Lars Kepler

Eldvittnet
Kriminalroman
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
”alla lögnare skola få sin del i den sjö
som brinner med eld och svavel”

UPP 21: 8
 en person som utger sig för att ha en paranormal begåvning, en förmåga att avläsa
ETT MEDIUM ÄR
samband utanför den accepterade vetenskapens räckvidd.

Vissa medier förmedlar kontakt med de döda vid spiritistiska seanser medan andra erbjuder
vägledning via exempelvis tarotkort.

Att försöka komma i kontakt med de döda genom ett medium går långt tillbaka i
mänsklighetens historia. Redan tusen år före Kristus födelse försökte Israels kung Saul fråga den
döde profeten Samuels ande om råd.

I hela världen tar polisen hjälp av andliga medier och spiritister vid komplicerade fall. Det görs
många gånger om året trots att det inte finns något enda dokumenterat fall där ett medium
bidragit till en lösning.
1
femtioett år och hennes hår är gråsprängt. Ögonen är glada och när hon ler syns
ELISABET GRIM ÄR
det att den ena framtanden ligger lite framför den andra.

Elisabet arbetar som sjuksköterska på Birgittagården, ett särskilt ungdomshem norr om

Sundsvall. Gården är ett privat HVB-hem och tar emot åtta flickor mellan tolv och sjutton år
enligt lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU).

Många av flickorna har med sig drogmissbruk när de kommer hit, nästan alla har
självskadebeteende och ätstörningar och flera av dem är mycket våldsamma.

Det finns egentligen inga alternativ till de slutna HVB-hemmen med larmade dörrar,
gallerförsedda fönster och slussar. Nästa instans är vanligtvis vuxenvärldens fängelser och
psykiatriska tvångsvård, men Birgittagården hör till de få undantagen. Här erbjuder man plats
för flickor som ska ledas tillbaka till öppenvård.

På Birgittagården hamnar de snälla flickorna, brukar Elisabet säga.

Hon tar den sista biten mörk choklad, stoppar den i munnen och känner sötman och den beska
pirrningen under tungan.

Långsamt börjar hennes axlar slappna av. Kvällen blev stökig. Ändå började dagen så bra.
Lektioner på förmiddagen och lek och bad i sjön efter lunchen.

Efter kvällsmaten åkte husmor hem och hon blev ensam på gården.

Nattpersonalen minskades fyra månader efter holdingbolaget Blanchefords uppköp av den

vårdkoncern som Birgittagården tillhör.

Eleverna skulle få titta på teve till tio. Själv satt hon på sjuksköterskeexpeditionen och försökte
hinna ifatt med alla personliga omdömen när hon hörde arga skrik. Hon skyndade till
teverummet och fick se att Miranda gav sig på lilla Tuula. Hon skrek att Tuula var en fitta och en
hora och slet ner henne från soffan och sparkade henne i ryggen.

Elisabet börjar bli van vid Mirandas våldsamhet. Hon rusade in och drog undan henne från
Tuula, fick ett slag på kinden och blev tvungen att ryta till mot Miranda om oacceptabelt
beteende. Utan diskussion förde hon med sig Miranda till avvisiteringen och sedan
isoleringsrummet i korridoren.

Elisabet sa god natt, men Miranda svarade inte. Hon satt bara i sängen med blicken i golvet och
log för sig själv när Elisabet stängde och låste dörren.

Den nya flickan Vicky Bennet hade egentligen tid för sitt kvällssamtal, men det hanns inte med
på grund av konflikten mellan Miranda och Tuula. Vicky påpekade försiktigt att det var hennes
tur att ha eget samtal, och när det sköts upp blev hon ledsen, slog sönder en tekopp, tog en
skärva och skar sig själv på magen och över handlederna.

När Elisabet kom in satt Vicky med båda händerna för ansiktet och blod rinnande nedför
underarmarna.
Elisabet tvättade de ytliga såren, satte på ett plåster på magen, lindade hennes händer med
gasbindor, tröstade henne och kallade henne “lilla gumman” tills hon såg ett litet leende. För
tredje natten i rad gav hon flickan tio milligram Sonata så att hon skulle kunna somna.
2
elever och det är tyst på Birgittagården. En lampa är tänd i expeditionens fönster och
NU SOVER ALLA
får världen utanför att framstå som ogenomträngligt svart.

Med en djup rynka i pannan sitter Elisabet framför datorn och skriver ner kvällens händelser i
journalen.

Klockan närmar sig tolv och hon inser att hon inte ens har hunnit ta sin kvällstablett. Sitt lilla
knark, som hon brukar skoja om. Journätter och uppslitande dagar har förstört hennes sömn.
Hon brukar ta tio milligram Stilnoct klockan tio för att kunna somna vid elva och sedan få några
timmars vila.

Septembermörkret har slutit sig runt skogen, men fortfarande kan man se att Himmelsjöns
släta yta lyser som pärlemor.

Äntligen kan hon stänga av datorn och ta sin tablett. Hon drar koftan om sig och tänker att det
skulle vara gott med ett glas rött vin. Hon längtar efter att sitta i sin säng med en bok och ett
glas vin, läsa och småprata med Daniel.

Men i natt har hon jour och ska sova i övernattningsrummet.

Hon rycker till när Buster plötsligt börjar skälla ute på gården. Han skäller så uppjagat att hon
ryser över armarna.

Klockan är mycket, hon borde redan ha lagt sig.

Hon brukar sova vid den här tiden.

När datorn slocknar blir rummet mörkt. Allt är med ens oerhört tyst. Elisabet blir medveten om
de ljud hon själv åstadkommer. Hur kontorsstolens gasfjädring pyser när hon reser sig, hur
golvtiljorna knarrar under hennes fötter när hon går fram till fönstret. Hon försöker se ut, men
mörkret återspeglar bara hennes eget ansikte, expeditionen med datorn och telefonen,
väggarna med sina schablonmålade mönster i gult och grönt.

Plötsligt ser hon hur dörren glider upp en aning bakom hennes rygg.

Hennes hjärta börjar slå snabbare. Dörren stod på glänt, men är nu halvöppen. Det måste vara
draget, försöker hon intala sig. Kakelugnen i matsalen suger åt sig stora mängder luft.

Elisabet känner en underlig oro inombords, en rädsla börjar krypa i hennes ådror. Hon törs inte
vända sig om, stirrar bara in i den mörka fönsterrutan på avspeglingen av dörren bakom hennes
rygg.

Hon lyssnar på tystnaden, på datorn som fortfarande tickar.

I ett försök att skaka av sig obehaget sträcker hon fram handen, släcker lampan i fönstret och
vänder sig runt.

Nu är dörren vidöppen.
Hon ryser från nacken och ner längs ryggen.

Det lyser i taket i korridoren fram till matsalen och elevrummen. Hon lämnar expeditionen och
tänker att hon ska kontrollera att luckorna till kakelugnen är stängda när hon plötsligt hör en
viskning från elevrummen.
3
med blicken in i korridoren och lyssnar. Först hörs ingenting, sedan kan hon ana
ELISABET STÅR STILLA
det igen. En liten viskning, så skir att den knappt går att uppfatta.

– Det är din tur att blunda, viskar någon.

Elisabet står alldeles stilla och tittar in i mörkret, blinkar gång på gång, men kan inte urskilja
några gestalter.

Hon hinner precis tänka att det är någon av flickorna som talar i sömnen när ett underligt ljud
hörs. Som om någon släppte en övermogen persika till golvet. Och så en till frukt. Tung och
blöt. Ett bordsben skrapar mot golvet och sedan faller ytterligare två persikor i golvet.

Elisabet anar en rörelse i ögonvrån. En skugga som glider förbi. Hon vänder sig om och ser att
dörren till matsalen långsamt sluter sig.

– Vänta, säger hon trots att hon anar att det bara är vinddraget igen.

Hon skyndar fram, tar tag i dörrhandtaget och känner ett konstigt motstånd. En liten dragkamp
uppstår innan dörren bara glider upp.

Elisabet går in i matsalen. Hon är vaksam och försöker överblicka rummet. Det repade
matbordet glänser svagt. Försiktigt fortsätter hon fram mot kakelugnen, ser sina egna rörelser
blänka i de stängda mässingsluckorna.

Värme utgår från de upphettade rökkanalerna.

Plötsligt rasslar det och knackar till bakom luckorna. Hon tar ett steg bakåt och stöter till en
stol.

Det var bara den glödande veden som föll ihop och slog mot luckornas insida. Rummet är helt
tomt.

Hon drar efter andan, lämnar matsalen, stänger dörren och börjar gå tillbaka till gången mot
sitt övernattningsrum, men stannar igen och lyssnar.

Ingenting hörs från flickornas avdelning. Syrliga dofter flyter genom luften, ångande metalliska.
Blicken letar efter rörelser i den mörka korridoren, men allt är stilla. Ändå dras hon ditåt. Mot
raden av olåsta dörrar. Vissa tycks stå på glänt, medan andra är stängda.

På höger sida av korridoren ligger toaletterna och sedan en alkov med den låsta dörren till
isoleringen där Miranda sover.

Dörrögat glimmar svagt.

Elisabet stannar och håller andan. En ljus röst viskar någonting i ett rum, men tystnar tvärt när
Elisabet fortsätter framåt.

– Var tysta nu, säger hon rakt ut i luften.

Hjärtat börjar slå hårdare när det hörs en serie snabba dunsar. Det är svårt att lokalisera ljudet,
men det låter som om Miranda ligger i sängen och sparkar med sina nakna fötter mot väggen.
Elisabet tänker att hon ska gå fram och titta på henne i dörrögat när hon ser att det står någon i
den mörka alkoven. Det är en människa.

Hon flämtar till och börjar gå baklänges, med en drömsk, vattentung känsla i kroppen.

Hon förstår omedelbart hur farlig situationen är, men rädslan gör henne långsam.

Först när korridorens golv knakar till kommer impulsen att fly för sitt liv.

Gestalten i mörkret rör sig plötsligt snabbt.

Hon vänder sig runt, börjar springa, hör stegen bakom sig, halkar på trasmattan, stöter axeln
mot väggen och fortsätter framåt.

En mjuk röst uppmanar henne att stanna, men hon stannar inte, hon springer, kastar sig fram
genom gången.

Dörrarna slår upp och studsar tillbaka.

I panik rusar hon förbi rummet för avvisitering, tar stöd mot väggarna. Tavlan med FN:s
barnkonvention lossnar från kroken och slår i golvet. Hon når ytterdörren, famlar med
handtaget, stöter upp dörren och springer ut i den svala nattluften, men halkar på
förstutrappan. Hon faller på höften och får ena benet under sig. Det gör så ont i ankeln att hon
skriker rakt ut. Hon hasar ner på marken, hör tunga steg i tamburen, kryper en bit, tappar sina
inneskor och kommer kvidande upp.
4
henne, springer runt, flåsar och gnyr. Elisabet fortsätter haltande bort från huset
HUNDEN SKÄLLER MOT
och över den mörka grusplanen. Hunden skäller igen, uppjagat och brutet. Elisabet vet att hon
inte kommer att kunna ta sig fram i skogen, det är långt till närmsta gård – en halvtimmes
bilfärd. Det finns ingenstans att ta vägen. Hon blickar runt i mörkret och smyger in bakom
torkhuset. Hon når fram till brygghuset, öppnar med skakande händer, tar sig in och drar
försiktigt igen dörren.

Flämtande sjunker hon ner på golvet och letar fram telefonen.

– Åh Gud, åh Gud …

Elisabets händer darrar så mycket att hon tappar den i golvet. Baksidan öppnas och batteriet
åker ut. Hon börjar plocka upp delarna när hon hör de krasande stegen över grusplanen.

Hon håller andan.

Pulsen dånar i hennes kropp. Det susar i öronen. Hon försöker se något genom det låga
fönstret.

Hunden skäller precis utanför. Buster har följt efter henne hit. Han krafsar på dörren och gnäller
uppjagat.

Hon kryper längre in i hörnet bredvid den murade eldstaden, försöker andas tyst, gömmer sig
längst in bakom vedkorgen och petar sedan det platta batteriet på plats i telefonen.

Elisabet skriker rakt ut när dörren till brygghuset öppnas. I panik hasar hon undan utmed
väggen, men kommer ingen vart.

Hon ser stövlarna, den skuggade gestalten och sedan det hemska ansiktet och hammaren i
handen, den mörka glansen och tyngden.

Hon nickar, lyssnar till rösten och håller för sitt ansikte.

Skuggan tvekar, men rinner sedan fram över golvet, trycker ner henne på golvet med foten och
slår hårt. Det bränner till i pannan strax över hårfästet. Synen försvinner helt. Det gör
fruktansvärt ont, men samtidigt känner hon tydligt hur det varma blodet rinner över öronen
och ner kring halsen som en smekning.

Nästa slag träffar på samma ställe, huvudet gungar till och det enda hon förnimmer är hur syre
dras ner i lungorna.

Förvirrat tänker hon att luften är underbart söt och sedan förlorar hon medvetandet.

Elisabet känner inte resten av slagen och hur kroppen rister av dem. Hon märker inte hur
nycklarna till expeditionen och isoleringen tas från hennes ficka och hon märker inte hur hon
blir liggande på golvet och hur hunden sedan slinker in i brygghuset och lapar blod från hennes
krossade huvud medan livet långsamt lämnar henne.
5
NÅGON HAR GLÖMTett stort rött äpple på bordet. Det blänker och ser helt underbart ut. Hon tänker
att hon ska äta upp det och sedan bara låtsas som ingenting. Bara skita i frågorna, inte höra
tjatet, bara sitta där och se sur ut.

Hon sträcker sig fram, men när hon äntligen håller äpplet i sin hand känner hon att det är helt
ruttet.

Fingrarna sjunker rakt in i det kalla och blöta.

Nina Molander vaknar av att hon rycker åt sig handen. Det är mitt i natten. Hon ligger i sin säng.
Det enda som hörs är hundens skall ute på gården. Den nya medicinen väcker henne på
nätterna. Hon måste gå upp och kissa. Vaderna och fötterna svullnar, men hon behöver
medicinen, annars blir alla tankar mörka, hon slutar bry sig och orkar ingenting annat än att
ligga och blunda.

Hon tänker att hon skulle behöva lite ljus, något att se fram emot. Inte bara döden, inte bara
tankar på döden.

Nina viker undan täcket, sätter ner fötterna på det varma trägolvet och lämnar sin säng. Hon är
femton år och har rakt, blont hår. Hon är kraftigt byggd med breda höfter och stora bröst. Det
vita nattlinnet av flanell spänner över magen.

Ungdomshemmet är stilla och korridoren vilar i det gröna skenet från skylten som markerar
nödutgången.

Konstiga viskningar hörs bakom en dörr och Nina tänker att de andra eleverna har en fest, men
att ingen ens har frågat om hon ville vara med.

Det vill jag inte heller, tänker hon.

En doft av utbrunnen eld ligger i luften. Hunden börjar skälla igen. Golvet är kallare i korridoren.
Hon bryr sig inte om att gå tyst. Hon har lust att slå igen dörren till toaletten, flera gånger. Hon
skiter i att Almira blir arg, att hon kastar saker i ryggen på en.

De gamla tiljorna knakar svagt. Nina fortsätter mot toaletterna, men stannar när hon känner
något blött under höger fot. En mörk pöl söker sig ut under dörren till isoleringsrummet där
Miranda sover. Nina står först bara stilla, vet inte vad hon ska göra, men så ser hon att nyckeln
sitter i låset.

Det är underligt.

Hon sträcker fram handen mot det blanka handtaget, öppnar dörren, går in och tänder lampan.

Det är blod överallt – det droppar, blänker och rinner.

Miranda ligger på sängen.

Nina tar några steg bakåt, märker inte att hon kissar på sig. Hon stöder ena handen mot väggen,
ser de blodiga skoavtrycken på golvet och tror att hon ska svimma.
Hon vänder sig om, är ute i korridoren, öppnar dörren till rummet intill, tänder taklampan och
går rakt in och ruskar Carolines axel.

– Miranda är skadad, viskar hon. Jag tror att hon är skadad.

– Vad gör du i mitt rum? frågar Caroline och sätter sig upp i sängen. Vad fan är klockan
egentligen?

– Det är blod på golvet, skriker Nina.

– Lugna ner dig.

6
för snabbt, hon ser in i Carolines ögon, måste få henne att förstå, men är
NINA ANDAS ALLDELES
samtidigt förvånad över sin egen röst, att hon vågar skrika mitt i natten.

– Det är blod överallt!

– Tyst med dig, väser Caroline och lämnar sängen.

Ninas rop har väckt de andra, röster hörs redan från rummen.

– Kom och titta, säger Nina och river sig ångestfyllt på armarna. Miranda ser konstig ut, du
måste titta på henne, du måste …

– Kan du lugna ner dig? Jag ska titta, men jag är säker på att …

Ett skrik hörs från korridoren. Det kommer från lilla Tuula. Caroline skyndar ut. Tuula stirrar in i
isoleringsrummet. Hennes ögon är uppspärrade. Indie kommer ut i korridoren och kliar sig i ena
armhålan.

Caroline drar med sig Tuula därifrån, men hinner se blodet på väggarna och Mirandas vita
kropp. Hennes hjärta slår snabbt. Hon ställer sig i vägen för Indie, tänker att ingen av dem
behöver se fler självmord.

– Det har hänt en olycka, förklarar hon fort. Kan du ta med alla till matsalen, Indie?

– Är det någonting med Miranda? frågar Indie.

– Ja, vi måste väcka Elisabet.

Lu Chu och Almira kommer ut från samma rum. Lu Chu har bara ett par pyjamasbyxor på sig
och Almira har svept in sig i täcket.

– Gå till matsalen, säger Indie.

– Får jag tvätta ansiktet först? frågar Lu Chu.

– Ta med Tuula.

– Vad fan är det som händer? frågar Almira.

– Vi vet inte, svarar Caroline kort.

Medan Indie försöker få med sig alla till matsalen skyndar sig Caroline genom gången till
personalens övernattningsrum. Hon vet att Elisabet tar sömnmedicin och aldrig hör när någon
av flickorna är uppe och springer.

Caroline bultar på dörren så hårt hon kan.

– Elisabet, du måste vakna, ropar hon.

Ingenting händer. Det hörs inte ett ljud.

Caroline fortsätter förbi avvisiteringen och fram till sjuksköterskeexpeditionen. Dörren står
öppen och hon går bara rakt fram, tar telefonen och ringer upp Daniel, den första person hon
kommer att tänka på.

Det knastrar över linjen.

Indie och Nina kommer in på expeditionen. Nina är vit om läpparna, rör sig kantigt och skakar i
kroppen.

– Vänta i matsalen, säger Caroline kort.

– Men blodet? Såg du blodet? skriker Nina och river upp ett
sår på sin högra underarm.

– Daniel Grim, svarar en trött röst i telefon.

– Det är jag, Caroline, det har hänt en olycka här och Elisabet vaknar inte, jag kan inte väcka
Elisabet, så jag ringde dig, jagvet inte vad vi ska göra.

– Jag har blod på fötterna, skriker Nina. Jag har blod på fötterna …

– Ta det lugnt, skriker Indie och försöker dra med sig Nina.

– Vad är det som händer? frågar Daniel med en röst som plötsligt är både vaken och samlad.

– Miranda är i cellen, men det är fullt med blod, svarar Caroline och sväljer hårt. Jag vet inte vad
vi ska …

– Är hon allvarligt skadad? frågar han.

– Ja, jag tror …eller jag …

– Caroline, avbryter Daniel. Jag ringer efter en ambulans

och så …

– Men vad ska jag göra? Vad ska jag …

– Se efter om Miranda behöver hjälp och försök att väcka Elisabet, svarar Daniel.
7
Sundsvall ligger i en trevåningsbyggnad i rött tegel på Björneborgsgatan intill
LARMCENTRALEN I
Bäckparken. Jasmin brukar inte ha några problem med nattpasset men nu känner hon sig
ovanligt trött. Klockan är fyra på morgonen och vargtimmen är över. Hon sitter med headset
framför datorn och blåser på det svarta kaffet i muggen. I fikarummet fortsätter samtalet och
skämten. På löpsedlarna i går kväll stod det att en larmoperatör på polisen arbetade extra med
telefonsex. Det visade sig att hon bara hade ett administrativt jobb på företaget som sålde
telefonsex, men kvällstidningarna fick det att låta som om hon tog emot två sorters samtal på
larmcentralen.

Jasmin blickar över datorskärmen och ut genom fönstret. Det har ännu inte börjat ljusna. En
långtradare passerar mullrande. Längre uppåt vägen står en gatlykta. Det bleka skenet faller på
ett lövträd, ett grått elskåp och en bit av den tomma trottoaren.

Jasmin ställer ner kaffemuggen och tar emot ett inkommande samtal:

– SOS 112 …Vad har inträffat?

– Jag heter Daniel Grim, jag är kurator på Birgittagården. En av eleverna ringde mig precis nu.
Det lät väldigt allvarligt. Ni måste åka dit.

– Kan du säga vad som har hänt? frågar Jasmin medan hon söker efter Birgittagården på datorn.

– Jag vet inte, en av flickorna ringde. Jag förstod inte riktigt vad hon sa, alla skrek i bakgrunden
och hon grät och pratade om att det var blod i hela rummet.

Jasmin markerar för sin kollega Ingrid Sandén att det behövs fler operatörer.

– Är du själv på plats? frågar Ingrid i sitt headset.

– Nej, jag är hemma, låg och sov, men en av flickorna ringde …

– Du talar om Birgittagården norr om Sunnås? frågar Jasmin lugnt.

– Snälla skynda er, säger han med darrande röst.

– Vi skickar polis och ambulans till Birgittagården norr om Sunnås, upprepar Jasmin för att vara
säker.

Hon lämnar samtalet och larmar genast polis och ambulans. Ingrid fortsätter att fråga ut Daniel:

– Är inte Birgittagården ett ungdomshem?

– Ja, ett särskilt ungdomshem, svarar han.

– Borde det inte finnas personal på plats?

– Jo, min fru Elisabet har jour, jag ska ringa henne nu …jag vet inte vad som händer, jag vet
ingenting.

– Polisen är på väg, säger Ingrid lugnande i luren och ser i ögonvrån att det blå ljuset från det
första utryckningsfordonet redan sveper över den ödsliga gatan.
8
DEN SMALA AVTAGSVÄGEN från väg 86 leder rakt in i den mörka skogen och upp mot Himmelsjön och
Birgittagården.

Gruset knastrar under polisbilens däck och rasslar mot skärmarna. Strålkastarljuset spelar
mellan tallarnas höga stammar.

– Du hade varit här ute förr? frågar Rolf Wikner och växlar upp till fyran.

– Ja …för ett par år sedan var det en flicka som försökte tända eld på ett av husen, svarar Sonja
Rask.

– Vad fan kan de inte få tag på personalen för? muttrar Rolf.

– De har säkert fullt upp – oavsett vad som hänt, säger Sonja.

– Men det vore bra för oss att få veta lite mer.

– Ja, svarar hon lugnt.

De båda kollegorna sitter sedan tysta bredvid varandra och lyssnar till kommunikationen över
polisradion. En ambulans är på väg och ytterligare en polisbil har lämnat stationen.

Vägen löper som så många timmervägar alldeles rakt. Däcken dundrar över gropar och gupp.
Stammar flimrar förbi och blåljuset söker sig långt in i skogen.

Sonja rapporterar tillbaka till stationen i samma stund som de kör in på grusplanen mellan
Birgittagårdens mörkröda byggnader.

En flicka i nattlinne står på förstutrappen till huvudbyggnaden. Ögonen är uppspärrade men

ansiktet är blekt och frånvarande.

Rolf och Sonja lämnar bilen och skyndar sig fram mot henne i det pulserande blå ljuset, men
flickan verkar inte notera dem.

En hund börjar skälla uppjagat.

– Är någon skadad? frågar Rolf med hög röst. Är det någon som behöver hjälp?

Flickan vinkar diffust mot skogsbrynet, vinglar till och försöker ta ett steg när benen viker sig
under henne. Hon faller på rygg och slår i huvudet.

– Hur är det med dig? frågar Sonja när hon hunnit fram till henne.

Flickan ligger kvar på trappan, stirrar upp i himlen och andas mycket snabbt och ytligt. Sonja ser
att hon har rivit sig själv på underarmarna och halsen.

– Jag går in, säger Rolf sammanbitet.

Sonja stannar hos den chockade flickan och inväntar ambulansen medan Rolf fortsätter in. Han
ser blodiga avtryck från stövlar och nakna fötter på trägolvet i flera riktningar. Långa kliv har
gått genom gången mot tamburen och tillbaka. Rolf känner adrenalinet sprida sig i kroppen.
Han är noga att inte trampa på spåren, men vet att hans första uppgift är att rädda liv.

Han blickar in i ett samlingsrum och ser att alla lampor är tända och att fyra flickor sitter i de
båda sofforna.

– Är någon skadad? ropar han.

– Kanske lite, ler en liten rödhårig flicka i rosa tränings- overall.

– Var finns hon? frågar han stressat.

– Miranda ligger i sängen, svarar en äldre flicka med mörkt, rakt hår.

– Här inne? frågar han och pekar mot sovavdelningen.

Den äldre flickan nickar bara till svar och Rolf följer de blodiga fotspåren, passerar en matsal
med ett stort träbord och kakelugn och kommer in i den mörka korridoren med dörrar in till
elevernas privata rum. Skor och nakna fötter har trampat runt i blodet. Det knakar i det gamla
golvet bakom honom. Rolf stannar, hakar loss ficklampan från bältet och lyser in i gången.
Hastigt låter han blicken löpa över väggarnas handmålade ordstäv och bibelcitat i snirkliga
mönster och riktar sedan ljuset nedåt.

Blod har runnit ut på golvet under dörren i en mörk alkov. Nyckeln sitter i låset. Han fortsätter
framåt, tar försiktigt ficklampan i den andra handen och sträcker sig fram och trycker ned
handtagets yttersta del.

Det klickar till, dörren glider upp och handtaget fjädrar rasslande tillbaka.

– Hallå? Miranda? Jag heter Rolf och jag är polis, säger han in i tystnaden medan han närmar
sig. Jag kommer in till dig nu …

Det enda som hörs är hans egen andning.

Försiktigt petar han upp dörrbladet och sveper runt med ficklampans ljus. Synen som möter
honom är så våldsam att han svajar till och måste ta stöd mot dörrposten.

Impulsmässigt vänder han bort blicken, men ögonen har redan sett det han inte ville se. Hans
öron hör pulsens brusande ihop med droppandet i pölen på golvet.

En ung kvinna ligger i sängen, men stora delar av hennes huvud verkar fattas. Det har stänkt
blod upp på väggarna och det droppar fortfarande från lampans mörka skärm.

Dörren bakom Rolf slår plötsligt igen och han blir så rädd att han tappar ficklampan i golvet. Det
blir helt svart. Han vänder sig runt, famlar i mörkret och hör hur små flickhänder hamrar mot
dörrens utsida.

– Nu ser hon dig, skriker en ljus röst. Nu tittar hon!

Rolf når dörrhandtaget, försöker få upp dörren, men den är blockerad. Det lilla dörrögat lyser
mot honom i mörkret. Med darrande händer pressar han ner handtaget och stöter med axeln.

Dörren slår upp och Rolf snubblar ut i korridoren. Han drar in luft i lungorna. Den lilla rödhåriga
flickan står en bit bort och tittar på honom med stora ögon.
9
Joona Linna står i fönstret till sitt hotellrum i Sveg, fyrahundrafemtio kilometer
KRIMINALKOMMISSARIE
norr om Stockholm. Gryningsljuset är kyligt och ångande blått. Inga lampor är tända längs
Älvgatan. Det är fortfarande många timmar kvar innan han får veta om han har hittat Rosa
Bergman.

Den ljusgrå skjortan är oknäppt och hänger utanpå de svarta kostymbyxorna, hans blonda hår
är som vanligt rufsigt och pistolen ligger på sängen i sitt axelhölster.

Trots upprepade förfrågningar från olika expertgrupper så har Joona stannat kvar som operativ
kommissarie på Rikskriminalpolisen. Han retar många genom att gå sin egen väg, men på
mindre än femton år har han löst fler svåra fall i Skandinavien än någon annan polis.

I somras inkom en anmälan mot Joona till rikspolisens internutredning för att han förvarnat en
extremistgrupp på yttersta vänsterkanten om säkerhetspolisens tillslag. Sedan dess är Joona
fråntagen vissa arbetsuppgifter utan att vara formellt avstängd.

Chefen för utredningen har varit tydlig med att han kommer att kontakta överåklagaren på
riksenheten för polismål om han bedömer att det finns minsta skäl för åtal.

Anklagelserna är allvarliga, men just nu kan Joona inte bry sig om eventuella avstängningar eller
repressalier.

Hans tankar kretsar bara kring den gamla kvinnan som följde efter honom utanför Adolf
Fredriks kyrka och framförde en hälsning från Rosa Bergman. Med tunna händer visade hon
upp två ålderdomliga spelkort från en Killelek.

– Det här är du, eller hur? sa kvinnan undrande. Och här är kransen, brudkronan.

– Vad vill du? frågade han.

– Jag vill ingenting, sa den gamla kvinnan. Men jag har en hälsning från Rosa Bergman.

Hans hjärta började dåna. Men han tvingade sig själv att rycka på axlarna och vänligt förklara
att det måste röra sig om ett misstag:

– För jag känner ingen som …

– Hon undrar varför du låtsas att din dotter är död.

– Jag är ledsen, men jag förstår inte vad du pratar om, svarade Joona och log.

Han log men hans röst hade blivit främmande, avlägsen och kall, som under en stor sten.
Kvinnans ord virvlade genom honom, han skulle vilja ta tag i hennes smala armar och kräva att
få veta vad som hänt, men han höll sig lugn.

– Jag måste gå, förklarade han och skulle precis vända sig bort när migränen sköt in i hjärnan
som ett knivblad genom vänsterögat. Synfältet bländades av en taggig, flimrande halo.

När han återfick fragment av synen såg han att människor stod i en cirkel runt honom. De
flyttade sig undan och gav plats för ambulansmännen.

Den gamla kvinnan var försvunnen.

Joona hade förnekat att han kände till Rosa Bergman, han hade sagt att det måste röra sig om
ett missförstånd. Men han hade ljugit.

För han vet absolut vem Rosa Bergman är.

Han tänker på henne varje dag. Han tänker på henne, men hon borde inte veta någonting om
honom. För om Rosa Bergman vet vem han är så har någonting gått fruktansvärt fel.

Joona lämnade sjukhuset efter några timmar och påbörjade omedelbart sökandet efter Rosa
Bergman.

Han var tvungen att leta ensam och begärde tjänstledigt.

Enligt offentliga register finns det ingen människa som heter Rosa Bergman i Sverige, men det
bor fler än tvåtusen personer som har efternamnet Bergman i Skandinavien.

Systematiskt avverkade Joona register efter register. För två veckor sedan återstod ingenting
annat än att börja gå igenom pappersarkiven över Sveriges folkbokföring. I århundraden har
folkbokföring varit kyrkans uppgift, men 1991 övergick det digitaliserade uppdraget till
Skatteverket.

Joona började med kyrkans register söderifrån. Han satt i landsarkivet i Lund med en
pappersmugg kaffe framför sig och sökte efter Rosa Bergman i kartotek med möjliga
födelsedatum och dopförsamlingar. Därefter reste han till Visby, till Vadstena och Göteborg.

Han åkte till Uppsala och till det väldiga arkivet i Härnösand. Han letade igenom flera
hundratusen ark av födelser, orter och familjekonstellationer.
10
satt Joona i landsarkivet i Östersund. Den söta antikvariatlukten av gamla fläckiga
I GÅR EFTERMIDDAG
papper och hårda pärmar fyllde rummet. Solljuset vandrade långsamt över de höga väggarna,
glänste i glaset till den stillastående pendylen och fortsatte sedan vidare.

Strax före stängningsdags hittade Joona en flicka som föddes för åttiofyra år sedan och döptes
till Rosa Maja i Sveg församling i Härjedalen, Jämtlands län. Flickans föräldrar hette Kristina och
Evert Bergman. Joona kunde inte hitta några uppgifter om deras vigsel, men flickans mor hade
fötts nitton år tidigare som Kristina Stefanson i samma församling.

Det tog Joona tre timmar att lokalisera en åttiofyra år gammal kvinna vid namn Maja Stefanson
på ett serviceboende i Sveg. Klockan var redan sju på kvällen, men Joona satte sig i bilen och
körde till Sveg. När han kom fram var det efter läggdags och han blev inte insläppt på
vårdhemmet.

Joona tog in på Lilla Hotellet, försökte sova men vaknade klockan fyra och har sedan dess stått i
fönstret och väntat på morgonen.

Han är nästan säker på att han har hittat Rosa Bergman. Hon hade valt att byta efternamn till
sin mammas flicknamn och börjat använda sitt andra dopnamn som tilltalsnamn.

Joona tittar på klockan och tänker att det är dags att gå. Han knäpper kavajen, lämnar rummet,
går ner till receptionen och fortsätter ut i det lilla samhället.

Servicehuset Blåvingen är en husgrupp i gul puts med välskött gräsmatta med gångväg och
bänkar att vila på.

Joona öppnar dörren till serviceboendet och går in. Han tvingar sig själv att fortsätta långsamt
genom korridoren med lysrörslampor i taket och slutna dörrar mot expedition och kök.

Hon fick inte hitta mig, tänker han återigen. Hon fick inte känna till mig, någonting har gått fel.

Joona talar aldrig om det som ledde till hans ensamhet, men det är närvarande inom honom i
varje stund.

Hans liv brann som magnesium, flammade upp och slöt sig på ett ögonblick, från storslaget vitt
till pyrande aska.

I sällskapsrummet står en smal man i åttioårsåldern och stirrar på tevens färgstarka bild. Det är
ett morgonprogram och tevekocken värmer sesamolja i en traktörpanna och talar om olika sätt
att förnya den traditionella kräftskivan på.

Den gamle mannen vänder sig mot Joona och kisar.

– Anders? frågar mannen knarrande. Är det du, Anders?

– Jag heter Joona, svarar han med en mjuk finsk ton. Jag söker Maja Stefanson.

Mannen stirrar på honom med blöta, rödkantade ögon.

– Anders, lyssna, pojken min. Du måste hjälpa mig härifrån nu. Det är bara gamlingar här.

Mannen slår med sin tunna näve på soffkanten, men slutar tvärt när en sköterska kommer in i
rummet.

– God morgon, säger Joona. Jag är här för att hälsa på Maja Stefanson.

– Vad trevligt, säger hon. Men jag måste varna för att Maja har blivit mycket dement. Hon
rymmer så fort hon får en chans.

– Jag förstår, svarar Joona.

– I somras tog hon sig ända till Stockholm.

Sköterskan visar Joona genom en våttorkad korridor med dämpad belysning och öppnar sedan
en dörr.

– Maja? ropar hon med vänlig röst.

11
står och bäddar sängen. När hon tittar upp känner Joona genast igen henne. Det
EN GAMMAL KVINNA
var denna kvinna som följde efter honom utanför Adolf Fredriks kyrka. Det var hon som visade
korten ur Killespelet. Det var hon som sa att hon hade en hälsning från Rosa Bergman.

Joonas hjärta slår mycket hårt.

Hon är den enda som vet var hans hustru och dotter befinner sig och hon borde inte känna till
hans existens.

– Rosa Bergman? frågar Joona.

– Ja, svarar hon och räcker upp handen som ett skolbarn.

– Jag heter Joona Linna.

– Ja, ler Rosa Bergman och hasar fram.

– Du framförde en hälsning till mig, säger han.

– Kära nån, det minns jag inte, svarar Rosa och sätter sig i soffan.

Han sväljer hårt och tar ett steg mot henne:

– Du frågade varför jag låtsades att min dotter är död.

– Det ska du inte göra, säger hon tillrättavisande. Det är inte alls trevligt.

– Vad vet du om min dotter? frågar Joona och tar ytterligare ett steg mot kvinnan. Har du hört
någonting?

Hon ler bara frånvarande och Joona slår ner blicken. Han försöker tänka klart och märker att
hans händer darrar när han går fram till det lilla pentryt och häller upp kaffe i två koppar.

– Rosa, det här är viktigt för mig, säger han långsamt och ställer kopparna på bordet. Mycket
viktigt …

Hon blinkar ett par gånger och frågar sedan med rädd röst:

– Vem är du? Har det hänt mor någonting?

– Rosa, minns du en liten flicka som hette Lumi? Hennes mamma hette Summa och du hjälpte
dem att …

Joona tystnar när han möter den gamla kvinnans starriga, vilsna blick.

– Varför sökte du upp mig? frågar han fastän han vet att det är lönlöst.

Rosa Bergman tappar sin kaffekopp i golvet och börjar gråta. Sköterskan kommer in och lugnar
henne vant.

– Kom så följer jag dig ut, säger hon lågt till Joona.
De går tillsammans genom den rullstolsanpassade korridoren.

– Hur länge har hon varit dement? frågar Joona.

– Det gick fort för Maja …Vi började märka de första tecknen förra sommaren, så det är väl
ungefär ett år sedan hon …förr i världen hette det att man gick i barndom, vilket ligger ganska
nära sanningen för de flesta.

– Om hon …om hon plötsligt blir klar i sina tankar, säger han allvarligt. Var snäll och hör av er till
mig då.

– Det händer faktiskt ibland, nickar kvinnan.

– Ring mig direkt, säger han och ger henne sitt kort.

– Kriminalkommissarie? säger hon förvånat och nålar fast visitkortet på anslagstavlan bakom
skrivbordet vid expeditionen.
12
ut i friska luften drar han ett djupt andetag som om han hållit andan. Kanske
NÄR JOONA KOMMER
hade Rosa Bergman haft något viktigt att framföra, tänker han. Det är möjligt att någon hade
gett henne ett uppdrag. Men hon blev dement innan hon hann fullborda uppdraget.

Han kommer aldrig att få veta hur det låg till.

Det har gått tolv år sedan han förlorade Summa och Lumi.

De sista spåren till dem suddades ut med Rosa Bergmans förlorade minne.

Det är över nu.

Joona sätter sig i bilen, torkar tårar från kinderna, blundar en stund och vrider nyckeln i
tändningslåset för att köra hem till Stockholm igen.

Han har hunnit tre mil söderut på Europaväg 45 i riktning mot Mora när Rikskriminalpolisens
chef Carlos Eliasson ringer.

– Vi har ett mord på ett ungdomshem uppe i Sundsvall, säger Carlos med spänd röst.
Larmcentralen fick in samtalet strax efter fyra i morse.

– Jag är tjänstledig, säger Joona nästan ljudlöst.

– Du hade kunnat komma på karaokekvällen ändå.

– En annan gång, säger Joona som för sig själv.

Vägen löper rakt genom skogen. Långt in mellan träden glittrar en silvrig sjö.

– Joona? Vad är det som har hänt?

– Ingenting.

Någon ropar på Carlos i bakgrunden.

– Jag har styrelsemöte nu, men jag vill …Jag pratade precis med Susanne Öst och hon säger att
Västernorrlands polis inte tänker komma med någon formell förfrågan till rikskrim.

– Så varför ringer du mig?

– Jag sa att vi skulle skicka en observatör.

– Vi skickar väl inga observatörer?

– Nu gör vi det, förklarar Carlos med sänkt röst. Det är tyvärr känsligt det här. Du minns
förbundskaptenen för hockeylandslaget, Janne Svensson …pressen slutade aldrig skriva om
polisens inkompetens.

– För de hittade aldrig …

– Prata inte om det – det var Susanne Östs första stora fall som åklagare, fortsätter Carlos. Jag
vill inte säga att pressen hade rätt, men Västernorrlands polis hade behövt dig den gången. De
var för långsamma, följde boken och tiden gick …det är inte ovanligt, men ibland blir det
skriverier.

– Nu kan jag inte prata längre, säger Joona avslutande.

– Du vet att jag inte skulle fråga dig om det rörde sig om ett enkelt mordfall, säger Carlos och
drar efter andan. Men det kommer att bli skriverier, Joona …det är väldigt, väldigt brutalt,
väldigt blodigt …och flickans kropp är arrangerad.

– Hur? Hur är den arrangerad? frågar Joona.

– Hon ligger tydligen på en säng med händerna för ansiktet.

Joona sitter tyst med vänster hand på ratten. Träden flimrar förbi på båda sidorna om bilen.
Carlos andas i telefonen. Röster hörs i bakgrunden. Utan att säga något svänger Joona av från
E45 och in på Losvägen som leder österut mot kusten för att sedan fortsätta mot Sundsvall.

– Åk bara dit, snälla Joona …var trevlig och hjälp dem att lösa fallet själva, helst innan pressen
börjar skriva.

– Så nu är jag ingen observatör längre?

– Jo, det är du …håll dig bara i närheten, observera utredningen, kom med förslag …Bara du
begriper att du inte har några operativa uppgifter överhuvudtaget.

– För att jag utreds internt?

– Det är viktigt att du håller en låg profil, säger Carlos.

13
lämnar Joona kustlinjen och svänger av på väg 86 som sträcker sig inåt land
NORR OM SUNDSVALL
utmed Indalsälven.

Efter två timmars bilkörning närmar han sig det ensligt belägna ungdomshemmet.

Han sänker hastigheten och svänger in på en smal grusväg. Solljus letar sig ner genom de höga
tallarna och strilar mellan stammarna.

En död flicka, tänker Joona.

Medan alla sov mördades en flicka och placerades i sin säng. Våldet var mycket grovt och
aggressivt, enligt den lokala polisens bedömning. De har ingen misstänkt gärningsman, det är
för sent för vägspärrar, men alla kollegor i länet är informerade och kommissarie Olle
Gunnarsson leder förundersökningen.

Klockan är strax före tio när Joona stannar och lämnar bilen utanför polisens yttre avspärrning.
Det surrar av insekter i diket. Skogen har öppnat sig i en stor glänta. Fuktiga träd glittrar i
solskenet på sluttningen ner mot Himmelsjön. På en metallskylt vid vägkanten står det:
Birgittagården, HVB, Särskilt ungdomshem.

Joona går mot en samling faluröda byggnader som likt en hälsingegård är samlade kring en
plan. En ambulans, tre polisbilar, en vit Mercedes och tre andra bilar står framför husen.

En hund skäller oavbrutet i en löplina mellan två träd.

En äldre man med valrossmustascher, kulmage och skrynklig linnekostym står framför
huvudbyggnaden. Han har upptäckt Joona men gör ingen ansats att hälsa. Istället rullar han
färdigt cigaretten och slickar på papperet. Joona kliver över en ny avspärrning och mannen
placerar cigaretten bakom örat.

– Det är jag som är rikskriminalens observatör, säger Joona.

– Gunnarsson, säger mannen. Kommissarie.

– Det är meningen att jag ska följa arbetet här.

– Ja, så länge du inte är i vägen, säger mannen och ser på honom med kyliga ögon.

Joona blickar mot det stora huset. Teknikerna är redan på plats. Strålkastarljus fyller rummen
och får alla fönster att lysa med onaturlig styrka.

En polis med nästan vitt ansikte kommer ut genom dörren. Han håller ena handen för munnen,
stapplar nerför trappan, tar stöd mot väggen, lutar sig framåt och kräks bland nässlorna kring
vattentunnan.

– Du kommer att göra samma sak när du har varit inne i huset, säger Gunnarsson med ett
leende mot Joona.

– Vad vet vi än så länge?

– Vi vet inte ett jävla skit …Larmet kom i natt, det var Birgittagårdens kurator som
ringde …Daniel Grim, heter han. Klockan var fyra. Han var hemma i sitt hus på Bruksgatan i
Sundsvall och hade precis fått ett samtal härifrån …han visste inte mycket när han ringde
larmcentralen, bara att jäntorna hade skrikit en massa om blod.

– Så det var flickorna själva som ringde? frågar Joona.

– Ja.

– Men inte till larmcentralen, utan till kuratorn i Sundsvall, säger Joona.

– Exakt.

– Det måste väl ha funnits nattpersonal här?

– Nej.

– Borde det inte göra det?

– Antagligen, svarar Gunnarsson med trött röst.

– Vem av flickorna var det som ringde till kuratorn? frågar Joona.

– Det var en av de äldre eleverna, svarar Gunnarsson och tittar i sitt anteckningsblock. Caroline
Forsgren, heter hon …Men som jag har förstått det så var det inte Caroline som hittade
kroppen, utan …det är jävligt rörigt, flera av jäntorna har tittat in i rummet. Det är förbannat
otäckt ska jag säga. En av dem har vi tagit till lasarettet. Hon var hysterisk och
ambulanspersonalen tyckte att det var säkrast.

– Vilka var först på plats? frågar Joona.

– Två kollegor …Rolf Wikner och Sonja Rask, svarar Gunnarsson. Och jag var väl här …säg en
kvart i sex och då ringde jag åklagaren … och då blev hon visst lite kissnödig och kontaktade
Stockholm …och nu har vi dig på halsen.

Han ler utan vänlighet mot Joona.

– Har du någon misstänkt? frågar Joona.

Gunnarsson drar efter andan och säger i en föreläsande ton:

– Min långa erfarenhet säger mig att man ska låta utredningen gå sin gilla gång …vi måste få hit
folk, börja höra vittnen, säkra spår …

– Kan man gå in och titta? frågar Joona med en blick mot dörren.

– Det skulle jag inte rekommendera …vi har snart bilder.

– Jag behöver titta på flickan innan hon flyttas, säger Joona.

– Det rör sig om trubbigt våld, mycket grovt, mycket aggressivt, säger han. Förövaren är
storvuxen. Efter sin död placerades offret i sin säng. Ingen märkte någonting förrän en av
flickorna skulle gå på muggen och trampade rakt i blodet som rann ut under dörren.

– Var det varmt?

– Du … det är inte helt lätt att handskas med jäntorna, för klarar Gunnarsson. De är rädda och
jävligt arga hela tiden, de protesterar mot allt vi säger, lyssnar inte, skriker åt oss och …Förut
skulle de tvunget ta sig förbi avspärrningarna för att hämta saker i sina rum, det var iPod, lypsyl
och jackor och när vi skulle flytta dem till lillstugan så rymde två av dem ut i skogen.

– Rymde?

– Vi har precis hunnit ifatt dem, men … vi behöver bara få dem att återvända frivilligt, de ligger
på marken och kräver att få rida på Roffes axlar.
14
skyddskläder, går uppför trappan till det stora huset och in genom dörren. Inne i
JOONA TAR PÅ SIG
förstugan surrar strålkastarnas fläktar och luften är redan varm. Varje skrymsle är synligt i det
starka skenet. Damm rör sig mjukt genom luften.

Joona fortsätter långsamt fram på stegplattorna över de breda tiljorna. En tavla har fallit till
golvet och det krossade glaset glittrar i det starka ljuset. Blodiga stövelspår leder i olika
riktningar genom korridoren mot ytterdörren och tillbaka.

Huset har bevarat sin forna storbondestil. Schablonmålningar lyser i blek färgprakt och de
vandrande dalamålarnas kurbits snirklar sig ut över väggar och murstockar.

Längre in i korridoren står en tekniker vid namn Jimi Sjöberg och belyser en svart stol med grönt
ljus efter att ha applicerat Hungarian red.

– Blod? frågar Joona.

– Inte på den här, mumlar Jimi och söker vidare med det gröna ljuset.

– Har ni hittat någonting oväntat?

– Erixon ringde från Stockholm och sa åt oss att inte röra minsta lilla flugskit innan Joona Linna
gett klartecken, svarar han leende.

– Det är jag tacksam för.

– Så vi har egentligen inte riktigt börjat ännu, fortsätter Jimi. Vi har lagt ut de här jävla plattorna
och fotograferat och filmat allting och …jag tog mig friheten att topsa blodspåren i korridoren
för att få iväg någonting till labbet.

– Bra.

– Och Siri lyfte avtrycken i hallen innan de blev sabbade …

Den andra teknikern, Siri Karlsson, har precis monterat bort handtaget av mässing från dörren
till isoleringsrummet. Hon placerar det försiktigt i en papperspåse och går sedan fram till Joona
och Jimi.

– Han ska kika på brottsplatsen, förklarar Jimi.

– Det är ganska otäckt, säger Siri bakom munskyddet. Hennes ögon är trötta och skärrade.

– Jag förstår det, svarar Joona.

– Du kan titta på bilderna istället om du vill, säger hon.

– Det här är Joona Linna, förklarar Jimi för henne.

– Förlåt, jag visste inte.

– Jag är bara observatör, säger Joona.

Hon slår ner blicken och rodnaden syns under ögonen när hon tittar upp igen.

– Alla pratar om dig, säger hon. Och jag menar …jag …jag bryr mig inte om internutredningen.
Jag tycker att det ska bli roligt att samarbeta.

– Detsamma, svarar Joona.

Han står stilla, lyssnar till lampornas surrande ljud och koncentrerar sig inåt för att förbereda sig
på att ta emot intrycken utan att ge efter för impulsen att vända bort blicken.
15
JOONA GÅR FRAM till alkoven och dörren utan handtag.

Låskolven med nyckeln sitter fortfarande kvar.

Han blundar en kort stund och fortsätter sedan in i det lilla rummet.

Allt är stilla och belyst.

Den uppvärmda luften är mättad av lukten från blod och urin. Han tvingar sig att andas in för
att också känna de andra dofterna: fuktigt trä, svettiga lakan och deodorant.

Det knäpper i strålkastarnas heta metall. Dämpade hundskall hörs genom väggarna.

Joona står helt stilla och tvingar sig att betrakta kroppen på sängen. Han dröjer kvar med
blicken på varje detalj trots att han skulle vilja gå sin väg, lämna huset, fortsätta ut i den friska
luften och vidare in i skogens dunkel.

Blod har runnit över golvet och stänkt på de fastskruvade möblerna och väggens bleka
bibelmotiv. Det har skvätt upp i taket och bort mot toaletten utan dörr. På sängen ligger en
mager flicka i tidig pubertet. Hon är arrangerad på rygg med händerna för ansiktet. Hon är bara
klädd i vita bomullstrosor. Brösten är skylda av armbågarna och fötterna är korsade vid
anklarna.

Joona känner sitt hjärta slå, känner sitt eget blod forsa genom ådrorna till hjärnan, känner
pulsslagen dåna i tinningarna.

Han tvingar sig själv att titta, registrera och tänka.

Flickans ansikte är dolt.

Som om hon är rädd, som om hon inte vill se förövaren.

Innan flickan lades i sängen utsattes hon för mycket kraftigt våld.

Det handlar om upprepade slag av ett trubbigt föremål mot panna och hjässa.

Hon var bara en liten flicka och måste ha varit så fruktansvärt rädd.

För några få år sedan var hon ett barn, men en kedja av händelser i hennes liv har fört henne till
detta rum, till ett särskilt ungdomsboende. Hon hade kanske bara otur med föräldrar och
fosterfamiljer. Kanske trodde man att hon skulle vara trygg här.

Joona iakttar varje ohygglig detalj tills det känns som att han inte längre står ut. Då blundar han
en stund och tänker på sin dotters ansikte och gravstenen som inte är hennes innan han öppnar
ögonen och fortsätter undersökningen.

Allt tyder på att offret satt på stolen vid det lilla bordet när förövaren angrep henne.

Joona försöker mejsla ut rörelserna som orsakat stänken.

Varje bloddroppe som faller genom luften antar en klotrund form och har en diameter på fem
millimeter. Om droppen är mindre så beror det på att blodet utsatts för en yttre kraft som
splittrat den i mindre droppar.

Det är då man talar om stänk.

Joona står nu på två stegplattor framför det lilla bordet, antagligen exakt på den plats där
mördaren stod för några timmar sedan. Flickan satt då på stolen på andra sidan bordet. Joona
iakttar blodets stänkmönster, vänder sig bakåt och ser avkastat blod högt upp på väggen.
Tillhygget har många gånger svingats bakåt för att hämta kraft och varje gång det bytt riktning
för ett nytt slag så har det uppstått ett bakåtstänk.

Joona har redan stannat längre på denna brottsplats än vad någon annan kommissarie skulle
göra. Ändå är han inte färdig. Han återvänder till flickan i sängen, står framför henne, ser
smycket i naveln, läppavtrycket på vattenglaset, ser att hon har tagit bort en leverfläck strax
under höger bröst, ser de ljusa hårstråna på hennes smalben och ett gulnat blåmärke på låret.

Han lutar sig försiktigt över henne. Bara en svag värme stiger fortfarande från hennes nakna
hud. Han tittar på händerna som ligger över hennes ansikte och ser att hon inte har rivit
förövaren, det finns inga hudavskrapningar under naglarna.

Han går undan några steg och tittar på henne igen. Den vita huden. Händerna för ansiktet. De
korsade anklarna. Hon har nästan inget blod på kroppen. Det är bara kudden som är blodig.

I övrigt är hon ren.

Joona ser sig om i rummet. Bakom dörren finns en liten hylla med två klädkrokar. På golvet
under hyllan står ett par sportskor med bollar av vita strumpor i och på en av krokarna hänger
ett par blekta jeans i en hälla, en svart collegetröja och en jeansjacka. På hyllan ligger en liten
vit behå.

Joona rör inte plaggen, men de ser inte ut att vara blodiga.

Hon har antagligen klätt av sig och hängt upp sina kläder innan hon mördades.

Men varför är hon inte blodig på hela kroppen? Hon måste ha skyddats av något. Men vad? Det
finns ingenting här.
16
solskenet på gården och tänker på att graden av våld mot flickan var ohyggligt och
JOONA GÅR I
ändå var hennes kropp ren och vit som en sten i havet.

Gunnarsson hade förklarat att våldet mot henne varit aggressivt.

Joona tänker att det var kraftigt, nästan förtvivlat kraftigt, men inte aggressivt i bemärkelsen
besinningslöst. Slagen var målmedvetna, avsikten var att döda, men i övrigt är kroppen
behandlad med varsamhet.

Gunnarsson sitter på motorhuven till sin Mercedes och talar i telefon.

I motsats till nästan allt annat så går inte mordutredningar mot kaos om de lämnas utan
styrning, utan mot att reda ut sig själva, det är det vanliga. Men Joona har aldrig väntat, aldrig
satt sin tillit till att ordningen ska återställa sig själv.

Han vet givetvis att mördaren nästan alltid är någon närstående som kort efter dådet hör av sig
till polisen och erkänner, men han räknar inte med detta.

Hon ligger på sängen nu, tänker han. Men satt vid bordet i bara underbyxorna när hon
mördades.

Det är svårt att tro att det skett alldeles tyst.

Det måste finnas ett vittne på en plats som denna.

Någon av flickorna har hört eller sett någonting, tänker Joona när han går i riktning mot
lillstugan. Någon har antagligen anat vad som varit på väg, avläst ett hot eller en konflikt.

Hunden gnyr under trädet, biter på kopplet till löplinan och börjar sedan skälla igen.

Joona fortsätter fram till de två männen som står och samtalar utanför lillstugan. Han förstår
att den ena av dem är brottsplatskoordinator, en man i femtioårsåldern med sidlugg och
mörkblå poliströja. Den andre är antagligen inte polis. Han är orakad och har vänliga, trötta
ögon.

– Joona Linna, observatör från rikskrim, säger han och skakar hand med dem båda.

– Åke, säger koordinatorn.

– Jag heter Daniel, säger mannen med de trötta ögonen. Jag jobbar som kurator här på
gården …Jag kom så fort jag fick höra vad som hänt.

– Har du tid en liten stund? frågar Joona. Jag skulle vilja träffa flickorna och det är nog bra om
du är med.

– Nu? frågar Daniel.

– Om det går bra, svarar Joona.

Mannen blinkar bakom glasögonen och säger bekymrat:

– Det är bara det att två elever passade på att smita ut i skogen …

– De är hittade, förklarar Joona.

– Ja, jag vet, men jag behöver nog prata med dem, säger Daniel och ler plötsligt ofrivilligt. De
kräver att få sitta på axlarna på en polis om de ska komma tillbaka.

– Gunnarsson ställer säkert upp, svarar Joona och fortsätter fram till den lilla röda stugan.

Han tänker på att han vid detta första möte ska försöka avläsa eleverna, se vad som pågår i
rummet mellan dem, vad som rör sig i strömmarna under ytan.

Om någon har sett någonting så brukar de andra i gruppen visa det omedvetet, vända sig som
kompassnålar.

Joona vet att han inte har befogenhet att hålla förhör men han måste få veta om det finns
något vittne, tänker han när han böjer sig och går in genom den låga dörren.
17
Joona går in i lillstugan och kliver över skogränsen. Tre flickor befinner sig i det
GOLVET KNAKAR NÄR
trånga rummet. Den yngsta av dem kan inte vara mer än tolv år. Hennes hy är rosa och håret
rött som koppar. Hon sitter på golvet lutad mot väggen och tittar på teve, viskar för sig själv och
slår sedan bakhuvudet flera gånger mot väggen, blundar en stund och fortsätter sedan att titta
på teve.

De andra två verkar inte ens notera henne. De ligger bara kvar i den bruna manchestersoffan
och bläddrar i gamla modemagasin.

En psykolog från länssjukhuset i Sundsvall sätter sig på golvet bredvid den rödhåriga flickan.

– Jag heter Lisa, försöker hon vänligt. Vad heter du?

Flickan vänder inte blicken från teven. Det är en repris av serien Blue Water High. Ljudet är högt
och ett kyligt sken sprider sig i rummet.

– Har du hört talas om sagan om Tummelisa? frågar Lisa. Jag känner mig ofta som hon. Liten
som en tumme …Hur känner du dig?

– Som Jack Uppskäraren, svarar flickan med sin ljusa röst utan att vända blicken från teven.

Joona fortsätter in och sätter sig i en fåtölj framför teven. Den ena flickan i soffan tittar med
stora ögon på honom, men slår leende ned blicken när han hälsar. Hon är kraftig, har
sönderbitna naglar och är klädd i jeans och en svart tröja med texten “Razors pain you less than
life”. Hon har blå ögonskugga och en glittrande hårsnodd runt handleden. Den andra flickan ser
ut att vara äldre och har en uppklippt t-shirt med hästmotiv, en rosenkrans med vita pärlor om
halsen, injektionsärr i armvecken och en militärjacka ihoprullad som en kudde bakom huvudet.

– Indie? frågar den äldre dämpat. Gick du in och tittade innan snuten kom?

– Jag vill inte ha mardrömmar, svarar den kraftiga flickan slött.

– Stackars lilla Indie, retas den äldre.

– Vad då?

– Du är liksom rädd för mardrömmar när …

– Ja, det är jag.

– Så jävla, skrattar hon. Så jävla ego …

– Håll käften, Caroline, ropar den rödhåriga flickan.

– Miranda är mördad, fortsätter Caroline. Det är kanske lite värre än att …

– Jag tycker bara att det är skönt att slippa henne, säger Indie.

– Du är helt sjuk, ler Caroline.

– Hon var för fan sjuk, hon brände mig med en cigarett och …

– Men sluta bitcha, avbryter den rödhåriga flickan.

– Och hon slog mig med hopprepet, fortsätter Indie.

– Du är verkligen en bitch, suckar Caroline.

– Men absolut, jag kan säga det om det känns bättre för dig, retas Indie. Det är jättetråkigt att
en idiot är död men jag …

Den lilla rödhåriga flickan slår huvudet mot väggen igen och sluter sedan ögonen. Ytterdörren
öppnas och de båda eleverna som rymde kommer in tillsammans med Gunnarsson.
18
hans ansikte är lugnt, den mörka kavajen har öppnat sig och veckar sig mjukt,
JOONA SITTER BAKÅTLUTAD,
den muskulösa kroppen är avslappnad, men hans ögon är grå som en frusen havsvik när han
iakttar flickorna som kommer in.

De andra eleverna buar högt och skrattar. Lu Chu går med överdrivet vickande höfter och gör
ett V-tecken med fingrarna.

– Lesbian loser, ropar Indie.

– Vi kan ta en dusch ihop, svarar Lu Chu.

Kuratorn Daniel Grim kommer in i stugan efter eleverna. Det är tydligt att han försöker få
Gunnarsson att lyssna.

– Jag vill bara att ni tar det lite lugnt med flickorna, säger Daniel och dämpar sig sedan innan
han fortsätter. Ni skrämmer dem, bara genom att vara här …

– Oroa dig inte, lugnar Gunnarsson.

– Men det gör jag, svarar Daniel ärligt.

– Va?

– Jag oroar mig faktiskt, säger han.

– Ja, i så fall skiter jag i dig, suckar Gunnarsson. Du får bara backa undan och låta mig sköta mitt
jobb.

Joona ser att kuratorn är orakad och att t-shirten under jackan är ut och in.

– Jag vill bara förklara att …för de här flickorna så representerar inte polisen trygghet.

– Jo-o, skojar Caroline.

– Trevligt att höra, säger Daniel till henne med ett leende och vänder sig sedan till Gunnarsson
igen. Men allvarligt …för de flesta av våra elever så har polisen varit med när deras liv har varit
som jobbigast.

Joona ser att Daniel mycket väl förstår att han är besvärlig i polisens ögon, men att han ändå
väljer att ta upp en annan fråga:

– Jag pratade med koordinatorn här utanför om inkvartering för …

– En sak i taget, avbryter Gunnarsson.

– Det är viktigt eftersom …

– Fitta, säger Indie irriterat.

– Pissa ner dig, retas Lu Chu.

– Eftersom det kan vara skadligt, fortsätter Daniel. Det kan vara skadligt för eleverna att tvingas
bo här i natt.

– Ska de ta in på hotell? frågar Gunnarsson.

– Du borde fan bli mördad! skriker Almira och kastar ett glas mot Indie.

Det går i kras mot väggen, vatten och glassplitter faller till golvet. Daniel rusar fram, Almira
vänder sig bort, men Indie hinner slå henne i ryggen med knytnäven flera gånger innan Daniel
separerar dem.

– Skärp er för helvete! ryter han.

– Almira är en jävla fitta som …

– Lugna ner dig Indie, säger han och stoppar hennes hand. Vi har pratat om det här – eller hur?

– Ja, svarar hon lugnare.

– Du är ju en snäll tjej, säger han leende.

Hon nickar och börjar plocka upp glasskärvor från golvet tillsammans med Almira.

– Jag hämtar dammsugaren, säger Daniel och lämnar lillstugan.

Han trycker igen dörren utifrån, den glider upp igen och han slår igen den så att tavlan med Carl
Larsson-motivet skallrar till mot väggen.

– Hade Miranda några fiender? frågar Gunnarsson rakt ut i rummet.

– Nej, svarar Almira och fnittrar.

Indie sneglar på Joona.

– Lyssna nu! säger Gunnarsson med höjd röst. Ni ska bara svara på våra frågor och inte hålla på
och tramsa och skrika. Det kan väl inte vara så jävla svårt, eller hur?

– Det beror på frågorna, svarar Caroline lugnt.

– Jag tänker nog skrika, mumlar Lu Chu.

– Sanning eller konka, säger Indie och pekar leende mot Joona.

– Sanning, svarar Joona.

– Det är jag som håller i förhöret, protesterar Gunnarsson.

– Vad betyder det här? frågar Joona och håller sina händer för ansiktet.

– Vad då? Jag vet inte, svarar Indie. Vicky och Miranda höll på med det där.

– Jag orkar inte mer, avbryter Caroline. Du såg inte Miranda, hon låg precis så, det var så
mycket blod, det var blod överallt och …

Hennes röst bryts i gråt och psykologen går fram till henne och försöker lugna henne med
dämpad röst.
– Vem är Vicky? frågar Joona och reser sig från fåtöljen.

– Hon är den nyaste eleven här på …

– Men var fan är hon? avbryter Lu Chu.

– Vilket är hennes rum? frågar Joona snabbt.

– Hon har väl smitit iväg till sin knullkompis, säger Tuula.

– Vi brukar hamstra Stesolid och sova som …

– Vem pratar vi nu om? frågar Gunnarsson med höjd röst.

– Vicky Bennet, svarar Caroline. Jag har inte sett henne på hela.

– Var fan är hon?

– Vicky har så jävla många bokstäver, skrattar Lu Chu.

– Stäng av teven, säger Gunnarsson stressat. Jag vill att alla lugnar ner sig och.

– Skrik inte, skriker Tuula och höjer ljudet.

Joona sätter sig på huk framför Caroline, fångar hennes blick och håller kvar den med ett
allvarligt lugn.

– Vilket är Vickys rum?

– Det sista, längst in i korridoren, svarar Caroline.

19
och går mycket fort över gården, möter kuratorn med dammsugaren, hälsar
JOONA LÄMNAR LILLSTUGAN
på teknikerna, fortsätter med stora kliv uppför trappan och in i huvudbyggnaden igen. Det är
dunkelt, lamporna är släckta, men stegplattorna glimmar som kiselstenar.

En flicka fattas, tänker Joona. Ingen har sett henne. Kanske rymde hon i tumultet, kanske
försöker de andra eleverna hjälpa henne genom att dölja det de vet.

Brottsplatsundersökningen är bara påbörjad och rummen är inte ens genomsökta. Hela

Birgittagården borde ha finkammats, men det har inte funnits tid, det har varit för mycket på en
gång.

Eleverna är stressade och rädda.

Brottsofferjouren borde vara här.

Polisen behöver förstärkning, fler tekniker, mer resurser.

Joona ryser till vid tanken på att den saknade flickan kanske gömmer sig på sitt rum. Hon kan ha
sett någonting och är så skräckslagen att hon inte törs komma fram.

Han fortsätter in i korridoren med dörrar till elevrummen.

Det knäpper lite i timmerväggar och bjälklag, men annars är det tyst i huset. Inne i alkoven står
dörren utan handtag på glänt. Därinne ligger den döda i sängen med händerna för ögonen.

Joona erinrar sig plötsligt att han såg tre horisontala streck av blod på karmen till alkoven.
Utdraget blod från tre fingrar, men inga fingeravtryck. Joona hade tittat på strecken, men varit
så upptagen av att strukturera intrycken från brottsplatsen att han inte förrän nu inser att de
var på fel sida. Spåren ledde inte bort från mordet, utan åt motsatt håll, längre in i korridoren.
Det är svaga, uttrampade fotspår från stövlar och skor och nakna fötter i alla riktningar, men de
tre strecken på karmen leder inåt.

Den som var blodig om händerna hade ett ärende i något av de andra elevernas rum.

Inte fler döda, viskar Joona för sig själv.

Han drar på sig latexhandskar och fortsätter fram till det sista rummet. När han öppnar dörren
hörs ett prasslande ljud och han tvärstannar och försöker se någonting. Ljudet försvinner. Joona
sträcker försiktigt in handen i mörkret för att nå strömbrytaren.

Han anar det prasslande ljudet igen och ett underligt metalliskt klirrande.

– Vicky?

Han trevar efter väggen, hittar knappen och tänder lampan. Gult ljus fyller omedelbart det
asketiska rummet. Det knakar till och fönstret svänger upp mot skogen och Himmelsjön. Det
prasslar i hörnet och Joona ser att en fågelbur ligger omkullvält. En gul undulat flaxar med
vingarna och klättrar i burens tak.
Lukten av blod är påträngande. En blandning av järn och något annat, något sött och härsket.

Joona lägger ut stegplattor av plast och går långsamt in i rummet.

Det är blodfläckar kring fönsterhakarna. Tydliga handavtryck visar hur någon har klättrat upp på
fönsterbrädan, tagit stöd mot karmarna och antagligen hoppat ner på gräsmattan utanför.

Han går fram till sängen. En iskall rysning stiger längs hans nacke när han drar undan täcket.
Lakanet är fullt av intorkat blod. Men den som legat här har inte varit skadad.

Blodet är avtorkat, utdraget, utsmetat.

En nerblodad person har sovit i lakanen.

Joona står kvar en stund för att avläsa rörelserna.

Hon har verkligen sovit, tänker han.

När han försöker lyfta på kudden sitter den fast. Den är klistrad mot underlakan och
bäddmadrass. Joona drar loss den. Där ligger en hammare i mörkt blod med bruna klumpar och
hårstrån. Det mesta av blodet har sugits upp av tyget, men runt hammarens huvud glittrar det
fortfarande fuktigt.
20
inbäddad i ett milt, vackert ljus och Himmelsjön blänker trolskt mellan de höga,
BIRGITTAGÅRDEN ÄR
gamla träden. Men bara för några timmar sedan gick Nina Molander upp för att kissa och
hittade Miranda död på sin säng. Hon väckte alla, panik bröt ut och de ringde kuratorn Daniel
Grim som omedelbart larmade polisen.

Nina Molander var så chockad att hon fick föras med ambulans till länssjukhuset i Sundsvall.

Ute på gården står Gunnarsson tillsammans med kuratorn Daniel Grim och Sonja Rask.
Gunnarsson har öppnat bakluckan till sin vita Mercedes och lagt ut teknikernas skisser av
brottsplatsen i bagageutrymmet.

Hunden i löplinan skäller hela tiden uppjagat och sliter i sitt koppel.

När Joona stannar bakom bilen och drar handen genom sitt rufsiga hår har de tre personerna
redan vänt sig mot honom.

– Flickan har rymt genom sitt fönster, säger han.

– Rymt? frågar Daniel häpet. Har Vicky rymt? Varför skulle …

– Det var blod på fönsterkarmen, det var blod i hennes säng och det …

– Men det betyder väl inte …

– Det låg en blodig hammare under hennes kudde, avslutar Joona.

– Det här stämmer inte, säger Gunnarsson irriterat. Det kan inte stämma för våldet var så jävla
kraftigt.

Joona vänder sig till kuratorn Daniel Grim igen. Hans ansikte är naket och skört i solljuset.

– Vad säger du? frågar Joona honom.

– Vad då? Om att Vicky skulle … Det är helt sjukt, svarar Daniel.

– Varför?

– Bara det att nyss, säger kuratorn och ler ofrivilligt. Nyss var ni helt säkra på att det rörde sig
om en storvuxen man – Vicky är liten, hon väger inte ens femtio kilo, hennes handleder är
smala som.

– Är hon våldsam? frågar Joona.

– Det är inte Vicky som har gjort det här, svarar Daniel lugnt. Jag har jobbat med henne i två
månader och jag kan säga att det inte är hon.

– Var hon våldsam innan hon kom hit?

– Jag har tystnadsplikt som ni vet, svarar Daniel.

– Du fattar väl att du bara slösar bort vår tid med din jävla tystnadsplikt, säger Gunnarsson.

– Jag kan säga att jag tränar vissa elever i alternativ till aggressiva reaktioner …så att de inte
reagerar med ilska på exempelvis besvikelse eller rädsla, berättar Daniel samlat.

– Men inte Vicky, säger Joona.

– Nej.

– Så varför är hon här? frågar Sonja.

– Jag kan tyvärr inte gå in på enskilda elever.

– Men du anser inte att hon är våldsam?

– Hon är snäll, svarar han enkelt.

– Så vad tror du har hänt? Varför ligger det en blodig hammare under hennes kudde?

– Jag vet inte, det stämmer inte. Hon har kanske hjälpt någon? Gömt vapnet.

– Vilka av eleverna är våldsamma? frågar Gunnarsson argt.

– Jag kan inte peka ut någon – det måste ni förstå.

– Det gör vi, svarar Joona.

Daniel vänder sig tacksamt mot honom och försöker andas lugnare.

– Men försök prata med dem, säger Daniel. För då märker du ganska snart vilka jag syftar på.

– Tack, säger Joona och börjar gå.

– Tänk på att de har förlorat en vän, säger Daniel snabbt.

Joona stannar och återvänder till kuratorn.

– Känner du till vilket rum Miranda hittades i?

– Nej, men jag förutsatte …

Daniel tystnar och skakar på huvudet.

– För jag har svårt att tro att det är hennes eget, säger Joona. Det är nästan tomt, ligger på
höger sida efter toaletterna.

– Isoleringen, svarar Daniel.

– Varför hamnar man där? frågar Joona.

– För att …

Daniel tystnar och ser sedan undrande ut.

– Vad tänker du på?

– Dörren borde ha varit låst, säger han.

– Det sitter en nyckel i låset.

– Vilken nyckel? frågar Daniel med höjd röst. Det är bara Elisabet som har nyckel till isoleringen.

– Vem är Elisabet? frågar Gunnarsson.

– Min fru, svarar Daniel. Det var hon som hade jour i natt …

– Men var är hon nu? frågar Sonja.

– Vad då? säger Daniel och tittar förvirrat på henne.

– Är hon hemma? frågar hon.

Daniel ser överraskad och osäker ut.

– Jag förutsatte att Elisabet följde med Nina i ambulansen, säger han långsamt.

– Nej, Nina Molander åkte ensam, svarar Sonja.

– Det är klart att Elisabet följde med till sjukhuset, hon skulle aldrig låta en elev.

– Jag var först på plats här, avbryter Sonja.

Tröttheten har gjort hennes röst brysk och hes.

– Det fanns ingen personal, fortsätter hon. Bara en massa rädda tjejer.

– Men, min fru var ju …

– Ring henne, säger Sonja.

– Jag har försökt, hennes telefon är avstängd, säger Daniel lågt. Jag trodde … jag förutsatte …

– Fan vad rörigt det här är, säger Gunnarsson.

– Min fru, Elisabet, fortsätter Daniel med en röst som blir allt darrigare. Hon har hjärtfel, det
kan ha, hon kan …

– Försök att tala lugnt, säger Joona.

– Min fru har förstorat hjärta och …hon jobbade natt och borde vara här …hennes telefon är
avstängd och …
21
på dem, famlar med dragkedjan till jackan och upprepar att hans fru har fel
DANIEL TITTAR FÖRTVIVLAT
på hjärtat. Hunden skäller och spänner kopplet så hårt att han håller på att strypas, han rosslar
och fortsätter sedan skälla.

Joona går fram till den skällande hunden under trädet. Han försöker lugna den medan han
lossar kopplet från halsbandet. Så fort Joona släpper taget springer hunden över gården och
fram till en liten byggnad. Joona följer efter med stora steg. Hunden krafsar på tröskeln till
dörren, gnäller och flåsar.

Daniel Grim stirrar på Joona och hunden och börjar gå mot dem. Gunnarsson ropar åt honom
att stanna, men han fortsätter ändå framåt. Hans kropp är stel och ansiktet är förtvivlat. Gruset
krasar under fötterna på honom. Joona försöker lugna hunden, får tag i halsbandet och drar
djuret bakåt, bort från dörren.

Gunnarsson springer över gården och får tag i Daniels jacka, men han sliter sig fri, faller på
gruset, skrapar handen och kommer upp igen.

Hunden skäller, rycker i halsbandet och spänner kroppen.

Den uniformerade polisen ställer sig framför dörren. Daniel försöker pressa sig förbi och skriker
med gråt i rösten:

– Elisabet! Elisabet! Jag måste få …

Polisen försöker få med sig honom bort, medan Gunnarsson skyndar fram till Joona och hjälper
honom med hunden.

– Min hustru, kvider Daniel. Det kan vara min …

Gunnarsson drar med sig hunden mot trädet igen.

Hunden flämtar, river upp grus med tassarna och skäller mot dörren.

Joona känner ett sting av smärta från ögonens baksidor när han drar på sig en latexhandske.

På en snidad träskylt strax under det låga taksprånget står det “Brygghus”.

Försiktigt öppnar Joona dörren och blickar in i det dunkla rummet. Ett litet fönster står öppet
och hundratals flugor surrar i luften. Överallt på de blanknötta golvtiljorna syns blodiga avtryck
från hundens tassar. Utan att gå in flyttar sig Joona i sidled för att blicka förbi den murade
eldstaden.

Bakstycket till en mobiltelefon glimmar bredvid ett spår av utstruket blod.

När Joona lutar sig in genom dörröppningen hörs flugornas surrande högre. En kvinna i
femtioårsåldern ligger på rygg i en blodpöl med öppen mun. Hon är klädd i jeans, rosa sockor
och grå kofta. Kvinnan har helt tydligt försökt hasa undan men fått hela överdelen av ansiktet
och huvudet krossat.
22
PIA ABRAHAMSSON märker att hon håller lite för hög hastighet.

Hon hade räknat med att komma iväg tidigare, men kyrkoherdemötet i Östersund drog ut på
tiden.

Pia tittar på sin son i spegeln. Huvudet hänger mot bilbarnstolens kant. Ögonen är slutna
bakom glasögonen. Morgonsolen blixtrar mellan träden och in över hans lugna lilla ansikte.

Hon sänker hastigheten till åttio kilometer i timmen trots att vägen löper alldeles rakt genom
granskogen.

Det är spöklikt tomt på vägarna.

För tjugo minuter sedan mötte hon en långtradare lastad med timmer, men sedan dess har hon
inte sett till något fordon.

Hon kisar för att se ordentligt.

Viltstängslet flimrar monotont förbi på sidorna.

Människan måste vara det räddaste djuret i världen, tänker hon.

Det här landet har åttatusen kilometer viltstängsel. Inte för att skydda djuren, utan för att
skydda människorna. Genom dessa hav av skogar löper smala vägar som på båda sidorna
skyddas av höga stängsel.

Pia Abrahamsson tittar hastigt till på Dante i baksätet.

Hon blev gravid när hon arbetade som kyrkoherde i Hässelby församling. Fadern var redaktör
på Kyrkans Tidning. Hon stod där med graviditetstestet i handen och tänkte att hon var
trettiosex år.

Hon behöll barnet, men inte fadern till barnet. Sonen är det bästa som hänt henne.

Dante sitter och sover i sin bilbarnstol. Huvudet hänger tungt ner mot bröstkorgen och
gosefilten har fallit till golvet.

Innan han somnade var han så trött att han grät för allting. Han grät för att bilen luktade illa av
mammas parfym och för att Super Mario hade blivit uppäten.

Det är minst två mil kvar till Sundsvall och sedan ytterligare fyrtiosex mil till Stockholm.

Pia Abrahamsson börjar bli rejält kissnödig – hon drack för mycket kaffe vid kyrkoherdemötet.

Det måste komma en öppen bensinstation snart.

Hon säger sig själv att hon inte borde stanna mitt i skogen.

Det borde hon inte och ändå kommer hon att göra det.
Pia Abrahamsson, som varje söndag predikar om hur allt som sker, sker i ett djupare syfte,
kommer om bara några minuter att bli offer för den blinda, likgiltiga slumpen.

Mjukt svänger hon in till vägkanten vid en timmerväg och stannar vid den låsta vägbommen
som spärrar passagen i viltstängslet. Bakom bommen sträcker sig grusvägen rakt in i skogen till
någon upplagsplats för rundvirke.

Hon tänker att hon bara ska gå utom synhåll från vägen och lämna bildörren öppen så att hon
han höra om Dante vaknar.

– Mamma?

– Försök att sova lite till.

– Mamma, du får inte gå.

– Lilla gubben, säger Pia. Jag måste kissa. Jag lämnar dörren öppen. Jag kan se dig hela tiden.

Han tittar på henne med sömniga ögon.

– Jag vill inte vara ensam, viskar han.

Hon ler mot honom och klappar honom på den svettiga kinden. Hon vet att hon är
överbeskyddande, att hon gör honom till en liten morsgris, men hon kan inte låta bli.

– Bara en pytteliten stund, nojsar hon.

Dante håller fast hennes hand och försöker hindra henne att gå, men hon drar sig fri och tar en
våtservett ur paketet.

Pia lämnar bilen, böjer sig under bommen och fortsätter upp längs grusvägen, vänder sig om
och vinkar mot Dante.

Tänk om någon skulle svänga in med bilen och filma henne med sin mobiltelefon där hon satt
med stjärten bar.

Bilderna på den kissande prästen skulle cirkulera på Youtube, Facebook, Flashback forum,
bloggar och chattrum.

Hon huttrar till, lämnar grusvägen och går ännu längre in mellan träden. Tunga skogsmaskiner,
skördare och skotare har kört sönder terrängen.

När hon är säker på att hon inte längre syns från stora vägen drar hon ner underbyxorna, kliver
ur dem, flyttar sig undan, lyfter på kjolen och sätter sig ner på huk.

Hon märker att hon är trött, låren börjar darra och hon tar stöd med handen på den ljumma
mossan som växer kring trädstammen.

Lättnaden fyller henne och hon sluter ögonen.

När hon tittar upp igen ser hon något obegripligt. Ett djur har rest sig på två ben och går längs
timmervägen, stapplande, framåtböjd.

En smal gestalt i smuts, blod och lera.

Pia håller andan.

Det är inte ett djur, det är som om en del av skogen har frigjort sig och fått eget liv.

Som en liten flicka gjord av kvistar.

Varelsen vinglar till, men fortsätter sedan mot bommen.

Pia reser sig upp och följer efter.

Hon försöker säga något, men har ingen röst.

En gren bryts under hennes fot.

Ett glest regn har börjat droppa i skogen.

Långsamt som i en mardröm förflyttar hon sig; det är som att hon inte kan springa.

Mellan träden ser hon hur varelsen redan är framme vid bilen. Smutsiga band av tyg hänger
kring händerna på den konstiga flickan.

Pia snubblar upp på timmervägen och ser hur varelsen bara sopar bort hennes väska från sätet,
sätter sig och drar igen dörren.

– Dante, flämtar hon.

Bilen rivstartar, kör över mobiltelefonen och nyckelknippan, svänger rakt ut på den stora vägen,
skrapar mot vajerräcket till den mötande filen, kommer ut på körbanan igen och försvinner
bort.

Pia springer kvidande fram till vägbommen och känner hur hon skakar i hela kroppen.

Det som händer är obegripligt. Lermänniskan kom från ingenstans, den fanns bara där och nu är
bilen och hennes son borta.

Hon tar sig under bommen och går ut på den stora, tomma vägen. Hon skriker inte, hon kan
inte skrika. Allt som hörs är hennes flämtande andhämtning.
23
och regndroppar tickar mot den stora vindrutan. Den danske
SKOGEN FLIMRAR FÖRBI
långtradarchauffören Mads Jensen ser att det står en kvinna mitt på vägen redan på tvåhundra
meters håll. Han svär för sig själv och signalerar med hornet. Kvinnan skakar till av det brölande
ljudet, men istället för att flytta sig stannar hon kvar på vägen. Chauffören tutar igen och då tar
kvinnan ett långsamt steg framåt, höjer hakan och betraktar långtradaren som närmar sig.

Mads Jensen börjar sakta in och känner kraften från semitrailern trycka mot den gamla dollyn
från Fliegel. Han måste bromsa hårdare, anpassningen är dålig, det knakar i styraxeln och en
krängning går genom släpet innan han får stopp på ekipaget.

Varvtalet faller och mullret från kolvarnas rörelser blir allt tyngre.

Kvinnan står där, bara tre meter från motorhuven. Först nu ser chauffören att hon bär svarta
prästkläder under jeansjackan. En liten rektangel av den vita stärkkragen lyser mot den svarta
skjortan.

Kvinnans ansikte är öppet och underligt blekt. När deras ögon möts genom vindrutan börjar
tårar rinna efter hennes kinder.

Mads Jensen slår på varningsblinkern och lämnar hytten. Kraftig värme och diesellukt strålar
från motorn. När han kommer runt bilen står kvinnan med ena handen stödd mot en av
strålkastarna och andas stötvis.

– Vad är det här? frågar Mads.

Hon vänder blicken mot honom. Ögonen är uppspärrade. Det gula ljuset från varningsblinkern
pulserar över henne.

– Behöver du hjälp? frågar han.

Hon nickar och han försöker leda henne runt bilen. Regnet tätnar och det blir hastigt mörkare.

– Har någon varit dum mot dig?

Hon gör lite motstånd, men följer ändå med och klättrar upp till passagerarplatsen. Han stänger
dörren om henne och skyndar runt och sätter sig.

– Jag kan inte stå här, jag blockerar hela vägen, förklarar han. Jag måste flytta på mig – går det
bra?

Hon svarar inte, men han sätter långtradaren i rörelse och startar vindrutetorkarna.

– Är du skadad? frågar han.

Hon skakar på huvudet och håller en hand för munnen.

– Mitt barn, viskar hon. Mitt …

– Vad säger du? frågar han. Vad är det som hänt?

– Hon tog mitt barn …

– Jag ringer polisen – ska jag göra det? Ska jag ringa polisen?

– Åh Gud, kvider hon.

24
mot vindrutan, torkarbladen sveper snabbt undan vattnet och vägbanan ser ut
REGNET SMATTRAR HÅRT
att koka framför dem.

Pia sitter i den varma kupén högt över marken och darrar i kroppen. Hon kan inte bli lugn. Hon
förstår att hon har pratat osammanhängande, men nu hör hon chauffören tala med
larmcentralen. Han blir anvisad att fortsätta väg 86 och sedan väg 330 och möta en akutbil i
Timrå som ska ta henne till Sundsvalls sjukhus.

– Vad då? Vad pratar ni om? frågar Pia. Det är inte mig det handlar om. De måste stoppa bilen,
det är det enda som betyder någonting.

Den danske chauffören tittar undrande på henne och hon förstår att hon måste koncentrera sig
och vara tydlig. Hon måste spela upp ett lugn trots att marken under henne försvunnit, trots att
hon befinner sig i fritt fall.

– Min son är kidnappad, säger hon.

– Hon säger att hennes son är kidnappad, upprepar chauffören i telefon.

– Polisen måste stoppa bilen, fortsätter hon. En Toyota …Röd Toyota Auris. Jag minns inte
registreringsnumret, men …

Chauffören ber larmoperatören att vänta.

– Men den är precis framför oss på den här vägen …ni måste stoppa den …min son är bara fyra
år, han satt kvar när jag …

Han upprepar hennes ord till operatören, säger att han kör långtradaren österut på väg 86,
ungefär fyra mil från Timrå.

– De måste skynda sig …

Långtradaren saktar in, passerar ett böjt trafikljus, kör genom en rondell, släpet dundrar när
hjulen rullar över farthindren, ökar sedan farten förbi en vit tegelbyggnad och vidare på vägen
efter älven.

Sambandscentralen kopplar den danske chauffören till polisen, en kvinna i en patrullerande

radiobil. Hon säger att hon heter Mirja Zlatnek och att hon bara befinner sig tre mil bort, på väg
330 i Djupängen.

Pia Abrahamsson tar över telefonen, sväljer hårt för att få illamåendet att sjunka tillbaka. Hon
hör själv att hennes röst låter samlad trots att den darrar:

– Hör på nu, säger hon. Min son är kidnappad och bilen kör på. vänta.

Hon vänder sig till chauffören.

– Var är vi? Vilken väg kör vi på?

– Väg 86, svarar chauffören.

– Hur långt försprång har de? frågar polisen.

– Jag vet inte, säger Pia. Fem minuter kanske.

– Har ni passerat Indal?

– Indal, upprepar Pia.

– Det är nästan två mil dit, säger chauffören högt.

– Då har vi dem, säger polisen. Då är de fast …

När Pia Abrahamsson hör de orden börjar hennes tårar rinna. Hon stryker sig snabbt över
kinderna och hör att poliskvinnan talar med en kollega. Vägspärrar ska upprättas på väg 330
och på bron över älven. Kollegan befinner sig i Nordansjö och han lovar att han kan vara på
plats om mindre än fem minuter.

– Det räcker, säger poliskvinnan snabbt.

Långtradaren kör på vägen utmed älvens ringlande lopp genom Medelpads glesbygd. De
förföljer bilen med Pia Abrahamssons fyraåriga son utan att se den, men de vet att den finns
framför dem. För det finns inga alternativ. Väg 86 leder igenom enstaka orter, men det finns
inga avfarter, bara timmervägar utan anslutningar, rakt in i skogen, några mil upp i
myrmarkerna till avverkningsplatser, men inte vidare.

– Jag står inte ut, viskar Pia.

Vägen de kör på delar sig som en klyka någon mil längre fram. Strax efter det lilla samhället
Indal viker klykans ena förgrening av på en bro över älven och sedan nästan rakt söderut,
medan den andra förgreningen fortsätter efter älven mot kusten.

Pia sitter med händerna hårt knäppta och ber till Gud. Längre fram har två polisbilar spärrat av
klykans båda grenar. Den ena patrullbilen står vid brofästet på andra sidan älven och den andra
befinner sig åtta kilometer österut.

Långtradaren med den danske chauffören och kyrkoherden Pia Abrahamsson passerar just nu
Indal. Genom det täta regnet ser de den tomma bron över det höga, strömmande vattnet och
hur det blå ljuset från en ensam polisbil roterar nära brofästet på andra sidan.
25
Zlatnek har ställt patrullbilen på snedden över hela körbanan och dragit åt
POLISASSISTENT MIRJA
parkeringsbromsen. För att en bil ska kunna passera henne måste den köra ut i vägrenen och
ner med två av hjulen i det djupa diket.

Framför henne ligger en lång och rak vägsträcka. Polisbilens blå varningsljus blixtrar över den
blöta asfalten, på trädens mörka barr och in mellan stammarna.

Regnet smattrar hårt mot biltaket.

Mirja sitter stilla en stund, blickar ut genom vindrutan och försöker tänka över situationen.

Sikten är dålig på grund av skyfallet.

Hon hade räknat med en mycket lugn dag eftersom nästan alla kollegor i hela regionen är
upptagna med den döda flickan på Birgittagården. Rikskriminalen är till och med inkopplad i
förundersökningen.

Mirja har i hemlighet utvecklat en rädsla för den operativa sidan av yrket utan att egentligen ha
varit med om något traumatiserande. Kanske handlar det om den gången hon försökte medla i
ett familjedrama som slutade dåligt, men det var för många år sedan.

Ängsligheten har smugit sig på henne. Hon föredrar administrativa uppgifter och
brottsförebyggande arbete.

Under morgonen hade hon suttit vid skrivbordet och läst recept från sitt matnätverk. Inbakad
älgfilé, klyftpotatis och gräddsås med karljohanssvamp. En mustig puré av jordärtskockor.

Hon hade satt sig i bilen och kört till Djupängen för att titta på en stulen släpkärra när larmet
om den bortförda pojken kom.

Mirja säger sig själv att hon kommer att kunna lösa situationen med den bortförda pojken. För
bilen med kvinnans fyraårige son har ingenstans att ta vägen.

Den här vägsträckan är som en lång tunnel, en ryssja.

Långtradaren följer efter.

Antingen kör bilen med pojken över bron direkt efter Indal. Där har kollegan Lasse Bengtsson
spärrat av vägen.

Eller så kommer den hit – och här väntar jag, tänker Mirja.

Ungefär tio kilometer bakom bilen följer långtradaren efter.

Det beror givetvis på bilens hastighet, men inom tjugo minuter, inte mer, så kommer det att bli
en konfrontation.

Mirja säger sig att barnet säkerligen inte är kidnappat i egentlig mening. Det rör sig förmodligen
om en vårdnadstvist. Kvinnan hon talade med var för upprörd för att lämna ifrån sig
sammanhängande information, men vad som framgick var att hennes bil måste befinna sig
någonstans på vägen hitom Nilsböle.

Det är snart över, säger hon sig.

Om en liten stund kan hon återvända till sitt rum på stationen, ta en kopp kaffe och äta en
skinksmörgås.

Men samtidigt är det någonting som gör henne oroad. Kvinnan hade pratat om en flicka med
armar som kvistar.

Mirja hade inte frågat efter hennes namn. Det hade inte funnits tid. Hon förutsatte att
larmcentralen hade tagit alla personuppgifter.

Hennes upprördhet hade varit skrämmande. Hon hade andats snabbt och beskrivit det hon
varit med om som något obegripligt, helt utan rimliga förklaringar.

Regnet studsar på vindrutan och motorhuven. Mirja lägger handen på enheten för
radiokommunikation, sitter så en stund och anropar sedan Lasse Bengtsson.

– Vad händer? frågar hon.

– Det regnar som fan, men annars är det lugnt, inte en bil, inte en jävla …Vänta, nu ser jag en
långtradare, en stor jävla långtradare in på väg 330.

– Det är han som ringde, svarar Mirja.

– Men var fan är Toyotan, säger Lasse. Jag har stått här en kvart, den måste ju vara hos dig om
fem minuter om inget UFO har …

– Ge mig en sekund, säger Mirja snabbt och avbryter kommunikationen med kollegan när hon
ser det avlägsna ljuset från två billyktor.
26
lämnar patrullbilen och hukar lite i skyfallet. Hon kisar genom det täta regnet mot
MIRJA ZLATNEK
bilen som närmar sig.

Hon har lagt ena handen på den hölstrade pistolen, går den anländande bilen till mötes och
markerar samtidigt med den vänstra handen åt föraren att stanna.

Bubblor rinner med vattnet över vägbanan och sorlar i gräset i diket.

Mirja ser att bilen saktar in och hon ser sin egen skugga hoppa på vägbanan omgiven av det blå,
roterande ljuset bakifrån. Hon hör ett anrop från patrullbilen, men står kvar på vägen. Rösterna
över kommunikationsradion är burkaktiga, det sprakar hela tiden, men ändå hörs ordväxlingen
tydligt.

– Jävligt blodigt, upprepar en ung kollega medan han beskriver fyndet av en andra person på
Birgittagården, en medelålders kvinna.

Bilen närmar sig, kör långsamt, svänger in till vägkanten och stannar. Mirja Zlatnek börjar gå
mot den. Det är en Mazda pickup med leriga däck. Dörren öppnas till förarplatsen och en
storväxt man i grön jaktväst och Helly Hansen-tröja kommer ut. Han har axellångt, kammat hår
och ett brett ansikte med kraftig näsa och smala ögonspringor.

– Är du ensam i bilen? ropar Mirja och stryker vatten ur ansiktet.

Han nickar och vänder blicken mot skogen.

– Flytta undan, säger hon när hon närmar sig.

Han tar ett minimalt steg bakåt.

Mirja lutar sig fram för att kunna se in i bilen. Håret blir blött och det rinner vatten ner i nacken
efter ryggen.

Det är svårt att se något genom regnet och smutsen på vindrutan. På förarsätet ligger en
tidning utbredd. Han har suttit på en tidning när han kört. Hon går runt, fortsätter närmare och
försöker se vad som ligger på det trånga baksätet. En gammal filt och en termos.

Ett nytt anrop hörs från polisbilens radio, men hon kan inte längre urskilja orden.

Mannens jaktväst är redan mörkgrön över axlarna av väta. Det rasslar från bilen, ett skrapande
ljud mot metall.

När hon vänder blicken mot mannen igen så har han närmat sig. Lite grann, några decimeter.
Eller så inbillar hon sig bara. Hon är inte längre säker. Han betraktar henne, går med blicken
över hennes kropp och lägger sin köttiga panna i veck.

– Bor du här? frågar hon.

Hon petar bort smutsen från nummerplåten med foten, antecknar registreringsnumret och
fortsätter sedan runt bilen.
– Nej, svarar han långsamt.

På golvet framför passagerarplatsen står en rosa sportväska. Mirja går runt bilen men håller
hela tiden den storvuxne mannen under uppsikt. På flaket ligger någonting under en grön
presenning, med kraftiga spännremmar över.

– Vart är du på väg? frågar hon.

Han står alldeles stilla och följer henne med blicken. Plötsligt rinner det ut blod på flaket under
presenningen, i fårorna med smuts och barr.

– Vad har du här? frågar hon.

När han inte svarar sträcker hon sig över den bakre flaklemmen. Det är inte helt lätt att nå –
hon måste trycka sig mot bilen. Mannen flyttar sig lite åt sidan. Hon når presenningen med
fingertopparna men tar inte blicken från mannen. Han slickar sig om läpparna när hon lyfter på
fliken. Hon knäpper loss pistolen, vänder sedan blicken snabbt mot flaket och hinner se en
smäcker hov från ett ungt rådjur, ett kid.

Mannen står alldeles stilla i det blå blinkande ljuset, men Mirja behåller ändå handen på vapnet
när hon tar några steg bort från bilen.

– Var sköt du rådjuret?

– Hon låg på vägen, förklarar han.

– Har du markerat platsen?

Han spottar långsamt på marken, ner mellan sina egna fötter.

– Får jag se ditt körkort, säger hon.

Han svarar inte, gör inte minsta ansats till att göra som hon säger.

– Körkortet, upprepar hon, men hör samtidigt osäkerheten i sin egen röst.

– Vi är färdiga med varandra, säger han och går fram till bilen.

– Det är lag på att rapportera viltolyckor …

Mannen sätter sig på förarplatsen, stänger dörren, startar och kör. Hon ser honom passera
polisbilen med två hjul i diket. När han svänger upp på vägbanan igen och försvinner bort
tänker Mirja att hon borde ha undersökt bilen närmare, tagit bort hela presenningen och tittat
under filten i baksätet.

