att polisen stod maktlös, den
store okände triumferade över samhället. En natt hade
vi med matematisk visshet räknat ut att han var på tåget
till Nancy. Tåget stoppades på själva linjen, omgivet av
ridande polis, och vagnarna genomsöktes: han fanns
inte där. Dagen därpå stupade säkerhetspolisens sous-
chef, Jouin, då han försökte arrestera Bonnot i Gauzys
hus. Samma kväll var jag med om att tränga in i ett hus
113
nära Boul’ Mich’, där äntligen den store okände måste

finnas — men han hade gått ut mitt emellan oss och
försvunnit!”
Rambouillet skrattade till. Han var helt blek.
”Men om vi inte fick fatt i vår huvudfiende, tog vi
åtminstone omsider hans högra hand, hans stolthet,
det vedervärdiga rovdjuret Bonnot. Ni minns fältslaget
i Choisy-le-Roi? Ja, det var verkligen en regelrätt strid;
vi hade kommit apacherna inom räckhåll och de led ett
kraftigt nederlag. Bonnot föll . . .”
”Bonnot påstod att han var bilapachernas chef,” inföll
Wallion.
”Det betyder ingenting. Vi visste med absolut säker-
het att vår store okände fanns där inne i centrum, dit
vi inte lyckats nå. Efter segern i Choisy-le-Roi fick vi
emellertid litet andrum, men tro inte att vi slappades i
våra spaningar! Vi fördubblade dem! Jag var en av dem
som ledde arbetet och jag hade härvid en viss hjälp av
monsieur Walter Cray, en gammal filantrop som ägnat
hela sitt liv åt ett osjälviskt arbete bland det allra lägsta
utskummet i Paris. Att han hade deras förtroende såg
jag själv flera bevis på, och han kunde bekräfta att en
mystisk, personlig vilja gjorde sig gällande bland apac-
herna. Alla kände att ’mästaren’ fanns där, men ingen
hade en aning om hur han såg ut eller vem han var. Det
114
var nu som Fourniers död ägde rum, och det var ’mäs-
taren’ som dödade honom . . .”
Rambouillets cigarrett rökte sig själv på askkoppen
med en lång, dallrande rökstrimma.
”Det hela var som en teatereffekt. Jag fick om hand
undersökningen. Monsieur Cray, som gjort Fourniers
bekantskap i sin egenskap av filantrop, sade mig att
Fournier utan tvivel haft något på sitt samvete och att
han fruktat ett attentat från bröderna Koprilis. På grun-
der som ni känner lät jag arrestera herrarna Koprilis. Då
uppträder en reporter Rouletabille och bevisar att Four-
nier var identisk med bedragaren Felix Clarendon och
att bröderna Koprilis var oskyldiga. Då gick det upp ett
ljus för mig: Clarendons stulna tjugu miljoner var ett rov
som kunde fresta den store okände, och det var han som
begått även detta brott! Det började med en gissning
men slutade som min bergfasta övertygelse. Monsieur
Cray, bestört över upptäckten att den olycklige Fournier
och Felix Clarendon var samma person, hjälpte mig i
mina spaningar. Vi gjorde oerhörda ansträngningar att
upptäcka var Fournier-Clarendon gömt sina stulna mil-
joner, men förgäves. Vi förhörde bröderna Koprilis men
de kunde eller ville inte meddela något. Vi genomsökte
hela Paris och halva Frankrike för att finna den store
okände, men han fanns helt enkelt inte mera! Han var
115
borta, voilà tout! I Paris var hans sejour i varje fall slut,
och apacherna återtog långsamt sina forna vanor . . .”
Rambouillet upptäckte plötsligt sin cigarrett och
räddade ett sista bloss ur densamma. Därefter fort-
satte han:
”Hela resultatet av mitt arbete var således egentligen
att man fått två olösta gåtor i stället för en: den åter-
uppväckta Clarendongåtan och mysteriet med den store
okände. Följaktligen kallade detektivchefen en dag in
mig och sade:
’Rambouillet, min gubbe, hur långt har ni kommit?’
’Ingenstans, monsieur . . .’
’Och hur länge har ni hållit på?’
’Fem månader och sex dagar, monsieur . . .’
’Rambouillet,’ fortsatte chefen och såg på sina nag-
lar, ’vi behöver er inte längre. Ni kan dra dit pepparn
växer!’
’Ja, svarade jag. Om jag kan hitta vad jag söker
där . . .’
’När ni har hittat vad ni söker, Rambouillet,’ sade che-
fen och hans röst var värre än någon annan röst jag hört,
’då kan ni komma igen, men inte förr. Adjö.’
Jag gick min väg, och jag tänkte lite grand på den
store okände. När jag hade tänkt på honom en dag eller
två, fattade jag mitt beslut.”
Fransmannens ögon var synnerligen vältaliga.
116
”Man skulle också kunna kalla det ett löfte,” fortfor

han. ”Jag sade till mig själv ungefär vad jag sade till
er, monsieur. Rambouillet, sade jag, inte ens den store
okande är mer än en människa, och du får ingen frid i
din själ förrän du ser honom slagen till marken! Alltså
framåt, gå på! Sedan dess har jag gått på allt vad jag
kunnat, monsieur!”
”Ni har ännu inte kommit till målet?”
”Nej, men jag har kommit till Stockholm och det är
alltid något!”
Wallion kände en ilning av spänning då han hörde
tonfallet i de sista orden
”Således har ni ändå gjort en upptäckt?”
”Ja, jag har gjort en liten upptäckt inte utan intresse,
monsieur.”
”Vad då?”
”Att Walter Cray vistas i Stockholm!”
117
V III .
Fula misstankar mot en filantrop
U nder en ganska lång stund blev ingenting mera sagt.

Wallion betraktade fransmannen med en nyfiken,
forskande blick.
Då skrattade Rambouillet högt.
”Innan vi går vidare, monsieur,” sade han, ”nödgas jag
besvära er med att ta del av dessa papper . . .”
Han stack handen i en innerficka och tog fram ett
stort blått kuvert som han räckte journalisten. Denne
tog kuvertet med frågande min.
”Det är för att bevisa att jag är den jag givit mig ut för,
monsieur!”
”Jag försäkrar,” började Wallion.
”Men jag påyrkar enträget att ni uppfyller denna for-
malitet!” sade Rambouillet artigt och bestämt. ”Vår si-
tuation är mycket allvarlig och måste baseras på absolut
ömsesidigt förtroende!”
118
Journalisten måste ge honom rätt, och han öppnade

kuvertet. Wallion, som var lika hemmastadd i franska
förhållanden som någon fransman, såg vid första ögon-
kastet att dokumenten var fullkomligt oklanderliga, och
han genomläste dem hastigt (där fanns till och med
ett signalement!). Han lämnade igen dem och sade
leende:
”Min käre monsieur Rambouillet, ni gör mig verkligen
förlägen. Från detta ögonblick kan ni räkna på mitt obe-
gränsade förtroende! Låt oss fortsatta . . .”
De bägge herrarna tände åter med en viss ceremoniös
omständlighet var sin cigarrett.
”Alltså, ni sade . . .”
”Att Walter Cray vistas i Stockholm!”
Åter uppstod en paus. Det var som om ingendera av
dem ville riskera första ordet.
”Den gamle filantropen Cray . . .” mumlade journalis-
ten slutligen, ”. . . i Stockholm . . . nu . . . då Nicholas och
Sebastian Koprilis blivit dödade . . . varför?”
Han stödde huvudet i händerna. Rambouillets ovän-
tade upplysning hade gjort honom orolig, utan att han
riktigt visste varför. Men han kände, att problemet växte
och började anta oerhörda proportioner.
”Cray var Fourniers vän,” hörde han fransmannen
säga.
”Vän?” upprepade journalisten mekaniskt. ”Vän?”
119
Han lyfte huvudet.

”Är det så alldeles säkert, det?” framkastade han.
Rambouillet svarade inte. Han såg ned på sin Ismalun.
Det föreföll journalisten som om fransmannen väntade
på något, en fortsättning.
Maurice Wallion sade långsamt:
”Ni hade en tvekamp med den store okände i Paris,
monsieur Rambouillet. Ni lyckades aldrig komma ho-
nom inpå livet men ni stötte i istället på Walter Cray. Nå-
väl, nu har vi sett att denne store okände är i verksamhet
här i Stockholm — och strax stöter vi återigen på Walter
Cray! Vet ni vad, monsieur Rambouillet . . .”
Fransmannen såg upp med ett egendomligt uttryck
i blicken.
”Ja?” sade han artigt och stilla.
”Vet ni vad, monsieur Rambouillet, det förefaller mig,
som den store okände och Walter Cray skulle kunna
vara en och samma person!”
Fransmannen smålog.
”En mycket intressant teori,” sade han. ”Jag väntade
bara på den!”
”Ni har alltså själv . . .”
”Ja, monsieur, jag har själv gjort samma hypotes. Den
förenklar problemet, inte sant? Den är en behaglig gen-
väg för resonemanget. Men det är farligt med genvägar
120
i logiken, monsieur. Er — vår lilla teori är tyvärr alldeles

grundfalsk!”
Journalisten slängde sin gold tip.
”Varför det?” frågade han besviken.
”Därför att jag undersökt saken och vet det. Vi måste
ju tänka oss, monsieur, att vår store okände omkring
1908 var i full verksamhet i Turkiet, där han hade ett nå-
got mystiskt men alltför tydligt inflytande. Det är först
från 1911 till 1913 som han, följande Clarendon i spåren,
gör sig gällande i Paris. Men filantropen Walter Cray
däremot har ända tills nu ett oantastligt, bevisligen rent
register. Med ett ord: sedan mer än tjugu år har Walter
Cray inte satt sin fot utanför Paris, sedan mer än tjugu
år, monsieur, har Walter Cray levt i sitt skal i Paris som
en oförvitlig, välkänd borgare, agnande all sin tid åt sitt
kapital, sina aktier och sin välgörenhet. Ja, monsieur, jag
har särskilt minutiöst granskat Crays liv från 1908 till
1913, och med matematisk visshet fastslagit den abso-
luta oförvitligheten i allt hans görande och låtande! Kom
ihåg, att jag haft samma misstanke som ni och att jag
sett Crays papper, skärskådat hela hans miljö så att säga,
granskat snart sagt varje liten detalj av hans liv!”
”Hur gammal är Cray?” frågade Wallion.
”Nära sextio år.”
”Och hur gammal vår okände fiende kan vara,” sade
Wallion tankfullt, ”det är lika obekant som hans verkliga
121
namn, hans ursprung, allt som rör honom. Men ni är

övertygad, säger ni, att han intill 1908 fanns i Turkiet?
Ja, så måste det verkligen vara. Både Clarendon och Nic-
holas Koprilis fruktade honom från tiden i Turkiet, den
senare nämnde till och med ett namn — Issul . . .”
”Det är inte nog, monsieur. Det är inte nog, att han
fanns där, jag betonar: han hade ett visst inflytande,
han intog en ställning med viss maktfullkomlighet, ty
han kunde låta Koprilis den äldre försvinna, han kunde
intrigera Clarendons bank till fall och han kunde lägga
ett mystiskt tvång på Clarendon själv, som bragte denne
att begå vansinnigheter! Nej, Issul alias Thomas är en
helt annan än Walter Cray, och kanske har de inte ens
någon beröring med varandra.”
Wallion frågade hastigt:
”Vad har då Cray i Stockholm att göra?”
”Där kommer ni med en fråga, som inte är så lätt att
besvara. Men jag tror, att jag kan kasta en smula be-
lysning över den också. Jag skall tillåta mig att berätta
ännu en liten episod från Paris. Det var dagen efter
Fournier-Clarendons död. Jag och Fourniers ende vän,
alltså Cray, gick tillsammans igenom den dödes papper.
Ni vet redan, att man bland hans kvarlåtenskap inte
hittade någon som helst ledtråd varken till de stulna
miljonernas gömställe eller den store okändes identitet.
Emellertid, som jag sitter där vid det stora amerikanska
122
skrivbordet och den gamle filantropen står bredvid mig,

råkar jag titta upp och får se att Cray har blivit en smula
blek. Han ser på ett stort gult kuvert som han håller i
handen. Det är förseglat, ganska tjockt och längst upp
står det två ord skrivna med Fournier-Clarendons stil.
’Hur är det, monsieur Cray, är ni sjuk?’ frågar jag. Han
skjuter in kuvertet som i distraktion i ett fack och blir
ännu blekare. ’Hör ni inte?’ viskar han. ’Hör — vad då?’
fortsätter jag. ’Det är någon i rummet ovanpå, i Four-
niers sängkammare!’ stammar han. ’Nonsens, huset är
tomt och nere i vestibulen sitter mina bägge konstaplar!’
svarar jag och lyssnar litet, men jag hör ingenting. ’Jag
hörde tydligt smygande steg, det är någon där!’ viskar
han och griper mig i armen. Hans sätt är sådant, att jag
halvt övertygad går ut, ropar på en konstapel och vi ru-
sar upp i sängkammaren. Men där är ingen, absolut, inte
en katt! Cray, han är kvar vid skrivbordet, och jag kom-
mer tillbaka och lugnar honom. Men han är redan av sig
själv lugnare, monsieur, och nedger att han misstagit sig.
Jag sätter mig vid skrivbordet igen, oh jag fortsätter att
granska papperen. Men så kommer det för mig . . . det
där gula kuvertet . . . som Cray hade hållit i handen . . .
Borta, monsieur, försvunnet! ’Monsieur Cray, ni har av
misstag stoppat på er ett gult konvolut!’ säger jag. Han
blir mycket förvånad, nästan stött, jag kan undersöka
hans fickor, var så god! Jag kände mig ganska enkel . . .
123
men jag undersökte honom, bordet, rummet . . . allt!

Intet gult konvolut! Vad skulle jag göra? En gammal
hederlig filantrop . . . det var otroligt . . .”
”Naturligtvis tog Cray det gula konvolutet!” sade Wal-
lion då fransmannen tystnade.
”Ja, det är sorgligt men sant: vår gamle filantrop stal
helt lugnt kuvertet. En så märklig filantropi hade jag
aldrig hört talas om förr, därav min överraskning. Aha,
tänkte jag, dig kan man tydligen betrakta från mer än en
sida. Och jag har aldrig granskat någon människas liv så
grundligt som jag granskat Crays efter denna intressanta
episod. Resultatet av granskningen blev som jag sagt er:
ända fram till det gula kuvertet var Crays konto snövitt,
änglalikt. Att Cray stal det gula kuvertet är lika orimligt
och oförklarligt men också lika faktiskt som att Claren-
don stal tjugu millioner. Ni kan vara viss om att jag efter
den dagen höll ögonen på vår gode filantrop!”
”Men om, som ni påstår, hans heder . . .”
”Hans heder,” avbröt fransmannen. ”Heder, monsieur,
är någonting ganska tänjbart och som allt tänjbart har
den sin bristningsgrans. Även en gammal filantrops
heder har sin bristningsgräns, utan tvivel . . . och tjugu
miljoner . . . kort sagt, när jag fick se först bröderna Ko-
prilis och strax efteråt filantropen Cray ge sig av i tysthet
till Stockholm, så följde jag efter, jag!”
”När kom Cray hit?”
124
”Den 14 mars, dagen efter bröderna Koprilis.”

”Och i dag har vi den 13 december. Om Cray tagit
kuvertet i något ärligt om ock svårbegripligt syfte borde
han för länge sedan ha satt sig i förbindelse med Suzan-
ne Chrisman. Såvitt jag vet är det inte fallet. Besynnerligt
dock, att jag inte lagt märke till Crays härvaro!”
”Å, monsieur, det är inte så konstigt. Han har gått
mycket öppet men också mycket slugt tillväga, och ni
kan promenera direkt härifrån till hans hus, be att få
tala med monsieur Walter Cray, filantrop, och ögon-
blickligen bli insläppt till honom. Han har inte försökt
gömma sig, men har ändå lyckats skyla sitt filantropiska
anlete i en borgerlig, anständig skymning.”
”Vill ni säga mig hans adress?”
”Naturligtvis, den är Parkgatan 1, hörnet av Karlavä-
gen, mitt emot Humlegården . . .”
”Är det bara för Crays skull ni kommit hit?”
Fransmannen slog ut med handen.
”Cher monsieur, vad tycker ni väl. Jag söker efter den
store okände, och jag säger mig: Felix Clarendon är
död, men Felix Clarendons syster är inte död. Bröderna
Koprilis finner det löna mödan att söka upp henne.
Sammalunda Cray. Sammalunda den store okände.
Så mycket intresse måste ha en grund. Nosa i spåret,
Rambouillet! Voilà tout, monsieur, jag är i Stockholm
alltsedan den sista mars!”
125
”Ni har inte givit er tillkänna för Cray?”

”Nej, visst inte, man skall inte oroa sin nästa i onö-
dan.”
”Och ni har inte heller talat med Suzanne Chris-
man?”
”Nej, jag har uppskjutit det. Jag har konstaterat att fru
Chrisman varit bevakad, och jag har avvaktat fiendens
första drag.”
”Som nu tycks ha kommit!”
”Med en viss våldsamhet, monsieur!”
Maurice Wallion reste sig.
”Tillåter ni, att jag introducerar er hos fru Chris-
man?”
Fransmannen sprang upp, förväntansfull och leende.
Han bugade sig tyst, och de tog på sig sina ytterplagg.
Då de kom ned på gatan, anmärkte journalisten:
”Av vad ni sagt, skulle man frestas tro, att denne Cray
kommit med i spelet av en slump och nu vill spela hem
det för egen räkning. Ett parti poker där var och en bluf-
far på sina kort. Nej, jag tror inte på slumpen, allraminst
i ett problem eller ett drama!”
”Ni menar,” svarade Rambouillet med snabb uppfatt-
ning, ”att det finns ett organiskt sammanhang mellan
Crays uppförande och Clarendons fall 1908?”
”Ja, allt i detta problem hänger tillsammans från grun-
den, det anar jag.”
126
Efter en stund tillade journalisten:

”Vad Walter Cray beträffar skall det bli mig ett nöje att
se vad som finns under filantropmasken.”
Den pinande blåsten rev ned ett kallt, snöblandat
regn ur den skumma molnrymden och de påskyndade
stegen. De var snart framme vid Kung Gustavsgatan 64
och journalisten ringde på.
Efter ett ögonblick frågade fru Chrismans låga röst
innanför dörren:
”Vem är det?”
”Det är jag, Maurice Wallion.”
Hon öppnade hastigt och sade leende:
”Ni ser att jag följer era instruktioner!”
Det gläder mig. Är ni fortfarande ensam hemma?”
”Ja. Min man har så mycket att göra . . . Han har varit
ute vid ateljén sedan i morse . . .”
De två herrarna gick in i salongen.
”Jag ber att få presentera monsieur Rambouillet, som
önskar samarbeta med mig, fru Chrisman. Jag ber er att
visa honom samma förtroende som mig.”
Fransmannen, gjorde en djup bugning för den unga
frun.
”Monsieur Rambouillet kan ännu ingen svenska,” till-
lade Wallion.
”Kan jag ingen svenska?” utropade fransmannen
förgrymmad och drog upp en parlör. ”Vad önskar min
127
herre? — Jak önskar ett par skodon, av lack, av chevreau, av

boxcalf . . .”
”Utmärkt!” skrattade journalisten. ”Men som jag
inte ämnar tala om skodon, fortsätter vi kanske med
franskan?”
Han såg på sitt ur.
”Jag har en liten mission att fylla på annat håll. Endast
en fråga, fru Chrisman: har ni någonsin hört omtalas
eller haft något att göra med Walter Cray?”
Suzanne upprepade namnet, hon hade tydligen aldrig
hört det förr. Hon skakade på huvudet.
”Vem är det?” frågade hon.
”Det nödgas jag be monsieur Rambouillet att berätta
för er; ni skall finna hans berättelse mycket betydelsefull.
Var kan jag träffa er om ungefär två timmar, monsieur
Rambouillet?”
”Varför inte här?” inföll Suzanne. ”Det här är ju ändå
högkvarteret?” försökte hon skämta trots att hon var
blek av spänning.
De samtyckte med en bugning. Därefter vände sig
fransmannen livligt mot journalisten.
”Vart tänker ni gå, monsieur?”
”Till Walter Cray!” svarade Wallion.
128
IX.
Walter Cray intime
M aurice Wallion stannade i hörnet av Parkgatan

och Karlavägen.
Parkgatan är en stillsam men förnäm och rakryggad
stråkväg. Så långt han såg fanns inte ett åkdon, inte en
fotgängare. Gatan kantas i hela sin längd av privathus i
mer eller mindre pompös villastil, nästan demonstrativt
tillbakadragna bakom galler- eller muromgivna förgår-
dar med tysta, mörka trädsilhuetter.
Mitt över gatan såg han det hus han sökte. Det var ett
tvåvånings stenhus, så gott som kubiskt med tegelröda
murytor och pilastrar av sandsten. Förgården, som sak-
nade träd och vätte åt både Parkgatan och Karlavägen,
omgavs av ett tätt gallerverk på hög stenfot. Huvud-
grinden låg mitt för husets tämligen oansenliga ingång
men till höger fanns ännu en grind och en asfaltbelagd
bilväg som ledde upp bakom huset till en fristående låg
sidobyggnad. Huset självt hade en fri fasad åt vart vä-
129
derstreck, men utom stora ingången kunde Wallion, när

han gjorde en rundtur utanför gallret, endast upptäckta
en liten dörr på baksidan.
Skymningen började falla på, och medan journalisten
stod där och tittade, såg han tre fönster en trappa upp
samtidigt bli upplysta, varefter röda gardiner gled ned
och förvandlade fönstren till tre mattlysande rektang-
lar.
Han öppnade grinden och gick uppför den snötäckta
gången. Ekdörrarna saknade namnskylt, men han
tryckte på ringklockan och väntade.
Han fick vänta en god stund. Slutligen gick dörren tyst
och oväntat upp, och en man visade sig. Hans ansikte
föreföll att ha koncentrerat sig nedåt: obetydlig panna,
små orörliga ögon, kort bred näsa men ett kalkparti
som en bulldogg. Han var undersätsig och bred och
hans sätt att betrakta journalisten påminde också om
en bandhund.
”Jag önskar tala med monsieur Cray,” sade Wallion
kort.
Mannen steg tillbalka utan ett ord och journalisten
gick förbi honom in. Han stod i en djup hall, som var-
försänkt i halvmörker utom rätt fram, där en rak, matt-
belagd trappa belystes av en klase elektriska lampor i
röda kalkar, uppburna av en naken bronsfigur. Wallion
befriade sig från ytterplaggen, som mannen tyst tog
130
emot, varefter han gjorde en gest mot trappan och gick

före.
Journalisten följde honom och kom upp på en trapp-
avsats, där hans tyste vägledare gjorde ännu en gest,
nu mot ett par öppna dubbeldörrar i fonden, och sedan
försvann genom en dörr till vänster.
Wallion, som såg framför sig ett stort, upplyst rum
med tjock mörkröd matta, steg efter några sekunders
väntan in. Det var samma rum med tre fönster, som han
nyss sett lysa upp från gatan, men ingen människa var
därinne. Det var så tyst omkring honom, att han hörde
spårvagnarnas klocksignaler borta vid Sturegatan som
det enda spröda, droppande ljudet i stillheten.
En stängd dörr både till vänster och till höger. Vid
vänstra väggen dessutom en ovanligt stor, vacker kam-
marorgel och en omfångsrik nothylla, på högra väggen
en fast trymå från golv till tak. I fönsterhörnet vid orgeln
en bronsbyst av Voltaire på massiv ebenholtspiedestal.
Det övriga en tämligen vräkig och smaklös salongsmö-
bel av soffa, bord och stolar, klädda med purpursvart
siden. Journalisten såg allt detta med en enda blick,
medan han gick tvärs över rummet och ställde sig med
ryggen mot mittfönstret. Han betraktade avvaktande
den stängda dörren bortom orgeln, och han smålog, ty
han hörde ljudet av steg, som närmade sig, långsamma,
131
trötta steg, och en käpp som lika långsamt och trött

stötte i golvet.
Dörren gick upp, och Wallion gjorde en ofrivillig
rörelse. Mannen som sakta kom fram i ljuset, stödd på
sin käpp, var längre än han själv och bredaxlad därefter,
men hans hållning var böjd och liksom bruten. Han var
nästan skallig med en frans av glest, gråsvart hår över
tinningarna, och hans ansikte var gråblekt och slätra-
kat men kraftigt i linjerna och orörligt som en gipsmask.
Hans glasögon glimmade som två blanka döda fläckar,
då han vände dem mot journalisten.
”Jag ber om ursäkt, om jag stört er, monsieur Cray,”
sade journalisten på franska. ”Mitt namn är Wallion,
medarbetare i Dagskuriren, och jag kommer för att få
några upplysningar av er.”
Cray flyttade käppen till vänstersida och gjorde en
gest mot en stol. Wallion satte sig, och husets herre
följde exemplet, varvid han med påtaglig möda lade
upp sin högra toffelklädda fot på en låg taburett. Han
sjönk fullständigt ihop och suckade sakta.
”Ert besök gläder mig mycket, monsieur Wallion,”
sade han. ”I den grad det är mig möjligt står jag helt till
er tjänst . . .”
Hans ord var knappt hörbara, och rösten var så tonlös
att den verkade som en viskning.
132
”Jag tackar er,” svarade journalisten, ”ty mitt ärende är

av stor vikt. Jag har kommit för att intervjua er angående
Felix Clarendon.”
De blanka glasögonen var orörligt vända mot ho-
nom.
”Ni överraskar mig i någon mån, monsieur Wallion.
Min kunskap om Felix Clarendon är ganska obetyd-
lig.”
”Säg inte det,” anmärkte Wallion i artig ton. ”Ni har
dock, efter vad jag till min glädje hört, träffat honom
i Paris — och varje litet drag kan vara av betydelse för
min undersökning.”
”Tillåt mig fråga av vilken art denna er undersökning
är, innan jag meddelar er några upplysningar?”
”Mycket gärna. Som ni väl redan vet, mördades
Nicholas Koprilis i går kväll i fru Chrismans rum. Jag
kan tillägga, att även Sebastian anträffats död i dag
på morgonen. Tragedin i Paris tycks med ett ord vilja
återupprepas i Stockholm och koncentrerar sig nu kring
Suzanne Chrisman, Felix Clarendons syster . . .”
Cray hade häftigt ryckt till. Han tog åt glasögonen och
betraktade Wallion.
”Vad säger ni, är Sebastian också död?”
”Ja, mördad som sin bror, av en okänd hand!”
Filantropens gråa ansikte antog ett sorgset, nästan
barnsligt uttryck.
133
”Ack, monsieur Wallion, bara mörker och ondska vart

man ser. Clarendons arv var i sanning intet välsignat
arv . . .”
Wallion lät sin min registrera en stunds tvekan om
han borde tala, därefter sade han i rättfram ton:
”Ja, jag vet verkligen inte vad jag skall tro. Jag har fått
undersökningen om hand, och jag är i stort behov av
era upplysningar. Det är kanske orätt, men jag kan
inte glömma att Suzanne Chrisman är bedragaren Cla-
rendons syster . . . Hon är mycket förbehållsam, mon-
sieur!”
Cray höjde handen med en trött gest.
”Om ni misstänker madame Chrismans heder, kan jag
inte stå er till tjänst,” förklarade han blitt.
”Clarendons stulna miljoner . . .”
”Monsieur Wallion, tro mig, jag är en gammal man
med erfarenhet. Jag har ägnat hela mitt liv åt förbry-
tares upprättelse. Ja, monsieur, jag har talat med Felix
Clarendon, jag har umgåtts med honom, och jag säger
er: han var ingen förbrytare . . .”
”Verkligen?”
”Ja, och jag får be er utgå från denna övertygelse även
i fråga om hans syster . . .”
”Naturligtvis!” instämde Wallion, som gjorde en kraft-
ansträngning för att dölja sin häpnad.
134
”Nej, Clarendon var en olycklig, en förföljd, men han

var sannerligen ingen förbrytare . . .”
”Vad är detta, drömmer jag?” tänkte journalisten och
blev het över pannan. Hade Cray genomskådat fällan
eller talade han verkligen av övertygelse?
”Jag kände honom under namnet Fournier,” fortsatte
filantropen med samma sorgsna röst. ”Han var en olyck-
lig man, ensam, själssjuk kanske men genomärlig. Jag
förstod att han hade en dyster hemlighet, och att det
fanns en fiende som han fruktade mer än allt annat.
Jag trodde först att fienden var bröderna Koprilis, men
när Fournier var död och man fick veta att han var den
så kallade miljonbedragaren Clarendon, förstod jag att
hans fiende var en annan och farligare. Av honom själv
hade jag inte fått veta mycket, men hans förvirrade,
halva antydningar, min egen erfarenhet och hundrade
små detaljer sade mig med kraften av en full bevisning
att Clarendon var oskyldig. Hurudan var hans hemlig-
het, och vem var hans fiende? Jag vet ingenting om det,
monsieur, men ett kan jag gå ed på: Clarendon var ingen
förbrytare!”
Maurice Wallions tankar började ysta sig och han
kände att han stod på randen till ett nederlag, innan
han ännu hunnit köra fram sitt grova artilleri.
”Om ni visste vad det gläder mig, monsieur Cray, detta
som ni sagt mig! Det är ju rent av en utgångspunkt för
135
min undersökning! Men, monsieur Cray, hittade man

ingenting bland Fournier-Clarendons efterlämnade pap-
per, som kunde ge någon upplysning?”
”Jo,” svarade filantropen långsamt, ”jag hittade själv
ett gult konvolut.
”Ett gult konvolut?!”
Wallion fruktade att han skulle skrika de två orden,
men han fick verkligen fram dem i lugn, saklig ton.
”Ja, ett gult konvolut, sam jag rent ut sagt stal, mon-
sieur Wallion. Var det mycket orätt av mig?”
”Jag — vet verkligen inte . . .”
”Jo, jag tror nu själv att det var orätt. Jag skall berätta
er alltsammans så får ni själv döma.”
Wallions tankar var nu som trupper, stadda i panisk
flykt, medan hans förnuft med revolver i hand sökte
piska dem tillbaka till deras ställningar.
”Jag hade nämligen den turen att tillsammans med
polisen få genomgå Clarendons papper,” fortsatte filan-
tropen. ”Min häpnad kan ni själv döma om, monsieur,
då jag plötsligt fick i min hand ett tjockt förseglat kuvert,
på vilket stod med Clarendons stil: Min bekännelse. Er-
inra er min övertygelse om hans oskuld. Min ängslan
blev förfärlig. Vad innehöll detta konvolut? För vem hade
han avsett det? Som genom en uppenbarelse stod det för
mig: hans syster hade enda rätten till den olyckliges sista
bekännelse. Henne tillkom kampen för broderns heder.
136
I polisens händer borde dokumentet inte komma, i varje

fall först genom benne. Kanhända gjorde jag dumt, men
genom en liten oskyldig list lyckades jag tillägna mig
dokumentet . . .”
”Och sedan for ni hit?”
”Sedan jag efter långvariga efterforskningar lärt känna
hans systers nya namn och vistelseort, for jag direkt hit,
till Stockholm.”
”Utan att öppna kuvertet?”
”Ja. Jag ämnade överlämna det alldeles orört i madame
Chrismans händer.”
Journalisten stirrade på Cray, som satt stilla och hop-
sjunken med huvudet lite på sned. Det var ett drag av
hårdhet och kraft kring filantropens mun, som egen-
domligt stred mot den tonlösa rösten. Wallion visste
inte längre vad han skulle tro. Talade Cray verkligen
sanning?
”Tillåter ni?” frågade Wallion och tog upp cigarrett-
fodralet.
”Å, jag ber, var så god . . .”
Wallion drog några gigantiska bloss.
”Ni har således konvolutet, monsieur Cray?”
”Nej, tyvärr . . .”
”Vad säger ni?”
”Tyvärr . . . det var en fruktansvärd olycka, monsieur
Wallion . . . under resan . . .”
137
Det ryckte litet i filantropens trötta ansikte av sorg

och ånger. Han tycktes först oförmögen att fortsätta,
och journalisten satt som på nålar. Slutligen suckade
den trötta rösten:
”. . . under resan försvann konvolutet spårlöst ur min
sovkupé . . .”
”Försvann det?”
”Ja, medan jag sov, och jag upptäckte inte förlusten
förrän i Stockholm. Jag kan inte klandra mig själv nog,
det var mitt fel, jag borde ha komnit ihåg CIarendons
oförsonlige fiende . . .”
”Ni tror att det var han?”
”Ja. Ett ytterligare bevis på Clarendons oskuld: hans så
kallade bekännelse var ödesdiger för hans fiende.”
”Utan tvivel,” mumlade Wallion med hopbitna tän-
der. ”Och nu har man ingen aning om vad bekännelsen
innehöll!”
Cray skakade sakta på huvudet.
”Nej, ingen alls. Det var säkerligen mitt fel . . .”
”Ni borde vända er till polisen?”
”Jag har gjort det, monsieur Wallion. Jag gjorde det
omedelbart, men jag har inte fått igen konvolutet. Man
har meddelat mig, att man inte lyckats uppspåra tjuven,
så mycket mer som jag inte kan säga exakt var och när
stölden ägde rum.”
138
Wallion kände att Cray bakom glasögonen iakttog

hans ansikte, och han vågade knappt röra sig av fruk-
tan att förråda sig.
”Ni är mycket missnöjd, tror jag, monsieur Wallion. Ni
anser att jag handlat oförsvarligt?”
Wallion gjorde en lamt nekande handrörelse.
”Ni tycker att jag genast borde ha låtit Parispolisen ta
hand om Clarendons bekännelse?”
Crays taktik, om det nu var taktik, gjorde Wallion
svarslös, och han kände att flykt eller underkastelse var
hans enda val.
”Ni medger väl ändå, att min avsikt var god. Ja, mon-
sieur Wallion, om ni visste vad jag känner mig nedbruten
och bedrövad över att detta papper försvunnit genom
mitt förvållande . . . Jag blev sängliggande sjuk av sorg
så snart jag kom till Stockholm . . .”
”Har sorgen satt sig i foten?” tänkte journalisten med
en rest av skepsis.
”Er fot?”
”Ah, nej min fot, det är en gammal åkomma. Gikt,
monsieur, ålderdomens svaghet. Nej, jag fick hjärnfe-
ber och blev som sagt sängliggande. Er utmärkte doktor
Mietken har behandlat mig, och helt nyligen har jag kun-
nat stiga upp. Jag är ännu ganska svag . . .”
”Jag lyckönskar er till tillfrisknandet,” mumlade Wal-
lion, som kände sig nära att kvävas.
139
Filantropen lutade sig mödosamt åt sidan och tryckte

på knappen till en ringklocka. Den tystlåtne betjänten
visade sig genast i de öppna mitteldörrarna.
”Ge mig min röda portfölj som ligger i högra övre
skrivbordslådan,” befallde Cray.
Betjänten försvann, och filantropen vände sig åter
mot journalisten.
”Ni är tidningsman,” sade han i en gammal mans vän-
ligt förebrående ton. ”Ni är skarpsinnig, det ser jag på
era ögon, och ni är en född skeptiker, det ser jag på er
mun. Ni skulle helst inte tro ett ord av min historia.”
”Jag ber,” sade Wallion kallt. ”Var övertygad om att jag
fattat er berättelse riktigt, monsieur Cray.”
Betjänten kom igen, lämnade sin husbonde portföljen
och gick åter ut.
Med den röda portföljen på knät fortsatte filantro-
pen:
”Vad jag berättat er, kan jag inte bevisa. Men jag kan
åtminstone bevisa, att jag är en hederlig, trovärdig med-
borgare, på vars ord ni inte utan att förolämpa mig bör
tvivla.”
Han öppnade portföljen och räckte journalisten några
papper.
”Jag tror att detta är nog för att legitimera mig,” tillade
han stillsamt.
140
Maurice Wallion tänkte på Rambouillet som för ett

par timmar sedan gjort samma gest med ungefär samma
ord. Han såg på filantropen. De blanka glasögonen irri-
terade honom oh det irriterade honom också att Cray
förekommit honom. Han hade själv ämnat anhålla att få
se dessa papper. Det var hans rättighet, efter den berät-
telse den andre framlagt, denna otroliga men oåtkomliga
berättelse, som envist trängde djupare och djupare in i
Maurice Wallions medvetande.
Cray höll alltjämt fram papperen. Wallion tog dem.
Och som han gått igenom Rambouillets, började han
granska också dessa, endast ännu noggrannare, ännu
mera kritiskt, med en fientlig envis önskan att finna ett
fel, en förfalskning i dem.
Men där fanns intet fel. Där fanns i stället allt, som
kunde lända till Walter Crays legitimation, och allt var
fullkomligt äkta. Att tvivla skulle ha varit vansinne.
Han lämnade igen papperen. Han vågade inte behålla
dem längre för att inte väcka Crays misstanke. Han
tackade med någon stereotyp fras och steg upp.
Cray lade in papperen, och ringde åter på betjänten,
som tog portföljen och bar ut den.
”Det är en tystlåten betjänt ni har,” sade journalisten
mekaniskt för att bryta tystnaden.
”Ja, han är mycket tystlåten men också mycket pålitlig.
Även han har sin historia, monsieur; han är en av dem
141
jag räddat från brottets väg. Hans namn är Alexander

Leadbitter, och han var en gång champion boxer of the
world. Mycket pålitlig, monsieur.”
Filantropen steg i sin tur upp, manövrerande sin sjuka
fot med van försiktighet. Då han sträckte på sig, var han
ett halvt huvud längre än journalisten. Nu då Wallion
hade Cray alldeles intill sig under ljuskronan, kunde
han se genom hans glasögon, och han lade märke till
att pupillerna bakom dem var gula, sammandragna och
orörliga.
”Ni har fått veta vem jag är,” sade Cray med sin tonlösa
med godmodiga röst, ”och jag har meddelat er allt vad
jag vet om Felix Clarendon. Är det något mera jag kan
göra för er?”
”Tack, jag är fullkomligt belåten.”
På sätt och vis kunde journalisten verkligen vara
belåten. Han hade lidit fullkomligt nederlag. Han hade
kommit dit för att undersöka Walter Crays ställning och
finna dess svaga punkter utan att skrämma försvararen.
Men där fanns inga svaga punkter, utan en försvarare
som tycktes förutse journalistens alla anfallsvägar och
förstod att hejda hans attack innan den börjat. Maurice
Wallion lät inte lätt förbluffa sig, men han kände som
om han fått en iskall dusch. Det bittraste var att han var
tvungen att åtminstone utvärtes acceptera Crays förkla-
ringar. Det återstod intet annat än en snöplig reträtt.
142
Filantropen konverserade vänligt sin gäst medan han

följde honom till dörren:
”Jag hyrde det här huset under min sjukdom, därför
att jag är van att bo absolut ostört . . . Så snart jag känner
mig tillräckligt kry, ämnar jag fara tillbaka till Paris . . .
ah, monsieur, denna min olyckliga expedition, att den
skulle utfalla så illa! Kan jag vara Clarendons syster till
hjälp, står jag naturligtvis helt och hållet till förfogande.
Jag skulle betrakta det som ett sätt att gottgöra min
försumlighet . . .”
Wallion pressade fram några artiga fraser, bugade sig
och gick nedför trappan.
Cray stod kvar, stödd på sin käpp, och såg efter jour-
nalisten ända tills han kommit ned i hallen. Då vände
sig filantropen om och gick långsamt in igen.
Den tyste Leadbitter stod och höll fram överrocken åt
Wallion. Journalisten stirrade ned i det mörka bulldoggs-
ansiktet som speglade ett animaliskt, känslolöst lugn.
”Ni är inte pratsjuk, min vän!” sade han.
”Non!” kom svaret kort som ett slag på en gonggong.
Det var det enda ord journalisten hört Alexander
Leadbitter yttra på hela tiden.
Men då Maurice Wallion gick ut genom porten, hörde
han det tysta huset med ens fyllas av djupa, majestätiska
toner. Det var orgeln som började spela uppe i rummet
med de tre fönstren.
143
X.
Den store okände
”N i är så tyst, monsieur Wallion,” sade Suzanne.

