Hjalmar Bergman - Kackta Utgåva, Senaste Tryckta Utgåva, 135 S.)

e BOKLAGRET
Hjalmar Bergman
Kanarie-
hunden
och andra noveller
Omnibus
e BOKLAGRET
Hjalmar Bergman
KANARIEHUNDEN
och andra noveller
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-461-3
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
KANARIEHUNDEN e BOKLAGRET
Innehåll
Kanariehunden 4
Borren 16
Lars Enemans lyckodag 36
Hjälpprästen på dansgylle 53
Herr Markurells död 67
Två unga och en gammal 89
Bedrägeri 110
Den som en gång älskat 119
3
Kanariehunden
E n afton då Leonard Loewen gick uppför Storgatan

på den vanliga gångbanan, iförd den vanliga blå-grå-
gröna kappan och den vanliga mössan med buckliga
skärmen, mötte han Nora Arnberg och blev plötsligen
kär i henne. Loewen var sexton år fyllda, han hade
bakom sig en sjuårig skolbana, han hade vederbörligen
inskrivits vid tre högre allmänna läroverk och lika veder-
börligen relegerats från två. Följaktligen borde han ha
samlat ej blott ett visst mått lärda kunskaper, utan även
rätt mycken världserfarenhet. Det var också fallet.
Nora räknade på ett ungefär lika många levnadsår
som Loewen. Hon var dotter till professor Julius Arn-
berg i Uppsala, men vistades under jullovet som gäst
hos sin släkting pastor Arnberg i Wadköping. Loewen
hade träffat henne en tre, fyra gånger på baler och på
isen utan att röna den minsta olägenhet därav. Denna
afton gick Leonard Loewen, som hade viktiga ting i tan-
karna, förbi henne utan att hälsa. Först då de passerat
varandra vaknade han upp och vände sig till hälften om.
Nora mötte honom med en förvånad och förolämpad
blick över axeln. Och så var det gjort. Leonard fortsatte
4
sin inslagna stråt några meter, gjorde därpå helt om och

följde Nora. Under två timmar gick han på två stegs
avstånd bakom henne. Då hon vände, vände han, lät
henne passera och följde. Det väckte uppmärksamhet,
löje och förargelse, och flickan blev slutligen tvungen
att avstå från aftonpromenaden, som efter dåvarande
Wadköpingsbruk borde ha räckt från fem till nio.
Till en början trodde Leonard Loewen att han följde
flickan för att reta henne. Men så småningom fick han
ju klart för sig att han var kär. Och då var det han som
blev retad. Han kände till det där. Den känsla fröken
Arnberg väckt hos honom skulle störa hans studier och
rubba hans ekonomi. Han var en man som ville förtjäna
pengar och som redan gjort det. Han bedrev bland an-
nat en väl organiserad råttjakt och kunde varje dag till
rådhusvaktmästaren överlämna trettio råttsvansar à 5
öre stycket. Vidare målade han porträtt både i olja och
vattenfärg, de förra till fem, de senare till tre kronor
stycket. Vidare bedrev han en rätt givande handel med
fågelägg, insekter, uppstoppade djur, frimärken m.m.
Korteligen, han var en man vars eftermiddagar betyder
pengar. Och nu skulle dessa dyrbara timmar förspillas
med den onyttigaste skonötning i världen.
Leonard Loewen blev förargad, men han var nog klok
och erfaren att ej spjärna mot udden. Han visste att ju
förr man ger vika för en känsla, desto förr går den över.
5
Utan betänkande offrade han en veckas eftermiddagar

och alla skolkade timmar åt kärlekens första besvär.
Det visade sig snart att Nora Arnberg besvarade hans
böjelse. Till hugnad för hans praktiska sinne vandrade
han med stor raskhet genom kärlekens förgårdar. På en
vecka undanstökades vad som rätteligen borde ha tagit
tre. Men samtidigt märkte Leonard Loewen att hans
kärlek ingalunda lindrades, ingalunda svalnade. Tvärtom
stegrades den för varje nytt möte, för varje förnött dag.
Pastor Arnberg var en sträng övervakare, och de hinder
han lade i de ungas väg gjorde väl sitt till att underblåsa
lågan. Men det var inte någon tillräcklig förklaring. Och
Loewen, som älskat tio gånger vackrare flickor under
tio gånger svårare förhållanden på tio gånger kortare
tid, rannsakade förgäves sitt hjärta. För min del tror jag
att lidelsens häftighet och långvarighet hade sin orsak i
flickans övergivna belägenhet och fattiga utseende. Sitt
praktiska sinne och sin världserfarenhet till trots var
Leonard en ganska hjärtnupen person. Nora Arnberg
behandlades i Wadköping som en utböling: hon var
liten och blek, ej särdeles vacker; hon bar — antagligen
på grund av någon nyss genomgången febersjukdom
— kortklippt hår, vilket gav anledning till spenamnet
”pojken”; och hennes kläder var pietistiskt slätskurna,
nästan fattiga. Det behövdes inte mer.
6
Då nu varken skonötning eller konditoribesök eller de

hemliga mötenas äventyr och faror eller ens en daglig
sammanvaro tycktes förslå att lindra Loewens känslor,
beslöt han att ge flickan någonting. Antagligen drevs han
av en dunkel men riktig instinkt att offra, att köpa sig
fri. Han ville ge henne någonting stort, dyrbart, sällsynt,
någonting som kunde höja hennes anseende och göra
henne till en avundad flicka. Askungen skulle förvandlas
— förr fick prinsen varken frid eller frihet. Leonard Lo-
ewen beslöt att ge Nora Arnberg en kanariehund.
Hans instinkt hade talat rätt, men hans erfarenhet
svek honom. Han borde ha givit något, men han borde
inte ha givit en kanariehund. Beklagligtvis kan jag inte
lämna några närmare upplysningar rörande denna
hundras. Möjligen var Wadköpingsexemplaret unikt.
Det vita lilla djuret med dess fyra, ungefär lika långa
ben, dess uppstående öron, dess rubinröda ögon, dess
skällande läte, liknade i mångt och mycket en hund.
Hade han inte varit en hund är det troligt att han varit
en kanin. Han ägdes av Curt Rygell, som fått hunden av
sin bror, sjömannen, jämte trovärdig uppgift om att det
var en äkta kanariehund.
Curt Rygell skulle ha varit den obetydligaste bland alla
obetydliga fjärdeklassister om han inte ägt hunden och
själv ägts av sin far, skolläkaren doktor Rygell. Denne
fruktansvärde bjässe, som låghälta och ett gruvligt
7
lynne givit vedernamnet ”Halte-fan”, blev nu — så un-

derligt länkar sig händelserna — det egentliga offret för
den omtalade olyckshändelsen på Storgatan. Leonard
Loewen, rask i beslut och än raskare i handling, bjöd
Curt Rygell tio kronor för kanariehunden, han bjöd fem-
ton, tjugu, tjugufem, han ökade på med en ryttarpistol
från trettioåriga kriget, som tillhört Gustaf Adolf eller i
varje fall någon annan. Men Curt Rygell, som visste att
allt hans anseende i skolan och i hela Wadköping vilade
på denna hunden, önskade inte sälja sin ära under fem-
tio. Leonard Loewen sade:
— Då köper jag den av Halte-fan själv. Han är girig.
Och därmed kastade han sig huvudstupa in i en fejd,
som på sin tid väckte rätt stor uppmärksamhet. Doktor
Rygell, som såg en skolyngling av de värsta inträda i sitt
mottagningsrum, ropade oförtövat:
— Du är inte sjuk alls! Du slipper ingenting! Ut med
dig! På stund! Strax! Ögonblickligen! Genast! Var har du
ont för resten? Jag vill inte höra dina lögner! Ut! Bort!
Försvinn!
Varpå andtäppan tystade honom för så lång stund att
Loewen vördsamt och klart kunde framställa sitt ärende.
Olyckligtvis var han en smula gnidig och bjöd till en
början blott tio kronor för hunden. Doktor Rygell efter-
sinnade huruvida det i anbudet kunde ligga någonting
särskilt fräckt och ärerörigt, men då han fann förslaget
8
rätt oskyldigt, nöjde han sig med att ge Loewen en vanlig

orre och en utförpassningsspark. För Loewen blev emel-
lertid tillrättavisningen, hur mild den än var, ödesdiger.
Han kände sin heder engagerad i detta företag. Och på
samma gång förstod han att ju dyrare och svåråtkomli-
gare kanariehunden blev honom, med desto större yttre
värdighet och inre fröjd skulle han till sist kunna offra
den på kärlekens altare.
Följaktligen ägnade han nu all sin håg, all sin kraft, all
sin tid, alla sina resurser och sitt ej obetydliga inflytande
åt ett enda mål: förvärvandet av kanariehunden. Under
andra omständigheter kunde han ha tagit hunden med
våld eller han kunde helt enkelt ha hittat honom på
gatan. Men en hund som inför allt Wadköping skulle
förvandla Nora Arnberg från askunge till prinsessa fick
varken vara rövad eller hittad. Dessutom hade han nu
en gång fått i sitt huvud att han skulle köpa djuret av
Halte-fan själv. En handel med den förskräcklige borde
skänka honom, hunden och Nora ökad gloria. Och vi-
dare, sade han fundersamt till sig själv, vore det både
synd och skam att låta Halte-fan förhäva sig. Stackare,
han har inte fått någon uppfostran, och det lider han av.
Jag måste göra något åt honom.
Det första han gjorde var att före doktorns mottag-
ning på hans dörr fästa en lapp som tillkännagav dess
inställelse i följande ordalag:
9
Då jag äntligen insett min okunnighet och då jag

blygs över mitt ohyfsade satt och mina svarta
naglar, har jag tills vidare inställt mina mottag-
ningar. C. C. Rygell.
Verkan härav blev dock obetydlig — tre eller fyra mer

än vanligt magra mottagningar. Mer effektiva var några
grant textade plakat som uppklistrades vid stadstul-
larna och som upplyste in- och utfarandes bönder om
att doktor C. C. Rygell varje onsdag och lördag mellan
kl. 4 och 5 f.m. gratis behandlade sjuka kor, oxar, häs-
tar, får, svin och höns. Doktorns morgonsömn stördes
betänkligt, och en och annan bonde fick pälsen ge-
nompiskad, vilket i sin tur medförde obehag. Skolans
lärjungar deltog i dessa upptåg, åtskilliga bland dem
infångades och näpstes, men den rätte gärningsman-
nen undslapp. Hans nästa åtgärd till doktorns fostran
och uppmjukelse blev däremot ödesdiger. En annons
i Wadköpings-Posten utlovade femtio kronor åt envar
som kunde tillrättaskaffa doktor C. C. Rygells förlupna,
allmänt kända kanariehund. Trots privata och offentliga
dementier utövade annonsen ett underbart inflytande
på Wadköpingsborna. Varhelst en något så när liten
och något så när vit och något så när besynnerlig hund
uppenbarade sig på gator eller torg, på bakgårdar eller
10
i trädgårdstäppor greps han obevekligt och fördes till

doktorns mottagningsrum.
Annonsen röjde sin upphovsman. Rygell erinrade sig
Loewens köpeeanbud; Curt styrkte honom i hans miss-
tankar, saken gick till rektor och kollegium. Leonard
Loewen, tillfrågad om han gjort sig skyldig till diverse
förbrytelser (varav vi endast anfört en bråkdel) mot
doktor Rygells person, frid och goda namn och rykte,
nekade oförbehållsamt för att tio minuter senare, då
nödiga bevis framlagts, lika lugnt och oförbehållsamt
jaka. Ytterligare tillfrågad rörande motivet för sina
handlingar svarade han att han låg i underhandlingar
med doktorn angående ett hundköp och att ingenting
i världen vore så kvistigt och grannlaga eller medförde
så svåra förvecklingar som just hundköp. Ursäkten fick
gälla vad den gälla kunde. Loewen hotades med relege-
ring, dömdes till lägsta tänkbara sedebetyg och ålades
att på viss dag och timme infinna sig hos doktorn i och
för högtidlig avbön.
En sak av denna vikt och betydelse blir inte länge
hemlig i Wadköping. Doktorns besvär var redan vitt-
omtalade, nu kände man gärningsmannen och hans mo-
tiv, och snart hade man även funderat ut motivets motiv:
Leonard Loewen ämnade skänka kanariehunden åt sin
flamma, Nora Arnberg. För Loewen var hela historien
ganska tillfredsställande. Han hade ådragit sig allmän
11
uppmärksamhet; han hade givit själva Halte-fan en läxa,

och han var alltjämt besluten att nå sitt mål. Vad som
däremot beredde honom en missräkning var Noras håll-
ning. Loewen hade inte tagit nödig hänsyn till skillnaden
mellan de båda könens känslor och tänkesätt. Redan i
fråga om ryktbarhet har de båda könen en i viss mån
skild uppfattning och uppskattning. Och ägandet av en
kanariehund betyder i själva verket oändligt mycket mer
för en pojke än för en flicka. Noras otvetydiga kallsinnig-
het blev för Loewen endast en sporre till nya dåd. Han
beslöt att, kosta vad det kosta ville, göra slag i saken.
På utsatt dag och timme infann han sig hos doktor
Rygell och framförde sin avbön med all önskvärd öd-
mjukhet och förkrosselse. Den förskräcklige kände sig
nästan rörd eller åtminstone i hög grad tillfredsställd,
och sedan han pro forma rasat i tio minuter ämnade
han just avskeda pojken med ett halvt förlåtelsens ord.
Då säger syndaren, där han står nedhukad och försagd
vid dörren:
— Jaha, och så var det om hunden. Jag ska gärna öka
på med en femma, eftersom doktorn har det smått med
praktiken —
Två eller tre sekunder senare förflyttades Loewen från
doktorns mottagningsrum till hans förstuga. Häri fin-
ner vi ingenting anmärkningsvärt; men efter ytterligare
några sekunder utförde den unge mannen ett dåd som
12
moralisten kan ha skäl att fördöma men som dock inte

kan frånsägas ett drag av heroism. Vig och stark, inte
alldeles ovan vid utkastningar, lyckades han hejda sin
ofrivilliga fart några tum framför doktorns branta trappa,
som räknade trettiotvå steg. Därpå utförde han sitt dåd
— med vett och vilja, vid full sans och med klar beräk-
ning. Han störtade sig huvudstupa utför trappan. Doktor
Rygell återfann vid dess fot sitt offer, medvetslöst, blo-
digt och med en eller annan benbit krossad. Saken fick
namn av olyckshändelse, men doktorns kända brutalitet
gav den ett annat utseende. Och lite var förstod den rim-
liga skuldkänsla som förmådde doktor Rygell att skänka
Leonard Loewen den vitt berömda kanariehunden.
Kärlek och mod, ömhet och slughet, förslagenhet hade
vunnit en viktoria. Med kolossala bandage kring huvu-
det, med käppar i händerna och med kanariehunden i
hälarna, vandrade Leonard Loewen vid åstranden. Där
mötte han Nora Arnberg. De gjorde sällskap. En kvart
eller kanske en halvtimme talade de om ditt och datt.
Varpå Nora plötsligt frågade:
— Varför har du skaffat dig den där hunden?
Leonard vände sig om och betraktade sin segertrofé
med en likgiltig blick.
— Åja, svarade han långsamt, jag vet just inte. Jag
tyckte väl det var roligt att få honom.
13
Och med den storartade, till skenet liknöjda kallblo-

dighet som särtecknar den djärve mannen i det avgö-
rande ögonblicket, tillade han:
— Kanske du vill ha honom?
— Åh, usch då! Det är det värsta djur jag vet!
Minuter förgick. Och Loewen yttrade:
— Jag trodde nästan att du tyckte det. Det var därför
jag skaffade mig kräket.
Äter förgick minuter. Och Loewen frågade:
— Är du alldeles säker på att det är det värsta djur du
vet?
— Ja, det finns inte ett otäckare kräk på jorden, bedy-
rade Nora.
— Jaså, sade Leonard Loewen.
De fortsatte sin vandring, talande om ditt och datt och
hack i häl följda av kanariehunden, åt vars existens de
inte vidare skänkte någon uppmärksamhet.
Den natt som följde på denna för Leonard Loewens
känslor betydelsefulla dag väcktes pastor Arnbergs
hus av skärande skrik. Pastorn skyndade in i sin unga
släktings sovkammare och fann henne uppklängd på
sänggaveln, huttrande och vettskrämd. Och av och an
över golvet skumpade en lika vettskrämd, drygt fotslång
råtta. Djuret dräptes, och en noggrann undersökning gav
vid handen att det ej på något fullt naturligt sätt kunnat
inkomma i det väl bonade rummet. En rimlig misstanke
14
att Loewen kunde ha ett finger med i spelet tillbakavi-

sades enstämmigt av den förorättade. Och då Loewen
själv några dagar senare frågade om hon föredrog råttor
framför kanariehundar svarade hon: ja, mycket.
Ty kärleken, besvarad eller obesvarad, lycklig eller
olycklig, alstrar heroism av de mest skilda och besyn-
nerliga slag.
I sinom tid relegerades Leonard Loewen från sitt
tredje läroverk och anträdde färden till det fjärde. Ka-
nariehunden följde honom och förvärvade redan från
början åt sin husbonde ett anseende, vilket inom kort
blev lika glänsande som det han åtnjutit i Wadköping.
15
Borren
D en 13 mars kom Anders Billman till Råfors, red

upp på stallbacken och befallde en av drängarna
att ofördröjligen hämta överste Arlecius. Klockan var
inte stort mer än sju på morgonen och drängen påstod
att översten inte stigit upp ännu. Dessutom var han sjuk.
Billman sade:
— Hälsa översten, att löjtnant Billman är här för att
sälja en häst. Men det ska vara strax! Klumpfot!
Drängen lomade i väg; kom tillbaka.
— Översten hälsar och ber löjtnanten stiga upp. Övers-
ten vill gärna se hästen, men han ligger till sängs.
— Jaså, låter det på det sättet, muttrade Anders, spor-
rade kraken och red upp på gårdsplanen. Han sprang
av hästen, steg uppför trappan och öppnade den ena
porthalvan. Den andra halvan var låst med en väldig
golvregel, som rostat fast. Billman bearbetade den med
händer och fötter, då pojkarna Arlecius kom springande.
De ställde sig i en långan rad och ropade med röster,
som löpte från den gällaste falsett ned genom hela
målbrottsskalan:
— Goddag, farbror Anders!
16
— Klumpfötter! svarade Billman och sparkade ursinnigt

på regeln. Så blev han varse Britt Arlecius och frågade:
— Vad är det där för ett hönsskaft?
— Det är ju Britt! skrek bröderna i kapp. Känner inte
farbror igen Britt?
— Hon är väl född nyligen? undrade Billman. Och då
han fått veta, att Britt redan sett fem somrar blomma,
befallde han, att hon skulle tas bort. Men Britt slet sig
lös från bröderna, knöt sina små nävar och ropade:
— Nej! Nej! Nej! Fula gubbe!
— Vem är gubbe för dig! muttrade Billman, sparkade
på regeln. Plötsligt lutade han sig ned över tösen, sade:
— Nu ska du få se en ful gubbe, hönsskaft.
Och han vände högra sidan till. Där flammade över
kinden ett tumsbrett rött ärr; ögonhålan var tom. Men
Britt Arlecius blev ingalunda rädd; hon sträckte fram sin
lilla hand, grep Billman om nässpetsen och ropade:
— Snyt dig, gubbe!
Vilket var det skymfligaste tilltal hon då för tiden
kände. Anders Billman blev stukad. Han gjorde helt om,
föll på knä och lyckades äntligen dra upp regeln.
— Vad tänker farbror nu göra? frågade pojkarna. Bill-
man svarade:
— Översten vill se hästen, men han ligger till sängs. Jag
tänker leda upp honom i sängkammaren.
17
Pojkarna jublade; Britt också. Fröken Wall kom ut ur

salen. Hon var döv och hade ingenting hört av stojet
och larmet. Men nu såg hon ju, att löjtnanten ämnade
dra hästkräket uppför trappan. Och det kunde hon inte
vara med på. Hon ställde sig, bred och myndig, i dörr-
öppningen, guppade litet upp och ned i styvkjorteln och
sade:
— Välkommen, välkommen, lilla söta löjtnanten. Men
det här måtte vara någonting galet.
— Höna, svarade Billman. Höna! Höna! Höna!
— Vad är det han säger? undrade fröken Wall. Och
alla pojkarna skrek:
— Höna! Höna! Han kallar moster för höna!
Men Britt dansade runt och ropade:
— Tofshöna! Tofshöna! Tofshöna!
Ty moster Wall hade sitt hår uppsatt i en liten tofs
högst upp på hjässan.
Det är förstånd på flickan, tänkte Billman. Tofshöna
är rätta ordet.
Och han började stiga baklänges uppför trappan, dra-
gande hästkraken efter sig. Då äntligen kom översten,
svept i nattrock. Han gick ut på trappan och stängde
porten bakom sig. Billman frågade, om han ville köpa
hästen. Översten nickade. Billman sade:
— Du får den billigt, för jag har bråttom. Vad bjuder
du?
18
Översten tänkte: Bjuder jag vad kraken är värd, så

bjuder jag ingenting. Och bjuder jag femhundra riksdaler,
tycker han kanske att det är för mycket. Och då blir han
ursinnig. Eller också tycker han, att det är för litet. Och
då blir han ursinnig. Jag tror, att jag ska bjuda honom
två tusen. Så blir han kanske häpen och glömmer att
bli ursinnig.
Och överste Arlecius bjöd två tusen riksdaler. Billman
svarade:
— Det är alldeles för mycket. Jag har haft hästen i
aderton år, så jag vet, vad den går för. Två tusen är på
tok. Du ska få den för nittonhundra, men då behåller jag
sadeln. Översten slog till. Drängen tog hand om kraken
och de båda herrarna satte sig vid frukostbordet. De
satt där en timme, åt och drack och yttrade inte ett ord.
Varpå Billman uppsökte en bäddad säng i flygelbyggna-
den, kastade sig huvudstupa i bolstern och somnade.
Efter en stund kom Britt in i rummet, dansade, sjöng
och snodde omkring. Billman vaknade. Han låg några
minuter tyst och betraktade flickan med sömnigt välbe-
hag. Han tänkte:
Det är tusan, att man aldrig kan få vara i fred. Över-
allt ska det finnas kvinnfolk och barnungar. Den här är
bättre än andra, det är hon. För hon har förstånd. Men
det är ändå ett sabla sätt att väcka mig.
Och plötsligt satte han sig upp och röt:
19
— Vad gör du här, hönsskaft?

