Gustaf Af Geijerstam - Farliga Makter (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1905, Senaste Tryckta Utgåva 1913, 377 S.)

e BOKLAGRET
Gustaf af Geijerstam
Farliga
makter
Omnibus
e BOKLAGRET
Gustaf af Geijerstam
FARLIGA MAKTER
Originalutgåvan är från år 1905.

Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-722-1
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
FARLIGA MAKTER e BOKLAGRET
Mina vänner
Carl och Karin Larsson
tillägnar jag denna bok.
Må den vara Er en tack för gammalt och nytt, en påminnelse

om gemensamma tankar och förhoppningar, vilka fötts ur
ungdomens drömmar. Upp till Dalarnas björkar och skogar
sänder jag Er båda en hälsning från fönstret i mitt arbetsrum,
utanför vilket havet glänser blått.
Ser jag någon gång tillbaka på mitt liv, när det flöt lugnt,
eller gick i motström, alltid minns jag Era kära ansikten då.
Ni har givit mig mera gott än de flesta, och vet ni, vad jag
skattar högst? Tron på att en människa vid femtio år och
därutöver kan vara en hel man både i konst och i liv — och
i hjärtat barn på samma gång. Den tron har ni båda hjälpt
mig att hålla upprätt. Och det är mycket. En gång ville jag
också få säga Er det. Och nu är det sagt.
3
Med dessa ord — tack för din konst, Carl, din ljusa, liv-
fyllda konst, och tack till Er båda, att ni levat just så som ni
gjort och gör, byggt ett hem, där konsten och tron på livets
goda makter vårdas. Och sist en tack, att jag i detta hem
under mera än tjugu år haft min plats som vän.
Arild i september 1905.
Gustaf af Geijerstam.
4
I.
L ektor Åke Hjälm var anställd vid ett av Stockholms

högre läroverk, och när denna berättelse börjar, var
han redan en medelålders man. Till sina åsikter var lek-
torn strängt frisinnad, och han hörde utan motsägelse
till dem, på vilka ett parti kan räkna. Den övertygelse,
han en gång omfattat, var han trogen och skulle säkert
förbli så ända till sin död. Han var trogen sina vänner,
trogen sina plikter, trogen sin hustru och trogen sin
övertygelse. Ingen kunde säga annat. Och det är i själva
verket mycket nog. Han var en hedersman, det var alla
ense om, och han var väl sedd av både män och kvinnor,
vilket heller inte vill säga så litet.
Åke Hjälms tankevärld var väl ordnad och bjöd inte
på överraskningar. Möjligt är, att han tänkte en smula
långsamt och att hans vyer inte var vidsträckta. I dess
ställe tänkte han redigt och klart, och hans verkligt
respektabla karaktär, i förening med hans älskvärda
väsen, hade lotsat honom fram till en ställning i samhäl-
5
let, trots ett visst rykte för radikalism, som följt honom
sedan ungdomen.
Själv kände sig Åke Hjälm som en frihetsman i mo-
dern mening, och ett kvickhuvud hade om honom en
gång fällt det omdömet, att han var en vänsterfrom or-
todox. Någon sanning låg väl i detta ironiska binamn,
och säkert är, att den gode lektorn var inte lätt att rubba.
Med obeveklig konsekvens fullföljde han den väg han
ansåg vara den rätta, och då livet inte bjudit honom
många invecklade frågor att lösa, hade han snart funnit
sig till rätta i det och, fastän han hörde till de teoretiskt
missnöjda, trivdes lektorn sanningen att säga mycket
bra i det moderna nutidslivet, vilket han betraktade
från den lugnt optimistiska synpunkt, som anstår en
utvecklad framtidsman.
När han denna dag kom ut från sitt hem i det stora
hörnhuset på Drottninggatan, fästes hans uppmärk-
samhet av det, att brådskande människor, på vilkas
bröst arbetarmärket glänste, i massor strömmade fram
för att på olika vägar nå till cirkus vid Karlavägen, där
det stora arbetartåget skulle samlas. Njutande fridagen
från skolan, påskyndade lektorn sina steg och följde
strömmen. Vart han kom vandrade skarorna fram, och
på Karlavägen och framåt tätnade de, medan mot vår-
luften fladdrade arbetarhärens baner.
6
Det såg nästan ut, som om själva gatorna varit i rörel-

se. Så tätt myllrade människohoparna fram. Som förda
av en gemensam vilja, strömmade de samman mot en
gemensam punkt, den öppna platsen kring cirkus, vilken
fylldes och där mängden minut efter minut tätnade, så
att långa, mörka led måste ordnas utåt de gator, vilka
som radier strålar ut från denna avsides belägna medel-
punkt. Lektorn kände sig uppfriskad av all denna rörelse,
och han kände sig smittad av den hänförelse, vilken låg
i luften. Han hade gått runt i staden och visste, varifrån
skarorna kom. Från Söders backar myllrade de ner, från
Kungsholmen troppade de upp, från Vasastaden, från de
värsta kvarteren i Sibirien strömmade de ut, från hela
den del av Staden, Norrmalm och Östermalm, där de
inte utträngts av butiker, affärslokaler eller lyxvåningar,
samlades dessa män och kvinnor. Spårvagnarna var
fulla av folk, och de, som inte fick plats där, gick till
fots antingen i strödda grupper eller ordnade i täta led,
framför vilka vajade röda fanor.
I spetsen för de små föreningarna gick musikkårer. Såg
man dem rycka upp, kunde man av musikens fulltalig-
het och beskaffenhet sluta sig till de särskilda yrkenas
sämre eller bättre ekonomiska ställning. Typografer och
maskinarbetare ståtade med musikkårer, vilka såg ut,
som om de blåste paradmarsch för kronans regemen-
ten och underhölls genom allmän skatt på statens be-
7
kostnad. Andra, mindre välställda föreningar nöjde sig

med mindre. Men överallt hördes musik, överallt vajade
fanor, överallt strömmade människor samman, och på
de fanor, kring vilka de samlades, lästes de gyllene or-
den om människovärde, frihet och framtidshopp, vilka
arbetarskarorna erövrat från de klasser, som sitter vid
styret, och som samma arbetare gjort till sina, på samma
gång de upptog till sin mänsklighetens eviga kamp mot
lagbundet våld.
Första maj var nämligen inne, denna nya första maj,
vilken dessa arbetare gjort till sin. Arbetarna hade lagt
beslag på denna dag och förvandlat den från en dryck-
enskapens festdag till en festdag för medvetandet, att
jorden runt arbetar bröder för samma mål. Jorden runt
samlas denna dag alla de, vilka inte ler åt tanken, att
världen är ett stort fosterland för alla nationers kvinnor
och män. Den stora syskonringen, som frimurarna en
gång drömde att bilda för några utvalda, har arbetarna
bildat för att förena de många. Den är inte någon fantasi
längre. Den finns verkligen. Samfärdsmedlen heter den
trollmakt, som gjort förbrödringstanken till verklighet.
Ångan heter den yttre kraft, som är i färd med att om-
dana jorden, ångan och dess broder elektriciteten. För-
brödringstanken går vidare med elektricitetens snabb-
het och med ångans kraft. Tanken är inte heller längre
bunden vid en viss nation. Tusen gånger djärvare, mera
8
omfattande, mera anspråksfull är tanken. Den sanning,

som ljuder här, flyger redan på vingar runt jorden och
tänder eldar, vilka som vita gnistor spritter ur telegraf-
näten. Var man går, hör man som darrande viskningar
i luften, ty överallt, där människohand verkat, spänns
de vitt famnande ståltrådarna genom luften, och där de
stora ångarna går fram, ligger de begravna på havets
djup. Deras ändamål är att förena. De är som levande
väsen, vilka binder samman, vad onda människor vill
slita isär.
Något av denna enhetstanke ligger i luften, fattbar,
tillgänglig för alla. Arbetarna, som står här, har förnum-
mit tanken och fört den vidare. Kanske har den talat till
dem så starkt, just därför att de hade så litet av denna
världens goda, som hindrade dem att höra. Kanske
skall de en dag, när detta världens goda fallit dem till,
få mindre fin hörsel och glömma, vad deras förfäder en
gång hörde så starkt. Vem vill döma dem för det? Hur
avlägset och tomt ljuder inte i våra egna öron de ord,
som en gång bildade det samhälle, den framtid, den tro,
som nu är på väg att krossas, förmörkas och förflykti-
gas? Det vi uppnått, stelnar. Det människan fått, sudlas
av nötningen. Blott det, vilket hägrar i fjärran, är värt
att nå!
Därför vajar denna första maj fanorna, därför är
luften kall och blå med solsken och frisk vind, därför
9
blandas nu trampet från tiotusental människors steg

med ljuden från de orkestrar, som stämmer i, och röster,
som sjunger arbetarsången. Stark är uppmarschen och
ingenting saknas i den. Fäder bär barn på sina armar,
barn, som inte kunnat lämnas hemma på en dag, då
även mödrarna velat ställa sig i ledet för att få inandas
den luft, vilken denna dag mer än någon annan syns
dem full av förhoppningar om bättre tider. Kvinnor led-
de sina barn vid handen, förde dem med bland de äldre
för att tidigt vänja deras sinnen vid tanken på den heliga
samhörighet, på vilken de en gång skall bygga framtiden,
denna drömda framtid, som de gamla aldrig får se. Gällt
skar deras späda röster in i den unisona sången. Led ef-
ter led ryckte de fram. Huvudstyrkan hade nu hunnit ut
på Ladugårdsgärdet, där grupper av skådelystna eller så-
dana, som gått i förväg för att försäkra sig om de bästa
platserna, fyllde de låga kullarna vid sidan om vägen och
tätnade omkring talarstolarna. Som en mörk, susande
vägg begränsar skogen denna ofantliga samlingssal, och
strödd med drivande moln svänger himlen däröver sin
jättekupol. Under detta valv går tåget taktfast framåt,
man får nästan det intrycket, att ingen ser till höger eller
till vänster, i den grad syns alla okunniga om närvaron
av de polishjälmar, som blänker runtomkring eller de
ordningsmaktens ridande representanter, vilka börjar
och slutar tåget för att genom sin närvaro erinra om
10
samhällets makt över upprorsmän. Obekymrade om det

går arbetarna med sina hustrur och barn fram som en
sluten disciplinerad trupp, och ingen överilning är till-
låten. Trupp efter trupp stannar framför talarstolarna,
led efter led ordnar sig, fanorna bildar grupp, musiken
spelar upp ännu en gång, och från de skilda talarsto-
larna går orden ut över den lyssnande massan, de ord,
kring vilka de samlats för att genom sin mängd och sitt
allvar ge orden vikt.
Det är en stor dag i dag. Dagen är helgad åt freden,
världsfreden, gårdagens åtlöje, framtidens segerbud,
krigets utrotande, människosläktets förbrödring.
Lektor Åke Hjälm har denna dag egentligen gått
hemifrån, därför att ett meningsbyte med hans hustru
drivit honom ut, ett av dessa lugna, bittra meningsbyten,
som bragt honom så många tunga timmar mitt i ett el-
jest lyckligt äktenskaps vackra dröm. Meningsbytet har
som vanligt gällt Folke, som är hans son och ömtåligaste
samvetssak på samma gång, ömtålig så mycket mera,
som detta barn är frukten av en ungdomsförbindelse,
vilken makarna strax efter äktenskapet upptagit som
eget barn, lektorn själv, emedan det var honom en hjär-
tesak att så göra, hustrun, emedan hon fann det riktigt
och rätt, och emedan hon under den första kärlekens tid
trodde sig älska varje mannens tanke som sin egen.
11
Hur det nu varit och gått, men detta barn har nu bör-
jat stå dem emellan och störa deras lycka. Där lektorn nu
går, ser han ut över den livliga tavlan omkring sig, och
han tänker som ofta på det, att just detta barn, som han
gjort till sitt, tillhör arbetarklassen på mödernet. Det
ligger något vackert i detta, tycker lektorn. Det är, som
om det närmade honom själv en smula till den klass,
för vilken han i likhet med många av sina jämnåriga
alltifrån ungdomen hyst ett visst svärmeri. Och som han
nu står här och ser sig omkring, griper honom viljan,
fastheten, kraften i dessa ansikten av skiftande ålder
och karaktär. En här av ansikten är det, ansikten, vilka
vänds uppåt, med spända uttryck, för att inte gå miste
om ett ord av det som talas. Söker man efter dem, som
enligt det gamla ordet hungrar och törstar efter rättfär-
dighet, tänker lektorn, skall man finna dem här. Gamla
anleten ser han, anleten med skarpa linjer, förmörkad
hy och djupt liggande ögon, unga anleten med spotska,
kraftiga läppar, snabba ögonkast och livligt muskelspel,
förgrämda, trötta anleten, vilka livas upp till ett löje el-
ler till hänförelse, tunga, tryckta anleten, vilka gömmer
på inbiten smärta och dold eld, dystra, trötta anleten
också, vilka inte längre förmår att livas. Ju längre han ser
ut över människohavet, desto bestämdare känner han,
att bakom alla dessa anleten, mäns och kvinnors, gub-
bars och ynglingars, lever endast en enda vilja. Denna
12
vilja är så stark, att den, när det gäller, dämpar ned alla
de drifter, instinkter och önskningar, vilka eljest sätter
människorna i rörelse. Tusentals viljor bryts i detta
människohav, som gömmer inom sig tusentals individer.
I detta ögonblick finns där dock blott en vilja, samma
vilja, som låter familjer tåla svält och umbäranden, be-
röva sig det dagliga brödet, uthärda nöd, död och köld
för att hjälpa kamrater och sig själva. Lektorn tänker
vidare, och hans egna sorger blir små inför det stora, nya
intryck, som fyller honom nu. Med upproriska tankar
har han lämnat sitt hem, och kanske är det därför hans
mottaglighet för de riktiga intrycken just denna dag är
så stark och så levande. Han tycker sig formligen känna
denna enhetsvilja, som genomströmmar alla. Denna
vilja, vilken är större än den enskildes, har samlat dessa
män och kvinnor, håller dem nu samman och skall
sammanhålla dem. Kraftig, stor och oböjlig är denna
vilja, som tagit alla de små viljorna i sitt våld och lärt
dem, att allt kan tålas, allt kan vinnas, allt, som nu syns
omöjligt för dem, vilkas vilja gått itu. Inför hans ögon
hägrar bilden av folkviljan, detta mystiska, missbrukade
ord, åt vilket han ofta ryckt på axlarna med ett ironiskt
löje, men som denna dag syntes honom som en makt,
vilken är av Gud och skall omdana världen.
Från talarstolen ljuder orden över hans huvud, de
gamla, hederliga orden, vilka han känner så väl. Det är
13
om freden, som skall komma, om krigen, som skall bli

omöjliga. Vad är politiken? Öppet spel med falska kort.
Brutal, bedräglig lek med människoöden. Falska intres-
sen, som lockar människor till brott och folken i olycka.
Innerst ett spel om vinning och njutningar, fabelaktiga
gengångare från mörkare tidevarv, som vampyrer su-
gande folkens blod. Är vi inte alla bröder? Vem av er,
som här står, vill mörda en broder?
Lektor Hjälm stod och hörde dessa tankar, som han
kände så väl. Så länge han själv kunnat tänka, hade han
hört dem. De hade kommit honom till mötes i tänkarnas
skrifter, i skaldens dröm. Första gången han hörde dem,
kom de från hans moders läppar, han stod vid hennes
knän och hon läste för honom ur bibeln. Som man nu
hörde dem, hade de plötsligt blivit som nya. Han satt
inte längre på arbetsrummet och tänkte över möjlig-
heter eller inte möjligheter, vägande, grubblande och
tvivlande. Han stod mitt ibland dem, som trodde, som
en del av ett helt kände han sig, som en av de många.
På ett egendomligt sätt blandade sig tanken på hans
barn, arbetarkvinnans son, upp i allt det han hörde, såg,
tänkte och förnam. En besynnerlig och ny känsla av
ödmjukhet bemäktigade sig honom. Allt, vad här sades,
var ju så enkelt, varför skulle det inte då vara möjligt?
Överspringande alla invecklade tankeserier, hörde han
blott på den röst, vilken talade inom honom. Tydligt och
14
klart ljöd rösten: det är möjligt. Se dig omkring på dessa

tusental av människor. De tror på sin egen vilja. Därför
vågar de tro. Därför är dem allt möjligt.
Åter ser han ut på människohavet framför sig. Om
det kommer en storm, tänkte han, en storm, som är nog
stark, då reser sig hela havet i ett enda dån, och ingen
tänker längre på, att de små vågorna funnits. Samlade
går de mot skyn, och intet kan då hålla stånd. Då kastas
vrak mot land, då raseras hamnpirer, då bräcks master,
då kryper människorna utmed jorden för att inte virv-
las bort. Är inte människornas samlade vilja ett sådant
hav, som ingen kan motstå, när det en gång kommer i
uppror?
Orörlig står massan framför honom, blott då och då
går en lätt rörelse över de tätt sammanpackade anleten,
vilkas ögon glöder mot talaren där uppe på estraden.
Han ser inte talaren längre, blott dessa ögon ser han,
vilka brinner av en enda låga, en vilja, samlande sig mot
ett enda mål.
Och en rysning genomfar mannen. I ett nu ser han
framför sig skammen av den splittring, vilken åtskiljer
människorna inom den klass, dit han själv hör. Klart och
skarpt dömer han sig själv och tänker:
”Vad vore det inte, att en gång i sitt liv få känna denna
enda vilja genombäva mig själv, veta, att även jag har ett
15
mål att vinna samman med andra? Så sker aldrig mer.

Varför vet jag inte. Men jag känner att så är.”
Talen är slut, och det stora tåget är statt på inmarsch
emot staden, där ekipagen rullar ut emot Djurgården på
första maj. Själv har lektor Hjälm ett avtal med ett par
vänner senare på aftonen. Ensam går han fram över gär-
det, full av de syner, han sett. Han har ett intryck, som
vore allt annat än de framtidskänslor, vilka tagit honom
fången samman med de många, det enda, som i detta
nu ägde full verklighet. Allt annat syns honom drömlikt
och fantastiskt, som om det fanns knappast till.
På ett egendomligt sätt livad och lyft av dessa och
dylika tankar, skrider lektor Åke Hjälm långsamt fram,
följande Karlavägen. En smula tungt går han som en
man, vilken går utan mål och är upprörd av stridiga
känslor. Han är en medelålders man, och hans ansikte,
vilket visar ett blont helskägg kring en sluten mun och
djupt liggande ögon bakom glasögon med guldbågar,
bär också spår av det. Det uttryck, som nu ger färg åt
lektorns ansikte, är inte dess vanliga. Med åren har över
dessa drag kommit något av lugn, borgerlig förnöjelse,
och behovet att leva harmoniskt har lärt denne man att
hålla sina tankar i styr. I dag ser han ut som en uppro-
risk. När han går, stöter han vid varje steg käppen hårt
i gatstenarna, som om han ville stöta de tankar, vilka
plågar honom, ned under jorden. Och han, som eljest på
16
det skarpaste vet att skilja mellan en verkligt frisinnad

man och en socialist, fylls av känslor, vilka står i skarp
strid med den ordnade övertygelse, som präglar en man
med respekt för samhället.
Detta är för lektorn en ovanlig sinnesstämning.
Innan han viker av utför Sturegatan, stannar han
därför och ser fundersamt ut över Humlegården. Inte
en knopp syns ännu på träden, bara sträckes deras
grenar mot höjden, bildande som ett tusentrådigt nät,
genom vilket den blåa himmelen glänser med sina vita,
drivande moln. Runt omkring honom strömmar män-
niskohoparna in mot staden för att breda ut sig över
detta vidsträckta Stockholm, där hela kvarter denna
dag legat tysta som i en utdöd stad. Spårvagnen svänger
förbi honom, konduktören klämmer sig med möda fram
genom trängseln inne i vagnen, hans stämma ljuder över
rösterna från plattformen, där tvist uppstått, emedan
för många trängt sig upp. Som klämd ur människomas-
san ramlar en illa klädd man ned på gatan. Svärjande
står han stilla och skakar sin knutna hand efter vagnen,
som rullar bort.
Lektor Hjälm ser detta, och med en åtbörd, som om
han ville skaka något fult bort ur sina tankar, går han in
i Humlegården under de höga träden, bakom vilka reser
sig Bibliotekets jättefasad. På något sätt erinrar han sig
Victor Hugos dikt om biblioteket, vilket en arbetare un-
17
der kommunen stuckit i brand, och mumlande upprepar

han för sig själv slutorden, arbetarens korta självförsvar:
”Jag kan inte läsa.” Och därefter titeln: ”Vems är felet?”
Där han går, småler han i skägget, och avbrytande sina
egna tankar, säger han halvhögt: ”Det passar inte in
på oss. Hos oss kan var man läsa. Här finns ingenting
sådant att klaga över.” Han tänker på arbetet, som vän-
tar honom hemma, en grundlig, mångårig undersök-
ning, avsedd att en gång ge ljus i en av mänsklighetens
livsfrågor. Och dock finner lektorns tankar denna dag
ingen ro. I likhet med så många andra av sin generation
har lektorn en hemlighet förvarad i en skrivbordslåda.
Denna består i ett stort anlagt arbete med titeln: ”Tan-
kar med anledning av det moderna missnöjet” och
bestämd att ge en social världsförklaring. Detta arbete
har blivit påbörjat och omskrivet flera gånger, men har
ännu inte blivit färdigt. Denna dag kommer det helt
naturligt i lektorns tankar, och han menar sig ha funnit
ett nytt uppslag, avsett att belysa den försoningstanke,
vilken enligt hans mening nu klarare än förr lyser upp
över klasshatet. Han tänker nu på allt det, som upp-
lysta män skrivit och verkat under hans egen generation.
Detta lugnar honom. Och i samma nu kommer han att
tänka på sitt hem, sin hustru och på Folke, på sin egen
ställning som en frisinnad man bland alla de frisinnade,
vilka aktar varandra, stöder varandra, bildar bålverket
18
mot den reaktion, som överallt stuckit upp huvudet. Det

förefaller honom, som om även denna värld, vilken han
själv av själ och hjärta tillhör, plötsligt på något sätt
blivit honom främmande. I hans känslor just nu passade
det inte att tänka på den. Sådan han kände den, föreföll
den honom i dag lika trång, fördomsfull och fattig på
ideal som någonsin det samhälle, vilket han och hans
meningsfränder vant sig att överlägset kritisera. Skedde
inte under var dag? Skedde inte just nu, medan män-
niskor slöt sig samman till föreningar, grubblade på re-
formförslag, förbättrade världen i sina böcker, skedde
inte just nu det, som ingen såg eller ville se? Levde inte
alla i en tid, då allt som skedde, växte dem över huvudet?
Steg inte deras egna tankars andar fram och fick kött
och blod, verkade, undergrävde, kullstörtade och vars-
lade om nya tider, innan tänkarna, vetenskapsmännen,
diktarna och världsförbättrarna blev färdiga med sina
verk? En vacker dag hade kanske det de drömt om eller
arbetat för eller bådadera skett, det var verklighet redan,
på ett helt annat sätt, än någon kunde förutse, inte ens
den skarpsyntaste.
Lektorn kände sig till mods, som behövde han kämpa
sig ut ur en virvel, vilken ville suga honom till sig. ”Så
lugnt allt är omkring mig,” tänkte han plötsligt. ”Så tyst
det blivit.” Ensam skred han fram på de breda gångarna
under Humlegårdens lindar, dämpat trängde ljuden från
19
människohavet, som kommit i rörelse, till hans öron. En-

sam gick han utför den breda mittelgången, vände och
kom tillbaka igen. Barnen, vilka brukade leka på den
plats, där han nu gick, hade länge sedan gått hem, deras
lektid var slut. Runt om honom skymtade på gatorna
människohopar, som vandrade hem, spillrorna av det
stora folktåget, vilket nyss varit i samling.
Då förekom det lektorn, som om det kommit en stock-
ning i människoströmmen, vilken gled utför Sturegatan,
som om den börjat upplösa sig och glida isär, medan
människorna stannade för att lyssna. I samma ögonblick
hörde han en skarp, kort knall, som gav eko mot de täta
husraderna och rullade vidare ut över den lugna par-
ken. Och som ljudet hördes, såg han människorna börja
springa. De rusade nedför gräsvallen, hoppande över
ståltrådsstängslet, trotsande sed och polisförbud. Själv
påskyndade han sina steg och såg, hur folkmängden
tätnade kring en soffa, nyss utställd i en berså av låga
buskar, bildande halvcirkel kring en hängask.
När lektor Hjälm kom fram till platsen, var han upp-
rörd, som om han hade mött en katastrof, vilken han
gått och anat. Han klämde sig tätt intill människoryg-
garna, som trängt sig samman kring platsen. I början
var det honom omöjligt att urskilja någonting, och så
spänd var mängdens uppmärksamhet riktad mot något,
som försiggick i dess mitt, att ingen vände sig om för att
20
svara på hans frågor. Med lyfta huvuden trängdes och

trampade människohopen kring samma fläck, ljudlöst
och stilla, som om de hade sett något förfärligt, vilket
fjättrade dem vid platsen, band deras tungor och gjorde
tyst omkring dem. Det var i viskande ton, han till sist
kunde förmå en man, vilken med förstört ansikte vred
sig ut ur trängseln för att gå, att svara, när han frågade
honom:
”Vad är det?”
”Det är en arbetare, som skjutit sig. Han har smällt av
en dynamitpatron i mun.”
Lektorn ryggade tillbaka.
”Just i dag?” utbrast han. ”Och här?”
”Ja, varför inte i dag? Och varför inte här?”
Den talande var själv arbetare. Han bar första majtå-
gets märke i knapphålet.
”Han har väl velat göra demonstration på sitt sätt, han
också. Så gott han kunde.”
Den talande skrattade kort. Men skrattet blev till
en grimas. Och hans slätrakade ansikte med de yviga
mustascherna darrade. I de gråa ögonen kom en hård
glimt av hat, och han gick hastigt bort, som om han
hade sagt för mycket eller kanske velat säga mer, men
fann bäst att tiga.
I samma ögonblick hördes en stämma, som ropade:
”Ge plats där.”
21
En poliskask dök upp över mängden, som långsamt

och motvilligt vek åt sidan.
Lektor Hjälm stod som fastnaglad av skräck och
kunde inte slita sina ögon från scenen framför honom.
På soffan låg en gestalt hopsjunken. På avstånd såg
man blott något grått, som tecknade sig mot de gröna
spjälorna. Så hopsjunken låg gestalten, att den knappt
tycktes ha mänsklig form. Mössan hade inte fallit av,
den hade blott glidit ned över ansiktet. Ingenting mer
var att se. En skäggig kind, ett par magra, håriga händer.
”Märkvärdigt att inte huvudet är söndersplittrat mera,”
tänkte lektorn. Då såg han, att under bänken från den
del av huvudet, vilket inte kunde ses, droppade det röda
blodet ned på marken, där det redan bildat en fläck.
Lektor Hjälm måste vända sig bort. Polismannen hade
fattat tag i den döda kroppen för att vända honom om
och undersöka.
”Herrn kommer för sent som alltid,” ljöd en rå röst.
Ingen brydde sig om att svara eller ens se efter, vem
som talat. Så ohyggligt skar denna röst in i de närvaran-
des tankar. En efter en vände sig om och gick tyst där-
ifrån. Det var, som om man hört en hädelse och ville få
glömma åtminstone den.
När hopen kring olycksstället glesnat, fästes lek-
tor Hjälms uppmärksamhet av en kvinna, också hon
synbarligen tillhörande arbetsklassen. Hon stod kvar
22
hos den döde, utan att tyckas märka, att det blev tomt
omkring henne. Även hon bar på sin slitna vårkappa
arbetartågets märke. Med nedslagna ögon stod hon där,
som om hon väntat något.
”Känner ni honom?” frågade polismannen.
Kvinnan ryckte till som av förskräckelse.
”Nej,” sade hon hastigt och såg sig omkring med för-
vildade ögon.
”Gå undan då! Varför står ni här?”
Polismannen började bli otålig. Han blåste i sin pipa
för att tillkalla hjälp och skaffa undan liket.
Kvinnan lydde och drog sig undan, dock inte längre
än att hon kunde se och höra allt. Där blev hon stående
utan att vidare ändra ställning, som om hon inte hade
hört eller sett människorna, vilka fortfor att komma
och gå.
Lektor Hjälm kunde inte ta sina ögon från denna
kvinna. Han såg, att färgen på hennes kappa var grå,
och att banden på hatten en gång varit röda. Snett, med
breda, rakt utstående brätten täckte den hennes huvud
med de besynnerliga irrande ögonen, vilka ingenting
tycktes se. Som naglad fast till platsen stod han. ”Vilken
dag är inte detta?” tänkte han mekaniskt. Han kände
sig till mods som om någonting i hans hjärna varit nära
att stanna. ”Vad sker inte allt på denna dag? Vad skall
nu ytterligare ske?” I detsamma föll honom den tanken
23
in: ”Hur skall jag kunna gå hem efter detta? Vad skall
jag säga hemma? Vem skall förstå mig? Hon gör det
minst av alla.” Lektorn tänkte på sin hustru, och i den
spänning, han nu befann sig, föreföll det honom, som
om han aldrig betraktat henne med en så hänsynslös
skärpa. Det han sett och tänkt denna dag, hade liksom
rivit sönder hela livet för honom. Han såg sig själv sådan
han var en gång, när han bodde i ett rum bland hyrda
möbler. I detta lilla rum, som var trångt och allt annat än
vackert, såg han en munter fabriksflicka, som var lycklig,
emedan han var god mot hennes barn. Det föll honom
in, att till henne skulle han nu kunnat gå, och i det han
tänkte på hennes öde, ryste han och blev förvirrad över
sina egna tankar.
I samma ögonblick blygdes han, att han just nu kun-
nat tänka på sig själv. Och när han såg upp, märkte han,
att två damer, av vilka han kände den ena, kommit fram
till den döde. Rysande stod de där. Utan att tala, vände
de sig om för att gå. På något sätt kände sig lektorn tack-
sam mot dem för denna tystnad. Just som de skulle gå,
sade den ena av fruarna, hon, som lektorn kände:
”Så förfärligt. Kunde han inte åtminstone ha använt
en revolver?”
Arbetarkvinnan, som han förut iakttagit, ryckte till
vid dessa ord, som om de på något sätt träffat henne
själv. Ögonen i det gråbleka ansiktet brann till, och på
24
kinderna kom något av liv, som om de rodnat. Just som

damerna skulle gå henne förbi, såg hon den, vilken nyss
talat, i ögonen och sade lågt:
”Hade han haft pengar att köpa en revolver för, hade
han aldrig skjutit sig.”
De båda fruarna påskyndade sina steg, som om någon
förföljt dem.
På gatorna runt om Humlegården syntes ännu flock-
arna av män och kvinnor, vilka vandrade hem. Och
bakom närmaste gathörn försvann den sista av de röda
fanorna.
25
II.
I samma ögonblick kände lektor Hjälm en hand på sin

axel, en lätt, hastig beröring, och när han vände sig
om, ryckte han till. Den, som stod där, nickade kort,
nästan utan att ta sina ögon från scenen framför dem.
”Vet man orsaken?” sade han.
”Nej,” svarade Hjälm.
”Kom då, så går vi.”
Den talande var en liten man med ett nervöst ut-
seende och ett påfallande stort ansikte, vilket aldrig
befann sig i vila. Om det var ögonen eller den stora
pannan, munnen med dess djupa linjer eller de kraftiga
mustascherna över den runda hakan, som gav detta an-
sikte dess karaktär, var svårt att säga. Ty själva uttrycket
växlade så hastigt och ofta, att man liksom inte hann att
observera dragens detaljer.
Medan de gick fram sida vid sida, betraktade Hjälm
den nykomne. En mängd minnen vaknade inom honom,
minnen från ungdomsdagar, från löftenas och förhopp-
ningarnas tid, då hans eget blod gick högre än nu. En
26
gång hade han beundrat den man, som nu gick vid

hans sida, stått honom nära, hade han själv trott. Just
nu kom han, dök upp som ur människovimlet, vilket i
en huvudstad skiljer människorna från varandra. ”Han
ser fruktansvärt nervös ut,” tänkte lektorn. Och medan
han gick, försökte han räkna efter, hur många år som
förgått, under vilka de båda inte träffats. I nästa ögon-
blick frågade han sig: ”Vad har det blivit av honom?” Så
fullständigt okunnig var han om den mans öde, vilken
en gång varit hans vän.
Han sökte, men fann ingenting annat än den vanliga
bankruttförklaringen, då ett samtal skall inledas mellan
forna vänner:
”Det var länge sedan vi båda träffades.”
”Och så träffas vi här! Ja. Det händer så ibland.”
Mannen log tyst, som om han varit sysselsatt med helt
andra tankar än dem han uttalade.
”Stockholm har blivit stort,” fortfor han.
”Ja, man träffas sällan.”
Liksom han tagit för givet, att ett samkväm nu dock
måste följa, vek den nykomne av vid Stureplan för att
gå in på Anglais, och när Hjälm sade sig vilja telefonera
hem för att förklara, varför han uteblev från middagen,
nickade han tyst och försvann. När Hjälm senare inte
fann den han sökte i matsalen, bugade sig rockvaktmäs-
27
tarn och sade med en viskning, vilken föreföll avsedd att

yppa något outtalat förtroende:
”Advokaten är visst i kaféet.”
I samma ögonblick syntes den efterfrågade. Som om
ingenting hade hänt, gick han förut in i matsalen och
slog sig ned vid ett ledigt fönsterbord.
Åke Hjälm satt och tänkte på, hur hastigt dock även
de starkaste intryck förgår. För en timme sedan hade
han vandrat in till staden med en känsla, som gungade
marken under hans fötter och skulle han aldrig kunna
glömma, att han och hela den värld han tillhörde i grund
och botten vandrade på en vulkan. Strax därefter hade
han varit vittne till ett fasansfullt uppträde, som borde
vara nog att för alltid stanna kvar i hjärtat på den man,
som ömmade för sina likar och hade en aning om, vad
rättvisa är. Knappt hade han kommit åter i den omgiv-
ning, vilken han var van att betrakta som sin, började
redan det uppror, i vilket han befunnit sig, att försvinna.
Så föga passade det tillsammans med denna väl om-
bonade sal, där välklädda herrar och damer fyllde
platserna, där han själv såg framför sig en vitglänsande
duk, en flaska god Bordeaux och en frackklädd kypare,
vilken med aktningsfull precision serverade middagen.
Så van var han själv i grund och botten vid de tvära
övergångarna från livets rysligheter och till materiella
och andliga njutningar, att han i likhet med oss alla
28
inte kunde ägna denna motsägelse i hela sitt liv mera

än en flyktig uppmärksamhet. ”Lyckligtvis hindrar oss
vår egen livsintensitet att lida av allt,” tänkte han, och
när han klingade med bordskamraten, var hans leende
vemodigt och milt. Hans själ var redan full av minnen
från gamla tider, då de två, vilka livet åtskilt, stod var-
andra nära. Lektorn var en vänkär man i den grad, att
han ansåg vänskapen för livets bästa krydda.
”Du har ett lyckligt hem nu som förr,” sade Oskar
Steinert.
Lektorns hjärta blev varmt som alltid, när hans hem
nämndes. De tankar, som skurit genom hans själ, då
hans inre varit upprivet, hade tystats; på samma gång
som upproret inom honom kuvats och förgått. De syn-
tes honom nu så ovärdiga, att han helst ville glömma
dem, och själva denna känsla, att han utan grund gjort
hustrun orätt i sina tankar, fyllde honom med en rörelse,
som om han höjt knä i en helgedom.
”Jag har det bättre än på den tid du besökte mig,” kom
svaret.
I de sista orden låg något av en förebråelse, och som
för att utplåna detta intryck frågade lektorn:
”Och du?”
Steinert log, och hans ögon gled förbi den andre ut i
luften.
29
”Tala inte om mig,” sade han. ”Jag är ute i dag för att
glömma.”
Lektor Hjälm såg frågande upp.
”Ja,” fortfor den andre. ”Är det så märkvärdigt? Be-
höver vi inte alla glömskan? Märk väl! Jag säger inte,
att det är frågan om något obehagligt. Man kan också
behöva glömma annat än just det obehagliga. Jag kan
mycket väl tänka mig fall, då man levat i ett sådant rus
av lycka, att man måste glömma även sådant. Vet du,
vad jag stod och tänkte på, när vi träffades nyss? Jag
tänkte: där var också en, som sökte glömskan. Gud vet,
om han fann den. Det tänkte jag på. Jag vet, vad du vill
säga. Du besitter en ordnad tankegång. Du tänker så
att säga i system. Fixt och klart har du en gång för alla
gjort upp din räkning med dig själv, och resultatet har
blivit, att vad som kommer efteråt, när ett skott smäller,
ett gift verkar eller naturen på vanligt gement sätt gjort
sitt, det är plus minus noll. Jag såg på honom, som låg
där, och han kunde inte motsäga den tanken. Men så
föll min blick på henne, hon, som stod bredvid. Jag såg,
att du också observerade henne. Man kunde för resten
inte undgå att göra det. Som en grotesk skräckbild stod
hon där. Grotesk, ty hon var simpel och ful, och hennes
ställning var hemsk. Men ändå måste man se på henne,
och glömmer henne gör man inte lätt. Hon stod och
30
tänkte på, om han, som var död, kände glömskan eller

inte. Jag är säker på det.”
Lektor Hjälm log.
”Jag är inte säker på det,” kom svaret. ”Kanske beror
det på, att jag i dag varit ute på Ladugårdsgärdet.”
”Och demonstrerat med de förtryckta? Tryckt den
valkiga handen?”
Åke Hjälm ryckte till. Det kom ett uttryck av ärlig
förbittring i hans ansikte, som tycktes roa den andre.
”Jag tänkte inte på att demonstrera,” sade han still-
samt. ”Om en fattig skolkarl som jag demonstrerar eller
inte, det betyder inte stort. Men jag gick, för att jag hade
min dag fri, därför att det var något, som drev mig dit
mot min vilja. Jag kom därifrån med känslan av, att det
vore gott, om flera ville göra som jag. Kanske skulle det
göra oss alla mindre främmande för varandra.”
”Tror du?” insköt Steinert.
”Kanske och kanske inte,” ljöd svaret. ”Det kunde
emellertid löna mödan att försöka. Vad jag ville säga
var, att när jag återkom därifrån, blev jag omedelbart
därefter vittne till detta uppträde. Intrycket av vad jag
känt och hört därute höll mig ännu fången. Därför såg
jag henne med andra ögon än du. I det uttryck av för-
stenad skräck, som låg över hennes ansikte och gestalt,
såg jag klart och skarpt blott den tanken: skall allt, vad
vi fattiga hoppas på, sluta så? Finns för oss intet hopp?
31
Eller kanske också: hur många är ännu dömda att sluta

så, innan vår dag kommer?”
Oskar Steinert såg ner, och när han åter började tala,
hade han bytt om röst. Sällsamt låg och stilla klang den,
helt olika mot den som nyss ljudit så hård och kärv.
”Något sådant kan tänkas,” sade han.
Som om han ångrat, att han givit vika, blottat en
känslighet, vilken han ville behålla för sig själv, frågade
han åter med skärpa:
”Menar du verkligen ärligt, vad du säger nu?”
”Kan du tvivla på det?” kom svaret.
Lektorns små, djupt liggande ögon brann till bakom
glasen.
”Jaja,” sade den andre. ”Du menar naturligtvis vad du
säger. Men vad betyder det? Jag menar också, vad jag
säger, om man nu inte är för noga om ordens innebörd.
Ändå kan jag sitta här och äta mat och dricka Bordeaux.
Jag kan besluta mig för ett glas Madeira på efterrätten,
för en havannacigarr till kaffet och för en serie whisky-
groggar. Det kan du med. Ingenting på jorden kan hin-
dra oss. Varken vår smärta över all livets orätt eller vår
fasa för självmordet. Njutningshungern behärskar oss,
ser du. Vi må vara skalder eller tänkare, realpolitiker
eller drömmare, präster eller publikaner. Varken du el-
ler jag gick fram, bjöd kvinnan armen och ledde henne
32
därifrån. Kanske var det en fästmö, en hustru eller en

syster? Det är också möjligt?”
”Om det också är sant,” genmälde lektorn, ”så beror
det på, att vi hålls tillbaka av blyghet, oföretagsamhet,
klassfördom måhända. Därför kan mycket väl, det vi
känner, vara äkta och gott.”
”Ja, men svagt,” sade Steinert. ”Svagt och därför vär-
delöst.”
Lektorn teg en stund. Så såg han upp och sade, utan
någon ironisk biton, som om han uttalat något själv-
klart:
”Varför skriver du inte detta?”
Den andre skrattade till och en mjuk hand gled lång-
samt över hans ansikte, som om det var något, han ville
dölja eller stryka bort.
”Jag kan inte,” sade han. ”Det vet du. Jag skriver mina
acta som advokat.”
Lektorn kände själv, att han i detta ögonblick må-
hända vågade för mycket. Men innan han hunnit hejda
sig, hade ordet ”varför” undsluppit honom.
”Du har frågat mig så en gång förr,” svarade Steinert
vasst. ”Har du glömt det?”
Hans ansikte blev med ens hårt och ögonen formligen
stack.
Ett halvglömt minne dök upp inom Åke Hjälm, ett
minne om ett samtal, vilket förefallit honom själv lik-
33
giltigt och främmande, ett ord, som han fällt, utan att
mena mycket med det, en hetsig scen, vilken följt på
de ord, han uttalat, och efteråt en omåttlig häpenhet
hos honom själv över den verkan, som dessa hans ord
hade framkallat. Det var nästan, som om han tyckte
sig leva denna scen omigen, som om han hade plötsligt
blivit förflyttad år tillbaka i tiden, såg sig själv i ett lag
av kamrater och hörde samma vredgade röst som nu,
såg samma stickande ögon riktade emot sig, överfölls
av samma ängslan som då att mot sin vilja ha gjort en
människa ont.
Överhuvud hade det varit många sådana scener
mellan Steinert och Hjälm, scener, vid vilka ingen fäs-
tat någon betydelse, men som slutligen skilt de båda
männen åt, främmande för varandra som de i grunden
alltid varit, sammanförda av gemensamma vänner, och
av likartade intressen en gång drivna till ändlösa ung-
domssamtal. Som Hjälm satt där, erinrade han sig, att
även han hade sådana scener att minnas, om han ville
söka fram dem, och som han tänkte på dem, erfor han
en obestämd känsla av groll, som levde kvar, trots det
att många år skilt honom från den man, vilken han nu
av en ren tillfällighet träffat.
”Jag ser, att du minns,” fortfor Steinert i något mildare
ton. ”Och jag vill nu bara säga dig det, att för mig är den
personliga friheten mer än allt annat, den personliga
34
friheten i en utsträckning, som du kanske inte drömt

dig, att människor kan göra anspråk på. Jag vill ha rätt
att göra med mitt liv, vad jag behagar. Jag vill ha lov att
fördärva mig själv, gå under, pina mig själv till döds,
brinna upp invärtes, utan att en enda människa frågar
mig varför. Vill jag, fordrar jag att få supa ihjäl mig eller
gå till botten genom utsvävningar och lättja, utan att
det angår någon. Förstår du sådant?”
Åke Hjälm tänkte efter ett ögonblick, innan han sva-
rade. Men den andre gav honom inte tid att komma till
ordet.
”Allt det där är borta och glömt,” sade han i lugnare
ton. ”Vi kan gott tala om det. Och vad som då syntes
dig främmande, skall kanske nu förefalla dig mindre
oförklarligt. Det kan ju hända i varje människas liv, att
någonting inträder, vilket en gång för alla slår ned hen-
nes livskraft. Du kan ju anta, att något sådant en gång
hänt mig. Vad som hände, eller om något verkligen hänt,
det behöver jag inte närmare specificera. Du minns kan-
ske den krets, vi som unga tillhörde. Den stod i beröring
med allt det, som då blomstrade upp i vetenskap, i konst
och i litteratur. Som en fläkt av pånyttfödelse gick över
landet. Hur var det en gammal ordets stridsman sade i
förgångna tider: ’Andarna ha vaknat. Det är en lust att
leva.’ Kände vi inte något sådant? Kände vi inte andar-
nas sång i luften omkring oss? Föreföll det oss inte, som
35
om det började nytt liv omkring oss och inom oss? Var
det inte en lust att leva? Vid denna tid träffade jag dessa
män och kvinnorna också. Jag måste komma dem nära,
tyckte jag, trycka deras händer, höra deras stämmor. Jag
blev visst du med allesammans, åtminstone med män-
nen. Nu möter vi varandra som främlingar. Jag har intet
att säga dem, inte heller de mig. Isoleringen har tagit oss
i sitt våld, och ingen hör på, vad den andre säger.”
Åke Hjälm avbröt den talande.
”Är du så viss på det, att ingen hör på? Tror du verkli-
gen att isoleringens välde är så fast grundat?”
Oskar Steinert skrattade till på sitt korta, inåtvända
sätt.
”Jag vet inte,” svarade han. ”Det förefaller mig så.
Säkrare teckentydare än andra är jag ju inte. Det före-
faller mig emellertid, som om människorna gick förbi
varandra i något slags dimma, där ingen är säker på,
vem han egentligen mött, förrän de båda mötande re-
dan kommit förbi varandra så långt, att det inte längre
lönar sig att vända om för att träffas. Men som sagt! Då
var det annorlunda. Då var luften — hur ska jag säga?
— Jo, den var kylig och genomskinlig, en smula rå ibland,
men man kunde inandas den. Minns du våra ändlösa
nattliga samtal? Jag tror, jag då upplevde det som aldrig
återkommer. Det där, som kallas för liv och ungdom,
tro och allt möjligt. Vi läste var bok, som kom ut, var
36
tidningsartikel, vilken kunde ge anledning till ett samtal,

väntade på nya tavlor och skulpturer som på avgörande
händelser, åhörde riksdagsdebatter och skälvde av iver
över utgången av varje val. Händelserna i stora världen
satte oss i darrning, och dog en andens storman, bar vi
sorg. Vet du, vad det enda var, som störde mig under
denna tid?”
Steinert böjde sig fram över bordet och såg vännen
i ögonen. Hans egna lyste och skiftade med något av
fosforglans.
”Du kan inte veta det,” fortfor han. ”Det är alltför ba-
rockt. Det störde mig, att du och ni alla — kamraterna
menar jag — i den enskilda kretsen såg upp till mig som
till något sorts ljus. Jag kände, som om ni alla krävde
något av mig, gick och väntade på, att jag skulle skriva
något, göra något, på ett eller annat sätt gripa in.”
”Det gjorde vi också,” sade Hjälm plötsligt med en för
honom ovanlig energi. ”Kunde det vara dig emot?”
”Det låter märkvärdigt,” genmälde den andre. ”Och
dock var det så. Så gick jag och blev advokat. Använde
min examen, som det heter. Då var det, som om jag
gjort något orätt. Det blev alldeles tyst omkring mig.
Möjligen skulle jag kunna förklara orsaken. Men det
är så gammalt nu, så att det må vara. Säg mig bara en
sak! Vad hade ni, mina kamrater, du, överhuvud andra
människor för rätt att pålägga mig ansvar och uppgifter,
37
som jag inte pålade mig själv? En individ är en individ.

Vem har rätt eller möjlighet att tränga in i en annan och
föreskriva honom, vad han bör göra?”
Lektorn blev het.
”Ingen har rätt att förspilla sitt,” sade han. ”Den gåva,
var och en har, förpliktar. Den syn på tingen, som är vår,
ännu mer.”
”Har inte var och en lov att avgöra inför sig själv, vad
han känner sig förpliktad till eller inte?”
”Jo,” svarade lektorn. ”Men andra har också lov att
döma honom.”
Steinert log fint. Om orden stötte honom, lät han dock
ingenting märka. Han svarade:
”Det står skrivet: döm inte, så blir ni inte dömda.”
Och då den andre ingenting svarade, fortfor han:
”Jag ska säga dig något. Det skrivs inte för litet i våra
dagar. Det skrivs för mycket. Var och en vill tala. Ingen
vill höra på. Följ med en gång i ett samkväm, ska du få
se att jag har rätt. Var och en sitter av pur hövlighet och
väntar på, att det ska bli en paus, så att han kan få hugga
i med, vad han själv har att säga. Han vill få höra sin
egen röst en stund och inbilla sig, att de andra lyssnar på
honom, bättre än han lyssnat på dem. Kan man tänka
sig, att en människa diktar sig in i en dylik illusion? Nå.
Alkoholen gör ju sitt till. Utan alkohol talar vi ju inte.
Utan alkohol går vi och moltiger. Se bara på mig! Det
38
här är den andra whiskyn. Nu är jag ju nästan vältalig.

Och jag håller på mitt: här skrivs för mycket. Skulle det
ske något här, som krävde samling och nationell lyftning,
d. v. s. helt enkelt handling, jo, då skulle vi se. Nationen
skulle ryka i luven den ena på den andra och skrika över
att det inte finns en man som kan leda oss. Men om han
också fanns, skulle det hjälpa? Nej du! Vi skulle ha kri-
tiserat ihjäl honom, innan han hunnit få ordet. Var och
en sitter med sin lilla privatidé om hur allting ska lösas.
Vi har blivit loja och vanmäktiga. Uttrycket ’die dum-
men Schweden’ är mera träffande än folk tror. Det ryser
i mig, när jag hör svenskar citera det och till på köpet
skratta åt sig själva. Det är en förfärlig självkritik. Tänk
dig, hur här är fatt. Vi regeras av en riksdag, vilken tack
vare sin märkliga sammansättning sällan kan uträtta
något. Det hela är ett verk, som gnisslar i fogarna och
löper stor fara att gå varmt när som helst. Kamrarna
är till för att motarbeta varandra, vilket de också ärligt
gör. Vi har en överklass, så prickmätt, att den knappt
kan smälta maten och omöjligt kan tänka utan sprit. Vi
har en andra kammare, där ingen kan vara herre och
ingen vill vara dräng. En första kammare, som är en
parodi på vad den en gång var. Okultiverad i kapp med
vår folkledning, vilkens vyer inte kommit längre än till
magens. Vet du, vad som saknas vår första kammare,
och som vi vänstermän inte gärna vill fram med, därför
39
att det stöter våra fördomar? Jo, den saknar aristokrati.