Regnet brusar genom löven, långt bort kraxar en kråka uppifrån en trädkrona.

Mirja rycker till när hon hör tungt motorljud bakom sig. Hon vänder sig runt och får upp
pistolen men ser ingenting annat än regnet.
27
Mads Jensen blir utskälld av sin transportledare över telefon. Han rodnar om
DEN DANSKE CHAUFFÖREN
halsen och försöker förklara situationen. Pia Abrahamsson hör den irriterade rösten från
telefonen, hur transportledaren fortsätter skrika om koordinater och nerpissad logistik.

– Men, försöker Mads Jensen säga. Men man måste väl hjälpa andra männi...

– Det blir avdrag på lönen, snäser ledaren. Det är den hjälp du får av mig.

– Tack för det, säger Mads och avbryter samtalet.

Pia sitter tigande bredvid chauffören medan den täta skogen rinner förbi på båda sidorna av
dem. Det dånar i kupén av det hårda regnet. I den tvådelade sidospegeln ser Pia långtradarens
krängande släp och träden de just passerat.

Mads tar ett nikotintuggummi och stirrar rakt fram på vägen. Det mullrar från motorn och från
däckens tunga möte med asfalten.

Hon tittar till på almanackan som gungar med långtradarens rörelser. En kurvig kvinna som
kramar en uppblåsbar svan i poolvatten. I underkanten av det blanka bladet står det augusti
1968.

Vägen sluttar nedåt och tyngden från lasten av stångjärn skjuter fart på hela ekipaget.

Långt bort i fåran av träd syns ett starkt blått ljus blinka i det grå regnet. En polisbil blockerar
körbanan.

Pia Abrahamsson känner hur hjärtat börjar slå hårt och snabbt. Hon stirrar på polisbilen och
kvinnan i mörkblå tröja som vinkar med hela armen. Redan innan långtradaren har stannat
öppnar Pia dörren. Motorljudet är plötsligt påträngande och det krasar under däcken.

Hon känner sig yr när hon klättrar ner och skyndar fram till den väntande polisen.

– Var är bilen? frågar poliskvinnan.

– Vad då? Vad säger du?

Pia stirrar på den andra kvinnan och försöker avläsa det blöta ansiktet men blir bara mer
skärrad av allvaret i blicken. Det känns som om benen bara ska vika sig under henne.

– Såg ni bilen när ni passerade den? förtydligar poliskvinnan.

– Passerade? frågar Pia svagt.

Mads Jensen kommer fram till dem.

– Vi har inte sett någonting, säger han till polisen. Du måste ha satt upp vägspärren för sent.

– För sent? Jag körde till och med den här vägen, jag kom ju den här vägen …

– Men var fan är bilen i så fall? frågar han.

Mirja Zlatnek springer tillbaka till patrullbilen och kontaktar sin kollega.

– Lasse? frågar hon flämtande.

– Jag har sökt dig, säger han. Du svarar inte …

– Nej, jag var …

– Har det gått bra allting? frågar han.

– Var fan är bilen? nästan skriker hon. Långtradaren är här men bilen är borta.

– Det finns inga andra vägar, säger han.

– Vi måste ut med en efterlysning och spärra åttiosexan åt andra hållet.

– Jag ordnar det direkt, säger han och avbryter kommunikationen.

Pia Abrahamsson är framme vid polisbilen. Vätan har trängt igenom hennes kläder.
Polisassistent Mirja Zlatnek sitter på förarplatsens säte med öppen dörr.

– Du sa till mig att ni skulle ta honom, säger Pia.

– Ja, jag …

– Du sa det, jag trodde på dig när du sa det.

– Jag vet, jag förstår inte det här, säger Mirja. Det stämmer inte, det går inte att köra i
tvåhundra på de här vägarna, det finns inte en chans att bilen hann över bron innan Lasse var
där.

– Men någonstans är den, säger Pia hårt och drar loss instickskragen från skjortan.

– Vänta, säger Mirja Zlatnek plötsligt.

Hon kontaktar sambandscentralen.

– Det är radiobil 321 här, säger hon snabbt. Vi måste ha en till vägspärr, nu omedelbart …Före
Aspen …Det finns en liten väg där, om man känner till den så går det att köra från Kävsta upp till
Myckelsjö …Ja, precis …Vem sa du? Bra, då är han där om åtta, tio minuter.

Mirja lämnar bilen, blickar bort längs den raka vägen som om hon fortfarande förväntade sig att
Toyotan skulle komma.

– Min pojke – är han borta? frågar Pia henne.

– De har ingenstans att ta vägen, svarar Mirja och anstränger sig för att låta tålmodig. Jag
förstår att du är orolig, men vi kommer att ta dem – de måste ha svängt in någonstans och
stannat, men de kommer ingenstans …

Hon tystnar och stryker bort regn från pannan, andas in och fortsätter:

– Vi stänger de sista vägarna och så tar vi en helikopter från räddningstjänsten …

Pia knäpper upp skjortan i halsen och tar stöd med ena handen på polisbilens motorhuv. Hon
andas alldeles för tungt, försöker lugna ner sig, det spränger i bröstet. Hon förstår att hon
borde ställa krav, men kan inte tänka klart, känner bara en förtvivlad rädsla och förvirring.
28
TROTS ATT REGNET fortfarande öser ner från himlen droppar det bara glest till marken mellan träden i
skogen.

En stor vit ledningsbuss står stilla i regnet mitt på grusplanen mellan Birgittagårdens byggnader.
Inne i bussen finns en sambandscentral och kring ett bord med kartor och datorer sitter en
grupp män och kvinnor.

Samtalen kring den pågående mordutredningen avbryts medan de lyssnar till

radiokommunikationen rörande en bortförd pojke. Vägspärrar har upprättats på väg 330 och på
Indalsbron, vid Kävsta och norrut på väg 86. Kollegorna är först helt säkra på att kunna stoppa
bilen, men sedan blir det tyst. Ingen kommunikation på tio minuter, tills radion plötsligt
knastrar igen och en kollega rapporterar flämtande:

– Den är borta, bilen är borta …den borde vara här, men den kommer inte …Vi har stängt alla
jävla vägar som finns, men den är bara borta …jag vet inte vad jag ska göra, säger Mirja trött.
Mamman sitter i min bil, jag ska försöka tala med henne …

Poliserna har suttit tysta och lyssnat på kommunikationen. De samlas nu runt kartan på bordet
när Bosse Norling följer väg 86 med fingret.

– Om de spärrade här och här …så kan inte bilen försvinna, säger han. Det är klart att den kan
ha kört in i ett garage i Bäck eller Bjällsta …eller upp på någon timmerväg, men det är jävligt
konstigt.

– Och de kommer ingenstans, säger Sonja Rask.

– Är det bara jag som tänker på att Vicky Bennet kan ha tagit bilen? frågar Bosse försiktigt.

Smattrandet mot taket har tunnats ut, men fortfarande rinner regnvatten efter bussens
fönster.

Sonja sätter sig vid datorn och börjar kontrollera brottsregister, misstankeregister och
pågående vårdnadstvister via polisens intranet.

– I nio fall av tio, säger Gunnarsson och lutar sig bakåt medan han skalar en banan. Så löser sig
tråkigheter av det här slaget på egen hand …Jag tror att hon satt med sin karl i bilen, de grälade
och det slutade med att han fick nog och släppte av henne vid vägkanten och stack.

– Hon är inte gift, säger Sonja.

– Enligt statistiken, fortsätter Gunnarsson i samma föreläsande tonfall. Så föds en majoritet av

barnen i Sverige utanför äktenskapet och.

– Här har vi det, avbryter Sonja. Pia Abrahamsson ansökte om egen vårdnad för sonen Dante
och fadern har försökt överklaga …

– Då släpper vi kopplingen till Vicky Bennet? frågar Bosse.

– Försök att få tag på pappan först, säger Joona.

– Jag gör det, säger Sonja och går längst bak i bussen.

– Hur var det utanför Vicky Bennets fönster? frågar Joona.

– Det fanns ingenting på marken, men vi hittade avtryck och lite koagelrester på fönsterblecket
och fasaden, säger den ena teknikern.

– Och i skogsbrynet?

– Vi hann inte så långt innan det började regna.

– Men antagligen sprang Vicky Bennet bara rakt ut i skogen, säger Joona tankfullt.

Han betraktar Bosse Norling som på det gamla sättet lutar sig över kartan med en passare,
placerar nålen på Birgittagården och drar upp en cirkel.

– Det är inte hon som tog bilen, säger Gunnarsson. Det tar fan inte tre timmar att gå genom
skogen till väg 86 och följa den upp till …

– Men det är inte helt lätt att orientera sig nattetid …så hon kan mycket väl ha gått så här, säger
Bosse.

Han pekar ut en båge på kartan öster om ett träskområde och sedan en linje snett norrut.

– Då skulle tiden stämma, säger Joona.

– Dantes pappa är just nu på Teneriffa, ropar Sonja från platsen längst bak.

Olle Gunnarsson svär lågt för sig själv, går fram till radion och anropar polisassistent Mirja
Zlatnek.

– Gunnarsson här, säger han. Har du tagit upp mammans vittnesmål?

– Ja, jag …

– Har vi fått något signalement?

– Det var ingen lätt sak, det är mycket känslor och mamman ger ingen sammanhållen bild,
svarar Mirja och andas genom näsan. Hon är oerhört skärrad och pratar om ett skelett med
trådar från händerna som kom ut från skogen. En flicka med blod i ansiktet, en flicka som hade
grenar som armar …

– Men hon pratar om en flicka?

– Jag har spelat in vittnesmålet, men hon säger bara konstigheter, hon måste lugna sig innan vi
kan höra henne ordentligt …

– Men hon återkommer till en flicka? frågar Gunnarsson långsamt.

– Ja …flera gånger.
29
vid vägspärren på väg 330, hälsar på en av de posterade poliserna, visar sin
JOONA STANNAR BILEN
legitimation och fortsätter sedan efter Indalsälven.

Han har fått rapport om att Birgittagårdens elever har blivit tillfälligt inhysta på hotell Ibis.
Kuratorn Daniel Grim har lagts in på den psykiatriska akutavdelningen på länssjukhuset, husmor
Margot Lundin befinner sig i sitt hem i Timrå och Faduumo Axmed som arbetar deltid som
behandlingsassistent är ledig och befinner sig nere hos sina föräldrar i Vänersborg.

När polisassistent Mirja Zlatnek berättade att Pia Abrahamsson hade återkommit till att hon såg
en smal flicka med lindor om händerna förstod alla att det var Vicky Bennet som hade tagit
bilen med den lilla pojken.

– Men det är ett mysterium att hon inte fastnat i vägspärrarna, hade Bosse Norling sagt.

En helikopter sattes in men bilen fanns inte någonstans, inte i det lilla samhället och inte utmed
timmervägarna.

Egentligen är det inte ett mysterium, tänker Joona. Den rimligaste förklaringen är att hon helt
enkelt lyckades gömma sig innan hon nådde fram till vägspärrarna.

Men var?

Hon måste känna någon som bor i Indal, någon som har ett garage.

Joona har begärt att få tala med eleverna ihop med en ungdomspsykolog och en stödperson
från Brottsofferjouren och försöker erinra sig det första mötet i lillstugan, när Gunnarsson hade
kommit in med de två som rymt ut i skogen. Den rödhåriga lilla flickan hade tittat på teve och
dunkat bakhuvudet i väggen. Flickan som kallades Indie hade associerat händerna framför
ansiktet med Vicky och sedan hade alla skrikit och pratat i mun på varandra när de upptäckte
att hon var försvunnen. Någon av eleverna trodde att hon sov på en överdos Stesolid. Almira
spottade på golvet och Indie gnuggade sig i ansiktet och fick blå ögonskugga på handen.

Joona tänker att det var någonting med Tuula. Den rödhåriga flickan med vita ögonfransar och
blanka, rosa sportbyxor. Först hade hon skrikit åt dem att vara tysta, men hon hade också sagt
någonting, när alla pratade i mun på varandra.

Tuula hade sagt att Vicky hade smitit iväg till sin knullkompis.
30
hotell Ibis ligger på Trädgårdsgatan inte långt från polisstationen i Sundsvall. Ibis är
DET TVÅSTJÄRNIGA
ett hotell som luktar dammsugare, mattor och gammal cigarettrök. Fasaden utgörs av
krämfärgad plåt. På receptionens disk står en skål med karameller. Polisen har hyst in eleverna
från Birgittagården i fem angränsande rum och placerat två uniformerade vakter i korridoren.

Joona går med stora steg på det slitna golvet.

Psykologen Lisa Jern väntar på Joona utanför en av dörrarna. Hennes mörka hår är gråsprängt i
pannan och munnen är smal och nervös.

– Är Tuula redan här? frågar Joona.

– Ja, det är hon … men vänta, säger psykologen när han lägger handen på dörrhandtaget. Jag
har förstått att du är här som observatör från rikskriminalen och …

– En pojkes liv är i fara, avbryter Joona.

– Tuula säger nästan ingenting och …Min rekommendation som barnpsykolog är tyvärr att
vänta på att hon tar initiativ själv och börjar tala om det som hänt.

– Det finns det inte tid till, säger Joona och lägger återigen handen på handtaget.

– Vänta, jag …Det är väldigt viktigt att vara på samma nivå som barnen, de får absolut inte
känna sig utpekade som sjuka eller som.

Joona öppnar dörren och går in i rummet. Tuula Lehti sitter på en stol med ryggen mot raden av
fönster. En liten flicka, bara tolv år, med träningskläder och sportskor.

Mellan persiennernas lameller av trä syns en gata med parkerade bilar. Alla bord har skivor av
bokfanér och på golvet ligger en grön heltäckande matta.

Längst bort i rummet sitter en man med kammat hår och blårutig flanellskjorta och tittar i sin
telefon. Joona förstår att han är elevernas stödperson.

Joona sätter sig mitt emot Tuula och ser på henne. Ögonbrynen är ljusa och det raka håret rött
och stripigt.

– Vi träffades alldeles kort i morse, säger han.

Hon lägger de fräkniga armarna i kors över magen. Hennes läppar är smala och nästan utan
färg.

– Skjut en snut, mumlar hon.

Lisa Jern går runt bordet och sätter sig bredvid den lilla flickan med hopkrupen kroppshållning.

– Tuula, säger hon med mild röst. Minns du att jag berättade att jag ibland känner mig som
Tummelisa. Det är ingenting konstigt, för även om man är vuxen kan man känna sig liten som
en tumme ibland.
– Varför pratar alla så jävla löjligt? frågar Tuula och ser Joona i ögonen. Beror det på att ni är
tröga själva …eller beror det på att ni tror att jag är trög?

– Vi tror nog att du är lite trög, svarar Joona.

Tuula ler förvånat och ska precis säga någonting när Lisa Jern börjar försäkra henne att det inte
är sant, att kommissarien bara skämtade.

Tuula sluter armarna hårdare om sig själv, stirrar i bordet och blåser upp sina kinder.

– Du är absolut inte trög, upprepar Lisa Jern efter en stund.

– Jo, viskar Tuula.

Hon spottar en seg sträng saliv rakt ner på bordet, sitter sedan tyst och petar i pölen och drar ut
den till en stjärna.

– Vill du inte prata? viskar Lisa.

– Bara med finnen, säger Tuula nästan ohörbart.

– Vad sa du nu? frågar hon leende.

– Jag pratar bara med finnen, säger Tuula och höjer hakan.

– Vad trevligt, svarar psykologen stelt.

Joona startar ljudupptagningen och går lugnt igenom formalia, tid och plats, närvarande
personer och avsikten med samtalet.

– Hur kom du till Birgittagården, Tuula? frågar han.

– Jag var på Lövsta …Det hade hänt lite saker som kanske inte var så jävla bra, berättar hon och
slår ner blicken. Jag hamnade bland de inlåsta fast jag egentligen är för liten … Jag höll mig lugn,
kollade på teve och efter ett år och fyra månader blev jag flyttad till Birgittagården.

– Vad är det för skillnad …om du jämför med Lövsta?

– Det är … Birgittagården är som ett riktigt hem, känns det som …Det är mattor på golvet och
möblerna sitter liksom inte fast med några jävla skruvar i väggarna …Och det är inte totalt jävla
låst och larmat överallt … Och man sover ifred och får hemlagad mat.

Joona nickar och ser i ögonvrån att stödpersonen fortfarande bläddrar i telefonen. Psykologen
Lisa Jern andas genom näsan när hon lyssnar på dem.

– Vad var det för mat i går?

– Tacos, svarar Tuula.

– Var alla med på middagen?

Hon rycker på axlarna.

– Jag tror det.

– Miranda också? Åt hon också tacos i går kväll?

– Det är väl bara att sprätta upp hennes mage och kolla – har ni inte gjort det?

– Nej, det har vi inte.

– Varför inte?

– Vi har inte hunnit ännu.

Tuula drar på munnen och börjar sedan peta på en lös tråd på sina byxor. Hennes naglar är
nerbitna och nagelbanden avrivna.

– Jag tittade in på isoleringen – det var ganska häftigt, säger Tuula och börjar gunga med
överkroppen.

– Såg du hur Miranda låg? frågar Joona efter en stund.

– Ja, så här, säger Tuula snabbt och håller för sitt ansikte med händerna.

– Varför gjorde hon det, tror du?

Tuula sparkar upp mattkanten och trampar ner den igen:

– Hon var kanske rädd.

– Har du sett någon annan göra så? frågar Joona i lätt ton.

– Nej, svarar Tuula och kliar sig på halsen.

– Ni blir inte inlåsta på era rum?

– Det är nästan som öppenvård, ler Tuula.

– Är det vanligt att ni smiter ut på nätterna?

– Inte jag.

Tuulas mun blir liten och hård och hon låtsas skjuta med pekfingret på psykologen.

– Varför inte? frågar Joona.

Hon möter hans blick och säger lågt:

– Jag är mörkrädd.

– Men de andra?

Joona ser Lisa Jern stå och lyssna med en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

– Ja, viskar Tuula.

– Vad gör de när de smyger ut?

Flickan slår ner blicken och ler för sig själv.

– De är ju äldre än du, fortsätter Joona.

– Ja, svarar hon och rodnar om kinderna och halsen.

– Träffar de killar?

Hon nickar.

– Gör Vicky också det?

– Ja, hon smyger ut på nätterna, säger Tuula och lutar sig fram mot Joona.

– Vet du vem hon smyger ut till?

– Dennis.

– Vem är det?

– Jag vet inte, viskar hon och slickar sig om läpparna.

– Men han heter Dennis? Har du ett efternamn?

– Nej.

– Hur länge är hon borta?

Tuula rycker på axlarna och petar på en lös tejpbit som sitter under stolsdynan.
31
väntar utanför hotell Ibis bredvid en stor Ford Fairlane. Hennes ansikte är runt
ÅKLAGAREN SUSANNE ÖST
och osminkat. Hon har det blonda håret i en hästsvans och är klädd i svarta långbyxor och grå
dräktjacka. Hon har kliat sig hårt på halsen och skjortkragens ena snibb står rakt upp.

– Har du något emot att jag leker polis ett tag? frågar hon och rodnar.

– Tvärtom, säger Joona och skakar hand med henne.

– Vi håller på och knackar dörr, undersöker garage, lador, parkeringsplatser och så vidare, säger
hon allvarligt. Vi sluter nätet, det finns inte så många ställen man kan gömma en bil på …

– Nej.

– Men det går förstås lite fortare nu när vi har ett namn, ler hon och öppnar framdörren till den
stora Forden. Det finns fyra personer som heter Dennis i området.

– Jag följer dig, säger han och sätter sig i sin Volvo.

Den amerikanska bilen vaggar när den svänger ut och börjar köra mot Indal. Joona följer efter
och tänker på Vicky.

Hennes mamma Susie Bennet var missbrukare och hemlös fram till sin död i vintras. Vicky har
bott i olika familjer och på institutioner från sex års ålder och lärde sig antagligen snabbt att
lämna och skapa nya relationer.

Om Vicky smyger ut och träffar någon på nätterna så måste han befinna sig ganska nära.
Kanske väntar han på henne i skogen eller på grusvägen, kanske följer hon väg 86 till hans hus i
Baggböle eller Västloning.

Asfalten håller på att torka, regnvattnet samlas i diken och grunda pölar. Himlen har ljusnat
men det droppar fortfarande i skogen.

Åklagaren ringer Joona och han ser att hon tittar på honom i backspegeln när hon pratar.

– Nu har vi hittat en Dennis i Indal, säger hon. Han är sju år … och en annan Dennis, ute på
Stige, men han jobbar just nu i Leeds …

– Två kvar, konstaterar Joona.

– Ja, Dennis och Lovisa Karmstedt bor i ett hus utanför Tomming. Vi har inte varit där ännu. Och
så finns det en Dennis Rolando som bor hemma hos sina föräldrar strax söder om Indal. Vi har
besökt föräldrarna och det finns ingenting där. Men han äger en stor industribyggnad på
Kvarnåvägen som vi inte kommer in i … det är säkert ingenting, för de har pratat med honom
och han sitter tydligen i bilen på väg mot Sollefteå.

– Bryt upp dörren.

– Okej, säger hon och avslutar samtalet.

Landskapet vidgar sig och vägen kantas på båda sidorna av åkermark. Det blänker och glittrar
överallt. Röda gårdar trycker mot skogsbrynen och bakom gårdarna fortsätter skogen mil efter
mil.

Samtidigt som Joona passerar det stillsamma Östanskär sågar två uniformerade poliser av de
kraftiga gångjärnen till industribyggnadens ståldörr med en vinkelslip. En kaskad av gnistor
sprutar upp över väggen. Poliserna trycker in kraftiga bräckjärn och bryter sedan upp dörren åt
fel håll och går in. Skenen från deras ficklampor söker sig in mellan mörka formationer. Under
smutsiga plastskynken står ett femtiotal åldrade arkadspel, automater med namn som Space
Invaders, Asteroids och Street Fighter.

Joona ser Susanne Öst tala i telefon och sedan ge honom en blick via backspegeln. Hans telefon
ringer. Susanne berättar snabbt att det bara återstår en adress. Det är inte långt. De borde vara
där på tio minuter.

Hon saktar in och han följer efter henne när hon svänger till höger på en väg mellan två
vattensjuka beteshagar och sedan vidare in i skogen. De närmar sig ett gult trähus med
neddragna persienner i alla fönster. Äppelträd växer i den välskötta trädgården och en
blåvitrandig hammock står mitt på tomten.

De stannar och går tillsammans upp till en parkerad polisbil.

Joona hälsar på kollegorna och blickar sedan mot huset med de slutna persiennerna.

– Vi vet inte om Vicky tog bilen för att stjäla barnet eller om hon bara ville ha en bil och det
råkade sitta ett barn i baksätet, säger han. Men i vilket fall som helst så måste vi betrakta
barnet som gisslan vid det här laget.

– Gisslan, upprepar åklagaren lågt.

Hon går fram, ringer på och ropar att polisen kommer att forcera dörren om de inte blir
insläppta. Någon rör sig i huset. Golvet knarrar och en tung möbel välter.

– Jag går in, säger Joona.

Den ena polisen bevakar ytterdörren, gaveln mot gräset och den låsta garageporten och den
andra följer med Joona runt huset.

De blir blöta om skorna och byxbenen i det höga gräset. På baksidan leder en liten
betongtrappa ner till en dörr med ett fönster i ogenomskinligt glas. När Joona sparkar in dörren
går karmen i flisor och krossat glas sprids över en blå våtrumsmatta.
32
GLASBITARNA KRASAR under Joonas skor när han går in i en prydlig tvättstuga med en handvevad
mangel.

Miranda satt på en stol när hon mördades, tänker Joona. Elisabet jagades i strumplästen över
gården och in i brygghuset, försökte kravla sig undan, men slogs ihjäl framifrån.

Han känner tyngden av den nya pistolen som hänger i sitt hölster under höger arm. Det är en
halvautomatisk Smith & Wesson, kaliber.45ACP. Den väger något mer än den förra, rymmer
färre patroner men den är snabbare till första skottet.

Försiktigt öppnar Joona en knarrande dörr och tittar in i ett allmogekök. En stor keramikskål
med röda äpplen står på det runda bordet och det luktar eld från en gammal vacker vedspis.
Frysta kanelbullar håller på att tinas på ett fat och lådan med vassa knivar är utdragen.

Genom persiennerna anar han trädgårdens våta grönska.

Joona fortsätter ut i tamburen och hör hur det klirrar i taklampan. Glasprismor slår mot
varandra. Någon går på golvet ovanför så att lampan gungar.

Han smyger uppför trappan och blickar ner mellan stegen. Kläderna hänger stilla i mörkret
under trappan.

Joona kommer upp på den översta avsatsen, förflyttar sig nästan ljudlöst efter räcket och in i
ett sovrum med dubbelsäng. Persiennerna är slutna och taklampan fungerar inte.

Joona går in, säkrar skottlinjer och flyttar sig åt sidan.

På sängens brokiga lapptäcke ligger ett kikarsikte till ett jaktgevär.

Någon andas helt nära. Joona fortsätter in och riktar pistolen mot hörnet. Bakom den öppna
garderoben står en rundaxlad man med ljusbrunt hår och stirrar på honom.

Mannen är barfota och klädd i mörkblå jeans och vit t- shirt med texten Stora Enso. Han
gömmer någonting bakom ryggen och flyttar sig långsamt åt höger, närmare sängen.

– Jag är från rikskriminalen, säger Joona och sänker pistolen en aning.

– Det här är mitt hus, svarar mannen dämpat.

– Du borde ha öppnat.

Joona ser att det rinner svett efter mannens kinder.

– Förstörde du min dörr på baksidan? frågar mannen.

– Ja.

– Går den att laga?

– Det tvivlar jag på, svarar Joona.

Det blänker till i garderobens skjutdörr av röktonat spegelglas. Joona ser att mannen gömmer
en stor kökskniv bakom ryggen.

– Jag behöver titta i ditt garage, säger Joona lugnt.

– Min bil står där.

– Lägg kniven på sängen och visa mig garaget.

Mannen tar fram kniven och tittar till på den själv. Det lackade träskaftet är nött och klingan är
slipad många gånger.

– Jag har inte tid att vänta, säger Joona.

– Du skulle inte ha förstört min …

Plötsligt anar Joona en rörelse bakom sig. Nakna fötter smattrar över golvet. Han hinner bara
flytta sig lite åt sidan utan att släppa kniven med blicken. En skugga störtar fram mot hans rygg.
Joona vrider kroppen, höjer armen och fullföljer rörelsen, förstärker kraften och möter den
framrusande skepnaden med armbågen.

Joona behåller pistolens mynning riktad mot mannen med kniven och träffar samtidigt en pojke
mitt i bröstkorgen med armbågen. Pojken suckar till och tappar andan, försöker ta stöd på
någonting och går ner på knä.

Han drar in luft i lungorna, kryper ihop på golvet, skrynklar trasmattan under sig och ligger
flämtande kvar på sidan.

– De är från Afghanistan, säger mannen lågt. De behöver hjälp och.

– Jag skjuter dig i benet om du inte lägger ifrån dig kniven, säger Joona.

Mannen tittar på kniven igen och slänger den på sängen. Två mindre barn syns plötsligt i
dörröppningen. De stirrar på Joona med uppspärrade ögon.

– Du gömmer flyktingar? frågar Joona. Hur mycket tjänar du på det?

– Skulle jag ta betalt, säger han indignerat.

– Gör du det?

– Nej, det gör jag inte.

Joona möter pojkens mörka blick.

– Do you pay him? frågar han.

Pojken skakar på huvudet.

– Ingen människa är illegal, säger mannen.

– You don’t have to be afraid, säger Joona till den stora pojken. I promise I will help you if you
are abused in any way.

Pojken håller sin blick i Joonas länge och skakar sedan på huvudet.

– Dennis is a good man, viskar han.

– Det gläder mig, säger Joona, möter mannens ögon och lämnar sedan rummet.

Joona går nerför trappan, hela vägen till garaget. Han står en stund och tittar på den gamla
dammiga Saaben som står där och tänker på att Vicky och Dante är försvunna, att de inte har
fler ställen att leta på.
33
det slitna plastgolvet i lägenhetens hall. Hennes vänstra kind hettar
FLORA HANSEN VÅTTORKAR
fortfarande efter örfilen och det susar underligt i örat. Mattans glans har efter åren blivit
bortnött. Men vattnet får det torra spåret i mitten att blänka en liten stund igen.

Mjuk doft av grönsåpa sprider sig i rummen.

Flora har piskat alla mattor och redan våttorkat teverummet, det trånga köket och Hans-
Gunnars rum, men hon väntar med Ewas sovrum tills Solsidan börjar på teve.

Både Ewa och Hans-Gunnar följer serien – de skulle aldrig missa ett avsnitt.

Flora torkar golvet med kraftiga rörelser, svabbens grå garn daskar in i socklarna. Hon flyttar sig
baklänges och råkar stöta till den gamla tavlan hon själv gjorde för trettio år sedan, när hon gick
på dagis. Alla barn fick klistra olika sorters pasta på en träskiva och sedan sprejades tavlan med
guldfärg.

Teveseriens inledningsmusik hörs.

Nu har hon sin chans.

Det hugger till i ryggen när Flora lyfter den tunga hinken i handtaget och bär in den i Ewas rum.

Hon stänger efter sig och ställer hinken i vägen som ett hinder, så att dörren inte bara kan slås
upp.

Hennes hjärta bultar redan hårt när hon sköljer svabben i hinken, pressar ur överflödigt vatten
och ser på bröllopsfotografiet på sängbordet.

Ewa gömmer nyckeln till sekretären på ramens baksida.

Flora sköter allt hushållsarbete för att få bo i jungfrukammaren. Hon var tvungen att flytta
tillbaka till Ewa och Hans-Gunnar när hon blev utförsäkrad efter att ha förlorat sitt jobb som
undersköterska på Sankt Görans sjukhus.

Som barn tänkte Flora att hennes riktiga föräldrar skulle hämta henne, men antagligen var de
narkomaner eftersom Hans-Gunnar och Ewa säger att de inte vet någonting om dem. Flora kom
hit som femåring och minns ingenting från tiden före det. Hans-Gunnar har alltid talat om
henne som en börda och från sina allra tidigaste tonår har Flora längtat bort. När hon var nitton
år fick hon jobbet som undersköterska och flyttade till en egen lägenhet i Kallhäll samma
månad.

Det droppar från svabben när Flora går fram till fönstret och börjar torka golvet. Under
radiatorn är plastmattan svart av gamla vattenläckor. De gamla persiennerna är skadade och
hänger snett mellan glasen. På fönsterbrädan står en dalahäst från Rättvik mellan
pelargoniorna.

Flora flyttar sig långsamt bort mot sängbordet, stannar och lyssnar.

Ljudet från teven hörs.

På bröllopsfotografiet är Ewa och Hans-Gunnar unga. Hon bär vit klänning och han kostym och
silverfärgad slips. Himlen är vit. På en kulle bredvid kyrkan står ett svart klocktorn med
lökkupol. Tornet sticker upp bakom Hans-Gunnars huvud som en konstig hatt. Flora vet inte
varför hon alltid har tyckt att bilden är obehaglig.

Hon försöker andas lugnt.

Försiktigt lutar hon svabbens skaft mot väggen, men väntar tills hon hör mostern skratta åt
någonting i serien innan hon tar fotografiet.

På baksidan av ramen hänger den snirkliga mässingsnyckeln. Flora lossar den från kroken, men
hennes händer darrar så mycket att hon tappar den.

Klirrande slår nyckeln i golvet och studsar in under sängen.

Flora måste ta stöd när hon böjer sig ner.

Steg hörs i korridoren och Flora ligger kvar och väntar. Pulsen slår snabbt i hennes tinningar.

Golvet utanför dörren knakar och sedan blir det tyst igen.

Nyckeln ligger bland de dammiga sladdarna intill väggen. Hon sträcker sig in och tar den, reser
sig och väntar en liten stund innan hon går fram till sekretären. Hon låser upp, fäller ner den
tunga skivan och drar ut en av de små lådorna. Under vykorten från Paris och Mallorca ligger
kuverten där Ewa förvarar pengarna till de fasta utgifterna. Flora öppnar kuvertet för nästa
månads räkningar och tar hälften, stoppar sedlarna i fickan, lägger snabbt tillbaka kuverten,
försöker få in den lilla lådan, men någonting gör att den sitter fast.

– Flora, ropar Ewa.

Hon drar ut lådan igen, ser ingenting konstigt, försöker få in den men skakar för mycket för att
lyckas.

Steg hörs i korridoren igen.

Flora pressar in lådan, den sitter snett men går ändå in, trögt och motvilligt. Hon stänger
sekretären men hinner inte låsa.

Dörren till mosterns sovrum slås upp, stöter emot hinken så att vatten skvalpar ut.

– Flora?

Hon tar svabben, mumlar någonting och flyttar undan hinken, torkar upp vattnet och fortsätter
sedan våttorka.

– Jag hittar inte min handkräm, säger Ewa.

Ögonen är spända och rynkorna kring den missnöjda munnen fördjupas. Hon står barfota på
det nytorkade golvet, de gula sportbyxorna sitter säckigt och den vita t-shirten spänner över
hennes mage och stora byst.

– Den …kanske den står i badrumsskåpet, jag tror det, bredvid hårvattnet, säger Flora och
sköljer svabben igen.

Det är reklamavbrott på teve, ljudet är högre och gälla röster pratar om fotsvamp. Ewa står kvar
innanför dörren och tittar på henne.

– Hans-Gunnar tyckte inte om kaffet, säger hon.

– Jag är ledsen för det.

Flora pressar ut överflödigt vatten.

– Han säger att du häller över billigare kaffe i paketet.

– Varför skulle …

– Ljug inte, avbryter Ewa.

– Det gör jag inte, mumlar Flora och fortsätter torka golvet.

– Du förstår väl att du får gå och hämta hans kopp, diska den och brygga nytt kaffe.

Flora slutar torka golvet, lutar skaftet mot väggen vid dörren, säger förlåt och går till
teverummet. Hon känner nyckeln och sedlarna i fickan. Hans-Gunnar tittar inte ens på henne
när hon tar koppen bredvid kakfatet.

– För helvete Ewa, ropar han. Det börjar nu!

Flora rycker till av hans röst, skyndar vidare, möter Ewa i hallen och fångar hennes blick.

– Kommer du ihåg att jag måste gå på en söka jobb-kurs i kväll? säger Flora.

– Du får inte något jobb ändå.

– Nej, men man måste, reglerna ser ut så …Jag gör nytt kaffe och försöker bli färdig med
golven …så kanske jag kan ta gardinerna i morgon.
34
i grå rock. Vatten från hans paraply droppar ner i hennes ansikte. Han ger
FLORA BETALAR MANNEN
henne dörrnyckeln och säger att hon som vanligt ska lägga den i antikhandelns brevinkast när
hon är färdig.

Flora tackar och skyndar vidare efter trottoaren. Sömmarna i den gamla kappan har börjat
släppa. Hon är fyrtio år gammal, men hennes flickaktiga ansikte utstrålar ensamhet.

Upplandsgatans första kvarter från Odenplan är fullt av antik- och kuriosaaffärer. I skyltfönstren
glimmar kristallkronor och vitrinskåp, gamla leksaker av målad plåt, porslinsdockor, medaljer
och pendyler.

Bredvid den gallerförsedda glasdörren till Carlén Antikviteter finns en smalare dörr till en liten
källarlokal. På den ogenomskinliga glasrutan tejpar Flora upp en skylt av vit papp.

SPIRITISTISK AFTON

En brant trappa leder ner till källaren där det brusar i rören varje gång någon ovanför spolar
eller använder kranarna. Flora har hyrt lokalen sju gånger för att hålla seanser. Det har kommit
mellan fyra och sex deltagare varje gång vilket bara täckt hyran. Hon har kontaktat ett antal
tidningar för att få dem att skriva om hennes förmågor att tala med de döda, men inte fått
några svar. Inför kvällens seans har hon satt in en större annons i den nyandliga tidskriften
Fenomen.

Flora har bara några få minuter på sig innan deltagarna anländer, men hon vet vad hon ska
göra. Hon skyndar sig att flytta undan möbler i rummet och placerar sedan tolv stolar i en cirkel.

På bordet i mitten lägger hon de båda dockskåpsfigurerna i artonhundratalskläder. En man och

en kvinna med små blanka porslinsansikten. Hennes tanke är att de ska hjälpa till att framkalla
en känsla av det förgångna. Direkt efter seanserna gömmer hon dem i ekskåpet igen eftersom
hon egentligen inte tycker om dem.

I en ring runt dockorna på bordet ställer hon tolv värmeljus. Hon trycker ner lite strontiumsalt i
stearinet på ett av ljusen med en tändsticka och döljer sedan hålet.

Snabbt går hon sedan fram till skåpet för att ställa den gamla klockan på väckning. Hon provade
det för fyra gånger sedan. Kläppen saknas så allt som hörs när den ringer är ett hackande ljud i
skåpet. Men innan hon hinner vrida upp gångverket öppnas dörren mot gatan. De första
deltagarna är här. Paraplyer skakas av och sedan hörs steg i trappan.

Flora råkar möta sin egen blick i den fyrkantiga väggspegeln. Hon stannar till, drar efter andan
och stryker med handen över den grå klänningen som hon köpte på Stadsmissionen.

Så fort hon ler en aning ser hon lugnare ut.

Hon tänder rökelse och hälsar lågmält på Dina och Asker Sibelius. De hänger av sig kapporna
och talar dämpat med varandra.

Deltagarna är nästan bara gamla människor som vet att de närmar sig döden. Det är människor
som inte står ut med sina förluster, som inte kan acceptera att döden skulle vara definitiv.

Ytterdörren öppnas igen och någon kommer nerför trappan. Det är ett äldre par som hon inte
tidigare sett.

– Välkomna, hälsar hon lågt.

Hon ska precis vända sig bort när hon stannar och tittar till på mannen som om hon hade sett
någonting speciellt, men låtsas sedan skaka av sig känslan och ber dem bara att ta plats.

Dörren mot gatan öppnas igen och fler gäster anländer.

När klockan är tio minuter över sju måste hon acceptera att det inte kommer några mer
deltagare. Nio gäster är ändå bäst hittills, men det är fortfarande för få för att hon ska kunna
ersätta pengarna hon lånat av Ewa.

Flora försöker andas lugnt, men känner att benen darrar när hon återvänder in i det stora
rummet utan fönster. Deltagarna sitter redan i en ring. Samtalen upphör och alla blickar vänds
mot henne.
35
tänder ljusen på brickan och först när hon sätter sig på sin stol låter hon blicken
FLORA HANSEN
vandra över gästerna. Fem av dem har hon träffat flera gånger, men de övriga är helt nya. Mitt
emot henne sitter en man som kanske bara är trettio år. Hans ansikte är öppet och vackert på
ett pojkaktigt vis.

– Välkomna hit … till mig, säger hon och sväljer hårt. Jag tycker att vi börjar direkt …

– Ja, svarar gamle Asker med knarrande, vänlig röst.

– Ta varandras händer och slut cirkeln, uppmanar Flora varmt.

Den unge mannen ser rakt på henne. Hans blick är leende och nyfiken. En känsla av spänning
och förväntan börjar cirkla i Floras maggrop.

Tystnaden som infinner sig är svart och mäktig, tio personer bildar en cirkel och känner
samfälligt hur de döda samlas bakom deras ryggar.

– Bryt inte cirkeln, säger hon strängt till gruppen. Bryt inte cirkeln, vad som än sker. Då kan det
hända att våra besökare inte hittar tillbaka till den andra sidan.

Hennes gäster är så åldrade att de förlorat långt fler till döden än de har kvar i livet. För dem är
döden en plats full av välkända ansikten.

– Ni får aldrig fråga om dagen för er egen död, säger Flora. Och ni får aldrig fråga om djävulen.

– Varför får man inte det? frågar den unge mannen leende.

– Alla andar inte är goda och cirkeln är bara en port till den andra sidan …

Det glänser i den unge mannens mörka ögon.

– Demoner? frågar han.

– Det tror jag inte, ler Dina Sibelius oroligt.

– Jag försöker vakta porten, säger Flora allvarligt. Men de … de känner vår värme, ser ljusen
brinna.

Det blir tyst igen. Det susar i rören. Ett underligt, upprört brummande, som en fluga som
fastnat i ett spindelnät, hörs.

– Är ni beredda, frågar hon långsamt.

Deltagarna mumlar jakande och Flora känner en ilning av njutning när hon märker hur en helt
ny uppmärksamhet råder i rummet. Hon tycker att hon hör deras hjärtan slå, känner pulsslagen
dunka i cirkeln.

– Nu går jag ner i trans.

Flora håller andan och kramar Asker Sibelius och den nya kvinnans händer. Hon blundar hårt,
väntar så länge hon kan, kämpar emot impulsen att andas tills hon börjar darra och drar sedan
in luft i lungorna.

– Vi har så många besökare från andra sidan, säger Flora efter en liten stund.

De som har varit med tidigare hummar bekräftande.

Flora känner hur den unge mannen ser på henne, hon förnimmer hans vakna, intresserade blick
mot sina kinder, sitt hår, sin hals.

Hon sänker ansiktet och tänker att hon ska börja med Violet för att den unge mannen ska bli
övertygad. Flora känner till hennes historia, men har låtit henne vänta. Violet Larsen är en
fruktansvärt ensam människa. Hon miste sin enda son för femtio år sedan. En kväll insjuknade
pojken i epidemisk hjärnhinneinflammation och inget sjukhus ville ta emot honom i rädsla för
smittan. Violets man körde den sjuka pojken från sjukhus till sjukhus hela natten. När gryningen
kom dog pojken i hans armar. Pappan bröts ner av sorg och avled bara ett år senare. En
ödesdiger natt slocknade hela hennes lycka. Sedan dess har Violet varit barnlös änka. I ett halvt
sekel har hon levt så.

– Violet, viskar Flora.

Den gamla kvinnan vänder sina fuktiga ögon mot henne.

– Ja?

– Det är ett barn här, ett barn som håller en man i handen.

– Vad heter de? viskar Violet med darrande röst.

– De heter …pojken säger att du brukade kalla honom för Jusse.

Violet flämtar till.

– Det är min lille Jusse, viskar hon.

– Och mannen, han säger att du vet vem han är, du är hans blomma.

Violet nickar och ler.

– Det är min Albert.

– De har ett budskap till dig, Violet, fortsätter Flora allvarligt. De säger att de följer dig varje dag
och varje natt och att du aldrig är ensam.

En stor tår rullar nerför Violets rynkiga kinder.

– Pojken ber dig att inte vara ledsen. Mamma, säger han, jag har det bra. Pappa är hos mig hela
tiden.

– Jag saknar er så mycket, snyftar Violet.

– Jag ser pojken, han står alldeles intill dig och rör vid din kind, viskar Flora.

Violet gråter stilla och det blir återigen tyst. Flora väntar på att värmen från stearinljuset ska
antända strontiumsaltet, men det dröjer.
Hon mumlar för sig själv och funderar på vem hon ska välja nu. Hon sluter ögonen och vaggar
lätt med överkroppen.

– Det är så många här …mumlar hon. Det är så många här … De trängs i den smala porten, jag
känner deras närvaro, de längtar efter er, de längtar efter att tala med er …

Hon tystnar när ett av ljusen på brickan börjar knastra.

– Inte bråka i porten, mumlar hon.

Det knastrande ljuset brinner plötsligt med en alldeles röd låga och någon skriker till i gruppen.

– Du är inte inbjuden, du stannar utanför, säger Flora bestämt och väntar tills den röda elden
försvinner. Nu vill jag tala med mannen med glasögon, mumlar hon. Ja, kom närmare. Vad
heter du?

Hon lyssnar inåt.

– Du vill ha det som vanligt, säger Flora och vänder sig sedan till gästerna. Han säger att han vill
ha det som vanligt. Det ska vara som vanligt, med järpar och kokt potatis och …

– Det är min Stig! utbrister kvinnan bredvid Flora.

– Det är svårt att höra vad han säger, fortsätter Flora. Det är så många här, de avbryter
honom …

– Stig, viskar kvinnan.

– Han säger förlåt … han vill att du ska förlåta honom. Genom händerna som håller i varandra
känner Flora skälvningen från gumman.

– Jag har förlåtit dig, viskar den gamla kvinnan.

36
Flora ett sparsamt farväl. Hon vet att folk brukar vilja vara ensamma med sina
EFTER SEANSEN TAR
fantasier och minnen.

Långsamt går hon runt i rummet, blåser ut värmeljusen och ställer i ordning stolarna.
Fortfarande känner hon en kvardröjande vällust i kroppen över att allt gick så bra.

I tamburen har hon ställt fram ett skrin där gästerna har lagt pengarna. Hon räknar och ser att
det inte räcker till att betala tillbaka det hon lånat från Ewas kuvert. Nästa vecka har hon en ny
spiritistisk afton och det är hennes sista chans att få ihop pengarna utan att bli avslöjad.

Hon har annonserat i Fenomen men det har ändå kommit för få deltagare. Hon har börjat vakna
på nätterna, stirra ut i mörkret med torra ögon och undra vad hon ska ta sig till. Vid
månadsskiftet brukar Ewa betala räkningarna. Då kommer hon att märka att det fattas pengar.

Regnet har upphört när hon kommer ut på gatan. Himlen är svart. Gatljus och neonskyltar
blänker i den våta asfalten. Flora låser dörren och släpper in nyckeln i brevinkastet till Carlén
Antikviteter.

Precis när hon tar bort pappersskylten och stoppar den i väskan ser hon att det står någon i
porten bredvid. Det är den unge mannen från seansen. Han tar ett steg emot henne och ler
ursäktande.

– Hej, jag undrar …kan jag bjuda dig på ett glas vin någonstans?

– Det går inte, svarar hon med reflexmässig skygghet.

– Du var verkligen fantastisk, säger han.

Flora vet inte vad hon ska säga, hon känner hur ansiktet blir rödare och rödare ju mer han tittar
på henne.

– Det är bara det att jag ska resa till Paris, ljuger hon.

– Hinner jag inte ställa några frågor?

Nu förstår hon att han måste vara en journalist från någon av tidningarna som hon försökt få
kontakt med.

– Jag åker tidigt i morgon bitti, säger hon.

– Ge mig en halvtimme – kan du göra det?

Medan de skyndar över gatan till den närmaste bistron berättar den unge mannen att han
heter Julian Borg och skriver för tidningen Nära.

Några minuter senare sitter Flora mitt emot honom vid ett bord med vit pappersduk. Hon
smakar försiktigt på det röda vinet. Sött och beskt blandas i munnen och en hetta sprider sig i
kroppen. Julian Borg äter en caesarsallad och hans ögon ser på henne med nyfikenhet.
– Hur började det här? frågar han. Har du alltid sett andar?

– När jag var liten trodde jag att alla gjorde det, det var ingenting konstigt för mig, säger hon
och rodnar över att lögnerna kommer så lätt.

– Vad såg du?

– Att människor som jag inte kände bodde hos oss … jag trodde bara att det var ensamma
människor …och ibland kom det in ett barn i mitt rum som jag försökte leka med …

– Berättade du om det här för dina föräldrar?

– Jag lärde mig ganska snart att hålla tyst, säger Flora och smakar på vinet igen. Det är faktiskt
först nu som jag har insett att många människor behöver andarna, även om de inte kan se
dem …och andarna behöver människorna. Jag har äntligen hittat min uppgift … Jag står mitt
emellan och hjälper dem att mötas.

Hon vilar några sekunder i Julian Borgs varma ögon.

Egentligen började allting när Flora blev av med jobbet som undersköterska. Hon såg mindre
och mindre av sina gamla arbetskamrater och på bara ett år hade hon förlorat all kontakt med
sina vänner. När Flora blev utförsäkrad och ersättningen från arbetslöshetskassan upphörde
blev hon tvungen att flytta tillbaka till Ewa och Hans-Gunnar.

Genom arbetsförmedlingen gick hon en kurs för att bli nagelskulptris och lärde känna en av
deltagarna, Jadranka från Slovakien. Jadranka hade perioder av nedstämdhet, men de månader
som hon mådde bra brukade hon tjäna extrapengar på att ta emot samtal via en hemsida på
Internet som hette Tarot-jouren.

De började umgås och Jadranka tog med Flora på en storseans hos Sanningssökarna. Efteråt
pratade de om hur man skulle kunna göra allting så mycket bättre och bara några månader
senare hade de hittat källarlokalen på Upplandsgatan. Efter två seanser blev väninnans
depression värre och hon blev inlagd på en klinik söder om Stockholm. Men Flora fortsatte hålla
seanser på egen hand.

Hon lånade böcker på biblioteket om healing, tidigare liv, änglar, auror och astralkroppar. Hon
läste om systrarna Fox, om kabinett med speglar och Uri Geller, men den hon lärde sig mest av
var skeptikern James Randis ansträngningar att avslöja bluffar och trick.

Flora har aldrig sett några andar eller spöken, men hon har märkt att hon är bra på att säga det
människor längtar efter att höra.

– Du använder ordet andar och inte spöken, säger Julian och lägger ihop besticken på tallriken.

– Det är ju samma sak, svarar hon. Men spöken låter otäckt eller negativt.

Julian ler och hans ögon är sympatiskt ärliga när han säger:

– Jag måste erkänna …jag har väldigt svårt att tro på andar, men …

– Man måste ha ett öppet sinne, förklarar Flora. Conan Doyle var till exempel spiritist …du vet,
han som skrev alla böcker om Sherlock Holmes …

– Har du hjälpt polisen någon gång?

– Nej, det …

Flora rodnar häftigt och vet inte vad hon ska säga och tittar på klockan.

– Förlåt, du måste gå, säger han och tar hennes händer över bordet. Jag vill bara säga att jag vet
att du vill hjälpa människor och det tycker jag är fint.

Floras hjärta slår hårt av beröringen. Hon törs inte möta hans blick förrän de bryter upp och
skiljs åt.
37
hus ser idylliska ut i dagsljuset. Joona står vid en väldig hängbjörk och talar
BIRGITTAGÅRDENS RÖDA
med åklagaren Susanne Öst. Regndroppar lossnar från grenarna och faller glittrande genom
luften.

– Polisen fortsätter att knacka dörr i Indal, berättar åklagaren. Någon har krockat med ett
trafikljus och det ligger en massa glassplitter på marken men efter det … ingenting.

– Jag behöver prata med eleverna igen, säger Joona och tänker på våldet som utspelades
innanför gårdens immiga fönsterrutor.

– Jag trodde att det här med Dennis skulle ge något, säger Susanne.

Joona tänker på isoleringsrummet och dras med av en orolig aning. Han försöker se det
våldsamma förloppet för sin inre syn, men kan ännu bara ana skuggor mellan möblerna.
Människorna är genomlysta som dammigt glas, flytande och nästan omöjliga att urskilja.

Han drar in luft i lungorna och plötsligt blir rummet där Miranda ligger med händerna för
ansiktet alldeles tydligt. Han ser hela kraften bakom det avkastade blodet och de tunga
träffarna. Han kan följa varje slag och iaktta hur vinkeln förändras efter det tredje. Lampan
kommer i gungning. Mirandas kropp blir översköljd av blod.

– Men hon fick inget blod på sig, viskar han.

– Vad säger du nu? frågar åklagaren.

– Jag måste bara kontrollera en sak, svarar Joona precis när dörren till gården öppnas och en
liten man i täta skyddskläder kommer ut.

Det är Holger Jalmert som arbetar som professor i kriminalteknik på Umeå universitet. Han tar
omständligt av sig munskyddet och är alldeles svettig i ansiktet.

– Jag ordnar ett förhör med flickorna på hotellet om en timme, förklarar Susanne.

– Tack, säger Joona och går över planen.

Professorn står framför sin skåpbil, tar av sig skyddskläderna, placerar dem i en sopsäck och
försluter den noga.

– Täcket är försvunnet, säger Joona.

– Äntligen får jag träffa Joona Linna, ler professorn och öppnar en ny förpackning med
engångsoveraller.

– Har du varit i Mirandas rum?

– Ja, jag är färdig med det.

– Det fanns inget täcke i rummet.

Holger stannar upp och rynkar pannan:

– Nej, det har du rätt i.

– Vicky måste ha gömt Mirandas täcke i garderoben eller under sängen i sitt eget rum, säger
Joona kort.

– Jag ska precis börja där, säger Holger men Joona är redan på väg mot huset.

Professorn ser efter honom och tänker att det sägs att Joona Linna är så envis att han står kvar
och stirrar på brottsplatser tills de öppnar sig som böcker.

Han släpper plasten, tar med overallerna och skyndar efter kriminalkommissarien.

De klär om och byter till nya skoskydd och latexhandskar innan de öppnar dörren till Vickys
elevrum.

– Det ser ut att ligga någonting under sängen, säger Joona sakligt.

– En sak i taget, mumlar Holger och tar på sig ett munskydd.

Joona väntar i dörröppningen medan professorn fotograferar och lasermäter rummet för att
sedan markera alla fynd i ett tredimensionellt koordinatsystem.

En plansch på Robert Pattinson med blekt ansikte och mörk ögonskugga sitter på väggen rakt
över de vackra bibelmotiven och på en hylla står en stor skål med vita larmbrickor från H & M.

Joona följer Holgers arbete när han bit för bit täcker golvet med sval folie, trycker fast den med
en gummiroller, lyfter mjukt, fotograferar och paketerar. Han tar sig långsamt från dörren fram
till sängen och vidare till fönstret. När han lyfter folien från golvet syns den svaga teckningen
från en sportsko på det gula gelatinskiktet.

– Jag måste gå snart, säger Joona.

– Men du vill att jag tittar under sängen först?

Holger skakar på huvudet åt hans otålighet men brer sedan noggrant ut skyddsplast på golvet
vid sidan av sängen. Han går ner på knä, sträcker sig in och tar tag i ett hörn av byltet.

– Nog är det ett täcke, säger han koncentrerat.

Försiktigt drar han ut det tunga täcket på plasten. Det är vridet och genomdränkt av blod.

– Jag tror att Miranda hade det om axlarna när hon mördades, säger Joona lågt.

Holger slår om plasten och trär sedan en säck över. Joona tittar på klockan. Han kan stanna i tio
minuter till. Holger tar hela tiden nya prover. Han använder fuktiga tops för intorkade
blodfläckar och krustor och låter dem sedan torka en stund innan de förpackas.

– Om du hittar något som pekar på en plats eller person så måste du ringa mig direkt, säger
Joona.

– Det fattar jag.

Kring hammaren under kudden använder den pedantiske professorn hundratjugo tops som han
var för sig paketerar och märker. Hårstrån och textilfibrer tejpar han på OH-film, hårtussar
förpackas i hopvikta papper, vävnad och skallfragment läggs i rör som sedan ska kylas ner för
att förhindra bakterietillväxt.
38
hotell Ibis var upptaget och Joona väntar i frukostrummet medan åklagaren
KONFERENSRUMMET PÅ
pratar med den ängsliga personalen om ett nytt förhörsrum. En teve med blinkande sken
hänger på en metallställning intill taket.

Joona ringer Anja, kopplas vidare till hennes mobilsvar och ber henne att undersöka om det
finns någon bra rättsmedicinare i Sundsvall.

Tevenyheterna börjar rapportera om morden på Birgittagården och den senaste dramatiska

utvecklingen. Det visas bilder på polisens avspärrningar, de röda husen och skylten om särskilt
ungdomsboende. Den misstänkta gärningsmannens flyktväg är markerad på en karta och en
reporter står mitt på väg 86 och berättar om kidnappningen och polisens misslyckade
vägspärrar.

Joona reser sig och går fram till teven när en röst meddelar att mamman till den bortförda
pojken har bett om att få vädja till kidnapparen i direktsändning.

Pia Abrahamsson syns plötsligt i bild. Hon sitter med plågat ansikte vid ett köksbord och håller
en minneslapp i handen.

– Om du hör det här, börjar hon. Jag förstår att du har varit utsatt för orättvisor, men Dante har
ingenting med det att göra …

Pia blickar rakt in i kameran.

– Du måste lämna tillbaka honom, viskar hon med darrande haka. Du är säkert snäll, men Dante
är bara fyra år och jag vet hur rädd han är … han är så …

Hon tittar till på lappen och tårar börjar rinna efter kinderna.

– Du får inte vara dum mot honom, du får inte slå min lilla …

Hon brister ut i häftig, klagande gråt och vänder bort ansiktet innan de återvänder till
tevestudion i Stockholm.

En rättspsykiatriker från Säters sjukhus sitter vid ett högt bord och försöker förklara för
nyhetsankaret hur farlig situationen faktiskt är i denna stund:

– Jag har ju inte tillgång till flickans journaler och vill inte spekulera i om hon är skyldig till båda
morden, men med tanke på placeringen så är det förstås mycket möjligt att hon är allvarligt
psykiskt instabil och även om …

– Men vad finns det för risker? frågar nyhetsankaret.

– Det kan vara så att hon inte alls bryr sig om pojken, förklarar psykiatrikern. Hon glömmer
kanske bort honom helt vissa stunder …men han är bara fyra år och om han då plötsligt börjar
gråta eller ropa på mamma så kan hon förstås bli arg och farlig …

Susanne Öst kommer in i frukostmatsalen och hämtar Joona. Med ett litet leende erbjuder hon
honom en kopp kaffe och en kaka. Han tackar och följer med henne till hissen och de åker
tillsammans upp till den översta våningen och går in i en dyster bröllopssvit, med låst minibar
och bubbelbadkar på avskavda guldtassar.

Tuula Lehti ligger på den breda sängen med höga stolpar och tittar på Disney Channel.
Stödpersonen från Brottsofferjouren nickar mot dem. Susanne stänger dörren och Joona drar
fram en stol med rosa plyschdyna och sätter sig.

– Varför sa du till mig att Vicky träffar någon som heter Dennis? frågar Joona.

Tuula sätter sig upp och trycker en hjärtformad kudde mot magen.

– Jag trodde det, säger hon kort.

– Hur kunde du tro det?

Tuula rycker på axlarna och vänder blicken mot teven.

– Hade hon pratat om någon som heter Dennis?

– Nej, ler hon.

– Tuula, jag behöver verkligen hitta Vicky.

Hon sparkar ner överkastet och det rosa sidentäcket på golvet och tittar sedan på teven igen.

– Måste jag vara kvar här hela dagen? frågar hon.

– Nej, du kan gå tillbaka till ditt rum om du vill, svarar stödpersonen.

– Sinä olet vain pieni lapsi, säger Joona. Du är bara ett litet barn.

– Ei, svarar hon lågt och ser honom i ögonen.

– Du borde inte behöva bo på institutioner.

– Jag trivs, svarar hon tonlöst.

– Råkar du aldrig illa ut?

Hon rodnar på halsen och de vita ögonfransarna klipper.

– Nej, säger hon kort.

– Miranda slog dig i går.

– Just det, mumlar hon och försöker trycka ihop hjärtkudden.

– Varför var hon arg?

– Hon trodde att jag hade varit inne och rotat i hennes rum.

– Hade du det?

Tuula slickar på hjärtkudden.

– Ja, men jag tog ingenting.

– Varför rotade du i hennes rum?

– Jag rotar i allas rum.

– Varför?

– Kul, svarar hon.

– Men Miranda trodde att du hade tagit någonting från henne?

– Ja, hon var lite arg …

– Vad trodde hon att du hade tagit?

– Det sa hon aldrig, ler Tuula.

– Vad tror du?

– Jag vet inte, det brukar handla om medicin … Lu Chu knuffade mig nerför trappan när hon
trodde att jag hade tagit hennes jävla roppar.

– Om det inte var medicin – vad trodde hon att du hade tagit?

– Bryr mig, suckar Tuula. Smink, örhängen …

Hon sätter sig på sängkanten igen, lutar sig tillbaka och viskar något om ett strasshalsband.

– Och Vicky? frågar Joona. Brukar Vicky också slåss?

– Nej, ler Tuula igen.

– Vad gör hon då?

– Jag ska inte uttala mig för jag känner inte henne, jag tror inte att hon har sagt ett enda ord till
mig, men …

Flickan tystnar och rycker på axlarna.

– Varför har hon inte det?

– Vet inte.

– Men du måste väl ha sett henne arg någon gång?

– Hon skär sig själv och ni kan …

Tuula tystnar och skakar på huvudet.

– Vad tänkte du säga?

– Att ni kan skita i henne …hon tar snart livet av sig och då har ni ett problem mindre, säger
Tuula och glider förbi Joonas blick.

Hon granskar sina fingrar, säger någonting för sig själv, reser sig tvärt och lämnar sedan
rummet.
39
flickan Caroline kommer in tillsammans med stödpersonen. Hon är klädd i en lång,
DEN LITE ÄLDRE
bylsig t-shirt med en kattunge på. En tatuering med runor slingrar sig runt hennes ena arm och
gamla ärr efter injektioner lyser vita i armvecken.

När hon hälsar på Joona ler hon ett blygt leende. Sedan sätter hon sig försiktigt ner i fåtöljen vid
det bruna skrivbordet.

– Tuula säger att Vicky brukar smyga ut om nätterna och träffa en kille, säger Joona.

– Nej, skrattar Caroline.

– Varför tror du inte det?

– Det gör hon inte, ler Caroline.

– Du låter säker.

– Tuula tror att alla är totala slampor, förklarar hon.

– Så Vicky brukar inte smyga ut?

– Jo, svarar Caroline och ser allvarlig ut.

– Vad gör hon ute? frågar Joona utan att röja sin iver.

Caroline ser honom kort i ögonen och vänder sedan bort blicken mot fönstret.

– Hon sätter sig bakom brygghuset och ringer sin mamma.

Joona vet att Vickys mamma dog innan Vicky kom till Birgittagården, men istället för att
konfrontera Caroline med detta frågar han helt lugnt:

– Vad brukar de prata om?

– Alltså …Vicky talar bara in små meddelanden på mammans svarare, men jag tror …som jag
fattar det så ringer mamman aldrig tillbaka.

Joona nickar och tänker att ingen tycks ha berättat för Vicky att mamman är död.

– Har du hört talas om någon som heter Dennis? frågar han.

– Nej, svarar Caroline utan tvekan.

– Tänk efter.

Hon ser honom lugnt i ögonen, men rycker sedan till när Susanne Östs telefon surrar till av ett
sms.

– Vem skulle Vicky söka sig till? fortsätter Joona trots att energin gått ur förhöret.

– Sin mamma – det är den enda jag kan tänka mig.

– Vänner eller killar?

– Nej, svarar Caroline. Men jag känner inte henne … alltså, vi är båda ADL och träffades en del,
men hon pratade aldrig om sig själv.

– Vad är ADL?

– Låter som en diagnos, skrattar Caroline. Men det står för All Day Lifestyle. Bara för dem som
är extra snälla. Man får prova på att gå ut lite, följa med till Sundsvall och handla mat,
spännande grejer …

– Men ni måste väl ha pratat med varandra när ni gjorde de här sakerna? försöker Joona.

– Lite, men … nej.

– Vem pratade hon med i så fall?

– Ingen, svarar hon. Förutom Daniel, förstås.

– Kuratorn?
40
JOONA OCH SUSANNElämnar bröllopssviten och går tillsammans genom korridoren och in i hissen. Hon
skrattar till när de båda trycker på knappen samtidigt.

– När skulle vi få höra Daniel Grim? frågar Joona.

– Läkaren tyckte att det var för tidigt igår, och det kan man förstå, säger hon och ger honom en
kort blick. Det är inte lätt det här. Men jag ska göra en påstötning så får vi se vad som händer.

De lämnar hissen på entréplanet, går mot utgången men stannar till vid receptionen när de ser
att Gunnarsson väntar där.

– Just det, jag fick ett textmeddelande om att obduktionen är igång, säger Susanne till Joona.

– Bra, när tror du att vi har ett första protokoll? frågar han.

– Åk hem, flåsar Gunnarsson. Du ska inte vara här, du får inte läsa något jävla protokoll, du ska.

– Men lugna ner dig, avbryter Susanne förvånat.

– Vi är så förbannat tröga här uppe att vi låter en jävla observatör ta över hela
förundersökningen bara för att han kommer från Stockholm.

– Jag försöker hjälpa till, säger Joona. Eftersom det …

– Håll bara käften.

– Det är min förundersökning, säger åklagaren och ser Gunnarsson strängt i ögonen.

– Då borde du kanske känna till att Joona Linna har internutredarna efter sig och överåklagaren
på riks …

– Är du anmäld till internutredningen? frågar Susanne Öst häpet. Är det sant?

– Ja, svarar Joona. Men min uppgift …

– Här går jag omkring och litar på dig, säger hon och hennes mun blir alldeles liten. Jag släpper
in dig i utredningen, lyssnar på dig. Men du bara ljuger.

– Jag har inte tid med det här, säger Joona allvarligt. Jag måste prata med Daniel Grim.

– Det gör jag, säger Gunnarsson med en fnysning.

– Ni förstår väl att det här är mycket viktigt, fortsätter Joona. Daniel Grim kan vara den enda
som.

– Jag tänker inte samarbeta med dig, avbryter åklagaren.

– Du är avstängd, säger Gunnarsson.

– Jag har tappat allt förtroende för dig, suckar Susanne och börjar gå mot entrén.
– Hej då, säger Gunnarsson och börjar gå efter henne.

– Om du får en chans att prata med Daniel så måste du fråga om Dennis, ropar Joona efter
dem. Fråga Daniel om han vet vem Dennis är och fråga framför allt vart Vicky har tagit vägen. Vi
behöver ett namn eller en plats. Daniel är den enda Vicky pratade med och han …

– Åk hem, skrattar Gunnarsson, vinkar åt honom över axeln och försvinner ut.
41
har arbetat deltid med ungdomar på Birgittagården i elva år. Han följer
KURATORN DANIEL GRIM
mönstren för kognitiv beteendeterapi och Aggression Replacement Training och samtalar med
eleverna individuellt minst en gång i veckan.

Daniels hustru Elisabet var sjuksköterska och hade nattjouren och han trodde att hon hade följt
med den svårt chockade flickan Nina Molander i ambulansen till länssjukhuset.

När Daniel förstod att Elisabet låg död i brygghuset sjönk han ihop på marken. Han pratade
förvirrat om Elisabets hjärtsjukdom, men när det sedan nådde honom att hon dött till följd av
yttre våld blev han helt tyst. Huden på armarna var knottrig och svett rann efter hans kinder,
han andades snabbt och sa inte ett ord när han lyftes in i ambulansen på en bår.

Kommissarie Gunnarsson har redan tagit fram en ny cigarett när han kliver ur hissen på
avdelning 52A på psykiatriska kliniken på länssjukhuset i Västra Norrland.

En ung man i uppknäppt läkarrock kommer honom till mötes, de hälsar på varandra och
Gunnarsson följer med honom in i en korridor med ljusgrå väggar.

– Som jag sa i telefon så tror jag inte att ett förhör är meningsfullt så här tidigt.

– Nej, men jag ska bara småprata med honom.

Läkaren stannar tvärt och ser på Gunnarsson en stund innan han börjar förklara:

– Daniel Grim befinner sig i ett slags traumatiskt stresstillstånd som brukar kallas för arousal.
Det aktiveras av hypothalamus och det limbiska systemet och …

– Jag skiter i det där, avbryter Gunnarsson. Men jag måste veta om han är fullproppad med en
massa medicin och helt jävla borta.

– Nej, han är inte borta, men jag skulle inte låta dig träffa honom om inte …

– Vi har ett dubbelmord som …

– Du vet mycket väl vem som bestämmer här, avbryter läkaren lugnt. Om jag tror att patientens
rehabilitering kan påverkas negativt av ett samtal med polisen så får ni helt enkelt vänta.

– Jag förstår, säger Gunnarsson i en tillkämpat lugnare ton.

– Men eftersom patienten själv har upprepat att han vill hjälpa polisen så tänkte jag tillåta dig
att ställa några få frågor till honom i min närvaro.

– Det är jag tacksam för, ler Gunnarsson.

De börjar gå igen genom korridoren, svänger runt ett hörn, fortsätter längs en rad fönster mot
en innergård med takkupor och fläkttrummor innan läkaren öppnar en dörr till ett patientrum.

Lakan och täcke ligger i den lilla soffan, men Daniel Grim sitter på golvet nedanför fönstret med
ryggen mot elementet. Hans ansikte är underligt avslappnat och han lyfter inte blicken när de
kommer in.

Gunnarsson drar fram en stol och sätter sig framför Daniel. Efter en stund svär han till och
sätter sig på huk framför den sörjande mannen.

– Jag behöver prata med dig, säger han. Vi måste hitta Vicky Bennet …hon är misstänkt för
morden på Birgittagården och …

– Fast jag …

Gunnarsson tystnar tvärt när Daniel viskar någonting och väntar sedan på att han ska fortsätta.

– Jag hörde inte, säger han.

Läkaren står tyst och betraktar dem.

– Jag tror inte att det är hon, viskar Daniel. Hon är så snäll och så.

Han torkar tårar från kinderna och under glasögonen.

– Jag vet att du har tystnadsplikt, förklarar Gunnarsson. Men finns det något sätt för dig att
hjälpa oss att hitta Vicky Bennet?

– Jag ska försöka, mumlar Daniel och håller sedan ihop munnen hårt.

– Känner hon någon som bor i närheten av Birgittagården?

– Kanske …jag har lite svårt att samla tankarna …

Gunnarsson stönar och försöker byta ställning:

– Du var Vickys kurator, säger han allvarligt. Vart tror du att hon har tagit vägen? Vi skiter i om
hon är skyldig. Det vet vi ingenting om. Men vi är ganska säkra på att hon har kidnappat ett
barn.

– Nej, viskar han.

– Vem söker hon sig till? Vart åker hon?

– Hon är rädd, svarar Daniel med darrande röst. Hon kryper in under ett träd och gömmer sig,
det … det … Vad var det du frågade?

– Finns det något gömställe som du känner till?

Daniel börjar mumla någonting om Elisabets hjärta, att han trodde att det handlade om hennes
hjärtproblem.

– Daniel, du behöver inte göra det här om det känns jobbigt, säger läkaren. Jag kan be polisen
komma tillbaka senare om du behöver vila.

Daniel skakar snabbt på huvudet och försöker sedan andas lugnt.

– Ge mig några platser, säger Gunnarsson.

– Stockholm.

– Var?
– Jag … jag vet ingenting om …

– Men för helvete, ryter Gunnarsson.

– Förlåt, förlåt …

Daniels haka darrar och mungiporna dras nedåt, tårar stiger i ögonen och han vänder bort
ansiktet och börjar gråta högt, skakande i kroppen.

– Hon mördade din hustru med en hammare och …

Daniel slår bakhuvudet i elementet så hårt att de tjocka glasögonen faller ner i hans knä.

– Ut härifrån, säger läkaren skarpt. Inte ett ord till. Det här var ett misstag och det blir inga fler
samtal.
42
utanför länssjukhuset i Sundsvall är nästan tom. Den långsträckta byggnaden ger
PARKERINGSPLATSEN
ett ödsligt intryck i den mulna dagern. Mörkbrunt tegel streckat av vita fönster som tycks
blunda mot världen. Joona går rakt igenom några låga buskar och fram till sjukhusentrén.

Receptionen i foajén är obemannad. Han väntar en stund utanför den nedsläckta disken tills en
städare stannar till.

– Var har du rättsmedicin? frågar Joona.

– Tjugofem mil norrut, ler städaren vänligt. Men om du tänker på patologen så kan jag visa dig.

Tillsammans går de genom ödsliga korridorer och tar en stor hiss ner i sjukhusets underjordiska
avdelning. Det är kallt och de stora golvplattorna har spruckit på flera ställen.

Städaren drar upp ett par tunga dubbeldörrar av metall och i slutet av en korridor syns en skylt
över en dörr: Avdelningen för klinisk patologi och cytologi.

– Lycka till, säger mannen och pekar mot dörren.

Joona tackar och fortsätter ensam genom korridoren, ser hjulspåren på plastmattan efter bårar
och vagnar. Han passerar laboratoriet, öppnar dörren till obduktionssalen och går rakt in i det
vitkaklade rummet med obduktionsbord i rostfritt stål. En kristallkrona hänger i taket och
tillsammans med lysrören är det kalla ljuset överväldigande. Det pyser från en dörr och två
personer rullar in en bårvagn från kylrummet.

– Ursäkta, säger Joona.

En smal man i läkarrock vänder sig om. Det blänker i ett par pilotglasögon med vita bågar. Det
är chefsobducent Nils Nålen Åhlén från Stockholm. En mycket gammal vän till Joona. Bredvid
honom står hans unge lärling med det långa svartfärgade håret i testar över läkarrockens axlar.

– Vad gör ni här? frågar Joona muntert.

– En kvinna från rikskrim ringde och hotade mig, svarar Nålen.

– Anja, säger Joona.

– Jag blev riktigt rädd …hon snäste åt mig och sa att Joona faktiskt inte kan åka ända upp till
Umeå för att prata med en rättsmedicinare.

– Men vi passar på att gå på Nordfest när vi ändå är här, förklarar Frippe.

– The Haunted spelar på Club Deströyer, ler Nålen tillbakahållet.

– Det avgör saken, säger Joona.

Frippe skrattar och Joona ser hans slitna skinnbyxor under läkarrocken och cowboybootsen
med ljusblå skoskydd.

– Vi är klara med kvinnan …Elisabet Grim, säger Nålen. Det enda märkliga är väl skadorna på
händerna.

– Värjningsskador? frågar Joona.

– Fast på fel sida, säger Frippe.

– Vi kan titta på det om en stund, säger Nålen. Men först ger vi Miranda Ericsdotter lite
uppmärksamhet.

– När dog de – kan ni säga det? frågar Joona.

– Temperaturen sjunker som du vet …

– Algor mortis, säger Joona.

– Ja, och den här avkylningen, den följer en böljande graf …som planar ut när den närmar sig
rumstemperaturen …

– Han vet det här, säger Frippe.

– Så …ihop med bedömningen av likfläckarna och stelheten så kan vi säga att flickan och
kvinnan dog ungefär samtidigt, sent i fredags.

Joona ser dem rulla fram bårvagnen till obduktionsbordet, räkna till tre och lyfta över en lätt
kropp i en plomberad transportsäck. När Frippe öppnar säcken sprids en unken lukt av blött
vörtbröd och gammalt blod.

Flickan ligger på obduktionsbordet i samma ställning som hon hittades, med händerna för
ansiktet och anklarna korsade.

Likstelheten beror på att kalciumnivån stiger i de stillastående musklerna så att två olika sorters
proteiner börjar bindas samman. Stelheten startar nästan alltid i hjärtat och diafragman. Efter
en halvtimme kan den märkas i käkmuskulaturen och efter två timmar i nacken.

Joona vet att det kommer att krävas mycket kraft för att flytta händerna från Mirandas ansikte.

Märkliga idéer fladdrar plötsligt genom hans huvud. Tankar på att det inte är Miranda som
döljer sig bakom händerna, tankar på ett förändrat ansikte, på skadade eller utstuckna ögon.

– Vi har inte fått någon besiktningsanmodan, säger Nålen. Varför ligger hon med händerna för
ansiktet?

– Jag vet inte, svarar Joona lågt.

Frippe fotograferar noggrant kroppen.

– Jag antar att det rör sig om en utvidgad rättsmedicinsk obduktion och att ni vill ha ett
rättsintyg, säger Nålen formellt.

– Ja, svarar Joona.

– Man ska egentligen ha sekretare vid homicid, muttrar obducenten när han börjar gå ett varv
runt kroppen.

– Nu gnäller du igen, ler Frippe.

– Ja, det gjorde jag, jag ber om ursäkt, säger Nålen och stannar till en stund bakom Mirandas
huvud innan han fortsätter runt.

Joona tänker på hur den tyskspråkige poeten Rilke skrev att de levande var besatta av att göra
skillnad mellan de levande och döda. Han hävdade att det fanns andra varelser, änglar, som
inte märkte någon skillnad.

– Likfläckarna tyder på att offren har legat stilla, mumlar Nålen.

– Fast jag tror att Miranda flyttades direkt efter mordet, säger Joona. Som jag läste
blodmönstret så var hennes kropp slapp när den placerades på sängen.

Frippe nickar bekräftande:

– Är det så tidigt så blir det inga fläckar.

Joona tvingar sig själv att stå kvar medan de båda läkarna gör en noggrann yttre besiktning av
kroppen. Han tittar och tänker på att hans egen dotter inte är många år yngre än den här
flickan som ligger stilla och främmande framför honom.

Ett gult nätverk av ådror har börjat lysa igenom den vita huden. Kring hennes hals och nedför
låren anas ådrorna som bleka flodsystem. Hennes platta mage har blivit lite rundare och
mörknat en aning.

Joona följer det som händer i obduktionssalen, registrerar rättsläkarnas arbete, ser hur sakligt
Nålen klipper upp de vita underbyxorna och paketerar dem för analys, lyssnar till deras samtal
och konstateranden, men befinner sig samtidigt och parallellt i tankarna på brottsplatsen.

Nålen konstaterar en total avsaknad av synliga värjningsskador och Joona hör honom diskutera
bristen på mjukdelsskador med Frippe.

Ingenting tyder på strid eller vanlig misshandel.

Miranda har väntat på slagen mot huvudet, inte försökt fly, inte gjort motstånd.

Joona tänker på det kala rummet där hon tillbringade sin sista stund och noterar samtidigt att
de båda männen rycker ut hårstrån med rötterna för jämförelseprover och fyller EDTArör med
blod.

Nålen skrapar henne under naglarna och vänder sig till Joona och harklar sig svagt:

– Inga hudavskrap …hon har inte försvarat sig.

– Jag vet, svarar Joona.

När de sedan börjar undersöka skallskadan går Joona närmare och ställer sig så att han kan se
allting.

– Kraftigt trubbigt våld mot huvudet är antagligen den direkta dödsorsaken, säger Nålen när
han noterar Joonas uppmärksamhet.

– Framifrån? frågar Joona.

– Ja, snett framifrån, svarar Nålen och pekar på det blodiga håret. Impressionsfrakturer på
temporalbenet …Vi kommer att göra en datortomografi, men jag förutsätter att stora blodkärl
har slitits sönder på skallens insida och att benflisor har trängt in i hjärnan.

– Precis som hos Elisabet Grim så kommer vi hitta trauman på storhjärnans cortex, säger Frippe.

– Myelin i håret, pekar Nålen.

– Det var sönderslitna kärl i Elisabets skallhåla och blod och likvor hade runnit ner i näshålan,
berättar Frippe.

– Ni menar alltså att tidpunkten för deras död är ungefär samma, säger Joona.

– Tätt ihop, nickar Frippe.

– De har båda blivit slagna framifrån, de har båda samma dödsorsak, fortsätter Joona. Samma
mordvapen och …

– Nej, avbryter Nålen. Det är olika mordvapen.

– Men hammaren, säger Joona nästan ljudlöst.

– Ja, Elisabet fick sin skalle krossad med hammaren, säger Nålen. Men Miranda bragtes om livet
med en sten.

Joona stirrar på honom.

– Blev hon dödad med en sten?

43
på patologen tills han hade sett Mirandas ansikte bakom händerna. Tanken på
JOONA STANNADE KVAR
att hon inte hade velat visa sig efter döden dröjer sig fortfarande kvar. Han hade känt en
underlig oro när de tvingade bort hennes händer.

Nu sitter han vid Gunnarssons skrivbord på Sundsvalls polisstation och läser igenom den första
tekniska rapporten. Gult ljus faller in mellan persiennerna. En kvinna sitter längre bort i skenet
från en datorskärm. Telefonen ringer och hon mumlar något irriterat när hon tittar på
nummerdisplayen.

Ena väggen är full av kartor och bilder på den lilla pojken Dante Abrahamsson. I bokhyllorna
längs de andra väggarna ligger pärmar och papperstravar. Kopieringsmaskinen mullrar nästan
oavbrutet. En vanlig radio står på i fikarummet och när popmusiken tystnar hör Joona
efterlysningen för tredje gången.

– Vi har en efterlysning, säger programvärden och läser sedan innantill. Polisen söker en
femtonårig flicka och en fyraårig pojke, möjligtvis tillsammans. Flickan har långt blont hår och
pojken bär glasögon och är klädd i mörkblå tröja och mörka manchesterjeans. Senast de sågs
färdades de i en röd Toyota Auris på väg 86 i riktning mot Sundsvall. Var vänlig att kontakta
polisen på 114 14 om ni har några upplysningar …

Joona reser sig, går till det tomma fikarummet, byter till P2 och återvänder till bordet med en
kopp kaffe. På en susande inspelning hörs en isande klar sopran. Det är Birgit Nilsson som
sjunger Brünnhildes roll i Wagners Nibelungens ring.

Joona sitter med kaffekoppen i handen och tänker på den lilla pojken som förts bort av en flicka
som kanske är psykotisk.

Han ser dem för sig, hur de gömmer sig i ett garage, hur pojken tvingas ligga under filtar på
cementgolvet, med tejp över munnen, bunden.

Han måste vara fruktansvärt rädd om han fortfarande lever.

Joona fortsätter läsa den tekniska rapporten.

Det är nu säkerställt att det var Elisabet Grims nycklar som satt i låset till isoleringsrummet på
Birgittagården och stövlarna som lämnade blodiga fotspår på brottsplatserna stod i Vicky
Bennets garderob.

Vi har två mord, tänker Joona. Det ena förefaller primärt och det andra sekundärt. Miranda var
det primära offret, men för att kunna döda henne var förövaren tvungen att ta nycklarna från
Elisabet.

Enligt teknikernas händelserekonstruktion kan ett bråk tidigare på fredagskvällen ha varit den
utlösande faktorn även om en längre tids rivalitet kan finnas i bakgrunden.

Vicky Bennet hade före läggdags hämtat hammaren i förrådet och de stora stövlarna som
användes av alla och sedan väntat på sitt rum. När de andra eleverna hade somnat gick hon till
sjuksköterskan Elisabet Grim och krävde att få nycklarna. Elisabet vägrade och flydde genom
korridoren, ut på gårdsplanen och in i Brygghuset. Vicky Bennet följde efter henne och slog ihjäl
henne med hammaren, tog nycklarna, återvände till huvudbyggnaden, låste upp
isoleringsrummet och slog ihjäl Miranda. Av någon anledning lyfte hon upp sitt offer på sängen
och placerade hennes händer över ansiktet. Vicky återvände till sitt rum, gömde hammaren och
stövlarna och flydde sedan genom fönstret ut i skogen.

Det är så brottsplatsundersökarna föreställer sig förloppet.

Joona tänker att det kommer att dröja flera veckor innan SKL kommer med sina provsvar och
att teknikerna helt enkelt förutsätter att både Miranda och Elisabet dödades med hammaren.

Men Miranda dödades med en sten.

Joona ser henne för sig: en smal flicka på en brits, huden som bleknat till porslin, de korsade
anklarna, blåmärket på låret, bomullstrosorna, det lilla smycket i naveln, händerna som låg över
hennes ansikte.

Varför dödades hon med en sten när Vicky hade en hammare?

Koncentrerat tittar Joona på varje enskilt fotografi från brottsplatsen och föreställer sig sedan
skeendet så som han brukar. Han placerar sig i mördarens ställe och tvingar sig själv att se varje
skrämmande val som en nödvändighet. För den som dödar någon är mordet det enda möjliga
valet. Den enklaste eller bästa lösningen just då.

Mordet förefaller inte ohyggligt eller bestialiskt, utan antingen rationellt eller lockande.

Ibland kan inte förövaren se längre än ett slag i taget, han behöver bara få utlopp för just detta,
han rättfärdigar bara ett enda slag. Nästa slag är avlägset, känns kanske som decennier bort,
innan också det plötsligt sköljer över honom. För mördaren kan döden vara slutet på en episk
saga som börjar med det första slaget och tretton sekunder senare avslutas med det sista.

Allt pekar på Vicky Bennet, alla utgår ifrån att hon har mördat Miranda och Elisabet och
samtidigt verkar ingen anse att Vicky är kapabel till detta, varken psykiskt eller fysiskt.

Men alla människor har det i sig, tänker Joona och lägger tillbaka rapporten i Gunnarssons fack.
Vi ser speglingarna av det i våra drömmar och fantasier. Alla bär en våldsamhet inombords,
men de allra flesta kan tämja sig själva.

Gunnarsson kommer in på polisstationen och hänger av sig sin skrynkliga rock. Han rapar
bakom handen och går sedan ut i fikarummet. När han kommer in med en kopp kaffe i handen
och får se Joona flinar han till:

– Längtar de inte efter dig i Stockholm?

– Nej, svarar Joona.

Gunnarsson luktar i ett cigarettpaket och vänder sig till kvinnan som sitter vid datorn:

– Alla rapporter går direkt till mig.

– Ja, svarar hon med nerslagen blick.

Gunnarsson mumlar något.

– Hur gick samtalet med Daniel Grim? frågar Joona.

– Bra. Inte för att det rör dig. Fast jag fick ta det jävligt försiktigt.

– Vad visste han om Vicky?

Gunnarsson gör ett pysande ljud med munnen och skakar på huvudet:

– Ingenting som polisen har användning för.

– Men frågade du om Dennis?

– Den där jävla doktorn var på mig som en morsa och avbröt hela skiten.

Gunnarsson kliar sig hårt på halsen och verkar inte medveten om att han håller en
cigarettändare och ett cigarettpaket i handen.

– Jag vill ha kopior på Holger Jalmerts rapport när den kommer, säger Joona. Och jag vill ha
svaren från SKL och …

– Nej, nu får du ge fan i min sandlåda, avbryter Gunnarsson.

Han ler stort mot sin kvinnliga kollega, men blir sedan osäker när han möter Joonas allvarliga,
grå blick.

– Du har ingen aning om hur du ska hitta Vicky Bennet och pojken, säger Joona sakta och reser
sig upp. Och du har ingen aning om hur du ska komma vidare med mordutredningen.

– Jag räknar med tips från allmänheten, svarar Gunnarsson. Det finns alltid någon som har sett
något.
44
Flora precis före väckarklockan. Hans-Gunnar skulle ha frukost på sängen klockan
I MORSE VAKNADE
8.15. När han hade gått upp skulle Flora vädra och bädda. Ewa satt på en stol klädd i gula
sportbyxor och den hudfärgade behån för att övervaka henne. Hon reste sig och kontrollerade
så att underlakanet var helt slätt och ordentligt vikt under bäddmadrassens hörn. Det virkade
överkastet skulle hänga ner exakt lika mycket på båda sidorna och Flora var tvungen att göra
om det tre gånger innan det dög för Ewa.

Nu är det lunchtid och Flora kommer hem från Ica med matkassar och cigaretter till Hans-
Gunnar, lämnar tillbaka växeln och står sedan som vanligt och väntar medan han granskar
kvittot.

– Fan vad dyr osten är, säger han missnöjt.

– Du sa att jag skulle köpa cheddar, påpekar Flora.

– Men inte om den är så här jävla dyr, det fattar du väl, då köper man väl en annan ost.

– Förlåt, jag trodde …

Hon hinner inte avsluta meningen. Hans-Gunnars klackring blänker plötsligt framför hennes
ansikte när han ger henne en kraftig örfil. Det går väldigt fort. Örat börjar ringa och det spänner
i hennes kind.

– Du skulle ju ha cheddar, säger Ewa från soffan. Det är väl inte hennes fel.

Hans-Gunnar muttrar något om idioter och går sedan ut på balkongen för att röka. Flora ställer
in maten och går sedan tillbaka till jungfrukammaren och sätter sig på sängen. Hon rör försiktigt
vid kinden och tänker att hon är trött på Hans-Gunnars örfilar. Ibland slår han henne flera
gånger om dagen. Hon märker alltid när det börjar bli dags för han tittar aldrig på henne
annars. Det värsta är inte smärtan utan hans andfåddhet och blicken som dröjer på henne
efteråt.

Hon kan inte minnas att han slog henne när hon var liten. Han jobbade och var sällan hemma.
En gång pekade han ut länder på jordgloben i sitt sovrum.

Ewa och Hans-Gunnar går ut för att spela boule med sina vänner. Flora sitter på sin kammare.
Så fort hon hör ytterdörren slå igen vänder hon blicken mot hörnet. På den gamla byrån står en
prydnadssak hon fick av sin fröken i högstadiet. En kärra av glas dragen av en glashäst. I översta
lådan har hon kvar ett gosedjur från barndomen: en smurfdocka med blont hår och
högklackade skor. I mellersta lådan ligger en trave prydligt vikta handdukar. Flora lyfter bort
handdukarna och tar fram den gröna finklänningen. Hon köpte den i början av sommaren på
Myrorna, har aldrig haft den på sig utanför sitt rum, men här inne provar hon den ofta när Ewa
och Hans-Gunnar inte är hemma.

Hon börjar knäppa upp koftan när hon hör röster från köket. Det är radion som står på. Hon går
för att stänga av den och upptäcker att Ewa och Hans-Gunnar har ätit sockerkaka. Det är fullt av
smulor på golvet utanför skafferiet. De har lämnat ett halvfullt glas jordgubbssaft på diskbänken
och flaskan står fortfarande framme.

Flora hämtar en wettexduk och torkar upp smulorna från golvet, sköljer trasan och diskar
glaset.

På radion rapporterar de om ett mord i norra Sverige.

En flicka har hittats mördad på ett behandlingshem för ungdomar med självskadebeteende.

Flora vrider ur trasan och hänger den på kranen.

Hon hör att polisen inte vill uttala sig under pågående utredning, men journalisten intervjuar
några av de intagna flickorna i direktsändning:

– Man vill ju veta vad som händer, så jag trängde mig fram, säger en flicka med sprucken röst.
Men jag hann inte se speciellt mycket, för de fick bort mig från dörren, jag skrek lite men jag
fattade att det inte var någon idé.

Flora tar saftflaskan och börjar gå mot kylskåpet.

– Vill du berätta vad du såg?

– Ja, jag såg Miranda, hon låg liksom bara på sängen så här, precis så här, fattar du.

Flora stannar och lyssnar på radion.

– Hon blundade? frågar reportern.

– Nej, så här, med båda händerna för ansiktet för att …

– Fan vad du ljuger, ropar någon bakom henne.

Flora hör plötsligt hur något smäller till mot golvet och känner hur fötterna blir blöta. Hon
blickar ner och ser att hon har tappat flaskan. Plötsligt vänder det sig i magen på henne,
maginnehållet kränger häftigt och hon hinner precis ut till den lilla toaletten innan hon kräks.
45
ut från toaletten är nyheterna slut. En kvinna med tysk brytning diskuterar
NÄR FLORA KOMMER
höstmenyer. Flora plockar bort glasskärvorna, torkar upp saften och blir stående mitt på golvet.
Hon stirrar på sina vita, kalla händer, går sedan till telefonen i hallen och ringer polisen.

Flora väntar och hör torra knastranden i luren medan den första signalen går fram.

– Polisen, svarar en kvinna med trött röst.

– Ja, hej, jag heter Flora Hansen och jag skulle vilja …

– Vänta, säger rösten. Jag hörde inte.

– Jo, börjar Flora om. Jag heter Flora Hansen och vill lämna ett tips om det där mordet på en
flicka uppe i Sundsvall.

Det blir tyst ett ögonblick. Sedan återkommer den trötta men lugna rösten:

– Vad är det du vill berätta?

– Får man betalt för tips? frågar Flora.

– Nej, tyvärr.

– Men jag …jag tror att jag såg den döda flickan.

– Menar du att du var där när det hände? frågar polisen snabbt.

– Jag är ett andligt medium, säger Flora med hemlighetsfull röst. Jag har kontakt med de döda
…och jag såg allting, men tror …jag tror att jag skulle minnas bättre om jag fick betalt.

– Du har kontakt med de döda, upprepar polisen trött. Är det ditt tips?

– Flickan höll händerna för sitt ansikte, säger Flora.

– Det står för fan på löpsedlarna, snäser kvinnan otåligt.

Floras hjärta snörs ihop av skam. Hon skulle kunna kräkas igen. Kallsvett rinner nedför hennes
rygg. Hon planerade inte vad hon skulle säga, men förstår nu att hon borde ha sagt någonting
annat. Kvällstidningarnas löpsedlar var redan uppe på Ica när hon handlade mat och cigaretter
åt Hans-Gunnar.

– Det visste jag inte, viskar hon. Jag berättar bara det jag ser …jag såg en massa andra saker
också som ni kanske är intresserade av att betala för.

– Vi betalar inte för …

– Men jag såg mordvapnet, ni tror kanske att ni har hittat mordvapnet, men det är fel, för jag
såg …

– Vet du att det är vitesbelagt att ringa oss i onödan? avbryter polisen. Det är faktiskt straffbart.
Jag vill inte låta arg, men du förstår väl att du har tagit upp min tid medan någon som faktiskt
har sett någonting kanske försökt ringa.

– Ja, men jag …

Flora hinner precis börja berätta om mordvapnet när det klickar till i hennes öra. Hon tittar på
telefonen och slår sedan numret till polisen igen.
46
försett Pia Abrahamsson med en tillfällig lägenhet i ett stort trähus i villadelen av
SVENSKA KYRKAN HAR
Sundsvall. Våningen är stor och vacker, möblerad med klassiska möbler av Carl Malmsten och
Bruno Mathsson. Diakonerna som handlat mat åt henne har flera gånger uppmanat henne att
ha ett enskilt samtal med någon av prästerna, men Pia kan inte förmå sig.

Hon har kört sin hyrbil hela dagen, efter samma väg, förbi de små orterna, runt omkring i Indal
och upp längs skogsvägarna.

Flera gånger har hon mött poliser som bett henne åka hem.

Nu ligger hon påklädd i sängen och stirrar ut i mörkret. Hon har inte sovit sedan Dante
försvann. Telefonen ringer. Hon sträcker sig efter den, stirrar på den och stänger sedan av
ljudet. Det är hennes föräldrar som ringer. De ringer hela tiden. Pia stirrar ut i mörkret i den
främmande lägenheten.

Inne i sitt huvud hör hon hela tiden Dante gråta. Han är rädd och frågar efter sin mamma, ber
att få komma hem till sin mamma.

Hon är tvungen att gå upp.

Pia tar sin jacka och öppnar ytterdörren. Hennes mun är full av blodsmak när hon sätter sig i
den hyrda bilen igen och börjar köra. Hon måste hitta Dante. Tänk om han sitter i något dike
efter vägen? Han har kanske gömt sig under en bit kartong. Flickan har kanske bara lämnat
honom någonstans?

Vägarna är mörka och tomma. Nästan alla verkar sova. Hon försöker se in i det svarta töcknet
bortom strålkastarna.

Hon kör in på platsen där hennes bil blev stulen och sitter sedan stilla med darrande händer på
ratten innan hon vänder och börjar köra tillbaka. Hon kör in i det lilla samhället Indal där bilen
med Dante antagligen försvann. Långsamt passerar hon en förskola och kör på måfå in på
Solgårdsvägen och fortsätter utmed de mörka villorna.

En rörelse under en studsmatta får henne att tvärstanna och lämna bilen. Hon snubblar in på
tomten genom en låg rosenhäck och river sig på benen, fortsätter fram till studsmattan och ser
att det är en tjock katt som gömmer sig i mörkret.

Hon vänder sig mot tegelhuset och stirrar på de nerdragna rullgardinerna med bultande hjärta.

– Dante? ropar hon. Dante? Det är mamma! Var är du?

Hennes röst är hes och ledsen. Lampor tänds i huset. Pia går vidare till nästa tomt och ringer på
dörren, bultar och fortsätter bort mot en friggebod.

– Dante! skriker hon så högt hon kan.

Hon går efter husen på Solgårdsvägen och ropar efter sin son, bultar med händerna på slutna
garageportar, öppnar dörrar till små lekstugor, går genom snårigt sly, över ett dike och rakt ut
på Indalsvägen igen.

En bil bromsar med skrikande däck och hon tar ett steg bakåt och faller. Hon stirrar upp på den
uniformerade polisen som skyndar fram till henne.

– Hur gick det?

Pia får hjälp upp och ser vilset på poliskvinnan med kraftig näsa och två blonda flätor.

– Har du hittat honom? frågar Pia.

Den andre polisen kommer fram och säger att de ska köra henne hem.

– Dante är mörkrädd, säger hon och hör hur skrovlig hennes röst låter. Jag är hans mamma,
men jag var otålig mot honom, jag tvingade honom tillbaka i hans säng när han kom till mig.
Han stod i sin pyjamas och sa att han var rädd, men jag.

