Sara Johnsson

DAMMENS HEMLIGHET
Spänningsroman
 

Av Sara Johnsson har tidigare utkommit:

Hemkomsten, 2007

Bröllopet, 2008

Huset vid sjön, 2009

Josefin, 2010

ISBN e-bok 978-91-979082-2-1

ISBN tryckt utgåva 978-91-979082-1-4

© Sara Johnsson 2010

E-boksproduktion: Elib AB 2010

Utgiven av Diamant Förlaget

Omslag: ©Sara Johnsson

 DEL 1
September 2008
 Kapitel 1
Fredagen den 18 september
– Hjälp! ekade kvinnans skrik i skogen.

Hennes rop fortsatte genom skogen tills det tystnade. Hon lyssnade för att se om hon fick något
svar, men det var alldeles tyst. Till och med fågelsången hade upphört.

– Hjälp! ropade hon ännu en gång men med något högre röst.

Yvonne böjde sig ner över mannen med tårarna trillande nerför kinderna. Inte långt därifrån
fanns tältet där de hade tillbringat de senaste två nätterna tillsammans.

– Ulf! Hör du mig?

Hon började skaka på mannen för att få ett livstecken ifrån honom, men inget hände och hon
borrade ner sitt huvud mot hans hals och grät.

Bosse hade precis lämnat sitt pass och kommit tillbaka till lägret. Det var hans tur att fixa fika
och han sneglade på klockan. Om femton minuter hade han lovat Jens att kaffet skulle vara
klart. Bosse hällde vatten i grytan och satte den på det tända spritköket. Han huttrade till och
höll händerna vid sidan av köket för att värma upp sina stela fingrar. Idag hade temperaturen
tagit några steg nedåt och det kändes direkt när man satt stilla på passen. Magen kurrade till
och Bosse insåg att han var hungrig. De kanske skulle ha något till kaffet. Visst hade de väl lite
kex kvar? Han började gå igenom ryggsäcken där de förvarade konservburkarna och
torrvarorna. Längst ner hittade han ett halvt paket med Singoalla kex. Ett leende spred sig över
hans ansikte. Precis vad han behövde och han började lägga upp kexen på ett plastfat. Plötsligt
hördes ett ljud och han ryckte till. Var det någon som ropade? Bosse höll andan och satt
alldeles stilla för att se om det kom igen. Där hörde han ropet igen. Det kom från någonstans
bakom honom. Bosse släckte snabbt lågan på spritköket och började springa i samma riktning
som ropet kom från.

Kvinnan hade rest sig upp och satt nu bredvid Ulf med hans livlösa hand i sin. Tårarna rullade
nerför hennes kinder och hon skakade. Hur kunde man känna sig så här hjälplös? Vad gjorde
man när något sådant här händer? Ringer man 112? Men även om hon inte ville förstå det så
insåg hon att Ulf var död. Hon skulle aldrig få prata med honom igen, aldrig mer krama honom.
Men ringer man verkligen 112 när någon redan är död? Hon avbröts i sina tankar när hon hörde
ljudet av steg som närmade sig.

– Vad är det som har hänt? ropade Bosse och sprang de sista meterna fram till kvinnan.

Kvinnan tittade hjälplöst upp på Bosse med rödgråtna ögon.

– Han har blivit skjuten! fick hon fram mellan snyftningarna.

– Skjuten! utbrast Bosse.

Bosse tittade på den livlösa kroppen framför sig. Visst var mannen död, men han knäböjde ändå
vid kroppen och lade två fingrar mot halsen för att se om han kunde känna någon puls. Det
gjorde han inte. Han vände sig sakta om mot kvinnan.

– Jag är ledsen, men han är död, sa han sakta.

– Det får inte vara så! Det går inte. Ulf, vakna! skrek kvinnan.

Hon började skaka på mannen ännu en gång, för att försöka väcka honom.

När kvinnan lugnat ner sig något tog Bosse varsamt tag i hennes händer och reste henne upp.
Han ledde henne varsamt bort från mannen och fram till en glänta som låg lite längre bort. Där
fick han henne att sätta sig på en sten. Han hukade sig framför kvinnan, fortfarande med
hennes händer i sina och efter en stund fokuserade kvinnan blicken på Bosse.

– Har du ringt 112? undrade han försiktigt.

Kvinnan tittade oförstående på Bosse, hon kunde inte riktigt koppla vad han frågade. Bosse
förtydligade sin fråga:

– Har du ringt efter en ambulans?

Hon skakade på huvudet och begravde därefter huvudet i händerna.

Bosse reste sig upp och gick avsides samtidigt som han slog larmnumret 112 på sin mobil. Han
kopplades fram med en gång och han förklarade vad som hade hänt. Efter fem minuter
avslutade han samtalet. Han hade fått ge dem sitt mobilnummer, eftersom det kunde bli svårt
för ambulans och polis att hitta fram och de kanske skulle behöva vägledning. Han gick tillbaka
till kvinnan och satte sig bredvid henne.

– Ambulansen är på väg och polisen skulle också komma, sa han med lugn röst.

När Bosse nämnde att polisen skulle komma ryckte kvinnan till och spärrade upp ögonen.

– Polis? sa hon förskräckt och reste sig hastigt upp och började tvinna fingrarna.

Bosse tittade frågande på henne.

– Ja, jag antar att det är normalt när den här typen av olyckor händer.

Bosse såg hur kvinnan slappnade av och hon satte sig ner igen. Hans telefon började vibrera i
fickan och samtidigt som han svarade tog han några steg bort från kvinnan.

– Hej, det är Jens.

– Oj, dig har jag glömt, sa Bosse ursäktande.

– Var är du? undrade Jens.

Bosse sneglade på den något överviktiga kvinnan. Hennes ansikte var ärrat efter alltför många
ungdomsfinnar. Hon höll på att ta fram ytterligare en cigarett ur paketet och tände den. Det
första blosset var riktigt djupt och Bosse förstod att hon var en inbiten rökare.

– Precis när jag hade satt på kaffevattnet hörde jag ett rop på hjälp. Jag stängde av och tog mig
hit. En man har blivit skjuten och vad jag kan se så är han död.

– Vad säger du? En olycka! Jag kommer. Åt vilket håll ska jag gå?

Efter det att Bosse förklarat vägen för Jens och bett honom att ta med sig en filt och något att
dricka, avslutade de samtalet. Bosse gick tillbaka till kvinnan. När han närmade sig tittade hon
upp på honom med tom blick, men sa ingenting. Därefter vände hon blicken framåt och
fortsatte att titta tomt framför sig. Bosse funderade på vad han borde göra. Till slut bestämde
han sig och satte sig bredvid henne. Bosse lade märke till att hon skakade och han lade då
armen om henne för att dela med sig av sin egen värme. Det skulle inte dröja länge innan Jens
kom med filten.

– Vad heter du? frågade han efter en stund.

– Yvonne.

– Vem är mannen?

– Min man, började Yvonne och därefter brast det för henne igen.

Bosse valde att avvakta till Yvonne lugnade ner sig. Hur tröstar man en människa i en sådan här
situation? Vad är rätt och vad är fel? Finns det något rätt eller fel? Det var många tankar som
flög genom hans huvud. Till slut bestämde han sig för att det bästa han kunde göra var att visa
ett lugnt deltagande. Han klappade sakta Yvonne på armen för att visa henne att han brydde sig
och att han fanns där. Till slut lugnade hon sig och Bosse kände att han kunde fortsätta prata
med henne.

– Vad var det som hände?

– Jag vet inte, svarade Yvonne med darrande röst. I morse var Ulf trött, eftersom han hade sovit
dåligt under natten. Vi bestämde att jag skulle ta det första passet själv och att vi skulle mötas
här i lägret lite längre fram på förmiddagen. När det var dags, gick jag tillbaka hit och hittar
honom liggande så där, sa hon samtidigt som hon pekade i Ulfs riktning utan att vända blicken
ditåt. Jag skyndade dit och försökte prata med honom, men jag fick inget svar. Kroppen var
alldeles livlös och jag visste inte vad jag skulle ta mig till så jag började ropa på hjälp.

Bosse och Yvonne ryckte till när en gren gick av och de vände sig mot ljudet. De såg Jens komma
ut i gläntan med en filt och en vattenflaska i händerna. Bosse mötte upp Jens och tog emot
filten. Han tog med den tillbaka till Yvonne och svepte in henne i den. Jens följde efter Bosse
fram till Yvonne och presenterade sig. Yvonne tittade tomt på honom. Det här var lite för
mycket för henne just nu och hon vände blicken ner mot marken igen. Vad skulle hända nu?
När kommer ambulansen? När får hon åka hem? Att sitta här och se Ulf ligga därborta skulle
när som helst komma att bli för mycket för henne. Jag vill hem! skrek det inuti henne. Och det
nu!

– Jens, är du kvar här hos Yvonne, så går jag och möter upp ambulansen. De borde komma när
som helst nu.

– Javisst, sa Jens och satte sig bredvid Yvonne.

Bosse gick längs stigen som leder upp mot grusvägen. Fem minuter senare var han framme och
ställde sig och väntade. Han spanade febrilt åt båda hållen, men han kunde varken se eller höra
någon ambulans. Tio minuter senare kunde han urskilja sirener på avstånd och de närmade sig
snabbt. Snart såg Bosse ambulansen och han började vinka till den. Ambulansen stannade och
en av sjukvårdarna klev ur och mötte upp Bosse.

– Var ligger den skadade?

– Cirka fem minuters promenad in här, sa Bosse och pekade åt det håll från vilket han hade
kommit. När jag kom till platsen såg han livlös ut, så jag kollade pulsen, men jag kunde inte hitta
någon, fortsatte han. Det var hans fru som hittade honom och hon verkar lite chockad.

– Vigår dit och så får vi göra en bedömning, sa sjukvårdaren.

Sjukvårdarna tog med sig sina akutväskor och följde med Bosse in i skogen. Snart var de
framme i gläntan och den ena sjukvårdaren gick direkt fram till Ulf. Den andra följde med Bosse
fram till Yvonne och började prata med henne. Bosse och Jens gick undan så att sjukvårdarna
fick möjlighet att utföra sitt jobb i lugn och ro. Den sjukvårdare som undersökte Ulf tittade upp
och Bosse och Jens gick fram till honom.

– Hur är det med honom? frågade Jens.

Sjukvårdaren tittade på dem med allvarlig blick.

– Den här mannen är död. Jag kan inte hitta någon puls.

Sjukvårdaren böjde sig ner och började försiktigt undersöka Ulf närmare. Han ville inte röra Ulf
för mycket med tanke på att polisen ville ha det så orört som möjligt. Men när han vände lite
försiktigt på Ulf såg han kulhålet strax under bröstet. Sjukvårdaren drog snabbt slutsatsen att
det måste ha varit den här kulan som orsakade mannens död. Han fortsatte att fundera på hur
det kunde ha gått till. Det kunde vara ett skott som gått fel och på så sätt orsakat den här
mannens död. Eller kan det ha varit ett medvetet skott, ett mord? Sjukvårdaren ruskade av sig
obehagskänslan. Nåja, nu visste han i alla fall vad som troligen hade orsakat mannens död och
han reste sig upp. Nu var det dags för polisen att göra sitt jobb, frågan var bara när de skulle
dyka upp. Själv kunde han inte göra så mycket mer innan de kom. Han plockade fram telefonen
och ringde upp ledningscentralen för att säkerställa att polisen var på gång. När han lade på
tittade han på mannen som stod och iakttog honom.
– Vet du vem han är? frågade sjukvårdaren.

– Ja, det är Yvonnes man och Yvonne är hon som sitter där borta, svarade Jens. Det var hon
som fann honom, lade han till.

– Han har blivit skjuten och det troliga är att kulan har orsakat hans död.

Jens drog efter andan.

– Du menar att han har blivit träffad av ett vådaskott?

Sjukvårdaren ryckte på axlarna.

– Det är inte mitt jobb att dra några slutsatser, sa han.

Sjukvårdaren började gå bort mot de andra och Jens hängde på. Han kände hur en känsla av
obehag började ta form i kroppen. Skjuten! Om det här var ett vådaskott så skulle det lika gärna
ha kunnat vara han eller Bosse som hade legat där. Fy, vilken hemsk tanke! Jens försökte genast
att skaka av sig den.

Bosse såg att de närmade sig och han gick och mötte upp Jens. De gick lite avsides medan
sjukvårdaren fortsatte fram till Yvonne.

– Vad sa han? undrade Bosse när de hade kommit lite avsides.

– Sjukvårdaren hittade ett skotthål i sidan på honom, sa Jens och ryste till. Han tror att det var
det som orsakade hans död. Fy fan vad läskigt!

Bosse kunde bara nicka instämmande.

En av sjukvårdarna fick ett mobilsamtal och när han avslutat samtalet kom han fram till Bosse
och Jens.

– Polisen börjar närma sig. Kan någon av er gå och möta dem vid grusvägen?

– Ja visst, svarade Bosse. Det fixar jag.

Bosse gav sig iväg och Jens gick och satte sig hos Yvonne. Hon hade tänt ytterligare en cigarett
och hon drog djupa bloss på den. Det verkade som om cigaretterna hade en lugnande effekt på
henne.

– Då är polisen snart här, sa Jens.

Yvonne svarade inte utan fortsatte att stirra tomt framför sig. Jens tittade på henne och
funderade på om han skulle försöka prata med henne, men samtidigt kanske hon ville sitta i
lugn och ro med sina tankar. Han bestämde sig för att låta henne vara och tittade bort mot
sjukvårdarna som stod och pratade vid sidan av Ulf.

Yvonne tittade på det som utspelades omkring henne. Det kändes som om hon var med i en
film. Det kändes inte verkligt. Sjukvårdaren hade sagt att Ulf hade blivit skjuten. Hon kände hur
gråten kom tillbaka och hon fimpade cigaretten, samtidigt som tårarna trillade nerför kinderna.
Hon vände sig mot Jens.

– Vem kan ha skjutit Ulf? Sånt här får inte hända!

Jens tittade på henne och nickade medhållande.

– Nej, sånt här får inte hända, höll han med om. Men det måste ha varit ett vådaskott. Ulf hade
bara oturen och stod i vägen för kulan.

Yvonne nickade och tittade bort mot stigen där Bosse kom tillsammans med två poliser. Hon
kände hur hon började skaka i kroppen, åsynen av polisuniformerna gjorde henne nervös. Efter
lite trevande hittade hon cigarettpaketet och tände ytterligare en cigarett. Poliserna gick fram
till sjukvårdarna och pratade lite med dem och tittade på kroppen. Därefter kom den ena fram
till Yvonne, Jens och Bosse.

– Hej, jag heter Patrik, presenterade han sig.

– Hej, jag heter Jens och det här är Yvonne, sa Jens och tittade på Yvonne. Hon är Ulfs fru.

Polisen nickade och tittade på Yvonne.

– Hur mår du?

Yvonne skakade på huvudet för att visa att hon inte mådde bra. Hon tog ett djupt bloss på
cigaretten.

– Ja, jag förstår att det här måste vara hemskt, sa Patrik och satte sig bredvid Yvonne. Men vi
måste be dig följa med till polisstationen för ett förhör.

– Vad då, tror ni att jag har gjort det? frågade Yvonne ilsket.

– Nej, det är det ingen som har påstått, men vi måste ändå skapa oss en bild av vad som har
hänt.

– Det är en olycka, ett vådaskott, sa Yvonne bestämt och fimpade cigaretten.

– Sådant kan hända, absolut. Men vi måste ändå följa våra rutiner och ta med dig till
polisstationen.

Yvonne svarade inte utan snörpte ihop munnen och satt tyst.

– Var finns era jaktgevär?

– I tältet.

Patrik gick bort till tältet och hittade gevären. Han gjorde även en snabb koll på det övriga som
fanns där. Men vad han kunde se fanns det inget mer av intresse än patronerna till gevären.
Han tog med sig dem och kröp ut ur tältet.
Den andra polisen, Linus, var klar med Ulf och sjukvårdarna lyfte upp honom på båren. Under
tiden anslöt han sig till de andra.

– Behöver ni oss mer? frågade Bosse.

– Jag skulle vilja att ni kom in till stationen för ett förhör, sa Linus.

– Okej.

– Kan ni komma till Hallstaviks polisstation imorgon vid tio?

Jens och Bosse tittade på varandra och nickade.

– Bra, sa Jens. Innan ni åker behöver jag era legitimationer.

Jens och Bosse letade fram sina legitimationer och gav dem till Linus. Han antecknade deras
namn och personnummer och gav sedan tillbaka legitimationerna.

– Då kan ni åka.

Jens och Bosse gick fram till Yvonne.

– Då ger vi oss iväg. Behöver du hjälp med något?

– Hur får jag hem packningen och bilen?

– Vi kommer att hjälpa dig med det, svarade Patrik.

– Nä, då behöver jag ingen hjälp, konstaterade Yvonne.

– Ja, då ger vi oss av. Hej då och lycka till!

– Tack!

Jens och Bosse påbörjade promenaden tillbaka till sitt läger under tystnad. Snart var de framme
och Bosse tittade på det uppställda spritköket. Orken hade runnit av honom och det enda han
kände var trötthet. Jens satte sig på marken bredvid spritköket och tände lågan.

– Vi behöver en kopp kaffe, konstaterade han.

Bosse satte sig ner och tog ett djupt andetag. Kexen han hade lagt fram var sönderpickade.
Förmodligen var det fåglarna som hade haft fest när de var borta.

– Vad gör vi nu? frågade Jens.

Bosse tittade på honom och skakade på huvudet.

– Jag vet inte, svarade han. Jag känner inte för någonting. All ork har runnit av mig.

Jens nickade bifAllande.

– Ska vi ta en kopp kaffe och sedan packa ihop och åka hem?

– Ja, jag tror det blir bäst.

– Vad tror du händer med Yvonne nu?

– Ingen aning, men det blir väl ett förhör och så får hon åka hem.

– Men tänk vad jobbigt att komma hem till ett tomt hus. Det är först då verkligheten hinner i
kapp henne och hon kommer att inse att deras liv tillsammans är slut. Att de aldrig mer
kommer att kunna prata med varandra, sa Jens med en suck. Livet kan verkligen ta snabba
vändningar.

– Ja, fast jag är övertygad om att det var en olycka, sa Bosse och tittade frågande på Jens.

– Ja, nickade Jens instämmande. Jag har svårt att tro något annat.

Yvonne berättade ännu en gång hur hon hade upptäckt Ulf liggande på marken och att hon
hade ropat på hjälp. Patrik tittade ner på sina anteckningar för att se att han inte hade missat
något. Det verkade som om han hade fått svar på alla sina frågor.

– Vad händer nu? undrade Yvonne.

– Tja, inte så mycket. Vad jag kan se så finns det ingen misstanke om att ett brott skulle ha
begåtts, men vi kommer att behöva gå igenom dina kläder och tillhörigheter.

– Om ni inte behöver mig mer nu, kan jag åka hem då?

– Ja, vi skjutsar hem dig.

– Men hur blir det med min bil då?

– Vi kör hem den åt dig, svarade Patrik.

– Men jag kan köra själv, sa Yvonne med bestämd röst.

– Det är inget vi rekommenderar när man har gått igenom det du har gått igenom idag, sa
Patrik.

Yvonne följde med Patrik ut ur förhörsrummet. Snart hade Patrik fått tag i sin kollega Linus och
de gick gemensamt ut från polisstationen. Yvonne gick fram till sin bil och Patrik följde efter.
Snart satt de i bilen på väg mot Bergsjön.

Efter att ha passerat Edsbro fick Yvonne visa vägen till Bergsjön. De svängde av från landsvägen
och kom in på en grusväg. Den var krokig och full med gropar så Patrik fick sänka farten och
köra försiktigt. Snart såg Patrik en sjö på vänster sida. Det gick vågor på vattnet, men han såg
inga båtar ute på den lilla sjön. Bergsjön består av fem hus, varav två av husen är placerade mot
sjön. Yvonne pekade på det första huset av dem som låg vid sjön och Patrik svängde in. Huset
delade garageinfart med grannen och Yvonne bad Patrik att hålla till vänster. När de var i
jämnhöjd med husgaveln stannade Patrik bilen.
Yvonne sa ingenting när hon steg ur bilen. Patrik steg också ur bilen och räckte nycklarna till
Yvonne som tog dem. Linus hade parkerat bakom dem, men han valde att vänta i bilen.

– Klarar du dig nu?

– Ja, svarade Yvonne.

– Vi ska inte ringa efter någon innan vi åker, så att du slipper vara själv?

– Nej tack, det går bra.

Patrik såg på Yvonne som tittade längtansfullt mot huset. Det såg ut som om hon ville komma
dit så fort som möjligt.

– Vi hör av oss i början på veckan, när vi vet lite mer om hur utredningen går.

– Det var ett vådaskott, sa Yvonne bestämt.

– Om så är fallet, kommer utredningen att visa det. Just nu har vi ingen anledning att tro något
annat.

– När får jag tillbaka mina kläder och gevären?

– Så fort vi har undersökt dem. Vi vill att du håller dig i närheten om vi behöver ställa fler frågor

Yvonne nickade sakta och tittade på polisen. Det kändes faktiskt som om hon var misstänkt.
Varför skulle de annars be henne att hålla sig i närheten?

– Då ska jag inte uppehålla dig längre. Om du kommer på något som kan vara bra för oss att få
reda på slår du mig en signal.

– Ja.

– Då ska vi ge oss av. Ha det så bra!

Yvonne började gå mot huset och Patrik satte sig i polisbilen. Linus backade ut på vägen. När
Yvonne stack nyckeln i nyckelhålet på dörren såg hon polisbilen lämna Bergsjön. Hon gick in i
huset och stängde dörren efter sig. När hon låst dörren från insidan kände hon hur hon kunde
andas ut. Yvonne kände ett stort behov att få vara själv och samla tankarna, sällskap var det
sista hon ville ha.

När Patrik och Linus kom ut på stora vägen bröt Linus tystnaden.

– Vad tror du om det här?

– Jag är övertygad om att det är ett vådaskott, men vi borde ringa åklagaren.

– Gör det nu på en gång, sa Linus.

Patrik tog fram mobilen och snart hade han fått tag i åklagaren. Han berättade vad som hade
hänt och vad de hittills hade lyckats få fram. Efter ett par minuter avslutade han samtalet.

– Vad sa han? undrade Linus.

– Vi ska kolla upp vem det är som har jakträtten och se om det fanns fler som jagade vid samma
tidpunkt. Isåfall får vi förhöra de också.

– Bra, då har vi något att fortsätta med.

Inga-Britt stod och vattnade blommorna i köket när polisbilen och Yvonnes bil körde in och
parkerade. Eftersom hon var nyfiken av sig stannade hon kvar och iakttog vad som hände. När
personerna klev ur bilarna såg hon att Yvonne klev ur, men det var en polis och inte Ulf som
körde bilen. Hade det hänt Ulf någonting, eftersom polisen körde hem Yvonne? Nu stegrade
hennes nyfikenhet och hon låtsades vattna blommorna en gång till. Yvonne gick in i huset och
polisen åkte därifrån, men Ulf syntes inte till. Vart hade han tagit vägen? Yvonne och Ulf hade
bara bott i huset i fyra månader. Innan dess bodde det en ensamstående karl där, men han gav
sig av till Spanien utan förvarning. En dag stod det en ”Till Salu” skylt vid tomtgränsen och då
hade han redan lämnat landet. Inga-Britt satte sig ner på köksstolen. De hade haft en
spännande vårvecka då Yvonnes granne Sonja, en äldre dam, hade försvunnit på väg in till sin
granne Edvard. Det visade sig snart att hon hade blivit kidnappad. Edvard hade svårt att hantera
händelsen och flyttade ifrån Sverige. Inga-Britt skrattade för sig själv. Även om Bergsjön är en
liten by så händer det saker här med. Hon kastade en blick mot Yvonnes hus, men där var det
lugnt nu. Inga-Britt tog fram korsordstidningen och forstatte med det korsord som hon hade
påbörjat vid frukosten.
 Kapitel 2
Lördagen den 19 september
Yvonne satt vid köksbordet med en cigarett i handen och tittade ut. Natten hade varit lugn. Hon
hade nog inte trott att hon skulle kunna sova så bra som hon faktiskt hade gjort. Först hade det
känts lite konstigt att ligga i den sängen som hon och Ulf hade delat de sista två åren. Men efter
att ha bytt lakan hade Ulfs lukt försvunnit och hon hade kunnat somna. Frågan var vad hon
skulle ta tag i idag? Både idag och imorgon var hon ledig. Det var först på måndag som hon
skulle jobba igen i kassan på en av ICA-affärerna i Norrtälje. Hon längtade inte dit och det var
väl inte direkt hennes drömjobb, men hon fick lön och pengarna behövde hon verkligen. Nu
skulle hon nog behöva ta ledigt några dagar, eftersom hon skulle behöva fixa med
begravningen och allt annat som behövde göras. Det var nog dags att göra en lista så att hon
fick lite koll på saker och ting. Yvonne tog ett sista bloss på cigaretten och fimpade den. Hon
reste sig från bordet och fyllde på sin kaffekopp och innan hon satte sig vid köksbordet igen
hämtade hon papper och penna. Hon fattade pennan med vänster hand och började skriva.

1. Ringa pappa och meddela ungarna.Nu var ju inte Ulf ungarnas riktiga pappa. De hade hon
tillsammans med sin förra man Ola. De skilde sig för två år sedan, strax efter skilsmässan hade
hon träffat Ulf. Yvonne suckade djupt och försökte tränga bort tankarna på Ulf, som envist kom
tillbaka. Ola hade också valt att jaga den här septemberveckan och Yvonnes pappa hade ställt
upp och passat ungarna.
2. Ringa Ulfs syster.Det måste hon göra idag eller skulle hon kunna göra det imorgon? Självklart
måste Annelie få veta vad som hade hänt, men Yvonne insåg att det skulle bli ett jobbigt
samtal. Det fanns tid för det med och hon tände en ny cigarett för att lugna nerverna. Yvonne
vände åter blicken mot fönstret. Det var mulet ute och regnet hängde i luften. På sjön gick det
vågor och vattnet var nästan svart. Yvonne rös till. Det kändes nästan som ett dåligt omen.
3. Begravningen måste arrangeras.
4. Meddela Ulfs arbetsplats, fast det fick faktiskt vänta till på måndag.

När hon vände blicken ut i vardagsrummet såg hon Ulfs saker som låg utspridda lite överallt.
Han var en riktig samlare och det hade stundtals irriterat Yvonne. Nu var det dags att röja upp
och hon skrev upp det som en punkt på sin lista.

5. Städa undan Ulfs saker.

Yvonne drog ett halsbloss på cigaretten. Nu var det dags att samla energi så att hon skulle orka
med röjningen. Hon tittade på cigaretten i sin hand och log. Det var precis den energin som den
här cigaretten skulle ge henne. Hon ryckte till och när det började smattra på fönsterblecket
huttrade hon till. Regnet hade kommit och nu kände hon bara för att kura ihop sig i soffan
under en varm och god filt och sova. Hon drömde sig bort en stund. Tänk att få åka iväg på en
härlig solsemester och bara ligga på en vit sandstrand och höra vågorna rulla in, kanske också
med en drink i handen. Fast vem skulle hon åka med, nu när hon inte hade Ulf längre. Nåja, det
var bara en dröm. Yvonne tittade sig omkring och slogs av hur tyst det var i huset. Det kändes
nästan lite olustigt. Hon tittade sig omkring och fick syn på teven. Den skulle kunna ge henne
lite sällskap och hon gick ut i vardagsrummet och satte på den. När ljuset och ljudet från teven
spred sig i rummet kände Yvonne sig lite bättre till mods. Nu var det dags att sätta igång. Hon
tittade sig omkring och suckade djupt. Det låg saker överallt. Till en början var det Ulf som
städade mest här hemma, men allt eftersom tiden gick minskade hans engagemang. Han tyckte
att det låg på bådas ansvar och eftersom hon inte hade varit så duktig på att plocka undan efter
sig, så till slut gjorde inte han heller det. Nu såg det ut som ett bombnedslag i nästan hela huset
och Yvonne insåg att det bara var att ta tag i det.

Hon fimpade cigaretten och gick till städskåpet. Där tog hon fram svarta plastsäckar och gick
sedan upp till sovrummet på andra våningen. Yvonne började med garderoberna. Det gick
snabbt att tömma dem på Ulfs kläder och hon tittade på resultatet när hon var klar. Vad mycket
mer plats det blev till hennes kläder, tänkte hon konstaterande. Hon tog ner plastsäckarna och
satte dem på gräset utanför entrén. Därefter gick hon tillbaka till sovrummet och plockade
undan de sista av Ulfs saker. De lade hon i en kartong. Det var jobbigt att städa och hon kände
hur pulsen hade ökat lite och svetten trängde fram i pannan. När hon kom ner på
bottenvåningen stannade hon upp och hämtade andan. Hon tittade på soffan och bestämde sig
för en paus. Hon satte sig i soffan och tittade på teven. Efter en stund kände hon suget efter en
cigarett och hon tog fram en och tände den. När hon tagit ett par djupa bloss kände hon pulsen
gå ner och lugnet återkomma. Vilka tråkiga program det var på teven. Hon bläddrade bland
kanalerna och tankarna drogs ännu en gång till Ulf. Det var verkligen tomt efter honom och det
kändes lite konstigt. Men hon hade nog inte riktigt förstått att hon inte skulle få se honom igen.
Just nu kändes det som om han var bortrest. Att han skulle komma hem när som helst. Det
kanske vore roligt att spara något efter honom. Men vad skulle hon med hans gamla saker till? I
slutändan skulle de bara stå där och påminna henne om honom. Nu ville hon gå vidare och
försöka skaffa ett nytt liv, utan Ulf.

Några timmar senare hade Yvonne hunnit ta en tupplur på soffan och även ätit lite lunch. Hon
sneglade ut genom fönstret på alla plastsäckar som stod på tomten. Det var nog lika bra att åka
till tippen med allt, nu på en gång. Då skulle hon kunna pricka av det på sin lista och samtidigt
skulle hon kunna passa på att handla lite i Hallstavik, eftersom det låg på vägen till tippen. En
flaska vin till i kväll skulle inte sitta fel. Hon sneglade på klockan, som redan hade hunnit bli tolv.
Om hon skyndade sig skulle hon hinna förbi Systemet också.

Inga-Britt skulle precis gå ut med soporna, när Yvonne i full fart backade ut från sin tomt. Inga-
Britt höjde handen till en hälsning, men Yvonne såg det inte eftersom hon var fullt
koncentrerad på körningen. Inga-Britt tittade efter bilen som försvann i full fart längs grusvägen
upp till stora vägen.

– Hjälp vad hon hade bråttom, sa hon högt för sig själv.

Inga-Britt fortsatte till soptunnan och lade ner sin påse. En kall vindil sökte sig runt huset och
Inga-Britt huttrade till och drog koftan tätare omkring sig. Idag var det kallare än igår, då det
nästan hade känts som om det var en brittsommar på gång. Inga-Britt tittade bort mot Sonjas
hus och såg att ett fönster stod öppet i vardagsrummet. Då var hon hemma. Inga-Britt kände sig
lite kaffesugen och pratsjuk. Det fanns inte så många häromkring som Inga-Britt kunde prata
med, men Sonja kanske kände för att ta en kopp kaffe med henne? Hon gick med bestämda
steg tillbaka in och satte på sig en jacka. Därefter låste hon dörren och kilade över till Sonja och
knackade hoppfullt på dörren.

– Hej! sa Sonja när hon öppnade dörren. Kom in. Vad kallt det är ute idag?

Sonja linkade före in i huset. Hon hade fortfarande problem med höften sedan hon fått en
spricka i lårbenshalsen när hon blev kidnappad. Inga-Britt hängde upp jackan och följde efter
Sonja in i köket.

– Vill du ha en kopp kaffe?

– Ja tack, det vore gott, svarade Inga-Britt och slog sig ner vid köksbordet.

Sonja fyllde på vatten och kaffe i kaffebryggaren och satte därefter fram koppar.

– Vilken vacker utsikt du har! sa Inga-Britt och tittade ut på den mörka sjön.

– Ja, det är underbart att kunna titta ut över sjön. Den är aldrig stilla, utan det är alltid någon
rörelse på den, svarade Sonja samtidigt som hon stannade upp och tittade ut över sjön.

– Ja, från mitt kök ser jag bara vägen. Apropå det, vad bråttom Yvonne hade idag.

– Jasså?

– Ja, hörde du inte när hon åkte iväg? Det var gasen i botten. Hon såg inte ens att jag vinkade.
Jag lovar att det är spår i gruset efter henne.

– Jaha, sa Sonja och satte sig vid bordet. Har det hänt något?

Inga-Britt lutade sig lite närmare Sonja.

– Jag tror att det har hänt något, sa hon med antydan till spänning i rösten.

– Hänt något? svarade Sonja med frågande röst.

– Ja, svarade Inga-Britt och gjorde en konstpaus innan hon fortsatte. Igår blev Yvonne
hemskjutsad av en karl i sin egen bil. Det var en polis och efter dem kom ytterligare en polis, i
en polisbil, lade hon till. När Yvonne och en polis steg ur Yvonnes bil pratade de lite och sedan
gick Yvonne in till sig. Polisen gick till polisbilen och så åkte polisen därifrån. Ulf har jag inte sett
skymten av sedan Yvonne kom hem.

Inga-Britt tystnade för att låta hennes ord sjunka in.

– Så du menar att Ulf aldrig kom hem igår, sa Sonja tvivlande.

– Just det!

Sonja tystnade och lät orden smälta in. Vad hon kunde se fanns det ett otal förklaringar till
varför Ulf inte hade kommit hem. Men när det gällde Inga-Britt så trodde alltid den tanten det
värsta. Hon älskade att lägga sig i andra människors privatliv och spekulera i vad som hände
med dem. Det irriterade Sonja och hon hade valt att inte umgås så mycket med Inga-Britt, just
för den sakens skull. Hon orkade inte med hennes oändliga spekulationer.

– Men skulle inte Yvonne och Ulf iväg och jaga ihop? frågade Sonja.

– Visst var det så, svarade Inga-Britt och lutade sig lite närmare Sonja. Men varför var inte Ulf
med tillbaka? Har du sett honom?

Sonja funderade en stund.

– Nej, det har jag inte, men å andra sidan har jag inte sett Yvonne heller.

Sonja reste sig upp och linkade bort till kaffebryggaren och hämtade kaffekannan, som nu var
klar. Hon hällde upp kaffe till dem båda och satte sedan tillbaka kannan. Inga-Britt satt tyst och
funderade. Hon hade inte sett Ulf, men som Sonja sa, han kunde faktiskt vara här. Det kanske
bara var hennes fantasi som hade dragit iväg ytterligare en gång. Hon suckade. Det fanns säkert
en helt naturlig förklaring till att de inte hade sett Ulf. Inga-Britt hällde upp lite kaffe på fatet
och drack därifrån.

– Hur är det annars? undrade Sonja och bytte samtalsämne.

Sonja kände att det var dags att byta samtalsämne, annars skulle Inga-Britt bli fast i sina
spekulationer kring Ulf.

– Jo, tackar som frågar. Allt har sin gilla gång. Men min axel mår inte bra. Det senaste året
tycker jag att den har blivit värre. Fast nu fyller jag snart 68 år och då får man väl räkna med att
krämporna kommer och stannar kvar. Den här onda axeln kommer jag att få leva med tills jag
dör, sa Inga-Britt och suckade djupt för att poängtera hur ont hon verkligen hade.

Sonja tittade ut genom fönstret. Det här var den andra anledningen till att hon valt att inte
umgås alltför mycket med Inga-Britt. När hon började prata om sina problem, som egentligen
inte var så allvarliga, kunde hon inte sluta. Den tanten älskar att beklaga sig. Sonja hade nog
med sina egna problem, men inte pratade hon högt om dem för det. Det angick ingen annan
och vem skulle vara intresserad?

– Vill du ha lite mer kaffe?

Inga-Britt tittade ner i sin tomma kopp och nickade bifallande. Sonja reste sig mödosamt upp
och fyllde på hennes kopp. Idag var höften riktigt öm och det hängde ofta ihop med
väderomslag. Hon sneglade på termometern och kunde konstatera att det höll på att bli
kyligare. Ikväll skulle hon tända en brasa och kanske blanda sig en drink. Det skulle bli gott och
hon började se fram emot det. När Inga-Britt inte fick något medhåll för sina krämpor tystnade
hon och tittade på Sonja, som verkade vara upptagen i sina egna tankar. Inga-Britt bestämde sig
för att byta samtalsämne.

– När tror du den första snön kommer?

Sonja ryckte till, det var en helomvändning i samtalsämne.

– Tja, snart är det slutet av september och den första snön brukar ju komma i november. Så det
borde vara ett tag kvar.

– Fick du i båten i år?

– Nej, den fick ligga kvar på land i år, sa Sonja och satte sig. Min höft värker fortfarande och jag
skulle inte klara av att ta mig ner i båten. Därför tyckte jag inte att det fanns någon anledning
att lägga i den.

– Nej, det är klart. Vad ska du göra ikväll?

– Jag ska ta det lite lugnt. Imorgon kommer Jessica hit och ska bo hos mig några dagar. Vi har
inte bestämt hur länge ännu.

Jessica är ett barnbarn till Sonjas syster. Efter det att hon blev varslad från sitt jobb i Norrköping
har hon bott hos Sonja av och till för att få ett behövligt miljöombyte. När Sonja kom hem från
sjukhuset, efter det att hon fick sprickan i lårbenshalsen, stannade Jessica kvar hos Sonja för att
hjälpa henne tills hon blev bättre i sin höft. Under våren flyttade hon till Upplands Väsby och
ägnade sommaren åt att hitta ett nytt jobb. Hon var fortfarande arbetslös men hade lyckats få
ett extraknäck som brevbärare på posten i Rondellen i Upplands Väsby. Så fort hon fick
möjlighet, åkte hon upp till Sonja i Roslagen och bodde hos henne i några dagar.

– Jaha, sa Inga-Britt kort och sneglade på klockan, det börjar väl blidags för mig att dra mig
hemåt, sa hon med tveksam röst.

– Jag har inte hämtat tidningen än, så jag följer med dig till brevlådan, sa Sonja och reste sig
upp.

Inga-Britt satt kvar, men när Sonja gick ut i hallen reste hon sig upp och följde efter. Hon hade
ingen lust att gå hem till sitt tomma hus igen. Inga-Britt skulle inte ha haft något emot att
tillbringa kvällen hemma hos Sonja, men hon verkade inte vara inne på samma bana.

Tillsammans gick de ut ur huset och bort till brevlådorna, som var samlade på ett ställe ute vid
vägen. Sonja hämtade sin tidning och Inga-Britt kollade om det hade kommit något, men det
var tomt. Tidningen hämtade hon redan till frukosten. När de stod där och pratade kom Yvonne
tillbaka. Sonja och Inga-Britt vände sig om efter bilen och följde den med blicken. Yvonne
vinkade och gick sedan direkt in. Sonja sa adjö och gick tillbaka hem. Inga-Britt stod kvar och
tittade en stund, men gick därefter hem till sig. Hon satte sig tungt ner vid köksbordet och
tittade tomt framför sig. Ibland var livet tråkigt. När hon suckat några gånger tog hon fram
korsordet och fortsatte att lösa det.

På väg till soptippen hade Yvonne stannat på Systemet i Hallstavik. Det hade slutat med tre
flaskor vin. Hon hade så svårt att välja eftersom alla hade lika fina etiketter. Därefter hade hon
fått skynda på, så att hon skulle hinna till tippen innan de stängde. På vägen tillbaka hade hon
smitit in på COOP och köpt på sig lite mat. Nu behövde hon inte handla på några dagar, vilket
hon tyckte var skönt.

När hon parkerat bilen på uppfarten framför huset bar hon in sina matkassar. Hon såg att Inga-
Britt stod kvar och tittade sig omkring så Yvonne valde att vänta tills hon hade gått. Yvonne
kände inte för ett snack med byns skvallertant. När Inga-Britt gick, öppnade Yvonne dörren och
gick ut för att röka en cigarett. Under tiden funderade hon på vad hon skulle ta tag i härnäst.
Det började bli kallt och Yvonne huttrade till i sin fleecejacka. Snart var det dags att ta fram
vinterkläderna. Hon fimpade cigaretten och tog ett djupt andetag innan hon gick in. När hon
fått av sig skorna bar hon in matkassarna i köket. Fleecen behöll hon på för att få upp värmen i
kroppen. När matkassarna var tömda satte hon in vinflaskorna i skafferiet. Men när hon stängt
skafferidörren stannade hon upp. Ett glas vin skulle inte sitta fel. Det var i alla fall
lördagseftermiddag och hon hade gjort ett bra dagsverke, så hon hade helt klart förtjänat ett
glas vin. Hon tvekade några ögonblick till innan hon öppnade dörren och tog fram en flaska rött
vin. Hon ställde den på diskbänken och gick och hämtade öppnaren som låg i vardagsrummet.
Snart hade hon öppnat flaskan och hällt upp ett glas. Flaskan lät hon stå kvar på diskbänken
medan hon tog med sig glaset in i vardagsrummet. Yvonne ställde det på soffbordet och satte
sig i soffan. Efter en stor klunk vin slappnade hon av och slängde ett öga på den lista hon hade
sammanställt under morgonen.

1. Ringa pappa och meddela ungarna.Nu var det hög tid att ringa dem. Det var ett måste som
inte kunde vänta längre.
2. Ringa Ulfs syster.Det får bli imorgon. En dag mer eller mindre kan väl inte spela någon roll,
eller? Yvonne hade lite dåligt samvete, men Annelie var så jobbig att ha och göra med så hon
drog sig för att ringa henne.
3. Begravningen måste arrangeras.Det får bli på måndag när Fonus är öppet.
4. Meddela Ulfs arbetsplats. Det var fortfarande måndag som gällde för den punkten.
5. Städa undan Ulfs saker.Hon strök punkten och skrev KLART! för tydlighetens skull.

Nej, då var det väl dags att ringa pappa. Om hon bad honom skulle han säkert hjälpa henne
med att berätta för ungarna om Ulf. Det var inget hon kände för att göra själv. Hon tog en klunk
vin och slog därefter numret till sina föräldrar.

– Hej Terese! Det är mamma. Har ni det bra?

– Hej, är ni redan tillbaka? Du ringer ju från hemnumret.

– Ja, det stämmer. Vad gör ni?

– Mormor har lärt oss Canasta. Det är ett kortspel.

– Ja, jag vet. Vi spelade det mycket när jag var yngre, skrattade Yvonne. Har du morfar i
närheten?

– Morfar! skrek Terese. Mamma vill prata med dig.

Några minuter senare tog Anders luren. Yvonne hade då fått höra allt om den kommande
lördagskvällen som inkluderade hyrfilm och grönsaksdipp till grönsakerna. Fast morfar hade
lovat att fixa lite chips också, det var ju trots allt lördag.

– Hej Yvonne. Är ni redan tillbaka? Har det gått bra?

– Nej, det har det inte, sa Yvonne tyst.

Anders tystnade och funderade på vad hon menade, till slut var han tvungen att fråga.

– Vad menar du?

– Pappa, Ulf är död!

– Död, viskade Anders. Hur gick det till?

– Ulf var trött eftersom han hade sovit dåligt under natten. Vi bestämde då att jag skulle ta det
första passet själv och mötas upp i lägret lite längre fram på förmiddagen. När det var dags gick
jag tillbaka dit och hittade honom liggande på marken. Jag skyndade fram och försökte prata
med honom, men jag fick inget svar. Kroppen var alldeles livlös och när ambulanskillen kom var
han död, sa hon och svalde hårt samtidigt som en snyftning trängde fram.

Yvonne tystnade och kände gråten stocka sig i halsen. Hon försökte förtränga sorgen så gott
hon kunde och tog ytterligare en klunk vin.

– Hur mår du? Vill du ha sällskap?

– Nej, det går bra. Men jag undrar om barnen kan få stanna hos er tills de ska till Ola? Jag vet
inte om jag orkar med dem också.

– Visst får de det. Inga problem! När ska han hämta dem?

– Imorgon kväll.

– Vill du att vi berättar för barnen?

– Ja tack, det skulle underlätta, svarade Yvonne med tydlig lättnad i rösten.

– Ring om du behöver något. Vi finns här, avslutade Anders.

– Tack! sa Yvonne och lade på.

Då var första samtalet hon hade på sin lista avklarat. Hon andades ut och kände en liten
lättnad, men Annelie fick vänta till imorgon. Det samtalet var hon inte redo för ännu. Yvonne
tog ytterligare en stor klunk vin och tände en cigarett. Det var så tyst i huset att hon kunde höra
klockan ticka. Hon rös till. Det kändes faktiskt lite obehagligt. Hon fick känslan av att Ulf när som
helst skulle kliva in genom dörren. Tänk om han skulle gå igen? Nej, skärp dig Yvonne. Det är
sådant man bara ser på TV. Fjärrkontrollen till teven låg på bordet och hon tog den och satte på
teven. Efter lite bläddrande hittade hon ”Sjukhuset” som gick i repris och hon lade sig till rätta i
soffan.

Det började skymma utanför fönstret och Yvonne satte sig yrvaket upp. Nu var det dags att
fortsätta. Hon stängde av teven och tog på sig ytterjackan. Det märktes att de var på väg mot
en mörkare tid. Klockan var bara fem och ute var det nästan mörkt. Hon gick med bestämda
steg bort till brevlådorna.

Inga-Britt satt och åt middag i sitt alltför tysta hus. Ibland hade hon svårt att hantera tystnaden
och ensamheten. Idag var en sådan dag. Tidigare under eftermiddagen hade hon slagit en signal
till sin syster, som bor utanför Norrtälje. Men hennes barn skulle bjuda henne och hennes man
på middag ikväll, så hon kunde inte komma dit. Inga-Britt hade inga egna barn. En gång hade
hon varit gift, men Axel lämnade henne för tio år sedan. Idag hade de ingen kontakt. Hon
suckade. När hon gick i pension försökte hon engagera sig i en pensionärsförening och gick på
möten och syträffar. Men efter ett halvår kunde hon konstatera att det inte var något för
henne. Alla var så tråkiga. Fast hur roligt hade hon det nu? Tänk om hon och Sonja skulle kunna
få lite bättre kontakt. De skulle kunna ha det så trevligt ihop, men det verkade inte som om
Sonja riktigt ville det. Hon hade tur som hade Jessica. Sonja hade berättat för Inga-Britt att
Jessica hjälpte henne med bakning och städning när hon besökte Sonja. Det var nästan så att
Inga-Britt kände sig lite avundsjuk, men bara lite.

När middagen var avklarad reste hon sig upp och gick till diskbänken för att brygga sig en kopp
kaffe på maten. Hennes blick fångades av en rörelse vid brevlådorna och Inga-Britt skyndade
fram till fönstret för att kunna se bättre. Det var någon som höll på att pilla på brevlådan längst
ut eller nästlängst ut. Hon hade svårt att urskilja vem det var, så hon stod kvar. Några minuter
senare var figuren klar och började gå mot Yvonnes hus. Nu blev Inga-Britt nyfiken. Vad i hela
friden gjorde Yvonne vid brevlådorna så här dags? Hon gick ut i hallen och tog på sig jackan och
hämtade ficklampan.

Snart var hon framme vid raden av lådor. Hon riktade ficklampans ljus mot Yvonnes låda. Inga-
Britt drog efter andan. Ulfs namn var borttaget. Men varför hade hon tagit bort det? Nu var
Inga-Britt säker, någonting hade definitivt hänt Ulf.
 Kapitel 3
Söndagen den 20 september
– Gustaf, då har jag satt in steken i ugnen. Ska vi ta en promenad medan den blir klar?

Gustaf lade ihop DN:s söndagsbilaga, reste sig ur fåtöljen och gick ut till Lilly i köket.

– Jag tänkte att vi skulle ha en riktig söndagsmiddag idag.

– Det låter spännande! Vad blir det?

– Stek med kokt potatis, grönsaker och en svartvinbärsgelé.

– Mm, tror du att det blir rester?

– Javisst, skrattade Lilly och kramade om Gustaf. Det kommer att räcka till flera lunchlådor. Gå
och sätt på dig jackan nu.

Gustaf gick ut i hallen medan Lilly tog av sig förklädet innan hon följde efter honom. Hon hade
bestämt att de behövde röra på sig lite mer. De sista åren hade Gustaf fått en liten kalaskula.
Den gav i och för sig Gustaf ett charmigare utseende, men han hade svårt att röra sig utan att
bli andfådd. Hon hade trott att polisyrket innebar att man var tvungen att ha god fysik och
därför var man tvungen att träna mycket. När Gustaf var ung hade han varit mycket vältränad,
men så var det inte nu längre. Det berodde säkert på den nya tjänsten som innebar en hel del
stillasittande. Gustaf är sedan ett par år stationerad på polisstationen i Hallstavik.

– Kommer du?

– Jag kommer. Du kan gå ut och vänta så länge, om du vill, svarade Lilly.

Gustaf började bli varm i sina ytterkläder och gick ut genom dörren. Han ställde sig nedanför
trappan och andades in den friska luften som blåste in från Ålands hav. Gustaf och Lilly hade
bosatt sig i Grisslehamn när barnen flyttade hemifrån. De stormtrivdes i det lilla huset som låg i
området strax bakom ”Hotell Havsbaden”.

– Åt vilket håll vill du gå? undrade Lilly när hon kom ut.

