FELICIA FELDT

Felicia försvann
WEYLER
ISBN 978-91-85849-77-2

© Felicia Feldt 2011

Omslag & formgivning Elsa Wohlfahrt Larsson

Svante Weyler Bokförlag AB, Stockholm 2011

www.weylerforlag.se
Till min pappa
Pilot
Han ser dem direkt. De ligger tätt i snön, samlade. Han cirkulerar en stund och funderar på hur
han ska ta sig an dem. De är åtta stycken. Kvinnor. Han vet vilka de är och utgår från att de är
döda. Enligt uppgift gick de på tur för sju dagar sedan och sista kontakten med dem var tre
dagar senare. Nu ligger de där. Någon med armarna om en annan. Han lyfter igen och kontaktar
samtidigt fjällräddningen för hämtning av kropparna.

Det är på väg därifrån som han ser henne. Hon sitter på en sten, rak i ryggen. Naken. Kläderna
ligger en bit bort. Sikten är helt klar och hennes bleka hud blir det enda som ger det vita
konturer. Han går ner. Stänger av motorn för att lyssna på tystnaden. Kanske kan han höra
henne andas (vilken idiotisk tanke). Han går varsamt fram till henne. Hon har ett fridfullt uttryck
i ansiktet och könshåret är vitt av snö. Han slutar att andas. Hon är så vacker.

Kan man dö fast man är vacker? Han ger efter för sin impuls, han har ändå gjort avsteg från det
ursprungliga uppdraget. Han skulle bara rapportera, inget annat. Så han hämtar kläderna och
lyfter sedan upp henne. Sätter henne på passagerarsätet bredvid sitt. Spänner försiktigt fast
henne. Lyfter. Tittar. Hon är i tjugofemårsåldern. Håret är stelt, mörkt, slingor ligger i ansiktet.

Vad ska de säga nu? När han kommer in med en kvinna på det här viset? Naken, fastspänd.
Måste skyla över henne med en filt. Måste bara. En gång till.

Då ser han hur hennes stelhet börjar ge vika. Hon smälter. Hon börjar bli mjuk. Det droppar,
rinner. Från ögonbrynen och pannan rinner det.

Det ser ut som om hon gråter.

Öppen mun, 2011

Det går att leva med en tyst sorg ganska länge. Men till slut vill den smälta. Och öppna munnen.
1972, Felicia försvann
Björkarna andas på och jag cyklar. Jag är fem år, min cykel är röd. Min födelsedagspresent.
Småland är vårt och det vita huset. Här bor vi nu. Nyss bodde vi i Malmö. Pappa är plötsligt
borta. Men för inte så länge sedan var jag där. I hans lilla lägenhet i Malmö.

Jag fick sova över. Vi spelade Jägersro och lyssnade på Cornelis Vreeswijk. Jag ville inte säga hej
då. Ta mig med, pappa. Bara du och jag. Mamma hade sagt att om han inte vaknade på
morgonen skulle jag hälla isbitar på hans nakna överkropp när han sov. Jag ångrade mig redan
innan. Förlåt, pappa.

Nu är jag med min storasyster på cykelutflykt. Och vi har kommit vilse. Hon är arg av panik. Och
jag ser på. Vet inte vad jag borde bli. Orolig för det hon skriker – att vi aldrig kommer hitta hem
igen – eller orolig för henne och att hon skriker. Är hon arg på mig?

Depression, 2006
Under en lång tid byggs den upp. Den ger sig bara lite till känna i början, ett par centimeter här
och där. En grådaskig kant som syns ibland och stör utsikten. Tråkigt, men går att överse med.
För så där kan det kännas ibland. Det är helt normalt.

Dagarna går och kanten kommer så småningom på plats. Förlänger trottoarerna och slutar bilda
kontraster. Kanten breder ut sig och bildar fotbollsplaner i samma gråa färg eller ska vi säga
gråa brist på färg. Det märks knappt, att nu känns ingenting särskilt någonting. Kanske går det
att minnas att – vänta nu. Det här? Det har väl hållit på ett tag? Eller? Kanske slängs en livlina ut
här och där, men tamparna blir liggande. Någon kanske inte uppfattade det. Eller så slängdes
de för slött.

Dags att ta något tillskott? Dags att ta tag i träningen? Denna trötthet. Vänta nu. Det var ju
precis vad som behövdes. Vila. Ah, det var därför!

Sedan irritationen. Hudlösheten. Människoidioter överallt. Var fan kom de ifrån? Och varför
samlas de alla här? Och bara här. Och varför hit, åt mitt håll. Klipp av. Isolera. Bort med dem.
Jag vill vara ifred.

Nu, ungefär, märks det. Nu börjar jag minnas att jag inte längre minns. Hur det var att känna
något. Det enda som känns i kroppen är kroppen. Och den gör ont. Gnager. Ilar. Värker av
ständig trötthet.

Dags att dö. Jag är inte rädd. Har aldrig varit rädd för att dö. Tvärtom. Jag vill dit. Jag vill så
gärna vila.

När var jag ledsen senast? När var jag arg? Inget svar. Jag vill inte prata. Jag kippar ibland.
Slänger ut ett hej i rymden, men får inget svar. Den vännen hör inte. Inte den heller. Jag blir inte
ens besviken. För jag ropar inte särskilt högt. Och ärligt talat skiter jag i det. För jag är redo.
Redo att få slippa det här snart.

– Gud tar de vackraste barnen, de godaste. Därför trodde jag att om det var något barn jag
skulle mista, så var det du, Felicia. Inte Simon. Det tänkte jag redan samma dag du föddes.
Felicia, älskade barn. Jag har alltid vetat det. Att du är för god för den här världen.

Depression. Så var det ja. Nu minns jag. Att inte finnas till. Att inte känna att något finns. Att det
inte längre har några nyanser. Inget sker. Inget är. Och då spelar det ju egentligen ingen roll.
Sonny och raggaren, 1972
Sonny är smal, gänglig och fjunig i mustaschen. Han har väskan över axeln och dröjer en stund.
Han tittar på oss, familjen von Trapp i Österbymos stillhet. Hans ögon är tomma.

– Tja. Jag heter Sonny.

Några dagar tidigare hade mamma förberett oss på att Sonny skulle komma. Hon berättar att
han är sexton år. Bara barnet, egentligen. Det var Ungdomsvårdsskolan som hade tagit kontakt
med henne. De erbjöd henne ersättning för att ha en »praktikant« under en tid. Hon tackade ja
till praktikanten och nej till ersättningen. Hon ville inte ta emot pengar, för då kanske Sonny
skulle tro att allt bara var för pengarna.

Och Sonny flyttar in. Han får ett eget rum och huset gör plats också för honom.

Det spelar ingen roll att han begått brott och kanske till och med mördat. För alla människor är
goda om bara förutsättningarna är det. Och här ska han få ett annat liv. Mamma ska hjälpa
honom. Och det gör hon. Visar honom runt, där är schemat på kylskåpet, schemat med våra
sov- och lektider och våra jobb med matlagning och städning.

Villrådigt tyst tittar han på oss när han nu står där. Vi är sex barn som tittar tillbaka. Han verkar
snäll, fast han inte säger så mycket.

Jag är fem år och har precis fått min första cykel. Den är röd. När Sonny går ut följer jag efter
honom för att visa den. Han smeker ramen och visslar förtjust. Det är bara han och jag i
kvällsdiset. Sedan säger vi inget på en lång stund. Han röker och jag håller i min cykel, vet inte
riktigt vad jag ska göra av den helt plötsligt. Jag vill fråga honom en massa saker, men vet inte
hur. Jag smygtittar lite på honom, medan jag trampar runt med cykeln. Ja, han verkar snäll.
Blyg, kanske? Han har alltså en liten väska. Hur länge ska han stanna? Han står kvar och röker
sin tredje cigarett när jag till slut går in. Mamma håller på att bädda rent i hans säng.

Mamma vill nog hjälpa Sonny. Att känna sig välkommen, hemmastadd, trygg. Fylla honom med
rutiner och ansvar. Man mår bäst när man känner sig behövd. Sonny kanske aldrig har känt sig
behövd. Hon hjälper honom ut ur hans bana som börjat så fel. Allt gick fel så tidigt.

Det finns fortfarande en chans. Hon hjälper honom att få en plats i solen. En plats i en familj
som behöver. Hon hjälper. Sedan ligger hon med honom i ett och ett halvt år.
Egypten, 1973
– Hur ser det ut där vi ska bo?

Jag ser på mamma. Hon gråter. Framför sig har hon en whisky. Hon började med en whisky i
baren på Arlanda och sedan har det fortsatt. På första planet, på andra och nu på det tredje
planet. Resan är lång och jag undrar.

– Varför är du ledsen?

– Mamma är bara lite trött.

– Ja, men ska du inte sova lite då, mamma?

Hon smeker mig på kinden. Det är julafton. Och mamma har sagt att det vi har med oss, är allt
vi äger.

Nu böjer hon sig fram och tar upp handväskan som ligger under stolen framför.

Där ska vi bo. Hon pekar. Och jag ser på bilderna. Lyssnar på mamma som berättar. Om
jordgolvet i huset. Det där är Yusufs mamma och pappa. De ser snälla ut, visst?

Mamma gråter ännu mer. De andra sover och jag har ont i ryggen. Det är en så lång resa, men
det skulle jag aldrig säga. Jag har bestämt mig för att aldrig vara den som klagar. Och mamma
tittar varmt på mig. Jag försöker förstå varför hon inte sover. Istället frågar jag om hon har
packat ner bilderna på pappa. Var är han? Men mamma säger att det inte finns några bilder
kvar. Hon har bränt upp dem. Alla trådar bakåt har bränts av, för vi kommer aldrig mer tillbaka.

– Yusuf ville det. Han ville att jag skulle bränna upp min historia.

Jag fattar inte riktigt vad hon säger, men jag hör ändå. Kommer jag aldrig mer att få träffa min
pappa?

Mina leksaker är borta. Sängen, där vi bor. Inget finns kvar. Vi har tagit sprutor, sagt hej då till
klassen. Pappa. Var är han? Skulle jag ha skrivit ett brev till pappa? Mamma, vet pappa att vi
ska flytta till Egypten?

– Nej, svarar mamma. Han vet inte.

Det är natt i Egypten. Inga vanliga lampor finns det. Men i fönstret står en fotogenlampa.
Mamma säger att det inte finns el här. Jag hör en åsna. Stallet ligger vägg i vägg med vårt
sovrum och matplatsen har en matta på jordgolvet. Yusuf visar oss runt och efter honom går
hans systrar. De gör något med munnen som låter. Mamma förklarar att de gör så för att de är
glada och för att det är fest. Yusuf visar oss sängarna. De är stora och där ska vi sova
tillsammans, vi och hans syskon. Ingen har någon särskild säng här, eller en egen säng. Det är
precis som hemma.

Jag försöker räkna. Och det går inte. För jag och mina syskon, vi är sex barn och i Yusufs hus
finns sju barn, några kusiner och Yusufs mamma och pappa. På lakanen i alla sängar ligger det
något vitt, puderaktigt. Mamma frågar Yusuf som berättar att det är DDT-pulver som ska hålla
krypen borta. Varje kväll ska man pudra.

Yusuf ser stolt ut och kramar mig samtidigt som han lyfter mig. Jag har saknat honom och drar
in en helt ny doft från hans lockiga polisonger. Jag känner inte igen honom riktigt, för så här
luktade han inte när han var hos oss i Sverige. Jag stirrar. Tittar. Vill. Fattar ingenting. Allt är
bara bilder. Men jag bestämmer mig i mitt tysta huvud, bland alla bilder. Jag tänker lära mig
sångerna som de sjunger, jag ska klappa åsnan och kanske rida på den. Jag ska prata som de.
Jag ska bli arabisk.

Yusuf ställer ner mig på golvet och drar mig i handen. Han vill visa mig och de andra var de ska
bo, han och mamma. Vi går ut genom en liten dörr och Yusuf får böja sig för att komma ut. Som
en blöt och lång snigel tar vi oss alla uppför en smal trappa i regnet som öser ner. Det är lerigt
och mina träskor klibbar fast vid varje trappsteg. Så kommer vi längst upp och Yusuf skjuter upp
en liten trädörr. Där inne ett litet rum med en stor säng.

Här ska vi bo, säger han och slår ut armarna i en svängande rörelse. Alla vi syskon trängs för att
kunna se och jag kläms in mellan Yusuf och mamma som samtidigt försöker hålla om varandra.
Jag tittar upp och undrar hur allting ser ut imorgon. När det är ljust.

Vi går ner igen och nu känns det som om jag knappt kan flytta fram benen mer. Kroppen har
slutat upp med att orka. Den rör sig inte och jag kan inte tänka längre. Jag lägger mig i en av
sängarna med kläderna på. Men borsta tänderna då, tänker jag och försöker hålla ögonen
öppna. Jag ser hur mamma och Yusuf släpar väskorna mot den lilla dörren och hör samtidigt
åsnan som sparkar mot båset där han står. Jag undrar vilken färg den har. Mamma och Yusuf
drar väskorna ut genom den lilla dörren och mamma behöver inte böja sig. De tar upp en väska
i taget och flyttar in i sitt lilla rum.

Sedan dröjer det flera dagar innan jag ser mamma nästa gång.
Gardasjön, 2006
Jag är varken kvinna eller man eller människa. Jag är inget kön. Det som jag tror förväntas av
mig som kvinna är långt hår (har jag hört). Jag har långt hår nu. Men jag känner mig ändå inte
kvinnlig. Det kanske i själva verket är precis tvärtom? Att det är kort hår som man ska ha.

Jag klipper av test efter test med en nagelsax och tänker att jag kanske kommer bli ännu
kvinnligare nu. Eller? Jag vet inte vad som är vad längre. Jag är tydligen deprimerad. Det är så
de säger. Det är alltså så här det är att vara deprimerad. Eller? Jag är inget kön. Jag är inget. Det
är det jag upptäcker när jag står i det lilla badrummet på det italienska hotellet vid Gardasjön. I
hotellspegeln ser jag håret falla av.

Jag klipper och liksom drar med saxen så att det ska se mer naturligt ut. Mjukare. När jag är klar
upptäcker jag en kort frisyr och ett ännu större tomrum. Kvinnligheten gled mig ur händerna.
Den fanns inte i håret, den försvann ännu mer. Jag tittar på mina avmagrade bröst. Jag har blivit
smalare. Men läkaren sa att jag förmodligen snart kommer att gå upp i vikt. Tabletterna gör det
med kroppen, det är en vanlig biverkning. Så snart får jag nog mer kvinnliga former igen. Jag har
vant mig vid det nu. Att jag är sjuk. Och nu när också mitt kön försvunnit, så blir jag inte ledsen.
Snarare ställd. Om jag inte är ett kön, en kvinna, vad är jag då?

Vincent skriver ett meddelande på sin mobil och tittar upp på mig när jag kommer ut ur
badrummet. Han ser inte särskilt förvånad ut. Han frågar om jag är hungrig. Vi har varit
tillsammans i nästan ett år nu. Han är den vackraste mannen jag sett. Och han har sett allt mitt
fulaste. Depression är fult. Och jag har inte känt mig vacker på väldigt länge.

Tillsammans med psykiatern på Katarinahuset fattar vi beslutet att en vandring i Dolomiterna

inte kunde vara fel. På så sätt är jag ju inte ensam. För jag kräver övervakning. Eftersom jag vill
ta livet av mig hela tiden. Så nu är vi här. Och jag önskar att jag hade ögon, känslor, tacksamhet,
skönhet och kvinnlighet, kraft och ork. Så att jag skulle orka ta emot. Det fina hotellet vid
vattnet, Vincents generösa tilltag i allt han gör. Jag går omkring i en ordlös sankmark. Som
spänger har jag mina mediciner, ångestdämpande, sömntabletter och antidepressiva.

Vi är egentligen ett omöjligt par. Han har pengar, fina kläder, ansiktsprodukter, nagelfil för både
händer och fötter, han har perfekta tänder, muskler och ett stort hus. Jag har en sjukpenning
som precis räcker till hyran, jag bor i en trea på Söder och vet inte hur länge sedan det var som
jag köpte en ansiktskräm. Och jag ställer in glas som inte tål värme i Vincents diskmaskin.

Jag känner mig som en trekantig kloss som ska in i det runda hålet.

Vincent säger att han får bära mig ett tag nu, han säger att han kan, vill och orkar det. Så jag
vänder mig till honom med min senaste upptäckt. Hur märkvärdigt det är att vara utan kön.
Kanske kan han hjälpa mig? Hjälpa mig hitta tillbaka till min kvinnlighet igen. För det är väl
kvinna jag vill vara? Jag tror det. Jag behöver ett råd. Tabletter för insidan, styling och snabba
åtgärder för utsidan.

– Vincent, vad ska jag göra. Hur ska jag bli mer kvinnlig?

Vi har precis ätit färdigt varmrätten och varma vindar fläktar från Gardasjön. Gatlyktorna och
stearinljusen lyser svagt upp piazzan och vi kisar på matsedeln för efterrätter.
Han tycker inte att jag ska göra någonting, jag är vacker som jag är. Kvinnlighet sitter inuti och
ditt inuti är vackert och kvinnligt, säger han. Men jag ger mig inte. Klart han måste ha någon
åsikt om vad som kan anses kvinnligt (kanske klänning, tänker jag). Jo, det är klart att han har
en åsikt. Men snälla, berätta. Berätta vad jag kan göra för att hitta tillbaka till min kvinnliga
identitet.

– Ja, om du verkligen vill höra, så:

Slipa din hy (för den är maskulin och grov).

Skaffa dig större bröst.

Bär höga klackar.

Vila på hanen, 1981
– Gå in på ditt rum. Jag kommer om en stund och då har jag tänkt färdigt. På vilket straff du ska
få.

Jag har samma dag berättat för mamma att jag har haft sex. Min pojkvän och jag har varit
tillsammans i ett och ett halvt år och i förrgår låg vi med varandra för första gången. Vi använde
kondom, från början till slut, men nu är jag ändå orolig. Man kanske kan bli gravid även om man
använder kondom? Kanske blev det ett litet hål i den? Jag borde ha fått min mens idag.

Men det är inte det värsta. Jag är fjorton år och har därmed brutit mot mammas regel: inget sex
förrän man är sexton år. Den regeln bryter man inte.

Efter en och en halv timme har mamma hunnit röka några cigaretter, druckit några glas vin,
diskuterat med någon i telefon och nu kommer hon. Stänger dörren bakom sig.

Hon berättar med lugn och saklig ton att jag kommer att få utegångsförbud i en månad. Men
jag ska få ett straff nu också. På en gång. Hon säger att jag ska få en örfil.

– Och det straffet ska du ta emot.

Jag sätter händerna för ansiktet. Jag förstår att jag har gjort fel, för jag bröt mot hennes regel.
Men jag förstår inte varför hon ska slå. I mitt ansikte.

Jag känner att det blir varmt i trosorna. Det är mensen. Ånej, om jag bara hade väntat! Jag hade
inte behövt berätta. Hon är inte värd mina hemligheter. Hon tröstar ju ändå inte. Straffar bara.
Jag hade inte behövt.

– Ta ner händerna från ansiktet, säger mamma.

Jag är rädd. För att det kommer att göra ont.

– Ta ner händerna, säger jag. Du ska ta det här nu.

Till slut blottar jag mitt ansikte och blundar.

Love me tender, 1982
Mammas femte man Stellan fyller år. Och eftersom han är så förtjust i sprit så går hela dagens
tema i sprit. Födelsedagstårtan på morgonen är spritindränkt. Juicen är spetsad med vodka,
kaffet har blivit kask och middagsfilén är flamberad. Till och med efterrätten brinner upp i
spritångor. Vi barn tycker nog att det är lite komiskt när han nu ligger plakat på den stora
dubbelsängen med utsikt över Birger Jarlsgatan. Jag är femton år.

Vi sitter omkring honom, samlade. Kvällen är ännu tidig och vi fnittrar åt alla saker Stellan
brukar göra när han är full. Han gör till exempel den där gesten, den som Elvis brukar göra när
han sjunger. När Love me tender dånar ut över vardagsrummet hänger Stellan med huvudet vid
köksbordet, nynnar och håller upp handen precis på samma sätt som Elvis.

Mamma är med i fnittret. I den här familjen får man gärna skämta på andras bekostnad, särskilt
om vederbörande sover. Och vi skämtar. Och mamma skämtar. Och vi skrattar. Rått, men
hjärtligt. Vi har det härligt där på sängen tillsammans. Mamma är lagom berusad och lägger
huvudet på sned när hon drar av honom täcket. Rosenträdet är vaket, även om inte ägaren är
det. Hon smeker Stellans kuk lite grann och tittar sedan på mig.

– Titta! Den är stenhård!

Februari, 2006
Subject: Halsning fran Indien!

Alskling, jag vet inte vad du har for problem med mig.

Vad du an har for problem, kan du vara snall och fixa det innan jag dor, tack?

Mars, 1999
Terapeuten lutar sig fram. Granskande och samtidigt stirrigt tittar han på mig.

– Vad sa du?

– Ja, hon lät oss titta. Och jag kan fortfarande minnas hur den såg ut. Stellans vakna, hårda kuk.

Och för första gången på sex år, så släpper han garden och visar ett ansiktsuttryck som inte är
professionellt, men som äntligen ger mig rätt.
Försoning, 2008
JA! Jag vill försonas! Jag vill bli harmonisk, lycklig, lugn och helt enkelt jävligt försonad.

Hit med det bara! Jag gör vad som krävs. Jo, det låter bra. Men är du verkligen beredd att lägga
ner all den tid som krävs, alla pengar, all energi, all kraft och allt tålamod du någonsin kan
åstadkomma? Ja, för i helvete, klart jag är beredd!

Jag står ju här. Är det någon som är beredd att göra skiten så är det jag. Jag går i den där
psykodynamiska terapin i sex år. Och jag varvar med regelbundna och oregelbundna besök på
ACOA för vuxna barn till alkoholister. Och jag åker på dyr familjevecka till Nämndemansgården i
Skåne, för anhöriga till alkoholister. Socialen betalar. Jag sjukskriver mig i omgångar för att ha
tid och jag dubbelarbetar för att ha råd. Jag byter till mindre lägenhet för att spara ännu mer.
Och jag går i två års terapi till. Och jag går i familjeterapi med varenda man jag har ett seriöst
kärleksförhållande med. Och jag går i hypnosterapi som ger mig två års vilotimmar och jag får
handledning i Nonviolent Communication. Och jag läser böcker om flodhästar i vardagsrummet
och jag pratar mig sömnlös med mina vänner. Sliter mitt hår. Mediterar. Yogar. Springer.
Tränar, semestrar ibland och dricker, röker, glömmer, förälskar mig. Vill ju, ska ju. Och jag tar till
slut kontakt med mamma. Demonen. Mitt hats ursprung. Och jag vill försonas. Jag tror på
försoning. Jag vill sluta fred. Och jag gör det utan mamma, med mamma, för mig. För mina
syskon, för mina barn, för mina trasiga relationer, för mina kommande och friska relationer. För
mina vänner.

– Hon är ju ändå din mamma, Felicia. Du har ju trots allt blivit den människa du är, också tack
vare henne. Tänk, vilken fantastisk mamma. Ändå. Och tänk så fantastisk du blivit, Felicia. Ändå.
Ni är nog för lika, du och din mamma. Det kanske är därför ni har en lite kärv relation. Just nu.

Jag och Wilma hälsar på hos mamma i Jämtland.

Klockan är ett på natten och precis som alla andra barnbarn får Wilma sova nere hos mamma.

– Alla mina egna barn ska få sova ut, för det ska gudarna veta att det hade jag behövt när ni var
små!

Jag är uppe på logen och dansar i det stora rummet. Ensam. Efter en stund bedövad av Mozart
ser jag genom det stora panoramafönstret att Wilma är på väg till logen. Hon är verkligen inte
van att sova i någon annan säng än min. Hennes lilla treåriga kropp syns i månskenets ljus och
jag ser hur hon springer över gräset. Jag öppnar dörren för henne och då ser jag mamma
komma efter. Hon tar ett stadigt grepp om Wilmas hår och drar henne i håret längs gräsmattan.

– Du kommer tillbaka till din SÄNG! Omedelbums!

Wilma skriker. Och jag hamnar rakt ner i skräcken som aldrig låter mig bli vuxen. Jag stelnar i
månkylan och kan inte ta ett steg för att rädda Wilma.

– Men snälla Felicia, kan du inte bara lägga ner det där och ha en cool relation till mamma? Jag
menar jag har ju det. En cool relation, alltså.

