FRIHET

JONATHAN FRANZEN
Översättning Rebecca Alsberg

Brombergs
Originalets titel Freedom
Copyright © 2010 by Jonathan Franzen
All rights reserved
Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark

Omslagsfoto: Heikki Salmi/Gettyimags och Wikimedia commons

Omslagstypografi Jan Cervin
Författarfoto Greg Martin

Copyright © den svenska översättningen:

Rebecca Alsberg och Brombergs Bokförlag AB 2011
Satt med Indigo 10,5/15
Sättning K2AB
www.brombergs.se

ISBN: 9789173373777

E-boksproduktion: Publit, 2011

Till Susan Golomb och Jonathan Galassi
Ni lyckliga som segrat, gå nu och dela med er

Av er triumf åt alla och envar!

Jag, gamla turturduva, flyger bort

Till någon vissen gren och sörjer där

Till livets slut min make som

Jag mistat

En vintersaga

William Shakespeare

i lätt bearbetad översättning av Britt G. Hallqvist

GODA GRANNAR
I ncidenten med Walter Berglund fångades inte upp av lokala medier – han och Patty hade
flyttat till Washington två år tidigare och saknade numera all betydelse för St. Paul – men de
goda borgarna i Ramsey Hill var inte lojalare med sin stad än att de tillät sig att läsa New York
Times. Enligt en lång och synnerligen ofördelaktig artikel i Times hade Walter gjort bort sig
rejält i sin professionella roll där borta i nationens huvudstad. Hans forna grannar hade svårt att
få ihop omdömena om honom i Times ("nonchalant", "överlägsen", "moraliskt korrupt") med
minnesbilden av den varmhjärtade, leende, rödblommige tjänstemannen på 3M som hade
trampat sin pendlarcykel uppför Summit Avenue i februarisnön; det lät så konstigt att Walter,
som var grönare än Greenpeace och som själv hade sina rötter på landsbygden, nu beskylldes
för att ha konspirerat med kolindustrin och behandlat landsortsbefolkningen illa. Fast å andra
sidan kunde man inte komma ifrån att det alltid hade varit något som inte riktigt stämde med
makarna Berglund.

Walter och Patty var Ramsey Hills unga pionjärer – det första paret med universitetsexamen
som köpte ett hus på Barrier Street sedan St. Pauls gamla stadskärna hade råkat i förfall trettio
år tidigare. De betalade en spottstyver för sin viktorianska kåk och slet sedan ihjäl sig under tio
års tid på att renovera den. Bland det första som hände var att en mycket målmedveten person
tuttade på deras garage och bröt sig in i deras bil två gånger innan de blev klara med
ombyggnaden av garaget. Solbrända hojåkare intog ödetomten på andra sidan gränden för att
dricka Schlitz och grilla knackwurst och varva sina motorer långt in på småtimmarna, tills Patty
gick ut i mjukisdressen och sa "Hör ni killar, vet ni vad?" Patty skrämde ingen, men hon hade
varit idrottsstjärna i high school och på college och var utrustad med en sorts sportig oräddhet.
Från sin första dag i kvarteret var hon ohjälpligt iögonfallande. När hon gick där, lång och
spänstig med slängande hästsvans, orimligt ung, och drog en sittvagn förbi strippade bilvrak och
sönderslagna ölflaskor och nerspydd gammal snö, var det som om hon bar hela sin långa dag i
nätkassarna som hängde från handtaget – bakom henne kunde man se de bebistyngda
förberedelserna inför en förmiddag med bebistyngda ärenden, framför henne en eftermiddag
med reklamfri radio, Silver Palate Cookbook, tygblöjor, skarvspackel och akrylfärg; och sedan
Goodnight Moon, sedan ett glas zinfandel. Hon var redan fullfjädrad på det som bara hade
börjat spira hos de andra på gatan.

Under de första åren, då man fortfarande kunde köra en Volvo 240 utan att känna sig illa till
mods, var den gemensamma uppgiften för alla i Ramsey Hill att på nytt lära in den
livskompetens som deras egna föräldrar hade flytt till villasamhället just för att bli kvitt, och
som inbegriper hur man motiverar kvarterspolisen att faktiskt göra sitt jobb, hur man kan
skydda en cykel mot en ytterst benägen tjuv, när man ska bry sig om att jaga bort ett fyllo från
sina trädgårdsmöbler, hur man ska förmå strykarkatter att bajsa i någon annans sandlåda och
hur man kunde avgöra när en kommunal skola var så hopplös att det inte var lönt att försöka
göra något åt det. Det fanns också modernare frågeställningar, exempelvis: vad ska man tycka
om de här tygblöjorna? Var det värt besväret? Och var det sant att man fortfarande kunde få
mjölk levererad i glasflaskor? Var pojkscouterna politiskt korrekta? Var bulgur verkligen en
nödvändig produkt? Var återvinner man batterier? Hur svarar man när en fattig mörkhyad
person beskyller en för att komma och förstöra hennes kvarter? Var det sant att glasyren på
gammalt Fiestaporslin innehöll höga halter av bly? Hur avancerat måste egentligen ett
vattenreningsfilter i köket vara? Hände det att din 240 ibland inte gick över till overdrive när du
tryckte på overdriveknappen? Vilket var bäst, att ge tiggare lite mat, eller att inte ge dem
någonting alls? Var det möjligt att frambringa makalöst trygga, lyckliga, smarta barn när man
arbetade heltid? Kunde man mala kaffet på kvällen innan man skulle brygga det, eller måste det
göras på morgonen? Fanns det någon i St. Pauls historia som hade haft positiva erfarenheter av
takläggare? Eller kände till en bra Volvoverkstad? Hade din 240 det där problemet med den
kärvande handbromskabeln? Och den gåtfullt benämnda knappen på instrumentbrädan som
gav ifrån sig ett sådant betryggande svenskt klick, men inte tycktes hänga ihop med någonting:
vad var det?

I allt detta bryderi var Patty Berglund ett stöd, en solig bärare av sociokulturellt pollen, ett
förbindligt bi. Hon var en av få hemmamammor i Ramsey Hill och var omtalat ovillig att tala väl
om sig själv eller illa om någon annan. Hon sa att hon säkert skulle bli "halshuggen" en vacker
dag av något skjutfönster som hon hade bytt hisslina på. Hennes barn var "förmodligen"
döende i trikinos för att hon hade serverat fläsk som inte var genomstekt. Hon funderade på
om hennes "beroende" av lösningsmedelsångor kunde hänga ihop med att hon "aldrig" läste
böcker numera. Hon bekände att hon var "förbjuden" att näringsvattna Walters blommor efter
det som hände "förra gången". Det fanns de som inte föll för hennes självförringande sätt –
som tyckte sig höra en nedlåtande underton, som om Patty genom att förstora sina egna
bagatellartade brister, alldeles för uppenbart ville skona de mindre lyckade hemmafruarnas
känslor. Men de flesta uppfattade hennes ödmjukhet som ärlig eller åtminstone lustig, och hur
som helst var det svårt att motstå en kvinna som ens egna barn tyckte så mycket om och som
kom ihåg deras födelsedagar och till och med ens egen, och kom och knackade på med
hembakta kakor eller ett fint kort eller en bukett liljekonvaljer i en liten loppisvas som hon sa
att man inte skulle bry sig om att lämna tillbaka.

Det var väl känt att Patty hade vuxit upp på östkusten, i en grannkommun till New York City,
och hade erhållit ett av de första basketstipendierna för flickor vid Minnesota där hon under
sitt andra år, enligt en plakett på väggen inne i Walters arbetsrum, hade kommit tvåa i
omröstningen om Årets US-bästa guard. En märklig sak med Patty, med tanke på hur otroligt
fokuserad hon var på sin egen familj, var att hon inte hade någon skönjbar kontakt med sitt
ursprung. Det kunde gå långa tider utan att hon satte sin fot utanför St. Paul, och inget tydde på
att någon från östkusten, inte ens hennes föräldrar, hade varit och hälsat på någon enda gång.
Om man rakt på sak frågade efter föräldrarna svarade hon att de båda två gjorde en massa
nytta för en massa människor, hennes pappa hade advokatbyrå i White Plains, hennes mamma
var politiker, jodå, delstatsparlamentariker i New York var hon. Sedan nickade hon eftertryckligt
och sa: "Ja, så det är vad de sysslar med", som om ämnet därmed var uttömt.

Det skulle kunna bli en lek som gick ut på att få Patty att säga att någon betedde sig "förfärligt".
När hon fick höra att Seth och Merrie Paulsen skulle ha stort halloweenkalas för sina tvillingar
och med avsikt bjudit varenda unge i kvarteret utom Connie Monaghan, kunde Patty bara säga
att det var väldigt "konstigt". Nästa gång hon stötte ihop med Paulsens på gatan förklarade de
att de hela sommaren hade försökt förmå Connie Monaghans mamma Carol att sluta upp med
att sprätta cigarettfimpar från sitt sovrumsfönster ner i deras tvillingars lilla plaskbassäng. "Det
var ju hemskt konstigt", instämde Patty och skakade på huvudet, "men det är faktiskt inte
Connies fel." Paulsens tänkte emellertid inte nöja sig med "konstigt". De ville höra patologiskt,
de ville höra passiv-aggressivt, de ville höra förfärligt. För dem var det viktigt att Patty valde ett
epitet av det slaget och unisont med dem tillämpade det på Carol Monaghan, men Patty var
oförmögen att sträcka sig längre än till "konstigt", och Paulsens vägrade i sin tur att lägga till
Connie på gästlistan. Patty blev så arg över denna orättvisa att hon tog med sig sina barn plus
Connie och en skolkamrat på utflykt till en pumpaodling där de fick åka hölass samma
eftermiddag som kalaset var, men det värsta hon kunde säga högt om Paulsens var att deras
oginhet mot en sjuårig liten flicka var mycket konstig.

Förutom Patty var Carol Monaghan den enda mamman på hela Barrier Street som hade varit
med från början. Hon hade kommit till Ramsey Hill genom en vad man skulle kunna kalla
politisk tillsättning, eftersom hon hade varit sekreterare åt någon höjdare i Hennepin County
som förpassade henne ut ur sitt distrikt när han hade gjort henne med barn. Att ha modern till
sitt utomäktenskapliga barn bland sin personal; vid slutet av sjuttiotalet fanns det inte längre
många myndigheter i Twin Cities där en sådan sak ansågs vara förenlig med god förvaltning.
Carol blev en av många tankspridda, fikarastande kontorister på fordons- och körkortsregistrets
expedition medan någon annan med lika goda kontakter i St. Paul fick motsvarande anställning
på andra sidan floden. Huset hon hyrde på Barrier Street, granne med Berglunds, ingick
antagligen i uppgörelsen; annars var det svårt att förstå varför Carol skulle ha gått med på att
bosätta sig i rena slummen som det egentligen fortfarande var på den tiden. Under sommaren
kom en tomögd kille en gång i veckan, när det började skymma, iförd Parkförvaltningens overall
i en anonym jeep och körde en gräsklippare över hennes gräsmatta, och på vintern dök samma
kille upp med snöslunga och sprutade loss på hennes uppfart.

I slutet av åttiotalet var Carol den enda kvar på gatan som inte bidrog till statushöjningen. Hon
rökte Parliament, blekte håret, förvandlade naglarna till grälla klor, serverade sin dotter enbart
helfabrikat, och kom hem mycket sent på torsdagskvällarna ("Det är mammas egen utekväll",
förklarade hon som om alla mammor hade en sådan), varpå hon tyst smög in till Berglunds
sedan hon låst upp med nyckeln de hade lånat henne och lyfte upp den sovande Connie från
soffan där Patty hade stoppat om henne med filtar. Patty hade varit obevekligt generös med att
erbjuda sig att se efter Connie när Carol måste jobba eller handla eller sköta sina
torsdagskvällsbestyr, och så småningom förlitade sig Carol på henne för gratis barnvakt i stor
omfattning. Det kunde inte ha undgått Patty att Carol återgäldade hennes generositet med att
behandla Pattys egen dotter Jessica som luft, samtidigt som hon på ett ganska opassande sätt
daltade med hennes son Joey ("Får man en stor puss av vår egen kvinnotjusare?") och när det
var party hos någon granne ställde hon sig mycket tätt intill Walter, i sina tunna blusar och
stilettklackar, för att berömma Walters framsteg i renoveringen av huset och tjuta av skratt åt
allt han sa; men under årens lopp hade Patty inte kunnat säga något värre om Carol än att
ensamstående mammor hade det kämpigt och om Carol ibland var lite avig mot henne var det
nog bara för att behålla en smula stolthet.

Seth Paulsen, som talade om Patty lite för ofta för sin hustrus smak, betraktade paret Berglund
som den sortens hypersamvetstyngda socialister som måste få förlåta alla människor för att
deras egen lycka i livet skulle bli förlåten; som saknade de privilegierades självförtroende. Ett
problem med Seths teori var att Berglunds i själva verket inte var särskilt privilegierade; deras
enda kända tillgång var huset som de hade renoverat själva. Ett annat problem, och något som
Merrie Paulsen underströk, var att Patty inte var påfallande progressiv och sannerligen ingen
feminist (sitter där hemma med sin födelsedagskalender, bakar de där sabla
födelsedagskakorna) och verkade på det hela taget vara allergisk mot politik. Om man sa något
till henne om ett val eller en kandidat, kunde man se hur hon kämpade och misslyckades med
att bevara sitt vanliga muntra jag – se henne bli nervös och nicka och nicka och säga precis,
precis alldeles för ofta. Merrie som var tio år äldre än Patty och inte såg en dag yngre ut, hade
förr varit aktiv inom studentrörelsen i Madison och var nu mycket aktiv i fanklubben för
Beaujolais nouveau. När Seth på en middagsbjudning nämnde Patty för tredje eller fjärde
gången, blev Merrie nouveauröd i ansiktet och förklarade att det inte fanns någon djupare
medvetenhet, inte någon solidaritet, inte någon politisk substans, inte något utbytbart värde,
inte någon äkta kommunitarism i Patty Berglunds påstådda omsorg om sina grannar, det var
bara bakåtsträvande förbannad husmorsnoja alltihop, och uppriktigt sagt, menade Merrie, om
man skulle skrapa på den jättejättetrevliga ytan skulle man nog till sin förvåning hitta något rätt
hårt och själviskt och konkurrerande och Reaganistiskt hos Patty; det var uppenbart att det
enda som över huvudet taget betydde något för henne var hennes barn och hennes hem – inte
hennes grannar, inte de fattiga, inte hennes fosterland, inte hennes föräldrar, inte ens hennes
egen make.

Och det gick inte att förneka att Patty var väldigt upptagen av sin son. Trots att Jessica synbart
var den som främst var en prydnad för sina föräldrar – hon slukade böcker, älskade naturen, var
duktig på flöjt, tapper på fotbollsplan, eftertraktad som barnvakt, inte så söt att det kunde göra
henne moraliskt deformerad, beundrad av Merrie Paulsen till råga på allt – var det Joey som
Patty inte kunde sluta prata om. På sitt småskrattande, hemlighetsfulla, självförringande sätt
öste hon ur sig skopa efter skopa med osållade detaljer om sina och Walters mödor med
honom. De flesta av hennes historier antog formen av klagomål och ändå var det ingen som
tvivlade på att hon dyrkade pojken. Hon var som en kvinna som beskärmade sig över sin
urläckra sviniga pojkvän. Som om hon var stolt över att få sitt hjärta krossat av honom: som om
det viktiga var att hon hade överseende med hans krossande, kanske det enda hon var
angelägen om att världen skulle få veta.

"Han är en riktig liten pest", sa hon till de andra mammorna under Sovstridernas långa vinter,
när Joey hävdade sin rätt att stanna uppe lika länge som Patty och Walter.

"Får han vredesutbrott? Gråter han?" frågade de andra mammorna.

"Vad tror ni?" sa Patty. "Jag önskar att han grät. Gråt vore normalt och dessutom skulle den gå
över."

"Vad gör han då?" frågade mammorna.

"Han ifrågasätter själva grundvalen för vår rätt att bestämma. Vi säger åt honom att släcka
lampan, men hans ståndpunkt är att han inte ska behöva somna förrän vi själva släcker, för han
är precis likadan som vi. Och det är som ett urverk, jag ljuger inte, en gång i kvarten, jag ger mig
sjutton på att han ligger där och kollar på väckarklockan, en gång i kvarten ropar han: vaken
fortfarande! Jag är vaken fortfarande! Liksom föraktfullt eller sarkastiskt, det är så konstigt. Och
jag bönfaller Walter att inte gå på det, men jodå, klockan är kvart i tolv igen, och Walter står i
mörkret inne hos Joey och för tjugonde gången diskuterar de skillnaden mellan vuxna och barn
och ifall en familj är en demokrati eller en godhjärtad diktatur, tills det slutligen blir jag som
bryter ihop totalt, ni vet, och ligger där i sängen och gnyr 'sluta, snälla n i, slut a'."

Merrie Paulsen var inte road av Pattys anekdoter. Sent på kvällen medan hon laddade
diskmaskinen efter middagsbjudningen sa hon till Seth att det inte var så förvånansvärt att Joey
inte visste vad det var för skillnad på vuxna och barn – hans egen mor verkade lida av en viss
förvirring beträffande vilket av dem hon själv var. Hade Seth inte lagt märke till att det alltid var
Walter som stod för uppfostrandet i Pattys historier, som om Patty bara var en hjälplös
åskådare vars enda uppgift var att vara gullig?

"Jag undrar om hon verkligen är kär i Walter", grunnade Seth optimistiskt och korkade upp en
sista flaska. "Rent fysiskt alltså."
"Undermeningen är alltid 'Min son är exceptionell'", sa Merrie. "Hon beklagar sig jämt över
hans kroniska observationsförmåga."

"Fast ska man vara ärlig", sa Seth, "så hänger det ihop med hans envishet. Hans oändliga
tålamod när det gäller att sätta sig upp mot Walters auktoritet."

"Vartenda ord hon säger om honom är någon form av förstucket skryt."

"Och du skryter aldrig?" sa Seth retsamt.

"Kan väl hända", sa Merrie, "men jag har åtminstone en gnutta insikt om hur jag låter i andras
öron. Och min självkänsla är inte helt och hållet knuten till hur exceptionella våra barn är."

"Du är den perfekta mamman", skojade Seth.

"Nej, det är ju Patty som är det", sa Merrie och nickade ja till mer vin. "Jag är bara väldigt bra."

Allt gick alldeles för lätt för Joey, klagade Patty. Han var guldlockig och söt och tycktes vara född
med rätt svar på alla prov skolan kunde ge honom, som om flervalsfrågor med A- och B- och C-
alternativ var inkodade i hans DNA. Han var kusligt obesvärad tillsammans med grannar som
var fem gånger äldre än han. När hans skola eller hans vargungepatrull tvingade honom att
knacka dörr och sälja karameller eller lotter talade han klarspråk och berättade om "svindleriet"
han bedrev. Han hade finslipat ett nedlåtande småleende som han visade när han frestades
med leksaker och spel som andra pojkar hade men som Patty och Walter inte ville köpa åt
honom. För att utplåna det där ytterst irriterande leendet krävde hans kamrater att få dela med
sig av det de hade, och på så vis blev han en suverän tv-spelsspelare trots att hans föräldrar inte
trodde på tv-spel; han utvecklade en encyklopedisk kännedom om den moderna musik som
hans föräldrar verkligen bemödade sig om att skydda hans förpubertala öron från. Han var inte
äldre än elva eller möjligen tolv när han vid middagsbordet råkade säga, om det inte var fullt
avsiktligt, "grabben" till sin far.

"Ojojoj, det gick inte hem hos Walter det", sa hon till de andra mammorna.

"Alla tonåringar säger så där till varandra nu", sa mammorna. "Det kommer från rappen."

"Det var just det Joey sa", sa Patty. "Han sa att det bara var ett ord och inte ens ett fult ord. Och
självklart var Walter av en annan uppfattning. Och jag satt där och tänkte Wal-ter, Wal-ter, ge-
dig-inte-in-i-det, lön-löst-att-disku-tera, men nejdå, han måste försöka förklara att även om till
exempel 'boy' inte är ett fult ord, så kan man ändå inte tilltala en vuxen man på det viset,
framför allt inte en svart man, men hela problemet med Joey är att han vägrar göra skillnad
mellan vuxna och barn, så är det ju, och det hela slutar med att Walter säger att han inte ska få
någon efterrätt, varpå Joey påstår att han inte vill ha någon, i själva verket gillar han inte ens
efterrätt något vidare, och jag sitter där och tänker Wal-ter, Wal-ter ge-dig-inte-in-i-det, men
Walter kan inte låta bli – han måste bevisa för Joey att Joey innerst inne älskar efterrätt. Men
Joey vill inte kännas vid något av Walters belägg. Han ljuger ju så det visslar om det, helt klart,
men han påstår att han tar två portioner av efterrätten bara för att det är brukligt att man gör
det, inte för att han egentligen vill ha, och stackars Walter som inte tål att man ljuger för
honom, säger 'Okej, om du inte vill ha, då kan du väl vara utan efterrätt en hel månad!' och jag
tänker Ojoj Wal-ter, Wal-ter, detta-kommer-inte-att-gå-bra, för Joeys svar på det blir 'Jag kan
vara utan efterrätt ett helt år, jag ska aldrig mer äta efterrätt, utom för att vara artig hemma
hos andra', ett hot som absurt nog är fullt tänkbart – han är så envis att han troligen skulle
kunna genomföra det. Och jag bara sa 'Stopp nu, pojkar, time-out, efterrätt är viktigt ur
näringssynpunkt, nu ska vi inte förivra oss här", vilket genast underminerar Walters auktoritet,
och eftersom hela diskussionen har handlat om hans auktoritet lyckades jag spoliera de små
framsteg han hade gjort."

Den andra som älskade Joey utan måtta var flickan Monaghan, Connie. Hon var en allvarlig och
tystlåten liten människa med den obehagliga vanan att stirra en i ögonen utan att blinka, som
om man inte hade ett dugg gemensamt. Efter skolan var hon stamgäst i Pattys kök, där hon
bemödade sig om att forma kakdeg till geometriskt perfekta klot, med sådana ambitioner att
smöret blev rinnigt och gav degen en dyster glans. Patty rullade elva bollar för var och en
Connie blev klar med och när de togs ut ur ugnen försummade Patty aldrig att fråga Connie om
hon fick smaka på den enda "verkligt fantastiska" (mindre, plattare, hårdare) kakan. Jessica,
som var ett år äldre än Connie, tycktes inte ha något emot att överlåta köket till grannflickan
medan hon själv läste böcker eller lekte med sina terrarier. Connie utgjorde inget hot mot
någon så fullkomlig som Jessica. Connie visste ingenting om att vara heltäckande – hon var bara
djup och ingen bredd. Om hon satt med en målarbok kunde hon bli helt uppslukad av att fylla
ett eller ett par fält med sin filtpenna, lät resten vara tomma utan att bry sig om Pattys muntra
förslag om att pröva någon ny färg.

Connies ensidiga fokusering på Joey var tidigt uppenbar för alla traktens mammor, utom för
Patty, som det tycktes, möjligen för att Patty själv var så fokuserad på honom. I Linwood Park
där Patty ibland arrangerade idrottstävlingar för barnen, satt Connie för sig själv på gräset och
gjorde ringar av klöverblommor åt ingen särskild, och lät minuterna rinna förbi tills det blev
Joeys tur att greppa bollträt eller springa med bollen över fotbollsplanen. Då vaknade hennes
intresse för ett ögonblick. Hon var som en låtsaskompis som råkade bli synlig. Joey med sin
brådmogna självbehärskning tyckte sällan att det var någon vits med att vara elak mot henne
inför sina kamrater, och Connie för sin del, så fort det stod klart att pojkarna skulle iväg för att
vara pojkar, hade förstånd att retirera och gå upp i rök utan förebråelser eller tjat. Det fanns
alltid en morgondag. Länge fanns också alltid Patty, på knä i grönsakslandet eller uppe på en
stege i fläckig ylletröja, i färd med att måla om och hålla sin sekelskiftesvilla i gott skick, ett sant
sisyfosarbete. Om Connie inte fick vara i närheten av Joey kunde hon åtminstone vara till nytta
för honom genom att hålla hans mamma sällskap när han var borta. "Hur går det med läxorna?"
brukade Patty fråga henne från sin stege. "Vill du ha hjälp?"

"Mamma hjälper mig när hon kommer hem."

"Då är hon trött, och då är det sent. Du skulle kunna överraska henne och göra dem nu direkt.
Vill du inte det?"

"Nej, jag gör det sedan."

Exakt när Connie och Joey började knulla var det ingen som visste. Seth Paulsen ville gärna
antyda, utan minsta bevis, bara för att chockera, att Joey hade varit elva och Connie tolv. Seths
gissningar utgick från den avskildhet som erbjöds tack vare trädkojan Walter hade hjälpt Joey
att bygga i en uråldrig vildapel på ödetomten. När Joey gick sista terminen i åttan förekom hans
namn rätt ofta i grannpojkarnas svar på sina föräldrars ansträngt avspända utfrågningar om
skolkamraternas sexuella vanor, och senare föreföll det troligt att Jessica hade haft sina aningar
mot slutet av den sommaren – plötsligt och utan att säga varför hade hon blivit påtagligt
föraktfull mot både Connie och sin bror. Men ingen såg dem verkligen vara ensamma med
varandra förrän vintern därpå när de två började göra affärer ihop.

Enligt Patty var det enda Joey lärde sig av sina eviga diskussioner med Walter att barn var
tvungna att lyda föräldrar för att föräldrar hade pengarna. Det blev ännu ett exempel på hur
exceptionell Joey var: medan de andra mammorna ondgjorde sig över att deras ungdomar
ansåg sig ha rätt att kräva kontanter, gjorde Patty skrattande imitationer av Joeys grämelse när
han tvingades be Walter om pengar. Grannar som anlitade Joey såg honom som en
överraskande flitig snöskottare och lövkrattare, men Patty menade att han i sitt stilla sinne
hatade den dåliga timpenningen och tyckte att han genom att skotta en vuxen persons uppfart
försattes i en oönskat underlydande ställning. De löjeväckande förslag på olika sätt att tjäna
pengar som man kunde finna i scouternas lektyr – att gå runt och sälja
tidningsprenumerationer, lära sig trolleritrick och ta inträde till trolleriföreställningar, skaffa sig
konservatorsverktyg och stoppa upp grannarnas prisbelönta gösar – allt stank lika mycket av
antingen lakejtjänst ("Jag är konservator åt härskarklassen") eller välgörenhet, vilket var ännu
värre. Och därför, i sin strävan att frigöra sig från Walter, drogs han ofrånkomligen till
entreprenörskapet.

Någon, möjligen Carol Monaghan själv rentav, betalade för Connies skolgång vid en liten
katolsk läroanstalt, Saint Catherine's, där flickorna bar uniform och var förbjudna att ha några
som helst smycken med undantag för en ring ("slät, enbart metall") en klocka ("enkel, inte
utsmyckad") och ett par örhängen ("enkla, enbart metall, högst en centimeter i diameter"). Nu
var det så att en av de populära flickorna i nian i Joeys egen skola, Central High, hade kommit
hem från en familjetripp till New York med en billig klocka, kolossalt beundrad på lunchrasten,
som hade ett tuggummiartat armband och på det hade försäljaren på Canal Street
värmepräglat små karamellrosa plastbokstäver som bildade en rad ur en Pearl Jam-låt, DON'T CALL
ME DAUGHTER, allt enligt flickans eget önskemål. Som Joey senare skulle berätta i sina
collegeansökningsuppsatser, hade han omedelbart satt i gång med att leta fram info om
leverantörer av nämnda klocka och priser på värmepräglingsapparater. Han investerade
fyrahundra dollar av egna besparingar på utrustning, gjorde ett provband i plast åt Connie (READY
FOR THE PUSH stod det på det) som hon skulle glänsa med på Saint Catherine's, och med Connie som
kurir hade han sedan sålt personligt stajlade klockor till minst en fjärdedel av hennes
skolkamrater, för trettio dollar styck, innan nunnorna hajade och gjorde ett tillägg i
klädreglementet som förbjöd klockarmband med präglad text. Vilket Joey – som Patty sa till de
andra mammorna – givetvis tyckte var skandal.

"Det är inte skandal", sa Walter. "Du slog mynt av ett påtvingat handelshinder. Jag hörde inte
att du klagade över reglementet när det verkade till din fördel."

"Jag gjorde en investering. Jag tog en risk."

"Du utnyttjade ett kryphål, och de stängde till kryphålet. Borde du inte ha förutsett det?"

"Jo men varför varnade du mig inte då?"

"Det gjorde jag."

"Du bara varnade mig för att jag kunde förlora pengar på det."

"Och du har inte ens förlorat några pengar. Du har bara inte tjänat så mycket som du räknade
med."

"Det är fortfarande pengar som jag skulle ha haft."

"Joey, att tjäna pengar är ingen rättighet. Du säljer skräp som de där flickorna egentligen inte
behöver och som säkert flera av dem inte ens har råd med. Det är därför Connies skola har
regler för hur eleverna ska vara klädda – för att vara rättvis mot alla."

"Precis – mot alla utom mot mig."

På Pattys sätt att återge det där samtalet, skrattande åt Joeys troskyldiga harm, förstod Merrie
Paulsen att Patty ännu inte hade en aning om vad hennes son gjorde med Connie Monaghan.
För att bli säker på saken gjorde Merrie sina sonderingar. Vad trodde Patty att Connie hade fått
för besväret? Arbetade hon på kommission?

"O ja, vi sa att han måste ge henne halva förtjänsten", sa Patty. "Men det skulle han ändå ha
gjort. Han har alltid varit beskyddande mot henne, ända sedan han var liten."

"Han är som en bror för henne ..."

"Nej vet du vad", sa Patty skämtsamt, "han är mycket snällare än så. Du kan ju fråga Jessica hur
det är att vara syskon till honom."

"Ha ha, just det, ha ha", sa Merrie.

Senare samma dag sa Merrie till Seth: "Det är ofattbart, hon har verkligen inte en susning."

"Jag tror man ska akta sig för att glädjas åt en annan förälders okunskap", sa Seth. "Det är väl
ändå att utmana ödet, tycker du inte?

"Tyvärr, det är bara för roligt och för underbart. Du får låta bli att vara skadeglad för både din
och min räkning och hålla vårt öde stången."

"Jag tycker lite synd om henne."

"Ursäkta, men jag tycker att det är hur kul som helst."

Mot slutet av vintern det året, hemma i Grand Rapids, fick Walters mor en blodpropp i lungan
och föll ihop på golvet i modebutiken där hon arbetade. Barrier Street kände mrs Berglund från
hennes besök till jul, på barnens födelsedagar och på sin egen födelsedag, då Patty alltid tog
med henne till en massös i närheten och trakterade henne med lakrits och macadamianötter
och vit choklad, hennes älsklingsgodis. Merrie Paulsen kallade henne, inte alls ovänligt, "Miss
Bianca" efter den förtjusande musdamen i Margery Sharps barnböcker. Hon hade ett skrynkligt
ansikte som en gång varit sött och darrningar i hakan och i händerna, varav den ena var
förtvinad på grund av barnreumatism. Hon hade blivit utsliten, ett fysiskt vrak, som Walter
bittert sa, efter ett långt liv av slavarbete för hans fyllo till far, på motellet som de hade drivit
strax utanför Hibbing, men hon var fast besluten att förbli självständig och se elegant ut även
som änka, och därför fortsatte hon att köra sin gamla Cheva Cavalier till butiken. När Patty och
Walter fick bud om hennes kollaps gav de sig genast av norrut, och lät Joey stå under uppsikt av
sin föraktfulla storasyster. Det var kort efter det därpå följande tonåriga knullkalas som Joey
höll i sitt rum i öppet trots mot Jessica, och som slutade först med gamla mrs Berglunds
plötsliga död och begravning, som Patty blev en helt annan sorts granne, en mycket mer
sarkastisk granne.

"Jaså, Connie, ja", lät det nu, "en sådan rar liten flicka, en sådan stillsam liten oskyldig flicka,
med en så redlig mamma. Vet ni, jag har hört att Carol har en ny pojkvän, en riktig hingst till
karl, ungefär hälften så gammal som hon. Vore det inte förfärligt om de flyttade nu, med tanke
på allt som Carol har gjort för att förljuva livet för oss? Och Connie, gud, jag skulle verkligen
sakna henne också. Ha ha. Så tyst och rar och tacksam."
Patty såg hemsk ut, grå i ansiktet, tärd av svår sömnbrist, undernärd. Det hade tagit henne
otroligt lång tid att börja se så gammal ut som hon faktiskt var, men nu äntligen hade Merrie
Paulsen fått lön för sin väntan på att det skulle ske.

"Man kan nog lugnt säga att hon har fattat det nu", sa Merrie till Seth.

"Rov av hennes egen unge – värre brott finns inte", sa Seth.

"Rov var rätta ordet", sa Merrie. "Stackars renhjärtade oskyldiga Joey, som har blivit bortrövad
av det där intellektuella lilla energiknippet i huset bredvid."

"Ja, hon är ju ett och ett halvt år äldre."

"Enligt almanackan."

"Säga vad man vill", sa Seth, "men Patty var verkligen fäst vid Walters mamma. Hon sörjer
säkert på allvar."

"Jo, jag vet, jag vet. Seth, jag vet. Och nu kan jag vara uppriktigt ledsen för hennes skull."

Grannar som umgicks mer med Berglunds än Paulsens rapporterade att Miss Bianca hade
testamenterat sitt lilla mushus, som låg vid en mindre sjö utanför Grand Rapids, enbart till
Walter, inte till hans båda bröder. Det påstods råda meningsskiljaktigheter mellan Walter och
Patty om hur detta skulle hanteras, Walter ville sälja huset och dela vinsten med sina bröder,
medan Patty hävdade att han borde respektera sin mors sista vilja och låta henne belöna
honom för att han hade varit den bästa sonen. Walters yngre bror var yrkesmilitär och bodde i
Mojaveöknen, på flygbasen där, medan hans äldre bror hade ägnat sitt vuxna liv åt att utveckla
faderns projekt för omåttlig dryckenskap, utnyttja deras mor ekonomiskt och i alla andra
avseenden försumma henne. Walter och Patty hade alltid åkt med barnen och hälsat på hans
mamma ett par veckor på sommaren, och ofta haft med sig en eller ett par av Jessicas
grannkompisar som beskrev platsen som lantlig och skogig och inte alltför läbbig på
småkrypsfronten. För att vara snäll, kanske, mot Patty som själv verkade hålla på med ett visst
omåttligt supande – hennes hy på morgonen när hon kom ut för att plocka upp den blåplastade
New York Times och den grönplastade Star-Tribune från trottoaren, var ren Chardonnay Blossa
– gick Walter så småningom med på att behålla huset som ett fritidsställe, och i juni, så fort
skolan var slut, åkte Patty dit med Joey som skulle hjälpa henne att tömma byrålådor och städa
och måla om, medan Jessica stannade kvar hemma hos Walter och gick en inspirationskurs i
poesi.

Flera grannar, dock inte Paulsens, kom med sina söner till huset vid sjön och hälsade på den
sommaren. De tyckte att Patty verkade vara på mycket bättre humör. En pappa ville lite i smyg
att Seth Paulsen skulle föreställa sig henne solbränd och barfota, i en svart hel baddräkt och
jeans utan skärp, en stil som var precis i Seths smak. Alla framhöll för varandra hur omtänksam
Joey var och inte det minsta surmulen, att han och Patty verkade ha så roligt ihop. Tillsammans
övertalade de sina gäster att vara med på en invecklad sällskapslek som de kallade
associationsleken. Patty blev sittande framför sin svärmors tv-apparat till sent på kvällen, och
underhöll Joey med sina snåriga kunskaper om syndikerade sitcomserier från sextio- och
sjuttiotalen. Joey, som hade upptäckt att deras sjö inte fanns utmärkt på ortskartorna – det var
verkligen bara en stor damm, med ett enda hus förutom deras – hade döpt den till Nameless,
och Patty uttalade det ömt, känslosamt: "vår namnlösa sjö". När Seth Paulsen fick höra av en av
papporna som varit där att Joey arbetade från bittida till sent med att rensa hängrännor och slå
sly och skrapa målarfärg, undrade han om det var så att Patty gav Joey en riktig lön för hans
insatser, om det kunde vara en del av överenskommelsen. Men det var det ingen som visste.

Vad Connie beträffade, så kunde Paulsens knappt titta ut genom något fönster som vette mot
Monaghans utan att se henne sitta och vänta. Hon var verkligen en tålmodig flicka, hon hade en
ämnesomsättning som en fisk på vintern. På kvällarna plockade hon disk på W.A. Frost, men
varenda vardag satt hon hela eftermiddagen och väntade på yttertrappan medan glassbilarna
körde förbi och småbarnen lekte, och på helgerna satt hon i en solstol på baksidan, och kastade
då och då ett öga på den bullriga, våldsamma, nyckfulla trädavverkning och ombyggnation som
hennes mammas nya kille, Blake, hade åtagit sig att göra ihop med sina oorganiserade polare
från byggbranschen, fast mest väntade hon bara.

"Jaha Connie, vad är på gång i ditt liv just nu då?" frågade Seth bortifrån uppfarten.

"Vadå, bortsett från Blake menar du?"

"Ja, bortsett från Blake."

Connie funderade lite och skakade sedan på huvudet. "Ingenting", sa hon.

"Har du tråkigt?"

"Inte direkt."

"Går du på bio? Läser böcker?"

Connie riktade sin fasta, vi-har-inget-gemensamt-blick mot honom. "Jag har sett Batman."

"Hur går det med Joey då? Ni har ju varit väldigt tajta ni två, så jag kan tänka mig att du saknar
honom."

"Han kommer hem igen", sa hon.

När väl den gamla fimpfrågan hade löst sig – Seth och Merrie medgav att de kunde ha
överdrivit den där sommarens totala mängd fimpar i plaskbassängen, att de kunde ha
överreagerat – hade de i Carol Monaghan upptäckt en ymnig kunskapskälla till demokraternas
lokalpolitik, som Merrie började bli alltmer engagerad i. Carol berättade oberört hårresande
historier om hela den förpestade apparaten, om myglande mutkolvar, om riggade anbud, om
glapp i säkerhetssystemet, om märkliga räkneoperationer, och tyckte det var kul när Merrie
förfasade sig. Snart började Merrie vårda sig om Carol som en levande exempelsamling på den
kommunala korruption som Merrie hade för avsikt att bekämpa. Det fina med Carol var att hon
aldrig tycktes förändras – år ut och år in fortsatte hon att piffa till sig på torsdagskvällarna för
vem det än månde vara och hålla kommunförvaltningens patriarkala traditioner vid liv.

Och så, en dag, förändrades hon faktiskt. Det var redan en hel del av det slaget på gång.
Stadens borgmästare, Norm Coleman, hade morfat sig till republikan, och en avdankad
proffsbrottare hade satt kurs mot guvernörens residens. Katalysatorn i Carols fall var den nya
pojkvännen Blake, en ung grävmaskinist med getskägg som hon hade träffat rakt över disk på
körkortsregistret, och för hans skull ändrade hon stil radikalt. Ut åkte den konstfulla
håruppsättningen och eskortoutfiten, in kom bekväma långbrallor, busigt rufs och mindre
makeup. En Carol ingen hade sett förut, en riktigt lycklig Carol, hoppade spänstigt ner från
Blakes F-250 pickup, och lät arenarocken pumpa ut över hela gatan, innan hon smällde igen
dörren på passagerarsidan med väldig kraft. Det dröjde inte länge förrän Blake började stanna
över natten, och lufsa omkring i huset iförd en Vikingströja med osnörda arbetarkängor och en
ölburk i näven, och snart var han i gång och motorsågade ner vartenda träd på hennes tomt om
han inte löpte amok med en hyrd minigrävare. På stötfångaren till hans pickup stod att läsa JAG ÄR
VIT OCH JAG RÖSTAR.

Paret Paulsen, som själva nyligen hade avslutat en försinkad renovering ville ogärna klaga på
allt buller och stök och Walter, på andra sidan, var för snäll eller för upptagen, men när Patty
äntligen kom hem, mot slutet av augusti efter månaderna på landet, gick hon praktiskt taget
upp i limningen av bestörtning, och sprang uppskärrad från hus till hus utmed gatan för att
baktala Carol Monaghan. "Ursäkta mig", sa hon, "men vad är det som pågår här? Kan någon
tala om för mig vad som pågår? Är det någon som har förklarat krig mot träd utan att säga
något till mig? Vem är denne skogshuggarbjässe med pickupen? Vad ligger bakom? Hyr hon inte
längre? Har man lov att utrota vartenda träd när man bara hyr? Hur kan man riva en hel vägg
på ett hus som man inte ens äger? Har hon på något vis köpt stället utan att vi vet om det? Hur
kan hon ha gjort det? Hon kan inte ens byta glödlampa utan att ringa min man! 'Förlåt att jag
stör mitt i middan, Walter, men när jag trycker på lysknappen här så händer ingenting! Kan du
tänka dig att komma hit nu på direkten? Och när du ändå är här, skulle du kunna vara en ängel
och hjälpa mig med deklarationen? Den ska in i morgon och mina naglar har inte torkat än.' Hur
har den människan kunnat få lån? Har hon inte en hel bunt Victoria's Secreträkningar att
betala? Hur kan hon ens få ha pojkvän? Finns det inte någon fet typ i Minneapolis? Borde inte
någon kanske se till att den feta typen får nys om det?"

Inte förrän Patty kom till Paulsens, långt ner på hennes tala-med-grannarna-lista, fick hon några
bra svar. Merrie förklarade att Carol Monaghan faktiskt inte hyrde längre. Carols hus hade varit
ett av flera hundra som den kommunala bostadsnämnden hade blivit ägare till under krisen och
nu sålde ut till rena fyndpriser.

"Och varför visste inte jag något om det?" sa Patty.

"Du frågade inte", sa Merrie. Och kunde inte låta bli att tillägga: "Du har aldrig verkat särskilt
intresserad av politik."

"Och hon fick det billigt säger du."

"Mycket billigt. Det skadar inte att känna de rätta personerna."

"Vad tycker du om det?"

"Jag tycker det är åt helvete, både finansiellt och filosofiskt", sa Merrie. "Det är en av
anledningarna till att jag jobbar för Jim Schiebel."

"Du förstår, jag har alltid älskat den här stadsdelen", sa Patty. "Jag älskade att bo här, redan
från första början. Och nu känns allting plötsligt så smutsigt och fult."

"Deppa inte, deltag", sa Merrie och gav henne lite att läsa.

"Jag skulle inte vilja vara i Walters kläder just nu", sa Seth så fort Patty hade gått.

"Det gläder mig att höra", sa Merrie.

"Var det bara i min fantasi eller hörde du en underton av äktenskapliga spänningar? Vadå
hjälpa Carol med deklarationen? Vet du någonting om det? Det lät väldigt intressant tycker jag.
Jag har inte hört något om det förut. Och nu har han misslyckats med att värna deras vackra
utsikt över Carols träd."
"Alltihop är så typiskt en Reaganist och bakåtsträvare", sa Merrie. "Hon trodde hon kunde leva i
sin egen lilla bubbla och skapa sin egen lilla värld. Sitt eget lilla dockskåp."

Varenda veckohelg under de följande nio månaderna spikades det på tillbyggnaden som reste
sig ur lervällingen på baksidan av Carols hus, likt ett enormt prosaiskt båthus med tre
enkelfönster som styckade upp vinylfasadens vidder. Carol och Blake kallade det "ateljé", ett i
sammanhanget dittills okänt begrepp i Ramsey Hill. I fimpkontroversens efterföljd hade
Paulsens satt upp ett högt staket och planterat en rad med prydnadsgranar som redan hade
vuxit till sig så pass att de skymde åbäket. Det var bara Berglunds siktlinje som förblev obruten,
och det dröjde inte länge förrän de andra grannarna började undvika det vanliga småpratet
med Patty vilket de aldrig hade gjort förut, för att hon var så besatt av det hon kallade
"hangaren". De vinkade från trottoaren och ropade hej hej, men var noga med att inte dröja på
stegen och bli indragna. Den allmänna meningen bland mammorna med jobb var att Patty hade
för lite att göra. Förr hade hon varit jättebra med barnen, tränat dem i friidrott och husliga
sysslor, men nu hade de flesta barn på gatan blivit tonåringar. Vad hon än hittade på för att
fylla sina dagar, befann hon sig ständigt inom syn- och hörhåll för arbetet som pågick i huset
bredvid. Var och varannan timme kom hon ut och vankade av och an på tomten, medan hon
spejade mot ateljén som ett djur som hade fått sitt bo rubbat, och ibland på kvällarna gick hon
dit och knackade på ateljéns provisoriska plywooddörr.

"Hallå där, Blake, hur går det för dig?"

"Det går kanon."

"Det låter så! Jo, det är bara det att den där elsågen hörs lite väl mycket när klockan är halv nio
på kvällen. Vad sägs om att lägga av för i dag?"

"Det är nog inte aktuellt, nej."

"Ja, men om jag helt enkelt ber dig sluta då?"

"Inte vet jag. Vad sägs om att låta mig få jobba klart?"

"Jag skulle faktiskt bli rätt sur då, för oväsendet är verkligen störande."

"Jaha du, ja vad säger man. Det var ju tråkigt."

Pattys skratt var gällt, ofrivilligt, gnäggande. "Ha ha ha! Tråkigt?"

"Ja, alltså, jag ber om ursäkt för att det blir oväsen. Men Carol säger att ni har bullrat i fem års
tid när ni höll på och renoverade ert hus."

"Ha ha ha. Jag kan inte minnas att hon har klagat en enda gång."

"Ni gjorde det som måste göras där. Nu gör jag det som måste göras här."

"Men det du gör är förskräckligt fult. Jag beklagar, men det är gräsligt om jag så får säga. Helt
enkelt – förfärligt och gräsligt. Ärligt talat. Det är bara att konstatera. Inte för att det är det
saken gäller. Nu gäller det elsågen."

"Du befinner dig på privat mark och du ska nog gå nu."

"Okej, då ringer jag väl polisen då."

"Gör det du, inga problem."

Man kunde se henne vanka av och an på gången sedan, skälvande av frustration. Hon ringde
polisen upprepade gånger och klagade på

oväsendet, och de gjorde faktiskt några besök och bytte ett par ord med Blake, men snart
tröttnade de på hennes samtal och kom inte tillbaka förrän i februari året därpå när någon
hade skurit sönder de stiliga nya vinterdäcken på Blakes Ford F-250, alla fyra, och Blake och
Carol pekade ut grannarna i huset bredvid som hade ringt och klagat så ofta. Detta fick till följd
att Patty än en gång gjorde sin promenad längs gatan och knackade på hos folk, och sedan stod
hon där och malde. "En given misstänkt, va? Mamman i grannhuset med tonåringar hemma.
Jag, den kallhamrade brottslingen, va? Jag, den helvrickade tanten! Han har det största och
läskigaste fordonet på hela gatan, han har dekaler på stötfångaren som kränker i stort sett
varenda människa som inte tror på vit makt, men gud, vilken gåta, vem annars om inte jag kan
ha velat skära sönder hans däck?"

Merrie Paulsen var övertygad om att det faktiskt var Patty som hade hållit i kniven.

"Det förstår jag inte", sa Seth. "Hon har det säkert jobbigt, men hon är ingen lögnhals."

"Nej, men ändå, jag hörde inte att hon i klartext sa att hon inte har gjort det. Man får hoppas
att hon får bra psykologhjälp hos någon. Det kan hon behöva. Det och ett heltidsjobb."

"Vad jag vill veta är var Walter håller hus."

"Walter sliter ihjäl sig för att tjäna ihop till sin månadslön så att hon kan gå hemma hela
dagarna och vara tokig hemmafru. Han är en bra far åt Jessica och fungerar som någon sorts
överjag åt Joey. Jag skulle vilja säga att han har fullt upp."

Walters mest utmärkande drag, förutom hans kärlek till Patty, var hans snällhet. Han var en
sådan där god lyssnare som verkade tycka att alla andra var intressantare och mer
imponerande än han själv. Han var absurt ljushyllt, och krullig som en kerub på hjässan, hade
flyende haka och gått med samma runda stålbågar i evigheter. Han hade inlett sin karriär på 3M
som ombud på juridiska avdelningen, men han utvecklades inte som väntat och skyfflades iväg
till lokalt bistånd och företagsfilantropi, ett sidospår inom koncernen där snällhet var en
tillgång. På Barrier Street delade han jämt ut fina fribiljetter till Guthrieteatern och till
kammarorkesterns konserter och berättade för alla om sina möten med sådana berömdheter
från bygden som Garrison Keillor och Kirby Puckett, och till och med Prince en gång. Nyligen
och rätt överraskande hade han sagt upp sig på 3M och blivit fundraisingchef på Nature
Conservancy. Ingen med undantag för makarna Paulsen hade anat att han härbärgerade sådana
fonder av vantrivsel, men Walter var inte mindre entusiastisk för naturen än vad han var för
kulturen, och den enda yttre förändringen i hans liv var hans nya frånvaro hemma på helgerna.

Den frånvaron kan ha varit en orsak till att han inte ingrep, som han nog förväntades göra, i
Pattys envig med Carol Monaghan. Om man frågade honom rent ut reagerade han med nervöst
fnitter. "Jag får nog vara en neutral åskådare i det fallet", sa han. Och neutral åskådare förblev
han hela våren och sommaren under Joeys andra år i high school till långt in på hösten, då
Jessica åkte till college på östkusten och Joey flyttade hemifrån och in till Carol, Blake och
Connie.

Flytten var en chockerande revolthandling och en kniv i Pattys hjärta – början till slutet för
hennes liv i Ramsey Hill. Joey hade tillbringat juli och augusti månad i Montana där han hade
arbetat uppe i bergen på en boskapsfarm som ägdes av en av Walters viktigaste donatorer till
Nature Conservancy, och hade kommit hem igen en halv decimeter längre och med breda
manliga axlar. Walter som i vanliga fall inte skröt hade begåvat paret Paulsen, under en picknick
i augusti, med nyheten att donatorn hade ringt och sagt att han var helt "chockad" av hur orädd
och outtröttlig Joey var med att vräka omkull kalvar och tvätta får. Men Patty som var med på
samma picknick var redan svartögd av smärta. I juni, innan Joey åkte till Montana, hade han
återigen följt med henne till Nameless Lake för att hjälpa till med att rusta upp stället, och den
enda granne som hade sett dem där beskrev hur otroligt jobbigt det hade varit att stå en hel
eftermiddag och höra mor och son pika varandra, lufta allt inför öppen ridå, Joey som härmade
Pattys manér och till slut kallade henne "idiot" rakt i ansiktet och Patty som då hade ropat: "Ha
ha ha! Idiot! Herregud, Joey! Du slutar aldrig att förvåna mig, tänk att du blivit så mogen ... Att
kalla sin mor idiot så andra hör! Det är verkligen ett förtjusande drag. Vilken stor och tuff och
självständig man du är!"

Mot slutet av sommaren var Blake nästan klar med ateljén och höll på att inreda den med
Blakeiga prylar som Playstation, Foosball, en öltunna med kyl, en storbilds-tv, ett air-
hockeybord, en Tiffanylampa med Vikings logga, och elmanövrerade vilfåtöljer. Folk på gatan
fick allt själva föreställa sig Pattys sarkasmer vid middagsbordet angående dessa
bekvämligheter, och Joeys kommentarer om att hon bara var korkad och fördomsfull, och
Walters ilskna krav på att Joey bad Patty om ursäkt, men hur det var den kväll då Joey hoppade
av och rymde till huset bredvid behövde man inte fantisera om, eftersom Carol Monaghan mer
än gärna berättade, med hög och smått skadeglad röst, för varenda granne som var lagom
illojal med Berglunds för att vilja höra på.

"Joey var lugn som en filbunke", sa Carol. "Han skulle inte göra en fluga förnär, jag lovar. Jag
gick dit med Connie för att stötta honom och tala om för dem allihop att jag ställer upp till
hundra procent på den här lösningen, eftersom, ja ni känner ju Walter, han är så hänsynsfull,
han skulle bara oroa sig för att det blev för mycket besvär för mig. Och Joey var jätteseriös som
vanligt. Han ville bara att alla skulle veta vad som gällde och vara säker på att alla kort låg på
bordet. Han förklarade att han och Connie hade talat igenom saken med mig och jag sa till
Walter – för jag visste att han skulle tänka på det – jag sa att matinköpen var det inte några
problem med. Blake och jag är en familj nu och vi har inget emot att mätta en mun till, och Joey
är dessutom väldigt duktig med att diska och ta ut soporna och plocka undan efter sig, och plus,
som jag sa till Walter, han och Patty har ju varit så himla hyggliga mot Connie och gett henne
mat och sådant där. Jag ville visa min uppskattning på så vis, för de var verkligen generösa när
jag inte hade riktig ordning på mitt liv, och jag har aldrig varit annat än tacksam för det. Och
Joey är så otroligt ansvarsfull och saklig. Han säger klart och tydligt att eftersom Patty inte ens
tillåter Connie att komma in i huset så har han inget annat val om han vill träffa henne, och jag
instämmer och säger att jag stöttar dem till hundra procent – om bara alla andra ungdomar på
vår jord var lika kloka som de två skulle världen blivit mycket bättre – och att det på alla sätt är
att föredra att de kan vara hemma hos mig, trygga och ansvarstagande, i stället för att smyga
med det och råka illa ut. Jag är så tacksam mot Joey, han kommer alltid att vara välkommen i
mitt hem. Det har jag sagt till dem. Och jag vet att Patty inte gillar mig, hon har alltid sett ner på
mig och varit snorkig mot Connie. Jag vet det. Jag vet ett och annat om vad Patty är i stånd till.
Jag visste att hon skulle få ett utbrott av något slag. Och jo minsann, hon blev alldeles förvriden
i ansiktet och liksom bara: 'Inbillar du dig att han älskar din dotter? Inbillar du dig att han är kär
i henne?' Med den där pipiga lilla rösten. Som om det vore stört omöjligt för en pojke som Joey
att bli kär i Connie bara för att jag inte gick på college eller något, bara för att jag inte har ett
lika stort hus som de och inte kommer från New York eller något, bara för att jag måste sköta
ett hederligt heltidsjobb fyrtio timmar i veckan, till skillnad från henne. Patty är så nedlåtande
mot mig så det är inte klokt. Men Walter trodde jag att jag kunde prata med. Han är verkligen
en raring. Han var röd som en tomat i ansiktet, han är nog jättegenerad, och så sa han 'Carol, du
och Connie får nog gå nu så vi kan prata med Joey i enrum.' Och det var ju helt okej för mig. Jag
hade inte kommit dit för att ställa till bråk, sådan är jag inte, jag är ingen bråkmakare. Fast då sa
Joey tvärt nej. Han sa att han inte frågar dem om lov, han bara informerar dem om vad han
tänker göra och det finns inget att diskutera. Och det var då Walter flippade ur. Direkt flippade
ur. Tårarna rann nerför kinderna på honom, så upprörd var han – och jag kan förstå det, för
Joey är hans yngsta och det är inte Walters fel att Patty är så oresonlig och taskig mot Connie
att Joey inte pallar med att bo kvar hemma längre. Men han började skrika i högan sky liksom
DU ÄR SEXTON ÅR GAMMAL OCH DU SKA INGENSTANS FÖRRÄN DU HAR SLUTAT SKOLAN. Och
Joey stod bara och log, kall som is. Han sa att det inte är mot lagen att flytta, och förresten är
det bara till grannen bredvid. Hur klok och förståndig som helst. Jag önskar att jag hade varit en
procent lika tuff och smart som han när jag var sexton. Han är en jättefin kille, så är det bara.
Jag tyckte det var lite synd om Walter på sätt och vis för han började gapa en massa om att han
inte tänkte betala för Joeys collegestudier, och Joey kommer inte att få åka till Montana igen
nästa sommar, och det enda han begär är att Joey ska komma hem till middag och sova i sin
egen säng och vara en medlem av familjen. Och Joey bara 'Jag är medlem av familjen' och
förresten hade han aldrig sagt att han inte skulle vara det. Men Walter klampade omkring i
köket och ett litet tag fick jag för mig att han faktiskt tänkte smocka till honom, men han hade
bara flippat ur totalt, och han gastade UT MED ER, UT MED ER, JAG ORKAR INTE HÖRA MER, UT
MED ER, och sedan försvann han och man hörde honom en trappa upp i Joeys rum när han
drog ut Joeys byrålådor och allting, och Patty rusade upp och de började skrika åt varandra och
Connie och jag kramade om Joey, för han är den enda vettiga i den familjen, och vi tyckte så
synd om honom, och det var då jag blev säker på att det bästa för honom var att flytta hem till
oss. Walter kom klampandes i trappan igen och vi hörde Patty gasta som en dåre – hon hade
totalflippat – och Walter började gorma igen FATTAR DU VAD DU UTSÄTTER DIN MOR FÖR? För
det handlar ju bara om Patty eller hur, det är alltid hon som är offret. Och Joey stod där tyst och
stilla och skakade på huvudet, för det är så solklart. Varför skulle han vilja bo i det här
dårhuset?"

Somliga grannar hälsade säkerligen med tillfredsställelse att Patty nu fick ta konsekvenserna av
sin sons särställning som exceptionell person, men det gick inte att komma ifrån att Carol
Monaghan aldrig hade varit populär på Barrier Street, Blake sågs med oblida ögon av de flesta,
Connie uppfattades som obehaglig, och ingen hade någonsin tyckt att man verkligen kunde lita
på Joey. När ryktet om hans uppror spred sig var de förhärskande känslorna bland Ramsey Hills
villaägare medlidande med Walter, oro över Pattys mentala hälsa, och en överväldigande
lättnad och tacksamhet för att deras egna barn var så normala – så glada för sina föräldrars
generositet, så oskuldsfullt pockande på hjälp med sina läxor eller collegeansökningar, så
tillmötesgående med att ringa och meddela var de befann sig efter skoltid, så oförmedlade om
sina dagliga små blåmärken, så lugnande förutsägbara i sina första möten med sex och gräs och
alkohol. Det onda som strålade ut från Berglunds hem var ensamt i sitt slag. Walter –
omedveten, får man ändå hoppas, om att Carol pladdrat om kvällen då han "flippade ur" –
bekräftade besvärat för diverse grannar att han och Patty hade fått "sparken" som föräldrar
och gjorde sitt bästa för att inte ta det alltför personligt. "Han kommer hem och pluggar
ibland", sa Walter, "men för tillfället verkar det som om han trivs bättre med att sova hemma
hos Carol. Vi får väl se hur länge det varar."

"Hur tar Patty det?" frågade Seth Paulsen.

"Inte så bra."

"Vi vill gärna bjuda hem er på middag någon kväll snart."

"Det vore jättetrevligt", sa Walter, "men jag tror att Patty tänker åka upp till min mammas
gamla hus ett tag. Hon håller på och fixar till det, förstår du."

"Jag är lite orolig för henne", sa Seth med en lätt stockning på rösten.

"Det är jag med, lite grann. Fast jag har sett henne spela med svåra smärtor. Hon slet sönder ett
knä när hon gick på universitetet och försökte köra två matcher till med det."

"Men var det inte så att de sedan gjorde, ja, ett ingrepp som satte punkt för hennes karriär?"

"Jag syftade mer på hur seg hon är, Seth. På att hon kunde spela trots att hon hade ont."

"Okej."

Det blev aldrig av att Walter och Patty kom hem till Paulsens på middag. Patty syntes inte till på
Barrier Street, hon höll sig undan vid Nameless Lake under större delen av den vinter och vår
som följde, och till och med när hennes bil stod på uppfarten – till jul exempelvis, när Jessica
kom hem från college, och enligt hennes kompisar hade ett "praktgräl" med Joey, vilket
resulterade i att han blev kvar hemma i över en vecka för att hans skräckinjagande syster skulle
få den riktiga helg hon ville ha – skydde Patty alla tillställningar där hennes bakverk och
älskvärdhet förr hade varit så välkomna inslag. Ibland kunde man se att hon fick besök av
obekanta kvinnor, fyrtioplussare som med tanke på deras frisyrer och dekalerna på deras
Subaruer kunde vara gamla lagkamrater från basketen och det gick en del prat om att hon hade
börjat dricka igen, men det var mest rena gissningar, för trots sitt vänskapliga sätt fick hon
aldrig någon riktig vän i Ramsey Hill.

Till nyår hade Joey återvänt till Carol och Blake. Dragningskraften med det huset antogs framför
allt vara sängen han delade med Connie. Det var välkänt bland hans vänner att han av
besynnerliga skäl var militant motståndare mot masturbation, blotta antydan om något sådant
lockade ofelbart fram ett överlägset leende på hans läppar; han påstod att en av hans
föresatser var att leva sitt liv utan att någonsin hemfalla åt det. Mer klarsynta personer i
omgivningen, bland andra Paulsens, misstänkte att Joey också trivdes med att vara den
smartaste hjärnan i huset. Han blev kungen av ateljén, och erbjöd dess glädjeämnen åt alla han
gynnade med sin vänskap (och gjorde samtidigt den obevakade öltunnan till ett stridsäpple vid
söndagsmiddagen i många hem runt om i trakten.) Hans sätt mot Carol låg oroväckande nära
gränsen till flirt, och Blake vann han genom att älska allt som Blake själv älskade, särskilt Blakes
elverktyg och Blakes pickup. Det var med den han lärde sig köra. Av hans irriterande sätt att
småle åt sina klasskompisars entusiasm över Al Gore och senator Wellstone, som om en liberal
hållning var en svaghet jämförbar med självbefläckelse, kunde man få intrycket att han rentav
anslöt sig till vissa delar av Blakes politiska åsikter. Han arbetade på byggen sommaren därpå i
stället för att åka tillbaka till Montana.

Och alla hade känslan av, rätt eller fel, att skulden på något sätt låg hos Walter, i hans snällhet. I
stället för att ta Joey i örat och släpa hem honom och tvinga honom att uppföra sig, i stället för
att dänga en sten i skallen på Patty och tvinga henne att uppföra sig, försvann han in i sitt
arbete för Nature Conservancy, där han ganska snart blev chef för delstatsorganisationen, och
lät huset stå öde kväll efter kväll, lät perennerna gå i frö och häckarna stå oklippta och fönstren
förbli otvättade, lät den smutsiga stadssnön sluka den buckliga GORE LIEBERMAN-skylten som
fortfarande stod kvar på framsidan. Till och med makarna Paulsen tappade intresset för
Berglunds, nu när Merrie kandiderade till kommunfullmäktige. Patty tillbringade hela
sommaren det året vid Nameless Lake, och kort efter hennes hemkomst – en månad efter det
att Joey började på University of Virginia med ekonomiska villkor som var okända för Ramsey
Hill, och två veckor efter den stora nationella tragedin – spikades en TILL SALU-skylt upp
framför sekelskiftesvillan som hon och Walter hade satsat gott och väl halva livet på. Walter
hade redan börjat pendla till ett nytt jobb i Washington. Trots att huspriserna snart skulle
skutta upp igen till dittills aldrig förr skådade nivåer, låg den lokala marknaden fortfarande kvar
nära botten på nedgången efter elfte september. Patty höll i försäljningen av huset, som gick
för ett snöpligt pris till ett nitiskt svart par med bra jobb och treåriga tvillingar. I februari gick
makarna Berglund en sista gång från hus till hus utmed hela gatan och tog hövligt och formellt
adjö, Walter frågade hur det stod till med folks barn och framförde sina varmaste
välgångsönskningar åt var och en, medan Patty inte sa så mycket men såg märkligt ungdomlig
ut igen, nästan som flickan som hade dragit sin sittvagn nerför gatan innan grannskapet ens
hade blivit ett grannskap.

"Det är obegripligt", sa Seth Paulsen till Merrie efteråt, "att de där två fortfarande håller ihop."

Merrie ruskade på huvudet. "Jag tror inte de har kommit på än hur livet ska levas."
 DET GJORDES MISSTAG
Patty Berglunds självbiografi
Av Patty Berglund
(sammanställd på förslag av hennes psykolog)
Kapitel 1: Medgörlig
Om Patty inte vore ateist skulle hon tacka Herren Gud för skolidrotten, för den räddade
praktiskt taget livet på henne och gav henne en chans att förverkliga sig själv. Hon vill rikta ett
särskilt tack till Sandra Mosher vid North Chappaqua Middle School, Elaine Carver och Jane
Nagel vid Horace Greeley High School, Ernie and Rose Salvatore på Gettysburg basketläger för
flickor, och Irene Treadwell vid University of Minnesota. Det var av dessa underbara tränare
som Patty lärde sig disciplin, tålamod, fokus, lagarbete, och den starka sportsmannaanda som
bidrog till att kompensera för hennes sjukliga tävlingsinstinkt och dåliga självkänsla.

Patty växte upp i Westchester County, New York. Hon var äldst av fyra syskon, men de övriga
tre var mer den typen som hennes föräldrar hade hoppats på. Själv var hon påtagligt Större än
alla andra, dessutom Mindre Originell, dessutom mätbart Dummare. Inte direkt dum, men
förhållandevis dummare. Hon rände iväg och blev 176,5 centimeter lång, vilket var nästan lika
mycket som hennes bror och flera centimeter längre än de andra och ibland önskade hon att
hon hade kunnat fortsätta och bli 180, eftersom hon i vilket fall som helst aldrig skulle passa in i
familjen. Att hon såg korgen bättre och kunde posta upp i trängt läge och rotera friare i
försvaret hade kunnat dämpa hennes tävlingsiver en smula och gjort den mindre hätsk, vilket
möjligen kunde ha lett till ett lyckligare liv efter college; troligen inte, men det var en intressant
tanke. När hon avancerade till collegelagen var hon oftast en av de kortaste spelarna på plan,
och på något lustigt sätt påminde det henne om hennes roll i familjen och hjälpte till att hålla
adrenalinet på maxnivå.

Pattys första minne av att delta i en lagsport med sin mor på läktaren var också hennes sista.
Hon hade medelmåttigas Idrott på samma dagläger där båda hennes systrar hade märkvärdigas
Färgochform, och en dag infann sig hennes mamma och systrar till de sista inningarna i en
softballmatch. Patty blev galen på att hon måste stå som vänster fältspelare medan flickor som
var mycket sämre än hon fick vara i innelaget och missa vartenda kast, och hon väntade otåligt
på att någon skulle slå en riktig lång lyra. Hon började smyga sig närmare och närmare och det
var där matchen slutade. Löpare på första och andra. Slagmannen slog en studs till den gravt
okoordinerade shortstoppern, som Patty sprang in framför för att själv kunna ta bollen och dra
på och bränna förstelöparen och sedan jaga löpare nummer två, någon snäll liten flicka som
förmodligen hann till första på en offensiv error. Patty siktade in sig rakt på henne, så flickan
sprang ylande ut på ytterfält, lämnade därmed basriktningen och blev automatiskt bränd, men
Patty fortsatte att jaga henne och satte taggningen medan flickan kröp ihop och skrek av den
tydligen gruvliga smärta som uppstod av en lätt klapp med handsken.

Patty var medveten om att det inte var hennes största stund som god sportsman. Något hade
kommit över henne just för att hennes anhöriga tittade på. På väg hem i familjens stora kombi
efteråt frågade hennes mor, med en ännu mer darrande röst än vanligt, om hon måste vara så
... aggressiv. Om det var nödvändigt att vara, ja, vara så aggressiv. Hade det varit så farligt om
Patty låtit sina medspelare ha bollen då och då? Patty svarade att hon inte hade fått en ENDA
boll där borta på vänster ytterfält. Och hennes mor sa: "Det gör inget att du håller på med
sport, men då måste du lära dig att samarbeta och att tänka solidariskt." Och Patty sa: "Jamen
låt mig få åka på ett RIKTIGT läger då där jag inte är den enda som kan spela! Jag kan inte
samarbeta med folk som inte kan ta bollen!" Och hennes mor sa: "Jag är inte helt övertygad om
att det är bra att så ensidigt uppmuntra aggressivitet och stridslystnad. I och för sig är jag inte
så sportintresserad, men jag kan inte inse det roliga med att besegra någon bara för
besegrandets skull. Skulle det inte vara mycket roligare att jobba tillsammans allihop för att
kollektivt bygga upp någonting?"

Pattys mor var professionell demokrat. Hon sitter fortfarande, i skrivande stund, i
delstatsparlamentet, Ärade ledamoten Joyce Emerson, känd för sitt engagemang för
friluftsområden, fattiga barn och skapande verksamhet. Paradiset för Joyce är ett
friluftsområde där fattiga barn kan hålla på med skapande verksamhet för allmänna medel.
Joyce var född Joyce Markowitz, i Brooklyn 1934, men hade tydligen varit missnöjd med sin
judiska börd från medvetandets gryning. (Självbiografiförfattaren undrar om en orsak till att
Joyce alltid skälver på rösten är att hon har kämpat så hårt hela sitt liv för att inte låta
Brooklyn.) Joyce fick stipendium för att läsa humanistiska ämnen borta i Maines skogar där hon
träffade Pattys utomordentligt ickejudiske far som hon gifte sig med i All Souls Unitarian
Universalist Church på Upper East Manhattan. Enligt självbiografiförfattarens åsikt fick Joyce
sitt första barn innan hon var känslomässigt redo för moderskapet, fast författaren borde
kanske vara försiktig med att kasta sten i det avseendet. När Jack Kennedy år 1960 blev
nominerad av demokraterna fick Joyce en ädel och upplivande förevändning att komma ut från
ett hus som hon av allt att döma inte kunde låta bli att proppa fullt med bebisar. Sedan var det
medborgarrättsrörelsen, och Vietnam, och Bobby Kennedy – ännu fler bra anledningar till att
hålla sig borta och slippa ett hem som långt ifrån hade rum för fyra småbarn plus en barnflicka
från Barbados i källaren. Joyce åkte på sitt första nationella konvent 1968 som delegat, med
hjärtat fyllt av döde Bobby. Hon hade uppdraget som kassör i en av partiets lokalavdelningar
och senare blev hon ordförande och kampanjade för Teddy både 1972 och 1980. Varenda
sommar, från morgon till kväll, stövlade horder av volontärer in och ut genom dörren kånkande
på lådor med kampanjmaterial. Patty kunde träna dribblingar och layups sex timmar i sträck
utan att någon märkte det eller brydde sig om det.

Pattys far, Ray Emerson, var advokat och amatörkomiker med en repertoar som omfattade
pruttskämt och hjärtlösa parodier på barnens lärare, grannar och vänner. Han tyckte det var
extra skojigt att plåga Patty med att imitera Eulalie från Barbados, när hon var precis utom
hörhåll, och säga "Slota lekan no, slota pela" och sådana saker, med högre och högre röst tills
Patty indignerad rusade från matbordet och hennes syskon galltjöt av förtjusning. Oändligt kul
kunde man också ha med att göra sig löjlig över Pattys tränare och mentor Sandy Mosher, som
Ray föredrog att kalla Saaaandra. Jämt och ständigt frågade han Patty ifall Saaaandra hade haft
besök av några herrbekanta på sistone eller möjligen, tihi tihi, några dambekanta? Hennes
syskon stämde in: Saaandra, Saaaandra! Andra festliga sätt att tortera Patty på var att gömma
familjens hund Elmo och låtsas att Elmo hade fått dödshjälp medan Patty var och tränade
basket på kvällen. Eller så kunde man reta Patty för vissa kunskapsblottor hon hade visat för
flera år sedan – fråga henne hur det stod till med isbjörnarna i Polen eller om hon hade läst den
senaste romanen av den berömda samtida författaren Louisa May Alcott, eller om hon
fortfarande trodde att fungus hörde till djurriket. "Jag såg en av Pattys fungusar jaga en lastbil
häromdagen", kunde hennes pappa säga. "Titta, titta här, så här gör Pattys fungusar när de
jagar lastbilar."

Oftast gick hennes pappa ut igen efter maten för att träffa fattiga människor som han
försvarade i rätten för en ringa penning eller ingen penning alls. Han hade kontor mittemot
domstolsbyggnaden i White Plains. Hans gratisklienter omfattade puertoricaner, haitier,
transvestiter och de psykiskt eller fysiskt funktionshindrade. Vissa av dem hade sådana problem
att han inte ens ville skoja om dem bakom deras rygg. Så långt det var möjligt såg han ändå
deras bekymmer som underhållande. I tionde klass satt Patty, som höll på med ett
specialarbete i skolan, och följde två rättegångar som hennes far medverkade i. En gällde ett
mål mot en arbetslös kille från Yonkers som drack för mycket under Puerto Rico-paraden, gick
och letade efter sin frus bror, som han tänkte sticka kniven i, men fick inte tag i honom så det
slutade med att han stack kniven i en främling på en bar i stället. Inte bara hennes far utan även
domaren och till och med åklagaren var synbart roade av den tilltalades klantighet och missöde.
De utbytte hela tiden små snudd-på-blinkningar. Som om elände och vanställdhet och
fängelsestraff bara var ett underklassigt marknadsspektakel avsett att muntra upp deras för
övrigt urtrista dag.

På tåget hem frågade Patty sin pappa vems sida han stod på.

"Haha, bra fråga", svarade han. "En sak måste du fatta, och det är att min klient ljuger. Offret
ljuger. Och barägaren ljuger. De ljuger hela bunten. Visst, min klient har rätt till ett kraftfullt
försvar. Men man måste försöka tjäna rättvisan också. Ibland samarbetar åklagaren och
domaren och jag lika mycket som åklagaren arbetar ihop med offret eller jag arbetar ihop med
den tilltalade. Har du hört talas om vårt ackusatoriska rättssystem?"

"Ja."