– Vi kan väl gå ner mot ICA.

De började promenaden under tystnad. Gustaf funderade på hur han skulle uppvakta Lilly på
hennes kommande 55-års dag. Han ville överraska henne med något roligt. Men vad skulle det
vara?

– Börjar du jobba imorgon?

– Ja, nu är den här ledigheten slut, suckade Gustaf. Tänk om man kunde få gå i pension snart.
Jag börjar bli för gammal för det här.

– Åja, så gammal är du inte. Du är ju bara 57 år.

– Men tänk att få umgås med dig hela dagarna och bli bortskämd med din goda mat, sa Gustaf
drömmande.

– Om du fick det varje dag skulle du snart tröttna.

– Nä, det skulle jag inte, svarade Gustaf tvärsäkert.

De gick vidare under tystnad.

Yvonne lade på telefonen och andades ut. Det var nog det jobbigaste telefonsamtalet hon hade
gjort i hela sitt liv. Men nu hade hon meddelat Ulfs syster, Annelie, att Ulf hade gått bort.
Annelie hade blivit förkrossad och börjat storgråta, men Yvonne hade inga tårar kvar och
bemötte Annelies sorg med tystnad. Det hade retat Annelie och hon hade börjat skrika åt
Yvonne. Hon blundade när Annelies ord kom tillbaka. Annelie påstod att Yvonne aldrig hade
älskat Ulf, att hon hade gift sig med honom för pengarnas skull och att det var han som fick
göra allt hemma. Yvonne öppnade ögonen och letade fram en cigarett som hon tände. Hon
förstod inte Annelies kommentar om pengar. Ulf hade väl inga pengar? Hon reste sig upp från
soffan och gick ut i köket. Där tog hon fram vinflaskan och hällde upp ett glas åt sig. Till slut
hade Annelie lugnat sig och bett Yvonne att hon skulle få komma över en sväng och prata lite.
Men det var inget Yvonne kände för, speciellt inte efter Annelies utbrott. Så hon avstyrde det
vänligt men bestämt. Annelie hade inte blivit glad, men hon hade åtminstone lagt ner den
diskussionen.

Hon drack ur glaset och rökte färdigt cigaretten. Därefter sträckte hon sig efter telefonen och
slog numret till föreståndaren för den ICA affär där hon jobbade som kassörska. När hon kom
fram fick hon veta att han inte jobbade idag. Hon tackade och lade på och försökte med
hemnumret istället. Efter två signaler svarade hans fru och hon bad att få prata med Jonas. Han
kom till telefonen och Yvonne berättade vad som hade hänt.

– Men Yvonne, hur mår du?

– Inte så bra, svarade Yvonne tyst. Det är bland annat därför jag ringer.

Jonas satt tyst och väntade på att Yvonne skulle fortsätta.

– Jo, jag har väl rätt till permission någon dag, började hon.
– Ja, det stämmer, svarade Jonas för att hjälpa henne på traven.

– Nu måste jag ordna med begravningen och allt annat, fortsatte hon. Jag skulle behöva vara
ledig nästa vecka, avslutade hon.

– Hm, vi har lite sjukdom just nu, så jag har svårt att lova något innan jag har kollat upp saker
och ting. Men självklart har du rätt till permissionen. Vi gör så här, sa Jonas. Jag ringer dig
imorgon kväll, när jag vet hur det ser ut, så får vi prata mer.

– Tack, svarade Yvonne.

När de hade lagt på gick Yvonne ut i köket och fyllde på sitt glas med mer vin. Hon hade precis
tagit en klunk när telefonen ringde. Hon stelnade till. Vem kan det vara? Hon hade väl prata
med alla? Yvonne hade inte lust att prata med Annelie igen och hon tvekade ytterligare en
signal innan hon gick ut i vardagsrummet och svarade.

– Yvonne!

– Yvonne, jag är så ledsen. Jag fick precis höra, sa Ola i andra änden.

– Tack, svarade Yvonne med sorgsen röst men med viss lättnad.

– Kan jag hjälpa dig med något?

– Nej, det är lugnt. Ungarna är hos dig den här veckan och det är nu jag behöver fixa med allt.
Men är det okej för dig att hämta dem hos pappa?

– Javisst, inga problem! Lovar du att höra av dig om du behöver någon mer hjälp?

– Visst!

När de lagt på lade sig Yvonne på soffan. Nu var alla telefonsamtal avklarade och hon kände sig
trött. Allt kändes fortfarande overkligt. Det var som om en teater utspelade sig runt omkring
henne och att hon bara var en iakttagare. Hon svepte det sista vinet i glaset och lade sig sedan
till rätta och somnade.

Linus gick fram till kaffebryggaren och fyllde på sin kaffekopp. De hade varit nere vid den
nyöppnade pizzerian i Hallstaviks centrum och tagit en pizza till lunch. Nu låg den som en klump
i magen. All energi gick åt till att bearbeta maten och det gjorde att han kände sig trött. Men
det var inget som inte en stark kopp kaffe skulle kunna fixa. Nu skulle han snart känna sig
piggare. Patrik hade sprungit iväg till ICA för att posta något och skulle snart vara tillbaka.

Medan Linus väntade gick han tillbaka till sitt rum och satte sig med de rapporter som de skulle
gå igenom efter lunchen. Syftet var att färdigställa dem inför måndagens överlämningsmöte. Då
skulle Gustaf vara tillbaka och få ta över de större fallen. Ja, nu var det väl inga större fall, men
ändå. Beslutet låg i Gustafs händer för hur de skulle gå vidare. Han tog lite kaffe och svalde det.
En espresso skulle ha suttit bra mycket bättre, men han fick nöja sig med det som fanns. Linus
såg fram emot de tre dagars ledighet som låg framför honom. Det var hög tid att ta upp båten
och det skulle han gott och väl hinna med under dessa dagar. Planen var också att hinna tvätta
den och förhoppningsvis få den täckt. Om han hann med allt det skulle han inte behöva tänka
på den förrän våren kom. I övrigt hade han inte så mycket inplanerat.

– Sitter du här och dagdrömmer, skrattade Patrik och steg in i rummet. Ska vi köra igång?

– Ja, det är väl lika bra, svarade Linus och reste sig upp.

Innan han lämnade skrivbordet, samlade han ihop de papper han behövde ha med sig och
följde sedan efter Patrik.

Snart satt de inne i ett av polisstationens mindre konferensrum. De hade sorterat de olika fallen
i varsin hög framför sig på bordet. Patrik hade tagit med sig sin laptop, så att de kunde skriva
sina rapporter på en gång. De började med de två rattfyllorna som de hade tagit hand om
under fredagskvällen. Det var snabbt avklarat och Patrik skrev ner det sista i respektive rapport.

– Ska vi ta jaktolyckan nu? frågade Linus och lyfte det första pappret i den högen.

– Ja, det är lika bra, svarade Patrik och plockade upp den rapporten på skärmen. Var ska vi
börja?

– Förhöret med Yvonne? föreslog Linus och plockade upp den utskriften från högen.

– Vad kan vi dra för slutsatser från förhöret?

De läste igenom utskriften en gång till för att friska upp minnet. När de var klara började Patrik
med sammanfattningen.

– Så Yvonne lämnade Ulf i lägret på morgonen, eftersom han var trött. När hon kom tillbaka lite
senare på förmiddagen, för att möta upp honom, hittade hon honom liggande på magen.

– Det var då hon började ropa på hjälp, fortsatte Linus. Och Bosse hörde henne och sprang dit.
Det var också han som ringde till 112 och fick dit ambulans och polis.

– Har hon något motiv?

– Nej, inget som är uppenbart.

– Då kvarstår den frågan, sa Linus och tittade upp från pappret. Vi får lämna över den till
Gustaf. Vem vet, han kanske har världens livförsäkring!

– Sedan har vi den tekniska delen, fortsatte Patrik. Imorgon borde vi få något svar från labbet
gällande gevären.

– Hur blir det med obduktionen?

– Den borde vara avklarad under morgondagen. Den kommer att ge oss kalibern på den kula
som dödade Ulf.

– Sedan har vi förhören med Bosse och Jens som vi genomförde här igår, sa Linus och tog fram
de förhören.

Linus ögnade igenom deras respektive förhör och skakade sedan på huvudet.

– Det här gav inget mer matnyttigt.

– Nej, det enda vi kan använda det till är att styrka en del av Yvonnes historia. Annars tillför de
ingenting, konstaterade Patrik.

– Fick du tag i killen som har jakträtten?

– Ja, svarade Patrik dröjande, men det gav ingenting det heller.

– Inte?

– Nä, han hade endast gett tillstånd till de vi redan har pratat med. Men däremot fick jag en
utskällning.

– Varför det? frågade Linus förvånat.

– Tydligen har han problem med tjuvjakt som han har anmält till oss flera gånger, men vi har
inte gjort någonting åt det, suckade Patrik.

De försjönk i tystnad och funderade på den fakta de hade fått fram. Till slut bröt Linus
tystnaden.

– Tror du att Yvonne mördade sin man?

– Nej, egentligen gör jag inte det. Jag är övertygad om att det är ett vådaskott och Ulf råkade
befinna sig på fel plats. Men samtidigt får jag en känsla av att det är något mer som ligger
bakom.

– Vad skulle det vara? frågade Linus nyfiket.

– Jag vet inte, svarade Patrik och ryckte på axlarna.

– Jag tror inte att Ulf har blivit mördad, sa Linus med tvärsäker röst. Eftersom det, enligt
sjukvårdaren, bara fanns ett kulhål i kroppen, så tyder det på ett vådaskott.

Patrik nickade bifAllande.

– Hur går vi vidare? Vi lämnar väl över till Gustaf? frågade Linus. Jag går ju på ledighet nu.

– Ja, imorgonbitti på överlämningsmötet, informerar vi Gustaf och överlämnar all information

som vi har lyckats samla ihop. Därefter är det upp till honom att avgöra hur han vill gå vidare.
Fast jag tror att han vill invänta obduktionen och den tekniska analysen av gevären, innan han
tar ett beslut på hur han ska gå vidare eller om han ska gå vidare.

– Ja, det låter klokt, svarade Linus. Ska vi fortsätta med att planera fartkontrollen vid
brädgården?
– Står det inget om nykterhetskontroll också?

Linus tittade på pappret igen och visst stod det nykterhetskontroll lite längre ner på i listan.

– Jo, det har du rätt i.

– Okej, då får vi plocka ihop det vi behöver och så åker vi dit.

De reste sig och lämnade konferensrummet. De lade in alla papper på sina respektive skrivbord
och samlade sedan ihop det material som de behövde och gav sig iväg.

Inga-Britt satt vid köksbordet och försökte lösa korsordet i DN:s söndagsbilaga, men det gick
hon i stort sett bet på. Det var inte många ord hon kunde fylla i och det gjorde henne
frustrerad. Samtidigt som hon funderade på korsordet kunde hon inte släppa det faktum att
Yvonne hade tagit bort Ulfs namn på brevlådan. Och poliserna som hade kört hem henne. Vad
skulle allt det här betyda? Hon ville så gärna prata igenom det med någon. Men vem då? Jessica
hade kommit till Sonja redan vid tio, så Inga-Britt hade inte hunnit dit innan. Hon ville inte
heller tränga sig på precis när Jessica hade kommit, så hon valde att avvakta. Men nu hade
klockan hunnit bli tre och då måste de väl ha hunnit prata av sig? Yvonne hade inte visat sig
idag. Det verkar som om hon valt att hålla sig inne.

Inga-Britt försökte lösa ytterligare ett par ord, men efter en halvtimma gav hon upp. Hon lyfte
gardinen något, så att hon kunde se lite mer av Sonjas tomt. Jessica var ute på tomten och
räfsade löv, medan Sonja fyllde oljefatet med de löv som Jessica körde fram till henne. De skulle
snart börja elda och Inga-Britt såg genast sin chans. Hon skyndade ut i hallen och satte på sig
jackan. För säkerhets skull tog hon även mössa och vantar. Om de skulle bli stående utomhus
ville hon försäkra sig om att hon inte skulle behöva gå hem på grund av att hon frös. Därefter
gick hon ut till brevlådorna och lyfte locket på sin. Den var tom, fast det visste hon redan,
eftersom hon hade tömt den imorse. Hon sneglade bort mot Sonja och efter en stund tittade
Sonja åt hennes håll. Inga-Britt vinkade när de fick ögonkontakt och när Sonja besvarade
vinkningen skyndade hon sig bort till Sonja.

– Hej Sonja! ropade hon när hon var tio meter ifrån henne.

Jessica tittade upp när hon hörde Inga-Britts röst och vinkade till henne. Inga-Britt besvarade
glatt vinkningen.

– Hej Inga-Britt, svarade Sonja när Inga-Britt var nästan framme. Hur är det med dig?

– Jo tack, det är bara bra. Nu dröjer det inte länge förrän snön kommer.

– Nä, det gör det inte. Det känns nästan som om den hänger i luften redan nu. När jag tittade
på termometern tidigare under förmiddagen, visade den bara två grader.

Jessica hade nu kommit fram och gjorde dem sällskap.

– Hej Inga-Britt! Hur står det till med dig då?

– Hej Jessica! Jo, förutom att axeln värker så är det rätt bra. Men vad kallt det har blivit!
svarade hon och huttrade till för att poängtera vad hon sa. När kom du?

– Jag kom i förmiddags, svarade Jessica. Får vi bjuda på en kopp kaffe?

– Ja tack, det skulle sitta fint.

Jessica lade ifrån sig räfsan och följde sedan efter Sonja och Inga-Britt, som börjat gå mot huset.
Sonja började med att göra upp en brasa medan Jessica gick ut i köket och fixade med
kaffebryggaren. Under tiden gjorde Inga-Britt sig hemmastad i soffan. Hon sneglade ut i köket
och såg att Jessica höll på att förbereda kakfatet.

– Jo Sonja, har du sett Ulf ännu?

Sonja vände sig mot Inga-Britt, att hon aldrig kunde ge sig.

– Nej, det har jag inte, svarade hon kort och vände sig mot brasan igen. Men funderar du
fortfarande på det? Det är klart att det finns en fullt naturlig förklaring till att du inte har sett
honom.

Inga-Britt lyssnade på Sonja, men valde att förbise det hon sa och fortsatte på den linje som
hon hade påbörjat.

– Igår kväll när jag satt och löste korsord vid köksbordet, såg jag en skepnad vid brevlådorna,
började Inga-Britt men tystnade när Jessica kom in i rummet.

– Här kommer jag med lite kakor. Kaffet är klart om några minuter, sa Jessica och gick sedan
tillbaka till köket igen.

Inga-Britt tittade efter Jessica och när hon kommit ut i köket fortsatte hon.

– Det var Yvonne som höll på med något. När hon hade gått in, gick jag ut och kollade vad hon
hade sysslat med.

Sonja slutade med att trava vedträn i eldstaden och vände sig om och tittade intresserat på
Inga-Britt, som njöt av att äntligen ha fått Sonjas fulla uppmärksamhet.

– Och hittade du något? frågade Sonja för att skynda på Inga-Britts berättelse.

– Ja, vet du vad hon hade gjort?

– Nä, svarade Sonja som började tappa tålamodet.

– Hon hade skrapat bort Ulfs namn från brevlådan!

Inga-Britt var nöjd med hur hon hade lagt upp det och lutade sig tillbaka i soffan för att iaktta
reaktionen hos Sonja.

– Vad sa du? Skrapat bort hans namn från brevlådan?

Inga-Britt nickade nöjt.

– Men är du säker på det?

– Ja!

Sonja tände en tändsticka som hon slängde in bland vedträna. Snart brann en härlig brasa och
hon reste sig upp och satte sig i fåtöljen bredvid soffan. Inga-Britts ord började smälta in. Det
kanske låg något mer bakom det här med Ulf än hon först trodde. Inga-Britt hade kanske
kommit på något i alla fall. Men vad skulle kunna ha hänt? Hon blev avbruten i sina tankar när
Jessica återvände med koppar.

– Då ska vi se, började Jessica. Här får ni varsin kopp. Kaffet är alldeles strax klart. Inga-Britt
använder du mjölk eller socker?

– Gärna lite mjölk.

– Då fixar jag det, sa Jessica och gick tillbaka till köket.

Sonja satt tyst i sina egna funderingar, men Inga-Britt kunde inte hålla sig längre.

– Nå Sonja, vad tror du? Visst måste det ha hänt något? sa Inga-Britt och lutade sig lite framåt.

– Ja, det verkar nästan så. Men vad tror du kan ha hänt? Jag menar om polisen kör hem Yvonne
så känns det nästan som om det har hänt något allvarligt.

Inga-Britt nickade bifAllande.

– Nu är kaffet klart, sa Jessica samtidigt som hon kom in i vardagsrummet.

Jessica hajade till när hon skulle hälla kaffe i Inga-Britts kopp. Hon kunde känna en svag
spänning i luften. Vad hade hänt medan hon hämtade kaffet? De hade väl inte blivit osams?
Jessica visste att Sonja inte var så förtjust i Inga-Britt och försökte hålla henne på avstånd, så
gott hon kunde.

– Varsågoda och ta för er av kakorna, sa hon med glad röst.

Inga-Britt sträckte genast fram handen och tog en kanelbulle och en dröm. Hon tog ett stort
bett av bullen och när hon svalt tuggan tittade hon på Jessica och log.

– Var den god? undrade Jessica som nu hade satt sig i soffan bredvid Inga-Britt.

– Mycket bra!

– Vad var det ni pratade om när jag kom in? undrade Jessica nyfiket.

Inga-Britt tittade på Sonja som valde att ta en mun kaffe. Hon vände då blicken mot Jessica och
tog ett djupt andetag.

– Vår granne, Yvonnes man, har inte kommit hem eller snarare så är det så att vi inte har sett
till honom på några dagar, lade hon till.

– Men han kanske bara är bortrest, sa Jessica och tog en tugga på en dröm.
Sonja nickade bifAllande.

– Det trodde jag också till en början, sa Sonja. Men i fredags skjutsade polisen hem Yvonne.

– Polisen?

– Och igår såg jag Yvonne skrapa bort Ulfs namn från brevlådan, fortsatte Inga-Britt.

– Tog hon bort hans namn? frågade Jessica. Det verkar jättekonstigt. Har det hänt något
allvarligt tror ni?

– Ja, han kanske har blivit skjuten, sa Inga-Britt.

– Skjuten, sa Sonja förfärat.

– Ja, men det stämmer väl rätt bra med polis och att hans namn försvinner på brevlådan,
försvarade Inga-Britt sin teori.

Jessica och Sonja tittade på varandra.

– Ja, helt otroligt låter det inte, sa Jessica. Men kan det verkligen vara så?
 Kapitel 4
Måndagen den 21 september
Gustaf körde in mot Hallstaviks centrum och svängde höger i rondellen för att komma till
polisstationen. Utanför stationen fanns det några parkeringsplatser för personalen och Gustaf
hade tur och fick en av dem. Han tog plastpåsen från passagerarsätet och steg sedan ur bilen.
Han såg fram emot lunchen som låg i påsen. Det hade blivit mycket kvar av gårdagens
söndagsstek och en portion låg nerpackad i en matlåda i påsen. När Gustaf tänkte på den goda
steken, vattnades det i munnen på honom. Efter en titt på klockan insåg han att det var
åtminstone tre timmar kvar innan han skulle få njuta av matlådan. Han suckade och gick in på
polisstationen.

– God morgon, Gustaf! Har du haft en bra helg?

– God morgon, Vivi. Jo tack, det har varit en härlig helg, svarade Gustaf och gick vidare in till sitt
kontor.

Vivi kom till polisstationen för drygt ett år sedan. Hon är en ung och ambitiös tjej i 30-års åldern
som genast blev omtyckt av de andra på stationen. Hennes arbetsuppgift är bland annat att ta
emot besökare i receptionen. Hon blev jätteglad när hon fick jobbet, eftersom hennes kille
jobbar på pappersbruket. I vintras köpte de ett hus i Herräng, som ligger cirka en mil från
Hallstavik.

När Gustaf startat datorn gick han ut i köket med sin påse. Han lade omsorgsfullt in matlådan i
kylskåpet och innan han stängde dörren tittade han längtansfullt på den en sista gång. Därefter
gick han tillbaka till sitt rum och slog sig ner vid skrivbordet. Framför honom på skrivbordet
hade han ett inramat bröllopsfoto av Lilly och sig själv. Det visade en solig sommardag för drygt
30 år sedan. Gustaf tittade ömt på fotot och ett leende spred sig i hans ansikte. Vilken tur han
haft som träffat Lilly.

Datorn tuggade igång och inloggningsrutan kom upp på skärmen. Gustaf skrev in sitt
användarnamn och lösenord och strax därefter var han inne. Han började med att gå igenom
de olästa mailen. Trots att han bara varit ledig över helgen hade inboxen fyllts på. Gustaf
skummade igenom mailen lite snabbt för att bilda sig en uppfattning om läget. När det var klart
kände han att det var dags för en kopp kaffe och han gick ut i köket.

Ute i köket höll Linus på att hälla upp kaffe i en kopp.

– God morgon, Linus!

– Hej Gustaf! När ska vi ta morgonmötet? Patrik borde vara här när som helst.

– Vi startar när han kommer. Har det varit en lugn helg?

– Nja, det har varit det vanliga med rattfylla och någon fortkörning, men…

– Men vad då? frågade Gustaf nyfiket.

– Ja, vi kanske borde ta det när Patrik är på plats, men vi har ett dödsfall.

– Dödsfall?

– Ja, med största sannolikhet ett vådaskott, men vi får ta det på genomgången.

– Ja, sa Gustaf dröjande.

– Jag hojtar när Patrik kommer, sa Linus och lämnade köket.

Gustaf tog kaffekannan och hällde upp en kopp kaffe åt sig och gick därefter tillbaka till sitt
rum. Han kunde inte släppa det Linus hade sagt om att ett vådaskott hade orsakat ett dödsfall.
Det är mycket ovanligt att sådant händer, men visst är det troligt. Hoppas att Patrik dyker upp
snart så att de kan starta mötet. Han borde ringa barnen och sätta in de i planerna som han
hade för Lillys 55-års dag. Det skulle han faktiskt kunna göra nu. Gustaf lyfte luren och slog
numret till Agneta. Efter att ha klarat av hur barnbarnen mådde kom Gustaf till saken.

– Jo, jag funderar på mammas födelsedag.

– Det är bara tre veckor kvar. Ska vi inte göra något tillsammans?

– Jag funderar på om vi ska ta en middag på Havsbaden.

– Det är väl en bra idé. Ska vi ge henne lite behandlingar som present?

Gustaf funderade. Det var faktiskt ingen dum idé som Agneta hade kommit med. Då skulle han
kunna gå dit med Lilly på förmiddagen och hon kunde börja med en behandling. Därefter kunde
de äta lunch i restaurangen och gå tillbaka och relaxa och Lilly skulle kunna få ytterligare en
behandling. Sedan skulle de kunna gör sig iordning och ta en drink i baren till barnen och deras
familjer kom och avsluta med en middag.

– Pappa, är du kvar?

– Ja visst, svarade Gustaf och skrattade lite. Jag snurrade bara vidare i tankarna. Det var en
jättebra idé. Bokar du in det i din kalender då? Jag måste bara kolla att det fungerar med Sten
också.

– Jag bokar in det. Vill du ha hjälp med att boka in behandlingar?

– Mycket gärna, svarade Gustaf lättad. Jag kan inte så mycket om sånt där. Men vänta med att
boka tills vi vet att Sten verkligen kan.
– Okej! Då hör du av dig?

– Jag ska försöka ringa honom under dagen.

När de lagt på kom Patrik och hämtade Gustaf och de gick gemensamt till konferensrummet.
Linus hade redan satt sig vid bordet och höll på att strukturera upp sina papper. Gustaf stängde
dörren och satte sig vid ena kanten av bordet.

– Jaha, ska vi sätta igång. Vem börjar? undrade han och tittade på Linus och sedan Patrik.

Patrik harklade sig.

– Vi har två rattfyllor, en fortkörning och så ett dödsfall.

– Linus, är det samma dödsfall som du nämnde tidigare?

– Ja.

– Okej, då börjar vi med det andra, sa Gustaf och fattade pennan.

Linus gick igenom de olika fallen och Gustaf antecknade delar av vad han berättade. Efter en
halvtimme var de klara och hade fördelat de åtgärder som behövdes göras mellan dem.

– Ska vi fortsätta med dödsfallet nu? undrade Gustaf och vände blad i sitt anteckningsblock.
Börjar du Linus?

Linus berättade hur Ulf hade påträffats och han gjorde även ett sammandrag av de förhör som
ägt rum. Han kommenterade även vad ambulanskillarna hade sett på kroppen, innan de tog
med den från platsen.

– Patrik och jag fattade ingen misstanke till att ett brott skulle ha begåtts, men vi får se om den
tekniska bevisningen styrker det,avslutade han.

– Den tekniska undersökningen är avgörande, men vad får er att tro att det inte ligger ett brott
bakom?

– Hade jag velat mörda någon skulle jag inte ha vågat chansa på att han dog av ett skott. Då
hade jag skjutit honom en gång till för att försäkra mig om att han verkligen var död, sa Patrik.

Linus nickade bifAllande.

– Ni förhörde även mannens fru, eller hur?

Både Linus och Patrik nickade.

– Var det något i hennes historia som fick er att tveka på att det skulle vara något annat än ett
vådaskott?

Linus och Patrik tittade på varandra.

– Nej, svarade båda två.

Gustaf iakttog Patrik som verkade lite tveksam.

– Du ser lite tveksam ut Patrik?

Patrik satt tyst en stund medan han funderade på hur han skulle berätta om sin magkänsla.
Gustaf fortsatte att titta på honom och Patrik började känna sig osäker.

– Nä, det var nog ingenting. Jag har bara en magkänsla som säger att det ligger något mer
bakom.

– Kan du sätta fingret på vad det är som får dig att känna så?

Patrik skakade på huvudet. Nu kändes det nästan löjligt.

– Nej, det var ingenting, glöm det!

– Och ni har pratat med åklagaren?

– Ja, på hans begäran kollade vi upp vem mer som kunde ha jagat i det området, men det gav
ingenting.

– Bra, jag ska också prata med honom, sa Gustaf. Men vår utgångspunkten är att inget brott har
begåtts, till vi får svaren från den tekniska undersökningen, sammanfattade Gustaf och tittade
på Linus och Patrik för att se att alla var överens.

Linus och Patrik nickade samstämmigt.

– Då gör vi inget mer åt det här fallet just nu. Förhoppningsvis styrker provsvaren vår teori, sa
Gustaf och lade ihop sitt anteckningsblock. Var det något mer?

– Nej, svarade Patrik.

– Då Linus ska du få gå på en välbehövlig ledighet, sa Gustaf och ställde sig upp. Har du planerat
något speciellt?

– Nej, det blir till att ta upp båten och göra den klar för vintern. Något annat kommer jag nog
inte att hinna med.

– Ja, då får du ha det så bra, sa Gustaf och lämnade rummet.

Patrik gick några meter framför honom i korridoren.

– Patrik!

– Ja, svarade Patrik och vände sig om.

– Hjälper du Vivi om det skulle behövas i receptionen?

– Mm, jag har de här åtgärderna som jag behöver ta tag i.

– Det får du göra när det finns tid över, sa Gustaf och gick in på sitt rum.
Han satte sig vid skrivbordet och tittade ut genom fönstret. Ett vådaskott? Ja, helt otroligt var
det inte. Visst hade han hört talas om sådana olyckor. Men att det skulle inträffa en sådan här i
Roslagen? Ulf hade haft en fruktansvärd otur helt enkelt. Snacka om att befinna sig på fel plats.
Han bestämde sig för att lämna fallet för tillfället. När labbsvaren kom fick han gå igenom dem
och säkerställa att de verkligen stödde deras teori.

Yvonne hade tagit en behövlig sovmorgon. Solen sken och hon kände att hon längtade ut. Ut till
friska luften. Huset kändes av någon anledning instängt. Hon tog kaffet och cigarettpaketet
med sig ut och slog sig ner på trädgårdsmöblerna. Solen värmde gott. Så många fler sådana här
dagar skulle det säkert inte bli, så det var lika bra att njuta nu när hon kunde.

Yvonne slumrade till i solen och vaknade av prat inte långt därifrån. Hon tittade sig förvirrat
omkring. Snart upptäckte hon Sonja med en tjej. De höll på att tända en brasa i ett oljefat. När
de tittade åt hennes håll vinkade hon och de vinkade tillbaka. Yvonne tittade på sin egna
gräsmatta. Det var dags att räfsa, men hon orkade inte ta tag i det. Inte nu! Idag eller senast
imorgon var det dags att ta i tu med begravningen. Bara tanken på den tog musten ur henne
och hon blundade samtidigt som hon lutade sig tillbaka i stolen.

När ytterligare en timme gått bestämde hon sig för att det var dags att göra något vettigt. Hon
reste sig upp från stolen och gick till brevlådan. Där fanns ett par räkningar till Ulf, men de får
hon ta tag i senare. När hon tittade upp såg hon Inga-Britt på väg mot henne i full fart. Ånej, det
sista hon kände för var att träffa den skvallerkärringen nu.

– Hej, Yvonne! Vilket härligt väder vi har idag? sa Inga-Britt när hon kom fram till Yvonne med
andan i halsen

Yvonne svarade genom att nicka.

– Man får passa på att njuta och vara ute idag. Jag skulle verkligen behöva räfsa gräset och så
borde jag klippa äppelträdet, men jag vet inte vad jag ska börja med.

– Nej, det är svårt att veta var man ska börja, svarade Yvonne.

Inga-Britt ville så gärna fråga om Ulf men hon kom sig inte riktigt för. Hon kunde ju knappast
bara ställa frågan, eller? Men hon kände att hon inte kunde hålla sig längre. Hon höll på att
spricka av nyfikenhet.

– Är du ledig idag? undrade Inga-Britt.

– Ja.
– Är Ulf sjuk? Jag tänkte, eftersom hans bil är hemma? undrade Inga-Britt och försökte låta så
neutral som hon bara kunde.

Yvonne var inte beredd på frågan och kom av sig. Hur besvarade man den på ett bra sätt utan
att avslöja allt? Men å andra sidan skulle det komma fram förr eller senare så det var väl lika
bra att köra med öppna kort. Det hade varit tillräckligt jobbigt att ringa Ulfs jobb idag och
berätta om olyckan. Hans chef hade blivit chockad men ändå funnit sig bra med tanke på
omständigheterna.

– Nej, Ulf jobbar inte idag, svarade hon.

– Nähä, varför inte det?

– Ulf är död, sa Yvonne.

– Död? upprepade Inga-Britt förfärat. Men vad är det som har hänt?

– Det var ett vådaskott och Ulf råkade stå i vägen.

– När hände det här?

– I fredags.

– Men lilla vän, hur mår du? Har du någon du kan prata med?

– Det är lugnt, men jag vill inte prata mer om det nu.

– Ja, det har jag full förståelse för.

– Om du ursäktar så måste jag gå in till mig nu, sa Yvonne och gick innan Inga-Britt hann svara.

Inga-Britt stod och tittade efter Yvonne då hon gick tillbaka till huset. När hon hade stängt
dörren efter sig vände Inga-Britt blicken mot Sonjas hus. Sonja stod vid oljefatet och Jessica höll
på att räfsa. Det här måste hon bara berätta för Sonja. Hon hade haft rätt. Det hade verkligen
hänt Ulf något. Inga-Britt skyndade sig bort till Sonja.

– Hej Sonja!

– Hej Inga-Britt! Hur är det? Har det hänt något?

Inga-Britt stannade till och hämtade andan. Hon kände sig riktigt upphetsad över att få berätta
det hon hade hört från Yvonne.

– Ja, du kan inte ana.

Nej, förmodligen inte, tänkte Sonja för sig själv och fortsatte att le uppmuntrande mot Inga-
Britt.

– Jag stötte på Yvonne vid brevlådorna och då frågade jag hur det var med Ulf.
– Ja, skyndade Sonja på.

– Vet du vad hon svarade?

–Nej, svarade Sonja och suckade ljudlöst.

– Ulf är död.

– Död, är du säker på att du hörde rätt, frågade Sonja häpet.

Hon hade svårt att tro på det Inga-Britt berättade.

– Ja, det hände i fredags. Det var visst ett vådaskott och Ulf råkade befinna sig på fel ställe.

– Oj då, hur mår Yvonne?

– Hon sa inte så mycket utan gick in så fort hon fick tillfälle.

– Men stackars Yvonne. Hoppas att hon har någon hon kan prata med. Det är en svår sorg att
bära själv, och Ulf som var så ung.

– Ja, det är tråkigt, sa Inga-Britt.

De försjönk i tystnad och tänkte på Ulf, som de inte hade känt så väl, men han hade i alla fall
varit deras granne en tid.

– Sonja!

Jessica stod på trappan och ropade.

– Ja, svarade Sonja.

– Kan du komma in och äta? Maten är klar!

– Kommer, svarade Sonja.

Inga-Britt lämnade Sonja och gick tillbaka till sitt hus. Hon kände sig nöjd med sig själv. Hennes
intuition hade varit helt rätt ända från början. Det hade verkligen hänt något med Ulf. Men
varför var det ingen som lyssnade på henne? När hon kom in i huset gick hon direkt till
kylskåpet. Efter lite letande hittade hon resterna av en kalops som hon värmde.

Gustaf lutade sig förnöjt tillbaka och torkade sig om munnen. Den här lunchlådan var verkligen
superb. Hur skulle han klara sig utan Lilly? Just det, nu var det hög tid att ringa Sten och kolla så
att de kunde vara med på middagen.

När han diskat sin matlåda tog han med sig en kaffe in på rummet. Snart hade han Sten i luren.
– Jo, mamma fyller år om tre veckor, började Gustaf, så jag tänkte att vi allihop skulle äta
middag på Havsbaden.

– Det låter jättebra, svarade Sten. Vilket datum hade du tänkt, så ska jag kolla almanackan?

– På hennes födelsedag. Den infaller på en lördag i år.

– Okej, häng kvar.

Sten bläddrade i sin almanacka för att kolla hur det såg ut.

– Jo, men det ser bra ut, konstaterade han en stund senare.

– Vi tänkte att vi skulle dela på presenten till mamma.

– Vad hade ni tänkt er?

– Agneta föreslog att vi skulle ge mamma två SPA-behandlingar på Havsbaden under dagen och
så avslutar vi den med en gemensam middag.

– Det låter trevligt. Jag skriver upp det och meddelar Mia så att hon inte bokar in något annat
den dagen.

– Vill ni vara med på presenten?

– Ja, det vill vi gärna vara.

Några minuter senare lade de på och Gustaf satte sig tillrätta i stolen. Då var planeringen av
Lillys födelsedag påbörjad. Det kändes bra. Han ville verkligen att hennes födelsedag skulle bli
lyckad.

När kaffet var urdrucket återgick han till jobbet. Tankarna gick ännu en gång till
vådaskjutningen. Hade han missat något som var av vikt? Eller var det så enkelt att det var en
olycka? Men även denna gång kom Gustaf fram till att det inte fanns någon misstanke om brott.
Den här killen, Ulf, hade helt enkelt haft otur. Nu återstod bara att få svaren från obducenten
och laboratoriet så att de kunde styrka teorin och stänga fallet. Undrar när de kommer? Det
kanske vore lika bra att ringa obducenten och kolla när han förväntade sig bli klar med Ulf.
Yvonne ville säkert planera begravningen och då kunde han ringa henne och meddela när hon
kunde förvänta sig att obduktionen skulle vara klar.

– Jan-Erik.

– Hej Jan-Erik, det här är Gustaf Klint från Hallstavikspolisen.

– Hej, svarade Jan-Erik avvaktande.

– Jo, du har en man hos dig som heter Ulf Malmborg.

– Ja.
– Jag undrar när du tror att obduktionen av honom blir klar.

– Hm, sa Jan-Erik och tystnade.

Gustaf satt tålmodigt tyst och väntade på att Jan-Erik skulle återkomma. Efter ett par minuters
tystnad var han tillbaka i luren.

– Jag förväntar mig att jag har ett resultat till dig under morgondagen, sa han.

– Vad bra. Tack så mycket då, sa Gustaf och lade på.

Då kunde han inte förvänta sig något svar därifrån idag. Om han skulle ringa Yvonne och göra
sig en egen bild av henne? Han skulle då kunna meddela henne när obduktionen skulle bli klar.
Efter ytterligare en stunds fundering tog han telefonen och ringde henne.

Yvonne hade druckit ur sitt första glas vin. När hon fimpade cigaretten ringde telefonen. Hon
tittade på den. Vem var det som ringde nu? Yvonne kände inte för att prata med någon. Nu ville
hon ta ett glas vin till och bara försjunka i sig själv eller kanske titta på någon såpa på teven,
men telefonen gav sig inte. Den fortsatte att ringa och Yvonne kände sig besegrad och svarade.

– Ja, det är Yvonne, svarade hon uttråkad.

– Hej, det här är Gustaf Klint från Hallstavikspolisen.

Gustaf hörde hur Yvonne hämtade andan och han fortsatte:

– Det gäller Ulf Malmborg.

– Mm, sa hon tveksamt.

Yvonne kände hur pulsen ökade och hjärtat slog hårt i bröstet.

– Vad vill du? sa hon med skärpa i rösten.

– Jag tänkte bara meddela att Ulf kommer att bli klar under morgondagen och då får vi även ett
svar från obducenten.

– Jaha, okej.

Gustaf funderade på om han skulle berätta något mer om utredningen, men det var helt klart
att Yvonne inte var på humör för att prata med honom.

– Om du har några frågor är det bara att du hör av dig.

– Ja, tack då, sa Yvonne och lade på.

Gustaf satt med den tysta luren i handen och kunde bara konstatera att hon hade lagt på. Hela
samtalet hade känts konstigt, nästan avogt, men alla reagerar olika.
 Kapitel 5
Tisdagen den 22 september
Jan-Erik satt vid skrivbordet och tittade på pappershögarna framför sig. När skulle han få tid att
sortera alla dessa? Den sista tiden hade varit hektisk med många obduktioner på schemat.
Eftersom det hade varit så många hade han prioriterat att utföra obduktionerna, så att alla
åtminstone skulle få ett svar. Skriva rapporterna kunde han göra vid ett senare tillfälle, men nu
hade det blivit så många att det kändes lite övermäktigt. Jan-Erik tog fram sin almanacka och
tittade på hur veckan såg ut. Han kunde snabbt konstatera att det fanns utrymme på fredag för
rapportskrivning, om inte något mer kom in. Den här helgen hade han ingen lust att jobba över.
Lisa, hans fru, och Jan-Erik hade bokat in en resa till Gotland för att hälsa på en barndomsvän
till Jan-Erik. De hade inte träffats på flera år och Jan-Erik såg verkligen fram emot den här resan.

Ulf Malmborg stod överst på listan för dagens jobb. Han plockade fram mailet från
Hallstavikspolisen, där det fanns mer information om honom. Jan-Erik började läsa.

Ulf Malmborg hittades liggande på mage vid lägret som han delade med sin fru, Yvonne. Det
finns ingenting som tyder på att ett brott har begåtts, utan fallet är rubricerat som en
jaktolycka. Troligtvis sköt någon mot ett djur på långt håll och siktade snett. Kulan träffade Ulf
istället. Ambulanssjukvårdarna hittade ett kulhål strax nedanför bröstet.

Ja, det var väl bara att sätta igång, tänkte Jan-Erik och reste sig upp. Snart var han framme i
obduktionsrummet. Hans assistent, Berit, hade tagit fram Ulf. Hon hade ännu inte hunnit ta av
honom kläderna och Jan-Erik passade på att granska honom där han låg.

Sonja satt vid köksbordet och tittade ut över sjön, där det gick gäss på vågorna. Idag var det en
riktig höstdag. Det blåste ordentligt och de få löv som fortfarande satt fast på trädens grenar
lossnade ett efter ett. Himlen var mörk och det såg ut som om det skulle börja regna när som
helst. På övervåningen höll Jessica på att packa. På morgonen hade hennes jobb ringt och
frågat om hon kunde hoppa in för en som hade fått magsjuka. Eftersom Jessica inte hade ett
heltidsjobb var varje extraknäck mycket värt för henne. Sonja reste sig upp och gick bort till
trappan.

– Jessica, vill du ha något innan du åker?

– Vad är klockan?

– Halv elva.

– Gärna någon macka, svarade hon.

Sonja gick tillbaka ut i köket och satte på kaffebryggaren. Därefter dukade hon fram bröd och
olika sorters pålägg. När det var klart satte hon sig på en köksstol och väntade på att Jessica
skulle bli klar. Himlen hade nu blivit om möjligt ännu mörkare. Sonja rös till. Det verkade dra
ihop sig till ett riktigt oväder och hon som ännu inte hade tömt brevlådan. Sonja suckade. Det
fick hon ta samtidigt som hon vinkade av Jessica. Hon såg inte fram emot att Jessica skulle åka.
Det var så trevligt att ha henne i huset och tiden gick så mycket snabbare när man hade
sällskap. Innan Yvonne och Ulf flyttade in hade Edvard bott i deras hus. Hon och Edvard hade
kommit mycket bra överens och han hade hjälpt henne med lite allt möjligt. De delade även
tidningar, Sonja skrattade till vid minnet. Edvard hade man kunnat prata med och de hade även
fikat hos varandra, men nu hade han flyttat utomlands, till någonstans i Spanien. Två månader
efter det att han hade flyttat, fick Sonja ett vykort från honom. Det stod inte så mycket på det
utan var mer bara en hälsning. Oavsett, så tyckte Sonja att det var skönt att höra ifrån honom.

– Så, då har jag packat allt, sa Jessica när hon kom in i köket.

– Jag häller upp kaffe till dig. Slå dig ner och ta för dig av brödet så länge, sa Sonja och reste sig
upp.

Idag var en bra dag och hon hade inte så mycket känningar i sin höft, vilket gladde henne.
Jessica slog sig ner och tog en brödbit som hon började bre bordsmargarin på.

– Du har inte glömt något?

– Nej, jag tror inte det.

– Det ser ut som om det kommer att bli oväder, så du får lova att köra försiktigt.

– Ja då, det lovar jag, sa Jessica och tog ett bett på sin smörgås.

Sonja tog lite kaffe och bestämde sig för en sockerkaksbit istället för en smörgås. Hon tog en
tugga och munnen fylldes med en härlig citronsmak.

De åt under tystnad och till slut kände sig Jessica mätt och belåten.

– Nä Sonja, det börjar blidags för mig att ge mig av.

– Ja, jag förstår det. När kommer du och hälsar på mig nästa gång?

Jessica log. Det var standardfrågan från Sonja varje gång hon lämnade henne.

– Så snart jag kan, lovade hon.

Snart hade Jessica fått in sin väska i bilen och själv satt hon bakom ratten. Sonja gick fram och
gav henne en sista kram.
– Du glömmer väl inte att ringa när du kommer fram?

– Det lovar jag.

Därefter körde hon ut från tomten och gav sig iväg upp mot stora vägen. Sonja vinkade så länge
hon kunde se bilen. När dammet från gruset hade lagt sig började Sonja gå mot brevlådan. Hon
kände sig ensam. Det gjorde hon alltid direkt efter det att Jessica hade åkt. Vad skulle hon hitta
på idag? Gräsmattan hade de hunnit räfsa klart och det mesta var uppeldat. Då var frågan om
hon skulle ta itu med att klippa äppelträdet? Men den tanken släppte hon snart. Hon skulle inte
klara av att stå på en stege. Det fick Jessica hjälpa henne med när hon kom nästa gång.
Däremot skulle hon behöva åka in till Edsbro och handla lite idag eller imorgon. Dagen fick
utvisa vad hon kände för. Vinden friskade i ytterligare och hon drog jackan tätare omkring sig.
Nu var hon framme vid brevlådorna och lyfte locket till sin. I den låg tidningen och några
räkningar. Sonja hörde steg bakom sig och vände sig om.

– Hej, Yvonne! Det var ett tag sedan.

– Hej, Sonja!

Sonja stod tyst medan Yvonne tömde sin brevlåda. Sonja tyckte att hon såg riktigt sliten ut.

– Hur är det med dig? frågade hon försiktigt.

– Har inte Inga-Britt berättat? svarade Yvonne med hård röst. Hon håller väl inte tyst om
någonting.

– Hon nämnde något om en olycka, sa Sonja försiktigt.

– Ja, när vi var ute och jagade förra veckan träffade ett vådaskott Ulf. Han stod på fel ställe.

– Jag är ledsen, svarade Sonja med medkänsla i rösten. Du har inte lust att följa med mig in på
en kopp kaffe?

Yvonne funderade och under tiden trampade hon med fötterna för att försöka hålla kvar
värmen i kroppen. Det kunde väl inte skada med en kopp kaffe. Hon skulle faktiskt uppskatta
lite sällskap. De sista dagarna hade hon mest sovit, druckit vin och rökt cigaretter.

– Ja tack, det vore gott, svarade Yvonne slutligen Sonja.

De gick tillsammans tillbaka till Sonjas hus. Det började duggregna och innan de var framme vid
dörren öste det ner. De skyndade sig in och stängde snabbt dörren efter sig.

– Nu har ovädret kommit, konstaterade Sonja. Det har varit på väg hela förmiddagen.

Yvonne sa inget utan hängde upp sin jacka på en hängare och gick in i vardagsrummet. Hon
huttrade till.

– Fryser du?

– Ja, lite grann, svarade Yvonne.

– Då ska jag ordna med en brasa, sa Sonja och hukade sig ner vid eldstaden.
Yvonne slog sig ner i soffan och bredde en filt, som låg på armstödet, över sig.

Några minuter senare hade Sonja fått igång brasan och hon vände sig mot Yvonne.

– Jag får inte bjuda på lite lunch istället?

– Vad är klockan?

– Den har passerat tolv och min mage börjar kurra. Det blir inget märkvärdigt, lade hon till.

– Ja tack, om det inte är alltför stort besvär, sa Yvonne och började resa sig upp.

– Sitt kvar, jag ropar när jag behöver hjälp med dukningen, sa Sonja och gick ut i köket.

Yvonne drog upp benen under sig. Det var mysigt att sitta framför brasan och låta värmen
sprida sig i kroppen och samtidigt få lunchen serverad. Vilken tur att hon hade följt med Sonja.
Fördelen med Sonja är att hon inte frågar så mycket, till skillnad mot den där skvallertanten
Inga-Britt. Yvonne funderade på hur hon skulle göra framöver. Hon kände att hon behövde
komma bort lite, tänka på annat. Hennes chef hade ringt tillbaka och bara gett henne ledigt den
här veckan, men det var inget som Yvonne tänkte acceptera. Hon hade redan planerat att
sjukskriva sig nästa vecka. Hon ville fly bort någonstans, men vart? Efter lite funderande kom
hon att tänka på en barndomskompis som hade flyttat till Sundsvall, Maria. Om hon inte
mindes helt fel var hon skild och hade två hyfsat stora ungar. Det kanske var läge att kontakta
henne. I Sundsvall finns det även ett casino, som Yvonne har velat åka till under en längre tid.
Det här skulle hon fundera vidare på när hon kom hem. Så var det begravningen. Igår hade hon
surfat in på Fonus hemsida och där kunde man fixa det mesta via nätet. Det underlättade
mycket. Frågan var bara om obduktionen skulle bli klar idag eller inte. Yvonne ville ha allt det
här överstökat så fort som möjligt.

– Yvonne! Nu är det dags att duka, ropade Sonja från köket.

Yvonne reste sig från soffan och gick in i köket. Sonja visade henne var tallrikar, glas och bestick
fanns och Yvonne satte igång. Sonja hade gjort en pastasallad med rökt lax, till det serverade
hon en sås på grekisk yoghurt och dill. När det var dukat satte de sig vid bordet och började äta.

– Mm Sonja, det här var jättegott.

– Tack, svarade Sonja som blev glad över berömmet.

– Vilken härlig utsikt du har mot sjön. Tänk om mitt köksfönster också kunde ligga mot sjön, sa
Yvonne och tittade längtansfullt ut.

– Ja, det är en underbar utsikt, speciellt när dimman har lagt sig över sjön är det otroligt
vackert.

De pratade på om allmänna saker. Yvonne tog inte själv upp Ulf och Sonja ville inte snoka, men
till slut kände hon att hon var tvungen att nämna det på något sätt.
– Hur mår du Yvonne? Du ser lite sliten ut.

Yvonne satt tyst en stund innan hon svarade.

– Jo tack, det är väl okej. Men det är tomt. Det känns som om Ulf är på tjänsteresa och kommer
att komma in genom dörren när som helst.

Sonja svarade inte utan nickade bara uppmuntrande.

– Det är lite svårt att greppa att han inte finns längre, sa Yvonne tyst.

– Har du planerat begravningen ännu? Det är först efter den som man kan gå vidare,
åtminstone var det så för mig när min man gick bort.

Yvonne tittade på Sonja.

– Du menar att det är lättare att släppa det då?

– Han kommer alltid att finnas kvar i minnet, men innan begravningen påminns man hela tiden.
Det är en hel del saker som måste ordnas, men efter begravningen blir det lugnare och man kan
gå vidare och ta nya tag.

– Jag funderar på att åka iväg och träffa en barndomskompis.

– Vad trevligt, sa Sonja uppmuntrande. Det är väl en jättebra idé.

Yvonne nickade medhållande och bestämde att hon inte skulle fundera mer på det, utan ta tag i
det så fort hon kom hem.