”Monsieur Rambouillet har berättat mig om
Walter Cray. Ni har varit hos honom. Vad har hänt?”
Journalisten samlade sina tankar, och då han märkte
att både Rambouillet och fru Chrisman betraktade ho-
nom med spänd förväntan började han tala. Han refere-
rade sitt samtal med filantropen så gott som ordagrant,
utan kommentarer, och medan han berättade återvann
han gradvis sitt lugn.
”Ni ser, monsieur Rambouillet,” slutade han, ”att vi
förhastade oss i middags. Cray är i stand att förklara
både omständigheten med det gula konvolutet och sin
tysta närvaro här i Stockholm.”
Gustave Rambouillet såg litet slagen ut.
”Denne Cray är tydligen en antingen mycket oskyldig
eller mycket skicklig herre,” anmärkte han. ”För den
144
store okände är åtminstone hans filantropiska verksam-

het inte utan sitt behag . . .”
”Måste man inte godta Crays uppgifter?” frågade Su-
zanne Chrisman. ”Han tycks ha handlat i idel välmening;
är det inte orimligt att vidare misstänka en välkänd
gammal borgare, som råkat ramla ned i våra affärer av
en olycklig slump?”
Vid ordet slump växlade journalisten och detektiven
en blick, men de erkände inom sig frågans berätti-
gande.
”Ja, det är till exempel den där sjukdomen,” började
fransmannen. ”Ah, madame, tänk om lite var kunde bli
sjuk så där lättvindigt just när det visar sig bekvämt!”
”Menar ni att han simulerat?” genmälde Suzanne.
”Det kan antagligen doktor Mietken upplysa om.”
”Jag har redan varit hos doktor Mietken,” sade Wallion.
”Jag rusade direkt dit och han var lyckligtvis hemma. Han
har haft Cray till patient sedan den 18 mars och besökt
honom i hemmet ända till för fjorton dagar sedan. Han
beskriver Crays sjukdom som lindrig hjärnfeber med all-
män kraftnedsättning och depression. Jag frågade om en
simulation under dessa förhållanden var tänkbar. Han
förnekade det först, men medgav sedan att med stor
skicklighet och kännedom om vissa hjälpmedel skulle
en mindre erfaren läkare än han kunna duperas genom
simulation.”
145
Men vad skulle det tjäna till?” sade Suzanne miss-

troget. ”Då, i mars, var det ju ingen som misstänkte
honom!”
Fransmannen ryckte på axlarna. Wallion svarade:
”Har Cray simulerat sjukdom i så många månader för
att dupera oss nu, så måste han äga ett rent fenome-
nalt, för att inte säga ohyggligt, förutseende. Låt mig
fortsätta. Jag har ringt på till polisen. Man bekräftade
där, att Walter Cray den 14 mars anmälde förlusten av
en liten brun handväska med bland annat ett innelig-
gande gult konvolut av stor vikt, sannolikt stulen på
kontinentaltåget föregående natt. Polisen har inte kun-
nat uppspåra varken tjuven eller väskan. Vad tycker ni,
monsieur Rambouillet, skyldig eller inte skyldig?”
Detektiven nöjde sig med att åter rycka på axlarna
— han ville inte förhasta sitt omdöme. Det märktes, att
hans hjärna arbetade under högtryck.
”Nå, än ni, fru Chrisman?” envisades Wallion som till
varje pris tycktes vilja framkalla en omröstning.
”Jag ser kanske inte saken så som ni, men jag tycker
det är orimligt att misstänka filantropen!”
Maurice Wallion satt en stund tillbakalutad med
slutna ögon. Slutligen sade han:
”Monsieur Rambouillet, ni såg själv att det bara stod
två skrivna ord på konvolutet. Cray har bestyrkt detta
och sagt att orden var: Min bekännelse. Dokumentet var
146
således inte adresserat till viss person. När Cray anser

sig ha moralisk rätt att ta hand om konvolutet, är det
därför besynnerligt att han inte finner sig oförhindrad
att också ta del av dess innehåll. Det är en nästan sublim
samvetsgrannhet att resa från Paris till Stockholm utan
att ens tänka på att öppna det. Varför inte deponera det
och tillkalla fru Chrisman per telegram? Varför utsätta
sig för risken att bli bestulen?”
”För att inte tala om,” inföll Rambouillet livligt, ”att
han sannolikt blivit kvitt sin sorg, sin depression och
sin hjärnfeber, om han ärligt talat om hela bravaden för
madame Chrisman i stället för att hålla sig tyst som en
råtta i en glugg från mars till december. Han var säng-
liggande kanske, den stackars gossen, men det finns tele-
foner att tillgå, det finns post, ja, det finns den utmärkte
Alexander Leadbitter!”
Maurice Wallion nickade gillande.
”Faktum kvarstår,” sade han, ”att Walter Cray befinner
sig alldeles för nära problemets centrum för att man kall
våga bortse från honom. Hur mycket vet han egentligen
om Felix Clarendon?”
”Eller rättare,” strök Rambouillet under, ”hur mycket
vet han om de försvunna tjugu miljonerna? Det är nog
lite svårt, att vara alldeles platonisk i sina känslor, ifall
man kommit i besittning av en så dyrbar hemlighet
— även om man har en sant filantropisk anda!”
147
Suzanne reagerade instinktivt mot fransmannens

något cyniska ton.
”Ni glömmer, monsieur Rambouillet, att vår egentlige
fiende är den som ni kallar den store okände. Det är
han som dödat två av bröderna Koprilis och genom vars
grymhet min stackars bror stupat. Ni vill väl ändå inte
påstå att Cray står i förbund med honom?”
Fransmannen ämnade svara men teg och vände
blicken mot journalisten
”Vi framkastar ingen beskyllning,” sade Wallion lugnt,
”men vi diskuterar fallet Cray från alla synpunkter. Det
är vår skyldighet mot er, fru Chrisman. Och så mycket
vill jag säga: jag skall anstränga mig till det yttersta att
avslöja den store okände — men jag ämnar inte ett ögon-
blick lämna Walter Cray ur sikte!”
I detsamma slog pendylen nio, och innan någon av
dem hunnit säga något mera, ringde dörrklockan. Su-
zanne ryckte till, men Wallion smålog och reste sig.
”Det är detektiven,” sade han.
”Detektiven?”
”Ja, ni får lov att finna er i att en polisman bevakar
våningen i natt — jag har talat med detektivchefen om
saken. Jag hade tänkt, att han kan arrangera sig i skriv-
rummet . . .”
Han gick och öppnade.
148
”God afton, Nilzén, det var bra att man valde er. Ni
vet, vad det gäller?”
Detektiven, som var en helt ung man med bildat,
sympatiskt utseende, nickade. Wallion gick närmare
och gjorde hastigt en fråga med lägre röst. Den unge
mannen nickade ännu en gång och slog på höftfickan.
Wallion visade honom hastigt våningen och förde
honom sedan in i skrivrummet.
”Om ni har dörren öppen till tamburen behärskar ni
faktiskt fältet,” sade han. ”Det övriga förstår ni lika bra
som jag. Endast ett råd: bry er inte om att svara i telefon
om den ringer!”
”Jag har redan mina instruktioner av detektivchefen,”
svarade detektiven hövligt men bestämt och satte sig.
Han tände bordslampan och tog upp en liten bok.
Wallion observerade road, att det var Bergsons avhand-
ling ”Intuition och intelligens”.
”Min bäste monsieur Rambouillet,” sade han en stund
senare, ”jag börjar känna att jag inte fått någon middag
i dag. Hur är det med er?”
”Jag har haft samma förnimmelse länge!” anmärkte
fransmannen.
De tog avsked och avlägsnade sig. På gatan sade frans-
mannen:
”Låt oss gå till ett ställe där det finns ljus och musik
och sköna, välklädda kvinnor!”
149
De tog vägen till Grand Hotell Royal. Fransmannen

talade i entusiastiska ordalag om Suzanne Chrisman.
”Ah, monsieur, hon är förtjusande! Vacker, känslig
och intelligent! Intelligent, monsieur, och beslutsam,
men ändå helt och hållet kvinnlig!”
Wallion instämde leende.
”Ni tycks vara helt betagen, monsieur Rambouillet,
akta er! Den unga damen är gift.”
Fransmannen lade handen på hjärtat.
”Var lugn, monsieur, jag är en veritabel hedning,”
svarade han med ett muntert ögonkast. ”Jag knäfaller
på betryggande avstånd — jag dyrkar, men jag respek-
terar!”
Nicholas och Sebastian Koprilis död efterföljdes inte

genast av någon ny katastrof. Det föreföll som om den
osynlige fienden, efter att la utdelat dessa två oväntade
och grymma hugg, ville inskränka sig till att sopa igen
spåren, innan han fortsatte angreppet. Att stilleståndet
var framkallat av taktiska skäl, ansåg Wallion säkert, och
detektivchefen var av samma åsikt.
”Han håller sig stilla nu,” anmärkte denne, ”men han
finns där i alla fall! Och om vi inte hinner spåra upp
honom dessförinnan, skall han snart visa klorna igen!”
150
De vidlyftiga undersökningarna vägrade emellertid

att ge något som helst resultat. Den mystiske vinagenten
Thomas syntes inte mera till, varken vid sin bostad el-
ler annanstans. Från rummet i Söderbergsgatan 87, där
Sebastian Koprilis hittades död, ledde inga spår. Joseph
Koprilis var försvunnen, och trots att detektivchefen lät
införa en notis med någorlunda fullständigt signalement
i alla tidningar, förblev det en olöst gåta vart han tagit
vägen. Bröderna Koprilis efterlämnade tillhörigheter gav
inga ledtrådar.
Kort sagt: ännu fyra dagar efter den ödesdigra tolfte
december hade undersökningen inte skridit märkbart
framåt, trots polisens systematiska och ihärdiga ar-
bete.
Under tiden genomdrev Maurice Wallion energiskt sin
plan att förflytta Suzanne Chrisman till en säkrare plats.
Han använde flera dagar till att i samråd med Rambouil-
let utse någon villa i Stocksund som var att hyra och som
passade för deras syfte. Den måste uppfylla två villkor:
den skulle ligga så nära AB Lantern Films ateljé som
möjligt och den skulle vara lätt att bevaka på ett fullt
betryggande sätt.
De hade tur. De beslöt sig för Villa Rosa.
”Jag antar att det finns en Villa Rosa i varje villastad,”
sade Rambouillet, ”men jag förlåter den individ som döpt
detta speciella exemplar, ty han var en god strateg.”
151
Villa Rosa var ett vitrappat stenhus i två våningar utan

annan arkitektonisk utsmyckning än ett brutet tak och
en portik med två pelare av vit kalksten. Vad som gav
villan dess namn var tydligen en låg spaljé för rosor på
sydsidan. För övrigt sluttade marken på alla sidor ned
från villan utan ett enda träd eller buske, så att villan
faktiskt stod på krönet av en slät, inte synnerligen hög
men vidsträckt kulle som omgavs av en mer än manshög
mur. På två sidor var allmän väg, på de andra fanns ett
flertal andra byggnader inom lätt hörhåll.
Själva huset föreföll verkligen att vara byggt, om inte
av en strateg så åtminstone av någon som varit rädd för
inbrottstjuvar. Stenfoten var så hög, att nedre våningens
fönster satt tre meter från marken, och muren var slät
som papper. Dörrarna var särdeles massiva, försedda
med Yale-lås, vanligt lås och regel. Källaren på baksidan
hade järndörr.
Bottenvåningens främre hälft upptogs av en sal eller
hall, inredd med korgmöbel. Här fanns två fönster åt ös-
ter och lika många åt väster. På portväggen fanns endast
en tjugu centimeter bred fönsterspringa på var sin sida
om ingången. I bakgrunden var en dörr till köksdepar-
tementet, som upptog resten av bottenvåningen, och på
vänster hand en tämligen smal trappa till övre delen av
huset. En trappa upp befann man sig i en trång förstuga
med tre dörrar, av vilka den mellersta ledde till ett stort
152
rum mot öster, medan den vänstra förde till två mindre
rum åt norr och den högra till två liknande rum åt söder.
Vindsutrymme saknades.
”Jag anser att man kan göra det,” sade Wallion. ”I
synnerhet nu, då marken ligger vit av snö, måste det bli
ytterst svårt för någon obehörig att tränga in till villan.
Dessutom ligger den väl till — åt ena sidan knappt tio
minuter till elektriska järnvägens station, åt den andra
ser man glastaket på Lantern Films ateljé bortom träd-
topparna. Vad säger ni, monsieur Rambouillet?”
”Ni kan aldrig helt eliminera faran,” svarade fransman-
nen allvarligt, ”men här tycks risken vara nedbragt till
sitt minimum.”
Två dagar senare installerade sig Suzanne och Allan
Chrisman i Villa Rosa.
”Det är inte sagt, att ni behöver bo här så synnerligen
länge,” sade Wallion till dem, ”men ni måste utgå från
att vaksamhet och försiktighet är oundgängliga ting för
fru Chrismans säkerhet!”
”En belägrad fästning således?” avbröt Suzanne
lugnt.
”Ja, och så allvarlig anser detektivchefen er ställning,
att det är han som släpper till garnisonen!”
Denna garnison, som journalisten talade om, bestod
av den erfarne Aspeland och två detektiver. Det bestäm-
des att dessa provisoriskt skulle få disponera ett av de
153
södra rummen, som hade utsikt över uppfarten till hu-

set, och man inrättade omedelbart en vaktindelning på
åtta timmar. Den vakthavande skulle i regel uppehålla
sig i hallen på nedre botten, och därifrån leddes nu i
hast en ringledning upp till rummet.
Suzanne och Allan tog till sängkammare var sitt av
de båda norra rummen, och Wallion och Rambouillet
inbjöds av Suzanne att så ofta de behövde begagna sig
av det andra söderrummet.
Alla dessa åtgärder företogs i största tysthet, och Wal-
lion rekommenderade själv åt fru Chrisman tjänstfolk
som han visste vara pålitligt.
Allan Chrisman fann det visserligen enligt egen utsago
”fördömt obehagligt att ha polis i huset för jämnan”, men
Wallion föll över honom med en så obeveklig logik, att
han helt blek tog sina ord tillbaka. För övrigt var Allan
Chrisman ganska litet hemma.
Han visade tämligen tydligt sin antipati mot Wallion,
och kallade honom hånfullt ”fästningskommendanten”,
vilket föranledde Rambouillet till följande anmärknings-
värda yttrande:
”Ni är mycket lustig, monsieur Chrisman. Jag tycker
själv om att höra en lustighet då och då. Det beror
mycket på tonfallet. I Paris tilltalade en herre mig med
uttrycket polisspion. Det var ganska lustigt, och strax
efteråt bar man bort honom på en dörr, monsieur . . .”
154
XI.
Ett oväntat gästspel

av en herre i blå blus
D agen efter Suzannes inflyttning i Villa Rosa satt

Wallion och Rambouillet lutade över skrivbordet i
journalistens bostad vid Valhallavägen.
”Polisen i Konstantinopel,” sade fransmannen, ”det är
inte detsamma som polisen i Paris. Kanhända får ni veta
vad ni vill, kanhända inte . . .”
Wallion vilade på pennan.
”Men jag känner personligen en av undercheferna i
deras detektivkår,” svarade han lugnt. ”Jag hade turen
att göra honom en tjänst under så egendomliga omstän-
digheter, att han knappast skall glömma det. Vi adres-
serar oss direkt till honom, förstår ni!”
”Ah, ni har således en nyckel till Porten, det var en
annan sak.”
”För resten,” tillade Wallion, ”får man inte glömma
konstitutionen. Ungturkarna är nog inte obenägna att
155
rota en smula i den gamla regimens hemligheter! Abdul

Hamids verktyg har ingen nåd att vänta!”
”Det är sant,” medgav Rambouillet.
Maurice Wallion fortsatte att skriva:
”. . . och följaktligen ber jag er att i enlighet med des-
sa knapphändiga upplysningar söka utröna, dels vem
denne så kallade Issul egentligen var, dels hans dåva-
rande ställning i Turkiet, dels slutligen arten av det
förhållande han intog till Felix Clarendon och dennes
bankföretag. Det finns utom huset Koprilis ännu några
få smärre delägare i det fallna Société Anonyme de la
Banque Centrale d’Asie Mineure; säkerligen lever också
de flesta av Clarendons dåvarande employéer. Helt visst
kan ni av dem erhålla värdefulla detaljer angående både
Clarendon och denne mystiske Issuls operationer. Jag
ber er enträget att med kraft och snabbhet arrangera
dessa efterforskningar, då flera människors liv av allt
att döma kan bero av det. Till tids vinnande bör ni på
vår bekostnad telegrafera detaljerat svar, så snart ni nått
ett resultat.”
”Expressbefordran!” anmärkte Rambouillet.
”Naturligtvis,” svarade Wallion medan han lade in
brevet och adresserade det.
Han lekte tankfullt med det färdiga konvolutet.
”Men nu till en annan fråga, monsieur Rambouillet.
Hur ska vi ställa oss till Walter Cray? Jag påyrkar en
156
diskret och effektiv bevakning naturligtvis, men har ni

något mera positivt att föreslå?”
Fransmannen såg betänksam ut.
”Crays ställning är ganska besvärlig för oss,” sade han.
”Antingen är han oskyldig — då är vidare åtgärder från
vår sida onödiga! Eller också är han skyldig — och då
riskerar vi att varna honom innan vi kan slå till! Låt ho-
nom sitta i sitt skal. Där är han inte farlig. Det är då han
kryper fram, som faran börjar, och det är då vi måste
vara beredda att . . .”
Rambouillet gjorde en gest som han krossat en spin-
del. Wallion började småle.
”Uppriktigt, monsieur Rambouillet, ni tror, ni är säker
på att Cray är vår fiende?”
”Ah, monsieur, om jag kunde svara som oraklet i
Delfi!”
”Ert tal skall vara ja ja och nej nej!” påpekade journa-
listen med sin strängaste min.
”Då,” genmälde fransmannen orubbligt, ”svarar jag er
så: ja ja — och nej nej! Men allvarligt, monsieur, tycker ni
att personlig tro, oreflekterad uppfattning är en tillräck-
lig grund att bygga på? Det är förnuftet och inte känslan
som skall diktera våra handlingar, eller hur?
”Men,” sade Wallion häftigt, ”har ni inte samma egen-
domliga förnimmelse som jag: att nästan inom räckhåll
157
finns en förklaring, en häpnadsväckande slutsats som bara

väntar att bli funnen!”
Fransmannen såg plötsligt skarpt och allvarligt på
Wallion.
”Besynnerligt, monsieur, att ni säger det just nu! Jag
har verkligen samma oförklarliga sensation . . . Skulle vi
ha förbisett något?”
”Nej,” sade journalisten. ”Vi har inte förbisett något.
Det gäller bara att gå vidare . . .”
Man nådde fram till den adertonde december utan att

någonting inträffade. Suzanne Chrisman började då åter
sitt arbete på Lantern Films ateljé. Det gällde ett stort
skådespel, i vilket hon spelade huvudrollen och av vilket
ännu återstod några inomhusscener i fjärde akten. På
Wallions bestämda begäran skedde inte ens Suzanne
Chrismans korta promenader mellan Villa Rosa och
ateljén utan eskort.
På förmiddagen den tjugonde december satt Wallion
och Rambouillet i detektivchefens rum.
”Ännu ingenting,” förklarade detektivchefen som var
vid gott lynne. ”Fortsätter det så här, försitter vår store
okände sina chanser. Det är bara en tidsfråga när vi
upptäcker var Clarendons kassavalv befinner sig. Och
har vi kommit så långt, är affären klar! Visserligen åter-
158
står det att gripa honom, men det måste gå! Han finns
här, i Stockholm, mina herrar, och förr skall jag arrestera
halva staden, än jag låter honom löpa!”
Det ringde i telefonen på chefens bord. Han tog luren
och svarade. Hans ansikte fick plötsligt ett förvånat ut-
tryck och han gjorde en kort, barsk fråga. Han lyssnade
tydligen till en rapport, ty han gjorde några hastiga
anteckningar och avbröt med nya frågor: ”Hur såg han
ut? — Vem är han? Sade han Stocksund? — Är han förd
till sjukhus? — Vem var på passet?”
Slutligen lade han ned luren. Han strök mustascherna
och betraktade Maurice Wallion.
”Det är ni som tror på det ovanligas betydelse?” mum-
lade han.
Journalisten väntade tyst.
”Om jag talar om,” fortsatte chefen, ”att man alldeles
nyss på Birgerjarlsgatan omhändertagit en okänd man
som förefaller virrig och påstår, att han inte vågar fara
till Stocksund, vad säger ni om det?”
”Vad?” utbrast Wallion och reste sig. ”En man, som
påstår, att han inte vågar fara till Stocksund?”
”Ja, det är ju litet ovanligt. Kort och gott, enligt rappor-
ten som jag nyss fick, patrullerande konstapeln upptäck-
te för en halvtimme sedan i hörnet av Birgerjarlsgatan
och Kungsgatan en barhuvad, halvklädd man som kom
springande tvärs igenom trafiken, stirrande och talande
159
för sig själv. Konstapeln hejdade honom och fann att

han antingen var sjuk eller sinnesförvirrad. Mannen
betedde sig som om en fruktansvärd olycka drabbat
honom; slutligen brast han i gråt och förklarade, att han
inte vågade fara till Stocksund! Varför, det kunde han inte
säga. Han vågade inte fara dit, det var allt! Konstapeln
lät föra honom till sjukhus . . .”
Maurice Wallion höll redan på att knäppa över-
rocken.
”Det är inte säkert att denna lilla episod hör till saken,”
sade chefen och slog ut med händerna. ”Liknande hän-
der varje idag i en stor stad. Vill ni se honom?”
”Ja, sedan!” svarade journalisten. ”Nu måste jag ögon-
blickligen till Stocksund! Ni följer väl med, monsieur
Rambouillet?”
Detektivchefen smålog överseende.
”Er teori om det ovanligas betydelse kommer en dag
att föra er alldeles galet,” anmärkte han.
”Men inte denna gång!” replikerade Wallion och skyn-
dade ut, följd av fransmannen.
Maurice Wallion hade tänt en cigarrett och han drog
Rambouillet med sig till en bil.
”Till elektriska tåget?” frågade fransmannen.
”Nej, direkt till Stocksund, det går fortare!”
Bilen satte i väg med ansenlig fart.
160
”Min käre monsieur Rambouillet, bli inte förvånad

över min brådska. Saken är den att jag aldrig har så
bråttom, som då jag ingenting begriper . . .”
”Jag trodde ni hade dragit någon slutsats?”
”Visst inte, det är ju omöjligt. Jag blev bara orolig . . .”
”En person som yrar och påstår att han inte vågar fara
till Stocksund!” mumlade fransmannen. ”Om man viss-
te vem den där personen är . . .”
”Det vet vi inte,” avbröt Wallion, som blev allt oroligare.
”Det får polisen ta reda på. Men är inte tiden kommen
för vår okände fiende? Måste vi inte hålla ögon och öron
öppna för allt, även det osannolikaste, som kan härröra
från honom?”
Rambouillet nickade.
”Jag förstår,” sade han allvarligt. ”Hellre ett misstag än
ren försummelse!”
När bilen äntligen stannade utanför Villa Rosa, sprang
Wallion ur och fann Aspeland ensam i hallen, rökande
sin pipa.
”Var är fru Chrisman?” frågade journalisten.
”Hon är på Lantern Films ateljé,” svarade detektiv-
överkonstapeln och tog förvånad pipan ur munnen.
”Har ingenting hänt?”
Aspeland skakade på huvudet, och han stirrade med
öppen mun efter journalisten, då denne utan ett ord
vidare skyndade tillbaka till bilen.
161
Endast några hundra meter längre bort låg AB Lan-

tern Films stora glasskimrande byggnadskomplex. Wal-
lion och Rambouillet gick in genom huvudingången och
stötte genast på direktören själv, den store filmexperten
Samuel Grafferth. Han kände igen journalisten och kom
leende mot honom.
Efter några hövlighetsfraser frågade Wallion utan
omsvep:
”Är fru Chrisman här?”
”Javisst,” svarade direktören. ”De spelar just nu in
slutscenen i fjärde akten av Damen från Petrograd. Det
kommer att bli någonting, herr Wallion, vilken uppsätt-
ning! Vilken spänning! Vill ni träffa fru Chrisman?”
”Ja, om det låter sig göra.”
”Naturligtvis, följ mig bara, er tidningsmän nekar man
ingenting.”
De kom in i den stora ateljén, en mäktig rymd av tre
våningars höjd med väggar, som vid första ögonkastet
tycktes bestå endast av höga fönster i järnramar. Ljus-
skärmar, rader av lampor svävande i luften, lednings-
trådar, kontakter, rep och traverser, kolossala kulisser
och här och där ett helt rum utan tak och framvägg,
alltsammans tedde sig orörligt och grått i det bleka de-
cemberljuset, medan i ateljéns avlägsna bakgrund ett
virrvarr av ljuskraftiga vita och gula glober flammade
162
upp och släcktes på kommando av en oerhörd basröst

som dånade genom stillheten:
”Släck fem och sex! Tänd hela andra raden! Släck sju
och åtta! För fan, människor, begriper ni inte, har jag
inte sagt att jag vill ha ljus från höger!”
Direktor Grafferth hejdade sig nästan med respekt.
”Robertson tycker inte om att bli avbruten,” sade han.
”Kan inte herrarna vänta tills scenen är tagen, det tar
honom inte många minuter?
Journallisten som såg fru Chrisman, klädd i pälskap-
pa, stå lugnt leende och samtala bland en grupp andra
skådespelare, stannade, i sin tur plötsligt lugn.
”Jag väntar,” sade han.
De hade framför sig en tresidig interiör i modern
salongstil, badande i ett intensivt, orörligt ljus. En man
stod redan klar vid den höga kameran, medan några
scenarbetare i blå blusar ännu sysslade mitt i ljusfäl-
tet.
”Flytta ottomanen tillbaka precis tio centimeter,”
dundrade basrösten. ”Så där, nog, nog! Och nu, fru
Chrisman, slå er ned vid pianot!”
Wallion såg regissören Robertson rusa mellan sitt
lilla bord och kameran med en våldsam, vildsint energi.
Trots kylan i ateljén var han i skjortärmarna, och på hans
haka, hans hår och hans sätt att tugga en slocknad cigarr
163
mellan de kraftiga käkarna kunde man våga en gissning

att han varit i U. S. A.
”Herr Chrisman, var är ni, är ni klar? Come along,
please, vid dörren till vänster! Greven stannar vid dörren
och betraktar kvinnan. Registrera avsky som långsamt
övergår till hat!” läste regissören torrt och affärsmässigt
från papperet som han höll i handen. ”Nå, herr greve,
kom ihåg allt ont damen från Petrograd gjort er! Ni
kommer direkt från konseljen, ni har tvingats att lämna
den som en slagen man! Ni skulle vilja döda henne! Nå
— nej, nej, nej — ni är väl för fan ingen träskulptur! Om
igen!”
Suzanne Chrisman hade lagt pälskappan åt sidan och
satt sig ned vid pianot. Allan Chrisman lutade sig fram,
drog ned mungiporna och stirrade stelt mot Suzanne,
som långsamt reste sig och med ett uttryck av skräck
vek tillbaka.
”Utmärkt, fru Chrisman, bara upp med huvudet.
Greven tar ett steg emot henne. Chrisman, människa!
Var har ni hittat det där med axlarna? Det här är ingen
Chaplinfars! Om igen!”
Robertson rusade till bordet och stjälpte i sig ett glas
vatten.
”Nå! Well, det är bättre! Kvinnan famlar bakom sig
på bordet och griper revolvern . . . Var i Herrans namn
är revolvern?”
164
En av scenarbetarna, som hade blå glasögon och kort

ljust skägg, kom hastigt fram och lade en liten förnicklad
browning på bordet. Åter började scenen om och regis-
sörens röst dundrade:
”Rätt fram mot henne! Inte så fort! Han gör en rö-
relse som för att kasta sig över henne . . . Bara helt lite,
fram med huvet, händerna tillbaka! Well, men ögonen,
ni avskyr henne ju! Herre, det här är inte något sorts
semesternöje, tänker ni fördärva hela stycket för mig?
Hata henne då!”
Allan gjorde en butter grimas och gick tillbaka. Suzan-
ne kom bort till honom, borstade bort litet puder från
hans frack och gav honom en uppmuntrande nick.
”Säg honom, att det är sista repetitionen!” rådde re-
gissören med gravlik röst. ”Sen vevar vi, kom ihåg det!
Plats, klart, gå!”
I detsamma kom Wallion att få ögonen på den scen-
arbetare, som nyss lagt fram revolvern på bordet. Det
var en lång, axelbred karl i blå blus; han höll ansiktet
bortvänt och drog sig sakta bort mot en sidodörr, Wal-
lion betraktade hans rygg och rynkade pannan.
”Grevens ansikte är förvridet av raseri, och kvinnan
höjer långsamt revolvern . . .” läste regissören från pap-
peret. ”Det är riktigt fru Chrisman, så ja!”
Suzanne lyfte browningen mot Allan och dess blanka
pipa glimmade kallt i det vita ljuset. Journalisten greps
165
plötsligt av en oförklarlig oro som inför en hotande

fara.
”Vem är den där karlen?” frågade han direktören.
”Vilken?” genmälde Grafferth förvånad.
”Mannen i den blå blusen som just nu går ut genom
sidodörren?”
Direktören kastade en likgiltig blick ditåt.
”Den där? Å, det är någon ny, jag minns inte namnet.
En av våra arbetare, Olson, blev visst sjuk i morse, och
den där kom i hans ställe . . .”
Wallion hörde regissörens basröst:
”Utom sig av raseri kastar sig greven emot henne. Då
smäller skottet, greven raglar tillbaka och faller bak-
länges på ottomanen . . . Inte illa, Chrisman, så och så
fram . . .”
En hel armé av tankar jagade genom Wallions hjärna.
Han såg Suzanne sänka vapnet tills det pekade mot Al-
lans vita skjortbröst.
”Utmärkt!” kommenderade Robertson. ”Ännu ett steg,
och — knäpp av, fru Chrisman!”
Maurice Wallion rusade plötsligt fram.
”Stopp! ” skrek han.
Suzanne ryckte till och vände litet på huvudet. I sam-
ma ögonblick brann skottet av med en skarp knall, och
Allan Chrisman svängde halvt runt, tog sig mot vänstra
axeln och föll avsvimmad baklänges över ottomanen.
166
Sekunden efteråt rådde en fruktansvärd uppståndelse

i ateljén. Suzanne hade likblek och famlande kastat sig
över Allans slappt utsträckta kropp.
Robertsons kommandoröst sjönk till en viskning, då
han grep direktör Grafferth i armen och stammade:
”Gud i himlen, revolvern var skarpladdad!”
Direktören hade blivit kritvit, och han ropade hest:
”Fort — fort, en läkare!”
Från alla håll kom människor springande om varandra
i lampornas bländande ljusfloder, och i rutröken hängde
kvar som en grå sky mellan de orörliga globerna.
Wallion och Rambouillet rusade mot sidodörren och
ryckte upp den.
Längst bort i en lång korridor återsåg journalisten
den mystiske mannen i blå blusen, nedhukad under
ansträngningen att öppna en dörr, som tydligen var
låst. Då mannen hörde förföljarna, lämnade han genast
dörren och rusade emot dem med sänkt huvud. Wal-
lion beredde sig att ta emot angreppet, men mannen i
blå blusen kastade sig åt sidan och klättrade uppför en
järnstege med en gorillas snabbhet och vighet.
”Se till att alla utgångar blir bevakade!” ropade journa-
listen till Rambouillet och sprang i sin tur upp på stegen.
”Nu måste han bli fast!”
Han kom upp in i ett smalt galleri som löpte längs
ateljéns ena långvägg. I höjd med galleriet svävade en
167
rad lysande vita glober, och på det stora golvet nedanför

såg han en grupp människor röra sig kring ottomanen
med Allans orörliga kropp. Kameramannen stod förvir-
rad kvar vid sin apparat och stirrade upp mot Wallion
och den okände på galleriet.
I andra ändan av galleriet såg Wallion mannen i blå
blusen. Hans ansikte var osynligt från journalistens
plats men i kamerans linje måste det framträda i stark
belysning.
”Filma honom!” skrek Wallion ned och sprang rätt på
den okände som redan höll på att låsa upp den dörr med
vilken galleriet slutade.
Kameramannen förstod ögonblickligen, och sekunden
efter spelade kameran mot galleriet, samtidigt som nya
lamprader slog ut i kaskader av ljus.
Mannen i blusen dök ned med huvudet och fick upp
dörren. Innan Wallion hann fram, gled han ut. Journa-
listen ryckte åt sig dörren. Flyktingen släppte taget och
sprang ljudlöst längs en ny korridor, som öppnade sig åt
höger på ateljéväggens baksida. Med ett oerhört språng
hamnade han högt upp på en annan järnstege, vilken
tycktes leda till taket.
Maurice Wallion förlorade två dyrbara sekunder med
att slita av sig ytterrocken, och flyktingen försvann ge-
nom takluckan utan att se sig om.
168
Då journalisten nådde upp på taket, fann han det

tomt. Flyktingen stod ingenstans att se.
På ena sidan upptäckte Wallion de omböjda ledstäng-
erna till en brandstege. Halkande på isen, som bitvis
täckte det flata taket, sprang han dit och kastade en
blick ned i djupet.
Mannen i blå blusen var nästan nere vid marken. Wal-
lion såg honom hoppa ned i snön, resa sig igen och med
långa språng närma sig landsvägen.
169
X II .
Svart film
W allion klättrade nedför brandstegen med vansin-

nig fart. Rambouillet och några handfasta karlar
kom utrusande ur porten.
”Där!” ropade Wallion och pekade. ”Skynda er!” Drosk-
bilen, med vilken journalisten och fransmannen kommit,
stod ännu kvar och väntade med motorn i gång.
Flyktingen sprang rätt upp i bilen, ett rop, en kort
brottning och chauffören låg sprattlande på vägen,
medan auton med den blå blusen hukad över ratten
flög därifrån och försvann.
Wallion och Rambouillet sprang några hundra meter
nedåt vägen. Därpå stannade de och såg på varandra.
”Det tjänar ingenting till!” sade journalisten.
Han hjälpte upp chauffören, som var alldeles vimmel-
kantig, och skyndade sedan in till telefonen. Han ringde
på till Villa Rosa, till polisen i Stocksund och till detek-
tiva polisen i Stockholm.
170
Direktör Grafferth, Robertson och ett dussin andra

omgav honom med bestörta utrop och förvirrade frågor.
Han lugnade dem med några korta ord och gick in till
Allan som hade satt sig upp på ottomanen.
Man hade dragit av honom fracken och västen och
förbundit hans vänstra överarm. Suzanne satt bredvid
honom och höll honom hårt omfamnad, som om hon
var rädd att släppa honom från sig ett enda ögonblick.
”Lugna er, fru Chrisman,” sade Wallion, ”faran är över.
Det gick bättre än vår fiende beräknat. Hur är det med
er, herr Chrisman?”
Allan förklarade matt, att han var all right. Journalis-
ten vände sig till Robertson.
”På vilket sätt fick den där karlen tillträde här?” frå-
gade han.
”På det enklaste sätt i världen,” svarade regissören
modstulet. ”Han anmälde sig här i morse, meddelade
att vår scenarbetare Olson blivit sjuk och erbjöd sig att
sköta hans plats. Han påstod sig vara hemma i facket
och hade till yttermera visso ett brev från Olson, här är
det för resten!”
Journalisten tog en liten smutsig lapp och läste:
”Som sjuk vill jag meddela att min vän Andersen är
kapabel att mig ersatta. Olson.”
Wallion skrattade till.
”Talade karlen god svenska?” frågade han.
171
”Nej, han bröt förskräckligt och verkade mycket sluten

och fåordig. Men vi behövde nödvändigt en karl, och
då så . . .”
”Känner ni Olsons handstil?”
”Nej! Men Olson skall få lära känna min handstil, när
han kommer igen!” svarade regissören och knöt hän-
derna.
Wallion kastade ännu en blick på papperslappen.
”Då skulle ni bara göra honom en svår orätt. Olson
ligger just nu på ett sjukhus i feberyra . . .”
Journalisten tog Rambouillet med sig och lämnade
ateljén. En timme efteråt stod de vid en sjukhussäng
och såg lyssnande ned på en blek medelålders karl med
ovanligt hederligt utseende, vilken stammande berät-
tade sin historia:
”. . . Hyr ett enkelrum på Norrlandsgatan och far varje
dag ut med första tåget till Stocksund. Som jag sitter i mitt
rum och skall raka mig, får jag se i spegeln ett rödskäggigt
ansikte med blå glasögon över min axel. Jag rusar upp,
och där står en lång tyst karl bakom mig, inne i rummet,
utan att jag begrep hur han kommit dit. Sekunden efter
fick jag ett slag över skallen med något föremål, och sen
vaknade jag till och låg bunden på sängen. Mitt framför
ögonen hade jag en browning och en väldig hand i brun
handske. ’Håll dig lugn, annars smäller det!’ sade en låg,
förskräcklig röst, och så började samma röst göra mig en
172
massa frågor om Lantern Film, vad jag gjorde där, vad alla
hette och hur de såg ut, hur lokalerna var och så vidare.
Jag vågade inte annat än svara, men jag började gissa att
något ohyggligt var i görningen, det gick runt för mig och
sen minns jag inte mer förrän jag låg här på sjukhuset.”
”Ni fick sannolikt en lindrig hjärnskakning, men er
pliktkänsla arbetade inom er och på något sätt lyckades
ni befria er och komma ut på gatan,” anmärkte journa-
listen. ”Ni påstod att ni inte vågade fara till Stocksund,
Olson!”
”Gjorde jag? Jag begriper ingenting . . .”
Wallion tolkade scenarbetarens berättelse för frans-
mannen, och de lämnade sjukhuset, sedan läkaren
underrättat dem, att den sjuke säkerligen skulle kunna
stiga upp redan följande dag.
Journalisten gick gatan framåt med långa steg som om
han glömt bort Rambouillet, men plötsligt vände han sig
mot denne och sade:
”Samma taktik som i Paris! Samma raffinerade iscen-
sättning, samma blixtsnabba angrepp och sen spårlöst
försvunnen igen! Det är bara den skillnaden,” tillade han
efter en stund, ”att nu opererar han ensam!”
”Men varför just Allan Chrisman?” frågade Rambouil-
let. ”Det förefaller tämligen meningslöst, tycker jag.”
”Planen var mycket enkel,” svarade Wallion. ”Fienden
hade möjligen andra avsikter i beredskap, då han infann
173
sig i Lantern Films ateljé, men möjligheten att bringa

Suzanne Chrisman till att av misstag skjuta sin man
måste ovillkorligen tilltala hans instinkter. Det skulle
ha injagat skräck och förvirring, brutit Suzanne Chris-
mans motståndskraft och på mer än ett sätt försvagat
vår ställning. Tänk er henne, nedbruten av sorg, kanske
fylld av misstroende mot oss som inte kunnat hindra
olyckan! Tror ni inte, att han skulle förstå att utnyttja
en sådan situation!”
”Jo, helt säkert!” medgav Rambouillet allvarligt. ”Men
den här gången åtminstone är det ni, som varit honom
för snabb, monsieur Wallion. Och för resten, han har
lämnat spår efter sig, det är inte sagt att han alls kommit
undan så lätt som ni tror!”
”Vad slags spår? Menar ni browningen, spåren i snön,
droskbilen, den blå blusen?”
”Just dem, monsieur. Och filmen som man tog!”
”Den blev det nog ingenting med,” sade journalisten.
”Vi ska titta på den, när den blivit framkallad. Låt oss nu
först och främst höra efter vad polisen gjort.”
Så snart Wallion ringt på från ateljén och alarme-
rat polisen, hade denna satt sig i rörelse för att mota
den stulna droskbilen. De patrullerande konstaplarna
varskoddes, och tre bilar med detektiver rusade ögon-
blickligen iväg för att spärra vägarna mellan Stocksund
och staden. Men redan innan de hunnit i aktion, upp-
174
täckte en ridande polispatrull den stulna droskbilen

stående stilla under järnvägsbron vid Albano. De ga-
lopperade fram och omringade den med dragna sablar
— den var tom! På chaufförens plats låg endast en blå
arbetsblus, vilken senare igenkändes som den, vilken
scenarbetaren Olson haft hängande i ateljén.
Vad beträffar fortsättningen av den okändes flykt,
sedan han övergivit droskbilen, saknades varje som
helst vittnesbörd.
Browningen, med vilken Suzanne sårat sin man, var
av minsta modellen, laddad med sex återstående skarpa
skott. Regissören Robertson förklarade efter en kort un-
dersökning, att det inte var samma vapen som han förut
laddat med lösa patroner och lagt på ett sidobord. Ett
utbyte måste ha ägt rum.
”Detta förklarar,” sade Wallion lågt till Rambouillet,
”varför vår fiende inte sköt på oss under flykten. Han lade
fram sin egen skarpladdade browning och stoppade på
sig ateljéns mera oskyldiga vapen!”
Man letade efter fingeravtryck överallt, på de polerade
möblerna, som den falska scenarbetaren Andersen hjälpt
till att flytta, på dörrlåsen som han vidrört under flykten,
på browningens förnicklade yta, och man återfann Su-
zanne Chrismans, Robertsons, Wallions, kort sagt alla
deltagares fingermärken — utom den okändes!
175
Ett vittnesbörd hade han dock kvarlämnat, som

han inte kunnat utplåna: det var fotspåren i snön från
brandstegen till landsvägen — djupa, tydliga spår efter
stora, så gott som nya skodon, sannolikt sveciakängor
nummer fyrtiofyra.
Och slutligen erinrade sig en konduktör på ett av mor-
gontågen, att en lång, bredaxlad, enkelt klädd karl med
mörka glasögon och blont eller rött skägg stigit av vid
Stocksund på morgonen.
Därmed hade undersökningarna frambragt allt ma-
terial som stod till buds. Ingenting mera kom i dagen.
Klockan tio på kvällen, då Wallion ringde på i telefonen,
förklarade en poliskommissarie i irriterad ton:
”Spaningarna pågår fortfarande, mera kan jag inte
meddela!”
Journalisten sade till Rambouillet:

”Det är skada, att polisverken i alla tider och alla län-
der legat i efterhand då de fått att göra med skickliga
förbrytare. Polisen följer sitt reglemente. Den utreder
noggrant och i regel skickligt det brott som har begåtts.
Men hur hjälplös står den inte inför det brott, som ännu
bara jäser i mörkret, det brott som skall begås!”
Fransmannen gjorde en grimas.
”Jag har varit polisman själv,” sade han, ”så jag vet det.
Ser ni, monsieur, polismannen är en funktion av sam-
176
hället, han sitter så att säga i samhälle upp till hakan.