"Okej. Ibland har åklagaren och domaren och jag samma motpart. Vi försöker ta ställning till
alla fakta och undvika ett felaktigt beslut. Fast, liksom. Skriv inte det i din uppsats."

"Jag trodde det var åtalsjuryn och juryn som skulle ta ställning till alla fakta."

"Det stämmer bra det. Skriv det i uppsatsen. Rätt att prövas av en jury bestående av ens
jämlikar. Det är viktigt."

"Men de flesta av dina klienter är väl oskyldiga?"

"Det är inte många som förtjänar ett så hårt straff som någon försöker ge dem."

"Men många är väl helt oskyldiga, va? Mamma säger att de har svårt med språket eller att
polisen inte är så noga med vem de tar fast, och så har folk en massa fördomar mot dem, och
ger dem inga chanser."

"Allt det där är fullständigt sant, Pattypankan. Men i alla fall. Mamma kan vara lite blåögd."

Patty blev inte lika störd av hans raljerande när det var mamma som var driftkucku.

"Jomen, du såg dem ju", sa han. "Herre du min skapare. El ron me puso loco."

En viktig sak som måste sägas om Rays familj var att den hade mycket pengar. Hans föräldrar
bodde på en stor släktgård bland kullarna i nordvästra New Jersey, i ett vackert modernistiskt
stenhus som påstods vara ritat av Frank Lloyd Wright, med mindre betydande verk av berömda
franska impressionister på väggarna. Varje sommar samlades hela klanen Emerson vid sjön och
hade helgpicknick vilket Patty för det mesta hade svårt att finna något nöje i. Hennes farfar
August tyckte om att grabba sin äldsta sondotter om magen och sätta henne på sitt studsande
lår och få gud vet vad för sorts liten kittling av det; han visade inte någon större respekt för
Pattys fysiska gränser, den saken var klar. Från och med sjuan måste hon dessutom spela
dubbel med Ray och hans yngre kollega och kollegans fru, på farföräldrarnas grustennisbana
och i sin avslöjande tennisdräkt bli betittad av den yngre kollegan, och känna sig besvärad och
förvirrad av hans okulära tafsande.

Precis som Ray hade hennes farfar köpt sig rätten att vara excentrisk som privatperson genom
att göra goda gärningar som offentlig försvarare; han hade skapat sig ett anseende genom att
företräda kända samvetsvägrare och värnpliktssmitare under tre krig. På sin fritid, som han
hade i stor mängd, odlade han vin på sina ägor och jäste druvorna i ett av sina växthus. Hans
"vingård" kallades Doe Haunch – eftersom han var särskilt förtjust i stek på hindlår – och var ett
stående skämt i familjen. På helgpicknickarna lufsade August omkring i sina flipflops och säckiga
badbyxor, med ett hårt grepp om flaskan med den fula etiketten och fyllde på i glasen som hans
gäster diskret hade tömt i gräset eller i buskarna. "Vad säger ni?" frågade han. "Är det ett bra
vin? Tyckte ni om det?" Han var lite som en ivrig pojke med en hobby och lite som en torterare
som gick in för att plåga varje offer lika mycket. Med hänvisning till den europeiska kulturen
trodde August på att barn skulle bjudas på vin, och när de unga mödrarna var upptagna med att
skala majs eller garnera sina bidrag till salladstävlingen spädde han ut sin lagrade Doe Haunch
Reserve med vatten och tvingade barn ända ner till treårsåldern att dricka, tog lätt om hakan på
barnet om så krävdes och hällde blandningen i barnets mun och såg till att det åkte ner. "Vet du
vad det här är?" sa han. "Det är vin." Om ett barn började bete sig underligt sa han: "Det du
känner nu kallas att vara full. Du drack för mycket. Du är full." Detta sagt med en motvilja som
var lika oförställd som den var vänligt menad. Patty, som alltid var äldst av barnen, iakttog
dessa påfund med stum fasa och lät ett yngre syskon slå larm: "Farfar gör så småungarna blir
fulla!" När mammorna kom springande för att skälla på August och föra bort sina barn, och
papporna fnittrade snuskigt om Augusts fixering vid hondjurs bakdelar, gled Patty ner i sjön och
lade sig och flöt på det grunda stället där det var varmast, och lät vattnet göra henne döv för
familjen.

Så här var det nämligen: vid varje picknick stod det alltid en eller ett par flaskor utsökt gammal
bordeaux från Augusts vinkällare på köksbordet uppe i stenhuset. Det vinet ställdes fram på
Pattys pappas enträgna begäran, okänt vad det kostade honom i form av fjäsk och tiggeri, och
det var alltid han som gav tecknet, den knappt märkbara nicken, till sina bröder och till andra
manliga vänner han eventuellt hade haft med sig, att det var dags att smita ifrån picknicken och
följa med honom. Männen återkom några minuter senare med stora klotrunda glas fyllda till
brädden med ett fantastiskt rödvin, och Ray bar dessutom på en fransk flaska med högst en
tumsbredd vin kvar, vilket skulle räcka till alla fruar och andra mindre favoriserade gäster. Inga
böner i världen kunde förmå August att hämta ytterligare en flaska från sin källare, men han
bjöd gärna på mer Doe Haunch Reserve.

Och det var samma sak varje år kring jul: farföräldrarna körde från New Jersey i sin Mercedes av
senaste modell (August bytte in sin gamla vart eller vartannat år), anlände till Rays och Joyces
trångbodda enplansvilla en timma före det klockslag som Joyce hade bönfallit dem om att vänta
till och delade ut förolämpande klappar. Mycket omtalat blev det när Joyce ett år fick två väl
använda kökshanddukar. Ray fick normalt någon stor konstbok de hittat i Barnes & Nobles
fyndlåda, ibland med 3.99-dollaretiketten kvar på pärmen. Barnen fick små plastgrejor, Made in
Asia, bara skit: pyttesmå reseväckarur som inte funkade, portmonnäer präglade med loggan för
ett New Jersey-baserat försäkringsbolag, kinesiska fingerdockor som var skrämmande groteska,
cocktailpinnar i blandade färger. Samtidigt uppfördes, på Augusts forna lärosäte, ett bibliotek
med hans namn över porten. Eftersom Pattys syskon blev chockerade över farföräldrarnas
knusslighet och tröstade sig med att ställa chockerande krav på ett överflöd av julklappar från
föräldrarnas sida – Joyce satt uppe till tre på morgonen varenda julafton och slog in paket med
det som valts ut från deras ändlösa och ytterst detaljerade önskelistor – tog Patty en annan väg
och bestämde sig för att inte bry sig om något annat än idrotten.

Hennes farfar hade en gång i tiden varit en riktig idrottsman, löparstjärna på college och tight
end i football, och det var troligen från honom hon hade fått sin längd och sina reflexer. Ray
hade också spelat football men i Maine för en skola som knappt kunde ställa upp ett lag. Hans
egentliga gren var tennis, vilket var den enda sport som Patty avskydde, trots att hon var bra på
det. Hon misstänkte att Björn Borg innerst inne var en vekling. Med mycket få undantag (d.v.s.
Joe Namath) var hon inte imponerad av manliga idrottsmän i allmänhet. Det utmärkande för
henne var att hon blev kär i populära pojkar som var precis så mycket äldre eller snyggare att
de var fullkomligt orealistiska alternativ. Men eftersom hon var en mycket medgörlig person
gick hon ut med praktiskt taget vem som helst som frågade. Hon trodde att blyga eller
impopulära pojkar hade det kämpigt här i livet, och så långt det var mänskligt möjligt
förbarmade hon sig över dem. Av någon anledning var många av dem brottare. Enligt hennes
erfarenhet var brottare tappra, fåordiga, töntiga, artiga, de hade beatleslugg och var inte rädda
för tjejer som idrottade. En av dem anförtrodde henne att på mellanstadiet hade han och hans
kompisar kallat henne Aphonan.

Vad sex beträffade var Pattys första erfarenhet av det att bli våldtagen på en fest när hon var
sjutton av en internatelev som gick i avgångsklassen och hette Ethan Post. Ethan höll inte på
med någon idrott förutom golf, men han var femton centimeter längre och tjugofem kilo tyngre
än Patty och företedde ett nedslående perspektiv på kvinnors muskelstyrka jämfört med mäns.
Det han gjorde hade Patty svårt att uppfatta som någon gråzon till våldtäkt. När hon började
göra motstånd gjorde hon det ursinnigt, dock inte särskilt effektivt, och inte så långvarigt för
hon var berusad för nästan första gången i sitt liv. Hon hade känt sig så underbart fri! Det var
mycket troligt att Patty i den enorma poolen hemma hos Kim McClusky, denna härligt varma
majkväll, hade gett Ethan Post fel signaler. Hon var alldeles för medgörlig även när hon inte var
full. I poolen hade hon säkert varit snurrig av medgörlighet. På det hela taget hade hon mycket
hon kunde skylla sig själv för. Hennes syn på romantik var som i Gilligan's Island: "så primitiv
det bara går". Den lade sig någonstans mellan Snövit och Kitty. Och det kunde inte förnekas att
Ethan hade den där överlägsna minen som hon lätt föll för på den tiden. Han liknade
drömprinsen i en flickbok med segelbåtar på omslaget. När han hade våldtagit Patty bad han
om ursäkt för att "det" hade blivit mer hårdhänt än han hade tänkt att "det" skulle vara, han var
ledsen för det.

Det var inte förrän piña coladorna hade slutat verka, tidigt nästa morgon, i rummet som Patty,
eftersom hon var så medgörlig av sig, delade med sin lillasyster för att deras mellansyster skulle
få ha ett eget rum att vara kreativ och stökig i; det var inte förrän då hon kände sig kränkt.
Kränkningen bestod i att Ethan hade betraktat henne som så obetydlig att han bara kunde
våldta henne och sedan köra henne hem. Och hon var inte så obetydlig. Bland mycket annat
innehade hon redan som tredjeårselev genom tiderna bästa säsongsrekord för assists på
Horace Greeley High School. Ett rekord som hon skulle slå igen nästa år! Hon var dessutom
utnämnd till en av fem delstatsbästa i en delstat som inbegrep Brooklyn och Bronx. Och ändå
kom en golfargrabb som hon knappt kände och trodde att det var okej att våldta henne.

För att inte väcka sin lillasyster gick hon in i duschen och grät. Det var utan överdrift hennes livs
mest förtvivlade stund. Än i denna dag, när hon tänker på människor runt om i världen som är
förtryckta och utsatta för övergrepp, och hur det måste kännas för dem, kommer hon att tänka
på den stunden. Saker som aldrig hade slagit henne förut, som hur orättvist det var att den
äldsta dottern var tvungen att dela rum och inte kunde få Eulalies gamla rum i källaren bara för
att det nu var belamrat från golv till tak med inaktuella kampanjpryttlar, och likaså det orättvisa
i att hennes mor var så begeistrad över mellandotterns framträdanden på tiljan men aldrig gick
på någon enda match när Patty spelade. Hon blev så kränkt att det nästan kändes som om hon
ville prata med någon. Men hon vågade inte berätta för sin tränare eller för lagkamraterna att
hon hade druckit.
Att det ändå kom fram, trots att hon gjorde sitt bästa för att tiga ihjäl det, berodde på att Coach
Nagel fattade misstankar och spionerade på henne i omklädningsrummet efter matchen dagen
därpå. Tog in Patty på kontoret och frågade henne rent ut om vad som låg bakom hennes
blåmärken och olyckliga uppsyn. Patty förödmjukade sig själv genom att omedelbart och
snyftande avslöja alltihop. Till hennes bestörtning ville tränaren genast köra henne till sjukhus
och anmäla saken för polisen. Patty hade just satt tre av fyra skott i följd med flera suveräna
försvarsinsatser. Uppenbarligen var hon inte allvarligt skadad. Dessutom var hennes föräldrar
och Ethans föräldrar vänner i politiken så det var chanslöst. Hon vågade hoppas på att en
förbehållslös ursäkt för att hon hade brutit mot reglerna, förenad med Coach Nagels medkänsla
och överseende skulle begrava saken för gott. Men hjälp, så fel hon hade.

Coach Nagel ringde hem till Patty och fick tag på Pattys mamma som i vanlig ordning var
andfådd och på språng till ett sammanträde och varken hade tid att prata eller den ryggrad som
krävdes för att erkänna att hon inte hade tid att prata, och tränaren yttrade dessa outplånliga
ord rakt in i idrottslärarnas gulbruna telefonlur: "Er dotter har alldeles nyss berättat för mig att
hon blev våldtagen i går kväll av en pojke som heter Ethan Post." Tränaren lyssnade sedan ett
litet tag och sa: "Nej, hon berättade precis nu ... just det ... nu i går kväll ... ja, det är hon." och
räckte över luren till Patty.

"Patty?" sa hennes mamma. "Hur – mår du?"

"Jag mår bra."

"Mrs Nagel säger att det hände något i går kväll?"

"Det som hände var att jag blev våldtagen."

"Men snälla nån, snälla nån. Snälla nån. I går kväll?"

"Ja."

"Jag var hemma i morse. Varför sa du inget då?"

"Jag vet inte."

"Varför, varför, varför? Varför sa du inte ett ord om det till mig?"

"Det kändes väl inte som om det var något att bråka om just då."

"Nej, men sedan berättade du för mrs Nagel."

"Nej", sa Patty. "Hon var bara mer observant än du."

"Jag såg dig knappt i morse."

"Jag skyller inte på dig. Jag säger bara som det var."

"Och du tror att du kan ha blivit ... det kan ha varit ... "

"Våldtagen."

"Jag kan inte tro det är sant", sa hennes mamma. "Nu kommer jag och hämtar dig."

"Coach Nagel tycker att jag ska åka till sjukhuset."

"Är det något fel med dig?"

"Jag sa ju det. Jag mår bra."

"Då stannar du där och ingen av er ska hitta på någonting över huvudet taget förrän jag
kommer."

Patty lade på luren och sa till tränaren att hennes mamma skulle komma.

"Vi ska se till att den där killen får sitta inne mycket mycket länge", sa Coach Nagel.

"Nej, nej, nej, nej, nej", sa Patty. "Nej, det ska vi inte."

"Patty."

"Det finns inte en chans."

"Det finns det visst, om du vill det."

"Nej, faktiskt så gör det inte det. Mina föräldrar och Posts är partivänner."

"Hör på mig nu, Patty", sa tränaren. "Det har inte det minsta med saken att göra. Förstår du
det?"

Patty var fullkomligt övertygad om att Coach Nagel hade fel. Doktor Post var hjärtläkare och
hans fru kom från en finansfamilj. De hade den sortens hus som folk som Teddy Kennedy och
Ed Muskie och Walter Mondale kom till när det började sina i kassan. Under årens lopp hade
Patty hört föräldrarna prata mycket om Posts "trädgård". "Trädgården" var tydligen ungefär lika
stor som Central Park, fast trevligare. Det är tänkbart att någon av Pattys fenomenala,
studiebegåvade, kreativa systrar kunde ha gjort livet surt för herrskapet Post, men det var
befängt att tro att familjens lunsiga sportfåne med sina halvtaskiga betyg skulle kunna göra en
buckla ens i Postparets rustning.

"Jag ska inte dricka en droppe mer", sa hon, "så är problemet ur världen."

"För din del kanske", sa tränaren, "men inte för andra. Titta på dina armar. Titta vad han har
gjort med dig. Han kommer att göra det med någon annan snart om du inte sätter stopp för
honom."

"Det är bara lite blåmärken och rivsår."

Coach Nagel höll då ett peppningstal om att ställa upp för sina lagkamrater, vilket i det här
sammanhanget innebar alla unga kvinnor som Ethan någon gång kunde träffa. Kontentan var
att Patty borde ta en hård foul för laget och göra en anmälan och låta Coach Nagel informera
New Hampshires internatskola där Ethan var elev, så att de kunde relegera honom och dra in
hans avgångsbetyg, och gjorde Patty inte det skulle hon svika laget.

Patty började gråta igen, för hon skulle nästan hellre dö än svika ett lag. I vintras när hon hade
influensa hade hon spelat större delen av första halvlek i basket innan hon svimmade vid
sidlinjen och måste få vätskedropp. Problemet nu var att hon inte hade varit med sitt eget lag
kvällen innan. Hon hade gått på festen med sin hockeykompis Amanda, som tydligen inte skulle
få ro i själen förrän hon hade lyckats förmå Patty att testa piña colada som det skulle finnas
hinkvis av hos McCluskys. El ron me puso loca. Ingen av de andra flickorna vid McCluskys
poolkant höll på med idrott. Bara genom att infinna sig där hade Patty mer eller mindre svikit
sitt riktiga rätta lag. Och nu hade hon fått sitt straff. Ethan hade inte våldtagit någon av
partybrudarna, han hade våldtagit Patty, för hon hörde inte hemma där, hon kunde inte ens
dricka.

Hon lovade Coach Nagel att hon skulle tänka på saken.

Det var en chock att se mamma i gymnastiksalen och av allt att döma var det en chock för
mamma att se sig själv där. Hon hade sina vardagspumps på sig och liknade Guldlock i stora
farliga skogen när hon osäkert såg sig omkring på de nakna stålstängerna och mögliga mattorna
och bollklasarna i sina nätkassar. Patty gick fram till henne och underkastade sig omfamningen.
Eftersom mamma var mycket nättare i kroppen kände sig Patty ungefär som ett golvur som
Joyce föresatt sig att lyfta och ställa någon annanstans. Hon gjorde sig fri och gick före Joyce in i
tränarens lilla glasbur till kontor där de skulle ha det oundvikliga samtalet.

"Hej, det är jag som är Jane Nagel", sa Coach.

"Ja, vi har – träffats", sa Joyce.

"Ja, just det, vi har ju träffats en gång", sa Coach Nagel.

Förutom sin ansträngda diktion hade Joyce en ansträngt korrekt hållning och ett påklistrat
Vänligt Leende som passade för nästan alla tillfällen såväl offentliga som privata. Eftersom hon
aldrig höjde rösten, inte ens i vrede (rösten blev bara darrigare och mer pressad när hon var
arg), kunde hennes Vänliga Leende anläggas även under de mest påfrestande dispyter.

"Nej, inte bara en gång", sa hon nu. "Vid flera tillfällen."

"Jaså?"

"Det är jag rätt säker på."

"Låter konstigt tycker jag", sa Coach Nagel.

"Jag väntar utanför", sa Patty och stängde dörren efter sig.

Föräldra-tränar-samtalet varade inte länge. Snart kom Joyce ut på smattrande klackar och sa:
"Nu går vi."

Coach Nagel stod i dörren bakom Joyce och gav Patty en menande blick. Blicken betydde Glöm
inte vad jag sa om laganda.

Joyces bil var den enda som stod kvar på besöksparkeringen. Hon satte nyckeln i tändningslåset
men vred inte om den. Patty frågade vad som skulle hända nu.

"Pappa är på kontoret", sa Joyce. "Vi åker raka vägen dit."

Men hon vred inte om nyckeln.

"Förlåt för alltihop", sa Patty.

"Det jag inte kan begripa", utbrast hennes mamma, "är hur en sådan duktig idrottsstjärna som
du – jag menar, hur kunde Ethan eller vem det nu var ..."

"Ethan. Det var Ethan."

"Hur kan någon – eller Ethan", sa hon. "Du säger att det tveklöst var Ethan. Ja men hur kunde –
om det var Ethan – hur kunde han ha ...?" Joyce höll handen för munnen. "O, jag önskar nästan
att det hade varit någon annan. Både doktor Post och hans fru är så stöttande mot ... så
stöttande för många behjärtansvärda ändamål. Och jag känner inte Ethan så väl men ... "

"Jag känner honom knappt alls!"

"Men hur kunde det hända då?"

"Kan vi inte bara åka hem."

"Nej. Du måste berätta för mig. Jag är din mor."

När Joyce hörde sig själv säga det såg hon generad ut. Det var som om hon insåg hur underligt
det var att hon måste påminna Patty om vem som var hennes mor. Patty för sin del var glad för
att äntligen kunna nämna detta tvivel vid namn. Om Joyce var hennes mamma, hur kunde det
då komma sig att hon inte hade suttit på läktaren när det var kvartsfinal i delstatsturneringen
och Patty hade slagit det totala målrekordet i Horace Greeley-turneringen för flickor med 32
poäng? På ett eller annat sätt hade alla andras mammor tagit sig tid att gå på den matchen.

Hon visade Joyce sina handleder.

"Det här är vad som hände", sa hon. "En del av det som hände, alltså."

Joyce kastade en blick på hennes blåmärken, rös och vred sedan bort huvudet som om hon inte
ville bli för närgången. "Detta är förskräckligt", sa hon. "Du har rätt. Detta är förskräckligt."

"Coach Nagel säger att jag måste åka till akuten och anmäla det för polisen och berätta det för
Ethans rektor."

"Ja, jag vet vad din tränare vill. Det verkar som om hon tycker att kastrering vore ett lämpligt
straff. Det jag vill veta är vad du vill."

"Jag vet inte vad jag vill."

"Om du vill åka till polisen på en gång", sa Joyce, "då åker vi till polisen. Säg till om det är det du
vill göra."

"Vi borde kanske berätta för pappa först."

Och iväg nerför Saw Mill Parkway körde de. Joyce skjutsade alltid Pattys syskon till Måla med
färg, Gitarr, Balett, Japanska, Debattklubb, Teater, Piano, Fäktning och Låtsasrättegång, men
själv åkte Patty sällan med Joyce numera. De flesta vardagar kom hon hem sent på kvällen med
spelarnas buss. Om hon hade match fick hon åka med någon annans mamma eller pappa. Om
hon och hennes vänner blev strandsatta någon gång, visste hon att det inte var någon idé att
ringa föräldrarna, bättre att slå numret till Westchester Cab direkt och använda
tjugodollarsedeln som mamma tvingade henne att alltid ha på sig. Hon hade aldrig en tanke på
att hon kunde använda tjugolappen till något annat än taxi, eller att göra något annat efter en
match än att åka raka vägen hem och dra av aluminiumfolien från tallriken med middagsmat
klockan tio eller elva och gå ner i källaren för att tvätta lagdräkten medan hon åt och tittade på
repriser. Hon somnade ofta där nere.

"En hypotetisk fråga", sa Joyce medan hon körde. "Tror du att det skulle räcka med att Ethan
gav dig en formell ursäkt?"

"Han har redan bett om ursäkt."

"För ...
"För att han var hårdhänt."

"Och vad sa du då?"

"Jag sa ingenting. Jag sa att jag ville åka hem."

"Men han bad alltså om ursäkt för att han hade varit hårdhänt."

"Det var inte en ursäkt på riktigt."

"Okej. Jag får tro dig på ditt ord."

"Jag vill bara att han ska fatta att jag existerar."

"Vi gör som du vill – raring."

Joyce uttalade detta "raring" som om det var det första ordet i ett främmande språk hon höll på
att lära sig.

Som test eller som straff sa Patty: "Jag vet inte, om han ber om ursäkt så man hör att han
verkligen menar det ärligt skulle det kanske kunna räcka." Och hon såg noga på sin mamma
som hade svårt (som Patty uppfattade det) att lägga band på sin iver.

"Det låter som en närapå idealisk lösning tycker jag", sa Joyce. "Men bara om du tror på allvar
att det skulle räcka för dig."

"Det skulle det inte", sa Patty.

"Förlåt?"

"Jag sa att det inte skulle räcka med det."

"Jag tyckte du precis sa att det skulle det."

Patty började gråta igen, översiggivet.

"Snälla vän", sa Joyce. "Missförstod jag någonting?"

"HAN VÅLDTOG MIG SOM OM DET INTE VAR NÅGOT MED DET. JAG ÄR ANTAGLIGEN INTE ENS
DEN FÖRSTA."

"Det vet du ju inget om, Patty."

"Jag vill åka till sjukhuset."

"Men titta, vi är nästan framme vid pappas kontor. Om du inte är direkt skadad kan vi väl lika
gärna ..."

"Jag vet redan vad han kommer att säga. Jag vet vad han vill att jag ska göra."

"Han vill göra det som är bäst för dig. Ibland är det svårt för honom att finna ord för det, men
han älskar dig över allt på jorden."

Joyce kunde knappast ha påstått något som Patty längtade mer efter att våga tro var sant.
Önskade av hela sitt hjärta att det var sant. Pappas sätt att reta och håna henne skulle väl vara
rätt och slätt hjärtlöst om han inte innerst inne älskade henne över allt på jorden? Men hon var
sjutton nu och inte alldeles tappad bakom en vagn. Hon visste att man kunde älska någon över
allt på jorden och ändå inte älska den personen så värst mycket, om man hade mycket annat att
stå i.

Det luktade malkulor inne i Rays allra heligaste, arbetsrummet som han hade övertagit från sin
numera avlidne äldre kompanjon utan att byta mattor och gardiner. Exakt var malkulelukten
kom ifrån var en av alla livets gåtor.

"Vilket svinaktigt litet kräk!" blev hans reaktion på nyheten om Ethan Posts brott som hans fru
och dotter meddelade.

"Inte så litet dessvärre", sa Joyce med ett torrt skratt.

"Han är ett svinaktigt litet kräk och en förbannad slyngel", sa Ray. "Han är ett rötägg!"

"Kan vi åka till sjukhuset nu då?" sa Patty. "Eller till polisen?"

Hennes far sa åt hennes mor att ringa doktor Sipperstein, den gamle barnläkaren, som hade
varit engagerad i Demokratiska partiet sedan Roosevelts dagar och höra om han kunde ta emot
akut. Medan Joyce ringde frågade Ray Patty om hon visste vad våldtäkt var.

Hon såg stumt på honom.

"Ville bara kolla", sa han. "Du känner alltså till den juridiska definitionen."

"Han hade sex med mig mot min vilja."

"Sa du uttryckligen nej?"

"Jag sa 'Nej', 'Låt bli', 'Sluta'. Hur som helst, det gick inte att missförstå. Jag försökte klösa
honom och knuffa bort honom."

"Då är han en vidrig liten skit."

Hon hade aldrig hört sin far uttrycka sig på det viset och hon uppskattade det, men bara på ett
abstrakt plan för det lät inte alls som han.

"Dave Sipperstein säger att han kan ta emot oss klockan fem", rapporterade Joyce. "Han är
väldigt förtjust i Patty, så jag tror att han till och med skulle ha avstyrt sina middagsplaner om
det hade varit nödvändigt."

"Visst", sa Patty, "jag är tveklöst nummer ett av hans tolvtusen patienter." Sedan berättade hon
hela historien för sin pappa, och hennes pappa förklarade varför Coach Nagel hade fel och
varför hon inte kunde gå till polisen.

"Chester Post är inte lätt att ha att göra med", sa Ray, "men han gör många bra saker för
kommunen. Med tanke på hans, hm, med tanke på hans ställning skulle en sådan här
beskyllning ge upphov till en förfärlig massa publicitet. Alla får veta vem som kommit med
anklagelsen. Nu är ju vad som är negativt för familjen Post inte ditt problem. Däremot är det så
gott som säkert att du i slutänden kommer att känna dig mer kränkt av förundersökningen och
rättegången och all publicitet än vad du gör just nu. Även om han erkänner för att slippa
rättegång. Även om det blir villkorlig dom, även om det blir stängda dörrar. Det finns ändå ett
domstolsbeslut."

Joyce sa: "Men det är hennes sak att bestämma hur hon ska göra, inte ..."
"Joyce." Ray tystade henne med en höjd hand. "Chester Post har råd att anlita vilken advokat
han vill i detta land. Och när anklagelsen blivit offentlig kan det inte bli så mycket värre för den
tilltalade, skadan är redan skedd. Han har ingen orsak att skynda på saken. Tvärtom är det till
hans fördel att se till att ditt rykte svärtas ner så mycket som möjligt före förlikningen eller
huvudförhandlingen, vilket det än skulle bli."

Patty tittade ner i golvet och frågade vad han tyckte att hon skulle göra.

"Jag ska ringa till Chester nu", sa han. "Så kan du åka till doktor Sipperstein och kolla att det inte
är något på tok."

"Och be honom vittna", sa Patty.

"Ja, han kan vittna om så skulle krävas. Men det kommer inte att gå till rättegång, Patty."

"Ska han bara gå fri då? Och göra det mot någon annan nästa helg?"

Ray höjde bägge händerna. "Låt mig nu, eh. Låt mig få prata med mr Post. Det kan ju hända att
han är villig att acceptera ett vilande åtal. Som en sorts underförstådd villkorlig frigivning.
Svärdet över Ethans huvud."

"Men det betyder ju ingenting."

"Pattypankan lilla, det betyder faktiskt en hel del. Det blir din garanti för att han inte gör samma
sak mot någon annan. Och det kräver att han erkänner också."

Jo, det kändes faktiskt absurt att tänka sig Ethan sitta i en cell iförd brandgul overall för att han
tillfogat en skada som ändå mest var i hennes huvud. Hon hade gjort spurter i motvind som
hade känts värre än att bli våldtagen. Hon kände sig mer mörbultad efter en ruffig basketmatch
än hon gjorde nu. Dessutom, som idrottare hade hon vant sig vid att andra människor tog på
henne – knådade en krampande muskel, spelade tätt försvar, slogs om en lös boll, tejpade en
vrist, rättade till en position, stretchade en knäsena.

Och ändå: känslan av orättvisan som sådan visade sig vara märkvärdigt fysisk. På sätt och vis
rentav verkligare än hennes värkande, stinkande, svettiga kropp. Orättvisan hade en form och
en tyngd och en temperatur och en yta och en mycket otäck smak.

På doktor Sippersteins mottagning genomled hon undersökningen som en tapper idrottsman.

När hon hade klätt på sig frågade han om hon hade haft samlag någon gång innan.

"Nej."

"Det trodde jag inte heller. Hur var det med preventivmedel? Använde den här andra personen
det?"

Hon nickade. "Det var då jag försökte komma undan. När jag såg vad han hade."

"En kondom."

"Ja."

Allt detta och mer därtill krafsade doktor Sipperstein ner i hennes journal. Sedan tog han av sig
glasögonen och sa: "Du kommer att få ett bra liv, Patty. Sex är något underbart och du kommer
att ha glädje av det i hela ditt liv. Men i går var det en dålig dag, inte sant?"
Hemma stod ett syskon ute i trädgården och höll på och jonglerade med skruvmejslar i olika
storlekar, såg det ut som i alla fall. Någon annan läste Gibbon, den oavkortade. Hon som hade
livnärt sig på Yoplait och rädisor befann sig i badrummet och färgade håret i en ny kulör. Pattys
rätta hem i all denna strålande excentricitet var en väggfast bänk med mögelangripna
skumgummiplymåer i tv-hörnan på källarvåningen. Bänken luktade fortfarande svagt av Eulalies
hårpomada trots att Eulalie hade fått sparken för flera år sedan. Patty tog med sig en bytta
pecankolaglass ner till bänken och svarade nej när hennes mamma ropade i trappan och
frågade om hon tänkte komma upp och äta middag.

Mary Tyler Moore skulle precis börja när hennes far kom ner efter sin martini och sin egen
middag och föreslog att han och Patty skulle ta en liten tur med bilen. I just det läget omfattade
Mary Tyler Moore exakt hela Pattys kännedom om Minnesota.

"Kan jag få se det här först?" sa hon.

" Patty."

Det kändes som om allt skoningslöst berövades henne när hon stängde av tv:n. Hennes far
körde bort till skolan och stannade på parkeringsplatsen under en lykta med stickande sken. De
vevade ner fönsterrutorna och släppte in lukten av vårgrön gräsmatta precis som den hon hade
blivit våldtagen på för inte så många timmar sedan.

"Vadå", sa hon.

"Jo, Ethan nekar", sa hennes pappa. "Han säger att det bara var lite hårda tag och i samtycke."

Självbiografiförfattaren kan beskriva flickans gråt i bilen som att den startade som ett regn som
börjar lite omärkligt men som förvånansvärt snabbt gör allting genomvått. Hon undrade om
han själv hade talat med Ethan.

"Nej, bara med hans far, två gånger", sa han. "Jag skulle ljuga om jag påstod att samtalet
avlöpte väl."

"Då tror ju mr Post inte alls på mig."

"Vad ska jag säga, Patty, Ethan är hans son. Han känner inte dig lika bra som vi gör."

"Tror du på mig?"

"Ja, det gör jag."

"Gör mamma?"

"Självklart."

"Men vad ska jag göra då?"

Han vände sig mot henne som en advokat. Som en vuxen vänder sig till en annan vuxen. "Du
släpper det", sa han. "Tänk inte mer på det. Gå vidare."

" Va?"

"Skaka det av dig. Gå vidare. Var försiktigare i fortsättningen."

"Som om det inte ens har hänt?"

"Patty, de som var på festen är hans vänner allihop. De kommer att säga att de såg att du blev
full och att du stötte på honom. De kommer att säga att ni var bakom en bod som inte låg mer
än tio meter från poolen och att de inte hörde någonting störande."

"Det var väldigt skränigt. Hög musik, folk som skrek och tjöt."

"De kommer också att säga att de såg er gå därifrån tillsammans senare på kvällen och att du
hoppade in i hans bil. Och omvärlden kommer att se en internatskoleelev som ska börja på
Princeton, en pojke som var så pass ansvarsfull att han använde preventivmedel och så pass
väluppfostrad att han lämnade festen och körde dig hem."

Det förrädiska lilla regnet blötte halsringningen på Pattys T-shirt.

"Du står egentligen inte alls på min sida", sa hon.

"Självklart gör jag det."

"Det är det enda du säger: Självklart, självklart."

"Hör på mig nu. Åklagaren kommer att fråga varför du inte skrek."

"Jag tyckte det var pinsamt! Det var inte mina kompisar!"

"Men förstår du att det kan vara svårt för en domare eller en jury att begripa det? Du hade bara
behövt skrika allt vad du orkade så hade du klarat dig."

Patty kunde inte komma ihåg varför hon inte hade skrikit. Hon måste medge att så här i
efterhand verkade det vara absurt medgörligt av henne.

"Men jag gjorde motstånd i alla fall."

"Jo, men du är topprankad skolidrottare. Innespelare får väl jämt rivsår och blåmärken, eller
hur? På armarna? På låren?"

"Sa du till mr Post att jag är oskuld? Eller rättare sagt, var?"

"Jag ansåg inte att han hade med det att göra."

"Du skulle kanske ringa honom en gång till och berätta det."

"Hör du", sa hennes pappa. "Lilla vän. Jag vet att det är ohyggligt orättvist. Jag lider med dig.
Men ibland är det bäst att bli vis av skadan och se till att aldrig hamna i samma situation igen.
Att säga till sig själv: 'Jag gjorde ett misstag och jag hade otur' och sedan bara. Bara, eh. Bara
släppa det."

Han vred om startnyckeln till hälften så att instrumentbrädan tändes. Han höll kvar handen på
nyckeln.

"Men han har begått ett brott", sa Patty.

"Ja, men bäst ändå att, tja. Livet är inte alltid rättvist, Pattypankan. Mr Post sa att han trodde
att Ethan skulle gå med på att be om ursäkt för att han inte visade mer hyfs, men. Nåväl. Vill du
det?"

" Nej."
"Det trodde jag inte heller."

"Coach Nagel säger att jag måste gå till polisen."

"Coach Nagel ska hålla sig till sina dribblingar", sa Ray.

"Softball", sa Patty. "Det är softballsäsong nu."

"Såvida du inte vill gå omkring och känna dig förödmjukad i allas ögon hela sista året i skolan."

"Basket har vi på vintern. Softball har vi på våren, när det är varmare ute."

"Nu frågar jag: är det verkligen så du vill ha det sista året i skolan?"

"Coach Carver tränar basket", sa Patty. "Coach Nagel tränar softball. Är du med?"

Hennes far startade motorn.

Sista året i skolan kände sig Patty inte förödmjukad i allas ögon utan blev en skicklig spelare,
inte bara en lovande talang. Hon mer eller mindre bodde i sporthallen. Hon blev avstängd i tre
matcher för att hon hade satt en axel i ryggen på en forward från New Rochelle som hade
trängt Pattys lagkamrat Stephanie, och hon slog ändå vartenda skolrekord hon hade satt året
innan, och var nära att slå poängrekordet. Det som förstärkte hennes säkerhet ute på golvet var
en växande lust att attackera korgen. Hon stod inte längre på god fot med fysisk smärta.

På våren när distriktsledamoten i delstatsparlamentet avgick efter mångårig tjänstgöring och

partiledningen utsåg Pattys mor till att kandidera som hans ersättare, erbjöd sig paret Post att
upplåta sin trädgårds lummiga prakt åt en donationsmiddag för Joyces räkning. Joyce bad om
Pattys tillåtelse innan hon tackade ja, och sa att hon inte tänkte göra någonting som kunde bli
jobbigt för Patty, men Patty brydde sig inte längre om vad Joyce höll på med, och sa det också.
När kandidatens familj ställde upp för det obligatoriska familjefotot var det ingen som skällde
på Patty för att hon smet därifrån. Hennes hätska min skulle inte ha gagnat Joyces sak.
Kapitel 2: Bästa vänner
Grundat på hennes oförmåga att minnas sitt sinnestillstånd under sina första tre år på college
misstänker självbiografiförfattaren att hon helt enkelt inte hade något sinnestillstånd. Hon
upplevde det som om hon var vaken, men i själva verket måste hon ha gått i sömnen. Annars är
det svårt att förstå, för att ta ett exempel, hur hon kunde bli bästis med en störd tjej som i
själva verket förföljde henne.

Lite av skulden – även om det bär självbiografiförfattaren emot att medge det – kan ligga hos
elituniversitetens idrottsprogram och den artificiella värld de skapade för deltagande studenter,
i synnerhet för pojkar, men också, så tidigt som i slutet av sjuttiotalet, för flickor. I juli åkte Patty
till Minnesota på idrottsläger, vilket följdes av en särskild nybörjarintroduktion, enbart för
idrottsstudenter, och sedan bodde hon på ett studenthem för enbart idrottare, blev vän
uteslutande med andra idrottare, satt uteslutande vid idrottarnas bord när hon åt,
klungdansade med sina lagkamrater på fester, och var noga med att aldrig anmäla sig till en
kurs om det inte fanns en massa andra idrottare hon kunde sitta bredvid och (ifall tiden tillät)
plugga ihop med. Det var inte absolut tvunget för idrottsstudenter att bete sig så, men
majoriteten på Minnesota gjorde det, och Patty drev hundraprocentidrott-livet längre än de
flesta till och med, bara för att hon kunde! Bara för att hon äntligen hade sluppit ut från
Westchester! "Du ska gå precis var du vill!", hade Joyce sagt till Patty och med det menade hon:
det är fullständigt groteskt och motbjudande att välja en medelmåttig delstatshögskola som
University of Minnesota när du har fått fantastiska erbjudanden från Vanderbilt och
Northwestern (vilket dessutom får mig att framstå i en bättre dager). "Det är helt och hållet ditt
eget beslut, och vi kommer att stötta dig vad du än väljer", hade Joyce sagt, och med det
menade hon: skyll inte på mig och pappa när du förstör hela ditt liv med sådana idiotiska val.
Joyces illa dolda aversion mot Minnesota, förutom avståndet från New York till Minnesota, var
en avgörande faktor för Pattys beslut att gå där. När självbiografiförfattaren nu ser tillbaka ser
hon sitt yngre jag som en av alla dessa olyckliga tonåringar som är så arga på sina föräldrar att
de måste gå med i en sekt där de kunde vara trevligare och vänligare och generösare och
fogligare än de kunde förmå sig att vara hemma. Det var bara en slump att hennes sekt råkade
vara basket.

Den första icke-idrottaren som lockade henne bort från sekten och som blev viktig för henne
var den störda flickan Eliza. Givetvis hade Patty till en början ingen aning om att hon var störd.
Eliza var exakt halvsöt. Huvudet började med att vara ursnyggt högst upp och sedan blev det
gradvis fulare ju längre ner man tittade. Hon hade härligt tjockt lockigt hår och fantastiska stora
ögon, och sedan en rätt söt liten uppnäsa, men runt munnen blev ansiktet mosigt och pluttigt
på ett oroväckande prenatalt sätt och hon hade knappt någon haka alls. Hon gick alltid i säckiga
manchesterbrallor som hasade ner och snäva kortärmade skjortor som hon hittade bland
pojkkläderna i secondhandaffärer och bara knäppte på mitten, och röda Keds, och en stor
avokadogrön fårklipparrock. Hon luktade som en askkopp men försökte låta bli att röka i
närheten av Patty om de inte befann sig utomhus. Det ironiska som då var osynligt för Patty
men som nu är väldigt tydligt för självbiografiförfattaren var att Eliza hade mycket gemensamt
med Pattys konstnärliga småsystrar. Hon hade en svart elgitarr och en gullig liten förstärkare,
men de få gånger som Patty lyckades övertala henne att spela på den när hon var med blev
Eliza ursinnig på henne, vilket nästan aldrig hände annars (åtminstone inte den första tiden).
Hon sa att Patty fick henne att känna sig pressad och generad och det var därför som hon jämt
sabbade det efter bara några ackord. Hon befallde Patty att låta bli att lyssna så uppmärksamt,
men inte ens när Patty vände sig bort och låtsades läsa en tidning dög det. Eliza svor på att i
samma sekund som Patty gick ut ur rummet skulle hon kunna spela sin låt helt perfekt. "Men
nu? Inte en chans."

"Förlåt då", sa Patty. "Förlåt att jag har den effekten på dig."

"Jag kan spela den här låten så otroligt bra när du inte hör på."

"Jag vet, jag vet. Det är klart du kan."

"Så är det bara. Spelar roll om du tror mig."

"Men jag tror dig ju!"

"Vad jag menar", sa Eliza, "är att det spelar ingen roll om du tror mig, för det är bara att
konstatera att jag är fullt kapabel att spela den här låten otroligt bra när du inte hör på."

"Du kanske ska försöka med en annan låt", sa Patty.

Men Eliza hade redan ryckt ut sladdarna. "Sluta. Okej? Jag behöver inte din uppmuntran."

"Förlåt, förlåt, förlåt", sa Patty.

Hon hade först sett Eliza på den enda kurs där en idrottare och en poet kunde tänkas
sammanstråla, Förberedande miljövetenskap. Patty travade iväg till den anmärkningsvärt stora
klassen ihop med tio andra förstaårsidrottstjejer, en hord flickor som nästan alla var längre än
hon, alla i rödbruna Golden Gopher-träningsoveraller eller vanliga grå sweatshirts, och alla med
hår i olika stadier av vått. Det fanns några klyftiga flickor i horden, bland andra
självbiografiförfattarens vän för livet Cathy Schmidt, som senare blev offentlig försvarare och
en gång syntes i tv över hela kontinenten när hon var med i Jeopardy två kvällar i rad, men den
kokheta föreläsningssalen och de där träningskläderna och det fuktiga håret och närheten till
andra trötta idrottarkroppar fick Patty ofelbart att drabbas av en brist på kontaktork. En
kontaktsvacka.

Eliza föredrog att sitta i raden bakom idrottstjejerna, precis bakom Patty men så djupt
nedhasad i bänken att man bara kunde se hennes omfångsrika lockiga hår. Det första hon sa till
Patty kom som en viskning i örat, bakifrån, just när lektionen skulle börja. Hon sa: "Du är bäst."

Patty vände sig om för att se vem som sa det och såg en massa hår. "Ursäkta?"

"Jag såg dig spela i går kväll", sa håret. "Du är otroligt bra och otroligt vacker."

"Oj, tack så mycket."

"De måste börja ge dig mer speltid."

"Lustigt nog, ha ha ha, är jag av exakt samma åsikt."

"Du måste kräva att de ger dig mer speltid. Okej?"

"Jo, fast vi har så många jättebra spelare i laget. Det är inte jag som bestämmer."

"Nej, men du är bäst", sa håret.

"Oj, tack så jättemycket för komplimangen!" svarade Patty glatt för att få slut på det. På den
tiden trodde hon att det var för att hon var så uppeldad av osjälvisk laganda att ohöljt
personliga komplimanger gjorde henne generad. Självbiografiförfattaren tror numera att
komplimanger var som en dryck som hon omedvetet var klok nog att förvägra sig själv minsta
droppe av, eftersom hennes törst efter den var osläcklig.

När föreläsningen var slut omringade hon sig med sina idrottskamrater och aktade sig för att
vända sig om och titta på människan med håret. Hon utgick från att det bara var ett märkligt
sammanträffande att någon som var ett äkta fan hade hamnat direkt bakom henne på
miljövetenskapen. Det gick femtiotusen studenter på skolan, men troligen var det färre än
femhundra (före detta spelare samt aktuella spelares nära och kära oräknade) som ansåg att
tävlingar i damidrott var ett reellt alternativ som fritidsnöje. Om man var Eliza och man ville
sitta precis bakom Gophers bänk (så att Patty när hon gick av planen inte kunde undgå att se en
och ens hår just när man böjer sig ner över ett anteckningsblock), behövde man bara infinna sig
en kvart före matchstart. Och sedan, efter slutsignalen och det rituella lowfivetacket, var det en
enkel match att genskjuta Patty utanför omklädningsrummet och sticka till henne en
papperslapp och säga: "Begärde du mer speltid som jag sa?"

Patty visste fortfarande inte vad människan hette, men människan visste av allt att döma vad
hon hette, för det stod PATTY skrivet på lappen ungefär hundra gånger, med sprittande
bokstäver som i serier, de hade koncentriska blyertsringar för att se ut som rop som skallade
genom hallen, som om en hel publik vilt ropade hennes namn, och längre från sanningen hade
man inte kunnat komma med tanke på att åskådarplatserna vanligtvis stod tomma till nittio
procent och Patty var nybörjare och hade ett snitt på under tio minuter per match, med andra
ord, hennes namn var inte precis på allas läppar. De sprittande blyertsropen fyllde ett helt
pappersark, med undantag för en liten dribblande streckgubbe. Patty förstod att gubben skulle
föreställa henne, för den hade hennes nummer och dessutom, vem skulle annars bli ritad på en
sida som var täckt av namnet Patty? Precis som med allt annat Eliza företog sig (vilket Patty
snart nog blev varse), var teckningen delvis superskickligt gjord och delvis klumpig och dålig.
Spelarens sätt att hålla kroppen lågt mot golvet och i en skarp vinkel mitt i en tvär vändning, var
väldigt väl fångat, men ansiktet och huvudet såg ut som en fruntimmerskliché i en första
hjälpen-broschyr.

När Patty tittade på papperslappen fick hon en föraning om den fallande sinnesförnimmelse
som hon skulle få några månader senare efter det att hon och Eliza hade stoppat i sig några
hashbrownies. Något väldigt fel och läskigt, men svårt att värja sig mot.

"Tack så mycket för teckningen", sa hon.

"Varför låter de inte dig spela mer?" sa Eliza. "Du satt på bänken nästan hela andra halvlek."

"Så fort vi hade fått ett säkert försprång ..."

"Du är skitduktig och de bänkar dig? Jag fattar det inte." Elizas lockar piskade som pilens grenar
i hård blåst; hon riktigt våndades.

"Dawn och Cathy och Shawna fick några snygga minuter", sa Patty. "De höll ledningen jättebra."

"Men du är ju mycket bättre än de!"

"Jag måste gå och duscha nu. Tack en gång till för teckningen."

"Kanske inte i år men nästa år, senast, kommer folk att slita och dra i dig", sa Eliza. "Du kommer
att väcka uppmärksamhet. Du måste börja lära dig hur du ska skydda dig."
Det där var så fånigt att Patty måste stanna och förklara hur det låg till. "För mycket
uppmärksamhet är inte ett problem man har i dambasketen."

"Men karlar då? Vet du hur du ska skydda dig mot karlar?"

"Vad pratar du om?"

"Jo alltså, har du ett bra omdöme i fråga om karlar?"

"För tillfället har jag inte tid med något annat än idrotten."

"Du verkar inte fatta hur fantastisk du är. Och hur farligt det är."

"Jag fattar att jag är bra på idrott."

"Det är egentligen ett under att du inte redan har blivit utnyttjad."

"Jag dricker inte, och det gör sitt till."

"Varför dricker du inte?" Eliza hakade genast på.

"För att jag inte får när jag tränar. Inte en droppe ens."

"Ligger du i träning varenda dag året runt?"

"Och sedan hade jag en tråkig erfarenhet av att dricka i high school, så att ..."

"Vad hände – blev du våldtagen?"

Det hettade i Pattys ansikte som antog fem olika miner på samma gång. "Oj", sa hon.

"Jaså? Var det det som hände?"

"Jag går och duschar nu."

"Men det är precis det här jag talar om!" utbrast Eliza upphetsat. "Du känner mig inte alls, vi
har pratat med varandra i max två minuter och nu berättade du mer eller mindre rent ut att du
är ett överlevande våldtäktsoffer. Du är fullkomligt oskyddad!"

Patty var både för bestört och för skamsen för att upptäcka bristerna i det resonemanget.

"Jag kan ta vara på mig själv", sa hon. "Jag klarar mig hur bra som helst."

"Visst. Okej." Eliza ryckte på axlarna. "Det är din trygghet det gäller, inte min."

Idrottshallen ekade av smällar från de kraftiga strömbrytarna när belysningen släcktes.

"Håller du själv på med någon idrott?" frågade Patty för att uppväga att hon inte hade varit
medgörligare.

Eliza tittade ner på sig själv. Hon var bred och kantig i bäckenet och gick lite inåt med tårna,
med små Kedsskodda fötter. "Ser jag sådan ut?"

"Inte vet jag. Badminton kanske?"

"Jag hatar gympan", sa Eliza och skrattade. "Jag hatar alla form av idrott."
Patty skrattade hon med, av lättnad över att hon kunnat byta samtalsämne, fast ändå var hon
rätt förvirrad.

"Jag försökte inte ens kasta 'som en tjej' eller springa 'som en tjej'", sa Eliza. "Jag vägrade
springa, jag vägrade kasta, punkt slut. Om en boll landade i mina händer stod jag bara och
väntade tills någon kom och tog den ifrån mig. När de ville att jag skulle springa, till första basen
exempelvis, då stod jag först still ett ögonblick och sedan kanske promenerade jag."

"Hjälp", sa Patty.

"Ja, det var nära att jag inte fick något avgångsbetyg bara därför", sa Eliza. "Enda anledningen
att jag tog examen var att mina föräldrar kände skolpsykologen. Det slutade med att jag fick
poäng för att jag cyklade varje dag."

Patty nickade osäkert. "Fast du gillar basket ändå, eller hur?"

"Jo, absolut", sa Eliza. "Basket är verkligen fascinerande."

"Jamen, då kan man inte säga att du hatar idrott. Det låter som om det är gympa du hatar
egentligen."

"Det har du rätt i. Det stämmer."

"Ja, okej, hur som helst."

"Ja, okej, hur som helst, ska vi bli kompisar du och jag?"

Patty skrattade. "Om jag säger ja, får du rätt i att jag inte aktar mig för folk jag inte känner."

"Det lät som ett nej det där."

"Kan vi inte bara vänta och se?"

"Bra. Det var väldigt försiktigt av dig – det tycker jag om."

"Där ser du! Där ser du!" Patty skrattade igen faktiskt. "Jag är försiktigare än du trodde."

Självbiografiförfattaren är säker på att om Patty hade reflekterat lite mer över sig själv och haft
ett halvhyfsat intresse för sin omvärld, skulle hon inte alls ha varit lika bra i collegebasket.
Sportsliga framgångar tillkommer den närapå tomma skallen. Att ta sig till en utsiktspunkt där
hon hade kunnat se Eliza som den hon egentligen var (kort sagt, störd) skulle ha sabbat hennes
spel. Man sätter inga 88 procent av straffkasten om man går och grubblar på småsaker.

Det visade sig att Eliza inte gillade någon av Pattys vänner och försökte inte ens umgås med
dem. Hon avfärdade dem med samlingsnamnet "dina lesbianer" eller "Lesbianerna", fast minst
hälften av dem var hetero, och mycket snabbt började Patty känna att hon levde i två olika
världar som utestängde varandra. Å ena sidan var det hundraprocentidrottsvärlden, där hon
tillbringade den stora merparten av sin tid och där hon hellre skulle köra i ett psykologiprov än
att låta bli att gå till affären och plocka ihop ett nödhjälpspaket och ta det med sig till en
lagkamrat som hade stukat foten eller låg sjuk och febrig, och å andra sidan var det mörka lilla
Elizavärlden, där hon inte behövde bry sig om att försöka vara så snäll. Enda beröringspunkten
mellan dessa två världar var Williams Arena, där Patty varje gång hon skar genom ett
hemspringande försvar och gjorde en lätt lay-up eller en no-lookpassning, kände en extra liten
ilning av stolthet och glädje om Eliza var där och tittade på. Men även denna beröringspunkt
blev kortlivad, för ju mer Eliza umgicks med Patty, desto mindre verkade hon komma ihåg
vilken basketentusiast hon var.

Patty hade alltid haft vänner pluralis, aldrig intensiv vänskap med någon. Hon blev på gott
humör när hon fick se Eliza stå och vänta utanför idrottshallen efter träningen, för hon visste att
det skulle bli en lärorik kväll. Eliza tog henne med på utländska filmer, och tvingade henne att
lyssna väldigt noga på skivor med Patti Smith ("det är så underbart att du heter likadant som
min bästa rockartist", sa hon och struntade i att de stavade olika och att Pattys riktiga namn på
papperet var Patrizia, som Joyce hade döpt henne till för att det skulle vara något annorlunda
och som Patty skämdes för att säga högt) och lånade henne diktsamlingar av Denise Levertov
och Frank O'Hara. Och när basketsäsongen avslutades med ett resultat på 8 vinster och 11
förluster och nedflyttning i tabellen (trots Pattys 14 poäng och otaliga assists) lärde Eliza henne
dessutom att riktigt på allvar tycka om Paul Masson Chablis.

Vad Eliza annars gjorde på sin fritid var höljt i ett visst dunkel. Det tycktes finnas ett antal
"karlar" (d.v.s. pojkar) i hennes liv, och ibland nämnde hon någon konsert hon hade gått på,
men när Patty blev nyfiken och ville veta mer sa Eliza att hon först måste lyssna på alla
blandband som Eliza hade gjort åt henne; och Patty hade lite problem med de där
blandbanden. Jo, hon gillade Patti Smith, som verkade veta hur hon hade känt sig i badrummet
på morgonen efter det att hon hade blivit våldtagen, men Velvet Underground till exempel fick
henne att känna sig ensam. En gång sa hon rent ut till Eliza att hennes favoritband var The
Eagles, och Eliza sa: "Det är inget fel med det, The Eagles är jättebra", men inte sjutton hittade
man några Eaglesplattor i Elizas rum på studenthemmet.

Elizas föräldrar var eftertraktade psykoterapeuter i Twin Cities och bodde ute i Wayzata, där
alla människor var rika, och hon hade en storebror som gick första året på Bard College, och
som hon beskrev som egendomlig. När Patty frågade: "På vilket sätt egendomlig?" svarade
Eliza: "På alla sätt." Själv hade Eliza plockat ihop en komplett gymnasieutbildning från tre olika
skolor och skrivit in sig på universitetet för att hennes föräldrar vägrade försörja henne om hon
inte läste vidare. Hon var medelmåttig i skolan på ett annat sätt än Patty var medelmåttig,
vilket var att ha samma medelmåttiga betyg i alla ämnen. Eliza fick högsta betyg i engelska och
underkänt i allt annat. Hennes enda uttalade intressen förutom basket var poesi och party.

Eliza hade föresatt sig att Patty skulle testa gräs, men Patty var extremt rädd om sina lungor,
och det var det som var upprinnelsen till browniehistorien. De hade tagit Elizas folkabubbla ut
till huset i Wayzata, där det var fullt med afrikanska skulpturer och tomt på föräldrar, eftersom
de var på någon weekendkonferens. Tanken var att de skulle leka mästerkockar och laga till en
tjusig middag, men de drack för mycket vin för att gå i land med det och det slutade med att de
åt kex och ost och bakade brownies och intog vad som måste ha varit kolossala mängder
droger. Någonstans inom sig tänkte Patty, under alla de sexton timmar som hon var snurrig i
skallen: "Jag ska aldrig någonsin göra om det här." Hon hade en känsla av att hon hade brutit så
svårt mot reglerna att det aldrig skulle gå att reparera, det var en riktigt tröstlös känsla. Hon var
också rädd för Eliza – hon insåg plötsligt att hon på något knäppt sätt var lite kär i Eliza och att
det av den anledningen var av största vikt att sitta blickstilla och behärska sig och inte upptäcka
att hon var bisexuell. Eliza frågade hela tiden hur hon mådde och hon svarade: "Tack utmärkt",
vilket de tyckte var lika vansinnigt kul varje gång. Patty lyssnade på Velvet Underground och
tyckte att hon förstod bandet mycket bättre, de var ett hemskt fräckt band, och det var skönt
att deras fräckhet var precis som hon själv kände sig där ute i Wayzata, omgiven av afrikanska
masker. Det var en lättnad att upptäcka, allteftersom avtändningen fortskred, att även när hon
var som högast hade hon lyckats behärska sig och Eliza hade inte rört vid henne: Inget lesbiskt
skulle någonsin inträffa.
Patty var nyfiken på Elizas föräldrar och ville stanna kvar i huset för att få träffa dem, men Eliza
hävdade att det var en usel idé. "De är varandras stora kärlek", sa hon. "De gör allt tillsammans.
De har likadana mottagningar bredvid varandra och de skriver alla sina artiklar och böcker ihop
och de gör gemensamma presentationer på konferenser och de kan aldrig prata om sitt jobb
hemma på grund av patientsekretessen. De har till och med en tandemcykel."

"Vad är det med det då?"

"Det är med det att de är konstiga och du kommer inte att tycka om dem och sedan kommer du
inte att tycka om mig."

"Mina föräldrar är inte heller så mycket att skryta med", sa Patty.

"Det här är inte samma sak, tro mig. Jag vet vad jag pratar om."

När de satt i folkan på väg tillbaka, med Minnesotavårens frostiga sol i ryggen, hade de sitt
första närapågräl.

"Du måste vara kvar här i sommar", sa Eliza. "Du får inte åka hem."

"Det låter inte riktigt realistiskt", sa Patty. "Det är meningen att jag ska arbeta hos min pappa
och vara i Gettysburg i juli."

"Varför kan du inte vara kvar här och åka till ditt läger härifrån? Vi kan skaffa jobb och du kan gå
och träna varenda dag."

"Jag måste hem."

"Men varför? Du hatar ju allting där."

"Om jag stannar här kommer jag att dricka vin varenda kväll."

"Nej då. Vi kan ha stränga regler. Du får bestämma vilka regler du vill ha."

"Jag kommer tillbaka i höst."

"Kan vi bo ihop då?"

"Nej, jag har redan lovat Cathy att jag ska bo i hennes korridor."

"Du kan säga att du har ändrat dina planer."

"Det kan jag inte."

"Men det är inte klokt! Vi träffas nästan aldrig!"

"Jag träffar dig mer än i princip alla andra. Jag vill jättegärna träffa dig."

"Men varför kan du inte vara kvar här i sommar då? Litar du inte på mig?"

"Varför skulle jag inte lita på dig?"

"Jag vet inte. Jag kan bara inte fatta varför du hellre åker och jobbar för din pappa. Han tog inte
hand om dig, han skyddade dig inte, och det kommer jag att göra. Han ser inte till ditt bästa i
alla lägen, och det gör jag."

Det var riktigt att Patty kände modet sjunka vid blotta tanken på att åka hem, men det verkade
nödvändigt att straffa sig själv för att hon hade ätit hashkakor. Pappa hade dessutom tagit sig i
kragen och skrivit riktiga handskrivna brev till henne ("Vi saknar dig på tennisbanan") och
föreslagit att hon skulle låna sin farmors gamla bil, eftersom han tyckte att farmor inte borde
köra mer. Efter ett helt år på annan ort fick hon lite samvetskval för att hon varit så kallsinnig
mot honom. Tänk om hon hade gjort ett misstag? Och därför åkte hon hem över sommaren och
upptäckte att ingenting hade förändrats och att hon inte hade gjort något misstag. Hon tittade
på tv till mitt i natten, gick upp klockan sju varje morgon och sprang en halvmil, och ägnade
dagarna åt att markera namn med överstrykningspenna i juridiska dokument och se fram emot
dagens post, vilken oftast innefattade ett långt maskinskrivet brev från Eliza som utgöt sig om
hur mycket hon saknade henne och berättade historier om sin "liderliga" chef på
reprisbiografen där hon satt i biljettkassan, och uppmanade henne att svara omedelbart, och
Patty gjorde vad hon kunde, på gammalt firmapapper med brevhuvud och Selectricmaskinen på
pappas malkuleluktande kontor.

I ett brev skrev Eliza: Jag tror att vi behöver hitta på regler åt varandra för att skydda och hjälpa
oss själva. Patty var skeptisk men skrev ett svar med tre regler för sin vän. Inte röka före maten.
Träna varje dag och utveckla sinne för idrott. Samt Gå på alla föreläsningar och gör alla
hemuppgifter i ALLA kurser (inte bara engelskan). Självklart borde hon ha blivit oroad av att
Elizas regler för henne lät helt annorlunda – Dricka bara på lördagskvällar och bara i Elizas
sällskap. Inte gå på pojk- och flickfester om jag inte har Eliza med mig och Berätta ALLT för Eliza
– men något med Pattys omdöme hade gått snett och i stället tyckte hon det var spännande att
ha en bästa vän med så starka känslor. Om inte annat hade det gett Patty pansar och
ammunition mot sin egen mellansyster.

"Nejmen hur lever livet i Minni-souu-tää då?" kunde ett typiskt sammanträffande med systern
inledas. "Har du ätit en massa majs? Har du klappat på blåa oxen Babe? Har du varit i Brainerd
någonting?"

Man skulle kunna tro att Patty som var en rutinerad tävlingsmänniska och tre och ett halvt år
äldre än systern (fast bara två år före henne i skolan), hade utarbetat ett sätt att hantera
systerns förnedrande larv. Men det var något oförbätterligt försvarslöst med Pattys hjärta –
hon upphörde aldrig att förfäras över systerns brist på systerlighet. Systern var dessutom
faktiskt Kreativ och därför skicklig på att hitta på nya sätt att göra Patty mållös.

"Varför pratar du alltid med den där konstiga rösten?" var Pattys bästa försvar just nu.

"Jag frågade bara hur du hade det i kära gamla Minn-i-souu-tä."

"Du kacklar, gör du. Det är som ett kackel."

Detta besvarades med en glitterögd tystnad. Och sedan: "De tiotusen sjöarnas land!"

"Kan du inte bara gå härifrån."

"Har du en pojkvän där borta?"

" Nej."

"En flickvän?"

"Nej. Fast jag har fått en jättebra kompis."

"Du menar hon som skriver alla de där breven? Är hon sportfåne?"
"Nej. Hon är poet."

"Oj." Systern verkade bli en gnutta intresserad. "Vad heter hon?"

"Eliza."

"Eliza Doolittle. Hon skriver verkligen en himla massa brev. Är du helt säkert på att hon inte är
din flickvän?"

"Hon skriver, fattar du? Skriver väldigt intressanta saker."

"Man hör hur det viskas i omklädningsrummet, hör man. Fungusen som inte vågar säga sitt
namn."

"Du är så äcklig", sa Patty. "Hon har typ tre olika pojkvänner, hon är så cool."

"Brainööörd, Minn-i-souu-tä", blev systerns svar. "Du måste skicka mig ett vykort med blåa
oxen Babe från Brainööörd." Hon gick därifrån sjungande "I'm getting married in the morning"
med starkt vibrato.

På hösten, åter i skolan, träffade Patty pojken som hette Carter och som blev, i brist på bättre
uttryck, hennes första pojkvän. Nu tycker självbiografiförfattaren att det inte verkar vara det
minsta slumpartat att hon träffade honom direkt efter det att hon hade följt Elizas tredje regel
och talat om för henne att en kille hon kände från idrottshallen, en brottare som gick andra
året, hade bjudit ut henne på middag. Eliza hade velat träffa brottaren först, men det fanns
gränser till och med för Pattys medgörlighet. "Han verkar väldigt trevlig", sa hon.

"Ledsen, men du är fortfarande försöksutskriven när det gäller killar", sa Eliza. "Du tyckte att
han som våldtog dig var trevlig."

"Jag vet inte att jag direkt kom fram till just den saken. Jag tyckte bara det var spännande att
han var intresserad av mig."

"Ja, och nu har vi en annan här som är intresserad av dig."

"Jo, men jag är nykter."

De kompromissade genom att komma överens om att Patty skulle komma upp till Elizas rum,
som låg utanför campus (föräldrarnas belöning för att hon hade haft ett sommarjobb), efter
middagen och om hon inte var där klockan tio på kvällen skulle Eliza gå och leta efter henne.
När hon runt halv tio, efter en inte alltför tindrande middag, kom in i Elizas rum på översta
våningen i huset utanför campus var Eliza där och även pojken som hette Carter. De satt i varsin
hörna av hennes soffa, med sina strumpfötter stödda mot varandra på mittplymån och
trampade på ett möjligen syster-och-broderligt sätt. DEVO:s nya LP snurrade på Elizas stereo.

Patty tvekade på tröskeln. "Jag ska kanske lämna er ensamma?"

"Gud nej, nej nej nej nej nej", ropade Eliza. "Carter och jag, det är gamla synder, eller hur?"

"Urgamla", sa Carter värdigt och, tänkte Patty senare, smått irriterat. Han satte ner fötterna på
golvet.

"En utdöd vulkan", sa Eliza och hoppade upp för att presentera dem. Patty hade aldrig sett sin
kompis med en pojke förut och hon slogs av hur förändrad hon var – hon var röd i ansiktet, hon
snubblade över orden och gav oavbrutet ifrån sig ett rätt tillgjort fnitter. Det verkade som om
hon hade glömt att Patty skulle komma dit för att avrapportera middagen. Allt handlade om
Carter, en polare från någon av hennes gamla skolor som hade tagit lite ledigt från college och
jobbade i en bokhandel och lyssnade på musik. Carter hade otroligt rakt och märkligt tonat
mörkt hår (henna visade det sig), underbara ögon med långa ögonfransar (mascara visade det
sig) och inga synliga fysiska skavanker utom tänderna som satt lite hur som helst och var
märkligt små och spetsiga (den för medelklassbarnet ordinära omsorgen som exempelvis
ortodonti hade fallit mellan stolarna på grund av föräldrarnas bittra skilsmässa visade det sig).
Patty föll genast för att han inte verkade vara generad över sina tänder. Hon gick in för att göra
ett gott intryck på honom och verka värdig att vara Elizas vän, när Eliza körde upp en stor kupa
vin under näsan på henne.

"Nej tack", sa Patty.

"Men det är ju lördagskväll", sa Eliza.

Patty ville betona att reglerna inte tvingade henne att dricka på lördagar, men när Carter var
där fick hon en glimt utifrån av hur bisarra Elizas regler var, och för den delen hur bisarrt det var
att hon måste rapportera för Eliza om hur middagen med brottaren hade avlöpt. Och därför
ändrade hon sig och drack vinet och sedan en hel enorm kupa till och kände sig varm och härlig.
Självbiografiförfattaren inser till fullo hur trist det är att läsa om när andra dricker, men ibland
har det relevans för berättelsen. När Carter reste sig för att gå, kring midnatt, erbjöd han Patty
skjuts tillbaka till hennes studenthem, och utanför porten frågade han om han fick kyssa henne
god natt ("Det gör inget", tänkte hon uttryckligen, "han är ju kompis med Eliza"), och när de
hade hånglat ett tag i den kyliga oktoberluften, frågade han om de kunde träffas dagen därpå
och hon tänkte: Hjälp, den här var snabb i vändningarna.

För ära den som äras bör: den vintern var hennes bästa idrottssäsong någonsin. Hon hade inga
hälsoproblem, och Coach Treadwell, som först gav henne en uppsträckning som gick ut på att
hon skulle vara mindre självisk och visa mer ledarskap, satte henne som startande guard i precis
varenda match. Patty själv häpnade över hur senfärdiga de större motståndarna plötsligt var
och hur lätt det var att bara sträcka sig ut och sno bollen från dem, och hur många av hennes
hoppskott som gick in, i match efter match. Till och med när hon blev hårdbevakad vilket hände
allt oftare, kände hon en speciell sorts samhörighet med korgen, hon visste alltid exakt var den
befann sig och litade alltid på att hon var korgens favoritspelare på golvet, den som var bäst på
att mata dess runda mun. Även utanför plan var hon kvar i den mentala zonen, det kändes som
ett tankfullt tryck bakom ögonbrynen, en dåsig vakenhet eller stum koncentration som aldrig
släppte vad hon än höll på med. Hon hade en härlig sömn hela den vintern och vaknade aldrig
riktigt helt. Inte ens när hon fick en armbåge i skallen eller blev överfallen i slutsignalen av
lyckliga lagkamrater kände hon det egentligen.

Och att träffa Carter var en del av det. Carter var komplett ointresserad av sport och det
verkade inte som om det störde honom att hon inte hade mer än sammanlagt ett par timmar
över för honom de veckor det var högsäsong, ibland var det precis så att hon hann komma och
ha sex i hans lägenhet och sedan springa tillbaka till campus. I vissa avseenden är
självbiografiförfattaren fortfarande av den uppfattningen att det framstår som ett idealiskt
förhållande, fast mindre idealiskt, det medges, när hon tillåter sig att göra ett realistiskt
överslag på hur många andra flickor Carter hade sex med under det halvår som Patty såg
honom som sin pojkvän. De där sex månaderna var den första av två odiskutabelt lyckliga
perioder i Pattys liv, då allting bara stämde. Hon älskade Carters okorrigerade tänder, hans
oförfalskade ödmjukhet, hans fingerfärdiga pettingkonster, hans tålamod med henne. Han
hade många utmärkta sidor, den gode Carter! Oavsett om han gav henne något outhärdligt
ömsint tips på sexteknik eller bekände sin fullständiga brist på framtidsplaner ("Jag skulle
troligen passa bäst som någon försynt utpressare") var hans röst alltid mild och kvävd och
självkritisk – stackars fördärvade Carter hade inga höga tankar om sig själv som representant
för människosläktet.

Patty för sin del fortsatte att ha höga tankar om honom, vådligt höga, till den lördagskväll i april
då hon kom hem tidigare från Chicago, dit hon och Coach Treadwell hade flugit för att vara med
om prisutdelningen och lunchen för Årets US-bästa collegeidrottare (Patty hade utnämnts till
guard i näst bästa femman), för att överraska Carter på festen som han skulle ha på sin
födelsedag. Nerifrån gatan kunde hon se att det lyste i hans fönster, men hon måste ringa på
fyra gånger och rösten som till slut svarade i porttelefonen var Elizas.

"Patty? Är inte du i Chicago?"

"Jag kom hem tidigare. Öppna nu."

Det knastrade till i porttelefonen, och sedan följde en tystnad som varade så länge att Patty
ringde på två gånger till. Till slut kom Eliza i Kedsen och fårklipparrocken, i full fart nerför
trappan och ut genom porten. "Hej, hej, hej, hej!" sa hon. "Jag fattar inte att du är här!"

"Varför släppte du inte in mig bara?" frågade Patty.

"Jag vet inte, jag tänkte att jag skulle komma ner till dig, det är helt hysteriskt där uppe, jag
tänkte att jag skulle komma ner så vi kan prata." Eliza var klarögd och hon plockade oroligt med
fingrarna. "Det är en massa droger på gång där uppe, kan vi inte bara gå någon annanstans, vad
kul att du kom, va, alltså, nejmen hej! Hur mår du? Hur var det i Chicago? Hur var lunchen?"

Patty rynkade pannan. "Menar du att jag inte ska gå upp och träffa min pojkvän?"

"Nej, men jo, men jo, men – pojkvän? Det är väl att ta i ändå? Jag trodde han bara var Carter.
Ja, alltså, jag vet att du gillar honom, m e n ..."

"Vilka andra är där?"

"Jamen du vet, andra."

"Vilka då?"

"Inga du känner. Du, kom så går vi någon annanstans, okej?"

"Som vem då till exempel?"

"Han trodde inte du skulle komma hem förrän i morgon. Ni ska ut och käka i morgon eller hur?"

"Jag åkte hem tidigare för att träffa honom."

"Å gud, du är väl inte kär i honom va? Vi måste verkligen prata allvar om hur du ska bli bättre på
att skydda dig själv, jag trodde ni bara hade lite kul, liksom, du har aldrig uttryckligen använt
ordet pojkvän förut, för det borde jag väl ha känt till ändå? Och om du inte berättar precis allt
för mig, då kan jag inte skydda dig. Du har på sätt och vis brutit mot en regel, håll med om det."

"Du har väl inte följt mina regler heller", sa Patty.

"För det här är inte vad du tror att det är, jag lovar. Jag är din vän. Men det finns en annan här
som definitivt inte är din vän."
"En tjej?"

"Du vänta, så ska jag få henne därifrån. Vi gör oss av med henne och sedan kan vi tre ha party."
Eliza fnissade. "Han har skaffat riktigt riktigt riktigt superbra kola för att fira."

"Stopp ett tag. Är det bara ni tre? Är det festen?"

"Det är så bra, det är så bra, du bara måste pröva. Säsongen är väl över nu va? Vi dumpar
henne så kan du komma upp och festa. Annars kan vi gå hem till mig, bara du och jag, om du
bara väntar en sekund ska jag skaffa lite grejer så kan vi gå hem till mig sedan. Du måste pröva.
Du fattar inte om du inte prövar."

"Lämna Carter ensam med någon annan och gå hem till dig och knarka. Bra förslag."