Yvonne stannade ytterligare en timme hos Sonja och skyndade sig därefter hem. Regnet hade
avtagit och nu duggade det bara. Några minuter senare var hon hemma och hon stängde
dörren ordentligt och låste efter sig.

Inga-Britt satt som vanligt vid köksbordet. Hon såg något fladdra till borta hos Sonja och hon
reste sig upp och lyfte undan gardinen. När hon förstod att det var Yvonne som kom ut från
Sonja tappade hon hakan. Vad hade Yvonne gjort där? Inte umgicks väl Sonja och Yvonne? Det
hade Sonja aldrig sagt. Men varför hade Yvonne varit där? Inga-Britt blev så nyfiken att hon inte
kunde sitta still. Det här måste hon fråga Sonja om nästa gång hon stötte på henne.

Jan-Erik och hans assistent Berit hade fått av Ulf hans kläder och han låg nu naken framför
honom på britsen. Kläderna hade gett honom en indikation, som han nu undersökte närmare.
Det som var så tydligt för honom, hade inte alls funnits med i informationen från polisen. Vilket
var det bästa angreppssättet? Jan-Erik stannade upp och funderade. Berit slutade ordna med
instrumenten och tittade på honom.

– Vad funderar du på?

– Hm, det som vi ser här är inte överensstämmande med den information som polisen har gett
mig som underlag.

– Gör den inte?

– Nej, de har dragit helt andra slutsatser, förklarade han och tystnade.

Berit lät honom fundera i lugn och ro. När han var klar harklade han sig.

– Jag kan inte bestämma mig för vad som är bäst, började han, att ringa nu och berätta om det
jag har sett eller vänta till jag har lite mer kött på benen.

Berit stod tyst en stund innan hon svarade.

– Det kan faktiskt påverka eventuella spår och bevis så det kanske är lika bra att meddela
polisen på en gång.

– Ja, du har nog rätt, svarade Jan-Erik. Fortsätter du med förberedelserna så går jag och letar
upp numret till ansvarig polis.

– Javisst, svarade Berit och fortsatte förbereda instrumenten.

Jan-Erik lämnade obduktionsrummet och gick bort till sitt kontor. Ja, det var lika bra att
meddela polisen. De skulle behöva lägga om sin strategi och viktiga ledtrådar skulle kunna
försvinna för dem, om de inte fick hans information direkt. Snart hade han Gustafs namn och
telefonnummer framför sig och han tog telefonen och slog numret. När fyra signaler gått fram
blev han omkopplad.

– Hallstaviks polisstation, Vivi Nilsson.

– Jag söker Gustaf Klint.

– Han är inte inne för tillfället. Kan jag lämna ett meddelande?

– Ja, hälsa honom att Jan-Erik Allén har ringt.

När Jan-Erik lämnat sitt namn och telefonnummer lade de på. Ja, då var det inte mycket mer att
göra än att sätta igång. Han reste sig från bordet och tog med sig sin bärbara telefon, om Gustaf
skulle ringa medan han undersökte Ulf. Fem minuter senare var han tillbaka hos Ulf och
påbörjade obduktionen.

När Yvonne kom hem hade hon tre meddelanden på sin telefonsvarare. Det första var från
Fonus, som ville ha lite mer detaljer kring begravningen. Men det hade hon inte nu, så de fick
faktiskt vänta, eftersom allt hängde på när obduktionen skulle bli klar. Samtal nummer två kom
från pappa, som ville höra att hon mådde bra. Det uppskattade Yvonne och hon gjorde en
anteckning om att hon skulle ringa tillbaka lite senare. Det sista meddelandet var från Annelie,
Ulfs syster. Hon ville veta mer kring begravningen och så undrade hon om det fanns några saker
från Ulf som hon kunde få som minne. Yvonne suckade. Den kvinnan gick henne på nerverna.
Det finns inga saker kvar efter Ulf, eftersom de ligger på soptippen. Men hur skulle Yvonne säga
det på ett snyggt sätt? En sak var säker, när Annelie fick reda på det skulle hon bli ursinnig.
Yvonne gick ut i köket, slog upp ett glas vin och tände därefter en cigarett.

Hon satte sig vid köksbordet och smuttade på vinet och funderade vidare. Sonja var en riktigt
trevlig granne. Yvonne uppskattade att hon bjöd på lunch och att hon inte hade frågat ut henne
om Ulf. Det hade varit mer upp till Yvonne att själv bestämma hur mycket hon ville prata om
det. Hon tog en stor klunk av vinet och gick sedan och hämtade sin laptop. Det var dags att leta
upp Maria.

Efter lite sökande på ”Stay friends” och ”hitta.se” var Yvonne säker på att hon hade hittat
henne. Maria Granberg i Sundsvall. Det var värt ett försök och hon slog numret hon hade hittat.
Fyra signaler senare gick telefonsvararen på och Yvonne funderade febrilt på vad hon skulle
säga.

Hej Maria! Det här är Yvonne Bengtsson, numera heter jag Malmborg, eftersom jag är gift, eller
var gift. Usch, det här blev komplicerat. Men jag undrar om du kommer ihåg mig från
grundskolan. Det vore så kul att få kontakt igen och kanske träffas.

Yvonne lämnade sitt nummer och avslutade samtalet. När det var klart andades hon ut. Det
blev ett rörigt meddelande, men budskapet borde ha gått fram. Maria och hon hade hängt ihop
från ettan till nian. På gymnasiet gick de olika linjer och kom ifrån varandra mer och mer. Men
vad kul de hade haft när de växte upp. De hade bott trehundra meter ifrån varandra. Under
vinterhalvåret kunde de se varandras sovrumsfönster och då hade de utvecklat ett
signaleringssystem med skrivbordslamporna som gjorde att de inte behövde ringa varandra,
men det slutade alltid med missförstånd och så var de tvungna att klara ut det med ett
telefonsamtal. Yvonne log vid minnet. Hur var det nu de träffades? Efter att ha funderat en
stund kom hon på det. När Yvonne var en tre eller fyra år hade hon cyklat på Marias gata och
ramlat. Då hade Marias mamma kommit ut och plåstrat om henne. Sedan den dagen var de
bästisar. Vinglaset var slut och hon fyllde på det innan hon gick ut till soffan. Dags för lite teve
och en eftermiddagslur. När hon vaknade skulle hon ringa pappa.

– Gustaf, jag har ett meddelande till dig, sa Vivi när Gustaf kom in i receptionen.

Han tog av sig jackan och gick fram till Vivi. Hon räckte honom en lapp.
– Tack, sa Gustaf och läste lappen. När ringde han?

– I förmiddags, svarade Vivi.

Gustaf tog lappen och gick in på sitt kontor. Jan-Erik? Det måste vara obducenten som hade
ringt, men han skulle inte vara klar med Ulf förrän nu på eftermiddagen. Konstigt, hade han
stött på något problem? Det var lika bra att ringa honom på en gång.

– Jan-Erik!

– Hej, det här är Gustaf Klint på Hallstavikspolisen. Du ringde och sökte mig tidigare idag.

– Ja, det stämmer, svarade Jan-Erik med lugn röst. Vi har lite mer information gällande Ulf
Malmborg.

– Ja, sa Gustaf tålmodigt.

– Jag började med honom i förmiddags, började Jan-Erik. Innan själva obduktionen gjorde jag
en intressant iakttagelse.

Gustaf satt tyst och väntade på att Jan-Erik skulle komma till sak.

– Jag hittade inte ett ingångshål utan tre stycken.

Jan-Erik tystnade och väntade på Gustafs reaktion.

– Vad sa du? Tre ingångshål? Så du säger att han har blivit skjuten tre gånger, upprepade Gustaf
mest för att förtydliga för sig själv.

– Ja, det är rätt uppfattat. Den första kulan som sjukvårdaren upptäckte gick in i bröstet och ut
under ena armen. Den andra kulan gick genom västen och strök förbi ryggen, utan att orsaka
någon större skada. Det var en kombination av de skador som alla tre kulorna orsakade, som
dödade Ulf.

Gustaf satt med öppen mun. Det här var inget vådaskott, som de hade antagit. Hade de fått en
galning på halsen eller var det riktat mot Ulf? Men vem hade motiv att döda honom, förutom
Yvonne. Gustaf skakade på huvudet.

– Kan jag komma upp till dig imorgon och gå igenom dina resultat?

– Visst, jag har tid på förmiddagen.

– Då dyker jag upp, sa Gustaf och lade på.

Gustaf lutade sig tillbaka i stolen. Det här fallet hade tagit en oväntad vändning. Mordet, eller
vad man nu ska kalla det, skedde i fredags och idag var det tisdag. Många dagar hade passerat
och Gustaf var tvungen att omedelbart ringa in tekniker som kunde undersöka brottsplatsen.
Om han inte ringde nu kunde viktiga spår försvinna. Gustaf lyfte telefonen för att börja
organisera det.
 Kapitel 6
Onsdagen den 23 september,förmiddag
Linus gäspade stort och tittade på Gustaf och Patrik som också satt i konferensrummet. Igår
kväll hade Gustaf ringt och bett honom komma in till kontoret. Han hade varit på en middag
hos ett par vänner och det hade blivit både sent och lite väl mycket att dricka. Gustaf hade inte
velat berätta på telefon varför Linus var tvungen att avbryta sin ledighet och komma in till
jobbet idag. Dessutom så tidigt som klockan 08:00. Han tog en stor mun av det halvljumma
kaffet.

Gustaf tittade på sina medarbetare. Linus såg riktigt sliten ut, men det får man ha förståelse för.
Han skulle ha varit ledig ytterligare en dag, men under rådande omständigheter så fungerade
inte det. De dagarna får han ta ut när det här är över. Patrik såg pigg ut och hade ett nyfiket
ansiktsuttryck. När Gustaf kom in i konferensrummet sa de ”hej” till varandra, men därefter
hade tystnaden lagt sig.

– Tack Linus, för att du avbröt din ledighet och kom in idag, började Gustaf.

Linus nickade och försökte dölja ännu en gäspning.

– Igår fick jag ett samtal från rättsläkaren Jan-Erik Allén. Det är han som obducerar Ulf
Malmborg.

Både Linus och Patrik nickade igenkännande.

– Han hade lite ny information som gör att vi måste omrubricera det här fallet.

– Vad har han hittat? undrade Patrik.

– Jo, när han undersökte Ulf närmare, så hittade han inte ett ingångshål, som vi trodde, utan
tre.

– Tre stycken, upprepade Linus med tveksamhet.

– Ja, om vi börjar med det kulhål som ni såg strax nedanför bröstet. Där gick kulan in och sedan
rakt igenom för att gå ut under ena armen. Sedan fanns det ytterligare ett sår som var ytligt.
Den kulan gick genom västen och förbi ryggen och rispade egentligen bara Ulf. De här två
kulorna plus ytterligare en orsakade tillsammans så stora skador att Ulf avled.

Patrik och Linus satt tysta och bearbetade den information som Gustaf precis hade berättat.
Hade de fått ett mord på halsen? Eller var det en galning? Hur såg det ut på mordplatsen idag?
Skulle alla spår vara borta efter så här lång tid?
– Men vad tror du Gustaf, vem kan ligga bakom det här? frågade Patrik.

– Jag vet inte, men den första man misstänker är Yvonne. Vi får ta och utreda saken närmare.

– Fast vi kan ju ha en galning i skogen som skjuter på människor som råkar passera, lade Linus
till.

– Ja, när vi har svaren från den tekniska undersökningen och lite mer information från
obduktionen, kan vi börja lägga pusslet.

– Vem kunde tro att det skulle utvecklas på det här sättet, sa Linus. Jag var helt övertygad om
att det var ett vådaskott.

De satt tysta en stund och till slut började Gustaf prata.

– Linus, nu förstår du nog varför jag har kallat in dig idag. Vi behöver förstärkning. Vem vill följa
med mig till Uppsala?

– Vad ska den andra göra? frågade Patrik.

– Den följer med kriminalteknikerna till brottsplatsen och hjälper till med att visa var Ulf låg och
svara på de frågor som kan uppstå.

Patrik tittade på Linus och funderade på vad han helst ville. Obduktioner var inte hans starka
sida. Men att stå ute på en brottsplats och försöka att inte vara i vägen när teknikerna gjorde
sitt jobb, var inte heller någon önskesituation.

– Nä Linus, mig spelar det ingen roll. Välj du, sa Patrik

– Då åker jag till brottsplatsen, sa Linus.

– Bra, sa Gustaf. Patrik, vi behöver vara i Uppsala klockan tio. Så vi ger av oss strax innan nio.

Gustaf vände blicken mot Linus.

– Teknikerna skulle vara på plats vid nio, så det är lika bra att du packar ihop och åker nu på en
gång.

Linus reste sig från stolen och var precis på väg ut ur rummet när Gustaf lade till:

– Ta med dig varma kläder. Meteorologen lovade temperaturer ner mot bara fem grader.

– Okej, sa Linus och lämnade rummet.

Linus var faktiskt glad över att han fick just den här arbetsuppgiften. Han var redan helt slut och
skulle behöva åka hem och sova, men att få vara ute i friska luften skulle pigga upp honom och
han gick till sitt rum för att hämta extra kläder.

Yvonne vaknade av att telefonen ringde. Hon svarade yrvaket.

– Ja, god dag det här var Sixten från Fonus. Vi sökte er igår, men lyckades inte få kontakt då.

– Nej, jag var borta, svarade Yvonne.

– Jo, vi saknar lite information kring Ulf Malmborgs begravning.

– Ja, sa Yvonne dröjande.

Yvonne hade ännu inte vaknat till ordentligt, samtidigt kände hon att det hade blivit ett par glas
vin för mycket igår, vilket gjorde att hon hade lite svårt att tänka.

– Du har inte fyllt i något önskat datum för begravningen.

– Ulf ligger för obduktion och de har sagt att han ska vara klar nu, men jag har inte hört något.

– Okej, var finns han någonstans?

– I Uppsala.

– Då kan jag kolla det åt dig, sa Sixten och lade till, om du vill.

– Ja, men vad tror du om nästa vecka? Om han är klar, lade hon till.

Sixten tystnade och Yvonne hörde hur han bläddrade bland papper.

– Vad tror du om nästa fredag, den 2 oktober?

Yvonne hade inte någon åsikt när det gällde datumet, bara det blev av så snart som möjligt, så
förslaget lät bra för hennes del. Då skulle hon kunna ge sig av till Maria på lördagen efter
begravningen. Kanske kunde de besöka casinot redan på lördagskvällen? Tanken var lockande.

– Det låter bra, svarade hon.

– Då bokar jag in det. Och det var Edsbro kyrka du önskade?

– Ja.

– Hur många tror du kommer? Du har inte uppgett någon siffra.

– Jag vet inte, svarade Yvonne och funderade. Vi kan väl säga femton så får jag ändra mig längre
fram.

– Bra, då preliminärbokar jag smörgåstårta och kaffe med tårta för femton personer. Han
uppgav sitt mobilnummer, så Yvonne kunde nå honom om det var några ytterligare frågor och
därefter avslutade de samtalet.

Då var begravningen inplanerad. Det kändes skönt och en liten sten föll från Yvonnes axel. Men
frågan är om de hann klart med obduktionen av Ulf igår? Kommer de att kontakta henne eller
gör polisen det? Yvonne skakade på huvudet, hon hade ingen aning om hur sådant här
fungerade. Men förmodligen skulle hon snart bli expert på det. Rullgardinen i sovrummet var
fortfarande nerdragen och hon tittade på klockan. Snart tio, men vad spelar det för roll? Hon
har inget som väntar på henne. Det var tomt i huset, fast hon saknade inte Ulf så mycket som
hon först hade trott att hon skulle göra. Efter de här dagarna, då hon levt ensam, kändes det
nästan som om Ulf aldrig hade funnits hos henne. Yvonne funderade på vad det kunde bero på.
Det kanske var så enkelt att hon aldrig hade varit riktigt kär i honom, men hon hade tyckt om
honom och så var han så snäll mot barnen. Fast det kunde vara så enkelt att eftersom de inte
fått så lång tid tillsammans hade de inte hunnit bygga upp en vardag ihop. Nä, det finns ingen
anledning att fundera mer på det nu. Det är som det är. Yvonne drog upp täcket till öronen och
lade sig tillrätta.

En timma senare vaknar Yvonne av att telefonen ringer, igen. Hon var mitt inne i en dröm och
det hann gå fram många signaler innan hon förstod att det var telefonen. Yvonne svarade
yrvaket.

– Hej, det är Maria. Har jag kommit till Yvonne?

Yvonne blev genast klarvaken.

– Ja, visst är det jag. Hur är det Maria? Det var så länge sedan vi hördes av. Hur mår du?

– Jo, men det är bra. Jag blev bara lite förvånad när jag hörde ditt meddelande.

– Ja, det förstår jag. Men jag satt här och tänkte tillbaka på mitt förflutna och då kom ditt namn
upp. Jag insåg att det var så länge sedan vi hördes av och att jag verkligen skulle vilja ha kontakt
med dig igen. Men berätta, hur har du det?

– Jag har det bra, skrattade Maria. Jag är singel sedan ett par år tillbaka.

– Har du några barn? frågade Yvonne nyfiket.

– Ja, två stycken, men de börjar bli stora och bor mest hos sin pappa.

– Så du njuter av singellivets glada dagar?

– Ja, så skulle man kunna uttrycka det. Men hur är det själv? Jag har hört att du har åtminstone
ett barn, stämmer det?

– Nja, jag har också två barn. En tjej, Terese, på 14 år och en kille, Filip, på 12 år. Nu bor jag inte
ihop med deras biologiska pappa, eftersom vi skildes för två år sedan. Efter det träffade jag en
ny karl, Ulf, men han har precis gått bort.

– Gått bort? upprepade Maria förfärat. Menar du att han är död?

Yvonne berättade vad som hade hänt för Maria och att hon hade svårt att förstå att hon aldrig
mer skulle få träffa Ulf. Maria var mycket stödjande när Yvonne berättade vad som hade hänt.
Sedan kom de in på vad de jobbade med och till slut fick Yvonne ur sig orsaken till varför hon
hade sökt upp Maria.

– Jag förstår att du funderar på varför jag söker upp dig just nu, började Yvonne.

– Ja, lite nyfiken är jag, svarade Maria.

– Som du kanske förstår tycker jag att det är lite jobbigt att vara hemma just nu. Jag skulle
behöva komma härifrån ett tag.

– Vill du komma hit en sväng? Jag kan inte ta ledigt från jobbet, men vi kan umgås när jag inte
jobbar.

– Det låter helt underbart, svarade Yvonne.

Tio minuter senare lade Yvonne på. Hon kände sig på mycket bättre humör. Efter lite diskussion
hade de bestämt att Yvonne skulle åka till Maria redan nästa lördag, precis som Yvonne ville. De
skulle höras av kvällen innan och kolla så att det fortfarande fungerade från båda håll. Yvonne
hade fått en vägbeskrivning till Marias lägenhet och det verkade inte vara så svårt att hitta dit.
De hade inte pratat om hur länge Yvonne skulle stanna, men hon tog för givet att det var okej
med ett par veckor, åtminstone. Yvonne hoppade upp ur sängen. Hon kände sig piggare än vad
hon hade gjort på länge. Det var nästan värt att fira lite. Snart var hon nere i köket och tittade i
skafferiet. Hon insåg att det bara fanns en flaska vin kvar. Hade hon verkligen hunnit dricka fyra
flaskor sedan hon var i Hallstavik i lördags? Nåja, det spelade ingen roll. Hon skulle snart få
komma iväg på semester. När hon öppnat den sista flaskan, tog hon en stor klunk av vinet. Vad
skulle hon hitta på nu? Efter lite funderande bestämde hon sig för att ta itu med tvätten. De
skitigaste kläderna från jakten var fortfarande hos polisen. De hade hon ingen aning om när hon
skulle få tillbaka, men hon hade ett berg av tvätt i tvättstugan. Det var bara att sätta igång. För
säkerhets skull tog hon med sig flaskan till tvättstugan. Den garanterade att det skulle bli roligt
att tvätta.

Yvonne var mitt uppe i att sortera tvätten när hon stannade upp i en rörelse. Där var ljudet
igen. Det lät som en knackning. Var det någon som knackade på ytterdörren? Yvonne började
sakta röra sig dit. När hon närmade sig hördes knackningen tydligare. Vem var det som
knackade på hos henne? Hon väntade inget besök. När hon kom fram till dörren öppnade hon
den försiktigt och på trappan utanför dörren stod Annelie. Hon såg sliten ut, som om hon inte
hade sovit alls de sista nätterna.

– Hej Annelie, vad gör du här? frågade Yvonne förvånat.

– Vi behöver prata, sa Annelie och gick förbi Yvonne in i huset.

Yvonne tittade efter henne när hon försvann in i huset. Vad gjorde hon här? Hade hon inte sagt
ifrån när de talades vid i telefon att hon inte ville ha hit henne? Yvonne suckade och stängde
dörren, sedan följde hon sakta efter Annelie in i huset. Annelie fanns varken i vardagsrummet
eller i köket. Vart hade hon tagit vägen? Toaletten?

– Yvonne! ropade Annelie från ovanvåningen.

Yvonne blev irriterad. Vad hade Annelie uppe i deras sovrum att göra? Det var deras privata
område och Annelie hade absolut ingenting där att göra. Hon gick ut från köket och fram till
trappan.

– Yvonne, upprepade Annelie när hon gick ner för trappan.

– Ja, svarade Yvonne med lite irritation i rösten.

– Jag hittar inte några av Ulfs saker. Var har du dem?

Yvonne tittade ner i golvet och valde att inte svara.

– Var är Ulfs saker? upprepade Annelie med skärpa i rösten.

Yvonne sa ingenting nu heller, men vände sig om och gick ut i köket. Annelie följde efter.

– Varför svarar du inte? Har du tappat talförmågan?

Yvonne hittade sina cigaretter på diskbänken och tände en. När hon tagit det första blosset
tittade hon på Annelie.

– Jag har valt att inte spara några av hans saker, svarade hon lugnt och tittade Annelie rakt in i
ögonen.

Annelie blev så paff av hennes svar att hon kom av sig helt och hon stirrade tyst på Yvonne.

– Jag har kastat alla saker och hans kläder har gått till klädinsamlingen, fortsatte Yvonne.

– Men har du inte sparat något som minne? sa Annelie med lugnare röst.

– Nej, jag vill inte bli påmind om det som hänt, svarade Yvonne och tog ett bloss till.

Annelie som hade kommit av sig i sin vrede började tända till på nytt.

– Men hur kan du bara kasta hans saker? Så gör man inte! Du tänkte inte på att jag kanske ville
ha något som minne?

Yvonne skakade på axlarna.

– Du kan verkligen reta gallfeber på folk, halvskrek Annelie. Du verkar inte bry dig. Har du
någonsin brytt dig om Ulf? Jag är säker på att du tycker det är skönt att han är borta. Du beter
dig i alla fall inte som en sörjande änka.

Nu var det Yvonnes tur att tända till.

– Och hur i helvete vet du hur mycket jag sörjer? Du kommer in här som en stormvind och
beskyller mig för att inte sörja Ulf. Du har ingen aning om hur jag har haft det sedan jag hittade
honom på marken i skogen.

Annelie öppnade munnen några gånger, men inget ljud kom ifrån henne.

– Om du kom hit för att vara oförskämd så vill jag att du försvinner härifrån på en gång!
Förstått?

Annelie tittade på Yvonne. Det var verkligen svårt att veta var man hade henne. Ena stunden
var hon lugn och sansad och i nästa ursinnig. Annelie tittade på diskbänken och såg alla tomma
vinflaskor. Herregud, hur lång tid hade det tagit henne att tömma dem? Var hon alkoholist? I så
fall kunde det förklara hennes humör. Här hade hon inget mer att hämta. Det var lika bra att ge
sig av, utan något minne av Ulf. För dem hade ju Yvonne redan gjort sig av med. Hur man nu
kan kasta allt som har tillhört ens älskade. Det var helt oförståeligt för Annelie.
– När blir begravningen? frågade Annelie med lite lugnare röst.

– Den 2 oktober.

– Var?

– I Edsbro kyrka.

– Då syns vi där, sa Annelie och gick ut i hallen.

Yvonne stod kvar i köket och hörde när Annelie satte på sig kläderna och gick ut genom dörren.
Yvonne satte händerna mot diskbänken och hängde ner med huvudet. Annelies besök hade
varit en pärs, men nu var det över. De skulle aldrig mer träffas efter begravningen och Annelie
var ingen person som Yvonne skulle sakna. Hon hällde upp ett glas vin och drack ur det i ett
svep. När vinet kom ner i magen mådde Yvonne lite bättre och hon gick ut i vardagsrummet och
satte på stereon. Lite bra musik skulle få henne på ännu bättre humör.

Gustaf och Patrik hade kört större delen av vägen till Uppsala under tystnad. Nu närmade de sig
och efter en gemensam diskussion beslöt de sig för att ta vägen genom stan. Snart körde de
över ån och framför dem låg Uppsala Akademiska sjukhus. Patrik såg en ledig parkeringsplats
och lotsade in Gustaf på den. Prick klockan tio stod de vid receptionsdisken på rättsmedicin och
frågade efter Jan-Erik Allén. De blev hänvisade till ett väntrum där Jan-Erik skulle möta upp
dem.

Gustaf plockade upp sitt anteckningsblock ur fickan. Han gillade att anteckna sina tankar och de
uppslag han fick. På kvällen lade han alltid blocket på sängbordet, ifall han skulle komma på
någon ny infallsvinkel under natten. Nu bläddrade han igenom anteckningarna han hade gjort
inför det här mötet. Han ville gå igenom de en sista gång, så att han inte skulle glömma något.

Patrik vankade av och an i väntrummet. Sjukhus gjorde honom alltid deprimerad och lite
nervös. Han visste egentligen inte varför, men obehagskänslan infann sig alltid när han kom in
och kände doften av desinficeringsmedel.

När dörren, som ledde in till avdelningen öppnades, vändes Gustafs och Patriks huvuden ditåt.
En man i 50-årsåldern kom emot dem. Han var lång och smal och håret var nästan helt grått.
Ryggen kutade lite, som om han ville dölja sin längd.

– Gustaf? frågade Jan-Erik.

– Ja, svarade Gustaf. Det här är Patrik, fortsatte han.

Jan-Erik skakade hand med de båda poliserna och gick därefter före in genom dörren och visade
vägen till rummet där Ulf fanns. Ingen sade någonting under promenaden dit.

När de kom in i det kala obduktionsrummet gick Jan-Erik fram till Ulf. Gustaf och Patrik gjorde
som Jan-Erik och ställde sig bredvid Ulf. Gustaf tittade på Ulfs kropp och en känsla av obehag
spred sig genom hans egna kropp. Han bet ihop och började studera kroppen framför sig. Det
var inte svårt att se de ingångshål som Jan-Erik hade berättat om i telefonen.

– Ja, började Jan-Erik, vi har då hittar tre kulhål i Ulf. Om vi börjar med det här, sa han och
pekade på rispan i ryggen. Det är förmodligen det första skottet. Såret är ytligt och kulan gick
igenom västen och strök förbi ryggen.

Gustaf nickade bifAllande medan Jan-Erik fick hjälp av sin assistent med att vända på Ulf. När
det var klart fortsatte Jan-Erik.

– Nästa kula slog in i bröstet och passerade ut under hans högra arm.

Jan-Erik lyfte Ulfs högra arm så att Patrik och Gustaf kunde se bättre.

– Var det skottet dödligt? frågade Gustaf.

– Nej eller ja, i förlängningen hade det varit det. Det var alla tre skotten som tillsammans
orsakade att han avled.

– Okej, svarade Gustaf.

Jan-Erik nickade till sin assistent och de hjälptes åt att vända Ulf på magen igen.

– Det andra skottet fick ner Ulf på marken, på mage, och när det tredje skottet avfyrades
kommer det in här i nedre delen av ryggen. Kulan tar en uppåtgående bana och jag hittar den
till slut demolerad i lungan.

– Vilken kaliber har kulan i lungan?

– Den var som sagt demolerad men jag har räknat ut att den är av kaliber.308.

Gustaf och Patrik stod tysta och funderade på vad Jan-Erik hade presenterat för dem. Var det
en galning som sprang lös i skogen eller var det någon som faktiskt var ute efter Ulf? Att skjuta
tre skott var beräknande och kunde inte bortförklaras med att kulan gick snett när man siktade
på ett djur. Gustaf bestämde att det var dags att åka ut till brottsplatsen för att se vad
teknikerna hade hittat.

– Tack för att du tog dig tid, sa Gustaf.

– Ingen fara, svarade Jan-Erik. Men om ni vill veta min privata åsikt så är det här ett mord. Inget
annat! sa han med eftertryck.

Gustaf nickade medhållande och de började gå tillbaka mot receptionen. Jan-Erik stod och
tittade efter dem. När de hade försvunnit runt hörnet bad han sin assistent att lägga in kroppen
i kylen igen och själv gick han tillbaka till sitt skrivbord. Nu var det hög tid att sammanställa det
här obduktionsprotokollet.

Snart satt Gustaf och Patrik i bilen på väg från Uppsala.

– Patrik, kan du ringa upp Linus och fråga hur det går för dem med brottsplats undersökningen?

– Ja, visst.

Snart hade han Linus i mobilen och han fick en snabb lägesrapport.

– Kommer de att vara kvar ett tag till? frågade Gustaf.

Patrik upprepade frågan till Linus.

– Ja, svarade han när han fick Linus svar.

– Hälsa Linus att vi kommer dit.

Patrik upprepade Gustafs ord för Linus och avslutade sedan samtalet.

– Varför vill du åka dit? frågade Patrik nyfiket.

– Första anledningen är att jag själv vill se platsen och skapa mig en egen bild. Den andra
anledningen är att jag vill se hur omgivningen ser ut där skottet kom ifrån och även få en tydlig
bild av hur det såg ut där Ulf hittades. Sedan kan den information vi fick av Jan-Erik vara till
nytta för teknikerna. Det kan underlätta deras arbete.

Patrik nickade medhållande och skruvade upp volymen på radion och lutade sig därefter
tillbaka. Gustaf körde vidare under tystnad. Tankarna gick till Yvonne. Kunde hon ha något med
det här att göra i alla fall? Han måste kolla upp när labbet kunde bli klara med analysen av
gevären.
 Kapitel 7
Onsdagen den 23 september, eftermiddag
– Sväng till höger där framme, sa Patrik och pekade på infarten till en grusväg.

Gustaf blinkade och svängde ner på grusvägen.

– Nu är det bara ett par kilometer kvar så är vi framme där vi ska parkera.

Gustaf körde sakta på den gropiga grusvägen. Några minuter senare såg han en polisbil och
några andra bilar parkerade vid sidan av vägen.

– Då är vi framme, sa Patrik.

– Jag skulle behöva ringa ett telefonsamtal innan jag går till brottsplatsen, sa Gustaf och
stängde av motorn.

– Vill du att jag väntar på dig?

– Ja, du kan väl gå ut så kommer jag när jag är klar.

Patrik klev ur bilen och stängde dörren efter sig. Det blåste och han huttrade till och svepte
jackan tätare omkring sig. När den kalla vinden letade sig ner mellan jackan och nacken, fällde
han upp kragen. Sedan gick han bort till stigen, som ledde fram till brottsplatsen och väntade.

Gustaf tittade på Patrik medan han plockade fram telefonen ur jackfickan. Därefter ringde han
nummerupplysningen och snart var han kopplad till det efterfrågade numret. Det hann bara gå
fram en signal innan hon svarade med andan i halsen.

– Yvonne!

– Hej Yvonne, det är Gustaf Klint från Hallstavikspolisen.

Det blev tyst i andra änden.

– Är du kvar?

– Ja, svarade hon fundersamt.

Varför ringde polisen henne? Hade de fått reda på något? Yvonne kände hur hjärtat började slå
hårdare och hon blev torr i munnen. Det här kändes inte alls bra.

– Vad vill du? sa hon med hård röst.

– Jag kommer precis från rättsläkaren i Uppsala.

– Vem?

– Han som obducerade Ulf, svarade Gustaf med fortsatt lugn röst.

– Jaha.

– Jo, han är klar med Ulf nu.

– Bra, jag bokade in begravningen till den andra oktober.

– Då är det gott om tid. Men…

– Var det något mer? undrade Yvonne snabbt.

Vad var det med henne? Gustaf fick känslan av att hon ville bli av med honom så snabbt som
hon bara kunde. Dolde hon något för honom? Eller var hon bara nervös? Eller kanske
upptagen? Gustaf kände sig ännu osäkrare på var han hade Yvonne, än vad han hade gjort
tidigare.

– Ja, det var precis dit jag skulle komma, fortsatte Gustaf. Det var inte ett skott som träffade
Ulf, som vi trodde, utan tre.

– Tre! upprepade Yvonne med tveksamhet i rösten.

Gustaf lyssnade mycket noga på hennes reaktion, men hon visade inga tecken på att hon visste
att det var tre skott. Det talade för att det inte var hon, men i och för sig kunde hon vara en bra
skådespelerska.

– Ja, tre stycken.

– Men jag såg bara det i bröstet.

– Han hade även en rispa i sidan och ett som gått in i ryggen.

Yvonne flämtade till och Gustaf förberedde sig på en gråtattack.

– Vad händer nu?

– Vi håller på med en brottsplatsundersökning och hoppas kunna säkra några bevis. Men
eftersom det nu är ett mord eller dråpfall så måste jag be dig att informera mig om du tänker
åka någonstans.

– Är jag misstänkt?

– Inte för tillfället, men vi kommer att behöva göra ett nytt förhör med dig någon av de
närmaste dagarna.
Yvonne blev ännu mer på sin vakt. Hon var inte misstänkt, men ändå ville de ha in henne på
ytterligare ett förhör. De hade ju förhört henne direkt efter olyckan, räckte inte det? Hon hade
faktiskt inget mer att säga. Men det kändes dumt att ifrågasätta det nu.

– Okej, ni får väl slå en signal när det är dags så kommer jag, sa hon till slut.

– Du jobbar inte den här veckan?

– Nej!

Gustaf avslutade samtalet och stoppade ner mobilen i jackfickan. En konstig känsla, som han
inte kunde sätta fingret på, spred sig i magen. Varför fick han de här dåliga vibrationerna varje
gång han pratade med henne? Vad var det som orsakade dem? Det skulle bli bra med ett
förhör, då skulle han försöka reda ut vad det var som orsakade den konstiga känslan. Gustaf
steg ur bilen och försäkrade sig om att bilen var låst innan han gick bort till Patrik. De gick
gemensamt bort till brottsplatsen.

Efter en kort promenad var de framme på platsen där Ulf hittades. De såg Linus stå i
bakgrunden och iaktta brottsplatsteknikerna som höll på att undersöka området.

– Linus, ropade Gustaf.

Linus vinkade till svar och kom fram till dem.

– Hej, hur har det gått för er?

– Det har gått bra, svarade Patrik. Men hur går det här då?

– Jag vet inte. De har hållit på ett bra tag, men de säger inte så mycket.

– Vem är ansvarig? frågade Gustaf.

– Han där borta med kepsen, sa Linus och pekade diskret.

Gustaf tittade åt det håll han pekade och såg en man i 40-års åldern. Minen var allvarlig och han
stod och granskade något i gräset.

– Vad heter han?

– Karl-Peter.

– Då går jag och pratar med honom. Ni kan väl vänta här, bad Gustaf.

Linus och Patrik stod kvar under tystnad och följde Gustaf med blickarna. När Gustaf närmade
sig, tittade Karl-Peter upp.

– Hej, kan jag hjälpa dig med något?

Gustaf presenterade sig.

– Hej, jag heter Karl-Peter och är ansvarig här. Vi har bara ett par saker kvar och därefter är vi
klara. Har du lust att vänta, så kan du få en fullständig rapport nu på en gång?

– Absolut, svarade Gustaf.

Han gick tillbaka till Linus och Patrik och de satte sig ner och väntade.

Efter en halvtimme började teknikerna plocka ihop sina saker och Karl-Peter kom fram till
Gustaf.

– Ska vi ta en genomgång?

– Ja tack, svarade Gustaf.

– Följ med mig, sa han med allvarlig röst.

Gustaf, Linus och Patrik tittade på honom och gjorde som han bad. Snart var de framme vid en
stolpe som fanns en bit ifrån den plats där kroppen hade legat.

– Om ni tittar här, sa Karl-Peter och pekade på ett hål, det är ett nytt kulhål. Vi har plockat ut
kulan, så den finns inte kvar.

Gustaf lutade sig framåt och såg hålet.

– Vi har använt oss av ett snöre för att analysera kulans bana, fortsatte Karl-Peter.

– Hur då? frågade Linus nyfiket.

– Jo, vi började i höjd med där offret låg. Sedan måttade vi en höjd för var såren befann sig och
så tog vi ett snöre och gick till stolpen. Därefter fortsatte vi att dra det mot det område varifrån
skottet avlossats. Och vi hade tur, för 80 meter från stolpen hittade vi en hylsa med kaliber.308.

Patrik visslade till.

– Inte illa, kommenterade han.

Karl-Peter gillade inte hans inlägg och tittade lite nedlåtande på honom och fortsatte sedan
med sin redogörelse.

– Nästa steg var att försöka hitta kulan som gick igenom bröstet.

– Men hur visste ni att det var tre skott? frågade Gustaf. Jag har precis själv fått de uppgifterna.

– När vi skulle åka hit tog jag kontakt med rättsläkaren för att få all nödvändig information.
Annars är det svårt för oss att göra en fullständig undersökning.

– Självklart, svarade Gustaf och kliade sig på hakan.

– Nåväl, för att hitta kulan som gick igenom offrets bröst började vi söka i området bakom
honom. Vi använde oss även här av ett snöre för att säkerställa vilket område vi skulle börja leta
i. Så om ni följer med mig, sa Karl-Peter och började röra sig mot området.

Gustaf, Linus och Patrik följde efter och när de gått cirka 80 meter stannade de. Karl-Peter
pekade med skospetsen på en liten försänkning i gräset.

– Här hittade vi en kula av kaliber.308. Vi var tvungna att använda en metalldetektor och även
här hade vi en otrolig tur.

Gustaf funderade på händelseförloppet och började gå tillbaka till platsen där Ulf hade hittats.
De övriga följde efter honom. När han stod på den plats där Ulf hade legat började han dra upp
ett scenario för hur det skulle kunna ha gått till.

– Jag tror att Ulf var på väg någonstans när den första kulan rispade till honom och fortsatte in i
stolpen. Ulf tar då av sig sin gula väst för att se vad som har hänt. Förmodligen vänder han sig
mot det håll varifrån skottet kom. Han kanske ropar: Skjut inte! Jag är inget rådjur. Medan han
viftar med västen för att uppmärksamma skytten på att han inte är ett djur, skjuter skytten en
gång till. Den här gången träffas Ulf i bröstet och kulan kommer ut igen under hans högra arm.
Ulf slås omkull av det här skottet och försöker kanske att krypa bort från skytten när det sista
skottet avfyras. Det träffar honom i ryggen och kulan hittas i hans lunga.

Gustaf tystnade och tittade på de andra för att se deras reaktion. Det var Karl-Peter som först
kommenterade Gustafs teori.

– Ja, det låter som en trovärdig rekonstruktion på vad som kan ha hänt.

Både Linus och Patrik nickade instämmande.

– När kommer svaret från labbet, frågade Patrik.

– Jag hoppas att vi har det när vi kommer tillbaka, svarade Gustaf. Du skickar en rapport om det
här till mig, eller hur?

– Ja, det ingår i rutinerna, svarade han kort. Då ger vi oss av.

– Tack för hjälpen, sa Gustaf.

Karl-Peter hade redan hunnit ett par meter ifrån dem och han lyfte ena handen och vinkade för
att visa att han hade hört vad Gustaf sa.

När de kom tillbaka till polisstationen i Hallstavik samlades de i konferensrummet. Gustaf gick in
på sitt rum och gick igenom mailen för att se om svaret från labbet hade kommit och det hade
det gjort. Han skrev ut rapporten och tog med den till konferensrummet.

På vägen in på stationen hade Patrik bett Vivi att fixa en kanna kaffe och lite fikabröd. När
Gustaf kom in i konferensrummet stod hon och plockade av muggar från en bricka. På bordet
stod redan ett fat med ostfrallor. Vivi tittade upp på honom.

– Patrik bad mig fixa lite fika.

– Vad gott, tack ska du ha. Det har varit en lång dag och de sista timmarna har vi stått ute.

– Ja, det är lite ruggigt, men det beror nog mest på blåsten. Förresten, Lilly ringde och frågade
efter dig.

– När då?

– Tja, det var väl ett par timmar sedan.

– Säger du till Patrik och Linus att jag kommer strax, bad Gustaf och lämnade rummet.

Snart var Gustaf tillbaka på sitt rum och satte sig vid skrivbordet. Han sträckte sig efter
telefonen och ringde hem.

– Lilly!

– Hej, det är Gustaf. Du hade sökt mig.

– Ja, de ringde från blåsorkestern och undrade om du hade tid med en repetition ikväll. Jag
lovade att ringa och höra med dig.

– Tyvärr kan jag bli sen ikväll.

– Kommer du hem till middagen?

– Jag hoppas det, sa han stilla.

– Okej, då ringer jag och säger att de får öva utan dig ikväll.

– Tack älskling. Jag saknar dig.

– Och jag saknar dig, svarade Lilly. Gör det du ska och så skyndar du dig hem sen.

– Jag lovar. Puss!

– Puss!

Gustaf satt kvar ett tag på stolen. Till slut hade han samlat så mycket kraft att han orkade resa
sig. En kopp kaffe skulle sitta bra nu. Han kände sig fortfarande lite frusen efter eftermiddagens
utomhuspass och innan han lämnade rummet tog han på sig sin fleece.

När Gustaf kom tillbaka till konferensrummet hade Patrik och Linus satt sig tillrätta. De hade
försett sig med varsin kopp kaffe och en fralla. Gustaf satte sig vid bordet och började med att
hälla upp en kopp kaffe till sig själv. Därefter hällde han i lite socker och rörde om med en
tesked. När sockret smält tog han en mun och bet sedan en stor tugga av en ostfralla. Det här
behövde han. Någon vidare lunch hade det inte blivit, en korv på vägen mellan Uppsala och
brottsplatsen. Medan han tuggade iakttog han Linus och Patrik. Patrik hade ätit upp sin första
fralla och han sträckte sig efter en till, samtidigt som han sökte ögonkontakt med Gustaf.

– Vilken dag, började Patrik och tog ett bett på sin andra fralla.
– Ja, svarade Linus. Vår teori, som vi var så säkra på, håller inte längre.

– Nej, sa Gustaf konstaterande.

– Om det var ett vådaskott, så skulle Ulf endast ha träffats av en kula. Om man skjuter tre
gånger är det uppsåtligt.

– Har labbsvaret kommit ännu? undrade Patrik.

– Ja, svarade Gustaf och höll upp pappret som hade legat på bordet framför honom. Jag har det
här!

– Vad säger det? frågade Patrik och satte sig upp i stolen.

Gustaf läste igenom vad som stod och vände därefter blicken mot Patrik och Linus.

– Det står att både Yvonnes och Ulfs gevär är av kaliber .243. Den kulan som Jan-Erik hittade i
Ulfs kropp var av kaliber.308. Vilken kaliber var det på kulan som fanns i stolpen på
brottsplatsen?

– Det var också.308, svarade Linus dröjande.

– Jaha, då kan vi avskriva Yvonne från listan med misstänkta, sa Gustaf. Vi får börja från början
och nysta i minsta lilla ledtråd som vi kan få fram.

Linus och Patrik tittade på varandra.

– Det man funderar på är om vi har en galning som springer omkring i skogen, eller om Ulf har
något otalt med någon?

Gustaf skakade på huvudet.

– Jag har funderat på hur vi ska komma vidare och min plan är att vi börjar med att kartlägga
Ulfs bekantskapskrets. Linus du får kolla upp hans släktingar och vänner. Börja med familjen
och se vad du kan få fram där.

Linus nickade och antecknade. Gustaf vände blicken mot Patrik.

– Patrik, jag vill att du skaffar lite mer information om Yvonne och gärna om du hinner prata
med Ulfs arbetskamrater också.

– Men hade vi inte avskrivit henne?

– Jo, men min magkänsla säger att vi borde titta lite mer på henne också. Vi kanske hittar något
intressant när vi förstår mer hur förhållandet mellan Yvonne och Ulf var.

– Vad ska du göra? undrade Linus.

– Jag tänkte titta lite mer på deras finansiella situation.

De satt tysta en stund och Gustaf antecknade hur han hade fördelat arbetsuppgifterna mellan
dem i sitt block. Innan han började prata igen passade han på att ta en tugga på ostfrAllan och
dricka de sista dropparna kaffe ur sin mugg.
– Då har vi fördelat arbetsuppgifterna.

Gustaf sneglade på klockan som hade hunnit bli fem. Ännu hade de ett par timmar kvar innan
det var dags att gå hem.

– Vi sätter igång och jobbar med det här på en gång och så tar vi ett nytt möte imorgon bitti.

Linus och Patrik nickade och reste sig därefter upp och lämnade rummet. Gustaf hällde upp en
kopp kaffe till. Därefter reste han sig och tog med den till sitt rum. Han loggade in på datorn
och slog in Yvonne Malmborg för att se vad han kunde hitta.
 Kapitel 8
Torsdagen den 24 september
– Jag har bokat in mamma på ryggmassage och ansiktsbehandling, sa Agneta.

– Och du är säker på att hon kommer att tycka om det? undrade Gustaf med osäkerhet i rösten.

– Ja pappa, du kan lita på mig. Men jag bokade inte in något till dig, eftersom jag inte trodde att
du ville det.

– Tack, skrattade Gustaf. Det där är ingenting för mig.

– Säg inte det, massage är underbart och hjälper till att få spänningar i kroppen att släppa.

– Nja, kanske en annan gång, svarade Gustaf. Nu är det mamma som ska få lyxa till det.

– När har du bokat in middagen?

– Halv sju, så att vi hinner ta en drink innan maten i lugn och ro. Vi kan väl träffas klockan sex i
baren.

– Låter jättebra. Du, jag måste avsluta nu, vi hörs! sa Agneta och lade på luren.

Gustaf lutade sig tillbaka i stolen och tittade på fotografiet av Lilly på skrivbordet. Hoppas bara
att den här överraskningen blir bra och att hon kommer att uppskatta den. Men det finns väl
inget bättre sätt att få fira sin födelsedag än med hela familjen?

Gustaf blev avbruten i sina funderingar när det knackade på dörrkarmen. Han tittade upp och
såg Linus stå i dörren. Gustaf vinkade in honom i sitt rum.

– Sätt dig, sa han.

Linus satte sig i besöksstolen på andra sidan av skrivbordet.

– Hur gick det igår? Blev du kvar länge efter det att jag gått? undrade Gustaf.

– Ja, det blev ett tag, svarade Linus och försökte dölja en gäspning.

– Kom du fram till något?

– Nja, jag koncentrerade mig på Ulfs närmsta och det visade sig rätt snart att han endast har en
syster kvar i livet, Annelie Malmborg.

– Har du kontaktat henne?

– Nej, jag tänkte åka dit nu på förmiddagen. Hon bor inte så långt härifrån.

– Jasså, var bor hon då?

– I Rimbo.

– Då tror jag att jag hänger med dig. Det ska bli intressant att höra vad hon har att säga. Åker vi
nu direkt?

– Ja, det är lika bra.

Linus gick tillbaka till sitt rum för att hämta ytterkläder. Under tiden stängde Gustaf ner sin
dator och satte på sig sin jacka. Fem minuter senare satt de i bilen på väg till Rimbo.

– Är du säker på att hon är hemma nu, så att hon inte jobbar? frågade Gustaf.

– När jag sökte på henne, för att få mer information, visade det sig att hon är inskriven hos
arbetsförmedlingen och då antog jag att hon är arbetslös.

– Har hon familj eller bor hon ensam?

– Hon bor ihop med sin sambo och deras tre barn.

– Vad jobbar hennes man med?

– Han har en egen rörfirma.

De fortsatte under tystnad. Gustaf passade på att läsa igenom sina anteckningar om Annelie,
som han hade gjort under samtalet med Yvonne. I det här läget var varje detalj viktig för
utredningen.

Strax innan de kom fram till Rimbo, svängde de av mot kyrkan och fortsatte förbi den
ytterligare en kilometer och därefter var de framme. Annelie bodde tillsammans med sin familj
på en liten gård. Linus parkerade framför villan, bredvid en Toyota. Till höger fanns ett mindre
stall och till vänster en inhägnad hage, där två hästar stod och tittade nyfiket på dem. Gustaf
och Linus klev ur bilen och gick fram till ytterdörren och knackade på, men ingen kom och
öppnade. Linus försökte en gång till, men den här gången knackade han hårdare. Sedan
avvaktade de för att se om någon öppnade.

– Kan jag hjälpa er med något? ropade en röst bakom dem.

Linus och Gustaf hoppade till och vände sig om. Mitt på gården står en dam i 60-års åldern
iklädd gamla smutsiga kläder. Hon har en skottkärra framför sig med något odefinierbart i.

– Vi söker Annelie Malmborg, sa Gustaf som fann sig först.

Damen satte ner skottkärran och tog av sig arbetshandskarna.

– Det är jag, sa hon med bestämd röst. Vad gäller saken?