Har du läst riksdagstryck från 70-talet eller bara från
början på 80-talet?”
”Nej.”
”Gör det, ska du få se, vad jag menar. Vilken respek-
tabel, vilken praktfull konservatism. Gammaldags, in-
skränkt, otidsenlig. Ja, bevars. Men bottenärlig och sak-
kunnig. Dessa brukspatroner och ämbetsmän, biskopar,
godsägare och till och med militärerna var bildade på
ett annat sätt än nutidens. Bildningen hade gått dem i
blodet. Hos dem fanns en fläkt av de gamla minnenas
ande, och därför kunde de tala om det, utan att deras
patos blev falskt och deras fraser ihåliga. De var verkli-
gen svenska, vad brister de än hade, och aristokrater var
de också! D. v. s. de var fiender till allt pack. Men med
det menade man inte folket. Vad har vi nu?”
Åke Hjälm blev ivrig, och i starka ord talade han nu-
tidens försvar och talade länge.
”Vår tid har funnit en ny aristokrati,” slöt han. ”Och
det är bildningens.”
”Vår tid har funnit en ny aristokrati,” svarade Steinert
kyligt, ”och den heter penningens, vilket är en cont-
radictio in adjecto. Var finns den andra? En liten krets
av verkligt upplysta och bildade, som sysslar med att
misstro och förringa varandra. Har du hört en författare
yttra sig om en annans böcker eller en målare om andras
40
tavlor? Jag har hört det, jag, och den erfarenheten har
givit mig skräcken i blodet. Vet du, vad det är? Det är
den skräck, som gör, att lotsen i sista ögonblicket vägrar
i vändningen och inte vågar sig ut på upprörda vågor,
när nödsignal ljuder.”
Steinert tvärtystnade, såg ett ögonblick på den andre,
och en humoristisk glimt upplyste hans ansikte.
”Du tycker, att jag sagt för mycket,” fortfor han. ”Och
ändå har jag inte sagt allt. Som jag lever numera, talar
jag inte ofta som jag gjorde förr. Därför kommer allt
på en gång, och gagnar det ingen annan, så gagnar det
mig. Var var jag nu? Vad har vi mer? Vi har en huvud-
stad, som vill vara ett andligt centrum, men inte kan.
Överhuvud vilja och kunna. Det är ett kapitel för sig i
detta land. Denna huvudstad misstros av landsbygden,
d. v. s. av hela vårt land, vilket inte känner sig samhörigt
varken med huvudstaden eller inbördes. Det är långt
från Skåne till Västerbotten, må du tro, inte bara på
kartan. Detta vet vi alla, och när något viktigt kommer
på tal, hur går det då? Då kommer kvacksalvarna. De
kommer i broschyrer och tidningar. Läs avdelningarna
för ’Meddelanden från allmänheten’ och se, vad där
står. Isoleringens styggelse är det. Förryckta småidéer,
utkläckta av hjärnor, vilka förbenats i detaljer, ovärdiga
att komma under diskussion. Var och en sitter med sitt
recept, övertygad att om det följdes, vore Sverige räddat
41
och hela världen med oss. Ingenstans frodas kvacksal-

vare som här. Kvacksalvare i kvinnofrågan, i fredsfrågan,
i arbetarfrågan, i nykterhetsfrågan. Nej! Det är sant. Där
är det bättre. Ty folk super faktiskt mindre än förr. Men
det värsta med allt detta lössläppta förbättrarraseri
— vet du, vad det är? Det är att man inte ens har lov att
skratta åt dem. Gör man det, får man en förvånad blick
— jag menar nu från våra frisinnade; de andra, de skrat-
tar nog, och jag undrar inte på det — och på samma
gång vet man, att man har domen över sig: ’Aha! Nu är
det slut med mig. Han tror, att jag saknar allvar. Jag är
en gycklare. Jag saknar respekten.’ Det är besynnerligt
att tillhöra Bellmans nation och märka, hur sinnet för
humor tycks avta.”
Lektor Hjälm hörde på den talande, inom sig und-
rande, över vad han hörde och såg. En förändring hade
försiggått med den man, han såg framför sig, en föränd-
ring, till vilken han alldeles saknade nyckeln. De båda
männen gick ut från kaféet. Mot den ljusa majluften
glänste det elektriska ljuset blekt, och gatorna var fulla
av människor, som gått ut för att njuta av den nya vårluf-
ten. De båda kamraterna, vilka inte träffats på så länge,
följdes åt. Åke Hjälm erinrade sig det sällskap, som vän-
tade honom, och sände även dit ett återbud per telefon.
Han och Steinert hade kommit till den punkt i ett sam-
kväm, då ingen längre tänker på att skiljas, då tankarna,
42
som sover under vardagens enahanda, vaknat upp, då

ingen vet, om han egentligen trivs i den andres sällskap,
men stannar kvar, emedan tröghetens kraft hindrar
dem båda att skiljas. Därför fortsätter de att samtala,
dricka och utbyta tankar, som om de båda var rädda
att söka ensamheten eller väntade de, att ur alla de ord,
som talats, äntligen skulle komma en mening. De hade
kommit ned till Kungsträdgården, och genom lövverket
skymtade Strömmens djupfärgade vatten, genomdarrat
av ljusstrålar, brytande vårböljor i djupviolett, där skenet
från lyktorna gungade upp och ner. Mörk, allvarlig och
tung låg slottets fasad över det hela, sluten och stängd,
som om den talade ensam forntida minnens tysta språk,
skilt från vardagens.
Hela tiden talade Oskar Steinert. Som en oupphörlig,
aldrig sinande ström flödade orden från hans läppar.
Hans ansikte uttryckte en onaturlig spänning, och
hans mun öppnades och slöts krampaktigt och forcerat,
medan ögonen blev alltmera tunga och tungsinta. De
båda männen befann sig slutligen sittande i en liten vrå
av det stora Operakaféet. Atmosfären omkring dem
var kvävande och larmet helvetiskt. Kaféet var fyllt av
kända ansikten, tillhörande män ur finansens, politi-
kens och journalismens värld. Det lät därinne, som om
tusen människor på en gång ansträngt sig för att över-
döva varandra. Kypare trängde sig fram mellan borden
43
balanserande oerhörda brickor, fullsatta med dryckes-

varor och glas, på rak arm högt upp i luften. Nykomna
knackade i borden, ansträngande sig för att göra sig
hörda och få rekvirera varor före midnatt. Vid ett bord
mitt i salen under bronsnymfen talade en ensam man.
Hans ord kunde inte förnimmas. Men man förstod, att
han berättade. Ty vid varje paus han gjorde, skrällde
skrattsalvorna från sällskapet omkring honom. Ansik-
tena var röda och upphettade. Här och där glänste ett
par lugna, svårmodiga ögon, vilka syntes betrakta den
sällsamma tavlan och tänka över den. De verkade med
något av en välbekant avlägsen musik, som drunknar i
människosorlet.
”Tänk dig,” sade Steinert, ”att i allt detta har man verk-
ligen tagit del. Du, jag, vi alla. Vi har gjort det, även den
tid, då vi ville som bäst eller kanske mest då.”
”Ja,” svarade Hjälm. ”Måhända var det just då vi tap-
pade viljan. Och tron.”
Oskar Steinerts blickar började lysa, och hans läppar
krusades under mustascherna. Det såg ut, som om han
fann en särskild art av njutning vid det skådespel han
nu betraktade.
”Jag har alltid varit dålig som moralist,” genmälde han.
”Det här är bara bedövning. Visserligen en mycket grov
art av bedövning. I stället en så mycket pålitligare. Här
44
hjälper ingen nykterhetspredikan, så länge detta djupa

livsbehov finns.”
Knappt hade Steinert uttalat dessa ord, förrän en
fruktansvärd skräll skar genom larmet. En bredaxlad
gråhåring hade tagit ett steg baklänges, stött emot en
kypare, som bar en bricka, och följden blev en massa
krossade glas, en tillfällig oro vid de bord, som fått mot-
taga spillrorna, och en mängd häftiga utrop och klago-
mål, vilka koncentrerades kring den oskyldige kyparen.
Som en kornet, vilken kastats ur sin bana, ramlade
gråhåringen runtom och befann sig slutligen stående
öga mot öga med Steinert, vilken han tycktes känna. Ty
knappt hade han fått syn på denne, förrän han skakade
hans hand, därvid blottande ett halvsnyggt skjortbröst
och en rad ojämna, gula tänder. Därefter sjönk han ned
på en ledig stol, lutade armbågarna mot bordet, betrak-
tade de båda herrarna med slöa, druckna ögon och sade
med ett skrän, som skulle vara obesvärat, men i stället
verkade som tiggeri:
”Whisky, ser jag.”
Steinert gav sitt sällskap en blick, som om han ville be
om ursäkt för den andres därvaro, och sade kort:
”Platsen är upptagen.”
”Även jag,” svarade den tilltalade slagfärdigt.
Så såg han sig om, som om han saknat någon.
”Jag söker mitt sällskap,” förklarade han.
45
Steinert började se road ut.

”Törs man fråga vem? Kanske har vi sett dem?”
Gråhåringen gjorde ett våldsamt försök att hålla
nacken rak och skelade med ett misstroget, elakt ut-
tryck på den talande.
”Det är mina politiska vänner,” sade han med ett
självbelåtet leende. ”Tack, min bror, för att du påminde
mig.”
Han drog åt sig Steinerts motsträviga hand, som han
höll kvar och fortfor:
”Jag ska anförtro dig en sak. Du har alltid varit hygglig
mot mig. Motsäg mig inte. Du har varit hygglig emot
mig. Därför vill jag vara ärlig mot dig och säga dig san-
ningen. Det går fan i våld med Sveriges politik. Varför?
Därför att mannen inte är funnen. Boström duger inte
längre. För den övriga konseljen ger jag inte ett ruttet
lingon. Det finns bara tre personer, eller rättare, det har
bara funnits tre personer i Europa, som förstått politik
i vår tid. Den ene av dem är nu död.”
Härvid höll han den lediga vänstra handen vid sidan
av munnen och halade sig med den högra, med vilken
han krampaktigt höll fast Steinerts, fram över bordet
och röt i hans öra för att göra sig hörd genom larmet:
”Det är Bismarck, kung Oskar och jag. Eller det var
Bismarck. Nu är det bara kung Oskar och jag.”
46
När han sagt detta, släppte han Steinerts hand och

tumlade upp. Listigt blinkande tillade han:
”Men han får aldrig veta det.”
Vem denne han var, det upplyste mannen aldrig om.
Han försvann i vimlet, lotsande sig fram mellan bor-
den.
”Såg du,” sade Steinert, ”hur lycklig han såg ut, när
han äntligen fick fram sin hemlighet? Jag har hört den
förr, och flera än jag har hört den. Tro mig, den tanken
lever han på. Utan den kunde han inte existera.”
”Vem var det?” frågade Hjälm.
”En svensk,” svarade Steinert torrt. ”Eller om du vill,
att jag ska tala tydligare: en, vilken tycker om att kalla
sig så.”
Steinert drack tyst och fortfor sedan, vänd mot den
andre:
”Du skrattar, du. Jag skrattar också. Men på olika sätt.
Den mannen, som nu gick, är isolerad i sin egen stor-
het. Han är så stor, att han aldrig uträttat något. Och
då människorna inte senterat honom, gömmer han sina
idéer, till dess han blir full. Gjorde han inte det, vore han
för länge sedan inspärrad.”
”Du menar, att till svenskens karaktäristik hör, att han
går omkring med en eller annan förryckt idé, som helt
behärskar honom? I vardagslag tiger han med den. Men
när hans tunga löses, kommer vansinnet fram?”
47
Steinert satt och stirrade ut i tobaksröken, som om

han sökt något märkligt i de fantastiska moln, vilka
höjde och sänkte sig för luftdraget eller värmen. Det
är omöjligt att avgöra, om han hört den andres ord el-
ler inte. Hans ansiktsuttryck hade plötsligt blivit från-
varande, nästan som om själva tankeförmågan hade
upphört att fungera. Så sade han med en trött ton, helt
olika den, vilken färgats av hans föregående iver och
stridslystnad:
”Vet du, vad den enda klass av medborgare heter, där
individerna, så som det nutida Sverige utvecklat sig, inte
känner sig isolerade?”
Lektor Hjälm blev uppmärksam. Ty den talandes ton
var fri från det gäckeri, som hela eftermiddagen verkat
så upphetsande i den andres hela väsen och resone-
mang.
”Nej,” sade han.
”Det är arbetaren,” blev svaret. ”Jag skulle kunna ut-
veckla den saken. Men jag orkar inte just nu.”
Lektor Hjälm satt tyst och såg betänksamt på sin
cigarr. Den andre, som inte rökte, lät omedvetet fing-
rarna glida upp och ned för västknapparna, som om
han behövt räkna dem om och om igen för att förvissa
sig om deras antal. Plötsligt lystes hans drag upp av ett
mångtydbart leende, så att hans förut nästan bistra
ansikte med ens fick ett helt godmodigt utseende.
48
”Jag har ju irrat omkring litet varstans i världen,” sade

han. ”Rest, drömt, arbetat och latat mig om vartannat.
Nu har jag krupit in i min vrå. Där sitter jag i mitt väl
avspärrade rum. Besökande kommer och går. Och jag
hjälper dem så gott jag kan. Jag har tillfredsställelsen
att få känna mig radikal, utan att det kostar mig något,
och varje session i rådstun gör mig ett obeskrivligt nöje.
Dessvärre är min njutning tämligen isolerad, varför du
kan förstå, att jag förut talat av erfarenhet. Trots allt
detta har jag den illusionen, att jag stundom gör litet
nytta. Det är alltid något.”
Detta sista meddelande berörde lektor Hjälm obehag-
ligt. Positivt anlagd som han var, väckte denna leende
bankruttförklaring hans misshag, och då han själv var
alltför van att tänka så att säga rätlinjigt och direkt, föll
det honom inte in, att dessa ord måhända kunde inne-
bära en undermening, vilken för den talande var vikti-
gare än själva orden i och för sig. Hade lektorn läst dessa
ord i en bok, fått dem sig serverade väl understrukna
och så att säga i självklar belysning, skulle deras mening
inte undgått honom. När han hörde dem i verkligheten,
föreföll de honom brutala och frånstötande och gjorde
honom plötsligt kall mot den man, vilken uttalat dem.
Därför besvarade han dem inte, utan vändande tillbaka
i samtalets gamla spår, fortsatte han sin egen tankegång,
där den nyss blivit avklippt.
49
”Du har kanske mer rätt, än jag trodde,” sade han, ”i

det du sagt om isoleringen. Kanske är det just under en
allas isolering från alla, som vi mest lider. Kanske är det
vår olycka? Att arbetaren inte känner sig så, det har jag
i dag fått ett intryck av, som jag inte glömmer så lätt.”
”Menar du minnet från soffan i Humlegården?”
Steinerts ögon lyste till, och kring hans mun lekte åter
det egendomliga, hånfulla löjet.
”Du vet mycket väl, vad jag menar,” svarade Hjälm
irriterat.
Steinert drack ur sin grogg och såg på klockan.
”Naturligtvis,” sade han. ”Jag ville bara tillägga det,
att visste vår klassmedvetne arbetare, vilken lycka som
ligger i att inte känna sig isolerad, skulle han beklaga
sig mindre.”
”Var viss på, att han uppskattar den lyckan,” sade
Hjälm kärvt.
”Så mycket bättre.”
Larmet hade nu stigit till en sådan höjd, att man blott
hörde som ett enda oerhört surr, vilket sjönk och steg.
Hälften av de elektriska ljusen var släckta, men hela
publiken satt kvar. Ur dunklet skymtade ansikten och
ögon fram, halvt oigenkännliga efter dagens kraftiga li-
bationer. Lutad mot dörrposten, som de båda herrarna
måste passera för att komma ut i tamburen, stod en
kypare och halvsov av trötthet, ostörd av allt det buller,
50
som ekade omkring honom. Utanför kaféet kom den

kyliga nattluften som en välgärning.
”Går du hem?” sade lektorn.
Och liksom för att gottgöra en försummelse, vilken
han förebrådde sig, tillade han i vänlig ton:
”Hur står det till hemma hos dig?”
Steinert såg lektorn i ögonen och svarade stillsamt:
”Illa. Det är ingenting att göra vid det.”
Därmed tog han hastigt godnatt, som om han hade
fruktat vidare frågor. Lektor Hjälm kunde se honom, hur
han gick fram med snabba steg. Utan att se sig tillbaka
ropade han an en droska vid Jakobs kyrka, steg in och
försvann.
Långsamt tog lektorn själv vägen uppåt Drottning-
gatan.
51
III.
L ektor Hjälm kände sig allt annat än väl till mods,

där han nu gick. Det långa samkvämet med dess
upprivande samtal och hetsiga tankelekar hade bragt
honom ur jämvikten. Intrycken från förmiddagen hade
varit starka och hela. Nu föreföll de honom slitna isär
och förtunnade, upplösta liksom i spritblandat krogslad-
der. Han förnam sin hjärna som ett kaos arbeta under
ett olidligt främmande tryck, och trycket kom från en
annans tankar, vilka blandades med hans egna så våld-
samt, att det föreföll honom, som om han inte längre
förmådde skilja sin egen tankegång från den andres.
Det var därför rent av till självförsvar, som han hela
vägen inte gjorde annat än att kritisera Oskar Steinert
och allt, vad denne gjort och sagt. Som om han ännu
varit följd av denne man, vilken hela denna dag varit
hans sällskap, såg han bredvid sig hans ansikte, vilket
än lyste av lidelse, än slappnade i trött leda, än åter fick
uttrycket av en bitter ironi, som plötsligt kunde vekna
till mildhet. Det var detta sista drag hos Steinert, som
52
var Hjälm sympatiskt och för vars skull han aldrig helt
kunnat glömma en viss känsla, vilken han städse beva-
rade för denne man. Riktigt säker kände han sig aldrig
i Steinerts sällskap. En tid hade Hjälm hyst öppen anti-
pati emot honom. Det var som om deras tankar på något
sätt skar in i varandra och inte kunde trivas tillsam-
mans. Detta gjorde, att en dag med Steinert alltid mer
eller mindre bragte honom ur jämvikt. I det låg kanske
också orsaken till, att lektorn förr dragit sig undan från
vännen. Sedan dess hade han fått kämpa hårt för att nå
det själens jämviktsläge, som gav honom ryggrad i livet.
Han hade under sista åren tröttnat på de sönderslitna
naturerna. Hans ungdom hade bragt honom i beröring
med många. Och där han nu gick, föreföll honom själva
marken liksom mindre säker att trampa. Den form av
ovilja han kände, formulerade lektor Hjälm så: ”Jag får
aldrig den mannen klar för mig.” Hade Steinert kunnat
höra dessa tankar, skulle han ha svarat: ”Du återigen
är för mig klar.” Och därmed var i själva verket klyftan,
som skilde dessa män, given.
Lektor Hjälm steg långsamt uppför trapporna i det
stora stenhus, där han bodde. Det låg i hörnet av en av
de många tvärgatorna och den långa Drottninggatan,
vilken börjar i Stockholms mittrakt och för rakt ut till
den väldiga kyrkogården utom Norrtull. Redan i trap-
pan kände han sig till mods, som om han hade stängt
53
dörren mellan sig och något störande. Denna känsla av

ro och trygghet blev fullständig, när han kommit in i
sitt arbetsrum och tänt det elektriska ljuset. Under den
gröna arbetsskärmen lyste detta på ett gammalt nött
skrivbord av alldagligaste typ, på vilket stod en rad
porträtt, av hustrun som fästmö, som nygift och som
äldre. I små ramar, hopfogade till ett lustigt helt, kom
barnporträtten, ett litet naket barn, placerat på en matta,
en större gosse i toppmössa, som lekte på en trappa, en
omkring åtta års pilt, som i kavaj och kortbyxor satt på
en låg stol, sist en tolvårig pojke i skolmössa och med
bokrem på ryggen. Det såg ut som en hel rad av barn,
vilka allesammans hade syskontycke med varandra, och
dock var det blott en och densamma, avbildad i olika
åldrar, varje bild omsorgsfullt gömd och ställd till de fö-
regående, utvald ur hela denna samling av amatörbilder,
vilka förvarades i det snidade skrin, som Folke själv hade
gjort och förärat fadern, första året han gick i slöjdskola
och hade fått verktyg själv.
Klädd i sin korta, gråa skrivrock, satt lektorn vid
skrivbordet. Runt omkring honom var allt tyst. Den
stillhet, vilken han fann ingenstans som här, ensam i
sitt arbetsrum, tycktes fylla hela huset och utöva ett
välgörande inflytande på honom själv. Han lutade sig
fram över bordet, och som om han behövt hypnotisera
sig själv för att bli främmande inflytanden kvitt, tog
54
han det ena porträttet efter det andra, betraktade det

och ställde det tillbaka på sin plats igen. Tankfull lutade
han sig mot gungstolens ryggstöd, och hans blickar gick
över den stora väggen, vilken bokhyllorna täckte, och i
vilkas mitt vilsoffan stod, till väggen med gamla kop-
parstick över byrån och Voltairebysten, vilken på något
outrannsakligt sätt förirrat sig till detta fredliga hem
och nu mörknad och skugglik grubblade i vrån bakom
den låga karmstolen. Utan att röra sig satt lektorn så,
mekaniskt gick gungstolen fram och åter. Plötsligt steg
han upp, och med ett ljus i handen öppnade han sakta
dörren till matsalen och gick tyst in genom rummen,
lämnande dörren efter sig öppen. Därefter lyste han in i
barnkammaren. Folke låg med armen över ansiktet och
pannan borrad in i kudden. Vid faderns inträde rörde
han sig inte, låg stilla, som han legat, visande en kraftig,
blottad vad, vilken kommit utanför täcket. Lektorn böjde
sig ned, lade varsamt täcket till rätta och stoppade nog-
grant om den sovande. Ett varmt uttryck gled över hans
ansikte. Tyst, som han kommit, gick han tillbaka genom
de mörka rummen. När han passerade matsalen, slog
klockan halv tu.
Lektorn företog denna vandring nästan som en bot-
övning. Ty han höll sitt hem i helgd och fann, att han
hellre bort skaffa familjen en glädjedag på första maj än
att störa sitt eget lugn genom desperata samtal och upp-
55
träden. Hade han inte fruktat att väcka hustrun, skulle

han ha kastat en blick även in i sängkammaren. Nu satt
han lugnt vaken. Ty hans första lektion på andra maj
inföll först klockan ett; på goda grunder kunde lektorn
förlita sig på morgonsömnens uthållighet.
”Allt vad jag hört denna eftermiddag,” tänkte han, ”är
dyningar från ungdomens stormar. Det är lynnesutbrott
från en människa, vilken är i disharmoni med sig själv.
Kanske omedvetna samvetskval, att han låtit tiden glida
sig förbi, glömt sin ungdoms drömmar och sörjt för sitt.
Det är underligt med alla dessa människor, vilka går
omkring och begråter sin ungdom.”
Ju mera hans tankar återkom i sin vanliga lugna fåra,
desto mera kände sig lektorn belåten med sig själv. Han
sträckte ut handen mot ett tändsticksställ, som hängde
på väggen, och medan han på nytt tände pipan, som
höll på att slockna, kom han att stå mitt emot Voltaire-
bysten. Skenet från den brinnande stickan lyste ett
ögonblick på det stränga, muskulösa ansiktet med dess
hopbitna mun, som döljer så mycken smärta och visar
en så järnhård energi.
Det föll honom in, att just detta drag hos den store
fanatikern en gång bestämt honom att ställa just denna
byst i sitt arbetsrum, bilden av den man, som aldrig
glömde världens orätt, och som använde åratal av sitt
56
liv för att befria en enda oskyldigt dömd. Calas räddare

var det han en gång dyrkat, inte snillet.
”Vore det önskvärt ens, att vi alla var som han?” tänk-
te lektorn och skakade leende på huvudet åt minnen av
ungdomens inbillningar.
En stillsam man, med en liten varm låga av män-
niskokärlek ännu fladdrande inom sig, var han. Hade
hustrun kunnat älska hans son, såsom lektorn älskade
detta barn själv, skulle intet i världen kunnat störa hans
ro. Vad hade Voltaire att säga honom?
”Ett minne av vad jag aldrig var, är han,” tänkte han.
Men han tänkte den tanken utan bitterhet och utan
ironi.
I samma ögonblick öppnades dörren bakom honom
med en hastig knäpp, som kom lektorn att spritta upp
ur sina drömmar.
Framför honom stod hans hustru. Den fotsida mörk-
röda morgonrocken omslöt hennes gestalt och det långa
håret hängde i en tung fläta ned över skuldran. Hennes
ögon blinkade mot ljuset, som om hon hade sovit, och
kinderna hade färg, som om hon nyss vaknat ur sin
sömn.
”Jag vaknade, när jag hörde dig komma, och sedan
kunde jag inte somna igen,” sade hon.
”Vaknade?” sade lektorn. ”Har du sovit?”
57
”Ja,” kom svaret. ”Jag låg på schäslongen och läste.

Där somnade jag. Jag trodde inte, du skulle komma så
sent.”
Lektorn blev helt vek om hjärtat. Som hustrun stod
där, späd och liten som kvinnan blir, då den moderna
dräkten inte längre förfalskar hennes verkliga gestalt,
såg hon ut som ett barn. Allt vad som varit dem emel-
lan blev plötsligt så ringa och avlägset, försvann inför
allt det, som bundit och band.
”Har du väntat på mig?” sade han.
Hans röst var mild och hans ögon goda.
”Du får aldrig mera tala till mig som i dag,” svarade
hustrun.
En känsla av bitterhet genomfor lektorns själ. Hur
ofta hade han inte hört samma ord, hur ofta hade han
inte besvarat dem så, som de båda ville, när all kamp
dem emellan var slut, och de förenade längtade att tro
lyckan fullkomlig. Lektorn var i grunden övertygad om,
att kunde bara hustrun lära sig att se varje litet tviste-
frö på samma sätt som han, skulle deras lycka en dag
vara fullkomlig. Men då han på samma gång hade en
bestämd övertygelse, att mannen framför allt bör res-
pektera människan i sin hustru, strävade han redligt
att förena motsatsen mellan denna övertygelse och den
rent manliga instinkten, som obruten låg kvar under
teoriernas damm.
58
Denna gång valde han den utvägen att för att slippa
ett samtal om ömtåliga ämnen låtsa, som om allt länge-
sedan varit glömt dem emellan, och i full övertygelse, att
han gagnade detta syfte, sade han:
”Att du tänkt på mig och suttit uppe! Vet du, det ger
mig dåligt samvete. Ända till nu har jag nästan glömt
både hemmet och dig. Och vet du varför?”
”Nej,” kom svaret.
”Jo, jag har varit ute på äventyr, och just inte de gla-
daste.”
Därmed började lektorn att berätta. Han omtalade för
hustrun, hur dagen förlöpt, gled lätt över eftermidda-
gen och samvaron med Steinert, uppehöll sig så mycket
längre vid intrycken av arbetartåget och vad sedan
följde. Det blev honom, som om han såg ånyo allt detta,
upplevde det på nytt, hörde talens eldande ord, skaror-
nas tramp, såg deras ansiktens allvar och återupplevde
scenen vid soffan, där den döde arbetaren låg.
Fru Lisen hörde en smula förstrött på. Hon var upp-
tagen av sina egna tankar, och det intresserade henne
inte just nu, att mannen tänkt på samhället och glömt
henne.
”Jag har suttit hemma och tänkt på dig,” sade hon en
smula kärvt.
Hon strök undan sitt starka, blonda hår, vilket fallit
fram i pannan, detta praktfulla, rika hår, som var lek-
59
torns glädje och stolthet, och i det hon lade de små vita
händerna över varandra, såg hon en smula ovilligt på
mannen och tillade:
”När du telefonerade, blev jag riktigt ond.”
Lektorn var inte nöjd med den vändning samtalet
tagit. Troende sig säga något lugnande, fortfor han:
”När man haft en tvist, som ju händer ibland, är det då
inte bäst att vara åtskilda för en dag? Det tror jag.”
Fru Lisen suckade.
”Vad vet jag?” sade hon. ”Vi har försökt och försökt.
Och jag tycker, att det blir bara värre. Vet du, vad jag
tror ibland? Jag tror, att vi allesammans runt omkring
läst alldeles för många böcker. Det är om äktenskap, om
kärlek, om utveckling, om barnuppfostran och Gud vet
allt. Det blir så färdigt och klart och tydligt allting, så
man vet inte vart man ska vända sig till sist.”
”Böckerna är till för att hjälpa oss genom livet,” sade
lektorn retad.
”Ja, det vet jag,” återtog hustrun.
Och hennes ivriga ansikte fick färg.
”Men gör de det alltid? Det är just frågan. När jag sit-
ter ensam och tänker på något, som rör mig, då börjar
plötsligt en eller annan bok att surra i öronen på mig.
Och då vet jag till sist inte, om jag är jag själv eller någon
person i en bok.”
60
”Förstår du inte, att det du nu säger bara bevisar, att

du läst böckerna, utan att smälta dem?”
”Det kan nog hända. Men vad hjälper det mig?” kom
svaret raskt och oförfärat. ”Jag kanske inte duger för att
läsa så många. Där jag bodde i en liten stad långt borta,
där läste vi ingenting. Då förstod jag allting bättre än
nu. Och jag var aldrig rådvill. Vad jag skulle göra, visste
jag. Och blev jag ledsen en gång, kunde jag bli glad utan
att tänka och sträva så hårt.”
Mot sin vilja kände lektorn, att det var något i allt
detta, vilket han inom sig kallade för barnsligt prat, som
dock rörde honom.
”Finner du det så svårt att tänka redigt och klart?”
sade han småleende.
Lisen förstod hans ironi, men lät inte störa sig. Hela
kvällen hade hon suttit och tänkt på detta, och nu måste
det hon tänkt komma fram, kosta vad det ville.
”Ja, kanske är det just det, jag inte kan,” sade hon och
skrattade, så att de vita, jämna tänderna lyste. ”Kanske
tänker jag för litet. Men du, Åke? Tänker du inte för
mycket?”
”Det kan jag väl svårligen vänja mig av med.”
Lektorns ton ljöd en smula stött, när han svarade.
”Ja, men kunde du inte försöka? Då skulle jag förstå
dig så mycket bättre.”
61
Lektorn lade undan pipan, och i det han satte sig till
rätta i stolen, sade han:
”1 dag tvistade vi med anledning av Folke. Tror du, att
sådana tvister beror på, att man tänker för mycket eller
för litet?”
Han tog på sig en överlägsen, retad min, som klädde
honom illa. Och Lisen såg det.
”Om jag vore viss om, att du inte blev ond, skulle jag
säga dig, hur jag tänkt i dag”, sade hon med en ängslig
blick på mannen.
Och som svar på det löfte, han angav med en blick,
fortfor hon:
”När du tog Folke till dig, Åke, var det verkligen något,
som du själv riktigt ville?”
”Hur menar du?”
”Jag menar, var det egentligen inte något, som du läst
dig till? Du gjorde det, därför att du tyckte du borde och
därför att det blev vackert i dina egna ögon. Du tyckte,
det var din plikt, men själv ville du det aldrig riktigt.”
Lektorn ville avbryta, men hustrun hindrade honom.
”Jag har tyckt det ibland och därför var det som om
jag inte kunde förlika mig med det som med något fullt
naturligt.”
Lektorn blev på allvar ond. Att hustrun rent av fram-
kastade ett tvivel på uppriktigheten i en övertygelse,
efter vilken han handlat, en övertygelse, vilken kostat
62
honom mycket att föra igenom, sårade honom på hans

ömmaste punkt, och han svarade skarpt:
”Har du glömt, vad denna handling en gång kostat
mig?”
”Att du blev förbigången till rektoratet?” sade fru
Lisen.
”Ja, förbigången av lumpna, konventionella hänsyn,
därför att jag gjort min enkla plikt.”
Lektorns panna drog sig samman, och mellan ögonen
tecknade sig ett skarpt, lodrätt streck.
”Så menade jag inte,” inföll fru Lisen ängsligt. ”Inte
alls så.”
Hennes tankegång var med ens rubbad, kullkastad
av denna obevekliga logik, mot vilken hon inte kunde
försvara sig. Och med en känsla av att hon gjort mannen
orätt, utan att vilja det, sade hon:
”Du blev ändå ond.”
”Visst inte,” svarade lektorn och strök hustruns vackra
hår.
Inom sig tänkte han på den stora olyckan i deras
äktenskap, att de själva aldrig fått några barn. ”Eljest,”
tänkte han, ”vore kanske allt annorlunda.” Han skulle
velat fråga hustrun, om hon sörjde över det ännu, som
han visste, att hon gjort förr, men han kom sig inte för.
”Det är sent,” sade han i stället. ”Alldeles för sent,
Lisen.”
63
Förenade och dock så djupt åtskilda till tycken, me-

ningar och natur, följdes de båda makarna in genom de
mörka rummen.
64
IV.
O skar Steinert satt också vaken denna natt. En tung

skrivbordslampa stod tänd framför honom, och
bakom bredde sig en bäddad divan, ditställd som på
måfå, för att den arbetande mannen skulle ha en plats,
där han åtminstone fram mot morgonen kunde finna
ett par timmars ro. Han skrev på ett stort papper, vilket
långsamt fylldes med små, nervöst nedkastade, för de
flesta halvt oläsliga bokstäver. Rullgardinerna var upp-
dragna, så att halvdagern från majnatten lyste in och
bröt sig mot lampskenet. Från den plats, där Steinert
satt, kunde han se ut över den vida skogsranden utan-
för Valhallavägen, och steg han upp från sin plats, hade
han Ladugårdsgärde utanför sina fönster, oändligt, öde,
dystert, i halvmörkret liknande en vild, öde hed.
Med rasande fart raspade hans penna över papperet,
fyllande sida efter sida. Över den skrivandes ansikte låg
ett spänt, ansträngt uttryck, och medan han helt me-
kaniskt formade de tankar och perioder, vilkas ofelbara
säkerhet var berömd, och som var bestämda att nästa
65
dag dräpa en motståndare i rådsturätten, sysslade hans

hjärna samtidigt obesvärat med annat. Oskar Steinert
var förbittrad på sig själv. Varför närmade jag mig denne
man? tänkte han. Vad ville jag honom? Vad tjänar det
till att väcka till liv allt detta, som ändå är dött och ald-
rig kommer åter? Kan jag säga honom, vilken förfärlig
feberdröm hela mitt liv blivit? Och när jag det inte kan,
vad vill jag honom då? Påminna honom, att den döde
Oskar Steinert ännu lever?
Med en snabb åtbörd tog han upp klockan, fann, att
den var över tu och skulle just stoppa in den igen, då
dörren försiktigt öppnades och en ung kvinna trädde
in. Hon var liten till växten och rörde sig med den säkra
tysthet, som är sjuksköterskor egen. På huvudet bar hon
röda korsets vita mössa, och när hon stannade framför
skrivbordet, verkade hennes kloka, vänliga ögon på den
överansträngde mannen nästan som ett lugnande läke-
medel. Han klarnade ögonblickligen upp, men då han på
sin outtalade fråga tyckte sig iaktta, att ett ogynnsamt
svar skulle följa, mulnade han igen, och hans ansikte fick
ett ohyggligt plågat uttryck.
”Frun bad, om inte advokaten ville komma in?”
Steinert gjorde en rörelse av hopplös trötthet och
kastade en förtvivlad blick på det halvfärdiga arbetet
framför honom.
66
”Jag behövde egentligen få gå och lägga mig nu, syster

Emma,” sade han.
”Frun är så ovanligt orolig i natt,” kom svaret. ”Jag får
henne inte i sömn.”
Utan att säga mera, reste sig advokaten och följde
sjuksköterskan. Återigen såg det ut, som om en ny män-
niska vaknat inom den sällsamme mannen. Hans steg
hördes knappast, hans rörelser, vanligen så nervösa och
obehärskade, hade blivit lugna och säkra, och när han
kom in i sängkammaren, hade hans ansikte ett uttryck
av mildhet och behärskad kraft, som få iakttagit hos
denne man, vilken bland människor, med vilka han kom
i beröring, var omtalad för sitt oroliga väsen och något
visst obehärskat i lynnet, som skrämde de flesta bort.
Oskar Steinert stod nu på den plats, som för honom
blivit allt på jorden, den plats, där han var fästad med
oslitliga band, och för vilken allt annat i hans liv fått
vika och träda i skuggan. Det ansikte, som nu höjde sig
upp mot hans från kuddarna, var vaxblekt, och de små
ögonen med deras obestämda färg brann med feberaktig
glöd. Ljust var allt i detta ansikte, åt vilket den lilla mun-
nen gav ett barnsligt drag, och i vilket bristen på tydliga
ögonbryn liksom utplånade uttrycket. Ögonen brann
ångestfullt och bedjande. När mannen såg in i dem,
mötte honom det öde, genom vilket han var bunden.
67
”Lilla Ellen,” sade Steinert vekt. Han böjde sig ned och
kysste de bleka läpparna.
”Jag har det svårt i natt,” viskade hustrun. ”Jag kunde
inte vara här ensam. Syster Emma är så hård emot
mig.”
Advokaten såg snabbt upp och fann, att de båda var
ensamma.
”Hon har gått ut,” fortfor den sjuka. ”Hon går alltid,
när du kommer. Sover barnen?”
Hon kastade en blick på sin man, som hade någon
fara hotat.
”Jaja,” sade han hastigt. ”De sover båda två. Robin
har varit ute och gått med mig, och när vi kom hem,
berättade jag sagor för honom och Ebba, till dess att de
skulle i säng.”
Advokaten blundade till ett ögonblick. Det pinade
honom att nödgas ljuga för hustrun, men han visste,
att det var nödvändigt. Själv måste han gå ut och vara
borta, bedöva sig. Eljest höll han inte ut detta liv, som
med korta mellantider av lugn varat i åratal. Därför
fortsatte han att dikta som för ett barn. Med mild röst,
som om han berättat sagor, förtalde han om sig själv och
barnen, vad Robin hade sett och sagt, hur Ebba lekt och
talat om mamma, som snart skulle bli frisk igen. Han var
outtröttlig i uppfinnandet av detaljer, och medan han
68
talade, låg den sjuka där och lyssnade med ett svagt,
bortdrömt leende till hans ord.
När han slutat, sade hon:
”Jag har haft det så svårt i natt. Jag vaknade upp och
trodde, att du var död, och att ingen brydde sig om mig
mer. Och så såg jag något.”
Hennes ansikte förvreds av minnet, och hon drog med
bägge händerna mannens huvud ned mot sin mun, så
att hon kunde viska i hans öra.
”Jag såg honom,” viskade hon.
”Vem?”
”Honom. Du vet mycket väl. Honom, som jag talat om.
Syster hade gått ut och lämnat mig ensam. Då kom han.
Han behövde inte öppna dörren. Han kommer in ändå.
Han besöker mig här, när jag ligger ensam. Han lade
sin hatt där på stolen och ställde sig vid sängfoten. Där
började han tala till mig. Han talade ont om dig och sade,
att du skulle gå ifrån mig och aldrig komma igen. Jag var
dig en börda, just så sade han, och när bördan blir för
tung, kastar var människa av den. Han begagnar parfym,
som luktar hö. Jag kände den. Det var densamma, som
du hade förr, när jag var ung och lycklig med dig, å så
lycklig, Oskar. Och då såg jag, att han, som satt där, var
du själv. Det var du, som stod där och såg på mig med
kalla ögon och sade mig, att du ville gå bort och aldrig
komma igen.”
69
”Du går ju aldrig bort ifrån mig,” sade hon till sist.
”Aldrig, liten, aldrig.”
Hela tiden, medan hon talat, satt Steinert stilla, lät
den sjuka tala ut och strök blott hennes vita, smala hand,
som han höll mellan sina. Han frös av trötthet, hopp-
löshet och skräck, men där han satt, tänkte han ännu
på den lycka, som brustit isär, när sjukdomen kom in
i deras hem, och om den lycka, som skulle återinträda,
när den onda dröm, i vilken de nu levde, försvunnit, och
de båda tillsammans vaknade upp till livet.
När hustrun slutat, började han, som om han ingen-
ting hört, lugnt att tala, medan han hela tiden fortfor
att stryka den vita handen, som låg orörlig mellan hans
båda. Vad han sade, visste han inte längre. Men orden
flöt från hans läppar i en aldrig sinande ström. Han
diktade, uppfann, ljög, berättade om sig och barnen,
barnen och sig, till dess att den sjuka hustruns ögon
slöt sig och ångesten i hennes ansikte liksom domnade
bort och slätades ut. Därpå gjorde han sig sakta lös
från den smala handen, som låg mellan hans båda, gick
fram till toalettbordet och öppnade en låda, i vilken han
sökte fram ett föremål, med vilket han sysslade, nedböjd
i skymningen. Därpå återvände han till bädden, blot-
tade hustruns ena ben, stack med ett snabbt och säkert
stick morfinsprutan under huden och tryckte till. Den
sjukas ansikte förvred sig ett ögonblick vid smärtan,
70
men småningom återtog dragen sitt känslolösa lugn.

Till sist gick som ett skimmer av lycka över det bleka
anletet på kudden.
”Tack,” ljöd det från de domnande läpparna, och hon
somnade in.
Då rätade advokaten upp sig och torkade svetten ur
pannan. ”Jag måste få sova, även jag,” mumlade han.
Sedan han sagt ett par ord åt sjuksköterskan, vilken
halvsov i vilstolen utanför dörren, gick han ut i de mörka
rummen och försvann i skafferiet. När han återkom in
till sig, hade han med sig en butelj pilsner, vilken han
hastigt tömde. Utmattad satt han i skrivstolen, oförmö-
gen att tänka eller röra sig längre. Som han satt där, såg
han ut som en bruten man.
En stund senare hade han återtagit sin plats vid skriv-
bordet, och pennan rasade åter fram över de stora pap-
persarken. När han äntligen dödstrött sjönk samman i
sömnen, gick klockan på fyra.
71
V.
I god tid nästa morgon satt advokat Oskar Steinert vid

frukostbordet. Robin hade gått i skolan och Ebba stod
i tamburen, viktig och rödkindad, iförd en vårkappa,
som kommit föregående dag. På snabba, ivriga fötter
kom hon in för att låta sig beundras.
Steinert låtsades med avsikt ingenting se. Allvarligt
knackade han skalet från sitt ägg, allvarligt bredde han
smör på brödet och ordnade servetten.
”Gå nu,” sade han utan att se upp. ”Du kommer för
sent till skolan.”
”Ska du inte se på mig först?” ljöd en otålig röst.
”Se? Vad ska jag se för slag?”
Steinert gjorde stora ögon.
”Jaså, du har en ny kappa. Inte visste jag det.”
Flickan skrattade högt.
”Du har vetat det hela tiden,” sade hon. ”Du tror, att
du kan narra mig. Men det kan du aldrig.”
Steinert beundrade kappan, som dottern önskade,
och trodde, att nu skulle barnet gå. Han kände sig trött
72
och utpinad och önskade vara ensam för att slippa den
onaturliga spänning, som han befann sig i, så fort han
måste skämta och vara glad med sina barn. Ingen plikt
var honom tyngre. Men Ebba dröjde fortfarande, som
om det var något hon ville säga, och hennes blick blev
allvarsam.
”Vad vill du?” sade han till sist för att hjälpa barnet på
traven och få ett snart slut på underhållningen.
”Vem talade mamma om i natt?” sade barnet.
Oskar Steinert spratt till. Det blev tomt, mörkt och
kallt inom honom. Icke desto mindre tvingade han sig
att le.
”Det har min flicka drömt,” sade han och klappade
dottern på kinden.
Flickan blev ivrig och färgen steg på hennes ansikte.
”Nej,” sade hon mycket bestämt. ”Jag vet mycket väl,
att jag var vaken. Dörren stod på glänt och jag minns
att jag såg ljuset genom springan. Jag hörde, att du var
därinne, och att mamma var rädd för någon, som hon
sett.”
”Mamma är sjuk, det vet du,” försökte fadern undvi-
kande, i det han drog flickan till sig och smekte henne.
”Tänk inte på det du hört längre. Mamma blir snart bra.”
Flickan stod så, att fadern inte kunde se hennes an-
sikte. Det hade plötsligt blivit allvarligt och gammalklokt.
Utan att besvara faderns smekning stod hon där, som
73
om den späda kroppen plötsligt stelnat, och i hennes

barnsliga drag kom ett uttryck av bitterhet och trots.
”Jag hörde ju, vad mamma sade, och vad du svarade,”
kom det. ”Varför vill du inte hjälpa mig, när jag ingen-
ting förstår?”
Advokaten släppte sitt tag om dotterns liv och stödde
huvudet i handen. ”Jag kan inte längre,” tänkte han. ”Jag
kan inte bära allas bördor, hela allt det, som runt om
mig går sönder, sörja för allt, arbeta, arbeta och ständigt
finna nya avgrunder.”
Flickan såg, att fadern led, och instinktlikt anande vad
som sysselsatte honom, böjde hon sig fram och sade:
”Det är ju inte farligt, bara du säger mig, som det är.”
Oskar Steinert såg förvirrad upp. Skulle han anförtro
sig åt ett barn? Han, som nästan aldrig förtrodde sig åt
någon? Aldrig hade en sådan möjlighet fallit honom in.
På samma gång blygdes han över att ha låtit dottern bli
vittne till den sinnesrörelse, som gripit honom. Han var
trött in i själen och kände, att självbehärskningen var
nära att svika honom.
”En annan gång,” sade han ansträngt. ”Nu måste du
gå i skolan och jag i rätten.”
Utan att säga mera gick barnet. Oskar Steinert för-
stod, att han utan att vilja det på något sätt stött dottern
bort.
74
Men det hade han inte tid att grubbla på. Blott en enda
tanke behärskade honom. ”Barnet vet alltsammans,”
tänkte han. ”Sådant kan ett barn inte bära. Barnet måste
räddas till varje pris.” Det föreföll honom, som om detta,
att barnet visste besked, vore det värsta, som hittills hänt
honom. Att hans egen lycka hotade att för alltid ramla i
stycken, syntes honom, jämfört med denna nya olycka,
vilken han anade och förstorade i sin inbillning, för intet
att räkna. Han utmålade för sig, hur dottern skulle omtala
för brodern, vad hon hört. Robin, som var brådmogen och
nervöst anlagd, skulle uppskakas värre än systern. Han
var dessutom äldre, nästa höst fyllde han fjorton år. Han
var därför i stånd att förstå mera och att lida djupare. Som
om han känt sig nära att fattas av en strömvirvel, vilken
skulle mala honom runt och kväva honom, så kände sig
advokaten till mods. I tankar satt han kvar vid frukostbor-
det. På golvet framför honom lekte solskenet, och genom
fönstret såg han en klarblå himmel. Från köket hördes
ljudet av röster. ”Vem är där?” tänkte han. ”Ingen ser till
huset, ingen mer än jag.” I sängkammaren var allt tyst,
och advokaten visste, att hustrun nu skulle sova till mid-
dagen. Att gå in vågade han inte, ville det inte ens.
Mekaniskt samlade han de papper han under nat-
ten skrivit färdiga, och gick ut på gatan. Mekaniskt tog
han på handskarna och mekaniskt besvarade han de
mötandes hälsningar. Hela tiden grävde inom honom
75
den enda tanken, att en ny olycka brutit in över honom,

och att han måste skydda sina barn. ”Varför gick jag ut
i går?” tänkte han. ”Hade jag fått sömn, vore jag i dag
mindre trött.” Varför han gått, visste han dock mer än
väl. Då som mångfaldiga gånger förr hade han skrämts
ut av fruktan för hemmet. Hade han suttit hemma, hade
han dock stängt sig inne, utan mål och tom på tankar
trampat mattan, gående fram och åter i sitt rum, medan
han höll alla borta, föregivande arbete.
Advokaten kommer upp på sitt kontor, och medan
han på en omväg, endast känd av de invigda, söker sig
in till sitt mottagningsrum, ser han från tamburen, att
väntrummet är fullt med folk. På bordet framför ho-
nom ligger en hög tidningar och brev, i vilka han börjar
bläddra. Han trycker på ringledningens knapp, och i
det han hastigt sorterar breven, lämnar han flertalet
till tamburpojken, som bugar sig och bär dem in till
notarien, vilken sitter i ett litet rum åt gårdssidan och
smygröker en cigarrett. Blott ett enda brev behåller han
och bryter hastigt. Det är skrivet med en rask, klar frun-
timmersstil och innehåller följande:
Stockholm 1 maj.
Kära Oskar!
Jag såg dig i går, utan att du märkte mig. Du gick med
lektor Hjälm och talade så ivrigt, att du såg varken till
76
höger eller till vänster. Det var något i ditt utseende, som
gjorde, att jag sedan dess inte kunde få dig ur mina tan-
kar. Därför skriver jag dessa rader nu i kväll. I morgon
afton kan du gärna se upp till mig. Det har väl inte hänt
dig något särskilt?
Din vän
Tora Ljung.
Tankfull stoppade advokaten det lilla brevet i bröst-

fickan. För ett ögonblick ser han ut, som om han kände
en lättnad vid att just nu ha mottagit dessa rader. Men
det varar inte länge. Åter mörknar hans blick, och det
tungsinta ansiktet stelnar. Ögonblicket därpå börjar
mottagningen.
Män och kvinnor avlöser varandra. Där kommer
bruksägaren, som rest upp till Stockholm för sin process.
Det gäller en affär på England, vilken tagit tid, emedan
tvisten rör en vara, som mottagaren inte vill gilla, och
i vilken de svenska och de engelska vittnesmålen inte
stämmer överens. Där kommer en gift fru, som söker
skilsmässa. Frasande i siden och uppskakad kommer
hon in. Under mera än en kvart är rummet fyllt av hen-
nes klagomål och de otroligaste detaljer berättas på det
mest fördomsfria sätt, medan plymerna på hennes hatt
gungar under det sinnesuppror, som behärskar deras
ägarinna. Efter henne kommer en stillsam man i lugg-
77
sliten rock och med ett tärt ansiktsuttryck. Han håller

på med en uppfinning, men saknar medel att utföra
den modell, vilken skall göra honom till miljonär. När
han rör sig, sker det med värdighet, och blott de brin-
nande ögonen lyser obehärskat fram med monomanens
ohöljda kampbegär emot den värld, vilken trycker ho-
nom till jorden och hindrar honom genom sin brist på
förståelse av talangen och sin otrogna kritik. Det är som
om all världens olyckor och olyckliga denna dag samlats
i detta rum med det stora amerikanska skrivbordet mitt
på golvet och de raka, stela skinnstolarna runt omkring
det runda bordet, där den elektriska lampan blänker på
sin fot av mässing.
Advokaten mottager dem alla, och ingenting av vad
han hör, rubbar kylan i hans affärsmässiga röst eller
behärskningen i hans avmätta rörelser. Intet av vad
han hör, når längre än till hans öra. Hans hjärta förblir
oberört. Ty vid allt vad han hör, tänker han: ”Vad är allt
detta? Varför kivas människorna?” Den skräckkänsla
inför själva livet, vilken fyller honom själv, gör honom
främmande för andras lidanden, och det är inte långt
borta, att han tror sig vara offer för en sällsam dröm,
där han, den olyckligaste av dem alla, som inte kan hålla
ofärden borta från sitt eget hem, är dömd att sitta stilla
och känna, hur var och en, som kommer, liksom lyfter
78
en tung börda från sina egna skuldror och lassar dem

på hans.
Plötsligt skjuter en glimt ur hans ögon, och med något,
som liknar intresse, lutar han sig fram över skrivbordet
och säger till den siste, som kommit in:
”Hur var det ni sade? Vill ni inte börja om igen? Jag är
en smula förströdd i dag.”
Den tilltalade är en välklädd arbetare med fasta, intel-
ligenta drag och ett öppet, en smula skarpt anlete. Han
ser förvånad ut.
”Har advokaten inte hört?” säger han.
”Jo jo,” svarar Steinert hastigt. ”Jag ville bara höra
detaljerna om igen.”
Arbetaren ser ut, som om han endast fogade sig i
denna begäran, emedan han inte ville förstöra sin egen
sak, och börjar på nytt sin berättelse.
”Jag bor ute vid Hammarby sjö,” säger han, ”eller
åtminstone i närheten. För några dagar sedan väcktes
min hustru och jag av att det stod någon därute och
knackade på fönstret. Det var mörkt och regnigt, och
min hustru bad mig att inte gå ut. Det går mycket löst
folk omkring, och det kunde vara farligt.”
”Och då var det hon, som stod där?”
Advokaten började märka, att han dock hela tiden
måste ha hört den andres ord, därför att då de nu upp-
repades, kände han igen dem.
79
Arbetaren såg ännu mera förvånad ut vid detta av-

brott, men fortsatte dock:
”Ja, hon stod där, och barnet hade hon på armen. Hon
sade, att hon gått vilse och bad att få bli insläppt över
natten. På så sätt kom hon in. Vem hon var eller vart
hon ämnade sig, det sa hon ingenting om, och vi ville
inte fråga henne. Nästa dag gick hon ut och bad, att
vi skulle se efter barnet. Min hustru gjorde så, och på
kvällen kom hon också tillbaka. Då satte hon sig med
barnet i en vrå och grät. Ingenting ville hon berätta. Det
var svårt att se på. Och därför kunde vi inte be henne
gå den kvällen heller. Så gick det till, att hon kom att
stanna hos oss. Var dag gick hon ut, och var kväll kom
hon tillbaka. Vi trodde, att hon gick för att söka arbete.
Men sedan har vi trott, att hon sökte någon annan. Jag
tror också, jag vet, vem som är fadern till barnet. Det
var naturligtvis en usling, som hade förfört henne och
sedan lämnat henne i sticket.”
”Varför tror ni det?”
”Jo, därför att kamrater till mig sett henne, och en gång
såg jag henne själv. Hon gick bara omkring på gatorna
och på fabrikerna. Överallt där hon kom in, frågade hon
efter arbete. Men hon hörde inte efter, vad svar hon fick.
Ville bara tränga sig in och gå igenom verkstäderna. Där
såg hon sig noga omkring, som om hon letat efter någon
särskilt, och gick sedan, utan att invänta svar.”
80
”Hur vet ni det här?”

