Uppdaterad 06 03 2002

Vi undgick kriget men vi ockuperades av äckel, vanmakt och

skuldkänslor.

MASSHYSTERI
Erik Lindegren

MASSMEDIA
ORD OCH
MORD
OP
På sextonårsdagen av det olösta mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari sände SVT ett porträtt på advokaten och
jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström. I förbigående blev han tillfrågad om mordet. Han sa då att han tyckte att Lisbet Palme
borde ha hörts mera. På detta sensationella påstående fick han ingen följdfråga. Men advokaten har faktiskt skrivit en bok där han
svalde Lisbet Palmes utpekande och antydde att Christer Pettersson var skyldig.

I dag vet vi, och det har vi vetat i mer än ett decennium, att Lisbet Palme som gift med offret och dessutom målsägare var jävig och
inte hade ett uns av värde som vittne vad hon än sa. Vi vet att hon i en första konfrontation med den så kallade 33-åringen Victor
Gunnarsson utpekade två poliser, att hon vid tidiga polisförhör uppgivit att hon inte sett skymten av någon gärningsman, än mindre
kunnat uppge detaljer av hans anletsdrag. Vi vet att hon under utredningen hela tiden informerades om polisens spaningar och att hon
i god tid i förväg hade fått reda på att man gripit en alkoholist när hon slutligen fick se Christer Pettersson på en konfrontationsvideo
och sa de berömda orden ”DET SER MAN VÄL VEM SOM ÄR ALKOHOLIST”. Enbart på detta yttrande dömdes en person till livstids
fängelse för mord.

Vi vet i dag att rättegången för tretton år sedan ingenting hade med rättsskipning att göra. Det var maktutövning från början till slut.
Palme och Ingvar Carlsson och deras efterföljare förde rättstillämpningen tillbaka till inkvisitionens nivå eller till den nivå som rådde
i Adolf Hitlers Tredje rike. VI MÅSTE ÄNDRA PÅ DETTA.

BREVET TILL KARIN

Justitiemorden har duggat tätt. Vi har inte dödsstraff i Sverige, men många har ändå drabbats av livslångt lidande, utfrysning,
arbetslöshet. Många har drivits till självmord. Många har förlorat kontakten med sina anhöriga och vänner. De båda läkarnas öde efter
styckmordet är både tragiskt och upprörande. Lars Tingström, i massmedia kallad ”Bombmannen”, kan aldrig få upprättelse. Han dog i
fängelset efter att ha varit berövad friheten i nio år, hårdbevakad, utan permissioner, som Sveriges farligaste man. Han hade inte
sprängt en enda bomb. Jag kan i dag publicera ett brev som rör ”Allmänläkaren” i styckmordet, som en god vän och kollega till
honom, Claes-Göran Lönnroth, skrivit till hans nu 19-åriga dotter Karin och skickat till mig. http://lonnroth.net/karin.htm

Det var för 18 år sedan som styckmordet skakade Sverige i skildringar i massmedia om att två läkare på rättsläkarstationen i Solna
hade begått ett rituellt styckmord av en lyxprostituerad kvinna Catrine da Costa och sedan lämpat delarna, dock utom huvudet, i
plastsäckar på ett industriområde vid Norrtull. Vid styckningen hade den ene läkaren tagit med sig sin ett och ett halvt år gamla
dotter, som ett år senare hördes av sin mor. Föräldrarna låg i skilsmässa och var inbegripna i en vårdnadstvist om barnet. Ett år efter
händelsen påstod modern att hon spelade in ett förhör med barnet, där barnet skulle ha berättat om när pappa och en farbror
styckade tanten. Bandet försvann på obekant sätt, men i rättegången om styckmordet vittnade modern om vad dottern hade sagt.
Modern vann vårdnadstvisten.

”…vill jag berätta något för dig om din pappa, som du kanske inte känner till, men som du möjligen har anat under de senaste åren, nämligen att du
och han behöver varandra. Och att ni båda är oskyldiga offer. Både du och din pappa är helt utan skuld i hela den här historien som pågick i flera år
helt utan kontroll. Ni har inte haft någon som helst kontakt på sjutton år, sedan du var två år gammal. Minns du honom? Nu är tiden kommen att
reparera skadan. Jag är övertygad om att det fortfarande är möjligt. Det handlar om att lära sig förstå vad som hänt. I detta fall faktiskt något som
aldrig har inträffat. Det måste kunna gå.”