Britt störtade på dörren. Billman gick bort till fönstret
och såg henne kila som en liten vit råtta över gårdspla-
nen. Han skakade på huvudet och tänkte:
De är sig lika i alla fall. Bad jag henne gå sin väg? Nej.
Jag frågade bara, vad hon gjorde. Men strax skulle hon
låtsas att hon blev rädd. Såna är de.
Brummande kastade han sig på bolstern, somnade.
Efter en stund kom Britt åter in i rummet, dansade,
sjöng och snodde omkring. Billman vaknade.
Han låg en kvart och ännu en kvart tyst och stilla,
betraktade flickan. Och han tänkte:
Ser man på! Det var, som jag sa, att hon har förstånd.
Ovanligt förstånd för den åldern. Nu är hon här igen
och dansar. Inte rädd alls. Det är nästan som ett tids-
fördriv att titta på henne. Fast nog är det ett sabla sätt,
att man inte ska få sova i fred.
Och han satte sig helt försiktigt upp i sängen och
frågade med sin brummande bas:
— Du! Hönsskaft! Är det möjligt att vara lite, lite tys-
tare? Ja för tusan hakar! Jag bara frågar.
Britt stod ett ögonblick och stirrade på honom, så
makade hon sig sakta mot dörren.
Se så där! tänkte Billman. Nu är det färdigt igen.
Och han vände sig mot väggen och bjöd till att somna
på nytt. Men det dröjde inte många minuter, förrän Britt
20
åter började dansa, sjunga och sno omkring. Billman

tänkte:
Om jag kunde begripa, vad hon har här att göra? Finns
det inte plats på hela Råfors för hennes lekar utan att hon
ska behöva hållas här och väcka mig. Det är nästan, som
om hon tyckte om att vara tillsammans med mig.
Han vred sakta på huvudet och tjuvtittade. Britt stod
mitt på golvet, lyfte behagfullt sin kjol och piruetterade.
Billman sade, i det han gjorde sin röst så len som möj-
ligt:
— Du! Hönsskaft! Britt! Springer du tvärt, om jag talar
till dig?
Hon skakade på huvudet. Och Billman vågade nu resa
sig till hälften, stödd mot armbågen. Han frågade:
— Nå, var då så förbaskat snäll — jag menar — det är
bara en fråga — varför får jag inte sova i fred?
Britt betänkte sig en stund, svarade:
— För det är synd om dig.
— Varför är det synd om mig? frågade Billman och
strök med handen ut en bister grimas. Britt svarade:
— Jo, för du skulle vara en vacker karl, om du inte vore
så ful.
Ett sånt förstånd! tänkte Billman. Men Britt funderade
ännu skarpare på saken och sade:
— Och så skulle du ha svultit ihjäl, om inte pappa köpt
hästen.
21
— Vad fan säger du? skrek Anders Billman, flög upp

ur sängen.
Han ångrade sig genast, ty Britt försvann och han
såg henne fladdra bort över gårdsplanen, som en liten
vit fjäril.
Han tänkte:
Det där har hon hört dövnickan säga. Den hönan!
Men det första hade hon av sig själv. Det är huvud på
den flickan.
Han ställde sig framför spegeln och granskade sitt
ansikte. Och ju längre han betraktade sin bild, desto
klarare insåg han, att flickan hade rätt. Han skulle verk-
ligen ha varit en grann karl, om han inte varit så ful.
I alla händelser hade flickan ett klart förstånd. Och
Anders Billman var från den stunden hennes trogne be-
undrare, trogen i fjorton långa år eller lika länge, som
han stannade på Råfors.
Men att Anders Billman stannade så länge, berodde
därpå att han glömt ta någon löshäst med sig. Redan
första kvällen sade han till översten:
— Kors, det hade jag glömt! Sadel har jag, men ingen
häst. Hur ska jag nu komma hem?
Och det kunde han väl fråga, ty dagen förut hade
hans ägandes gård gått under klubban; och den häst
var inte skapt, som kunde föra Anders Billman hem.
Alltså stannade han på Råfors, och hjälpte översten att
22
sköta gården. Han hade alltid brått och var en skräck för
drängar och bokhållare. Översten själv gick helst ur vä-
gen för honom. För pojkarna blev han en far så till vida,
att han beständigt hunsade dem och agade dem. Då de
växte upp bestämde han deras levnadsbanor och skick-
ade dem ut i världen. Ingen av dem fick bli lantbrukare;
ingen av dem fick stanna på Råfors. Råfors skulle Britt
ha; och Råfors ville han sköta själv. Översten var sjuklig
och maklig och lät honom hållas. Ingen kunde i längden
hålla honom stången. Hans vrede var förskräcklig, hans
envishet oböjlig, hans hänsynslöshet kände inga grän-
ser. En gång, då han egenmäktigt kört bort inspektören,
morskade översten upp sig. Han sade honom inte rent
ut, att han var överflödig på Råfors, men han erbjöd sig
att låna eller skänka honom en häst till den där sadeln,
som inte ingått i priset. Billman svarade:
— Låter det på det sättet! Det är bra!
Följande morgon saknades två hästar i stallet, två
sadlar i sadelkammaren samt Anders Billman och Britt
Arlecius. Översten blev sjuk av förskräckelse och måste
gå till sängs. Gumman Wall förhörde pigor och drängar.
Ingen visste något eller vågade veta något. Bud sändes till
granngårdarna: ingenstans hade rymlingarna varit synliga.
Först fram i kvällningen kom en torpargubbe från en av
utgårdarna och berättade att löjtnanten och fröken tagit
in hos honom. Han hade i uppdrag att hämta frökens
23
tandborste och löjtnantens patienskort. Underhandlingar

öppnades, och sedan översten framfört sina ursäkter åter-
vände Billman med sin gisslan, översten kröp åter till kojs,
nöjd bara han hade lugn i huset eller åtminstone i sitt rum.
Gumman Wall frågade Britt, om Billman tvingat henne
att följa med till torpet. Hon svarade:
— Nej, varför skulle han ha tvingat mig? Farbror
Anders sa ju bara till mig, att jag skulle —
Hon var tretton år och ännu hade hon inte sett någon
levande varelse, människa, häst eller hund, vägra farbror
Anders lydnad. Han regerade egenmäktigt och den enda,
som någon gång vågade göra honom emot, var gum-
man Wall. Dövheten skyddade henne i någon mån. Hon
träffades visserligen av blixten ur det enda, förfärliga
grönglänsande ögat. Men hon slapp åtminstone höra
det hemska mullrandet:
— Låter det på det sättet! Det är bra!
Anders Billman regerade egenmäktigt. Och då Britt
var femton år, dog överste Arlecius, sedan han överläm-
nat gården och dottern i vännens vård. Två år förflöt
i lugn och ro. Allt gick sin gilla gång, Billman skötte
gården, gumman Wall skötte huset, och Britt skötte
sig själv. Ibland besökte hon grannarna; ibland återgäl-
dade grannarna hennes besök. Billman hade ingenting
emot att flickan roade sig. Andra flickor kom till Råfors,
väninnor. De stannade i veckor och månader. Billman
24
muttrade och brummade för sig själv, han tyckte inte

om så mycket kvinnfolk på en gång. Men han gjorde
inte några invändningar. Och då flicksällskapet så små-
ningom började uppblandas med några unga män, lät
han det också ske. Tänkte knappt på saken.
Förrän han en dag från sitt fönster i flygelbyggnaden
fick se Britt i ett av huvudbyggnadens fönster, inkrupen
i smygen, som om någon skrämt henne, och med en
hand vilande på skuldran alldeles vid kinden, en hand
som omöjligen kunde vara hennes egen. Billman stirrade
med sitt enda öga på den där handen och såg den smeka
Britts kind. Då rusade han upp, sprang över gården, upp-
för trappan, in i salen. Där stod mycket riktigt Britt och
en ung herre, men på ett mycket anständigt och betryg-
gande avstånd från varandra. Billman såg på Britt och
han såg på den unge mannen. Ingenting misstänkt. De
talade lugnt med varandra och tycktes inte alls besvä-
rade av hans plötsliga intrång. Billman tänkte: Jag såg
kanske fel. Och sedan han gjort en lov genom rummet
och strukit tätt förbi Britt utan att kunna upptäcka det
ringaste ovanligt, lämnade han salen.
Just som han släppte låsvredet bakom sig, förnams
ett svagt ljud, ett halvkvävt skratt. Han for runt, ryckte
upp dörren. Och den gången var han dem för snabb.
Där stod de kropp mot kropp och mun mot mun! Ett
ögonblick kände han sig fullständigt förvirrad. Britt?
25
Hönsskaftet? Barnungen? Vad skulle det betyda? Han

kunde inte tänka sig, att hon gjorde det där frivilligt.
Pojklymmeln måste ha tvingat henne eller narrat henne
eller med några konster och svek bedragit och lockat
henne. Ett sådant antagande gjorde saken för tillfället
enklare. Och Billman behandlade den så enkelt som möj-
ligt. Brummande och svärjande men utan att egentligen
uttrycka några som helst åsikter eller betraktelser, tog
han den unge mannen i kragen och kastade ut honom.
Britt gav han knappt en blick och inte ett ord.
Och åter förflöt ett år i lugn och ro. Billman skötte
gården, gumman skötte huset och Britt skötte sig själv.
Fortfarande fick hon roa sig efter behag, både vän-
ner och väninnor hade fritt tillträde och inte ens den
fräcke unge man, som tvingat eller lockat Britt till ”det
där” utestängdes från Råfors. Man dansade, man red,
jagade, ställde till med slädpartier. Billman gjorde inte
några invändningar.
Men under tiden — och han visste inte rätt om has-
tigt eller långsamt — grävde sig någonting in i honom,
någonting som han själv liknade vid en borr. Han kunde
för sig själv peka ut den punkt på kroppen, där redska-
pets spets stuckits in och han tyckte sig dag för dag och
natt för natt kunna mäta sårets ständigt vidgade djup.
Det var en fullständigt kroppslig förnimmelse, och den
blev ännu mera kroppslig, därför att han med förbittrad
26
envishet vägrade att betrakta den som någonting annat.

Han tänkte:
Jag har kräftan. Det är säkert det. Jag har kräftan.
Här sitter den. Jag känner hur den växer. Den spränger
sönder kroppen på mig, alldeles som en kil spränger
sönder en vedkubbe. Jag känner precis, hur långt den
har kommit. Där är spetsen, där är det värsta.
Men fastän han sålunda var övertygad om — eller ville
vara övertygad om — att han led av kräfta eller någon
annan kroppslig sjukdom, föll det honom märkvärdigt
nog aldrig in att söka en läkare. Och lika märkvärdigt var,
att han trots sin övertygelse ingalunda sökte förneka den
besynnerliga sjukdomens samband med Britt. Tvärtom
erkände han för sig själv med bister tillfredsställelse att
flickan hade ett underbart inflytande på hans sjukdom.
Hennes närvaro verkade som morfin. Den gnolande
smärtan domnade fullständigt bort; kroppen kändes hel
och sund; såret förnams ej. Men det behövdes blott, att
hon kom ur sikte, att en dörr stängdes, en gardin drogs
ned — strax började borren. Den var så egendomligt, för-
tvivlat, småkitsligt påpasslig, att han ibland måste dra på
munnen åt den. Och han roade sig med att experimentera.
Han skaffade sig något ärende och reste bort. Och det var
så påtagligt att vagnens hjul, som rullade bort från Råfors,
samtidigt satte borren i rörelse, att han nästan tyckte sig
se remmen som överförde kraften från hjulen till pino-
27
redskapet. Men var dylika experiment roande — och på

sätt och vis roade de honom verkligen — så var de också
mycket dyrbara. De förstörde honom för dagar och veckor
framåt, de tog hans krafter, de löste upp honom, sprängde
sönder honom. Han blev gammal. Han åldrades ett år på
en dag; han åldrades ett decennium på en månad.
Och alltjämt ville han inte veta av någonting annat
än en kroppslig sjukdom — kräfta eller lungsot eller vad
som helst. Blott det var kroppsligt. Och alltjämt höll han
den enkla lilla tanken helt borta, att man för kroppsliga
sjukdomar brukar söka en läkare. Han sökte inte någon
läkare, men han förföll så småningom till den krassaste
vidskepelse. Då smärtorna ansatte honom om natten
och förgjorde sömnen, smög han sig barfota med en filt
svept kring skuldrorna ut på gården, bort till Britts säng-
kammarfönster. Och han blottade sitt gråludna bröst
och tryckte det försiktigt men hårt mot rutan. Det lind-
rade — lindrade ofantligt. Andra kurer hade mindre god
verkan. Han snappade åt sig små föremål, en brosch, en
hårnål, en vanlig knappnål, som Britt burit, och tryckte
dem mot det värkande stället, rispade huden, körde in
dem i köttet. Det hjälpte första gången, men inte andra.
Det enda ofelbara medlet var Britt själv. Fanns hon inom
räckhåll så att säga, domnade smärtan, såg han henne,
hörde han henne, stillnade den fullständigt.
28
Sålunda förföll Anders Billman, som vid det här laget

var en sextio års man, till den grövsta och barnsligaste
vidskepelse. Och genom att envist förneka ett besvärande
faktum, skulle han kanske slutligen ha kommit att förneka
alla fakta i världen. Den som räddade honom från att råka
i ett så ömkligt och förnedrande tillstånd var Britt. Och
hon gjorde det helt enkelt genom att underräta honom
om sin förlovning. En vacker dag steg hon in i hans rum
— samma rum, där de första gången träffats — och berät-
tade utan förberedelser och omsvep, att nu hade det skett.
En av de där många unga männen, som dansade, red och
jagade, hade visat sig vara den rätte. Britt talade mycket
lugnt och sansat, ty hon var fast besluten att i den här
saken själv råda och besluta. Men naturligtvis var hon i
själ och hjärta gruvligt orolig för vad farbror Anders skulle
säga. Hon väntade sig ett förskräckligt uppträde.
Farbror Anders tycktes emellertid ta saken ganska
kallt, han avbröt henne inte en enda gång, och då hon
slutat och han funderat en stund, sade han endast:
— Låter det på det sättet! Då ska jag säga dig en sak.
Så länge jag är din förmyndare, blir det ingenting av.
Du får vänta, tills du fyllt tjuguett. Sen bryr jag mig inte
om dig.
Uppmuntrad av hans lugn steg Britt fram till honom,
lade armarna kring hans hals, slöt det ena ögat, vred till
munnen och härmade honom, sägande:
29
— Låter det på det sättet! Då ska jag säga dig en sak.

Du kommer nog att bry dig om mig sen också. Så det är
ingenting att vänta på.
Han brummade och snörvlade, men var alltför ange-
lägen att ha henne i sin närhet för att på något sätt stöta
bort henne. Slutligen tycktes han till och med ge efter.
Han sade:
— Vi får väl se. Men jag tycker inte om det här. Poj-
karna, de klumpfötterna, har jag rett mig emot, och dig,
hönsskaft, har jag rett mig emot. Ska nu en sån där lym-
mel komma och jaga bort mig från Råfors. Vafalls? Vart
ska jag ta vägen? Här har jag gått på Råfors och förspillt
mina kraftigaste år. Det här kunde du ha sagt mig för
fjorton år sen, så skulle jag minsann inte ha stannat. Jag
trodde, du tyckte om mig en smula. Det trodde jag. Och
så kommer du nu —
Han ryckte till och tvärtystnade. Men Britt, som inte
kände till borren eller någon som helst kroppslig eller
andlig sjukdom, skrattade och sade:
— Det ena goda förskjuter väl inte det andra. Jag kan
väl tycka om dig, fast jag —
Då sköt han henne plötsligt ifrån sig — och till och
med i den stunden hade han mycket svårt att göra det
— och han sade:
30
— Gå din väg! Jag vill inte se dig. Du har inte tyckt

bättre om mig du än andra. Folk har alltid tyckt, att jag
är en ful fan. Och det har du också tyckt. Gå din väg.
Hon gick sin väg. Strax började borren, och Billman
tog sig för den värkande punkten, grinade illa och mutt-
rade:
Jo, vad skulle det bli? Jag skulle gå sönder helt enkelt.
Nej, de är bara dumheter. Det är någonting den där för-
bannade hönan satt i henne.
Och tanken att gumman Wall på något sätt förmått
Britt att förälska sig och förlova sig tycktes honom med
ens högst antaglig. Den satans hönan hade alltid varit
honom en förargelseklippa — inte så mycket därför att
hon understundom visade honom olydnad som fastmer
därför att hon var döv. Människan hörde ju inte hans
bannor och skällsord, människan stod där och neg och
log, fullständigt oåtkomlig. Som gentleman kunde han
naturligtvis varken slå eller knuffa henne eller på nå-
got annat handgripligt sätt hämnas. Men han kunde
hämnas på ett långt förfärligare sätt. Han kunde ge
den stackars gumman avsked på grått papper. Det var
ungefär, vad han själv tyckte sig ha fått. Möjligen skulle
det lindra svedan en smula att ge lika för lika.
Han skickade bud efter gumman, och hon kom, mys-
ande som alltid, lyckligt döv och beredd att med lugnt
samvete säga: ja, söta löjtnanten! åt allt, vad han beha-
31
gade yttra. Billman var emellertid inte sinnad att låta

gumman förskansa sig bakom sitt naturfel. Han tog en
pappersbit och skrev:
Fru Wall är härmed uppsagd från sin plats.
Gumman läste. Därpå rev hon långsamt sönder pap-
peret, släppte bitarna i korgen och sade:
— Nog är jag lite döv, löjtnanten, men inte är det värre
än att vi kan talas vid. Och inte kommer jag att lämna min
plats, inte. Utan det blir nog löjtnanten, som lämnar sin.
— Vad säger hon, höna? skrek Billman, alldeles häpen
över gummans fräckhet. Men gumman log, guppade lite
i styvkjorteln och sade:
— Vasserra tri, söta löjtnanten! Han har skrikit och
domderat i så många år, så nu kan kanske en ann få ett
ord med i laget. Från första stund jag såg honom, när
han skulle släpa märren uppför trappan, förstod jag väl,
vad han var för en människa. Han var ingen människa
alls, utan bara ett troll, man säger. Det vet han såväl som
jag, att människor skytt honom i alla tider. Antingen
har de hållit sig undan, som jag till exempel, och slagit
dövörat till. Eller också har de blivit alldeles förlorade,
som salig översten till exempel, och liksom fallit ihop
och givit efter i allt. För det är då sant, att domdera emot
honom har inte varit tänkbart. Han är ju så full med
elakhet och ilska som en krutfjärding är full med krut.
32
Så det har bara varit att hålla sig undan eller alldeles ge
tappt.
Men nu ska jag säga lilla söta löjtnanten, att nu är det
slut med krutet och nästan med elakheten också. Och
att det skulle bli slut, det visste jag från början. Ja, det
visste jag redan från första dagen, då han låg härinne
på sängen och hela gården gick på tå för att inte väcka
den lede. Men flickungen gick in till honom och dansade
och sjöng och snodde omkring tills han vaknade. Och
vet löjtnanten, vem som skickade in henne? Jo, det var
jag, det! Och rätt vad det var kom hon utfarandes, blek
om nosen som ett litet spöke. Men jag sa åt henne: Gå
du in igen, för han är inte så ryslig som han ser ut. Han
skulle vara en riktigt vacker karl, om han inte vore så ful.
Och det är synd om honom. Både han och hans häst var
på vippen att svälta ihjäl, och det bara därför att han är
så elak, att folk skyr honom som pesten.
Det begrep flickungen, och så gick hon in igen och
kom inte ut. Då visste jag, att han var fast, lilla löjtnan-
ten. Han går här och jämrar sig över borren han har i
bröstet. Den borren kan han tacka mig för. Första dagen
han var här, satte jag spetsen mot bröstet på honom, och
handtaget gav jag i händerna på flickungen. Har hon
inte borrat finurligt, kanske? Så varligt, så varligt att han
märkte ingenting förrän den trängt ända in i hjärtroten.
Då började han jämra och kränga och bära sig åt som
33
en galning. Han trodde inte, han hade något hjärta. Det

var det, som gjorde honom så blixtrande morsk, att både
folk och fä gick ur vägen, där han skulle fram. Nu är det
slut, och länge har det varit på upphällningen med hans
gruvliga elakhet och ilska. Lite lomhörd är jag, men inte
värre än att jag har hört, hur ihåligt det låter, när han
domderar nu för tiden. Till sist har det låtit som gråt,
vart ord han har sagt, gamla stackare.
Och känn nu på, söta löjtnanten, hur det känns att inte
vara elak längre. Känn på hur det känns, att inte vara troll
längre. Känn på hur det känns att inte längre tänka på
sig själv, utan bara på en annan. Gott känns det inte, nej,
det känns gruvligt. Ja, det finns ingenting gruvligare för en
elak människa än att mista sin elakhet. Och nu ska han
göra ett sista försök att morska upp sig. Vad tjänar det
till? Vad gör det att flickan gått och förlovat sig? Vad gör
det, att hon tycker om en annan? Löjtnanten har hon ju
aldrig tyckt om. Det var bara en inbillning, söta löjtnanten,
en liten fin inbillning, som höll just så länge, att den hann
borra sig in i hjärtroten. Nu har den brustit. Och nu ska
han försöka att vara troll en gång till i livet och köra mig,
gamla stackare, ur tjänsten. Oj, oj, oj, vad han tror! Men
försök bara! Försök! Jag säger honom, att det blir han,
som lämnar Råfors, inte jag. Och det snart. Som ett troll
kom han, och som en människa går han. Det svider, söta
löjtnanten, men det svider gott.
34
Och nu kan löjtnanten domdera som han behagar. För

nu är jag döv igen, och stum också.
Sade gumman och neg och guppade lite i styvkjorteln,
lyckligt döv och beredd att svara ja, söta löjtnanten till
allt.
Men Anders Billman skakade på huvudet och gav
henne ett tecken att hon kunde gå.
Med Britt talade han inte vidare. Men flickan rustade
på eget bevåg till bröllop. Gumman stod henne bi som
en mor i alla stycken, och myste och puttrade som en
gryta över elden och guppade och neg och var mäkta
belåten med sig själv och sina döva öron.
Ännu på bröllopsdagens morgon sågs Anders Billman
stå i sitt fönster och stirra enögd upp mot trappan, där
Britt otåligt väntade på sin brudgum. Men när brud-
gummen anlänt och alla bröderna och hela bröllops-
skaran, smög gubben sig ned till stallet, lade sin gamla
sadel på en hästrygg och red bort.
Dagen därpå kom en dräng från Hoby ridande bar-
backa på hästen. Han visste berätta att Anders Billman
stigit av vid Hoby, men fortsatt vägen till fots, bärande
sadeln under armen. Vart han sen tog vägen och vad
han gjorde med sadeln och om den där borren i bröstet
verkligen var en kroppslig och kanske dödlig sjukdom,
allt detta är okänt.
35
Lars Enemans lyckodag
T idigt om morgonen lämnade Lars Eneman den låga,

grå gården i Stenby och red mot öster. Tidigt, fast
vägen var kort, ty kortare än vägen var Lars Enemans
tålamod. I västfickan, den vänstra givetvis, prasslade
den tunna pappersremsan, på vilken lyckan själv skrivit
orden: ”Nu blommar violerna i hagen.”
Vilken hage? Kanske fanns den inte. Kanske var det
inte ens den årstid, då violer blommar. Men lyckan fanns,
och handen, som skrivit de underbara orden, kunde
skänka Lars Eneman lyckan. Kunde och ville. Det var
ordens innebörd.
De betydde, att Anton Sundin den dagen var borta
från Vassbro. De betydde vidare, att Anton Sundins
breda, kopparfärgade nacke böjts under femtioåtta
vintrars tyngd, och att tjugutvå vaknande vårar sett
Lars Eneman skjuta upp till en lång, smidig, axelbred
pojke med hög panna, glada ögon och ungdomligt lysten
mun. Det betydde slutligen, att den vackraste lilla frun
vid sjön Kroken, hennes nåd på Vassbro, Vera Fielding,
gift Sundin, äntligen fattat sitt beslut. Som man kunde
vänta, ett dåraktigt beslut; att plocka violer just den
36
dagen, vilken årstiden än månde vara, och var än den

månde finnas, den lyckans hage, där hon och Lars Ene-
man skulle mötas.
Alltså red Lars Eneman kapp med sin lycka. Ännu
var det så mörkt, att gnistorna syntes, som hästhovarna
piskade ur gruset; men då ryttaren nått krönet av åsen
ovan Frötjärnsdalen, red lyckan fram på morgonrodna-
dens flammande fåle, förvandlande Krokens mörka vat-
ten till blod och bildande en himmelsvid, lysande fond
åt lyckojägaren. Lyckan är stor, dess gunstlingar små.
Sedd mot den röda morgonhimlen var Lars Eneman
ännu en reslig ung ryttare; bredvid sin lycka krympte
han ihop till ett intet. Till ett dammkorn, som dansar i
solstrålen.
Solen gled upp över Vesslans kam, där sparskogen
stod som en gles, strid peruk. Gårdarna runt sjön Kro-
ken trädde fram ur morgondiset. Närmast låg Frötjärn,
sedan Hilleborn, den stora, förfallna gården, där fröken
Elise Bourmaister förnötte sina dagar i mjältsjukt grub-
bel. Så kom Haddinge. Så kom Vassbro, mitt över sjön
från Stenby sett. Lars Eneman var bondson i Stenby.
Lars Eneman var student men hade aldrig satt sin fot på
herrgårdsgolv. Lyckan i fru Veras gestalt var desto mera
skimrande vacker, som den kom från en dittills förbor-
gad värld — de parkomgärdade herrgårdarnas, de vita
slottens. Grå och låg var farsgården i Stenby, som han
37
nyss lämnat, lång, smidig, axelbred var han själv, Lars