”Jag har frågat mig för. Men så i går kom hon hem till
vårt tidigare än vanligt, tog barnet på armen, tackade
min hustru många gånger och sa, att nu ville hon gå. Nå.
Kort och gott, hon gick, och en stund därefter blev hon
uppdragen ur sjön. Hon levde, men barnet var dött. Hon
hade velat göra slut både på sig och barnet.”
Arbetaren teg en stund. Så sade han beslutsamt, och
det låg en klang i hans röst, som om han talat till flera
åhörare än en:
”Nu sägs det, att hon skall bli dömd för mord. Kan
sådant vara möjligt?”
”Möjligt är det,” svarar Steinert betänksamt. ”Vet ni,
var hon tillbragte dagen i går?”
”Jag vet bara, att hon varit sedd i arbetartåget.”
Advokaten minns kvinnan, som han sett vid den lem-
lästade arbetarens lik, och ofrivilligt sätter han bilden
av denna kvinna i förbindelse med vad han nu hör. Han
tycker sig få förklaringen till det ansiktsuttryck, vilket
Hjälm och han själv dagen förut debatterat. Medan de
ännu talade om det kanske, hade detta skett.
Han tvekar ett ögonblick. Så säger han:
”Vet ni om . . . fadern . . . till barnet lever?”
”Lever?” svarar arbetaren förbluffad. ”Jo, nog lever
han. Det kommer bara an på, om hon vill ange honom.
För min del tror jag inte, hon vill. Hon tycker kanske för
81
mycket om honom för att göra honom något ont. Sådant

händer.”
”Alltså dock!” tänkte advokaten. ”Hon har stått invid
liket av någon, om vilken hon inte vetat mer, än att han
var en broder i nöd. Det har mångdubblat hennes för-
tvivlan. Eller också har hon gått och gått, tänkt och tänkt
på detta. När hon så stod inför ett fullbordat faktum, har
hon tänkt: ’Svårare var det inte.’ Så har hon följt honom.
Och jag?” tänker han vidare. Han måste göra våld på sig
för att inte bryta ut inför denne obekante man, vilken
ingenting anar om honom själv. Det förefaller advokaten
plötsligt som ett grymt gyckel, att han skall sitta här och
tala om detta, vilket synes honom så främmande och
långt borta. Men han behärskar sig och frågar:
”Var är kvinnan nu?”
”Hon är hos mig,” svarar arbetaren. ”Hon är för sjuk
för att flyttas. När hon blir frisk, tar polisen hand om
henne.”
”Och vad önskar ni nu av mig?”
”Vi trodde, att advokaten ville åta sig kvinnans sak och
hjälpa henne, så att hon inte blir dömd för mord.”
”Vilka vi?”
Ordet kom vasst och hårt. Arbetaren märkte det, och
ur stånd att förstå orsaken, svarade han enkelt:
”Vi, som talat om saken.”
82
Detta lilla ord ”vi”, som arbetaren använde, hade

emellertid den underbara verkan att träffa advokaten
på en sårbar punkt. Just detta ord hade han stött emot
mer än en gång. Vart han vände sig, hade det mött ho-
nom. Detta ord ”vi”, uttalat som stöd för en mening eller
en strävan, hade för honom blivit trältecknet, som slog
andarna i band och tvingade fria män in i partiernas
tvångströja. Detta ord ”vi” hade isolerat honom själv
en gång, ställt honom så ensam, som han nu kände sig
och även var. Detta besynnerliga ord, vilket gör män-
niskorna till starka eller svaga, allt efter det sätt, på vil-
ket det brukas, hade för honom blivit det röda skynket,
som ofelbart satte hans blod i svallning. Överretad som
han förut var, såg han därför på arbetaren, vilkens ögon
fast och dock med en fråga, som brände, var fästade på
hans, och så ur led var Oskar Steinert i detta ögonblick,
så okänslig för allt utom för det, som rörde sig kring
honom själv och det, vilket var hans, att den man, han
såg framför sig, inte längre var honom en broder, vilkens
hand sökte hans, utan en fordringsägare, som kom emot
honom med hårda och oberättigade anspråk. ”Inte nu!”
tänkte han. ”Inte nu. Att människan inte begriper, att
jag helt enkelt inte kan.”
Bitande hop tänderna som för att kväva den smärta,
vilken hotade att bli honom övermäktig, lutade han sig
83
fram mot mannen, vilken satt på sidan av skrivbordet,

och sade hårt:
”Tror ni, att jag kan göra om svensk lag? Lagen säger,
att den, som med uppsåt vållar annans död, han begår
mord. Vad tror ni, jag kan göra vid det?”
”Vi trodde, att advokaten kunde hjälpa oss att finna
förmildrande omständigheter och framställa detta, så
att kvinnan blev hjälpt.”
Oskar Steinert svarade:
”Om ni vill säga mig, att lagen borde förbättras, så att
ett fall som detta inte skulle kunna ifrågakomma, då har
ni rätt. Obestridligen rätt. Det är himmelsskriande, vad
ni där berättat mig. Hör ni, att jag säger det? Himmels-
skriande. Kvinnan kommer att bli dömd för mord. Insatt
på straffarbete. Och dock är hon endast en olycklig, som
samhället förfördelat. Det är inte modernt att tala om
samhällets skuld längre. Men den finns likafullt. Och
det värsta är, att jag ingenting kan göra. Vi kan inte sitta
här och vänta på att lagen skall bli ändrad. Och dess-
förinnan kan ingen människa uträtta något.”
Arbetarens ansikte mörknade. Klyftan mellan klas-
serna kom i hans tanke och väckte den stolthet till liv,
som kommer av sekelgammal misstro och främlingskap
mellan människor.
84
”Jag får säga kvinnan det då,” sade han, ”att ingen vill
hjälpa henne. Och kamraterna också,” tillfogade han
bittert.
Som om dessa ord aldrig blivit uttalade, så oberörd
satt Oskar Steinert. Han hade en förnimmelse av, att nå-
gon sårat honom djupt, och att en annan gång, när han
själv vaknade upp ur den bedövning, som behärskade
honom, skulle detta sår börja att svida. Men försvara
sig mot det angrepp, vilket med dessa ord riktats mot
honom, kunde han inte. Som om han ingenting hört,
satt han. Djupare och djupare sjönk giftet från den an-
dres ord ned inom honom. Vad betydde för resten allt
detta? Vad angick honom mannen, som satt där? Vad
hade han att skaffa med den kvinna, vilkens talan denne
främmande man förde? Vad rörde honom överhuvud
andra människor, deras väl och ve? Inom sig själv bar
han det som värre var. Inom sig själv bar han sorgen för
två barn, vilka ingen ville hjälpa honom att rädda. Att
hans eget öde behärskade honom så helt, att det ryckte
med sig andras och krossade även dem, såsom det ena
människoödet krossar det andra, alltsedan det första
livets böljor gått högt emot andra, det märkte han inte
längre, och om han märkte det, var det honom så likgil-
tigt, att det gled honom förbi. Oskar Steinert var hård i
detta ögonblick, och dock hade han en förnimmelse av,
att kunde han blott vekna, kunde han blott sträcka ut
85
sin hand mot människorna, förjaga soten, vilken lade

sig over hans själ och isolerade honom, hade han varit
räddad. Han var i ett fruktansvärt inre uppror, och det
föreföll honom, som skulle han kunna rusa upp, gripa
mannen vid strupen, skaka honom och ryta i hans öra:
”Jag är en människa som du. Jag har nog och mer än nog
av mig själv. Hur vågar du komma till en annan män-
niska och säga: hjälp mig! Finns det en enda levande
varelse, som räcker till för att hjälpa sig själv?”
Med ett sista uppbjudande av självbevarelseinstink-
ten och den behärskning, som gör upprörda människor
så isande kalla, när behovet kräver, sade han:
”Jag kan inte åta mig en förlorad sak.”
Arbetaren stod framför honom på golvet. Att han
kommit i en olycklig stund, förstod han inte. Han kände
blott kylan, vilken strömmade emot honom ur advoka-
tens ord och hela väsen, och han förbittrades vid tanken
på att den fattige alltid får orätt.
”Kamraterna och jag är villiga att betala advokaten,”
sade han torrt.
Oskar Steinert spratt upp som träffad av ett slag.
”Vem har talat om pengar?” bröt han rasande ut. ”Är
jag den, som tar betalt för välgärningar? Gå, karl, och
låt mig vara i fred.”
Arbetaren bibehöll i det sista sin fattning och svarade
lugnt:
86
”Jag har inte begärt välgärningar utan rättvisa. Inte

ens den har jag begärt gratis.”
Därmed gick han.
Advokaten sitter där ensam och han känner fross-
brytningar komma och gå. Han vet, att han begått en
dålig handling. Men det stör honom inte längre. Utan att
blinka mottager han de par kunder, som ännu finns kvar.
När han blir ensam, återkommer ett slags jämvikt, men
en skenbar sådan, en ro, vilken sätter honom i stånd att
tala, handla, tänka, utan att röja sig. Den upptäckt han
gjort på morgonen, lämnar honom ingen ro. Hela tiden
förföljs han av fruktan, att i hans frånvaro något kan
hända, något som gör all hans strävan om intet. Därför
går han ut och sätter sig i en droska. Upp till Valhalla-
vägen åker han, och under armen håller han den svarta
portföljen med de fullskrivna papperen.
Oskar Steinert vet, att just nu möts barnen hemma
vid frukosten. Utan att göra onödigt buller öppnar han
tamburdörren, hastigt passerar han sitt eget rum och
kommer in i salen. Robin sitter ännu kvar vid frukost-
bordet, Ebba står bredvid honom uppkrupen på en
stol och lutar huvudet mot händerna. Den långa flätan
hänger fram över hennes skuldra.
När advokaten kommer in, betraktar han granskande
de båda barnens ansikten och miner.
87
”Är pappa hemma?” säger Robin och reser sig upp för
att hälsa.
”Jag hade glömt något,” svarar advokaten. ”Vad talade
ni om, nu när jag kom?”
”Om ingenting,” svarar Ebba hastigt.
Robin ser förvånad på fadern. Han förstår inte oron
i faderns väsen, ty systern har ännu ingenting berättat.
Men Ebba förstår. Med flickans snabbare instinkt anar
hon dunkelt, att faderns plötsliga hemkomst står i något
sammanhang med deras samtal på morgonen. Hon blir
röd och vänder sig bort.
”Sover mamma ännu?” säger advokaten.
”Ja,” svarar Robin. ”Syster Emma var nyss här.”
Utan att säga mera, nickar advokaten åt barnen och
går. När han åter sitter i droskan, känner han blott, hur
ändamålslöst hans besök varit. Ingenting vet han, ingen-
ting skall han få veta. Vad som skall ske, sker dock. Ingen-
ting kan han ändra i det han fruktar eller förutser.
När barnen bli ensamma, berättar systern för brodern
om vad hon hört och sett. Faderns besök har vållat detta.
Robin lyssnar och frågar. Hans ansikte har blivit helt
blekt, och när systern slutat, har han tårar i ögonen. De
lovar varandra båda, att vad de nu vet och anförtrott
varandra, skall de behålla för sig själva. Ingen skall få
veta om det. Inte ens fadern eller allra minst han.
88
VI.
T ora Ljung bor i en våning på Johannesgatan, den

smala gata, vilken går fram utmed kyrkogården av
samma namn. Kommer man från tamburen, där den
lilla gaslågan brinner, tycker man sig först stå nästan i
kolmörkret. Salen är mörk, sovrummet likaså, salongen
ligger i halvskymning. Blott i det innersta rummet brin-
ner en stor lampa på ett runt gammalt mahognybord
med kloformiga fötter, sirligt böjande sig fram över den
tjocka röda mattan. Här är gardinerna uppdragna, även
då ljus är tänt. Ty från den branta höjden, på vilken
huset är byggt, ser man ut över Humlegården och långt
bortom Kristinas väg, ser det Stockholm, vilket växer
fram över kåkarna, som försvinner.
Våningen, som är rymlig nog för att vara en ensam
dams, tyder på välstånd och på smak för det, som är
gammalt. I salen breder sig tunga ekmöbler, bruna av
ålder, salongen är nästan tom, blott ett stort mahogny-
bord, en rak soffa och empirstolar kring väggarna, läm-
nande plats för en praktfull smyrnamatta, som nu ligger
89
i halvskymning. Vid väggen längst bort skymtar pianot.

I det innersta rummet, där nu är ljus, råder värmen i
färg, i draperier, i soffkuddarnas mönster och mängd,
liksom från brasan, vilken gläder i kakelugnen. I en stor
vilstol sitter Oskar Steinert, och egendomligt är att se,
hur ett soligt lugn ligger utbrett över hans ansikte, vilket
eljest brukar vara mörkt, upprört eller oftare likgiltigt
och tomt.
”Det är en sådan lättnad att komma in till dig,” säger
han plötsligt.
Tora Ljung rör sig snabbt och livligt omkring. Hon är
smärt byggd, och blott ansiktets skarpa linjer skvallrar
om hennes år. Hon har ett sätt att le, inte blott med läp-
parna, utan med hela anletet, som plötsligt kan stråla
upp och bli ljust och varmt. Själv anar hon inte, hur
olika hon härigenom är andra. Oskar Steinert känner
hon ut och in. Något slags instinkt har lärt henne ge-
nomskåda, att denne man med sitt våldsamma, kantiga
väsen egentligen är en vek drömmare, vilken kämpar
livets kamp med anletet dolt av mask. I det hon lutar sig
fram mot honom, svarar hon:
”Du behöver inte anstränga dig hos mig, menar du.”
”Just det,” säger han belåtet och sluter ögonen.
Länge sitter han så, och inom sig förvånar han sig
över att allt, som förut förefallit honom övermäktigt och
tungt, plötsligt förlorat något av sin makt. Fri känner
90
han sig, som skulle intet ont längre kunna nå honom,

och stark, som vore bördan, han hade att bära, inte
längre så tung. Hemligheten i detta välbefinnande är
honom välbekant. Den ligger i, att han här aldrig be-
höver kommentera sig själv och aldrig riskerar att få ett
ord uppfattat annorlunda än han menat det.
”Nej,” säger han leende, ”det är förfärligt ansträng-
ande att ständigt känna sig omgiven av främmande.”
Bekännelsen, som ligger i dessa enkla ord, direkt
uttalade som de är, undgår inte väninnan. Mer än en
gång har Steinert talat med henne om sin hustru, men
vid dessa tillfällen har han sällan nämnt hennes namn
eller överhuvud direkt inlåtit sig på meddelanden om
sitt äktenskap. Mellan dem båda har utvecklat sig ett
förstående, varigenom antydningar och halva meningar
få samma kraft som långa bekännelser och utförliga för-
klaringar. Steinert plågar inte ens känna behov av att
tala om det, som trycker honom själv. Utan ord hjälper
honom väninnans blotta närvaro över, vad som eljest
sliter honom isär. I hennes sällskap blir han, vad han
eljest aldrig är, nämligen en hel man, och om han också
vet, att detta tillstånd är förbi i samma ögonblick han
trätt utanför trollkretsen av väninnans rum, gläder ho-
nom dock själva känslan, och nästan med ett muntert
leende säger han till sist:
”Hur har det egentligen gått till, att vi blivit vänner?”
91
”Det har väl kommit småningom, som allt sådant kan

och bör,” blir svaret.
Tora tiger en stund. Så säger hon lätt och leende, som
talade hon om den mest självklara sak på jorden:
”För övrigt berodde det nog på, att jag förstod mig på
din speciella art av ensamhet, liksom du kände en smula
för min. Inte sant?”
”Det är väl så,” svarar Steinert.
Allt detta sägs, som om båda vännerna satt och vänta-
de var och en på sitt håll, att den andras meddelsamhet
skall bryta tystnaden. Steinert är van att vila ut i detta
rum, helt enkelt vila, utan att tala för mycket. Tanken
på att så nu måste ske, bär honom emot. Så välgörande
känner han blotta tystnaden.
Slutligen reser han sig dock upp och går fram till vä-
ninnan. Med en snabb rörelse fattar han om hennes hu-
vud och trycker en kyss på hennes hår. Han vänder sig
snabbt bort, som om han blygts för sin känslighet, och
Tora märker på hans ögon, som plötsligt blivit skumma,
att han är upprörd, mera än han vill låtsa om.
”Jag tror, att jag såg rätt, när jag mötte dig i går?” säger
hon för att hjälpa honom. ”Vad är det som hänt?”
Steinert står upprätt, och hans ansikte är inte lugnt
längre. På frågan svarar han inte först. Det är, som om
han såg in i något helt annat och djupare än sitt eget
lilla öde, vilket han känner nära att fullbordas. Toras
92
ögon följer honom, medan han talar, och utan att behöva
förklara det, förstår hon och vet, att det han nu säger är
ord, vilka outtalade länge bränt på hans själ. Men hon
förstår också, att utan att något hänt honom själv, vilket
han inte vill eller kan yppa, skulle dessa ord aldrig ha
blivit uttalade. Hon förstår, att han söker samtalsämnen
för att en stund få glömma sig själv, och hon vet också,
att Oskar Steinert hör till dem, vilka levt in i sin samtid
så intensivt, att deras enskilda liv vävt sig samman med
allas öde till ett förskräckligt helt, vilket de aldrig kan
undgå.
”Minns du,” säger han, ”när jag första gången såg
dig här? Du hade bett mig komma upp, och jag stod
här vid fönstret. Det var en vårafton då som nu, och
här uppifrån såg jag första gången ut över det stycke
Stockholm, som nu blivit så förändrat. Det fanns så
många människor då. Ja, jag menar, vad jag säger, just
så som jag säger det. Det var just människor, som fanns,
många människor. I fulla dagsljuset har jag sett dem.
Jag har suttit i deras krets, tryckt deras händer, hört
på deras ord och talat själv, som jag numera bara talar
inför dig. Då kunde jag tala till alla, och vad som inte var
det minsta: andra kunde tala till mig. Ingen betvivlade
den andres goda vilja. Alla hade vi en tro, ett hopp, en
kärlek. Vi höll samman, men utan beräkning, vi stödde
varandra, men utan översitteri, vi gladdes åt varandras
93
framgångar, och vi hade hjärta för nederlagen. Vi kriti-

serade varandra också. Men det skedde utan skadeglädje
och utan pretention.
Det är, som om allt detta växt bort, eller som om
något mörkt, tungt, skymmande växt över det alltsam-
mans, täckt det, så att vad vi en gång älskade, inte längre
får luft. Vilka makter är det, som varit verksamma här?
På detta, som växt över, på detta är det, vi nu trampar, vi
går fram däröver, och jorden har blivit öde och tom.”
”Men ur det, som nu syns dött, spirar en dag framti-
den.”
Steinert stannar i sin vandring. Dessa ord, vilka, ut-
talade av en annan, skulle ha väckt hans mest satiriska
motsägelseanda till liv, hör han på, emedan de kommer
från väninnan, som om han väntade att få se dem gå i
fullbordan inför sina ögon.
”Ack ja,” säger han. ”Den, som kan tro så, kan också
leva. Var är nu tron? Var är hoppet? Var är kärleken?
Svara mig uppriktigt: vad hoppas du numera? Vad tror
du? Att du älskar, det vet jag. Eljest skulle jag inte fråga
dig.”
Tora Ljung sitter nedböjd. Hennes ansikte är i skuggan.
Hon ser inte ung ut längre:
”Jag lever mycket ensam,” säger hon, ”men jag träffar
dock människor. I sällskap talar jag inte mycket, men
jag hör på i stället, vad andra sägera. Det finns några
94
få hem, där jag ofta går. Och det finns människor, flera
än du tror, som binder mig vid livet. Det du känner så
djupt, kommer av att du är isolerad. Du behöver inte
försvara dig inför mig. Jag vet, hur du blivit det. Men jag
vill säga dig, vad jag tror: det finns flera än du, som går
omkring med sorg i hjärtat och känner, att något mörkt,
tungt och slappt kommit, något, som i vårt land mera
än måhända någonstans skilt människor från varandra.
Jag kan ingenting göra, det vet du. Skriva kan jag inte,
hålla föredrag ännu mindre. Jag kan blott ett: försöka
att hålla mitt hjärta ungt och vänta, vänta, till dess att
bättre dagar kommer.”
”Men om de inte kommer?”
Steinert fortfor att gå fram och åter på mattan. Men
han gick tyst för att kunna höra. Hans väninna gen-
mälde:
”Då vill jag söka tro, att andra, som kommer efter mig,
en gång skall vara i stånd att ta emot dem.”
Hon gjorde en paus, och med ögonen följande Steinert,
vilken nu stod stilla vid fönstret och såg ut i våraftonens
skymning, fortsatte hon:
”Tror du, att du är den ende, som känner dig isolerad?
Tro mig, det sitter hundratals män och kvinnor runt om
i landet, vilka lider under samma känsla som du. Det
finns de, hos vilka lidandet yttrar sig som andlig upp-
hetsning. Det finns de, som förfaller till trögt vaneliv, det
95
finns andra, som förtär sig själva i hat. Det finns sådana,
som söker glömska i utsvävningar och dryckenskap. Det
finns de, som skrattar högt, medan deras själ lider. Det
finns de, vilka tar sin tillflykt till hånet. Alla dessa har
det gemensamt, att de känner sig isolerade, och går man
dem på livet, skall man få höra dem erkänna det. Men
bland dem, vilka känner isoleringen djupast och mest
smärtsamt, träffar man dem, som sluter sig inom sig
själva och arbetar, medan de väntar. Det är de, som
bygger grunden till det nya Sverige, vilket skall komma
en gång, när isoleringens dag är förbi.”
”Det nya Sverige? Vad är det för ett ord?”
Oskar Steinerts röst lät skarp, nästan hatfull. Men
Tora Ljung log emot honom, på en gång vemodigt och
förtroendefullt.
”Bedrag inte dig själv,” svarade hon. ”Mig kan du inte
narra. Ty jag har ju sett dig och vet, hur allt kommit. Jag
vet, att du känner för denna tanke säkert mera än jag.
Det nya Sverige. Det är det, som ännu ingen talar om,
men som en gång skall vara på allas läppar och vad mer
är, i allas hjärtan, levande och ungt.”
”Det fanns något en gång, som kallades ’unga Sverige’,”
kom svaret. ”Jag vill minnas, att det var ett skymford och
begagnades så.”
”Så gamla är vi inte längre,” blev svaret.
”Lycklig du, som kan tro på allt detta.”
96
Steinert stod stilla på sin plats, och hans ord kom

dämpat:
”Jag har lyssnat till sådana röster en gång i mitt liv, och
den sirensången är det, som nu är mitt helvete. Olyckan
är den, att mitt minne är så rasande gott. Jag minns män,
som krossats, kvinnor, som gått under. Jag vet andra,
vilka räddats som genom ett under. De, som bevittnat
dessa öden, ha levt vidare, och kring de dödas namn
är det tyst. De levande döda var mäktigare än de, som
måste dö, därför att deras ande var mera levande än
andras. När jag ser tillbaka på mitt liv, Tora, då är det,
som om jag ibland tyckte mig se ut över idel gravar. Jag
kom hit, kraftig och ung, och jag hade längtat hit, därför
att universitetsstaden syntes mig trång. Av ungdomens
glädje hade jag känt föga. Jag kom hit med tanken på, att
livet var bittert nog, och att arbetet var det bästa, som
väntade mig. På den tiden gjorde jag som du. Jag gick
här och väntade. Du känner mig, Tora, och du vet, att
jag talar sant. Min far var nyss död, och min mor levde
sorgfritt. Då började jag resa. Jag reste bort, och jag kom
tillbaka. För var gång jag återkom, var det mera och mera
tomt omkring mig. När jag återkom sista gången, förde
jag med mig en kvinna, som var min hustru. Vi hade
träffats i den stora staden vid Seine, där livets vågor går
högt, och där varje dag väckte oss till ny glädje. Där
hade vi följts åt som två ensamma människobarn, vilka
97
funnit varandra, och att den dag skulle kunna komma,

då vi upptäckte, att det varit bättre om vi aldrig mötts,
anade ingen av oss. Den sjuka punkten i min hustrus
inre låg oåtkomlig i det fördolda. Livet bar oss så lätt,
vardagen med dess tyngd och leda låg långt under oss.
Lyckliga var vi där ute, outsägligt lyckliga. Jag minns
denna tid, som om alla människor omkring oss strålat
upp endast vid vår åsyn. Så grep oss en dag längtan
efter hembygden, och vi for hem. Jag förde henne in till
dig, här i detta rum. Minns du den kvällen? Så tyst och
lugnt har det aldrig känts inom mig. Så långt borta från
oron, flärden och förvirringen har jag aldrig varit. Men
när jag då kom, då kände jag dock, att jag kom för sent.
De få år, som lovat så högt, var till ända. Själv var jag en
fattig man, vilken förstört mitt arv i främmande land,
och som jag då stod i livet, måste jag offra drömmarna.
Jag öppnade advokatbyrå. Något skulle jag ju dock göra
för att leva. Man säger, att jag lyckats, och att allt gått
mig väl i händer. Men av det, som jag en gång trodde
på och ville, finns intet igen, och när du säger mig, att
trots allt bör jag vänta och hoppas, då känner jag det
som hån, även när det kommer från dig. Vad vill du, att
jag skall hoppas? Jag är ju bunden till händer och fötter.
Sannerligen, när jag kom tillbaka, då kände jag mig så
vilsen, som hade jag lämnat hemmet, den stora, sköna
världen, där jag hade mitt hem, och kommit bort bland
98
främmande, vilka förstår mig lika litet som jag dem. Du

vet ju allt detta. Varför säger jag dig det?”
Tora Ljung hade rest sig upp. Spänstig och rak stod
hon framför honom och såg upp i ett ansikte, vars ögon
inte ville möta hennes blick.
”Du tänker så i dina mörka stunder,” sade hon lågt.
”Men det är inte så. Du tror, att vårt folk är dött. Men
jag säger dig, att det lever. I huvudstaden sitter du vinter
efter vinter. Människor träffar du inte. Ty jag räknar inte
för människor dina whiskybröder och dem, du söker för
din affär. Du ser skumt, du som alla, alla de bästa, och
du ser skumt, därför att du tröttnat på skryt, och därför
att skrytet talar så högt och så länge. Se dig om i världen,
och du skall få veta, vad Sverige är. Vår vetenskap, vår
konst, vår litteratur! Ett folk, som frambringar sådant, är
det statt i nedgång? Jag säger dig nu, som jag här står,
en halvgammal kvinna, okänd för alla, utom för dig och
ett par vänner, att det Sverige du drömmer om, det finns.
Det är bara du, som inte kan se det.”
Tora Ljungs kinder glödde, och sådan var den över-
tygelse, med vilken hon talade, att Steinert inte ville
motsäga henne. Hon tillade:
”Det behövs blott, att någonting sker, för att du och
alla skall se det som jag.”
”Vad skall då ske?” kom det tvivlande.
”Det vet ingen på förhand.”
99
Oskar Steinert teg en stund. Så sade han:

”Då må vi önska, att det sker snart. Eljest blir jag och
många med mig för gamla för ditt nya Sverige.”
”Du blir det ändå inte. Låt mig tro det om dig,” svarade
Tora och räckte honom sin hand.
Steinert grep den, och som han stod där och höll i sin
denna vänliga, varma hand, vilken han tryckt så ofta
i glädje och sorg, blev han plötsligt vek som ett barn,
och den motsträvighet, vilken nyss hindrat honom att
tala om sitt, började vika undan. Ännu behärskade den
honom, ännu försökte han liksom med våld tvinga sin
vilja att inte ge vika.
”Varför talar vi om allt detta?” sade han. ”Vad gagnar
det mig, om allt det, som du hoppas, också kom? Jag
skulle ändå stå utanför alltsammans, aldrig skulle jag
mera få den kraft, som behövs för att komma människor
nära.”
Han släppte hennes hand och vände sig bort.
”Jag uthärdar inte längre,” utbrast han. ”Du tror, att jag
sitter här och talar med dig. Det är inte så. Jag är långt
borta. Det är bara skalet du ser för dina ögon, ett sken,
en hamn, en mannekäng. Jag kan tala och tänka, men
det är bara förställning. När jag blir ensam, sjunker jag
ihop som ett lik. Jag delar inte dina intressen, ty några
dylika har jag inte själv. De sinnesrörelser du ser hos
mig, har inte den grund, som du tror. Allt som rör vad
100
en gång var stort för mig, vänner, fosterland, framtid och

frihet, det är döda ord, som jag för i min mun, därför att
andra fordrar det av mig, därför att du, utan att du vet
det, begär, att jag skall visa mig så. För att inte behöva
blygas inför dig, följer jag dig och hör dina tankar tala
genom min egen mun. Men ingenting av allt detta rör
mig längre, ingenting annat än mitt eget fattiga liv, som
inte längre är något liv.”
Oskar Steinert gled ned på stolen, där han stod, och
hans huvud sjönk mellan hans mjuka, kraftiga händer.
Tora Ljung hade blivit alldeles blek. Den smärta hon såg,
var sådan, att hon liksom inte vågade närma sig den.
”Vad är det?” sade hon. ”Kan du inte säga mig det?”
Mannen framför henne rörde sig inte. Tyst och stilla
satt han i samma ställning som förut, nästan som om
han hade sovit.
Allt vad som fanns av moderlig, obrukad värme inom
denna starka kvinna, som varit ensam den tid, då kvin-
nans längtan är som störst, vaknade inför denna smärta,
vilkens orsak hon anade, men vilkens vidd hon inte för-
stod. Tyst satte hon sig bredvid honom. Utan att säga
mera, lade hon sin hand på Steinerts axel och lät den
vila där. Rädd att störa honom, som hon var, ville hon
till sist dra handen till sig. Med en rysning, som om han
blivit skrämd, tog Steinert handen och behöll din i sin.
101
Så satt Tora Ljung orörlig, och hennes ögon vidgades,

som om hon med våld ville genomtränga mörkret för
att finna vägen till denna själ, som var i nöd. Gammal
såg hon ut, där hon satt, lik en mor, vilken lider under
sitt barns smärta och inte vågar be honom att förtro
henne den.
I sådan tyst väntan satt Tora Ljung, och när hon vän-
tat länge nog, förstod henne Steinert. Mitt igenom den
dova smärta, som behärskade honom, förstod han, att
nu måste han tala för sin egen skull och för hennes, som
i denna stund mera än under många långa år blev hans
vän. I brutna ord berättade han om sitt och hustruns
liv, bekände, hur han städse förr givit halva förtroen-
den, vikit undan och dolt, hur han arbetat för att rädda,
hur djupt han var bunden, och hur förtvivlad hela hans
ställning var.
”Jag trodde, jag kunde akta åtminstone barnen,” sade
han till sist. ”Nu vet de allt. Fråga dem direkt har jag
inte kunnat. Det var heller inte nödvändigt. Jag vet det
ändå. Fruktlöst har allt varit, som jag gjort. Till ingen
nytta har alla dessa års lidanden gått förbi. Du förstår,
det har alltsammans gått i perioder. Första gången jag
märkte, att den sjuka punkten, som jag nyss talade om,
fanns, det var strax efter influensaperioden för några år
sedan. Du minns, att min hustru var sjuk då?”
”Ja, jag minns.”
102
”Jag sade, att hon var sjuk. Då var det första gång-
en . . .”
Steinert tystnade med en outsägligt plågad min. Så
fortfor han, som om det varit honom en lättnad att få
tala, en tröst att få komma det ohyggliga nära, låta det
leva omkring sig i ord, hur starka som helst.
”Tro mig, Tora,” fortfor han. ”Jag har gjort allt, som
ingen vet, jag har genomgått mer, än du orkar höra,
mera, än jag hinner eller kan berätta dig. Mera än jag
själv minns. Med städse starkare styrka har anfallen
återkommit. Jag har suttit vid hennes bädd i timmar
och talat henne i ro. Jag har vakat i nätter för att hindra
henne att göra sig själv något ont eller utföra någon av
de otaliga handlingar, som skulle röjt henne inför andra.
Jag har burit henne på mina armar från fönstret, när hon
ville kasta sig ut på gatan. Jag har brottats med henne för
att med våld förhindra, att hon sprang ut mitt i natten,
Gud vet varför eller vart. Under allt detta har hennes
lidande varit fruktansvärt, och hennes kärlek till oss alla
starkare än i hälsans dagar. Och vet du, vad hon lider
mest av? Hon lider av att inte kunna vara för mig och
barnen det hon vill. Och dock har ingen varit varken för
dem eller mig som hon. Ingen kan det heller. Det är, som
om hennes kraft och ömhet fördubblades, när hälsan
återvänder. Hur ofta har hon inte fyllt hemmet med en
lycka, som kommit mig att glömma allt och givit mig den
103
dåraktiga tron, att allt var förbi som en ond dröm, vilken
aldrig skulle återvända!
Det mest plågsamma av allt är, att hon tycks känna på
förhand, när detta onda är i annalkande Det är visst helt
naturligt för resten. Troligen är det oftast så . . . i dylika
fall. Men det att gå och vänta . . . veta på förhand . . . nu
kommer detta åter . . . växer, växer. Hon har legat på knä
för mig och bett en gång: ’Vad som än må hända, hur
jag än blir, skicka inte bort mig ifrån dig, låt mig aldrig
komma bland främmande.’ Vad skulle jag väl göra? Jag
måste ju lova henne det, och jag vet, att sviker jag detta
löfte, förlåter jag mig aldrig.”
Tora Ljung lutar sig fram och säger:
”Det är alltså det, du nu tänker göra.”
”Jag vet inte.”
Svaret lät som ett ångestrop.
”Gäller det barnen, då måste jag ju.”
Timme går efter timme. Två människor sitter samman
i det tysta rummet utan att märka, hur tiden går. Sam-
tala gör de inte längre. Blott enstaka ord, korta meningar
faller dem emellan, nära som de kommit varandra, nu
då de båda vet allt.
När Oskar Steinert till sist reser sig upp för att gå,
räcker Tora Ljung honom sin hand och säger:
”Behöver du mig, så låt mig veta, och jag lovar dig att
komma.”
104
”Tack,” säger han och går.

Utkommen på gatan undrar han ännu över meningen
med detta ord, som han varit för trött att förstå. Runt
om honom faller vårsnön i stora, våta flingor, vilka smäl-
ter mot gatstenarna.
105
VII.
M ajsolen lyste upp södra bergen, där syrenbuskar

och träd börjat grönska, glänste över taken på
stadens mörka husmassor, vilka trängas mellan broarna,
låg som glitter över strömmens böljor, där de rusade
fram utmed kajen, sköljande de nymålade ångbåtarna,
vilka rustat till sommarsejour, och blandades med virv-
larna bakom skärgårdsbåten, som långsamt ångade ut
mot segelleden, lämnande staden bakom sig. Det var
söndagsmorgon, och grupper av herrar och damer stod
på däck, tysta betraktande de vårgröna stränderna, som
gled förbi.
Söndagsstämning och lantglädje härskade också på
hela båten. Det var som om samma människor, vilka
dagen förut brådskande och allvarliga gått om varan-
dra på gatorna, helt och hållet hade förvandlats. Deras
ögon strålade och munnarna pratade muntert nonsens.
Obekanta människor bytte livliga ögonkast, glada utrop
och vänliga ord. Män och kvinnor fick nya ansikten rent
av, de närmade sig varandra och smålog, skildes åter
106
och stannade var för sig, njutande av fjärdarna, som

vidgades och skiftade form, av vattnet, som blev renare,
av granskogen, som stod mörk över vattnet, och av må-
sarna, som kretsande i luften följde båten, dykande ned
och lyftande igen, fångande de brödstycken, vilka ivriga
barnahänder kastade i vattnet, som porlade bakom pro-
pellern.
På kommandobryggan stod Åke Hjälm. Denna dag
var lektorn som en annan människa. Friluftsmänniskan,
lantbarnet, som brutit igenom, när han förälskade sig i
fru Lisen, en natur, så helt olik hans egen, trädde ånyo
fram och jagade skolmästaren på dörren. Där lektorn
nu stod, såg han ut som en sjökapten i mössa med rak
skärm och den tjocka sportrocken med hjorthornsknap-
par. Han var i den egendomligt högtidliga och lyckliga
sinnesstämning, som alltid brukade behärska honom,
när han första gången på våren for ut till stugan, där han
varje sommar bott med sin hustru, allt sedan de gifte
sig. Denna stuga med dess röda färg och vita knutar,
vilka han själv två gånger låtit nystryka, hade för honom
något av hem, som han aldrig återfann i stadsvåningen.
Lantbarn som han var, satt behovet av en fast bostad
honom i blodet, och i sitt stilla sinne förstod han inte,
vilken glädje människorna kunde ha av att under som-
rarna, då naturen var mild och drog alla varelser till sitt
hjärta, flacka omkring och byta plats. ”Ett hem måste
107
man ha,” brukade lektorn säga, ”en fast punkt på jorden,

dit man alltid kommer tillbaka, ett hem och inte en vå-
ning.” Som han nu stod, lutad mot kommandobryggans
räcke, såg han ut över sin ungdoms fjärdar, och min-
nena från fordom vaknade. När han och fru Lisen först
skulle sätta bo, då hade lektor Hjälm en dag tagit plats
på samma båt, som ännu gick sin gamla trade bland
skären, och följt med på måfå för att söka ett sommar-
ställe, där han kunde gömma sig och den lycka, vilken
oförmodat blivit hans. När båten landade vid Kumla
brygga, gick han i land. En hel lista med adresser bar
han i fickan. Men när han kom fram till det första ställe
han sökte, det så kallade Torpet, föreföll det honom med
ens, som om han inte kunde finna något bättre. Med
Lisen i tankarna gick han där länge, innan han beslöt
sig för att gå in och fråga om pris och andra materiella
detaljer. Det syntes honom, som om denna lilla byggnad
med kvistkammaren, som vette utåt sjön, och björkarna,
vilka växte på trädgärdstomten, just var den plats, som
han städse drömt om. Vägen ned till fjärden var skuggig
och smal, och strax bakom täppan tog granskogen vid.
Ljust och mörkt om vartannat alldeles som livet självt,
hade han tänkt. När han så kom in i stugan med dess
furumöbler, låga tak och vita gardiner, kände han sig
hemma. Så blev Torpet hans, och han flyttade dit för
första gången, när midsommarens ljuvliga tid var inne,
108
kom en afton, när solen var i nedgång, bofinken kvitt-

rade och göken gol i skogen. Då förde han Lisen dit in
och frågade, om hon trodde, att hon där kunde trivas.
Lisen, som hade hört på mannens röst, hur lycklig han
var, fällde tårar i glädjen. Stilla och tyst som hela hans
liv hade denna sommar förflutit.
Sedan behöll de båda makarna Torpet och varje
sommar hade de återvänt till den vänliga stugan under
björkarna. Den, som nu stod för dörren, var redan den
elfte. Vemodig och allvarlig kände sig lektorn till mods,
när han tänkte på det. Allting, som därute fanns, hade
kommit så småningom, och Åke Hjälm tyckte sig kunna
räkna åren bäst, när han tänkte på somrarna, och hur
Torpet under hans och hustruns hand småningom hade
förvandlats. Skolman som han var, njöt han ferierna
som en sådan, och vad han ägde på Torpet var honom i
grunden kärare än hela stadshemmet. Där han nu stod,
tänkte han på alltsammans och gladdes åt det. Rodd-
sumpen låg där i gott förvar, uppdragen under en hög
av granris. Metspöna hängde på sina krokar i notboden,
ålreven låg i sin låda på vinden. Tunnor och hinkar, som-
marstolar och hängmatta, det nya seglet till fiskarens
båt, som ingick i hyran — allt fanns där, förvarades från
sommar till sommar och väntade honom, när han kom
ut. Sist av allt blev glasverandan byggd, en gång, när
lektorn fann sig ha råd att bestå sig denna lyx, om vilken
109
han och fru Lisen talat i åratal. ”Verandaägare är jag,”

brukade lektorn säga. ”Husägare blir jag aldrig.”
För ovanlighetens skull stod lektorn och Folke denna
dag ensamma uppe på kommandobryggan. När flickan
kom in för att väcka, hade nämligen fru Lisen känt sig en
smula opasslig, och i början hade det nära nog förstört
lektorns glädje av hela dagen. Ty lektorn var på sitt vis
en känslosamt anspråkslös man, och han ville, att den
glädjedag han gjort upp så vacker i sin inbillning, skulle
vara utan vank. För de andras skull kuvade dock lektorn
denna misstämning och hoppades, att när fru Lisen vilat
ut i sin hytt, skulle solskenet återvända. Denna dag var
nämligen en familjens högtidsdag, nästan lika viktig
som julafton eller någon av födelsedagarna. Att bese
stället var alls ingen nödvändighet. Det stod, där det
stod, och Vesterberg var en säker vän, på vilken den,
som vunnit honom, kunde lita. Även om ingen varit där
och övat uppsikt, skulle trädgården dock varit i ordning,
segelbåten skjuten i sjön och huset rengjort till som-
maren. Men när våren kom, hörde det till pjäsen, att
familjen skulle tillbringa några korta söndagstimmar ute
på Torpet, få liksom en försmak av sommaren, då man
kunde sitta i land och höra ångbåten vissla, utan att be-
höva springa ned och hissa flaggan på bryggan. Denna
söndag kallades i familjen försommarfesten, och lektorn
skattade den själv nästan högre än Folke, som lugn och
110
iakttagande stod bredvid honom på kommandobryg-

gan och delade sin uppmärksamhet mellan stränderna
de for förbi, och rorgängarens enformiga vridande och
vändande på det stora hjulet.
Utan att ändra plats stod lekton kvar i sina drömmar.
Utan att låta sig störas besvarade han Folkes frågor och
utrop. Inom honom talade hela tiden minnena, och han
gladde sig åt, att varje plats han for förbi, var honom
bekant. Hur vackert allt kunde bli en vårmorgon som
denna! Hur rikt och hur fullt. ”Och dock,” tänkte lek-
torn, ”njuter jag inte detta så, som jag gjorde förr. När
jag var ung, då ägde jag dock, vad jag såg, på ett långt
innerligare sätt. Min förmåga att ta upp allt var mera
intensiv, kort sagt: jag var yngre. Allt ligger i att åren
börjat komma. Det bästa livet skänker, har jag redan
mottagit. Vid mina år börjar man sakta att glida utför,
ned mot det tysta.” Som om den inneburit en orättvisa
mot hans närmaste eller en otacksamhet mot vad livet
skänkt honom bäst, förjagade lektorn denna tanke. ”Det
bästa jag önskade av livet,” tänkte han, ”har jag fått. Inte
så som jag önskade det, men kanske bättre. Jag är inte
ensam. Den börda, som eljest blivit mig tung, har det
hjälpt mig att bära.”
Varmt gick hans tankar till hustrun, och som alltid
grep honom en obestämd känsla av skuld, när han
tänkte på henne. Full av dessa tankar tog han Folke
111
med sig ned i matsalongen, och i det de trängde sig

fram genom mängden av frukostätande, lät lektorn
gossen ta matsedeln och välja själv. Folke var i ett strå-
lande lynne. Han talade och skrattade i ett, lågt och tyst,
därför att så många främmande var närvarande, men så
mycket hjärtligare, emedan fadern i dag var i lanthumör.
Den dressyr, med vilken han eljest gärna plågade gos-
sen, upphörde då av sig själv. Gjorde denne något galet,
låtsade fadern sig ingenting märka, och denna frihet i
känslan gjorde gossen alltid lycklig. Pappa var glad, där-
för att han var det. Detta var någonting oerhört, därför
att det hände sällan. Och så roligt som de båda kunde
ha, när de en sådan ljus undantagsdag var ensamma,
hade de aldrig. Folke visste det mycket väl, och den enda
av dem, som var okunnig om detta sakförhållande, var
lektorn själv. Han var fullt och fast övertygad om, att
han gjort allt för sonen, och att Folke inte hade något,
som förmörkade hans tillvaro.
Efter måltiden gick han med Folke upp på däck, fröj-
dande sig åt att ha kommit ut i den vackra skärgården,
där träden var kalare och luften mera kyligt frisk. Vid låg
fjärden på båda sidor om båten, och högt uppe i luften
skrek havstruten.
Lektorn lämnade nu Folke att på egen hand söka
sig nöjen. Själv slog han sig ned på mittelsoffan under
tältduken och tände en cigarr. Medan han långsamt
112
och omsorgsfullt rökte den till slut, roade han sig med
att betrakta människorna omkring sig och glädja sig
åt att de alla, liksom han själv, skulle få komma bort
från staden och vila ut från kulturlivet. När cigarren
var slut, såg lektorn på klockan och fann, att nu kunde
tiden vara inne. Nöjd som inför en ny glädje, vilken var
honom sparad, gick han ned under däck, steg försiktigt
in i en av hytterna och betraktade tyst Lisen, som sov
utan att höra hans inträde. När han väckt henne, sade
hon tämligen snävt:
”Ska du väcka mig nu? Jag sov så gott.”
Men lektorn lät sig inte störas.
”Du måste ju äta frukost,” sade han lugnt. ”Eljest blir
det för sent.”
Fru Lisen var alls inte i samma stämning som hen-
nes man. Hon var ännu tung i huvudet av att ha blivit
väckt och en smula förargad därjämte, emedan hon för
mannens skull besegrat sin ursprungliga motvilja mot
att resa. Men lektorn lät ingenting inverka på sitt goda
lynne. Han väntade till dess att hustrun blev färdig,
förde henne sedan in i matsalongen, beställde frukost
och njöt av hennes aptit, som han denna dag över huvud
njöt av allt, som mötte hans ögon. I en låg, stillsam ton
talade han vid henne, om hur härlig dagen var, hur hans
tankar gått tillbaka till deras första resa hit ut, och hur
varje senare resa sedan synts honom alltmera rik. Städse
113
hade ett nytt år då kommit till, ett nytt år, som de unnats
att leva lyckliga med varandra.
Fru Lisen tinade upp under detta; att en misstämning
någonsin funnits emellan de båda makarna hade hon i
detta ögonblick glömt, över bordet räckte hon mannen
sin hand, som han tryckte. Därvid tyckte sig lektorn
känna, att han på något sätt besegrat ett motstånd hos
hustrun, och när de gick i land, sade han:
”Ser ni, barn, Vesterberg har hissat flaggan.”
Så hade lektorn sagt under de sista tio åren, och Ves-
terberg, vilken kände sina sommargäster, var inte den,
som underlät att visa dem all den välvilja han kunde.
De hade målat om hans hus, planterat i trädgården, röjt
upp nya land och byggt glasverandan. Därför älskade
Vesterberg sina hyresgäster och mottog dem städse med
något, som liknade ett buttert solsken. Nu stod han vid
bryggan och hälsade. Det väderbitna ansiktet med kind-
skägget och det yviga gråsprängda håret log.
”Var är gumman i dag?” sade lektorn, sedan de första
hälsningarna var över. ”Hon är väl inte sjuk?”
Vesterberg hostade, kastade en blick efter ångbåten,
som bullrande backade ut från bryggan, och svarade:
”Hon dog ifrån mig på vårsnåret.”
Lektorn blev helt rörd.
”Och det har Vesterberg inte skrivit och talat om?”
114
”Å nej,” svarade den gamle. ”Det gjorde ju ingen skill-

nad för oss. Och jag tänkte, jag fick väl tids nog säga,
som det var.”
Det blev tyst en stund, medan sällskapet vandrade
vägen fram, som ledde upp till stugan. Vesterberg be-
rättade om hustruns sjukdom, hur länge den räckt, och
hur svår den varit.
”Sände ni inte efter doktorn?” frågade fru Lisen.
”Vi tänkte nog på det. Men gumman sa alltid, att vi
kunde vänta. Och så en dag, när jag kom hem från sjön,
såg jag, att ingen rök kom från skorsten. Då förstod
jag, att något stod på, och jag liksom kom att gå litet
långsammare. När jag så steg in, låg hon i sängen och
var död.”
Folke gick tyst vid faderns sida. Vid dessa ord grep
gossen hans hand, och med stora ögon såg han fram
mot den lilla byggnaden, där detta hade skett. När Ves-
terberg så gick in till sig för att lämna herrskapet i ro
och inte störa dem för länge, vände sig Folke till fadern
och sade:
”Tänk, att hon dog här ensam.”
Hela tiden hade han gått och tänkt på detta.
Fru Lisen gick fram och kysste gossens kind, som hon
eljest sällan gjorde.
Lektorn kände sig lycklig som alltid, när hustrun
smekte hans barn.
115
”Den som är gammal, dör ofta lätt,” sade han.

Därefter gick de runt om byggnaden och iakttog, att
de små fruktträden väl uthärdat vintern, att krokus,
hyacinter och snödroppar börjat skjuta upp ur myllan,
och att granhäcken omkring trädgården tagit sig under
de månader de varit borta. Kring verandan var vildvinet
tuktat och rosenträden under fönstren hade befriats
från sina höljen av mossa och ris. De gick vägen ned till
badviken, där segelbåten låg uppriggad; alla tre steg de
i, lektorn hissade själv segel, och så bar det av till sjöss.
Fram och åter kryssade de genom det smala sundet, och
där det vidgade sig och stora fjärden tog vid, sträckte de
för god vind. När de vände för att åter styra kursen mot
land, tog Folke styret, och lektorn tog plats vid sidan av
sin hustru.
Åter började han tala om allt det, som på morgonen
hade sysselsatt honom. Lektorn talade med låg röst, och
Lisen svarade honom på samma sätt. Folke var fullt upp-
tagen av ansvaret och glädjen att styra båten. Samtalet
mellan de båda makarna klang fulltonigt, förtroligt och
varmt som mellan två människor, vilka plötsligt kommit
varandra nära och glömt att någonting kunnat finnas,
som skar sönder den harmoni, i vilken de nu vilade ut.
”Hur lätt blir inte allt här,” sade lektorn.
”Ja,” kom det till svar. ”Om vi aldrig behövde söka oss
annat.”
116
”Även när vintern kommer, snön ligger hög, och isen

varken bär eller brister?”
Lektorn smålog skämtsamt.
”Ja, vad gör det?”
Solskensblå glimmade fjärden. Rasslande slog vågorna
mot båtens bog.
Då sade fru Lisen plötsligt, alldeles som Folke hade
sagt:
”Tänk det att dö ensam.”
”Du tänker på gumman?”
”Ja, tänk att vi skulle få höra det just nu?”
”Hur menar du?”
”Det blir underligt i sommar att veta, att hon legat här
ensam och dött under vintern.”
Lektorn log.
”Tror du det finns någon plats på jorden, där ingen
människa dött?” inföll han.
”Nej, men jag kommer alltid att gå och tänka på det
här i ensamheten.”
”Och nyss ville du bo här alltid? Även när vintern kom,
när snön låg hög, när det varken bar eller brast?”
Lektorn log en smula ironiskt, men som om han fruk-
tat att såra hustrun, fortsatte han:
”Vet du, varför du nu sysslar med döden?”
”Nej.”
117
”Man brukar komma att göra det, när man är lyck-

lig.”
Med en snabb rörelse tog fru Lisen av sig den runda
resmössa hon bar, och i det hon flyttade sig närmare
mannen, smög hon sig intill honom och lutade sitt hu-
vud mot hans axel. Så satt hon stilla, till dess att båten
vände för vinden och Folke sprang fram i fören och tog
törn med båtshaken. Och där hon satt, grubblade hon
över, varför livet inte alltid kan vara så enkelt och lätt
som en solskensdag i maj, när vinden leker i seglen.
Ett par timmar senare stod de båda makarna och
Folke åter nere på bryggan, där den lilla vita flagg-
lappen fladdrade till tecken för ångbåten att lägga till.
Vesterberg var nere för att säga farväl, och när båten
backade ut, svängde den gamle till avsked med möss-
san, medan hans gråsprängda hår lyste mot solen, som
var i nedgång. Då återkom fru Lisen för andra gången
till tanken på den gamle, som förlorat sin hustru, med
vilken han levat nästan en hel människoålder, och i det
hon vände sig mot mannen, sade hon lågt för att inte
höras av människorna omkring dem:
”Kan du inte se, hur ensam han står där?”
Lektorn nickade. Även han erfor något av denna isan-
de försmak av ensamhetens möjlighet, som känslan av
dödens närhet medför.
118
”Kanske känner han sig tillfreds i grunden just med

denna ensamhet?”
”Å fy!” sade fru Lisen. ”Hur kan du säga så?”
”Ja,” svarade lektorn vemodigt, ”sådant vet man ald-
rig.”
Fru Lisen satt i tankar. Som så ofta förr när lektorn
sagt något, vilket hon inte kunde fatta, tänkte hon: ”Är
han kanske i grunden missnöjd med mig? Längtar han
i hemlighet att vara ensam?” Skyggt blickade hon upp
mot sin man och såg hans profil teckna sig mot luften.
Han såg rätt fram och syntes ha glömt, att hon satt
där.
Då vände sig lektorn om och mötte uttrycket i hus-
truns ansikte. Instinktlikt anade han något av vad hon
tänkt, och i samma stund kände han, att en skugga gled
över hans egna drag. Han såg hastigt bort, för att hus-
trun ingenting skulle märka. ”Alltid misstror hon mig,”
tänkte han. ”Inte ens i dag är hon helt lycklig.”
Nu ville han emellertid inte tala om det. Han ville
inte, att en av deras långa, ändlösa strider skulle börja
och förstöra minnet av denna dags vackra glädje. Där-
för tvingade han sig att småle, och han lyckades. Som
om hon förstått alltsammans, log fru Lisen tillbaka mot
sin man, ett skyggt, vemodigt, tacksamt leende, i vilket
darrade något av den ljusa resignation, som blott få
människor vinner.
119
Så närmade de sig åter staden, stränderna runt om-

kring mörknade, då solen gått bort, och då de ljusnade
ånyo, tindrade runt om dem Stockholms tusentals ljus.
Runt omkring visslade och trängdes de hemvändande
ångbåtarna, kajen var svart av folk, och när de steg i
land, slog emot dem den egendomliga lukten av stad,
vilken nu föreföll dem kvavare och mera tryckande än
någonsin förr.
Tysta följdes de åt uppför Drottninggatan till den stora
hörnkasernen, där de bodde, omgivna av främmande.
120
VIII.
N är lektor Hjälm kom hem, satt i hans rum en man

och väntade honom. Det var samme arbetare, vil-
ken för några dagar sedan sökt hjälp hos Oskar Steinert
och i förbittring gått bort med oförrättat ärende.
Lektorn blev inte alltför förvånad över det. Anlitad
föreläsare som han var vid arbetarkurser och i före-
ningar, var han van vid att arbetare sökte honom för
vinnande av råd och upplysningar, och att en arbetare,
vilken har föga ledighet att förfoga över under veckan,
kunde tvingas att begära ett samtal även på en något
ovanlig tid, var för honom inte något påfallande. Denna
gång kom besöket emellertid olagligt, och hans första
och naturliga tanke, när han mötte mannen, var den, att
besöket förstörde hans afton. Lektorn kände emellertid
denne man väl, visste, att han tillhörde förtroendemän-
nen i arbetarkretsar, och mer än en gång hade de båda
samtalat med varandra. Han tog därför emot mannens
ursäkter att han kom så sent med mycken vänlighet,
121
förklarade sig beredd att höra, vad han hade på hjärtat,

och bad honom ta plats.
”Herr Simonsson får lov att fatta sig litet kort,” sade
han dock. ”Ty min hustru väntar mig därute, och just i
afton har vi något att tala om.”
Men när mannen berättat, vad han hade på hjärtat,
hur han sökt advokaten Steinert, hur han där blivit
mottagen, och hur osannolikt det var, att den stack-
ars kvinnan skulle kunna få lindring i det straff, vilket
ofelbart väntade henne, om hon inte genast vid första
rättegången fick hjälp av en skicklig sakförare, då reste
sig lektorn upp från sin plats, gick ut i matsalen, där
han hade ett kort samtal med sin hustru och kom sedan
tillbaka.
”Jag har sagt min hustru, att samtalet måste räcka
länge,” sade han, och bad därpå arbetaren ännu en
gång upprepa, vad han hade sagt.
Arbetaren gjorde så. Noga och samvetsgrant uppre-
pade han de ord, vilka fallit mellan honom och advoka-
ten. Han sade varken för mycket eller för litet, överdrev
ingenting, formulerade blott sin invändning mot det
behandlingssätt han rönt, i följande ord:
”Det var väl ändå inte, vad vi kunnat vänta av en sådan
man.”
En uppriktig förtrytelse kom lektorns ansikte att
mörkna.
122
”Vad tänker ni nu göra?”