Men förbrytaren, som klätt av sig alla sociala instinkter,
har därigenom blivit omätbar, inkommensurabel och
obegriplig för samhället. Därför blir också lagstift-
ningen, som skulle skydda samhället mot förbrytaren,
ofta olycklig. Tag exempelvis nödvärnslagen, som snart
sagt förbjuder individen att använda sin revolver, sin
kniv eller ens sitt paraply mot förbrytaren! Individen
skall hålla sig lugn, säger samhället, ty vi har tillsatt ett
särskilt ämbetsverk för att bekriga förbrytaren. Det är
mycket bra, monsieur, det är bara det, att förbrytaren
just inte är någon ämbetsman . . .”
”Sanningen är den,” sade journalisten, ”att förbrytaren
är förbrytare redan innan han begått sitt brott! Man borde
förebygga: det är för litet att endast straffa!”
”Vad vill ni göra?” invände Rambouillet skeptiskt.
”Vi begär sannolikt för mycket av samhället . . .”
”Under tiden,” återtog journalisten, ”låter individen be-
stjäla, plundra och döda sig! Under tiden,” fortsatte han
häftigt och grep fransmannen i armen, ”stupar Nicholas
och Sebastian Koprilis, Allan Chrisman ligger sårad och
i detta nu står dödens skugga över henne därute i Villa
Rosa!”
”Då, monsieur,” svarade Rambouillet sakta, ”skall det
bli vår sak att skydda henne mot faran!”
177
Under sitt samtal hade de vandrat gata upp och gata

ned. Med nattens inbrott hade kölden och blåsten kom-
mit igen, och tunna molnlager drev fram högt uppe un-
der de iskalla stjärnorna.
Nu stannade de bägge herrarna som på ett givet teck-
en: de befann sig i hörnet av Parkgatan och Karlavägen,
och även om ingendera skulle kunnat klargöra hur de
kommit dit, fann båda saken helt naturlig.
”Att skydda henne mot faran!” upprepade fransman-
nen tankfullt.
”Mot den store okände!” sade Wallion.
Då ställde sig Rambouillet framför honom och såg
honom mitt i ansiktet. Hans mörka ögon lyste till.
”Mot Cray!” fullföljde han kort.
Maurice Wallion började småle.
”Jag märker att vi förstår varandra,” sade han. ”Ni ser
således samma väg framför er som jag, monsieur Ram-
bouillet?”
”En ganska lång och krokig väg,” svarade fransman-
nen. ”Den går från Cray till den okände!”
Han svängde om och visade med en nästan omärk-
lig huvudrörelse mot huset där Cray bodde. Villan låg
mörk och tillstängd; endast uppe i ett hörnfönster lyste
ett svagt ljus. Rambouillet betraktade detta ljus med
halvslutna, hårda ögon och sade torrt:
178
”Det finns också andra vägar. Men det där lilla ljuset
lyser över den man som skulle kunna säga oss san-
ningen. Vilken fin ironi i situationen, monsieur! Här stå
vi utanför i mörkret, ur stånd att fråga honom, därför att
vi saknar bevisen! Däruppe ligger han i sin säng; kanske
läser han efter vanan sin Shakespeare:
”På betet lögn man fångar karpen sanning;

Så finna vi, som äro män av klokskap,
Med krumma svängningar och fina krigsputs
På indirekta vägar det direkta . . .”
Ser ni inte hans leende, monsieur, hans filantropiska

leende?”
Det låg något egendomligt eggande i fransmannens
låga jämna röst, och Maurice Wallion knöt nästan ofri-
villigt händerna i rockfickorna.
”Det förefaller mig,” sade journalisten, ”som om vi
skulle kunna vara med om den där leken med krumma
svängningar och fina krigsputs . . . !”
”Låt oss då gå vidare,” sade Rambouillet.
De fortsatte sin väg framåt Karlavägen. Natten skred
framåt, och när de steg av elektriska tåget i Stocksund
var klockan nära tolv.
De stannade nedanför Villa Rosa. Grinden var låst,
men journalisten tog fram sin nyckelknippa och öpp-
179
nade den. Snön knarrade under deras fötter när de gick

uppför gången, och villans dörr slogs upp.
Aspelands trygga figur visade sig i det gula ljusskenet
inifrån och han tittade forskande ut i mörkret.
”Är det ni, herr Wallion?” frågade han skarpt.
”Ja. Jag tänker inte komma in. Säg mig bara, hur är det
med Allan Chrisman?”
”Det är ingen fara,” svarade polismannen. ”Han blev
lite matt och uppskrämd förstås, men jag tycker det är
mera synd om fru Chrisman. Hon blev tydligen förfär-
ligt upprörd, fast hon inte bråkade om det, som många
andra skulle gjort.”
Aspeland lyssnade uppåt och småskrattade.
”Det är ta mig tusan mera rutor i henne än i pojken,”
sade han lagt. ”Hon skötte själv om hans sår utan att
blekna, och sen har hon suttit bredvid sängen mest hela
dagen. Så att här är allting lugnt, herr Wallion.”
Som för att motsäga honom kom en häftig vindil ur
mörkret och dörren slogs i väggen med en skräll.
”Vänta oss tillbaka om en stund,” ropade Wallion
genom blåsten. ”Vi går nu bort till ateljén. När vi kom-
mer därifrån, har vi kanhända redan det första viktiga
indiciet i våra händer!”
”Fan trot,” mumlade polismannen dystert för sig själv
medan han stängde dörren. ”Hela den här affären är
som förhäxad, tycker jag!”
180
Lantern Films ateljé stod mörk och hög som en stängd

fabrik, men när de ringde på vid stora ingången kom
regissör Robertson och öppnade.
”Är det för sent?” frågade journalisten.
”Nej, nej, stig in, jag väntade er. Filmremsan är framkal-
lad, och vi tänkte just titta på den. Både direktör Graf-
ferth och jag har kommit hit av ren nyfikenhet. Den här
vägen!”
Han visade dem in i ett sidorum, där en röd glasruta
lyste på väggen till mörkrummet.
Robertson knackade på.
”Är ni klar?” frågade han ivrigt.
”Ja,” svarade en röst, ”kom in. Ni får tända ljuset.”
Robertson vände sig till Wallion och sade:
”Kameramannen påstår, att han måste ha fått en bild
av mannens ansikte på filmen.”
Wallion nickade:
”Det skulle då vara i det ögonblick flyktingen öppnade
dörren. Han måste då vända ansiktet utåt och var klart
belyst av lamporna. Men det var i bästa fall endast några
sekunder.”
”Ja, det är inte lång remsa vi fått,” medgav Robertson.
”Den är på sin höjd tjugu meter, tror jag.”
De kom in i mörkrummets röda stillhet, och Robert-
son tände det vita ljuset. Direktör Grafferth och fotogra-
181
fen vände sig om. Bägge hade ett besynnerligt uttryck

i ögonen.
”Kommer ni för att få en fotografi av den okändes
ansikte, herr Wallion?” frågade direktör Grafferth.
”Ja,” sade journalisten.
”Skulle en sådan fotografi ha stort bevisvärde för er
undersökning?”
”Ja, utan tvivel!”
Direktören gjorde en gest mot en stor torkrulle i rum-
mets bakgrund. Kring dess spjälor lindade sig i några
få varv en ännu fuktig celluloidremsa. Robertson lyfte
ändan av remsan mot ljuset. Hans ansikte förvreds,
och han svor till. Därpå överlämnade han tyst remsan
åt journalisten, som hastigt förde den mellan ögat och
lampan.
Maurice Wallion rynkade pannan.
”Filmen är svart,” konstaterade han lugnt. ”Den bevi-
sar ingenting. Negativet är förstört.”
”Ja,” inföll fotografen, ”kameran riktades för högt,
lampornas skarpa ljus trängde in i den och fördärvade
filmen. Det är mycket naturligt . . .”
Wallion och Rambouillet betraktade varandra.
”Ja,” mumlade journalisten. ”Det är mycket naturligt.
Se där vårt bevismaterial: svart film!”
”Det ligger en viss symbolik i det, monsieur!” sade
Rambouillet.
182
X III .
Joseph Koprilis visar sig

och försvinner
S teno Beyler och Wallion hade slutat sin konferens

för dagen. Den senare steg upp, tände en gold tip
och brast i skratt.
”För resten kan du säga min gamle vedersakare i
Kvällsbladet, att jag är slagen. Förstår du: att jag är sjuk
och behöver vila! Säg honom, att jag fallit i onåd här i
Dagskuriren, och att jag är slut, utpumpad, samhälls-
vådlig — vad du vill!”
Steno Beyler, Wallions yngre kamrat och medarbetare
i Dagskuriren, såg upp och sade häpen:
”Förlåt, hur var det där? Säg om det . . .”
”Jag menar verkligen allvar,” svarade Wallion. ”Jag
skall förklara mig. Du har fått omhand att publicera i
Dagskuriren de fakta angående den här affären, som
jag ger dig . . .”
183
”Och fördömt magra fakta till på köpet!” avbröt Bey-

ler.
”Ser du, det är min diplomati, det! Den här saken är
olik allt annat jag haft om hand, och tystnad skall bli
min lösen till det sista. Din uppgift är att hålla allmän-
heten lugn med så små medel som möjligt. Det är därför
Kvällsbladet så glädjestrålande förkunnar att jag miss-
lyckats. Låt dem tro det, medge det på ett skickligt sätt,
jag begär inte bättre. Desto lugnare är min motståndare,
och desto friare händer får jag!”
Steno Beyler nickade.
”Då förstår jag,” svarade han. ”Jag skriver ungefär så
här: ’Kvällbladets älskvärda utfall mot en av våra medar-
betare, tycks bero på ett misstag. Medarbetaren i fråga
har så mycket mindre misslyckats i den undersökning
om vilken Kvällsbladet synbarligen uppsnappat något
ovederhäftigt skvaller, som han inte ens ägnat den sitt
arbete utan f.n. åtnjuter ledighet för hälsans vårdan-
de.”
”Bravo!” sade Wallion. ”Då förstår de att du ljuger,
och blir glada ända in i själen över att den obehaglige
Maurice Wallion misslyckats . . .”
Steno Beyler smålog.
”Det tänker jag de begriper ändå, när de ser den stora
annons med fetstil och mellanslag, som du haft inne på
diversespalten varenda dag,” anmärkte han.
184
Beyler syftade på en annons som sedan flera dagar

väckt allmänhetens nyfikenhet. Den stod i de flesta
morgontidningarna varje dag och löd så:
JOSEPH K. Ni gör orätt i att gömma er.
Era upplysningar kan hjälpa oss, som står på er sida.
Vänd er med förtroende till M. W-n.
”Det är ju ett veritabelt nödrop från den stackars M.

W-n,” tillade Beyler, som log brett.
Wallion suckade med tragisk min.
”Jag är rädd att Kvällsbladet alldeles genomskådat oss,”
mumlade han och blinkade åt sin kamrat. ”Vilken dråp-
lig historia ska de inte göra av den svarta filmen! Den
okände opererar mitt för näsan på den smarte detek-
tivreportern! Jag hörde nyss, att de haft en medarbetare
och en tecknare ute vid ateljén för att samla stoff!”
”Fick de något?”
”Inte ett dugg, det vill säga alldeles nog att göra minst
tre spalter av i middagsupplagan . . .”
”Skall jag låta dem hållas?”
”Låt den sublima sanningskärleken triumfera! Mitt
anseende är förstört. Exit Wallion!”
Han satte hatten på huvudet och gick.
Ögonblicket efter stack han in huvudet genom dörren
och sade:
185
”Glöm inte se till att den där annonsen står inne, ända
tills jag säger stopp!”
Därpå avlägsnade sig Wallion, visslande.
Att vissla anses i regel vara ett tecken till gott lynne.
Man skulle inte kunna påstå, att så var fallet med detek-
tivreportern. Han visslade sällan, men när han gjorde
det, anade hans kamrater av lång erfarenhet, att han
fann sig omgiven av alldeles särskilt svåröverkomliga
hinder. Hans musikaliska prestation var rent ut sagt
ett bedrägeri, vare sig den nu avsåg att bibringa honom
själv eller hans omgivning illusionen av att befinna sig
”dans ce meilleur des mondes possibles” som Voltaire
talar om.
Från Dagskurirens redaktion styrde journalisten ko-
san till sin bostad vid Valhallavägen, där han stämt möte
med Rambouillet.
Vid Norrmalmstorg möttes han av de hesa ropen
från tidningsförsäljarna. Det var middagsupplagorna
som utkommit, och på en affisch läste han bland andra
rubriker: ”Egendomlig händelse i AB Lantern Films
ateljé vid Stocksund. Skådespelare sårad av revolver-
skott. Gärningsmannen undkommen.”
Han motstod frestelsen att köpa ett nummer. Han
visste ändå, vad som stod där.
186
Då han kom fram till sin port, fann han Rambouillet

stå och vänta på trottoaren, och de gick tillsammans
upp i huset.
”Jag har nosat omkring Parkgatan nästan hela dagen,”
sade fransmannen trött och slog sig ned i en av Wallions
länstolar. ”Det är så fruktansvärt tyst därborta,” tillade
han, ”att man till sist känner sig alldeles förvirrad. Man
går där och trampar och trampar i snön, ingen män-
niska ser man till — småningom inbillar man sig att
hundratals osynliga ögon följer ens rörelser däruppifrån
de tysta fönstren,”
Wallion tände skrivbordslampan, vars gula kupa kas-
tade ett behagligt ljus mot de mörkgröna gardinerna och
mot bokhyllorna.
”Ni börjar väl inte på att bli nervös, monsieur Ram-
bouillet,” anmärkte han leende medan han sysslade på
skrivbordet.
”Inte särdeles mycket,” sade fransmannen lugnt. ”Man
behöver inte vara hysterisk för att man är sensibel!”
”Nå, såg ni inte till vår vän Cray?”
”Nej, ni förstår väl monsieur, hans sjuka fot! Vår stack-
ars sjukling kan absolut inte gå ut!”
”Ja visst, jag glömde hans sjuka fot! Nå, men betjänten,
han har väl inte ont i foten? Kom inte han ut?”
”Jo, den förträfflige Alexander Leadbitter visade sig på
slaget 10 f. m. avlägsnade sig i riktning mot Stureplan
187
och återkom efter precis tjugu minuter med en packe

svenska tidningar under armen. Sedan såg jag inte till
honom mera tyvärr! Han ser så trevlig ut!”
”Tror ni att han har flera tjänare än Leadbitter?”
”Nej, jag är övertygad om att filantropen och f. d. mäs-
terboxaren är ensamma i huset! Missförstå mig inte. Jag
säger ensamma och menar: så ensamma som utifrån
kan kontrolleras!”
Maurice Wallion drog fram en stol och satte sig mitt
emot fransmannen.
”Vad skulle ni säga,” anmärkte journalisten långsamt,
”om man kunde konstatera närvaron av en tredje i filan-
tropens hus?”
Rambouillet gjorde en stor gest.
”Jag skulle säga, monsieur, att det inte förvånade mig.
Walter Crays filantropiska mission tyckes vara rädd-
ningen av förbrytare. En filantrop, monsieur, som går
därhän att stjäla ett viktigt dokument, varför skulle han
stanna vid det? Var går gränsen? Skulle det störa hans
samvete att gömma en förbrytare i sitt hus?”
”Eller från en annan synpunkt,” tillade Wallion, ”var
skulle vår okände fiende kunna få en bättre fristad än
hos Walter Cray?”
Rambouillet svarade inte genast, han endast såg på
journalisten och hans mörka, klara ögon tycktes lång-
samt vilja suga till sig Wallions mening i hela dess djup
188
och bredd. Det var som om den framkastade frågan

växte sig stor i tystnaden och slutligen fyllde hela rum-
met. Det avlägsna gungande vinandet och klockklangen
från spårvagnarna nere vid Valhallavägen var det enda
ljud som hördes.
Maurice Wallion lutade sig fram i lampskenet och
sade:
”Jag har en plan, monsieur Rambouillet!”
”Säg ut, monsieur Wallion!”
Journalisten fortsatte allvarligt:
”Walter Crays ställning är mycket stark. Polisen skulle
skratta åt oss, om vi nu — innan vi fått bevis — begärde
husundersökning i Parkgatan 1. En slutsats byggd på
vissa sannolikheter är ännu intet bevis. Men vem som
än finns i Parkgatan 1, måste han gå ut och in, då han
vill handla. Vad vi behöver göra är att locka honom till
handling i ett ögonblick som är lämpligt för oss!”
Rambouillet satte sig upp.
”Med ett ord, monsieur?”
”Med ett ord: låt oss arrangera en fälla!”
Rambouillet gled tillbaka ned i djupet v sin bekväma
stol och slöt ögonen. Men ett leende blottade för en
sekund hans vita tänder, och han mumlade:
”Jag är idel öra, monsieur . . .”
Maurice Wallion lutade sig ännu mera fram och öpp-
nade munnen. Därpå lyfte han plötsligt huvudet, och
189
hans grå ögon fick ett egendomligt frånvarande uttryck.

Han satt orörlig och tyst.
”Jag är idel öra, monsieur!” upprepade Rambouillet
högre.
Men då journalisten fortfarande ingenting sade,
öppnade fransmannen ögonen och fick se Wallion sitta
alldeles stilla med rynkad panna och huvudet vridet åt
vänster.
Det såg ut som om han lyssnade.
Rambouillet såg ofrivilligt mot dörren. Den stod
öppen, och tamburen utanför var mörk och tom. Men
tantburdörrarnas mattslipade rutor var två lysande rek-
tanglar i mörkret, och det var mot dem Wallion oavvänt
såg, medan hans haka sköt fram och hans hand gled
mot höftfickan.
Fransmannen hörde ett sakta prasslande, och därpå,
efter en paus, ett svagt klickande ljud, som om en hand
vidrört knappen till ringklockan. Men ingen ringning
kom.
Plötsligt höll journalisten en revolver i handen och
hade lämnat sin stol. Han försvann ljudlöst ut i tambu-
rens mörker.
Några sekunder gick. Då kom det undertryckta,
skygga prasslandet igen . . .
Rambouillet fick se journalistens skarpa profil mot
den mattvita rutan, tamburdörren slogs upp, ett kort
190
utrop, en brottning — och ögonblicket efter tumlade

en smärt, nedhukad gestalt in i rummet. Wallion följde
efter, stängde dörren och stoppade vapnet i fickan.
Gestalten tog några förvirrade steg inåt rummet
och nästan föll mot kakelugnsfrisen, där han med ett
stönande gömde huvudet i armarna. Därpå rätade han
upp sig och vände trotsigt ett blekt ansikte mot jour-
nalisten.
Det var en ung man, på sin höjd nitton eller tjugu
år gammal, och i sin slitna mörkblå, alltför trånga
och tunna kavaj och sin billiga mössa såg han ut som
en skolgosse, gripen på bar gärning under ett skälm-
stycke. Hans magra kropp skälvde lätt men oavlåtligt,
det spensliga, skägglösa ansiktet var vilt och hopplöst,
läpparna darrade halvöppna och de stora mörkbruna
ögonen glänste som av återhållna tårar.
”Välkommen, Joseph Koprilis,” sade Wallion vänligt.
”Det gör mig ont, att jag lade hand på er, innan jag kände
igen er. Lugna er, ni är bland vänner. Se där monsieur
Rambouillet, också han är som jag er vän!”
Den unge mannen drog sig tillbaka mot väggen och
stödd mot denna med utsträckta armar och famlande
händer såg han från den ene till den andre som ett
fångat djur, med snabba skygga ögonkast och hörbart
flämtande andetag.
191
Den lättrörde fransmannen sprang upp och kom emot

honom med utsträckta händer.
”Men så lugna dig då, mon garçon,” sade han milt som
en kvinna. ”Det var förståndigt av dig att komma hit. Vi
ska hjälpa dig, fatta mod!”
Då den unge mannen ändå inte rörde sig eller svarade,
tog Wallion honom i armen och förde honom vänligt
men bestämt till en stol. Ynglingen lät det ske utan att
göra motstånd.
Journalisten gick bort till ett skåp, slog i ett litet glas
konjak och räckte det åt sin gäst.
”Drick,” sade han, ”det skall göra er gott!”
Joseph Koprilis skakade otåligt på huvudet och sköt
undan glaset. Han såg upp i Maurice Wallions ansikte,
och de starka grå ögonen tycktes fånga hans oroliga
blick och hålla den oemotståndligt kvar. Frossbrytning-
arna upphörde småningom, och de magra händerna blev
stilla.
Han började tala, långsamt, sökande efter orden.
”Jag vill tala om honom,” sade han, ”annars blir jag
galen . . .”
Hans ord kom ett och ett, med ett naivt, fruktansvärt
allvar, och han fortsatte att se Wallion i ögonen.
”Jag kom hit, därför att det är så svårt att vara alldeles
ensam. Jag kom inte därför att jag var för svag för ho-
192
nom. När den stunden kommer, vet jag att jag skall vara
mycket stark!”
Stolthet och hat gav hans röst en manligare, fastare
klang, och det kom något nästan hotfullt i den. Han ville
inte ha deras medlidande, hans gestalt tycktes växa och
förvandlas, och de såg inte längre en rädd, darrande
pojke framför sig, utan den siste Koprilis — hämnaren!
”Joseph Koprilis,” sade Wallion, ”anförtro er helt åt oss,
och jag lovar er att ni skall nå ert mål!”
Den unge mannens ansikte blev sublimt i sin vilda
kraft, då han blixtsnabbt svarade:
”Vill ni låta mig döda honom då?”
Maurice Wallion växlade en blick med Rambouillet.
Det måttlösa hatet i Joseph Koprilis röst skrämde dem
inte, men det gjorde dem betänksamma, ty de insåg
att den unge mannen oåterkalleligen gått över gränsen
bortom gott och ont. Han hade kastat alla lagar över
bord, han levde blott med en enda tanke för ögonen:
inte att straffa men att döda.
”Hur länge har ni hatat honom?” frågade Wallion.
”Det vet jag inte längre,” svarade Joseph Koprilis lågt,
”jag tycker att jag alltid hatat honom. Det började när
jag bara var en liten pojke, det började när han lät döda
min far!”
”Känner ni igen honom, vet ni vad han heter?”
193
”När jag möter honom skall jag nog känna igen ho-
nom!” sade den unge mannen med hopbitna tänder.
”Såg ni honom redan i Turkiet?”
”Ja, jag såg honom, det står för mig dag och natt, det
där ansiktet från mina pojkår . . . det där ansiktet, kallt
och stolt och ondskefullt som Lucifers, då han hotade
min far, och min far slog honom i ansiktet. Och när min
far försvann, så visste vi redan då vems verket var . . .
Abdul Hamids djävul . . .”
”Vad hette han?”
”Han har intet namn, han har alla namn,” svarade
Koprilis, ”den oåtkomlige kallade man honom . . . Is-
sul . . . Issul . . . å, det var ett namn som man bara vågade
viska . . . Nicholas sköt efter honom på kajen i Smyrna,
men han slapp undan . . . men han måste fly . . . inte
därför att han dödat min far, utan för allt det andra . . .
ohyggliga . . . då ungturkarna kom till makten, och
Abdul Hamid föll . . . det var inte Felix Clarendon som
ruinerade vår familj och dödade min far, det var Issul . . .
Felix Clarendon var oskyldig . . . då dödade han också
Felix Clarendon . . . i Paris . . . och det var genom hans
djävulska list vi kom i fängelse . . . ni vet det, Rambouil-
let . . .”
Fransmannen nickade. Han och journalisten lyssnade
förhäxade till den unge mannens passionerade, osam-
194
manhängande tal. Och Joseph Koprilis fortsatte, fläm-

tande, liksom i feberyrsel:
”Det är våra pengar . . . de är våra, de där miljonerna,
som Felix Clarendon försökte rädda ur hans grymma
händer . . . och han vill ta dem . . . Han dödar alla som
vill hindra honom . . . Han försökte döda Felix Clarendon
i Stockholm först . . .”
”I Stockholm?” skrek journalisten till utom sig av häp-
nad. ”Vad säger ni? För Guds skull, tala sanning — Felix
Clarendon i Stockholm!”
”Ja, ja,” stammade Joseph Koprilis, som inte tycktes
märka att Wallion skakade honom vid axlarna.
Och han fortsatte utan att låta sig avbrytas, feber-
glänsande ögon och torra läppar:
”Han dödade honom i Paris sedan . . . och han har dö-
dat Nicholas . . . han har dödat Sebastian . . . han dödar
alla som hindrar honom . . . men nu är det min tur . . .
Nu är det äntligen snart min tur . . .”
Han rusade upp och grep fatt i Wallion med oerhörd
styrka, först i armarna och så i bröstet
”Säg, att ni låter mig döda honom! Säg, att ni låter mig
döda honom!”
Hickande och stammande, med förstenat ansikte
och stirrande ögon upprepade han gång på gång detta
förfärliga:
”Säg, att ni låter mig döda honom!”
195
Maurice Wallion måste använda hela sin kraft för att

göra sig fri och han sade lugnande:
”Seså, låt inte känslorna springa bort med förnuftet,
sansa er! Vi kommer att hjälpa er!”
Joseph Koprilis släppte taget och sprang tillbaka. Han
drog efter andan och såg forskande först på Wallion och
sedan på Rambouillet.
”Nej, ni vill hindra mig, det är vad ni vill!” sade han
plötsligt iskallt och hånfullt.
”Nej, visst inte,” svarade journalisten. ”Sätt er och låt
oss tala. Vi skall hjälpa er att överlämna honom i rätt-
visans händer . . .”
Han hejdade sig. Joseph Koprilis höll med stadig hand
en revolver riktad mot honom och sade med samma
iskalla, klara röst:
”Rör er inte!”
Med revolvern lyft drog han sig tillbaka mot tambu-
ren och trevade med vänstra handen bakom sig.
”Tänk dig för, mon garçon,” ropade Rambouillet.
”Tänk på att vi är dina vänner!”
Joseph Koprilis svarade inte. Han hade funnit huvud-
kontakten på instrumenttavlan i tamburen, en knäpp,
och alla våningens lampor slocknade.
En dörr slog igen. Journalisten och fransmannen ru-
sade fram genom mörkret. När de hann ut i förstugan
hörde de springande steg djupt nere i trappans vindel,
196
och ropande flyktingen vid namn skyndade de efter. De

sprang långt ut på gatan och letade efter honom åt alla
håll. Men Joseph Koprilis hade försvunnit i kvällens
mörker.
Modfällda, uppskakade och tysta återvände de upp.
”Han är från sina sinnen,” mumlade Rambouillet upp-
rörd. ”Kanhända kommer han tillbaka!”
”Kanhända,” svarade Maurice Wallion tankspritt.
”Men varför påstod han att Felix Clarendon varit i Stock-
holm?”
197
X I V.
Och en hand sträckte sig

ur mörkret . . .
J oseph Koprilis hade visat sig, talat och försvunnit som

en blixt lyser upp och slocknar.
Rambouillet stod med ryggen åt lampan och stirrade
på en reproduktion av Rembrandt: Man i rustning. Han
försökte gnola en melodi, avbröt sig och klarade häftigt
strupen.
”Pauvre garçon,” mumlade han. ”Så ensam! Jag önskar
att han ville komma tillbaka . . .”
Och Wallion som stod orörlig borta vid dörren sva-
rade lågt:
”Nej, Joseph Koprilis kommer inte tillbaka. Han har
gjort sitt val.”
Långt efteråt erinrade sig Rambouillet med egendom-
lig klarhet denna bild av en man i rustning som han nu
inte ens visste att han betraktade.
198
”Mänskligheten kommer alltid att förbli sig lik,” tänkte

han missmodigt. ”Varje litet jag i rustning mot andra
små jag — i mörker och hat!”
Han ruskade på sig och svängde om mot journalis-
ten.
”Nej, monsieur, inte stanna — inte stanna! Ge mig
något att göra, jag håller på att bli sentimental!”
”Om vi ändå kunnat hålla honom kvar!” sade Wal-
lion tungt. ”Med våld, om så behövts . . . Under vårt
inflytande skulle Joseph Koprilis ha varit en värdefull
bundsförvant. Fri, är han en fruktansvärt oberäknelig
faktor. Han kan rent av lägga sig hindrande i vår väg, ja
han kan fördärva hela spelet för oss!”
Fransmannen ryckte på axlarna.
”En oberäknelig faktor räknar man inte med,” svarade
han.
”Men jag kan inte undgå att räkna med vad han sagt,”
återtog Wallion. ”Felix Clarendon i Stockholm! Tanken
är orimlig, men den fascinerar mig. Jag kan inte tro på
den — jag vågar heller inte tvivla . . .”
Han gick fram och åter och tog sig om huvudet med
bägge händer.
”Felix Clarendon i Stockholm,” mumlade han. ”Låt mig
tänka, bara en minut. Varför? Suzanne Chrisman? Skulle
han ha uppsökt henne? Men hans båda brev? Hemlig-
håller hon någonting för oss?”
199
Han ryckte otåligt upp sitt ur.

”Klockan är inte tio ännu. Låt oss fara ut till Villa
Rosa!”
”Ja,” sade fransmännen, ”låt oss gå och hämta en
smula inspiration av madame Suzannes vackra röst!”
I Villa Rosa satt man just i hallen och drack en sen
kopp te. Allan Chrisman satt uppe med de andra. Han
hade armen i band och föreföll något blek men var för
övrigt sig lik. Suzanne höll på att bjuda Aspeland och
hans båda drabanter te, då Wallion och Rambouillet an-
mälde sin ankomst och blev insläppta i den hemtrevliga
hallen, där en brasa flammade i den öppna spisen och
skapade ett muntert spel av dansande röda och svarta
figurer på väggarna.
Suzanne tog glatt emot de bägge herrarna, som en
smula överraskade lät placera sig vid brasan med var
sin kopp i handen.
”Man skulle kunna tro att vi kommit på bjudning,”
sade Wallion till Rambouillet. ”Jag önskar ödet hade
velat att vi haft Joseph Koprilis med hit in i värmen och
ljuset . . .”
Rambouillet kastade en blick mot fönstren, utanför
vilka vinternatten stod kall, mörk och stjärnlös, och han
tänkte litet på denna kontrast innan han svarade:
”Monsieur, ljus, värme och liv — vad är det? En brasa
i en spis? Mais non, i den pojkens ögon såg jag något
200
som var förmer, något som skall hålla honom uppe mitt
i vinternatten . . .”
”Om vem talar ni?” frågade Suzanne.
”Om den siste Koprilis, om Joseph.”
Wallion berättade vad som nyss tilldragit sig hans
bostad, och Suzanne lyssnade mer och mer upprörd.
Till och med de härdade polismännen gav med några
frammumlade, kraftiga uttryck sitt intresse tillkänna.
När Wallion slutat blev det tyst i hallen. Han såg sig
omkring, drack sin kopp och tände en gold tip.
”Jag vill inte synas hård,” fortsatte han då ingen sade
något, ”men jag vill påpeka, att Joseph Koprilis väljer
sitt öde själv eller får sitt öde tillmätt åt sig utan att vi
här kan göra något åt den saken. Nej, fru Chrisman, vad
jag vill uppehålla mig vid är frågan: har Felix Clarendon
varit i Stockholm?”
Och han betraktade henne noga. Hon satt stilla med
händerna knäppta över knäet och stirrade i elden.
”Det är inte möjligt,” sade hon med en suck och ska-
kade på huvudet. ”Då måste ju jag veta att han varit här,
eller hur? Varför skulle han annars komma hit om inte
för att söka upp mig?”
”Han kan ha kommit för att söka upp er, men så helt
oväntat sett sig hotad av sin outtröttlige fiende, och an-
tingen blivit tvingad till förnyad flykt eller frivilligt läm-
nat staden för att inte länka fiendens intresse till er.”
201
”Det är tänkbart,” återtog Suzanne genast, ”men då

gömmer ni breven! Hans brev från Paris till mig är
skrivna, det ena i början och det andra i slutet av juli
1913. I slutet av augusti dödades han i Paris. Då kan han
antingen ha varit i Stockholm före brevens skrivande.
Men då skulle han sannolikt ha nämnt denna viktiga
omständighet i sitt första brev. Eller också kan han ha
rest till Stockholm omedelbart efter att ha skrivit det
andra brevet. Men det skulle antyda en omkastning av
hans planer som jag inte kan tro på. Varför skickar han
mig då nyckeln från Paris i slutet av augusti utan ett ord
till förklaring?”
Wallion förundrade sig över hennes snabba, klara
logik, och han måste fundera litet.
”En förklaring var nog avsedd att i brev följa på nyck-
elns avsändande,” anmärkte Rambouillet, ”men den blev
aldrig skriven. Döden kom emellan.”
”Just så,” sade Wallion. ”Vad ni sagt, fru Chrisman,
väger tungt mot idén att Clarendon varit i Stockholm.
Att han skulle varit här före brevens skrivande kan vi
tydligen lämna ur räkningen. Men efteråt? Tänk er un-
gefär denna utveckling: Clarendon har skrivit sina brev
och fått er underskrift på fullmakten. Han har gjort sina
dispositioner rörande miljonerna, och han har nyckeln
i sin hand. Nu fattar han ett raskt beslut att söka upp
er, lämna nyckeln och berätta allt. Han hinner ända till
202
Stockholm, då han plötsligt ser sig hotad av fienden.