Eneman, med hög panna, glada ögon, ungdomligt lysten
mun. Väggruset gnällde och gruvade sig under hästho-
varna, då Lars Eneman snabbt red mot sin lycka.
Han red förbi Frötjärn; han sporrade hästen för att
inte sakta farten i Hillebornsbacken; från Hilleborn till
Vassbro låg vägen slät och jämn utan backar. Från Hil-
leborn till Vassbro var det med den fart, han nu gjorde,
blott en timmas ritt. Från Hilleborn var det inte långt till
lyckan, om man antar, som han antog, att lyckan blom-
mar i en hage vid Vassbro.
Men vid Hilleborn stannade Lars Eneman. Han mötte
någonting, som han inte tagit med i beräkningen, herr
lyckojägaren. Någonting, som vad det nu var, i alla hän-
delser inte var lycka.
Han mötte fröken Elise. Han höll inne ett ögonblick,
ty åsynen av fröken Elise var nog egendomlig att för
ett ögonblick kunna hejda även en lyckoriddare. Hon
vandrade med långsamma och värdiga steg omkring i sin
förfallna, förvuxna trädgård, där gräs och grus, tistlar
och törnrosor trivdes samman. Hon bar vita strumpor,
röd kjortel och en blå husardolma, som sannolikt tillhört
hennes salig far, major Bourmaister. På fötterna hade hon
långa, turkiska snabeltofflor, som oupphörligen trasslade
in sig i örter och snår. Hennes svarta, gråsprängda hår
38
hängde långt ner över skuldrorna, och runt hjässan hade

hon fäst en krona eller krans av kardborrar.
Den arma människan, tänkte Lars Eneman och hade
just ingenting annat att tänka. Ty vad angick det honom,
att mjältsjukan äntligen fått bukt med fröken Elise? Själv
var han stadd i lyckans tjänst och sporrade ånyo sin häst
för att snabbt parera dess order.
Då sade fröken Elise:
— Stanna ett ögonblick, herr Eneman, och var inte
rädd för mig. Det är visserligen lite underligt, att jag så
här dags på dagen går omkring i min bruddräkt. Men
jag hade för tillfället ingen annan. Det är således inte
högfärd, herr Eneman, utan ni kan lugnt stanna några
ögonblick och höra, vad jag har att säga er.
Med avmätta, värdiga, fast något vacklande steg skred
hon fram mot grinden. Lars Eneman besinnade, att hon
trots mjältsjukan dock var en dam och till på köpet en
ganska förnäm dam, som väl aldrig förr sagt ett ord åt
bondsonen från Stenby. Han ryckte hastigt av sig möss-
san och gjorde en stor bugning från hästryggen. Hans
solgula hår föll därvid ned i pannan. Fröken Elise smålog.
Men när Lars Eneman åter strukit luggen ur ögonen, på-
tog hon en hög och befallande min och antydde med en
åtbörd, att han borde stiga av hästen och komma fram
till grinden. Han lydde. Då de nu stod på var sin sida om
39
grinden och ganska nära varandra, såg hon honom med

en klar, stark blick in i ögonen och sade:
— Jag vill ert bästa, min käre Lars Eneman. Jag vet
mycket väl vad ni ämnar göra. Ni ämnar rida till Vassbro
för att möta fru Vera. Hon har underrättat er om, att
Anton tidigt i morse skulle fara till staden för att stanna
där hela dagen. Och ni båda skulle således i lugn och ro
kunna mötas. Är det inte så?
När nu Lars Eneman hörde den stora hemligheten up-
penbaras av en verkligen ytterst obehörig person, greps
han av en häpnad, som gränsade till skräck. Blodet sjönk
honom tungt till hjärtat, andedräkten stockade sig, och
de glada pojkögonen mörknade så hastigt som Krokens
klara vatten, då ett moln går över solen. Han frågade:
— Hur vet ni det, fröken Elise?
Han bet sig i läppen, ty frågan var ju så god som en
bekännelse. Fröken Elise, som ej ett ögonblick försum-
made att granska hans minspel, svarade med låg, mjuk
röst:
— Hur jag vet det, kan väl näppeligen förklaras. Men
jag skall säga herr Eneman, varför jag vet det. Jag vet det,
därför att jag håller av er.
Snabbt och med en fjärilsfladdrande rörelse förde hon
sina små, vita, kalla händer till hans kinder, dolde dem
åter lika snabbt i dolmans veck och rynkade ögonbrynen.
Även Lars Eneman rynkade ögonbrynen. Den ofrivilliga
40
självbekännelsen förargade honom, återstod emellertid

att förneka faktum och att så fort som möjligt komma
bort från detta möte, som i sanning inte var något lycko-
möte. Han drog åt sig tyglarna, tog ett stadigt tag i sa-
delknappen och sade:
— Fröken Elise tar alldeles fel. Jag har ett ärende till
Billman på Bånga. Det är orsaken, varför jag rider den
här vägen. Skulle jag vid Vassbro möta lilla hennes nåd,
så skall jag inte försumma att göra min allra djupaste
reverens. Men någonting mera blir det nog inte.
— Nej, någonting mera blir det nog inte, upprepade
fröken Elise och smålog med kisande ögon. Lars Eneman
var inte stort mer än en pojke, och oförklarliga leenden
på hans bekostnad beredde honom ett mycket stort obe-
hag. Han släppte sadelknappen och tog ett steg fram
mot grinden. Hans ton var nästan hotande.
— Än sen? Vad menar fröken Elise?
— Jag menar, svarade hon, och de kisande ögonen slöts
helt, jag menar, att ni utsätter er för en mycket stor fara.
Vera har tagit fel och givit er oriktiga underrättelser. Ku-
sin Anton åkte visserligen hemifrån tidigt i morse, men
han körde bara till Haddinge. Där håller han sig gömd,
ligger på lur. Han väntar, att ni skall komma. Han miss-
tror Vera och er. Förstår ni nu, varför jag varnar er?
Hon talade lågt och lugnt, med ögonen slutna. Hon
vände sig långsamt om och gick uppför gången mot sto-
41
ra trappan. Snabeltofflornas spetsar räckte in i grus och

gräs och kom henne väl att snubbla men ej att förlora sin
lugna, avmätta värdighet. Hon steg uppför trappan och
öppnade porten. Hon vände sig om, strök med händerna
över dolman och den röda kjolen, smålog belåtet mot sin
dräkt, som verkligen glänste vackert i solen. Hon sade, i
det hon ej mer än nödvändigt höjde rösten:
— Ställ in er häst i stallet, herr Eneman. För ögon-
blicket har ni verkligen ingenting annat att göra. Ställ
in er häst i stallet och kom sedan upp på min kammare.
Jag har någonting att säga er.
Nu stod redan solen en manshöjd över Vesslans träd-
toppar. Lyckodagen gled klar och ljus och lugn över Kro-
kens vatten och stränder. Mötestimman var redan inne,
men Lars Eneman, som ridit käckt genom nattmörker
och morgonrodnad, stod rådvill och modfälld vid Hil-
leborns grind. Och just nu, då fru Vera, vacker och ljus
och lugn som dagen själv, vandrade genom parken ned
mot den underbara hage, där lyckans violer blommade,
smög sig Lars Eneman på tå genom Hilleborns dystra,
skumma rum, sökande henne, som i fråga om lycka var
den obehörigaste bland obehöriga. Av och an vandrade
han genom labyrinten av kammare och salar, där allt var
tyst, tomt, unket och kyligt. För varje minut växte hans
ångest, hans villrådighet. Alltsamman kunde vara en
42
lögn, hopspunnen i en sjuk hjärna. Alltsamman kunde

vara sanning.
Slutligen fann han henne i den lilla mörka kammaren,
vars fönster vette mot norr, mot Vassbrovägen. Hon stod
gömd bakom gardinen och hade väl länge lyssnat till
hans steg, leende kanske eller orolig, men nu alldeles
lugn, då han trädde fram till henne och omilt grep henne
i armen. Hon sade:
— Härifrån, herr Eneman, har ni utsikt över vägen. Så
snart kusin Anton åkt till staden, blir det tid för er att
rida till Vassbro. Kanske blir det inte förrän i kväll.
Hon såg upp på honom, skrattade och tillade:
— Men det påstås, att älskande kan finna varandra
även i det tätaste mörker.
Hon böjde sitt huvud åt sidan, så att hennes kind och
hennes läppar nätt och jämnt kom att snudda vid hans
skuldra.
— Kära herr Eneman, sade hon, var nu inte rädd
och blyg, därför att jag är vacker och bär min lysande
bruddräkt. Jag vet nog, vad som viskas runt om Kroken,
att Elise Bourmaister skulle vara för vacker, för rik, för
klok, för förnäm att någon ung man skulle våga lyfta
sina blickar till henne. Det är inte så, herr Eneman, det
är bara en legend. Men den har gjort mig mycket ont.
Ibland har jag känt mig så ensam. Nedslagna ögon, för-
lägna, skrämda miner möter jag överallt. Ack — allt som
43
saknar höghet blir visa i var mans mun, men det höga
förtigs. Så har jag måst förtiga mitt brinnande hjärta.
Inte får jag ett klokt ord ur den fjollans mun, tänkte
Lars Eneman och knöt nävarna i förtvivlan. Det blir väl
bäst, jag smyger mig upp till Haddinge och spejar. Så får
jag veta, vad som är sanning.
Men innan han hann vända sig om för att gå, sade
hon:
— Nej, gör nu inte, som ni tänker, käre Lars Eneman.
Ty i salen på Haddinge står kusin Anton och lurar med
sin bössa. Ser han er gå förbi, skjuter han er. Det skall se-
dan heta, att han sköt efter skatorna i körsbärsträden.
Nu visste Lars Eneman inte längre varken ut eller in.
Stod hon och läste hans tankar? Det är sagt, att dårar
så kan. Men vad visste hon väl om herr Anton? Han
frågade på vinst och förlust. Kanske skulle han till sist
få ett redigt besked. Men fröken Elise svarade:
— Käre herr Eneman, hur skulle jag vara okunnig om
något som rör er välfärd? Visste jag inte minuten, då ni
red från Stenby? Vet jag inte att ni har sovit i natt med
en liten pappersremsa på er huvudkudde, så nära läp-
parna att den sakta följt andedräkten fram och tillbaka?
Vill ni, att jag skall säga, vad som står skrivet på remsan?
Vill ni jag skall säga, var violerna blommar? Äh, herr
Eneman, tror ni att man kan älska utan att veta allt om
den man älskar?
44
Då förlorade Lars Eneman besinningen; han glömde,

att han talade med en välboren om också mjältsjuk frö-
ken. Han mindes blott, att lyckodagen minut efter minut
förrann, som Vassbrobäcken sakta förrinner i den höga
vassen. Han slog den vita frökenhanden från sin arm
och utropade:
— Det säger jag, att jag står inte längre och gäckas
med en fjolla. Hur kan fröken veta någonting om Anton
Sundins resa? Har hon sett honom åka till Haddinge?
Nej. Vad vet hon då? Nu säger hon det strax eller rider
jag som en blixt till Vassbro. Må så haken själv skjuta
mig, om han gitter.
Men innan han hunnit vända sig om, stod fröken
Elise framför kammardörren med utbredda armar. Hen-
nes ansikte var så vitt, att det förskräckte honom. Till
och med läpparna vitnade. Men på botten av ögonens
mjältsjuka dunkel glimmade små lågor av ett muntert
flicklöje.
Fröken Elise sade:
— Jag märker för sann, att herr Eneman är en riktig
Thomas. Klara ord begär han, och klara ord skall han
få. Jag har suttit här i fönstret hela vintern och sett herr
Enemans smygvägar till Vassbro. Så det är enkelt med
min kunskap, helst jag brukar bjuda fru Veras ridknekt
på kaffe. Och med kusin Antons kunskap är det ännu
enklare. I går avse talade jag om för honom allt vad jag
45
vet. Och jag rådde honom att stanna på Haddinge för att
övervaka och överraska de unga tu. Och det var jag som
lärde honom, att han kunde sikta på skator och träffa
hökar. Så nog är det enkelt, herr Eneman, och alls ingen
höghet i detta. Får nu se, om han tror mig.
Lars Eneman trodde. Det var verkligen ingen höghet i
detta, att den ensamma tokan ägnat sina stunder åt att
lista ut hans hemlighet. Än mindre var det någonting
märkvärdigt i att hon sladdrat för kusin Anton. Varken
högt eller märkvärdigt, men desto bedrövligare för Lars
Eneman, som trott sig vara en knapp timmas väg från
lyckan.
Han vände fröken Elise ryggen; det var ju inte lönt att
vredgas på tokan. Bättre då att hålla utkik på Haddinge,
ifall brukspatron verkligen skulle maka sig därifrån
under dagens lopp. Han mindes att fröken Elise sagt
någonting däråt och sporde, vad hon kunde veta i det
stycket. Hon svarade:
— I det stycket vet jag jämt lika mycket som i det andra.
Jag har sagt till kusin Anton, att om inte herr Eneman
kommer före middagen så kan han lugnt åka till staden.
Då har det väl varit ett misstag alltsamman.
Hon tillade med sänkt röst, smeksamt och bedjande:
— Stanna därför på Hilleborn till middagen eller till
dess att skuggorna börjar falla. Då får vi se kusin Anton
åka till staden och då är det tid för herr Eneman att rida
46
till Vassbro. Ty jag säger er än en gång, att sin älskade

finner man även i det tätaste mörker. Från honom utgår
ett klart sken, och vore jag än blind, skulle jag finna
honom.
Lars Eneman stirrade upp mot Haddinge; han läng-
tade så starkt efter att få se den tjocke brukspatronens
tunga åk, att svarta flagor började fladdra för hans ögon
och hela allén ända upp till Haddinge tycktes fylld av
stora, tunga, makligt rullande vagnar.
Emellertid sade han eller mumlade, ty det var snarare
till sig själv han riktade frågan:
— Och hur stämmer det överens, fröken Elise, att ni
ena stunden vill hindra och andra stunden främja vårt
möte?
Hon svarade inte genast, men han hörde, att hon
rörde sig från dörren, som hon dittills bevakat. Och då
han vände sig om, stod hon tätt intill honom. Hennes
ansikte var nu fullkomligt lugnt, svårmodigt eller snarare
likgiltigt uttrycklöst. Hon for med handen över pannan
och sade:
— Har inte herr Eneman hört sägas, hur det står till
här? Jag trodde eljest, det var allmänt känt kring Kro-
ken?
Lars Eneman såg hennes ansikte, och det tycktes ho-
nom, att han såg den tunna isskorpan över ett bottenlöst,
mörkt vatten. Och som han ännu var en helt ung män-
47
niska, i stånd att känna starkt, häftigt, plötsligt och ur

stånd att känna djupt, bröt skräck och medlidande fram,
fyllde hans ögon med tårar, förvred läpparna till gråt.
Men fröken Elise höjde varnande sin hand och sade:
— Jag vill inte, att ni skall skrämmas av min höghet,
som alla andra skräms. Nej, inte i dag. För i dag ger jag
er rätt att betrakta mig som er jämlike.
Och hon lät den varnande handen sjunka så att den
snuddade vid hans kind, gled utmed hans skuldra och
arm och slutligen fattade hans hand. Hon sade:
— Låt oss gå ut i trädgården, herr Eneman. Därifrån
har ni utsikt över vägen, och jag har ännu ett och annat
att säga mina blommor.
Hand i hand gick de ut i trädgården, vandrade mellan
gräsbevuxna grusgångar och tistelträngda törnrosor.
Och dagen förrann.
Fröken Elise sade:
— Det är min sista dag på Hilleborn. Jag får inte längre
stanna här. Är det inte sorgligt, herr Eneman?
— Varför får ni inte stanna? mumlade pojken tank-
spridd, med blicken envist häftad vid Haddinge allé.
Hon svarade:
— Folket här på trakten kan inte längre tåla min hög-
het. Den har skrämt dem alltför länge. Min höghet, herr
Eneman, är mitt lidande. De goda människorna kring
Kroken kan inte längre bära mitt lidande. Och dock har
48
jag gjort allt för att dölja det. Jag har levat inkognito.
Jag har bitit ihop tänderna. Jag har inte anropat någon.
Förrän i dag. I morgon, herr Eneman, kommer min för-
myndare och ett par herrar, som tillhör min uppvaktning.
De skall föra mig till ett mycket, mycket stort hus. Där
finns det ett mycket, mycket litet rum. Det är reserverat
för min räkning. Man har garanterat mig full hovhåll-
ning och bibehållande av alla suveräna rättigheter. Blott
mister jag den, att tala med mina blommor och den . . .
Hon såg på honom från sidan och smålog.
— . . . och den, att se er rida till Vassbro.
Lars Eneman suckade och sade:
— Jag rider visst aldrig mer till Vassbro.
— Kanske till Vassbro, kanske till Bånga, kanske till
någon annan av de sju och sjuttio gårdar, där lyckan gror
som ett ogräs. Jag kallar lyckan ett ogräs, herr Eneman,
jag trampar på den och föraktar den. Aldrig ger lyckan
höghet. Men ni är lycklig, och från er utgår ett sken,
som jag ser med blida ögon. Detta är min sista dag, och
jag visste, att ni skulle komma. Ty ingen människa är så
hög, så upphöjd, så helig, att inte Gud ger henne en dag
av lycka eller en timma. Nu är min timma. Jag vill, att ni
skall säga mig allt, som hör lyckan till. Är jag vacker? Är
jag er vän? Har ni längtat efter mig? Är ett slag av min
hand en smekning? Är jag livet och döden? Är jag ert
hjärta? Vill ni att jag skall öppna pulsådern där — åh,
49
ni vet — med mina tänder? Vill ni leva, om jag lever, dö,

om jag dör? Ser ni, så mycket vet jag redan om lyckan.
Men säg mig nu någonting annat och mera. Vaknar ni
om nätterna, därför att jag vaknar? Lyss ni efter mina
steg, då jag är hundra mil borta? Bär ni vid ert hjärta
ett visset löv, som föll ur min hand? Såg ni mig i dröm-
men? Ni vet, då allting är mörker och virrvarr — och då
stod ni där plötsligt så strålande ljus, att mitt hjärta blev
tungt, tungt av lycka —
Hon stannade, teg, besinnade sig, sade med föränd-
rad, lugn ton, allt under det att svårmodets mörker och
skräckens eld kämpade i hennes ögon:
— Herr Eneman, ni skall ingenting säga, ingenting av
allt det där. Ni skall vara vid min sida. Tyst. Men så nära,
att jag hör er andedräkt och ert hjärta. Det är tillfyllest.
Då hör jag allt, vad min höghet hindrat mig att höra. Ty
ännu har ingen ung man dristat säga mig, att jag är äls-
kad. Nu vill jag höra allt, vad jag aldrig hört och aldrig
mer skall höra. Tyst, käre, och var mig nära.
Så förrann dagen i Hilleborns trädgård, så förrann
dagen i Vassbro hage. Klar och ljus och stilla flöt
lyckodagen från östan till västan, speglande sina vita
molntappar i Krokens vatten.
Och fröken Elise sade:
— Då du blir så lycklig, lyckojägare, att du vrider dina
händer och frågar: varmed har jag förtjänt min lycka?
50
— då skall du minnas, att du gav mig din lyckodag. På

mitt lidandes altare offrad.
I samma stund lämnades hon ensam, där hon stod
stödd mot björken, kämpande med en gråt, som varken
ville komma eller fly.
Lars Eneman sprang ut på vägen. Från Haddingehållet
kom två ridande. Det var fru Vera och hennes ridknekt.
Lars Eneman ställde sig vid vägkanten, mössan i hand.
Men då hon inte låtsades se honom, ropade han henne
vid namn. Hon höll inne. Han frågade, vart hon skulle
rida. Hon svarade:
— Jag rider för att möta min man, som kommer från
staden. Han har varit borta hela dagen, och tiden blev
mig lång.
Då sprang Lars Eneman fram och grep hennes häst
vid tygeln. Men hon slog honom över handen och över
ansiktet med sitt ridspö och red därifrån för att möta
sin man, herr Anton Sundin.
Lars Eneman gick tillbaka till fröken Elise, som allt-
jämt stod vid björken och drog vita strimlor ur dess bark.
Han frågade, varför hon narrat honom. Hon sporde:
— Vem är ni? Hur vågar ni tilltala mig?
Han sade: — Känner ni inte längre igen mig?
Hon svarade: — Jo, ni är den, från vilken ett klart sken
utgår, och hade jag än varit blind, skulle jag funnit er i
det tätaste mörker. Men från och med denna stund är
51
jag Guds fånge och ingen människa har rätt att tilltala
mig. Lycka nu till, herr lyckojägare.
Hon böjde huvudet och gick med snubblande men
värdiga steg mot byggnaden.
Lars Eneman åter steg till häst och styrde kosan mot
det låga grå huset i Stenby. Vid Frötjärns vägskäl mötte
han Vassbrovagnen. Där satt herr Anton och Vera sida
vid sida. Men det var redan så mörkt, att han endast
kunde urskilja hennes ansikte som ett svagt, vitt sken.
Fru Vera kunde kanske urskilja ryttarens smidiga, axel-
breda gestalt, men den höga pannan, de pojkglada
ögonen och den ungdomligt lystna munnen såg hon
säkerligen ej.
52
Hjälpprästen på dansgylle
D et var det året, då det dansades så illa befängt i