"Men gud, Patty, förlåt förlåt. Det är inte som du tror. Han sa att han skulle ha fest, men sedan
fick han tag på den här kolan och då ändrade han sina planer lite och sedan kom det fram att
han ville att jag skulle komma bara för att hon den där andra inte ville komma om det inte
skulle bli fler än de två."

"Du kunde ha gått därifrån", sa Patty.

"Vi hade redan börjat festa och det är därför om du prövar skulle du fatta varför jag inte gick.
Det är enda orsaken till att jag är här jag lovar."

Kvällen slutade inte, som den borde ha gjort, med att Pattys vänskap med Eliza svalnade eller
rätt och slätt upphörde, i stället lovade hon glömma Carter och bad Eliza om förlåtelse för att
hon inte hade berättat om sina känslor för honom, och den slutade också med att Eliza bad om
förlåtelse för att hon inte hade haft bättre koll på Patty och lovade att följa sina egna regler
bättre och inte hålla på mer med tunga droger. Självbiografiförfattaren inser nu att en villig duo
och en myrstack av vitt pulver på nattduksbordet hade varit precis vad Carter betraktade som
den perfekta födelsedagspresenten. Men Eliza var så uppriven av skam och oro att hon lät
väldigt övertygande när hon kom med sina lögner, och redan nästa morgon, innan Patty hade
hunnit betrakta det hela i dagsljus och dra slutsatsen att hennes förment bästa vän hade gjort
något skumt med hennes förmenta pojkvän, dök Eliza upp alldeles andtruten i dörren till Pattys
korridor, iförd sin version av löpardräkt (en Lena Lovich-topp, knälånga boxershorts, svarta
strumpor, Keds), och meddelade att hon precis hade sprungit tusenmetersbanan tre varv och
hon ville absolut att Patty skulle lära henne lite träningsövningar. Hon formligen brann av sin
idé att de skulle plugga ihop varje kväll, brann av kärlek till Patty och av rädsla att förlora henne
och Patty som så bryskt hade fått ögonen öppnade för Carters rätta jag, fortsatte oförtrutet att
blunda med dem för Elizas.

Elizas helplanspress pågick ända tills Patty lovade att vara kvar i Minneapolis hela sommaren
och bo med henne, därefter återgick Eliza till mer sporadiska kontakter och hon tappade
intresset för träning. Patty tillbringade en stor del av den heta sommaren ensam i ett
kackerlackigt andrahandsrum i Dinkytown, där hon satt och tyckte synd om sig själv och fick
känna på hur det var att ha uselt självförtroende. Hon kunde inte begripa varför Eliza hade gett
sig fan på att de skulle bo ihop om hon tänkte komma hem två i stort sett varje natt om hon alls
kom hem. Visserligen föreslog Eliza att Patty skulle testa nya droger eller gå och lyssna på musik
eller hitta någon ny att ligga med, men Patty kände för tillfället avsmak för sex och permanent
avsmak för droger och cigarettrök. Dessutom räckte lönen hon fick för sitt sommarjobb på
Gymnastik- och idrottsinstitutionen nätt och jämnt till hyran, och hon vägrade att göra som
Eliza och tigga Kontantpåfyllning av sina föräldrar, och följaktligen kände hon sig mer och mer
otillräcklig och ensam.

"Varför är vi vänner?" sa hon slutligen en kväll, när Eliza punkade till sig för en ny sväng på stan.

"För att du är superbegåvad och supervacker", sa Eliza. "Du är min bästa människa i hela
världen."

"Jag är en idrottsnörd. Jag är urtrist."

"Nej! Du är Patty Emerson och vi bor ihop och det är toppen."

Det var ordagrant så hon sa, självbiografiförfattaren minns det klart och tydligt.

"Men vi gör ingenting ihop", sa Patty.

"Vad vill du göra då?"

"Jag funderar på att åka hem till mamma och pappa ett tag."

"Va? Är du inte klok? Du gillar dem inte! Du måste stanna kvar här hos mig."

"Men du är ju ute praktiskt taget varje kväll."

"Jamen, vi får börja göra saker ihop då."

"Fast du vet ju att jag inte vill göra sådana saker."

"Då går vi på bio då. Vi kan gå nu på en gång. Vad vill du se? Vill du se Himmelska dagar?"

Och därmed inleddes en ny omgång av Elizas helplanspress som varade exakt så länge att den
fick Patty över puckeln på sommaren och hindrade henne från att fly. Det var under denna
tredje smekmånad med helaftonsföreställningar och vindrinkar och sönderspelade
Blondieskivor som Patty började höra talas om musikern Richard Katz. "Å gud", sa Eliza, "jag
tror jag är kär. Jag tror jag måste börja bli en snäll flicka. Han är så stor, det är som att bli
överkörd av en neutronstjärna. Det är som att bli utsuddad av ett jättestort suddgummi."

Jättesuddgummit hade nyligen gått ut Macalester College, jobbade i rivningsbranschen och

hade bildat ett punkband som hette The Traumatics och som Eliza var bombsäker på skulle bli
världsberömda. Det enda som störde hennes idealbild av Katz var de vänner han omgav sig
med. "Han delar lägenhet med någon påhängsen tönt som heter Walter", sa hon, "en
moraliserande groupie liksom, skitskumt, jag fattar inte. Först trodde jag han var Katz manager
eller något, men han är alldeles för tråkig för det. Jag kom ut från Katz rum på morgonen och
där sitter Walter vid köksbordet med en enorm fruktsallad som han har stått och skurit till. Han
läser New York Times och det första han frågar mig är om jag har sett någon bra pjäs på sistone.
Som liksom, teater, du vet. De är så totalt Omaka par. Du måste träffa Katz så fattar du hur
skitskumt det är."

Få omständigheter har, i långa loppet, varit plågsammare för självbiografiförfattaren än den

starka vänskapen mellan Walter och Richard. Ytligt sett var de två ännu mer omaka än Patty
och Eliza. Något geni på Macalaster Colleges rumsförmedling hade placerat en hjärtknipande
ansvarskännande bondpojke från Minnesota ihop med en självupptagen, missbruksbenägen,
ansvarslös, förslagen gitarrist från Yonkers, New York. Det enda kanslisten på
rumsförmedlingen kunde ha varit säker på att de hade gemensamt var att de båda hade erhållit
behovsprövade studielån. Walter var ljushyllt, och gänglig i kroppen, och även om han var
längre än Patty var han inte tillnärmelsevis lika lång som Richard som var en och nittiotre och
muskulös och lika mörk i hyn som Walter var ljus. Richard var märkligt lik (observerat och
kommenterat under årens lopp av många fler än Patty) Libyens diktator Muammar Khadaffi.
Han hade samma svarta hår, samma solbrända koppärriga kinder, samma belåtet leende
höjdareinspekterar-infanteriet-och-granatkastarna-mask* och han såg ungefär femton år äldre
ut än sin kompis. Walter liknade den beskäftige "ordningsmannen" som vissa highschool-lag
kan ha ibland, eleven utan minsta anlag för sport som biträder tränarna och går i kavaj och slips
på matcherna och får stå vid sidlinjen med en skrivplatta. Aktiva brukar tolerera sådana
ordningsmän eftersom de ofrånkomligen blir djupt insatta i spelet, och det verkade vara en
komponent i kopplingen mellan Walter och Richard, för hur irritabel och hänsynslös Richard än
var i de flesta sammanhang tog han alltid sin musik på största allvar, och Walter hade den
konnässöranläggning som krävdes för att uppskatta sådana grejer som Richard höll på med.
Senare, när Patty hade lärt känna dem bättre, såg hon att de kanske inte var så olika varandra
under ytan – båda lade ner mycket energi, låt vara på helt olika sätt, på att bli bra människor.

Patty träffade suddgummit en kulen söndagsmorgon i augusti när hon kom hem från sin
löprunda och fick se honom sitta i soffan i vardagsrummet som förminskades av hans omfång,
medan Eliza tog en dusch i deras vidriga badrum. Richard hade svart T-shirt på sig och satt och
läste en pocketbok med ett stort V på omslaget. De första ord han sa till Patty, som han inte
yttrade förrän hon hade hällt upp ett glas iste och stod där alldeles genomsvettig och drack,
var: "Och vad gör du."

"Ursäkta?"

"Vad gör du här."

"Jag bor här", sa hon.

"Okej, jag förstår." Richard granskade henne noga, bit för bit. Det kändes som om hon, för varje
ny bit av henne som hans blick landade på, blev ännu mer fastnaglad i väggen bakom, så när
han var färdig med att kolla henne från topp till tå hade hon blivit totalt tvådimensionell och
uppspikad på väggen. "Har du sett klippboken?" sa han.

"Hmm. Klippboken?"

"Jag ska visa den", sa han. "Den kan nog intressera dig."

Han gick in i Elizas rum, kom tillbaka och gav Patty en ringpärm och slog sig ner igen med sin
bok som om han hade glömt att hon var där. Pärmen var av gammalmodig typ med ett ljusblått
överdrag i tyg, där ordet Patty stod präntat med stora bokstäver i bläck. Såvitt Patty kunde
bedöma innehöll den varenda bild av henne som någonsin hade publicerats på sportsidorna i
Minnesota Daily, vartenda vykort hon hade skickat till Eliza, varenda fotoremsa som de två
hade klämt in sig i en automat för att ta, och vartenda blixtbelyst kort de tog på sig själva när de
var höga under browniehelgen. Patty tyckte att klippboken verkade lite mysko och manisk, men
mest gjorde den henne ledsen för Elizas skull, och hon skämdes för att hon hade tvivlat på att
Eliza egentligen tyckte om henne.

"Det är en märklig liten flicka", hördes Richard från soffan.

"Var hittade du den här?" sa Patty. "Snokar du alltid i folks privata tillhörigheter när du sover
över?"

Han skrattade. "J'accuse!"

"Jamen, gör du det?"

"Lugna ner dig ett par hekto. Den låg precis bakom sängen. Fullt synlig, som snuten säger."

Bruset från duschen hade upphört.

"Gå och lägg tillbaka den", sa Patty. "Tack."

"Jag trodde den skulle intressera dig", sa Richard och rörde sig inte en tum.

"Kan du vara snäll och lägga tillbaka den där du hittade den."

"Jag får en känsla av att du inte har en likadan klippbok själv."

"Nu med en gång, tack."

"Mycket märklig liten flicka", sa Richard och tog pärmen ifrån henne. "Det var därför jag
frågade var du kommer in i sammanhanget."

Det tillgjorda i Elizas beteende mot män, det ständigt läckande fnittret, pladdrandet och
kastandet med håret, var något som en vän till henne mycket snabbt skulle kunna börja hata.
Det desperata i hennes iver att vara Richard till lags blandades i Pattys tankar med det maniska
med klippboken och den extrema svält den vittnade om, och för första gången blev hon en
smula generad över att vara vän med Eliza. Och det var lite konstigt eftersom Richard inte
verkade vara det minsta generad för att han legat med henne, och varför skulle Patty
överhuvudtaget bry sig om vad han tänkte om deras vänskap?

Det var en av hennes sista dagar i kackerlacksboet nästa gång hon träffade Richard. Återigen
satt han i soffan med armarna i kors och stampade takten med sin bootsskodda högerfot och
gjorde miner medan Eliza stod och spelade gitarr på det enda sätt Patty någonsin hört henne
spela: osäkert. "Hitta groovet", sa han. "Stampa med foten." Men Eliza som svettades av
koncentration, lade av tvärt så fort hon upptäckte att Patty var där.

"Jag kan inte spela när hon ser på."

"Klart du kan", sa Richard.

"Hon kan faktiskt inte det", sa Patty. "Jag gör henne nervös."

"Fascinerande. Vad beror det på?"

"Har inte en aning", sa Patty.

"Hon är alldeles för uppmuntrande", sa Eliza. "Jag känner hur hon riktigt önskar att jag ska fixa
det."

"Det var verkligen taskigt av dig, Patty", sa Richard. "Du måste önska att hon ska strula till det."

"Okej", sa Patty. "Jag vill att du ska strula till det. Kan du göra det, tror du? Du verkar vara rätt
bra på det."

Eliza såg häpet på henne. Patty blev också häpen över sig själv. "Förlåt, jag går in till mig nu", sa
hon.

"Nej, först ska vi se när hon strular till det", sa Richard.

Men Eliza krängde av sig remmen och drog ut sladden.

"Du måste öva med en metronom", sa Richard. "Har du någon metronom?"

"Det här var en skitdålig idé", sa Eliza.

"Varför kan inte du spela någonting?" sa Patty till Richard.

"En annan gång", sa han.

Men Patty hade inte glömt hur pinsamt det hade känts när han plockade fram klippboken. "En
låt", sa hon. "Ett ackord. Spela ett ackord. Eliza säger att du är fantastisk."

Han skakade på huvudet. "Kom på ett gig någon gång."

"Patty går inte på spelningar", sa Eliza. "Hon gillar inte röken."

"Jag tränar", sa Patty.

"Jodå, vi har sett det", sa Richard och gav henne en menande blick. "Basketstjärna. Vad är du –
forward? Guard? Jag har ingen aning om vad som räknas som långt för en brud."

"Jag anses inte vara lång."

"Och ändå är du rätt lång."

"Ja."

"Vi skulle just gå", sa Eliza och reste sig.

"Du ser ut som om du har spelat basket", sa Patty till Richard.

"Bästa sättet att knäcka ett finger."

"Det är faktiskt inte sant", sa hon. "Det händer nästan aldrig."

Det svaret var inte fascinerande, det förde inte handlingen framåt, hon kände direkt att Richard
gav fullständigt fan i att hon spelade basket.

"Jag kanske går på någon av dina spelningar", sa hon. "När är det nästa gång?"

"Det kan du inte, det är för rökigt för dig", sa Eliza surt.

"Det gör ingenting", sa Patty.

"Inte? Det var något nytt."

"Ta med dig öronproppar", sa Richard.

Patty var inne hos sig när hon hörde dem gå och genast brast hon i gråt av skäl som hon kände
sig för ensam för att begripa. Nästa gång hon träffade Eliza, trettiosex timmar senare, bad hon
om ursäkt för att hon hade varit så spydig, men då var Eliza på ett strålande humör och sa att
Patty inte skulle tänka mer på det, hon funderade på att sälja gitarren och ville gärna att Patty
följde med och lyssnade på Richard.

Hans nästa gig var en torsdagskväll i september, på en klubb med dålig ventilation som hette
Longhorn, där The Traumatics skulle vara förband åt The Buzzcocks. Nästan den första Patty fick
syn på när hon och Eliza kom dit var Carter. Han hade kopplat nacksving på en groteskt vacker
blond flicka i kortkort paljettklänning. "Fan också", sa Eliza. Patty vinkade tappert till Carter som
blixtrade med sina fula tänder och släntrade fram mot henne, älskvärdheten själv, med
paljetterna i släptåg. Eliza tittade ner och drog med sig Patty genom en klunga av
cigarettblossande punkpojkar fram mot scenen. Där stötte de ihop med en ljushårig ung man
som Patty gissade var Richards berömda rumskompis redan innan Eliza högt och entonigt sa
"Hej hej Walter hur är läget."

Patty, som inte kände Walter än, hade ingen aning om hur ovanligt det var för honom att
besvara en sådan hälsning med en kylig nick i stället för ett vänligt mellanvästernleende.

"Det här är min bästis Patty", sa Eliza. "Får hon stå med dig ett litet tag medan jag smiter in
backstage?"

"Jag tror att de ska gå på när som helst", sa Walter.

"En sekund bara", sa Eliza. "Ha lite koll på henne, okej?"

"Vi kan väl gå bakom allihop", sa Walter.

"Nej, du måste hålla min plats här", sa Eliza till Patty. "Jag är strax tillbaka."

Walter tittade bedrövat efter henne där hon banade sig fram bland alla kroppar och försvann.
Han såg inte alls så töntig ut som Eliza hade beskrivit honom – han var klädd i V-ringad sweater
och hade en massa vildvuxna rödblonda lockar och såg precis ut som den han var, det vill säga
en som pluggade juridik första året – men han stack ut bland alla punkare med deras
misshandlade hår och klädesplagg, och Patty som med ens blev mycket medveten om hur hon
själv var klädd, i en kjol och jumper som hon alltid hade gillat tills för en minut sedan, var
tacksam för att han var så vanlig.

"Tack för att du står här med mig", sa hon.

"Jag misstänker att vi blir stående här en bra stund", sa Walter.

"Trevligt att träffas."

"Väldigt trevligt. Det är du som är basketstjärnan."

"Det är jag det."

"Richard har berättat om dig." Han såg rakt på henne. "Kör du mycket med droger?"

"Nej! Gud! Varför frågar du det?"

"Eftersom din kompis gör det."

Patty visste inte vad hon skulle göra med sitt ansiktsuttryck. "Inte när jag är med, i alla fall."

"Hur som helst är det därför hon gick backstage."

"Okej."

"Tyvärr. Jag vet att hon är din kompis."

"Nej, det var intressant att få veta."

"Det verkar som om hon har det väldigt gott ställt."

"Jo, hennes föräldrar betalar."

"Exakt, föräldrarna."

Walter verkade vara så upptagen av att Eliza hade försvunnit att Patty blev tyst. Hon kände
tävlingsinstinkten vakna igen. Hon hade knappt hunnit upptäcka än att hon var intresserad av
Richard, och ändå kändes det orättvist att Eliza kanske utnyttjade mer än bara sig själv, sitt
medfödda halvsöta jag – att hon utnyttjade föräldrarnas kapital – för att hålla kvar Richards
uppmärksamhet och köpa sig tillträde till honom. Vad lite Patty begrep av livet! Så långt efter
alla andra! Och så fult allting på scenen var. De blottade sladdarna och trummornas kalla krom
och de funktionalistiska mickstativen och den grå kidnappartejpen och de kanonliknande
spotarna: allt verkade så hårt och tekniskt.

"Går du ofta på spelningar?" sa Walter.

"Nej aldrig."

"Tog du med dig öronproppar?"

"Nej. Behöver jag det?"

"Richard drar på väldigt högt. Du kan ta mina. De är nästan oanvända."

Ur skjortfickan fick han upp en liten påse som innehöll två vitaktiga skumplastlarver. Patty
tittade på dem och gjorde sitt bästa för att le vänligt. "Nej tack", sa hon.

"Jag är väldigt renlig av mig", sa han allvarsamt. "Det är inte hälsovådligt."

"Men då har du inga själv."

"Jag kan dela på dem. Du bör ha något slags skydd."

Patty såg på när han försiktigt rev itu öronpropparna. "Jag kan ju ha dem i handen och vänta
och se om de behövs", sa hon.

De stod där i en kvart. Till slut slingrade och ålade sig Eliza tillbaka, strålande hela hon, just som
ljuset gick ner och publiken pressade på mot scenen. Det första Patty gjorde var att tappa
öronpropparna. Det var på det hela taget mycket mer knuffande än vad situationen tycktes
kräva. En tjock typ i läder dunsade in i ryggen på henne och stötte henne mot scenen. Eliza
hade redan börjat kasta med håret och hoppa upp och ner av förväntan, så det blev Walter som
fick trycka tillbaka den tjocka typen och ge Patty plats att räta på sig.

The Traumatics som kom utspringande på scenen bestod av Richard, hans trofaste basist
Herrera och två magra killar som väl knappt hade gått ut high school. Richard var mer av
scenartist då än han så småningom blev, när det var dags att inse att han aldrig skulle bli stjärna
och det därför var bättre att bli antistjärna. Han studsade på tårna, gjorde krängande små
halvpiruetter med handen på gitarrhalsen, och så vidare. Han berättade för publiken att hans
band skulle spela alla låtar de hade på repertoaren och det skulle ta tjugofem minuter. Sedan
blev han och bandet fullständigt bindgalna och malde fram en ohygglig attack av oljud som
Patty inte kunde uppfatta någon som helst rytm i. Musiken var som mat som är så stark att man
inte känner någon smak, men avsaknaden av takt och melodi hindrade inte gyttret av
punkpojkar i mitten att pogodansa och axeltackla varandra och stampa på varenda flickfot som
fanns i närheten. Patty som försökte hålla sig ur vägen kom ifrån både Walter och Eliza.
Oväsendet var helt enkelt outhärdligt. Richard och två andra Traumatics skrek rakt in i
mikrofonerna I hate sunshine! I hate sunshine! och Patty som var rätt förtjust i solsken tog till
sina basketkunskaper för att omedelbart rädda sig undan. Hon plöjde sig genom folkhopen med
armbågarna högt i luften och kom ut ur klungan för att plötsligt stå öga mot öga med Carter och
hans glitterflicka, men fortsatte rakt fram tills hon stod ute på trottoaren i varm och frisk
septemberluft under en Minnesotahimmel som märkligt nog hade skymningsljus kvar.

Hon hängde kvar utanför ingången till Longhorn och tittade på sent uppdykande Buzzcocksfans
och väntade på att se om Eliza skulle komma och leta efter henne. Men det var Walter, inte
Eliza, som kom och letade.

"Det är ingen fara", sa hon. "Det var inte riktigt i min smak bara."

"Ska jag följa dig hem?"

"Nej, gå in igen du. Du kan tala om för Eliza att jag åker hem själv, så behöver hon inte oroa sig."

"Hon ser inte så värst oroad ut. Låt mig få följa dig hem."

Patty sa nej, Walter envisades, hon envisades nej, han envisades jo. Sedan begrep hon att han
inte hade någon bil utan erbjöd sig att ta bussen tillsammans med henne och hon envisades nej
en gång till, och han envisades jo. Långt senare sa han att han redan hade fallit för henne när de
stod vid busshållplatsen, men ingen motsvarande symfoni kunde höras inne i Pattys huvud. Hon
hade skuldkänslor för att hon hade övergett Eliza och grämde sig för att hon hade tappat
öronpropparna och inte kunde stanna kvar och se mer av Richard.

"Det känns som om jag har kört i ett prov på något sätt", sa hon.

"Gillar du ens sådan här musik?"

"Jag gillar Blondie. Jag gillar Patti Smith. Egentligen så nej, jag gillar nog inte sådan här musik."

"Får man då fråga varför du kom dit?"

"Ja, Richard bjöd in mig."

Walter nickade som om det hade en hemlig innebörd för honom.

"Är Richard en schyst kille?" frågade Patty.

"Otroligt!" sa Walter. "Ja alltså, det beror på. Hans mamma försvann ju när han var liten, och
blev någon religiös knäppgök. Pappan jobbade på posten och söp och han fick lungcancer när
Richard gick i high school. Richard tog hand om honom ända tills han dog. Han är väldigt lojal,
fast kanske inte så mycket mot kvinnor. Han är nog inte så värst schyst mot kvinnor, om det är
det du undrar."

Patty hade redan uppfattat det och av någon anledning blev hon inte avskräckt när hon nu fick
höra det i klartext.

"Och du själv då?" sa Walter.

"Vadå jag själv?"

"Är du en schyst person? Det verkar så. Och ändå ..."

"Och ändå?"

"Jag avskyr din kompis!" utbrast han. "Jag tycker inte att hon är en bra människa. Ärligt talat
tycker jag att hon är riktigt hemsk. Hon ljuger och hon är elak."

"Hon är i alla fall min bästa vän", sa Patty purket. "Hon är inte hemsk mot mig. Ni två kanske
bara fick en dålig start."

"Drar hon alltid med dig till något ställe och sedan smiter ifrån dig och går och snortar koks med
någon annan?"

"Nej, det har faktiskt aldrig hänt förut."

Walter sa ingenting, stod bara inpyrd av motvilja. Ingen buss syntes till.

"Ibland kan det kännas väldigt väldigt skönt att hon är så engagerad i mig", sa Patty efter ett
tag. "För ofta är hon det inte alls. Men när hon är det ..."

"Jag kan inte tänka mig att det skulle vara svårt att hitta andra som är engagerade i dig", sa
Walter.

Hon skakade på huvudet. "Det är något fel på mig. Jag gillar alla mina andra vänner, men det
känns som om det jämt är en vägg mellan oss. Som om de är en sorts person allihop och jag är
en annan sorts person. Mer besatt av att vinna och egoistisk. Inte lika bra kort sagt. På något
sätt blir det alltid så att det känns som om jag låtsas när jag är med dem. Jag behöver inte låtsas
någonting när jag är med Eliza. Jag kan vara mig själv och ändå vara bättre än hon. Jomen, jag är
inte dum i huvudet. Jag fattar väl att hon har problem. Men någonstans inom mig tycker jag om
att vara med henne. Kan inte du känna likadant med Richard ibland?"

"Nej", sa Walter. "Han är faktiskt väldigt otrevlig att umgås med för det mesta. Det var bara
något med honom som jag gillade vid första ögonkastet, när vi gick första året. Han är helt
uppslukad av sin musik, men han är också intellektuellt nyfiken. Det beundrar jag."

"Det beror nog på att du är en äkta schyst kille", sa Patty. "Du gillar honom för den han är, inte
för hur han får dig att må. Det är troligen skillnaden mellan dig och mig."

"Men du verkar vara en äkta schyst tjej!" sa Walter.

Patty visste i djupet av sitt hjärta att han hade fått fel intryck av henne. Och misstaget som hon
sedan gjorde, hennes livs riktigt stora misstag, var att hålla med om Walters version av henne
trots att hon visste att den inte stämde. Han verkade så tvärsäker på att hon var en bra
människa att han till slut övervann henne.

När de äntligen var framme vid campus, den där första kvällen, insåg Patty att hon hade pratat
om sig själv i en timme utan att lägga märke till att Walter bara ställde frågor, inte svarade på
dem. Tanken på att försöka vara trevlig tillbaka och visa intresse för honom kändes nu enbart
jobbig, för hon var inte attraherad av honom.

"Får jag ringa dig någon gång?" sa han utanför studenthemmet.

Hon förklarade att hon inte skulle ha så mycket tid med umgänge de närmaste månaderna, på
grund av träningen. "Men det var otroligt gulligt av dig att följa mig hem", sa hon. "Det
uppskattar jag verkligen."
"Tycker du om att gå på teatern? Jag går ibland med några andra vänner jag har. Det behöver
inte bli en dejt eller så."

"Det är bara det att jag har så mycket att göra."

"De har en jättebra teater här", framhärdade han. "Jag tror faktiskt att du skulle gilla det."

Å, Walter: visste han att det mest spännande med honom under de månader som Patty lärde
känna honom bättre, var att han var kompis med Richard Katz? Märkte han att Patty, varje
gång de träffades, hittade på olika sätt att i förbigående leda in samtalet på Richard? Hade han
den minsta misstanke, den där första kvällen, då hon gick med på att han fick ringa henne, att
det var Richard hon tänkte på?

Uppe i korridoren hittade hon en telefonlapp från Eliza på sin dörr. Hon satt inne hos sig med
ögonen svidande av röken i håret och kläderna tills Eliza ringde igen på telefonen utanför, och
med klubblarmet i bakgrunden förebrådde henne för att hon hade skrämt skiten ur henne
genom att försvinna så där.

"Det var du som försvann", sa Patty.

"Jag skulle bara säga hej till Richard."

"Du var borta en halvtimme liksom."

"Vad hände med Walter?" sa Eliza. "Gick han samtidigt som du?"

"Han följde mig hem."

"Urk, vad läbbigt. Sa han hur mycket han hatar mig? Jag tror han är fruktansvärt svartsjuk på
mig. Jag tror han på något sätt är lite svag för Richard. Kanske lite bögsvag typ."

Patty kastade blickar åt båda hållen i korridoren för att vara säker på att ingen hörde. "Var det
du som skaffade droger åt Carter på hans födelsedag?"

"Va? Jag hör inte!"

"Var det du som ordnade det där pulvret du och Carter höll på med på hans födelsedag?"

"Jag hör inte!"

"DEN DÄR KOLAN SOM CARTER HADE PÅ SIN FÖDELSEDAG. VAR DET DU SOM GAV HONOM
DEN?"

"Nej! Men gud! Var det därför du stack? Är det det du är sur för? Har Walter sagt det?"

Med darrande haka lade Patty på luren och gick och ställde sig i duschen en timme.

Därpå följde ytterligare en pressningsattack från Eliza, men den här gången blev det mer
halvhjärtat eftersom hon nu även satsade på Richard. När Walter gjorde allvar av sitt hot att
ringa Patty märkte hon att hon faktiskt hade lite lust att träffa honom, både för hans koppling
till Richard och för ilningen av välbehag det gav henne att vara illojal mot Eliza. Walter var
finkänslig nog att inte föra Eliza på tal igen, men Patty var hela tiden medveten om hans åsikt
om hennes bästa vän, och hon hade en präktig sida som gärna ville komma ut och göra något
kulturellt i stället för att dricka vindrinkar och lyssna på samma skivor om och om igen. Det blev
två teaterföreställningar och ett biobesök med Walter den hösten. När säsongen sedan
startade såg hon honom också sitta för sig själv på läktaren, röd om kinderna, och trivas och
vinka varje gång hon tittade åt hans håll. Han började ringa henne dagen efter en match och
hänfört lovorda hennes prestation och avslöja en nyanserad förståelse för taktik, något som
Eliza aldrig hade orkat att ens försöka göra sken av. Om han inte fick tag i henne och måste
lämna ett meddelande fick Patty ännu en välbehagsilning av att ringa upp honom och hoppas
att hon skulle få prata med Richard i stället, men tyvärr, Richard verkade aldrig vara hemma när
Walter inte var det.

I de smala gliporna mellan sjoken av tid som hon ägnade åt att svara på Walters frågor lyckades
hon få reda på att han kom från Hibbing, Minnesota, och att han bidrog till kostnaderna för sina
juridikstudier genom att arbeta deltid som byggnadssnickare för samma entreprenör som hade
anställt Richard som hantlangare, och att han måste stiga upp fyra varje morgon för att hinna
plugga. Han började alltid gäspa vid niotiden på kvällen vilket Patty, som hade sitt eget
fulltecknade schema, uppskattade när de var ute tillsammans. Precis som han hade lovat hade
de sällskap av tre kvinnliga vänner han hade från high school och college, tre intelligenta och
kreativa flickor, vars viktproblem och klänningar med stadiga axelband skulle ha lockat Eliza att
fälla några syrliga kommentarer om hon hade träffat dem. Det var tack vare denna dyrkande
trojka som Patty började förstå hur mirakulöst beundransvärd Walter var.

Enligt sina vänner hade Walter vuxit upp i ett trångbott kyffe bakom kontoret på ett motell som
hette The Whispering Pines, med en alkoholiserad far, en äldre bror som regelbundet gav
honom stryk och gjorde sig löjlig över honom, en yngre bror som omsorgsfullt upprepade sin
äldste storebrors taskigheter, och en mor vars psykiska handikapp och tungsinne var så
förödande för hennes insatser som städerska och nattportier på motellet att Walter på
somrarna, när det var högsäsong, ofta städade rum hela eftermiddagarna och sedan checkade
in senkomna gäster medan fadern satt och söp med sina veteranpolare och mamman sov.
Detta fick han göra utöver sina ordinarie sysslor som bestod av att hjälpa fadern med
underhållet av anläggningen, det kunde gälla allt från att täta asfalten på parkeringsplatsen till
att rensa avlopp till att serva värmepannan. Fadern var beroende av hans hjälp och Walter
ställde upp i ett oförbränneligt hopp om att vinna sin fars gillande, något som hans vänner
menade dessvärre var omöjligt eftersom Walter var för känslig och för intellektuell och inte
tillräckligt intresserad av jakt och pickuper och öl (som bröderna var). Trots att han oavlönad
skötte något som motsvarade ett heltidsjobb året runt, hann Walter också med att spela
huvudroller i skolpjäser och musikaler, väcka varaktig tillgivenhet hos en mängd
barndomsvänner, lära sig att laga mat och sömnad till husbehov av sin mamma, ägna sig åt sina
naturintressen (tropiska fiskar, myrfarmer, akutvård av föräldralösa fågelungar, pressa
blommor), och utses till examenstalare för avgångsklassen. Han blev erbjuden ett stipendium
på ett elituniversitet men började på Macalester i stället, det var tillräckligt nära Hibbing för att
han skulle kunna ta bussen hem på fredagarna och hjälpa sin mor att bekämpa motellets
alltmer annalkande förfall (fadern hade tydligen emfysem numera och dög inte till någonting).
Walter hade drömt om att bli filmregissör eller rentav skådespelare men läste i stället juridik på
universitetet eftersom, som han påstods ha formulerat det: "Någon i familjen måste ha en
stadig inkomst."

Det var absurt – med tanke på att hon inte var det minsta intresserad av Walter – men Patty
kände av tävlingsnerven och blev också lätt störd av de andra flickornas närvaro på det som
kunde ha varit dejter, och det var med viss belåtenhet hon märkte att det var hon och inte de,
som tände en glimt i hans ögon och fick hans ohejdbara rodnad att utbryta. Hon tyckte allt om
att vara stjärnan, den kära Patty. I stort sett i alla sammanhang. Senast de gick på teatern, en
föreställning på The Guthrie i december, kom Walter strax innan ridån gick upp med
julklappsböcker till de andra flickorna och en enorm julstjärna till Patty som han hade haft med
sig på bussen och burit genom slaskiga gator och fått problem med att lämna in i garderoben på
teatern. Alla förstod, även Patty, att avsikten med att ge de andra flickorna intressanta böcker
och henne en krukväxt inte alls var att nedvärdera henne, tvärtom. Att Walter inte slösade sin
entusiasm på någon slankare version av sina rara, dyrkande vänner, utan hellre på Patty, som
använde sin egen intelligens och kreativitet i huvudsak till att fundera ut nya varianter på att
nämna Richard Katz lite som i förbigående, var gåtfullt och oroväckande men onekligen också
smickrande. Efter föreställningen bar Walter julstjärnan hela vägen till studenthemmet åt
henne, på bussen och genom ännu mer slask. På kortet som var fästat i en liten gren och som
hon inte såg förrän hon öppnade dörren till sitt rum stod det Till Patty med stor tillgivenhet från
hennes beundrande fan.

Det var i den vevan som Richard kom sig för att dumpa Eliza. Han var tydligen en riktigt hjärtlös
dumpartyp. Eliza var alldeles ifrån sig när hon ringde Patty och berättade vad som hade hänt,
och tjöt att "fikusen" hade snackat skit om henne, att Richard inte gav henne en chans, och att
Patty måste hjälpa henne och ordna så att hon fick träffa honom, han vägrade prata med henne
eller öppna för henne eller –

"Jag har examensprov", sa Patty kyligt.

"Du kan gå hem till honom så kan jag följa med", sa Eliza. "Jag måste bara få träffa honom och
förklara."

"Förklara vad då?"

"Att han måste ha lite överseende med mig! Att jag har rätt att få komma till tals!"

"Walter är inte bög", sa Patty. "Det är bara något du har fått för d i g."

"Ånej, han har snackat skit om mig med dig också, eller hur?"

"Nej", sa Patty. "Så är det inte alls."

"Nu kommer jag över så vi kan tänka ut hur vi ska göra."

"Jag har prov i historia i morgon förmiddag. Jag måste plugga."

Patty fick nu veta att Eliza hade slutat gå på lektionerna redan för sex veckor sedan, för att hon
var så uppfylld av Richard. Han hade utsatt henne för detta, hon hade gett upp allt för hans
skull, och nu hade han lämnat henne i sticket och hon måste hindra sina föräldrar från att
upptäcka att allting skulle gå åt helvete för henne, nu tänkte hon komma över till Pattys
studenthem och Patty måste stanna kvar där och vänta på henne så att de kunde planera hur
hon skulle göra.

"Jag är jättetrött", sa Patty. "Jag måste plugga nu och sedan sova."

"Jag fattar inte! Han har fått er att hata mig båda två! Mina två bästa människor i hela världen!"

Patty lyckades lägga på, sprang till biblioteket och satt kvar där tills det stängde. Hon var säker
på att Eliza skulle vänta utanför studenthemmet och stå där och röka fast besluten att hålla
henne vaken halva natten. Hon fasade för att betala det priset för vänskapen men fann sig ändå
i tanken och därför kändes det lustigt nog som en besvikelse att inte se ett spår av Eliza när hon
kom tillbaka till studenthemmet. Hon fick nästan lust att ringa henne, men lättnaden och
tröttheten vägde tyngre än skuldkänslorna.
Det gick tre dagar utan ett ord från Eliza. Kvällen innan Patty skulle åka hem på jullov slog hon
till slut Elizas nummer för att höra att allt var bra, men det bara ringde och ringde. Hon flög
hem till Westchester i ett moln av skuldkänslor och oro som växte sig tätare för var gång hon
utan framgång försökte få kontakt med sin vän från telefonen i föräldrarnas kök. På julafton
ringde hon till och med till Whispering Pines motell i Hibbing, Minnesota.

"Vilken fin julklapp!" sa Walter. "Att du ringer!"

"Jaså jaha, tack tack. Men jag ringer egentligen om Eliza. Hon är liksom bara borta."

"Var glad för det du", sa Walter. "Richard och jag fick dra ur jacket till slut."

"När var det?"

"Två dagar sedan."

"Å, men det var skönt att höra."

Patty stod kvar och pratade med Walter, svarade på alla hans frågor, beskrev sina prylgalna
syskons orimliga önskelistor, och de förödmjukande påminnelserna som alla i familjen gav
henne vartenda år om hur skrattretande gammal hon hade varit innan hon slutade tro på
jultomten, och faderns sexuella och skatologiska anspelningar i sina punschiga replikskiften
med hennes mellansyster, och mellansysterns "klagomål" över att hennes förstaårskurser på
Yale var alldeles för lätta och hennes mors vånda över beslutet som hon hade fattat tjugo år
tidigare att sluta fira chanukka och andra judiska helger. "Och hur står det till med dig?" frågade
Patty efter en halvtimme.

"Bra", sa han. "Mamma och jag håller på och bakar. Richard spelar dam med pappa."

"Det låter trevligt. Jag önskar att jag var där."

"Det gör jag med. Vi skulle kunna gå ut och gå med snöskor."

"Det låter jättemysigt."

Det lät verkligen jättemysigt, och Patty kunde inte längre avgöra om det var för att Richard var
där som Walter blev lockande eller om han möjligen var lockande av egen kraft – för sin
förmåga att få den plats där han för tillfället befann sig att framstå som hemtrevlig.

Det hemska samtalet från Eliza kom på juldagskvällen. Patty svarade i telefonen nere i källaren,
där hon satt för sig själv och tittade på en NBA-match. Innan hon ens hann be om ursäkt, bad
Eliza själv om ursäkt för att hon inte hade hört av sig och sa att hon haft fullt upp med att
springa till olika läkare. "De säger att jag har leukemi", sa hon.

"Nej."

"Jag ska börja få behandling efter nyår. Det är bara mina föräldrar som vet och du får inte säga
det till någon. Framför allt får du inte tala om det för Richard. Lovar du?"

Pattys moln av skuld och oro kondenserades nu till en tårfylld känslostorm. Hon grät och grät
och frågade Eliza om hon var säker, om läkarna var säkra. Eliza berättade att hon hade känt sig
hängig och det hade bara blivit värre ju senare på hösten det blev, men hon hade inte velat
säga det till någon för hon var rädd att Richard skulle dumpa henne om det visade sig att hon
hade körtelfeber, men till slut hade hon känt sig så vissen att hon hade gått till doktorn, och
domen hade fallit för två dagar sedan: leukemi.

"Är det den otäcka sorten?"

"De är otäcka allihop."

"Jamen den sorten man inte kan bli bra från?"

"Det finns en chans att behandlingen hjälper", sa Eliza. "Jag får veta mer om en vecka."

"Jag åker tillbaka tidigare. Jag kan bo hemma hos dig."

Men det märkliga var att Eliza inte längre ville att Patty skulle bo hos henne.

Apropå historien med jultomten: självbiografiförfattaren har inget till övers för föräldrar som
ljuger och ändå finns det grader i oskicket. Man kunde ljuga för en person som skulle överraskas
med en fest, man kunde ljuga på skoj, och man kunde ljuga för någon för att den personen som
gick på det skulle bli bortgjord. En jul när Patty var tonåring blev hon så förtvivlad över att de
retade henne för hennes onaturligt seglivade barndomstro på tomten (som höll i sig långt efter
det att två yngre syskon hade förlorat den) att hon vägrade komma ut från sitt rum och äta
julmiddag. Pappa, som kom in för att övertala henne, slutade för en gångs skull att le och sa på
fullt allvar att familjen hade låtit henne få behålla sina illusioner för att det var så sött med
hennes troskyldighet och de älskade henne extra mycket just för det. Det var skönt att höra,
men samtidigt var det så uppenbart bara blaj som motsades av att alla tyckte det var väldigt
roligt att retas med henne. Patty ansåg att det var föräldrarnas skyldighet att lära sina barn att
se verkligheten som den var.

Man kan bara konstatera att Patty, under alla vinterveckor som hon spelade Florence
Nightingale för Eliza – traskade i snöyra för att komma med soppa till henne, städade hennes
kök och badrum, satt uppe sent med henne och tittade på tv när hon borde ha sovit ordentligt
före matcherna, ibland somnade hon med armarna om sin utmärglade vän, hänföll till
överdrivna ömhetsbetygelser ("Du är min älskade lilla ängel", "Att se ditt ansikte är som att vara
i himlen", o.s.v. o.s.v.) och hela tiden vägrade hon ringa tillbaka när Walter sökte henne och
förklara varför hon inte hade tid att göra saker med honom längre – missade hur många
varningssignaler som helst. Nej, sa Eliza, den här speciella cytostatikan var inte den sorten som
fick folk att tappa håret. Och nej, det gick inte att planera in behandlingarna till sådana tider på
dagen då Patty var ledig och kunde hämta henne på kliniken. Och nej, hon ville inte säga upp
lägenheten och flytta hem till föräldrarna, och jo, föräldrarna kom jämt och hälsade på, det var
bara en ren slump att Patty aldrig träffade dem, och nej, det var inte alls ovanligt att
cancerpatienter gav sig själva antikräkmedel med en injektionsspruta, alltså precis en sådan
som Patty hittade på golvet under Elizas sängbord.

Man kan nog påstå att den skarpaste varningssignalen var Pattys beteende för att undvika
Walter. Hon såg honom på två matcher i januari och bytte som hastigast några ord med honom,
men han uteblev från en hel rad matcher efter det, och hennes medvetna skäl att inte besvara
alla telefonmeddelanden han senare lämnade var att hon skämdes för att erkänna att hon var
så mycket hos Eliza. Men varför skulle det vara pinsamt att ta hand om en vän som hade fått
cancer? Och likaså: hur svårt skulle det ha varit, då hon gick i femman, att lyssna lite på sina
klasskamraters sarkasmer beträffande jultomten, om hon hade haft det minsta intresse av att
få veta sanningen? Hon kastade bort den stora julstjärnan fast det fortfarande fanns liv i växten.

Walter fick till slut tag i henne mot slutet av februari, sent den snöiga dag då Gophers hade sin
stora match mot UCLA, sitt högst rankade motståndarlag den säsongen. Patty hade redan
kommit på kant med världen den dagen, på grund av ett telefonsamtal hon haft samma
morgon med sin mamma som fyllde år. Patty hade lovat sig själv att inte prata på om sitt eget
liv och än en gång märka att Joyce inte hörde på och att hon sket fullständigt i hur
motståndarna rankades. Men hon hade inte ens fått tillfälle att utöva denna självbehärskning
för Joyce var så till sig över Pattys mellansyster som hade provat för huvudrollen i en
nyuppsättning off-Broadway av Bröllopsgästen, för hennes lärare på Yale hade särskilt
uppmanat henne till det och hon hade fått rollen som inhoppare, vilket tydligen var en jättegrej
för det kunde leda till att systern tog ledigt från Yale ett tag och flyttade hem och ägnade sig åt
teater på heltid, och Joyce hade varit alldeles lyrisk.

När Patty skymtade Walter som kom runt det dystra tegelhörnet på Wilson Library vände hon
på klacken och gick med snabba steg åt ett annat håll, men han kom springande efter henne.
Snön hade samlats på hans stora pälsmössa och han var röd som ett stoppljus i ansiktet. Fast
han försökte le och låta vänlig skälvde han på rösten när han frågade Patty om hon hade fått
något av hans telefonmeddelanden.

"Jag har haft så otroligt mycket att göra", sa hon. "Jag är hemskt ledsen för att jag inte har
ringt."

"Är det något jag har sagt? Har jag förolämpat dig på något sätt?"

Han var sårad och arg och hon avskydde det.

"Nej, nej, inte alls", sa hon.

"Jag ville ringa ännu oftare, men jag var rädd för att bli för jobbig."

"Bara så himla mycket att göra", muttrade hon medan snön föll.

"Den som svarar i din telefon började låta riktigt irriterad på mig, för jag lämnade samma
meddelande hela tiden."

"Ja, hon har sitt rum precis vid telefon, så. Det fattar du nog. Hon får ta emot väldigt många
meddelanden."

"Jag fattar inte", sa Walter med gråten i halsen. "Vill du att jag ska lämna dig ifred? Är det så?"

Hon avskydde sådana här scener, hon avskydde dem.

"Det är bara det att jag verkligen har mycket att göra", sa hon. "Och dessutom har jag en viktig
match i kväll, så att."

"Nej", sa Walter, "det är något som är fel. Vad är det? Du ser så olycklig ut!"

Hon ville inte säga något om samtalet med sin mamma, för hon försökte ladda mentalt för
matchen och det var bäst att inte grubbla på sådant nu. Men Walter tjatade så förtvivlat på att
få en förklaring – han tjatade på ett sätt som gick utöver hans egna känslor, tjatade nästan för
rättvisans skull – att hon kände att hon måste säga någonting.

"Du måste lova att inte säga något till Richard", sa hon, fast hon redan när hon sa det insåg att
hon aldrig riktigt hade begripit varför det var förbjudet, "men Eliza har leukemi. Det är så
fruktansvärt."
Till hennes förvåning skrattade Walter högt. "Det låter inte särskilt sannolikt."

"Men så är det", sa hon, "oavsett om du tycker det låter sannolikt eller inte."

"Okej. Och går hon fortfarande på heroin?"

En sak som hon sällan hade funderat på tidigare – att han var två år äldre än hon – gjorde sig
plötsligt påmind.

"Hon har leukemi", sa Patty. "Jag vet ingenting om heroin."

"Till och med Richard har så pass mycket vett att han håller sig borta från sådan skit. Vilket
säger en hel del, tro mig."

"Jag vet ingenting om det."

Walter nickade och log. "Då är du verkligen en rar flicka."

"Det vet jag inte precis", sa hon. "Men jag måste gå och äta nu och koncentrera mig på
matchen."

"Jag kan inte komma på din match i kväll", sa han när hon vände för att gå. "Jag skulle gärna
vilja, men Harry Blackmun ska föreläsa. Jag måste gå på det."

Hon vände sig irriterat om igen. "Ingen fara."

"Han sitter i Högsta domstolen. Han skrev inlagan i Roe mot Wade -målet."

"Jag vet det", sa hon. "Mamma har praktiskt taget ett altare för honom som hon tänder rökelse
på. Du behöver inte tala om för mig vem Harry Blackmun är."

"Nej visst. Ursäkta."

Snön virvlade mellan dem.

"Men då så, då ska jag inte besvära dig mer", sa Walter. "Det var tråkigt med Eliza. Hoppas hon
repar sig."

Självbiografiförfattaren klandrar ingen annan än sig själv – inte Eliza, inte Joyce, inte Walter –
för det som sedan hände. Precis som alla andra spelare hade hon genomlidit många iskalla
svackor med frustrerande måltorka och gjort sin beskärda del av plattmatcher, men till och med
under sina allra sämsta kvällar hade hon känt att hon var insvept i något större – i laget, i
sportsmannaandan, i tanken att det var viktigt med idrott – och funnit verklig tröst i de
uppmuntrande tillropen från sina lagsystrar och deras raljerande i halvtid för att driva oturen på
flykten, alla variationer på skämten om träklossar och tvålfingrar, de sedvanliga ramsorna som
hon själv hade gastat tusen gånger tidigare. Hon hade alltid velat ha bollen, för bollen hade
alltid räddat henne, bollen var det hon var säker på att hon hade i livet, bollen hade varit
hennes trogna följeslagare under alla ändlösa somrar när hon var yngre. Och alla repetitiva
ritualer som folk gör i kyrkan och som verkar andefattiga eller larviga för dem som inte tror –
lowfiveklappen efter vartenda målskott, stora gruppkramen efter varje sänkt frikast,
highfiveklappen för varje lagkamrat som gick av planen, de ständiga ropen: "Kör hårt
SHAWNA!" och "Snyggt jobbat CATHY!" och "SVISCH, svisch, WAHOO, wahoo" – hade blivit som
hennes andra natur, det hade känts absolut rätt med dem, som ett nödvändigt stöd för att
prestera på topp utan att tänka, och det skulle lika lite ha föresvävat henne att skämmas för
dem som för att hon svettades så att det stänkte av att springa fram och tillbaka över planen.
Damidrott var inte bara rar och gullig, givetvis inte. Bakom alla kramar låg infekterade
rivaliteter och moraliserande in tolerans och svår otålighet, Shawna skällde på Patty för att hon
drog för många förstapassningar till Cathy och nästan aldrig till henne, Patty kokade av ilska när
den tröga reservcentern Abbie Smith om igen hade en hållen boll som hon vände till ett
hoppskott hon sedan inte kunde kontrollera, Mary Jane Rorabacker närde ett outsläckligt agg
mot Cathy för att hon inte hade frågat henne om hon ville bo ihop med Cathy och Patty och
Shawna andra året, trots att de hade varit stjärngänget på St. Paul Central, varenda starter blev
skamligt lättad så snart ett lovande nyförvärv eller en potentiell rival inte höll måttet när trycket
blev för stort o.s.v. o.s.v. o.s.v. Men all tävlingssport grundade sig på en uppoffringsmyt, en
mekanisk tilltro, och när det äntligen på allvar hade trummats in i en, på mellanstadiet eller
som allra senast i high school, behövde man inte fundera på något viktigt när man styrde
stegen mot hallen och bytte om, man visste Svaret på Frågan, Svaret var Laget, och alla
ursäktliga privata stötestenar lades åt sidan.

Det är möjligt att Patty, upprörd som hon var efter sammanstötningen med Walter, glömde att
äta ordentligt. Något var definitivt på tok redan när hon kom till Williams Arena. UCLA-spelarna
var gigantiska och aggressiva, med tre startare som var hundraåttio eller ännu längre, och
Coach Treadwells taktik var att trötta ut dem med snabba uppspel och låta sina kortaste
spelare, framför allt Patty, sno på och anfalla innan Bruins hade sitt försvar på plats. I försvaret
gick det ut på att spela mycket aggressivare och försöka dra in Bruins två största målgörare i
foulsituationer så tidigt som möjligt. Ingen räknade med att Gophers skulle vinna, men om de
vann kunde de flyttas upp till tjugo bästa på de inofficiella nationella rankinglistorna – högre än
de någonsin varit så länge Patty ingått i laget. Och därför var detta sämsta tänkbara tillfälle för
henne att förlora sin tro.

Hon upplevde en egendomlig svaghet i bålen. Hon hade sin vanliga räckvidd, men musklerna
kändes på något vis oelastiska. Medspelarnas höga peppskrik gick henne på nerverna, men ett
tryck över bröstet, en osäkerhetskänsla, hindrade henne från att skrika tillbaka. Hon lyckades
tränga bort alla tankar på Eliza, men i stället kom hon på sig själv med att begrunda saker som
att efter den här och nästa halvsäsong skulle hennes idrottskarriär vara slut för alltid, medan
hennes mellansyster kunde fortsätta och vara berömd skådespelerska resten av sitt liv, och
idrotten därför egentligen hade varit en rätt bortkastad investering av hennes tid och energi,
och hur sorglöst hon under alla år hade struntat i sin mammas antydningar med den
innebörden. Man kan lugnt säga att sådana tankegångar inte var att rekommendera strax före
en viktig match.

"Var bara dig själv, var världsbäst", sa Coach Treadwell till henne. "Vem är vår ledare?"

"Jag är vår ledare."

"Högre."

"Jag är vår ledare!"

"Högre!"

"JAG ÄR vår ledare."

Den som har hållit på med lagsport förstår att Patty genast kände sig starkare och mer
fokuserad och ledaraktig när hon hade sagt det. Lustigt att det där knepet fungerar – att man
kan ge en transfusion av självförtroende genom enkla ord. Allt kändes bra under
uppvärmningen och bra när hon skakade hand med Bruins lagkaptener och kände deras
värderande blickar på sig, och väl medveten om att de hade fått höra att hon var farlig som
målgörare och Gophers anförare i försvaret, klev hon in i sin framgångsroll som vore det en
rustning. Men när matchen väl har börjat och man börjar störtblöda självförtroende går det
inte att få transfusioner från sidlinjen. Patty satte ett enda poäng i en lätt lay-up utan försvar
och det var i princip slutet på hennes kväll. Redan efter den andra minuten visste hon på
klumpen hon hade i halsen att så kass som hon snart skulle vara hade hon aldrig varit förr.
Hennes motspelare i bortalaget dominerade med minst fem centimeter och femton kilo över
henne förutom ett orimligt antal höga hopp, men problemet var inte bara fysiskt, eller inte ens i
huvudsak fysiskt. Problemet var nederlaget i hennes hjärta. I stället för att elda på sitt raseri
över det orättvisa med Bruins fysiska övertag och stenhårt jaga bollen, som coachen hade sagt
att hon skulle göra, kände hon sig besegrad av orättvisan: hon tyckte synd om sig själv. Bruins
försökte med en helplanspress och upptäckte att det fungerade suveränt. Shawna tog en retur
och passade till Patty, men hon blev inträngd i hörnet och gav upp den. Hon fick bollen igen och
kom utanför linjen. Hon fick bollen igen och fintade bort den rakt i händerna på en försvarare,
som om hon gav henne en liten present. Coach Nagel begärde time-out och sa åt henne att
placera sig längre upp på planen för att forcera, men där väntade Bruins på henne. En lång
passning studsade ur händerna på henne och ut i publiken. Hon försökte svälja klumpen i
halsen och bli arg, men fick en foul för tackling. Hon hade ingen spänst i sina hoppskott. Hon
sumpade bollen två gånger i tresekundersområdet och tränaren plockade ut henne för att prata
lite.

"Var är min flicka någonstans? Var är min ledare?"

"Jag har inte gnistan i kväll."

"Jodå, det har du visst det, du måste bara hitta den. Den finns där inne. Hitta den."

"Okej."

"Skrik åt mig. Släpp ut det."

Patty skakade på huvudet. "Jag vill inte släppa ut det."

Tränaren kröp ihop och stirrade henne rakt i ansiktet och med stor viljeansträngning tvingade
sig Patty att möta hennes blick.

"Vem är vår ledare?"

"Jag."

"Skrik det högt."

"Jag kan inte."

"Vill du att jag ska bänka dig? Är det det du vill?"

"Nej!"

"Ut med dig då. Vi behöver dig. Vad det än är så kan vi prata om det efteråt. Okej?"

"Okej."

Den här nya transfusionen rann rakt ut i störtblödningen utan att cirkulera ett enda varv genom
Pattys kropp. För sina lagkamraters skull blev hon kvar i matchen, men hon återföll till sin gamla
vana att vara bussig, att följa spelet i stället för att leda det, att passa i stället för att skjuta, och
sedan till sin ännu äldre vana att hålla sig ute på golvet och satsa på långskott, varav en del
skulle ha kunnat gå i en annan kväll, men inte den här kvällen. Vad svårt det är att gömma sig
på en basket bollplan! Patty blev rundad i försvaret gång på gång, och varje förlust tycktes göra
nästa mer trolig.

Det hon upplevde blev hon mycket mer förtrogen med senare i livet när hon hade fått stifta
bekantskap med djup depression, men den februarikvällen var det en fruktansvärd ny känsla att
märka att matchen snurrade på omkring henne, fullständigt utanför hennes kontroll, och att
ana att allt som skedde, varje boll som kom och gick i retur, varje tung duns av hennes fötter
mot golvet, varje nytt försök att screena en helfokuserad och blodtörstig Bruin, varje
lagkamrats käcka dask på axeln i halvtid, betydde att hon var usel och hennes framtid tom och
att det var lönlöst att kämpa.

Till slut satte tränaren henne på bänken för gott, mot slutet av andra halvlek, när Gophers låg
under med 25 poäng. Hon piggnade till en smula så fort hon var tryggt och säkert bänkad. Hon
fick tillbaka rösten och hejade på sina kamrater och highfivade dem som en ivrig nybörjare, hon
njöt av förnedringen i att bli deklasserad till cheerleader i en match där hon borde vara
stjärnan, och tog emot skammen med att bli alltför finkänsligt tröstad av sina medlidsamma
lagkamrater. Hon kände att hon tveklöst förtjänade att bli förnedrad och utskämd på det här
viset, så kass som hon hade varit. Det här vältrandet i skiten var det bästa på hela dagen.

Efteråt, i omklädningsrummet, uthärdade hon tränarens predikan med dövörat till och satt
sedan på en bänk och grät i en halvtimme. Hennes vänner var hänsynsfulla nog att lämna
henne ifred.

I sin dunjacka och sin Gophersluva gick hon bort till Northrop Auditorium i hopp om att
Blackmuns föreläsning på något sätt fortfarande höll på där inne, men där var det släckt och
låst. Hon övervägde att gå hem till sin korridor och ringa Walter, men hon insåg att det hon
helst av allt ville göra nu var att bryta mot reglerna och supa sig full på vin. Genom snöiga gator
gick hon över till Eliza och här insåg hon att det hon egentligen ville var att överösa sin vän med
vrålande tillmälen.

Eliza protesterade i porttelefonen och sa att det var sent och att hon var trött.

"Nej, du måste släppa in mig", sa Patty. "Du har inget val."

Eliza släppte in henne och gick sedan och lade sig på soffan. Hon var klädd i pyjamas och
lyssnade på någon form av dunkande jazz. Luften var tjock av letargi och gammal rök. Patty stod
framför soffan, inpackad i sin dunjacka, medan den smältande snön rann från hennes blöta
skor, och iakttog hur långsamt Eliza andades och hur lång tid det tog för impulsen att säga
något att verkställas – diverse slumpartade rörelser med ansiktsmusklerna blev gradvis lite
mindre slumpartade och samlades slutligen till en mumlande fråga: "Hur gick matchen."

Patty svarade inte. Efter ett tag var det uppenbart att Eliza hade glömt att hon var där.

Det verkade inte vara någon mening med att överösa henne med tillmälen just nu, så Patty
finkammade lägenheten i stället. Knarkgrejerna kom snabbt i dagen, där de låg på golvet
alldeles vid soffans ena ände – Eliza hade bara slängt en kudde över dem. Underst i en trave
med lyriktidningar och musikmagasin på Elizas skrivbord låg den blå ringpärmen. Såvitt Patty
kunde se hade ingenting tillkommit sedan sommaren. Hon bläddrade igenom Elizas papper och
räkningar, och letade efter något som hade med sjukdomar att göra men hittade ingenting.
Jazzskivan stod på repeat. Patty stängde av och satte sig på soffbordet med klippboken och
knarkgrejerna framför sig på golvet. "Vakna nu", sa hon.

Eliza knep ihop ögonen ännu hårdare.

Patty puttade till henne på benet. "Vakna."

"Jag måste ha en cigg. Jag blev helt utslagen av cellgiftet."

Patty tog henne i armen och drog upp henne.

"Hallå", sa Eliza med ett mulet leende. "Kul att se dig."

"Jag vill inte vara vän med dig längre", sa Patty. "Jag vill inte träffa dig mer."

"Varför inte?"

"Jag vill inte bara."

Eliza blundade och skakade på huvudet. "Men du måste hjälpa mig", sa hon. "Jag har tagit
droger för att jag har så ont. För att jag har cancer. Jag ville tala om det för dig. Men jag
skämdes för mycket." Hon lutade sig åt sidan och ramlade ihop igen.

"Du har inte cancer", sa Patty. "Det var bara som du ljög för att du inbillar dig något larv om
mig."

"Jo, jag har visst leukemi. Det är ingen tvekan om att jag har leukemi."

"Jag kom hit för att personligen säga det här, för artighets skull. Men nu tänker jag gå."

"Nej. Du måste vara här hos mig. Jag har ett drogproblem som du måste hjälpa mig med."

"Jag kan inte hjälpa dig. Du får åka hem till dina föräldrar."

Det blev tyst en lång stund. "Ge mig en cigg", sa Eliza.

"Jag avskyr dina cigaretter."

"Jag trodde du fattade grejen med föräldrar", sa Eliza. "När man inte är den som de önskade
sig."

"Jag fattar ingenting när det gäller dig."

Det blev tyst igen. Sedan sa Eliza: "Du vet väl vad som kommer att hända om du går nu, va? Jag
kommer att ta livet av mig."

"Ja, det var ju en jättebra anledning för mig att stanna kvar och vara vän med dig", sa Patty.
"Det låter som om vi kommer att få väldigt kul ihop, du och jag."

"Jag menar bara att det är nog det jag kommer att göra. Du är det enda jag har som är fint och
äkta."

Patty tog sprutan och knarket och stoppade det i fickan på sin dunjacka. "Vad är det för
telefonnummer till dina föräldrar?"

"Du får inte ringa dem."

"Jag tänker ringa dem. Du har inget val."

"Är du fortfarande vän med mig? Kommer du och hälsar på?"

"Ja", ljög Patty. "Bara jag får deras nummer."

"De frågar jämt efter dig. De tycker du har ett gott inflytande på mig. Är vi fortfarande vänner?"

"Ja", ljög Patty igen. "Vad har de för nummer?"

När föräldrarna kom, efter midnatt, såg de just så bistra ut som folk gör när de blivit störda mitt
i ett långt skönt avbrott i hanteringen av exakt sådana här saker. Patty tyckte det var
spännande att äntligen få träffa dem, men det var av allt att döma inte ömsesidigt. Fadern hade
ett stort skägg och djupt liggande mörka ögon, modern var liten och nätt och gick i högklackade
läderstövlar och tillsammans hade de en starkt erotisk utstrålning som påminde Patty om
franska filmer och om Elizas upplysning om att de var varandras stora kärlek i livet. Det hade
inte gjort Patty något om de hade sagt några urskuldande ord för att de hade bussat sin
olyckliga dotter på aningslösa utomstående som hon, eller några tacksamma ord för att hon
hade befriat dem från deras dotter de senaste två åren, eller några småskamsna ord som
uttryckte vetskap om vems pengar som hade finansierat den senaste krisen. Men så fort den
lilla kärnfamiljen var tillsammans i vardagsrummet, utspelades ett besynnerligt
diagnostiserande drama i vilket det inte tycktes finnas någon roll alls åt Patty.

"Okej, vilka droger? sa pappan.

"Äää, smack", sa Eliza.

"Smack, cigaretter, sprit. Och mer? Är det något mer?"

"Lite kola ibland. Inte så mycket numera."

"Något mer?"

"Nej, det var allt."

"Och din kompis här? Tar hon också droger?"

"Nej, hon är jättestor basketstjärna", sa Eliza. "Det vet ni. Hon är helt ren och jättesnäll. Hon är
så otrolig."

"Visste hon att du tog?"

"Nej, jag sa att jag hade cancer. Hon visste inte något."

"Hur länge har det hållit på så här?"

"Sedan i julas."

"Och hon trodde på dig. Du fick ihop en snygg liten lögn som hon t rodde på."

Eliza fnittrade.

"Ja, jag trodde henne", sa Patty.

Fadern kastade inte ens en blick åt hennes håll. "Och vad är det här", sa han och höll upp den
blå pärmen.
"Det är min Pattypärm", sa Eliza.

"Som en klippbok gjord av någon fullkomligt tvångsfixerad", sa fadern till modern.

"Sa hon alltså att hon tänkte gå", sa modern, "och då sa du att du tänkte ta livet av dig."

"Ungefär så", erkände Eliza.

"Det här är rätt tvångsfixerat faktiskt", kommenterade fadern som bläddrade i pärmen.

"Har du riktiga självmordstankar?" sa modern. "Eller var det bara ett hot för att din kamrat inte
skulle gå?"

"Mest ett hot", sa Eliza.

"Mest?"

"Okej, jag har väl inte riktiga självmordstankar då."

"Och ändå är du medveten om att vi måste ta det på allvar nu", sa modern. "Vi har inget val."

"Hör ni, jag får nog gå nu", sa Patty. "Jag har lektion i morgon bitti."

"Vilken sorts cancer låtsades du ha?" sa fadern. "Var i kroppen skulle den sitta?"

"Jag sa att det var leukemi."

"I blodet då alltså. En låtsascancer i blodet."

Patty lade knarket och det andra på armstödet till en fåtölj. "Jag lägger detta här", sa hon. "Jag
måste faktiskt gå nu."

Eliza reste sig från soffan. "När ses vi igen? Ses vi i morgon?"

"Nej", sa Patty. "Jag tror inte det."

"Vänta!" Eliza rusade fram och grep Patty i handen. "Jag har sabbat allting, men jag ska skärpa
mig och sedan kan vi träffas igen. Okej?"

"Ja ja, okej", ljög Patty medan föräldrarna ryckte närmare för att bända loss sin dotter från
henne.

Himlen hade ljusnat och temperaturen hade fallit till nära noll. Patty drog i sig andetag efter
andetag av ren luft, långt ner i lungorna. Hon var fri! Hon var fri! Och å, vad hon önskade att
hon kunde gå tillbaka nu och spela om matchen mot UCLA. Klockan var ett på morgonen, hon
var tom i magen, men ändå kände hon sig redo att briljera. Hon rusade nerför Elizas gata i pur
upphetsning över sin frihet, och för första gången hörde hon tränarens ord i öronen, tre timmar
efter att de hade yttrats, hörde henne säga att det bara var en match, att alla gjorde en dålig
match någon gång, att hon skulle bli sig själv i morgon. Hon kände sig beredd att lägga ner ännu
större kraft på att hålla sig i trim och förbättra sitt spel, beredd att gå fler gånger på teatern
med Walter, beredd att säga till sin mamma: "Så fantastiskt roligt med Bröllopsgästen!" Beredd
att bli en bättre människa på alla fronter. I sin eufori sprang hon så blint att hon inte såg den
svarta isfläcken på trottoaren förrän hennes vänstra ben på ett otäckt sätt hade glidit utåt i
sidled bakom det högra benet och hon hade slitit sönder hela jävla knät och låg på marken.

Det finns inte mycket att säga om de sex veckor som följde. Hon opererades två gånger, andra
gången på grund av en infektion efter den första, och blev en hejare på kryckor. Hennes mor
flög dit till den första operationen och behandlade sjukhuspersonalen som om de var
bondlurkar med tvivelaktig tankeförmåga, varpå Patty blev tvungen att be om ursäkt å hennes
vägnar och vara extra medgörlig så fort Joyce inte var inne på hennes rum. När det visade sig
att Joyce kanske hade haft rätt i att inte lita på läkarna, blev Patty så förtretad att hon inte sa
ett ord om den andra operationen förrän samma dag den skulle utföras. Hon försäkrade Joyce
att det inte fanns någon anledning att flyga hit igen – hon hade miljoner vänner som tog hand
om henne.

Walter Berglund hade lärt sig av sin egen mamma hur man passar upp på kvinnor med krämpor
och han drog fördel av Pattys utdragna invaliditet till att åter ta plats i hennes liv. Dagen efter
den första operationen dök han upp med en drygt meterhög rumsgran och sa att det kanske
var roligare för henne med en riktig krukväxt i stället för snittblommor som inte stod så länge.
Efter det lyckades han hälsa på Patty nästan varenda dag utom på helgerna, då han måste åka
hem till Hibbing för att hjälpa sina föräldrar, och han blev snabbt en favorit hos hennes
idrottsvänner för att han var så snäll och gullig. Hennes mer alldagliga kompisar blev glada för
att han lyssnade på dem med mycket större uppmärksamhet än alla killar som inte kunde
bortse från deras utseende, och Cathy Schmidt, den klyftigaste bland hennes vänner, ansåg att
Walter skulle platsa i Högsta domstolen så skärpt som han var. Det var något nytt i
Flickidrottarnas värld att man kunde ha en kille med i gänget som alla kände sig avspända och
naturliga med, en kille som kunde sitta och fika ute i foajén under pluggpauserna och vara en av
tjejerna. Och alla kunde se att han var tokig i Patty, och alla utom Cathy Schmidt höll med om
att det var alldeles strålande.

Cathy, som sagt, var vassare än de andra. "Du är egentligen inte så intresserad va", sa hon.

"På sätt och vis är jag det", sa Patty. "Men på sätt och vis inte."

"Så ... ni två har inte ..."

"Nej! Ingenting! Jag borde aldrig ha sagt något om att jag blev våldtagen. Han blev alldeles
nipprig när jag berättade det. Liksom ... ömsint och ... OMPYSSLIG OCH ... arg. Och nu är det
som om han väntar på skriftligt tillstånd, eller på att jag ska ta första steget. Och liksom,
kryckorna underlättar ju inte precis. Men det är som om jag har en väldigt snäll och
väldresserad hund efter mig."

"Det låter inget vidare", sa Cathy.

"Nej. Det är det inte heller. Men jag kan inte göra mig av med honom heller, för han är så
otroligt snäll mot mig och jag tycker faktiskt väldigt mycket om att prata med honom."

"Du är på sätt och vis intresserad."

"Precis. Kanske till och med lite mer än på sätt och vis. Men ..."

"Men inte helt galet mer."

" Just det."

Walter var nyfiken på allt. Han läste vartenda ord i dagstidningen och i Time, och i april, när
Patty äntligen hade blivit halvrörlig igen, började han fråga om hon inte ville följa med på olika
föredrag och smala filmer och dokumentärer som hon annars inte skulle ha drömt om att gå
och se. Antingen det var på grund av hans kärlek eller på grund av den stora luckan i hennes
kalender som uppstått genom skadan, så var det första gången som någon hade sett rakt
igenom hennes idrottarfasad och upptäckt att det strålade där inne. Visserligen kände hon sig
underlägsen Walter i stort sett alla kategorier mänsklig kunskap utom sport, men hon var ändå
tacksam för att han satte ljus på att hon faktiskt hade åsikter och att hennes åsikter kunde skilja
sig från hans. (Det var en uppfriskande kontrast till Eliza som, om man frågade henne vem som
för närvarande var Amerikas president, skulle ha gapskrattat och sagt att hon inte hade en
aning och lagt på en ny platta.) Walter brann av alla möjliga heta och besynnerliga åsikter – han
hatade påven och katolska kyrkan men stödde den islamska revolutionen i Iran som han
hoppades skulle leda till bättre energihushållning i USA; han tyckte det var bra med Kinas nya
ett barnspolitik och tyckte att USA borde införa något liknande; han var mindre bekymrad över
tillbudet i Harrisburg än över det låga bensinpriset och hävdade nödvändigheten av spårbunden
höghastighetstrafik som skulle göra personbilen föråldrad o.s.v. o.s.v. – och Patty fann en roll i
att tjurskalligt gilla sådant som han ogillade. I synnerhet tyckte hon att det var roligt att säga
emot honom i ämnet Kvinnoförtryck. En eftermiddag mot slutet av terminen, när de båda tog
en kopp kaffe på studentkåren, hade de ett minnesvärt samtal om Pattys lärare i Primitiv konst,
vars föreläsningar hon uppskattande beskrev för Walter genom att lite fint antyda vissa brister i
hans karaktär.

"Blää", sa Walter. "Det där låter som en sådan där medelålders majje som inte kan sluta prata
om sex."

"Jo, fast han pratar om fruktbarhetssymboler", sa Patty. "Det är inte hans fel att den enda
skulptur vi har som är femtiotusen år gammal handlar om sex. Dessutom har han vitt skägg, och
det räcker för att jag ska tycka synd om honom. Jo, men tänk efter. Han står där uppe, och han
har alla de här snuskiga sakerna han vill säga om 'dagens unga damer' du vet och våra 'magra
lår' och så där, och han vet att vi blir generade och han vet att han har sitt skägg och att han är
medelålders och vi är allihop, ja, vi är ju yngre. Men han kan inte låta bli att säga vissa saker i
alla fall. Det måste vara jättejobbigt, tycker jag. Att inte kunna undgå att göra bort sig."

"Men det är så motbjudande!"

"Och dessutom", sa Patty, "tror jag att han faktiskt mest gillar riktigt fläskiga lår, jag tror att det
är vad det egentligen handlar om: han gillar hela den här stenåldersgrejen. Du vet: fett. Och det
är gulligt och lite sorgligt att han är så tänd på gammal konst."

"Men blir du inte förolämpad, som feminist?"

"Jag tänker inte på mig själv som feminist."

"Det är ofattbart!" sa Walter rodnande. "Stöder du inte jämställdhetstillägget?"

"Jag är nog inte så politisk av mig."

"Men hela orsaken till att du är här i Minnesota är att du fick ett idrottsstipendium och det
kunde inte ha hänt ens för fem år sedan. Du är här tack vare feministisk federal lagstiftning. Du
är här tack vare förordning nio."

"Men förordning nio handlar bara om grundläggande rättvisa", sa Patty. "Om hälften av
eleverna är flickor ska de ha hälften av idrottspengarna."

"Och det är feminism!"

"Nej, det är vanlig rättvisa. För, ta till exempel Ann Meyers. Har du hört talas om henne? Hon
var stor stjärna på UCLA och hon har precis skrivit på ett kontrakt med NBA vilket är rena löjan.
Hon är liksom en och sjuttiofem och flicka. Hon kommer aldrig att få spela. Män är helt enkelt
bättre på sport än kvinnor och kommer alltid att vara det. Det är därför hundra gånger fler
människor går och tittar på herrbasket än på dambasket – det finns så mycket mer som män
kan göra rent fysiskt. Det är bara fånigt att förneka det."