– Var har du ställt bilen? frågar kvinnan och tar tag i Pias överarm.

– Släpp mig, skriker Pia och rycker sig fri. Jag måste hitta honom!

Hon slår polisen i ansiktet och skriker rakt ut när hon övermannas och trycks ner på asfalten.
Hon kämpar för att komma loss, men de låser fast hennes armar på ryggen och håller henne
stilla. Pia känner hur hon skrubbar hakan hårt i asfalten och gråter hjälplöst som ett barn.
47
på avsaknaden av vittnen: ingen verkar veta något om Vicky Bennet och ingen
JOONA LINNA TÄNKER
har sett någonting. Han kör den vidunderligt vackra vägen mellan böljande åkrar och glittrande
sjöar tills han är framme vid ett vitt stenhus. På verandan står ett citronträd i en väldig kruka
med små gröngula frukter.

Han ringer på dörren, väntar och går sedan runt huset.

I de vita trädgårdsmöblerna under ett äppelträd sitter Nathan Pollock med ett stort gipsförband
om benet.

– Nathan?

Den smale mannen stelnar till och vänder sig om mot honom. Han skuggar ögonen med ena
handen och ler sedan häpet:

– Joona Linna, är det verkligen du?

Nathans silvergråa hår ligger i en smal hästsvans över ena axeln och han är klädd i svarta byxor
och en glest stickad tröja. Nathan Pollock tillhör Riksmordskommissionen, en grupp bestående
av sex experter som hjälper till vid svåra mordutredningar i hela Sverige.

– Joona, jag är hemskt ledsen för internutredningen, jag skulle inte ha låtit dig gå in till
Brigaden.

– Det var mitt eget val, säger Joona och sätter sig ner.

Nathan skakar långsamt på huvudet:

– Jag har haft ett rejält bråk med Carlos om att du pekas ut så här.

– Var det då du bröt benet? frågar Joona.

– Nej, det var en arg björnhona som rusade in i trädgården, svarar Nathan och ler så att
guldtanden glimmar till.

– Eller så ramlade han från stegen när han plockade äpplen, föreslår en ljus röst bakom dem.

– Matilda, säger Joona.

Han reser sig och kramar kvinnan med tjockt, rödbrunt hår och en hy full av fräknar.

– Kommissarien, ler hon och sätter sig. Hoppas att du har med dig lite arbete till min käraste
innan han börjar med sudoku.

– Det kanske jag har, säger Joona sakta.

– Är det sant? ler Nathan och kliar sig på gipset.

– Jag har tittat på brottsplatsen och jag har tittat på kropparna, men jag har inte tillgång till
några protokoll eller provsvar.
– För det här med internutredningen?

– Det är inte min förundersökning, men jag skulle vilja höra vad du tycker.

– Nu blev Nathan glad, ler Matilda och klappar sin man på kinden.

– Trevligt att du kom att tänka på lilla mig, säger Pollock.

– Du är den skickligaste jag känner, svarar Joona.

Han sätter sig igen och börjar långsamt redogöra för allt han känner till om fallet och efter en
stund lämnar Matilda bordet och går in. Pollock lyssnar koncentrerat, ställer ibland följdfrågor
om vissa detaljer, nickar och ber Joona fortsätta.

En gråspräcklig katt kommer strykande kring Nathans ben. Fåglarna sjunger i träden medan
Joona beskriver rummen och kropparnas positioner, blodstänk, pölar, avkastat blod, fotspår,
utstruket blod och krustor. Nathan sluter ögonen och följer koncentrerat med i Joonas
iakttagelser av hammaren under kudden, det blodiga täcket och det öppna fönstret.

– Då ska vi se, viskar Pollock. Det rör sig om mycket grovt våld, men inga bett, ingen påbörjad
styckning …

Joona säger ingenting utan låter Pollock resonera för sig själv.

Nathan Pollock har gjort många gärningsmannaprofiler – och han har ännu aldrig haft fel.

Gärningsmannaprofilering är en metod att ringa in en förövare genom att tolka brottet som en
metafor för gärningsmannens psykiska disposition. Den logiska grundtanken är att det inre livet
hos en människa i någon mån avspeglar sig i det yttre livet. Om ett brott är kaotiskt är också
brottslingens psyke kaotiskt och detta kaos kan bara döljas om förövaren är en enstöring.

Joona ser Nathan Pollocks läppar röra sig medan han funderar. Då och då viskar han något för
sig själv eller drar omedvetet i hästsvansen.

– Jag tror att jag kan se kropparna för mig …och blodets stänkmönster, säger han. Du vet ju allt
det här …att de flesta mord sker i stundens ursinne. Sedan får man panik av blodet och kaoset.
Det är då man rafsar fram vinkelslip och sopsäckar … eller så halkar man omkring i blodet med
skurborste och lämnar spår överallt.

– Men inte här.

– Den här mördaren har egentligen inte försökt dölja någonting.

– Jag har också tänkt på det, instämmer Joona.

– Våldet är grovt och metodiskt, det är inte en bestraffning som gått för långt, utan i båda fallen
avsett att döda …ingenting annat. Båda offren är instängda i små rum, de kan inte fly …Våldet
är inte hatiskt, utan påminner snarare om avrättningar eller slakt.

– Vi tror att förövaren är en flicka, säger Joona.

– En flicka?

Joona möter Nathans förvånade blick och visar honom ett fotografi på Vicky Bennet.

Nathan skrattar till och rycker på axlarna:

– Ursäkta mig, men det tvivlar jag starkt på.

Matilda kommer ut med te och syltmunkar och sätter sig vid bordet. Nathan häller upp i de tre
kopparna.

– Tror du inte att en flicka kan göra det här? frågar Joona.

– Jag har aldrig stött på det, ler Nathan.

– Alla flickor är inte snälla, säger Matilda.

Nathan pekar mot fotot:

– Är hon känd för sin våldsamhet?

– Nej, tvärt om.

– Då jagar ni fel person.

– Vi är säkra på att hon kidnappade ett barn i går.

– Men hon har inte slagit ihjäl det?

– Inte vad vi vet, säger Joona och tar en syltmunk.

Nathan lutar sig tillbaka i stolen och kisar upp i himlen.

– Om flickan inte betraktas som våldsam, om hon inte är straffad, om hon inte varit föremål för
någon liknande utredning tidigare så tror jag inte att det är hon, säger han och ser sedan Joona
skarpt i ögonen.

– Men om det ändå är hon, envisas Joona.

Nathan skakar på huvudet och blåser på teet.

– Det stämmer inte, svarar han. Jag läste precis om ett arbete av David Canter …Du vet att han
koncentrerar profilerna på vilken roll gärningsmannen ger offret under själva brottet. Jag har
varit inne på den tanken själv …att förövaren använder offret som en sorts motspelare i ett inre
drama.

– Ja … så kan man uttrycka det, svarar Joona.

– Och enligt David Canters modell så betyder det övertäckta ansiktet att mördaren vill ta bort
hennes ansikte, göra henne till ett totalt objekt …Männen som hör till den gruppen använder
ofta överdrivet våld …

– Tänk om de bara leker kurragömma, avbryter Joona.

– Hur menar du? frågar Nathan och möter hans grå ögon.

– Offret räknar till hundra och förövaren gömmer sig.

Nathan ler och låter tanken sjunka in:

– Då är det meningen att man ska leta …

– Ja, men var?

– Det enda råd jag har är att leta på gamla platser, säger Pollock. Det förflutna återspeglar
framtiden …
48
Sveriges enda centrala operativa polis med ansvar för att bekämpa den grova
RIKSKRIMINALPOLISEN ÄR
brottsligheten på både nationell och internationell nivå.

Chefen för Rikskriminalpolisen, Carlos Eliasson, står i det låga fönstret på våning åtta med
blicken över Kronobergsparkens branta sluttningar.

Han vet inte att Joona Linna just nu går på en av gångvägarna genom parken efter ett kort
besök på den gamla judiska begravningsplatsen.

Carlos sätter sig vid sitt skrivbord igen och ser inte hur kriminalkommissarien med det rufsiga
håret korsar Polhemsgatan och promenerar rakt fram till polishusets inglasade entré.

Joona passerar en banderoll om rikspolisens roll i en förändrad värld. Benny Rubin sitter
hopsjunken framför datorn och från Magdalena Ronanders rum hörs ett samtal om ett nytt
samarbete med Europol.

Joona har återvänt till Stockholm för att han har kallats till ett möte med de båda
internutredarna senare på dagen. Han tar posten ur sitt fack, sätter sig vid skrivbordet, börjar
bläddra igenom breven och tänker att han håller med Nathan Pollock.

Det är svårt att sätta ihop Vicky Bennets bild med de båda morden.

Även om polisen inte har tillgång till de olika psykiatrikernas dokumentation så tyder ingenting
på att Vicky Bennet skulle vara farlig. Hon finns inte i några polisregister och de som träffat
henne verkar uppfatta henne som tillbakadragen och snäll.

Ändå pekar all teknisk bevisning på henne.

Och allt tyder på att hon har tagit den lilla pojken.

Kanske ligger han redan i ett dike med krossat huvud.

Men om han fortfarande lever så är det bråttom.

Kanske sitter han i bilen tillsammans med Vicky i något mörkt garage, kanske skriker hon just nu
åt honom och jagar upp en våldsam vrede inombords.

Leta dig bakåt, var Nathan Pollocks råd som vanligt.

Det är lika enkelt som självklart – det förflutna återspeglar alltid framtiden.

Under sina femton år har Vicky hunnit flytta många gånger. Från sin hemlösa mamma till
familjehem, akutplatser och ungdomsboenden.

Någonstans finns Vicky just nu.

Svaret kan vänta hos någon av de familjer hon bott hos, det kan ligga gömt i ett samtal med
dem som varit hennes stödpersoner, ledsagare eller tillfälliga föräldrar.

Det måste finnas människor hon litat på och anförtrott sig åt.
Joona ska precis resa sig för att gå in till Anja och höra om hon har hunnit få fram några namn
och adresser när hon står i dörren. Hennes kraftiga kropp är inklämd i en snäv svart kjol och
som vanligt bär hon angorajumper. Det blonda håret är konstfullt uppsatt och läppstiftet
lysande rött.

– Innan jag svarar måste jag säga att mer än femtontusen barn om året placeras ut, börjar Anja.
Det kallades för hälsovalsreformen när politikerna släppte in privata aktörer. Nu är det nästan
bara riskkapitalförvaltare som äger hemmen. Det är precis som barnauktionerna förr i tiden, de
som begär minst betalt får vårdnaden … man spar in på personal, på undervisning, på terapi
och tandvård för att tjäna pengar …

– Jag vet, säger Joona. Men Vicky Bennet …

– Min tanke var att jag kanske skulle göra ett försök att få tag på den senaste
placeringsutredaren.

– Kan du göra det? frågar Joona.

Hon ler överseende och lägger huvudet på sned:

– Det har jag redan gjort, Joona Linna …

– Du är fantastisk, säger Joona allvarligt.

– Jag gör vad som helst för dig.

– Det förtjänar jag inte, ler Joona.

– Nej, du har rätt, säger hon och lämnar rummet.

Han sitter kvar en stund, reser sig sedan, går ut i korridoren, knackar och öppnar Anjas dörr.

– Adresserna, säger hon och pekar på en bunt papper som ligger i skrivaren.

– Tack.

– När placeringsutredaren hörde mitt namn så sa han att Sverige hade en fantastisk
fjärilsimmare som hette likadant, säger hon och rodnar.

– Du sa väl att det var du?

– Nej, men han berättade i alla fall att Vicky Bennet inte dök upp i folkbokföringen förrän hon
var sex år. Mamman Susie var hemlös och verkar ha fött henne utanför sjukvården. Mamman
omhändertogs av psykvården och Vicky placerades hos två ideella stödpersoner här i
Stockholm.

Joona håller i den varma listan, ser datum och placeringar, rader av namn och adresser, från de
första stödpersonerna Jack och Elin Frank på Strandvägen 47 fram till ungdomshemmet
Ljungbacken i Uddevalla och Birgittagården i Sundsvalls kommun. På flera ställen finns en
notering om att barnet har begärt att få komma tillbaka till det första familjehemmet.

“Barnet ber om att få återvända till familjen Frank, men familjen avböjer”, är den torra
återkommande kommentaren.

Till slut bor inte Vicky Bennet hos några familjer längre. Bara på institutioner. Akutboenden,
utredningsboenden, behandlingshem och ungdomsboenden.

Han tänker på den blodiga hammaren under kudden och blodet på fönsterkarmen.

Det sammanbitna, smala ansiktet på fotografiet och hårets ljusa, trassliga virvlar.

– Kan du undersöka om Jack och Elin Frank bor kvar på adressen?

Anjas runda ansikte glänser roat när hon trutar med läpparna och säger:

– Läs Hänt i Veckan så lär du dig ett och annat.

– Vad menar du?

– Elin Frank och Jack är skilda, men hon behöll våningen … det är ju hennes pengar.

– Så de är kändisar? frågar Joona.

– Hon håller på med välgörenhet, ganska mycket mer än de flesta rika …hon och hennes
dåvarande man Jack satsade massor av pengar på barnbyar och hjälpfonder.

– Men Vicky Bennet bodde alltså hemma hos dem?

– Det fungerade nog inte så bra, svarar Anja.

Joona tar med sig utskrifterna, går till dörren och vänder sig sedan mot Anja igen.

– Vad kan jag göra för att tacka dig?

– Jag har anmält oss till en kurs, svarar hon snabbt. Lova att du går på den med mig.

– Vad är det för kurs?

– Avslappning …Kama Sutra någonting …

49
47 ligger alldeles mitt emot Djurgårdsbron. Det är ett burget hus med sirlig port och
STRANDVÄGEN
mörkt, vackert trapphus.

Elin och Jack Frank var den enda familj som Vicky Bennet ville återvända till trots att hon bara
bodde där en kort tid. Gång på gång bad hon om att få återvända, men familjen Frank valde att
avböja.

När Joona Linna ringer på dörren med namnet Frank på en svartglänsande bricka öppnas den
nästan genast. En avslappnad man med gyllenglänsande kortklippt hår och jämn solbränna ser
frågande på den storväxte kriminalkommissarien.

– Jag söker Elin Frank.

– Robert Bianchi, jag är Elins consigliere, säger mannen och räcker fram sin hand.

– Joona Linna, rikskriminalen.

Ett litet leende flyger förbi mannens läppar.

– Det låter spännande, men …

– Jag behöver tala med henne.

– Får man fråga vad det gäller? Jag vill inte störa henne i onödan …

Mannen tystnar när han möter Joonas kyligt grå ögon.

– Vänta i hallen så går jag och hör med henne om hon tar emot besök, säger han och försvinner
genom en dörr.

Hallen är vit och helt omöblerad. Det finns inga garderober, inga föremål, inga skor eller kläder.
Bara vita, släta väggar och en enda väldig spegel med vittonat glas.

Joona försöker se ett barn som Vicky i den här miljön. Ett oroligt, kaotiskt flickebarn som inte
dök upp i folkbokföringen förrän hon var sex år. Ett barn som vant sig vid att ett hem bara är
det garage eller den gångtunnel där man för tillfället övernattar.

Robert Bianchi återvänder med ett lugnt leende och ber honom att följa med. De passerar en
stor ljus salong med flera soffgrupper och en ornamenterad kakelugn. Tjocka mattor dämpar
ljudet av deras steg när de går genom våningens olika sällskapsrum fram till en stängd dörr.

– Det går bra att knacka på, säger han till Joona med ett osäkert leende.

Joona knackar och hör någon gå med klackar på ett hårt golv. Dörren öppnas av en slank,
medelålders kvinna med mörkblont hår och stora blå ögon. Hon är klädd i en tunn röd klänning
som slutar strax nedanför knäna. Hon är vacker, varsamt sminkad och har tre rader snövita
pärlor runt halsen.

– Kom in, Joona, säger hon lågt och välartikulerat.

De går in i ett mycket ljust rum med ett skrivbord, en soffgrupp i vitt skinn och inbyggda
bokhyllor.

– Jag tänkte precis ta lite chai – är det för tidigt för dig? frågar hon.

– Nej, det låter bra.

Robert lämnar rummet och Elin gör en gest mot soffan.

– Vi sätter oss.

Utan brådska sätter hon sig mitt emot honom med benen i kors.

– Vad gäller det? frågar hon och ser allvarligt på honom.

– För flera år sedan fungerade du och din make Jack Andersson som ideella stödföräldrar för en
flicka …

– Vi hjälpte många barn på olika sätt när …

– Vicky Bennet heter hon, avbryter Joona mjukt.

Någonting fladdrar förbi i det behärskade ansiktet, men rösten förblir lika lugn.

– Vicky minns jag mycket väl, svarar hon med ett kort leende.

– Vad minns du?

– Hon var söt och rar, och hon …

Elin Frank tystnar och stirrar rakt fram. Händerna ligger helt stilla.

– Vi har skäl att tro att hon har mördat två personer på ett ungdomshem utanför Sundsvall,
säger Joona.

Kvinnan vänder snabbt bort sitt ansikte. Men Joona hinner se hur hennes ögon mörknar. Hon
rättar till klänningen över knäna med händer som inte lyckas hålla tillbaka en darrning.

– Vad rör det mig? frågar hon.

Robert knackar och kommer in med en klirrande serveringsvagn. Elin Frank tackar och ber
honom lämna vagnen hos dem.

– Vicky Bennet är försvunnen sedan i fredags, förklarar Joona när Robert försvunnit ut. Det är
möjligt att hon söker upp dig.

Elin ser inte på honom. Hon böjer lätt på huvudet och sväljer hårt.

– Nej, säger hon sedan kyligt.

– Varför tror du inte att Vicky Bennet söker upp dig?

– Hon kommer aldrig att kontakta mig, svarar hon och reser sig upp. Det var ett misstag att
släppa in dig här utan att först kontrollera ditt ärende.

Joona börjar duka bordet och vänder sedan blicken mot henne.
– Vem tror du att Vicky skulle söka sig till? Skulle hon kontakta Jack?

– Om du har fler frågor är du välkommen att tala med min advokat, säger hon och lämnar
rummet.

Efter en liten stund kommer Robert in i salongen.

– Jag följer dig till dörren, säger han kort.

– Tack så mycket, svarar Joona, häller upp te i de båda kopparna, tar den ena, blåser och dricker
försiktigt.

Han ler och tar ett citronkex från ett fat med vit linneduk. Utan brådska äter han kexet och
dricker upp sitt te, tar servetten från knäet, torkar sig om munnen, viker ihop servetten och
lägger den på bordet innan han reser sig.

Joona hör hur Robert följer efter honom när han går genom den väldiga våningen, förbi
salongerna och sällskapsrummet med kakelugnen. Han fortsätter över stengolvet i den vita
hallen och öppnar dörren till trapphuset.

– En sak som jag borde ta upp redan nu är att det är viktigt att Elin inte blir associerad med
negativa.

– Jag förstår vad du säger, avbryter Joona. Men det här handlar inte i första hand om Elin Frank,
utan …

– För mig gör det det, för henne gör det det, avbryter Robert.

– Ja, men det förflutna visar ingen hänsyn när det återvänder, säger Joona och fortsätter sedan
nerför trappan.
50
ligger i anslutning till det största badrummet. Elin brukar springa sju
VÅNINGENS FITNESSAVDELNING
kilometer om dagen och träffa sin personliga tränare på Mornington Health Club två gånger i
veckan. Rakt framför löpbandet hänger en avstängd teve och till vänster kan Elin se ut över
hustaken bort mot Oscars kyrktorn.

Hon lyssnar inte på musik i dag. Det enda som hörs är dunsarna från hennes skor, det klirrande
ekot i skivstångens vikter, löpbandets surrande motor och hennes egen andhämtning.

Hästsvansen hoppar mellan hennes skulderblad. Hon är bara klädd i träningsbyxor och en vit
sportbehå. Efter femtio minuter har svetten trängt igenom tyget mellan hennes skinkor och
gjort behån genomblöt.

Hon tänker på när Vicky Bennet kom hem till henne. Det var för åtta år sedan. En liten flicka
med ljust, trassligt hår.

Elin hade fått klamydia som ung, på en språkresa till Frankrike. Hon tog det inte på allvar och
blev steril. På den tiden tyckte hon att det var en struntsak eftersom hon aldrig skulle vilja ha
barn ändå. I många år sa hon till sig själv att det var skönt att slippa tänka på preventivmedel.

Hon och Jack hade bara varit gifta i två år när han började prata om adoptioner, men varje gång
han tog upp samtalet förklarade hon att hon inte ville ha barn, att det var för stort ansvar.

Jack var fortfarande kär i henne på den tiden och han höll med henne när hon tyckte att de
skulle kunna ställa upp som resurs eller stödfamilj för olika barn som hade det svårt i sina egna
familjer, som behövde komma bort en stund.

Elin ringde Stockholms socialtjänst på Norrmalms stadsdelsförvaltning och Jack följde med
henne och träffade en handläggare som frågade om boende, arbete, civilstånd och egna barn.

En månad senare kallades Elin och Jack till varsin djupintervju i skilda rum. Det rörde sig om en
oerhörd massa frågor och följdfrågor enligt Kälvestensmetoden.

Hon minns fortfarande häpenheten som socialtjänstkvinnan röjde då hon förstod vem Elin
Frank var.

Efter detta tog det bara tre dagar innan telefonen ringde. Socialtjänstkvinnan berättade att hon
hade ett barn som skulle behöva mycket trygghet och lugn under en period.

– Hon är sex år och …jag tror att det kan bli bra …alltså, man får pröva sig fram, men så snart
hon kommit tillrätta så kan vi rekommendera några psykologer, förklarade kvinnan.

– Vad har hänt henne?

– Mamman är hemlös och psykiskt sjuk …och myndigheterna ingrep när flickan hittades
sovande i en tunnelbanevagn.

– Men hon mår bra?

– Hon var lite uttorkad, men läkaren sa att hon var frisk i övrigt …Jag har försökt prata med
flickan …hon verkar snäll, men inbunden.

– Vad heter hon – vet ni det?

– Ja …Vicky …hon heter Vicky Bennet.

Elin Frank ökar hastigheten mot slutet, löpbandet surrar, hennes andhämtning blir häftigare,
hon ökar lutningen, fortsätter uppåt och saktar sedan in.

Efteråt stretchar hon vid balettstången framför den stora spegeln utan att möta sin egen blick.
Hon petar av sig skorna och lämnar rummet med tunga, pirrande ben. Utanför badrummet tar
hon av sig den redan kalla behån, slänger den på golvet, drar ner byxor och trosor, trampar loss
plaggen vid fötterna och går in i duschen.

När det varma vattnet sköljer över hennes nacke och musklerna slappnar av kommer ångesten
tillbaka. Det är som om hon har hysterin precis under ytan, jagande under huden. Någonting
inom henne vill skrika rakt ut och gråta utan att sluta. Men istället samlar hon sig och ändrar
vattnets temperatur så att det blir iskallt. Hon tvingar sig själv att stå kvar. Vänder ansiktet upp
mot strålen tills tinningarna värker av kylan innan hon stänger av och går ut och torkar sig.
51
walk-in closet klädd i en halvlång sammetskjol och en stringbody av nylon från
ELIN LÄMNAR SIN
Wolfords senaste kollektion. Huden på hennes armar och skuldror lyser igenom det svarta tyget
med små, glittrande stenar. Tyget är så tunt att hon måste bära en sorts speciella
sidenhandskar när hon tar på sig bodyn.

I läsrummet sitter Robert i en lammskinnsfåtölj och går igenom papper som han lägger i olika
lädermappar.

– Vad var det för flicka som polisen frågade om?

– Ingen, svarar Elin.

– Är det något vi behöver oroa oss för?

– Nej.

Robert Bianchi har varit hennes rådgivare och assistent i sex år. Han är homosexuell, men har
aldrig haft en stadig relation. Elin tror att han mest tycker om att synas tillsammans med vackra
män. Det var Jack som tyckte att hon skulle ha en homosexuell assistent för att slippa bli
svartsjuk. Hon minns att hon svarade att det inte hade någon betydelse för henne – bara han
inte pratade med tillgjord röst.

Hon sätter sig bredvid honom i den andra läsfåtöljen, sträcker ut benen och visar honom de
höga lackskorna.

– Underbara, ler han.

– Jag såg schemat för resten av veckan, säger hon.

– Om en timme har du mottagningen på Clarion Hotel Sign.

En tung buss långt där nere på Strandvägen får de stora skjutdörrarna att skallra. Nästan
omärkligt känner Elin hans blick, men möter den inte, flyttar bara det lilla diamantkorset hon
bär i en kedja från halsgropen.

– Jag och Jack tog hand om en liten flicka som hette Vicky en gång i tiden, säger hon och sväljer
hårt.

– Var hon adopterad?

– Nej, hon hade en mamma, vi var bara som en resurs, men jag.

Hon tystnar och drar diamantkorset på den tunna kedjan.

– När var det här?

– Bara några år innan du började, svarar hon. Men jag satt inte i koncernledningen då och Jack
hade just påbörjat samarbetet med Zentropa.

– Du behöver inte berätta.

– Jag tror faktiskt att vi var förberedda, så bra det nu går, vi visste att det inte skulle bli så lätt,
men … Kan du förstå dig på det här landet? Jag menar, först så är det helt otroligt omständligt,
vi måste träffa socialassistenter och handläggare, precis allt ska granskas, från ekonomi till
sexliv …men så fort vi var godkända, det tog bara tre dagar, så hade vi ett barn och skulle klara
oss själva. Ganska konstigt, kan man tycka. Du vet, de berättade ingenting om henne, vi fick
överhuvudtaget ingen hjälp.

– Låter typiskt.

– Vi ville verkligen göra någonting bra …och den här flickan bodde här i nio månader av och till.
De försökte få hem henne till mamman en massa gånger, men det slutade alltid med att Vicky
hittades bland gamla kartonger i något garage utanför Stockholm.

– Sorgligt, säger han.

– Jack orkade till slut inte med alla nätter när vi fick rycka ut och hämta henne, ta henne till
akuten eller bara sätta henne i badkaret och ge henne mat … Vi hade säkert separerat ändå,
men …en natt sa han bara att jag fick välja …

Elin ler tomt mot Robert:

– Jag fattar inte varför han skulle tvinga mig att välja.

– För att han bara tänker på sig själv, säger Robert.

– Men vi var ju bara som en resurs, jag kunde ju inte välja mellan honom och ett barn som
skulle bo här i några månader, det var ju inte klokt … Och han visste ju att jag var helt beroende
av honom på den tiden.

– Nej, försöker Robert.

– Men det är ju sant, det var jag, säger Elin. Så när Vickys mamma fick en ny bostad gick jag
med på att han ringde socialen … jag menar, allting verkade ganska bra med mamman den här
gången …

Hennes röst bryts och hon känner överraskat att tårarna plötsligt börjar rinna.

– Varför har du inte berättat det här förut?

Elin torkar tårarna och vet inte varför hon ljuger:

– Det är ingen stor sak, ingenting jag går omkring och tänker på.

– Man måste gå vidare, säger Robert som om han urskuldar henne.

– Ja, viskar hon och håller sedan för sitt ansikte.

– Vad är det? frågar han oroligt.

– Robert, säger hon suckande och möter hans blick. Jag har ingenting med det här att göra,
men polisen som var här, han berättade att Vicky har dödat två människor.

– Menar du det där som hände alldeles nyss, uppe i Norrland?

– Jag vet inte.

– Har du någon koppling till henne? frågar han långsamt.

– Nej.

– För du får bara inte bli förknippad med det här.

– Jag vet …det är klart att jag gärna skulle göra något för att hjälpa henne, men …

– Håll dig utanför.

– Jag borde kanske ringa Jack.

– Nej, gör inte det.

– Han måste få veta.

– Inte från dig, invänder Robert. Du blir bara ledsen, det vet du, varje gång du pratar med
honom …

Hon försöker le instämmande och lägger handen på Roberts varma fingrar:

– Kom hit i morgon klockan åtta så går vi igenom punkterna för nästa vecka.

– Bra, säger Robert och lämnar rummet.

Elin tar telefonen men väntar tills Robert har stängt ytterdörren och låst efter sig innan hon slår
numret till Jack.

Han låter hes och sömning när han svarar:

– Elin? Vet du vad klockan är här? Du kan inte hålla på och ringa …

– Låg du och sov?

– Ja.

– Ensam?

– Nej.

– Är du ärlig för att såra mig eller för …

– Vi är skilda, Elin, avbryter han.

Elin går in i sovrummet men blir bara stående med blicken på den stora sängen.

– Säg att du längtar efter mig, viskar hon.

– God natt, Elin.

– Du kan få lägenheten på Broome Street om du vill.

– Jag vill inte ha den, det är du som tycker om New York.

– Polisen verkar tro att Vicky har mördat två människor.

– Vår Vicky?
Hennes mun börjar darra och tårar stiger i ögonen.

– Ja … de var här och frågade efter henne.

– Vad tråkigt, säger han lågt.

– Kan du inte bara komma hit, jag behöver dig …du kan ta med dig Norah om du vill, jag är inte
svartsjuk.

– Elin … jag kommer inte att åka till Stockholm.

– Förlåt för att jag ringde, säger Elin och avslutar samtalet.
52
Kungsbron 21 ligger Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål och
HÖGT UPPE PÅ
Rikspolisstyrelsens internutredare. Joona sitter på ett litet kontor tillsammans med Mikael Båge
som är chef för internutredningen och chefssekreterare Helene Fiorine.

– Vid nämnda tidpunkt gjorde säkerhetspolisen ett tillslag mot Brigaden, en extremistgrupp på
yttersta vänsterkanten, säger Båge och harklar sig. Anmälan gör gällande att kommissarie Linna
på Rikskriminalpolisen skulle ha befunnit sig på nämnda adress samtidigt eller strax före …

– Det stämmer, svarar Joona och blickar ut genom fönstret över järnvägsspåren och
Barnhusviken.

Helene Fiorine lägger ner penna och anteckningsblock, ser besvärad ut och gör något slags
vädjande gest.

– Joona, jag måste be dig att ta internutredningen på allvar, säger hon.

– Det gör jag, svarar han frånvarande.

Hon dröjer kvar lite för länge i hans silvergrå ögon innan hon hastigt nickar och tar upp pennan
igen.

– Innan vi avslutar, säger Mikael Båge och petar sig en lång stund i örat. Så måste jag ta upp
internutredningens huvudmisstanke, som riktas mot dig.

– Det kan ju vara så att det rör sig om ett missförstånd, förklarar Helene snabbt. Att
utredningarna på ett olyckligt sätt korsade varandra.

– Men i anmälan som riktas mot dig, fortsätter Båge och tittar på sitt finger. Så sägs det att
säkerhetspolisens insats misslyckades på grund av du hade förvarnat den innersta kretsen.

– Ja, det gjorde jag, svarar Joona.

Helene Fiorine reser sig från stolen, men vet inte vad hon ska säga, hon står bara och ser på
Joona med ledsna ögon.

– Du varnade gruppen för tillslaget? frågar Båge leende.

– Ungdomarna var omogna, förklarar han. Men inte farliga och inte …

– Säkerhetspolisen gjorde en annan bedömning, avbryter Båge.

– Ja, svarar Joona stilla.

– Vi avslutar det inledande förhöret här, säger Helene Fiorine och samlar ihop sina papper.
53
KLOCKAN ÄR REDAN halv fem när Joona kör förbi Tumba där han en gång undersökte ett trippelmord i
ett radhus.

I sätet bredvid honom ligger listan på Vicky Bennets olika vistelser genom åren. Den sista är
Birgittagården och den första är Strandvägen 47.

Hon måste ha pratat med någon av alla dem hon vistades hos. Hon måste ha anförtrott sig,
nämnt om hon hade vänner någonstans.

Det enda Elin Frank sa om Vicky var att hon var söt och rar.

Söt och rar, tänker Joona.

För den förmögna familjen Frank var Vicky ett utsatt barn, ett barn som behövde hjälp, någon
man visar barmhärtighet.

Det handlade om välgörenhet.

Men för Vicky var Elin den första mamman efter hennes egen.

Tillvaron på Strandvägen måste ha varit någonting helt annorlunda. Hon var varm och fick
regelbundet mat. Hon sov i en säng och bar fina kläder. Tiden hos Elin och Jack skulle behålla
ett speciellt skimmer för henne under många år.

Joona blinkar och svänger ut i vänster fil.

Han har studerat listan och bestämt sig för att börja från slutet denna gång. Före Birgittagården
befann hon sig på Ljungbacken ungdomshem och innan dess två veckor hos familjen Arnander-
Johansson i Katrineholm.

Han ser återigen för sig hur Nålen och Frippe hade tvingat bort händerna från Mirandas ansikte.
De hade kämpat med de likstela armarna. Den döda verkade hålla emot, som om hon ville
slippa, som om hon skämdes.

Men hennes ansikte var lugnt och vitt som pärlemor.

Hon satt med täcket om sig när hon blev slagen med en stor sten, enligt Nålen. Sex eller sju
gånger om Joona läst blodstänken rätt.

Sedan lyftes hon upp i sängen och händerna placerades över hennes ansikte.

Det sista hon såg i livet var mördaren.

Joona saktar in och kör genom ett äldre villaområde och parkerar mot en låg häck av
blommande ölandstok.

Han lämnar bilen och går fram till en stor brevlåda av trä med en namnskylt av mässing:
Arnander-Johansson. En kvinna kommer runt huset med en hink röda äpplen i handen. Hon har
problem med höfterna och munnen spänns ibland av smärtan. Hon är kraftig, med stora bröst
och tjocka överarmar.

– Du missade honom precis, säger kvinnan när hon får se Joona.

– Typiskt, skojar han.

– Han var tvungen att åka till lagret …det var någonting med fraktsedlarna.

– Vem pratar vi om? frågar Joona leende.

Hon ställer ner hinken.

– Jag trodde att det var du som skulle titta på löpbandet.

– Vad kostar det?

– Sjutusen, helt nytt, svarar hon och tystnar.

Hon stryker sin hand över byxbenet och ser på honom.

– Jag är här från rikskriminalen och behöver ställa några frågor.

– Om vad då? frågar hon med svag röst.

– Vicky Bennet som bodde här …för nästan ett år sedan.

Kvinnan nickar med ledset ansikte, pekar mot dörren och går sedan själv in. Joona följer med
henne in i ett kök med furubord och en virkad duk, blommiga gardiner mot husets trädgård.
Gräset är nyklippt och plommonträd och krusbärsbuskar växer mot den närmaste grannen. En
trätrall är lagd kring en liten ljusblå simbassäng. Badleksaker flyter i vattnet intill bräddavloppet
till höger.

– Vicky har rymt, säger Joona rakt ut.

– Jag läste det, viskar hon och ställer hinken med äpplen på diskbänken.

– Var tror du hon gömmer sig?

– Ingen aning.

– Berättade hon om vänner, killar …

– Vicky bodde egentligen inte här, säger kvinnan.

– Vad berodde det på?

– Det blev inte så, säger hon och vänder sig bort.

Kvinnan fyller kaffekannan med vatten, häller över vattnet i bryggarens behållare innan
rörelserna avstannar.

– Man brukar väl bjuda på kaffe, säger hon kraftlöst.

Joona ser genom fönstret att två blonda pojkar leker karate i trädgården. De är båda smala och
solbrända, klädda i stora badshorts. Leken är lite för vild, lite för hård, men de skrattar ändå
hela tiden.
– Ni tar emot barn och ungdomar i er familj?

– Vår dotter är nitton så det …vi har gjort det i några år nu.

– Hur länge brukar barnen stanna?

– Det är olika …och det kan gå lite fram och tillbaka, svarar hon och vänder sig mot Joona.
Många kommer ju från väldigt trasiga hem.

– Är det svårt?

– Nej, det är det inte …det är klart att det blir konflikter, men det är egentligen bara att vara
tydlig med gränserna.

En av pojkarna gör en hoppspark ut över simbassängens yta och landar med ett stort plask. Den
andre gör några raka slag i luften och följer sedan efter med en volt.

– Men Vicky stannade alltså bara i två veckor, säger Joona och ser på kvinnan. Hon undviker
hans blick och kliar sig svagt på underarmen.

– Vi har två pojkar, säger hon vagt. Vi har haft dem i två år …de är syskon …vi hoppades att det
skulle fungera med Vicky, men tyvärr så fick vi avbryta.

– Vad var det som hände?

– Ingenting …egentligen, menar jag …Det var inte hennes fel, det var ingens fel det blev bara för
mycket, vi är bara en vanlig familj och vi orkade helt enkelt inte.

– Men Vicky …var hon besvärlig, svår att hantera?

– Nej, svarar hon svagt. Det var …

Hon tystnar.

– Vad skulle du säga? Vad hände?

– Ingenting.

– Ni är ju erfarna, säger Joona. Hur kan ni ge upp efter bara två veckor?

– Det är som det är.

– Men jag tror att någonting hände, säger Joona allvarligt.

– Nej, det blev bara lite för mycket för oss.

– Men jag tror att någonting hände, upprepar han med samma mjuka röst.

– Vad håller du på med? frågar hon generat.

– Berätta vad som hände är du snäll.

Hon blir röd om kinderna. Rodnaden sprider sig ner på den knottriga huden på halsen, ner
mellan brösten.

– Vi fick besök, viskar hon med nedslagen blick.

– Av vem?

Hon skakar på huvudet. Joona räcker fram ett anteckningsblock och en penna. Tårar börjar
rinna efter hennes kinder. Hon ser på honom, sedan tar hon blocket och pennan och skriver
något.
54
i tre timmar när han kommer fram till Skrakegatan 35 i Bengtsfors. Tårarna
JOONA HAR KÖRT
droppade ner på papperet när kvinnan skrev adressen i hans anteckningsblock. Han hade fått
dra blocket ur hennes hand och när han hade försökt få henne att säga något mer hade hon
bara skakat på huvudet, skyndat ut ur köket och låst in sig på toaletten.

Han kör långsamt längs radhus i rött tegel mot en vändplats med garage. Nummer 35 är det
sista huset i längan. Trädgårdsmöblerna av vit plast har blåst omkull i det höga gräset.
Brevlådan på en svart kedja är överfull av reklam från pizzerior, Coop och Ica Kvantum.

Joona lämnar bilen, går genom ogräset kring grinden och fortsätter uppför gången av fuktig
marksten till huset.

En genomblöt dörrmatta med texten “nycklar, plånbok, mobil” ligger utanför dörren. Svarta
sopsäckar är klistrade på fönsterrutornas insidor. Joona ringer på dörren. En hund skäller och
efter en stund tittar någon på honom i dörrögat. Två lås vrids runt och sedan öppnas dörren
minimalt innan säkerhetsbommen stoppar. Lukten av utspillt rödvin når honom. Han kan inte
se personen i den mörka hallen.

– Får jag komma in en stund?

– Hon vill inte träffa dig, svarar en pojke med mörk, hes röst.

Hunden flåsar och det hörs hur länkarna i strypkopplet tickande stramas åt.

– Men jag behöver prata med henne.

– Vi köper ingenting, ropar en kvinna från ett annat rum.

– Jag är från polisen, säger Joona.

Steg hörs inifrån radhuset.

– Är han ensam? frågar kvinnan.

– Jag tror det, viskar pojken.

– Håller du Zombie?

– Ska du öppna? Mamma? frågar han med ängslig röst.

Kvinnan fortsätter fram till dörren.

– Vad vill du?

– Vet du någonting om en flicka vid namn Vicky Bennet?

Hundens klor halkar på golvet. Kvinnan stänger dörren och låser. Joona hör henne skrika något
åt pojken. Efter en stund öppnas dörren, den glider upp en decimeter. Hon har lossat bommen.
Joona öppnar den ytterligare och går in i hallen. Kvinnan står med ryggen mot honom. Hon är
klädd i hudfärgade strumpbyxor och en vit t-shirt. Det blonda håret hänger långt ner över
hennes skuldror. När Joona stänger dörren efter sig blir det så mörkt att han måste stanna till.
Inga lampor är tända någonstans.

Hon går före honom. Solen ligger direkt på fönstren med upptejpade sopsäckar. Enstaka små
hål och revor lyser som stjärnor. Ett svagt grått sken tar sig in i köket. En box med vin står på
bordet och en stor pöl syns på den bruna linoleummattan under. När Joona kommer in i det
mörka teverummet sitter kvinnan redan i en jeanssoffa. Mörklila gardiner når ner till golvet och
bakom dem syns plastsäckarna. Ändå faller en svag ljusstrimma från verandadörren in i rummet
och rakt över kvinnans hand. Joona kan se att hennes naglar är välskötta och målade i rött.

– Sätt dig, säger hon lugnt.

– Tack.

Joona sätter sig mitt emot henne på en stor fotpall. När hans ögon vänjer sig ser han att något
inte står rätt till med hennes ansikte.

– Vad vill du veta?

– Du besökte familjen Arnander-Johansson.

– Ja.

– Vad hade du för ärende?

– Jag varnade dem.

– Vad varnade du dem för?

– Tompa! ropar kvinnan. Tompa!

En dörr öppnas och långsamma steg hörs. Joona ser inte pojken i mörkret, men känner ändå
hans närvaro och anar silhuetten mot bokhyllan. Pojken kommer in i det mörka teverummet.

– Tänd lampan i taket.

– Men mamma …

– Gör det bara!

Han trycker på knappen och en stor boll av rispapper lyser upp hela rummet. Den långa, smala
pojken står i det starka skenet med sänkt huvud. Joona betraktar honom. Pojkens ansikte ser ut
som om det blivit sönderbitet av en kamphund och sedan läkt helt fel. Underläppen saknas
helt, tandraden är synlig, hakan och den högra kinden är urgröpta och köttfärgade. En djup röd
fåra löper från hårfästet, snett över pannan, genom ögonbrynet. När Joona vänder sig mot
kvinnan ser han att hennes ansikte är ännu mer förstört. Ändå ler hon mot honom. Hon saknar
höger öga, djupa jack syns i ansikte och hals, det rör sig om minst tio hugg. Det andra
ögonbrynet hänger ner över ögat och munnen är sönderskuren i flera sektioner.

– Vicky blev arg på oss, säger kvinnan och leendet försvinner.

– Vad hände?

– Hon skar oss med en trasig flaska. Jag trodde inte att en människa kunde bli så arg, hon
slutade aldrig. Jag svimmade, vaknade och låg bara där och kände huggen från trasigt glas,
stötarna, bitarna som bröts av inne i mig och jag förstod att jag inte längre hade något ansikte.
55
förhandlade med vårdbolaget Orre och fick betala dyrt för att lösa den
SUNDSVALLS KOMMUN
uppkomna situationen. Flickorna från Birgittagården transporterades från hotell Ibis till den lilla
byn Hårte för tillfällig placering.

Hårte är ett gammalt fiskeläge utan kyrka. Här stängde skolan för nästan hundra år sedan,
järngruvan övergavs och Ica-butiken upphörde när ägarna blev för gamla. Men om somrarna
lever fiskeläget upp med sina mjölvita sandstränder längs Jungfrukusten.

De sex flickorna ska under några månader bo i den före detta lanthandeln, ett rymligt hus med
stor glasveranda, beläget där den smala vägen in i byn delar sig som en ormtunga.

Nu har flickorna ätit middag och några av dem dröjer kvar i matsalen och betraktar det mjukt
dimblå havet. I det stora sällskapsrummet intill sitter Solveig Sundström från Sävstagårdens
ungdomsboende med sin stickning framför den knastrande elden i en öppen spis.

Från vardagsrummet leder en kall korridor fram till ett litet kök. Där sitter en väktare så att han
kan se tamburen och dörren och samtidigt blicka ut genom fönstret över gräsmattan och bort
mot vägen.

Lu Chu och Nina letar efter chips i skafferiet, men de får nöja sig med ett paket Frosties.

– Vad gör du när mördaren kommer? frågar Lu Chu.

Väktarens tatuerade hand rycker till på bordet och han ler stelt mot henne.

– Ni kan känna er trygga.

Han är i femtioårsåldern med rakat huvud och en sträng skägg från underläppen till hakspetsen.
Hans stora muskler anas under den mörkblå tröjan med vaktbolagets emblem.

Lu Chu svarar ingenting, tittar bara på honom och stoppar frukostflingor i munnen och tuggar
krasande. Nina letar i kylskåpet och tar fram ett paket med rökt skinka och en burk senap.

I andra änden av huset, kring matsalsbordet på glasverandan, sitter Caroline, Indie, Tuula och
Almira och spelar kort.

– Får jag alla dina knektar, säger Indie.

– Finns i sjön, fnittrar Almira.

Indie drar ett kort och tittar nöjt på det.

– Ted Bundy var precis som en slaktare, säger Tuula lågt.

– Gud, vad du pratar, suckar Caroline.

– Han gick från rum till rum och klubbade ihjäl tjejerna som sälungar. Först Lisa och Margaret
och så.

– Håll käften, skrattar Almira.

Tuula ler mot bordet och Caroline kan inte låta bli att rysa.

– Vad fan gör kärringen här? frågar Indie högt.

Kvinnan framför elden tittar upp och fortsätter sedan med sin stickning.

– Ska vi fortsätta spela kort? frågar Tuula otåligt.

– Vems tur är det?

– Min, säger Indie.

– Fan vad du fuskar, ler Caroline.

– Telefon är helt död, säger Almira. Jag hade den på laddning i rummet och nu …

– Ska jag titta på den? frågar Indie.

Hon petar bort bakstycket från telefonen, tar ut batteriet, sätter i det igen, men ingenting
händer.

– Konstigt, mumlar hon.

– Skit i det, säger Almira.

Indie tar ut batteriet igen:

– Det finns ju inget jävla sim-kort ens!

– Tuula, säger Almira strängt. Har du tagit mitt sim-kort?

– Vet inte, svarar flickan trumpet.

– Jag behöver det – fattar du?

Kvinnan har lagt ifrån sig stickningen och kommer in i matsalen.

– Vad är det som händer? frågar hon.

– Vi sköter det här själva, svarar Caroline lugnt.

Tuula kniper ledset ihop munnen.

– Jag har inte tagit någonting, gnäller hon.

– Mitt sim-kort är borta, säger Almira med höjd röst.

– Det innebär väl inte att hon har tagit det, säger kvinnan indignerat.

– Almira säger att hon ska slå mig, säger Tuula.

– Jag tolererar inget våld överhuvudtaget, förklarar kvinnan och går sedan och sätter sig med
stickningen igen.

– Tuula, säger Almira dämpat. Jag behöver verkligen kunna ringa.

– Det blir nog svårt, ler Tuula tillbaka.

Skogen på andra sidan viken blir allt svartare och sedan mörknar himlen medan vattnet
fortfarande blänker som flytande bly.

– Polisen tror att det är Vicky som slog ihjäl Miranda, säger Caroline.

– Så jävla tröga, mumlar Almira.

– Jag känner inte henne, ingen av oss känner henne, säger Indie.

– Skärp dig.

– Tänk om hon är på väg hit för att …

– Shh, avbryter Tuula.

Hon reser sig upp och står helt spänd och stirrar ut i mörkret.

– Hörde ni? säger hon och vänder sig om mot Caroline och Almira.

– Nej, suckar Indie.

– Snart är vi döda, viskar Tuula.

– Du är så sjuk, din jävel, säger Caroline och kan inte hålla tillbaka ett leende.

Hon fångar Tuulas hand och drar henne till sig, håller henne i knäet, klappar henne.

– Du ska inte vara rädd, ingenting kommer att hända, tröstar hon.
56
i soffan. Det sista av glöden blinkar långsamt i spisen. En mjuk värme strålar mot
CAROLINE VAKNAR
henne. Hon sätter sig upp och ser sig om i det mörka sällskapsrummet och matsalen. Hon
förstår att hon somnade i soffan och att alla gick och la sig och bara lämnade henne kvar.

Caroline reser sig, går fram till ett av de stora fönstren och tittar ut. Det går att se vattnet nu
bortom de svarta sjöbodarna. Allt är stilla. Över havet lyser månen bakom molnslöjor.

Hon öppnar den knarrande furudörren och känner den svala luften från korridoren strömma
mot ansiktet. Bakom henne knäpper det i trämöblerna. Skuggorna i korridoren är täta och
dörrarna till elevernas rum kan bara anas. Caroline tar ett steg rakt ut i mörkret. Golvet är
iskallt. Plötsligt tycker hon att hon hör någonting, en suck eller ett kvidande.

Det kommer från toaletten.

Hon närmar sig försiktigt med bultande hjärta. Dörren står på glänt. Någon är därinne. Det
egendomliga ljudet hörs igen.

Caroline kikar försiktigt in genom den smala springan.

Nina sitter på toalettstolen med benen brett isär och ett likgiltigt uttryck i ansiktet. En man står
på knä framför henne med ansiktet mellan hennes lår. Hon har dragit upp pyjamasjackan så att
han kan klämma henne på ena bröstet medan han slickar henne.

– Nu får du vara färdig, säger Nina med tung röst.

– Okej, svarar han och reser sig snabbt upp.

När han drar loss toalettpapper och torkar sig om munnen ser Caroline att det är väktaren.

– Ge mig pengarna då, säger Nina och räcker fram handen.

Väktaren börjar rota i sina fickor.

– Fan, jag har bara åttio spänn, säger han.

– Men du sa femhundra.

– Vad fan ska jag göra? Jag har bara åttio.

Nina suckar och tar emot pengarna.

Caroline skyndar sig förbi dörren och slinker in i det kalla, lilla rummet som hon fått anvisat.
Hon stänger dörren och tänder taklampan. Hon ser sig själv avspeglad i det svarta fönstret,
förstår att hon är helt synlig utifrån och går fram och drar ner rullgardinen snabbt. För första
gången på mycket länge känner hon sig mörkrädd.

Med obehag tänker Caroline på Tuulas ljusa ögon när hon pratade om olika seriemördare. Lilla
Tuula var uppskärrad och ville skrämma de andra med att säga att Vicky hade följt efter dem hit
till fiskeläget.
Caroline bestämmer sig för att strunta i tandborstningen. Ingenting kan förmå henne att gå ut i
den svarta, långa korridoren igen.

Hon flyttar stolen till dörren och försöker passa in ryggstödet under handtaget. Det går inte.
Hon hämtar några buntar Allerstidningar och lägger dem med darrande händer på golvet under
stolsbenen så att stolsryggen pressar upp handtaget.

Hon tycker sig ana hur någon smyger i korridoren precis utanför, vänder blicken mot
nyckelhålet och känner hur rysningarna klättrar uppför ryggen.

Plötsligt smäller det till bakom henne. Rullgardinen far upp och snurrar smattrande.

– Gud, suckar hon och drar ned den igen.

Hon står stilla i rummet och lyssnar. Sedan släcker hon taklampan och skyndar sig ner i sängen,
sluter vaddtäcket om sin kropp och väntar på att lakanen ska värmas upp.

Hon ligger helt stilla och stirrar genom mörkret på dörrhandtaget och tänker på Vicky Bennet
igen. Hon verkade så blyg och försiktig. Caroline tror inte att hon har gjort det hemska, hon kan
bara inte tro det. Innan hon hinner tvinga tankarna i en annan riktning minns hon Mirandas
krossade huvud och blodet som droppade från taket.

Plötsligt hörs försiktiga steg i korridoren. De tystnar, fortsätter sedan framåt och stannar precis
utanför. Genom det flimrande mörkret ser Caroline hur någon prövar att trycka ner dörrens
handtag. Det tar stopp mot stolsryggen. Caroline blundar och håller för öronen och ber Gud
som haver barnen kär.
57
hörs trötta knackande ljud när en bilbarnstol gång på gång stöter mot den stora
MITT I NATTEN
fördämningen vid vattenkraftverket Bergeforsen.

Med den grå plastryggen uppåt, knappt synlig över ytan, har barnstolen färdats med
Indalsälvens vatten.

Sedan snön smält i Jämtlandsfjällen är älvens flöde mycket högt. Kraftverken nedanför Storsjön
har hela tiden kalibrerat nivån när fördämningarna hotat att svämma över.

Efter de stora regnen den senaste veckan började Bergeforsens kraftverk öppna
utskovsluckorna gradvis mot totalt flöde. Mer än två miljoner liter vatten forsar ut varje sekund.

I månader har Indalsälven liknat en sjö med sin långsamma rörelse, men nu är strömmen
påtaglig och stark.

Bilbarnstolen träffar fördämningen, glider tillbaka en liten bit och stöter sedan emot kanten
igen.

Joona springer på den smala vägen utmed dammens kant. På höger sida breder älven ut sig
som ett blänkande golv, men på vänster sida om honom stupar en slät betongvägg kanske
trettio meter rakt ner. Det är svindlande högt. Vitt vatten skummar dånande ut över svarta
klippor långt där nere. Med kaotisk kraft sprutar vattnet ur dammens luckor.

Längre fram vid fördämningens kant står två uniformerade poliser tillsammans med en vakt
från kraftverket och blickar över räcket ner i det släta vattnet. Den ena polisen pekar och håller
i en båtshake.

Kring den flytande barnstolen har det hopats skräp som förts med det strömmande vattnet. En
tom plastflaska rullar mot kanten, granruskor, kvistar och halvt upplösta kartongrester.

Joona tittar ner i det svarta vattnet. Strömmen rycker i stolen. Allt som syns är den grå ryggen
av hård plast.

Det är omöjligt att avgöra om ett barn fortfarande sitter fast i stolen.

– Vänd på den, säger Joona.

Den andre polisen nickar kort och lutar sig sedan så långt han förmår över räcket. Han låter
båtshaken bryta den släta vattenytan och drar en stor granruska åt sidan. Han återvänder med
haken, för ner den djupare under barnstolen och lyfter försiktigt så att kroken får fäste. Han
drar uppåt och det plaskar till när stolen äntligen vrider sig runt och den blöta rutiga dynan
syns.

Stolen är tom, remmarna rör sig långsamt i vattnet.

Joona tittar på barnstolen, de svarta remmarna, och tänker att barnets kropp kan ha glidit ut ur
bältet och sjunkit ner mot bottnen.
– Som jag sa i telefon så verkar det vara rätt stol …den ser inte nämnvärt skadad ut, men det är
förstås lite svårt att se några detaljer, säger polisen.

– Se till att teknikerna använder en vattentät påse när de tar upp den.

Polisen släpper bilbarnstolen med båtshaken och den tumlar långsamt runt igen.

– Möt mig vid brofästet borta vid Indal, säger Joona och börjar gå tillbaka mot bilen. Det finns
en badplats där – eller hur?

– Vad ska vi göra?

– Bada, svarar Joona utan minsta leende och börjar gå mot sin bil.
58
brofästet, lämnar bilen med öppen dörr, går fram och blickar nerför
JOONA STANNAR VID
grässluttningen. Från den lilla sandstranden sträcker sig en förankrad flytbrygga rakt ut i det
strömmande vattnet.

Kavajen öppnar sig i vinden och musklerna anas under den mörkgrå skjortan.

Han fortsätter utmed vägkanten och känner ångan från den varma grönskan, doften av gräs och
mjölkörtens sötma.

Han stannar till, böjer sig ner och plockar upp en liten glaskub mellan växterna, lägger den i
handflatan och blickar åter ner mot vattnet.

– Här körde de av vägen, säger han och pekar ut riktningen.

En av poliserna går ner till sandstranden, följer den utpekade riktningen och skakar på huvudet.

– Det finns inga spår, ingenting, ropar han tillbaka.

– Jag tror att jag har rätt, säger Joona.

– Det får vi aldrig veta – det har regnat för mycket, säger den andre polisen.

– Men det har inte regnat under vattnet, säger Joona.

Han lämnar vägkanten och går med stora steg ner till stranden. Han passerar polisen och
fortsätter ända fram till vattenlinjen. Han följer älven uppströms några få meter och ser sedan
hjulspåren under vattnet. De parallella avtrycken i sandbotten försvinner ner i det svarta
vattnet.

– Ser du någonting? ropar polisen.

– Ja, svarar Joona och går rakt ut i älven.

Det svala vattnet strömmar kring hans ben, drar honom mjukt åt sidan. Han fortsätter med
stora kliv utåt. Det är svårt att se något genom den blänkande, glidande vattenytan. Långa
växter rör sig ringlande. Bubblor och stoft färdas med strömmen.

Polismannen följer efter honom ut i älven och svär för sig själv.

Joona anar en mörk formation kanske tio meter ut.

– Jag ringer efter dykare, säger polisen.

Joona tar snabbt av sig kavajen, ger den till polisen och fortsätter utåt.

– Vad gör du?

– Jag måste få veta om de är döda, svarar han och räcker polisen sitt tjänstevapen.

Vattnet är kallt och strömmen drar i de allt tyngre byxorna. En köldrysning fortplantar sig
uppför hans ben och korsrygg.

– Det är timmer i älven, ropar den andra polisen. Du kan inte simma här.

Joona vadar ut, botten lutar brant nedåt och när vattnet når honom till magen dyker han mjukt.
Det dånar i öronen när hörselgångarna fylls. Det är kallt mot hans öppna ögon. Solglitter skär
genom vattnet. Upprörd dy färdas med de olika virvlarna.

Han sparkar med benen, glider djupare och ser plötsligt bilen. Den står längre ut och vid sidan
av hjulspåren. Strömmen har dragit med sig fordonet mot älvens mittfåra.

Det glimmar i den röda plåten. Vindrutan och de två fönstren på höger sida saknas helt och
vattnet rör sig rakt genom kupén.

Joona simmar närmare och försöker låta bli att tänka på det han kanske kommer att se. Han ska
bara vara uppmärksam och försöka registrera så mycket som möjligt under de sekunder han
kan stanna, men hjärnan manar ändå fram bilder av flickan i framsätet med säkerhetsbältet
diagonalt över kroppen. Framsträckta armar, gapande mun och håret ringlande, virvlande
framför ansiktet.

Hjärtat slår hårdare nu. Det är dunkelt här nere. Skymning och dånande tystnad.

Han närmar sig den bakre bildörren med utslaget fönster och får tag i den tomma karmen.
Älvens kraft drar hans kropp åt sidan. Det knakar till metalliskt och han tappar taget när bilen
glider med strömmen någon meter. Slam virvlar upp och han har svårt att se. Han tar några
simtag. Molnet av dy tunnas ut och blir alltmer genomskinligt.

Ovanför honom, kanske tre meter upp, finns den andra, soldränkta världen.

En vattenfylld stock glider strax under vattenytan som en tung projektil.

Hans lungor börjar värka nu, kramar i tomma kramper. Vattnet är i ganska kraftig rörelse här
nere.

Joona får tag i den tomma fönsteröppningen igen och ser att blod sprider sig från handen. Han
tvingar ner sig i höjd med bildörren och försöker se in. Stoft rör sig framför hans ansikte, sjögräs
och pulserande växter.

Bilen är tom. Det finns ingen där, ingen flicka, inget barn.

Vindrutan är borta, torkarbladen hänger lösa. Kropparna kan ha spolats ut och tumlande
färdats över älvens botten.

Han hinner registrera det allra närmaste området kring bilen med blicken. Det finns ingenting
för barnens kroppar att fastna i. Klipporna är rundade och vattenväxterna för tunna.

Hans lungor vrålar nu efter syre men han vet att det egentligen alltid finns mer tid.

Kroppen får lära sig att vänta.

I det militära fick han flera gånger simma tolv kilometer med signalflaggan, han har utan
utrustning stigit från en ubåt med nödballong, han har simmat under isen i Finska viken.

Han kan avstå från syre ännu några sekunder.

Med kraftiga tag simmar han runt bilen och betraktar det utslätade landskapet. Vattnet drar
fram som en stark vind. Skuggor från flytande stockar rör sig snabbt över botten.

Vicky körde bort från vägen, utför stranden i det hårda regnet och ner i vattnet. Fönstren var
redan utslagna sedan krocken mot trafikljuset och bilen vattenfylldes omedelbart, rullade
vidare och stannade under vattenytan.

Men var är kropparna?

Han måste försöka hitta barnen.

Fem meter ut upptäcker han något glittrande intill botten, ett par glasögon som rullar allt
längre bort från bilen, mot djupare och mera strömt vatten. Han borde återvända till ytan, men
tänker att han kanske orkar en liten stund till. Det blixtrar för ögonen när han simmar fram,
sträcker ut handen och fångar glasögonen precis när en virvel lyfter dem från botten. Han
vänder, sparkar ifrån, simmar uppåt. Det flimrar för hans blick. Han har inte tid att se sig för,
han måste andas för att inte bli medvetslös. Han bryter ytan, drar in luft i lungorna och hinner
precis se stocken innan den slår emot hans axel. Det gör så ont att han vrålar. Armens ledkula
slits ut från axelns grop av den kraftiga stöten. Joona hamnar under vattnet igen. Det ringer i
öronen som till en gudstjänst. Där framme flammar solen genom brutna reflexer.
59
Västernorrlands polis hade hunnit få ut en båt och var redan på väg mot Joona när
KOLLEGORNA FRÅN
de såg honom träffas av stocken. De fick tag i honom, drog honom över relingen och ner på
durken.

– Förlåt, hade Joona flämtat. Jag var bara tvungen att veta …

– Var träffade stocken?

– Det fanns inga kroppar i bilen, fortsatte Joona och suckade till av smärta.

– Titta på armen, sa kollegan.

– Shit, viskade den andre.

Det rann blod nerför Joonas blöta skjorta och armen var underligt vriden, verkade hänga löst i
muskelvävnaderna.

Försiktigt tog de glasögonen ur hans hand och placerade dem i en plastpåse.

Den ena polisen körde honom till Sundsvalls sjukhus. Joona satt stilla i bilen, blundade och höll
den skadade armen tryckt tätt intill kroppen. Trots den stora smärtan försökte han förklara hur
bilen hade hasat över botten och hur vattnet strömmade genom de sönderslagna fönstren.

– Barnen var inte där, nästan viskade han.

– Kroppar kan flyta hur långt som helst med älven, sa polisen. Det är ingen idé att börja dyka,
för antingen kilas de fast i någonting och då får man aldrig veta …eller så hamnar de nere vid
kraftverket precis som barnstolen.

Två muntert pratande sjuksköterskor tog hand om Joona på sjukhuset. De var blonda och såg ut
som mor och dotter. Snabbt och sakligt fick de av honom de blöta kläderna men när de började
torka honom och såg hans arm var de plötsligt alldeles tysta. De rengjorde och tejpade såret
innan han hämtades för röntgen.

Tjugo minuter senare kom en läkare in i undersökningsrummet och sa att han hade tittat på
röntgenbilderna. Snabbt förklarade han att ingenting var brutet, att det rörde sig om
axelluxation. Den dåliga nyheten var att axeln hade slagits ur led, men den goda att Joonas
främre broskring verkade intakt. Han fick ligga på mage på britsen med armen hängande rakt
ner. Läkaren injicerade 20 milligram lidokain direkt i leden för att kunna dra armen rätt. Han
satt på golvet och drog nedåt medan den ena sköterskan pressade skulderbladet i riktning mot
ryggraden och den andra tryckte överarmens ledhuvud i position. Det knakade till, Joona bet
ihop och andades långsamt ut.

Bilen med Vicky Bennet och Dante försvann på en vägsträcka som nästan saknade avfarter.
Polisen hävdade att de hade kontrollerat alla möjliga gömställen och massmedias kritik
hårdnade.

När Joona såg bilbarnstolen i vattnet förstod han vad de alla missat. Om bilen hade kört ner i
vattnet och slukats av älven så fanns det bara ett ställe där det hade kunnat ske utan att
upptäckas av polis och räddningstjänst.

Efter Indal svänger väg 86 brant åt höger och vidare på bron över älven, men bilen måste ha
fortsatt rakt fram, nedför den lilla grässluttningen, över sandstranden och ut i vattnet.

De utslagna rutorna gjorde att den vattenfylldes utan motstånd och det hårda regnet suddade
omedelbart ut hjulspåren på sandstranden. På några få sekunder var den försvunnen.
60
i ett av polisens garage. Luften är sval. Hans arm är stabiliserad och skyddad i en
JOONA KOMMER NER
mörkblå mitella.

I ett stort plasttält står bilen som Vicky Bennet stal. Den bogserades med fyrpunktslyft ur
Indalsälven, packades in i plast och fraktades sedan hit. Samtliga säten har monterats ut och
placerats bredvid bilen. På en lång bänk ligger en mängd föremål förpackade i märkta
plastpåsar. Joona tittar på de spår som säkrats. Fingeravtryck från både Vicky och Dante. Påsar
med glassplitter, en tom vattenflaska, en sportsko som med all säkerhet har tillhört Vicky och
pojkens små glasögon.

Dörren till ett angränsande kontor öppnas och Holger Jalmert kommer in i garaget med en
mapp i handen.

– Du ville visa någonting, säger Joona.

– Ja, det var lika bra, suckar Holger och gör en gest mot bilen. Hela framrutan var borta, det såg
du själv när du simmade ner, den slogs ju ut vid kollisionen mot trafikljusen …men jag har tyvärr
hittat hårstrån från pojken i karmen.

– Det var tråkigt att höra, säger Joona och känner hur en stor ensamhet fyller honom.

– Ja, men det var vad alla redan trodde.

Joona tittar på ett detaljfotografi av hårstrån på höger sida av den taggiga karmen till vindrutan
och en förstoring där tre hårstrån med utslitna rötter syns.

Hastigheten var antagligen hög och inbromsningen mot vattnet mycket kraftig. Allt tyder på att
Vicky Bennet och Dante Abrahamsson slungades ut genom resterna av vindrutan.

Joona läser att man hittat glassplitter med pojkens blod på.

Motorhuven deformerades och gick ner under ytan.

Joona tänker att det är svårt att förstå hur hår skulle kunna slitas från Dantes huvud om han
inte hade kastats från sätet över handskfacket, genom fönstret och ut i älven.

Vattnet var mycket strömt eftersom dammluckorna vid Bergeforsens kraftverk var öppna.

Joona tänker att Vicky Bennets vrede måste ha försvunnit eftersom hon inte dödade pojken,
utan hade honom hos sig i bilen.

– Bedömer du att pojken levde när de körde ner i vattnet? frågar Joona lågt.

– Ja, antagligen slogs han medvetslös mot karmen och drunknade …men vi får vänta tills
kropparna fastnar mot fördämningen.

Holger visar upp en plastpåse som innehåller en röd vattenpistol.

– Jag har själv en liten grabb …

Holger tystnar och sätter sig ner på kontorsstolen.

– Ja, svarar Joona och lägger sin rörliga hand på hans axel.

– Vi måste berätta för mamman att vi kommer att sluta leta och bara vänta, säger Holger och
hans mun börjar rycka ledset.

Det är ovanligt tyst på den lilla polisstationen. Några uniformerade män står och småpratar vid
kaffeapparaten, en kvinna skriver långsamt på sin dator. Den grå dagern utanför är dystert
tung, ett ljus som påminner om tröstlösa skoldagar.

När dörren öppnas och Pia Abrahamsson kommer in upphör det sista lågmälda sorlet. Pia är
klädd i jeans och knäppt jeansjacka som stramar över brösten. Det nötbruna håret som hänger
fram under den svarta baskern är stripigt och otvättat.

Hon är helt osminkad och ögonen trötta och rädda.

Mirja Zlatnek reser sig hastigt upp och drar fram en stol.

– Jag vill inte sitta ner, säger Pia svagt.

Mirja öppnar en knapp i kragen till sin skjorta.

– Vi bad dig komma för att …det är så att vi befarar …

Pia lägger handen på stolsryggen.

– Vad jag försöker säga, fortsätter Mirja, är …

– Ja?

– Ingen tror längre att de lever.

Pia reagerar inte stort. Hon bryter inte ihop, hon nickar bara långsamt och slickar sig om
munnen.

– Varför tror ni inte att de lever längre? frågar hon med låg och egendomligt lugn röst.

– Vi har hittat din bil, säger Mirja. Den hade kört av vägen och hamnat i älven. Bilen befann sig
på fyra meters djup, det var stora skador på den och.

Hennes röst dör ut.

– Jag vill se min son, säger Pia med samma otäcka lugn i rösten. Var är hans kropp?

– Det är …Vi har inte funnit kropparna ännu, men …Det här är svårt, men bedömningen är att
dykningarna ska avbrytas.

– Men …

Pia Abrahamssons hand flyger upp till halsen, på väg mot silverkorset innanför kläderna, men
hejdar sig över hjärtat.

– Dante är bara fyra år, säger hon i en förundrad ton. Han kan inte simma.
– Nej, säger Mirja med ledsen mun.

– Men han …han tycker om att leka i vattnet, viskar Pia.

Hennes haka börjar darra lätt. Hon står där i sina jeanskläder. Den vita prästkragen skymtar
under jackan. Med långsamma rörelser, som en gammal och bruten människa, sätter hon sig
äntligen ner på stolen.
61
efter ångbastun och går sedan över det blanka stengolvet till den stora spegeln
ELIN FRANK DUSCHAR
framför dubbelhandfatet där hon torkar sig med ett varmt badlakan. Huden är fortfarande het
och fuktig när hon tar på sig den svarta kimonon som hon fick av Jack samma år som de
separerade.

Hon lämnar badrummet, går genom de ljusa rummen, över vita parkettgolv och in i sovrummet.

På dubbelsängen har hon redan lagt fram en kopparglänsande klänning från Karen Millen och
guldfärgade trosor från Dolce & Gabbana.

Hon hänger av sig kimonon och parfymerar sig med La Perla, väntar en liten stund och klär sig
sedan.

När hon kommer in i det stora sällskapsrummet ser hon att hennes rådgivare Robert döljer sin
telefon med en plötslig rörelse. En värkande oro sveper omedelbart in henne igen, tynger
mörkt i maggropen.

– Vad är det? frågar hon.

Den pojkaktiga, tvärrandiga t-shirten har glidit upp ur de vita jeansen och hans runda mage är
synlig.

– Fotografen från franska Vogue är tio minuter sen, säger Robert utan att möta hennes blick.

– Jag har inte hunnit titta på nyheterna, säger hon i ett försök att låta lättsam. Vet du om
polisen har fått tag i Vicky ännu?

De senaste dagarna har hon varken vågat lyssna på nyheterna eller läsa tidningarna. Hon är
tvungen att ta en tablett för att kunna sova vid tio och en ny för att somna om klockan tre.

– Har du hört något om det? upprepar hon svagt.

Robert kliar sig i det kortklippta håret.

– Elin, jag vill verkligen inte att du oroar dig.

– Det gör jag inte, men det …

– Ingen kommer att dra in dig i det här.

– Det är inte fel att ha koll på vad som händer, säger hon nonchalant.

– Du har inte någonting med det här att göra, envisas han.

Hon har samlat ihop sitt ansikte igen och ler rakt och svalt mot honom:

– Måste jag bli arg på dig?

Han skakar på huvudet och drar ner sin t-shirt över magen igen.
– Jag hörde slutet på radionyheterna på väg hit, men jag vet inte om det stämmer, svarar han.
De hade tydligen hittat den stulna bilen i vattnet, nere i en älv …och man skulle börja leta med
dykare tror jag.

Elin vänder snabbt bort ansiktet igen. Hennes läppar darrar och hjärtat slår som om det ska
brista.

– Det låter inte bra, säger hon med tom röst.

– Ska jag slå på teven?

– Nej, det behövs inte, viskar hon.

– Det är givetvis hemskt tråkigt om det visar sig att de har drunknat.

– Var inte arrogant, säger Elin.

Hon måste svälja. Det gör ont i halsen, hon harklar sig svagt och ser ner i sina handflator.
62
som helst erinra sig dagen då Vicky kom till henne. Flickan stod innanför dörren med
ELIN KAN NÄR
slutet ansikte och gulnade blåmärken över armarna. I samma ögonblick som Elin såg henne
förstod hon att Vicky var den dotter hon längtat efter. Hon visste inte ens att hon hade
fantiserat om en dotter, men när hon fick se Vicky insåg hon hur mycket hon hade velat ha ett
barn.

Vicky var precis på sitt eget sätt, så som det måste vara.

I början kom den lilla flickan springande till hennes säng om nätterna. Hon stannade tvärt,
stirrade på henne och vände om. Kanske trodde hon att hon skulle hitta sin riktiga mamma och
få krypa ner hos henne, eller så ångrade hon sig bara när hon kom fram, stod kanske inte ut
med att visa sig rädd eller riskera att bli avvisad.

Elin minns precis hur de små smattrande stegen försvann tillbaka över parkettgolven.

Ibland ville Vicky sitta i Jacks knä och titta på barnprogrammen, men aldrig i hennes.

Vicky litade inte på henne, tordes det inte, men hon betraktade henne ofta i smyg, det märkte
hon.

Lilla Vicky, den tysta flickan som bara lekte om hon var säker på att ingen såg henne. Som inte
vågade öppna sina julklappar för att hon inte litade på att de vackra paketen verkligen var till
henne. Vicky som ryggade tillbaka för varje kram.

Elin köpte en liten vit hamster till henne i en stor och rolig bur med stegar och långa tunnlar av
röd plast. Vicky tog hand om den under jullovet, men innan skolan började var den spårlöst
försvunnen. Det visade sig att Vicky hade släppt ut den i en park nära skolan. När Jack
förklarade att den kanske inte skulle klara sig i kylan sprang hon in på sitt rum och slog igen
dörren kanske tio gånger. På natten drack hon upp en flaska Bourgogne och kräktes ner hela
bastun. Samma vecka stal hon två briljantringar som Elin ärvt av sin mormor. Hon vägrade
berätta vad hon hade gjort av dem och Elin fick aldrig tillbaka ringarna.

Elin visste att Jack höll på att få nog. Han började prata om att deras liv var för komplicerat för
att ge trygghet åt ett barn som var i behov av stora resurser. Han drog sig undan, höll sig borta
och slutade engagera sig i den besvärliga flickan.

Hon förstod att hon höll på att förlora honom.

När de sociala myndigheterna gjorde ett nytt försök att återplacera Vicky hos sin riktiga
mamma kände Elin att hon och Jack verkligen behövde pausen för att hitta tillbaka till varandra.
Vicky tog inte ens emot den telefon som Elin köpt för att de skulle kunna hålla kontakten.

När Jack och Elin ätit en sen middag på Operakällaren och sedan fått älska och sova ostört en
hel natt för första gången på flera månader förklarade han på morgonen att han inte längre
ville vara kvar hos henne om hon inte sa nej till fortsatt engagemang.

Elin lät honom ringa handledaren och förklara att de inte längre ställde upp som resurs, att de
inte orkade mer.
Vicky och hennes mamma avvek från öppenvården i Västerås och gömde sig i ett litet hus på en
lekplats. Mamman började lämna Vicky ensam på nätterna och när hon hade varit försvunnen
två dygn så tog sig Vicky hela vägen till Stockholm.

Jack var inte hemma den kvällen då Vicky stod i trapphuset och ringde på Elins dörr.

Elin hade inte vetat vad hon skulle göra. Hon minns hur hon hade stått tryckt mot väggen i
hallen och hört flickan ringa och ringa på dörren och viska hennes namn.

Till slut hade Vicky börjat gråta och öppnat brevinkastet.

– Snälla, jag kan väl få komma tillbaka? Jag vill vara hos dig. Snälla Elin, öppna dörren …jag ska
bli duktig. Snälla, snälla …

När Jack och Elin hade sagt upp sitt åtagande hade socialassistenten varnat dem:

– Ni bör inte förklara för Vicky varför ni inte orkar längre.

– Varför inte? frågade Elin.

– För då kommer ju barnet att ta på sig skulden, förklarade socialassistenten. Hon kommer att
känna att det är hennes fel att du inte orkade längre.

Så Elin hade stått helt tyst och efter vad som föreföll som en evighet hade Vickys steg tonat
bort i trapphuset.
63
den väldiga badrumsspegeln och ser in i sina ögon. Det indirekta ljuset skapar
ELIN STÅR FRAMFÖR
glittrande reflexer över hela irishinnan. Hon har tagit två Valium och hällt upp ett glas Riesling
från Alsace.

I det stora sällskapsrummet packar den unge fotografen Nassim Dubois från franska Vogue just
nu upp sin utrustning för att förbereda ljussättningen. Själva intervjun gjordes förra veckan när
Elin var i Provence för en välgörenhetsauktion. Hon sålde hela sin franska konstsamling och
Jean Nouvel-huset i Nice för att upprätta en garantifond för mikrolån till kvinnor i Nordafrika.

Hon flyttar sig bort från spegeln, tar upp telefonen och slår numret till Jack för att berätta att
Vickys bil hittats i Indalsälven. Hon låter signalerna gå fram trots att Jacks advokat har förklarat
att all kontakt rörande Vicky ska gå via juristbyrån.

Hon struntar i om Jack låter trött. Hon är inte längre kär i honom, men ibland behöver hon höra
hans röst.

Kanske ska hon bara berätta att hon sålde hans Basquiat på välgörenhetsauktionen. Men innan
han svarar ångrar hon sig och avbryter uppringningen.

Elin lämnar badrummet, låter ena handen stryka efter väggen som stöd, går genom
sällskapsrummet och bort mot glasdörrspartiet.

När hon kommer ut på den stora terrassen med en långsamhet som kan tolkas som sensuell
visslar Nassim nöjt.

– Du är helt underbar, säger han leende.

Hon vet att hon klär i den kopparfärgade klänningen med smala axelband. Runt halsen bär hon
ett platt, hamrat halsband i vitt guld som, precis som örhängena, kastar reflexer mot hennes
haka och långa hals.

Han vill att hon ställer sig med ryggen mot terrassräcket med en enorm, vit sjal från Ralph
Lauren om axlarna. Hon låter den blåsa runt i vinden, ser till att det tilltagna tyget fylls som ett
segel och kupar sig vackert bakom henne.

Han använder inte exponeringsmätare men vinklar en silvrig reflektorskärm så att hennes
ansikte fylls med ljus.

Han fotograferar henne mycket intensivt på avstånd med ett teleobjektiv, kommer sedan
närmare, går ner på knä i de åtsittande jeansen och tar en serie bilder med en omodern
polaroidkamera.

Hon ser hur svett har samlats på Nassims panna. Han slutar inte berömma henne, men hela
tiden med koncentrationen på annat håll, på komposition och ljus.

– Farligt, sexigt, mumlar han.

– Tycker du? svarar hon leende.

Han stannar upp, ser henne i ögonen, nickar och ler sedan stort och generat.

– Fast mest sexig.

– Du är söt, svarar hon.

Elin har ingen behå och märker att huden knottrar sig i vinden. Hennes styva bröstvårtor syns
genom klänningen. Hon kommer på sig själv med att hoppas att han ska se det och förstår att
hon börjar bli berusad.

Han lägger sig ner precis under henne med en åldrad Haselbladskamera och ber henne att luta
sig fram och pluta med munnen som om hon vill bli kysst.

– Une petite pomme, säger han.

De ler mot varandra och hon känner sig plötsligt glad, nästan upprymd över flirten.

Hon ser hans bröstkorg tydligt genom den tunna, tajta t-shirten. Den glider upp ur jeansen och
blottar en platt mage.

Hon plutar en aning med munnen och han fotograferar, mumlar att hon är bäst, att hon är en
toppmodell, och sedan sänker han kameran till bröstet och tittar upp mot henne.

– Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, säger han med ärlig röst. Men jag ser att du
fryser.

– Vi går in och tar en whisky, nickar hon.

64
har Ingrid tänt brasan i den stora kakelugnen. De sätter sig i soffan, dricker
NÄR DE KOMMER IN
maltwhisky och pratar om intervjun, om mikrolånen som blivit så viktiga för många kvinnors
möjlighet att förändra sin livssituation.

Elin känner hur Valium och alkohol gör henne helt lugn, liksom vindstilla, inombords.

Nassim säger att den franske journalisten var mycket glad över intervjun. Sedan berättar han
att hans mamma kommer från Marocko.

– Det är en stor sak du gör, säger han leende. Om min mormor hade fått ett mikrolån så skulle
mammas liv ha varit helt annorlunda.

– Jag försöker göra någonting, men …

Hon tystnar och ser in i hans allvarliga ögon.

– Ingen är perfekt, säger han och flyttar närmare henne.

– Jag svek en flicka …som jag inte fick svika …som …

Han klappar henne tröstande på kinden och viskar något på franska. Hon ler mot honom och
berusningen pirrar i kroppen.

– Om du inte var så ung så skulle jag bli kär, säger hon på svenska.

– Vad sa du nu? frågar han.

– Jag avundas din flickvän, förklarar hon.

Hon känner hans andedräkt, han luktar mynta och whisky. Som örter, tänker hon, betraktar
hans välformade mun och får plötsligt lust att kyssa honom, men tänker att han bara skulle bli
rädd.

Hon tänker på att Jack slutade ligga med henne strax efter det att Vicky försvann ur deras liv.
Hon förstod inte att han helt enkelt inte längre åtrådde henne. Hon trodde att det handlade om
stress, om för lite tid tillsammans, om trötthet. Så hon började anstränga sig. Hon gjorde sig fin,
ordnade romantiska middagar, stunder tillsammans.

Men han såg henne inte längre.

En natt när han kom hem och såg henne ligga där med sin hudfärgade negligé sa han bara att
han inte längre älskade henne.

Han ville skiljas, han hade mött en annan kvinna.

– Akta du spiller, säger Nassim.

– Gud, viskar hon i samma stund som hon råkar hälla ut lite whisky på klänningslivet.

– Ingen fara.
Han tar en tygservett, går ner på knä och lägger den försiktigt mot fläcken, håller den mot
henne medan andra handen går runt hennes midja.

– Jag måste byta om, säger hon, reser sig upp och kämpar för att inte falla åt sidan.

Hon känner hur Valium, vin och whisky drar in genom hjärnan med ett dånande brus.

Han ger henne stöd medan de går genom salongerna i fil. Hon känner sig svag och trött, lutar
sig mot honom och kysser honom på halsen. Sovrummet är svalt och halvmörkt. Bara en
krämfärgad lampa är tänd intill sängbordet.

– Jag måste ligga ner.

Hon säger ingenting när han lägger henne i sängen och långsamt drar av henne skorna.

– Jag hjälper dig, säger han lågt.

Hon låtsas mer berusad än vad hon är, ligger bara stilla som om hon inte märker att han
knäpper upp klänningen med darrande händer.

Hon hör hans tunga andhämtning och undrar om han ska våga röra vid henne, utnyttja hennes
berusning.

Hon ligger stilla i sängen i sina guldfärgade trosor och ser på honom genom ett gungande dis
och sluter sedan ögonen.

Han mumlar något och hon känner att hans fingrar är iskalla av nervositet när han drar av
henne trosorna.

Hon kisar på honom när han klär av sig. Hans kropp är mycket solbränd, som om han arbetade
ute på ett fält. Han är slank som en pojke och har en grå tatuering på axeln, ett horusöga.

Hennes hjärta börjar slå hårdare när han mumlar något och kommer upp i sängen. Hon borde
kanske stoppa honom, men är samtidigt smickrad av hans åtrå. Hon tänker att hon inte ska låta
honom komma in i henne, utan bara låta honom titta på henne och masturbera som en pojke.

Hon försöker koncentrera sig på det som händer, njuta av ögonblicket. Han andas snabbt, särar
försiktigt på hennes lår och hon låter det ske.

Hon är blöt, alldeles hal, men samtidigt når hon inte fram till situationen. Han lägger sig över
henne och hon känner hans lem mot sitt blygdben, varm och hård. Långsamt vrider hon sig
undan och för ihop låren.

Hon öppnar ögonen, möter hans rädda blick och blundar sedan igen.

Försiktigt, som för att inte väcka henne, för han isär hennes lår igen. Hon ler för sig själv, låter
honom titta, känner honom över sig och plötsligt glider han bara in i henne.

Hon stönar tyst och uppfattar hans hjärtas hårda slag när han lägger sig över henne.

Han är inne i henne och börja omedelbart stöta flämtande.

Illamåendet stiger i henne, hon skulle vilja åtrå honom, men han har för bråttom, han stöter
snabbt och alldeles för hårt. En ensamhet hinner ifatt henne och hon förlorar sin upphetsning.
Hon ligger bara stilla tills han är färdig och drar sig ur.
– Förlåt, förlåt, viskar Nassim och samlar ihop sina saker. Jag trodde att du ville …

Det trodde jag också, tänker hon, men orkar inte svara. Hon hör hur han klär sig snabbt och tyst
och hoppas bara att han ska gå. Hon vill gå upp och tvätta sig och sedan be till Gud att Vicky
lever tills hon somnar.
65
räcket och låter blicken falla utmed den höga betongväggen. Det sprutar vatten ur
JOONA STÅR VID
tre öppningar tjugo meter ner. Under luckorna böjer sig betongväggen som en väldig
rutschbana. Enorma mängder vatten forsar över väggen och skummar sedan ut över den
klippiga flodbädden.

Hans arm ligger fortfarande stödd i mitella och kavajen hänger över axlarna. Han lutar sig över
räcket, blickar ut över älven och tänker på bilen med de två barnen i det kraftiga regnet. Hur
bilen krockar med trafikljuset vid Bjällsta så att fönstren slås ut. Vicky har säkerhetsbältet på
sig, men stöter huvudet mot fönstret på grund av sidokraften. Bilen är med ens fylld av
glassplitter och kallt regn slår in.

Det blir så tyst efteråt, några tomma sekunder.

Pojken börjar skrika skräckslaget. Vicky går darrande ut ur bilen, glas rasar från hennes kläder,
hon öppnar den bakre dörren, spänner loss stolen och tittar på pojken, ser om han är skadad
och försöker få honom att bli tyst innan hon kör vidare.

Kanske hade hon tänkt fortsätta över bron när hon plötsligt såg det blå ljuset från polisens
vägspärr på andra sidan. Hon svänger av vägen i panik, får inte stopp på bilen utan fortsätter
ner i vattnet. Den tvära inbromsningen gör att Vicky slår ansiktet mot ratten och förlorar
medvetandet.

När bilen fortsatte ner i vattnet var de båda säkerligen redan avsvimmade. Strömmarna
fångade in de livlösa kropparna och drog dem ut genom de öppna fönstren, mjukt och lugnt,
släpade dem ut över den klippiga bottnen.

Han tar upp telefonen för att ringa till Carlos Eliasson. Dykaren från räddningstjänsten står
redan vid kraftverkets brygga. Den blå torrdräkten stramar över hans rygg medan händerna
kontrollerar varje fäste i regulatorsystemet.

– Carlos, svarar hans chef.

– Susanne Öst vill lägga ner undersökningen, säger Joona. Men jag är inte färdig.

– Det är alltid tråkigt, men mördaren är död …och då är det tyvärr inte ekonomiskt försvarbart
att fortsätta.

– Vi har inga kroppar.

Han hör Carlos muttra någonting och sedan avbrytas av en hostattack. Joona väntar medan
Carlos dricker ur ett vattenglas. Han tänker på hur han letade sig fram genom Vickys förflutna
när bilbarnstolen hittades. Hur han sökte någon som hon anförtrott sig till, någon som visste
var hon kunde ha tagit vägen.

– Det kan ta flera veckor innan kropparna dyker upp, viskar Carlos och harklar sig igen.

– Men jag är inte färdig, invänder Joona.

– Nu är du envis igen, ropar Carlos.

– Jag måste få …

– Det är inte ens ditt fall, avbryter Carlos.

Joona tittar ner på en svart stock som glider med strömmen och slår in i fördämningens kant
med en dov duns.

– Jo, det är det, säger han.

– Joona, suckar Carlos.

– Det tekniska pekar på Vicky, men det finns inga vittnen och hon är inte dömd.

– Man dömer inte döda, säger Carlos trött i luren.

Joona tänker på flickan, på avsaknaden av motiv, på att hon sov i sin säng efter de våldsamma
morden. Han tänker på att Nålen hävdar att hon dödade Elisabet med en hammare, men
Miranda med en sten.

– Ge mig en vecka, Carlos, säger han allvarligt. Jag behöver få några svar innan jag kommer
hem.

Carlos mumlar något bredvid luren.

– Jag hör inte, säger Joona.

– Det är inte formellt, upprepar Carlos högre. Men så länge internutredningen pågår så kan du
fortsätta med ditt.

– Vad har jag för resurser?

– Resurser? Du är fortfarande observatör och kan inte …

– Jag har beställt en dykare, säger Joona leende.

– En dykare? frågar Carlos upprört. Vet du vad det kostar med …

– Och en hundförare.

Joona hör motorljud, vänder sig om och ser hur en liten grå bil med smattrande motor stannar
bredvid hans. Det är en Messerschmitt Kabinenroller från tidigt sextiotal med två hjul fram och
ett bak. Dörren öppnas och ut klättrar Gunnarsson med en cigarett i munnen.

– Det är jag som bestämmer om det ska dykas, ropar Gunnarsson och skyndar fram till Joona.
Du har ingenting här att göra.

– Jag är observatör, svarar Joona lugnt och fortsätter ner till bryggan där dykaren står och
förbereder sig.
66
i femtioårsåldern med begynnande övervikt, men med breda axlar och kraftiga
DYKAREN ÄR EN MAN
överarmar. Torrdräkten av kloroprengummi smiter åt om hans kulmage och hals.

– Hasse, presenterar han sig.

– Det går inte att stänga dammluckorna, det är risk för översvämning, säger Joona.

– Jag förstår läget, svarar Hasse kort och blickar ut över det strida, oroliga vattnet.

– Det kommer att vara väldigt strömt, förtydligar Joona.

– Ja, svarar dykaren med en lugn blick.

– Klarar du av det? frågar Joona.

– Jag var minröjare på KA1 …det kan inte bli värre än det, svarar Hasse med skymten av ett
leende.

– Har du nitrox i flaskorna? frågar Joona.

– Ja.

– Vad fan är det? frågar Gunnarsson som hunnit ifatt dem.

– Som luft, men med lite mer syre, svarar Hasse när han kränger på sig västen.

– Så hur länge kan du vara nere?

– Med de här – kanske två timmar …det är lugnt.

– Jag är tacksam för att du kunde ställa upp, säger Joona.

Dykaren rycker på axlarna och förklarar ärligt:

– Min grabb är på fotbollsläger i Danmark …Ishøj, heter det …Jag hade lovat att följa med, men
du vet, det är bara jag och grabben …så vi behöver få in lite extra klirr …

Han skakar på huvudet och pekar sedan på dykmasken med digitalkamera och kabeln som
löper tillsammans med livlinan upp till en dator.

– Jag spelar in mina dykningar. Ni ser allt som jag ser …och vi kan prata under tiden.

En stock som flyter med älven dunsar in i fördämningens kant.

– Varför är det timmer i vattnet? frågar Joona.

Hasse kränger på sig dykpaketet och säger oberört:

– Vem vet …antagligen har någon dumpat virke som blivit förstört av barkborrar.

En kvinna med slitet ansikte, klädd i blå jeans, gummistövlar och öppen täckjacka kommer
gående tillsammans med en schäferhund från parkeringsplatsen vid kraftverket.

– Här kommer en jävla blodhund, säger Gunnarsson och huttrar till.

Hundföraren Sara Bengtsson passerar vinschen och säger någonting med låg röst. Hunden
stannar omedelbart och sätter sig. Hon ägnar den inte en blick, fortsätter bara framåt och
förutsätter att den gör som den ska.

– Bra att du kunde komma, säger Joona och skakar hand med henne.

Sara Bengtsson möter bara hans blick mycket kort, drar åt sig handen och verkar sedan leta
efter någonting i sina fickor.

– Det är jag som bestämmer här, säger Gunnarsson. Och jag är inte mycket för hundar – bara så
att du vet.

– Nu är jag i alla fall här, säger Sara och kastar en blick mot hunden.

– Vad heter hon? frågar Joona.

– Jackie, ler kvinnan.

– Vi ska ner med en dykare nu, förklarar Joona. Men det vore till stor hjälp om Jackie kunde
markera …tror du att hon klarar det?

– Ja, svarar Sara Bengtsson och sparkar på en lös sten.

– Det är mycket vatten och förbannat strömt, varnar Gunnarsson.

– I våras hittade hon en kropp på sextiofem meters djup, svarar Sara och blir röd om kinderna.

– Vad fan väntar vi på? frågar Gunnarsson och tänder en cigarett.

Sara Bengtsson verkar inte ens höra honom. Hennes blick går ut över det svartglittrande
vattnet. Hon stoppar händerna i fickorna och står bara helt stilla innan hon med mjuk röst
säger:

– Jackie.

Hunden lämnar omedelbart sin plats och kommer fram till henne. Hon sätter sig på huk, klappar
hunden på halsen och upp bakom öronen. Hon talar uppmuntrande med den, berättar vad de
letar efter och sedan börjar de gå tillsammans efter fördämningens kant.

Hunden är specialiserad på att känna lukten från blod och döda människors lungor. Egentligen
är det meningen att kriminalsökhundar ska förknippa liklukt med något positivt, men Sara vet
att Jackie blir orolig och behöver tröstas efteråt.

De passerar platsen där Dantes bilbarnstol hittades flytande. Sara Bengtsson styr försiktigt
Jackies nos ut mot det höga vattnet.

– Jag tror inte på det här, ler Gunnarsson, tänder cigaretten och stryker sig över magen.

Sara stannar till och gör en hejdande gest när Jackie får upp en vittring. Hunden sträcker sin
långa nos ut över kanten.

– Vad känner du? frågar hon.

Hunden sniffar, flyttar sig i sidled, men släpper sedan doftstråket och går vidare efter kanten.

– Hokuspokus, mumlar dykaren och rättar till västen.

Joona betraktar hundföraren och den ovanligt rödhåriga schäfern. De förflyttar sig långsamt
längs räcket och närmar sig strömfårans centrum rakt över fördämningens öppna luckor.
Slingor i kvinnans ljusa hår har frigjort sig från hästsvansen och blåser över hennes ansikte.
Plötsligt stannar hunden och gnyr, lutar sig ut, slickar sig om nosen, blir orolig, vänder runt och
snurrar ett ängsligt varv.

– Är det någon där nere? frågar hon nästan ljudlöst och blickar ner i det svarta vattnet.

Hunden vill inte stanna, går vidare, sniffar kring ett elskåp, men återvänder gnyende till platsen
igen.

– Vad är det? frågar Joona och närmar sig.

– Jag vet faktiskt inte, hon har inte markerat, men beter sig som om …

Hunden skäller och kvinnan sätter sig åter på huk hos henne.

– Vad är det, Jackie? frågar hon ömt. Vad är det som är konstigt?

Hunden viftar på svansen när Sara kramar henne och säger att hon är en duktig tjej. Jackie gnyr
och lägger sig ner, kliar sig med tassen bakom örat och slickar sig om nosen.

– Men vad håller du på med? frågar Sara med ett överraskat leende.
67
i fördämningen. Vattentäta liksäckar ligger prydligt hopvikta ovanpå plastbaljan
DET VIBRERAR MOLANDE
med signalbojar för att markera de eventuella fyndens position.

– Jag börjar väl borta vid kraftverket och tar ett sökmönster i rutor, säger Hasse.

– Nej, vi går ner där hunden reagerade, säger Joona.

– Är det damerna som bestämmer nu? frågar Hasse sårat.

Långt under den släta, strömmande vattenytan finns öppningarna till utskovsluckorna och
framför dem sitter kraftiga galler som fångar upp allt som färdas i älven.

Dykaren provar gastillförseln från flaskorna med nitrox 36 på ryggen. Han kopplar in kamerans
kabel i datorn och sätter sedan på sig dykmasken. Joona ser sig själv på skärmen.

– Vinka mot kameran, säger Hasse och glider ner i vattnet.

– Om det är för strömt så avbryter vi, säger Joona.

– Var försiktig, ropar Gunnarsson.

– Jag är van att dyka i strömmande vatten, säger Hasse. Men om jag inte kommer upp igen så
kan ni väl hälsa min grabb att jag borde ha följt med honom istället.

– Vi tar en öl på hotell Laxen när vi är klara, säger Gunnarsson och vinkar.

Hasse Boman försvinner ner i vattnet, ytan svallar och blir sedan slät igen. Gunnarsson ler och
knäpper iväg det sista av cigaretten över kanten. Dykarens rörelser anas som en pulserande
mörk formation. Bubblor av utandningsluft bryter älvens stramande yta. Det enda som syns på
datorskärmen är den skrovliga betongväggen som passerar förbi i ljuset från kameralampan.
Dykarens tunga andhämtning frasar i högtalaren.