socknarna kring sjön Kroken. Danslusten spred sig
som en sjukdom från gård till gård, och mellan Frötjärn
i söder och Falla i norr fanns väl inte ett herresäte, stort
eller litet, som inte bjöd till dans minst en gång var
fjortonde dag. Det var illa redan det, tyckte prästen i
Raslinge; men ännu värre blev det, när sjukan spred sig
till bondgårdar och torpstugor. Då kunde han fuller se,
att fan själv farit i hjorden. Var söndag dundrade han
mäktigt mot oseden. Det hade han inte mycket för.
Men hjälpprästen, lilla Faxe, tröstade honom och
sade:
— Vi ska nog lägga betsel på fålarna. Så snart jag får
nys om något dansgille, ska jag bege mig till gården,
åkande eller gående, bjuden eller objuden, välkomnad
eller inte välkomnad, hur som helst, men dit ska jag. Och
om jag också inte kan avstyra ofoget, så blir det i alla
fall en annan dans, då en präst är närvarande. Förresten
kan jag ta Katrin med mig. Hon är en allvarlig människa,
och fyra ögon ser mer än två.
53
Kyrkoherden i Raslinge fann förslaget gott, och så fick

socknen bevittna det rysliga spektaklet, att hjälppräs-
ten, lilla Faxe, släpade sin stackars hustru med sig från
dansgille till dansgille hela vintern igenom. Han lär väl
inte ha satt stopp för en enda slängpolka, men det lilla
anseende och värdighet, han förr kan ha haft, slängdes
ohjälpligt bort i dansen. Stort hade anseendet aldrig
varit, ty även som hjälppräst betraktad var Faxen obe-
griplig och oförlikneligt fattig och liten och mager och
luggsliten. Till på köpet hade han begått dumheten att
gifta sig i otid med en lika fattig liten stackare, vars enda
rikedom var en orimlig beskedlighet och fromhet.
Nu kan det tyckas, att Faxen borde ha förvärvat någon
aktning genom sitt tjänstenit, som drev honom att dag-
ligdags, i ur och skur, utan lagstadgad skyldighet valla de
villade fåren. Men bönderna i Raslinge hade sina egna
tankar om hjälpprästens iver i kallet. De gjorde den iakt-
tagelsen, att Faxen helst infann sig i de stora, förmögna
gårdarna, där det inte bara bjöds på spel och dans utan
även på riklig traktering. Och allt under det att han
med hetsiga och bistra blickar överfor den dansande
ungdomen, arbetade hans mun minst lika mycket med
att tugga och svälja god mat som med att tala förma-
ningens ord. Och då var man, var kvinna och vart barn
i hela socknen väl visste, att prästfruns skafferi var det
fattigaste, drog man elaka slutsatser. Sanna eller falska
54
tog de Faxens lilla ära och värdighet och gjorde honom

och prästfrun till spott och spe i alla de socknar, som
ligger runt Kroken. Till sist drevs spektaklet så långt, att
Faxen hart när fått sätta livet till för sitt tjänstenit.
Den sorgliga händelsen tilldrog sig i Stora Stenby, Lars
Enemans gård och den största bondgården i Raslinge.
Skulle det någonstans dansas, så var det väl där. Lars
Eneman räknade på den tiden några och trettio år, och
fast han var farligt glad i varje välskapt jänta, hade han
förblivit ungkarl. Friat hade han till många, och veter-
ligen hade han aldrig fått en korg. Men så fort flickan
började stava på det krångliga vigselformuläret, stavade
Lars Eneman på ett nytt frieri. Och det var vida mindre
krångligt. Allra helst dansåret, då socknens jäntor var
som galna och hängde på bäste dansören, Lars Eneman,
som äpplen på en julgran.
Första gången Faxen kom till Stenby för att övervaka
sederna och tala förmaningens ord, blev han väl mött.
Lars Eneman var rundhänt och kunde nog unna präst-
folket ett gudslån. Ju mer prästen åt, desto mindre fick
han tid att tala, och Lars lagade så, att fat och mugg stän-
digt stod fulla framför honom. Men om också prästen
satt tyst mest hela kvällen, så hade han dock ögonen
med sig. Och följande högmässa fick församlingen höra,
vad liv som fördes i Stora Stenby. Det förtröt Lars Ene-
man. Han kallade prästen en otacksam filtras och lovade
55
att kasta honom på dörren härnäst. Det var väl överord

i ilskan. Ty aldrig hade en gäst, bjuden eller objuden,
kastats på dörren i Stenby. Allra minst en präst. Och
vare sig Faxen trodde sig skyddad av gästfriheten och av
sin rock eller han verkligen hyste så stort nit och så liten
människofruktan, försummade han aldrig ett dansgille
i Stenby. Lars Eneman, den bjässen, grinade surt och
hånskt mot den lille stackaren i prästrock men kom icke
sin väldiga näve vid kraken. Inte heller gitte han sätta
undan fat och krus, utan lät Faxen förfriska sig efter
behag under utövandet av sitt ämbete.
Så hände det sig att Eneman bjöd vänner och fränder
och alla flickor, som han varit trolovad med, och alla
flickor, som han ämnade lova sin tro, och åtskilliga andra,
till dans mitt i julhelgen. Det skulle bli ett mäkta stort
kalas, allra helst som värden fyllde år den dagen. Kyrk-
herrn själv bjöds till festen, men som han var sänglig-
gande sjuk (och det var kanske därför han bjöds! ) lovade
han att sända hjälpprästen i sitt ställe, på det att kalaset
inte måtte sakna en högtidlig och anständig prägel. Då
svarade Lars Eneman:
— Tackar som bjuder å andras vägnar. Men det lovar
jag kyrkherrn, att kommer Faxen, så kastar jag ut honom
som en vante. Det svor jag på, så nu är det säkert.
56
— Det gör du nog inte sade kyrkoherden. Men inte

heller ska jag truga honom på dig, eftersom du har det
sinnelaget, din genstörting.
Lars Eneman körde nöjd och glad hem till sitt, och
det rustades väldeligen för gillet. I rättan tid kom gäs-
terna, trugades in, trugades fram till bordet, trugades
ned på bänkarna, trugades äta och dricka. Och de såg
sig omkring och småflinade: När kommer Faxen? Men
Lars Eneman stoltserade och menade, att nu var det
slut med hjälpprästens spring i gårdarna. Han hade talat
med kyrkherrn själv, och nu skulle den lille knatten och
hans kvinna inte drista sticka sina råttnosar inom hans
dörr. Knappt hade han det sagt, förrän dörren öppnades
på vid gavel, och uppflugen på den höga tröskeln stod
lille Faxen och bröstade sig, inte olik en tupp, som just
skall till att gala. Bakom honom skymtade den ruggiga
lilla hönan, förlägen och skamsen, men beredd att följa
prästen genom eld och vatten.
Förlägen och skamsen blev också Lars Eneman. Hade
han bara tänkt på att rigla porten, så hade han med gott
samvete låtit bli att öppna. Men där stod prästen redan i
själva storstugan, och lägga hand på honom kunde han
ändå inte. Han nöjde sig med att säga:
— Objudna gäster får rida på kvasten. Tvi, att en inte
ska få ha fred i sitt eget hus!
57
— Fred! skrek Faxen; och han hade en förunderligt

gäll och pipig stämma. Det kallar du fred, Lars Eneman.
Supa, dobbla och dansa! Så sant jag är präst, ska jag väl
till sist lära dig, vad din fred och frid tillhör. Här kom-
mer jag med guds ord och min beskedliga hustru, och
du har inte så mycket hut, att du önskar mig välkommen.
Nej, nej, jag tror nog det. Mörksens gärningar vill inga
vittnen ha. Men det säger jag er, pojkar och jäntor och
alla här församlade: tag er i akt. Får jag se någon som
bryter mot god sed och tukt och ordning, ska jag nog
säga honom ett ord i min nästa predikan, som han sent
ska glömma. Och han ska få göra sin avbön på knä för
hela församlingen.
Och sättande sin näsa i vädret och dragande sin
stackars lilla hustru efter sig, tågade Faxen raka vägen
fram till matbordet, som redan ställts undan i vrån.
Mycket var avätet men mycket fanns ännu kvar, och
något blidkad av den synen slog Faxen sig ned vid faten,
i det han sade:
— Gå på ni med er dans, om så ska vara. Men kom
ihåg, att eder herde och själasörjare ser er.
Varpå han högg in på rätterna, skar för åt sig och
sin hustru och tillfredsställde sålunda på en gång sitt
samvete, som det förresten inte gick någon nöd på, och
sin tomma mage. Lars Eneman å sin sida var väl mäkta
förargad, men fann det rådligast att lämna prästen i ro
58
vid bordet. Han gav spelemännen befallning att spela

upp och öppnade själv dansen med den jänta, som just
då var på vippen att bli hans trolovade. Par efter par
följde gästerna deras exempel, och fastän Faxen mellan
tuggorna slängde några snubbor hit och några bannor
dit, blev dansen snart så livlig och glad, som man bara
kunde önska. Och hade inte den där jäntan varit, skulle
väl detta dansgillet avlöpt som så många andra utan
värre påföljd än stränga förmaningar från hjälpprästen
och en smula förargelse hos menigheten.
Men jäntan var just ett troll till att gäckas. Hon bryd-
de Lars på alla de sätt, därför att han lät topprida sig
av den lille präststackarn, vars hela näve inte var stort
större än Enemans tumme. Och på fri hand och dan-
sande fot diktade hon ett litet smäderim, vars omkväde
löd: Lars Eneman, kaxen, tar snubbor av Faxen. Snart
kunde var jänta det rimmet, så att var värden i huset
bjöd upp, nog fick han de orden till livs. Och ju hetare
av dans och dryckjom och stickord han blev, desto för-
smädligare och outhärdligare tycktes det honom, att
hjälpprästen skulle spela herre på Stora Stenby. Kasta
ut honom ville han inte, men ut måste han. Och hur Lars
Eneman grubblade fann han till sist ett illfundigt sätt
att förödmjuka prästen och en gång för alla ge honom
avsmak för dansgillen.
59
Spelmännen spelade upp en polka. Faxen hade just

övergått från steken till ostkakan, och som ostkaka var
hans livrätt, ägnade han för tillfället föga uppmärk-
samhet åt de dansande. Prästfrun hade redan slutat
sin måltid, torkade läppar och fingrar med näsduken
och beredde sig att tacka den gode guden för maten.
Då steg Lars Eneman fram till henne, så kruserligt och
artigt som det var honom möjligt, lade armen kring hen-
nes liv, lyfte henne upp från bänken och dansade bort.
Och så överraskad blev hon, att hon inte gjorde något
motstånd.
Nu är det att märka, att till dags datum hade ingen
i den socknen eller i någon av grannsocknarna sett en
prästfru dansa. Och fastän den lilla människan var
så obetydlig och fattig och hade så ringa värdighet i
utseende och sätt, tycktes det dem nästan ett helge-
rån. Dansen stannade av, pojkarna släppte sina flickor
och tryckte sig upp mot väggarna; jäntorna skockades,
ängsligt fnissande, i ugnsvrån, och det gammelfolk som
fanns, hade mest lust att slå kors och vända sig bort från
styggelsen. Men spelemännen spelade och Lars Eneman
tog mästerliga steg och flängde galant kring väggarna
med sin dam.
Vad prästen beträffar, fick han till en början inte fram
ett ord, ty dels hade han munnen full med ostkaka, dels
trodde han väl knappt sina ögons vittnesbörd. Slutligen
60
— och då hade paret redan dansat fem eller sex varv

— ropade han:
— Håll, håll, din förgrymmade lymmel! Vad tänker du
på? Håll genast och släpp henne!
Alltjämt dansande svarade Lars Eneman:
— Varför det? Jag kan väl inte tro, att den som springer
objuden till vartenda dansgille i socknen, inte vill dan-
sa.
Och han fortsatte att dansa, artigt och mästerligt,
men med ett allt hårdare grepp kring damens liv. Faxen
satt där alldeles förbluffad och förstummad av så myck-
en fräckhet. Tanklöst och ofrivilligt stoppade han åter
munnen full, glömde att svälja. Plötsligt stannade Lars
Eneman mitt på storstugans golv. Spelmännen upphörde
att spela. Gammalt folk och ungt folk bidade med samma
ängslan, vad nu skulle ske. Ty Lars Eneman tycktes inte
ha lust att släppa sin dam. Nu grep han henne under
hakan och, böjande hennes huvud bakut, tryckte han
tre smällande kyssar på prästfruns mun.
Faxen sprang upp, skyndsamt tuggande och sväljande
sin ostkaka gick han fram till Lars Eneman, som äntligen
släppt sin dam, sträckte på sig, tog bjässen i axeln och
sade tämligen lugnt:
— Nu vet alla, vad jag har vetat länge — att du är en
stor drummel, Lars Eneman. Vad du nu har gjort, skall
varda dig förlåtet på ett enda villkor: att du genast faller
61
på dina knän och öppet och ångerfullt erkänner, att du

är en stor drummel.
Lars Eneman svarade:
— Ska prästen predika, tör det vara bäst att han tuggar
ur mun först. Helst det är min ostkaka han tuggar på.
Inte är jag van att stänga dörrn för fattiga matfriare, men
knäfallet sparar jag, tills jag ska fria härnäst.
Det tyckte jäntorna var förbålt lustigt, och så började
de fnissa i sin vrå. Pojkarna grinade, och själva gammel-
folket drog på mun. Faxen såg från den ena till den
andra, förstod att med den prästerliga värdigheten var
det nu förbi. Han bjöd sin hustru gå hem, och hon lydde
ögonblickligen, tyst, ödmjuk, försagd som alltid. Därpå
drog han av sig sin rock, hängde den på en väggspik,
kavlade upp skjortärmarna och sade:
— Vill du inte lyda prästen, så ska du lyda mig. På knä
ska du.
Lars Eneman svarade:
— Kan prästfrun pussas, så kan prästen slåss. Det pas-
sar. Men aj, aj, aj, din lille stackare, inte vill jag röra dig
med ett finger. Nej, aldrig.
I detsamma tog Faxen sats och kastade sig över ho-
nom. Och vare sig överfallet kom alltför oväntat, eller
om Eneman druckit väl mycket, så föll han, jätten, med
lille Faxen över sig. I nästa nu var han emellertid åter på
fötter och höll den sprattlande prästen över sitt huvud.
62
Det blev ett skräckskri i stugan. Men Lars Eneman gick

lugnt och stadigt ut med prästen, satte honom i drivan.
Därpå steg han åter in, satte spelmännen i verksamhet
och dansade.
Knappt hade han dansat ett halvt varv förrän dörren
slogs upp och där stod lille Faxen, vit av vrede och blå
av köld. Han sade:
— Antingen gör du som jag säger och faller på knä.
Eller ska vi slåss!
Utan ett ord till svar tog Eneman Faxen i sina nävar,
bar honom ut, satte honom i drivan samt återvände in
i storstugan, reglande porten bakom sig. I tio minuter
dunkade prästen oavbrutet på dörren. Folket i stugan
lyssnade, halvt roade, halvt ängsliga. Slutligen tog en
flicka prästens rock från spiken och gick ut för att lämna
honom den. Men Faxen trängde henne åt sidan, rusade
in i salen och kastade sig över sin fiende. Striden blev
kort. Lars Eneman fick honom snart fast i sina järnnävar,
lyfte honom upp och gick mot dörren. Då rann plötsligt
sinnet på honom, han höjde den lille präststackarn högt
över sitt huvud och slungade honom mot väggen. Faxen
föll på rygg och blev liggande orörlig med armarna ut-
slagna, ögonen slutna, ansiktet blåvitt. Efter några ögon-
blick började blod sippra fram ur näsa och mun.
Lars Eneman stod en stund och betraktade honom,
och hans ansikte hade inte stort mera färg än prästens.
63
Så böjde han sig ned och tryckte handen mot hans

hjärta. Han sade:
— Jag måste bära hem honom. Är det någon, som vill
följa mig?
Ingen ville följa. Lars Eneman tog Faxen försiktigt i
sina armar och bar ut honom. Men när han gått halv-
vägs ned mot stora landsvägen, vände han tillbaka. Gäs-
terna stod alla på farstubron, de hade tänt sina lyktor.
Lars Eneman sade:
— Om ni inte följer mig, så lägger jag mig i drivan och
vi fryser båda ihjäl.
Då måste de följa honom. De gick tysta med snötunga,
snödova steg. Lyktorna vaggade långsamt av och an, och
skuggorna dansade på båda sidor om vägen. Prästfrun
kom dem tillmötes vid grinden. Lars Eneman stannade.
Några av de närmast stående lät sina lyktor lysa över
Faxen, men ingen yttrade ett ord. Prästfrun gick före in
i sovkammaren och ordnade bädden. Tre av bönderna
följde Lars Eneman och hans börda in i huset, de andra
trängdes vid kammarfönstret, näsorna platt-tryckta mot
rutorna. Lars Eneman lade sin börda varligt på bädden,
blev sedan stående orörlig med slakt hängande armar,
sänkt huvud, stirrande ögon.
Prästfrun grät stilla och tyst, som hennes sed var, allt
under det hon sysslade med mannen, öppnade hans
kläder, baddade hans tinningar. Minut efter minut för-
64
flöt, en kvart, en halvtimme. Och alltjämt yttrades inte

ett ord.
Äntligen slog prästen upp sina ögon, såg sig sömnigt
undrande omkring, slöt dem, öppnade dem på nytt och
fäste slutligen sin blick stadigt vid Lars Eneman. Och nu
hände, att den store käxen, Lars Eneman, begynte skälva
i hela kroppen och vagga av och an på ett besynnerligt
sätt. Alldeles som om två jättenävar tungt lagts på hans
skuldror och tryckt honom mot jorden. Så fick då präst-
frun och de tre bönderna i kammaren och delvis också
pojkarna och jäntorna vid fönstret bevittna, hurusom
Lars Eneman, den kaxen, sjönk på knä och med knäppta
händer, ångerfullt och botfärdigt framsade de ord, som
lille Faxen befallt honom att framsäga. Men det var nog
bara Eneman och prästfrun, som såg Faxens leende, så
matt och svagt var det. Och säkert bara Lars Eneman,
som hörde honom mumla:
— Så fick jag dig på knä, din genstörting.
Det tog veckor och månader innan Faxen kom på
benen igen. Och till dansgillen gick han aldrig vidare,
varken bjuden eller objuden. Vad aktningen och värdig-
heten beträffar, så blev de kanske inte stort större efter
detta. Men säkerligen inte heller mindre. Ty om det
också under alla omständigheter måste anses lika opas-
sande av en präst att slåss som av en prästfru att dansa,
så måste man betänka, att han besinningsfullt nog drog
65
av sig prästrocken, innan han gav sig i leken. Och att han,
då han som en vanlig karl slogs för sin heder, i själva
verket inte var stort annat än en vanlig karl.
66
Herr Markurells död
H arald Hilding Markurell hette en man, som åtnjöt

stor aktning i det samhälle, där han övade sitt
yrke och tärde sitt bröd. Yrket var värdshusvärdens och
borde således ha tilldelat herr Markurell en ställning
inom de tjänande klasserna, men häremot stred hans
mäktiga rikedom. Av begynnelsen hade han ett starkt
sinne för att äga och tillägna sig, ta och besitta, och
detta sinne, parat med en betydande slughet, hade under
årens lopp späckat hans börs. Ännu i sextioårsåldern låg
han i vidsträckta affärer, som han visserligen klokt nog
börjat avveckla, men som dock alltjämt gav honom full
sysselsättning och ett stort inflytande.
Herr Markurell hade dessutom förunnats ett skäligen
lyckligt familjeliv. Hans hustru var stor och ståtlig, mjuk
och mjäll, rödhårig och lysande, välgjord och högst be-
haglig. Hon behandlade sin man synnerligen väl, och
han behandlade henne inte illa. Det kärva, gammal-
dags tilltalsordet ”hon”, som han till henne använde,
betydde i herr Markurells mun inte ovanlighet, utan
snarare en butter ömhet. Och om också hans kraftiga
och eldfängda lynne någon gång orsakade en tvist och
67
ett våldsamt uppträde, förstod den vackra frun att med

sin mjuka frodighet mildra sammanstötningen och förta
dess verkan.
Denna praktkvinna hade skänkt herr Markurell en
son, och kring honom kretsade hans tankar och känslor
som kajorna kring det kyrktorn, i vilket de tagit sitt fäste.
Likväl hade just sonen en gång berett herr Markurell en
smärta över alla smärtor och en sorg, svart som dödens
portar. Gossens äkta börd hade ställts i tvivelsmål; ryk-
tet härom hade en betydelsefull dag nått herr Markurell
och bekräftats — för så vitt ett dylikt rykte över huvud
taget kan bekräftas eller förnekas. Några ögonblick var
Markurell redo att gå bort från livet, visserligen inte
genom självmord, men genom att avstå från det, som
gav hans liv värde: sonen. Svårt är att säga, vad som
räddade honom, men troligen var det hans klokhet. Han
såg sig i färd med att göra en dålig affär, och han sa till
sig själv: Johan är inte min son, nej, men han är i alla
fall min pojke. Jag har klätt och fött och fostrat honom
och betalt mycket pengar, och han är fin och bra och
präktig på allt sätt. Jag tycker mycket om honom, och
han tycker väl något om mig. Hur många fäder får mer
av sina söner? Och så skulle jag släppa honom? Nej. Se
det gör jag inte. För då vore jag dum.
Herr Markurell bet ihop tänderna och levde vidare,
hade framgång i sina företag och var skäligen lycklig.
68
Johan kom till Uppsala, spelade spratt och tog sina

examina, gjorde snedsprång men kom alltid ned på
fötterna.
Herr Markurell levde vidare och var skäligen lycklig.
Men hans vänner såg ju mycket väl, att han bet ihop
tänderna. I viss mån beundrade de honom och talade
sinsemellan om hans själsstyrka, i viss mån föraktade
de honom, men talade inte om orsaken. Herr Markurell
hade många vänner, men endast två av dem stod honom
verkligt nära. Och ingen man kan prisas lycklig, om han
inte har en eller flera vänner, som står honom nära.
Av dessa båda var den ene en högst betydande man,
lektor Barfot, en diktare av många dikter och filosof av
många system eller rättare sagt av alla. Ty var helst han
fann ett skönt och starkt ord, tog han det, och då en vän
hade ett futtigt bekymmer kunde han tack vare sin lär-
dom och sin inspiration göra det till ett stort och skönt
bekymmer, som hade betydelse ej blott för vännen utan
för hela världsordningen, och som i grund och botten
alls inte var något bekymmer utan tvärt om orsak till ny
förtröstan och förnyad tro på det gudomliga. Markurell
kunde understundom göra narr av denne vän, men han
vistades gärna i hans närhet och beviljade honom fri-
kostigt kredit och ansenliga handlån.
Den andre vännen beviljade han ingenting. Han var
till yrket perukmakare och till karaktären en obetydlig
69
människa, vars liv flutit fram i skuggan av en svår och

obotlig sjukdom. Hans ansikte var förvridet och för-
krympt, blåvitt och rödprickigt av finnar; uttrycket var
dolskt och bittert, när det inte var helt och hållet slött.
Man skulle helt enkelt ha tagit honom för en imbecill,
om inte hans ögon ibland fått ett djup, en hetta, en mörk
makt, som oroade. Och just denne obehaglige vän var
det, som en dag satt och stirrade stint och uppmärksamt
på herr Markurell, där han stod bakom disken i skänk-
rummet, och som något senare, då Markurell strök förbi
hans bord, hejdade honom, sägande:
— Har du sett dig i spegeln, Markurell?
Tankspridd tog Markurell upp sin näsduk, spottade
på den och gned sitt ansikte.
— Det är inte lorten, jag menar, upplyste perukmaka-
ren. Utan jag menar att din haka börjar hänga.
— Börjar min haka hänga? upprepade herr Markurell,
smällde ihop käkarna, men fäste som rimligt var ingen
uppmärksamhet vid saken.
Ungefär samtidigt upplevde han något, som eggade
hans krafter och stärkte hans mod. Han blev kär. Fru
Markurell hade städslat en flicka för utesysslor och an-
nat grovt. Hon var från Dalarna och kallades rätt och
slätt ”kullan”; herr Markurell kallade henne Gullekulla.
Han tyckte om henne, därför att hon var grovlemmad
och på samma gång finhyllt, ljuslätt och på samma gång
70
mörkögd. Han gjorde henne till uppasserska och kort

därefter till kallskänka, dels för att upphöja henne, dels
för att i görligaste mån undandra henne närgångna kun-
ders karesser. Själv klappade och kysste han henne, men
varken kullan eller fru Markurell såg häruti något ont,
ty kullan visste ju, att han var hennes husbonde och fru
Markurell visste, att han var allt annat än en utsvävande
sälle. Hennes tillit var berättigad; herr Markurell hyste
inte minsta begär att överskrida en vänlig och faderlig
förtrolighets råmärken.
Men han kände en tomhet, som förhållandet till Gul-
lekulla borde fylla. I två år hade Johan vistats utomlands
och skulle stanna där ännu ett. Ibland skrev han titt
och tätt, ibland mera sällan. Markurell bevarade brevet
i västfickan tills nästa brev kom och tog dess plats. Han
läste dem för sina vänner och tio gånger för Barfoten,
som kunde konsten att utlägga och utbreda och göra det
minsta stort. För Gullekulla läste han dem inte, efter-
som hon var dum som ett spån. Men då ett brev anlänt
och lästs hemligen och öppet, gick han till flickan och
kramade henne och lekte lite med hennes sköna former.
Då satt perukmakaren i sitt hörn och halvsov med ögon-
locken på glid över bläcka, askgrå ögon.
Likväl gav han inte tappt, utan hängde efter Markurell
som en hästfluga. Han gick fram till honom, där han
stod bakom disken, och han sa:
71
— Du börjar allt bli bra gammal, bror.