Skrämd överger han hela planen och gömmer sig åter i
Paris, varifrån han sedermera sänder nyckeln. Men hans
stund är redan kommen och han stupar innan han hun-
nit forma en förklaring. För resten det gula konvolutet
som Rambouillet talat om? Var det inte där förklaringen
redan låg färdig?”
”Troligen,” nickade fransmannen. ”Vår vän Cray hade
sannolikt gott väderkorn!”
”Men,” sade Suzanne, ”hur kan den stackars Joseph
Koprilis ha reda på om Felix varit här?”
”Ja, hur?” instämde Rambouillet. ”Det var det som
förvånade mig mest!”
”Det finns ju flera möjligheter,” svarade journalisten.
”Man kan till exempel anta att han fått veta det av Cla-
rendon själv.”
”Av Felix själv!”
”Ja visst, vi vet att bröderna Koprilis hade ett sam-
tal med Clarendon kvällen före den senares död. Hur
många gamla missförstånd som klarades upp den kväl-
len vet man inte, men ett vittnesbörd har vi: Josephs
egen uttalade övertygelse att Felix Clarendon var en ärlig
man. Möjligt är att Clarendon delgav bröderna Koprilis
åtskilligt av sina planer och sin ställning, ja, troligt syns,
att deras fiende med dödens hjälp brutalt och medvetet
203
klippte av början till en överenskommelse mellan den

olycklige Clarendon och bröderna Koprilis!”
Maurice Wallion hade talat helt långsamt och lågt
med blicken riktad in i glöden, som om han ville klar-
lägga problemet för sig själv lika mycket som för de an-
dra. Då han tystnade var det ingen som tog upp tråden.
De satt tigande, belysta av det sakta avtagande skenet
från brasan, var och en fördjupad i sina tankar. Suzanne
hade sänkt huvudet, och de röda reflexerna lekte och
dansade i hennes blonda hår. Själve Aspeland sätt orör-
lig, bister och dock en smula rörd, med sin slocknade
pipa i mungipan. Den ene av polismännen stod vid det
smala fönstret till vänster om ytterdörren, den andre
hade gått upp på rummet.
Då gjorde mannen vid fönstret en rörelse, tog händer-
na ur fickorna och lutade sig intill rutan, skuggande för
ögonen. Strax därpå kallade han sakta på sin förman.
Aspeland ryckte upp sig ur sina funderingar, reste sig
och gick bort till fönstret.
Men sådan var stämningen i den lilla hallen, att ingen
lade märke till Aspelands låga utrop, förrän han kom
tillbaka och lade handen på Wallions axel.
”Kom!” sade han bara.
Wallion såg upp. Eldskenet fladdrade i polismannens
ögon, och han pekade mot fönstrets mörker.
”Det är någon utanför,” sade han.
204
I nästa ögonblick stod Wallion med ansiktet mot ru-

tan. Han avskärmade ljuset med händerna och stirrade
ut i natten.
”Var?” frågade han lågt.
”Vid grinden,” svarade Aspeland i samma ton.
Journalisten såg nedåt uppfartsvägen, som sluttade
mot trädgårdsmurens svarta linje. De stängda dubbel-
grindarna avtecknade sig som ett mörkt nätverk mot
landsvägens ljusare snötäcke utanför.
Varken innanför eller utanför muren såg journalisten
någon enda levande varelse röra sig. Natten stod tyst,
hög och hemlighetsfull över den frusna jorden.
Det blåste inte längre, träden i bakgrunden hägrade
orörliga och svarta.
”Ni har misstagit er,” mumlade journalisten.
”Nej,” svarade polismannen kort. ”Vänta och se!”
Då såg Wallion handen som sträckte sig ur mörkret.
Den gled fram som en skugga från muren till höger
om grindens gallerverk, och skuggarmen fortfor att
förlängas tills handen slöt sig om låsvredet och sakta
skakade grinden.
Men ingen kropp följde efter, och för några sekunder
avtecknade sig den mystiska armen orörlig mot snön.
Därpå började handen treva uppåt och nedåt grinden,
fingrade på låset och gled längs dess konturer.
205
Aspeland tryckte på knappen till ringledningen och

den svaga klangen av larmklockan ljöd uppifrån rum-
met. Alla sprang upp från sina platser, och den tredje
detektiven kom bullersamt springande nedför trappan,
medan han drog på sig kavajen.
Wallion såg armen därute i mörkret dra sig tillbaka
och försvinna.
Han gav till ett förargat utrop och sprang till ytterdör-
ren.
”Ställ inte till något oväsen!” sade han kort och skarpt.
”Jag ber er, fru Chrisman, att gå upp på ert rum! Ni med,
herr Chrisman! Bägge detektiverna stannar här, och håll
er klara! Aspeland och Rambouillet, följ med mig!”
De ryckte upp dörren och sprang ut i mörkret. Wal-
lion var den förste vid grinden. Han låste upp den och
var i nästa sekund ute på landsvägen.
Tack vare det vita skimret från snön hade de en klar
överblick av vägen mot höger ända bort till huvudvägen,
som på något avstånd skar i rät vinkel och som skug-
gades av de höga träden i en dubbel allé.
Men på detta tysta, vita stycke väg och på alla de
vägar som längre bort öppnade sig åt skilda håll under
träden syntes inte en rörelse. Allt var dött och stilla.
Bredvid muren, på sidan om grinden, såg de alla tyd-
ligt de nyss tilltrampade spåren av ett par fötter. Det var
206
samma fötter, ja, samma skodon, som dagen förut vid

Lantern Films ateljé. Det var omöjligt att missta sig.
Deras okände fiende hade varit där, som en vaktande
skugga utanför muren, i det ögonblick de suttit i hallens
ljus och talat om honom!
Gripna av raseri sprang de bort mot allén och sökte
fram och åter, uppåt och nedåt vägen, åt alla håll. Men
de samlades snart vid hörnet av Villa Rosas parkmur
utan att ha funnit något, och de samtalade med låga
röster, som om de misstänkt att deras motståndare
trots allt fanns gömd i deras närhet, en skugga bland
skuggorna.
”Ni märker, att han inte vilar!” sade journalisten bittert
till Aspeland.
”Jag tror att han är avgrundsfursten själv,” morrade
polismannen. ”Han är ensam, vi är många och ändå!
Ändå vågar han sig hit!”
”Han skall våga mera,” anmärkte Rambouillet. ”Det
här vara bara sista varningen!”
Elektriska tåget kom dundrande och vinande på väg
mot staden, och dess rad av upplysta fönster glimmade
fram på avstånd mellan träden.
”Gå tillbaka till villan, Aspeland,” sade journalisten
brådskande. ”Håll er stilla, försök inga efterspaningar i
natt. Nöj er med att rapportera till centralpolisen. Hälsa
207
fru Chrisman, att jag och Rambouillet återvänder till

staden.”
Han och fransmannen skyndade bort till hållplatsen
och äntrade upp på tåget. Wallion kontrollerade, att de
var de enda passagerarna från denna hållplats, och de
gjorde en rond genom de nästan tomma vagnarna utan
att upptäcka någon misstänkt individ. Vid Östra station
steg de av och gick nedfor trapporna. Det var som om en
magnet drog dem, och en stund senare gick de långsamt
förbi Parkgatan 1. De stannade i hörnet av Karlavägen
och betraktade huset som var föremål för bådas tysta
reflexioner.
Det var mörkt i fönstren, och gardinerna var ned-
dragna. Parkgatan 1 låg försänkt i samma trygga, bor-
gerliga slummer som sina grannar som hela gatan. Huset
sov, tillstängt och blundande bakom sin mur och sitt
gallerverk.
De gick fram och åter några varv. Men ingenting rörde
sig i huset, gardinerna hängde raka och fönstren förblev
mörka.
Wallion stannade vid den stora sidogrinden och
pekade på gången som ledde upp förbi huset till den
stängda, låga träbyggnaden därbakom. En dubbel rad av
hjulspår avtecknade sig på gången, om nya eller gamla
kunde inte avgöras i mörkret.
”Har Cray bil?” frågade han Rambouillet.
208
”Det hade han åtminstone i Paris,” svarade fransman-

nen som frysande gned händerna. ”Diable, ni har kallt
i det här landet på vinternätterna! Jag vill minnas att
jag såg Leadbitter föra filantropens bil i Paris några
gånger . . .”
Maurice Wallion stod länge och såg upp mot huset.
Han skulle ha velat vara vid Walter Crays säng just nu
och se in i filantropens slumrande anlete. Vem vet om
inte någon elak dröm förvred den sovandes drag och
blottade en hemlighet . . .
Fransmannen stampade med fötterna och blåste i
fingrarna.
”Är ni trött, monsieur Rambouillet?” frågade Wal-
lion.
”Trött,” sade fransmannen. ”Det känns som om jag
inte skulle få lust att sova på en hel vecka. Men jag är
kall som en kejsares hjärta, monsieur Wallion!”
”Låt oss gå hem till mig och få oss en grogg,” föreslog
journalisten. ”Här har vi tydligen ingenting mer att göra
i natt.”
Fransmannen lyckades förvrida sina frusna läppar till
ett leende och sade med eftertryck:
”Det kan man kalla verklig filantropi, monsieur!”
Strax efter midnatt satt de åter i Maurice Wallions
arbetsrum; den gula lampan lyste stilla ned över dem
209
och röken från deras cigarretter steg blå och berusande

mot takets dunkel.
”Säg mig, monsieur Rambouillet,” frågade journalisten
tankfullt, ”er undersökning av Walter Crays liv sträckte
sig även till många skenbart obetydliga detaljer, eller
hur?”
”Det kan ni vara viss om! Jag var tämligen grundlig,”
svarade fransmannen.
”Då konstaterade ni till exempel, när Leadbitter kom
i Crays tjänst?”
”Ja, låt mig se . . .”
Rambouillet drog fram en hel packe svarta anteck-
ningsböcker och valde en, som han bläddrade i.
”Alexander Leadbitter blev anställd som betjänt hos
Walter Cray i januari 1911,” förklarade han.
Wallion nickade och rökte en stund. Han betraktade
nyfiket Rambouillets anteckningsbok och sade slutli-
gen:
”Innehåller den där boken allt ert undersökningsma-
terial angående Cray?”
”Ja,” sade fransmannen och slog på boken. ”Minst
femtio sidor anteckningar från tjugu år av hans liv,
minst tvåhundra olika notiser — men inte en enda av
dem misstänkt!”
”Tillåter ni, att jag går igenom dem?”
”Mycket gärna!”
210
Rambouillet räckte boken över bordet, och journalis-

ten tog den intresserad. Han började från början, och
fransmannen märkte att han läste långsamt, intensivt,
som om han ansett varje ord vara av vikt. Fransmannen
smålog och gäspade. Han kunde den där boken nästan
utantill. Där stod allt möjligt, alla bagateller, allt smått
och gott i en hederlig människas liv.
Där stod till exempel: ”Mars 1905. Cray halkar på
trappan utanför sitt hus och bryter högra underbenet.
Läktes illa. Cray haltar alltsedan en smula och begagnar
gärna käpp . . .”
Rambouillet gäspade och hade tråkigt. Den svenske
journalisten varken hörde eller såg. Kors, så intressanta
anteckningar! Till exempel det här: ”Febr. 1906. Cray
låter förgylla sin käppkrycka . . .”
Rambouillet skrattade tyst. Eller det här: ”Dec. 1910.
Cray illa förkyld. Ligger hemma en hel månad. Influensa.
Reder sig själv som vanligt, och stiger upp frisk men klen.
Håller sig i stillhet hela vintern . . .”
Rambouillet tittade på journalisten, som lagt bort
cigarretten och lutat huvudet i händerna över boken,
och han fick så roligt för sig själv, att han måste luta sig
bekvämt tillbaka och blunda ett slag, tyckte han. Och
så somnade han!
211
X V.
Maurice Wallion
arrangerar ett bakhåll
K lockan fem på morgonen gick Maurice Wallion fram

och tillbaka i rummet med en utvakad, brännande
klarhet i blicken. Han kastade den svarta antecknings-
boken i luften och fångade den igen. Han skramlade med
sin nyckelknippa. Han tände och släckte lamporna då
han gick förbi kontakterna.
Om Rambouillet varit vaken skulle han med skäl blivit
förvånad över journalistens uppförande. Men Rambouil-
let sov fortfarande i sin stol.
”Vilken tanke!” sade journalisten högt. ”Vaken tanke!
Detta är oerhört — om det är sant! Jag har bestämt
räknat fel . . .”
Hans händer skakade en smula, då han kastade sig i
skrivstolen och ännu en gång började bläddra i Ram-
bouillets anteckningsbok.
212
”Nej! Nej, jag har inte räknat fel! Det stämmer, nu

återstår bevisen . . .”
De grå ögonen lyste mer och mer, han var en hårsmån
blekare än som var naturligt, men leendet kom och gick
på hans läppar, medan han betraktade den sovande
fransmannen.
Wallion tog ett papper och skrev en adress. Det var en
adress, som på det högsta skulle ha intresserat Gustave
Rambouillet, ty den löd: ”Chefen för La Sûreté Générale,
Paris”.
Och därefter fortsatte journalisten att skriva, raskt
och flytande:
”Cher monsieur! Je regarde comme nécessaire de vous
mettre au fait des circonstances suivantes . . .”
Rambouillet suckade, vred på sig och öppnade ögonen.
Han sträckte morgonfruset och olustigt armarna ifrån
sig, grep sitt glas och svalde grimaserande en klunk.
”Brr!” mumlade han. ”Ert sodavatten slår av sig bra
fort, monsieur!”
Och då journalisten småskrattade, tillade han förvir-
rad:
”Jag har visst blundat ett litet slag . . .”
”Det vill jag lova,” sade Wallion. ”Klockan är nära sex
på morgonen!”
Fransmannen tittade på klockan och rusade upp, drog
av sig rock och väst och började gymnastisera.
213
”Inte underligt, jag är stel i lederna . . . ett, två! Och

mörkt är det som i en säck! Går solen aldrig upp hos er
den här årstiden?”
”Den visar sig ett par tre timmar fram på dan. Man
tänker inte illa i mörkret heller, monsieur Rambouil-
let!”
”Ni har alltså tänkt medan jag sovit, monsieur Wal-
lion?” frågade fransmannen, som gjorde knäna böj.
”Jag har funderat — på Cray. Er anteckningsbok var
mycket intressant.”
”Säger ni det?” mumlade fransmannen medan han
gjorde armar utåt sträck. ”Och jag för min del har
drömt om Cray, jag. Det var ruskigt . . . Sprang nedför en
svart, ändlös trappa, förstår ni, och oupphörligt mötte
jag den store okände . . . och sköt . . . ett, två! Men re-
volvern klickade . . . och alltid när jag kastade mig över
honom . . . var det Walter Crays ansikte i stället . . . med
sitt eviga filantropiska leende . . . otäckt, säger jag er!”
Han hejdade sina rörelser ett ögonblick och tillade:
”Jag tycker filantropen kunde ha hållit sig hemma i
Paris. Han trasslar till problemet för mycket. Man stöter
alltid på Cray, då man söker den okände — precis som
i en mardröm!”
”Möjligen, monsieur Rambouillet, skulle den store
okände vara ur stånd att operera i Stockholm, om inte
Walter Cray var här samtidigt!”
214
Fransmannen gnuggade sig i ögonen.

”Säg litet till!” bad han. ”Jag förstår inte riktigt . . .”
”Jag tycker att jag uttrycker mig tydligt nog: om inte
Cray var i Stockholm, skulle den store okände inte kunna
fullfölja sina planer! Sedan jag gått igenom er famösa an-
teckningsbok, har jag blivit så övertygad om den saken,
att jag redan skrivit ett brev.”
”Ett brev? Till vem?”
”Till chefen för säkerhetspolisen i Paris. Men det
tillhör den teoretiska sidan och kan vänta. Vad vi först
behöver göra, är ett praktiskt experiment för att pröva
min teori!”
”Nå, nu ser det verkligen ut som om vi skulle kunna
börja affärerna,” sade Rambouillet förtjust. ”Det stiger
upp i mitt minne, att vi talade om en fälla i går kväll just
då Koprilis avbröt oss . . .”
”Det är den fällan som skall pröva min teori,” svarade
Wallion. ”Men för att börja i rätta änden, så skall jag nu
först gå och skaffa oss morgontidningarna.”
”Aha!” sade Rambouillet. ”Då tillåter ni kanske att jag
doppar huvudet i kallt vatten under tiden? Sen skall jag
följa er ända till Hades!”
Medan journalisten gick ned efter tidningar, plaskade
och frustade Rambouillet livligt i tvättrummet, och då
Wallion kom tillbaka satt fransmannen redan klarögd
och intresserad och väntade på honom.
215
Wallion, ännu med hatten i nacken, bredde ut de

färska tidningsbladen på bordet och började söka i
spalterna.
”Bra!” sade han belåtet. ”De har givit den en utmärkt
plats. Hör på!”
Han tolkade hastigt följande notis för Rambouillet:
”Festligt hos våra filmfavoriter.
Direktör Samuel Grafferth, den kände ledaren av AB

Lantern Film, har beslutat fira avslutandet av denna in-
spelningssäsong med en stor supé för sina sujetter. För
en av våra medarbetare har han förklarat, att Lantern
Film genom säsongens produkter kommer att bli ett
världsmärke. Särskilt ansåg han att Suzanne Chrisman
kommer att vinna världsrykte som Nina La Blonde i den
stora serien ”Flickan med de förhäxade ögonen”. Dessa
goda utsikter tycks ju vara skäl nog till en jubelfest, och
supén kommer att äga rum i kväll på Anglais. Vi förmo-
dar att med så mycket trevligt folk närvarande kommer
uppbrottet inte att ske förrän fram på småtimmarna.”
Wallion slutade läsa och såg på fransmannen.

”Har ni skrivit det där?” frågade Rambouillet tvek-
samt.
”Ja. En smula diplomati, förstår ni. Grafferth tror att
det är hans idé med festen. Jag talade med honom i går.
216
Jag har styrt om att herr och fru Chrisman inte lämnar
Anglais förrän sent. Vad tycker ni?”
”Vad tycker den store okände?” svarade Rambouillet,
vars svarta ögon plötsligt blänkte till i förståelse.
”Han tycker,” återtog Wallion, ”att man inte bör för-
summa ett tillfälle som sannolikt inte återkommer. Han
säger till sig själv: Handlingens timme är slagen. Jag skall
göra en visit i Villa Rosa, medan Suzanne och hennes
beskyddare är borta, och där skall jag finna nyckeln till
Clarendons kassavalv. Med nyckeln i mitt våld kan jag
redan föreskriva fredsvillkoren!”
”Detta är således er fälla!” ropade Rambouillet hän-
ryckt och hoppade upp.
”Ja, det är min fälla. Vår motståndare kan inte drömma
om att Suzanne Chrisman varit nog öppenhjärtig att
deponera nyckeln i detektivchefens kassaskåp. I varje
fall måste han anse värt ett försök att leta igenom hen-
nes bostad. Och om han inte är en djävul eller ett spöke
ska vi fånga honom i natt! Men vi ska inte nöja oss med
att sitta och vänta i Villa Rosa. Det kan ju hända att han
anar oråd och kommer undan i sista sekunden. Nej, vi
måste också bevaka Parkgatan 1! Vi måste med egna
ögon se vem som går ut därifrån i natt!”
„Ah, monsieur, denna fälla har sålunda två sidor? Vid
Parkgatan 1 blir lösen: vem? när? varthän?”
217
”Och vid Villa Rosa däremot: vem? när? varifrån?” ifyll-

de Wallion lugnt. ”Att notisen, som står i alla tidningar,
skall locka fram honom är säkert, om också blott för
att rekognoscera. Men tio mot ett att han skall tränga
in i villan!”
”Då, monsieur, är vår fiende förlorad!”
Klockan inemot tio på förmiddagen, då nattens lyktor

och ljus motsträvigt slocknat och den korta vinterdagen
segrat för några timmar, var Maurice Wallion på väg
till Parkgatan 1. Han hade badat, klätt om sig och ätit
frukost, och trots den genomvakade natten kände han
att han var i stånd att möta Cray med spänstig hjärna
och stadiga nerver.
I Crays tysta hus var allt sig likt och den buttre Lead-
bitter rörde inte en min, då han släppte in journalisten.
Wallion fann filantropen sitta nedanför Voltairebysten
i orgelrummet. Hans sjuka fot var insvept i en filt, och
då journalistens långa figur visade sig i dörren lade han
med blid och resignerad min ifrån sig en bok, på vars
rygg journalisten läste titeln ”Shakespeare’s Works”.
Crays gråa, prästerliga ansikte såg härjat och åldrat
ut i den bleka decemberdagern men bakom glasögonen
riktades de gula pupillerna mot besökaren med en fast
och spörjande blick.
218
Journalisten steg fram med en bugning, och Cray

gjorde en ansträngning att resa sig men sjönk med en
suck av undertryckt smärta tillbaka.
”Ni ursäktar väl?” hälsade han tonlast. ”Jag är bok-
stavligen hjälplös som ni ser. Hur står det till?”
Han sträckte vänligt fram handen och Wallion tog
den. Crays hand var kall och fast.
”Sitt ner, monsieur Wallion. Vill ni inte ta en cigarr?
Inte? Å, ni inbitna cigarrettrökare, ni är alltid omöjliga.
Jag för min del föredrar en ljus, mild havanna. Hur mår
madame Chrisman?”
Wallions ansikte fördystrades.
”Ännu är hon frisk och oskadd,” svarade han nervöst.
”Men hur länge? Vet ni, monsieur Cray, jag tror att jag
aldrig känt mig så orolig och bekymrad som i dessa da-
gar. Ni har väl hört talas om attentatet i Lantern Films
ateljé?”
Filantropen nickade sorgset.
”Ja,” sade han. ”Den stackars monsieur Chrisman!”
”Den gången var det en lycklig slump som räddade
honom och oss,” fortsatte journalisten. ”Men man kan
inte alltid räkna på slumpen!”
”Det är sant. Men polisen . . .”
”Bah, polisen!” mumlade Wallion med en talande
handrörelse. ”Polisen kunde inte hindra Allan Chrisman
219
att bli sårad. Den skall heller inte kunna hindra vad som
komma skall . . .”
”Säg inte det,” avbröt filantropen uppmuntrande. ”Er
motståndare är ensam — mot så många!”
”Tror ni att han bryr sig om det! Han som är fri, oåt-
komlig och stark! Han som lämnar oss allt hjälplösare
efter var attack, tror ni att han ger tappt? Nej, aldrig!”
Wallion talade i bitter, hopplös ton. Filantropen ska-
kade på huvudet och gned sig på hakan. Det märktes
att han vänligt och tafatt grubblade på något gott råd.
Journalisten som satt fördjupad i sina oroliga tankar
sade för sig själv:
”Om hon åtminstone ville lämna ifrån sig nyck-
eln . . .”
”Vill hon inte det då?” frågade Cray med artigt in-
tresse.
”Ni vet hurudana kvinnor är, monsieur Cray. Jag har
bett henne deponera nyckeln i en bank. Faran — det är
ju just nyckeln!”
”Det borde hon inse,” anmärkte Cray och dolde en
ansats till gäspning.
”Ja! Ja visst! Men kvinnologik, monsieur! Och medan
den fördömda nyckeln ligger i en skrivbordslåda i Villa
Rosa, går vår fiende omkring, fri, ouppnåelig, och läg-
ger sina planer! Inte ett spår efter honom, inte en skymt
— förrän slaget faller!”
220
Journalisten hejdade sig.

”Men jag har inte kommit hit för att beklaga mig,” sade
han lugnare. ”Jag vill inte underkänna Suzanne Chris-
mans omdöme. Hon är en intelligent och försiktig ung
dam, och kanhända överdriver jag själv faran . . .”
”Mycket möjligt,” instämde Cray, men med synbar
tvekan.
”Ni tvekar,” sade journalisten ivrigt. ”Ni tror ändå att
faran är mycket stor?”
”Tja,” svarade filantropen, ”jag kan bara döma efter
min egen erfarenhet . . .”
”Ni tycker kanske, att jag i alla fall bör genomdriva, att
nyckeln får ett säkrare gömställe?”
Filantropen övervägde allvarligt saken en stund.
Därpå sade han långsamt:
”Det är en svår kasus. Jag vågar inte råda.”
Wallion satt med rynkad panna och såg tankfullt ned
på mattan.
”Jag tror att jag bör driva det igenom ändå,” mumlade
han. ”Jag skall tala med henne på allvar i morgon!”
Filantropen flyttade litet på sin fot och suckade. Han
kastade en blick på sin Shakespeare. Samtalet tråkade
ut honom.
”Ni har ju en bil, monsieur Cray?” frågade Wallion
plötsligt som i förbigående.
Cray vände den gula, orörliga blicken mot Wallion.
221
”Ja,” sade han inte fullt så tonlöst. ”Ja visst, doktorn

ordinerade mig frisk luft, och eftersom jag inte kan
promenera så köpte jag mig en bil. Jag tar den med mig
till Paris; den som jag lämnade kvar där var tämligen
gammaldags.”
”Det är kanske Leadbitter som för den åt er?”
”Ja, han är en skicklig chaufför.”
Under en halv minut sade journalisten ingenting,
och Cray betraktade honom lättjefullt med halvslutna
ögon. Därpå såg sig Wallion omkring, lutade sig fram
och frågade lågt:
”Kan Leadbitter höra oss?”
Filantropen förde handen till glasögonen och satte
dem till rätta. Det var en omständlig procedur, under
vilken åtskilligt snabbt och förberedande tankearbete
utfördes av båda parter. Slutligen sänkte Cray handen
och sade stilla:
”Varför frågar ni det?”
”Av en ganska viktig orsak!”
”Nåväl, han är just nu ute och köper morgontidning-
arna. Sjuk och sysslolös som jag är har jag hunnit lära
mig rätt mycket av ert klangfulla språk, och nu följer jag
ganska bra i tidningarna vad som händer och sker. Men
ni gör mig nyfiken, monsieur! Vad är det ni tänker säga,
som inte Leadbitter får höra?”
222
”Det handlar på sätt och vis om honom,” svarade

journalisten. ”Han följde med er på resan från Paris till
Stockholm — i samma kupé, eller hur?”
Filantropen nickade förvånad.
”Och på denna resa försvann det gula konvolutet så
mystiskt och oförklarligt,” fortsatte Wallion.
”Ja visst, men . . .”
”Jag ber, låt mig tala ut. Vi har att göra med en fruk-
tansvärd motståndare. Vi vet ingenting om honom.
Följden är den att misstankarna kastas hit och dit, näs-
tan på måfå. Leadbitters förflutna är just inte fläckfritt,
och för vår fiende skulle han vara till oberäknelig nytta.
Vem vet vad Leadbitter kan ta sig till med ert hus, era
ägodelar, er bil, medan ni sover? Med ett ord, jag vill
ställa en mycket viktig och allvarlig fråga till er: anser ni
fortfarande Alexander Leadbitter absolut pålitlig?”
Filantropen brydde sig inte om att dölja sin pinsamma
överraskning. Han såg nästan stött ut.
”Det har jag visst haft äran antyda förut,” svarade
han lent.
”Absolut pålitlig?”
”Absolut!”
Och då Wallion tänkte säga något, höjde Cray avvär-
jande handen och sade allvarligt:
”Jag förstår så väl er fråga, min unge vän. Det är sant,
att Leadbitter varit en brottsling. Han är det inte nu. Jag
223
drog honom upp ur dyn, och jag har gjort en karaktär av

honom. Som jag vänder om min hand här, monsieur, så
har jag vänt om Alexander Leadbitter, och jag säger utan
tvekan att ingen tjänare kan vara mera plikttrogen, tålig
och karaktärsfast än han. Han skulle offra livet för mig.
Skulle jag då inte kunna gå i borgen för hans karaktär?
Jo, monsieur, Leadbitter är pålitlig!”
Maurice Wallion hade hört på mycket noga. Nu bu-
gade han sig, lätt, sittande, och sade artigt:
”Ett sådant vittnesbörd från er mun är mera värt än
något annat. Nu vet jag, hur mycket dessa misstankar
var värda. Mitt besök hos er har besparat mig en lång
och pinsam undersökning, och jag tackar er!”
”Ni anser er således ha fått klarhet angående Leadbit-
ter?” frågade filantropen blidkad.
”Ja, nu har jag lugn. Ännu en gång tack!”
Journalisten reste sig för att gå. Cray sträckte åter fram
sin långa kalla hand och Wallion tryckte den hjärtligt.
”Jag hoppas att ni snart skall bli återställd i foten,
monsieur Cray.”
”Å, gikten lämnar mig nog aldrig mer. Man börjar bli
gammal!”
”Ni har haft den länge?”
”Många år, monsieur, många år!”
224
”Man påstår, att sådant där kan bli följden av ett

olycksfall. Man bryter benet, till exempel, vips är det
slut med motståndskraften, och gikten är där!”
”Ja, det pratas så mycket,” mumlade Cray och svepte
filten om benet. ”Jag litar hellre på min läkare än på
gamla käringar, monsieur! Ska ni verkligen gå nu? Farväl
då, och välkommen tillbaka när ni behagar . . .”
Han nickade till avsked. Han hade inte rört sig ur sto-
len under hela samtalet, och nu återtog han girigt den
uppslagna boken, som om ingenting i världen intresse-
rade honom mer än Shakespeares starka och visa ord.
Han såg inte upp vidare.
Maurice Wallion gick därifrån. I porten mötte han
Leadbitter, som återkom med en packe tidningar under
armen, och betjänten hälsade avmätt och värdigt utan
att se åt journalisten.
”Överansträng dig inte, min gubbe,” tänkte Wallion
muntert. ”Du kommer att behöva alla dina krafter . . .”
Och då journalisten vikit om hörnet, försvann hans
bekymrade ansiktsuttryck som genom ett trollslag. Hans
gång blev lätt, elastisk, triumferande.
Så, det var således gikt som satt sig i foten på vår vän
filantropen?
Vad sade Rambouillets anteckningsbok: ”Mars 1905.
Cray halkar på trappan utanför sitt hus och bryter högra
underbenet. Läktes illa. Cray haltar alltsedan . . .”
225
Och hade inte Walter Cray nyss så gott som förnekat

detta faktum?
”Äntligen en smula tur!” tänkte han.
Han gick hem och kastade sig på soffan för att sova
några timmar. Det var en ansträngande natt som före-
stod honom.
226
XVI.
Rovdjuret går inte alltid i fällan
D agen hade redan övergått i kväll då Rambouillet

väckte journalisten.
”Det är hög tid,” sade han.
Maurice Wallion spratt upp klarvaken som om han
legat vid en lägereld i ödemarken.
”Har man börjat bevaka Parkgatan 1?” frågade han.
”Ja, monsieur, den ene av Aspelands detektiver är
redan där. Vi har en bra utkikspost mellan träden vid
Parkgatan 2 tvärsöver gatan. Ingen, inte ens husets egna
invånare kan märka att det står någon under träden. De-
tektiven och jag ska tura om att stå där hela natten.”
”Ni, monsieur Rambouillet? Jag trodde ni ville vara
med i Villa Rosa?”
”Nej, jag tar andra änden av fällan på min lott, och jag
garanterar att ingen, inte ens en katt, skall komma osedd
ut ur Parkgatan 1 i natt!”
”Så mycket bättre!” sade Wallion.
227
Han ekiperade sig hastigt. Rambouillet var redan

klädd i päls och skinnmössa, bar en aktningsvärd käpp
och tvinnade sina små mustascher med förväntansfull
min.
”Den store okände kommer inte att känna sig ensam
och övergiven i natt, hoppas jag!” anmärkte han. ”Bara
han kommer ut? Kanske han känner våra kärleksfulla
ögon riktade på sig och blir blyg!”
”Den risken får vi stå,” svarade journalisten och såg
sig omkring. ”Har jag ingenting glömt? Nej! Kom då, så
börjar vi!”
Rambouillet följde med ut till Villa Rosa för att delta
i det slutliga krigsrådet.
Det låg spänning i luften i Villa Rosa. Aspeland höll
egenhändigt på med att skruva fast en regel på köksdör-
ren. Han torkade svetten ur pannan, då journalisten och
fransmannen anlände, och sade bistert:
”Så där ja! Nu behöver han en murbräcka för att
komma igenom den där dörren!”
Suzanne Chrisman kom nedför trappan till hallen,
följd av Allan i aftondräkt med armen fortfarande i
band. Hon var strålande vacker, klädd i en hänförande
skapelse av vitt siden, som kom Rambouillets ögon att
lysa av beundran. Hon var litet blek men räckte bägge
händerna mot Wallion med ett modigt leende:
228
”Måtte ni lyckas, herr Wallion! Allan och jag ämnar nu

lyda order och ge oss i väg till Anglais!”
”Jag hoppas att allt skall vara klart när ni kommer
igen,” svarade Wallion och tryckte hennes små mjuka,
varma händer. ”Emellertid får ni förlåta, att jag skickar
en detektiv med er. Ja, han har till och med order att inte
släppa er ur sikte från det ni lämnar villan och tills ni
kommit tillbaka!”
”Herr Wallion,” sade Allan oväntat. ”Litar ni alls ingen-
ting på mig?”
Journalisten såg på den unge mannen. Allans veka
ansikte hade sannerligen fått ett nytt drag sedan Wallion
såg det sist, och han lade den friska armen beskyddande
om sin hustrus liv. Wallion kände en angenäm överrask-
ning och nickade vänligt.
”Jo,” svarade han. ”Det gör jag. Men vi kan inte vara
nog försiktiga, förstår ni.”
Han tog detektiven avsides och gav honom med låg
röst några sista instruktioner. När Suzanne, Allan och
detektiven strax efteråt lämnade villan, såg han efter
dem och smålog.
”Märkte ni, monsieur Rambouillet?” sade han. ”Allan
Chrisman håller på att vakna upp!”
”Han vore ett bra hopplöst fall annars,” svarade frans-
mannen torrt.
229
Maurice Wallion gjorde en rond över villan. Han, Aspe-

land och Rambouillet var nu ensamma. Även tjänstfolket
var bortskickat. Allt var klart — fällan var gillrad.
”Nåväl, mina herrar,” sade journalisten. ”Aspeland och
jag stannar här. Det hade varit bra att ha några karlar i
reserv, men vi kan inte gärna gömma ett helt kompani i
Villa Rosa. Vår motståndare skulle kanske känna sig ge-
nerad. Helst skulle jag ha er här, monsieur Rambouillet,
men vi måste placera ett par skarpa ögon vid Parkga-
tan 1 också. Så fort ni ser något misstänkt därborta, så
ring på hit och varsko oss, men försök ingen arrestering
eller skuggning på er sida, om vi inte begär det härifrån.
Som sista resurs har er detektiv sin polispipa. Men fram-
för allt: var försiktiga så att ni inte blir sedda. Det skulle
fördärva alltsammans!”
De rådgjorde ännu en stund, varpå Rambouillet gav
sig iväg på sin nattliga expedition. Nu var blott Wallion
och Aspeland kvar. Journalisten gick omkring och släck-
te alla ljus, och polismannen undersökte fönstren.
Villa Rosa låg mörk, tillstängd och ödslig innanför sin
höga parkmur och sin låsta grind.
”Min käre Aspeland,” sade Wallion i mörkret. ”Vi får
inte glömma att vi är två mot en, och att vi måste lyckas!
Intet mörksens bländverk får locka oss utanför villan el-
ler skilja oss åt. Han har kanske utvägar som vi inte kan
förutse. Tappar en av oss huvudet, är allt förlorat.”
230
”Jag har min revolver,” svarade Aspeland kort.