– Vi kommer från polisen i Hallstavik, sa Gustaf och visade upp sin polisbricka.
Annelie stannade upp. Polisen? Vad ville de henne? Hon visste inte att hon hade gjort något.
Nåja, det var väl bara att ta reda på deras ärende. Hon fortsatte fram till ytterdörren där
poliserna stod. Hon synade polisbrickan ingående innan hon nickade, öppnade dörren och
visade in poliserna i huset.

– Vill ni ha en kopp kaffe?

– Ja tack, svarade Linus och tittade på Gustaf. Det vore gott.

De tog av sig ytterkläderna och skorna och följde sedan efter Annelie in i köket. Där stod
frukosten fortfarande framdukad.

– Ursäkta, men jag fastnade i stallet och har inte hunnit fixa undan det här ännu.

– Ingen fara, sa Gustaf och satte sig på en ledig stol.

Linus plockade undan lite kläder som hängde över ryggstödet på en stol och satte sig sedan.

– Vill ni ha mjölk eller socker?

– Gärna socker, svarade Gustaf.

När allt var framdukat satte sig Annelie på en stol och tittade på Gustaf och Linus.

– Vad vill ni mig? frågade hon med allvarlig röst.

Gustaf vände blicken mot Linus och nickade. Linus harklade sig innan han började prata.

– Visst är Ulf Malmborg din bror?

– Ja, det stämmer. Så det är honom det här handlar om, sa hon och tittade frågande på dem.
Men han dog av ett vådaskott. Varför kommer ni hit och frågar om han är min bror? Har ni
hittat något konstigt?

– Nu är obduktionen klar och det visade sig att han hade blivit träffad av tre kulor och inte en
som vi trodde från början.

– Tre, upprepade Annelie och blev vit i ansiktet. Så ni menar att han blev mördad?

– Ja, sa Linus och iakttog hennes ansiktsuttryck.

– Men vem kan ha velat döda Ulf? frågade Annelie gråtfärdigt.

– Har du någon egen teori? frågade Gustaf.

Annelie försökte ta in vad polisen sagt. Hade Ulf blivit mördad? För henne lät det helt otroligt.
Vem skulle vilja se honom död? Hon funderade på om hon kunde komma på någon som han
hade varit ovän med. Men hur hon än vände och vred på hans bekanta, kunde hon inte komma
på någon som hatade Ulf så mycket att han eller hon skulle vilja mörda honom. Annelie skakade
på huvudet.
– Nej, sa hon slutligen. Jag kan inte komma på någon som hatar honom så pass mycket att den
skulle vilja döda honom, sa Annelie slutligen.

Gustaf bestämde sig för att byta taktik.

– Hurdan var Ulf? frågade han.

Annelie tittade på honom med stora ögon och sa med värme i rösten:

– Världens underbaraste bror.

– Var han din storebror?

– Nä, han var min lillebror, svarade Annelie och en tår trillade nerför den vänstra kinden.

Gustaf satt tyst och väntade på att hon skulle fortsätta. Efter ett par minuter hade Annelie
samlat krafter och fortsatte.

– Han var en person som brydde sig om andra. Ulf såg till att andras behov blev tillfredsställda
innan han tänkte på sig själv. Som ung tog han alltid mitt parti och hjälpte mig när jag hamnade
i knipor.

– Knipor? undrade Linus.

– Ja, svarade Annelie och skrattade, tonårsproblem. Ibland kom jag hem lite för sent och då
räddade alltid Ulf mig ur situationen och om det var någon som var elak i skolan gick Ulf alltid
emellan.

– Jaha, svarade Linus och nickade.

Gustaf antecknade febrilt det Annelie berättade och hann inte med att själv ställa frågor. Han
ville säkerställa att han inte missade någon detalj.

– Hur var Ulfs och Yvonnes förhållande?

Annelie satt tyst och funderade på Ulf och Yvonne. Deras förhållande hade varit som en berg-
och dalbana. Mestadels hade det varit bra, men på slutet hade de glidit ifrån varandra. Yvonne
hade tagit avstånd från Ulf och Ulf hade pratat mycket med Annelie om det. Han förstod aldrig
varför det hade blivit som det blev.

Gustaf iakttog Annelie och kunde snabbt konstatera att hon brottades med motstridiga känslor.
Det hela avspeglade sig i hennes ansikte och han tittade uppmuntrande på henne.

– Jag tror inte att deras förhållande var särskilt bra.

– Vad grundar du det på? frågade Gustaf.

– I början var det guld och gröna skogar, men sedan hände något. Ulf förstod aldrig riktigt vad.
Han ringde mig ofta och vi pratade om det.

– Vad var det mer specifikt som hände?

– Nja, det var lite svårt att ta på, men hon slutade bry sig om honom och tog honom för given.
När han försökte visa att han älskade henne skakade hon bara på axlarna och fortsatte med det
hon höll på med. De levde sina liv parallellt, under samma tak, konstaterade Yvonne.

– Men så fungerar väl en del äktenskap, kläckte Linus ur sig även om han insåg att han inte
hade någon erfarenhet inom området.

– Jo, visst kan det vara så, men det som jag reagerar mest på är hennes beteende efter hans
död.

– Vad hände då? undrade Gustaf.

– Hon sopade huset rent på hans saker, sa Annelie med kort ton.

– Menar du att hon kastade alla hans saker? frågade Linus.

– Ja, inte en grej finns kvar. De ligger på soptippen eller i klädinsamlingen, sa Annelie och
snörpte ihop munnen.

Gustaf och Linus tittade på varandra och konstaterade att de fått helt ny information. Gustaf
försökte sig på en snabbanalys. Det kunde vara helt naturligt att man inte ville ha kvar något för
att slippa bli påmind, men normalt sett sparade man något från en som står en nära. Om Lilly
försvann innan honom var han övertygad om att han skulle spara många av hennes saker för att
kunna glädjas åt de minnen som de sakerna innebar. Han tyckte att hela historien verkade lite
konstig.

– När började Yvonne bete sig konstigt? frågade Linus.

– I stort sett efter bröllopet.

– När gifte de sig?

– För tre månader sedan.

Både Gustaf och Linus kände hur deras hakor föll ned. Tre månader? Då var det ju fortfarande
smekmånad. Någonting stod inte rätt till, men vad?

– Vet du någon som hyste något som helst agg till honom? försökte Linus igen.

– Nej, vem skulle det kunna vara? funderade Annelie. Ulf var den mest omtänksamme
människa som jag känner. Han hade inga som helst fiender.

– Om du tänker efter, kan du komma på någon som har varit missnöjd med något som Ulf har
gjort eller sagt? försökte Gustaf.

– Nej, sa Annelie kort.

De satt kvar ytterligare en stund medan de avslutade sitt kaffe, men lyckades inte få fram något
mer av intresse från Annelie. När kaffet var urdrucket tackade de för sig och gick ut till bilen.
Snart var de på väg tillbaka till polisstationen i Hallstavik.

Patrik stannade vid radhuset i Edsbro. Yvonnes pappa, Anders Bengtsson, bodde i ett radhus
som låg bredvid huvudvägen. På andra sidan vägen låg en gammal nerlagd mack, som numera
fungerar som uthyrningsfirma för släpvagnar och även som kiosk. Bredvid den nerlagda macken
finns en ICA affär. Patrik klev ur bilen och gick fram till nummer två och ringde på dörrklockan.
Han hörde hur ringtonerna spred sig i huset. Några sekunder senare närmade sig fotsteg och
dörren öppnades på glänt.

– Ja, undrade en dam och tittade frågande på honom.

Patrik tog upp sin polisbricka och visade den i springan.

– Hej, jag heter Patrik Karlsson och kommer från Hallstavikspolisen.

– Vad vill du?

– Jag skulle vilja prata med Yvonne Malmborgs föräldrar.

Dörren stängdes sakta och han hörde hur fotstegen snabbt försvann in i huset. Det blev tyst ett
par minuter och Patrik hade precis börjat fundera på vad han skulle göra, när fotstegen återigen
närmade sig och dörren öppnades.

– Du får ursäkta att det tog lite tid, sa damen, men jag behövde få klä på mig i lugn och ro. Min
man kommer strax han också.

– Låg ni och sov? undrade Patrik och steg in i hallen.

– Ja, vi brukar ta sovmorgon vissa dagar och idag är det en sådan dag. Men kom in, vill du ha en
kopp te? Vi måste få lite frukost i oss.

Patrik tog av sig skorna och följde efter damen in i köket, där hon satte igång vattenkokaren och
satte fram koppar. Patrik visste inte vad han skulle göra, så till slut slog han sig ner på en av
köksstolarna. Några minuter senare visade sig en man i dörröppningen och Patrik reste sig upp.
Mannen gick fram till Patrik och sträckte fram handen.

– God morgon, jag heter Anders Bengtsson.

Patrik skakade handen och presenterade sig. Damen vände sig om och tittade förfärat på Patrik.

– Men vad dum jag känner mig. Jag har inte presenterat mig, sa hon och räckte fram sin hand.

Patrik tog den och de skakade hand.

– Jag heter Eva Bengtsson, sa hon och tittade Patrik i ögonen.

– Hej Eva, svarade Patrik och satte sig sedan vid köksbordet igen.

Anders satte sig mitt emot Patrik och så satt de tysta medan Eva fixade fram te och mackor. När
hon var klar satte hon sig bredvid Anders och tittade på Patrik.

– Varsågod och ta för dig nu. Har du hunnit äta frukost ännu?

– Ja, det blev en vid sex i morse, så vid den här tiden börjar det kurra i magen.

– Men ta för dig då, sa Eva och sköt brödet närmare honom.

– Varför kommer du till oss idag? frågade Anders.

– Jag är här med anledning av Ulf Malmborgs död, började Patrik och bredde samtidigt klart sin
första macka.

– Men det var en olycka, sa Eva och tittade frågande på Patrik.

– Ja, det var vad vi trodde först. Men vid obduktionen visade det sig att Ulf dog av de skador
som tre kulor tillsammans orsakade.

– Nej, sa Eva förfärat och lade handen på Anders arm.

– Så det var ingen olycka? frågade Anders tvivlande samtidigt som han klappade Evas hand.

– Nej, det var avsiktligt, sa Patrik kort. Hur länge har Yvonne och Ulf känt varandra?

Eva och Anders tittade på varandra.

– De har känt varandra i cirka två år, sa Eva och lade till, men de hann bara vara gifta i tre
månader.

– Det var inte länge, sa Patrik. Hurdant var deras förhållande?

– Bra, sa Anders snabbt. De älskade verkligen varandra och Ulf fungerade så bra ihop med
Yvonnes barn.

– Hur många barn har hon? undrade Patrik.

– Två stycken, sa Eva.

– Vem är barnens pappa?

– Det är Ola, Yvonnes före detta. Vi brukar hjälpa till när både Ola och Yvonne vill ut och jaga.

Patrik antecknade Olas namn i sitt block.

– Skulle Ola också ut och jaga vid det här tillfället?

– Ja, vi hade barnen och så ringde Yvonne och berättade om den hemska olyckan och då lät vi
de stanna kvar här tills Ola kom och hämtade dem.

– När hämtade han barnen?

– I söndags kväll, svarade Eva.

– Varför bröt Ola och Yvonne upp?

Eva och Anders satt tysta och tittade på varandra. När de inte svarade ställde Patrik frågan igen.
Anders tittade ner i bordet och harklade sig.

– Ja, Ola hittade en ny.

– En ny kvinna? frågade Patrik för att förtydliga.

– Ja, just det.

– Vem var den här kvinnan? Vad heter hon?

– Ylva Jensen. Hon är en barndomskompis till Yvonne.

– Okej, sa Patrik dröjande. Umgicks de fortfarande när Ylva blev tillsammans med Ola?

– Ja, Yvonne tyckte att det var mycket jobbigt.

– Hur är Ylva och Yvonnes kontakt idag?

– Ola och Yvonne har bra kontakt, men Ylva och Yvonne har ingen kontakt alls, svarade Eva.

Patrik antecknade Ylvas namn och omständigheterna kring Yvonnes och Olas skilsmässa. Han
funderade på vad han behövde mer för information, men kunde inte komma på så mycket mer
att fråga om för tillfället.

– Här är mitt kort, sa han och lade det på köksbordet. Om ni kommer på något mer som kan
vara av vikt får ni gärna slå mig en signal.

– Det lovar vi, sa Anders och tog kortet.

– Tack för frukosten, sa Patrik innan han reste sig upp och lämnade rummet.

När Patrik kom ut på gatan gick han direkt till bilen. Han hade fått en ny ledtråd som han kände
att han ville följa upp så snart som möjligt. Väl inne i bilen tog han fram mobilen och ringde Vivi.

– Kan jag hjälpa dig med något? frågade hon när de hade klarat av de vanliga hälsningsfraserna.

– Jag skulle behöva numret till en Ola Svensson, sa Patrik. Kan du fixa fram det till mig?

– Inga problem. Du har ett SMS med numret inom ett par minuter, svarade hon och lade på.

Patrik startade bilen och körde ut från parkeringsplatsen. Snart var han ute på vägen som ledde
till Hallstavik. Han skulle gärna vilja bolla lite med Gustaf, eftersom han var osäker på hur han
skulle gå vidare. Idag hade han även tänkt svänga förbi Ulfs arbetsplats, men frågan var om han
skulle åka till stationen före eller efter det.

När Patrik passerat Skebobruksskylten pep det till i mobilen. Han saktade in och tryckte fram
meddelandet. Det var från Vivi som hade hittat Olas mobilnummer. Patrik markerade numret
och ringde sedan upp. Snart gick ringsignalen fram.

– Ola Svensson.

– Hej Ola, jag heter Patrik Karlsson och ringer från Hallstavikspolisen.

– Hej!

– Jo, vi håller på att undersöka mordet på Ulf Malmborg och skulle behöva få prata lite med dig.

– Mordet? sa Ola med frågande röst. Var det inte ett vådaskott?

Patrik berättade kort vad som hade hänt och förklarade att de behövde träffa Ola för att ställa
lite frågor.

– Ja visst, när vill ni träffa mig?

– Givetvis så snart som möjligt, svarade Patrik.

– Då passar imorgon förmiddag mig bättre. Jag ska snart hämta barnen på skolan och idag har
jag ingen som kan göra det åt mig.

– När kan du vara på Hallstaviks polisstation imorgon?

– Tja, vid tio i alla fall.

– Då syns vi där imorgon. Fråga efter Patrik Karlsson när du kommer.

Idag kände sig Sonja bra i sin höft och hon passade på att gå en kortare promenad. Hon gjorde
det de dagar hon inte hade värk, för att öka rörligheten i höften. Idag hade det blivit en lugn
promenad upp till stora vägen och nu var hon snart hemma. Då såg hon fram emot en kopp
varm choklad. I förmiddags hade hon bakat en sats kanelbullar som hon skulle frysa in och ha
att plocka fram som tilltugg när det var dags för fika. Sonja kände hur det vattnades i munnen.
Nybakade kanelbullar var inte fy skam och hon skyndade på den sista biten för att komma hem
snabbt.

När hon kom fram till garageinfarten vek hon in på den.

– Hej Sonja! Hur är det med dig idag?

Sonja stannade upp och vände sig om.

– Hej Inga-Britt! Är du också ute idag?

Sonja stannade kvar där hon hade stannat. Kaffet och bullen kändes väldigt långt borta. Hur
skulle hon göra för att komma in snabbt utan att vara otrevlig mot Inga-Britt?

– Ja, man får passa på de dagar som solen skiner, även om det börjar bli kyligt.

– Ja, så är det, svarade Sonja. Jag kan tyvärr inte stanna och prata. Mina leder får inte bli kalla
för då kommer värken tillbaka, sa Sonja och började gå mot huset.

Inga-Britt såg att hon var på väg men kände sig pratsjuk.

– Kommer Jessica på besök snart? frågade hon.

Sonja stannade upp och vände sig mot Inga-Britt.

– Jag vet inte. Det var några dagar sedan vi pratades vid, men nu måste jag gå in, sa Sonja och
gick mot sitt hus.

Inga-Britt stod kvar och tittade efter henne. Värst vad hon var avig idag. Hon kanske har vaknat
på fel sida. Det var väl bara att gå hem och sätta på kaffekannan så att hon fick sitt
eftermiddagskaffe.
 Kapitel 9
Fredagen den 25 september, förmiddag
Yvonne vred på sig så att hon såg klockan. Var den redan halv tolv? Oj, vad hon hade sovit
länge. Hon reste sig upp, men lade sig sakta ner igen när huvudet började bulta. Yvonne hade
världens baksmälla och halsen var snustorr. Hon skulle verkligen behöva något att dricka och
gjorde en ny kraftansträngning. Till slut tog hon sig upp och slutligen ner till köket.

Innan hon satte sig vid köksbordet tog hon ett glas kallt vatten och ett par Alvedon från
medicinskåpet. Det var dags att rycka upp sig, så här kunde hon inte fortsätta. Om hon inte
gjorde något åt sitt drickande skulle hon väl sluta som alkoholist. Hon sträckte sig efter
cigarettpaketet och tände en cigarett. Vad hon behövde var lite frisk luft. Yvonne tittade på
termometern som satt utanför köksfönstret. Den visade på fem grader och solen tittade faktiskt
fram lite bland molnen. Ulf hade inte hunnit räfsa upp löven och fruktträden behövde klippas.
Hon fimpade cigaretten och satte på kaffebryggaren. Under tiden som kaffet bryggdes gick hon
och klädde på sig varma kläder så att hon kunde gå ut, utan att behöva frysa.

När kaffet var klart tog hon med sig koppen och gick ut. Snart hade hon plockat fram räfsan och
en korg att lägga löven i. Efter att ha druckit upp de sista dropparna kaffe satte hon igång med
räfsningen.

Gustaf satt redan i konferensrummet och väntade på att få starta dagens morgonmöte, där de
planerade dagens aktiviteter och informerade varandra om vad som hade hänt dagen innan.

– God morgon, Gustaf, sa Linus när han kom in i rummet.

– God morgon, allt bra?

– Ja, det är det, svarade Linus och satte sig ner.

Han lade sina papper i en prydlig hög framför sig och anteckningsblocket bredvid.

– Hej, förlåt att jag är sen, sa Patrik när han kom in i rummet några minuter efter Linus.

– Har det hänt något? undrade Gustaf.

– Nej, men Ola, Yvonnes före detta man, kommer nu på förmiddagen och jag ville vara säker på
att allt var klart innan jag gick in i det här mötet, sa Patrik och satte sig ner.

Gustaf nickade.
– Just det, du träffade Yvonnes föräldrar igår och det var de som berättade att hon hade två
barn tillsammans med Ola. Vad heter han i efternamn?

– Svensson.

– Jag tror vi börjar med dig Patrik. Vad sa de mer som är av intresse?

– De blev rätt förvånade när jag berättade att det inte var en olycka utan att någon medvetet
hade skjutit Ulf. De berättade att Ulf och Yvonne hade känt varandra i två år och varit gifta i tre
månader.

– Det berättade Annelie också, flikade Linus in.

– Anders berättade att de älskade varandra och att Ulf gick mycket bra ihop med hennes barn.

– Men det strider mot vad Annelie sa.

Patrik stannade upp i sin redogörelse och tittade på Linus.

– På vilket sätt strider det emot vad Annelie sa?

Linus tittade osäkert på Gustaf, som bläddrade i sin anteckningsbok. Snart hittade han sidan
från förhöret som handlade om Ulf och Yvonnes förhållande.

– Jo, Annelie sa att Ulfs och Yvonnes förhållande hade varit guld och gröna skogar i början, men
sedan hände något. Ulf ringde ofta Annelie för att diskutera vad det kunde bero på, men de
kom aldrig på vad det var.

– Men vad var det som hände? frågade Patrik.

– Hon sa att Yvonne slutade bry sig om Ulf. Det var som om de levde två parallella liv i samma
hus.

– Ja, det stämmer inte överens med vad Eva och Anders sa, men vem ska vi tro på? frågade
Patrik.

– Det är för tidigt att säga, men vi kan väl skriva upp den här informationen så att vi kan vara
lite vaksamma vid kommande förhör, sa Gustaf och gjorde en anteckning på en ny sida i sitt
block. Fortsätt Patrik, vad hände sedan?

– Jo, vi kom in på Ola. Tydligen så bor barnen hos honom i veckorna och hos Yvonne vissa
helger.

– Det var en ovanlig fördelning, sa Linus.

– Ja, men deras skola ligger närmast Ola och därför föll det sig naturligt, svarade Patrik. Men
det som är anmärkningsvärt är att barnen var hos Eva och Anders när olyckan skedde.

– Jasså! sa Gustaf. Hur kommer det sig?

– Jo, Ola skulle också ut och jaga då?

– Var någonstans jagade han?

– Vi får ta detaljerna nu på förhöret klockan tio, sa Patrik.

– Hann du åka förbi Ulfs jobb också?

– Ja, jag åkte förbi där och pratade med samtliga anställda. De är bara åtta personer, inklusive
Ulf.

– Fick du fram något där?

– Ulf var en mycket bra medarbetare som alltid ställde upp. Han var vänlig och omtänksam.
Men de sista månaderna var det något som tyngde honom och det märktes genom att han blev
mer inbunden.

– Vad sa de mer?

– Jo, när Ulf berättade att han skulle iväg på den här jakten, sa han också att han inte ville. Han
hade sagt att han ville stanna hemma, men Yvonne hade propsat på att han skulle följa med.
Hon tyckte att de behövde göra något ihop och Ulf hade gett med sig till slut.

– Varför var det så viktigt att han följde med just denna gång, som dessutom slutade med att
han dog? Fanns det någon baktanke?

Patrik skakade på axlarna.

– Jag vet inte, svarade han.

Gustaf satt tyst och begrundade informationen som Patrik hade kommit med. Hade Yvonne
varit ute efter Ulf trots allt, eller visste hon något som ingen annan visste? Gustaf skakade på
huvudet. Det här blev han inte klok på.

– Vi fick veta lite av Annelie också, förutom hur deras förhållande var, fortsatte Linus.

Patrik tittade på honom.

– Vad då? frågade han nyfiket.

– Det var Yvonnes beteende efter det att Ulf hade gått bort. Tydligen kastade hon alla hans
saker på soptippen. Hon sparade ingenting.

– Men brukar man inte spara något som minne?

– Enligt Annelie fanns ingenting kvar. Kläderna hade hon gett till en klädinsamling.

– Det kanske är hennes sätt att slippa bli påmind, sa Patrik.

– Ja, så kan det i och för sig vara, men det känns som ett lite udda beteende.

Gustaf gjorde klart sina sista anteckningar och tittade därefter på Linus och Patrik.
– Jaha, vi har inte kommit närmare namnet på en mördare, men vi kan konstatera att Yvonne
beter sig konstigt.

– Vi kanske skulle ta in henne på ytterligare ett förhör, föreslog Linus.

– Ja, det är nog ingen dum idé, sa Patrik.

– Linus, du kan väl kontakta henne och be att hon kommer in för ytterligare ett förhör under
eftermiddagen. Jag har redan förvarnat henne om det, så det borde inte komma som en
överraskning för henne.

– Jag ordnar det, sa Linus och antecknade det på sin ”att göra lista”.

Patrik tittade på klockan, som närmade sig tio.

– Jag är ledsen, men nu måste jag gå till förhöret med Ola.

– Jag följer med dig, sa Gustaf.

– Vad vill du att jag ska göra? undrade Linus.

– Jag har inte hunnit kolla upp hennes ekonomiska situation. Du kan väl ägna dagen åt det,
efter det att du har kontaktat henne för ett förhör?

– Ja visst, sa Linus och skrev upp det på sin lista.

Patrik skyndade iväg till sitt rum för att hämta anteckningarna till förhöret. Därefter gick han ut
till receptionen.

– Vivi, har en Ola Svensson dykt upp ännu?

– Nej, svarade hon, inte ännu. När skulle han komma?

– Vid tio.

– Men då kommer han när som helst. Jag ropar på dig när han dyker upp.

Patrik gick förbi Gustafs rum på vägen tillbaka.

– Han har inte kommit än.

– Okej, svarade Gustaf. Säg till mig när det är dags.

Patrik stannade till i köket och tog en kopp kaffe. Det var ingen idé att börja på något nytt. Han
kunde lika gärna ta det lite lugnt tills Ola kom. Efter att ha tagit en skorpa, satte han sig vid
bordet. Där låg dagens utgåva av Norrtelje tidning. Patrik tog tidningen och började bläddra i
den.

– Patrik, nu är en Ola Svensson här och söker dig. Det var honom du väntade på eller hur? sa
Vivi från dörröppningen.
– Ja, det stämmer. Tack! sa Patrik.

Patrik vek ihop tidningen och diskade ur koppen innan han gick till Gustafs rum.

– Då är han här, sa Patrik när han passerade dörröppningen.

– Vad bra. Vilket rum ska vi vara i?

– Förhörsrum 1.

– Då möts vi där, sa Gustaf och började stänga ner det han hade på skärmen.

Patrik fortsatte ut till receptionen.

– Ola Svensson.

En man i 50-års åldern reste sig upp och började gå mot Patrik. Han var lång och hade brunt
hår. Även om han var civilklädd hade han valt kläder som visade att han var en friluftsmänniska.

– Hej, jag heter Ola Svensson, sa han och räckte fram handen när han kom fram till Patrik.

– Patrik Karlsson, sa han och tog Olas hand. Den här vägen, fortsatte Patrik och visade vägen.

De gick till rummet under tystnad. Väl framme satte de sig på varsin sida av bordet.

– Vi väntar på en person till, sa Patrik.

– Okej.

Gustaf kom ett par minuter senare. Han hälsade på Ola och satte sig sedan bredvid Patrik och
nickade mot honom. Patrik satte på bandspelaren och angav datum, klockslag och vilka som var
närvarande. När det var klart började han med sitt förhör.

– Först skulle vi vilja veta var du befann dig i fredags, inledde Patrik.

– Jag och min flickvän Ylva var ute och jagade.

– Var någonstans då?

– I Storhängnan.

– Visste du att Yvonne och Ulf skulle jaga i samma område?

– Nja, när hon ringde mig för ett par veckor sedan, berättade jag att jag skulle dit och då sa hon
att de också skulle till det området den veckan.

– Brukade hon ringa till dig när hon skulle ut och jaga? frågade Gustaf.

– Ja, eftersom vi har barn ihop måste vi veta om den andra inte kan ha dem som planerat.

Gustaf nickade åt hans logiska förklaring.

– Brukar ni vara på samma jaktmarker eller var det en slump den här gången? undrade Gustaf.
– Nej, normalt sett tillhör vi olika jaktlag. Jag vet faktiskt inte hur det kom sig att de hamnade på
samma ställe som oss.

– Och med oss menar du Ylva?

Ola nickade bifAllande.

– Det var inga fler som jagade tillsammans med er?

– Jo, Carl-Henrik, en kollega. Han kom ut på fredagsmorgonen och jagade med oss fram till
fyratiden. Sedan åkte han direkt hem och vi gick tillbaka till tältet.

– Vad heter den här Carl-Henrik i efternamn, om vi skulle vilja prata med honom?

– Palm.

Gustaf antecknade kollegans namn och satte en stjärna vid namnet så att han skulle komma
ihåg att ringa honom vid ett senare tillfälle.

– När vi pratade med markägaren, sa han att det inte var några fler ute och jagade den dagen,
sa Gustaf fundersamt.

– Vem pratade ni med då? undrade Ola.

Gustaf bläddrade i sitt block och hittade snart namnet.

– Tomas Jansson.

– Han har jakträtten där Yvonne var. Vi var på Sigvard Nilssons område, som ligger bredvid.

Gustaf nickade och antecknade namnet.

– Jag funderar lite på Ylva, fortsatte Patrik.

– Min flickvän? undrade Ola och blev lite lätt röd om kinderna. Varför är ni intresserade av
henne?

– Det var på grund av henne som du och Yvonne bröt upp, eller hur? fortsatte Gustaf.

Ola satt tyst och hans kinder blev ännu rödare.

– Ja, det stämmer, svarade han till slut.

– Kan du berätta för oss hur det gick till?

– Menar du när jag träffade henne?

– Ja.

– Jo, hon kände Yvonne och vi träffades några gånger när Yvonne var med. Sedan var jag ute
med grabbarna en kväll och hamnade på samma ställe som Ylva och det ena ledde till det
andra.

– Vad sa Yvonne när hon fick reda på det? frågade Patrik.

– Hon blev rasande, svarade Ola och tystnade.

Gustaf och Patrik tittade på varandra, men sa inget utan väntade ut Ola.

– Ibland har Yvonne ett fruktansvärt humör och när det kommer är det bara att vänta ut henne.
Så blev det den här gången också, men min gräns var nådd. Jag orkade inte med det längre och
det slutade med att jag flyttade in hos Ylva samma kväll.

– Hur uppfattar du Yvonnes förhållande till Ulf?

– Det känns som om det knakar lite i fogarna eller knakade, rättade han sig snabbt.

– Varför säger du så?

– När hon pratade om Ulf gjorde hon alltid det på ett nedlåtande sätt. Jag skulle aldrig göra så
mot den jag älskar.

– Så du tror inte deras förhållande var så bra?

– Nej.

– Har det varit så hela tiden?

– Nej, det började strax innan de gifte sig.

Gustaf antecknade det i sin bok och tittade därefter på Ola.

– Okej, om vigår tillbaka till jakten i förra veckan, fortsatte Gustaf.

– Ja.

– Träffade du Yvonne eller Ulf någon gång under tiden du var där?

– Nej.

– Hon besökte dig inte i lägret?

– Nej.

– Visste hon var du skulle campa?

– På ett ungefär, hon frågade mig faktiskt specifikt om det, när det stod klart att vi skulle
befinna oss i samma område.

– Vilken typ av gevär hade du med dig på jakten?

– Jag hade två, började Ola sakta, men när jag kom hem var ett borta!

– Borta? undrade Patrik. Vad menar du med borta?

– Jag hittade det inte.

– Men saknade du det inte under jakten?

– Nej, jag använde det aldrig. Det är inte mitt favoritgevär, så jag har det bara som reserv.

Patrik sneglade på Gustaf som nickade tyst. Det var dags att ställa frågan som var avgörande för
fallets utveckling.

– Vilken kaliber hade det gevär som försvann?

– .308.

– Saknar du något mer? fortsatte Gustaf.

– Ja, det känns som lite ammunition har försvunnit.

– Av kaliber.308?

– Ja.

Gustaf och Patrik tittade på varandra. Då hade de hittat geväret, men vem tog det och skjöt
Ulf?

– Tror ni att det var mitt gevär som användes för att skjuta Ulf? frågade Ola med andan i halsen.

– Vi kan inte utesluta att det är så, svarade Gustaf försiktigt.

– Men det är ju förfärligt, sa Ola och begravde huvudet i händerna.

– Varför anmälde du inte att geväret hade försvunnit? frågade Gustaf.

Ola skakade på axlarna.

– Jag tänkte göra det, men det har inte blivit av.

– När såg du det senast?

– När vi packade bilen i torsdags kväll.

– Vi skulle behöva undersöka platsen där du tältade. Om vi har tur hittar vi geväret där. Har du
tid att visa oss platsen nu?

Ola sneglade på klockan.

– Bara jag kan åka därifrån senast två. Jag ska hämta på skolan klockan tre idag.

– Det hinner vi, sa Patrik och plockade ihop sina papper.

*
Yvonne lutade sig mot räfsan. Efter en dryg timmes räfsning var hennes kropp helt slut. Hon var
inte van vid trädgårdsarbete, eftersom Ulf hade fått sköta allt sådant. Men det var dags att hon
både lärde sig och skaffade kondition för att sköta en trädgård, annars skulle hon inte kunna bo
kvar. Skulle hon bo kvar? Den tanken hade inte slagit henne förrän nu. Hon trivdes väl hyfsat
bra, även om det var lite ödsligt. Fast att bo kvar här själv lockade inte särskilt mycket. Tänk när
vintern kommer och det blir alldeles kolsvart utomhus. Yvonne rös till. Nä, det här fick hon nog
fundera igenom en gång till.

– Hej Yvonne! Vad du är hurtig? Jag skulle ha börjat med mina fruktträd idag, men min arm
värker så. Det får bli en annan dag.

Yvonne suckade och vände sig om.

– Hej, Inga-Britt!

– Vi får passa på att njuta av de här fina dagarna som vi har nu. Innan man vet ordet av så
kommer snön.

Yvonne svarade inte utan nickade bara medhållande.

– Ja, du har ju hunnit räfsa en stor del av tomten redan. Var gör du av löven?

– I komposten.

– Så du eldar inte upp dem?

– Nej.

– Sonja har ett gammalt oljefat som hon använder. Om du vill kanske du kan få låna det.

– Jag lägger mina löv i komposten och det fungerar bra, sa Yvonne trött.

– Jaha, sa Inga-Britt och sneglade ner mot sjön. Har du bestämt datum för Ulfs begravning än?

– Ja.

Men nu får hon väl ge sig! tänkte Yvonne. Nyfiknare kärring får man leta efter. Om hon inte
försvinner snart kommer jag att kläcka ur mig något riktigt dumt. Det kanske är bäst att skylla
på att det är lunchdags och avvika.

– När blir den då? fortsatte Inga-Britt och tittade intensivt på Yvonne.

– Nästa fredag, svarade hon kort, men du får ursäkta mig nu. Jag var på väg in för att laga lunch.

Yvonne lade ner räfsan på marken och började gå mot huset. Inga-Britt kom efter.

– Ja, det börjar kurra lite i magen, sa hon och tittade på armbandsuret. Tänk att klockan redan
är tolv.

De hade nu hunnit fram till Yvonnes entré och hon vände sig mot Inga-Britt.
– Då får jag hoppas att du får en god lunch, sa Yvonne och gick in i huset och stängde dörren
efter sig.

Inga-Britt stod med en förvånad min och tittade efter henne. Hur gick det där till? Hon kände
sig nästan lite avspisad och blev stående en stund. När dörren förblev stängd gick hon sakta
tillbaka till sitt hus.

– Här hade vi tältet, sa Ola och pekade på en öppen plats i skogsbrynet.

De hade nu hunnit fram till den plats där Ola och Ylva hade tältat under jakten förra veckan.
Gustaf tittade sig omkring. Gläntan var omgiven av skog och bredvid gläntan låg ett vattenfyllt
dagbrott. Hela området består av ett antal gruvor som inte längre används och dagbrotten
ligger utspridda i hela området.

– Jag föreslår att du väntar här Ola, så ska Patrik och jag se oss omkring.

Ola satte sig på marken där tältet hade stått och tittade medan poliserna började gå runt i
området. Han kunde inte fatta att hans gevär med största sannolikhet hade dödat Ulf. Tänk om
han hade polisanmält det tidigare eller faktiskt gjort kopplingen själv. Det borde han ha kunnat
göra eftersom han upptäckte att geväret saknades ungefär samtidigt som Anders berättade om
olyckan. Då hade de kanske haft bättre förutsättningar för att hitta geväret och därmed spår till
den som sköt Ulf. Ola suckade. Det är alldeles för lätt att vara efterklok.

– Nä Gustaf, jag kan inte hitta några som helst spår efter geväret.

– Inte jag heller. Vi får ge oss nu, men jag föreslår att vi åker tillbaka med Linus under
morgondagen och fortsätter leta.

– Det låter bra.

Snart satt de i bilen på väg tillbaka. Gustaf funderade igenom förhöret med Ola. Just nu var
faktiskt Ola deras huvudmisstänkte. Det kan vara så enkelt att något hände när han skilde sig
från Yvonne och när Yvonne träffade Ulf kan det ha uppstått någon slags avundsjuka som fick
Ola att begå ett mord. Samtidigt verkar det som om han hade bra alibi för hela fredagen. Fast
det återstår att verifiera. Gustaf lutade sig tillbaka i passagerarsätet och kopplade av.
 Kapitel 10
Fredagen den 25 september, eftermiddag
Inga-Britt satt vid köksbordet och hade precis avslutat sitt eftermiddagskaffe. Hon tittade på
inköpslistan framför sig. Hade hon fått med allt? Fredagar var den dag som hon åkte in till
Edsbro för att handla. Ibland gjorde hon en längre utflykt och då åkte hon till Hallstavik. Där
finns både COOP och ICA och så har de den där fiskaffären med den trevliga mannen bakom
disken. Idag fick det bli Hallstavik. Inga-Britt reste sig upp och hämtade tygkassar som hon
kunde lägga sina matvaror i och tog sedan inköpslistan som låg på köksbordet. När hon fått på
sig ytterkläderna gick hon ut ur huset och låste noga dörren efter sig. Halvvägs fram till bilen ser
hon Yvonne komma ut ur sitt hus. Hon ser sammanbiten ut och går med bestämda steg till
bilen. Inga-Britt försöker ropa ”Hej” till henne, men hon gör ingen min av att ha hört henne.
Inga-Britt fortsätter sakta fram till sin bil. Yvonne gör en rivstart och kör sedan ut mot stora
vägen. Inga-Britt tittar efter henne och skakar på huvudet. Hon kör verkligen som en biltjuv!
Det måste ha hänt något, annars ser man inte så sammanbiten ut och kör så fort. Inga-Britt
satte sig i bilen och startade motorn. När hon fått på sig säkerhetsbältet backade hon sakta ut
från sin parkering. Därefter körde hon lugnt upp mot stora vägen.

Gustaf, Patrik och Ola hade kommit tillbaka till stationen och Ola hade gett sig av för att hämta
sina barn. Gustaf, Patrik och Linus satt i köket och tog en kopp kaffe.

– Jag skulle vilja att vi verifierade Olas alibi, började Gustaf. Innan vi har fått det verifierat så är
han vår misstänkte skytt.

– Men vad skulle motivet vara? undrade Linus.

– Han kan ha varit svartsjuk på Ulf när han gifte sig med Yvonne. Deras förhållande fick ett
abrupt slut när Ola bedrog Yvonne med hennes barndomskompis.

– Åh sjutton, var det så det gick till, sa Linus.

– Ska jag kontakta Ylva och Carl-Henrik som var med Ola vid jakten för att säkra hans alibi?
frågade Patrik.

– Ja, gör det. Linus, fick du tag i Yvonne? undrade Gustaf.

– Ja, hon ska vara på väg, men hon lät inte glad, svarade Linus. Ska vi jobba imorgon? fortsatte
Linus.

– Ja, jag skulle vilja att vi alla tre åker ut till Olas lägerplats och genomsöker ett större område
än vad vi hann idag.

– Okej.
Gustaf försvann iväg för att läsa sina mail medan Patrik och Linus satt kvar en stund och
pratade. Till slut reste sig Patrik upp.

– Nä, då ska jag gå och ringa de där personerna.

– Behöver du hjälp med något?

– Nej, det går bra. Har du inget att göra?

– Jo, jag har lovat att hjälpa Vivi med lite administration. Hon har visst lite för mycket som
behöver bli klart tills hon går hem ikväll. Och sedan har jag fått på mig att kolla lite på Yvonnes
ekonomiska situation.

– Jag hojtar om det dyker upp något, sa Patrik och lämnade rummet.

Patrik gick direkt till sitt rum och stängde dörren bakom sig. Efter lite letande hittade han de
telefonnummer som han behövde och han lyfte luren och slog det första. En man med djup
basröst svarade.

– Carl-Henrik Palm.

Patrik presenterade sig och berättade varför han ringde honom. Carl-Henrik lyssnade under
tystnad på vad Patrik berättade.

– Men hur kan jag hjälpa dig? sa han när Patrik var klar.

– Jo, jag skulle vilja veta när du mötte upp Ola och Ylva?

– Eftersom jag inte ville tälta så bestämde vi att jag bara skulle vara med över dagen.

– När kom du dit i fredags?

– Jag åkte hemifrån strax efter åtta, så klockan var säkert nio innan jag kom fram till deras tält.

– Vad gjorde ni då?

– Tja, först blev det en kopp kaffe och så snackade vi en stund. Vi passade även på att göra i
ordning gevären. När det var klart, släckte vi spritköket och plockade ihop. Sedan gav vi oss av
till det pass vi skulle sitta vid.

– Hur länge satt ni där?

– Till fyra.

– Vad hände sedan?

– Vi bröt för dagen och Ola och Ylva gick tillbaka till lägret medan jag gick direkt till bilen.

– Lämnade ni varandra någon gång under de timmarna ni satt på passet?

– Ja, ett par korta stunder för att uträtta våra behov.

– Det var ingen som var borta någon längre stund? försökte Patrik än en gång.
– Nej, det rörde sig bara om ett par minuter per gång.

– Okej, då får jag tacka dig för att du tog dig tid att svara på mina frågor.

– Ingen orsak, hör av er om det är något mer ni undrar över.

– Jo förresten, en sak till.

– Ja?

– Hur är relationen mellan Ola och Yvonne?

– Yvonne har fortfarande inte accepterat Ylva som hans sambo, så där är det en mycket frostig
relation, men i övrigt verkar den fungera bra.

– Tack, då ska jag inte uppehålla dig längre.

Patrik lade på luren och kliade sig på hakan. Ja, då kunde de utesluta Ola som Ulfs mördare. Det
kanske var lika bra att ringa Ylva också, men å andra sidan stod hon säkert på Olas sida, så
frågan är hur värdefulla hennes uppgifter skulle vara. Men om han pratade med henne kanske
något annat skulle komma fram, som de kunde ha nytta av. Han tog telefonen och ringde upp
Ylva.

– Hej! Jag ska träffa någon som heter Gustaf, sa Yvonne när hon kom fram till receptionen på
polisstationen.

– Om du slår dig ner, så ska jag säga till honom, sa Vivi och ringde Gustaf på snabbtelefonen.

Yvonne hade inte ro i kroppen för att sätta sig och efter att ha stått vid fönstret och tittat ut,
gick hon bort till tidningshyllan. Där började hon rastlöst bläddra i de olika tidningarna. Hur
länge skulle hon behöva vänta? Och varför var det så viktigt att hon kom hit på en gång?
Yvonne fattade ingenting. När hon pratade med den där polisen sist, så var hon inte misstänkt.
Och hur skulle hon kunna vara det? Varken hennes eller Ulfs gevär hade samma kaliber som det
som dödade Ulf. Hon tittade på klockan. Nu hade det gått fem minuter. Hur länge till skulle hon
behöva vänta? Hon lade tillbaka tidningen och gick bort till tjejen i receptionen.

– Hallå!

– Ja, sa Vivi frågande och tittade upp från skärmen.

– Kommer han inte snart?

– Gustaf kommer så fort han kan, svarade Vivi lugnt.

– Men det var ju så viktigt att jag kom med en gång. Då får han faktiskt ta sig tid nu. Jag har inte
hela dagen på mig.
– Om du sätter dig ner och väntar så kommer Gustaf så fort han kan, sa Vivi och återgick till sitt
arbete vid datorn.

Yvonne stod kvar och tittade på henne, men valde sedan att sätta sig ner i soffan. Men det var
svårt att sitta still. Hon hade en liten oroskänsla i magen inför det här förhöret, eller vad det nu
var hon var kallad till.

Gustaf gjorde en sista anteckning i sitt block. Nu kände han sig redo att möta Yvonne, men han
ville ha med sig någon mer under förhöret. Kanske Linus hade lite tid över. Patrik hade några
samtal som han var tvungen att klara av. Gustaf gick förbi Linus rum och bad honom vara med.
Linus gick före till förhörsrummet medan Gustaf gick för att hämta Yvonne.

– Yvonne? frågade Gustaf när han kom ut i receptionen.

– Ja, sa Yvonne och tittade på mannen i dörröppningen.

– Jag heter Gustaf Klint. Då kan du följa med mig, sa han och pekade in i korridoren.

Yvonne gick förbi Gustaf utan att ta hans utsträckta hand och fortsatte i den riktning som han
pekat.

– Vi ska vara i rummet till höger här framme, sa Gustaf.

Yvonne svängde in i rummet och satte sig vid bordet. Handväskan placerade hon på golvet
bredvid sig. Linus tittade upp när de kom in.

– Linus här kommer också att vara med, sa Gustaf när han satte sig bredvid Linus.

Yvonne varken hälsade på Linus eller kommenterade hans närvaro. Gustaf satte sig tillrätta och
lade blocket med sina anteckningar framför sig.

– Får man röka här? undrade Yvonne.

– Nej tyvärr, svarade Linus. Är vi redo?

– Ja, du kan starta bandspelaren.

– Bandspelare? undrade Yvonne. Vad ska den användas till?

– Vi spelar alltid in alla förhör.

– Förhör? Är jag misstänkt?

– Vi behöver få ställa några frågor till dig, sa Gustaf lugnt.

Linus gjorde iordning bandspelaren och Gustaf iakttog Yvonne. Hon såg riktigt sliten ut. Ansiktet
var gropigt, förmodligen spår efter tonårsfinnar. Huden var blek och glåmig och rösten hade
blivit hes av allt för mycket rökning. Håret var blekt och såg stripigt ut. Han kunde se att hon var
nervös inför det här förhöret. Hon bet nästan konstant på någon nagel. Snart var Linus klar och
Gustaf kunde starta förhöret.

– Du heter Yvonne Malmborg och har varit gift med Ulf Malmborg. Stämmer det?

– Ja.

– Hur länge har du känt Ulf?

– Ungefär två år.

– När gifter ni er?

– För tre månader sedan, svarade Yvonne och tittade ner i bordet.

– Men du har varit gift tidigare?

– Ja.

– Med en Ola Svensson, lade Gustaf till. Hur kom det sig att ni skilde er?

Yvonne började trumma med fingrarna i bordet och en rodnad spred sig över hennes hals.

– Han blev tillsammans med min bästa kompis, svarade hon till slut med skärpa i rösten.

Linus tittade på Yvonne. Det var inte svårt att se att Yvonne ännu inte hade kommit över
orsaken till skilsmässan.

– Hur gick det till? frågade Gustaf med lugn röst.

– Vi hade väl varit oense om några saker under dagen och på kvällen gick han ut med några
kompisar. Ylva befann sig på samma ställe och det ena ledde till det andra.

– Var det första gången de träffades, eller hade han träffat Ylva tidigare tillsammans med dig?

– Vi har träffat Ylva några gånger tillsammans.

– Märkte du att det var någonting på gång mellan dem redan vid tidigare tillfällen?

Yvonne funderade en stund innan hon svarade.

– Nej, det kan jag inte påstå.

– Ni har barn ihop, eller hur?

– Ja, Terese och Filip.

– Och ni delar vårdnaden om dem?

– Ja, de bor hos Ola eftersom skolan ligger där, men sedan delar vi på helgerna.

– Skulle du ha haft dem förra helgen?

– Ja, men eftersom Ola också skulle ut och jaga tog pappa hand om dem.

– Visste du att Ola skulle ut och jaga samma dagar som du?

– Nej.

– Hur fick du reda på det och att Ola dessutom skulle vara i samma område som du och Ulf?

Gustaf iakttog henne noga när hon svarade. Om Yvonne låg bakom det här, så var frågan om
hon planerade sin egna jakt efter det att hon hade fått reda på var Ola skulle vara? Men ännu
hade Gustaf ingenting som band henne till Olas tältplats och Ola hade dessutom alibi för hela
fredagen, om det nu höll. Det fick han kolla med Patrik efter förhöret.

– Nja, jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag ringde väl honom för att kolla om barnen skulle
vara hos honom eller mig. Och då berättade han att de skulle jaga och att det var min tur att ha
dem. Jag frågade väl var han skulle jaga någonstans och det visade sig vara i samma område
som Ulf och jag skulle hålla till.

Gustaf nickade och antecknade.

– Om vi nu går tillbaka till förra fredagen. Ulf var trött och du gick iväg och jagade själv.
Stämmer det?

– Ja, vi skulle möta upp varandra i lägret senare under förmiddagen.

– Vad gjorde du under den tiden som Ulf befann sig i lägret?

– Ja, det man brukar göra när man jagar, satt på ett pass.

– Okej, och du var helt själv? Ingen som kan ge dig alibi?

– Nej, det är det inte. Ni får tro mig på mitt ord.

Gustaf antecknade i sitt block att Yvonne inte har något alibi för den tid som Ulf dödades. Om
man ser till statistiken så brukar gärningsmannen finnas i den mördades närhet. Därför är det
lätt att fatta misstankar gentemot Yvonne. Men hur skulle de kunna knyta henne till Olas
lägerplats och hans försvunna gevär? Och vilket var hennes motiv? Avundsjuka? Där kvarstod
en del tankearbete.

– Hur känns det att bo i huset utan Ulf?

– Tomt, fast det känns mer som om han är borta på en tjänsteresa och kommer hem när som
helst.

– Vi har förstått att du har gjort dig av med Ulfs saker. Varför vill du inte ha något minne kvar av
honom?

Yvonne blängde på Gustaf och rodnaden på halsen spred sig upp på kinderna.
– Vem har sagt det? Annelie? Hon gör allt för att prata skit om mig och hon har aldrig tyckt om
mig heller för den delen, svarade Yvonne med ilska i rösten.

– Hur kommer det sig att hon inte tycker om dig?

– Det får du väl fråga henne om?

– Men varför har du inte sparat något från Ulf? upprepade Gustaf.

– Jag vill inte bli påmind om honom, sa Yvonne kort.

Gustaf och Linus satt tysta en stund och smälte vad Yvonne hade berättat. Frågan var hur dessa
uppgifter skulle kunna leda dem vidare. De hade bara en sak kvar att ta upp och det var Ulf och
Yvonnes förhållande.

– Är vi klara snart? undrade Yvonne och började trumma med fingrarna mot bordet.