— Ingalunda, svarade herr Markurell. Men jag står
här och grunnar över något, som hände mig i min
barndom.
— Det är just ålderdomen, det, förklarade perukmaka-
ren. Herr Markurell genmälte:
— En skulle tro, att jag är femton år äldre än du. Men
det är jag inte. För jag blir minst nittio, och du hasar dig
knappt fram till de femtio. Så jag är tjugofem år yngre.
För man ska räkna med det man har kvar och inte med
det, man har gett ut. Dumbom! Och nu ska du höra,
hur pass ålderssvag jag är! Här ska utvidgas! När Johan
kommer hem, ska det inte finnas en flisa kvar av det här
rucklet. Utan här ska stå ett förstaklassens extra fint
hotell med alla jäklans kommoditeter och extravaganser,
som du aldrig drömt om, tokstolle. Så pass gammal är
jag.
— Varför står du då och grumlar på något, som hände
dig i din barndom? frågade perukmakaren.
Och en annan gång sa han:
— Det är inte så svårt som du tror, att bli gammal och
få ett slut på det. Man ska bara lära sig avstå i tid. Och
frivilligt! Det är konsten. Begriper du?
— Jag begriper, att du är en idiot, svarade den för-
grymmade herr Markurell. Och jag begriper, att jag ska
72
leva tjugufem år sen du är död. För du är fasligt krasslig,

du!
— Det är jag, medgav perukmakaren. Men det hindrar
inte att din haka redan börjat hänga.
Även andra började lägga märke till en viss slapphet
i herr Markurells anletsdrag. Lektor Barfot tydde det
som verkan av en övermäktig längtan efter sonen, och
då han för länge sen glömt det fatala ryktet, sa han till
fru Markurell:
— Blod ropar efter blod, gubben längtar efter sin
livsfrukt, det gamla trädet måste känna sig omgivet av
telningar med dess egen sav och märg. Jag skriver efter
pojken.
Han skrev. Men när han gjort det, tyckte han att han
gjort någonting så bra, att han måste ha tack för det.
Herr Markurell tackade genom att slå näven i bordet
och skälla honom en fördömd käring. Han skrev i sin
tur och förbjöd en för tidig hemkomst. Johan besvarade
breven telegrafiskt; i det första telegrammet sa han, att
han skulle komma, i det andra att han skulle komma
strax, vad haken än gubben invände. Ett senare brev
förmälde, att han skulle komma, så snart han lämpligen
kunde avbryta sina studier eller senast om tre månader.
Herr Markurell svor över det första telegrammet och
grät över det sista. Då han läst brevet sa han:
73
— Det är förstånd på gossen. Men det kan i alla fall

vara roligt att få se honom ett slag.
— Ja, tro om det blir så roligt? insköt nu perukmakaren.
Du har åldrats betydligt, Markurell, och åldrandet är
så att säga en anständighetssak. Det är som att klä av
sig. Det är inte något ont uti att klä av sig inför andra
människor, men man gör det inte gärna. Man är rädd
att såra anständigheten eller skönhetssinnet eller båda.
Och man går avsides. Kan det vara så roligt att pojken
ska komma hem och pussa dig på kinderna, som hänger
som halvfyllda påsar? Vore det inte bättre att du höll dig
för dig lite avsides och i ensamhet? Varför bugar de unga
så djupt för de gamla? För att slippa se dem!
— Jag har inte bett någon pussa mig, invände herr
Markurell beskedligt, och hans ansikte var långt och
hans haka skalv.
Men perukmakaren fortsatte:
— Och det är ändå inte det värsta. Det var inte länge
sen du talade om att bygga ett extra förstaklassens ho-
tell med kommoditeter och extravaganser. Men det är
tyst med det nu, ty du har guskepris insett, att det inte
är roligt längre. Hus och hotell är alltid leksaker, men
de är inte alltid roliga leksaker. Det är det tråkiga! Barn
vill leka, sen de blivit vuxna, vuxna vill älska, sen de
blivit gamla; gamla vill leva, sen de dött. Det är en jäkla
74
tröghet, som vi ska lägga bort. Konsten är att avstå i tid.

Och frivilligt!
Men värst för dig, Markurell, blir det, som du mest
längtar efter. Du kommer att stå inför pojken som ett
stenbeläte, utan glädje och utan sorg. Då kommer den
största skrällen, den värsta, den tysta. Du ska sjunka
ihop utan att ge ett ljud ifrån dig. Och du skall tro, att
allting varit ett bländverk, vilket det inte var! Men du har
velat äga och besitta, fast din tid var borta.
— Skulle en tro dig, mumlade herr Markurell, så borde
jag gå och ta livet av mig.
— Alls inte! ropade perukmakaren och sträckte sina
knotiga händer mot Markurell. Det är fullständigt onö-
digt. Du kan inte gå tvärs över ett golv utan att möta
döden vid varje steg. Men vi människor knuffar undan
honom och värjer oss som galningar, ända till dess vi
förstått, att vi verkligen vill följa honom.
— Bror är obehaglig, sa herr Markurell.
— Självmord kan det aldrig bli tal om, bekräftade pe-
rukmakaren efter några ögonblicks grubbel.
— Tack, sa herr Markurell.
Och han besinnade, att perukmakaren på grund av
sin långt framskridna sjukdom — fallandesot — vore att
anse som en ej fullt tillräknelig person. Icke förty fast-
nade orden, åstadkom en bulnad, en frätande varhärd.
Det är som tusan, tänkte herr Markurell, men jag är
75
inte glad längre. Förr var jag aldrig så glad nånsin, som
då gossen skulle komma hem. Men nu är jag inte glad
längre. Det är väl åldern, som perukmakaren säger, eller
också något sjukligt.
Han prövade sina muskler och hela sin kropp, men
fann ingen svaghet. Då rann honom i minnet ett av Bar-
fotens vackraste ord: Även den mest geniale man måste
söka sin inspiration hos en kvinna. I lektorns mun hade
det varit en dubbel artighet, riktad till fru Markurell och
till skalden Barfot. I den tunge herr Markurells sinne fick
ordet en kroppslig innebörd: den alltför kyske mannen
återfår hos kvinnan sin styrka. Hans tankar gick genast
till Gullekulla, som redan i viss mån fängslat hans sin-
nen. Han tvekade länge, ty tanken sårade i hög grad
hans anständighetskänsla. Till sist formulerade han dock
sitt beslut: Må ske! Om jag på så sätt kan få ett gladare
humör! Tills gossen kommer.
Med vanlig raskhet gick han till Gullekulla och fram-
ställde en anhållan, att hon måtte dela hans läger. Flick-
an blev ej särdeles brydd, men uppradade samvetsgrant
alla de tunga moraliska och praktiska skäl, som stod
emot hans önskan. Herr Markurell svarade:
— Det där behöver hon inte säga mig, lilla vän, för jag
har alltid varit en anständig människa. Men att jag vill,
som jag vill, det har sina särskilda orsaker.
76
Vidare räknade han upp för henne vissa praktiska

och högst betydande fördelar, som skulle komma
henne till del, varpå flickan insåg, att hon borde ge vika.
Herdestunden bestämdes. Och i samma nu förvand-
lades Gullekulla och tycktes med ens upptänd av den
häftigaste kärlek till herr Markurell. Hon gav honom
hemliga ögonkast och förstulna handtryckningar och
många andra kärleksbevis, ty hon skulle sannerligen
ha skämts för sig själv, om hon gått till en man, som
hon inte älskade. För varje kärleksbevis stegrades hos
herr Markurell värmen och styrkan och glädjen och till-
försikten. Han föryngrades redan. Men i sitt hörn satt
perukmakaren och halvsov med ögonlocken på glid över
bläcka, askgrå ögon.
Dagen kom och natten och den för herdestunden be-
stämda timmen. Herr Markurell väntade sin gäst, kavat
som en visserligen gammal men kraftig tupp, glad och
trygg och utan bävan. Hon infann sig med tämligen
blottad kropp och herr Markurell traskade emot henne
på nakna fötter. Han gick förbi en spegel, och han tänkte
i triumf:
Jo, nu skulle perukmakaren se mig!
Så stannade han och såg inte längre på sig själv utan
på flickan. Det slog honom att han måste ha sett henne
förr någon gång, för många herrans år sen — inte henne
själv alltså, utan någon hon liknade. Denna likhet fängs-
77
lade till den grad herr Markurells uppmärksamhet, att

han i stället för att visa sin manliga kraft i rask handling,
försjönk i ett dådlöst grubbel. Där stod flickan och log
mot honom och vände sig bort och sträckte sig fram
och höll sig tillbaka. Och där stod Markurell och gjorde
ingenting.
Förrän en köldrysning skakade honom ut ur grubblet
och förde hans tankar till den varma bädden.
— Jaha, då skulle vi gå och lägga oss, då, sa herr Mar-
kurell. Men här är inte varmt och hon har bra nog lite
på sig.
— Herr Markurell ska väl hålla mig varm, vet jag! sa
flickan och antydde genom att lägga handen över ansik-
tet, att hon var blyg.
— Det ska inte fallera! ropade herr Markurell, lyfte
armarna och ena benet, snurrade runt och såg ut som
en uråldrig kyrkängel med fladdrande skört eller som en
dåre, dansande hambo i bara skjortan.
Och just i denna stund överfölls herr Markurell av
en rent otroligt sorglig och sorgsen sorgmodighet. Han
upptäckte, att han inte var glad, inte det ringaste, inte ett
spår. Flickan stod där och var alltjämt vacker och ej blott
vacker i allmänhet, utan just på det särskilda sätt, som
tilltalade herr Markurell och som sannolikt hängde sam-
man med något gammalt minne. Och ändå! Det fanns
inte aning om fröjd i det hela, det var meningslöst, det
78
var äcklande tomt. Det var över, det var förbi, det var
utblommat innan det knoppats. Ingenting fallerade!
Muskelstyrka och mandom fanns. Ingenting fallerade
— blott viljan. Lustan fanns där, men inte lusten. Herr
Markurell skulle ha föredragit ett rep framför sängen.
Då hände honom någonting mycket förargligt. Han
började gråta. Först med ljudlösa tårar, snart med barns-
liga hickningar och snyftningar. Det var en blamage. Si
så, för fan! tänkte herr Markurell. Nu tror hon att jag
lipar, därför att jag är gammal och ängslig. Och han
retade upp sig och sa:
— Vet hon, varför jag gråter, hon slinka? Jag gråter
därför att hon är ett sånt fä, ett sånt skarn! Som låter
locka sig av första bästa karl till synd. Å fy fan! Ung och
vacker som hon är, ung och vacker!
— Nej, nu har jag då aldrig hört på maken! sa flickan.
Och hon satte händerna i sidorna och fortsatte:
— Ska Markurell vara första bästa karl?
— Inte precis det, medgav han. Och han sansade sig.
Han förlät henne hennes skuld. Han kände en mild och
ljuv värme i sin gamla kropp. Han ville stryka hennes
hår men tordes inte. Han sa:
— Något kan vara mitt fel, eftersom jag tubbade henne.
Men nu ska det bli annat, nu ska jag bli som en far för
Gullekulla. En pojke har jag och nu ska jag ha en flicka.
Det blir önskebarn. Hon vet, att jag är sträng och rätt-
79
färdig, men nu ska hon se, att jag kan vara beskedlig. Jag
vet, att hon tycker om mig lite och det är huvudsaken.
Och nu ska hon få tusen kronor till en början och för
ingenting alls utan bara för att hon tycker om mig som
en far —
Men Gullekulla, som också hunnit sansa sig, insköt:
— Tvåtusen! Annars går jag till frun.
Herr Markurell, som redan tagit ett steg mot kassa-
skåpet, tvärstannade. I sanning, detta var prövningens
ögonblick. En människa, en slinka, och en slinka, som
han överhopat med välgärningar, sökte pressa av honom
tusen kronor! I sanning — hon sökte lura herr Markurell,
tvinga honom med en löjlig hotelse. I sanning!
Herr Markurell stod några ögonblick stilla. Hans över-
kropp svällde långsamt upp, brast därpå samman i en
lång, kippande suck.
Han tänkte:
Vad angår det mig?
Högra mungipan gled upp till ett skevt leende. Han
tassade bort till skåpet, tog fram två tusenlappar, gick
tillbaka och räckte dem åt flickan, vände åter för att
stänga skåpdörren, gick tvärs över sitt golv. Och plötsligt
uppgav han ett ohyggligt skri.
Bannande och förbannande tjöt han:
— Spring efter frun, slinka! Jag har fått en spik i fo-
ten!
80
Gullekulla, som inte hade lust att möta frun just då,
erbjöd sitt bistånd, men nödropen hade redan väckt den
sovande. Utan att spilla ett ord eller knappt ens en blick
på den ömtåliga situationen föll fru Markurell på knä
och drog spiken ur den gallskrikande herr Markurells
fot. Vidare tvättade hon såret, anlade ett förband och
ledde sin make till bädden.
— Nu kan ni gå och lägga er båda två, sa herr Mar-
kurell.
En vecka linkade han omkring på sin svullnande fot.
Fru Markurell besvor honom att söka läkare. Lektor
Barfot sa:
— Markurell, detta är självmord. Och självmord är feg-
het. Visserligen anbefaller filosofer av den stoiska skolan
självmord, men endast åt den, som ej längre kan föra ett
människovärdigt liv.
Varpå herr Markurell svarade:
— Jag skiter i den stoiska skolan. Och jag tänker inte
ligga på lasarettet, när gossen kommer.
Emellertid fördes han till lasarettet tre dagar före Jo-
hans ankomst. Hela benet togs av. Två dagar senare fick
han dödsdomen.
Då kom perukmakaren och satte sig hos honom.
— Jag ligger och väntar på gossen, sa herr Markurell.
Han kommer i morron bitti.
81
— Ja, jag kan förstå det, svarade perukmakaren, att du

ligger och väntar på Johan. Jag förstår ju, att du vill se
honom. Men säg mig, Markurell, ska det verkligen vara
någon idé? Så svåra plågor som du har. Så att inte ens
morfin hjälper. Och så är det en annan sak. Det är inte
bra för en ung människa att stå och se på en kär persons
dödskamp. Allra helst om den är svår. Så nog vore det ur
Johans synpunkt sett bäst, om allt vore över.
— Det kan vara, medgav herr Markurell. Men inte ur
min!
— Du gamle egoist! sa perukmakaren.
Nu inträdde fru Markurell och med henne Barfoten
och läkaren. Lektorn lade sin hand på vännens heta
panna, yttrade:
— Mod, Markurell! Din son kommer och med honom
hopp och hälsa. Försynen är rättvis. Du har levat för din
son, nu skall han leva för dig.
— Ja, nog kan du prata, sa herr Markurell. Och tack för
välmeningen och gå sen!
Fru Markurell satte sig hos sin man, strök tafatt hans
hand. Hon sa, en smula klumpigt men vänligt:
— Kära söta Markurell, du tänker väl inte dö, innan
Johan kommer? Så långt som han rest exprä för din
skull.
— Nej, det tänker jag inte, bedyrade Markurell med
styrka.
82
— Nog lever han, om han vill, sa läkaren.

— Men han vill inte, sa perukmakaren.
— Jo, jag vill! skrek herr Markurell, tillade: Och den där
karln är den dummaste, som Gud skapat.
De tre lämnade rummet men perukmakaren stannade
och tog åter upp ämnet, sägande:
— Markurell, nog har det tusen gånger så visst som en
legat rostiga spikar på din väg? Och nog har du hundra
gånger så visst som en trampat på dem och nog har du
tio gånger fått bulor och var? Men den här gången blev
det din död.
— Jag såg’en inte, muttrade herr Markurell.
— Vetja? sa perukmakaren. Det kan vara ovisst, men
visst är att du ville trampa på den, eftersom det inte
fanns rep eller revolver eller annat till reds. Man får, vad
man vill. Man får alltid vad man vill, Markurell, men
man vet inte alltid vad man vill.
— Det kan ligga något i det, sa herr Markurell och
gjorde en ansats att sätta sig upp. Men om du nu vill
hålla käften ett ögonblick, så ska jag säga, vad jag ligger
och grunnar på.
Jo, jag grunnar på något, som hände mig i min barn-
dom. Det har varit dunkelt ända till sistone, fast jag
ofta tänkt på det. Och det var så, ser du, att far min var
sergeant vid livhusarerna, som har en grann blå uniform
med många silversnören. Det är nog den finaste uniform
83
som finns. Och far var en ståtlig karl och just alldeles lik
henne kullan, vi har. Fast på karlsätt, förstås. Jo, jag har
fått klart för mig, att det är honom, hon liknar. Och jag
var glad i farn, det är naturligt. Jag var så jag skalv, bara
han kom inom dörrn.
Men han tyckte inte värst om mig och det hade sin
orsak. För far var av bättre folk och mor min av sämre,
och det var väl jag som var skuld till att det blev vigsel.
Så han tyckte varken om mor eller om mig, allra helst
jag var gårful som än i dag. Och när han någon gång
kom hem stod jag för jämnan i ett hörn och starrbliga
på honom men vågade mig inte fram, långt mindre dåtta
vid honom.
Och vad jag nu kommer ihåg alldeles ackurat är
det, att han satt vid bordet och räknade stora runda
silverpengar. Det var väl avlöningen. Då tyckte jag, att
det var så grant alltsammans: farn och uniformen och
slantarna. Så jag tänkte väl, att här må bära eller brista.
Och han tycker kanske ändå om mig. Så jag smög mig
fram. Men vid det han fick se mig så dristig, högg han
mig hux flux i nacken och lyfte mig vid håret och lät mig
se pengarna. Och han sa något, som jag inte minns till
orden, men det var något mycket föraktligt, att jag, mitt
elände, aldrig skulle kunna få såna slantar. Håll dig till de
rödhåriga, sa han, din rävunge! Och det är då verkligen
sant, att när jag gifte mig så blev det med en rödhårig.
84
Men hjärtat sjönk bums alldeles som smält bly ned i

hälarna på mig.
— Det kan jag tänka, sa perukmakaren.
Herr Markurell gjorde åter en hastig och kraftig an-
sats att resa sig, han höll huvudet lyftat och uppsträckt
som den, vilken är nära att sjunka, hans ögon var heta
och hans röst förbittrad;
— Ja, det kan du tänka! Men min pojke blev i alla fall
inte någon rödhårig rävunge! För den delen! Och säg!
Vem fick de största slantarna i sin dar? Va? Var det far
kanske? Nänämensan, perukmakare! Det var nog så, att
jag gav mig attan på det, far lille! Att jag skulle ha fler
än du och det tusenfalt! Och jag är sån, far lille, att när
jag ger mig åttan, så går det!
— Det är du, medgav perukmakaren beredvilligt. Men
nu har du ju haft slantarna i handen och nu är den saken
över.
— Det är den, medgav i sin tur herr Markurell och lät
det heta huvudet sjunka.
Han låg en stund i stön och vånda, fast utan ord. Så
tystnade våndan och han låg stilla. Hans tankar måste
alltjämt ha varit hos fadern, ty efter en stund sa han:
— Man ska inte behandla sin son på det sättet om han
så är aldrig så faslig och rödhårig. Det är stor orätt.
— Visst är det orätt, betygade perukmakaren. Men du
har ju inte behandlat din son på det sättet. Du har haft
85
honom i många år och du har haft glädje av honom.