”Ingenting, som jag kan finna på.”
Lektorn tänkte efter ett ögonblick.
”Finns det ingen annan advokat?”
”Hur många tror lektorn det finns, som man bara kan
tala vid om sådant?”
Arbetaren log vasst vid dessa ord, och hans ögon blev
stickande. Lektorn fortfor efter en paus:
”Er mening nu är, att jag skulle finna en utväg?”
”Jag tänkte mig det.”
”Och vad skulle det vara?”
”Kunde inte lektorn tala vid advokaten? Ni känner ju
varandra?”
Lektorn hade hela tiden förstått, att det var dit den
andre ville komma. Men blotta tanken på, att han skulle
ta ett sådant steg, ingav honom en känsla av obehag,
vilken var oövervinnelig. Att blanda sig i Oskar Steinerts
angelägenheter var överhuvud något, för vilket de flesta,
som kände honom, ryggade tillbaka. Lektorn visste, att
han skulle mötas av en kyla, vilken han trodde sig sakna
förmåga att bryta igenom, och till vilken han för övrigt
aldrig kunnat finna en förklaring. Blandningen i denne
mans väsen av värme och motsatsen hade städse stött
honom tillbaka, som allt gör, vilket en människa inte
förstår, och när han tänkte på deras samvaro för en-
dast några få dagar sedan, fann han förslaget ännu mera
123
lönlöst. Att han och Steinert under de år som gått blivit

totalt främmande för varandra, var det starkaste intryck,
som lektorn medtagit från denna dag.
”Jag försäkrar er,” sade han, ”att det vore alldeles lön-
löst. Vi står inte på den fot med varandra, att jag lätt
skulle kunna göra det. Och om jag också detta oaktat
försökte, skulle mitt ord hos honom ingenting uträtta.”
Lektorn såg, att arbetaren mulnade vid denna förkla-
ring, och då han inte kunde uthärda att se en människa
gå ifrån sig med en bedrövad min, fortfor han efter nå-
gon överläggning:
”Kan jag finna en utväg, så ska jag emellertid låta er
veta det. Jag ska tänka på saken själv och, om ni tillåter
det, även tala vid andra. Kanske finner jag till sist en
möjlighet.”
Arbetaren såg fortfarande betänksam ut. Nöjd var
han inte. Han hade önskat ett bestämt besked, ja eller
nej. Men då lektorn emellertid inte avfärdat honom,
måste han ju tacka. Han gjorde så också och tillade:
”Jag visste nog, att doktorn skulle göra sitt bästa.”
”Vad jag kan göra, det vill jag,” ljöd svaret.
Därmed skakade de båda männen varandras händer
och arbetaren gick.
Lektorn begav sig genast in i matsalen och åt hastigt
sin ensamma supé. De andra hade redan slutat, och
Folke hade gått till sängs. Därefter gick han in i Folkes
124
rum, kysste den halvsovande gossen och sade honom

många vackra ord till tack för den vackra dag de upp-
levt tillsammans. I det lilla förmaket fann han hustrun.
Lampan var tänd, och över det vänliga rummet med
Donatellos gosshuvuden på pianot, de stora koppar-
sticken på väggarna och Goethemasken över det låga
bokskåpet föll dagern varmt. Här berättade lektorn,
som han gjort så ofta förr, vad som tryckte honom, hela
den hemska berättelse, han nyss hört, berättelsen om
hans forne vän, vilken svikit arbetaren, som hos honom
begärt hjälp. Att bakom det lidande, med vilket hans
hjärta nu kände så varmt, kunde finnas ett annat, lika
stort och lika blödande, det anade inte lektorn. All den
kritik, han i sitt inre alltid övat mot denne man, vilken
några korta ungdomsår varit hans vän, den erinrade
han sig nu. Omedvetet erfor han en stor tillfredsstäl-
lelse över att han alltid varit skarpsynt nog att hysa
just denna kritiska känsla, vilken kanske dock just var
den, som en gång hindrat de båda männen att komma
varandra nära. Det föreföll honom, som om vad som nu
skett, givit honom rätt, kommit liksom bekräftande på
de aningar, vilka han alltid hyst, nämligen att allt med
denne man inte var, som det borde vara.
”Förstår du mig riktigt?” sade han till hustrun. ”Denne
man började sin verksamhet som arbetarnas advokat.
Förstår du, vad det betyder, att han i ett fall som detta
125
kan handla, som han gjort. Det betyder, att han nu har
sin kundkrets och aldrig betraktat arbetarna annat än
som en god reklam. När han inte behöver dem längre,
slänger han dem. Det den mannen här gjort, är själa-
mord. Varken mer eller mindre.”
Fru Lisen kände sin mans förbittring, kanske starkare
än han själv. Hon blev helt varm både av själva käns-
lan och av beundran inför denna indignation, som hon
delade.
”På mig har Steinert alltid verkat frånstötande,” sade
hon. ”När han ser på en, är det, som om man måste
tänka: duger jag för honom eller duger jag inte? Men så
hjärtlös trodde jag ändå inte, att han var.”
Lektor Hjälm hade rest sig upp. Upprörd gick han
fram och åter på golvet.
”Vi träffades som unga,” sade han om en stund. ”Han
hade då nyss tagit sin examen. Och när han först visade
sig i kretsarna här i huvudstaden, var han en ung man,
av vilken man väntade sig mycket. Mig var han, som du
vet, aldrig rätt sympatisk. Men han intresserade mig.
Den tiden var han full av idéer, och hans hela person
hade något bländande. Ser man honom nu, får man
ingen föreställning om vad han då var. I den grad har
han förändrats. Det var ett par år, som vi umgicks näs-
tan dagligen. Helt enkelt därför att vi kommit att inta vår
middag på samma lokal. Den tiden intresserade han sig
126
för litteratur och modern filosofi. De flesta trodde, att

han skulle överge juridiken och bli författare. Att den
mannen gömde så betydande anlag för det praktiska
både på ont och gott, som han sedan visat, anade då
ingen. Hans lynne var mycket växlande. Från att ha varit
den mest uppsluppna av oss alla, kunde han plötsligt
tystna, och det såg ut, som om någonting rent av farligt
— jag vill nästan säga underjordiskt —bröt upp inom
honom. Vid sådana tillfällen kunde han tiga och dricka
i timmar, och störde man honom då, kunde han bryta
ut på ett sätt, som var hemskt. Sådant glömde vi ju lätt,
ungdomen är inte nogräknad med konvenansen. Men
efteråt minns jag, att det var just dessa tvära omslag i
hans väsen, som hindrade mig från att komma honom
närmare. Och nu betraktar jag det som en stor tur.”
Lektorn tystnade en stund. För minnena, som växte
inom honom, hade han nästan glömt sin indignation.
Han smålog stillsamt i skägget.
”Jag minns en afton,” sade han, ”då han var mer än
vanligt växlande i sina livsyttringar. Han påstod, att
han uppfunnit, varför han aldrig skulle kunna finna sig
till rätta med människorna. Hur svårt det var honom,
kände han ganska medvetet. Då sade han något, vilket
först lät ganska roligt. ’Det beror på,’ sa han, ’att jag
inte har förmåga att med vederbörlig respekt tolerera
elakheten och dumheten.’ Vi hade druckit en smula,
127
och stämningen var upprymd. Att han druckit mer än

andra hade ingen märkt. Troligen var detta emellertid
fallet. Ty plötsligt vände han sig till mig och sade högt
över bordet: ’Du är inte dum. Det påstår jag inte. Men
du är medelmåttig, och det är värre.’ ”
Lektorn skrattade en smula tvunget vid minnet, och
även fru Lisen log.
”Men vet du, vad jag tror?” fortfor lektorn. ”Han me-
nade, vad han sade.”
Nu blev det fru Lisens tur att skratta.
”Då blir det ju en ännu värre ohövlighet.”
”Naturligtvis. För resten har jag aldrig givit mig ut för
att vara ett geni. Det intresserar mig för resten nu min-
dre. Vad jag ville säga är, att han brukade på skämt, som
det såg ut, kasta fram just det han innerst menade, men
inte gärna kunde säga på annat sätt. Han hade som ett
behov att sticka andra, jag kan nästan säga vara grym.
Inom honom fanns en kall, kritisk människa, som lurade
oss alla och kanske även honom själv, med en häftighet,
vilken kunde se ut som värme.”
Lektor Hjälm tystnade och fortsatte sin promenad
fram och åter i rummet.
”Vet du, med vem han umgås nu?” sade fru Lisen.
”Nej,” svarade lektorn kort. ”Han har själv isolerat
sig.”
”Är han så ensam?”
128
”Fullständigt. Bekanta har han nog, men inga vänner.

Isoleringen började med hans giftermål. Det skedde
utomlands. Ingen av hans bekanta var underrättad om
det. De hade träffats i Paris, där umgänget mellan kö-
nen ju är friare än här. Om hennes familjeförhållanden
o. d. vet jag ingenting och har hört obetydligt. Det sägs,
att hennes far dog därute som något slags delägare i en
fransk affär. Modern ska ha varit fransyska. Själv har jag
ju sett henne några gånger, men alltid helt flyktigt. Du
känner henne ju för resten själv.”
”Jag kan inte se, att hon är vacker, och något annat är
hon då inte alls,” avgjorde fru Lisen.
”Som sagt,” fortfor lektorn, ”det var efter giftermålet,
som han isolerat sig. Han kom hem, utan att ha skrivit
till någon, etablerade sig som advokat, utan att ha gjort
någon till sin förtrogne. Om gamla planer och tankar
ville han inte höra talas. Han har tagit sitt parti, går ge-
nom världen som en man, vilken är färdig med allt och
blott lever för sin egen skull. Det märkvärdiga är, att han
blivit just sådan, som han en gång spådde själv.”
Fru Lisen såg upp.
”Det har du aldrig berättat.”
”Då har jag glömt det”, svarade lektorn. ”Det var en
afton för många år sedan, då vi ju dagligen träffades.
Jag hade länge glömt detta, men när han och jag kom
att äta middag samman i förra veckan, påminde han
129
mig om det. På sitt sätt. Jag kom nämligen att beröra

hans skriftställarplaner, som han själv ofta hade talat
om. Då blev han plötsligt mörk och genmälde: ’Har du
inte märkt, att jag tigit med dem på sista tiden? Jag tror
inte på dem själv längre. Det som ser ut som vilja och
entusiasm hos mig är bara ett visst överskott av livslust,
som en dag skall visa sig vara förbrukat kapital. Tro mig,
jag vet det bättre än du.’ ”
Fru Lisen satt tyst, och ett ögonblick förekom det
henne, som om i dessa ord kunnat ligga något annat och
djupare än den brutala bankruttförklaring, som hennes
man antog. Men harmen mot denne man, vilken kun-
nat vända ryggen åt en människa i djup nöd, satt kvar i
henne, och fylld av tanken på detta, svarade hon:
”Då är det endast rätt, om han nu är ensam.”
Så var Oskar Steinert dömd i dessa båda makars hem,
och under den närmast följande tiden gick inte en dag,
utan att hans namn på ett eller annat sätt nämndes
ibland dem. Att undersöka själva saken, skaffa sig upp-
lysningar eller anta några förmildrande omständigheter
föll dem inte in. Den indignation, som kallas för helig,
behärskade dem, och på dess altare offrades Steinerts
namn, ära och personlighet. Ju oftare de kom att tala
om honom, desto svartare blev hans bild. Själva den
handling, vilken de från början så strängt hade för-
dömt, blev småningom nästan glömd eller åtminstone
130
skjuten i skuggan. Det befanns nämligen snart, att den

alls inte var något enastående i Oskar Steinerts liv och
karaktär. Såväl lektorn som hans fru erinrade sig, allt
som dagarna gick, utan större svårighet, handlingar och
uttalanden av advokaten, vilka, sedda i ljuset av denna
sista historia, fick en helt annan betydelse, än någon hit-
tills tillagt desamma. Dessa historier stannade heller inte
inom familjen Hjälm. Lektorn tog dem med sig till lärar-
nas samlingsrum i skolan, och fru Lisen var upptagen av
dem på sina förmiddagsbesök. I början talade lektorn
ogärna om saken annat än med någon förtrogen mellan
fyra ögon. Men då han efter någon vecka fann, att även
personer, med vilka han själv aldrig talat, hade reda på
den, ansåg han tilldragelsen vara känd och höll det för
onödigt att längre behandla den som en diskretionssak.
Hans hustru åter berättade historien för vem som ville
höra på, och hon besvarade sin mans inkast i fråga om
berättigandet av detta handlingssätt med att högt och
dyrt förklara, att vad hon gjorde, skedde i sanningens
intresse, och att hon ansåg det för sin plikt att öppna
allas ögon för vilken man Oskar Steinert egentligen var.
Om han och hennes man förr i världen varit kamrater,
var detta i hennes ögon ett ytterligare skäl att inte sticka
under stol med, vad hon tänkte och visste.
I själva verket öppnades under denna tid en otrolig
massa ögon för arten av advokat Steinerts egentliga
131
karaktär. Som bekant är intresset för psykologi i våra

dagar utomordentligt utvecklat, och då detta intresse
koncentrerat sig på en känd person, är det naturligt,
att de samlade ansträngningarna bör åstadkomma ett
inte oävet resultat. I grunden godhjärtade människor
utvecklar härvidlag en verksamhet, så mycket mera
ödesdiger, som deras motiv både för dem själva och
andra syns stå över alla misstankar och all kritik. Det
solida intresse, som utmärker denna art av psykologiska
undersökningar, ger skvallret en bärvidd och en aukto-
ritet, vilket på en gång bortjagar tvivlet och dessutom
är så mycket mera verksamt, som det gör vederbörande
alldeles oåtkomliga för farhågan, att de möjligen själva
skulle vara värda att helt enkelt offras åt åtlöjet. Och
fallet Steinert var ett ypperligt tillfälle för övandet av
denna det civiliserade Europas lynchlag. Det visade sig
så rikt på möjligheter, att det räckte till att underhålla
huvudstadens andligt ledande kretsar och de, vilka med
dem stod i närmare eller fjärmare beröring, i runda fjor-
ton dagar, innan utflyttningen till landet skulle splittra
medlemmarna av de hemliga heligas samfund, där så
många av vårt lands personligheter vägts på våg och
befunnits för lätta.
Hade nu Oskar Steinert tillhört de individer, vilka på
outrannsakliga grunder äger den egenskap, som ligger
i att inför pluraliteten av de inflytelserika vara en grata
132
persona, skulle säkerligen åtminstone någon röst, som

haft inflytande, höjts till hans förmån. Åtminstone skulle
någon haft kännedom om vissa av hans personliga för-
hållanden, vilka ju dock alltid förklarar något. Som hans
aktier nu stod, var han en ensam man, och hans öde var
redan avgjort även före den afton, då professor Grape
och hans fru för sista gången före sommarmånaderna
samlade vännerna till avskedssamkväm, innan kretsen
splittrades för att var på sitt håll söka naturen och vilan
eller naturen och arbetet.
Professor Grapes hem var ett mönsterhem, och allting,
från och med det stora porträttet av Herbert Spencer
över förmakssoffan till det originella furumöblemanget
i modern stil, vittnade om att det bästa samtiden fram-
bragt, här vårdades och hade hemortsrätt. Här samlades
konstnärer och författare, yngre vetenskapsmän och all-
varliga journalister. Hit sökte sig kvinnor, som tog del
i männens strävanden och hade intressen utanför det
vardagligas sfär. Doktor Sixten Ebeling satt här, ännu
ungkarl med sitt en smula gråsprängda hår och den
oundvikliga binokeln. Direktör Gösta Wickner, som
återvunnit sitt anseende, sedan han bragt överilningen,
då han lockade till sig Bob Flodins hustru, i glömskan
genom ett nytt, mera passande giftermål, hade återvänt
till denna krets, vilken han för en kort tid hade tvingats
att undvika. Lektor Åke Hjälm satt där också, vänsäll
133
och lycklig i medvetandet om, att fjärdens vågor vid

hans kära ”Torpet” snart skulle tvätta av honom vin-
terns skoldamm, och fru Lisen såg man där även inbe-
gripen i förtroligt samtal med husets värdinna. Fröken
Tora Ljung hade denna afton lämnat sina studier och sin
ensamhet, även om hon eljest sällan syntes ute, och vid
hennes sida satt tyst och drömmande Olof Björk, den
unge poeten, med barnaansiktet och de skygga ögonen.
För första gången införd i detta sällskap, satt han där
som en främling, seende sig omkring med på en gång
skygga och kritiska blickar, i hemlighet önskande sig
åter i kamraternas fria lag, som han endast tvekande
lämnat.
Samtalet flöt emellertid livligt och lätt. Obunden av
varje ansvar, kunde här var och en fritt uttala de me-
ningar och tankar, som sällan kommer till offentligheten,
och trygga i känslan av att varje ord, genom att inte
missförstås, fick sin rätta valör, talade dessa människor
om sina intryck av dagens händelser, sina omdömen om
böcker och konstverk, allt blandat med de små person-
liga detaljer, vilka framkallar snabba löjen och utbyte av
förstående blickar. Det var en krets av personer, som in-
bördes stött, uppmuntrat och hjälpt varandra i den ofta
allt annat än lätta kamp, som de människor har att utstå,
vilka vigt sitt liv till arbete i det offentligas tjänst. Här
var kravet på bildning mera än ett ord, intresset för det
134
allmänna levande. Här var omdömet milt och strängt

på samma gång, här fanns ingen, vilken inte kände den
andres plats och respekterade den. Här fanns heller
ingen, vilken inte tagit sin plats i samtidens nationella
kulturarbete och visste att hävda den.
Var och en av dessa män och kvinnor kände den
historia om Oskar Steinert och den hjälpsökande ar-
betaren, vilken först så häftigt upprört lektor Hjälm
och hans hustru. Den enda av sällskapet, för vilken
denna historia var obekant, var säkert fröken Tora
Ljung. Tillbakadragen som hon levde, hörde hon till de
få avundsvärda, vilka sällan nås av dagens on dits. Som
genom en gemensam instinkt ville emellertid i början
ingen bringa denna historia på tal, och först sedan su-
pén var avslutad, och sällskapet åter samlats kring det
stora mahognybordet under Herbert Spencers porträtt,
nämnde någon Oskar Steinerts namn. Det var fru Lisen,
som gjorde detta. Den rättmätiga harm, vilken under de
sista veckorna fyllt henne, gjorde det för henne omöjligt
blott att tänka sig, att denna afton skulle gå förbi, utan
att hon fick förvissa sig om, att den dom hon fann rätt-
vis, också gillades inom denna krets, där hon blivit van
att söka stöd för sina meningar. Det var som om hon
själv därigenom tyckte sig få trygghet för sitt eget om-
dömes giltighet. Och med spänning avvaktade hon att
135
få höra de andras ord, fastän hon egentligen på förhand

väl visste, hur domen skulle utfalla.
Det uppstod i själva verket ett ögonblicks tystnad,
när detta ämne väcktes på tal, och nästan som för att
förebygga vidare diskussion om ämnet, sade professor
Grape själv:
”Jag antar, att med honom är vi nu färdiga.”
Det var, som om han på ett diskret vis anhållit, att en
sådan mans namn inte längre måtte uppta sällskapet.
Tora Ljung spratt till vid den ringaktande ton, i vilken
dessa ord uttalats, och då hon inte kände orsaken, ännu
mindre anade, vilken storm hon väckte med sina oskyl-
diga ord, sade hon blott:
”Vad har hänt?”
Ett allmänt utrop av bestörtning hälsade henne därför
att någon kunde sväva i okunnighet om denna sak, som
varit allas samtalsämne. Dels för att liksom understödja
sin hustru, vilken bragt saken på tal, dels av hänsyn för
fröken Ljung, vilkens gamla vänskap för advokaten var
honom bekant, grep lektor Hjälm ordet. På sitt stillsam-
ma sätt berättade han det samtal, han haft med arbeta-
ren, vilken besökt honom och bett honom om råd, samt
vad därvid kommit i dagen. Lektorn hade talat lugnt och
vemodigt, nästan som när man beklagar, att man måste
säga något ofördelaktigt om en nyss avliden, och han
blev därför helt bestört, då fröken Ljung under hans tal
136
blev om vartannat röd och blek och när han slutat, med
en stämma, vilken darrade av sinnesrörelse, utbrast:
”Det är alltså ni ensam, som fört denna sak vidare?
Eller har måhända den arbetare, ni talar om, besökt
flera?”
Lektor Hjälm spratt till. Den ton, i vilken fröken Ljung
tilltalat honom, var i själva verket sårande.
”Jag brukar inte gå med skvaller,” svarade han torrt.
”Den sak, vi talar om, är dessutom allmänt bekant.”
”Men hur?” fortfor fröken Ljung modigt. ”Hur?”
Hon såg sig omkring, och då hon runt om endast möt-
te ansikten, vilka betraktade henne med en kylig bland-
ning av undran och ovilja, förstod hon, att i denna krets
var Oskar Steinerts öde avgjort. Han var en dömd man.
Skygg och tillbakadragen som hon var av naturen, var
det henne pinsamt att tala mera, endast därigenom att
hon märkte, vilket uppseende hon väckt. I ett nu tyckte
hon sig upptäcka, att hon i denna krets egentligen stod
fullkomligt ensam och i sitt sinne undrade hon över, att
hon inte märkt det förr. Då hon emellertid för intet pris
ville lämna en oskyldig i sticket, så mycket mer som han
var hennes vän, tog hon ännu en gång mod till sig och
sade med starkt eftertryck på varje ord:
”Jag känner Oskar Steinert sedan många år tillbaka,
och jag tvivlar inte på, att han av en eller annan orsak
kan ha handlat oöverlagt. Men till en lågsinnad eller
137
gemen handling vet jag, att han är ur stånd. Har han

handlat så, som alla nu förebrår honom, så finns det en
förklaring.”
Lektor Hjälm ryckte på axlarna och svarade:
”Jag tror inte, att i detta fall mer än en förklaring finns
eller kan ges.”
”Jo,” svarade fröken Ljung lågt, ”det finns en. Dess-
värre kan jag inte yppa den. Jag är bunden av ett tyst-
hetslöfte.”
Fru Lisen hade med flammande kinder åhört detta.
Nu kunde hon inte styra sig längre.
”Det vill säga att han skulle vara otillräknelig,” bröt
hon ut.
”Nej,” svarade fröken Ljung som förut. ”Det ville jag
inte säga.”
För att rädda situationen, vilken hotade att bli kritisk,
blandade sig nu värden själv i samtalet. Med sin milda,
urbana stämma yttrade han:
”Hade vi anat, att advokaten Steinert hade en så varm
vän i fröken Ljung, skulle säkert ingen upptagit detta
samtalsämne. Och kommer man in på personliga sym-
och antipatier, upphör ju all diskussion.”
Professorskan gav sin man en vältalig blick, till tack för
att han på ett så fint sätt räddat situationen, och fröken
Ljung kände, att hon själv i detta nu var dömd tillsam-
mans med den förut dömde. Tankfull satt hon, försjun-
138
ken i sig själv, medan samtalet gled vidare. Hon tänkte

på, att var och en i detta sällskap ju väl visste, att när det
gällde avgörandet av en vetenskaplig fråga, kunde alltid
ett oväntat faktum uppenbara sig, som kullkastade en
redan så gott som färdig teori. En för snabb dom gällde
i ett sådant fall som en grov inkompetensförklaring. En-
dast när det gällde en människa, behövde en mening
blott föras vidare och göra sig gällande för att sedan
inte av någon makt kunna rubbas. Ett ord tog ett annat,
en lidelse kedjade sig till en föregående, den ena män-
niskan hetsade den andra vidare. Som en andlig smitta
bredde sig sympatin eller antipatin mot en kvinna eller
mot en man. De högst bildade eller den råaste folkhop
syntes lika tillgängliga för denna andliga smitta, vilken
griper omkring sig som en farsot och förblindar varje
omdöme. ”De onda orden,” tänkte hon, ”de onda orden,
vem binder dem?” När hon äntligen fått ta avsked och
kommit ut på gatan, kände hon sig till mods, som om
hon lämnat förskämd luft och behövde gå länge i det
fria, innan hon kom till ro.
Men i professor Grapes tambur stod ännu en grupp
samtalande kvar, sedan fröken Ljung hade gått. De
talade sakta, som om de fruktade, att någon ovidkom-
mande kunde höra dem. De talade om Oskar Steinert,
inte längre om den sak, som lades honom till last, utan
om hans person, hans levnadsförhållanden, hela hans
139
liv. De talade om en man, som alla en gång skattat högt,

och på vilken de ställt förhoppningar, men med vilken
de nu med ens blivit färdiga.
”Hon är dyrbar, fröken Ljung,” hördes en damröst.
”En förklaring, som inte kan omtalas. Vad menas med
det?”
En allvarlig manlig stämma svarade:
”Sådana skäl tillgriper man endast när man låter käns-
lan överflygla förnuftet.”
Efter en paus tillade en annan:
”Det är sorgligt med människor, vilka inte kan hålla
sina personliga tycken i styr.”
”Ja,” svarade en ung dam, ”när man handlar så, kan
man aldrig komma till sanningen.”
”Rätt så, fröken,” sade professor Grape, ”sanningen är
det förnämsta av allt.”
Medan detta samtal ännu fortsatte, går fröken Tora
Ljung gatan framåt. Att hon själv är föremål för någon
uppmärksamhet, anar hon inte. Hennes hjärta är fullt
av bitterhet mot människorna, vilka så hastigt lockas att
fälla sin dom, och samtidigt grips hon av en obestämd
ångest för sin väns framtid. På fullt allvar fruktar hon för
hans öde och tror, att denna sak, som säkert snart skall
vara glömd, på ett avgörande sätt kan ingripa i det, och
fast hon säger sig själv, att detta förtal, i likhet med det
140
mesta onda, som sägs och tros, säkert inte skall nå hans
öron, kan hon dock inte bli sin ångest kvitt.
Förfärlig är den maktlöshetskänsla, som griper en
människa, när hon i stort eller smått vet sig stå ensam
med sanningen. Förfärlig är känslan av sanningens van-
makt, förfärlig upptäckten, att just sanningen så sent
blir trodd. Förfärligare än allt känslan, att just åt dem,
vilka ropar högst på sanningen, ger gudinnan sin sken-
bild, stolt och likgiltigt, liksom ville hon visa, hur hon
försmår dem, vilka åberopar sig på hennes namn utan
att känna hennes väsen. ”Hade jag också kunnat säga
dem allt,” tänker hon, ”skulle dock ingen ha trott mig.
Där endast råa fakta gäller, är instinkten, som urskiljer,
död. Vad värre är, den är ringaktad.”
Rysande går hon vidare; den ångestkänsla, som gripit
henne, kan hon inte bli kvitt, den behärskar henne så
starkt, att hon vid varje gathörn tror sig möta Oskar
Steinert. Hon fruktar detta, emedan hon vet, att hon nu
skulle förråda sig. Därför spritter hon till av förskräck-
else, när plötsligt en röst ur mörkret nämner hennes
namn, och utan att kunna behärska sin rörelse vänder
hon sig om och ser på trottoaren bakom sig den unge
poeten, som suttit vid hennes sida under samtalet uppe
hos professor Grapes.
”Jag vågade inte gå fram till er genast,” förklarade han.
”Jag såg, att ni var upprörd, och ville lämna er i ro.”
141
De går båda gatan framåt, och Tora Ljung blir lugnare,

känner den främmande unge mannens närvaro nästan
som ett skydd.
”Jag måste få tacka er,” fortfar poeten.
Hans stämma darrar, och musklerna i det ungdomliga
ansiktet rör sig nervöst.
”Det kan inte annat än förefalla er underligt,” säger
han vidare, ”att jag talar som jag nu gör. Jag känner er
ju inte och ni inte mig. Jag känner överhuvud ingen här,
utom doktor Ebeling. Han förde mig hit och sade, att
det kunde vara mig nyttigt. Jag har suttit tyst där i afton.
Hela tiden hade jag det intrycket: vad hade jag att säga
dessa människor eller de mig? Jag har frågat mig själv,
varför jag hela aftonen känt mig så illa till mods i denna
krets. Jag har kämpat emot mina egna känslor och före-
brått mig dem. Där begås själamord i stor stil, och min
känsla hade rätt, mer än jag visste.”
Ett fanatiskt uttryck kommer upp i den unge mannens
ansikte med de spända musklerna och dess ansträngt
hårda uttryck. Så allvarligt är hans sätt och så uppriktig
hans känsla, att Tora Ljung glömmer, att de båda denna
afton träffat varandra första gången och förut blott bytt
ett par likgiltiga ord. Hon betraktar honom med sina
forskande, lugna ögon och säger:
”Känner ni advokaten Steinert?”
Den unge mannen svarar:
142
”Jag hör hans namn i dag för första gången. Men ni

behöver ingenting säga mig mera, än vad ni redan sagt.
Jag förstår ändå, att det ni sade, var sant.”
”Inte bara därför, att ni var ensam,” tillägger han
leende.
Tora Ljung blir varm, därför att en människa finns,
som förstår hennes ord, och ännu mera, vad som låg
bakom orden. Hon räcker fram sin hand och trycker
den unge mannens till tack. Tysta går de gatan framåt,
omkring dem darrar vårdagerns och lyktornas förenade
ljus.
”Kanske behöver man vara ung för att tänka och
handla som ni,” säger hon till sist.
”Måste jag tro så, vill jag inte leva,” fortfar den unge.
Tora Ljung ler.
”Ni är mycket ung,” säger hon.
Och ögonblicket därefter tillägger hon:
”Det var inte min mening att såra er.”
”Ni sårade mig inte,” svarade han, halvt frånvarande.
Åter går de framåt, utan att tala. Så säger Tora
Ljung:
”Ni har gjort mig mer gott i kväll, än ni själv vet.”
Den unge nickar stumt till svar, och i det han böjer sig
ned mot hennes ansikte, säger han:
”Detta var min första afton i en Stockholmskrets.”
143
Tora Ljung stannar och ser upp på honom, emedan

den ton, i vilken han talar, tvingar henne till det. Ung-
domens hela förtvivlan över svikna förväntningar ligger
i hans ord.
”Hur menar ni?” säger hon, fastän hennes ord syns
henne meningslösa, och hon mycket väl vet, att hon
förstår.
”Jag kom hit,” fortfor den unge, ”därför att här ville jag
få leva. Jag kommer från en liten stad, där var och en
lever för sina små intressen, och där jag ingenting tyckte
mig kunna lära. I åratal har jag längtat hit, inte att träffa
berömdheter, utan efter att lära känna människor, som
bars av idéer och levde för dem. Jag trädde in i sällskapet
i afton, så blyg, som jag aldrig känt mig förr. Förstår ni
mig, om jag säger, att vad jag i dag sett och hört stärkt
min självkänsla?”
”Ni menar, att ni nu bättre än förut förstår, att ungdo-
men är just, vad man här behöver?” svarar Tora.
”Ja,” svarar den unge, och hans ansikte uttrycker något
av mörk energi, som svär mot hans ord.
”Ni bör dock komma ihåg, att vi i afton inte sett mer
än några människor, som misstagit sig och därför dö-
mer orätt,” invänder Tora leende. ”Kände ni dem bättre,
skulle ni veta, att hos var och en av dessa finns mycket
gott.”
Den unge mannen blossar upp.
144
”Hyser ni medlidande med den andliga fattigdomen?”

säger han hetsigt.
Fröken Ljung har hunnit fram till sin port och vänt om.
De båda, som nyss börjat tala med varandra, fortsätter
att långsamt gå fram och åter på trottoaren, medan de
nyutspruckna träden på Johannes kyrkogård susar över
deras huvuden. I Tora Ljungs drag kommer den ljusa
blandning av klokhet och värme, som är henne egen,
men stämman låter skärpt, när hon svarar:
”Här har kommit onda andar till de goda. Jag har känt
det länge, men aldrig har jag förstått det som i kväll.
Bättre böcker skrivs än någonsin förr, bättre konst ska-
pas. Men under allt detta är det något, som fattas. Här
finns en misstänksamsjuka, som ligger i luften. Jag kan
säga det med en bild. Jesus av Nasaret är för närvarande
tämligen glömd, men tron på Judas florerar. Om ni får
leva här längre, skall ni få se, att här finns en opinion,
som är farligare än den allmänna, emedan den är svåra-
re att komma åt: det är kretsarnas, de s. k. ledande kret-
sarnas och deras, vilka med dessa står i beröring. Om
en man eller en kvinna under sin utveckling kommer att
skilja sig från någon av de meningar, som omfattas av
den krets, vilken han tillhört, finner man detta sällan
naturligt, utan man uppfattar det som en förolämpning.
Man frågar sig inte: På vad sätt står detta i samband
med hans eller hennes natur och karaktär. Utan man
145
frågar sig: Vad kan han eller hon ha för nytta av detta?
När denna fråga är framkastad, är vederbörande redan
gjord tvivelaktig. Därefter börjar man att bli sentimental
och beklaga hans eller hennes sorgliga utveckling. Man
tolererar honom till en tid. Ty man vill ju i det längsta
hoppas, att han möjligen omvänder sig. Men snart mär-
ker brottslingen, som i en eller annan form avvikit från
katekesen, att det blir tomt omkring honom. Vännerna
är inte längre så vänliga som förr. Utan att offret i sin
oskuld kan begripa varför, känner han, att atmosfären,
opinionsatmosfären menar jag, runt om honom blivit
en annan, i vilken han måste frysa, och utan att kunna
förklara orsaken känner han sig olycklig, vantrivs och
förtvinar. Omkring honom blir det tomrum, och inom
honom ser det illa ut. Han har, för att tala i biblisk stil,
kommit under domen, och går det honom riktigt illa,
slutar han i helvetets eld och får till på köpet heta dåre
— eller något ännu värre. Detta är partisinnets satanism.
Och det ser inte ut, som om de nya partibildningarna i
detta fall lärt något av de gamla.”
Tora Ljung har talat ut. Hon står tyst en stund, och det
ligger något i hennes väsen, som gör att den unge inte
vågar störa henne genom att svara. Plötsligt fylls hennes
ögon av tårar, och med tanken på det livsöde, som just
denna kväll kommit inom den hatets sfär, hon skildrat,
säger hon långsamt:
146
”Förr eller senare finner man hos en sådan person

något, vilket ser ut som eller är ett karaktärslyte. Allt
vad han då uträttat eller lidit, glöms för ett enda fel. Det
är inte blott regeringar, som begagnar sig av begrep-
pet misshaglig. Även frisinnet har sin despotism. Man
önskar att få fälla en man, och ingenting kan då hindra
hans öde. Han är utstött för livet. Judastron är honom
övermäktig.”
Den unge blossar inte upp, han är endast en smula
blekare än nyss, när han svarar:
”Aldrig skall jag glömma det hat, jag lärt i kväll.”
”Ack,” säger Tora Ljung, ”vad gagnar väl hatet? Tro mig,
just bland de bästa människor, ja, bland de allra bästa
av människor sker sådant. I det ligger den förfärligaste
av alla hemligheter gömd.”
”Tror ni?” invänder den unge.
Men Tora Ljung hör honom inte längre. Hon har för-
svunnit in i portvalvet, och poeten hör den tunga dörren
falla igen med en smäll. Hastigt glider hans långa ge-
stalt fram utmed husraderna, vilka syns honom mörka,
hotfulla, liksom varslande ont. Upprörd och förvirrad
känner han sig till mods, och för hans tankar reser sig
bilden av en liten stad med smala, mörka gator, glest
belysta av enstaka gaslågor, vilka syns drunkna i det
milda, djupa mörkret. Mellan lågorna skymtar skugg-
bilder av låga byggnader omgivna av trädgårdar, och en
147
flik av havet, över vilket blänkfyrens ljus glimmar likt

återskenet av korta, flämtande andedrag. Som han där
längtade bort, så längtar han nu hem, och dock vet han,
att han är ensam och skall förbli ensam i ett liv, vilket i
detta ögonblick syns honom ändlöst, ändamålslöst långt,
som en evighet. Isoleringens ande spökar för hans syn.
Storstaden skrämmer honom.
148
IX.
M orgonen efter samtalet med Tora Ljung vaknade

advokat Oskar Steinert efter en lång, tung sömn
med den egendomliga kraftkänsla, vilken kan bryta upp
hos en människa mitt under perioder av den djupaste
nedslagenhet. Rädd som han var, att den viljans lamhet,
vilken under månader förut behärskat honom, skulle
komma tillbaka, beslöt han att begagna sig av denna
sinnesstämning, medan den ännu räckte, och med ett
slags förtvivlans kraftansträngning tänkte han denna
morgon ut, vad han allt hade att genomkämpa, innan
han kunde säga sig själv, att han kommit till rätta med
de svårigheter, vilka hindrade honom från att leva.
Inkommen i sängkammaren, fann han hustrun va-
ken. Med ett lyckligt leende sträckte hon armarna mot
honom och sade:
”Jag är bättre i dag.”
Det gick ett styng genom Steinert, när han mötte
denna hängivna blick, vilken en gång lovat honom så
mycken lycka, och han måste göra våld på sig för att
149
inte nu som så ofta förr låta sig dåras av hoppet, att

allt för denna gång skulle vara förbi, och att hustruns
andliga hälsa en gång för alla skulle återvända. Kuvande
sin egen vekhet, satte han sig ned på sängkanten, och
i det han började tala, betraktade han hustruns tärda,
gulbleka ansikte och förebrådde sig den föresats, vilken
han nu ville genomdriva, som en grymhet. Detta oak-
tat fortsatte han att tala, och till hans stora förvåning
motsade hustrun honom inte. På den framställning, han
gjort, gav hon visserligen intet svar. Men hon böjde på
huvudet då och då under hans ord, tankfullt och tyst,
och ur ögonen, vilka hon slöt, som pinade henne dags-
ljuset, droppade tunga tårar. När advokaten gick, visste
han, att hustrun samtyckt, men han förstod ännu inte,
att vad han så börjat, skulle kunna bli verklighet.
Vad som höll honom uppe under de dagar som följde,
visste han lika litet. Han förnam det, som om en annan
kraft än hans egen hjälpt honom fram. Han såg sig sitta
i läkarens mottagningsrum. Läkaren och han var vänner,
hade blivit det under hustruns sjukdom, och samtalet
fördes i den egendomliga, upprörda ton, som kommer
av sig själv, då det blir fråga om sinnessjukdom.
”Det har alltid varit min mening,” sade doktorn, ”att
din fru inte kan få den vård hon behöver i hemmet.”
”Man vill ju i det längsta inte skicka bort sin hustru,”
genmälde Steinert.
150
”Nej,” svarade doktorn. ”Jag förstår det nog.”

”Tror du, att hon behöver vara borta länge?”
Läkaren gjorde en åtbörd, som antydde ovisshet.
”Det är inte lätt att svara på . . . Vi får ju hoppas, att
det onda inte sitter för djupt.”
Oskar Steinert såg ned, som om han blygdes över, vad
han nu hade att säga.
”Jag vore dig tacksam,” yttrade han, ”om det kunde
ske snart.”
Och när den andre lovat det, tillade han nervöst:
”Jag är rädd för mig själv. Sker det inte nu, sviker mig
kraften, och då sker det aldrig.”
Den forskande, snabba blick, som läkaren kastade på
honom, märkte Steinert och förstod den också.
”Hur det är, har ju detta också angripit mig,” sade
han.
Därefter satt han en dag i sitt rum med barnen och
berättade dem, att de samma dag skulle få göra en ut-
flykt. En tant, som de inte kände, men som var hans vän,
hade lovat att föra dem med sig. Han trodde sig säga
detta i en lätt, halvt skämtsam ton, men han darrade
på målet, när han talade, och Robin utbytte en hastig
blick med sin syster, antydande, att de båda förstod att
tiga med vad de visste.
Därefter gick Oskar Steinert en förmiddag ensam i
våningen, trampande oroligt fram och åter i sitt rum,
151
väntande på hustrun och sköterskan, som dröjde. Nere

på gatan höll den täckta hyrvagnen. Runt omkring
honom ruvade tystnaden, och där han gick, fruktade
han in i sista stunden, att han skulle få vänta förgäves.
I spänning gick han, lyssnande efter ljud. Äntligen, då
hans oro nått sin höjd, kom hustrun ut, klädd som till
en resa, och när Steinert såg henne, måste han vända sig
bort för att inte själv bli svag. Hennes ansikte bar inga
spår av tårar, men munnen var fast sluten som kring ett
beslut. I detta nu var hennes själ vaken, han visste det.
Hon såg och förstod allt, så som det verkligen var. Och
inför denna syn veknade mannen. Han kände, att nu
hade det blott behövts ett ord från hustrun, för att han
skulle ha slutit henne i sin famn och sagt henne, att allt
detta var en ond dröm. Han kunde inte, kunde inte bära,
det som nu skedde. Men hustrun gick honom förbi och
tycktes inte akta på hans närvaro. Sluten inom sig själv
gick hon, och hennes ögon irrade omkring rummen som
för att ta avsked. När hon gick förbi sin man, vände hon
sig instinktlikt bort, och kring hennes läppar kom ett
föraktfullt drag, som var fullt av ovilja.
Efter henne gick sköterskan ut, och Oskar Steinert
dröjde en stund för att stänga tamburdörren. När han
sedan satt vid hustruns sida i vagnen, såg han, att det
beslutsamma uttrycket i hennes ansikte glidit bort, läm-
nande plats för det hopplöst uttryckstomma, stirrande
152
uttryck, som han kände så väl. Så fullständigt förändrat

var ansiktet, så blottat på varje uttryck av själ, att han
måste fråga sig själv, om vad han nyss sett varit ett spel
av hans inbillning eller måhända av den sjuka själv, hos
vilken ingenting nu längre syntes leva, utom fingrarna,
vilka plockade på den tunna filten som en döende på
täcket.
Oskar Steinert måste lägga sin hand på den ena av
dessa små behandskade händer, vilka han kysst så ofta,
endast därför att han inte längre kunde se deras oro.
”Lilla Ellen,” sade han.
Sjuksköterskan, som tagit plats på baksätet, gav ho-
nom en stum vink att inte säga mer. Men hustrun hörde
honom inte. Stum som hon suttit, satt hon, till dess att
vagnen höll vid den stora gallergrinden, vilken ögon-
blickligen sprang upp vid deras ankomst. Då vaknade
Ellen ur sin bedövning. Med vidöppna ögon såg hon
sig omkring, där de körde fram, och när vagnen höll
framför trappan, där läkaren väntade, skrek hon högt
och ville kasta sig ut. Och när Steinert försökte lugna
henne och in i det sista hoppades att dock få säga henne
farväl, ropade hon:
”Vem är han? Tag bort honom. Jag vill inte se ho-
nom.”
Så våldsamt kom utbrottet, så oförberett därjämte,
att Oskar Steinert blev stående som förstenad. Utan att
153
förstå, vad han hörde, såg han sig rådlös omkring, och
först när doktorn rörde vid hans arm och uppmanade
honom att gå, vaknade han till besinning. När han gick,
hörde han hustrun säga:
”Jag har haft det så svårt, så svårt. Nu vet jag, att jag
får det bättre. Bara han kommer bort.”
Som jagad av furier, sprang advokaten i vagnen och
lät kusken köra. I hans öron ljöd oupphörligt orden:
”Jag har haft det så svårt, så svårt.” Och därefter: ”Jag
får det bättre, bara han kommer bort.” Ännu var han i
spänning, ännu hade han välde över sig själv. Han tog av
hatten och märkte, att pannan dröp av svett. Slet av sig
handskarna, därför att händerna brände som eld. Oupp-
hörligt förföljde honom de hemska orden, och för sina
ögon såg han den onda, stickande blick, som beledsa-
gat dem. Utan att han visste det, hade han även avtagit
överrocken. Allt vad han bar på sig, tyngde, tryckte, som
förmådde han ingenting bära. Mitt i den klara majsolen
frös han, så att han måste dra upp båda fönstren. Tungt
föll han tillbaka i vagnen, lyssnande till hustruns sista
ord, vilka fortfor att ljuda inom honom. Det var, som om
hon dött och förbannat honom i sin sista suck.
Sist satt han i sitt rum, där han kunde se ut över
Ladugårdsgärde med skogskransen omkring. I blekt
månsken låg den vida slätten, mörkare än eljest teck-
nade sig skogen. Från marken steg silverstrimmor av
154
kall dimma. Tanklös satt Oskar Steinert och såg ut över

allt detta. Tora Ljung hade kommit och gått. Barnen
sov i sina små avskilda rum. Allt vad som skulle sägas,
var sagt, och dagen, som varit så full av händelser och
därigenom så oändligt lång, var till ända. Liggsoffan i
hans rum var inte bäddad. För första gången på länge
skulle advokaten sova i sängkammaren. Tora hade frågat
honom, om det inte vore honom pinsamt. Halvt leende
hade han svarat: ”Inte numera.”
Då slog en tanke upp inom Oskar Steinert, och det
var denna:
”Varför sade jag ingenting till Tora Ljung om att
Ellen plötsligt stött mig bort och skydde mig som en
fiende?”
Han var lugnare nu, och den fasa han känt efter hus-
truns utbrott, hade lämnat rum för eftertanken. ”Har
jag velat skona henne?” tänkte han. ”Min hustru? Eller
Tora från att höra detta?” Han erinrade sig ha hört, att
sinnessjuka ofta vänder sitt hat just mot dem, som äls-
kat dem mest. Det var alltså intet, som behövde döljas.
Det var en naturlig sak? Varför hade han då inte kunnat
omtala den? Allt annat hade han berättat för Tora. Varje
detalj, varje småsak, så som denna dag börjat och slutat.
Med sina goda, kloka ögon riktade mot hans hade hon
hört hans ord, och när hon gick, trodde hon säkert, att
hon ägde hans förtroende helt. Varför hade han då tigit
155
just med detta, vilket i ögonblicket syntes honom det

viktigaste av allt? Detta, som övergick all den smärta,
han förut erfarit? Detta, att hustrun sett på honom med
onda ögon och skrikit ut emot honom sin fasa och sitt
hat? Varför hade han förtigit detta? Var det den sista
resten av förtegenhet, vilken bundit hans tunga, denna
manliga förtegenhet, som hindrar män att även i den
yttersta nöd kasta skugga på den kvinna de älskar?
Oskar Steinert hade gått fram till fönstret, och som
han stod där och såg ut i natten, förstod han, att så
som han tigit nu, så hade han alltid tigit. Det gick upp
för honom, att det yttersta, sista förtroendet, det vikti-
gaste, hade han aldrig givit åt någon. Män och kvinnor
hade kommit in i hans liv, kommit och gått, som skug-
gor besökte de honom nu i minnet. Mera än andra talar
till människor hade han talat, hunger efter människor
som han alltid känt, denna hunger efter att få ta och ge,
som aldrig blivit mättad. Var och en, eller åtminstone
många av dessa hade trott, att de fått allt, att de stått
hans innersta nära. Och illusionen hade varit hans egen,
inte mindre än andras. Som han stod där nu, såg han
för första gången denna egenskap hos sig själv. När han
talat som mest öppet, hade han tigit som mest. Alltid
kom det ögonblick, då han tystnade.
Att hans tystnad denna gång kunde innebära en fara,
föll Oskar Steinert inte in. Ingenting annat sysselsatte
156
honom nu än denna egenskap, som han delade med så

många, men vilken han tillskrev sig själv som en egen-
domlighet. Att den isolerade honom, kände han. Och
på samma gång visste han, att han aldrig skulle bli den
kvitt. Sitt svåraste lidande skulle han få bära ensam och
det föreföll honom, som om i den fasa han denna dag
känt, låg förebudet om ett obestämt, framtida mörker,
vilket obevekligt skulle omsluta honom en gång.
Sakta steg dimman i månglansen över slätten. Som
ett moln vältrade den fram emot skogen, vilkens toppar
svarta stack upp som ur skyar av vitt silver.
Oskar Steinert gick genom de tysta rummen för att
söka ro. När han kom in i sovrummet och såg den ena
sängen uppbäddad och tom höja sig över hans egen,
föreföll det honom i första ögonblicket, som om väg-
garna börjat tala, och varje föremål i detta rum, vilket
han kände så väl, haft något att berätta, något nytt, som
hänt här den långa tid, då han själv sov ensam, och som
han ännu var okunnig om. Men han var för utmattad
nu att förmå tänka på detta. Tröttheten övermannade
honom, och när han släckt ljuset, sov han tungt och
utan drömmar.
Han sov, utan att ana, att vad Tora Ljung helst velat
säga honom, skulle heller aldrig bli sagt. Aldrig skulle
hon kunna säga honom, att de människor, vilkas om-
döme han själv, trots all sin stolthet och egenvilja, dock
157
både skattade och behövde, att just de dömt honom och

dömt honom skyldig att förlora, om inte livet, så dock
äran.
Fylld av tanken på denna människornas dom, har Tora
Ljung dessa dagar följt Oskar Steinert, hjälpt honom över
de tunga dagarna och gått. Hemma sitter hon uppe och
kan inte finna ro. Hon vet, att sorgen kan Oskar Steinert
bära, men medvetandet om en orättvis dom, som han
inte kan undgå eller vända om i en rättvis, skulle slita
honom i stycken. Därför tiger hon och våndas över orät-
ten, som tyst och oåtkomlig fullgör sitt verk.
Oskar Steinert kan sova nu, därför att han ingenting
vet. Med stärkta krafter kan han vakna till den nya
dagen.
Barmhärtig är förtegenheten mellan människor
— barmhärtig och obarmhärtig.
158
X.
M oderskänslan inom Tora Ljung hette den makt,

vilken från första början, då hon och Oskar Stei-
nert gjorde varandras bekantskap, hade kommit henne
att fatta vänskap för denne man, och att hon kände,
hur väl han behövde denna vänskap och att den gjorde
honom gott, var måhända den starkaste orsaken till, att
hennes känsla för Steinert inte med åren undergick nå-
gon förändring. lnstinktlikt anade hon, att denne man
var en ensam människa liksom hon själv, och hon för-
stod det även den tid, då han syntes le mot världen och
världen mot honom. När han senare som gift föreföll
lycklig, hade hon städse, utan att kunna uppge någon
egentlig orsak, trott, att denna lycka inte kunde räcka
genom livet. Steinerts hustru och hela hans familjeliv
betraktade Tora med en helt annan vaken och skarpsynt
blick än han själv.
För henne stod fru Ellen Steinert som en bottenkall
kvinna med passioner, men med föga hjärta. Och hon
visste väl, att denna natur inte kunde komma att föränd-
159
ras, även om den psykiska sjukdom, som drabbat henne,

skulle komma att botas. Därför blev det ingen lätt upp-
gift för Tora att dagligen med Oskar Steinert dela den
dröm, som han levde i. Ty en dröm var det, sådan som
kärleken, vilken gör blind, kan skapa den kring en män-
niska. Aldrig hade hon sett och förstått detta som under
denna tid. De kunde numera inte träffas, utan att han
talade med henne om hustrun. Vad som hänt mellan
makarna, omskapade han i sin fantasi, eller kärleken
omskapade det för honom. I denna vackra villa, med vil-
ken han, som eljest såg så skarpt, omdiktade hela sitt liv,
blev hustrun den givande och han själv den tacksamme,
vilken från henne mottagit allt. Tora såg detta, och hon
erfor inför denna tacksamma manliga hustrukult något
av den blandade känsla av på en gång beundran och
fasa, som brukar gripa oss, då vi från scenen följer en
tragisk hjälte, som blint närmar sig upplösningen av det
dunkla öde, vilkets orsak växer inom honom själv.
Feberaktigt var det liv, som Oskar Steinert under
denna sommar förde. Allt arbete tog han på sig, mer än
han behövde, som hade han haft lust att rätt kraftigt
övertyga sig själv, att han för hustrun, vilkens lidande
syntes honom övermänskligt, gjorde ansträngningar,
jämförliga med vad hon hade att genomgå. Samtidigt
intresserade han sig för allt, läste, politiserade, sökte
umgänge. Tora Ljung började ana, att det dock möjli-
160
gen var något han ville döva ned inom sig, men i början
kunde hon inte fatta vad. Ibland tänkte hon, att hans
uppfattning av hustrun börjat undergå någon föränd-
ring, och att den nervösa spänning, som han levde i,
hängde samman med denna nya upptäckt, vilken för
Steinert skulle omdana hela hans liv. Stundom frågade
hon sig själv, om han åtminstone inte en dag skulle
märka, hur ensamheten var honom nyttig, och att just
frånvaron av hustrun var läkemedlet, som skulle återge
hans överspända nervsystem ro.
Av det förmärktes emellertid intet. Med skärpt ängs-
lan iakttog Tora Steinerts ansikte, ord och hela väsen.
Var gång hon mötte honom, hade han något nytt att
förtälja om hustrun. Än var tillståndet nedslående, än
hade det givit en skymt av hopp. När Steinert talade
om hustrun, låg i hans ögon något av en förbön, vilket
plågade Tora obeskrivligt. Det var, som om han hade
bett henne att se allt med samma ögon som han, känna
med honom, dyrka som han gjorde det, blind, trofast,
längtande.
Tora led mycket under detta. Hela hennes natur låg
det emot att inte kunna säga, vad hennes ögon såg och
hennes instinkt liksom hennes förstånd lärde henne
vara sant. Inom sig greps hon blott av en allt mera
stegrad motvilja mot denna kvinna, vilken hon tillskrev
hela den andliga överansträngning, om vilken allt vad
161
Steinert gjorde och sade under denna tid bar vittne. Hon
kunde se henne för sig, smärt och lång med ett litet
vaxblekt ansikte, omgivet av gulblont hår. De små, glim-
tande ögonen under den utstående pannan, munnens
plötsliga leende, med dess uttryck av sinnesglädje och
förställning, allt detta överraskande, ständigt skiftande,
aldrig lugna och klara, som hade bedårat mannen en
gång, och som band honom ännu, allt det såg väninnan,
och hon måste göra våld på sig för att inte bli orättvis
och hatfull i sitt hjärta. I den grad kände hon med sin
vän och ömmade för hans öde.
Ingenting tyckte hon sig heller kunna göra. Ingenting
förmådde hon. Var dag gick hon till Steinerts hem, kom
och gick. Ingen visste egentligen hur, men när hon be-
hövdes, fanns hon där. Och det föreföll henne dock, som
om hon var onyttig. Ty Steinert såg ut, som om han inte
märkte henne. Längtan efter hustrun fyllde honom.
Det blev Tora därför en lättnad, när Steinert en dag
talade om, att han måste söka en lantbostad för sig och
barnen.
”Vad skall det då bli av mig?” sade Tora Ljung le-
ende.
Hon kände sig lycklig, emedan hon trodde sig kunna
hjälpa, och på Steinerts tvivlande fråga svarade hon i
lätt ton:
162
”Naturligtvis följer jag med dig. Vem skulle annars se

om barnen.”
Den aftonen gick advokaten ensam på sitt rum, förvå-
nad över att han med ens kände sig så lättad. Den värsta
bördan hade i ett nu blivit lyft från hans axlar, bördan,
vilken tryckt honom djupast ned.
I denna punkt hade nämligen Tora inte förstått ho-
nom. Oskar Steinert längtade mest av allt att känna sig
barnen kvitt. Med dem var han inte en fri man, kunde
inte övervinna mellantiden. Bördan hade känts honom
så tung, att den marterat honom nästan som en fix idé.
När han blev fri, drog han som ett andetag av lättnad
och kunde åter handla.
Det dröjde därför inte länge, innan advokaten hade
funnit ett sommarställe. Ute på en ö halvannan timme
från huvudstaden låg det, och utom honom bodde på
denna ö blott en ensam fiskare med hans barn. Villan,
som var rymlig och ljus, hade blivit byggd av en rik man
och var ledig till följd av dödsfall. Ön var full av gran-
skog, inte ens en björk växte där, kring strandens klippor
kröp revor av björnbär.
Hit flyttade Oskar Steinert ut med sina barn, och Tora
Ljung följde dem. Här lämnade advokaten dem nästa
dag och for in till sitt arbete i staden. Avsides från andra
satt han på båten och syntes läsa i sin tidning. Men gång
på gång ertappade han sig med, att han måste börja
163
samma spalt på nytt, och att han dock förblev okun-

nig om dess innehåll. Till sist lät han tidningen sjunka.
Omkring hans kinder spelade vinden, för hans ögon
glittrade vattnet, grönskade skogen, lyste solen.
Han tyckte, att han glömt solen och på länge ingen-
ting sett utom natt.
Långsamt skred arbetstimmarna fram, men vad han
sysslade med, syntes honom ha fått ett nytt intresse.
Långt före tiden satt han åter på ångbåten som skulle
föra honom hem, och när barnen mötte vid bryggan,
sprang han i land som en ung man och gick leende och
pratande sandgången uppåt. Han hade funnit vilan, och
han kunde njuta av det som ett barn. Dagarna gick sin
jämna gång, och det bästa var, att ingenting skedde.
Enformigheten i denna tillvaro var fylld av ro, och Tora
trodde, att Oskar Steinert förändrades under denna tid.
Han såg ut, som om spänningen lämnat honom, och
vecken på båda sidorna om munnen var inte längre så
hårda som förr.
En afton satt han och Tora samman på den gröna sof-
fan under den stora ensamma tallen, vilken växte längst
ut på klippan, där denna stupade brant ned i sjön.
”Du vet inte, hur allt detta verkar på mig,” sade Stei-
nert. ”Du vet inte, vad det är att vara trött och känna
att man får vila.”
En stund därefter fortsatte han:
164
”Så skarpt och klart som nu tycker jag, att jag aldrig
förr sett mig själv och den lilla del av tillvaron, som är
min. Jag vet, att det, som gör min största lycka nu, det
är inte, att jag har mina barn omkring mig, och att jag
vet dem under din vård, inte att jag ser för mig en lugn
och god sommar, inte ens att du delar den med mig. Det
är helt enkelt att min hustru är borta, och att ingenting,
som påminner om henne, finns i min närhet. Tycker du,
att det jag nu säger är onaturligt och hårt?”
Det går som en ilning av förskräckelse och förhopp-
ning på samma gång genom Tora Ljungs själ. ”Börjar
han nu att förstå?” tänker hon. Rädd att röja sig, vågar
hon emellertid inte svara, utan nöjer sig med att nicka
stumt.
Steinert fortsätter:
”Det är inte lätt att känna sådant och dock veta, att
utan att hon en gång kommer åter, skulle livet synas mig
öde. Men en människa, som står en annan nära, kan ta
allt och bära det. Säg mig en sak, Tora. Tror du, att den
ena människan kan smitta den andra?”
”Menar du, att Ellen kan ha smittat dig? Bringat ditt
inre i olag liksom?”
”Något sådant känner jag ibland. Ja.”
Tora är glad, att hon sitter framåtlutad, så att hennes
ansiktsdrag inte kunde ses alltför tydligt.
”Jag har nog ibland tänkt något sådant,” svarar hon.
165
Och efter någon tvekan tillägger hon:

”Och fruktat det också, för din skull.”
Oskar Steinert teg, och Tora fruktade att han ångrat,
vad han redan sagt. Därför fortsatte hon inte samtalet,
fastän orden nästan brände henne på tungan.
Fjärdens vatten låg i ljus grådager, träden, klipporna,
bryggan och villans tak speglade sig i det lugna vattnet.
Stilla var luften, och där solen gått ner, lyste aftonrod-
nadens färger fram som genom en slöja.
Så skildes de båda denna afton. Genom sitt fönster på
nedre botten såg Steinert ut över den blickstilla fjärden
och barrskogen, som stod tät över ön. Över sig hörde
han Toras lätta steg, där hon sakta gick fram och åter
i sitt rum.
I detta ögonblick tyckte Oskar Steinert, trots allt vad
han eljest brukade känna, att han kanske kommit denna
kvinna närmare än någon annan i hela livet, närmare,
än om de delat varandras bädd och förenats i äktenskap.
Mitt igenom smärtan över hustrun och ångesten inför
hennes öde kände och förstod han detta. Vad Tora varit
för honom såg han som aldrig förr. Utan att kräva något
av varandra hade de båda mötts, utan att känna annat
än ömsesidig tacksamhet skulle de en gång skiljas. Ingen
strid skulle de ha att minnas, ingen tvedräkt, ingen oro,
spänning, slitning eller sorg. De hade träffats en gång i
detta brådskande liv, där människorna möts, skiljs eller
166
går varandra förbi, så hastigt som om de jagades undan

för att nya skulle få tid att följa. Själva hade de inte hål-
lit varandra fast, länge kanske glömt varandra. Älskat
varandra hade de aldrig. Kommit bort från varandra
inte heller. Det föreföll Steinert, som om Tora Ljung
varit den enda i livet, på vilken han städse tänkt med
en hemlig känsla av trygghet. Till och med när han för-
sta gången mötte denna kvinna, som blev hans hustru,
och kärleken med sin onämnbara blandning av lust och
kval drev honom till det öde, som nu låg över honom
så tungt, hade en annan bild funnits på djupet av hans
hjärta, och denna bild hade han bevarat, därför att han
visste, att den inte kunde grumlas. Den hade alltid fun-
nits där, och aldrig hade den gjort honom annat än gott.
Motsatsen mellan detta förhållande och det äktenskap,
som förenade honom med en annan, syntes honom i
ett ögonblicks klart, kallt ljus så skriande, att han näs-
tan blev rädd. De tankar, som nyss gått igenom hans
själ, syntes honom samtidigt ovärdiga, kränkande för
honom själv och för andra. Innerst dit hans egen blick
inte nådde, låg fruktan för sanningen, vilken skulle lärt
honom, att han levde och stred för en illusion.
Advokaten var sluten och förströdd nästa morgon,
då han kom in till frukostbordet, och långt innan båten
kunde väntas, gick han ned till bryggan, där han satte
167
sig och såg ut över fjärden, som låg dunkelblå med vitt
under frisk blåst.
När han kom in till staden, erinrade han sig, att han
just denna dag i rådsturätten skulle bevaka en större
fordran i en konkurs. Fallet var en smula invecklat, och
han själv var i hög grad spänd på utgången. Han hade
missräknat sig på klockan och kommit för tidigt, och då
han händelsevis såg, att man trängdes omkring sjätte
avdelningens dörr, gick han av nyfikenhet dit in för att
se, vad där kunde förekomma.
Därinne varseblev han en blek, tärd kvinna av arbets-
klassen, som stod inför skranket, bakom henne syntes
fångvaktaren, och åhörarplatsen var till trängsel fylld.
Steinert såg och såg, kämpade med sig själv för att bli
herre över sitt minne. ”Allt vad som hänt mig under
denna tid, har jag ju rent glömt. Var har jag sett detta
ansikte?” tänkte han. Han var så van vid denna svårig-
het att minnas, vad som under den sist förflutna vintern
passerat, att han instinktlikt sökte just där, då något
kom, som han trodde sig böra erinra, men märkte, att
han hade glömt.
Åklagaren hade slutat sitt anförande och yrkade en-
ligt lagen på straffarbete. Advokaten hörde inte siffran,
men förstod, att den varit hög. Ty ett sorl gick genom
församlingen, och domaren kastade en sträng blick mot
åhörarplatserna.
168
Därefter börjades förhöret. Det fördes i en ovanligt

låg ton, nästan som om domaren känt blygsel över det
värv, han tvingades att utföra. När han framställde
sina frågor, såg han ned på papperen, vilka låg framför
honom på bordet, och rösten, vilken han försökte göra
ämbetsmannamässig, fick gång efter annan en klang
som av ovillkorlig vördnad inför en oförskylld olycka.
”Ni erkänner alltså, att ni med berått mod och fullt
uppsåt att beröva er och barnet livet kastade er i vatt-
net?”
Svaret kom lågmält, nästan som om kvinnan varit
trött på alla dessa gagnlösa frågor, vilka för henne var
utan betydelse.
”Ja.”
”Ni kan klart och redigt minnas allting?”
”Ja.”
”Ni ville alltså, att barnet skulle dö?”
”Ja.”
”Har ni något att anföra till ert försvar?”
”Jag trodde, att jag skulle få dö själv.”
Domaren vecklade upp sin näsduk, snöt sig långsamt,
satte binokeln till rätta, kastade en hastig blick på den
anklagade och såg åter ned.
Kvinnan vände på huvudet och såg sig med en tom
blick omkring. Rörelsen var helt mekanisk, och man
kunde se, att hon knappt var medveten om vad som
169
försiggick omkring henne. Vid denna rörelse igenkände

emellertid Steinert henne. Det var samma kvinna, som
han en gång sett med stora vidöppna ögon stå stum
vid den döde arbetarens lik, känslolös för människorna,
vilka kom och gick omkring henne. De ord hon sagt:
”Hade han haft pengar till en revolver, hade han aldrig
skjutit sig,” ljöd plötsligt i hans öron. Med tydlig skärpa
avtecknade sig hela denna scen, vilken han länge glömt,
för hans ögon, den hopfallna gestalten på soffan, polisen
som kom, folkmassan vilken glesnade och försvann. Allt
såg han framför sig, som om han för andra gången upp-
levt det, och på samma gång kände han som ett styng
i sidan, fick en förnimmelse liksom av ett obestämt
samvetsagg, vars orsak han inte kunde finna, men som
plågade honom på ett mera verkligt och direkt sätt än
allt det grubbel, som han förut trott sig ha kuvat och
kommit över.
Emellertid fortsatte domaren med sina onyttiga frågor,
och kvinnan gav sina svar med samma likgiltiga kyla.
Stängd ute från människorna och deras liv stod hon
där, och ju mera Steinert betraktade henne, desto bättre
förstod han hennes förtvivlan, desto närmare kände
han sig henne. Det var, som om allt, vad han själv lidit,
vidgat hans hjärta och hjälpt honom att se denna främ-
mande kvinnas lidande på ett nytt och bättre sätt. Eller
kanske var det inte själva lidandet, som hjälpt honom?
170
Kanske kom det av att lidandet var förbi, och att någon
fanns, som lyft detta från hans skuldror? Hur som helst
— Steinert kunde inte ta sina ögon från kvinnan. Hon
var trött på alltsammans, ingenting annat än trött. När
hon talade, lät det, som om hon velat säga: ”Ni vet ju
alltsammans. Varför plågar ni mig längre? Alla säger
ju, att jag mördat. Då måste det ju vara sant. Låt mig
komma i fängelset. Där får jag arbete. Hade jag fått det
förr, stod jag inte nu här.”
Sådana ord gick genom advokatens hjärna, där han
nu stod. De kom så tydligt för honom, att han nästan
trodde sig ha sagt dem högt. ”Varför finns det ingen,
som uttalar dem?” tänkte han. ”Varför är det i allmän-
het så ont om dem, vilka talar, när det gäller? Eljest talas
här mycket nog.”
Då hördes åter kvinnans röst. Domaren måste ha
gjort en fråga, som Steinert inte hade hört. I salen var
dödstyst. Varje ord förnams tydligt och klart. Med sin
trötta, likgiltiga stämma sade kvinnan:
”Nog visste jag vad jag gjorde. Sista tiden tänkte jag
inte på annat.”
Den rörelse, som följde på dessa ord, liknade vattnets
sorl, då det slår samman över en drunknandes huvud.
Rätten skulle skrida till överläggning, och den anklagade
fördes ut. Mekaniskt såg advokaten på klockan. Han er-
inrade sig sin process. Det var hög tid.
171
För sista gången gick han i rättens väntrum förbi

denna kvinna, vilkens dom i själva verket redan var
fälld. Ännu en gång betraktade han henne, som om
han velat inprägla hennes bild i sitt minne. Då fick han
det intrycket, att någon fixerade honom, och i samma
ögonblick mötte han två brinnande ögon, såg framför sig
en arbetsklädd man, vilken log ett hånfullt löje och när-
made sig den anklagade som för att säga henne något.
När han var nära dörren, hörde Steinert bakom sig
dessa ord:
”Där gick han.”
Minnet hade emellertid redan vaknat inom honom.
Advokaten visste nu, vem som bort tala här, och varför
ingen talat. Brådskande gick han uppför trappan in i ett
annat av rättens rum, i det han tänkte: ”Detta måste ju
göras först. Tids nog kommer tankarna.”
I vanlig tid satt han sedan på ångbåtens däck och
läste dagens tidning. En artikel om bristerna i svenskt
rättsväsende föll honom i ögonen. För att skingra sina
tankar läste han den uppmärksamt till slut. Den var
saklig och rik på synpunkter, stämde överens med vad
han själv ofta tänkt nästan i allt. Denna artikel var mer
än ett gott stilprov. Den var en handling, vilken en dag
måhända skulle bära frukt. Författaren var en ung jurist,
anställd i något av ämbetsverken. Steinert kände honom.
Det var en bra man, en man med framtid.
172
”Varför har jag inte skrivit detta?” tänkte han plöts-

ligt.
Det blåste skarpt och där uppe på däcket kändes ky-
ligt. Vitkammiga strök de mörka vågornas toppar över
Värtan. Advokaten steg upp och gick ned under däck.
Där lade han sig på en soffa, och med slutna ögon låg
han stilla, som om han sovit. Först när båten passerat
Vaxholm, gick han upp och trängde sig in bland tunnor
och virke i båtens för, blickande fram över den mörka
fjärden, där ilarna jagade varandra.
173
XI.
T ora Ljung insåg snart, att det lugn, som några korta
dagar hade kommit över Oskar Steinerts hela väsen
var av föga varaktighet, och på hela hans sätt förstod
hon, att något inträffat, vilket han inte ville berätta el-
ler ens vidröra. Han kom och gick, utan att synas lägga
märke varken till henne eller sina barn, och då hon en
gång frågade barnen, fick hon till svar:
”Sådan är pappa alltid.”
Blott om aftnarna, då barnen gått till ro och de båda
blivit ensamma, kunde han plötsligt tina upp och vara
meddelsam. Då kunde han sitta och berätta på den öpp-
na verandan med utsikten över fjärden eller i vardags-
rummet med dess öppna spis och gula sidendraperier.
Han berättade om sina resor och om forna vänner,
långa, invecklade historier, än fulla av humor och liv, än
hemska och pinsamma. Även Tora, som kände honom,
måste förvåna sig över den mängd av människor denne
man kommit nära. En gång häntydde hon även på det.
174
Men då blev Steinert med ens mörk och tystnade mitt

i berättelsen.
”Gamla vägar gror igen med åren,” sade han. ”Det är
ingenting att göra vid det.”
”Kan ingenting göras för att hålla dem öppna?” prö-
vade Tora försiktigt.
”Jo, om man har råd och tid. Eljest inte.”
Tora kände igen den min, med vilken han brukade
avklippa ett ord, vilket liksom bad om förtroende, och
av det ansiktsuttryck, som beledsagade orden, fick hon
intryck av att Steinert visste mer om andra människors
dom över honom själv, än han ville yppa. Och hennes
oro stegrades, då hon en afton kände sig trött och ville
gå till vila.
”Gå inte än,” bad han nervöst.
”Det är ju nära midnatt. Och du behöver sömn
själv.”
”I natt sover jag dock inte,” kom svaret. ”Och ibland
plågar mig ensamheten.”
Vid dessa ord såg han på en gång uppskrämd och en
smula skamsen ut.
”Mina tankar har kommit i oordning,” sade han som
förklaring. ”Ibland kan jag inte hålla dem i styr.”
Därmed reste han sig upp och fortfor i lättare ton:
”Gå, om du är trött. Det är ju bara inbillning.”
175
Och nu gav han sig ingen ro, innan han väl blivit
ensam.
En annan afton hade de talat länge om barnen, deras
anlag och fallenheter, och Tora hade till sin förundran
märkt, hur föga Steinert egentligen kände till sina egna
barn. Härifrån gled samtalet in på barndomsminnen i
allmänhet, och plötsligt lystes Steinerts ansikte upp av
ett ljust minne. Denna afton hade han överhuvud varit
vid det bästa lynne, full av infall och skämt.
”Har jag nånsin talat med dig om gubben Björkén?”
sade han.
”Nej, aldrig.”
”Du vet, man lärde sig ju inte mycket på vår tid i sko-
lorna,” fortfor Steinert. ”’Skulle jag tänka noga efter, vet
jag ingen mer, till vilken jag egentligen har känt mig stå
i tacksamhetsskuld än just den gubben. Vad vi i fråga
om rena skolämnen lärde oss för honom, det ska jag låta
vara osagt. Gammelby, där jag gick i skola, var stiftsstad
och biskopens ande vilade över läroverket. Nog sagt!
Men gubben Björkén! Han var oss en människa, som vi
höll kär. Hur gammal han nu är, vet jag inte. Men han
måste vara långt över sjuttiotalet, eftersom jag alltid
minns honom som gammal. Ja, jag försäkrar dig, vi
tyckte mer om honom, för vart år som gick. I tre fulla år
läste han med oss snart sagt alla ämnen. Det var visst
bara matematik och naturkunnighet, som han inte hann
176
med. Det första han gjorde med pojkarna var, att han
gjorde dem rädda. Om det var med avsikt eller inte, det
vet jag inte. Men vi hade en gruvlig respekt för gubben.
Han hade ett yvigt grått skägg, som nådde upp mot
öronen. Där tog håret vid, yvigt och gråsprängt också
det, med en bred, oerhörd lugg, vilken han oupphörligt
måste kasta tillbaka, därför att den föll fram i pannan
och skymde för ögonen. För ögonen bar han dessutom
glasögon. Och näsan, som var röd av ymnigt snusande,
hängde krökt som en örnnäbb ned över skägget. Jag kan
minnas, hur förfärligt rädd jag var för honom, först jag
kom i skolan. Dels för att han såg så sträng och farlig ut,
dels för att han var sträng, dels för att han hade ett sär-
skilt sätt att bestraffa. Detta bestod i hårdragning, och
han luggades inte som andra människor. Han utvalde en
liten tapp hår alldeles invid örat. Den lindade han om
fingret, och sedan ruskade han, så att man kunde gall-
skrika. Där stod han lugn och ruskade. Så släppte han
ett ögonblick för att med upplyft hand och barsk, dar-
rande stämma tala förmaningens ord. Och ansåg han då
förbrytelsen kräva mera, återtog han luggningen, sedan
han talat slut, och gick därefter, grym och skakande på
det väldiga håret, upp i katedern. Där satt han sedan i
den gulbetsade karmstolen, vilken han vägde på kant,
och höll fötterna på bordet, så att vi pojkar alltid så att
177
säga såg hans huvud med kroknäsan och skägget, in-

ramat i stövelskaft.”
Steinert skrattade vid minnet och fortfor:
”Men bakom denna yta doldes ett barns goda hjärta
och en mans rättvisa. Ju mer vi lärde oss förstå gubben,
desto mera värderade vi honom. Hans omutliga san-
ningskärlek och ärlighet, hans stora barnasinne förstod
vi oss på bättre än någon kan tro, och var han någon
gång i söndagslynne och skämtade med sina pojkar, då
var det högtid i hela klassen. Men vi lärde oss också att
förstå oss på gubben på ett annat sätt. Det kom genom
en liten pojke, som, när vi gick i femte klassen, kom in
i skolans avdelning för nybörjare. Det var en liten blek,
krokryggig pojke med snälla ögon och ett tyst sätt.
Han slutade vid middagstiden någon halvtimme före
oss äldre, och när klockan då fattades en kvart, kom
han in, blyg och småleende mot de stora pojkarna, och
satte sig på bänken nere vid dörren. Inte ett ord sa han
åt gubben. Han var nog strängt hållen, han som vi. Men
vi kunde se, hur han och gubben satt och bytte blickar,
hur gubbens ögon lyste och hur han log i skägget. När
han så tog på sig stora tulubben och skinnmössan, då
väntade honom pojken nere vid dörren, stack en smal
liten hand i faderns och larvade med, så gott han kunde.
Ty gubben tog långa, stadiga steg, alldeles som om han
gått i åkern.
178
Han var van vid det också för resten. Ty gubben var
lantbrukare om somrarna. Och en mil utom Gammel-
by tull låg stället, som hette Runnarby. Han hade fått
stället med hustrun, när han gift sig. Jag vet, att han
gifte sig sent, och jag kan mycket väl tänka mig, att
som den mannen var, måste han länge ha gått ogift av
ren blyghet. När så en fin, förmögen dam ville gifta sig
med honom, som såg ut som en gammal björn och var
en stelbent skolfux, bör detta ha rört mannen till en
oändlig tacksamhet. Allting kom liksom sent för gub-
ben Björkén. Giftermålet kom sent, förmögenheten kom
sent, barnet kom också sent. Jag tror att makarna hade
väntat på det i över tio år. När det så kom, var det så
mycket mer välkommet, och just för att han väntat så
länge på allting, gick gubben Björkén omkring i ständig
tacksamhet för allt, vad han fått av livet: förmögenhet,
hustru och barn.
Till och med vi pojkar, eller åtminstone de bästa av oss,
förstod detta. Gammalmodig var gubben, ett original i
den nya tid, som började sticka upp omkring honom.
Därför föll det oss inte in att kalla honom för doktorn,
som vi sade åt de andra, yngre lärarna, utan vi kallade
honom ’magistern’. Men vi gav magistern en hedersplats
i våra tankar, och när tiden led, då han och vi skulle
skiljas, kändes det tomt redan på forhand, fastän vi var
glada att lämna femte klassen och få heta gymnasister,
179
vilket i Gammelby brukades, länge efter det att gamla

gymnasium väl var avskaffat.”
Steinert höll inne en stund och Tora insköt:
”Har du aldrig sett honom sedan?”
”Mer än en gång,” kom svaret. ”Vi har till och med
korresponderat, och jag skriver till honom ännu ibland,
fastän vår brevväxling som allt annat legat nere den
sista tiden. Den dag vi skildes i skolan, blev emellertid
en bemärkelsedag både för honom och oss. Examen var
delad på två efter varandra följande dagar, och redan
första dagen spred sig ryktet, att magisterns lilla gosse
låg farligt sjuk. Magistern själv såg allvarlig och betryckt
ut hela dagen, och när sista gången klockan ringde, gick
han nedböjd och ensam med snabba steg Storgatan
utför. Dagen därpå fick vi veta, att gossen dött under
natten. Vi undrade alla, om magistern skulle komma.
Men magistern var en gammaldags, sträng man, som
lät plikten gå framför allt. På slaget gick han sin vanda
gång fram till katedern. Men när han gav oss tecken,
satte vi oss inte ned som vanligt. Vi stod upprätta, som
vi stått, när han kom. På något sätt ville vi ändå låta
honom veta, vad vi kände. Då förstod gubben oss, och
med en halvkvävd, underlig röst, som gjorde oss helt
beklämda, sade han: ’Tack, gossar, tack.’ Därmed fort-
satte han examen, och när den var slut, tog magistern
180
sitt sista avsked från oss och gick. Den gubben är mitt
vackraste minne från skolan.”
”Du sade, att du träffat honom senare,” insköt Tora
igen.
”En gång minns jag särskilt,” svarade Steinert. ”Den
gamla klassen, som varit hans, och till vilken jag hörde,
hade tagit studentexamen, och de dagar, som följde, var
naturligtvis glada. Magistern läste inte längre i skolan.
Sedan gossen dött, var han inte längre densamma som
förr. Han undvek människor ännu mera än förut, och
jag tror, att han mest gick och grubblade över, varför
denna olycka hänt honom, varigenom han förskyllt den
eller något dylikt. Så tog han avsked och flyttade ut till
sitt Runnarby och delade sin tid mellan att sköta jorden
och tänka över livsgåtorna. Många underliga historier
har man berättat mig om hans liv där. Stället låg emel-
lertid inte långt borta, och i dagarna efter studentexa-
men hyrde vi nybakade studenter en vacker junidag en
vurst och for dit ut. Vi var sju stycken ungdomar av
dem, som fanns kvar sedan magisterns dagar och stått
väl hos honom. Där blev tal och punsch och samkväm.
Gubben var som föryngrad. Han var mild, vek och god
och han tackade oss så att säga hela kvällen. ’Stort har
jag mistat, och stort jag fick’, står det om Terje Vigen. Så
tror jag, han kände det. När vi så for därifrån, sprang
han en genväg över gärdena för att få vifta oss ett sista
181
farväl. Jag kan se honom ännu, hur han sprang där, det
gråa, yviga håret, som flög omkring honom, och den
stora svarta hatten, vilken han svängde till farväl. Se-
dan dess har han bett mig besöka sig flera gånger. Men
det har aldrig blivit av. Inte ens på den tid, då jag reste
mycket.”
”Om du skulle fara nu?” sade Tora.
Steinert skakade på huvudet.
”Du vet ju, att det är omöjligt.”
Tora vek undan, men släppte inte tanken, plötsligt
sade hon:
”När du talar om andra, ser du så klart och bra. Hur
kan det vara, att du aldrig ser så klart, när det gäller
dina närmaste?”
I samma ögonblick hon uttalat dessa ord, ångrade
Tora dem. Hur orden träffat Steinert, kunde hon inte
avgöra. Han satt lugn och till det yttre oberörd. ”Jag har
aldrig tänkt på det,” var det enda han svarade. Först
en stund senare, då de länge talat om annat och Tora
redan började hoppas, att hennes oförsiktiga ord glidit
obemärkta förbi, sade Steinert, som om han hela tiden
inte tänkt på annat än just detta:
”Det jag har omkring mig, är måhända inte lätt att se
klart i varken för dig eller mig.”
182
Orden kom en smula skarpt, men den blick, som be-

ledsagade dem, var vänlig. Och Tora aktade sig väl att
föra samtalet vidare, närmare den farliga punkten.
183
XII.
S om en dröm föreföll det Oskar Steinert, att han nå-

gonsin kom sig för att resa bort, och i sitt sinne tack-
ade han Tora, som tvingat honom till det, nästan mot
hans egen vilja. Det är barndomens trakter han återser,
den lilla stiftsstaden, som börjat växa sig stor, gatorna,
där han gjort tjuvpojkstreck, och de gamla träden kring
domkyrkan, där han drömt gossedrömmar en gång och
längtat att bli man. Det är längesedan nu. Det som hänt,
syns honom vara en enda sammanhängande dröm, ur
vilken han inte vet, när han skall vakna. Steinert veknar
i denna omgivning, går omkring på gatorna och gör våld
på sig för att synas oberörd och lugn. De förbigående be-
traktar nyfiket främlingen, vilken överallt finner platser,
där han står stilla och ser sig omkring.
Några timmar senare sitter han inne i magisterns
enskilda rum med den tarvliga skinnsoffan, det gamla
nötta skrivbordet av björk, piporna på väggen och ett
litet gossporträtt över soffan. Gubben sitter i soffhörnet.
Han är sig alldeles lik, blott en smula mindre än förr,
184
som hade han krympt samman av ålder. Steinert känner

något av pojkårens respekt återvända, när han blickar
in i det skäggiga ansiktet med ögonen, som han förstår
bättre än förr. Den gamle är upprörd av glädje över
detta besök, och oupphörligt säger han det. Hustrun,
en liten mörklagd kvinna med goda, vänliga ögon och ett
fint sätt, går ut och in i rummet, stannar en stund för att
höra på samtalet och försvinner igen ut i köket. Steinert
har just slutat, berättat jämt så mycket, som han måste
och vill om sitt enskilda liv. Nu vänder han sig mot den
gamle och säger:
”Och du har hela tiden levt här?”
”Ja,” svarar den gamle, ”visst har jag det. Det vore
nog roligt att komma bort ibland. Men det vill aldrig
bli av.”
Så gör han en liten paus som för att betänka sig, tar
en väldig pris ur silverdosan och för över skägget en oer-
hörd rödbrokig näsduk. Hans ögon glimmar till bakom
glasen, och han hostar, som om han betänkte sig. Just
som hustrun försvinner utanför dörren, säger han med
låg röst, liksom han fruktade att höras av henne:
”Det blev ju liksom nytt allting, då, när gossen dog,
ser du. Hade han levt nu, hade han varit gamla karlen.
Ja, ja.”
185
Minnet sitter djupt inom honom. På rösten, minen,

själva ansiktets uttryck kan Steinert förstå, hur levande
minnet är.
”Hur gick det till egentligen. Vad dog han av?” frågar
Steinert.
Återigen ser magistern mot dörren, som om han fruk-
tade att hans ord skulle höras, och med samma låga
stämma svarar han:
”Vi hade gått ut hit över söndagen. Sista söndagen,
innan terminen var slut. Han gick hela vägen, må du
tro. Han var duktig för sina år. Och glad var han, när
han fick gå med mig. Han var aldrig så glad som då. Min
hustru påstod alltid, att jag skämde bort honom. Hon
blev nästan som svartsjuk ibland på barnet. Ja ja.”
Ett vänligt, humoristiskt löje lyste fram genom det
sträva gråa skägget som en solstråle genom tjocka
moln.
”Det är förbi, det nu,” fortfor han. ”Overståndet, kan
jag säga. Men jag vill inte gärna, att min hustru ska höra,
när vi talar om barnet. Jag har nog talat för mycket om
honom, och jag gör det ännu, fastän så lång tid gått se-
dan dess. Något orätt kan jag inte se i det. Men när jag
miste honom, tänkte jag mången gång, att jag hållit av
honom för mycket, och att det var därför Gud tog ho-
nom ifrån mig. Man ska inte tala för mycket om sådant.
Nej, nej. Man ska kanske inte det.”
186
Magistern satt med hakan stödd mot handen, talande

liksom för sig själv, allt som minnena kom. Som om glas-
ögonen generat honom, sköt han dem upp i pannan, så
att hans klara ögon med deras skygga barnablick fritt
lyste fram.
”Jag har blivit liksom litet ensam här,” fortfor han. ”Vi
får tala om det sedan. Men den sista gången, när gossen
och jag var här ute, den kan jag aldrig glömma. Han var
så glad, för att skolan var slut, och för att han fick gå hit
ensam med mig. Aldrig var vi båda så glada, som när
vi fick vara allena med varandra. Vi låg här över natten,
och han sov hos mig, så att jag kände hans lilla magra
kropp bredvid mig, när jag somnade och när jag vak-
nade upp. Han förkylde sig väl då, och inte många dagar
därefter var han död. Ja. Ja.”
Den gamle hostar till och avbryter sig. Tyst glider hus-
trun in i rummet och sätter sig på länstolen vid dörren.
På hennes min ser Steinert, att hon förstår, vad samtalet
gällt och är van vid det. En stund hörs blott ljudet av den
gamla väggklockans pickande.
Långsamt glider timmarna framåt, och Steinert njuter
deras ro. Han förstår, att hans besök haft något av en
stor händelse med sig i detta hem, något av ett sällsynt
avbrott i två ensamma människors tysta vardagsliv. Här
har man tänkt på hans ankomst i dagar, innan han kom.
Därför är allting så fint och rent. Därför lyser golven,
187
och de brokiga trasmattorna ser ut som nya. Vita hänger

gardinerna ned från fönstret, blanka skina mahogny-
möblerna, silverservisen, koppar och fat. Fullsatt är
bordet med rätter, och i gästrummet, som väntar ho-
nom, doftar det av friskt granris, bädden står ren och
ljus med det brokiga sidenlapptäcket under sångens vita
förhänge, och den gamla gröna kakelugnen lyser nytvät-
tad mot de blommiga tapeterna.
Steinert tycker sig kunna se, hur de gamla gått här
och väntat honom, talat om allt, ordnat allt, omgivit
honom som med en atmosfär av vänlighet under dagar,
innan han verkligen kom. Allt detta känner han nu, väl-
görande omger honom all denna oskrymtade vänlighet,
och motsatsen mot det liv, han själv för, och det, han
här ser, sysselsätter hans tankar utan att störa hans ro.
Han rent av spritter till som inför ett minne, vilket inte
passar in i den hemkänsla han erfar, när den gamla frun
frågar honom:
”Lever advokatens far?”
”Nej,” svarar Steinert. ”Han är död.”
”Och min mor också,” tillägger han, som för att slippa
en ny fråga.
”Ja, ja,” säger magistern. ”Det är snart bara vi gamla,
som lever kvar.”
Oskar Steinert tänker på sitt hem. Genom hans själ
far den tanken, hur föga han en gång givit far och mor,
188
sedan han en gång lämnat dem. Han tycker sig nästan

stå dessa båda gamla, vilka dock i grunden är honom
främmande, närmare än hans egen far och mor, vilka
han nästan aldrig känt. ”Man väljer inte sina föräldrar,”
tänker han, men märker, hur föga denna kalla tanke
passar i den omgivning, där han nu är.
Återigen försvinner den gamla frun, ljudlöst, som hon
kommit, och åter börjar den gamle att tala.
”Det är inte mycket mer att tillägga,” förklarar han.
”Men man talar ju bäst om det, som man alltid tänker
på.”
Därpå följs magistern och Oskar Steinert åt ut, besö-
ker ladugård och stall, går runt omkring gärdena, där
rågen börjat gulna, och höet redan står i stackar. Steinert
lägger märke till vilket hjärtligt, förtroendefullt förhål-
lande som härskar mellan den gamle och folket. Som om
han gissat sig till dessa tankar, säger magistern:
”Jag var nog sträng mot mina pojkar. Och jag har ång-
rat det ibland som mycket annat. Men det var aldrig illa
ment. Här bland folket kan jag aldrig vara som så. Utan
dem kunde jag ju inte leva.”
Trakten är vacker, juliaftonen ljum och mild. Björkha-
gar omväxlar med skogsdungar, marken är kuperad, mitt
i sädesfälten reser sig klungor av gamla ekar, längst bort,
där solen håller på att gå ner, skälver asparnas blad gyl-
lenrött emot himmelen.
189
På en omväg har de åter uppnått den gamla trädgår-

den, över vilken husets välvda tegeltak höjer sig. Här
är gårdarna nykrattade och träden glänser av omogen
frukt. I hörnet av trädgården finns en punkt, från vilken
man ser ut över ängar och gårdar, nedanför vilka ån
ringlar som ett smalt band av ljus. Där växer en gammal
lind, som är kringbyggd med en grön bänk. På denna
slår de sig ned och gubben säger:
”Här är min älsklingsplats. Här sitter jag varje kväll, så
ofta jag kan. Mest ensam. Fredrika har också svårt att
gå numera. Här är vackert.”
Han ser ut över trakten. En bred ljus molnvägg tornar
upp sig över solen, glider i purpurstrimmor över him-
lavalvet och upplöses högst upp i små vita, ulliga moln,
vilka syns hänga fria i den klara luften.
”Vi har annars blivit liksom ensamma här,” fortfar den
gamle. Och i det han skyggt frågande betraktar gästen,
tillägger han:
”Kanske du har hört något, vad jag sysslat med under
de sista åren?”
”Nej,” svarar Steinert något förvånad.
Tonen i den gamles röst har blivit högtidlig, och på
samma gång ser magistern brydd ut, som en gammal
man gärna gör, när han fruktar en yngres kritik.
Betänksamt nickande fortfar han:
190
”Det är bäst så. Ty då kan jag få berätta allt själv. Vet

du, att jorden du här ser inte längre är min?”
Steinert spritter till. Han förstår inte. Den gamle ser
på en gång brydd och lycklig ut.
”Det är så”’, fortfar han, medan stämman darrar en
smula. ”Jag har skänkt bort den till dem som arbetar.
Och de betalar mig varje år en summa, som räcker för
mina och min hustrus behov.”
”Och när du en gång är död?” börjar Steinert.
”Då blir jorden deras helt och hållet. De får dela den.
Jag är nog en smula socialist, jag också på mitt vis.”
Gubbens ögon lyser av belåtenhet, som om han var
glad att nu ha hunnit över det värsta. Och då den kritik,
han måhända fruktat, inte infinner sig, fortsätter han,
vänd mot sin åhörare:
”Jag har alltid haft mina funderingar, ser du, över hur
vi människor lever med varandra. Det är så mycket, jag
tycker inte är rätt.”
De milda ögonen glimmar till med en sällsam skärpa.
Med sänkt röst fortfar han:
”Jag har ju läst litet också, och jag har länge tänkt, att
om var och en, som hade något, delade med sig, skulle
världen bli lyckligare och bättre. Först sade jag till mig
själv: ’Om du ensam skänker bort ditt, vem tackar dig
för det?’ Så tänkte jag länge. Jag gick här och tog mitt.
Sparsam har jag alltid varit, och när jag så kunde lägga
191
på hög, frågade jag mig alltid: ’För vem samlar du? Min
hustrus och mina släktingar har nog och övernog ändå.’
En tid trodde jag, att det var för min son jag samlade,
och det dröjde länge, innan jag insåg, att sådant bara
var ett talesätt, och att jag egentligen bara samlade för
mig själv. Jag märkte, ser du, att penningen blev mig kär,
och sådant är farligt. Så kom den dag, då vår Herre tog
gossen ifrån mig.”
Den gamle tvärtystnar, tar fram den brokiga näsdu-
ken och snyter sig med en skräll, som kommer Steinert
att le, emedan han minns sin skoltid. Magistern märker
det emellertid inte, utan fortsätter i upprörd ton:
”Min hustru tänkte inte som jag. Det har allt varit litet
strid oss emellan. Men när vi blivit ensamma, var det,
som hade våra tankar kommit varandra närmare. Då
gav hon med sig, tum för tum gick det, och nu klagar
hon aldrig.”
Oskar Steinert hör på denna bikt om en människas
kamp med sig själv, och ingen av de invändningar, med
vilka han eljest brukar kasta sig över människors teorier
och handlingar, vaknar inom honom. Han betraktar den
gamle, och med ens går det upp för honom, att en sam-
vetsömhet, sådan man eljest blott möter den i inbillning-
en, måste vara grunden till denne mans alla handlingar.
Samvetsöm hade han varit i sin stränghet, samvetsöm i
sitt faderskap, samvetsöm, så att han inte tålde att kalla
192
den mark, på vilken han trampade, sin. På ett sällsamt

sätt bryter sig den sträva ytan mot ögonens svärmiska
glans och läpparna, som kommit i darrning.
Den gamle ser ut över gärdena och fortfar:
”Jag kan se på allt detta nu med lugn, därför att det
inte är mitt. Men det har gjort oss litet ensamma. Her-
rarna i trakten tyckte inte om vad jag gjorde, bönderna
inte heller, och prästen allra minst. Han predikade en
gång emot högmod och pekade ut mig från predikstolen,
så att var man kunde känna igen mig.”
Gubben log bistert. Och som han ångrat även detta
lilla självförsvar, sade han:
”Jag har ju mina fel jag också. Så jag har väl förtjänt
sådant någon gång. Och jag minns nog, att tanken på
allt detta var liksom svagare hos mig, så länge gossen
levde. Det har kommit för mig också, att det var under-
ligt, att han liksom skulle behöva dö, bara för att jag
skulle komma till rätta med mig själv en gång. Så länge
han levde, var det, som om jag hade glömt tacksam-
heten. Allt vad jag ägt, har jag ju fått. Jag har ärvt, och
min hustru har ärvt. Jag kunde liksom aldrig förlika mig
med, att allt detta kunde vara mitt. Jag tänkte på orden:
’Samla er inte skatter på jorden. Där er skatt är, där är
ock ert hjärta.’ Men så länge gossen levde, hade orden
ingen makt. Ja. Ja. Så var det.”
193
I det de så långsamt går hemåt, säger magistern, och

ansiktet blir barskt som i katedern, men på samma gång
muntert och ljust:
”Du tycker kanske, att jag är en gammal tok, som går
här och löser gåtorna och tror mig göra något gott med
det. Men jag kunde inte annat. Och gjort är gjort.”
När de återkommer hem, är kvällsvarden dukad, och
på de blickar, de båda gamla byter, ser Steinert, att gum-
man Björkén känner sin man och förstår, vad de talat
om. Tidigt skiljs de åt, och uppe på det ljusa gästrummet
med fruktträden under fönstret sitter Steinert länge va-
ken, tänkande på denna personliga lösning av fattigfrå-
gan, vilken han här så oförmodat mött. Men mest griper
det honom, hur flärdfri och stark denna handling varit,
vilken arbetat sig fram som frukten av ett människoliv.
Han erinrar sig, hur han hört denne man omtalas som
en gnidare, därför att han var sparsam, som ett original,
därför att han var olik andra, som en hård man, därför
att han var sträng i sina fordringar mot andra som mot
sig själv. Och dock känner han därför ingen ironi emot
världen. Dess motstånd synes honom helt paradoxalt
nödvändigt, för att gärningen skall teckna sig så enkelt
vacker som den är.
I tre dagar stannar han kvar, och när han återvänder
hem, tycker han sig ha varit borta länge. Så omärkligt
går tiden framåt, så fylld är varje timme för honom av
194
dessa två gamla människors kamp med livet, sig själva

och varandra. Bokhyllorna här är fyllda av böcker, och
på ett litet bord under piphyllan ligger bredvid varan-
dra Bibeln och Henry George. Tolstoj finns här också,
Ibsens Brand och översatta volymer av engelsk filosofi,
modern tysk teologi har letat sig hit och av svensk lit-
teratur mycket, både gammalt och nytt. Magistern visar
honom allt detta och talar gärna om det. Inför gästen,
som kommer från huvudstaden och levt ute i den stora
världen, sätter sig den gamle nu ödmjukt liksom på skol-
bänken och vill att den forne lärjungen skall upplysa
honom om mycket, som den gamle läraren tycker sig
inte förstå.
Ty kritiserar gör magistern inte, endast avskiljer för sin
del, vad han själv finner sig kunna bruka. Därför ligger
hans Henry George bredvid Bibeln, och Oskar Steinert
blir som barn igen och gläder sig åt, att en av livets gåtor
blivit löst här och löst i handling av en ensam, okänd
man, vilken fyllt hela livet med en enda stor tanke, grun-
dad på något av den barnasinnets fromhet, som skapar
martyrer och hjältar.
När han far, står de båda gamla på trappan, och då
gården, inbäddad som den ligger mellan lindar och
fruktträd, försvinner, återkommer för Steinert något av
samma förnimmelse, att det hela varit en dröm, som
fångade honom, när han kom bort från tåget och gick
195
ensam på pojkårens gator. För en ålderdom, så dämpad

och minnesrik som denna, ville han ge mycket.
Först på tåget återfinner han något av den gamla, ag-
gande känslan av evig oro, vid vilken han vant sig, som
människan gör vid allt, även det värsta. Och hemkom-
men saknar han länge den sinnets ro, vilken han mött
hos dessa gamla.
Så går sommaren, och ju närmare han kommer den
dag, då han åter skall inträda i sina vana förhållanden,
desto starkare känner Oskar Steinert, att han motser
denna dag, efter vilken han så våldsamt tror sig ha läng-
tat, med en hemlig fruktan. Åt ingen kan han förtro
detta, med ingen kan han meddela sig om det. Minst
med Tora Ljung. Hos henne känner han numera kritiken
emot hustrun, vilken förr undgått honom, och känslan
av den binder hans tunga så, som intet annat skulle
förmått. Stor tack är han skyldig henne, men när han
vill säga detta, avböjer Tora det alltid. Och när hösten
är inne, skiljs dessa båda igen som två gamla syskon,
vilka förts samman och skiljts ånyo samt finner detta
naturligt.
196
XIII.
O skar Steinert hade bytt våning. Detta hade från

början kostat honom en viss självövervinnelse. Ty
de trevna rummen med deras vidsträckta utsikt hade
han lärt sig att hålla av, och han var inte belåten med
att lämna denna plats, där han känt sig hemma under
åratal. Men omsorgen om hustrun övervann hans
betänkligheter. Och när hon vid hans sista besök bad
honom att inte behöva återse de gamla rummen, till-
mötesgick advokaten denna hennes önskan så mycket
hellre, som han själv trodde, att en ny omgivning skulle
vara hustrun nyttigare än den gamla med alla dess sorg-
liga minnen. Feberaktig som hans väntan under denna
tid var, blev det honom välkommet att få göra något
för hustrun, och advokaten var denna gång inte lätt
att tillfredsställa. Till sist fann han dock en våning på
solsidan av Narvavägen, rummen var modernt inredda
och utsikten fri. Från erkern, som hängde samman med
salongen, kunde man till och med se en flik av vattnet
och ett stycke av Södra bergen.
197
När äntligen den dag var inne, då hustrun väntades

hem, gick advokaten på morgonen omkring i sin nya vå-
ning och besåg allt. Han var i spänning och inte fri från
oro. Hustrun hade uttalat sin önskan, att han själv inte
skulle vara närvarande, när hon första gången gjorde sitt
återinträde i hemmet. Och även om denna anordning
skaffade honom en pinsam förmiddag av väntan, hade
advokaten fogat sig i den, som han fogade sig i allt. Han
tyckte dock inte om, att barnen skulle träffa hustrun
tidigare än han själv. Och hans känslor var därför inte
så glada som han väntat, när han nu såg ut över avenyns
träd, vilka böjde sig för blåsten under kylig oktobersol.
Där ute virvlade de sista bladen ned från de avlövade
träden, och i tamburen var kaminen för första gången
fylld och tänd. Advokaten kastade en sista blick på vå-
ningen för att vara säker om, att allt var i ordning, och
det enda han ännu saknade var ett gammalt allmogeur,
som han fått löfte om, men som inte kommit.
En smula nervös gick han till telefonen och ringde på.
Den gamla väggklockan var bestämd som en överrask-
ning åt fru Ellen vid hemkomsten, och dess iståndsät-
tande hade tagit en rundlig tid.
Att den inte redan nu stod på sin plats, när han skulle
gå ut, var honom högeligen oangenämt, och han var allt
annat än benägen att ta för kontant urmakarens försäk-
ringar, att ett missöde hade inträffat.
198
Brådskande såg han på klockan och fann, att det var

tid att gå. Inom en halvtimme kunde hustrun komma.
Och för intet pris ville han riskera att möta henne nu,
tvärtemot hennes egen önskan. Han bytte hastigt några
ord med barnen, vilka han mötte i trappan, bad dem helt
kort hälsa modern och gick.
Robin och Ebba gick, utan att kunna ta sig något för,
om varandra i våningen. Över all beskrivning högtidlig
syntes dem denna dag, högtidlig och på samma gång
farlig och skrämmande, som skulle något hemskt kunna
hända. För dem som för många barn i deras ålder betyd-
de fadern inte mycket. Pappa hade sitt arbete, hemma
satt han mest på sitt rum. Leka med dem hade han ald-
rig kunnat, samtala med dem förstod han inte. Den sista
sommaren hade han lämnat dem åt Tora, och varit glad
att hon befriade honom från en börda, som besvärade
honom. I sitt hem hade han känt trygghet, därför att
han överallt erfor närvaron av hennes ordnande, fasta
hand, vilken tycktes räcka till för alla. Hos henne visste
han, att barnen hade det bra. Medvetandet om det tillät
honom att dra sig undan, leva som en ensam människa,
vilken gick från arbetet till vilan och från vilan till arbe-
tet. Detta förstod på sitt sätt både Robin och Ebba, och
mer än mycket annat hade detta gjort dem främmande
för fadern. Mer och mer blev han för dem, vad han var
för de flesta, en enstöring, som höll sig borta från an-
199
dra och andra borta från sig. Att fadern gick ut just nu,
förvånade dem inte ens. Så vana hade de blivit att tänka
sig hemmet utan honom.
”Tror du mamma är sig lik?” sade Ebba, när fadern
gått.
”Hur kan jag veta det?” blev svaret. Det lät vresigt
nästan. Robin var nämligen, såsom äldre, i ännu större
spänning än systern, och då hon var den yngre, ansåg
han sig gentemot henne böra iaktta en viss försiktig-
het.
Men Ebba lät inte avspisa sig så lätt.
”Tror du mamma har längtat efter oss?” sade hon.
”Visst har hon,” kom svaret.
”Men varför har hon då inte skrivit en enda gång? Och
varför sade hon oss inte farväl?”
”Hon fick inte, begriper du.”
Robin satt hopkrupen på en stol vid fönstret. Hans
ansikte var fylligt och runt, ögonen små och livliga,
håret väl kammat och friserat. Det låg något vardagligt
och banalt över hela hans väsen, med en antydan om
framtida snobbighet.
”När någon blivit sjuk som mamma, får han inte skriva
och inte tala med någon,” upplyste han. ”Han blir in-
stängd och får inte komma ut en gång, när han vill.”
Ebba ryste.
”Tror du det varit så med mamma?”
200
”Ja visst. Det vet jag.”