– Relation med mamma? Nej, jag har bara en praktisk relation med mamma.
– Jag har en artig men ganska kylig relation med mamma.

– Mamma dricker inte så mycket, längre. Hon är så duktig.

– Jag är rädd för mamma, men å andra sidan har jag ju bara en mamma.

– Mamma har verkligen blivit förändrad.

– Mamma har verkligen hjälpt mig.

– Hon har blivit så schysst. Hon hjälper mig med barnen.

– Mamma är så gammal nu.

– Mamma kanske dör snart.

– Du har bara en mamma.

– Utan din mamma hade jag aldrig överlevt.

– Det finns bara en väg att gå. Försoning.

– Man ska inte gå omkring och vara arg. Sånt får man cancer av.

– Man ska förlåta. Och man måste börja med sig själv.

Ok. Here we go, nytt mål, nya terapisessioner. Nya dagböcker och nya teckningar. Nya
meditationer, nya böcker, nya strategier. Förlåta mig själv. Så att jag kan förlåta min mamma.

För jag mår bättre om jag försonas med min mamma. Och då kanske jag kan gå på den där
begravningen när hon dör.

Eller måste jag det? Måste jag gå på den där begravningen när jag egentligen önskar att hon
redan var död? Måste jag bli mild, snäll, lugn och harmonisk? Måste jag försonas? Måste jag
säga hej och kramas när jag hatar så? Måste jag lyssna? Måste alla dessa jävla idiotiska saker
sägas till mig på fester, i sängen, i böckerna, i telefonen, på jobbet, på teve och i kyrkan? Måste
jag lyssna? Måste jag fortsätta? Måste jag fortsätta kämpa i all evighet fast det bara blir
svårare? Måste jag stå ut? Måste jag bli av med min ilska, mitt hat?

Till slut är det bara en kvar. Som säger. Nej.

Det är jag, Felicia, som står med flaggan när sista loppet är kört. När alla pengarna är betalda.
Och när alla tårar gråtits. Och när alla böcker lästs. Och alla tabletter är svalda. Och alla
sessioner tystnat.

Jag föreslår ett möte med mamma. I ett brev till mig själv har jag skrivit: »Jag vill ses i fridens
och försoningens tecken. I förlåtelse. Jag förlåter dig för att du inte visste bättre. Jag förlåter dig
för allt dumt, sjukt och elakt du gjort. Jag vill möta dig och se vem du är – en människa som vem
som helst.«

Mamma tackar ja till förslaget.

Subject: No subject

Eftersom jag vet att du har sålt mig billigt till (minst) tre psykologer, samt förstås
Nämndemansgården, kan jag inte påstå att jag jublar spontant inför utsikten till en ny
försäljning på offentlig auktion. Men tror du att ett samtal skulle hjälpa dig »komma tillrätta
med relationen/situationen/mig själv i allmänhet« ska jag inte sätta mig på tvären. Absolut
inte.

Så sitter vi här. Mamma har valt sin favoritrestaurang. Hon beställer en karaff vin. Förstås. Alltid
en »karaff«.

Hon vill veta varför vi sitter här. Och jag säger att jag inte vill rota mer i det förflutna. Jag vill
komma vidare och förlåta och försonas och gå framåt nu.

Hon frågar varför jag försvann. Och jag säger att alla mina anledningar fanns i mitt avskedsbrev,
det jag skickade för sex år sedan.

Mamma blir tårögd. Det var det värsta brev hon någonsin fått (och då har hon minsann fått
brev med avföring i, minns jag det?). Det här var ändå det värsta. Och så säger hon att hon inte
riktigt förstår. Vad det är jag vill. Och jag säger att jag vill lära känna min mor igen, med nya
ögon. Och jag frågar, ber, kan vi prata om framtiden, rita upp nya framtider tillsammans?

Och hon säger att jag har en hel del att städa upp när det gäller mina syskon. Du har minsann
svikit dem också, säger hon och jag försöker lyssna efter allt hon inte säger. Och så säger jag att
jag sköter den saken själv och hon säger vad vill du då?

Och jag säger där på restaurangen att min dotter Wilma också vill lära känna henne, för hon
saknar en mormor. Och mamma svarar:

– Frågan är om jag vill känna »det«.

– »Det«?

– Ja. Det.

– Menar du Wilma?

– Ja. Det.

Nu stannar tiden. När mamma säger så. Finns det ondska? Om den finns så gör den inte ont.
Den känns ingenting. Vad var det jag trodde att jag kunde förlåta?

Jag slutar kämpa. Jag slipper. För jag kan inte. Jag har försökt. Men jag kan inte. Och egentligen
vill jag nog inte. Jag har rätt till mitt hat. Och jag tänker försvara min rätt att inte försonas. Så
länge jag vill.
Hut går hem, 1994
Jag sitter i bilen på väg till stan. Jag har lämnat barnen hos en kompis, jag ska bara hämta Olle.
Wilma ville inte att jag skulle åka, men blev glad när jag sa att jag snart skulle komma hem igen.
Med pappa.

Natten till den här morgonen har fyra människor dödats på Stureplan. Men jag har redan
hunnit ringa mamma för att försäkra mig om att de inte var där när det hände. Mamma och
Olle.

– Har ni haft kul?

Jag ser på Wilma som kämpar med att få den lilla dockvagnen över dörrtröskeln. Hon nynnar på
något samtidigt men sången blir till ett ilsket gnöl vid tröskeln. Stopp.

Mamma mumlar jakande i telefonen. Hon låter sömndrucken. Eller bara drucken. Jag kanske
väckte henne?

Klockan är ju bara tio på morgonen och om en timme är jag där. Så hon vet. Så att hon hinner
väcka Olle som sovit över.

– Var fan har du varit?

Olle sitter i vardagsrummet när jag kommer hem. Och jag vet att han vet var jag varit.

– Är det den där jävla Leo? Va? Är det det? Svara då förihelvete!

Ja. Visst är det så. Jag har varit otrogen. Och det är nu ekvationen löser sig. Jag har löst den
ikväll, tänker jag när jag står framför Olle i fåtöljen. Ekvationen omöjligt äktenskap löser sig med
otrohet och så var sagan all. Sälj huset och gå skilda vägar. För bytt är bytt och kommer aldrig
åter. Vårt äktenskap var dömt att misslyckas och det var därför jag var otrogen, tänker jag med
något slags logisk klarhet när jag åker från Leo. För jag tänker inte ljuga eller hitta på. Jag tänker
heller inte säga att jag är kär i Leo, för det är jag inte. Jag tänker inte säga att det var i ett
ögonblick av kåthet eller rus, för det var det inte. Jag tänker säga som det är och göra slut på
det här äktenskapet. Olle och jag kände inte varandra när vi friade till varandra första kvällen, vi
kände inte varandra när jag tre veckor senare blev med barn, vi kände inte varandra när Wilma
föddes, vi kände inte varandra när vi köpte huset i Trosa och vi känner inte varandra nu heller,
två år senare.

Vi har aldrig känt varandra och kommer aldrig lära känna varandra heller. Tänker jag när jag
svarar:

– Ja. Jag har varit hos Leo. Och ja, jag har haft sex med honom.

Morgonen har blivit förmiddag. Några mil kvar till Stockholm. Trosa är världens ände. Trodde
jag. Inte nu längre. Jag sitter i bilen och är tacksam. Mitt äktenskap håller på att räddas. Och jag
är en god hustru som håller på att hämta hem min man.

Jag är tacksam. Mot min mamma som hjälpt Olle. Tacksam för att han haft någon att prata
med. För Olle har inte så många vänner, inga alls, faktiskt. Och mamma kom själv med
förslaget. För till min stora förvåning ville Olle inte alls skiljas den där kvällen. Inte någon annan
dag heller. När mamma fick höra det, så erbjöd hon sig mer eller mindre på stående fot att vara
hans stöd och »sopnedkast«.

– För sådant här tar tid, Felicia, det får du förstå. Ha tålamod och ge kärlek och låt mig sköta
resten. Det han berättar för mig kommer jag att hålla för mig själv, du behöver inte vara orolig
för det.

Hon varnade mig också för alla de tänkbara utbrott som nu kanske skulle välla ut från Olle, men
med tanke på vad jag själv hade gjort, så var det ju ingenting, egentligen. Bara så jag visste vad
som gällde. Jag skulle bara hålla VÄLDIGT låg profil. Så skulle allt lösa sig och bli bra igen. Kunde
hon bidra till att rädda en liten kärnfamilj, så gjorde hon gärna det.

Och jag är tacksam. För nu har två månader gått. Kvällar av telefonsamtal. Olles resa bort från
mig, ett misslyckat försök att hämnas med någon kvinna på något hotellrum i någon stad i
något land. Olle hade ventilerat allt med mamma i telefon, druckit öl, gått kvällspromenader.
Och jag hade hållit min låga profil, väntat i sängen på kvällen och varit väldigt försiktig med vad
jag sa och vad jag gjorde. Jo, nu var jag tacksam. Mot mamma som gjort the dirty job.
Someone’s got to do it. Och visst såg Olle glad ut kvällen innan, när han flöjtade iväg, mot en
kväll ute med svärmor. Inga fler samtal, fira med middag och drinkar. För nu jävlar får det vara
bra, Felicia. Nu är den här krisen över. Nu sätter vi punkt.

Och visst hade jag hört en smula lättnad i mammas röst på telefonen några dagar tidigare.

Jomen, nu tycker jag att vi kan fira. Banne mig! Mörka tider ut, ljusa tider in, älskling!

Och vi kom alla överens om att det var bäst att Olle stannade i stan över natten. Ingen skulle
behöva tänka på tiden, bilen, plikterna. Det var helg och sovmorgon nästa dag och Olle skulle få
slippa tänka på ansvaret.

Framme. Grindsgatan. Det är så lördagstyst som det bara kan vara på en gata på Söder. Jag
knackar på dörren. Mammas övernattningslägenhet. Hit åker hon om det är något jobb hon ska
göra. Men skyndar alltid tillbaka till Jämtland så fort hon kan. Hon klarar inte av Stockholm
längre, säger hon.

Det är tyst. Jag knackar igen. Väntar. Så hör jag stegen. Nu öppnar någon dörren. Det är min
mamma. Nej, det är inte min mamma, det är lukten som öppnar dörren. Och det är konstigt, för
nu är dörren öppen, men lukten är en vägg. Fast det är öppet så är det stängt och jag kan inte
gå in. Lukten. Vad är det för lukt? Och jag är ett vant rovdjur, för jag minns alla lukter som jag
en gång dragit in. Och de är nu alla samlade i en enda lukt. Ett minne. En lukt. En känsla.

Mamma står i sin gröna sidenklänning. Den är kort. Och mina gula ögon ser i mörker.
Konturerna av stora bröstvårtor. Slöa bröst. Hennes rynkiga hud. Hennes ben. Jag kan inte gå in.
Mamma försöker krama mig, men jag backar. En enda lukt.

Jag säger ingenting. Jag ska ju hämta Olle. Eller ska jag ge henne en smäll på käften? Din jävel.
Vad fan har ni gjort?

– Jaha. Nehej. Vad är det med dig, nu då?

Ja, vad är det med mig, nu då. Jag kommer plötsligt att tänka på hur jag sätter mig på mammas
och Lasses (styvfar nr 4) säng för att säga god morgon. Jag är nio år. Och jag lutar mig med ena
handen bakom mig som stöd, för sängen är låg och ligger direkt på golvet. Handen glider på
täcket. Jag tar upp handen och luktar på det blöta. Och jag vet inte vad det är jag fått på
handen. Men nu vet jag det.

Nej, men det är väl klart att. Det förstår du väl att. Det skulle ju aldrig. Nej, det är klart. Så jag
säger inte någonting. Eller? Jag kan ju inte bara gå här och tro att. Påstå. Komma med
anklagelser.

– Vad är det som har hänt?

Säger jag istället. Min röst är trög och långsam. Det är konstigt. För mina näsborrar är inställda
på flykt. Och jag vill slå.

Jag ser Olle bakom mamma. Med håret på ända och omtöcknad min. Är klockan redan så
mycket? Morsan är mer vaken, hon. Hon sätter på sig den stränga morsanblicken och väser
lågt.

– Och vad är det du försöker insinuera nu då, min lilla älskling?

Det är nu jag ska bli rädd. Men jag blir inte det. För ur lägenheten och genom henne, från
henne, ur henne tränger sig lukterna fram ändå. Tränger undan all uppfostran och stränghet
och kom-ihåg-vem-som-ställt-till-med-det-här-från-början och det är lukten av sprit, cigaretter
och sperma. Och jag vet.

Olle går förbi henne, han har klätt på sig. Han säger inte så mycket till mamma, mumlar mest
ett hej då och ger mig en lätt puss på munnen. Mamma stänger dörren.

Hon går hem till sitt. Och vi, vi åker hem. Till Wilma. Till världens ände.
Vi bor
1967 Ängelholm

1967 Hallandsåsen

1968 Rosengård, Malmö

1969 Mellbystrand, Halland

1969 Möllevångsgatan, Malmö

1971 Amiralsgatan, Malmö

1972 Österbymo, Östergötland

1973 Caroli City, Malmö

1973 Egypten

1974 Hägernäs, Täby

1975 Östra Förstadsgatan, Malmö

1976 Uppsala

1977 Hägernäs, Täby

1979 Uppsala

1980 Hantverkargatan, Stockholm

1981 Birger Jarlsgatan, Stockholm

1984 Götgatan, Stockholm

1985 Jämtland

1985 Götgatan, Stockholm

Ett litet glas vin då och då, 1989
– Men kära, lilla älskling. Vad är det nu du har hittat på?

Hittat på? Jag börjar plötsligt fnittra och ser mig omkring för att hitta tillbaka till mina syskons
instämmande blickar, de som ska rädda mig om jag faller. Men jag hejdar mig. De var ju där
nyss. Nu är de stumma, tomma. Granskande? Men. Vi hade ju alla kommit överens. Att.

Mamma ser låtsat indignerad ut.

– Vad är det du menar, egentligen? Alkoholist? Skulle jag vara det?

Det här händer inte. Plötsligt är alla mina ben i kroppen borta. Eller så har de mjuknat.

Där sitter några av mina syskon. Och bara för en timme sen så höll de med. Om alltihop. Vi
måste absolut sätta ner foten. Helvete, vad bra, Felicia. Att du tar tag i det här. Men det var
innan mamma kom.

Och allt jag hade tänkt säga. Om hur rädd jag är. Att jag är trött på att vara rädd. Det räcker nu.
Jag ville säga hur trött jag är. Och färdig med allt våld, allt sexstönande, allt glassplittrande, allt
skrikande och all tysthet på samma gång. För vi pratar ju inte om det här. Vi sluter oss inför
varandra, inför oss själva. Vi säger ingenting. Och själv blir jag stum jag med. Alldeles nu.

– Alkis? Jahaja. Mycket ska man höra.

Mamma tar en paus, tänder en cigarett.

– Men herregud, människa. Du ser ut som om du sett ett spöke. Fortsätt nu! Prata på. Förklara
för mig vad det är du menar.

Hon drar några djupa bloss och askar fast det inte behövs. Sen tittar hon upp på mig igen. Ler
lite svagt.

– Menar du när jag tar mig en whisky efter att ha skrivit mitt femtontimmarspass? Menar du
när jag tar mig ett glas vin på kvällen när jag äntligen har lite lugn och ro? Menar du ute på
krogen, när jag nu för en gångs skull kommer ut? Vad menar du?

Ja, vad menar jag egentligen?

Jag kommer inte på någonting längre. Jag sjunker. Agnes ser på klockan som hänger på väggen.
Veronica sitter fortfarande tyst. Hon tvinnar en tråd som hänger ner från bordsduken.

– Men har du helt glömt bort allt jag inte gör? Alla tabletter som jag inte tar. Lugnande, och
sömntabletter och gudvet-vad. Det gör ju varenda människa. Nej, ett glas vin lite då och då, det
har väl ingen människa dött av.

Jack liksom rycker till efter en stund och ler när han tittar på mig.

– Hörru, säger han. Så farligt är det väl inte.

De andra syskonen nickar instämmande. Mamma börjar skratta. Mina syskon börjar också
skratta. Det går en lättnad genom rummet, en gemensam utandning. Och jag når en botten.

Agnes går fram till mig och lägger en hand på min axel.

– Du. När går sista bussen?

Picknick och muskler, 2007
Helvete. Morsan är här. Min bror ska ha födelsedagsfest på gården och har inte sagt att hon ska
komma. Skit också. Nu måste jag helt göra om. Fixa det här. Gud, Vincent, en sådan tur att du är
med.

Jag håller hårt hans hand och han ler. Det kommer gå bra, vet du. Vi är ju i alla fall ute i friska
luften, säger Vincent och skrattar samtidigt som han tar ett djupt andetag.

Vi går tillsammans över gräsmattan och jag lyckas till och med säga hej till mamma. Men jag
kramar inte. Aldrig i livet. Jag kan liksom backa därifrån medan Vincent tar över, konverserar
henne så elegant som bara han kan. Vincent smyger lite senare upp bredvid mig och nickar
imponerat. Du sa hej. Bra, Felicia.

Jag slår honom lätt på bröstet. Retas du? Vi kysser varandra. Nu är jag rund och slinker lätt in i
hålet. Vi är ett fint bygge av likadana släktklossar, han och jag.

När mamma ska gå kommer hon fram till oss. Hon behåller klokt nog distansen till mig men slår
ut armarna mot Vincent. Sedan smeker hon hans bröst.

– Men oj, vilka muskler du har, Vincent! Mmmm, inte illa.

Jag fryser till. Säger hej då. Upphör att andas. Igen. Jag lyckas andas ut när hon gått.

Jag söker efter reaktioner i sällskapet. Ingen håller med mig, inte Vincent heller. Tvärtom. Det
var väl smickrande? Att din mamma tycker jag är stilig är faktiskt ganska harmlöst. Min bror
håller med. Tagga ner, Felicia. Ta en korv.

På natten landar allt. Jag vaknar av att jag sitter i sängen och skriker. Mitt bröst har liksom
öppnat sig i mörkret. Mitt undermedvetna minns plötsligt. Vincent vaknar och sätter sig
förskräckt upp i sängen, håller om mig.

– Mamma och min före detta man. Deras natt tillsammans. Minns du inte det?

Glasskärvor och föräldrar, 2001

– Du måste komma. Det här går inte längre!

Det är Dan (styvfar nr 6) i telefonen. Jag har aldrig hört honom prata så här. Men han försöker
förklara. Och det är lite omständligt: mamma kryper omkring på gräsmattan med blodiga knän.
Och det beror på att mamma hämtar porslin i ett av sina hus och tappar det på vägen till ett
annat. Sedan kryper hon på alla fyra för att hitta alla skärvor. Och då skär hon sig på knäna.

– Hon är liksom okontaktbar. Hon har supit oavbrutet i tre dagar. Och hon liksom ylar. Förstår
du hur jag menar?

Dans röst är tjock och desperat. Precis innan vi ska lägga på säger han, liksom i förbifarten:

– Hon har hand om tre spädbarn också. Hon ska lära dem att sova.
Nämndemansgården, 2001
– Kan någon här svara på om alkoholism är ett karaktärsdrag eller en sjukdom?

En retorisk fråga. Så dumt. Jag ser mig omkring och tänker att alla härinne berättar samma
historia. Alla alkoholistföräldrar, alkoholistmakar och alkoholistbarn beskriver egentligen en
enda person med en och samma personlighet. Trevlig, verbal, manipulativ. Alkoholisten ljuger,
smyger, döljer och gömmer (flaskor och burkar). Han bortförklarar, skuldbelägger, försvarar,
skrämmer, hotar, vädjar och lovar, flyr, bråkar, försonas, sover, insjuknar, skakar, svettas, pratar
högt och otydligt, skrattar lättat i ena sekunden och gråter i nästa av sentimentalitet. Han vet
inte hur man gör när man älskar. För han har valt en annan kärlek, den som inte är till en
människa. Och vi andra då? Vi älskade kanske dubbelt så mycket istället.

Mamma var här en månad tidigare, men hon avbröt sin behandling. Är jag här för att
kompensera den veckan hon hade kvar? Hon säger att hon blev hotad till livet av några andra
här. Ja, tänker jag. Precis som jag blivit. Av henne. Cirkeln sluts.

Jag sträcker upp min hand.

– Det är både och.

Oskar och brevet, 2003

– Men det är väl klart att du måste läsa din mammas brev!

Oskar ligger på golvet framför mina fötter. Jag sitter med ett glas vin i soffan. Han smeker mina
långa skrangliga tår med fingrarna. Jag är trettiosex år.

– Nej, varför ska jag göra det?

– Det kanske är ett jättefint brev. Som verkligen vill säga något. Hon kanske uppriktigt vill ha en
dialog.

– Jag är helt ointresserad. Faktiskt.

Oskar drar i min ena tå så det knakar. Han tittar utforskande på mitt ansikte. För honom är det
upp och ner.

Jag reser mig och frågar om han vill ha te. Egentligen skulle han målas av. Just där. På plats. Han
ligger perfekt.

Just nu är allt perfekt. Om livet bara kan fortsätta så här så kan jag bli lycklig. Jag vet vem jag vill
bli älskad av och vem jag själv inte vill älska. Och jag älskar Oskar. Han har på egen hand tagit sig
ur sitt missbruk och är drogfri sedan femton år tillbaka. Jag är imponerad av det, av honom. Nu
har vi varit förlovade i två år.

– Men man kan ju inte bara avskeda sin mamma på det där viset!

Oskar har vänt sig och ligger på rygg nu. Han grimaserar åt mig.

– Kan man inte?

– Nej, det är. Ja. Onaturligt.

Jag går ut i hallen och tar brevet som ligger på byrån därute. Jag ger det till Oskar och säger att
han kan ju läsa det själv om han vill. När jag går ut i köket hör jag hur han river upp kuvertet.

I förmiddags frågade jag min terapeut om man måste förlåta eller försonas med sina föräldrar.
Är det verkligen en nödvändighet för att bli en hel människa eller är det bara en slaggprodukt
från ett samhälle med förlegade budord och kristna värderingar? En gammal sanning som bara
finns kvar för att den låter bra. Han svarade svävande. Nej, det måste man ju egentligen inte.

En gång sa Oskar: »Man brukar ju säga att blod är tjockare än vatten. Men droger är tjockare än
blod.« Det tyckte jag lät riktigt.

– Vill du ha honung i?

Jag ropar från köket men får inget svar. Han läser fortfarande. Jag vill inte veta vad som står i
brevet. När jag kommer in i vardagsrummet ligger Oskar med huvudet ner i mattan. Brevet
ligger fint hopvikt bredvid honom. Jag sätter mig intill honom på mattan och ställer koppen vid
hans huvud.

– Oskar?

Han lyfter sitt huvud och nu ser jag att han gråter.

– Men Oskar! Vad är det?

– Förstår du hur vackert det här brevet är? Det är det vackraste brev jag någonsin läst.

Han torkar kinderna med baksidan av handen. Snörvlar.

– Du kan inte mena allvar. Oskar. Nämen för helvete.

– Jag tycker verkligen att du ska läsa det.

Vilken fantastisk mamma du har! Så begåvad, så stark, så häftig! Du måste vara stolt som har en
sådan mamma!

– Ska vi rama in det, tycker du? Jag pekar på den heta koppen bredvid honom, så att han inte
ska göra några hastiga rörelser.

– Du är en bortskämd liten barnrumpa. Vet du det?

Oskar drar ner mig på golvet. Han kysser mig. Jag svarar inte utan pressar honom ifrån mig.

Ser allvarligt på honom.

– Har du inte hört vad jag sagt?

– Vadå? Nej, Felicia. Bråka inte nu.

– Hon är en ulv i fårakläder. Förstår du inte det?

– Men en snygg ulv i så fall.

– Ja, du kan gärna få henne. Vi kan byta.

Jag lägger brevet i Oskars hand, men han vägrar ta emot det igen. Men min mamma är ju död,
säger han.

– Ja, det är min med. För mig i alla fall. Så det gör ingen skillnad.

– Du är en hemsk människa och du borde få smisk.

Jag skrattar. Och just nu känns det skönt att glömma känslan jag har i min mage.
Semester, 1983
– I sommar drar vi till Irland, ungar!

Igår slogs de, mamma och styvfar nr 5, idag planerar de en semesterresa tillsammans med både
hans och hennes barn. Irland, tältande, whiskyprovning.

En enda stor familj.