"Men tänk om du vill bli läkare och de inte tar in dig på läkarlinjen för att de föredrar manliga
elever?"

"Det skulle vara orättvist, det med, fast jag vill inte bli läkare."

"Men vad vill du då?"

Nästan förprogrammerat, eftersom hennes mamma så ihärdigt hade förespråkat enastående

karriärer för sina döttrar, och också för att hon enligt Patty hade varit en undermålig förälder,
var Patty inställd på att vilja bli hemmafru och en enastående mor. "Jag vill bo i ett vackert
gammalt hus och ha två barn", sa hon. "Jag vill bli en riktigt riktigt bra mamma."

"Vill du inte ha ett yrke också?"

"Att ta hand om barnen skulle vara mitt yrke."

Han rynkade pannan och nickade.

"Där ser du", sa hon. "Jag är inte speciellt spännande. Jag är inte alls lika spännande som dina
andra vänner."

"Det är absolut inte sant", sa han. "Du är otroligt spännande."

"Det var ju väldigt snällt av dig att säga så, men jag tycker inte att det finns någon grund för
det."

"Jag tror du har så mycket mer inom dig än vad du vågar erkänna."

"Du har tyvärr inte någon alldeles realistisk uppfattning om mig", sa Patty. "Du kan säkert inte
säga en enda spännande sak om mig."

"Vi kan börja med din idrottstalang", sa Walter.

"Dribbla dribbla. Jättespännande."

"Och ditt sätt att tänka", sa han. "Bara det att du tycker att den där hemska läraren är gullig och
sorglig."

"Men du höll inte med om det!"

"Och hur du talar om din familj. Hur du berättar saker om dem. Att du bor så långt bort från
dem och har ditt eget liv här. Allt det där är otroligt intressant."

Patty hade aldrig umgåtts med en man som var så ohöljt förälskad i henne. Det Walter och hon
i all tysthet hade talat om var förstås hans längtan efter att få ta i henne. Men ju mer hon
träffade honom, desto mer kom det ändå att kännas som att trots att hon inte var snäll – eller
kanske just därför, att hon inte var snäll, att hon var så sjukligt tävlingsfixerad och dragen till
sådant som var osunt – så var hon faktiskt en rätt spännande person. Och Walter som så ivrigt
framhöll hur spännande hon var, hade påtagligt lyckats med att i sin tur utveckla sina
spännande sidor för hennes skull.

"Om du är en sådan feminist", sa hon, "hur kan du då vara bästis med Richard? Är inte han rätt
cynisk?"

Walter mulnade. "Jo, absolut, om jag hade en syster skulle jag se till att hon aldrig fick träffa
honom."

"Varför det?" frågade Patty. "Skulle han behandla henne illa? Är han taskig mot tjejer?"

"Det är inte hans avsikt. Han tycker om tjejer. Han avverkar dem lite väl snabbt helt enkelt."

"För att vi är utbytbara? För att vi bara är objekt?"

"Det är inte något politiskt", sa Walter. "Han är för lika rättigheter. Det är mer som ett missbruk
han har. Hans pappa söp ju hårt, och Richard dricker inte alls. Men det är samma sak som att
tömma hela spritskåpet i avloppet efter ett fylleslag. Det är så han gör med en flicka han gör
slut med."

"Det låter förskräckligt."

"Ja, jag gillar inte det draget hos honom något vidare."

"Men ändå är du kompis med honom trots att du är feminist."

"Man säger inte upp bekantskapen med en vän bara för att han inte är perfekt."

"Nej, men man försöker hjälpa honom att bli en bättre människa. Man förklarar varför det är fel
att göra som han gör."

"Är det så du gjorde med Eliza?"

"Okej, det ligger något i det."

Nästa gång hon pratade med Walter bjöd han äntligen ut henne på en riktig middag-med-bio-
dejt. Filmen (mycket typiskt Walter) visade sig vara en gratisvisning, en svartvit grekisk historia
betitlad O Darkos – Besten i Aten. Medan de satt i Konstvetenskapens biograf, omgivna av
tomma platser, och väntade på att filmen skulle börja, berättade Patty om sina sommarplaner.
Hon skulle bo hemma hos Cathy Schmidt i hennes föräldrars villa utanför stan, fortsätta med
sjukgymnastiken och träna för en comeback nästa säsong. Rätt som det var frågade Walter, i
den ödsliga biografen, om hon inte hellre ville bo i rummet som skulle stå tomt när Richard
flyttade till New York.

"Ska Richard flytta?"

"Ja", sa Walter, "New York är stället där den nyskapande musiken finns. Han och Herrera vill
ombilda bandet och försöka slå igenom där. Och jag har fortfarande tre månader kvar på
hyreskontraktet."

"Oj", sa Patty och ordnade omsorgsfullt ansiktsdragen. "Och jag skulle bo i hans rum."

"Nja, det skulle inte vara hans rum längre", sa Walter. "Det skulle bli ditt. Det är en lagom
promenad till sporthallen därifrån. Vad jag förstår blir det mycket enklare än att pendla hela
vägen från Edina."
"Och då frågar du om jag vill bo ihop med dig."

Walter rodnade och undvek hennes blick. "Du skulle förstås ha ditt eget rum. Men jo, om du
har lust att äta middag med mig någon gång och sitta och snacka, så vore det jättetrevligt, det
med. Jag tror nog att jag är en person som du kan lita på respekterar din privata sfär men som
också finns där om du vill ha sällskap."

Patty tittade noga på honom, och ansträngde sig för att förstå. Hon kände en kombination av
att bli (a) förolämpad, och (b) mycket ledsen för att Richard skulle flytta från stan. Det var nära
att hon sa till Walter att han borde kyssa henne först, om han tänkte hålla på och be henne
komma och bo ihop med honom, men hon var så förolämpad att hon inte kände för att bli kysst
just då. Och sedan släcktes ljuset i salongen.

Som självbiografiförfattaren minns det, handlade Besten i Aten om en stillsam revisor med
hornbågade glasögon som en morgon på väg till sitt arbete får se sig själv på
förstasidesnyheterna under rubriken BESTEN I ATEN ÄNNU På FRI FOT. Atenare på gatan börjar genast peka
på honom och jaga honom, och han är på vippen att bli fasttagen när han räddas av ett gäng
terrorister eller kriminella som får för sig att han är deras ledare. Gänget hyser djärva planer på
att göra något i stil med att spränga Parthenon i luften, och hjälten försöker förklara att han
bara är en stillsam revisor, inte Besten, men gänget räknar så stenhårt med hans stöd, och
övriga medborgare i stan är så orubbligt inriktade på att slå ihjäl honom att det till slut inträffar
det häpnadsväckande att han sliter av sig glasögonen och blir deras orädde ledare – Besten i
Aten! "Okej, gubbar, så här ser vår plan ut."

Under föreställningen såg Patty Walter i revisorn och fantiserade om att han skulle slita av sig
glasögonen på det där viset. Efteråt, när de åt middag på Vescio's, tolkade Walter filmen som
en allegori över kommunismen i efterkrigstidens Grekland och förklarade för Patty hur USA,
som behövde Nato-allierade i sydöstra Europa, länge hade underblåst den politiska
repressionen där borta. Revisorn, sa han, var den lilla människan som så småningom lär sig att
inse sin plikt att gå med i den väpnade kampen mot högerfalangens repression.

Patty drack vin. "Jag håller inte alls med om det", sa hon. "Jag anser att den handlar om att
huvudpersonen aldrig fick leva på riktigt, för att han var så ansvarsfull och försynt, och han
hade inte en aning om vad han egentligen var i stånd till. Han började inte leva på allvar förrän
man misstog honom för Besten. Trots att han bara levde några dagar efter det, accepterade
han döden för han hade äntligen gjort något av sitt liv och upptäckt sin kapacitet."

Walter tycktes häpna över detta. "Det var i så fall ett fullständigt meningslöst sätt att dö", sa
han. "Han åstadkom ju ingenting."

"Men varför gjorde han det då?"

"För att han kände sig solidarisk med ligisterna som hade räddat livet på honom. Han förstod
att han hade ett ansvar för dem. De var de förtryckta och de behövde honom och han var lojal
med dem. Han dog för sin lojalitets skull."

"Gud", sa Patty andlöst. "Du är verkligen otroligt beundransvärd."

"Det känns inte så", sa Walter. "Jag känner mig som den mest korkade killen i världen ibland.
Jag önskar att jag kunde luras. Jag önskar att jag kunde vara lika fullständigt upptagen av mig
själv som Richard, och försöka bli någon sorts konstnär. Och det är inte för att jag är
beundransvärd som jag inte kan det. Jag är helt enkelt inte skapt sådan."
"Men revisorn trodde inte heller att han var skapt sådan. Han förvånade sig själv!"

"Jo, men det är inte en realistisk film. Bilden i tidningen var inte bara lik skådespelaren, det var
han. Och om han bara hade överlämnat sig till polisen hade han kunnat reda ut allting så
småningom. Misstaget han gjorde var att han började fly. Det är därför jag menar att det är en
allegori. Det var inte en realistisk berättelse."

Det kändes konstigt för Patty att sitta och dricka vin med Walter eftersom han var helnykterist,
men hon var på ett bestialiskt humör och hade snabbt bälgat i sig en hel del. "Ta av dig
glasögonen", sa hon.

"Nej", sa han. "Då kan jag inte se dig."

"Det gör inget. Det är bara jag. Bara Patty. Ta av dem."

"Men jag tycker om att se dig! Jag älskar att titta på dig!"

Deras ögon möttes.

"Är det därför du vill att jag ska bo ihop med dig?" sa Patty.

Han rodnade. "Ja."

"Jamen, då kanske vi skulle gå hem till dig och titta så jag kan bestämma mig."

"Nu i kväll?"

"Ja."

"Är du inte trött?"

"Nej. Jag är inte trött."

"Hur känns det i knät?"

"Det känns alldeles utmärkt i knät, tack."

För en gångs skull tänkte hon enbart på Walter. Om man hade frågat henne då, när hon linkade
fram på kryckorna längs 4th Street i den milda och gynnsamma majluften, ifall hon hoppades
lite grann att hon skulle stöta på Richard i lägenheten skulle hon ha svarat nej. Hon ville ha sex
nu, och om Walter hade haft det minsta vett i skallen skulle han tvärvänt vid ytterdörren så fort
han hörde tv-ljuden på andra sidan – skulle ha gått med henne någon annanstans, vart som
helst, tillbaka till hennes eget rum, vart som helst. Men Walter trodde på äkta kärlek och var
uppenbarligen skräckslagen för att ens nudda vid Patty innan han var bergsäker på att hans
känslor var besvarade. Han släppte in henne i lägenheten, där Richard satt i vardagsrummet
med sina bara fötter på soffbordet, en gitarr över låren och ett kollegieblock bredvid sig i
soffan. Han tittade på en krigsfilm och halsade ur en Pepsi Max och spottade tobakssaft i en
halvliters tomatburk. För övrigt var rummet prydligt och välstädat.

"Jag trodde du var på konsert", sa Walter.

"Värdelöst", sa Richard.

"Du kommer väl ihåg Patty va?"

Patty tog blygt några krycksteg för att komma inom synhåll. "Hej, Richard."
"Patty som inte räknas som lång", sa Richard.

"Det är jag det."

"Och ändå är du rätt lång. Det var ju kul att Walter äntligen lyckades locka dig att komma hit.
Jag började bli orolig för att det aldrig skulle bli av."

"Patty funderar på att bo här i sommar", sa Walter.

Richard höjde på ögonbrynen. "Säger du det."

Han var magrare och yngre och sexigare än hon mindes honom. Det var förfärligt att hon
plötsligt ville förneka att hon hade funderat på att bo här hos Walter eller att hoppa i säng med
honom nu i kväll. Men det gick inte att förneka att hon bevisligen stod där. "Jag letar efter
något som ligger bra till för att gå och träna", sa hon.

"Självklart. Låter vettigt."

"Hon hoppades kunna ta en titt på ditt rum", sa Walter.

"Det är lite stökigt där inne för tillfället."

"Som om det aldrig förekom att det var stökigt där inne", sa Walter med ett glatt skratt.

"Det finns stunder när det är förhållandevis ostökigt", sa Richard. Han knäppte av tv:n med en
utsträckt tå. "Hur är det med din lilla väninna Eliza?" frågade han Patty.

"Hon är inte min vän längre."

"Det visste du redan", sa Walter.

"Jag ville höra det från hästens mun. Hon är en rätt trasig liten brud, va? I vilken omfattning
framgick inte omedelbart, men satan. Det dröjde inte länge förrän det framgick med all
önskvärd tydlighet."

"Jag gjorde samma misstag", sa Patty.

"Det var bara Walter som insåg sanningen från dag ett. Sanningen om Eliza. Ingen dum titel."

"Jag hade fördelen av att hon hatade mig från första ögonkastet", sa Walter. "Jag kunde se
henne med klarare blick."

Richard slog ihop sitt kollegieblock och spottade brun saliv i tomatburken. "Jag ska lämna er åt
ert öde."

"Vad håller du på med?" frågade Patty.

"Den vanliga onjutbara skiten. Jag försökte göra något med den här bruttan Margaret Thatcher.
Nya premiärministern i England."

"Brutta är inte så välfunnet som epitet på Margaret Thatcher", sa Walter. "Änkenåd passar
bättre."

"Vad tycker du om ordet brutta, Patty?" frågade Richard.

"Äsch, jag är inte så känslig av mig."

"Walter tycker inte att jag borde använda det. Han säger att det är nedvärderande, fast min
erfarenhet är att bruttorna själva inte verkar ha något emot det."

"Det får dig att låta som om du lever på sextiotalet", sa Patty.

"Det får honom att låta som en neandertalare", sa Walter.

"Enligt uppgift hade neandertalarna mycket stora kranier", sa Richard.

"Det har oxar också", sa Walter. "Och andra idisslare."

Richard skrattade.

"Jag trodde inte att några andra än basebollspelare tuggade tobak numera", sa Patty. "Hur
smakar det?"

"Du får gärna pröva, om du känner för att spy", sa Richard och reste sig. "Jag sticker ut igen nu.
Så får ni vara ifred."

"Vänta lite, jag vill pröva", sa Patty.

"Faktiskt ingen bra idé", sa Richard.

"Jo, jag har bestämt mig, jag vill pröva."

Stämningen hon hade befunnit sig i med Walter hade oåterkalleligen brutits och nu var hon
nyfiken på att se om hon hade makt att få Richard att stanna kvar. Hon hade äntligen hittat sitt
tillfälle att demonstrera det hon hade försökt förklara för Walter ända sedan de träffades första
gången – att hon inte var en tillräckligt bra människa för att duga åt honom. Det var förstås
också ett tillfälle för Walter att slita av sig glasögonen och spela best och skrämma bort sin rival.
Men då som alltid ville Walter bara att Patty skulle få precis det hon önskade sig.

"Låt henne pröva då", sa han.

Hon log tacksamt mot honom. "Tack, Walter."

Bussen var smaksatt med mint och brände outhärdligt på tandköttet. Walter kom med en
kaffemugg som hon kunde spotta i och hon satt i soffan som en försökskanin, och väntade på
att nikotinet skulle verka, samtidigt som hon njöt av uppmärksamheten. Men Walter var
uppmärksam på Richard också, och när hjärtat började rusa kom det för henne som en blixt:
Elizas tes att Walter var tänd på sin bäste vän och hon mindes hur svartsjuk Eliza hade varit.

"Richard är överlycklig för Margaret Thatcher", sa Walter. "Han anser att hon står för de
kapitalismens excesser som ofrånkomligen kommer att leda till dess egen undergång. Jag
misstänker att han håller på med en kärlekssång."

"Du känner mig alltför väl", sa Richard. "En kärlekssång till damen med håret."

"Vi är inte överens om sannolikheten för en marxistisk revolution", förklarade Walter för Patty.

"Mhm", sa hon och spottade.

"Walter menar att den liberala staten kan korrigera sig själv", sa Richard. "Han tror att den
amerikanska borgarklassen frivilligt kommer att acceptera ökade restriktioner i den personliga
friheten."
"Jag har en massa bra uppslag till sångtexter som Richard av någon outgrundlig anledning bara
förkastar."

"Oljebesparingssången. Kollektivtrafiksången. Allmännasjukvårdsången.

Barnbeskattningssången."

"Det är nästan jungfrulig mark, som rocktexter betraktade", sa Walter.

"Två ungar bra, fyra ungar dåligt."

"Två ungar bra – Inga ungar bättre."

"Jag kan redan se hur massorna stormar ut på gatorna."

"Du behöver bara bli världsberömd", sa Walter. "Då kommer folk att lyssna."

"Jag ska ha det i åtanke." Richard vände sig mot Patty. "Hur går det för dig?"

"Mm!" sa hon och spottade ut klumpen i kaffemuggen. "Jag förstår vad du menar med det där
att spy."

"Försök låta bli att göra det i soffan."

"Mår du bra?" sa Walter.

Allting snurrade och dunkade. "Jag fattar inte att du gillar det", sa Patty till Richard.

"Och ändå gör jag det."

"Mår du bra?" frågade Walter en gång till.

"Det är ingen fara. Måste bara sitta precis stilla."

I själva verket kände hon sig direkt illamående. Det var inget att göra, mer än att sitta där i
soffan och höra på när Walter och Richard käbblade och skämtade om politik och musik. Med
stor entusiasm visade Walter henne The Traumatics singel och fick Richard att spela båda
sidorna på stereon. Första låten var "I hate sunshine" som hon hade hört på klubben i höstas,
och som hon nu tyckte var som en ljudmässig motsvarighet till att få i sig för mycket nikotin. Till
och med på låg volym (det säger sig självt att Walter var sjukligt hänsynsfull mot sina grannar)
fick hon en äcklig, obehaglig känsla av den. Hon kände Richards blickar på sig medan hon
lyssnade på hans gräsliga baryton, och hon visste att hon inte hade misstagit sig angående hans
sätt att titta på henne alla gånger tidigare när hon hade träffat honom.

Vid elvatiden började Walter gäspa hejdlöst.

"Förlåt", sa han. "Jag måste följa dig hem nu."

"Jag kan gå själv, det är ingen fara. Jag kan försvara mig med kryckorna."

"Nej", sa han. "Vi lånar Richards bil."

"Nej, du måste få gå och lägga dig, din stackare. Richard kanske kan köra mig. Vill du göra mig
den tjänsten?" frågade hon.

Walter blundade och suckade bedrövat, som om han hade pressats långt över sina gränser.
"Visst", sa Richard. "Jag kör dig."

"Hon måste få titta på ditt rum först", sa Walter utan att öppna ögonen.

"Varsågod", sa Richard. "Tillståndet talar för sig självt."

"Nej, jag vill få en guidad visning", sa Patty och gav honom en menande blick.

Väggarna och taket i hans rum var svartmålade, och det punkarkaos som Walters inflytande
hade stävjat i vardagsrummet fick här utlopp så det förslog. Det låg LP-skivor och LP-konvolut
överallt, bland ett antal spottkoppar, ännu en gitarr, bågnande bokhyllor, ett inferno av
strumpor och kalsonger och hopsnodda mörka lakan som det var intressant och på något sätt
inte så obehagligt att tänka sig att Eliza med liv och lust hade blivit utsuddad på.

"Vilken glad och munter färg!" sa Patty.

Walter gäspade igen. "Jag ska förstås måla om."

"Om inte Patty vill ha det svart", sa Richard på tröskeln.

"Jag skulle aldrig tänkt på svart", sa hon. "Svart är spännande."

"Mycket vilsam kulör har jag märkt", sa Richard.

"Så då ska du flytta till New York", sa hon.

"Stämmer."

"Vad roligt. När då?"

"Om två veckor."

"Jaha, det är då jag också ska dit. Mina föräldrar firar silverbröllop. Någon sorts hemsk
Tillställning planeras."

"Är du från New York?"

"Westchester County."

"Som jag då. Fast troligen en annan del av Westchester."

"Jag vet inte, utanför stan."

"Definitivt en annan del än Yonkers."

"Jag har sett Yonkers från tåget många gånger."

"Precis vad jag menar."

"Men ska du köra bil till New York då?" sa Patty.

"Hur så?" sa Richard. "Vill du ha lift?"

"Ja, kanske det! Är det ett erbjudande?"

Han skakade på huvudet. "Måste fundera på det."

Stackars Walters ögon föll ihop, bokstavligen åsåg han inte denna förhandling, och Patty själv
fick andnöd av skam och förvirring och linkade snabbt bort mot ytterdörren, där hon på håll
ropade tack till honom för en trevlig kväll.

"Förlåt att jag blev så sömnig", sa han. "Är det säkert att jag inte ska köra dig hem?"

"Jag gör det", sa Richard. "Gå och lägg dig du."

Walter såg verkligen eländig ut, men det kunde bero på att han var fullständigt utmattad. Ute
på gatan, i den gynnsamma luften, gick Patty och Richard tysta bredvid varandra tills de var
framme vid hans rostiga Impala. Richard verkade akta sig för att nudda vid henne när hon satte
sig till rätta och räckte honom sina kryckor.

"Jag trodde du skulle ha en van", sa hon när han hade klivit in bredvid henne. "Jag trodde alla
band hade van."

"Den har Herrera. Det här är mitt privata fortskaffningsmedel."

"Så det är den här som jag skulle åka till New York med."

"Jo, hör du." Han satte nyckeln i tändningslåset. "Du måste löpa linan ut eller lägga ner. Fattar
du vad jag menar? Det är oschysst mot Walter annars."

Hon såg rakt fram genom vindrutan. "Vilket är oschysst?"

"Att ge honom hopp. Uppmuntra honom."

"Så det är det du tror jag gör?"

"Han är en ovanlig människa. Han är väldigt väldigt seriös. Du måste vara lite varsam med
honom."

"Jag vet det", sa hon. "Det behöver du inte tala om för mig."

"Okej, men vad kom du hit för då? På mig verkade det ..."

"Vadå? Hur verkade det på dig?"

"På mig verkade det som om jag avbröt någonting. Men sedan, när jag ville dra ..."

"Herregud, du är verkligen en idiot."

Richard nickade som om han inte brydde sig ett skvatt om vad hon tyckte om honom, eller som
om han var trött på dumma brudar som kallade honom dumma saker. "När jag ville dra", sa
han, "verkade det som om du inte ville fatta vinken. Och det är okej, det är ditt val. Jag vill bara
vara säker på att du vet att du gör Walter olycklig som du håller på."

"Jag vill faktiskt inte prata om det här med dig."

"Okej. Vi pratar inte om det. Men du har träffat honom rätt mycket va? I stort sett varenda dag
va? I flera veckor."

"Vi är kompisar. Vi umgås."

"Mysigt. Och du vet hur läget är i Hibbing."

"Ja. Hans mamma behöver hans hjälp på hotellet."

Richard log ett obehagligt leende. "Är det allt du vet?"

"Ja, och hans pappa är dålig och bröderna lyfter inte ett finger."

"Och det är det hela. Det är allt han har sagt."

"Hans pappa har emfysem. Hans mamma är handikappad."

"Och han jobbar på byggen tjugofem timmar i veckan och får enbart högsta betyg på juridiken.
Och där är han, varenda dag, och har så mycket tid över att umgås med dig. Vad skönt för dig
att han har så mycket fritid. Men vadå, du är ju en snygg tjej, du har ju rätt till det eller hur?
Dessutom har du det så svårt med ditt onda knä. Det och att du är snygg ger dig rätten att inte
ens ställa en fråga till honom."

Patty glödde av harm över denna orättvisa. "Vet du", sa hon med skälvande röst, "han pratar
om hur dum du är mot tjejer. Det är vad han pratar om."

Det verkade inte beröra Richard det minsta. "Jag försöker bara förstå det här mot bakgrund av
att du är bästa polare med lilla Eliza", sa han. "Det stämmer bättre nu tycker jag. Det gjorde det
inte när jag träffade dig första gången. Då verkade du vara en snäll liten fin flicka."

"Så jag är dum nu också. Är det det du vill ha sagt? Jag är dum och du är dum."

"Ja, vadå. Ta det som du vill. 'Jag är inte okay, du är inte okay.' Skit samma. Jag säger bara att du
inte får vara dum mot Walter."

"Det är jag inte heller!"

"Jag talar om vad jag ser, inget annat."

"Jaha, men då ser du fel. Jag tycker väldigt mycket om Walter. Jag bryr mig verkligen om
honom."

"Och ändå har du uppenbarligen ingen aning om att hans pappa håller på att dö i en
leversjukdom, att hans äldsta bror sitter i fängelse för grov vårdslöshet i trafik och hans andra
bror lägger hela bidraget från det militära på att betala av på sin sextiotalscorvette. Och Walter
får i snitt fyra timmars sömn per natt medan ni är kompisar och sitter och snackar, bara för att
du ska kunna komma hit och flirta med mig."

Patty blev väldigt tyst.

"Det stämmer att jag inte visste om allt det där", sa hon efter ett tag. "Alla detaljer och så. Men
du borde inte vara vän med honom om det stör dig att folk flirtar med dig."

"Aha. Så det är mitt fel. Jag hajar."

"Ja, tyvärr, man kan nog påstå det."

"Jag har inget att tillägga", sa Richard. "Du skulle nog behöva reda ut ett och annat."

"Jag vet att jag behöver det", sa Patty. "Men du är dum i vilket fall som helst."

"Du, jag kan ge dig lift till New York om du vill det. Två dumskallar på vift. Kan bli kul. Men om
du vill det, då får du vara så vänlig och sluta hålla Walter på sträckbänken."
"Okej. Kan du köra mig hem nu tack."

Möjligen beroende på nikotinet låg hon sömnlös hela den natten och lät allt som hade hänt
rulla förbi i huvudet, försökte lyda Richards råd och reda ut tankarna. Men det blev mest en
märklig sorts mental kabuki, för medan funderingarna kretsade runt frågan om vilken sorts
person hon var och hur hennes liv i slutändan skulle te sig, hade hon redan ett fixt och färdigt
beslut på plats i sitt hjärta: hon ville göra resan med Richard och vad mer var, hon tänkte göra
det. Den sorgliga sanningen var att deras lilla samtal i bilen hade känts oerhört upphetsande
och befriande – upphetsande för att Richard var upphetsande, och befriande för att hon
äntligen, efter månaders försök att vara någon hon inte var, åtminstone inte riktigt, kände sig
och lät som sitt oförställda sanna jag. Det var därför hon visste att hon skulle se till så att hon
fick följa med honom i bilen. Det enda hon nu måste klara av var att övervinna sina skuldkänslor
för Walter och sorgen över att inte kunna vara en sådan person som både han och hon önskade
att hon vore. Så rätt av honom att gå långsamt fram med henne! Så klokt han hade hanterat
hennes inre tvekan!

När hon tänkte på hur rätt han hade och hur klok han var i fråga om henne blev hon ännu
ledsnare och skamsnare för att hon gjorde honom besviken, och slungades genast tillbaka in i
obeslutsamhetens rundgång.

Och sedan hörde hon inte ett ord från honom på nästan en hel vecka. Hon anade att han höll
sig borta på Richards inrådan – att Richard hade gett honom en kvinnofientlig föreläsning om
kvinnors trolöshet och vikten av att värna sitt hjärta. I hennes föreställningsvärld var detta en
värdefull hjälp från Richards sida och samtidigt fruktansvärt kallhamrat att beröva Walter hans
illusioner. Hon kunde inte sluta tänka på att Walter åkte buss med stora krukväxter till henne,
på hans julstjärneröda kinder. Hon tänkte på kvällarna, när han nere i foajén på
studenthemmet hade blivit infångad av Suzanne Storrs, Hustorrisen, som kammade bena långt
ner på ena sidan, precis ovanför örat och håret tvärs över hjässan, och hur han tålmodigt hade
lyssnat på Suzannes buttra malande om sin fruktlösa bantning och inflationens umbäranden
och den olidliga värmen i sitt rum och sin allmänna besvikelse på universitetsledningen och
lärarna, medan Patty och Cathy och hennes andra vänner satt och skrattade åt Fantasy Island
på tv; hur Patty, skenbart rörelsehindrad av sitt knä, hade avhållit sig från att resa sig och
komma Walter till undsättning av rädsla för att Suzanne då skulle komma över till dem och
enervera allihop med sitt torristjat, och hur Walter, som var fullt kapabel att skoja med Patty
om Suzannes sämre sidor, och som utan tvivel var medveten om allt han hade att göra och hur
tidigt han måste stiga upp på morgonen, ändå lät sig bli infångad på nytt vid andra tillfällen, för
att Suzanne hade blivit förtjust i honom och han tyckte synd om henne.

Kortfattat kan man säga att Patty inte riktigt kunde förmå sig att släppa taget. Hon och Walter
hade ingen kontakt med varandra förrän han ringde från Hibbing för att be om ursäkt för sin
tystnad och berätta att hans pappa låg i koma.

"Å Walter, jag saknar dig!" utbrast hon fast det var precis en sådan sak som Richard skulle ha
uppmanat henne att inte säga.

"Jag saknar dig också!"

Hon undvek att fråga efter detaljer om hans pappas tillstånd, fastän det vore självklart att vara
ett lyssnande stöd, om hennes avsikt var att gå vidare med honom. Walter talade om leversvikt,
lungödem, en ganska hopplös prognos.

"Så tråkigt att höra", sa hon. "Men du. Apropå rummet ..."
"Men du behöver inte bestämma det nu."

"Jo, du behöver få ett svar. Jag menar, om du ska hyra ut det till någon annan ..."

"Jag vill helst hyra ut det till dig!"

"Ja, jo, och det kan hända att jag vill ha det, men jag måste åka hem nästa vecka och jag
funderar på att lifta med Richard till New York. Eftersom det är då han ska köra."

All eventuell oro för att Walter inte skulle fatta innebörden i detta skingrades genast genom
hans plötsliga tystnad.

"Hade du inte en flygbiljett redan?" sa han till slut.

"Den går att avboka", ljög hon.

"Jaha, det var ju bra", sa han. "Men det går inte att lita på Richard som du vet."

"Nej, jag vet, jag vet", sa hon. "Det har du rätt i. Men jag tänkte bara att det var bra att spara in
de pengarna, så kan jag ha dem till hyran sedan." (En befästning av lögnen. Det var hennes
föräldrar som hade betalat biljetten.) "Jag lovar att betala hyra för juni oavsett hur jag gör."

"Varför ska du det om du inte tänker bo där?"

"Jo, men troligen gör jag det, säger jag ju. Jag kan bara inte säga säkert än."

"Okej."

"Jag vill verkligen. Jag kan bara inte säga säkert. Så om du hittar någon annan som vill hyra ska
du kanske ta den. Men i vilket fall som helst så betalar jag för juni."

Det uppstod ännu en tystnad innan Walter med modlös stämma sa att han måste lägga på.

Uppiggad av att ha presterat detta svåra samtal ringde hon till Richard och lovade att hon hade
släppt det tag som krävdes, vilket föranledde Richard att meddela att det var lite svårt att säga
exakt vilken dag han skulle ge sig av, och det var några spelningar i Chicago som han hoppades
hinna gå på.

"Ja, bara jag är i New York nästa lördag", sa Patty.

"Just det, bröllopsdagsfesten. Var ska den vara?"

"Det är på Mohonk Mountain House, men jag behöver bara skjuts så långt som till
Westchester."

"Jag får se vad jag kan ordna."

Det är inte speciellt kul att ge sig ut på vägarna med en bilförare som tycker att man är, kanske
att alla flickor är, ett sabla påhäng, men Patty visste inte det förrän hon hade prövat.
Problemen började med datumet för avfärd, som för hennes del måste flyttas fram. Sedan var
det något krångel med skåpbilen som gjorde Herrera försenad och eftersom det var Herreras
kompisar som Richard hade tänkt sova över hos i Chicago, och eftersom Patty överhuvudtaget
inte hade ingått i de planerna, så kunde man vänta sig vissa komplikationer där. Patty var inte
heller så bra på att beräkna avstånd, så när Richard kom och hämtade henne tre timmar för
sent och det nästan var kväll när de lämnade Minneapolis, begrep hon inte hur mycket klockan
skulle vara när de var framme i Chicago och hur viktigt det var att hålla hög fart på I-94. Det var
inte hennes fel att de hade startat så sent. Hon tyckte inte att det var orimligt att begära en
kisspaus strax utanför Eau Claire, och sedan, en timme senare, en matpaus strax utanför
ingenting. Det här var hennes långresa och hon tänkte ha roligt! Men baksätet var fullastat med
utrustning som Richard inte vågade släppa ur sikte en sekund, och hans egna basala behov
tillgodoseddes av hans tuggbuss (han hade en stor spottburk på golvet) och även om han inte
sa något om att det gick långsamt för henne på grund av kryckorna och de komplicerade allt
hon företog sig, sa han inte heller att hon skulle ta det lugnt och inte stressa. Och genom hela
Wisconsin, varenda minut på vägen, trots att han var så korthuggen och knappt kunde dölja sin
irritation över hennes fullkomligt normala behov, kunde hon känna den nästan fysiska pressen
av hans tankar på knulla, och det förhöjde inte heller stämningen i bilen. Inte för att hon inte
var jäkligt tänd på honom. Men hon behövde en liten smula tid och andrum, och även med
hänsyn tagen till hennes unga ålder och oerfarenhet måste självbiografiförfattaren till sin skam
erkänna att hennes metod att köpa sig tid och andrum var perverst nog att föra in samtalet på
Walter.

Till en början ville inte Richard prata om honom, men så fort hon fick i gång honom kunde hon
locka ur honom en hel del om Walters tid på college. Om symposierna han anordnade – om
överbefolkning, om elektorskollegiereformen – som mycket få studenter deltog i. Om den
banbrytande timmen med New Wave-plattor som han körde under fyra år på skolans egen
radiostation. Om hans kampanj för bättre tätning av fönstren på Macalesters studenthem. Om
ledarna som han hade skrivit i skoltidningen angående exempelvis matbrickorna som han
hanterade i sitt jobb vid det rullande diskbandet: han hade räknat ut hur många hushåll i St.
Paul som skulle kunna leva på en enda kvälls samlade avfall. Och hur han hade påmint sina
skolkamrater om att det var andra människor som fick ta hand om klattarna med jordnötssmör
som de hade grisat ner med överallt, och hur han med en filosofisk vinkling hade angripit
skolkamraternas vana att hälla tre gånger för mycket mjölk på sina flingor och sedan lämna kvar
skvimpande skålar med geggig mjölk på brickorna: trodde de möjligen att mjölk var en
kostnadsfri och oändlig resurs, som vatten, utan någon som helst miljöpåverkan? Richard
återgav allt detta med samma beskyddande ton som han hade haft mot Patty två veckor
tidigare, en ton som rymde en märkligt ömsint bedrövelse å Walters vägnar, som om han
ryggade för smärtan Walter åsamkade sig själv genom att stångas mot den hårda verkligheten.

"Hade han någon flickvän?" frågade Patty.

"Han hade dålig smak", sa Richard. "Han föll för de omöjliga brudarna. Sådana som hade
pojkvänner. Sådana som var konstnärliga av sig och rörde sig i andra kretsar. Det fanns en som
gick andra året som han inte kunde få ur skallen under hela sitt avgångsår. Han lät henne få
hans sändningstid på fredagskvällar och tog själv tisdagseftermiddagarna. Den grejen fick jag
veta för sent för att kunna stoppa den. Han räddade hennes uppsatser, tog henne med på
konserter. Det var hemskt att se hur hon lekte med honom. Hon dök alltid upp i vårt rum när
det var som minst lägligt."

"Vad konstigt", sa Patty. "Jag undrar hur det kom sig."

"Han lyssnar aldrig på mina varningar. Han är otroligt envis. Och det skulle du kanske inte tro
om honom, men han siktar alltid in sig på snyggingar. På söta och kurviga. I det avseendet är
han ambitiös. Det gjorde inte att han fick lyckliga år på college."

"Och den här flickan som dök upp i ert rum hela tiden. Gillade du henne?"
"Jag gillade inte vad hon gjorde med Walter."

"Det verkar vara en sorts ledmotiv för dig va?"

"Hon hade värdelös smak och bästa sändningstid på fredagskvällar. I ett visst läge fanns det
bara ett sätt att nå fram med budskapet. Att få honom att inse vilken sorts tjej han hade syltat
in sig med."

"Jaha, så du gjorde honom en tjänst. Jag fattar."

"Moralister överallt."

"Nej, men allvarligt talat, jag förstår varför du inte har någon respekt för oss. Om det enda du
ser, år efter år, är flickor som vill att du ska bedra din bästa vän. Jag förstår att det är en jobbig
situation."

"Jag har respekt för dig", sa Richard.

"Hahaha."

"Du är rätt klartänkt. Jag skulle inte ha något emot att träffa dig i sommar om du vill testa New
York ett tag."

"Det låter inte så realistiskt."

"Jag säger bara att det skulle vara trevligt."

Hon hade ungefär tre timmar på sig att umgås med den fantasin – medan hon glodde på
baklyktorna på alla bilar som rusade mot den stora metropolen, och undrade hur det skulle
kännas att vara Richards tjej, undrade om en kvinna som han hade respekt för skulle kunna
lyckas ändra på honom, föreställde sig att hon aldrig skulle återvända till Minnesota, försökte
göra sig en bild av lägenheten där de skulle bo ihop, smakade på tanken att bussa Richard på sin
föraktfulla mellansyster, såg framför sig familjens häpnad över hur cool hon hade blivit och
fantiserade om att bli utsuddad varje natt – innan de landade i verkligheten på Chicagos South
Side. Klockan var två på natten och Richard kunde inte hitta huset där Herreras kompis bodde.
Bangårdar och en mörk spöklik flod kom oavbrutet i vägen för dem. Gatorna låg öde bortsett
från svarttaxibilar och en och annan Läskig Svart Tonåring av den typen man läser om i
tidningarna.

"Det hade inte varit dumt med en karta", sa Patty.

"Det är en numrerad gata. Kan inte vara så svårt."

Herreras vänner var konstnärer. Huset, som Richard till slut hittade med en taxichaufförs hjälp,
såg obebott ut. En dörrklocka hängde och dinglade i två tåtar och förvånansvärt nog fungerade
den. Någon lättade lite på ett tygstycke som täckte ett fönster och kom sedan ner för att ösa
sitt missnöje över Richard.

"Ledsen, polarn", sa Richard. "Vi blev försenade, det kan inte hjälpas. Vi behöver bara
någonstans att slagga ett par nätter."

Konstnären var iförd billiga säckiga kalsonger. "Vi har precis börjat tejpa det rummet i dag", sa
han. "Det är rätt fuktigt där inne. Herrera sa något om att ni skulle komma till helgen?"

"Ringde han inte i går?"

"Jo, han ringde. Och jag sa att det är en jävla röra i gästrummet."

"Inga problem. Vi uppskattar det verkligen. Jag har en del grejer i bilen jag måste ta in."

Patty som inte dög till att bära saker passade bilen medan Richard långsamt tömde den.
Rummet som de anvisades var tungt av en lukt som hon ännu var för ung för att känna igen
som grovspackel, för ung för att uppfatta som hemtrevlig och lugnande. Det enda ljuset kom
från en bländande aluminiumskopa som satt fastklämd på en spackelprickad stege.

"Jesus", sa Richard. "Vad är det fråga om, är det schimpanser som spacklar?"

Under en dammig och spackelbestänkt hög med skyddsplast låg en naken rostfläckig
dubbelmadrass.

"Lever inte upp till din vanliga Sheratonstandard, misstänker jag", sa Richard.

"Är det där lakan?" sa Patty blygt.

Han gick och rotade bland grejerna mitt på golvet och kom tillbaka med en virkad filt, ett indiskt
överkast och en velvetinkudde. "Du får sova här", sa han. "De har en soffa jag får låna."

Hon kastade en frågande blick på honom.

"Det är sent", sa han. "Du behöver sova."

"Menar du det verkligen? Det finns gott om plats här. En soffa blir för kort för dig."

Det sved i ögonen, men hon ville ha honom och hade med sig de nödvändiga attiraljerna, och
instinktivt kände hon att hon ville få det gjort nu på en gång, oåterkalleligen gå med i klubben
innan hon fick tid att tänka efter och ångra sig. Och det tog många år, nästan halva livet, innan
hon fick höra, och med all rätt bli förbryllad av, Richards skäl att plötsligt bli en sådan
gentleman just den där kvällen. Men här och nu, på den spackelunkna byggplatsen, kunde hon
bara utgå från att hon på något sätt hade misstagit sig på honom, eller att han hade blivit
avtänd helt enkelt för att hon var ett sabla påhäng och inte dög till att bära någonting.

"Det finns något som ska föreställa badrum där ute", sa han. "Du kanske lyckas bättre än jag
med att hitta lysknappen."

Hon gav honom en trånande blick som han genast vände ryggen mot, fullt avsiktligt. Sårad och
förvånad över detta, trött efter den påfrestande bilresan, oron vid ankomsten, det trista
rummet: hon släckte ljuset och lade sig ner fullt påklädd och grät länge, noga med att det inte
skulle höras, tills hennes besvikelse upplöstes i sömn.

Nästa morgon, sedan hon väckts klockan sex av ett vildsint solsken och därefter surnat till
ordentligt av att behöva vänta i timmar på att någon annan i lägenheten skulle börja röra på sig,
blev hon sannerligen ett sabla påhäng. Hela den dagen utgjorde ett av hennes livs absoluta
lågvattenmärken vad medgörlighet beträffar. Herreras vänner var grova och klunsiga och fick
henne att känna sig en tvärhand hög för att hon inte hängde med i deras kulturella referenser.
Hon fick tre snabba chanser att visa vad hon gick för, och därefter nonchalerade de henne utan
förbarmande, och snart lämnade de lägenheten, till hennes stora lättnad, i sällskap med
Richard som återvände ensam med en kartong donuts till frukost.

"Jag ska ta itu med gästrummet i dag", sa han. "Jag tål inte se deras jävla fuskjobb. Känner du
för att slipa lite?"
"Jag hade tänkt att vi kunde åka till sjön eller något. Det är ju så varmt här inne. Eller gå på
museum kanske?"

Han betraktade henne dystert. "Du vill gå på museum."

"Bara så man kommer ut och får se lite av Chicago."

"Det kan vi göra i kväll. Magazine spelar. Känner du till Magazine?"

"Jag känner inte till någonting. Har du inte märkt det?"

"Du är på dåligt humör nu. Du vill väl dra."

"Jag vill ingenting."

"Om vi får i ordning där inne kommer du att sova bättre i natt."

"Det struntar jag i. Jag har ingen lust att stå och slipa, det är inte mer med det."

Köket var en vämjelig, aldrig rengjord stia som luktade som en psykisk rubbning. Patty satte sig i
soffan där Richard hade sovit och försökte läsa en av böckerna hon hade tagit med sig i hopp
om att göra intryck på honom, en roman av Hemingway som värmen och lukten och tröttheten
och klumpen i halsen och Magazine-plattorna som Richard spelade gjorde det omöjligt att
koncentrera sig på. När hon blev fullständigt outhärdligt varm gick hon in i rummet där han stod
och spacklade och sa att hon tänkte ta en promenad.

Han var bar på överkroppen, och håret på bröstet låg platt och raknat av svetten som rann.
"Inga vidare kvarter för promenader här", sa han.

"Du kanske kan följa med mig då."

"Om en timme."

"Nej, du slipper", sa hon, "jag går ensam. Finns det någon nyckel till det här stället?"

"Vill du verkligen gå ensam med dina kryckor?"

"Ja, om inte du kan följa med."

"Som sagt, om en timme."

"Men jag har ingen lust att vänta en timme."

"I så fall", sa Richard, "ligger nyckeln på köksbordet."

"Varför är du så taskig mot mig?"

Han blundade och det såg ut som om han räknade tyst till tio. Det märktes tydligt att han tyckte
direkt illa om tjejer och allt de sa.

"Jag tycker du ska ta en kall dusch", sa han, "och vänta tills jag är klar."

"I går kändes det faktiskt, ett litet tag, som om du gillade mig."

"Jag gillar dig. Men just nu håller jag på med det här."

"Bra", sa hon. "Håll på."

I eftermiddagssolen var det till och med varmare på gatorna än i lägenheten. Patty svingade sig
framåt i anmärkningsvärt hög takt, och försökte låta bli att gråta alltför synligt, försökte se ut
som om hon visste vart hon var på väg. Hon kom så småningom fram till floden, och den såg
vänligare ut än den hade gjort på natten, verkade snarare enbart förorenad och full av sjögräs
än ond och glupsk. På andra sidan låg mexikanska kvarter smyckade inför någon förestående
eller nyligen avhållen mexikansk helg, såvida det inte var permanenta dekorationer. Hon
hittade ett luftkonditionerat tacokafé där folk glodde på henne, men hon blev inte trakasserad
och hon kunde sitta och dricka en Coca-Cola och vältra sig i sin tjejiga olycklighet. Hennes kropp
ville ha Richard, gud ja, men resten av henne insåg att hon hade gjort ett Misstag som hade följt
med honom: att allt hon hade hoppats på att få av honom och Chicago hade varit en enda stor
dum inbillning. Lösryckta meningar hon kände igen från skolspanskan, lo siento och hace mucho
calor och ¿qué quiere la señora? flöt hela tiden upp ur det omgivande sorlet. Hon fattade mod
och beställde tre tacos och satte i sig dem och såg oräkneliga bussar rulla förbi utanför, var och
en med ett svall av skimrande smuts efter sig. Tiden gick på något besynnerligt sätt, ett som
självbiografiförfattaren, med sin nu ganska rikliga erfarenhet av förpestade eftermiddagar, kan
känna igen som depressivt, (på samma gång oändligt och så snabbt att man vill spy, fullproppad
sekund för sekund, totalt tömd på innehåll timme för timme) tills, vid arbetsdagens slut,
skockvis med unga jobbare kom in och började intressera sig väl mycket för henne och prata
om hennes muletas så hon måste gå därifrån.

När hon hade gått tillbaka samma väg hade solen blivit ett rödgult klot i slutet av de östvästra
gatorna. Hennes avsikt, det tillät hon sig nu att erkänna, hade varit att stanna ute så länge att
Richard skulle bli orolig på allvar, och det hade hon tydligen misslyckats kapitalt med. Ingen var
kvar i lägenheten. Väggarna i gästrummet var nästan färdiga, golvet var noggrant sopat, sängen
var snyggt och prydligt bäddad med riktiga lakan och kuddar. På det indiska sängöverkastet låg
en lapp från Richard, skriven med mikroskopiska versaler, som angav adressen till en klubb och
förklarade hur hon skulle ta högbanan dit. Den avslutades med: ETT VARNINGENS ORD: JAG VAR TVUNGEN ATT TA
MED VÅRA VäRDAR.

Innan Patty bestämde sig för om hon skulle gå, lade hon sig ner för att ta en liten tupplur och
vaknade många timmar senare, alldeles desorienterad, av att Herreras polare kom tillbaka. Hon
hoppade på ett ben ut i stora rummet och där fick hon veta, av den som var otrevligast,
kalsongkillen från kvällen innan, att Richard hade stuckit med ett annat gäng och hälsat att hon
inte skulle sitta uppe och vänta på honom – han skulle vara tillbaka i god tid för att köra henne
till New York.

"Vad är klockan nu?" sa hon.

"Ett ungefär."

"På natten?"

Herreras kompis hånflinade. "Nej, det är total solförmörkelse just nu."

"Och var är Richard sa du?"

"Han stack med några brudar han träffade. Han sa inte vart han skulle."

Som bekant var Patty dålig på att bedöma köravstånd. Om hon skulle vara framme i
Westchester i tid för att åka med sin familj till Mohonk Mountain House måste hon och Richard
lämna Chicago klockan fem samma morgon. Hon sov långt över det och vaknade till grått och
blåsigt väder, en annan stad, en annan årstid. Fortfarande syntes inte röken av Richard. Hon åt
torra munkar och bläddrade lite i Hemingway tills klockan blev elva och till och med hon begrep
att ekvationen inte gick ihop.

Hon fick bita i det sura äpplet och ringde ett betalsamtal till sina föräldrar.

"Chicago!" sa Joyce. "Jag tror inte mina öron. Har du någon flygplats i närheten? Hinner du med
ett flyg? Vi trodde du skulle vara här nu. Pappa vill komma iväg tidigt, med tanke på
fredagstrafiken."

"Jag har klantat mig", sa Patty. "Jag är jätteledsen för det."

"Jamen, kan du vara där till i morgon bitti då? Själva middagen är inte förrän i morgon kväll."

"Jag ska göra mitt allra bästa", sa Patty.

Joyce hade suttit i delstatsparlamentet i tre år nu. Om hon inte hade övergått till att räkna upp
familjens alla släktingar och vänner som strömmade till Mohonk för denna viktiga hyllning till
ett äktenskap, och beskriva den fantastiska förväntansfulla glädje som Pattys tre syskon hyste
för den här helgen och hur oerhört hedrad hon (Joyce) blev av bevisen för rörande värme och
omtanke från alla väderstreck, är det möjligt att Patty hade gjort allt som stod i hennes makt för
att ta sig till Mohonk. Men som det nu förhöll sig, lägrade sig ett märkligt lugn och en visshet
över henne medan hon lyssnade på sin mor. Ett lätt regn hade börjat falla över Chicago, dofter
av genomdränkt betong och Lake Michigan fördes in av vinden som fläktade i det grova
gardinlinnet. Med en obekant brist på irritation, en ny sorts kylig blick, betraktade Patty sin
situation och insåg att ingen skulle bli lidande eller ens särskilt sårad om hon helt enkelt
hoppade över bröllopsdagsfirandet. Det mesta var redan gjort. Hon upptäckte att hon var
nästan fri och att ta det sista steget kändes på sätt och vis förskräckligt, men inte förskräckligt
på ett dåligt sätt, om det nu går att förstå.

Hon satt i ett fönster, luktade på regnet och såg vinden böja ner gräset och buskarna på taket
till en sedan länge övergiven fabrik, när Richard ringde.

"Jäkligt ledsen för det här", sa han. "Jag är där inom en timme."

"Du behöver inte göra dig någon brådska", sa hon. "Det är redan alldeles för sent."

"Men grejen är ju i morgon."

"Nej Richard, det var middagen. Det var meningen att jag skulle vara där i dag. I dag, senast
klockan fem."

"Fan också. Är det sant?"

"Hade du verkligen glömt det?"

"Det är lite snurrigt i skallen för tillfället. Jag har väl inte fått så mycket sömn."

"Okej, ja men så är det i alla fall. Du kan ta det lugnt. Jag tror att jag ska åka hem nu."

Och åkte hem var vad hon gjorde. Hon knuffade sin resväska nerför trappan och kom efter själv
på kryckorna, hejdade en svarttaxi på Halstead Street och tog först en Greyhoundbuss till
Minneapolis och sedan en annan till Hibbing, där Gene Berglund låg och dog på ett
protestantiskt sjukhus. Det var runt fyrtio grader ute och regnet öste ner på de öde
gryningsgatorna i Hibbings centrum. Walters kinder var rosigare än någonsin. Utanför
bussterminalen, i hans fars cigarettstinkande bensinslukare, slog Patty armarna om halsen på
Walter och vågade prova hur han kysstes och upptäckte till sin belåtenhet att han gjorde det
väldigt bra.

_________________________

* Patty fick inte se ett foto på Khadaffi förrän några år efter college och inte ens då, trots att
hon omedelbart slogs av hans likhet med Richard Katz, reflekterade hon över att Libyen i
hennes tycke hade världens sötaste statschef.
Kapitel 3: Fria marknader
främjar konkurrensen
För den händelse att en gnällig ton, för att inte säga rena beskyllningar har smugit sig in på
dessa sidor, apropå Pattys föräldrar, vill självbiografiförfattaren här betyga sin djupa
tacksamhet mot Joyce och Ray för åtminstone en sak, nämligen att de aldrig uppmuntrade
henne att bli Kreativ och Konstnärlig, så som de gjorde med hennes systrar. Hur ont det än
gjorde att bli åsidosatt av Joyce och Ray när Patty var yngre, framstår det som allt mer
välgörande nu när hon tänker på sina systrar som båda har fyllt fyrtio och lever ensamma i New
York, alldeles för excentriska och/eller anspråksfulla för att kunna hålla liv i ett långvarigt
förhållande, och fortfarande tar emot bidrag från föräldrarna medan de slåss för att uppnå den
konstnärliga framgång som de har inbillats att tro var deras särskilda bestämmelse. När det
kommer till kritan är det trots allt bättre att betraktas som trög och trist än genialisk och
enastående. På så sätt kommer det som en trevlig överraskning att Patty ändå är en gnutta
Kreativ, snarare än att det är en nesa att hon inte är det i ännu högre grad.

En sak som var härligt med den unge Walter var att han var så ange lägen om att Patty skulle
vinna. Där Eliza en gång hade förmått klämma fram små snåla droppar av medhåll med henne
gav Walter henne kompletta injektioner av illvilja mot alla (hennes föräldrar, syskon) som fick
henne att må dåligt. Och eftersom han var så intellektuellt ärlig på alla andra områden i livet,
utstrålade han en lysande trovärdighet när han kritiserade hennes anhöriga och ställde upp på
hennes diskutabla planer på att bräcka dem. Han kanske inte hade precis allt det hon letade
efter hos en man, men han var oöverträffad i att förse henne med den glödande beundran som
hon just då behövde ännu mer än kärlek.

Det är nu lätt att se att det hade varit mer tillrådligt för Patty att ägna ett par år åt att utveckla
sig och skaffa sig en mer fast förankrad identitet som exidrottsstjärna, få lite erfarenhet med
andra sorters män och på det hela taget förvärva en större mognad innan hon gav sig i kast
med att bli mor. Men trots att hon var slut som spelare i collegelagens högsta division, hade
hon fortfarande skottklockan i skallen, hon var fortfarande slav under signalen, mer än
någonsin behövde hon få fortsätta att vinna. Och vinnartricket – den givet bästa finten hon
kunde göra för att besegra både sina systrar och sin mamma – var att gifta sig med den
trevligaste killen i hela Minnesota, bo i ett större och bättre och märkvärdigare hus än någon
annan i släkten, föda barnen och göra allt som förälder som Joyce inte hade gjort. Och trots att
Walter var hängiven feminist och årligen förnyade sitt studentmedlemskap i Zero Population
Growth, rörelsen som förespråkade befolkningskontroll, stödde han hela hennes familjeprojekt
utan förbehåll, för hon var verkligen allt det han sökte hos en kvinna.

De gifte sig tre veckor efter hennes examen från college – nästan på dagen ett år efter det att
hon tog bussen till Hibbing. Det hade fallit på Walters mamma Dorothys lott att rynka pannan
och ge uttryck åt sin oro, på sitt milda och trevande och ändå synnerligen envetna sätt, över
Pattys beslut att gifta sig i Hennepin County tingshus i stället för att ha ett riktigt bröllop i
Westchester som hennes föräldrar bjöd in till. Vore det inte bättre, undrade Dorothy stillsamt,
att låta familjen Emerson deltaga? Hon hade förstått att Patty inte stod dem så nära, men fanns
det inte en risk ändå att hon senare skulle ångra att hon uteslöt dem från en så betydelsefull
tilldragelse? Patty försökte ge Dorothy en bild av hur ett Westchesterbröllop skulle gestalta sig:
runt tvåhundra av Joyces och Rays närmaste vänner och Joyces kräsnaste bidragsgivare till
valkampanjen bland gästerna, påtryckningar från Joyces sida att Patty ska välja sin mellansyster
som huvudtärna och låta sin andra syster uppföra en expressiv dans under vigselceremonin;
ohejdat champagneintag som lockar Ray att dra vitsar om lesbianer inom hörhåll för Pattys
basketkompisar. Det rann till lite i ögonen på Dorothy, möjligen av medkänsla med Patty,
möjligen av sorg över att Patty lät så kall och hård när hon talade om sin familj. Skulle det
verkligen vara ogörligt, envisades hon stillsamt, att genomdriva en enkel liten ceremoni med de
närmaste, utformad precis som Patty ville ha den?

Av Pattys många skäl att undvika ett traditionellt bröllop var inte det oviktigaste det att Richard
ofrånkomligen skulle bli Walters best man. Hennes uppfattning här var delvis självskriven och
delvis handlade den om hennes rädsla för vad som skulle hända om Richard fick träffa hennes
mellansyster. (Självbiografiförfattaren ska nu äntligen ta sig samman och nämna systern vid
namn: Abigail.) Det var illa nog att Eliza hade haft ihop det med Richard, att se honom ragga
upp Abigail, om så bara för en natt, skulle nog ta knäcken på Patty. Det säger sig självt att hon
inte gick in på det när hon svarade Dorothy. Hon sa att hon väl inte var så road av ceremonier.

För att ändå visa sin goda vilja tog hon med sig Walter till Westchester så att han fick träffa
hennes familj innan de gifte sig. Det smärtar självbiografiförfattaren att erkänna att hon tyckte
det kändes aningen genant att visa upp honom för familjen, och ännu värre, att det kan ha varit
ett av skälen till att hon inte ville ha ett stort bröllop. Hon älskade honom (och älskar honom,
älskar honom verkligen) för egenskaper som var löjligt lättförståeliga för henne i deras egen
värld för två, men som inte nödvändigtvis var uppenbara för det kritiska öga som hon var säker
på att hennes systrar, i synnerhet Abigail, skulle rikta mot honom. Hans nervösa fnitter, hans
alldeles för snabbt rodnande kinder, själva hans vänliga sinnelag: alla dessa kännetecken var
sådant hon satte stort värde på när hon såg människan i sin helhet. En källa till stolthet rentav.
Men hennes hjärtlösa sida, den som alltid tycktes välla fram med full kraft när hon utsattes för
sin familj, kunde inte låta bli att beklaga att han inte var en och nittio och jätteläcker.

Till deras förtjänst noteras att Joyce och Ray skötte sig så bra de bara kunde, möjligen för att de
i tysthet var lättade över att Patty till slut visade sig vara heterosexuell (i tysthet för att Joyce
för sin del hade stått beredd att med all sin energi vara Öppen för Avvikelser). När de fick höra
att Walter aldrig hade varit i New York förut utsåg de sig till älskvärda ambassadörer för staden,
och uppmanade Patty att ta honom med på utställningar på museer som Joyce själv hade haft
för mycket omkring sig i Albany för att ha hunnit se, och sedan sammanstråla med dem för att
äta middag på restauranger som fått godkänt av Times, bland annat en i SoHo, som på den
tiden fortfarande var en obskyr och spännande stadsdel. Pattys oro för att föräldrarna skulle
göra sig lustiga över Walter ersattes av oron för att Walter skulle ta deras parti och inte alls
förstå varför hon tyckte de var outhärdliga, att han skulle börja misstänka att problemet
egentligen låg hos Patty, och skulle förlora den blinda tro på hennes godhet som hon redan, på
mindre än ett år med honom, rätt så desperat hade börjat förlita sig på.

Abigail, som samlade på lyxrestauranger och framhärdade i att förvandla flera middagar till
pinsamma femmannasittningar, var gudskelov i toppform, det vill säga gräsligare än någonsin.
Eftersom hon var oförmögen att föreställa sig att människor kunde samlas av någon annan
anledning än att lyssna på henne, pladdrade hon på om New Yorks teatervärld (per definition
en orättvis värld eftersom hon inte hade kommit någonvart där efter sitt genombrott som
inhoppare); om Yaleläraren, den "äckliga slemproppen", som hon hade haft oövervinneliga
Kreativa konflikter med; om någon väninna som hette Tammy som själv hade bekostat en
uppsättning av Hedda Gabler och hon (Tammy) hade varit enastående i huvudrollen; om
baksmällor och hyresregleringar och andrahandsversioner av jobbiga sexuella situationer som
Ray, som fyllde på och fyllde på sitt eget vinglas, krävde att få veta varenda slipprig detalj om.
Mitt i den avslutande middagen, just i SoHo, blev Patty så less på att Abigail kapade åt sig all
uppmärksamhet som borde ha slösats på Walter (som artigt åhörde precis allt Abigail hävde ur
sig) att hon utan omsvep sa åt sin syster att hålla klaffen och låta andra få en syl i vädret. Därpå
följde en olustig paus med ett moltyst nyttjande av glas och bestick. Sedan lockade Patty med
pantomimiska gester som låtsades fira upp vatten ur en brunn, Walter att berätta lite om sig
själv. Vilket, med facit i hand, var ett misstag, eftersom Walters stora lidelse var offentlig
verksamhet och han, i sin okunnighet om hurdana riktiga politiker är, trodde att en
delstatsparlamentariker skulle vara intresserad av hans funderingar.

Han frågade Joyce om hon kände till Romklubben. Joyce måste erkänna att hon inte gjorde det.
Walter förklarade att Romklubben (en av medlemmarna hade på hans inbjudan hållit ett
föredrag på Macalester två år tidigare) hade som syfte att utforska tillväxtens gränser.
Traditionell ekonomisk teori, såväl marxistisk som marknads, sa Walter, utgick från att
ekonomisk tillväxt alltid var av godo. En ökning av BNP på en eller ett par procent betraktades
som modest, och en befolkningstillväxt på en procent betraktades som önskvärd och ändå, sa
han, om man extrapolerade de nivåerna över en hundraårsperiod blev det förfärliga siffror:
jordens folkmängd hamnade på arton miljarder och energiförbrukningen blev tio gånger större
än dagens. Och om man fortsatte YTTERLIGARE HUNDRA år framåt, under jämn tillväxt, ja då
skulle siffrorna bli helt enkelt otänkbara. Romklubben sökte därför efter förnuftigare och
mänskligare sätt att bromsa tillväxten än att rätt och slätt ödelägga planeten och låta alla svälta
ihjäl eller mörda varandra.

"Romklubben", sa Abigail. "Är det som en italiensk Playboyklubb liksom?"

"Nej", sa Walter milt. "Det är en grupp personer som ifrågasätter vår ensidiga satsning på
tillväxt. Alla är så fixerade vid tillväxt, men när man tänker efter så är tillväxt för en mogen
organism i själva verket en cancersvulst. Om du har något som växer i din mun eller i din
ryggrad, då finns det skäl till oro, eller hur? I alla fall, den här lilla gruppen av intellektuella och
filantroper försöker ställa sig utanför vårt tunnelseende och påverka regeringar på högsta nivå,
både i Europa och på västra halvklotet."

"Tänk om man vore en bunny i Rom", sa Abigail.

"Vagiiina Lollofrigiiida da Genitalia", sa Ray med en grotesk italiensk accent.

Joyce harklade sig ljudligt. En famille, när Ray började bli fånig och ful i mun av allt vin, kunde
hon nöja sig med att försvinna in i sina egna Joyciska drömmerier, men i sin blivande svärsons
närvaro hade hon inget annat val än att bli generad. "Det är en spännande tanke Walter tar
upp", sa hon. "Jag är inte så bekant med de här idéerna eller med den här ... klubben. Men
givetvis är det ett mycket tankeväckande synsätt på situationen i vår värld."

Walter uppfattade inte Pattys diskreta gest, ett snitt tvärsöver strupen, utan framhärdade.
"Enda anledningen till att vi behöver en sådan sak som Romklubben", sa han, "är att ett
förnuftigt samtal om tillväxt måste sättas i gång utanför den gängse politiska processen. Det vet
ju du om någon, Joyce. Om du vill bli vald kan du inte ens tala om att dra ner på tillväxttakten,
och ännu mindre vända på den. Det vore politiskt självmord."

"Kan man lugnt säga", sa Joyce med ett torrt skratt.

"Men någon måste tala om det och försöka påverka politiska beslut, annars kommer vi att ha
ihjäl planeten. Vi kommer att kvävas av vår egen förökning."

"På tal om att kvävas, pappa", sa Abigail, "är det där din privata flaska eller kan vi andra också få
en droppe?"

"Vi tar in en flaska till", sa Ray.

"Jag tror inte vi behöver en flaska till", sa Joyce.

Ray höjde sin Joycetystande hand. "Joyce-kan-du-kan-du-bara-lägga av. Det är inga problem
här."

Patty satt med ett stelnat leende och iakttog de fashionabla och plutokratiska sällskapen vid
andra bord i restaurangens underbart dämpade belysning. Det fanns förstås ingen annanstans i
världen där man hellre ville vara än New York. Den insikten var själva grunden för familjens
självbelåtenhet, plattformen varifrån allt övrigt kunde förhånas, den bieffekt av vuxna
människors världsvana som förskaffar dem rätten att bete sig som barnungar. Att vara Patty
och sitta på den där restaurangen i SoHo var som att konfronteras med en kraft hon inte hade
en chans att mäta sig mot. Hennes familj hade lagt beslag på New York och skulle aldrig röra sig
ur fläcken, aldrig någonsin. Att aldrig mer komma tillbaka hit – bara glömma att
restaurangintermezzon som dessa var tänkbara – var hennes enda alternativ.

"Du är ingen vinpimplare precis", sa Ray till Walter.

"Jag skulle säkert kunna bli om jag ville", sa Walter.

"Det här är en mycket trevlig amarone, om du vill smaka lite."

"Nej tack."

"Säkert?" Ray viftade med flaskan mot Walter.

"Ja, han är säker på det!" utbrast Patty. "Han har bara sagt det varenda kväll liksom de senaste
fyra dagarna! Hallå? Ray? Det är inte alla som vill bli fulla och äckliga och oförskämda. Det finns
faktiskt folk som hellre för ett vuxet samtal i stället för att sitta och dra fräckisar timme ut och
timme in."

Ray flinade som om hon hade sagt något roligt. Joyce fällde upp sina läsglasögon för att studera
dessertmenyn medan Walter rodnade och Abigail knyckte spastiskt på nacken och sa med sur
min: "Ray? Ray? Så vi är Ray med honom nu?"

Morgonen därpå sa Joyce skälvande till Patty: "Walter är mycket mer – jag vet inte om
konservativ är rätta ordet, eller vad ska jag säga, kanske inte direkt konservativ, fast,
egentligen, om man ser det utifrån den demokratiska processen och att makten är sprungen
från folket, och välstånd åt alla, så inte precis autokratisk, men på sätt och vis, jo, nästan
konservativ – än jag hade väntat mig."

Två månader senare, på Pattys examensdag, sa Ray med ett illa dolt hånskratt: "Walter blev så
röd i nyllet av det där tillväxtsnacket, herre jesus, jag trodde han skulle få en stroke."

Och sex månader efter det, under den enda Thanksgiving någonsin som Patty och Walter var
dumma nog att fira i Westchester, sa Abigail till Patty: "Hur har ni det med Romklubben? Har ni
gått med i Romklubben än? Har ni lärt er lösenordet? Har ni suttit i skinnfåtöljerna?"
Patty stod och snyftade i avgångshallen på La Guardia. "Jag hatar min familj!" sa hon till Walter.

Och Walter svarade ridderligt: "Vi får skaffa oss en egen familj!"

Stackars Walter. Först hade han lagt sina skådespelar- och filmregissörsdrömmar på hyllan för
att han kände en ekonomisk plikt gentemot sina föräldrar, och knappt hade hans pappa löst
honom från den genom att dö förrän han slog ihop sina påsar med Patty och lade sina egna
räddaplanetenambitioner på hyllan och tog anställning på 3M för att Patty skulle kunna få sitt
fantastiska gamla hus och vara hemma med barnen. Alltihop skedde nästan utan diskussioner.
Han blev begeistrad över alla planer som gjorde henne begeistrad, han kastade sig in i
renoveringen av huset och försvaret mot hennes familj. Det var inte förrän många år senare –
efter det att Patty hade börjat göra honom Besviken – som han blev mer överseende med de
andra Emersons och menade att det var hon som hade haft tur, hon var den enda Emerson som
hade flytt det sjunkande skeppet och överlevt för att kunna berätta. Han sa att Abigail, som
hade blivit strandsatt på en extremt karg ö (nämligen Manhattan!) där hon fick böka länge efter
känslomässig näring, borde bli förlåten för att hon tog kontrollen över alla samtal i sina försök
att få i sig föda. Han sa att Patty borde tycka synd om sina syskon, inte skuldbelägga dem, för
att de saknade styrkan eller turen att ta sig därifrån; för att de var så utsvultna. Men allt det där
kom mycket senare. De första åren var han så till sig när det gällde Patty att hon inte kunde
göra något fel. Och det var väldigt fina år det.

Walters eget tävlingssinne var inte familjeorienterat. När hon träffade honom hade han redan
vunnit den matchen. I det Berglundska pokerspelet hade han fått vartenda ess i given utom
möjligen utseendet och kvinnocharmörens otvungna sätt. (Hans äldre bror – som för
närvarande är inne på sin tredje unga fru, och hon får slita för att försörja honom – fick just det
esset.) Inte nog med att Walter visste allt om Romklubben och läste svåra böcker och tyckte om
Igor Stravinskij, han kunde också löda en kopparrörsskarv och snickra möbler och känna igen
fåglar på deras sång och vara omtänksam mot en svårbegriplig kvinna. Han var så till den grad
vinnaren i sin familj att han kunde kosta på sig att regelbundet resa hem för att hjälpa de andra.

"Ja, nu måste du väl se var jag växte upp", hade han sagt till Patty utanför bussterminalen i
Hibbing sedan hon hade hoppat av långresan med Richard. De satt i hans pappas Crown
Victoria, där rutorna immade igen av deras heta och tunga andedräkt.

"Jag vill se ditt rum", sa Patty. "Jag vill se allt. Jag tycker att du är en underbar människa!"

När han hörde det måste han kyssa henne ännu en lång stund innan han återvände till sin oro.
"Må så vara", sa han, "men jag tycker i alla fall att det är pinsamt att du får se hur jag har det
hemma."

"Tänk inte så. Du skulle se hur jag bor. Ett enda dårhus."

"Jaha, ja här är det inte alls lika spännande. Här på malmfälten är det bara vanlig enkel
lantismisär."

"Men då åker vi då. Jag vill se ditt hem. Jag vill sova med dig."

"Det låter underbart", sa han, "men jag tror att mamma kan ha lite svårt med det."

"Jag vill sova nära dig. Och sedan vill jag äta frukost med dig."

"Det kan vi ordna."

Sanningen att säga fick anblicken av Whispering Pines Patty att nyktra till och det utlöste ett
ögonblicks tvivel på vad hon hade gjort som hade kommit till Hibbing, det rubbade det där
behärskade sinnestillståndet i vilket hon hade rymt till en kille som fysiskt sett inte funkade för
henne så som hans kompis gjorde. Motellet såg väl hyfsat ut på framsidan, och det stod ett icke
nedslående antal bilar på parkeringen, men bostaden, som låg bakom kontoret, var sannerligen
ljusår från Westchester. Den satte strålkastaren på något som tidigare varit osynligt, ett helt
universum av privilegier, hennes egna villastadsprivilegier; hon kände ett oväntat hugg av
hemlängtan. Golven hade svampig heltäckning och sluttade märkbart mot den lilla ån på
baksidan. I mat/vardagsrummet stod en överdrivet krenelerad porslinsaskkopp stor som en
navkapsel, på bekvämt avstånd från bäddsoffan där Gene Berglund hade suttit och läst sina
fiske- och jakttidningar och tittat på de program som centralantennen (monterad, upptäckte
hon morgonen därpå, i toppen på en avhuggen tall bakom infiltrationen) kunde få in från
stationer i Twin Cities och Duluth. Walters minimala sovrum som han delade med sin lillebror,
låg längst ner på slänten och var ständigt fuktigt av dunster från ån. Mitt på heltäckningsmattan
löpte ett streck av gummiaktiga rester från gaffatejpen som Walter hade klistrat dit som barn
för att muta in sin privata sfär. Pinaler från hans strävsamma barndom stod fortfarande
uppställda på den bortre väggen: handböcker från pojkscouterna och priser, en komplett serie
förkortade presidentbiografer, en ofullständig uppsättning av World Book Encyclopedia, små
djurskelett, ett tomt akvarium, frimärkssamlingar och myntsamlingar, en vetenskaplig
termometer/barometer med sladdar som hängde ut genom ett fönster. På det knöliga golvet
låg en gul hemmagjord "Rökning förbjuden"-skylt präntad med röd krita, där R och F var
vingliga men stolta i sitt trots.

"Mitt första revoltförsök", sa Walter

"Hur gammal var du då?" sa Patty.

"Vet inte. Tio kanske. Min lillebror hade svår astma."

Det öste ner utanför. Dorothy låg och sov, men i Walter och Patty porlade det fortfarande av
åtrå. Han visade henne "loungebaren" som hade varit hans fars territorium, den imponerande
uppstoppade gösen som satt på väggen, disken i björkplywood som han hade hjälpt sin far att
bygga. Fram till alldeles nyligen, då Gene måste in på sjukhus, hade han stått och rökt och
druckit bakom baren frampå eftermiddagen och väntat på att hans polare skulle sluta jobba och
komma och handla av honom.

"Ja, så det här är jag ", sa Walter. "Det här är mitt ursprung."

"Jag älskar att det här är din ursprung."

"Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar, men jag tackar."

"Bara att jag beundrar dig otroligt mycket."

"Det var ju bra. Antar jag." Han gick fram till receptionen och tittade på nycklar. "Hur låter det
med rum 21, tycker du?"

"Är det ett bra rum?"

"Det är väldigt likt alla de andra rummen."

"Jag är tjugoett. Så det blir perfekt."

Alla ytor i rum 21 var urblekta och nötta efter årtionden av energiskt skrubbande, för någon
renovering hade det aldrig varit tal om.

Fuktigheten från ån var märkbar men inte påträngande. Sängarna var låga och normalbreda,
inga dubbelsängar.

"Du behöver inte stanna om du inte vill", sa Walter och ställde ner hennes väska. "Jag kan köra
dig till stationen igen i morgon."

"Nej! Det här blir bra. Jag har inte kommit hit för att ha semester. Jag har kommit för att jag vill
träffa dig och försöka vara till hjälp."