”Din pappa och jag är mycket nära vänner sedan sommaren 1977. Vi läste medicin tillsammans och tog läkarexamen samtidigt. Jag kände också din
mamma. Jag var med på din pappas och din mammas bröllopsfest och jag har flera gånger burit dig i min famn när du var baby.”

”Allt gick över styr under den så kallade styckmordsrättegången. Alla gjorde fel, fruktansvärt fel, gång på gång. En åklagare valde att smutskasta de
två anklagade läkarna, varav den ene var din pappa, i pressen i stället för att leta reda på den som hade utfört det hemska mordet.”

”Du känner naturligtvis till att åklagaren påstod att du skulle ha bevittnat mordet när du var 17 månader gammal. ….Alla barn försöker göra vuxna till
lags när de får uppmärksamhet som belöning. Att en barnpsykolog och en barnpsykiater sedan fullständigt blandade ihop fantasier och
önsketänkande med fakta var verkligen inte ditt fel. Du blev ett offer. Du blev det glömda offret.”

”I början av rättegången försökte jag få mina gamla vänner inom tidningar och TV att stå emot häxprocessen och folkdomstolen, tyvärr utan att
lyckas. Masshysterin var kompakt. Jag förlorade till och med mitt jobb som överläkare på röntgen i Ljungby på grund av min vänskap med din pappa
Thomas…”

MAMMAN OCH SANNINGEN

Den styckmördade prostituerade Catrine da Costas mamma uppges ha författat en artikel som infördes på DN-Debatt den 23 februari,
där den nya förundersökningen som polisen i Solna har satt igång på initiativ av professorn Leif GW Persson kritiseras. ”Ingen vill se
sanningen om mordet” var rubriken. Och sanningen uppges vara att de båda läkarna har mördat dottern, vad domstolen än säger.

Vid rättegången stod en feministisk mobb utanför Rådhusets port med plakat och skanderade ROPEN SKALLA, GRIFTERO ÅT ALLA. Ett
stort pressuppbåd följde rättegången. På pressläktaren satt bland andra Jan Guillou för Aftonbladet och Hanna Olsson för Expressen.
Jan Guillou var före alla andra förvissad om att läkarna var oskyldiga, hur han nu kunde vara så säker på det. Hanna Olsson var lika
säker på att de var skyldiga, vilket hon senare uttryckte i en bok CATRINE OCH RÄTTVISAN. Dessutom följde Britt Edwall på
Riksradion målet och intog en minst lika partisk hållning som Hanna Olsson.

Läkarna blev friade för mordet, men i domskälen klämde domstolen in att de ”bortom allt rimligt tvivel” hade styckat kroppen. Detta
föranledde Socialstyrelsen att ta ifrån dem deras läkarlegitimationer. Det klagade de på i kammarrätten, och det har de nu fått nej på i
Högsta Domstolen.

Catrines mamma och syster:

”För oss är det självklart att den eller de som är skyldiga till att ha styckat Catrines kropp också är skyldiga till att ha dödat henne… …indragningen
av läkarnas legitimationer anser vi att domstolen inte har sett till helheten…Obducenten skar huvudet av en död kvinnas kropp och placerade skallen
på bokhyllan. Han inbjöd vänner att vara med på obduktioner… …de som bedriver oskyldighetskampanjen spekulerar i skuldfrågan i syfte att efter
alla dessa år skapa en egen ”sanning”… …Vi köper inte fagert tal eller nonsens. Vi accepterar endast kraftfull handling och visad vilja att skapa
rättvisa för Catrine.”

Det är en otrolig artikel som under normala förhållanden skulle ha varit åtalbar. Men den blev bemött.

EN ADVOKAT SVARAR
Catrines mor och syster fick svar på tal i ett inlägg i DN av advokaten Kerstin Koorti den 3 mars. Hon svarade i egenskap av juridiskt
ombud för de båda läkarna. Och nu börjar det hetta till:

”Motivet för läkarna att bli friade även från påståendet att de skulle ha styckat Catrines kropp står fullkomligt klart. De har varken
dödat Catrine eller styckat hennes kropp. Någon anklagelse om annat brott än mord har aldrig riktats mot dem….Fakta i målet är att
läkarna aldrig varit föremål för någon polisutredning om styckning, de har aldrig delgivits någon misstanke om sådant brott och de har
heller inte åtalats för brott mot griftefrid. Trots avsaknad av erforderliga juridiska krav för prövning av alternativbrott har tingsrätten i
domskälen uttalat att läkarna styckat kroppen.”