Julafton och klappar, 2000

Det knastrar på interntelefonen.

(Paus). Harkel.

– Felicia. Kan du säga till dina syskon att komma ner till huset, är du snäll? Jag behöver träffa er.
Ensamma.

Det är midnatt och mamma är aspackad. Vi är mitt inne i ett parti Trivial Pursuit, syskonen,
svågrarna, svägerskan, barnbarnen. Julklapparna är uppackade och ligger spridda över den
enorma äkta mattan från morfars hem i Lund.

Jag vänder mig blixtsnabbt med skärpta sinnen mot min syster Charlotte och min bror Jack. Och
samtidigt är det med ett trögt lugn jag släpar fram orden:

– Hörni. Dags för Irland. Del två.

Festen, 1981–1984
Det är under de tre åren i niorummaren på Birger Jarlsgatan som allt händer. Jag är tretton år
när vi flyttar hit och de sex glömda åren övergår från och med Birger Jarlsgatan till att bli ett
intensivt fyrverkeri av ett ständigt nu. Jag får min första pojkvän, blir av med oskulden.

Mamma ger ut boken om barnuppfostran 1983, vi reser runt på presskonferenser och vi blir
filmade av Barnjournalen. Intervjuerna haglar och den stora frågan »Är det verkligen sant att
din mamma tycker att dagis ska skrotas?!?«

Fester, fester. Nästan varje kväll strömmar olika människor genom lägenheten; journalister,
klasskompisar, svågrar, före detta män och förälskelser. Nya bekantskaper stiftas och kvällens
nattåg går till Café Opera och Alexandras. Mamma är ute nästan jämt.

Vi har fortfarande schema på kylskåpet där det står vem som gör vad. Köksstädning på
morgonen, städa badrummet, laga mat, diska. Att ta hand om småsyskonen står inte med på
schemat, det behöver inte nämnas. Som trettonåring får jag vara ute till klockan sju på kvällen,
och då måste jag ta med två yngre syskon.

Spriten flödar. Stellan (styvfar nr 5) slår ibland sönder både mamma och möbler. Mamma
besvarar käftsmällarna med både nävar och ölglas.

Kvinnor och män festar i lägenheten, kända och okända. Fyra av mammas vänner är dock
återkommande. De är alla singlar. Därför blir det omväxling när de sover över. Ibland är det
Mats och Lena som kommer ut från samma sovrum, ibland är det Mats och Eva. Och då
kommer Lena ut med Björn som natten före delat säng med Eva.

Våra ögon ser allt. Våra öron hör allt. Vi är sex barn som bor med mamma, Stellan och två
inneboende. Ernst är den evige inneboende, medan det andra rummet har skiftande invånare.

På kvällarna ser vi filmer på videobandspelaren och försöker höja ljudet på teven så att den ska
lyckas överrösta alla bråk, skriken, samlagsstönanden från Stellans och mammas rum och Elvis
som Stellan spelar högt på stereon.

Och så alla dessa män. De gör sina försök med oss två tonåringsflickor. En av dem är den
alkoholiserade mannen son mamma anställt för att illustrera en av hennes böcker. Han sitter
bredvid mig på soffan när jag ser på teve. Han tränger in handen mellan soffan och mina trosor
och för in fingret. Och jag stelnar. Som vanligt.

Ernst sitter ibland och runkar framför mig och min syster när vi trippar fram på höga klackar.
För det har han bett oss göra. Vi lånar skor av mamma.

Timo, en annan inneboende i yngre medelåldern, kysser gärna mig när jag sitter och spelar
piano. Vår styvfar Stellan försöker också tränga in sin tunga i min mun under den vanliga
morgonpussen. Fast det tror inte mamma på när jag berättar det.

När ett år har gått blir jag till slut tyst.

Tystnad, 1982
Mamma sitter mittemot mig vid köksbordet. Jag har blivit beordrad att sitta där. För under tre
månader har jag varit stum. Inte sagt ett ord. Och hon hatar mig för det.

Hon skär en gurka. I små tunna skivor. Kanske ska hon lägga in den. Som hon brukar. I söt
ättikslag. Smala, genomskinliga skivor. Medan hon skär så tittar hon på mig emellanåt, vassa,
kalla blickar. Som bara mamma kan. Jag borde vara rädd. Istället är jag lugn. Omgiven av min
trygga rustning, den ordlösa. Så stannar hon upp, lyfter upp kniven och håller den mot mig.

– Nu är det så här, förstår du. Om du inte börjar prata med mig igen, så kommer jag att sticka
den här kniven i dig. Och sedan kommer jag att sticka den i mig själv. Och jag menar allvar.

Nu är jag rädd. För jag är säker på att hon kan göra det. Att det inte bara är ett hot. Hon tänker
göra det. Vad ska jag säga? Efter tre månader finns inget att säga. Det är lika tomt i tankarna
som orden som inte finns. Samtidigt inser jag att jag måste säga något. Någonting. Annars tar
hon livet av oss båda. Av sig själv. Vad ska Sverige då ta sig till?

– Jag vet inte vad jag ska säga, klämmer jag fram.

Mamma sänker kniven igen. Hon ler. Nöjd.

– Bra. Det var i alla fall en början.

Jag andas ljudlöst ut. Hon fortsätter att skära i gurkan. Då kan du gå, säger hon.

Jag lämnar bordet på darriga ben. Glad att ha klarat livhanken. Mindre glad av att hennes ord
innehöll en förväntan. En fortsättning. Hon vann. Som alltid.

Vincent, 2005
Jag vet inte vad det är, men jag protesterar. Och nu är det en till man som verkligen propsar på.
Som verkligen vill. Som väljer mig. Som säger att han inte är rädd. Som inte lyssnar på mina
varningar – för jag är egentligen omöjlig att leva med – som vill, vill, vill. Tror, tror, tror. Och jag
står kall och ser på. Ta någon annan. Herregud, världen är full av vackra kvinnor med trygga
uppväxter. Dag efter dag.

Men övertygelsen blir till slut min också. Orden faller på plats, hämtar upp de frusna tillstånden
och tinar upp dem i varma outtröttliga händer. Jag är övertygad. Jamen, kör till då.

Och då vänder allt. Plötsligt står jag på botten av en ocean, full av törst. Jag får inte nog. En kran
som inte går att stänga av. Den här gången heter han Vincent. Och allting tar mig till början på
mig själv. Och till slutet. Jag älskar som jag aldrig älskat förr. Plötsligt verkar det inte finnas nog
av kärlek.

Kärlek?
Sonen och sanningen
– Om du hade förstått vad felet är så hade du inte frågat. Och eftersom du frågar så förstår du
inte vad som är fel. Och då är det ingen idé.

Längre än så kommer jag inte. Han vill inte berätta för mig. Det är som om han tycker att det är
förnedrande att behöva tala om för en fyrtiotvåårig mamma något hon verkligen borde förstå.
Och så gör hon inte det.

Han har flyttat till sin pappa. Där har han bott i ett år. Och jag blev förtvivlad. Det var fel,
onaturligt. Man ska inte fly från det som är svårt. Man får sparka ner väggarna, men man får
inte byta ut huset. Och jag rasade mot hans pappa som hade låtit det ske så lättvindigt. Och jag
begärde familjerådgivning, jag var arg, jag var bitter, ledsen. Jag som alltid stått på mannens
sida. Och nu när mannen vann, både min son och hans far, så blev förlusten helt plötsligt
personlig. Jag var inte beredd på att min kamp skulle vändas emot mig. Min kamp för barnens
rätt till pappan. Min egen kamp för att få tillbaka min pappa. Min kamp för alla män som
misshandlats av kvinnor. Nu blev min kamp min förlust. Jag blev förvirrad.

Nu sitter han mittemot mig. Han är tolv år. Jag har försökt att nå honom det här året. På flera
sätt. Jag har sökt hjälp på BUP och fått det. Men sonen har vägrat. Jag har gjort en resa med
honom. Och jag har trängt mig på, låtit honom vara ifred, hittat på roliga saker, tittat på hans
fotbollsmatcher och suttit med på fotbollsträningar, fast det är det värsta jag vet. Och jag har
frågat. Och jag frågar honom nu. Igen och igen. Vad handlar det här om? Kan du inte berätta för
mig. Snälla, älskade du. Även om jag borde veta. Även om jag borde förstå.

– Det handlar om din mamma. Det handlar om ditt dåliga förhållande med din mamma.

Han är så liten, men använder en vuxens språk.

Och jag, min idiot, säger att så är det ju inte längre. Vi har ju försonats, det vet ju du. Det där är
ju över nu, min älskling. Och jag är inte arg längre och jag har ju inte varit arg på jättelänge. Och
så där sitter jag och bedrar mig själv och honom och tror på det jag säger och vill så förtvivlat
gärna att det ska vara så och jag tror också att det är så. Men han vet. Han ser rakt igenom mig.
Och han sitter där framför mig och förlänger avståndet till mig. Så som jag tagit avstånd från
min mamma. Så som hon tagit avstånd från sin mamma. Och så går tråden. Tiden. Bakom mig,
genom mig och från mig. Till honom.

Det slår mig att han gör det enda jag själv trott på. Han försöker rädda sig själv precis som jag
försökt rädda mig själv. Och kan man inte rädda sig psykiskt så får man göra det fysiskt.

Så som jag räddade mig själv när jag slet mig loss, rent fysiskt, ur denna härva av trådar sedan
generationer, från detta eländes mäktiga matriarkat, gjorde han när han flyttade från mig.

Kan jag då se på den här lilla människan, som själv ser till att rädda sitt skinn, med annat än
beundran? Han försöker rädda sig från generationers påverkan, från aggressiviteten som
härskar i alla våra celler. Matriarkatets virus som förgiftat oss alla. Och som förgiftat våra män,
våra fäder och nu våra söner. Han skjuter sig ut. Precis som jag.

Och ja, min son. Jag börjar förstå.

Membran, 1975
Är det verkligen hon? Mamma? Här, nu? Jag fattar ingenting. Hon skulle inte komma tillbaka till
Sverige förrän om ytterligare två månader. Vad gör du här, mamma, och var är de andra?

Mamma svarar inte, men kramar mig hastigt innan hon går förbi mig. Det var jag som öppnade
när det ringde på dörren och jag märker att jag fortfarande håller i dörrhandtaget. Det gick så
fort. Plötsligt har hon kommit hem. Till Sverige.

Jag öppnar paketet. En docka. Hon kan prata. Den är stor och blond och säger Mamma! Den ska
du hålla i, när du längtar efter mamma och dina syskon. Innan du vet ordet av, så kommer vi
hem igen. Då flyttar du hem till oss igen.

Det kommer bli bra. Jag ska få bo med mina äldre systrar och deras pappa. Han är snäll. Sträng
men snäll. Jag kommer få varm choklad efter skolan. Med mjölk, inte med vatten som hos
mamma. För jag har ju börjat i skolan nu. Det är därför jag inte kan följa med. Det förstår du ju,
min älskling? Det kommer bli bra. Men Charlotte och Jack? Och lille Simon. Hur ska jag?
Mamma, säger dockan. Allt ska bli bra. Alla ska tröstas. Och fem månader går fort.

Men nu har det bara gått tre månader. Mamma skulle inte komma förrän till sommaren. Jag
förstår ingenting. Jag går mot vardagsrummet men dörren är stängd. Jag vågar inte öppna den,
men ser munnar som rör sig genom glasdörren. Mamma har ett allvarligt ansikte när hon pratar
med Veronica och Agnes. Pappa Lennart sitter bredvid, tyst och blek. Jag är för liten, tänker jag.
För jag förstår verkligen ingenting. Jag försöker lista ut, men det går inte. Varför sa hon
ingenting? Varför var hon tyst mot mig, men pratar nu, med Veronica och Agnes. För att de är
äldre. För att de förstår. När ska jag få veta något? Vad ska jag få veta? Och var är de andra? Var
är mina andra syskon? Är de också hemma i Sverige?

Äntligen kommer hon ut. Min älskade mamma. Och jag gråter för nu är det min tur. Jag kramar
hårt och länge och mamma gråter. Sedan skjuter hon mig ifrån sig och tar ett fast grepp om
mina axlar med raka armar.

– Din bror är död. Simon. Han är död.

Sonnys sorti
Jag läser lite i mammas bok. Jag vill veta hur det gick för Sonny. Han bodde med oss i ett och ett
halvt år. Han var sexton år, ungdomsbrottsling och mammas pojkvän. Sedan fick han flytta.

Han var bara en av alla människor som kom in i våra liv och som plötsligt försvann. Hur fick han
veta att han inte längre var välkommen? Hur gick det till? Ett av alla dessa försvinnanden. Men
det står ingenting om det.

Irland, del I, 1983

– Felicia, älskling. Du måste vakna.

Hon är aspackad. Såklart. Det har hon ju varit praktiskt taget hela resan. Och vi har inte ens
kommit till Irland. Vi är bara på kanalen. Men vi har hunnit med en hel del. Vi har sett England.
Lite grann. Och jag har mest tänkt på min kille därhemma. Han går i min klass i nian, vi har
precis blivit ihop. Han är nästan det enda jag tänker på. Men jag försöker ha lite kul också. Med
Charlotte och Jack. Vi enas om att Stellans son inte är som vi. Han är ungefär lika gammal som
Charlotte och har fått följa med på den här resan. Men han tjyvhåller på en hel literflaska Coca
Cola. Så skulle vi aldrig göra. För det första har vi aldrig ägt en sådan stor flaska någon av oss
och hade vi det, skulle vi aldrig snåla på det där viset. Vi frågar om vi får smaka. Och han säger
nej. Helt otroligt. Så där håller vi på. Tisslar. Ondgör oss. Stellans son hör liksom inte hemma
hos oss. Han är bara konstig.

Det är mitt i natten och jag och mina syskon sover under några trappor på färjan. Jag sover
under en och Charlotte och Jack bredvid varandra under en annan. Stellans son sover inte med
oss.

– Jag …

Jag ser i mörkret att mammas mascara har runnit till ett trådigt draperi i ansiktet och att hon
fortfarande gråter. Är det för att Stellan slog henne förut? Det var ju så pinsamt. Mitt bland folk
och allt. Jag skämdes för att han gjorde det så öppet. I ett annat land, till och med.

– Jag ville bara väcka dig för att ta farväl.

Och fast jag inte fattar någonting så fattar jag allt. För så här är det alltid. Ett ständigt farväl, ett
ständigt hot om farväl, en evig förlust som bara pågår. Jag är van vid det. Men nu, när det är ett
så tydligt och uttalat farväl, liksom på riktigt, då fattar jag verkligen ingenting. Men jag försöker
ändå tänka logiskt. Har det sagts något om ändrade resplaner? Ska mamma hoppa av och vi åka
vidare? Ensamma, med Stellan och hans snåla, trista son? Ska mamma åka före oss till Sverige?
Ska hon inte vara med på Irland?

Och jag säger inte så mycket. Säger bara snällt, eh, ja, farväl då, tillbaka. För blir man tilltalad så
svarar man.

Så tar hon av sig sin guldklocka och lägger den i min hand. Hon kupar den så att klockan blir
ordentligt omsluten.
– Alla pengar som Boken om barnuppfostran ger. Jag vill att du och dina syskon ska ha dem.

Sedan vänder hon sig om för att väcka Charlotte och Jack. Jag håller hårt i klockan medan jag
hör hur hon gråtpratar med mina syskon. Hon berättar för dem att nu ska hon hoppa överbord,
för nu orkar hon inte mer. Och jag hör hur någon av dem frågar var Stellan är. Men detta
handlar inte om Stellan, svarar mamma. Fast allt handlar om Stellan och allt är så olyckligt nu
att mamma inte orkar mer. Jag har verkligen försökt att älska och bli älskad, men nu går det
inte längre, men er har jag alltid älskat. Glöm aldrig det.

Efter en stund har jag hört tillräckligt för att bli så där förstelnad. Som jag alltid blir när jag blir
rädd. Det är som om varm och tung metall lugnt flyter ut i ådrorna, nästan skönt. Men ganska
snabbt stelnar det och jag kan inte röra mig. Men jag kan höra och se.

Jag ser hur min lillebror Jack sätter sig rakt upp och håller mamma och pratar förmanande och
vänligt på samma gång att så här kan du faktiskt inte göra nu, mamma. Du får gå och sova
istället och så blir det bra imorgon. Och han gör allt det som jag önskar att jag kunde ha gjort.
Om jag inte hade stelnat. Om jag inte hade blivit så skräckslagen. Om jag inte varit så trög. Åh,
varför blir jag så trög när jag är rädd?

Och det händer. Helt otroligt. Mamma lyder. Hon klappar på sin son och säger att han har rätt.
Hon är nog bara slut som artist. Hon ska nog gå och lägga sig istället. Och så gör hon det.

Kvar ligger vi. I tyst, gemensam skräck. Så nära ögat det var, den här gången. Det var på riktigt.
Vi höll på att förlora henne. Så här nära har det väl aldrig varit?
Bullerby, 1972
Ingen vet riktigt var mamma är. När kommer hon hem? Ingen aning. Kan vi inte ringa henne?

Nej, säger Agnes myndigt. Det går inte. Det finns ju ingen telefon.

Men när kommer hon hem? Alla vi fem syskon står framför Agnes och grillar henne med våra
frågor. Simon har precis lärt sig gå och drar Agnes i byxorna. Men hon vet inte. Istället säger
hon till oss att det är dags att gå och lägga sig. Fast först borsta tänderna. Det var tur att
mamma gav henne allt ansvar, för hon är bra på det. Fast hon bara är nio år.

Några dagar senare kommer mamma hem igen.

Nyponsoppa och skorpor, 1972

Vi är i Folkets Park, jag och mina syskon. Jag är sex år och får gå bredvid vagnen där Simon och
Jack sitter. Jag och Charlotte är helt enkelt för stora för vagnen och vi går bredvid.

Mamma är så snygg. Hon har lång klänning och rak hållning. Håret ligger som en rödblond ram
kring hennes ansikte och vårt ekipage väcker uppmärksamhet i parken. Det är särskilt
spännande att mamma är med på promenaden, för oftast är det Agnes som får i uppdrag att gå
ut med oss småsyskon. Men nu är det mamma som för fram oss. Hon är stolt och det syns på
hennes rakryggade gång. Ibland röker hon pipa också, men då går jag liksom lite snett bakom.

Idag sitter det en full gubbe på bänken i parken. Han tjoar till mamma och hon bromsar in oss
alla framför honom. Hon låter oss hälsa med hand och nigning och konverserar sedan vänligt
med farbrorn. Han kan då inte tro att hela detta lilla daghem är hennes barn, hennes alldeles
egna! Jag tittar på mamma och hör hur hon pratar med honom liksom så där hjärtinnerligt
snällt. Så där snäll ska jag alltid vara, jag med. När jag blir stor ska jag alltid prata med
fullgubbar.

Mamma sätter nyckeln i låset. Vi ska snart få nyponsoppa och skorpor, klockan är elva på
förmiddagen. Sedan ska vi sova middag. Och även om vi inte sover, så ska vi ligga där. Stilla i
våra sängar. Vila i alla fall. Jag tycker jag börjar bli för stor för att sova middag. Men det är
naturligtvis inget jag vågar säga. Istället lyssnar jag på mammas knattrande skrivmaskin. Hon
röker och skriver och musiken spelar därute i vardagsrummet. Jag har en horisont i kroppen. En
längtan. Som jag inte vet vad den betyder, men den växer. Kanske är det pappa som är min
horisont. Kanske är det en längtan efter något annat.
Vincent och räddningen, 2005
– Hur har du haft det på semestern?

Terapeuten ser på mig, jag känner mig stark. Brunbränd och friskandad.

– Det var den bästa semestern jag haft. Någonsin. Hemsk också, förstås.

– Jaså? På vilket sätt då?

Jag lutar mig tillbaka och ler. Jag är barbent under den gröna kjolen. Den är aningen för kort,
märker jag när jag sitter nersjunken i fåtöljen. Varför tänkte jag inte på det? Jag skulle satt på
mig trosor.

– Ja. Vincent gjorde slut när vi var där. Och jag hjälpte väl till, antar jag. Fast först var det han
som gjorde slut. Men vi hade också väldigt roligt. Det var fantastiskt vackert!

– Vänta lite nu. Berätta vad som hände. Från början.

Jag är torr i halsen och måste, för första gången, ta en klunk ur det glas som alltid står vid
bordet där man sitter. Vattnet kanske hade stått ett tag, det är bubbligt och känns dammigt.

Jag berättar.

– Så hur blev det?

Terapeuten skriver lite i sin anteckningsbok.

– Vilket då?

Jag är trött i benen. Har inte kunnat slappna av riktigt. Och vad spelar det för roll. Jag vill gå. Jag
ska möta Vincent efteråt och jag längtar.

– Tog det slut eller är ni fortfarande tillsammans?

– Ja, det tog slut och ja, vi är tillsammans. Han sade förlåt och jag sade förlåt. Efter det har det
varit jättebra. Vi är till och med nära när vi älskar. Han tycker det i alla fall.

– Men inte du?

– Jag vill inte tänka på det just nu. Jag vill inte tänka på annat än att det är bra. Igen.

Terapeuten ger mig en granskande blick som för att säga att jag har en chans till på mig att
svara. Men jag tar den inte.

– Nu är tiden slut för idag, Felicia. Vi ses om en vecka.

Jag reser mig upp, tar av mig skoskydden, rättar till kjolen och skyndar mig ut genom dörren
och nerför trappan.
Teaterverkstad och annan
verkstad, 1993
– De vet var jag bor.

Leo viskar till mig i omklädningsrummet. Vi ska precis in på lektion i improvisation.

– De var fulla. De var ute någonstans, det hördes. På lokal.

Leo ser stirrig ut. Jag frågar om han blev rädd. Men han skämtar om att han faktiskt gjort FN-
tjänst.

– Det har du väl inte glömt?

Leo berättar att han har hela samtalet kvar, inspelat på sin telefonsvarare. Han hörde det när
han kom hem, mitt i natten.

– Din man sa att han skulle döda mig, om jag kom i närheten av dig. De turades om att prata.
Din mamma och din man. De sa att de vet vem jag är och att jag skulle passa mig jävligt noga.

Även om Leo skämtar och skrattar så ser han nervös ut, tänker jag. Det var väl inte det här vi
hade tänkt oss, men konsekvenser är konsekvenser och det får jag väl ta, antar jag. Det är jag
som ska straffas. Det är jag som har varit otrogen. Men det är Leo som blir hotad. Varför är det
så?

Irland del II, 2000

Vi pulsar ner genom snön. Ordern var bara syskon och när jag ser efter för säkerhets skull, är
det verkligen ett lämmeltåg av alla mina systrar och min bror framför mig i snöbacken ner mot
mammas hus. De andra är kvar på logen och leker, spelar, dansar. Svågrarna kör en Texas hold
'em. Jag har sagt till Wilma att jag snart kommer tillbaka.

Huset är varmt och julpyntat. Dan (styvfar nr 6) möter oss och pekar in mot vardagsrummet.
Vårt stoj blir till tyst mummel och mammas gestalt blir en kontrast till det vi lämnade däruppe
på logen. Hon sitter på golvet och tittar inte upp när vi kommer in. När vi satt oss, konstaterar
jag att vi sitter i en halvcirkel framför och runt mamma. Det är tyst i rummet. Dan har satt sig på
en stol snett bakom mamma.

– Jag ville samla er alla här.

Mamma drar tungt efter andan. Det här påminner mig om något. Jag ser på Charlotte och Jack
och de ser på mig. De nickar mot mig. Jag hade rätt. Men visst, hon fortsätter. Och jag säger
ingenting. Men jag känner det komma där bak.

– Jag vill att ni ska veta att jag älskar er alla väldigt mycket. Hade ni inte funnits hade jag aldrig
orkat leva. Det är verkligen sant. Men nu. Nu är det …

Jag tittar på Dan. Han har bakåtblick och verkar inte vara närvarande.
– Jag tänker sluta leva nu. Jag …

Jag ser på mina syskon och mamma och vänta lite nu. Vi sitter ju för fan som på en amfiteater.
Jag kommer på det nu. Det här är ju en scen! En väl skådespelad scen och vi är åskådare. Vi har
blivit ditplacerade för att vi ska titta på. Som något slags rekvisita. Jag reser mig upp. Inte en
gång till. Nu räcker det. Det här behöver vi inte sitta och lyssna på. Inte en gång till. Så stark jag
känner mig. Det är skillnaden. Jag är inte rädd! Jag gick inte på det. Och det ska fan inte de
andra göra heller. Bort med småsyskonen. Nu går vi alla härifrån. Det här ska vi inte sitta och
lyssna på. Mina småsyskon skriker åt mig och undrar hur jag blivit så cynisk, så kall.