"Okej. Jag är bara orolig för att jag egentligen inte är vad du är ute efter."

"Sluta oroa dig då."

"Ja, men jag är i alla fall orolig."

Hon fick honom att lägga sig ner på ena sängen och försökte lugna honom med sin kropp. Men
det dröjde inte länge förrän oron i honom bubblade upp igen. Han satte sig upp och frågade
varför hon hade åkt iväg med Richard på det där viset. Det var en fråga hon hade vågat hoppas
att han inte skulle ställa.

"Jag vet inte", sa hon. "Kanske ville jag pröva hur det var att bila så långt."

"Hm."

"Det var något jag behövde pröva. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det var något
jag måste ta reda på. Och jag fick reda på det och nu är jag här."

"Vad var det du fick reda på?"

"Jag fick reda på var jag ville vara och vem jag ville vara med."

"Det gick ju fort."

"Det var ett misstag, jättedumt", sa hon. "Han har ett sätt att se på en, det vet du säkert. Det
tar ett tag att komma underfund med vad han egentligen vill. Bli inte arg på mig för det är du
snäll."

"Jag tycker bara att det är fantastiskt att du kom underfund med det så snabbt."

Hon fick en impuls att börja gråta och gav efter för den, och för en stund blev Walter den goda
tröstare han var.

"Han var inte omtänksam", sa hon tårfyllt. "Och du är raka motsatsen till det. Och jag behöver
motsatsen till det just nu så jättemycket. Kan du vara omtänksam mot mig, snälla du?"

"Jag kan vara omtänksam", sa han och strök henne över håret.

"Jag lovar att du inte kommer att ångra dig."

Det var ordagrant så hon sa, enligt självbiografiförfattarens ångerfulla minne.

Här är något annat som självbiografiförfattaren minns mycket tydligt: våldet som Walter tillgrep
när han därpå tog tag i axlarna på henne och välte henne på rygg och reste sig över henne
medan han tryckte in sig mellan hennes ben, med ett fullständigt främmande uttryck i ansiktet.
Det var ett uttryck av raseri, och det klädde honom. Det var som om ridån plötsligt gick upp för
något vackert och manligt.

"Det handlar inte om dig", sa han. "Fattar du det? Jag älskar hela dig, från topp till tå. Varenda
centimeter. Varenda centimeter. Från första sekunden jag såg dig. Fattar du det?"

"Ja", sa hon. "Tack ska du ha, menar jag. Jag har väl känt det på mig, men det var väldigt skönt
att höra."

Men han var inte klar.

"Förstår du att jag har ett ... ett ..." Han sökte efter orden. "Ett problem. Med Richard. Jag har
ett problem."

"Vadå för problem?"

"Jag litar inte på honom. Jag älskar honom, men jag litar inte på honom."

"Men gud", sa Patty, "visst kan du lita på honom. Det märks ju tydligt att han tycker om dig
också. Han är otroligt beskyddande när det gäller dig."

" Inte alltid."

"Det han sa till mig gick åtminstone ut på det. Begriper du inte hur mycket han beundrar dig?"

Walter stirrade ursinnigt ner på henne. "Varför följde du med honom då? Varför var han med
dig i Chicago? Jävla kukhelvete! Jag fattar det inte!"

När hon hörde honom säga kukhelvete och såg hur förskräckt han blev av sin egen vrede
började hon gråta igen. "Å gud nej, å gud nej, å gud nej", sa hon. "Jag är här nu. Okej? Jag är här
hos dig! Och det hände ingenting i Chicago. Inte någonting, jag lovar."

Hon drog honom mot sig, tog om hans höfter och slet. Men i stället för att smeka henne på
brösten eller dra av henne jeansen, som Richard säkert skulle ha gjort, reste han sig upp och
började gå omkring i rum 21.

"Jag är inte så säker på att det här är rätt", sa han. "För jag är inte dum i huvudet, det ska du
veta. Jag hör och jag ser, och jag är inte dum i huvudet. Jag vet faktiskt inte hur vi ska göra nu."

Det var en lättnad att höra att han inte var dum i huvudet beträffande Richard, men det kändes
ändå som om hon inte kunde komma på fler tröstande saker att säga. Hon bara låg där på
sängen och lyssnade till regnet som hamrade mot taket, klar över att hon kunde ha sluppit hela
den här diskussionen om hon inte hade hoppat in i en bil med Richard från första början; klar
över att hon förtjänade någon sorts straff. Och samtidigt var det svårt att låta bli att föreställa
sig en bättre fortsättning på händelsernas gång. Det hela var en tydlig försmak av senare tiders
nattliga uppträden. Walters underbara vrede som gick till spillo medan hon grät och han
straffade henne och bad om förlåtelse för att han straffade henne och sa att de var båda
alldeles slut och det var väldigt sent, vilket det sannerligen var: så sent att det var tidigt.

"Jag tänker ta ett bad", sa hon till slut.

Han satt på den andra sängen med ansiktet dolt i händerna. "Förlåt, förlåt", sa han. "Det
handlar verkligen inte om dig."
"Du, vet du om en sak? Det där är faktiskt inte det jag helst vill höra stup i kvarten."

"Förlåt. Tro mig eller ej, men jag menade något bra med det."

"Och 'förlåt' står inte heller särskilt högt på min lista för tillfället."

Walter tog bort händerna och frågade om hon behövde hjälp med badet.

"Det går bra", sa hon fast det faktiskt var lite av ett bestyr att bada med knät i skena och
bandage uppallat utanför karkanten. När hon en halvtimme senare kom ut från badrummet i
sin pyjamas verkade det som om Walter inte hade rört en fena. Hon ställde sig framför honom
och tittade ner på hans ljusa lockar och smala axlar. "Walter", sa hon.

"Jag kan åka hem i morgon om du vill. Men nu måste jag få sova lite. Du borde också gå och
lägga dig."

Han nickade.

"Jag är ledsen att jag åkte till Chicago med Richard. Det var mitt förslag, inte hans. Du borde
vara arg på mig, inte på honom. Men måste du vara det just nu? Du får mig att känna mig rätt
rutten."

Han nickade och reste på sig.

"Får man en godnattpuss?" sa hon.

Det fick hon och det var bättre än att bråka, så mycket bättre att de snart låg under täcket och
släckte lampan. Gryningsljus sipprade in bakom gardinerna – i maj kom dagbräckningen tidigt
så här långt norrut.

"Jag vet i stort sett ingenting om sex", bekände Walter.

"Nej, men det är inte så komplicerat", sa hon.

Och med det inleddes de lyckligaste åren i deras liv. I synnerhet för Walter var det en
berusande tid. Han vann den enda flicka han ville ha, flickan som hade kunnat följa med Richard
men som valde honom i stället, och sedan tre dagar senare, på protestantiska sjukhuset, fick
hans livslånga kamp mot sin far ett slut i och med dennes död. (Att vara död är så besegrad en
pappa kan bli.) Patty var med Walter och Dorothy på sjukhuset den förmiddagen, och blev så
rörd av deras tårar att hon själv grät en skvätt, och när de körde tillbaka till motellet under
nästan total tystnad kändes det som om hon redan var gift.

På motellets parkeringsplats, sedan Dorothy hade gått in för att lägga sig och vila en stund, stod
Patty och såg på när Walter gjorde något egendomligt. Han rusade från ena änden av
parkeringen till den andra, med riktiga språng, och studsade på tårna innan han snurrade runt
och sprang lite till. Det var en härlig morgon, alldeles klar, med en stadig vind som låg på från
norr, och tallarna längs ån susade verkligen. Vid slutet av en sådan spurt hoppade Walter upp
och ner och vände sedan ryggen till Patty och började springa på Route 73, långt bort genom
kurvan och försvann utom synhåll och kom inte tillbaka förrän efter en hel timme.

Senare på eftermiddagen i rum 21, i fullt dagsljus, för öppet fönster och med de urblekta
gardinerna fladdrande, skrattade de och grät och knullade med en glädje vars allvar och oskuld
självbiografiförfattaren blir fullständigt förkrossad av att tänka på, och grät lite till och knullade
lite till och låg bredvid varandra med svettiga kroppar och fulla hjärtan och lyssnade på tallarnas
susningar. Patty tyckte att det kändes som om hon hade tagit någon stark drog som inte gick ur
kroppen, eller som om hon hade hamnat i en otroligt levande dröm som hon inte kunde vakna
upp ur, bara det att hon var fullt medveten, från sekund till sekund till sekund, om att det inte
var en drog eller en dröm utan helt enkelt livet hon råkade ut för, ett liv med enbart ett nu och
inget då, en kärlekssaga som inte liknade någon kärlekssaga hon hade kunnat föreställa sig.
Rum 21? Hur skulle hon ha kunnat föreställa sig rum 21? Det var ett så rörande rent
gammaldags rum, och Walter var en så rörande ren gammaldags person. Och hon var 21 och
kunde känna sin tjugoettåriga själ i den unga rena starka vinden som kom farande ner från
Kanada. Hennes eget lilla smakprov på evigheten.

Över fyrahundra personer kom till hans pappas begravning. Patty som inte ens hade träffat
Gene, var stolt å hans vägnar över den väldiga uppställningen. (Bäst att dö i förtid om man vill
ha en stor begravning.) Gene hade varit en gemytlig sort som gillade att fiska och jaga och
snacka skit med sina polare, de flesta var krigsveteraner, men som hade haft oturen att vara
alkoholist och lågutbildad och gift med en människa som hade satsat allt hon hade av hopp och
drömmar och kärlek på deras mellanson, och inte på honom. Walter kunde aldrig förlåta Gene
för att han tvingat Dorothy att slita så med motellet, men ärligt talat, även om Dorothy var
otroligt rar så var hon också en typisk martyr, åtminstone som självbiografiförfattaren såg det.
Mottagningen efter begravningen, som hölls i den protestantiska församlingens festlokal, blev
en djupdykande snabbkurs för Patty i Walters stora släkt, ett frossande på sockerkaka och en
föresats att se allting från den ljusa sidan. Dorothys fem syskon som alla var i livet var där,
liksom Walters storebror, nyligen utsläppt ur fängelset, med sin slampigt söta (första) fru och
deras två små barn, och även den tystlåtne yngste brodern i sin paraduniform. Den enda person
av betydelse som saknades var Richard.

Walter hade förstås ringt och berättat vad som hänt, trots att bara det hade varit invecklat,
eftersom han först måste jaga rätt på Richards ständigt gäckande basist Herrera i Minneapolis.
Richard hade just kommit fram till Hoboken, New Jersey. Efter att ha beklagat sorgen per
telefon sa han att han var totalt pank och tyvärr inte kunde ta sig till begravningen. Walter
försäkrade att det var helt okej, ingen fara, och höll sedan på i flera år och klandrade Richard
för att han inte hade gjort sig det besväret, vilket inte var riktigt rättvist med tanke på att
Walter i sitt stilla sinne redan var förbannad på Richard då och inte ens ville att han skulle
komma på begravningen. Men Patty var inte så dum att hon påminde om den saken.

När de reste till New York, ett år senare, föreslog hon att Walter skulle hälsa på Richard och
ägna honom en halv dag, men Walter underströk att han hade ringt Richard två gånger de
senaste månaderna medan Richard inte hade slagit numret till honom överhuvudtaget. "Men
han är din bäste vän", sa Patty, och Walter sa: "Nej, du är min bästa vän", och Patty sa: "Jo, men
han är din bästa manliga vän och du borde hälsa på honom." Men Walter hävdade att det alltid
hade varit så här – att det alltid hade känts som om han mer var den uppvaktande än den
uppvaktade; att det rådde något slags terrorbalans mellan dem, en tävling om att inte bli den
förste som blinkar och blottar sin svaghet – och han var less på det. Han sa att det inte var
första gången Richard hade gått upp i rök så där. Om han fortfarande ville att de skulle vara
vänner, sa Walter, då kunde väl han bekväma sig till att ringa själv för en gångs skull. Patty
anade nog att Richard fortfarande skämdes lite efter det som hände i Chicago och inte ville
tränga sig på i Walters lyckliga familjeidyll, och att det därför vore lämpligt att Walter visade att
han fortfarande var välkommen, men återigen var hon inte så oklok att hon tjatade om det.

Det som Eliza hade inbillat sig var något bögigt mellan Walter och Richard ser
självbiografiförfattaren numera som syskonkänslor. När Walter väl hade vuxit ifrån rollen som
den som hans storebror satte sig på och gav snytingar och som den som satte sig på sin lillebror
och gav honom snytingar, fanns det ingen tillräckligt utmanande konkurrens att tillgå i hans
egen familj. Han behövde en extra bror att älska och hata och tävla med. Och den eviga frågan
som ständigt plågade Walter, enligt självbiografiförfattarens uppfattning, var huruvida Richard
var lillebrodern eller storebrodern, strulputten eller hjälten, den käre vännen med alla sina
defekter eller den farlige rivalen.

Precis som med Patty påstod Walter att han hade älskat Richard från första sekunden. Det hade
hänt hans första kväll i Macalester, sedan hans far hade släppt av honom och trampat spiken i
botten för att komma hem till Hibbing, där flaskan med Canadian Club kallade från baren.
Walter hade först skrivit ett vänligt brev till Richard under sommaren, till en adress han hade
fått av rumsförmedlingen, men Richard hade inte svarat. På den ena sängen i deras rum på
studenthemmet låg ett gitarrfodral, en pappkartong och en sjösäck. Walter träffade inte ägaren
till detta nödtorftiga bagage förrän efter middagen, vid ett korridormöte på studenthemmet.
Det var ett ögonblick som han senare beskrev för Patty många gånger: att det stod en kille i ett
hörn, en bit bakom alla andra, som han inte kunde slita blicken ifrån, en ovanligt lång finnig
person med jättekrull och Iggy Poptröja som inte verkade ha någonting med de andra nya
studenterna att göra och som inte skrattade, inte ens log artigt, åt den skämtsamma
introduktionssvada som deras Husvärd serverade dem. Själv hade Walter stor medkänsla med
människor som försökte vara roliga, så han skrattade högt för att belöna detta tappra försök,
och ändå visste han omedelbart att han ville bli vän med denne långe surmulne räkel. Han
hoppades att det var hans rumskompis och det var det.

Märkligt nog tyckte Richard om honom. Det började med det sammanträffandet att Walter
kom från samma stad som Bob Dylan. Så fort de kom in på sitt rum efter mötet ansatte Richard
honom med frågor om Hibbing, vad som var på gång där, och om Walter personligen hade känt
någon Zimmerman. Walter förklarade att motellet låg flera kilometer utanför stan, men
motellet i sig imponerade på Richard, liksom det att Walter hade heltäckande stipendium för
sina studier och en alkoholiserad pappa. Richard sa att han inte hade svarat på Walters brev för
att hans egen pappa hade dött i lungcancer fem veckor tidigare. Han sa att eftersom Bob Dylan
var ett arsle, det underbara äkta sortens arsle som fick en ung musiker att själv bli ett arsle,
hade han alltid föreställt sig att Hibbing var ett ställe fyllt av arslen. Walter med sina fjuniga
kinder, där han satt och ivrigt lyssnade på sin nya rumskompis och med alla medel försökte
imponera på honom, var ett levande motbevis för den teorin.

Redan den där första kvällen sa Richard saker om flickor som Walter aldrig skulle glömma. Han
sa att han på ett ofördelaktigt sätt hade tagit intryck av att Macalester hade en så stor andel
överviktiga tjejer. Han sa att han under eftermiddagen hade strosat omkring på gatorna i
närheten och försökt utröna var småstadsbrudarna höll till. Han sa att det var ofattbart att det
var så många som log och sa hej till honom. Till och med snygga tjejer hade lett och sagt hej till
honom. Var det så i Hibbing också? Han sa att vid sin pappas begravning hade han lärt känna en
ursexig släkting som tyvärr bara var tretton och nu skrev hon brev till honom om sina framsteg i
onani. Visserligen har Walter aldrig behövt bli direkt uppmanad att visa omsorg om kvinnors väl
och ve, men självbiografiförfattaren kan inte låta bli att fundera över den polariserande
specialisering av prestationer som ofta hänger ihop med syskonrivalitet, och fråga sig om
Richards fixering vid att få omkull kvinnorna kunde ha gett Walter ytterligare skäl att inte ta upp
kampen på just det området.

Viktig upplysning: Richard hade ingen kontakt alls med sin mamma. Hon hade inte ens kommit
till pappans begravning. Enligt vad Richard själv berättade för Patty (mycket senare) var
mamman en obalanserad människa som så småningom blev en religiös knäppgök, men inte
förrän hon hade gjort livet till ett helvete för grabben som gjorde henne på smällen när hon var
nitton. Richards pappa hade varit saxofonspelande bohem i Greenwich Village. Mamman var en
långbent, revolterande fin flicka av god protestantisk familj med mycket pengar och inga
gränser. Efter fyra vilda år med mängder av alkohol och manisk otrohet lassade hon över
ansvaret för deras son på mr Katz (först i Village, senare i Yonkers) medan hon stack till
Kalifornien och mötte Jesus och födde fyra barn till. Mr Katz slutade spela sax men dessvärre
inte att dricka. Han hamnade till slut på Posten och gifte aldrig om sig, och man kan lugnt påstå
att alla hans olika unga flickvänner, under åren innan spriten hade brutit ner honom
fullständigt, inte gjorde mycket för att omge Richard med den trygga moderliga närvaro han
behövde. En av dem plundrade deras lägenhet innan hon försvann; en annan tog Richards
oskuld medan hon satt barnvakt. Kort efter den händelsen skickade mr Katz Richard till hans
styvfamilj över sommaren, men han blev inte kvar en vecka ens hos dem. Första dagen han var i
Kalifornien samlades hela familjen omkring honom och fattade varandras händer för att tacka
Gud för att han hade kommit dit välbehållen, och tydligen blev allting bara ännu knäppare efter
det.

Walters föräldrar, som enbart gick i kyrkan för grannsämjans skull, öppnade sitt hem för den
långe föräldralöse gossen. Särskilt Dorothy var förtjust i Richard – hon kan faktiskt ha haft en
liten sedesam Dorothisk dröm om honom – och föreslog att han skulle tillbringa sina lov i
Hibbing. Richard behövde inte trugas, han hade ju inte någon annanstans att ta vägen. Han
gladde Gene genom att visa sig intresserad av att skjuta med gevär och på det hela taget inte
vara en sådan mallgroda som Gene hade befarat att Walter skulle ge sig i lag med, och han
gjorde intryck på Dorothy genom att ge dem ett handtag med sysslorna. Som tidigare betonats
hade Richard en stark (om än ytterst oregelbunden) önskan att bli en god människa och han var
omsorgsfullt artig mot folk, som exempelvis Dorothy, som han betraktade som God. När han
frågade henne om någon enkel gryta hon hade lagat, och undrade var hon hade hittat receptet
och hur man kunde lära sig mer om allsidig kost, tyckte Walter att han var oärlig och
nedlåtande mot henne, eftersom chansen att Richard någonsin skulle gå och köpa råvaror och
själv laga till en gryta var lika med noll, och eftersom Richard återgick till att vara sitt vanliga
råbarkade jag så fort Dorothy var utom synhåll. Men Walter tävlade mot honom, och även om
Walter inte direkt glänste när det gällde att ragga upp småstadstjejer, var området lyssna på
flickor med uppriktigt intresse utan tvekan hans revir, och han bevakade det intensivt.
Självbiografförfattaren anser sig således vara mer tillförlitlig än Walter beträffande äktheten i
Richards respekt för godhet.

Det som otvivelaktigt var beundransvärt hos Richard var hans strävan att bli en bättre människa
och fylla tomrummet som uppstått ur avsaknaden på föräldrafostran. Han hade överlevt
barndomen genom att spela musik och läsa egensinnigt självvalda böcker, och delvis drogs han
till Walter på grund av dennes intellekt och arbetsmoral. Richard var mycket beläst på vissa
områden (fransk existentialism, latinamerikansk litteratur), men han hade ingen metod, inget
system, och var uppriktigt imponerad av Walters intellektuella målmedvetenhet. Han var väl
aldrig så nonchalant mot Walter att han behandlade honom med samma överdrivna artighet
han förbehöll dem han betraktade som Goda, men han tyckte ändå mycket om att ta del av
Walters idéer och pressade honom på förklaringar av sina ovanliga politiska ståndpunkter.

Självbiografiförfattaren misstänker att Richard dessutom ur tävlingssynpunkt skaffade sig en

osund fördel genom att bli vän med en töntig grabb från landsbygden i norr. Det var ett sätt att
markera avstånd till de hippa typerna på Macalester som kom från mer privilegierade hem.
Richard föraktade de där hippa typerna (inklusive de kvinnliga, fast det uteslöt inte att han
kunde sätta på dem när tillfälle gavs) med samma glöd som de hippa typerna själva föraktade
sådana som Walter. Bob Dylan-dokumentären Don't Look Back var just en sådan prövosten för
både Walter och Richard att Patty till slut hyrde den och såg den ihop med Walter en kväll när
barnen var små, för att hon äntligen skulle se den berömda scenen när Dylan överskuggade och
förödmjukade folksångaren Donovan på en fest för innefolk i London, enbart för nöjet att bete
sig som ett arsle. Även om Walter tyckte synd om Donovan – och till råga på allt hade lite dåligt
samvete för att han inte ville vara mer som Dylan och mindre som Donovan – tyckte Patty att
just den scenen var fantastisk. Så hisnande med Dylans oförställda tävlingsinstinkt! Hon kände
bara: Erkänn, segerns sötma är ljuvlig. Scenen hjälpte henne att förstå varför Richard hade
föredragit att hänga ihop med tondöve Walter hellre än med de hippa typerna.

Intellektuellt sett var Walter definitivt storebror och Richard var hans lärjunge. Men för Richard
var det att vara intelligent, precis som att vara god, bara en bisak till den huvudsakliga
tävlingsinsatsen. Det var det Walter tänkte på när han sa att han inte litade på honom. Han
kunde aldrig bli kvitt känslan av att Richard dolde saker för honom; att han hade en svart sida
som jämt smet ut i skydd av nattens mörker för att främja drivkrafter han inte ville kännas vid;
att han gärna var vän med Walter så länge det var underförstått att han var herre på täppan.
Richard var särskilt opålitlig så fort en flicka kom in i bilden och Walter fattade agg mot de där
flickorna för att de var mer lockande än han, om så bara i stunden.

Richard själv såg det aldrig så, för han tröttnade på flickor väldigt snabbt och det slutade alltid
med att han spolade dem utan vidare; han kom alltid tillbaka till Walter som han inte tröttnade
på. Men Walter tyckte det var illojalt av honom att lägga ner så mycket energi på att jaga folk
han inte ens gillade. Det fick Walter att känna sig svag och liten att ständigt vara tillgänglig för
Richard att återvända till. Han plågades svårt av misstanken att han älskade Richard mer än
Richard älskade honom, och gjorde mer än Richard för att vänskapen skulle hålla.

Den första stora krisen inträffade under deras sista år på college, två år innan Patty lärde känna
dem, då Walter var betagen i den onda karaktären som gick andra året och hette Nomi. När
man hörde Richard berätta om det (som Patty en gång fick göra) var situationen okomplicerad:
hans erotiskt oerfarne vän blev utnyttjad av en värdelös donna som egentligen gav fan i honom,
och till slut åtog sig Richard att själv demonstrera hur värdelös hon var. Enligt Richard var
flickan inte värd att tävla om, hon var bara en mygga som skulle plattas till. Men Walter såg det
på ett helt annat sätt. Han blev så arg på Richard att han vägrade tala med honom på flera
veckor. De delade en tvårummare av den typen som var reserverad för avgångsstudenterna,
och varje kväll när Richard kom in i Walters rum på väg till sitt eget, stannade han till och gav sig
in i ett enkelriktat samtal som en oengagerad åskådare möjligen kunde ha tyckt var lite
underhållande.

Richard: "Talar fortfarande inte med mig. Detta är häpnadsväckande. Hur länge ska det hålla
på?"

Walter: tystnad.

Richard: "Om du inte vill att jag ska sitta här och titta på när du läser, är det bara att säga till."

Walter: tystnad.

Richard: "Intressant bok? Jag kan inte se att du vänder blad."

Walter: tystnad.

Richard: "Vet du vad du är. Du är som en flicka. Det är så här flickor gör. Det här är bara larv,
Walter. Det gör mig rätt förbannad faktiskt."
Walter: tystnad.

Richard: "Om du väntar på att jag ska be om ursäkt, så kan du glömma det. Det kan jag tala om
för dig på en gång. Det är tråkigt om du är sårad, men jag har inget att skämmas för."

Walter: tystnad.

Richard: "Du fattar väl att du är den enda orsaken till att jag fortfarande är kvar här. Om du
hade frågat mig för fyra år sedan hur stor chansen är att jag tar examen, skulle jag ha svarat
liten till obefintlig."

Walter: tystnad.

Richard: "Allvarligt talat så är jag lite besviken."

Walter: tystnad.

Richard: "Okej då. Skit i det. Var flicka. Jag bryr mig inte."

Walter: tystnad.

Richard: "Hör du. Om jag hade missbruksproblem och du slängde mina droger skulle jag bli
skitförbannad på dig, men jag skulle också fatta att du försökte göra mig en tjänst."

Walter: tystnad.

Richard: "Ingen fulländad analogi, det medges, i och med att jag faktiskt tog drogerna så att
säga i stället för att bara kasta bort dem. Men om du var på väg in i ett nedbrytande missbruk,
medan jag ägnade mig åt ett litet tidsfördriv alldenstund det vore synd att låta sådana godsaker
förfaras ..."

Walter: tystnad.

Richard: "Okej, så det var en korkad analogi."

Walter: tystnad.

Richard: "Det där var kul. Det borde du skratta åt."

Walter: tystnad.

Så föreställer sig i alla fall självbiografiförfattaren att det lät, baserat på senare vittnesbörd från
båda parter. Walter upprätthöll sin tystnad fram till påsklovet då han reste hem ensam och
Dorothy lyckades avlocka honom orsaken till att han inte hade Richard med sig. "Du måste ta
folk som de är", sa Dorothy till honom. "Richard är en bra vän och du ska vara lojal med
honom." (Dorothy hade en fäbless för lojalitet – den gav mening åt hennes föga behagliga liv –
och Patty hörde ofta Walter citera hennes råd; han verkade lägga in en nästan biblisk betydelse
i det.) Han underströk att Richard å sin sida hade varit extremt illojal som snodde den flicka
Walter var förtjust i, men Dorothy, som själv kanske hade förhäxats av den Katzianska
utstrålningen, sa att hon inte trodde att Richard hade gjort det med avsikt eller för att såra
honom. "Det är bra att ha vänner i sitt liv", sa hon. "Om du vill ha vänner måste du tänka på att
ingen är perfekt."

En ytterligare irriterande rispa i flickfrågan var det att de som fastnade för Richard nästan
uteslutande var sådana som verkligen älskade musik* och att Walter, som var Richard förste
och störste fan, låg i oförsonlig tävlan mot dem. Flickor som annars mycket väl kunde vara
trevliga mot en älskares bäste vän, eller åtminstone ha överseende med honom, kände att de
måste inta en frostig attityd mot Walter, eftersom seriösa fans alltid behöver känna att de har
en unik samhörighet med föremålet för sin idoldyrkan; de vakar svartsjukt över dessa
beröringspunkter, hur små eller inbillade de än må vara, som rättfärdigar känslan av
exklusivitet. Flickor ansåg förståeligt nog att man inte kunde vara mer samhörig med Richard än
att vara kopplad i ett samlag med honom, och blanda vätskor med varandra på riktigt. I deras
ögon var Walter enbart en efterhängsen liten ovidkommande insekt, trots att det var Walter
som hade introducerat Richard till Anton von Webern och Benjamin Britten, det var Walter som
hade försett Richard med en politisk inramning för hans argaste tidiga låtar, det var Walter som
Richard faktiskt älskade på ett meningsfullt sätt. Och det var illa nog att bli behandlad med en
så ihållande frostighet av sexiga flickor, men ännu värre var misstanken Walter hade – avslöjad
för Patty på den tiden de inte hade några hemligheter för varandra – att det innerst inne inte
var någon skillnad mellan honom och de där flickorna: att också han var en sorts parasit på
Richard, som försökte känna sig hippare och på alla sätt må bättre genom sina unika band med
honom. Och värst av allt var misstanken att Richard visste detta och tvingades leva ännu
ensammare på grund av det och vara ännu mer på sin vakt.

Stämningen blev särskilt hätsk när Eliza var inblandad, hon nöjde sig inte med att behandla
Walter som luft utan riktigt bemödade sig om att göra livet surt för honom. Hur kunde Richard
fortsätta att ligga med en person som med avsikt var så genomelak mot hans bästa vän,
undrade Walter. Vid det laget var Walter tillräckligt vuxen för att inte köra med
stumhetsmetoden, men han slutade faktiskt att laga mat åt Richard, och den viktigaste
anledningen till att han fortsatte att gå på Richards gig var att han ville visa hur starkt han
ogillade Eliza, och senare att han ville få Richard att för skams skull lägga av med att ta kokainet
som hon försåg honom med. Det gick naturligtvis inte att få Richard att göra någonting för
skams skull. Inte då och inte någonsin.

Hur deras replikskiften angående Patty ordagrant löd är dessvärre okänt, men
självbiografiförfattaren vill gärna tro att de inte alls var i stil med de replikskiften de hade
angående Nomi eller Eliza. Det är möjligt att Richard uppmanade Walter att bli bättre på att
hävda sig själv gentemot henne, och att Walter svarade med något dravel om hur jobbigt hon
hade haft det som blivit våldtagen och gått med kryckor, men det finns få saker som är svårare
att föreställa sig än vad andra säger till varandra om en själv. Vad Richard innerst inne kände för
Patty blev så småningom uppenbart för henne – självbiografiförfattaren kommer till det, låt
vara i tämligen långsam takt. Än så länge räcker det med att konstatera att han flyttade till New
York och blev kvar där, och att Walter under ett antal år hade så mycket att göra med att skapa
en tillvaro åt sig själv och Patty att han knappt verkade sakna honom ens.

Det som hände var att Richard blev mer Richard och Walter mer Walter. Richard bosatte sig i
Jersey City, kom fram till att det äntligen var riskfritt att experimentera med ett måttligt
umgängesdrickande och sedan, efter en period han senare beskrev som "rätt utsvävande", kom
fram till att nej, det var inte alls riskfritt. Så länge han bodde ihop med Walter hade han undvikt
spriten som hade fördärvat hans far, bara tagit kola som andra hade betalat för, och sakta men
säkert utvecklat sin musik. Överlämnad åt sig själv levde han rätt länge i ett kaos. Det tog
honom och Herrera tre år att få ihop The Traumatics igen, med den söta och trasiga blondinen
Molly Tremain på sång, och släppa sin första LP, Greetings from the Bottom of The Mine Shaft,
på världens minsta etikett. Walter gick och såg bandet på The Entry när de kom till Minneapolis,
men han var hemma igen hos Patty och lilla Jessica, med sex ex av LP:n under armen, redan
halv elva på kvällen. För att försörja sig hade Richard hittat en nisch som byggare av stora
takterrasser åt den sortens nedre Manhattanknoddar som skaffade sig ett stänk av statusglans
genom att frottera sig med konstnärer och musiker, med andra ord, det gjorde dem inget om
deras terrassnickares arbetsdag inte började förrän två på eftermiddagen och tog slut ett par
timmar senare, och att det därför tog honom tre veckor att göra ett femdagarsjobb. Bandets
andra platta, In Case You Hadn't Noticed, blev inte mer uppmärksammad än debuten, men
deras tredje, Reactionary Splendor, släpptes på en inte fullt så liten etikett och hamnade på
flera Årets tio bästa-listor. Den här gången ringde Richard i förväg när hans turné passerade
Minnesota, och kunde tillbringa en hel eftermiddag hemma hos Patty och Walter med den
artiga men uttråkade och i stort sett tigande Molly. Huruvida hon var hans flickvän framgick
inte.

Den eftermiddagen – i den mån självbiografiförfattarens förvånansvärt vaga minnesbild

stämmer – var trevlig framför allt för Walter. Patty hade fullt sjå med ungarna och med sina
försök att locka Molly till att få ur sig flerstaviga ord, men Walter fick chansen att skryta med
allt jobb han hade lagt ner på huset och med den vackra och energiska avkomma han och Patty
hade avlat, och att kunna se på när Richard och Molly åt den bästa måltiden de hade fått på
hela turnén, och inte minst viktigt, att tillägna sig en massa info från Richard om den nya
musiken, info som Walter skulle dra nytta av under månaderna som följde, genom att köpa
skivor med alla artister som Richard hade räknat upp, spela dem medan han renoverade,
imponera på manliga grannar och kolleger som själva ansåg sig ha koll på det senaste och känna
att han hade fått det bästa av två världar. Balansen i deras rivalitet var i högsta grad till hans
belåtenhet den dagen. Richard var fattig och dämpad och alldeles för mager, och hans kvinna
underlig och olycklig. Walter, som nu utan tvekan var storebror, kunde koppla av och njuta av
Richards framgång som ett lite fräckt och tuffhetsförstärkande tillbehör till sin egen.

I det läget var det enda som kunde ha knuffat Walter tillbaka in i det missmod och obehag han
hade upplevt på college, då han hade varit så plågad av sin känsla av att förlora mot den person
han var för fäst vid för att strunta i att besegra, någon bisarr patologisk händelseutveckling.
Läget på hemmafronten skulle behöva härskna till riktigt rejält. Walter skulle behöva ha hemska
sammandrabbningar med Joey, och inte lyckas förstå honom, inte vinna hans respekt, på det
hela taget upptäcka att han kopierade sin egen pappa, och Richards karriär skulle behöva ta en
oväntad och senkommen vändning till det bättre, och Patty skulle behöva bli blixtförälskad i
Richard. Hur stor var risken för att allt det där skulle inträffa?

Inte noll, dessvärre.

Man tvekar inför att tillmäta sex alltför stor betydelse som förklaringsmodell, och ändå skulle
självbiografiförfattaren begå tjänstefel om hon inte ägnade ett obehagligt stycke åt det. Den
beklagliga sanningen är att Patty inom kort hade börjat tycka att sex var rätt trist och
meningslöst – samma gamla samma – och ställa upp på det mest för Walters skull. Och jo, visst,
inte vara speciellt bra på det. Oftast fanns det något annat som hon faktiskt hellre hade velat
ägna sig åt. Oftast hade hon hellre velat sova. Eller också hördes det ett distraherande eller lätt
oroväckande ljud från barnens rum. Eller också låg hon och räknade ut i huvudet hur många
trevliga minuter av en västkustcollegematch som kunde återstå när hon äntligen fick knäppa på
tv:n igen. Men till och med enkla göromål som att påta i trädgården eller städa eller åka och
handla, kunde kännas både härligt och viktigt jämfört med knullandet, och när man väl hade
fått i skallen att man måste skynda sig att spänna av och skynda sig att bli tillfredsställd så att
man kunde springa ner och plantera om balsaminerna som stod och vissnade i sina små
plastbyttor, var det hela över. Hon försökte ta genvägar, försökte parera med att ta Walter i
munnen, försökte säga att hon var sömnig och han bara kunde köra på och ha sitt lilla roliga
och inte tänka på henne. Men det låg i stackars Walters natur att bry sig mindre om sin egen
tillfredsställelse än om hennes, eller åtminstone basera sin egen på hennes, och hon lyckades
liksom aldrig hitta på ett bra sätt att förklara vilken jobbig situation det försatte henne i
eftersom det, om sanningen ska fram, innebar att hon måste säga till honom att hon inte
åtrådde honom på samma sätt som han åtrådde henne: att lusten att ha sex med sin partner
var en av de saker (Okej, den viktigaste saken) som hon hade gett avkall på för allt det som var
bra i deras liv tillsammans. Och det visade sig vara en ganska svår bekännelse att avlägga inför
den man älskar. Walter försökte med allt han överhuvudtaget kunde komma på för att göra det
skönare för henne, utom det enda som möjligen hade kunnat fungera, vilket var att sluta
grubbla på hur han skulle göra det skönare för henne och bara vräka henne framstupa över
köksbordet en kväll och ta henne bakifrån. Men den Walter som hade kunnat göra så skulle inte
ha varit Walter. Han var den han var och han ville att det han var skulle vara det Patty ville ha.
Han ville att allting skulle vara ömsesidigt! Och nackdelen med att suga av honom var att
efteråt ville han alltid slicka henne vilket gjorde henne otroligt kittlig. Efter åratals motstånd
lyckades hon till slut få honom att strunta i det en gång för alla. Och skämdes förfärligt för det,
men blev samtidigt arg och irriterad över att hon måste känna sig så misslyckad. Tröttheten
som låg över Richard och Molly den där eftermiddagen de kom och hälsade på, uppfattade
Patty som den sortens trötthet folk lider av som har knullat hela natten, och det säger en hel
del om hennes sinnesstämning vid den tiden, om hur dött sex var för henne, om hur fullständigt
hon gick upp i att vara Jessicas och Joeys mamma att hon inte ens var avundsjuk på dem för
det. Sex såg hon som en hobby för unga människor som inte har något bättre för sig. Varken
Richard eller Molly verkade ha blivit upplivade av det, den saken var klar.

Och sedan försvann The Traumatics – vidare till nästa gig, i Madison, och sedan vidare till att
släppa fler LP-album med konstiga titlar som en viss typ av recensenter och ungefär femtusen
andra runtom i världen gillade att lyssna på, och spela på små ställen frekventerade av sjaviga
välutbildade vita pojkar som inte längre var så unga som de hade varit – medan Patty och
Walter fortsatte sitt för det mesta väldigt engagerande vardagsliv, där veckans trettio minuter
av sexuell anspänning var ett kroniskt men lågvärdigt obehag, som luftfuktigheten i Florida eller
så. Självbiografiförfattaren kan se det tänkbara sambandet mellan detta lilla obehag och de
stora misstag hon gjorde som mor under de där åren. Medan Elizas föräldrar, en gång för länge
sedan, hade felat genom att vara alldeles för upptagna av varandra och inte alls tillräckligt av
Eliza, kan man troligen säga att Patty felade precis tvärtom med Joey. Men det finns så många
andra felsteg, oavhängiga föräldraskapet, som ska skildras på dessa sidor att det förefaller helt
enkelt omänskligt smärtsamt att dessutom fördjupa sig i hennes misstag med Joey;
självbiografiförfattaren befarar att det skulle få henne att sjunka ihop på golvet för att aldrig
mer resa sig.

Det som först hände var att Walter och Richard blev riktiga vänner igen. Walter kände en massa
människor, men den röst han helst ville komma hem och höra på telefonsvararen var Richards
som sa saker i stil med: "Tja, Jersey City här. Undras om du kan muntra upp mig när det gäller
läget i Kuwait. Ring mig." De täta intervallen mellan Richards påringningar och hans inte alls lika
avvaktande ton mot Walter nu – han sa att han inte kände några andra som var som Walter och
Patty, att de var hans livlina till en värld där sunt förnuft och hopp rådde – gjorde att Walter
äntligen insåg att Richard tyckte om honom på allvar och behövde honom och inte bara passivt
gick med på att vara vän med honom. (Det var i detta sammanhang som Walter med
tacksamhet citerade sin mors råd om lojalitet.) Så fort en ny turné gav The Traumatics
anledning att komma till stan tog sig Richard tid att hälsa på, för det mesta ensam. Han var
särskilt svag för Jessica, som han ansåg ha ärvt en Genuint God Själ efter sin farmor, och
frågade intresserat ut henne om hennes favoritförfattare och hennes jobb som volontär på det
lokala soppköket. Även om Patty kunde ha önskat sig en dotter som var mer lik henne, som
kunde ha funnit tröst i hennes egen rika erfarenhet av misstag och hur man gör dem, var hon
nästan alltid stolt över att ha en dotter som förstod så bra hur världen fungerade som hon. Hon
tyckte om att se Jessica med Richards beundrande ögon, och när han och Walter lite senare
skulle gå ut och ta en öl, kändes det så tryggt att se de båda pojkarna hoppa in i bilen, den
jättetrevlige pojken hon hade gift sig med och den sexige hon inte hade gift sig med. Richards
tillgivna känslor för Walter gjorde att hon själv trivdes bättre med Walter; hans karisma hade
ett sätt att sanktionera allt den vidrörde.

En märkbar skugga var Walters kritiska synpunkter på hur Richard behandlade Molly Tremain.
Hon hade en underbar röst men var deprimerad eller möjligen bipolär och höll sig mest hemma
ensam i sin lägenhet på Lower East Side, där hon gjorde jobb som frilansredaktör på natten och
sov bort hela dagarna. Molly fanns alltid till hands när Richard ville komma förbi, och Richard
påstod att hon inte hade något emot att vara hans deltidsligg, men Walter kunde inte bli kvitt
misstanken att deras förhållande var grundat på ett feltolkat samförstånd. Under årens lopp
kunde Patty locka ur Walter diverse besvärande saker som Richard hade sagt till honom i
förtroende, exempelvis: "Ibland tror jag att jag är satt till denna jord för att stoppa in min penis
i vaginan på så många kvinnor jag hinner med" och "Tanken på att ha sex med en och samma
person resten av livet känns som rena döden."

Walters misstanke att Molly innerst inne hoppades att han skulle växa ifrån de där
föreställningarna visade sig vara helt korrekt. Molly var två år äldre än Richard, och när hon
plötsligt kom på att hon ville ha barn innan det blev för sent, tvingades Richard att förklara
varför det aldrig skulle bli av. Läget mellan dem blev snabbt så otrevligt att han släppte henne
helt och hon i sin tur hoppade av bandet.

Det råkade förhålla sig så att Mollys mamma var en gammal räv på New York Times
kulturredaktion, en omständighet som kan förklara hur det kom sig att The Traumatics, trots
skivförsäljning i låga fyrsiffriga tal och biljettförsäljning i höga tvåsiffriga tal, hade fått flera stora
recensioner i Times ("Oförändrat originella, ständigt okända", "Svalt mottagande avskräcker
inte, The Traumatics håller stånd") förutom korta kommentarer till samtliga skivor efter In Case
You Hadn't Noticed. Om det nu var en slump eller inte, Insanely Happy – deras första skiva utan
Molly och som det skulle visa sig, deras sista – ignorerades inte bara av Times utan till och med
av de lokala gratisbladen som kom ut en gång i veckan och som länge hade varit en bastion för
Traumaticsstödet. Det som hade hänt, spekulerade Richard över en tidig middag med Walter
och Patty en gång när bandet återigen släpade sig genom Twin Cities, var att han hade köpt
pressens intresse på kredit från första början, utan att fatta det, och att pressen till slut hade
bestämt att djupare kännedom om The Traumatics aldrig skulle bli avgörande för någons
kulturella begreppsapparat eller hipfaktor på stan, och således fanns det ingen anledning att
förlänga krediten.

Patty, med öronpropparna i fickan, följde med Walter på konserten den kvällen. The Sick
Chelseas, en kvartett med assonant klingande lokala förmågor inte mycket äldre än Jessica, var
förband till The Traumatics, och Patty kom på sig själv med att försöka gissa vem av flickorna
Richard tänkte ragga upp backstage. Hon var inte svartsjuk på dem, men hon tyckte synd om
Richard. Det började äntligen sjunka in, hos både henne och Walter, att trots att Richard var en
bra musiker och en bra låtskrivare hade han inte något vidare liv: han hade faktiskt inte
överdrivit allt sitt självförakt och sina bedyranden om hur han beundrade och avundades henne
och Walter. När The Sick Chelseas hade slutat spela ringlade deras senpubertala vänner ut från
klubben och efterlämnade inte mer än trettio trogna Traumaticsfans – vita, hankön, sjaviga, och
inte fullt så unga som de hade varit – för att höra Richards nollställda raljerande ("Vi vill tacka er
allihop för att ni gick till den här 400 Bar och inte till den andra 400 Bar som är populärare ...
det verkar som om vi har gjort samma misstag själva") och sedan en uppsluppen version av
titellåten från deras nya skiva –

What tiny little heads up in those big fat SUVs!My friends, you look insanely happy at the
wheel!And the Circuit City smiling of a hundred Kathy Lees!A wall of Regis Philbins! I tell you I'm
starting to feelInsanely happy! Insanely happy!

Och lite senare en oändlig och mer typiskt frånstötande låt, "TCBY", som i huvudsak bestod av
ett gitarrlarm som förde tankarna till rakblad och glasskärvor, och till det mässade Richard
poesi:

They can buy youThey can butcher youTritely, cuteley branded yogurtThe cat barfed
yesterdayTechno cream, beige yellowTreat created by yes-menThey can bully youThey can bury
youTrampled choked benighted youthTaught consumerism by yahoosThis can't be the country's
bestThis can't be the country's best

Och som sista nummer hans långsamma countryinfluerade låt "Dark Side of the Bar" som
fuktade Pattys ögon av sorg över honom:

There's an unmarked door to nowhereOn the dark side of the barAnd all I ever wanted wasTo be
lost in space with youThe reports of our demisePursue us through the vacuumWe took a wrong
turn at the pay phonesWe were never seen again

Bandet var bra – Richard och Herrera hade spelat ihop i nästan tjugo år – men det var svårt att
tro att något band kunde vara så bra att det förmådde besegra den ödsliga stämningen med så
få i publiken. Efter ett enda extranummer, "I Hate Sunshine", gick Richard inte av scenen vid
sidan utan ställde helt enkelt gitarren i stativet, tände en cigarett och hoppade ner på golvet.

"Det var hyggligt av er att stanna", sa han till makarna Berglund. "Jag vet att ni måste upp tidigt
i morgon bitti."

"Det var jättebra! Du var jättebra!" sa Patty.

"Jag tror allvarligt talat att det här är din bästa skiva hittills", sa Walter. "Det är fantastiska låtar.
Det är ett nytt stort kliv framåt."

"Jo." Richard spanade frånvarande mot den bortre delen av klubben för att se om någon av The
Sick Chelseas hade dröjt sig kvar. Mycket riktigt, där stod en. Inte den klichéartat söta basisten
som Patty nog skulle ha satsat på, utan den långa och tjuriga trummisen med sin fientliga
uppsyn, vilket förstås blev mer begripligt så fort Patty tänkte efter lite.

"Det är en där borta som väntar på att snacka lite", sa Richard. "Ni är väl inställda på att åka
raka vägen hem antar jag, men vi kan gå ut tillsammans alla fyra om ni vill."

"Nej, gå ni", sa Walter.

"Det var verkligen underbart att få höra dig spela, Richard", sa Patty. Hon lade vänskapligt
handen på hans arm och såg honom sedan gå bort till den tjuriga trummisen.

På väg hem till Ramsey Hill, i familjevolvon, pladdrade Walter entusiastiskt på om hur strålande
Insanely Happy var, och om förflackningen hos den amerikanska publiken som strömmade till i
miljoner för The Dave Matthews Band och inte ens visste att Richard Katz existerade.

"Förlåt", sa Patty. "Kan du påminna mig en gång till om vad det är för fel med Dave Matthews?"
"I stort sett allting, utom teknisk fingerfärdighet", sa Walter.

"Okej."

"Men kanske i synnerhet de banala texterna. 'Gotta be free, so free, yeah yeah yeah. Can't live
without my freedom, yeah yeah.' Så där går i princip varenda låt."

Patty skrattade. "Tror du att Richard skulle iväg och ligga med den där flickan?"

"Jag är övertygad om att han skulle försöka", sa Walter. "Och förmodligen lyckas han."

"Jag tyckte inte att de var särskilt bra. Tjejerna."

"Nej, det var de inte. Ifall Richard har sex med henne så är det ingen röst på deras talang."

Hemma, när hon hade tittat till barnen, satte hon på sig en ärmlös topp och små bomullstrosor
och närmade sig Walter i sängen. Det var mycket ovanligt att hon gjorde så men gudskelov inte
så sällsynt att det gav upphov till kommentarer och frågor och Walter behövde ingen
övertalning för att göra henne till viljes. Det var inget märkvärdigt, bara en liten surpris sent på
kvällen, och ändå, i den självbiografiska tillbakablicken framstår det nu nästan som höjdpunkten
i deras gemensamma liv. Eller kanske mer exakt, slutpunkten: det var sista gången som hon
kunde minnas att äktenskapet kändes som en trygg och säker tillvaro för henne. Hennes närhet
till Walter på 400 Bar, minnet av platsen där de träffades för allra första gången, det avspända
umgänget med Richard, deras vänliga värme som ett par, och sedan efteråt, den sällsynta
glädjen, för dem båda, med hennes plötsligt heta lust att känna Walter inuti sig: äktenskapet
fungerade. Och det verkade inte finnas någon tvingande orsak till att det inte skulle kunna
fortsätta att fungera, kanske fungera bättre och bättre rentav.

Ett par veckor senare, hemma i Grand Rapids, föll Dorothy ihop i klädbutiken. Patty lät som sin
egen mor när hon förmedlade sin oro till Walter angående den sjukhusvård man bestod henne
med, och fick tragiskt nog rätt när Dorothy drabbades av allmän organsvikt och dog. Walters
sorg var både övergripande, den omfattade inte bara hans förlust utan även de förkrympta
dimensionerna på hela hennes liv, och i viss mån dämpad av det faktum att hennes död också
kom som en lättnad och befrielse för honom – ett slut på hans ansvar för henne, en kapning av
bojan som starkast band honom till Minnesota. Patty blev förvånad över hur häftigt hon själv
sörjde. Precis som Walter hade Dorothy alltid trott det bästa om henne och Patty tyckte att det
var tråkigt att det för Dorothy, som var så godhjärtad, inte kunde göras undantag för regeln att i
slutändan måste vi alla dö ensamma. Att Dorothy med sin evigt tillitsfulla vänlighet hade
tvingats gå genom dödens bittra dörr utan sällskap: o, det skar i hjärtat.

Hon tyckte väldigt synd om sig själv också, förstås, som man alltid gör när man beklagar att
andra har fått dö i ensamhet. Hon ordnade med begravningen i ett sinnestillstånd som var
synnerligen skört, och självbiografiförfattaren hoppas att det åtminstone delvis förklarar varför
hon så illa hanterade sin upptäckt att en äldre grannflicka, Connie Monaghan, hade ofredat
Joey sexuellt. Den litania över misstag som Patty därefter upprättade i spåren efter sin upptäckt
skulle överträffa den nuvarande längden på denna redan långa redogörelse.
Självbiografiförfattaren skäms fortfarande så förfärligt för allt hon gjorde mot Joey att hon inte
ens kan lägga grunden för en sammanhängande berättelse om det. När man plötsligt befinner
sig i sin grannes garage klockan tre på natten med en kartongkniv i handen, och står och skär
sönder däcken på grannens pickup, kan man hävda sinnesförvirring som rättsligt försvar. Men
är det ett moraliskt?
För försvaret: Patty hade från första början försökt få Walter att inse vilken sorts person hon
kunde vara. Hon hade sagt åt honom att det var något fel med henne.

För åklagarsidan: Walter var vederbörligen avvaktande. Patty var den som hade sökt upp
honom i Hibbing och kastat sig i armarna på honom.

För försvaret: Men hon hade försökt vara dygdig och leva ett dygdigt liv! Och sedan försmådde
hon alla andra och lade alla sina krafter på att bli en enastående maka och mor.

För åklagarsidan: Hennes motiv var klandervärda. Hon tävlade mot sin mor och sina systrar.
Hon ville att hennes barn skulle vara en skamfläck för dem.

För försvaret: Hon älskade sina barn!

För åklagarsidan: Hon älskade Jessica lagom mycket, men kärleken till Joey var alldeles för stark.
Hon visste vad hon gjorde och hon slutade inte, därför att hon var arg på Walter för att han inte
var den hon egentligen behövde, och därför att hon var en dålig människa och kände att hon
förtjänade någon sorts kompensation för att hon var en stjärna med vinnarskalle som var
insnärjd i ett hemmafruliv.

För försvaret: Men kärlek bara kommer. Det var inte hennes fel att minsta lilla sak med Joey
skänkte henne så mycken glädje.

För åklagarsidan: Det var hennes fel. Man kan inte älska kakor och glass i omåttliga mängder
och sedan säga att det inte är ens eget fel att man till slut väger tvåhundra kilo.

För försvaret: Men det visste hon inte! Hon trodde att hon gjorde rätt som gav sina barn all den
omtanke och kärlek hennes egna föräldrar aldrig hade gett henne.

För åklagarsidan: Jo, hon visste det, för Walter sa det till henne, och han sa det till henne gång
på gång.

För försvaret: Men Walter var inte tillförlitlig. Hon trodde att hon var tvungen att ta parti för
Joey och spela den snälla snuten eftersom Walter var den elaka.

För åklagarsidan: Problemet låg inte mellan Walter och Joey. Problemet låg mellan Patty och
Walter, och det visste hon mycket väl.

För försvaret: Hon älskar Walter!

För åklagarsidan: Bevisningen tyder på motsatsen.

För försvaret: I så fall älskar Walter inte henne heller. Han älskar inte hennes rätta jag. Han
älskar någon sorts falsk idealbild av henne.

För åklagarsidan: Det hade ju passat bra om det bara vore sant. Men tråkigt nog för Patty gifte
han sig inte med henne trots att hon var den hon var, han gifte sig med henne just därför.
Snälla människor blir inte automatiskt kära i snälla människor.

För försvaret: Det är inte korrekt att påstå att hon inte älskar honom!

För åklagarsidan: Om hon inte kan lägga band på sig spelar det ingen roll om hon älskar honom.

Walter visste att det var Patty som hade skurit sönder däcken på deras gräsliga grannes gräsliga
pickup. De talade aldrig om det, men han visste. Det var det att de aldrig talade om det som
gjorde att hon visste att han visste. Grannen, Blake, höll på att bygga en gräslig tillbyggnad på
baksidan av huset som var hans gräsliga flickväns, nämligen Connie Monaghans gräsliga
mammas, och den vintern tyckte Patty att det var tillrådligt att dricka en flaska vin eller mer
varje kväll och sedan vakna mitt i natten med svetten rinnande av ångest och ursinne och
smyga omkring utanför huset med hjärtat dunkande av vanvett. Det fanns en enfaldig
självbelåtenhet över Blake som hon i sitt tillstånd av sömnbrist jämställde med den enfaldiga
självbelåtenheten hos den särskilde åklagaren, han som fick Bill Clinton att ljuga om Monica
Lewinsky, och den enfaldiga självbelåtenheten hos de kongressledamöter som nyligen hade
ställt Clinton inför riksrätt av den anledningen. Bill Clinton var den enda politiker som inte
verkade skenhelig i Pattys ögon – som inte låtsades vara oförvitlig – och hon var en av de
många miljoner kvinnor i Amerika som skulle ha legat med honom i ett nafs. Att punktera
gräsliga Blakes gräsliga däck var det mildaste av de slag som hon hade lust att utdela till sin
presidents försvar. Detta är inte på något sätt sagt med avsikt att rentvå henne, bara att belysa
hennes sinnesstämning.

En sak som var mer omedelbart irriterande var att Joey den vintern låtsades att han beundrade
Blake. Joey var för klyftig för att uppriktigt hysa någon beundran för Blake, men han genomgick
ett pubertalt uppror som krävde att han gillade precis det som Patty hatade mest, bara för att
stöta bort henne. Hon förtjänade det antagligen, med tanke på alla tusen misstag hon hade
begått när hon älskade honom för mycket, men just då kände hon inte att hon förtjänade det.
Hon kände det som om man piskade henne i ansiktet med en tjurpiska. Och på grund av vissa
ohyggligt elaka saker som hon hade förstått att hon var i stånd att säga till Joey, vid flera
tillfällen när han hade hetsat henne till att tappa kontrollen och hon hade farit ut mot honom,
gjorde hon sitt bästa för att rikta sin smärta och sin vrede mot ofarliga utomstående, sådana
som Blake och Walter.

Hon ansåg inte att hon var alkoholist. Hon var inte alkoholist. Hon höll bara på att bli som sin
pappa som ibland flydde sin familj genom att dricka för mycket. En gång i tiden hade Walter
direkt gillat att hon tyckte om att ta ett glas vin eller två när barnen hade somnat. Han sa att
han hade vuxit upp med ett ständigt illamående av spritlukten och lärt sig att överse med det
och älska det i hennes andedräkt, eftersom han älskade hennes andedräkt, eftersom hennes
andedräkt kom inifrån henne och han älskade hennes insida. Det var sådana saker han brukade
säga till henne – bekännelser hon inte kunde återgälda men inte desto mindre blev rusig av.
Men när ett glas eller två gled över i att bli sex eller åtta förändrades allt. Walter ville att hon
skulle hålla sig nykter på kvällen så att hon kunde koncentrera sig på allt som han menade var
moraliskt defekt hos deras son, medan hon behövde vara onykter för att slippa lyssna. Det var
inte alkoholism, det var självförsvar.

Och så här: Här har vi faktiskt ett allvarligt karaktärsfel hos Walter, han kunde inte acceptera att
Joey inte var som han. Om Joey hade varit blyg och försagd bland flickor, om Joey hade tyckt
om sin roll som barn, om Joey hade velat ha en pappa som kunde lära honom saker, om Joey
hade varit obotligt ärlig, om Joey hade stått på fotfolkets sida, om Joey hade älskat naturen, om
Joey hade varit likgiltig för pengar, då hade han och Walter varit som ler och långhalm. Men
från spädbarnsåren och framåt var Joey en person vars läggning snarare liknade Richard Katz –
cool och kärvt självsäker, till hundra procent fokuserad på att skaffa sig det han ville ha,
oemottaglig för moraliserande synpunkter, inte det minsta rädd för flickor – och Walter gick till
Patty med all sin frustration och besvikelse över sin son och lade ner bördan vid hennes fötter,
som om det var hennes fel. Han hade bönfallit henne i femton års tid att stötta honom i hans
försök att uppfostra Joey, hjälpa honom att genomdriva de regler som gällde för videospel och
för mycket tv-tittande och musik som var kvinnoförnedrande, men Patty kunde inte låta bli att
älska Joey precis som han var. Hon beundrade och roades av hans påhittighet när det gällde att
kringgå förbuden; i hennes ögon var han en verkligt otrolig pojke. Toppstudent, flitig och
ambitiös, populär i skolan, fantastiskt initiativrik och företagsam. Om hon hade varit
ensamstående mamma hade hon kanske funderat mer på hur han skulle lära sig veta hut. Men
Walter hade tagit på sig den saken och hon tillät sig uppleva att hon hade en sagolik vänskap
med sin son. Hon skrattade gott åt hans elaka imitationer av lärare han inte gillade, hon bjöd
honom på ocensurerat slipprigt skvaller om folk runtomkring, hon satt på hans säng med
armarna om knäna och gjorde vad som helst för att locka honom till skratt, inte ens Walter var
tabu. Hon tyckte inte att hon svek Walter när hon fick Joey att gapskratta åt hans egenheter –
hans helnykterism, hans envisa föresats att cykla till jobbet i ur och skur, hans oförmåga att
värja sig mot tråkmånsar, hans katthat, hans motstånd mot engångsartiklar, hans vurm för
obegriplig teater – eftersom allt det där var saker som hon själv hade lärt sig älska hos honom,
eller att åtminstone finna lite kufiskt lustiga och hon ville att Joey skulle se Walter som hon såg
honom. Så blev det i alla fall i hennes efterkonstruktion, för om hon nu skulle vara fullständigt
uppriktig mot sig själv, så var det hon helst av allt ville att Joey skulle bli förtjust i henne.

Hon förstod inte hur han kunde vara en tillgiven och lojal vän till grannflickan. Hon trodde att
Connie Monaghan, den lömska lilla rivalen, hade lyckats hitta någon snuskig liten hållhake på
honom, en som inte skulle bli långlivad. Hon var katastrofalt trög när det gällde att få grepp om
allvaret i Monaghanhotet, och under de månader då hon bagatelliserade Joeys känslor för
flickan – då hon trodde att det räckte med att frysa ut Connie och skoja lite lättsamt om hennes
vulgära morsa och morsans korkade pojkvän och att Joey snart skulle skratta åt dem också –
lyckades hon sabotera femton års bemödanden att vara en bra mamma. Hon klantade till det
monumentalt, den dumma Patty, och övergick sedan till att bli direkt hispig. Hon hade förfärliga
uppträden med Walter då han beskyllde henne för att ha gjort Joey omöjlig att tygla och hon
kunde inte försvara sig så som vore rätt och riktigt, för det var uteslutet att hon skulle ge ord åt
den morbida övertygelse hon hyste i sitt hjärta, den som sa att Walter hade ödelagt hennes
vänskap med hennes son. Genom att sova i samma säng som hon, genom att vara hennes äkta
man, genom att kräva att hon skulle tillhöra vuxensidan, hade Walter inbillat Joey att Patty
befann sig i fiendelägret. Hon hatade Walter för den sakens skull och kände avsky mot
äktenskapet och Joey flyttade hemifrån och in hos Monaghans och fick alla att sota med bittra
tårar för sina misstag.

Trots att detta knappt skrapar på ytan är det redan mer än självbiografiförfattaren hade tänkt
nämna om de där åren, och hon kommer nu att tappert gå vidare.

En ynka liten fördel med att ha huset för sig själv var att Patty kunde lyssna till den musik hon
tyckte om, särskilt countrymusiken som Joey hade skrikit högt av smärta och vämjelse åt så fort
han hörde några toner, och som Walter med sina collegeradiofavoriter bara kunde tolerera i ett
mycket begränsat urval med mest gamla godingar: Patsy Cline, Hank Williams, Roy Orbison,
Johnny Cash. Patty älskade själv alla de där artisterna, men hon älskade inte Garth Brooks och
Dixie Chicks mindre för det. Så fort Walter hade gått till jobbet på morgonen vred hon upp
volymen till en nivå som inte var förenlig med tankeverksamhet och lät sig översköljas av
hjärtesorger lagom lika hennes egna att de kändes trösterika och lagom olika att det på sitt sätt
blev lite kul. För Patty betydde texten och storyn allt – Walter hade för länge sedan gett upp
försöken att intressera henne för Ligeti och Yo La Tengo – och hon tröttnade aldrig på otrogna
män och starka kvinnor och människans okuvliga mod.

Precis vid samma tidpunkt höll Richard på att bilda Walnut Surprise, sitt nya alt-countryband,
ihop med tre ungdomar som med sammanlagd ålder inte blev så mycket äldre än han själv.
Richard skulle ha kunnat hålla liv i The Traumatics, och lanserat fler skivor rakt ut i tomma intet,
om det inte hade varit för en märklig olycka som bara kunde ha drabbat hans gamla kompis och
basist Herrera, vars sjaskighet och förfall fick Richard att likna mannen i den grå kostymen vid
jämförelse. Herrera som hade kommit fram till att Jersey City var för småborgerligt(!) och inte
tillräckligt deprimerande, hade flyttat till Bridgeport, Connecticut och slagit ner sina bopålar i
ett slumområde där. En dag åkte han till ett valmöte i Hartford till stöd för Ralph Nader och
andra Green Party-kandidater och satte ihop ett tingeltangel som han kallade The Dopplerpus,
och som bestod av en inhyrd karusell i form av en bläckfisk med viftande armar som han och sju
vänner satt på och spelade sorgesånger med portabla förstärkare medan de slängdes runt runt
och deras sound förvrängdes på ett spännande sätt. Herreras flickvän sa senare till Richard att
The Dopplerpus hade varit "helt otroligt" och "en jättesuccé" hos de "över hundra personer"
som hade infunnit sig till valmötet, men efteråt när Herrera höll på att packa ihop började hans
bil att rulla nerför en backe och Herrera kutade efter och sträckte sig in genom fönsterrutan och
slet i ratten, så att bilen girade mot en tegelmur och kvaddade honom. Hur det nu gick till
lyckades han stuva in det sista i bilen och köra hem till Bridgeport medan han hostade blod hela
vägen, och där var det nära att han drog sin sista suck på grund av en sprucken mjälte, fem
brutna revben, ett knäckt nyckelben och en punkterad lunga innan hans flickvän fick iväg
honom till sjukhuset. Olyckan, som följde på besvikelsen med Insanely Happy, tolkade Richard
som ett omen och eftersom han inte kunde leva utan att spela och skriva låtar slog han sig ihop
med ett ungt fan som spelade grym pedalsteelgitarr, och därmed var Walnut Surprise fött.

Privat var Richards liv knappast i bättre skick än Walters och Pattys. Han hade förlorat flera
tusen dollar på den sista Traumaticsturnén och hade "lånat" den oförsäkrade Herrera
ytterligare tusentals dollar till olika sjukvårdskostnader, och hans boendesituation, som han
beskrev den för Walter i telefon, höll på att gå åt fanders. Det som hade gjort att hela hans
tillvaro kunnat fungera i nästan tjugo år var den stora våningen på bottenplanet i en kåk i Jersey
City som han hade betalat en så låg hyra för att den med rätta kunde kallas symbolisk. Richard
kunde aldrig komma sig för att slänga saker, och den där lägenheten var så stor att det inte
behövdes. Walter hade varit och hälsat på under en av sina resor till New York och berättat att
trapphallen utanför Richards dörr var översvämmad av ljudanläggningsskrot, madrasser och
överblivna reservdelar till hans pickup, och att bakgården höll på att proppas igen av material
och spillvirke från hans terrassbyggarfirma. Bäst av allt var att det fanns ett rum i källaren rakt
under lägenheten där The Traumatics hade kunnat repetera (och senare spela in) utan att störa
de andra hyresgästerna för mycket. Richard hade alltid varit angelägen om att hålla sig väl med
dem, men i svallet efter hans uppbrott från Molly gjorde han det förfärliga misstaget att gå ett
steg för långt och sylta in sig med en av dem.

Just då hade det inte sett ut som ett misstag för någon utom för Walter som ansåg sig själv vara
den ende som var kompetent att urskilja vad som var tomt snack i sin väns kontakter med
kvinnor. När Richard, i telefon, sa att nu var tiden inne att lägga barnsligheterna bakom sig och
satsa på ett riktigt förhållande med en vuxen kvinna hade varningsklockorna genast börjat ringa
i Walters huvud. Kvinnan hette Ellie Posada och kom från Ecuador. Hon var över trettiofem och
hade två barn vars far, en limousinchaufför, hade blivit påkörd och omkommit när han fick
motorstopp på Pulaski Skyway. (Patty försummade inte att notera att trots att Richard satte på
mängder av mycket unga flickor bara för skojs skull var de kvinnor som han faktiskt hade längre
förhållanden med jämngamla med honom eller till och med äldre.) Ellie arbetade på ett
försäkringsbolag och bodde mittemot Richard. I nästan ett år gav han Walter optimistiska
rapporter om hur förvånansvärt lätt det gick för hennes ungar att fästa sig vid honom och för
honom att fästa sig vid dem, och hur fantastisk Ellie var att komma hem till, och hur
ointressanta kvinnor som inte var Ellie hade blivit för honom och att han inte hade ätit så bra
eller känt sig så frisk sedan han och Walter bodde ihop, och (detta satte sannerligen fart på
Walters varningsklocka) hur fascinerande försäkringsbranschen visade sig vara. Walter sa till
Patty att han kunde höra någonting betecknande tankspritt eller teoretiserande eller
frånvarande i Richards tonfall under detta föregivet lyckliga år, och det kom inte som en
överraskning för honom när Richards sanna natur till slut hann ifatt honom. Musiken han hade
börjat göra med Walnut Surprise visade sig vara ännu mer fascinerande än
försäkringsbranschen, och de magra brudarna i omloppsbanan runt hans unga polare i bandet
visade sig vara inte fullt så ointressanta när allt kom omkring, och Ellie visade sig vara en
benhård paragrafryttare när villkoren för ett monogamt samliv skulle granskas och det dröjde
inte länge förrän han knappt vågade komma hem till sitt eget hus på kvällen, för Ellie låg i
bakhåll för honom. Kort därefter organiserade Ellie de andra hyresgästerna i huset i en protest
mot att han så flagrant lade beslag på deras gemensamma utrymmen och hans dittills osynlige
hyresvärd skickade honom bistra brev med rekommenderad post, och med ens var Richard
hemlös, fyrtiofyra år gammal, mitt i vintern, med Övertrasserade kreditkort och en
lagerkostnad på 300 dollar i månaden för allt skräp.

Nu fick Walter sin högtidsstund som Richards storebror. Han erbjöd honom att bo hyresfritt,
ägna sig åt att i ensamhet skriva låtar och tjäna en hacka medan han ordnade upp sitt liv. Av
Dorothy hade Walter ärvt det rara lilla huset vid en sjö utanför Grand Rapids. Han hade planer
på genomgripande renovering både utvändigt och invändigt, men sedan han hade slutat på 3M
och fått jobb på Nature Conservancy hade han nästan gett upp hoppet om att få tid till att göra
det själv, och hans förslag var att Richard skulle komma dit och bo i huset, sätta i gång med
renoveringen av köket, och sedan när snön hade smält bygga en stor altan på baksidan med
utsikt över sjön. Richard skulle få trettio dollar i timmen, plus gratis elektricitet och värme, och
fick göra jobbet efter sin egen tidplan. Och Richard som var rätt sänkt och som (vilket han
senare berättade för Patty, rörande okonstlat) efter hand hade börjat betrakta Berglunds som
det närmaste en familj han hade, behövde bara tänka på saken en dag innan han tackade ja.
För Walter var hans samtycke ännu en skön bekräftelse på att Richard verkligen älskade
honom. För Patty, ja vad ska man säga, det var ingen bra tajming.

Richard kom med sin överlastade gamla Toyota pickup och stannade i St. Paul över natten på
sin väg norrut. Patty hade redan börjat på en flaska när han dök upp, klockan tre på
eftermiddagen, och briljerade väl inte direkt som värdinna. Walter stod för matlagningen
medan hon drack för alla tre. Det var som om både han och hon bara hade väntat på att få
träffa sin gamle vän så att de kunde få utlopp för sina motstridiga versioner av skälet till att
Joey, i stället för att äta middag med dem, spelade airhockey med en högervriden fårskalle i
huset bredvid. Richard blev helt perplex och flera gånger måste han smita ut och ta en rök för
att stålsätta sig inför nästa varv av Berglundsk nervspänning.

"Det ordnar sig", sa han när han kom in igen. "Ni är jättebra föräldrar båda två. Det är bara det
liksom att när en kille har en stark personlighet kan individualiseringsprocessen bli rätt
dramatisk. Det tar tid att komma underfund med vissa saker."

"Men gud", sa Patty. "Var har du lärt dig det där någonstans?"

"Richard är en sådan där besynnerlig kuf som faktiskt läser böcker och fortfarande funderar på
saker", sa Walter.

"Precis, till skillnad från mig. Jag vet." Hon vände sig mot Richard. "Då och då händer det
faktiskt att jag inte läser precis varenda bok som han har rekommenderat. Ibland bestämmer
jag mig bara för att helt enkelt – skita i den. Jag skulle tro att det är budskapet mellan raderna
här. Mitt undermåliga intellekt."
Richard såg på henne med en skarp blick. "Du borde ta det lite lugnt med drickandet", sa han.

Han kunde lika gärna ha gett henne ett knytnävslag rakt i bröstkorgen. Medan Walters missnöje
aktivt eldade på hennes olämpliga beteende, hade Richards den effekten att det avslöjade
henne i all hennes barnslighet, drog fram hennes odrägliga sida i ljuset.

"Patty har det väldigt svårt just nu", sa Walter dämpat, som om han ville uppmärksamma
Richard på att hans lojalitet oförklarligt nog fortfarande låg hos henne.

"Du kan dricka hur mycket du vill för min del", sa Richard. "Men om du vill att grabben ska
komma hem, är det nog bäst att sopa rent framför egen dörr, det är bara det jag säger."

"Jag vet inte ens om jag vill att han ska komma hem i nuläget", sa Walter. "Jag tycker på sätt
och vis att det är rätt skönt att få en liten paus från hans förakt."

"Jaha då ska vi se", sa Patty. "Vi har fått en individualiseringsprocess åt Joey, vi har fått en skön
paus åt Walter, men åt Patty blir det vadå? Vad får hon? Vin antar jag. Okej? Patty får vin."

"Hoppsan", sa Richard. "Anar man lite självömkan där?"

"Men för guds skull", sa Walter.

Det var fruktansvärt att med Richards ögon se vad hon hade förvandlats till. På närmare
tvåhundra mils avstånd hade det varit lätt att småle åt Richards kärleksbekymmer, hans eviga
pubertet, hans misslyckade föresatser att lägga allt barnsligt beteende bakom sig, och att känna
att här i Ramsey Hill levde man ett mer vuxet liv. Men nu stod hon i köket med honom – hans
hisnande längd överrumplade henne som alltid, Khadaffidragen var väderbitna och fårade, det
mörka hårkrullet höll på att gråna, riktigt snyggt var det – och i blixtbelysning visade han vilken
självupptagen liten unge hon hade lyckats förbli genom att avskärma sig i sitt vackra hem. Hon
hade flytt från sin familjs bebisnivå bara för att själv bli en precis lika stor bebis. Hon hade inget
jobb, hennes barn uppförde sig vuxnare än hon, hon hade knappt sex ens. Hon skämdes för att
bli sedd av honom. Alla dessa år hade hon vårdat minnet av deras lilla åktur, hållit det i tryggt
och säkert förvar någonstans djupt inne, låtit det mogna som vin, för att det som kunde ha
skett mellan dem i någon symbolisk mening skulle hållas vid liv och åldras med dem. Den
chansens karaktär förändrades allteftersom den åldrades i sin förslutna butelj, men den blev
inte dålig, den förblev potentiellt drickbar, det var en sorts tröst: vällustingen Richard Katz hade
en gång föreslagit att hon skulle flytta till New York med honom, och hon hade sagt nej. Och nu
förstod hon att det inte alls var så det fungerade. Hon var fyrtiotvå och rödnäst av sitt
drickande.

