Redovisning 1: Fallande skorsten

CID: isaksc
April 2017

1 Introduktion och problemformulering

Innan en fallande skorsten träffar marken, knäcks den ofta någonstans strax
under halvägs upp enligt figur 1.

Figur 1: En skorsten som bryts efter den roterat en viss vinkel.

För en idealiserad smal skorsten med ett konstant tvärsnitt, inträffar brottet
där beloppet av böjmomentet är störst. Vi ska alltså analysera skorstenen och
att beräkna böjmomentet och ta fram var det blir som störst.

De relevanta variablerna är θ ∈ [0, π/2] som är den vinkel från en vertikal lod-
linje som skorsten har fallit, den totala höjden L på skorstenen, koordinaten d

1
från skorstenens bas upp längs skorstenen, där dcrit är avståndet till brytningen,
samt gravitationskraften g och skorstenens massa m. Variablerna visas i figur 2.

Figur 2: En skorsten med de relevanta variablerna utmarkerade.

Utöver böjmomentet ska även skorstenens vinkelaccelleration θ̈ bestämmas. Vi

ska även beräkna skjuvkraften och diskutera hur brottet skulle se ut om det var
skjuvkraften som som blev orsaken till att skorstenen knäcks samt var brottet
skulle inträffa ifall skorstenen var bredare vid basen och avsmalnade mot toppen.

2 Bestämning av vinkelaccelerationen
För att bestämma θ̈ används sambandet M = I · α där M är skorstenens mo-
ment, I är dess tröghetsmoment och α eller θ̈ är vinkelaccelerationen. Momentet
är F ⊗r = m·g·sin(θ)·L/2 och tröghetsmomentet för en cylinder runt dess bas
är m·L2 /3. Dessa samband ger oss följande uttryck för vinkelaccelerationen:
3·g·sin(θ)
θ̈ = (1)
2·L
Det är rimligt att accelerationen ökar med ökad vinkel ty tyngdkraftens kompo-
sant vinkelrätt mot skorstenen ökar då. Det är också rimligt att accelerationen
minskar ju längre skorstenen är ty dess tröghet ökar då.

3 Bestämning av Skjuvkraften
För att beräkna skjuvkraften gör vi ett snitt i skorstenen vid koordinaten d
och studerar vilka krafter som krävs för att den övre delen ska följa med den
undre delen. Det vill säga förrutom tyngdkraften så påvärkas skorstenen av inre
spänningar parallellt med skorstenen och en kraft F som är vinkelrätt vilka visas
i figur 3.

2
Figur 3: En skorsten med ett snitt vid avståndet d från basen med de relevanta
krafterna i θ-led utmarkerade.

Så för att lösa ut F som är den sökta skjuvkraften V (d) ställer vi upp en
jämviktsekvation mellan krafterna som värkar på den övre skorstensbiten i θ
led:
L−d L−d
F+ ·m·g·sin(θ) = ·m·aθ (2)
L L
Den andra termen i vänsterledet är den övre bitens komposant av tyngkraften i θ
riktning. Högerledet är produkten av den övre bitens massa och θ komposanten
av dess acceleration i polära koordinater: a = (r̈ − r·θ̇2 )·er + (2·ṙ·θ̇ + r·θ̈)·eθ . I
Detta fall är r konstant lika med d + (L − d)/2 som är avståndet till den övre
delens tyngdpunkt och θ̈ är vinkelaccelerationen i samband (1). Därmed kan
skjuvkraften uttrycks enligt samband (3) nedan.

3·d2
 
1 d
V (d) = m·g·sin(θ)· − + − (3)
4 L 4·L2
Det är svårt att avgöra om sambandet är rimligt utifrån d men vi ser att kraften
är noll då θ är noll åtminstone.

4 Bestämning av Böjmomentet
Böjmomentet M (d) beräknas enkelt utifrån samband (4) nedan.

V (x) = −M 0 (x) (4)

Det vill säga vi integrerar skjuvkraften i samband (3), byter tecken och bestämmer
integrationskonstanten utifrån villkoret M (0) = 0 ty momentarmen är 0 då
d = 0. Därmed får vi följande samband:

3
 d2 d3
 
d
M (x) = −m·g·sin(θ)· − + − (5)
4 2·L 4·L2
Det är igen svårt att se om sambandet är rimligt gällande belopp men vi ser
här att böjmomentet är noll då d eller θ är noll vilket är logiskt.

5 Brytningspunkt
För att få fram brytningspunkten beroende på böjmomentet så deriverar vi ut-
tryck (5) för momentet, sätter det lika med noll och löser ekvationen. Vi får
rötterna d1 = L/3 och d2 = L men vi bortser från d2 eftersom skorstenen inte
kan brytas av exakt vid toppen så vi får att skorstenen bryts av vid en tredjedel
av höjden vilket stämmer överens med vad som föreslogs i problemformuleringen.

Om vi istället antar att skorstenen bryts där skjuvkraften är störst så deriverar
vi uttrycket för V (d) i samband (3), sätter derivatan lika med noll och löser ek-
vationen. Vi får roten d = 2·L/3 men vi måste också undersöka ändpunkterna
d = 0 och d = L. Vi får att beloppet av skjuvkraften vid d = 0 är större än
beloppet av skjuvkraften vid d = 2·L/3 så altså skulle skorstenen brytits av vid
basen. Dock är det ologiskt att skorstenen skulle brytas av där eftersom vi inte
kan göra ett snitt där.

Antag igen att skorstenen bryts på grund av böjmomentet men att vi också har
en skorsten som smalnar av mot toppen. Då kommer skorstenen att brytas av
högre upp än vid d = L/3. Detta eftersom att skorstenens struktur blir starkare
längre ner och klarar av större moment utan att brista. Man kan se det som att
skorstenen bryts av då förhållandet mellan böjmomentet och dess diameter är
som störst.