– Hur långt ner är du nu? frågar Joona.

– Nio meter bara, svarar Hasse Boman.

– Är det strömt?

– Det känns som om någon drar mig i benen.

Joona följer dykarens nerfärd på datorskärmen. Betongväggen glider uppåt. Andningen låter
tyngre. Ibland syns dykarens händer mot väggen. De blå handskarna lyser i skenet från lampan.

– Det finns ingenting här, säger Gunnarsson otåligt och tar ett par stressade steg fram och
tillbaka.

– Hunden kände att det …

– Den markerade inte, avbryter Gunnarsson med höjd röst.

– Nej, men hon kände någonting, svarar Joona envist.

Han tänker på hur de döda kropparna kan ha färdats med vattnet, tumlande över botten, allt
närmare den strida mittfåran.

– Sjutton meter …det strömmar som fan nu, säger dykaren burkigt.

Gunnarsson matar ut livlinan, den rinner snabbt över metallräcket och försvinner ner i vattnet.

– Det går för fort, säger Joona. Fyll på västen.

Dykaren börjar fylla västen med stora mängder luft från flaskorna. Egentligen brukar han göra
det för avvägning och uppstigning, men han förstår att Joona har rätt, han måste minska
hastigheten med tanke på allt bråte i vattnet.

– Det är lugnt, rapporterar han efter en stund.

– Om det är möjligt så vill jag att du tar dig ner och tittar på gallren, förklarar Joona.

Hasse rör sig långsammare en liten stund innan hastigheten ökar igen. Det känns som om
kraftverket håller på att öppna utskovsluckorna ytterligare. Skräp, pinnar och blad strömmar
förbi hans ansikte, rakt neråt.

Gunnarsson flyttar undan kabeln och livlinan när en timmerstock hastigt närmar sig och stöter
hårt i fördämningens kant.
68
hur den starka strömmen drar honom rakt ner. Det går alldeles för fort igen.
HASSE BOMAN KÄNNER
Vattnet dånar i öronen. Han skulle kunna bryta båda benen vid en kollision. Hans hjärta slår
snabbt och han försöker fylla på västen ytterligare, men dumpventilen krånglar.

Händerna försöker bromsa hastigheten, slingor av alger släpper från betongväggen och
försvinner ner med strömmen.

Han säger ingenting till poliserna där uppe om att han håller på att bli rädd.

Suget är långt kraftigare än han någonsin hade kunnat tro. Det går fortare och fortare. Bubblor
och stoft rinner ner genom den snäva ljuskretsen och försvinner. Allt utanför lampans sken är
fullständigt svart.

– Hur djupt är du nu? frågar kommissarien från Stockholm.

Han svarar ingenting, har inte tid att titta på djupmätaren, han måste få stopp på nerfarten. Ena
handen famlar med inhalatorn medan den andra försöker hålla honom upprätt.

En gammal plastpåse fladdrar förbi.

Han störtar nedåt, försöker nå ventilen på ryggen, men lyckas inte skruva åt locket och stöter
armbågen mot betongväggen. Han svajar kraftigt, känner adrenalinet i blodet, tänker i panik att
han måste få kontroll över nerfärden.

– Tjugosex meter, flämtar han.

– Då är du nere vid gallren snart, svarar kommissarien.

Vattnet som sugs nerför den släta betongväggen mot gallren får hans ben att skaka
okontrollerat.

Hasse faller fort och inser att han riskerar att spetsas på avbrutet virke eller vassa grenar. Han
kommer att bli tvungen att lossa på blyvikter för att kunna stanna, men vet att han måste ha
vikter kvar om han ska kunna ta sig upp till ytan igen.

Bubblorna av utandningsluft som lämnar dykarmasken försvinner neråt i ett glittrande

pärlband. Suget tycks öka ytterligare och en ny ström växer sig starkare, en stor kraft kommer
emot honom bakifrån. Vattnet blir hastigt kallare. Det känns som om hela älven trycker honom
mot väggen.

Han ser en stor lövruska närma sig uppifrån genom det svarta vattnet. Den glider med darrande
blad längs betongväggen. Han försöker flytta sig undan, men den fastnar i livlinan och slår in i
honom, passerar darrande och försvinner sedan snabbt ner i mörkret.

– Vad hände? frågar kommissarien.

– Det är en massa bråte i vattnet.

Med darrande händer frigör dykaren blyvikter från västen och får äntligen stopp på det
våldsamma fallet. Han hänger skälvande intill betongväggen. Sikten i skenet från lampan blir allt
sämre, sand och jord grumlar det strömmande vattnet.

Plötsligt stannar han, fötterna har stött emot någonting, han blickar ner och förstår att han nått
gallrets övre kant, en hylla av betong. Massor av grenar, hela trädstammar, löv och skräp har
samlats framför intagsgallret. Suget genom gallret och in i porten är så kraftigt att varje rörelse
känns omöjlig.

– Jag är på plats, säger han snabbt. Men det är svårt att se någonting, det har samlats en jävla
massa skit här nere …

Försiktigt klättrar han mellan de stora grenarna och försöker hålla livlinan fri. Han tar sig över
en vibrerande trädstam. En mjuk och mörk skepnad rör sig bakom en vriden granruska. Han
suckar av ansträngning när han närmar sig.

– Vad händer?

– Det är någonting här …

69
och bubblor strömmar framför dykarens ansikte. Han håller sig fast med ena
VATTNET ÄR GRÅTT
handen och sträcker fram den andra, försöker vika undan de täta barren.

Plötsligt är det mitt framför hans ansikte. Ett uppspärrat öga och en naken tandrad. Han flämtar
till och håller på att halka, överrumplad av närheten. Det är ett optiskt fenomen att allt upplevs
närmare under vatten. Man vänjer sig vid det, men när man blir överraskad går det inte att
försvara sig. Älgens stora kropp ligger direkt mot gallret, men halsen är fastkilad mellan en
kraftig trädgren och en avbruten åra. Huvudet svänger i stora slängar fram och tillbaka i den
starka strömmen.

– Jag har hittat en älg, säger han och flyttar sig bakåt, bort från det döda djuret.

– Då var det den hunden reagerade på, säger Gunnarsson.

– Ska jag komma upp?

– Leta lite till, svarar Joona.

– Längre ner eller mer åt sidan?

– Vad är det där? Rakt fram? frågar Joona.

– Det ser ut som tyg, svarar Hasse.

– Kan du ta dig dit?

Hasse känner mjölksyran i armar och ben. Han blickar långsamt över allt som samlats mot
gallret, försöker se bakom svarta granruskor, in mellan grenar. Allting skakar. Han tänker att
han ska köpa nya Playstation för pengarna för den här dykningen. Han ska ge spelet till sin son
som en överraskning när han kommer hem från lägret.

– Kartong, det är bara en kartong …

Han försöker föra undan den uppblötta wellpappen. Kartongen rivs alldeles mjukt itu. Ett löst
sjok dras med strömmen och sugs fast mot gallret.

– Mina krafter börjar ta slut, jag kommer upp, säger han.

– Vad är det vita som syns? frågar Joona.

– Var då?

– Där du tittar nu, det var någonting, säger Joona. Jag tyckte att jag såg något bland löven, där
vid gallret, lite längre ner.

– Kanske en plastpåse, föreslår dykaren.

– Nej, säger Joona.

– Kom upp nu, ropar Gunnarsson. Vi har hittat en älg, det var det jycken kände.
– En sökhund kan bli störd av kadaver, men inte så här, säger Joona. Jag tror att hon reagerade
på någonting annat.

Hasse Boman klättrar längre ner och drar undan löv och smala, hoptrasslade grenar. Musklerna
darrar av ansträngning. Den starka strömmen pressar honom framåt. Han måste hålla emot
med ena armen. Säkerhetslinan skälver oavbrutet.

– Jag hittar ingenting, flämtar han.

– Avbryt, ropar Gunnarsson.

– Ska jag avbryta? frågar Hasse.

– Om du måste, svarar Joona.

– Alla är inte som du, väser Gunnarsson åt honom.

– Vad ska jag göra? frågar dykaren. Jag måste veta vad jag ska …

– Fortsätt i sidled, säger Joona.

Hasse Boman blir träffad i nacken av en gren, men fortsätter bara att leta. Han sliter undan
gammal vass och kaveldun som täcker gallrets nedre hörn. Det samlas hela tiden nytt. Han
gräver snabbare och plötsligt får han se något oväntat. Det är en axelväska av vitt glansigt tyg.

– Vänta! Rör den inte, säger Joona. Gå närmare och lys.

– Ser du nu?

– Den kan vara Vickys. Lägg den försiktigt i en påse.

70
rinner glimmande in mot fördämningen. Hastigt flyter en stock med den hårda
ÄLVENS BLANKA YTA
strömmen. En utstickande gren släpar i vattenytan. Gunnarsson lyckas inte föra undan
säkerhetslinan, en dov duns hörs, följd av ett plaskande och plötsligt är den digitala
förbindelsen med dykaren utslagen.

– Vi har tappat kontakten, säger Joona.

– Han måste upp.

– Ryck tre gånger i linan.

– Han svarar inte, säger Gunnarsson och rycker.

– Ganska stora rörelser, säger Joona.

Gunnarsson drar återigen i linan tre gånger och får nästan omedelbart svar.

– Han svarade med två, säger Gunnarsson.

– Då kommer han.

– Det slakar – han är på väg.

– Det kommer mer timmer, ropar Gunnarsson.

– Han måste upp snabbt, svarar Joona.

Ett tiotal stockar är på väg mot fördämningen. De närmar sig hastigt. Gunnarsson klättrar på
utsidan av räcket och Joona halar in säkerhetslinan med den fungerande armen.

– Jag tror att jag ser honom, pekar Gunnarsson.

Den blå torrdräkten skymtar som en flagga i vinden under den strömmande ytan.

Joona sliter av sig mitellan, tar båtshaken från marken och ser hur den första stocken slår in i
kanten två meter bort och vrider sig utåt.

Joona håller undan nästa stock, stöter med båtshaken, den går ner under den första och de
börjar rulla tillsammans.

Hasse Boman bryter vattenytan, Gunnarsson hänger ut och räcker fram handen mot honom.

– Kom upp, kom upp!

Hasse tittar förvånat på honom och tar tag i kanten till fördämningen. Joona tar båtshaken och
klättrar ner på utsidan av räcket för att styra undan timret.

– Skynda er, ropar han.

En stock med blöt, svart bark närmar sig i en snabb strömfåra, nästan dold under ytan.
– Akta dig!

Joona kör in båtshaken mellan det rullande timret och sekunderna efter stöter den mörka
stocken in i skaftet, knäcker det, men ändrar riktning, missar Hasses huvud med två decimeter
och dånar med väldig kraft in i fördämningen. Stocken tumlar runt och piskar Hasse hårt över
ryggen med en blöt gren så att han knuffas ner under vattnet igen.

– Försök att nå honom, ropar Joona.

Linan snurras in i stocken och Hasse dras med under vattnet. Bubblor bryter ytan. Linan
spänner över metallräcket med en sjungande ton. Timret rullar bullrande mot betongväggen.
Hasse får upp sin kniv och skär av livlinan, sparkar med benen och får tag i Gunnarssons hand.

En ny stock slår in i de gamla, snabbt följd av tre till precis när Gunnarsson sliter upp Hasse ur
vattnet.

Gunnarsson hjälper honom av med de tunga flaskorna och Hasse sjunker ner på marken. Joona
tar påsen ifrån honom. Med skakande händer får dykaren av sig torrdräkten och understället.
Han är blåslagen och blod stiger ur skrubbsår på ryggen och färgar den svettiga t-shirten. Han
har rejält ont och svär för sig själv när han reser sig upp.

– Det här var kanske inte det smartaste jag gjort i mitt liv, flämtar han.

– Men jag tror att du hittade någonting viktigt, säger Joona.

Han tittar på väskan i den vattenfyllda plastpåsen och ser den röra sig, nästan viktlöst i det
grumliga vattnet. Några gula grässtrån kommer i rörelse. Mjukt vänder han den tunga påsen
runt och håller upp den mot solen. Fingrarna sjunker in i den eftergivna plasten och stöter till
väskan.

– Vi letar efter döda kroppar och du är nöjd med en jävla väska, suckar Gunnarsson.

Ljuset går igenom påsen och en lysande gul skugga darrar i Joonas panna. Han ser att väskan
har mörkbruna fläckar undertill. Det är blod. Han är säker på att det är blod.

– Den är blodig, säger Joona. Det var det hunden kände, blandat med lukten från älgen …det
var därför hon inte visste hur hon skulle markera.

Joona vänder åter på den tunga, svala påsen. Väskan vrider sig mjukt och det grumliga vattnet
cirklar.
71
de låsta grindarna till polisens garage i det stora industriområdet utmed
JOONA STÅR UTANFÖR
Bergsgatan i Sundsvall. Han vill prata med teknikerna och titta på väskan från dammen, men
ingen svarar i telefon eller i porttelefonen. Området bakom det höga stängslet verkar övergivet,
parkeringsplatsen är tom och alla dörrar är slutna.

Joona sätter sig i bilen och kör till polisstationen på Storgatan där Gunnarsson befinner sig. I
trappan möter han Sonja Rask. Hon är civilklädd, blöt i håret efter en dusch, har sminkat sig lätt
och ser glad ut.

– Hej, säger Joona. Är Gunnarsson däruppe?

– Skit i honom, säger hon och gör en trött grimas. Han känner sig bara så jävla hotad hela tiden
och tror att du försöker ta hans jobb.

– Jag är bara observatör.

Sonjas mörka ögon glänser varmt mot honom:

– Ja, jag hörde att du gick rakt ut i vattnet och simmade ner till bilen.

– Bara för att titta, ler Joona tillbaka.

Hon skrattar, klappar honom på armen men ser sedan blyg ut och skyndar sig nerför trapporna.

Joona fortsätter upp. På polisstationen står radion som vanligt på i fikarummet. Någon pratar
monotont i telefon och genom ett par glasdörrar ser han ett tiotal personer som samtalar runt
ett konferensbord.

Gunnarsson sitter vid bordets ena kortända. Joona går fram till dörren. En kvinna vid bordet
möter Joonas blick och skakar på huvudet, men Joona trycker ändå ner handtaget och går in.

– Vad fan, mumlar Gunnarsson när han ser honom.

– Jag behöver titta på Vicky Bennets väska, säger Joona stramt.

– Vi sitter i ett sammanträde, säger Gunnarsson med ett avslutande tonfall och ser sedan ner i
sina papper.

– Allting är ute hos teknikerna på Bergsgatan, förklarar Rolf generat.

– Ingen är där, säger Joona.

– Ge dig för helvete, snäser Gunnarsson. Förundersökningen är nerlagd och internutredarna

kan få dig till frukost vad mig anbelangar.

Joona nickar och lämnar stationen, återvänder till sin bil och sitter sedan stilla en stund innan
han börjar köra mot länssjukhuset i Sundsvall. Han försöker ringa in vad det egentligen är som
oroar honom med morden på Birgittagården.

Vicky Bennet, tänker han. Den snälla flickan som kanske inte alltid var så snäll. Vicky Bennet
skar sönder ansiktena på mor och son med en trasig flaska.

De blev gravt vanställda, men de sökte varken läkarhjälp eller polisanmälde händelsen.

Innan Vicky drunknade var hon misstänkt för två mycket våldsamma mord.

Allt tyder på att hon förberedde sig för dådet på Birgittagården, inväntade natten, dödade
Elisabet med en hammare för att få hennes nycklar, återvände in i huset, låste upp dörren till
isoleringen och dödade Miranda.

Det märkliga är att Nålen hävdar att Miranda dödades med en sten.

Varför skulle Vicky lämna hammaren i sitt rum och istället hämta en sten?

Joona har flera gånger tänkt att hans gamle vän kan ha fel. Det är en av anledningarna till att
han har väntat med att nämna den för någon. Nålen får själv presentera sin teori när han blir
färdig med sitt protokoll.

Den andra märkligheten är att Vicky sov i sin säng efter morden.

Holger Jalmert kallade Joonas iakttagelse för intressant, men omöjlig att bevisa.

Men Joona vet att han såg hur färskt blod hade strukits eller torkats av på lakanen och hur
blodet en timme senare hade lämnat smetiga avtryck från Vickys arm när hon bytt ställning.

Utan vittnen kommer han antagligen aldrig att få något svar.

Joona har läst Birgittagårdens loggbok och Elisabet Grims sista notering på fredagen, men
ingenting i de korta anteckningarna förebådar den våldsamma natten.

Eleverna har inte sett någonting.

Ingen kände Vicky Bennet.

Joona har redan bestämt sig för att försöka få ett samtal med kuratorn Daniel Grim.

Det är värt ett försök, trots att det bär emot att störa en människa som sörjer. Men Daniel Grim
är den människa som flickorna verkar haft mest förtroende för och är det någon som kan förstå
det som hänt är det antagligen han.

Joona tar långsamt upp telefonen, känner smärtan i axeln, slår numret och tänker på kuratorn
när han anlände till gården. Hur Daniel Grim kämpade för att hålla ihop inför flickorna, men när
han förstod att Elisabet var mördad blev hans ansikte förvirrat av smärta.

Läkaren kallar hans akuta chock för arousal. Ett traumatiskt stresstillstånd som kunde påverka
möjligheten att minnas mycket allvarligt under en period.

– Psykiatriska kliniken, Rebecka Stenbeck, svarar en kvinna efter fem signaler.

– Jag skulle vilja tala med en patient …Daniel Grim heter han.

– Ett ögonblick.

Han hör kvinnans fingrar över ett tangentbord.

– Tyvärr, men patienten får inte ta emot samtal, säger hon.

– Vem bestämmer det?

– Ansvarig läkare, svarar kvinnan svalt.

– Kan du koppla mig till honom?

Det klirrar till och sedan går signalerna fram.

– Rimmer.

– Jag heter Joona Linna, är kommissarie på Rikskriminalpolisen, säger han. Det är viktigt att jag
får tala med en patient som heter Daniel Grim.

– Ja, men det är uteslutet, säger Rimmer genast.

– Vi undersöker ett dubbelmord och …

– Ingen går emot mitt beslut och äventyrar patientens rehabilitering.

– Jag förstår att Daniel Grim har det fruktansvärt svårt, men jag lovar att …

– Min bedömning, avbryter Carl Rimmer vänligt. Min bedömning är att patienten kommer att
bli bra och att polisen snart kan börja förhöra honom.

– När?

– Om ett par månader skulle jag gissa.

– Men jag skulle bara behöva en liten stund med honom redan nu, försöker Joona.

– Som hans läkare måste jag säga nej, svarar Rimmer med ett orubbligt tonfall. Han var hemskt
upprörd efter din kollegas förhör.
72
hemåt med den tunga matkassen från Daglivs. Himlen är mörk, men
FLORA SKYNDAR SIG
gatubelysningen är ännu inte tänd. Det kramar till i hennes mage när hon tänker på hur hon
ringde polisen, blev avfärdad och sedan satt med ansiktet hettande av skam. Polisen sa att det
var straffbart att ringa och ljuga, men ändå tog hon upp telefonen och ringde igen för att
berätta om mordvapnet. Nu kan hon inte hindra sig själv från att gång på gång tänka på
samtalet sedan hon slagit numret för andra gången:

– Polisen, svarade samma kvinna som nyss hade gett henne en varning.

– Jag heter Flora Hansen, sa hon och svalde hårt. Jag ringde alldeles nyss …

– Om morden i Sundsvall, sa kvinnan samlat.

– Jag vet var mordvapnet ligger, ljög hon.

– Är du medveten om att jag kommer att göra en anmälan, Flora Hansen?

– Jag är ett medium, jag har sett den blodiga kniven, den ligger i vatten …I mörkt, glittrande
vatten – det var allt jag såg, men jag …mot betalning så kan jag försätta mig i trans och peka ut
den exakta platsen.

– Flora, sa polisen allvarligt. Inom de närmaste dagarna kommer du att delges misstanke om
brott och polisen kommer att …

Flora hade lagt på telefonen.

Hon passerar nu den lilla halalbutiken, stannar till och tittar i papperskorgen efter tomflaskor,
flyttar matkassen till vänsterhanden, fortsätter fram till porten, ser att låset är sönderbrutet
och går bara in i trapphuset.

Hissen har fastnat i källaren. Hon går uppför trapporna till våning två, låser upp dörren,
fortsätter sedan in i tamburen och trycker på strömbrytaren till taklampan.

Det klickar till men ljuset förblir släckt.

Flora ställer ner matkassen, låser dörren, tar av sig skorna och när hon böjer sig ner för att flytta
undan dem reser sig håret på hennes armar.

Det har plötsligt blivit kyligt i lägenheten.

Hon tar upp kvittot och växelpengarna ur portmonnän och fortsätter in mot det mörka
vardagsrummet.

Hon anar soffan, den stora, nedsuttna fåtöljen, tevens svarta glas. Det luktar elektriskt damm,
överhettade kretsar.

Utan att gå över tröskeln sträcker hon in handen och trevar över tapeten efter strömbrytaren.

Ingenting händer när hon trycker på den.

– Är det någon hemma? viskar hon.

Golvet knarrar och en tekopp skallrar på sitt fat.

Någon rör sig genom mörkret och dörren till badrummet stängs.

Flora följer efter.

Plastmattan är kall under fötterna, som när man vädrat för länge en vinterdag. Precis när Flora
sträcker fram handen för att öppna dörren till badrummet minns hon att Ewa och Hans-Gunnar
inte skulle vara hemma i kväll. De skulle gå till pizzerian för att fira en vän som fyllde år. Trots
att hon förstår att ingen befinner sig i badrummet fullföljer handen den påbörjade rörelsen och
vinklar upp dörrbladet.

I det grå skenet som reflekteras i badrumsspegeln ser hon något som får henne att dra efter
andan och rygga bakåt.

På golvet, mellan badkaret och toaletten, ligger ett barn. Det är en flicka som håller för ögonen
med händerna. En stor mörk blodpöl syns vid sidan av hennes huvud och små röda droppar har
stänkt upp på badkarets vita kanter, ut över våtrumstapeten och duschdraperiet.

Flora snavar över dammsugarens slang, svänger ut med armen och river ner Ewas målade
gipsrelief från Köpenhamn, faller baklänges och slår bakhuvudet i korridorens golv.
73
som en frusen åker under Floras rygg när hon lyfter huvudet och stirrar in i
GOLVET ÄR KALLT
badrummet.

Hjärtat dunkar häftigt i bröstet.

Hon kan inte längre se flickan.

Det finns inga blodstänk på badkarskanten eller draperiet. Ett par av Hans-Gunnars jeans ligger
på golvet bredvid toaletten.

Hon blinkar och tänker att hon måste ha sett fel.

Hon sväljer och vilar huvudet mot golvet och väntar på att hjärtat ska lugna sig. Den tydliga
smaken av blod sprider sig i munnen.

Längre bort i gången ser hon att dörren till hennes jungfrukammare är öppen. En rysning får
huden att knottra sig över hela kroppen.

Hon vet att hon lämnade sin dörr stängd eftersom hon alltid gör det.

Isande luft sugs plötsligt i riktning mot hennes rum. Hon ser små hoppande dammtussar och
följer dem med blicken. De dansar bort med vinddraget över korridorens golv och in mellan två
nakna fötter.

Flora hör sig själv göra ett konstigt, jämrande ljud.

Flickan som låg bredvid badkaret står i dörröppningen till hennes rum.

Flora försöker sätta sig upp, men hennes kropp är bedövad av rädsla. Hon vet nu att hon ser ett
spöke, för första gången i sitt liv ser hon ett spöke på riktigt.

Det ser ut som om flickan har haft håret samlat i en fin frisyr, men nu är det trassligt och
blodigt.

Flora andas snabbt och hör pulsslagen dåna i öronen.

Flickan döljer något bakom ryggen när hon börjar gå mot Flora. Hon stannar med sina nakna
fötter bara ett steg från Floras ansikte.

– Vad har jag bakom ryggen? frågar flickan så lågt att det nästan inte går att höra orden.

– Du finns inte, viskar Flora.

– Vill du att jag ska visa händerna?

– Nej.

– Men jag har ju ingenting …

En tung sten dunsar ner bakom flickan så att golvet skakar och smulorna från den krossade
tavlan av gips hoppar.

Leende visar barnet sina tomma händer.

Stenen ligger bakom henne, mellan fötterna, mörk och stor. Med vassa kanter som från en
malmgruva.

Flickan trampar prövande på den med ena foten så att den gungar, hon föser stenen tungt åt
sidan.

– Men dö någon gång då, mumlar flickan för sig själv. Dö någon gång då.

Barnet sätter sig på huk, lägger sina ljusgrå händer på stenen och vaggar på den, försöker få ett
ordentligt grepp, halkar, torkar händerna på klänningen, börjar om, välter stenen på sidan med
en dov duns.

– Vad tänker du göra? frågar Flora.

– Blunda så är jag borta, svarar flickan, tar tag i den vassa stenen och lyfter upp den över Floras
huvud.

Stenen är tung, men hon håller den med darrande armar rakt över Floras ansikte. Den mörka
undersidan av stenen verkar blöt.

Plötsligt återkommer elektriciteten. Lamporna tänds överallt. Flora rullar åt sidan och sätter sig
upp. Flickan är försvunnen. Höga röster hörs från teven och kylskåpet surrar.

Hon reser sig, tänder fler lampor, går till sitt rum, öppnar dörren, tänder taklampan, öppnar
garderoberna och tittar under sängen. Sedan sätter hon sig vid köksbordet. Hon märker hur
mycket hennes händer darrar när hon försöker slå numret till polisen.

Den automatiska telefonväxeln ger henne ett antal val. Hon kan anmäla ett brott, hon kan
lämna ett tips eller så kan hon få svar på allmänna frågor. Det sista valet erbjuder henne
kontakt med en växeltelefonist.

– Polisen, säger en vänlig röst i hennes öra. Vad kan jag hjälpa till med?

– Jag skulle vilja tala med någon som arbetar med det som hände uppe i Sundsvall, säger Flora
med darrande röst.

– Vad gäller saken?

– Jag tror …jag tror att jag har sett mordvapnet, viskar Flora.

– Jaha, svarar växeltelefonisten. Då föreslår jag att du talar med vår tipsavdelning. Jag kopplar
dig till dem.

Flora ska just protestera när hon hör klickandet i luren. Efter bara några sekunder svarar en ny
kvinna:

– Polisens tipstelefon, vad kan jag hjälpa dig med?

Flora vet inte om det är kvinnan som blev arg på henne när hon ljög om en blodig kniv.

– Jag skulle vilja tala med någon som arbetar med mordet uppe i Sundsvall, försöker hon.
– Du kan tala med mig först, svarar rösten.

– Det var en stor sten, säger Flora.

– Jag kan inte höra vad du säger. Tala högre, tack.

– Det som hände i Sundsvall …Ni ska leta efter en stor sten. Den är blodig på undersidan och …

Flora tystnar och känner hur armsvett börjar rinna efter sidorna.

– Hur kommer det sig att du vet något om morden i Sundsvall?

– Jag har …det var en som berättade det för mig.

– Någon berättade för dig om mordet i Sundsvall.

– Ja, viskar Flora.

Hon hör sitt hjärta slå mot tinningarna och öronen brusar högt.

– Fortsätt, säger kvinnan.

– Mördaren använde en sten …en sten med vassa kanter, det är det enda jag vet.

– Vad heter du?

– Det spelar ingen roll, jag ville bara …

– Jag känner igen din röst, säger polisen. Det var du som ringde och pratade om en blodig kniv
förut. Jag har fyllt i en anmälan mot dig, Flora Hansen, men du borde kontakta en läkare – för
du behöver antagligen hjälp.

Polisen avbryter samtalet och Flora blir sittande med telefonen i handen. Hon rycker till så att
hon slår omkull hållaren med hushållspapper när matkassen välter av sig själv i hallen.
74
sedan kom Elin Frank tillbaka till sin våning efter ett långt möte med presidiet för det
FÖR EN TIMME
stora dotterbolaget Kingston för att diskutera två holdingbolag i Storbritannien.

Det suckar till av ångest i henne när hon tänker på att hon blandade Valium och alkohol och låg
med fotografen från Vogue. Hon upprepar för sig själv att hon behövde splittra tankarna, att
det var ett litet äventyr, att hon behövde det, att det var länge sedan hon hade sex. Men hon
blir ändå alldeles svettig av genans.

Hon har tagit en flaska Perrier i köket och går genom rummen i sina gamla, blekröda sportbyxor
och en urtvättad t-shirt med en sprucken bild på Abba. I sällskapsrummet stannar hon till
framför teven precis när en mycket lång kvinna springer fram mot en höjdhoppsribba på en stor
arena. Elin ställer flaskan med mineralvatten på glasbordet, tar snodden som hon har om
handleden och samlar håret till en hästsvans innan hon fortsätter in till sovrummet.

Senare i kväll ska hon ha ett telefonmöte med sin underavdelning i Chicago medan hon får
manikyr och paraffinbad och klockan åtta ska hon gå på en välgörenhetsmiddag, sitta vid ett av
de främre borden och ha Volvos koncernchef som bordskavaljer. Kronprinsessan ska dela ut ett
pris ur Allmänna arvsfonden och Roxette ska underhålla.

Hon går in mellan de höga garderoberna i sin walk-in closet, hör ljudet från teven men lyssnar
inte aktivt och märker inte när nyhetssändningen börjar. Hon öppnar några av garderoberna
och låter blicken gå över kläderna. Till slut tar hon ut en metallgrön klänning som
modeskaparen Alexander McQueen själv lät rita till henne.

Namnet Vicky Bennet hörs från teven.

Med en dunkande ångest i kroppen släpper hon klänningen på golvet och återvänder till
sällskapsrummet.

Den stora teven har en tunn vit ram och det ser ut som om den skarpa bilden projiceras rakt på
den vita väggen. En kommissarie vid namn Olle Gunnarsson intervjuas framför ett trist polishus.
Han försöker le tålmodigt, men blicken är irriterad. Han stryker sig över mustaschen och nickar.

– Det kan jag inte kommentera under pågående utredning, svarar han och harklar sig kort.

– Men ni har avslutat sökandet med dykare?

– Det är riktigt.

– Betyder det att ni har hittat kropparna?

– Jag kan inte svara på det.

Ljuset från teven blinkar till i rummet och Elin stirrar på bilderna från bärgningen av den
krockskadade bilen. Kranen lyfter den rakt upp, den bryter ytan och kommer i gungning. Vatten
forsar skummande ner medan en allvarlig röst berättar att bilen som Vicky Bennet stal hittades
i Indalsälven tidigare under dagen och att både den mordmisstänkta Vicky Bennet och fyraårige
Dante Abrahamsson befaras omkomna.
– Polisen är förtegen rörande fynden, men enligt vad Aktuellt erfar så har dykningarna avslutats
och rikslarmet återkallats …

Elin hör inte längre vad nyhetsuppläsaren säger när en bild på Vicky visas. Hon är äldre och
smalare, men har inte förändrats. Det känns som hjärtat stannar i Elins bröst. Hon minns hur
det kändes att bära den sovande flickan.

– Nej, viskar Elin. Nej …

Hon stirrar på flickans smala, bleka ansikte. Håret med sitt självfall, ovårdat och trassligt, alltid
lika svårt att reda ut.

Hon är fortfarande ett barn och nu säger de att hon är död. Blicken är trotsig, tvingad att möta
kameran.

Elin flyttar sig bort från teven, vinglar till och tar stöd mot väggen och märker inte att en
oljemålning av Erland Cullberg lossnar från sin hängning och går i golvet.

– Nej, nej, nej, kvider hon. Inte så, inte så …nej, nej …

Det sista hon hörde av Vicky var hennes gråt i trappan och nu är hon död.

– Jag vill inte, skriker hon.

Med bultande hjärta går hon fram till det upplysta monterskåpet med det stora sederfatet som
hon fått av sin far, som gått i arv genom släktled. Hon tar tag i skåpets överkant och river
omkull det med all sin kraft. Det faller till golvet med en hög knall. Glasväggarna går i kras,
splittret virvlar ut över parkettgolvet och det vackert dekorerade fatet krossas.

Som av fruktansvärd magsmärta viker hon sig dubbel och kryper ihop på golvet. Hon andas
flämtande och tänker gång på gång att hon hade en dotter.

Jag hade en dotter, jag hade en dotter, jag hade en dotter.

Hon sätter sig upp, tar en stor skärva från faderns sederfat och drar den vassa kanten hårt över
handleden. Varmt blod börjar rinna, det droppar ner i henne knä. Hon drar skärvans skarpa
brottyta över handleden igen, suckar till av smärtan och hör samtidigt hur låset till ytterdörren
rasslar och hur någon öppnar dörren och kommer in.
75
bryner Joona två tjocka skivor oxfilé i en gjutjärnspanna. Han har bundit upp köttet
PÅ HÖG VÄRME
och kryddat med grov svartpeppar och grönpeppar. När tournedoserna har fått kristalliska ytor
flyttar han dem till ugnen, saltar och lägger dem sedan ovanpå klyftpotatisen. Medan köttet blir
färdigt kokar han ner en sås på portvin, korinter, kalvfond och tryffel.

Med lugn frånvaro i rörelserna häller han sedan upp ett rött vin från Saint-Émilion i två glas.

En jordig doft av Merlot och Cabernet Sauvignon har hunnit sprida sig i köket när det ringer på
dörren.

Disa står där i en röd- och vitprickig regnkappa. Ögonen är stora och hennes ansikte är vått av
regn.

– Joona, jag tänkte prova om du är en så duktig polis som de säger.

– Hur provar man det? frågar han.

– Med ett test, säger hon. Tycker du att jag ser ut som vanligt?

– Vackrare, svarar han.

– Nej, ler hon.

– Du har klippt dig och använder hårspännet från Paris för första gången på ett år.

– Något annat?

Han låter blicken gå över hennes smala, rodnande ansikte, det pageklippta, blanka håret och
den slanka kroppen.

– De där är nya, säger han och pekar på hennes högklackade kängor.

– Marc Jacobs …lite för dyra för mig.

– Snygga.

– Ser du ingenting annat?

– Jag är inte färdig, säger han och tar hennes händer i sina, vänder på dem och granskar
naglarna.

Hon kan inte låta bli att le när han mumlar att hon har samma läppstift på sig som när de var på
Södra teatern. Försiktigt rör han vid hennes örhängen och möter sedan hennes blick, dröjer
kvar i den och flyttar sig undan så skenet från golvlampan faller på hennes ansikte.

– Dina ögon, säger han. Vänster pupill krymper inte av ljuset.

– Duktig polis, säger hon. Jag har fått droppar.

– Har du undersökt ögat? frågar han.

– Glaskroppen har fått en buckla, men det är ingenting farligt, säger Disa och går in i köket.

– Maten är snart klar. Köttet ska bara vila lite till.

– Vad fint du har gjort, säger Disa.

– Det var länge sedan vi sågs, säger han. Jag är väldigt glad att du kom.

De skålar tyst mot varandra och som alltid när Joona tittar på henne blir hon alldeles varm och
det känns som om hon börjar skimra. Disa tvingar bort blicken från hans ögon, låter vinet rulla i
bordeauxglaset, drar in doften och smakar på vinet igen.

– Bra temperatur, konstaterar hon.

Joona lägger upp köttet och potatisen på en bädd av ruccola, basilika och timjan.

Försiktigt ringlar han såsen över tallriken medan han tänker att han borde ha talat ut med Disa
för länge sedan.

– Hur har du haft det?

– Utan dig, menar du? Bättre än någonsin, biter Disa av.

Det blir tyst vid bordet och hon lägger sakta handen över hans.

– Förlåt, säger hon. Men jag blir arg på dig ibland. När jag är mitt sämre jag.

– Vem är du nu?

– Mitt sämre jag, säger hon.

Joona tar en klunk av vinet.

– Jag har tänkt mycket på det förflutna den senaste tiden, börjar han.

Hon ler och höjer ögonbrynen:

– Den senaste tiden? Du tänker alltid på det förflutna.

– Gör jag det?

– Ja, du tänker …men du pratar inte om det.

– Nej jag …

Han tystnar och hans ljusgrå blick smalnar. Disa känner en rysning klättra över ryggen.

– Du bad mig komma på middag för att vi behövde tala, säger hon. Jag hade bestämt mig för att
aldrig mer prata med dig, men så ringer du …efter flera månader …

– Ja, för att …

– Du skiter i mig, Joona.

– Disa …du får tycka vad du vill om mig, säger han allvarligt. Men jag vill att du ska veta att jag
bryr mig …jag bryr mig om dig och jag tänker på dig hela tiden.
– Ja, säger hon sakta och reser sig upp utan att möta hans blick.

– Det handlar om helt andra saker, om hemska saker som …

Joona står där och ser henne klä på sig den prickiga regnkappan.

– Hej då, viskar hon.

– Disa, jag behöver dig, hör han sig själv säga. Jag vill ha dig. Hon stirrar på honom. Den blanka,
mörka luggen når ner till hennes ögonfransar.

– Vad sa du? frågar hon efter en stund.

– Jag vill ha dig, Disa.

– Säg inte så, mumlar hon och drar upp dragkedjan till kängorna.

– Jag behöver dig, jag har behövt dig hela tiden, fortsätter han. Men jag har inte kunnat riskera
dig, jag har inte stått ut med tanken på att någonting skulle hända dig om vi …

– Vad skulle hända mig? avbryter hon.

– Du kan försvinna, förklarar han enkelt och håller båda händerna om hennes ansikte.

– Det är du som försvinner, viskar hon.

– Jag är inte lättskrämd, jag pratar om riktiga saker som …

Hon ställer sig på tå och pussar honom på munnen och dröjer sedan kvar alldeles nära i värmen
från hans andedräkt. Han söker hennes mun, pussar henne försiktigt flera gånger tills hon särar
på läpparna.

De kysser varandra långsamt och Joona knäpper upp hennes regnkappa och låter den falla till
golvet.

– Disa, viskar han och smeker hennes axlar och rygg.

Han trycker sig mot henne, andas in den silkiga doften, kysser henne över nyckelbenet och den
smala halsen, får guldkedjan i munnen, kysser hennes haka och mjuka, fuktiga mun.

Han söker efter hennes varma hud innanför den tunna blusen. De små tryckknapparna öppnar
sig tickande. Hennes bröstvårtor har styvnat och magen skälver med den snabba
andhämtningen.

Hon ser honom allvarligt i ögonen, drar honom med sig mot sovrummet, blusen är öppen och
brösten lyser vita som slipad porslin.

De stannar och söker varandras munnar igen. Hans händer glider nerför korsryggen, stjärten
och in under trosornas hala tyg.

Disa drar sig försiktigt undan, känner värmen dunka i skötet och vet att hon redan är våt.
Kinderna blossar röda och händerna darrar när hon knäpper upp hans byxor.
76
Disa kvar i sängen med sin kaffekopp och läser Sunday Times i sin iPad medan
EFTER FRUKOSTEN SITTER
Joona duschar och klär sig.

I går bestämde han sig för att låta bli att gå till Nordiska museet för att titta på den samiska
brudkronan av flätad rot.

Istället var han tillsammans med Disa. Det som hände var inte planerat. Men kanske berodde
det på att Rosa Bergmans demens slutligen kapade all förankring till Summa och Lumi.

Mer än tolv år har gått.

Han måste förstå att det inte finns någonting att vara rädd för.

Men han borde ha talat med Disa innan, varnat henne och berättat om det som skrämmer
honom, så att hon kunnat göra valet själv.

Han står i dörren och tittar på henne en lång stund utan att hon märker det och går sedan ut i
köket och slår numret till professor Holger Jalmert.

– Joona Linna här.

– Jag hörde att Gunnarsson blivit jobbig, säger Holger roat. Jag har fått lova honom att inte
skicka några kopior på protokollen till dig.

– Men får du prata med mig? frågar Joona, tar sin smörgås och kaffemugg och vinkar åt Disa
som läser iPaden med rynkad panna.

– Antagligen inte, skrattar Holger men blir sedan allvarlig igen.

– Har du hunnit titta på väskan som vi hittade vid fördämningen? frågar Joona.

– Ja, jag är klar och sitter i bilen på väg hem till Umeå nu.

– Fanns det något skrivet material i väskan?

– Ingenting annat än ett kvitto från Pressbyrån.

– Mobiltelefon?

– Nej tyvärr, säger Holger.

– Så vad har vi? frågar Joona och låter blicken vila på den grå himlen över hustaken.

Holger andas in genom näsan och säger sedan som om han läste innantill:

– Med största sannolikhet är det blodfläckar på väskan. Jag klippte ut en bit och fick iväg den till
SKL direkt …Lite smink, två olika läppstift, en stump svart kajalpenna, hårspänne i rosa plast,
hårnålar, en portmonnä med en dödskalle, lite pengar, ett fotografi på henne själv, ett slags
cykelverktyg, en burk medicin utan etikett …den är också skickad till SKL …en karta Stesolid, två
pennor …och gömd i väskans foder hittade jag en bestickkniv som var skarpslipad som en
sushikniv.

– Men ingenting skrivet, inga namn, inga adresser?

– Nej, det här var allt …

Joona hör Disas fötter över trägolvet bakom sig, men står bara kvar. Han uppfattar värmen från
hennes kropp, ryser till och känner sekunden efter hennes mjuka läppar mot nacken och
armarna runt sin kropp.

När Disa står i duschen sätter sig Joona vid köksbordet och slår numret till Solveig Sundström
som ansvarar för flickorna från Birgittagården.

Hon vet kanske vad Vicky tog för medicin.

Åtta signaler går fram och sedan knäpper det till och en röst hörs ganska nära:

– Caroline …som svarar i en ful telefon som låg i fåtöljen.

– Har du Solveig där?

– Nej, jag vet inte var hon är just nu – kan jag hälsa någonting?

Caroline är den äldre flickan, ett huvud längre än Tuula. Hon hade gamla injektionsärr i
armvecken men verkade sansad, intelligent och målmedveten i sitt försök att förändras.

– Är allt som det ska hos er? frågar han.

– Du är kommissarien – eller hur?

– Ja.

Det blir tyst, sedan frågar Caroline försiktigt:

– Är det sant att Vicky är död?

– Vi tror tyvärr att det är så, svarar Joona.

– Det känns jättekonstigt, säger Caroline.

– Vet du vad hon tog för medicin?

– Vicky?

– Ja.

– Hon var otroligt smal och snygg för att gå på Zyprexa.

– Det är antidepressivt – eller hur?

– Jag fick det förut, men nu tar jag bara Imovane för att kunna sova, säger flickan. Det är jävligt
skönt att slippa Zyprexa.

– Är det mycket biverkningar?

– Det är säkert jätteolika, men för mig …jag gick upp säkert tio kilo.
– Blir man trött? frågar Joona och ser för sig de blodiga lakanen där Vicky hade sovit.

– Först är det tvärt om …jag behövde bara börja suga på en tablett så satte hela pisset igång
…det kryper i kroppen, man blir irriterad på allting och skriker …jag slängde min telefon i väggen
en gång och jag rev ner gardinerna …men efter en stund så vänder det och då är det precis som
om man får ett varmt täcke över sig …man blir lugn och vill bara sova.

– Vet du om Vicky hade annan medicinering?

– Hon gör väl som de flesta och hamstrar allt som fungerar …Stesolid, Lyrica, Ketogan …

En röst hörs i bakgrunden och Joona förstår att det är sjuksköterskan som kommit in i rummet
och fått syn på Caroline med telefonen mot örat.

– Jag tänker rapportera det här som stöld, säger kvinnan.

– Det ringde och jag svarade, säger Caroline. Det är en kommissarie som söker dig …Du är
misstänkt för mordet på Miranda Ericsdotter.

– Var inte dum, snäser kvinnan, tar telefonen och harklar sig innan hon svarar: Solveig
Sundström.

– Jag heter Joona Linna, jag är kommissarie på Rikskriminalpolisen och jag utreder …

Kvinnan avbryter samtalet utan ett ord och Joona bryr sig inte om att ringa tillbaka eftersom
han redan fått sitt svar.
77
stannar under Statoils platta tak och en kvinna med ljusblå, stickad tröja kliver ut,
EN VIT OPEL
vänder sig mot kortautomaten och letar i sin axelväska.

Ari Määtilainen släpper kvinnan med blicken och lägger två tjocka grillkorvar på bädden av
potatismos med texasröra och rostad lök. Han tittar till på den tjocka motorcyklisten som
väntar på maten och förklarar mekaniskt att man hämtar kaffe och Coca-Cola vid automaten.

Raderna av olika dragkedjor på motorcyklistens skinnjacka skrapar mot diskens glasruta när han
lutar sig fram och tar emot maten.

– Danke, säger han och går iväg till kaffeapparaten.

Ari höjer ljudet på radion en aning och ser att kvinnan i den ljusblå tröjan har gått undan en bit
medan bensinen strömmar in i Opelns tank.

Ari lyssnar till när nyhetsuppläsaren redogör för utvecklingen av den uppmärksammade
kidnappningen:

– Sökandet efter Vicky Bennet och Dante Abrahamsson har avbrutits. Västernorrlands polis är
förtegna, men källor bekräftar att de efterlysta befaras ha omkommit redan på
lördagsmorgonen. Kritik har riktats mot att polisen gick ut med rikslarm. Ekot har försökt nå
Rikskriminalpolisens chef Carlos Eliasson för en kommentar …

– Men vad fan, viskar Ari.

Han tittar på post it-lappen som ligger kvar bredvid kassaapparaten, tar upp telefonen och slår
numret till polisen igen.

– Polisen, Sonja Rask, svarar en kvinna.

– Hej, säger Ari. Jag såg dem …jag såg flickan och pojken.

– Vem talar jag med?

– Ari Määtilainen …jag jobbar här på Statoil, i Dingersjö …jag satt här och hörde på radion och
då sa de att de skulle ha dött på lördagsmorgonen, men det gjorde de ju inte, jag såg dem här
på natten till söndagen.

– Syftar du på Vicky Bennet och Dante Abrahamsson? frågar Sonja skeptiskt.

– Ja, jag såg dem här på natten, det var redan söndag, så de kan i alla fall inte ha dött på
lördagen som de sa på radion – eller hur?

– Såg du Vicky Bennet och Dante Abrahamsson på …

– Ja.

– Varför ringde du inte direkt i så fall?

– Det gjorde jag, jag pratade med en polis.

Ari minns hur han hade lyssnat på Radio Guld på lördagskvällen. Rikslarmet hade ännu inte gått
ut, men lokal media uppmanade allmänheten att hålla ögonen öppna efter flickan och den lilla
pojken.

Klockan elva stannade en långtradare på parkeringsplatsen bortom dieselpumparna.

Chauffören sov i tre timmar.

Det var mitt i natten, kvart över två, när han såg dem.

Ari tittade till på skärmen som visade det bevakningskamerorna registrerade. På en svartvit bild
syntes långtradaren i en annan vinkel. Bensinstationen såg ödslig ut när det stora fordonet
startade och rullade bort. Plötsligt såg Ari en skepnad på baksidan av huset, ganska nära
biltvättens utfart. Det var inte en utan två människor. Han stirrade på skärmen. Långtradaren
svängde runt och ner på utfarten. Strålkastarens ljus slog in i det stora fönstret och Ari lämnade
sin plats bakom disken, sprang ut runt byggnaden. Men de var redan försvunna. Flickan och den
lilla pojken var försvunna.
78
Statoilmacken i Dingersjö trehundrasextio kilometer norr om Stockholm. Det
JOONA PARKERAR UTANFÖR
är en solig dag, det blåser friskt och trasiga reklamvimplar knycker i vinden. Joona och Disa satt
och åt lunch ihop på Villa Källhagen när han tog emot ett nervöst samtal från polisassistent
Sonja Rask i Sundsvall.

Joona går in i affären. En hålögd man med Statoilkeps på huvudet placerar pocketböcker i en
plåtställning. Joona tittar på ljustavlans meny och sedan på de blanka korvarna som rullar i den
mekaniska grillen.

– Vad vill du ha? frågar mannen.

– Makkarakeitto, svarar Joona.

– Suomalainen makkarakeitto, säger Ari Määtilainen leende. Mormor brukade laga korvsoppa
när jag var liten.

– Med rågbröd?

– Ja, men här säljer jag tyvärr bara svensk mat, säger han och pekar på hamburgarna.

– Jag är inte här för att äta ändå – jag är från polisen.

– Jag fattade det …jag pratade med din kollega redan på natten när jag såg dem, säger Ari och
gör en gest mot skärmen.

– Vad hade du sett när du ringde? frågar Joona.

– En flicka och en liten pojke här på baksidan.

– Du såg dem på skärmen?

– Ja.

– Tydligt?

– Nej, men …jag är ju van att hålla ett öga på vad som händer.

– Kom polisen hit på natten?

– Han kom på morgonen, hette Gunnarsson, tyckte inte att man såg ett skit och sa att jag kunde
radera bandet.

– Men det har du inte gjort, säger Joona.

– Vad tror du?

– Jag tror att ni lagrar upptagningarna på en extern hårddisk.

Leende visar Ari Määtilainen in Joona till det minimala kontoret bredvid lagret. En bäddsoffa är
uppfälld, några burkar Red Bull ligger på golvet och en filmjölksförpackning står i det frostade
fönstret. På en skolbänk med lock står en liten bärbar dator kopplad till en extern hårddisk. Ari
Määtilainen sätter sig på en knarrande kontorsstol och bläddrar hastigt fram mellan filerna som
sorterats efter datum och tid.

– Jag hade hört på radion att alla letade efter en flicka och en liten pojke och så såg jag det här
mitt i natten, säger han och klickar på en filmfil.

Joona lutar sig fram mot den fläckiga skärmen. I fyra små rutor syns bensinstationens utsida
och insida. Digitala klockor flimrar fram tiden. De grå bilderna är helt orörliga. Ari syns bakom
disken. Ibland bläddrar han i en kvällstidning och äter förstrött några lökringar.

– Den här långtradaren har stått här i tre timmar, berättar Ari och pekar på en av filmerna. Men
nu åker den snart …

En mörk skugga rör sig i förarhytten.

– Kan du förstora bilden? frågar Joona.

– Vänta lite …

Plötsligt lyser en dunge träd upp i ett vitt sken när långtradaren startar och batteriet av lampor
tänds.

Ari markerar den andra exteriöra filmupptagningen och växlar till helskärmsläge.

– Det är här man ser dem, viskar han.

Långtradaren syns nu ur en annan vinkel. Den kommer i rörelse och rullar långsamt framåt. Ari
pekar långt ner på skärmen, på bensinstationens baksida med soptunnor och återvinningskärl.
Det är skuggigt och alldeles stilla. Men plötsligt syns en rörelse i det svarta glaset till biltvättens
port och sedan är det någon där, en smal människa intill väggen.

Bilden är kornig och flammar i tunna gråskalor. Det är omöjligt att urskilja ansiktet eller några
andra detaljer. Men det rör sig utan tvekan om en människa och någonting mer.

– Går det att förbättra bilden? frågar Joona.

– Vänta, viskar Ari.

Långtradaren svänger runt och ner på utfarten. Plötsligt går ljuset från strålkastarna in i
garagedörren bredvid skepnaden. Glaset blir helt vitt under några sekunder. Hela
bensinstationens baksida badar i ljus.

Joona hinner se att det rör sig om en mager flicka och ett barn. De blickar bort efter
långtradaren och sedan blir det mörkt igen.

Ari pekar på skärmen när de båda skepnaderna rinner efter den mörkgrå väggen och försvinner
bort i det svarta, spräckliga och ut ur bild.

– Du såg dem? frågar Ari.

– Gå tillbaka, säger Joona.

Han behöver inte säga vilken sekvens han vill titta på. Några sekunder senare spelar Ari upp det
ljusa fragmentet mycket långsamt.
Det syns knappt att långtradaren rör sig framåt, men ryckvis går ljuset från strålkastarna, mellan
träden, in över stationens fasad och fyller glasrutorna med vitt. Det minsta barnets ansikte är
nervänt och skuggat. Den smala flickan är barfota och det ser ut som om hon håller plastpåsar i
sina båda händer. Ännu starkare ljus hackar fram, medan flickan långsamt höjer sin hand.

Joona ser att det inte rör sig om plastpåsar, utan bandage som rullat upp sig. Han ser de blöta
tamparna gunga i det starka ljuset och han vet att Vicky Bennet och Dante Abrahamsson inte
drunknade i älven.

Digitalkockan visar fjorton minuter över två natten till söndagen.

På något sätt tog de sig ur bilen och över det strömmande vattnet till den andra stranden och
sedan femton mil söderut.

Det toviga håret hänger i testar utmed flickans ansikte. De mörka ögonen blänker intensivt och
sedan blir bilden nästan svart igen.

De lever, tänker Joona. De lever fortfarande båda två.

79
chef Carlos Eliasson står demonstrativt med ryggen vänd mot dörren när Joona
RIKSKRIMINALPOLISENS
kommer in i hans rum.

– Sätt dig, säger han med besynnerlig förväntan i rösten.

– Jag har kört från Sundsvall och …

– Vänta, avbryter Carlos.

Joona tittar undrande på hans rygg och sätter sig ned i den ljusbruna skinnstolen. Han låter
blicken gå över det orörda skrivbordets blanka yta, den glänsande fernissan på träet och
reflexerna som akvarierna projicerar.

Carlos drar efter andan och sedan vänder han sig om. Han ser annorlunda ut, orakad. Glesa fjun
av gråsprängd skäggväxt har börjat samla sig på överläppen och hakan.

– Vad säger du nu? frågar han med ett stort leende.

– Du har skaffat skägg, säger Joona långsamt.

– Helskägg, säger Carlos belåtet. Ja …eller, jag tror att det tätnar snart. Jag tänker aldrig mer
raka mig, har slängt rakapparaten i soporna.

– Fint, säger Joona kort.

– Men nu var det inte mitt skägg vi skulle prata om, säger Carlos avslutande. Dykaren hittade
inga kroppar har jag förstått.

– Nej, säger Joona och tar fram utskriften av bilden från övervakningskameran på
bensinmacken. Vi hittade inte kropparna …

– Nu kommer det, mumlar Carlos för sig själv.

– Eftersom de inte finns i älven, avslutar Joona.

– Och det är du säker på?

– Vicky Bennet och Dante Abrahamsson lever fortfarande.

– Gunnarsson ringde om filmen från bensinstationen och …

– Gå ut med ett nytt rikslarm, avbryter Joona.

– Rikslarm? Man kan inte bara knäppa på ett rikslarm och stänga av det och knäppa på det och
…

– Jag vet att det är Vicky Bennet och Dante Abrahamsson på den här bilden, säger Joona strängt
och pekar på utskriften. Den är tagen många timmar efter bilolyckan. De lever och vi måste ut
med ett nytt rikslarm.
Carlos sträcker ut sitt ena ben.

– Sätt på mig spanska stöveln om du vill, säger han. Men jag efterlyser dem inte en gång till.

– Titta på bilden, säger Joona.

– Västernorrlands polis har varit på macken i dag, säger Carlos och viker ihop utskriften till en
liten, hård fyrkant. De skickade en kopia på hårddisken till SKL och två av deras experter har
tittat på filmen och de anser båda att det är totalt omöjligt att med säkerhet identifiera
personerna utanför bensinstationen.

– Men du vet att jag har rätt, säger Joona.

– Okej, nickar Carlos. Vi säger det, du kan säkert ha rätt, det kommer att visa sig …men jag
tänker inte göra mig löjlig och efterlysa en person som polisen betraktar som död.

– Jag ger mig inte innan …

– Vänta, vänta, avbryter Carlos och drar efter andan. Joona, nu har överåklagaren din
internutredning på bordet.

– Men det är …

– Jag är din chef och jag tar mycket allvarligt på anmälan mot dig och jag vill faktiskt höra från
dig att du begriper att du inte leder förundersökningen uppe i Sundsvall.

– Jag leder inte förundersökningen.

– Och vad gör en observatör om kammaråklagaren i Sundsvall väljer att lägga ner fallet?

– Ingenting.

– Då är vi överens, ler Carlos.

– Nej, säger Joona och lämnar rummet.

80
i sin säng och stirrar upp i taket. Hjärtat slår fortfarande fort. Hon drömde att hon
FLORA LIGGER STILLA
befann sig i ett litet rum tillsammans med en flicka som inte ville visa sitt ansikte. Flickan gömde
sig bakom en stege av trä. Det var någonting som var fel med henne, någonting farligt. Hon var
bara klädd i vita bomullstrosor och Flora kunde se hennes flickaktiga bröst. Hon väntade på att
Flora skulle komma nära och vände sig sedan bort, fnissade och dolde sina ögon med händerna.

Kvällen före hade Flora läst om morden uppe i Sundsvall, om Miranda Ericsdotter och Elisabet
Grim. Hon kan inte sluta tänka på spöket som besökte henne. Det känns redan som en dröm,
trots att hon vet att hon såg den döda flickan i korridoren. Flickan var inte mer än fem år, men
nu i drömmen var hon lika gammal som Miranda.

Flora ligger alldeles stilla och lyssnar. Varje knäppande rörelse i möbler och golv får hennes
hjärta att slå snabbare.

Den som är mörkrädd är inte herre i sitt eget hus, den mörkrädda smyger fram, vaktar på sina
egna rörelser.

Flora vet inte vart hon ska ta vägen. Klockan är kvart i åtta. Hon sätter sig upp, går fram till sin
dörr, öppnar den och lyssnar inåt lägenheten.

Ingen är vaken ännu.

Hon smyger till köket för att förbereda Hans-Gunnars kaffe. Morgonsolen blänker i den repiga
diskbänken.

Flora tar ett oblekt filter, viker kanterna, placerar det i hållaren och blir så rädd att hon drar
efter andan när hon hör klistriga fotsteg bakom ryggen.

Hon vänder sig om och ser att Ewa står i dörren till sitt sovrum i en blå t-shirt och trosor.

– Vad är det? frågar hon när hon ser hennes ansikte. Har du lipat?

– Jag …jag måste veta …för jag tror att jag har sett ett spöke, säger Flora. Har inte du sett
henne? Här hemma. En liten flicka …

– Vad är det för fel på dig, Flora?

Hon vänder för att gå in i vardagsrummet, men Flora lägger handen på hennes kraftiga arm och
hejdar henne.

– Men det är på riktigt, jag lovar …någon hade slagit henne med en sten här bak på …

– Du lovar, avbryter Ewa skarpt.

– Jag bara …Kan det inte finnas spöken på riktigt?

Ewa tar tag i hennes ena öra, håller det hårt och drar henne framåt.

– Jag kan inte förstå varför du tycker om att ljuga, men det gör du, säger Ewa. Det har du alltid
gjort och det kommer …

– Men jag såg …

– Tyst med dig, väser Ewa och vrider om hennes öra.

– Aj …

– Men vi accepterar inte det här, säger hon och vrider hårdare.

– Snälla sluta … aj.

Ewa vrider lite till och släpper sedan Flora. Hon blir stående med tårar i ögonen och handen
mot det brännande örat medan Ewa går till badrummet. Efter en stund startar hon
kaffebryggaren, går tillbaka till sitt rum. Hon stänger dörren efter sig, tänder lampan och sätter
sig i sängen för att gråta.

Hon har alltid förutsatt att alla spiritistiska medier bara låtsats att de sett andar.

– Jag förstår ingenting, mumlar hon.

Tänk om hon har lockat fram spöken på riktigt med sina seanser? Kanske hade det ingen
betydelse att hon inte trodde på det själv. När hon kallade på dem och bildade en cirkel med
deltagarna, så öppnades dörren till den andra sidan och de som väntade utanför kunde plötsligt
bara gå in.

För jag såg verkligen ett spöke, tänker hon.

Jag såg den döda flickan som barn.

Miranda ville visa mig något.

Det är inte omöjligt, det måste kunna hända. Hon har läst om hur energin från döda inte
försvinner. Många människor har hävdat att det finns spöken utan att ha blivit betraktade som
sinnessjuka.

Flora försöker samla tankarna och gå igenom vad som skett de senaste dagarna.

Flickan har kommit till mig i drömmen, tänker hon. Jag har drömt om henne, det vet jag, men
när jag såg henne i korridoren så var jag vaken, då var det på riktigt. Jag såg henne stå framför
mig, hörde henne tala, kände hennes närvaro.

Flora lägger sig ner i sängen, sluter ögonen och tänker att hon faktiskt kan ha svimmat när hon
ramlade och slog huvudet i golvet.

Det låg ett par jeans mellan toaletten och badkaret.

Jag blev rädd, ryggade bakåt och ramlade.

En plötslig lättnad fyller henne när hon inser att hon faktiskt kan ha drömt även den första
gången.

Hon måste ha legat avsvimmad på golvet och drömt om spöket.

Det var så det gick till.

Hon blundar och ligger och ler för sig själv när hon plötsligt upptäcker den konstiga lukten i
rummet, som av bränt hår.

Hon sätter sig upp och ryser över armarna när hon ser att någonting ligger under hennes kudde.
Hon vinklar sänglampan och viker undan kudden. På hennes vita underlakan ligger den stora,
vassa stenen.

– Varför blundar du inte? frågar en ljus röst.

Flickan står i dunklet bakom sänglampan och ser på henne utan att andas. Håret är klibbigt och
svart av intorkat blod. Ljuset från lampan bländar Flora, men hon kan se att flickans smala
armar är grå och de bruna ådrorna syns som ett rostigt nätverk under den döda huden.

– Du får inte titta på mig, säger flickan hårt och släcker lampan.

Det blir fullständigt mörkt och Flora ramlar ner från sängen. Ljusblå fläckar rör sig framför
hennes ögon. Lampan slår i golvet, sängkläderna prasslar och snabba steg av nakna fötter hörs
över golvet, väggarna och taket. Flora kryper undan och kommer upp, famlar med dörren och
snubblar ut i korridoren. Hon hindrar sig själv från att skrika. Hon kvider bara tyst, försöker hålla
sig lugn, går mot hallen och tar stöd mot väggen för att inte falla. Flämtande tar Flora telefonen
från hallbordet men tappar den i golvet. Hon sätter sig på knä och ringer polisen.
81
ROBERT HADE KOMMIT in och hittat Elin på knä på golvet bredvid det krossade monterskåpet.

– Elin, vad är det som händer?

Utan att titta på honom hade hon rest sig upp. Blod rann utmed hennes vänstra arm, på
handens insida, och droppade strilande från tre fingertoppar.

– Du blöder från …

Elin hade bara gått rakt över glassplittret och fortsatt mot sitt sovrum när han stoppade henne
och sa att han skulle ringa efter familjens läkare.

– Jag vill inte, jag bryr mig inte …

– Elin, ropade han upprört. Du blöder.

Hon tittade på sin arm och sa att det kanske vore bra att få såret tejpat och sedan gick hon till
kontoret med blodet droppande efter sig.

Hon satte sig framför datorn, sökte efter telefonnumret till Rikskriminalpolisen, ringde en växel
och bad att få tala med den som ansvarade för utredningen av morden på Birgittagården. En
kvinna kopplade henne vidare och hon upprepade sin fråga, hörde en långsam andhämtning
och hur någon skrev på en dator, suckade och skrev någonting mer.

– Förundersökningen leds av åklagarmyndigheten i Sundsvall, förklarade en man med ljus röst.

– Finns det inga poliser som man kan tala med?

– Åklagarkammaren samarbetar med Västernorrlands polis.

– Jag fick besök av en kommissarie på rikskriminalen, en lång man med grå ögon och …

– Joona Linna.

– Ja.

Elin tog en penna och skrev ner numret på framsidan av ett blankt modemagasin, tackade för
hjälpen och avslutade samtalet.

Snabbt slog hon numret till kommissarien, men fick veta att han befann sig på tjänsteresa och
väntades vara tillbaka dagen därpå.

Elin skulle precis ringa Sundsvalls åklagarkammare när hennes läkare kom. Läkaren ställde inga
frågor och Elin satt bara tyst när han tvättade såren. Hon tittade på telefonen som låg på
augustinumret av brittiska Vogue. Mitt emellan Gwyneth Paltrows bröst stod numret till Joona
Linna.

När hon var omplåstrad och återvände till sällskapsrummet hade städfirman redan fått bort allt
glas och våttorkat golvet. Monterskåpet hade burits ut och Robert hade sett till att det krossade
sederfatet lämnats till en konservator på Medelhavsmuseet.
82
inte mot någon när hon sakta går genom korridoren som leder till Joona Linnas rum
ELIN FRANK LER
på polishuset. Hon bär svarta solglasögon för att dölja sina söndergråtna ögon. Den grafitgrå
trenchcoaten från Burberry är uppknäppt och hon har en silverfärgad sidensjal om håret. Det
värker och dunkar oavbrutet från de djupa snitten i handleden.

Klackarna klickar mot korridorens repiga golv. En plansch med texten “Om du tror att du är
värdelös och att blåmärken är en del av vardagen så ska du absolut komma till oss” fladdrar när
hon passerar. Några män i mörkblå poliströjor försvinner bort mot insatsstyrkans regioner. En
kraftigt byggd kvinna med klarröd angorajumper och trång svart kjol kommer ut från ett rum
och väntar på henne med händerna i sidorna.

– Jag heter Anja Larsson, säger kvinnan.

Elin försöker säga att hon vill prata med Joona Linna, men rösten räcker inte till. Den stora
kvinnan ler mot henne och säger att hon ska visa henne in till kommissarien.

– Förlåt, viskar Elin.

– Det är ingen fara, säger Anja och följer med henne till Joonas dörr, knackar på och öppnar
den.

– Tack för teet, säger Joona och drar fram en stol åt Elin. Hon sätter sig tungt och Anja och
Joona ger varandra en kort blick.

– Jag hämtar vatten, säger Anja och lämnar dem.

Det blir tyst i rummet. Elin försöker bli tillräckligt lugn för att börja tala. Hon väntar en liten
stund och säger sedan:

– Jag vet att det är för sent för allting och jag vet att jag inte hjälpte dig när du kom till mig och
…och jag kan gissa vad du tycker om mig och …

Hon kommer av sig, hennes mun vrids neråt och tårarna strömmar fram, börjar rinna bakom
solglasögonen och fortsätter ner efter kinderna. Anja kommer tillbaka in med ett glas vatten
och en klase fuktiga vindruvor på en assiett och lämnar sedan rummet igen.

– Jag vill prata om Vicky Bennet nu, säger Elin med samlad röst.

– Då lyssnar jag, säger han vänligt.

– Hon var sex år när hon kom till mig och jag hade …jag hade henne i nio månader …

– Jag har förstått det, säger han.

– Men vad du inte vet är att jag …jag svek henne som ingen ska svika någon människa.

– Ibland sviker man, säger Joona Linna.

Hon tar av sig solglasögonen med darrande händer. Hon ser begrundande på kommissarien
mitt emot, på hans ljusa, rufsiga hår, det allvarliga ansiktet och de grå, egendomligt skiftande
ögonen.

– Jag kan inte längre tycka om mig själv, säger hon. Men jag …jag vill komma med ett förslag
…jag är beredd att betala alla kostnader …så att ni hittar kropparna …och för att utredningen
ska fortsätta utan nerdragningar.

– Varför skulle du göra det? frågar han.

– Även om ingenting kan bli bra igen så kan …Jag menar, tänk om hon var oskyldig.

– Ingenting pekar på det.

– Nej, men jag kan inte tro att …

Elin tystnar och hennes ögon fylls än en gång av tårar som får världen att bukta.

– För att hon var söt och rar som barn?

– För det mesta var hon inte ens det, ler Elin.

– Jag förstod nästan det.

– Kommer ni fortsätta utredningen om jag betalar?

– Vi kan inte ta emot pengar från dig för …

– Jag är säker på att det går att lösa juridiskt.

– Kanske det, men det skulle inte förändra någonting, förklarar Joona mjukt. Åklagaren är på
väg att lägga ner förundersökningen …

– Vad ska jag göra? viskar Elin förvirrat.

– Jag borde inte säga det här till dig, men jag kommer att fortsätta, för jag är säker på att Vicky
fortfarande lever.

– Men de sa ju på nyheterna, viskar Elin och ställer sig upp med ena handen över munnen.

– Bilen hittades på fyra meters djup och det fanns blod och hårstrån i ramen till den trasiga
vindrutan, säger han.

– Men du tror inte att de är döda? frågar hon och torkar snabbt tårar från kinderna.

– Jag vet att de inte drunknade i älven, svarar han.

– Gode Gud, viskar Elin.

83
på stolen igen och gråter med bortvänt ansikte. Joona ger henne tid, går fram till
ELIN SÄTTER SIG
fönstret och blickar ut. Ett tunt regn faller och träden i parken svajar i eftermiddagsblåsten.

– Har du någon aning om var hon kan gömma sig? frågar han efter en stund.

– Hennes mamma brukar sova i olika garage …jag träffade Susie när hon skulle prova att ta
hand om Vicky över en helg …då hade hon fått en bostad i Hallonbergen, men det fungerade
inte, de sov i tunnelbanan och Vicky hittades ensam i tunneln mellan Slussen och Mariatorget.

– Det kan nog bli svårt att hitta henne, säger Joona.

– Jag har ju inte sett Vicky på åtta år, men personalen på Birgittagården …de som har pratat
med henne, de måste ju veta någonting, säger Elin.

– Ja, nickar Joona och tystnar sedan.

– Vad då?

Han möter hennes blick:

– De enda som Vicky pratade med var sköterskan som blev mördad …och hennes man som
jobbar som kurator. Han borde veta en massa …eller åtminstone någonting, men han mår
psykiskt väldigt dåligt och hans läkare låter inte polisen tala med honom. Det finns ingenting att
göra, läkaren tror att ett polisförhör skulle försämra hans återhämtning.

– Men jag är inte polis, säger Elin. Jag kan prata med honom. Hon möter Joonas blick och inser
att det var precis det han ville att hon skulle säga.

I hissen ner känner hon den tunga, nästan drogade tröttheten som kommer av att ha gråtit
häftigt. Hon tänker på kommissariens röst, den mjuka finska brytningen. Hans ögon var vackert
grå och samtidigt underligt skarpa.

Den kraftiga kvinnan som var hans medarbetare hade ringt länssjukhuset i Sundsvall och tagit
reda på att kuratorn Daniel Grim hade flyttats till psykiatriska avdelningen, men att läkaren som
ansvarade för hans vård hade sett till att polisen hade ett uttryckligt besöks- och kontaktförbud
under hela rehabiliteringen.

Elin kommer ut från den stora inglasade entrén till Rikspolisstyrelsen, går rakt över gatan, sätter
sig i sin BMW och slår numret till Sundsvalls sjukhus. Hon kopplas till avdelning 52 B och får
veta Daniel Grims rum är spärrat för inkommande samtal, men att besökstiden varar fram till
klockan sex.

Hon skriver in adressen i bilens dator och ser att körsträckan är trehundrasjuttiofem kilometer
och att hon kommer att vara framme vid sjukhuset kvart i sju om hon börjar köra nu. Hon
svänger runt på Polhemsgatan, upp på trottoaren framför entrén, ner på vägen igen och
fortsätter rakt ut till Fleminggatan.

Vid de första trafikljusen ringer Robert Bianchi och påminner om mötet med Kinnevik och Sven
Warg om tjugo minuter uppe på Waterfront Expo.

– Jag hinner inte, säger hon kort.

– Ska jag säga att de kan börja utan dig?

– Robert, jag vet inte när jag är tillbaka, men det blir inte i dag.

Ute på Europaväg 4 fixerar hon en hastighet som ligger exakt tjugonio kilometer i timmen över
den tillåtna. Böter har ingen betydelse för henne, men det vore inte bra att förlora körkortet.
84
JOONA KÄNNER OCH vet att Vicky Bennet och den lilla pojken lever. Han kan inte överge dem nu.

En flicka som klubbat ihjäl två människor, som skurit sönder ansikten med en trasig flaska, har
nu tagit en liten pojke från mamman och gömt sig någonstans med honom.

Alla betraktar dem redan som döda.

Ingen letar längre.

Joona tänker på var han befann sig i utredningen när kollegan Sonja Rask i Sundsvall ringde och
berättade om filmupptagningen på bensinstationen. Han hade pratat med en av eleverna från
Birgittagården som sa att Vicky använde Zyprexa.

Joona kontrollerade biverkningarna med Nålens fru som jobbar som psykiatriker.

Det fattas fortfarande för många komponenter, tänker han. Men det är möjligt att Vicky Bennet
överdoserade den antidepressiva medicinen Zyprexa.

Caroline sa att det brukar krypa i kroppen när man suger på en tablett och beskrev plötsliga
attacker av rastlöshet och vrede.

Han sluter ögonen och föreställer sig Vicky när hon krävde att få nycklarna. Hon hotade Elisabet
med hammaren, blev arg och slog och slog. Sedan tog Vicky nycklarna från den döda kvinnan
och låste upp dörren till isoleringen. Miranda satt på stolen med täcket om axlarna när Vicky
gick in och slog henne i huvudet med en sten.

Hon släpade henne till sängen och placerade händerna över hennes ansikte.

Först efter det klingade vreden av.

Vicky blev förvirrad, tog med sig det blodiga täcket och gömde det under sängen precis när
medicinens dämpande effekt bröt igenom. Hon blev antagligen fruktansvärt trött, sparkade
bara in stövlarna i garderoben, gömde hammaren under kudden, la sig ner och somnade. Efter
några timmar vaknade hon, förstod vad hon hade gjort, blev rädd, flydde genom fönstret och
fortsatte rakt ut i skogen.

Medicinen kan förklara vreden och sömnen i de blodiga lakanen.

Men vad gjorde hon med stenen? Fanns det ens en sten?

Återigen känner Joona en stor tveksamhet – för andra gången i sitt liv undrar han om Nålen
kanske har fel.
85
passerar Elin dörrarna till avdelning 52 B, hejdar en undersköterska och säger att
FEM MINUTER I SEX
hon ska hälsa på Daniel Grim.

– Besökstiden är slut, svarar kvinnan och fortsätter bort.

– Om fem minuter, försöker Elin leende.

– Vi brukar sätta stopp kvart i sex för att komma i ordning.

– Jag har kört hit från Stockholm, vädjar hon.

Undersköterskan stannar och ser på henne med blicken full av tvekan.

– Om vi gör undantag för alla så kommer det att vara spring här dygnet runt, säger hon strävt.

– Snälla, låt mig bara få …

– Ni hinner inte ens ta en kopp kaffe.

– Det gör ingenting, bedyrar Elin.

Sköterskan ser fortfarande tveksam ut men nickar åt Elin att följa med, svänger till höger och
knackar kort på dörren till ett patientrum.

– Tack, säger Elin och väntar tills sköterskan går sin väg innan hon fortsätter in.

Borta vid fönstret står en medelålders man med grått ansikte. Han har inte rakat sig i morse,
kanske inte dagen före heller. Han är klädd i jeans och skrynklig skjorta. Med undrande ögon
tittar han på henne och drar handen genom det tunna håret.

– Jag heter Elin Frank, säger hon mjukt. Jag vet att jag stör och det ber jag om ursäkt för.

– Nej, det är …det …

Hon tänker att det ser ut som om han har gråtit i flera dygn. I ett annat sammanhang hade hon
tyckt att han var riktigt snygg. De vänliga dragen, den mogna intelligensen.

– Jag behöver tala med dig, men jag förstår om du inte orkar.

– Det är ingen fara, säger han med en röst som verkar kunna brytas i vilket ögonblick som helst.
Tidningarna var här de första dagarna, men då kunde jag inte prata, jag orkade inte, det fanns
ingenting att säga …jag menar, jag vill gärna försöka hjälpa polisen, men det har inte gått så bra
…jag kan inte samla tankarna.

Elin försöker hitta ett sätt att börja tala om Vicky. Hon förstår att flickan är ett monster för
Daniel, att hon förstörde hans liv och att det inte kommer att bli lätt att förmå honom att hjälpa
till.

– Får jag komma in en liten stund?

– Jag vet inte, ärligt talat, säger han och gnider sig i ansiktet.

– Daniel, jag beklagar det som hänt dig.

Han viskar fram ett tack och sätter sig, höjer sedan blicken och kommenterar sig själv.

– Jag säger tack, men jag har inte riktigt fattat, säger han långsamt. Det är så overkligt, för jag
var orolig för Elisabets hjärta …och …

Hans ansikte slocknar, blir grått och inåtvänt igen.

– Jag kan inte föreställa mig vad du går igenom, säger hon lågt.

– Jag har en egen psykolog nu, säger han med ett trasigt leende. Det hade jag aldrig trott, att
jag skulle behöva en psykolog …Han lyssnar på mig, sitter och väntar medan jag snörvlar, jag
känner …Du vet, han låter inte polisen förhöra mig …Jag hade antagligen fattat samma beslut i
hans ställe …men samtidigt, jag känner mig själv, det är ingen fara med mig …jag borde kanske
säga till honom att jag tror att jag orkar prata …inte för att jag vet om jag kan vara till någon
hjälp …

– Det är nog bra att lyssna på sin psykolog, säger hon.

– Låter jag så förvirrad? frågar han leende.

– Nej, men …

– Ibland kommer jag på något som jag kanske borde säga till polisen, men så glömmer jag bort
det igen, för jag …det är konstigt, men jag kan inte riktigt samla tankarna, det är som att vara
otroligt trött.

– Det blir säkert bättre.

Han stryker sig under näsan och tittar upp på henne.

– Frågade jag vilken tidning du skriver för?

Hon skakar på huvudet och säger:

– Jag är här för att Vicky Bennet bodde hos mig när hon var sex år.
86
patientrummet. Steg hörs i korridoren genom dörren. Daniel blinkar bakom
DET ÄR TYST I
glasögonen och kniper ihop munnen som om han uppbådade alla sina krafter för att förstå vad
hon just sagt.

– Jag hörde på nyheterna om henne …om bilen och pojken, viskar han efter en stund.

– Jag vet, svarar hon dämpat. Men …om hon fortfarande levde – var tror du att hon skulle
gömma sig?

– Varför undrar du det?

– Jag vet inte …Jag vill veta vilka hon litade på.

Han ser på henne en stund innan han ställer frågan:

– Du tror inte att hon är död?

– Nej, svarar hon tyst.

– Du tror inte det för att du inte vill det, säger han. Men har du något belägg för att hon inte
skulle ha drunknat i älven?

– Bli inte rädd, säger hon. Men vi är ganska säkra att hon tog sig upp ur vattnet.

– Vi?

– Jag och en kriminalkommissarie.

– Men jag förstår inte …varför säger de att hon har drunknat om hon inte …

– De tror det, de flesta tror fortfarande att hon har drunknat, polisen har slutat leta efter henne
och pojken …

– Men inte du?

– Kanske är jag den enda just nu som verkligen bryr sig om Vicky för hennes egen skull, säger
Elin.

Hon orkar inte le mot honom, orkar inte göra rösten mjuk och förbindlig längre.

– Och nu vill du ha min hjälp för att hitta henne?

– Hon kan skada pojken, försöker Elin. Hon kan skada andra.

– Ja, men det tror jag inte, säger Daniel och ser på henne med helt öppet ansikte. Redan från
början sa jag att jag tvivlade på att hon hade dödat Miranda, jag kan fortfarande inte tro det …

Daniel tystnar och munnen rör sig långsamt, det hörs nästan ingenting.

– Vad säger du? frågar hon mjukt.

– Va?

– Du viskade någonting, säger hon.

– Jag tror inte att Vicky dödade Elisabet.

– Tror du inte …

– Jag har jobbat i många år med utsatta flickor och jag …det stämmer bara inte.

– Men …

– Under min tid som kurator har jag träffat några riktigt mörka elever som …som hade
dödandet i sig …som …

– Men inte Vicky?

– Nej.

Elin ler stort och känner ögonen fyllas med tårar innan hon får kontroll över sina känslor igen.

– Du måste förklara det här för polisen, säger hon.

– Jag har redan gjort det, de vet att Vicky inte är våldsam enligt min bedömning. Det är klart att
jag kan ha fel, säger Daniel och gnider sig hårt i ögonen.

– Kan du hjälpa mig?

– Sa du att Vicky bodde hos dig i sex år?

– Nej, hon var sex år när hon bodde hos mig, svarar hon.

– Vad vill du att jag ska göra?

– Jag måste hitta henne, Daniel …Du har pratat med henne i många timmar, du måste veta
någonting om kompisar, pojkvänner …eller vad som helst.

– Ja, kanske …Vi pratar en del om gruppdynamiken och …jag kan inte samla tankarna, förlåt.

– Försök.

– Jag har ju träffat henne nästan varje dag och haft …nu vet jag inte riktigt, men kanske
tjugofem enskilda samtal …Vicky, hon är …faran med henne är att hon ganska ofta försvinner,
alltså i tankarna …det jag skulle oroa mig för är att hon kanske bara lämnar pojken någonstans,
mitt på vägen …

– Var gömmer hon sig? Var det någon familj som hon tyckte om?
87
öppnas och undersköterskan kommer in med Daniels medicin för kvällen.
DÖRREN TILL PATIENTRUMMET
Hon stannar tvärt, blir stel i nacken som om hon hade sett något otillbörligt och vänder sig
sedan till Elin.

– Vad är det här? säger sköterskan. Fem minuter fick du stanna.

– Jag vet, svarar Elin. Men det är mycket viktigt att jag …

– Klockan är nästan halv sju, avbryter hon.

– Förlåt, säger Elin och vänder sig snabbt till Daniel igen. Var ska jag börja leta efter …

– Ut härifrån, ryter kvinnan.

– Snälla, säger Elin mjukt och för ihop händerna i en bedjande gest. Jag måste verkligen få tala
med …

– Är du trög? avbryter sköterskan. Jag har sagt att du ska ut …

Sköterskan svär till och lämnar rummet. Elin tar tag i Daniels överarm.

– Vicky måste ha pratat om platser eller vänner.

– Ja, det är klart, men jag kan inte komma på någonting, jag har svårt just nu att …

– Försök, snälla …

– Jag vet att jag är helt värdelös, jag borde komma ihåg någonting, men …

Daniel river sig hårt i pannan.

– Men de andra flickorna – de måste väl veta någonting om Vicky?

– Ja, det borde …Caroline kanske …

En man i vita kläder kommer in i rummet tillsammans med sköterskan.

– Jag måste be dig att följa med, säger mannen.

– Ge mig en minut, svarar Elin.

– Nej, du följer med nu, säger han.

– Snälla, säger Elin och ser honom i ögonen. Det handlar om min dotter …

– Kom nu, säger han vänligare.

Elins mun darrar av tillbakahållen gråt när hon går ner på knä framför de båda.

– Ge mig några minuter till, ber hon.

– Vi släpar ut dig om …
– Nej, nu får det räcka, säger Daniel med höjd röst. Han hjälper Elin upp från golvet.

Sköterskan protesterar:

– Hon får inte vistas på avdelningen efter klockan …

– Håll käften, avbryter Daniel och för med sig Elin ut ur rummet. Vi pratar nere i foajén eller ute
på parkeringsplatsen.

De går tillsammans genom korridoren, hör stegen bakom sig, men fortsätter bara framåt.

– Jag tänker åka och prata med flickorna på Birgittagården, säger Elin.

– De är inte där, de är evakuerade, svarar Daniel.

– Var?

Han håller upp en glasdörr åt henne och följer sedan efter.

– Till ett gammalt fiskeläge norr om Hudiksvall.

Elin trycker på knappen till hissen.

– Blir jag insläppt om jag åker dit? frågar hon.

– Nej, men om jag följer med, säger han precis när hissdörrarna öppnas.
88
sitter tysta bredvid varandra i hennes BMW. När de kommer ut på Europaväg 4 tar
ELIN OCH DANIEL
hon upp sin telefon och ringer Joona Linna.

– Ursäkta att jag stör, säger hon med en röst som inte kan dölja en skälvning av förtvivlan.

– Du får ringa så mycket du vill, svarar Joona vänligt.

– Jag sitter här med Daniel och han tror inte att det var Vicky som gjorde de hemska sakerna,
förklarar Elin snabbt.

– All teknisk bevisning pekar på henne och all …

– Men det stämmer inte för Daniel säger att hon inte är våldsam, avbryter hon upprört.

– Hon kan nog bli våldsam, säger Joona.

– Du känner inte henne, nästan skriker Elin.

Det blir tyst ett par sekunder och sedan säger Joona med sin lugna stämma:

– Fråga Daniel om läkemedlet Zyprexa.

– Zyprexa?

Daniel tittar på henne.

– Fråga om biverkningarna, säger Joona och avslutar sedan samtalet.

Hon kör fort ett tag utmed kusten och in i de väldiga skogarna.

– Vad är det för biverkningar? frågar hon med låg röst.

– Man kan bli mycket aggressiv om man överdoserar, svarar Daniel sakligt.

– Fick Vicky det här läkemedlet?

Han nickar och Elin säger ingenting.

– Det är en bra medicin, försöker Daniel förklara men tystnar sedan igen.

Nästan allt ljus från strålkastarna fångas upp av skogsbrynets yttersta stammar och sedan
överlappar skuggorna varandra tills bara mörker återstår.

– Märkte du att du sa att Vicky var din dotter? frågar Daniel.

– Ja, jag vet, svarar hon. Där på sjukhuset. Det bara blev så …

– Hon var ju din dotter ett litet tag.

– Ja, det var hon, säger Elin med blicken på vägen.

De passerar den stora Armsjön som blänker likt gjutjärn i dunklet när Daniel drar efter andan:
– Jag tänkte precis på någonting Vicky sa i början …Men nu minns jag inte, säger han och tänker
en stund. Just det …hon pratade om sina chilenska vänner som hade ett hus …

Han tystnar, sänker blicken mot sidofönstret och torkar tårar från kinderna.

– Elisabet och jag skulle åka till Chile precis när jordbävningen …

Han drar efter andan och sitter sedan stilla med händerna i knäet.

– Du höll på och berättade om Vicky, säger Elin.

– Just det …vad var det jag sa?

– Att hon hade chilenska vänner.

– Ja …

– Och att de hade ett hus någonstans.

– Sa jag det?

– Ja.

– Men vad fan, mumlar han. Vad är det med mig? Alltså. det här är faktiskt inte klokt – jag
borde ha stannat kvar på sjukhuset.

Elin ler svagt mot honom:

– Jag är glad att du inte gjorde det.

89
sig genom mörk skog, hopsjunkna lador och hälsingegårdar. Där vägen slutar
GRUSVÄGEN SLINGRAR
öppnar sig landskapet med faluröda hus och det släta havet som en opaliserande evighet.
Midsommarstången står kvar, med bruna björklöv och döda blommor. Närmast stången ligger
ett stort trähus med en vacker glasveranda mot vattnet. Huset var en gång lanthandel, men ägs
sedan några år tillbaka av det privata vårdbolaget Orre.

Bilen rullar mjukt in mellan grindstolparna och när Elin knäpper upp säkerhetsbältet säger
Daniel allvarligt:

– Du måste vara beredd på att …de här eleverna, de har haft det jobbigt i hela sina liv, säger
han och puttar upp glasögonen på näsryggen. De provar gränser och kommer att provocera dig.

– Det klarar jag, förklarar Elin. Jag har varit tonåring själv.

– Det här är någonting helt annat – jag lovar dig, säger han. Det är inte helt lätt …inte ens för
mig, för de kan verkligen vara för jävliga ibland.

– Så vad svarar man om de börjar med provokationer? frågar hon och möter hans blick.

– Det bästa är att vara ärlig och tydlig …

– Det ska jag komma ihåg, säger hon och öppnar bildörren.

– Vänta, jag måste …innan vi går in, säger han. De har en väktare där och jag tycker att han ska
följa med dig hela tiden.

Elin ler kort:

– Är inte det överdrivet?

– Jag vet inte, kanske. jag menar inte att du behöver vara rädd, men jag …Jag tycker faktiskt inte
att du ska vara ensam med två av eleverna, inte ens en liten stund.

– Vilka?

Daniel tvekar kort och svarar sedan:

– Almira och en flicka som heter Tuula.

– Är de så farliga?

Han håller upp handen:

– Jag vill bara att du har väktaren med dig när du pratar med dem.

– Okej.

– Var inte orolig, ler han lugnande. De är egentligen jättesnälla allihop.

När de lämnar bilen känner de att luften fortfarande är ljummen och bär med sig doften från
havet.

– Någon av tjejerna måste veta vad Vicky har för vänner, säger Elin.

– Men det är inte säkert att de vill berätta.

En gång med svarta skifferstenar leder runt gaveln och fram till trappan upp till verandan och
dörren.

Elins högklackade, röda sandaletter fastnar i det våta gräset mellan markstenen. Det är sent på
kvällen, men en flicka sitter och röker i hammocken mot den stora syrenen. Hennes nakna
ansikte och tatuerade armar lyser vita i dunklet.

– Daniel, säger flickan leende och knäpper iväg cigaretten i gräset.

– Hej, Almira.

– Det här är Elin, säger Daniel.

– Hej, ler Elin.

Almira ser på henne, men besvarar inte leendet. Hennes tjocka svarta ögonbryn växer ihop över
den kraftiga näsan och kinderna är fulla av mörka prickar.

– Vicky slog ihjäl hans fru, säger plötsligt Almira och ser Elin i ögonen. Och när Elisabet var död
så slog hon ihjäl Miranda …jag tror inte att hon är färdig förrän vi alla är döda.

Almira går uppför trappan och in genom ytterdörren.

90
följer efter Almira och kommer in i ett gammalt allmogekök med handslagna
ELIN OCH DANIEL
koppargrytor, trasmattor på såpade golv och skafferi i hörnet. Vid ett furubord sitter Lu Chu och
Indie och äter glass direkt ur paketet och bläddrar i gamla serietidningar.

– Bra att du kom, säger Indie när hon får se Daniel. Du måste prata med Tuula. Hon är helt sjuk,
jag tror att hon måste få sin medicin igen.

– Var är Solveig? frågar han.

– Hon åkte någonstans, svarar Almira och tar en sked ur en låda.

– När gjorde hon det? frågar Daniel skeptiskt.

– Efter maten precis, mumlar Lu Chu utan att lyfta blicken från tidningen.

– Så det är bara någon från vaktbolaget här?

– Anders, säger Almira och sätter sig i Lu Chus knä. Han var bara här den första och andra
kvällen.

– Vad då? frågar Daniel upprört. Vad säger du? Är ni helt ensamma?

Almira rycker på axlarna och börjar äta glass.

– Jag måste få veta, fortsätter Daniel.

– Solveig skulle komma tillbaka, säger Indie.

– Men klockan är ju för fan åtta, säger Daniel och tar upp sin telefon.

Han ringer vårdbolaget och får tag på ett journummer. När ingen svarar på journumret pratar
han in ett irriterat meddelande om att de alltid måste ha utbildad personal på plats, att det inte
går att spara in på vissa saker, att de har ett ansvar.

Medan Daniel pratar i telefon betraktar Elin flickorna. Almira äter glass och sitter i knäet på en
söt flicka med östasiatiska drag och acne i hela sitt runda ansikte. Hon bläddrar i en gammal
Mad och pussar hela tiden Almira i nacken.

– Almira, säger Elin. Var tror du Vicky gömmer sig?

– Vet inte, svarar hon och suger på skeden.

– Vicky är ju för fan död, säger Indie. Har ni inte hört det? Hon dödade sig själv och en liten
pojke.

– Shit, utbrister Lu Chu och pekar leende på Elin. Jag känner igen dig …Är inte du typ rikast i
Sverige?

– Sluta nu, säger Daniel.

– Fan, jag lovar, fortsätter Lu Chu och trummar på bordet innan hon skriker rakt ut: Jag vill
också ha pengar!

– Sänk rösten lite.

– Jag kände bara igen henne, säger hon snabbt. Jag måste väl få säga att jag känner igen henne.

– Du får säga vad du vill, säger Daniel lugnande.

– Vi vill veta om ni har någon aning om var Vicky tänkte gömma sig, säger Elin.

– Hon var ju mest för sig själv, säger Daniel. Men ni pratade ibland med henne och man
behöver inte vara bästisar för att känna varandra …jag menar, jag vet ju vad din förra kille
heter, Indie.

– Vi är ihop igen, säger hon småleende.

– När hände det? frågar han.

– Jag ringde i går och vi pratade ut, berättar hon.

– Vad roligt, ler Daniel. Vad glad jag blir.

– Sista tiden var Vicky bara tillsammans med Miranda, säger Indie.

– Och med Caroline, säger Daniel.

– För att de hade ADL ihop, svarar Indie.

– Vem är Caroline? frågar Elin.

– En av de äldre eleverna, svarar Daniel. Hon har haft vardagsträning ihop med Vicky.

– Jag fattar inte vem som bryr sig om Vicky, säger Almira med höjd röst. Hon slaktade Miranda
som en liten gris.

– Det är inte säkert, försöker Elin säga.

– Inte säkert, upprepar Almira vasst. Du skulle ha sett henne – hon var jävligt död, jag lovar, det
var så jävla mycket blod …

– Skrik inte, säger Daniel.

– Men vad då? Vad fan ska vi säga? Ska vi säga att ingenting har hänt, fortsätter Indie med hög
röst. Ska vi säga att Miranda lever, att Elisabet lever …

– Jag menar bara …

– Du var för fan inte där, skriker Almira. Vicky mosade Elisabets huvud med en jävla hammare,
men du tror att hon lever.

– Försök att prata en i taget, säger Daniel med tillkämpat lugn.

Indie håller upp handen som en skolflicka.

– Elisabet var en jävla knarkare, säger hon. Jag hatar knarkare och jag …
Almira flinar:

– För att din morsa tog en …

– En i taget, Almira, avbryter Daniel och torkar snabbt tårar från sina kinder.

– Jag skiter i Elisabet, hon får gärna brinna i helvetet, jag bryr mig inte, avslutar Indie.

– Hur kan du säga så? frågar Elin.

– Vi hörde henne på natten, ljuger Lu Chu. Hon ropade på hjälp jättelänge, men vi satt bara i
sängen och lyssnade.

– Hon skrek och skrek, ler Almira.

Daniel har vänt sig bort, med ansiktet mot väggen. Det har blivit tyst i köket. Daniel står stilla en
stund, torkar sig sedan med ärmen i ansiktet och vänder sig runt.

– Ni fattar att det är ganska taskigt att hålla på sådär, säger han.

– Men roligt, säger Almira.

– Tycker du det?

– Ja.

– Och du, Lu Chu?

Hon rycker på axlarna.

– Du vet inte?

– Nej.

– Vi har pratat om situationer som den här, säger han.

– Okej …förlåt, det var taskigt.

Han försöker le lugnande mot henne, men ser fruktansvärt ledsen ut.

– Var är Caroline? frågar Elin.

– På sitt rum, svarar Lu Chu.

– Kan du visa oss?

91
leder från köket fram till sällskapsrummet med den öppna spisen och matsalen
EN ISKALL KORRIDOR
med glasverandan mot vattnet. Efter korridorens ena vägg finns dörrar till elevernas rum. Lu
Chu går före Elin i säckiga träningsbyxor och sportskor med nertrampade bakstycken. Hon
pekar ut sitt eget rum och Tuulas innan hon stannar framför en dörr med en färgglad liten
klocka av porslin knuten kring handtaget.

– Här sover Carro.

– Tack, säger Elin.

– Det börjar bli sent, säger Daniel till Lu Chu. Gå och borsta tänderna och gör dig i ordning för
kvällen.

Hon dröjer lite och går sedan mot badrummet. När Daniel knackar på dörren klirrar det i
klockan av porslin. Dörren öppnas och en ung kvinna ser på Daniel med stora ögon och ger
honom sedan en försiktig kram.

– Kan vi komma in? frågar han mjukt.

– Det är klart, svarar hon och sträcker fram handen. Caroline.

Elin hälsar på flickan och håller den tunna handen i sin en liten stund. Carolines ljusa ansikte är
fräknigt och försiktigt sminkat, de sandfärgade ögonbrynen plockade och det raka håret har
samlats i en tjock tofs.

Tapeterna är brokiga, en avlutad byrå står vid fönstret och på väggen hänger en tavla på en
fiskargubbe med sydväst och snugga.

– Vi är här för att prata om Vicky, säger Daniel och sätter sig på den bäddade sängen.

– Jag var Vickys fostermamma för många år sedan, säger Elin.

– När hon var liten?

Elin nickar och Caroline biter sig i läppen och ser ut genom fönstret mot baksidan av huset.

– Du känner Vicky lite grann, säger Elin efter en stund.