Därefter utspann sig en dispyt, huruvida dörren mel-
lan köksdepartementet och hallen borde vara öppen el-
ler låst på insidan.
”Låst!” sade Aspeland. ”Det minskar operationsom-
rådet!”
”Öppen!” genmälde Wallion. ”Vi skall inte hejda ho-
nom, utan tvärtom släppa fram honom ända till våra
revolvermynningar!”
Det blev som journalisten begärde. Villa Rosas båda
väktare gick upp i övre våningen. Aspeland intog sin
post vid ett av de norra fönstren, i Allan Chrismans
sängkammare, medan Wallion slog sig ned vid fönst-
ret i ett av de södra rummen, där han hade utsikt mot
grinden. Dessutom hade han telefonen bredvid sig på
bordet, i fall Rambouillet skulle ringa. Klockan slog tio
nere i hallen.
Wallion lade upp sin revolver på fönsterbrädet och
mumlade:
”Det värsta är, att man inte får röka!”
Väntan på den store okände hade börjat, och det blev
tyst i den mörka villan. De hade valt sina poster så, att
de praktiskt taget överblickade hela området kring Villa
Rosa. Natten stod kolsvart omkring dem, men snöns
vithet gjorde marken synbar på långa sträckor. Det var
omöjligt för någon att klättra över den höga muren
231
utan att bli sedd av endera av dem. Väl innanför, skulle

angriparen däremot kunna gömma sig i murens skugga,
men att osedd rycka vidare fram mot huset uppför den
vita sluttningen var otänkbart. De väntandes ställning
gentemot den osynlige fienden var på det hela taget
mycket god.
Var fanns han nu? Skulle han komma? Journalisten
kände efter att hans puls var normal — han kände sig
fullkomligt lugn; i det andra rummet hörde han Aspe-
land otåligt vrida på sig då och då. Men småningom dog
alla fjärran och nära ljud bort, ingenting rörde sig ute på
vägarna och tystnaden blev så djup, att vägguret i hallen
genomvävde mörkret med sitt rytmiska knäppande på
gränsen till det hörbara.
Alla dörrar i övre våningen gapade vidöppna och
svarta; Wallion och Aspeland tillkastade varandra ett
och annat ord med låg röst tvärs igenom våningen för
att hålla humöret uppe, men ju längre det led desto kor-
tare blev replikerna och uteblev till slut alldeles.
Maurice Wallion, som var van vid denna slags lek,
väntleken, funderade på allt möjligt medan han utan att
slappas höll utkik på omgivningen. Om deras väntan
slutade med ett resultat, om den store okände verkligen
blev kvar i fällan? Vilket ögonblick! Vilken triumf att visa
detta ansikte i ljuset — detta ansikte.
232
Maurice Wallion försökte logiskt och metodiskt be-

räkna de olika sätt på vilka den okände kunde närma
sig villan. Vilka möjligheter hade han? Hur djärv skulle
motståndaren våga vara?
En känsla av obehag kom över honom vid den tan-
ken att han kunde somna ifrån bevakningen. Vad skulle
hända om de blev överraskade sovande? Han slog bort
tanken som omöjlig . . . Han skulle inte somna!
Nattlig väntan. Det ligger något nervspännande i att
sitta ensam vaken i tysta, mörka rum och vänta med
spänd uppmärksamhet på något som dröjer och dröjer
. . . fantasin spelar en oupphörligt sina spratt . . .
Även den starkaste och lugnaste känner det. Wallion
observerade, att medan hans synsinne fungerade framåt
envisades hans hörselsinne att koncentrera sig bakåt,
oberoende av hans vilja, och sända trevare bakom hans
rygg, in i vrårna, nedför trappan . . . och han ertappade
sig med att lyssna på husets stillhet som man lyssnar i
en snäcka!
Hans blick fortfor att glida över sluttningens obrutna
vita täcke, längs murens raka krön och ut på den tomma
vägen.
Under tiden stod Gustave Rambouillet i de svarta trä-

dens skugga vid Parkgatan 2. Han hade lagt armarna i
233
kors, och han gnolade nästan ohörbart medan han be-

traktade Crays hus. Han var lika van vid väntleken som
Maurice Wallion, och lika lugn som han.
Rambouillet såg de tre fönstren i filantropens orgel-
rum lysa över gatan. Han gnolade mer och mer förvän-
tansfullt.
Klockan slog elva dallrande slag i hallen, och Wallion

ruskade på sig. De hade bara väntat en enda timme
ännu av den långa natten!
Då ringde telefonen bredvid honom. Det var Ram-
bouillet som ringde upp honom från en kiosk nära
Parkgatan 1 och rapporterade. Ingenting misstänkt hade
synts till i filantropens hus. Ingen hade gått ut eller in.
Allt var lugnt och stilla.
Denna kontakt med yttervärlden kom Wallions en
smula domnade blod att åter pulsera normalt. Han
ringde av och ropade till Aspeland:
”Den store okände tycks inte göra sig någon brådska.
Tänk om han vädrat fällan på långt håll!”
”Så mycket bättre för honom!” var Aspelands lugna
svar.
I detsamma ljöd den skarpa klangen av bristande glas
och skärvor som föll på trä. Ljudet kom från det östra
234
rummet, mitt emellan de rum där de båda vaktarna satt,

och efterföljdes av djup stillhet.
Wallion och Aspeland steg ljudlöst upp på en gång.
De möttes på trappavsatsen, och de såg mot det östra
rummet, tysta och med höjda revolvrar. Det var därinne
som Suzanne Chrismans sekretär befann sig!
De hejdade sig i dörren. Rummet var tomt, men den
ena fönsterrutan hade fått ett stjärnformigt hål, och
glasbitar låg innanför på fönsterbrädet.
Aspeland undersökte tyst denna stjärna, som släppte
in nattkylan till dem, och han sade lågt:
”Någon har skjutit en kula genom rutan utifrån. San-
nolikt hans luftbössa igen . . .”
Journalisten knuffade ut polismannen ur rummet och
viskade häftigt:
”Tillbaka till våra poster! Det här är ett av hans för-
dömda knep! Den vägen kan han inte komma in!”
De skyndade tillbaka till sina platser och granskade
omgivningarna. Där var lika stilla och ödsligt som förut.
Ingenting syntes på den vita snön.
Maurice Wallions spänning var i stigande och han
andades ojämnt.
”Det där är ju meningslöst okynne!” tänkte han.
Och då hans förnuft inte lät övertyga sig, upprepade
han högt:
235
”Att skjuta sönder våra rutor det vinner han ingenting

på!”
Men hela tiden kände han i sina nerver något helt
annat. Det som han frambesvurit vid dagsljus, det när-
made sig nu bönhörligt i natten . . .
Och han granskade varje liten fläck av området utan-
för villan.
Två minuter efteråt sprang ännu en ruta sönder nå-
gonstans i nedre våningen, och denna gång hördes att
den gick i tusen bitar . . .
”Den här gången slipper han inte undan!” ljöd polis-
mannens röst, och då Wallion vände sig om såg han
Aspeland med revolver i hand springa mot trappan.
Journalisten besinnade sig en sekund och följde ho-
nom. Han återsåg Aspelands skugga, då den gled förbi
hallens fönster och noga undersökte dem.
”Det var konstigt!” hörde han polismannen mumla.
I hallen var alla rutor hela! Det måste således vara
åt köket till? Beredd att skjuta smög sig journalisten ut
i köket. Även dess fönster var oskadade, oh bakdörren
var orörd.
Han lyssnade mot kökskammaren men hörde ingen-
ting, och med fingret på trycket gick han ljudlöst vidare
dit in. Kökskammarens enda fönster var stängt, men den
ena rutan hade splittrats i bitar.
Och på fönsterbrädet låg en stor sten!
236
Journalisten ryckte till, ty det föreföll honom som en

kall vindfläkt glidit förbi hans ansikte, trots att ingen le-
vande varelse fanns i hans närthet. Denna känsla var så
verklig och oförklarlig, att han ryggade tillbaka, kastade
sig runt och höjde vapnet.
Men där fanns ingenting . . .
Då hörde han ett dovt slag utdelas någonstans inne i
huset. Ett dovt slag och ett ännu dovare fall.
Ingenting mera.
”Aspeland!” ropade journalisten högt.
Han fick intet svar. Dödstystnad . . .
Utan att längre försöka dämpa sina steg sprang han
tillbaka genom köket och ut i hallen. Vid trappans fot såg
han något mörkt och formlöst som mödosamt lyfte sig
från golvet och stod stilla på alla fyra som ett djur. Det
vände ansiktet åt hans håll och med en ilning av skräck
kände han igen Aspeland. Han rusade fram och ville
hjälpa upp honom men polismannen sluddrade:
”Låt bli mig! Hjälp er själv! Han är däruppe!”
Maurice Wallion kände lugnet och besinningen vackla.
Det var som om allt gled honom ur händerna, och en
oresonlig fasa fick för ett ögonblick makt med honom
men han kämpade ned den med järnhård energi. Nu
gällde det sekunder.
Han är däruppe.
237
”Jag säger er han är djävulen själv!” viskade polisman-

nen och föll tillbaka på golvet. ”Han har inte kunnat
komma in, och ändå är han här. Jag såg honom plötsligt
i skuggan under trappan. Jag gav honom en sving men
han svarade med en upper cut och fällde mig . . .”
”Hur är han beväpnad?” frågade journalisten.
Aspeland svarade inte. Han låg orörlig på sitt ansikte.
Journalisten stirrade obeslutsamt men utan rädsla uppåt
trappans svarta hål. Han hörde tydligt steg däruppe, och
oemotståndligt lade sig den tanken som en tyngd över
hans hjärna: jag är ensam mot honom i detta avlägsna,
tysta hus! Frestelsen att börja skjuta dit upp, bara skjuta
så länge patronerna räckte, kom över honom som en
rent fysisk plåga, men han skakade den av sig och tog
ett steg mot trappan.
Då genljöd ett brak genom hela huset, ett knastrande
och splittrande av trä . . .
Det kom från det östra rummet. Det var Suzanne
Chrismans sekretär som han bröt upp! Det rasslade
av papper, lådor slängdes på golvet och föremål sköts
fram och åter . . . Journalisten drog några djupa andetag
och med ens gick han rätt upp i trappan och mörkret.
Han gick så tyst att han inte hörde sig själv, men bullret
ovanför honom upphörde ögonblickligen.
Han fortsatte att stiga uppför, klar att skjuta vid
minsta buller från hans osynlige motståndare, och stir-
238
rande in i mörkret gled han utmed väggen, närmare och

närmare det ställe där den andre sannolikt väntade på
honom!
Han kunde otydligt urskilja dörren till det östra rum-
met sex eller sju steg ifrån honom, och han riktade
revolvern ditåt, väntande att få se en otydlig figur i
öppningen. Då small ett skott från höger; och knallen
nästan bedövade honom. Utan tvekan fyrade han av
sin revolver i ett kastskott åt höger och sprang själv åt
sidan.
En ny blixt och en knall svarade, och under de när-
maste tjugu sekunderna smällde bådas revolvrar gång
på gång. De figurerade på måfå kring varandra på den
tämligen trånga trappavsatsen utan att de lyckades upp-
täcka en skymt av varandra, annat än de dunkla gulröda
blixtarna. Wallion rörde sig med kall beräkning. Han
hukade sig, rätade upp sig, sprang åt sidan och rusade
fram otaliga gånger, föreföll det honom, men han varken
såg, hörde eller kände mer av sin motståndare än de
skrällande skotten som kom väggarna att skaka.
På en gång blev det tyst igen, och journalisten försökte
orientera sig. Han märkte att han avlägsnat sig ett stycke
från trappan, men innan han gjort klart för sig vad detta
kunde betyda, brakade åter några revolverskott, den här
gången i hallen.
239
Tre skott smällde i hastig följd, och Aspelands röst

ropade ursinnigt:
”Han slipper undan! Han slipper undan!”
Wallion sprang ned. Polismannen hade rest sig på knä
och höll en rykande revolver i handen.
”Där! Fönstret!” skrek han.
Wallion såg ett fönster svänga halvöppet och tänkte
utan tvekan hoppa ut, då han i detsamma fick se en
otydlig figur som i full fart rusade bort mot den av-
lägsna parkmuren. Han siktade hastigt och sköt, men
den mörka figuren svingade sig upp på murkrönet i ett
enda språng, och då två kulor till ur Wallions vapen
visslade över muren hade flyktingen redan hoppat ned
på yttersidan.
Journalisten såg mot det ställe där den okände för-
svunnit. Han hade inte minsta tanke på att förfölja.
Handen som kramade den tomma revolvern föll ned.
Från den andra rutans krossande tills nu hade fem
kanske sex minuter gått. Wallion använde ännu en mi-
nut till att göra upp med sig själv och erkände att hans
fälla hade misslyckats. Han kände en stor resignation
komma över honom och han stod stilla . . .
Aspelands röst ropade bakom honom:
”Hör ni då inte? Hör ni inte att det ringer i telefo-
nen?”
240
Telefonen ringde verkligen, gång på gång, gällt och

ihållande. Wallion gick upp, tog luren och sade:
”Hallå?”
”Varför svarar ni inte?” ljöd Rambouillets avlägsna,
oroliga röst. ”Jag höll på att bli riktigt nervös!”
”Vår fiende har varit här,” sade journalisten långtsamt,
”så jag har varit lite upptagen . . .”
”Sacré nom! Har ni honom?”
”Nej, han kom undan.”
”Kom han undan! Vart tog han vägen?”
”Jag vet inte,” sade Wallion trött. ”Det återstår alltid
en chans för er att arrestera honom . . .”
”Mig? Men, monsieur, jag säger er . . .”
”Vad?”
”Jag säger er: här har inte en enda levande varelse gått
ut eller in i Parkgatan 1, inte ett fönster eller en dörr har
öppnats i Crays hus! Det lyser i fönstren, men jag svär
er, att såframt inte vår fiende kan göra sig osynlig har
han inte kommit härifrån!”
Fransmannen fortsatte att tala, men Maurice Wal-
lion hörde inte mer. Han lade ned luren, stödde sig mot
bordet och sänkte huvudet.
Han tog några steg för att gå ned till Aspeland, då en
tanke blixtrade genom hans hjärna. Han vände sig om,
tog åter luren och begärde ett nummer.
241
Efter några minuter svarade Alexander Leadbitters

trumpna röst och Wallion frågade:
”Har er husbonde gått till sängs ännu?”
”Jag skall se efter,” sade betjänten avmätt.
Wallion väntade och han hörde ett plötsligt djupt
sjungande brus i telefonen som om en dörr öppnats till
ett rum, där man sjöng eller musicerade.
”Hallå!” sade betjäntens röst: ”Herr Cray sitter och
spelar orgel, som ni sannolikt själv hör. Vill ni tala med
honom?”
Men journalisten trotsadeinte ödet längre. Han gav
tappt.
”Nej tack!” svarade han. ”Jag skall inte störa er musi-
kaliska underhållning . . .”
Och han satte sig tungt i en stol. Han hörde Aspeland
närma sig, tändande lamporna då han passerade förbi
knapparna.
”Jag svimmade av ett tag,” sade polismannen och blin-
kade för ljusskenet, ”men mig tog han inte kål på! Jag
antar att det är slut på det roliga för i natt nu. Jag har sett
mig omkring litet, och jag har räknat ut hur han kom in.
Han lockade oss till östra sidan genom att skjuta sönder
en ruta, och så sprang han runt bakom muren och kom
över den på andra sidan. Vad som skedde under fönstren
kunde vi ju inte se. Han krossade kökskammarfönstret,
242
klättrade in och när vi rusade ned låg han gömd under

trappan . . .”
Tutandet av en bil utanför avbröt honom, och Ram-
bouillets rost krävde högljutt att bli insläppt.
En minut efteråt stod han andfådd framför Wallion.
”Detektiven är kvar därborta,” flämtade han. ”Jag
måste komma hit och höra! Nom de Dieu, vad har
hänt?”
Då Maurice Wallion satt orörlig och såg på honom
utan att svara, tillade han naivt, utan en skymt av
ironi:
”Hur gick det nu med er teori, monsieur Wallion?”
243
X V II .
Abdul Hamids spion
J ulen gick förbi. På juldagen var Suzanne en charmant

värdinna för dem alla i Villa Rosa, och Rambouillet
visade prov på en ny talang, då han med elegans och
esprit sjöng sina sentimentala eller glada franska visor.
Wallion förvånades över fru Chrismans glättiga mod.
Hon hade inte med ett ord vidrört hans misslyckande.
Ja, det var ingen av dessa människor som visade någon
missräkning. De tycktes anse det alldeles naturligt att
kampen mot en sådan motståndare måste bli lång och
fylld av motgångar, och deras förtroende till journalisten
var åtminstone till det yttre orubbat.
Denna tillit till hans förmåga rörde honom, och dock
måste han i sina mörkaste ögonblick fråga sig, om de
inte överskattat hans skicklighet? Det kom, och måste
komma, några svåra stunder, då han ensam med sina
tankar kände tvivel och oro. Hans misstrodde sig
själv och frestades att i sin motståndare se någonting
244
övermänskligt och fasaväckande, mot vilket alla hans

hugg måste studsa tillbaka, alla hans planer rinna ut i
sanden!
Men ett sådant tillstånd av depression var onatur-
ligt för en man av Wallions lynne. Hans energi vände
tillbaka som en het ström, hans hjärna klarnade och
hans skarpsynthet återkom. Han kunde åter gengälda
fransmannens skämt med ränta, och han kunde skratta
åt de rykten som viskade om hans nederlag.
På något sätt hade en förvrängd och överdriven his-
toria om fällan i Villa Rosa trängt ut. Man skrattade i
tidningskvarteren. Det var inte någon elak munterhet,
men vad man kallade ”detektivreportage” stod inte högt
i kurs bland vissa journalistkretsar, och på andra håll
passade avundsjukan över Maurice Wallions föregående
triumfer på tillfället att leva högt på hans nederlag. Man
kritiserade honom skarpt och med överlägsen sakkun-
skap. Den nystartade morgontidningen ”Gryningen”
avfärdade honom i en ledare betitlad ”Journalistikens
bakgårdar” med följande ord:
”Om denne herre förut haft förstånd att överlåta åt
polisen vad den begriper bättre än han, skulle han ha
sluppit utsättas för en så blodig drift av ett rättvist öde.
Men vi förmodar att klåfingrighet och smart tilltagsen-
het måste få sitt välförtjänta straff . . .”
245
Vilken förmodan ”Kvällsbladet” ansåg sig böra stryka

under:
”Polisen lär ha sin uppmärksamhet riktad på saken,
och efterräkningen torde bli kraftigare än personen i
fråga har beräknat!”
Dessa uttalanden måste ses i belysning av de vilda
ryktena. Dessa rörde sig nämligen med de mest färgrika
uppgifter om en två timmars revolverstrid i Villa Rosa,
ambulans, polisrazzior och massarresteringar. Det var
för övrigt sant, att detektivchefen var missnöjd, men
han nöjde sig med att höra Wallions redogörelse av
saken och att förbjuda Aspeland att vidare lyda order
från journalisten. Detta var den enda reella effekten av
Maurice Wallions nederlag.
Vad beträffar filantropen Cray, sökte han upp Wal-
lion per telefon, uttryckte sitt beklagande och rådde
journalisten att inte ge tappt. Dessutom mötte Wallion
filantropen på juldagen, makligt åkande i sin eleganta
röda bil med Leadbitter vid ratten. De bägge herrarna
växlade en hälsning med utsökt artighet och förbindlig-
het . . .
Man nådde fram till den tjugusjunde december.
Det var denna dag Rambouillet först observerade, att
Alexander Leadbitter bar sig besynnerligt åt.
246
När fransmannen sett Leadbitters egendomliga före-

havande till slut, var han ganska tankfull. Han gick till
Wallion och sade:
”Monsieur Wallion! Denne Leadbitter är ingalunda
den ljusets ängel som filantropen påstått!”
”Vad står på?” frågade journalisten.
”Jag kommer från Villa Rosa,” svarade Rambouillet.
Jag stiger ut genom dess grind — vad får jag se? En karl
i chauffördräkt, som mitt på ljusa dagen står på vägen
och anstränger sig att titta över muren in i villan! ’Ska
jag lyfta upp dig, min gubbe?’ frågar jag. Du är för kort
i rocken! Men det är Leadbitter, monsieur, och han är
alls inte vacker i mun! Och han springer sin väg som en
get, och jag efter. Och filantropens bil står under träden
med motorn i gång . . .”
”Crays bil?” avbröt Wallion. ”Satt filantropen i den?”
”Nej, bilen var tom, och Leadbitter rusade upp i denna
tomma bil, monsieur, och körde därifrån som Jehu. San-
nerligen, den mannen kan köra en bil! Dessutom svor
han utomordentligt,” tillade fransmannen fundersamt.
Wallion hade åhört Rambouillets berättelse med liv-
ligt intresse. När den var slut, brast han till berättarens
förvåning i skratt.
”Tycker ni att det är lustigt?” sade Rambouillet.
”På sätt och vis,” svarade Wallion och blev allvarlig.
”På sätt och vis!”
247
Samtalet ägde rum i journalistens bostad, och denne

låg på soffan och rökte. Nu vände han sig på armbå-
garna och kisade på fransmannen genom röken.
”Vår motspelare har skjutit fram svarta löparen,”
sade han. ”Jag känner på mig, att i nästa drag blir det
schack.”
Han steg upp och knäppte rocken.
”Har ni lust att vänta på mig här?” frågade han. ”Jag
skall bara kila bort till Walter Cray ett slag . . .”
”Skall ni det?”
”Ja visst,” svarade journalisten. ”Han är en av mina
bästa vänner, som ni vet, och jag har inga hemligheter
för honom!”
Wallion skrattade en gång till När han kom ned på
gatan, tillade han för sig själv:
”Dessutom väntar mig filantropen alldeles sä-
kert . . .”
Han anlände till Parkgatan 1 i hastig takt och ringde
på. Ingen svarade och han ringde på nytt. Plötsligt slogs
porten upp och Leadbitter kom ut.
De såg på varandra från huvud till fot.
”Nå, tänker du inte anmäla min visit?” frågade journa-
listen kort.
Men det var inte nog med, att Leadbitters uppfö-
rande förvånat fransmannen. Det skulle även förvåna
Maurice Wallion.
248
Betjäntens doggfysionomi blev nämligen gulgrön

vid Wallions tilltal, och hans grova, undersätsiga kropp
liksom knöt sig.
”Fördömda spion!” fräste han till och hans knutna
näve sköt ut.
Journalisten, som endast till hälften hann parera stö-
ten, vacklade och höll på att falla baklänges i snön.
”Åhå, tack ska du ha, min vän!” mumlade han mellan
tänderna. ”Gåvor och gengåvor, förstår du!”
Och han gav Leadbitter ett blixtsnabbt slag under
hakan. F.d. mästerboxaren backade in med blinkande
ögon och satte sig med en duns på mattan. Journalisten
följde efter och drog igen porten. Leadbitter kravlade sig
upp med ett kort, ilsket morrande och tänkte just kasta
sig över Wallion, då en faderligt förebrående röst hördes
uppifrån trappan:
”Lead-bit-ter!”
Betjänten lystrade som en hund, och filantropen, som
stod stödd mot sin käpp på trappavsatsen, fortsatte:
”Har du glömt, Alexander, vad du varit och vad du är
skyldig mig? Gå din väg, jag skams för dig! Jag skall göra
upp det där med dig sedan!”
Trots den milda, tonlösa rösten låg det ett visst efter-
tryck i orden, och Alexander Leadbitter dunstade bort
som en skugga.
Filantropen vände sig mot journalisten och sade:
249
”Jag ber er, stig hit upp — och tyck inte illa vara. Det
är jag som måste be om ursäkt för att jag har en sådan
tjänare.”
Wallion gick uppför trappan, och filantropen linkade
vid hans sida in i salongen.
”Jag tycker så mycket mindre illa vara,” började Wal-
lion då han satt sig, ”som det ger en lämplig utgångs-
punkt för vårt samtal!”
”Leadbitter? För vårt samtal?” upprepade filantropen
oförstående.
”Ja!” svarade Wallion som därpå utan omsvep refere-
rade hela Rambouillets berättelse men utan att nämna
fransmannens namn.
Under berättelsens gång sänktes filantropens kala
hjässa mer och mer, och hans glasögon tycktes imma sig,
ty han började torka dem med en röd sidennäsduk.
”Det smärtar mig!” viskade han då journalisten slutat.
”Det smärtar mig verkligen att höra!”
Hans grå anletsdrag slappnade och antog ett pinat
uttryck. Han suckade sakta och sade:
”Den medfödda naturen är stark, monsieur . . .”
”Det ser ut så,” instämde Wallion.
Walter Cray såg på en gång förtretad och ledsen ut.
Han såg ut som en far som känner sig skyldig att i den
välsignade rättvisans intresse motvilligt aga sitt barn.
Han tryckte på knappen till ringledningen.
250
”Har ni något emot att vi får den här tråkiga historien

utagerad medan den är färsk?” frågade han.
”Inte alls, tvärtom!” betygade Wallion artigt.
Alexander Leadbitter visade sig och stannade lydigt i
dörren. Innan filantropen hunnit vända sig om, kastade
före detta boxaren en hätsk blick på Wallion. Sedan stod
han i giv akt med sänkta ögon.
Walter Cray vred sig långsamt runt i stolen, och med
hakan stödd mot händerna på käppkryckan tittade han
på sin betjänt.
”Se på mig!”
Han viskade, men hans viskning gjorde intryck till
och med på Wallion. Leadbitter hajade synbart till,
lyfte ögonlocken och såg på sin herre. Hans ögon var
fullkomligt uttryckslösa.
”Du har varit ute med min bil utan att be mig om
lov?”
Leadbitters blick flyttades till journalisten och sedan
tillbaka till Cray.
”Ja, monsieur,” svarade han lågt.
”Du trodde att jag inte brydde mig om det?”
”Ja, monsieur.”
”Du är således dum?”
Leadbitter svarade inte.
251
”Du är lika dum som du har svårt att glömma dina

gamla tag. Vet du, att du har mig att tacka för att du
blivit en hederlig människa?”
”Ja, monsieur.”
Filantropen stötte käppen i golvet.
”Vad hade du då vid Villa Rosa att göra?”
Leadbitter hajade åter till och öppnade munnen. Fi-
lantropen höjde handen och tillade med len röst:
”Om du vågar ljuga . . .”
Betjänten började förlora sin buttra säkerhet och
stammade motvilligt:
”Jag ämnar inte ljuga. Jag var där. Det var ingenting
ont i det. Jag tyckte att jag ville dit och se!”
Walter Cray lyfte det vita pekfingret i höjd med
blicken och skakade det långsamt. Med ännu lenare
röst frågade han:
”Är det någon som betalat dig för att du skall spionera
på madame Suzanne?”
Leadbitter såg ut som om han skulle velat falla på knä.
Hans händer öppnades och slöts, och det spratt några
gånger i axlarna.
”Nej!” svarade han mera upprörd än Wallion väntat.
”Jag var dum, husbond, men det är ingen som betalt
mig! Jag ville dit och se! Det lockade och drog . . . Jag
ville se! Ingen har betalat mig. Ni är orättvis. Jag var
bara nyfiken och dum. Ni vet, husbond, att jag förr i
252
världen . . . Jag ville veta hur man bär sig åt nu för tiden
— med sånt där!”
Det var sannolikt det längsta tal Alexander Leadbitter
hållit. Han tycktes själv överraskad över sin vältalighet,
hejdade sig tvärt och återföll i sin förra butterhet.
”Nå, men varför överföll du då nyss denne herre som
är min vän?”
Leadbitter såg mot journalisten men drog hastigt till
sig blicken igen.
”Jag blev överraskad vid Villa Rosa,” mumlade han.
”Jag trodde herrn kom för att spionera på mig. Jag ber
herrn om ursäkt”
”Hm!” sade filantropen och vände sig till Wallion.
”Karlen är så dum, att jag har lust att tro honom. Hans
perversa nyfikenhet att se platsen för ett brott tycks ha
spelat honom ett spratt. Jag har handskats med såna där
gossar i tjugu år, så jag börjar på att kunna genomskåda
dem!”
Och till sin betjänt snäste han plötsligt:
”Gå, och kom ihåg att du beror av min välvilja! Akta
dig — du vet vad jag menar! Låt bli min bil hädanefter!
Så, ge dig av!”
Leadbitter tvekade.
”Husbond . . .” började han.
253
Walter Crays käpp stötte till, och betjänten försvann

utan ett ord vidare. Filantropen småskrattade kuttrande.
Han hade återfått sin välvilliga min och anmärkte:
”Det var bra, att jag fick veta det där av er. Nu har
karlen fått sig en läxa, innan någon skada skett. Ni vart
väl bra förvånad, monsieur Wallion?”
”Nej, inte så synnerligen mycket. Jag har mött allt-
för många ansikten bakom vars mask av hederlighet
jag upptäckt något helt annat. Jag råder er att hålla er
skyddande hand över Leadbitter — annars kan han råka
illa ut!”
Walter Cray snurrade sin käpp och log.
”Som jag nyss sa, monsieur: Alexander är så förbannat
dum, att allt beror på vem som har fått hand om honom.
Och eftersom det händelsevis är jag som fått hand om
honom, så — var övertygad om att han ska få dansa en
dans som han inte anat!”
”Efter er pipa, monsieur Cray?”
”Efter min pipa, monsieur Wallion!”
I filantropens gula pupiller såg journalisten samma
oändliga lugn som hos en gammal filosofisk, lättjefull
katt, och han sade artigt:
”Det blir jag mer och mer övertygad om, monsieur
Cray!”
Han bugade sig och gick.
254
”Nu börjar jag förstå en smula av det hela,” tänkte

Wallion, ”så, det är alltså någonting definitivt i gör-
ningen? Häxkitteln börjar koka, snart kommer man att
få se andar i röken,”
Leadbitter dum?
Kanhända! Men inte så infernaliskt dum ändå!
Maurice Wallion gick och krökte på läpparna och slog
med käppen i luften så att det ven.
Leadbitter, löpardraget, schack — och matt!
Han erinrade sig en schackterm: ”svart gjorde nu ett
briljant löparoffer . . .”
”Ett briljant löparoffer . . .”
Journalisten visslade.
Nå, men om man kunde få Leadbitter att tala? Inte nu,
naturligtvis inte nu, men sedan?
När den utmärkte f.d. boxaren med mördarfysiono-
min förstod, att han trots allt bara var ett — ”briljant
löparoffer”?
Då Wallion lämnat Crays hus, hade han inte sett till
Leadbitter någonstans. Betjänten höll sig undan. Visste
han vilket farligt spel han var invecklad i? Det var ett
sidoproblem, som tålde att tänka på.
Journalisten återvände hem, försänkt i djupa tankar.
Han fann Rambouillet stående med ett kuvert i han-
den, vilket han nyfiket granskade.
255
”Min käre monsieur,” sade journalisten. ”Leadbitter

och jag ha haft en liten dispyt . . .”
”Verkligen? Och vad talade ni om?”
”Han slog till först, men jag gjorde honom svarslös
med ett slående argument. Min vän Cray avgjorde tvis-
ten till min förmån . . .”
Fransmannen gapskrattade.
”Ni och er filantrop!” ropade han med muntert spe-
lande ögon. ”Vad jag beundrar en sådan vänskap, trogen
och långvarig, framför allt långvarig!”
Wallion såg på honom.
”Ända till döden!” sade han lågt och hans näsborrar
vidgades.
Rambouillets leende försvann.
Journalisten tog häftigt en cigarrett och började rö-
kande vandra fram och åter.
”Bevisen,” viskade han. ”Jag måste ha bevisen. Se-
dan . . .”
”Under tiden,” anmärkte Rambouillet stillsamt, ”bör
man inte underlåta att sköta sin korrespondens.”
Och han räckte journalisten brevet.
”Svaret från Turkiet,” tillade han lika stillsamt men
med en glimt i ögonvrån. ”Det kom nyss.”
Med ett överraskat rop ryckte Wallion till sig brevet
och slet upp det. Två maskinskrivna blad låg inuti.
256
”Det är från souschefen för Konstantinopels detektiva

polis,” sade han medan han läste. ”Detta är verkligen
högst viktiga upplysningar!”
Han började läsa högt:
”Det är mig en glädje att kunna återgälda era tjänster

från de oroliga dagarna i Spanien. Jag har personligen
lett en snabb och grundlig undersökning på grundvalen
av era meddelanden, och jag har kommit till följande
resultat.
Den Issul ni omnämner är tydligen identisk med ing-
en annan än den illa beryktade Issul Bey, Abdul Hamids
fruktansvärda polisspion, vilkens första spår i Turkiet
jag lett tillbaka till omkring år 1900. Han var organi-
satör av Abdul Hamids hemliga polis, som under hans
ledning blev den gamla regimens ohyggligaste verktyg.
Han var visserligen inte till namnet dess chef — men till
gagnet, och hans meritlista är helt enkelt fasaväckande.
Av speciellt intresse för er torde vara följande.
Det var han som på sina överordnades befallningar
störtade ministrar och bragte officerare och civila i
olycka. Genom honom har minst 170 turkar, en mängd
medlemmar av rikets mest ansedda familjer, försvunnit.*
Under hans ledning var en kår på över 400 välbetalda
* Otroligt men fullkomligt faktiskt! Jämför artikeln ”Sultanens

spion” i Dagens Nyheter den 30 aug. 1908. Anm. av förf.
257
agenter, en del turkar, men de flesta greker och arme-

nier, i ständig verksamhet. Ordern från Yildiz lyddes
blint. Falska rapporter framlades för sultanen och från
dem fanns ingen appell. Att ha blivit angiven av honom
var detsamma som undergången. Det bestod en slags
ömsesidig överenskommelse för att var och en skulle
kunna plundra och mörda efter behag. Sultanen och ho-
vet fick sin dryga del av rovet, och Issul Bey blev själv
inte lottlös. Han opererade i stor skala för egen del. Att
den äldre Koprilis försvann genom hans förvållande
är säkert, liksom att han intrigerade Felix Clarendons
bank till undergång i avsikt att beslagta och trolla ned i
egen ficka aktiekapitalet. Clarendon tycktes emellertid
ha upptäckt det nät i vilket han råkat och i tysthet pla-
cerat de tjugu miljonerna i västerlandet. Issul Bey ville
då hämnas och Clarendon måste fly. Ödet ville att Issul
Beys egen bana samtidigt tog ett brått slut. Konstitu-
tionen förklarades, och Issul Bey lyckades avvika från
skådeplatsen för så många brott. Vart han sedermera
tog vägen är oss obekant.
Jag vill vidare meddela som en intressant omständig-
het, att jag i våra arkiv funnit flera hemställningar från
polisen i New York och London, alla daterade åren 1900-
1901, med begäran om häktning och utlämnade av en
viss John Fearenside. Bemälde Fearenside skulle vara
född år 1862 i Massachusetts, gjorde sig som bankklerk
258
i Chicago skyldig till bedrägeri och förfalskning i stor

skala år 1889 men undkom och uppträdde sedermera
som religionsstiftaren Adam Power i New York, där han
grundade ”de nakna själarnas samfund” och avvek med
de stora belopp, som han insamlat för sin kyrka. Flera
år efteråt spårades han i London, där han en tid levde
flott i den högsta societén under ett namn, som man
ansett böra hemlighållas. Han ruinerade där ett tjugu-
tal personer och företag, och en högt uppsatt politiker
sköt sig. Det syns bevisligt, att New Yorks och Londons
detektiver följt hans spår över kontinenten till Turkiet,
men där tappade man bort honom. Jag har flera skäl att
tro att Issul Bey var just denne Fearenside, inte minst på
grund av det skickliga sätt på vilket den västerländska
polisens spaningar och hemställningar undertrycktes
och rann ut i sanden. Skulle vi nu efter alla dessa år ha
kommit i beröring med honom, vill jag följaktligen varna
er, att ni har att göra med århundradets kanske mest
kallblodiga, uppfinningsrika och djärva förbrytare. Jag
har inte varit i stånd att anskaffa ett tillfyllestgörande
signalement. Hans resurser är oerhörda och hans grym-
het ännu större . . .”
Maurice Wallion kastade brevet på bordet.

”Nå, monsieur Rambouillet, vad tycker ni?”
259
Hans röst ljöd som en stridssignal. Rambouillet slog

ihop händerna och hans ögon lyste.
”Det där kan man kalla att göra karriär!” ropade han
nästan med beundran. ”John Fearenside i Chicago alias
Adam Power i New York alias mr Inkognito i London
alias Issul Bey i Konstantinopel alias den store okände
i Paris alias vinagenten Thomas i Stockholm! Han är
nästan en Napoleon, den där mannen! Och ändå är
inte listan slut!”
”Vad återstår?”
”Hans Waterloo, monsieur! Hans Waterloo!”
260
X V III .
Maurice Wallion förvånar

sin vän Rambouillet
D et blev emellertid snart tydligt, att brevet från

Konstantinopel inte förde dem ett enda steg framåt.
Det drog slöjan från deras osynlige motståndares för-
flutna och lät hans skuggbild anta nästan sagolika mått,
men det sade inte ett ord om nutiden.
Något hade man visserligen vunnit. Man hade fått
klarhet angående katastrofen i Turkiet, man hade ett
begrepp om de oemotståndliga medel med vilka Issul
Bey kunnat operera mot Felix Clarendon, och fakta an-
gående Société Anonyme de la Banque Centrale d’Asie
Mineure låg äntligen på bordet. Clarendons tragiska öde
framträdde i blixtbelysning: två gånger hade han räddat
de tjugu miljonerna ur Issul Beys giriga händer, första
gången i Mindre Asien med förlust av sin heder, andra
gången i Paris med förlust av sitt liv.
261
Och fortfarande sträckte sig spökhänderna efter

miljonerna! I nya gestalter, under nya namn och med
nya medel arbetade fienden alltjämt på att nå Felix Cla-
rendons kassavalv. Han visste säkerligen var det fanns
— Suzanne Chrismans försvarare visste det inte. Med
vilken hänsynslös intensitet skulle han inte slutföra kam-
pen att erövra denna nyckel och denna namnteckning,
med vilkas hjälp han skulle kunna öppna valvet!
Det var på sätt och vis inte sant, att han var osynlig.
Det fanns dussintals vittnen som hade sett honom:
som vinagenten Thomas, som mannen med blå blusen
i filmateljén, som inbrottstjuven i Villa Rosa. Man visste
att han var ovanligt storväxt och bredaxlad, besatt oer-
hörda kroppskrafter och ansenlig vighet och begagnade
skonummer fyrtiofyra.
Rambouillet upprepade dessa fakta för väl tjugonde
gången på eftermiddagen samma dag som det turkiska
brevet hade anlänt.
”Det är en sak jag inte tycker om,” sade han.
Man satt i Villa Rosas hall och pratade.
”Vad är det då?” frågade Suzanne Chrisman.
”Det är Leadbitters kroppslängd,” svarade Rambouil-
let.
Suzanne brast i ett klingande skratt och även Wallion
smålog.
262
”Varför det då?” envisades den unga frun ännu en

gång. ”Varför finner ni Leadbitters kroppslängd så
besvärlig?”
”Helt enkelt därför,” upplyste fransmannen, ”att om
han hade en lämpligare kroppslängd, skulle man kunna
arrestera honom!”
Suzanne vände sig mot Wallion och visade en låtsat
förtrytsam min.
”Monsieur Rambouillet är så gåtfull!” sade hon. ”Det
där är ju riktigt orakelspråk!”
”Då skall jag tolka orakelspråket,” log Wallion: ”Lead-
bitter är undersätsig. Vår okände motståndare är lång
och bredaxlad, vilket tre gånger kunnat konstateras av
vittnen. Vi har skäl att tro, att Leadbitter står i förbin-
delse med denne vår motståndare. Om det därför någon
enda gång varit en individ av undersätsig kroppsbygg-
nad framme och opererat, skulle vi utan betänkande ha
låtit arrestera Alexander Leadbitter! Men så har tyvärr
inte varit fallet!”
”Men hans spionering utanför villan här?” invände
Suzanne eftertänksamt.
Både Rambouillet och Wallion ryckte på axlarna.
”Menlös och meningslös nyfikenhet!” sade journalis-
ten. ”Så förklarar han nämligen själv sitt uppträdande,
och vi kan för ögonblicket inte bevisa motsatsen. Att
händelsen i verkligheten betyder ett svårförklarligt
263
schackdrag av fienden, det är en annan sak. Det är Issul