– Ja, alldeles snart, svarade Gustaf.

– Jag tycker inte det här leder någonstans och jag behöver en cigarett, nu, lade hon till.

– Om du kan ta det lugnt en liten stund till, så är vi alldeles snart klara.

– Okej.

– Hur var ditt och Ulfs förhållande?

– Bra.

– Även efter bröllopet?

– Ja, varför skulle det inte ha varit det? Vi var ju nygifta, svarade Yvonne med en förvånad min.

Gustaf försökte pressa henne ytterligare en liten stund, men fick inte fram något mer. Så han
lät Linus följa med henne till receptionen. Själv satt han kvar och väntade på att Linus skulle
komma tillbaka.

– Vad tror du om det här? frågade han när Linus satte sig vid bordet igen.

– Jag tror att hon stundtals ljuger, men det är lite svårt att sätta fingret på när. Fast det var bara
en känsla jag fick.

– Jag håller med dig. Om vi lägger ihop svaren från Yvonne, Annelie och Yvonnes föräldrar
kommer vi att få sanningen. Nu är frågan bara vilka bitar vi ska ta från respektive redogörelse.

– Det är det pusslet vi får lägga.

Gustaf nickade bifAllande och fortsatte:

– Jag tror inte att deras förhållande var så bra på slutet. Dessutom har vi arbetskamrater till Ulf
som styrker det. De har ingen anledning att ljuga. Ulfs arbetskamrater berättade även att han
inte ville ut och jaga, men Yvonne övertalade honom. För henne var det mycket viktigt att han
följde med. Frågan är varför? Visste hon om att han skulle bli mördad?

– Men vi kan inte knyta henne till Olas tältplats och det försvunna geväret.

– Nej, det är riktigt. Tänk om vi kunde hitta geväret och det hade hennes fingeravtryck på sig,
vilken dröm.

– Ja, vi får hoppas på tur imorgon, sa Linus.

Yvonne tog fram cigarettpaketet så fort hon kom utanför dörren. Vilken utfrågning hon hade
utsatts för. Som de betedde sig så kunde man nästan tro att de ansåg att hon var skyldig till Ulfs
död. Visst hade de haft problem, men döda honom? Hm, nej det här kändes inte alls bra. Men
det var inte mycket hon kunde göra åt det. Jakten förra veckan hade varit Yvonnes försök att få
Ulf och henne att komma varandra närmare igen, men det hade inte blivit riktigt så.

När cigaretten var slut fimpade hon den och gick upp till Hallstaviks centrum. Det var
fortfarande en timme kvar till systemet skulle stänga och hon behövde fylla på sitt vinförråd.
Dessutom var det fredag och hon ville ha lite gott att äta. Vad skönt att Ola ställde upp och tog
barnen den här helgen också. Hon var inte på humör för att ta hand om dem. Nu hade hon fullt
upp med att ta hand om sig själv.

Snart hade hon varit både på systemet och ICA. När alla kassarna var inlastade i bilen började
hon köra hemåt. Hon började fundera på hur hon skulle fördriva kvällen. Tänk om Ola inte hade
bedragit henne med Ylva. Då skulle hon kunnat bjuda hem Ylva och så hade de kunnat laga
middag ihop och efteråt hade de kunnat mysa framför teven. Men nu var läget annorlunda.
Hon funderade på om det var någon annan hon kunde ringa, men hon kunde inte komma på
någon. Yvonne var rätt ensam. Den sista tiden hade de mest umgåtts med Ulfs vänner och där
fanns det ingen som hon kunde ringa. Fast om hon skulle vara ärlig mot sig själv hade hon aldrig
haft särskilt många kompisar. Hon suckade djupt och körde vidare.

– Ska vi knyta ihop säcken för ikväll? började Gustaf.

Linus och Patrik nickade och Patrik hade svårt att dölja en gäspning. Det hade varit en lång dag.
Gustaf redogjorde kortfattat för Patrik om hur förhöret med Yvonne hade gått.

– Så vi har kommit en bit på väg, fast ändå inte?

– Ja, jag tycker att det är oerhört svårt att veta var man har henne. Ena minuten är hon
sympatisk och nästa snörper hon ihop munnen och är nästan otrevlig.

– Men vi har fortfarande lite motstridiga berättelser, fortsätter Gustaf.

– Vad tänker du på då?

– Ja, i första hand på hur förhållandet mellan Yvonne och Ulf egentligen var.

– Ulfs arbetskamrater sa att han hade varit nedslagen den sista tiden och inte riktigt varit sig
själv, sa Patrik.

– Det överensstämmer med det som Annelie sa. Att Ulf inte förstod varför Yvonne var så avig
och att han bollade den frågan mycket med henne.

– Sedan berättade en av hans arbetskamrater att han inte ville åka iväg på den här jakten, men
att Yvonne mer eller mindre tvingade honom.

– Hur då tvingade honom? undrade Linus.

– Ja, kanske inte direkt tvingade honom. Men hon sa att de skulle försöka komma till rätta med
sina problem under den här jakten.

– Okej, sa han något mer intressant? frågade Gustaf.

– Nej, det var väl allt. Sedan pratade jag även med Ylva och Carl-Henrik.

– Vad sa de?

– De styrkte Olas berättelse, som väntat. Ylva bekräftade också det vi hört sedan tidigare att
hon och Yvonne inte har någon kontakt idag. Ylva har försökt vid ett par tillfällen, men Yvonne
har inte velat så då har Ylva lagt ner försöken.

– Bra, inget mer vi behöver avrapportera?

Linus och Patrik skakade på huvudena.

– Då träffas vi här imorgon klockan nio och därefter åker vi gemensamt ut och letar efter
geväret.

Kort därefter lämnade de konferensrummet och Gustaf gick direkt till sitt kontor och ringde
Lilly. Hon svarade efter bara ett par signaler.

– Om fem minuter åker jag härifrån, sa Gustaf.

– Bra, då ska jag fixa det sista med maten, så står den på bordet när du kommer hem.

– Du är en ängel!

– Tack, skrattade Lilly. Men du, skynda dig hem istället för att prata med mig i telefonen nu.

Gustaf skrattade han också och avslutade samtalet. Snart satt han i bilen på väg hem till
Grisslehamn.
 Kapitel 11
Lördagen den 26 september
Gustaf bredde ut kartan över området där Ola hade haft sin tältplats och där Ulf blev mördad.
Kartan tog upp större delen av bordet i konferensrummet. Gustaf märkte ut Olas tältplats med
en ring och platsen där Ulf hittades med ett kryss. När det var klart började han titta på
området där emellan. Det fanns några olika stigar att välja på, i övrigt verkade området bestå av
en del höjdskillnader. Genom att bara titta på kartan var det svårt att avgöra vilken väg som var
bäst att ta sig mellan de båda platserna. Men Gustaf ringade in ett troligt område som de skulle
söka av under dagen. När det var klart sneglade han på klockan. Den började närma sig nio och
då borde Patrik och Linus dyka upp när som helst.

Linus stötte ihop med Patrik i köket på väg mot konferensrummet.

– Har Gustaf dykt upp ännu?

– Ja, jag tror det, svarade Patrik.

Linus tittade på kaffebryggaren och suckade.

– Det är ingen som har satt på kaffet.

– Jag kom precis, svarade Patrik snabbt.

– Vore det inte gott att ha med sig en termos kaffe?

– Jo, det kan behövas om vi ska tillbringa större delen av dagen ute i skogen.

– Har vi något fikabröd?

– Nej, det tror jag inte, svarade Patrik och började titta i skåpen.

Linus hjälpte till att leta men de kunde snart konstatera att det enda som fanns var några
skorpor. De behövde lite mer än så.

– Kom, vigår bort till Gustaf och frågar om vi kan köpa med oss något, sa Patrik.

De hittade Gustaf i konferensrummet och han hälsade glatt på dem. Patrik gick fram till bordet
och började studera kartan.

– Så du har redan börjat planera?

– Ja, jag var lite tidig, så jag började lite smått. Cirkeln visar Olas tältplats och krysset var Ulf
hittades.

Även Linus gick fram till bordet och började studera kartan.
– Hur ska vi lägga upp sökandet? undrade han.

– Jag tänkte så här, började Gustaf. Vi utgår ifrån Olas läger och söker av området i olika
omgångar. Vi börjar med att gå åt det här hållet bort till krysset. När vi sedan går tillbaka till
Olas lägerplats tar vi den här vägen istället. Och så håller vi på så tills vi har täckt in det
inringade området, sa Gustaf och pekade på sitt streckade område.

Patrik nickade bifAllande.

– Ja, det låter bra, svarade Linus fundersamt.

– Du låter tveksam, konstaterade Gustaf.

– Ja, det är ett stort område som vi ska täcka in. Tror du verkligen att vi hinner med allt idag?

– Vi gör så gott vi kan, svarade Gustaf. Hinner vi inte med allt under dagen får vi ge oss ut igen
en annan dag och fortsätta sökandet.

Gustaf började vika ihop kartan.

– Ja, då gör vi oss redo. Ska vi synas vid bilen om fem minuter?

– Patrik och jag funderar på om vi ska ta med oss en termos kaffe och lite fikabröd?

Gustaf tittade på dem. Hade de inte tagit med sig det hemifrån? När han skulle åka hade Lilly
stoppat ner en termos och bredda mackor i en påse till honom. Han såg redan fram emot
fikapausen så att han fick smaka hennes hembakade bröd. Nu började det vattnas i munnen
också. Men än var det många timmar kvar till det var dags för fikat.

– Jag har redan en matsäck med mig, men spring iväg och fixa en till er. Jag packar ihop och
väntar i bilen så länge.

Sonja satte sig i utemöblerna med morgonkaffet. Idag var det ännu en solig dag och nu när
vinden hade mojnat var det riktigt behagligt. Hon lutade sig tillbaka i stolen och blundade.
Jessica hade ringt nu på morgonen och frågat om hon fick komma upp en sväng i slutet av nästa
vecka. Sonja hade inte tvekat en sekund och längtade redan nu till besöket. Om hon åkte in och
handlade i Hallstavik på torsdag så skulle hon ha gått om tid att förbereda inför Jessicas
ankomst. Vad skulle hon hitta på idag? Fruktträden var kvar, men även om hon kände sig bättre
i höften var hon tveksam till att gå upp på en stege. Hela gräsmattan var räfsad och löven
uppeldade. Kanske lite vedhuggning? Nåja, det var ingen brådska att bestämma något, först
skulle hon njuta av solen.

Yvonne plockade undan frukosten. Idag kände hon sig på mycket bättre humör. Efter besöket
hos polisen igår hade hon varit på uruselt humör och gått direkt till Systemet och bunkrat upp,
men när hon väl kom hem och hade plockat upp alla mat- och vinkassar rann ilskan av henne.
Det slutade med mycket snacks och bara en halv flaska vin. När hon blev trött hade hon gått
och lagt sig i sängen. De sista kvällarna hade hon somnat på soffan och vaknat fram emot
småtimmarna. Det hade varit lika jobbigt varje natt att ta sig upp till sängen. Men i natt hade
hon fått sova oavbrutet i nio timmar och det hade gjort henne gott. Kroppen var lite öm efter
gårdagens räfsning, men inte för öm för att ta nya tag idag.

Snart hade hon plockat fram sin räfsa och korgen att lägga löven i. Hon bestämde sig för att ta
baksidan och hon gick ditåt. När hon kom runt huset satte hon ner korgen och började räfsa.
Blicken föll in mot Sonjas tomt. Men var det Sonja som satt där? Yvonne slutade räfsa och
tittade åt Sonjas uteplats. Ja, visst var det hon, men det såg ut som om hon sov. Det hade väl
inte hänt något? Yvonne släppte räfsan och gick bort till Sonja.

– God morgon Sonja, sa hon med hög röst när hon var ett par meter ifrån henne.

Sonja ryckte överraskad till och öppnade ögonen. Det tog ett par sekunder innan hon lyckades
fokusera på Yvonne.

– Är allt bra?

– Ja, svarade Sonja, jag somnade visst till. Det var så skönt i solen.

– Ja, det är en härlig dag idag.

– Men slå dig ner Yvonne, om du har tid.

– Ja, jag har precis börjat räfsa, men en liten stund kan jag sätta mig.

Yvonne satte sig i stolen på andra sidan bordet och lutade sig tillbaka. Sonja hade rätt. Det var
riktigt härligt i solen.

– Vill du ha en kopp kaffe?

– Ja, om det inte är för mycket besvär.

– Nej, absolut inte. Sitt kvar här så kommer jag strax.

Sonja reste sig upp och gick in i huset. Yvonne tittade efter henne och när hon hade försvunnit
blundade hon och lät solens strålar värma ögonlocken.

Gustaf, Patrik och Linus var nu återigen vid Olas lägerplats. Gustaf lade ut kartan och tittade sig
omkring. Patrik och Linus lutade sig över kartan och vände sig åt sydväst.
– Det är väl ditåt vi ska, sa Linus.

– Ja, svarade Gustaf.

– Vilken av vägarna ska vi börja med? undrade Patrik.

Gustaf kliade sig på hakan och funderade en liten stund. Sedan satte han pekfingret på cirkeln
på kartan.

– Vi följer den här stigen i första vändan, började han. Ni får gå med ett par meter emellan er,
så att ni inte missar någon buske eller sten som kan vara ett lämpligt gömställe. När nigår
tillbaka, så tar ni den här stigen i stället och gör samma sak.

Både Linus och Patrik nickade instämmande.

– Under tiden nigår första vändan kommer jag att leta lite noggrannare här omkring. Jag är rädd
för att vi kan ha missat något när vi var här igår, fortsatte Gustaf.

Linus vek ihop kartan och stoppade den i fickan. Därefter gav han och Patrik sig iväg. Gustaf
tittade efter dem en stund och vände sedan ryggen åt det hållet. Var skulle han börja leta? Det
kändes som att leta efter en nål i en höstack. Efter att ha letat i skogsbrynet närmast tältplatsen
fortsatte han med att gå runt det vattenfyllda dagbrottet. När han sökt igenom det området
stannade han upp och funderade. Tänk om mördaren hade kastat geväret idagbrottet? Då
skulle de aldrig hitta det, oberoende av hur mycket de letade. Han suckade och gick fram till
stängslet. När han sträckte på sig var det fortfarande cirka tio centimeter kvar till taggtråden
högst upp. Men om man kastade geväret med tillräcklig höjd skulle vem som helst klara av att
få det över stängslet och ner i vattnet. Gustaf suckade, så fick det inte ha gått till.

Patrik och Linus hade kommit fram till platsen där Ulf hittades. Den vägen de hade valt dit hade
inte gett något.

– Vilken väg skulle vi ta tillbaka? frågade Linus.

Patrik tog kartan från Linus och vecklade ut den. Han pekade med fingret.

– Det var den här vägen som Gustaf ville att vi skulle ta.

– Okej, det måste vara in där, konstaterade Linus.

Patrik nickade och vek ihop kartan och snart var de på väg tillbaka.

– Tack för kaffet Sonja, det satt riktigt bra.

– Ja, det är hög tid att sätta igång nu.

– Vad ska du göra? Din gräsmatta är ju klar!

– Jag tänkte ge mig på att hugga lite ved.

– Men hur går det med höften?

– Bra dagar fungerar det hyfsat. Konsten är att ta många korta pauser, log Sonja och reste sig
upp.

– Vi ses, sa Yvonne och lämnade Sonja.

Snart var hon tillbaka vid räfsan och satte igång med gräsmattan på baksidan. Hennes räfstag
var till en början långa och kraftfulla, men efter ett par minuter tynade orken och det blev små,
korta drag istället.

När korgen var full med löv gick hon bort till komposten och tömde den. Komposten började bli
full och Yvonne funderade på hur hon skulle göra. Till slut klev hon ner i den och började
stampa ner alla löv. Snart var den bara halvfull och hon kände sig nöjd och klev ur. När hon var
på väg tillbaka till räfsan hörde hon en bil närma sig. Hon stannade och tittade upp mot vägen.
När bilen körde in på hennes garageinfart kände hon igen den. Yvonne släppte korgen där hon
stod och gick fram till bilen, samtidigt som Eva och Anders steg ur bilen.

– Hej pappa, sa Yvonne och kramade om sin pappa.

– Hej.

När hon försiktigt lösgjorde sig från hans omfamning fick hon en kram av sin mamma.

– Hur är det Yvonne? Mår du bra?

– Ja, det är bra, sa Yvonne och försökte sig på ett leende. Kom så går vi in och sätter på en
kanna kaffe.

Eva och Anders följde efter Yvonne in i huset. Eva blev förfärad när hon såg kaoset i huset. När
städade Yvonne sist? Hon var nära att påpeka det, men bet sig i tungan. Det fick hon ta en
annan gång. Yvonne hade en tendens att gå i taket för den typen av kommentarer. Samtidigt
insåg Eva att man fick ha lite överseende med tanke på situationen. Hon hängde upp jackan i
hallen och tog av sig skorna, även om det bar emot och följde efter Anders och Yvonne in i
köket. Där var Yvonne i full färd med att göra i ordning kaffebryggaren. Anders hade satt sig vid
köksbordet och Eva slog sig ner bredvid honom.

Yvonne tog fram lite fikabröd. Vilken tur att hon handlade igår, så att hon hade lite att bjuda på.
Snart stod kaffemuggarna på bordet och hon hällde upp det nybryggda kaffet. Anders och Eva
tog för sig och åt med god aptit. De började prata allmänt om vad Annelie behövde göra på
tomten inför vintern, men när det samtalsämnet var uttömt, frågade Anders försiktigt.

– Hur mår du nu Yvonne?

Yvonne tittade ner i köksbordet.

– Tja, det kunde väl ha varit bättre.

– Tänker du mycket på Ulf? frågade Eva.

– Nej, det blir mindre och mindre. Fast jag tycker att det är jobbigt att bli påmind om honom, sa
hon och tittade Eva i ögonen.

Eva kände att hon var tvungen att släta över det hon sagt. Annars var det risk för att Yvonne
skulle tända till. Hon hade alltid haft svårt för att veta hur hon ska ta Yvonne. Det började redan
i tonåren och med åren har det bara blivit värre. Anders däremot har alltid haft lätt för att
hantera Yvonne. Varför det hade blivit så hade hon aldrig förstått.

– Jag förstår det, sa hon med lugn ton. Men det blir lättare efter begravningen. Då kan du börja
ett nytt liv och gå vidare.

– Vad lustigt att du säger så, sa Yvonne. Nästan precis de orden använde min granne
häromdagen, när jag var inne hos henne och hon bjöd på lunch. Hennes man dog för ett antal
år sedan och det var först när han var begravd som hon kände att hon kunde gå vidare.

De föll i tystnad och till slut bad Anders om mer kaffe. När Yvonne serverat det och satt sig ner
fortsatte Anders.

– Polisen var hos oss i torsdags.

– Va! utbrast Yvonne. Varför det? Varför har ni inte sagt något?

Anders bibehöll sitt lugn och hoppades att det skulle ha en positiv inverkan på Yvonne.

– Vi ville inte ta det med dig per telefon. Det är därför som vi inte har sagt något, fortsatte han.

– Vad ville de? frågade Yvonne med lugnare röst.

– Förhöra sig om ditt och Ulfs förhållande, men vi blev överraskade när vi fick höra att Ulf hade
blivit mördad.

– Ja, det blev jag också.

– Men hur kan det ha gått till?

– Ingen aning, svarade Yvonne och skakade på huvudet.

– Vet du om han hade några skumraskaffärer för sig? Så det är någon som vill ge igen.

– Nej, det har jag svårt att tänka mig, sa Yvonne och skakade på huvudet.

Eva satt och iakttog sin dotter när hon pratade om Ulf. Det som slog henne var att Yvonne inte
verkade bry sig så mycket om att Ulf var borta. Hon visade inga tecken på att hon sörjde honom
och hon kunde prata obehindrat om honom utan att darra på rösten eller visa minsta tecken till
sorg. Det skulle Eva inte lyckas lika bra med om hon hamnade i samma situation som Yvonne.
Men å andra sidan så är vi alla olika och Yvonne sörjer säkert på sitt sätt.

– Jag blev inkallad till förhör igår eftermiddag, fortsatte Yvonne.

– Blev du? undrade Eva förfärat.

– När jag satt där fick jag känslan av att jag är misstänkt. Men hur kan de misstänka mig? sa
Yvonne och slog ut med armarna. Jag var ju hans fru. Varför skulle jag vilja döda honom?

Eva och Anders skakade bara på huvudet utan att säga något.

– Jag har inget alibi, eftersom vi var där själva, fortsatte Yvonne. Och det känns inte bra, men
det är inte så mycket jag kan göra åt det.

– Vad frågade de mer? undrade Anders.

– Tja, hur vårt förhållande var och hur det fungerade mellan mig och Ola.

– Då var det ungefär samma frågor som de ställde till oss, konstaterade Anders.

Yvonne tittade på sin pappa. Kunde hon fråga honom vad han hade svarat på hur Ulfs och
hennes förhållande var? Själv hade hon sagt att det var bra, men det var ju inte helt sant. Jakten
var ett försök att hitta tillbaka till varandra igen, även om det nu inte slutade så. Om polisen fick
motstridiga uppgifter kände Yvonne sig övertygad om att det inte var hennes version som
polisen skulle tro på.

– Pappa, vad svarade du när de frågade om hur mitt och Ulfs förhållande var?

– Att det var bra, men precis därefter kom vi in på dina barn och då svängde samtalet över till
Ola.

– Tror du att de har förhört honom med?

– Det har de säkert gjort, sa Anders.

Det här var inte bra. Ola hade vid ett flertal tillfällen reagerat på hur hon pratade om Ulf. Hans
uppfattning var att de inte hade ett lyckligt förhållande. Om det kom fram till polisen, skulle
hon ligga ännu sämre till än vad hon redan gjorde. Men det var skönt att hennes föräldrar hade
sagt att det var bra. Då stämde åtminstone deras uppgifter överens. Men frågan var vem
polisen trodde mest på i en sådan här situation?

– Vi ska börja dra oss, fortsatte Anders. Men vi undrar om det är något vi kan hjälpa dig med?

– Behöver du någon hjälp med begravningen? undrade Eva.

– Nej, Fonus hjälper mig med det. Jag har lagt allt i deras händer.

– Har du bestämt psalmer och pratat med prästen?

– Nej, men det verkade som om det skulle bli ett möte med prästen under nästa vecka, strax
innan begravningen.

– Tack för fikat, sa Anders och reste sig. Då får du ha det så bra och hör av dig om det är något
vi kan hjälpa dig med.

– Det lovar jag, svarade Yvonne och gav Eva och Anders varsin kram.

– Där framme är Olas tältplats, eller hur? sa Linus.

– Ja, det är den, svarade Patrik.

Snart var de framme i gläntan där Gustaf satt och väntade på dem.

– Ni har inte hittat något?

– Nej, har du?

– Ingenting.

Linus och Patrik satte sig ner hos Gustaf och hämtade andan. Patrik tog fram sin vattenflaska
och tog några rejäla klunkar. Han förvånades alltid över hur jobbigt det var att gå i skogen i
förhållande till en vanlig väg. Själv tyckte han att han hade god kondition, men vid sådana här
tillfällen betvivlade han det starkt.

– Ska vi ta lite fika och diskutera hur vigår vidare? frågade Gustaf.

– Ja, det låter som en god idé, skrattade Linus.

Snart hade de fått fram sina medhavda matsäckar. Gustaf bet en tugga av Lillys smörgås och
den var precis så god som han hade föreställt sig. Han tuggade ordentligt och njöt.

– Jag tror att vi har ett problem, började Gustaf när han tuggat ur munnen.

Både Linus och Patrik tittade frågande på honom.

– Hur många vattenfyllda dagbrott har ni sett på vägen?

– Tja, det var väl tre stycken, svarade Patrik.

– Och så har vi ett här, sa Gustaf och pekade på det som låg framför dem. Tänk om mördaren
dumpade geväret i ett av dagbrotten. Då kommer det att bli mycket svårt att få tag i det. Jag
vet inte om vi kan få tillstånd att tömma så många dagbrott, bara för att vi tror att geväret kan
ligga i ett av dem.

– Men om geväret ligger där, så kommer ändå fingeravtryck och andra spår att vara borta. Det
enda vi vet är att vi har hittat vapnet.

– Helt riktigt.

De satt och begrundade saken en stund och under tiden åt de klart sin matsäck. När det sista
var undanplockat sa Gustaf:

– Även om det är troligt att mördaren har kastat geväret i ett av dagbrotten, tycker jag ändå att
vi ska fortsätta att leta. Om vi har tur kan vi kanske hitta andra spår som kan ge oss en ledtråd
till vem mördaren är.

– Okej, men nu känns det rätt meningslöst, sa Linus och suckade.

– Jag håller med dig, men vi tar de vägar som vi har planerat och när det är klart så bryter vi för
idag.

Snart var de alla tre på väg längs en ny stig till den plats där Ulf hittades.
 Kapitel 12
Fredagen den 2 oktober
Yvonne ställde sig framför hallspegeln och tittade på sin spegelbild. Den visade en dam i
tantdräkt. Åh vad hon hatade dräkter, de fick en verkligen att se gammal och trist ut. Enligt
Yvonne fanns det inget värre klädesplagg, men det hör väl begravningar till. Hon rättade till sin
svarta hatt och synade sitt ansikte. Idag hade hon skippat smink, eftersom det inte kändes rätt
att bära det vid en begravning. Det var inte direkt en fest hon skulle på, men å andra sidan
gjorde sminket att man såg piggare ut. Ja, ja nog med funderande, nu är det dags att ge sig av.

Yvonne gick sakta ut till bilen. På något udda sätt kändes det som om hon var på väg till sin
egen begravning. Det var en obeskrivbar känsla som fick henne att känna så och det var svårt
att sätta fingret på vad det var. Hon var nu framme vid bilen och satte sig i den. Klockan var
bara halv tio och hon behövde inte vara i kyrkan förrän halv elva. Begravningen skulle börja
klockan elva, men Yvonne hade bestämt sig för att hon ville se Ulf en sista gång, i lugn och ro,
innan allt drog igång. Det skulle bli jobbigt, men det var något hon hade bestämt sig för att hon
ville göra.

Snart var hon på väg ut mot stora vägen. Yvonne körde lugnt, idag var hon inte på humör för att
varken köra fort eller för att lyssna på musik. Hon njöt av tystnaden och med tystnaden infann
sig lugnet. Det här skulle hon fixa.

– Vivi, jag kommer att vara borta till efter lunch, sa Gustaf.

– Ska du ut på något spännande? frågade hon och log.

– Nej, det ska jag inte. Jag ska på begravning.

– Begravning? Är det någon närstående?

– Nej, log Gustaf. Jag ska närvara när de begraver en person som blev mördad.

– Varför det?

– Man vet aldrig vad som kan hända, svarade han och gick ut från stationen.

Han satte sig i bilen och började köra mot Edsbro. Halvvägs dit började han tveka. Skulle han
verkligen åka dit? Han hade egentligen inget där att göra, men han var nyfiken på vilka som
skulle komma. Om det kändes för konstigt kunde han alltid stanna utanför kyrkan och inte gå
in, men allt sådant där fick han känna av när han kom fram.

Yvonne körde in och parkerade på parkeringsplatsen vid kyrkan. Edsbro kyrka ligger högt på ett
krön och uppfördes under 1200-talet. Yvonne tyckte att den såg mäktig ut och började känna
sig tagen av stundens allvar. Hon såg inga andra människor, varken på parkeringen eller på
kyrkogården, så hon bestämde sig för att gå direkt in i kyrkan. Där var allt stilla och hon
stannade upp innanför dörren. Kyrkan hade många fina målningar som hon studerade lite
snabbt. Framme vid altaret stod kistan. Runt om kistan låg det kransar och buketter och ovanpå
kistan stod den dekoration med röda rosor som hon hade valt på nätet. Yvonne tog ett djupt
andetag och började sakta gå mot kistan medan hon funderade på hur man beter sig vid en
kista. Pratar man med den döde? I såfall gör man det högt eller tänker man bara orden? Yvonne
insåg att hon inte hade någon aning om hur sådant här fungerar. Hon hade nu kommit fram till
kistan och hon gick ett varv runt den. Locket var stängt. Yvonne velade ännu en gång. Ville hon
verkligen se Ulf död? Hur ser en död människa ut? Efter lite funderande bestämde hon sig för
att hon ville titta på Ulf. Men skulle hon våga öppna locket? Eftersom hon inte vågade öppna
locket blev hon stående handfallen vid kistan och stirrade tomt framför sig.

– Kan jag hjälpa dig med något?

Yvonne hoppade till när hon hörde rösten. Hon hade inte hört någon komma och vände sig mot
ljudet. Där stod en lång gänglig man i övre medelåldern. Huvudet var rakat och han bar stora
glasögon med svarta bågar. I övrigt hade han en svart kostym så han måste tillhöra kyrkan, på
något sätt, konstaterade Yvonne för sig själv.

– Det är min man som ska begravas, sa Yvonne.

– Då måste du vara Yvonne, sa mannen och gick de sista stegen fram till henne. Jag heter Sixten
Alvarsson och kommer från Fonus, fortsatte han och sträckte fram handen.

Yvonne kostade på sig ett leende och tog handen.

– Hej!

– Funderar du på något?

– Jag skulle vilja titta på Ulf en sista gång. Det var därför jag kom hit i så god tid, för att få göra
det i lugn och ro, förklarade hon.

Sixten gick fram till kistan och tog tag i locket.

– Är du beredd? frågade han.

Yvonne nickade och Sixten lyfte sakta på locket. Yvonne tittade ner i golvet, medan locket
öppnades.

– Jag finns utanför, säg till mig när du är klar, sa Sixten och gick tyst därifrån.
Yvonne höjde sakta blicken och snart vilade den på Ulfs ansikte. Det såg ut som om han sov.
Ansiktet var lugnt och såg stillsamt ut. Det som förvånade Yvonne mest var att hon inte kände
någonting. Hade hon verkligen varit gift med den här karln? Borde hon inte känna någonting?
Hon sträckte fram handen för att röra vid hans ansikte, men precis när hon skulle nudda kinden
drog hon tillbaka handen. Där gick gränsen för vad hon klarade. Efter att ha stått och tittat på
honom under tystnad en stund bestämde hon sig för att det fick räcka och hon började sakta gå
mot utgången. Men att hon inte kände mer? Det förvånade Yvonne och nu när hon vänt honom
ryggen kändes det mer som en befrielse, som om en fotboja hade släppt. Hon var fri!

– Gick det bra? undrade Sixten när Yvonne kom ut ur kyrkan.

– Ja, svarade Yvonne tyst.

– Vill du följa med mig och vänta i församlingshemmet tills det är dags.

– Okej.

Under tystnad gick de gemensamt mot församlingshemmet.

Anders och Eva satt i köket och drack en kopp kaffe under tystnad. De hade inte sagt många ord
till varandra, sedan de vaknade på morgonen. Klockan hade nu blivit halv elva.

– Ska vi klä på oss? undrade Eva.

– Ja, det gör vi. Men vigår väl dit?

– Ja, det tycker jag.

Eva sköljde ur kopparna och ställde dem på diskbänken. När det var klart följde hon efter
Anders ut i hallen och tog på sig den svarta kappan. De gick ut på farstukvisten och Anders låste
dörren. Sedan började de gå mot kyrkan och Eva lade sin hand runt Anders arm.

– Undrar hur Yvonne har det? sa hon.

– Jag hoppas att hon klarar av det här. Det måste vara fruktansvärt att begrava sin älskade och
dessutom efter så kort tid, svarade Anders med allvarlig röst.

– Ska vi fråga om hon vill komma hem till oss efteråt?

– Ja, det låter som en bra idé.

– Det kan inte vara roligt att åka hem till ett tomt hus och bli påmind om det som har varit. Om
hon vill får hon gärna sova över också, sa Eva.

Anders nickade medhållande. Det var en bra idé som Eva hade kommit upp med och de gick
vidare mot kyrkan under tystnad.
 *

– Nu är vi strax framme, sa Annelie när de kom fram till rondellen i Edsbro. Där uppe på kullen
till höger ligger kyrkan.

Svenne körde höger i rondellen och parkerade bilen. Annelie tog ett djupt andetag och klev ur
bilen. Ungarna som satt i baksätet hoppade ur och ställde sig bredvid Annelie. Hon studerade
den vita stenkyrkan. Det var helt ofattbart att hennes lillebror låg i en kista där inne. För henne
var det fortfarande overkligt. Ulf var inte gammal och han borde ha fått leva många år till.
Eftersom deras föräldrar gick bort tidigt hade Annelie bara Ulf kvar och nu fanns inte han heller.
Det var tur att hon själv hade en så underbar familj som tog hand om henne. Utan dem skulle
hon ha haft svårt att hantera det här. Svenne kom fram till henne och lade armen runt hennes
axlar.

– Ska vi börja röra oss mot kyrkan?

– Ja, det är väl dags.

Snart var de framme och gick in i kyrkan. Där stod prästen och Yvonne. Annelie tog ett djupt
andetag och gick fram till Yvonne.

– Då var det dags, sa hon.

Yvonne tittade knappt på Annelie och nickade bara kort med huvudet. Annelie vände sig mot
prästen.

– Hej, jag heter Annelie och är, jag menar, var, Ulfs storasyster.

– Hej, jag heter Anton. Jag beklagar sorgen, sa prästen och kramade hennes hand.

Annelie kände hur tårarna strömmade till och hon tog snabbt upp näsduken, som hon hade i
fickan och torkade sig. Svenne såg att Annelie började bli ledsen och gick genast fram och
kramade om henne.

– Hej, jag heter Svenne och är Annelies sambo, sa han och skakade hand med prästen.

– Annelie innan ceremonin börjar kommer Yvonne och jag att stå här och ta emot de sörjande.
Vill du också göra det?

Annelie tittade på Svenne som nickade till svar.

– Ja tack, det vill jag gärna.

Yvonne var på väg att opponera sig, men bet sig själv i tungan i sista stund. Det var inte läge att
ta strid nu, även om hon inte tyckte att Annelie hade gjort sig förtjänt av att stå där. Istället
snörpte hon ihop munnen och tittade åt ett annat håll.
– Annelie, då tar jag med mig barnen och så sätter vi oss så länge.

– Gör det, så kommer jag sen.

Svenne och barnen gick vidare in i kyrkan och satte sig på en bänk. Yvonne och Annelie stod
tysta och sa ingenting. Sixten kom in i kyrkan och berättade att det började samlas människor
utanför.

– Men be dem att komma in, sa prästen.

Sixten gick ut ur kyrkan och snart började det komma in grupper av människor. Alla passerade
Yvonne och Annelie för att beklaga sorgen.

Gustaf stod ute på kyrkogården och såg när alla rörde sig in i kyrkan. Han hade varken sett
Annelie eller Yvonne på kyrkogården, men de var säkert redan inne i kyrkan. Han velade, skulle
han gå in eller strunta i allt? Till slut tog nyfikenheten över och när klockorna började klämta
smet han in i kyrkan. Prästen var på väg fram till altaret och Gustaf satte sig på en av bänkarna
längst bak i kyrkan.

Hela begravningsakten förflöt utan att något särskilt inträffade. När den började närma sig
slutet, var det dags för församlingen att gå fram och ta adjö av Ulf. Yvonne var först ut. Gustaf
fick känslan av att hon ville ha det överstökat, så fort som det bara gick. Hon gick snabbt fram
till kistan och mer eller mindre slängde en ros på den. Därefter neg hon snabbt och skyndade
tillbaka till sin plats. Gustaf satt i och för sig en bit därifrån, men han kunde inte se några som
helst känslor i hennes ansikte. Borde man inte vara ledsen? Gustaf tyckte att det hela var
mycket konstigt, vilket bara spädde på hans känsla sedan tidigare. Efter Yvonne gick Annelie
fram till kistan stödd mot sin sambo och tillsammans med sina barn. De stannade vid kistan och
han kunde höra Annelies snyftningar eka i kyrkan.

– Tack Ulf, för den tid vi fick tillsammans, snyftade Annelie fram och torkade bort tårarna som
trillade nedför kinderna. Jag önskar bara att vår tid tillsammans hade blivit mycket längre. Jag
kommer att sakna dig.

Annelie började skaka av snyftningarna och hennes sambo ledde henne varligt tillbaka till
bänken. Gustaf riktade blicken mot Yvonne. Hon satt rak i ryggen på sin bänk och alldeles stilla.
När Annelie hade satt sig gickde övriga, bänk efter bänk, fram till kistan och tog avsked av Ulf.
Därefter avslutades begravningen. Gustaf smet ut innan församlingen reste sig. Han ställde sig
avsides och iakttog församlingen när de kom ut.

Yvonne kom först med snabba steg. Anders och Eva fick småspringa för att hinna ifatt henne.

– Yvonne!
Yvonne vände på huvudet men fortsatte att gå.

– Varför har du så bråttom? undrade Anders.

– Vi ska till församlingshemmet och fika.

– Ja, men inte behöver vi springa för det, sa Eva.

– Jag vill komma dit före gästerna, så att jag kan ta emot dem när de kommer, sa Yvonne och
fortsatte mot församlingshemmet.

Anders höll jämna steg med henne, men snart hade Eva sackat efter. I hennes ögon fanns det
ingen anledning att stressa. Men ville Yvonne göra det, så kunde inte hon göra så mycket åt det.

– Yvonne, vad bra att du kom, sa Sixten när hon kom in i församlingshemmet. Kan du följa med
mig så ska jag visa hur jag har ordnat fikat.

– Okej, sa Yvonne och följde efter honom.

I det stora rummet hade man dukat upp tre långbord. På varje bord stod det grupper med läsk-
och ölflaskor, så att alla kunde välja det de ville ha.

– Men hur får vi maten? undrade Yvonne.

– Vi har serveringspersonal som kommer ut med smörgåstårtan och sedan kommer de även ut
med kaffe och tårta.

– Det blir bra, sa Yvonne. Ursäktar du mig, jag behöver gå på toa.

– Ja, ja visst, svarade Sixten och blev lite röd om kinderna.

Yvonne smet in på toaletten, samtidigt som hon låste dörren hörde hon hur
församlingshemmet började fyllas med gäster. Hon satte sig på toastolen och begravde ansiktet
i händerna. Hur skulle hon orka med det här? Hon ville bara att det skulle vara över så hon fick
åka hem och packa. För imorgon bär det av till Sundsvall. Just det, Maria och hon skulle höras
idag. Om hon ringde nu så var det överstökat. Hon tog fram mobilen och ringde upp Maria, som
svarade efter ett par signaler.

– Yvonne, jag är på jobbet, så om det kommer en kund måste jag lägga på.

– Ja, jag ville bara kolla att allt fortfarande är okej inför morgondagen.

– Absolut, när kommer du?

– Jag åker direkt efter frukosten. Men jag kan slå dig en signal när jag är på väg.

– Vad sa de på jobbet när du tog ledigt?

– Äh, började Yvonne men kom av sig.

– Du har väl tagit ledigt?

– Ja, det är ordnat, sa Yvonne när hon hade funnit sig. Inga problem! Men då hörs vi imorgon.
Det ska bli riktigt kul!

– Det tycker jag med. Ha det!

När Yvonne lagt på stoppade hon ner mobilen i handväskan. Nu hade hon inte bett om ledigt
från jobbet den kommande veckan. Den här veckan hade hon sjukskrivit sig, men hennes chef
hade inte varit glad. Idag hade hon tagit permission, men hur hon skulle fixa nästa vecka fick
hon fundera på senare. Hon reste sig upp och tittade sig i spegeln. Såg hon ut som en sörjande
änka? Ja, eller kanske inte, men det var inte mycket hon kunde göra åt det. Hon öppnade
dörren och gick ut.

Yvonne bestämde sig för att gå och sätta sig vid bordet. På vägen till sin plats passerade hon
några grupper med människor som stod och pratade. Hon stannade inte utan nickade bara till
dem. Snart satt hon vid sin plats och Anders och Eva satte sig hos henne.

– Yvonne, du vill inte följa med oss hem efteråt?

Yvonne tittade frågande på sin mamma.

– Varför det?

– Ja, så slipper du vara själv. Skulle det inte vara skönt med lite sällskap, så fixar jag lite mat till
oss. Och självklart får du sova över.

– Det går inte, svarade hon kort.

– Går inte? frågade Eva konfunderat.

– Nej, jag ska åka bort imorgon.

– Åka bort? frågade Anders. Vart ska du åka?

– Till min barndomskompis Maria.

– Jag visste inte att ni hade kontakt, sa Eva.

– Jo.

Efter en hel evighet, åtminstone tyckte Yvonne att det kändes så, verkade de flesta börja bli
klara. Prästen hade redan lämnat dem, eftersom han hade andra förpliktelser och Yvonne ville
inte stanna kvar ett ögonblick till. Det var jättejobbigt att hantera de som kom fram till henne
för att beklaga sorgen och de nöjde sig inte med det. De flesta ville dra en massa anekdoter om
Ulf och Yvonne var helt ointresserad av det. Hon ville bara bli av med dem så fort som möjligt.
Men nu ansåg hon att hon hade gjort sitt.

– Pappa, jag åker nu, sa hon och reste sig upp.

– Är du säker på att du inte vill följa med oss.

– Ja, sa hon kort. Ha det så bra. Vi hörs.

Anders och Eva tittade efter Yvonne när hon försvann. De hade alltid haft svårt att hantera
henne. Yvonne har alltid gått sin egna väg och bryr sig inte om hon sårar andra på vägen.

När Yvonne gick ut genom dörren letade hon i väskan efter sitt cigarettpaket. Hon såg inte att
Annelie var på väg in genom dörren så de krockade.

– Va fan, du får väl se dig för, sa Yvonne.

– Du, det gäller dig också, svarade Annelie lika hårt tillbaka.

– Men du kan ju inte stå mitt i dörröppningen och blockera.

– Om du hade tittat var du gick, istället för i väskan, så hade det här aldrig hänt.

Yvonne kom av sig och började gå därifrån. Men Annelie gick i kapp henne och tog tag i hennes
axel. Yvonne vände sig ilsket om.

– Vad är det? väste hon fram.

– Varför hatade du Ulf?

Yvonne blev paff av frågan och kom av sig. Vad menade hon?

– Men svara då!

– Jag förstår inte vad du pratar om, fick hon till slut fram.

– Ulf ringde mig nästan dagligen den sista tiden. Han sa att du hatade honom. Så fort han tog i
dig så sa du ifrån. Han visste inte hur han skulle göra för att nå fram till dig. Varför betedde du
dig så?

Yvonne skakade på axlarna. Hon hade inte haft någon aning om att Ulf hade pratat med Annelie
om henne. Vad hade han sagt mer?

– Hatade du Ulf?

– Tror du verkligen att jag skulle gifta mig med honom om jag hatade honom? fick hon till slut
ur sig.

– Det verkar nästan så.

– Om du har bestämt dig för att det är så, kan jag inte göra något för att ändra på det, sa
Yvonne och fortsatte gå.

– Hatade du Ulf så mycket att du dödade honom? ropade Annelie efter henne.
Yvonne stannade upp. Hade hon verkligen hört rätt? Påstod Annelie att hon hade mördat Ulf?
Yvonne kände hur raseriet började bubbla inom henne och hon gick tillbaka till Annelie.

– Påstår du att jag mördade min man?

– Ja, sa Annelie med bestämd min.

Yvonne kunde inte hejda sig. Handen flög fram och gav Annelie en örfil.

– Du måste vara den elakaste människa jag har träffat, spottade Yvonne fram och vände
därefter på klacken och gick därifrån.

Annelie stod paff kvar och tittade efter Yvonne samtidigt som hon gned sig på sin ömma kind.

Gustaf kom fram från den plats bakom församlingshemmet där han stått. Han hade hört hela
samtalet mellan Annelie och Yvonne. Det hade fått ett intressant avslut och han var glad för att
han bestämde sig för att stanna kvar. Det kanske var läge att prata lite med Yvonne. Han
skyndade efter henne.

– Yvonne, ropade han när han kom fram till parkeringen.

Yvonne var precis på väg att sätta sig i bilen när hon blev hejdad av Gustaf.

– Vad vill du då? sa hon irriterat.

– Jag råkade höra samtalet mellan dig och Annelie.

– Och?

– Ligger det något bakom Annelies påstående att du ska ha mördat Ulf?

Yvonne blev illröd i ansiktet och hon väste fram:

– Vad i helvete står du här och säger? Skulle jag ha mördat min man, tre månader efter det att
vi gifte oss? Nu får du för fan ge dig.

– Åk ingenstans, vi kanske vill prata mer med dig, sa Gustaf med allvarlig ton.

– Imorgon åker jag till en släkting för att få hjälp att komma vidare och det kan du inte hindra
mig från att göra.

– Var bor den kusinen?

– I Stavsjö, utanför Norrköping.

– Hur länge blir du borta?

– Någon vecka, sa Yvonne och satte sig i bilen.

Gustaf stod och tittade på henne. Snart hade hon backat ut och var på väg därifrån. Han
suckade, om de bara kunde hitta något som band henne till Olas tältplats. Det måste vara hon
som mördade Ulf. Inget annat kan förklara hennes konstiga beteende.
 Kapitel 13
Onsdagen den 28 oktober
Gustaf satt vid köksbordet och funderade. För ett par veckor sedan hade de återigen varit ute
och letat efter geväret som Ulf sköts med. Men inte heller den här gången hade de hittat några
som helst spår efter det. Fast Gustaf gav sig inte. Det måste finnas därute. Han hade till och
med beordrat draggning i det dagbrott som låg bredvid Olas läger, men det hade inte gett
något.

– Vad gör du? undrade Lilly när hon kom in i köket.

– Jag funderar bara lite på jobbet, svarade Gustaf med ett leende.

Lilly fick honom alltid på bra humör. Hon var en fröjd för ögat, även när hon hade morgonrock
och håret upplagt på spolar.

– Blir du sen idag?

– Nej, det tror jag inte. Just nu har vi inget större fall på gång, mer än några inbrott i
sommarstugor, rattfyllor och ett snatteri på COOP.

– Jag tänkte fixa något gott i kväll och om du vill kan vi ta en flaska vin till det.

– Är du lite busig, skrattade Gustaf. Det är ju bara onsdag.

– Ja, just nu är det lite tråkigt på jobbet och jag vill ha något att se fram emot.

– Då bestämmer vi att jag är hemma till sex. Blir det bra?

– Absolut, skrattade Lilly och gav Gustaf en puss på kinden.

Hon gick bort till kaffekokaren och hällde upp en stor kopp kaffe åt sig. Därefter satte hon sig
vid köksbordet och bredde en macka.

– Hur gick det med den där karln som ni trodde hade träffats av ett vådaskott, men som visade
sig vara mördad?

– Vi tror att vi vet vem det är, men tyvärr kan vi inte binda den personen till platsen. Det är
mycket frustrerande. Jag har varit ute i området i olika omgångar men inte lyckats hitta några
som helst ledtrådar.

– Det förstår jag, sa Lilly deltagande, men det kommer säkert att ordna sig, så småningom, lade
hon till.

– Ja, det kommer det, sa Gustaf men inombords vågade han inte riktigt hoppas på det.
 *

Linus satt vid skrivbordet och läste igenom sina mail. Nu var det bara ett par kvar och så var han
igenom alla nya. Innan han öppnade nästa, som var från ekonomiroteln tog han en klunk vatten
från sin vattenflaska. Därefter dubbelklickade han på mailet och läste. Ju längre han kom i
mailet desto mer åkte hans haka ner. När mailet var slut, läste han det en gång till för att vara
säker på att han inte hade missat något. Han svalde och reste sig upp. Det här måste han
berätta för Gustaf, på en gång.

– Gustaf, jag behöver prata med dig, sa Linus när han kom till Gustafs rum.

– Okej, kom in och sätt dig, sa Gustaf och lutade sig tillbaka i stolen.

Linus satte sig i besöksstolen och tog sats.

– Du vet att jag inte kom så långt med utredningen angående Yvonnes ekonomi.

– Ja, svarade Gustaf dröjande.

– När jag körde fast bad jag ekonomiroteln om hjälp och de har svarat nu.

– Jasså, vad säger dem? undrade Gustaf nyfiket.

– Ulf tog ut en livförsäkring på sig själv ett par månader före bröllopet.

– Vem är förmånstagare?

– Yvonne.

– Hur stor var livförsäkringen?

– På en miljon kronor.

Gustaf visslade till.

– Det var inte illa. Står det något mer?

– Ja, hon har det inte så gott ställt. Det enda hon äger är huset i Bergsjön. Sedan har de även
bifogat en lista med kontoutdrag.

– Kan du hämta det? Jag är lite nyfiken på vad hon har haft för sig på sista tiden.

Linus gick iväg till sitt rum och skrev ut det bifogade kontoutdraget. När han hade det, gick han
tillbaka till Gustaf och räckte det till honom. Gustaf ögnade igenom raderna och spärrade upp
ögonen.

– Men det här stämmer inte, sa han och satte sig upprätt.

Linus iakttog honom men sa ingenting. Gustaf fortsatte att läsa rad för rad på kontoutdraget
och när han var klar tittade han på Linus.
– Det här stämmer inte, upprepade han.

– Vad är det som inte stämmer?

– Titta här, sa han och pekade på en rad på pappret.

Linus läste högt:

– Casinot i Sundsvall, sa han och tittade oförstående på Gustaf.

– När jag var på begravningen sa Yvonne att hon skulle åka till en släkting utanför Norrköping
och försöka börja om.