Men nu är det slut. Det är det, du ska förstå och frivilligt
avstå. Ty att streta emot, då vägen stupar rak, det gör
saken svår, Markurell.
— Men jag stretar ändå, sa herr Markurell. För jag ska
se gossen en gång till.
— Är det verkligen så, yttrade perukmakaren, sedan
han grubblat en stund, då ska jag säga dig, hur det mötet
blir. Antingen blir det så, att du hänger dig fast vid poj-
ken och inte vill släppa honom, och då dör du i en vånda,
som blir svår för dig och ohygglig för honom. Eller också,
Markurell, skall du lugnt betrakta honom och du skall
säga dig själv att ingen och intet är dig likgiltigare än
han. För honom blir det avskedet svårt, Markurell, men
för dig ohyggligt.
— Och nu är det kväll, fortsatte perukmakaren efter
några ögonblick. Din natt blir nog lång och du får tid
att tänka.
— Det får jag, mumlade herr Markurell.
— Då kan du minnas, att det finns ett tredje sätt: avstå
i tid och frivilligt.
— En skulle ha ett fasligt dåligt minne, anmärkte herr
Markurell, trött och foglig, om en glömde, vad du tjatar
om.
— Då kan jag gå då? frågade perukmakaren.
— Helst, tack, svarade herr Markurell.
86
— Och jag kan sova lugnt och behöver inte ligga och
gruva mig för dig?
— Nej, tänk aldrig på mig, din sjukling, sa herr Mar-
kurell. Har jag rett mig hittills, så reder jag mig hädan-
efter.
— God natt då, sa perukmakaren.
Herr Markurell slöt ögonen till avsked.
Men den unga systern, som vakade hos honom den
natten, såg då hon titt och tätt spratt upp ur sin slummer
herr Markurells ögon ständigt vidöppna. Hon var liten
och ung och tämligen oerfaren, och hur det nu var, så
skrämde henne herr Markurell och hans vidöppna ögon.
Naturligtvis gjorde hon sitt bästa för att den sjuke ej
skulle märka hennes obehag, men något tör han dock ha
märkt. När hon skulle rätta kudden under hans huvud,
hörde hon honom mumla:
— Ser jag så faslig ut?
Strax efter midnatt kallade han henne till sig, han
måste åter ha högre under huvudet och blev inte nöjd,
förrän han nästan satt upp i sängen. Då nickade han åt
henne, att han var nöjd. Han samlade sig en smula och
sa därpå i ganska sträng och bjudande ton:
— Syster ska hälsa gossen från mig. Och glöm inte
det då!
Och han blev förargad och sa:
— Se inte så dum ut hon, lilla snut!
87
Han tillade:
— För jag tänker dö nu.
Han satt en stund rak och stilla, tyst tills det sista
arbetet med en tung suck begynte.
Morgonen kom och gossen. Herr Markurells ögon
var ännu halvöppna, men han såg honom inte. Högra
mungipan hade dragits upp till ett skevt leende, som
dock snart utplånades.
88
Två unga och en gammal
T vå ungdomar firade en rätt märklig julafton och där-

med förhöll det sig sålunda:
När kommerserådet Bernt Bourmaister kommit ett
stycke in på sjuttiotalet, anfäktades han esomoftast av
dödsskräck. Och han sa till sig själv: Två hustrur har jag
jordat, den tredje skall jorda mig. Jag vill inte vara ensam,
då min stund kommer.
Så började han se sig om efter sin tredje hustru och
trodde sig snart ha funnit henne i Célie, en avlägsen
släkting. Hennes ungdom och fägring, hennes glada vä-
sen och sunda förnuft tilltalade honom och dessutom
inte minst hennes fattigdom. Den gamle köpmannen
tänkte: Hon blir måhända inte så svår att förvärva. Den
rika väljer, den fattiga säljer!
För att pröva hennes egenskaper tog han henne till
sig som husföreståndarinna och hon skötte det husliga,
som sig borde, och var honom angenäm. Han å sin sida
gjorde allt för att föryngra sitt utseende och förbättra
sitt sätt, som redan vanställts av ålderdomens knar-
righet. Vidare var han ytterst frikostig mot flickan och
beredde henne många nöjen och glada överraskningar.
89
Därigenom, tänkte han, skall jag kanske vinna så pass

tillgivenhet att vi kan grunda en tämlig lycka. Men jag
vill vara uppriktig mot henne! Och han sa:
— Célie, jag funderar på att gifta om mig. Finner du
det löjligt att en så gammal man går på friarestråt? Men,
mitt barn, jag anfäktas stundom av dödsskräck och jag
vill inte vara ensam, då min stund kommer. Jag vill ha
en hustru, därför att ingen kan hugsvala och trösta så
som en god hustru.
Vad Célie beträffar, så förstod hon mycket väl att hans
giftermålsplaner gällde henne. Hon gladde sig inte däråt,
sörjde ej heller. Å ena sidan kunde hon tänka sig en be-
hagligare brudgum, å andra sidan var det ej föraktligt
att bli kommerserådinnan Bourmaister. Alltså skulle
händelsen sannolikt fått det förlopp, kommerserådet
önskade, om inte flickan en vacker dag förälskat sig i
en ung köpman, en viss Hans Silén, som umgicks där i
huset. Kommerserådet borde ha kunnat förutse denna
ömma låga. Bland husets många gäster var Silén den
ende ungdomen, till på köpet en ungdom med käckt
uppträdande och behagligt utseende.
Ställningen var nu denna: Flickan älskade den unge
mannen, han besvarade till fullo hennes känslor men
ingendera vågade yppa eller ens antyda dem — flickan
därför att det inte tillkommer flickor att ta första steget,
Silén därför att han var rädd för Bourmaisters hämnd.
90
Han sa till sig själv: Ett lyckligt äktenskap är blott halva

lyckan; den andra hälften är en god, solid affär. Om Cé-
lie till äventyrs skulle älska mig — vilket jag knappt vågar
hoppas — och om jag tog henne från kommerserådet, så
skulle han lägga sitt lillfinger på min affär och den skulle
ramla som ett korthus. Nej, låt oss inte vara dårar.
Så klok var han. Men en dag förrådde han sig. Han
hade nyss tagit avsked av Célie. Utkommen i Bourmai-
sterska husets stora, skumma förstuga råkade han, sö-
kande sin ytterrock, få Célies kappa i famn. Han tryckte
den mot sitt ansikte, han kysste den, suckade och gick.
Olyckligtvis hade Célie smugit sig efter honom och be-
vittnat denna kärleksscen mellan älskaren och kappan.
Hon greps av en djup och välgrundad förtrytelse. Hon
ansåg, att hon inte borde eller behövde bli sämre be-
handlad än sin egen kappa. Hon beslöt att ta det första
steget eller de ettusenförsta stegen om så krävdes. Under
två halvmörka höstmånader lekte hon kurragömma i
detta Bourmaisterska hus, som var så rikt på vinklar och
vrår, irrgångar, undangömda smårum, draperier, skärmar.
Och äntligen segrade hon. Äntligen blev hon behandlad
på ett sätt, som för alltid omöjliggjorde svartsjuka på en
stackars kappa. Hon var nöjd och rädd. Hon sa:
— Nu ska jag berätta allt för kommerserådet. Kanske
kastar han mig på dörren. Men vad gör det? Desto förr
kommer jag till dig!
91
Den unge mannen tänkte: Och desto förr blir jag rui-
nerad! Men han sa ingenting i den vägen. Vid den första
kyssen, det första famntaget är det svårt att säga: Jag
älskar dig, men du blir mig alldeles för dyr.
När nu kommerserådet först antydningsvis och se-
dan mera rakt på sak underrättats om att en ung flickas
hjärta är mottagligt för känslor, som en gammal man ej
förmår väcka men väl en ung, och då han snabbt gissat
namnet på den unge, steg han ned på sitt kontor och
lät tillkalla köpman Hans Silén. Han tog vänligt emot
den unge mannen, och då han visste att Silén var en
stark piprökare, bad han honom att inte genera sig i det
hänseendet. Silén tog med skälvande händer upp sin
tobakspung och en sjöskumspipa och började stoppa.
— Varför skälver brors händer? sporde gubben och
grinade. Bror har kanske dåligt samvete?
Plötsligt slog han näven i bordet och ropade:
— Härmed förbjuder jag herrn att beträda mitt hus!
Och skulle jag upptäcka något, som jag ogärna upp-
täcker, eller blott ana något, som jag ogärna anar, så skall
herrn inte längre söka sin utkomst på den här orten eller
i någon annan ort där jag kan nå herrn!
Inte nöjd därmed, rusade gubben fram mot den unge,
ryckte pipan ur hans mun och slängde den i kakelugns-
stenen. Hans vrede måste på något sätt rasa ut, ty strax
92
efteråt skulle han vara en fin och blid man. Nämligen då

han till Célie yttrade:
— Mitt barn, jag har förbjudit en viss person att vidare
oroa en annan viss person. Om nu den första personen
åtlyder min befallning, så bör den andra vissa personen
inse att, det inte var något vidare bevänt med hans kär-
lek. Och kanske kan hon då ägna någon ömhet åt en
tredje viss person, som för övrigt ej torde vara så skröplig
som hans ålder låter förmoda.
Så sagt gick gubben Bourmaister in i sitt innersta rum
och satte sig att snyfta i mörkret. Dödsskräcken var hos
honom och dessutom hade han förlorat ett kärt hopp.
Då snyftar barn och gamla.
Men hoppet skulle återvända. Unge Silén, som hyste
så sunda åsikter rörande lyckans två hälfter, åtlydde
kommerserådets befallning. Och när Célie väntat ett
par veckor förgäves, tog hon exempel av hans klokhet
och sade till sig själv: Jag är en fasligt fattig flicka — låt
mig åtminstone vara klok. När därför kommerserådet
efter någon tid frågade henne, om hon ansåg, att den
första vissa personen visat prov på en mycket bräcklig
kärlek och om hon till följd härav skulle kunna vända
sin ömhet till den tredje vissa personen, svarade hon
ja på båda frågorna. Kommerserådet sträckte sig då på
tåspetsarna, rätande ut den krumma ryggen så mycket
som möjligt, fattade hennes huvud mellan sina händer
93
och kysste henne på pannan, på näsan, på munnen och

på hakan, förklarande mellan dessa kyssar, att sedan hon
nu skänkt honom sin hand, ämnade han skänka henne
sitt förtroende. Han tillade:
— Förtroende är vad vi köpmän kallar kredit och det
är i sanning en både ovärderlig och ömtålig sak.
Emellertid skänkte han henne mer än sitt förtroende:
han öppnade alla skrin, skåp, kistor, som dittills varit
stängda, och tassade omkring i huset skramlande med
sin nyckelknippa och ropande:
— Kom, kom! Här finns något som är ännu vackrare.
Fram togs sålunda en hel skatt av smycken, silver- och
guldpjäser, dyrbara schalar, spetsar, allt som lagts på
kistbotten i ett förmöget hus under mer än hundra år.
Célie betänkte, att hon snart skulle vara härskarinna i
detta hus, och hon frågade sig med kallt hjärta, om det
inte vore för mer än själve unge Hans, hur trevlig han
än kunde vara. Hon kysste den gamle och beslöt att
vara glad och känna sig nöjd med sin lott. Men någon
oro hyste hon. Det är inte alltid så lätt att vara ung hel-
ler — har de gamla esomoftast dödsskräck, så händer
det i gengäld att de unga har livsskräck. Hur skall det
gå? Hur skall jag sköta mig? Vad skall jag välja? Vad är
av värde? Har jag mig själv i min makt? Och hon sa till
kommerserådet:
94
— Julen står för dörren och här blir många fester.

Överallt kommer jag att stöta samman med en viss
person. Låt oss jula på Rysstorp!
Rysstorp var en av kommerserådets minsta egendo-
mar och tämligen förfallet; men dess läge högt uppe på
en skogsås med sjön Kroken på den ena sidan och sjön
Vassen på den andra hörde till det allra fagraste. Icke
förty rös kommerserådet vid blotta tanken på att jula
däruppe. Vägen var lång och besvärlig, vintern hade
redan kommit med en myckenhet snö och åtskilliga
köldgrader, manbyggnaden var bristfällig och svår att
uppvärma. Men han fann sig inte kunna vägra, ty dels
bör ju en brudgum visa sig hurtig, dels behagade det
honom, att hon önskade undvika en viss person. Hen-
nes känslor för denne kunde ej ha slocknat i ett slag och
hennes önskan visade alltså ett ärligt uppsåt att glömma.
Kommerserådet gav sitt samtycke. Visserligen började
han redan samma afton hosta och klagade över håll i
ryggen, men Célie förstod inte vinken.
Hände så någon dag därefter att hon mötte unge
Hans på Storgatan. Efter brytningen hade de mötts ett
par gånger och gått förbi med en flyktig hälsning. Men
nu stod julen för dörren! Han skulle ha varit en tölp om
han inte önskat god helg åt en dam, som var värdinna
i ett hus, där han flitigt umgåtts. Alltså kan man väl
säga att det var konvenansen själv, som förde dem i
95
varandras armar. Och man skall nu få bevittna, hurusom

två unga, ärliga och rättframma människor inom lop-
pet av få minuter förvandlas till baksluga, hänsynslösa
brottslingar. Det började därmed att Célie berättade om
julfirandet på Rysstorp. Någonting skulle hon ju berätta!
Och gjorde det sannerligen utan baktanke. Ej heller hade
han någon baktanke, då han med förnumstigt rynkad
panna yttrade:
— Kan det vara välbetänkt att kommerserådet företar
en sådan resa mitt i smällkalla vintern?
Hon (överraskad och besviken):
— På den saken har jag inte tänkt. Hur ledsamt! Jag
hade glatt mig åt slädfärden och julottan i Lillhammars
kyrka.
Han (efter några ögonblick):
— Törhända kunde min nådigaste fara ensam eller i
sällskap med en väninna?
Paus. Under vilken de glider samman, först i tankarna,
sen i blickarna. Ensam? Ja, ensam med dig! En gång, en
enda gång i livet! Ack, detta ”en gång, en enda” — hur
länge förföljer det oss inte! En enda gång, mamma! En
enda gång, Allsmäktige Gud!
Efter pausen kommer omedelbart den första bekän-
nelsen, i det hon brådskande, lågmält men hetsigt sä-
ger:
— Jag skall försöka.
96
Därpå hans bekännelse, ännu mera fullständig:

— Och om det lyckas — hur får jag veta?
Hon upprepar: — Jag skall försöka.
Serien av bekännelser bryts nu, i det de upptäcker
kommerserådet, som jämte några andra vördnadsvärda
åldringar skrider fram i folkträngseln (det var en torg-
dag), som villigt öppnar sig för så högmögna män. Han
säger:
— Han kommer. Kanske bör jag ta avsked?
Hon (ivrigt): — Stanna hellre! Eljes kan han fatta miss-
tankar!
Kommerserådet kommer fram till dem, helgfraserna
byts, kommerserådet tar flickan under armen och de går.
Efter en stund säger han saktmodigt:
— Mitt barn, var det en tillfällighet, att du mötte den
unge mannen,
Hon rycker sin arm ur hans, hennes kinder bli blod-
röda, hennes ögon låga och utan att ta hänsyn till de
kringstående utbrister hon:
— Nej! Vi hade stämt möte. Storgatan är ett ypperligt
ställe för rendez-vous.
— Så, så, så, mumlar gubben, fattar åter hennes arm.
Följande morgon framställde hon förslaget. Gubben
blev förtjust. Han skulle slippa den mödosamma och far-
liga resan! Han skulle få jula på vanligt sätt bland gamla
vänner! Han tackade henne för hennes omtanke.
97
— Vad har jag alltid sagt? Du blir en god hustru!

Hon köpte julklappar. Hon skulle köpa åt den gamle
och åt den unge. Hon ägnade all sin uppfinningsförmåga
och nästan hela sin kassa åt den gamles julklappar. Vad
den unge beträffade, så visste hon inte så noga, vad hon
skulle hitta på. En större gåva överskylde intresset för
småsaken och gjorde den likgiltig. Hon bestämde sig för
en pipa. Kontorsskvallret hade förtalt om den krossade.
Hon köpte en vacker sjöskumspipa med silverbeslag, på
vilket hon lät rista: Till min älskade vän från C.
*
Då två mycket unga människor drar in i det äventyrliga
landet, förfar de i viss mån olika mot de äldre. Redan för-
vända, med alla eller de flesta jordiska drömmar bakom
sig, söker de äldre på sin höjd att omge äventyret med
vissa drag av skönhet — ett försök att ersätta den bris-
tande tron på jordisk sällhet. Hos de verkligt unga brister
inte tron. Hur nyss lekte man inte pappa-mamma-barn,
hur än nyligare drömde man inte om hemmet, det he-
liga hemmet! Det unga äventyret söker ett hem, inte ett
gömsle. Kan det — som här — ej skapas i verkligheten,
så skapas det i lek. Rysstorp, det förfallna, blir ett nysatt
bo, där man och hustru träder in glada och brinnande
otåliga, men också medvetna om sina plikter.
98
— Lämna mig i fred, min vän, säger hon, jag har

viktigare ting att besörja än att smekas. Eller tycker du
kanske, att här ska se ut, som det gör?
Han suckar, men svarar beslutsamt:
— Det är sant! Och jag måste hugga ved och bära
vatten.
Så växlar husliga sysslor med små smekstunder vid
fönstret som vetter åt Kroken. Dess is är blänkande
svart, beströdd med vita tuvor. Eller man går kropp vid
kropp tvärs över salen till det fönster som vetter åt Vas-
sen och åt storskogen, som liknar en stad av snögrottor,
uppburna av mörka pelare. Där ser man också vägen
och man kysser varann och pekar på vägen och säger:
— Där kom vi! Så underligt —
Ja, vad är inte underligt! Och leken förflyttas till köket,
ty tjänstefolk saknas och unga frun får själv laga mid-
dagsmaten. Unge herrn får hjälpa till efter fattig förmåga.
Ett husligt gräl uppstår. Unge herrn vill ha skinka. Har
man hört på maken? Skinka på julafton? Har han ingen
religion? Men han insisterar. Han ska ha skinka, för han
tycker om skinka och han har själv köpt den! Hon hör
inte alls på det örat, hon är husmor och bestämmer såna
saker själv. Vill han behaga avlägsna sig? Det gör han
verkligen, men endast för att återvända med händerna
fulla med snö. Och fast hon både rivs och bits ger han
99
henne en regelrätt tvättning, så att hennes ansikte blir

kalkonrött av sveda och vrede. Mest vrede, förstår sig!
Äntligen kommer allvaret. Bordet står dukat, som sig
bör utan skinka, visserligen, men med många läckra as-
sietter. Vilken högtidlig stund, då man och hustru för-
sta gången sätter benen under eget bord, första gången
bryter bröd i hemmet! De står var och en bakom sin
stol för att läsa till bords. Och plötsligt minns de båda
att allt detta bara är lek, fattig, futtig lek. En gång, en
enda. Då kommer gråten, och henne tar den alldeles och
böjer henne som en vidja över stolskarmen. Han kan inte
komma henne till hjälp, han kan bara se på henne. Hon
rätar åter upp sig, sväljer gråten och torkar ögonen.
— Nej, låt oss vara glada, säger hon, det tjänar ingen-
ting till att förstöra vår dag. Och de knäpper åter hän-
derna över stolskarmens toppkula, läser till bords.
Då ringer en klocka.
Man inbillar sig att det är en kyrkklocka på långt av-
stånd, klockan i Lillhammar kanske. Men det är omöjligt
att hålla den inbillningen länge. Det är ingen klocka, det
är en bjällerkrans. Célie blir stående, Hans går bort till
fönstret. Efter en stund säger han:
— Det är han.
Hon blir genast beskäftig och så gement brottslig att
det äcklar honom. Hon säger:
100
— Du måste gömma dig. Han är trött efter resan och

jag ska locka honom att dricka mycket vin. Då blir han
tung i huvudet och går tidigt till sängs. Dagen har han
förstört för oss, men jag lovar dig, att natten ska han
inte förstöra.
Hon springer bort till honom, kramar honom och för
första gången ger hon honom kyssar, som är kyssar. Men
han säger:
— Jag gömmer mig inte! Jag ska stå på trappan och slå
honom i huvudet; med min blotta hand ska jag slå ihjäl
honom. Han har ingen rätt att förstöra vår dag, vår enda.
Inte den ringaste. Jag gömmer mig inte!
Så säger han, men hur hon tisslar och tasslar lockar
hon honom in i en skrubb där det luktar så unket som
om där i århundraden förvarats smutsig tvätt. Hon
stänger dörren och andas ut.
Kommerserådet Bourmaister kom körande ut ur stor-
skogen på samma väg i vars krama snö de älskandes
släde redan satt spår. Han satt i en liten kappsläde med
en skjutspojke stående bakpå. Hans skinnluva var top-
pig, hans päls yvig. Hade han haft ett yvigt skägg och
många paket kunde han ha liknat en jultomte på väg
till en fredlig gård. Trött av färden steg han långsamt ur
släden och sedan han gett pojken order, makligt uppför
trappan, knackade. Porten öppnades genast. Gubben
smålog och sa:
101
— Här står en gammal man, som blygs en smula. Jag

kunde inte undvara ditt sällskap. Här är jag.
Hon log genom att dra isär mungiporna. Hon hjälpte
honom av med ytterkläderna. Han gnuggade sina hän-
der.
— Hur har du fått det så varmt? frågade han. Vem har
hjälpt dig med eldningen? Hon svarade:
— Gamla Sofie, men nu har hon gått till byn.
Han steg in i salen. Då greps hon av skräck, som kom
henne att rossla. Hon hade glömt bordets två kuvert.
Hon var röjd. För ögonblicket kunde hon inte finna
någon förklaring. Gubben gick rakt fram till bordet och
granskade med förnöjd min dess läckerheter. Plötsligt
upptäckte han de båda kuverten. Han såg från det ena
till det andra. Så såg han upp på Célie. Hennes läppar
ryckte spasmodiskt men den gamles läppar log. Han
hytte med pekfingret. Han sa:
— Ser man på! Du anade att du inte skulle få vara i
fred för din fästman. Du kände hans svaghet bättre än
han själv.
Åter andades hon ut och var nära att brista i skratt.
Hur löjligt, hur löjligt! En självbelåten gammal man som
tror att man gitter ana något om hans svaghet!
Han började vanka omkring och hon kunde inte på
annat sätt dölja sin oro än genom att ständigt hålla sig
bakom hans rygg. På ett litet bord vid den öppna spisen
102
låg några paket, hennes julklapp till Hans och hans till
henne. Kommerserådet lade sin hand på dem. Vad är
det här? Hon hisnade ett ögonblick men fann genast
svaret:
— Julklappar till barnen i byn.
Han sa: — Vilket gott hjärta!
Äntligen satte de sig till bords. Han åt mycket och
framför allt långsamt, som gammalt folk gör. Hon tru-
gade honom att dricka.
— Du har säkert blivit kall, du måste dricka.
— Kanske det, medgav han. Kanske att det behövs.
De satt ett par timmar vid bordet. Åter sa hon:
— Du har frusit. Låt mig blanda en toddy åt dig!
Hon blandade en toddy och gjorde den så stark, som
hon bara vågade. Han grinade illa men drack.
Hon blandade en ny. Han sa:
— Vad du är omtänksam.
Nu satt han i en karmstol vid elden. Armarna hängde
slappt ned och huvudet började sjunka mot bröstet. Han
mumlade:
— Här är gott att vara. Man kan inte klaga. En älsklig
kvinna, ett gott bord, god dryck, värme. Har du nu också
en bädd att bjuda mig? Ty sannerligen är jag inte lite
tung i huvudet.
Hon skyndade beskäftigt in i sängkammaren och änd-
rade i bädden vad som borde ändras. Han gick in och
103
klädde av sig, det tog en dryg halvtimme. Hon stod vid