– Jag tror inte att hon vågade lita på andra människor, ler Caroline. Men jag gillade henne …hon
var lugn och hade otroligt sjuk humor när hon blev trött.

Elin harklar sig och frågar rakt ut:

– Pratade hon om folk hon träffat? Hon kanske hade en pojkvän någonstans eller kompisar?

– Man pratar nästan aldrig om gammalt skit för då blir alla bara låga.

– Men bra saker då – vad drömde hon om, vad ville hon göra när hon kom ut?

– Ibland babblade vi om att jobba utomlands, säger Caroline. Du vet Röda korset, Rädda
barnen, fast vem skulle anställa oss?

– Tänkte ni göra det här ihop?

– Det var bara prat, säger Caroline tålmodigt.

– En sak jag tänkte på, säger Daniel och gnuggar sig i pannan. Jag var ju ledig på fredagen men
jag har förstått att Miranda var på isoleringen – vet du varför?

– Hon hade slagit Tuula, säger Caroline sakligt.

– Varför det? frågar Elin.

Flickan rycker på axlarna:

– För att hon förtjänar stryk – hon bara stjäl saker hela tiden. Hon tog mina örhängen i går, sa
att de ville vara hos henne istället.

– Vad tog hon från Miranda?

– När vi var nere och badade tog hon Vickys väska och på kvällen tog hon ett halsband från
Miranda.

– Tog hon Vickys väska? frågar Elin med spänd röst.

– Hon lämnade tillbaka den, men behöll någonting …jag fattade inte riktigt vad det var hon tog,
men det var någonting som Vicky hade fått av sin mamma.

– Blev Vicky arg på Tuula? frågar Elin.

– Nej.

– Vicky och Caroline är aldrig inblandade i några bråk, säger Daniel och klappar Caroline på den
smala armen.

– Daniel, vi behöver dig, säger Caroline och ser på honom med naket ansikte. Du måste ta hand
om oss.

– Jag är snart tillbaka, svarar han. Jag vill verkligen, men jag …jag är inte riktigt i form för …

När Daniel drar tillbaka sin hand från hennes arm försöker hon hålla kvar den:

– Men du kommer väl tillbaka? Gör du det?

– Ja, det gör jag.

De går ut och Caroline blir stående mitt i rummet och ser fullständigt övergiven ut.
92
Tuulas dörr. De väntar ett tag utan att någon öppnar och börjar sedan gå mot
DANIEL KNACKAR PÅ
sällskapsrummet.

– Kom ihåg vad jag pratade om förut, säger Daniel allvarligt.

Den öppna spisen är släckt och kall. På matbordet står några tallrikar kvar med matrester.
Genom glasverandans stora fönster syns hamnen i dunklet. De silvriga, solblekta fiskebodarna
står på rad och speglar sig i vattnet. Det är en underbart vacker utsikt, men den lilla rödhåriga
flickan har vänt sin stol mot väggen och stirrar rakt in i den vitmålade pärlsponten.

– Hej Tuula, säger Daniel lätt.

Flickan vänder sig om med sina bleka ögon. Ett jagat ansiktsuttryck byts ut mot något annat,
svårdefinierat.

– Jag har feber, muttrar hon och vänder sig mot väggen igen.

– Fin utsikt.

– Eller hur, svarar hon och stirrar in i väggen.

Elin kan se att hon ler innan ansiktet blir allvarligt igen.

– Jag behöver prata med dig, säger Daniel.

– Gör det då.

– Jag vill se ditt ansikte när vi talar.

– Ska jag skära loss det?

– Det är lättare att vända på stolen.

Hon suckar tungt, vänder på stolen och sätter sig igen med slutet ansikte.

– Du tog Vickys väska i fredags, säger Elin.

– Va? frågar hon. Vad sa du? Vad fan sa du?

Daniel försöker släta över Elins ord:

– Hon undrade …

– Håll käften! skriker Tuula.

Det blir tyst och Tuula kniper ihop munnen och river upp ett nagelband.

– Du tog Vickys väska, upprepar Elin.

– Fan vad du ljuger, säger Tuula lågt och slår ner blicken.
Hon sitter alldeles stilla med ledset ansikte och darrande kropp. Elin lutar sig fram för att klappa
henne på kinden.

– Jag menar inte …

Tuula sliter tag i Elins hår, får tag i en gaffel från bordet och försöker sticka henne i ansiktet,
men Daniel hinner stoppa handen. Han håller fast Tuula och hon kämpar och sparkar och
skriker:

– Jävla fitta, jag ska klubba alla jävla …

Tuula gråter hest och Daniel håller henne stilla. Han sitter med henne i knäet och efter en stund
slappnar hon av i kroppen. Elin har flyttat sig undan, trevar över sin ömmande hårbotten.

– Du lånade bara väskan – jag vet, säger Daniel.

– Det var bara skräp ändå, svarar Tuula. Jag borde ha tänt eld på allting.

– Så det fanns ingenting i väskan som ville vara hos dig? frågar Daniel.

– Bara blomknappen, säger flickan och möter hans blick.

– Det låter fint – får jag se på den?

– En tiger vaktar den.

– Oj då.

– Du kan spika fast mig på en vägg, mumlar hon.

– Var det något mer som ville vara hos dig?

– Jag borde ha tänt eld på Vicky när vi var i skogen …

Medan Tuula pratar med Daniel lämnar Elin glasverandan, går genom sällskapsrummet och
kommer ut i den kalla korridoren. Den är tom och mörk. Hon fortsätter fram till Tuulas dörr,
vänder blicken mot sällskapsrummet igen, försäkrar sig om att Daniel fortfarande pratar med
flickan och går sedan in i det lilla rummet.
93
klappande hjärta i ett litet rum med ett enda fönster precis under språnget till ett lågt
ELIN STÅR MED
tak med kupiga tegelpannor. En bordslampa ligger omkullvält på golvet och det svaga skenet
belyser rummet underifrån.

På den vita väggen hänger en broderad bonad med texten “Det bästa vi har är varandra”.

Elin tänker på Tuula, hur hon slickade sig om de torra läpparna och darrade i kroppen innan hon
försökte sticka en gaffel i hennes ansikte.

En märklig söt och unken lukt ligger i rummets stillastående luft.

Hon hoppas att Daniel förstår att hon gick hit. Att han ser till att Tuula inte går till sitt rum, utan
gör allt för att hålla henne kvar.

På den smala sängen utan täcke och madrass står en liten röd resväska direkt på sängribborna.
Försiktigt går hon fram och öppnar väskan. Hennes skugga faller upp i taket när hon lutar sig
fram. Väskan innehåller ett fotoalbum, några få skrynkliga klädesplagg, parfymflaskor med
Disneyprinsessor och ett godispapper.

Elin sluter väskan igen, ser sig om i rummet och upptäcker att en avlutad byrå är framflyttad en
halv meter från väggen. Bakom den ligger sängkläder, kuddar och lakan. Tuula har sovit där
istället för i sängen.

Elin går försiktigt, stannar när en golvbräda knarrar, står stilla och lyssnar en stund innan hon
fortsätter fram och drar ut lådorna till byrån men hittar bara manglade lakan och små tygpåsar
med torkade lavendelblad. Hon lyfter på lakanen men hittar ingenting, trycker försiktigt igen
den understa lådan och reser sig precis när steg hörs i korridoren. Hon står stilla, försöker andas
ljudlöst, hör den lilla porslinsklockan på Carolines dörr klirra och sedan är det tyst igen.

Elin väntar en liten stund och går försiktigt runt den framskjutna byrån, tittar på sängkläderna
och kudden utan örngott i mörkret. Hon känner återigen den egendomliga lukten och flyttar
undan täcket och drar bort en grå filt. När hon lyfter madrassen stiger en stank av förruttnelse
upp. På en tidning på golvet ligger gammal mat: mögligt bröd, några kycklingben, bruna äpplen,
prinskorvar och stekt potatis.
94
hon är trött, vrider sig ur Daniels famn och går fram till de stora fönstren och
TUULA MUMLAR ATT
slickar på glaset.

– Har Vicky sagt saker som du har hört? frågar Daniel.

– Som vad då?

– Om hon har gömställen eller platser som …

– Nej, svarar hon och vänder sig mot honom.

– Men du brukar lyssna på de större tjejerna.

– Du också, svarar hon.

– Jag vet, men jag har svårt att komma ihåg saker just nu, det kallas för arousal, förklarar han.

– Är det farligt?

Han skakar på huvudet men förmår inte le.

– Jag går till en psykolog och jag får medicin.

– Du ska inte vara ledsen, säger hon och lägger huvudet på sned. Det var egentligen bra att
Miranda och Elisabet mördades …för det finns alldeles för många människor.

– Men jag älskade Elisabet, jag behövde henne och …

Tuula slår sitt bakhuvud mot fönstret så det skallrar i glas och spröjsar. En spricka delar en ruta
diagonalt.

– Jag tror att det är bäst att jag går till mitt rum och gömmer mig bakom byrån, mumlar hon.

– Vänta, säger Daniel.

95
i Tuulas rum framför en handmålad amerikakoffert vid sängens fotända. På locket
ELIN SITTER PÅ KNÄ
står det snirkligt: Fritz Gustavsson 1861 Harmånger. I början av nittonhundratalet hade mer än
en fjärdedel av Sveriges befolkning utvandrat till Amerika, men kanske kom Fritz aldrig iväg. Elin
försöker få upp locket, tappar taget och bryter en nagel, försöker igen, men kofferten är låst.

Det låter som om en glasruta krossas på verandan och efter en liten stund hör hon Tuula skrika
rakt ut med en röst som bryts.

Elin ryser över armarna och går fram till fönstret. Det står sju små burkar i nischen, några av
plåt, andra av porslin. Hon öppnar två av dem. Den ena är tom och i den andra ligger gamla
paketsnören.

Genom det lilla fönstret syns den mörkröda fasaden till husets andra vinkel. I dunklet går det
inte att urskilja gräset på baksidan. Marken ser bara ut som en svart avgrund. Men ljuset från
ett annat rum faller ut genom fönstret och belyser utedasset och brännässlorna.

Hon öppnar en porslinsburk, ser några gamla kopparmynt, ställer tillbaka den och tar istället en
plåtburk med en färgglad harlekin på sidan. Hon får av locket, häller ut innehållet i handen och
hinner precis se att det bara rör sig om några spikar och en död humla när en rörelse utanför
fönstret når henne i ögonvrån. Hon blickar ut igen och känner den stegrade pulsen dunka i
tinningarna. Allt är stilla utanför. Det svaga skenet från rummet bredvid ligger över nässlorna.
Allt som hörs är hennes egen andhämtning. Plötsligt passerar en gestalt genom ljuset och Elin
tappar burken i golvet och flyttar sig undan.

Det lilla fönstret är svart och hon förstår att någon skulle kunna stå precis utanför och titta in på
henne i denna stund.

Elin bestämmer sig för att lämna Tuulas rum när hon råkar se att det sitter ett litet klistermärke
mitt på dörren till en städskrubb. Hon går fram och ser att det föreställer tigern från Nalle Puh.

Tuula sa att en tiger vaktade blomknappen.

Inne i skåpet hänger ett oljeställ från en krok framför en gammal dammsugare. Med darrande
händer drar hon ut dammsugaren på golvet, under den ligger tillplattade sportskor och ett
smutsigt kuddvar. Hon tar tag i ett av hörnen till kuddvaret, drar fram det och känner
omedelbart tyngden.

Det skramlar när hon häller ut det glittrande innehållet på golvet. Mynt, knappar, hårspännen,
glaskulor, ett guldglänsande sim-kort till en telefon, en blank kulspetspenna, kapsyler, örhängen
och en nyckelring kopplad till en liten metallbricka med en ljusblå blomma. Elin tittar på den,
vänder den runt i handen och ser namnet Dennis graverat i metallbrickan.

Det här måste vara föremålet som Caroline pratade om, som Vicky hade fått av sin mamma.

Elin stoppar nyckelringen i fickan, tittar snabbt igenom de andra sakerna medan hon lägger
tillbaka dem i örngottet. Hastigt ställer hon i ordning städskrubben, trycker in dammsugaren
och rättar till regnkläderna innan hon stänger dörren. Hon skyndar sig till dörren mot
korridoren, lyssnar en stund, öppnar och går ut.

Därute står Tuula.

Den lilla rödhåriga flickan väntar i den dunkla korridoren bara några steg bort och betraktar
henne utan att säga ett ord.
96
steg fram och visar upp sin blodiga hand för Elin. Hon är alldeles blek i ansiktet.
TUULA TAR ETT
Blicken stirrar intensivt, förväntansfullt. De vita ögonbrynen syns inte. Håret hänger i röda
stripor efter kinderna.

– Gå in i rummet igen, säger Tuula.

– Jag måste prata med Daniel.

– Vi kan gå tillsammans och gömma oss, säger flickan hårt.

– Vad är det som hänt?

– Gå in i rummet, upprepar hon och slickar sig om läpparna.

– Vill du visa mig någonting?

– Ja, svarar hon snabbt.

– Vad då?

– Det är en lek …Vicky och Miranda lekte den förra veckan, säger Tuula och håller händerna för
ansiktet.

– Jag måste gå, säger Elin.

– Kom med så visar jag hur man gör, viskar Tuula.

Steg hörs i korridoren och Elin ser Daniel med en förbandslåda i handen. Lu Chu och Almira
kommer ut från köket. Tuula trevar över sitt bakhuvud och får nytt blod på fingrarna.

– Tuula, du skulle ju sitta kvar på stolen, säger Daniel och börjar leda henne till köket istället. Vi
måste tvätta såret och se om det behöver sys …

Elin står bara kvar och låter hjärtat lugna sig. Hon känner på nyckelringen som Vicky fick av sin
mamma.

Efter en stund öppnas dörren till köket igen. Tuula går långsamt med handen släpande i
korridorens bröstpanel. Daniel går bredvid henne och säger någonting med allvarligt, lugnt
tonfall. Hon nickar och försvinner sedan in i sitt rum. Elin väntar tills Daniel kommer fram till
henne innan hon frågar vad som hände.

– Det är ingen fara med henne …hon bankade huvudet i fönstret några gånger tills glaset gick
sönder.

– Har Vicky nämnt någon som heter Dennis? säger Elin med dämpad röst och visar honom
nyckelringen.

Han tittar på den, vrider den i handen och viskar Dennis för sig själv.

– Alltså, det känns som om jag har hört det, säger han. Men jag …Elin, jag skäms, jag känner mig
så värdelös för att …

– Du försöker …

– Ja, fast det är inte alls säkert att Vicky har berättat någonting för mig som skulle hjälpa polisen
…hon pratade inte så mycket överhuvudtaget och …

Han tystnar när det hörs klampande steg uppför trappan och ytterdörren öppnas. En kraftig
kvinna i femtioårsåldern kommer in och är på väg att låsa dörren med nyckel när hon ser dem.

– Här får ni inte hålla till, säger hon och går i riktning mot dem.

– Jag heter Daniel Grim, jag är …

– Ni förstår väl att eleverna inte kan ta emot besök vid den här tiden, avbryter kvinnan.

– Vi ska gå, säger han. Vi måste bara fråga Caroline om …

– Ni ska inte fråga någonting.

97
sitt rum på polishuset tittar Joona på nyckelringen. Den ligger i en liten plastpåse
I HISSEN UPP TILL
och liknar till formen ett stort mynt, en silverdollar, men med namnet Dennis i relief på ena
sidan och en ljusblå blomma med sju kronblad på den andra. Länkad i ett litet hål i översidan
sitter en ganska kraftig nyckelring.

Sent föregående kväll ringde Elin Frank till Joona. Hon satt i bilen och skulle skjutsa hem Daniel
och sedan ta in på ett hotell i Sundsvall.

Elin berättade att Tuula hade stulit nyckelringen från Vickys väska tidigt på fredagen.

– Den var tydligen viktig för Vicky. Hon fick den av sin mamma, berättade Elin och lovade att
buda över den till honom så snart hon kom till hotellet.

Joona vänder påsen runt flera gånger i det skarpa ljuset innan han stoppar den i fickan på
kavajen och går av på våning fem.

I tanken prövar han olika anledningar till att flickan fick en nyckelring med namnet Dennis av sin
mamma.

Vicky Bennets pappa är okänd, mamman födde Vicky utanför sjukvården och barnet dök inte
upp i folkbokföringen förrän hon var sex år. Kanske visste mamman hela tiden vem fadern var?
Kanske var detta ett sätt att berätta det för Vicky?

Joona går in till Anja för att höra om hon har hittat någonting. Men han hinner inte ens öppna
munnen förrän hon säger:

– Det finns ingen Dennis i Vicky Bennets liv överhuvudtaget. Inte på Birgittagården, inte på
Ljungbacken och inte i någon av familjerna där hon bott.

– Märkligt, säger Joona.

– Jag ringde till och med Saga Bauer, berättar Anja och ler. Säpo har ju sina egna register.

– Men någon måste ju ändå veta vem Dennis är, säger han och sätter sig på hennes
skrivbordskant.

– Nej, suckar hon och trummar uppgivet på skrivbordet med sina långa, rödlackerade naglar.

Joona ser ut genom fönstret. Hårda molnformationer jagar över himlen.

– Jag har fastnat, säger han enkelt. Jag kan inte begära in SKL:s protokoll, jag får inte hålla
förhör, jag har ingenting att gå på.

– Du ska kanske erkänna att det inte ens är ditt fall, säger Anja lågt.

– Det kan jag inte, viskar han.

Anja ler nöjt och rodnar om sina runda kinder.

– I brist på annat så vill jag att du lyssnar på en sak, säger hon. Och det är inte finsk tango den
här gången.

– Det trodde jag inte heller.

– Det gjorde du nog, muttrar hon och klickar sig fram på datorn. Men det här är ett
telefonsamtal som jag tog emot i dag.

– Spelar du in dina samtal?

– Ja, svarar hon neutralt.

En tunn kvinnoröst från datorns högtalare fyller plötsligt rummet:

– Förlåt för att jag håller på och ringer, säger kvinnan nästan andlöst. Jag pratade med en polis i
Sundsvall och han sa att en kommissarie som heter Joona Linna kunde vara intresserad av att …

– Tala med mig, hörs Anja säga.

– Bara du lyssnar, för jag …Jag måste berätta en viktig sak om mordet på Birgittagården.

– Polisen har en tipstelefon, hörs Anja förklara.

– Jag vet, säger kvinnan snabbt.

En japansk katt vinkar om och om igen på Anjas skrivbord. Joona hör det lilla klickandet från
mekaniken samtidigt som han lyssnar på kvinnans röst.

– Jag såg flickan, hon ville inte visa ansiktet, säger hon. Och det var en stor blodig sten, ni måste
leta efter stenen …

– Säger du att du såg mordet? frågar Anja.

Kvinnans snabba andhämtning hörs innan hon svarar.

– Jag vet inte varför jag har sett det här, säger hon. Jag är rädd och väldigt trött, men jag är inte
galen.

– Menar du att du såg mordet?

– Eller så är jag galen, fortsätter kvinnan med darrande röst utan att ta in Anjas fråga.

Samtalet avbryts.

Anja tittar upp från datorn och förklarar:

– Den här kvinnan heter Flora Hansen och har en anmälan emot sig.

– Varför då?

Anja rycker på sina runda axlar:

– Brittis på tipstelefon tröttnade …Flora Hansen har tydligen ringt in en massa felaktiga tips och
försökt få betalt.

– Brukar hon ringa?

– Nej, det handlar bara om Birgittagården …Jag tyckte att du skulle höra det här innan hon
ringer dig, för det kommer hon att göra. Hon verkar inte ge sig, hon fortsätter ringa trots att
hon är polisanmäld och nu har hon hittat ända fram till min telefon.

– Vad vet du om henne? frågar Joona tankfullt.

– Brittis sa att Flora har totalt alibi för mordkvällen eftersom hon höll seans med nio personer
på Upplandsgatan 40 här i Stockholm, berättar Anja roat. Flora kallar sig alltså för andligt
medium och hävdar att hon kan ställa frågor till de döda om hon får betalt.

– Jag åker dit, säger han och börjar gå mot dörren.

– Joona, jag ville bara visa att folk känner till fallet, säger hon med ett osäkert leende. Och förr
eller senare så får vi in tips …om Vicky Bennet lever så kommer någon att se henne.

– Ja, svarar han och knäpper kavajen.

Anja är på väg att börja skratta, men ser in i Joonas grå ögon och förstår plötsligt vad det rör sig
om.

– Stenen, säger hon med låg röst. Stämmer det här med stenen?

– Ja, svarar han och möter hennes blick. Men det är bara jag och obducenterna som känner till
att mördaren använde en sten.
98
ganska ovanligt, men polisen har ändå ett antal gånger tagit hjälp av andliga medier
I SVERIGE ÄR DET
och siare. Joona minns mordet på Engla Höglund. Då använde sig polisen av ett medium som
gav ett utförligt signalement på två mördare. Beskrivningen visade sig senare vara helt felaktig.

Den verklige förövaren greps i själva verket på grund av att en person som provade en nyinköpt
kamera råkade fotografera både flickan och mördarens bil.

Joona läste för en tid sedan att en oberoende granskning hade gjorts i USA av det medium som
anlitats av polisen flest gånger i världen. I granskningen konstateras det att hon inte hade
bidragit med någon information av värde i någon av de etthundrafemton förundersökningar
hon deltagit i.

Den kyliga eftermiddagssolen har stigit in i kvällsskuggan och Joona huttrar till när han kliver ur
bilen och går fram till ett grått hyreshus med parabolantenner på balkongerna. Låset i porten är
sönderbrutet och någon har målat signaturer i rosa sprejfärg i hela entrén. Joona tar trapporna
till den andra våningen och ringer på dörren med namnet Hansen på brevinkastet.

En blek kvinna klädd i slitna och gråa kläder öppnar dörren och ser på honom med skygga ögon.

– Jag heter Joona Linna, säger Joona och visar sin legitimation. Du har ringt polisen några
gånger.

– Förlåt, viskar hon och slår ner blicken.

– Man ska inte ringa om man inte har något att berätta.

– Men jag …jag ringde för att jag har sett den döda flickan, säger hon och möter hans blick.

– Får jag komma in en stund?

Hon nickar och leder honom genom en dunkel hall med sliten plastmatta och in i ett litet, rent
kök. Flora sätter sig på en av de fyra stolarna kring bordet och lägger armarna om sig själv.
Joona går fram till fönstret och blickar ut. Fasaden på huset mitt emot är täckt av skyddsplast.
Termometern som skruvats fast på fönsterkarmens utsida gungar lite i vinden.

– Jag tror att Miranda kommer till mig för att det var jag som släppte in henne från andra sidan
när jag hade en seans, börjar Flora. Men jag …jag vet inte riktigt vad hon vill.

– När var seansen? frågar Joona.

– Det är varje vecka …Jag lever på att tala med de döda, säger hon och en muskel börjar rycka i
hennes högra öga.

– På sätt och vis gör jag också det, svarar Joona lugnt.

Han sätter sig mitt emot henne.

– Kaffet är slut, viskar hon.

– Det gör ingenting, säger han. Du berättade om en sten när du ringde …

– Jag visste inte vad jag skulle göra, men Miranda visar mig en blodig sten hela tiden …

Hon visar stenens storlek med händerna.

– Du hade alltså seans, säger han mjukt, och då kom en flicka och berättade …

– Nej, det var inte så, avbryter hon. Det var efter seansen, när jag kom hem.

– Och vad sa den här flickan?

Flora ser honom rakt i ögonen och hennes blick är svart av minnet.

– Hon visar mig stenen och säger att jag ska blunda.

Joona betraktar henne med grå, outgrundlig blick.

– Om Miranda kommer fler gånger så vill jag att du frågar henne var mördaren gömmer sig,
säger han bara.
99
den lilla plastpåsen med Vickys nyckelring från fickan, öppnar påsen och häller ut
JOONA TAR UPP
den på bordet framför Flora.

– Den här tillhör den mordmisstänkta, säger han.

Flora tittar på föremålet.

– Dennis? frågar hon.

– Vi vet inte vem Dennis är, men jag undrar …kanske kan du få fram någonting, säger han.

– Kanske, men jag …det här är mitt arbete.

Hon ler generat, döljer munnen med handen och säger något ursäktande som han inte kan
uppfatta.

– Självklart, säger Joona. Vad kostar det?

Hon berättar med nedslagen blick om priset per halvtimme för enskilda sittningar. Joona tar
upp sin plånbok och betalar för en timme. Flora tackar, hämtar sin väska och släcker i taket. Det
är fortfarande ljust ute, men köket blir dunkelt. Hon tar fram ett värmeljus och en svart
sammetsduk med guldbrodyr. Så tänder hon ljuset, ställer det framför Joona och lägger sedan
duken över nyckelringen. Hon blundar och stryker försiktigt med handen över tyget.

Joona iakttar henne förutsättningslöst.

Flora för in sin vänstra hand under tyget, sitter stilla, börjar darra i kroppen och drar sedan
djupt efter andan.

– Dennis, Dennis, mumlar hon.

Hon fingrar på metallbrickan under det svarta tyget. Röster från grannens teve hörs genom
väggarna och plötsligt ljuder ett billarm från gatan.

– Jag får konstiga bilder …ingenting tydligt ännu.

– Fortsätt, säger Joona och ser intensivt på henne.

Floras ljusa, krusiga hår ligger mot kinderna. Den flammiga hyn rodnar och de kupiga
ögonlocken rycker av ögonens rörelser därinnanför.

– Det är en hemsk kraft i det här föremålet. En ensamhet och vrede. Jag bränner mig nästan,
viskar hon och drar fram nyckelringen, håller den i sin handflata och stirrar på den. Miranda
säger att …den hänger i en tråd från döden …För de var båda kära i Dennis …ja, jag känner
svartsjukan brinna i metallen …

Flora tystnar, håller nyckelringen en stund i handen, mumlar att kontakten bröts, skakar på
huvudet och lämnar tillbaka den till Joona.

Joona reser sig upp. Han hade haft för bråttom. Det var slöseri med tid att åka hit. Han hade
tänkt att hon visste något på riktigt, av skäl som hon inte vågade berätta. Men det är uppenbart
att Flora Hansen bara hittar på det hon tror att man vill höra. Dennis hör till en tid långt före
Birgittagården, för Vicky fick nyckelringen av sin mamma för flera år sedan.

– Jag är ledsen för att du bara ljuger, säger Joona och tar nyckelringen från bordet.

– Får jag behålla pengarna? frågar hon svagt. Jag klarar mig inte, jag samlar burkar i
tunnelbanan och i alla papperskorgar …

Joona stoppar nyckelringen i fickan och börjar gå genom hallen. Flora tar fram ett papper och
följer efter honom till hallen.

– Jag tror att jag såg ett riktigt spöke, säger hon. Jag ritade av henne …

Hon visar upp en barnslig teckning på en flicka och ett hjärta och håller fram den mot hans
ansikte, vill att han ska titta, men Joona för undan hennes hand. Hon tappar papperet, det
singlar ner på golvet, men han tar bara ett steg över det, öppnar dörren och lämnar lägenheten.
100
en irritation krypande i kroppen när han lämnar bilen och går in i Disas
JOONA HAR FORTFARANDE
portuppgång på Lützengatan vid Karlaplan.

Vicky Bennet och Dante Abrahamsson lever, de gömmer sig någonstans, och han slösade bort
nästan en timme på att åka och tala med en störd kvinna som ljuger för pengar.

Disa sitter i sängen med sin tunna dator i knäet. Hon har en vit morgonrock på sig och hennes
bruna hår är bortdraget från ansiktet med ett brett, vitt hårband.

Han duschar i mycket varmt vatten. Sedan lägger han sig bredvid henne. När han lutar sitt
ansikte mot henne känner han doften av hennes parfym.

– Har du varit i Sundsvall igen? frågar hon frånvarande när han låter handen följa hennes arm
ner mot den smala handleden.

– Inte i dag, svarar Joona lågt och tänker på Floras bleka, magra ansikte.

– Jag var där uppe förra året, berättar Disa. Grävde ut kvinnohuset i Högom.

– Kvinnohuset? frågar han.

– I Selånger.

Hon släpper datorskärmen med blicken och ler mot honom.

– Åk dit om du får en stund över mellan morden, säger hon.

Joona ler och rör vid hennes höft, följer lårmuskeln ner mot knäet. Han vill inte att Disa ska
sluta prata så han frågar:

– Varför kallas platsen för kvinnohuset?

– Det är en gravhög, men den är byggd på ett nerbrunnet hus. Man vet inte vad som hände.

– Fanns det människor därinne?

– Två kvinnor, svarar hon och ställer undan datorn. Jag stod personligen och penslade bort jord
från deras kammar och smycken.

Joona lägger huvudet i hennes knä och frågar:

– Var startade branden?

– Jag vet inte, men man har hittat minst en pilspets i väggen.

– Så förövaren kom utifrån? mumlar han.

– Kanske stod hela byn utanför och lät huset brinna, säger hon och låter fingrarna gå genom
hans fuktiga, tjocka hår.

– Berätta mer om graven, ber Joona och blundar.

– Man vet inte så mycket, säger hon och slingrar en lock kring sitt finger. Men de som bodde i
huset satt därinne och vävde, deras vävtyngder låg lite varstans. Visst är det märkligt att det
alltid är de små tingen, som kammar eller nålar, som överlever årtusenden.

Joonas tankar går förbi Summas brudkrona av flätad björkrot och över till den gamla mosaiska
begravningsplatsen vid Kronobergsparken där hans kollega Samuel Mendel vilar helt ensam i
sin familjegrav.
101
JOONA VAKNAR AV en mjuk kyss på munnen. Disa är redan påklädd. Hon har ställt en kopp kaffe på
sängbordet.

– Jag somnade, säger han.

– Och sov i hundra år, ler hon och går till hallen.

Joona hör henne stänga dörren efter sig. Han tar på sig byxorna och står sedan vid sängen och
tänker på det spiritistiska mediet Flora Hansen. Det som lurade honom att gå till henne var att
hon råkade chansa rätt med stenen. Psykologiskt kallas fenomenet konfirmeringsbias.
Omedvetet tenderar alla människor att beakta resultat som bekräftar en teori långt mer än de
som motsäger den. Flora ringde flera gånger till polisen och berättade om olika mordvapen,
men när hon nämnde stenen så började han lyssna.

Det fanns inga andra spår att följa än det som ledde till Flora.

Joona går fram till de stora fönstren och för undan den tunna vita gardinen. Det grå
morgonljuset bär fortfarande med sig något av nattens dysterhet. Fontänen på Karlaplan
pulserar och skummar med tungsint monotoni. Duvor rör sig långsamt framför den stängda
entrén till köpcentrumet.

Enstaka människor är på väg till sina arbeten.

Någonting i Flora Hansens blick och röst var så desperat när hon sa att hon samlade burkar och
flaskor i tunnelbanan.

Joona blundar en stund, vänder sig mot sovrummet och tar skjortan från stolen.

Med frånvarande rörelser tar han på sig skjortan, blicken stirrar bara tomt medan han knäpper
knapparna.

Han hade precis snuddat vid en logisk koppling, men i samma stund tappat taget om den. Han
försöker återvända i tankarna, men känner hur den bara glider allt längre bort.

Det hade med Vicky att göra, med nyckelringen och hennes mamma att göra.

Han tar på sig kavajen och ställer sig i fönstret igen.

Var det någonting han såg?

Blicken söker sig ner mot Karlaplan igen, en buss kör i rondellen, stannar och tar upp
passagerare. Längre bort står en äldre man med rollator och tittar leende på en hund som
nosar kring en papperskorg.

En kvinna med röda kinder och uppknäppt skinnjacka springer mot tunnelbanan. Hon
skrämmer upp en flock duvor på torget. De lyfter och flyger tillsammans i en halvcirkel innan de
landar.

Tunnelbanan.
Det handlar om tunnelbanan, tänker Joona och tar upp telefonen.

Han är nästan säker på att han har rätt, han behöver bara kontrollera några detaljer.

Snabbt bläddrar han fram ett nummer och medan signalerna hörs går han ut i hallen och får på
sig skorna.

– Ja, Holger …

– Det är Joona Linna här, säger Joona och lämnar lägenheten.

– God morgon, god morgon, jag har …

– Jag måste fråga en sak direkt, avbryter Joona och låser dörren. Du gick ju igenom väskan som
vi hittade vid fördämningen?

Han springer nerför trapporna.

– Jag tog bilder och listade innehållet innan åklagaren ringde och sa att fallet hade prioriterats
ner.

– Jag får ju inte läsa din rapport, säger Joona.

– Det var ändå ingenting särskilt, säger Holger och prasslar med papper. Jag nämnde väl kniven
som.

– Du pratade om ett cykelverktyg – har du kollat upp det?

Joona är ute på gatan och skyndar sig nerför Valhallavägen mot sin bil.

– Ja, svarar Holger. Det tog lite tid för en norrlänning …Det var inget verktyg utan en nyckel som
går till förarhytterna i tunnelbanan …

– Har den suttit på en nyckelring förut?

– Hur fan ska jag …

Holger tystnar tvärt och tittar sedan på fotografiet i rapporten.

– Du har förstås rätt, den är blanknött på insidan av ögat, säger han.

Joona tackar för samtalet och ringer upp Anja. Han springer den sista biten och tänker på att
Elin Frank sa att Tuula stal vackra saker från alla i sin omgivning. Det rörde sig om örhängen,
blanka pennor, mynt och hylsor till läppstift. Tuula tog loss den fina nyckelringen med den
ljusblå blomman och la tillbaka den fula nyckeln i väskan.

– Ghostbusters, svarar Anja med gäll och munter röst.

– Anja, kan du hjälpa mig och prata med någon som ansvarar för Stockholms
tunnelbanesystem, säger Joona och börjar köra.

– Jag kan fråga andarna istället …

– Det är bråttom, avbryter Joona.

– Har du vaknat på fel sida? mumlar hon förnärmat.

Joona kör i riktning mot stadion.

– Känner du till att alla vagnar har fått personnamn? säger han.

– Jag satt i Rebecka i dag, hon är jättefin och …

– För jag tror inte att Dennis är namnet på en människa, utan på en tunnelbanevagn och jag
måste få veta var den här vagnen befinner sig just nu.
102
tunnelbanesystemet har förstås nummer, precis som i resten av världen, men sedan
ALLA VAGNAR I
många år har vagnarna i Stockholm också personnamn. Det sägs att traditionen i själva verket
började 1887 med namnen på hästarna som drog spårvagnarna genom staden.

Joona är ganska säker på att nyckeln som Vicky fick av sin mamma Susie passar till det
mekaniska låset som öppnar alla tunnelbanetåg, men att nyckelringen pekar ut en särskild
vagn. Kanske förvarade mamman personliga tillhörigheter i någon av vagnens förarhytter,
kanske sov hon där ibland.

Mamman som varit hemlös i hela sitt vuxna liv bodde periodvis i tunnelbanan, på bänkar på
olika stationer, i tåg och i övergivna utrymmen efter spåren, långt in i tunnlarna.

På något sätt hade mamman fått tag på denna nyckel, tänker Joona medan han kör. Det kan
inte ha varit helt lätt. Den måste ha varit en dyrgrip i hennes värld.

Ändå gav hon den till sin dotter.

Och hon skaffade en nyckelring med namnet Dennis för att flickan inte skulle glömma bort
vilken vagn som var viktig.

Kanske visste hon att Vicky skulle rymma.

Hon har rymt många gånger och lyckats hålla sig undan ganska länge vid två tillfällen. Den
första gången var hon bara åtta år gammal och då var hon försvunnen i sju månader och
hittades allvarligt nerkyld tillsammans med mamman i ett parkeringsgarage i mitten av
december. Den andra gången var hon tretton. Vicky var försvunnen i elva månader den gången
och togs av polisen för grov butiksstöld ute i Globenområdet.

Det går att ta sig in i vagnsättens förarhytter med andra verktyg. En vanlig hylsnyckel i rätt
storlek skulle fungera.

Men även om det inte är sannolikt att Vicky skulle befinna sig i vagnen utan sin nyckel så kan
det finnas spår där från hennes perioder som rymling, någonting som leder till hennes
nuvarande gömställe.

Joona är nästan framme vid polishuset när Anja ringer och säger att hon har talat med
Stockholms lokaltrafik:

– Det finns en vagn som heter Dennis, men den har tagits ur trafik …allvarligt vagnfel, sa han.

– Men var finns den?

– De visste inte säkert, svarar hon. Den kan vara i en depå i Rissne …men antagligen är den
avställd ute hos TBT i Johanneshov.

– Koppla mig, säger Joona och vänder bilen.

Däcken dundrar mot ett farthinder, han kör mot rött ljus och svänger upp på Fleminggatan.
103
mot Johanneshov söder om Stockholm när en man äntligen svarar i telefon. Det
JOONA KÖR I RIKTNING
låter som om han har munnen full av mat:

– Tunnelbanan Teknik … Kjelle här.

– Joona Linna, rikskriminalen. Kan du bekräfta att en vagn som heter Dennis finns hos er i
Johanneshov?

– Dennis, smackar mannen. Har du ett vagnsnummer?

– Nej, tyvärr.

– Vänta ska jag kolla i datorn.

Joona hör mannen småprata för sig själv och sedan prasslande återvända till luren:

– Det finns en Denniz med z på slutet efter …

– Det har ingen betydelse.

– Okej, säger Kjelle och Joona hör honom ljudligt svälja den stora tuggan han har i munnen. Jag
ser det inte i registret …Det är en rätt gammal vagn, jag vet inte …men enligt de uppgifter jag
kan få fram så har den inte varit i trafik de senaste åren.

– Var finns den?

– Det ska nog stå här, men …Vi gör så här, jag kopplar över dig till Dick. Han vet allt som inte
datorn vet …

Kjelles röst försvinner och ersätts av ett elektroniskt brusande. Sedan svarar en äldre man
ekande, som om han befann sig i en katedral eller ett rum av metall:

– Svängige Dick här.

– Jag pratade precis med Kjelle, förklarar Joona. Och han trodde att en vagn som heter Dennis
står hos dig.

– Säger Kjelle att vagnen står här så gör den säkert det – men jag kan gå och kika om det gäller
liv och död och fosterland.

– Det gör det, svarar Joona dämpat.

– Sitter du i bilen? frågar Dick.

– Ja.

– Inte på väg hit?

Joona hör i telefonen hur mannen går nerför en metalltrappa. En stor, tung port gnisslar och
mannen låter lätt andfådd när han återkommer i luren.
– Jag är nere i tunneln nu – är du kvar?

– Ja.

– Här har vi i alla fall Mikaela och Maria. Denniz borde stå här i krokarna.

Joona hör gubben gå med ekande steg, medan han själv kör så fort han kan på Centralbron.
Han tänker på perioderna i Vickys liv då hon varit på rymmen. Någonstans har hon sovit,
någonstans har hon känt sig trygg.

– Ser du vagnen? frågar han.

– Nej, det här var Ellinor …och där Silvia …inte ens belysningen fungerar som den ska.

Joona hör hur det rasslar under fötterna på mannen där han går nere i en tunnel under det
flacka industriområdet.

– Här nere har jag inte varit på länge, säger gubben flämtande. Ska tända ficklampan …Längst in
förstås …Denniz, rostig och jävlig som en …

– Är du säker?

– Jag kan gå fram och ta en bild om du …Men vad i helvete? Det är folk här, det är folk inne i …

– Tyst, säger Joona snabbt.

– Det är någon inne i vagnen, viskar gubben.

– Håll dig undan, säger Joona.

– De har ställt en jävla gastub i dörren.

Det prasslar högt och Joona hör hur gubben förflyttar sig med stora steg och andas flämtande.

– Det var …jag såg folk inne i vagnen, viskar gubben i telefonen igen.

Joona tänker att det antagligen inte är Vicky eftersom hon inte har kvar nyckeln och brickan.

Plötsligt hör Joona ljusa skrik i telefonen, avlägset men tydligt.

– En kvinna skriker därinne, viskar mekanikern. Hon verkar helt vansinnig.

– Ta dig bara ut igen, säger Joona.

Gubbens steg och flåsande andhämtning hörs. Skriken hörs igen, men svagare nu.

– Vad såg du? frågar Joona.

– En stor jävla tub till svetsen blockerade dörren.

– Såg du någon människa?

– Det är graffiti på fönstren, men det var en större och en mindre person, kanske fler, det vet
jag inte.

– Är du säker på det här? frågar Joona Linna.

– Vi håller låst till tunnlarna, men om man ger sig fan på det så …så är det klart att man kan ta
sig in, flämtar gubben.

– Hör noga på mig …Jag är kriminalkommissarie och det enda jag vill nu är att du går därifrån
och väntar utanför på polisen.
104
kör med hög hastighet in genom grindarna till Tunnelbanan Teknik i Johanneshov.
EN SVART SKÅPBIL
Torrt grus rivs upp och ett moln av damm vidgar sig mot stängslet. Bilen svänger runt och
stannar utanför en grön metallport.

Efter samtalet med Dick hade Joona ringt länspolismästaren och förklarat att han inte kunde
utesluta att en gisslansituation skulle kunna uppstå.

Nationella insatsstyrkan är en specialutbildad enhet inom Rikskriminalpolisen. Deras

huvuduppgift är att bekämpa terroraktioner, men de kan också begäras in för att genomföra
särskilt svåra uppdrag.

De fem poliserna kliver ur bilen med en kombination av nervositet och brinnande närvaro i
kroppen. De är tungt utrustade med kängor, mörkblå overaller, keramiska skyddsvästar,
hjälmar, skyddsglasögon och handskar.

Joona går gruppen till mötes och förstår att de har fått tillstånd att använda förstärkningsvapen
– tre av dem bär jadegröna automatkarbiner med rödpunktssikten från Heckler & Koch.

Det är inte några specialiserade vapen, men de är lätta och kan tömma ett magasin på mindre
än tre sekunder.

De båda andra männen i gruppen bär med sig varsitt prickskyttegevär.

Joona skakar hastigt hand med insatsledaren, gruppens läkare och de tre andra innan han
förklarar att han bedömer situationen som mycket brådskande:

– Jag vill att vi går in direkt, så fort det bara går, men eftersom jag inte vet vad ni har fått för
genomgång så måste jag betona att vi inte har någon positiv identifikation av Vicky Bennet och
Dante Abrahamsson.

Innan Nationella insatsstyrkan kom till platsen hade Joona förhört Dick Jansson och fått honom
att markera de olika vagnarnas placering på en detaljkarta över området.

En ung man med ett prickskyttegevär 90 i en väska vid fötterna räcker upp handen.

– Räknar vi med att hon är beväpnad? frågar prickskytten.

– Antagligen inte med skjutvapen, svarar Joona.

– Så vi kan förvänta oss att möta två obeväpnade barn, säger den unge mannen och skakar
flinande på huvudet.

– Vi vet inte vad vi kommer att möta, det vet man aldrig, säger Joona och visar dem en ritning
över en vagn av samma modell som Denniz.

– Var går vi in? frågar insatsledaren.

– Den främre dörren är öppen, men blockerad med en eller flera tuber med gas, förklarar
Joona.
– Hör ni det här? frågar insatsledaren och vänder sig mot de andra.

Joona lägger den stora kartan ovanpå ritningen och pekar ut de olika stickspåren och vagnarnas
placeringar.

– Jag tror att vi kan ta oss ända hit utan att bli upptäckta. Det är lite svårt att avgöra, men
åtminstone hit.

– Ja, det ser ut så.

– Avståndet är kort, men jag vill ändå ha en prickskytt på taket på vagnen som står närmast.

– Det är jag, säger en av männen.

– Och jag kan lägga mig här, säger den yngre prickskytten. Med stora steg följer de Joona fram
till ståldörren. En av poliserna ser över sina reservmagasin en sista gång och Joona kränger på
sig en skyddsväst.

– Vårt primära mål är att få ut pojken från vagnen och vårt sekundära mål är att gripa den
misstänkta, förklarar Joona och öppnar dörren. Verkningselden ska i första hand riktas mot
flickans ben och i andra hand mot axlar och armar.

En lång, gråblek trappa leder ner till stickspåren under Johanneshovs servicedepå där tåg står
avställda för allvarliga reparationer.

Bakom Joona är det dova slamret från tunga kängor och de keramiska skyddsvästarna allt som
hörs.
105
ner i tunneln rör de sig försiktigare, långsammare. Ljuden från stegen över grus
NÄR GRUPPEN KOMMER
och rostiga stickspår studsar viskande mot de metallklädda grottväggarna.

De närmar sig ett buckligt tåg med en konstig stank omkring sig. Vagnarna står som mörka
lämningar från en övergiven civilisation. Skenen från ficklamporna flackar över de skrovliga
väggarna.

De förflyttar sig på rad, snabbt och närmast ljudlöst. Spåren förgrenar sig vid en manuell växel.
En röd lampa med sprucken kupa lyser svagt. I det svarta gruset ligger en smutsig
arbetshandske.

Joona tecknar åt gruppen att släcka lamporna innan de fortsätter vidare i den smala glipan
mellan två avställda vagnar med krossade rutor.

En kartong med oljiga bultar står mot väggen med löst hängande kablar, eluttag och dammig
armatur.

De är mycket nära nu och rör sig försiktigt. Joona pekar ut en vagn för den första prickskytten.
Resten av gruppen monterar vapenljus och sprider ut sig medan skytten tar sig upp på taket
alldeles ljudlöst, fäller ut stativet och börjar justera Hensoldtsiktet.

Resten av gruppen söker sig närmare vagnen längst in i tunneln. Den återhållna stressen hörs i
deras andning. En av männen kontrollerar tvångsmässigt hjälmens spänne gång på gång.
Insatsledaren skiftar blickar med den yngre prickskytten och tecknar en skottlinje.

Någon halkar till i gruset och en lös sten klirrar mot rälsen. En blank råtta springer intill väggen
och försvinner ner i ett hål.

Joona fortsätter ensam framåt vid sidan av spåret. Han ser att vagnen med namnet Denniz står
på ett stickspår närmast väggen. Kablar eller rep hänger från taket. Han flyttar sig lite i sidled
och ser ett svagt ljussken fladdra innanför de smutsiga, brunrandiga rutorna. Som en gul fjäril
flyger ljuset runt och får skuggorna att krympa och växa om vartannat.

Insatsledaren lossar en chockgranat från bältet.

Joona står stilla och lyssnar en stund innan han fortsätter framåt med en ilande förnimmelse av
att befinna sig i skottlinjen, av att prickskyttarnas gevär just nu är riktade mot hans rygg, att de
iakttar honom i sina sikten.

I den öppna dörren är en stor gasflaska av grön metall placerad.

Joona närmar sig försiktigt, tar sig ända fram till vagnen och hukar i mörkret. Han lägger örat på
plåten och hör omedelbart att någon hasar över golvet.

Insatsledaren gör tecken åt två av männen. Likt oformliga demoner rinner de fram i mörkret. De
är båda storvuxna, men deras förflyttning är nästan ljudlös. Allt som hörs är dova, vattniga ekon
av hölster, skyddsvästar och tunga overaller innan de är framme vid hans sida.
Joona har inte ens dragit fram sin pistol, men ser att männen från insatsstyrkan redan har
flyttat sina fingrar till automatkarbinernas avtryckare.

Det är svårt att urskilja någonting genom vagnens fönster. En liten lampa ligger på golvet.
Skenet sprider sig över upprivna kartonger, tomflaskor och plastkassar.

Mellan två säten ligger ett stort bylte med rep runt.

Skenet från den lilla lampan börjar darra. Hela vagnen vibrerar svagt. Kanske används rälsen
längre bort.

Det dånar genom väggar och tak.

Ett svagt gnyende hörs.

Joona drar försiktigt fram sin pistol.

Längre in i vagnens gång glider en skugga bortåt. En kraftig man med jeans och smutsiga
sportskor kryper undan.

Joona matar fram den första patronen i patronläget, vänder sig bakåt mot insatsledaren, visar
mannens position i vagnen och markerar en omedelbar insats.
106
hörs när mellandörren bryts upp och faller ner i gruset och insatsstyrkan stormar
EN KORT SMÄLL
tunnelbanevagnen.

Fönster krossas och splitter rasar över uppskurna säten och rasslar ner på golvet.

Mannen skriker med rosslande röst.

Gastuben välter med en tung klang och argon pyser ut medan den rullar in i vagnen. Alla
innerdörrar i vagnen forceras med hårda dunsar.

Joona tar sig in över mögliga filtar, äggkartonger och söndertrampade tidningar. Den fräna
lukten av gas fyller vagnen.

– Ligg stilla! vrålar någon.

Skenet från två vapenljus avsöker vagnen sektion för sektion, in mellan säten och genom
smutsigt plexiglas.

– Slå mig inte, skriker en man från den andra sektionen.

– Stilla!

Gastubens sönderslagna ventil tejpas av insatsledaren.

Joona skyndar framåt mot förarhytten.

Vicky Bennet och Dante syns inte till.

Det stinker av svett och gammal mat. Väggarna och fönstren är repade och målade med
signaturer.

Någon har ätit grillad kyckling i ett flottigt papper på golvet, ölburkar och godispapper ligger
mellan sittplatserna.

Tidningspapperet på golvet frasar under hans fötter.

Skenet utifrån blir spräckligt när det passerar de förstörda fönsterrutorna.

Joona fortsätter mot förarhytten dit nyckeln med namnet Dennis leder.

Dörren är uppbruten av insatsstyrkan och Joona fortsätter in. Det trånga utrymmet är tomt.
Väggarna är täckta av klotter och repor. På instrumentbrädan ligger en spruta utan nål, sotiga
foliepapper och tomma plastkapslar. På den smala hyllan framför de båda pedalerna står ett
paket Alvedon och en tub tandkräm.

Det var här Vickys mamma gömde sig ibland, det är till denna hytt hon gav sin dotter nyckeln
för många år sedan.

Joona letar vidare och hittar en rostig mattkniv fastkilad i fjädringen under sätet, godispapper
och en tom barnmatsburk som innehållit katrinplommonpuré.
Genom sidofönstret ser han hur insatsstyrkan släpar ut mannen i jeans. Ansiktet är mycket
fårat. Ögonen är rädda. Han hostar ut blod över sitt skägg och skriker. Armarna är låsta bakom
ryggen med handfängsel av plast. Han trycks ner på magen i gruset och får mynningen från en
automatkarbin pressad mot bakhuvudet.

Joona tittar runt i det trånga utrymmet. Blicken flyger över knappar och vred, mikrofonen och
spaken med lackat trähandtag, men han vet inte längre var han ska leta. Han tänker att han ska
återvända till vagnen med passagerarplatserna, men tvingar sig ändå att dröja kvar lite till, att
vandra med blicken över instrumentbrädan och förarstolen.

Varför hade Vicky och hennes mamma nycklar hit?

Det finns ingenting här.

Han reser sig och undersöker skruvarna som fäster gallret framför ventilen när blicken glider åt
sidan och fastnar på ett av orden som klottrats på väggen: mamma

Han tar ett steg bakåt och ser omedelbart att nästan allt som skrivits och ristats i färgen på
väggarna är meddelanden mellan Vicky och hennes mamma. Det här måste ha varit en plats där
de kunde träffas ifred och när de missade varandra skrev de hälsningar.

Mamma de var dumma, jag kunde inte stanna.

Jag fryser och behöver mat. Måste tillbaka nu, men kommer på måndag.

Va inte ledsen Vicky! dom satte mej på ett HVB Stelle det Var /?/ jag missa dej

Tack för godiset.

lillan!! jag SoVer hatett tag nu Uffe e ett Svin!!

om du kan lemna lite pengar Så Vore det fint.

God jul, mamma.

du får fatta att jag inte kan hålla på å ringa tillbaks nu

Mamma är du arg på mig för något?

107
ut igen har insatsstyrkan vänt på den skäggige mannen. Han sitter med ryggen
NÄR JOONA KOMMER
mot väggen och gråter och verkar mycket förvirrad.

– Jag letar efter en flicka och en liten pojke, säger Joona, tar av sig skyddsvästen och sätter sig
på huk framför honom.

– Slå mig inte, mumlar mannen.

– Ingen ska slå dig, men jag behöver veta om du har sett en flicka här, i den här vagnen.

– Jag har inte rört henne, jag följde bara efter.

– Var är hon nu?

– Jag följde bara efter, svarar han och slickar blod från läpparna.

– Var hon ensam?

– Jag vet inte – hon låste in sig i hytten.

– Hade hon en pojke med sig?

– En pojke? Ja, kanske …kanske …

– Svara ordentligt, avbryter insatsledaren.

– Du följde efter henne hit, fortsätter Joona. Men vad gjorde hon efter det?

– Hon gick igen, svarar han med rädd blick.

– Vart? Vet du det?

– Ditåt, svarar mannen och gör en hjälplös gest med huvudet inåt gången.

– Är hon därinne i gången – menar du det?

– Kanske inte …kanske …

– Svara, ryter insatsledaren.

– Men jag vet inte, snyftar mannen.

– Kan du säga när hon var här? frågar Joona försiktigt. Var det i dag?

– Precis nu, säger han. Hon satte igång att skrika och …

Joona börjar springa längs stickspåret och hör bakom sig att insatsledaren tar över förhöret.
Med hes och brysk röst frågar han mannen vad han gjort med flickan, om han har rört henne.

Joona rusar längs ett rostigt spår. Mörkret rör sig framför honom i rökiga formationer.

Han klättrar uppför en trappa och befinner sig i en korridor där rören ligger blottade utmed
taket.

Långt fram ser han en port. Ljuset strilar in och blänker i det fuktiga betonggolvet. Porten är
skadad i botten och han lyckas pressa sig under den. Han är plötsligt ute. Han står mitt på den
grova stenkrossen intill ett femtontal rostiga spår. Spåren samlar sig som en hästsvans längre
bort och böjer mjukt av.

Långt bort på banvallen går en smal gestalt. Hon har en hund med sig. Joona börjar springa
efter henne. Ett tunnelbanetåg dånar med hög hastighet förbi honom. Marken skakar. Han ser
henne skymta mellan vagnsätten medan han springer vidare genom ogräset längs banvallen.
Marken är täckt av krossat glas, skräp och gamla kondomer. Det surrar elektriskt och ett nytt
tåg närmar sig från Skärmarbrink. Joona är nästan ifatt den tunna gestalten, han hoppar över
spåret, får tag i hennes smala arm och vänder henne runt. Hon blir överraskad och försöker slå
honom men han flyttar undan ansiktet, tappar taget om hennes arm, håller kvar i jackan, hon
slår igen, sliter och krånglar sig ur jackan, tappar väskan och faller bakåt i gruset.
108
kvinnan mot vallen bland tistlar och vissen hundloka, hejdar hennes hand, vrider
JOONA HÅLLER NER
bort stenen från den och försöker lugna henne.

– Jag vill bara prata, jag vill …

– Ge fan i mig, skriker hon och försöker kränga sig undan.

Hon sparkar, men han stoppar hennes ben och håller henne nere. Hon andas som en rädd
kanin. De små brösten hävs med flämtningarna. Hon är en mycket smal kvinna, med fårat
ansikte och spruckna läppar. Kanske fyrtio år, kanske bara trettio. När hon inte kan slå sig fri
börjar hon viska förlåt och inåtvända fraser om att gottgöra honom.

– Ta det lugnt nu, upprepar han och släpper henne.

Hon ser skyggt på honom när hon reser sig och tar sin axelväska från marken. Hennes magra
armar är fulla av ärr från injektioner och på insidan av ena underarmen syns en sönderskuren
tatuering. Den svarta t-shirten med texten “Kafka hade inte heller så roligt” är mycket smutsig.
Hon stryker sig i mungiporna, kastar en blick längs rälsen och flyttar sig prövande i sidled.

– Var inte rädd, men jag måste prata med dig.

– Jag har inte tid, svarar hon snabbt.

– Såg du någon när du var i vagnen inne på området?

– Jag vet inte vad du pratar om.

– Du var inne i en tunnelbanevagn.

Hon svarar inte, kniper bara igen munnen och kliar sig på halsen. Han tar upp hennes jacka,
vänder den rätt och ger den till henne. Hon tar emot den utan att tacka.

– Jag letar efter en flicka som …

– Du kan ge fan i mig, jag har inte gjort någonting.

– Det säger jag inte heller, svarar Joona vänligt.

– Vad fan vill du då?

– Jag letar efter en flicka som heter Vicky.

– Vad har det med mig att göra?

Joona tar upp bilden på Vicky från efterlysningen.

– Ingen jag känner, svarar hon automatiskt.

– Titta igen.

– Har du pengar?
– Nej.

– Kan du inte hjälpa mig med lite pengar?

Ett tunnelbanetåg passerar på bron och det gnisslar och sprakar av små blixtrar.

– Jag vet att du håller till inne i förarhytten, säger Joona.

– Det var Susie som började, skyller hon ifrån sig.

Joona visar henne fotografiet på Vicky igen.

– Det här är Susies dotter, förklarar han.

– Jag visste inte att hon hade ungar, säger kvinnan och stryker sig över näsan.

Det börjar surra längs högspänningsledningen utmed marken.

– Hur kände du Susie?

– Vi höll till nere bland kolonilotterna så länge det fungerade …jag var jävligt dålig i början, hade
hepatit och Vadim var hela tiden på mig …jag fick så satans mycket smörj, men Susie hjälpte
mig …hon var en hård jävla kärring, fy fan, men utan henne så hade jag inte klarat mig den
vintern, inte en chans …Men när Susie dog så tog jag hennes pryl för att …

Kvinnan mumlar något och rotar i sin axelväska och tar sedan upp en nyckel av samma slag som
Vicky hade i sin väska.

– Varför tog du den?

– Det skulle alla gjort, det är för fan så det ser ut – jag tog den till och med innan hon var död,
erkänner kvinnan.

– Vad fanns det i vagnen?

Hon stryker sig i ena mungipan, mumlar “fan också” för sig själv och tar ett steg åt sidan.

Två tåg närmar sig på olika spår. Det ena kommer från Blåsut och det andra från Skärmarbrinks
station.

– Jag behöver veta det, säger Joona.

– Okej, vad fan, svarar hon och vinglar med blicken. Det fanns lite tjack och en telefon.

– Har du kvar telefonen?

Dånet och det metalliska skrapandet stegras.

– Du kan inte bevisa att den inte är min.

Det första tunnelbanetåget passerar med hög hastighet. Marken skakar under deras fötter.
Lösa stenar hoppar nerför banvallen och ogräset frasar i vinddraget. En tom mugg från
McDonald’s rullar mellan den andra rälsen.

– Jag vill bara titta på den, ropar han.

– Ja, skrattar hon.

Deras kläder fladdrar i vinddraget. Hunden skäller uppjagat. Kvinnan flyttar sig bakåt utmed de
passerande tunnelbanevagnarna, säger någonting och börjar sedan springa mot depåerna. Det
sker så oväntat att Joona inte hinner reagera. Det är uppenbart att hon inte har sett tåget i
motsatt riktning. Dånet från det är redan öronbedövande. Tåget har hunnit få upp hög fart och
konstigt nog hörs det ingenting när kvinnan träffas av fronten.

Hon försvinner bara in under vagnarna.

Mitt i ögonblicket av gnisslande fördröjning hinner Joona se hur droppar av blod har samlats
upp i daggkåpornas skålformade blad efter vallen. Tåget skriker utdraget och egendomligt när
det bromsar. Vagnarna stönar när de i hackande skov saktar in och stannar. Det blir tyst och det
svaga surrandet från insekterna i diket hörs igen. Föraren sitter kvar på sin plats som om han
frusit till is. Ett utdraget stråk av blod löper över sliprarna mellan rälsen fram till en mörkröd
klump av tyg och kött. Stanken från bromsarna sprider sig över området. Hunden går gnyende
fram och tillbaka efter spåret med svansen mellan benen och verkar inte veta var han ska
stanna.

Joona går sakta bort och plockar upp kvinnans axelväska från diket. Hunden kommer fram och
nosar när han häller ut innehållet på vallen. Godispapper fladdrar iväg med vinden tillsammans
med några sedlar. Joona tar bara upp den svarta telefonen och går och sätter sig på en
betongplint intill banvallen.

En västlig vind för med sig lukter av stad och avfall.

Han klickar sig fram till telefonens röstsvar, ringer upp och får veta att det finns två nya
meddelanden:

– Hej, mamma, hörs en flickröst och Joona förstår omedelbart att det är Vicky. Varför svarar du
inte längre? Är du på avgiftning så vill jag veta det innan. Jag trivs i alla fall på det nya stället.
Det sa jag kanske förra gången också.

– Inkom den första augusti, klockan tjugotre och tio, säger den automatiska rösten.

– Hej, mamma, säger Vicky med spänd och flämtande röst. Det har hänt lite saker och jag
behöver få tag på dig, jag kan inte prata så länge, jag har bara lånat telefonen …Mamma, jag vet
inte vad jag ska göra …jag har ingenstans att ta vägen, jag får kanske be Tobias om hjälp.

– Inkom i går klockan fjorton och noll fem.

Solen bryter plötsligt fram genom den grå himlen. Skuggorna blir skarpa och rälsens blanka
ovansidor lysande.
109
i den stora, främmande sängen. Det gröna skenet från tevens klocka sprider sig i
ELIN FRANK VAKNAR
presidentsvitens sovrum. De färgstarka prydnadsgardinerna anas framför
mörkläggningsgardinerna.

Hon har sovit länge.

En söt doft från snittblommorna i sällskapsrummet kväljer henne och den surrande
luftkonditioneringen sprider en ojämn kyla men hon är för trött för att försöka stänga av den
eller ringa till receptionen.

Hon tänker på flickorna i huset vid kusten. Någon av dem måste veta mer. Det måste finnas ett
vittne.

Den lilla flickan Tuula talade och rörde sig som om hon kokade inombords. Kanske har hon sett
något som hon inte törs berätta.

Elin tänker på hur den lilla flickan slet tag i hennes hår och försökte hugga henne i ansiktet med
en gaffel.

Det borde göra henne räddare än vad det gör.

Hon låter handen glida in under kudden, känner svedan från såret i handleden och tänker på
hur flickorna gick ihop och provocerade Daniel när de hittade en svag punkt hos honom.

Elin vrider sig i lakanen och tänker på Daniels ansikte, hans fina mun och känsliga ögon. Löjligt
nog var hon trogen Jack ända tills misstaget med den franske fotografen. Det var givetvis
ingenting hon avsett att vara. Hon vet att de är skilda och att han aldrig kommer att återvända.

Efter duschen smörjer Elin in sig med hotellets anonyma lotion, virar nytt förband kring
handleden och klär sig för första gången i sitt liv i samma kläder som hon hade på sig dagen
före.

Det går nästan inte att förstå gårdagens händelser. Det började med att den snälle
kommissarien på rikskriminalen förklarade att han var säker på att Vicky fortfarande levde.

Utan att tveka en sekund hade hon kört till Sundsvalls sjukhus och tjatat till sig ett samtal med
kuratorn Daniel Grim.

Elins ansikte är flammigt av känslor när hon tar upp sin necessär från axelväskan och börjar
sminka sig med långsamma rörelser.

Han hade följt med henne till Hårte och Elin hade hittat Vickys nyckelring.

I bilen tillbaka hade Daniel försökt minnas om Vicky hade pratat om Dennis. Det gjorde honom
frustrerad och skamsen att inte komma ihåg.

Det kittlar i magen när hon tänker på Daniel Grim. Som om hon faller från en hög höjd – och
njuter av det.
Klockan var mycket när hon stannade utanför hans hus i Sundsvall. En grusgång ledde in i en
gammal trädgård. Mörka lövträd rörde sig i vinden framför ett litet mörkrött hus med vit
veranda.

Hade han frågat henne om hon ville följa med in så hade hon antagligen gjort det, och hon hade
säkerligen legat med honom då. Men han frågade inte, han var försiktig och trevlig och när hon
tackade för hans hjälp svarade han bara att den här resan hade varit bättre än någon terapi.

Hon kände sig hemskt ensam när hon såg honom gå in genom den låga grinden och försvinna
upp mot huset. Hon satt kvar en liten stund i bilen och körde sedan tillbaka till Sundsvall och
tog in på First Hotel.

Telefonen purrar i väskan bredvid fruktskålen i sällskapsrummet och hon skyndar sig dit och
svarar. Det är Joona Linna.

– Är du kvar i Sundsvall? frågar kriminalkommissarien.

– Jag ska precis checka ut från hotellet, säger Elin och känner en våg av rädsla rusa genom
kroppen. Vad är det som har hänt?

– Ingenting, var inte orolig, säger han snabbt. Jag behöver bara hjälp med en sak till om du har
tid.

– Vad gäller det?

– Om det inte är för besvärligt så vore jag tacksam om du ville fråga Daniel Grim om en sak.

– Det kan jag göra, svarar hon dämpat men kan samtidigt inte låta bli att le stort för sig själv.

– Fråga honom om Vicky någonsin talade om en Tobias.

– Dennis och Tobias, säger hon tankfullt.

– Bara Tobias …det är vårt enda spår efter Vicky just nu.
110
i nio på förmiddagen när Elin Frank kör utmed villorna genom det luftiga solskenet
KLOCKAN ÄR KVART
på Bruksgatan. Hon parkerar utanför en yvig häck, lämnar bilen och går in genom den låga
grinden.

Huset är välskött, det svarta sadeltaket ser nytt ut och punschverandans snickarglädje lyser vit.
Här levde Daniel och Elisabet Grim tillsammans ända fram till i fredags natt. Elin huttrar när hon
ringer på ytterdörren. Hon väntar en lång stund och hör vinden passera genom den stora
björkens löv. En motorgräsklippare tystnar på någon av de intilliggande tomterna. Hon ringer på
en andra gång, väntar lite till och går sedan runt huset.

Småfåglar lyfter från gräsmattan. Vid några höga syrenbuskar står en mörkblå hammock. Där
ligger Daniel och sover. Hans ansikte är alldeles blekt och han ligger hopkrupen som om han
fryser i sömnen.

Elin fortsätter fram till honom och han vaknar med ett ryck. Sätter sig upp och ser på henne
med undrande ögon.

– Det är för kallt för att sova här ute, säger Elin mjukt och sätter sig.

– Jag kunde inte gå in i huset, konstaterar han och flyttar sig undan lite för att ge henne plats.

– Polisen ringde mig i morse, berättar hon.

– Vad ville de?

– Pratade Vicky någonsin om en Tobias?

Daniel rynkar på ögonbrynen och Elin ska precis be om ursäkt för att hon pressar honom när
han höjer handen mot henne.

– Vänta, säger han snabbt, den var ju han med vindslägenheten i Stockholm, hon bodde hos
honom ett tag.

Daniels trötta ansikte spricker plötsligt upp i ett stort, varmt leende:

– Wollmar Yxkullsgatan 9.

Elin stammar något av förvåning och tar upp sin mobiltelefon ur handväskan. Daniel skakar på
huvudet.

– Hur i helvete kunde jag veta det? frågar han ut i luften. Jag glömmer ju allting. Jag minns inte
ens mina föräldrars mellannamn.

Elin reser sig från hammocken, går några steg ut i solskenet på gräset, ringer Joona och berättar
vad hon fått veta. Hon kan höra hur kommissarien börjar springa medan hon talar och redan
innan de hunnit avsluta samtalet slår en bildörr igen.
111
snabbt när hon sätter sig bredvid Daniel i hammocken och känner värmen från
ELINS HJÄRTA DUNKAR
hans kropp mot låret. Han har hittat en gammal vinkork mellan dynorna och läser närsynt på
den.

– Vi gick en vinprovarkurs och började samla på vin …ingenting speciellt, men några är nog fina,
jag fick dem i julklapp …från Bordeaux …två flaskor Chateau Haut-Brion 1970. Vi skulle dricka
dem när vi pensionerade oss, jag och Elisabet …man planerar en massa …Vi har till och med
sparat lite marijuana. Det var ett skämt för oss. Vi skojade ofta om det, att vi skulle bli
ungdomar när vi blev gamla. Det är ju då man ska spela hög musik och sova på morgonen.

– Jag borde åka till Stockholm, säger hon.

– Ja.

De gungar lite tillsammans och det knirrar i de grova, rostiga fjädrarna.

– Fint hus, säger Elin lågt.

Hon lägger sin hand på hans, han vänder den runt och de flätar samman sina fingrar. De sitter
bara tysta medan hammocken knirrar långsamt.

Hennes glansiga hår har fallit ner i ansiktet, hon för undan det och möter hans blick.

– Daniel, mumlar hon.

– Ja, svarar han viskande.

Elin ser på honom. Hon tänker att hon aldrig har behövt en människas ömhet så mycket som
nu. Någonting i hans blick, i hans veckade panna, berör henne djupt. Hon pussar honom
försiktigt på munnen, ler och pussar honom igen, tar hans ansikte mellan sina händer och
kysser honom.

– Herregud, säger han.

Elin kysser honom igen, river sig på läpparna av hans skäggstubb, öppnar klänningslivet och
leder hans hand till brösten. Han rör vid henne mycket försiktigt och snuddar hennes ena
bröstvårta.

Daniel ser fruktansvärt sårbar ut innan hon kysser honom igen, låter sin ena hand söka sig
innanför hans skjorta och känner hans mage skälva till av beröringen.

Vågor av längtan drar genom hennes sköte, hon känner sig svag i benen, skulle bara vilja lägga
sig i gräset med honom eller sätta sig gränsle över hans höfter.

Hon blundar, trycker sig mot honom och han säger något som hon inte kan höra. Blodet brusar
och slår inom henne. Hon känner hans varma händer över kroppen, men plötsligt hejdar han sig
och drar sig undan.

– Elin, jag kan inte …

– Förlåt, det var inte meningen, säger hon och försöker andas lugnare.

– Jag behöver bara lite tid, förklarar han med tårar i ögonen. Det är för mycket nu, men jag vill
inte skrämma bort dig.

– Det gör du inte, svarar hon och försöker le.

Elin lämnar bara trädgården, rättar till kläderna och sätter sig i bilen.

Kinderna är röda och hennes ben är alldeles mjuka när hon kör ut från Sundsvall. Efter bara fem
minuter svänger hon av på en skogsväg och stannar med hettande sköte och dunkande hjärta.
Hon ser på sitt ansikte i backspegeln. Hennes ögon är tungt glansiga och läpparna svullna.

Hennes trosor är genomblöta, skummiga. Blodet dånar i kroppen. Hon kan inte minnas när hon
kände en sådan sexuell kraft förut.

Daniel verkar så märkligt omedveten om hennes utseende. Det känns som om han ser rakt in i
hennes hjärta.

Hon försöker andas lugnt, väntar en liten stund, men ser sig sedan om på den smala
skogsvägen, viker undan klänningen, lyfter på stjärten och drar ner sina underbyxor halvvägs
över höften. Hon smeker sig själv snabbt med båda händerna. Orgasmen kommer korthuggen
och våldsam. Elin Frank sitter flämtande och svettig med två fingrar inuti sig själv och tittar ut
genom vindrutan på solljusets trolska strimmor mellan tallarnas grenar.
112
mörkna när Flora går mot återvinningscentralen bakom Ica för att leta efter flaskor
DET HAR BÖRJAT
och burkar. Hon tänker hela tiden på morden uppe i Sundsvall och har börjat fantisera om
Miranda och hennes liv på Birgittagården.

Hon föreställer sig att Miranda klär sig utmanande, röker och skriker svordomar. Hon avbryter
fantasin när hon passerar varuintaget till den stora mataffären, stannar till och tittar i
kartongerna under lastbryggan och fortsätter sedan vidare.

Så börjar hon tänka att Miranda leker kurragömma med några vänner utanför en kyrka.

Floras hjärta slår snabbare när hon ser för sig hur Miranda håller för sitt ansikte och räknar till
hundra. En femårig flicka springer iväg mellan gravstenarna och skrattar uppspelt, redan lite för
rädd.

Flora stannar framför behållarna för gamla dagstidningar och kartonger. Hon ställer ner sin
plastpåse med tomma petflaskor och burkar, går fram till den stora behållaren för ofärgat glas
och lyser ner med sin ficklampa. Ljuset glittrar över krossade och hela flaskor. Det är nästan
bländande. Längst in vid ena kanten upptäcker Flora en flaska som hon kan få pengar för. Hon
sträcker in armen genom öppningen och trevar försiktigt utan att samtidigt kunna se. Det är
alldeles tyst på återvinningscentralen. Flora sträcker sig längre in och känner plötsligt en
beröring. Det är som en försiktig smekning över handryggen och nästa sekund skär hon
fingrarna på en glasskärva, sliter åt sig armen och flyttar undan.

Ett avlägset hundskall hörs och sedan hör hon ett långsamt krasande ljud bland glaset i den
stora behållaren.

Flora springer bort från återvinningscentralen, går en bit med bultande hjärta och häftig
andhämtning. De skadade fingrarna bränner. Hon ser sig om och tänker att spöket gömde sig
under glasskärvorna.

Jag ser den döda flickan som barn, tänker hon. Miranda förföljer mig för att hon vill visa mig
någonting, hon lämnar mig inte ifred eftersom det var jag som lockade fram henne med mina
seanser.

Flora suger blod från fingertopparna och fantiserar om hur flickan försökte fånga och hålla fast
hennes hand.

– Någon var där och såg allting, tänker hon sig att flickan skulle väsa. Det fick inte finnas vittnen,
men det gör det ändå …

Flora går fortare igen, ser sig om över axeln och skriker till när hon krockar med en man som ler
och mumlar “hoppsan” när hon skyndar vidare.
113
in genom porten på Wollmar Yxkullsgatan 9. Han springer uppför trapporna till
JOONA GÅR SNABBT
den översta våningen och ringer på den enda dörren. Hjärtats slag lugnar sig medan han väntar.
På den fastskruvade skylten av mässing är namnet Horácková graverat och på en tejpbit strax
ovanför står det Lundhagen. Han knackar hårt, men ingenting hörs från lägenheten. Han öppnar
brevinkastet och tittar in. Det är mörkt, men han kan se att hallgolvet är täckt av post och
reklam. Han ringer på igen, väntar en stund och slår sedan numret till Anja.

– Kan du söka på Tobias Horácková?

– Finns inte, svarar hon efter några sekunder.

– Horácková på Wollmar Yxkullsgatan 9.

– Ja, Viktoriya Horácková, svarar hon och fortsätter knappa på datorn.

– Finns det en Tobias Lundhagen? frågar Joona.

– Jag ska bara säga att Viktoriya Horácková är dotter till en tjeckisk diplomat.

– Finns det en Tobias Lundhagen?

– Ja, han bor där, antingen i andrahand eller inneboende.

– Tack.

– Joona vänta, skyndar sig Anja att säga.

– Ja.

– Tre små detaljer …du kan inte gå in i en lägenhet som ägs av en diplomat utan att ha
domstolsbeslut …

– Det var en detalj, säger han.

– Du ska träffa internutredarna om tjugofem minuter.

– Jag har inte tid.

– Och halv fem har du ett möte med Carlos.

Joona sitter helt stilla och rak i ryggen i en karmstol på Åklagarmyndighetens riksenhet för
polismål. Chefen för internutredningen läser entonigt upp utskriften från det första förhöret
med Joona och lämnar sedan över arken så att han kan godkänna och signera dem.

Mikael Båge drar in snor i näsan, överlämnar arken till chefssekreteraren Helene Fiorine och
fortsätter sedan att läsa upp hela protokollet från vittnesförhöret med Göran Stone på
säkerhetspolisen.
Tre timmar senare går Joona över Kungsbron och den korta sträckan fram till polishuset. Han
tar hissen upp till den åttonde våningen, knackar på dörren till Carlos Eliassons kontor och tar
plats vid bordet där kollegorna Petter Näslund, Benny Rubin och Magdalena Ronander redan
väntar.

– Joona, jag är en ganska resonabel person, men nu räcker det faktiskt, säger Carlos medan han
matar sina paradisfiskar.

– Nationella insatsstyrkan, säger Petter flinande.

Magdalena sitter tyst med blicken ner i bordet.

– Be om förlåtelse, säger Carlos.

– För att jag försöker rädda livet på en liten pojke? frågar Joona.

– Nej, för att du vet att du har gjort fel.

– Förlåt, säger Joona.

Petter fnissar och svettas i pannan.

– Jag kommer att stänga av dig, fortsätter Carlos. Från all tjänst tills internutredningen är över.

– Vem tar över? frågar Joona.

– Förundersökningen av morden på Birgittagården har prioriterats ner och kommer med

största...

– Vicky Bennet lever, avbryter Joona.

– Och med största sannolikhet, fortsätter Carlos. Så kommer åklagaren redan i morgon
eftermiddag fatta beslut om att lägga ner hela utredningen.

– Hon lever.

– Men skärpning för helvete, säger Benny. Jag har själv tittat på filmen och …

Carlos tystar honom med en handrörelse och säger sedan:

– Ingenting tyder på att det var Vicky och pojken som bevakningskameran fångade bakom
bensinmacken.

– Hon lämnade ett meddelande på sin mammas telefonsvarare i förrgår, säger Joona.

– Vicky har ingen telefon och hennes mamma är död, säger Magdalena allvarligt.

– Joona, du har börjat slarva, säger Petter beklagande.

Carlos harklar sig, tvekar, men drar sedan efter andan:

– Det här är inte roligt för mig, säger han långsamt.

Petter ser förväntansfullt på Carlos, Magdalena tittar i bordet med röda kinder och Benny ritar
krumelurer på ett papper.

– Jag tar tjänstledigt en månad, säger Joona.

– Bra, flämtar Carlos snabbt. Det löser …

– Om jag får komma in i en viss lägenhet först, avslutar Joona.

– En lägenhet?

Carlos ansikte mörknar och han sätter sig ner bakom skrivbordet som om krafterna rann ur
honom.

– Den köptes för sjutton år sedan av Tjeckiens ambassadör i Sverige …han överlät den till sin
tjugoåriga dotter.

– Glöm det, suckar Carlos.

– Men dottern har inte använt lägenheten på tolv år.

– Det har ingen betydelse …så länge den ägs av en person med diplomatisk immunitet så gäller
inte paragraf 21.

Utan att knacka kommer Anja Larsson in i rummet. Det blonda håret är pedantiskt arrangerat i
en knut på huvudet och läppglanset är fullt av glitter. Hon går fram till Carlos, tittar på honom
och gör en gest mot hans kind.

– Du är smutsig i ansiktet, säger hon.

– Skägg? säger Carlos svagt.

– Va?

– Glömde kanske raka mig, säger Carlos.

– Det ser inte trevligt ut.

– Nej, svarar han med nedslagen blick.

– Jag behöver prata med Joona, säger hon. Är ni klara?

– Nej, svarar Carlos med ostadig röst. Vi …

Anja lutar sig över skrivbordet. Halsbandets röda plastpärlor gungar i den väldiga klyftan mellan
hennes bröst. Carlos kväver impulsen att säga att han är gift när hans blick råkar hamna mitt i
Anjas urringning.

– Håller du på att få ett sammanbrott? frågar Anja intresserat.

– Ja, säger han lågt.

Kollegorna stirrar bara när Joona reser sig från stolen och följer med Anja ut i korridoren.

De fortsätter fram till hissarna och Joona trycker på knappen.

– Vad ville du, Anja? frågar han.

– Nu är du så där stressad igen, säger hon och erbjuder honom en karamell i randigt papper. Jag
ville bara säga att Flora Hansen ringde mig och...

– Jag behöver ett beslut om husrannsakan.

Anja skakar på huvudet, skalar papperet av en karamell och matar honom med den.

– Flora ville lämna tillbaka pengarna …

– Hon ljög för mig, avbryter Joona.

– Nu vill hon bara att vi ska lyssna, förklarar hon. Flora pratade om att det finns ett vittne …Hon
lät faktiskt rädd på riktigt och upprepade att du måste tro på henne, att hon inte vill ha några
pengar, att hon bara vill att vi ska lyssna.

– Jag måste komma in i lägenheten på Wollmar Yxkullsgatan.

– Joona, suckar Anja.

Hon tar av papperet från en ny karamell, håller fram den mot Joonas mun och gör en plutande
min med sina läppar. Han äter karamellen, Anja skrattar förtjust och skalar snabbt av papperet
från ännu en karamell. Hon skyndar sig att räcka den mot hans mun, men det är för sent, han
har redan gått in i hissen.
114
Wollmar Yxkullsgatan hänger det nu ballonger på en av dörrarna. Ljusa barnröster
LÄNGST NER PÅ
sjunger någonting på innergården. Joona öppnar dörren med den skallrande glasrutan och
blickar ut på innergården: en liten trädgård med gräsmatta och äppelträd. I det sista av
kvällssolen står ett bord dukat med färgglada assietter och muggar, ballonger och serpentiner.
En gravid kvinna sitter på en vit plaststol. Hon är sminkad som en katt och ropar något till de
lekande barnen. Det hugger till i Joona av längtan. Plötsligt lämnar en av flickorna ledet och
springer fram till honom.

– Hej, säger hon, tränger sig förbi och springer till dörren med ballonger.

Hennes nakna fötter lämnar fotspår över det vita marmorgolvet i entrén. Hon öppnar dörren
och Joona hör henne skrika rakt in i lägenheten att hon måste kissa. En av ballongerna lossnar
och faller nedåt och möter sin rosa skugga på golvet. Joona ser att hela trapphuset är översållat
av spår från nakna fötter: fram till ytterdörren och tillbaka, uppför och nerför trappan, förbi
sopnedkastet och rakt fram till förrådsdörren.

Joona går för andra gången upp till vindsvåningen och ringer på dörren. Han tittar på
mässingsskylten med namnet Horácková och den gulnade tejpbiten med namnet Lundhagen.

Barnens röster hörs fortfarande dämpat från innergården. Han ringer på igen och hinner precis
ta upp etuiet med dyrkar när dörren öppnas av en man i trettioårsåldern med spretigt hår.
Säkerhetskedjan är inte på, den gungar rasslande mot karmen. Gammal post och reklam täcker
golvet i den trånga tamburen. En vitmålad tegeltrappa leder rakt upp i lägenheten.

– Tobias?

– Vem frågar? undrar mannen.

Han har en kortärmad skjorta på sig och svarta jeans. Hans hår är stelt av frisyrgelé och ansiktet
gulaktigt.

– Rikskriminalen, säger Joona.

– No shit, ler mannen häpet.

– Får jag komma in?

– Det passar inte, jag är precis på väg ut, men om …

– Du känner Vicky Bennet, avbryter Joona.

– Det är kanske bäst att du kommer in en liten stund, säger Tobias allvarligt.

Joona blir plötsligt medveten om den nya pistolens tyngd i axelhölstret när han går uppför den
korta trappan och kommer in i en vindsvåning med lutande tak och kupor med fönster. På det
låga bordet står en keramikskål med smågodis. På ena väggen hänger en inglasad plansch som
föreställer ett slags gotisk kvinna med änglavingar och stora bröst.

Tobias sätter sig i soffan och försöker stänga en smutsig trunk som står på golvet intill hans ben,
men ger upp och lutar sig bakåt.

– Du vill prata om Vicky, säger Tobias och sträcker sig fram och tar en näve godisnappar ur
keramikskålen.

– När hörde du av henne senast? frågar Joona och bläddrar bland de oöppnade breven på ett
sideboard.

– Ja du, suckar Tobias. Jag vet inte. Det måste ha gått nästan ett år nu, hon ringde från …jävlar,
avbryter han sig när han tappar godis på golvet.

– Vad skulle du säga?

– Bara att hon ringde mig …från Uddevalla, tror jag, pratade en massa, men jag vet faktiskt inte
vad hon ville.

– Inga samtal den senaste månaden?

– Nej.

Joona öppnar en liten trädörr till klädkammaren. Fyra ishockeyspel står i sina kartonger och på
en hylla ligger en repig dator.

– Jag måste verkligen sticka, förklarar Tobias.

– När bodde hon här?

Tobias försöker stänga den stora väskan igen. Ett fönster står på glänt mot innergården och
barnen därnere hurrar just nu för födelsedagsbarnet.

– Det var för nästan tre år sedan.

– Hur länge?

– Hon bodde inte här hela tiden, men sju månader, svarar Tobias.

– Var bodde hon annars?

– Vem vet …

– Du vet inte?

– Jag körde ut henne några gånger …alltså …du fattar inte, hon var bara ett barn, men den
tjejen kan vara jävligt jobbig att ha i möblerade rum.

– På vilket sätt?

– Det vanliga …droger, stölder och självmordsförsök, säger han och river sig i hårbotten. Men
jag hade aldrig trott att hon skulle mörda någon. Jag följer allting i Expressen …jag menar, vilken
grej det har blivit.

Tobias tittar på klockan och möter sedan kommissariens lugna grå blick.

– Varför? frågar Joona efter en stund.

– Vad då, säger Tobias generat.

– Varför lät du henne bo här?

– Jag hade det jobbigt själv som barn, svarar han med ett leende och försöker återigen dra igen
dragkedjan till trunken på golvet.

Den stora sportväskan är full av läsplattor i inplastade originalförpackningar.

– Ska jag hjälpa dig?

Joona håller ihop dragkedjan medan Tobias drar löparen åt vänster och sluter väskan.

– Jag är ledsen för det här, säger han och klappar på väskan. Men jag lovar, det är inte mina
grejer, jag har bara tagit hand om dem åt en kompis.

– Då så, säger Joona.

Tobias skrattar till och råkar spotta ut en bit godis på mattan. Han reser sig och släpar trunken
nerför trappan till tamburen. Joona följer långsamt efter honom till dörren.

– Hur tänker Vicky? Var gömmer hon sig? frågar han.

– Jag vet inte – var som helst.

– Vem litar hon på? frågar Joona.

– Ingen, svarar han och öppnar ytterdörren och går ut i trapphuset.

– Litar hon på dig?

– Det tror jag inte.

– Så det är ingen risk att hon kommer hit?

Joona dröjer sig kvar i den lilla tamburen och öppnar försiktigt nyckelskåpet på väggen.

– Nej, men kanske till …nej, glöm det, säger Tobias och trycker på knappen till hissen.

– Vad skulle du säga? frågar Joona och petar bland nycklarna.

– Jag börjar få jävligt bråttom.

Joona hakar försiktigt av reservnycklarna till lägenheten från kroken och stoppar dem i fickan
innan han lämnar lägenheten, stänger dörren och ställer sig i hissen bredvid Tobias.
115
och på väg ut hör de glada skrik från gården. Ballongerna på dörren dunsar mjukt
DE LÄMNAR HISSEN
mot varandra i vinddraget. De fortsätter ut i solskenet på trottoaren. Tobias stannar till och ser
på Joona, kliar sig på ena ögonbrynet och glider sedan bort med blicken efter gatan.

– Du tänkte säga någonting om vart hon kan ha sökt sig, säger Joona.

– Jag kommer inte ens ihåg vad han heter, förklarar Tobias och skuggar ögonen med ena
handen. Men han är bonusfarsa till Mickan, en tjej som jag känner …och jag vet att innan Vicky
flyttade in till mig så sov hon i en bäddfåtölj hemma hos honom, uppe på Mosebacke torg.
förlåt, jag vet inte varför jag säger det här.

– Vilken adress?

Tobias skakar på huvudet och rättar till den tunga trunken.

– Det var det lilla vita huset, mitt emot teatern.

Joona ser honom försvinna runt hörnet med det tunga stöldgodset i väskan och tänker att han
ska ta bilen upp till Mosebacke torg och knacka dörr, men någonting får honom att stå kvar på
samma plats med en underlig oro inombords. Han fryser plötsligt. Det är redan kväll och det var
länge sedan han åt eller sov. Huvudvärken gör det allt svårare att hålla tankarna stadiga. Joona
börjar gå mot bilen, men stannar när han inser vad det var som inte stämde.

Han blir tvungen att le för sig själv.

Det är obegripligt att han kunde missa detta; han måste vara mycket trött om han ser det först
nu.

Kanske hade det varit lite för självklart, som en saknad länk i en klassisk pusseldeckare.

Tobias sa att han hade följt fallet dag för dag i kvällstidningen Expressen, men samtalade hela
tiden med Joona som om han visste att Vicky var vid liv.

Joona är i princip ensam om att tro att hon lever.

Landets journalister skrev om att Vicky och Dante drunknade i Indalsälven redan i onsdags. De
har ältat allt lidande som polisens långsamhet orsakat Dantes mamma och försökt förmå henne
att göra en anmälan.

Men Tobias vet att Vicky lever.

Denna självklara insikt drar plötsligt med sig en annan iakttagelse.

Joona vet vad han har sett och istället för att försöka hinna ifatt Tobias vänder han tvärt och går
hastigt tillbaka mot Wollmar Yxkullsgatan 9.

Hans hjärna har plötsligt återkallat minnet av den rosa ballongen som lossnade från dörren.
Den rullade nästan viktlös över det vita marmorgolvet i trapphuset.
Det hade funnits en massa fotspår från olika barn. De hade lekt i trappan, jagat varandra ut på
gården och in igen.

Joona upprepar för sig själv att Vicky fortfarande kan vara barfota sedan hon förlorade sina
sportskor i älven. Han slår upp porten, rusar in i entrén och ser att han mindes rätt.

Några av de större nakna fotspåren leder rakt fram till källardörren, men inte tillbaka.
116
rakt fram till metalldörren, tar upp nycklarna som han stal hos Tobias och
JOONA FÖLJER FOTSPÅREN
låser upp. Med ena handen hittar han knappen till takbelysningen. Den tunga dörren slår igen
bakom honom. Det blir mörkt och sedan blinkande ljust igen. Väggarna utstrålar kyla och en
skämd lukt från soprummet når honom genom en ventil. Han står alldeles stilla en stund och
lyssnar innan fortsätter utför den branta trappan.

Han kommer ner till ett överfyllt cykelförråd, tränger sig förbi pulkor, cyklar och barnvagnar och
fortsätter in i en låg korridor. Isolerade rörledningar löper under taket. Väggarna består av
nätdörrar till lägenhetsförråden.

Joona tänder lampan och tar ett par steg in i korridoren. Det brummar till bredvid honom, han
vänder sig om och ser att motorsystemet för hissen har gått igång.

En stark lukt av urin ligger i den stillastående luften.

Plötsligt hör han någon röra på sig längre in i källaren.

Joona tänker på fotografiet på Vicky som användes vid efterlysningen. Det är svårt att föreställa
sig det blyga, rodnande ansiktet skifta till någonting helt annat. Fyllas av en okontrollerad
vrede. Det enda sättet för henne att svinga den tunga hammaren måste ha varit med
dubbelfattning. Han försöker se henne för sig, hur hon slår och hur blodet skvätter upp i
ansiktet, hur hon fortsätter att slå, stryker blodet ur ena ögat med axeln och sedan slår igen.

Joona försöker andas tyst medan han med vänster hand knäpper upp en knapp i kavajen och
drar fram vapnet. Han har ännu inte riktigt vant sig vid tyngden och pistolens annorlunda
balans.

I ett förråd står en brun käpphäst med nosen mot gallret. Bakom den glittrar stålkantade skidor,
stavar och en gardinstång av mässing.

Det låter som om en människa hasar sig bort över betonggolvet, men han kan inte se
någonting.

Han ryser till vid tanken på att Vicky Bennet kan ha gömt sig under högen av gamla pulkor som
han passerade och att hon nu närmar sig honom bakifrån.

Det rasslar till och Joona vänder sig runt.

Korridoren är tom.

Avloppsstammarna smattrar utmed taket.

Precis när han vänder sig tillbaka släcks lampan automatiskt och det blir svart. Han ser
ingenting, trevar med handen och känner gallret till ett förråd. Längre bort ser han en liten
lampa glöda innanför strömbrytarens plasthölje.

En gul, darrande lampa för att man ska hitta knappen.

Joona väntar på att ögonen ska vänja sig vid mörkret en aning innan han börjar gå.
Plötsligt slocknar lampan på strömbrytaren.

Joona står blickstilla i korridoren och lyssnar intensivt.

Det tar honom en sekund att förstå att lampan är skymd, att någon har ställt sig framför den.

Han hukar försiktigt för att inte bli en måltavla för en attack i blindo.

Hissmaskineriet brummar bakom en dörr och plötsligt är lampan synlig igen.

Joona flyttar sig bakåt och hör samtidigt hur någon hasar mjukt över golvet.

Det finns någon där, utan tvekan. En person befinner sig i ett av förråden framför honom.

– Vicky, säger han in i mörkret.

Plötsligt öppnas dörren till källaren, röster hörs från trapphuset ovanför och någon börjar gå
nerför trappan mot cykelförrådet medan lamporna blinkar.

Joona utnyttjar ögonblicket, han tar några snabba steg fram, ser en rörelse inne i ett förråd och
riktar pistolen mot en hopkrupen gestalt.

Tröga lysrörsblixtar klyver mörkret och sedan är det ljust. Dörren till cykelförrådet slår igen och
rösterna avlägsnar sig.

Joona hölstrar pistolen, sparkar upp det lilla hänglåset och skyndar in. Skepnaden i förrådet är
mycket mindre än han först trodde. Den krummande ryggen rör sig snabbt med
andhämtningen.

Det är utan tvekan Vicky Bennet som står där.

Munnen är övertejpad och hennes smala armar är hårt vinklade bakom hennes rygg och
bundna vid gallret.

Joona närmar sig snabbt för att lossa repen. Hon står bara med sänkt huvud och andas
flämtande. Det trassliga håret hänger fram över det smutsiga ansiktet.

– Vicky, jag ska ta loss …

Hon sparkar honom hårt och överraskande i pannan precis när han böjer sig ner. Sparken är så
kraftig att han vacklar bakåt. Hon hänger i de surrade armarna och sparkar honom i bröstet.
Hennes axlar håller på att gå ur led av tyngden. Hon sparkar igen, men Joona blockerar foten
med handen. Hon skriker bakom tejpen, sparkar och kastar sig framåt och en hel sektion av
gallret ger vika. Vicky sliter med båda armarna och försöker få tag i en vass stålribba när Joona
välter ner henne på betonggolvet med sin överlägsna kraft. Han håller henne stilla med knäet
och låser hennes handleder med fängsel innan han lossar repen och tejpen.

– Jag dödar dig, skriker Vicky.

– Jag är kommissarie på …

– Våldta mig då, gör det, jag bryr mig inte, jag kommer efter och dödar dig och alla …

– Vicky, upprepar Joona med höjd röst. Jag är kriminalkommissarie och jag måste få veta var
Dante är.
117
hastigt genom halvöppen mun och stirrar på honom med mörka ögon. Hennes
VICKY BENNET ANDAS
ansikte är strimmigt av blod och smuts och hon ser ohyggligt trött ut.

– Om du är polis så måste du stoppa Tobias, säger hon hest.

– Jag pratade precis med Tobias, förklarar Joona. Han skulle iväg och sälja några läsplattor som
han …

– Den jäveln, säger hon flämtande.

– Vicky, du förstår att jag måste ta dig till polisstationen.

– Ja, vad fan, gör det då, jag skiter i det …

– Men först …först måste du säga var pojken är.

– Tobias tog honom, jag trodde på honom, säger Vicky och vänder bort ansiktet.

Hennes kropp börjar skaka.

– Jag trodde på honom igen, jag …

– Vad försöker du säga?

– Du kommer inte att lyssna ändå, säger hon och ser på Joona med våta ögon.

– Jag lyssnar nu.

– Tobias lovade att lämna Dante till hans mamma.

– Det har han inte gjort, säger Joona.

– Jag vet det, jag trodde på honom …jag är så jävla trög, jag …

Hennes röst bryts och paniken gnistrar i de mörka ögonen:

– Fattar du inte? Han tänker sälja pojken, han tänker sälja honom.

– Vad menar …

– Fattar du inte vad jag säger? Du släppte iväg honom, skriker hon.

– Vad menar du med att sälja?

– Det finns inte tid! Tobbe, han är …han kommer att sälja Dante till folk som säljer honom
vidare, det går aldrig att spåra honom efter det här.

De skyndar genom cykelförrådet och uppför den branta trappan. Joona håller sin ena hand
kring Vickys smala underarm medan han tar upp telefonen och ringer
Länskommunikationscentralen.
– Jag behöver en bil till Wollmar Yxkullsgatan 9 för att plocka upp en mordmisstänkt, säger han
snabbt. Och jag behöver hjälp att spåra en person som är misstänkt för människorov.

De fortsätter genom porten, nerför trappan och ut på trottoaren i det starka solskenet. Joona
pekar ut riktningen mot sin bil och förklarar för vakthavande:

– Han heter Tobias Lundhagen och …Vänta, säger Joona och vänder sig till Vicky. Vad har han
för bil?