– Hon kanske ändrade sig.

Gustaf skakade på huvudet och pekade på datumet.

– Tredje oktober, läste han högt.

– Begravningen var den andra oktober och då sa Yvonne att hon skulle åka till Stavsjö dagen
efter. Men det gjorde hon inte. Hon åkte till Sundsvall istället! Varför ljög hon för oss?

– Ingen aning! sa Linus och ryckte på axlarna.

Gustaf började fundera. Varför hade Yvonne ljugit för dem? Hade hon något att dölja i alla fall.
En livförsäkring på en miljon kronor och sedan en rejäl svängom i Sundsvall, om man ser till
kontoutdraget. Hon levde verkligen upp sina försäkringspengar både på spel och på shopping.
Gustafs misstankar om att det var Yvonne som hade tagit Ulfs liv växte sig bara starkare med de
här uppgifterna. Men hur skulle han gå vidare?

– Vad funderar du på? undrade Linus.

– Jag är säker på att det var Yvonne som gjorde det, sa Gustaf.

– Du har inte gett upp de tankarna?

– Nej, men jag vet inte hur vi ska bevisa det.

– Geväret kanske, föreslog Linus.

– Ja, men vi har inte hittat det. Det känns som om vi letar efter en nål i en höstack.

Linus kunde bara hålla med.

– Får jag behålla de här utskrifterna?

– Ja visst.

– Kan du skicka över mailet också?

– Visst, jag ordnar det på en gång, sa Linus och lämnade Gustafs rum.
Gustaf satt kvar och tittade på kontoutdragen. Yvonne var inte mycket för att hålla sig till
sanningen. De här papperna talade klartext, men varför ljuga om något sådant här? Gustaf
förstod ingenting. Men Linus hade, utan att tänka på det själv, presenterat Yvonnes motiv till
att ta Ulfs liv. Hennes ekonomi var uppenbarligen inte den bästa. Det visade kontoutdraget och
en livförsäkring på en miljon satt säkert riktigt bra. Om de bara kunde knyta henne till Olas
tältplats. Då skulle de ha både motiv och bevis på att hon hade tagit Olas gevär. Dessutom hade
hon inget alibi för den tiden som Ulf blev skjuten, allt talade verkligen emot henne. Gustaf lade
ner papperna och tittade i almanackan. Dagen såg lugn ut. Om han hade tur skulle han kunna
sticka ut en sväng under eftermiddagen. Patrik hade sin lediga dag, men Linus skulle kunna följa
med honom. Han reste sig upp och gick bort till Linus kontor.

– Har du något inplanerat framöver?

– Nej, svarade Linus.

– Jag vill att vi åker ut en sväng till och letar efter geväret.

– Okej, när hade du tänkt dig? undrade han och började bläddra i sin bordskalender.

– Idag.

– Idag? Ja, jag har inget inbokat i eftermiddag, så det funkar.

– Bra, då syns vi halv ett, sa Gustaf och gick tillbaka till sitt kontor.

Väl tillbaka på rummet plockar han fram kartan över området. Den börjar spricka i vikningarna,
efter allt användande. När den var utvikt började Gustaf att granska området och fundera på
vilken del de skulle sikta in sig på under eftermiddagen.

Yvonne svängde in framför huset och stängde av motorn. Jaha, då var man hemma igen, tänkte
hon. Allt var sig likt. Lika öde som när hon lämnade det. Yvonne steg ur bilen och tog sina
väskor. Påsarna fick vara kvar till nästa vända. Det hade varit en trevlig resa, men slutet blev väl
inte lika bra. Maria hade mer eller mindre bett henne att åka hem. Yvonne förstod inte varför.
De dryga tre veckorna hon hade bott där, hade de haft så kul. När Maria jobbade hade Yvonne
tillbringat en hel del tid på Casinot och det hade varit precis lika bra som hon hade trott. Hon
log vid minnet. Men det hade kostat henne en hel del pengar, fast vad gjorde det? Snart skulle
Ulfs livförsäkring betalas ut och då skulle hon kunna betala räkningarna.

När hon ställt ner väskorna i hallen gick hon ut till bilen och hämtade sina påsar. Sundsvall hade
faktiskt en del trevliga småaffärer och Yvonne hade kostat på sig både lite nya kläder och lite
annat smått och gott. På vägen hem hade hon stannat i Uppsala för att handla mat och även
vin.
När bilen var tömd, packade hon upp matkassarna, men lät resten stå. Det skulle hon ha gott
om tid att ta hand om vid ett senare tillfälle. Hon tryckte på telefonsvararen för att lyssna av
sina meddelanden. Hon hade fyra från sin chef. På det första var han trevlig och bad henne att
ringa så fort hon kunde. Därefter blev han bara argare för varje meddelande. Och på det sista
gav han henne sparken och lovade att skicka papperna med posten. Yvonne suckade, hon skulle
inte sakna det jobbet. Dåligt betalt och dåliga arbetstider. Men om hon nu var arbetslös skulle
hon vara tvungen att anmäla sig till arbetsförmedlingen. Fast pengar skulle inte vara ett
problem de kommande åren, bara försäkringsbolaget nu betalade ut det de var skyldiga henne
på Ulfs livförsäkring.

Innan Yvonne tog tag i något, så behövde hon hämta nycklarna hos Sonja. Sonja hade hjälpt
henne med blommorna under tiden hon varit borta. Yvonne stannade till när hon var på väg ut
genom dörren. Borde hon ge Sonja något som tack för hjälpen? Men vad skulle det vara?
Yvonne funderade lite. Vad ger man en gammal tant? Hon kunde inte komma på något bra. Om
hon bara hade tänkt på det tidigare så kunde hon ha köpt en blomma. Fast en vinflaska borde
väl fungera. Alla dricker väl vin? Hon gick ut i köket och hämtade en flaska.

Sonja låg och vilade på soffan. Hon hade precis läst klart en bok, som hon hade hållit på med ett
tag och bestämt sig för att sova en stund. När det knackade på dörren ryckte hon till. Vem kan
det vara? Hon väntade inget besök. När det knackade igen reste hon sig sakta från soffan och
gick och öppnade.

– Hej Yvonne, sa Sonja förvånat. Kom in!

Yvonne steg in i hallen.

– När kom du tillbaka?

– För en halvtimme sedan.

– Vill du komma in en stund? Jag kan sätta på lite kaffe.

– Ja tack, kaffe vore gott, svarade Yvonne och tog av sig skorna.

Hon följde efter Sonja in i köket.

– Jag ville tacka för hjälpen med blommorna, sa hon och sträckte fram vinflaskan.

– Men vad snällt, tack sa Sonja och tog emot flaskan.

– Du dricker väl vin? frågade Yvonne med tveksamhet i rösten.

– Ja visst gör jag det, skrattade Sonja.

– Jag var faktiskt lite osäker, sa Yvonne och skrattade lättad hon med.

Sonja startade kaffebryggaren och satte sig vid köksbordet, mitt emot Yvonne.

– Du har klippt dig.

– Ja, svarade Yvonne och kände på sitt hår. Det var så slitet att jag klippte ett par centimeter
och så färgade jag det också.

– Det är fint.

– Tack.

– Vad har du gjort mer? Är det tre veckor du har varit borta?

Yvonne nickade till svar.

– Du måste ha hunnit med en hel del.

Yvonne tittade på Sonja. Visst hade hon hunnit med en hel del festande och shopping, men
egentligen hade hon inte gjort så mycket mer. Fast Sonja förväntade sig nog lite mer kulturella
saker och att hon hade sörjt Ulf. Honom hade hon faktiskt inte ägnat särskilt många tankar
under de senaste veckorna.

– Tja, började hon. Jag bodde hos min barndomskompis Maria i Sundsvall. Det var rätt lugnt.
Jag åkte dit för jag kände att jag behövde vila upp mig.

– Känns det bättre nu?

– Ja, det tycker jag. Om jag ska vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på Ulf den sista tiden.

– Hur kändes det när du kom hem igen?

– Ödsligt. Det är rätt öde här ute.

– Men hur var det att se Ulfs saker och bli påmind om honom? fortsatte Sonja med allvarligare
ton.

– Äh, jag har inga. De gjorde jag mig av med när det hände.

Sonja öppnade munnen för att säga något, men inga ord kom över hennes läppar. Yvonne såg
Sonjas reaktion och kände ett behov av att förklara sig.

– Jag ville inte bli påmind om honom och om jag ständigt såg hans prylar och framför allt kläder,
så är det lätt att tro att han kommer tillbaka när som helst.

– Ja, det kan jag till viss del förstå, sa Sonja, men vill du verkligen inte ha något som minne?

– Inte som det kändes då.

– Men nu då?

– Nej, för mig var det rätt beslut.

Kaffet var nu klart och Sonja reste sig för att hälla upp det. Hon hade svårt att förstå Yvonne.
Själv hade hon fortfarande kvar prylar från sin man. De skulle hon aldrig kunna göra sig av med.
Det fick minnet av honom att leva vidare, men vi är alla olika.
– Vad ska du göra nu? undrade Sonja när hon satt sig ner vid bordet igen.

– Jag vet inte. Under tiden jag var i Sundsvall blev jag av med jobbet.

– Blev du av med jobbet? Hur gick det till?

– Jag fick inte ledigt så jag sjukskrev mig. När min chef ringde och försökte få tag på mig så var
det bara telefonsvararen här hemma. Till slut så sa han att det var arbetsvägran och att han
skulle skicka hem uppsägningspapprena så att jag kunde skriva under dem.

– Har du gjort det? sa Sonja förfärat.

– Nä, jag har inte kommit iväg till brevlådan ännu, så jag vet inte om jag har fått dem.

Sonja var alldeles skakad. Hade Yvonne inget som helst samvete? Hon är en vuxen kvinna och
borde definitivt veta bättre. Men det var verkligen inte Sonjas problem, fast vilken situation hon
har försatt sig själv i, arma människa.

– Men vad ska du göra nu?

– Vet inte, men det ordnar sig alltid, svarade Yvonne bekymmerslöst.

De satt och pratade ytterligare en stund, men Sonja var lite störd av Yvonnes sätt och hon
kände att hon inte orkade med mer just nu. Så vid ett lämpligt tillfälle reste hon sig upp och gick
ut i hallen och hämtade Yvonnes nyckel.

– Här är nyckeln, så att du inte glömmer den, sa hon.

– Ja, just det. Tack!

– Jag vill inte verka oartig Yvonne, men jag behöver vila en stund nu.

– Ingen fara, jag har lite väskor att packa upp där hemma, sa Yvonne och reste sig.

När Sonja stängde dörren efter Yvonne drog hon en djup suck. Yvonne tänkte inte alls på
samma sätt som Sonja. De var så olika som man kunde bli. Hur kan man bara strunta i jobbet?
Det är väl inte så konstigt att man får sparken då. Men vad ska hon leva av? Sonja trodde inte
att hon hade det särskilt gott ställt. Nåja, det är hennes problem, men man måste få undra.
Sonja hade nu krupit ner under en filt i soffan och hon slöt ögonen. Det var svårt att släppa
tankarna på Yvonne, men till slut lyckades hon och några minuter senare sov hon gott.

*
Gustaf plockade fram sin matlåda ur kylskåpet. Det var alltid lika spännande att lyfta på locket
och se vad Lilly hade skickat med honom. Idag hade han fått med sig en portion kalops. Mm,
det skulle bli gott. Men i påsen låg det även en liten burk. Gustaf tog upp den och kikade i den.
Där låg fem rödbetor i lite lag. Perfekt, kalops smakade bäst om man fick rödbetor som
tillbehör. Han satte in kalopsen i mikrougnen och startade den. Under tiden som maten
värmdes plockade han fram tallrik och bestick. Slutligen fyllde han ett glas med kallt vatten.

– Hej Gustaf, ska du äta nu? undrade Vivi och kom in i köket.

– Ja, det tänkte jag.

– Är det okej om jag gör dig sällskap?

– Självklart.

Vivi gick fram till kylskåpet och tog fram sin matlåda och satte sig vid bordet. Hon började äta
och tittade ut genom fönstret.

– Men, jag tror att det börjar snöa! sa hon förvånat.

– Snöa? svarade Gustaf tvivlande och lyfte blicken.

Utanför fönstret hade små flingor börjat falla.

– Men inte skulle det väl snöa idag?

– Nej, de sa att det skulle bli kallare, men de pratade aldrig om snö. Fast den första snön brukar
inte ligga särskilt länge, sa Vivi och högg in på sin sallad.

Gustaf iakttog flingorna som föll. Han lutade sig lite framåt så att han kunde se marken utanför.
Flingorna låg faktiskt kvar. Om det fortsatte så här, var det ingen mening med att ge sig iväg och
leta efter geväret. Alla spår skulle vara undanröjda, men nu skulle han äta och bestämde sig
snabbt för att skjuta upp beslutet till efter lunch. Han reste sig och hämtade lådan från mikron.

– Vad har du med dig idag? undrade Vivi.

– Kalops, sa Gustaf och tog den första tuggan.

– Tror du att jag kan smita lite tidigare idag?

Gustaf tittade upp från maten.

– Varför det?

– Olle friade till mig igår. Vi ska titta på förlovningsringar i Norrtälje idag.

Det tog några sekunder innan hennes ord gick in hos Gustaf.
– Har du förlovat dig?

– Ja, log Vivi.

– Men då får jag gratulera, sa han och räckte fram handen.

– Tack, sa Vivi och tog den. Tror du att jag kan gå vid tre när vi stänger receptionen?

– Ja, det ska inte vara några problem, log Gustaf och återgick till att njuta av sin mat.

Linus tittade på klockan. Om fem minuter skulle de ge sig av för att leta efter geväret, ännu en
gång. Linus tyckte att sökandet var meningslöst. De första gångerna som de var iväg fanns
fortfarande en förhoppning om att de skulle hitta något. Men numera kändes det som om
Gustaf hade fått en fix idé och han gav sig inte. Varför kunde han inte göra det själv? Linus
tittade ut genom fönstret på snöflingorna som föll allt tätare. Han huttrade till. Den här
eftermiddagen såg han verkligen inte fram emot. Men han reste sig upp och plockade ner alla
varma kläder som han kunde hitta. När det var gjort gick han till Gustafs rum.

– Jaha Gustaf, då är jag redo, sa Linus och försökte låta så positiv som han bara kunde.

Gustaf tittade upp från skärmen med frågande min.

– Vi skulle ge oss iväg och leta efter geväret, förtydligade Linus.

– Men det går inte nu när det snöar så mycket, sa Gustaf. Förlåt, jag glömde att säga det till dig.
Hoppas att det inte gjorde något?

Linus skakade på huvudet och gick tillbaka till sitt rum. Nu kände han sig på mycket bättre
humör.

Gustaf tittade på snön som föll utanför fönstret. Om snön inte smälter bort så är det kört att
leta mer i år. Då får de ta upp fallet igen till våren, men frågan är om de verkligen kommer att
hitta geväret? Gustaf förstod att de skulle behöva en massa tur, men så lätt tänkte han inte ge
upp.
DEL 2
Maj 2009
 Kapitel 14
Fredagen den 7 maj
Stellan och Yvonne blev hänvisade till det bord som Stellan hade reserverat. Servitören drog ut
stolen åt Yvonne och hon satte sig. Hon log mot Stellan när han satte sig mitt emot henne vid
bordet. Idag när hon kom hem från jobbet hade Stellan sagt till henne att han hade ordnat en
överraskning. De skulle bli hämtade av en taxi vid halv sju, så tills dess skulle hon klä upp sig.
Yvonne hade försökt pressa honom, men han hade inte avslöjat någonting. Så hon gjorde som
hon blev ombedd och klädde sig i en mörkgrön, knälång klänning och lade på en fest make-up.
Håret fönade hon rakt och avslutade med att sätta fast luggen med ett hårspänne. Stellan hade
satt på sig en svart kavaj till sina mörka jeans och så bar det iväg till Hotell Havsbaden. Han
hade fortfarande inte berättat varför han ville överraska henne och nu var hon nyfiken. Yvonne
tog emot menyn från servitören och tittade på Stellan.

– Nu måste du berätta, bad hon. Varför överraskar du mig med en så här fin middag?

– Därför att jag älskar dig, sa Stellan och log.

– Åh, vad du är underbar, sa Yvonne och tog hans hand. Vilken tur jag har som träffade dig.

När Yvonne var uppe i Sundsvall fick hon blodad tand för Casinot och för tre månader sedan tog
sig Yvonne en tur till Stockholm. Där ägnade hon en hel helg till att spela på Casinot. Det hela
slutade med en brakförlust, som hon hittills betalat med lånade pengar, eftersom
försäkringspengarna ännu inte betalats ut. När hon satt vid Black Jack bordet, hamnade hon
bredvid en brunhårig man i hennes ålder. När de suttit bredvid varandra någon timma, började
de att prata och Yvonne tyckte att han var mycket trevlig. På lördagskvällen åt de middag ihop
och gick därefter tillsammans till Casinot. Helgen efter kom han och besökte henne och därefter
tog det bara en månad innan han flyttade in. Yvonne tyckte det var underbart med en karl i
huset igen och hon stormtrivdes med Stellan.

– Har du bestämt dig för vad du vill äta? frågade Stellan.

– Nej, inte riktigt än.

– Skulle du vilja börja med ett glas champagne?

– Ja tack, det låter mycket gott.

Stellan vinkade till sig servitören och beställde champagnen. Efter ett par minuter var han
tillbaka med två glas på en bricka som han ställde ner framför dem. Stellan greppade sitt glas
och tittade Yvonne i ögonen.
– Skål, älskling!

– Skål! svarade Yvonne med ett leende och skålade med Stellan.

– Tänk att det bara har gått tre månader sedan vi träffades, sa Stellan.

– Ja och tänk att vi har flyttat ihop. Det känns jättebra.

– Det känns som om vi har känt varandra hur länge som helst.

Efter att ha njutit av champagnen en stund kom servitören.

– Har ni bestämt er för vad ni önskar att äta?

Stellan nickade åt Yvonne.

– Vi tar väl en förrätt? undrade hon försiktigt.

– Du får ta precis vad du vill ha.

– Då tar jag ceviche på lax och pilgrimsmusslor till förrätt och till huvudrätt vill jag ha
ankbröstet.

Servitören antecknade och vände blicken mot Stellan.

– Jag tar Grisslehamnsdelikatesserna till förrätt och till huvudrätt lammytterfilen.

– Vad önskar ni att dricka?

– Ska vi fortsätta med champagne till förrätten och sedan dela på en flaska rödvin till
huvudrätten?

Yvonne nickade bifAllande.

– Några speciella önskemål på rödvin?

– Nej, ta ett som passar både lamm och anka, bad Stellan.

Servitören avlägsnade sig tyst och Stellan tog Yvonnes händer och tittade henne i ögonen.
Yvonne kände hur hon smälte. Vad underbar Stellan är! Så här hade aldrig Ulf och hon haft det.
Hon tänkte tillbaka på de åren de hade haft ihop och hon kunde inte minnas en enda gång som
han hade överraskat henne på det här sättet. Vilken tur att hon hade börjat prata med Stellan,
där vid Black Jack bordet.

– Jag har funderat lite, började Stellan.

– På vad då? frågade Yvonne nyfiket.

– Tycker du inte att det är lite ödsligt ute i Bergsjön?

– Jo, men det är ju bara en liten by.

– Skulle du inte vilja bo närmare stan?

– Jo, den tanken har jag tänkt många gånger, svarade Yvonne.

– Vad är det som har hindrat dig från att genomföra den.

– Pengar.

– Pengar?

– Ja, jag äger inte mer än huset och det tror jag inte är värt så mycket. Det ligger för ödsligt och
har inget speciellt.

– Men nu är det både du och jag. Om vi skjuter till pengar båda två, så har vi råd att hitta något
närmare stan.

– Menar du Stockholm eller Uppsala?

– Helst skulle jag vilja flytta närmare Stockholm, men Uppsala funkar bra det också, sa Stellan.
Vad vill du?

Yvonne funderade på vad Stellan föreslog. Den här tanken på att sälja och flytta närmare stan
hade hon fått redan då Ulf gick bort. Men eftersom hennes ekonomiska situation var urusel,
hade hon inte gjort något av de tankarna. Fast om hon och Stellan gjorde det ihop var deras
möjligheter bra mycket större. Och tänk att få flytta närmare Stockholm med alla affärer och
Casinot. Ett leende spred sig i hennes ansikte.

– Vad tänker du på? frågade Stellan när han såg hennes leende.

– Att jag väldigt gärna skulle vilja flytta till Stockholm med dig.

– Vad glad jag blir! Då tycker jag att vi ringer en fastighetsmäklare redan på måndag.

– Absolut, det fixar jag, sa Yvonne med ett stort leende.

Servitören kom med förrätterna och Stellan och Yvonne smakade på dem och skålade sedan för
sina flyttplaner i champagnen.

Inga-Britt körde in på sin garageuppfart och parkerade bilen. Kvällarna började bli ljusare och
fastän klockan var nio kunde man fortfarande se gången fram till dörren. Inga-Britt tog med sig
kassarna och gick in i huset. Hos Sonja lyste det ifrån TV-rummet, men hos Yvonne och Stellan
var det släckt. Inga-Britt såg att deras bil var hemma, men de kan väl inte ha gått och lagt sig så
här tidigt? De kunde i och för sig vara ute.
När Inga-Britt tänt upp i huset, började hon plocka ur sina påsar. Hennes syster och hon hade
tagit en sväng i Norrtälje och handlat. Sedan avslutade de dagen med en middag hemma hos
systern. Det hade varit trevligt, ett litet avbrott i hennes egna trista vardag. Snart var kassarna
urplockade och Inga-Britt hade även provat den kjol och klänning som hon hade köpt. Hon
visste inte riktigt när hon skulle få användning för dem, men det var så länge sedan hon köpte
något nytt, så hon ville unna sig något.

Efter lite funderande gick hon ut i köket och tog fram en halvflaska rött vin. Det var trots allt
fredag. Snart hade hon hällt upp ett glas som hon tog med sig till soffan. Hon satte på teven och
fastnade snart framför en deckare.

Yvonne och Stellan hade ätit upp sina huvudrätter och beställt in efterrätter. Servitören kom
med en äppelsorbet med kanel- och äppelflarn samt vaniljsås till Stellan och Yvonne hade
beställt dajmpannacotta med citronsås och mandelflarn. Till det drack de ett dessertvin.

– Yvonne, ursäktar du om jag går på toaletten?

– Absolut!

Stellan avvek och Yvonne tittade ut över hamnen i Grisslehamn. Så här års var det fortfarande
rätt öde, men snart skulle sommargästerna dyka upp och då skulle det bli full fart. Strålkastarna
lyste ner på kajen och fiskebåtarna kastade mörka silhuetter på kajen. Varför hade de aldrig åkt
hit och handlat färsk fisk? Det skulle hon se till att de gjorde någon gång i sommar.

Stellan kom tillbaka från toaletten medan Yvonne satt med huvudet mot fönstret och tittade ut.
Bra, då var han bara tvungen att få tag på servitören utan att hon såg det. Han stannade i skydd
av baren och väntade. Snart kom servitören ut från köket och Stellan lyckades fånga hans
uppmärksamhet.

Yvonne tittade på klockan. Vart hade Stellan tagit vägen? Nu var det snart tio minuter sedan
han gick på toan. Han hade väl inte blivit sjuk? Hon vände huvudet mot baren och där stod han
och pratade med servitören. De fick ögonkontakt och han sa något till servitören innan han kom
tillbaka till bordet.

– Vad sa servitören? frågade Yvonne nyfiket.

– Åh, han undrade om vi ville ha vårt kaffe nu. Så jag sa att det vill vi gärna, men vill du ha något
till kaffet?
– Nej tack, det är bra för mig, svarade Yvonne.

Stellan åt det sista av sin efterrätt och snart kom servitören och hämtade deras tallrikar.

– Ville ni ha något till kaffet?

– Nej tack, det är bra, svarade Stellan.

Servitören avlägsnade sig till baren och började fixa med någonting. Stellan iakttog honom och
när servitören mötte hans blick tittade Stellan på Yvonne. Han såg till att de hade ögonkontakt
och han tog hennes händer i sina och harklade sig.

– Jo, Yvonne.

Yvonne mötte hans ögon och undrade vad han höll på med. Sedan Stellan kom tillbaka från
toaletten hade han varit ofokuserad. Inte alls lika kärvänlig som innan. Vad var det som hade
hänt?

– Ja, svarade hon.

Stellan svalde hårt och lösgjorde ena handen. Han tog servetten och torkade sig i pannan.
Därefter tog han Yvonnes hand igen.

– Jo, vi har inte känt varandra särskilt länge. Men jag tycker att det känns rätt att leva ihop med
dig.

Yvonnes ansikte sprack upp i ett leende.

– Även om vi bara har känt varandra i tre månader, känns det som mycket längre.

Yvonne nickade bifAllande. Vart ville han komma?

– Och nu ska vi skaffa vårt första gemensamma boende ihop. Därför undrar jag om du vill gifta
dig med mig?

Yvonne kände hur hennes haka föll ned. Friade Stellan till henne? Var hon mogen för ett nytt
äktenskap? Det var bara åtta månader sedan Ulf dog, men samtidigt ville hon fortsätta med sitt
liv. Och om hon fick säga det själv hade hon lyckats mycket bra med det. Så varför skulle hon
inte kunna gifta sig?

– Ja Stellan! Ja, jag vill väldigt gärna gifta mig med dig, sa hon och lutade sig fram mot honom.

Stellan lutade sig också fram och de pussade varandra. Servitören kom fram till bordet,
bärandes på en hink med en flaska i.

– Ska vi öppna champagnen? undrade servitören.

– Ja tack, svarade Stellan utan att släppa Yvonnes händer.

Servitören tog upp flaskan och öppnade den med ett plopp. Därefter hällde han upp
champagnen i glasen och avlägsnade sig.

– Skål för min blivande brud!

– Skål!

Yvonne smög upp ur sängen och gick ned till köket. Vilket underbart slut det hade blivit på
kvällen igår. Stellan hade lovat att de skulle åka och titta på förlovningsringar redan på måndag.
Idag var det ingen av dem som kände för att sätta sig bakom ratten och köra in till Norrtälje.
Det hade blivit en hel del dricka under gårdagskvällen och dessutom hade de avslutat kvällen
med att dela på en flaska champagne. Allt hade resulterat i att Yvonne hade en lätt huvudvärk,
men det var inget som en Alvedon inte kunde råda bot på.

Innan hon började med frukosten gick hon till medicinskåpet och plockade fram asken med
Alvedon. Hon tryckte ut en, men tvekade och bestämde sig för att det nog var bra att ta två.
När hon svalt dessa satte hon på kaffebryggaren och började duka upp frukost på en bricka.
Medan kaffet bryggdes satte hon sig på en köksstol och väntade. Tänk att hon skulle gifta sig
igen. Fast den här gången ville hon inte ha ett stort bröllop, det hade hon redan klarat av vid de
två tidigare tillfällena. Stellan hade tyckt att det lät bra med ett litet bröllop, men även om det
var ett litet bröllop ville Yvonne fortfarande gifta sig i kyrkan. Det tyckte hon på något sätt
hörde till. Stellan hade inte sagt emot henne där heller. Men frågan var vilken kyrka de skulle
välja? Edsbro skulle ha varit hennes första val. Fast inte nu, efter det att Ulf begravdes där.
Edebo har också en fin kyrka. Hon kanske skulle föreslå det för Stellan.

Samtidigt som kaffet blev klart kom Yvonne på att hon måste ringa pappa och berätta den glada
nyheten. Hon hämtade telefonen och slog numret hem. Snart svarade mamma.

– Mamma, har du pappa i närheten?

– Ja, men har det hänt något? Du låter stressad.

– Kan jag bara få prata med pappa?

– Ja, vänta lite.

Eva gick ut på altanen där Anders satt och åt sin frukost. Idag var det första dagen som det var
så varmt att det gick att sitta ute, så de vill ta tillfället i akt.
– Anders, Yvonne är i telefon. Kan du ta det?

– Vad vill hon?

– Ingen aning, hon ville bara prata med dig. Men hon lät lite stressad.

– Bara det inte har hänt något, sa Anders och gick in i huset till telefonen.

– Ja hallå, det är Anders.

– Hej, pappa! Det är Yvonne.

– Hej Yvonne! Är allt bra?

– Ja, det är bara bra, skrattade Yvonne. Men jag har något som jag skulle vilja berätta för dig.

– Jaha, vad kan det vara? undrade Anders.

– Gissa!

– Nej Yvonne, det kan jag inte. Vad är det du vill berätta?

– Stellan och jag ska gifta oss, sa Yvonne och väntade med spänning på Anders reaktion.

Anders trodde först inte att han hade hört rätt. Gifta sig? Igen? Så snart efter Ulfs bortgång,
men Yvonne hade alltid gjort det som föll henne in. Han och Eva hade aldrig haft så mycket att
säga till om, eftersom Yvonne alltid gick sin egna väg.

– Pappa, hörde du vad jag sa? Vi ska gifta oss! upprepade Yvonne med en aning till irritation i
rösten.

– Ja, visst hörde jag gumman. Grattis! Vad roligt för er!

– Vi har inte bestämt något datum ännu, men det blir nog till hösten. På måndag ska vi åka in
till Norrtälje och titta på ringar.

– Det låter väl bra, svarade Anders som fortfarande inte hade hämtat sig från nyheten.

– Jo, så ska vi lägga ut huset till försäljning på måndag.

– Vad sa du?

Anders trodde inte sina öron. Vad hade fått de att gå så långt? Anders kände att det var lite för
mycket för honom att ta in på en gång och han sjönk ner i köksstolen.

– Vi ska sälja huset. Både Stellan och jag vill komma närmare Stockholm, så när vi ändå är i
Norrtälje på måndag kommer vi att gå förbi en fasighetsmäklare.

– Jaha, var allt Anders kunde få ur sig.

– Du, jag måste lägga på. Kan du berätta det här för mamma?

När samtalet var avslutat satt Anders kvar med telefonen i handen och stirrade tomt framför
sig. Han var glad för Yvonnes skull, men han tyckte att hon gick lite väl fort fram. Hur länge hade
Stellan och hon känt varandra? Var det tre månader? Känner man verkligen varandra tillräckligt
bra för att gifta sig efter den korta tiden? Hade det inte räckt med att flytta och när det var
avklarat kunde de ha tagit nästa steg. Han skakade på huvudet.

– Vad har hänt Anders? undrade Eva.

Hon hade undrat varför Anders inte kom tillbaka och gick in för att se vad han höll på med. När
hon såg Anders nedsjunken på stolen i köket hade hon blivit lite orolig.

– Yvonne ska sälja huset, började han.

– Va, vart ska hon ta vägen då? Är det den där Stellans idé?

– Jag vet inte. Men hon vill flytta närmare Stockholm.

– Är det så lyckat, med tanke på hennes spelberoende?

– Jag tror inte att det spelar någon roll. Nu är det nätet som gäller istället.

– Det har du i och för sig rätt i. Men har hon verkligen råd?

– Hon och Stellan delar säkert på det och då får de ett bättre utgångsläge. Men det är inte allt,
fortsatte Anders.

Eva såg frågande på Anders.

– De ska gifta sig.

– Gifta sig? sa Eva och kände att hon behövde sätta sig. Men de har bara känt varandra i tre
månader och det var bara ett halvår sedan Ulf begravdes.

– Ja, jag vet, sa Anders tyst.

Eva förstod sig inte på sin dotter. Gå och gifta sig så snart efter Ulfs begravning. Hur hade
Yvonne blivit så här? Var hade det gått fel med deras uppfostran? Yvonne var helt olik Anders
och henne själv. Eva suckade och kramade Anders hand.

– Ja, då får vi väl ställa till med bröllop, för tredje gången, sa Eva utan någon större entusiasm i
rösten.

Anders orkade bara nicka till svar.

*
– Stellan, dags att vakna! sa Yvonne och satte ner brickan på sängkanten.

Stellan vred på sig och hans ansikte sprack upp i ett leende när han såg frukostbrickan.

– Vad snäll du är, min blivande brud!

Yvonne smalt av hans ord och gav honom en puss.

– Då är det bara att hugga in, sa hon och kröp ner i sängen bredvid Stellan.

När frukosten var avklarad lade sig Yvonne på Stellans arm och han smekte henne över
huvudet. Yvonne njöt av hans beröring och kände sig för första gången trygg på flera månader.

– Stellan, jag har funderat över en sak.

– Vad då? undrade Stellan lite halvdåsigt.

– Jo, började Yvonne försiktigt. Du vet ju att min ekonomi inte är så bra.

– Ja, svarade Stellan lite mer vaken nu.

– Ulf dog ju abrupt och min ekonomi blev ännu sämre.

Yvonne hade nu Stellans fulla uppmärksamhet och han lösgjorde sig ifrån henne och iakttog
henne allvarligt.

– Vad är du ute efter egentligen, sa han allvarligt.

– Du älskar väl mig?

– Det är klart att jag gör, annars skulle jag inte ha friat till dig.

– Borde vi inte teckna en livförsäkring på dig, ifall det skulle hända något? lade hon snabbt till.

Stellan tittade allvarligt på Yvonne medan han funderade. Det kanske inte var en så dum idé. De
blev inte yngre och om han skulle gå bort hade Yvonne inte särskilt mycket att leva på. Han
älskade henne och skulle göra allt för henne. Ville hon ha en livförsäkring på honom hade han
inget emot att skaffa det.

– Om du känner dig tryggare med att jag tecknar en sådan, så ordnar jag det, sa han allvarligt.

Yvonnes ansikte sprack upp i ett leende.

– Tack Stellan, nu känner jag mig mycket lugnare, sa hon och gav honom en puss.
 Kapitel 15
Måndagen den 10 maj
– Hjalmar, kom!

Hjalmar lutade sig fram mot bordet och tog kommunikationsradion som låg där.

– Hjalmar här, kom.

– Vi är redo att börja tömma dagbrottet nu.

– Då kör ni igång.

– Ok, klart slut.

– Klart slut!

Hjalmar lade kommunikationsradion på bordet och lutade sig tillbaka i stolen. För tre år sedan
hade han fått en lysande idé. Han skulle öppna upp de gamla gruvorna som hade tillhört
Herrängs Gruf AB. Hjalmar hade genomfört provtagningar som visade att det fortfarande fanns
gott om järnmalm. I och med att priset på järn har stigit skulle gruvorna kunna bli lönsamma
igen. Efter äskande av pengar och sökande efter tillstånd hade han äntligen kommit så långt att
de var redo att tömma några av de mindre dagbrotten på vatten. Hjalmar höll tummarna för att
proverna inte skulle vara helt missvisande. Gruvorna lades ner under 60-talet och sedan dess
hade de fått stå orörda.

Hjalmar reste sig och gick bort till kylskåpet och tog fram en flaska Loka. Förra veckan hade de
fått byggbodarna på plats. De skulle fungera som kontor och pausrum under tiden de
utforskade gruvorna, för att se om det fanns järnmalm. Och om de hittade stora fyndigheter
drömde Hjalmar om att bygga något snyggt kontor i modern stil.

Han tog med sig flaskan ut på trappan och tittade sig omkring. Det första gruvhålet var inte så
djupt, så det borde de bli klara med under dagen. Det började klia i kroppen av nervositet och
Hjalmar bestämde sig för att ge sig av till platsen för det gruvhål som de höll på att tömma. Det
skulle vara bättre att vara med och se vad som hände, istället för att sitta här och fundera.

Yvonne och Stellan hade kört in till Norrtälje direkt på morgonen. Yvonne hade inte dragit sig
för att ringa till förskolan och sjukskriva sig. Föreståndarinnan hade inte blivit glad, eftersom
Maggan också var sjuk. Då var det bara två fröknar kvar och det skulle bli tufft att hantera alla
barnen. Yvonne föreslog att de skulle ringa in en vikarie, men då hade hon bara fnyst och
avslutat samtalet. Hon skakade snabbt av sig det. Nu hade hon bra mycket viktigare saker
framför sig och dessutom skulle hon bli tvungen att hitta ett nytt jobb, närmare Stockholm,
ganska omgående.

– Ska vi börja med ringarna? undrade Stellan när de var på väg från parkeringen.

– Ja, det låter bra, svarade Yvonne och lade sin arm runt Stellans.

– Har du funderat på vad du vill ha för sorts ring?

– Vad har vi råd med?

Stellan blev allvarlig. Han hade kollat sina konton under morgonen och ekonomin såg inte bra
ut. Han kunde bara hoppas att försäljningen av hans lägenhet skulle ge lite vinst. Annars skulle
det bli svårt att få låna till ett nytt boende. Men om han kunde övertyga Yvonne om att de tog
lite billigare ringar till förlovningen, så kunde hon få en dyrare vid vigseln. Då skulle han vinna
lite tid och förhoppningsvis kunna spela ihop lite extra pengar.

– Vet du vad Yvonne. Det är vigselringen som är viktigast, eller hur?

– Ja, svarade hon fundersamt.

– Då tycker jag att vi lägger mer pengar på den och tar lite enklare förlovningsringar. Är det okej
för dig?

– Ja, svarade Yvonne dröjande.

De fortsatte under tystnad och var snart framme vid Guldfynd. Stellan höll upp dörren och
Yvonne gick in. En expedit kom genast fram och undrade om hon kunde hjälpa dem.

– Ja, vi skulle vilja titta på förlovningsringar, sa Stellan.

Expediten gick bort till montern med förlovningsringar, Yvonne och Stellan följde efter henne.

– Vad hade ni tänkt er för typ av ring?

Yvonne och Stellan tittade på varandra och skakade på huvudet.

– Vi har nog inte hunnit tänka så mycket, svarade Yvonne.

Expediten började plocka fram olika varianter på förlovningsringar som Yvonne provade. Stellan
stod tyst och iakttog henne.

Efter tjugo minuter hade Yvonne slutligen fastnat för en av ringarna. Stellan provade den också
och tyckte att den var helt okej.
– Då har vi bestämt oss, eller hur? sa han och tittade på Yvonne.

– Ja, svarade hon och log mot honom.

Expediten tog ringarna och gick till kassan.

– Vill ni ha någon inskription?

– Ja, svarade Stellan. I den mindre ringen ska det stå ”Stellan 7/5/2010” och i den större
”Yvonne 7/5/2010”.

Expediten antecknade det han sa och lade sedan ner ringarna i ett kuvert.

– Vill ni betala nu eller när ni hämtar ringarna?

– När vi hämtar ringarna, svarade Stellan.

Han fick kvittot av expediten och hon lovade att ringarna skulle vara klara inom en vecka.
Yvonne och Stellan lämnade affären och började strosa längs gatan utanför.

Hjalmar gick den sista biten fram till dagbrottet. Det var ett riktigt oväsen när pumparna gick på
högvarv för att tömma dagbrottet på vatten. Han satte på sig hörselkåporna och gick fram till
Stickan som basade över tömningen.

– Hur går det? undrade han.

– Dagbrottet var inte så vattenfyllt som vi trodde först, så om någon timma eller två borde det
vara helt tomt.

Hjalmar tittade på klockan.

– Om jag kommer tillbaka vid tre, så borde det vara klart, sa han och tittade på Stickan.

– Ja, då borde vi vara klara, konfirmerade Stickan.

Hjalmar gick därifrån och efter ett par hundra meter tog han av sig hörselkåporna. Magen
kurrade och han bestämde sig för att det var dags att äta lunch. Eftersom det var så pass lång
tid kvar skulle han hinna in till ”Blå krogen” i Hallstavik. Det började vattna sig i munnen när han
tänkte på deras plankstek och snart satt han i bilen på väg in mot Hallstavik.

*
Stellan och Yvonne reste sig upp från stolarna. Mäklaren sträckte fram handen till Stellan.

– Då kommer jag ut i eftermiddag och tar lite bilder. Ni kan väl plocka undan så att det ser
städat ut och gärna sätta fram lite snittblommor.

– Absolut, svarade Stellan och skakade hennes hand, det ordnar vi. När tror du att du kommer,
på ett ungefär?

– Jag skulle tro att det blir fram emot tre.

Yvonne och Stellan tackade och lämnade fastighetsmäklaren. När de stängt dörren vände sig
Yvonne mot Stellan och gav honom en puss.

– Varför får jag en puss? frågade Stellan förvånat.

– För att jag älskar dig och så tycker jag att det ska bli så roligt att börja leta boende tillsammans
med dig.

Stellan log och kramade om henne.

– Jag börjar bli hungrig, fortsatte han. Vad sägs om lite lunch?

– Det får bli en snabblunch. Vi har mycket att städa innan mäklaren kommer i eftermiddag.

– Ja, det har du rätt i.

– Yvonne, Stellan!

Yvonne och Stellan vände sig förvånat om. Det var Sonja som hade ropat och hon vinkade glatt
till dem. De stannade upp och väntade till hon och Jessica hann i kapp dem.

– Hej på er, sa Yvonne och log. Har ni hittat in till stan?

– Ja, jag behöver en ny vårjacka, så Jessica och jag tog oss en tur hit, sa Sonja.

– Och så tänkte vi lyxa till det med en lunch på stan, fyllde Jessica i.

– Vad trevligt, sa Yvonne.

– Men vad gör ni här? undrade Sonja.

– Vi hade lite ärenden att uträtta, svarade Stellan undvikande.

– Ursäkta om jag verkar nyfiken, började Sonja, men varför har ni varit hos fastighetsmäklaren?

Stellan och Yvonne tittade snabbt på varandra.

– Jo, vi tänker sälja och flytta närmare Stockholm, sa Yvonne.

– Nä, ska ni? När då?

– Så snart som möjligt.

– Men trivs ni inte i Bergsjön?

– Jo, men vi saknar storstadspulsen.

Sonja kom av sig. Skulle hon få en ny granne igen? Yvonne hade inte stannat många år och nu
var det dags igen. Måtte det bara bli bra!

– Sedan har vi fixat en sak till, sa Yvonne och bröt tystnaden.

– Vad då?

– Stellan och jag har förlovat oss och vi har precis beställt ringarna, sa Yvonne med ett brett
leende.

– Nej, men vad roligt! skrattade Sonja. Då måste jag få ge er en kram och lyckönska er.

Sonja och Jessica gratulerade dem och kramade om dem i tur och ordning. När det var klart
kände Yvonne sig lite stressad. Hon behövde verkligen få komma hem och plocka undan.

– Nu måste vi skynda vidare, sa hon. Mäklaren kommer i eftermiddag för att fotografera huset.
Och jag behöver ett par timmar för att plocka undan allt.

– Ja, det förstår jag. Jessica och jag ska gå och äta lunch, men vi syns hemma, avslutade hon.

Stellan och Yvonne skyndade vidare uppför gatan och Sonja tittade efter dem. Hon hade aldrig
riktigt förstått sig på Yvonne och Stellan hade hon bara hälsat på ett par gånger. Men
huvudsaken var att de var nöjda med sina beslut.

– Skulle vi inte gå och äta? undrade Jessica och tittade på Sonja som hade blivit stående.

– Ja visst, förlåt. Jag fastnade i mina tankar, men det är klart att vi ska gå och äta.

Hjalmar körde den sista biten fram till parkeringen. Han hade precis pratat med Stickan och de
hade i stort sett tömt dagbrottet på vatten nu. Magen började pirra och han kände sig riktigt
nervös. Tänk om det inte fanns någon järnmalm kvar? Men å andra sidan hade de hur många
dagbrott som helst kvar att tömma. Någonstans borde det rimligtvis finnas malm kvar, som
proverna hade visat. Men för allas skull vore det kul om de hittade något på första försöket.

När han parkerat bilen började han gå mot dagbrottet. Pumparna stod stilla så han behövde
inte sätta på sig hörselkåporna. Ju närmare han kom desto mer nervös blev han. Det var till och
med så att han började känna sig torr i munnen. Han skrattade lite åt sig själv. Finns det inget
här får de leta vidare, svårare än så är det inte.
– Hej Stickan, ropade han när han kom fram. Hur går det?

– Jo då, vi har fått bort vattnet.

– Har ni hunnit ta er ner och börjat titta?

– Nej, grabbarna ska ta en fika först. Därefter ska vi hissa ner Leo.

Skulle han behöva vänta ännu längre på resultatet? Hjalmar visste inte om han skulle kunna
hantera det, men han fick gilla läget.

– Då tar jag en kopp kaffe med er, sa han till slut.

– Visst, häng med mig så ordnar vi det, sa Stellan och började gå bort mot arbetarboden som
stod provisoriskt uppställd längs ena sidan av dagbrottet.

Hjalmar suckade och gick efter. När han passerade dagbrottet tittade han ner. Även om det
bara var tio till femton meter djupt fick han en svindlande känsla. Han uppskattade att det inte
var han som skulle bli nerfirad och göra de första undersökningarna av gruvan. Han rös till och
gick den sista biten bort till boden.

Svetten rann i pannan på Yvonne. Hon hade satt Stellan på att diska i köket och själv hade hon
börjat med sovrummet. Nu var det i stort sett klart och hon tittade sig nöjt omkring i rummet.
Det såg faktiskt riktigt trevligt ut. Hon tog med sig kassarna med smutstvätt och överflödiga
prylar ner till undervåningen.

– Stellan, var ska vi lägga alla saker?

– Ställ dem i hallen så tar jag ut dem i garaget. För där ska hon väl inte plåta?

– Nej, det tror jag inte.

Yvonne ställde kassarna i hallen och gick in i köket. Stellan hade fått undan all disk och höll på
att torka bänkarna.

– Tycker du att vi ska ha blombuketten i köket eller i vardagsrummet?

Stellan tittade sig omkring.

– På köksbordet, svarade han.

– Om jag börjar med vardagsrummet kan du väl ta ungarnas rum, bad Yvonne.
– Hur gör vi med dammsugningen?

– Den tar vi när vi är klara, sa Yvonne. Jag skulle behöva röja lite i tvättstugan också.

– Men börja du med det, så tar jag ungarnas rum, sa Stellan.

Yvonne öppnade dörren och suckade högt när hon såg oredan. Tvättkorgen hade svämmat över
och på golvet låg två högar med ren tvätt, som hon inte hade orkat ta hand om. Yvonne gick ut i
köket och hämtade två stora plastsäckar och snart var tvätten nedstoppad i dessa. Hon bar ut
kassarna i hallen och ställde de bland de andra.

Ett par timmar senare var alla kassar utburna till garaget och de hade även hunnit dammsuga
golvet. Yvonne och Stellan slängde sig i soffan och pustade ut.

– Nu får hon komma när hon vill, sa Yvonne.

– Det kommer nog att bli ganska snart, sa Stellan och tittade på klockan. Hon är redan fem
minuter över tre.

Tio minuter senare hör de en bil köra in på gården och Yvonne reser sig upp och går fram till
fönstret.

– Det är hon, sa hon till Stellan och går till ytterdörren.

Hon öppnade dörren och väntade på att Marika skulle komma fram till huset.

– Hej!

– Hej, svarade Marika. Vad mysigt ni bor! Är det en sjö där bakom?

– Ja, det är det. Kom in?

– Går det att bada i den?

– Det vet jag inte. Vi har aldrig gjort det. Men däremot har vi en liten båt som vi brukar putta i
på sommaren. Sedan ror vi omkring lite. Var vill du börja?

– Om det är okej så tänkte jag gå omkring och fotografera alla rummen och lite utomhus. Efter
det kan vi väl sätta oss ner och så får ni ge mig de fakta om huset som jag behöver.

– Okej, sa Yvonne. Du kan börja på ovanvåningen.

– Då gör jag det.

En timme senare hade Marika fotograferat både inom- och utomhus. De hade även gått igenom
vad som var gjort och inte gjort på huset. Yvonne hade hämtat en planritning som Marika skulle
använda då hon lade ut huset för försäljning på nätet.
– Då tror jag att jag har all information som jag behöver. Är det något ni känner att vi har
glömt?

Yvonne och Stellan tittade frågande på varandra.

– Nej, sa Yvonne, det tror jag inte.

– När vill ni ha ut annonsen?

– Så fort som möjligt, svarade Stellan.

– Okej, då blir det under morgondagen. Sedan återkommer jag till er senare i veckan angående
lämpliga visningsdatum.

Marika reste sig och började gå mot dörren.

– Har ni några frågor är det bara att höra av er.

När Marika gått stod Yvonne och Stellan kvar innanför dörren. Till slut bröt Yvonne tystnaden.

– Vet du vad jag vill göra nu?

– Nej.

– Titta på nya hus.

De gick gemensamt in i vardagsrummet och Stellan plockade fram datorn. Snart var de inne på
hemnet och drömde sig bort.

– Hur går det Leo? Hur ser det ut? ropade Stickan.

Hjalmar stod bredvid och hade svårt att stå stilla. Han lutade sig närmare kanten för att höra
Leos svar.

– Jag vet inte än, men vet ni vad jag har hittat?

– Nej, svarade Stickan och lutade sig lite längre mot kanten.

Leo sträckte upp något i luften.

– Ett gevär! ropade han.

– Ett gevär?

– Ja, jag binder fast det i repet så kan ni dra upp det.

Snart hade Stickan fått upp geväret och tog det i sin hand. Han vände och vred på det.
– Det ser ut som ett jaktgevär, men jag kan inte så mycket om sånt där. Det är inget jag ägnar
mig åt.

– Får jag se, bad Hjalmar.

Stickan lämnade över geväret till Hjalmar som också tittade ingående på det.

– Vad ska vi göra med det? undrade Hjalmar.

– Vi borde nog lämna in det till polisen.