Hon reste sig försiktigt, försökte låta bli att vingla och hällde ut en halvfull flaska i slasken. Hon
ställde sitt tomma glas i diskhon och sa att hon skulle gå upp och vila lite en stund, men att de
skulle ta och äta nu.

"Patty", sa Walter.

"Det är bra. Jag mår bra. Jag har bara druckit för mycket. Jag kommer kanske ner igen senare.
Förlåt mig, Richard. Det är så roligt att ha dig här. Jag är bara lite ur balans."

Hon älskade deras hus vid sjön, och hade själv varit där och hämtat krafter flera veckor i sträck,
men ändå åkte hon inte dit en enda gång under den vår då Richard höll på att snickra på det.
Walter tog sig flera gånger tid att åka dit och hjälpa till en långhelg, men Patty var för generad.
Hon stannade hemma och arbetade på att komma i form: lydde Richards råd beträffande
drickandet, började springa och äta igen, gick upp så pass mycket i vikt att de mest utmärglade
dragen i ansiktet fylldes ut, och accepterade på det hela taget sanningar om sitt fysiska yttre
som hon hade blundat för i sin fantasivärld. En anledning till att hon hade motsatt sig all form
av makeover var att hennes vidriga granne Carol Monaghan hade genomgått en sådan när
hennes vidriga toyboy Blake gjorde sin entré. Allt Carol företog sig var per definition en
styggelse för Pattys del, men hon kröp till korset och följde Carols exempel. Skippade
hästsvansen, gick på färganalys, fick en ny och mognare frisyr. Hon tog oftare initiativ till att
träffa sina gamla basketvänner och de belönade henne genom att säga hur mycket snyggare
hon hade blivit nu.

Richard hade tänkt åka hem till östkusten i slutet av maj, men eftersom han var Richard höll
han fortfarande på med altanen i mitten av juni när Patty åkte dit för att koppla av på landet
några veckor. Walter följde med och stannade fyra dagar, innan han körde vidare till en
penningplundrande fisketur för särskilt utvalda som en stor Nature Conservancy-sponsor hade
bjudit in till på sitt lyxiga "läger" i Saskatchewan. För att gottgöra för vinterns trista uppvisning
blev Patty en virvelvind av värdinneomsorger i huset vid sjön och lagade läckra måltider åt
Walter och Richard medan de spikade och sågade på baksidan. Hon var imponerande nykter
hela tiden. Utan Joey hemma hade hon inget nöje av att titta på tv på kvällen. Hon satt
nedsjunken i Dorothys älsklingsfåtölj och läste Krig och fred på Walters mångåriga
rekommendation, medan männen spelade schack. Som tur var för alla parter var Walter bättre
än Richard på schack och vann för det mesta, men Richard var envis och ville hela tiden ha
revansch, och Patty visste att det var jobbigt för Walter – att han pressade sig väldigt hårt för
att vinna, gick upp i varv och skulle behöva flera timmar på sig för att kunna somna efteråt.

"Mer sådant här jäkla allt i en klump på mitten", sa Richard. "Du låser jämt mitt på. Jag avskyr
det."

"Jag är en mittenhopklumpare", instämde Walter med en röst som flämtade av återhållet

tävlingsrus.

"Det gör mig vansinnig."

"Ja, för att det är verksamt", sa Walter.

"Det är bara verksamt för att jag inte är skicklig nog att låta dig betala för det."

"Du har en mycket underhållande spelstil. Jag vet aldrig vad som ska hända."

"Nej, och jag förlorar ju hela tiden."

Dagarna var ljusa och långa, nätterna häpnadsväckande kylslagna. Patty älskade den tidiga
sommaren här i norr, den väckte minnen från hennes första dagar i Hibbing med Walter. Den
friska luften och fuktiga jorden, doften från barrträden, hennes livs morgon. Det kändes som
om hon aldrig hade varit yngre än hon var som tjugoett. Det var som om hennes barndom i
Westchester, även om den kronologiskt sett låg före, på något vis hade ägt rum i en senare och
solkigare tid. Inne i huset fanns en svag hemtrevligt instängd lukt som påminde om Dorothy.
Ute fanns sjön som Joey och Patty hade bestämt att kalla Nameless, nyligen upptinad, mörk av
bark och barr, som speglade ljusa vackertvädermoln. På sommaren dolde lövträden det enda
huset som låg i närheten, där en familj Lundner bodde på veckoslut och under
augustisemestern. Mellan Berglunds hus och sjön låg en gräsbevuxen kulle med några gamla
björkar, och när solen eller en vindfläkt fick myggen att tappa modet kunde Patty ligga hur
länge som helst i gräset med en bok och känna sig fullständigt skild från världen, med undantag
för något enstaka flygplan och någon ännu mer sällsynt bil som körde förbi nere på grusvägen.

Dagen innan Walter gav sig av till Saskatchewan började hjärtat bulta i hennes bröst. Det var
bara något som hennes hjärta gjorde, bultade så där. Nästa morgon, sedan hon hade skjutsat
Walter till flygfältet i Grand Rapids och återvänt till huset, bultade det så mycket att ett ägg gled
henne ur handen och föll i golvet när hon gjorde pannkakssmet. Hon lade händerna på bänken
och tog några djupa andetag innan hon ställde sig på knä för att torka upp. Slutarbetet med
köket hade lämnats kvar åt Walter och han skulle ta itu med det vid tillfälle, men fogning av det
nya klinkergolvet hörde nog till Richards kom petensområde, och han hade inte kommit sig för
med det än. Men, som han hade sagt till dem, på plussidan låg att han hade lärt sig spela banjo.

Solen hade varit uppe i fyra timmar, men det var ändå rätt tidigt på morgonen när han kom ut
från sitt rum i jeans och en T-shirt som kungjorde hans stöd av Subcomandante Marcos och
zapatisternas frihetskamp.

"Bovetepannkakor?" sa Patty muntert.

"Låter härligt."

"Jag kan steka några ägg åt dig om du hellre vill."

"En riktig pannkaka skulle smaka bra."

"Lite bacon kan man också slänga i."

"Jag tackar inte nej till bacon."

"Okej! Pannkaka och bacon beställt."

Om Richards hjärta också bultade så syntes det inte på honom. Hon stod och såg på när han
satte i sig två laggar pannkakor, med gaffeln i det väluppfostrade grepp som hon råkade veta
att Walter hade lärt honom redan första terminen på college.

"Vad har du för planer i dag då?" frågade han med inte alltför stort intresse.

"Himmel. Det har jag inte ägnat en tanke. Ingenting! Jag har semester. Jag tror att jag ska göra
ingenting nu på förmiddagen och sedan laga lite lunch till dig."

Han nickade och tuggade, och det slog henne att hon var en sådan som odlade fantasier som i
grund och botten saknade all förankring i verkligheten. Hon gick ut i badrummet och satte sig
på toalettsitsen, med bultande hjärta, tills hon hörde att Richard gick ut och började flytta
timmer. Det ligger en vansklig sorg i de första ljuden av någon annans arbete på morgonen, det
är som om tystnaden erfar smärta när den bryts. Den första minuten på arbetsdagen påminner
en om alla andra minuter en dag består av, och det är aldrig bra att tänka på minuter som
individer. Inte förrän andra minuter har sällat sig till den nakna, ensamma första minuten blir
dagen tryggare införlivad i sig själv. Patty väntade på att det skulle ske innan hon kom ut ur
badrummet.

Hon tog med sig Krig och fred ut till den gräsklädda kullen, i den diffusa men klassiska avsikten
att imponera på Richard med sin beläsenhet, men hon hade kört fast i en krigsskildring och låg
bara och läste samma sida om och om igen. En välljudande fågel som Walter hade gett upp sina
försök att lära henne det rätta namnet på, en veery eller vireo, vande sig vid att hon var där och
började sjunga på en gren rakt ovanför henne. Sången var som en fix idé som den inte kunde få
ur sin lilla skalle.
Hur hon kände sig: som om en skoningslös och välorganiserad grupp gerillakrigare hade samlats
under skydd av mörkret i hennes sinne, och därför var det av största vikt att inte låta hennes
samvetes strålkastarljus komma i närheten av dem, inte ens för en sekund. Hennes kärlek till
Walter och hennes lojalitet mot honom, hennes önskan att vara en bra människa, hennes
vetskap om Walters ständiga tävlan mot Richard, hennes sakliga bedömning av Richards
karaktär, och helt enkelt det allmänt jävliga i att ligga med sin äkta mans bäste vän: alla dessa
överordnade hänsyn stod beredda att utplåna gerillakrigarna. Och därför måste hon se till att
samvetets styrkor oavbrutet var avledda. Hon kunde inte ens tillåta sig att tänka på vad hon
satte på sig – hon måste genast avvisa impulsen att ta på sig en extra klädsam ärmlös topp
innan hon bar ut förmiddagskaffe och kakor till Richard, hon måste vifta bort den impulsen
snabbt som ögat – för minsta antydan till vanlig flirt skulle dra till sig strålkastarljuset, och det
skådespel som då skulle lysas upp skulle vara för motbjudande och pinsamt och löjeväckande.
Även om Richard inte skulle bli äcklad av det skulle hon bli det. Och om han lade märke till det
och varnade henne för det, precis som han hade varnat henne för hennes drickande: katastrof,
förnedring, värsta tänkbara.

Men hennes puls visste – och avslöjade det för henne genom sitt snabba dunkande – att hon
troligen aldrig mer skulle få en sådan chans. Inte förrän hon fysiskt var på väg utför. Pulsen
uttryckte hennes hemliga men starka medvetenhet om att fiskelägret i Saskatchewan bara
kunde nås via flyg, radio eller satellittelefon, och att Walter inte skulle ringa henne de närmaste
fem dagarna om det inte hände något akut.

Hon ställde Richards lunch på bordet och körde iväg till Fen City, den lilla småstad som låg
närmast. Hon insåg hur lätt hon kunde råka ut för en trafikolycka, och försjönk så djupt i
fantasier om att hon dödades och Walter grät över hennes lemlästade kropp och Richard
stoiskt tröstade honom att hon nästan körde mot det enda stoppljus som fanns i Fen City; vagt
hörde hon skriket från sina egna bromsar.

Det var bara inbillning, det var bara inbillning! Det enda som skänkte henne en smula hopp var
att hon kunde dölja sitt inre uppror så väl. Hon hade kanske varit lite tankspridd och nervös de
senaste fyra dagarna, men ändå uppfört sig oändligt mycket bättre än hon gjorde i februari. Om
hon själv lyckades hålla sina mörka krafter dolda, sa det sig självt att Richard kunde ha
motsvarande mörka krafter som han var lika bra som hon på att dölja. Men det där var
sannerligen en tunn strimma hopp, det var så sinnesrubbade människor vilsna i sin fantasivärld
resonerade.

Hon stod framför Fen City-kooperativas magra urval av inhemska ölsorter, Miller och Coors och
Budweiser var det, och försökte besluta sig. Höll en sexpack i handen som om hon i förväg
skulle kunna bedöma, genom burkens aluminium, hur hon skulle känna sig om hon drack den.
Richard hade sagt åt henne att ta det lite lugnt med drickandet; hon hade varit otrevlig mot
honom när hon var full. Hon ställde tillbaka sexpacken och slet sig därifrån för att gå till mindre
frestande hyllor i affären, men det var svårt att tänka på middag när det kändes som om man
skulle spy. Hon gick tillbaka till ölavdelningen som en fågel som upprepar sin sång. Ölburkarna
hade olika emblem men innehöll exakt samma blaskiga billiga bärs. Hon kom på att hon kunde
köra in till Grand Rapids och köpa lite riktigt vin. Hon kom på att hon kunde köra tillbaka till
huset utan att köpa något alls. Men var skulle hon hamna då? En trötthetskänsla tog över när
hon stod och tvekade: en föraning om att ingen av dessa stundande tänkbara lösningar kunde
skänka tillräcklig lättnad eller njutning för att motivera den bultande förtvivlan hon kände just
nu. Med andra ord, hon förstod vad det innebar att ha blivit en djupt olycklig människa. Och
ändå avundas och ömkar självbiografiförfattaren nu den yngre Patty som stod där i mataffären i
Fen City och i sin oskuld verkligen trodde att hon hade nått botten: att krisen på ett eller annat
sätt skulle skingras under de närmaste fem dagarna.

En mullig tonårsflicka som satt i kassan hade blivit nyfiken på hennes förlamning. Patty flinade
svagsint mot henne och gick och tog en plastinslagen kyckling och fem fula potatisar och några
missmodigt slokande purjolökar. Det enda som var värre än att utan berusning bo i sin ångest
skulle vara att vara berusad och ändå bo i den, kom hon fram till.

"Jag ska göra ugnstekt kyckling åt oss", sa hon till Richard när hon kom hem.

Små sågspånsflisor låg kvar i hans hår och ögonbryn och klibbade fast mot hans svettiga, breda
panna. "Så snällt av dig", sa han.

"Altanen blir verkligen fin", sa hon. "Det är en underbar förbättring. Hur många dagar till tror
du det tar?"

"Ett par dagar kanske."

"Walter och jag kan ju göra det sista själva om du vill hem till New York. Jag vet att du hade
tänkt vara tillbaka där vid det här laget."

"Man vill helst avsluta ett jobb ordentligt", sa han. "Det tar högst ett par dagar till. Om det inte
är så att du vill vara ensam här?"

"Vill jag vara ensam här?"

"Det är mycket oväsen menar jag."

"Nej, inte alls, jag gillar byggbuller. Det låter så betryggande på något v is."

"Om det inte kommer från dina grannar."

"Jag hatar de där grannarna, så det är en annan sak."

"Okej."

"Då ska jag väl sätta i gång med kycklingen då."

Hon måste ha röjt något med sitt tonfall, för Richard rynkade pannan lite. "Allt okej?"

"Nej nej nej", sa hon, "Jag älskar att vara här. Jag älskar det. Det här är min favoritplats på
jorden. Det löser ingenting, om du förstår vad jag menar. Men jag älskar att stiga upp på
morgonen. Jag älskar att känna lukten av luften."

"Jo, men jag menade, är det okej för dig att jag är här."

"O ja, absolut. Gudars. Ja. Absolut. Yess! Du vet ju att Walter älskar dig. Det känns som om vi
har varit vänner hur länge som helst, men jag har nästan aldrig pratat med dig på riktigt. Och nu
har vi tillfälle. Men du ska verkligen inte känna att du måste stanna, om du vill hem till New
York igen. Jag är jättevan vid att vara ensam här. Det är inga problem."

Hon tyckte att det hade tagit väldigt lång tid för henne att komma fram till slutet på hela
monologen. Det följdes av en kort tystnad från båda håll.

"Jag försöker bara höra vad det är du egentligen säger", sa Richard. "Om du verkligen vill ha mig
här eller inte."
"Men gud", sa hon, "hur många gånger ska jag säga det? Var det inte det jag just sa?"

Hon märkte att hans tålamod med henne, hans tålamod med en kvinnlig person, närmade sig
sin gräns. Han himlade med ögonen och tog upp en tvåtumfyraregel. "Jag ska avsluta här, sedan
sticker jag ner och badar."

"Det är kallt i vattnet."

"Lite mindre för var dag."

När hon gick in igen genomfors hon av ett hugg av avundsjuka på

Walter som hade rätt att säga till Richard att han älskade honom, och som inte ville ha något av
destabiliserande natur i gengäld, inget värre än att själv bli älskad. Så lätt män hade det!
Jämfört med dem kände hon sig som en uppsvälld stillasittande spindel som spann sitt torra nät
år efter år och väntade och väntade. Hon förstod plötsligt hur flickorna från förr hade känt sig,
fickorna på college som hade retat sig på Walters fria tillträde till Richard och blivit vansinniga
på hans petigheter. För ett ögonblick såg hon Walter som Eliza hade sett honom.

Jag kanske måste göra det, jag kanske måste göra det, jag kanske måste göra det, sjöng hon
inombords medan hon sköljde ur kycklingen och betygade för sig själv att hon inte menade det
på allvar. Hon hörde ett plask från sjön och såg Richard simma ut i trädskuggorna mot vatten
som ännu var förgyllt av eftermiddagssol. Om han verkligen hatade solsken som han påstod i
den där gamla låten, var norra Minnesota i juni inte rätt ställe för honom. Dagarna var så långa
att man nästan blev förvånad att solen inte började få ont om bränsle framåt kvällen. Den bara
brann och brann och brann. Hon gav efter för en impuls att ta sig mellan benen, för att göra en
trevare, för chockens skull, i stället för att gå och bada själv. Lever jag? Äger jag en kropp?

Det blev väldigt konstiga vinklar på bitarna när hon skar potatisen. De såg ut som någon
geometrisk tankenöt.

När Richard hade duschat kom han ut i köket i en T-shirt utan text som säkerligen hade varit
klarröd för några årtionden sedan. Hans hår var för ögonblicket dämpat, och ungdomligt
glänsande svart.

"Du har ändrat stil sedan i vintras", påpekade han.

" Nej."

"Vad menar du med nej? Håret är annorlunda, du är jättesnygg."

"Inte så värst annorlunda. Bara lite grann annorlunda."

"Och ... möjligen gått upp lite i vikt?"

"Nej. Eller jo. Lite."

"Det klär dig. Det klär dig att inte vara så mager."

"Är det ett snällt sätt att säga att jag har blivit tjock?"

Han blundade och gjorde en grimas som för att inte tappa tålamodet. Sedan tittade han upp
och sa: "Vad handlar det här tjafset om?"

" Va?"
"Vill du att jag ska sticka? Är det det? Det är något konstigt jävla larv du håller på med som får
mig att tro att du tycker det är jobbigt att ha mig här."

Kycklingen i ugnen luktade som sådant hon brukade äta förr. Hon tvättade händerna och
torkade dem, rotade längst in i ett skåp som ännu inte hade blivit klart, och hittade en flaska
matsherry täckt med byggdamm. Hon hällde upp ett rejält juiceglas och satte sig vid bordet.
"Uppriktigt? Jag blir lite nervös med dig i närheten."

"Var inte det."

"Jag kan inte rå för det."

"Det finns ingen anledning att vara nervös."

Det var inte det hon hade velat höra. "Jag ska bara ha det här enda glaset", sa hon.

"Du tror tydligen att jag bryr mig om hur mycket du dricker, men där tror du fel."

Hon nickade. "Okej. Fint. Det känns bra att veta."

"Har du velat ta ett glas under hela den här tiden? Herrejesus. Ta ett glas."

"Just det jag gör."

"Du är en konstig kropp får jag säga. Och det menar jag som en komplimang."

"Uppfattat."

"Walter har verkligen haft tur."

"Ha, nåja, det är väl det som är det sorgliga. Jag är inte så övertygad om att han ser det så
längre."

"Å jo, det gör han. Tro mig, det gör han."

Hon skakade på huvudet. "Jag tänkte säga att jag inte tror att han gillar allt som är konstigt med
mig. Visst gillar han det som är bra konstigt, men han är inte speciellt nöjd med det som är
dåligt konstigt, och det dåligt konstiga är det han oftast möter numera. Jag tänkte säga att det
är lite ironiskt att du, som tydligen inte har något emot det dåligt konstiga, inte är den jag är gift
med."

"Du skulle inte vilja vara gift med mig."

"Nej, det skulle säkert vara hemskt. Jag har hört historierna."

"Det var tråkigt att höra, fast det förvånar mig inte."

"Walter berättar allt för mig."

"Det tror jag säkert."

Ute på sjön hördes en and kvacka om något. Gräsänder byggde sina reden i den vassbevuxna
viken längst bort.

"Berättade Walter att jag skar sönder Blakes vinterdäck?" sa Patty.

Richard höjde ögonbrynen och hon drog hela historien.

"Det var verkligen helsjukt", sa han beundrande när hon var klar.

"Jag vet. Visst var det?"

"Vet Walter om det?"

"Hm. Bra fråga."

"Det låter som om du inte berättar allt för honom."

"Hu nej, Richard, jag berättar ingenting för honom."

"Det skulle du pröva, tycker jag. Du kanske skulle upptäcka att han vet mycket mer än du tror
att han gör."

Hon drog djupt efter andan och frågade vad det var för hemliga saker som Walter visste om
henne.

"Han vet att du inte är lycklig", sa Richard.

"Jag tror faktiskt inte att just det kräver någon större inlevelseförmåga. Och mer?"

"Han vet att du tycker att det är hans fel att Joey har flyttat hemifrån."

"Jaså, det", sa hon. "Det har jag mer eller mindre sagt till honom. Det räknas inte."

"Okej. Men säg det då. Utom att du går omkring och skär sönder däck, vad är det mer han inte
vet om dig?"

När Patty funderade på den frågan kunde hon inte se något annat än den stora tomheten i sitt
liv, tomheten i sitt näste, meningslösheten med sin existens när nu barnen var utflugna.
Sherryn hade gjort henne sorgsen. "Kan du inte sjunga något för mig medan jag försöker bli klar
med maten. Det kan du väl?"

"Jag vet inte", sa Richard. "Känns lite skumt."

"Varför det?"

"Jag vet inte. Känns skumt bara."

"Du är sångare. Det är det du gör. Du sjunger."

"Jag har väl aldrig fått någon känsla av att du är speciellt förtjust i mina låtar."

"Sjung 'Dark Side of the Bar'. Den tycker jag är så fin."

Han suckade och böjde på huvudet och lade armarna i kors och såg ut som om han hade
somnat.

"Vad är det?" sa hon.

"Jag tror att jag sticker i morgon om det är okej för din del."

"Jodå."

"Det är inte mer än två dagars jobb kvar. Altanen går redan att använda som den är."
"Okej." Hon reste sig och ställde sherryglaset i diskhon. "Men får jag fråga varför? För det är
väldigt trevligt att ha dig här tycker jag."

"Det är nog bäst att jag ger mig av."

"Okej. Som du vill. Jag tror att kycklingen behöver tio minuter till, om du vill duka fram."

Han rörde sig inte.

"Molly skrev den där låten", sa han efter ett tag. "Jag hade egentligen ingen rätt att spela in
den. Det var ruttet av mig att göra det. Överlagt, avsiktligt ruttet gjort av mig."

"Den är så sorgsen och så vacker. Vad skulle du göra? Inte använda den?"

"I princip, ja. Inte använda den. Det hade varit det enda rätta."

"Det var synd med er två. Ni var ihop länge."

"Det var vi fast ändå inte."

"Okej, jag vet det, men ändå."

Han satt och grubblade medan hon dukade, blandade sallad och skar upp kycklingen. Hon hade
inte trott att hon skulle ha någon aptit, men så fort hon tog den första tuggan kom hon ihåg att
hon inte hade ätit någonting alls sedan kvällen innan, och hennes dag hade börjat klockan fem
på morgonen. Richard åt också, tigande. I något läge blev deras tystnad påtaglig och kittlande,
och sedan lite senare, påfrestande och hindrande. Hon dukade av, tog hand om resterna,
diskade och såg att Richard hade förflyttat sig ut på den lilla verandan för att röka. Solen hade
äntligen gått ner, men det var fortfarande ljust på himlen. Ja, tänkte hon, det var bättre om han
åkte. Bättre, bättre, bättre.

Hon gick ut på verandan. "Jag går nog och lägger mig nu och läser lite", sa hon.

Richard nickade. "Låter bra. Vi ses i morgon bitti."

"Kvällarna är så långa", sa hon. "Ljuset vill inte dö ut."

"Ett fantastiskt ställe. Det var jättegeneröst av er att låta mig bo här."

"Nej, det var enbart Walter. Jag kom aldrig på tanken att det kunde vara en lösning."

"Han litar på dig", sa Richard. "Om du litar på honom kommer allt att ordna sig."

"Ja ja, kanske, kanske inte."

"Vill du inte leva med honom?"

Det var en bra fråga.

"Jag vill inte förlora honom", sa hon. "Om det är det du menar. Jag går inte omkring och
överväger om jag ska gå ifrån honom. Jag mer räknar dagarna liksom tills Joey äntligen tröttnar
på Monaghans. Han har fortfarande ett helt år kvar i high school."

"Vet inte om jag förstod vad du ville ha sagt med det."

"Bara det att min familj fortfarande är viktigast för mig."

"Bra. Det är en toppenfamilj du har."

"Just det, så vi ses i morgon bitti."

"Patty." Han släckte cigaretten i Dorothys danska julfat som han använde som askkopp. "Jag
tänker inte bli den som sabbar min bäste väns äktenskap."

"Nej! Herregud! Självklart inte!" Hon var nära att börja gråta av besvikelse. "Nej, vadå, Richard,
förlåt, men vad sa jag egentligen? Jag sa att jag skulle gå och lägga mig och att vi ses i morgon
bitti. Det var bara det jag sa! Jag sa att jag älskar min man och mina barn. Det var precis det jag
sa."

Blicken han gav henne var både otålig och skeptisk.

"Jag lovar!"

"Okej, bra", sa han. "Det var inte min mening att vara framfusig. Jag försökte bara få grepp om
den spända atmosfären här. Du kanske minns att vi har pratat om sådana här saker en gång
förut."

"Jag minns faktiskt det, ja."

"Så jag tänkte att det var bättre att ta upp det än att inte göra det."

"Jättebra. Jag är glad för det. Du är verkligen en riktig vän. Och du ska inte känna det som att du
måste åka i morgon för min skull. Finns inget att vara rädd för här. Ingen orsak att fly fältet."

"Tack. Men jag kanske drar i alla fall."

"Jättebra."

Och hon gick in igen, till Dorothys säng som Richard hade legat i innan hon och Walter kom hit
och knuffade bort honom från den. Sval luft kom fram ur alla skrymslen där den hade hållit sig
gömd hela långa dagen, men blå skymning dröjde sig envist kvar i fönstren. Det var drömljus,
vansinnesljus, det vägrade försvinna. Hon tände en lampa för att försvaga det. Gerillakrigarna
hade röjts! Spelet var förlorat! Hon låg i sin flanellpyjamas och gick igenom allt hon hade sagt
de senaste timmarna och blev förfärad över nästan alltihop. Hon hörde toalettskålens fulltoniga
resonans när Richard tömde sin blåsa i den, sedan spolningen och det fulltoniga vattnet i rören
och vattenpumpen när den en kort stund jobbade i ett lägre register. För att få lite andrum från
sig själv tog hon Krig och fred och låg länge och läste.

Självbiografiförfattaren undrar om händelseutvecklingen hade tagit en annan riktning om hon

inte hade kommit fram till just de sidorna när Natasja Rostova, som uppenbart var menad för
den tafatte och godhjärtade Pierre, förälskar sig i hans vän den coole furst Andrej. Patty var inte
förberedd på det. Pierres sorg växte långsamt fram, medan hon läste, som en katastrof i slow
motion. Händelseutvecklingen hade förmodligen inte tagit en annan riktning, men effekten som
de där sidorna hade på henne, deras relevans, var närapå psykedelisk. Hon läste till långt efter
midnatt, till och med uppslukad av de militära avsnitten nu, och det var med lättnad hon såg,
när hon släckte lampan, att skymningsljuset äntligen hade flytt.

I sömnen, vid något klockslag då mörkret ännu rådde, reste hon sig ur sin säng och smög ut i
korridoren och in i Richards rum och kröp ner hos honom. Det var kallt i rummet och hon
tryckte sig tätt intill honom.
"Patty", sa han.

Men hon sov och skakade på huvudet, ville inte vakna, och det gick inte att värja sig mot henne,
hon var så målmedveten i sömnen. Hon sträckte ut sig över honom och runt honom för att
maximera kontakten mellan dem, hon kände sig så stor att hon kunde täcka honom från topp
till tå, och hon pressade kinden mot hans huvud.

" Patty."

"Mmm."

"Om du sover måste du vakna nu."

"Nej, jag sover ... jag vill sova. Väck mig inte."

Hans penis tryckte på för att komma ut ur kalsongerna. Hon gned magen mot den.

"Tyvärr", sa han och vred sig under henne. "Du måste vakna."

"Nej, väck mig inte. Knulla mig bara."

"Gode gud." Han försökte komma undan henne, men hon klängde sig fast som en stor
geléklump. Han grep om hennes handleder för att hejda henne. "Folk som är halvt
medvetslösa: tro det eller ej, men där drar jag gränsen."

"Mmm", sa hon och knäppte upp pyjamasen. "Vi sover båda två. Vi drömmer så skönt både du
och jag."

"Jo, men man brukar vakna på morgonen och komma ihåg vad man har drömt."

"Men om det bara är drömmar ... jag drömmer nu. Jag ska somna om igen. Sov du med. Somna
du. Vi kommer att sova båda två ... och sedan är jag inte här."

Att hon kunde säga allt det där, och inte bara säga det utan även minnas det mycket tydligt
efteråt, ifrågasätter givetvis det äkta i hennes sovande tillstånd. Men självbiografiförfattaren
hävdar med bestämdhet att hon inte var vaken just då hon bedrog Walter och kände hans vän
fläka upp henne. Kanske var det hennes sätt att härma den berömda strutsen och knipa ihop
ögonen hårt, eller kanske det att hon efteråt inte hade något minne av en distinkt njutning,
bara en abstrakt förnimmelse av gärningen som nu begicks. Men även om hon gör
tankeexperimentet att det ringer i telefon just då gärningen begås, och att det tillstånd hon
inbillar sig att hon av chocken då hamnar i är ett vaket sådant, är den logiska slutsatsen att
eftersom en ringande telefon inte förekommer var det tillstånd hon befann sig i ett sovande.

Inte förrän efter det att gärningen var begången vaknade hon, med viss bestörtning, besinnade
sig och förpassade sig snabbt tillbaka till sin egen säng. Innan hon visste ordet av blev det ljust i
fönstren. Hon hörde Richard stiga upp och kissa i badrummet. Hon spetsade öronen för att
tolka ljuden som han sedan åstadkom – om han packade in i bilen eller om han återgick till
arbetet. Det lät som om han återgick till arbetet! När hon äntligen kunde mobilisera modet att
komma ut från sitt gömsle såg hon att han stod på knä bakom huset och sorterade en hög med
spillvirke. Solen hade gått upp, men syntes som en blek rundel bakom tunna moln. Ett omslag i
vädret krusade ytan på sjön. Utan skimret och skuggfläckarna såg skogen glesare och ödsligare
ut.

"Hallå där, god morgon", sa Patty.

"Morrn", sa Richard utan att titta upp.

"Har du ätit frukost? Vill du ha lite frukost? Ska jag steka några ägg åt dig?"

"Jag tog lite kaffe, tack."

"Jag går och steker ett par ägg."

Han reste sig och granskade virket med händerna på höften, och fortfarande såg han inte på
henne. "Jag sorterar upp det här åt Walter, så ser han lättare vad som finns."

"Okej."

"Det tar ett par timmar för mig att packa ihop. Fortsätt du med ditt bara."

"Okej. Vill du ha hjälp?"

Han skakade på huvudet.

"Och ingen frukost, är det säkert?"

På det kom inget svar överhuvudtaget.

Då fick hon en bild i huvudet, märkligt levande, av en sorts Power-Pointlista med namn i
fallande ordning efter hur bra deras bärare var, naturligtvis toppad av Walters, tätt följd av
Jessicas och lite glesare av Joeys och Richards och sedan, långt ner i källaren, på en ensam sista
plats, hennes eget fula namn.

Hon tog med sig kaffet in till sig och satt och lyssnade till ljuden från Richards sorteringsmödor,
rasslet när spikar hälldes i askar, bullret från verktygslådor. Strax före lunch vågade hon sig ut
för att fråga om han inte skulle äta lite åtminstone, innan han åkte. Han gick med på det, fast
inte alls vänligt. Hon var för rädd för att vilja gråta så hon gick och kokade ägg till några
äggsmörgåsar. Hennes plan eller förhoppning eller fantasi, i den mån hon hade vågat erkänna
för sig själv att hon hyste en, hade handlat om att Richard skulle glömma sin avsikt att lämna
stället i dag och att hon kunde gå i sömnen igen nästa natt och att allting skulle vara mysigt och
outtalat igen dagen därpå och sedan lite mer sömngång och sedan en mysig dag till, och sedan
kunde Richard packa bilen och köra hem till New York, och mycket senare i livet skulle hon dra
sig till minnes de där underbara intensiva drömmarna som hon hade haft några nätter vid
Nameless Lake, och tryggt fråga sig om någonting hade hänt. Den där gamla planen (eller
förhoppningen eller fantasin) låg nu i spillror. Hennes nya plan krävde att hon gjorde allt som
stod i hennes makt för att glömma natten som varit och låtsas att det aldrig hade inträffat.

En sak som man lugnt kan säga inte borde ha ingått i den nya planen var att lunchen fick stå
halväten på bordet och hennes jeans ligga slängda på golvet och grenen på hennes baddräkt
sitta skavande inkilad i ena ljumsken medan han bonkade henne till extas mot den oskuldsfullt
tapetserade väggen i Dorothys gamla vardagsrum, mitt på blanka förmiddagen och så klarvaken
som en människa någonsin kunde vara. Det blev inga märken på väggen och ändå framstod just
det stället tydligt och klart i all evighet. Det var en liten koordinat i universum som laddats och
förvandlats för gott genom det som hade skett där. Det där stället blev ett tyst väsen som fanns
i rummet ihop med henne och Walter under de veckoslut som de senare tillbringade ensamma
här. I alla händelser kändes det som om det var första gången i sitt liv hon hade sex på riktigt.
En veritabel ögonöppnare, så att säga. Hädanefter var hon såld, fast det dröjde ett tag innan
hon insåg det.
"Jaha, okej", sa hon när hon satt på golvet med huvudet mot samma punkt på väggen som
hennes stjärt hade pressats mot: "Det var ju intressant."

Richard hade dragit på sig byxorna och vankade planlöst omkring. "Jag tror jag tar mig friheten
och röker inomhus om det är okej."

"Med tanke på omständigheterna kan väl ett undantag tillåtas."

Himlen hade blivit alldeles mulen, och en kall vind drog in genom fönsternäten och nätdörren.
All fågelsång hade upphört och sjön verkade ödslig. Naturen som väntar på att kylan ska dra
förbi.

"Varför har du baddräkt på dig förresten?" sa Richard och tände en cigg.

Patty skrattade. "Jag tänkte att jag skulle ta ett dopp sedan när du hade åkt."

"Det är svinkallt."

"Ja, inte vara i länge, så klart."

"Bara späka köttet lite."

"Precis."

Den kalla vindilen och röken från Richards Camel blandade sig likt lycka och ånger. Patty
började skratta igen utan någon orsak alls och sedan kom hon på något roligt att säga.

"Du är väl ingen stjärna på schack", sa hon, "men den andra utmaningen vinner du utan
tvekan."

"Håll för fan käften", sa Richard.

Hon kunde inte riktigt bedöma hans tonfall, men i oron för att det var ilsket försökte hon sluta
skratta.

Richard satte sig på soffbordet och rökte beslutsamt. "Det här får vi aldrig göra om", sa han.

Ett nytt fnitter slapp ur henne; hon kunde inte rå för det. "Eller kanske bara några gånger till
och sedan aldrig mer."

"Jaså, och vad uppnår vi med det?"

"Möjligen blir den värsta nöden avhjälpt och sedan är det bra med det."

"Funkar inte så, inte enligt min erfarenhet."

"Ja, men då får jag väl böja mig för din erfarenhet då. Eftersom jag inte har någon själv."

"Här är alternativen", sa Richard. "Antingen är det slut nu eller så lämnar du Walter. Och
eftersom det andra är otänkbart är det slut nu."

"Eller tredje alternativet, det är inte slut nu och jag säger inget till honom."

"Jag vill inte leva så. Vill du?"

"Två av de tre människor som han älskar mest i hela världen är du och jag, så är det."
"Och Jessica är den tredje."

"Det är en viss tröst", sa Patty, "att hon skulle hata mig så länge jag lever och helt och hållet ta
hans parti. Det goda skulle det föra med sig."

"Det är inte det han vill, och jag tänker inte göra så mot honom."

Patty skrattade igen, vid tanken på Jessica. Hon var en mycket bra och plågsamt uppriktig och
påfrestande mogen ung människa vars irritation på Patty och Joey – hennes hjälplösa mamma,
hennes hänsynslösa bror – sällan var så överdriven att den blev komisk. Patty tyckte väldigt
mycket om sin dotter och skulle i själva verket bli alldeles förkrossad ifall hon miste hennes
uppskattning. Men ändå kunde hon inte låta bli att le lite åt Jessicas smälek. Det ingick i deras
sätt att hålla sams; och Jessica var för tagen av sitt eget allvar för att fästa sig vid det.

"Du", sa hon till Richard, "tror du att det kan vara så att du är homosexuell?"

"Och det frågar du nu?"

"Jag vet inte. Det är bara det att killar som tvunget måste sätta på en miljon kvinnor försöker
ofta bevisa någonting. Motbevisa någonting. Och det låter på mig som om du bryr dig mer om
Walters sinnesfrid än om min."

"En sak är säker. Jag har inte den minsta lust att kyssa Walter."

"Nej, jag vet, jag vet. Men det är ändå något jag menar med det. Jo, för jag kan slå vad om att
du mycket snart kommer att tröttna på mig. Du ser mig naken när jag är fyrtiofem och då
tänker du Hmmm. Vill jag fortfarande det här? Skulle inte tro det! Men Walter däremot
behöver du aldrig tröttna på, för du har ingen lust att kyssa honom. Du kan bara stå honom
nära tills du dör."

"Nu låter det som D.H. Lawrence", sa Richard otåligt.

"Ännu en författare som jag måste läsa."

"Eller inte."

Hon gned sig i sina trötta ögon och över sin svidande mun. På det hela taget var hon mycket
nöjd med utvecklingen så här långt.

"Du kan verkligen hantera verktygen", sa hon med ett nytt fnitter.

Richard började vanka igen. "Försök ta det på allvar nu, va? Försök."

"Just nu är det vår tid, Richard. Det är bara det jag menar. Vi har några dagar på oss och
antingen tar vi vara på dem eller låter bli. De kommer snart att vara förbi i vilket fall som helst."

"Det var ett misstag", sa han. "Jag tänkte inte efter. Jag borde ha stuckit redan i går förmiddag."

"Hela jag utom en viss del hade tackat för det. Men den delen är onekligen rätt betydelsefull."

"Jag tycker om att träffa dig", sa han. "Jag tycker om att vara i din närhet. Det gör mig glad att
tänka på att Walter är med dig – du är den sortens människa. Jag trodde att det skulle gå bra
att stanna ett par dagar till. Men det var ett misstag."

"Välkommen till Pattylandet. Här blir alla misstag gjorda."

"Jag hade inte en tanke på att du skulle gå i sömnen."

Hon skrattade. "Det får man säga var ett rätt genialiskt drag va?"

"Va fan. Lägg ner nu, okej? Du lämnar mig inte ifred."

"Nej, men det fantastiska är att det inte ens spelar någon roll. Vad är det värsta som kan hända
nu? Att du blir sur på mig och sticker."

Då såg han på henne och han log, och rummet fylldes (bildligt talat) med solsken. Enligt hennes
åsikt var han en mycket vacker man.

"Jag tycker verkligen om dig", sa han. "Jag tycker mycket om dig.

Jag har alltid tyckt om dig."

"Samma säger jag till dig."

"Jag önskade dig ett bra liv. Förstår du? Jag trodde du var en flicka som faktiskt var värd
Walter."

"Och det är därför du drog iväg till Chicago den där natten och aldrig kom tillbaka."

"Det hade inte funkat i New York. Det hade tagit en ände med förskräckelse."

"Om du tror det så."

"Jag tror det."

Patty nickade. "Så egentligen ville du ligga med mig den gången."

"Ja. Väldigt gärna. Fast inte bara ligga med dig. Prata med dig. Lyssna på dig. Det var det som
var annorlunda."

"Jaha, det var väl trevligt att höra. Då kan jag stryka det på min lista över saker att våndas över
nu, tjugo år senare."

Richard tände en ny cigarett och de satt där ett tag, åtskilda av en billig gammal orientalisk
matta som varit Dorothys. Det hördes ett susande i träden, rösten från en höst som aldrig var
långt borta där i norra Minnesota.

"Det här skulle kunna bli en rätt knepig situation, eller hur?" sa Patty till slut.

" Ja."

"Knepigare än jag kanske först förstod."

" Ja."

"Det hade tydligen varit bättre om jag inte hade gått i sömnen."

" Ja."

Hon började gråta för Walters skull. De hade varit ifrån varandra så få nätter under årens lopp
att hon aldrig hade fått tillfälle att sakna honom och uppskatta honom så som hon saknade
honom och uppskattade honom nu. Detta var början till en fruktansvärd förvirring av känslor,
en förvirring som självbiografiförfattaren fortfarande lider av. Redan där vid Nameless Lake, i
det oföränderliga gråmulna ljuset kunde hon se sitt dilemma alldeles tydligt. Hon hade blivit kär
i den ende mannen på jorden som var lika fäst vid Walter och kände lika stort ansvar för honom
som hon själv; alla andra skulle ha försökt vända henne mot honom. Och ännu värre, på sätt
och vis, var det att hon kände ansvar för Richard, eftersom hon visste att han inte hade någon
annan som Walter i sitt liv, och att hans lojalitet mot Walter enligt hans egen uppfattning var en
av de få saker förutom musiken som hade räddat honom som människa. Allt detta hade hon, i
sin sömn och sin själviskhet, satt på spel. Hon hade utnyttjat en person som var stökig och
lättpåverkad men som trots det gjorde sitt bästa för att upprätthålla någon sorts moralisk
ordning i sitt liv. Och därför grät hon för Richard också, men ännu mer för Walter och för sitt
eget olyckssaliga, felande jag.

"Det är bra att gråta", sa Richard, "fast jag har nog inte prövat det själv någon gång."

"Det är som en bottenlös avgrund när man väl råkar in i det", snörvlade Patty. Hon frös
plötsligen i sin baddräkt, och kände sig hängig. Hon gick och lade armarna om Richards varma
breda axlar och lade sig ner med honom på den orientaliska mattan och så förflöt den långa
ljusa grå eftermiddagen.

Tre gånger, totalt. En två tre. En sovande, en våldsamt, och sedan en gång med hela orkestern.
Tre: löjlig låg siffra. Självbiografi-författaren har nu ägnat en bra bit av sina år mittemellan fyrtio
och femtio åt att räkna och räkna om, men det blir aldrig mer än tre.

Annars finns det inte så mycket mer att berätta, och det mesta av det som återstår utgörs av
ännu fler misstag. Det första begick hon i samförstånd med Richard medan de fortfarande låg
kvar på mattan. De beslöt tillsammans – var överens om – att han skulle ge sig av. De bestämde
det snabbt, medan de var möra och uttömda, att han skulle ge sig av nu, innan de drogs
djupare in i det och att de sedan skulle tänka över situationen noga båda två och komma fram
till ett väl avvägt beslut, vilket, för den händelse att det skulle bli negativt, skulle smärta så
mycket mer om han stannade kvar längre.

När de hade fattat beslutet satte sig Patty upp och såg till sin förvåning att det droppade om
träden och altanen var plaskvåt. Regnet var så fint att hon inte hade hört det mot taket, så milt
att det inte hade strilat i rännorna. Hon drog på sig Richards urblekta röda T-shirt och frågade
om hon fick behålla den.

"Varför vill du ha min tröja?"

"Den luktar du."

"Det räknas inte som ett plus i de flesta andra sammanhang."

"Jag vill bara ha en sak som är din."

"Okej då. Vi får hoppas att det blir den enda."

"Jag är fyrtiotvå", sa hon. "Det skulle kosta mig tjugotusen dollar att bli gravid. Inte för att jag
vill sticka hål på din dröm eller så."

"Jag är väldigt stolt över att jag har hållit nollan. Spoliera den inte, är du snäll."

"Och jag då?" sa hon. "Borde jag vara orolig för att jag har släppt in någon läskig sjukdom i
huset?"

"Jag har tagit alla mina sprutor, om det är det du undrar. Jag är normalt nojigt försiktig."
"Det säger du säkert till alla fickor."

Och så vidare. Det var så kamratligt och skämtsamt alltihop, och i stundens sorglösa stämning
sa hon att det inte fanns någon ursäkt för honom nu att inte sjunga en låt för henne innan han
åkte. Han packade upp sin banjo och satt och plinkade medan hon bredde smörgåsar som hon
svepte in i folie.

"Du skulle kanske övernatta ändå och komma iväg tidigt i morgon bitti i stället", ropade hon till
honom.

Han log som om han inte tänkte nedlåta sig till att svara.

"Jo, men allvarligt talat", sa hon. "Det regnar, det blir snart mörkt."

"Inte en chans", sa han. "Beklagar. Jag kommer aldrig att lita på dig mer. Det får du helt enkelt
leva med."

"Hahaha", sa hon. "Varför sjunger du inte? Jag vill höra din röst."

För att vara snäll sjöng han "Shady Grove". Med åren hade han blivit en van och rätt så nyansrik
sångare, de första förväntningarna till trots, och han var så bred över bröstet att han skulle
kunna blåsa omkull hela huset.

"Okej, jag fattar", sa hon när han tystnade. "Det där gör det inte lättare för mig."

Men har en musiker väl kommit i gång slutar han inte. Richard stämde gitarren och sjöng tre
countrylåtar som Walnut Surprise senare spelade in till Nameless Lake. Några texter var knappt
mer än meningslösa stavelser, som skulle strykas och ersättas med otroligt mycket bättre
sådana, men Patty var fortfarande så påverkad och uppjagad av hans sång, i en countrystil som
hon kände igen och älskade, att hon mitt i den tredje låten skrek: "SLUTA! BRA! DET RÄCKER!
SLUTA! DET RÄCKER! BRA!" Men han slutade inte, och han var så försjunken i musiken att hon
kände sig alldeles ensam och övergiven och började gråta, först hackigt och till slut så hysteriskt
att han inte hade något annat val än att sluta sjunga – fast det märktes tydligt att han var
skitsur för att han blev avbruten! – och försöka lugna henne, dock utan framgång.

"Här har du dina mackor", sa hon och släppte dem i famnen på honom, "och där är dörren. Vi
sa att du skulle åka, och då ska du åka. Okej? Nu! Jag menar allvar! Nu! Det var dumt av mig att
be dig sjunga, MITT FEL NU IGEN, men vi får väl försöka lära av våra misstag, eller va?"

Han drog djupt efter andan och rätade på ryggen som om han skulle tillkännage någonting,
men axlarna sjönk ner igen och han lät sitt viktiga uttalande slippa ut osagt ur lungorna.

"Du har rätt", sa han retligt. "Det här kan jag vara utan."

"Det var ett bra beslut vi fattade, tycker du inte?"

"Jo, det var det väl."

"Men gå då."

Och han gick.

Och hon blev bättre på att läsa. Först driven av desperat behov av eskapism, senare av
sökandet efter hjälp. När Walter kom hem igen från Saskatchewan hade hon avverkat
återstoden av Krig och fred under tre dagars maratonläsning. Natasja hade lovat sig till Andrej
men blev sedan fördärvad av den onde Anatole och Andrej gav sig av i förtvivlan för att låta sig
såras till döds på slagfältet, och överlevde bara så pass länge att han fick bli vårdad av Natasja
och kunde förlåta henne, varpå den förträfflige gamle Pierre, som hade mognat lite och
grubblat lite som krigsfånge, trädde fram som Natasjas tröstpris; och därpå följde en massa
barn. Patty kände att hon hade levt ett helt komprimerat liv på de tre dagarna, och när hennes
egen Pierre återvände från vildmarken, illa bränd av solen trots omsorgsfullt kletande med
högsta solfaktor, var hon beredd att försöka älska honom igen. Hon hämtade honom i Duluth
och lät honom berätta allt om sin utflykt med de naturälskande miljonärerna, som tydligen
hade lättat rejält på plånböckerna för honom.

"Det är ofattbart", sa Walter när de kom hem och han fick se den nästan färdiga altanen. "Han
bor här i fyra månader och han kan inte lägga ner de åtta timmar som behövs för att avsluta
jobbet."

"Jag tror att han var less på skogen", sa Patty. "Jag sa att han borde åka hem. Han skrev några
jättebra låtar här. Det var dags för honom att åka."

Walter rynkade pannan. "Sjöng han för dig?"

"Tre låtar", sa hon och vände sig bort.

"Och de var bra?"

"Väldigt bra." Hon gick ner mot sjön, och Walter följde efter. Det var inte svårt att hålla honom
ifrån sig. Bara i allra första början hade de varit ett sådant där par som kramades och kysstes
länge och väl varje gång någon av dem kom in genom dörren.

"Kom ni någorlunda överens då?" frågade Walter.

"Det var lite jobbigt. Jag tyckte det var skönt när han åkte. Jag måste ta mig ett stort glas sherry
den enda kvällen han var här."

"Det var inte så farligt. Ett glas."

En del av pakten hon hade slutit med sig själv var att hon aldrig skulle ljuga för Walter, inte
komma med minsta lilla lögn, att inte säga några ord som inte med knapp nöd kunde tolkas
som sanning.

"Jag har läst massor", sa hon. "Jag tycker faktiskt att Krig och fred är den bästa bok jag någonsin
har läst."

"Nu blir jag svartsjuk", sa Walter.

" Va?"

"Ja, tänk att få läsa den boken för första gången. Att ha flera hela dagar till det."

"Det var fantastiskt. Jag känner mig liksom annorlunda av det."

"Du verkar faktiskt lite förändrad."

"Inte till det sämre, hoppas jag."

"Nej då. Bara annorlunda."

När de kommit i säng på kvällen tog hon av sig pyjamasen och kände till sin lättnad att hon ville
ha honom mer, inte mindre, på grund av det hon hade gjort. Det var bra, att ha sex med
honom. Det var inget större fel på det.

"Vi borde göra det här oftare", sa hon.

"När du vill. Bokstavligen när du vill."

De fick en sorts andra smekmånad den sommaren, underblåst av hennes botfärdighet och
sexuella plåga. Hon gjorde allt hon kunde för att vara en god hustru, och glädja sin
utomordentligt gode make, men en komplett redovisning av framgången för hennes
bemödanden måste inbegripa de mejl som hon och Richard började skicka varandra inom ett
par dagar efter hans avfärd, och tillåtelsen hon på något sätt gav honom att några veckor
senare ta ett flyg till Minneapolis och följa med henne till Nameless Lake medan Walter höll i en
annan V.I.P.-tur till The Boundary Waters. Hon raderade omedelbart mejlet med informationen
om Richards flight, precis som hon hade raderat alla de andra, men inte förrän hon hade lärt sig
flightnummer och ankomsttid utantill.

En vecka före deras möte återvände hon ensam till sjön och hängav sig fullständigt åt sin
sinnesförvirring. Det gick ut på att bli sluddrande full varenda kväll, sedan sova hela
förmiddagen, sedan läsa romaner i ett oupplöst tillstånd av falskt lugn, sedan hoppa upp igen
och i minst en timme gå av och an i närheten av telefonen, medan hon försökte bestämma sig
för om hon skulle ringa till Richard och säga åt honom att inte komma, och till slut öppna en
flaska för att få alltihop att försvinna ett par timmar.

Långsamt tickade de kvarvarande dagarna ner mot noll. Den sista kvällen blev hon så full att
hon spydde, somnade i vardagsrummet och rycktes upp till medvetande i en tidig
gryningstimme. För att hennes händer och armar skulle sluta skaka, åtminstone tillräckligt för
att hon skulle kunna slå Richards nummer, måste hon ligga ner på det alltjämt ofogade
köksgolvet.

Hon kom till hans röstbrevlåda. Han hade hittat en ny och mindre lägenhet bara några kvarter
från sin gamla. Det enda hon kunde föreställa sig om den här nya lägenheten var en större
version av det svarta rummet i lägenheten han förr hade delat med Walter, lägenheten hon
hade tvingat bort honom ifrån. Hon slog numret igen och kom återigen till hans röstbrevlåda.
Hon ringde en tredje gång och Richard svarade.

"Kom inte", sa hon. "Jag kan inte."

Han sa ingenting, men hon kunde höra honom andas.

"Förlåt mig", sa hon.

"Du kan väl ringa igen om ett par timmar. Se hur det känns i morgon bitti."

"Jag har kräkts. Spytt."

"Det var tråkigt att höra."

"Snälla du kom inte. Jag lovar att jag inte ska besvära dig mer. Jag tror att jag bara behövde
testa gränserna innan jag fattade att jag inte kan göra det."

"Det kan man väl förstå."

"Det är det enda rätta, visst är det?"

"Troligen. Jo. Det är det nog."

"Jag kan inte göra så mot honom."

"Men då så. Jag kommer inte."

"Det är inte det att jag inte vill att du ska komma. Jag bara ber dig att låta bli."

"Jag gör som du vill."

"Nej, men gud, hör vad jag säger. Jag ber dig göra det jag inte vill."

Det kan hända att han satt där i Jersey City, New Jersey, och himlade med ögonen när han
hörde det. Men hon visste att han ville träffa henne, han var beredd att ta ett flyg nästa
förmiddag, och skulle de en gång för alla kunna enas om att han inte skulle komma, då var det
enda sättet att dra ut på det här samtalet i två timmar, dra det runt runt, genomföra den
olösliga konflikten, tills de båda två kände sig så smutsiga och utmattade och trötta på varandra
att blotta tanken på att träffas blev direkt oaptitlig. Den inte alls ringa ingrediensen i Pattys
förtvivlan, när de äntligen lade på, var känslan av att hon ödelade Richards kärlek. Hon visste
att han var en man som blev extremt irriterad på fruntimmerstjafs och bara det att han
uthärdade hennes i två timmar i sträck, vilket var 119 minuter mer än han var disponerad för
att uthärda fyllde henne med både tacksamhet och sorg över förödelsen, förödelsen.
Förödelsen av hans kärlek.

Vilket fick henne – det säger sig nästan självt – att ringa upp honom igen tjugo minuter senare
och harva igenom en något kortare men ännu olyckligare version av det första samtalet. Det var
en liten försmak av vad hon senare gjorde i vidare omfattning med Walter i Washington: ju mer
hon jobbade på att förbruka hans tålamod, desto mer tålamod visade han, och ju mer tålamod
han visade, desto svårare blev det att släppa honom. Som tur var hade Richard, till skillnad från
Walter, inte alls ett oändligt tålamod. Till slut slängde han bara luren i örat på henne, och han
svarade inte när hon ringde igen en timme senare, precis innan det klockslag då han måste ge
sig av till Newark Airport för att hinna med sitt flyg, om hon hade räknat rätt.

Trots att hon knappt hade sovit en blund, och trots att hon hade kräkts upp det lilla hon hade
ätit dagen innan, kände hon sig genast fräschare och klarare i skallen och mer energisk. Hon
städade hela huset, läste en halv roman av Joseph Conrad som Walter hade rekommenderat,
och köpte inte mer vin. När Walter kom hem från The Boundary Waters lagade hon en härlig
middag och slog armarna om halsen på honom och – ytterst sällsynt – fick honom faktiskt att
värja sig lite mot intensiteten i hennes tillgivenhet.

Det hon borde ha gjort då var att skaffa sig ett jobb eller börja studera igen eller arbeta ideellt.
Men det kom liksom alltid någonting i vägen. Det var möjligheten att Joey skulle ge med sig och
flytta hem igen sista skolåret. Det var huset och trädgården som hon hade försummat under sitt
år av fylla och depression. Det var hennes dyrbara frihet att åka till Nameless Lake och bo där
veckor i sträck närhelst hon fick lust. Det fanns en mer allmän frihet som hon insåg höll på att
förinta henne, men som hon ändå inte förmådde glömma. Det var Föräldrahelg på Jessicas
college i Philadelphia, som Walter inte kunde komma till men som Patty kunde tänka sig att
delta i, till hans stora glädje eftersom han ibland oroade sig för att hon och Jessica inte hade
någon riktigt nära relation. Och sedan var det veckorna fram till den där Föräldrahelgen, veckor
med mejl till Richard och från Richard, veckor med fantasier om hotellrummet i Philadelphia där
de skulle tillbringa ett helt dygn som spårlöst försvunna. Och sedan kom de ändlösa månaderna
efter Föräldrahelgen, med svår depression.

Hon hade flugit till Philadelphia redan på torsdagen för att få, som hon var noga med att säga
till Walter, en hel dag för sig själv och se på stan. När hon tog en taxi in till city, kände hon
oväntat ett sting av bedrövelse för att hon inte gjorde just det, inte promenerade på gatorna
som en självständig vuxen kvinna, inte odlade ett självständigt liv, inte var en klok och vetgirig
turist i stället för en kärlekskrank tokstolla.

Hur otroligt det än kan låta så hade hon inte varit ensam på ett hotell sedan den gången i rum
21, och hon var mycket imponerad av all den designade lyxen i sitt rum här på hotellet. Hon
undersökte noga alla faciliteter medan hon väntade på att Richard skulle komma, och
undersökte dem en gång till när den avtalade tiden hade kommit och gått. Hon försökte titta på
tv, men det gick inte. Hon var en enda klump av nervdaller när telefonen äntligen ringde.

"Något har kommit emellan", sa Richard.

"Jaha. Okej. Något har kommit emellan. Okej." Hon gick fram till fönstret och tittade ut över
Philadelphia. "Som vadå? Du mellan hennes ben?"

"Kul", sa Richard.

"Å, får jag bara några minuter på mig", sa hon, "så kan jag dra varenda klyscha som finns på
listan. Svartsjuka har vi inte ens börjat med än. Det här är liksom Svartsjuka punkt ett."

"Det är ingen annan."

"Ingen? Har det inte varit någon alls? Herregud, till och med jag har gjort värre saker. På mitt
äktenskapliga lilla vis."

"Jag sa inte att det inte har varit någon. Jag sa att det inte är någon."

Hon tryckte pannan mot fönsterrutan. "Förlåt", sa hon. "Allt det här får mig att känna mig för
gammal, för ful, för dum, för svartsjuk. Jag orkar inte höra allt som kommer ur min mun."

"Han ringde mig i morse", sa Richard.

"Vem?"

"Walter. Jag borde ha låtit det ringa, men jag svarade. Han sa att han hade stigit upp tidigt och
kört dig till flygplatsen och han saknade dig redan. Han sa att det har varit väldigt bra mellan er
två på sistone. 'Lyckligaste tiden på många år', så tror jag han uttryckte det."

Patty sa ingenting.

"Han sa att du skulle dit för att hälsa på Jessica, Jessica är i hemlighet jätteglad för det, fast rädd
för att du ska häva ur dig något konstigt och skämma ut henne, och för att du inte ska gilla
hennes nya kille. Walter är på det hela taget otroligt glad för att du gör det här för henne."

Patty stod och skruvade sig där vid fönstret, och försökte höra på.

"Sa att han hade dåligt samvete för en del saker han sa till mig förra vintern. Sa att han inte ville
att jag skulle ha fel uppfattning om dig. Sa att det var hemskt förra vintern, på grund av Joey,
men nu är allting mycket bättre. 'Lyckligaste tiden på många år.' Jag är rätt säker på att det var
så han sa."
En kombination av kräkreflex och snyftning framkallade en löjlig rapning ur Patty, och den
gjorde ont.

"Vad var det där?" sa Richard.

"Inget. Ursäkta."

"Ja, hur som helst."

"Hur som helst."

"Jag bestämde mig för att inte komma."

"Nej nej. Jag förstår. Självklart."

"Men då så."

"Fast du kan väl komma i alla fall. Eftersom jag är här nu menar jag. Och sedan kan jag åka hem
till mitt otroligt lyckliga liv, och du kan åka hem till New Jersey."

"Jag säger bara vad han sa."

"Mitt otroligt, otroligt lyckliga liv."

Å, självmedlidandets frestelser. Så ljuvliga i hennes värld, så oemotståndliga att ge uttryck för,

och så otäcka i hans. Hon kunde höra exakt i vilket ögonblick hon hade gått ett steg för långt.
Om hon hade behållit fattningen kunde hon kanske ha charmat honom och lyckats locka honom
att komma till Philadelphia trots allt. Vem vet? Hon kanske aldrig hade åkt hem igen. Men hon
saboterade alltihop med sitt självmedlidande. Hon kunde höra hur han blev kyligare och mer
frånvarande, vilket fick henne att tycka ännu mer synd om sig själv, och så vidare och etcetera,
tills hon slutligen måste lägga på och hänge sig totalt åt den andra ljuvligheten. Varifrån kom
det där självmedlidandet? I sådana omåttliga mängder? De festa skulle tycka att hennes tillvaro
var rena lyxen. Hon kunde ägna hela dagarna åt att fundera på bästa sättet att leva både
anständigt och tillfredsställande, men trots alla sina val och all sin frihet verkade hon aldrig
kunna bli något annat än ännu olyckligare. Självbiografiförfattaren tvingas nästan dra den
slutsatsen att hon tyckte synd om sig själv för att hon var så fri.

Den där kvällen i Philadelphia inträffade en trist incident: hon gick ner till baren på hotellet i akt
och mening att ragga upp någon. Hon upptäckte genast att världen är uppdelad i människor
som vet hur de ska känna sig avspända när de sitter på en barstol utan sällskap och människor
som inte vet det. Dessutom såg männen så korkade ut, och för första gången på mycket länge
började hon tänka på hur det skulle kännas att bli full och våldtagen och gick upp till sitt
designade rum igen för att njuta av ytterligare självömkande paroxysmer.

Nästa morgon tog hon pendeltåget ut till Jessicas college i ett hungrande tillstånd ur vilket inget
gott kunde komma. I nitton år hade hon försökt att vara den mor för Jessica som hennes egen
mamma aldrig hade varit för henne – hon hade aldrig missat en match, hade dränkt henne i
uppskattning, hade hållit sig orienterad om alla förvecklingar i hennes umgängesliv, hade varit
hennes vapendragare i alla små sorger och besvikelser, hade engagerat sig helhjärtat i
dramatiken kring hennes collegeansökningar – men, som sagt, det saknades ändå äkta närhet.
Detta berodde delvis på Jessicas självgående läggning och delvis på att Patty gick till överdrift
med Joey. Det var till Joey, inte Jessica, som hon hade vänt sig med sitt bräddfulla hjärta. Men
på grund av hennes misstag var dörren till Joey stängd och låst nu och hon kom till det vackra
kväkaruniversitetet utan minsta intresse för Föräldrahelgen. Hon ville bara vara på tu man hand
med sin dotter ett tag.

Dessvärre fattade Jessicas nya kille William inte vinken. William från Kalifornien var en vänlig
blond fotbollsspelare som inte fick besök av sina egna föräldrar. Han följde med Patty och
Jessica på lunchen, till Jessicas föreläsning i konsthistoria på eftermiddagen, upp till Jessicas
studentrum, och när Patty sedan med viss emfas ville bjuda Jessica på middag inne i stan
svarade Jessica att hon redan hade bokat bord för tre på ett ställe i närheten. På restaurangen
satt Patty stoiskt och lyssnade medan Jessica drev på William för att han skulle berätta om den
välgörenhetsorganisation han grundade då han fortfarande gick i high school – ett absurt
aktningsvärt program för fattiga flickor i Malawi som fick sin skolgång sponsrad av
fotbollsklubbar i San Francisco. Patty hade inte mycket annat val än att dricka vin. Inne på sitt
fjärde glas tyckte hon att William ändå måste få veta att hon själv hade varit framstående i
collegeidrott på elitnivå en gång i tiden. Eftersom Jessica vägrade att bidra med upplysningen
att Patty hade utnämnts till näst bästa femmans guard i Amerika, kände hon sig nödgad att själv
bidra med den och eftersom det lät skrytsamt kände hon att hon måste tona ner det genom att
berätta historien om sin groupie, och det i sin tur ledde till Elizas drogvanor och lögner om
leukemin, och till olyckan som förstörde hennes knä. Hon talade med hög röst och tyckte själv
att hon var underhållande, men William skrattade inte utan sneglade bara nervöst på Jessica,
som satt med armarna i kors och surmulen min.

"Och med detta vill du ha sagt vadå?" sa hon till slut.

"Inget", sa Patty. "Jag berättar bara hur det var när jag gick på college. Jag märkte inte att ni
inte var intresserade."

"Jo, jag är intresserad", var William hygglig nog att säga.

"Det jag tycker är intressant", sa Jessica, "är att jag aldrig har hört något av allt det där förut."

"Har jag aldrig berättat för dig om Eliza?"

"Nej. Det var väl Joey som fick det förtroendet."

"Men nog har jag pratat om det."

"Nej, mamma. Tyvärr. Det har du inte."

"Jamen i alla fall, nu pratar jag om det fast det kanske räcker nu."

"Kanske!"

Patty visste att hon uppförde sig illa, men hon kunde inte låta bli. När hon såg Jessicas och
Williams ömsinta sätt mot varandra tänkte hon på sig själv när hon var nitton, tänkte på sin
medelmåttiga skolgång och sitt sjuka förhållande till Carter och Eliza, och sörjde över sitt liv,
och tyckte synd om sig själv. Hon var på väg ner i en depression som fördjupades tvärbrant
dagen därpå, när hon återkom till campus och genomled en rundtur på de storslagna ägorna,
en lunch på gräsmattan utanför rektorns hem, och ett eftermiddagskollokvium ("Interagerande
identitet i en mångfaldig värld") med tjogtals andra föräldrar som deltagare. Alla såg så
bländande välanpassade ut, så mycket mer än hon kände sig. Eleverna verkade muntert duktiga
på allt, att sitta avspänt på en barstol hörde utan tvekan dit, och alla de andra föräldrarna
tycktes vara så stolta över dem, så glada över att vara deras vänner och själva skolan var
oerhört stolt över sitt välstånd och sin filantropiska mission. Patty hade faktiskt varit en bra
förälder; hon hade kunnat förbereda sin dotter på ett lyckligare och lättare liv än sitt eget, men
bara på de andra familjernas kroppsspråk märktes det tydligt att hon inte hade varit en bra
mamma på alla sätt som var viktiga. Medan de andra mödrarna och döttrarna gick sida vid sida
på de asfalterade gångvägarna och skrattade eller jämförde mobiler, gick Jessica på gräset ett
par steg framför Patty. Den enda roll hon upplät åt Patty den helgen var modern som blev
vansinnigt imponerad av hennes fenomenala skola. Patty gjorde sitt allra yttersta för att spela
den rollen, men till slut, i ett anfall av akut depression, sjönk hon ner i en av Adirondackstolarna
som stod utspridda på den stora gräsmattan och bönföll Jessica att äta middag med henne inne
i stan utan William, som gudskelov hade match på eftermiddagen.

Jessica stod en bit ifrån och granskade henne avvaktande. "William och jag måste plugga i
kväll", sa hon. "I vanliga fall skulle jag ha pluggat hela dagen både i går och i dag."

"Jag beklagar att jag har hindrat dig från det", sa Patty med deprimerad uppriktighet.

"Nej, det gör inget", sa Jessica. "Jag ville att du skulle komma. Absolut. Jag ville att du skulle se
hur det är här, där jag tillbringar fyra år av mitt liv. Det är bara det att vi har rätt hård press på
oss."

"Nej, det är klart. Det är strålande. Det är strålande att du klarar av alltihop. Jag är väldigt stolt
över dig. Det är jag verkligen, Jessica. Jag beundrar dig kolossalt."

"Jaha, tack för det."

"Det är bara det – du, ska vi åka till mitt rum på hotellet? Det är faktiskt kul där. Vi kan beställa
roomservice och titta på film och ta något ur minibaren. Ja, alltså, du kan ta något ur minibaren,
jag ska inte dricka en droppe i kväll. Men vi kunde ha en tjejkväll, bara du och jag, en enda kväll.
Du kan plugga hela hösten sedan."

Hon stod med blicken riktad ner i marken och inväntade Jessicas dom. Hon var smärtsamt
medveten om att det hon föreslog var något nytt för dem.

"Jag tror faktiskt att det är bäst att jag pluggar", sa Jessica. "Jag har redan lovat William."

"Men ändå, snälla rara Jessica. En kväll kan inte vara hela världen. Det skulle betyda så mycket
för mig."

När Jessica inte svarade tvingade sig Patty att titta upp. Hennes dotter blickade med uppgiven
självbehärskning mot skolans huvudbyggnad, mot muren där Patty hade sett en sten ristad med
ett visdomsord från årskull 1927: ANVÄND VÄL DIN FRIHET.

"Om jag ber?" sa hon.

"Nej", sa Jessica som inte tittade på henne. "Nej! Jag har ingen lust."

"Förlåt att jag drack för mycket och sa så mycket dumt i går kväll. Jag skulle så gärna vilja att du
lät mig gottgöra det."

"Jag försöker inte straffa dig", sa Jessica. "Det är bara det att ja, det märks så tydligt att du inte
gillar min skola, inte gillar det jag håller på med, inte gillar min kille ..."

"Nej, men han är jättebra, han är trevlig, jag tycker visst om honom. Det är bara det att jag kom
hit för att träffa dig, inte honom."
"Mamma, jag gör livet så himla lätt för dig. Har du någon aning om hur lätt? Jag håller inte på
med droger, jag håller inte på som Joey med allt sitt strul, jag skämmer inte ut dig, jag ställer
inte till med scener, jag har aldrig gjort sådana saker ..."

"Jag vet! Och jag är uppriktigt tacksam för det."

"Okej, men klaga inte då om jag har mitt eget liv och mina egna vänner och inte har lust att hux
flux ändra på allting för din skull. Du tjänar bara på att jag tar hand om mig själv, så det minsta
man kan begära är att du inte ger mig skuldkänslor för det."

"Jessie, vi pratar om en enda kväll. Det är fånigt att göra en så stor sak av det."

"Men gör inte en så stor sak av det då."

Jessicas självbehärskning och kyla mot henne upplevde Patty som ett rättvist straff för hur
regelstyrd och kall mot sin mor hon själv hade varit som nittonåring. Hon hade rentav så låga
tankar om sig själv att nästan vilket straff som helst skulle ha tett sig lämpligt för henne. Hon
sparade sina tårar till senare – det kändes som om hon inte förtjänade det emotionella övertag
hon kunde ha skaffat sig genom att börja gråta eller genom att tjurigt vända på klacken och ge
sig av raka vägen till stationen – och utövade i stället sin egen självbehärskning och intog en
tidig middag i skolmatsalen med Jessica och hennes rumskamrat. Hon uppträdde som en vuxen
fast det kändes som om Jessica var den av dem som var vuxen på riktigt.

Hemma i St. Paul igen fortsatte hon djupdykningen ner i sin sinnesstämnings gruvschakt, och
det kom inte fler mejl från Richard. Självbiografiförfattaren önskar att hon ärligt kunde meddela
att Patty inte skickade några mejl till honom heller, men det torde stå klart vid det här laget att
hennes förmåga till felsteg, till att pina och förnedra sig själv är gränslös. Den enda hälsning hon
inte precis skäms för skickades efter det att Walter hade kommit och berättat att Molly
Tremain hade tagit livet av sig med sömntabletter i sin lägenhet på Lower East Side. Patty
visade sig från sin bästa sida i det mejlet och hoppas att det är så Richard minns henne.

Resten av historien om vad Richard hade för sig den vintern och den våren har berättats på
andra håll, i synnerhet i People och i Spin och Entertainment Weekly efter släppet av Nameless
Lake och de första tecknen på en "kult" kring Richard Katz. Michael Stipe och Jeff Tweedy hörde
till de tunga namn som trädde fram för att hylla Walnut Surprise och tillstå att de länge hade
lyssnat på Traumatics i smyg. Richards sjaviga välutbildade vita manliga fans var kanske inte så
unga längre, men rätt många av dem var numera inflytelserika chefredaktörer på kultursidorna.

För Walters del blev den bitterhet man känner när ens eget okända favoritband plötsligt
hamnar på varenda människas spellista mångdubblad tusen gånger om. Walter var förstås stolt
över att den nya skivan hade fått namn efter Dorothys sjö, och att så många låtar hade kommit
till i hennes hus. Richard hade också haft den goda smaken att snitsa till låttexterna så att det
"du" som förekom i dem, och som var Patty, kunde tolkas som döda Molly; det var den vinkling
som han fick intervjuare att välja, väl medveten om att Walter läste och sparade varenda liten
notis som skrevs om sin vän. Men framför allt var Walter besviken och sårad över Richards
stund i solen. Han sa att han förstod varför Richard nästan aldrig ringde längre, han förstod att
Richard hade mycket att stå i nu, men han förstod det egentligen inte alls. Sanningen om deras
vänskap visade sig vara exakt den han alltid hade fruktat. Till och med när Richard verkade ha
gett upp totalt hade han aldrig gett upp på allvar. Richard hade alltid dolda motiv med sin
musik, motiv som inte inbegrep Walter, och i slutändan var det alltid till fansen direkt han
appellerade, med fullt fokus på belöningen. Ett par mindre tongivande musikskribenter var så
pass ambitiösa att de ringde Walter och bad om intervjuer, och hans namn kunde återfinnas
ute i periferin, oftast på nätet, men i de intervjuer som Walter läste talade Richard enbart om
honom som en "nära vän från college" och ingen av de stora tidningarna nämnde honom vid
namn. Walter skulle inte ha haft något emot att få lite mer erkänsla för att ha stöttat Richard
moraliskt och intellektuellt och till och med ekonomiskt, men det som verkligen sårade honom
på djupet var att upptäcka hur liten betydelse han tycktes ha för Richard jämfört med hur
mycket Richard betydde för honom. Och Patty kunde förstås inte ge honom det bästa beviset
på hur mycket han i själva verket betydde för Richard. Varje gång Richard lyckades få en stund
över till att ringa honom för att återknyta kontakten förgiftade Walters sårade känslor deras
samtal och gjorde att Richard blev mindre benägen att ringa igen.