– En stor svart bil. Hon visar höjden med handen. Jag känner igen den om jag ser den.

– Vad är det för märke?

– Ingen aning.

– Hur ser den ut? Är det en suv, en minibuss, en skåpbil?

– Jag vet inte.

– Vet du inte om det är …

– Vad fan – förlåt! skriker Vicky.

Joona avbryter samtalet och tar tag om hennes båda axlar och ser henne i ögonen.

– Vem säljer han Dante till? frågar han.

– Jag vet inte, Gud, jag vet inte …

– Men hur vet du att han ska sälja honom? Har han sagt det? Har du hört honom säga det?
frågar Joona och möter hennes ångestfyllda blick.

– Jag känner honom …jag …

– Vad är det?

Hennes röst är tunn och spricker av stress när hon svarar:

– Slakthusområdet, vi åker till slakthusområdet.

– Sätt dig i bilen, säger Joona kort.

De springer den sista biten. Joona ropar åt henne att skynda sig, hon sätter sig med armarna
låsta bakom ryggen, han skyndar runt, startar och ger gas. Löst grus rasslar under däcken. Vicky
faller åt sidan när Joona svänger brant in på Timmermansgatan.

Med en vig rörelse drar Vicky de fängslade händerna under stjärten och benen så att hon får
dem framför sig istället.

– På med bältet, säger Joona.

De får upp hastigheten till nittio kilometer i timmen, bromsar, glider en bit med dundrande
däck och svänger in på Hornsgatan.

En kvinna stannar mitt i vägen på ett övergångsställe och tittar på något i sin telefon.

– Idiot, skriker Vicky.

Joona passerar kvinnan på fel sida av refugen, möter en buss men hinner tillbaka till rätt fil, kör
förbi Mariatorget och får upp hastigheten ytterligare. Vid kyrkan rotar en burksamlare i en
papperskorg och går sedan rakt ut i gatan med den buckliga säcken över axeln.

Vicky drar efter andan och kryper ihop. Joona blir tvungen att gira brant, ut över cykelbanan. En
mötande bil tutar utdraget. Joona ökar hastigheten ytterligare efter muren, ignorerar
trafikljusen, svänger höger och ger full gas in i Södertunneln.

Skenet från de framstörtande lamporna längs väggarna blinkar monotont inne i bilen. Vickys
ansikte är stilla, nästan förstelnat. Hennes läppar är spruckna och torkad lera ligger i en smutsig
hinna över hennes hud.

– Varför slakthusområdet? frågar Joona.

– Det var där Tobias sålde mig, svarar hon.

118
söder om Stockholm som en följd av lagen angående köttbesiktning och
SLAKTHUSOMRÅDET UPPFÖRDES
slakthus från 1897 och är ännu i dag norra Europas största område för styckning och hantering
av kött.

Trafiken är gles i Södertunneln och Joona kör mycket fort. Torrt tidningspapper svävar i luften
runt de stora fläktarna.

Bredvid honom sitter Vicky Bennet och han ser i ögonvrån att hon tuggar på naglarna.

Det sprakar underligt i bilens Rakel-enhet medan Joona begär understöd från polis och
ambulans, han säger att det antagligen kommer att röra sig om slakthusområdet i Johanneshov,
men förklarar att han ännu inte har någon adress.

– Jag återkommer, säger han precis när bilen dundrar över resterna från ett gammalt däck.

Den långa, böjda tunneln störtar fram medan ränderna på betongväggarna under de brandgula
lamporna flimrar förbi.

– Kör fortare, säger hon och håller händerna mot handskfackets lucka, som för att skydda sig
om de skulle krocka.

Ljuset blinkar stroboskopiskt över hennes bleka, smutsiga ansikte.

– Jag sa att jag skulle betala tillbaka det dubbla om han kunde ordna pengar och pass …han
lovade att Dante skulle få komma hem till sin morsa …och jag trodde honom, kan du fatta det,
efter allt han gjort med mig …

Hon slår sig själv i huvudet med knutna händer.

– Hur fan kan man vara så jävla dum som jag, säger hon lågt. Han ville bara ha Dante …han
spöade mig med ett rör och låste in mig. Jag är så jävla dum, jag borde inte få leva …

På andra sidan Hammarbyledens vatten passerar de under Nynäsvägens viadukt och fortsätter
sedan runt Globen. Den stora arenan ligger som en smutsvit himlakropp bredvid
fotbollsstadion.

Strax bakom affärskomplexen blir husen låga och funktionella. De kör in i ett stort inhägnat
område med industribebyggelse och parkerade släp. På långt avstånd syns neonskylten över
vägens båda filer; på röd botten lyser isande vita bokstäver: SLAKTHUSOMRÅDET.

Bommarna är uppfällda och de kör in på området med dundrande däck.

– Vart ska vi nu? frågar Joona medan han kör utmed en grå lagerlokal.

Vicky biter på läpparna och irrar runt med blicken:

– Jag vet inte.

119
men ljusskyltar och gatlyktor är tända i det labyrintiska industriområdet. Nästan all
HIMLEN ÄR MÖRK,
aktivitet har upphört för dagen men långt in på en tvärgata lyfter en kranbil upp en blå
container på flaket med ett gnisslande, skrapande ljud.

Joona kör fort förbi ett smutsigt hus med en bucklig reklamskylt för flintastekar och närmar sig
några gröna plåtbyggnader med slutna stålgrindar framför en vändplan.

De passerar en gul tegelbyggnad med lastbrygga och rostiga containrar och svänger runt
köttcentralen.

Inga människor syns till.

De fortsätter in på en mörkare gata med stora fläkttrummor, soptunnor och gamla varuvagnar.

På parkeringsplatserna under en skylt med texten “Köttiga korvar för dig” står en skåpbil med
pornografiskt motiv lackat över sidan.

Det smäller till när de kör över ett snett brunnsgaller. Joona svänger åt vänster runt ett krokigt
räcke. Några fiskmåsar flaxar upp från en trave träpallar.

– Där! Där är bilen! skriker Vicky. Det är hans …Jag känner igen huset, de är därinne.

Framför ett stort leverbrunt hus med smutsiga fönster och metalljalusier står en svart skåpbil
med den amerikanska sydstatsflaggan för det bakre fönstret. På andra sidan vägen är fyra
personbilar parkerade på rad längs trottoaren. Joona kör förbi huset, svänger till vänster och
stannar vid ett tegelhus. Tre flaggstänger med företagsvimplar fladdrar i vinden. Han säger
ingenting, tar bara fram nyckeln, lossar Vickys ena hand och fäster kloven kring ratten innan
han lämnar bilen. Hon tittar på honom med mörka ögon men protesterar inte.

Genom vindrutan ser hon kommissarien springa i skenet från en lyktstolpe. Det blåser hårt och
sand och stoff flyger genom luften.

Mellan de slutna byggnaderna finns en smal gränd med lastbryggor, järntrappor och containrar
för köttavfall.

Joona når dörren som hon pekade ut, blickar tillbaka, ser på det ödsliga området. Långt bort kör
en gaffeltruck runt inne i en hangarliknande byggnad.

Han går uppför en metalltrappa, öppnar dörren och kommer in i en korridor med knakande
plastmatta, fortsätter tyst förbi tre kontor med tunna väggar. I en vit kruka med lecakulor står
ett dammigt citronträd av plast. Rester från julgransglitter sitter kvar bland grenarna. En
inramad slaktlicens från 1943 hänger på väggen, utfärdad av Kristidsnämnden i Stockholm.

På ståldörren i slutet av korridoren sitter ett inplastat anslag med regler om hygien och
återvinning. Någon har skrivit “hantering av kukar” rakt över reglerna. Joona öppnar dörren
någon centimeter, lyssnar och hör röster långt bort.

Försiktigt blickar han in i en stor maskinhall för linjebunden grovstyckning, med automatiserad
inmätning för kapning av grishalvor. Det blänker svagt i det gula klinkergolvet och bänkarna av
rostfritt stål. Ett blodigt plastförkläde hänger ut under locket till en soptunna.

Han tar ljudlöst fram sitt vapen och känner en dov pirrning i hjärtat när han drar in lukten av
vapenfett.
120
smyger Joona in, hukande utmed de stora maskinerna. Han känner den söta
MED VAPNET I HANDEN
lukten från de urspolade golvdurkarna och gummimattorna samtidigt som han tänker på att
han aldrig gav Länskommunikationscentralen någon adress, att de antagligen redan har kommit
till slakthusområdet, men att det kan dröja innan de hittar Vicky.

Minnet som är lika plötsligt som obarmhärtigt glimmar till. Sekunderna då våra liv avgörs är
ständigt i rörelse. Tiderna går samman. Joona var elva år och rektorn hämtade honom i
klassrummet, tog ut honom i korridoren och berättade vad som hänt utan att kunna hålla
tillbaka gråten.

Hans pappa var patrullerande polis och hade blivit dödad i tjänsten när han gick in i en lägenhet
och blev skjuten i ryggen. Trots att det var emot reglementet hade fadern gått in i lägenheten
ensam.

Nu har inte Joona tid att vänta på förstärkning.

Från taket med traverser och rörbanor hänger pneumatiska bogbladsdragare övertäckta av
smutsiga hinnor.

Han förflyttar sig ljudlöst framåt och hör rösterna tydligare.

– Nej, han måste vakna först, säger en man tungt och rossligt.

– Ge det en liten stund.

Joona känner igen Tobias röst, med sin oskyldiga pojkaktighet i tonfallet.

– Vad fan tänkte du på? frågar en annan.

– Att han skulle hålla sig lugn, säger Tobias mjukt.

– Han är nästan död, säger den rosslande mannen. Jag kan inte betala innan jag vet att han är
okej.

– Vi stannar två minuter till, säger en tredje man med allvar i rösten.

Joona fortsätter framåt och när han når slutet av en maskinrad kan han plötsligt se pojken.
Barnet ligger på en grå filt på golvet. Han har en skrynklig blå tröja på sig och mörkblå byxor,
små gymnastikskor. Det slappa ansiktet är tvättat, men håret och händerna är smutsiga.

Bredvid pojken står en storvuxen man med skinnväst och enorm kulmage. Han svettas så att
det rinner i ansiktet, han trampar runt, river sig i det vita skägget på kinden och suckar irriterat.

Något stänker på Joona. En slangklämma sitter löst. Det droppar vatten och rinner över
klinkerplattorna ner till en golvbrunn längre bort.

Den tjocke mannen rör sig rastlöst genom rummet, tittar på klockan, en svettdroppe faller från
hans nästipp. Han sätter sig pustande på huk vid pojken.
– Vi tar några bilder, säger en annan man som Joona inte har hört förut.

Joona vet inte vad han ska göra, han anar fyra män, men kan inte bedöma om de är beväpnade.

Han skulle behöva en insatsstyrka.

Det blänker i den tjocke mannens ansikte när han drar av de små sportskorna från Dantes
fötter.

Små randiga strumpor följer med och faller till golvet. De runda hälarna studsar mot filten.

När mannens väldiga händer börjar knäppa upp pojkens jeans står Joona inte ut längre. Han
reser sig från sitt gömställe.

Utan att dölja sin närvaro börjar han gå utmed styckbänkarna med nyslipade knivar med olika
längd, styvhet och spår i bladet.

Han håller pistolen riktad mot golvet.

Hjärtat slår hårt av ångest.

Joona vet att han inte följer reglementet, men han kan inte vänta längre, han fortsätter bara
rakt fram med stora kliv.

– Vad fan, säger den tjocke mannen och tittar upp.

Han släpper taget om pojken men sitter kvar på knä.

– Ni är misstänkta för delaktighet i människorov, säger Joona och sparkar den tjocke rakt i
bröstkorgen.

Svettdroppar skvätter från mannens ansikte när han vräks bakåt av den hårda träffen. Han
faller handlöst in bland hinkarna för rens, rullar bakåt över durkgallret, river med sig en låda
med hörselskydd och brakar rakt in i den tunga skinnermaskinen.

Joona hör ett vapen osäkras och känner nästan omedelbart stöten från mynningen mot ryggen,
precis mellan ryggrad och skulderblad, snabbt och exakt. Han står stilla eftersom han vet att
kulan skulle gå rakt igenom hans hjärta om den lämnade pistolen i denna sekund.

Från sidan närmar sig en man i femtioårsåldern med blond hästsvans och ljusbrun skinnjacka.
Han rör sig mjukt som en livvakt och riktar en avsågad hagelbössa mot Joona.

– Skjut honom, ropar någon.

Den fete mannen ligger på rygg och andas flämtande. Han rullar runt, försöker resa sig, men
snubblar, tar stöd med handen, kommer upp på ostadiga ben och försvinner bort ur Joonas
synfält.

– Vi kan inte stanna här, viskar Tobias.

Joona försöker se något i styckbänkens speglande metall och i det blanka stålhöljet till de
hängande bogbladsdragarna, men det är omöjligt att avgöra hur många män som befinner sig
bakom honom.

– Lämna ifrån dig vapnet, säger en lugn röst.

Joona låter Tobias ta hans pistol, tänker att kollegorna snart måste hitta hit, att det inte är rätt
läge att ta några risker.
121
i framsätet i Joonas bil. Hon biter på sina torra läppar och stirrar ut på det
VICKY BENNET SITTER
rödbruna huset.

Hon håller handen på ratten för att inte handfängslet ska skava in i handleden.

När hon har varit arg eller rädd så har hon svårt att minnas någonting efteråt. Det är som att
följa en solkatt med blicken. Den hoppar runt och stannar ibland darrande på en detalj innan
den försvinner.

Vicky skakar på huvudet, blundar hårt en stund och tittar sedan igen.

Hon vet inte hur lång tid det har gått sedan kriminalkommissarien med den fina rösten försvann
med fladdrande kavaj.

Kanske är Dante redan förlorad, försvunnen i det svarta hålet som suger åt sig barn, flickor och
pojkar.

Hon försöker hålla sig lugn, men känner att hon inte kan stanna i bilen.

En råtta stryker långsamt efter ett fuktigt betongfundament och rinner sedan ner i en brunn.

Mannen som körde gaffeltruck längst bort i gränden har slutat jobba. Han drog igen de höga
dörrarna till hangaren och låste innan han gick sin väg.

Vicky tittar på sin hand, på den blanka metallen som håller henne fast, de klirrande länkarna.

Han lovade att han skulle ta Dante till mamman.

Vicky jämrar sig.

Hur kunde hon lita på Tobias igen? Om Dante försvinner är det hennes fel.

Hon försöker se något genom det bakre fönstret. Dörrarna är stängda, ingen människa syns till,
det gula tyget i en trasig markis rör sig i vinden.

Hon rycker med båda händerna i bilens ratt, försöker bryta loss den, men det är omöjligt.

– Helvete …

Hon andas flämtande och dunkar huvudet mot nackstödet.

På ett plakat om färskt kött och svenska råvaror har någon ritat ögon och en ledsen mun i
smutsen.

Kommissarien borde ha kommit tillbaka nu.

Plötsligt hörs en kraftig knall, hög som en explosion.

Ett smattrande eko tonar bort och sedan blir det tyst igen. Hon försöker se någonting, vänder
sig runt men området är övergivet.
Vad gör de?

Hennes hjärta slår hårt i bröstet.

Vad som helst kan hända här.

Hon andas snabbare och tänker på ett ensamt barn som gråter av rädsla i ett rum med okända
män.

Bilden var bara där – hon har ingen aning om vad den handlar om.

Vicky sträcker på sig och försöker se något genom fönstren, känner en stegrande panik
inombords och försöker lirka handen ur fängslet. Det är omöjligt. Hon drar hårdare och suckar
till av smärta. Metallen glider upp en liten bit på handryggen och fastnar. Hon andas genom
näsan, lutar sig bakåt, tar spjärn med ena foten på ratten och den andra på kanten till
handfängslet och sedan sparkar hon ifrån med all kraft.

Vicky Bennet skriker rakt ut när metallen river upp huden och tummen bryts av för att handen
ska slippa ur bojan.
122
pistolmynningen försvinner från Joonas rygg, snabba fötter flyttar sig undan och han
TRYCKET FRÅN
vänder sig långsamt runt.

En kort man i grå kostym och glasögon backar undan ytterligare lite. Han siktar på Joona med
en svart Glock medan hans vänstra hand hänger blek intill höften. Först undrar Joona om
handen är skadad, men inser att det rör sig om en protes.

Tobias står bakom en smutsig bänk och håller i Joonas Smith & Wesson utan att verka veta vad
han ska göra med den.

På höger sida står den blonde mannen med den avsågade hagelbössan riktad mot Joona.

– Roger, säger den korte till mannen med hagelbössan. Du och Micke tar hand om polisen när
jag har gått.

Tobias står borta vid väggen och stirrar på honom med ögon som svartnat av stress.

En ung man med snaggat hår och kamouflagebyxor närmar sig rakt framifrån med en rattlare
riktad mot Joona. Det är en liten kulsprutepistol smidd av skiftande vapendelar. Joona saknar
skyddsväst, men om han blir tvungen att välja så kommer han helst att ta några skott från den.
En rattlare har ibland samma eldstyrka som ett vanligt automatvapen, men väldigt ofta rör det
sig om dåliga hemmabyggen.

En röd prick darrar på Joonas bröst.

På rattlaren sitter ett lasersikte av det slag som vissa poliser använde sig av för ett antal år
sedan.

– Lägg dig på golvet med händerna bakom nacken, säger Joona.

Mannen med snaggat hår ler obehärskat. Den röda pricken halkar ner till Joonas solarplexus
och åker sedan upp till nyckelbenet.

– Micke, skjut honom, säger Roger utan att sluta sikta på Joona med den avsågade hagelbössan.

– Vi kan inte ha några vittnen, instämmer Tobias och stryker sig nervöst över munnen.

– Lägg ungen i bilen, säger mannen med protesen dämpat till Tobias och lämnar sedan
maskinhallen.

Tobias släpper inte Joona med blicken när han går fram till Dante och släpar med sig honom i
luvan, fort och ovarsamt över klinkergolvet.

– Jag kommer snart, ropar Joona efter honom.

Det är kanske sex meter till den unge mannen som håller i rattlaren och kallas för Micke.

Joona flyttar sig lite närmare honom, bara ett försiktigt steg.

– Stå still! skriker den unge mannen.

– Micke, säger Joona mjukt. Om du lägger dig på golvet med händerna bakom nacken så klarar
du dig.

– Skjut snuten, ropar mannen som kallas Roger.

– Gör det själv, viskar Micke.

– Va? frågar Roger och sänker hagelgeväret. Vad sa du?

123
med rattlaren andas flämtande. Lasersiktets röda prick darrar på Joonas bröst,
DEN UNGE MANNEN
försvinner bort en halv sekund och återvänder sedan skakande.

– Jag ser att du är rädd, säger Joona och närmar sig.

– Håll käften på dig, håll bara käften, säger Micke medan han backar.

– Pricken darrar.

– Skjut för helvete, ryter Roger.

– Lägg ner vapnet, fortsätter Joona.

– Skjut!

– Han törs inte skjuta, svarar Joona honom.

– Men jag törs, säger Roger och höjer hagelbössan. Jag törs skjuta.

– Det tror jag inte på, säger Joona leende.

– Ska jag göra det? Jag gör det! skriker han och närmar sig. Vill du att jag ska göra det?

Roger går fram mot Joona med stora steg. En torshammare gungar i en kedja om hans hals. Han
sträcker fram den avsågade hagelbössan, lägger fingret på avtryckaren och siktar på Joona.

– Jag skjuter skallen av dig, väser han.

Joona sänker blicken och väntar tills mannen är helt nära innan han slår ut med handen, får tag
i den korta pipan, rycker åt sig bössan, svänger den runt och träffar Roger på kinden med
kolven. Det smackar till och huvudet vrids åt sidan. Mannen snubblar fram i rattlarens
skottlinje. Joona står bakom honom, siktar in mellan hans ben och avfyrar hagelbössan. Knallen
är öronbedövande, vapnet stöter till av den höga laddvikten och haglet passerar mellan
mannens ben och träffar Mickes vänstra ankel med oerhörd kraft. Klungan av 258 kulor går rakt
igenom hans smalben och vadmuskel. Foten slits av från benet och rullar in under det löpande
bandet.

Blod skvätter från den trasiga stumpen över golvet och Micke avfyrar rattlaren. Sex kulor slår in
i Rogers bröstkorg och axel. Micke stupar skrikande. Resten av skotten försvinner vinande upp i
taket och rikoschetterar bland rör och traverser.

Det smattrar metalliskt tills magasinet är tomt och sedan hörs bara det brustna skriket från
Micke.

Den korte mannen med protesen kommer springande och hinner precis se hur Roger går ner på
knä, lutar sig framåt så att hästsvansen halkar över kinden. Han stöder sig på händerna med
sträckta armar medan en jämn ström av blod rinner rakt ner från hans bröstkorg, genom gallret
där det leds vidare ner till rännan för grisblod.
Joona tar sig snabbt in bakom några maskiner avsedda för att blåsa upp griskroppar för att
underlätta styckningen. Han hör mannen med Glocken följa efter, sparka undan en skramlande
vagn och andas stressat genom trånga näsgångar.

Joona flyttar sig bakåt, bryter hagelgeväret och ser att det bara var laddat med en patron.

Den unge mannen ropar på hjälp, flämtar och skriker.

Bara tio steg bort ser Joona en dörröppning till ett kylrum. Bakom de gulnade plastlamellerna
anas urtagna grisar i täta galgar.

Han tänker att det borde finnas en port mot gatan med lastbrygga längre in i kylrummet.
124
PÅ GAVELN AV DEN brunröda byggnaden finns en svart metalldörr som hålls öppen av en rullad
tidning.

En vit plåtskylt förkunnar: Larssons chark och butikskött.

Vicky går fram, snubblar till på skogallret och öppnar sedan dörren. Det droppar blod från den
skadade handen ner på tidningen när hon tar sig in.

Hon måste hitta Dante. Det är hennes enda plan.

Utan att smyga går hon in i ett omklädningsrum med träbänkar framför röda, buckliga plåtskåp.
En plansch på en leende Zlatan Ibrahimovic sitter fasttejpad på väggen. I fönsternischen står
några plasthållare till kaffemuggar på en broschyr från Livsmedelsarbetareförbundet.

Ett skrik hörs genom väggarna. Det är en man som ropar på hjälp.

Vicky blickar runt i omklädningsrummet, öppnar ett skåp, river ut några sandiga plastkassar,
öppnar nästa, fortsätter framåt, tittar ner i papperskorgen, ser att det bland gamla
portionssnuspåsar och godispapper ligger en tom glasflaska sockerdricka.

Mannen skriker igen, tröttare.

– Helvete, viskar Vicky, tar upp glasflaskan och kramar den hårt i sin högra hand medan hon
fortsätter ut genom den andra dörren och in i ett svalt lagerrum med lastpallar och
packningsmaskiner.

Hon springer så tyst hon kan i riktning mot en stor garageport. När hon har passerat pallar med
inplastade kartonger anar hon en rörelse i ögonvrån och stannar till.

Hon söker runt med blicken och ser en skugga flytta sig bakom en brandgul gaffeltruck. Hon
andas tyst och smyger fram, tar stöd med handen på trucken, fortsätter runt och ser en man
som sitter lutad över ett bylte på en filt.

– Jag mår illa, säger en ljus barnröst.

– Kan du stå upp, lilla gubben? frågar mannen.

Hon tar ett steg emot dem. Mannen vänder sig om och Vicky ser att det är Tobias.

– Vicky? Vad gör du här? frågar han med ett förvånat leende.

Hon närmar sig undrande.

– Dante? frågar hon försiktigt.

Pojken tittar på henne som om han inte riktigt kan urskilja hennes ansikte i ett mörkt rum.

– Vicky, ta med honom till skåpbilen, säger Tobias. Jag kommer om en sekund …

– Men jag är …
– Gör bara som jag säger så blir det bra, avbryter han.

– Okej, svarar hon tonlöst.

– Skynda dig nu – ut med ungen till bilen.

Pojken är grå i ansiktet, han lägger sig ner på filten igen. Ögonlocken är tunga, de sluter sig.

– Du får bära honom, suckar Tobias.

– Ja, svarar Vicky och går fram och krossar glasflaskan mot Tobias huvud.

Först ser han bara förvånad ut, han vinglar till och går ner på ena knäet. Han känner häpet i
hårbotten, ser glassplittret och blodet i sina händer.

– Vad fan håller du …

Hon hugger honom med de spetsiga resterna av flaskan och träffar sidan av halsen, vrider och
känner hans varma blod över fingrarna. Vreden som fyller henne är så mäktig att hon känner sig
berusad. Raseriet brinner likt ett överhettat vansinne. Hon hugger igen och träffar hans högra
kind.

– Du skulle inte ha rört pojken, skriker hon.

Hon siktar på hans ögon och hugger. Han famlar med händerna och får tag i hennes jacka,
rycker henne till sig och slår henne rakt i ansiktet med knytnäven. Hon ramlar bakåt, synfältet
snor ihop sig och det svartnar hastigt för ögonen.

Medan hon faller hinner hon minnas männen som betalade Tobias. Hon minns hur hon vaknade
med en fruktansvärd smärta i underlivet och skadade äggstockar.

Flämtande slår hon ryggen i golvet, men lyckas hålla huvudet uppe. Hon blinkar, får tillbaka
synen, reser sig, vinglar till, men behåller balansen. Det rinner blod nerför hennes mun. Tobias
har hittat en bräda med spikar på golvet och försöker resa sig upp.

Vänster hand brinner av smärta från den brutna tummen men Vicky håller fortfarande resterna
från den trasiga flaskan i höger hand.

Hon går fram och hugger Tobias över den framsträckta handen, får sitt eget blod i ögonen,
hugger på måfå, träffar honom rakt i bröstet och i pannan, resterna av flaskan spricker och hon
skär sig i handen, men fortsätter att slå tills han faller och blir liggande.
125
springa längre, men fortsätter att gå med Dante i famnen. Det känns som om hon
VICKY ORKAR INTE
ska kräkas. Hon har förlorat känseln i båda armarna och är rädd för att tappa pojken. Hon
stannar och försöker ändra grepp, men vinglar till och faller hårt ner på båda knäna. Vicky
suckar till och lägger försiktigt ner Dante på golvet. Han har somnat igen. Hans ansikte är
alldeles blekt, hon hör knappt hans andetag.

De måste antingen komma härifrån eller gömma sig.

Hon samlar sig, biter ihop, tar tag i hans jacka och släpar med honom till en sopcontainer.
Kanske går det att klämma sig in bakom den. Dante kvider och andas plötsligt oroligt. Hon
klappar honom och ser honom öppna ögonen en liten stund, men sedan blunda igen.

Det är kanske bara tio meter till en glasdörr bredvid en hög garageport, men hon orkar inte
bära honom längre. Hennes ben skakar fortfarande av ansträngningen. Hon skulle bara vilja
lägga sig ner bakom Dante och sova, men vet att hon inte får det.

Hennes händer är blodiga, men hon känner ingenting, har ingen känsel i armarna.

Utanför glasdörren syns en tom gata.

Hon sjunker ner på höften, andas tungt, försöker samla tankarna, tittar på sina händer och på
pojken, stryker bort hår från hans ansikte och lutar sig fram.

– Vakna nu, säger hon.

Han blinkar, tittar på hennes blodiga ansikte och ser rädd ut.

– Det är ingen fara, säger hon. Det gör inte ont. Har du haft näsblod någon gång?

Han nickar och fuktar munnen.

– Dante, jag kan inte bära dig, du måste gå den sista biten, säger Vicky och känner hur en
utmattad gråt vill tränga fram i rösten.

– Jag bara sover hela tiden, säger han och gäspar.

– Du ska hem nu, det är över …

– Vad då?

– Du ska hem till din mamma, säger hon och ler med hela sitt trötta ansikte. Du måste bara orka
gå.

Han nickar, stryker sig med handen över huvudet och sätter sig upp.

Långt bort i den stora lagerlokalen faller något till golvet och skramlar. Det låter som ett antal
stålrör som rullar och stannar.

– Försök att stå upp nu, viskar Vicky.

De reser sig båda och börjar gå mot glasdörren. Varje steg är outhärdligt och Vicky förstår att
hon inte kommer att orka. Plötsligt ser hon det blå ljuset från den första polisbilen. Fler bilar
kommer och Vicky tänker att de är räddade.

– Hallå? ropar en man med skrovlig röst. Hallå?

Hans röst ekar mellan väggarna och det höga taket. Vicky känner sig yr och måste stanna, men
Dante fortsätter framåt.

Hon stöder axeln mot containerns kalla metall.

– Gå ut genom dörren, säger hon med dämpad röst.

Dante tittar på henne och är på väg att återvända till henne.

– Nej, gå ut, ber hon. Jag kommer snart.

Hon ser tre uniformerade poliser springa åt fel håll, bort mot ett hus på andra sidan vägen.
Dante fortsätter fram till dörren. Han trycker ner handtaget och drar, men ingenting händer.

– Hallå? ropar mannen närmare.

Vicky spottar blodig saliv på golvet, biter ihop, försöker andas lugnare och börjar gå igen.

– Sitter fast, säger Dante och rycker i handtaget.

Benen darrar under henne och det känns som om knäna bara kommer att vika sig, men hon
tvingar sig själv att ta de sista stegen. Handen bränner av smärta när hon trycker ner handtaget
och drar. Dörren går inte att rubba. Hon knuffar på den, men den är låst. Hon försöker bulta på
det stumma glaset, men det hörs nästan ingenting. Fyra polisbilar syns utanför. Det blå ljuset
rinner över fasader och blixtrar i olika fönster. Hon vinkar, men ingen av poliserna ser henne.

Tunga steg hörs över betonggolvet i lagerlokalen bakom dem. De kommer hastigt närmare.
Vicky vänder sig runt och ser en tjock man med skinnväst närma sig med leende mun.
126
en elektrisk rörbana med tätt hängande grisar. Den söta doften från köttet
UNDER TAKET LÖPER
dämpas av kylrummets låga temperatur.

Joona förflyttar sig hukande mellan djurkropparna, allt längre in medan han letar efter ett
tillhygge. Dämpade skrik hörs från maskinhallen, följt av snabba dunsar. Han försöker se
förföljaren genom den grova industriplasten i dörröppningen. En suddig skepnad anas mot
styckbänkarna, bred som fyra personer och sedan smal igen.

Han kommer närmare, hastigt.

Det syns att han bär en pistol i sin högra hand.

Joona backar, böjer sig ner och blickar in under griskropparna. Längre bort mot väggen står en
vit hink och bredvid den ligger ett rör och några smutsiga trasor.

Ett rör kan han använda.

Försiktigt försöker han förflytta sig i den riktningen, men måste stanna och dra sig tillbaka när
den korte mannen för undan den tunga plasten med sin handprotes.

Joona står stilla och anar förföljaren via de smala speglingarna som syns i listerna av kromat
stål. Han ser hur mannen kommer in i kylrummet och hur han håller pistolen med rak arm
medan han söker runt med blicken.

Ljudlöst tar Joona några steg närmare väggen, in bakom en gris, och kan inte längre bevaka
förföljaren, men han hör fortfarande hans steg och andhämtning.

Femton meter bort finns en port som antagligen leder ut till en lastbrygga. Joona skulle kunna
springa i gången mellan de hängande kropparna, men vid ett tillfälle, strax innan porten, så
skulle förföljaren få fri eldlinje i flera sekunder.

Det är antagligen för mycket, tänker Joona.

Snabba, hasande steg hörs och sedan en tung duns. En av grisarna gungar och det rasslar i
rörbanans koppling till galgen.

Joona tar de sista stegen bort till väggen och sjunker ner bredvid ett kylelement. Förföljarens
skugga flyttar sig över betonggolvet tio meter bort.

Tiden är på väg att rinna ut.

Mannen med protesen kommer att hitta honom snart. Joona hasar åt sidan och ser att röret på
golvet är gjort av plast. Det är värdelöst som tillhygge. Han är på väg därifrån när han upptäcker
att det står några verktyg i den gamla hinken. Tre skruvmejslar, en avbitartång och en kniv med
kort, kraftigt blad.

Joona drar försiktigt upp kniven ur hinken, metall skrapar mot metall, klingan glider mot
tångens skänklar.
Han försöker avläsa förföljarens rörelser från ljudet av hans steg och förstår att han måste flytta
sig undan.

Ett skott avfyras och kulan slår in i en griskropp med ett smackande ljud en halvmeter från
Joonas huvud.

Förföljarens steg närmar sig hastigt, han springer nu. Joona lägger sig platt på golvet och rullar
undan, in i nästa korridor av kött.
127
POLISEN ÄR OBEVÄPNAD och rädd, tänker mannen och stryker undan luggen med protesen.

Han stannar, riktar vapnet och försöker se något mellan slaktkropparna.

Han måste vara rädd, upprepar han för sig själv.

Just nu gömmer han sig, men mannen vet att polisen snart kommer att försöka fly genom
porten mot gatan.

Hans egen andhämtning är hastig. Luften är kall och torr i lungorna. Han hostar svagt, vänder
sig helt om, tittar till på pistolen och höjer blicken igen. Han måste blinka hårt. Kanske såg han
någonting vid väggen – bakom kylelementet. Han börjar springa längs raden av grisar.

Det här måste gå att avsluta fort. Allt han behöver göra är att jaga ifatt polisen och skjuta på
nära håll. Först i bålen och sedan genom tinningen.

Han stannar och ser att spalten utmed betongväggen är tom, några trasor på golvet och en vit
hink bara.

Han vänder tvärt och börjar gå tillbaka, men stannar igen och lyssnar.

Allt som hörs är hans egna andetag genom näsan.

Han petar på en gris med vänsterhanden, men den är tyngre än väntat. Han får trycka till
ordentligt för att få den i gungning. Värken i armen kommer tillbaka när stumpen kläms mot
protesens skål.

Det rasslar i galgens fäste.

Grisen gungar åt höger och han kan se in i nästa gång.

Det finns ingenstans att ta vägen, tänker mannen. Han har honom som i en liten bur. Allt han
behöver göra är att behålla en öppen skottlinje mot portarna om polisen gör ett försök att ta sig
ut, men samtidigt hålla uppsikt över dörröppningen med plastlameller för att förhindra en
reträtt.

Han har blivit trött i axeln och sänker pistolen en liten stund. Han vet att han riskerar att förlora
viktiga sekunder, men vapnet kommer att börja skaka om han blir för utmattad i armen.

Långsamt smyger han fram, tycker sig skymta en rygg, höjer hastigt vapnet och avfyrar det.
Rekylen stöter till och stänket från tändsatsen bränner över knogarna. Adrenalin pumpas runt
med blodet och gör honom kall i ansiktet.

Han flyttar sig åt sidan, känner hjärtat slå snabbare, men förstår att han såg fel, att det bara var
en gris som hängde snett.

Det här håller på att gå åt helvete, tänker han. Han måste stoppa polisen, han kan inte låta
honom komma undan, inte nu.
Men var fan är han? Var fan är han?

Det knakar till i taket och han tittar upp på stålbalkar och traverser. Ingenting syns. Han backar
och trampar snett, vinglar till och tar stöd mot en gris med axeln och känner fukten från det
kalla köttet genom skjortan. Svålen glittrar av små droppar av kondens. Han känner sig
illamående. Det är någonting som inte stämmer. Stressen börjar hinna ifatt honom, han kan
inte stanna många minuter till.

Mannen fortsätter bakåt, ser en snabb skugga mot väggen och höjer vapnet.

Plötsligt börjar grisarna darra, allihop i hela kylrummet. De skakar och blir suddiga. Det surrar
elektriskt från taket, conveyorsystemet rasslar och de tunga slaktkropparna kommer i rörelse.
De förflyttar sig på led under rörbanan och drar med sig en iskall vind.

Mannen med pistolen vänder sig om, blickar runt, försöker bevaka alla riktningar samtidigt och
tänker att det inte var värt detta.

Det skulle ha varit en enkel sak att köpa en svensk pojke som polisen betraktade som död. Han
skulle få ett mycket bra pris för honom redan nere i Tyskland och Holland.

Nu är det inte värt det längre.

Grisarna stannar tvärt och gungar långsamt. En röd lampa lyser på väggen. Polisen har tryckt på
knappen för nödstopp.

Det har blivit tyst igen och ett framvällande obehag sprider sig som blod i vatten.

Vad fan gör jag här? frågar mannen sig.

Han försöker andas lugnare, går långsamt mot det röda ljuset, hukar för att se någonting mellan
kropparna och tar två steg framåt.

Portarna mot gatan är fortfarande slutna.

Han vänder sig runt för att bevaka den andra utgången, men då står plötsligt den långe polisen
mitt emot honom.

Mannen känner en rysning gå över hela ryggen.

128
korte mannen försöker rikta pistolen mot honom. Han följer mannens rörelse, tar
JOONA SER HUR DEN
ett steg fram och styr undan vapnet, nästan rakt upp. Han får tag i mannens handled, slår
vapnet ur hans grepp mot en griskropp och hugger kniven med full kraft rakt genom mannens
handflata. Bladet sjunker djupt in mellan grisens revben och mannen skriker rakt ut.

Joona släpper taget om kniven och flyttar sig undan.

Den korte mannen andas häftigt, trevar med protesens livlösa fingrar över knivens handtag,
men ger upp. Han sitter fast och förstår att han måste stå helt stilla för att hantera smärtan.
Handen är fixerad högt över hans huvud. Blod rinner nerför handleden och in under
skjortärmen.

Utan att ge honom en blick tar Joona upp pistolen från golvet och lämnar kylrummet.

Luften känns plötsligt varm i den stora maskinhallen när han rusar utmed ena väggen, i riktning
mot dörren där Tobias försvann med Dante. Han kontrollerar hastigt pistolen, ser att det
åtminstone finns en patron i loppet och antagligen fler i magasinet, öppnar den gröna
metalldörren och kommer ut i en stor lagerlokal med varor på pallar och stillastående
gaffeltruckar.

Ljus kommer in från smutsiga fönsterrutor högt upp, precis under taket.

Ett rosslande, stönande ljud hörs.

Joona avläser riktningen och springer fram till en stor sopcontainer. Blått ljus spelar över golvet
från ett fönster. Han höjer pistolen och fortsätter runt containern. Den fete mannen med
skinnväst sitter på knä med ryggen mot Joona. Han stönar tungt när han dunkar Vickys huvud i
golvet. En bit ifrån dem har Dante krupit ihop. Han gråter alldeles ljust och ensamt.

Innan den tjocke mannen hunnit resa sig upp är Joona framme. Med ena handen tar han tag
om mannens strupe under skägget, rycker upp honom på fötterna, bort från Vicky, knuffar
honom, slår av hans nyckelben med pistolen, vräker honom bakåt, släpper taget om halsen och
sparkar honom i bröstet så att han kastas rakt igenom fönstret i glasdörren.

Den tjocke mannen faller baklänges ut på gatan i ett skimmer av glassplitter och blir liggande i
det blå ljuset.

Tre uniformerade polismän springer fram med dragna vapen, de siktar på den liggande mannen
som famlar med handen över sitt eget bröst och försöker sätta sig upp.

– Joona Linna? frågar en av poliserna.

De stirrar på den långe kommissarien som står i ramen till den krossade glasdörren medan
splitter fortfarande faller från överkanten.

– Jag är bara observatör, säger Joona.

Han slänger Glocken på marken och går ner på knä bredvid Vicky. Hon ligger på rygg och
flämtar tungt. Hennes arm är underligt vinklad. Dante har slutat att gråta och ser häpet på
Joona när han tröstande klappar Vicky på kinden och viskar att det är över nu. En jämn ström
blod rinner ur hennes näsa. Joona sitter på huk och håller hennes huvud helt stilla. Hon öppnar
inte ögonen och reagerar inte på tilltal trots att fötterna spritter.
129
ut genom en glasdörr låg en stund på rygg, satte sig sedan upp och försökte
MANNEN SOM VOLTADE
krypa undan, men övermannades av två poliser, trycktes ner på mage och försågs med
handfängsel.

Den första ambulanspersonalen på plats såg till att immobilisera Vickys huvud med en
nackkrage innan de lyfte över henne på en bår.

Joona informerade den operativa ledningen om läget medan två polispatruller tog sig in i
byggnaden från olika håll.

I kylrummet stod en tyst och blek man vars högra hand satt fast med en kniv vid en hängande
griskropp. Polisen som fann honom tillkallade ambulanspersonal och fick sedan lov att ta hjälp
av en kollega för att kunna dra ut kniven. Klingan gnisslade till mot revbenen i djuret och
släppte sedan suckande. Mannen sänkte handen, tryckte den mot sin mage med protesen,
vinglade till och satte sig ner på golvet.

Mannen som blev träffad i bröstet av det hemmagjorda automatvapnet var död. Den unge
mannen som hållit i vapnet och kramat avtryckaren när Joona sköt av honom foten levde
fortfarande. Han hade räddat sig själv från att förblöda genom att linda sitt skärp om vaden
strax under knäet. När polispatrullen kom fram till honom med höjda pistoler hade han bara
pekat med en svag hand på sin avskjutna fot som låg under slaktbänken i en blodpöl.

Den siste som hittades var Tobias Lundhagen som gömt sig bland soporna i lagerlokalens
mörker med sitt sönderskurna ansikte. Han blödde kraftigt, men såren var inte livshotande,
bara vanställande. Han försökte krypa längre in bland soporna och när poliserna drog fram
honom i benen skakade han av rädsla.

Rikskriminalpolisens chef Carlos Eliasson har redan blivit informerad om utvecklingen i

slakthusområdet när Joona ringer honom från ambulansen.

– En död, två allvarligt skadade och tre lindrigt skadade, läser Carlos innantill.

– Men barnen lever, de klarade sig …

– Joona, suckar han.

– Alla sa att de hade drunknat, men jag …

– Jag vet. Du hade rätt, absolut, avbryter Carlos. Men du utreds internt och du hade fått andra
order.

– Så jag skulle bara låta det vara? frågar Joona.

– Ja.

– Det kunde jag inte.

Sirenerna tystnar och ambulansen svänger brant och kör in genom porten till Södersjukhusets
akutmottagning.

– Åklagaren och hennes folk håller i förhören och du är härmed sjukskriven och bortkopplad
från allting.

Joona antar att internutredningen kommer att förvärras och att det kanske till och med
kommer att väckas åtal mot honom, men allt han känner just nu är en otrolig lättnad över att
den lille pojken har ryckts ur vargarnas käftar.

När de är framme vid sjukhuset klättrar han själv ut ur ambulansen, men blir sedan ombedd att
lägga sig på en säng. De fäller upp sargerna och rullar omedelbart iväg med honom till ett
undersökningsrum.

Medan han blir undersökt och får såren omlagda försöker han ta reda på Vicky Bennets tillstånd
och istället för att vänta på sin tur för röntgen söker han upp läkaren som ansvarar för hennes
vård.

Doktor Lindgren är en mycket kort kvinna som står och granskar en kaffeautomat med rynkad
panna.

Joona förklarar att han måste få veta om Vicky kan förhöras redan i dag.

Den korta kvinnan lyssnar på honom utan att möta hans blick. Hon trycker på knappen där det
står “mocka”, väntar på att hennes mugg ska fyllas och säger sedan att hon har gjort en akut
datortomografi av Vickys hjärna för att diagnostisera eventuella intrakraniella blödningar. Hon
har fått en allvarlig hjärnskakning, men bryggvenerna är lyckligtvis intakta.

– Vicky måste stanna på sjukhuset för observation, men det finns egentligen inga hinder för att
hon skulle kunna förhöras redan i morgon bitti om det är viktigt, förklarar kvinnan och går iväg
med koppen.

Kammaråklagaren Susanne Öst i Sundsvall kör ner mot Stockholm. Hon har bestämt sig för att
anhålla den gripna flickan. Redan klockan åtta nästa morgon tänker hon hålla de inledande
förhören med Vicky Bennet, den femtonåriga flickan som är misstänkt för två mord och
människorov.
130
nedför korridoren, legitimerar sig och hälsar på den unge polismannen som håller
JOONA LINNA GÅR
vakt utanför dörr 703 på Södersjukhuset i Stockholm.

Vicky sitter i sjukhussängen därinne. Gardinerna är fråndragna och hennes ansikte är fläckigt av
mörka sår och blåmärken. Huvudet är bandagerat och handen med den brutna tummen fixerad
med gipsförband. Vid fönstret står Susanne Öst, åklagaren från Sundsvall, tillsammans med en
annan kvinna. Utan att hälsa på dem går Joona rakt fram till Vicky och sätter sig på stolen
framför sängen.

– Hur mår du? frågar han.

Hon ger honom en grumlig blick och frågar:

– Har Dante fått komma till sin mamma?

– Han är kvar på sjukhuset, men mamman är där, hon sitter hos honom hela tiden.

– Är han skadad?

– Nej.

Vicky nickar och stirrar sedan framför sig.

– Hur mår du själv? frågar Joona igen.

Hon tittar till på honom, men hinner inte svara innan åklagaren harklar sig.

– Jag måste be Joona Linna att lämna rummet nu, säger hon.

– Nu har du gjort det, svarar Joona utan att släppa Vicky med blicken.

– Du har ingenting med den här förundersökningen att göra, säger Susanne med höjd röst.

– De kommer att ställa en massa frågor till dig, förklarar Joona för Vicky.

– Jag vill att du är med, säger hon lågt.

– Jag kan inte, svarar Joona ärligt.

Vicky viskar för sig själv och tittar sedan på Susanne Öst igen:

– Jag pratar inte med någon om inte Joona är med, säger hon envist.

– Han kan stanna om han är tyst, svarar åklagaren.

Joona ser på Vicky och försöker förstå hur man hittar in till henne.

Två mord är en enorm börda att gömma inombords.

Alla andra i hennes ålder hade redan brutit ihop, gråtit och bekänt allting, men denna flicka har
en kristalliserad yta. Hon släpper inte in någon på riktigt. Hon skapar snabba allianser men
förblir dold och behåller kontrollen över situationen.

– Vicky Bennet, börjar åklagaren leende. Jag heter alltså Susanne och det är jag som ska prata
med dig, men innan vi börjar så vill jag berätta att jag spelar in allt som sägs för att vi ska
komma ihåg det efteråt …och för att jag ska slippa skriva en massa, vilket är skönt eftersom jag
är ganska lat av mig …

Vicky tittar inte på henne och reagerar överhuvudtaget inte på hennes ord. Susanne väntar en
stund, behåller leendet och rabblar sedan upp tid, datum och personerna som befinner sig i
rummet.

– Man brukar göra så här innan man börjar, förklarar hon.

– Förstod du vilka vi egentligen är? frågar den andra kvinnan. Jag är alltså Signe Ridelman, ditt
juridiska ombud.

– Signe är här för att hjälpa dig, säger åklagaren.

– Vet du vad ett juridiskt ombud är? frågar hon.

Vicky nickar nästan omärkligt.

– Jag behöver ett svar, säger Signe tålmodigt.

– Jag förstår, svarar Vicky lågt och ler plötsligt stort.

– Vad är det som är roligt? frågar åklagaren.

– Det här, säger Vicky och drar långsamt ut den smala slangen i armvecket och tittar sedan bara
på det mörka blodet som rinner nerför hennes bleka arm.
131
från en fågel som landar på fönsterblecket hörs tydligt i tystnaden. Lysröret i
DET LILLA SKRAPANDET
takarmaturen surrar svagt i patientrummet.

– Jag kommer att be dig att berätta om vissa situationer, säger Susanne Öst. Och jag vill att du
håller dig till sanningen.

– Och bara sanningen, viskar Vicky med nedslagen blick.

– För nio dagar sedan …så lämnade du ditt rum på Birgittagården mitt i natten, börjar
åklagaren, minns du det?

– Jag har inte räknat dagarna, säger flickan tonlöst.

– Men du minns att du lämnade Birgittagården mitt i natten?

– Ja.

– Varför? frågar Susanne Öst. Varför lämnade du Birgittagården mitt i natten?

Vicky drar långsamt i en lös tråd i bandaget kring den ena handen.

– Har du gjort det förut? frågar Susanne.

– Vad då?

– Lämnat Birgittagården mitt i natten?

– Nej, säger Vicky med ett uttråkat tonfall.

– Varför gjorde du det den här gången?

När åklagaren inte får något svar ler hon bara tålmodigt och frågar sedan i mjukare tonläge:

– Varför var du vaken mitt i natten?

– Minns inte.

– Om vi flyttar oss tillbaka några timmar igen – minns du vad som hände då? Alla gick och la sig,
men du var vaken – vad gjorde du?

– Ingenting.

– Gjorde du ingenting tills du plötsligt lämnade Birgittagården mitt i natten – låter inte det
konstigt, tycker du?

– Nej.

Vicky stirrar ut genom fönstret. Det blåser över taken och solen skuggas av moln som driver på
himlen.

– Nu vill jag att du ska berätta varför du lämnade Birgittagården, säger Susanne med ökat allvar
i rösten. För jag kommer inte att nöja mig förrän du berättar vad som hände. Begriper du det?

– Jag vet inte vad du vill att jag ska säga, svarar Vicky lågt.

– Det kan kännas jobbigt, men du ska berätta ändå.

Flickan riktar blicken upp i taket och munnen rör sig lite som om hon söker efter ord innan hon
säger med ett undrande tonfall:

– Jag dödade …

Hon tystnar och pillar på slangen i sitt armveck.

– Fortsätt, säger Susanne med spänd röst.

Vicky fuktar munnen och skakar på huvudet.

– Det är lika bra att berätta, säger Susanne. Du sa att du dödade …

– Ja, just det …det var en jobbig fluga i rummet som jag dödade och …

– Men hur fan …förlåt, jag ber om ursäkt …men är det inte konstigt att du minns att du dödade
en fluga, men inte minns varför du lämnade Birgittagården mitt i natten?
132
Ridelman har begärt en kort paus och lämnat rummet en stund. Det grå
ÅKLAGAREN OCH SIGNE
morgonljuset faller in genom fönstrets strimmiga glas och den vita himlen reflekteras i
droppställningen och sänggavelns krom. Vicky Bennet sitter i den höga sjukhussängen och svär
tyst för sig själv.

– Eller hur? svarar Joona och sätter sig på stolen vid sängen.

Hon tittar upp på honom och ler kort.

– Jag tänker på Dante hela tiden, säger hon svagt.

– Han klarar sig.

Hon är på väg att säga något mer men låter bli när åklagaren och det juridiska ombudet
kommer in.

– Du har erkänt att du rymde från Birgittagården mitt i natten, säger åklagaren full av energi.
Mitt i natten. Rakt ut i skogen. Det är knappast någonting man bara gör. Du hade ett skäl till att
rymma – eller hur?

Vicky slår ner blicken, fuktar munnen, men säger ingenting.

– Svara nu, säger hon med höjd röst. Det är lika bra.

– Ja …

– Varför rymde du?

Flickan rycker på axlarna.

– Du gjorde någonting som är jobbigt att prata om – eller hur? Vicky gnuggar sig hårt i ansiktet.

– Jag måste ställa de här frågorna till dig, säger Susanne. Du tycker att det är besvärligt, men jag
vet att allting känns bättre om du bara erkänner.

– Gör det?

– Ja.

Hon rycker på axlarna, tittar upp, möter åklagarens blick och frågar:

– Vad ska jag erkänna?

– Det du gjorde den kvällen.

– Jag dödade en fluga.

Åklagaren reser sig tvärt och lämnar patientrummet utan ett ord.
133
över åtta på morgonen när Saga Bauer slår upp dörren till överåklagarens rum på
KLOCKAN ÄR KVART
riksenheten för polismål. Mikael Båge som ansvarar för internutredningen reser sig artigt från
en av karmstolarna.

Sagas hår är fortfarande fuktigt efter duschen och de långa, blonda lockarna med färggranna
band ringlar skimrande nerför hennes rygg och smala axlar. Hon har ett plåster över näsroten,
men är häpnadsväckande vacker.

Saga har sprungit en mil på morgonen och är som vanligt klädd i munkjacka från Narva
Boxningsklubb, blekta jeans och gymnastikskor.

– Saga Bauer? frågar internutredaren med ett stort och konstigt leende.

– Ja, svarar hon.

Han kommer fram, stryker med händerna över kavajen och hälsar.

– Förlåt mig, säger han. Men jag …strunt samma, du har hört det förut …men om jag hade varit
tjugo år yngre.

Mikael Båge är röd om kinderna, sätter sig på en stol och lossar slipsen en aning innan han tittar
upp på Saga igen.

Dörren öppnas och överåklagare Sven Wiklund kommer in. Han hälsar på dem båda, stannar till
framför Saga, tvekar om han ska säga något, men nickar bara och ställer fram en vattenkaraff
och tre glas på bordet innan han sätter sig.

– Saga Bauer, kommissarie på Säpo, börjar Mikael Båge och ler sedan okontrollerat.

– Det är kanske lika bra att få det överstökat, säger överåklagaren till Saga. Men du ser ut som
en Bauerprinsessa.

Han dröjer lite och häller sedan upp vatten i glasen.

– Du har blivit kallad hit för att lämna vittnesmål, fortsätter internutredaren och knackar på en
mapp. Eftersom du var närvarande vid den nämnda insatsen.

– Vad vill ni veta? frågar hon allvarligt.

– Anmälan mot Joona Linna gäller …han misstänks för att ha förvarnat …

– Göran Stone är för fan dum i huvudet, avbryter hon.

– Inte behöver du bli arg, försöker Mikael Båge.

Saga minns mycket väl hur både hon och Joona tog sig in till den hemliga aktionsgruppen på
yttersta vänsterkanten. Daniel Marklund, Brigadens expert på nätverksintrång och avlyssning,
gav dem information som bidrog till att rädda Penelope Fernandez liv.

– Så du anser inte att säkerhetspolisens insats misslyckades?

– Jo, men det var jag som varnade Brigaden.

– Nu gäller anmälan …

– Joona är den bästa polisen i landet.

– Det är trevligt med lojalitet, men vi kommer att väcka åtal mot …

– Dra åt helvete, skriker Saga.

Hon reser sig upp och välter hela bordet. Glas och karaff går i golvet, det stänker vatten och
glassplitter över rummet. Hon rycker Mikael Båges mapp ur händerna på honom, häller ut alla
papper, stampar på dem, lämnar rummet och slår igen dörren så hårt att fönsterrutan far upp.

Saga Bauer ser verkligen ut som en prinsessa ur en saga, men känner sig bara som den
kommissarie vid säkerhetspolisen som hon faktiskt är. Hon är en av de bästa prickskyttarna i
kåren utanför specialförbanden och boxare på elitnivå.
134
för sig själv när hon kommer ut på Kungsbron. Hon tvingar sig att gå
SAGA SVÄR FORTFARANDE
långsammare medan hon kämpar för att lugna sig. Telefonen ringer i hennes munkjacka. Hon
stannar, tittar på displayen och svarar när hon ser att det är hennes chef på säkerhetspolisen.

– Vi har fått en förfrågan från rikskrim, säger Verner med sin djupa basröst. Jag har hört lite
med Jimmy och Jan Pettersson, men ingen av dem kan ta det …Jag vet inte om Göran Stone
passar, men …

– Vad gäller det? frågar hon.

– Ett förhör med en minderårig flicka …hon är psykiskt instabil och förundersökningsledaren
behöver någon som är utbildad i förhörsteknik och har erfarenhet …

– Jag förstår att du frågar Jimmy, säger Saga och hör hur hennes röst blir hård av irritation. Men
varför Jan Pettersson? Varför frågar du Jan Pettersson innan du pratar med mig? Och Göran
…hur kan du tro att han …

Saga tvingar sig att tystna. Hon känner eftersvettningarna från utbrottet på internutredningen
nyss.

– Ska du börja bråka nu? suckar Verner.

– Det var för fan jag som åkte till Pullach och gick BND:s utbildning och det …

– Snälla …

– Jag är inte färdig, avbryter hon. Du minns väl att jag satt med när Muhammed al-Abdaly
korsförhördes.

– Men du var inte förhörsledare.

– Nej, men det var jag som fick honom att …skit samma.

Hon avbryter samtalet och tänker att hon ska säga upp sig i morgon när telefonen ringer igen.

– Okej, Saga, säger Verner långsamt. Du får göra ett försök.

– Håll käften, skriker hon och stänger av telefonen.

Carlos spiller ut fiskfoder över sitt skrivbord när Anja plötsligt slår upp hans dörr. Han börjar
sopa upp de torra flingorna med sina händer när den fasta telefonen ringer.

– Snälla, tryck på högtalaren, ber han henne.

– Det är Verner, säger Anja och trycker på knappen.

– Hallå i lådan, säger Carlos muntert och borstar av händerna över akvarierna.
– Verner igen …ursäkta att det tog lite tid.

– Ingen fara.

– Jo, Carlos, jag har vänt ut och in på fickorna, men tyvärr, mina bästa grabbar är utlånade till
Alex Allan på The Joint Intelligence Committee, säger Säpochefen och harklar sig. Men det finns
en kvinnlig …du har förresten träffat henne, Saga Bauer …hon skulle i alla fall kunna sitta med …

Anja lutar sig fram mot telefonen och snäser:

– Hon kan sitta med och se söt ut – eller hur?

– Hallå? frågar Verner. Vem är det jag talar …

– Tyst med dig! fräser Anja. Jag känner Saga Bauer och jag kan säga att Säpo inte förtjänar en så
duktig …

– Anja, säger Carlos, stryker snabbt händerna mot byxorna och försöker ställa sig mellan henne
och telefonen.

– Sitt ner, ryter Anja.

Carlos sätter sig samtidigt som Verner med svag röst förklarar:

– Jag sitter redan …

– Du ringer upp Saga och ber henne om förlåtelse, säger Anja allvarligt i luren.
135
tittar på Saga Bauers legitimation och rodnar kraftigt. Han säger att
DEN POSTERADE POLISMANNEN
patienten är tillbaka snart och håller upp dörr 703 åt henne.

Saga går in några steg och stannar framför de två personerna som väntar i det tomma rummet.
Sängen är borta, men droppställningen står kvar.

– Ursäkta mig, säger kvinnan i grå dräktjacka.

– Ja, svarar Saga.

– Är du en kompis till Vicky?

Innan Saga hinner svara öppnas dörren igen och Joona Linna kommer in.

– Joona, säger hon förvånat och skakar leende hand med honom. Jag trodde att du var
avstängd från allting.

– Det är jag, bekräftar han.

– Skönt att höra, säger hon.

– Internutredarna gör ett bra jobb, säger han och ler så att skrattgroparna framträder i
kinderna.

Åklagaren Susanne Öst går fram mot Saga med en undrande blick.

– Säpo? frågar hon. Jag trodde kanske …jag menar, jag bad om …

– Var är Vicky Bennet? frågar Saga.

– Läkaren ville göra en ny datortomografi, säger Joona och ställer sig och blickar ut genom
fönstret med ryggen mot rummet.

– I morse fattade jag beslut om att anhålla Vicky Bennet, berättar åklagaren. Men det vore
förstås bra med ett erkännande före häktningsförhandlingarna.

– Du planerar att väcka åtal? frågar Saga förvånat.

– Du, säger Susanne avmätt. Jag var där, jag såg kropparna. Vicky Bennet har fyllt femton år och
hon befinner sig i en division långt bortom sluten ungdomsvård.

Saga ler skeptiskt:

– Men en fängelsedom …

– Ta inte det här fel, avbryter åklagaren. Men jag hade faktiskt räknat med en erfaren
förhörsledare.

– Jag förstår det, säger Saga.

– Men du ska få en chans, det ska du. Det tycker jag.

– Tack, svarar Saga sammanbitet.

– Jag har haft en halv dag här redan och jag kan lova att det inte rör sig om ett vanligt förhör,
säger Susanne Öst och drar ett djupt andetag.

– På vilket sätt?

– Vicky Bennet är inte rädd – hon verkar gilla maktkampen.

– Och du? frågar Saga. Gillar du maktkampen?

– Jag har inte tid för hennes lekar och inte dina heller, säger åklagaren stramt. I morgon ska jag
göra en häktningsframställan i tingsrätten.

– Efter att ha lyssnat på det inledande förhöret så har jag inte uppfattningen att Vicky Bennet
leker, säger Saga.

– Det är bara en lek, framhärdar åklagaren.

– Det tror jag inte, men mord kan vara traumatiska även för mördaren och då formar sig minnet
som öar med flytande gränser.

– Så vad lär man sig att göra på Säpo?

– Förhörsledaren ska förutsätta att alla vill erkänna och bli förstådda, svarar Saga utan att bry
sig om Susanne Östs provokativa ton.

– Var det allt? frågar åklagaren.

– Jag brukar tänka på att bekännelsen är kopplad till känslan av makt, eftersom den som
bekänner har makten över sanningen, fortsätter Saga vänligt. Det är ju därför hot inte fungerar,
medan vänlighet, respekt och …

– Glöm bara inte att hon är misstänkt för två mycket brutala mord.

Ljudet av steg och rasslet från den hjulförsedda sängen närmar sig i korridoren utanför.
136
in av två undersköterskor. Hennes ansikte har svullnat upp ordentligt. Kinderna
VICKY BENNET RULLAS
och pannan är fulla av svarta sår. Armarna är omplåstrade och tummen fixerad med
gipsbandage. Sängen ställs på plats och droppåsen flyttas över till den fristående ställningen.
Vicky ligger på rygg med öppna ögon. Hon bryr sig inte om sköterskornas försiktiga försök att
föra ett samtal. Hennes ansikte är oförändrat allvarligt och mungiporna något sänkta.

Sängens sidogrindar är uppfällda, men alla fästbälten ligger lösa.

Innan undersköterskorna lämnar rummet och dörren stängs hinner Saga se att det nu står två
poliser posterade i korridoren.

Saga väntar tills flickan söker hennes blick innan hon går fram till sängen.

– Jag heter Saga Bauer och jag är här för att hjälpa dig att minnas de senaste dygnen.

– Är du en kurator eller vad är du?

– Kommissarie.

– Polis?

– Ja, på Säpo, svarar Saga.

– Du är den vackraste människa jag sett på riktigt.

– Det var snällt sagt.

– Jag har skurit sönder vackra ansikten, ler Vicky.

– Det vet jag, svarar Saga lugnt.

Hon tar fram sin telefon och sätter igång inspelningsfunktionen. Snabbt redogör hon för datum,
tid och plats. Hon berättar vilka som är närvarande i rummet och vänder sig sedan till Vicky och
ser på henne en stund innan hon talar:

– Du har varit med om hemska saker, säger hon alldeles ärligt.

– Jag har sett i tidningarna, svarar Vicky och sväljer ett par gånger. Jag har sett mitt ansikte och
Dantes …och jag har läst saker om mig själv.

– Känner du igen det de skriver?

– Nej.

– Berätta istället hur det var med dina egna ord.

– Jag har sprungit och gått och fryst …frusit.

Vicky ser Saga undrande i ögonen, fuktar munnen och tycks sedan söka sig inåt efter minnen
som överensstämmer med det hon sagt eller lögner som bortförklarar orden.
– Jag vet ingenting om varför du sprang, men jag lyssnar om du väljer att berätta, säger Saga
långsamt.

– Jag vill inte, mumlar Vicky.

– Men om vi börjar med dagen före, fortsätter Saga. Jag vet lite grann, att ni hade lektioner på
morgonen, men annars …

Vicky sluter ögonen och svarar efter en liten stund:

– Det var som vanligt, rutiner och tråkiga uppgifter.

– Brukar ni inte ha aktiviteter på eftermiddagen?

– Elisabet tog ner alla till sjön …Lu Chu och Almira badade nakna, det får man inte, men de är
som de är, berättar Vicky plötsligt småleende. Elisabet blev sur på dem och då började alla ta av
sig kläderna.

– Men inte du?

– Nej …och inte Miranda och inte Tuula, svarar Vicky.

– Vad gjorde ni?

– Jag kände lite på vattnet och tittade på tjejerna som lekte.

– Vad gjorde Elisabet?

– Hon klädde också av sig naken och badade, ler Vicky.

– Vad gjorde Tuula och Miranda?

– Satt och kastade kottar på varandra.

– Och Elisabet badade med flickorna.

– Hon simmade som tanter brukar.

– Och du då? Vad gjorde du?

– Jag gick tillbaka till gården, svarar Vicky.

– Hur mådde du den kvällen?

– Bra.

– Mådde du bra? Varför gjorde du illa dig själv i så fall? Du skar dig på armarna och magen.
137
sig på en stol och följer förhöret koncentrerat. Saga tittar på Vickys ansikte, hur
ÅKLAGAREN HAR SATT
det under några ögonblick mörknar och blir hårt. Hon ser hur mungiporna dras ner en aning och
blicken blir kylig.

– Det finns en notering om att du skar dig på armarna, förklarar Saga.

– Ja, men det var ingenting …Vi satt och kollade på teve och jag tyckte lite synd om mig själv
och höll på och skar mig med en vass porslinsskärva …Jag fick komma till expeditionen och bli
omplåstrad. Jag tycker om det. För Elisabet är lugn och hon vet att jag behöver mjuka gasbindor
kring händerna, jag menar handlederna …För jag blir alltid äcklad efteråt, när jag tänker på
blodådrorna som är öppna …

– Varför tyckte du synd om dig själv?

– Jag skulle prata med Elisabet, men hon sa att hon inte hade tid.

– Vad ville du prata om?

– Jag vet inte, ingenting, det var bara min tur att ha samtal, men all min tid försvann för att
Miranda och Tuula bråkade.

– Det låter orättvist, säger Saga.

– Jag tyckte i alla fall synd om mig själv och skar mig och blev omplåstrad.

– Men då fick du lite tid med Elisabet ändå.

– Ja, ler Vicky.

– Är du Elisabets favorit?

– Nej.

– Vem är hennes favorit? frågar Saga.

Vicky slår snabbt och överraskande ett slag med baksidan av handen, men Saga rullar bara
undan med huvudet utan att flytta på kroppen. Vicky förstår inte ens vad som hänt, hur hon
kunde missa med sitt slag och hur polisen hann lägga sin hand mot hennes kind, alldeles mjukt.

– Är du trött? frågar Saga och låter handen vila tröstande mot flickans kind.

Vicky ser på henne och håller kvar handen ett ögonblick innan hon plötsligt bara vänder sig
bort.

– Du brukar ta trettio milligram Zyprexa innan du lägger dig, fortsätter Saga efter en stund.

– Ja.

Flickans ton har blivit entonig och avvisande.

– Vid vilken tid?

– Tio.

– Kunde du somna då?

– Nej.

– Du kunde inte sova på hela natten, har jag förstått.

– Jag vill inte prata mer, säger Vicky, lutar huvudet tungt mot kudden och sluter ögonen.

– Det räcker för i dag, säger hennes ombud och reser sig från stolen.

– Vi har tjugo minuter kvar, invänder åklagaren.

– Min klient behöver vila, säger Signe Ridelman och går fram till Vicky. Du är trött – eller hur?
Ska jag ordna någonting att äta?

Det juridiska ombudet pratar med sin klient och åklagaren står vid fönstret och lyssnar av sina
röstmeddelanden med ett blankt ansiktsuttryck.

Saga ska precis stänga av inspelningen när hon råkar möta Joonas blick och hejdar sig.

Hans ögon förefaller märkligt grå – som is när snön smälter bort på våren – innan han bara
lämnar rummet. Saga ber ombudet vänta och följer sedan efter Joona förbi de posterade
poliserna och en bit längre in i korridoren. Han väntar på henne vid en ståldörr till trapphuset
med nödutgångar.

– Har jag missat något? frågar hon.

– Vicky sov i sängen med blodiga kläder, berättar Joona lågt.

– Vad säger du?

– Det framgår inte av brottsplatsundersökningen.

– Men du såg det?

– Ja.

– Så hon sov efter morden? frågar Saga.

– Jag har inte fått tillgång till laboratoriesvaren, men en tanke som jag har är att hon
överdoserade medicinen eftersom hon mådde dåligt. Man kan ju tro att det hjälper, men det
gör det inte, man blir bara mer och mer rastlös och till slut rasande. Vi vet ingenting ännu, men
kanske ville hon hämnas på Miranda för att hon tog samtalstiden ifrån henne, kanske var hon
arg på Elisabet för att hon lät Miranda göra det, kanske handlar det om någonting helt annat …

– Men du tänker att ett möjligt scenario är att hon slog Elisabet, tog nyckeln, låste upp dörren
till isoleringen, slog Miranda och somnade?

– Ja, för spåren i isoleringsrummet visar upp två sidor, både ett ursinnigt våld och en nästan
melankolisk varsamhet.

Joona ser rakt på Saga men hans blick är tung och fundersam.
– När Miranda är död tonar vreden av, säger han. Hon försöker ordna Mirandas kropp, lägger
henne i sängen och täcker ögonen med händerna. Därefter återvänder hon till sitt eget rum
precis när medicinens dämpande effekt bryter igenom, det är tung medicin …och hon blir
fruktansvärt trött.
138
NÄR SAGA ÅTERVÄNDERtill patientrummet försöker åklagaren förklara att resterande femton minuter är
för lite tid för att få fram någonting av värde. Saga nickar bara som om hon instämde och
fortsätter sedan fram till sängens fotända. Det juridiska ombudet ser undrande på henne. Saga
väntar med händerna på gavelns blanka metall tills Vicky vänder upp sitt skadade ansikte och
möter hennes blick.

– Jag trodde att du var vaken hela natten, börjar Saga mycket långsamt. Men Joona säger att du
sov i din säng innan du lämnade Birgittagården.

Vicky skakar på huvudet och ombudet försöker gå emellan:

– Dagens förhör är avslutat och …

Vicky viskar någonting och kliar sig på en sårskorpa på kinden. Saga tänker att hon måste få
henne att berätta om det som följde. Det behöver inte vara så mycket, bara några få ärliga ord
om flykten genom skogen och kidnappningen av pojken.

Hon vet att ju mer förhörsledaren får den förhörda att berätta om händelserna runtomkring
brottet, desto mer sannolikt är det att hon kommer att berätta allting.

– Joona brukar inte ha fel, säger Saga och ler.

– Det var mörkt och jag låg i sängen när alla skrek och slog i dörrarna, viskar Vicky.

– Du ligger i sängen och alla skriker, säger Saga och nickar. Vad tänker du, vad gör du då?

– Jag är rädd, det är det första, hjärtat bankar hårt och snabbt och jag ligger alldeles stilla under
täcket, säger Vicky utan att titta på någon i rummet. Det är alldeles mörkt …men så känner jag
att jag är blöt …jag tror att jag kissat på mig eller fått mens eller något …Buster skäller och Nina
skriker någonting om Miranda och jag tänder lampan och då ser jag att det är blod överallt på
mig.

Saga tvingar sig själv att inte fråga om blodet och morden, att inte försöka forcera bekännelsen,
utan bara följa med flödet.

– Skriker du också? frågar hon neutralt.

– Jag tror inte det, jag vet inte, jag kunde inte tänka, fortsätter Vicky. Jag ville bara bort från det
här, försvinna …Jag sover med kläderna på …jag har alltid gjort det …så jag tar bara min väska,
får på mig skorna, klättrar ut genom fönstret och går rakt in i skogen …jag är rädd och går så
fort jag kan och himlen blir ljus och efter några timmar är det lättare att se mellan träden. Jag
bara fortsätter och plötsligt ser jag en bil …den är nästan ny, men bara övergiven, dörren är
öppen och nycklarna sitter i …Jag kan köra, gjorde det en hel sommar …så jag snubblar bara in i
bilen och börjar köra …Och då känner jag hur jävla trött jag är, benen skakar …Jag tänker att jag
ska köra till Stockholm och försöka fixa pengar så att jag kan resa till en kompis i Chile …Plötsligt
smäller det bara till i bilen, den snurrar och slår i någonting med sidan …pang och så är det bara
tyst …Jag vaknar, blöder från örat och tittar upp, det är små glasbitar överallt, jag har kört in i
ett jävla trafikljus, jag fattar inte hur det gick till, alla fönster är borta, det regnar rakt in i bilen
…motorn går fortfarande och jag lever …min hand flyttar sig till växelspaken och jag backar
undan och fortsätter köra …det blåser regn i ansiktet och så hör jag någon gråta, vänder mig
runt och ser att det sitter en unge i barnstolen i baksätet …en liten pojke. Det är helt sjukt, jag
fattar inte var han kom ifrån …Jag ropar åt honom att hålla käften. Regnet öser ner. Det är
nästan ingen sikt, men precis när jag har svängt för att köra över bron så ser jag blåljusen på
andra sidan älven …Jag får lite panik och vrider ratten och vi åker av vägen. Det går för fort, rakt
nedför en strand, jag bromsar men kör ändå ut i vattnet och slår ansiktet mot ratten. Vattnet
sköljer över huven och in i bilen och vi bara glider ner i älven som ingenting …Det blir mörkt, vi
sjunker, men jag hittar luft precis under taket och jag kryper bak till pojken, får loss bältet från
honom och sliter med mig hela bilbarnstolen ut genom vindrutan, vi är redan långt ner i
vattnet, men stolen flyter och drar oss upp till ytan, vi åker med älven en bit och tar oss över till
andra sidan …vi är helt blöta, min väska och mina skor är borta, men vi börjar gå …

Vicky tystnar för att dra efter andan. Saga anar en rörelse från åklagaren men släpper inte Vicky
med blicken.

– Jag berättade för Dante att vi skulle hitta hans mamma, fortsätter Vicky med skakig röst. Jag
höll honom i handen och vi gick och gick och sjöng en sång från hans dagis om en gubbe som
har slitit ut sina skor. Vi följde en stor väg med stolpar vid sidan …en bil stannade och vi fick åka
i baksätet …den här mannen i bilen tittade på oss i spegeln och satte på värmen och frågade om
vi ville komma hem till honom och få nya kläder och mat …och vi hade säkert följt med om han
inte hade kollat på oss i spegeln och sagt att vi skulle få lite fickpengar också …Men när han
stannade och tankade så smet vi ut och fortsatte gå istället …Jag vet inte hur långt vi hade
kommit, men på en rastplats vid en sjö så stod det en långtradare från Ikea parkerad och på ett
av de här träborden hittade vi en termoskanna och en plastpåse med en så här stor trave
korvmackor, men innan vi hinner ta påsen så kommer en kille runt bilen och frågar om vi är
hungriga …Han är från Polen och vi får åka med honom ända ner till Uppsala …Jag lånar hans
telefon och ringer till mamma …Flera gånger tänker jag att jag ska döda honom om han rör
pojken, men han låter oss bara sitta tysta och sova …Han vill inte ha någonting. Han släpper
bara av oss och vi tar tåget den sista biten till Stockholm, gömmer oss bland väskorna …jag har
inte kvar nyckeln till tunnelbanan och känner ingen längre, det har gått så lång tid …Några
veckor var jag hos ett par som bodde i Midsommarkransen, men jag kommer inte ihåg vad de
hette, men jag kommer ihåg Tobias, det är klart att jag kommer ihåg honom, jag kommer ihåg
att han bodde på Wollmar Yxkullsgatan, att jag brukade åka till Mariatorget och …jag är så jävla
dum i huvudet, jag borde inte leva.

Hon tystnar och vänder ansiktet mot kudden och ligger bara stilla och andas.
139
framför sängen och tittar på Vicky som ligger helt stilla på mage och följer räcket till
SAGA STÅR KVAR
sängen med pekfingret.

– Jag tänker på mannen med bilen, säger Saga. Han som ville att ni skulle följa med hem …Jag är
nästan säker på att din känsla av farlighet var riktig.

Vicky sätter sig upp och ser rakt in i Sagas ljusblå ögon.

– Tror du att du skulle kunna hjälpa mig att spåra honom när vi är klara med det här?

Vicky nickar och sväljer hårt, slår sedan ner blicken och sitter helt stilla med de knottriga
armarna om sig själv. Det är inte helt lätt att se för sig hur denna sköra, tunna flicka skulle
kunna krossa två människors huvuden.

– Innan vi går vidare vill jag bara säga att det faktiskt brukar kännas bättre om man berättar
sanningen, säger Saga.

Som i en boxningsring fylls hon av ett pirrande lugn. Hon vet att hon är ytterst nära ett fullt,
sanningsenligt erkännande. Hon känner växlingen i rummet, den finns i rösterna, i värmen och i
ögonens fuktighet. Saga låtsas skriva något i sitt kollegieblock och väntar ytterligare lite innan
hon ser på flickan som om hon redan hade erkänt morden.

– Du sov i de blodiga lakanen, säger Saga mjukt.

– Jag dödade Miranda, viskar Vicky. Eller hur?

– Berätta för mig.

Vickys mun darrar och såren i hennes ansikte mörknar när hon rodnar.

– Jag kan bli så hemskt arg, viskar hon och håller sedan för sitt ansikte.

– Blev du arg på Miranda?

– Ja.

– Vad gjorde du?

– Jag vill inte prata om det.

Det juridiska ombudet kan inte låta bli att gå fram till Vicky.

– Du vet att du inte behöver berätta, eller hur? säger hon.

– Jag behöver inte, upprepar Vicky till Saga.

– Förhöret är avslutat, säger Susanne Öst bestämt.

– Tack, viskar Vicky.

– Hon behöver tid för att minnas, säger Saga.

– Fast vi har ett erkännande, säger Susanne.

– Jag vet inte, mumlar Vicky.

– Du har erkänt att du dödade Miranda Ericsdotter, säger Susanne med höjd röst.

– Skäll inte på mig, säger Vicky.

– Slog du henne? pressar Susanne. Du slog henne, eller hur?

– Jag vill inte prata mer.

– Det här förhöret är avslutat, säger ombudet skarpt.

– Hur slog du Miranda? frågar åklagaren skarpt.

– Det spelar ingen roll, svarar Vicky med gråten som en spricka i rösten.

– Dina fingeravtryck finns på en blodig hammare som …

– Jag orkar för helvete inte prata om det – kan du inte fatta det?

– Du behöver inte, säger Saga. Du har rätt att vara tyst.

– Varför blev du arg på Miranda? frågar åklagaren med höjd röst. Så fruktansvärt arg att du...

– Jag kommer att notera det här, säger ombudet.

– Hur kom du in till Miranda? frågar åklagaren.

– Jag låste upp, svarar Vicky och försöker ta sig upp ur sängen. Men nu orkar jag inte prata mer
om …

– Hur fick du nycklarna? avbryter åklagaren.

– Jag vet inte, jag …

– Det var Elisabet som hade dem?

– Jag lånade dem, svarar hon och ställer sig upp.

– Ville hon låna ut dem?

– Jag mosade skallen på henne! skriker Vicky och vräker frukostbrickan i riktning mot åklagaren.

Skrällande slår plasttallriken med yoghurt och flingor i golvet, apelsinjuice skvätter ut på
väggen.

– Dra åt helvete, skriker hon och knuffar undan sitt ombud så att hon faller baklänges in i
stolarna.

Innan Saga och Joona hinner fram sliter Vicky tag i droppställningen och slår den med all kraft
över åklagarens axel så att påsen med vätska lossnar och slungas in i väggen och brister.
140
JOONA OCH SAGA ställde sig mellan Vicky och de andra och försökte lugna henne. Infusionsvätska
rann efter väggen. Vicky andades flämtande och såg på dem med rädda ögon. Hon hade gjort
sig illa på något och blödde kraftigt från ena ögonbrynet. Poliser och vårdpersonal rusade in och
tvingade ner henne på golvet. Det var fyra stycken och hon greps av panik och krängde häftigt
för att bli fri, skrek och sparkade omkull patientvagnen.

Vicky tvingades runt på mage, i framstupa sidoläge, fick en tvångsinjektion i ena skinkan, skrek
hest och blev sedan hastigt lugn.

Ett par minuter senare lyfte de upp Vicky Bennet i sängen. Hon grät och försökte säga
någonting men sluddrade så att ingenting gick att förstå. En sjuksköterska samordnade
bältesläggningen. Först spändes handleder och anklar fast intill sängens sarger, sedan låren och
sist lades kraftiga bälten i ett stjärnmönster över bröstkorgen. Blodet från Vicky hade fläckat
ner lakanen och vårdpersonalens vita kläder och rummet var kaotiskt med vatten och mat på
golvet.

En halvtimme senare låg Vicky helt stilla med grått, slutet ansikte och såriga läppar. Blodflödet
från hennes ögonbryn hade stoppats och en ny kateter var placerad i armvecket. En polis
väntade i dörren medan städerskan svabbade golvet en sista gång.

Joona vet att åklagaren bevakar honom, att han inte får lägga sig i, men han tycker inte om
utvecklingen. Nu kommer det inte att bli fler förhör före häktningsförhandlingarna. Det hade
varit bättre att vänta med den rättsliga processen tills förhören var avslutade och provsvaren
från Statens kriminaltekniska laboratorium var färdiga. Men Susanne Öst har valt att anhålla
den gripna flickan och göra en häktningsframställan redan i morgon.

Om Saga Bauer hade fått lite mer tid så skulle Vicky Bennet ha berättat hela sanningen för
henne. Nu har de fått ett erkännande som kan betraktas som framprovocerat.

Men så länge den tekniska bevisningen är entydig så har det kanske inte någon betydelse,
tänker han och lämnar rummet med den sovande flickan.

Han går genom korridoren och känner den starka lukten av desinfektionssprit från en öppen
dörr.

Någonting bekymrar honom med detta fall. Om han bortser från stenen så har han egentligen
inga problem att avläsa förloppet. Det håller ihop men är långt ifrån fixerat. Fortfarande
strömmar det fram som i en pulserande skuggvärld. Händelserna är ännu genomskinliga och
föränderliga.

Han skulle behöva hela materialet, obduktionsprotokollen, teknikernas rapporter och de

utförliga laboratoriesvaren.

Varför låg Miranda med händerna för ögonen?

Han minns hur det blodiga rummet såg ut, men skulle behöva tillgång till rapporterna från
brottsplatsen för att gå djupare i händelseförloppen.

Susanne Öst kommer gående mot hissarna och ställer sig vid Joonas sida. De nickar mot
varandra och åklagaren ser belåten ut.

– Nu hatar alla mig för att jag gick för hårt fram, säger hon, går in i hissen och trycker på
knappen. Men ett erkännande väger jävligt tungt, även om det skulle bli lite protester.

– Hur tycker du att den tekniska bevisningen ser ut? frågar Joona.

– Så stark att jag väljer den näst högsta misstankegraden.

Hissen stannar på entréplanet och de går ut tillsammans.

– Ska jag titta på rapporten? frågar Joona och stannar till.

Susanne ser förvånad ut och svarar efter en stunds tvekan:

– Det behövs faktiskt inte.

– Bra, säger Joona och börjar gå därifrån.

– Tror du att det kan finnas luckor? frågar åklagaren och försöker hålla jämna steg med honom.

– Nej, svarar Joona kort.

– Jag borde ha rapporten från brottsplatsundersökningen här, säger hon och öppnar portföljen.

Joona fortsätter ut genom glasdörrarna och hör bakom sig hur åklagaren rotar bland sina
papper och sedan börjar springa. Han är redan framme vid sin bil när Susanne Öst hinner ifatt
honom.

– Det vore guld om du hann titta på det i dag, säger hon andfått och håller fram en tunn
skinnmapp mot Joona. Jag lägger med några preliminära resultat från SKL och intygen på
dödsorsakerna från obduktionsprotokollet.

Joona möter hennes blick, nickar och slänger in mappen på passagerarsätet innan han sätter
sig.
141
i det inre rummet på Il Caffé och läser kopiorna från Susanne Östs mapp. Hennes
JOONA SITTER ENSAM
provokationer vid förhöret var ett stort misstag.

Han kan inte tro att Vicky tog Dante avsiktligt, det stämmer inte med den bild han fått av
henne, men av någon anledning dödade hon Miranda och Elisabet.

Varför?

Joona öppnar mappen och tänker att den kanske innehåller svaren.

Varför blir Vicky ibland så fruktansvärt arg och våldsam?

Det kan inte bara handla om medicinen.

Hon hade inte prövat den förrän hon kom till Birgittagården.

Joona bläddrar vidare bland handlingarna.

Brottsplatser och fyndplatser är speglar som reflekterar förövaren. Skärvor av motivet finns i
blodets stänkmönster över tapeter och golv, bland omkullvälta möbler, stövelspår och
kropparnas positioner. Nathan Pollock skulle antagligen säga att en lyhördhet inför
brottsplatsen kan vara långt viktigare än spårsäkringen. För förövaren ger alltid offret och
platsen specifika funktioner. Offret spelar en roll i gärningsmannens inre drama och platsen kan
ses som en scen med scenografi och rekvisita. Mycket kan vara tillfälligheter, men det finns
alltid det som hör till det inre dramat, det som kan kopplas till motivet.

För första gången läser Joona Linna protokollet från brottsplatsundersökningen. Han uppehåller
sig länge vid dokumentationen, spårsäkringen och brottsplatsanalysen.

Polisen har gjort ett mycket bra jobb, långt noggrannare än man egentligen kunde kräva.

En servitör med stickad mössa kommer med en stor kopp kaffe på en bricka, men Joona är så
försjunken i tankar att han inte märker honom. I rummet intill sitter en ung kvinna med
silverring genom underläppen. Leende säger hon till servitören att hon såg Joona beställa
kaffet.

Trots att svaren från det kriminaltekniska laboratoriet inte finns med i denna rapport, förstår
Joona att resultaten är entydiga: fingeravtrycken kommer från Vicky Bennet. I
sakkunnigutlåtandet används skalans högsta nivå av säkerhet, grad + 4.

Ingenting i brottsplatsanalysen motsäger det han själv iakttog på mordplatsen även om många
av hans egna iakttagelser inte finns med – som hur det allt mer koagulerade blodet hade
strukits ut i lakanen under minst en timmes tid. Inte heller talar rapporten om hur spåren av
bakåtstänk på väggarna ändrar vinkel efter tre slag.

Joona sträcker ut handen, tar koppen med kaffe, dricker och studerar fotografierna igen. Han
bläddrar långsamt igenom bunten och betraktar var och en av bilderna koncentrerat. Därefter
väljer han ut två fotografier från Vicky Bennets rum, två från avskiljningsrummet där Miranda
Ericsdotter hittades och två från brygghuset där Elisabet Grim hittades. Han flyttar bort
kaffekoppen och allt annat från bordet och lägger sedan de sex bilderna på den tomma ytan.
Han reser sig upp och försöker se dem alla samtidigt för att hitta nya, oväntade mönster.

Efter en stund vänder Joona bort alla fotografier utom ett. Han ser noga på den sista bilden och
försöker återvända i minnet till rummet. Han försätter sig i känslan och dofterna. På fotografiet
syns Miranda Ericsdotters smala kropp. Hon ligger på sängen i ett par vita bomullstrosor med
båda händerna för ansiktet. Skenet från kamerablixten gör kroppen och lakanen lysande vita.
Blodet från hennes krossade huvud syns som en mörk formation på kudden.

Plötsligt ser Joona någonting han inte hade väntat sig.

Han tar ett steg bakåt och den tomma kaffekoppen välter rakt ner på golvet.

Flickan med silverringen genom läppen ler ner i bordet.

Joona lutar sig över fotografiet på Miranda. Han tänker på sitt besök hemma hos Flora Hansen.
Han hade blivit irriterad över att ha slösat bort sin tid hos henne. När han skulle gå hade hon
följt efter honom till hallen, upprepat att hon sett Miranda på riktigt och förklarat att hon ritat
av spöket. Hon hade visat upp teckningen men tappat den när han fört undan hennes hand.
Papperet hade landat ljudlöst på golvet. Joonas blick hade hamnat på den barnsliga teckningen
när han klev över den och fortsatte ut genom dörren.

Nu när han betraktar fotografiet av Mirandas arrangerade kropp försöker han minnas Flora
Hansens teckning. Den var gjord i två etapper. Först var det bara en streckgubbe och sedan
hade lemmarna breddats och fyllts i. Flickan på teckningen hade skakiga konturer på vissa
ställen, medan andra delar av kroppen lämnats trådtunna. Huvudet var för stort och
oproportionerligt. Den raka munnen kunde bara anas eftersom flickan höll sina ofärdiga
skeletthänder för ansiktet. Teckningen stämde ganska väl ihop med vad som beskrivits i
kvällstidningarna.

Det som tidningarna inte visste var att Miranda hade blivit slagen i huvudet och att blodet hade
runnit ut i sängen vid hennes huvud. Inga bilder från brottsplatsen har visats. Pressen har skrivit
om händerna framför ansiktet, de har spekulerat, men inte känt till skadorna i huvudet.
Noggrann sekretess har omgärdat hela förundersökningen fram till häktningsförhandlingarna.

– Du kom på någonting viktigt, eller hur? frågar flickan i det angränsande rummet.

Joona möter hennes glittrande ögon och nickar innan han vänder blicken mot färgbilden på
bordet igen.

Vad han insåg när han betraktade Mirandas kropp på fotografiet var att Flora hade ritat ett
mörkt hjärta vid flickans huvud precis där den mörka blodfläcken fanns i verkligheten.

Samma storlek, samma plats.

Det var som om hon faktiskt hade sett Miranda i sängen.

Givetvis kan det vara en tillfällighet, men om han faktiskt minns Floras teckning rätt så är
likheten slående.
142
Vasa kyrka dånar när Joona möter Flora utanför Carlén Antikviteter på
KLOCKORNA I GUSTAV
Upplandsgatan. Hon ser eländig ut, trött och glåmig. Ett stort, bleknande blåmärke lyser över
hennes ena kind. Ögonen är matta och tunga. På en smalare dörr intill antikaffären sitter en
liten skylt som tillkännager att det ska bli spiritistisk afton.

– Har du med dig teckningen? frågar Joona.

– Ja, svarar hon och låser upp dörren.

De går nerför trappan till en källarlokal. Flora tänder vant lamporna i taket och går in i rummet
till höger med ett litet fönster mot gatan intill taket.

– Förlåt för att jag ljög, säger Flora och letar i sin väska. Jag kände ingenting med nyckelringen,
men jag.

– Får jag bara se på teckningen?

– Jag såg Miranda, säger hon och ger honom papperet. Jag tror inte på spöken, men …hon var
där.

Joona viker upp arket och tittar på den barnsliga teckningen. En flicka som ligger på rygg, ser
det ut som. Hon håller för ansiktet och håret är utslaget. Det finns ingen säng eller möbler på
teckningen. Han mindes rätt. Vid sidan av flickans huvud finns ett alldeles mörkt hjärta. Det är
placerat precis där Mirandas blod hade flutit ut och sugits upp av underlakan och madrass.

– Varför ritade du ett hjärta över henne?

Han ser på Flora som slår ner blicken och blir röd i ansiktet.

– Jag vet inte, jag minns inte ens att jag gjorde det …jag var bara rädd och skakade i hela
kroppen.

– Har du sett spöket igen?

Hon nickar och hennes rodnad djupnar.

Joona försöker förstå hur det hänger ihop. Kan Flora ha gissat sig fram hela vägen? Om stenen
var en gissning från hennes sida så måste hon ha insett att hon hade träffat rätt.

Det var inte svårt att avläsa reaktionerna.

Och om stenen stämde så var det egentligen bara logiskt att förutsätta att Miranda blivit slagen
i huvudet och att det fanns blod i sängen.

Men hon ritade ju inte blod, utan ett hjärta, tänker han. Och det stämmer inte om hon försöker
luras.

Det stämmer inte.

Hon måste ha sett någonting.

Det verkar som att hon har sett Miranda i sängen mycket suddigt eller mycket kort och att hon
sedan ritade av det hon mindes utan att tänka.

Bilden av Miranda med blodfläcken vid huvudet blinkade till.

Hon satte sig och ritade av det hon hade sett. Hon mindes den liggande kroppen och händerna
framför ansiktet och att det fanns något mörkt vid flickans huvud.

En mörk formation.

När hon ritade teckningen så tolkade hon denna formation som ett hjärta. Hon funderade aldrig
över samband eller logik.

Joona vet att Flora befann sig långt från Birgittagården när morden skedde och att hon inte har
någon koppling till vare sig de inblandade eller till det som skett.

Han ser återigen på teckningen och prövar en ny tanke: Kanske har Flora fått veta någonting av
någon som faktiskt var där.

Kanske har ett vittne till morden berättat för henne vad hon skulle rita.

Ett barnsligt vittne som tolkade blodet som ett hjärta.

I så fall är pratet om spöken bara Floras sätt att skydda vittnets identitet.

– Jag vill att du försöker få kontakt med spöket, säger Joona.

– Nej, det kan jag inte …

– Hur brukar det gå till?

– Jag är ledsen, men jag kan inte göra det här, säger hon samlat.

– Du måste fråga spöket om hon såg vad som hände.

– Jag vill inte, viskar hon. Jag orkar inte mer.

– Du får betalt, säger han.

– Jag vill inte ha betalt, jag vill bara att du lyssnar på vad jag har sett.

– Det gör jag, säger Joona.

– Jag vet faktiskt inte längre, men jag tror inte att jag är galen.

– Jag tror inte heller att du är galen, svarar han allvarligt.

Hon tittar på honom och torkar tårar från kinderna. Sedan stirrar hon framför sig och sväljer
hårt.

– Jag provar väl, säger hon lågt. Men jag tror faktiskt inte på …

– Gör ett försök.

– Du får vänta därinne, säger hon och pekar på det lilla rummet bredvid. Miranda verkar bara
komma när jag är helt ensam.
– Jag förstår, säger Joona, reser sig upp och går ut.
143
stilla och ser kommissarien stänga dörren efter sig. Stolen vid pentryt knakar när
FLORA SITTER ALLDELES
han sätter sig därute och sedan blir det alldeles tyst. Hon hör inte ett ljud, inte en bil eller ett
hundskall och ingenting från rummet där kommissarien väntar.

Först nu känner hon hur trött hon är.

Flora vet inte vad hon ska göra. Om hon borde tända stearinljus och rökelse. Hon sitter bara
kvar, blundar en stund och tittar sedan på teckningen.

Hon minns hur hennes hand skakade när hon ritade av det hon sett och hur hon hade svårt att
koncentrera sig. Hon blickade hela tiden runt i rummet för att se om spöket kommit tillbaka.

Nu ser hon på sin teckning. Hon är dålig på att rita, men det syns att flickan ligger på golvet.
Hon ser de små kryssen och minns att de skulle föreställa badrumsmattans fransar.

Floras hand hade skakat och ena låret råkade bli tunt som en naken benpipa.

Fingrarna framför ansiktet är bara streck. Den raka munnen syns bakom.

Stolen bredvid pentryt knakar igen.

Flora blinkar hårt och stirrar på teckningen.

Det ser ut som om fingrarna har glidit isär en aning för nu kan Flora se det ena ögat.

Flickan tittar på henne.

Flora rycker till när det rasslar i rören. Hon ser sig om i det lilla rummet. Divanen är svart av
skuggor, bordet står gömt i ett mörkt hörn.

När hon tittar på teckningen igen syns inte ögat. Ett veck i det rutiga papperet löper över
teckningens ansikte.

Floras händer skakar när hon försöker släta ut arket. Flickans tunna fingrar döljer ögonen. Bara
en del av munnen syns på det rutade papperet.

Golvet knakar plötsligt till bakom henne och Flora ser sig hastigt om.

Det är ingen där.

Hon betraktar teckningen igen tills hon får tårar i ögonen. Hjärtat som hänger över flickans
huvud har fått flytande kanter. Hon låter blicken gå över det trassliga håret och återvänder till
fingrarna framför ansiktet igen. Flora rycker impulsmässigt undan sina händer från papperet när
hon ser att munnen inte längre är ett rakt streck.

Den är formad till ett skrik.

Flora har rest sig från stolen, andas flämtande, stirrar på teckningen, på den skrikande munnen
bakom fingrarna och ska precis ropa på kriminalkommissarien när hon upptäcker flickan på
riktigt.
Hon har gömt sig i skåpet vid väggen. Det ser ut som om hon försöker stå så dold som möjligt.
Men dörren går inte att stänga när hon är där. Flickan står helt stilla med händerna framför
ansiktet. Så glider fingrarna isär och hon tittar på Flora med ena ögat.

Flora stirrar på flickan.

Hon säger något bakom händerna, det går inte att urskilja orden.

Flora går närmare.

– Jag hör inte, säger hon.

– Jag är med barn, säger flickan och tar undan händerna från ansiktet. Hon trevar undrande
över sitt bakhuvud, tar fram sin hand, tittar på blodet och vinglar till. Från hennes bakhuvud
rinner det blod i en tät ström, det rinner längs hennes rygg och ner på golvet.