– Ja, det är nog det enda rätta. Men var finns närmaste polisstation?

– Det finns en inne i Hallstavik, sa Oskar en av arbetarna.

– Är det en sån där närstation?

– Jag tror det.

– Då har den nog begränsade öppettider.

– Förmodligen.

– Ska jag åka in med det? undrade Hjalmar.

– Vi behöver vara kvar här och fortsätta med provtagningen, började Stickan men blev
avbruten.

– Jag är den enda som inte behövs här, så jag åker med en gång. Jag finns på telefon om ni
skulle hitta något.

– Vi lovar att ringa, log Stickan och återgick till att kommunicera med Leo.

Snart sitter Hjalmar i bilen på väg in till Hallstavik. När han kom fram stannade han bredvid en
gående och frågade efter vägen till polisen och strax därefter var han vid stationen. När han tog
i dörren var den självklart låst och han läste anslaget på dörren. De hade stängt en timme
tidigare. Han suckade. Vad skulle han göra nu? Vad skulle folk tro om de såg honom med ett
gevär? Han tittade in genom fönstret och bakom receptionen satt en tjej. Om han bara kunde
få henne att öppna dörren. Han började knacka och när tjejen tittade upp visade han på
geväret. Hon såg sig om och tvekade en stund innan hon sakta gick fram till dörren.

– Vad vill du? ropade hon på andra sidan.

– Vi har hittat ett gevär, som jag vill lämna in.

Tjejen funderade och bestämde sig sedan för att låsa upp dörren. Hjalmar sträckte fram
handen.

– Tack för att du öppnade. Jag heter Hjalmar och skulle vilja lämna in det här geväret.

– Lämna in? frågade Vivi tveksamt.

– Ja, vi håller på att tömma dagbrotten uppe vid Herräng och i botten av ett av dessa låg det
här. Vi visste inte vad vi skulle göra med det, så vi bestämde oss för att lämna in det till polisen.

– Vi har inga assistenter inne just nu, men kom in så ska jag ta hand om det.

Snart hade Hjalmar lämnat sina uppgifter och pekat ut på en karta var han hade hittat geväret
och han åkte nöjd därifrån. Vivi tittade på kartan där Hjalmar satt krysset. Var det inte i det
området som den där mannen blev skjuten förra året? Gustaf var ledig idag, så hon fick ta det
med honom när han kom in imorgon.
 Kapitel 16
Tisdagen den 11 maj
Vivi plockade ihop sina papper. Det var dags för morgonkaffet. Hon tog med sig den bärbara
telefonen och gick ut i köket. Snart var bryggaren igång och hon tog fram sina medhavda
mackor ur kylskåpet. När kaffet var klart slog hon upp en kopp och satte sig vid bordet. Hon
började bläddra i Norrtelje tidning.

– God morgon Vivi! Är allt bra med dig? undrade Gustaf när han kom in i köket.

– Jo, det är bra, sa Vivi och tittade upp från tidningen. Hur var din lediga dag?

– Underbar, jag och Lilly åkte en dagstur med Eckerölinjen till Åland, men har det hänt något
nytt här?

– Ja, faktiskt.

– Vad då? undrade Gustaf nyfiket.

– Jo igår, när jag hade stängt kom det en man och knackade på. Han hade med sig ett gevär,
som han hade hittat när han tömde ett dagbrott.

– Jasså, var ligger dagbrottet?

– Inte långt från Herräng.

Gustaf kände hur pulsen ökade och han tog några steg närmare Vivi. Kunde det vara Olas gevär
som de hade letat efter så länge?

– Vet du mer exakt var han hittade det?

– Ja, svarade Vivi och tuggade ur innan hon fortsatte. Jag bad honom att märka ut det på en
karta.

– Får jag se?

– Nu?

– Ja.

Vivi gick ut till sitt skrivbord och hämtade kartan. När hon kom tillbaka till köket vecklade hon ut
den och lade den på köksbordet. Gustaf kliade sig i huvudet. Han var lite osäker på om han kom
ihåg rätt.
– Jag ska bara gå och hämta min karta, sa han och lämnade köket.

Han var snart tillbaka och vecklade ut sin karta med ringen och krysset. När de låg bredvid
varandra började han jämföra hur platserna förhöll sig till varandra. Gustaf började trumma
med fingrarna i bordet. Det här geväret måste vara Olas. Dagbrottet som var markerat på Vivis
karta, var det som låg bredvid Olas lägerplats på hans karta.

– Var finns geväret?

– Jag låste in det i kassaskåpet.

– Bra, ring labbet och be dem vara stand-by för en undersökning av geväret. Vi får buda det dit.

Vivi nickade och tog med sig sin macka och kaffet till arbetsplatsen. Där började hon med att
ringa labbet och därefter en budfirma, så att geväret skulle komma till labbet så fort som det
bara gick. Gustaf gick till sitt rum och ringde upp Ola, som lovade att komma med en gång för
att identifiera geväret.

En timme senare ringde Gustafs telefon.

– Gustaf!

– Det är Vivi. En Ola Svensson söker dig.

– Bra, kan du plocka fram geväret så kommer jag.

– Ja visst!

– Är budfirman på gång?

– De lovade att dyka upp innan tolv.

– Bra, sa Gustaf och lade på.

Gustaf reste sig från stolen. Det här var ett stort ögonblick för utredningen om Ulf. Tänk om Ola
sa att det var hans gevär. Då skulle de troligen ha hittat mordvapnet, men frågan kvarstod: Vem
hade använt det för att avlossa de dödande skotten mot Ulf? Gustaf var fortfarande övertygad
om att det var Yvonne, men frågan var hur han skulle kunna bevisa det. Han hade nu hunnit
fram till receptionen och gick ut genom dörren till väntrummet.

– Ola, välkommen! sa han när han såg Ola.

– Hej, sa Ola nervöst.

– Kom med mig, bad Gustaf.

När de passerade Vivis skrivbord vände sig Gustaf mot henne.

– Tar du in geväret i konferensrummet?

– Nu?

– Ja.

Gustaf och Ola fortsatte till konferensrummet, där de slog sig ner vid bordet. Ola skruvade lite
på sig i stolen.

– Så ni har hittat mitt gevär? frågade han tveksamt.

– Ja, vi tror det. Det är därför du är här.

– Okej, svarade Ola och försjönk i tystnad.

Gustaf valde också att sitta tyst medan de väntade på Vivi. Under tiden iakttog han Ola, som
verkade nervös och ville inte riktigt möta Gustafs blick. Gustaf förstod inte varför. Det var väl
inte han som hade något på sitt samvete? Fast Gustaf hade full förståelse för att situationen i
sig kunde vara jobbig. Vivi kom in i rummet och lade geväret framför Gustaf och lämnade sedan
rummet.

– Det var det här geväret som man hittade idagbrottet, började Gustaf.

– Vilket dagbrott var det? undrade Ola allvarligt.

– Dagbrottet som ligger bredvid den plats som du tältade på under jakten.

Ola irrade lite med blicken, men när Gustaf räckte fram geväret till honom tog han emot det.
Han tittade noga på det och vred det så att han skulle kunna se den andra sidan också. Och där
var den, repan som han hade fått på geväret vid en tidigare jakt. Den satt precis på samma
ställe som den hade gjort på hans gevär. Han sökte Gustafs blick.

– Känner du igen det? frågade Gustaf.

– Ja, svarade Ola.

– Vad är det som gör att du kan säga att det är ditt gevär?

Ola pekade på repan på gevärets långsida.

– Den här fick jag vid en jakt tidigare under förra sommaren.

– Så då kan du med säkerhet säga att det här är ditt vapen, sa Gustaf allvarligt.

– Ja, svarade Ola.

Gustaf kände hur han andades ut av lättnad och samtidigt släppte spänningarna i kroppen.
Äntligen hade de hittat vapnet! Han hade lite svårt att förstå det, efter all tid som de lagt ner på
att leta efter det. Men här var det! Nu måste de fokusera på att hitta ledtrådar som skulle
kunna knyta geväret till den som höll i det då Ulf mördades. Det skulle bli svårt, eftersom det
legat i vatten i cirka sex månader, men labbet borde kunna hitta något, tänkte Gustaf hoppfullt.

– Är du klar med mig nu? undrade Ola.

– Ja visst. Tack för att du kom hit, sa Gustaf och reste sig upp.

– Vad kommer att hända nu? undrade Ola när de lämnade konferensrummet.

– Vi kommer att skicka geväret till labbet för en undersökning. Därefter kan du få tillbaka det,
om du vill, lade han till.

– Med tanke på vad det här geväret har orsakat, så tror jag inte att jag vill ha tillbaka det,
svarade Ola tyst.

De fortsatte under tystnad till de kom till dörren som ledde ut till väntrummet. Gustaf slogs av
en tanke och han vände sig mot Ola.

– Hur är det med Yvonne? frågade han.

Ola blev lite överraskad av frågan och tittade på Gustaf.

– Varför undrar du det? frågade han misstänksamt.

– Nej, jag var bara nyfiken på om hon har gått vidare efter Ulf. Det kan vara rätt tufft att förlora
en närstående.

Ola slappnade av när han fick Gustafs förklaring.

– Det är bara bra, svarade han i en lättsammare ton.

– Jasså!

– Ja, hon har förlovat sig, svarade Ola i en lätt ton.

Gustaf trodde inte sina öron och hakan föll ned mot bröstet.

– Vad säger du?

– Jo, hon träffade Stellan för tre månader sedan och nu har han friat.

– Friat, efter tre månader, upprepade Gustaf tveksamt.

– Ja, så nu har de bestämt sig för att flytta och jag tror att det var idag som de skulle sätta ut
huset på hemnet.

– Jaha, var allt Gustaf fick ur sig.

– Då ger jag mig av, om det är okej, tillade Ola.

– Ja, svarade Gustaf dröjande. Tack för att du tog dig tid att komma hit.
– Tack, sa Ola och försvann ut genom dörren.

Gustaf blev stående i dörröppningen. Han funderade på vad Ola hade sagt om Yvonne. Så hon
skulle gifta om sig? Hon låg inte direkt på latsidan och dessutom skulle de flytta. Det var nästan
dags för ett hembesök. Hur mycket var klockan? Halv elva, då skulle han kunna åka på en gång.
I och för sig jobbade hon väl nu, men det var värt ett försök.

– Vivi!

– Ja?

– Ser du till att geväret kommer iväg till labbet?

– Absolut.

– Jag kommer att åka iväg en sväng.

– När kommer du tillbaka?

– Efter lunch någon gång. Var har du kartan där du märkte ut var geväret hittades?

Vivi öppnade en skrivbordslåda och plockade fram den.

– Här, sa hon och räckte den till honom.

– Jag behöver låna den under dagen. Är det okej?

– Inga problem.

Gustaf gick tillbaka till sitt rum och hämtade plånbok och bilnycklar. Mobilen stoppade han ner i
kavajfickan och snart satt han i bilen på väg mot Bergsjön.

Sonja satt ute i trädgården och åt lunch. Idag hade hon gjort en rödbetssallad med feta ost.
Solen speglade sig i vattenytan på sjön och på himlen kunde hon bara se ett par stackmoln. Det
var härligt att kunna sitta ute och äta lunch. Hon hade saknat det under vintern. Sonja tittade ut
över trädgården och blicken föll på båten. Den hade aldrig kommit i vattnet förra året. Kanske
det var läge att lägga i den i år, men å andra sidan, skulle hon verkligen använda den? Hon var
osäker. Det kanske var lika bra att sälja den till någon som skulle få mer glädje av den. Ja, det
var en bra idé. Hon bestämde sig för att be Jessica om hjälp när hon kom till helgen. Sonja
fortsatte att äta av sin sallad och njuta av det vackra vädret.

När en bil körde in på garageinfarten lyfte Sonja blicken. Den svängde in till Yvonne. Undrar
vem det kan vara? Sonja sträckte på sig och försökte se vem det var som körde bilen, men hon
kunde inte se föraren. Hon fortsatte att iaktta bilen medan den stannade och motorn stängdes
av. Till slut steg föraren ur bilen. Men vad det var likt Gustaf. Kunde det verkligen vara han?

Gustaf steg ur bilen och tittade sig omkring. Blicken drog sig mot Sonjas trädgård. Det såg ut
som om det var Sonja som satt i trädgårdsmöblerna. Han lyfte handen och vinkade. Sonja
besvarade vinkningen. Gustaf tvekade, skulle han gå dit med en gång eller knacka på hos
Yvonne först? Han stannade till, men bestämde sig snabbt för att hälsa på Sonja först. Han
började gå mot Sonja.

Visst var det Gustaf som kom. Sonja reste sig upp och gick för att möta honom.

– Men Gustaf, är du ute på hembesök? skojade hon med honom när de kom tillräckligt nära.

– Ja, det skulle man kunna säga, skrattade Gustaf och kramade om Sonja. Hur är det med dig?
Det var ett tag sedan vi sågs.

– Jo tack, höften är inte som förut, men annars är det bra. Får jag bjuda på lite kaffe?

– Men stör jag inte dig mitt i lunchen?

– Absolut inte, slog Sonja ifrån sig. Jag är alldeles strax klar och då skulle jag ändå sätta på kaffe.

– Ja tack, då tar jag gärna en kopp, svarade Gustaf.

De gick bort till Sonjas utemöbler och satte sig. Sonja åt upp det sista på sin tallrik och Gustaf
passade på att njuta av solen.

– Skulle du hälsa på Yvonne? undrade Sonja.

– Ja, jag tänkte det.

Sonja väntade på att han skulle vidareutveckla det, men det gjorde han inte. Varför ville han
prata med Yvonne? Det var mer än ett halvår sedan Ulf dog. Kunde det vara så att de kommit
på något nytt i utredningen? Men det rörde inte henne, om Gustaf ville berätta skulle han göra
det.

– Yvonne är inte hemma, fortsatte Sonja. Hon fick jobb på en förskola för ett par månader
sedan.

– Fick hon inte sparken från sitt förra?

– Jo, hon skötte väl inte saker och ting så bra, sa Sonja lite tystare.

– Vad var det som hände?

– Det började med att hon sjukskrev sig när Ulf gick bort. Men sedan stack hon iväg till en
barndomskompis i Sundsvall. Under tiden försökte hennes chef få tag på henne, men han
lyckades inte. Till slut tröttnade han och sa upp henne på grund av arbetsvägran.

Gustaf nickade sakta.

– När det gått ett par månader fick hon jobb på den här förskolan. Men hjälp vad jag pratar. Nu
ska jag gå in och fixa kaffet som jag lovade dig.

Medan Sonja försvann in i huset med sin tallrik satt Gustaf kvar i solen. Det verkar ha varit en
turbulent tid för Yvonne. Först mister hon Ulf och sedan åker hon till Sundsvall och spelar bort
en massa pengar. När hon kommer hem är hon arbetslös. Gustaf skakar på huvudet och lutar
sig sedan tillbaka i stolen och blundar.

– Gustaf!

Gustaf rycker till och öppnar ögonen.

– Somnade du? undrade Sonja.

– Ja, jag gjorde visst det, sa han och satte sig upp i stolen.

– Här får du lite kaffe. Jag hittade lite sockerkaka i frysen som jag värmde. Hoppas att det
smakar.

Gustaf tog för sig av kaffet och sockerkakan. Det var riktigt gott, inte som Lillys, men ändå.

– När brukar Yvonne komma hem?

– Omkring fyra, men nu har de bestämt sig för att sälja huset. Jag tror att de ska ha visning
vilken dag som helst.

– De? sa Gustaf frågande.

Gustaf ville se om det Ola berättade om förlovningen skulle stämma överens med det Sonja
skulle berätta.

– Ja, för tre månader sedan träffade hon en ny karl, Stellan. Han friade till henne i helgen och
nu har de bestämt sig för att flytta.

– Här händer det verkligen saker, sa Gustaf nöjd med att uppgifterna överensstämde.

De fortsatte att prata ytterligare en stund. Till slut kände Gustaf att det var dags att börja dra
sig. Han skulle upp till fyndplatsen också, innan dagen var slut.
– Tack för kaffet Sonja. Det var riktigt roligt att träffa dig igen, sa han när han reste sig ur stolen.

– Detsamma, sa Sonja som valde att sitta kvar.

– Hur är det med, hm vad hette den där tjejen igen?

– Jessica?

– Ja, just det. Är hon hos dig någonting?

– Ja, hon kommer hit när hon kan och stannar ett par dagar varje gång.

– Hälsa henne så mycket från mig.

– Det ska jag göra.

Gustaf gick mot bilen men valde att gå runt Yvonnes hus, bara för att få möjlighet att se sig
omkring.

Yvonne tog kurvan i hög hastighet. Marika ringde i morse och berättade att de redan hade
intressenter på huset. De skulle åka iväg på semester och ville därför se huset redan under
kvällen. Efter lite diskussion gav Yvonne med sig och lovade att fixa till huset så att Marika
kunde genomföra en visning. Yvonne hade fått smita tidigare från jobbet för att hinna hem i
god tid. Hon sänkte hastigheten när hon kom in på den gropiga grusvägen som leder ner till
Bergsjön. Fan, vad skönt det skulle bli att slippa den här dåliga vägen och den här hålan. Det ska
bli underbart att få komma in till civilisationen. Hoppas att den där mäklaren hittar en köpare
snabbt. Igår hade Stellan hittat ett radhus på nätet. Det var visning på lördag, Stellan och
Yvonne hade bestämt att de skulle åka dit.

Yvonne körde in vid huset och höll på att krocka med bilen som stod ivägen. Vem tar sig
friheten att parkera på deras tomt? Yvonne kände hur hon blev rasande och klev snabbt ur
bilen och drämde igen dörren. Hon började gå mot huset, samtidigt som en man kom runt
hörnet.

– Hej Yvonne! Det var ett tag sedan.

Yvonne tvärstannade när hon såg att det var polisen som hade haft hand om utredningen kring
Ulfs död. Vad gjorde han här?

– Hej! Är det du som har parkerat här?

– Ja.

– Vad vill du?

– Kan vi sätta oss någonstans?

– Nej, vi tar det här. Jag har bråttom. Vi ska ha visning i kväll och jag behöver fixa det sista.

– Jag hörde det.

– Vad vill du? frågade Yvonne för att skynda på honom.

– Jo, jag ville bara meddela att vi har hittat geväret som Ulf mördades med.

Yvonne vinglade till och hon kände pulsen stiga. Vad innebär det här? Hon bytte fot och
försökte låta neutral på rösten när hon svarade.

– Var hittade ni det?

– Ett företag håller på att tömma dagbrotten uppe i Herräng, för att se om det finns någon
järnmalm kvar att bryta. När man tömde ett av dem låg geväret på botten.

– Hur vet ni att det var det som användes?

– Säkra kan vi inte vara förrän labbet har undersökt det. Men Ola har identifierat det som sitt
och vi vet att hans gevär har samma kaliber som de kulor som hittades i Ulfs kropp.

Yvonne kände hur tålamodet höll på att brista. Hon ville bara fly. Hur skulle hon bli av med
honom?

– Var det något mer du ville eller kan jag gå in och sätta igång med städningen?

– Nej, jag tänkte bara att du ville veta att utredningen går framåt.

– Ja, då vet jag det nu, sa Yvonne och gick in i huset.

– Ja, jag ska inte uppehålla dig, sa Gustaf men Yvonne var redan utom hörhåll.

När Yvonne kom in i huset stängde hon snabbt dörren efter sig. Hon stannade innanför dörren
och hämtade andan. Varför hade man bestämt sig för att tömma de där dagbrotten? Yvonne
tog tre djupa andetag och snart hade hon lugnat sig så pass mycket att hon kunde koncentrera
sig på städningen istället. Men det var svårt att släppa det Gustaf hade berättat.

Gustaf stod kvar och tittade efter henne. Den här gången lyckades Yvonne inte hålla masken
helt och hållet. Hon kanske inte var en så bra skådespelerska som han hade trott från början.
Men receptet var överaskningsteknik och det hade han lyckats bra med idag. För när han
berättade om geväret blev hon röd i ansiktet och det såg nästan ut som om hennes ena hand
darrade lite. Det kunde i och för sig ha varit inbillning, men ändå. Gustaf gick tillbaka till bilen
och startade motorn. Snart var han på väg därifrån. Han kände sig ganska säker på att det var
Yvonne som hade mördat Ulf. Nu gällde det bara att labbet hittade något som kunde knyta
henne till det, då skulle fallet vara löst. Gustaf körde norrut mot Herräng. Det var dags att prata
med Hjalmar, han som hade lämnat in geväret. Hitintills hade det varit en bra dag och Gustaf
satte på radion och körde vidare.
 Kapitel 17
Onsdagen den 12 maj
Inga-Britt tog på sig träskorna och tittade på jackan. Nej, den behövde hon nog inte idag. Det
verkade vara varmt ute och solen sken. Hon böjde sig ner och tog upp soppåsen. Det högg till i
axeln och den började värka. Inga-Britt grymtade till och bytte hand. Snart var hon framme vid
soptunnan och lade ner soppåsen. Hon skulle precis gå till garaget när en skylt vid tomtgränsen
till Yvonnes hus fångade hennes uppmärksamhet. Hon gick närmare och tittade på den ”Till
Salu”. Men skulle Yvonne och Stellan sälja? Det var det ingen som hade berättat för henne.

Efter att ha tvekat lite bestämde hon sig för att gå in till Sonja för att se om hon visste något
mer. Snart var hon framme och knackade på.

– Men, hej Inga-Britt!

– Hej Sonja. Får jag komma in en stund?

– Ja visst, svarade Sonja och steg åt sidan.

Inga-Britt steg in och tog av sig skorna, därefter gick hon in i köket och satte sig. Sonja följde
efter. Hon hade precis druckit kaffe och bestämde sig för att Inga-Britt fick klara sig utan fika
idag. Sonja satte sig vid köksbordet, mitt emot Inga-Britt.

– Det var ett tag sedan, började Sonja. Hur är det med dig?

– Jo, det är bara bra, svarade Inga-Britt som hade lite svårt att sitta still.

– Vad härligt att våren har kommit på riktigt.

– Ja, svarade Inga-Britt kort.

Sonja tystnade och tittade på Inga-Britt. Vad var det nu? Någonting hade hänt. Det kunde man
tydligt se, eftersom hon knappt kunde sitta still.

– Har det hänt något? undrade Sonja.

– Jag skulle slänga soporna nu. Och när jag kom upp till vägen såg jag en skylt vid nerfarten till
Yvonne och Stellan, började Inga-Britt.

– Ja?
– Det stod ”Till Salu” på den. Ska de sälja?

Inga-Britt andades ut, nu hade hon fått ur sig det hon ville säga och hon tittade intensivt på
Sonja.

– Ja, sa Sonja dröjande, Stellan och Yvonne har bestämt sig för att flytta.

– Vart då? undrade Inga-Britt nyfiket.

– De vill komma närmare stan. Jag tror faktiskt att de ska titta på ett radhus i Märsta till helgen.

– Jasså, sa Inga-Britt och tittade intresserat på Sonja.

– Ja, så har de bestämt sig för att gifta sig.

– Gifta sig, nästan skrek Inga-Britt.

– Ja, sa Sonja lugnt. Det är väl inte så konstigt?

– Nej, höll Inga-Britt med, men de har ju precis träffats.

– Jo, men så är det.

Inga-Britt försökte få in det Sonja hade sagt till henne. Men vem gifter sig efter tre månader?
Kan det verkligen vara äkta kärlek?

Gustaf harklade sig och försökte avbryta Patrik och Linus som var djupt inne i en konversation
om det kommande fotbolls VM med Nils. Gustaf var inte ett dugg intresserad av fotboll och
hade inte lust att delta i deras diskussion. För Gustaf var det viktigare att komma igång med
dagens morgonmöte.

– Kan vi börja mötet?

Nils och Patrik tittade på Gustaf.

– Visst, sa de.

– Jo, först vill jag informera om att vi har fått fram ny fakta i mordet på Ulf Malmborg.

Linus tittade frågande på Gustaf.

– Har det hänt något nytt? Men det har ju gått ett halvår sedan han blev skjuten.

– Ja, sa Gustaf och log.

Gustaf berättade hur Hjalmar hade hittat geväret och att han hade besökt Yvonne för att
berätta om det. Han glömde inte att nämna hennes sätt att ta emot nyheten.

– Så du tror fortfarande att det är Yvonne som ligger bakom allting? frågade Patrik.

– Ja, sa Gustaf och nickade.

– Men finns det några bevis som styrker det? frågade Linus.

– Nej, inga som pekar direkt på henne. Men jag hoppas att analysen av geväret kommer att ge
något.

– Men vad hoppas du på att hitta? Det har trots allt legat i vattnet i åtta månader, sa Nils
tveksamt.

– Jag vet inte, suckade Gustaf, men det här är vår enda chans att lösa fallet. Så jag hoppas
verkligen att laboratoriet kan hitta någonting.

– När kommer svaret?

– När som helst. De lovade att det skulle få hög prioritet.

Gustaf fortsatte mötet med de övriga punkterna på sin agenda. Efter en halvtimme var allt
avklarat. Gustaf gick direkt ut till receptionen, där Vivi satt vid sitt skrivbord.

– Har du hört något från labbet ännu?

– Nej, det har jag inte. Men de lovade mig att de skulle prioritera det.

– Kan du ringa och höra efter när vi kan förvänta oss ett preliminärt resultat?

– Ja, det lovar jag att göra, om de inte har hört av sig innan lunch. De måste få några timmar på
sig att göra sitt jobb eller hur?

Gustaf insåg att hon hade rätt. De fick geväret först igår eftermiddag och de måste få lite tid på
sig, innan han började jaga dem. Han gick ut till köket och fyllde på sin kaffekopp och gick
därefter tillbaka till sitt rum. Där plockade han fram en plastpåse som Lilly hade lagt ner
tillsammans med matpåsen. Lilly hade bakat igår och i påsen låg det nybakade drömmar,
hallongrottor och kanelbullar. Vilken härlig morgonfika han fick.

Yvonne vaknade när telefonen började ringa och hon sträckte sig efter den.

– God morgon älskling, hur mår du? undrade Stellan.

– Mm, jag har sovit fram till nu, sa Yvonne sömndrucket.

– Hur mår du?

– Jag har ont i huvudet.

– Ta det lugnt idag och vila. Det blev tufft för dig med visningen igår.

– Mm, det var svårt att hinna med allt.

– Jag ringer dig i eftermiddag, sa Stellan och lade därefter på.

Yvonne lade sig tillrätta i sängen. Det var inte bara visningen som hade tagit musten ur henne.
När hon kom hem igår och såg Gustaf komma gående runt hörnet på huset trodde hon att
hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen, så hårt slog det. Hon tyckte inte om att få besök av honom.
De fick henne att känna sig obehaglig till mods. Yvonne ansåg att det inte fanns någon
anledning för honom att springa här längre. Ulf var borta och så var det med det. Men att se
Gustaf igen, efter ett halvår, och bli påmind om allting som hade hänt gjorde att Yvonne kände
sig helt slut. Redan när hon lade sig igår hade hon bestämt sig för att stanna hemma idag.

När det började närma sig lunch, kände Yvonne sig riktigt hungrig. Huvudvärken hade börjat ge
med sig och det var dags att dra sig uppåt. Yvonne gick ner till badrummet och tog en lång
härlig dusch. När hon fått på sig kläder fortsatte hon in i köket och tittade sig omkring. Hon
slogs av hur fint det var när det var välstädat. Efter en titt i kylskåpet hittade hon lite rester som
hon värmde i mikron. Under tiden som maten värmdes fyllde hon ett stort glas med kallt
vatten.

När maten var klar tog hon med sig den ut och satte sig i utemöblerna. Det var lite blåsigt, men
med en fleece tröja var det riktigt behagligt. Hon började äta av maten och tittade samtidigt ut
över sjön. Om ett par månader skulle hon inte ha den här fina utsikten, men hon skulle vara
mycket närmare Stockholm. Hon log vid tanken.

– Hej Yvonne! sa Inga-Britt och gick de sista stegen fram.

– Hej!

Det var en annan sak som skulle bli skönt med att flytta. Hon skulle slippa skvallerkärringen
Inga-Britt. Yvonne tog ett djupt andetag för att klara av det här samtalet utan att bli alltför
irriterad.

– Så du passar på att äta lunch ute, konstaterade Inga-Britt. Jag blev lite förvånad när jag såg
dig.

– Jasså, varför det?

– Men det är ju onsdag och då jobbar ju du.

– Jo, men jag hade migrän imorse och var tvungen att stanna hemma.

Inga-Britt tittade till på Yvonne. Det såg inte ut som om hon hade något större problem med
huvudvärk, men hon var väl bättre nu.

– Jag såg skylten vid gatan. Hade ni visning igår?

– Ja.

– Jag förstod det, eftersom det var lite bilar här.

Yvonne hade inte pratat med mäklaren och var själv lite nyfiken på hur stort intresset hade
varit. Men självklart hade Inga-Britt full koll på läget. Det skulle inte förvåna Yvonne om Inga-
Britt hade deltagit i visningen bara för att få en chans att se hur de har det inomhus.

– Jag har inte hunnit prata med mäklaren ännu. Har du någon koll på hur många det var här?

– Ja, visst har jag det. Innan visningen började kom det två bilar. Sedan efter det att visningen
hade börjat kom det ytterligare tre. En av dem åkte nästan på en gång, så de var säkert inte så
intresserade. Ska ni ha någon mer visning?

– Till helgen, då har vi planerat in en till.

– Skulle ni flytta närmare stan?

Ingenting undgår den där tanten, tänkte Yvonne tyst. Istället för att visa sin irritation lade hon
på ett leende på läpparna.

– Ja, vi vill komma närmare stan. Det är lite ödsligt här ute och jag saknar storstadslivet.

Inga-Britt nickade och satt tyst en stund. Ett leende spred sig i ansiktet och hon lutade sig
närmare Yvonne.

– Sedan var det en fågel som viskade i mitt öra att ni ska gifta er.

– Jasså, ja den fågeln har helt rätt, svarade Yvonne.

– Berätta, vad har ni för planer?

Yvonne berättade för Inga-Britt vad de hittills hade bestämt och Inga-Britt lyssnade andäktigt.
När det ämnet var avklarat satt Inga-Britt kvar ytterligare en stund innan Yvonne ursäktade sig
och sa att hon var tvungen att gå in.

– Vivi, har du hört något från labbet?

– Ja, jag pratade med dem för en stund sedan. De har precis börjat undersöka geväret.

– När tror de att de har ett resultat? frågade Gustaf ivrigt.

– Det ville de inte säga, men de hade hittat några fibrer, förmodligen från ett klädesplagg.

– På geväret? undrade Gustaf med tvivel i rösten.

– Ja, det måste det ha varit.

Gustaf gick till sitt kontor. Fibrer på geväret? Hur kan det fastna något där? Det kändes mycket
konstigt. Hur skulle han komma vidare med det här? Han bestämde sig för att bolla frågan med
Nils och gick vidare till hans kontor, men där var det tomt. Kanske Patrik var inne? Gustaf gick
tillbaka och tittade in hos Patrik. Han satt vid datorn och tittade upp när Gustaf kom.

– Hej Gustaf! Vad du ser fundersam ut, har det hänt något?

– Jag tror det.

– Tror?

– Vivi har precis pratat med labbet och de har hittat fibrer på Olas gevär.

– Fibrer från vad då?

– Ja, det visste de inte, men det kan komma från ett klädesplagg.

– Okej, sa Patrik och började fundera.

– Det känns som om detta är den öppning vi har letat efter och nu vet jag inte hur vi ska
använda informationen.

– Nej, sa Patrik medhållande.

De satt tysta en stund och begrundade informationen. Patrik började tugga på blyertspennan
han hade i handen och Gustaf kliade sig dröjande på hakan.

– Det känns som om det måste vara en bit av en tröja, typ armen eller ryggen som har fastnat i
geväret när man har tagit av sig det, började Patrik

– Då måste man ha haft bråttom, fortsatte Gustaf.

– Ja, sa Patrik och tittade på Gustaf. Har man inte bråttom om man springer och ska gömma
geväret, efter att ha begått ett mord?

Gustaf sken upp och satte sig upp i stolen.

– Så när man springer har man geväret hängande runt axeln och när det är dags för att kasta
det i dammen så ska det gå snabbt. Ingen får se vad man gör och det går så snabbt att någon
utstående del på geväret fastnar i till exempel tröjan.

Patrik nickade bifAllande.

– Men vilken tröja bar mördaren vid det tillfället och framför allt, sa Patrik med tung röst, hur
kommer vi åt den?

De försjönk återigen i tystnad. Gustaf begrundade vad Patrik precis sagt. Han hade presenterat
lösningen. Det enda de behövde få tag på var plagget som mördaren bar vid tillfället. Då skulle
de kunna se om det var sönderrivet på något sätt och därefter skulle labbet kunna matcha
fibrerna. Men hur skulle de få tag på det plagget?

– Tror du fortfarande att det är Yvonne? frågade Patrik till slut.

– Ja.

– Du, en tanke slog mig precis, sa Patrik.

– Vad då? undrade Gustaf nyfiket.

– När vi kom till brottsplatsen så tog vi med oss Yvonne till stationen.

– Ja, sa Gustaf dröjande. Vart vill du komma?

– Jo, Yvonne fick byta kläder, eftersom vi ville samla in alla tänkbara bevis.

– Så, fortsatte Gustaf ivrigt, vi har fortfarande hennes kläder som bevismaterial? undrade han.

– Ja, svarade Patrik med ett leende.

– Var finns de?

– Det har Vivi koll på, sa Patrik.

– Kom, sa Gustaf och reste sig upp.

De gick tillsammans ut till receptionen.

– Vivi, kan du se till att buda Yvonnes kläder ner till laboratoriet?

Vivi tittade oförstående på Gustaf.

– Jag menar de kläder som Patrik och Linus tog som bevis från Yvonne när Ulf mördades. Det
ska vara expressbud. Under tiden ringer jag labbet och förvarnar dem om att de kommer.

– Ja visst, sa Vivi och lyfte luren för att ringa.

Hon förstod inte riktigt varför det var så viktigt, men Gustaf lät sällan så här målinriktad. Det var
bara att göra som han sa.

Snart hade Gustaf ringt labbet och förvarnat om det bevismaterial som var på väg. De lovade
att lägga högsta prioritet på undersökningen och inom de två närmaste dagarna skulle Gustaf få
ett resultat. Gustaf lade tacksamt på, men han hade svårt att sitta stilla. Tänk om de hade hittat
lösningen på fallet?

– Patrik, inom två dagar kommer vi att ha ett svar, sa Gustaf när han gick in på hans kontor.

– Bra.

– Jag ville bara säga att du har jobbat bra idag, sa Gustaf och lämnade rummet.

Patrik tittade efter honom. Det var inte varje dag som Gustaf gav beröm och han log nöjt.

Inga-Britt skulle precis resa sig från köksbordet för att gå till diskbänken och diska ur
kaffekoppen. Men blicken drogs mot fönstret när hon hörde en bil göra en rivstart. Inga-Britt
lyfte snabbt undan gardinen, lagom för att se Yvonne försvinna i ett dammoln.

– Det var hemskt vad hon hade bråttom, sa Inga-Britt högt för sig själv. Har det hänt något?

När dammolnet lagt sig släppte Inga-Britt gardinen och gick till diskbänken. Bara det inte hade
hänt Stellan något.

– Hallstaviks polisstation, du pratar med Vivi Nilsson.

– Ja, äh, hej, jag heter Stellan Jakobsson.

– Hej, vad kan jag hjälpa dig med?

– Jag vill anmäla min sambo som försvunnen.

– Försvunnen?

– Ja, sa Stellan tveksamt.

– Vad heter personen?

– Yvonne Malmborg.
Vivi började fundera. Var hade hon hört det namnet förut? Hon kunde inte komma på det, men
det var värt att kolla upp efter samtalet.

– När försvann hon?

– Jag vet inte. Hon fanns inte hemma när jag kom hem.

– När såg du henne senast?

– Jag pratade med henne i förmiddags.

– Och då var hon hemma?

– Ja.

– Hon har inte åkt iväg och handlat?

– Öh nej, det tror jag inte i alla fall. Hennes bil är i och för sig borta.

Stellan började känna sig tveksam. Yvonne kanske bara var ute en sväng. Det kanske var
överdrivet av honom att ringa till polisen, men magkänslan sa att någonting inte stod rätt till.

– Stellan, det är lite tidigt att anmäla henne som försvunnen redan nu. Försök att nå henne via
mobilen och har hon inte dykt upp imorgon så ringer du tillbaka. Okej?

– Ja, det gör jag, sa Stellan lättad över att någon berättade vad han skulle göra.

När Vivi avslutat samtalet gick hon bort till Gustafs kontor.

– Gustaf, har du tid?

– Visst, kom in du.

– Jag tog precis emot ett samtal från en Stellan Jakobsson.

– Jaha.

– Han ville anmäla sin sambo Yvonne Malmborg som försvunnen.

– Vad sa du?

– Jag tyckte att jag kände igen namnet, men jag kunde inte placera det.

– Det var hennes kläder du skickade iväg för analys.

– Ja, just det. Åh, vad jag känner mig dum. Det är lite mycket just nu.

– Ingen fara, men när försvann hon?

– Stellan hade pratat med henne under förmiddagen, så därefter någon gång.
– Men hon kanske bara är ute ett ärende.

– Ja, det var vad jag sa till Stellan. Jag bad honom återkomma om hon inte har dykt upp till
imorgon.

Gustaf lutade sig tillbaka i stolen och funderade. Hade Yvonne fått kalla fötter av hans besök?
Hon kanske kände att de var henne på spåren och nu skulle hon smita för att slippa
konsekvenserna av sitt agerande. Tänk om svaret från labbet hade kommit, då hade han kunnat
efterlysa henne redan nu. Fast nu var det lite tidigt, men Gustaf kände på sig att de kom
närmare lösningen för varje timme som gick.
 Kapitel 18
Torsdagen den 13 maj
Stellan tittade på klockan, som nu hade blivit halv åtta. Han hade inte sovit mycket under den
gångna natten. Av och till hade han gått upp för att se om Yvonne kom på grusvägen, men den
låg mörk och öde. Stellan hade även försökt nå henne på mobilen men kom direkt till
mobilsvaret. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han hade försökt.

Efter lite velande steg han till slut upp och svepte in sig i sin morgonrock. Han gick ner till köket
och bryggde en stor kanna kaffe. Han tog telefonen och ringde upp Anders.

– Har hon dykt upp nu? var det första Anders sa när han svarade.

– Nej, suckade Stellan. Vad ska jag ta mig till?

– Vad sa polisen?

– Att jag skulle ringa tillbaka idag.

– När tänker du ringa?

– Vid lunch. Men jag förstår inte vart hon kan ha tagit vägen. Är det säkert att ni inte har hört
något?

– Ja, vi ringde Ylva och Ola igår kväll. Men de har inte hört av Yvonne sedan hon lämnade
barnen där.

– Men det måste finnas någon som vet något.

– Ja, någonstans, svarade Anders trött, men var?

– Lova att ni ringer om ni hör något, eller kommer på något nytt, bad Stellan.

– Det vet du, sa Anders, och du ringer om du hör något.

När de lagt på blev Stellan sittande vid köksbordet. Han tog telefonen och slog Yvonnes
mobilnummer ännu en gång. Men även denna gång hamnade han direkt hos hennes mobilsvar.

– Snälla Yvonne, ring! Vad är det som har hänt? Jag saknar dig. Älskling, ring hem.

Han lade på och drog en djup suck. Stellan tittade på klockan igen. Den närmade sig åtta och
det var dags att ringa jobbet och berätta att han inte skulle komma. Men det bar emot. Deras
ekonomi var ansträngd som det var och varje dag med förlorad inkomst satte djupa spår. Just
det, han måste ringa Yvonnes arbetsplats och berätta om läget. Men, de har inte hört av sig.
Det borde de ha gjort om hon inte hade dykt upp. Stellan kände hur hoppet började komma
tillbaka och han gick och letade fram numret.

– Förskolan Sjöfågeln, det är Astrid.

– Hej det är Stellan, Yvonnes sambo. Skulle jag kunna få prata med Yvonne.

– Yvonne har inte dykt upp ännu. Kan jag hälsa henne något?

Stellan tystnade när det gick upp för honom att hon inte var där heller.

– Hallå, är du kvar?

– Ja, svarade Stellan tyst.

– Jag hör knappt vad du säger. Kan jag hälsa henne något?

– Yvonne är borta.

– Borta? Vad då borta?

– Hon försvann igår och har inte synts till sedan dess.

– Oj, var allt Astrid fick ur sig.

– Lovar du att ringa mig om du hör ifrån henne?

– Ja visst.

När Stellan hade gett Astrid sitt telefonnummer lade de på. Han kände hur han sjönk ihop mer
och mer på stolen. Vad kan ha hänt, som gjorde att Yvonne försvann från jordens yta. Det var
precis så det kändes.

Gustaf steg ur bilen och öppnade bakdörren, där stod påsen med dagens lunchlåda. Han tog
påsen och stängde dörren, snart var han inne på stationen. Vivi hade precis kommit och höll på
att starta upp datorn, samtidigt som hon tog av sig jackan.

– God morgon!

– God morgon Gustaf! Du är tidig idag, konstaterade hon.

– Ja, det känns som om det kommer att hända lite idag.

– Jasså, vad tänker du på då?

– Ja, förhoppningsvis kommer det något från labbet och så är jag nyfiken på om Yvonne har
kommit tillrätta ännu.

– Ja, under de fem minuter jag har varit här så har telefonen inte ringt.

– Men det här har högsta prio så om labbet eller Stellan hör av sig, så kopplar du dem direkt in
till mig.

– Det lovar jag, sa Vivi och knappade in sitt lösenord på datorn.

Inga-Britt svepte morgonrocken tätare omkring sig, innan hon låste upp dörren och gick ut på
trappan. Än så länge var det kallt på morgonen och hon såg fram emot kaffet som just nu höll
på att bryggas i köket. Hon skyndade sig upp till brevlådorna för att hämta tidningen. Inga-Britt
sneglade in mot Yvonnes tomt. Hennes bil var fortfarande borta, men däremot var Stellans bil
hemma. Konstigt, borde inte han vara på jobbet nu? Inga-Britt kände sig nu övertygad om att
det hade hänt något, men vad? Nåja, det brukar alltid visa sig förr eller senare. I Bergsjön var
det näst intill omöjligt att hålla något hemligt.

Stellan hade gått in i arbetsrummet och såg Inga-Britt gå till brevlådorna och hämta tidningen.
Vad var det Yvonne kallade henne? Byns skvallerkärring? Enligt Yvonne var det inget som
undgick den tanten. Stellan ryckte till. Hon kanske hade sett eller hört något? Det var värt ett
försök. Snabbt gick han ut i hallen och tog av sig morgonrocken. Han hann inte byta om utan
valde att ta på sig en rock, som han svepte omkring sig. Därefter skyndade han sig över till Inga-
Britt och knackade på hennes dörr.

Inga-Britt skulle precis hälla upp kaffet när hon hörde knackningar på dörren. Det var ovanligt
att hon fick besök och de brukade inte dyka upp så här tidigt på morgonen. Hon blev osäker.
Skulle hon våga öppna? Där knackade det igen.

– Inga-Britt! ropade en mansröst.

Om personen visste vad hon hette kunde det inte vara farligt att öppna, tänkte hon och snart
hade hon låst upp dörren och öppnat den.

– Men Stellan, är det du som kommer och hälsar på? sa hon förvånat.

– Ja, sa han kort.

– Vill du ha lite kaffe? Kom in vet jag.

Stellan tvekade men bestämde sig för att följa med in.

– Tack, det vore gott.

När han skulle ta av sig rocken, insåg han att han stod i pyjamasen. Han svepte genast rocken
runt sig igen och följde efter Inga-Britt.

– Men ska du inte ta av dig rocken? Det kommer att bli varmt, sa Inga-Britt när han kom in i
köket.

Stellan kände hur han rodnade.

– Jag har fortfarande pyjamasen på mig, sa han med en ursäktande ton.

– Men det gör väl inget, skrattade Inga-Britt. Det är inte första gången jag ser en karl i pyjamas,
det kan jag lova dig. Jag har också varit gift en gång, men det var många år sedan. Sätt dig ner.
Har du ätit frukost ännu?

– Nej.

– Men då ska jag ordna något. Jag har inte hunnit handla än, så det finns inte så mycket att välja
på. Men någonting ska jag nog kunna få ihop. Normalt sett handlar jag på fredagar.

Stellan satt och iakttog Inga-Britt när hon gjorde i ordning frukosten. Han var alldeles
fascinerad. Tanten hade inte varit tyst mer än någon sekund och då för att hämta andan, sedan
han kom in i huset. Hon kunde inte ha många att prata med om hon hade ett sådant uppdämt
behov. Frågan var bara hur han skulle få en syl i vädret och kunna ställa sin fråga.

– Så, då var allting klart, sade hon och satte sig ner vid bordet. Varsågod och ta för dig.

Stellan tog en brödbit från brödkorgen. Han fick hindra sig från att lägga tillbaka den i korgen
igen. Den var hård. Herregud, hur skulle han få i sig den här? Men han tog pliktskyldigt lite smör
och därefter lade han på en ostskiva. I stället för att ta ett bett på mackan valde han att ta en
klunk kaffe.

– Det verkar som om det blir en fin dag idag, fortsatte Inga-Britt.

Stellan nickade till svar.

– Varför är du inte på jobbet? Är du sjuk? frågade hon och tittade nyfiket på honom.

Stellan hajade till av den raka frågan.

– Öh, nej, fick han ur sig.

– Men varför sitter du här i pyjamas då?

– Jag är orolig.

– Orolig? För vad då?

Stellan tog sats, nu var det hans chans att fråga henne om hon hade sett något.

– När jag kom hem igår var inte Yvonne hemma, började han.

– Nej, vad tog det åt henne?

– Vad menar du?

– Vi satt och pratade medan hon åt lunch och efter någon timma stack hon iväg med bilen, i
mycket hög fart, lade hon till. Det var dammigt i luften en lång stund efter det att hon hade åkt.
Men så du säger att hon aldrig kom hem igen? Konstigt!

Stellan hade satt sig upp ordentligt nu.

– Vet du ungefär vad klockan var när hon åkte?

– Tja, det måste ha varit fram emot två.

– Och hon nämnde inget för dig, när ni pratade att hon skulle iväg någonstans.

– Nej, inte vad jag kan komma ihåg, men det borde jag ha lagt på minnet i så fall, sa Inga-Britt
med tvärsäker röst.

Yvonne fick väl inte en chans att säga någonting, tänkte Stellan. Som den tanten kan prata.
Redan efter den här korta stunden kändes det som om han höll på att få skoskav i öronen.

– Varför undrar du det? frågade Inga-Britt samtidigt som det gick upp för henne. Hon har inte
kommit hem? Det är därför du inte är på jobbet, konstaterade hon.

Stellan nickade.

– Men varför kommer du hit?

– Jag såg att du var ute och hämtade tidningen och eftersom du brukar ha bra koll på vad som
händer här i Bergsjön, tänkte jag att om någon har sett något, så måste det vara du. Därför
sprang jag efter dig för att fråga.

Inga-Britt kunde inte låta bli att känna sig lite stolt. Tänk att hon hade ett så fint rykte i
Bergsjön. ”Hon som vet allt.” Ja, någon måste ju ha koll på vad de andra tar sig till och idag hade
det verkligen kommit till nytta.

– Du har inte försökt att ringa henne?

– Jo, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har försökt.

– Men var kan hon vara? Hos någon bekant?

– Hennes föräldrar har redan ringt runt till alla, men det är ingen som har sett till henne.
– Vad ska du göra nu?

– Om hon inte dyker upp till lunch, kommer jag att anmäla henne som försvunnen.

– Vad ska du göra i helgen? frågade Linus.

– Tja, vi har inte bestämt något. Olle kommer att jobba större delen av helgen och jag tänkte väl
passa på att städa huset ordentligt. Själv då?

– Jag vet inte.

De blev avbrutna när telefonen ringde och Vivi log ursäktande mot Linus, som avlägsnade sig.
Hon svarade och kände igen rösten. Det var samma man som igår ville anmäla Yvonne som
försvunnen.

– Så hon har inte dykt upp ännu?

– Nej, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vi har precis förlovat oss och ringarna kommer nästa
vecka. Tror du att hon kan ha ändrat sig, men inte vågar säga det till mig direkt?

– Jag vet inte, men jag ska koppla dig vidare till en kommissarie som heter Gustaf. Om du dröjer
kvar ett ögonblick.

Gustaf satt och läste nyheterna på intranätet när telefonen ringde.

– Ja, sa Gustaf lite disträ eftersom han fortfarande var inne i en av artiklarna.

– Stellan, Yvonnes man, har ringt tillbaka. Vill du fortfarande att jag kopplar in honom till dig?

Gustaf fokuserade omedelbart om.

– Ja, gör det på en gång.

Några sekunder senare hade han Stellan i telefonen.

– Jag hörde att du hade ringt in igår. Yvonne har alltså inte kommit tillbaka?

– Nej, suckade Stellan, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Gustaf började fråga ut Stellan när Yvonne sist hade synts till. Stellan återgav det Inga-Britt
hade berättat för honom tidigare under morgonen. Han berättade även att hennes föräldrar
hade ringt runt till bekanta och släktingar men inte fått napp där heller.

– Jag träffade Yvonne i tisdags, sa Gustaf fundersamt.