”Läkarna har hos biträdande överåklagare Bjarne Rosén begärt att plastsäckarna, vari kroppsdelarna hittades, skall analyseras på Statens
kriminaltekniska laboratorium, med den analysmetod som numera finns tillgänglig på SKL för att eftersöka fingeravtryck efter den eller de som dödat
Catrine. På denna begäran från läkarna har åklagaren svarat att läkarna är frikända för mord genom en lagakraftvunnen dom och att det inte finns
något intresse att utreda fallet vidare.”

Och Kerstin Koorti fortsätter:

”MIN UPPFATTNING, LIKSOM LÄKARNAS, ÄR ATT ÅKLAGARMYNDIGHETEN I EN RÄTTSSTAT SOM SVERIGE HAR ALL SKYLDIGHET I
VÄRLDEN ATT UTREDA ETT MORD SOM INTE KLARATS UPP.”

Just det. Det är väl inte helt klart när Sverige upphörde att vara en rättsstat, men Lars Tingström fick aldrig sina påstådda brott
utredda. Styckmordsmålet är inte utrett. Och kronan på verket är förstås mordet på statsminister Olof Palme. Som inte bara genom
denna likhet har anknytning till de båda andra målen. Jag ska återkomma till det.

JESUS INFÖR PILATUS

Medan rättsstaten äntligen ser ut att bli synad i sömmarna pågår i Svea Hovrätt på Riddarholmen i Stockholm rättegången mot förre
DN-skribenten och Amnesty-ordföranden Jésùs Alcala, som i tingsrätten dömdes till ett och ett halvt års fängelse för bedrägeri för att
ha försnillat en miljon i biståndspengar från SIDA till Paraguay. Ett stort antal kulturskribenter gick i god för honom och riktade ett
samfällt upprop för hans friande. Två böcker har skrivits om fallet, av Bo Lindblom och Nina Jekander, som båda betecknar honom
som en skojare och mytoman. Någon Hanna Olsson har inte ställt upp till hans försvar efter den fällande domen.

Fallet Alcala visar tydligt hur hela rättsapparaten har präglats av, för att säga det kort

OLOF PALME. Styckmordet blev utförligt behandlat av journalisten Per Lindeberg i boken DÖDEN ÄR EN MAN, som kom 1999 och var
på 766 sidor. Han hade fått ett stipendium av BRÅ, Brottsförebyggande Rådet, för att göra en studie av ett rättsfall och samspelet med
massmedia. På BRÅ hade Leif GW Persson varit verksam och GW, som han kallas, hjälpte också Lindeberg att få tillgång till alla
handlingar i utredningen. I en recension prisade han sedan boken i alla tonarter med sin speciella jargong.

Men så här skrev Jésùs Alcalá i DN:

”…ensidig, högröstad och utlämnande journalistik. Han frossar i ovidkommande detaljer och lämnar ut både de döda och de levande. Uppgifterna är
totalt irrelevanta…svepande misstänkliggöranden och rena spekulationer. Ja, ibland kan Lindeberg inte avhålla sig från rena tarvligheter…gränsar till
rent förtal…missar chansen till att sakligt och nyanserat diskutera rättssäkerhet och mediaetik…”

Vad Per Lindeberg tog fram var bland annat att en fundamentalistisk feminism låg i botten på Hanna Olsson-linjen. Inte undra på
därför att till exempel Kristina Hultman på Aftonbladets kultursida kunde skriva så här:

”I förlängningen utgör publiceringen av den här boken också ett försök att skjuta förståelsen för det sexualiserade våldet i dess mest extrema
yttringar i sank. Lindeberg tar till alla tjuvknep för att rubba övertygelsen om att det någonsin funnits någon ”obducent”. Dessbättre finns det inte
bättre underlag för den som vill förvissa sig om att det här faktiskt har hänt och att kvinnor och annat opålitligt slödder faktiskt fortfarande hatas här
i landet än Per Lindebergs bok. Även om man då får Lindebergs kvinnoförakt på köpet.”

I den socialdemokratiska tidskriften Arena intervjuade Kristina Hultman professorn och rättsläkaren Jovan Rajs om sådana journalister
som anser att läkarna i styckmordsmålet inte har med mordet att göra. Han sa kort och gott:

”De är idioter”.