Bey som håller i trådarna, och han låter ingenting ske av
en slump! Om den saken är jag lika viss, som att dramat
nu stigit till sin högsta höjd, och att upplösningen torde
bli en fråga om dagar, kanske bara timmar!”
Suzanne blev litet blek och drog efter andan.
”Det säger ni så lugnt!” viskade hon. ”En fråga om
timmar? Vad väntar ni på?”
”Jag väntar på bevisen,” svarade journalisten. ”De skall
komma — från Paris, och då slår vi till!”
”Men kassavalvet?” viskade Suzanne. ”Polisen har
ännu inte funnit kassavalvet . . .”
”Sant! Men också det är en fråga om dagar. Jag har sagt
polisen var de skall söka! Vår motståndare vet att hans
framgång nu hänger på en skör tråd, och i samma stund
han vill skynda att förekomma oss, måste han komma
att blotta sig — och stupa! Vad ni än gör, fru Chrisman,
så vik inte en tum från våra instruktioner! Allt löper nu,
ja nu medan jag talar, redan samman till katastrofen!”
Årets sista dag, den 31 december, ingick med några

graders kyla, som fram på förmiddagen förvandlades
i tö med vattendropp, smutsiga gator och en ohygglig
gråvädersstämning.
264
Redan klockan åtta på morgonen gjorde Wallion

upp med Rambouillet, att de skulle träffas i hörnet av
Karlavägen och Sturegatan klockan sex på eftermidda-
gen. Fransmannen märkte, att Wallion var i en ovanligt
upphetsad stämning, och själv kände Rambouillet en
oro som han inte kunde förklara.
Under återstoden av dagen var detektivreportern
spårlöst försvunnen. Dagen förflöt under växande oro.
Det låg någonting i luften. Detektivchefen ringde flera
gånger till olika håll efter Wallion, men utan att träffa
honom. I Villa Rosa rådde en dyster stillhet; det var
knappast någon som ens lämnade villan. Rambouillet,
åt vilken Wallion denna dag inte givit några instruktio-
ner annat än mötet kl. 6, rökte nervöst och kunde inte
hitta på något bättre än att fara till Villa Rosa, där han i
timtal konverserade med fru Suzanne i de mest likgiltiga
ämnen. Alla människor föreföll bleka, pinade, irriterade.
Visste man, vad man väntade? Nej!
Dagen förflöt. Det mörknade åter.
Långt före den utsatta timmen stod Rambouillet i hör-
net av Sturegatan och Karlavägen. Det drog över tiden,
och ingen Wallion syntes till. Fransmannen var ur stånd
att hålla sig stilla. Han gick fram och åter på trottoarkan-
ten, och tankarna jagade varandra. Var fanns Wallion?
Hade han haft en sammandrabbning med fienden? Vid
265
denna föreställning erfor fransmannen verklig ångest,

och de mest ohyggliga bilder föresvävade honom . . .
Han hörde klockorna slå kvarten över, och han för-
bannade sig själv för sin overksamhet . . .
Äntligen inemot halv sju, drog Rambouillet en djup
suck av lättnad. Han såg på långt håll en lång, välkänd
figur i lyktskenet och rusade emot den.
Maurice Wallion hade kragen uppfälld och gick fort.
Hans grå ögon lyste med ett underligt skimmer.
”Slutet närmar sig!” sade han med låg brådskande röst.
”Kom med mig!”
Han drog fransmannen med sig bortåt Karlavägen i
riktning mot Parkgatan.
”Säg ut, säg ut?” viskade Rambouillet
”Vad är er åsikt om musiklärare Henriques?” svarade
journalisten.
Fransmannen stannade, men Wallion tog honom i
armen och drog honom vidare.
”Ciel!” mumlade Rambouillet. ”Henriques?”
”Om ni inte har någon åsikt om musiklärare Henri-
ques,” fortsatte Maurice Wallion, ”så skall jag hjälpa er
att bilda er en. Nu tänker jag visa er den som Leadbit-
ter talar med om kvällarna. Nu skall jag förklara varför
ingen kom ut ur Parkgatan 1 den natten vår fiende var i
Villa Rosa. Jag trodde först, att jag hade blivit galen. Det
har tagit mig flera dagar att räkna ut att en musiklärare
266
understundom kan vara ett lika intressant studieobjekt

som en filanrop . . .”
De hade vikit av in på Parkgatan. I Walter Crays hus
lyste det som vanligt i orgelrummet, och Rambouillet
mumlade som i en dröm:
”Filantropen är hemma . . .”
”Han spelar kanhända orgel,” svarade Wallion gåt-
fullt.
Journalistens uppförande och tonfall förvånade frans-
mannen mer och mer. De hade passerat förbi Parkga-
tan 1 och stannade nu utanför det glesa järngallret till
grannhuset. Parkgatan 3 kunde inte kallas villa i egentlig
mening: huset var för stort att kallas villa och för litet
att vara hyreskasern. Förgården var blott tre eller fyra
meter bred. Resten av tomten upptogs av huset, som
var i två våningar och saknade fönster åt hörntomten.
Synbarligen hade man från början ämnat bygga två hus
ihop på dessa båda tomter, och då någon med bättre
smak i stället byggt en vacker villa på hörntomten, fick
grannhuset stå där och skämmas med en blind, grå
brandmur åt detta håll.
Rambouillet hade aldrig förut studerat Parkgatan 3,
men han gjorde nu i hast dessa observationer, medan
han följde journalisten över förgården in i porten.
Det var alldeles mörkt inne i den djupa förstugan, men
Wallion lät för några sekunder sin ficklampa blixtra mot
267
en dörr på vänster hand, och fransmannen hann läsa

på en liten svart skylt orden:
”Henriques, Musiklärare.”
Därefter blev det mörkt, och Wallions röst viskade:
”I det här huset bor en trappa upp två familjer, som
inte intresserar oss. Här till höger på nedre botten bor
ytterligare en familj. Den intresserar oss inte heller. Men
detta enkelrum utan tambur, på vars dörr ni nyss läste
orden ”Henriques, Musiklärare” — det intresserar oss
däremot i ovanligt hög grad!”
”Varför det?”
”Därför att den som bor där har sådana underliga
vanor!”
Rambouillet, som började ana att han stod på gränsen
till en häpnadsväckande upptäckt, tog ett steg tillbaka
— och trampade någon på foten!
”Pardon! Jag trampade er, monsieur Wallion?”
”Mig? Nej, visst inte!”
Fransmannen hörde någon andas bakom sig och grep
efter sin ficklampa. Han märkte snabba steg, och just
som lampan strålade upp rusade någon ut genom por-
ten. Det såg ut som en spenslig pojkgestalt. De sprang
efter och kom lagom att se gestalten ursinnigt spring-
ande försvinna i mörkret på gatan.
”Kände ni igen honom?” ropade fransmannen.
268
”Ja!” viskade journalisten. ”Tala inte så högt. För tusan,

det ser ut som om Joseph Koprilis också intresserade sig
för vår musiklärare!”
Och lugnt som om ingenting hänt fortsatte han:
”Joseph Koprilis här! Det är betecknande! Linjerna
börjar korsa varandra, och vi har ingen tid att förlora.
Har ni lust att börja ta musiklektioner, monsieur Ram-
bouillet? Då har ni kommit till orätt plats, ty Henriques
ger inga musiklektioner! Vad ger han då för lektioner?
Han ger kanske lektioner i boxning, ty han är längre än
jag och bredaxlad därefter! Ja, bestämt är han en vän av
boxning, ty man har sett honom tala med f.d. mästerboxa-
ren Alexander Leadbitter på gatan! Men han är mycket
svår att träffa, ty han är så gott som aldrig hemma! Ger
han kanhända nattliga lektioner? Varför inte, monsieur
Rambouillet, ty den natten, då den okände fienden bröt
sig in i Villa Rosa och ni bevakade Parkgatan 1, kom
musiklärare Henriques hem klockan ett!”
Journalistens viskning kom mycket lugnt och stilla
i förstugans svarta mörker. Men Rambouillet började
skaka som ett asplöv, inte av fruktan utan av en olidlig
spänning.
”Det förekommer mig, monsieur Wallion, som om
den där musikläraren för inte längesedan kan ha varit
vinagent?”
269
”Vilken konstig idé, monsieur Rambouillet! Menar ni

till på köpet att han som vinagent kan ha hetat Thomas?
Det vore verkligen märkvärdigt, ty i så fall måste han ha
bott på två ställen! Musiklärare Henriques hyrde nämli-
gen det här rummet i Parkgatan 3 veckan efter den då
filantropen Cray hyrde villan i Parkgatan 1!”
Wallion måste ha fått en förnimmelse av fransman-
nens sinnesrörelse, trots mörkret, ty han skrattade
lågt.
”Lugna er, monsieur Rambouillet. Ni måste nu tänka
lika snabbt och klart som jag. Det är nödvändigt. Ni
förstår mycket bra betydelsen av vad jag sagt.”
Fransmannen skakade ännu, men med ansträngning
av hela sin vilja bragte han sin kropp till lydnad och blev
stilla. Och nu sade han lika lugnt som Wallion:
”Det var bara det, att jag kom att tänka på en viss
Rambouillet, vars karriär blev förstörd i Paris, och jag
kom att erinra mig ett löfte som då gavs!”
”Löftet att den store okände en dag skulle bli slagen till
marken?” ifyllde journalisten. ”Tror ni inte att det loftet
nu närmar sig sin uppfyllelse?”
”Det är det ena alternativet!” svarade fransmannens
röst som ur ett djupt valv. ”Det andra är, att en viss Ram-
bouillet nu närmar sig sin död! Ett tredje alternativ finns
inte! Är mannen i sitt rum, monsieur Wallion?”
”Nej, det är mörkt i fönstret . . .”
270
”Låt oss då vänta på honom!”

Maurice Wallion tog fransmannen vid axlarna och
ryckte honom med våld tillbaka inåt förstugan, ända
intill järndörren som ledde ned i källaren.
”Det behövs ingen väntan,” viskade han. ”Den vi talat
om kommer där ute!”
En man klädd i päls och skinnmössa stängde gatu-
grinden och närmade sig på gången. Han var mycket
lång och mycket bred över axlarna, men de korta trip-
pande stegen var en gubbes och ett yvigt vitt skägg var
allt som kunde urskiljas av ansiktet i dunklet. Medan
han gick uppför de tre trappstegen in i porten tog han
fram en lös nyckel ur pälsfickan, och nu såg de honom
som en svart silhuett, då han trevade med nyckeln på
musiklärare Henriques dörr.
Maurice Wallion kände fransmannens arm röra sig
och grep tag i handloven just då handen höll på att
glida ned i höftfickan. Rambouillet ville rusa fram, men
journalisten höll fast honom, och fransmannen blev åter
stilla.
Mannen framför dem tycktes ha någon svårighet att
finna låset, och de hoppades få se en tändsticka lysa upp
detta ansikte av vilket de endast urskilt ett vitt skägg.
Men nyckeln gled in med ett knäpp, de varsnade kontu-
rerna av en dörr, som öppnades och stängdes, och därpå
var de åter ensamma i förstugan.
271
Då gled två ljudlösa skuggor fram mot musiklärare

Henriques dörr och lutade sig lyssnande intill den. De
hörde en stol flyttas, ett prassel, och nyckelhålet började
lysa svagt.
Den ena och mindre av skuggorna lutade sig ned till
nyckelhålet men rätade hastigt upp sig igen.
”Man ser ingenting, monsieur Wallion!”
”Det är förargligt, monsieur Rambouillet, men det
finns ett fönster!”
De drog sig bort mot utgången och kastade en blick
utåt förgården.
Den var tom. Även gatan var tom.
”Det är djärvt,” viskade fransmannen. ”Han kunde
se oss!”
”Omöjligt,” svarade jonrnaliten. ”Han är i ett upplyst
rum, vi i mörkret. Dessutom måste vi se vad han tar sig
för.”
De lämnade porten och tog några steg utmed husväg-
gen. För övrigt hade det nu blivit nästan lika beckmörkt
ute som inne i porten. Endast en gaslykta brann som en
grönvit, luddig stjärna mellan de svarta nakna trädgre-
narna utanför Parkgatan 5.
De kunde från sidan se hur det lyste i fönstret, vars
underkant var i höjd med Rambouillets huvud. En gul
gardin hängde innanför rutan, men en springa på ena
sidan tillät dem att titta in i rummet.
272
Det var ett tämligen stort rum med blå tapeter och
några få, enkla möbler. En elektrisk lampa brann mitt i
taket, och vid ett bord mot bortre väggen satt mannen
i pälsen orörlig med ryggen mot dem.
Han hade behållit både päls och mössa på sig. Ett
långt vitt konstnärshår hängde ned över pälskragen
och de såg en skymt av det yviga skägget som stod ut
åt alla håll.
”Denne gamle musiklärare har en rygg som en atlet,”
viskade fransmannen knappt hörbart. ”Att döma av de
där axlarna skulle han kunna döda en människa med
ett enda knytnävslag!”
”Det var så Sebastian Koprilis dog!” svarade journa-
listen. ”Men tyst!”
Mannen i pälsen rörde sig och drog ut en låda i bordet
Han tog upp det ena papperet efter det andra och tittade
på dem. Wallion ansträngde sin blick det yttersta men
lyckades inte urskilja detaljer av dessa papper, som man-
nen ett och ett samlade till en bunt. Då han sista gången
stack ned handen i lådan, kom den upp tom. Mannen
lutade huvudet, tittade in i lådan och sköt igen den.
Plötsligt kramade han ihop papperen, stoppade i päl-
sens innerficka och steg upp.
Han stod några sekunder, alltjämt med ryggen åt
fönstren, tog sedan några snabba steg till dörren, släckte
ljuset och gick ut!
273
Wallion och Rambouillet ryckte till och såg på var-

andra.
”Det blir nödvändigt!” sade journalisten lågt och
hårt.
Rambouillet förstod. Framåtböjda, med nävarna klara
och varje muskel spänd, väntade de vid sidan av porten
för att kasta sig över mannen då han kom ut. Om de
lät honom gå, skulle han kanhända ännu en gång und-
komma dem för obestämd tid, och det fick inte ske.
Men han dröjde. Minuter gick, och likväl kom man-
nen inte ut genom porten!
Med ficklampan i ena handen och revolvern i den an-
dra smög de in i förstugan men fann den tom. Rambouil-
let uppgav ett stönande och flög som en blixt uppför
trappan till nästa våning.
Då han kom ned igen var hans ansikte förvridet till
ett spöklikt småleende.
”Vilket intressant hus!” sade han med fruktansvärd
ironi. ”Man går ut genom en dörr, och när man stängt
den efter sig så finns man inte mera! Man har förvand-
lats till luft! Ett kolossalt intressant hus!”
”Mycket,” instämde Wallion. ”Men det finns ett som
är ändå intressantare.”
”Ah, ni menar Parkgatan 1?”
”Det har också sitt intresse. Men just nu tänkte jag på
ett annat.”
274
”Vilket då?”
”Walter Crays hus i Paris!”
”Vad har det med musiklärare Henriques att göra?”
”Inte så litet!”
”Jaså, inte det, monsieur Wallion! Men ni medger väl,
att eftersom musiklärare Henriques inte gått ut från
Parkgatan 3, så är han kvar någonstans i Parkgatan
3?”
Wallion svarade inte. Han funderade litet, sedan sade
han:
”En av oss måste stanna på vakt här!”
”Jag skall stanna, jag!” svarade fransmannen kort. ”Jag
har fått den idén att jag skall lära vår vän Henriques
en alldeles ny sorts musik! Browningsonaten, monsieur
Wallion!”
”Om ni väntar litet,” sade journalisten lugnt, ”så skall
jag snart vara tillbaka med publik. Jag far nämligen nu
till detektivchefen — —”
275
XIX.
Allan Chrismans uppvaknande
M aurice Wallion lämnade endast motvilligt Ram-

bouillet ensam kvar i Parkgatan 3, men det var
nödvändigt att få polisens hjälp till det som förestod.
På Sturegatan hejdade han en ledig droskbil, och
chauffören, som kände igen detektivreportern körde
som en stormvind genom staden. Gamla herrar tap-
pade sina höga hattar och äldre fruntimmer satte sig på
trottoarkanten, där den flög förbi. Det ansågs sedermera
vara ett mirakel att endast fyra patrullerande konstaplar
skrev upp den under dess vilda karriär . . .
En kvart över sju stod Wallion inför detektivchefen.
Denne kom emot honom med utsträckt hand och ett
segerstolt leende.
”Se där, äntligen — välkommen! Jag har sökt er ända
sen i middags. Men det var märkvärdigt — ni kommer
ensam?”
276
”Ja, jag kommer ensam. Rambouillet står på bevakning

vid Parkgatan. Det gäller sekunder, och jag behöver er
hjälp . . .”
”Men, min bäste, det är väl inte så bråttom,” sade
chefen förvånad. ”Saken måste ju ändå vänta tills i
morgon!”
Wallion såg på chefen. Han förstod inte. Tills i mor-
gon? Då chefen märkte journalistens förvirring, blev han
i sin tur förvirrad.
”Men i all världen, ni har väl hört . . .”
Wallion tog ett steg fram.
”Vad då?”
”Jag trodde fru Chrisman . . . Jag antog att ni visste . . .
eftersom . . .”
Och detektivchefen, vars ansikte vid Wallions frågan-
de uttryck blev nervöst och hetsigt, skrek till:
”Vet ni verkligen inte? Vet ni inte, att Clarendons kassa-
valv blivit återfunnet i dag?”
Wallion kom ända fram till detektivchefen.
”Återfunnet?”
”Ja, de anvisningar ni lämnade häromdagen var full-
komligt riktiga. Jag följde dem, och Clarendons kassavalv
har i dag återfunnits, här — i Stockholm!”
Journalisten glömde för ett ögonblick allt annat, ett
par röda fläckar lyste fram på hans kinder och han
sade:
277
”Det var således sant?”

”Ja, ni hade rätt. När Felix Clarendon kom till Stock-
holm, var det för att deponera miljonerna här. Det var
inte nödvändigt att söka efter kassavalvet över hela
Europa och Amerika. Hela tiden fanns det här — inom
räckhåll. Femton minuters promenad och vi är där!”
”Var?”
”I Skandinaviska Kredit. I början av augusti 1913 kom
en person, som kallade sig John Smith, och hyrde ett
kassavalv i Skandinaviska Kredit. Den personen var
Felix Clarendon, och i valvet deponerade han de tjugu
miljonerna, sannolikt i form av obligationer och andra
värdepapper. Från 1913 till nu har sedan detta valv stått
orört utan att någon gjort anspråk på att öppna det, och
banken har inte haft anledning att befatta sig med det,
eftersom mannen hyrde för fem år och betalade hyran
i förskott!”
Under de första sekunderna kände Wallion en svind-
lande glädje. Det var han, som löst denna del av myste-
riet. Det var han som genomskådat verkliga syftet med
Clarendons hemliga visit i Stockholm och som givit
polisen en vink om det!
Clarendons kassavalv — inte i Paris, London eller
New York, utan i Stockholm! I Stockholm, där Suzanne
Chrisman fanns! I Stockholm, dit således självklart alla
278
dramats huvudpersoner måste samlas för att spela det

höga spelet om miljonerna!
Under tiden fortfor detektivchefen att tala:
”Villkoren var visserligen ovanliga, men inte så ovan-
liga att bankens uppmärksamhet fästes vid dem. Om
valvet efter förloppet av fem år förblivit oöppnat, skulle
banken låta öppna det och förfara med innehållet enligt
de bestämmelser som fanns i valvet. Som vanligt har
banken den ena nyckeln. Clarendon tog den andra. Val-
vet star således hyrt under namnet John Smith. Skulle
emellertid John Smith inte vidare infinna sig, har banken
i sitt förvar ett papper, en slags överenskommelse, un-
dertecknad av Suzanne Chrisman, vilken när som helst
kan legitimera sig med stöd av nyckeln och namnteck-
ningen och sålunda få tillträde till kassavalvet. Förstår ni
nu? Felix Clarendon har förfarit med beundransvärd för-
siktighet. Problemet är löst. I morgon dag skall vi öppna
hans kassavalv, och där skall vi hitta de tjugu miljonerna
i form av värdepapper! Ingenting är enklare!”
Ett ovanligt buller hördes utanför i korridoren. Det lät
som rop och skrik.
”Det förvånar mig bara,” slutade chefen tankfullt, ”att
ni inte visste allt detta, herr Wallion!”
Journalistens känsla av glädje över chefens medde-
lande hade redan försvunnit. Han tänkte på mannen
279
som han och Rambouillet nyss sett fri och oåtkomlig i

Parkgatan 3, och han frågade:
”Varför trodde ni att jag visste det?”
”Eftersom fru Chrisman var här . . .”
”Har hon varit här?”
”Ja, hon var här och hämtade nyckeln, herr Wallion!”
”Vad säger ni? Fru Chrisman?”
”Ja, hon var här klockan fem och hämtade nyckeln till
kassavalvet på er begäran!”
Journalisten bleknade, och glömsk av allt rusade han
mot detektivchefen och grep honom vid axlarna.
”Jag har inte talat med henne i dag!” sade han lågt
och häftigt.
Dörren slogs upp, och en man kastade sig in i rummet
som ett vilddjur. Han var barhuvad, kragen uppsliten,
kläderna oordnade och smutsiga och han stammade:
”Herr detektivchef, fru Chrisman är försvunnen!”
Efter honom kom Aspeland med grått, förvridet an-
sikte. Han stannade i dörren och upprepade hest:
”Herr detektivchef, fru Chrisman har försvunnit!”
Katastrofen . . .
Maurice Wallion och detektivchefen växlade en för-
färad blick. Den senare tog några korta steg mot dörren
men vände om på halva vägen och sjönk ned i stolen.
280
Journalisten slöt ögonen. Allt vad han hade uträttat

tjänade således ingenting till. Suzanne var i sin fiendes
händer.
Alltsammans måste göras om igen.
Detektivchefen störtade upp. Stolen föll i golvet. Han
rusade bort till Aspeland, knuffade brutalt in honom i
rummet, stängde dörren och röt:
”Rapporten! Kort och gott!”
Aspeland blev ännu gråare. Han stramade upp sig och
började tala, hest och livlöst som i sömnen:
”Fru Chrisman erhöll klockan fyra ett telegram. Hon
visade det för mig. Det innehöll: Hämta genast nyckeln.
Viktiga nyheter. Vänta mig i Villa Rosa. Se efter telefo-
nen. Wallion.”
Detektivchefen vände sig om.
”Har ni skickat det där, herr Wallion?”
Journalisten knöt händerna.
”Nej!”
Aspeland fortsatte:
”Klockan en kvart över fyra lämnade fru Chrisman
villan tillsammans med detektiven Jonsson. Under
tiden lät jag undersöka telefonledningen. Jag antog att
herr Wallion försökt telefonera, funnit det omöjligt och
i stället telegraferat. Detta var en naturlig förklaring på
telegrammet och antyddes i detsamma. Jag fann att
telefonen inte fungerade. Luftledningen är dragen över
281
skogen förbi Lantern Films område. Vid en stolpe mitt i

skogen hade ledningen kommit i olag, därför att en torr
ekgren fallit ned över tråden. Då fru Chrisman inte kom
tillbaka blev jag orolig . . .”
”Hon var här klockan fem,” mumlade chefen, ”och då
hon gick hade hon nyckeln i sin väska! Vidare!”
”Inemot sju började jag söka efter fru Chrisman. Jag
hittade då Jonsson medvetslös på marken i allén om-
kring tvåhundra steg från elektriska järnvägens håll-
plats. I närheten syntes hjulspår efter en bil som stått
stilla. Av fru Chrisman syntes inte ett spår, varav jag slöt,
att en olycka inträffat . . .”
Aspelands ansträngt torra ton skulle under andra
förhållanden ha verkat löjlig. Nu låg det tvärtom något
tragiskt, nästan storslaget i den bistre polismannens
våldsamma ansträngning att behärska rösten och hålla
sig strängt till saken.
”Det finns inga åsyna vittnen till olyckan. Man har inte
hört något skrik. Du kan fortsätta, Jonsson.”
Nu först kände de igen den andre, som höll sig uppe
endast genom att klamra sig fast vid en stol. Det var
detektivkonstapel Jonsson, den ene av Aspelands två
underlydande i Villa Rosa. Han försökte sträcka på sig.
”Jag åtföljde fru Chrisman hit klockan fem,” rappor-
terade han otydligt. ”Då vi lämnade tåget i Stocksund
och gick nedåt allén, observerade jag en bil stå stilla på
282
något avstånd. Två män stod bredvid. Inga andra fanns

i närheten. Då vi gick förbi bilen fick jag ett slag i bakhu-
vudet och miste sansen. Jag vet ingenting mera, förrän
Aspeland återkallade mig till medvetande.”
”Ni kände i alla fall igen männen bredvid bilen?”
”Nej . . .”
”Hur gick ni i förhållande till fru Chrisman?”
”Till vänster, mellan henne och bilen . . .”
”Hurudan var bilen?”
”Täckt . . . mycket luxuös . . . röd . . .”
”Huru var männen klädda?”
”Den ena . . . den ena . . .”
Detektiven tog sig åt bakhuvudet. Han vacklade, slöt
ögonen och föll ihop. Aspeland fångade honom under
armarna, och satte ned honom på en stol.
”Han har svimmat,” sade detektivöverkonstapeln.
Maurice Wallions ögon var riktade rätt fram, förbi de
båda polismännen, som nu vände sig mot honom.
Detektivchefen, vilken ämnat säga något, hejdade
sig.
Journalistens blick såg ingenting av det som fanns
i rummet, den gick genom väggar och murar rätt ut i
natten.
Om detta ögonblick visste Wallion sedermera endast,
att hans viljekraft och intelligens koncentrerats till det
yttersta och att han sökt och funnit kontakten med en
283
annan viljekraft, en annan intelligens som trotsade hans.

Och vid denna kontakt var det som om förlåten rämnat
— och han förstod!
Hans motståndare hade spelat ut sin sista trumf. Fien-
den hade lämnat sina ställningar och levererade drabb-
ning på öppna fältet.
Och han stred — för vad? För att vinna tid!
Issul Bey hade Suzanne Chrisman i sitt våld. Han viss-
te var bankvalvet fanns. Han kunde inte veta att Wallion
och polisen också nått lika långt. Han ämnade tilltvinga
sig nyckeln och namnteckningen, tillägna sig miljonerna
och i någon ny, omsorgsfullt förberedd gestalt lämna
landet.
Men för att lyckas måste han kunna skaka av sig
sina förföljare hela denna natt och hela nästa dag! Han
hoppades säkerligen inte att kunna helt vilseleda sina
motståndare, han beräknade med kallblodig precision
att de skulle behöva ett dygn att spåra upp honom! Och
Issul Bey begick inga felsteg. Wallion visste, att planen
var uppgjord med en matematikers noggrannhet . . .
Maurice Wallion måste således göra det omöjliga.
Han måste uppspåra och hejda Issul Bey inom några få
timmar!
Det hade tagit honom tre eller fyra sekunder att kom-
ma till denna slutsats. Aspeland hade ännu inte släppt
taget om den avsvimmade detektiven och chefen hade
284
endast hunnit öppna munnen för att tilltala journalisten,

då dennes ögonlock skälvde till som om han vaknat. De
grå ögonen vändes mot chefen och journalisten sade
fullkomligt lugnt:
”Suzanne Chrisman kan ännu räddas!”
”Men om han dödar henne?”
”Hon kommer att återfinnas levande!”
”Hur kan ni påstå det så säkert?”
”Därför att jag vet det!”
Maurice Wallion talade kort och skarpt. Hans haka
sköt fram.
”Hör på!” sade han. ”Han kan inte döda henne, förrän
han fått namnteckningen. Hon är intelligent. Hon vet att
hennes liv beror på hur länge hon kan uppehålla honom.
Hon kommer att vägra. Hon skall på det sättet kunna
uppehålla honom ända till banktid i morgon. Först då
skall han skrida till det yttersta. Herr detektivchef, vi
måste återfinna henne före klockan nio i morgon för-
middag!”
Han ryckte upp en cigarrett och tände den medan
han talade.
”Herr detektivchef, jag begär att ni låter häkta musik-
lärare Henriques i Parkgatan 3!”
”Musiklärare Henriques?”
”Ja. Rambouillet bevakar redan hans bostad.”
”Men . . .”
285
”Musiklärare Henriques är identisk med vinagenten

Thomas. Han är den ni söker. Han är Issul Bey!”
Detektivchefen var för gammal och härdad för att
visa någon teatermässig förvåning. Men han rynkade
pannan och såg på journalisten. Och plötsligt rusade
han till telefonen och började ringa åt alla håll. Hon
gick några slag fram och åter. Därpå vände han sig mot
bordet och fortsatte:
”Herr detektivchef! Jag begär vidare, att ni låter häkta
Alexander Leadbitter, filantropen Crays betjänt, bosatt
hos denne i Parkgatan 1. Han är Issul Beys medbrotts-
ling.”
Och utan att ge chefen tid till ett svar fortfor han:
”Jag anhåller ytterligare . . .”
Nu hejdade han sig helt oväntat.
”Nå, vad begär ni mera?”
”Jag begär ingenting mera.”
”Men jag tyckte . . .”
”Ni misstog er.”
Chefen såg förargad på journalister, vars ton han inte
förstod. Wallion stirrade mot dörren, och chefen följde
hans blick. Dörren hade öppnats.
På tröskeln stod Walter Cray.
”Jag ber om ursäkt ifall jag stör,” sade han.
Filantropens blanka glasögon var riktade som en ki-
kare mot journalisten, och han stod stödd mot sin käpp
286
i dörröppningen med sin blanka cylinder i andra handen

och den magnifika pälsen uppslagen.
Maurice Wallion hade lagt armarna i kors. Han iakt-
tog, att filantropens ansikte lagts i bekymrade veck,
och att den glesa hårfransen kring hjässan råkat i
oordning.
”Vi träffas således här, monsieur Wallion,” sade Cray
långsamt.
”Ja, och jag förutser redan ert ärende, monsieur
Cray!”
”Vad ni är skarpsinnig! Men efter våra föregående
samtal var det kanske inte så svårt?”
”Varför inte! Ni underskattar er själv!”
Cray skakade på huvudet.
”Nej, ingalunda,” mumlade han saktmodigt. ”Ni ser ju
att jag är här . . .”
Journalisten teg.
Filantropen linkade fram mot detektivchefen.
”Jag har kommit,” sade han, ”för att begära min be-
tjänts, Alexander Leadbitters, häktning . . .”
Och då chefen inte genast kände igen honom, tilllade
han:
”Mitt namn är Walter Cray från Paris, jag kom till
Stockholm i mars och anmälde då hos er stölden av min
handväska. Nu tror jag mig veta vem tjuven var, näm-
287
ligen min betjänt Leadbitter. Ni hade skarpare ögon än

jag, monsieur Wallion. Jag misstog mig på Leadbitter.”
Det sista sade han vänd mot journalisten med ett
sorgset leende.
”Å, är det ni!” brummade chefen, vars minne vaknade.
”Varför kommer ni hit just nu. Jag har bråttom. Är det
för den där stölden av väskan ni vill ha betjänten häk-
tad?”
”Visst inte,” svarade filantropen. ”Jag vill ha honom
häktad för att han i kväll stulit min bil!”
”Stulit er bil?”
”Ja. Han har redan förut begagnat bilen utan mitt till-
stånd, som min värderade vän monsieur Wallion kan
intyga. I kväll har hans fräckhet gått ännu längre. Han
har stulit den.”
Maurice Wallion stod fortfarande med korslagda
armar. Han betraktade tigande filantropen, som fort-
satte:
”Senast i går kväll såg jag Leadbitter samtala med en
okänd person på gatan. I dag kom jag vid sextiden att
observera att han kört sin väg med min bil, och när han
inte kommit igen ännu, ansåg jag mig skyldig att per-
sonligen anmäla saken för er.”
Detektivchefen hade åter telefonluren i handen och
talade med någon underordnad. Hans mustascher stod
rätt ut, och han såg ut som en general före slagets början.
288
Men mellan var sats i telefonen, kastade han åt Cray en

kort skarp fråga:
”Var det en lyxbil? — Var den täckt? — Var den röd?
— Är Leadbitter skicklig chaufför? — Ni påstås vara filan-
trop, är det så? — Var Leadbitter en av era skyddslingar?
— Var karlen förut straffad?
Vid varje fråga jakade Cray. Chefen utdelade den ena
ordern efter den andra i telefonen. Aspeland, som höll
sig tyst och stilla i bakgrunden, förvånade sig under ti-
den över journalistens och filantropens beteende.
De bägge herrarna släppte inte varandra med ögo-
nen. Cray hade ett stillsamt, nästan förläget leende på
läpparna, men Wallions ansikte var orörligt som en
pokerspelares.
Tio minuter senare var två bilar med detektiver på väg

mot Parkgatan. I den första satt chefen, Aspeland, Wal-
lion och Cray.
Journalisten som satt mitt emot Cray sade:
”Leadbitters försvinnande med er bil är en mäster-
kupp, monsieur Cray!”
”Ja, inte sant, Leadbitter har rättfärdigat alla era för-
väntningar, monsieur Wallion!”
Wallion smålog och sade till chefen:
289
Naturligtvis blir det nödvändigt att genomsöka hela

Parkgatan 1!”
Chefen rynkade ögonbrynen och svarade kort:
”Det räcker med Leadbitters rum!”
Denna gång smålog filantropen.
”Hela mitt hus står till er disposition,” mumlade han
artigt.
Bilarna stannade vid Parkgatan, och journalisten ru-
sade mot Rambouillet, vilken gick fram och åter utanför
nummer tre.
”Henriques?”
”Har inte kommit ut!”
Inom en minut var hela Parkgatan 3 fullt av sökande
detektiver. Under tiden låste Cray upp sin grind och
gjorde en artig gest åt detektivchefen att stiga in.
”Jag skall skicka in två detektiver att undersöka betjän-
tens rum,” brummade chefen. ”Det är inte där man skall
finna något. Det är bilen som måste spåras upp.”
”Det märks att ni redan har saken klar,” sade Cray. ”Jag
avvaktar med spänning resultatet.”
Han lyfte på cylindern.
”Farväl, mina herrar!”
Han lämnade dem på trottoaren och gick in, visande
vägen för de två detektiver som chefen utvalt. Wallion
som stod och såg efter dem hörde chefen mumla:
290
”Det tycks som om Leadbitter och hans bil ganska

bra skulle kunna förklara Suzanne Chrismans försvin-
nande!”
Och till några detektiver som kom ut från Parkgatan
3 röt han i samma andetag:
”Nå, var har ni den där Henriques?”
”Han finns inte här!” ropade detektiverna med en
röst.
”Tacka för det!” sade chefen, som började bli rasande.
”Varför skulle han vara där? Säg mig det, herr Wallion!
Han är naturligtvis med Leadbitter i bilen!”
Journalisten rynkade pannan men svarade inte. De
steg alla upp i bilarna, även Rambouillet.
Denna gång bar det iväg mot Villa Rosa. Trots att de
körde i rasande fart, närmade sig klockan nio innan de
hann fram.
Då Maurice Wallion skyndade in i villan, mötte honom
Allan Chrisman, men en Allan Chrisman, som knappast
var igenkännlig. Han liknade en dödssjuk, men hans vita
ansikte var hårt, hans näsvingar darrade och hans ögon
visade utan blygsel en öppen, manlig förtvivlan.
”Var är Suzanne?” frågade han. ”Jag vill gå till henne!
Säg mig vart jag skall gå och söka henne!”
Ingen svarade. Rambouillet såg medlidsamt på honom
och tänkte:
291
”Han har vaknat och blivit en man. Varför sker alla un-
derverk för sent? Nu har han kanhända förlorat henne
för alltid — — —”
292
XX.
Mannen i bilen
D en plats, där de två männen hade stått bredvid sin

röda bil och kallblodigt väntat på Suzanne Chris-
man och detektiven, var tydligen omsorgsfullt vald, den
ensligaste punkten på vägen från elektriska tåget till
Villa Rosa. Vad som skedde i denna mörka, folktomma
allé försiggick i nio fall av tio utan vittnen.
Så hade varit fallet där. Det saknades emellertid inte
spår. Där bilen stått syntes tydligen avtryck av hjulen,
nästan nya gummiringar med parallella ränder. Högra
bakhjulet var försett med snökedja. Ett och annat fotspår
kunde urskiljas, däribland Suzannes. Man såg också
tydligt var detektiven fallit, avsvimmad.
Det var lätt att inse, hur allt gått till. I det ögonblick
Suzanne och detektiven passerat förbi bilen, hade de
båda männen bakifrån kastat sig över dem. Den ene
fällde detektiven med ett enda slag, den andre bedövade
Suzanne, utan tvivel med kloroform efter gammalt be-
293
prövat mönster, och bar henne till bilen. Inom en halv

minut var säkerligen den röda bilen redan försvunnen.
”Detta skedde omkring klockan halv sex,” anmärkte
detektivchefen. ”Av er berättelse, herr Wallion, tycks det
som om den snabba framgången överraskat dem själva.
Det var ju nämligen först efteråt, som Henriques begav
sig tillbaka till sitt gömställe i Parkgatan 3 för att ta med
sig sina papper — utrymma sina gamla ställningar, så
att säga. Detta måste ha försenat deras flykt. De kan
omöjligt ha hunnit synnerligen långt! Jag har telefonerat
och telegraferat åt alla håll. En röd lyxbil gömmer man
inte i västfickan. Redan nu måste dess flykt ha blivit
observerad av dussintals personer!”
Elektriska ficklampor flammade här och där i den
mörka allén, lyste över snön, strålade upp mot de tjocka
skrovliga trädstammarna och kastade kritvita, förvridna
reflexer över de många allvarliga ansiktena. En länsmans-
mössa syntes nu i gruppen, och en basrost sade:
”Man har nyss sett en täckt lyxbil köra genom Dande-
ryd på väg norrut!”
Detektivchefen vände sig om.
”Å, är det ni! På väg norrut, säger ni?”
”Ja,” sade basrösten ”Och jag har gett order att hejda
den där bilen i Näsby!”
”Det var bra. I natt skall inte en bil kunna färdas på
vägarna norr om Stockholm utan att bli hejdad och un-
294
dersökt. Alla telefon- och telegrafstationer måste hållas