”Ja, men varför?”
”För att de inte ska göra sig något illa.”
Ebbas ögon blev stora. I detta ögonblick var det inte
barnet, som ömmade för modern. Det var den vakna,
vetgiriga människan, som ville ha svar på sina frågor.
”Tror du mamma skulle ha kunna gjort oss illa?”
Robin funderade.
”Det kunde hon väl, efter hon inte var klok.”
”Ja, men nu?”
Han gjorde en föraktlig min.
”Nu är hon bra igen. Eljest fick hon ju inte komma
hem.”
Så fortfor barnen att tala om modern. Ingen hade sagt
dem något, fadern hade inte kunnat, Tora Ljung ville
inte. Den antipati, hon i hemlighet hyste för Steinerts
hustru, hade varit henne ett hinder. Så fort hon tänkte
på att meddela sig med barnen om detta ämne, föreföll
det henne, som stod hon i begrepp att tala illa om deras
mor. Barnen å sin sida frågade inte Tora. Hon var god
mot dem, och de höll båda av henne. Men det bjöd dem
emot att tala med henne om modern, ty när mamma var
hemma, kom tant Tora aldrig, det visste de, och därför
undvek de instinktlikt det ömtåliga ämnet även med
henne. Tjänarna var de enda, av vilka någon upplys-
ning kunde vinnas, och denna källa till vetande hade
201
också flitigt blivit anlitad. När Ebba nu frågade brodern,

och han svarade, var det gamla spörsmål och gamla svar,
som upprepades dem emellan. De återvände till dem,
inte därför att de nu längre fruktade att förlora modern
— de visste ju, att hon nu kom hem, och vissheten om det
var dem i grunden nog de talade för att minska sin egen
spänning, medan de väntade att höra tamburklockan
ringa, och emedan de i livet stött på den första stora
gåta, som ingen ville hjälpa dem att lösa. När sommaren
kom, hade de glömt den tidvis. Ofta hade dock detta
samtalsämne dykt upp dem emellan, och från den stund
skolan börjat, och de återvänt till staden, talade de om
det, så ofta de var ensamma.
”Nu ringer det,” sade Ebba plötsligt och sprang upp.
”Nej,” svarade Robin. ”Det var på gatan.”
Båda satt tysta en stund, lyssnande till spårvagnen,
som for förbi.
Så sade Ebba.
”Tror du, att den, som varit sjuk som mamma, kan bli
frisk igen?”
”Ja visst,” svarade Robin.
”Ja, men riktigt. Så att man säkert vet, att hon aldrig
blir sjuk igen som förut.”
”Det vet man väl aldrig.”
Ebba kände sig orolig, där hon satt, så orolig, att hon
jagade upp sin egen skrämsel. Robin var en vida mer
202
positiv natur än systern. Han såg sin värld nyktert och

var därför kritisk.
”Jag är rädd,” fortfor systern.
”För vad då?”
”Tänk, om mamma ändå aldrig blir riktigt bra!”
Mot sin vilja blev även Robin ängslig. Så hade sys-
tern aldrig talat. Ensamheten begynte att trycka även
honom.
”Inte ska du vara rädd,” sade han med ett slags klum-
pig, generad pojkvänlighet.
”Nej, nej,” svarade Ebba. ”Det ska jag inte.”
Åter satt barnen tysta, satt på var sin stol mitt emot
varandra, utan att företa sig något.
Till sist sprang Robin upp.
”Nu ringde det,” utbrast han.
Röd om kinderna gick han ut i tamburen och öppnade.
Där stod modern. Han sträckte fram handen mot henne
och vek undan, så att hon fick komma in. Modern tog
med båda händerna om barnen och drog dem med sig
in i salen. Dörren till förstugan lät hon stå öppen efter
sig. Hon var klädd i en lång, mörk kappa och ny hatt.
På båda sidor om henne stod barnen och visste inte,
om de skulle säga något eller börja gråta. Modern tog
av sig ytterplaggen, tog dem båda ånyo en under var
arm, kysste dem och drog dem med sig in i salongen.
Där sjönk hon ned på en stol och började tala till dem,
203
korta, avbrutna ord, ord av glädje och rörelse som aldrig

förr. Då vek barnens spänning undan för glädjen, och de
förstod, att mamma kommit hem. Från salen hörde de
stegen från tjänstflickan, som smög sig ut och stängde
tamburdörren.
Ellen Steinert gick genom våningen, såg på allt, som
var henne nytt, och på allt, som hon kände. Hon gick ut
i köket och hälsade på flickorna, in i barnens rum, och
därifrån in i sitt eget. Där stannade hon länge, och när
hon lämnat dem, såg barnen på varandra, och inom dem
båda låg en undran om detta lilla, som nu hänt, verkli-
gen var allt. Så oändligt mycket mer hade de väntat.
Tiden att gå i skolan var emellertid inne, och Ebba var
den, som äntligen vågade knacka på dörren till sängkam-
maren. Gå bort utan att säga modern farväl tyckte de
sig inte kunna.
När de trädde in i rummet, stod modern vid fönst-
ret, och då barnen kom närmare, såg de, att hon gråtit.
Inom dem vaknade förståndet av hur modern måste ha
lidit, och hur ensam hon känt sig. Men ingen av dem
kunde säga något. Upprörda mera än de förstod och
kunde uttrycka, vände de tillbaka, och utan att tilltala
varandra, sprang de påklädda utför trappan och ropade
an spårvagnen, som just hunnit förbi.
Fru Ellen gick ensam i de nya rummen, där hemmet
utan hennes hjälp blivit ordnat. Hon betraktade ännu
204
en gång allt, som det stod där, och det föreföll henne,
som om hon inte kunde reda för sig själv, vad det var,
som hon saknade. Sist gick hon in i sin mans rum. Där
började hon städa undan på skrivbordet, lade papperen
försiktigt i hög, utan att rubba deras ordning, dammade
av skrivtyget, ställde möbler och småsaker på deras
plats. Sist satte hon sig ned i skrivstolen, där hon förr
brukat sitta, då hon väntade Steinert hem. Fullt klart och
verkligt var henne ännu inte det hela.
Det som varit, överskådade hon, där hon satt, utan
fruktan, nästan utan vemod. Att hon var hemma igen,
började småningom verka på henne, och det ingav
henne en sorts obestämd farhåga, emedan hon gick
plikter till mötes, som fordrade ansträngning och ro.
Vad ensamheten betytt för henne, tyckte hon sig aldrig
förr ha vetat, denna långa ensamhetens vila, som hon
motvilligt sökt, och under vilken klarheten inom henne
återvänt.
Det föll henne inte in, att vad som varit skulle kunna
återvända. Svårmodet, tvångstankarna, sjukdomen, allt
var borta, och hon var åter herre over sig själv. Liksom
för att övertyga sig, att hon kunde, gick hon ut i köket
och talade med kokerskan om middagen. En smula
längre, än som varit nödvändigt, talade hon om den.
Återkommen in i salen, gick hon fram till pianot, slog
upp och prövade dess ton. Den klang gott och rent. Hon
205
förstod, att hennes man inte glömt att låta stämma in-
strumentet. Något av värme och tacksamhet sköt upp
inom henne, och när hon såg sig omkring, märkte hon
för första gången blommorna. På salsbordet stod en
väldig aster i kruka, inne i salongen en vas fullsatt med
rosor. Hon var väntad hem, allt som fanns därinne, var
ordnat för henne.
Det föll fru Ellen in, att hon egentligen gärna kunde
ha bett mannen vara hemma, så hade hon inte behövt
gå ensam denna första förmiddag och känna oro. Utan
att mena något vidare med det gick hon till telefonen
och ringde på det gamla numret. Hon kände sig helt
besviken, när hon möttes av beskedet, att advokaten var
utgången. ”Säg honom, att hans fru ringt på,” sade hon.
När hon kom tillbaka in i salongen, kom hon att stanna
framför den gamla spegeln med mahognyram, framför
vilken hon en gång i föräldrahemmet klätt sig till brud.
Samman med en soffa i empire och kronan av gammalt
franskt glas var denna det enda minnet från fäderne-
hemmet vid Seine. Länge stod hon där, uppmärksamt
mönstrande sina drag och den långa, fylliga gestalten,
vilken tilltagit i volym, tack vare gödkur och sömn. Hon
var missnöjd med att hyn bibehållit alla de fina rynkor,
vilka hon hoppats skulle gå bort. Kyligt mötte hon sin
egen bild i det klara glaset.
206
Under tiden gick Oskar Steinert i orolig väntan, arbeta

kunde han inte, sällskapa med människor ännu mindre.
Utan mål drev han omkring i staden endast för att få
timmarna att gå. Förr än hustrun önskat, ville han inte
komma hem, och tiden blev honom lång. Han försökte
gå de trånga gatorna i staden mellan broarna, intala sig
att han hyste intresse för de gamla vackra husen och
hat mot pietetslösa ombyggnader, att han drömde sig
in i förgångna tider och tänkte sig in i döda människors
tankar. Men försöket ville inte lyckas honom. De pitto-
reska vyerna från de trånga gränderna, vilkas mörker
bröts av utsikten mot kajen, där strömmen plötsligt lyste
blå, lämnade honom kall. De krokiga gatorna själva med
deras rikedom på egendomligt fängslande liv harmonie-
rade inte med hans tankegång, som deciderat sysslade
med nutiden och honom själv. Saken var den, att Oskar
Steinert, oresonligt som trots någon ungdom, längtade
att träffa sin hustru, längtade att se, om han, sådan
hon nu återkommit, vågade hoppas på framtiden. Det
var, som om denna hustru hållit hans liv i sin hand, och
detta första möte skulle avgöra, vad framtiden innebar.
För att fördriva tiden gick han in på en källare i staden,
där han trodde sig få vara ensam. Utkommen därifrån,
såg han på klockan. Den var tu, först tre timmar senare
var hans middagstid. Med snabba steg gick han över
Norrbro och tog vägen till sitt kontor, som om han fat-
207
tat sitt beslut och övertygat sig själv om, att tiden gick
fortare, om han dödade den med arbete.
Inkommen i sitt rum, möttes han av tamburpojkens
meddelande, att fru Steinert hade ringt på.
”Gott,” sade advokaten, så lugnt han förmådde. När
han blev ensam, överföll honom ett slags egendomlig
darrning, och i första ögonblicket kunde han inte bli
herre över sina tankar. Hans första impuls var att anlita
apparaten, som stod bredvid honom på skrivbordet.
Men det bjöd honom emot, att första gången han i
hemmet hörde hustruns röst, skulle den nå hans öra
med denna främmande, avlägsna klang, som en röst
får i telefon.
Att hustrun varit otålig att få se honom, det kände
han sig viss om, och i det han hastigt passerade igenom
det yttre rummet, gav han ett par order i förbigående
och tillkännagav, att han inte ämnade återkomma. När
han kom ut på gatan, ropade han an en droska och
steg upp. Han log åt sig själv, där han satt, log mitt i
den mängd av upprörda tankar, som strömmade över
honom. Han kände sig till mods som en älskare, vilken
ilar till ett första möte, beklämd och lycklig på samma
gång, oviss om vad som väntar honom, full av fruktan
och hopp. Farten i droskan gjorde honom emellertid
lugnare. En droska liknar ett skyddstält. Den, som sit-
ter i den, riskerar inte att bli tilltalad av de mötande. När
208
advokaten nu såg sig omkring, märkte han, hur vackert

allt blivit omkring honom. Luften, vattnet, vedskutorna
utmed kajen, Skeppsholmen med sina bara träd, Söder
med solskenet över sina branter, Djurgården, som stod
i höstdräkt, båten, som med nedfälld skorsten gled
fram under bron — allt hade fått färg och glans av hans
egen sinnesstämning. ”Ett nytt Stockholm har växt
upp,” tänkte Steinert. ”Ett nytt Stockholm, som jag inte
känner, men som jag vill närma mig igen den dag, då
olyckan inte trycker mig längre.” En obestämd förnim-
melse av något länge försummat, något, som gått honom
förbi och lämnat honom ensam, kom över honom och
skymde ett ögonblick hans glädje likt ett moln, när det
glider över solen och för en stund gör mörkt. Nu for han
uppför Narvavägen, nu såg han solen igen, nu glömde
han allting annat för medvetandet om, att han för första
gången på länge åkte hem.
När han skulle gå in i sin port, mötte advokaten
emellertid en tarvligt klädd man med helskägg, som
han trodde sig böra känna. Mannen tog av hatten och
hälsade.
Då såg Steinert, att den lille mannen med helskägget
var ingen annan än biträdet hos urmakaren, sannolikt
hade han först nu kommit med klockan, och hans an-
sikte mulnade.
”Har klockan inte kommit förrän nu?” sade han kort.
209
”Det var en olyckshändelse, herr advokat,” svarade

mannen ödmjukt.
”En olyckshändelse? Vad menar ni med det? Ni hade
lovat den säkert redan i går.”
Häftigheten kämpade inom honom. Han var nära
att bryta ut. Denna klocka hade stått i hans hus som
en klenod länge, utan att bli iordningställd. Det var en
raritet, en gammal Moraklocka, vilken hustrun ärvt
efter en släkting. Nu hade Steinert beställt nytt ur till
den, låtit reparera fodralet och glatt sig åt, att hustrun
skulle se, att han med denna lilla handling tänkt på
henne. När hon kom hem, skulle den gamla klockan stå
där före henne, och dess mjuka slag skulle glädja henne
just under de första timmarna, då hon gick ensam i det
nya hemmet. Det låg något förfelat i detta dröjsmål,
som skrämde honom, liksom hade det inneburit ett ont
varsel, och full av förbittring mot den man, som korsat
hans avsikter, väntade han nu ett svar.
Mannen framför honom förstod inte orsaken till ad-
vokatens vrede, såg blott, att han var otålig och ond, och
svarade därför:
”Med bästa vilja kan man inte hålla allt, vad man
lovar.”
”Nej, nej,” kom det hånfullt.
210
”Min lilla gosse föll utför fönstret i går,” sade mannen.

”Vi bor högt opp under taket. Därför kunde jag inte
arbeta då.”
Advokatens vrede vek för en känsla av medlidande
och blygsel över honom själv.
”Vad säger ni?” utbrast han och grep mannens hand.
”Det kunde jag ju inte veta.”
Den andres ansikte darrade till.
”Nej,” sade han. ”Jag förstår nog det.”
”Hur gick det till?” frågade Steinert.
I detta ögonblick hade han glömt sig själv, tänkte
blott på mannen, som fattig och sorgsen stod framför
honom.
”Modern hade gått ut,” svarade den andre. ”Det var
bara en minut. Då hör hon någon skrika och rusar in.
Men hon kom för sent.”
”Var han död?” sade advokaten hastigt.
”Nej,” kom svaret. ”Det var just det, att han inte var
död. Jag fick ta honom med mig och bära honom till
lasarettet. Det tog hela eftermiddagen, och därför blev
jag inte färdig med klockan.”
Advokaten kunde ingenting svara. Det som hänt, kom
så oväntat in i hans tankar, att han inte fann ord, för vad
han ville säga. ”Var vi går, krossar vi andra,” tänkte han.
”Vår väg är full av andras olyckor, över vilka vi måste
fram.” I samma ögonblick erinrade han sig scenen inför
211
rådhusrätten, den olyckliga kvinnan, som sökt hjälp hos

honom och blivit dömd utan att åtnjuta ens trösten av
ett sakkunnigt bistånd.
”Lever gossen?” sade han till sist.
”Jag vet inte,” kom svaret. ”I morse levde han märk-
värdigt nog. Modern är hos honom.”
”Och ni har kunnat lämna dem, gå till ert arbete?”
utbrast advokaten, som vore denna tanke honom ny.
”Man får ju göra, vad man måste,” svarade mannen.
Långsamt steg advokaten uppför trapporna. De ord,
han hört, hade träffat honom starkare än hela den hän-
delse, han fått sig berättad. Han tyckte sig se hela scenen,
det lilla rummet under taket, modern, som går ut, den
djupa brunnen av femvåningshus med stenläggning
under, barnet, som faller och inte ens dör. Fadern, som
kommer hem och bär det lemlästade barnet bort, bråd-
skande och ivrig att inte försumma förtjäna de par kro-
nor, vilka dock inte skulle räcka ens till begravningen.
”Den mannen förstod att göra sin plikt,” tänkte han.
En känsla av underlägsenhet fyllde honom.
Därmed tryckte han på ringledningen och gick in. In
i salen kom han, klockan stod där, ny och färdig, sakta
knäppande takten till tiden, som gick. Advokaten gick
förbi den och in till sig. Hela tiden blandades inom
honom intrycket av den scen, han nyss mött, med den
känsla av spända förväntningar, vilken hela denna dag
212
fyllt honom. Nästan tvekande steg han över tröskeln

till sitt eget rum, och sittande i skrivstolen fann han
hustrun. Vid första ögonkastet trodde han, att han dock
gissat rätt och gjort väl i att komma. Hustrun steg upp
och gick honom till mötes. Hon såg trött ut, som om hon
varit upplöst av lång väntan.
”Jag visste ju inte, att du ville se mig så snart,” sade
Steinert.
”Det blev så långt att sitta ensam,” kom svaret.
Detta svar ljöd i Steinerts öron kyligare, än vad han
hoppats, och med en forskande, frågande blick iakttog
han hustrun. Hon var förändrad, utan att han i ögon-
blicket kunde förklara hur, och han måste bekämpa den
missräkning han kände för att återfå något av den glädje,
som han drömt om. Samtalet mellan dem båda fördes
därför i början skyggt, liksom tvekande. Mellan varje
ord, som blev sagt, anades andra, vilka inte uttalades,
under varje ämne, som vidrördes, låg annat, vilket inte
bragtes på tal. Det var båda en lättnad, när Steinert till
sist rent ut sade:
”Du är frisk nu, Ellen. Det är det bästa av allt.”
Då flyttade sig Ellen närmare honom i soffan och såg
upp i hans ansikte.
”Du har allt haft det svårt för min skull,” svarade hon,
i det hon mötte hans blick.
213
Steinert förde handen över sitt ansikte med en honom

egen åtbörd, som om han velat dölja eller avlägsna något,
vilket inte borde ses.
”När något tungt är över, ser det lätt ut som alltid,”
svarade han med ett försök att anslå en muntrare ton.
”Sommaren har gjort mig gott liksom dig.”
I samma stund dessa ord undsluppit honom, ångrade
han dem. Hustruns ansikte mulnade, och hon drog ihop
ögonen som för att dölja, vad hon kände.
”Tora Ljung har gjort dig gott,” sade hon bittert.
Och som för att gottgöra de ord, hon fällt, tillade
hon:
”Jag är henne också tacksam.”
Steinert tvekade ett ögonblick, om han borde säga
mera. Då emellertid det ömtåliga ämnet blivit väckt,
tillade han:
”Ensam hade jag inte kunnat ge barnen en god som-
mar.”
Nu bullrade det i tamburen, barnen kom från skolan.
Åter lättade luften omkring dem, och det ansträngda
uttrycket i hustruns ansikte vek. De kom in långsamt,
nästan litet högtidligt, även de kände lättnaden av att
inte vara allena med modern. För första gången på länge
var familjen samlad. Hos dem alla fyra verkade något
av den mystiska helhetskänsla, som skapar ett hem,
gör en enhet av flera. Samlade gick de ut till middagen,
214
som väntade. Som i glädjen över en nyvunnen, löftesrik

framtid log de vänligt mot varandra, och den vita duken
med sin bordlöpare av grönt vattrat papper var bloms-
tersmyckad som till en fest.
Men Oskar Steinert var till mods, som om han sut-
tit som åskådare vid en tilldragelse, vilken rörde någon
annan.
215
XIV.
D en lycka, vilken Oskar Steinert så häftigt hade

åtrått, kom emellertid aldrig. I förhållandet mel-
lan makarna var det något som brast, och hur djupt än
advokaten satt fången i den lyckodröm, som han skapat
sig själv, kunde han dock inte undgå att märka och er-
känna detta. Ett tvivel låg på lur bakom hans lycka, ett
tvivel, som han inte kunde tysta, och tvivlet hade blivit
väckt genom den bitterhet hustrun visat redan den
första dagen, då Tora Ljungs namn råkat att bli nämnt.
Det underhölls av många tillstötande omständigheter,
små obetydliga händelser var för sig, men tillsammans
bildande som ett nät av oro och pinsam beklämning,
vilket omspann hela hans själsliv. Medan han i det yttre
sökte bibehålla rollen av en lycklig äkta man, iakttog
Steinert under denna tid för första gången hustrun, och
den hängivenhet han hyst för henne, började ge vika för
en kall, envis oro, vilken han själv inte förstod. Ju mera
han sökte efter en förklaring över detta förhållande, de-
sto flera anledningar till tvivel tyckte han sig finna, och
216
desto mera övertygad kände han sig om, att hustrun in-
nerst gömde på något hon dolde, något hon undandrog
honom själv. Det var som en hemlighetsfull tystnad
omkring henne, när de blev ensamma, och kom han in
i rummet, överraskande hustrun och barnen, märkte
Steinert, att glädjen tystnade i samma ögonblick han
själv trädde in. Mer och mer föreföll det honom, som
om hustrun kommit hem till barnen, men inte till ho-
nom, och när han var borta från hemmet, var minnet av
hustrun sådant, att det aldrig skänkte honom ro.
Vad som fattades i deras förhållande, kunde Steinert
emellertid inte förklara. Han tyckte sig gå i ständig vän-
tan på något hemlighetsfullt och oförklarligt, som han
bar ett vackert minne av, och som han aldrig fick återse.
Någon gång glimtade det fram i hustruns väsen som
ett försök att med något av den forna ömheten närma
sig mannen. Men ständigt såg det ut, som om denna
önskan var för svag eller kvävdes den av andra farliga
makter, okända för alla, kanske även för hustrun själv,
inom vilken de verkade. ”Måhända går det henne som
mig,” tänkte Steinert. ”Måhända bär hon på en hemlig
längtan efter det, som en gång var.” Och som denna
tanke fallit honom in, slog det honom plötsligt: ”Dag för
dag går jag och längtar, längtar efter min hustru. Hon
är hos mig igen, och dock är hon borta. Vad som var,
kommer aldrig åter.”
217
Längtan efter detta förflutna var emellertid så stark

inom Oskar Steinert, att den väckte kampbegäret, lusten
att återerövra, vad han förlorat. Meningslöst blev honom
eljest livet. När han gick till sitt kontor, grubblade han
på medel till det, när han satt vid sitt arbete eller stod i
rätten och talade för en klient, kände han detta grubbel
värka som en sjuk punkt inom sig, vars smärta dövats
endast för ögonblicket av behovet att tänka och handla
klart. När han kom hem och återsåg de sina, följde det
honom. Och aldrig fick han över sina läppar den fråga,
vilken brände honom: ”Varför är inte allt som förr? Vad
står emellan oss?” Det föreföll honom, som om hela
deras förhållande skulle upplösas av sig självt, i samma
stund han försökte tala.
Ömtåligt är förhållandet mellan människor, omärkliga
de trådar, som förenar dem, ännu omärkligare de kraf-
ter, vilka tär på dessa osynliga trådar, kommer dem att
murkna och brista. Lidandet, som då griper människan,
kommer henne att söka läkemedel, även med fara att
mediet hon väljer, skall visa sig vara ett gift. Hon handlar
i förtvivlan, som gör blind, och längtan efter lycka blir
så pinsamt stark, att hon inte ser faran.
Oskar Steinert kom snart på den inte ovanliga tanken,
att han kanske skulle återvinna sin hustru, ifall hon fick
tillfälle att förströ sig, och han beslöt att pröva mediet,
även om det egentligen var hans natur emot. De år, un-
218
der vilka hustruns sjuklighet varat, hade emellertid isole-

rat advokaten, behovet att förtiga själva sjukdomens art
hade gjort tomt även omkring honom. Tillfälliga bekanta
hade han, affärsvänner och besökande från grannlän-
derna eller landsorten, vilka för ett par dagar någon
gång upplivade de båda makarnas ensamhet. Fasta
vänner ägde de däremot inte, ty de gamla, vilka de en
gång ägt, hade under de tunga årens tillbakadragenhet
knutit nya förbindelser och var upptagna på andra håll.
Nya kretsar hade bildats runt omkring Oskar Steinert
och hans hustru. Själva stod de utanför.
Emellertid fanns för advokaten en lätt väg att för sin
hustru finna det umgänge och den förströelse, som han
trodde henne behöva. De sista åren, då han levt borta
från världen, hade nämligen ombildat Stockholm och
skapat en form av umgängesliv, vilken inte trängt ut de
gamla formerna, men ställt sig vid deras sida som en ny
och lockande art av förströelse. Det var nämligen inte
längre männen och de resande, som befolkade restau-
ranter och kaféer. Inte heller var en middag på Rydberg
eller Grand en sällsynthet, till vilken familjefadern nå-
gon enstaka gång inbjöd hustrun och sina vuxna barn.
Restauranterna hade lockat till sig kvinnorna, och kvin-
norna strömmade dit för att inte behöva sitta ensamma
om aftnarna och för att känna sig som männens likar
även i deras olater. Medvetandet om de stora bjudning-
219
arnas odrägliga tråkighet och stela konvenans gjorde

sitt till. På restauranten gjorde var och en efter sitt tycke.
Ingen var gäst och ingen värd. Fruarna fick njuta av en
glad middag, utan att behöva sitta med hjärtat i halsgro-
pen, för att varje rätt skulle vara lyckad, utan att behöva
anhålla om tillägg i hushållskassan, och utan att ha be-
svär med anordningen av det hela. Mannen kunde få en
middag i stånd per telefon inom en halvtimme, hustrun
behövde blott göra toalett i hast och sätta sig i en droska.
Improviserade tillställningar blir som bekant gärna de
muntraste. Dessutom var en man ute på restaurant en
helt annan än i sitt hem. I hemmet var han sparsam och
eftertänksam, knotade över de dyra middagarna och
prutade på betalningen. Ute var han i sitt element, sedan
ungkarlstiden van vid källarprisen, knotade över intet,
prutade aldrig, åt, drack och var glad. När han skulle
betala, var han i så god stämning, att utgiften syntes
honom en obetydlighet.
På restauranten träffade man även människor. Då det
för umgänge inom hemmet fordrades vissa formaliteter
att föra människor samman, var allt sådant utomhus
lättare att övervinna. Till och med den bekanta svenska
stelheten och kärleken för former böjde sig smidigt för
det omättliga nöjesbehov, som behärskade samhällets
översta lager. Restauratörerna, vilka kände behovet i
luften, inrättade sig därefter. Från tiden omkring nit-
220
tiotalet inrättades de större restauranterna medvetet till

familjelokaler, utan att samtidigt familjernas våningar
förminskades. Vid sekelslutet hade bruket fått ett slags
fasthet som av en organiserad institution. Ingenting var
vanligare än att en bedrövlig skyldighetsmiddag avslu-
tades med supé på en restaurant, där stämningen var
obesvärad och glädjen kom av sig själv, eller att en tråkig
familjesupé dagen därpå av några förtrogna fortsattes
på en dylik neutral ort, så att värdfolk och gäster kunde
hållas skadeslösa för den sorgliga nödvändighet, vilken
dagen förut tvingat dem samman i ett ledsamt hem.
Medan restauranterna fylldes, tömdes hemmen. Vad
där passerade, sedan herrn och frun försvunnit, och
barnen lämnats ensamma, visste ingen. Barn och tjänst-
folk skvallrar på varandra endast i undantagsfall och då
åklagarpartens samvete är mycket rent. Men muntert
gick det till. Damer, som under ett helt liv knappast kun-
nat mera än läppja på ett vinglas, sväljde numera ledigt
likörer och punsch och befann sig väl av, att larmet från
denna eleganta vardagsorgie steg omkring dem.
Det roade dem att se människor omkring sig, och det
gav liksom en ny säkerhet åt deras steg i livet att ha fått
göra nära bekantskap med detta liv, vilket förut varit ett
manligt prerogativ och betraktats med en blandning av
hemlig fasa och åtrå. Samtalsämnen fattades vid dessa
samkväm aldrig. Bord om bord möttes här hela Stock-
221
holm, de, som utbytte hälsningar, de, som besökte varan-

dras samkväm, de, som skålade från bord till bord, och
de, vilka stelt och obekant gick varandra förbi, endast
förenade av det gemensamma behovet av stimulans och
den glömska, som ligger i konstlade nöjen. Alla kände
de varandras liv, egenskaper, personer och hemligheter.
Alla bjöd de ut sig som lämpliga samtalsämnen för den
tillfälliga samling av individer, som andades samma för-
skämda atmosfär, bländades av samma elektriska lågor,
bedövade sig med samma övermått. Alla begagnade de
sig av tillfället att få psykologisera, ironisera, bagatel-
lisera, skandalisera sig själva och nästan. Från bord till
bord flög leenden, blickar, halvhögt uttalade ord och
åtbörder, lätta att genomskåda. Och det ord, som bars
på läpparna och förklarade allt, var detta: ”Något roligt
skall människan ha.”
In i denna värld förde Oskar Steinert sin hustru, och
sedan hon väl läppjat på giftet, blev det henne ett behov.
In i denna värld följde han henne, och från att vara en
åskådare, vilken trodde sig kunna ta del i detta liv och
sedan gå, som han kommit, blev han en olycklig, som
sökte sig dit av vana. Hotell Rydberg blev Oskar Stei-
nerts kvällslokal, och det dröjde inte länge, innan han
var hemmastadd där mera än i den nya våning, vilken
för honom nästan aldrig blev annat än den plats, där
han sov. Tidigt på morgonen gick han till sitt kontor, da-
222
gen tillbragte han med utförandet av den massa uppdrag

av alla slag, som inför en advokat snart sagt i varje vrå
av huvudstadslivets fördolda skrymslen, middagen eller
aftonen, inte sällan bådadera, utomhus. I början föreföll
det honom, som om själva ombytet i levnadssätt gjorde
hustrun gott. Hennes lynne blev jämnare, hela hennes
väsen lättade, hon kunde le som förr och tog livligt del i
samkvämen. När droskans sufflett på hemvägen dolde
dem, kunde hon luta sig emot honom, trycka hans hand
och säga:
”Vad du gör mycket för mig.”
Frågade han henne då: ”Tycker du om att träffa
människor?” svarade hon: ”Jag tror det.” Svaret var
mångtydigt, men då han inte kunde se hustruns an-
sikte, tolkade advokaten det enligt sin egen önskan och
uppehöll hoppet.
Hösten gick och vintern kom. Julen gled förbi med
gåvor och kalas, utfärder i släde och några aftnars
ensamhet med barnen. Nyårsräkningarna betalades
och glömdes, och redan var det nya året ett par må-
nader gammalt. Hela denna tid hade advokaten och
hans hustru, som termen lyder, levt Stockholmsliv, och
förhållandet dem emellan hade långsamt glidit tillbaka
in i det tillstånd, som Steinert känt så djupt, när han
först började att söka boten bland främmande. Skillna-
den mellan nu och då var blott, att han inte led av det
223
längre. Hans känslor hade på något sätt trubbats av och

förslöats. De fordringar han en gång haft på ett samliv,
hade reducerats. De hade krympt samman, utan att han
märkte det själv, och när han nu sökte tänka över, hur
han kommit in i detta levnadssätt, och vad han sökte
där, visste han detta lika litet, som av vilken anledning
det egentligen fortsattes.
Frågan kom över honom en afton, då han satt vid
ett stort dukat bord längst in i matsalens innersta rum,
supén var slutad, kaffet bars fram, cigarrerna började
tändas, och från de öppna fönstren till kaféet ljöd ge-
nom larmet från skrattande, samtalande, ätande och
drickande kvinnor och män de avbrutna ljuden från
musiken, som spelade slutnumret. Utan att han kunde
göra sig reda för, varifrån tanken kom, eller varför den
just nu oroade honom, dök plötsligt den frågan upp ur
hans inre:
”Varför sitter jag här? Vad angår mig dessa männis-
kor?”
Han såg på hustrun. Hon var iklädd ett ljust sidenliv,
som satt lätt omkring hennes fylliga figur, och håret var
friserat, uppsatt i en knut över hjässan på ett sätt, vilket
liksom gjorde henne främmande för honom själv.
Just nu log hon emot sin man över bordet och smut-
tade på sitt likörglas, medan ögonen glänste klara. Advo-
katen fick en känsla av, att han mot sin vilja lett hustrun
224
vilse, och att, om han handlat klokt, skulle kanske den

vinter, på vilken han i tanken såg tillbaka, inte behövt
te sig så hopplöst sliten, orolig och tom. Det föreföll ho-
nom, som om han i detta ögonblick såg allting klarare
och på samma gång förskräckligare än under månader.
En ny tanke arbetade sig fram inom honom, ropade
liksom med våld för att få gehör, och han sade sig själv,
att någon förändring hade aldrig inträtt, varken nu eller
någonsin, skulle aldrig heller komma att inträda. Han
tyckte sig vilja ropa dessa månader tillbaka, göra om
något mycket viktigt, som inte kunde göras om, fast-
hålla något, som höll på att glida honom ur händerna,
söka reda på något, han förlorat, och som han för intet
pris ville mista. Och på samma gång slog honom som
en upptäckt, att egentligen borde han göra om allting i
hela sitt långa liv.
Bredvid honom lutade sig fru Granat baklänges på
stolen i ett omåttligt halvkvävt skratt, framkallat av en
historia från hennes kavaljer till vänster. Fru Granat
låg under skilsmässa och måste visa sig ute för att up-
pehålla skenet. På hans högra sida satt konsul Rosling
tyst, långsamt njutande av en oerhörd havannacigarr,
och lyssnande med ett spefullt, förstulet leende till den
blonda fruns skratt.
”Det måste ha varit en bra historia, som direktör Ver-
ner berättade,” sade han. ”Kan man få höra den?”
225
Historien kom, och medan sällskapet lutade sina hu-

vuden samman över bordet lyssnande till den, fortfor
advokatens tankar att gå sin egen gång, forskande, frå-
gande, eggande och plågande honom. För att bedöva sig,
beställde han in whisky och drack mycket. Tyst satt han
vid bordet, omgiven av den uppsluppna skaran av män
och kvinnor, mekaniskt följde han samtalet, log vid de
andras löjen, kastande in ett ord då och då för att visa,
att han följde med. Men hela tiden fortsatte hans tan-
kar på de banor, de börjat beträda; okänslig och kall för
munterheten omkring honom, tyckte sig Steinert liksom
vakna till medvetande om allt, ju mera han drack. Ensam
och isolerad, ogenomtränglig, skyddad av ett mångtydigt
leende, som kom och gick, tänkte han vidare.
Främmande var han för människorna omkring ho-
nom, främmande för sin hustru, främmande för sig själv.
Långt bort hade han kommit, vägen tillbaka hade han
förlorat, kraft att finna den och vända åter ägde han inte
mer. Vämjelig blev honom omgivningen. Detta var inte
glädje, inte vila. De människor, som här satt vid samma
bord, var förda samman av slumpen. Ingenting ville de
varandra. Var och en av dem kunde dö och försvinna,
utan att därför den stol han lämnat nästa dag behövde
ens stå tom. Vad var väl detta allt? Han skydde inte
längre för orden. Det var ihållande orgie, för vilken ingen
blygdes. Det var skapelsen av en ny människoklass, vil-
226
ken höll på att växa fram, och för vilkens räkning han
inom sig i ett slags bisarr förbittring uppfann skymfordet
samhällsbohèmen. Vad var detta allt för honom själv?
Bedövning. Vad var det för andra? Steinert tvekade inte
längre inför tanken. Alla var hetsade som han. Av brist
på ro i livet, av nöjeshunger, av dåliga affärer, av alltför
goda affärer, av lyckan, av olyckan. Alla hetsade. Allt
förtog jämvikten. Det gällde att hålla tanken tyst och
låta livet glida vidare. Varför satt de eljest här? Varför
sökte dessa människor varandra? Varför hade sederna
förändrats ända dithän, att dygd blivit ett ord, som inte
tolererades i språket? Varför behärskade bohèmen sam-
hället, inte böckernas bohème med sitt sorglösa leende
på läpparna och oskulden i hjärtat, utan den fräcka,
sedeslösa, cyniska samhällsbohèmen, vilken krävde
penningen som grundval för sin tillvaro och med hjälp
av den ansvarslöst och på skryt trotsade samhällets la-
gar. I tänkesätt, i ord, i handling.
Där Steinert satt, såg han, hur borden började töm-
mas, och gasen skruvades ner. Från tamburen hördes en
drucken mansröst, vilken högljutt tvistade med rock-
vaktmästaren. Över golvet gick hovmästaren, lugn och
elegant, kastande menande blickar på de ännu fullsatta
bord, vilkas gäster var bekanta för att hålla betjäningen
vaken över tiden.
227
En förfärligt pinsam beklämning överföll Steinert.

Den sommar som gått, återkom i hans minne. Med
sömngångaraktig säkerhet undvek han att ens i min-
net tänka på Tora Ljung. I stället mindes han, vad han
hoppats av den sommar, vilken nu syntes honom så
avlägsen. Han kom ihåg den nya våningen, där de flyt-
tat in, den första middagen i det nya hemmet, sedan de
alla ånyo samlats, och där han satt, sökte han hustruns
blick. Så starkt kom längtan över honom, längtan att
blott komma bort ifrån den plats, det sällskap, de män-
niskor, vilka omgav honom, att det föreföll advokaten
rent av ofattligt, att inte hustrun nu hörde den stumma
röst, vilken ropade inom honom, som en man i nöd kan
kalla på den, vilken i livet skall vara honom en hjälp.
Föreställningen om att hustrun borde ha hört honom,
måste ha hört dessa ord, vilka aldrig uttalats, behärs-
kade advokaten så starkt, att Steinert ännu medan han
satt i droskan vid hennes sida, väntade att ur hennes
mun få höra bekräftelsen på denna önskan, som syntes
honom endast mänsklig och naturlig. Han väcktes ur
sina drömmar av hustrun, som sade:
”Du var så tyst i kväll?”
Det låg en fråga i orden, och Steinert besvarade den
kort:
”Jag trodde, du anade varför.”
228
”Vad menar du?” kom frågan på nytt ur droskans

skymning.
Steinert kröp samman i sitt hörn, utan att svara.
Grubblande satt han så, medan droskan rullade vi-
dare.
229
XV.
I Steinerts arbetsrum sitter de båda makarna mitt emot

varandra. Lampan på skrivbordet är tänd, och genom
den gröna kupan faller skenet milt över deras anleten,
som är allvarliga och slutna.
Steinert sitter och kämpar med sig själv. Han vet, att
han druckit, och medvetandet om det narrar honom att
för en stund tro sina tankar vara spöksyner, framkallade
av rus. Förflyttad i den nya omgivningen känner han sig
lugnare. Spänt undersöker han sig själv och märker, att
hans tanke är klarare än eljest och hans hjärna är fri.
”En febersjuk,” tänker han, ”kan dricka kopiöst, utan att
märka det.” Han kastar en blick på hustrun och ser, att
hennes läppar sluter sig samman, som om hon arbetade
emot en uppstigande vrede eller en sorg.
För att säga något, frågar han:
”Vad tänker du på?”
Hustrun svarar undvikande:
”På ingenting.”
Om en stund tillägger hon:
230
”Det är ju du, som tänkt på något i afton?”

Hennes röst får en skarp klang och ögonen glimmar
till.
Steinert böjer sig fram i stolen, och handen griper
mekaniskt om dess karm.
”Varför kan jag inte komma dig närmare?” säger han.
”Har du något emot mig?”
Hustrun ryggar tillbaka, och hennes ansikte blir
blekt.
”Sådant frågar man helst inte,” kommer det skarpt.
Steinert vet, att han nalkas det farliga, vet, att vad han
nu sagt legat under alla de ord och handlingar, som gått
dem emellan, varit gömt bakom hela denna vinters van-
vettiga liv. Han talar inte av överläggning längre, inte för
att vinna något. Han talar endast därför att han måste,
och emedan orden tvingar sig fram över hans läppar.
”Jag frågar dig, därför att jag måste veta det,” säger
han. ”Du anar visst inte, hur jag en gång gick och vän-
tade dig här. Var dag, som gick var mig lång. Var ny dag,
som kom, räknade jag ut, att den förde mig närmare den,
då jag skulle få dig tillbaka. Minns du, hur den första
tiden förgick oss emellan? Minns du, hur jag närmade
mig dig, och hur du stötte mig tillbaka? Eller talar jag
inte sanning? Var det kanske inbillning av mig? Har jag
haft orätt? Säg mig det då. Jag bär inte detta längre.”
”Vad är det du inte kan bära?”
231
”Tystnaden mellan dig och mig.”

Fru Ellen sitter som oberörd, hennes drag stelnar och
huvudet sjunker ned mot hennes hand. Den gestalt han
ser framför sig blir honom ny, ansiktet får drag, vilka
han liksom inte upptäckt tidigare. Övervinnande mot-
ståndet inom sig själv, säger Steinert:
”Förstår du inte, att jag älskar dig ännu?”
Han har talat med låg stämma och hör själv, att vad
han sagt, låter kort, bittert och skärande.
Hustrun spritter till. Det går en rysning genom henne.
Dessa båda har kommit bort från varandra, så långt, att
blott örat hör, medan hjärtat är dövt, mellan dem finns
tomrum, och dock stiger inför dem båda minnet av den
tid, då lyckan ännu rådde hel, obruten, fläcklös. Det blir
en tystnad så pinsam, tryckande och lång, som det blott
kan bli mellan människor, vilka sårar varandra omedve-
tet, endast därigenom att de blivit allena. Mellan dem
går onda tankar, som sargar, sliter och plågar.
Oskar Steinert börjar förstå detta, men vill inte tro det.
Det, som är, kan inte vara sant. De långa årens kamp
mot sjukdom och sorg kan inte ha varit förgäves. Han
söker efter ord för att nå fram till hustruns hjärta, ord,
som på samma gång är mäktiga nog att jaga hans eget
tvivel bort, tvivlet, vilket säger honom, att det, han nu
börjar se, kommer för sent. Han längtar åter till dröm-
232
men, den blinda dröm, i vilken han under åratal varit

lycklig.
”Minns du ingenting?” säger han till sist. ”Har du
glömt allt?”
Då börjar fru Ellen att tala. Hon sitter kvar långt borta
från mannen, sitter i hörnet av soffan, och omkring dem
båda blir luften kylig av hennes ord.
”Du menar, att du gjort mycket för mig,” säger hon.
Han försöker avbryta henne genom att säga nej.
”Jo,” fortfar hon. ”Du tänker på det. Utan att du vet om
det, låter du mig känna, vad jag är dig skyldig. Kanske
har du också rätt. Du har gjort mer än någon man, jag
känner, gjort för sin hustru. Men sådant hjälper ingen.
Det är saligare att ge än att ta, står det, och den som
måste ta mycket och inte kan ge, kyls till sist.”
Oskar Steinert stirrar mot hustruns lugna ansikte,
och åter slår det honom, att det är en ny människa som
talar honom till. Den kvinna, han nu ser framför sig, är
inte hustrun från de långa årens dröm. Ty i en dröm
av smärta och lycka tycker han sig ha levat, och ännu
kämpar han mellan sömn och vaka. Hans ögon blinkar
tätt, som om ljuset gjorde honom ont.
”När du och jag upphörde att älska varandra, vet jag
också,” fortfar Ellen.
”Har vi således upphört? Är det förbi mellan oss?”
avbryter han.
233
”För länge sedan.”

”Varför låter du mig då dag för dag släpa på allt, som
trycker mig nu? Vad vill du mig då?” är Steinert nära
att utbryta.
Men han hejdar sig, säger intet, lutar sig endast bakåt
i stolen och nickar åt hustrun att fortfara. Med en känsla
av lättnad, emedan han äntligen står inför ett avgörande,
väntar han på det, som skall komma.
”Du menar, att jag bort säga dig detta förr, så att du
förr kunnat bli mig kvitt,” fortfar Ellen. ”Men det har
levt inom mig så länge, att jag vant mig vid det som vid
något, vilket inte kunde vara annorlunda. När jag suttit
vid din sida hemma, när våra ögon mötts ute, när jag
hört bullret omkring oss eller plågats av tystnaden, alltid
har detta samma kommit tillbaka, ständigt har jag hört
inom mig dessa ord: mellan honom och mig är det slut.
Och vill du veta, när början skedde, skall jag säga dig
det.”
Hustrun reser sig upp i stolen. Det lilla barnsliga an-
siktet ser gammalt ut, och ögonen står underligt kalla
mot den klara pannan, där skuggan av ögonbryn fattas.
Hon talar hårt och lugnt, och det ser ut, som om den
grymhet, hon begår, på ett ovärdigt sätt gladde henne.
”Det var, när jag legat sjuk så länge,” fortfar hon, ”och
du kom in till mig och talade vid mig om, att jag måste
bort. Du talade om dig och barnen, om mig också. Jag
234
låg och blundade, medan du talade. Ty jag kunde inte

se på dig. Jag tänkte: ’Förstår han inte, vad som sker
nu?’ Under tiden fortfor du att tala. Och jag kunde inte
motsäga dig. ’Jag går bort ifrån honom,’ tänkte jag. ’Jag
gör som han ber mig. När han kan önska det, önskar
jag det också.’ När du gick, förstod jag, att du kände dig
lättad över att jag inte motsagt dig. Och hela den dagen
hörde jag inom mig blott en stämma, som sade: ’Han
vill bli mig kvitt.’”
”Tänkte du aldrig på, att du var sjuk?” kom det från
Steinert. ”Och att vad som skedde, var nödvändigt?”
”Jo,” svarade fru Ellen dröjande. ”Det också. Men mest
att du svek mig, när jag behövde dig bäst. Har jag aldrig
sagt dig det?”
Hon fästade en ängslig, frågande blick på sin man.
Och i ett nu mindes Steinert. Han mindes färden i
vagnen, scenen på hospitalsgården, hustruns plötsliga
utbrott av hat, hemresan, allt detta, som han erinrat
sig ofta och åter glömt, detta, som han velat berätta
en gång för en vän, men aldrig kunnat. Var det möjligt
att ett samband fanns mellan detta utbrott av vanvett
och dessa kyliga ord, vilka nu lugnt och överlagt skilde
honom från hustrun? Så frågade han sig, och som svar
på hustruns fråga, sade han:
”Du har sagt mig det en gång, men jag har sökt glöm-
ma det.”
235
”När?”
I skonsamma, korta ord besvarade Steinert frågan. El-
len lyssnade till vad han sade, och ett uttryck av lättnad,
som när man får klarhet i en fråga, vilken länge svävat
i dunkel, gled över hennes upprörda drag.
”Ja ja, jag minns,” mumlar hon som till svar på sina
egna tankar.
Med en plötslig, obehärskad åtbörd reste hon sig upp
och stod rak framför mannen. Skenet från lampan föll
över hennes fylliga gestalt, det ljusa sidenlivet, skärpet
och den mörka kjolen, medan ansiktet kom i skuggan.
”Nu minns jag alltsammans,” säger hon. ”Nu vet jag,
att vad jag då sade, var sanning. Allt annat har varit lögn
och sken. Det minnet står emellan oss och kommer att
stå kvar. Blott ett vill jag säga dig: Aldrig hade jag kunnat
handla så emot dig, om våra roller varit ombytta.”
Därmed vänder sig fru Ellen om och går sakta ut. Stei-
nert hör fraset av hennes sidenkjolar, när hon går genom
salen, ljudet av en dörr, vilken hon stänger. Nedsjunken
i sin stol som han suttit under deras samtal, sitter han
ännu, och inför hans tankar sjunker allt, vad han drömt
och trott som man. Obevekligt, syns det honom, för-
ändras i detta nu hela hans liv. Allt har glidit honom
ur händerna. Ingenting har han kvar. Där han trott sig
handla bäst, har han gjort ont värre. Där han trott sig
236
hela, slagit nya sår. Där han inbillat sig binda, har han
splittrat.
Ur dessa tankar kämpar sig emellertid ännu en annan
fram, och denna tanke förödmjukar honom som ingen
annan, därför att den tvingar honom se sanningen så-
dan den är. Den hustru han återfått, hade aldrig som i
oändlig tacksamhet mottagit hans ömhet och lutat sig
intill honom, närmare, ju dunklare skuggan föll över
henne själv. Denna bild hade aldrig funnits till, hans
inbillning var det, som skapat den, hans inbillning eller
hans omåttliga kärlek. Det var inte hustruns sjukdom,
mot vilken han kämpat. Det var värre än så. Det var
mot en natur, vilkens hopplösa tomhet han inte förstått
förrän nu. Tonfallen röjde henne, tonfallen, som svor
mot smärtans ord och röjde tankens brister lika väl som
hjärtats. Aldrig skall denna kvinna mera behöva vård.
Aldrig skall lidandet, som förmörkade henne, återvända.
Vreden, som en gång väcktes, då hon fann sig övergiven
och sviken, har stålsatt henne, krängt hennes människa
liksom ut och in, visat henne, som hon är och alltid va-
rit. Efter detta skall hon gå sin egen väg, tom på kärlek,
stark i hat, sluten, klok, yppande sitt lidande, då det kan
ske utan risk, förtegen eljest. En kvinna, som gör tomt
omkring sig, och vars hela tillvaro blir ett skenliv.
Allt detta ser Oskar Steinert, och där han sitter, tryck-
er honom skammen att ha älskat lika ändamålslöst och
237
blint som han levat, trycker honom så hårt, som om han

aldrig förmådde resa sig mer. Som han sitter, slumrar
han in. När han vaknar, fryser han, och oljan i lampan
har brunnit slut. Då smyger han halvklädd in i sängkam-
maren, sveper en filt om sig och ligger där vaken, nöjd,
att inte ha blivit överraskad av tjänstfolket.
Vid hans sida sover fru Ellen med lugna, starka an-
detag.
238
XVI.
F rån denna dag upphörde samlivet mellan Oskar

Steinert och hans hustru. Nattens samtal upptogs
inte för andra gången dem emellan. Båda visste, att detta
var lönlöst, och att vad som nu skett inte stod att hjälpa.
Båda levde de ett isolerat liv, som måste utfyllas på bästa
sätt, och Oskar Steinert gjorde detta genom att kasta
sig in i arbetet med fördubblad iver och så mycket som
möjligt undvika hemmet. Fru Ellen å sin sida ägnade
sig åt sitt hem och sina barn, och när hon kunde, sökte
hon sysselsättning på sitt håll och fann sådan genom
att mera och mera bli en intresserad medlem i den
mångfald av föreningar, vilka ger den gifta, ekonomiskt
oberoende kvinnan så rikt tillfälle till verksamhet och
glömska av hemmets sorger.
Båda makarna kände i detta liv, så olika mot deras
tidigare, vilket så nära slutit dem samman, dock en stor
lättnad. Den slitsamma kampen om kärlek dem emellan
var slut. Ingen av dem båda pockade längre på en ömhet,
som inte fanns. Ingen av dem bar på ett hopp, som blev
239
pinsamt, ju mera det visade sig bedrägligt. Ingen be-

gärde mera, vad som inte stod att få, och ingen plågade
mer än nödvändigt den andre med sin närvaro.
Men mellan dem fanns dock minnet och det föröd-
mjukande, aggande medvetandet om, att vad de en
gång ägt hade de inte mäktat bevara. Det hade glidit
bort mellan deras händer och på samma gång blivit en
börda, som var och en måste bära ensam. Denna börda
av aggande minnen och skamkänslan över det förfelade
i deras tillvaro var det enda, de ännu ägde gemensamt.
Barnen hyllade sig helt till modern, och Steinert fann det
naturligt och önskade inte ens en ändring i det. Hemmet
hade blivit honom främmande och en plats, där han
visste sig överflödig.
Mer än en gång förvånade sig Oskar Steinert under
denna tid över det, att han inte som förr kände sig ur
jämvikt, att tillvaron överhuvud inte syntes honom så
full av motsägelser, så hopplös som förr. Ensam var han,
men den ensamhetskänsla, som fyllde honom hade i
sig själv något härdande, vilket gav klarhet. Klarheten
var tom på hopp, men hopplösheten skrämde honom
inte längre. Det var, som om genom något trolleri en
art av andlig klarhet hade sprungit fram inom honom
och skingrat kaos. Nu följde honom denna klarhet lik
en lykta, vilken en man bär i mörkret och är glad att ha.
Soffan, vilken varje afton väntade honom bäddad i hans
240
rum, skänkte honom ro, och den ensamhet, i vilken han

befann sig — inte väl, men bättre än förr — erinrade
honom om vad han erfarit den sommar, då han och hus-
trun levde åtskilda. Tillvaron blev honom betydelseful-
lare, livet viktigare, var dag som gick av mera värde.
Hemligheten var den, att Oskar Steinert upphört att
för egen del söka något i livet. Ljusare, möjligare, nytt
blir allting då. De gåtor, som omger oss, syns inte längre
så skrämmande. Hungern efter lycka suger oss inte mera.
Lidelsen kommer inte till orda. Tyst, klart och kyligt är
allt, tunn blir luften och lätt att andas. Den människa,
vilken ingenting söker för egen del, lever som den, vilken
bor i hög luft, där man går lätt, där ensamheten inte
känns tryckande, och där nattens stjärnor lyser med
renare glans.
Därför kunde Steinert också, utan att hårdare beröras
av det, känna att den tröstlösa likgiltighet som hustrun
ingav honom, av henne besvarades med ett hat, som
växte. Skilda vägar vandrade de båda, och mannen
förstod, att detta hat var lika sjukt, som en gång själva
ömheten varit. Steinert kände detta hat, men forskade
aldrig efter, vilka uttryck det tog. Vaknade någon gång
misstanken inom honom, att han i hustrun fått en
fiende, som instinktlikt ville honom ont, slog han bort
denna känsla och delade som förut sitt liv mellan arbe-
te och uteliv. Allt var honom klart, genomskinligt och
241
verkligt. Illusionen hade bränts bort inom honom den

natt, då hustrun lät honom se deras förhållande, sådant
det verkligen var. På samma gång han förstod, att den
kvinna, han en gång älskat, inte längre fanns till, blev
även Oskar Steinert en annan.
Så förgick ett år, och redan hade den andra julen gått
förbi, kylig, tom och glädjelös som ingen han kunde
minnas. Steinert hade upphört att fråga sig, varför han
levde. I stället frågade han sig ofta, varför han inte upp-
löste sitt äktenskap. Ett bestämt svar på denna fråga
fann han aldrig. Men det föreföll honom, som om i
fjärran vinkade ett slags obestämd möjlighet, att hans
barn, som nu gick honom främmande förbi, en dag
skulle behöva honom och förstå, att det var för deras
skull han stannat.
Detta var ett slags förhoppning, som under denna tid
höll Oskar Steinert uppe. En afton, när han minst det
trodde, kom han emellertid att söka upp Tora Ljung. På
länge hade han inte gått den kända vägen uppför hen-
nes trappor. Det som skett mellan hustrun och honom,
kunde han inte yppa. Sitta där med sin grämelse och
ingenting säga, ville han ogärna. När han nu dock kom,
föreföll det honom, som om långa år förgått sedan den
dag, då hustrun och han talat ut med varandra, skilts
utan avsked och mötts utan behov att återuppta samta-
let. När han nu ringde på Tora Ljungs dörr, kände han
242
sig som en annan man än den, vilken förr kommit och

tiggt om hjälp.
När han trädde in genom dörren, fick han som en
förnimmelse av att något här stod i begrepp att hända.
Med raska steg kom honom Tora till mötes, och när han
tryckt hennes hand, såg han genom dörren till sovrum-
met en öppen koffert.
”Du reser?” utbrast han.
Hon log mot honom, ivrigt, leende, ungdomligt och
nickade beslutsamt:
”Ja.”
”Utan att säga farväl åt mig?”
”Jag har ju inte rest än,” kom svaret. ”Det blir först i
morgon kväll.”
Hon betraktade honom noga, som om hon gjort en
undersökning av hans person och känt sig tillfreds med
resultatet. Så fortfor hon:
”Jag reser nöjd, därför att du har det bra. Litet gott har
jag då gjort här hemma, onyttigt och ensamt som mitt
liv varit. Kom in nu!”
Därmed förde hon honom in i sitt inre rum, där gar-
dinerna var uppdragna, så att man kunde se bort, långt
bort överljusen kring Humlegården och vägarna av
dubbla lyktrader, som glänste åt alla håll.
”Vart reser du?” sade Steinert och satte sig långsamt
ned.
243
”Till Florens,” kom svaret. ”Jag längtar dit. Det kom

över mig i förra veckan. Med ens, utan att jag tänkt på
det förut. De sista dagarna har jag använt för att göra
mig fri. Och i morgon kväll reser jag.”
Åter kom det ungdomliga, ljusa draget över hennes
ansikte, som solskimmer gled det över hennes drag och
dröjde i ögonen, vilka liksom log i ett.
”Blir du länge borta?” sade Steinert.
”Ett år,” svarade Tora. ”Att bara resa för resans skull,
till det är jag inte nog rik. Jag måste vara borta länge.
Eljest kan jag över huvud inte resa alls.”
”Du har varit i Florens förr?” sade Steinert för att säga
något.
”När jag var ung,” svarade Tora och log igen. ”Då
lovade jag mig själv, att när jag en gång behövde något
vackert, som var milt och stort på samma gång, tankerikt
och skönhetsfyllt, skulle jag återvända. Till dess ville jag
spara Florens som en girig sin skatt.”
Steinert satt och tänkte på, vad han nu skulle för-
lora. Han tänkte på de sista åren och på allt, vad denna
kvinna blivit för honom. Hit hade han kommit, inte ofta,
men dock ofta nog. Här hade han vetat, att han fann ro.
Vilopunkter i livet hade dessa ensamma aftnar hos Tora
Ljung varit honom, och nu skulle dessa rum stå stängda
och han själv vara ensam.
”Hur går det med dina lektioner?” sade han till sist.
244
Tora Ljung log.