Och därmed vaknade Walters tävlingsinstinkt. Han hade invaggats i tron att han var storebror,
men nu hade Richard återigen satt honom på plats. Privat hade Richard kanske varit usel på
schack och långvariga förhållanden och allt som krävs av en god medborgare, men offentligt var
han älskad och beundrad och hyllad för sin uthållighet, för integriteten i sina ideal och för sina
underbara nya låtar. Allt fick Walter med ens att hata huset och tomten och den lilla
Minnesotabesittning han hade lagt ner så mycket av sitt liv och sin energi på; Patty blev
chockad över hur förbittrat han nedvärderade sina egna bedrifter. Inom några veckor efter
släppet av Nameless Lake flög han till Houston för sin första intervju med multimiljonären Vin
Haven, och en månad efter det började han förlägga sina arbetsdagar till Washington D.C.. För
Patty var det uppenbart, om än inte för Walter, att hans beslut att resa till Washington och
bygga upp The Cerulean Mountain Trust och bli en aggressiv aktör på den internationella
arenan underblåstes av tävlingsinstinkt. I december när Walnut Surprise spelade med Wilco på
Orpheum en fredagskväll brydde han sig inte ens om att ta flyget hem till St. Paul för att se
dem.

Patty skippade konserten hon med. Hon stod inte ut med att lyssna på den nya skivan – kunde
inte komma över den andra låtens imperfekt–

There was nobody like youFor me. NobodyI live with nobody. LoveNobody. You were that
bodyThat nobody was likeYou were that bodyThat body for meThere was nobody like you

och därför gjorde hon sitt bästa för att följa Richards exempel och hänskjuta honom till det
förflutna. Det var något spännande, nästan något av Besten i Aten i Walters nya energi, och hon
lyckades väcka ett hopp om att de två skulle kunna börja om på nytt i Washington. Hon älskade
fortfarande huset vid Nameless Lake, men hon var klar med huset på Barrier Street som inte
hade räckt till för att hålla kvar Joey. Hon gjorde ett besök i Georgetown en eftermiddag, en
vacker blå höstlördag när en minnesotavind ruskade om de gulnande träden, och sa jo okej det
kan jag gå med på. (Var hon också medveten om närheten till University of Virginia där Joey just
hade skrivit in sig? Var hennes geografiska kunskaper inte så dåliga som hon alltid hade trott?)
Otroligt nog var det inte förrän hon faktiskt kom till Washington för att stanna – inte förrän hon
åkte över Rock Creek i taxi med två resväskor – som hon kom att tänka på hur våldsamt hon
alltid hade hatat politik och politiker. Hon steg in genom dörren på 29th Street och insåg
omedelbart att hon hade begått ännu ett misstag.
2004
BERGSTOPPSBRYTNING
N är det inte längre gick att undvika för Richard Katz att gå in i studion igen med sina ivriga
unga polare i bandet och börja spela in ett nytt Walnut Surprise-album – när han hade uttömt
alla varianter av förhalning och flykt, först genom att spela för en andäktig publik i varenda
småstad över hela Amerika och sedan successivt turnera i alltmer avlägset belägna länder, tills
de andra i bandet protesterade mot att lägga Cypern till deras Turkietturné, och sedan genom
att knäcka sitt vänstra pekfinger när han med handen stoppade Samantha Powers
tankeväckande kartläggning av folkmord i världen, i en pocketutgåva som Tim, bandets
trummis, kastade alldeles för hårt mot honom tvärsöver ett hotellrum i Ankara, och därpå
genom att isolera sig i en stuga i Adirondackbergen för att skriva musik till en dansk film med
ambitioner och, så extremt uttråkad av hela projektet som han var, leta reda på en
kokainlangare i Plattsburgh och snorta bort 5000 euro i danska statliga stipendiepengar, och
sedan ta bondpermis och hålla sig undan en längre period med kostsamma utsvävningar i New
York och Florida som inte tog slut förrän han åkte fast i Miami för rattfylla och innehav, och
sedan genom att lägga in sig på Gubserkliniken i Tallahassee för sex veckors avgiftning och
spydigt motstånd mot tillfrisknandets evangelium, och sedan genom att repa sig från bältrosen
som han inte hade gjort någon 226törre ansträngning för att slippa ådra sig under en
vattkoppsepidemi på Gubser, och sedan genom att utföra 250 timmars angenämt enfaldig
samhällstjänst i en av Dade Countys parker och sedan genom att rätt och slätt vägra att svara i
telefon eller kolla mejlen medan han satt hemma och läste böcker under förevändningen att
han behövde bygga upp sitt försvar mot brudarna och drogerna som polarna i bandet tycktes
kunna avnjuta utan att gå till några avsevärda överdrifter – han skickade ett vykort till Tim och
bad honom meddela de andra att han var luspank och skulle återgå till att bygga takterrasser på
heltid, och de övriga i Walnut Surprise kände sig rätt blåsta för att de hade väntat på honom.

Inte för att det hade med saken att göra, men Katz var verkligen pank. Inkomster och utgifter
hade mer eller mindre gått jämnt upp under bandets arton månader långa turnerande; så fort
det fanns risk för ett överskott hade han checkat in dem på bättre hotell och bjudit hela barer
fulla av fans och främlingar på dricka. Även om Nameless Lake och skivköparnas nymornade
intresse för gamla Traumaticsinspelningar hade inbringat honom mer stålar än de föregående
tjugo årens samlade insatser, hade han lyckats sätta sprätt på varenda cent i sökandet efter det
jag han hade förlorat någonstans. De mest traumatiska upplevelserna som någonsin drabbat
The Traumatics evige frontman var (1) att bli nominerad till en Grammy, (2) höra sina låtar
spelas i public service-kanaler, och (3) att dra slutsatsen, baserat på decemberförsäljningen, att
Nameless Lake hade blivit den perfekta lilla julklappen att lägga under vackert pyntade
julgranar i flera hundratusen radiolyssnares hem. I synnerhet Grammynomineringen hade varit
en förvillande belastning.

Katz hade läst stora mängder populärsociobiologi, och hans uppfattning om den depressiva
personlighetstypen och dess till synes abnorma fortbestånd i människosläktets genpool var att
depression var en framgångsrik anpassning till oupphörlig smärta och svåra umbäranden.
Pessimism, känslor av att vara värdelös och sakna berättigande, oförmåga att finna nöje i någon
form av förströelse, en outhärdligt plågsam insikt om världens allmänt pissiga tillstånd: för Katz
judiska förfäder på fädernet, som hade jagats från shtetl till shtetl av förhärdade antisemiter,
liksom för de gamla anglerna och sachsarna på moderns sida, som slet och släpade för att odla
råg och korn med de magra jordar och korta somrar som gavs i norra Europa, hade det att vara
missmodig i alla väder och att alltid vänta sig det värsta varit naturliga sätt att behålla jämvikten
under de vidriga levnadsvillkor som rådde. Trots allt var det inte mycket annat som gladde
depressiva så mycket som riktigt jävelskap. Detta var självklart inte den optimala livsföringen,
men den hade sina evolutionära fördelar. Depressivt lagda som levde under dystra
omständigheter förde sina gener vidare, om än aldrig så uppgivet, medan självförbättrarna
konverterade till kristendomen eller flyttade till soligare trakter. Dystra omständigheter var
Katz element, liksom mörka vatten var karpens. Hans bästa år med The Traumatics hade
sammanfallit med Reagan I, Reagan II och Bush I; Bill Clinton (åtminstone före Lewinsky) hade
varit något av en prövning för honom. Nu kom Bush II, den värsta regimen av alla, och han hade
mycket väl kunnat börja skriva låtar igen, om det inte hade varit för denna olycksaliga
framgång. Han sprattlade omkring på marken, tung och karpliknande, hans mentala gälar
kippade förgäves för att hämta mörk näring ur en atmosfär av uppskattning och överföd. Han
var på samma gång friare än han hade varit sedan puberteten och närmare självmord än
någonsin förr. De allra sista dagarna år 2003 återgick han till att bygga terrasser.

Han hade tur med sina första två kunder, ett par finansvalpar som lyssnade på Chili Peppers och
inte kunde se någon skillnad på Richard Katz och Ludwig van Beethoven. Han sågade och sköt
spik på deras tak i relativ fridsamhet. Inte förrän på sitt tredje jobb, som påbörjades i februari,
råkade han ut för den irriterande olägenheten att arbeta för människor som trodde att de
visste vem han var. Huset låg på White Street mellan Church och Broadway, och kunden som
var en ekonomiskt oberoende konstboksförläggare, ägde hela The Traumatics katalog på vinyl
och verkade bli sårad för att Katz inte mindes att han hade sett hans ansikte i diverse glest
utspridda folkhopar på Maxwell's i Hoboken under årens lopp.

"Det finns så många ansikten", sa Katz. "Jag har svårt för ansikten."

"Den kvällen då Molly trillade ner från scenen, och vi tog en öl efteråt allihop. Jag har kvar
hennes blodiga servett någonstans. Kommer du inte ihåg det?"

"Det står helt still. Tyvärr."

"Ja, hur som helst, det har varit jättekul att se att du har fått lite av det erkännande du
förtjänar."

"Jag pratar helst inte om den saken", sa Katz. "Vi kan prata om ditt tak i stället."

"I princip vill jag att du ska tänka kreativt och skicka mig fakturan", sa kunden. "Jag vill ha en
terrass byggd av Richard Katz. Jag kan inte tänka mig att du kommer att hålla på med det här så
länge till. Jag trodde inte mina öron när jag hörde att du hade startat eget."

"En grov uppskattning av ytans storlek och vilken sorts material du föredrar skulle trots allt vara
bra att få."

"Gör som du vill. Tänk kreativt. Det är faktiskt inget viktigt."

"Fast om du ändå kan vara lite hygglig och låtsas att det är det", sa Katz. "För om det inte alls är
viktigt, vet jag inte om jag ..."

"Täck hela taket. Okej? Gör det jättestort." Kunden verkade bli sur på honom. "Lucy vill ha
fester här uppe. Det är enda anledningen till att vi köpte det här stället."
Kunden hade en son som hette Zachary, en blivande stekare som gick sista året på Stuyvesant
High och som dessutom fuskade lite på gitarr av allt att döma, och han kom upp på taket efter
skolan första dagen Katz arbetade där, ställde sig på betryggande avstånd, som om Katz var ett
tjudrat lejon, och bombarderade honom med frågor som enbart syftade till att demonstrera
hans egna kunskaper om gamla vintagegitarrer, något som Katz ansåg vara en synnerligen tjatig
form av varufetischism. Det sa han också, och killen blev sur och gick därifrån.

Andra dagen Katz arbetade där kom Zacharys mamma Lucy, medan han kånkade upp virke och
komposittrall till taket, och gensköt honom på tredje våningens avsats och framförde oombedd
sin åsikt att The Traumatics hade varit precis en sådan pubertalt poserande, ångestprånglande
pojkgrupp som aldrig hade intresserat henne. Sedan väntade hon, med halvöppen mun och
något fräckt utmanande i blicken, för att se hur hennes person – det chockartade med den hon
var – togs emot. I stil med alla sådana brudar verkade hon vara övertygad om att hennes
provokation var superoriginell. Katz hade stött på samma provokation praktiskt taget ordagrant
minst hundra gånger förut, vilket nu försatte honom i den befängda situationen att han fick
dåligt samvete för att han inte kunde låtsas bli provocerad, att han tyckte synd om Lucys
morska lilla ego, där det flöt omkring på en åldrande kvinnas hav av osäkerhet. Han tvivlade på
att han kunde komma någonvart med henne ens om han fick lust att försöka, men han visste
att hon skulle bli kränkt om han åtminstone inte gjorde en symbolisk ansats att vara otrevlig.

"Jag vet", sa han och reste trall mot väggen. "Det är därför det blev ett sådant genombrott för
mig att släppa en skiva med autentiska vuxenkänslor som även kvinnor kunde gilla."

"Vad är det som får dig att tro att jag tyckte Nameless Lake var bra?" sa Lucy.

"Var är det som får dig att tro att jag bryr mig?" replikerade Katz kaxigt. Han hade sprungit upp
och ner i trappan hela förmiddagen, men det som verkligen tog musten ur honom var att han
måste spela sig själv.

"Jag tyckte den var rätt bra", sa hon. "Den var kanske en aning överreklamerad."

"Jag har inga invändningar", sa Katz.

Hon blev sur och gick därifrån.

Under åttio- och nittiotalen hade Katz, för att inte försvaga sitt bästa marknadsföringsargument
som hantverkare – detta att han sysslade med osäljbar musik som förtjänade ekonomiskt stöd –
närapå tvingats att uppträda oprofessionellt. Kundkretsen som stod för hans brödföda hade
omfattat Tribecakonstnärer och filmfolk som hade gett honom mat och ibland droger och som
skulle ha ifrågasatt hans konstnärliga integritet om han hade kommit till jobbet tidigare än
någonstans mitt på eftermiddagen, avstått från att stöta på andras kvinnor eller blivit klar på
avtalad tid och inom budget. Nu när hela Tribeca var annekterat av finansvärlden, och Lucy blev
kvar i sin DUX-säng fram till lunch varje dag, satt där i skräddarställning klädd i linne och
genomskinliga tangatrosor och läste Times eller talade i telefon, och vinkade till honom genom
takfönstret varje gång han gick förbi, trots att hennes nödtorftigt skylda buske och
imponerande lår konstant föll i ögonen, då blev han en baddare på professionalism och
protestantisk redbarhet, kom prick klockan nio varje morgon och arbetade flera timmar efter
mörkrets inbrott för att försöka korta av byggtiden med en dag eller två och sticka därifrån fort
som fan.

När han kom hem från Florida hade han känt sig lika avogt inställd till sex som till musik. Den
sortens avoghet var ny för honom, och han var klok nog att begripa att det enbart handlade om
hans själsliga tillstånd och lite eller inte alls om verkligheten. Precis som det i grunden
enformiga med kvinnokroppar inte på något sätt uteslöt ändlös variation fanns det ingen
rationell orsak att förtvivla inför enformigheten i populärmusikens byggstenar, rockackorden i
dur och moll, 2/4-takterna och 4/4-takterna, A-B-A-B-C-rimmen. Alla tider på dygnet,
någonstans i staden New York med omnejd, satt en energisk ungdom och slet med en sång som
skulle låta, åtminstone de första gångerna man hör den – kanske upp till tjugo, trettio gånger –
lika fräsch som skapelsens morgon. Sedan Katz blev friskriven av Floridas
övervakningsmyndighet och han hade tagit adjö av Marta Molina, sin melonbystade handledare
på Parkavdelningen, hade han inte förmått knäppa på stereon eller ta i ett instrument eller
tänka sig att dela sin säng med någon, någonsin. Knappt en dag kunde gå utan att han hörde
något spännande nytt ljud läcka ut från någons replokal i källaren eller till och med (det var inte
helt omöjligt) från dörrarna till någon Banana Republic eller Gap, inte utan att han såg, på
nedre Manhattans gator, en ung tjej som skulle förändra någons liv, men han slutade inbilla sig
att denne någon kunde vara han själv.

Då kom en iskall torsdagseftermiddag, en oföränderligt grå himmel, ett lätt snöfall som gjorde
stadssiluettens negativa tomrum mindre negativa, som Woolworth Building och dess
sagoslottstinnar, sneddade mjukt längs vindarnas tensorer ner längs Hudsonfloden och ut i den
mörka Atlanten, och fjärmade Katz från gyttret av fotgängare och fordon fyra våningar ner. Det
töande slasket på gatorna bidrog till en skön höjning av diskanten i trafikbruset och dämpade
nästan helt hans tinnitus. Han kände sig dubbelt inbäddad, av snön och av sitt kroppsarbete,
medan han sågade och passade in sina komposittrall i de knepiga vrårna mellan tre skorstenar.
Middagstid övergick i skymning utan att han en enda gång tänkte på cigaretter, och eftersom
det var pauserna mellan cigaretterna som för närvarande hjälpte honom att dela upp dagen i
sväljbara bitar, hade han känslan att det hade gått högst en kvart mellan tidpunkten då han åt
sin lunchsmörgås och tidpunkten då Zachary plötsligt och ovälkommet dök upp.

Grabben var klädd i huvtröja och sådana där lågt skurna smala jeans som Katz först hade lagt
märke till i London. "Vad säger du om Tutsi Picnic?" sa han. "Är det din grej?"

"Har inte hört dem", sa Katz.

"Lägg av! Det kan inte vara sant!"

"Men så ligger det till", sa Katz.

"Men Flagrants då? Är inte de asgrymma? Den där låten som är trettiosju minuter lång?"

"Har inte haft den äran."

"Men hallå", sa Zachary som inte lät sig avskräckas, "de här psykedeliska Houstonbanden då,
som kom ut på Pink Pillow i slutet av sextiotalet? Deras sound påminner faktiskt lite om dina
tidiga prylar."

"Jag behöver den där brädan du står på", sa Katz.

"Jag tänkte att några av de där snubbarna kanske hade influerat dig. Särskilt Peshawar
Rickshaw."

"Om du bara kunde lyfta på vänster fot en sekund."

"Jo du, kan jag fråga en annan sak?"

"Och nu kommer sågen här att föra lite oväsen."

"Bara en sak till."

"Jaha."

"Ingår det här liksom i din musikaliska metod? Att gå tillbaka till ditt gamla vanliga kneg?"

"Det är inget jag har tänkt på direkt."

"För att mina kompisar i skolan undrar det, alltså. Jag sa att jag trodde det hörde till din metod.
Som att du typ återförenades med arbetaren inom dig för att få material till din nya platta."

"Vet du vad", sa Katz, "be dina kompisar att säga åt sina föräldrar att ringa mig om de vill ha en
terrass. Det vore hyggligt. Jag tar alla jobb söder om Fjortonde och väster om Broadway."

"Men allvar, är det därför du håller på med det här?"

"Sågen för ett väldigt oväsen."

"Okej, men bara en fråga till då? Det är den sista, jag lovar. Kan jag få göra en intervju med
dig?"

Katz varvade sågen.

"Det kan jag väl?" bad Zachary. "Det är en tjej i min klass som är helsåld på Nameless Lake. Det
skulle underlätta jättemycket för att få henne att prata med mig om jag kunde spela in en kort
intervju digitalt och lägga ut den på nätet."

Katz lade ifrån sig sågen och betraktade Zachary sammanbitet. "Du spelar gitarr och du påstår
att du har svårt att få tjejer?"

"Ja, alltså, just den här tjejen, jo. Hennes smak är mer mainstream, typ. Det har varit en jäkla
uppförsbacke."

"Och det är henne du måste ha, henne du inte kan leva utan."

"Ungefär."

"Och hon går ut i år", sa Katz av gammal överslagsvana, innan han kunde säga åt sig själv att
låta bli. "Har inte hoppat över några klasser eller så."

"Inte vad jag vet."

"Och hon heter?"

"Caitlyn."

"Ta med henne hit efter plugget i morgon."

"Men hon kommer inte att tro på att du är här. Det är därför jag vill göra intervjun, för att visa
att du är här på riktigt. Då vill hon alla gånger komma hit och träffa dig."

Katz hade levt i celibat i åtta veckor så när som på två dagar. Under de föregående sju veckorna
hade försakandet av sex känts som ett naturligt komplement till att avstå från droger och
alkohol – en form av dygdighet som stöttar en annan. Så sent som för fem timmar sedan, då
han kastade en blick genom takfönstret ner på Zacharys exhibitionistiska mamma, hade han
känt ett ointresse på gränsen till lätt äckel. Men nu, helt plötsligt såg han, med en siares
klarhet, att han skulle stupa med bara en dag kvar till åttaveckorsmålet: han skulle hänge sig åt
den intrikata erövringen av Caitlyn, och utplåna alla oräkneliga ögonblick av full medvetenhet
mellan nu och i morgon kväll genom att föreställa sig den miljon omärkligt varierande ansikten
och kroppar som hon kunde visa sig äga, och sedan utöva sitt mästerskap och njuta frukterna av
en dylik utövning, allt i det onekligen hedervärda syftet att platta till Zachary och beröva ett
artonårigt fan med en smak som var "mainstream" hennes illusioner. Han upptäckte att han
helt sonika hade gjort en dygd av att vara ointresserad av sedeslöshet.

"Så här gör vi", sa han. "Du fixar alltihop, tänker ut dina små frågor och jag kommer ner om ett
par timmar. Men jag måste se resultat i morgon. Jag måste se att det här inte bara är dösnack
du kommer med."

"Fan va häftigt", sa Zachary.

"Men du hör vad jag säger nu va? Jag ger inga intervjuer längre. Om jag gör ett undantag då
måste det bli resultat."

"Jag lovar att hon vill komma hit då. Hon vill träffa dig, det är bombsäkert."

"Bra, ta då och begrunda vilken enorm tjänst jag gör dig. Jag kommer ner vid sjutiden."

Mörkret hade fallit. Snöfallet hade försvagats till ett lätt yrväder och den nattliga mardrömmen
med trafiken genom Holland Tunnel hade tagit sin början. Alla tunnelbanelinjer i stan, sånär
som på två, liksom det oumbärliga pendeltåget, sammanstrålade inom trehundra meter från
den plats där Katz befann sig. Det var fortfarande världens flaskhals, just de här kvarteren. Här
fanns det strålkastarbelysta ärret efter World Trade Center, här fanns Federal Reserves
guldlager, här fanns The Tombs och börsen och City Hall, här fanns Morgan Stanley och
American Express och Verizons fönsterlösa monolit, här fanns enastående utsikt över hamnen
mot Friheten långt där borta i sin grönoxiderade hud. Byråkraterna som fick staden att fungera,
de bastanta kvinnorna och de gängliga männen, trängdes på Chambers Street med sina
färggranna små paraplyer, på väg hem till Queens och Brooklyn. Ett tag, innan han slog på sina
bygglampor, kände sig Katz nästan lycklig, kände nästan igen sig själv, men när han packade
ihop sina verktyg två timmar senare hade han redan kommit på alla skäl som fanns för att avsky
Caitlyn, och vilket underligt och grymt universum det var som fick honom att vilja knulla en
brud just för att han avskydde henne, och hur illa den här historien skulle sluta, lika illa som så
många andra före den, och att all tid av avhållsamhet han hade fått ihop skulle gå förlorad på
grund av det. Han hatade Caitlyn extra mycket för att den gick förlorad.

Och ändå var det viktigt att Zachary blev tillplattad. Killen hade fått egen replokal, ett
kubformat utrymme klätt med räfflad skumplast och nedlusat med gitarrer, fler än Katz hade
ägt på trettio år. Rent tekniskt, att döma av det Katz hade råkat höra under sitt spring i
trapporna, var grabben mer fena på sologitarr än vad Katz någonsin skulle bli eller någonsin
hade varit. Men det var hundratusen andra amerikanska highschoolkillar också. Och vad var det
med det? Hellre än att grusa sin fars ställföreträdande rockardrömmar genom att intressera sig
för entomologi eller fastna för finansiella derivat härmade Zachary plikttroget Jimi Hendrix.
Någonstans hade det uppstått ett brott på fantasiförmågan.

Han satt och väntade i sin replokal med en Powerbook och en utskriven lista med frågor när
Katz kom in, snorig om näsan och med stelfrusna händer som värkte i inomhusvärmen. Zachary
visade på klappstolen där han skulle sitta. "Jag funderade på", sa han, "om du inte skulle kunna
börja med att spela en låt och sedan kanske spela en till när vi är klara."

"Nej, det kan jag inte", sa Katz.

"En låt. Det skulle vara asgrymt om du gjorde det."

"Ta och kör dina frågor nu någon gång. Det känns redan rätt förnedrande."

F: Jaha, Richard Katz, nu har det gått tre år sedan Nameless Lake, och exakt två år sedan Walnut
Surprise nominerades till en Grammy. Kan du berätta lite om hur ditt liv har förändrats efter
det?

S: Jag kan inte svara på den frågan. Du måste ställa bättre frågor.

F: Jamen, då kanske du kan berätta lite om varför du har återgått till att jobba som
byggnadsarbetare. Tycker du att du har kört fast som artist?

S: Du får faktiskt ta och lägga om kursen nu.

F: Okej. Vad tycker du om mp3-revolutionen?

S: Oj, revolutionen minsann. Härligt att höra ordet revolution igen. Härligt att en låt nu kostar
lika mycket som ett paket tuggummi och varar lika länge innan den tappar smaken och man
måste punga ut med lite till. Den era som äntligen tog slut ja, när då, i går – den eran då vi
låtsades att rocken var konformismens och konsumismens gissel och inte deras smorda
tjänarinna – den eran retade mig sannerligen. Jag tycker att det är bra för rock'n'rollens heder
och bra för landet i allmänhet att vi äntligen kan se Bob Dylan och Iggy Pop som dem de
egentligen är: som tillverkare av Chiclets med mintsmak.

F: Du menar alltså att rocken har förlorat sin subversiva kraft?

S: Jag menar att den aldrig har haft någon subversiv kraft. Den har alltid varit Chiclets med
mintsmak, vi tyckte bara det var kul att leka att den var något annat.

F: Vad tänkte du när Dylan gick över till elförstärkt?

S: Om du ska börja prata historisk tid kan vi lika gärna gå tillbaka till franska revolutionen.
Kommer du ihåg när, jag minns inte namnet, men den där rocksnubben som skrev Marseljäsen,
Jean Jacques Nånting – kommer du ihåg när hans låt började spelas överallt 1792, och plötsligt
reste sig bönderna och störtade aristokratin? Det var en låt som förändrade världen det. Attityd
var det bönderna hade saknat. De hade redan allt annat – förödmjukande slaveri, förtryckande
fattigdom, skyhöga skulder, fruktansvärda arbetsförhållanden. Men utan en låt, hajar du, blev
det inget av det. Det var sanskulottstilen som i själva verket förändrade världen.

F: Och vad blir nästa steg för Richard Katz då?

S: Jag har börjat engagera mig i republikanernas hjärtefrågor.

F: Ha ha.

S: Jo, men faktiskt. Att bli nominerad till en Grammy var en så oväntad ära så jag känner mig
skyldig att utnyttja det så mycket som möjligt under detta avgörande valår. Jag har fått chansen
att medverka i mainstreampopen, och tillverka Chiclets, och hjälpa till att övertyga
fjortonåringar om att Appleprodukternas design och känsla är ett uttryck för Apples satsning på
att förbättra världen. För att förbättra världen är tufft va? Och Apple måste satsa mycket
mycket mer på en bättre värld, för en iPod är så mycket läckrare än andra mp3-spelare, och det
är därför de är mycket dyrare och inkompatibla med andra företags mjukvara, för – ja
egentligen är det lite oklart varför de tveklöst läckraste prylarna, i en bättre värld, måste
inbringa de tveklöst mest obscena vinsterna till ett mycket litet fåtal av den bättre världens
invånare. Det här kan vara en situation då man måste ta ett steg bakåt och vara framsynt och
fatta att detta att skaffa sig en egen iPod i sig är just precis det som gör världen till en bättre
plats. Och det är det jag tycker är så befriande med republikanerna. De överlåter åt den
enskilde individen att bestämma vad som är en bättre värld. Det är ju frihetens parti, inte sant?
Det är därför jag inte begriper hur de där bigotta kristna moralisterna kan ha så stort inflytande
på partiet. De där människorna motsätter sig rätten att bestämma över sin egen kropp. Vissa av
dem är till och med emot alla former av penningdyrkan och materiella begär. Jag tror att iPoden
är republikanernas sanna ansikte, och jag är för att musikindustrin går i spetsen i det här fallet
och blir mer politiskt aktivt och stolt reser sig och säger det högt och tydligt: Vi i
Chiclettillverkarbranschen står inte för social rättvisa, vi står inte för korrekt eller objektivt
verifierbar information, vi står inte för meningsfulla jobb, vi står inte för en begriplig form av
nationella ideal, vi står inte för förnuft. Vi står för att ha rätt att välja vad VI vill lyssna på och ge
fan i allt annat. Vi står för att håna folk som har den dåliga smaken att inte vilja vara lika coola
som vi. Vi står för att unna oss en intelligensbefriad måbra-njutning var femte minut. Vi står för
det hänsynslösa hävdandet och utnyttjandet av upphovsrätten. Vi står för att förleda tioåriga
barn att lägga tjugofem dollar på ett coolt litet silikonfodral till iPoden som det kostar en av
Apples licensierade underleverantörer trettionio cent att tillverka.

F: Fast ändå. Stämningen var väldigt antikriget på förra årets Grammyutdelning. Många av de
nominerade var jäkligt frispråkiga. Tycker du att framgångsrika artister har ett ansvar att
uppträda som förebilder?

S: Jag jag jag köp köp köp party party party. Sitt du i din egen lilla värld och digga, med stängda
ögon. Det jag försöker säga är att vi redan är perfekta republikanska förebilder.

F: Om det är så, varför fanns det då en censor vid prisutdelningen förra året som skulle
förhindra att någon protesterade mot kriget? Påstår du att Sheryl Crow är republikan?

S: Hoppas det. Hon verkar vara en jättetrevlig person så jag vill inte ens tänka på att hon skulle
kunna vara demokrat.

F: Hon har tydligt visat motstånd mot kriget.

S: Tror du att George Bush hatar homosexuella innerst inne? Tror du att han personligen bryr
sig ett skit om abortfrågan? Tror du att Dick Cheney på allvar inbillar sig att Saddam Hussein låg
bakom elfte september? Sheryl Crow är tuggummitillverkare och jag säger det som gammal
tuggummitillverkare själv. Den person som lyssnar på vad Sheryl Crow tycker om kriget i Irak är
samma person som går och köper en snuskigt tokdyr mp3-spelare bara för att Bono Vox puffar
för den.

F: Men det finns väl plats för ledare i ett samhälle också? Var det inte dem som företagen
försökte tysta på Grammygalan? Rösterna från tänkbara ledare för en antikrigsrörelse?

S: Så du vill att Chiclets vd ska leda kampen mot tandröta? Använda samma reklamkampanjer
för att sälja tuggummi och tala om för hela världen att tuggummi är farligt? Jag skämtade om
Bono, jag vet, men han har större integritet än hela den övriga musikvärlden tillsammans. Om
du tjänar en förmögenhet på att sälja Chiclets kan du lika gärna fortsätta och sälja tokdyra iPods
också, och bli ännu rikare, och sedan använda dina pengar och din status till att ta dig in i Vita
huset och försöka göra lite praktisk nytta i Afrika. Typ: var en man, bit ihop, erkänn att du gillar
att vara en del av härskarklassen och att du tror på härskarklassen, och att du gör vad som helst
för att befästa din ställning i den.

F: Menar du att du stödde invasionen i Irak?

S: Jag menar att om en invasion av Irak hade varit en sådan sak som en person som jag stödde
skulle den aldrig ha blivit av.

F: Vi kan väl återgå till personen Richard Katz ett litet tag.

S: Nej, men vi kan stänga av din lilla apparat där. Jag tror att vi är klara nu.

"Det blev jättebra", sa Zachary medan han pekade och klickade. "Det blev perfekt. Jag ska lägga
ut det nu på en gång och skicka länken till Caitlyn."

"Har du hennes mejladress?"

"Nej, men jag vet en som har den."

"Då ses vi alla tre efter skolan i morgon."

Katz vandrade iväg längs Church Street bort mot pendeltåget under ett välbekant moln av post-
intervjuruelser. Han brydde sig inte om ifall han hade väckt anstöt, det var hans jobb att väcka
anstöt. Han var mer oroad för att han kunde ha låtit patetisk – alldeles för uppenbart
föredettingen vars enda tillflykt var att snacka skit om sina övermän. Han tyckte genuint illa om
den person som han nyss återigen hade visat att han dessvärre var. Och det var förstås den
enklaste definitionen på depression som han kände till: att tycka genuint illa om sig själv.

När han kom hem till Jersey City igen tittade han in på kebabhaket som försåg honom med
middag tre fyra gånger i veckan, gick därifrån med en tung stinkande påse med sämsta sortens
kött och pitabröd och tog trappan upp till sin lägenhet, som han hade varit borta från så mycket
under de senaste två och ett halvt åren att det kändes som om den hade vänt sig mot honom,
som om den inte längre ville vara hans hem. En gnutta kokain kunde ha ändrat på det – kunde
ha återskapat lägenhetens forna skimmer av vänlig trivsel – men bara för ett par timmar, eller
som bäst ett par dagar och därefter skulle allting te sig ännu värre. Det enda rum som
fortfarande kändes någorlunda rätt var köket, vars vassa lysrörsljus passade hans
sinnesstämning. Han satte sig vid sitt gamla lackerade bord och försökte avleda
uppmärksamheten på hur maten smakade genom att läsa Thomas Bernhard, sin senaste
favoritförfattare.

Bakom honom, på en köksbänk belamrad med grisig disk, ringde hans hemtelefon. På displayen
stod det WALTER BERGLUND.

"Walter, mitt samvete", sa Katz. "Varför stör du mig just nu?"

Han var motvilligt frestad att svara, för på senaste tiden hade han märkt att han saknade
Walter, men i sista sekunden kom han på att det lika gärna kunde vara Patty som ringde från
telefonen hemma.

Han hade lärt sig av sina erfarenheter med Molly Tremain att man inte ska försöka rädda en
drunknande kvinna om man inte själv är beredd att drunkna, och därför hade han stått kvar på
kajen och tittat på när Patty fäktade och ropade på hjälp. Hur hon kunde tänkas må just nu var
något han inte ville veta. Den stora fördelen med att turnera med Nameless Lake till
förbannelse – mot slutet hade han kunnat ägna sig åt vindlande tankegångar medan han sjöng,
kunnat gå igenom bandets ekonomi och fundera på hur han skulle fixa nya droger och gripas av
ruelse över sin senaste intervju utan att tappa takten eller hoppa över en vers – hade varit att
texterna hade tömts på all innebörd, att hans låtar för gott hade avskiljts från det sorgsna
tillstånd (efter Molly, efter Patty) som han hade skrivit dem i. Han hade gått så långt att han fick
för sig att turnerandet hade uttömt själva sorgen. Men det var uteslutet att han skulle röra
telefonen så länge den ringde.

Fast han lyssnade av sin röstbrevlåda i alla fall.

Richard? Tjena, det är Walter – Berglund. Jag vet inte om du är hemma, du kanske inte ens är i
landet, men jag undrar om du möjligen är hemma i morgon. Jag ska till New York i affärer och
jag har ett litet förslag som jag skulle vilja ta med dig. Ledsen att det är med så kort varsel. Mest
vill jag bara säga hej. Patty hälsar också. Hoppas allt är bra med dig!

För att radera meddelandet, tryck 3.

Det hade gått två år sedan Katz hörde något från Walter senast. Allteftersom tystnaden blev
längre hade han börjat tro att Patty, plötsligt överväldigad av idioti eller bedrövelse, hade
bekänt för sin man vad som hade hänt vid Nameless Lake. Walter med sin feminism, sin
fruktansvärt irriterande omvända dubbelmoral, skulle snabbt ha förlåtit Patty och lagt hela
skulden för sveket enbart på Katz. Det var det lustiga med Walter: omständigheterna fortsatte
att samverka för att få Katz, som annars inte räds någon, att känna sig förminskad och skrämd
av honom. Genom att avstå från Patty, offra sin egen glädje och hjärtlöst göra henne besviken i
syfte att skydda hennes äktenskap, hade han tillfälligt höjt sig till Walters berömvärda nivå,
men det enda han hade fått för besväret var avundsjuka på sin vän för hans ogranskade
besittning av sin fru. Han hade försökt låtsas att han gjorde makarna Berglund en tjänst genom
att bryta all kontakt med dem, men egentligen hade han helt enkelt inte velat höra att de var
lyckliga och trygga i sitt äktenskap.

Katz skulle inte ha kunnat säga exakt varför Walter var så viktig för honom. Utan tvekan
handlade det delvis om en historisk nyck: om vänskapsband som knutits vid en påverkbar ålder,
innan hans personlighet hade antagit sina slutgiltiga konturer. Walter hade slunkit in i hans liv
innan han hade stängt dörren mot vanliga människors värld och förenat sitt levnadsöde med
missanpassade och utslagna. Visserligen var Walter inte så värst vanlig själv. Han var på samma
gång hopplöst naiv och mycket skarpsinnig och envis och allmänbildad. Och sedan var det hela
komplikationen med Patty som, trots att hon länge gjorde sitt bästa för att låtsas motsatsen, till
och med var mindre vanlig än Walter, och sedan den ytterligare komplikationen att Katz var
minst lika dragen till Patty som Walter, och man kan nog hävda att han var mer dragen till
Walter än vad Patty var. Det där var definitivt en knepig grej. Ingen annan man hade fått
värmen att sprida sig i Katz underliv så som åsynen av Walter efter en lång frånvaro. Dessa
upphettningar i skrevet handlade lika lite om bokstavlig sex, var lika lite homo som ribban han
fick av en länge efterlängtad första lina kola, men det fanns definitivt något djupt kemiskt där.
Något som krävde att bli kallat kärlek. Katz hade tyckt om att träffa Berglunds medan familjen
utökades, tyckt om att känna dem, tyckt om att veta att de fanns där borta i Mellanvästern och
levde ett bra liv som han kunde titta in till när han själv inte var i bästa form. Och sedan hade
han sabbat alltihop genom att tillåta sig att vistas en natt ensam i ett sommarhus med en före
detta basketspelare som var snabb med att slinka in på den smala stråten när tillfälle erbjöds.
Det som hade varit hans hemlika fristad, en värld som utstrålade värme, hade rasat samman
över en natt, rakt ner i det heta hungriga mikrokosmos som var Pattys fitta. Vilket han
fortfarande inte kunde fatta att han hade fått en så brutalt flyktig tillgång till.
Patty hälsar också.

"Visst, skit på er", sa Katz med munnen full av kebab. Men så fort han hade bytt ut sin hunger
mot en obehagskänsla långt ner i magen, över sitt sätt att mätta den, ringde han upp Walter.
Lyckligtvis var det Walter själv som svarade.

"Hur är läget", sa Katz.

"Hur är läget med dig?" kontrade Walter virrigt vänlig. "Det verkar som om du har varit precis
överallt."

"Jodå, sjungit kroppen elektrisk kan man säga. Snurriga dagar."

"Virvlat runt i dansen."

"Precis. I en cell på Dade County."

"Jo, jag läste om det. Vad i hela friden gjorde du i Florida förresten?"

"Sydamerikansk brud som jag fick för mig var en riktig människa."

"Jag trodde att det hörde till hela grejen med att vara stjärna", sa Walter. "'Stjärnglans fordrar
orgier i alla former.' Jag minns att vi ofta pratade om det."

"Men som tur är har jag lagt det där bakom mig. Jag har klivit av bussen."

"Hurdå menar du?"

"Jag bygger terrasser igen."

"Terrasser? Är du inte klok? Det är ju vansinne! Du ska ju vara ute och vandalisera hotellrum
och spela in ännu mer motbjudande fuck you-låtar."

"Så jävla slitet, fattar du. Jag gör det enda hederliga jag kan komma på."

"Men det är så meningslöst!"

"Tänk på vad du säger. Du kanske kränker mig."

"Nej, men allvarligt talat, Richard, du är ju en fantastisk begåvning. Du kan inte lägga av bara för
att folk råkade gilla en av dina skivor."

"Fantastisk begåvning. Det är som att säga att någon är geni på luffarschack. Det är popmusik vi
snackar om."

"Stopp, stopp", sa Walter. "Det här var inte vad jag räknade med att få höra. Jag trodde du höll
på att bli klar med nästa skiva och laddade för en ny turné. Jag skulle ha ringt tidigare om jag
visste att du höll på med terrasser. Jag ville inte störa dig."

"Det ska du aldrig känna att du gör."

"Tja, jag hörde aldrig något ifrån dig så jag trodde du hade fullt upp."

"Mea culpa", sa Katz. "Hur är det med er annars? Är allt bra?"

"Mer eller mindre. Du vet att vi har flyttat till Washington, va?"
Katz blundade och piskade sina neuroner till att frammana ett minne som bekräftade detta.
"Jo", sa han. "Jag tror jag visste det."

"Hur som helst, det hela har blivit lite komplicerat, visar det sig. Det är faktiskt därför jag ringer.
Jag har ett förslag som jag skulle vilja prata med dig om. Har du lite tid i morgon eftermiddag?
Framemot kvällen?"

"Sent på eftermiddagen går inte. Du kan inte på förmiddagen?"

Walter förklarade att han skulle träffa Robert Kennedy Jr vid tolv och måste vara tillbaka i
Washington på kvällen för att ta ett flyg till Texas på lördagsmorgonen. "Vi kan i och för sig ta
det på telefon nu direkt", sa han, "men min assistent ville så gärna träffa dig. Det är henne du
skulle jobba ihop med i så fall. Jag vill helst inte förekomma henne genom att säga något nu."

"Din assistent", sa Katz.

"Lalitha. Hon är otroligt ung och skärpt. Hon bor faktiskt rakt ovanpå oss. Du skulle nog tycka
väldigt bra om henne, tror jag."

Den ljusa och uppspelta klangen i Walters röst, anstrykningen av skuld eller spänning i ordet
"faktiskt" undgick inte Katz uppmärksamhet.

"Lalitha", sa han. "Vad är det för ett namn?"

"Indiskt. Bengali. Hon är uppvuxen i Missouri. Hon är faktiskt väldigt söt."

"Jag förstår. Och vad går hennes förslag ut på?"

"Att rädda planeten."

"Jag förstår."

Katz misstänkte att Walter med avsikt lockade med den här Lalitha för att han skulle nappa, och
det retade honom att han ansågs vara så lättmanipulerad. Och likväl – han visste ju att Walter
inte var den som kallade en kvinna söt utan goda skäl – blev han manipulerad, blev han nyfiken.

"Jag ska se om jag kan stuva om lite annat i morgon eftermiddag", sa han.

"Storartat", sa Walter.

Det som sker det sker och det som inte sker sker inte. Enligt Katz erfarenhet skadade det sällan
att låta brudar vänta. Han ringde White Street och meddelade Zachary att de fick ta träffen
med Caitlyn vid ett senare tillfälle.

Följande eftermiddag, klockan kvart över tre, bara femton minuter försenad, stegade han in på
Walker's och såg att Walter och den indiska tjejen satt och väntade vid ett hörnbord. Innan han
ens var framme vid bordet visste han att han inte hade en chans hos henne. Det finns arton
begrepp i kroppsspråket som kvinnor visar tillgänglighet och underkastelse med, och Lalitha
använde minst tolv av dem samtidigt på Walter. Hon såg ut som en levande illustration av
uttrycket hänga vid hans läppar. När Walter reste sig från bordet för att slå armarna om Katz
kunde fickan inte släppa honom med blicken, ja, det var sannerligen en märklig vändning som
världen hade tagit. Aldrig förr hade Katz sett Walter spela den sexiga typen som förvrider
huvudet på vackra fickor. Han var klädd i snygg mörk kostym och hade lagt på sig lite
medelåldersrondör. Det fanns en ny bredd över axlarna, en ny välvning över bröstet. "Richard,
Lalitha", sa han.

"Så trevligt att träffas", sa Lalitha, tog honom lätt i handen och tillade ingenting om att det var
en ära eller en otrolig upplevelse, ingenting om att hon var ett jättestort fan.

Katz sjönk ner på en stol, svag i knäna av den förödande insikt som hade träffat honom som en
käftsmäll: tvärtemot det han alltid hade inbillat sig, ville han ha Walters kvinnor på grund av
hans vänskap, inte trots den. I två år hade han varit konstant plågad av dyrkande fans
oförbehållsamma bekännelser, och nu blev han plötsligt besviken för att han inte fick en sådan
bekännelse av Lalitha, bara för att hon såg så intensivt på Walter. Hon var mörk i hyn och både
rund och slank på ett märkligt sätt. Runda ögon, runda kinder, runda bröst; slank över hals och
armar. En given B-plussare som kunde bli en A-minus om hon jobbade extra för att höja
betyget. Katz drog handen genom håret, borstade bort lite trallflisor. Hans gamle vän och
fiende strålade av renodlad förtjusning över att se honom.

"Jaha, så vad händer?", sa han.

"Jo, det är mycket", sa Walter. "Var ska man börja?"

"Snygg kostym, förresten. Du ser riktigt snitsig ut."

"Jaså, gillar du den?" Walter tittade ner på sig själv. "Lalitha tvingade mig att köpa den."

"Jag har sagt hur många gånger som helst att han var hopplöst klädd", sa fickan. "Han hade inte
köpt en ny kostym på tio år!"

Hon hade en raffinerad subkontinental accent, stötig, saklig, och hon lät som om hon hade
äganderätt till Walter. Om hennes kropp inte hade skvallrat om hur angelägen den var att
charma skulle Katz nästan ha trott att hon redan ägde honom.

"Du är rätt snitsig själv", sa Walter.

"Tack för den lögnen."

"Nej, det är snyggt, en sorts Keith Richards-look liksom."

"Jaha, så nu säger vi sanningen. Keith Richards ser ut som en varg klädd i mormors nattmössa.
Den där kluten om håret?"

Walter rådfrågade Lalitha. "Tycker du att Richard ser ut som en mormor?"

"Nej", sa hon, på sitt lite avklippta sätt så att det lät som Ne.

"Så du bor i Washington", sa Katz.

"Ja, det är en lite konstig situation", sa Walter. "Jag jobbar för en snubbe som heter Vin Haven,
han har sin bas i Houston, han är stor inom olja och gas. Hans svärfar var republikan av den
gamla sorten. Arbetade för Nixon, Ford och Reagan. Han efterlämnade ett residens i
Georgetown till Vins fru, där de nästan aldrig bodde. När Vin inrättade stiftelsen lade han
kontoret på bottenvåningen och sålde andra och tredje våningen till Patty och mig för ett
vänskapspris. Och sedan finns det också en liten hembiträdeslägenhet högst upp där Lalitha har
flyttat in."

"Jag har det näst näst kortaste pendelavståndet i Washington", sa Lalitha. "Walters är till och
med kortare än presidentens. Vi delar kök allihop."
"Låter mysigt", sa Katz och gav Walter en menande blick som inte tycktes bli uppmärksammad.
"Och vad är det för stiftelse du talar om?"

"Jag tror att jag sa något om den förra gången vi pratades vid."

"Jag stoppade i mig en massa skit där ett tag, så du får nog lov att dra allting minst två gånger."

"Den heter The Cerulean Mountain Trust", sa Lalitha. "Det är ett helt nytt koncept för
naturskydd. Det är Walters idé."

"Ärligt talat var det Vins idé, åtminstone från början."

"Men de verkligt nyskapande idéerna är Walters alltihop", försäkrade Lalitha.

En servitris (inget speciellt, redan synad av Katz och avfärdad som tänkbar) tog deras
kaffebeställning, och Walter kastade sig rakt in i historien om Cerulean Mountain Trust. Vin
Haven, sa han, var en mycket ovanlig man. Han och hans fru Kiki var passionerade
fågelfantaster som dessutom råkade vara personliga vänner med George och Laura Bush och
med Dick och Lynne Cheney. Vin hade skrapat ihop en niosiffrig förmögenhet på sina lukrativt
skatteplanerade förluster från olje- och gaskällor i Texas och Oklahoma. Han började nu bli till
åren och eftersom han och Kiki inte hade några barn hade han bestämt sig för att satsa över
halva plånboken på skyddet av en enda fågelart, blåvit skogssångare, som enligt Walter inte
bara var vacker utan också den sångfågel som minskar snabbast i antal i hela Nordamerika.

"Här är vår affischfågel", sa Lalitha och tog upp en broschyr ur portföljen.

Tättingen på omslaget såg rätt anonym ut tyckte Katz. Blåaktig, liten, ointelligent. "Visst, en
fågel", sa han.

"Vänta bara", sa Lalitha. "Det handlar inte om fågeln. Det är mycket större än så. Du måste
vänta och lyssna på Walters vision."

Vision! Katz började tro att Walters egentliga syfte med att vilja träffas var att påtvinga honom
insikten att han var fullkomligt avgudad av en ganska snygg tjugofemåring.

Blåvit skogssångare, sa Walter, häckade uteslutande i uppvuxna tempererade lövskogar, med

ett särskilt fäste i centrala Appalacherna. Det fanns en synnerligen frisk population i södra West
Virginia, och Vin Haven, med sina kopplingar till hanteringen med fossila bränslen, hade sett ett
tillfälle att gå ihop med ett antal kolbolag för att skapa ett vidsträckt permanent privatägt
reservat för skogssångaren och andra hotade lövskogsarter. Kolbolagen hade anledning att
befara att sångaren snart skulle omfattas av lagen om utrotningshotade arter, vilket troligen
skulle inverka menligt på deras frihet att skövla skog och spränga berg. Vin trodde att de kunde
övertalas att hjälpa skogssångaren, att se till att fågeln slapp bli rödlistad och därmed inhösta
lite bra press vilket de i högsta grad behövde, bara de fick fortsätta att utvinna sitt kol. Och det
var så Walter hade fått jobbet som verkställande direktör för stiftelsen. När han arbetade för
Nature Conservancy i Minnesota hade han byggt upp goda relationer med gruvnäringen, och
han var ovanligt öppen för konstruktivt samarbete med kolfolket.

"Mr Haven intervjuade ett halvt dussin kandidater före Walter", sa Lalitha. "Några reste sig och
bara gick, mitt under intervjun! De var så enkelspåriga och rädda för att bli kritiserade! Ingen
annan än Walter kunde se vilka möjligheter det fanns för någon som var villig att ta en stor risk
och inte bry sig så mycket om den vedertagna sanningen."
Walter gjorde en min åt komplimangen, men det märktes att han gillade den. "De där andra
hade bättre jobb än jag allihop. De hade mer att förlora."

"Jo, men vad är det för en miljökämpe som bryr sig mer om att rädda sitt jobb än att rädda
naturen?"

"Många av dem gör det dessvärre. De har familjer och förpliktelser."

"Det har väl du med!"

"Erkänn för sjutton, du är för överlägsen helt enkelt", sa Katz inte vidare vänligt. Han hyste
fortfarande ett litet hopp om att Lalitha, när de reste sig för att gå, skulle visa sig vara för bred
över baken eller för fläskig om låren.

För att bidra till att rädda den blåvita skogssångaren, sa Walter, hade stiftelsen målsättningen
att skapa ett nästan trehundra kvadratkilometer stort väglöst skyddsområde – Haven's Hundred
var arbetsnamnet – i Wyoming County, West Virginia, omgivet av en större "buffertzon" som
skulle vara öppen för jakt och motorburet friluftsliv. För att ha råd med både yt- och
mineralrättigheterna till en sådan enorm sammanhängande jordlott måste stiftelsen först tillåta
kolutvinningen på närmare en tredjedel av den, genom bergstoppsbrytning. Det var de
planerna som hade skrämt bort de andra som sökte tjänsten. Metoden att kapa bergstoppar
som den för närvarande tillämpades var förkastlig ur ekologisk synpunkt – bergåsens sten
sprängdes bort för att blottlägga de underliggande kolflötserna, de omgivande dalarna fylldes
med sprängmassor, biologiskt rika vattendrag utplånades. Men Walter trodde att genomtänkta
och välordnade återställningsinsatser skulle mildra skadeverkningar mycket mer än vad folk
kunde tro, och den stora fördelen med helt uttömda gruvor var att ingen skulle någonsin riva
upp de markerna igen.

Katz kom på att en sak som han hade saknat med Walter var konkreta diskussioner om riktiga
idéer. "Men borde vi inte låta kolet ligga kvar i backen?" sa han. "Jag trodde kol var det värsta vi
visste."

"Den diskussionen får vi ta en annan gång", sa Walter.

"Walter har några briljanta förslag, fullständigt banbrytande, som rör fossila bränslen kontra
kärnkraft och vind", sa Lalitha.

"Låt oss nöja oss med att säga att vi intar en realistisk hållning till kolet", sa Walter.

Ännu mer spännande, fortsatte han, var de pengar som stiftelsen öste ut i Sydamerika, där den
blåvita skogssångaren som så många andra nordamerikanska sångfåglar höll till under vintern.
Skogarna i Anderna höll på att krympa i en katastrofal takt, och de senaste två åren hade
Walter rest till Colombia en gång i månaden för att köpa upp stora jordlotter och samarbeta
med lokala NGO-grupper som stödde ekoturism och hjälpte bönder att byta ut sina vedeldade
ugnar mot solcellspaneler och elektrisk uppvärmning. Man kom fortfarande rätt långt med en
dollar på södra halvklotet, och den sydamerikanska delen av det panamerikanska
skogssångarreservatet var redan på plats.

"Mr Haven hade inte tänkt göra någonting i Sydamerika", sa Lalitha. "Han hade missat den
biten totalt innan Walter påpekade det för honom."

"Bortsett från allt annat", sa Walter, "så trodde jag att det kunde finnas en pedagogisk fördel
med att skapa ett reservat som sträckte sig över två kontinenter. Att vara tydlig med hur allting
hänger ihop. Vi hoppas att så småningom kunna sponsra några mindre skyddsområden utmed
skogsångarens migrationsrutt, i Texas och i Mexiko."

"Det låter bra", sa Katz tonlöst. "Det låter som en bra idé."

"En jättebra idé", sa Lalitha och såg storögt på Walter.

"Det är bara det", sa Walter, "att marken försvinner så fort att det är lönlöst att vänta på att
regeringar ska satsa på naturskydd. Problemet med regeringar är att de väljs av majoriteter
som skiter högaktningsfullt i biologisk mångfald. Medan mångmiljardärer faktiskt verkar bry sig.
De har intresse av att planeten inte blir alldeles körd i botten, eftersom de och deras arvingar
kommer att vara de som har tillräckligt gott om pengar för att ha någon glädje av klotet.
Orsaken till att Vin Haven började med naturvård på sina rancher i Texas var att han gillar att
jaga stora fåglar och titta på de små. Egenintresse, jodå, men definitivt en vinn-vinn-situation.
När det handlar om att avskärma habitat för att skydda det mot exploatering är det mycket
lättare att övertyga en handfull miljardärer än att utbilda amerikanska röstberättigade som är
fullkomligt nöjda och glada med sin kabel-tv och sin X-Box och sitt bredband."

"Plus att man faktiskt inte vill ha trehundra miljoner amerikaner rännande i ens
vildmarksområden", sa Katz.

"Precis. Det skulle inte vara vildmark längre då."

"Så vad du egentligen vill ha sagt är att du har gått över till den mörka sidan."

Walter skrattade. "Det stämmer."

"Du måste träffa mr Haven", sa Lalitha och kastade en blick på Katz. "Det är en mycket
spännande personlighet."

"Att han är kompis med George och Dick säger mig nog allt jag behöver veta."

"Nej, Richard, det gör det inte", sa hon. "Det säger dig ingenting."

Hennes förtjusande brytning när hon sa Nej fick Katz att vilja säga emot henne ännu mer. "Och
snubben jagar", sa han. "Han till och med jagar ihop med Dick, gissar jag rätt?"

"Faktum är att han jagar med Dick ibland, det gör han", sa Walter. "Men i familjen Haven äter
man det man har fällt, och de sköter sina ägor för djurlivets och naturens skull. Jakten är inte
problemet. Bush och hans fru är inte heller problemet. När Vin kommer till stan åker han till
Vita huset och tittar på Longhorns matcher och i halvtid bearbetar han Laura. Han fick henne
engagerad i sjöfåglarna på Hawaii. Jag tror att det kommer att hända saker där snart.
Bushkontakten i sig är inte problemet."

"Nä, men vad är problemet då?" sa Katz.

Walter och Lalitha sneglade besvärat på varandra.

"Ja, det är ju flera", sa Walter. "Pengar är ett av dem. Med tanke på hur mycket vi öser ut i
Sydamerika skulle det verkligen betyda mycket att få lite offentliga bidrag i West Virginia. Och
bergstoppsbrytningsfrågan visar sig vara en häxkittel. De lokala gräsrotsgrupperna har
demoniserat kolindustrin och framför allt BTB."

"BTB är alltså bergstoppsbrytning", sa Lalitha.

"New York Times ger Bush-Cheney fullt godkänt i Irakfrågan men fortsätter att publicera sina
jävla ledare om BTB och allt ont det för med sig", sa Walter. "Ingen representant för vare sig
delstat, regering eller näringsliv vill komma i närheten av ett projekt som innebär att
bergskammar offras och fattiga familjer körs bort från sina fädernegårdar. De vill inte höra talas
om skogsrestaurering, de vill inte höra talas om hållbara gröna jobb. Wyoming County är
mycket mycket ödsligt – det totala antalet familjer som påverkas direkt av vår plan är inte ens
tvåhundra. Men hela saken förvrängs till att handla om onda företag mot den hjälplösa lilla
människan."

"Det är så dumt och så oresonligt", sa Lalitha. "De vill inte ens höra vad Walter har att säga. Han
kan visa så goda resultat för återställning, men folk bara slår dövörat till så fort vi kommer in
genom dörren."

"Det finns något som heter Appalachian Regional Reforestation Initiative", sa Walter. "Är du det
minsta intresserad av detaljer?"

"Jag är intresserad av att titta på er när ni pratar om dem", sa Katz.

"Okej, i mycket korta drag, det som har gett BTB ett sådant dåligt rykte är att de festa
yträttighetsinnehavare inte kräver rätt typ av återställning. Innan ett kolbolag kan utöva sina
mineralrättigheter och riva ner ett berg, måste det erlägga ett garantibelopp som det inte får
tillbaka förrän marken är återställd. Men problemet är att markägarna alltid nöjer sig med
dessa magra platta beteshagar som har en benägenhet att sätta sig, i hopp om att något
byggföretag ska komma och smälla upp lyxiga bostadsrätter där, trots att de ligger mitt ute på
vischan. Grejen är att man kan få en lummig skog med stor biologisk mångfald om man gör
restaureringen på rätt sätt. Lägg på en dryg meter tjockt lager med jord och söndervittrad
sandsten i stället för fyra decimeter som är det vanliga. Var noga med att inte trycka till jorden
för mycket. Och plantera sedan den rätta blandningen av snabb- och långsamväxande trädarter
vid rätt tid på året. Vi har fakta som tyder på att den typen av skog faktiskt kan vara bättre för
skogssångarfamiljer än den sekundärskog de ersätter. Så vår plan går inte bara ut på att skydda
skogssångaren, den handlar om att skapa en kampanj för att göra det här på rätt sätt. Men den
miljövänliga mittfåran vill inte tala om att göra saker på rätt sätt, för att göra saker på rätt sätt
skulle få kolbolagen att framstå som mindre ondskefulla och BTB som smakligare rent politiskt.
Och därför kunde vi inte få några pengar utifrån, och vi har den allmänna opinionen som går
alltmer emot oss."

"Men problemet med att köra på ensamma", sa Lalitha, "var att vi antingen fick planera för ett
mycket mindre reservat, för litet för att bli ett riktigt fäste för skogssångaren, eller göra alldeles
för många eftergifter åt kolbolagen."

"Som faktiskt är rätt onda", sa Walter.

"Så därför kunde vi inte ställa alltför många frågor om mr Havens pengar."

"Det låter som om ni har fullt upp", sa Katz. "Om jag var miljardär skulle jag plocka fram
checkhäftet på en gång."

"Fast det blir värre ändå", sa Lalitha med ett märkligt glitter i ögonen.

"Har du tröttnat än?" sa Walter.

"Inte alls", sa Katz. "Jag är uppriktigt sagt lite utsvulten på intellektuell stimulans."
"Hur som helst, problemet är att det tråkigt nog visar sig att Vin har andra baktankar."

"Rika människor är barnrumpor", sa Lalitha. "Jävla småbarnsliga småkukar."

"Säg om det där", sa Katz

"Säg om vad?"

"Småkukar. Jag tycker om ditt sätt att säga det."

Hon rodnade; mr Katz hade nått fram till henne.

"Småkukar, småkukar, småkukar", sa hon belåtet, för hans skull. "Jag arbetade för The
Conservancy förut, och när vi hade vår årliga galakväll betalade rikingarna glatt tjugotusen
dollar för ett bord, men bara om de fick sin godispåse när kvällen var slut. Det var bara en
massa värdelöst skräp som någon annan hade donerat. Men om de inte fick sina godispåsar
skulle de inte donera tjugotusen igen året därpå."

"Richard, jag måste få ditt ord på att du inte för det här vidare, inte till någon", sa Walter.

"Det har du."

Fröet till stiftelsen, till Cerulean Mountain Trust, berättade Walter, hade såtts på våren 2001,
när Vin Haven hade rest till Washington för att delta i vicepresidentens beryktade arbetsgrupp
för energifrågor, den vars inbjudningslista Dick Cheney alltjämt slösade skattebetalarnas slantar
på att försvara mot offentlighetsprincipen. En kväll, med en cocktail i handen efter en lång dags
arbetsgruppande, hade Vin talat med ordföranden för Nardone Energy och för Blasco och pejlat
deras inställning i frågan om blåvit skogssångare. Så snart han hade övertygat dem om att han
inte drev med dem – att Vin faktiskt menade allvar med att rädda en fågel som man inte fick
jaga – hade de nått en principöverenskommelse: Vin skulle ut och köpa upp ett enormt
markområde vars inre skulle öppnas för BTB, men därefter skulle det återställas och göras till
permanent vildmark. Walter hade känt till den överenskommelsen när han tog jobbet som
stiftelsens verkställande direktör. Vad han inte hade känt till – inte hade upptäckt förrän
alldeles nyligen – var att vicepresidenten, under samma vecka 2001, hade informerat Vin Haven
i enrum att presidenten hade för avsikt att genomföra vissa reglerande och skattemässiga
förändringar för att det skulle bli ekonomiskt görligt att utvinna naturgas i Appalacherna. Och
att Vin hade fortsatt att förvärva tjocka buntar med mineralrättigheter inte bara i Wyoming
County utan också i flera andra delar av West Virginia där det antingen inte fanns kol eller det
var helt utgrävt. Dessa väldiga inköp av till synes värdelösa rättigheter hade nog hissat en
varningsflagga, sa Walter, om Vin inte hade kunnat påstå att det var för att säkerställa tänkbara
framtida skyddsområden för stiftelsens räkning.

"För att göra en lång historia kort", sa Lalitha, "han använde oss som täckmantel."

"Men då måste man komma ihåg", sa Walter, "att Vin faktiskt älskar fåglar och gör stora
insatser för den blåvita skogssångaren."

"Han ville bara ha sin lilla godispåse också", sa Lalitha.

"Sin inte så lilla godispåse, har det visat sig", sa Walter. "Det här är fortfarande något som till
största delen sker i det fördolda, så du har antagligen inte hört något om det, men West
Virginia kommer att borras sönder och samman. Hundratusentals tunnland som vi alla hade
räknat med skulle vara permanent skyddade är på god väg att ödeläggas medan vi sitter här. I
fråga om fragmentering och störningar är det lika illa som något kolindustrin har ställt till med.
Om du äger mineralrättigheterna kan du göra vad fan du vill med dem, till och med om det är
på allmän mark. Nya vägar överallt, tusentals borrhål, bullriga maskiner som går dygnet runt,
starka strålkastare nätterna igenom."

"Och samtidigt blir mineralrättigheterna som din chef sitter på så mycket mer värda", sa Katz.

"Precis."

"Och nu håller han på och säljer av marken som han låtsades att han köpte åt dig?"

"En del av den, ja."

"Otroligt."

"I och för sig, han lägger fortfarande ner stora summor. Och han har vidtagit åtgärder för att
mildra borrningarnas påverkan där han fortfarande har rättigheterna. Men han blev tvungen att
sälja en mängd rättigheter för att täcka en del större kostnader som vi hade hoppats kunna
slippa om den allmänna opinionen hade backat upp oss. Kontentan är att han aldrig hade för
avsikt att göra så stora egna investeringar i stiftelsen som jag från början trodde."

"Du blev blåst med andra ord."

"Jag blev blåst lite grann. Vi kommer fortfarande att få vårt skogssångarreservat, men visst, jag
blev blåst. Och inte ett knyst om det här till någon, är du hygglig."

"Vad innebär det då?" sa Katz. "Ja, utom att jag hade rätt i att vänner till Bush per definition är
onda."

"Det innebär att Walter och jag har blivit illojal personal, riktiga skurkar", sa Lalitha med sin
märkliga glittrande blick.

"Inte skurkar", sa Walter snabbt. "Säg inte skurkar. Vi är inga skurkar."

"Nej, i själva verket är vi ärliga skurkar."

"Jag gillar hur du säger skurk också", sa Katz.

"Fortfarande tycker vi verkligen om Vin", sa Walter. "Vin är en sort för sig. Vi känner bara att
eftersom han inte var helt uppriktig mot oss, så behöver vi inte vara helt uppriktiga mot
honom."

"Vi har lite kartor och tabeller här som vi vill visa dig", sa Lalitha och rotade i sin portfölj.

Det tidiga klientelet på Walker's, lastbilschaufförerna och poliserna från stationen runt hörnet
började sprida ut sig vid borden och ockupera baren. Utanför, i februarieftermiddagens
uthålliga vinterljus höll gatorna på att korkas igen av fredagstrafiken. I ett parallellt universum,
diffust i sin overklighet, stod Katz kvar uppe på taket på

White Street och flirtade målinriktat med nymfetten Caitlyn. Hon verkade knappt vara värd
besväret nu. Katz brydde sig varken hit eller dit om miljön, men han kunde inte låta bli att
avundas Walter för att han gått i närkamp med Bushs polare och försökt besegra dem med
deras egna vapen. Jämfört med att tillverka Chiclets eller bygga terrasser åt de föraktliga,
verkade det intressant.
"Framför allt tog jag jobbet för att jag inte kunde sova på nätterna", sa Walter. "Jag stod inte ut
med det som höll på att ske med det här landet. Clinton hade inte gjort ett piss för miljön.
Snacka om nettonegativ. Clinton ville bara att alla skulle festa med Fleetwood Mac. 'Don't Stop
Thinking about Tomorrow?' Vilket förbannat dravel. Tänka på morgondagen var exakt vad han
inte gjorde i miljöfrågan. Och sedan var Gore alldeles för mesig för att hålla sin gröna fana högt
och alldeles för hygglig för att ta till fula knep i Florida. Det kändes någorlunda okej så länge jag
var hemma i St. Paul, men jag måste hela tiden köra kors och tvärs över hela delstaten för The
Conservancys räkning och det var som att få en skopa syra i ansiktet varje gång jag passerade
stadsgränsen. Inte bara det industriella jordbruket utan utglesningen, utglesningen,
utglesningen. Nybebyggelse med låg exploateringsgrad är det värsta jag vet. Och stadsjeepar
överallt, snöskotrar överallt, vattenskotrar överallt, fyrhjulingar överallt, golfbanestora
gräsmattor överallt. De jävla knallgröna monokulturella kemikalieindränkta gräsmattorna."

"Här är kartorna", sa Lalitha.

"Just det, de visar fragmenteringen", sa Walter och gav Katz två laminerade kartor. "På den här
ser man ostörda habitat år 1900, och på den här ostörda habitat år 2000."

"Välståndets makter", sa Katz.

"Men exploateringen är så klantigt gjord", sa Walter. "Vi hade kunnat ha tillräckligt med mark
än i dag för andra arters överlevnad om det inte vore så fragmenterat alltihop."

"En skön dröm, det medges", sa Katz. Med facit i hand insåg han att det troligen var oundvikligt
att hans gode vän skulle bli en sådan som bar omkring på laminerad lektyr. Men det förvånade
honom

ändå att Walter hade blivit en sådan arg gammal tvärvigg bara de här sista två åren.

"Det var det som höll mig vaken på nätterna", sa Walter. "Fragmenteringen. För det är samma
problem överallt. Det är som internet eller kabel-tv – det finns aldrig något centrum, det finns
aldrig någon gemensam överenskommelse, det finns bara en biljon små bitar av distraherande
oljud. Vi kan aldrig sitta ner och föra någon form av pågående samtal, det är bara billigt skräp
och fuskbyggen alltihop. Allt som är äkta, allt som är autentiskt, allt som är hederligt dör bort
och försvinner. Intellektuellt och kulturellt studsar vi bara planlöst runt som biljardbollar,
påverkade av de senaste planlösa stimulanserna."

"Det finns en hel del hyfsad porr på nätet", sa Katz. "Har jag hört i alla fall."

"Jag åstadkom ingenting på systemisk nivå i Minnesota. Vi samlade bara på oss små vackra bitar
som inte hängde ihop. Det finns gissningsvis sexhundra häckande fågelarter i Nordamerika, och
kanske en tredjedel håller på att slås ut på grund av fragmenteringen. Vin hade tänkt ut att om
tvåhundra verkligt stenrika människor skulle välja en art var och försöka hejda fragmenteringen
av deras boplatser, skulle vi kunna rädda dem allihop."

"Blåvit skogssångare är en mycket kräsen liten pippi", sa Lalitha.

"Den häckar i trädtopparna på uppvuxen lövskog", sa Walter. "Och så fort ungarna kan flyga
flyttar hela familjen ner i mellanskiktet för att få skydd. Men primärskogen höggs ner för att bli
timmer och träkol och i sekundärskogen bildas inte rätt sorts mellanskikt, och alla skogar är
fragmenterade av vägar och gårdar och tomtområden och gruvbrott, vilket gör skogssångaren
väldigt utsatt för katter och tvättbjörnar och kråkor."
"Och innan man vet ordet av så är den blåvita skogssångaren borta", sa Lalitha.

"Klart det låter hårt", sa Katz. "Fast det gäller ju en enda fågel."

"Varje art har en omistlig rätt att få finnas till", sa Walter.

"Absolut. Givetvis. Jag försöker bara komma underfund med vad som har triggat i gång allt det
här. Jag har inget minne av att du brydde dig om fåglar när vi gick på college. På den tiden
handlade det mer om överbefolkning och tillväxtens gränser, om jag inte missminner mig."

Walter och Lalitha bytte blickar igen.

"Överbefolkning är precis vad vi vill att du ska hjälpa oss med", sa Lalitha.

Katz skrattade. "Jag gör redan så gott jag kan."

Walter skyfflade runt bland de laminerade tabellerna. "Jag började följa det bakåt", sa han,
"eftersom jag fortfarande inte kunde sova. Kommer du ihåg Aristoteles och de olika
orsakstyperna? Verkande, formell och ändamåls? Hur som helst, kråkors och vildkatters
boplundring är en verkande orsak till minskningen av skogssångaren. Och habitatets
fragmentering är en formell orsak till det. Men vilken är ändamålsorsaken? Ändamålsorsaken är
roten till i stort sett vartenda problem vi har. Ändamålsorsaken är alldeles för många satans
människor på jordklotet. Det framstår som allra tydligast när vi åker till Sydamerika. Ja, per
capita-konsumtionen ökar. Ja, kineserna dammsuger olagligen alla naturtillgångar där nere.
Men det verkliga problemet är befolkningstrycket. Sex ungar per familj kontra en komma fem.
Folk försöker förtvivlat att skaffa mat åt alla barn som påven i sin oändliga vishet tvingar dem
att föda, och följaktligen skövlar de miljön."

"Du borde följa med oss till Sydamerika", sa Lalitha. "Vi kör runt på småvägar, det kommer
förfärliga avgaser från knackiga motorer och alldeles för billig bensin, sluttningarna är helt
avskalade, och alla familjer har åtta tio barn, det är verkligen gräsligt. Du borde följa med någon
gång och se om du gillar vad du ser där nere. För det kommer snart till en biosalong nära dig."

Tokstolla, tänkte Katz. Sexiga lilla tokstolla.

Walter räckte honom ett laminerat stapeldiagram. "Bara i Amerika", sa han, "kommer
befolkningen att öka med femtio procent under de närmaste fyra decennierna. Tänk på hur
tättbebyggda villastäderna redan har blivit, tänk på bilarna och utglesningen och nedbrytningen
av miljön och beroendet av utländsk olja. Och lägg sedan på femtio procent. Och det är bara
Amerika, som åtminstone i teorin mäktar med en större befolkning. Och tänk sedan på de
globala koldioxidutsläppen, och folkmorden och svälten i Afrika, och den radikaliserade
underklassen utan hopp i arabvärlden, och utfiskningen av världshaven, israelernas olagliga
bosättningar, hankineserna som brer ut sig i Tibet, hundra miljoner fattiga människor i Pakistan
med alla sina kärnvapen: det finns nästan inte ett problem i världen som inte skulle kunna lösas
eller åtminstone lindras betydligt om människorna var färre. Och ändå" – han räckte Katz ett
annat diagram – "kommer vi att utökas med ytterligare tre miljarder till 2050. Med andra ord, vi
kommer att utökas med lika många som fanns i hela världen när du och jag stoppade
veckopengen i Unicefs sparbössor. Minsta lilla grej som vi kanske gör nu för att försöka rädda
lite natur och bevara någon form av livskvalitet kommer att krossas av blotta mängden, för folk
kan ändra på sina konsumtionsvanor – det tar tid och det är jobbigt, men det går – men om
befolkningen bara fortsätter att öka spelar det ingen roll vad vi gör. Och ändå är det ingen som
talar om detta offentligt. Alla låtsas som om det regnar och det kommer att bli vår död."
"Det här låter mer bekant", sa Katz. "Det väcker minnen av några ganska segdragna
diskussioner."

"Jag var absolut intresserad av det redan i college. Men sedan avlade jag några själv som du
vet."

Katz höjde ett ögonbryn. Avla var ett udda uttryck när man talar om fru och barn.