Munnen öppnas, men innan hon hinner säga något skakar huvudet till och hennes tunna ben
viker sig.

Joona hör hur det brakar till i rummet bredvid och rusar in. Flora ligger på golvet framför ett
halvöppet väggskåp. Hon sätter sig och tittar med förvirrad blick på honom:

– Jag såg henne …hon är gravid …

Joona hjälper Flora upp.

– Frågade du om vad som hände?

Flora skakar på huvudet och ser mot det tomma skåpet.

– Ingen får se någonting, viskar hon.

– Vad säger du?

– Miranda sa att hon var gravid, gråter Flora och flyttar sig bakåt.

Hon torkar tårarna, tittar mot det liggande skåpet och går sedan ut ur rummet. Joona tar
hennes kappa från en stol och följer efter. Hon är redan på väg uppför trappan mot gatan.
144
trappsteget till Carlén Antikviteter och knäpper sin kappa. Hon har fått tillbaka
FLORA SITTER PÅ
färgen på kinderna, men säger ingenting. Joona står på trottoaren med telefonen mot örat. Han
ringer chefsobducenten Nils Åhlén på Karolinska sjukhusets rättsmedicinska avdelning.

– Vänta, hör han Nålen säga. Jag har skaffat en smartphone.

Det prasslar högt i Joonas öra.

– Ja?

– Jag har en kort fråga, säger Joona.

– Frippe är kär, svarar Nålen med sin nasala, sammanbitna röst.

– Vad roligt, säger Joona stillsamt.

– Jag är bara rädd för att han ska bli ledsen om det tar slut, fortsätter Nålen. Förstår du vad jag
menar?

– Ja, men …

– Vad ville du fråga?

– Var Miranda Ericsdotter gravid?

– Absolut inte.

– Du minns flickan som …

– Jag minns alla, svarar han kärvt.

– Gör du? Det har du aldrig berättat.

– Du har inte frågat.

Flora har rest sig och står och ler ängsligt för sig själv.

– Är du säker på att …

– Jag är absolut säker, avbryter Nålen. Hon kunde inte ens bli gravid.

– Kunde hon inte?

– Miranda hade en stor cysta på äggstocken.

– Då vet jag, tack så mycket …hälsa Frippe.

– Det ska jag.

Joona avslutar samtalet och ser på Flora. Hennes leende försvinner sakta.

– Varför gör du så här? frågar Joona allvarligt. Du sa att den mördade flickan var gravid, men
hon kunde inte ens bli gravid. Flora gör en svag gest mot dörren till källaren.

– Jag minns att hon …

– Men det var ju inte sant, avbryter Joona. Hon var inte gravid.

– Jag menade egentligen, viskar Flora. Jag menade egentligen att hon sa att hon var gravid.
Men det var inte sant, hon var inte det. Hon trodde bara det, hon trodde att hon var gravid.

– Jumala, suckar Joona och börjar gå uppför Upplandsgatan mot sin bil.
145
för dyr och Daniel är generad när han tittar i vinlistan. Han frågar Elin om hon vill
MATEN ÄR LITE
välja, men hon skakar bara leende på huvudet. Han harklar sig svagt, frågar servitören om
husets vin, ändrar sig innan han hinner svara och frågar istället om servitören kan
rekommendera ett rött vin till maten. Den unge mannen tittar i vinlistan och presenterar sedan
tre viner i olika prisklasser. Daniel väljer det billigaste och säger att en sydafrikansk Pinot Noir
kommer att passa bra.

Servitören tackar och tar med sig lista och matsedlar. Längre bort i restaurangen sitter en familj
och äter.

– Du hade inte behövt bjuda mig på restaurang, säger hon.

– Jag ville det, ler han.

– Det var otroligt snällt, säger hon och dricker lite vatten.

En servitris byter ut bestick och vinglas, men Elin fortsätter samtalet som om
serveringspersonalen inte fanns.

– Vickys juridiska ombud har avsagt sig uppdraget, säger hon lågt. Men min familjeadvokat,
Johannes Grünewald …han är redan insatt i fallet.

– Det går säkert bra, lugnar Daniel.

– Det blir inga fler förhör, de säger att hon har erkänt, fortsätter Elin och harklar sig försiktigt.
Jag ser ju själv att Vicky stämmer in. Fosterhem, rymningar, institutioner, våldsamhet …allt
pekar på henne. Men jag tror fortfarande att hon är oskyldig.

– Jag vet, säger Daniel.

Hon sänker ansiktet när tårarna börjar rinna. Daniel reser sig och går runt bordet och håller om
henne.

– Förlåt för att jag pratar så mycket om Vicky, säger hon och skakar på huvudet. Det är bara att
du har sagt att du inte tror att det är hon. Jag menar, annars hade jag inte …men det känns som
att det bara är du och jag som inte tror att det är hon …

– Elin, säger han allvarligt. Jag tror egentligen ingenting, jag menar, den Vicky jag lärde känna
skulle aldrig kunna göra det här.

– Får jag fråga dig …Tuula verkade ha sett Vicky och Miranda tillsammans, berättar Elin.

– Den natten?

– Nej, det var tidigare …

Elin tystnar och Daniel håller henne om axlarna och försöker se henne i ögonen.

– Vad är det? frågar han.

– Vicky och Miranda lekte någonting …och höll händerna för ansiktet, säger Elin. Jag har inte
berättat för polisen för de skulle bara misstänka Vicky ännu mer.

– Men Elin …

– Det behöver inte betyda någonting, säger Elin snabbt. Jag frågar Vicky när jag får en chans
…hon kan säkert förklara vad det var de gjorde.

– Men om hon inte kan det?

Han tystnar när han ser att servitören närmar sig med vinflaskan. Elin torkar sig under ögonen
och Daniel sätter sig på sin plats, lägger servetten i knäet och provsmakar sedan vinet med
darrande hand.

– Gott, säger han lite för snabbt.

De är tysta medan servitören häller upp, tackar bara dämpat och ser försiktigt på varandra när
de lämnats ensamma.

– Jag vill bli Vickys resurs igen, säger Elin allvarligt.

– Du har bestämt dig för det? frågar han.

– Tror du inte att jag klarar av det? ler hon.

– Elin, det handlar inte om det, säger han. Vicky är suicidal …Det har blivit bättre, men hon har
fortfarande ett mycket allvarligt självskadebeteende.

– Skär hon sig själv? Är det det hon gör?

– Hon har blivit bättre, men hon skär sig och tar tabletter …och enligt min bedömning behöver
hon ha någon hos sig dygnet runt.

– Så du skulle inte rekommendera mig som resurs?

– Hon behöver professionell hjälp, förklarar Daniel med varsam röst. Jag menar, jag tycker inte
ens att hon fick tillräckligt med hjälp på Birgittagården, det fanns inte pengar till det, men …

– Vad behöver hon?

– Vårdpersonal dygnet runt, svarar han kort.

– Och terapi?

– Jag har bara haft en timma i veckan med eleverna, två med vissa, men det är egentligen
alldeles för lite om man …

Elins telefon ringer, hon ursäktar sig, tittar på displayen, ser att samtalet kommer från Johannes
Grünewald och svarar omedelbart.

– Vad händer? frågar hon snabbt.

– Jag har kontrollerat saken och det är riktigt att åklagaren har bestämt sig för att göra en
häktningsframställan utan fler förhör, svarar advokaten. Jag ska prata med tingsrätten om
tidpunkten, men vi behöver några extra timmar.
– Tar Vicky emot hjälp från oss?

– Jag talade med henne och hon sa att hon accepterade mig som ombud.

– Nämnde du mig?

– Ja.

– Sa hon någonting?

– Hon är …de har medicinerat henne och …

– Vad sa hon exakt när du nämnde mig? envisas Elin.

– Ingenting, svarar Johannes kort.

Daniel ser hur en plötslig smärta går genom Elin Franks vackra, släta ansikte.

– Möt mig på sjukhuset, säger hon i telefonen. Det är lika bra att prata om det direkt med
henne innan vi går vidare.

– Ja.

– När kan du vara på SÖS, Johannes?

– Om en tjugo minuter, det borde …

– Vi ses då, säger hon, lägger på och möter sedan Daniels frågande blick.

– Okej …Vicky har accepterat Johannes som sitt ombud. Jag måste åka dit nu.

– Nu? Hinner du inte äta?

– Det verkar otroligt gott, säger hon och reser sig upp. Men vi kan väl äta efteråt istället.

– Absolut, svarar han lågt.

– Kan inte du följa med till Södersjukhuset? frågar hon.

– Jag vet inte om jag orkar det, svarar han.

– Jag menar inte att du ska träffa henne, säger hon snabbt. Jag tänkte bara på mig själv, att jag
skulle känna mig lugnare om jag visste att du väntade utanför.

– Elin, det är bara …Jag har inte kommit så långt att jag kan tänka på Vicky …Det måste få ta lite
tid. Elisabet är död …och även om jag inte kan tro att Vicky skulle ha …

– Jag förstår, säger Elin. Det vore kanske inte så bra att träffa henne.

– Eller så vore det det, säger han dröjande. Det kanske skulle få mig att börja minnas, jag vet
verkligen inte alls hur jag skulle reagera.
146
ansiktet när Saga kommer in i rummet. Flickan har vita bälten kring anklarna, runt
VICKY VÄNDER BORT
handlederna och över bröstkorgen, som en snöflinga.

– Ta bort remmarna, säger Saga.

– Jag kan inte göra det, svarar sjuksköterskan.

– Det är bra att de är rädda för mig, viskar Vicky.

– Har du legat så här hela natten? frågar Saga och sätter sig på stolen.

– Mm.

Vicky ligger helt stilla, med ansiktet bortvänt och nästan slapp i kroppen.

– Jag ska träffa ditt nya ombud, säger Saga. Det verkar bli häktningsförhandlingar nu i kväll och
han behöver förhörsprotokollet.

– Jag blir bara så arg ibland.

– Förhören är avslutade, Vicky.

– Får jag inte prata? frågar hon och ser Saga i ögonen.

– Det är bäst om du frågar din advokat om råd innan du …

– Men om jag vill, avbryter hon.

– Du får givetvis tala, men vi spelar inte in samtalet, svarar Saga lugnt.

– Det är som när det blåser hårt, berättar Vicky. Allt bara …det dånar i öronen och man följer
med för att inte ramla.

Saga ser på flickans sönderbitna naglar och upprepar sedan i lugn och nästan likgiltig ton:

– Som när det blåser.

– Jag kan inte förklara …det är som en gång, när de gjorde illa Simon, en liten pojke som …vi var
placerade i samma familjehem, berättar Vicky med darrande mun. Den stora pojken i familjen,
han var deras riktiga barn …han var jättedum mot Simon och brukade plåga honom. Alla visste
det, jag hade pratat med socialassistenten, men ingen brydde sig …

– Vad hände? frågar Saga.

– Jag kom in i köket …den stora pojken hade tvingat ner Simons små händer i kokande vatten
och mamman var där och tittade på dem med rädda ögon. Jag såg allting och jag blev helt
konstig och plötslig slog jag dem och jag skar dem i ansiktena med en glasflaska …

Vicky rycker plötsligt hårt i remmarna, spänner kroppen och lugnar sig sedan flämtande när det
knackar på dörren.
En man med grått hår och mörkblå kostym kommer rakt in i patientrummet.

– Det är jag som är Johannes Grünewald, säger han och skakar hand med Saga.

– Här är det sista protokollet, säger Saga.

– Tack, säger Johannes utan att titta på papperna. Det är ingen panik att läsa, för jag nådde
precis en överenskommelse med tingsrätten om att flytta fram förhandlingarna till i morgon
bitti.

– Jag vill inte vänta, säger Vicky.

– Det förstår jag, men jag har lite arbete kvar, ler han. Och så är det någon jag vill att du träffar
innan vi går igenom alla frågor.

Vicky tittar med stora ljusa ögon på kvinnan som utan att hälsa på poliserna går rakt fram till
henne. Elin Franks blick är skimrande och nervös. Hennes läppar skälver när hon ser på den
fastspända flickan i sängen.

– Hej, säger hon.

Vicky vänder långsamt bort sitt ansikte och ligger sedan så medan Elin spänner upp remmarna
kring hennes kropp. Med ömhet i rörelserna frigör hon långsamt flickan från den tjugo timmar
långa bandläggningen.

– Får jag sätta mig? frågar hon sedan med en röst tjock av känslor.

Vickys blick blir alldeles ljus och hård. Men hon svarar fortfarande inte.

– Minns du mig? viskar Elin.

Det värker i hennes hals av ord som stannar kvar i strupen och av gråt som tränger på, får
ådrorna att svälla och blodet under huden att hetta.

En kyrkklocka slår någonstans i staden.

Vicky petar på Elins handled och drar sedan åt sig fingret igen.

– Vi har samma bandage, du och jag, ler Elin och ögonen fylls omedelbart av tårar.

Vicky svarar fortfarande inte, sluter bara munnen och vänder bort ansiktet.

– Jag vet ju inte om du kommer ihåg mig, fortsätter Elin. Men du bodde hos mig när du var
liten, jag var bara en resurs, men jag tänker alltid på dig …

Hon andas in och därefter brister rösten igen:

– Och jag vet att jag svek dig, Vicky …Jag svek dig och …

Elin Frank ser på barnet i sängen, det trassliga håret, den bekymrade pannan, de mörka
ringarna under ögonen, såren i ansiktet.

– För dig är jag ingenting, fortsätter hon med svag röst. En av alla som passerade, som svek dig.

Elin tystnar och sväljer hårt innan hon fortsätter:

– Åklagaren vill att du ska sitta i fängelse, men jag tror inte att det är bra för dig, jag tror inte att
det är bra för någon att vara instängd.

Vicky skakar nästan omärkligt på huvudet. Elin ser det och hennes röst blir ivrig när hon säger:

– Då är det viktigt att du lyssnar på vad jag och Johannes säger till dig.
147
disponerar en häktningssal på polishusets bottenvåning. Det är ett enkelt
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
sammanträdesrum med stolar och bord i lackad furu. Ett tjugotal journalister har redan samlats
i Rikspolisstyrelsens inglasade foajé och tevebussar har parkerat på Polhemsgatan utanför.

Nattens kraftiga regn har strimmat treglasfönstren och våta löv sitter klistrade mot vita
fönsterbleck.

Åklagare Susanne Öst ser blek och spänd ut i sin nyinköpta dräkt från Marella och låga svarta
pumps. En kraftig, uniformerad polisman står vid väggen intill dörren. Bakom ordförandens
skrivbord sitter domaren, en äldre man med väldiga, buskiga ögonbryn.

Vicky sitter framåtböjd som om hon hade ont i magen på en stol mitt emellan Elin Frank och sin
advokat Johannes Grünewald. Hon ser ohyggligt liten och medtagen ut.

– Var är Joona? viskar hon.

– Det var inte säkert att han kunde komma, svarar Johannes lugnt.

Åklagaren vänder sig uteslutande till domaren när hon med allvarligt ansikte förklarar:

– Jag har för avsikt att begära Vicky Bennet häktad på sannolika skäl misstänkt för morden på
Elisabet Grim och Miranda Ericsdotter, samt på sannolika skäl misstänkt …för människorov,
bortförandet av Dante Abrahamsson.

Domaren antecknar någonting och åklagaren lägger fram en spiralbunden bunt papper och
börjar sedan gå igenom det som hittills framkommit under förundersökningen.

– Hela den tekniska bevisningen pekar direkt på Vicky Bennet och bara på henne.

Susanne Öst gör en kort paus och fortsätter sedan gå igenom rapporten från
brottsplatsundersökningen. Med tillbakakämpad iver redogör hon långsamt för de biologiska
spåren och avtrycken:

– Stövlarna som hittades i Vicky Bennets garderob har matchats med fotspåren på de båda
mordplatserna, blod från de båda offren har hittats i den misstänktas rum och på hennes
kläder, Vicky Bennets handavtryck i blod fanns på fönsterkarmen.

– Varför måste de säga allting? viskar Vicky.

– Jag vet inte, svarar Elin.

– Bläddra fram till bilagorna i SKL:s sakkunnigutlåtande, säger Susanne Öst till domaren. På bild
9 syns mordvapnet …Vicky Bennets fingeravtryck säkrades på handtaget, bild 113 och 114.
Jämförelseanalysen talar med visshet om att Vicky Bennet använt mordvapnet.

Åklagaren harklar sig i väntan på att domaren ska beakta materialet och fortsätter sedan att
återge slutsatserna från den utökade rättsmedicinska obduktionen:

– Miranda Ericsdotter dog av trubbigt våld mot huvudet, det är bortom allt tvivel
…impressionsfrakturer på temporalbenet och …

– Susanne, avbryter domaren vänligt. Vi sitter i en häktningsförhandling, inte huvudförhandling.

– Jag vet det, nickar hon, men med tanke på den anhållnas låga ålder anser jag att ett något
utökat framläggande är berättigat.

– Bara det sker inom rimliga gränser, säger domaren.

– Tack, ler åklagaren och fortsätter sedan att beskriva skadorna på de båda offren, hur de legat
enligt likfläckarna och Elisabet Grims allvarliga värjningsskador.

– Var är Joona? frågar Vicky igen.

Johannes lägger lugnande handen över hennes arm och viskar att om han inte kommit före
pausen ska han försöka ringa honom.
148
i salen för att återuppta häktningsförhandlingarna efter paus har Joona ännu inte
NÄR DE SAMLAS
dykt upp. Johannes skakar på huvudet åt Vickys frågande ansikte. Hon är mycket blek och sitter
bara tyst och hopkrupen. Med stöd av händelserekonstruktionen från Västernorrlands polis
återger åklagaren hur Vicky Bennet förföljde Elisabet Grim till brygghuset och hur hon där
bragte henne om livet för att ta hennes nycklar till avskiljningsrummet.

Vicky har sänkt ansiktet och tårar droppar ner i hennes knä.

Åklagaren beskriver det andra mordet, flykten genom skogen, stölden av bilen, det
impulsmässiga människorovet och sedan gripandet i Stockholm, våldsamheten under förhöret
och bältesläggningen.

För människorov är straffpåföljden fängelse mellan fyra år och livstid och för mord minst tio år.

Susanne Öst står upp medan hon utmålar Vicky Bennet som mycket våldsbenägen och farlig,
men inte som ett monster. För att förekomma försvaret ser hon till att flera gånger nämna
hennes positiva sidor. Åklagarens framläggande är skickligt genomfört och hon avslutar med att
citera ur förhörsprotokollet.

– Under det tredje förhöret erkände den anhållna båda morden, säger åklagaren dröjande och
bläddrar fram i förhörsprotokollet. Jag citerar, “Jag dödade Miranda”, och senare på min fråga
om …om Elisabet Grim ville låna ut nycklarna till henne så svarade den anhållna “Jag mosade
skallen på henne”.
149
vänder sig domaren till Vicky Bennet och Johannes Grünewald och frågar formellt
MED TRÖTT ANSIKTE
om de har några invändningar mot åklagarens framställan. Vicky stirrar på honom med
uppskakad blick. Hon skakar på huvudet, men Johannes tvingar bort leendet från sin mun när
han säger att han skulle vilja gå igenom det hela en sista gång för att vara säker på att
tingsrätten inte missar något.

– Jag antog att vi inte skulle komma undan så lätt med dig i salen, svarar domaren lugnt.

I sina invändningar väljer Johannes att varken beröra den tekniska bevisningen eller ifrågasätta
Vickys skuld. Han upprepar däremot de positiva omdömen som Susanne Öst kom med och
poängterar flera gånger Vickys låga ålder.

– Även om Vicky Bennet och hennes förra ombud godkände förhöret, så borde åklagaren inte
ha gjort det, säger Johannes.

– Åklagaren?

Domaren ser mycket undrande ut, innan Johannes går fram till honom och pekar ut Vicky
Bennets svar i utskriften från ljudupptagningen. Åklagaren har accentuerat orden “Jag dödade
Miranda” med gul markeringspenna.

– Läs upp hennes svar, ber Johannes.

– “Jag dödade Miranda”, läser domaren.

– Inte bara det som markerats.

Domaren tar på sig läsglasögonen och läser:

– “Jag dödade Miranda – eller hur?”

– Betraktar du det som ett erkännande? frågar Johannes.

– Nej, svarar domaren.

Susanne Öst reser sig upp.

– Men nästa svar, försöker hon säga. Nästa erkännande är …

– Tyst, avbryter domaren.

– Låt åklagaren själv läsa upp det, föreslår Johannes.

Domaren nickar och glänsande strimmor av svett börjar rinna efter Susanne Östs kinder när
hon med darrande röst läser upp:

– “Jag mosade skallen på henne.”

– Det låter som ett erkännande, säger domaren och vänder sig till Johannes.
– Titta lite tidigare i utskriften, säger Johannes och pekar i utskriften.

– “Förhöret är avslutat”, läser domaren.

– Vem säger att förhöret är avslutat? frågar Johannes.

Domaren stryker med handen över protokollet och iakttar åklagaren.

– Det är jag, svarar åklagaren tyst.

– Och vad innebär det? frågar domaren.

– Att förhöret är avslutat, svarar Susanne. Men jag ville bara …

– Fy skäms, avbryter domaren skarpt.

– Att använda sig av detta i en häktningsförhandling strider mot svensk lag, FN:s
barnkonvention artikel 40 och Europarådets överenskommelse, säger Johannes.
150
sig tungt, häller upp vatten i sitt glas, spiller på bordet, stryker bort dropparna
SUSANNE ÖST SÄTTER
med ärmen och dricker sedan med darrande hand. Först när hon hör Johannes kalla in Daniel
Grim förstår hon till fullo att hon kommer att bli tvungen att sänka misstankegraden om Vicky
överhuvudtaget ska bli häktad för morden.

Elin försöker möta Vickys blick, men flickan sitter bara med sänkt ansikte.

Johannes presenterar med varm röst Daniel Grim och hans många år som kurator på
Birgittagården och andra institutioner. För första gången tittar Vicky upp, hon försöker möta
Daniels ögon, men han stirrar bara framför sig, med hårt sluten mun.

– Daniel, säger Johannes. Jag skulle vilja fråga dig om hur bra du anser att du känner Vicky
Bennet.

– Känner, upprepar Daniel undrande. Nej, det …

Han tystnar och Vicky börjar klia sig på en av sårskorporna på armen.

– Finns det någon psykolog eller kurator som känner henne bättre än du?

– Nej, viskar Daniel.

– Inte?

– Nej, alltså … det är ju svårt att mäta, men jag tror att jag har samtalat med henne fler gånger
än någon annan.

– Var det länge sedan ert senaste samtal?

– Nej.

– Du hade en timmes kognitiv terapi med henne varje vecka fram till hennes rymning, eller hur?
säger Johannes.

– Ja …och jag har också varit med i hennes All Day Lifestyleträning.

– Det är en början till att återvända till ett normalt liv i samhället, förklarar Johannes vänd mot
domaren.

– Ett stort steg, bekräftar Daniel.

Johannes blir tankfull, ser en stund på Daniel och säger sedan allvarligt:

– Nu ska jag ställa en svår fråga.

– Okej.

– Det sägs att mycket av den tekniska undersökningen pekar på att Vicky Bennet var inblandad i
mordet på din hustru.
Daniel nickar nästan omärkligt och en tryckt stämning sluter sig kring människorna i det
vardagliga sammanträdesrummet.

Elin försöker avläsa Daniels blick, men han tittar inte upp mot henne. Vickys ögon är
rödsprängda som om hon försöker låta bli att gråta.

Johannes står stilla med oförändrat lugnt ansikte och släpper inte Daniel med blicken.

– Du är Vicky Bennets kurator, säger han. Tror du att det var hon som mördade din hustru?

Daniel Grim höjer hakan, munnen är mycket blek, handen skakar så kraftigt att glasögonen
hamnar snett när han försöker stryka bort tårar.

– Jag har inte diskuterat med några kollegor. Jag har inte orkat det, säger han svagt. Men enligt
min bedömning så …jag kan bara inte tro att Vicky Bennet skulle ha gjort det här.

– Hur gör du den bedömningen?

– Vicky har svarat bra på både terapi och medicinering, fortsätter han. Men framför allt, man lär
ju känna människor som …Hon har inte våldsfantasier och är inte våldsam, inte på det sättet.

– Tack, säger Johannes stillsamt.

151
i häktningssalen efter lunchpausen. Johannes kommer in sist. Han håller sin telefon i
ALLA TAR PLATS
handen. Domaren väntar tills det blir tyst och summerar sedan den första delen:

– Åklagaren har sänkt misstankegraden till den näst lägsta för de båda morden, men begär
fortfarande den anhållna häktad för människorov på sannolika skäl för åtal.

– Ja, det går ju inte att bortse från att Vicky Bennet kidnappade Dante Abrahamsson och att
hon höll den lilla pojken frihetsberövad i en dryg vecka, säger Susanne Öst sammanbitet.

– En sak bara, säger Johannes Grünewald.

– Ja? frågar domaren.

Dörren öppnas och in i rummet kommer Joona Linna. Hans ansikte är allvarligt och det blonda,
lockiga håret står rakt upp. En kvinna och en liten pojke med glasögon följer efter honom, men
stannar precis innanför dörren.

– Joona Linna, presenterar Johannes.

– Så mycket vet jag, säger domaren och lutar sig intresserat fram.

– Här är gubbarna som jag pratade om, säger Joona till pojken som har gömt sig bakom
kvinnans ben.

– De ser inte ut som troll, viskar pojken leende.

– Tycker du inte? Titta på honom, säger Joona och pekar på domaren.

Pojken skakar skrattande på huvudet.

– Säg hej till Dante och hans mamma, säger Joona.

Alla säger hej och när Dante får syn på Vicky vinkar han med en försiktig hand. Hon vinkar
tillbaka och ler hjärtskärande. Åklagaren sluter ögonen en stund och försöker andas långsamt.

– Du vinkar till Vicky – men är inte hon dum? frågar Joona.

– Dum?

– Jag trodde att hon var jättedum, säger Joona.

– Jag åkte på hennes rygg och fick alla hennes Hubba Bubba.

– Men du ville väl komma tillbaka till din mamma?

– Det gick inte, svarar han lågt.

– Varför gick det inte?

Pojken rycker på axlarna.

– Berätta vad du sa hemma, säger Pia till pojken.

– Vadå? viskar han.

– Att hon ringde, påminner hon.

– Hon ringde, säger Dante.

– Säg det till Joona, nickar Pia.

– Vicky ringde men fick inte komma tillbaka, säger pojken vänd mot Joona.

– Varifrån ringde hon? frågar Joona.

– Från lastbilen.

– Fick hon låna en telefon i lastbilen?

– Jag vet inte, säger Dante och rycker på axlarna.

– Vad sa hon i telefon? frågar Joona.

– Att hon ville komma tillbaka.

Mamman lyfter upp Dante i famnen och viskar något mot hans kind och släpper sedan ner
honom när han blir otålig i kroppen.

– Vad betyder det här? frågar domaren.

– Vicky Bennet lånade telefonen av en chaufför på Ikea som heter Radek Skorza, berättar
Johannes Grünewald. Joona Linna har spårat samtalet. Det gick till Birgittagården och
kopplades automatiskt vidare till vårdkoncernens växel. Vicky talade med en kvinna som hette
Eva Morander. Vicky bad om hjälp och upprepade att hon ville återvända till sitt
ungdomsboende. Eva Morander mindes samtalet och berättade att hon hade förklarat för
flickan, utan att veta vem hon talade med, att de inte kunde handlägga enskilda ärenden på
huvudkontoret.

– Minns du det här, Vicky? frågar domaren.

– Ja, säger Vicky med naken röst. Jag ville bara komma tillbaka, ville att de skulle ta Dante till
hans mamma, men de sa att jag inte var välkommen längre.

Joona går fram och ställer sig bredvid Johannes.

– Det verkar kanske konstigt att en kriminalkommissarie ansluter sig till försvaret, säger han.
Men jag är av den uppfattningen att Vicky Bennet berättade sanningen om hur flykten hade
gått till under Saga Bauers förhör. Jag tror inte att det rörde sig om människorov …bara en
fruktansvärd slump. Det var därför jag åkte och pratade med Dante och hans mamma och det
är därför jag är här …

Han låter sina grå, skarpa ögon glida över flickans osminkade ansikte, blåmärkena och såren.

– Med morden är det en helt annan sak, Vicky, säger han allvarligt. Du kanske tror att du kan
vara tyst, men jag ger mig inte förrän jag vet.
152
avslutas på bara tjugo minuter. Med rött ansikte tvingas åklagaren
HÄKTNINGSFÖRHANDLINGARNA
Susanne Öst dra tillbaka sin begäran om häktning för människorov.

Tingsrättens domare lutar sig tillbaka i stolen och förklarar att Vicky Bennet inte begärs häktad
för morden på Elisabet Grim och Miranda Ericsdotter, och att hon därför försätts på fri fot i
väntan på att åklagaren väcker åtal.

Elin lyssnar med rak rygg och neutralt ansikte. Vicky stirrar i bordet och skakar omärkligt på
huvudet.

Ansvaret för Vicky Bennet fram till huvudförhandlingarna skulle ha återgått till vårdbolaget Orre
om inte Statens institutionsstyrelse hade godkänt Elin Frank som resurs.

När domaren vänder sig till Vicky och säger att hon nu är fri att gå, kan Elin inte hindra sig själv
från att le stort och tacksamt, men efter förhandlingarna tar Johannes med sig Elin lite avsides
och varnar henne:

– Även om Vicky inte häktades, så är hon fortfarande misstänkt för två mord och.

– Jag vet att …

– Och om åklagaren väcker åtal så kommer vi antagligen att vinna i tingsrätten, men det
innebär bara att hon inte lagförs, fortsätter han. Vicky kan fortfarande vara skyldig till morden.

– Fast jag vet att hon är oskyldig, svarar Elin och ryser över ryggen när hon förstår hur naiv hon
måste låta i hans öron.

– Det är mitt jobb att varna dig, säger Johannes försiktigt.

– Men även om Vicky skulle vara inblandad så …så tycker jag att hon är för liten för att sitta i
fängelse, försöker Elin förklara. Johannes, jag kan ge henne bäst vård i världen, jag har redan
anlitat vårdpersonal, jag har dessutom bett Daniel att följa med eftersom hon känner sig trygg
med honom.

– Det är bra, säger han mjukt.

– Vi får göra en noggrann utredning om vad som är bäst för henne. Det är det enda jag bryr mig
om, säger hon och tar hans händer. Kanske ska Daniel fortsätta med sin kognitiva terapi, kanske
ska vi anlita andra? Men jag kommer inte svika henne igen, jag kan inte det.
153
möter journalisterna i Rikspolisstyrelsens pressrum lämnar Elin och Vicky
MEDAN JOHANNES GRÜNEWALD
Stockholm i en fyrhjulsdriven stadsjeep.

Doften av exklusivt italienskt läder fyller den rymliga kupén. Elins vänstra hand vilar på ratten
och det bärnstensfärgade ljuset från instrumentpanelen belyser hennes fingrar.

Ur högtalarna hörs Bachs första cellosvit som en stillsam höstsaga.

Motorvägens åtta filer löper mitt emellan Hagaparken där kronprinsessan bor i sitt slott och
den enorma begravningsplatsen där socialisten August Palm ligger begravd.

Elin tittar till på Vickys lugna ansikte och ler för sig själv.

För att slippa påträngande media bestämde de sig för att tillbringa tiden fram till
slutförhandlingarna i Elins fjällstuga. Det är ett nästan fyrahundra kvadratmeter stort hus på
Tegefjällets sluttning strax före Duved.

Elin har ordnat så att Vicky får tillsyn dygnet runt. Bella är redan i huset, Daniel följer med i sin
egen bil och sjuksköterskan kommer i morgon.

Vicky har tvättat sig på sjukhuset och håret doftar av billigt schampo. Elin köpte några
uppsättningar jeans och tröjor, underkläder, strumpor, sportskor och en vindtät jacka. Vicky tog
på sig ett par svarta Armanijeans och en bylsig grå tröja från Gant. Resten av kläderna ligger i
sina påsar i baksätet.

– Vad tänker du på? frågar Elin.

Vicky svarar inte. Hon stirrar bara ut på vägen, genom vindrutan. Elin sänker musiken en aning.

– Du kommer att bli helt frigiven, säger Elin. Det vet jag, jag är säker på det.

Förorterna försvinner bakom dem och åkermark och skogar tar vid.

Elin bjuder Vicky på choklad, men får bara en kort huvudskakning som svar.

Vicky ser bättre ut i dag. Hon har fått en friskare färg i ansiktet, plåstren är borta och bara
bandaget kring den brutna tummen är kvar.

– Jag är så glad att Daniel kunde följa med upp, säger Elin.

– Han är bra, viskar Vicky.

Daniel kör sin egen bil och befinner sig någonstans framför dem. Elin såg hans guldfärgade
kombi vid Norrtull, men har sedan hamnat efter.

– Är han bättre än de terapeuter du träffat tidigare? frågar hon.

– Ja.

Elin sänker ljudet på musiken ytterligare.

– Så du vill att han fortsätter?

– Om jag måste.

– Jag tror att det är bra om du fortsätter med terapi ett tag.

– Då vill jag ha Daniel.

Ju längre norrut de kör desto senare har hösten lidit. Det är som om årstiderna växlar med
enorm fart. De gröna löven blir gula och röda. De faller som lysande sjöar kring trädens
stammar och virvlar ut över vägbanan.

– Jag måste ha mina saker, säger Vicky plötsligt.

– Vilka saker?

– Mina grejer, allting …

– Jag tror att man flyttade det som polisen inte behövde till det där huset som de andra
eleverna bor i, förklarar Elin. Jag kan se till att någon hämtar dem …

Hon kikar på flickan och tänker att det kanske är viktigt för henne.

– Eller så åker vi förbi nu, om det känns bättre …

Vicky nickar.

– Vill du det? Okej, jag pratar med Daniel, säger Elin. Det ligger ändå på vägen.
154
börjat bli mörkt mellan barrträden i skogarna när Elin svänger till höger mot
DET HAR REDAN
Jättendal och stannar bakom Daniels bil. Han har tagit fram en rosa kylväska och vinkar till dem.
De går ut och sträcker på benen, äter varsin ostsmörgås, dricker Trocadero och blickar bort över
järnvägsspåret och fälten.

– Jag ringde till vikarien där uppe, säger Daniel till Vicky. Hon tyckte inte att det var en bra idé
att du skulle följa med in till flickorna.

– Men vad skulle det göra? frågar Elin.

– Jag vill inte träffa dem ändå, mumlar Vicky. Jag vill bara ha mina saker.

De sätter sig i bilarna igen. En slingrande väg leder dem förbi sjöar och faluröda ladugårdar,
genom skog och ut till den flacka kusten.

De svänger in och stannar utanför huset där Birgittagårdens elever nu bor. En svart flytmina
står bredvid en gammal bensinpump och fiskmåsar sitter på telefonstolparna.

Vicky kopplar loss bilbältet men stannar i bilen. Hon ser Elin och Daniel gå rakt över grusvägen
och upp mot ett stort rött hus och försvinna bakom de svarta syrenbuskarna.

Där vägen delar sig står en gulnad midsommarstång. Vicky blickar ut över havsvikens släta
vattenyta och tar sedan fram förpackningen med mobiltelefonen som Elin gett henne. Hon river
av sigillet, lyfter på locket, tar upp telefonen och drar försiktigt av skyddsplasten från displayen.

Eleverna står i fönstren när Daniel och Elin går uppför trappan till den stora verandan. Vikarien
Solveig Sundström från Sävstagårdens ungdomsboende står redan framför ytterdörren. Det är
tydligt att hon inte är glad över besöket. Hon klargör omedelbart att de tyvärr inte kan stanna
på middag.

– Kan vi gå in och säga hej? frågar Daniel.

– Helst inte, svarar Solveig. Det är bättre om ni säger vad det är ni ska ha så går jag in och letar.

– Det är en massa saker, försöker Elin förklara.

– Jag kan inte lova någonting …

– Men fråga Caroline, säger Daniel. Hon brukar ha ordning.

Medan Daniel förhör sig om hur eleverna mår och om någon medicinering har ändrats står Elin
och tittar på flickorna i fönstret. De knuffas och hon kan höra deras röster genom glaset. Det
låter instängt, som ljud under vatten. Lu Chu tränger sig fram och vinkar. Elin vinkar tillbaka och
sedan syns Indie och Nina bredvid varandra. Flickorna trängs och turas om att titta och vinka.
Den enda som inte syns till på hela tiden är Tuula, den lilla rödhåriga flickan.

*
Vicky sätter in sim-kortet i telefonen och tittar sedan upp. En rysning kilar nerför hennes rygg.
Det känns som om hon såg en rörelse i ögonvrån, utanför bilen. Kanske var det bara vinden som
gick genom syrenernas löv.

Det är mörkare nu.

Vicky tittar på Daniels bil, på midsommarstången, granhäcken, staketet och gräsmattan framför
det mörkröda huset.

En ensam lampa lyser på en mast längst ut på piren och speglar sig i det svarta vattnet.

Åldrade ställningar för att rensa fiskarnas nät står på en äng närmare hamnen. Det ser ut som
rader av sammanfogade fotbollsmål med hundratals järnkrokar utmed ribborna.

Plötsligt ser Vicky att en röd ballong rullar på gräsmattan framför huset där eleverna bor.

Hon lägger tillbaka telefonen i lådan och öppnar bildörren. Luften är ljummen och bär med sig
en doft från havet. En ensam fiskmås hörs avlägset.

Ballongen rullar bort över gräsmattan.

Vicky går försiktigt upp mot huset, stannar och lyssnar. Ljusskenet från ett av fönstren faller på
björkens gula löv.

Ett svagt mummel hörs längre bort. Vicky undrar om någon är ute i mörkret. Hon fortsätter tyst
utmed gången. Utblommade solrosor står mot gaveln.

Ballongen rullar vidare under ett volleybollnät och fastnar mot granhäcken.

– Vicky? viskar en röst.

Hon vänder sig hastigt om, men ser ingenting.

Pulsen stegras, adrenalin utsöndras i blodet och alla sinnen är plötsligt skärpta.

Hammocken knirrar i sina fjädrar och gungar långsamt. Den gamla vindflöjeln vrider sig på
taket.

– Vicky! säger en vass röst alldeles nära.

Hon vänder sig åt höger och stirrar med bultande hjärta rakt in i mörkret. Det tar några
sekunder innan hon ser det smala ansiktet. Det är Tuula. Hon är nästan osynlig där hon står
mellan syrenbuskarna. I sin högra hand håller hon ett baseballträ. Det är tungt och så långt att
det vilar mot marken. Tuula fuktar munnen och stirrar på Vicky med sina rödkantade ögon.

Elin lutar sig mot verandans räcke och försöker se om Vicky sitter kvar i bilen, men det är för
mörkt. Solveig har kommit tillbaka ut efter att ha bett Caroline om hjälp. Daniel står och pratar
med henne. Elin hör honom försöka förklara att Almira behöver terapi och brukar reagera
negativt på starkare antidepressiva mediciner. Han ber än en gång om att få komma in men
Solveig säger att eleverna är hennes ansvar. Ytterdörren öppnas och Caroline kommer ut på
verandan. Hon kramar Daniel och hälsar på Elin.

– Nu har jag packat Vickys grejer, säger hon.

– Är Tuula därinne? frågar Elin med spänd röst.

– Ja, det tror jag, svarar Caroline en aning förvånat. Ska jag hämta henne?

– Snälla, gör det, ber Elin och försöker se lugn ut.

Caroline går in och ropar på Tuula. Solveig tittar på Elin och Daniel med missnöjda ögon.

– Om ni är hungriga kan jag säga åt en av flickorna att hämta några äpplen till er, säger hon.

Elin svarar ingenting. Hon går bara nerför trappan och ut i trädgården. Bakom sig hör hon ropen
efter Tuula.

Det är mörkare när man inte längre ser havet. Träd och buskar avskärmar nästan allt ljus.

Hammocken gungar gnisslande.

Hon försöker andas tyst, men klackarna hörs mot trädgårdsplattorna när hon skyndar sig runt
hörnet.

Löven i den stora syrenbusken prasslar till. Det låter som en hare som sprätter iväg. Grenarna
rör sig och plötsligt står Elin mitt emot Vicky.

– Gud, flämtar Elin till.

De ser på varandra. Flickans ansikte är mycket blekt i det svaga ljuset. Elins puls är så hård att
det dånar i öronen.

– Vi går till bilen, säger hon och för med sig Vicky bort från huset.

Hon ser sig över axeln, håller avstånd till de mörka träden, hör snabba steg bakom sig men
fortsätter bara ut från trädgården med Vicky. Först på grusvägen vänder hon sig om och ser att
det är Caroline som skyndar efter med en stor plastkasse i ena handen.

– Jag hittade inte Tuula, säger hon.

– Tack ändå, säger Elin.

Vicky tar emot påsen och tittar i den.

– Det mesta är nog där, även om Lu Chu och Almira ville spela poker om dina örhängen, säger
Caroline.

När Elin och Vicky kör iväg i den stora svarta bilen står Caroline kvar och ser efter dem med
ledset ansikte.
155
från Daniels bil i backspegeln hela tiden på Europaväg 14. Det är nästan ingen trafik,
ELIN SER LJUSET
bara enstaka långtradare, men det tar ändå tre timmar innan de når skidorterna. I mörkret
utmed fjällens sidor syns stillastående släpliftar och höga stolpar för Åres stora kabinbana. Sex
kilometer före Duved svänger de av på en väg som leder upp på fjället. Löv och stoft virvlar i
strålkastarnas sken. Den smala grusvägen leder på skrå uppför Tegefjället.

De saktar in och svänger av från vägen mot Tegefors mellan två grindstolpar och fortsätter
sedan den sista biten upp till ett stort, modernistiskt hus. Det är formgjutet i betong, med
terrasser i raka linjer och väldiga fönsterpartier dolda bakom nedfällda aluminiumjalusier.

De kör in i ett garage med plats för fem bilar. En liten, blå Mazda står redan där. Daniel hjälper
Elin att bära in väskorna. Några lampor är redan tända inne i huset och Elin går rakt fram och
trycker på en knapp. Det börjar surra och jalusierna som täcker alla fönster knakar till när
plåtarnas ligament hakas isär. Ljuset från parkeringsplatsen sipprar plötsligt in genom
hundratals små hål och rasslande börjar metalljalusierna rullas upp.

– Det är som ett kassaskåp, säger Elin.

Efter en liten stund är det återigen tyst och en mäktig fjällvärld kan anas genom de enorma
fönstren. Små glimtar av ljus från andra hus syns som svävande ljusprickar i mörkret.

– Wow, säger Vicky lågt när hon blickar ut.

– Kommer du ihåg Jack som jag var gift med? frågar Elin och ställer sig bredvid henne. Det var
han som byggde fjällhuset. Eller byggde …han byggde det inte själv, men …han sa att han ville
ha en bunker med utsikt.

En äldre kvinna med grönt förkläde kommer ner från övervåningen.

– Hej Bella, jag är ledsen att det blev så sent, säger Elin och kramar henne.

– Bättre sent än aldrig, ler kvinnan och förklarar att hon har bäddat i alla rum.

– Tack.

– Jag visste inte om ni handlade mat på vägen, så jag köpte lite av varje. Nu klarar ni er i varje
fall några dagar.

Bella tänder en brasa i den stora eldstaden och sedan följer Elin henne till garaget och säger
god natt. När dörrarna slutit sig efter den blå bilen återvänder hon. Daniel har börjat laga mat
och Vicky sitter i soffan och gråter. Elin skyndar fram och sätter sig på knä framför henne.

– Vicky, vad är det? Varför är du ledsen?

Flickan reser sig bara och går och låser in sig i ett av badrummen. Elin skyndar tillbaka till
Daniel.

– Vicky har stängt in sig i badrummet, säger hon.

– Vill du att jag pratar med henne?

– Skynda dig!

Daniel följer med henne till badrumsdörren, knackar och säger åt Vicky att öppna.

– Inga låsta dörrar, säger han. Det kommer du väl ihåg?

Det tar bara några sekunder innan Vicky kommer ut med fuktiga ögon och återvänder till
soffan. Daniel växlar blickar med Elin och går sedan och sätter sig bredvid flickan.

– Du var ledsen när du kom till Birgittagården också, säger han efter en liten stund.

– Jag vet …fast jag egentligen borde ha varit glad, svarar hon utan att se på honom.

– Att komma till en plats …det är också det första steget till att lämna den, säger han.

Vicky sväljer hårt, får tårar i ögonen igen och sänker rösten så att Elin inte ska höra när hon
säger:

– Jag är en mördare.

– Jag vill inte att du säger så om du inte är absolut säker på att det är sant, säger han lugnt. Och
det hör jag på din röst att du inte är.
156
hett vatten i skurhinken och trots att hon avskyr gummilukten från
FLORA HÄLLER RYKANDE
diskhandskarna tar hon på sig dem. Såpan förstör vattnets klarhet och löser upp sig i ett
gröngrått moln. En doft av renhet sprider sig i den lilla lägenheten. Sval luft flödar in genom de
öppna fönstren, solen skiner och fåglarna kvittrar.

När kommissarien hade lämnat henne utanför antikaffären så hade Flora bara stått kvar. Hon
borde ha förberett sig för seansen, men hon tordes inte gå ner själv, utan hade väntat på de
första deltagarna. Dina och Asker Sibelius kom som vanligt en kvart för tidigt. Flora låtsades att
hon var lite försenad och de följde henne ner och hjälpte till att ställa i ordning stolarna.
Klockan fem över sju hade nitton deltagare kommit.

Flora höll på längre än vanligt, gav dem tid, låtsades se snälla gamla spöken, glada barn och
förlåtande föräldrar.

Försiktigt hade hon lirkat ur Dina och Asker skälet till att de återkom till seanserna.

En vuxen son hade hamnat i koma efter en mycket svår bilolycka och de hade forcerats till att
gå med på läkarens råd att stänga av de livsuppehållande maskinerna och skriva under ett
papper om organdonation.

– Tänk om han inte kommer till Gud, viskade Dina.

Men Flora pratade med sonen och försäkrade dem att han befann sig i ljuset och att det hade
varit hans innersta önskan att låta hjärtat, lungorna, hornhinnorna och de andra organen leva
vidare.

Efteråt kysste Dina henne på händerna, grät och upprepade att hon hade blivit den lyckligaste
människan på jorden.

Flora skurar plastgolven med kraftiga tag och känner hur hon börjar svettas av den fysiska
ansträngningen.

Ewa är på syjunta med några grannar och Hans-Gunnar tittar på en italiensk fotbollsmatch med
mycket högt ljud.

Hon sköljer svabben, pressar ur vatten och rätar på sin värkande rygg innan hon fortsätter.

Flora vet att Ewa kommer att öppna kuvertet i sin sekretär på måndag förmiddag för att betala
månadens räkningar.

– Passa för helvete Zlatan, skriker Hans-Gunnar från vardagsrummet.

Axlarna värker när hon bär den tunga hinken till Ewas sovrum. Hon stänger dörren, ställer
hinken i vägen, går fram till bröllopsfotografiet, tar mässingsnyckeln, skyndar till sekretären och
låser upp.

En hög smäll får Flora att rycka till.

Det var bara svabben som föll så att det långa skaftet slog i plastmattan.
Flora lyssnar en liten stund och fäller sedan ner den tunga skivan till sekretären. Med darrande
händer försöker hon dra ut den lilla lådan, men den sitter fast. Hon petar bland pennorna och
gemen och hittar en brevkniv. Försiktigt för hon in den i springan ovanför lådan och bänder
prövande.

Lådan glider långsamt ut någon centimeter.

Ett skrapande ljud hörs alldeles nära. Det är en duva som halkar med sina klor på
fönsterblecket.

Flora får in sina fingrar i lådan och drar ut den. Vykortet från Köpenhamn har knycklats ihop.
Hon tar fram kuvertet för räkningar, öppnar det och återställer beloppet exakt.

Hennes händer lägger allt i ordning, försöker släta ut vykortet, trycker tillbaka lådan, rättar till
pennorna och kniven, stänger skivan och låser.

Snabbt går hon till sängbordet och hinner precis ta upp bröllopsfotografiet när dörren till Ewas
sovrum slås upp. Hinken välter och vattnet sköljer över golvet. Flora känner hur hennes fötter
blir våta och varma.

– Satans tjuv, skriker Hans-Gunnar och stegar in med bar överkropp.

Hon vänder sig mot honom. Hans ögon är uppspärrade och han är så arg att han bara slår på
måfå. Det första slaget träffar henne på axeln och känns inte. Men sedan sliter han tag i hennes
hår och slår henne med den andra handen. En hård örfil på sidan av halsen och hakan. Nästa
slag träffar rakt på kinden. Hon faller och känner hår slitas från huvudet. Bröllopsfotografiet går
i golvet och glaset spricker. Hon ligger på sidan medan vätan från golvet går genom kläderna.
Hon kan knappt andas av den intensiva smärtan från ena ögat och kinden.

Flora mår illa, hon rullar över på mage, men försöker låta bli att kräkas. Det blixtrar för hennes
blick. Hon ser att fotografiet har glidit ut ur ramen och ligger med framsidan ner mot det blöta
golvet. På baksidan står det skrivet: Ewa och Hans-Gunnar, Delsbo kyrka.

Flora minns plötsligt vad spöket viskade till henne. Det var inte senast, i källarlokalen, utan
tidigare, här hemma. Kanske drömde hon? Hon minns inte. Miranda hade viskat om ett torn
som ringer som en kyrka. Den lilla flickan hade visat henne bröllopsfotografiet och pekat på den
svarta klockstapeln i bakgrunden och viskat: Hon gömmer sig där, hon såg allting, hon gömmer
sig i tornet.

Hans-Gunnar står flämtande över henne när Ewa kommer in i sovrummet med ytterkläderna på
sig.

– Vad är det som händer här? frågar hon med rädd röst.

– Hon stjäl våra pengar, säger han. Jag visste det!

Han spottar på Flora, tar upp mässingsnyckeln från golvet och går fram till sekretären.
157
JOONA SITTER PÅ sitt rum med hela underlaget från häktningsförhandlingen framför sig.

Materialet kommer antagligen att räcka för en fällande dom.

Telefonen ringer och Joona hade antagligen inte svarat om han tittat på displayen.

– Jag vet att du tror att jag är en lögnare, säger Flora andlöst. Snälla, lägg inte på. Du måste
lyssna på mig, jag ber dig, jag gör vad som helst om du lyssnar på …

– Lugna ner dig och berätta.

– Det finns ett vittne till morden, säger hon. Ett riktigt vittne, inget spöke. Jag pratar om ett
riktigt vittne som gömmer sig …

Joona hör att hennes röst är tunn av hysteri och han försöker lugna henne:

– Det är bra, säger han lugnt. Men förundersökningen …

– Du måste åka dit, avbryter hon.

Han vet inte varför han lyssnar på denna människa. Kanske är det för att hon låter så förtvivlad.

– Var exakt befinner sig vittnet? frågar han.

– Det är ett klocktorn, en svart klockstapel vid Delsbo kyrka.

– Vem har berättat om …

– Snälla, hon är där, hon är rädd och gömmer sig där.

– Flora, du måste låta åklagaren sköta …

– Ingen lyssnar på mig.

Joona hör en röst i bakgrunden som ropar att hon ska låta bli hans telefon och sedan rasslar det
till.

– Slut på pratstunden, säger en man och lägger på.

Joona suckar och lägger ifrån sig telefonen på bordet. Han kan inte begripa varför Flora
fortsätter att ljuga.

Efter beslutet att häkta Vicky har förundersökningen prioriterats ner och det enda som återstår
är åklagarens arbete med att sammanställa bevisningen fram till rättegången.

Jag missade det här fallet, tänker Joona och upplever en underlig ödslighet.

Det var redan över innan han fick tillgång till alla rapporter och sakkunnigutlåtanden.

Joona vet att han aldrig blev förundersökningsledare, att han aldrig egentligen släpptes in i
utredningen.
En överdosering av antidepressiv medicin kan vara skälet till Vickys våldsamhet och plötsliga
sömn.

Men han kan inte släppa tanken på stenen.

Nålen nämner att mordvapnet är en sten i sitt protokoll, men ingen har försökt följa upp spåret
eftersom det inte stämmer.

Joona minns att han lämnade Nålen och Frippe i Sundsvall precis när de skulle påbörja den inre
besiktningen.

Han bestämmer sig för att inte lägga undan denna utredning ännu. En pirrande envishet får
honom att bläddra igenom SKL:s provsvar och sedan börja läsa det rättsmedicinska protokollet.

Han stannar till vid den yttre besiktningen av Elisabet Grims kropp och läser meningarna om
hennes skadade händer innan han fortsätter vidare.

Ljuset vandrar sakta över Joonas anslagstavla med meddelandet om den inledda
internutredningen och det senaste vykortet från Disa: en bild på en chimpans med läppstift och
hjärtformade glasögon.

Medan Joona läser förflyttar sig skuggan från krukväxten i fönstret långsamt bort mot
bokhyllan.

Det fanns inte något främmande innehåll i Mirandas bukhåla och bladen var glänsande och
glatta. Det var samma sak med lungsäckarna. Bladen var glänsande och glatta. Även
hjärtsäcken.

84. Hjärtat är normalkonfigurerat och väger 198 gram. Dess överdrag är glänsande och glatt.
Klaffarna och mynningarna är normala. I kranspulsådrornas väggar ses inga inlagringar.
Hjärtmuskulaturen är gråröd och likformig.

Joona håller kvar ett finger i det rättsmedicinska protokollet och bläddrar i provsvaren från SKL
och läser att Mirandas blod hörde till gruppen A, hade spår av venlafaxin som förekommer i
många antidepressiva läkemedel men var i övrigt normalt.

Joona återvänder till obduktionsprotokollet och läser om att sköldkörtelns vävnad var gråröd
och av normal kolloidhalt och att binjurarna var normalstora och barken gul.

104. De avledande urinvägarna har ett normalt utseende.105. I urinblåsan ses cirka 100 ml
ljusgul, klar urin. Slemhinnan är blek.

Joona bläddrar åter i SKL:s provsvar och letar sig fram till urinprovet. Det fanns spår av
sömnmedelssubstansen nitrazepam i Mirandas urin och hCG-halten var ovanligt hög.

Joona reser sig hastigt upp, tar telefonen från bordet och ringer Nålen.

– Jag sitter och tittar i SKL:s provsvar och ser att Miranda hade hög hCG-halt i urinen, säger han.

– Ja, det är klart, svarar Nålen. Cystan på äggstockarna var så …

– Men vänta lite, avbryter Joona. Är inte hCG-halten hög hos gravida kvinnor?

– Jo, men jag har ju sagt …

– Fast om Miranda gjorde ett vanligt graviditetstest så skulle hon tro att hon var gravid.

– Ja, säger Nålen. Hon skulle absolut få ett positivt svar.

– Så Miranda kan ha trott att hon var gravid?

Joona lämnar sitt rum, går snabbt genom korridoren, slår telefonnumret hem till Flora, hör Anja
ropa något efter honom men fortsätter bara nerför trapporna. Ingen svarar. Joona upprepar för
sig själv att Flora ändrade sig och sa att flickan som hemsökte henne bara trodde att hon var
gravid.

– Jag menade egentligen att hon sa att hon var gravid, förklarade Flora. Men det var inte sant,
hon var inte det, hon trodde bara att hon var gravid.

Joona slår samma nummer igen, låter signalerna gå fram medan han springer genom den
inglasade foajén, fortsätter förbi sittgrupperna och precis när han passerar vriddörrarna svarar
en flåsande röst:

– Hans-Gunnar Hansen.

– Jag heter Joona Linna, jag jobbar på Rikskriminalpolisen och …

– Har ni hittat bilen?

– Jag behöver få prata med Flora.

– Men vad fan, skriker mannen. Om Flora var här så skulle jag för helvete inte fråga efter min bil
– det var ju hon som stal den och om inte polisen gör sitt …

Joona avbryter samtalet och springer de sista stegen fram till sin svarta Volvo.
158
rummet bredvid Vicky med dörrarna öppna. Hon har vaknat vid minsta ljud, lyssnat
ELIN HAR SOVIT I
och gått och tittat in i rummet. På morgonen stannar hon en stund i dörren och betraktar
flickans djupa sömn innan hon går till köket.

Daniel står vid spisen och gör en gräddig äggröra. Det doftar kaffe och nybakat bröd. Genom de
väldiga panoramafönstren är utsikten nästan skrämmande i sin väldighet. Fjäll med runda
toppar, tjärnar med spegelblanka ytor och dalar med gula och rödgnistrande träd.

– Det går nästan inte att titta ut, säger han leende. Jag får liksom ont i hjärtat.

De omfamnar varandra och han pussar henne försiktigt på huvudet flera gånger. Hon står bara
stilla, andas in hans doft och känner hur det hettar till i magen av plötslig lycka.

En timer piper på diskbänken och Daniel gör sig lös för att ta ut brödet från ugnen.

De sätter sig vid det stora matbordet, äter och smeker då och då varandras händer på bordet.

Den oerhörda utsikten tar bort orden. Tysta dricker de kaffe och blickar ut genom fönstren.

– Jag är så orolig för Vicky, säger Elin till slut med låg röst.

– Det kommer att gå bra.

Hon ställer ner koppen.

– Lovar du det?

– Jag måste bara få henne att prata om det som hände, säger han. För jag är lite rädd för att
hennes känsla av skuld gör henne mer och mer självdestruktiv …Vi måste verkligen ha koll på
henne.

– Sjuksköterskan kommer med bussen till Åre om en timme, så jag åker ner och hämtar henne,
säger Elin. Ska jag fråga Vicky om hon vill följa med – eller vad tror du?

– Jag vet inte, jag tror att det är bättre att hon är här, säger han.

– Ja, vi har ju precis kommit, instämmer Elin. Men jag känner mig orolig …Du måste vara med
henne hela tiden.

– Hon vet att hon inte ens får stänga dörren när hon är på toaletten, säger Daniel allvarligt.

I samma ögonblick ser Elin flickan genom fönstret. Hon går för sig själv ute på gräset och
sparkar i de röda löven. Hennes långa hår hänger trassligt ner över ryggen och den smala
kroppen ser ut att frysa. Elin tar sin kofta från stolsryggen och går ut och ger den till Vicky.

– Tack, viskar flickan.

– Jag kommer aldrig att svika dig igen, säger Elin.

Utan ett ord tar Vicky hennes hand och kramar den. Elins hjärta slår hårt av lycka och klumpen i
halsen gör att hon inte kan säga någonting.
159
mörk när Joona lämnar Europaväg 4 och svänger av på väg 84 mot Delsbo.
HIMLEN ÄR EGENDOMLIGT
Han förutsätter att Flora har tagit bilen för att köra till Delsbo kyrka i Hälsingland.

Han kan fortfarande höra hennes upprörda röst när hon berättade att ett vittne gömde sig i
klockstapeln.

Joona förstår sig inte på henne. Det är som om hon blandar lögner med sanningar utan att själv
vara medveten om det.

Trots Floras många lögner har han inte på hela tiden kunnat släppa taget om känslan att hon
vet mer om morden på Birgittagården än alla andra.

Kanske är det här vittnet en av hennes lögner, men om det är en sanning så är den så
betydelsefull att han inte kan låta den vara.

De låga regnmolnen gör åkrarna grå och barrträden nästan blå. Han svänger in på en smal
grusväg. Höstlöv virvlar över vägbanan och det är svårt att hålla hög hastighet. Vägen är gropig
och slingrig.

Han svänger av på en rak allé mot Delsbo kyrka. Mellan träden ser han den vidsträckta åkern.
En ensam skördetröska rör sig avlägset framåt. Knivbladet stryker som en lie intill marken. Det
ryker av boss och agnar. Fåglarna stiger och sjunker i den yrande luften.

När han nästan är framme vid kyrkan ser han en bil som krockat mot ett av träden. Motorhuven
är knycklig, en skärm ligger i gräset och ena fönstret är utslaget.

Motorn är fortfarande igång, framdörren står vidöppen och baklyktorna lyser på gräset i diket.

Joona saktar in men när han ser att bilen är tom kör han bara förbi. Flora måste ha rusat ut,
tänker han och fortsätter ända fram till kyrkan.

Joona lämnar bilen och skyndar sig uppför den krattade grusgången. Den tjärade klockstapeln
står på en höjd en bit ifrån kyrkan.

Himlen är mörk och det ser ut att börja regna när som helst.

Under den svarta lökkupolen hänger tornets väldiga, glanslösa klocka. Bortom tornet syns
älvens snabba vatten, skummigt och svart.

Dörren till byggnaden står på glänt.

Joona går den sista biten och när han är alldeles nära klocktornet känner han tydligt lukten av
tjära.

Den breda bottensektionen är klädd i mörk, fjälliknande träpanel. Därinne leder en brant
trätrappa upp till själva klockan.

– Flora? ropar Joona.

160
och stannar i klockstapelns mörka dörröppning. Hennes ansikte är ledset och de
FLORA KOMMER FRAM
stora ögonen trötta och glansiga.

– Det är ingen här, säger hon och biter sig i läppen.

– Är du säker?

Hon börjar gråta och rösten bryts:

– Förlåt, men jag trodde …jag var säker …

Hon klättrar ner och viskar “förlåt” utan att titta på honom, håller en hand för munnen och
börjar långsamt gå tillbaka mot bilen.

– Hur hittade du hit? frågar Joona och följer efter henne. Varför trodde du att vittnet skulle vara
här?

– Mina fosterföräldrars bröllopsfotografi …tornet finns i bakgrunden.

– Men vad har det med Miranda att göra?

– Det var spöket som sa …

Flora tystnar och stannar.

– Vad är det? frågar Joona.

Han tänker återigen på att Flora ritade av Miranda med händerna för ansiktet och det mörka
blodet från huvudet. Men hon ritade inte blodet som en bedragare utan som någon som
verkligen sett något, men inte längre mindes omständigheterna.

Utanför Carlén Antikviteter pratade Flora om spöket som ett minne. Hon försökte säga hur hon
mindes vad spöket hade sagt.

Smala ljusstrimmor kommer fram mellan sjok av regntunga moln.

Som ett minne, upprepar han och tittar på Floras bleka ansikte.

Gula höstlöv singlar ner genom luften och plötsligt förstår Joona hur det måste hänga ihop. Som
när draperier dras undan och ljus släpps in i ett stort rum. Han vet att han har hittat nycklarna
till att lösa hela gåtan.

– Det är du, viskar han och ryser av sina egna ord.

Nu förstår han att Flora är vittnet som skulle finnas i klocktornet.

Hon är vittnet, men det är inte Miranda hon har sett mördas.

Det är en annan flicka.

Någon som dödats på exakt samma sätt.

Det är en annan flicka, men samma mördare.

Insikten är självklar och följs av ett sting migrän. Under en utdragen sekund känns det som om
ett pistolskott går genom hans huvud. Han famlar efter stöd och hör Floras oroade röst genom
ett mörker innan smärtan är försvunnen igen.

– Du såg allting, säger han.

– Du blöder, säger hon.

Lite blod rinner ur hans näsa och han letar och hittar en servett i en ficka.

– Flora, säger han. Du är vittnet som skulle finnas i tornet …

– Men jag har inte sett någonting.

Han trycker servetten mot näsan.

– Du har bara glömt det.

– Men jag var inte där, det vet du, jag har aldrig varit på Birgittagården.

– Du såg någonting annat …

– Nej, viskar Flora och skakar på huvudet.

– Hur gammal är spöket? frågar Joona.

– Miranda är kanske femton när jag drömmer …men när hon kommer till mig på riktigt, när det
är som om hon verkligen står i rummet, så är hon liten.

– Hur gammal?

– Fem år.

– Hur gammal är du nu, Flora?

Hon blir rädd när hon möter hans underligt grå ögon.

– Fyrtio, svarar hon lågt.

Joona tänker att Flora har beskrivit ett mord hon bevittnade som barn, men hon har hela tiden
trott att hon berättade om morden på Birgittagården.

Joona vet att han har rätt när han tar upp sin telefon och ringer Anja. Genom en tunnel av år
såg Flora plötsligt det hon hade glömt bort. Det är därför minnesbilderna varit så förvirrande
och kraftfulla.

– Anja, säger han mitt i sin assistents svar. Sitter du framför datorn?

– Sitter du på något bättre ställe? undrar hon roat.

– Kan du undersöka om det hände någonting i Delsbo för ungefär trettiofem år sedan.

– Något speciellt?

– Det rör en femårig flicka.

Medan Anja knappar på datorn ser Joona att Flora går fram till kyrkan, stryker med handen
över fasaden och fortsätter runt till vapenhuset. Han börjar gå efter för att inte förlora henne ur
sikte. En igelkott skyndar vaggande bort mellan några gravstenar.

Bortom allén syns skördetröskan röra sig fram över ett fält omgiven av ett moln av damm.

– Ja, säger Anja och andas genom näsan. Det var ett dödsfall …För trettiosex år sedan hittades
en femårig flicka vid Delsbo kyrka. Det står ingenting mer. Polisen kom fram till att det var en
olycka.

Joona ser hur Flora vänder sig om och tittar på honom med tung, underlig blick.

– Vad hette polisen som höll i utredningen?

– Torkel Ekholm, svarar Anja.

– Kan du försöka hitta en adress?

161
parkerar Joona bilen på en smal grusväg. Han och Flora öppnar en järngrind,
TJUGO MINUTER SENARE
fortsätter genom en lummig trädgård och går fram till ett rött trähus med vita knutar och
eternitplattor på taket. Den höstliga grönskan är full av surrande insekter. Himlen är grumligt
gul av återhållet regn och åska. Joona ringer på dörrklockan och en öronbedövande ringsignal
ljuder över trädgården.

Ett hasande läte hörs och sedan öppnas dörren av en åldring i stickad väst med hängslen och
tofflor.

– Torkel Ekholm? frågar Joona.

Mannen stöder sig på en rollator och ser på dem med vattniga gammelmansögon. En
hörapparat skymtar bakom det stora, skrynkliga högerörat.

– Vem frågar? säger han med knappt hörbar röst.

– Joona Linna, kommissarie på Rikskriminalpolisen. Mannen kisar mot Joonas legitimation och
kan inte hålla tillbaka ett litet, egendomligt leende.

– Rikskriminalpolisen, viskar han och gör en svag gest åt Joona och Flora att stiga på. Kom så tar
vi en kopp kaffe.

De sätter sig vid köksbordet medan Torkel går till spisen efter att ha förklarat för Flora att han
inte har några kakor att bjuda på. Han talar mycket lågt och verkar nästan helt döv.

En klocka på väggen tickar högt och över kökssoffan hänger en mörkglänsande älgstudsare, en
välskött Remington. Den broderade bonaden med orden “hemmets lycka är förnöjsamhet” har
lossat från häftstiften och hänger med vikta hörn som ett solkigt vykort från ett annat Sverige.

Mannen kliar sig på hakan och ser på Joona genom dunklet i köket.

När vattnet har kokat upp ställer Torkel Ekholm fram tre koppar och en burk frystorkat
kaffepulver.

– Man blir bekväm av sig, säger han med en axelryckning när han ger Flora teskeden.

– Jag är här för att fråga om ett mycket gammalt fall, säger Joona. För trettiosex år sedan
hittades en flicka död vid Delsbo kyrka.

– Ja, svarar den gamle utan att möta Joonas blick.

– En olycka? frågar Joona.

– Ja, svarar han sammanbitet.

– Men det är inte vad jag tror, säger Joona.

– Det var skönt att höra, säger gubben.

Hans mun börjar darra och han puttar fram skålen med bitsocker mot kommissarien.
– Du minns fallet? frågar Joona.

Skeden klirrar när den gamle polisen häller ner kaffepulver i sin kopp och rör om. Ögonen är
rödsprängda när han tittar upp igen och möter Joonas blick:

– Jag önskar att jag kunde glömma det, men vissa fall …

Torkel Ekholm reser sig upp, går till en mörk byrå vid väggen och låser upp den översta lådan.
Han förklarar med sprucken röst att han har sparat sina anteckningar kring fallet under alla
dessa år.

– Jag visste ju att ni måste komma tillbaka till mig någon gång, säger han så lågt att det knappt
går att höra.
162
surrar mot fönsterrutan i det lilla köket. Torkel nickar mot papperna som ligger
EN TUNG HÖSTFLUGA
på bordet framför dem:

– Den döda flickan hette Ylva, dotter till rättaren på Rånne …När jag kom till platsen hade man
redan lagt henne på ett lakan …Hon hade ramlat från kyrktornet, fick jag veta …

Den gamle polisen lutar sig bakåt på stolen så att träet knakar:

– Det var blod på tornets fris …De pekade och jag tittade, men såg ju att det inte stämde.

– Varför la du ner undersökningen?

– Det fanns inga vittnen, jag hade ingenting. Jag frågade, men kom ingenvart. Jag fick inte lov
att störa herrskapet på Rånne mer. De gav rättaren ledigt och …det var …Jag har en bild som
Janne tog, han jobbade för Arbetarbladet och vi använde honom som brottsplatsfotograf.

Den gamle polisen visar dem ett svartvitt fotografi. På ett lakan i gräset ligger en liten flicka
med utslaget hår. Vid sidan av hennes huvud finns en svart blodfläck precis som på Mirandas
säng, på samma ställe.

Fläcken ser nästan ut som ett hjärta.

Den lilla flickans ansikte är mjukt, kinderna är barnsligt runda och munnen som hos en sovande.

Flora stirrar på bilden, famlar med handen över håret och förlorar all färg i ansiktet.

– Jag såg ingenting, kvider hon och börjar sedan gråta med öppen mun.

Joona flyttar undan fotografiet och försöker lugna Flora, men hon reser sig och tar fotografiet
från Torkel. Hon torkar tårar från kinderna och stirrar på bilden, stöder sig med handen mot
diskbänken och märker inte att hon välter en tom ölflaska ner i vasken.

– Vi lekte blundleken, säger hon dämpat.

– Blundleken?

– Vi skulle blunda och hålla för våra ansikten.

– Men du tittade, Flora, säger Joona. Du såg vem som slog den lilla flickan med en sten.

– Nej, jag blundade …jag …

– Vem slog henne?

– Vad såg du? frågar Torkel.

– Lilla Ylva …hon såg bara glad ut, höll för ögonen med händerna och så slog han …

– Vem? frågar Joona.

– Min bror, viskar hon.

– Du har ingen bror, säger Joona.

Torkel skakar till så att kaffekoppen välter på fatet.

– Pojken, muttrar han. Inte var det väl pojken?

– Vilken pojke? frågar Joona.

Flora är alldeles vit i ansiktet och tårarna rinner nerför hennes kinder. Den gamla polisen river
av lite hushållspapper och reser sig tungt från sin stol. Joona ser hur hon skakar på huvudet,
men munnen rör sig en aning.

– Vad såg du? frågar Joona. Flora?

Torkel närmar sig henne och räcker fram papperet.

– Är du lilla Flora? Den tysta lillasystern? frågar han försiktigt.

163
kommer till Flora när hon står i den gamla polisens kök med handen på
DET TIDIGA MINNET
diskbänken. Det känns som om benen ska vika sig under henne när hon kommer ihåg vad hon
såg.

Solen spelade över gräset bredvid kyrkan. Hon höll händerna för ansiktet. Ljuset sken rakt
igenom fingrarna och gav de båda människorna brandgula kanter.

– Gud, kvider hon och sjunker ner på golvet. Gud …

I flammande ljus kommer hon ihåg hur hon såg sin bror slå den lilla flickan med en sten.

Minnesbilderna är så påtagliga att det känns som om barnen står där i köket.

Hon hör dunsen och ser Ylvas huvud skaka till.

Flora minns hur flickan föll ner i gräset. Hennes mun öppnades och stängdes, ögonlocken
darrade, hon mumlade förvirrade ord och han slog igen.

Han slog så hårt han bara kunde och skrek att de skulle blunda. Ylva blev stilla och han flyttade
hennes händer till ansiktet och upprepade att hon skulle blunda.

– Men jag blundade inte …

– Är du Flora? frågar den gamle polisen en andra gång.

Mellan sina fingrar såg Flora hur brodern reste sig upp med stenen i handen. Alldeles lugnt sa
han att Flora skulle blunda, att de lekte blundleken. Han närmade sig från sidan och höjde den
blodiga stenen. Hon ryggade bakåt precis när han slog. Stenen rev henne på kinden och
dunsade hårt mot axeln, hon gick ner på knä, men kom upp igen och började springa.

– Är du lilla Flora som bodde på Rånne?

– Jag minns nästan ingenting, svarar hon.

– Vem är hennes bror? frågar Joona.

– Folk kallade dem för barnhemsbarnen fastän de blivit adopterade av herrskapet, berättar den
gamla polisen.

– Heter de Rånne?

– Träbaron Rånne …men vi sa bara herrskapet, svarar Torkel. Det stod till och med i tidningen
när de adopterade två barn, en ädel och barmhärtig gärning, skrev de …men efter olyckan
flyttade flickan …Bara pojken blev kvar.

– Daniel, säger Flora. Han heter Daniel.

Stolen skrapar i golvet när Joona reser sig från bordet och lämnar huset utan ett ord. Med
telefonen mot örat springer han genom trädgården där fallfrukten ligger bland gula löv under
träden, ut genom grinden och fram till sin bil.
– Anja, lyssna nu, du måste hjälpa mig, det är bråttom, säger Joona och sätter sig på förarsätet.
Undersök om Daniel Grim har en koppling till en familj som heter Rånne i Delsbo.

Joona hinner bara slå på bilens Rakel-enhet för att larma Rikskommunikationscentralen innan
Anja svarar.

– Ja, det är hans föräldrar.

– Ta reda på allt om honom, säger Joona.

– Vad handlar det här om?

– Flickor, svarar Joona.

Han avslutar samtalet och innan han larmar polisen skyndar han sig att slå numret till Elin
Frank.
164
nedför den branta grusvägen mot Åre för att hämta Vickys sjuksköterska. Ena
ELIN KÖR FÖRSIKTIGT
sidofönstret är öppet och den friska luften fyller bilen. Den långsmala sjön blänker dystert.
Fjällen ligger bredvid varandra som gigantiska vikingagravar, mjukt välvda och överväxta.

Hon tänker på hur Vicky tog hennes hand och kramade den. Allting är på väg att vända och bli
bra igen.

Den smala vägen leder henne in under en klippavsats när telefonen burrar i väskan. Långsamt
kör hon en liten bit till, svänger in på en mötesplats och stannar. Med en obehaglig känsla i
kroppen tar hon upp telefonen. Den fortsätter att ringa i hennes hand. Samtalet kommer från
Joona Linna. Hon vill egentligen inte höra vad han har att säga, men låser ändå upp telefonen
med darrande fingrar.

– Hallå? svarar Elin.

– Var är Vicky? frågar kriminalkommissarien.

– Hon är här, med mig, svarar hon. Jag har ett hus i Duved som …

– Jag vet, men ser du henne just nu?

– Nej jag …

– Jag vill att du genast hämtar Vicky, sätter dig i bilen tillsammans med henne och kör mot
Stockholm. Bara du och Vicky. Gör det nu, ta inte med någonting, gå bara rakt ut till bilen och …

– Jag sitter redan i bilen, skriker Elin och känner hur paniken växer i bröstet. Vicky är
tillsammans med Daniel i huset.

– Det var inte bra, säger Joona och hon hör tonen i hans röst, en ton som får henne att må illa
av ångest.

– Vad är det som har hänt?

– Lyssna på mig …Det var Daniel som mördade Miranda och Elisabet.

– Det får inte vara så, viskar hon. Han skulle ta hand om Vicky medan jag åkte ner till
busstationen.

– Då är hon antagligen inte längre i livet, säger Joona. Se bara till att komma därifrån själv. Det
är mitt råd som polis.

Elin stirrar genom vindrutan på himlen. Den är inte längre vit. Molnen är låga och rinner utefter
fjälltopparna – svarta och dräktiga med regn och höst.

– Jag kan inte överge henne, hör hon sig själv säga.

– Polis är på väg, men det kan dröja ett tag.

– Jag åker tillbaka, förklarar hon.

– Jag förstår det, säger Joona. Men var försiktig …för Daniel Grim är mycket, mycket farlig och
du kommer att vara helt ensam med honom innan polisen kommer …

Men Elin tänker inte längre, hon vänder bara bilen i backen och börjar köra tillbaka, uppför den
branta vägen med gruset smattrande under bilen.
165
säng och laddar ner applikationer till sin mobiltelefon när Daniel kommer in och
VICKY SITTER I SIN
sätter sig i den vita skinnfåtöljen bredvid.

Därute rundar sig fjällandskapet mjukt och Ullådalen och Åreskutans toppar sträcker sig gråa
och urgamla mot himlen.

– Kändes det fel i går? frågar Daniel. Jag menar …att bara sitta och vänta i bilen när vi hämtade
dina saker?

– Nej …jag fattar ju att ingen vill träffa mig, svarar hon och fortsätter pilla med telefonen.

– När jag gick in i huset såg jag att Almira och Lu Chu höll på och lekte att de skulle blunda,
ljuger Daniel. Jag vet att Miranda lärde dig leken …

– Ja, svarar hon.

– Vet du hur Miranda lärde sig den? frågar Daniel.

Vicky nickar och tar fram telefonens laddare.

– Jag använder blundleken i terapin ibland, berättar Daniel. Det är en övning i att lita på
varandra.

– Miranda matade mig med choklad, ler Vicky. Och så ritade hon ett hjärta på min mage och …

Vicky tystnar tvärt. Hon tänker på vad Tuula sa till henne i Hårte, när hon kom ut ur mörkret
bredvid syrenbusken.

– Har du berättat för någon om leken? frågar Daniel och ser på henne.

– Nej, svarar hon.

– Jag bara undrade …

Vicky slår ner blicken och tänker på Tuula som stod i mörkret med slagträet i handen och sa att
mördaren bara dödar slampor. Det är bara slampor som behöver vara rädda för att få sina
skallar smashade, viskade hon. Det var så typiskt Tuula att alltid säga otäcka och skruvade
saker. Vicky hade bara försökt le, men Tuula förklarade att hon hade hittat ett graviditetstest i
Mirandas väska när hon tog hennes halsband. I går hade Vicky bara tänkt att Miranda legat med
någon av killarna som de träffade på ADL:n.

Men nu inser hon att det måste handla om Daniel.

Vicky hade känt att något var fel när Miranda visade henne hur man skulle göra. För Miranda
låtsades bara att det var roligt. Hon fnissade och bröt chokladbitar, men det enda hon ville var
att ta reda på om Vicky hade varit med om samma saker som hon utan att avslöja vad som
hänt.

Vicky minns Mirandas försök att låta oberörd när hon frågade om Daniel hade kommit in i
hennes rum och lekt.

– Miranda sa ingenting, försöker Vicky förklara och möter Daniels ögon en kort stund. Hon sa
liksom ingenting om vad du brukade göra på terapin …

Vickys kinder blir röda när hon plötsligt förstår att allting sitter ihop. Daniel måste vara den som
dödade Miranda och Elisabet. Morden har ingenting med slampor att göra. Daniel dödade
Miranda för att hon var gravid.

Kanske hade Miranda redan berättat allting för Elisabet.

Vicky försöker andas lugnt, vet inte vad hon ska säga och petar på gipset och drar lite i den
smuliga väven.

– Det var ju …

Daniel lutar sig fram, tar telefonen från hennes knä och stoppar den i fickan.

– Terapin …den handlade väl bara om att våga lita på varandra, fortsätter Vicky trots att hon
förstår att Daniel redan har avläst henne rätt.

Han vet att hon förstår att det var han som slog ihjäl Miranda och Elisabet med en hammare
och gav henne skulden.

– Ja, det är ett viktigt steg i terapin, säger Daniel och iakttar henne noga.

– Jag vet, viskar hon.

– Vi skulle kunna göra det nu, du och jag. Bara på skoj, säger han.

Hon nickar och tänker med en panikkänsla i kroppen att han har bestämt sig för att döda
henne. Hennes blod dundrar i öronen och svett rinner från hennes armhålor. Han har hjälpt till
att få henne fri och följt med till Elins hus för att ta reda på vad hon visste, för att vara säker på
att inte bli avslöjad.

– Blunda, säger han leende.

– Nu?

– Det är roligt.

– Fast jag …

– Gör det bara, säger han strängt.

Hon blundar och håller för sitt ansikte med händerna. Hjärtat slår hårt av rädsla. Han gör något i
rummet. Det låter som att han drar underlakanet från sängen.

– Jag måste kissa, säger hon.

– Snart.

Hon sitter kvar med händerna för ansiktet och rycker till när han flyttar en stol över golvet. Ett
hasande ljud hörs, hennes ben darrar, men hon håller kvar händerna framför ansiktet.
166
det bara går uppför den branta backen. En nyckelknippa skramlar i skålen vid
ELIN KÖR SÅ FORT
växelspaken. Grenar från ett träd rasslar över plåt och fönster. Hon bromsar i en brant kurva
och håller på att få sladd. Däcken glider över det lösa gruset, men hon frikopplar, kommer runt
och kan ge gas igen.

Det stöter hårt och dånar i bilen. Smältvatten har dragit upp djupa fåror i grusvägen som leder
vidare till Tegefors.

Hon fortsätter uppåt, det går lite för fort, hon försöker sänka hastigheten en aning när hon
närmar sig infarten till huset. Hon svänger brant till höger, vänster sidospegel slås av mot ena
grindstolpen och sidan av bilen skrapas. Hon ger gas och det känns som om bilen lyfter från
marken när hon kommer över krönet. Backen med mineralvatten i bagageutrymmet välter med
ett krasande ljud.

Hon kör den sista raka sträckan fram mot huset, tvärstannar och river upp ett moln av damm.
Elin lämnar bilen med motorn igång, springer fram till ytterdörren och fortsätter rakt in.
Jalusierna är nere. Det är alldeles mörkt och hon snubblar över stövlar och pjäxor i dunklet när
hon skyndar sig ut i det stora sällskapsrummet.

– Vicky! ropar hon.

Elin tänder lamporna, springer uppför trappan, halkar och stöter knäet mot ett trappsteg,
kommer upp och rusar till Vickys rum. Hon trycker ner handtaget, men dörren är låst. Elin
bultar och hör hysterin i sin egen röst när hon skriker:

– Öppna!

Det hörs ingenting från rummet och Elin böjer sig ner och tittar in genom nyckelhålet. En stol
ligger på golvet och skuggor rör sig ryckigt över väggarna.

– Vicky?

Hon flyttar sig undan och sparkar på dörren. Det hörs bara ett stumt ljud. Ingenting händer.
Hon sparkar igen, springer till rummet bredvid, men nyckeln sitter inte i låset. Hon fortsätter till
nästa dörr, famlar med handen och får loss nyckeln. Hon rusar tillbaka och råkar riva omkull en
glasskulptur som går i golvet med en tung duns. Hennes händer skakar så mycket att hon har
svårt att få in nyckeln i låset, använder båda händerna, lyckas på andra försöket och sliter upp
dörren.

– Å Gud, viskar hon.

Vicky är hängd i ett tvinnat lakan från den vita limträbalken. Munnen är vidöppen och ansiktet
färglöst. Fötterna rör sig svagt i luften. Hon lever ännu. Tåspetsarna söker efter golvet en halv
meter ner och hon håller fingrarna under snaran.

Elin tänker inte. Hon rusar bara fram till Vicky och lyfter upp henne så högt hon kan.

– Försök komma loss, gråter hon och håller i Vickys smala ben.
Flickan kämpar med det tvinnade tyget, kroppen rör sig som i kramper, hon måste få syre och
har panik, hon sliter för att vidga snaran.

Plötsligt hör Elin hur Vicky drar i sig luft och hostar. Hon flämtar tungt och spänner kroppen.

– Jag får inte av den, hostar Vicky.

Elin står på tå och kämpar för att lyfta högre.

– Försök klättra!

– Jag kan inte …

Snaran dras åt igen. Vicky får inte i sig tillräckligt med luft och börjar skaka i panikartade
konvulsioner. Elins armar darrar av ansträngningen att hålla upp henne. Hon kan inte ge upp.
Hon försöker nå den omkullvälta stolen med foten för att klättra på den, men det är omöjligt.
Vicky är blöt av svett och darrar spasmodiskt i kroppen. Elin försöker ändra grepp, men det är
för tungt. En bedövande svaghet närmar sig, ändå lyckas hon sänka ena handen något, får ett
bättre grepp och kan lyfta lite högre. Vicky kämpar med sina sista krafter och drar till slut
snaran över sitt huvud. Hon hostar och de sjunker tillsammans ner på golvet.

Vickys hals har fått en blå ton, hon andas kort och flämtande men hon andas, hon lever. Elin
kysser henne på kinderna, stryker darrande undan hår från hennes svettiga ansikte och viskar åt
henne att vara tyst.

– Det var Daniel …

– Jag vet, polisen är på väg, viskar Elin. Du måste stanna här. Jag låser dörren, men du måste
vara totalt tyst.
167
om Vicky och känner att hon skakar i kroppen när hon går nerför trappan. Benen
ELIN LÅSER DÖRREN
och armarna är stumma av ansträngningen. Telefonen surrar till och hon ser att hon har fått ett
textmeddelande från Vickys telefon:

Förlåt, men jag orkar inte ljuga mer. Var inte ledsen. Kram V

Elin mår illa och hennes hjärta slår hårt av ångest. Tankarna rör sig alldeles för fort. Det är
omöjligt att förstå vad som händer. Daniel måste ha sms:at henne precis nu från Vickys telefon.
Försiktigt fortsätter hon ut i det mörka sällskapsrummet. Jalusierna är nerfällda i hela huset.

Plötsligt faller en skugga in över golvet. Det är Daniel. Han står i trappan till undervåningen. Han
måste ha kommit upp från garaget. Hon vet att hon måste uppehålla honom tills polisen
kommer.

– Hon har gjort det, säger Elin. Vicky hade låst dörren till sitt rum, det tog för lång tid, jag förstår
inte.

– Vad säger du? frågar han långsamt och ser på henne med blanka ögon.

– Hon lever inte …kan vi inte bara gå ut? Vi måste ringa någon, viskar hon.

– Ja, svarar han och närmar sig.

– Daniel …Jag förstår inte.

– Gör du inte?

– Nej, jag …

– Efter att ha dödat dig …så gick Vicky till sitt rum och hängde sig, säger han.

– Varför säger du …

– Du borde inte ha kommit tillbaka så fort, slutar Daniel.

Elin ser plötsligt att han gömmer en yxa bakom ryggen. Hon börjar springa mot ytterdörren,
men det finns inte tid, han är precis bakom henne och hon svänger istället tvärt åt höger och
river omkull en stol bakom sig. Han snubblar och hon får ett litet försprång förbi
köksavdelningen och in i korridoren. Hans steg kommer närmare. Det finns ingenstans att
gömma sig. Hon går snabbt in i Jacks gamla sovrum, låser dörren efter sig och trycker på
knappen för jalusin.

Jag kommer inte hinna ut, tänker hon. Det tar alldeles för lång tid.

Det surrar från motorn och knakar till när lamellerna av aluminium hakas isär och ljus sipprar in
genom små hål.

Elin skriker till när det första yxhugget hörs i dörren. Bladet går igenom träet intill låset, bänds
åt sidan och dras ut.
Långsamt och rasslande hissas jalusin upp. En decimeter av fönstret är synligt när yxan hugger
en andra gång.

Hon kan inte vänta, måste vidare och går snabbt över golvet och in i Jacks badrum när Daniel
sparkar upp sovrumsdörren. Det smäller till och knastrar. Träet splittras i långa stickor kring
låset och dörrbladet slås upp.

Elin ser sig själv i den stora spegeln när hon fortsätter genom badrummet, förbi badkaret,
duschen och bastun, genom den andra dörren och in i Jacks kontor. Det är så mörkt att hon
snubblar över hans hurts. Gamla pärmar faller ut över golvet. Hon famlar över skrivbordet, drar
ut en låda, häller ut pennorna och tar brevkniven.

Jalusierna tystnar i sovrummet när de är helt upprullade. Hon hör hur någonting faller ner i det
stora badkaret. Daniel följer efter henne. Elin sparkar av sig sina skor, smyger barfota ut i
korridoren och stänger dörren efter sig.

Hon tänker att hon kanske kan följa efter Daniel och ta sig in genom den krossade dörren till
Jacks sovrum igen och försöka öppna fönstret.

Hon går några steg, men ändrar sig och rusar längre in i korridoren.

– Elin, ryter han bakom henne.

Dörren till det stora gästrummet är låst. Hon vrider nyckeln, men låset kärvar. Hon tittar bakåt
och ser Daniel närma sig. Han springer inte, men stegen är stora. Hon rycker i handtaget och
känner lukten från hans svett. En skugga rör sig snabbt över dörren. Hon kastar sig åt sidan och
slår kinden mot en tavla.

Yxan missar hennes huvud. Bladet går snett in i betongväggen bakom. Med en vass klang
ändrar den riktning så brant att Daniel tappar taget om den. Yxan slår slamrande i golvet.
168
och Elin knuffar upp dörren med axeln. Hon snubblar in i rummet. Daniel följer
LÅSET KLICKAR TILL
efter henne och försöker få tag i henne med handen. Hon vänder sig runt och hugger honom
med brevkniven, den går in i hans bröst, men bara ytligt. Han tar tag i hennes hår och sliter
henne åt sidan och ner på golvet med sådan kraft att hon tumlar in i tevebänken så att
bordslampan välter.

Han petar upp glasögonen på näsan och går tillbaka och hämtar yxan. Elin kryper in under den
breda sängen.

Elin hoppas att Vicky håller sig gömd, för hon tänker att hon kanske kan klara sig tills polisen
kommer.

Hon ser Daniels ben och fötter, hur han går runt sängen. Hon flyttar sig undan och känner hur
han kliver upp i sängen. Det knakar i madrass och ribbor. Hon vet inte åt vilket håll hon ska
flytta sig, försöker bara hålla sig i mitten.

Plötsligt har han fått tag i hennes fot, hon skriker, men han är nere bredvid sängen och drar ut
henne. Hon försöker hålla sig fast, men det är omöjligt. Han behåller greppet om hennes ankel
och höjer yxan. Hon sparkar honom i ansiktet med den andra foten. Han tappar glasögonen och
släpper taget, vinglar bakåt, stöter ryggen mot bokhyllan, håller för ena ögat med handen och
ser på henne med det andra.

Hon kravlar upp och rusar mot dörren. I ögonvrån ser hon hur han böjer sig ner och tar upp
glasögonen. Hon springer förbi Jacks rum och ut i köket. Daniels tunga steg hörs i korridoren.

Tankarna flimrar genom hennes huvud. Polisen borde vara här nu – Joona sa att de var på väg.

Elin rycker åt sig en såskastrull från diskbänken när hon passerar köksavdelningen, springer
genom sällskapsrummet, öppnar dörren till garaget och slänger ner kastrullen.

Hon hör den slamra nerför trappan medan hon själv smyger uppåt.

Daniel är framme vid dörren till garaget men låter sig inte luras. Han har uppfattat ljuden av
hennes steg mot de övre våningarna. Det är snart slut på möjligheter. Elin är mycket andfådd,
hon fortsätter förbi våningsplanet där Vicky gömmer sig och går lite långsammare i trappan för
att locka med sig Daniel bort från flickan, upp till den översta våningen.

Elin vet att hon bara måste klara sig tills polisen kommer, att hon är tvungen att klara av det
här, att hon måste uppehålla Daniel så att han inte går till Vickys rum.

Trappan bakom henne knakar av Daniels steg.

Hon kommer upp till den översta våningen. Det är nästan helt mörkt. Hon går snabbt fram och
tar eldgaffeln från järnstället framför kakelugnen. De andra redskapen gungar klirrande. Elin går
ut mitt på golvet och slår sönder taklampan med ett enda slag. Den stora kronan av frostat glas
faller i golvet och splittras med en knall. Skärvorna sveper ut över golvet och sedan är det tyst.

Bara de tunga stegen i trappan hörs.

Elin gömmer sig i mörkret bredvid en bokhylla strax till höger om dörröppningen.

Daniel flåsar när han tar de sista stegen upp. Han har ingen brådska, han vet att hon inte kan fly
från den översta våningen.

Elin försöker dämpa ljuden från sin andning.

Daniel står still med yxan i handen, stirrar in i det dunkla rummet och trycker sedan på knappen
till taklampan.

Det klickar till, men ingenting händer. Det förblir mörkt.

169
i mörkret och håller eldgaffeln med båda händerna. Hon darrar av adrenalinet i
ELIN STÅR GÖMD
blodet, men hon känner sig märkligt stark.

Daniel andas mjukt och fortsätter mycket försiktigt in i rummet.

Hon kan inte se honom, men det krasar av glas under hans skor.

Plötsligt knäpper det till och ett elektriskt surrande följs av ett knakande ljud. Ljus sipprar in
genom de många hålen mellan jalusins lameller. Daniel står kvar precis innanför dörren och
väntar medan jalusierna långsamt rullas upp och ljuset utifrån fyller rummet.

Det finns ingenstans att gömma sig.

Han stirrar på henne och hon backar med eldgaffeln riktad mot honom.

Daniel har yxan i höger hand, tittar till på den och närmar sig sedan.

Hon slår mot honom, men han flyttar sig undan. Hon andas flämtande och riktar återigen
eldgaffeln mot honom. Det bränner till i foten när hon trampar på en glasskärva, men hon
släpper inte Daniel med blicken.

Yxan gungar i hans hand.

Hon slår igen, men han flyttar sig undan.

Ögonen ser outgrundligt på henne.

Plötsligt gör han en snabb rörelse med yxan. Oväntat och hårt. Bladets bredsida träffar
eldgaffeln. En dov klang hörs när metall möter metall. Eldgaffeln skälver till så kraftigt att den
slås ur hennes hand och dunsar i golvet.

Hon kan inte längre försvara sig, flyttar sig bara baklänges och förstår med ett slags häpenhet
att det inte kommer att gå bra för henne. Ångest genomströmmar hennes kropp och gör henne
märkligt avstängd, distanserad.

Daniel följer efter.

Hon ser in i hans ögon, han möter hennes blick, men ingenting verkar ge någon genklang i hans
inre.

Till slut står hon med ryggen mot det stora fönstret. Bakom henne stupar den släta
betongfasaden tre och en halv våning ner till en stenläggning med utemöbler och grill.

Elin blöder från fötterna och de röda, hasande spåren syns över det ljusa trägolvet.

Hon orkar inte mer, står bara stilla och tänker att hon borde förhandla, lova honom någonting,
få honom att tala.

Daniel andas tyngre, betraktar henne en liten stund, fuktar sina läppar och går sedan snabbt de
sista stegen fram till henne, svingar yxan och hugger. Instinktivt flyttar hon undan huvudet.
Yxan smäller rakt in i fönstret. Hon känner det tjocka glaset skälva bakom ryggen och hör det
skärande ljudet när rutan börjar spricka. Daniel höjer yxan igen, men innan han hinner hugga så
lutar sig Elin bakåt. Hon lägger hela sin tyngd mot det stora fönstret och känner hur det ger
vika. Det svirrar till i magen. Hon faller bakåt fritt genom luften, omgiven av glas och glittrande
splitter. Elin Frank sluter ögonen och märker inte ens när hon slår i marken.

Daniel stöder sig mot fönsterkarmen med ena handen och tittar ner. Splitter störtar fortfarande
från fönsterblecket. Långt där nere ligger Elin. Det är glas överallt. En jämn ström av mörkt blod
rinner från hennes huvud över stenläggningen.

Daniels andhämtning blir lugnare. Skjortan är våt av svett mot ryggen.

Utsikten är enorm från den översta våningen. Tyskhuvudet höjer sig helt nära och Åreskutan
med toppstugan ligger insvept i ett höstligt dis. Uppför vägen från Åre syns plötsligt det blå
ljuset från ett antal utryckningsfordon, men vägen mot Tegefors är tom.
170
allting i samma ögonblick som Flora uttalade namnet på sin bror. Han slog
JOONA HADE FÖRSTÅTT
numret till Anja redan när han gick genom Torkels farstu och hon svarade medan han sprang
genom trädgården. När han satte sig i bilen kunde hon bekräfta att Daniel Grim var den pojke
som adopterades av träbaronen på Rånne herrgård.

Det var han som var den Daniel som Flora berättade om.