”Ack”, svarade hon. ”Dessa stackars musiklektioner,
det enda jag gjort i livet, vad är det för glädje med dem?
Det finns så många andra.”
”Ja, men varför har du aldrig försökt något annat? Du
har ju bildning, intressen, allt . . .”
Han tystnade, emedan det föreföll honom själv så
besynnerligt, att han aldrig förr frågat om detta.
”Det finns så många andra överallt,” svarade Tora
småleende.
”Ja,” svarade Steinert. ”Emellertid är det väl egennytta,
att jag inte talat om detta förr. Men kanske kommer det
av, att Tora Ljung är någonting för sig själv, som ingen
kan tänka sig annorlunda.”
”Kära Oskar,” svarade Tora leende. ”Du och jag är för
gamla att säga varandra artigheter.”
Plötsligt inföll Steinert:
”Skriver du till mig ibland?”
”Naturligtvis,” kom svaret. ”Jag kan gärna säga dig, att
tanken på dig var det enda, som gjorde mig tvekande.
Det enda, som försvårade mitt beslut att resa och vara
länge borta. Gud må veta, att jag längtat bort, längre än
jag kan säga. Men det är ju så med oss kvinnor, att det
enda, som binder oss riktigt, det är, när vi vet, att någon
behöver oss en liten, liten smula. Och helt onyttig har
jag ju inte varit för dig? Säg!”
245
Hon sträckte fram sin hand mot honom, och Steinert

tog den, men släppte den strax igen. Vad han ville säga,
kunde han dock inte. I ett nu flög det genom hans hjärna,
att hur han nu levde, hur tomt det blivit i hans hem, och
hur ensam han var, det visste Tora intet om. Själv hade
han inte förmått berätta det, och inte heller hade Tora
frågat om det. Det hade blivit som en tyst överenskom-
melse dem emellan, att Oskar Steinerts äktenskap inte
längre avhandlades. Att Tora Ljung längre än han insett,
vad han själv behövt så långa och pinsamma omvägar
för att klart kunna se, förstod Steinert mycket väl. Och
han var henne tacksam, därför att hon inte tvingade
honom att göra bekännelser, som var hans avsky. Att
väninnan nu frisk och, som han tyckte, föryngrad talade
om sig själv, var honom därför en lättnad.
Tora Ljung fortfor:
”Varför jag längtar bort just nu, vet jag inte riktigt.
Det är, som om man understundom hade behov av att
se Sverige på avstånd. Jag tycker ibland, att här sker så
litet, och ibland, att här sker så mycket. Jag menar, att
verkligen något gott och stort sker, för vilket de flesta
av oss är blinda.”
Oskar Steinert skrattade till, och hans min blev helt
häpen.
”Tänker du gripa in i det offentliga livet?” sade han.
246
”Du förstår nog, hur jag menar,” svarade Tora. ”Är det
inte så, att var och en av oss har behov av att inte känna
sig leva ett andligen ensamt liv, med ett ord, tillhöra ett
fädernesland och att leva med detta?”
”Därför, menar du, kan det vara bra att komma bort
för en tid?”
”Ja,” kom svaret. ”Det är ingenting nytt. Här, där jag
går, känner jag blott tomheten, ser splittringen, begräns-
ningen. Felen, om du så vill. Och jag tänker ibland: av-
ståndet idealiserar.”
”Blir inte det något tämligen konstlat?”
”Vilket?”
”Att liksom med vett och vilja förgylla verkligheten?”
Steinerts röst lät irriterad. Väninnans hela plan var
honom emot, därför att den korsade hans egna önsk-
ningar. Därför missförstod han henne med flit och lät
ett spefullt leende beledsaga de vassa orden.
Tora tycktes emellertid ingenting märka. Tankfull såg
hon framför sig och fortsatte:
”Tror du inte, att vi alla liksom behöver en tro på, att
bakom det, som sker omkring oss och som ofta är fult
nog, växer något annat och bättre, som bär framtid
inom sig?”
Missnöjet i Steinerts drag slätades ut, i det han sva-
rade:
”Det vet du, att jag tror — ibland.”
247
”För att kunna tro, vad jag nu menar, behövs någon-

ting, som de flesta har förlorat, därför att åren sliter på
oss och nöter. Du kan kalla det för andens spänstighet,
hjärtats värme — vad du vill. Att finna det rätta ordet
för det är inte lätt. Finner man emellertid att detta något
börjar tryta, då är faran nära.”
Steinert såg upp på väninnan.
”Du är den mest levande människa jag känner,” ut-
brast han. ”Bland oss andra levande döda.”
”Det vet du inte,” kom svaret.
Utan att Tora visste det, blev dock hennes röst melo-
disk och ungdomlig, när hon fortfor:
”Du kan inte tro, hur inom mig behovet lever att
kunna känna med allt det, som tar växt omkring mig,
känna varmt och fullt. Jag inbillar mig ibland, att i det
ligger fröet — hos mig och hos många — till vad man
en dag skall förstå som en förfinad fosterlandskänsla.
Men inom mig känner jag, som om just detta höll på
att dö. Och det vill jag med all makt söka att förhindra
hos mig själv.”
Steinert satt och hörde på väninnans ord. I detta nu
hade han glömt sig själv och den avoghet, som först
gripit honom.
”När allt kommer omkring, unnar jag dig att få resa,”
sade han.
248
”Och det säger du mig först nu? Skulle du inte unna

mig?”
”Jo jo,” svarade Steinert. ”Men det, du nu säger, är inte
den egentliga orsaken. Du ser ut som en ny människa.
Vill du, att jag skall säga dig rent ut vad jag tänker? Du
ser ung ut. Och jag ser inte fel. Vad är det?”
Tora Ljung reste sig upp och gick fram till fönstret.
Där stod hon stilla en stund, och när hon kom tillbaka,
märkte Steinert, att hennes ögon var fuktiga. På den
fråga, som låg i hans blick, svarade hon:
”Du har rätt. Det är något annat. Något, som för mig
betyder mera, oändligt mycket mer. Och dock ligger allt-
sammans i de ord, jag nyss sagt. Jag kan bara inte säga
det så, som jag gärna ville. Blir det mig möjligt, skriver
jag det kanske en gång i ett brev.”
Åter kom det outgrundliga leendet över hennes drag,
detta leende, som föryngrade hennes ansikte.
När Steinert till sist tog avsked, var det sent, och först
när han stod i tamburen, erinrade han sig, att det dock
skulle varit honom en lättnad att få tala ut inför vänin-
nan, innan hon for. I samma ögonblick föll det honom
in, att det varit synd att störa henne just nu, då hon
bars uppe av något, vilket liknade en hemlig lycka. ”Jag
kan ju skriva, om jag behöver det,” tänkte han. ”Ute är
intrycken rika och växlande, och sorgen förgår lätt.”
249
Med en min av förtvivlat gäckeri såg han så på Tora

och sade:
”Jag har läst i japanska sagor, att när en man i livet gått
den kvinna förbi, som varit honom det yppersta, kan
han fästa henne vid sig ända till och med sju kommande
existenser. Tror du på sådant?”
”Ibland,” svarade Tora. ”Varför inte, för resten?”
”Skänk mig då de existenser, som kan stå oss båda
åter,” sade han. ”Den, som nu pågår, är inte mycket värd.
Som du ser mig här, är jag ohjälpligt gammal, och jag
föryngras inte, sedan du rest.”
Därmed böjde sig Steinert ned och kysste Tora Ljungs
läppar till avsked. Ett ögonblick därefter gick han tungt
och långsamt gatan framåt. Vinterblåsten skakade i kyr-
kogårdens träd, och runt om halvmånen över tornspiran
brast skyarna.
250
XVII.
N ågra dagar efter sedan Tora Ljung rest, satt Oskar

Steinert vid middagstiden på sitt kontor. Klockan
var omkring tre, och det arbete, som han ännu hade
att avsluta för dagen, skulle inte komma att räcka länge.
Händelsevis hade under förmiddagens lopp ingen an-
ledning givits att finna sällskap för en middag ute, och
med melankolikerns oförmåga att ta initiativ satt Stei-
nert redan och gruvade sig, lika mycket åt utsikten att
få äta sin middag ensam på en restaurant som åt tanken
på att sitta vid middagsbordet hemma.
Då ringde det plötsligt i telefon, och den, som ringt
på, måste ha haft något angenämt att meddela. Ty ad-
vokatens ansikte klarnade upp, och han svarade med sin
vänligaste stämma:
”Mycket välkommen.”
Och efter ännu en stunds lyssnande:
”Ju förr dess hellre. Jag är ensam nu och väntar
ingen.”
251
Därefter satte han sig till rätta på sin plats och skrev
ivrigt, medan ett lugnat uttryck föll över hans drag. Brev
efter brev skrev han färdiga, lade dem öppna framför
sig och kuverten bredvid. När han slutat, ringde han på
tamburpojken.
”Låt kopiera de här breven, och se till att de kommer
med posten i kväll.”
”Lektor Hjälm är därute,” anmälde gossen.
”Låt honom komma in.”
Under de år, som gått, hade de båda forna vännerna
inte råkats. På gatan hade de gått varandra förbi, utby-
tande en kylig hälsning, och även om han inte varit i
stånd att fatta orsaken, hade advokaten dock trott sig
märka, att den andre tycktes angelägen om att bibehålla
något slags avstånd dem emellan. Mitt i allt vad han
genomgått, hade detta mer än en gång pinat Steinert,
och det var därför med tillfredsställelse han mottog
underrättelsen om detta besök, även om det inte skulle
visa sig gälla annat än en vanlig affärsfråga.
Lektor Hjälm å sin sida hade inte glömt den föränd-
rade uppfattning av Steinert, åt vilken han en gång givit
så starka uttryck. Den motvilja han under de senare
åren känt för advokatens person, hade inte förminskats
av det, att den krets han tillhörde, fortfarande och allt
mera deciderat betraktade Oskar Steinert som en and-
ligen förolyckad individ, vilken svikit sin forntid. Mer
252
än en gång hade advokatens namn blivit nämnt just i

den krets, där han en gång blivit dömd, och det synda-
register, som han själv var omedveten om, men vilket
intresserade andra så mycket mera, hade under årens
lopp inte förminskats.
Att lektor Hjälm vid detta tillfälle sökte Steinert, be-
rodde på, att denne hade en egenskap, vilken inte ens
hans fiender kunde förneka, och det var hans förtegen-
het. Det fall, som nu sysselsatte lektorn, krävde just för-
tegenhet mera än något annat. Dessutom hade Steinert
för honom som advokat en egenskap, vilken i detta nu
utjämnade allt. De båda kände varandra. Till och med
professor Grape, till vilken Hjälm förtrott sig, hade gillat
hans beslut att med förtroende denna gång vända sig till
advokat Steinert. Och så som sakerna stod, hade detta
varit Hjälm en lättnad.
Det var emellertid med en viss stel kyla, han slog sig
ned och började detta samtal, på vilket han länge och
med omsorg förberett sig. Oskar Steinert fäste sig vid
ett visst förgrämt uttryck i mannens ansikte, som var
honom nytt, samt vid att hans hår grånat vid tinning-
arna.
”Återigen är det länge sedan vi träffats,” sade lektorn.
”Och när vi då talades vid, trodde jag inte att jag skulle
besöka dig i ett ärende som detta.”
253
Det låg något pinat i mannens ton, vilket gjorde ad-

vokaten uppmärksam; han såg nästan ut som om han
blygdes över vad han ville säga. Då Steinert emellertid
inte kunde ana, vad den andre syftade på, fann han intet
svar. Blott för att fylla ut den paus, som uppstod, sade
han därför:
”Det var en egendomlig afton då, sist. Jag minns den
mycket väl.”
Lektor Hjälm nickade förstrött. Han satt fortfarande
upptagen av sina egna tankar, för vilka han strävade att
finna en så likgiltig och världsmannamässig form som
möjligt.
”Vi möttes framför en död, som berövat sig själv livet,”
fortfor Steinert. ”Minns du?”
”Ja visst,” svarade Hjälm, inom sig undrande, varför
Steinert talat om detta, som inte hörde till saken.
”Sedan gick vi och åt middag”, fortfor advokaten, ”till-
bragte hela dagen samman. Alldeles som förr, i ungdo-
men.”
”Ja,” kom svaret. ”Den sköna ungdomen, som är död.
Även jag minns den aftonen, fast på annat sätt än du.
Egendomligt nog hänger minnet av den samman just
med det jag nu ville säga. Varför påminde du mig om
den?”
Ett ovilligt drag kom över lektorns ansikte. Han blev
mörk och såg på samma gång trött ut.
254
”Förlåt,” genmälde Steinert vänligt. ”Det var inte min

mening att såra dig.”
”Just den natten,” fortfor Hjälm, ”hände något. Det var
inte första gången. Ofta hade det upprepats förr.”
Hjälm häll plötsligt inne. Detta var alls inte den ton,
han tänkt att använda. Den man, till vilken han nu vänt
sig, hade ju blivit honom en främmande. Åratals miss-
förstånd och tystnad stod emellan dem. Nu satt han
här och talade ord, vilka han inte ville, meningar, som
undslapp honom mot hans vilja.
Och det underliga var, att denne man, vilken han i
åratal dragit ned inför sig själv, omgivit liksom med en
atmosfär av nedsättande kritik, såg honom just nu vän-
ligt och förstående i ögonen och sade med en ton, som
inte kunde missförstås:
”Du är upprörd. Vad vill du säga? Vad hade upprepats
förr?”
Lektor Hjälm hade tänkt att ta denna sak helt affärs-
mässigt, tala om formaliteter och banaliteter, säga helt
lugnt och kallt, att ”var sak har sin affärssida. Låt oss
endast hålla oss till den.” Som han satt här nu, glömde
han allt, han förut tänkt säga. Det var, som om de långa
årens misstro och tystnad inte fanns till. Helt naturligt
knöt sig det nya jag, vilket åren bildat inom honom, sam-
man med det gamla, och han själv såg sig som människa
sitta här öga mot öga med en man, vilken blivit honom
255
främmande, men själv inte tycktes ana det. Klart och

lugnt mötte de skarpa ögonen under sina gråsprängda
bryn hans.
”Det som upprepats och som jag minns sedan den
kvällen och längre tillbaka,” fortfor Hjälm, ”är en sak
mellan min hustru och mig. Jag är här för att be dig
hjälpa oss, så att vi snarast möjligt kan få en skilsmässa
till stånd. Det var, vad jag ville säga dig. Jag har vänt mig
till dig, därför att vi känner varandra, och emedan jag
— trots allt — har lättare att tala med dig än en främ-
mande.”
Advokatens ögon gled undan den andres ut mot rum-
met. Orden ”trots allt” hade träffat honom. Men han
ville inte ha hört dem, ville inte veta meningen i detta
uttryck, som undsluppit kamraten.
”Orsaken?” sade han kort och affärsmässigt.
”Är det nödvändigt, att jag nämner den?” kom sva-
ret.
”Något måste jag ändå veta.”
”Naturligtvis ja.”
Lektor Hjälm steg upp och började gå fram och åter
på golvet. Mot sin vilja kände han sig hemma hos Oskar
Steinert, så som han gjort det ofta förr. Det var nästan,
som om blott det, att de båda åter mött varandra, ut-
jämnat något.
256
”Du behöver inte säga mer än du vill,” anmärkte ad-

vokaten. ”Det blir blott nödvändigt för mig att ha någon
utgångspunkt, något att hålla mig vid.”
Den ton, i vilken advokaten sade detta, var vänlig och
hans ansikte uttryckte så mycken sympati, att lektor
Hjälm inte kunde undgå att värmas av det. Han fortfor
att gå fram och åter i rummet, och småningom började
han finna sig till rätta i situationen.
”Det har måhända funnits ett frö till misshällighet i
vårt äktenskap allt ifrån början,” sade han till sist. ”Du
minns kanske, att du och jag talade om det en gång
innan jag gifte mig.”
Oskar Steinert nickade.
”Jag minns det mycket väl,” sade han.
”Nåväl! Du sade mig redan då, att du inte sympatise-
rade med mitt äktenskap,” sade Hjälm plötsligt.
Oskar Steinert studsade. Den andres ord hade en bit-
ter, skarp klang som av gammalt, ingrott groll.
”Det vet jag mig aldrig ha sagt,” svarade Steinert.
”Du har nog sagt mycket, som du glömt,” återtog den
andre.
Hans stämma ljöd skarp som förut, och ögonen
stack.
”Jag minns det, jag,” fortfor han lugnare. ”Ty vad du
sade då, träffade mig djupt. Du minns min gosse, Folke,
och allt, som rörde honom. Du minns hans mor också.
257
Du såg henne hos mig en gång. Du minns också, hur

hon och jag skildes och att jag behöll hennes barn. Folke
blev för mig, vad ett barn väl sällan blir för en far. Han
blev det, som tidigt gav mig allvar i livet. Och så ung jag
var, såg jag mig redan då som en ensam man, beredd att
leva för min son och endast för honom. Så kom Lisen i
min väg. Och du vet, därför att jag berättat dig det, att
mellan oss var ingen kamp för barnets skull. Helt såg
hon vår framtid som jag. Helt förstod hon, att för att
själv bli lycklig kunde jag inte offra barnet och sända
min son ut bland främmande. Om han var frukten av
ett föregående äktenskap eller av en tillfällig förbindelse,
det var för henne som för mig samma sak. Hon lovade
att bli honom en mor. Och lyckligare än jag under några
andra förhållanden kunnat vara, gifte jag mig. Livet hade
givit mig för mycket, tyckte jag, och min hustru älskade
jag dubbelt, därför att hon utom lyckan även tillät mig
att få vara henne tacksam, emedan hon åtog sig mitt
barn.”
Hjälm drog andan djupt och fortsatte:
”Minns du, att jag en gång berättade dig detta?”
”Ja,” svarade Steinert. ”Du frågade mig till råds.”
”Ja,” medgav Hjälm. ”Det var så. Och du svarade mig
med hån. Du gycklade med mig, därför att jag kunde
begära sådant av en kvinna.”
”Trodde du det?” avbröt honom Steinert.
258
Den ton, i vilken han talade, hade något så outsägligt

smärtsamt och bittert, att Hjälm mot sin vilja bragtes
ur sin egen tankegång och tvangs att lyssna.
”Vad vill du säga med det?” sade han kort och tviv-
lande.
”Jag vill säga, att du misstog dig,” svarade Steinert,
”och att det är för sent för mig att gottgöra misstaget.
Men du kan tro mig, när jag säger dig det nu. Minst av
allt tänkte jag då på något gyckel.”
”Varför talade du så, som du gjorde?”
Steinert såg ner en stund, och det såg ut, som om han
behövt kämpa med någonting inom sig för att kunna
tala.
”Varför?” sade han. ”Det är svårt att svara på, utan
att kanske såra dig på nytt. Men som du satt inför mig,
full av tro på framtiden och på den hustru du valt, var
det, som om någonting ropat inom mig: ’Denne man
drömmer om det omöjliga.’ Just så som du nyss berät-
tade om dig själv, såg jag dig. Och bredvid dig såg jag din
fästmö, ung, kvinnlig och god, full av vackra föresatser
och lycklig åt livet. Och just när du talade vid mig om
din framtid, tyckte jag mig förstå det hela som en illu-
sion. Dessvärre hade jag inte orätt. För dig var tanken på
din son mera än blotta faderskänslan. Det var känslan
av ansvar inför den klass, vilken hans mor tillhörde, och
ur vilken du ryckt honom upp. Det var en modern sam-
259
mansatt känsla bakom din handling, så ny och stark, att

blott fåtalet ännu delar den. För din fästmö var allt detta
blott ett ord. Det hon gjorde, gjorde hon, emedan hon
älskade dig och själv hade behov av att få tro, att mellan
er båda fanns intet, som skilde. Begäret att offra allt för
den man älskar har många former och bedrar oss ofta.
Alltnog. Så såg jag er framför mig, dig och henne på en
gång, och jag tänkte: ’En dag få dessa båda ett barn, hur
går det då?’ Eller något dylikt. Vad vet jag nu? Men allt
detta visste jag, att jag inte kunde säga dig. Hade jag sagt
det, hade du inte ens hört mina ord. De hade gått dig
förbi. Därför talade jag, som jag gjorde, blandade skämt
och allvar om vartannat, emedan jag var upprörd själv.
Det tog du för hån.”
Hjälm gick fortfarande fram och åter på golvet, hans
steg hade blivit långsammare, liksom mera tysta. Det
groll, han hyst så länge, satt djupt, men när han nu sökte
att återfinna det, hade vad han nyss själv sagt liksom
blivit så overkligt, att han blygdes.
”Då skulle jag ha gjort dig mycket orätt,” undslapp det
honom ofrivilligt.
”Orätt gör vi varandra nästan alltid,” sade Steinert
leende.
Ovillkorligen kom han att tänka på, hur lycklig ett
sådant erkännande från en man, vilken verkligen gjort
260
honom orätt, skulle gjort honom förr, och hur föga det
betydde nu.
”Har du lagt märke till,” sade han, ”att det bästa livet
har att bjuda människorna, oftast kommer för sent?”
Hjälm förstod honom inte. Hans tankar sysslade med
honom själv. Eftersinnande stödde han sig mot det stora
skrivbordet i rummets mitt.
”Det gick emellertid inte så, som du befarade,” sade
han. ”Min hustru och jag fick aldrig något barn. Hade
så skett, hade vi aldrig kommit så långt ifrån varandra
som nu?”
”Vet du det säkert?”
”Hon har själv sagt mig det. Just därför att vi inte fick
egna barn, har gossen kommit att stå mellan oss. Det,
som en gång förde oss starkast tillsammans, skiljer oss
nu åt.”
Hjälm satte sig ned, och hans ansikte med det ljusa
skägget och de milda ögonen fick ett pinsamt drag av
leda.
”Vi har tröttat ut varandra,” fortfor han. ”Det går inte
längre.”
Ovillkorligen kom Steinert att tänka på sig själv, och
medan han betraktade den andre, överfölls han av en
känsla, som liknade avund. Skiljas? Göra sig fri? Han
förstod inte, att människor hade kraft till sådant.
261
”Är det inte en underlig känsla, när man på allvar

beslutar sig för att skiljas?” sade han. ”Det är dock att
släppa den kvinna, man en gång älskat, ensam ut i värl-
den. Och världen är grym.”
Hela den berättelse, vilken han hört, föreföll honom
med ens så osannolik. Den liknade inte berättelsen om
människor, vilka skulle vinna på att gå var sin väg. Den
liknade den omedvetna bekännelsen om ett missför-
stånd, som blir obotligt först genom skilsmässan.
De ord han yttrat, ångrade han emellertid, i samma
nu som de undsluppit honom. Steinert var ogärna
ogrannlaga, och ge andra råd avskydde han. Lyckligtvis
var Hjälm för djupt inne i sin egen smärtas verklighet
för att känna det så.
”Ja,” sade han. ”Du har rätt. Det är heller inte jag, som
yrkar på det. Det är hon. Och är det inte besynnerligt?
Hon säger nu, att om jag varit gift förr, skulle mitt barn
inte vara henne emot. Nu kan hon aldrig se på gossen,
utan att minnas, att han är son till vad hon kallar en
dålig kvinna.”
Advokaten svarade inte. Meddelandet stärkte honom
i hans uppfattning, att här var det fråga om människor,
vilka innerst älskade och behövde varandra, men som
talat sig heta, så att den ena förebråelsen växte ur den
andra, utan sammanhang och logik. I stället för svar steg
han upp och såg på klockan.
262
”Det är sent,” sade han. ”Har du lust att tillbringa

dagen med mig? Jag är ledig.”
Hjälm nickade, och advokaten telefonerade efter en
droska. När han slutat och ringt av, sade Hjälm:
”Jag har tänkt rätt mycket tillbaka under den sista
tiden. Man gör nog så i en situation liknande min. Och
jag har kommit att tänka på, hur oerhört vår generation
sysslat med reformplaner. Vi måste leva i ett slags hyste-
risk hetta, så att alla går och liksom känner efter, huru-
vida livets yttre former trycker dem eller inte. Ingenting
duger, allt måste göras om. Var och en går omkring med
en reformtanke i bakfickan. Få äger ro och jämvikt nog
att inom de former, som finns, leva ett harmoniskt liv.
Omdaningsraseriet lämnar oss helt enkelt inte tid att
leva. Till sist stupar vi som hetsade till döds, rätt ner i
graven. De lyckliga människorna bland oss är få, och
såsom varande ointressanta, står de inte i synnerligen
hög kurs bland sin omgivning.”
Steinert svarade inte. Ingenting kunde förvåna honom
mera än dessa ord, uttalade just av Åke Hjälm. Plötsligt
spratt han upp och sade:
”Droskan väntar.”
De båda herrarna gick ut, och över de moddiga
gatorna, där snön smälte för marssolen, förde dem
den skramlande droskan bort mot de öppna platserna,
där snön låg kvar under träden, förbi Nybroviken, där
263
isstyckena gungade för vårblåsten, medan filosofiska

kråkor, härmande de skrikande måsarna, trampade
isens kanter, spanande efter byte i sprickorna, som
blåsten och solen gjort. När droskan kommit utanför
Djurgårdsbron, där bullret tystnar, sade Hjälm med ett
plötsligt leende:
”Nå, din hustru och min har ju blivit goda vänner.”
Steinert spratt till.
”När då?” undslapp det honom.
”Vet du inte det? Det har de varit länge.”
Ursinnig på sig själv, att han förrått, hur föga han
visste om hustrun och hennes göranden och låtanden,
återtog Steinert:
”Ja visst. Det vet jag ju mycket väl.”
Han skulle velat fråga än en gång, när detta skett, hur
de träffats och var, vad som fört dem tillsammans, och
hur de övervunnit gamla antipatier. Men obenägen som
han var såväl att blotta sig själv som att tala vid en an-
nan om sin hustru, teg han. Han erinrade sig, att hans
hustru förr mot fru Lisen alltid känt den mest levande
antipati, som hon inte heller dolt, och han kom att tänka
på, att nu, alltsedan den stora förändring, vilken hustrun
undergått, blivit honom klar, han ofta lagt märke till, att
personer, för vilka hon förut känt sig stå främmande,
med ens blivit henne sympatiska, liksom överhuvud
alla hennes intressen blivit motsatta mot vad de varit
264
förut. I samband med det tänkte han på sitt hem, och

det föreföll honom, som om där, trots att han aldrig
tänkt på det, måhända försiggick ting, som han borde
frukta. Varför? Det visste han inte, visste blott, att denna
obestämda farhåga låg på lur inom honom själv, och att
han förnummit den förr.
Han satte sig till rätta i droskan och kastade en snabb
blick på sin sidokamrat. Också Hjälm satt i tankar, rö-
kande på en cigarrett, vilkens gråa rök försvann bakom
droskan. Ut över Djurgården, där vinden susade i de
gamla ekarna, rasslande med bruna, kvarsittande blad,
rullade de vidare, och tystnaden föll välgörande över
gammalt groll, gammal vänskap, gamla ungdomsmin-
nen. På värdshusets veranda, som vetter utåt fjärden,
slog de sig ned, lyckliga åt solen, åt ett stycke blått vatten,
som gick öppet mellan isarna, och åt skogen, som steg
ovan bergknallarna på andra sidan viken. Där satt de
som två gamla herrar och talade om forna dagar, vilka
längesedan flytt, undvikande tvisteämnen, undvikande
att bli för mycket förtroliga eller att begära för mycket,
väl vetande, att denna korta samvaro var en vilodag
för dem båda, och att en sådan inte för snart kom igen.
Framför allt undvek de att ånyo beröra det halvfär-
gätna missförstånd, vilket varit den lilla anledningen
till de många årens kyla dem emellan. Båda visste, att
för mycket tal om gammalt groll ökar agget, och båda
265
hade de behov av att glömma, njuta den säregna ro, som

kommer, då vi talar med gamla vänner, med vilka vi kan
sällskapa utan möda och utan för många ord. Upphets-
ningen, som vid deras sista möte jagat dem från ämne
till ämne, var förbi. Lugna såg de vid var sin aftongrogg
solen sjunka och elektriska ljuset tändas omkring dem.
Belåtna tackade de varandra för en god och angenäm
dag och lovade ömsesidigt att snart träffas. Även om
var och en visste, att sannolikheten för ett sådant nytt
möte var ringa, gjorde dem dock själva löftet glädje. Och
först strax innan de ämnade skiljas, kom advokaten med
en antydan om den allvarliga anledning, som fört dem
tillsammans. Det gällde papper jämte formaliteter, som
måste vidtas, och sedan detta ämne uttömts, kom Stei-
nert att säga:
”Hur tänker du dig nu framtiden?”
Vid denna fråga kunde Hjälm inte förhindra, att ett
småleende, som var ljusare än han själv strängt taget
fann passande, drog över hans ansikte. I det han tände
cigarren, som hållit på att slockna, svarade han:
”Jag får börja igen, där jag slutade sist. Som ungkarl
hade jag tagit hem gossen. Vi hade två små rum då, han
och jag. Och pigan sov i köket. Vi får väl sätta bo på nytt
och börja från början.”
266
Han såg förlägen ut över denna faderskänsla, som va-

rit upphovet till alla de sista årens lidanden, och ännu
överlevde dem.
”Hur gammal är gossen nu?” sade Steinert.
”Femton år,” kom svaret.
Ännu en gång kom Hjälm att tänka på, hur han en
gång dömt den man, vilken nu satt framför honom, och
något liknande samvetsagg, en obestämd känsla av, att
han trots allt dock misstagit sig, smög sig över honom.
Han såg för första gången, att Steinert åldrats, och var
nära att säga det. Samtidigt föll hans ögon på whisky-
buteljen framför dem. Den var mer än halvtömd, och
Hjälm visste med sig, att han själv druckit helt obetyd-
ligt. Steinert satt där emellertid, oberörd och behärskad,
som han varit hela aftonen. Hans röst lät stadig, när
han talade, och blott på ögonen, som glimmade ovan-
ligt klart, kunde man se, att han druckit. Hjälm började
tänka på, vad han hört hustrun berätta om vännens
äktenskap, och han erinrade sig, att han under det sista
året hört mycket om det. Fru Steinert hade berättat
sina sorger för väninnan, och väninnan berättade dem
oförbehållsamt för sin man. Ju mindre deras egna förhål-
landen var ägnade att på tu man hand vidröras, desto
hellre kom de att sysselsätta sig med andras. Det var en
pinohistoria Hjälm hört, en kvinnas pinohistoria om en
egoistisk man, som inte förstod sin hustru, som lämnade
267
henne ensam, och som drack. Sedd med hjälp av den

diletantpsykologiska kombinationsförmåga, som utgör
raffinemanget i det moderna skvallret, hade denna bild
av Steinert synts Hjälm sannolik, och den hade harmo-
nierat förträffligt med den karaktärslöshet, vilken han
redan länge trott sig veta bevisad och klar. Som han nu
såg Steinert framför sig och åter stod under inflytandet
av hans person, började Hjälm att tvivla. Den bild han
fått på avstånd, syntes honom inte längre så trovär-
dig som förr. Kanske fanns, som Tora Ljung en gång
till allmän indignation hade sagt, andra förklaringar?
Kanske fanns överhuvud alltid andra förklaringar, när
människor blev färdiga med varandra? Som Hjälm satt
där, föll det honom in, att han kanske gjort denne man
orätt, inte blott vid det tillfälle, som han själv erkänt,
utan oftare. Kanske i hela livet. Hjälm satt och önskade,
att han kunnat säga detta, räcka fram sin hand mot den
andres. Det var, som tyckte han, att ett sådant handslag
skulle utplåna mera för honom än endast ett tillfälligt
missförstånd mellan två män, bana vägen liksom för
något mera, något större. Han visste inte rätt vad.
Men medan han ännu kämpade med denna tanke,
reste sig Steinert upp och knäppte igen rocken om sig.
”Det blir sent,” sade han.
Och inför dessa ord slocknade den föresats, vilken
som en svag önskan blossat upp inom den andre, för-
268
blev outförd som så mycket annat, vilket glimmar till

och sjunker i aska. Tysta gick de ned till den väntande
droskan, och medan den förde dem bort genom skogen,
som stod tät och mörk omkring vägen, kände Hjälm
som en lättnad, att inga farliga ämnen blivit bragta på
tal, intet försök, vilket kunde lett till en missräkning,
stört denna aftons harmoni. Ett tvivel steg upp inom
honom, om den förklaring, den andre avgivit angående
ungdomssamtalet i gamla dagar, verkligen varit ärligt
menad. Ofattbart syntes det lektorn, att en så mångårig
misstämning mellan två män kunnat vara grundlös.
Tysta satt de båda, och Steinert i sitt hörn av vag-
nen stred även med sig själv. ”Varför försökte jag tala,”
tänkte han. ”I morgon är allt glömt, och ett groll, ju mera
orättvist det är, desto fastare sitter det. Varför har jag
till ingen nytta blottat mig själv?”
Framför dem steg mot horisonten ljusflödet från
staden, mot vilken de for, närmare och närmare kom
det, snart rullade droskan in mellan raderna av ljus,
som bekämpade mörkret. De gamla herrarna skildes,
och vemodet följde dem båda, honom, vid vilkens dörr
droskan stannat, lika väl som honom, vilken ensam rul-
lade vidare till sitt öde hem.
269
XVIII.
E n afton i oktober satt Oskar Steinert ensam i sitt

rum vid Narvavägen sysselsatt med läsningen av
ett brev. Detta brev var tjockt och tungt, skrivet på
stora kvartsark med en klar, kraftig kvinnostil, och
frimärkena, vilka var många, bar italiensk poststämpel.
Steinert hade mottagit Toras brev på kontoret, och då
han inte hann läsa det, stack han det i fickan, som man
gömmer något, man vill läsa i ro. Där han satt, slutade
han nu långsamt läsningen och började därefter vandra
fram och åter i rummet.
Steinert befann sig denna dag i en egendomlig nervös
oro, och orsaken till det var ett samtal, som han tillfäl-
ligtvis haft med sin son. Robin hade växt upp till en sex-
tonårig yngling, lång för sin ålder, med ett fint och klokt
ansikte, svag för sin klädsel och något av en brådmogen
ung man i hela sitt väsen. Steinert hade aldrig förstått
sig på denne son. Det föreföll honom, som om hos sonen
fanns något av det farliga samhällskrypande, smidiga
och kallblodiga väsen, som han alltid själv avskytt mer
270
än allt annat i världen. Mer än en gång hade han miss-

modig sagt till sig själv: ”Den pojken är skapad att göra
karriär.” Och han hade i de orden inlagt sin uppfattning,
att sonen inte hörde till dem, som i livet skulle visa sig
alltför noga om medlen.
Vid middagen hade fru Ellen inte varit närvarande.
”Frun äter borta i dag,” hade jungfrun sagt, och advo-
katen hade inte tillagt denna omständighet någon bety-
delse. Tillfälligtvis föll emellertid under middagens lopp
ett par ord, vilka på ett särskilt sätt väckte Steinerts
uppmärksamhet. Det var Ebba, som sade det. ”Mamma
skulle träffa rektorn,” hade hon sagt. Och som orden
undsluppit henne, blev hon röd och såg ned. Den ende
av sällskapet, som inte tappade koncepterna, var Ro-
bin.
”Mamma skulle tala vid rektorn, om jag kan slippa
gymnastiken,” sade han med en röst, som han tydligt
ansträngde sig att göra så trovärdig som möjligt.
”Varför det?”
”Jag har blivit efter i latin. Och eljest hinner jag inte
med de enskilda lektionerna.”
Steinert förstod ögonblickligen, att gossen ljög, och
han beslöt att vinna klarhet i detta. Han sade ingenting.
Ty han insåg, att om gossen också nu ljugit, var dock
modern hans medbrottsling. Och Steinert teg för att
inte blottställa hustrun inför barnen. Under tystnad
271
avslutade han måltiden och gick utan vidare förklaring

in i sitt rum, stängande dörren efter sig.
Det låg något av åskväder i luften mellan dessa tre,
barnen, som suttit stumma, genomskådande faderns
tankar, och fadern, som anande det värsta gick in till
sig, stängande dörren i lås, utan hetta eller synbar vrede.
Det var en lycka för Steinert, att han efteråt inte kunde
höra det samtal, som fördes mellan de båda unga, se-
dan de väl blivit ensamma, den kvickögda, ljusa Ebba,
fjortonårig och erfaren, brådmogen även hon, och den
två år äldre brodern, som spelade världsman vid sina
sexton år. Modern var det, som talade genom barnens
munnar, modern, sådan hon blivit under äktenskapets
sista, tunga år, vilka förändrat fru Ellen till en världsklok,
orolig dam, vilken sökte eggelser framför allt, i umgänge,
i intresse för främmande, i egna och andras olyckor, ja,
till och med i sitt moderskap. För allas ögon frisk, hade
hon bakom sig den period, som nu sjunkit i glömska och
aldrig nämndes mera. Sjukdomen, som troddes hävd,
hade dock lämnat ett frö, och fröet hade grott i jordmå-
nen av den överkultur, som befriar kvinnan från arbete,
när mannen kan ge henne allt. I den kvava luft, vilken
gynnar uppkomsten av alla nutidens öppna och dolda
sjuklighetsfenomen, utvecklades detta själstillstånd, och
hennes ansvarslöshet var lika stor nu, när hon frisk och
sund gick omkring, som när hon låg fjättrad vid bäd-
272
den, tyngd av de fixa idéer, vilka bragte henne utom

det normalas gräns. Skillnaden var blott den, att den
mjuka passivitet, vilken förr dragit henne ned och givit
henne utseende av att luta sig intill den man, hon äls-
kade, skänkande honom hela ljuvheten att få bära den
älskades börda, slagit om i en nervös verksamhetsdrift,
vilken hetsade henne omkring i livet från välgörenhets-
basarer till kvinnoföreningar, från föreningar till nöjen,
från nöjena åter tillbaka till hemmet. Var fru Ellen kom,
spred hon oro omkring sig, väckte intresse för sin per-
son, drev igenom sina önskningar. Varje motstånd blev
henne en personlig förolämpning och för att övervinna
dylikt kunde hon utveckla en verksamhet, vilken liknade
planmässig energi. Förtroenden kunde hon ta emot och
ge, och hade hon vunnit människor, inspann hon dem,
män lika väl som kvinnor, som i ett hemlighetsfullt
nät, så att de såg med hennes ögon, talade hennes ord,
kände hennes känslor. För barnen var hon en mor, som
gissade sig till deras önskningar, kelade med deras fel,
vann dem genom den obegränsade efterlåtenhet hon
visade, framför allt gentemot deras svaga sidor eller rent
av dåliga böjelser. Med allt detta gällde hon för en god
uppfostrarinna, emedan barnen blivit dresserade, så att
de ute bland främmande skickade sig väl. Särskilt vann
hon dem emellertid genom att försiktigt och mjukt, med
en öppenhjärtighet utan gräns, tala till dem om fadern
273
och de förhållanden, som en gång slitit makarna itu. På

så sätt härskade hon enväldigt i hemmet. Det var, som
hade livskraften inom henne vaknat den dag, då hon
stängde sitt hjärta för den man hon en gång älskat, och
fullt herre över sig själv och sina krafter blev hon efter
den natt, då hon tog ut konsekvenserna av vad hon på
så sätt börjat, och stängde dörren, som hon en gång
slagit hjärtat i lås.
Inne i sitt rum gick emellertid nu Oskar Steinert av
och an. Som en främling kände han sig därinne. Han
hade ordnat sig så, att han avstängt två rum från vå-
ningen och satt dubbeldörr mellan det yttre rummet och
salen. Här levde han sitt liv för sig, och när han gick ut i
våningen, var det blott för att delta i måltiderna, när han
någon gång var hemma, eller vid sådana tillfällen, då
familjefaderns närvaro inte kunde umbäras. Men som
en främling kände han sig i denna nya våning, där han
ingenting upplevt av lycka, men mycket av sorg. Och vad
som försiggick bakom de båda stängda dörrarna, vilka
skilde honom från vad världen kallade hans familj, det
bemödade han sig att tänka på så litet som möjligt.
Medan han nu gick där, väntande på hustruns åter-
komst, tog han fram brevet ånyo och sökte i detsamma.
Det var en särskild del av detta brev, som han ville läsa
ånyo. Han tog bort början, vilken innehöll intryck från
understaden vid Arno, meddelanden om sommaren
274
uppe i bergen och tankar, som väckts vid samlivet med

den gamla konsten och dess stora människor. Det var
ett brev, skrivet då och då under en lång tid, och som
författarinnan dröjt med att avsända.
Äntligen fann han, vad han sökte, och läste noga
övervägande varje ord, följande:
”Det finns en sak i mitt liv, som jag aldrig kunnat säga
dig, inte därför att du är en manlig vän — kvinnliga
vänner har jag aldrig haft — utan därför att jag aldrig
kunnat få de orden över mina läppar. När jag nu skriver
detta till dig, är det därför, att jag gärna vill få säga dig
det, men vet att jag muntligen inte kan. Åtminstone inte
så, som jag skulle vilja. Och när jag i vår återkommer, vill
jag ha detta sagt.
Det jag nu tänker berätta, började med, att jag förra
hösten ofta mötte en gosse, som såg ovanligt fattig ut,
och som sålde tidningar. Det var ett litet, blåögt barn
med en förskrämd och skygg blick och mycket tunna
kläder. Jag brukade möta honom, när jag gick utför
Döbelnsgatan ibland för att komma till spårvagnen. I
början köpte jag bara en tidning av honom. Men små-
ningom blev vi bekanta, och då berättade han för mig
om sitt hem. Det var förfärligt, det han berättade. Svält,
köld, smuts, skam. Han var mycket rädd för polisen. Han
var för liten att skickas på gatorna, sade han. Bara fem
år gammal.
275
Jag kunde aldrig glömma den gossen. En dag följde

jag honom hem och såg, att allt, vad han berättat mig,
var sant. Jag återvände i hemmet flera gånger, och jag
blev mottagen, därför att jag alltid gav något. Men jag
märkte, att välkommen var jag inte. Misstro mötte mig
ur deras ögon, ja, mer än misstro. Där fanns hat. Jag var
inte en av dem.
Jag vet, att vad jag sedan gjorde, var oklokt. Men som
jag kände det då, kunde jag inte annat. Blott den, som
vet, hur ensamheten trycker, kan förstå mig, och ändå
måste den, som hör sådant, vara kvinna för att fatta det
fullt. Hur jag blivit så onyttig och ensam, som jag var,
hör inte hit. Min historia är inte olik många andras. Men
det jag genomgått, var i alla fall mitt, och detta var det,
vilket förmådde mig att handla, som jag gjorde. Jag gick
en dag, då jag visste mannen vara hemma, upp i familjen
och frågade dem, om de ville avstå gossen åt mig, utan
förbehåll och för alltid. Jag lovade att ta honom som mitt
eget barn. Jag lovade dem även pengar. Vet du, vad man-
nen svarade mig? ’Allting har ni tagit ifrån oss,’ sade han,
’allting har ni tagit för er. Har ni inte nog med barn, ni,
som är rika? Kräver ni rätt att få ta också barnen från de
fattiga? Har ni inte leksaker nog?’ Han sade mera, som
var värre än så. Och jag kunde ingenting svara honom.
Ty fast jag trott mig mena väl, hade han rätt.
276
Men för mig var det, som om jag ägt ett enda barn,
och detta barn hade dött. Jag sörjde gossen under långa
månader, och när jag for, var det för att bli denna oför-
nuftiga, omöjliga, förtärande sorg kvitt. När du kom upp
— minns du den aftonen? — var jag glad, som om något
lyckligt hänt eller skulle hända. När jag talade till dig,
sade jag ord, som jag inte nu minns, men som jag såg
väckte din förvåning. Du satt och betraktade mig, som
om du velat gissa dig till mina tankar, och jag teg, därför
att jag ingenting kunde yppa.
Men till den ensamhet, som jag då flydde, kunde jag
aldrig ha vänt tillbaka. Hela tiden visste och förstod jag
det. När jag nu tänker på mina rum, är jag glad, att jag
behöll dem och lät allting stå. Där har jag levt en mycket
viktig del av min tillvaro, som är så oviktig för alla, men
som ändå måste betyda något för mig själv, eftersom jag
längtar tillbaka dit mitt i all den härlighet, som omger
mig härnere. Här är höst nu, druvornas tid, och ännu
blommar rosorna. Nedanför mina fönster flyter Arno,
darrande av ljusfloder, när mörkret kommer, från mitt
fönster ser jag Bellosguardos kullar, Palazzo Pitti och en
ensam pinje, som skuggar så vackert mot himmelen, när
skymningen faller, så lätt och hastigt som här, där det
måste vara lätt till och med att dö. Härifrån längtar jag
hem till mitt land, till mina vänner, de få jag har kvar, till
dig och ett par andra, till allt, som arbetas, skrivs, må-
277
las, tänks därhemma, till det underbara snölandet, där

vintern är så lång och sommaren så kort, till allt vad jag
drömt, hoppats, älskat, trott och levt för i hela detta liv,
som varit så obetydligt och nu är så rikt.
Och vet du, varför jag kan det nu? Vet du, varför det
känns inom mig just nu, som om intet av tvivel eller
tyngd skulle kunna nå mig mer, som om den dag för
mig kommit, då hela livet blommar? Det är därför, att
när jag nu kommer hem, kommer jag inte ensam. Det
jag sökte hemma en gång och inte fick, det jag då inte
hade kraft att söka för andra gången, det har jag funnit
här. En liten svartlockig, brunhyad svartögd pojke, som
är min nu. Helt och hållet min. Har ingen släkt, ingen
anhörig, ingen, som gör min plats mig stridig, ingen i
världen, han som jag.
Hur det gått till, skall jag berätta en annan gång. Jag
slutar här, därför att en gång måste väl detta brev, som
blivit en hel bok, avsändas.
Men till dess att våren kommer, skall jag stanna, sitta
här och längta hem, som jag förr ofta längtade bort,
men nu så helt olika, då allt för mig blivit nytt.”
Steinert sköt undan brevet på skrivbordet och föll i
tankar. En fläkt av ljus, stark och dock vemodig levnads-
lust hade träffat honom, och från den sinnesstämning,
som dikterat detta brev, och till den, i vilken han själv
befann sig, var ett avstånd så stort, att han kände sig ur
278
stånd att dela den soliga glädje, vilken berört honom. Ett
slags bitterhet kom över honom, som hade denna vänin-
nans nya lycka gjort honom själv fattigare än förut, skilt
honom från något, han ägt och trott sig aldrig kunna
förlora, ställt honom mera ensam. I detsamma hörde
han klockan ringa och förstod, att det var hustrun, som
kom. Genom tamburen kunde han höra hennes steg,
som ljöd elastiska och lätta. De försvann inåt våningen,
och omkring honom själv blev det tyst, en tystnad, som
gjorde honom orolig och tvingade honom att lyssna.
En lång stund förgick. Då hördes stegen på nytt, den-
na gång var de korta och energiska, de nalkades hans
dörr, och någon knackade. Steinert antog, att hustrun
härmed ville visa honom, att besöket endast var formellt
och för henne själv en tvångssak. Ett ironiskt leende gled
över hans ansikte och gav plats för ett skarpt, spörjande
uttryck i samma stund dörren öppnades.
Fru Ellen såg upprörd ut, och hon andades häftigt.
”Jag har varit hos rektorn för att ställa allting till rätta,”
sade hon kort. ”I min frånvaro har du gått och utfrågat
barnen.”
Steinert förstod ögonblickligen, att hustrun började så
för att undvika huvudfrågan, samt att han denna gång
måste uppta kampen.
”Fick Robin lov att slippa gymnastiken?” frågade han
ironiskt.
279
”Jag förstår inte, vad du menar.”