dörren och lyssnade. Så ropade han, bad om vatten. Hon
skyndade efter en karaffin, ett glas. Är det nu något som
fattas? Ja, det var något som fattades. Han såg ömklig
och generad ut. Han sa:
— Ge mig ännu ett glas. Jag måste ha någonstans att
lägga gommen.
Då brast hon i skratt, ett övermodigt, segersällt
skratt.
— Ack, gommen hade jag glömt, sa hon. Ursäkta!
Ännu en stund stod hon och lyssnade vid dörren,
hörde snart rosslande snarkningar. Hon sprang muntert
trallande upp för trappan till vinden. Kanske var hon inte
så munter i sitt hjärta, men hon var trotsig och vred, och
därför ville hon vara munter. Hon ryckte upp dörren till
skrubben och ropade:
— Kom ut, min älskling! Nu ska vi vara glada. Visser-
ligen ligger någonstans en elak tomte och snarkar. Vad
gör det oss? Natten är vår!
Hon dukade hastigt fram mat, men han åt just ingen-
ting. Hon blev otålig.
— Varför äter du inte? Varför är du inte glad? Är det
inte lustigt att han ligger nästan vägg i vägg och ingen-
ting anar?
Hon kysste och kysste. Han sa:
104
— Jag kunde ha dräpt honom, men i det här ser jag

ingenting lustigt.
Hon funderade, plötsligt allvarsam.
— Jo, sa hon slutligen, jag tycker det är lustigt, därför
att jag hatar honom mer än jag någonsin hatat eller nå-
gonsin kommer att hata. Därför är det lustigt. Jag har
inte något annat sätt att hämnas. Och var nu glad!
Hon lyssnade en stund vid den gamles dörr, kom till-
baka, satte sig på den unges knä och viskade:
— I morgon tidigt går du ned till byn och tar skjuts
till staden. Jag kommer snart efter, var lugn. Och under
helgen ska vi mötas varje dag. Ingenting blir lättare nu
när jag vet hur självkär och omisstänksam han är.
Hon brast i skratt och hon berättade om de båda
kuverten och paketen. Han sa:
— Låt oss öppna paketen. Det är ju julafton. Varför
talar du ständigt om honom? Hur skall jag då kunna
vara glad?
Först lyssnade hon vid dörren, så räckte hon honom
sitt enda paket.
— En ersättning för pipan, han ryckte ur munnen på
dig. Hur eländigt tarvligt gjort!
— Åh herre gud, mumlade den unge, glömde att tacka.
Gubben var ju arg, det föll sig rätt naturligt.
Han räckte henne sina paket. Inga dyrbarheter, men
hon tackade och tackade som om det varit dyrbarheter.
105
Då blev han generad och bad henne öppna gubbens

paket. Vilket? Hon hade inte sett att han medfört något
paket. Hans reste sig och tog från spiselfrisen ett paket,
inte särdeles stort. Hon ville kasta det på elden. Plöts-
ligt drog han henne häftigt till sig, gömde ansiktet vid
hennes hals och viskade hetsigt som en förolämpad och
förtvivlad pojke:
— Det är mina struntpresenter du skall bränna, inte
hans dyrbarheter! Mina struntsaker skall du bränna!
Och som han verkligen inte var stort mer än en pojke
brast han i gråt. Hon smekte honom och ställde sig där-
på vid dörren att lyssna.
När hon kom tillbaka tog hon en handfull nötter och
bad honom knäcka dem med tänderna. Hon stack en
nöt mellan hans tandrader och då han drog i sär läp-
parna för att knäcka, kysste hon hans tänder. Hon sa:
— Varför skulle du gråta som har så vackra, vita, starka
tänder? Låt honom med lösgommen gråta! Det är lustigt,
att han ingenting anar. Det är lustigt, därför att jag hatar
honom och därför att jag nu vet att jag kan hämnas och
att han inte lyckas skilja oss. Trollet!
Hon tog paketet, som låg på bordet, fingrade på det.
— Låt oss nu se, vad trollet ger mig, skrattade hon. Jag
tror att det är en sås-slev.
Hon började veckla upp papperet, spelande en spänd
förväntan. Men alltefter det hon avtog papperet, slapp-
106
nade hennes ansikte och fick ett uttryck av slö, sömnig

förvåning. Paketet innehöll en pipa av sjöskum med sil-
verbeslag, en pipa till punkt och pricka lik den hon givit
sin älskade vän. Efter ett ögonblick lade hon den hastigt
ifrån sig på bordet, drog åt sig handen och torkade den
mot kjorteln. Hans steg nu fram och böjde sig ned, gran-
skande pipan men utan att vidröra den. På silverbeslaget
stod inristat: Till min trofaste vän från B.
Vidare bytte de inte ord, knappt blick den kvällen. De
vankade av och an, var och en med sina tankar. Man kan
leka hat, kärlek, vrede, man kan övermodigt glädjas åt
sina hämndeplaner. Förr eller senare krossas den sköra
leken mot en eller annan hård verklighet. Ack, det var så
alltför sant att den snarkande gubben ingenting anade
— han visste. Trollets gåva var full av visshet på den
punkten. Och för det lekande paret återstod ingenting
annat än att grubbla över morgondagens och de många
dagarnas och årens hårda verklighet. Så vankade de av
och an, vem vet hur länge.
Tills dörren öppnades och kommerserådet Bourmais-
ter trädde in till dem, väl svept i sin nattrock, lätt hutt-
rande, kisande mot ljuset. Han gäspade två gånger, han
gäspade tre och yttrade:
— Där jag låg, hörde jag er vanka av och an. Jag tänkte
på att det är julafton och ett barndomsminne rann mig
i hågen, minnet av min salig mormor som på sistone
107
blev något ålderssvag. När man på julaftonen skulle föra

den gamla till sängs brukade hon jämra och ropa: Låt
mig åtminstone få se barnens julglädje! Det mindes jag
och sa till mig själv: Låt mig åtminstone få se barnens
julglädje.
Han gick fram till bordet, tog pipan och räckte den åt
Hans, som med slapp hand tog emot den. Han sa:
— Käre bror får ursäkta att jag inte funnit bättre
present, fast jag mycket väl visste att han skulle få en
annan just likadan. Jag hade nämligen råkat få se den
andra med dess vackra inskrift, som jag efterliknat. Men
jag tänkte: Han kan röka dem växelvis, och när den ena
surnat, begagna den andra.
— Åt dig, mitt barn, fortsatte han, vändande sig mot
Célie, har jag inte mäktat medföra någon gåva. Det är
inte länge sen jag skänkte dig mitt förtroende och sen
den dagen har jag varit en utblottad man.
Då tog flickan ett steg fram mot honom och vred
sina händer men yttrade ingenting. Och han smålog
och fortsatte:
— Jag är en gammal köpman och en slipad räv. Har
jag önskat förvärva något, så har jag arbetat med näb-
bar och klor och jag har aldrig släppt taget, förrän jag
insett det omöjliga i mitt företag. Så också nu. Gick det
inte med godo, så kunde det gå med skrämsel. Men det
gick inte. Nu har jag släppt taget, och när jag det gjort är
108
jag ingen gramse. Jag kommer inte att skada din vän, jag
skall glömma, att du varit en dålig trolovad och minnas
att du var en god kvinna i mitt hus.
Han strök henne över kinden.
— Din skräck har varat tillräckligt. Vrid inte dina hän-
der! Var vid gott mod! Och då min skräck kommer och
då jag vrider mina händer — tänk på mig utan vrede!
Så sagt lämnade han dem, svepande nattrocken väl
omkring den skrumpna gestalten, sökte sin säng och sin
sömn, kommerserådet Bourmaister, salig i åminnelse.
109
Bedrägeri
L eonard Loewen beslöt att uppsöka Babette och hade

därtill två anledningar samt dessutom en ursäkt.
Anledningarna var dessa: för det första ville han bedra
henne, för det andra ville han se henne dö. Ursäkten
bestod däri att han inte längre härdade ut.
Denna död, som skulle rycka henne ifrån honom
ohjälpligare än någonting annat — och var är nu älska-
rens famn? — denna död, som skulle andas sin stelnande
kyla över den lilla kroppen — och var är nu älskarens
kyss? — denna död som skulle borra sitt finger med
skärpt nagel ned i ett sprittande hjärta — och var är nu
älskarens hjärta? — denna död skulle inte lämnas allena
med Babette, som trots sina modiga tjugusju år förblivit
så liten och lättskrämd. Leonard Loewen skulle vara hos
henne. Döden inte allena.
Frågan var nu bara om hon ville ta emot honom, tillåta
honom sitta vid bädden de dagar, som återstod. Det var
långt ifrån säkert att han skulle bli väl emottagen. En
gång för åtskilliga år sedan hade hon kört bort honom
med uttrycklig tillsägelse att aldrig mer komma inför
hennes ögon. Senare försök till försoning hade inte ens
110
besvarats. Hans sak stod illa. Hans enda chans låg däri
att hon var fullständigt ensam. Är man fullständigt
ensam, tar man gärna emot allt, bara det har liv och
anda.
Alltså begav han sig till sjukhuset, och då han stod i
väntrummet sipprade svetten fram på hans panna. Men
han blev insläppt! Fröken Babette tog emot honom utan
den ringaste tvekan. Hon smålog mot honom, hon räckte
honom handen, hon sa: — Det var snällt av dig, gamle
gosse! Tillfogande: — Du har allt åldrats en smula.
Jovisst hade han åldrats.
Hon fortsatte efter några ögonblick, liksom skam-
sen:
— Och jag! Med mig är det ännu värre. Jag har gått
och blivit sjuk. Tänk, Leonard — jag ska dö.
Han svarade: — Jag vet det, Babette.
Hon log och sa: — Det skulle du aldrig kunnat tänka
dig om mig.
Han log och sa: — Nej, sannerligen inte på den tiden.
Men du har ju alltid varit en smula oberäknelig, Ba-
bette.
Hon mumlade: — Jo, det vill jag lova. Förresten har
det varit skönt att vara oberäknelig.
Plötsligt satte hon sig upp i sängen och skrek:
111
— Det är hemskt! Det är hemskt! Det är hemskt! Jag

vill inte! Leonard! Fräls mig! Av barmhärtighet, fräls
mig!
Rösten slog över i en väsning och väsningen i snyft-
ningar. Han lade henne ned och lugnade henne med
händerna så gott han kunde. De teg en stund och han
tänkte: Kanske är det bäst att jag börjar med mitt be-
drägeri. Men jag får lov att vara försiktig. Han sa:
— Och hur har du det annars?
Hon svarade likgiltigt: — Nåja — som du ser. Rummet
är rätt skapligt. Jag ligger bra. Jag får morfin, när det blir
för svårt. Åh, doktorn är mycket hygglig! Han knusslar
inte. Tre gånger om dan ser han till mig. Syster lite då
och då. Någon gång kommer min mor. Var söndag tror
jag. Ibland får jag blommor. Kanske av dig. Jag vet inte
så noga. Jag tänker inte mycket på saken.
Nu vågade han börja, sägande: — Och kan du tala om
för mig, Babette, vilken sak du tänker på?
Hon stirrade upp i det vita taket, så slöt hon långsamt
ögonen, så började tårarna rinna, ymnigt, så började läp-
parna skälva och kinderna syntes än mer insjunkna. Han
böjde sig fram över henne och hörde hennes jämmer i
en mycket svag viskning:
— Sju veckor — sju veckor — inte ett ord — inte en
hälsning — sju veckor — ända sen jag hit kom — inte
ett ord —
112
Hon öppnade ögonen, hon reste sig på armbågen, hon

gapade slappt med munnen, hennes ögon flackade, hon
såg ut som en dum — som en den där ingenting begriper.
Och hon sa:
— Tänk, Leonard, tänk ändå — jag ska aldrig se honom
mer. Aldrig mer, begriper du. Jag ska aldrig se honom.
Och nu var alltså bedrägeriets timma slagen. Han tog
ett fast grepp i hennes arm, han såg henne allvarligt,
nästan strängt in i ögonen. Han sa:
— Babette, min flicka, du måste lova mig en sak. Du
måste lova mig att vara fullständigt lugn. Du får inte
springa upp ur sängen som den toka du är. Du får inte
skrika så att hela sjukhuset kommer rännande. Du måste
hålla dig fullständigt lugn.
— Ack, min vän, svarade Babette, jag är ohyggligt,
skamligt, vidrigt lugn. Och jag skulle knappast tro, att
du, stackars gosse, är i stånd att göra mig upprörd.
Leonard Loewen samlade allt vad han ägde av bittert
mod och yttrade:
— Babette, det kan hända att han kommer till dig.
Hon skalv från huvud till fot. Men hon sprang inte
upp, hon skrek inte av fröjd, (åh, så som Babette bru-
kade skrika av fröjd!), hon låg stilla med slutna ögon och
tårarna silade åter fram i ögonfransarna. Hon mumlade:
— Du ljuger, min vän, du ljuger — du ljuger —
Loewen harsklade sig och sa:
113
— Han kan inte lova någonting bestämt. Därför har

han inte skrivit. Du vet ju, hur han har det. Linette är
svartsjuk som en tigrinna. (Och den gode Loewen satte
upp ett tigeransikte inför den blundande flickan!) Hon
spionerar på honom dag och natt. Hon skickar detektiver
i hälarna på honom. Äh, stackars karl! Du vet, att jag
inte tycker om honom. Du vet kanske också att jag har
en viss orsak att inte tycka om honom. Men ändå säger
jag: Stackars karl, stackars karl!
Leonard Loewen flämtade. Detta falska medlidande
med ett obefintligt olycksöde var en smula ansträng-
ande. Det är inte så lätt för den ovane att spela teater.
Han gör sig ofta skyldig till överdrifter. Loewen sa till sig
själv: Jag får inte breda på för mycket. Babette kan bli
misstänksam. Och han sa en smula kärvt:
— Alltså — din herr Alois ämnar göra allt, vad i hans
förmåga står för att komma till dig. Och naturligtvis
kommer han! Kärleken gör underverk. Han längtar efter
dig. Han älskar dig. Han tänker på dig dag och natt. Han
kommer.
Hennes högra hand började treva över täcket, han
räckte henne sin. Hon tog den och kysste den, inte hårt
— sakta, stilla, kyss efter kyss upp över handen, upp
över fingrarna, ned över handens insida. Den bedragna
tackade bedragaren. Hon sa:
114
— Tänk så egendomligt, Leo, att just du skulle komma

till mig med ett sista uns av lycka.
Han betänkte sig ett ögonblick och svarade (men det
var oförsiktigt):
— Tja, Babette, det kan tyckas egendomligt. Men vi
var ju en gång vänner.
För honom var det ljuvligt att få tala om deras forna
vänskap. Men det var farligt! Det väckte genast hennes
misstänksamhet. Först sa hon endast:
— Åja, min gosse, nog minns jag att vi varit vänner.
Plötsligt spritter hon till, kastar sig upp i sängen med
Babette-smidighet, stirrar på honom med Babettes glitt-
rande, hotfulla falkögon. Hon säger:
— Har du ljugit?
Han skälver på stolen, men i alla fall håller han sig
rak och stilla. Likvisst sluter han ögonen. Han skakar
långsamt på huvudet, han ler överlägset, uttråkat. Han
svarar:
— Alltjämt lika dum, Babette! Alltjämt lika misstänk-
sam. Varför skulle jag ljuga? För att ställa herr Alois i en
fördelaktig dager? Det är högst troligt, ty som du vet är
jag en ärkeängel som älskar mina fiender och gör dem
gott som mig hata. Nej, hör nu på, min unge! Det förvå-
nar dig, att herr Alois väljer mig till sändebud och att jag
låter mig väljas. Men saken är mycket enkel. Vi träffades
händelsevis. Och man har ju folkvett, man klapprar inte
115
hop med hornen som ett par ilskna tjurar. Vi bytte några
ord och rätt vad det är säger han: Har ni besökt Babette?
— Nej, svarar jag, men jag tänker göra det. Har ni någon
hälsning till henne, så kan jag framföra den. Så enkelt var
det, min unge! Han ville förbereda dig på sitt besök och
jag kunde inte vägra att göra honom den tjänsten.
Han tillade: — Herr Alois var kanske rädd att du skulle
dö av glädje.
Och i det tillägget låg hela bitterheten. Men Babette
kände inte udden. Hon gled ned under täcket, smålog
och mumlade: — Varför skulle han missunna mig att dö
av glädje?
Babette var åter lugn och lycklig. Bedrägeriet, ett
ögonblick hotat, var fullbordat. Och vad hade Leonard
Loewen vunnit med sitt bedrägeri? För det första hade
han vunnit att han varje dag, som ännu återstod, kunde
besöka Babette och bli mottagen som en kär vän. Ty den
ljuva hemlighet de nu hade gemensam — nämligen att
herr Alois alltjämt älskade och längtade — den skulle
göra honom till en angenäm person. Vidare skulle han
in i det sista låta lilla Babette tro, att hon var en älskad,
en dyrkad varelse. Vidare skulle hon inte vara ensam i
sista ögonblicket. Loewen överger inte en vän. Vill vän-
nen inte veta av honom, så angår det inte Loewen. Han
överger inte ändå. Det är en hederssak.
116
Till sist ännu en vinst: Kanske skulle han än en gång

få stryka sin panna mot hennes kind.
Där satt nu Loewen, nöjd med sitt bedrägeri och stolt
över sin list — om man nu alls kan tala om stolthet i
dödens omedelbara närhet. Och Babette låg stilla och
lycklig. Då säger Babette:
— Leonard, jag är så ledsen.
— Hur så? spörjer han och rynkar pannan.
— Jo, säger hon, jag är så ledsen därför att jag kanske
kommer att göra dig ledsen. Leonard, jag blev så väldigt
tacksam om du ville gå —
— Varför? frågar han.
— Jo, svarar hon och är blyg, du förstår nog — om han
skulle komma — Alois —
Leonard Loewen gör ett sista försök att rädda sin
rätt, som han på ett bedrägligt vis vunnit. Han säger
myndigt:
— Så mycket kan jag säga dig, mitt barn, att i dag kom-
mer han inte. Kanske i morgon. Men absolut inte i dag.
— Jaså, inte i dag, suckar Babette. Efter en liten stund
säger hon: — Käre Leonard, jag blev ändå tacksam om
du ville lämna mig ensam. Och hon tillägger:
— Ser du, Leonard, jag tänker bättre på Alois, när jag
är alldeles ensam.
117
Bedrägeriet har lyckats och misslyckats. Vem skall nu

i sista ögonblicket säga henne: Babette, var lugn. Han
kommer. Han längtar efter dig. Du är älskad —?
Leonard Loewen tog avsked och gick, lämnande
Babette ensam med lyckliga tankar och till sist med
döden.
118
Den som en gång älskat
F yra dar före doppardan gick budet att Hinrik Hinrik-

son vurtat död. Folk sa: Det lagade han själv, Hinrik
Hinrikson, det lagade han så att hela socknen skulle få
julafton störd av hans jordafärd!
Men slikt prat kommer av oskaplig ovilja, ty ingen
bestämmer sin dödsdag med mindre han tar livet av sig.
Hinrikson dog av slag och lunginflammation och allt vad
därtill rätteligen hör. På den kanten fanns ingenting att
anmärka. Likväl är människan så funtad att illvilligt tal
gärna blir trott, om än orimligt. Så det gavs nog de, som
trodde lögnen, fast den var tokig uppåt väggarna.
Nu kan man fråga: Varför skulle folk prompt gå på
begravningen? Vänner hade han inga, och vad fränder
beträffar, så var han ju friare än de flesta. Sjuttio år ti-
digare hade bytingen hittats på själva midsommardagen,
fast ingalunda vid majstången — se då hade han kanske
blitt sockenbarn och kelegris! — nej, han hittades vid
en fallfärdig loglänga och inte just långt bort från en
ansenlig dynghög. Det fanns till och med de, som påstod
att ungen legat i lorten — men här stöter vi på en ny
orimlighet, ty vilken mor eller vilken människa av Gud
119
skapad skulle ha begått slik nedrighet mot en unge? På

midsommardagen till!
Men varför skulle man se sig tvungen att följa en sån
stackare till graven? Ack, ack, ack! Stackare? Stackare
hade Hinrikson inte varit sen den gången han låg vid
loglängan och illvrålade. Eller åtminstone inte efter den
dagen då han — barfota, med strumpor och skor i näven
— lämnade Ekersta fattiggård, väl vanskött och präktigt
åthutad för att kunna uthärda detta livets sjukdomar
och vådor av alla slag. När han dog måste döden upp på
själva Hanneby herrgård, som mäter sitt mantal i frälse
och eljes just inte skäms för sig. Nog skulle man på den
begravningen, om det så regnade gubbar med nubbar
i näsan — som folk plär säga — ity att i annat fall den
uteblivne blivit prickad i fem socknar och till på köpet
hade han inte fått vara med om likrevan.
Därtill kom trakteringen. Den blev sådan att julmaten
mestadels fick stå över till annandan. Den salige själv
hade ordnat med gravölet, och det var första gången
Hinrik Hinrikson på Hanneby visade sig rundhänt.
Därtill kom, att varje gäst fick en blank speciedaler till
Henriksons åminnelse och de fattiga gästerna dessutom
femtio riksdaler vardera. Och det fanns nog folk i följet,
som inte sett en femtilapp förr i all sin dar. Det sa åt-
minstone klockarn.
120
När det nu ryktades om trakteringen och gåvan, så

blev ju stämningen i samlingshuset liksom högtidligare.
Prästen själv tog fram dosan och bjöd de främste. Och
sen han på grund av den hårda vintern hållit betraktel-
sen i samlingshuset, så slöt han med de orden att man ej
bör se till ytan, ty den kan vara skrovlig, fast hjärtat är
gott som guld. Betraktelsen lockade tårar, och den enda
tomögda var väl hon, Hanna från fattiggården. Nåja, hon
hade väl aldrig känt den salige, för vad man kunde säga
om Hinrikson men inte blandade han sig med fattighjon.
Som rimligt kunde vara, sa klockarn.
Sen rhenskvinet druckits med konfekt till, som bruk-
ligt är i bättre hus, byltade man på ytterkläderna. Då
fälldes första onda ordet om den döde. Klockaren hade
varit ute för att ordna med vagnen och återvände nu
huttrande och muttrande:
— Ja, det kunde en väl tro att Hinrikson skulle beställa
extra fint hundväder, så att hela socken ska förfrysa vid
graven hans.
Sanningen att säga var vädret hiskligt, snöglopp och
fräsande nordan. Nog hade klockaren rätt, vad det be-
träffar, fast man tycker att den hänsovne kunde ha friats
från ansvar. Men det var ju det att Hinrikson gjort sig
känd för kitslighet. Så att man kunde närapå tro’t, sa
klockarn.
121
Kitslighetens elaka anda tycktes regera också efter