Och så återkopplingen till OP igen. Professor Christian Diesen i straffrätt vid Stockholms Universitet försvarade KPML(r)-tidningen
Proletären i Göteborg när de stod åtalade för polisspåret. Han skrev så här i Proletären i maj 1991 om advokaten, som försvarade en
av läkarna i styckmordsmålet:

”Bengt Nilsson, varför försvarar du en likskändare? En advokat med personlig moral tackar nej till att försvara en person, som saknar varje form av
moral – han överlåter åt någon likasinnad med den misstänkte att utföra försvaret. Läskigare övermänniskotyper än herrar (namnen på de båda
läkarna) har aldrig skådats i detta land.”

Medan en annan av jaktkamraterna på Fagerhult skrev så här i AB om Per Lindebergs bok:

”Ett journalistiskt storverk av ett slag som saknar motstycke eller ens något att jämföra med.”

Han hette Jan Guillou, och det torde vara första gången som Publicistklubbens ordförande har berömt en medlem. Möjligen beror det
på att Per Lindeberg spolade så många andra journalister i sin bok.

Det är som synes högst tillfälligt vad det är som gör att somliga rättsfall tilldrar sig stor uppmärksamhet medan andra omges med
total tystnad. Nästan tyst var det kring Holmérs livvakt Per Jörlin, som dömdes till 5 år för misshandel av sin sambo Haydee Sandberg
från Filippinerna. (Se länken LIVVAKTEN!) Kroppen var försvunnen. Per Jörlin nekade, men efter en tid i fängelse erkände han och fick
åka på utflykt till Kolmården för att peka ut var han gömt liket. Nu har man hittat ett kvinnolik (utan huvud) i ett gammalt skyttevärn
på en ö i Roslagen. Det vore en enkel match att med DNA-analys fastslå identiteten. Men media tiger, förmodligen för att polisen tiger.
Det intressanta var att Leif GW Persson var mycket intresserad av rättegången mot Jörlin vid Södra Roslags Tingsrätt, både i början
och vid slutpläderingen. Han kände uppenbarligen livvakten väl och var med honom i polisens väntrum i pauserna.

Leif GW Persson var i TV-studion tisdagen efter mordet när jag gick dit för att tala med Hans Holmér om en iakttagelse jag gjort av en
misstänkt busspassagerare på Birger Jarlsgatan strax efter mordet på Palme. Då var Per Jörlin med och vaktade Holmér till och med
inne i Rapportstudion. När Holmér gick sin väg utan att vilja höra om mitt tips om en eventuell mördare väntade jag ut Leif GW
Persson. Han låtsades vara mycket intresserad av mina uppgifter. Jag hade då identifierat den misstänkte som polisen Thomas Piltz.
Leif GW Persson försökte tuta i mig att den handbag som polisen möjligen burit på när han var på bussen var av det slaget som de bar
sina vapen i när de var civila. Jag kan alltså koppla den fantasifulle kriminologen, romanförfattaren och professorn inte bara till mordet
på Palme utan också till styckmordet och till Per Jörlin.

EN PRIVATSPANARES DÖD
För två år sedan påträffades en av de så kallade privatspanarna Ingvar Heimer medvetslös på perrongen till Vårbergs T-banestation
söder om Stockholm. Han var en av de mest energiska spanarna och jag hade ibland daglig kontakt med honom. Det var tydligt att
han från början hade uppdrag att föra mig på villovägar. Men han blev så intresserad att han bytte sida. Till slut la han ut på sin
hemsida (se länk) att Lisbet Palme och sönerna hade ljugit om sina förehavanden på mordkvällen.

Ingvar Heimer låg på sidan vid trappan upp från perrongen. Under huvudet hade han sin gula bag innehållande Per Lindebergs tjocka
bok DÖDEN ÄR EN MAN. Han fördes i ambulans till Huddinge sjukhus och därifrån på natten till Karolinska sjukhuset, där han avled
nästa dag utan att ha återfått medvetandet. Varför en svårt hjärnskadad patient utsattes för denna transport genom hela Stockholm
från ett sjukhus med samma resurser som det han fördes till har man inte kunnat förklara. Den kvinna som han separerat ifrån
förklarade för mig att hon var på sitt arbete som kartriterska i Stockholms kommun, men där upplyste man om att hon var ledig för
att vårda sjukt barn i hemmet. Det har också framkommit att Ingvar Heimer hade fått 400 000 kronor i förskott på ett arv från sin
mor, men det är inte utrett vart de pengarna tog vägen.