– Hur kan du? Vi har faktiskt redan förlorat vår pappa! Vi har bara en förälder kvar!

Sedan rusar de in i badrummet, alla tre. Jack är snabb i vändningarna och tar in mamma till
hennes sovrum. Nu som då talar han henne till rätta. Charlotte och Veronica går efter de tre
små och knackar på dörren till badrummet. Agnes går tillbaka till logen. Hon vill också spela en
Texas hold’em. Och kvar sitter jag och Dan. Vi tittar tomt på varandra.
Polpotta, 1981
– Ja, det är han själv som satt sig på pottan.

– Men vad har han gjort då?

Mamma vill inte riktigt redogöra för exakt allt som Jack har ställt till med, men särskilt tjusigt
har han inte hanterat det, det vill hon ändå säga. Jack har gjort bort sig, helt enkelt. Och visst,
det kan man ju göra, det hör tonåren till, men då får man också lära sig att ta konsekvenserna.

Nu är det Jacks tur att lära sig ta konsekvenserna.

– Jag vill att ni helt enkelt bortser från honom. Ni ska inte prata med honom. Han ska själv få
upptäcka vad som händer när man inte beter sig som folk.

– Vadå, ska vi bara låtsas som om han inte finns?

Charlotte ser orolig ut.

– Om han inte tänker vara en del av den här flocken, ja, då ska han själv få se vad det innebär.

Mamma ser sträng ut och vi vet alla att hon menar allvar. Jag undrar förstås vad Jack har gjort.
Det måste vara allvarligt, för Jack får aldrig några straff. Han gör helt enkelt aldrig några
misstag.

Att ingen talar till Jack tycks inte röra honom i ryggen. Inte en enda gång försöker han tala till
oss. För han vet vad som gäller. Han tänker inte säga förlåt och han tänker inte vika sig. Han får
äta på sitt rum och städa extra mycket. Men dagarna går och Jack börjar se blek ut. Jag saknar
honom, fast han finns alldeles nära.

När en vecka gått, samlas vi alla i köket. Mamma meddelar stolt att nu har Jack sagt förlåt. Allt
återgår till det vanliga igen.

Uttalande
»Jag vågar påstå att jag är världens främsta barnuppfostrare!«
Tabletter av järn, 1982
Jag hatar skolan. Jag avskyr varje morgon med alla sina val. Och varje dag jag måste välja vilka
kläder jag ska ha och välja bort alla människor omkring mig. För jag både vill och inte vill vara
ensam, men ensam är jag. Alltid. Den där konstiga med konstiga kläder. Hon i 9B, ni vet.

Därför tar jag en halv burk järntabletter den här morgonen. Sväljer en efter en. För att bli sjuk.
För det är bara om man är sjuk som man slipper. Det har mamma sagt. Jag slipper gå i den där
jävla skolan på Östermalm om jag är sjuk. Jag gör vad som helst för att slippa. Inte en dag till.
Och jag har läst att man kan bli sjuk av järntabletter. Inte dö, men sjuk. Då kommer mamma
äntligen att ge mig tillåtelse att få vara hemma.

Men det tar för lång tid. Jag hinner liksom inte bli så där sjuk som det står att man ska bli.
Nehej, ingen feber, bara att gå! Mamma är obönhörlig. Och hon har ju rätt, jag känner mig inte
ett dugg sjuk. Jag får gå i alla fall.

På provet efter lunchen börjar jag bli rädd. Vad är det jag har gjort? Jag kanske dör? Det kanske
går riktigt långsamt – det verkar ju så – och så plötsligt dör jag? Långsamt och smärtsamt? De
inre organen ruttnar och jag kvävs till döds. Nej, det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig. Jag
är rädd. Men jag känner mig inte sjuk. Det måste betyda att jag har förgiftat mig till döds.
Kanske går det snabbt?

Jag springer hem. Ringer på dörren. Ingen svarar. Jag bankar på dörren, men ingen öppnar. Var
är mamma? Hon sitter ju jämt och skriver på dagarna. Jag springer en trappa upp, till
tandläkaren ovanför. Hon låter mig låna telefonen så att jag kan ringa hem, men ingen svarar.
Men Stellan då, han borde ju vara hemma? Jag ringer igen. Och igen. Jag vet inte vad jag ska
göra. Tandläkaren undrar om hon kan hjälpa till med något. Men jag kan inte förklara allt,
hinner inte.

Jag tar bussen till akuten. Berättar vad jag gjort och jag får träffa en läkare. Hur många tabletter
svalde jag? Hur länge sedan? Jag får vänta en stund. Läkaren ska bara prata med någon. Så
kommer han tillbaka. Jag behöver inte magpumpas, jag behöver bara ta några prover. Och så
får jag vänta lite till. Och proverna ser bra ut. Det är ingen fara. Så skönt. Jag känner hur oron
ger vika. Jag är inte sjuk!

När jag reser mig för att gå blir jag hindrad av sjuksköterskan. Hon säger att det är någon som
vill prata med mig först. Vem då, undrar jag. En kurator vill prata med dig. Det är en rutin vi har
när någon försökt begå självmord.

Självmord? Jag fattar ingenting. Hon visar mig en stol i väntrummet. Men när hon försvunnit ur
sikte så går jag. Ut från sjukhuset och hem till Birger Jarlsgatan. Jag ville ju inte ta livet av mig.
Jag ville ju bara slippa skolan. Det här måste jag berätta för mamma. Så kanske hon förstår hur
dåligt jag mår i skolan. Jag vill verkligen inte gå tillbaka till den där skolan. Jag mår verkligen inte
bra. Om jag berättar om tabletterna och hur gärna jag ville bli sjuk, så kommer hon förstå. Jag
känner mig lättad. Jag dog inte och jag ville verkligen inte dö. Jag är frisk. Trots tabletterna. Och
jag har ett jävligt bra argument för hur dåligt jag trivs. Men tänk om hon fortfarande inte är
hemma?
Mamma öppnar dörren. Glad att se mig. Hon pussar mig på munnen och jag drar in hennes
parfym ända ner i lungorna.

Jag säger att jag vill prata med henne. Och hon har tid. Hon har tid att lyssna. Det är bara hon
och jag och all tid i världen. Och mamma tittar frågande på mig och jag börjar berätta. Lugnt
och tydligt. Och hon lyssnar. När jag är klar så ger hon mig en örfil. Hon vrålar. Det måste höras
ända upp till tandläkaren, tänker jag.

– TROR du att jag klarar av att bli av med ett barn till? Va? TYCKER du att det låter som en bra
idé? VAAA??

Hon slänger ursinnigt igen dörren efter sig.

Samma dag slutar mina syskon, mamma och Stellan att prata med mig. Nu är det min tur.

Piller, 2006
Jag ligger på en soffa långt bort från Vincent. Jag är ett hittebarn som någon tar hand om ett
par dagar. När de här dagarna är slut ska jag kanske tillbaka till Vincents hus, men det har jag
ingen aning om. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag ligger här nu och är alldeles ensam i ett
annat hus med en burk med piller på bröstet. Jag tänkte ta några för att kunna sova. Men
istället tänker jag att jag ska ta hela burken. Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Café Opera, 1983
Det ligger en man i min säng. Han har kalla händer. Jag vaknar och ser på Charlotte i sängen
bredvid min. Hon har också en man i sin säng. Men det är bara Milos. Bögen. Mammas kompis.
Men den här, vem är det? Charlotte och jag låtsas sova. Jag låtsas särskilt mycket, eftersom jag
inte vet vem han är. Har aldrig träffat honom. Jag andas tungt så att han inte ska märka att jag
är vaken. Han luktar sprit och jag räknar snabbt ut att han kommit hem i sällskap med Milos
från Caféet. Genom det öppna fönstret. Det är många som kommer hem mitt i natten genom
det fönstret, för det ligger i marknivå. Resten av lägenheten ligger flera meter över marken.

– Ola, viskar Milos från Charlottes säng.

Han heter alltså Ola, han som ligger bredvid mig.

– Ola, det är lugnt. Jag känner de här tjejerna. Jag menar, om du känner för det, så …

Jag förstår först inte vad det är Milos säger, förrän Ola tar in handen under täcket och börjar
smeka mitt lår. Jag låtsas rycka till i sömnen för att handen ska åka bort av sig själv. Men
egentligen är jag skiträdd. Känner mig dum i huvudet. Femton år och korkad. Vad är det jag inte
fattar här? Milos är väl en kompis? Han är ju bög, dessutom. Okej, han ligger i Charlottes säng
och det var säkert för långt att åka hem mitt i natten. Han brukar ju sova här ibland. Men varför
ger han bort mig? Och vem är Ola?

Charlotte ställer sig blixtsnabbt upp. Hon är så tuff, min syster. För själv kan jag inte röra mig,
inte prata. Jag har stelnat. Igen. Min kropp är i koma. Jag skäms och är rädd på samma gång. Jag
hatar när jag blir så. Men Charlotte. Hon gormar och står i. Springer iväg för att hämta mamma.
Och efter en liten stund rumlar mamma och Stellan in i vårt rum och tänder lampan. Ola hinner
inte reagera förrän mamma har släpat ut honom ur sängen, ner på golvet.

– Ut härifrån, väser mamma. Det gäller dig med, Milos.

Milos och Ola såsar ut genom dörren och mamma släcker lyset innan hon stänger dörren.
Charlotte kryper ner i sängen och tar min hand. Och jag kommer ihåg att andas igen.
Förhänge, 1975
Kistan kommer där. Liten och vit. Vi står på flygplatsen och ser den lastas av. När den ligger på
bagagevagnen får vi gå fram och titta på den. Läsa de arabiska tecknen på den. Där har Yusuf
skrivit. Hans systrar och bröder har skrivit ner hälsningar om saknad med tusch på det
vitmålade träet. Mamma översätter och läser högt för oss vad det står. Läkaren har också skrivit
en hälsning. Därinne ligger han. Min lillebor. Får vi se honom?

Mamma svarar att vi får det i det lilla kapellet vid kyrkan. Strax innan begravningen. Då ska vi få
säga hejdå, alla hans syskon. Hej då, lille Simon.

I kapellet luktar det starkt. Mamma förklarar att det är balsameringen. För att Simons kropp
skulle klara den långa resan utan att ruttna. Men han ser ändå ut som om han har blåmärken i
ansiktet. Mamma förklarar allting för oss, innan vi får se honom. Hon berättar också att hon har
täckt över en del av ansiktet med en näsduk, för det ser trots allt lite otäckt ut just där. Jag
tänker att mamma är så lugn, fastän Simon är död. Så jag känner mig också lugn. Drar in den
starka balsamlukten och vet att jag inte kommer glömma den doften.

När vi kommer hem från begravningen hänger det nya gardiner i lägenheten. Svarta, tjocka
draperier vid fönstret. Någon drar för dem, tätt, så att inget ljus kommer in.

Sedan blir det svart. I sex år.

Vincents bro, 2009
Jag cyklar hem från väninnan. Och bara fem minuter bort ligger vägskälet. Jag kan välja höger
eller vänster. Väljer jag höger så behöver jag bara cykla lite till, så kommer jag hem till Vincent.
Bara över bron så är jag framme.

Jag tänker snabbt efter. Sista gången. Senaste gången jag såg honom. Sista gången jag skrev till
honom. Sista gången jag var i hans hus. Och jag kommer fram till att sista gången jag vände mig
till honom i ett mejl bara var tre månader sen. Inget svar. Jag skrev att jag går bredvid. Honom.

Ska jag cykla dit?

Det är kallt och novembersnön pickar på mina kinder. Spionera utanför hans hus, fantasierna
gräver gropar i magen. Är han ensam, dags för flickorna att sova? Har han en kvinna där? Har
han huvudet någon annanstans?

Jag vill inte se. Jag är lat. Det är kallt. Och jag ser mig själv utifrån. Jag ser mig glo, stirra
tjuvaktigt utanför Vincents hus i ett villaområde. Som i en desperat dålig film. Sedan ser jag hur
jag ännu mer frusen och ödslig cyklar hem igen. Det avgör saken. Jag gör det inte. För då ligger
nätter och dagar framför mig av obegripliga tankar. Jag har kanske ändå kommit en bit?

Jag cyklar hem. Och jag har ont i magen hela vägen. Jag är halv.
Ännu mera fest, 1983
Igår slängde mamma ut Milos och Ola från vårt rum. Jag blev stolt. Tänk att hon gjorde så för
vår skull. Slängde ut sina vänner för att de legat i våra sängar. Det var något fel med det, det såg
jag på mamma. Och när mamma slänger ut någon, då gör hon det med besked. De kommer
aldrig mer vara välkomna hit.

Men jag har fel. Morgonen efter sitter de vid vårt frukostbord och mamma serverar dem
nybakat bröd med marmelad.

Visitkortet, 1999
– Det blir inte så.

Vad menar han? Vad blir inte? Och han ler ett snett leende.

– Nej, så här blir det, Felicia.

Han drar fram ett kort ur sin plånbok. Ett visitkort.

– Det här, det är numret till min advokat. Och det är genom henne som du hädanefter samtalar
när det gäller Axel. För som jag ser det, så ser du inte Axel igen, förrän vårdnadstvisten är klar.

Jag känner inte längre stolen jag sitter på.

– Vårdnadstvist? Vadå vårdnadstvist? Vad pratar du om? Vi har ju kommit överens om

varannan vecka. Peter, vad är det här?

Jag blir plötsligt väldigt sömnig. Jag förstår ingenting. Jag skulle ju hit och skriva på
skilsmässopapper och istället får jag ett kort. Jag förstår inte vad det är han säger. Jag stirrar ner
på advokatens namn. Det känns kallt på skinnet. Peter sitter med ytterjackan på sig,
framåtlutad vid bordet. Han håller händerna på det stora kuvertet på bordet och ser nätt och
jämnt på mig, svart och tyst. Han drar en djup och tung suck. En hur-jävla-svårt-kan-det-vara-
suck.

– Vad det är? Ja, det är ganska enkelt. Du får inte träffa honom.

Och så reser han sig plötsligt som för att gå. Nej, han får inte gå. Varför lämnade jag ifrån mig
Axel idag? Lilla, lilla Axel. Jag gick rätt in i en fälla. Varför gjorde jag det? Men han pekar på
papperet när han står framför mig. Och jag ser den falska marmoreringen på väggarna i
restaurangen – varför ska de alltid ha så fula väggar på pizzerior? – och jag ser på stället han
pekar. Papperet.

– Och så skriver du under här, då.

En linje. En linje till. Och jag skriver. Och så tar Peter det stora kuvertet och går. Och jag sitter
kvar en stund. Jag är så trött. Jag vill bara sova.
Kärlek och kroppkakor, 1976
– Ska vi kalla han för pappa?

Honom. Heter det. Kalla honom. Om vi vill. Men det måste vi inte. Vi kan kalla honom Lasse, det
går också bra. Lasse sitter bredvid mamma. Han har skägg och bruna, snälla ögon. Han ler och
tittar på mig, Charlotte och Jack. Mamma tar hans hand och säger att det blir i maj. Då ska vi
gifta oss. (Lasse ska alltså bli make nr 4).

– Och nu blir vi en riktig familj.

Lasse är journalist. De lärde känna varandra när mamma började skriva krönikor i Hemmets
Journal. Men nu har Lasse kommit på att han ska läsa till präst. Och han känns på sätt och vis
redan som en präst, för han har liknat en präst alla kvällar han suttit med mamma den senaste
tiden. Och mamma har gråtit och slutat älta Simon. Och Lasse har lyssnat, hällt upp vin, hållit
om mamma. Ibland har han stekt kroppkakor till oss barn och serverat lingon till.

Det känns helt naturligt att Lasse stannar kvar. I mammas säng. I våra rum. Han är snäll. Och jag
börjar kalla honom pappa.
Utdelning, 1983
Vi ska snart gå in. Mamma har gått igenom det här med oss hemma. Vi ska svara om vi blir
tilltalade, men det är hon som pratar. Förstått? Hon kommer att få frågor från journalister och
sedan kommer de att vilja ta bilder. Det här är reklam, ungar. Riktigt jävla bra reklam för Boken
– och då kommer den att sälja ännu mer. Förstår ni det? Jo, vi förstår.

Men jag är inte riktigt med alls, faktiskt. Jag är någon helt annanstans. För min kille har precis
gjort slut. Jag är sur. Eller egentligen är jag ledsen. Charlotte vet vad som hänt, ja hon vet allt.
Precis vad han sa, hur han sa och hur han såg ut när han sa det. Hon har torkat bort tårarna från
mina kinder, baddat, för att inte förstöra min omständliga clearasiltäckta makeup. Vi ska ju bli
fotograferade.

Mamma har hökögon, hon ser allt. Hon ser att jag är på tvären, liksom går snett. Hon ser direkt
att något inte stämmer. Så när hon i garderoben borstar mitt hår drar hon några snabba och
hårda tag i mitt långa hår, liksom för att markera att det här inte går an, förstår du. Efter en
stund vänder hon på mig, helt om, tar ett tag om hakan på mig och borrar in sina naglar i
skinnet.

– En sak ska du ha klart för dig. Att här vill jag inte se några sura miner. Jag vill se en glad flicka.
Har du förstått?

Och visst, jag förstår. Jag har fått en hårt åtstramande fläta av mamma och en tillrättavisning.
Men i hemlighet har hon fått något tillbaka. Och det vet hon inte om. För när hon håller så där
om min haka så skickar jag allt mitt hat som jag har. För mig själv, i min egen tystnad.

Jag ska göra som du säger, mamma, men inget annat. Jag tänker aldrig mer, någonsin mer, ge
av mig själv till dig. Du ska aldrig få något av mig, som är på riktigt. Inte en enda kram, inte ett
enda avslöjande om mig, vem jag är. Inte en enda grej ska du få. Inte av mig.

För jag kommer aldrig förlåta dig för alla de här stramande flätorna (fast jag är femton år), alla
tillrättavisningar (fast jag är femton år) och alla hot inför främmande människor (fast jag är
femton år). I affärer, inför mina kompisar, inför mina syskon, inför mina pojkvänner. Jag hatar
dig.

Men le, visst ska jag göra det. Framför dina jävla journalister och för din bok och för din jävla
egotripp. För vi håller ihop. Och vi sitter där och lyssnar artigt på presskonferensens frågor och
svar. Är er mamma verkligen så bra på att uppfostra barn som hon skriver? Skratt bland
journalisterna. Och vi svarar när vi blir tilltalade. Som vi blivit tillsagda. Och vi säger att mamma
är världens bästa mamma. Hon har lärt oss jättemycket om saker som man behöver veta. Hur
man städar, hur man lagar mat. Och hon är jättesnäll och rolig. Nej, vi klarar oss bra utan vår
pappa, för mamma är som både pappa och mamma. Fast i en enda människa. Skratt. Och vi
poserar alla på rad när det är dags för fotografering. Och min kind svider än. Men pakten är
svuren och jag går inte snett därifrån, utan rakt.

Och journalisterna skriver nästa dag:

»Barnen är med på presskonferensen och de är faktiskt ett levande bevis på hur utomordentlig
författarinnan ändå måste ha varit (och är) som mor« och »Man skulle unna många barn att ha
en sådan mamma«.

För påseende
Skyltdocka. På presskonferenser, i artiklar, i krönikor, i böcker.

Det är jag som får ta bort henne från skyltfönstret. Skruva av armarna och sätta dem rätt igen.
Sätta på henne kläder.

De andra dockorna kan knappast hjälpa till. De har också blivit felmonterade.

Sätt inte ut barnen i skylten med namn och fotografi. Inte på Facebook, inte i bloggen, inte
någon annanstans.

Klä dem, men inte i betraktarens kläder. Det tar lång tid att laga skyltdockor.
Dödsmässa, 1975
Vi som blev kvar. Vi matas, tvättas, läggs i säng. Mamma finns där, men är långt bort. Hon har
en kropp, men den är inte levande längre. Hon har slutat äta. Jag går i skolan, precis som mina
syskon. Vi är tysta och ljuset är borta. Men sedan vet jag inte mer. Sedan fortsätter det så. I
många dagar, i många år.

En annan kropp, 2009

Jag ligger med armarna om honom, men det är inte Vincent. Det drar och svider i kroppen,
längs det inre höljet. Jag har hamnat fel. Allt har kommit snett, för det här är inte Vincent. Det
borde vara det och samtidigt är det min räddning att det inte är han som nu andas tungt mot
min hals.

Allt jag gör är på låtsas. Stegen jag tar är skakiga och oregelbundna och luften jag andas är
trång. Gesterna är ditsatta och leendena är oriktiga. Jag kissar på mig i sängen. För att jag är
utmattad. Skulle han kunna gå bort en liten stund, den där Vincent, så att jag får en paus?

Idag ska jag försöka tycka om den här personen som ligger framför mig. Jag rör vid honom, men
huden är inte Vincents. Han luktar inte och ser inte ut som Vincent. Jag vrider mig ur mitt eget
grepp och försöker acceptera. Att sikten grumlas. Jag blir inte klar. Och det går inte att bryta
igenom. Det läker inte. Och jag får kanske ge upp tanken att jag genom en annan människa kan
lära mig leva utan Vincent.

Flyttgröt, 2007
Jag ligger på rygg ovanpå min säng, Vincent i telefonen och den andra handen mellan mina ben.
Vi har pratat länge nu och tyckt synd om oss själva och varandra för att vi inte kan vara
tillsammans. Det är barnvecka och var och en är hos sig. Men jag tycker om att prata med
Vincent. Fast han ofta får en annorlunda och lite stel röst när vi pratar. Det tar en stund innan vi
hittar fram. Till vårt. Till det varma och roliga och enkla.

Det är regnigt ute. Jag har min himmelsäng precis vid fönstret och jag kan se ut när jag ligger
där och pratar. Det är mörkt. Mitt fönster är som ett skyltfönster och vyn är en typisk
södergata. Inga träd utanför, bara hus.

Någon enstaka människa går där och jag rör mig. I samtalet, i längtan, i skämten. Jag önskar han
vore hos mig nu. Det är ju så lugnt! Jag tänker att det sällan är så lugnt när vi väl ses. En
spänning. Jag kan inte förklara vad det är. Jag tror att det är att jag är så orolig. Att det finns ett
slut. Det finns en ständig osäkerhet, en sträng påminnelse om att inget av det här är sant. Det
är för bra. Eller det är för dåligt. För skadligt. Jag vet aldrig var jag har honom. Och det drar mig
till honom. Men nu. Nu känns det vardagligt och tryggt. Och han är bara en halvtimme bort.
Han i sitt hus och jag i mitt. Varför ser verkligheten ut så här? Å andra sidan är det väl ganska
bra, egentligen, för annars skulle jag kunna förlora mig. I Vincent. I viljan att smälta in, passa,
älskas, accepteras. Av honom, av hans liv, av hans barn, av något slags generositet. Om jag bara
dög. Om jag bara kunde. Jag skulle kunna bli besatt av det. Av att hela tiden vilja bli lite bättre,
lite mer. Så där påminns jag ibland, ja, ganska ofta. Men stilla nu. Nu tänker jag njuta. Inte av
längtan utan av varandets inneboende omöjlighet.

Just som jag börjar berätta något roligt, något retsamt, för Vincent flyttar jag på mig i sängen.
Jag sätter mig upp och tittar förstrött ut genom mitt fönster, samtidigt som jag pratar. Vincent
lyssnar uppmärksamt. Och jag försöker se tempot därute, kanske för att jämföra med det som
pågår härinne. Men. Vänta nu. Allt tystnar plötsligt. Jag blir tyst. Försöker fokusera blicken på
det jag ser istället. Jag ser något bekant men samtidigt obekant utanför mitt fönster. Det är väl
inget konstigt egentligen, en bil med ett släp. Möbler och väskor som lyfts ut. Mitt emot, på min
gata. Där, bara några meter utanför mitt fönster. Och så ser jag. Vem som står vid bilen. Det är
min mamma. Vad är det som händer här, vad är det jag ser? Det tar många sekunder innan jag
kan samla bilderna och förstå.

När jag berättar för Vincent vad det är jag ser, så blir han tyst. Sedan börjar han gapskratta. Och
han skrattar och skrattar, utan slut. Ja, han tjuter av skratt. Och jag rycks med. Jag börjar också
skratta och tårarna rinner. Men till slut måste jag samla mig, viska en stund. Titta igen, för att
förstå. Jo, det är verkligen sant. Mamma flyttar in. I huset mittemot. Och jag tittar upp på huset
hon flyttar in i. Fjärde våningen. Där flyttar hon in. Med fönster mot gatan och utsikt rakt ner
och in i min säng.
Harley, 1994
– Jodå, det kan man inte säga annat. Så att.