öppna till polisens förfogande. Ni får ursäkta, att jag
tar ledningen här. Man skall kanske säga efteråt att jag
överskridit min befogenhet. Låt vara efteråt! Vi måste
ha honom i våra händer före nio i morgon bittida! Det
är allt som betyder något!”
Detektivchefen talade i kort ansträngd ton. Hans folk
tycktes känna igen denna ton, ty på hans minsta vink
rusade de hit eller dit med andlös iver, tysta och med
varje muskel spänd. Man rörde sig i klunga tillbaka mot
Villa Rosa, som strålade i full belysning. Fyra bilar stod
och skälvde med pådragen motor utanför grindarna och
svarta skuggor rörde sig framför deras kraftiga lampor.
Wallion och Rambouillet höll sig en smula avsides
Detektivreportern var mörk som en åsksky. Han kände
de dyrbara minuterna glida genom hans händer utan
att han förmådde kvarhålla dem, och han såg för sig
Suzannes vädjande ångestfulla ansikte i dimlika visio-
ner som oupphörligt skiftade och fick en mer och mer
hopplös prägel. Rambouillet rökte med ett slags dovt
raseri som var ovanligt och oroande för denna galliska,
skeptiska natur.
Plötsligt sade fransmannen helt lågt:
”Men om hon inte är i bilen?”
Journalisten svarade:
”Polisen är övertygad om den saken!”
295
”Varför?” fortsatte Rambouillet ännu lägre. ”Därför

att allt tyder på det! Det är just det som är det fasans-
fulla! Å, monsieur Wallion, denne fiende! Jag säger er:
vi måste genomskåda honom nu, inom några timmar,
annars är Suzanne Chrisman förlorad!”
De blev stående i mörkret och stirrade varandra i
ögonen.
”Jag tror,” mumlade Wallion, ”att ni är av samma åsikt
som jag? Och om jag skulle kunna förmå Leadbitter att
tala?”
Fransmannens cigarrett sände ett skimrande rött
fyrverkeri ned över snön.
”Varför låter ni inte hellre arrestera Cray?” frågade han
i ursinnig ton.
”Hur skulle jag kunna det? Cray har motat alla våra
drag. Cray har förutsett allt . . .”
”Och Cray sitter som en fet spindel mitt i nätet!” av-
bröt Rambouillet. ”Han vet allt. Han vet var Henriques
finns. Han vet var Suzanne finns. Monsieur Wallion, låt
oss gå, vi två — bara vi två — låt oss gå direkt till filan-
tropen och sätta pistolen för pannan på honom, och låt
oss säga så här: ”Cray, min gubbe, ni har en minut på
er . . .”
Journalisten slöt blixtsnabbt upp tätt intill fransman-
nen, och för en sekund syntes en vild beslutsamhet i
hans ögon.
296
”Ja ja!” viskade han hett. ”Utom lagen! För Suzannes

skull!”
Men ögonblicket efteråt hade han återfått behärsk-
ningen.
”Nej,” sade han kort.
Och med långa steg gick han bort mot bilarna. Frans-
mannen kastade bort cigarretten, smålog, ryckte på ax-
larna och följde efter.
”Herr detektivchef,” hörde han journalisten säga med
kall, avmätt röst. ”Har ni lagt märke till det egendom-
liga faktum, att trots att fru Chrisman försvann redan
klockan sex, så har den röda bilen ännu inte blivit med
visshet observerad någonstans?”
”Nå, än den där bilen vid Danderyd?” svarade detek-
tivchefen irriterad.
”Så mycket märkvärdigare, om det är densamma! Den
borde nämligen ha hunnit mycket längre än till Dande-
ryd vid det här laget!,
”Vad menar ni?”
”Jag endast undrar över, vad er avsikt är?”
”Min avsikt? Jo, att ta reda på den där bilen, i vilken
Henriques och Leadbitter bortför fru Chrisman! Det är
väl nog, skulle jag tro!”
Rambouillet hade nu hunnit fram och sade något med
låg röst till journalisten.
297
Maurice Wallion sänkte huvudet och stod tyst. Detek-

tivchefens barska kommandon genljöd än ute på vägen,
än inne i villan. Telefonen ringde oupphörligt.
Plötsligt kom fyra av detektiverna samt länsmannen
utspringande och kastade sig upp i en av bilarna. Mo-
torn råmade till och i väldiga ansatser rusade vagnen
därifrån.
Ännu en bil blev fylld och satte i väg åt andra hållet.
Man hörde hornet brumma och lyktornas irrande sken
försvann mellan träden. Maurice Wallion stod fortfa-
rande orörlig.
Nu lyfte han huvudet och betraktade med kisande
ögon detektivchefen som närmade sig.
”Herr detektivchef, jag har en anhållan.”
”Låt höra?”
”Ställ en bil till mitt förfogande!”
Detektivchefen visade förvåning och en smula för-
argelse. Han vädrade en dold kritik i journalistens
begäran.
”Varför det?”
”Om jag förstått er ratt, skall alla krafter sättas i gång
för att infånga den röda bilen?”
”Ja.”
”Och först när detta infångande skett, skall ni vara
benägen för andra åtgärder?”
”Andra åtgärder?”
298
”Ja, andra!”
”Nu förstår jag er inte . . .”
Journalisten svarade inte direkt. Han kastade en blick
på Rambouillet, och sade:
”Å, ingenting är värre än att vänta. Min vän Rambouil-
let och jag skulle gärna vilja vara med om jakten, det är
därför jag begär en bil!”
Detektivchefen ryckte i sina mustascher.
”Naturligtvis kan ni få låna en bil. Jag har redan tele-
fonerat efter flera. Tag en! Tag den där!”
Wallion rörde vid mössan.
”Kom, monsieur Rambouillet!”
Och de steg upp i en av vagnarna, en låg öppen, grå
auto med ett kraftigt maskineri som med sitt otåliga
mumlande kom huven att skälva.
Wallion kastade sig ned bakom ratten, drog ned möss-
san över öronen, och med ett ryck i spaken satte han
vagnen i gång.
”Vill ni inte ha folk?” ropade detektivchefen.
”Nej tack!” svarade journalisten över axeln.
Detektivchefen såg efter den hastigt försvinnande
bilen och strök mustascherna.
”Andra åtgärder?” mumlade han. ”Vad tusan menade
karlen?”
299
XXI.
Till Norge eller till havs?
D en lilla grå bilen flög som en virvelvind nedåt vägen

och lämnade Stocksund bakom sig.
Rambouillet kastade en förstulen blick på Wallion,
och såg med stilla glädje att journalisten var en skicklig
och tränad motorman.
De handskbeklädda händerna höll ratten med ett fast
men känsligt grepp, och de grå ögonen tycktes obser-
vera varje detalj av vägen framför dem. Det hade kommit
en brutal, hänsynslös beslutsamhet över journalistens
drag, och hans käkparti var starkt markerat.
Få minuter efteråt rusade den grå bilen genom Näsby
utan att hejda sin fruktansvärda fart. Att det rådde vind-
stilla kändes inte i denna bil, vilken man skulle ha kun-
nat tänka sig svävande orörlig mitt i ett stormcentrum,
som av sin egen kraft slungades framåt vägen.
Journalisten kastade då och då ett ord till fransman-
nen:
300
”Låt gå för den röda bilen då — eftersom polisen nöd-

vändigt vill det — men då ska vi åtminstone hjälpa dem
— inga halvmesyrer — hellre detta — vem vet för resten
— —”
För varje ojämnhet i vägen gjorde bilen ett långt luft-
språng och strålkastarnas kalla vita ljuskäglor visade
suddiga cinemabilder av träd, buskar och stenar längs
dikeskanten. Detta vita flammande sken gjorde mörkret
runt omkring ännu tätare, ännu ogenomträngligare.
Det hade inte snöat på flera veckor, och vägarna var
väl farbara. Det rådde några graders kyla, och Rambouil-
let som frös en smula i den snabba farten borrade in sig
i sin tjocka ulster.
”Det är naturligtvis Leadbitter som för den röda bi-
len,” ropade fransmannen. ”Och där innanför de slipade
rutorna, bakom de tunga sidengardinerna? Henriques?
Suzanne?”
Maurice Wallion svarade inte, men en glimt i hans
ögon visade att han hörde varje ord. Gång på gång drev
han till hävstången som om han glömt bort att den
redan stod på maximalhastigheten. I kurvorna lyfte
sig bilens ytterhjul från vägen, och en gång svävade de
några sekunder över dikeskanten innan bilen med ett
ryck kom tillbaka till vägen.
301
Wallion körde med vild beslutsamhet. Ett par gånger

vek han utan tvekan av på en sidoväg, där de nakna
trädgrenarna stäckte sig som armar ned över bilen.
”Varthän?” skrek Rambouillet.
”Till Norge eller till havs!” svarade Wallion. ”Vilket-
dera som helst! Tror ni att jag vet vart det bär hän! Efter
den röda bilen!”
”Efter den röda bilen!”
Besatta av fartens hetsande spänning och mörkrets
fasa kom deras nerver i dallring och tänjdes tills det
förekom dem själva att de inte satt instängda i en helt
liten bil utan rörde sig fritt i rymden, erfarande allt i
mörkret omkring dem.
Plötsligt stannade bilen.
De vände huvudena åt höger. Två vägar möttes här,
och långt borta närmade sig surrande två glödande gula
ögon.
En bil stannade bredvid deras och en röst skrek:
”Vilka är ni?”
”Wallion och Rambouillet. Än ni?”
”Detektiver från Stockholm. Har ni sett den röda?”
”Nej, än ni?”
”Den finns norr om oss. Man har sett den vid en järn-
vägsövergång. Lycka till!”
Detektivbilen rusade vidare. Journalisten satte åter i
gång. Fem minuter senare hejdades de av en hästskjuts
302
som höll stilla mitt på vägen. En fetlagd herre kom emot

dem, och en länsmansmössa syntes i ljuskäglan.
Namn växlades som lösen vid en vaktpost och en
stämma ropade samma fråga:
”Har ni sett den röda?”
”Då vore vi inte här!” svarade Wallion otåligt och
körde förbi.
Den grå bilen överträffade sig själv. Sannolikt hade
den aldrig blivit styrd av en skickligare och oförvägnare
hand.
”Till Norge eller till havs?” stammade Rambouillet.
”Varför just dessa alternativ? Finns det inte andra?”
”Det är likgiltigt . . .”
”Man känner inte hans planer?”
”Det är likgiltigt . . .”
Förfärad sjönk fransmannen tillbaka. Likgiltigt?
Var journalisten inte längre vid sina sinnen? De grå
ögonen lyste med ett fanatiskt skimmer, och ansiktet
hade blivit till ytterlighet blekt.
”Jag förstår er inte,” mumlade Rambouillet.
”Förstår!” ropade Wallion häftigt. ”Förstår ni inte att
det är likgiltigt vart den röda bilen är på väg! Antag att
ett fartyg väntar honom någonstans — då skall han söka
sig till havs. Antag att han ordnat ett kryphål i Norge,
i Kristiania eller i Trondheim — då skall han med våld
eller list, med bilens hjälp eller utan söka komma ige-
303
nom dit. Men allt det där är totalt likgiltigt. Han är där
framför oss. Allt vad han nu, i denna stund, vill, är att
kasta oss från spåret. Norrut! Norrut! Vi eller de andra!
Man skall hejda honom, Han hoppas ingenting annat,
än att inte bli hejdad före morgonen!”
Maurice Wallion såg inte åt Rambouillet. Inte ett
ögonblick släppte hans blick vägen, som vit och tom
gled tillbaka med svindlande fart under bilens elastiska
hjul. Men Rambouillet hörde journalisten fortsätta att
tala i korta ansträngda satser:
”Jag vill inte tänka på ett misslyckande — om vi inte
hejdar honom är Suzanne Chrismans öde avgjort — det
får inte ske — det är oss hon litar på — jag vill inte tänka
på något annat än att hon litar på oss — att vi måste
radda henne!”
Och en stund efteråt:
”Är ni beredd till allt?”
”Ja, allt!” svarade fransmannen allvarligt.
”Är ni beredd att skjuta honom? Om det blir nöd-
vändigt skall jag hellre köra oss alla i diket än jag låter
honom undkomma. Är ni beredd att offra livet?”
”Ja, allt!” upprepade Rambouillet.
I en extas, framkallad av spänningen, kylan och mörk-
ret, såg han redan för sig katastrofen: de bägge bilarna,
den röda och den grå, som tillsammans tumlade utför
branten för att sedan bli stilla där nere bland stenarna.
304
Och Rambouillet ansträngde blicken i sin tur för att

vara den förste att få syn på den flyende röda auton där
framför dem på den stilla vägen. Men vägen förblev tom.
Ingen människa, intet fordon rörde sig längre där vid
denna tid på kvällen, och av flyktingen syntes ingenting.
Kanske skulle de helt oväntat möta honom i en krök, de
skulle törna ihop med ett brak som två väldiga rovdjur
och tillsammans.
Han kastade en blick nedåt diket, som här var tre eller
fyra meter djupt och pansrat med is och sten. De skulle
slungas ut från sina platser, virvla genom mörkret, ett
hårt slag över hjässan — och sedan slut. Så också Hen-
riques och så också Leadbitter.
Då gick det ett ryck genom honom. Suzanne Chris-
man? Skulle hon . . .
”Nom de dieu,” stammade han och för första gången
grep han den tyste chauffören i armen. ”Suzanne! Su-
zanne Chrisman!”
”Slapp min arm!”
”Men — Suzanne — tänk på henne!”
”Tänker jag på annat?”
”Hon måste räddas.
”Hon skall räddas!”
”Levande och oskadd . . .”
”Lita på mig!”
305
De rusade med en projektils hastighet mot en kurva

bortom vilken tomma mörkret gapade över några träd-
toppar, och mot sin vilja famlade Rambouillet efter ett
stöd. Wallion körde som om han väntade hjälp av mira-
kel, som om han trotsade naturlagarna. Det sätt varpå
bilen snurrade runt i vägkröken kom fransmannens
kallblodighet att svikta.
Därefter — vidare. Fortare. Alltmera svindlande.
Med iskalla fingrar drog Rambouillet tankspritt upp
en cigarrett. Han stirrade på den med rynkad panna.
Med ett kort skratt slängde han den sedan för tusan
i våld. Att tända en cigarrett i denna orkan, som den
tyste svensken bredvid honom trollade fram i allt vildare
tempo, var fysiskt omöjligt. Det var redan ett kraftprov
att andas!
Maurice Wallion, som tycktes observera allt omkring
sig utan att röra blicken, ropade till honom:
”Röka får ni göra i morgon — om ni lever!”
Rambouillet såg på sin klocka. Visarna började löpa
samman till midnatt. Ett och annat snökorn föll och
kylan tilltog.
”Vet ni av att det är nyårsnatt, monsieur Wallion?”
Journalisten svarade inte.
I morgon, tänkte Rambouillet, som av farten och ky-
lan stundtals sjönk i en vaken dvala, i morgon — om jag
lever! Kanhända skulle en eller annan av alla de som i
306
denna underliga nordiska nyårsnatt hade så bråttom på

dessa tysta vita vidder, förföljare och förföljda, ligga tyst
och stilla för att aldrig vakna mera!
Rambouillet lutade sig tillbaka och såg upp mot den
mörka himlen. De farande molnen följde bilen på dess
färd, och snöflingorna dansade tätare i vita strimmor
och streck.
Nyårsnatt. Fransmannen tyckte sig höra klockklang
och han mindes klangen från tornen i Alençon. Det
finns ögonblick, tänkte han, då det är bittert att min-
nas sin barndoms klockklang . . .
Jag, Gustave RambouiIlet, född i Alençon, före detta
detektiv i Paris, numera drömmare på fjärran vägar, vad
har jag egentligen här att göra? Blir världen bättre eller
visare om jag i natt dödar honom eller låter mig dödas?
Bilens horn tutade gällt på två toner, och fransmannen

ryckte till. Han smålog då han förstod, att han varit på
väg att domna av, frusen och sysslolös som han var.
Framför sig såg han en samling hus i vars fönster och
dörrar det lyste. Bilen stannade.
Mitt över vägen var spänt ett rep.
307
X X II .
Maurice Wallion i raseri
E n man, bärande en dubbelbössa, kom ovigt klätt-

rande over ropet, och samtidigt ropade flera röster
med en ton av missräkning:
”Det är inte den rätta!”
Mannen med bössan kom fram bredvid bilen och
frågade med myndig röst:
”Vad är herrarna för ena?”
Maurice Wallion vilade mot ratten, och betraktade
med uppmärksamt allvar scenen framför dem. Några
karlar, bärande dunkelt glimmande stallyktor, kom ut-
klivande från huset till vänster och lyfte lyktorna över
huvudet liksom om de hoppades att med dessa bedröv-
liga talgdankar övertrumfa bilens orörliga ljusfloder.
Journalisten sade långsamt:
”Mitt namn är Wallion, tidningsman. Denne herre är
detektiv från Paris. Vi är utsända av detektivchefen. Kort
och gott: vad nytt om den röda bilen?”
308
Mannen med dubbelbössan trampade runt i snön,

galopperade en bit bortåt repet och kom igen.
”Den röda bilen!” exploderade han. ”Här blir man
kommenderad att hejda en röd bil, som ingen människa
hört talas om! Var finns den? Jag vet ingenting! Jag har
inte hört någonting! Vi har hejdat nio bilar de sista tim-
marna, men här kommer bara poliser och länsmän, och
ingen kan upplysa mig om det minsta! Jag skall säga er
vad jag gör: jag tar ner mitt rep igen! Jag struntar i den
röda bilen!”
”Det vore skada,” anmärkte journalisten. ”Ert rep är
så effektivt . . .”
Folk började skockas kring bilen. Ansiktena dök ut
och in i acetylenljuset, och man talade i munnen på
varandra. Snön knarrade under fötterna.
Journalisten steg ned från sin plats och skakade på sig.
Rambouillet följde exemplet. Det var en fysisk lättnad
att för några ögonblick åter befinna sig på fast grund.
”Vad skall jag göra?” frågade mannen med bössan,
plötsligt dämpad men ännu tjock i rösten.
”Var är telefonen?” sade Wallion.
Man gjorde plats för honom som för en överhets-
person, och han gick in. Under tiden riktades nyfikna
blickar på detektiven från Paris, och Rambouillet såg
sig småleende omkring i hopen. Han tände sin cigarrett,
309
och gick bort och kände på repet. Hopen följde efter

honom, tyst och förväntansfull.
Han kände sig road och började gnola en fransk
chanson för sig själv, trots den spänning med vilken
han väntade.
Han behövde inte vänta länge. Efter några minuter
såg han den svenske journalisten komma ut igen, dra-
gande på sig handskarna.
”Jag har talat med detektivchefen,” sade han under
allmän tystnad. ”Jag har fått höra nyheter. Det var verk-
ligen den röda bilen man såg i Danderyd, men ordern
att hejda den i Näsby kom för sent. Två minuter dessför-
innan körde den igenom Näsby som en virvelvind och
gick norrut. En kvart efter avlossades från den flyende
bilen två revolverskott mot några karlar som försökte
hejda den. Nära Askunge hade man spärrat vägen, och
Leadbitter måste vända västerut. Han korsade järnvä-
gen vid Valla station, och anses nu vara någonstans norr
om Uppsala. Norrut kan han inte komma igenom, och
västerut är folk uppbådat.”
”Kommer han hit?” frågade mannen med bössan.
”Just nu vet man inte med säkerhet vart han ämnar sig,
men han är nog inte långt borta . . .”
”Då kan han vara här när som helst!” skrek en ängslig
röst och det blev oroligt kring journalisten.
310
Wallion bredde ut en karta på bilens säte och lyste

på den med ficklampan. Man stirrade på hans skarpa,
lugna ansikte och trängdes för att höra vad han skulle
säga.
”Nej, det tror jag inte,” mumlade han och stoppade in
kartan. ”Rambouillet, vi vänder om!”
Mannen med bössan, imponerad av journalistens
snabbhet och beslutsamma ton, talade som till en över-
ordnad:
”Vad skall jag göra? Ska jag ta ner repet?”
”Nej, för allt i världen,” svarade Wallion med en glimt
i ögat, ”låt det sitta. Håll bara ögonen öppna. Kommer
förbrytarbilen hitåt, så skjuter de alldeles säkert, förstår
ni!”
”Herre Gud!”
Wallion och Rambouillet steg upp i bilen; journalisten
backade och vände.
”Ett gott råd,” ropade han över axeln, ”låt inte den där
dubbelbössan gå av. Det är farliga saker. Ska ni skjuta, så
skjut på gummihjulen. Farväl.”
Den grå bilen sköt fart och susade tillbaka samma väg
den kommit. Men strax efteråt tog de av åt höger och
ljusen bakom den försvann.
”Till havs kommer han inte!” ropade Rambouillet.
”Vänta!” svarade journalisten. ”Vänta!”
311
På nytt samma svindlande fart, på nytt samma isande

vind, på nytt samma ödsliga vägar med förbiskymtande
trädsilhuetter!
Medan de hållit stilla vid den improviserade bilfällan
hade det sparsamma snöfallet upphört, och molnen
hade delat sig. På den blåsvarta sammeten bakom moln-
massorna gnistrade ett och annat isigt stjärnstänk.
Rambouillet undrade, hur Leadbitter just nu kände
det. Hade han tid att tänka på stjärnorna? F.d. boxaren
var sannolikt inte den, som i detta ögonblick hade en
tanke över åt stjärnbilder, medan han själv som en ir-
rande kornet kastades fram genom natten — han tänkte
nog med raseri och fruktan i hjärtat på förföljarna, vilka
i allt trängre banor kretsade omkring honom!
”Han kan inte komma undan!” utropade fransman-
nen.
”Jo!”
Rambouillet vände sig mot journalisten.
”Ni jag trodde ni var den siste att spå något dylikt!”
ropade han bestört.
”Jag spår ingenting, jag säger att han kan komma un-
dan, och det kan han!”
”Hur?”
”På flera sätt: med revolvern i hand till exempel!”
Rambouillet drog efter andan i blåsten.
”Det är sant! Det är sant!”
312
Och nu såg han, att den svenske journalistens ögon

brann av längtan. Bilen kastades i väldiga tigersprång
utefter vägen. Maurice Wallion riskerade utan tvekan
bägges liv för att inte komma för sent till striden. Han
körde inte längre med samma kalla beräkning som i
början. Fransmannen måste ta spjärn med händer och
fötter för att inte kastas från sin plats i de vilda bukterna
och svängningarna. Hornet vrålade gång på gång, inte
för att varna mötande, ty sådana fanns inte, utan för
att komma i känning med andra förföljande bilar som
kunde finnas inom hörhåll på sido- och parallellvägar.
”Vad är klockan?” frågade Wallion.
Rambouillet såg efter och fann med häpnad att klock-
an var över ett. Nu började han plötsligt känna det i sina
nerver: det var ju tiden själv som flydde undan dem, det
var de dyrbara minuterna som ven förbi dem i blåsten,
det var Suzanne Chrismans liv som långsamt gled ur
deras händer. Vilken ohyggligt långsam bil!
”Kör fortare, kör fortare!” skrek Rambouillet.
”Fortare? Det blev in i evigheten!” svarade Wallion
kärvt. ”Är ni så säker på att vi har Leadbitter framför
oss? Vildgåsjakt! Finns det inga hus, ingen by här? Här
finns inte ens en telegrafledning! Fördömda mörker!”
313
Från och med detta ögonblick och ända till slutet var
jakten en enda lång mardröm. Ju mer himlen klarnade
desto kallare blev nattluften, liksom om de bortdragande
molnen hade varit ett värmande täcke över jorden.
Gustave Rambouillet, som varken var van vid denna
nordiska kyla eller detta nordiska landskap, som var så
fruktansvärt ödsligt och tyst, stred en ojämn kamp mot
sin allt häftigare ångest. All hans skepticism kunde inte
hjälpa honom mot tanken på den stundande tragedin i
en så högtidlig och storslagen ram — katastrofen i nyårs-
nattens snö och mörker.
Och all hans ångest gällde Suzanne Chrisman — inte
ett ögonblick honom själv. Om de inte lyckades rädda
henne, skulle inte ens hans stora fiendes undergång
betyda något.
Den långa, stålögda svensken bredvid honom hade
svurit att hon skulle räddas. Rambouillet hade hört allt-
för många stora löften i sina dar för att tro på dem, men
han sade sig då han betraktade mannen vid sin sida, att
det kanske ändå fanns en möjlighet . . .
Den grå bilen vek av vid vägkorsningarna, rusade
nedåt sidovägar och flög genom små sovande samhäl-
len som en levande, sökande varelse. Gång efter annan
mötte de eller körde förbi en polisbil eller en länsmans-
skjuts och växlade några ord nästan utan att stanna.
314
För var gång fick de på nytt veta, att den röda bilen
fanns framför dem. Några hade sett den, och en av po-
lisbilarna visade en sönderskjuten ruta.
Hela Uppland var genomkorsat av polis och spanare
i natt. På åtminstone tre vitt skilda punkter hade den
röda bilen växlat skarpa skott med sina förföljare, men
ingen hade lyckats hejda den, mer än de beslutsamma
karlar, som vid Askunge redan före midnatt tvingat den
att vika av västerut.
Jaktens malström visade emellertid tendens att dra
sig söderut. Strax efter klockan två stötte de på vraket
av en sönderkörd bil nedanför en isbelagd backe, och
Aspelands desperata ansikte visade sig i acetylenljuset.
”Jag har varit dem i hälarna,” skrek han. ”Tag mig med,
och sätt efter dem!”
De tog upp honom och fortsatte. Aspeland lutade sig
fram mot Wallion och ropade mitt under farten:
”Kör som Lucifer! De är knappt tvåtusen meter framför
oss!”
Wallion böjde sig endast djupare över ratten, men
Rambouillet vände sig ivrigt om.
”Har ni sett honom, monsieur Aspeland?”
”Ja! Otur naturligtvis! Han kom helskinnad nedför
backen men inte jag! Och han var knappt hundra meter
framför mig! Hundra meter!”
315
Aspeland rasade. Han gjorde armrörelser som en

jockey, i slutet av en kapplöpning. Han var utom sig,
han vrålade ord utan mening.
”Kör som själva — — innerst in i rödheta — där är ett
berg — kör tvärsigenom — bilen kan gärna gå åt — bara
vi kommer fram! Människa, vi kryper ju! Det här är ju
inte en bil, det är en mjölkskjuts! Kör! Kör!”
”Håll mun!” röt journalisten plötsligt.
Han visade ett ögonblick ögonen: de var blodsprängda.
Aspeland sjönk tillbaka på aktersätet. Rambouillet teg.
Han tyckte sig i sällskap med bärsärkar . . . Han hade
aldrig sett Maurice Wallion i raseri . . .
Den annars så lugne svensken såg ohygglig ut: hans
näsvingar stod ut, hans haka tycktes modellerad i granit
och hans ögon flammade.
”Fortgår detta länge, blir vi alla galna!” tänkte frans-
mannen som kände sig själv oemotståndligt drivas med
i den virvel av raseri som omgav honom.
Klockan halv tre, just då de var på krönet av en lång
backe, hörde de söderifrån över de vita fälten ljudet av
skott. Det lät som pisksmällar: krack-krack-krack! De
räknade med återhållen andedräkt till fem skott efter
varandra, därefter kom ännu ett — så tystnad igen. Bi-
len flög utför backen som en skidåkare nedför ett stup
— utan att känna marken.
316
Tre vägar möttes där nedanför, och bilen stannade

så häftigt att Aspeland och fransmannen föll på knä på
dess golv. Men Wallion ryckte loss en av lamporna och
sprang fram och åter, lysande på vägarna. Han sade inte
ett ord, men han pekade, och de såg de randiga spåren
av den röda bilens hjul och av snökedjan!
Wallion satte åter i gång utan att se efter om de an-
dra kom med. Litet längre bort syntes två lysande gula
punkter, och en motor brummade. Två skinnklädda
karlar arbetade ursinnigt att byta om gummiringen
på högra framhjulet av en öppen bil och svarade med
svordomar då Aspeland ropade till dem. De svängde
med armarna och skrek:
”Stanna inte! Den röda bilen är strax framför er!”
”Varför hejdade ni den inte?”
”Hejdade! O himmel, hörde ni inte skotten? Han har
skjutit sönder gummiringen för oss! Den som för den där
bilen är spritt språngande tokig . . . galen . . .”
Rösterna försvann i kaos bakom dem, och framför
dallrade vägens glidande band.
”Han är där! Han är strax framför!”
Aspeland och Rambouillet ropade högt.
En lång rak vägsträcka låg framför dem, och där — på
något avstånd — såg de ett litet rött ljus hoppa upp och
ned som ett irrbloss. Ovanför denna röda prick, som
var flyktingens nummerlykta, avtecknade sig den röda
317
bilens mörka kontur, flyende framför dem med vindens

snabbhet. Det var som om en ridå dragits undan.
Han var där! De såg honom!
De slukade den röda bilen med ögonen. De såg till
och med glasrutan på karosseriets bakvägg. Vem fanns
därinnanför? Var det verkligen möjligt att Suzanne
Chrisman var där? Och — den andra?
Rambouillet och Aspeland skrek:
”Stanna, annars skjuter vi!”
De förlorade alldeles besinningen. De tänkte inte på,
att flyktingen omöjligt kunde höra dem, omgiven han
liksom de av fartens larm.
”Stanna, du där borta! Stanna!”
Maurice Wallion tystade ned dem med en åtbörd av
sin handskbeklädda näve.
De satt alla tre framåtlutade med stirrande ögon och
hungrigt tuggande käkar. Rambouillet hade sin brow-
ning i handen, och han längtade efter att höra ett skott
där framifrån. Då skulle inte ens Wallion kunna hindra
honom att svara.
Men den röda bilen fortfor att glida undan dem med
samma oerhörda hastighet som de själva flög fram, utan
att ett ljud hördes från den, utan att en arm eller ett
huvud syntes vid dess sidor.
318
Sak samma — de hade den åtminstone i sikte till sist.

Maurice Wallion betraktade den med ett oavvänt raseri,
som om han ville sätta eld på den med sina blickar.
Av de tre i den grå bilen var journalisten den ende
som visste att jakten nu gick söderut igen. Förföljelsen
hade under nattens lopp svängt i en väldig cirkel, och
tycktes nu vara på väg mot utgångspunkten, utan att
vidare närma sig Uppsala.
Vart ville flyktingen hän?
Då han funnit sig hejdad i norr och misslyckats med
att bryta igenom mot väster, tänkte han kanske nu över-
ge bilen och söka sin tillflykt i Stockholm? Nej, tänkte
Wallion, det är honom blott oändligt likgiltigt var han
hamnar bara han vinner tid. Vinna tid — det var hela
hemligheten.
”Vad är klockan?” frågade journalisten för hundrade
gången denna natt.
”Strax tre,” svarade fransmannen.
Wallion teg litet. Därpå sade han kort:
”Skjut!”
Rambouillet ryckte till.
”På hjulen!” tillade journalisten.
Rambouillet mätte avståndet. Det var för långt till
och med för honom, och han skakade på huvudet.
Hans polissinne tog överhand, och han ville inte börja
skjutningen.
319
”Skjut åtminstone på vägen!” befallde Wallion otåligt.

”Ljudet av skotten skall göra honom osäker!”
Fransmannen nickade, och strax därpå öppnade
han eld mot den oskyldiga vägen mellan de båda fram-
stormande bilarna. Skottens smattrande ljöd högt och
skarpt över motorernas buller.
Från några hus som de passerade kom människor ut-
springande för att se efter de skjutande vidundren, som
for förbi med ett sådant avgrundslarm, och i nästa nu
var långt borta. Avståndet mellan den röda och den grå
varken ökades eller minskades. Men någonstans måste
ju den vilda jakten förr eller senare få ett slut.
För var bro som de passerade tänkte Rambouillet:
nu! För var isbelagd backe: här! Det var alltför tydligt
att flyktingen hellre riskerade en fruktanvärd katastrof
än fångenskap, och var och en av dem måste inom sig
skänka honom en tanke av beundran över hans oför-
vägna mod.
Men Suzanne? Rambouillet var utom sig.
De kände varken köld eller blåst längre. Deras svi-
dande ögon hängde fast vid den röda punkten, som hå-
nande undflydde dem, hoppande och dansande framför
dem utom räckhåll.
Vägen bar uppför, och motorerna fick ett hårdare ljud.
På högra sidan om vägen sänkte sig marken, och en
320
brant dikesvall av fem till sex meters höjd var allt som
skilde dem från stenarna nedanför.
Ett stycke längre bort svängde vägen i en skarp kurva.
Fransmannens fingrar grep om armstöden. Han hade
tappat pistolen.
Den flyende auton närmade sig kurvan med samma
oerhörda fart.
De såg den slira, glida med bakhjulen, svänga runt
ett helt varv och gå över ända. Den visade underredet
med de snurrande hjulen en sekund och utplånades från
vägen som om natten plötsligt tagit den i sitt våld.
Ett brak, en skräll av glas och trä, som splittrades, var
allt som hördes bort till dem, där de stelnade till på sina
platser.
321
X X III .
Elfte timmen
W allion stoppade vid kanten av vägen ovanför den

plats, där den röda bilen försvunnit, och de gick
tysta bort till sluttningen.
Rakt nedanför sig såg de bilen med hjulen ännu
snurrande rätt upp i luften, krossad som man krossar
en tändsticksask under foten, en hög av splittror och
glasskärvor.
Helt nära dem låg en kropp, klädd i brun chaufför-
dräkt, med utbredda armar och ansiktet i snön. Medan
de betraktade gestalten utan att känna igen den, reste
den sig på händer och knän och såg upp på dem.
Det var Leadbitter, slagen och stel i blicken.
Han kravlade litet omkring sig, sjönk ihop och hasade
med slappa lemmar nedför branten till bilen, där han
blev liggande. De tre männen uppe på vägkanten kunde
se rätt ned i hans ansikte. Den mörka bulldoggsfysiono-
min saknade varje uttryck, till och med den kroppsliga
322
smärtans, men han var vid fullt medvetande och betrak-

tade sina förföljare med orörliga, mörknande ögon.
”Det är han!” mumlade Aspeland. ”Men i bilen? Inne
i bilen? Det är ingenting som rör sig!”
Under den röda bilens spillror rörde sig verkligen
ingenting. Denna dödens tystnad skrämde den gamle
härdade Aspeland mer än något annat, och han stam-
made:
”Vilken olycka! Vilken olycka! De uslingarna har dödat
henne!”
Leadbitter fortfor att se på dem. De gled ned för bran-
ten och kastade sig över bilen.
Aspeland och fransmannen började röja undan spill-
rorna, medan Wallion lutade sig över Leadbitter.
F.d. boxaren såg för första gången Wallion i ögonen.
Hans drag slappnade redan.
”Nå, Leadbitter,” sade journalisten utan hårdhet. ”Om
du har något att säga, så säg det nu.”
Den döende blinkade till, då han såg sin motståndare
så tätt över sig men han svarade inte.
”Var är Suzanne Chrisman:?” frågade Wallion sakta.
Leadbitter skakade nästan omärkligt på huvudet, och
journalisten fortsatte hastigt och enträget:
”Vill du inte säga det? Du vill inte förråda honom? Vet
du inte, att han har förrått dig, genom att sända dig ut
på denna vanvettiga färd? Förstår du inte, att du måste
323
dö för att han skulle komma undan? Svara mig, snart är

det för sent!”
För varje fråga skakade den döende envist på huvudet.
Maurice Wallion betraktade honom tigande. Plötsligt
vred Leadbitter på huvudet, munnen öppnades och hans
blick blev stirrande. Han tycktes vilja säga något . . .
Men i stället blev han med ens stilla och liksom min-
dre i kläderna, han domnade under den förfärande tyng-
den av dödens annalkande och Wallion lyfte förgäves
upp hans huvud. Det var förbi i en sekund och huvudet
sjönk ned i snön.
Aspeland ropade förvirrad bakom dem:
”Herr Wallion, bilen är tom, varken Henrique eller
Suzanne Chrisman finns här! Vad är detta? Jag förstår
inte! Vad säger Leadbitter?”
Wallion reste sig upp och sade:
”Leadbitter är död.”
Aspeland kom framspringande.
”Död!” sade han dämpat och inte utan medkänsla.
”Stackars karl! Vem skall nu säga oss var fru Chrisman
är? Ni hör ju inte på mig,” tillade han utom sig. ”Jag
säger er, att bilen är tom! Leadbitter har lockat oss att
följa efter en tom bil halva natten! Vem kan säga oss nu,
var hon är?”
Wallion teg. De såg Rambouillet fortfarande leta inne
i vraket efter den röda bilen, glidande ut och in mellan
324
spillrorna som en katt. Nu reste sig fransmannen och

kom bort till dem.
”Är han död?” sade han med en blick mot Leadbitter.
”Än sedan, han hade ändå ingenting sagt. Ni kallade det-
ta en vildgåsjakt, monsieur Wallion! Ni visste det hela
tiden! Varför är ni då här? För att se Leadbitter dö?”
Hans ton var cynisk och skarp, men de mörka ögonen
lyste av förtvivlan. Han kände nederlaget nalkas, och
han blev iskall vid tanken på Suzanne Chrismans öde.
Han gick tätt intill journalisten.
”Varför stanna? Hon är ännu inte befriad. Det är kan-
hända för sent. Låt oss åtminstone hämnas henne!”
Aspeland, som rådlös sett från den ene till den andre,
ropade häftigt:
”Vad är detta för ett infernaliskt gyckelspel? Varför
finns inte fru Chrisman i bilen? Visste ni det, herr Wal-
lion?”
Den döde vid deras fötter var redan glömd. Nederla-
gets ande göt feber i deras blod. Till och med Maurice
Wallions röst var hes, då han svarade:
”Visshet fanns ingen, hur skulle jag kunna vara viss?
Jag tvivlade, på att vår fiende var nog dumdristig att föra
bort henne i bilen. Jag anade att detta var falska spår, på
vilket vi skulle nödgas spilla vår tid och våra krafter. Vad
skulle jag göra? Jag har ännu inga bevis. Det återstod
blott att skaffa mig visshet.”
325
”Men till vilket pris? Till vilket pris?” stammade frans-

mannen. ”Halva natten har gått, och vi har ännu hela
arbetet framför oss!”
”Jag hoppades tvinga Leadbitter att tala!” sade jour-
nalisten dystert. ”Det var vår bästa chans!”
”Och den är nu förbi,” avbröt Rambouillet. ”Skall hon
således vänta förgäves?”
Frågan skakade Wallion i hans innersta, och han
sänkte huvudet.
Nu förstod han, att nederlaget var över honom.
”Låt oss fara tillbaka till Villa Rosa,” sade han med
ansträngning och vände sig för att gå.
Över snöfälten kom den klara klangen av ett bilhorn
som ett tecken till att vägarna ännu vimlade av män-
niskojägare, trots att Leadbitter redan kallnade vid deras
fötter. En automobil kom surrande och stannade uppe
på vägen.
De överlämnade med en känsla av trött leda åt ny-
komlingarna att ta hand om dessa stumma ting, som de
inte ens vågade kasta en blick på.
Journalisten satt redan bakom den grå bilens ratt, och
de körde tysta därifrån.
De bet hop tänderna vid tanken på morgonen, mot
vilken de redan ilade.
326
Inemot sex återkom de till Villa Rosa. Den grå bilen

hade givit tappt förr än de själva och stod nu övergiven
i ett dike på vägen. De sista kilometerna hade de gått
till fots.
De var besatta av den fysiskt och andligt uttröttades
fixa idé att allt sammansvurit sig emot dem. Som vand-
rare i motvind kämpade de sig framåt med pannorna
sänkta mot hopplösheten som slet i deras nerver. Ingen
sade ett ord.
I Villa Rosa rådde ännu vid denna tid på morgonen
ett liv som på ett kontor under affärstid. Detektivche-
fen hade inte lämnat villan på hela natten. Polismän av
alla grader, från Stockholm och landsbygden, skyndade
ut och in, telefonen ringde oupphörligt och bilarna
körde till och ifrån, flackande som stjärnskott utefter
vägarna.
Vid elden i hallens öppna spis stod detektivchefen
orörlig mitt i virrvarret, med händerna på ryggen. När
dörren slogs upp och Wallion trädde in, åtföljd av Ram-
bouillet och Aspeland, vände han sig om. Han såg deras
ansikten och hans uppsyn mörknade ännu mer.
Det fanns ett dussin personer i hallen; de som suttit
rusade upp, och alla stirrade mot de inträdande.
En ohygglig tystnad uppstod.
327
”Herr detektivchef,” sade Aspeland slutligen trött.