Daniel Grim var den pojke som inför Flora dödade en liten flicka i Delsbo för trettiosex år sedan.

Joona satte sig i bilen och slog numret till Elin Frank – Daniel hade följt med henne och Vicky till
Duved.

Medan han väntade på att Elin skulle svara insåg han varför Elisabet hade värjningsskador på fel
sida av händerna.

Hon hade hållit för sitt ansikte.

Daniel lämnar inte några vittnen – ingen får se vad han gör.

Efter att ha varnat Elin larmade han Rikskommunikationscentralen och begärde polis och
ambulans till Duved. Helikoptrarna var upptagna i Kiruna och det skulle ta utryckningsfordonen
minst en halvtimme att nå huset.

Joona hade ingen möjlighet att hinna dit själv, det är mer än trettio mil mellan Delsbo och
Duved.

Han stängde bildörren och startade när hans chef Carlos Eliasson ringde och frågade vad han
hade för skäl att misstänka Daniel Grim helt plötsligt.

– För trettiosex år sedan dödade han ett barn på exakt samma sätt som flickan på
Birgittagården, svarade Joona och började köra långsamt nerför grusvägen.

– Anja har visat mig bilderna från olyckan i Delsbo, suckade Carlos.

– Det var ingen olycka, sa Joona envist.

– Vad får dig att koppla ihop fallen?

– Båda offren höll för sina ansikten när de …

– Jag vet att Miranda gjorde det, avbröt Carlos. Men jag sitter ju för fanken med bilderna från
Delsbo framför mig. Offret ligger på ett lakan och hennes händer är …

– Kroppen ändrades innan polisen kom till platsen, sa Joona.

– Hur vet du det?

– Jag bara vet, svarade han.

– Är det din vanliga envishet eller är det spåkvinnan som sagt de här sakerna?
– Hon är ett ögonvittne, svarade Joona med en mörk klang av finska.

Carlos skrattade trött och sa sedan allvarligt:

– Allting är ändå preskriberat, vi har en åklagare som leder förundersökningen mot Vicky
Bennet och du är under intern utredning.

När Joona hade svängt ut på väg 84 och börjat köra i riktning mot Sundsvall kontaktade han
Västernorrlands polis och begärde patrullbil och tekniker till Daniel Grims hus. Via Rakel-
enheten hörde han att Jämtlandspolisens bilar räknade med att nå Elin Franks hus om tio
minuter.
171
stannar framför Elin Franks hus på Tegefjällets sluttning. En av poliserna går
DEN FÖRSTA PATRULLBILEN
fram till den stora bilen och stänger av motorn medan den andra drar sitt vapen och närmar sig
husets ytterdörr. Ytterligare en polisbil svänger runt på grusplanen följd av en ambulans.

Ljuset från nästa ambulans syns redan på den branta grusvägen.

Det stora huset ser märkligt slutet ut. Fönstren är täckta av matta metalljalusier.

Allt är skrämmande tyst.

Med dragna vapen går två poliser in genom entrédörren. En tredje stannar kvar medan den
fjärde förflyttar sig runt huset. Han fortsätter vaksamt uppför en bred trappa av vit betong.

Huset tycks inte vara bebott; det är stängt som ett låst skrin.

Polisen går upp på en terrass, förbi en grupp utemöbler och ser sedan blodet, glassplittret och
de båda människorna.

Han stannar upp.

En flicka med blekt ansikte och spruckna läppar och trassligt hår tittar på honom. Hennes blick
är nästan svart. Hon sitter på knä intill en livlös kvinna. En pöl av blod har vidgat sig kring dem
båda. Flickan håller kvinnans hand i sina båda. Hennes mun rör sig, men polisen hör inte vad
hon säger förrän han kommer närmare.

– Hon är fortfarande varm, viskar Vicky. Hon är fortfarande varm …

Polisen sänker vapnet, tar upp radion och kallar till sig ambulanspersonalen.

Molnen är grå och kalla när ambulanspersonalen tyst rullar fram två bårar till de skadade. De
konstaterar omedelbart en skallfraktur hos den liggande kvinnan och lyfter varsamt upp henne
på båren trots att flickan inte släpper taget om henne.

Vicky håller bara hårt i kvinnans hand medan tunga tårar rullar nerför hennes kinder.

Flickan är själv allvarligt skadad, hon blöder kraftigt från knäna och benen efter att ha suttit
bland glasskärvorna. Hennes hals är svullen och blåsvart och nackkotorna troligtvis skadade,
men hon vill inte lägga sig på en bår och det är tydligt att hon inte tänker lämna Elin.

De har bråttom att komma iväg och fattar snabbt beslut om att flickan får sitta med och hålla
Elin Frank i handen medan de kör till Östersund för vidarebefordran med ambulanshelikopter
till Karolinska.
172
över rostig järnvägsräls när koordinatorn för insatsen i Duved äntligen svarar i
JOONA KÖR PRECIS
telefon. Hans röst är skärrad och han pratar samtidigt med någon annan som befinner sig i
ledningsbussen tillsammans med honom.

– Det är lite rörigt just nu …men vi är på plats, säger han och hostar.

– Jag måste få veta om …

– Nej, för fan …det ska vara före Trångsviken och Strömsund, skriker koordinatorn åt någon.

– Lever de?

– Förlåt, jag måste få upp vägspärrar.

– Jag väntar, säger Joona och kör om en långtradare.

Han hör hur koordinatorn lägger ner telefonen, pratar med insatschefen, får platserna
bekräftade, återvänder till Larmkommunikationscentralen och dirigerar via dem patrullbilar för
att upprätta vägspärrar.

– Jag är tillbaka, säger han sedan i telefonen.

– Lever de? upprepar Joona.

– Flickan är utom fara, men kvinnan är …läget är kritiskt, man förbereder en akutoperation på
Östersunds sjukhus och sedan förflyttning till Karolinska.

– Och Daniel Grim?

– Det fanns ingen mer i huset …vi sätter upp vägspärrar nu, men väljer han någon av
småvägarna så har vi inte resurser …

– Och helikoptrar? frågar Joona.

– Vi förhandlar med jägarförbanden i Kiruna, men det tar för lång tid, svarar koordinatorn med
rösten sträv av trötthet.

Joona kör in i Sundsvall och tänker på att Elin Frank återvände till sitt hus trots hans varning.
Det går inte att föreställa sig vad hon gjorde, men hon kom uppenbarligen tillbaka i tid.

Elin är allvarligt skadad, men Vicky är fortfarande vid liv.

Nu finns det en möjlighet att Daniel Grim hamnar i någon av vägspärrarna. I synnerhet om han
inte förstår att han är efterlyst. Men om han slinker igenom så kan han tidigast vara hemma i
sitt hus om två timmar och då måste polisen ha ordnat en fälla för honom.

Och innan dess bör en första teknisk undersökning av huset vara genomförd, tänker Joona.

Han saktar in och stannar på Bruksgatan bakom en patrullbil. Ytterdörren till Daniel Grims hus
är vidöppen och två uniformerade poliser står och väntar på honom i hallen.
– Huset är tomt, berättar den ena. Ingenting ovanligt.

– Är teknikern på väg?

– Ge honom tio minuter.

– Jag ser mig omkring, säger Joona och fortsätter in.

Joona går snabbt runt i huset utan att veta vad han letar efter. Han tittar in i garderober, drar ut
lådor, öppnar hastigt dörren till ett vinförråd, går vidare till köket, undersöker städskåp, lådor,
kyl och frys, springer upp på övervåningen och river bort det tigerrandiga överkastet, välter
undan hela madrassen, öppnar klädkammaren, föser bort Elisabets klänningar och knackar i
väggen, sparkar undan gamla skor och drar ut en kartong med juldekorationer, går in i
badrummet, tittar i skåpet bland rakvatten, medicinburkar och smink, går hela vägen ner i
källaren, ser över verktygen på väggen, känner på den låsta dörren till värmepannan, drar
undan gräsklipparen, lyfter på locket till golvbrunnen, tittar bakom säckarna med blomjord och
går sedan upp igen.

Han stannar mitt i huset och blickar ut genom fönstret på hammocken i trädgården. I den andra
riktningen är ytterdörren öppen och Joona kan se att de båda poliserna väntar vid bilen.

Joona sluter ögonen och tänker på luckan i sovrummets tak som ledde till krypvinden, på den
låsta dörren till värmepannan i källaren och på att vinförrådet under trappan borde ha varit
större.

På den smala dörren under trappan hänger en gammal skylt där det står “Alfwar och Skämt”.
Han öppnar och blickar in i vinförrådet. Ett hundratal flaskor ligger i små fack i en hög trähylla.
Det är tydligt att det finns ett utrymme bakom. Minst trettio centimeter mellan hyllans baksida
och ytterväggen. Han drar i den, flyttar undan flaskor efter båda kanterna och hittar ett skjutlås
längst ner till vänster och ett skjutlås längst upp. Försiktigt låter han hela den tunga hyllan
svänga upp på sina gångjärn. En lukt av damm och trä sprider sig. Utrymmet innanför är nästan
tomt, men på golvet står en skokartong med ett hjärta målat på locket.

Joona tar upp sin telefon, fotograferar lådan och drar sedan på sig ett par rena latexhandskar.
173
ser när han försiktigt lyfter på locket till kartongen är en bild på en flicka med
DET FÖRSTA JOONA
rödblont hår. Det är inte Miranda. Det är en annan flicka, kanske tolv år.

Hon håller händerna för ansiktet mot fotografen.

Det är bara på lek – hennes mun är glad och de glittrande ögonen syns mellan fingrarna.

Joona lyfter försiktigt bort fotografiet och hittar en torkad nyponblomma.

På nästa fotografi sitter en flicka uppkrupen i en brun soffa och äter chips. Hon tittar med
undrande blick mot kameran.

Joona vänder på en bokmärkesängel och ser att någon skrivit “Linda S” med en guldpenna på
baksidan.

Ovanpå en bunt fotografier med gummisnodd kring ligger en ljusbrun hårlock, ett sidenband i
rosett och en billig ring med ett plasthjärta.

Han bläddrar igenom bilderna på olika flickor. På något sätt påminner alla om Miranda, men de
flesta är betydligt yngre. På vissa bilder blundar de eller håller händerna för ögonen.

En liten flicka i rosa balettklänning och rosa benvärmare står och håller för sitt ansikte.

Joona vänder på fotografiet och läser “Älskade Sandy”. En massa hjärtan är ritade kring de båda
orden med röd och blå penna.

En flicka med kort hår tittar in i kameran och gör en sur grimas. I fotografiets blanka yta har
någon ristat in ett hjärta och namnet Euterpe.

På botten av lådan ligger en slipad ametist, några torra kronblad från en tulpan, karameller och
på en bit papper har ett barn skrivit: Daniel + Emilia.

Joona tar upp telefonen, håller den i sin hand en stund, tittar på fotografierna och ringer sedan
upp Anja.

– Jag har ingenting, säger hon. Jag vet inte ens vad jag letar efter.

– Dödsfall, svarar Joona med blicken på en flicka med händerna för ansiktet.

– Ja, men tyvärr …Daniel Grim har jobbat som kurator på sju olika institutioner för utsatta
flickor i Västernorrland, Gävleborg och Jämtland. Han är inte dömd och har aldrig varit
misstänkt för något brott. Det finns inga interna anmälningar mot honom …inte ens
anmärkningar.

– Jag förstår, säger Joona.

– Är du säker på att du har rätt person? Jag har jämfört …Under hans tid har institutionerna
faktiskt lägre dödlighet än genomsnittet.

Joona tittar återigen på fotografierna, på alla blommor och hjärtan. Det skulle kunna vara
vackert om det hade varit en liten pojke som gömt lådan.

– Finns det ingenting märkligt eller oväntat?

– Det har genom åren passerat lite mer än tvåhundrafemtio flickor på de institutioner där han
har jobbat.

Joona drar efter andan.

– Jag har sju förnamn, säger han. Det ovanligaste är Euterpe. Finns det någon som heter
Euterpe?

– Euterpe Papadias, säger Anja. Självmord på akuthem i Norrköping. Men Daniel Grim har ingen
koppling dit …

– Är du säker?

– Inför förflyttningen till Fyrbylunds akuthem så står det bara kortfattat om hennes bipolära
sjukdomsbild, självskadebeteende, två allvarliga suicidförsök.

– Flyttades hon dit från Birgittagården? frågar Joona.

– Ja, hon förflyttades i juni 2009 …och den andra juli samma år, det är bara två veckor senare,
så hittades hon i duschen med uppskurna handleder.

– Men Daniel arbetade inte där då?

– Nej, svarar Anja.

– Har du någon elev som heter Sandy?

– Ja, två stycken …en av dem är död, överdoserade tabletter på en institution nere i Uppsala …

– Linda S har han skrivit på ett bokmärke.

– Ja, Linda Svensson …anmäld försvunnen för sju år sedan efter att ha återgått till vanlig skola i
Sollefteå …

– Alla dör någon annanstans, säger Joona tungt.

– Men …är det han som har gjort det här? viskar Anja.

– Ja, jag tror det, svarar Joona.

– Gud i himlen …

– Har du någon flicka som heter Emilia?

– Jag …jag har en Emilia Larsson som lämnade Birgittagården …Det finns en bild …hennes armar
är uppskurna, från handlederna till armvecken …han måste ha skurit upp hennes armar och
hindrat henne från att ropa på hjälp, blockerat dörren och bara sett henne förblöda.

Joona går ut och sätter sig i bilen. Världen har visat sin mörka sida igen och han känner den
stora sorgen dra fram som en isande vind.

Han ser de vackra träden utanför, drar efter andan och tänker att polisen kommer att jaga
Daniel Grim tills han är fast.
Ute på Europaväg 4 pratar Joona med koordinatorn för insatsen i Duved och får veta att
vägspärrarna kommer att stå kvar i två timmar till, men att insatschefen inte längre har någon
förhoppning om att Daniel Grim ska fastna i dem.

Joona tänker på lådan med bilder på flickor som Daniel Grim valt ut. Han tycks ha hyst en
barnslig kärlek till dem. Bland bilderna fanns hjärtan, blommor, godis och små meddelanden.

Hans lilla samling var rosa och ljus, medan verkligheten var en mardröm.

Flickorna på institutionerna och ungdomshemmen var inlåsta, kanske bälteslagda och tungt
medicinerade när han tvingade sig på dem.

De hade bara honom att tala med.

Ingen lyssnade på dem och ingen skulle sakna dem.

Han har valt flickor med självskadebeteende och så många självmordsförsök bakom sig att alla
anhöriga gett upp och redan börjat betrakta dem som döda.

Miranda var ett undantag. Han dödade henne på plats, i panik. Kanske utlöstes hela mordet av
att hon trodde att hon var gravid?

Joona tänker på flicknamnen som Anja spårade. Med den här kopplingen kommer polisen att
kunna fälla honom för ett antal mord. Det blir äntligen möjligt att reda ut dessa avskrivna
dödsfall och ge flickorna någon form av upprättelse.
174
Ekholms hustru syns i tygerna, i de handgjorda broderierna i den slitna
MINNEN AV TORKEL
bordsduken. Men nu har gardinens virkade fåll grånat av smuts och Torkels byxknän är
tunnslitna.

Den gamle polisen har tagit sin medicin ur en doseringsask och sedan långsamt gått med
rollatorn till kökssoffan.

Klockan tickar skrapande och mödosamt på väggen. På bordet framför Flora ligger Torkels alla
anteckningar, tidningsurklippet om olyckan och den lilla dödsrunan.

Den gamle mannen berättar för Flora så mycket han minns om träbaron Rånne, familjens
herrgård, deras skogsbruk och åkrar, barnlösheten och adoptionen av Flora och hennes bror
Daniel. Han berättar om rättarens dotter Ylva som hittades död under klockstapeln och
tystnaden som spred sig i Delsbo.

– Jag var så liten, säger Flora. Jag trodde inte att det var minnen, jag trodde att de här barnen
var fantasier …

Flora tänker på att hon trodde att hon höll på att bli galen efter det att hon hörde om morden
på Birgittagården. Hon tänkte på det hela tiden, det som hänt, flickan som höll för ansiktet. Hon
drömde om henne och såg henne överallt.

– Men du var där, säger han.

– Jag försökte berätta vad Daniel hade gjort, men alla blev bara arga …När jag sa vad som hade
hänt tog pappa in mig på kontoret och sa att alla lögnare kommer att brinna i en sjö av eld.

– Äntligen har jag fått mitt vittne, säger den gamle polisen stilla.

Flora minns att hon var rädd för att brinna upp, för att hennes hår och kläder skulle fatta eld.
Hon trodde att hela hennes kropp skulle bli svart och torr som veden i spisen om hon berättade
vad Daniel hade gjort.

Torkel sopar långsamt upp smulor från bordet med handen.

– Vad var det som hände med flickan? frågar han.

– Jag vet ju att Daniel tyckte om Ylva …han ville alltid hålla henne i handen, gav henne hallon …

Hon tystnar och ser återigen de konstiga gula minnesfragmenten skimra som om de var på väg
att fatta eld.

– Vi lekte blundleken, fortsätter hon. När Ylva blundade pussade han henne på munnen …hon
öppnade ögonen, skrattade och sa att hon blev med barn. Jag skrattade, men Daniel blev …han
förklarade att vi inte fick titta …och jag hörde att hans röst var konstig. Jag kikade mellan
fingrarna som jag alltid gjorde. Ylva såg glad ut när hon höll för ansiktet och jag såg hur Daniel
tog en sten från marken och slog henne och slog henne …

Torkel suckar tungt och lägger sig ner på den smala kökssoffan:
– Jag ser Daniel ibland när han kommer på besök på Rånne …

När den gamle polisen har somnat går Flora fram och lyfter försiktigt ner älgstudsaren från
väggen och lämnar stugan.
175
allén mot Rånne herrgård med det tunga geväret i famnen. Svarta fåglar sitter i
FLORA GÅR DEN SMALA
de gulnade trädkronorna.

Det känns som om Ylva går bredvid henne. Hon minns hur de sprang här på ägorna tillsammans
med Daniel.

Flora trodde att det var en dröm. Det fina hemmet de fick komma till, med egna sovrum och
blommiga tapeter. Hon minns nu. Minnena har rest sig ur djupen, de har varit begravda i den
svarta jorden, men nu står de framför henne.

Den gamla kullerstensgården är sig lik. Några blanka bilar står på garageinfarten. Hon går
uppför den stora trappan, öppnar dörren och fortsätter in.

Det är märkligt att röra sig genom det välbekanta huset med ett laddat vapen i händerna.

Bara gå under väldiga kristallkronor, över dunkla persiska mattor.

Ingen har sett henne ännu, men dämpade röster hörs från matsalen.

Hon fortsätter genom de fyra salongerna i fil och ser redan på långt avstånd att de sitter till
bords.

Hon ändrar fattning, lägger pipan i armvecket, griper om kolven och placerar fingret på
avtryckaren.

Hennes gamla familj äter, konverserar och tittar inte åt hennes håll.

Färska snittblommor står i de höga vaserna i fönsternischerna. Hon anar en rörelse i ögonvrån
och snurrar runt med vapnet höjt. Det är sin egen spegelbild hon ser. Där står hon i en bucklig,
väldig spegel som går från golv till tak och siktar på sig själv. Hennes ansikte är nästan grått och
blicken rå och vild.

Med geväret riktat rakt fram fortsätter hon genom den sista salongen och in i matsalen.

Bordet är prytt av skördegåvor: små vetekärvar, druvklasar, plommon och körsbär.

Flora minns att det är tacksägelsedagen.

Kvinnan som en gång var hennes mor ser tunn och ynklig ut. Hon äter långsamt och darrande,
med servetten utbredd i knäet.

En man i hennes egen ålder sitter mitt emellan föräldrarna. Hon känner inte igen honom, men
förstår vem han är.

Flora stannar framför bordet och golvet knakar under hennes fötter.

Det är fadern som ser henne först.

När den gamle mannen upptäcker henne kommer en märklig stillsamhet över honom. Han
sänker sina bestick och rätar på ryggen som om han verkligen ville se noga på henne.
Modern följer faderns blick och blinkar flera gånger när den medelålders kvinnan med det
glänsande geväret kommer fram ur dunklet.

– Flora, säger den gamla kvinnan och tappar sin kniv. Är det du, Flora?

Hon står där med geväret framför deras dukade bord och kan inte få fram något svar, hon
sväljer bara hårt, ser modern hastigt i ögonen och vänder sig sedan mot fadern.

– Varför kommer du hit med ett vapen? frågar han.

– Du gjorde mig till en lögnare, svarar hon.

Fadern ler kort och glädjelöst. Rynkorna i hans ansikte är bittra och ensamma.

– Den som ljuger ska kastas i sjön av eld, säger han trött.

Hon nickar och tvekar några sekunder innan hon ställer sin fråga:

– Du visste väl att det var Daniel som dödade Ylva?

Fadern torkar långsamt munnen på den vita tygservetten.

– Vi var tvungna att skicka bort dig för att du ljög så hemskt, säger han. Och nu kommer du
tillbaka och ljuger igen.

– Jag ljuger inte.

– Du erkände, Flora …du erkände för mig att du bara hittat på, säger han lågt.

– Jag var fyra år och du skrek åt mig att mitt hår skulle brinna upp om jag inte erkände att jag
ljög, du skrek att mitt ansikte skulle smälta och blodet koka …så jag sa att jag hade ljugit och då
skickade ni bort mig.
176
brodern som sitter i motljuset vid matsalsbordet. Det går inte att se om han möter
FLORA KISAR MOT
hennes blick, ögonen är som frusna brunnar.

– Gå nu, säger fadern och fortsätter äta.

– Inte utan Daniel, svarar hon och pekar på honom med geväret.

– Det var inte hans fel, säger modern svagt. Det var jag som …

– Daniel är en bra son, avbryter fadern.

– Jag säger ingenting annat, säger modern. Men han …Du minns inte, men vi satt och tittade på
teveteater på kvällen innan allt hände. Det var Fröken Julie, hon trånar ju så hemskt efter
drängen …och jag sa att det var bättre …

– Vad är det för dumheter, avbryter fadern.

– Jag tänker på det varje dag, fortsätter den gamla kvinnan. Det var mitt fel, för jag sa att det
var bättre för flickan att dö än att bli med barn.

– Men sluta nu.

– Och precis när jag sa det så …så såg jag att lilla Daniel hade kommit upp och stod och stirrade
på mig, förklarar hon med tårar i ögonen. Jag pratade ju om Strindbergs pjäs …

Hon lyfter servetten med häftigt darrande händer.

– Efter det här med Ylva …det hade gått en hel vecka efter olyckan, det var kväll och jag skulle
be aftonbön med Daniel …Då berättade han att Ylva hade blivit med barn. Han var ju bara sex
år och kunde inte förstå.

Flora tittar på sin bror. Han petar upp glasögonen på näsan och stirrar på mamman. Det går inte
att avgöra vad han tänker.

– Du ska följa med till polisen och berätta sanningen, säger Flora till Daniel och riktar geväret
mot hans bröstkorg.

– Vad tjänar det till? frågar modern. Det var en olyckshändelse.

– Vi lekte, säger Flora utan att titta på henne. Men det var ingen olyckshändelse.

– Han var bara ett barn, ryter fadern.

– Ja, men nu har han dödat igen …han har dödat två människor på Birgittagården. Den ena
flickan var bara fjorton år och hittades med händerna för ansiktet och...

– Du ljuger, skriker pappan och slår näven i bordet.

– Ni ljuger, viskar Flora.

Daniel reser sig upp. Någonting händer i hans ansikte. Kanske är det grymhet, men det ser ut
som äckel och rädsla. Känslorna är blandade. En kniv har två sidor men bara en egg.

Hans mor vädjar, försöker hålla kvar Daniel men han tar bort hennes händer och säger
någonting som Flora inte kan höra.

Det låter som om han svär åt henne.

– Nu går vi, säger Flora till Daniel.

Fadern och modern stirrar på henne. Det finns inget mer att säga. Hon lämnar matsalen
tillsammans med sin bror.
177
lämnar herrgården, fortsätter ner för den breda stentrappan, över gårdsplanen
FLORA OCH DANIEL
och ut på grusvägen förbi en fristående flygelbyggnad och ner mot några ekonomibyggnader.

– Fortsätt framåt, mumlar hon när han är för långsam.

De går på grusvägen runt den stora röda ladan för att komma ner till åkern. Flora håller hela
tiden geväret riktat mot Daniels rygg och tänker på att hon börjat minnas fragment av sina två
år på herrgården, men att det också fanns en tid innan, som är helt svart, när hon bodde på
barnhem tillsammans med Daniel.

Men allra först måste det ha funnits en tid när hon var hos sin mamma.

– Ska du skjuta mig? frågar Daniel mjukt.

– Jag kan göra det, svarar hon. Men jag vill att vi går till polisen.

Solen kommer fram mellan de tunga regnmolnen och bländar henne ett ögonblick. När de vita
reflexerna glesnat känner hon att hon svettas om händerna. Egentligen skulle hon vilja torka
handflatorna på byxorna, men törs inte ändra greppet om geväret.

En kråka kraxar avlägset.

De passerar två traktordäck och ett gammalt badkar i gräset, fortsätter ner på grusvägen som
gör en vid sväng runt den stora, tomma ladan. Tysta går de utmed höga nässlor och utblommad
mjölkört runt en mur mot vilken säckar med lecakulor står pallade.

Det är en lång omväg för att nå den väldiga åkern.

Solen skuggas av den stora ladan när de kommer in på baksidan.

– Flora, mumlar han förundrat.

Hon börjar bli trött i armarna och musklerna darrar.

Avlägset anas vägen till Delsbo som ett blyertsstreck rakt över de gula fälten.

Flora knuffar Daniel med pipan mellan skulderbladen och tillsammans går de ut på den torra
planen vid ladan.

Snabbt torkar hon svett från handen och lägger sedan fingret på avtryckaren igen.

Daniel stannar till, väntar på beröringen från pipan innan han fortsätter utmed ett
betongfundament med fastgjutna ringar av rostigt järn.

Det växer ogräs längs den spruckna kanten.

Daniel har börjat halta och blir allt långsammare.

– Gå bara, säger Flora.

Han slår ut med handen och låter den glida genom det höga ogräset. En fjäril lyfter och singlar
upp i luften.

– Jag tänkte att vi kunde stanna här, säger han och saktar in. För det här är den gamla
slaktplatsen, när vi hade boskap …minns du slaktmasken och hur de slog djuren?

– Jag skjuter om du stannar, säger hon och känner fingret darra mot avtryckaren.

Daniel fångar en rosa klockformad blomma och drar loss den från stängeln, stannar och vänder
sig om mot Flora för att ge henne blomman.

Hon flyttar sig bakåt, tänker att hon måste skjuta, men hinner inte. Daniel har fått tag i pipan
och rycker åt sig geväret.

Flora är så häpen att hon inte ens hinner rygga tillbaka när han slår henne med kolven rakt i
bröstet så att hon faller ner på rygg. Hon drar efter andan, hostar, famlar med handen och reser
sig upp igen.

De står bara mitt emot varandra. Daniel betraktar henne med drömmande ögon.

– Du borde kanske inte ha tittat, säger han.

Med en slapp rörelse sänker han geväret så att pipan riktas mot marken. Hon vet inte vad hon
ska svara. En ångest suger till i hennes mage när hon inser att hon antagligen kommer att dö på
denna plats.

Små insekter rör sig över ogräset.

Daniel höjer geväret igen och möter hennes blick. Han lägger mynningen mot hennes högra lår
och det ser nästan oavsiktligt ut när han plötsligt avfyrar vapnet.

Knallen är så kraftig att det ringer i öronen efteråt.

Den helmantlade kulan går rakt igenom Floras lårmuskel och hon upplever egentligen ingen
smärta, utan bara ett slags kramp.

Daniel tar ett steg bakåt av rekylen och ser hur Flora faller när hon inte längre kan stödja sig på
benet.

Hon försöker ta emot sig men slår höften och kinden i marken, ligger kvar på sidan en liten
stund, känner doften av halm och krut.

– Håll för ansiktet nu, säger han och riktar geväret mot hennes ansikte.

Flora ligger kvar på sidan och blod bubblar ur hennes lår. Hon vänder blicken mot den stora
ladan. Det svartnar för ögonen en stund. Hon mår illa, landskapet med de gula fälten och den
höga röda ladan vrider sig runt henne som om hon åkte karusell.

Hjärtat slår så snabbt att hon får svårt att andas. Hon hostar och måste dra djupt efter andan.

Daniel står i motljuset över henne. Han trycker geväret mot hennes axel så att hon faller ner på
rygg. En fruktansvärd smärta från låret får henne att kvida. Han betraktar henne och säger
någonting som hon inte kan uppfatta.

Hon försöker lyfta huvudet och blicken glider iväg efter marken, över ogräset och
betongfundamentet med ringar av järn.

Daniel rör geväret över hennes kropp. Riktar det mot hennes panna, följer näsan ner till
munnen.

Hon känner den varma metallen mot läpparna och hakan. Hennes andning är mycket snabb.
Mängder av varmt blod pulserar ut från det dunkande låret. Hon blickar upp i den ljusa himlen,
ner till ladans nock, blinkar och försöker förstå vad hon ser. En man springer inne i den stora
ladan, bakom de glesa brädorna, rakt genom det randiga ljuset.

Hon försöker säga någonting, men har ingen röst.

Gevärets mynning går mot hennes ena öga och hon blundar, känner det prövande trycket mot
ögonlocket och globen och hör inte ens den kraftiga knallen.
178
söderut från Sundsvall till Hudiksvall och in på väg 84 mot Delsbo. På dessa fyrtio
JOONA HAR KÖRT
minuter har han inte kunnat släppa tanken på Daniel Grim och hans låda med fotografier en
enda sekund.

Innehållet är nästan oskyldigt vid en första anblick. Kanske har den inledande fasen bara liknat
svärmerier, med pussar, blickar och längtansfulla ord.

Men när eleverna har flyttat vidare så har Daniel utan tvekan visat sin andra sida. Han har
väntat och sedan sökt upp dem i hemlighet och mördat dem. Deras död har sällan kommit
oväntat. Han har överdoserat sömnmedel när det har stämt överens med helhetsbilden och
skurit upp handlederna på dem som skurit sig själva tidigare.

De privata ungdomshemmen är vinstdrivande och har förmodligen varit måna om att tysta ner
dödsfallen för att undvika socialstyrelsens utredningar.

Ingen har överhuvudtaget gjort någon koppling till Birgittagården och Daniel Grim.

Med Miranda var det annorlunda. Då frångick han sitt mönster. Antagligen berodde det på att
han greps av panik för att Miranda trodde att hon blivit gravid.

Kanske hotade hon att avslöja honom.

Det skulle hon inte ha gjort, för Daniel står inte ut med tanken på vittnen. Han har alltid sett till
att göra sig av med dem, en efter en.

Med stort obehag ringer Joona upp Torkel Ekholm, säger att han är där om tio minuter och
frågar om Flora är beredd att åka hem.

– Gud, jag somnade på maten, säger den gamle polisen. Ge mig en sekund.

Joona hör Torkel lägga ner telefonen, hosta och hasa över golvet. Han kör redan över bron vid
Badhusholmen när den gamle tar telefonen igen.

– Flora är försvunnen, säger han. Och bössan är borta …

– Vet du vart hon har gått?

Det blir tyst i luren en stund. Joona tänker på den lilla stugan, köksbordet med bilderna och
anteckningarna.

– Kanske till herrgården, svarar Torkel.

Istället för att fortsätta rakt fram mot Ovanåker och Torkels hus, svänger Joona brant till höger
på väg 743 och ger gas. Han får kontakt med Länskommunikationscentralen och begär
polisunderstöd och ambulans till platsen. På den korta sträckan utmed vattnet hinner han
komma upp i en hastighet på etthundraåttio kilometer i timmen innan han måste bromsa in
och svänga till höger mellan grindstolparna och in på den smala vägen till Rånne herrgård.

Gruset rasslar under bilen och däcken dundrar mot ojämnheterna.

På avstånd ser den stora vita byggnaden ut som en sirlig skulptur av is, men ju närmare han
kommer desto mörkare tycks den.

Joona svänger runt, stannar tvärt och lämnar bilen på gårdsplanen framför herrgården. Damm
från upprivet grus omger honom. Han springer upp mot entrén när han plötsligt ser två
gestalter långt bort, precis när de rundar en mur och försvinner in bakom en stor, röd ladugård.

Trots att han bara fick en skymt av dem, förstår Joona omedelbart vad det var han såg: Flora
gick med geväret riktat mot Daniels rygg. Hon tänker föra honom rakt över åkern för att gå den
kortaste vägen upp till vägen mot Delsbo.

Joona börjar springa på grusvägen, förbi flygelbyggnaden och nedför sluttningen på vänster
sida om lidret.

Flora går alldeles för nära Daniel, tänker han. Hennes bror kan utan svårighet ta geväret ifrån
henne. Hon är inte beredd att skjuta, hon vill inte skjuta, hon vill bara få fram sanningen.

Joona hoppar över resterna från en gammal gärdesgård, halkar i det lösa gruset på slänten,
handen river genom ogräset, men han behåller balansen.

Han försöker se dem genom ladans röda väggar. De svarta portarna står öppna. Solljus flimrar
mellan de glesa brädorna.

Han springer förbi en rostig bensintank och rakt mot den väldiga ladan när han hör knallen från
geväret. Ekot studsar mellan byggnaderna och försvinner bort över åkrarna.

Daniel måste ha övermannat Flora.

Det är för lång väg runt ladan och muren. Det finns inte tid. Kanske är det redan för sent.
179
pistol medan han springer rakt in i den tomma ladan. Väggarnas glesa brädor
JOONA DRAR SIN
flimrar, ljuset strilar in från alla håll. Det är kanske sju meter upp till nocken. Gliporna skiner och
formar en jättelik bur av ljus.

Joona springer rakt över det torra grusgolvet i ladan, ser den gula åkern blinka mellan brädorna
och sedan de båda gestalterna på ladans baksida.

Flora ligger alldeles stilla på marken och Daniel står över henne med geväret riktat mot hennes
ansikte.

Joona stannar och höjer pistolen med rak arm. Avståndet är egentligen för långt. Genom
springorna mellan brädorna syns Daniel precis när han lägger huvudet på sned och pressar
gevärsmynningen mot Floras öga.

Det hela går mycket snabbt.

Pistolens korn darrar framför Joonas blick. Han siktar på Daniels bål, följer hans rörelse och
kramar avtryckaren.

Det smäller till, rekylen stöter genom armen, krutstänken bränner till över handen.

Kulan från pistolen går precis mellan två av brädorna i väggen. Ett litet moln av damm virvlar
upp i ljuset i springan.

Men Joona stannar inte för att titta om han träffade, utan fortsätter bara att springa genom
ladan. Han kan inte längre se de båda gestalterna. Ljuset mellan brädorna bläddrar förbi. Joona
sparkar upp en smal bakdörr, fortsätter ut i det midjehöga ogräset med stora steg och snubblar
ut på planen bakom ladan.

Daniel har tappat geväret på marken, han lyckades inte avfyra det en andra gång. Kulan från
Joonas pistol slog in i hans kropp innan det hann ske.

Daniel går över planen mot de väldiga fälten och håller ena handen mot magen. Det rinner blod
mellan fingrarna och ner på hans byxor. Han hör Joona bakom sig, vänder sig vinglande runt
och gör en gest mot Flora som ligger på rygg och andas flämtande.

Joona fortsätter bara fram till Daniel med pistolen riktad mot hans bröstkorg.

Solljuset blänker till i Daniels glasögon när han sätter sig ner på marken.

Han stönar och blickar upp.

Utan att säga någonting sparkar Joona undan geväret, tar tag om Daniels ena arm och släpar
honom några meter över planen. Han låser fast honom med handfängslen i en av järnringarna i
betongfundamentet och skyndar sedan tillbaka till Flora.

Hon är inte avsvimmad, utan ser bara på honom med stel, konstig blick. Hon blöder kraftigt från
låret. Ansiktet är blekt och svettigt. Hon håller på att gå in i blödningschock och andas mycket
fort och flämtande.
– Måste dricka, viskar hon.

Floras byxben är genomblött av blod och det bubblar hela tiden fram nytt. Det finns inte tid att
göra ett tryckförband. Han tar tag med båda händerna om hennes lår och pressar tummarna
ovanför såret rakt mot lårpulsådern. Det varma, framvällande blodet minskar omedelbart. Han
trycker hårdare och ser på Floras ansikte. Hennes läppar är vita och andhämtningen mycket
grund. Ögonen har slutit sig och han känner hennes höga puls.

– Ambulansen är här snart, säger han. Det kommer att gå bra, Flora.

Bakom sin rygg hör Joona att Daniel försöker säga något. Han vänder sig mot honom och ser att
en åldrad man närmar sig. Gamlingen bär svart ytterrock över svart kostym och stegen fram till
Daniel är märkligt tunga. Mannens stränga ansikte är grått och ögonen är ledsna när han möter
Joonas blick.

– Låt mig bara omfamna min son, ber han med skrovlig röst.

Joona kan inte minska trycket mot Floras lår. Han är tvungen att sitta kvar för att rädda hennes
liv.

När mannen passerar honom känner Joona lukten av bensin. Den gamle mannens rock är
genomblöt. Han har dränkt in sina kläder i bensin, håller redan en tändsticksask i handen och
rör sig med bedövad långsamhet.

– Gör det inte, ropar Joona.

Daniel stirrar på sin far och försöker krypa iväg, rycker och försöker dra handen ur
handfängslet.

Den gamle mannen betraktar Daniel som kämpar för att komma undan. Hans fingrar darrar när
han petar bland stickorna i tändsticksasken, stänger den igen och lägger tändsatsen mot plånet.

– Hon ljuger, kvider Daniel.

Pappan hinner bara dra stickan över plånet innan han flammar upp med ett blåsande ljud. Ett
klot av ljusblå eld sluter sig kring honom. Hettan slår emot Joonas ansikte. Den brinnande gamle
mannen vacklar till, böjer sig sedan över sin son och omfamnar honom med sin eld. Gräset
börjar brinna på marken kring dem. Den gamle mannen håller sig fast. Daniel kämpar, men
måste ge upp. Lågorna sluter sig knastrande kring dem båda. Det låter som en flagga i vinden
när elden vrider sig uppåt. En pelare av svart rök och glödande sotflagor stiger mot himlen.
180
bakom den stora ladugården återstod bara två förkolnade lik. Svarta benpipor,
NÄR ELDEN SLÄCKTES
hopflätade och pyrande.

Ambulanspersonalen åkte iväg med Flora samtidigt som den gamla kvinnan kom ut på
gårdsplanen. Herrskapsfrun på Rånne stod helt stilla på gårdsplanen som om hon frusit fast i ett
ögonblick precis före smärtan.

Joona kör tillbaka till Stockholm och lyssnar på Bokcirkeln på radion medan han tänker på
hammaren och stenen igen. Mordvapnen som hade förbryllat honom så. Nu är det hela så
självklart. Elisabet dödades inte för att mördaren ville komma åt hennes nycklar. Daniel hade
egna nycklar till isoleringen. Elisabet måste ha sett honom. Han förföljde och mördade Elisabet
för att hon var ett vittne till det första mordet, inte för att ta hennes nycklar.

Ett regn, hårt som glas, börjar slå mot bilrutan och taket. Kvällssolen lyser genom dropparna
och en vit ånga stiger från asfalten.

Förmodligen brukade Daniel ta sig in till Miranda när Elisabet sov på sina tabletter. Hon gjorde
som han ville, hon hade inget val. Hon klädde av sig och satt på stolen med täcket om axlarna
för att inte frysa. Men någonting gick snett just den här natten.

Kanske berättade Miranda att hon var gravid, kanske hittade han ett graviditetstest på
toaletten.

Men han fick panik, sin gamla panik.

Daniel visste inte vad han skulle ta sig till, han kände sig jagad och kvävd, tog på sig stövlarna
som alltid stod i hallen, gick ut och hittade en sten på gården, återvände, krävde att hon skulle
blunda och slog.

Hon fick inte se honom, hon skulle ha händerna för ansiktet som den lilla flickan Ylva.

Nathan Pollock tolkade det övertäckta ansiktet som att mördaren ville ta bort hennes ansikte,
göra henne till ett totalt objekt.

Men i själva verket var Daniel kär i Miranda och han ville att hon skulle hålla händerna för
ansiktet för att inte bli rädd.

De andra flickornas död hade han planerat i god tid, men mordet på Miranda skedde i panik.
Han slog ihjäl henne utan att veta hur han skulle ta sig ur situationen.

Någon gång i detta – när han tvingade Miranda att hålla för sitt ansikte, slog henne med stenen,
lyfte uppe henne på sängen och täckte ansiktet igen – så kom Elisabet på honom.

Kanske hade han redan lagt in stenen i brasan, kanske hade han slungat den långt ut i skogen.

Daniel jagade efter Elisabet, såg henne gå in i brygghuset, tog en hammare i förrådet, följde
efter henne, sa åt henne att hålla för ansiktet och sedan slog han.

Först när Elisabet var död fick han idén att ge den nya flickan Vicky Bennet skulden. Han visste
att hon sov hela den första delen av natten på tung medicin.

Daniel hade bråttom innan någon skulle vakna. Han tog Elisabets nycklar, återvände till huset,
satte dem i låset till isoleringen, skyndade sig att plantera bevisen i Vickys rum och smetade
blod på hennes sovande kropp innan han lämnade gården.

Antagligen satt han på en sopsäck eller en tidning i sin bil när han körde tillbaka till sitt hus och
eldade upp kläderna i gjutjärnskaminen.

Efter detta såg han till att hålla sig i närheten för att kontrollera om någon visste eller anade
något. Han spelade både en hjälpsam kurator och offer.

Joona närmar sig Stockholm. Bokcirkeln är nästan över. De diskuterar Gösta Berlings saga av
Selma Lagerlöf.

Joona stänger av radion och låter sedan tankarna följa utredningen till sitt slut.

När Vicky greps och Daniel fick höra att Miranda berättat om blundleken för henne förstod han
att han skulle bli avslöjad om Vicky fick en chans att verkligen prata igenom allt som skett på
djupet. Det skulle ha räckt att hon träffade en psykolog som ställde rätt frågor, så Daniel gjorde
allt för att få Vicky fri så att han skulle kunna arrangera hennes självmord.

I många år arbetade Daniel med utsatta flickor, barn som saknade trygghet och föräldrar.
Medvetet eller omedvetet sökte han sig till denna miljö och förälskade sig i flickor som påminde
om den allra första. Daniel utnyttjade flickorna och när de förflyttades såg han till att de aldrig
någonsin skulle berätta sanningen.

Försiktigt saktar Joona in vid ett trafikljus och känner en rysning längs ryggen. Han har träffat
ett antal mördare i sitt liv, men när Joona tänker på hur Daniel skrev rapporter och utlåtanden
och förberedde deras död långt innan han slutligen besökte dem, frågar han sig om inte Daniel
är den näst värsta av dem.
181
LUFTEN ÄR FULL av kall dimma när Joona Linna går från bilen tvärs över Karlaplan till Disas lägenhet.

– Joona? säger Disa när hon öppnar dörren. Jag trodde nästan inte att du skulle komma. Jag har
teven på. De pratar bara om händelserna i Delsbo.

Joona nickar.

– Så du fångade mördaren, säger Disa med ett litet leende.

– Eller vad man ska kalla det, säger Joona och tänker på faderns brinnande omfamning.

– Hur är det med den där stackars kvinnan som höll på och ringde dig? De sa att hon blev
skjuten.

– Flora Hansen, säger Joona och går in i Disas hall.

Hennes lampa nuddar hans huvud, ljuset börjar rulla över väggarna och Joona tänker återigen
på de unga flickorna i Daniel Grims låda.

– Du är trött, säger Disa mjukt och drar med sig honom i handen.

– Flora blev skjuten i benet av sin bror och …

Han märker inte att han tystnar. Han har försökt tvätta sig på en bensinstation, men kläderna är
fortfarande nedstänkta av Floras blod.

– Lägg dig i badet så hämtar jag mat på hörnet, säger Disa.

– Tack, ler Joona.

Precis när de går genom vardagsrummet visar Nyhetskanalen en bild på Elin Frank. De hejdar
sig båda två. En ung journalist berättar att Elin Frank opererades under natten och att läkarna
är mycket optimistiska. Elins rådgivare Robert Bianchi syns i bild. Han ser utmattad ut, men ler
rörande och får tårar i ögonen när han berättar att Elin kommer att överleva.

– Vad hände? viskar Disa.

– Hon kämpade ensam mot mördaren och räddade flickan som …

– Gode Gud, viskar Disa.

– Ja, Elin Frank är …hon är faktiskt …exceptionell, säger Joona och rör vid Disas smala axlar.
182
en filt omkring sig medan de äter kyckling Vindaloo och lamm Tikka Masala vid
JOONA SITTER MED
Disas köksbord.

– Gott …

– Mammas finska recept, mer säger jag inte, skrattar hon.

Hon river av en bit av ett naanbröd och räcker resten till Joona. Han ser på henne med leende
ögon, dricker lite vin och fortsätter att berätta om fallet. Disa lyssnar och ställer frågor och ju
mer han får berätta desto lugnare känner han sig inombords.

Han börjar från början och berättar för Disa om syskonen Flora och Daniel som hamnade på
barnhem i mycket tidig ålder.

– Så de var verkligen syskon? frågar hon och fyller på glasen.

– Ja …och det var en ganska stor sak när de rika makarna Rånne adopterade dem.

– Det förstår jag.

De var bara små barn som lekte med rättarens dotter på herrgården, på ägorna och på
kyrkogården kring klockstapeln. Daniel svärmade för den lilla flickan Ylva. Joona minns hur Flora
med uppspärrade ögon hade berättat om hur Daniel hade pussat Ylva när de lekte blundleken.

– Flickan skrattade och sa att hon blev med barn, säger Joona. Daniel var bara sex år och av
någon anledning greps han av panik.

– Fortsätt, viskar Disa.

– Han befallde de båda flickorna att blunda och sedan tog han en tung sten från marken och
slog ihjäl Ylva.

Disa har slutat att äta och lyssnar bara med blekt ansikte på Joona när han beskriver hur Flora
flydde och berättade för sin far om vad som hade hänt.

– Men pappan älskade Daniel och försvarade honom, säger Joona. Han krävde att Flora skulle ta
tillbaka sina anklagelser. Han hotade henne med att alla lögnare skulle kastas ner i en sjö av eld.

– Så hon tog tillbaka allting?

– Hon sa att hon hade ljugit och eftersom hon ljugit så fruktansvärt skickades hon bort från
hemmet för alltid.

– Flora tog tillbaka det hon sett …och ljög om att hon hade ljugit, säger Disa begrundande.

– Ja, säger Joona och rör vid hennes hand över bordet.

Han tänker på Flora, att hon bara var ett litet barn och att hon ganska snart glömde bort sitt
tidigare liv, sina första adoptivföräldrar och sin bror.
Joona kan se för sig hur Flora skapade ett helt liv kring lögnerna. Hon ljög för att andra skulle bli
nöjda. Det var först när hon hörde på radion om morden på Birgittagården, om flickan med
händerna för ansiktet, som det förflutna började göra sig påmint igen.

– Men hur var det med Flora Hansens minnesbilder? frågar Disa och gör en gest åt Joona att ta
mer mat.

– Jag ringde faktiskt Britt-Marie och pratade om det på vägen hit, säger Joona.

– Nålens fru?

– Ja …hon är ju psykiater och hon verkade inte tycka att det var speciellt konstigt …

Han återger hur Britt-Marie förklarade att det finns en massa olika förklaringsmodeller till
minnesförlust kopplat till begreppet post traumatic stress disorder. Den mycket kraftiga
utsöndringen av adrenalin och stressrelaterade hormoner påverkar långtidsminnet. Vid
allvarligt traumatiserande upplevelser kan minnet lagras nästan helt intakt i hjärnan. Det göms
undan och förblir känslomässigt orört eftersom bearbetningen aldrig sker. Men vid rätt
stimulus kan minnet plötsligt dyka upp som fysiska förnimmelser och bilder.

– Först blev Flora bara omskakad av det hon hörde på radion, hon visste inte varför, men tänkte
att hon skulle kunna tjäna pengar på att lämna tips, berättar Joona. Men när de verkliga
minnesbilderna började ta sig fram så trodde hon att det var spöken.

– Kanske var det verkligen spöken? föreslår Disa.

– Ja, nickar han. I vilket fall som helst så började hon tala sanning och Flora blev vittnet som
löste hela gåtan.

Joona reser sig upp och blåser ut ljusen på bordet. Disa går fram och tar sig in under filten och
omfamnar honom. De står länge och håller om varandra. Han andas in hennes doft och känner
ådran som dunkar på den smala halsen.

– Jag är så rädd för att något ska hända dig. Det är det allting har handlat om, det är bara därför
jag dragit mig undan, säger han.

– Vad skulle kunna hända mig? ler hon.

– Du kan försvinna, svarar han allvarligt.

– Joona, jag försvinner inte.

– Jag hade en vän som hette Samuel Mendel, säger han lågt och tystnar sedan.
183
från polishuset och uppför Kronobergsparkens branta gångväg, över kullen och
JOONA LINNA GÅR
fram till den gamla judiska begravningsplatsen. Med vana händer lossar han ståltråden på
insidan av staketet, öppnar och fortsätter in.

Mitt bland de mörka gravstenarna finns en nyare familjegrav med orden: Samuel Mendel,
hustrun Rebecka och sönerna Joshua och Ruben.

Joona lägger en liten rund sten på krönet till gravstenen och står sedan med slutna ögon. Han
känner doften från den fuktiga jorden och hör parkens löv brusa när vinden går genom
kronorna.

Samuel Mendel var i rakt nedstigande led släkt med Koppel Mendel som i opposition mot Aaron
Isaac köpte denna gravplats 1787. Trots att kyrkogården togs ur bruk redan 1857, förblev den
viloplats för Koppel Mendels släkt under alla år.

Samuel Mendel var kriminalkommissarie och Joonas första partner på Rikskriminalpolisen.

Han och Joona var mycket nära vänner.

Samuel Mendel blev bara fyrtiosex år och Joona vet att han ligger ensam i familjegraven trots
att stenen säger något annat.

Joonas och Samuel Mendels första stora fall tillsammans blev också deras sista.

Bara en timme senare är Joona tillbaka på Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål. Han
sitter i ett rum tillsammans med Mikael Båge som är chef för internutredningen, Helene Fiorine
som är chefssekreterare och överåklagare Sven Wiklund.

Det gula ljuset utifrån blänker i fernissade möbler och speglas i glasdörrarna framför de vackert
inbundna lagböckerna, polisförordningen och volymerna med författningar och vägledande
domar i Högsta domstolen.

– Jag ska nu fatta beslut om huruvida jag ska väcka åtal mot dig, Joona Linna, säger
överåklagaren och stryker med handen över en bunt papper. Det här är mitt material och det
finns ingenting i det som talar till din fördel.

Ryggstödet knarrar när han lutar sig bakåt och möter Joonas lugna blick. Det enda som hörs i
rummet är raspet från Helene Fiorines penna och hennes korta andhämtning.

– Som jag ser det, fortsätter Sven Wiklund torrt. Så är din enda chans att slippa åtal en riktigt
bra förklaring.

– Joona brukar ha ett ess i ärmen, viskar Mikael Båge.

På den ljusa himlen luckras ett vitt streck av kondens från ett flygplan långsamt upp. Stolarna
knakar och det hörs när Helene Fiorine sväljer och lägger ner pennan.
– Du behöver bara berätta vad som hände, säger hon. Du hade kanske goda skäl att förekomma
Säpos tillslag.

– Ja, svarar Joona.

– Vi vet ju att du är en bra polis, ler Mikael Båge generat.

– Jag däremot är en paragrafryttare, säger överåklagaren. Jag är en man som krossar folk som
bryter mot reglerna. Låt mig inte krossa dig här och nu.

Det är så nära en vädjan Helene Fiorine någonsin har hört Sven Wiklund komma.

– Hela din framtid hänger i luften, Joona, viskar chefen för internutredningen.

Helene Fiorines haka börjar darra och Mikael Båge är blank i pannan av svett. Joona möter
överåklagarens blick och börjar äntligen tala:

– Beslutet var bara mitt eget, det har ni förstått, börjar han. Men jag har faktiskt ett svar som ni
kanske …

Joona avbryter sig när hans telefon plötsligt surrar. Han tittar automatiskt till på displayen och
hans ögon blir mörka som våt granit.

– Jag ber om ursäkt, säger han mycket allvarligt. Men jag är tvungen att ta det här samtalet.

De tre betraktar förundrat kommissarien när han svarar och lyssnar på rösten i telefonen.

– Ja, jag vet, säger han lågt. Ja …Jag kommer direkt.

Joona avslutar samtalet, ger överåklagaren en dröjande blick som om han hade glömt var han
befann sig.

– Jag måste gå, säger Joona och lämnar rummet utan ett enda ord till.
184
minuter senare landar reguljärflyget på Härjedalen Sveg Airport och Joona tar
EN TIMME OCH TJUGO
omedelbart en taxi till servicehemmet Blåvingen. Det var hit han spårade Rosa Bergman, den
kvinna som följde efter honom utanför Adolf Fredriks kyrka, den kvinna som frågade honom
varför han låtsades att hans dotter var död.

Rosa Bergman hade som gammal kvinna bytt till sitt andra dopnamn och sin mammas
flicknamn och hette nu Maja Stefanson.

Joona lämnar taxin, går rakt fram till den gula husgruppen, in genom entrén och fortsätter
direkt till Majas avdelning.

Sköterskan han mötte förra gången vinkar från receptionen. Ljuset mellan persiennerna får
hennes lockiga hår att lysa som koppar.

– Det gick fort, kvittrar hon. Jag har tänkt på dig och vi har ju haft ditt visitkort hängande bakom
disken så jag ringde …

– Går det att tala med henne? avbryter Joona.

Kvinnans ansikte blir förvirrat av hans ton, hon stryker sina händer mot den ljusblå rocken:

– Vår nya doktor var här i förrgår, en helt ung tjej, från Algeriet, tror jag. Hon bytte ut Majas
medicin och …Jag har hört talas om det, men aldrig sett det förut …Den gamla flickan vaknade i
morse och upprepade alldeles klart att hon måste tala med dig.

– Var är hon?

Sjuksköterskan följer med Joona till det trånga rummet med slutna gardiner och lämnar honom
sedan ensam med åldringen. Över ett smalt skrivbord hänger ett inramat fotografi på en ung
kvinna som sitter bredvid sin son. Modern håller pojken om axlarna, allvarligt och beskyddande.

Några tunga möbler från ett burget hem står utmed väggarna på plastmattan. En mörk
sekretär, ett toalettbord och två guldglänsande piedestaler.

I en divan med djupröda dynor sitter Rosa Bergman.

Hon är prydligt klädd i blus, kjol och stickad kofta. Ansiktet är svullet och rynkigt, men blicken
har en helt ny stadighet.

– Jag heter Joona Linna, säger han. Du hade något att säga mig.

Kvinnan i soffan nickar och reser sig mödosamt upp. Hon öppnar en låda i sitt sängbord och tar
ut en Gideonitbibel. Hon håller i pärmen så att bladen öppnar sig mot sängen. En liten, hopvikt
lapp faller ner på överkastet.

– Joona Linna, säger hon och tar lappen. Så det är du som är Joona Linna.

Han svarar inte, känner bara hur migränen kommer brännande genom tinningen som en
glödgad nål.
– Hur kan du låtsas att din dotter är död? frågar Rosa Bergman.

Den gamla kvinnans blick går mot fotografiet på väggen.

– Hade jag fått ha kvar min pojke i livet …Om du visste hur det är att se sitt barn dö …Ingenting
hade fått mig att överge honom.

– Jag övergav inte min familj, säger Joona sammanbitet. Jag räddade deras liv.

– När Summa kom till mig, fortsätter Rosa. Hon berättade inte om dig, men hon var krossad
…fast värst var det för din dotter, hon slutade tala, hon talade inte på två år.

Joona känner hur en rysning klättrar längs ryggraden och uppför nacken.

– Hade du kontakt med dem? frågar han. Du skulle inte ha någon kontakt med dem.

– Jag kunde inte bara låta dem försvinna, säger hon. Jag tyckte så fruktansvärt synd om dem.

Joona vet att Summa aldrig skulle nämna hans namn om inte någonting var fruktansvärt fel. Det
fick inte finnas någon koppling mellan dem. Aldrig någonsin. Det var det enda sättet att
överleva.

Han tar stöd mot byrån, sväljer hårt och ser på den gamla kvinnan igen.

– Hur är det med dem? frågar han.

– Det är allvarligt, Joona Linna, säger Rosa. Jag brukar träffa Lumi någon gång om året. Men
…jag …jag har blivit så väldigt glömsk och förvirrad.

– Vad är det som har hänt?

– Din hustru har cancer, Joona Linna, säger Rosa långsamt. Hon ringde mig och berättade att
hon skulle opereras och att hon förmodligen inte skulle klara sig …hon ville att du skulle veta att
Lumi kommer att omhändertas av socialen om hon …

– När var det här? frågar Joona med spända käkar och vita läppar. När ringde hon?

– Jag är rädd för att det är för sent, viskar hon. Jag har varit så glömsk och allt …

Hon ger honom äntligen den skrynkliga lappen med adressen och stirrar sedan ner i sina
reumatiska händer.
185
Sveg kan man bara välja två destinationer. Joona blir tvungen att återvända till
FRÅN FLYGPLATSEN I
Arlanda och byta plan för att ta sig till Helsingfors. Det känns som om han drömmer alltihop.
Han sitter på sin plats och stirrar genom molnslöjor på Östersjöns krusiga yta. Människor
försöker tala med honom eller servera någonting, men han kan inte förmå sig till att svara.

Minnena drar ner honom i sin grumliga ocean.

För tolv år sedan skar Joona av ett finger på självaste djävulen.

Nitton personer i alla åldrar hade försvunnit från sina bilar, cyklar och mopeder. Först liknade
det bara ett märkligt sammanträffande, men när ingen av de försvunna återfanns fick fallet
högsta prioritet.

Joona var den första som hävdade att polisen hade att göra med en seriemördare.

Tillsammans med Samuel Mendel lyckades han spåra och ta Jurek Walter på bar gärning i Lill-
Jansskogen när han tvingade tillbaka en femtioårig kvinna i en kista i jorden. Hon hade redan
legat i kistan i nästan två år, men levde fortfarande.

Mardrömmens omfattning blev tydlig på sjukhuset. Kvinnans muskler var förtvinade, liggsåren
hade deformerat henne och händerna och fötterna var förfrysta. Efter ytterligare
undersökningar kunde läkarna konstatera att hon inte bara var psykiskt traumatiserad utan
också hade ådragit sig svåra hjärnskador.

Joona brukar tänka att om djävulens kropp består av mänsklighetens värsta grymhet genom
tiderna så är det omöjligt att döda djävulen, men för tolv år sedan skar han och Samuel
åtminstone av ett finger när de stoppade seriemördaren Jurek Walter.

Joona satt med i Svea Hovrätt i Wrangelska palatset på Riddarholmen när den överklagade
domen från tingsrätten prövades och skärptes. Jurek Walter dömdes till sluten psykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning och placerades på en säkerhetsenhet två mil norr om
Stockholm.

Joona glömmer aldrig Jurek Walters rynkiga ansikte när han vände sin blick mot honom.

– Nu kommer Samuel Mendels båda söner att försvinna, sa Jurek med trött röst medan hans
försvarsadvokat samlade ihop sina papper. Och Samuels hustru Rebecka kommer att försvinna,
men …Nej, lyssna på mig, Joona Linna. Polisen kommer att leta och när polisen ger upp så
kommer Samuel fortsätta, men när han till slut förstår att han inte kommer att återse sin familj
så tar han sitt eget liv.

Joona reste sig för att gå.

– Och din lilla dotter, fortsatte Jurek Walter med nedslagen blick.

– Akta dig, sa Joona utan vrede i rösten.

– Lumi kommer att försvinna …och Summa kommer att försvinna …och när du har förstått att
du aldrig kommer att hitta dem så hänger du dig.

En fredagseftermiddag ett par månader senare körde Samuels hustru från våningen i
Liljeholmen till sommarhuset på Dalarö. Med sig i bilen hade hon deras två barn, Joshua och
Ruben. När Samuel kom ut till huset ett par timmar senare var hustrun och barnen inte där.
Bilen hittades övergiven på en skogsväg i närheten, men Samuel återsåg aldrig sin familj. En
kylig morgon i mars ett år senare gick Samuel Mendel ner till den vackra stranden där hans
pojkar brukade bada. Polisen hade slutat söka för åtta månader sedan och nu hade han själv
gett upp. Han lossade bara tjänstepistolen ur axelhölstret och sköt sig själv i huvudet.

Långt därnere ser Joona skuggan av planet över den mörkglittrande vattenytan. Han blickar
genom fönstret och tänker på den där dagen då hans liv skulle slås sönder i stora skärvor. Det
var tyst i bilen och världen låg i ett egendomligt ljus. Solen lyste röd bakom tunna slöjor. Det
hade regnat och solstrålarna fick vattenpölarna att blänka som om de brann underjordiskt.
186
JOONA OCH SUMMAhade planerat en bilsemester i små etapper: upp till Umeå, förbi Storuman, över
till Mo i Rana i Norge och sedan tillbaka ner efter västkusten. Nu var de på väg till ett hotell som
låg mitt i Dalälven och skulle besöka en djurpark i närheten dagen efter.

Summa växlade kanal på radion och mumlade nöjt när hon fick in en station med behagligt
dröjande pianomusik, där tonerna flöt in i varandra. Joona sträckte sig bakåt för att känna att
Lumi satt bra i barnstolen, för att kontrollera att hon inte hade lirkat ut sina armar.

– Pappa, sa hon sömnigt.

Han kände hennes små fingrar i sin hand. Hon höll honom fast, men släppte taget när han drog.

De passerade avfarten till Älvkarleby.

– Hon kommer att älska Furuviks djurpark, sa Summa lågt. Chimpanserna och noshör …

– Jag har redan en apa, ropade Lumi från baksätet.

– Va?

– Jag är hennes apa, sa Joona.

Summa höjde ögonbrynen.

– Det passar dig.

– Lumi tar hand om mig – hon säger att hon är en snäll veterinär.

Summas sandbruna hår hängde ner i ansiktet och dolde till hälften de väldiga, mörka ögonen.
Skrattgroparna djupnade i hennes kinder.

– Varför behöver du en veterinär? Vad är det för fel på dig?

– Jag behöver glasögon.

– Sa hon det? skrattade Summa och bläddrade vidare i tidningen utan att märka att han körde
en annan väg, att de redan var norr om Dalälven.

Lumi hade somnat med dockan mot sin svettiga kind.

– Är du säker på att vi inte behöver boka bord? frågade Summa plötsligt. För jag vill att vi sitter
på glasverandan i kväll så att vi kan se hela älven utanför …

Vägen var rak och smal, skogen trängdes mörk innanför viltstängslet.

Först när han svängde av mot Mora insåg Summa att något var fel.

– Joona, vi har kört förbi Älvkarleby, sa hon plötsligt. Skulle vi inte stanna i Älvkarleby? Vi sa ju
att vi skulle stanna där.

– Ja.
– Vad håller du på med?

Han svarade inte, stirrade bara på vägen där vattenpölarna glittrade i eftermiddagssolen. En
långtradare svängde plötsligt ut i omkörningsfilen utan att blinka.

– Vi sa ju att vi …

Hon tystnade, andades genom näsan och fortsatte sedan med rädd röst:

– Joona? Säg att du inte har ljugit för mig, säg det nu.

– Jag var tvungen, viskade han.

Summa tittade på honom, han hörde hur upprörd hon var, men hon ansträngde sig ändå att
tala dämpat för att inte väcka Lumi:

– Du kan inte mena allvar, sa hon sammanbitet. Du får inte …du sa att det inte var någon fara
längre, du sa att det var över. Du sa att det var över och jag trodde på dig. Jag trodde att du
hade ändrat dig, jag trodde det …

Hennes röst bröts och hon vände blicken åt sidan, ut genom fönstret. Hakan darrade och
kinderna blev röda.

– Jag har ljugit, erkände Joona.

– Du fick inte ljuga för mig, du fick inte …

– Nej …Jag är fruktansvärt ledsen för det.

– Vi kan fly tillsammans, det går bra, det kommer att gå bra.

– Du förstår väl …Summa, du måste förstå att …om jag trodde att det var möjligt, att om jag
hade något enda annat val så.

– Sluta med det där, avbröt hon. Hotet är inte på allvar. Det är inte sant, du ser samband som
inte finns. Samuel Mendels familj har ingenting med oss att göra, hör du det? Det finns inget
hot mot oss.

– Jag har försökt förklara hur allvarligt det är, men du lyssnar inte.

– Jag vill inte lyssna. Varför skulle jag göra det?

– Summa, jag måste få …Jag har ordnat allting, det finns en kvinna som heter Rosa Bergman.
Hon väntar på er uppe i Malmberget, hon ger er de nya identiteterna. Ni kommer att få det bra.

Hans händer hade börjat skaka. Fingrarna var hala av svett kring ratten.

– Du menar verkligen allvar, viskade Summa.

– Mer än jag någonsin har gjort, svarade han tungt. Vi är på väg till Mora och där tar ni tåget
mot Gällivare.

Han hörde hur Summa ansträngde sig för att låta samlad.

– Om du lämnar oss på stationen så har du förlorat oss. Förstår du det? Då finns det ingen väg
tillbaka.
Hon såg på honom med trotsiga, blanka ögon.

– Du ska säga till Lumi att jag måste jobba utomlands, fortsatte han dämpat och hörde hur
Summa började snyfta.

– Joona, viskade hon. Nej, nej …

Han stirrade bara rakt fram, ut på den våta körbanan, och svalde hårt.

– Och om några år, fortsatte han. När hon är lite större så ska du förklara för henne att jag är
död. Du får aldrig, aldrig någonsin kontakta mig. Aldrig söka upp mig. Hör du det?

Summa kunde inte längre hålla tillbaka gråten.

– Jag vill inte, jag vill inte …

– Inte jag heller.

– Du får inte göra så här mot oss, grät hon.

– Mamma?

Lumi hade vaknat och lät rädd på rösten. Summa torkade tårar från kinderna.

– Det är ingen fara, sa Joona till sin dotter. Mamma är ledsen för att vi inte åker till hotellet vid
älven.

– Berätta för henne, sa Summa med höjd röst.

– Berätta vad då? frågade Lumi.

– Du och mamma ska åka tåg, sa Joona.

– Vad ska du göra?

– Jag måste jobba, svarade han.

– Du sa att vi skulle leka veterinären och apan.

– Han vill inte det, sa Summa hårt.

De närmade sig Moras ytterkanter, passerade glesa villaområden och några industrier.
Köpcentrum och bilverkstäder med enstaka bilar på parkeringsplatserna. Den täta trollskogen
blev alltmer tuktad, viltstängslet försvann.
187
bilen framför den gula stationsbyggnaden. Han parkerade, öppnade
JOONA SAKTADE IN
bagageutrymmet och lyfte ur den stora väskan på hjul.

– Tog du bort dina saker ur väskan i natt? frågade Summa dämpat.

– Ja.

– Och la ner annat?

Han nickade och blickade bort mot bangården med fyra parallella par spår, vallar av rostfärgat
grus, ogräs och mörka sliprar.

Summa ställde sig framför honom.

– Din dotter behöver dig i sitt liv.

– Jag har inget val, svarade han och tittade in genom bilens bakruta.

Lumi tryckte ner en stor, mjuk docka i sin rosa ryggsäck.

– Du har en massa val, fortsatte Summa. Men istället för att kämpa ger du bara upp, du vet
faktiskt inte om hotet är på riktigt. Jag kan inte förstå det här.

– Hittar inte Lollo, klagade Lumi för sig själv.

– Tåget går om tjugo minuter, sa Joona sammanbitet.

– Jag vill inte leva utan dig, sa Summa lågt och försökte ta hans hand. Jag vill att det ska vara
som vanligt …

– Ja.

– Om du gör så här mot oss så är du ensam.

Han svarade inte. Lumi klättrade ner från bilen, hon släpade väskan i marken. En röd klämma
hängde löst i hennes hår.

– Ska du leva ett liv i ensamhet?

– Ja, sa han.

Mellan träden på andra sidan spåren glittrade Siljans nordligaste vik.

– Säg hej då till pappa nu, sa Summa tonlöst och knuffade dottern ett steg framåt.

Lumi stod stilla med mörkt ansikte och stirrade i marken.

– Skynda dig, sa Summa.

Lumi tittade upp i några sekunder och sa:

– Hej då apan.

– Gör det ordentligt, sa Summa irriterat. Säg hej då på riktigt.

– Jag vill inte, svarade Lumi och klängde fast kring sin mammas ena ben.

– Gör det ändå, sa Summa.

Joona satte sig ner på huk framför sin lilla dotter. Hans panna var våt av svett.

– Får jag en kram?

Hon skakade på huvudet.

– Nu kommer apan med sina långa armar, skojade han.

Han lyfte upp henne, kände hur den lilla kroppen gjorde motstånd, hur hon skrattade trots att
hon inte ville, trots att hon kände att det var något fel med allting. Hon försökte sparka för att
komma ner, men han höll henne intill sig, bara en liten stund, bara för att känna lukten av
hennes hals och nacke.

– Dumma, skrek hon.

– Lumi, viskade han mot hennes kind. Glöm aldrig att jag älskar dig över allting annat.

– Kom nu, sa Summa.

Han släppte ner dottern och försökte le mot henne, ville klappa henne på kinden, men kunde
inte. Det var som om hans kropp var av glas som krossats och sedan satts samman igen. Summa
tittade på honom med skräckslaget, förstelnat ansikte, tog Lumis hand och drog henne med sig.

De väntade under tystnad på tåget. Det fanns ingenting mer att säga. Duniga maskrosfrön flög
långsamt över spåren.

Joona minns att en bränd lukt från bromsarna fortfarande låg i luften när tåget rullade bort från
perrongen. Som i en dröm stod han och tittade på sin dotters bleka ansikte genom rutan och
den lilla handen som vinkade försiktigt. Bredvid henne satt Summa som en förlamad, svart
skugga. Innan tåget var försvunnet runt kröken ner mot hamnen vände han sig om och gick till
bilen.
188
HAN KÖRDE I FJORTON mil utan att tänka. Hans huvud var brusande tomt och skrämmande
frånvarande.

Han körde utan något minne.

Till slut var han framme.

I mörkret lyste hans strålkastare mot tunga, svarta metallsilhuetter. Han svängde in i det stora
industriområdet i Ludvika, ner till den ödsliga hamnen kring värmeverket. Där stod redan en
stor, grå bil parkerad mellan två enorma högar av sågspån. Joona stannade bredvid den gråa
bilen. Han kände sig plötsligt märkvärdigt lugn. Så lugn att en del av honom insåg att han
befann sig i någon form av chock.

Han klev ur och såg sig omkring. Nålen stod och väntade i nattmörkret utanför bildörren. Han
var klädd i en vit overall, hans ansikte var sammanbitet och hade något slitet över sig.

– Jaha? Är de borta nu? frågade han med den skarpa röst som han alltid fick när något berörde
honom illa.

– De är borta, bekräftade Joona kort.

Nålen nickade ett par gånger. Hans vitbågade glasögon blänkte kyligt i den svaga belysningen
från en gatlykta längre bort.

– Du gav mig inte något val, sa han bistert.

– Det är sant, svarade Joona. Du har inget val.

– Vi kommer båda två att få sparken på grund av det här, sa Nålen med orörligt ansikte.

– Då blir det så, svarade Joona.

De började gå runt bilen.

– Det är två stycken, jag reagerade så fort de kom in.

– Bra.

– Två stycken, upprepade Nålen nästan för sig själv.

Joona tänkte på hur han ett par dagar tidigare hade vaknat bredvid sin hustru och dotter av att
mobilen hade knarrat till i hans jacka ute i hallen.

Någon skickade ett sms. När han gick upp och såg att det kom från Nålen förstod han genast
vad det var frågan om.

De hade kommit överens om att så fort Nålen hittade två kroppar som passade skulle han ge sig
i väg med Summa och Lumi under förevändning att familjen skulle göra den där bilresan som de
pratat om så länge.
Joona hade väntat på att höra ifrån Nålen i nästan tre veckor. Tiden hade börjat rinna ut. Han
vakade över sin familj, men förstod att det inte skulle fungera i längden. Jurek Walter var en
man som kunde vänta.

Joona visste att Nålens meddelande betydde att han skulle förlora sin familj. Men han visste
också att Nålens meddelande betydde att han äntligen kunde skydda Summa och Lumi.

Nu öppnade Nålen de två bakdörrarna till den grå bilen.

På två bårar, täckta av tyg, syntes konturerna av en större och en mindre kropp.

– Det är en kvinna och en flicka, de förolyckades i en singelolycka i går morse, förklarade Nålen
och började dra ut bårarna på skenorna.

– Jag har snillat bort dem, fortsatte han kort. De finns inte, inte ett spår, jag har raderat allting.

Han stönade när han fick ut kropparna. Bårens underrede fälldes ned och metallbenen
skramlade till mot marken med sina små hjul.

Utan åthävor drog Nålen ner dragkedjan på den ena säcken.

Joona bet ihop käkarna och tvingade sig själv att titta.

En ung kvinna låg med slutna ögon och alldeles lugnt ansikte. Hela hennes bröstkorg var
krossad. Armarna såg ut att vara brutna på en mängd ställen och bäckenet var helt felvridet.

– Bilen körde av en bro, sa Nålen med sin nasala, sträva röst. Skadorna på bröstet och buken
kommer av att hon knäppt av sig bältet. Hon skulle kanske bara plocka upp nappen åt flickan.
Jag har sett det förut.

Joona betraktade kvinnan. Ingen smärta, ingen skräck syntes på henne. Det fanns ingenting i
hennes ansikte som visade vad som hade hänt hennes kropp.

När han vände blicken mot den lilla flickan och fick se hennes ansikte steg tårarna i hans ögon.

Nålen mumlade något för sig själv och täckte över kropparna igen.

– Då så, sa han med sin nasala, kärva röst. Då kommer Catharina och Mimmi aldrig att
återfinnas, aldrig någonsin identifieras.

Han kom av sig ett kort ögonblick, sedan fortsatte han argsint:

– Pappan till flickan har gått runt på alla sjukhus och letat efter dem. Hela natten. Han ringde till
och med till min avdelning och jag pratade med honom.

Nålen snörpte ihop munnen:

– De kommer att begravas som Summa och Lumi … Jag ordnar förfalskningen av tandkorten.

Han gav Joona en sista, prövande blick men fick inget svar. Tillsammans bar de kropparna till
den andra bilen.
189
att köra en bil med två döda människor som passagerare. Vägarna var mörka.
DET VAR EGENDOMLIGT
Påkörda igelkottar låg vid dikena, en grävling stirrade med blanka ögon på honom från
vägkanten, hypnotiserad av strålkastarna.

När han var framme vid backen som han hade valt ut började han arrangera kropparna. Utan
andra ljud än hans ansträngda andetag, skrapandet av textil mot bilsäten och dämpade dunsar
av hängande armar och ben placerade Joona den döda kvinnan i framsätet. Sedan satte han
fast flickan i Lumis bilbarnstol.

Han böjde sig in, lossade handbromsen och satte fart på bilen. Långsamt började den rulla
nerför backen. Han gick bredvid den. Då och då fick han luta sig in och vrida ratten. Den fick upp
farten, han började springa. Med en hård, dämpad smäll körde fordonet rakt in i en kraftig tall.
Det gnisslade när plåten i fronten vek sig kring stammen. Kvinnan föll slappt mot
instrumentpanelen. Den lilla flickans kropp ryckte hårt till i barnstolen.

Joona tog bensindunken ur bakluckan och började väta sätena. Han hällde bensin på flickans
ben i overallen, över kvinnans sargade kropp.

Det började bli svårt att andas.

Han måste stanna och försöka lugna sig. Hans upprörda hjärta höll på att tränga upp i strupen.

Joona Linna mumlade något för sig själv och drog sedan loss den lilla flickan igen. Han gick fram
och tillbaka med hennes kropp i sin famn, höll henne tätt, vaggade henne och viskade något i
hennes öra. Sedan satte han henne i mammans knä i framsätet.

Tyst stängde han bildörren och tömde resten av bensinen över bilen. Bakrutan var nervevad.
Han tände eld på baksätet.

Som en blå dödsängel vidgade sig elden inuti bilen.

Genom rutan skymtade han kvinnans ofattbart lugna ansikte medan det brann i hennes hår.

Bilen stod inkilad mot trädet. Den var helt övertänd. Lågorna ropade med blåsande, rivande
röster och gråt.

Plötsligt var det som om Joona vaknade. Han rusade mot bilen för att få ut kropparna igen. Han
brände sina händer på dörren, men lyckades få upp den. Elden inifrån bilen växte kraftigt när
han öppnade dörren. Han försökte få tag i kvinnans kropp, hennes jacka brann häftigt. De
slanka benen i jeansen såg ut att rycka och stampa av lågorna.

Pappa, pappa. Hjälp mig, pappa.

Joona visste att det inte var sant, han visste att de var döda, men han stod ändå inte ut. Han
sträckte sig in genom elden och fick tag i flickans hand.

Då exploderade bensintanken av hettan. Joona hann uppfatta det egendomliga krasandet när
hans trumhinnor brast. Drömskt kände han blodet forsa ut ur näsa och öron, han föll baklänges,
föll med tomma händer och kände smällen i bakhuvudet som ett avlägset tryck. Det tjöt och
glödde i hans hjärna. Innan hans syn försvann såg han hur de brända flagorna från löven sakta
kom nersvävande.
190
genom fönstret och hör inte meddelandet om att de har påbörjat inflygningen till
JOONA STIRRAR UT
Helsingfors internationella flygplats.

För tolv år sedan skar han av ett finger på självaste djävulen och som straff dömdes han till
ensamhet. Det är ett högt pris, men han har hela tiden känt att det inte var tillräckligt, att
straffet är för milt, att djävulen bara har väntat på att ta någon mer ifrån honom, bara väntat på
att han skulle inbilla sig att det var glömt och förlåtet.

Joona kryper ihop i flygplansstolen, väntar och försöker hitta sin andning. Mannen som sitter
bredvid tittar oroligt på honom.

Svett rinner ner över Joonas panna.

Det är inte migränen, det är det andra, det stora mörkret bakom allt.

Han stoppade seriemördaren Jurek Walter. Det är ingenting som glöms bort, som någonsin blir
avskrivet.

Han hade inget val, men priset var för högt, alldeles för högt. Det var inte värt det.

Huden knottrar sig på armarna, han river sig i håret med ena handen, pressar fötterna mot
golvet i planet.

Han är på väg att söka upp Summa och Lumi. Han är på väg att göra det oförlåtliga. Så länge
Jurek Walter tror att de är döda är de säkra. Kanske håller han just nu på att leda en
seriemördare till sin familj.

Joona har lämnat sin mobiltelefon i Stockholm. Han använder ett förfalskat pass och betalar allt
med kontanter. När han klivit ur taxin går han två kvarter innan han stannar i en port och
försöker se något i de mörka fönstren till deras lägenhet.

Han väntar en stund och går sedan till ett kafé längre ner på gatan, betalar tio euro för att låna
en telefon och ringer till Saga Bauer.

– Jag behöver hjälp, säger han med en röst som knappt bär.

– Vet du att alla letar efter dig? Det är rena kalabaliken här …

– Jag behöver hjälp med en sak.

– Ja, säger hon och hennes röst är med ens lugn och uppmärksam.

– Efter att du gett mig upplysningen, fortsätter Joona. Så måste du vara helt säker på att du
raderar all sökhistorik.

– Okej, säger hon lågt och tveklöst.

Joona sväljer hårt, tittar på den lilla papperslappen Rosa Bergman gav honom och ber sedan
Saga att kontrollera om en kvinna vid namn Laura Sandin på adressen Liisankatu 16 i
Helsingfors lever.

– Kan jag ringa dig om en stund? frågar hon.

– Helst inte, sök medan jag väntar i telefon, svarar han.

De minuter som går efter detta är de längsta i hans liv. Han betraktar det glittriga dammet på
disken, espressomaskinen och spåren i trägolvet efter stolar som skjutits in.

– Joona? säger Saga slutligen.

– Jag är här, viskar han.

– Laura Sandin insjuknade i levercancer för två år sedan …

– Fortsätt, säger Joona och känner hur svetten börjar rinna över hans rygg.

– Jo, hon opererades förra året. Och hon … men …

Saga Bauer viskar något för sig själv.

– Vad är det? frågar Joona.

Saga harklar sig och säger med en skärva av stress i rösten som om hon först nu förstår att det
rör sig om något mycket viktigt:

– Hon opererades en andra gång alldeles nyligen, förra veckan …

– Lever hon?

– Det verkar så …Hon ligger fortfarande på sjukhuset, säger Saga försiktigt.

191
in i korridoren där Summa ligger är det som om allting saktar in. De avlägsna
NÄR JOONA KOMMER
ljuden av teveapparater och småprat blir långsammare och långsammare.

Han öppnar försiktigt dörren till hennes rum och går in.

En smal kvinna ligger bortvänd i sängen.

Fönstret är fördraget med en lätt bomullsgardin. Hennes tunna armar ligger utanpå täcket. Det
mörka håret är svettigt och glanslöst.

Han vet inte om hon sover, men han måste se hennes ansikte. Han går närmare. Det är alldeles
tyst i rummet.

Hon som i ett helt annat liv hette Summa Linna är mycket trött. Hennes dotter har suttit hos
henne hela natten, nu sover flickan inne i anhörigrummet.

Summa ser det svaga dagsljuset komma in genom gardinens fibrer och hon tänker att
människan är ohjälpligt ensam. Hon har några goda minnen som hon brukar söka sig till när hon
känner sig som ensammast och räddast. När de sövde henne för operationen framkallade hon
de ögonblicken.

De ljusa, ljusa sommarnätterna när hon var barn.

Stunden då hennes dotter föddes och slöt sina fingrar om hennes.

Bröllopet den där sommardagen med brudkronan som hennes mor hade flätat av björkrot.

Summa sväljer och känner hur hon lever, hur hennes hjärta slår. Men hon är så fruktansvärt
rädd för att dö och lämna Lumi ensam i världen.

Det bränner i stygnen från operationen när hon vänder sig. Hon blundar, men öppnar sedan
ögonen igen.

Hon måste blinka flera gånger och förstår sedan att hennes meddelande har nått honom.

Joona Linna lutar sig över henne och hon rör vid hans ansikte. Stryker händerna genom hans
tjocka, ljusa hår.

– Om jag dör måste du ta hand om Lumi, viskar hon.

– Jag lovar.

– Och du måste se henne innan du går igen, säger hon. Du måste se henne.

Han lägger händerna mot hennes kinder, han smeker hennes ansikte. Viskar att hon är lika
vacker som någonsin. Hon ler mot honom. Så är han försvunnen och Summa är inte längre
rädd.
*

Anhörigrummet är enkelt möblerat, en teve hänger på väggen och ett furubord fullt med
cigarettmärken står framför en nersutten soffa.

I soffan ligger en femtonårig flicka och sover. Hennes ögon värker av all gråt och den ena kinden
är randig av kuddmönstret. Hon vaknar tvärt med en konstig känsla. Någon har lagt en filt över
henne. Hennes skor är avdragna, de står prydligt på golvet intill henne.

Någon har varit hos henne. I drömmen var det någon som satt hos henne och alldeles försiktigt
höll hennes hand i sin.
192
landsvägen, mitt emellan Stockholm och Uppsala, ligger Löwenströmska sjukhuset.
VID DEN GAMLA
Det var Gustaf Adolf Löwenström som lät bygga sjukhuset i början av artonhundratalet i ett
försök att sona familjens stora skuld. Hans bror mördade kung Gustav III på operans
maskeradbal.

Anders Rönn är tjugotre år och nyexaminerad läkare. Han är spenslig och har ett vackert,
känsligt ansikte. I dag ska han börja arbeta på Löwenströmska sjukhuset. Det här är hans första
dag. Det låga höstljuset spelar mellan lövverkens kronor när han går förbi den stora entrén.

Bakom sjukhusets moderna huvudbyggnad i rödbrunt tegel finns en märklig tillbyggnad. Från
ovan liknar den två hopfogade liljekors. Det är den stora psykiatriska avdelningen, som
omfattar rättspsykiatri och säkerhetsenheter.

I skogsbacken står en bronsskulptur, en pojke som spelar flöjt. Det sitter en fågel på pojkens
axel och en fågel på den bredbrättade hatten.

På ena sidan gångvägen breder det pastorala landskapet ut sig med betesmarker ner mot sjön
Fysingen, på andra sidan reser sig ett fem meter högt taggtrådsstängsel mot en skuggig
rastplats med cigarettfimpar kring en ensam parkbänk.

Ingen besökare på den psykiatriska avdelningen får vara under fjorton år, fotografering och
ljudupptagning är förbjudet.

Anders Rönn går över stenläggningen av betongplattor, in under en baldakin av flagande plåt
och passerar dörrarna med glasrutor.

Hans steg är nästan ljudlösa över den benfärgade plastmattan med hjulspår från sängar. När
han kommer fram till hissen märker han att han redan befinner sig på våning två.

Våning ett ligger under markytan och inrymmer avdelning 30, den slutna rättspsykiatriska
vården.

Sjukhusets hiss går inte längre ner, men bakom en gräddgul stålgrind finns en spiraltrappa som
leder ner till våning noll.

Det är där säkerhetsenheten med den separerade och bunkerliknande isoleringen finns.

Denna isolerade avdelning har kapacitet att ta emot maximalt tre patienter, men sedan tolv år
har den bara haft en enda, den åldrade Jurek Walter.

Jurek Walter dömdes till vård med särskild utskrivningsprövning och var vid ankomsten så
aggressiv att han bältades och tvångsmedicinerades.

För nio år sedan fick han diagnosen “schizofreni, ospecificerad. Kaotiskt tänkande.
Återkommande, akuta psykotiska tillstånd med bisarra och mycket våldsamma inslag”.

Det är den enda diagnos han hittills fått.

– Jag släpper in dig, säger en kvinna med runda kinder och lugna ögon.
– Tack.

– Du känner till patienten? Jurek Walter? frågar hon men tycks inte vänta sig något svar.
193
nyckeln till gallergrinden i skåpet på säkerhetsavdelningen innan kvinnan
ANDERS RÖNN HÄNGER
öppnar den första dörren till slussen. Han går in, väntar tills dörren stängt sig innan han går
fram till den andra. När en signal hörs öppnar kvinnan även den. Anders vänder sig om och
vinkar innan han fortsätter genom korridoren mot isoleringens personalrum.

En kraftig man i femtioårsåldern med sluttande axlar och stubbat hår står och röker under
fläkten i pentryt. Han nyper av glöden, slänger den i slasken, petar tillbaka den halva cigaretten
i paketet och stoppar det i läkarrockens ytterficka.

– Roland Brolin, överläkare, presenterar han sig.

– Anders Rönn.

– Hur hamnade du här nere av alla ställen? frågar överläkaren.

– Jag har småbarn och ville ha ett jobb i närheten, svarar Anders Rönn.

– Du valde rätt dag att börja, ler Roland Brolin och börjar gå genom den ljuddämpade
korridoren.

Läkaren tar fram sitt kort, väntar tills låset i säkerhetsdörren klickar till och skjuter sedan upp
den med en lång suck. Han släpper den innan Anders riktigt hunnit igenom. Den tunga dörren
slår till mot axeln.

– Är det något jag borde veta om patienten? frågar Anders och blinkar bort tårarna.

Brolin gör en viftande gest ut i luften och säger uppradande:

– Han får aldrig vara ensam med någon ur personalen, han har aldrig beviljats permission, han
får aldrig träffa andra patienter, han får inte ta emot besök och han får aldrig gå ut på
rastplatsen. Inte heller …

– Aldrig? avbryter Anders tvekande. Det är knappast tillåtet att stänga in …

– Nej, det är det inte, säger Roland tvärt.

Stämningen är med ens tryckt. Men till slut frågar Anders försiktigt:

– Vad har han egentligen gjort?

– Bara trevligheter, svarar Roland.

– Som?

Överläkaren tittar till på honom och det grå, plufsiga ansiktet spricker plötsligt upp i ett leende.

– Du är verkligen ny här, skrattar han.

De passerar ännu en säkerhetsdörr och en kvinna med piercade kinder blinkar åt dem.
– Kom tillbaka levande, säger hon kort.

– Du ska inte vara orolig, säger Roland med sänkt röst till Anders. Jurek Walter är en stillsam,
äldre man. Han slåss inte och höjer inte rösten. Han håller sig för sig själv och vi går aldrig in till
honom. Men nu måste vi göra det eftersom grabbarna som hade skiftet i natt observerade att
han gömde en kniv under madrassen och …

– Hur fan har han fått tag på den?

Rolands panna är svettig, han stryker med handen över ansiktet och torkar av den på rocken.

– Jurek Walter kan nog vara ganska manipulativ och …Vi kommer att göra en internutredning,
men vem vet …
194
kort över ytterligare en avläsare och knappar in en kod. Det piper och
ÖVERLÄKAREN DRAR SITT
säkerhetsdörrens lås klickar.

– Vad ska han ha kniven till? frågar Anders och skyndar in. Hade han velat ta sitt liv så hade han
redan gjort det – eller hur?

– Han tycker kanske om knivar, svarar Roland.

– Är han rymningsbenägen?

– Han har inte gjort något försök under de här åren.

De är framme vid en sluss med gallerförsedda grindar.

– Vänta, säger Roland och håller fram en liten ask med gula öronproppar.

– Du sa att han inte skriker.

Roland ser mycket trött ut, som om han inte sovit på flera dygn. Han betraktar sin nya kollega
en stund och suckar tungt innan han börjar förklara.

– Jurek Walter kommer att tala med dig, alldeles lugnt, säkert trevligt, berättar han med
allvarlig röst. Men senare i kväll, när du kör hem, så kommer du svänga över i den mötande
filen och frontalkrocka med en långtradare … eller så tittar du förbi på Järnia och köper en yxa
innan du hämtar barnen på dagis.

– Ska jag bli rädd nu? ler Anders.

– Nej, men förhoppningsvis försiktig, säger Roland. Jag har gått in till honom en gång förut,
förra året var det, strax efter påsk, då hade han fått tag på en sax.

– Han är en gammal gubbe – eller hur?

– Var inte orolig – det här kommer att gå bra …

Rolands röst dör ut och blicken blir vag och otydlig. Innan de går in genom gallerslussen viskar
han till Anders:

– Bete dig som att du är totalt uttråkad, att det du gör i hans närhet är tröstlös vardag, som att
byta lakan i en säng på långvården.

– Jag ska försöka.

Rolands slappa ansikte har blivit spänt och blicken är hård och nervös:

– Vi säger ingenting om vad vi ska göra utan låtsas att vi ska ge honom en injektion Risperdal
som vanligt.

– Men …
– Men istället överdoserar vi Mirtazapin, säger överläkaren.

– Ska vi överdosera?

– Jag prövade det förra gången och då …Alltså, först blev han jävligt aggressiv, men bara en
liten stund. För sedan så sätter rörelsestörningarna igång …det började i ansiktet och tungan.
Han kunde inte prata ordentligt. Och efter det så drattade han omkull på golvet, låg på sidan så
här och andades. Och så blev det en massa kramper, nästan som epilepsi, ganska länge höll det
på, men efter det så var han trött och dåsig, nästan borta … Det är då vi ska passa på och gå in
och ta kniven.

– Varför inte sömnmedel?

– Det hade varit bättre, nickar Roland. Men jag tycker att vi ska hålla oss till de mediciner som
han ändå ska ha.

De går genom gallerslussen in på avdelningen för Jurek Walter. Blekt ljus strömmar in i gången
genom pansarglaset i en vitmålad metalldörr med bom och lucka.

Roland Brolin gestikulerar åt Anders att vänta. Han rör sig långsammare, som om han ville
närma sig pansarglaset med försiktighet.

Kanske är han rädd för att bli överraskad.

Han håller avstånd till glaset och flyttar sig i sidled, men plötsligt blir hans ansikte lugnare och
han vinkar åt Anders att komma. De ställer sig vid fönstret i dörren. Anders ser in i ett ljust och
ganska stort rum utan fönster.
195
isolerade cellen sitter en man i blå jeans och jeansskjorta. Han sitter
PÅ EN PLASTSTOL I DEN
framåtlutad, med armbågarna stödda på knäna. Plötsligt tittar han upp med sin ljusa blick mot
dörren och Roland Brolin tar ett steg bakåt.

Jurek Walter är slätrakad och har det grå håret kammat med sidbena och lugg. Ansiktet är blekt
och mycket fårat av djupa rynkor, ett nät av smärta.

Roland går tillbaka till gallerslussen, låser upp ett mörkt skåp och tar fram tre små glasflaskor
med breda halsar och aluminiumkapsyler. Samtliga flaskor innehåller ett gult pulver. Han
tillsätter två milliliter vatten i varje flaska, vickar dem, snurrar vätskan försiktigt så att pulvret
löses upp och drar upp vätskan från flaskorna i en spruta.

De går fram till pansarglaset i dörren igen. Jurek Walter sitter nu på sängen. Roland sätter in
öronpropparna och öppnar sedan luckan i dörren.

– Jurek Walter, säger han med släpig röst. Det är dags …

Anders ser hur mannen reser sig ur stolen, vänder blicken mot luckan i dörren och närmar sig
medan han knäpper upp skjortan.

– Stanna och ta av dig skjortan, säger Roland trots att mannen redan håller på att göra det.

Jurek Walter fortsätter långsamt framåt.

Roland stänger luckan och reglar den med lite för snabba och nervösa rörelser. Jurek stannar
till, knäpper upp de sista knapparna och får av sig skjortan. Han har tre runda ärr i bröstkorgen.
Skinnet hänger slappt kring de ådriga musklerna. Roland öppnar luckan igen och Jurek Walter
fortsätter framåt den sista lilla biten.

– Håll ut din arm, säger Roland och en liten hickande inandning avslöjar att han är mycket rädd.

Jurek möter inte hans blick. Istället ser han intresserat på Anders.

Genom luckan i dörren sträcker han ut sin gamla, pigmentfläckade arm. Tre långa brännskador
löper längs insidan av armen.

Roland trycker in sprutan i den tjocka venen och injicerar vätskan mycket snabbt. Jureks hand
rycker till av överraskningen, men han drar inte tillbaka den innan han får tillåtelse. Överläkaren
låser och reglar luckan hastigt och tittar sedan in. Jurek Walter stapplar mot sängen. Med
ryckiga rörelser sätter han sig ner. Roland råkar tappa sprutan på golvet och de ser den rulla
bort över betongen.

När de vänder sig mot Jurek Walter ser de att insidan av pansarglaset är immigt. Han har andats
på det och skrivit “JOONA” med sitt finger.

– Vad står det? frågar Anders med svag röst.

– Han har skrivit “Joona”.

– Joona?

– Vad i helvete betyder det?

Imman försvinner och de ser att Jurek Walter sitter på sängen precis som innan, som om han
inte rört på sig.
Av Lars Kepler har tidigare utgivits:

Hypnotisören 2009

Paganinikontraktet 2010
www.albertbonniersforlag.se

E-bok 1.1 ISBN 978-91-43-51214-4

Copyright © Lars Kepler 2011
 Table of Contents
Omslag

ELDVITTNET

Citat

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23
24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

34

35

36

37

38

39

40

41

42

43

44

45

46

47

48

49

50

51

52
53

54

55

56

57

58

59

60

61

62

63

64

65

66

67

68

69

70

71

72

73

74

75

76

77

78

79

80

81
82

83

84

85

86

87

88

89

90

91

92

93

94

95

96

97

98

99

100

101

102

103

104

105

106

107

108

109

110
111

112

113

114

115

116

117

118

119

120

121

122

123

124

125

126

127

128

129

130

131

132

133

134

135

136

137

138

139
140

141

142

143

144

145

146

147

148

149

150

151

152

153

154

155

156

157

158

159

160

161

162

163

164

165

166

167

168
169

170

171

172

173

174

175

176

177

178

179

180

181

182

183

184

185

186

187

188

189

190

191

192

193

194

195

Copyright