– Verkligen fin. Är den ny?

Jag ser Olle prata med grannen och hör honom genom det öppna fönstret. Han håller på och
tvättar av motorcykeln. Jag lutar mig fram en aning över diskbänken. Försöker höra vad de
pratar om. Tänk om mamma kunde se det här just nu, tänker jag. Som han håller på. Smeker
motorcykeln med svampen, lätt och varsamt. Han spolar av med trädgårdsslangen.

Det råder en stilla lördagsfrid och solen värmer upp det asfalterade taket. Wilma sover middag
och jag ska snart vattna majskolvarna därute i trädgården. Det spelar ingen roll att projektet
majskolv garanterat kommer att misslyckas, jag vattnar på. Och det blev ändå något som
påminner om majskolvar, även om det är spensliga påminnelser. Jag har själv lagt fröna och
vattnat och jag har försökt med paprika också. Alldeles för sent. Jag gör marmelad också. Jag
städar ofta, dammsuger bägge våningarna, handlar och lagar mat. Jag är tjugofem år och har
tre barn. Olle är min man och vi bor i hus. Jag är hemmafru.

Olle håller en hand på Harleyn, som för att skydda den från flera frågor.

– Ja, nej, den är min svärmors. Men jag får ha den. På obestämd tid, kan man säga. Ja, det är ju
inget för tjejer ändå, menar jag.

Grannen skrattar och Olle fyller på med ett leende. Jag ser hur grannen blir stående utan att
säga mer. Och Olle smeker sig över bröstet. Han gör ofta så. Jag märker att jag redan börjat
tröttna på den gesten, trots att vi inte varit gifta så länge. Sådant borde man väl inte irritera sig
på, tänker jag och hänger undan handduken. Inte redan, i alla fall. Vi har bara varit gifta i ett år.
Och hit har vi nyss flyttat. Trosa. Jag går ut på baksidan och jag blir stående en stund på
verandan. Kolvarna är torra så det knastrar om dem. Jag sätter på vattenslangen.

Råhjärta, 2009
Jag börjar förstå. Mitt råhjärta, alltså det som allting började med. Det som bara var fullt med
tillit och förhoppning, från allra första början. Det hjärtat blev som ett slags stafettpinne. Den
första som höll i det kunde inte ta hand om det (mamma), den andra fanns inte där (pappa) och
den tredje (Vincent), han tog emot det och höll det i sin hand. En stund. Sedan visste han inte
vad han skulle göra av det. Han blev rädd. »Jag vill, men jag vågar inte.«

Problemet är att han fortfarande har det i sin ficka. Och någonstans därute går han omkring
med det. Han åker bil med det, har det på sitt kontor.
Fisk, 1976
Äntligen. Min födelsedag. Hur länge har jag legat vaken och väntat? Nu kommer de!

Mamma och mina syskon kommer in med tårta – familjens egen tårta, förstås. Den med
chokladglasyr, nonstop och tända ljus. Mamma har skrivit mitt namn och siffran nio på tårtan.
Kakan är tung och blöt, det är en sockerkaka utan fyllning eller bakpulver. Det ska vara så, säger
mamma. Enligt receptet.

Det finns ingen bättre dag än födelsedagen. För då får jag uppvaktning på sängen, med
smörgåsar, nybakade bullar, tårta och presenter. Alla kommer in och sjunger och sen sitter vi
alla på sängen tillsammans. Och dagen fortsätter och det är min egen dag. Jag får göra vad jag
vill, och jag får välja min favoriträtt till middag. Jag slipper jobba och jag får be mina syskon om
nästan vad som helst.

I vår familj finns också något som heter mobbingdagen. Den har mamma uppfunnit. Och hon
säger att mobbingdagen finns för att vi barn verkligen ska uppskatta själva födelsedagen.
Mobbingen inträffar dagen före födelsedagen. Igår var det alltså min tur att bli mobbad.

Jag fick jobba särskilt mycket. Alltså mer än de vanliga uppgifterna. Jag skurade köksgolvet, alla
köksluckor och så rengjorde jag spisen och ugnen. Sedan var det dags att göra rent i
badrummet.

Mina syskon kallade mig olika öknamn (slav, tråkmåns) och beordrade mig att göra deras jobb
också. På mobbingdagen är allt sådant tillåtet, säger mamma. Då får man säga sådana saker. Till
den som ska fylla år.

På kvällen fick jag inte sitta vid middagsbordet tillsammans med de andra (det tillhör också
mobbingritualen) utan på rummet. Och maten jag fick var, eller ja, mat och mat. Jag fick ett
kokt fiskhuvud till middag. Kallt.

Men det gjorde ingenting. För idag är det min födelsedag. Och idag är allt lyx. För jag får äta hur
mycket jag vill. Tårtan är min, godiset på brickan är mitt. Om jag inte vill bjuda så behöver jag
inte det. Jag bestämmer. Och jag väljer. Hmmm. Jag väljer kyckling. Med pommes frites. Och
bearnaisesås. Och så gör mamma det. Och jag får presenten jag önskat mig och fina teckningar
av alla mina syskon.

Jag har blivit nio år.

John Doe, 1978

– Men snälla mamma, säg!

Hon har precis släppt bomben. Va? Vadå. Vi som hela tiden trott. Jag, Charlotte och Jack bara
gapar där vi sitter.

Mamma håller ett glas vin i handen och ger sig inte, fastän vi barn envisas. Hon sitter lite på
snedden med benen halvt under sin klotrunda mage. Lasse sitter bredvid mamma. Vi har ett
runt bord i vardagsrummet med avsågade ben så att vi alla kan sitta runt det på golvet. Så var
det i Egypten och så är det här också, i lägenheten i Täby. På golvet ligger en heltäckningsmatta
och längs väggarna i vardagsrummet ligger stora kuddar istället för soffa.

Det blev helt enkelt en annan stil i vårt hem efter Egypten. Maten, möblerna, musiken. Allt
sådant förändrades.

Lasse har en brun mysdress i velour och hans håriga bröst skymtar fram bakom det öppna
blixtlåset. Han säger ofta till mig att äta upp allt på tallriken. Även såsen. Kram sånder päran så
får diu opp all sås, säger han på sin gotländska. Jag gillar Lasse och pressar potatisen. Och jag
gillar gelén lika mycket som han gör, vi tar lika mycket av den.

Lilla Saskia är ett och ett halvt år och sitter på golvet bredvid bordet. Lasse gullar med henne
mellan tuggorna. I andra handen håller han en cigarett.

– Men vem är det då? Är det någon vi vet vem det är? Snälla, mamma, säg nu då. Du måste
säga vem det är!

Vi kan knappt fatta det. Vi har alltså inte samma pappa som vår döde bror Simon. Jag, Charlotte
och Jack stirrar på varandra, Det var så hon sa. Att Simon hade en annan pappa.

Mamma drar några djupa halsbloss. Och nu ser vi. Hon kommer att berätta. Eller?

Okej, om vi gissar då? Säger du då? Vi börjar gissa. Slänger fram det ena namnet efter det
andra. Stellan? Kjell? Eller vadå, Lasse?!? Fast vänta, det kan det ju inte vara. Eller?

Mamma bara ler. Nej, det är ingen ni känner. Men ni är släkt med honom. Där kom i alla fall en
ledtråd. En släkting? Men nu tar fantasin slut. Vi kan inte gissa mer, för vi vet ju inte vilka de är.
Vi har ju knappt träffat några släktingar. Vi ger upp. Och nu fimpar hon cigaretten i askfatet på
matbordet och så säger hon det.

– Det är er pappas bror. Er farbror.

Förtroligt, 2006
– Mmm. Jag hör att du har träffat en ny man, minsann.

Det är mamma i telefon. Hon liksom kurrar gillande på andra sidan. Vi har inte talat med
varandra på fyra år, men nu prövar hon sig på ett närmande. Och det gör hon genom att helt
spontant ringa en vanlig onsdagskväll när jag precis har lagt barnen. Jag blir paff när jag hör att
det är hon. Och det här är det första hon säger, frågan om min nye man. Det känns så barockt
att jag blir stum. Jag vet inte vad jag ska säga. Min mamma. I telefon? Och hon pratar som om
ingenting hade hänt. Jag blir ställd och jag vet inte vad mer jag ska bli. Den här människan har
jag ju brutit med. Jag har ju sagt upp min mamma. Det kan väl inte ha undgått henne?

Efter mitt långa uppsägningsbrev. Hon svarade ju till och med på det brevet för fyra år sedan
(och hon tror säkert att jag har läst hennes svar, men det har jag inte).

Och nu ligger hennes röst i mitt öra som en gammal smeksam vana. Och jag svarar.

Tvekande, dröjande, att jo, jaså, det har du hört. Jag vill inte ge ifrån mig någonting. Vill inte ge
henne en millimeter av mig. Så jag försöker prata om något annat. Hur har hon det däruppe i
Jämtland, är det kallt, eller? Någon som plogar åt henne? Och hon svarar att den där jävla Dan
gör livet surt för henne. Hon kan inte längre handla på affärn. Han sprider rykten och är allmänt
mansjävlig. Du vet ju hur män är. Fullständiga idioter. Usch, jag är spytrött på dem.

Jag känner mig torr i munhålan. Jag har ingen lust att höra på det här. Jag blir arg och svettig.
Spytrött, var verkligen ordet. Det där sätter att tala om män står mig upp i halsen. Men jag
säger ingenting om det, vill bara lägga på. Skynda att avsluta det här fantastiskt obehagliga
samtalet. Så jag uppfinner någon löjlig förklaring: Mamma, Axel har vaknat, måste lägga på nu.

Då kurrar hon igen:

– Och hur är han i sängen då, din nye man?

House of Katarina, 2006
Han sätter sig mittemot mig i matsalen med sin bricka. Det är han som bor i rummet bredvid
mitt. Nickar åt mig och frågar om det går bra. Jag nickar stumt tillbaka. Han börjar med att
greppa brödbullen. Tar en rejäl tugga och lutar sig sedan tillbaka i stolen.

– Jaha. Och du då. Är du personal eller inlagd?

Frågan är så direkt och jag inser att den nog är ganska enkel att svara på. Tror jag. Men det är
samtidigt svårt. Jag är ju sjuksköterska, men inte idag. Inte här.

– Jaså du.

Han kisar med ögonen. Ger mig en lång, rund blick, liksom. En sådan där blick som sveper runt
mig i ett helt, granskande varv.

– Är du en sådan som skär dig eller är det tillfälligt? Självmord, kanske?

Jag ser ner i tallriken. Virrvarr. Svårt att hålla fast ögonen och tänka rakt. Han frågar och jag
antar att jag måste svara. Men jag vet inte.

– Nej, inte skär sig.

Jag hör att det inte kommer ut så bra, men det verkar inte göra honom någonting. Han
fortsätter att äta. Nu sätter han gaffeln i fiskpanetten och lyfter upp den i ett enda stycke. Han
håller den i luften.

– Ok. Suicidal, alltså. Lite deppig. Jo, men då har du hamnat på rätt ställe.
Nej, 1997
Jag frågar så mjukt och försiktigt som det bara går, för jag vill inte att mamma ska känna sig
attackerad. Jag vill inte anklaga henne, jag är bara nyfiken. Jag skulle så gärna vilja höra hur hon
tänkte då. Vem var hon då, för tjugofem år sedan.

Hur fattade du dina beslut, mamma? Vi pratar ju om allt, gör vi inte? Jag vill inte anklaga dig,
det är inte alls så, jag vill bara höra hur du tänkte. Veta vem du var. Så att jag kan lägga pusslet.
Jag älskar dig, mamma. Det vet du ju.

– Jo, när jag var fem år och du ville ha ett barn till. Men ingen man. Hur kom det sig att du valde
att fråga min farbror?

Mamma tänker en stund och mycket riktigt. Hon tycks inte alls attackerad, snarare nyfiken
själv. Hon rullar runt vinet med tungan i munnen och smakar samtidigt dröjande på frågan.
Sedan säger hon:

– Kan du ta det där en gång till?

Och jag upprepar frågan. Varsamt igen. Och hon svarar att när hon frågade Kristian om han
kunde tänka sig att göra henne med barn, så ville han det.

– Jo, men det där vet jag ju. Det har du berättat förut, mamma. Men nu undrar jag hur du
tänkte när du valde just honom?

– Jamen, han kunde ju ha sagt nej!

Mamma tittar nästan förvånat på mig. Jag försöker mig på det igen. Ömt. Viskar nästan:

– Tänkte du på hur det skulle bli efteråt? Hur pappa skulle reagera? Eller på vad farmor skulle
säga? Tänkte du på vilka konsekvenser det kanske skulle få? Berätta, hur gick dina tankar,
mamma? Hur resonerade du?

Hon tittar på mig med kärleksfulla ögon en stund. Sedan lägger hon huvudet lite på sned och
svarar:

– Jag är ledsen, älskling. Men jag förstår faktiskt inte frågan.

Amore mio, 2005
Det är blött i sjukhuskorridoren. Det kommer ifrån min systerdotter Siris rum.

Mamma sitter därinne och vakar vid Siris säng. Hon har somnat i fåtöljen. Siri sover också.

Det droppar från kateterpåsen. Ventilen är öppen och det fortsätter att rinna urin.

Det står ett tetrapak med vin på bordet bredvid mammas fåtölj. Hon snarkar.

En extra syster, 2011

– Hade det inte varit för din mamma så hade jag aldrig suttit här.

Hon berättar för mig hur hennes familj aldrig kunde visa kärlek.

– Jag fick aldrig någonsin höra från mina föräldrar att de älskade mig. Men i er familj, hos dig
och dina syskon. Där fanns så mycket kärlek.

– Och din mamma öppnade alltid dörren för mig. Hon såg till att jag kände mig behövd.

Jag lyssnar och ler igenkännande. Just det där var mamma bra på. Att få gäster att känna sig
välkomna, omhuldade och speciella.
Min syster och vågen, 1984
Mamma säger till min syster att hon ska botas. Från sin anorexia. Nu ska allt bli bra. Ställ dig på
vågen så vi har något att utgå ifrån.

Min syster ställer sig på vågen.

Så. Nu ska du äta den här maten.

Min syster äter maten.

Sedan går min syster på toaletten.

Efter en vecka tar mamma fram vågen igen.

Min syster ställer sig på vågen.

Ser du, samma vikt som för en vecka sen. Nu ser du ju själv att man inte blir tjock av att äta
vanlig mat.

Sedan berättar mamma för alla oss syskon att vår syster blivit frisk.

Överjag, 2006
– Jag kommer inte att vilja tala med dig förrän du ger mig en förklaring som jag kan acceptera.

Ja, det var villkor det. Och sämsta sorten, dessutom. För ett sådant påbud får mig att sluta
fungera, helt enkelt. Jag har gett så många förklaringar som jag någonsin kan komma på. Men
ingen duger. Ingen av dem har han godtagit. Vad vill han att jag ska säga? Och vad betyder det
här? Att han aldrig mer kommer tala med mig. Om jag inte kommer på något väldigt bra,
förstås. Ska jag hitta på något, även om det inte är sant? Det svindlar. Och samtidigt blir jag
lugn. För mitt i allting så är det ju helt absurt. Det vet jag ju, någonstans längst därinne. Det
finns ett vett. Men ett väldigt litet vett. Och det ger vika som en hal tvål. Hur kan man ställa ett
sådant ultimatum?

Som mamma gjorde.

– Om du inte börjar prata med mig sticker jag kniven i dig.

– Jag vet inte vad jag ska säga.

– Bra. Det var i alla fall en början.

Sedan fortsätter hon att skära sin gurka.

Men det räcker inte för Vincent. Det jag säger måste vara acceptabelt också. Hur kan jag vinna
tillbaka hans förtroende? Det går ett par dagar i ett iskallt tillstånd. Sedan glider det ur mig i all
enkelhet, men först när jag liksom slutat frysa. När rädslan gått sin väg. Då kommer det. Och
han säger att det duger! Och det lilla vettet som jag nyss hade, byts ut mot en plötsligt lättnad.
Rymmare, 1975
Nu ser jag den. Äntligen. Min sten, min plats. Den är så bra, min sten. För den kan man sitta
under när det regnar och åskar. Men man kan också ligga ovanpå. Den är så bra så att jag har
adopterat den.

Jag har en käpp med en matsäck som jag har knutit fast, det har jag sett i Kalle Anka.

Gröngölingarnas bästa tips. Jag kommer aldrig mer gå hem igen. Jag vill bo i skogen.

Eftersom jag alltid brukar sjunga till alla stenar och allt i skogen. Stenarna, träden, gräset,
svamparna. Så borde skogen vara snäll och ta hand om mig nu när jag ber om hjälp. Jag ber er
om hjälp, härute. Allt som finns här, kan ni ta hand om mig? För jag har bara en macka och lite
vatten.

Eller är Simon här? Tar du hand om mig, Simon? Gör du det? Jag ber dig, snälla du. Kära
lillebror. Jag vet ju att du alltid går bredvid mig. Jag är så ledsen och jag känner mig så ensam.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Bara inte hem, okej?
Utanför, 2006
Jag stänger av. Tystnar. Går i ide, läggs i träda, ja, det kan kallas vad som helst. Men jag vill inte
mer. Jag vill inte lyssna, inte tala, inte se andra människor. Min blick fälls ner och in.

Men inte inåt. För där finns ingenting. In och av. Jag vill att det är tyst och mitt seende blir
smalt.

Klara av. Gå framåt. Fungera kroppsligt. Men inget mer. Det räcker så. Jag tar slut.

Det är som ett slags mättnad. Min kropp är full av människor, åtaganden, intryck och fråntryck
och avtryck och påtryck och nu räcker det. Mina vänner vet. Barnen vet. De hör på stegen.
Oroas. Frågar. Men min mun torkar för jag vill vara utan prat. Jag vill bara sova. Vara i fred. Jag
stänger av mobilen i flera dagar.

Nu väller meningslösheten och föraktet in. Idiotiska mänsklighet. Vad är vi här för? För att
skaffa tjusiga bilar och välbetalda jobb? För att surna i bilen och i tunnelbanan? För att gnälla på
andra människor? Sådant slöseri. Dumma, korkade människor som lever sina liv utan kompass
eller förmåga att se.

Fattar ni inte? Det enda jävla meningsfulla i det här skitlivet, fattar ni inte det? Sitt inte där med
din nagelfil och dina drinkar. För helvete, vakna nu.

Och sedan kommer nästa. Gärna något med miljön. Som till exempel att oljan tar slut om tio år.
Tror du att det spelar någon roll om du köper en bil nu då? Och varför slutar du inte köra din
jävla bil? Har du inte lyssnat? Och folk håller på med sina jävla prylar, renoveringar och
sommarställen och jag blir så trött. Mitt, mitt, mitt.

Jag tröttnar på människor. Jag tröttnar på att vara människa. Jag orkar inte med dumheter,
onödigheter. Jag vill flytta hemifrån, men istället åker jag till min pappa. Han och hans fru
omsluter mig. Ser var jag är. Ger mig en god gryta och ger mig tabletterna mot min huvudvärk –
det är för fullt – och jag låter mobilen vara avstängd.

Så åker jag hem. Stänger in mig i mitt rum och planerar en inre emigration.
Jazz och Ernst, 1981
Han har aldrig lakan i sängen. Han sover direkt på madrassen i sin morgonrock. Han bara bor
här. Men nu sitter han i fåtöljen, med morgonrockens glipa öppen mellan benen och ett stadigt
tag kring kuken. Den är liten och knapp, syns nästan inte under hans stora, håriga mage.

– Så kan ni sätta på er högklackat också. Kan ni låna några av er mamma, kanske?

Han pratar grötigt på bred skånska. Stan Getz spelar från vardagsrummet. Men Charlotte drar i
mig i hallen och säger snälla Felicia, jag vill inte. Men vadå. Det är väl ingenting. Jag säger att
det är ju bara Ernst. Jag tycker själv att det är spännande. Jag är nyfiken. Vad händer när han
runkat färdigt? Jag har aldrig sett en man få orgasm, bara läst om det. Jag vill ju se det.

Jag är tretton år och hon är tolv år. Mamma är inte hemma. Och jag lyckas tjata och till slut
övertyga Charlotte. Och det är något jag ska få ångra i resten av mitt liv.
Visitkort, del II, 1999
– Mamma, du måste komma! Du måste komma till Stockholm.

Jag har tappat kontakten med golvet. Jag får aldrig mer se Axel. Han sa det. Peter sa så. Det är
sant. Jag har ett visitkort i handen till hans advokat. Jag måste ha hjälp. Hur ska jag tänka, göra?
Mamma, hjälp mig! Och hon säger, utan att tveka:

– Vi kommer, älskling. Självklart kommer vi, Dan och jag.

Pardon, 2002
– Jo, det var en sak till.

Precis när jag trodde det var klart. Nej, det är alltid en sak till. Det är bara Peter som får mig att
känna så. Lite till. Lite mer. Jag drar en djup suck. Vad kan det vara den här gången? Har jag
missat några kläder i Axels ryggsäck? Ett föräldramöte som jag ska gå på, men inte han (han vill
helst inte vara där om jag är med). Eller är det någon utgift som jag glömt? Jag går igenom
listan.

– Jag vill inte att du är så trevlig mot mig när vi springer på varandra. Du liksom gör dig till. Jag
vill att du slutar med det.
Hjälte
Vi har ofta fått höra den här historien, vi yngre syskon.

Min syster Agnes står och blockerar dörren för Sonny.

– Vafan. Släpp in mig för helvete!

Sonny är röd i ansiktet och sammanbiten.

– Var är hon? Jag vill snacka med henne. Släpp in mig.

Men Agnes står som ett kryss i dörröppningen fast hon bara är tio år. Som för att skydda oss
alla. Och mamma har varit borta några dagar, men ingen vet vad hon skulle göra eller vart hon
skulle. Agnes står på sig, vägrar släppa in honom. Hon säger att mamma ändå inte är hemma.

Sonny har en kniv i handen. En sådan där kökskniv. Vad ska han göra med den? Han är väldigt
arg. Men varför kommer han nu? Han flyttade ju för länge sedan.

Han väser mellan tänderna till Agnes som inte verkar vara ett dugg rädd.

– Jag kommer tillbaka. Hälsa henne det.

Schwarzenegger, 1981
Det här är min nya grej. Helt klart. Jag känner mig nästan besatt. Läser boken, ser på
fotografierna och fattar. Arnold pratar om muskler, fibrer och övningar som det enda som är
värt att veta.

Och jag som sprungit. Bara sprungit. Han säger att konditionsträning måste kombineras med
muskelträning. Ja, men det är ju klart! Jag bläddrar. Han har till och med lämnat tomma sidor
med linjer på, längst bak i boken. Så att det går att skriva vilka övningar man gjort, hur många
repetitioner och antalet.

Jag börjar. Febrigt och nästan maniskt. Varje dag. Alla övningar. Man kan göra dem hemma och
de kräver inte ens en hantel. Så jag staplar böcker och häver mina vader upp och ner med
väggen som stöd för balansen. Och jag gör situps så att det bränner av syrebrist. Och jag ska se
ut som tjejerna i boken.

Arnold skriver om en sjuttioårig kvinna. Jag kan nästan höra hans stolthet mellan
komplimangerna, för det är aldrig för sent. På en annan bild har han Miss Universum på sina
axlar. Inte Miss Universum i skönhet, utan i bodybuilding. Och hon är den snyggaste kvinna jag
någonsin sett. Så där ska jag också bli.

Och Arnold säger att det går. Och det är aldrig för sent att börja. Det är ju tur. För jag är fjorton
år.
Bittermoon, 2003
Jag sneglar i smyg på honom. Luften darrar emellan oss. Men vi måste ju. Så vi sitter här och
lyssnar. Två föräldrar i djup och tyst missämja. Eller i alla fall en förälder. Han hatar mig, djupt
och innerligt. Så mycket att han inte kan titta på mig när jag pratar. Fast jag vet att han gör det,
när jag ser bort. Jag känner ingenting.

Jag tänker att han har fastnat i ingenmansland. Där kärlek och hat bor grannar med bara en
tråd till staket emellan.