– Du? frågade Stellan tvivlande.

– Ja.

– Varför träffade du henne? Hur vet du vem Yvonne är?

– Har hon inte berättat om hur Ulf dog?

– Ja, hon har nämnt att han dog i en jaktolycka, men så mycket mer har vi inte pratat om
honom.

– Har hon inte berättat att han blev mördad? frågade Gustaf förvånat.

– Nej, mördad? upprepade Stellan med tvivlande röst. Det har hon aldrig nämnt. Vem skulle ha
mördat honom?

– Ja, utredningen pågår fortfarande, men det finns vissa indicier som pekar på Yvonne.

– Du kan inte mena allvar. Det här är inget att skämta om, sa Stellan med allvarlig röst. Varför
skulle Yvonne vilja mörda sin man?

– Som sagt, vi har inga konkreta bevis, men förhoppningsvis kommer vi att få ett svar under
dagen som antingen friar eller fäller Yvonne.

Stellan kunde inte tro sina öron. Hade han flyttat ihop med en mördare? Det lät alldeles för
osannolikt för att han skulle kunna tro på det. Yvonne betedde sig inte som en mördare. Men å
andra sidan visste han väl inte hur en mördare betedde sig. Vilken soppa han hade hamnat i.

– I alla fall, fortsatte Gustaf, så åkte jag ut för att träffa Yvonne.

– Men varför vill du träffa henne efter så här lång tid? frågade Stellan oförstående.

– Jag ville berätta för henne att vi har hittat geväret som förmodligen dödade Ulf.

– Okej, vad sa hon då?

– Hon blev nervös, sa Gustaf dröjande. Men, fortsatte han, du ska få mitt direkt nummer. Om
du hör av henne eller kommer på någon mer information som kan vara av nytta för oss, ringer
du mig.

– Ja, sa Stellan, det lovar jag.

Gustaf kopplade ner samtalet. Kunde Yvonne ha blivit rädd, när han kom och berättade att de
hade hittat geväret. Var det så att hon kände att de var henne på spåren och då passade hon på
att smita, innan de hade fått de bevis som de behövde för att kunna arrestera henne. Hennes
försvinnande kom alldeles för lägligt för att man inte skulle dra den här typen av slutsatser.

När Gustaf funderat klart reste han sig och gick in till Patrik.
– Patrik, kan du hämta Linus och så träffas vi i konferensrummet.

– Nu på en gång?

– Ja, svarade Gustaf och gick vidare.

Snart satt Gustaf, Linus och Patrik kring konferensbordet. Patrik och Linus tittade nyfiket på
Gustaf.

– Yvonne Malmborg har försvunnit, började Gustaf. I förrgår var jag och hälsade på henne, för
att berätta att vi med största sannolikhet har hittat geväret som dödade Ulf. När jag berättade
detta för Yvonne, blev hon stressad och kunde inte avsluta samtalet med mig fort nog.

– Det verkar lite misstänkt när hon försvinner så snabbt efter det beskedet, höll Patrik med om.

– Har vi någon aning om vart hon kan ha tagit vägen? frågade Linus.

– Nej, familjen har letat men inte lyckats hitta henne.

– Men hon finns ju någonstans, sa Patrik.

– Ja, hon tog bilen och körde ifrån Bergsjön igår vid tvåtiden. Linus kan du gå ut till Vivi och be
att hon fixar en efterlysning på bilen i hela landet?

– Men, vad har hon för bil?

– Slå upp henne i bilregistret, så får ni rätt information.

Linus gick iväg till Vivi för att efterlysa bilen. Patrik och Gustaf stannade kvar och diskuterade
vart hon skulle kunna ha tagit vägen. När Linus kom tillbaka hade de ännu inte kommit på några
bra uppslag. Han satt tyst ett tag och lyssnade på deras konversation. Till slut fick han en idé.

– Kommer ni ihåg de där kontoutdragen som jag tog fram i höstas?

– Ja, svarade Gustaf dröjande.

Han förstod inte kopplingen mellan kontoutdragen och Yvonnes försvinnande.

– Jo, hon sa till oss att hon skulle åka och hälsa på en släkting, men istället hittade vi uttag på
Casinot i Sundsvall.

Patrik och Gustaf tittade nyfiket på Linus och han fortsatte, stärkt av deras uppmärksamhet.

– Den gången åkte hon till en barndomsvän, som hon inte hade haft kontakt med på ett antal
år. Är det någon som har kollat om hon är där eller hos någon annan gammal vän, som hon inte
har haft kontakt med?

– Bra Linus, sa Gustaf. Kontaktar du Stellan och ber att få uppgifterna om den här
barndomskompisen?

– Ja visst, sa Linus och lämnade rummet.

I dörröppningen mötte han Vivi.

– Gustaf, jag har en Åke från Statens Kriminaltekniska Laboratorium i telefonen. Kan du ta det?

– Jag kommer, sa Gustaf och lämnade konferensrummet.

Han skyndade bort till sitt arbetsrum och stängde dörren efter sig, innan han satte sig vid
skrivbordet och tog telefonen. Handflatorna började bli lite fuktiga av den nervositet som
Gustaf kände inför det här beskedet. Måtte det bara vara ett avgörande så att de kunde komma
vidare med fallet.

– Gustaf Klint, svarade han med sin myndiga stämma.

– Hej Gustaf. Jag heter Åke Jansson och ringer från Statens Kriminaltekniska Laboratorium.

– Hej.

– Du skickade in ett gevär till oss i tisdags, som du ville ha analyserat.

– Stämmer bra.

– Vi har nu jämfört kulorna som hittades på brottplatsen och i Ulf Malmborg, med dem som
avfyrats från det här geväret.

– Ja, sa Gustaf ivrig över att få svaret.

– Vad vi kan se har dessa kulor avlossats från det här geväret.

– Bingo! sa Gustaf mer till sig själv.

– Sedan skickade ni även över kläder som potentiellt kunde ha burits av gärningsmannen vid
tillfället.

– Ja, det stämmer.

– Vi kunde hitta en reva på fleeceskjortan. Vi jämförde fibrerna i tyget på skjortan med de

resterna som fanns på geväret.

– Och?

– Vi fick en match där också.

När Gustaf avslutat samtalet var han så glad att han inte visste var han skulle börja. En sak var i
alla fall säker. Han hade haft rätt från början. Det var Yvonne som låg bakom mordet. Nu gällde
det bara att hitta henne.
 Kapitel 19
Fredagen den 14 maj
Stellan satt vid köksbordet och stirrade tomt framför sig. Det hade varit ännu en sömnlös natt.
Han skulle inte klara en dag till. Tänk om Yvonne var en mördare? Det skulle han inte kunna
leva med. Han som trodde att han äntligen hade hittat rätt och skulle få en partner att åldras
med, men så skulle det nog inte bli. Hennes pappa, Anders, hade ringt tidigare på morgonen för
att höra om hon hade hört av sig. De hade inte heller hört något. Vart kunde hon ha tagit
vägen?

Efter ytterligare en stund vid köksbordet bestämde han sig för att han måste hitta på något. När
han fått på sig kläder tog han med sig både mobilen och den bärbara, ifall Yvonne skulle ringa,
och gick ut. Han tittade sig omkring. Vad skulle han hitta på nu? Snart hade han bestämt sig för
att börja röja ur garaget. Det skulle de ha igen den dagen de flyttade. Han hajade till när tanken
slog honom att Yvonne och han kanske inte skulle flytta härifrån gemensamt. Beroende på vad
polisen kom fram till så kunde hon vara på väg i fängelse. Stellan rös till och tappade lusten att
göra någonting alls. Han började gå ner mot sjön.

När han kom ner till sjön såg han Sonja sitta på sin brygga, insvept i en filt och med en
kaffekopp bredvid sig. Det blåste lite lätt och vattnet krusade sig. På himmelen hade molnen
samlats och dolde solen. Han skulle precis vända när Sonja upptäckte honom.

– Men god morgon Stellan, sa hon med ett leende. Är du hemma från jobbet idag?

Stellan gick ut till Sonja på bryggan och satte sig bredvid henne.

– Ja, sa han kort.

– Du får ursäkta om jag är för rättfram, men du ser väldigt sliten ut. Har du blivit sjuk?

– Nej, sa Stellan med trött röst och tittade ut över sjön, Yvonne försvann i förrgår.

– Ja, nu när du säger det så har jag inte sett henne på några dagar. Men vet du inte vart hon har
åkt? Hon har väl ringt?

– Nej, ingen har hört någonting från henne sedan hon försvann. Den sista som pratade med
henne var Inga-Britt.

– Har du pratat med Inga-Britt?

– Ja, svarade Stellan och log. Det var väl snarare så att hon pratade med mig. Jag fick inte säga
så mycket.

Sonja skrattade gott.

– Ja, det låter som Inga-Britt. Eftersom hon inte har så många vänner, pratar hon gärna sönder
de hon får tillfälle att prata med.

– Ja, skrattade Stellan, det kan jag skriva under på.

När skrattet ebbat ut försjönk de i tystnad. Det var Sonja som till slut bröt tystnaden.

– Du får ursäkta mig, men jag måste gå in innan mina leder blir för kalla.

Stellan reste sig upp och räckte en hand till Sonja. Hon tog den och han hjälpte henne upp.

– Stellan, jag hoppas att Yvonne kommer till rätta snart och är det något som jag kan hjälpa dig
med så kommer du bara över.

– Tack Sonja, det gör jag.

Gustaf kände sig riktigt upprymd när han var på väg till morgonmötet. Han hade kallat in Nils,
som egentligen hade sina lediga dagar. Idag eller senast imorgon borde de ha hittat Yvonne.
Gustaf såg fram emot att få förhöra henne och försöka förstå varför hon hade mördat Ulf.
Innan han gick till konferensrummet passerade han köket för att fylla på sin vattenflaska.

Linus och Nils hade redan kommit till konferensrummet. De satt och väntade på att Patrik och
Gustaf skulle dyka upp.

– Gustaf var mycket fåordig när han ringde in mig igår. Vet du vad det är som har hänt?

– Ja, Yvonne har försvunnit och vi har efterlyst henne. Sedan har labresultaten kommit och de
visar att det är Yvonne som mördade Ulf, sammanfattade Linus.

– Oj, det var inte illa, sa Nils. Vad händer nu?

– Jag vet inte. Vi får väl se vad Gustaf har för plan när han kommer.

Gustaf hade fyllt på sin flaska och skyndade sig bort till konferensrummet. Han kom dit
samtidigt som Patrik. När alla satt sig tillrätta harklade sig Gustaf.

– God morgon på er! Efter gårdagens labresultat så har vi beslutat att plocka in Yvonne. Hon är
på sannolika själ misstänkt för mordet på Ulf.

– Vilket är motivet?

– Jag vet inte ännu, men jag kan tänka mig att det är pengar som ligger bakom. Fast det får vi ta
under förhöret med henne, lade Gustaf till.

– Men hade hon inte försvunnit? undrade Nils.

– Jo, igår eftermiddag efterlyste vi henne i hela landet.

– Något resultat ännu?

– Nej.

– Linus, hur gick det med barndomsvännen som du skulle kolla upp?

– Jag har ringt ett antal gånger, men jag har inte lyckats få kontakt med henne.

– Okej, hur fortsätter vi med det spåret?

– Jag tänkte försöka nå henne på arbetsplatsen idag och om jag inte lyckas med det vet jag inte
hur jag ska gå vidare.

– Gör ett försök efter det här mötet och får du inte napp ber vi Sundsvallspolisen om hjälp.

– Okej, svarade Linus.

– Vad ska vi göra? undrade Patrik och tittade på Nils.

– Just nu tar vi det lugnt. Men när vi får en ledtråd till var Yvonne befinner sig kommer vi att
behövas allihop.

Mötet avslutades och Linus gick tillbaka till sitt skrivbord. Han letade fram uppgifterna han hade
plockat fram om Maria Granberg. För att få sig en bild av henne hade han plockat fram
körkortsfotot på henne igår. Hon jobbar i en skoaffär och enligt hemsidan öppnade de klockan
tio. Linus tittade på klockan och den hade hunnit bli fem i, så han lyfte luren och slog numret.

– Eurosko, Linda.

– Hej Linda, jag heter Linus och söker Maria Granberg.

– Ett ögonblick så ska jag hämta henne.

Linus fick vänta några minuter och sedan hördes en hes stämma i luren.

– Maria.

– Hej Maria, jag heter Linus Wahlberg och ringer ifrån Hallstavikspolisen.

Linus hörde hur Maria drog efter andan.

– Jag ringer dig med anledning av att Yvonne Malmborg har avvikit från sitt hem. Hennes sambo
har anmält henne som saknad. Hon har inte sökt upp dig?

– Försvunnit? frågade Maria med förvåning.

Linus hörde direkt på hennes röst att hon spelade.

– Ja, hon har inte hört av sig till dig?

– Nej, sa Maria med oskyldig röst.

– Om jag lämnar mitt telefonnummer till dig, kan du väl höra av dig till mig om hon kontaktar
dig.

– Ja, det lovar jag.

När Linus avslutat samtalet gick han direkt till Gustaf och knackade på dörrkarmen.

– Ja, sa Gustaf och tittade upp på honom.

– Jag har precis pratat med Maria.

– Har Yvonne kontaktat henne?

– Hon säger att hon inte har hört av Yvonne, men jag tror inte på henne, sa Linus

– Jasså, varför inte det?

– Hon är inte en så bra skådespelerska som hon tror att hon är.

Gustaf log.

– Jag känner mig stressad nu.

– Varför det?

– Om nu Yvonne är hos Maria och så har jag ringt och sökt henne. Du tror inte att Maria ringer
och berättar det för Yvonne. Och om Yvonne fattar minsta misstanke kommer hon att sticka
därifrån så fort hon bara kan och då tappar vi henne igen.

– Ja, det har du rätt i. Hämtar du Marias bostadsadress så kontaktar jag polisen i Sundsvall
under tiden.

Linus svarade inte utan gick direkt tillbaka till sitt skrivbord, där han hämtade lappen med
informationen som Gustaf behövde. Han var snart tillbaka hos Gustaf och lämnade över lappen
till honom. Gustaf nickade till tack och fortsatte att prata i telefonen. Linus gick tillbaka till sitt
rum och satte sig vid skrivbordet. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Just nu ville han
bara veta om Yvonne fanns i Marias bostad eller inte. Något annat hade han svårt att fokusera
på.

När Gustaf avslutat samtalet med kollegorna i Sundsvall gick han till Linus rum.

– Linus, de skulle skicka en patrullbil till hennes bostad på en gång. Jag såg till att de fick en bild
på henne, samt information om hennes bil.

– Bra, så vad händer nu?

– De lovade att ringa mig så fort de har undersökt bostaden, så fram till dess kan vi bara
avvakta.

– Det kommer att bli svårt.

– Försök fokusera på något annat, så återkommer jag till dig så fort jag hör något, sa Gustaf och
lämnade rummet.

Janne körde in på Berzeliusgatan och började leta efter nummer 13. Snart var de framme och
Janne parkerade vid trottoaren.

– Ska vi gå upp och knacka på då? undrade Ebba.

– Ja, det är väl lika bra. Förresten vad hade hon för bil?

– En röd Honda.

Janne steg ur bilen och började titta på bilarna som stod parkerade i närheten, men ingen av
dem överensstämde med Yvonnes bil. Ebba och Janne gick in i porten och upp till tredje
våningen. Ebba ringde på klockan och lyssnade vid dörren för att se om hon kunde höra någon
rörelse i lägenheten, men det var alldeles tyst. Janne knackade igen och ropade genom
brevlådan i dörren, men det verkade inte vara någon hemma. Janne och Ebba tittade på
varandra.

– Jaha, vad gör vi nu? frågade Ebba.

– Ska vi vänta här och se om hon kommer?

– Om hon har rymt kommer hon inte att våga komma tillbaka när hon ser polisbilen på gatan.

– Nä, det har du rätt i.

– Vi åker en sväng och kommer tillbaka om en stund, så får vi se om hon har hunnit tillbaka då.

– Det låter som en bra idé.

Yvonne packade in den sista matpåsen i bilen. Egentligen hade hon inte velat ge sig ut och
handla, ifall någon skulle se henne. Men Maria tyckte att hon var löjlig eftersom hon inte kände
någon annan i Sundsvall och det hade hon i och för sig rätt i.

Snart satt hon bakom ratten och började köra mot Marias lägenhet. Fastän Maria och Yvonne
var oense när de skildes förra gången Yvonne hade besökt Maria, hade det blivit ett kärt
återseende. Yvonne hade sagt till Maria att hon började få kalla fötter. Maria förstod inte vad
hon menade först, men när Yvonne förklarade att Stellan hade friat och att hon inte visste om
hon ville gifta sig med honom, hade Maria stöttat henne fullt ut. Det där med kalla fötter var
sant, men det berodde inte på Stellan, honom kunde hon hantera. Allt hade börjat när den där
polisen dök upp hemma hos henne och berättade att de hade hittat geväret. Yvonne hade varit
så säker på att man inte skulle hitta det. Men nu hade det legat i vatten i drygt ett halvår, så om
det hade funnits spår efter henne på geväret, borde de vara borta vid det här laget. Fast
Yvonne vågade inte chansa. Hon visste också att det började blidags att hitta ett nytt gömställe,
snart skulle de komma och tänka på Maria och leta efter henne där. Frågan var bara vart hon
skulle ta vägen?

Där framme låg Berzeliusgatan och hon svängde in på den. Hon spanade efter en lämplig
parkering och snart hittade hon en som låg nästan utanför porten. När hon parkerat plockade
hon ut matkassarna ur bakluckan. Snart insåg hon att hon var tvungen att gå två vändor. När
hon gick in med de första kassarna i köket ringde telefonen. Innan hon svarade tittade hon på
displayen. När hon såg att det var Maria lyfte hon luren.

– Var har du varit? frågade Maria med irriterad röst.

– Jag har varit och handlat, som jag lovade dig igår. Har du glömt det?

– Det hade jag glömt.

– Men varför är du så irriterad?

– Polisen ringde mig på jobbet i morse och sedan dess har jag sökt dig. När du inte svarade blev
jag rädd och irriterad.

– Polisen? Vad ville de?

Yvonne kände sig rädd. Hade de hittat henne? Varför flyttade hon inte på sig tidigare? Frågan
var varför de sökte henne. Var det på grund av att Stellan saknade henne eller ville de förhöra
henne om mordet på Ulf? Yvonne hade inte lust att ta reda på vilken av anledningarna det var
utan insåg att det var dags att flytta och det nu!

– De sa att du var anmäld som försvunnen och undrade om jag hade sett dig?

– Vad svarade du?

– Att jag inte sett dig, men lovade att kontakta dem om du dök upp. Vad ska du göra nu?

– Jag sticker.

– Men vart ska du ta vägen?

– Jag vet inte, men det ordnar sig, sa Yvonne med en röst som lät säkrare än hon kände sig
inombords.

Yvonne skyndade sig ner till bilen och tog de sista matkassarna. När allting var upplockat tittade
sig Yvonne omkring. Hennes saker låg utspridda över hela lägenheten. Men hon behövde dem
och började rafsa ner allt hon kunde hitta i en väska. Tio minuter senare tittade hon sig omkring
en sista gång och lämnade därefter lägenheten. Nycklarna kastade hon in genom brevinkastet
och när det var gjort sprang hon ner till bilen. När hon lastat in väskorna satte hon sig bakom
ratten och startade motorn. Hon skulle precis lägga i växeln när det knackade på rutan. Yvonne
hoppade till och vände blicken mot fönstret. Där stod en polis. Hennes första tanke var att köra
därifrån så fort hon bara kunde. Men hon var mer eller mindre inparkerad och polisen stod i
vägen. Istället vevade hon ner rutan.

– Yvonne Malmborg? frågade polisen.

– Varför undrar du det?

– Du är efterlyst och vi vill att du följer med oss.

– Efterlyst? Möjligtvis som försvunnen, men jag är inte försvunnen. Ni har hittat mig nu. Kan jag
åka?

– Nej, du är efterlyst för mordet på Ulf Malmborg. Får jag be dig stänga av motorn och stiga ur
bilen, sa Janne och tog ett steg åt sidan så att Yvonne kunde öppna dörren.

Yvonne höjde sakta handen mot tändningen. Kunde hon smita? Hon tittade sig än en gång
stressat omkring men insåg snabbt att det var helt kört och hon stängde av motorn. När hon
klev ur bilen tog Janne tag i henne och vände henne mot bilen. Därefter gjorde Ebba en snabb
genomsökning och fäste därefter hennes händer bakom ryggen med hjälp av handklovar.
Yvonne kände sig apatisk och gav mer eller mindre upp.

– Härmed häktar jag dig för mordet på Ulf Malmborg, allt du säger kan komma att vändas mot
dig. Om du inte har en advokat kommer du att tilldelas en. Några frågor?

Yvonne skakade på huvudet och följde med poliserna till polisbilen. Där sattes hon i baksätet
och Ebba satte sig bredvid henne. Janne satte sig bakom ratten och strax därefter rullade de
mot polisstationen.

Resan gick under tystnad och när de kom fram till polisstationen sattes Yvonne i en
häktningscell på polishuset. Janne gick till sitt skrivbord och letade fram Gustafs
telefonnummer.

– Gustaf, Janne här från Sundsvallspolisen.

– Hej, några nyheter?

– Ja, vi åkte till Marias lägenhet, men det fanns ingen där. Då bestämde vi oss för att åka en
sväng och komma tillbaka senare. När vi kör in på gatan vid andra tillfället ser vi en tant som
kommer springande ut från hyreshuset. Hon kastar in påsar och väskor i bakluckan och skyndar
sig in i bilen. Vi hinner precis fram när hon ska köra därifrån.

– Så ni har hittat henne! konstaterade Gustaf med lätthet i rösten.

– Ja, hon finns här på polisstationen nu.

– Har hon sagt något?

– Nej, ingenting. Hur gör vi nu?

– Jag skickar upp två poliser som får hämta henne.

– Nu under kvällen?

– Ja.

Gustaf gick direkt in till Patrik.

– Kan du följa med mig? bad han och fortsatte vidare i korridoren.

Patrik tittade oförstående på Gustaf men gjorde som han blev ombedd. Snart var de båda inne
på Linus kontor.

– Jag vill att ni två sätter er i bilen och kör till Sundsvall, bad han.

– Har de hittat Yvonne? frågade Linus med en antydan till leende.

– Ja, svarade Gustaf och log tillbaka.

– Men vart ska vi ta henne?

– Till Norrtälje.

– När ska vi åka?

– Så fort som ni har möjlighet. Vi kommer att inleda förhören med henne under morgondagen.

– Ja, jag kan åka nu, sa Patrik och tittade på Linus.

– Ja, jag med, svarade Linus.

– Bra, sa Gustaf. Ring gärna på vägen och rapportera hur det går.

– Visst, svarade Patrik.

Snart var Gustaf tillbaka på sitt rum. Nu var det dags att ringa Stellan och berätta den glada
nyheten, att de har hittat Yvonne. Men sedan måste han också meddela honom den tråkiga
delen, att hon var häktad misstänkt för att ha mördat Ulf. Den biten såg inte Gustaf fram emot.

– Stellan!

– Hej Stellan, det här är Gustaf från Hallstavikspolisen.

– Hej, har ni hittat henne? frågade Stellan med orolig röst.

– Ja, det har vi.

– Var fanns hon? Var är hon nu? undrade han med ivrig röst.

Gustaf kunde inte hålla tillbaka ett leende. Stellan måste verkligen ha saknat Yvonne.

– Vi hittade henne i Sundsvall, hos sin barndomskompis Maria.

– Hon var där, sa han nästan konstaterande. Det hade jag aldrig kunnat gissa, eftersom hon
aldrig har pratat om henne. Först när Linus frågade efter Maria, fick jag kännedom om henne.
Men Yvonnes föräldrar visste hela tiden vem hon var.

Gustaf hörde hur avslappnad Stellan lät på rösten. Han var märkbart lättad över att Yvonne
äntligen kommit till rätta.

– Men hur kommer hon hit? Ska jag hämta henne någonstans?

Nu var det dags för nästa besked, tänkte Gustaf. Det skulle inte bli bra oavsett hur han lade upp
det, så det var bara att säga som det var.

– Jag har skickat upp två poliser som ska hämta hit henne, började han.

– Då åker jag in till stationen i Hallstavik och hämtar henne. Du kan väl slå en signal när hon
närmar sig, bad Stellan.

– Hon kommer att köras till polisstationen i Norrtälje.

– Norrtälje? frågade Stellan oförstående.

– Yvonne är anhållen för mordet på Ulf. Hon kommer att sitta i häktet i Norrtälje i natt och
under morgondagen kommer vi att ha inledande förhör. Beroende på vad som händer under
förhören kommer hon att häktas eller försättas på fri fot.

– Men, började Stellan och tystnade igen.

– Jag förstår att det här kommer som en chock, men det är bättre att du får hela bilden klar för
dig på en gång.

– Tack, stammade Stellan fram.

– Jag ringer dig under morgondagen, när vi vet mer, sa Gustaf.

Stellan satt länge med telefonen i sin hand, efter det att Gustaf kopplat ner samtalet. Då hade
det värsta scenariot inträffat. Yvonne var häktad. Stellan kände det som om han levde i en
mardröm. Polisen trodde alltså att Yvonne hade mördat Ulf. En mördare? Så han hade levt med
en mördare? Det var mycket svårt att förstå.
 Kapitel 20
Lördagen den 15 maj
Gustaf vek ihop Norrtelje tidning och räckte den till Lilly, som tog emot den och vecklade ut
den. Snart var hon försjunken i första sidan. Gustaf tittade på Lilly och log ömt. Hon var
fortfarande lika vacker som den dagen han träffade henne. Vad han älskade henne. Han drack
upp det sista kaffet och reste sig upp. Lilly tittade upp från tidningen.

– Ska du ge dig av nu?

– Ja, det börjar blidags.

– När ska du vara i Norrtälje?

– Vi har inte sagt någon bestämd tid, men jag vill gärna äta middag med dig ikväll, så jag vill
börja i tid.

– Hoppas att det går bra för dig, sa Lilly.

– Ja, det vore verkligen skönt att få avsluta det här fallet. Det har varit olöst alldeles för länge.

– Du får gärna ringa och berätta hur det går för dig.

– Vill du det? undrade Gustaf med värme i rösten.

– Ja, det är klart, sa Lilly och reste sig upp.

Hon gick fram och gav honom en kram.

– Vill du ha en matlåda med dig?

– Nej tack, idag kommer vi nog att äta ute. Men tack i alla fall, sa Gustaf och pussade henne.

Gustaf gick och borstade tänderna och därefter var han redo att ge sig iväg.

– Lilly, då åker jag nu.

– Lycka till nu!

– Tack, svarade Gustaf och gav henne ännu en puss.

Därefter gick han ut och satte sig i bilen. Snart hade han passerat Hotell Havsbaden och var på
väg söderut mot Norrtälje.

*
När Stellan vaknade kände han sig utvilad. I natt hade han sovit riktigt bra och framför allt hade
han fått sova hela natten. Det hade gjort honom gott. Nu var det en ny dag och en massa saker
att ta tag i. Det första han skulle göra var att ringa Anders och han sträckte sig efter telefonen.

– Ja, det är Eva.

– Hej Eva, det är Stellan.

– Hej Stellan, har du hört något? frågade hon med andan i halsen.

– Äh ja.

Stellan tvekade, eftersom han inte visste hur Eva skulle hantera det han behövde berätta. Han
ville hellre prata med Anders, men hur skulle han kunna säga det till Eva på ett snyggt sätt?

– Berätta, har hon kommit till rätta?

– Ja, hon var i Sundsvall hos sin barndomskamrat Maria.

Eva andades ut ljudligt.

– Åh, vad skönt. Är hon hemma hos dig nu? Varför ringde hon inte själv?

– Hon kommer under dagen, sa Stellan.

Han kunde ha bitit tungan av sig. Det var första gången som han medvetet ljög för någon, men
han orkade inte berätta sanningen för henne. Det fick Anders göra.

– Jag skulle vilja växla några ord med Anders. Har du honom i närheten?

– Ja visst, men du lovar att höra av dig när du får veta när hon kommer?

– Det lovar jag.

Stellan väntade i telefonen till Anders dök upp.

– Hej Stellan, har hon äntligen kommit till rätta?

– Ja.

– Varför höll hon sig borta?

– Jag har inte pratat med henne.

– Va?

– Anders, jag ville inte säga det här till Eva, eftersom jag tycker att det är bättre att du tar det.

– Vad har hänt? undrade Anders med allvarlig röst.

– Man har häktat Yvonne på sannolika skäl misstänkt för mordet på Ulf. Men Anders varför
skulle hon vilja mörda sin man? Jag förstår ingenting. Yvonne verkar inte vara en mördartyp.

– Häktad? frågade Anders tvivlande. Var är hon nu?

– På polisstationen i Norrtälje. Där ska de genomföra förhör med henne under dagen.

– Kan man få prata med henne?

– Det tror jag inte. Gustaf, polisen från Hallstavik, lovade att ringa mig efter förhören.

– Så det är bara att avvakta? Vi kan inte göra något?

– Nej, det verkar inte så.

– Men det är min dotter det handlar om, sa Anders med allvarlig röst. Någonting måste jag
kunna göra.

– Du kanske ska fixa fram en bra försvarsadvokat…

Gustaf mötte upp Nils inne på polisstationen i Norrtälje, medan de tog en fika lade de
tillsammans upp strategin för förhöret. Patrik och Linus låg hemma och sov. Det hade tagit ett
tag att köra fram och tillbaka till Sundsvall och innan de kom hem hade klockan hunnit bli
mycket.

– Känner vi oss redo nu? frågade Gustaf.

– Ja, så redo som vi kan bli, svarade Nils.

De reste sig upp och gick bort till förhörsrummen. När de kom fram gick Gustaf fram till vakten
och bad honom att hämta Yvonne.

– Hon sitter redan i ett av rummen och pratar med sin advokat.

– Jasså? sa Gustaf frågande. Kan du fråga om vi kan komma in?

– Ja visst.

Snart var vakten tillbaka och berättade att Yvonne och advokaten var redo att ta emot dem.
Gustaf och Nils gick in i förhörsrummet. Advokaten presenterade sig och berättade samtidigt
att Yvonnes pappa hade ringt in honom nu på morgonen. Nils och Gustaf satte sig och Nils
startade bandspelaren.

– Yvonne, vet du varför du sitter här? började Gustaf.

– Ni anklagar mig för att ha mördat min man, sa hon surt.

– Har du inte det då?

– Nej, varför skulle jag döda honom?

Ja, den frågan har vi ställt oss länge, tänkte Gustaf, men nu vet vi svaret. Istället för att svara
henne bestämde sig Gustaf för att gå direkt in på hennes ekonomiska situation.

– Din ekonomi är rätt dålig, eller hur Yvonne?

– Och vad vet du om det.

– Har du ett spelberoende?

Yvonne tittade ner i bordet och advokaten tittade på henne och sedan på Gustaf, men han
valde att avvakta.

– Yvonne, jag tror att du är en inbiten spelare och min teori är att du har tagit lån för att kunna
betala av dina skulder i väntan på att livförsäkringen för Ulf ska betalas ut. Har du belånat huset
mer, för det är väl den enda tillgången som du har, eller har du tagit snabblån?

Yvonne tittade på honom med tom blick.

– Var det därför du mördade honom? För att få pengar till ditt spelande?

Gustaf lutade sig tillbaka i stolen och iakttog Yvonne. Först såg hon förvånad ut, men snart steg
en rodnad från halsen upp till kinderna och blicken blev hård medan munnen antog formen av
ett smalt streck. Gustaf kände hur spänningarna i rummet växte men nu var det dags att
invänta Yvonnes kontring. Tystnaden sänkte sig i rummet och Yvonne stirrade intensivt på
Gustaf, men det tog han med ro och fortsatte att invänta hennes svar.

Yvonne reste sig upp och lutade sig mot sina händer som hon hade placerat på bordskanten.
Det gjorde att hon kom lite närmare Gustaf. Hon spände ögonen i honom.

– Vad i helvete är det du sitter där och påstår? undrade hon i en hotfull ton.

Advokaten tog försiktigt i hennes arm och visade att hon skulle sätta sig ner på stolen igen.
Yvonne skakade av sig handen.

– Hur kan du påstå att jag har mördat min man? Som jag älskade?

– Pengar kan vara orsak till mycket, svarade Gustaf lugnt.

– Du har inga bevis för att jag skulle ha mördat honom, sa Yvonne och satte sig ner på stolen
igen.

Advokaten andades märkbart ut och kopplade av. Nils lutade sig också tillbaka i stolen. Det
hade blivit en hotfull atmosfär under ett par minuter, men nu verkade det vara lugnt.
– Jag har faktiskt bevis för att du har använt Olas gevär. Vid provskjutningar har vi kunnat
konstatera att det var det geväret som användes vid mordet på Ulf.

– Hur skulle ni kunna ha bevis från geväret, när det har legat i vatten så länge?

Gustaf lutade sig närmare Yvonne och tittade henne i ögonen.

– Det fanns rester kvar på geväret som pekar mot dig, sa han allvarligt.

Yvonnes ansiktsfärg bleknade för varje sekund som gick, till slut var ansiktet kritvitt. Gustaf
kunde höra hur hon hämtade andan. Det var dags att få fram ett erkännande.

– Yvonne, började han, jag tror att det gick till så här. När du fick höra att Ola skulle ut och jaga,
så bestämde du att det var dags att sätta din plan i verket. Du övertalade Ulf att följa med dig
på den här jakten, fastän han inte ville. Ditt motiv var att ni skulle försöka lösa era problem och
hitta tillbaka till varandra.

Gustaf gjorde ett avbrott, men Yvonne satt helt tyst. Munnen var öppen, som om hon hade
svårt att få tillräckligt med luft.

– Du och Ulf åkte iväg på jakten. Kanske hade ni häftiga diskussioner, vilket gjorde att Ulf hade
svårt att sova. Eller bad du honom helt enkelt att stanna kvar i lägret. Istället för att sätta dig på
ditt pass så springer du bort till Olas lägerplats. Där gömmer du dig i buskarna tills de har gett
sig av. Eftersom du känner Ola, vet du att han alltid har ett extra gevär i bilen. På något sätt har
du fått tag i hans bilnycklar, Gustaf funderade, kan det vara så att du har sparat ett par
reservnycklar sedan ni var gifta?

Yvonne sa ingenting, utan fortsatte att stirra tomt framför sig. Gustaf bestämde sig för att
fortsätta.

– Du hämtar geväret och innan du ger dig av tar du även lite ammunition. När det är klart
springer du tillbaka till din egen lägerplats. För att inte avslöja dig själv, stannar du i buskarna
och inväntar rätt tillfälle. När Ulf går några steg från lägret, skjuter du ditt första skott som bara
snuddar vid västen och orsakar en rispa. Ulf tar av sig västen för att se vad som hände. Du
skjuter då ditt andra skott, som fäller Ulf till marken. Eftersom du är osäker på om han är riktigt
död, skjuter du ytterligare ett skott.

– Vilken fin historia du har diktat ihop, avbryter Yvonne med sarkastisk ton. Vem tror du
kommer att gå på den?

Gustaf lät sig inte avbrytas utan fortsätter att lägga fram sin teori.

– När Ulf ligger stilla måste du gömma geväret på något bra ställe. Bredvid Olas läger finns ett
vattenfyllt dagbrott och vad kan passa bättre för att dölja ett gevär? Du springer tillbaka dit och
när du kommer fram till dagbrottet, kastar du geväret över stängslet och ner i vattnet. När det
är klart springer du återigen tillbaka till din lägerplats och hittar Ulf liggande på marken.
– Du har fortfarande inte berättat vilka bevis du har som styrker den här otroliga historien,
säger Yvonne med lite svagare röst.

– När du kastar geväret, så fastnar lite tyg från din fleece tröja på geväret. När det undersöktes
av Statens Kriminaltekniska laboratorium hittade de fibrer. Dessa kunde de matcha med din
tröja som vi har behållit som bevis sedan jakten.

Gustaf tystnade och väntade på någon reaktion från Yvonne, men hon förblev tyst. När det gått
ett par minuter fortsatte Gustaf.

– Var det för pengarnas skull?

Yvonne tittade på Gustaf och sedan på sin advokat som båda iakttog henne. Vad skulle hon
säga? Vad kunde hon säga? Att ständigt leva på marginalen och aldrig kunna unna sig det man
verkligen vill ha, tar på krafterna. Men det skulle väl inte de här korkskallarna fatta. Yvonne
insåg att hon inte hade mycket mer att komma med. Polisen hade skaffat de bevis som de
behövde och för hennes del var det bara att erkänna. Fast det satt långt inne, men det var väl
lika bra att få det gjort.

– Ja, det var för pengarnas skull, medgav hon till slut.

– Men brist på pengar måste du kunna lösa på andra sätt än med mord.

– Inte om man inte åker fast.

Gustaf valde att ignorera hennes kommentar.

– Yvonne, oavsett din uppfattning, är det få mördare som klarar sig undan mord på närstående.
Nu väntar ett långt fängelsestraff på dig.

Yvonne knyckte med huvudet och valde att inte säga mer och strax efteråt avslutades förhöret.
Gustaf och Nils lämnade förhörsrummet under tystnad och gick iväg till fikarummet. Snart satt
de med var sin kopp kaffe framför sig vid ett enskilt bord.

– Jaha, det var det, sa Gustaf.

– Det känns lite snopet, sa Nils.

– Snopet? undrade Gustaf. På vilket sätt då?

– Ja, efter ett halvårs utredning så slutar det med ett förhör och så är allt klart. Jag hade velat få
ett bättre avslut.

– Ett tydligt erkännande?

– Ja, det hade känts mer tillfredsställande om hon faktiskt hade sagt att hon gjorde det i
klartext och på något sätt visade att hon ångrade sig, men hon gjorde inget av det.
– Nä, sa Gustaf medhållande.

– Vad händer nu?

– Ja, det vanliga. Hon kommer att häktas och så småningom blir det rättegång.

– Vem ringer och meddelar hennes anhöriga?

– Det har säkert advokaten redan gjort, men jag har lovat att ringa Stellan då förhöret är
avslutat.

– Behöver du mig mer?

– Nej, log Gustaf. Tack för ett bra jobb, fortsatte han och sträckte fram handen.

Nils tog handen och skakade den.

– Ge dig av hem nu och ha en trevlig helg, så syns vi på stationen på måndag.

– Ha en trevlig helg själv, sa Nils och lämnade fikarummet.

Gustaf satt kvar en stund och leendet på läpparna låg kvar. Hans magkänsla hade varit rätt ända
från början. Innan han ringde Stellan skulle han slå en signal till Lilly och berätta att fallet var
löst. Han reser sig från bordet och kastar pappersmuggen i soppkorgen. Därefter letar han upp
närmaste samtalsrum.

– Lilly, det är Gustaf!

– Hur har det gått för dig? frågade hon nyfiket.

– Fallet är löst!

– Grattis älskling! Ska vi fira lite när du kommer hem då?

– Ja, det skulle vara trevligt.

– Åker du nu på en gång?

– Ja snart, jag måste bara ringa ett samtal, men det kommer inte att ta så lång tid.

– Då ska jag fixa något gott till du kommer hem, sa Lilly och lade på luren.

Gustafs leende var om möjligt ännu bredare nu. Lilly ville alltid fira när han hade avslutat ett fall
och idag passade det bra när det var lördag. Men innan han begav sig av hemåt skulle han ringa
Stellan. Han letade fram lappen med hans telefonnummer och slog det på mobilen. Stellan
svarade efter en signal.

– Hej Stellan, det här är Gustaf Klint från Hallstavikspolisen.

– Hej!

– Jag lovade att höra av mig till dig när förhöret var avslutat, började Gustaf, och nu är det klart.
– Vad hände? frågade Stellan med allvarlig röst.

– Yvonne är nu häktad för mordet på Ulf Malmborg.

– Men, började Stellan och tystnade igen.

– Jag förstår att det här känns som en overklig situation.

– Har hon erkänt? avbröt Stellan.

– Ja.

– Har jag levt ihop med en mördare? sa Stellan tyst och mer riktat till sig själv.

Gustaf sa ingenting utan lät informationen smälta in hos Stellan.

– Förklarade hon varför? frågade han efter en stund.

– Ja, hon sa att motivet var pengar. Min bild är att hon ville kunna unna sig mer än hon hade
råd med samtidigt som hennes spelberoende kostade henne en hel del.

Stellan visste inte vad han skulle säga så han satt tyst. Gustaf hade en fråga kvar som han kände
att han måste få ställa av ren nyfikenhet.

– Stellan, får jag ställa en sista fråga?

– Ja.

– Du har inte tecknat någon livförsäkring på sistone?

– Jo, svarade Stellan förvånat. Yvonne och jag diskuterade det i samband med förlovningen och
tidigare i veckan skickade jag in papperna. Varför undrar du det?

– Yvonne såg fram emot att få plocka ut livförsäkringen efter Ulf. Det skulle få henne på grön
kvist ett tag framöver, sa Gustaf men valde att inte förklara mer.

– Åh sjutton, svarade Stellan eftertänksamt.

När Gustaf avslutat samtalet satte han sig i bilen och körde direkt till Grisslehamn. Nästan en
timme senare parkerade han utanför sitt hus och gick in.

– Lilly, nu är jag hemma!

– Jag är på altanen, ropade Lilly från andra sidan huset.

Gustaf tog av sig skorna och gick igenom huset till altanen. Där satt Lilly i en av stolarna. På
bordet stod det snittar och i kylaren låg en flaska champagne.

– Då får du öppna flaskan, var det första Lilly sa.

Gustaf tog flaskan och snart hördes ett plopp när korken lämnade flaskhalsen. Han slog upp
champagne i glasen och räckte därefter ett till Lilly. Lilly höjde sitt glas mot Gustaf.

– Grattis till ännu ett avslutat fall, älskling!

– Tack, svarade Gustaf med ett leende.
 Epilog
– Vill du ha lite mer vatten, Sonja?

– Ja tack, det vore gott. Det är riktigt varmt idag.

– Då hämtar jag det, sa Jessica och gick in i huset.

Sonja fortsatte att äta sin lunch. Jessica hade lagat en rödbetssallad, som smakade mycket bra.
Normalt sett gillade inte Sonja rödbetor, men så här gick det bra. När hon tagit en stor tugga
lutade hon sig tillbaka i stolen och njöt av solen, medan hon tuggade klart.

– Här kommer lite mer vatten, sa Jessica när hon kom tillbaka med den fyllda kannan.

– Tack, sa Sonja och log mot henne. Tänk att du äntligen har fått en fast anställning.

– Ja, sa Jessica och log med hela ansiktet, äntligen!

– Men vad var det du skulle göra nu? Jag förstod inte riktigt.

– Jo, det är ett litet företag i Kista, som hjälper olika företag med att testa deras saker. Jag
kommer att ingå i ett testteam som även har fokus på att skriva testfall.

– Och du skulle börja efter midsommar?

– Ja, så då passade jag på att ta lite ledigt nu, eftersom de räknar med att jag inte tar någon
semester i sommar.

– Då förstår jag.

– När skulle de komma och hämta ekan?

– Vi sa imorgon.

– Du vill inte att vi lägger i den och tar en sista tur? undrade Jessica.

– Nej, men tack för erbjudandet. Jag har gjort mitt på sjön, log Sonja.

De fortsatte att äta och när lunchen var klar hjälptes de åt med att bära in disken. Sonja satte
på kaffebryggaren och Jessica gick ut och satte sig, medan kaffet bryggdes klart. Hon tittade
upp när hon hörde ljudet av en lastbil som närmade sig. Den svängde in hos grannen.

– Oj, vad är det som händer här? undrade Sonja när hon kom ut.

– Jag vet inte, svarade Jessica och skakade på axlarna. Jag har inte sett Stellan sedan jag kom
hit.
– Nej, han har hållit sig osynlig och Yvonne också för den delen.

– Men det var väl hon som försvann?

– Ja, svarade Sonja.

– Har du hört något mer?

– Nej, Stellan har knappt varit här sedan han och jag hade samtalet på bryggan. Jag tror jag har
sett bilen två gånger sedan dess, men då har han inte stannat länge.

Stellan vinkade in lastbilen så att den hamnade rätt. När det var klart stängde chauffören av
motorn och hoppade ur lastbilshytten.

– Kommer det några fler? undrade han.

– Ja, Yvonnes föräldrar har lovat att komma, men vi sätter väl igång?

På väg mot dörren fick Stellan syn på Sonja och han stannade upp. Det kanske var lika bra att gå
och prata med henne på en gång. Han vinkade och hon vinkade glatt tillbaka. När han närmade
sig, reste hon sig upp och gick för att möta honom. Jessica valde att sitta kvar.

– Stellan, det var ett tag sedan. Hur är det? Har Yvonne kommit tillrätta?

– Både ja och nej, svarade Stellan och tog hennes hand.

Sonja tittade oförstående på honom.

– Här var det folksamling, har det hänt något? undrade Inga-Britt som kom halvspringande med
andan i halsen.

– Nej, Stellan har precis kommit över, svarade Sonja och tittade på Stellan som himlade med
ögonen.

– Var är Yvonne? undrade Inga-Britt och tittade bort mot hennes hus.

Sonja tittade på Inga-Britt och vände sedan blicken mot Stellan, som kände sig lite obekväm av
Inga-Britts närvaro.

– Ja, det är en lång historia, men det har visat sig att det var hon som mördade Ulf och nu
väntar hon på rättegången.

Sonja tappade hakan och kunde inte tro att det hon hörde var sant. Inga-Britt tittade nyfiket på
Stellan, hon ville höra mer detaljer.
– Men Stellan, hur mår du? frågade Sonja. Det här måste ha varit oerhört jobbigt för dig att gå
igenom. Har du haft någon som du har kunnat prata med?

– Ja, log Stellan matt, det har jag. Jag har bott hos en kompis ett tag och nu har jag äntligen fått
en egen lägenhet, som jag ska flytta in i under veckan.

– Vad skönt, sa Sonja.

– Men varför dödade hon Ulf? frågade Inga-Britt nyfiket.

– Som jag har fått det förklarat för mig var det hans livförsäkringspengar hon ville åt, började
han men tystnade.

Sonja och Inga-Britt stod tysta och väntade på att han skulle fortsätta. Efter en stund fick han ur
sig det sista.

– Hon fick mig att teckna en livförsäkring, om utifall det skulle hända mig något. Tänk om hon
planerade att mörda mig också efter bröllopet, för att få ut de pengarna med.

Sonja drog efter andan. Kunde någon människa vara så beräknande? Ja, fast vad ska man tro?

– Nu tror jag att Yvonnes föräldrar kommer, sa Stellan och tittade bort mot bilen som parkerade
bredvid lastbilen. Jag måste gå dit.

– Ska ni tömma huset idag? frågade Sonja.

– Ja, vi tömmer det idag och Yvonnes föräldrar kommer att magasinera hennes saker. De som
har köpt huset kommer att flytta in i månadsskiftet.

– Vet du någonting om de som kommer? frågade Inga-Britt nyfiket.

– Nej, det där har Anders, Yvonnes pappa, skött själv.

När Stellan lämnat dem, gick Sonja och satte sig hos Jessica och Inga-Britt slog sig ner i en ledig
stol.

– Jaha, här sitter ni och dricker kaffe, ser jag.

Sonja valde att ignorera hennes kommentar. Nu var det Inga-Britts tur att bjuda på kaffe.

– Men vilken historia, fortsatte Inga-Britt med blicken på Jessica.

– Ja, det var riktigt obehagligt. Tänk att bo bredvid en mördare. Vad lite man vet om sina
grannar, egentligen, suckade Sonja.

– Undra vilka som kommer att flytta in nu? sa Inga-Britt. Hoppas att det blir några trevliga.

– Vet du Inga-Britt, det hoppas jag med. Det har varit lite mycket med Edvard och
kidnappningen av mig och sedan det här. Jag ser fram emot lite lugn och ro.

Jessica skrattade till och de tittade på henne.

– Men ni måste väl erkänna att ni tycker att det är lite roligt när det händer saker. Eller vad
säger du Inga-Britt?

Inga-Britt kände hur hon rodnade. Lite rätt hade nog Jessica, men det skulle hon aldrig erkänna
och hon vände ansiktet mot sjön för att de inte skulle se rodnaden.
 Table of Contents
DEL 1

September 2008

Kapitel 1

Fredagen den 18 september

Kapitel 2

Lördagen den 19 september

Kapitel 3

Söndagen den 20 september

Kapitel 4

Måndagen den 21 september

Kapitel 5

Tisdagen den 22 september

Kapitel 6

Onsdagen den 23 september,förmiddag

Kapitel 7

Onsdagen den 23 september, eftermiddag

Kapitel 8

Torsdagen den 24 september

Kapitel 9

Fredagen den 25 september, förmiddag

Kapitel 10

Fredagen den 25 september, eftermiddag

Kapitel 11

Lördagen den 26 september

Kapitel 12

Fredagen den 2 oktober

Kapitel 13

Onsdagen den 28 oktober

DEL 2

Maj 2009

Kapitel 14

Fredagen den 7 maj

Kapitel 15

Måndagen den 10 maj

Kapitel 16

Tisdagen den 11 maj

Kapitel 17

Onsdagen den 12 maj

Kapitel 18

Torsdagen den 13 maj

Kapitel 19

Fredagen den 14 maj

Kapitel 20

Lördagen den 15 maj

Epilog