”Alexander Leadbitter är död. Den röda bilen har kört
nedför en brant och krossats . . .”
Detektivchefen bleknade synbart.
”Än fru Chrisman? Än Henriques?” högg han av.
Aspeland slog ut med händerna.
Wallion hade gått direkt till elden och kastat sig ned
i en stol med huvudet i händerna. Han svarade i Aspe-
lands ställe utan att se upp:
”Ingendera av dem fanns i den röda bilen. Där fanns
alltifrån början endast Leadbitter. För att driva honom
till döds har vi förspillt hela denna natt, hela den sista
natten av Suzanne Chrismans liv! Och vad värre är: han
dog tigande utan att förråda var hon eller hans herre
fanns . . .”
Detektivchefen lutade sig framåt mot journalisten och
knöt händerna. Han ville tala, fråga, men fann inga ord.
Och med ens var Allan Chrisman där. Ingen såg varifrån
han kom. Han kastade sig över Wallion som ett vilt djur,
andlös, uppriven och förfärlig i sin förtvivlan.
Han skakade Wallion vid axlarna.
”Ni! Ni!” skrek han. ”Var är hon? Är hon död? Så
många starka män och ingen som kan rädda henne!
Hjälp henne, för Guds skull hjälp henne!”
328
Wallion rörde sig inte, och skräckslagen föll Allan på

knä framför journalisten, tills han mötte blicken ur den
andres ögon.
”Vet ni var hon finns?” viskade han darrande. ”Lever
hon? Svara mig, jag härdar inte ut!”
Han förstod att journalisten hörde honom. De grå
ögonen, som han nu var så nära, var riktade på honom,
och eldskenet fladdrade i dem. Vad tänkte Maurice Wal-
lion på? Det låg något besynnerligt i hans blick, som
kom Allans hjärta att bulta.
Han rusade upp och såg sig vilt omkring. Han stirrade
på detektivchefen, på Rambouillet, på allesammans som
var så tysta och orörliga.
”Varför får jag ingenting veta? Varför svarar ni inte?”
Det var ingen som hade hjärta att tala ut. De ansåg
alla Suzanne Chrisman förlorad. Fransmannen höll
ögonen fästa på Wallions nedböjda huvud; han vågade
inte se på Allan.
Detektivchefen mumlade:
”Ingen av dem i bilen! Falska ledtrådar alltsammans!
Ett blindspår för att locka oss bort från det rätta! Och
om några timmar . . .”
Han fyllde inte ut meningen men Rambouillet, som
hörde hans ord, förstod och bet sig våldsamt i läppen
med sina starka, vita tänder.
329
Klockan slog halv sju. Maurice Wallion rörde oroligt

på sig, och de såg en reflex ur hans ögon som irrade om-
kring och tycktes söka något. Han reste sig med möda.
Timmarna bakom ratten började ta ut sin rätt: han var
stel av trötthet och gången var ostadig.
Han gick fram till detektivchefen och frågade otyd-
ligt:
”Är de båda detektiverna kvar i Parkgatan 1?”
”Nej. När de slutat sin undersökning av Leadbitters
rum kom de hit. De fann för övrigt ingenting.”
Då chefen inte förstod vad journalisten menade med
sin fråga tillade han:
”Men i Henriques rum i Parkgatan 3 sitter fortfarande
två man på vakt.”
”Vad tjänar det till!” sade Wallion. ”Dit kommer han
ändå inte!”
”Inte det? Var finns han då? Inte fanns han i bilen, inte
i sin bostad — någonstans måste han dock gömma sig
själv och fru Chrisman!”
”Och om jag säger er var han finns?”
”Då skall han vara häktad inom en timme!”
Nu såg Allan Chrisman att det inte bara var eldskenet
som fladdrade i journalistens ögon.
Maurice Wallion stod upprätt, en lång, smidig gestalt,
tecknad i svart mot elden, den centralfigur mot vilken
330
med ens alla hade vänt sig med en oemotståndlig rörelse

av väntan och hopp.
Till och med detektivchefen böjde sig och kastade sin
mask av vanmäktig myndighet.
”Ni vet var han finns?” sade han ivrigt. ”Då vet ni
också var fru Chrisman finns?”
”Ja!” sade Wallion djärvt.
Han sträckte ut handen och fortfor:
”Om en minut skall jag bevisa allt — eller förlora allt!
Om en minut skall jag säga er sanningen — eller också
är Suzanne Chrisman förlorad för alltid!”
En mäktig suck gick genom rummet. Det var som om
alla ryggade tillbaka för honom. De visste ju, att neder-
laget hängde över deras huvuden!
”Gå på!” viskade fransmannen. ”Ni är en av de utvalda,
ni kan ännu överlista ödet!”
Maurice Wallions utsträckta hand sänkte sig över
bordet och tog upp ett konvolut. Ingen hade sett detta
konvolut förut, det var helt oansenligt och en smula
smutsigt, överkorsat med poststämplar och ditkastat
av en slump.
Men någon i rummets bakgrund utbrast:
”Å — brevet!” med en ton som om han erinrat någon
detalj av föga betydelse.
331
”Ja, brevet!” sade Wallion och vände sig häftigt mot

den talande. ”Jag förmodar ni kan säga mig, hur det
kommit hit?”
”Det blev eftersänt hit från Dagskurirens redaktion
medan ni var borta,” mumlade rösten ängsligt. ”Jag lade
det där på bordet . . .”
”Och glömde det! Monsieur Rambouillet, detta är bre-
vet från Paris! Ni finner, att en människas liv och heder
beror av bra obetydliga ting!”
Han slet upp brevet med en glupande brådska, medan
han talade, och hans blick flög utmed raderna.
Ingen visste ännu vad nästa minut skulle medföra,
men Rambouillets ansikte förvandlades och strålade
upp, medan han viskade:
”Det måste komma! Det är i elfte timmen, men det
måste komma!”
Journalistens stämma kom som en basunstöt:
”Hör på!”
Han sprang fram mitt i rummet.
”Ni, herr detektivchef, har inte lyckats finna en viss
Henriques, och det har förvånat er! Men jag säger: ni
skall aldrig finna honom! Henriques existerar inte!”
Detektivchefen lyfte sina händer. Ögonen tog eld och
han skrek:
”Vad menar ni? Existerar han inte?”
332
”Nej, och ändå har ni talat med honom i dag, i min

närvaro! Ni har talat med den osynlige mästaren själv,
och ni har inte känt igen honom! Lugna er, det är inte så
märkvärdigt, ty ingen av oss har ännu sett hans verkliga
jag!”
Chefen rusade emot Wallion.
”Var är han? Vem är han?”
Journalisten pekade mot staden.
”Gå till Parkgatan 1,” sade han. ”Gå och häkta Walter
Cray, filantropen!”
333
X X I V.
Mannen som spelade orgel
D en oväntade anklagelsen kom som ett åskslag för

alla utom Rambouillet.
”Walter Cray?” upprepade chefen. ”Walter Cray? Det
är ju vansinne! Bevisen?”
”Har jag här!”
Ett kaos av röster och utrop.
”Tyst!” röt chefen utom sig och det blev tyst. ”Läs!”
befallde han journalisten kort.
Wallion kastade en blick mot fransmannen.
”Brevet är från chefen för La Sûreté Générale i Pa-
ris,” förklarade han. ”Dess väsentliga del lyder så: . . .
Vi igångsatte genast en undersökning på basis av era
oerhört intressanta upplysningar. Crays hus här i Paris
genomforskades bit för bit. Det var som ni gissat: i träd-
gården fann gåtan sin lösning, i ty att man vid grävning
därstädes anträffade resterna av en människokropp.
Läkarna förklarar, att den blivit nedgrävd för omkring
334
fem år sedan. Den var inte innesluten i något omhölje,

och klädespersedlarna om sådana funnits — hade totalt
förmultnat. Faktiskt återstod intet annat än själva skelet-
tet, detta dock fullständigt och utan tecken till våld. Vi
lyckades identifiera kvarlevorna såsom varande en viss
monsieur Walter Crays, på följande grunder:
1:o) Tänderna, vilka var dels plomberade, dels i fråga
om två framtänder i överkäken ersatta med s. k. stift-
tänder, igenkändes av dentisten monsieur Jean Paquin,
vilken tog på sin ed att dessa var de tänder han reparerat
hos bemälde Cray.
2:o) Ett svårartat, illa läkt benbrott på högra underbe-
net, orsakat (enligt vittnen) av att bemälde Cray fallit i en
trappa, igenkändes av den läkare som behandlat det.
På dessa grunder är det tydligt, att den individ som tu
uppehåller sig i Stockholm under namnet Walter Cray
inte kan vara denna person. Så snart vissa upplysningar
inkommit, skall den detektiva polisen i Stockholm er-
hålla officiell begäran om den falske Crays häktning
och utlämning såsom misstänkt för mordet på Walter
Cray.”
Journalisten tystnade, vek ihop brevet och stoppade
det i fickan.
”Herr detektivchef,” förklarade han med samma gen-
ljudande, liksom nyfödda stämma. ”Detta är kort och
335
gott, full bevisning. Det behövs inte mera. Vi kommer

sannerligen i elfte timmen! Låt oss handla!”
Chefen hade stått slagen med stumhet. Nu gjorde han
en oerhörd gest kring hallen som om han ville sopa ut
de närvarande med sina armar.
”Ut!” röt han. ”Till bilarna!”
Männen tumlade ut, en trupp bleka sömngångare,
ännu halvt oförstående, mumlande inbördes.
Allan grep efter journalistens hand som en drunk-
nande . . .
En kavalkad av bilar rusade mot staden.

Maurice Wallion talade:
”Hur kan en man göra sig osynlig mitt ibland sina
medmänniskor, herr detektivchef? Hur kan en man så
totalt förlora sitt eget jag, att han aldrig mera blir sedd,
ehuru han lever och handlar mitt ibland oss? Det finns
blott ett sätt: att övergå i en annans jag, en annans iden-
titet, att stjäla en annans liv, heder, ansikte! Detta var
vad vår store motståndare gjorde. När Issul Bey flydde
från Turkiet, förstod han att han måste avklä sig allt,
som kunde förråda honom. Och denne man, som saknar
varje hänsyn till andras liv, egendom och heder, såg sig
med kalla, grymma ögon omkring i världen. Då mötte
han den gamle, hederlige filantropen Cray, vandrande
336
omkring bland Paris förbrytare, en social missionär, räd-

dande en spillra här, en skeppsbruten där. Vidundret
smålog, vidundret lät sig räddas av Walter Cray. Från
första ögonblicket har han observerat sin yttre likhet
med den olycklige filantropen, och dennes öde var
avgjort. Hans var den nya identitet Issul Bey behövde,
den ideala gestalt under vilkens skydd han skulle få fria
händer. Han innästlar sig hos Cray och får tillträde till
filantropens hus, där denne lever fullkomligt ensam.
I december 1910 gräver Issul Bey ned en död kropp i
husets trädgård, och från den stunden finns ingen Issul
Bey mera — men en ny Walter Cray, som ingen kan skilja
från den gamla, men likväl så olik honom som natten är
olik dagen. Detta var hans grymmaste men också mest
geniala brott. I januari 1911 blev Alexander Leadbitter
anställd hos filantropen Cray, som behövde en medhjäl-
pare och en medbrottsling, bunden till tystnad genom
någon gemensam, oerhörd hemlighet. Nu förstår ni?”
Detektivchefen nickade. Inne i bilens mörker levde
endast glöden från fransmannens cigarrett.
”Och nu,” fortfor journalistens röst, ”var den nye Wal-
ter Cray färdig att sträcka ut handen efter Clarendons
miljoner. Man vet vad som hände i Paris, vilken virvel
den osynlige mästaren piskade upp för att nå sitt mål,
och hur ni monsieur Rambouillet fick Walter Cray till
337
medhjälpare, då Fournier-Clarendons död skulle redas

upp . . .”
Rambouillet skrattade i mörkret.
”Ah, monsieur, det är gott att minnas! Ni kan gå förbi
det där! Fortsätt!”
”Vi är nästan framme,” sade journalisten. ”Rollerna
var inlärda, scenen förändrades, och ridån gick upp för
sista akten — i Stockholm. Issul Bey byggde sig med
flinka händer en mur, bakom vilken han kunde arbeta i
trygghet. En timme om dagen var han den sjuke filan-
tropen Cray som doktor Mietkens vid sina besök fann
bunden vid sängen. Den övriga delen av dygnet var han
en ogripbar skugga, som kretsade kring Suzanne Chris-
man och bevakade bröderna Koprilis. Som vinagenten
Thomas lurade han tåligt utanför hennes bostad och
dödade kallblodigt först Nicholas och sedan Sebastian
Koprilis. Som musiklärare Henriques rörde han sig fri
och osynlig, närhelst vi misstänksamt fäste blicken på
filantropen Walter Cray. I ständigt nya gestalter har
han hela tiden hånleende stått som en skugga bakom
vår axel och läst i våra kort. Det kostade honom ingen
möda att byta namn. Vad finns hos den mannen som
är hans eget? Hans ondska! Han är det ondas princip,
han skiftar gestalt lika spöklikt snabbt som Mefistofeles!
Fearenside, Power, Issul Bey, Thomas, Henriques eller
Cray — allt det där är bara namn. Själv är han intet eller
338
allt, människodjuret utan namn, en lössprungen kraft

till förstörelse! Var det verkligen Clarendons miljoner
han ville äga? Vad vet jag eller ni — om en sådan naturs
innersta drivfjäder?”
”Må vara, ni har rätt,” sade detektivchefen. ”Men
sambandet mellan Cray i Parkgatan 1 och Henriques i
Parkgatan 3 är fortfarande något dunkelt.”
”Sambandet — det finns naturligtvis i källaren!”
”I källaren?”
”Ja, jag tar för givet att de två husens källare står i
förbindelse med varandra. Då är det ingen trollkonst att
komma in i det ena huset som Henriques och gå ut ur
det andra som Cray, eller hur? När han i går kväll hade
fört Suzanne Chrisman till Parkgatan 1, övervakade han
själv att Leadbitter i rätta ögonblicket startade den röda
bilens skenbara flykt mot norr, och gick sedan för att
utplåna alla spår i Henriques nu obehövliga håla. När så
Rambouillet och jag höll på att överraska honom, und-
kom han genom källaren. Det är alltsammans!”
”Nej,” sade Rambouillet. ”Det är litet kvar . . .”
Klockan åtta på morgonen var Parkgatan 1 fullständigt

omringat. En kedja av män omgav Walter Crays sista
gömställe. Även Parkgatan 3 fylldes av detektiver, på
gårdarna bakom de båda husen fanns konstaplar, till
339
och med från taket av 3:an såg spejande ögon ned på

horntomten.
Det var ännu mörkt, och stegen från männen som
intog sina poster ljöd med enerverande tydlighet i den
stilla nattluften.
I Crays hus syntes intet liv, fönstren stod mörka med
nedfällda gardiner och grindarna var låsta.
Detektivchefen gick från port till port och utdelade
sina order med låg röst. Därpå delade han huvudstyrkan
i två grupper. Till den ena slöt sig Rambouillet och Allan
Chrisman; den ställdes under Aspelands befäl, och på
ett givet tecken angrep den plötsligt dörren till källaren
i Parkgatan 3.
Detektivchefens skara, till vilken Wallion sällade sig,
sprängde grindarna till Parkgatan 1 och trängde in på
gården.
”En man under vart fönster,” befallde chefen. ”Och nu
upp med porten!”
Wallion kastade en blick uppåt huset. Den omringade
förbrytaren måste nu, om inte förr, observera, vad som
pågick, men ingenting rörde sig bakom gardinerna, intet
ljus blänkte fram.
”Tyst!” viskade han till chefen. ”Jag hör ett ljud där
inifrån!”
De lyssnade och hörde ett svagt stigande och fallande
buller, det rytmiska ekot av ett vattenfall eller en storm,
340
ett spöklikt mullrande, svagt som en viskning. De såg på

varandra. En konstapel bearbetade redan portlåset, och
ekdörrarna gled upp.
Chefen och Wallion störtade in, åtföljda av ett tiotal
konstaplar, och nu förstod de arten av det buller de
hört.
”Orgeln!” viskade journalisten.
Husets mörka, gapande inre vibrerade av djupa, rul-
lande tonvågor; en långsam majestätisk flod av harmoni
dallrade kring deras huvuden. Orgelbruset sjönk och
steg i ett sus av väldiga vingar. Överrumplade stannade
de inträngande och lyssnade i mörkret.
Orgeln fortfor att spela över deras huvuden, en fan-
tastisk, gäckande och överjordisk melodi.
Då flammade ljuset upp. Journalistens hand hade
funnit knappen, och utan att vänta på de andra rusade
han mot trappan.
”Två man här!” ropade chefen. ”Kom med ni andra!”
De följde journalisten i hälarna. Mattan i trappan
gjorde deras steg ljudlösa. De såg Wallion nedhukad
vid de stängda dubbeldörrarna till salongen en trappa
upp.
Från andra sidan dörrarna slog orgelbruset dövande
och våldsamt emot dem, och chefen kände det tunna
träet vibrera under sin hand.
”Låst!” sade journalisten dämpat.
341
De bultade hårt på dörren, men endast orgeln sva-

rade.
”Öppna!” skrek chefen ursinnigt. ”Det är polisen!”
De lyssnade, men ett mäktigt crescendo förtog alla
andra ljud. Och ändå måste den osynlige spelande
höra dem nu, då deras nävar våldsamt bearbetade dör-
ren, tills den var nära att sprängas Chefen hade skickat
andra av sitt folk runt genom våningen, och de kunde
redan urskilja ett kraftigt bultande även på salongens
sidodörrar. Men inte för en sekund avstannade den
spöklika melodien, vilken som en kör av anderöster
uppfyllde mörkret.
Journalisten hade satt örat till dörren. Han kände
själva kraniet vibrera av orgelns mullrande. Han ryn-
kade pannan.
Vilken outrannsaklig list var detta? Ville förbrytaren
göra själva sitt fall till en mästerkupp, en sista gigantisk
teatereffekt, eftersom han mottog sina förföljare på
detta fantastiska sätt? Wallion kände en viss beundran:
det var onekligen mera artistiskt detta!
Orgelbruset i stället för browningkulorna!
Plötsligt ryckte han till. Det föreföll honom, som om
han kunde urskilja ett svagt biljud, ett monotont surran-
de som ett oavbrutet ackompanjemang till orgelbruset.
Hans blick vidgades.
”Spräng dörrarna!” ropade han.
342
Sekunden efter tumlade de i ett moln av träspättror

in i salongen, taklamporna flammade upp, och den sista
förskansningen var i deras våld.
Där stod orgeln mitt för deras giriga ögon.
Tonerna rullade alltjämt ur dess svalg, och en stol stod
framför den.
Men på denna stol satt ingen! På dessa tangenter,
detta register rörde sig ingen synlig hand!
Rummet var tomt!
Journalisten gick fram till orgeln, sträckte ut handen
och brast i skratt. Orgeln tystnade. En förvirrande still-
het trädde in.
”Självspelande,” sade journalisten torrt.
Därpå gick han förbi dem, ut ur rummet. Detektiver-
na i sidorummen bultade på sina dörrar med fördubblad
iver, nu då de inte hörde orgeln längre.
”Sluta upp med det där!” röt chefen.
Han stirrade omkring sig. Hans andhämtning var
oregelbunden och hans ansikte rödflammigt.
Han hoppades åtminstone få ögonen på någon enda
obetydlig detalj, som kunde visa att människor nyss fun-
nits i rummet — filantropens käpp eller fru Chrismans
handskar, en näsduk, en halvrökt cigarr.
Men han såg ingenting annat än en uppslagen volym
med titeln ”Shakespeare’s Works,” som låg på ett sido-
bord.
343
X X V.
I dagningen
I husets bottenvåning fanns på baksidan en smal, kort

genomgång mellan Leadbitters rum och köket. Mitt
i korridoren var en dörr, bakom vilken en stentrappa
ledde ned i källaren.
På översta steget till denna trappa stod Maurice
Wallion. Han hörde ingenting där nedifrån, men hans
ficklampa belyste blott övre delen av trappvindeln, och
han visste att faran måste vänta honom därnere. Men
efter ett ögonblick var han ljudlöst försvunnen från käl-
lardörren. Han hade glidit utför trappan och hans lampa
lyste nu över de skrovliga men torra stenväggarna i en
lång gång. Hans ögon glimmade, och någonting i hans
högra hand glimmade också. Han såg just nu lika farlig
ut som hans steg var ohörbara, trots att han tämligen
hastigt rörde sig längs källargångens cementgolv, stir-
rande mot mörkret bortom den vita strålen.
344
Väggarna sträckte sig massiva och obrutna på bägge

sidor om honom, men han såg dunkelt något som
hängde ned från taket över hans huvud och han riktade
strålen uppåt. Till sin förvåning såg han där en elektrisk
lampa utan skärm, och längre bort ännu en. Källaren var
försedd med elektrisk belysning!
Han lyste på väggarna tillbaka mot trappan och
upptäckte omsider en kontakt. Han vred på den, och
såg till sin glädje en hel serie källargångar framträda ur
mörkret, gråa och nakna i en flod av kallt ljus.
Med lyft revolver började han vaksam och påpasslig
flytta sig utmed väggen inåt källaren. Han var övertygad
om att han inom få sekunder skulle möta sin motstån-
dare, och han kände samma spänning som en jägare i
djungeln.
Då han gått ett stycke stannade han. Han var säker
om att ha tillryggalagt hela husets längd och likväl
sträckte sig källargångarna alltjämt vidare, upplysta
av de sparsamma lampraderna. Han såg framför sig ett
formligt nät av gångar, cementerade, raka och tomma,
och här och där en järndörr med hänglås utanför. Hans
blick förlorade sig i dessa gångar och sidogångar. Han
fick en obehaglig känsla av att han snarare spelade rol-
len av jakthunden, som ensam lekte kurragömma med
rovdjuret inne i hålan under jorden, medan jägarna
väntade utanför.
345
Han tvivlade inte ett ögonblick på, att han var i när-
heten av sin fiende. När som helst kunde han vänta att
få se en skugga bredvid sin egen på cementgolvet, i var
minut kunde ett skott eka genom källaren . . .
Dessutom gjorde honom källarens väldiga utsträck-
ning betänksam, och han började fundera på att vända
om för att tillkalla hjälp.
”Nej!” mumlade han bistert. ”Den andre är också
ensam!”
Han tyckte sig se en skugga, skörten av en rock som
dök in i en sidogång. Han sprang fram och tittade in i
sidogången, men han såg ingen. Han började tvivla på
sina sinnens vittnesbörd, och han hörde svaga buller
överallt, ett tassande, ljudet av undertryckta andetag,
skrapandet av tyg mot sten.
Under tiden stod den klara huvudtanken som en
ljuslåga i hans hjärna: här — någonstans i dessa gångar,
bakom dessa dörrar — måste Suzanne Chrisman finnas,
hjälplös, väntande, bunden! I detta ögonblick stod kan-
ske vidundret lutad över henne, rasande över att vara
fångad, beredd till allt.
Han måste nu befinna sig i källarens bortersta delar,
beräknade han.
Då ekade ett långt utdraget rop genom gångarna.
Maurice Wallion, stannade. Ljudet nådde honom för-
vridet och onaturligt som bilden i en konkav spegel, det
346
kunde lika väl ha varit ett skrik av ångest som ett utrop
av triumf, och det efterföljdes av ett annalkande prassel
av snabba steg.
Journalisten stod stilla, kall och beredd.
En smidig figur svängde djärvt om hornet tätt fram-
för honom och lyfte blixtsnabbt sitt vapen mot hans
ansikte.
”Ohé!” ropade nykomlingen. ”Pardon, monsieur!”
”Ni, monsieur Rambouillet? Varifrån kommer ni?”
”Mille diables, det här är ju inte en källare, det är en
labyrint! Vet ni av att de båda husen står i förbindelse
med varandra genom muren inne i musiklärarens käl-
lare?”
”Jag var på väg för att konstatera det.”
Rambouillet skrattade högt, och med ens grep jour-
nalisten fatt i honom.
”Ni är så glad, monsieur Rambouillet! Ni har såle-
des . . .”
”Ohé! säg ut!”
”. . . funnit henne?!”
”Ja!” sjöng fransmannen. ”Vi har sprängt vartenda
hänglås därborta! Till sist kom vi till musiklärarens
källare, och därinne satt madame Suzanne under en
elektrisk lampa och väntade på oss. Cray hade placerat
henne där att betänka sig, eftersom hon vägrade att
skriva sitt namn på hans papper. Hon visste att vi skulle
347
komma, och vi kom i rättan tid, ty betänketiden var re-

dan utlupen. Och ni skulle se vilken tableau vivant just
nu i Henriques rum: la ravissante Suzanne med armarna
om halsen på Allan!”
Fransmannen var alldeles vild. Wallion blev het över
hela kroppen.
”Hon är räddad!” viskade han med en oerhörd suck av
lättnad. ”Är hon oskadd?”
”Mais oui, hon satt comme une petite souris blanche
på en isbjörnsfäll, när vi kom och hämtade henne!
Alldeles hel och oskadd, förstår ni! Satt som på ett five-
o’clock-tea, litet uttråkad men lugn! Alltsammans hade
gått precis som ni trodde! Ohé, har ni sett vår genen-
samme vän skurken, monsieur Wallion?”
Journalisten gjorde en åtbörd för att tysta ned honom
och skakade på huvudet.
”Men han är här!” ropade Rambouillet med skallande
röst och håret på ända utan att låta sig tystas. ”Han är
här! Fem minuter innan vi befriade l’adorable Suzanne
var han hos henne och lämnade med en bugning igen
kassavalvets nyckel som han hade tagit. ’Jag behöver den
inte mera,’ sade han helt lugnt. ’Jag överlåter åt era vän-
ner att ta reda på er.’ Ohé! Du är fast, min gubbe, och
du vet det! Var är du nånstans, Fearenside-Power-Issul-
Thomas-Henriques-Cray?”
348
”Här!” svarade en djup, kall och lidelsefri stämma tätt

bakom dem.
De vände sig om.
”Ni ropade så högt, monsieur Rambouillet,” sade Cray,
”att jag inte kunde underlåta att komma. Ja, jag är här,
vapenlös! Så tag mig då!”
Han stod verkligen där, tre steg ifrån dem, med
korslagda armar och de gula ögonen riktade mot dem,
med ögonbrynen på sned och munnen förvriden till ett
gäckande leende.
De stirrade på honom som på ett spöke. Trots alla
beslut, trots alla ord, visste de i den stunden att de ald-
rig hoppats få se honom. Med en gemensam impuls av
triumf och skräck satte de pistolerna till hans bröst.
”Verkligen!” mumlade fransmannen. ”Är det du! Är
det äntligen du?”
Rambouillet insöp varje drag av sin fiende med brän-
nande blickar.
”Det är verkligen han!” viskade han nästan med vörd-
nad. ”Ciel, det är verkligen han!”
Och det var Cray — men det var inte Cray. Ty hans
gula grymma ögon var inte längre skylda av glasögonen,
filantropmasken hade fallit från hans stolta och hårda
ansikte och hans väldiga kropp var rak, spänstig och
hotfull.
”Ni ger er?” frågade journalisten strävt.
349
Det glittrade föraktfullt i de gula tigerögonen.

”Kanhända,” sade Cray.
”Akta dig!” läspade Rambouillet. ”Min browning har
en infernalisk lust att brinna av!”
Deras fiende stod i korsningen mellan två gångar, och
emellanåt betraktade han till vänster inne i sidogången
något som roade honom, ty han skrattade tyst, i det han
kastade huvudet tillbaka.
”Och om jag gäckar er också nu?” mumlade han.
”Det kan ni inte,” sade Wallion hårt. ”Vänd er om och
gå långsamt före oss till trappan!”
Cray rörde sig inte men betraktade journalisten med
kall nyfikenhet.
”Ni tror att ni har fångat mig? Ni vill se mig i ett fäng-
else, mig som ingen har kunnat fängsla sedan tidernas
början! Vem tror ni jag är?”
Han öppnade sina långa armar och visade tänderna
mot dem i ett utbrott av hatfull motvilja.
”Jag föraktar ert samhälle och era lagar. Vad vet ni om
rätt? Jag har åtminstone haft mod att vara alltigenom
ond, men ni har inte ens kraft att vara alltigenom god.
Ni vill döda mig med en kula eller med fängelseluft,
därför att jag varit trogen mitt eget väsen, mitt onda
väsen, säger ni — mitt enda och rätta, svarar jag, det
som er visa och höga försyn givit mig att skapa ett liv
av! Jag har varit konsekvent, jag har förvaltat mitt pund,
350
utan tacksamhet och utan ånger! Är ni så viss om att ni

skulle ha krupit till korset i mitt ställe, om ni haft min
hjärna, mina instinkter, mina förfäder?”
Hans skratt och oväntat lidelsefulla ord förstummade
dem.
Han höll dem under sin blick till och med nu och tog
ett steg emot dem utan att bry sig om deras vapen.
”Jag har varit tjuven om natten, som sett mänsklig-
heten sovande och avklädd sådan den är: lastbar, feg,
omänsklig! Så mycket för mänskligheten! Jag är hellre
ett vidunder än en människa — det fasar ni för? Ni
bleknar, mina herrar? Jag tackar er! Ser ni, det är den
nåd, som vederfarits mig, att se mänskligheten blekna
för en av sina egna. Jag är er egen köttsliga broder, jag
är alltigenom en av er, av samma blod — och ändå ser
ni på mig som ni skulle se på djävulen!”
”Nog,” avbröt honom journalisten kallt. ”Komedin är
slut, kritikerna vänta! Kom!”
”Det blir åtminstone en kritik värdig mänskligheten,”
svarade Cray hånande. ”Nej, kom fram i stället du, din
kritik kommer åtminstone av övertygelse, jag har väntat
dig, välkommen!”
De förstod inte till vem han talade. Han hade vänt sig
mot vänster och betraktade med spänd väntan någon-
ting inne i sidogången.
351
”Vad du är ung,” sade han, ”vad dina händer darrar!

Nå, så skjut då, dumbom!”
Han vacklade med ett högt skratt och föll på knä. Ett
skott dånade mellan väggarna, och Wallion och Ram-
bouillet sprang fram.
Inne i sidogången stod Joseph Koprilis. En tunn
strimma flöt ännu ur hans revolver, och han stödde sig
mot väggen nära att svimma, skälvande i alla leder.
Wallion slet revolvern ur hans hand och gav honom
en stöt, så att han vacklade.
”Olycklige pojke!” viskade journalisten blixtsnabbt.
”Fort härifrån, laga att ni kommer ut lika osedd som ni
kommit in. Ni är för ung för detta, fort! Vänta på mig i
parken!”
Joseph stirrade på Cray, vilken stod en stund på hän-
der och knän och därpå tyst föll omkull och vände sig
runt. Synen tjusade och förfärade honom, han kunde
inte slita ögonen från den. Journalisten ställde sig emel-
lan, och Joseph lyfte slutligen sina dödströtta ögon mot
Wallions.
”Det är detsamma,” sade han kvävt, ”låt mig
vara . . .”
”Fort, lyd mig! Och vänta mig sedan!”
Wallion tog honom vid axlarna och slängde honom
tio steg bortåt gången.
352
Därpå kastade journalisten Josephs vapen på stengol-

vet och avfyrade ur sitt eget två skott i luften.
”Hjälp, hitåt!” ropade han med sina lungors fulla
kraft.
Till Rambouillet viskade han:
”Koprilis har aldrig varit här! Cray har skjutit på mig,
och jag har dödat honom till självförsvar!”
Förbrytaren låg utsträckt på rygg men log ännu med
slutna ögon. Då Wallion lutade sig över honom, hörde
han Cray mumla:
”Ni ser, att fängelset inte var för mig. Detta är en form
av rättvisa som jag förstår mig på. Era bleka domare
skulle alldeles ha förlorat fattningen inför ett problem
av mitt omfång . . .”
Tigerblicken flammade ännu en gång mot Wallion.
”Vad tycker ni?” sade Cray med samma hårda och fasta
röst som förut. ”Har ni besegrat mig, eller besegrar jag
nu er — i döden?”
”Vem är ni?” viskade journalisten, slagen av mannens
vidunderliga lugn. ”Vad är ert rätta namn?”
”Jag är en som går — och kommer! Jag är en som ni
alltid skall möta! Jag är den namnlöse!”
Det låg något sublimt i själva hans hån.
”Ni har löst några av mina gåtor,” sade han. ”Min sista
hemlighet tar jag med mig . . .”
353
Steg och röster närmade sig. Den döende reste sig på

armbågen.
”Så mycken brådska och ropande för min skull,” sade
han vit om läpparna, ”det gläder mig! Jag var således
ändå en stor man!”
Han satte sig nästan upp och såg först på Rambouillet
och sedan på Wallion. Hans leende övergick till en gri-
mas och den gula elden i hans ögon slocknade hastigt.
”Gå tillbaka till din plats i Paris, Rambouillet . . . säg
dem . . . det finns ingen falsk Cray mera . . . fanns bara
en . . . Wallion, du är en man . . . Jag erkänner . . . din
seger . . . de andra föraktar jag . . . dig hatar jag . . .”
Huvudet slappnade och kroppen slog våldsamt till-
baka mot stengolvet. Journalisten lade handen på hans
hjärta.
”Rambouillet,” viskade han likblek. ”Han är död!”
”Hade han ett hjärta?” sade fransmannen.
Parkernas träd dignade under sitt vita grenverk, som

glittrade i morgonsolen. Luften var kyligt klar, och blåa
rökar stod som dallrande slöjor mot en blekgrön him-
mel.
Två män gick över parkens knarrande snö.
354
”Ser du,” sade Maurice Wallion och drog ett djupt be-
friande andetag. ”Ser du, Joseph Koprilis, att livet ännu
är värt att levas!”
Den unge mannen ryste i sin tunna rock. Han gick
steg för steg, driven framåt mot sin vilja av journalistens
kraftiga näve under hans arm.
”Felix Clarendons heder är räddad, och vi skall se till
att världen får veta det. Vi har slutfort, vad han började,
vi har räddat huset Koprilis förmögenhet. Farorna och
mörkret är borta och Suzanne Chrisman i trygghet.
Medge, Joseph, att allt detta gör oss en smula varmare
om hjärtat!”
Ynglingen teg med sänkt huvud.
”Du är nitton år,” fortfor Wallion milt. ”Du har knappt
börjat leva ännu. Ser du inte att solen lyser, att det finns
en himmel, att människorna går och ler för sig själva
bara därför att luften är hög och ren!”
”Fängelset väntar mig,” viskade pojken.
”Du är för ung för fängelset,” svarade den andre. ”Du
har inte dödat honom. Han har aldrig funnits. Du har
drömt en ond dröm, och nu har du äntligen vaknat!”
Han skakade sin ledsagare som en vante och skrat-
tade högt.
”Vi har alla drömt, och vi har alla vaknat,” ropade han.
”Andas ut, vidga bröstet! Nu först lever du! Vill du stu-
dera, vill du bygga broar större än andra har byggt, vill
355
du finna stjärnor skönare än andra har funnit — sträck

ut handen, pojke, alltsammans är ditt!”
Joseph Koprilis lyfte huvudet och såg på journalisten
med en lång och djup blick.
”Vad skall jag göra?” frågade han allvarligt.
”Du skall resa, jag skall styra om alltsammans. I mor-
gon är du långt härifrån, hela världen står öppen, och
när allt är klart och det stora lugnet har kommit igen
efter stormen är du en nittonårig miljonär . . .”
Joseph gjorde en häftig åtbörd.
”Säg inte emot mig, framför allt säg inte emot fru
Suzanne, ty det är hon som vill det, och en kvinna är
förfärlig då hon blir motsagd!”
Wallion skrattade åter, mer och mer, och drog yng-
lingen med sig, fortare och fortare.
”Du är familjen Koprilis överhuvud, Joseph. Ansvaret
för miljonerna kastar vi på dig. Och det finns ingen Issul
— tyst, det var ett namn ur en dröm jag hade i natt . . .
solen värmer ju riktigt . . . låt oss promenera en smula
och tala om framtiden . . .”
De gick vidare över den glittrande snön. Solen steg,
och alla ljud från boulevarder och gator förvandlades
till en dämpad musik i den underbara luften.
356

Hening Berger - Yasail (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1905, Senaste Tryckta Utgåva 1923, 211 S.)

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

You might also like

Hening Berger - Yasail (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1905, Senaste Tryckta Utgåva 1923, 211 S.)

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Hening Berger - Yasail (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1905, Senaste Tryckta Utgåva 1923, 211 S.)

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

e BOKLAGRET

Originalutgåvan är från år 1917.

I. En viss journalist tar itu med

XVIII. Maurice Wallion förvånar sin vän

En viss journalist tar itu

M annen tumlade in ur snöyran och mörkret som en

”Enfin!” sade han högt. ”Enfin, il me faut . . .

”Toujours ces ennemis terribles,” mumlade han. ”Ces

Mannen stängde ljudlöst dörren bakom sig, och hon gick

”Min bror? Min bror?”

”Han är efter oss,” jämrade han sig plötsligt med näs-

Suzanne tog sig åt halsen.

Allan Chrismans leende försvann, han sköt henne

över bröstet och han famlade mot hjärtat med en svag

Suzanne var den första som återvann en smula av sin

märk: inte av brist på bevis utan med full bevisning att

Allan, som hade blivit vit i ansiktet vid den långa

hunnit bli alldeles utkylt därinne, och Suzanne gjorde

Suzannes vackra, beslöjade röst hade fått volym, och

steg gick Suzanne för att öppna. Främlingen rörde sig

”Besynnerligt! Alldeles för besynnerligt. Era svar är

”Då, fru Chrisman, eftersom ni inte kan ge någon

”Behagar ni förklara,” frågade Aspeland sarkastiskt,

Den andre tog av sig hatten och visade sitt ansikte i

En vinagent är inte alltid

A speland tog två detektiver med sig och gick nedför

Dörren gick upp! De rusade in och befann sig i en

”Upplysningar! Då kanske herrn först kan upplysa mig

tydligt mot den ljusa bakgrunden, då han passerade

”Nej, han hade handskar. Dessutom erinrar jag mig nu

”Kop-Koprilis? Jo, det föresvävar mig att det ordet

var en glans i dem som ingav mig en ohygglig känsla av

telefonera efter tvåhundra av era skarpaste karlar — ni

fönstret med ytterlig noggrannhet. Därpå gick han ut i

”Säg mig,” frågade han, ”var mannens kläder torra

”Dörren befann sig oreglad liksom nu,” rapporterade

ven eller uppklivna på stolar, mätande, granskande och

Kunde ni iaktta någon utländsk brytning vid hans uttal

Wallion och detektivchefen tittade ut, ledda av samma

signalementet. Och husvärden skall ni fråga . . . genom-

Hans blanka tänder glimmade i ett älskvärt leende och

”Ni förvånar mig,” svarade hon kallt. ”Jag känner ert

M aurice Wallion kom och satte sig mitt emot henne.

”För åtta år sedan ägde Clarendon en stor och välkänd

aktionen låg i själatåget och ungturkarna marscherade

i det röda skenet från det brinnande Turkiet. Den Cla-

ruinerade. Det vill synas, som om de tre bröderna begi-

hade hört dessa tragiska detaljer. Hennes klara, fasta

ser att deras enda mål är att uppsöka Felix Clarendons

Hon hade ryckts med av hans ord, och hennes mun

Hon tystnade och Maurice Wallion lutade hakan i

Han kom fram i lampskenet igen och hans ögon lyste

binder episod till episod i denna tragiska affär ända

”Nu,” sade Maurice Wallion, ”har ni givit mig rättig-

”Ja,” stammade hon.

Två brev från Paris

S uzanne reste sig, fascinerad och medryckt av hans

hatar honom, som tvingat mig att falla i denna avgrund.