Det var fyra år sedan nu, men tiden har slutat spela roll. Jag sitter och undrar vad han tänker,
egentligen. Ångrar han att han fick barn med just mig? Om jag inte hade svikit så, hade vi
fortfarande levt tillsammans då? Eller åtminstone skilts åt som normala människor. Eller,
normala. Finns det normala skilsmässor? Och varför ljög jag? Varför svek jag så?

Ett avgrundskrik, så var han borta. Jag var skyldig till allt. Jag är fortfarande skyldig. Det är mitt
fel. Som inte kunde avsluta. Som lät det gå lite till. För långt. Förlåt mig. Hjälper det om jag lovar
att aldrig mer göra om det?

Nej, inget hjälper. För hatet lever. Och varje kontakt är en besk gång på plankan. Där går hon.
Förrädaren. Svikaren. Titta ner nu, för nu kommer hon.

Jag försöker att åtminstone bli lite irriterad. På honom också. Måste han sitta här och hela tiden
fråga Axel varför betyget i det här ämnet inte är lika högt som i alla andra ämnen? Ja, då är han
där och petar. Kan alltid bli lite bättre. Och då säger jag till Axel att han varit jätteduktig. Det var
väl jättebra. Jag ser på Peter igen. Tänker. Önskar. Ber.

Låt honom vara. Det är inte vår son vi ska mana på. Det är inte han som misslyckats. Det är vi.

Kastruller och rå potatis, 2006

Vi sitter på balkongen och röker cigarr. Insvepta i dun och stjärnhimmel. Och allt jag gör är
vidunderligt. Han säger att allt jag gör är så vackert. Hur jag talar. Hur jag rör mig. Att jag är så
relevant. Och jag smakar på ordet. Relevant.

Jag ser på Vincent och lyssnar på hans ord om tvillingsjälar. Han säger att han har hittat sin. Vi
kom från samma kärna, sköt iväg åt varsitt håll och nu har halvorna äntligen mötts. Han ritar
färden med båda händerna.

– Allt med dig är fest, Felicia. Om vi så satt i en källare med en kastrull råa potatisar, så skulle
det bli till fest. För du, du är min bästa vän och jag har aldrig älskat så.

Det är ju lite komiskt. För här sitter vi och kurar under ett stort täcke med varsitt glas konjak
och varsin cigarr. Det är fest. Och jag tänker efter. Känner det ljumma från månen. Och nej. Så
är det. Jag har faktiskt aldrig varit så här lycklig.
Soltrådar, 1974
Jag vet inte, det bara kommer. Ord som jag hittar på. Och sedan sjunger jag dem. Det brukar
handla om det som finns runt omkring mig. Träden. Gräset, kanske. Solen. Eller så kanske jag
ser en fågel. Och då sjunger jag om den. Eller ja, det kan vara liksom om vad som helst. Jag är i
alla fall ensam. Ingen annan som går med mig. Ingen att prata med och det är skönt. Att det är
tyst.

Inget prat, inga ljud. Det är klart, det låter ju lite från vinden. Och kanske en ekorre som hörs.
Jag tycker i alla fall om det. Att sjunga. Och jag gör det tills jag går hem igen. Och där slutar jag
att sjunga.

Svart, 1975
Mamma finns där, men inte tiden. Eller fanns hon inte?

Jag vet inte, för jag minns inte. Sex år är borta. Vad ska jag göra med det?
Ren och älg, 1988
– Bromsa! Du ser väl förihelvete att det är en älg!

Jag flåsar i framsätet. Det drar och sliter längs ryggen. Jag städade ju nyss. Skulle precis vila.

Stellan sitter i baksätet och kör. Fast med mamma. Jag ser på henne och ler när värken ger vika.
Är hon nervös nu?

– Du kan väl låta mig köra istället, ber Stellan.

– Kommer inte på fråga. Du har druckit.

Mamma ger Stellan en sträng blick i backspegeln, sedan vänder hon sig mot mig och lägger en
hand på magen. Hon flåsar med mig. Kör sakta och stadigt längs snövallarna i mörkret.

– Duktiga lilla älskling. Det blir en söndagspojke. Precis som jag sa!

Lasarettet, 1974
Vi ska inte åka hem. Vi ska direkt till sjukhuset, säger morbror. Mamma säger inte så mycket,
hon orkar inte prata.

Jag, Jack, Charlotte och Simon sitter därbak och tittar på mörkret utanför. Det är kallt. Hemma i
Egypten var det varmt. Jag lutar mig mot Charlotte. Jag är så trött, fast jag sovit på planet.
Simon ligger i Jacks knä, matt, trött. Mamma stirrar rakt framför sig. Det är tyst i bilen. Morbror
vänder huvudet åt mamma flera gånger, utan att säga något. Det börjar bli varmt i bilen. Och
precis innan jag somnar bryts tystnaden. – Herregud, så mager du blivit, säger morbror. Och
alldeles gul.

Fall, 1985
Nu ligger han på golvet. Avväpnad, maktlös. Jack tar först av Stellans glasögon där han ligger på
rygg. Sedan måttar han noggrant in en spark, mitt på käken. Jack har fått nog och ändå tänker
han på glasögonen, tänker jag. Och mamma ser på, hon med.

Vad tänker du, mamma? Vad tänker du på, när du ser det här? Tänker du på dig själv, som nyss
blev hotad till livet av din man med en yxa i handen? Eller tänker du på mig, som sitter skärrad
och höggravid i stolen bredvid? Eller tänker du på Jack som tröttnat på att bli tråkad av din man
efter alla dessa år? Vad tänker du?

Stellan famlar efter glasögonen och Jack står kvar med benen isär över Stellan.

– Det är över nu, Stellan. Nu är det över.

Det är som på film, tänker jag. Men det är det förstås inte. För det dröjer bara en månad till
nästa gång. Och då försöker Stellan bränna ner huset.
Avsågat, 1975
Mamma sågar av bordsbenen, med hjälp från Styvfar nr 4. Från och med nu så ska vi sitta på
golvet och äta mat. Precis som vi gjorde i Egypten.

Vitt, 1975
Det är något vitt på naglarna. Eller är det under? Det är liksom prickigt. Vad är det? Det går inte
bort.

Maten, 1974
Mögligt bröd.

Bröd med mjölbaggar i.

Ost med mögel – bara att skära bort det gröna.

Svartbränd mat.

Rester i gratängform.

Pappa får signaler från skolsköterskan om att hans barn är undernärda.

I en sal, 1974
Pappa Lennart (styvfar nr 1) kommer och hälsar på oss. Han tycker det är fint att vi får bo i
samma rum. Han smeker mitt hår och säger att det var tur att jag fick ha det kvar. Så ser han på
Simons rakade huvud och smeker det också. Hans mage har blivit mindre nu. Han drar upp
skjortan och visar Pappa Lennart som snabbt drar ner skjortan igen. Veronica och Agnes sitter
på min säng och har fortfarande sina dufflar på sig. Veronica är tyst. Men så vill hon visa några
balettsteg hon lärt sig. Agnes har Simon i knäet och mamma är på toaletten.

Charlotte och Jack sitter i Pappa Lennarts knä och lyssnar på saga.

– När får vi åka hem?

– Doktorn säger att ni får åka hem när ni är friska.

Pappa Lennart fortsätter med sagan.

– Hur länge har vi varit här, mamma?

Mamma som precis kommit ut från toaletten tar fram sin kalender.

– Ja, det är väl. Vänta, nu ska vi se …

– Två månader och tre dagar, fyller Pappa Lennart i.

Gångjärn, 1979
– Mamma, det är efterrätt nu!

Veronica dukar. Hon ger mig bunten med skedar så jag ska lägga dem vid varje tallrik.

– Men var är hon?

Jag svarar inte, för jag vet inte. Eller det gör jag visst det. Hon är på toaletten, jag såg att hon
gick in. Men var hon är, det vet jag inte.

Pappa Lennart ställer fram päronhalvorna och sätter sig. Vi skickar runt grädden och tar en sked
var.

– Får man ta två, Pappa Lennart?

– Ät upp den första först.

– Men varför kommer hon inte?

Veronica går fram till badrumsdörren och knackar. Sedan sätter hon sig igen.

Pappa Lennart går också fram till dörren.

– Du?

Han sätter sig igen och börjar äta. Alla äter tyst. Men så lägger Pappa Lennart ner skeden i
tallriken.

– Nämen, vad är det här för trams?

Han går fram och bankar på dörren och nu står vi alla och ropar in genom dörren.

– Mamma, kan du inte svara?

– Vad gör du därinne, mamma?

– Mår du inte bra?

Pappa Lennart tar fram verktygslådan. Bänder av dörren, starkt och beslutsamt.

Där sitter hon. Lutad mot kaklet.

Hon vaknar inte.

Högljutt, 1996
Det är första gången jag skriker åt mamma. Enda gången. Sista gången. Hur i helvete kunde
hon? Skriva om min pappa på det där viset? Lämna ut honom i sin bokjävel? Hur fan kunde hon
förstöra så?

Hon lyssnar tålmodigt på mig i telefonen. Och jag fortsätter. Gapar, gråter. Kunde du inte ha
låtit mig läsa ditt sjuka jävla manuskript först? Och nästa bok, ska nästa pappa avrättas då?

– Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Det här är ju mina upplevelser.

Och jag fortsätter att gorma. Var det verkligen nödvändigt att beskriva min pappas kön och hur
deras jävla sexliv var och allt. Fan i helvete. Vad har hon gjort? Jag säger att jag kommer förlora
min pappa. Han klarar inte det här.

Och jag sitter fastklistrad i smeten mamma. Kommer inte loss. Kan inte särskiljas från
fundamentet. Jag sitter fast i en lojal jävla smörja. Mittemellan den jag helst vill ha och den jag
helst vill bli fri ifrån. Jag blir tvungen att välja. Om jag vill ha min pappa måste jag välja bort min
mamma. Och allt blir obegripligt. Varför kan han inte välja mig ändå? Fast min mamma klantat
sig så? Kan han inte, snälla, skilja mig från henne? Snälla pappa, försvinn inte nu. Vi har ju precis
börjat.

Men allt glider mig ur händerna. Jag kan bara stå här och skrika. Till en människa som inte
förstår vad det är jag säger. Som inte förstår min förlust. Och jag får henne åtminstone att lova
att skicka mina systrar manuskriptet. Innan nästa självbiografiska bok ska ges ut.

– Jag visste inte att det här skulle få sådana konsekvenser, älskling.

Nämndemansgården, 2001
– Ja, fast så gör inte min mamma. Hon gömmer inga flaskor. Hon låter alla stå framme.

Terapeuten höjer på ögonbrynen. Gruppen stannar av.

– Neehej. Jaså?

Jag ser mig omkring. Det stämmer inte. Inget stämmer, inget är normalt. Hon kan inte ens bete
sig som en normal jävla alkoholist.
Varannan helg, 2008
Jag sitter här och försöker förstå. Min son har precis berättat att han vill bo hos sin pappa. Inte
hos mig. Han säger att jag inte förstår. Därför gräver jag.

Jag tar fram mammas bok. Läser. Pusslar.

1964: När mamma är tjugotvå år lämnar hon sin man och deras döttrar (3 år och 1,5 år gamla).
Då slutar den yngsta dottern att tala.

Ett och ett halvt år senare kommer hon på att hon vill ha dem tillbaka. Då startar hon en
vårdnadstvist. Pappa Lennart kapitulerar nästan omedelbart för barnens skull. Mamma får
vårdnaden. Och tar sina barn sextio mil från deras pappa.

Jag lägger ihop boken igen. Jag kan inte förstå.

Allas vår mamsi, 2009

På morgonen ligger en vänförfrågan på Facebook: vill jag bli vän med mamma? Men det är inte
mamma som frågar, utan en syster.

Och jag undrar, när blev världen så skruvad? En vänförfrågan. Vän?

Med henne? Med min mor som nyss blev anmäld till Barnombudsmannen.

Har jag sådana vänner? Nej.

Har jag vänner som frågar mig om jag vill bli kompis med deras mammor?

Nej.

Jag försöker förstå.

På Facebook får jag också veta att en workshop med mamma gör underverk med trötta och
osäkra mammor.

Jag är mamma, trött och osäker och jag gick under. På grund av samma mamma.

När blev världen så skruvad?

Jag skriver ett brev till en syster att jag inte orkar lyssna mer nu. Hon blir sårad och slutar skriva.

Alla dessa mammor. Alla dessa kvinnor. Jag tycker verkligen inte om kvinnor.

Hungrig, 1975
Det blir ris. Bränt ris. Det ska vara så. För så var det i Egypten. Och så bränd sås till. Det ska
också vara så. Vi är hungriga och börjar äta. När maten är slut är vi fortfarande hungriga.
Alltid alltid alltid hungrig.
Navelskåderi, 2009
Jag är invaderad.

Men jag har en känsla av att jag borde ha ett värde.

Ett värde som består i något annat än att vara en medpassagerare, ett vittne, en förstående
lyssnare.

Något annat än en inställsam partner som går i höga klackar och inte blir arg.

Något annat än en lydig liten flicka som gör som mamma säger.

Det ska fram. Det ska ut.

Det ska granskas och ifrågasättas.

Jag skulle vilja ha ett annat värde.

Ett annat tillstånd där jag inte är invaderad. Neutralitet, åtminstone?

Jag vill kunna säga som Bob Hansson: här ligger jag och duger.

Barnmorskeri, 1988
Vi är en flock. Som intar förlossningssalen. Jag frustar fram. Mamma, Stellan, min bror, tre
systrar och min man. När barnmorskan får se min mamma ryggar hon tillbaka. Mamma ser det.

– Så. Var inte rädd! Jag ska inte ta över, det här kan du bättre än jag! Så skrattar mamma och
kavlar upp ärmarna.

Glöd, 1976
– Sssch, nu kommer hon!

Jag och Charlotte gömmer oss under täcket. Mamma morrar därute. Vi fnittrar kvävt. Sedan blir
det tyst.

– Titta nu!

Mamma släcker lyset. Så stänger hon dörren bakom sig. Vi tittar upp ovanför täcket. Och så får
vi syn på den lilla orangeröda punkten i mörkret. Det är cigaretten. Hon gör cirklar med den.
Det blir en glödande åtta, en cirkel och titta! En bokstav!

Altare, 1993
Jag ska precis gifta mig och klänningen stramar över magen. Fick lägga ut den senast igår. Jag
tittar på alla gäster i kyrkan och de tittar på mig. Sedan tittar jag på min blivande man. Jag har
redan ångrat mig. Men klänningen passar perfekt och nu är det för sent.

Mormors begravning, 1999

– Bettan! Bettan Larsson! Bettan!

Mamma sitter bredvid sin syster. Birgitta. Men mamma känner inte sin syster. Birgitta är född
med en CP-skada och bor på institution. När mormor levde hälsade hon alltid på Birgitta.
Kallade henne för Bettan. Men nu ligger mormor i kistan längst fram i kyrkan.

Birgitta vill göra armkrok med mamma och svänga. Från den ena sidan till den andra. Och
mamma låter sig hållas. Fast egentligen vill hon nog inte. Mitt i psalmen tar moster i med hög
mörk röst. Och nu släpper mamma armkroken. Men Birgitta fortsätter.

– Bettan! Bettan Larsson! Bettan!

Tystnad, 1983
Fan också. Hur ska jag göra nu? Jag måste ju svara på frågorna i skolan. Annars får jag ju inga
betyg. Som om det nu var viktigt. Men det är ju enda chansen att komma någon annanstans.

Här vill jag ju inte stanna. Bland idioterna. Jag måste prata. Men okej. Då gör jag det bara i
skolan. Så får det bli. Hemma är jag tyst och i skolan får jag prata. Men jag tänker fan inte prata
om ingen frågar något. Och jag tänker inte prata med någon annan. Bara med lärarna. Om de
frågar något. Och bara när jag måste svara.

Men du. Dig tänker jag inte prata med. Aldrig mer. Jag tror faktiskt inte ens jag kommer titta på
dig. Jävla morsan. Du är inte värd ett skit. Inte ett enda ord till kommer jag säga till dig. Aldrig
någonsin mer i hela mitt liv.
Davidson, 1994
Olle sitter i telefon. Han pratar med min mamma och röker samtidigt. Jag sitter vid köksbordet
och skriver ett brev till Charlotte. Skriver att jag ändå kan vara hennes vän. Att jag vill vara det.

Hon bara grät på bröllopet. Jag vet att hon såg. Med putande mage stod jag där vid altaret och
ångrade alltihop. Jag ångrade mig redan från början. Varför sa jag ja?

Den där morgonen när Olle ringde. Han frågade om allt jag sagt var sant. Och ja, nej, inget var
sant. Jag var bara full. Men det sa jag inte. Jag var full, romantisk och en idiot som svarade ja på
ett frieri kvällen före. Efter tio minuter. Ingen hade ju någonsin friat till mig.

Klart jag sa ja. Fast vi aldrig träffats förut. För första ögonblicket finns visst. Det har jag ju läst.
Allt var så självklart.

Men med bultande huvudvärk försvann glittret och jag ville bara sova vidare. Men en sak är
säker – man tar konsekvenserna av sina misstag. Och jag har lärt min läxa. Därför svarade jag ja
på Olles fråga. Visst var det sant. Allt vi sa igår på festen var sant. Visst ska vi gå en promenad.
Och visst ska två människor hålla varandra i handen på sin allra första promenad tillsammans.
De ska ju gifta sig!

Charlotte såg igenom mig. Inte ens jag gjorde det. Och nu sitter jag här. I ett hus, med ett barn
och en man och undrar vad jag gör här. Och varför har jag förlorat Charlotte? Min bästa vän och
syster. Återigen måste jag välja. Mellan den jag helst vill ha och den jag vill lämna. Och det är
ett omöjligt val.

Olle skrattar. Det gör han inte med mig längre. Så lägger han på luren. Och jag dröjer kvar vid
mitt brev. Men egentligen dröjer jag kvar så att han ska ha somnat när jag kommer och lägger
mig bredvid honom.

Sonny och kvinnor, 1998

Mamma skriver i ett brev att hon råkat på Sonny i Göteborg. Han hade gått fram till henne och
sagt:

– Du har verkligen förstört min syn på kvinnor.

Bytt är bytt, 1982

Bytt är bytt och kommer aldrig åter.

Jag hör inte hit.

Jag är inte din och du är inte min.

Du äger inte mig.

Jag har en pappa därute nånstans och han ska hämta mig.

Och du kan ligga här och knulla bäst du vill.

Sup på, jobba ihjäl dig. Jag bryr mig inte.

Svimma, ligg här och var medvetslös.

Jag tänker inte bryta upp fler dörrar.

Jag ska rädda mig själv.

Pappa hämtar mig.

Och du kan sitta här och skriva.

Du har alla andra barn, dina stolta kvitton.

Och skulle säkert inte märka nån skillnad.

Jag tänker inte sitta här och ljuga mer.

Jag tänker inte hålla tyst.

Bytt är bytt och kommer aldrig åter.

Dike, 2002
– Hon är fan inte klok!

Dan flämtar. Jag vet inte när vi sist förde ett normalt samtal, han och jag. Hur länge var de gifta,
han och mamma? De har i alla fall varit skilda längre än de var gifta, tänker jag. Och så här låter
det varje gång. Jag känner mig trött. Men det är klart att jag lyssnar. Jag vet ju hur det är. Och
dessutom gillar jag Dan. Så jag lyssnar.

Rapport från skilsmässornas land. Det låter ungefär likadant, oavsett vem som pratar. Det är
samma historia. På det stora hela. Lite olika innehåll, men samma uttryck, samma bitterhet.
Samma »Då sa han« och »Vet du vad hon gjorde« och »Kan du fatta?« Sällan något om det
egna. Inget »Vet du. Jag har tänkt på vad jag gjorde.«

Klart att jag lyssnar. För bakom finns ledsnad och ensamhet. Och jag vet. Prata på. Jag lyssnar.
Ett djupt andetag. Känner mig lugn. Vad är det, Dan? Ta det från början. Vad är det som har
hänt. Egentligen?

– Hon försökte köra över mig med bilen!

Prinsessor, 1996
Överallt. Hela pärmen är full. Prinsessor som gråter. Prinsessor som vinkar. Prinsessor som bara
står. Där är visst en prinsessa som håller i en tårta, mitt i allting. Men hon gråter, hon med. Alla
gråter. Och det är bara prinsessor. Mamma har sparat alla mina barnteckningar och satt in dem
i en pärm.
Lasarettet, 1974
Det är något med håret. Kommer jag att dö? Mamma kanske. Hon är ju gul och äter ingenting.

Hon svarar inte när man pratar. Hon sover mycket.

Jag kan äta. Sjukhusmaten är god och de som jobbar här är jättesnälla. Vi får inte gå ut från
rummet, men vi har en egen teve. Jag vet inte hur länge vi ska stanna. Men de säger att vi håller
på att bli bättre i alla fall. När vi är friska får vi åka hem.

Hem, förresten. Vart då?

Jag går, 2009

Jag har sett tillräckligt. Jag går nu. Jag går för att aldrig mer komma tillbaka. Jag lämnar dig nu.
Bytt är bytt och kommer aldrig åter.

För jag har sett alltihop. Bilderna, filmerna. Hon var inte jag. Jag går.
Whisky so far, 1990
– Vatten?

– Eh, jag vet inte, ska man ha det?

Jodå, pappa häller i vatten och jag slipper bestämma. Hur många år sen är det? Kanske sju år.
Åtta? Jag sitter i hans vardagsrum. Känner igen överkastet. Jag har ett nästan likadant. Från
Vietnam. Men pappas är solblekt och färgerna har gått upp flera oktaver. Han har fått en större
näsa nu. Och han är så blond.

Jag vågar inte andas så där djupt. Jag vågar inte säga så där som jag hade tänkt. För kanske är
ögonblicket gjort av papier maché? Kanske blir han ett vykort igen. Ett brev. En teckning.

Men whiskyn är stor och brummar alldeles varm nere i bröstet på mig.

– Berätta, säger han. Berätta hur du har haft det.

Katarina, 2006
När jag vaknar, ser jag att någon askat på mitt nattygsbord. Vem har varit härinne? Har någon
stått här medan jag sov? Jag är på låst avdelning, men känner hur det svajar till. Känner mig inte
trygg längre. Jag går ut till fönstret. Där kommer Vincent. Ska han rädda mig?

Äntligen, 1982
På restaurang med pappa. Det är bara vi två. Det känns konstigt. Hur länge sedan är det vi sågs?
Jag räknar med fingrarna under bordet. Ett, två … tio år. Det är tio år sedan.

Han är brunbränd. Han ler mjukt och tar en cigarett. När han lutar sig tillbaka ställer han
plötsligt frågan.

– Vill du följa med mig tillbaka?

– Tillbaka till vart då?

Pappa skrattar.

– Till Vietnam, förstås!

– Men, du bor ju där, pappa.

– Ja, precis. Och jag vill att du kommer med och bor där med mig.

Äntligen. Äntligen kommer han och hämtar mig. Min pappa. Han ska rädda mig. Jag visste det!
Jag vet först inte vad jag ska säga. Men jag går fram till honom och kramar om honom hårt.
Känner efter hur det är att krama en pappa. Min pappa. Sedan viskar jag i hans öra:

– Tack, pappa. Klart jag vill följa med dig.

När jag kommer hem och berättar för mamma så säger hon utan en sekunds tvekan nej.

– Kommer inte på fråga. Du känner ju inte din pappa.

Nära och tära, 2007

Samtal efter samtal. Först den ena, sen den andra. Behövande, törstande, sökande. Plötsligt har
alla skilt sig, varit otrogna, blivit deprimerade, blivit av med jobbet, grälat med flickvännen,
separerat från pojkvännen, vittjat mobiltelefoner och mejlboxar och blivit bedragna. Och
plötsligt är alla indignerade, upprörda, förtvivlade, uppgivna och lamslagna. Och så ringer de. En
efter en. Kanske tre på samma kväll. Och jag lyssnar, tröstar och försvarar, nyanserar, väger.

Men en dag blir det tyst. Vila. Frid och trötthet. Telefonen ringer inte mer.

Det är för att jag stängt av den.

Träning
Ut. Jag måste ut. Och jag kommer ut. Jag kan springa. Länge.

Lugnt, fort, det har ingen med att göra. Jag kan tävla mot de andra i spåret. Om jag vill. Och jag
kan lyssna på musik eller inte. Det är det ju ingen som vet.

Jag börjar springa. Och jag får ro. Jag vill aldrig komma fram.

Konsum, 2009
Precis när jag rundar hörnet ser jag henne. Min morsa. Och allt väller över mig på en och
samma gång. Hon bor här. Precis här. I mitt kvarter, med mitt Konsum, med mina barns fotsteg
på trottoaren. På min gata.