Orden kom kallt och stolt och med ögonblicklig sä-
kerhet. Pannan under det ljusa håret rynkades, den lilla
munnen log kallt och spotskt.
”Du förstår mig mycket väl,” svarade Steinert. ”Det
är inte första gången, vi talar om sådant. Du har gjort
en upptäckt, som jag skulle hållas utanför, och du lär
barnen att ljuga inför mig.”
”Det är du själv, som tvingar dem till det.”
”Hur kan du säga det?”
”Genom att fråga dem.”
”Jag har inte frågat. Det var ett ord, som föll, varige-
nom de röjde sig. Nu vill jag veta, vad det gäller. Att det
måste vara något viktigt, kan jag förstå. När jag märkte,
att Robin sade mig en osanning, hade jag intet annat val
än att tiga. Jag kunde ju inte blottställa dig.”
”Du menar, att jag lär barnen att ljuga?”
Steinert ryckte på axlarna. Han orkade inte svara.
Hustrun hade satt sig. Kyligt betraktade hon mannen.
Hon hade inte hört på hans ord, blott väntat på, att han
skulle sluta för att själv kunna hugga in med sin replik.
Att han inte besvarat hennes sista fråga, det tycktes hon
inte lägga märke till.
”Jag ville vänta med att berätta dig något, till dess att
allt var över,” sade hon. ”Var det ett fel?”
280
Steinert kände sig slagen och böjde undan, hur över-

tygad han än var, att denna vändning av saken var en
förevändning.
”Vad har du talat vid rektorn om?” sade han.
”Det var lyckligtvis inte så farligt,” svarade fru Ellen i
likgiltig ton. ”Det var några gossar i skolan, som brukat
träffas hos en kamrat och roa sig en smula. Så som unga
pojkar nu en gång gör. De hade tagit varor på kredit.
Och på så sätt blev saken bekant. Nu har jag ordnat
det hela.”
”D. v. s., du har betalat.”
”Ja, skulle jag inte, det?”
”Och detta är allt?”
”Rektorn har lovat mig att tysta ner saken för denna
gång, och att ingen relegation skall komma i fråga. Det
har jag äntligen lyckats utverka, och det tog tid. Därför
är jag en smula trött.”
Fru Ellen såg ut, som om hon fullgjort en stor och
viktig handling. Och trots sin trötthet började hon att
berätta. Hon berättade med stor skicklighet och eldade
upp sig själv med att dra fram detaljer, förtalde, hur
det hela blivit upptäckt och kastade skulden på vin-
handlaren, som givit kredit, på föräldrarna till en känd
vanartig yngling, vilka tillåtit ungdomen att samlas på
deras sons rum, kritiserade i en handvändning Stock-
holms hela lärarkår, därför att denna ägnade gossarna
281
för ringa uppsikt, och därför att lärarna överhuvud inte

förstod att behandla en sak som denna, varigenom dock
många familjers goda namn sattes på spel, med tillbörlig
grannlagenhet.
Trots den lediga ton, i vilken allt detta framställdes,
var det dock något i den, som väckte Steinerts oro, mera
än allt, vad han förut erfarit i denna väg. I själva fram-
ställningen fanns detaljer, vilka på ett besynnerligt sätt
svor mot varandra, inte så starkt, att en invändning var
lätt att framställa, men dock så att misstron mot den
berättandes trovärdighet låg nära till hands. I själva
den iver, med vilken detta försvarstal hölls, låg något
av försvar för en dålig sak, och detta något skorrade så
mycket häftigare i mannens öron, ju starkare han in-
nerst önskade att kunna tro hennes ord.
När hustrun slutat, svarade han därför först ingenting.
Tyst satt han, övervägande om han borde tala eller tiga
och liksom avvaktande sakens vidare utveckling. Så
mycket stod alltid kvar, att mellan hustrun och barnen
fanns ett hemligt samförstånd, som inte var av det goda.
De var förenade i kampen att dölja och förtiga, själv var
han till, endast därför att han skaffade dem pengar och
mat, han var den naturlige fienden, mot vilken familjen
förenade sig i gemensam fruktan. Så starkt kom tyngden
av detta medvetande, som han länge burit, över honom,
282
att Steinert nu inte längre kunde hålla tillbaka de ord,

vilka så ofta svävat på hans läppar.
”Du ser saken så, att barnen är dina, inte våra,” sade
han. ”Tror du, att det kan fortfara?”
Fru Ellen höjde på axlarna.
”Är det lönt, att vi talar om detta nu igen?”
Steinert såg bort, och hans ord kom lågt och starkt
på samma gång.
”Ellen,” sade han. ”Vore det inte bättre, om vi skildes?
Ärligare, hederligare, klokare?”
”Du vill, att jag skall sitta här ensam med barnen?”
”Gör du inte det nu?”
Fru Ellen såg retad upp, och åter flödade orden från
hennes läppar.
”Felet med dig, Oskar,” utbrast hon, ”är, att du har inga
grundsatser. Ingenting är heligt för dig. Du kan gå ifrån
mig och gå ifrån barnen. Du tänker inte på någon annan
än dig själv. Vad bryr du dig om, vad andra människor
säger? Du står över allt sådant. Högmodig och självisk
som du är, går du din väg fram, utan att tänka på andra.
Därför har du heller inga vänner. Alla vänder sig ifrån
dig, som jag gjort, och barnen med mig.”
”Säger du alltså, att barnen vänt sig från mig?”
Steinerts ansikte darrade.
283
”Det ser du väl,” kom svaret i föraktlig ton. ”Och hur

kan det vara annat? De ser dig aldrig, och när något
händer, hade ingen annan än mig.”
Redan låg svaret på mannens läppar, frågan, hur allt
blivit som det nu var. Men han uttalade det inte. Han
fruktade att höra mera, ångrade, att han börjat detta
samtal, som dock aldrig skulle leda till annat än onda
ord och aggande minnen. Ur stånd att sitta stilla, gick
han fram till fönstret och såg ut på den breda avenyn,
över vilken vita moln stod stilla i höstklar luft, medan
byggnaden på andra sidan, just nu när skymningen föll,
tycktes klättra upp som mot stjärnorna. Han stod och
tänkte på, att vad som skett i dag var intet. En liten sak
var det, vore den också tio gånger värre, än vad hustrun
framställt den. Under åratal hade de stritt om denne
son, och alltid hade modern avgått med segern. Under
hennes välde stod han, och i skydd av hennes blindhet
skulle hans dåliga böjelser utveckla sig fritt. Kallblodig,
brådmogen var han redan. Det samhälle, som cyniskt
och hänsynslöst byggt sig själv, skulle en gång äga ho-
nom helt. De laster, som var tillåtna, skulle han utöva,
det han kunde ta av livet skulle han roffa åt sig. Tom
skulle han gå ut i världen, och åt allt, som gav livet värde,
skulle han le, överlägsen, trångsint, hungrig efter njut-
ningar, rikedom och makt. Det, som hänt i dag, var blott
konsekvensen av vad fadern vetat alltför länge.
284
”Jag står utanför allt detta,” tänker han. ”Jag kan inte
mera.” Någonting, som liknar början till ett beslut, skju-
ter upp inom honom. ”Allt är ju egentligen så enkelt,”
tänker han.
Fru Ellen har också rest sig upp. När hon kommer
fram till skrivbordet, får hon syn på brevet och ser, att
det är långt och skrivet med kvinnohand.
”Du har korrespondens ser jag,” säger hon likgiltigt.
”Ja, som du ser.”
”Törs man fråga, från vem det brevet är?”
”Det är från Tora Ljung.”
”Är hon bortrest?”
”Ja.”
Steinert känner, hur det dunkla beslutet växer inom
honom. Han vet att det finns en punkt inom honom, där
all eftergift upphör, och självbevarelsedriften lager vid.
Utan att tänka, likgiltigt och mekaniskt, svarar han på
hustruns frågor.
Blek och med blänkande ögon står fru Ellen bakom
honom i rummet, där det redan är skumt.
”Det är således därför du vill skiljas,” säger hon och
stämman skälver i en sällsam blandning av förakt och
harm.
”Du tror inte själv, vad du nu säger,” svarar Steinert.
”Aldrig skall du nå det, att jag träder tillbaka för en
annan.”
285
Därmed går hon, och dörren blir stängd med en smäll.

Steinert står fortfarande kvar. Det är, som om han ingen-
ting hört, blivit okänslig för onda ord och onda tankar.
Ingenting kan heller längre nå honom. Beslutet växer
och växer inom honom. I detta nu är han långt bortom
både ont och gott. Inne i sitt rum stannar han hela kväl-
len. När aftonen kommer, ringer han och beställer mat
in till sig.
Följande dag stiger han tidigt upp och går, utan att
ha ätit frukost. Vad han ämnar göra, förtror han åt
ingen. På två nätter kommer han inte hem, och över
familjen vilar som en dov ovädersstämning. Fru Ellen
stänger sig inne, denna gång vågar hon inte tala till
sina barn. En aning, att hon spänt bågen för högt, och
att den kan brista i hennes hand, fyller henne. Att den
redan brustit, är hon för högmodigt blind att kunna se.
Barnen är hänvisade till varandra. Hur ytliga de än är,
och hur föga de känner fadern, har de dock för honom
bibehållit den delen av respekt, som heter fruktan, och
de har en förnimmelse av, att han är i stånd till mera
än människor eljest gör. ”Pappa gör vad han vill,” säger
Ebba. ”Han är likgiltig för människors omdöme,” svarar
brodern. Båda förstår de, att de denna gång intet stöd
äger i modern. Hennes makt är slut, och detta gör, att
barnen börjar tala om henne sinsemellan nästan som
om en likgiltig person.
286
På tredje dagen kommer fyra stadsbud, vilka börjar

packa in. Advokaten stannar själv hos dem och går in
till hustrun, där han har ett samtal inom stängda dör-
rar, som ingen hör. Sedan går han, utan att ta avsked av
någon, och genom hemmet susar det som ett dödsbud:
”Pappa flyttar.” Otänkbart, omöjligt, oerhört syns allt.
Det är, som om väggarna plötsligt ramlat, och hela värl-
den kunde se, att inne i denna fina våning är rummen
fyllda med lump. Här, där gardinerna utifrån gatan syns
rena, där ljuset om aftnarna skymtar så bedrägligt frid-
fullt bakom väl sänkta förhängen, här härskar onda an-
dar, här spökar det dag och natt, här har människorna
ingen ro, här söndersliter de varandra som vilddjur, man
och hustru, far, mor och barn.
Snart står de båda rummen där uppe tomma, och det
som fyllt dem, är flyttat till en dubblett på Söder. Där
reder advokat Oskar Steinert sitt ensamma hem. Långt
bort vill han bo, långt bort från den fina stadsdelen, åt
vilken han givit sitt namn till pris, för att rädda det som
ännu finns kvar av hans människa. Djupt under sina
fötter ser han Mälaren, Slussen, myllret av byggnader
och korsande gator. Över sig har han himlen vid och fri.
Och när aftonen kommer, lyser som i festskrud staden,
vilken han flytt.
Har sitter han första aftonen, då allt ur färdigt i
rummen, allt är tyst, och han känner, hur ensamheten
287
skänker honom sin läkande ro. Han ser sig omkring och
finner, att vad han har kvar är föga mer, än vad han
hade en gång som ung student. Gungstolen, skrivbordet,
soffan, andra än då, men dock så lika. Endast böckerna
har mångdubblats, i täta rader reser de sig kring väg-
garna, överallt där en ledig plats finns, gamla och nya
böcker, stora och små om varandra, ordnade i led som
soldater i vila. Över bädden inne i sovrummet skymtar
i sin gyllenblåa Florentinerram ett kopparstick, förestäl-
lande Leonardo da Vincis ”Mona Lisa”, kvinnan med
den eviga gåtan kring sina läppar, tecknande sig mot
drömmens sällsamma grottor och berg. Denna bild har
Steinert i ett anfall av självironi medtagit från sitt gamla
hem, och som en gammal student, en livets överliggare,
känner han sig, när han betraktar det. Han håller afton-
tidningen utbredd framför sig, och när han börjar läsa i
den, kommer det djupa veck kring hans läppar. Det är en
artikel om förhållandena vid våra skolor, som väckt hans
uppmärksamhet. Som en bekant, av alla invigda känd
sak, berättas där om en skandal, vilken nyligen upprört
skolvärlden. Där talas om en depraverad krets av halv-
mogna ynglingar, som besökt dåliga hus, tillbringat nät-
terna ute och på allehanda olovliga vägar vetat att förse
sig med pengar till detta levnadssätt. Artikeln slutar
med ett skarpt klander av läroverksdirektionen, vilken
ansågs ha handlat för slappt, och det sägs rent ut, att
288
sådant varit otänkbart i en skola, där inte inflytelserika

föräldrar kunde ingripa för att hindra rättvisans gång.
Oskar Steinert lägger tidningen ifrån sig och ser ut
över den ljusgnistrande staden. Novemberblåsten viner
kring det gamla hus, där han bor, och himlen är så in-
höljd av tjocka gråa moln, att det ser ut, som om den
kastat hela sin stjärnskrud bort för att fästa dem nere
på jorden som små glimmande prickar, vilka lyser upp
den stora stadens mörker.
I detta nu har den ensamme mannen helt glömt allt,
som nyss drivit honom bort. Han ångrar intet, önskar
intet annorlunda. Men inom honom ropar blodets röst,
känslan för denne son, som han en gång burit på sina
armar och kallat sitt hopp. Långt borta är allt detta,
borta, overkligt. Tillbaka äger han blott smärtan, som
fräter. Det bästa inom honom skall dö en gång i denne
son, som blivit hans egen motsats. Bunden känner han
sig vid honom, hurudan han än blivit eller är, bunden
med osynliga band.
Där han sitter och ser ut genom fönstret, mörknar
himlen allt mer, medan staden ljusnar.
289
XIX.
Stockholm, april 1902.
K ära Tora.
I dessa dagar har hänt mig något rätt egendom-
ligt, som jag måste berätta. Skilsmässan mellan Åke
Hjälm och fru Lisen kommer inte till stånd, och orsa-
ken att jag inte förr besvarat din fråga om den var, att
jag inte ansåg mig kunna det. Jag var själv anlitad som
advokat. Tänk dig, jag måste gå och förhjälpa andra, till
det jag inte själv kan uppnå, då man enligt svensk lag
fordrar två viljor till skilsmässa lika väl som till äkten-
skap. Här fanns två viljor, vilka hunnit så långt på den
eviga oenighetens väg, att de redan vänt sig till advoka-
ten, vilken skyndat sig att göra vederbörliga handlingar
klara. Åke Hjälm stod i begrepp att använda påsken till
en Köpenhamnsresa. Plötsligt slår vinden om. Solskenet
lyser fram mellan molnen. Och i ett långt brev, ganska
egendomligt för resten, underrättar han mig att hela
saken är inhiberad, och att de båda funnit varandra ånyo
som aldrig förr.
290
Men nu kommer det lustiga i saken. Emedan båda var

upprivna och olyckliga, så länge schismen dem emel-
lan pågick, hade var på sitt håll sökt sig förtrogna. Att
döma av det brev, jag erhöll, måste dessa förtroenden
heller inte ha stannat vid en eller två. Alla människor
tycks ha reda på saken, och den ende, vilken, sin plikt
likmätigt, hållit på diskretion, är advokaten. Nu skriver
Hjälm och ber mig rent ut och i förtvivlan att göra saken
så bekant som möjligt, d. v. s. att skilsmässan inte kom-
mer till stånd. Vännerna, vilka berett sig på skandalen,
känner sig förmodligen besvikna, emedan de förlorat
ett samtalsämne. Och att för alla människor annonsera
försoningen är väl heller inte så roligt. Därför har Hjälm
tagit permission utöver påskferien, för att besvikenheten
skall få tid att rasa ut i hans frånvaro. Köpenhamnsre-
san anträddes för någon vecka sedan, endast med den
skillnad, att frun följde med. Jag var själv nere vid tåget
och kan intyga, att de såg ut som ett par nygifta.
Dessvärre lever jag numera alltför ensam, för att jag
egentligen skulle kunna göra Hjälm och hans hustru den
tjänst, vilken han önskat av mig. Därför sänder jag nyhe-
ten till Florens, i hopp att den på denna omväg snart nog
skall nå tillbaka till Sverige. Världen är ju enligt nyaste
upptäckter liten.
Men jag vill tillägga det, att jag unnar dem båda den-
na uppgörelse. Varken han eller hon lämpar sig for den
291
tunga väg, som heter ensamhetens, och ju färre band,

som brister i vår värld, desto bättre. Att slå sönder är
lätt, att hela är värre.
Minns du gubben Björkén, vilken du och jag under vår
goda sommar talade om så ofta? Han har dött i vinter,
och jag är dig tack skyldig, att jag fick se honom, innan
han dog. Jag har allt sedan dess tänkt på honom ofta.
Han står för mig som min egen och hela vår sönderrivna
samtids antipod. Därför ställer jag också hans minnes-
bild på en ensam hedersplats, där intet kan störa den.
Hur skall hans vackra dröm utvecklas, när han själv är
borta? Så frågar jag mig. Och dock är detta mig likgiltigt.
Värdet av hans livs handling ligger högre an så.
Av allt, som rör mig själv, är ingenting förändrat. I vad
som sker i det hem, som en gång var mitt, kan jag ingen-
ting göra åt. Minns du, att det var en tid, då jag trodde
mig få tacka dig för en ny lycka? Mycket har förändrats
inom mig sedan dess, och intet har varit mig svårare än
att till sist nödgas säga mig själv, att det största vän-
skapsprov du visade mig var, när du genomskådade min
blindhet och teg med vad du visste. Att så var, har jag
lärt mig nu, och det kostar mig inte längre någonting
att erkänna detta.
Vi vet ju, både du och jag, att i vår tid kommer män-
niskor sällan att uträtta något till verklig andlig hjälp
för varandra, och vänskapen i alla dess former har snart
292
sagt blivit ett utnött ord, som man avlägger med ung-
domen. Det finns ju en kraft i naturen, som på veten-
skapligt språk brukar benämnas vis inertiæ, tröghetens
kraft. Det är den lag, som hindrar kroppar att komma
i rörelse, om ingen särskild kraft driver dem fram. Det
är den lag, som kallas för stillaståendets, hämmandets
lag. Ingen lag syns mig verka med större energi — eller,
om du så vill, med större brist på energi — i förhållandet
mellan människor. Den hindrar oss att visa de känslor, vi
verkligen hyser. Den håller oss tillbaka från goda tankar
liksom från goda handlingar. Den försätter våra själar
i vila, en vila, som övergår i likgiltighet och hårdhet. Vi
möter denna livets makt i andra och i oss själva, och det
underbara hos dig är, att du aldrig tycks ha känt något
av den. Livet har inte lyckats att göra dig trött. Du har
bevarat dig själv levande. Därför kan du ge åt andra.
Och då du inte givit som en slösare, utan som en varm
människa, vilken vet att bevara sig från besmittelsen av
de många, har du förmått att skapa värden omkring dig,
utan att märka det själv.
Varför jag säger dig allt detta nu, jag, som just inte
överflödat med goda ord varken till dig eller andra, det
beror på, att jag bär på just denna stora skuld av tack,
som jag nyss nämnde. Tro mig, jag förstår, vad det be-
tyder att se en vän gå vilse, att dock stödja, hjälpa och
bispringa, och att, medan man gör detta, kunna tiga
293
med vad man själv ser och vet. Sådant förstås av få och
genomförs av ännu färre.
Det är synd, Tora, att allt vad du gjort för mig burit
så ringa frukt. Felet är emellertid inte ditt, och det är
inte för att nå ett resultat, som du handlat. Jag vet det
väl. Vi människor går sida vid sida med varandra, och
vis inertiæ spelar inte alltid den sämsta rollen. Ibland
komma krafter till, vilka är livaktiga nog. Inom oss
själva eller inom någon av oss växer dessa krafter upp,
en vacker dag ramlar det hus vi byggt oss samman över
våra huvuden, och man får vara glad, om man slipper
undan med livet.
Det finns ju en tid, när man fordrar allt av livet och sig
själv. Det kommer en annan, då man är lycklig, om man
kan glömma sig själv och får tänka på andra. Det finns
även en yttersta gräns för allt mänskligt. Det är där li-
vets röster tystnar och stillheten tar vid. I allmänhet kal-
las sådant tom mystik, och med den som med så mycket
annat drivs väl humbug. Jag har emellertid börjat fråga
mig: vad betyder det, att man i vår samtid börjar söka
sig ideal i österns gravlagda religioner, alldeles som fallet
var bland dekadenterna i det gamla Grekland och Rom?
Är det religionen själv, som ligger i dödsryckningarna?
Eller är det måhända människoanden, vilken funnit det
positiva vetandets kost för mager och torr, och nu är i
färd med att förnya sig själv, vinna kraft i skapandet av
294
en ny religion, som ger livstro? Och är det inte tron, vi

innerst saknar? Trons visshet?
En sak börjar jag dock våga se, och det är, att hela vårt
samhälle är förändrat, fastän formerna ännu står kvar.
Människors tänkesätt har blivit ett annat, deras tro en
annan, deras syn på livet ny. Det duger inte att blunda
för detta längre, som är levande verklighet. Sverige är
inte så gammalt, som folk tror. Dess ära är gammal, ja.
Men är inte vår kultur relativt ung? Och ligger inte i det
en styrka? Det föreföll mig förr, som om allting stag-
nerat, och stagnationen hade kommit i den stund, då
samhället sade till dem, vilka det en gång fruktat: ”Vad
kivar ni egentligen om? Offra oss er vilja och er över-
tygelse. Offra det ni drömt och velat. Och se, det finns
plats över för er. Om ni vill lära er, vad som bevarar det
bestående, så lär er, att otron är ingen fara för samhället.
Brist på tro skapar stillastående, brist på vilja är släkt
med bristen på tro. Odla er skepsis, herrar och damer,
vilka diktar, filosoferar eller skapar konst, och låt oss
vara vänner.”
På denna vägen etablerades, föreföll det mig, någon-
ting, som liknade försoning och samhällsfrid. Tankarna
tycktes vara tänkta till slut, alla var ense, och runt om var
luften tung och kvalmig. Allt stod stilla, ingenting rörde
sig. Diktaren hade blivit som ett kalejdoskop av tankar
i vilket vem som ville kunde få titta för betalning. Man
295
kunde vrida maskinen efter behag och åstadkomma nya

färgblandningar, ny, förbluffande mosaikverkan. Och
den, som vände maskinen med största lycka eller konst,
vann priset. Leken var oskyldig, som ett tidsfördriv bör
vara. Ty den förändrade ingenting i det väsentliga. Var-
ken i människornas hjärtan eller annanstans. Otron
behärskade oss, en otro, mot vilken en hovpredikant
ingenting skulle ha att invända.
Men när luften är mycket kvav och varit det längre, är
inte då åskvädret nära? Och renar inte åskvädret luften,
även om blixten slår ner?
Gammal och mätt på livet, som det heter i sagorna,
sitter jag nu här. I detta ögonblick går solen ned
någonstans bortåt Målaren till, den tindrar på Riddar-
holmskyrkans torn och på Tyskan, flyter nedanför
mina fönster som guld i vattnet och är borta i ett nu,
lämnande efter sig ett rött skimmer, som lovar storm
till i morgon. När den kommer, pressas vattnet in från
skärgården och lyfter på isblocken, som belamrar ström-
men, möter floden från väster, så att vattnet stiger högt,
och när det kämpande vårflödet bryter vintern en gång,
då sker detta med buller och bång och inte alltför renlig
massverkan av vattenmängder, vilka samlade störtar
mot havet. Då är emellertid våren här, våren, vilken
kommer sent i år, liksom ofta i Norden.
296
Om mig själv vet jag emellertid, att jag inte längre

hör våren till, och det är egentligen mer än jag förtjänar,
om jag ännu åtminstone förmår känna dess annalkande.
Jag tillhör den inte fåtaliga skara av män, vilka förtärt
sig själva i en fruktlös desperation. Hur än mitt yttre liv
gestaltat sig, skulle dock jag själv förblivit densamme.
Detta vet jag själv, Tora. Ingen annan behöver säga mig
det. Desperationen har drivit mig hemlös runt och märkt
mig själv. Vad jag nu ser, såg jag för tjugu år sedan, men
mäktade aldrig att omsätta i vilja, vad min tanke såg.
Kom emellertid hem till mig, kom snart och säg mig
då, om du tror, att jag nu tar fel. Din italienska pojke
skall vara välkommen. Efter förmåga skall jag som god
gammal onkel försöka att skämma bort honom. I alla
händelser önskar jag dig, att du med den pojken måtte
ha bättre tur, än jag haft med min egen.
Din gamle
Oskar Steinert.
P. S. När jag genomläser brevet, finner jag, att jag

glömt säga dig, att jag numera bor på Söder. Jag ville
gärna bo långt bort och slippa möta bekanta. Men sedan
jag kommit hit, har jag funnit, att jag trivs här även av en
annan orsak. De människor jag här oftast möter, är så-
dana, som arbetar och inte går ut för att visa sina kläder.
Dem trivs jag med att se omkring mig, och hade jag inte
297
kommit så tätt intill den där gränsen, jag nyss talat om,
skulle kanske de gamla drömmarna om författeri vakna
ånyo, så jurist jag är. Hur blev jag advokat egentligen?
Det är mig en gåta, som allt annat för resten.
D. S.
298
XX.
E n av de regniga dagarna i maj slöt med solnedgång,

och denna afton gick Oskar Steinert långsamt ned
utför Götgatsbacken och fortsatte vägen utefter Skepps-
bron. Runt om honom var luften genomskinlig och klar,
ren efter det långa regnet, mjuk och ljum, därför att vå-
ren brutit igenom den långvariga kylan. Sakta plaskade
vattnet mot kajen, tyst bredde sig den ljusa skymningen
kring mängden av tackel och tåg, ångbåtarnas svarta
skorstenar med deras röda och vita gördlar, de höga
husen, som trängde sig samman i skymning, och ljusen,
vilka glimtade matt mot vårdagern. På en fläkt av him-
len, där molnen glidit undan, lyste den bleka majmånen
fram, speglande sig i strömmen.
Steinert gick sin väg fram, förbi allt detta, som var ho-
nom hemvant och välbekant, gick, som man går i tankar
ibland, halvt medveten om, att det man känner omkring
sig, är vackert, men dock utan att någonsin stanna för
att njuta och se. Genom grupper av promenerande, vilka
vårvädret lockat utomhus, gick han. Obemärkt och en-
299
sam närmade han sig Norrbro. Där stannade han för

att se ned över vattenmassorna, vilka strömmade fram
under brovalven. I gulbruna virvlar forsade vårflödet,
och framför honom på himlen glesnade regnmolnen.
Oskar Steinert hade denna afton på ett honom själv
ovant och påfallande sätt känt, hur ensamheten tryckte
honom. Han, vilken länge prisat ensamheten som sin
räddning, hade med ens börjat att känna den tung. För
att undgå denna ensamhet hade han gått ut, runt kring
kända platser gick han. Han kände behov efter att träffa
människor, och vårluften värmde ljum och skön. Från
plats till plats vandrade han obeslutsam, gata upp och
gata ned, stod stilla ibland liksom för att betänka, men
vandrade städse vidare, liksom vågade han ingenstans
gå in. Från restauranterna glimmade ljusen genom
öppna och stängda fönster, från friluftskaféerna skrällde
musiken, lockande skaror av lyssnande människor att
skockas under de halvutspruckna träden, genom vilka
föll ett nätverk av skuggor darrande av skiftande ljus.
Överallt gick han förbi, ingenstans vågade han gå in. Det
var, som om han var han kom hörde röster från fordom,
röster, vilka han kände igen och till vilka han en gång
lyssnat. Dessa röster skrämde honom denna afton bort
från gamla platser, skrämde honom med sina ekon av
ungdom och vänskap. Gick han in någonstans nu, viss-
te han, att han skulle höra dem överallt. Från kafé till
300
kafé vandrade dock Oskar Steinert, stod stilla en stund

i dörren och spanade efter ett bekant ansikte, som skulle
le igenkännande mot honom. Ingenstans fann han, vad
han sökte, blott främmande blickar stirrade honom till
mötes likgiltigt och med förvåning. Så gick han länge,
och när han slutligen vände om för att samma väg han
kommit söka sig upp till sin ensamma bostad, såg han
tröttare ut än någonsin, och dock vilade han inte förrän
han lämnat de öppna platserna och åter kände, hur den
trånga gatan, där han hade sitt hem, slöt sig omkring
honom.
Resignerad och trött steg Oskar Steinert uppför trap-
pan till sina rum. När han väl stängt dörren om sig och
fått lampan tänd, drog han ett andetag av lättnad. Då
han kommit i ro här mellan sina fyra väggar, fanns åt-
minstone ingenting mer, som narrade honom att längta.
Van som han var vid sina egna stämningar, visste han på
förhand, vad han hade att rätta sig efter i fråga om sig
själv. Värre än eljest kände han sig denna afton till mods:
Våren pinade honom. Det var, som om alla misstag, han
begått under ett långt olyckligt liv, besökte honom, inte
som fiender, utan som vänner, vilka han misskänt. Det
var, som om han omgavs av osynliga väsen, sprungna ut
ur hans egen natur och betraktande honom med vänliga,
vemodiga ögon, i vilka blänkte något av en god ironi.
Denna ironi var fri från all skärpa. Den bröt ned honom,
301
utan att göra honom ont. I dess ljus såg han sitt eget
liv, och det föreföll honom, som om all hans strävan, så
länge han kunde minnas tillbaka, hade gått ut på detta
enda: att förstöra sig själv.
Han ägnade ingen vidare uppmärksamhet åt denna
tanke, tyckte sig blott i samma nu förnimma som en
tryckande känsla över hjärnan. Oskar Steinert erinrade
sig ha känt något dylikt förr, utan att fästa avseende
vid det. ”Jag rör mig för litet,” tänkte han. ”I morgon
skall jag gå tidigt ut och ta mig en promenad runt om
Djurgården.” Han kom att tänka på sin far, som varit
mycket för honom, och på modern, som varit honom
främmande. Ett lanthus såg han med höga träd omkring
och en å, vilken sakta kröp fram nedanför trädgården.
Därifrån hade han en gång gått ut, och aldrig hade han
kommit tillbaka. Vägen han gått syntes honom på en
gång så kort och så lång. På hustrun tänkte han, mindes
henne som i en dröm, vandrande hängiven och lycklig
vid hans arm någonstans i en ljus sommartrakt, där
det fanns björkar, och efteråt såg han barnens ansikten,
när de var mycket små, såg dem vilande på vita kuddar,
sovande med halvöppna munnar och rosor på kinderna.
En hel rad av vänner omgav honom, män och kvinnor
om varandra, de försvann som i töcken, lämnande plats
för andra, och med en underlig pinsam beklämning för-
nam han som i sin närhet Tora Ljung, vilken han ville
302
se, men inte kunde. Han tyckte, det var något han ville
säga henne, något han med all makt kämpade efter att
ge ord, men inte förmådde.
Lampan hade länge varit släckt, och över rummen
med deras låga tak och böckerna, vilka klädde alla väg-
gar, ruvade mörkret. Blott under gardinen, som var för
kort, föll ett skimmer av den vårliga månglansen över
mattan.
Oskar Steinert sov, och tankarna arbetade ännu under
sömnen.
303
XXI.
N ästa morgon fann städerskan advokaten död i sin

säng, och aftontidningarna kunde redan samma
dag meddela nyheten. Dödsorsaken angavs vara hjärn-
slag, och i övrigt fanns inte mycket att tillägga. Oskar
Steinert hade under de sista åren alltmera blivit en
okänd man, och i det offentliga livet hade han intet
uträttat.
Följande dag flyttades hans lik till våningen vid Narva-
vägen, och i de rum, vilka sedan hösten stått stängda
och tomma, ställdes kistan på parad med blommor och
grönt omkring, medan väggarna behängdes med svart
och fönstren täcktes.
Oskar Steinert låg där, sådan de alla kunde minnas
honom. Dragen hade jämnats ut, blott over läpparna
skönjdes något, vilket liknade ett stelnat löje.
Detta stelnade löje omtalades av de få, vilka sett ho-
nom som död, erinrat sig gammal vänskap och kommit
för att se den döde, vilken de länge glömt i livet. Åke
304
Hjälm besökte även sorgehuset med sin hustru, och när

de båda gick därifrån, sade fru Lisen:
”Hur tror du, att allt detta varit?”
Hon menade äktenskapet, skilsmässan, vilken alla
börjat vänja sig vid, men som nu åter togs fram, förkla-
rades och diskuterades ånyo. Mera än så, menade fru
Lisen också. Hon tänkte på hela detta splittrade liv,
vilket med ens började synas alla gåtfullt.
”Ja,” svarade lektorn tankfullt. ”Jag har länge haft en
känsla av, att vi gjort honom ont utan skäl. Människorna
dömer kallt och hårt. Så står vi där en dag och finner
att vi haft orätt.”
Att just de själva en gång hört till dem, vilka på det
strängaste fördömt Oskar Steinert, hans handlingar och
hela hans karaktär, erinrade sig de båda makarna inte
längre. Tysta, fyllda av helt nya känslor, lämnade de
dödslägret, och vad det stelnade löjet kring den döde
mannens läppar kunde ha att förtälja, lämnade de åt
andra att tyda. Som det gick dem själva, gick det alla.
Under de dagar, vilka följde på dödsfallet, nämndes Os-
kar Steinerts namn överallt, och som genom ett under
förändrades opinionen till hans förmån.
En vacker majdag, då fåglarna kvittrade i huvud-
stadens planteringar, skedde begravningen. Kistan var
översållad med blommor, och långsamt skred tåget fram
Karlavägen, runt de nya kvarteren, böjande av mot norr.
305
Först på Norrtullsgatan ökade kuskarna farten. Liktåget

var inte långt, blott helt få vagnar. Men vid framkomsten
till kapellet, där jordfästningen skulle äga rum, rörde
sig människorna om varandra, gled åt sidan, lämnande
plats för vagnarna. I ett slags häpen förvirring skred fru
Ellen ur vagnen och skred vid prästens arm långsamt in
i kapellet. Där inne var fullt av folk, och många bland
de ansikten hon mötte, var fru Ellen obekanta. ”Hade
han så många vänner?” tänkte hon förvånad, och som
hon märkte, hur allas blickar riktades mot henne, trodde
hon sig börja förstå.
Detta var en begravning, vilken alla, som hade en
anledning att vara närvarande, måste se. En man hade
lämnat sin familj och dött ensam i en tarvlig ungkarls-
dubblett, och denne man hörde inte till Stockholms
lägst taxerade. Hustrun hade vistats på en vårdanstalt
en gång, under den tiden hade en väninna förestått
hemmet och bott i hans hus. Allt detta, som länge varit
glömt, hade nu blivit väckt till liv. Det talade ur ögon och
miner, ljöd i låga viskningar omkring de sörjande, där
de tysta skred fram, väckte minnen och frågor överallt.
Stum och stel intog fru Ellen sin plats i koret med so-
nen vid ena sidan och dottern vid den andra, för första
gången genomträngd av den nya känslan, att inför alla
dem, som omgav henne här, var hon en död mans änka,
306
och under ett kort ögonblick förstod hon till och med,
att den döde nu för första gången besegrat de levande.
Prästen talade vid kistan, och han säger om den döde
det lilla han vet, talar om ett aktat arbete i samhällets
tjänst, om en man, som varit rik på vänner, och som
ingen, vilken känt honom, kunnat glömma. Tomma, all-
dagliga och uttryckslösa faller de ord, vilka inte syns
passa här, och det rätta ordet, på vilket alla väntar,
uteblir.
Tyst trängs skaran efter kistan, vilken bärs fram mot
graven. Något av förväntansfull oro, som trodde man,
att något skulle kunna ske, vilar över mängden. Ingen
tänker på de högtidliga ord, vilka prästen nyss uttalat,
det är, som hade ingen hört dem, allas ögon stirrar mot
den fläck, där kistan sjunkit i mörkret, och för deras
ögon, som minns den döde, träder en helt ny bild fram,
en ny Oskar Steinert, vilken de alla längre eller kortare
tid haft för sina ögon, men aldrig sett förrän nu.
En kort stund senare skingrar sig skaran, på olika vä-
gar sökande staden, förande med sig en ny dom över en
död man, vilken de snart skall glömma.
Tora Ljung mottog underrättelsen om Steinerts död
på nattåget, då hon i närheten av Stockholm köpte en
morgontidning. Det var ett kort meddelande om hans
begravning, hon där fick läsa, själva dödsbudet hade
hon aldrig fått. Med tidningen liggande öppen i sitt
307
knä satt hon stum i sitt hörn utan att se björkbackarna,

skogarna, sjöarna, till vilka hon längtat, ila henne förbi.
På soffan bredvid henne sov, svarthårig och mörkhyad,
den lilla gosse, för vilken hon ville vara en mor.
Tora Ljung satt som bedövad och kunde inte reda de
intryck, vilka störtade över henne inför denna plötsliga
sorg. En efter en gled tårarna ur hennes ögon och drop-
pade, utan att hon märkte det, ned i hennes knä. När
hon åter kunde se upp, tätnade lokomotivets rök un-
der järnvägsbron, strömmens vatten med master och
ångare blänkte förbi, husraderna pressade sig samman
på båda sidor om det framglidande tåget, hon var mitt
i Stockholm.
De första dagarna vågade hon emellertid knappast gå
ut. Det var, som om hon fruktat tomheten och aktat sig
för att möta den. När hon åter kom ut bland människor,
möttes hon överallt av det omslag i opinionen, som skett
till förmån för hennes döde vän. I samma sällskap, där
hon suttit den afton, vilken hon aldrig tyckte sig kunna
glömma, satt hon även denna maj en gång. Hon satt i
kretsen hos professor Grape, även nu samlad i det trevna
vardagsrummet med Herbert Spencers porträtt över
soffan. Dämpat och milt ljöd samtalet nu, var och en
hade minnen att förtälja från Oskar Steinerts ungdom
och tidigare liv, var och en hade goda ord att säga. Den
dom, vilken en gång fälldes för hastigt, var glömd, och
308
Tora Ljung tänkte: ”Hur lätt förlåter inte människorna

sig själva.” Och hon, som haft så mycket att säga om
den levande, fann intet att säga om honom, som nu var
död.
Hon var glad, när samtalet gled över till nya ämnen,
på vilka denna dag emellertid inte fanns brist. Sällskapet
började nämligen diskutera händelserna under de sist
förflutna majdagarna, och den sociala frågan kom på
tapeten. Polismyndigheterna hade framkallat en sam-
mandrabbning mellan arbetarnas demonstrationståg
och ordningsmakten, en ändlös serie av polismål vänta-
des, storstrejken hade proklamerats, Stockholm gick som
i feber, väntande med uppjagad oro på kraftyttringar av
samhällets underjordiska makter, från vilka man befa-
rade en eruption. Skarpa var de omdömen, som fälldes
såväl över polismyndigheterna i allmänhet som över det
sista decenniets utveckling i allmänhet, uppriktig var
indignationen och stark den spänning, med vilken de
oroliga dagarna motsågs.
Aftonen av storstrejkens första dag vandrade Tora
Ljung ensam utför Sturegatan, tänkande över, hur denna
gata nu ändrat utseende. Tom på den publik, vilken van-
ligen fyllde densamma, låg den breda gatan i majsolen,
tysta gled arbetarskarorna fram och åter. Borta som hon
varit, är allt henne nytt, och då hon saknar detaljkän-
nedomen om vad som föregått denna händelse, blir den
309
henne obegriplig, får något skrämmande, spöklikt och

hemskt, som om en allmän omstörtning vore nära.
Kommen ned mot Stureplan, möter hon en man, vil-
ken hon tycker sig böra känna igen, men vilkens namn
hon i ögonblicket inte kan erinra. Han går fram emot
henne och hälsar tveksamt och skyggt.
”Känner ni inte igen mig?” säger han frågande. ”Olof
Björk.”
Toras ansikte lyser upp vid minnet. Vänligt räcker
hon fram sin hand. Hon erinrar sig samtalet om Oskar
Steinert, den unge mannens sympati för den döde, alla
hans upprörda ord. Hon blir varm om hjärtat vid att
återse den unge poeten, och minnet av den döde vaknar
ånyo, tränger liksom undan tankarna på allt det, vilket
sker omkring henne.
Poeten förstår henne. Utan att säga något går han
långsamt fram invid hennes sida, vikande av för att und-
gå människorna på en av tvärgatorna, vilka leder uppåt
mot Brunkeberg. Där vänder han sig dock om, och fylld
av de tankar, som behärskar honom själv, visar han på
de söndagsklädda arbetarskarorna, vilka tysta rör sig
framåt, och säger:
”Finns det utanför Sveriges riksdag någon, vilken är
okunnig om vad detta innebär?”
Därpå vänder han sig åter till Tora och säger med ett
blygt tonfall:
310
”Förlåt att jag talar om detta. Jag vet ju, att ni bär sorg,
även om det inte syns på dräkten.”
Tora ser tacksamt upp emot honom.
”Vill ni inte berätta mig, vad ni vet,” säger hon.
”Jag vet intet,” svarar poeten. ”Jag kände honom inte
ens. Det underliga är, att av alla, jag hört tala om honom,
har jag inte träffat en, som vet något.”
De har hunnit fram till Johannes kyrkogård, och utan
att någon föreslår det, tar de plats på en soffa. Över dem
sträcker de gamla träden sina nylövade grenar, omkring
dem leker barnen på sandgångarna.
Där talade de länge om Oskar Steinert, talade, som
människor gör, vilka möts i minnet av en nyligen död,
och orden gled långsamt och tyst emellan dem, uttalade
med låg, dämpad stämma, som om de fruktade att hö-
ras. Glömsk av att hon talade till en främmande började
nu Tora berätta om Oskar Steinert, hur hon lärt känna
honom, och hurudan han var. Allt vad hon kunde min-
nas, berättade hon, och hela tiden hade hon den käns-
lan, att hon talade till den dödes minne och ära, och att
ingen kände honom så väl som hon. Till sist berättade
hon även om sitt barn, sin ensamhet och sitt sista brev
samt det svar, hon fått. Lätt och enkelt, som om hon
suttit ensam med sig själv, föll hennes ord. Den unges
rörliga ansikte blev tankfullt och undrande, medan han
hörde henne.
311
”Nu talar alla om, att man gjort honom orätt,” sade
han till sist. ”Vad menas med det att göra en människa
orätt?”
Tora Ljung satt och såg ut framför sig. Orden gjorde
henne vemodig mera än förut.
”Det är ändå synd, att han inte fick höra det,” sade
hon. ”Ingen vet bättre än jag, att han behövt det.”
Poeten ryckte på axlarna.
”Sådant säger man inte lätt.”
”Nej,” svarade Tora bittert, ”så långt har vi människor
kommit från varandra.”
Om en stund tillade hon:
”Det fanns en hemlighet med Oskar Steinert. Vill ni
veta den?”
Den unge såg frågande på henne.
”Det var den,” fortfor Tora, ”att han narrade andras
orättvisor på sig och visste det själv.”
Därmed reste sig Tora Ljung upp, och i det hon räckte
honom sin hand, sade hon:
”Jag har plikter, som väntar mig numera, och måste gå.
Titta upp till mig någon gång, om ni har lust.”
Poeten tog farväl av Tora Ljung och gick sedan länge
fram och åter i den breda gången under kyrkogårdens
tak. Han tänkte på den dödes öde och på sitt eget, som
ännu knappast börjat. Han tänkte på Tora Ljung, som
312
nyss lämnat honom, och frågade sig: Vart går hon nu?
Vad är hennes liv och behållningen av det?
”En ensam kvinna med ett främmande barn,” svarade
han sig själv med ungdomlig ironi.
Som han tänkte detta, hade poeten kommit ut på de
mera trafikerade gatorna. Hans långa gestalt rätade upp
sig, och ögonen i ansiktet med dess rörliga muskler flam-
made till. Han återfann de tankar, vilka avbrutits inom
honom genom mötet med Tora Ljung. Eftersinnande
gick han vidare. Vart han kom, mötte han människor,
och dock var det överallt tyst. Spårvagnarna ringde inte
längre. Droskorna skramlade inte. Intet arbetsåkdon
störde den sällsamma tystnaden. Så långt han kunde
se, varseblev han endast människor, vilka i motsatta led
rörde sig framåt, gruppvis, två och två eller ensamma.
En underlig klarvaken stämning fyllde poeten, där han
långsamt och grubblande steg fram; vid varje steg tyckte
han sig närmare känslorna hos de män, vilkas stumma
uppror han visste sig dela, endast mångfaldigt mycket
starkare, mera sammansatt och omfattande, trodde han
själv. Det var ingen dikt detta, det var levande verklighet.
En arbetarnas kampdag var det han såg, då de gick man
ur huse för att visa sin stumma vrede i handling, säga
nej, så att det hördes utan ord, till allt, som tryckte på
deras klass, de mäktigas motstånd, de frommas nit, de
rikas förtryck, de obotfärdigas förhinder.
313
Poeten fortsatte sin väg.

Långsamt följde han strömmen utför Drottninggatan
över Norrbro, ned över Skeppsbron och fram till Slussen.
Där stannade han trött och såg sig om efter en droska.
Nej! Det var sant. Denna dag stod ingen droska att
få. Ingen arbetade längre. Ingen gav en handräckning.
Ingen gjorde en tjänst, som en annan behövde. Ingen
skaffade de hungriga mat eller de trötta vila. Penningen
hade blivit värdelös.
Som ett stumt, oblodigt uppror verkade denna syn.
Tysta och behärskade för att inte komma i konflikt med
gällande ordning och sed, vandrade skarorna nedför den
ena trottoaren och uppför den andra. Allvarliga, slutna an-
sikten med sammanpressade läppar och stickande ögon
mötte blicken vart man såg. Arbetare i helgdagsdräkt var
det, arbetare, som lade beslag på Stockholm, gjorde hela
staden till sin, förändrade den liksom i en handvändning
genom ett enkelt beslut, i vilket alla var delaktiga, var och
en för sin personliga del tog ansvaret.
Poeten tar vägen fram emot Vasabron. Det ser ut, som
om arbetarna på allvar jagat de människor bort, vilka
eljest tätast befolkar de trafikerade gatorna. Överallt
möter han samma tysta, hotfulla skaror, vandrande fram
i den dalande aftonsolen denna vackra afton i maj. Och
som han går där, blir honom allt han ser till skuggor,
människoskuggor, vilka glider fram över gatorna, medan
314
de stora stenhusens portar är tillbommade kring dem,

vilka inte vågar sig ut. Ensam går han bland skuggorna,
vid varje steg träffad av mördande ögonkast.
Och där han går, förstår han, den unge poeten, liksom
den stadgade framtidsmannen förstått det en annan
majdag åratal före denna dag, att han stod i beröring
med en vilja, allas vilja bliven till en, och detta medve-
tande kom honom att blygas. Dessa människor stod inte
långt ifrån varandra, de splittrades inte av livets kamp
till en mångfald av individer, som gick isär. De hade den
enhet, som överklassen krampaktigt söker men aldrig
kan finna, så länge bryggan, vilken leder över klyftan
mellan hög och låg, ännu inte blivit lagd, bärfast och
stark. Mörk, hotfull och självmedveten känner han
denna vilja omkring sig, och dock finns i allt, det han
nu känner, ett något, som gör hans egen spänstig.
Hans uppfattning av vad han ser är vitt skild från den
äldre framtidsmannens, även därför att han själv är ung.
Det han ser, fyller honom med en högtidlig förnimmelse
som inför en uppgift, vilken han inte betvivlar, att hans
egen generation skall få vara med om att lösa. Tron på
det gör, att tillvaron blir honom rikare. Demokrat är den
unge inte. Om härskarviljan, som skall växa ur massor-
nas kamp för rätten, är det han drömmer.
Frimodig möter han blickarna omkring sig, dessa
blickar, ur vilka klasshatet glöder, frimodig, emedan han
315
förstår dessa människor, bättre tycker han, än männis-

korna ur sin egen klass, frimodig, som ungdomen blickar
framtiden till mötes, därför att de båda står i förbund
med varandra.
Lugn och tankfull går han vidare bland skarorna av
arbetsklädda män och kvinnor, vilka glider fram förbi
stängda portar på tomma gator, vilka genljuder av deras
taktfasta steg. Poeten ser sig om och åter faller hans
blickar på alla dessa portar, vilka denna afton stängts så
väl kring fulla börsar, tomma hjärtan, vaken skräck och
sovande samveten. Begäret efter ensamhet griper ho-
nom plötsligt. Bort vill han komma, bort från alla dessa
människor, vilkas stickande ögon mot hans vilja börjar
att oroa honom, bort från alla dessa tysta förebråelser,
vilkas tyngd pinar honom så mycket starkare, just därför
att han förstår.
Men då inträffar det märkvärdiga, att poeten inte kan
slita sig loss från de människor, vilkas steg genljuder i
hans öra. Mot sin vilja fortfar han att följa mängden,
vilken böljar omkring honom. Trollbunden går han
vidare fram över gatorna, där de tysta männen glider
honom förbi. Som i en aldrig sinande ström av män-
niskor skrider han fram, alltmera långsamma och tysta,
som om han fruktade att störa de andras tystnad, blir
hans egna steg. Den tigande mängden runt omkring, de
många ögonen, som betraktar honom, allt detta börjar
316
förefalla den unge poeten allt hemskare. I sina öron

hör han ett ljud, liknande vingslagen från fåglar, vilka
skrämda flaxar omkring i oväder, men inte förmår lyfta
mot vinden, som hotar att bli dem övermäktig.
Medan han så går och inte kan finna ro, faller skym-
ningen, och liksom om han därigenom kommit till mera
lugn, lyser en tanke upp inom honom. En skarp, klar
tanke blixtrar fram som ur mörkret, binder det han
tänkt och känt samman, med det han ser, och gör klart
inom honom.
Söndringens ande ser han, söndringen, vilken blivit
satt i system, i stat, i samhälle, i liv och verk, söndringen,
som är vår samtids förbannelse, söndringens ande, vilken
krossar människoöden, vänder upp och ned på rätt och
orätt, isolerar de bästa och hjälper de sämsta fram.
Bakom detta kaos ser han sin egen ljusa dröm:
Sverige.
Det nya, det väntade.
Framför honom vidgar sig i ett nu rymden. På sin

vandring har poeten kommit tillbaka ned till ström-
men, vilken går djup och strid. Från söder börjar ljusen
skymta fram ur fönstren, och på himlen purpras molnen
av solen, som nyss sjunkit långt borta i väster, dit hans
öga inte kan nå.
317

Gustaf Af Geijerstam - Farliga Makter (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1905, Senaste Tryckta Utgåva 1913, 377 S.)

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Gustaf Af Geijerstam - Farliga Makter (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1905, Senaste Tryckta Utgåva 1913, 377 S.)

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

e BOKLAGRET

Originalutgåvan är från år 1905.

Carl och Karin Larsson

tillägnar jag denna bok.

Må den vara Er en tack för gammalt och nytt, en påminnelse

Arild i september 1905.

L ektor Åke Hjälm var anställd vid ett av Stockholms

Det såg nästan ut, som om själva gatorna varit i rörel-

kostnad. Andra, mindre välställda föreningar nöjde sig

omfattande, mera anspråksfull är tanken. Den sanning,

blandas nu trampet från tiotusental människors steg

samhällets makt över upprorsmän. Obekymrade om det

om freden, som skall komma, om krigen, som skall bli

klart ljöd rösten: det är möjligt. Se dig omkring på dessa

mål att vinna samman med andra? Så sker aldrig mer.

det skarpaste vet att skilja mellan en verkligt frisinnad

der kommunen stuckit i brand, och mumlande upprepar

mot den reaktion, som överallt stuckit upp huvudet. Det

människohavet, som kommit i rörelse, till hans öron. En-

svara på hans frågor. Med lyfta huvuden trängdes och

En poliskask dök upp över mängden, som långsamt

kinderna kom något av liv, som om de rodnat. Just som

I samma ögonblick kände lektor Hjälm en hand på sin

gång hade han beundrat den man, som nu gick vid

tarn och sade med en viskning, vilken föreföll avsedd att

inte kunde ägna denna motsägelse i hela sitt liv mera

tänkte på, om han, som var död, kände glömskan eller

Eller kanske också: hur många är ännu dömda att sluta

därifrån. Kanske var det en fästmö, en hustru eller en

friheten i en utsträckning, som du kanske inte drömt

tidningsartikel, vilken kunde ge anledning till ett samtal,

som jag inte pålade mig själv? En individ är en individ.

här är den andra whiskyn. Nu är jag ju nästan vältalig.

att det stöter våra fördomar? Jo, den saknar aristokrati.

och hela världen med oss. Ingenstans frodas kvacksal-

som sover under vardagens enahanda, vaknat upp, då

balanserande oerhörda brickor, fullsatta med dryckes-

hjälper ingen nykterhetspredikan, så länge detta djupa

Steinert började se road ut.

När han sagt detta, släppte han Steinerts hand och

Steinert satt och stirrade ut i tobaksröken, som om

”Jag har ju irrat omkring litet varstans i världen,” sade

”Du har kanske mer rätt, än jag trodde,” sade han, ”i

som ekade omkring honom. Utanför kaféet kom den

L ektor Hjälm kände sig allt annat än väl till mods,

dörren mellan sig och något störande. Denna känsla av

han det ena porträttet efter det andra, betraktade det

träden. Hade han inte fruktat att väcka hustrun, skulle

liv för att befria en enda oskyldigt dömd. Calas räddare

”Ja,” kom svaret. ”Jag låg på schäslongen och läste.

”Förstår du inte, att det du nu säger bara bevisar, att

honom mycket att föra igenom, sårade honom på hans

Förenade och dock så djupt åtskilda till tycken, me-

O skar Steinert satt också vaken denna natt. En tung

dag dräpa en motståndare i rådsturätten, sysslade hans

”Jag behövde egentligen få gå och lägga mig nu, syster

men småningom återtog dragen sitt känslolösa lugn.

I god tid nästa morgon satt advokat Oskar Steinert vid

om den späda kroppen plötsligt stelnat, och i hennes

den enda tanken, att en ny olycka brutit in över honom,

Tankfull stoppade advokaten det lilla brevet i bröst-

sliten rock och med ett tärt ansiktsuttryck. Han håller

en tung börda från sina egna skuldror och lassar dem