Skadorna och andra omständigheter tydde på att Ingvar Heimer blivit mördad, men trots detta blev dödsfallet aldrig utrett. Det
hjälpte inte att kommissarie Gösta Söderström, första polisbefäl hos den skjutne Olof Palme, gjorde en formell anmälan om mord till
polisen. Märkligt nog var massmedia lika ointresserade som polis och åklagare om dödsfallet. JO lämnade ärendet utan åtgärd.

POLISEN FISKAR VIDARE

Det första året efter mordet var länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér ensam ansvarig för icke-utredningen. På tisdagen den 5
mars berättade hans sentida efterträdare på posten Gunno Gunnmo i Socialdemokratiska stadsdelsföreningens lokal på
Själagårdsgatan i Gamla Stan om polisens arbete i dag. Det var ett anförande lika fyllt av statistik som vid Holmérs presskonferenser
för sexton år sedan. Gunno Gunnmo sa att han var chef över ”världens bästa huvudstadspolis”. Han kunde dock inte svara på varför
denna förnämliga polis under alla dessa år inte hade lyckats lösa Palmemordet.

Men tro inte att verksamheten lagts ned. På gratistidningen METRO arbetar numera Maja-Lena Rådelius, som tidigare varit på Arbetet i
Malmö. Det var hon som tillsammans med chefredaktören Lars Engqvist gjorde om min inlaga om den havererade mordutredningen till
JO till en artikel om vad de döpte till ”polisspåret”. Det finns sådana som kör i det spåret än. Men nu, den 27 februari, berättade hon
om den fortsatta mordutredningen och om jakten efter mordvapnet. Tolv personer arbetar oförtrutet vidare. Lars Jonsson är
biträdande chef för gruppen. Han har varit med från början. Han säger att över hundra personer har erkänt mordet, men att det inte
räcker för att lösa det. Att mordvapnet hittas är det centrala. Tydligen tänker han sig att mordvapnet ska börja tala och berätta vem
som höll i det.

”Jakten på mordvapnet är helt i fokus. Räknat från morddagen har exakt 696 möjliga revolvrar provskjutits, uppger vapenansvarige
Jan Svelin vid Palmeutredningen. Ingen har stämt överens med de upphittade kulornas bomspår och snart är det dags för nummer
697, en USA-tillverkad Ruger.

- Det rör sig om ett vapen som tillhör en man i södra Sverige. Han kan inte bevisa att vapnet fanns i vapenskåpet vid tiden för mordet, som han
påstår, säger Jan Svelin.”

Det heter i artikeln att de upphittade kulorna på Sveavägen var avsedda för en revolver av kaliber 357 och kulornas spår – bomdata –
stämmer med denna.

På ett tidigt stadium stod det klart att de upphittade kulorna är planterade och inte har någonting med mordet att göra. Palme är
skjuten med en finkalibrig dumdumkula som skadade ryggraden och slet sönder kroppspulsådern så att döden var ögonblicklig.

Av en tillfällighet befann jag mig vid Klara sjö nära Centralstationen i Stockholm i augusti 1997, när en dykfirma fick i uppdrag att leta
efter mordvapnet på den dyiga sjöbottnen. Det uppgavs att ett vittne sett någon kasta ett vapen i vattnet där efter mordet. Märkligt
nog gjorde man den 11 augusti ett fynd av en liten revolver, kaliber 22, som mycket väl skulle ha kunnat användas vid Palmemordet.
Den fotograferades i en hink, som en cyklande polis helt resolut tog med sig. Revolvern var inte större än att den kunde ha platsat i en
damhandväska eller remväska. När jag tillskrev mordutredningen om fyndet förnekade de först att det existerade. Men i en första
upplaga av Aftonbladet var den publicerad i bild den 12 augusti. Ställda inför detta faktum upplyste Palmegruppen att vapnet
överlämnats till Stockholmspolisen, eftersom det inte hade med mordet att göra. Stockholmspolisen hade sedan skrotat vapnet.

Kan inte den svenska regeringen under ledning av statsminister Göran Persson

och hans unge justitieminister Thomas Bodström nu ta och stoppa detta dyrbara vansinne? Det finns ingen som tror på det längre,
inte ens poliserna själva. Varför inte följa advokaten Claes Borgströms råd och hålla ett grundligt förhör med Lisbet Palme om vad som
egentligen hände?

Lars Krantz