På ett ögonblick vaknar ondskan och jag vill slå.

Istället går jag över på andra sidan gatan.

Så var det dags igen, 1975

Flyttade vi inte nyss hit? Det känns så. Men jag vet egentligen inte. Nu är det tydligen dags igen.
Mamma har precis berättat att vi ska flytta. Femtio mil söderut. För där bor Lasse.

Vem är Lasse?
Tenutex, 1974
– Jaha, ungar. De har tydligen blivit immuna. Det är därför vi inte blir av med dem.

Alla har löss och alla har långt hår. Utom bröderna.

– Så vi får ta till det tunga artilleriet.

Jag ser hur Charlotte oroligt börjar dra i sitt långa hår. Ska vi rakas nu?

– Fotogen. Så får det bli. Fotogen.

Det luktar konstigt och starkt och vi tar långa omvägar kring mamma och hennes cigarett.

Mormor ska hjälpa mig att skölja ur. Jag lutar mig över badkarskanten så mycket jag kan. Det
gör ont. Och jag frågar henne varför hon använder nagelborsten.

– Men kära lilla barn. Jag använder väl ingen borste!

Hon torkar av mitt hår och tittar granskande på mig.

– Men herregud, barn. Vad har hänt med dina öron? De har ju blivit dubbelt så stora!
De nio, 1973
De kommer in, en efter en. Nio studenter. Mörka med mustasch. Inte alla, men mörka. Mamma
har sagt att de ska bo här, men bara en natt. Högst två.

Hon har flyttat ut vår våningssäng och ställt in den hos bröderna. I mitt och Charlottes rum
ligger nu bara madrasser. Där ska de sova, alla nio. De har underliga namn. Fina namn. Kommer
vi hinna lära oss dem?

Jodå, vi hinner. De blir kvar. I fem månader.

Spejare, 1973
Jag har aldrig kommit på det förut. Att man kan se ut genom nyckelhålet. Att det liksom går att
se vad som händer utanför vår låsta dörr. Jag ropar på Charlotte och Jack som ligger i sina
sängar och läser Kalle Anka. Och de kommer. Vi trängs vid nyckelhålet. Ser ni? Jodå, de ser.

För sängen står precis mitt i synfältet. Och där böljar täcket, upp och ner. Det är mamma och
Yusuf.

Dags igen
– Ungar!

Vi kommer, allihop.

– Vi ska flytta!
Lasarettet, 1974
Det som kommer i toaletten är vitt. Det flyter. Men jag har i alla fall håret kvar. Det har inte
Simon. Han fick raka av allt när vi kom hit.

Hans mage är stor och rund, fast resten av kroppen är liten och smal.

Jag ser mig i spegeln. Borstar mitt långa, fina hår. Jag undrar vad som händer där utanför?

Jag har visst glömt bort att det fanns. Utanför lasarettet.

Adoptivmamma, 2008
– Vill du bli min mamma?

Hon ser på mig med blick av varm choklad och ler.

– Men betyder det att jag måste ta mig an dina syskon också?

– Nej, ler jag tillbaka. Du får bara mig.

– I så fall säger jag ja.

Stor och liten, 1974
Inte så dumt, faktiskt. Planen verkar vattentät. Om jag tar två kronor från pengaburken, så
räcker de till tågresan fram och tillbaka (1 krona sammanlagt), ett förvaringsskåp i köpcentret
(femtio öre) och en stor papperskasse på Domus (25 öre). Det blir ju till och med över!

Jag går först och köper kassen. Sedan går jag in till leksaksaffären och lägger ner
Barbiedockorna i den. Sedan smiter jag genom kassan till ett dolt hörn i köpcentret, där jag
packar upp alla dockor och deras kläder. Jag slänger förpackningarna. Ingen kommer någonsin
kunna se att de är stulna då. Sedan låser jag in skatten i skåpet så att kassen är tom för nästa
runda.

Jag är så glad att det är Lasse som kommer. Men samtidigt blir jag ännu mer rädd. För väntan.
För straffet. För mamma som väntar därhemma. Jag vet att jag kommer få det värsta straffet
jag någonsin fått. Ändå kan jag inte låta bli att undra vilket det blir.

Mamma sitter mittemot mig. Röker cigarett efter cigarett. Tyst. Väntar. Tar en kaffe. Kommer
tillbaka. Sitter. Går på toaletten. Kommer tillbaka. Sätter sig. Tittar på mig.

Äntligen börjar hon prata med mig.

– Du ska få betala de där dockorna själv. Du har etthundratjugofem kronor på din bankbok.
Men du har stulit för tvåhundra. Hon suckar kort.

– Så jag får lägga ut resten.

– Tack, viskar jag.

– Vidare ska du få handla mat när det behövs och jag kräver exakt redovisning i form av kvitton.

– Ja, säger jag.

– Men allra först ska du få lägga ner alla dockorna i en platspåse och slänga dem i sopnedkastet.

– Varför då? undrar jag.

– Du håller helt enkelt bara käften. Säger hon. Sedan tar hon en ny cigarett och fortsätter.

– Från och med idag gäller utegångsförbud i en månad, förutom när du går och handlar, förstås.
Resten av veckan blir det rumsarrest. Det innebär att du får stanna inne på rummet från det du
kommer hem från skolan tills det är dags att sova. Naturligtvis äter du inte med oss andra, utan
får maten på rummet.

Nu är hon färdig. Alla straffen är uppräknade. Och nu går hon fram till mig och ger mig en örfil.
Blodet börjar rinna ur näsan. Hon tar mig in i badrummet och torkar av. Hon torkar så hårt att
det gör mer ont än själva örfilen.

Sen slänger jag alla dockorna.

Jag fortsätter, 2008
Jag fortsätter att förnedra mig inför mig själv. Bedjande, vädjande. Snälla, älska mig. Ta mig till
dig.

Hur kan man älska på det här viset?

Det bara pågår.

Saknaden har låst mig i ett själsligt skruvstäd, där få intryck slipper igenom. Inget imponerar på
mig längre och jag har åldrats i förtid.

Jag blir inte klar. Jag går inte vidare. Eller gör jag det? Vissa dagar kan jag ändå uppleva att jag
är en person. Men de flesta dagar är jag ett tomt väsen. På jakt efter mening och på jakt efter
min egen existens.

All min sorg och allt mitt mörker och allt mitt existensberättigande har fått ett ansikte – ditt.

Och jag är kvar här, med vilja att förändra, förvandla, slå knut på mig själv. För att en enda gång
bli accepterad.

Å andra sidan
Kan man verkligen älska flera samtidigt?

Mitt hjärta är redan bebott.

Sorg, 2008
Varenda kopp jag tar i, när jag ska göra kaffe.

Vartenda plagg jag sätter på mig.

Varenda gång jag håller i min telefon.

Varenda gång jag borstar tänderna.

Varenda gång jag handlar mat.

Och då slutar jag andas.

Så vad gör man? 2009
Det är som när man är på fest: det blir inte roligare än man gör sig. Så är det när jag till slut
kommer på att nehej, då får jag göra det själv.

Ingen relation lyckades fylla det som mamma misslyckades med. Rätten till värdet, respekten,
den kommer inte av sig själv.

Så jag gör mig ensam. Efter år av hysterisk aktivitet. Träning, vänner, hjälpa, hjälpa. Älska, göra
slut, jaga, älska igen. Mamma, på och av.

Nu är jag så trött. Jag har varit social för flera årtionden – den tröttheten. Jag vill inte mer nu.
Jag vill vara i fred. Låt mig vara.

Ensam. Äntligen.

Och mitt över gatan sitter en annan ensam person – min mamma.
Dårarnas sammankomst, 1974
Vi kommer ut. Vi är friska. Drygt två månader har gått och Simons stora mage har försvunnit.

Pappa Lennart hämtar oss vid sjukhusentrén och kör oss. Vi kan inte sluta stirra ut genom
bilfönstret. Det fanns något utanför sjukhuset. Men jag hade glömt vad det var. Nu blir det
inlagda persikor och grädde hemma hos Pappa Lennart. Hans favorit. Våra äldre systrar väntar
på oss.

Pappa Lennart berättar vid ratten att han har ordnat en ny lägenhet åt oss, i huset bredvid
hans. Så kan han bjuda oss på middag varje söndag. Mamma lägger huvudet på sned och ser
ömt på honom.

– Det var snällt av dig, Lennart. Men vi ska åka tillbaka.

– Tillbaka? Pappa Lennart verkar inte förstå.

– Ja, tillbaka. Till Egypten.

Ensampappa, 1974
– Hon är väl ensam vårdnadshavare, inte sant?

– Ja men jag är deras far!

Socialtanten suckar trött i telefonen.

– Och vad vill du att vi ska göra åt det då?

– Hindra henne från att resa tillbaka!

Samtal med mamma, 1998
– Varför gav du mig en örfil när jag hade stulit? Och varför gav du mig en örfil när jag berättade
hur orolig jag var att jag blivit gravid?

– Men vad är det för dumheter? Jag har aldrig slagit dig!

Be den där jävla tränaren att

dra åt helvete, 2009
Min tränare sitter hela tiden och gör små uttalanden. Han anklagar mig. Säger att jag inte
duger, att jag inte dög. Han drar fram visselpipan mitt i natten och tvingar upp mig i långa,
utdragna matcher. Ibland är jag målvakt – släpper alltid in bollen, förstås – ibland är det jag som
är anfallare och får alltid in en hård, skoningslös boll, precis där den ska sitta.

Han gör upp strategier, gång på gång. För hur vi ska bli mer samspelta, hur vi ska vinna. Han
anklagar mig för att vara en ständig förlorare. Träningspassen är långa och fysiskt nedbrytande.
Jag längtar efter att få vila. Att få vinna. Att få duga.
De där spåren, 2009
I mitt vardagsrum.

Som jag gått och gått. I tankar och gråt.

Sorgliga gobelänger över väggarna, inskränkande och dunkla.

Jag börjar tröttna rejält på min egen röst. Sorgens monotoni börjar likna en patetisk parodi på
ett offer.

Visste inte att det var så skönt att bli trött på sig själv.

Det räcker nu.

Angela, 2009
På något sätt vet jag det redan när jag ser hennes ögon. Svarta, sneda och målade tittar de på
just mig. Hon slutar inte titta.

Jag tittar tillbaka, länge. Magen blir varm. Jag hör mig själv fråga:

– Skulle du vilja träffa mig någon gång?

Hon ser glad ut och vi byter telefonnummer.

Vi ses några dagar senare och jag fortsätter att titta på henne. Kan inte sluta. Hon luktar
annorlunda, hennes hud är mjuk och hennes mun talar ett annat språk. Jag bara stirrar. Och jag
lutar mig fram och frågar om jag får kyssa henne.

Efter tre månader med Angela kan jag börja gå i en annan riktning.
True blood, 1983
Det blöder från Stellans panna. Tröga rännilar fastnar på vägen och gör halt. Hans hand har
frusit i Elvisgesten.

Mamma står bredvid med bara handtaget. Resten av ölsejdeln ligger lite varstans. På golvet, på
bordet, på Stellan.

– Ska vi inte ringa efter en ambulans?

– Nej, varför då? Det var ju han som började.

Tomt, 2010
Nu är det stilla. Nu vet jag ingenting längre. Allt jag visste är upplöst. Inget är längre sant, inte
längre falskt. Nu kan livet börja. Mitt liv.

Mammas missfoster, 1987

Jag sitter och karvar i köttfärsbiffen. Jag kommer inte genom den sotsvarta skorpan. Min syster
har redan ätit upp och himlar med ögonen när jag tittar på henne. Mamma fattar glaset och
skålar med min syster. Och de dricker. Mamma är full. Igen. Och jag kan inte komma igenom.

Hon rör om i grytan så att svarta flagor simmar upp till ytan. Skjuter grytan närmare mig.

– Mammas missfoster, va? Det var väl inte igår?

– Näru, morsan, det var inte igår. Då hade vi inte överlevt, svarar min syster och skrockar åt sitt
eget skämt.

Tänk att hon vågar kalla henne morsan, det skulle aldrig jag våga. Min strupe har plötsligt blivit
sugrörstunn. Jag försöker gissa. Hur mycket har mamma druckit? Som en idiotisk lek, jag räknar.
En flaska? Två?

Stellan kommer in från TV-sporten. Han har en cigarett i mungipan och öppnar en flaska öl. Sen
går han fram till mammas stol, ställer sig bakom henne. Böjer sig fram och viskar något i hennes
öra. Mamma protesterar med ett snett leende.

– Nej, har jag sagt.

Då nyper han tag i hennes ena bröstvårta och vrider hårt ett halvt varv.

– Jaså, det säger du.

– Ja, det är precis vad jag säger, herrn.

Stellan grymtar till lite grann och kliar sig i skrevet. Han rätar på sig, ställer sig på lagom avstånd
från mamma. Han rapar retsamt och svarar:
– I så fall kanske jag fimpar i fittan på dig.

Mamma börjar skratta. Hon böjer bak huvudet som för att lämna plats i strupen för ett riktigt
stort skratt.

– Jamendåså. Bon appetit, mina damer, säger Stellan och går tillbaka till TV-sporten.

Mamma vänder sig mot oss igen. Torkar bort en skratttår från ena ögat.

– Fler missfoster, någon?

Middag igen, 1987

– Stellan har gjort chokladsåsen. Minsann. Han kan också, fast det är svårt att tro.

Det är tyst kring matbordet. Fem syskon och jag. Stellan flinar brett och vindögt. Jag tittar på
mamma som nu är så berusad att hennes ögonlock faller ner titt som tätt. Skedarna klirrar mot
tallrikarna och ändå har det aldrig varit så tyst som nu, tänker jag.

– Vad gott det var!

Saskia bryter tystnaden och slickar samtidigt tallriken. Precis som vi andra gjorde när vi var små.
Jag får en kväljning. Min dotter Alma sitter i mitt knä. Hon sträcker fram sin tallrik för att få lite
mer sås på glassen.

Mamma reser sig upp för att servera. Stolen vill inte lyda och hon faller baklänges. Men innan
Stellan kommit till undsättning så är hon snabbt på benen igen.

– Vad i helvete är det för fel på den här stolen, egentligen? Mamma fräser så att det kommer
spott.

Alma håller kvar sin tallrik men det har mamma glömt. Vad var det hon skulle göra? Hon torkar
glass hon spillt på sig och slickar sig om fingret.

– Och vad är det för trams att Alma sitter i knät? Det har ingen av er fått göra. Det finns ju
stolar. För guds skull.

Jag säger inget, men Charlotte petar mig lite i sidan. En lätt knuff som ska föreställa vass, men
jag känner bara ömheten i den. Veronica sitter på andra sidan. Och i ögonvrån ser jag hur hon
plötsligt rycker till. Hon tar sig för armbågen där mamma precis stuckit till med sin gaffel.

– Inga armbågar på bordet, hur många gånger har jag sagt det, Veronica! Nu SKÄRPER du dig,
annars får du gå från bordet.

Veronica böjer ner sitt huvud. Hon slutar äta.

Stellan går upp för att hämta flaskan med whisky. Det passar så bra till glass, inte sant, älskling?
Sen går han runt och fyller på, nästan som en servitör.

Vem är jag, tänker jag. Vem är jag som står ut med det här? År ut och år in. Varför sitter vi bara
här. Tittar på. För vems skull? Och vem är jag som låter min egen dotter se samma saker? Om
och om igen.
– Nej, hörni. Nu räcker det. Faktiskt.

Mamma hinner inte reagera utan är fullt upptagen med glassen och chokladsåsen. Storasyster
suckar djupt och himlar med ögonen.

– Vad är det som räcker nu då?

Egentligen vill jag skrika och välta bordet. Bryta sönder alla middagar och krossa alla förflutna
tystnader. Men det som kommer ut är en röst som är tunn och skör. Som om den snart skulle
spricka.

– Med att sitta och låtsas som ingenting.

Veronica glider undan med blicken när jag försöker få fatt i den. Stellan håller ett pekfinger för
sin mun samtidigt som han tittar på mig. Jag skakar på huvudet.

– Nej. Jag är så trött på att hålla käft.

Nu vänder sig mamma om och försöker fokusera blicken på mig.

– Maten tysta mun! Vad tror du att du håller på med, tror du?

– Bra fråga. Sätt dig ner nu och var inte så förbannat dramatisk, säger storasyster och drar ut
stolen som jag nyss satt på och klappar uppfordrande på sitsen. Jag känner desperationen stiga
upp i strupen på mig. Jag vänder mig till Veronica.

– Jag tycker vi hade det trevligt, Felicia, säger hon och ler trevande mot mig.

– Just det. Sätt dig ner nu. Jack ser uppfordrande och vädjande ut på samma gång.

– Om det inte passar så kan du gå från bordet, säger mamma och tar en klunk av whiskyn.

Jag kan inte andas härinne längre. Jag lyfter upp Alma och går ut i hallen. När vi klätt på oss hör
jag djupa suckar från köket. Och en röst som överröstar den stumma tystnaden. Ett av mina
syskon:

– Jaha. Ännu ett uppträde från vår lilla rebell.

Kvadrat, 2006
Jag andas. I fyrkanter. Andas en linje. Håller andan en linje, andas ut nästa linje. Andas.
Kvadratiskt.

Till slut går det över.

Gröten, 1975
Varje morgon. Kall gröt. Varm gröt. Gröt som värmts upp i stekpannan. Gröt som inte kokat
klart. Bränd gröt. Gröt med mjölk, utan mjölk. Salt gröt. Gröt först, smörgås sedan.

– Nu sitter du här tills du har ätit upp din gröt. Alltihop ska ner.

Jag är nära att kräkas.

– Ja, jag har hela dan på mig. Så det är bara att sätta igång.

När jag blir stor ska jag aldrig aldrig aldrig äta gröt. Aldrig mer.

Kloster, 2010
Jag är i ett buddistiskt kloster. Vi sitter. Vi är tysta.

Vi mediterar vid matbordet, i ceremonisalen, när vi arbetar och när vi går. Buddistmunkarna lär
oss att sitta rätt och ser till att vi gör våra sysslor på rätt sätt. De väcker oss klockan sex på
morgonen och just den här morgonen får vi te innan morgonmeditationen. Vi får inte prata
med varandra, jag och Dean. Och sedan är det gröt. Till frukost. Dean sitter några bord bort.
Och ler.
Semester
Jag ligger på rygg i sängen. Jag har ångest. Men jag vet att man ska vänta. Bara andas.

Så jag ligger och andas. Jag väntar lite till.

Till slut blir hjärtslagen lugna och regelbundna.

För säkerhets skull väntar jag lite till.

Ibland får man ta semester också.

Så jag sätter på en film istället.

Detaljer, 2006
Jag berättar vad jag håller på med för min syster Veronica. Det är svårt att veta vad hon tycker
om det, egentligen. Men hon säger att hon är glad. Lättad. Hon tycker att jag är modig. Om det
är något jag kan göra, så säg till. Det kan ju finnas saker som jag minns men inte du, säger
Veronica. Eftersom jag är äldre än du.

– Ja, jag har faktiskt en ganska enkel fråga, säger jag. Stämmer det verkligen att Sonny bara var
sexton år?

– Va? Sonny? Nej, jag är ledsen, Felicia, jag minns ingenting. Sen pratar vi aldrig mer om boken,
Veronica och jag.
Inne
Vill du vara med?

Antingen är du ute eller så är du inne. Det går inte att stå och vingla mitt emellan.

Så hur kommer du in? Jo, du köper hela paketet.

Då ingår:

Håll alltid med om vad mamma säger.

Om du märker eller känner att något är fel – (hon är berusad, hon tar i ditt barn för hårt, hon
röker i samma rum som barnen) – säg ingenting. Tänk då istället på allt hon gör istället. Alla bra
saker.

Om hon är med i teve eller i tidningen – kommentera och beröm hennes insats. Kritisera gärna
hennes motståndare.

Bjud på alkohol!

Lägg ut hennes tips på Facebook. Passa på att länka till hennes hemsida när du ändå är där.

Prata gärna illa om män – det gillar hon.

Fråga gärna om råd. Hon älskar att ge råd. Men ge henne aldrig råd tillbaka. Dem frågar hon
aldrig efter.

Lyssnar? Ännu mindre.

Ut kommer man lätt.

Man gör helt enkelt tvärtom.

Ut kommer du, vare sig du är barn, vän eller annan närstående.

Tio, tjugo eller trettio år av lojalitet, det gör detsamma. För i en handvändning är du ute. Och då
kommer inga fler inbjudningar. Då kommer inga samtal. Då upphör kontakten. Inte bara med
mamma. Utan med hela familjen.

Och det underliga är att det alltid finns en person som kommer undan. Mamma. Hon kan vara
hur berusad som helst, hur våldsam som helst, säga i princip vad som helst, offentligt eller
privat – men hon är alltid inne.

Men om du sviker någon i familjen – då är du körd. För all framtid. Då vänder sig alla mot dig.
Inte bara mamma, utan hela familjen.

Vad säger du? Ska du slå till?

Ainbuskar och kärlek, 1977

Här kan jag bo. En perfekt familj. Mamma, pappa, fyra barn.

Men det är inte min familj.

Och den långa sommaren tar slut.

Men innan jag åker har jag fått löfte om att komma tillbaka.

Nästa sommar.
Flytten, 2011
Jag drar in de sista lukterna. En sista bild. Porten mittemot. Den ständiga spänningen. Alla de
dagarna. Syskon som gått in och ut ur den porten. Med och utan barn. Fönstret som stått
öppet, mamma som hängt ut ur det och rökt. Alla de gånger jag kommit hem sent om nätterna
och automatiskt vänt mig om och tittat upp. Ibland har hon varit där, ibland inte. De kvällar jag
legat i min säng och kunnat se upp mot hennes fönster.

Kvällen då jag pratade med Vincent i telefon, samma kväll hon flyttade in.

Kunde jag den gången föreställa mig vad det skulle innebära? Den spända linan jag balanserade
på alla gånger jag gick till Konsum. Kunde någon annan ana? Förstå?

Du får stanna på ditt rum tills du är en glad flicka. När du är glad igen är du välkommen ut igen.
Till alla oss andra.

Men nu när jag står här med den sista kartongen så känns det alldeles stilla. Lite duggregn bara.
Jag känner mig fri. Ett oförklarligt lugn lägger sig tillrätta i min kalla kropp och jag blir varm.

Mamma. Vem vet, det kanske kan bli bra nu. Nu när jag inte bor här längre. Kanske kan jag
äntligen bli av med allt gammalt. Kanske kan jag bli nyfiken igen?

Jag lyfter upp kartongen i lastbilen och skjuter in den en bit. Sen stänger jag luckan och fäster
presenningen med gummitamparna. Sätter mig bakom ratten och hör min lugna andning
bakom den immiga rutan. Kommer på att jag glömt slänga in nycklarna genom brevlådan.

Springer in snabbt och får med mig lappen med mitt efternamn på dörren. Nu är allt borta.
Namnet, gatan, minnena. Jag är ny. Allt är nytt och jag vet inte vad som ska bli nu.
Flykt
Är vi på flykt, mamma?

Vi bor på en adress i ett halvår, sedan flyttar vi. Ny skola. Nya, nej, inga nya kamrater, men en
ny klass. Efter ytterligare ett halvår är det dags igen. Skilsmässa, flytt, ny skola. Kanske en ny
stad, rentav. Ständigt rör vi på oss. Vi stannar för det mesta inte mer än högst ett år. Jag byter
skola sju gånger under åtta år. Vad flyr vi ifrån? Är det grannarna? Socialen? Polisen?

Syskon och kärlek

För varje flytt, flykt, kommer vi närmare. Varandra. Vi har bara varandra. För mamma. Mot
mamma. Mot världen. För varandra. De är mina bästa vänner. Mina enda vänner. För i all
rotlöshet finns det rötter – mina syskon. Där mamma är påminnelsen om oförutsägbarhet är
mina syskon de säkra korten. De finns där. Och rör sig i samma cirklar. Äldst är äldst, yngst är
yngst. Pojkarna förlåts och systrarna tävlar. Humorn är sylvass och jag älskar dem allihop.
Svetsas, 1974
– Vem har tagit choklad? Vem? VEM har tagit FLERA bitar ur ALADDINASKEN?

Alla vi sex barn sitter på kuddarna på golvet. Ingen säger något, ingen andas. Det var ju själva
FAN också! Är det INGEN, kanske? Tydligen inte, för det är ingen som ger sig till känna. Jag tittar
på Charlotte och Jack, men de tittar bara oförstående och med lydigt sänkta huvuden.