jordfästningen i snögloppet och det rikliga gravölet. När
specieriksdalerna skulle utdelas, den döde till åminnelse,
så befanns, att det fattades en peng. Bland gästerna
måste en bli utan. Stor sak i det, om inte testamentet
innehållit följande paragraf: Skulle jag mot förmodan ha
missräknat mig på antalet inbjudna samt i skrinet befint-
liga minnespenningar, så ber jag honom eller henne, som
minst vårdar sig om mitt minne, avstå från pengen och i
stället mottaga hundra riksdaler gångbart mynt.
Ja, sådan var Hinrikson! Så full av ondska och kitslig-
het. Ty givetvis hade han räknat fel med flit, räknekarl
som han var, tjuvgubben! Man tänke sig! För några
timmar sen hade man stått andäktig och tårögd vid en
öppen grav, och nu skulle man kanske kliva fram inför
menigheten och säga: Jag ger åttan i Hinrikson — ro
hit med pengarna! — Dylikt duger inte, det sätter en
fläck för hela livet. Alltså stod gästerna och trampade i
bryderiets klister och klockaren viskade till envar, som
inte var lomhörd:
— Ja, Hinrikson är död och jordad efter ordning, men
kitslighetens hans, den lever. Så sa han, och visst hade
han ju rätt. Men nu kom hjälpen. Hanna i Velan nöp i
sitt förklädsband, vilket — som envar kvinna vet — styr-
ker modet, trädde dristeliga inför prästen och yttrade
med tandlös och slakläppad mun:
122
— Si det är så att jag knappast kände honom, Hinrik-

son. För nog att vi växte upp tillsammans på fattig-
gården, men när jag fyllde tolv år, fick jag plats som
hönspiga hos prästen i Gällersta. Så att sen dess är
det knappt jag sett honom, Hinrikson, annat än någon
söndag på körkbacken. Så att jag blev just som perplex
att jag skulle på begravningen. Utan är det så att ingen
vill mista pengen till kär ihågkommelse, så kan jag bli
utan. Nog för att jag minns honom, Hinrik, ändå. Vi va
jämnåriga, si, och lika drulliga och truliga båda två, så
att vi liksom höll ihop mot de andra ungarna. Men det
är så okristligt länge sen dess, och inte är väl det något
att minnas. Så att nog kan jag vara utan.
Därmed var den kitsliga frågan löst på lyckligaste
sätt. Ingen kunde avundas Hanna i Velan de hundra
riksdalerna, och man kunde rent av påtänka någon
liten minskning av det fattigunderstöd gumman åtnjöt
från kommunen. Därtill var hennes framträdande så
blygsamt och beskedligt att prästen tog henne i famn,
i det han yttrade några tänkvärda ord om ödmjukhe-
tens dygd, som han för sin ringa del räknade bland de
främsta. Lyhörd för denna påminnelse drog sig Hanna
i Velan — vanligen rätt och slätt kallad Velan — tillbaka
i ett hörn och avvaktade stillsamt sin del av eftertrak-
teringen.
123
Den blev ingalunda mindre riklig, och snart började

tungorna röras. Ämnet för det mångtungade och snart
livliga samtalet var givetvis den hänsovne, vars mat och
dryck nedsvaldes mellan orden och vars minnespeng
knappt ännu hamnat i fickan. Omdömena var till en
början såväl goda som samfällda, men efter det tiden
led blev uppriktigheten större, och en okänd främling
skulle i sanning ha fått en rätt egendomlig bild av Hin-
rik Hinrikson. Sålunda skildrades han som godhjärtad
— fast elak i grund och botten, givmild — fast girig för
det mesta, uppriktig och karl för sitt ord — ehuruväl
falsk och opålitlig, gudfruktig — men blott skenhelig,
dygdig — fast obegripligt svår efter fruntimmer, nyk-
terist — men det finns ju skåpsupare, och de är just de
värsta, som var man vet.
Sedan denna trosartikel bekräftats och med särskild
frid i hjärtan och pokaler åskådliggjorts genom en fullt
offentlig toddy, övergick man till hederligheten. På
den kanten kunde inte minsta anklagelse riktas mot
Hinrik Hinrikson, fast det vill säga — nog ser det lite
konstbesynnerligt ut, att en fattigstupojke slutar som
socknens rikaste man. Gu’ bevars! Sådant kan hända.
Man har ju hört talas om tidningspojkar, de där slutat
som miljardärer. Men dels är det kanske lögn, dels sker
det i Amerika, vilket gör skillnan så stor! Ekersta och
Wadköping samt Chicago och New York, det är liksom
124
lite annorless. Nog var det lite konstigt med den saliges
förmögenhet, men därmed var ingalunda sagt att han
handlat oredligt. Och skulle så ock ha varit, så vet en ju
att Frestaren utser sina offer bland de svaga, och vad
andlig styrka hade man rätt att vänta av en yngling som
fostrats på fattighuset?
När man hunnit till denna högst tillfredställande slut-
sats — tillfredsställande därför att den lämnade frågan
öppen för vidare behandling man och man emellan
— erinrade sig prästen att Hanna i Velan inte dragit nå-
got strå till stacken. Visserligen var även detta ett bevis
på lovvärd blygsamhet, men å andra sidan var gamla
Hanna den enda som ägde något minne från Hinriksons
barndom.
— Hör nu hon, kära Hanna, hon som ock varit fattig-
husbarn och Hinriksons jämnåra, kan hon berätta något
från den käre hänsovnes barndom?
Sålunda framkallad och framvisad inför en församling
som rymde några bland socknens högmögnaste, kunde
Velan inte annat än tappa spolen i varpen, som man
säger, och bli just förlägen. Emellertid tog hon sig snart
till rätta, ty det är den hederliges lott att inte bli länge i
förlägenheten. Friskt mod har den hederlige, och man
kan gott instämma med honom prosten, vars namn jag
glömt, som sa: Hederlig karl är adelsmans vederlike,
och baroner och grevar bör ta hatten av sig för honom.
125
— Så sa den där prosten, men vad han hette, vet nog

klockarn.
Velan glättade förklädet med handen, och ett vart
kvinnfolk torde känna, att det liksom lugnar sinnet.
Därpå sa hon lågmält att Hinrik hade varit just som
andra pojkar, fast lite gneten och mån om sig samt
trulig och utan lust för lekar. Därför hade hon, Velan,
och Hinrik hållit samman, eftersom att de tyckte att lek
och ras var mest fjäs och fjös till ingen världens nytta.
— Här avslutade Velan sina magra ungdomsminnen och
prästen utbrast:
— Jag tycker mig just se dessa båda troliga barn vandra
för sig själva som de stora gåsungarna och angelägna att
plocka till sig vad de mera leklystna och glada småtting-
arna förbisåg. Därigenom kom åtminstone Hinrikson
med tiden till stort välstånd — på de andras bekostnad,
så till sågandes.
Prästen yttrade dessa ord i all oskuld och blott för att
visa att han som den andans man och själasörjare han
var, väl kände människohjärtats mångfaldiga gömslen
och skrymslen. Hanna i Velan tör ha fattat det på an-
nat sätt. Plötsligt blev hon röd i kammen, de gulgröna,
trinda små ögonen gnistrade okristligt och hon yttrade
med skarp tunga:
126
— Det vill jag säga, eftersom vi begravt honom Hinrik,

så att han inte mer talar för sin sak — det vill jag säga,
att ohederlig var han aldrig.
Hon tillade efter några ögonblick och redan i mera
stillsam och passande ton:
— Vi fattistubarn har så mycket skam på oss från be-
gynnelsen, att vi är just som ängsliga för varendaste klick
som kan komma till.
Så sa hon och teg. Vad prästen beträffar fann han
nog det olämpliga i Velans yttrande, men var ruller
benägen att överse och förlåta. Han nöjde sig med att
harkla stämman och byta ämne. Men moran, som satt
vid Velan, sa efter betänkande och i en viskning:
— Du Hanna har nog den längsta vägen hem. Ingen
ska ta det illa ifall du bryter upp före prästen. Eftertrak-
teringen kan du få med dig i en påse.
Velan reste sig ofördröjligen, frambar den långa vägen
som skäl, tog en och var i hand, neg och fick endast goda
ord till avsked, ty den som inte är god mot den fattige,
han skymfar gud. Moran fyllde påsen på det rikligaste,
och både hon och prästen följde Velan ända till ytter-
dörren. Men där blev de beta, alldenstund snöstormen
låg på. Ett par av pojkarna måste kasta sig mot dörren
och sen med skovel och kvast göra gårdsvägen fri. Vad
landsvägen beträffar, så var stormen mera till gagn än
till skada, i det den gick fram just som en Vår Herres
127
jättekvast och sopade drivorna ut över dikena. Därmed

tröstade moran och pojkarna prästen, som yttrade oro
över Velans vandring i mörker och snöstorm. Han lät sig
dock övertygas, och då han återinträdde i det varma, av
många ljus upplysta rummet, där bordet dignade under
eftertrakteringen, gnuggade han sina händer och yttrade
småleende:
— Vet ni vad, gott folk? Hinrik Hinrikson må ha haft
sina fel — det har vi alla — men i kväll liknar han själva
jultomten, som kommer till de snälla barnen med gotter,
gåvor och ljus.
Så sa prästen och klockan instämde, sägande:
— Julen är en kär högtid — man kommer tillsammans
och känner sig liksom vordna barn, bröder och systrar,
en syskonring. — Så sa klockarn.
Vad åter Velan beträffar, stretade hon försiktigt framåt,
och sen hon väl vant sig vid mörkret, kunde hon gott
skelna vägen. Hon var varmt klädd och kölden inte så
illa farlig, men stormen var hårdträngd och pressade
kjortlarna kring de gamla, magra läggarna, så att vart
steg kostade möda. Hon gick tungt som en fästnings-
fånge förr i världen med kedja och kula kring anklarna.
Är man så gammal till och har en och annan skavank
undanstucken här och var i skrovet, blir vandringen
tung, benen stapplande och bröstet trögt och liksom
trasigt. Men en väg, om än aldrig så lång, har ett slut.
128
Där står en liten stuga, där rår man sig själv, där slipper
man höra likrevning från feta och söta läppar, där slip-
per man höra att den där trulsen, fattigstupojken, tjuvat
sig fram genom detta livet. Hanna i Velan skulle gå hem,
hon skulle tända brasa, hon skulle tända ljus, hon skulle
bädda med rena lakan och krypa till kojs, hon skulle läsa
ett gudsord och äta en bit eller två ur påsen. Det kunde
man kalla julafton!
Visst kunde det ha varit kärt att ha någon hos sig en
sån afton och inte sjunga lovpsalm med katten allena.
Men sanningen att säga visste hon inte vem hon skulle
ha valt till sällskap, om ett sånt under skett att hon fått
välja. Hon fördrev vandringstiden med att i tankarna ge-
nomgå hela kretsen av folk hon kände, gamla och unga.
Hon såg för sina ögon, som yrsnön nästan täppte, än
den ene än den andre av bygdens kvinnor och män. Hon
kunde inte lika någon av dem. Den ena var led i truten,
besk som galla, den andra kunde nog vara söt i talet men
falsk. Hade det undret skett, att hon, fattiga Velan, fått
välja sig ett sällskap på julafton, så hade hon ingen valt.
Ensamheten är en stor olycka, men den som trängt in
i dess tysta djup förstår snart att den är lika oundviklig
som döden själv. Ensamheten tar de sina, och för dem
finns intet val, ty ensamheten själv väljer.
Inte just så tänkte Velan, kavande i blåsten, bitter till
sinnes och alltmer förbittrad av stormens motstånd och
129
de tröga stegen i drivorna. Men hon tänkte och hon

sa:
— Tvi för er allesamman, människor, tvi för er män-
niskor i denna här socknen och alla andra — ja, jorden
runt, om så ska vara. Tvi för er!
Så sa Velan, och det var hennes önskan på julafton.
Vad skulle hon också önska? Ingen människa hade haft
tanke och god vilja till övers för henne. Ingen enda. Om
man inte räknar med det att han Hinrikson kommit
ihåg henne på sitt yttersta och bjudit henne till sitt
gravöl. Det kunde en grubbla över att han efter sextio
år erinrade sig en unge, som varit lika trulig som han
själv. Måtte ha kommit på slutet att han fått tankar för
henne. På livshöjden mäter man med mått och drar sig
till de stora, som kunna vara en till gagn och heder. Mot
slutet blir annorleds. Då kan en fattig kärring vara lika
god eller bättre än en rik bonde, en högmögen länsman
eller prosten själv.
Så tänkte Velan, då hon plötsligt upptäckte, att dri-
vorna var höga, att träden stod tätt kring henne och att
hon, där bärmark dök fram i lä bak stenblock, snubblade
över rötter och gropar. Med ens förstod hon att det var
slut med henne, lika visst som det var slut med Hinrik
Hinrikson. Hon hade gått av vägen och råkat in i stor-
skogen — hur djupt var ovisst, men hon kunde börja den
säkra kretsgången genast. Väg och stuga skulle hon inte
130
finna. Hon var ren mycket trött men tänkte som så, att
en människa ska väl låtsa på tills hon viker sig av sig
själv och får vilan.
Alltså gick hon oförtrutet, om än långsamt och stapp-
lande. Slutet skrämde henne inte. En människas liv varar
sjuttio, högst åttio år, och när det som bäst är, är det
bedrövelse. Så har en rik och mäktig kung sagt, och vad
ska väl då en fattig kärring säga? Likvisst grämde det
henne att hon inte hunnit hem till stugan och dött som
en kristen i en varm och go säng. Kung Salomo hade
haft sitt palats’ obegripliga härlighet och likafullt hade
han varit lessen, ja, trulig kan en nästan säga, just som
han Hinrik Hinrikson. Stugan saknade hon, sängen sak-
nade hon och rätt betänkt var det just hans fel, Hinriks,
att hon blev i skogen som ett djur. Tvi dig, Hinrik, tänkte
hon, för allt gott jag gjorde dig när vi var små, så gör du
mig den här olyckan. Tvi dig, fuling!
Så tänkte hon, men hade knappt tänkt ut förrän
ångern lik en skarp förskärarekniv gick genom hennes
hjärta. Då åt hon upp sina egna ord, innan stormen hun-
nit ta dem, och sa med klar stämma:
— Nej, jag tviar dig inte, Hinrik lille, för du var ändå
den ende som jag likat. Och nu har jag en skräck och en
ånger att jag är alldeles ensam, och alldeles ensam har
jag varit hela livet. Jag vånne du vore här.
131
Som hon sagt det och den Heliga Nattens storm tagit
orden, kände hon en liten hård och knubbig näve i sin
högra hand. Fast hon hade tjocka yllevantar och hän-
derna likvisst var till hälften förfrusna, kunde hon gott
känna pojkhandens sprickiga hud och fingrarnas fasliga
vårtor, som hon behandlat med grodspott och andra
medel, så att hon behövde inte se för att veta, att det
var Hinrik hon höll i hand. Stormen gav sig inte, snön
gav sig inte, men Hanna gav sig inte heller, allra minst
nu, när hon fått sällskap. Hon muttrade ett och annat
åt pojken och kunde inte annat än banna honom för att
han lockat henne ut i slikt oväder.
Då kände hon låsvredet i sin hand, hon tog upp nyck-
eln ur kjortelsäcken, låste upp och steg in i sin stuga.
Bröstet flämtade som om maran ridit henne, kroppen
skalv. Ögonen var dimmiga, icke förty kunde hon rätt
tydligt se pojken, sedan brasan flammat upp och skenet
kastade skuggor. Hon ville tända lampan, men Hinrik sa:
Inte lampan, tänd ljusen. — Hon tog ur kistan vaxljusen,
som stöpts för många år sen, satte dem i stakarna och
tände med ristande hand. Nu skulle sängen bäddas till
helgs, och hon tänkte ta sina bästa bomullslakan. Men
Hinrik sa: Tag linnelakanen, som aldrig förr använts.
— Hon tvekade, lydde likafullt, alldeles som hon brukat
lyda honom förr. Då sa han: Tag nu yxan, gå ut och fäll
de båda små enarna, du vet, hugg också något granris.
132
— Hon gjorde som han sa, och hon kunde mycket väl se
hans fladdrande skugga, som genom den öppna dörren
föll över förstukvisten. När hon kom med fånget fullt,
sa han: Ställ nu enarna på var sin sida om trappan. Kör
dem djupt ned i drivan, så att stormen inte vräker dem.
— Hon frågade ängslad: Varför? — Om några timmar
far kyrkfolket här förbi, då skall allting vara färdigt. Gör
som jag säger.
Så gjorde hon, och de steg åter in i stugan, stängande
dörren fast utan att rigla. Hon sporde: Vad gör jag med
granriset? — Han svarade: Du strör det jämnt och vack-
ert över golvet. — Då slog hon upp med armarna och
ropade: Nej! Nej! Inte ännu! — Han sa: Har du glömt hur
vackert riset låg i min sal och hur gott det doftade. Gör
som jag säger. — Hon muttrade: Alltid ska man göra som
du säger, alltid ska du ha din vilja fram. — Men hon gjor-
de, som han befallt och risade omsorgsfullt golvet. Han
sa: Nu är tid att gå till vila. Kläd av dig och drag på dig
det linne, som aldrig använts. — Hon tryckte händerna
mot hjärtat och viskade: Vilket linne? — Han svarade:
Du vet och behöver inte fråga. — För sista gången grep
henne skräcken och hon ropade: Gå inte! Jag vill inte
vara ensam! — Han smålog och svarade: Hur skulle du
vara ensam? Jag lämnar dig inte. Jag skall ställa mig vid
ugnen så att du kan se min skugga falla över granriset.
133
Hon gick till sängs. Sedan hon ordnat täcke och la-
kan och knutit mössan på huvudet och lagt sig till rätta,
spejade hon med dimmiga ögon efter hans skugga. Men
han satt ren vid hennes huvudgärd. Han sporde: Vill
du höra ett gudsord? — Hon mumlade: Jag börjar bli
trött. Lägg psalmboken mellan mina händer. — Han sa:
Knäpp då händerna. — Hon viskade: Gossen min, det är
för sent. Jag orkar inte knäppa händerna. — Då knäppte
han hennes händer kring boken. Han sporde: Önskar
du något? — Hon tänkte efter, därpå svarade hon: Käre,
släck ljuset.
Han la handen över hennes hjärta och ljuset slock-
nade.
I ottan ringde kyrkklockorna. Folk kom i slädar raskt
travandes men stannade framför Velan, då de såg fönst-
ren upplysta. Någon sa:
— Tänker sig gamlan till ottan? Vi måste maka på oss
och bjuda henne skjuts.
En annan yttrade, dröjande, tveksamt och liksom
räddhågad:
— Besynnerligt. Kanske mörkret bedrar mig, men jag
tycker mig se en enbuske på vardera sidan om trappan.
Männen steg ur slädarna och gick tysta fram mot
stugan. Klockorna ringde till otta. Bjällrorna ringde, då
hästarna otåligt skakade sina huvuden. Eljes var det tyst
i skogen. Stormen hade lagt sig.
134
Nu blottade männen sina huvuden, och utan att

knacka — ty vem skulle ha svarat? — steg de in i stugan.
Vaxljusen brann ännu, det mörkgröna riset doftade
skönt, och det lilla gumansiktet var lika vitt som det
linne och de lakan, vilka för första och sista gången
kommit till heders. Någon sa:
— Märkligt, detta. Har hon känt döden nalkas och
gjort sina förberedelser?
En annan svarade:
— Vem skulle ha hjälpt henne? Ensam levde hon och
ensam dog hon.
Men han tog fel. Den som en gång älskat lever inte
ensam, dör inte ensam. Rätt vad det är, känner man
den käres hand i sin, hör hans röst och ser vid brasan
hans skugga.
135

Hjalmar Bergman - Kackta Utgåva, Senaste Tryckta Utgåva, 135 S.)

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Hjalmar Bergman - Kackta Utgåva, Senaste Tryckta Utgåva, 135 S.)

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

e BOKLAGRET

E n afton då Leonard Loewen gick uppför Storgatan

sin inslagna stråt några meter, gjorde därpå helt om och

Utan betänkande offrade han en veckas eftermiddagar

Då nu varken skonötning eller konditoribesök eller de

lynne givit vedernamnet ”Halte-fan”, blev nu — så un-

rätt oskyldigt, nöjde han sig med att ge Loewen en vanlig

Då jag äntligen insett min okunnighet och då jag

Verkan härav blev dock obetydlig — tre eller fyra mer

i trädgårdstäppor greps han obevekligt och fördes till

uppmärksamhet; han hade givit själva Halte-fan en läxa,

moralisten kan ha skäl att fördöma men som dock inte

Och med den storartade, till skenet liknöjda kallblo-

att Loewen kunde ha ett finger med i spelet tillbakavi-

D en 13 mars kom Anders Billman till Råfors, red

— Klumpfötter! svarade Billman och sparkade ursinnigt

Pojkarna jublade; Britt också. Fröken Wall kom ut ur

Översten tänkte: Bjuder jag vad kraken är värd, så

— Vad gör du här, hönsskaft?

åter började dansa, sjunga och sno omkring. Billman

— Vad fan säger du? skrek Anders Billman, flög upp

tandborste och löjtnantens patienskort. Underhandlingar

muttrade och brummade för sig själv, han tyckte inte

Hönsskaftet? Barnungen? Vad skulle det betyda? Han

envishet vägrade att betrakta den som någonting annat.

redskapet. Men var dylika experiment roande — och på

Sålunda förföll Anders Billman, som vid det här laget

— Låter det på det sättet! Då ska jag säga dig en sak.

— Gå din väg! Jag vill inte se dig. Du har inte tyckt

gade yttra. Billman var emellertid inte sinnad att låta

en galning. Han trodde inte, han hade något hjärta. Det

Och nu kan löjtnanten domdera som han behagar. För

Lars Enemans lyckodag

T idigt om morgonen lämnade Lars Eneman den låga,

dagen, vilken årstiden än månde vara, och var än den

nyss lämnat, lång, smidig, axelbred var han själv, Lars

hängde långt ner över skuldrorna, och runt hjässan hade

grinden och ganska nära varandra, såg hon honom med

självbekännelsen förargade honom, återstod emellertid

ra trappan. Snabeltofflornas spetsar räckte in i grus och

lögn, hopspunnen i en sjuk hjärna. Alltsamman kunde

Då förlorade Lars Eneman besinningen; han glömde,

till Vassbro. Ty jag säger er än en gång, att sin älskade

niska, i stånd att känna starkt, häftigt, plötsligt och ur

ni vet — med mina tänder? Vill ni leva, om jag lever, dö,

— då skall du minnas, att du gav mig din lyckodag. På

D et var det året, då det dansades så illa befängt i

Kyrkoherden i Raslinge fann förslaget gott, och så fick

tog de Faxens lilla ära och värdighet och gjorde honom

att kasta honom på dörren härnäst. Det var väl överord

— Det gör du nog inte sade kyrkoherden. Men inte

— Fred! skrek Faxen; och han hade en förunderligt

vid bordet. Han gav spelemännen befallning att spela

Spelmännen spelade upp en polka. Faxen hade just

— och då hade paret redan dansat fem eller sex varv

på dina knän och öppet och ångerfullt erkänner, att du

Det blev ett skräckskri i stugan. Men Lars Eneman gick

Så böjde han sig ned och tryckte handen mot hans

flöt, en kvart, en halvtimme. Och alltjämt yttrades inte

Herr Markurells död

H arald Hilding Markurell hette en man, som åtnjöt

ett våldsamt uppträde, förstod den vackra frun att med

Johan kom till Uppsala, spelade spratt och tog sina