Efter en lång stunds tystnad säger mamma till Simon, två år, att han ska hämta »piskan«. Det är
egentligen rottingen, den man piskar mattor med. Simon, som är den minst skyldige, går glatt
och hämtar piskan.

– Om nu INGEN tänker säga något i det här herrskapet, så får alla straff. Har ni FÖRSTÅTT? Sista
chansen, alltså. Jag säger det bara EN gång till. VEM har tagit chokladen?

Men ingen säger något.

Svetsas, 1981
Jag hatar henne, säger jag. Jag med, säger Charlotte blixtsnabbt. Hon är så …, säger jag. Jag vet,
säger Charlotte. Alltså, fan, vad jag hatar henne. Jävla morsan. Säger jag. Då tittar Jack upp från
sitt Meccano. I så fall hatar jag henne också, säger han. Jävla morsan.
Buddism, 1974
Vi ska sitta här nu. På kuddarna på golvet. Vi vet inte riktigt varför. Jo, mamma säger att vi jämt
är uppe i varv när vi kommit hem efter skolan. Så därför ska vi sitta här. Inte prata, inte skratta,
inte låta. Bara sitta stilla och vara tysta. Inget tjafs, utan nu gör ni bara som jag säger.

Hur länge ska vi sitta här, mamma?

– Tyst, sa jag. Och då menar jag TYST!

Nonviolent Communication,
2008
Nu har jag varit arg så det räcker för flera generationer. Stackars, stackars barn. Så rädda varje
gång.

Allt detta skrikande. I alla år. Min mammas skrik, mina skrik. Mina syskon som skrikit till sina
barn, mina barn som skrikit år mig. All denna ilska. Alla dessa hot. Från generation till
generation.

Nu räcker det. Nu tänker jag sluta vara arg. Nu ska jag sluta skrika. Från och med idag.

Tacksamhet, nu
Jag är tacksam. För alla flykter. Som lärde mig att stanna kvar. Tacksam för alla bråk som lärde
mig att sluta bråka. För all kärlek som lärde mig att älska vidare. För alla straff som lärde mig att
sluta hota. För alla syskon som lärde mig vad verklig vänskap är. För ett moderskap som lärde
mig att välja andra mödrar. Jag är tacksam. För all dramatik som till slut lärde mig att välja
lugnet. För alla slagsmål som lärde mig att välja bort våldsamheter. Jag är tacksam för mina
barn som lärde mig att följa dem, istället för motsatsen. Jag är tacksam för ett faderskap som
lärde mig att tro på mig själv. Som lärde mig att be om hjälp.
Prästen, 1976
Vi bor i Uppsala. Styvfar nr 4 läser på universitet. Han ska bli präst. Varje dag åker han buss in
till centrum. Men i själva verket åker han aldrig till universitetet. Han har misslyckats med
tentorna men vågar inte berätta det för mamma. Därför fortsätter han att åka in till centrum
varje dag. I ett helt år.

Kalle
Mamma och styvfar nr 4 ska åka till Malmö över helgen. Därför har de ordnat barnvakt. Jag är
nio år och nu är vi sex barn. Det yngsta har ännu inte fyllt ett. Mamma har frågat sin älskare,
Kalle, om han kan ta hand om oss över helgen. Självklart, säger han. Han har ju permission hela
helgen!

I vanliga fall bor han på mentalsjukhus.

Familjestrategier
Att flytta långt bort.

Att alltid prata om mamma.

Att inte ta ställning alls.

Att först välja bort och sedan välja tillbaka mamma igen.

Att arbeta för mamma.

Att vara beroende av mamma.

Att lämna barnen hos mamma.

Att skydda mamma.

Att hylla mamma.

Att säga upp mamma.

Strategier som nästan alltid fungerar. En av dem är att vara snäll och vänlig. Tillbakadragen,
avvaktande, försiktig. En är att vara rolig, ta plats, avleda och underhålla. En kan vara att vara
intellektuell, skarp och kritisk. Ambitiös och påläst. En kan vara den martyriska. Den som lider i
tysthet, jobbar mer än alla andra och har en attityd av att vara stoisk och diskret. I själva verket
vet alla om martyrens hemlighet.

En kan vara att alltid ställa upp. Hjälpa andra, glömma sig själv. En kan vara att inte ta ställning
alls. Inte prata om det som kräver strategier – den som glider fram omärkligt som en säl. En kan
vara att skaffa sig rustning, genom träning, disciplin och sträng askes.
De skapades när vi behövde överleva. Det är inte det märkliga. Det underliga är att de inte
längre behövs. Vi är alla vuxna nu.
Diagnos, 2004
Peter tar fram en bok som han vill visa mig. Den här har hjälpt mig mycket, säger han. Jag tittar
på omslaget men förstår inte titeln. Eller vad han vill säga. För det är väl något som är viktigt för
honom?

Han ser min förvirring och fortsätter.

– Det här är en jättebra bok. För anhöriga.

Vilka anhöriga, undrar jag. Anhöriga till vilka då?

– Anhöriga till personer som lider av borderline.

Han försöker säga, på ett eller annat sätt, att han är anhörig till en person som lider av en
psykisk personlighetsstörning. Jag bläddrar. Borderline. Människor som inte har en
jaguppfattning, som delar upp världen i svart och vitt, ont och gott. Personlighetsstörningen
som inte går att medicinera bort, som är svår att bota med någon behandling överhuvudtaget.
Jag försöker tänka efter. Är det hans mamma? Hans syster? Vem är det som lider av borderline?

– Du, Felicia. Det är du.

En helg som alla andra, 2010

– Varför fick inte jag följa med, mamma?

Följa med på vad? Jag diskar och förstår först inte riktigt, men Wilma förklarar sin fråga. Jo, alla
andra fick ju följa med, alla kusinerna. Just det ja. Mormor hade ordnat för barnbarnen med
bio, restaurang och museum. Hela helgen. För alla barnbarnen. Men Wilma blev inte bjuden.

Och nu är det söndag. Helgen är slut och Wilma står bredvid mig och torkar disken jag precis
ställt ifrån mig.

– Jag vet inte, säger jag.

Fast egentligen vet jag ju. Någon måste hamna utanför. Så har det alltid varit.

Camorra, Stockholm, 2010

Det tar några timmar. Det gör ofta det, för jag är trög. Och kanske blir man det när saker går
snett. Och efter ytterligare några timmar så har inte konturerna blivit tydligare, förnuftet har
inte blivit mättat. Men känslorna har fått rum och tårarna har fått rinna i egen takt. För även
om jag har ställt mig åt sidan så blir jag ledsen när alla får en inbjudan till min syster Charlottes
överraskningsfest utom jag. Och jag förstår inte. Varför är det ingen som reagerar. Femton
vuxna människor och ingen säger Vänta nu. Varför bjuder vi inte in Charlottes närmaste syster?

Vem satte sådana regler? Och varför följs de?

Fast egentligen förstår jag ju. Någon måste hamna utanför. Så har det alltid varit.
Jag ger mig ut igen, 2009
Jag mår bra. Jag känner mig förälskad, fast jag inte har en man. Samtidigt är sorgen ett eko – jag
har fortfarande Vincent kvar i hjärtat. Jag kan inte gråta. Men jag ger mig ut igen. Kan någon
konkurrera ut Vincent från hans inmurade plats i min cementkammare? För min del kan gärna
sophämtarna hämta den där gamla stenstoden som bara samlar damm i min själ.

Tårar, 2009
De har lagt sig. Men jag vill ha dem tillbaka.

Ett skålpund av ett hjärta, 2009

Jag ber dig äta ur mina händer. Älska mig. Säga ja till mig. Du avstår. Till slut säger du faktiskt
nej.

Och vad ska jag göra av det? Vad ska jag ta mig till, nu när den här dörren är stängd? Vart
vänder min riktning efter det här?

Min kompass visar ingenting längre. Den har tappat sin visare. Och livsledan kan lika gärna bli
livslust. Eller blir livslusten leda? Vad mer kan jag förlora?

Du skriver ett kärleksfullt brev som svar på mitt. Han träder ut.

Jag har gjort allt du ville att jag skulle göra. Nu när jag är klar, säger du nej tack.

Det förstår jag väl? Att det var ett nej jag bad om. För att det är vad jag alltid fått. Det var mitt
ärende i detta universum, i detta liv.

Finns det flera liv? Jag hoppas att det gör det. För det här är klart nu. Eller så börjar det nu?

Alla nej. Alla avvisanden. Det var en upprepning, det. Om och om igen. Som på ett pärlband.
Och jag vill inte jobba mer. Vill inte resa mig igen. Vill bara sjunka ner i slammet. Av vin och rök
och systrar i telefon som blivit bittra. Och mittemot samsas syskon med moderskeppet. Den
stora tundran. Den stora livmodersmamman.

Jag har inga andra strategier än de gamla vanliga, invanda. Vin och cigaretter. Glömska. Precis
som under åren med Vincent. Destruktivitet.

Diagnos, 2011
Peter skickar några år senare en länk till Borderlinekliniken och en uppmaning: Sök hjälp!

Ah, där kom den igen. Jag tänker. Kan man ha en diagnos utan att veta om den? Är det här en
anledning till varför jag inte har min son hos mig?
Så jag går till husläkaren och ber om en remiss till Borderlinekliniken. Men läkaren säger att jag
inte fyller kriterierna. Mitt liv fungerar »för bra«. Jag har nära till mina andra tre barn, jag har
ett fast och väl fungerande jobb, jag har bostad och sambo och inga betalningsanmärkningar
och en stor och nära vänkrets.

Så jag går därifrån utan remiss.

Några månader senare får jag en ny diagnos. Den här gången av mamma.

Fler strategier, 2010

Vilka fler strategier har du, Felicia? Erfarenhet. Erfarenheten säger att det onda släpper sitt
grepp och efter en stund blir det bara lite ömt. Det går att gå med. Sedan säger erfarenheten
att det är skönare att leva med ett blödande hjärta än ett kallt och fruset. Det kommer äntligen
tårar igen. Jag blir vimmelkantig av vinet och det går också bra. Jag får göra så. För jag är ensam
och inga barn behöver undra varför mamma är ledsen. Jag behöver inte skämmas. Det är också
något som den långsamma färden ger – frihet från skam. Jag skäms inte mer. Eller beror det på
att det inte finns något att skämmas för? Jag lullar i säng och värmer mig själv.

Jag sätter upp min bok på väggen. Klipper och klistrar. Ibland tänker jag att om mamma hade en
riktigt bra kikare så skulle hon kunna läsa varenda rad. Välkommen att läsa, mamma.

Vissa saker förändrar sig aldrig. En av de sakerna är hoppet, tänker jag.

Jag hoppas inte längre.

Nej igen och igen, 2010

Idag är dagen då alla nej har samlats i ett och samma rum. Alla dessa loopar runt känslan av att
inte bli accepterad, att ständigt bli bortvald. Om och om igen.

Och mitt i en loop hittar jag ett litet ja.

För idag blir alla nej till ett slutgiltigt ja. Ja till allt det nya.

Idag är dagen då jag säger ja till alla dem som sa nej till mig.

Ja, Vincent. Ja, mamma. Ja, Peter. Ja, Olle.

Men framförallt ja, till mig, Felicia.

Telefonpappa, 2010
– Pappa …

– Ja?

– Kommer jag någonsin att älska igen?

– Ja, min älskling. Du kommer älska igen.

– Lovar du?

– Ja. Jag lovar. Och vet du? Inte bara en gång. Utan flera.
Destruktion, 2009
Inga bekräftelser i världen kan laga hålet i mitt hjärta. Det vet jag om. Inga vänliga ord, ingen
kärlek, inget ja. Den enda som kan rädda mig är Vincent. Pappa. Han. Vänd dig om och ångra
dig. Bryt igenom din egen svaghet och gå emot mig. Säg att du vill ha mig, pappa. Att du går
emot din egen sårade själ och räddar min istället. Så slipper jag. Jag slipper vara duktig och visa
att jag är värd det. Jag är värd besväret. Så slipper jag mina ensamma nätter och mitt eget
ansvar. Ta mig tillbaka. Vänd dina steg från dig själv mot mig. För mig. Bär mig. För jag orkar
inte bära ensam mer. Ta hand om det som gick sönder när du gick, pappa. Det som hände när
du gick, Vincent.

Stanna kvar och ta hand om det hålet i mig, hålet som blev när ni gick.

Att ändå gå, 2007

Att ändå gå och ta den där fina koppen kaffe. Det kan vara den som avgör. Den i sig kan vara
värt allt.

Celler och sirener, 2008

Det årliga brevet kommer. Cellprovstagning. Dags igen alltså. Jag tänker att det är helt okej. Jag
kan ta en diagnos. Jag kan få cancer nu. Och jag skulle tacka för snabbkön. För jag har ingen lust
längre. Jag skulle inte ens säga ja till behandling. Allt det hinner jag tänka utan att öppna
kuvertet. Jag är klar. Sedan går jag till jobbet.
Head for ze door, 2009
Han skulle rycka mig i örat om han såg mig nu. Vindrickandes med en cigarett i handen.

Nu tar du och rycker upp dig, skulle han säga. Head for ze door.

Javisst, Arnold. Jag hör dig, men vilken jävla dörr ska jag ta då? De är ju stängda allihop. Ska jag
bara rycka i handtaget, tycker du? Han skulle inte ens vilja uppfatta frågan, utan upprepa sig.
Okej. Kör till. Men jag tar hellre huvudet under armen. Är det okej, Arnold?
När Simon dör, 1975
Det är när Simon dör som sanningen går isär. Nu ska ingenting bli som förut. Historierna ska
låta olika. Å ena sidan ska mamma skriva om hur hon höll honom i famnen, å andra sidan ska
syskonen som var med, intyga att mamma sov. Simon dog efter att syskonen kittlade honom.

Men i mammas bok är det inte så. Där dör han i hennes armar. Det är när Simon dör som allt
blir tvärtom. Svart blir vitt och sol blir regn. Regnet faller alltjämt. Fastän solen skiner.

Diagnos igen, 2011

Mamma skriver att hon vill ha en nystart. Hon vill sudda ut och börja om. Därför förlåter hon
mig. För allt jag ljugit om. Saker jag sagt till och om henne har alltigenom varit lögner. Men hon
förlåter mig.

För jag har en diagnos, skriver hon. Jag lider av dysfunktionen mytomani. Sedan skriver hon att
man inte kan ångra att man närt en orm vid sin barm. Inte heller ångrar hon något när det
gäller oss barn. Ingenting.
En engelsman i Stockholm, 2010
Den där mannen som jag aldrig sett förut, som jag inte pratat med, han sitter nu bredvid mig.

Han är engelsman. Han är det märkligaste som hänt mig. För från och med den här kvällen är
jag lugn.

Och jag vet redan nu att mitt liv kommer att förändras.

Vincent lämnar mitt huvud och min framtid börjar just här, just nu.
Ingen annan än jag
– Ja, mina män har inte lyckats gifta om sig efter att de varit gifta med mig. Säger mamma, med
illa dold stolthet i rösten. Jaha, tänker jag och ser framför mig en massa olyckliga män på rad.
De är ju några stycken. Sex, för att vara exakt. Men en av dem gifte mamma om sig med. Så sju
gånger har hon stått vid altaret. Men den här gången är det på riktigt!

– Det är bara Liz Taylor som slagit mig, skrockar mamma.

Men mamma har inte riktigt rätt. Pappa gifter om sig så småningom. Och han bor i sitt hus med
sin fru. Och han skrattar varje dag, pratar oavbrutet med sin hustru och de är jämt tillsammans.
Jag har aldrig sett ett sådant par förut. Och när jag lämnar deras varma hus varje vecka efter
våra söndagsmiddagar, kommer jag hem till min gata. Mammas gata. Och där sitter hon. I sin
rökiga etta.

Fest, 2010
Min mamma sitter bredbent i sin röda klänning. Hon ser ut som en tipi, för klänningen är ett
enda stort tygsjok. Och så träskor. Fast det är vinter.

Det känns konstigt, för jag ser henne inte. Jag uppfattar knappt att hon är där. Denna människa
som jag hatat så länge, denna farliga människa. Hon är plötsligt inte viktig längre.

Det är därför jag inte ser henne.

While you’re at it, 2010

Det är så där lagom tyst i träden utanför huset, när vi ringer på. En tystnad som bryts av en
kaskad familjeröster när dörren öppnas. Han är allt bra modig, Dean, som vågar träffa min
familj efter bara två veckor. Men innerst inne vill jag inte gå en gång till ensam till detta hägn,
umgås och vara trevlig och sedan lämna det ännu ensammare. Jag vill inte utsätta mig för
mammas viskande förbund med någon syster som fruset kramas fast hon inte vill. Jag är för
gammal för spelade familjeteatrar och kammarspel med halvfulla hus. Det är därför jag drar
med mig Dean, som låter sig dras med och som låter sig fösas runt i detta sammelsurium av
barn, systrar, svågrar, tårtor, mödrar och husdjur. Och han finner sig tillrätta. Jag lämnar honom
en stund, kanske också för att se hur han klarar sig. Ensam bland min familj.

Någon frågar om man ska tala engelska med honom, men Dean svarar att han bor här och kan
prata svenska. Han pratar med några syskon och klappar pliktskyldigt på den lilla hunden.

Han kanske kan hjälpa till?

Han skär upp en bit tårta till sig själv och ska precis lägga upp den på sin assiett, när en farmor
uppenbarar sig med händerna fulla av disk och presentpapper. Dean bestämmer sig för att ge
farmodern en extra hand, när min mamma seglar upp alldeles bredvid Dean, liksom tränger sig
emellan farmodern och honom. Hon sträcker fram sin tallrik närmare tårtbiten som nu svävar i
luften på en tårtspade. Och fast hon aldrig träffat honom förut spänner hon nu ögonen i Dean
och pockar med sin tallrik.

– While you’re at it!

En fin bror, 2010

För första gången ställer någon sig på min sida. Han protesterar mot morsans tilltag. Den här
gången har hon valt att bjuda alla mina syskon utom mig till en stor överraskningsfest. När min
bror synar hennes avsikter, gör min mamma det enda hon känner till.

Hon säger upp kontakten med honom.

Sin ende son.

Pappa, 2011
Jag lutar mig mot pappas stora mage. Drar in hans pappiga lukter, hans hem, hans mat. Jag
lägger armen om och den når nästan till hans sida. Han kom till slut. Min pappa.

Dean, 2011
Sedan åker jag hem. Där väntar Dean. Äntligen hemma. Jag säger ja.
Begravning?
Allt rinner i kyrkan. Rinnande stearinljus, rinnande kinder. Min kind är torr. Jag undrar mest vad
jag gör här. Jag ska sörja nu, antar jag. Komma på allt som jag borde ha sagt och inte sa. Och
saker jag sa, men inte borde ha sagt. Men jag kommer inte på det. Jag kommer inte på
någonting. Jo, jag måste boka tvättstugan. Alltid så jävla svårt att få tid. Jag sneglar på Veronica.
Hon är bra tapper, tänker jag. Som sitter här och står ut. Eller snarare har stått ut hittills. Hon
har alltid velat bli älskad av mamma, gjort allt. Men det hade hon sällan något för. Och nu har
sista tåget gått.

Har mitt sista tåg gått? Alla historier jag hört om sorgen efter oklarheter som för evigt förslutits
av döden. Särskilt när föräldrarna dör. Hur svårt det är att klara ut alla frågorna på egen hand
efter det. Men vad fan, är det inte precis det jag gjort? Klarat ut hela skiten på egen hand? Utan
hennes hjälp.

Som jag har hatat dig, morsan. Men jag förstår också att jag älskat dig. I början. Och sedan lite
då och då. Älskar jag dig fortfarande?

Jag tittar på kistan. Ek. Inte för smaskig, inte för enkel. Lagom. Men inget annat är lagom. Det
vet jag. För samlingen härinne är något annat. Brokig. Varm. Konstig. Någon hulkar bakom mig.
Vem är det? Högljutt, snorigt, gällt. Det är Minna, mammas livskamrat. Hon som aldrig säger
något. Jag sätter mig upprätt i bänken och vrider mig diskret om, ser snett bakom mig. Jo, visst
är det hon. Jag har svårt att fatta det. Hon som aldrig röjt en min, aldrig visat en känsloyttring,
hon sitter nu där och blöts, krampar och gråter.

Jag kramar om Charlottes hand. Så gör vi alltid när vi vill att den andra ska se samma sak. En
tyst och diskret gest, som lika gärna kan vara en fot under bordet eller en stöt i sidan. Hon ser
min blick och följer den. Sen ser hon på mig igen. Men gud! Helt otroligt. Hon behöver inte säga
något för jag fattar ändå. Det är skönt att hålla hennes hand. Vid sidan om henne skymtar mina
andra syskon. Vi sitter på rad. Som ett band. Men bandet är upplöst för länge sen. Och det gör
ingenting, för så ska det vara. Jag ville loss. Nu undrar jag om alla de andra tänker att bandet
omsluter oss på nytt, liksom förenade av gemensam sorg – vår mamma. Men så är det inte.

Läraren sa till oss i teatergruppen att vi skulle stå bredvid varandra, på en rad där framme på
scenen. En rak linje. Alla ställde upp sig, jag med. Efter en liten stund gick läraren fram till mig
där jag stod, längst ut på högerkanten. Hur står du, egentligen? frågade han. Och då märkte jag
att jag stod snett och att jag tittade åt ett helt annat håll. Han vred mig rätt.

Minna ylar tyst och molande. Älskade de varandra? Älskade jag mamma?

Vem var du, mamma? Och varför ville jag inte veta det?

Det var väl en jävla tur att mamma hade Minna. Helt ensam var hon inte i alla fall. Jag kommer
på mig själv. Sitter jag här och känner tacksamhet? Kanske. Eller så är det bara ett ansträngt
förnuft som sätter in och petar fina, kloka klistermärken i huvudet på mig. Eller är det meningen
att jag ska känna något? Vill jag känna? Försöker jag tränga undan? Samma gamla visa. Men
andra gråter bättre än jag. Uppenbarligen. Och egentligen är det bara tiden som rinner. Och
min tid har runnit ut.
Jag känner hur Minna lägger sin hand lätt på min axel. Jag vänder mig om och ser hennes
svullna ansikte, med snor som klibbat fast vid tårarna.

– Det här är ditt fel, Felicia. Allt. Allt är ditt fel.

 Table of Contents
Forside

Titel

Kolofon

Dedikation

Pilot

1972, Felicia försvann

Sonny och raggaren, 1972

Egypten, 1973

Gardasjön, 2006

Vila på hanen, 1981

Love me tender, 1982

Försoning, 2008

Hut går hem, 1994

Vi bor

Ett litet glas vin då och då, 1989

Picknick och muskler, 2007

Semester, 1983

Tystnad, 1982

Sonen och sanningen

Membran, 1975

Sonnys sorti

Bullerby, 1972

Vincent och räddningen, 2005

Polpotta, 1981

Tabletter av järn, 1982

Café Opera, 1983

Förhänge, 1975

Vincents bro, 2009

Ännu mera fest, 1983

Kärlek och kroppkakor, 1976

Utdelning, 1983

Dödsmässa, 1975

Harley, 1994

Fisk, 1976

Förtroligt, 2006

House of Katarina, 2006

Nej, 1997

Amore mio, 2005

Min syster och vågen, 1984

Rymmare, 1975

Utanför, 2006

Jazz och Ernst, 1981

Visitkort, del II, 1999

Hjälte

Schwarzenegger, 1981

Bittermoon, 2003

Soltrådar, 1974

Ren och älg, 1988

Avsågat, 1975

Högljutt, 1996

Varannan helg, 2008

Navelskåderi, 2009

Tystnad, 1983

Davidson, 1994

Lasarettet, 1974
Whisky so far, 1990

Katarina, 2006

Tenutex, 1974

De nio, 1973

Lasarettet, 1974

Stor och liten, 1974

Så vad gör man? 2009

Dårarnas sammankomst, 1974

Samtal med mamma, 1998

De där spåren, 2009

True blood, 1983

Kvadrat, 2006

Gröten, 1975

Semester

Inne

Flytten, 2011

Flykt

Svetsas, 1974

Buddism, 1974

Nonviolent Communication, 2008

Prästen, 1976

Diagnos, 2004

Jag ger mig ut igen, 2009

Destruktion, 2009

Head for ze door, 2009

När Simon dör, 1975

En engelsman i Stockholm, 2010

Ingen annan än jag

Begravning?