"Jag antar", sa Walter, "att jag på mitt eget lilla sätt var en del av en större kulturell omdaning
som pågick under åttio- och nittiotalen. Överbefolkningen hörde definitivt till det offentliga
samtalet på sjuttiotalet, med Paul Ehrlich och Romklubben och nolltillväxtrörelsen. Och sedan i
nästa ögonblick var allt det där som bortblåst. Gick överhuvudtaget inte att tala om. Delvis
berodde det på den gröna revolutionen – ja, du vet, fortfarande många svältkatastrofer, men
inte världens undergång. Och sedan fick befolkningskontroll förskräckligt dåligt rykte politiskt
sett. Totalitära Kina med sin ettbarnsprincip, Indira Gandhi som drev igenom
tvångssterilisationer, amerikanska nolltillväxtsrörelsen som utmålades som nationalister och
rasister.

Liberalerna blev skraja och tystnade. Till och med Sierra Club fick stora skälvan. Och de
konservativa hade ju skitit i det från första början, för hela deras ideologi handlar om själviska
kortsiktiga intressen och Guds plan och det ena med det andra. Och på så vis blev problemet en
cancer som man vet växer inuti en, men som man bestämmer sig för att helt enkelt inte låtsas
om."

"Och detta är kopplat till din blåvita skogssångare på vilket sätt?" sa Katz.

"Det är kopplat till den på precis alla sätt", sa Lalitha.

"Som sagt", sa Walter, "vi har bestämt oss för en rätt fri tolkning av stiftelsens uppdrag, som är
att säkra skogssångarens fortlevnad. Vi fortsätter att följa problemet bakåt, följa det bakåt. Och
det vi slutligen är framme vid, år 2004, uttryckt som ändamålsorsak eller primus motor, är det
läget att det har blivit absolut tabu och ute att prata om att vända på befolkningstillväxten."

"Och då frågar jag Walter", sa Lalitha, "vem är den coolaste killen du känner?"

Katz skrattade och skakade på huvudet. "Å nej. Nej, nej, nej."

"Vänta lite", sa Walter. "De konservativa vann. De gjorde demokraterna till ett mittenparti med
dragning åt höger. De fick hela nationen att sjunga 'God Bless America', med betoning på God,
före varenda knattematch i baseboll. De vann på alla jävla fronter, men framför allt vann de i
kulturellt hänseende, och framför allt beträffande barn. 1970 var det cool att ta hänsyn till
jordklotets framtid och inte skaffa sig barn. Nu är det enda som alla är eniga om, höger som
vänster, att det är underbart att ha massor med ungar. Ju fler, desto bättre. Kate Winslet är på
smällen, hurra hurra. Någon nipprig människa i Iowa har fått åttlingar, hurra hurra. Debatten
om det absurda med att köra stadsjeepar faller platt till marken så fort någon säger att han har
köpt sin för att skydda sina älskade ungar."

"Ett dött barn är ingen vacker syn", sa Katz. "För jag antar att ni inte förespråkar barnamord."

"Självklart inte", sa Walter. "Vi vill bara att det ska kännas pinsammare att skaffa barn. Precis
som det är pinsamt att röka. Precis som det är pinsamt att vara fet. Precis som det skulle vara
pinsamt att köra en Escalade om det inte vore för barnargumentet. Precis som att det borde
vara pinsamt att bo i ett hus på 370 kvadratmeter med en fem gånger så stor tomt."
"'Gör det om ni måste, men räkna inte med att bli hyllad för det i fortsättningen'", sa Lalitha.
"Det är det budskapet vi måste få ut."

Katz såg in i hennes tokstolleögon. "Och du vill inte själv ha barn."

"Nej", sa hon och höll fast hans blick.

"Vad kan du vara, tjugofem?"

"Tjugosju."

"Det känns kanske annorlunda om fem år. Äggklockan ringer någonstans runt trettio. Det är i
alla fall min erfarenhet av kvinnor."

"Det kommer inte att bli min", sa hon och spärrade eftertryckligt upp sina redan mycket runda
ögon.

"Det är underbart med barn", sa Walter. "Barn har alltid varit livets mening. Man blir förälskad,
man fortplantar sig, och sedan växer ens barn upp och blir förälskade och fortplantar sig. Det är
det man alltid levde för. För barnalstring. För mer liv. Men problemet nu är att mer liv
fortfarande är underbart och meningsfullt på individnivå, men för världen som helhet innebär
det bara mer död. Och inte är det någon skön död heller. Vi står inför hotet att mista hälften av
världens arter under de närmaste hundra åren. Vi står inför den största massutrotningen sedan
åtminstone krit-tertiärgränsen. Först kommer vi att få en total utplåning av världens ekosystem,
sedan massvält och/ eller farsoter och/eller blodbad. Det som fortfarande är 'normalt' på
individnivå är avskyvärt och exempellöst på global nivå."

"Det är som problemet med Katz", lät det som om Lalitha sa.

"Moi?"

"Kissekatter", sa hon. "Katt. Alla älskar just sin lilla kisse och låter den springa fritt utomhus. Det
är bara en enda katt – hur många fåglar kan den döda? Jo, varje år i USA dödas en miljard
sångfåglar av tama och vilda katter. Det är en av huvudorsakerna till den kraftiga minskningen
av sångfåglar i Nordamerika. Men ingen bryr sig för alla älskar sin egen lilla individuella
kissekatt."

"Ingen vill tänka på det", sa Walter. "Alla vill bara ha sitt vanliga normala liv."

"Vi vill att du ska hjälpa oss att få folk att tänka på det", sa Lalitha. "På överbefolkningen. Vi har
inte resurser att lägga på kampanjer för barnbegränsning och upplysning för kvinnor i andra
länder. Vi är en liten grupp som arbetar med ett art-orienterat naturskydd. Så vad kan vi
använda som påtryckningsmedel? Hur kan vi få regeringar och NGO:er att femdubbla sina
satsningar på födelsekontroll?"

Katz smålog mot Walter. "Har du sagt att vi redan har ältat det här? Har du berättat om
låttexterna som du jämt tjatade om att jag skulle skriva?"

"Nej", sa Walter. "Men kommer du ihåg vad du brukade svara? Att det var ingen som lyssnade
på dina texter för du var ingen kändis."

"Vi har googlat dig", sa Lalitha. "Det är en mycket imponerande lista på kända artister som
säger att de beundrar dig och The Traumatics."
"The Traumatics är stendöda, vännen. Walnut Surprise är också stendöda."

"Det här är i alla fall vårt förslag", sa Walter. "Det du tjänar på att bygga terrasser betalar vi en
rejäl multipel av, så länge du vill jobba för oss. Vi tänker oss någon form av sommarfestival med
musik och politik. I West Virginia kanske, med ett gäng riktigt starka namn, för att öka
medvetenheten om befolkningsproblemen. Allt helt och hållet fokuserat på unga människor."

"Vi ska när som helst utlysa sommarpraktikplatser för collegestudenter över hela landet", sa
Lalitha. "I Kanada och Latinamerika också. Vi kan finansiera tjugo trettio praktikantplatser
genom fonden som Walter förvaltar. Men först måste vi få det att framstå som väldigt coolt att
ha fixat en sådan praktikantplats. Som värsta häftiga grejen för de coolaste kidsen att göra i
sommar."

"Vin lägger sig inte alls i min förvaltning", sa Walter. "Så länge vi har en blåvit skogssångare på
alla våra trycksaker, får jag göra som jag vill."

"Men det måste hända nu", sa Lalitha. "Ungdomarna håller på och bestämmer sina planer för
sommaren. Vi måste nå ut till dem under de närmaste veckorna."

"Vi kommer att behöva åtminstone ditt namn och ditt porträtt", sa Walter. "Om du vill göra
någon video åt oss, så mycket bättre. Om du vill skriva några låtar åt oss, ännu bättre. Om du
vill slå en signal till Jeff Tweedy och Ben Gibbard och Jack White och ragga upp lite folk som kan
arbeta med festivalen ideellt, eller sponsra den med annonser, vore det bäst av allt."

"Och jättebra om vi kan säga till presumtiva praktikanter att de kommer att få jobba direkt med
dig", sa Lalitha.

"Bara att kunna förespegla dem den minsta lilla kontakt i någon form skulle vara otroligt bra",
sa Walter.

"Om vi kunde sätta på affischen 'Häng med rocklegenden Richard Katz i Washington i sommar'
eller något i den stilen", sa Lalitha.

"Vi måste få det att verka coolt, och vi måste få det att nå ut viralt", sa Walter.

Medan Katz genomled detta bombardemang kände han sig sorgsen och frånvarande. Walter
och fickan hade tydligen blivit helt knäppa av sitt detaljstyrda grubbel på världens jävligheter.
De hade gripits av en idé och övertygat varandra om att tro på den. Hade blåst en bubbla som
sedan hade släppt taget om verkligheten och svävat bort med dem. De verkade inte inse att de
levde i en värld med en befolkning på två personer.

"Jag vet inte vad jag ska säga", sa han.

"Säg ja!" sa Lalitha glittrande.

"Jag ska till Houston ett par dagar", sa Walter, "men jag ska skicka dig några länkar så kan vi
prata mer på tisdag."

"Eller säg ja nu", sa Lalitha.

Deras hoppfulla förväntan var som en outhärdligt stark glödlampa. Katz vände bort blicken och
sa: "Jag ska tänka på saken."

På trottoaren utanför Walker's, medan han sa hej då till flickan, konstaterade han att det inte
fanns några invändningar mot nedre delen av hennes kropp, men det verkade inte spela någon
roll nu, det gjorde bara hans sorg för Walters skull större. Flickan skulle till Brooklyn för att
träffa en kamrat från college. Eftersom Katz lika gärna kunde ta pendeltåget från Penn Station,
gjorde han sällskap med Walter bort mot Canal Street. Framför dem, i den tätnande
skymningen, blinkade de vänligt lysande fönstren på världens mest överbefolkade ö.

"Gud, vad jag älskar New York", sa Walter. "Det är något så fundamentalt fel med Washington."

"Rätt mycket som är fel här också", sa Katz och klev åt sidan för ett framforsande mor-och-
sittvagnsekipage.

"Men det här är åtminstone en riktig stad. Washington är bara en abstraktion. Det handlar bara
om komma närmare makten och inget annat. Ja alltså, det är säkert kul att bo granne med
Seinfeld eller Tom Wolfe eller Mike Bloomberg, men att bo granne med dem är inte själva
grejen med New York. I Washington pratar folk på fullt allvar om hur många meter från John
Kerrys hus deras eget ligger. Själva stadsdelarna är urtrista varenda en, det enda som hetsar
upp folk är närheten till makten. Det är en fetischkultur rakt igenom. Folk får en sorts
orgasmskälva när de berättar att de satt bredvid Paul Wolfowitz på någon konferens eller blev
inbjuden till Grover Norquists frukost. Alla går och nojar dygnet runt och försöker positionera
sig i förhållande till makten. Till och med den svarta kulturen är det något fel på. Det måste nog
kännas hopplösare att vara fattig och svart i Washington än någon annanstans i landet. Man är
inte ens farlig. Man är bara en samvetsfråga."

"Jag måste påminna dig om att Bad Brains och Ian MacKaye kom från D.C."

"Ja, det var en märklig historisk slump."

"Och ändå beundrade vi dem faktiskt i vår ungdom."

"Gud, vad jag älskar tunnelbanan i New York!" sa Walter när han följde Katz ner till den
urinspetsade norrgående perrongen. "Det är så här som människor är ämnade att leva. Hög
förtätning! Hög effektivitet!" Han skänkte de trötta tunnelbaneresenärerna ett välvilligt leende.

Katz tänkte att han borde fråga hur det var med Patty, men han kände sig för feg för att säga
hennes namn. "Men är den där bruden singel eller vadå?" sa han.

"Vem, Lalitha? Nej. Hon har haft samma pojkvän sedan college."

"Bor han också hemma hos er?"

"Nej, han bor i Nashville. Han pluggade till läkare i Baltimore och nu gör han sin AT-
tjänstgöring."

"Och ändå blev hon kvar i Washington."

"Hon har satsat mycket på det här projektet", sa Walter. "Och uppriktigt sagt tror jag att
pojkvännen är på väg bort. Han är indier av den riktigt gamla stammen. Han blev topp tunnor
när hon inte ville följa med honom till Nashville."

"Och vad tyckte du hon skulle göra?"

"Jag försökte få henne att stå på sig. Han kunde ha hittat något liknande i Washington om han
verkligen var angelägen. Jag sa att hon inte behövde offra allting för hans karriär. Hon och jag
har en sorts far-och-dotter-förhållande. Hennes föräldrar är mycket konservativa. Jag tror att
hon uppskattar att arbeta för någon som tror på henne och inte bara ser henne som någons
blivande fru."

"Och bara så att det inte råder något missförstånd", sa Katz, "du är väl medveten om att hon är
kär i dig?"

Walter rodnade. "Jag vet inte. Lite grann kanske. Jag tror faktiskt att det är mest handlar om en
intellektuell idealisering. Mer far-och-dotter."

"Visst, det kan du ju inbilla dig. Försöker du slå i mig att du aldrig har fantiserat om att de där
ögonen strålar upp mot dig medan hennes huvud guppar mot ditt skrev?"

"Herregud, nej nej. Jag undviker att fantisera om sådana saker. Särskilt om en anställd."

"Men du kanske inte alltid lyckas undvika att fantisera om det."

Walter kastade en blick omkring sig för att se om det var någon på perrongen som lyssnade,
och sänkte rösten. "Bortsett från allt annat", sa han, "så tycker jag att det objektivt sett är något
förnedrande med en kvinna på knä."

"Varför prövar du inte och låter henne avgöra den saken?"

"Nej, för att", sa Walter, fortfarande rodnande men också med ett obehagligt litet skratt, "jag
råkar veta att kvinnor är annorlunda funtade än män."

"Vad hände med jämlikhet mellan könen? Jag har för mig att du trodde på det."

"Jag tror i alla fall att om du får en dotter någon gång skulle du nog ha lite större förståelse för
kvinnans synvinkel."

"Du har just skänkt mig mitt bästa argument för att inte vilja ha en dotter."

"Men om du ändå får en kommer du kanske att tillåta dig erkänna den egentligen-inte-så-svår-
att-erkänna-omständigheten att mycket unga kvinnor kan blanda ihop åtrå och beundran och
kärlek till en viss person och inte förstå ..."

"Inte förstå vad?"

"Att för mannen är de bara ett objekt. Att mannen kanske bara vill ha sin, du vet, sin, du vet –
Walters röst sjönk till en viskning – "sin kuk avsugen av någon som är ung och söt. Att det kan
vara det enda han är intresserad av."

"Ursäkta, får inte ihop det", sa Katz. "Vad är det för fel på att bli beundrad? Det där stämmer
inte alls."

"Jag vill faktiskt inte prata om det."

Ett A-tåg kom och de trängde sig in. Nästan genast såg Katz den igenkännande glimten i ögonen
på en grabb i collegeåldern som stod vid dörrarna mittemot. Katz tittade ner och vände sig bort,
men grabben var dumdristig nog att ta honom på axeln. "Ledsen om jag stör", sa han, "men du
är väl han va? Du är Richard Katz."

"Inte lika ledsen som jag kanske", sa Katz.

"Jag ska inte besvära. Jag ville bara säga att jag verkligen gillar dina låtar."
"Okej, mannen, tack för det", sa Katz med blicken i golvet.

"Särskilt dina äldre låtar som jag precis har börjat lyssna på. 'Reactionary Splendor'? Gud alltså.
Den är så jävla grym. Den går i min iPod just nu. Vänta, du ska få höra."

"Det behövs inte. Jag tror dig."

"Okej visst, nej det är klart. Det är klart. Ledsen att jag besvärade. Jag är bara värsta fanset."

" Ingen fara."

Walter följde replikväxlingen med en min lika stenålders som de collegefester som han hade
varit masochistisk nog att gå på med Katz, en min av förundran och stolthet och kärlek och
vrede och den osynliges ensamhet, och inget av det tilltalade Katz, det hade inte gjort det på
college och gjorde det ännu mindre nu.

"Det måste vara väldigt egendomligt att vara du", sa Walter när de kom upp på 34th Street.

"Jag har inget att jämföra med."

"Men samtidigt måste det ändå vara rätt fantastiskt. Jag tror inte på att du inte gillar det på
något plan."

Katz funderade på frågan. "Det är mer en sådan grej att jag skulle tycka det var hemskt om det
försvann, men jag gillar det inte i sig."

"Jag tror att jag skulle gilla det", sa Walter.

"Det tror jag med."

Katz som inte kunde lova Walter någon stjärnstatus följde med honom hela vägen bort till
Amtraks infotavla, som visade fyrtiofem minuters försening för hans södergående Acela.

"Jag tror benhårt på tåg", sa Walter. "Och jag får ständigt sota för det."

"Jag kan vänta med dig", sa Katz.

"Nej, det behövs inte, det behövs inte."

"Jo, får jag bjuda dig på en cola. Eller har D.C. äntligen fått dig att börja dricka?"

"Nej, fortfarande absolutist. Trots att det låter så dumt."

Katz såg tågförseningen som ett tecken på att ödet ville att ämnet Patty skulle föras på tal. När
han förde det på tal, i baren på stationen, till de enerverande lätena från ett Alanis Morissette-
spår blev Walters blick emellertid hård och fjärrskådande. Han drog efter andan som för att
svara, men det kom inga ord.

"Måste vara lite knepigt för er två", försökte Katz. "Att ha tjejen där uppe och kontoret där
nere."

"Jag vet inte vad jag ska säga, Richard. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara."

"Funkar det annars? Gör Patty något spännande?" "Hon arbetar på ett gym i Georgetown.
Räknas det som spännande?" Walter skakade bistert på huvudet. "Jag har levt ihop med en
deprimerad människa så väldigt länge nu. Jag vet inte varför hon är så olycklig, jag vet inte
varför hon inte kan ta sig ur det. Ett kort tag, ungefär då vi flyttade till Washington, verkade det
som om hon mådde bättre. Hon hade gått hos en terapeut i St. Paul som fick henne att sätta i
gång med någon sorts skrivprojekt. Någon form av berättelse eller dagbok om sitt liv som hon
är väldigt hemlighetsfull och förtegen om. Så länge hon höll på med den var det mesta rätt okej.
Men de senaste två åren har det i stort sett bara varit jobbigt. Planen var att hon skulle skaffa
ett jobb så fort vi kom till Washington och liksom börja på ny kula, men det är lite svårt i hennes
ålder när man inte har några efterfrågade specialkunskaper. Hon är väldigt skärpt och väldigt
stolt och hon stod inte ut med att få nej gång på gång och hon stod inte ut med att börja längst
ner på botten. Hon försökte med volontärarbete, höll på med fritidsidrott på skolor i D.C., men
det funkade inte heller. Till slut fick jag henne att pröva med antidepressiva som jag tror kunde
ha hjälpt om hon hade hållit ut, men hon gillade inte hur de påverkade henne, och hon var
faktiskt direkt outhärdlig när hon gick på dem. Hon blev alldeles hispig och hon hoppade av
innan de hann justera doseringen. Och till slut, förra hösten, så mer eller mindre tvingade jag
henne att söka jobb. Inte för min skull – jag har alldeles för bra betalt, och Jessica har slutat
skolan nu och Joey är inte mitt ansvar längre. Men hon hade inget att göra, och jag märkte att
det förlamade henne. Jobbet som hon valde att söka var att sitta i receptionen på ett gym.
Visst, det är ett utmärkt gym – en av mina styrelseledamöter går där och åtminstone en av
mina större donatorer. Och där sitter hon, där sitter min fru, som är en av de intelligentaste
människor jag känner, och drar deras medlemskort och önskar dem en härlig workout.
Dessutom börjar hon fastna i ett riktigt motionsmissbruk. Hon tränar minst en timme per dag,
minimum – hon är jättesnygg. Och sedan kommer hon hem vid elvatiden med hämtmat, och
om jag är i stan äter vi tillsammans och hon frågar mig varför jag fortfarande låter bli att ha sex
med min assistent. Ungefär som du nyss, fast inte lika detaljerat. Inte lika oförblommerat."

"Sorry. Jag fattade inte."

"Nej, hur skulle du kunna det? Vem hade trott det? Jag svarar på samma sätt varenda gång, och
det är att det är henne jag älskar, det är henne jag vill ha. Och sedan byter vi samtalsämne. Till
exempel, de senaste veckorna – mest för att göra mig vansinnig tror jag – har hon pratat om att
fixa tuttarna. Det är så att jag vill gråta, Richard. Ingenting är ju fel på henne. Ingenting på
utsidan. Det är så fullständigt befängt. Men hon säger att hon snart ska dö och hon tycker att
det vore intressant att se hur det skulle kännas att ha lite barm, innan hon dör. Hon säger att
det skulle kunna vara en hjälp för henne att ha något att spara till, nu när ..." Walter skakade på
huvudet.

"Nu när vadå."

"Inget. Hon gjorde något annat med sina pengar förut, något som jag tyckte var mycket dumt."

"Är hon sjuk? Är det något med hälsan?"

"Nej. Inte kroppsligen. Med snart tror jag hon menar någon gång de närmaste fyrtio åren. På
samma sätt som vi alla snart ska dö."

"Det var verkligen tråkigt att höra, hördu. Jag hade ingen aning."

Ett fyrtorn inne i Katz svarta Levi's, en sedan länge overksam sändare som begravts av en mer
utvecklad civilisation, spratt gnistrande till liv. När han borde ha känt skuld, blev han i stället
hård. Å, kukens klärvoajans: den kunde se framtiden i en blink, och låta hjärnan leka tafatt och
finna den rätta vägen från ett tilltäppt nu till förutbestämt utlopp. Katz förstod på Walters
berättelse att Patty, i sitt till synes slumpmässiga kringirrande i livet i själva verket mycket
målmedvetet hade trampat upp tecken i ett sädesfält, och fått fram ett meddelande som var
otydbart för Walter på marknivå men hur tydligt som helst för Katz på hög höjd. DET ÄR INTE SLUT, DET
. Överensstämmelserna mellan hans liv och hennes var nästan kusliga: en kort period
ÄR INTE SLUT
av kreativ produktivitet, följd av en stor för-

ändring som blir en besvikelse och en enda soppa, följd av droger och desperation, följt av
beslutet att hoppa på ett fånigt jobb. Katz hade tagit för givet att hans situation berodde på att
framgången hade kört slut på honom, men han insåg nu att det också var så att hans värsta år
som låtskrivare hade sammanfallit exakt med de år då han inte hade haft kontakt med Walter
och Patty Berglund. Och nej, han hade inte tänkt särskilt mycket på Patty de senaste två åren,
men han kunde känna det nu, i brallorna, att det mest var för att han hade utgått från att deras
affär var historia.

"Hur är det med Patty och tjejen, kommer de överens?"

"De talar inte med varandra", sa Walter.

"Inga polare alltså."

"Nej, jag menar precis det att de inte säger ett ord till varandra. Båda vet när den andra brukar
vara i köket. De gör allt de kan för att undvika varandra."

"Och vem av dem började?"

"Jag vill inte prata om det."

"Okej."

I barens högtalare hördes "That's What I Like About You". Katz tyckte det kändes som det
perfekta soundtracket till neonskylten som skrek Bud Light, de imiterade tiffanylamporna, det
sunkiga möblemanget i slitstark PVC med ingrodd pendlarlort. Han kände sig fortfarande
någorlunda säker på att han skulle slippa höra någon av sina egna låtar på ett sådant här ställe,
men han visste att den säkerheten bara gällde med avseende på grad, inte på kategori.

"Patty har bestämt sig för att hon inte gillar någon under trettio", sa Walter. "Hon har skaffat
sig fördomar mot en hel generation. Och eftersom hon är hon, så kan hon säga rätt kul saker
om det. Men allteftersom har det blivit riktigt hätskt och obehärskat."

"Samtidigt som du verkar vara alldeles betagen i den yngre generationen", sa Katz.

"Det enda som krävs för att vederlägga en allmän regel är ett undantag. Jag har åtminstone två
jättefina i Jessica och Lalitha."

"Men inte Joey?"

"Och om det finns två", sa Walter, som om han inte ens hade hört sin son nämnas, "måste det
finnas många fler. Det är förutsättningen för det jag vill uppnå i sommar. Förlita mig på att unga
människor fortfarande har något i skallen och ett samhällsengagemang och sedan ge dem
något att jobba med."

"Vi är verkligen olika du och jag", sa Katz. "Jag kör inte med visioner. Jag kör inte med tro. Och
jag har inget tålamod med kidsen. Det kommer du väl ihåg, va?"

"Jag kommer ihåg att du ofta har fel när det gäller dig själv. Jag tror att du tror på mycket mer
än du vill erkänna. Du har en hel kult omkring dig tack vare din integritet."
"Integritet är ett neutralt värde. Hyenor har också integritet. De är hyena rakt igenom."

"Men vad menar du då, skulle jag inte ha ringt?" sa Walter med en skälvning på rösten.
"Någonstans ville jag inte besvära dig, men Lalitha övertalade mig."

"Nej, det var bra att du ringde. Det var alldeles för länge sedan."

"Jag trodde väl att du hade vuxit ifrån oss eller något. Jag vet ju att jag inte är någon cool typ.
Jag tänkte att du var klar med oss."

"Sorry. Jag fick bara så jäkla mycket att göra."

Men Walter hade börjat bli upprörd, nästan tårögd. "Det kändes faktiskt som om du skämdes
för mig. Vilket jag i och för sig förstår, men det känns ändå inget vidare. Jag trodde vi var
vänner."

"Jag sa ju att jag är ledsen för det", sa Katz. Han blev arg både för Walters känsloutbrott och för
det ironiska eller det orättvisa i att behöva be om ursäkt, två gånger, för att han hade försökt ta
hänsyn till honom. Det var annars hans princip att aldrig be om ursäkt överhuvudtaget.

"Jag vet inte vad jag väntade mig", sa Walter. "Men kanske någon antydan om att du fick hjälp
av Patty och mig. Att du skrev alla de där låtarna i min mors hus. Att vi är dina äldsta vänner.
Jag tänker inte tjata om det här, men jag vill rensa luften och låta dig få veta hur jag har känt
det, så behöver jag inte känna det så mer."

Den ilskna rusningen i Katz blod var helt i linje med kukens spådomar. Jag ska ta hänsyn till dig
på ett annat sätt nu, min vän, tänkte han. Vi ska klara upp en del ouppklarade saker och du och
tjejen kommer att tacka mig för det.

"Det är bra att rensa luften", sa han.

KVINNOLAND
U nder sin uppväxt i St. Paul hade Joey Berglund oräkneliga gånger blivit intalad att hans liv
var förutbestämt att bli lyckligt. Just så som de stora halvbackarna talar om ett fantastiskt
springspel över öppen plan, känslan av att bryta och kryssa igenom ett försvar som rör sig i slow
motion, med hela upplägget lika överskådligt och momentant glasklart som ett videospel på
nybörjarnivå, just så hade han upplevt varenda fas i sitt liv under sina arton första levnadsår.
Allt i världen var honom givet och han tog glatt emot. Han kom till Charlottesville för att inleda
sina collegestudier med perfekta kläder och perfekt frisyr och upptäckte att skolan hade parat
ihop honom med en idealisk rumskamrat från NoVa (ortsbefolkningens namn på ett av
Washingtons närområden som var norra delen av Virginia). I två och en halv vecka verkade det
som om college skulle bli en förlängning av den värld han redan var hemma i, fast bättre. Han
var så övertygad om det – tog det så fullständigt för givet – att på morgonen den elfte
september överlät han åt sin rumskompis Jonathan att hålla koll på de brinnande tornen och
Pentagon medan han stack iväg till sin föreläsning i Ekon 201. Inte förrän han kom fram till den
stora hörsalen och såg att den var praktiskt taget tom, fattade han att det var en riktigt allvarlig
malör som hade inträffat.

Hur mycket han än försökte under dagarna och veckorna som följde kunde han inte erinra sig
vad han hade tänkt när han sprang genom det nästan övergivna campus. Det var ytterst olikt
honom att vara så korkad, och den djupa harm som då överväldigade honom på
kemiinstitutionens trappa, blev grogrunden för hans glödande privata ilska över
terroristattackerna. Senare, när bekymren började tillta i hans liv, föreföll det honom som om
den lyckliga stjärna, som hans barndom hade lärt honom att betrakta som sin födslorätt, hade
övertrumfats av ett fall av pyramidal otur som var så orättfärdigt att det inte ens kunde vara
sant. Han väntade länge på att denna orättfärdighet, detta svek skulle uppdagas och att allt
skulle ställas till rätta igen så att han kunde få uppleva den collegetid han hade räknat med. När
det inte skedde greps han av en vrede vars specifika måltavla vägrade att ställa sig i blickfånget.
Med facit i hand liknade missdådaren nästan bin Ladin men inte helt. Missdådaren var något
outgrundligare, något icke politiskt, något strukturellt ondskefullt, liksom en skev sten i
trottoaren sätter krokben för en och får en att stupa på näsan när man i all oskuldsfullhet är ute
och promenerar.

Under dagarna efter elfte september framstod plötsligt allting som så extremt dumt, tyckte
Joey. Det var dumt att man höll en "tröstevaka" utan någon tänkbar praktisk anledning, det var
dumt att folk satt och glodde på samma filmsnuttar av katastrofen om och om igen, det var
dumt att grabbarna i Chi Phi hängde upp en "stöd"-banderoll på sitt hus, det var dumt att
footballmatchen mot Penn State ställdes in, det var dumt att så många lämnade parken och
åkte hem för att vara med sina familjer (och det var urdumt att alla på Virginia sa "parken" i
stället för "campus"). De fyra liberala killarna i Joeys korridor hade ändlösa dumma diskussioner
med de tjugo konservativa killarna, som om det fanns någon som brydde sig det minsta om vad
en hop artonåringar hade för åsikter om Mellanöstern. Det var otroligt dumt som det fjäskades
för de studenter som hade mist släktingar eller vänner till familjen i attackerna, som om alla
andra former av ond bråd död som ständigt skedde i världen var av mindre betydelse, och det
utbröt dumma applåder när en hel minibuss full med äldre studenter högtidligt rullade iväg till
New York för att bispringa dem som arbetade vid Ground Zero, som om det inte fanns nog med
folk i New York som kunde sköta den saken. Joey ville bara att allting skulle återgå till det
normala igen så fort som möjligt. Det kändes som om han hade drämt sin gamla Discman i en
vägg så att lasern knuffats ur ett spår som han just lyssnade på och in på ett spår som han inte
alls kände igen och inte alls gillade och inte heller kunde få stopp på. Det dröjde inte länge
förrän han kände sig så ensam och isolerad och utsvulten på allt han var van vid att han begick
det ganska allvarliga misstaget att tillåta att Connie Monaghan tog en Greyhoundbuss till
Charlottesville för att hälsa på honom, och därmed rasera en hel sommars grundarbete för att
göra henne beredd på det ofrånkomliga slutet på deras relation.

Hela sommaren hade han slitit hårt för att inpränta i Connie hur viktigt det var att de inte
träffades på minst nio månader för att kunna testa sina känslor för varandra. Tanken var att de
på var sitt håll skulle utveckla en egen självständig identitet och se om de där självständiga
identiteterna fortfarande passade ihop, men för Joeys del var det där inte mer ett "test" än ett
kemiexperiment i nian var forskning. Det skulle sluta med att Connie blev kvar i Minnesota
medan han satsade på sin karriär som affärsman och träffade flickor som var mer spännande
och erfarna och hade bättre kontakter. Så hade han i alla fall tänkt sig det hela före elfte
september.

Han såg till att lägga in Connies besök just när Jonathan var hemma i NoVa och firade någon
judisk helg. Från fredag till söndag höll hon sig på Joeys säng med weekendväskan bredvid sig
på golvet, som om hon ville minimera sina avtryck. När Joey gjorde ett allvarligt försök att läsa
Platon inför en tidig lektion på måndagen hängde hon över fotona i hans skolkatalog från första
året och skrattade åt sådana som gjorde konstiga miner eller hade pinsamma namn. Bailey
Bodsworth, Crampton Ott, Taylor Tuttle. Enligt Joeys tillförlitliga summering hade de sex vid
åtta tillfällen på fyrtio timmar samtidigt som de upprepade gånger blev höga på den
hydroponiska bud hon hade tagit med sig. När det blev dags att följa henne tillbaka till
busstationen laddade han hennes mp3-spelare med en massa nya låtar för den påfrestande
tjugo timmar långa resan hem till Minnesota. Den sorgliga sanningen var att han kände ett
ansvar för henne, visste att han trots det måste göra slut med henne, och inte kunde komma på
hur.

På busstationen tog han upp frågan om hennes skolgång som hon hade lovat att fortsätta med,
men på sitt hårdnackade sätt utan någon förklaring inte hade gjort, hur det nu kom sig.

"Du måste börja med några ämnen nu i januari", sa han. "Börja på Inver Hills så får du kanske
flytta över till högskolan nästa år."

"Okej", sa hon.

"Du är ju intelligent", sa han. "Du kan inte bara fortsätta och jobba som servitris."

"Okej." Hon tittade uppgivet bort mot kön som bildades vid bussen hon skulle ta. "Jag ska göra
det för din skull."

"Inte för min skull. För din egen. Som du lovade."

Hon skakade på huvudet. "Du vill att jag ska glömma dig, så enkelt är det."

"Det är inte sant, inte alls sant", sa Joey fast det var ganska sant.

"Jag ska börja plugga", sa hon. "Men det kommer inte att göra att jag glömmer dig. Ingenting
kan göra att jag glömmer dig."
"Nej nej", sa han, "men vi behöver fortfarande komma underfund med oss själva. Både du och
jag behöver utvecklas lite."

"Jag har redan kommit underfund med mig själv."

"Fast du kanske har fel. Du kanske fortfarande behöver ..."

"Nej", sa hon. "Jag har inte fel. Jag vill bara vara ihop med dig. Det är det enda jag vill med mitt
liv. Du är den bästa i hela världen. Du kan göra precis vad du vill och jag kan ge dig stöd och
hjälp. Du kan äga en massa företag och jag kan jobba för dig. Eller du kan ställa upp i
presidentvalet och då kan jag arbeta för din kampanj. Jag kan göra allt det där som ingen annan
vill göra. Om du behöver någon som bryter mot lagen, då gör jag det för din skull. Om du vill ha
barn, då tar jag hand om dem för din skull."

Joey var medveten om att han måste hålla huvudet kallt för att svara på detta rätt oroväckande
manifest, men dessvärre var han fortfarande lite påtänd.

"Ja, men då vill jag att du gör så här", sa han. "Jag vill att du tar en collegeexamen. För att,
liksom", tillade han oförståndigt, "om du ska arbeta för mig till exempel, då måste du ju kunna
en massa olika saker."

"Det är därför jag sa att jag ska plugga för din skull", sa Connie. "Hörde du inte på?"

Han började förstå, på ett sätt som han inte hade gjort i St. Paul, att priset man får betala för
vissa saker inte alltid framgår vid första ögonkastet: att den riktigt stora upptrissningen av
räntorna på hans förlustelser i high school ännu kunde ligga framför honom.

"Bäst att du ställer dig i kön", sa han. "Om du vill ha en bra plats."

"Okej."

"Och sedan", sa han, "tycker jag att vi ska vänta minst en vecka med att ringa. Vi måste börja
hålla lite mer på reglerna igen."

"Okej", sa hon och gick lydigt mot bussen. Joey följde efter med hennes väska. Han behövde
åtminstone inte oroa sig för att hon skulle ställa till med några scener. Hon hade aldrig skämt ut
honom, aldrig insisterat på att gå hand i hand på gatan, aldrig klängt, aldrig tjurat, aldrig
förebrått. Hon sparade all lidelse till de stunder de var ensamma, i det avseendet var hon
expert. När bussdörrarna gick upp högg hon honom med en enda brännande blick och gav
sedan väskan till chauffören och klev på. Det var inget tjafs med att vinka i fönstret eller kasta
slängkyssar. Hon stoppade hörlurar i öronen och hasade ner utom synhåll.

Det blev inget tjafs under de följande veckorna heller. Connie avhöll sig lydigt från att ringa, och
medan den nationella hysterin började lägga sig och hösten förtätades över Blue Ridge
Mountains, där den dröjde sig kvar med halmgult solsken och mäktiga dofter från varm
gräsmatta och gulnande blad gick Joey på footballmatcher för att följa Cavaliers brakförluster
och tränade i gymmet och lade på sig ett betydande antal ölkilon. I sitt umgängesliv drogs han
till korridorkamrater från förmögna familjer som trodde på att lägga bombmattor över den
islamska världen tills den hade lärt sig att uppföra sig ordentligt. Han hörde själv inte hemma på
högerkanten men trivdes bra med sådana som gjorde det. Att skända Afghanistan var inte
direkt vad hans vilsenhet krävde, men det var tillräckligt nära för att skänka en viss tröst.

Först när så mycket öl hade intagits att det allmänna samtalet kunde styras över till sex kände
han sig isolerad. Hans historia med Connie var för konstig och för intensiv – för ärlig, för
hoprörd med kärlek – för att ha något värde som skrytsam bytesvara. Han föraktade men
avundades samtidigt sina korridorkamrater för deras samfällda övermod, deras porriga
redovisningar för vad de ville göra med de sexigaste fräschingarna i skolkatalogen eller påstod
sig ha gjort vid enstaka tillfällen när de var aspackade, och tydligen utan ånger eller efterföljder,
med olika aspackade tjejer på deras internat och högskolor. Hans korridorpolares trånad var till
största delen ännu fokuserad på avsugningen, som Joey av allt att döma var fullkomligt ensam
om att betrakta som föga mer än en glorifierad runkning, ett litet tidsfördriv på
parkeringsplatsen under lunchrasten.

Masturbation som sådan var en förnedrande utsvävning vars nytta han trots allt lärde sig att
värdesätta då han försökte avvänja sig från Connie. Den tillflykt han helst valde för sin
urladdning var handikapptoaletten på naturvetenskapliga biblioteket. I beställningsdisken där
drog han in 7,65 dollar i timmen på att läsa kursböcker och Wall Street Journal och emellanåt
plocka fram litteratur åt töntarna på naturvetenskapen. Att han lyckats skaffa sig en
jobba/plugga-plats i beställningsdisken upplevde han som ytterligare ett bevis på att det var
hans lott att ha tur här i livet. Han tyckte det var ofattbart att biblioteket fortfarande hade
tryckt material i sin ägo som var så rart och av så allmänt intresse att det måste bevakas på
speciella hyllor och aldrig fick lämna huset. Det var ju givet att hela rubbet skulle vara
digitaliserat inom några år. Många av de beställda böckerna var skrivna på fordom populära
främmande språk och illustrerade med praktfulla färgplanscher; särskilt tyskarna på
artonhundratalet hade varit flitiga katalogisatörer av mänsklig kunskap. Det kunde till och med
skänka en smula värdighet åt masturbationen att använda sig av en hundra år gammal tysk
sexualanatomisk atlas som hjälpmedel. Han visste att han förr eller senare måste bryta
tystnaden och ringa till Connie, men mot slutet av varje kväll, sedan han tryckt ner
paddelhandtagen på handikappkranarna för att spola ut sina gameter och prostatavätskor i
avloppet, beslöt han att ta chansen och vänta ännu en dag, tills han slutligen en kväll i
beställningsdisken, just den dag han hade kommit på att han nog hade väntat en dag för länge,
blev uppringd av Connies mamma.

"Carol", sa han älskvärt. "Hur står det till?"

"Hej, Joey. Du förstår säkert varför jag ringer."

"Nej, det gör jag inte om jag ska vara ärlig."

"Jo, du har mer eller mindre krossat vår lilla rarings hjärta, så det så."

Det vände sig i magen på honom när han drog sig undan in mellan hyllorna. "Jag skulle precis
ringa henne i kväll", sa han.

"I kväll. Säger du det. Du skulle ringa henne i kväll."

" Ja."

"Hur kommer det sig att jag inte tror dig?"

"Jag vet inte."

"Hon har hur som helst gått och lagt sig så det var bra att du inte ringde. Hon gick och lade sig
utan att äta någonting alls. Hon gick och lade sig klockan sju."

"Tur att jag inte ringde då."

"Det här är inte roligt, Joey. Hon är jättedeprimerad. Du har gett henne en depression och du
måste sluta med att konstra så här. Fattar du det? Min dotter är ingen hund som du kan binda
fast vid en parkeringsautomat och sedan bara glömma."

"Du borde kanske skaffa lite antidepressiva piller åt henne."

"Hon är inget litet husdjur som du kan lämna kvar i baksätet med rutorna uppe", sa Carol som
blev alltmer förtjust i sin metafor. "Vi är en del av ditt liv, Joey. Jag tycker nog att vi förtjänar lite
mer än det absolut ingenting som du har gett oss. Den här hösten har varit en hemsk och
uppskakande tid för oss alla och du har lyst med din frånvaro, så det så."

"Nu har jag ju faktiskt lektioner och sådant jag måste gå på."

"Så mycket att göra va, att du inte hinner med fem minuter i telefon. Efter tre och en halv
veckas total tystnad."

"Jag tänkte faktiskt ringa i kväll."

"Vi kan till och med strunta i Connie", sa Carol. "Vi kan lämna Connie utanför ett litet tag. Du
och jag har bott ihop som en familj i nästan två års tid. Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig
själv säga detta, men jag börjar ana så smått vad du utsatte din mamma för. Faktiskt. Jag har
inte fattat hur kallsinnig du är förrän nu den här hösten."

Joey riktade ett betryckt leende mot taket. Det hade alltid varit något som inte riktigt stämde i
hans mellanhavanden med Carol. Hon var vad internatskolepojkarna i hans korridor och
studentklubbskumpanerna som svansade för honom brukade kalla en MILF (en akronym som
enligt Joey lät lite imbecill eftersom T:et för "to" var utelämnat). Trots att han i vanliga fall sov
utmärkt hade det varit vissa nätter, under den tid han bodde hos familjen Monaghan, då han
hade vaknat i Connies säng med underliga ångestfyllda föraningar om sig själv: som den
ovetande och förfärade intränglingen i sin systers säng, till exempel, eller som vådaskytten av
en spik rakt in i Blakes panna med Blakes spikpistol eller konstigast av allt, som den uppresta
lyftkranen vid en hamn vid Stora sjöarna, där hans horisontella lem svängde tunga containrar
från däcket på ett moderskepp och försiktigt satte ner dem på en mindre och planare pråm. De
här synerna hade en benägenhet att infalla efter ögonblick av otillbörlig kontakt med Carol –
skymten av hennes nakna stjärt genom den gläntande dörren till hennes och Blakes sovrum;
samförståndsblinkningen hon gav Joey när Blake rapade vid matbordet; det långrandiga och
detaljerade resonemanget hon bestod honom (illustrerat med målande anekdoter från sin egen
vårdslösa ungdom) för att förklara att hon ordnat så att Connie började med Pillret. Eftersom
Connie av naturen var oförmögen att bli sur på Joey hade det blivit hennes mors sak att notera
hennes missnöje. Carol var Connies grälsjuka språkrör, hennes öppenhjärtiga förkämpe, och
ibland, på helgkvällar när Blake var ute med polarna, fick Joey för sig att han var den som låg i
mitten i en veritabel trekant, medan Carols mun malde på om allt som Connie inte ville säga,
och Connie tyst gjorde allt det med Joey som Carol inte kunde göra, och Joey vaknade med ett
ryck frampå småtimmarna med en känsla av att ha snärjts i något som inte riktigt stämde. Mom
I'd Like Fuck.

"Men vad tycker du jag ska göra då?" sa han.

"Ja, till att börja med vill jag att du beter dig mer som en ansvarskännande pojkvän."

"Jag är inte hennes pojkvän. Vi har ett hiatus."

"Vad är hiatus för något? Vad betyder det?"

"Det betyder att vi experimenterar med att vara ifrån varandra."

"Det är inte vad Connie säger. Connie säger att du vill att hon ska plugga och lära sig
administration och så och bli din hjälpreda i din karriärjakt."

"Carol", sa Joey. "Hör på mig nu. Jag var påtänd när jag sa det. Av misstag sa jag fel saker när jag
var hög på den där otroligt starka majan som Connie köper."

"Tror du inte jag vet att hon röker maja? Tror du Blake och jag saknar luktsinne? Du berättar
inget för mig som jag inte redan vet. Det enda du gör är att du framstår som en jävla taskig
pojkvän när du skvallrar på henne."

"Det jag vill ha sagt är att det var fel det jag sa. Och jag har inte haft en chans att rätta till det
för vi var överens om att inte prata med varandra på ett tag."

"Och vem bär skulden för det? Du vet att du är som en gud för henne. Formligen en gud, Joey.
Om du säger åt henne att hålla andan då håller hon andan tills hon tuppar av. Om du säger åt
henne att gå och sätta sig i ett hörn, då kommer hon att sitta i det där hörnet tills hon faller
ihop av svält."

"Jaha, och vems fel är det?" sa Joey.

"Ditt."

"Nej, Carol. Det är ditt. Det är du som är förälder. Det är i ditt hus hon bor. Jag råkade bara
komma förbi."

"Ja, och nu går du din egen väg, utan att ta ditt ansvar. Och då har du nästan gift dig med
henne. Och då har du varit medlem i vår familj."

"Stopp där. Stopp stopp. Jag går första året i college. Fattar du vad det innebär? Liksom, hur
absurt det är att vi ens har det här samtalet?"

"Jag fattar att när jag var ett år äldre än vad du är nu, hade jag en liten dotter och var tvungen
att klara mig själv helt och hållet."

"Och hur har det gått för dig?"

"Inte så illa ska du veta. Jag hade inte tänkt säga det här, eftersom det fortfarande är så tidigt,
men eftersom du frågar så kan jag tala om att Blake och jag ska ha en liten bebis. Vår lilla familj
ska snart bli lite större."

Det tog Joey några sekunder att greppa att hon just hade berättat att hon väntade barn.

"Hör du", sa han, "jag är på jobbet fortfarande. Grattis och så där förstås. Men jag är upptagen
just precis nu."

"Upptagen. Visst."

"Jag lovar ringa henne i morgon eftermiddag."

"Nej tyvärr", sa Carol, "det räcker inte. Du måste komma hit på en gång och vara med henne ett
tag."

"Det är omöjligt."
"Kom till Thanksgiving då och stanna en vecka. Så kan vi ha en trevlig familjehelg alla fyra. Då
får hon något att se fram emot, och du kan själv se hur deppig hon är."

Joey hade planer på att fira helgen i Washington med rumskompisen Jonathan som hade en
storasyster, juniorstudent på Duke, som antingen blev vilseledande bra på kort eller var någon
man helt enkelt inte fick missa att träffa i verkliga livet. Systern hette Jenna, vilket fick Joey att
associera henne med tvillingarna Bush och allt festande och lättsinne som låg i namnet Bush.

"Jag har inte råd med flygbiljetten", sa han.

"Du kan ta bussen precis som Connie gjorde. Eller duger inte bussen åt Joey Berglund?"

"Dessutom har jag andra planer."

"Men då får du vara så god och ändra på dina planer", sa Carol.

"Din flickvän som du har varit ihop med i fyra år är djupt deprimerad. Hon gråter timmar i
sträck, hon äter inte. Jag fick lov att prata med hennes chef på Frost's för att hon inte skulle få
sparken, för hon kommer inte ihåg beställningar, hon rör ihop saker, hon ler aldrig. Det skulle
inte förvåna mig om hon röker på när hon är på jobbet. Sedan kommer hon hem och går direkt
och lägger sig och blir liggande. När hon har eftermiddagspasset måste jag köra hela vägen hem
på lunchen för att se till att hon har stigit upp och klätt på sig, för hon vägrar svara i telefon.
Sedan måste jag köra henne till Frost's och kolla så att hon går in. Jag försökte skicka Blake i
mitt ställe, men hon pratar inte med honom längre och hon gör inte som han säger. Ibland tror
jag att hon på pin kiv försöker göra livet surt för oss, för att du inte är här. När jag ber henne gå
till doktorn säger hon att det inte är en doktor hon behöver. När jag frågar henne vad det är
hon försöker säga, och vad hon har för planer för framtiden, säger hon att hennes plan är att
vara ihop med dig. Det är den enda plan hon har. Så vad du än har för egna små planer för
Thanksgiving får du allt ta och ändra dem."

"Jag ska ringa henne i morgon sa jag."

"Tror du på allvar att du kan ha min dotter som knullkompis i fyra år och sedan bara sticka när
det passar dig? Är det verkligen vad du tror? Hon var ett barn när du inledde ett förhållande
med henne."

Joey tänkte på den historiska dagen i hans gamla trädkoja när Connie hade gnidit sig i skrevet
på sina avklippta shorts och sedan tagit hans något mindre hand och visat honom var han skulle
ta på henne; hur lite övertalning som hade krävts. "Jag var förstås ett barn jag med", sa han.

"Lilla vän, du har aldrig varit barn", sa Carol. "Du var alltid så lugn och kontrollerad. Tro inte att
jag inte kände dig när du var liten bebis. Du skrek inte ens, inte någonsin! Jag har aldrig sett
något liknande i hela mitt liv. Du grät inte ens när du slog i tån. Hela ansiktet skrynklade ihop
sig, men det hördes inte ett pip."

"Jo, jag grät. Jag minns absolut att jag grät."

"Du utnyttjade henne, du utnyttjade mig, du utnyttjade Blake. Och nu tror du att du bara kan
vända oss ryggen och sticka? Tror du att det är så det går till här i världen? Tror du att vi finns
här för dina privata behov allihop?"

"Jag ska försöka få henne att gå till läkare så hon kan få recept på någonting. Men Carol, jag
måste säga, det är ett väldigt märkligt samtal det här. Inget bra samtal."
"Bäst att du vänjer dig då, för det kommer att upprepas i morgon också och i övermorgon och i
övermorgons morgon och i övermorgons övermorgon ända tills jag hör dig säga att du kommer
hit till Thanksgiving."

"Jag kommer inte till Thanksgiving." "Nehej, men då får du vänja dig vid att jag ringer."

När biblioteket stängde gick han ut i det kyliga mörkret och satte sig på en bänk utanför
studenthemmet, smekte sin mobil och försökte komma på någon han kunde ringa. I St. Paul
hade han gjort klart för alla han kände att det var tabu att prata om vad han gjorde med
Connie, och i Virginia hade han hållit förbindelsen hemlig. Nästan varenda en på hans
studenthem hade dagligen kontakt med sina föräldrar, och även om det gjorde honom oväntat
tacksam mot sina egna föräldrar som hade varit mycket mer avslappnade och tagit större
hänsyn till hans önskemål än han hade förstått att uppskatta så länge han bodde granne med
dem, utlöste det också något som liknade en känsla av panik. Han hade begärt sin frihet, de
hade gett honom den, och nu fanns det ingen återvändo. Det hade uppstått en kortvarig skur
av telefonerande inom familjen efter elfte september, men pratet hade mest varit opersonligt,
med mamma som skämtsamt pladdrade på om att hon inte kunde sluta titta på CNN fast hon
var övertygad om att det var skadligt att titta så mycket på CNN, pappa som tog tillfället i akt
att lufta sina mångåriga antipatier mot organiserad religion i alla former och Jessica som
briljerade med sina kunskaper om ickevästerländska kulturer och förklarade det legitima i deras
klankande på USA:s imperialism. Jessica stod absolut längst ner på den lista över personer som
Joey skulle ringa i ett nödläge. Kanske om hon var den sista bekanting han hade kvar i livet och
han hade tagits till fånga i Nordkorea och var beredd att uthärda en bister uppläxning: kanske
då.

Som för att markera för sig själv att Carol hade haft fel grät han en skvätt i mörkret där på
bänken. Grät för Connie i hennes elände, grät för att han hade lämnat över henne till Carol – för
att han inte var den som kunde rädda henne. Sedan torkade han tårarna och ringde till sin egen
mamma, vars telefon Carol troligen kunde höra ringa om hon stod i ett fönster och lyssnade.

"Joseph Berglund", sa hans mor. "Jag tycker mig minnas att jag har hört det namnet förut."

"Hej mamma."

Omedelbar tystnad.

"Ledsen att jag inte har hört av mig på ett tag", sa han.

"Nåja", sa hon, "det har ju inte hänt något särskilt här hemma förutom en massa
mjältbrandslarm, en sanslöst orealistisk fastighetsmäklare som försöker sälja vårt hus och
pappa som flyger fram och tillbaka till Washington stup i kvarten. Visste du att de tvingar alla
som flyger till Washington att sitta still på sin plats en hel timme innan de landar? En rätt knäpp
regel tycker jag. Jamen hur tänker de då? Att terroristerna ska avblåsa sina onda planer för att
skylten spänn fast säkerhetsbältet är tänd? Pappa säger att de knappt hinner upp i luften förrän
flygvärdinnorna börjar säga åt folk att snabba sig in på toa för snart är det för sent. Och sedan
börjar de dela ut stora burkar med dricka."

Hon lät som en grumsande gammal tant, inte den starka livskraft som han fortfarande drömde
om när han tillät sig att tänka på henne. Han måste knipa ihop ögonen hårt för att värja sig mot
nya tårar. Allt han hade gjort de senaste tre åren som hade med henne att göra var avsett att
förhindra sådana intima och påträngande samtal som de hade haft när han var yngre: att få
henne att hålla klaffen, lära henne att lägga band på sig, få henne att sluta trakassera honom
med sitt bräddfulla hjärta och sitt ocensurerade jag. Och nu när lärotiden var avslutad och hon
snällt och lydigt utbytte banaliteter med honom kändes det som om hon fattades honom och
han ville få det ogjort.

"Får jag lov och fråga om du mår bra?" sa hon.

"Ja, jag mår bra."

"Livet leker i de forna slavtrakterna?"

"Jodå, det är toppen. Vi har haft fint väder."

"Just det, det är fördelen med att växa upp i Minnesota. Var man än hamnar senare i livet
kommer vädret att vara bättre."

"Jepp."

"Bra bra bra. Bra bra bra. Det var trevligt att du ringde, Joey. Jag vet ju att du inte måste, så det
var trevligt att du gjorde det. Du har några riktiga fans här hemma."

En hjord förstaårsgrabbar stormade nerför studenthemmets trappa och ut på gräsmattan,

hojtande med röster förstärkta av öl. "Jo-eeee, Jo-eeee", råmade de tillgivet. Han besvarade
deras entusiasm med en kort nick.

"Låter som om du har några riktiga fans där borta också", sa hon.

"Jepp."

"Min populära pojke."

"Jepp."

Det uppstod en ny tystnad medan hjorden dundrade vidare mot nya vattenhål. Joey kände sitt
underläge som en pisksnärt när han såg dem dra. Han hade redan överskridit höstterminens
budget med nästan en hel månad. Han ville inte vara den fattiga killen som bara tog en öl
medan alla andra hinkade i sig minst sex, men han ville inte framstå som en snyltare heller. Han
ville vara tongivande och generös, och till det krävdes kapital.

"Hur trivs pappa på sitt nya jobb då?" bemödade han sig om att fråga.

"Jag tror väl att han trivs ganska bra. Det gör honom galen på något vis. Ja du vet, plötsligt har
han jättemycket av någon annans pengar som han kan använda till att rätta till allting som han
tycker är fel med världen. Förr kunde han klaga på att ingen gjorde något åt det. Nu måste han
faktiskt själv försöka göra något åt det, vilket förstås är omöjligt, eftersom det kommer att gå åt
pipan för oss allihop. Han mejlar mig klockan tre på morgonen. Jag tror inte han sover många
timmar."

"Och du då? Hur är det med dig?"

"Jo tack, snällt att du frågar, men du behöver inte bry dig."

"Klart jag måste bry mig."

"Nej, det måste du inte, tro mig. Och ta det lugnt, jag säger inte det för att vara elak. Det är
ingen förebråelse. Du har ditt liv och jag har mitt. Det är så bra bra bra allting."
"Nej, men liksom, vad gör du hela dagarna?"

"Hör du, det är lite taktlöst att slänga ur sig en sådan fråga, bara så du vet", sa hans mor. "Det
är lite som att fråga ett barnlöst par varför de inte har några barn eller en ogift kvinna varför
hon inte har gift sig. Du måste vara försiktig med vissa typer av frågor som du själv kanske
uppfattar som komplett oförargliga."

"Hm."

"Jag befinner mig i något slags limbo för tillfället", sa hon. "Det är svårt att komma i gång med
några större förändringar när jag vet att jag ska flytta. Jag började faktiskt med ett litet
skrivarprojekt för mitt eget höga nöjes skull. Jag måste också se till att hela huset ständigt är
snyggt och prydligt som ett regelrätt bed & breakfast utifall att en fastighetsmäklare tittar in
med något presumtivt offer. Jag lägger mycket tid och kraft på att förvissa mig om att
tidskrifterna ligger elegant utspridda."

Joeys känsla av saknad började ersättas av irritation, för hon kunde tydligen inte låta bli att
förebrå honom hur ivrigt hon än förnekade att det var det hon gjorde. Dessa morsor och deras
förebråelser, det var liksom ingen ände på det. Han hade ringt henne för att få lite stöd och
innan han visste ordet av hade han försummat att ge henne stöd.

"Hur har du det med pengar då?" sa hon som om hon anade att han blev irriterad. "Har du så
det räcker?"

"Det är väl lite knapert", bekände han.

"Tror jag det!"

"Så fort jag får rum på college kommer avgifterna att sjunka betydligt. Det är bara det här första
året som det är tufft."

"Vill du att jag ska skicka lite pengar till dig?"

Han log i mörkret. Han gillade henne, trots allt; han kunde inte låta bli. "Jag trodde pappa sa att
det inte skulle bli mer pengar."

"Pappa måste inte nödvändigtvis veta precis allt."

"Dessutom kommer skolan inte att betrakta mig som delstatsstipendiat om jag får den minsta
lilla slant från dig."

"Skolan måste inte heller veta precis allting. Jag kan skicka en check utställd på Kontant, om det
kan underlätta."

"Okej och sedan då?"

"Sedan inget alls. Jag lovar. Inga förpliktelser. Du har redan gjort din inställning klar för pappa,
menar jag. Det finns ingen anledning att dra på sig hemska skulder med skyhöga räntor bara för
att hävda en ståndpunkt du redan har klargjort."

"Jag måste tänka på saken."

"Det gör väl inget om jag postar en check till dig? Sedan kan du avgöra själv om du vill lösa in
den eller inte. Du behöver inte prata med mig om det."
Han log igen. "Varför gör du så här?"

"Ja, Joey, tro det eller ej, men jag vill att du ska få det liv du önskar dig. Jag har haft lite tid över
att ställa mig själv vissa frågor medan jag har spridit ut tidskrifter i solfjädersform på soffbordet
och så vidare. Som till exempel ifall du skulle säga till mig och pappa att du aldrig någonsin mer
vill se oss, skulle jag ändå vilja att du blev lycklig?"

"Det var en bisarr totalt hypotetisk fråga. Den har ingenting med verkligheten att göra."

"Det var roligt att höra, men det är inte det jag menar. Jag menar att vi alla tror att vi har svaret
på frågan. Föräldrar är programmerade till att vilja det som är bäst för sina barn, oavsett vad de
får i utbyte. Det är väl det som är kärlek, eller hur? Men egentligen, om man tänker efter, är det
en rätt märklig uppfattning. Med tanke på att vi vet hurdana människor är i grund och botten.
Själviska och kortsiktiga och egoistiska och giriga. Varför skulle själva föräldraskapet som sådant
liksom förläna den som ger sig på det ett drag av övermänniska? Så är det inte, det är ju
glasklart. Jag har ju berättat lite om mina egna föräldrar till exempel ..."

"Inte särskilt mycket", sa Joey.

"Någon gång kanske jag kan berätta mer om du ber snällt. Men vad jag är ute efter är att jag
verkligen har tänkt mycket på det här med kärlek, när det gäller dig. Och jag har kommit fram
till ..."

"Mamma, är det okej om vi pratar om något annat?"

"Jag har kommit fram till ..."

"Eller snarare en annan dag? I nästa vecka eller så? Jag har en massa jag måste bli klar med
innan jag går och lägger mig."

En sårad tystnad lägrade sig över St. Paul.

"Förlåt", sa han. "Men det är så sent och jag är trött och jag har fortfarande en massa att göra."

"Jag skulle bara förklara", sa hans mor med mycket lägre röst, "varför jag tänker skicka en check
till dig."

"Okej, tack. Det var snällt av dig. Antar jag."

Med en ännu tunnare och ännu mer sårad röst tackade hon för att han hade ringt och lade på.

Joey såg ut över gräsmattan efter någon buske eller något arkitektoniskt skrymsle där han
skulle kunna gråta utan bli sedd av skojande skaror som strosade förbi. När han inte hittade
något som lämpade sig rusade han in på studenthemmet och i blindo, som om han behövde
spy, sneddade han in på närmaste mugg i en korridor som inte var hans egen och låste in sig i
ett bås och snyftade av hat mot sin mor. Någon duschade i ett moln av deodoranttvål och
mögel. Någon hade klottrat en stor leende erektion, stigande till väders som Stålmannen, med
sprutande små droppar, på båsets rostärriga dörr. Under stod det SLÄPP EN MÖK ELLER SÄTT PÅ EN.

Förebråelsen som hans mamma hade uttryckt var inte rättfram på det sätt som Carol
Monaghans var. Till skillnad från sin dotter var Carol inte överdrivet klyftig. Connie ägde en torr,
kompakt intelligens, en fast liten klitoris av gott omdöme och känslighet som hon gav Joey
tillträde till enbart bakom stängda dörrar. Förr när hon och Carol och Blake och Joey åt middag
tillsammans, brukade Connie sitta med sänkt blick och se ut som om hon var försjunken i sina
besynnerliga tankar, men efteråt, ensam med Joey på sitt rum, kunde hon återge varenda
gräslig detalj i Carols och Blakes bordsskick. En gång frågade hon Joey om han hade lagt märke
till att poängen med praktiskt taget allt Blake kläckte ur sig var att andra människor var idioter
och att han själv, Blake, var överlägsen och utnyttjad. Enligt Blake hade morgonens
väderleksrapport på lokalradion varit idiotisk, Paulsens hade ställt sin återvinningstunna på ett
idiotiskt ställe, pipet för säkerhetsbältet i lastbilen var idiotiskt eftersom det inte automatiskt
stängdes av efter sextio sekunder, pendlarna som höll hastighetsgränsen på Summit Avenue var
idioter, rödljusen i hörnet Summit och Lexington var idiotiskt inställda, chefen på jobbet var
idiot, de kommunala byggparagraferna var idiotiska. Joey brast i skratt när Connie obevekligt
fortsatte att lista exemplen: den nya tv-fjärren var idiotisk, NBC:s kvällstablå hade stuvats om
på ett idiotiskt sätt, National League var idiotisk som inte ville anta designated hitter-regeln,
Vikings var idioter som släppt ifrån sig Brad Johnson och Jeff George, moderatorn i den andra
presidentkandidatsdebatten var en idiot som inte satte press på Al Gore när han for med
sådana lögner, Minnesota var idiotiskt som tvingade sina hårt arbetande medborgare att betala
för förstklassig sjukvård alldeles gratis för illegala invandrare från Mexiko och bidragsfuskare,
förstklassig sjukvård alldeles gratis ...

"Och vet du en sak?" sa Connie till slut.

"Vadå?" sa Joey.

"Du gör aldrig det. Du är klyftigare än alla andra på riktigt, så du behöver inte säga att de är
idioter."

Joey godtog hennes komplimang med viss olust. För det första kände han en stark puff av
rivalitet från den direkta jämförelsen mellan honom och Blake – en obehaglig känsla av att vara
en bricka eller en trofé i någon invecklad mor- och dottertävling. Och även om det stämde att
han hade lämnat en massa fördomar bakom sig när han flyttade in till familjen Monaghan, hade
han tidigare dömt ut alla möjliga fenomen som idiotiska, i synnerhet sin mamma som han med
tiden hade börjat betrakta som en fontän av ändlös nervpåfrestande enfald. Nu lät det som om
Connie menade att det som fick folk att gnälla över folks idioti var deras egen idioti.

I själva verket var det enda sammanhang där hans mor betedde sig som en idiot det som rörde
Joey själv. Ja, i och för sig, det hade också varit mycket korkat av henne att visa sådant förakt
för Tupac, till exempel, vars bästa grejer var tveklöst geniala enligt Joey, eller sådan avsky mot
Våra värsta år som var så extremt och utstuderat idiotisk att det var rent ut sagt lysande. Men
hon skulle aldrig ha rackat ner på Våra värsta år, om Joey inte hade varit så besatt av att se
gamla repriser av serien, hon skulle aldrig ha nedlåtit sig att göra sina pinsamt poänglösa
imitationer av Tupac om det inte var för att Joey beundrade honom så mycket. Själva roten till
hennes idioti var hennes önskan att Joey skulle fortsätta att vara hennes lille pojkkompis:
fortsätta att vara mer road och fascinerad av sin mamma än av jättebra tv eller en äkta genial
rapstjärna. Det var den sjuka kärnan i hennes enfald: hon tävlade.

Till slut hade han blivit så desperat att han tvingade henne att fatta att han inte ville vara
hennes lille pojkkompis längre. Det hade inte ens varit en överlagd plan från hans sida, mer en
biprodukt av hans ständigt malande irritation på sin moraliserande syster, som han inte kunde
komma på något mer utspekulerat sätt att reta upp och skrämma än att bjuda hem ett gäng
polare som drack sig fulla på Jim Beam medan föräldrarna var i Grand Rapids och hjälpte hans
skraltiga farmor, och sedan natten därpå knulla Connie extra ljudligt mot den vägg som hans
rum delade med Jessicas, och därmed driva Jessica till att höja volymen på sin outhärdliga Belle
and Sebastian-platta till klubbnivå och senare, efter midnatt, bulta på hans låsta dörr med sina
dygdigt vita knogar ...

"För helvete, Joey! Sluta nu på en gång! Nu på en gång, hör du vad jag säger!"

"Hallå stopp där, jag gör dig ju en tjänst för sjutton."

"Va?"

"Är du inte trött på att aldrig skvallra på mig? Jag gör dig en tjänst! Jag ger dig chansen!"

"Jag ska skvallra på dig nu genast. Jag ska ringa pappa nu på en gå n g."

"Varsågod! Hörde du inte vad jag sa? Jag sa att jag gjorde dig en tjänst."

"Ditt svin. Ditt självbelåtna lilla svin. Jag ska ringa pappa nu på en gång ... " medan Connie,
helnäck, blodröd om läppar och bröstvårtor, satt och höll andan och tittade på Joey med en
blandning av rädsla och häpnad och upphetsning och lojalitet och förtjusning som övertygade
honom om, som ingenting tidigare och få saker sedan dess, att det inte fanns någon regel eller
konvenans eller morallag som var ens en tusendel lika viktig för henne som att vara hans
utkorade flicka och medbrottsling.

Han hade inte väntat sig att hans farmor skulle dö just den veckan – så gammal var hon inte.
Genom att elda på så att hela helvetet bröt lös en dag innan hon gick bort hade han ställt sig i
en extremt ofördelaktig dager. Exakt hur ofördelaktig framgick av att ingen ens skällde på
honom. Hemma i Hibbing, på begravningen, blev han helt enkelt utfrusen av sina föräldrar. Han
fick sitta för sig själv och pinas av skuldkänslor medan de övriga i familjen förenades i en sorg
som han borde ha fått uppleva tillsammans med dem. Dorothy hade varit den enda
gammalföräldern han hade haft, och hon hade gjort intryck på honom när han fortfarande var
liten, genom att låta honom fingra på hennes vanställda hand och upptäcka att det fortfarande
var en människas hand och inget att vara rädd för. Efter det hade han aldrig protesterat mot de
småsaker som hans föräldrar hade sagt åt honom att hjälpa henne med när hon kom och
hälsade på. Hon var en person, kanske den enda, som han hade varit alltigenom snäll mot. Och
nu plötsligt var hon död.

Hennes begravning följdes av några veckors andrum från hans mor, några veckors efterlängtad
svalka, men sakta men säkert kom hon efter honom igen. Hon utnyttjade förevändningen att
han hade varit rättfram angående Connie för att i sin tur kunna vara opassande rättfram mot
honom. Hon försökte göra honom till sin Utvalda Förtrogne och det visade sig vara ännu värre
än att vara hennes lille pojkkompis. Det var försåtligt och oemotståndligt. Det började med en
liten hemlis: hon satte sig på hans säng en eftermiddag och satte i gång att berätta för honom
hur hon hade varit förföljd i college av en knarkande patologisk lögnare som hon trots det
älskade och som pappa inte alls hade gillat. "Jag måste få säga det till någon", sa hon, "och jag
kan inte prata med pappa om det. Jag var och hämtade ut mitt nya körkort i går och då
upptäckte jag att hon stod där i kön framför mig. Jag hade inte sett henne sedan den kvällen jag
kvaddade mitt knä. Tjugo år sedan, kan det vara det? Hon hade blivit tjock men det var hon, det
gick inte att ta miste på. Och jag blev så rädd när jag såg på henne. Jag märkte att jag skämdes."

"Varför blev du rädd?" hörde han sig själv säga, precis som Tony Sopranos psykdoktor. "Varför
skämdes du?"

"Jag vet inte. Jag rusade därifrån innan hon hann vända sig om och få syn på mig. Jag måste dit
igen och hämta ut körkortet. Men jag var skräckslagen för att hon skulle vända sig om och se
mig. Jag var så rädd för vad som skulle hända då. För du vet, om det är något jag inte är så är
det lesbisk. Du måste tro på att jag skulle veta om jag var det – hälften av mina gamla vänner är
homo. Och jag är det definitivt inte."

"Skönt att höra", sa han med ett nervöst flin.

"Men när jag såg henne i går begrep jag att jag hade varit kär i henne. Och jag har liksom aldrig
kunnat erkänna det. Och nu var hon så där svullen av litium ..."

"Vad är litium för något."

"Mot manodepression. Bipolär sjukdom."

"Hm."

"Och jag övergav henne hux flux för att pappa hatade henne så. Hon hade det svårt och jag
ringde henne aldrig mer, och jag kastade bort hennes brev utan att öppna dem."

"Men hon ljög för dig. Hon var läskig."

"Jag vet, jag vet. Men jag skäms ändå."

Hon berättade många andra hemligheter för honom under månaderna som följde. Hemligheter
som visade sig vara som karameller spetsade med arsenik. Ett tag tyckte han faktiskt att han
hade tur som hade en mamma som var så frän och uppriktig. Han besvarade henne med att
avslöja diverse perversioner och småförseelser som hans klasskamrater gjort sig skyldiga till, för
att imponera på henne med hur mycket mer blasé och korrumperade hans jämnåriga var än
sjuttiotalets ungdomar. Och sedan en dag, under lite småprat om dejtvåldtäkt, hade det känts
naturligt för henne att berätta att hon själv hade blivit våldtagen av sin dejt som tonåring och
att han inte fick andas ett ord om det för Jessica, för Jessica förstod henne inte som han gjorde
– ingen förstod henne som han gjorde. Han hade legat vaken hela nätterna igenom efter det
där samtalet och kokat av ett mordiskt raseri mot den som våldtagit hans mamma, och varit
förbannad över all orättvisa i världen och haft dåligt samvete för varenda nedsättande sak han
hade sagt till henne eller tänkt om henne och känt sig privilegierad och betydelsefull som
beviljats inblickar i de vuxnas hemligheter. Men en morgon vaknade han och hatade henne så
intensivt att det kröp i kroppen och vände sig i magen på honom av att vistas i samma rum som
hon. Det var som en kemisk reaktion. Som om det läckte arsenik från hans inre organ och
benmärg.

Det som hade chockat honom nu i kväll var hur totalt oidiotisk hon hade låtit i telefon. Det var
faktiskt själva essensen av hennes förebråelser. Tydligen var hon inte särskilt bra på att leva sitt
liv, men det berodde inte på att hon var idiot. Nästan motsatsen på något vis. Hon hade en
tragikomisk syn på sig själv och verkade dessutom uppriktigt beklaga att hon var som hon var.
Och ändå slutade alltihop med en förebråelse mot honom. Som om hon talade något sinnrikt
men utdöende ursprungsspråk som det var den yngre generationens (d.v.s. Joeys) uppgift att
antingen bevara för evigt eller ta på sig skulden för att det förstummades. Eller som om hon var
en av pappas utrotningshotade fåglar som sjöng sin obsoleta melodi i skogens dunkel i den
missmodiga förhoppningen om att någon förbifarande själsfrände skulle höra den. Det var hon,
och sedan var det resten av världen och genom just det sätt att tilltala honom som hon fann
lämpligt, förebrådde hon honom för att han lade sin lojalitet hos resten av världen. Och vem
kunde klandra honom för att han föredrog världen? Han måste försöka leva sitt eget liv!
Problemet var att när han var yngre hade han i sitt klenmod låtit henne märka att han faktiskt
förstod hennes språk och kände igen hennes melodi, och nu kunde hon tydligen inte låta bli att
påminna honom om att han fortfarande hade den för mågan inom sig ifall han någon gång
skulle få lust att utöva den igen.

Den som hade stått och duschat hade slutat nu och höll på att torka sig. Dörren ut till
korridoren öppnades och stängdes, öppnades och stängdes, en mentolstickande lukt av
tandborstning kom svävande från tvättställen in i båset där Joey satt. Hans gråt hade gett
honom ett stånd som han nu plockade fram ur boxershortsen och khakibrallorna och höll i av
alla krafter. Om han kramade åt roten så hårt han orkade, kunde han få ollonet att bli enormt
och hiskeligt och nästan svart av venöst blod. Han tyckte så mycket om att se på det, njöt så
mycket av den känsla av beskydd och oberoende dess vämjeliga skönhet ingav honom att han
drog sig för att avsluta det hela och släppa taget om det där hårda. Men gick man omkring och
var hård hela dagarna skulle man förstås vara en sådan som folk kallade jävla kukhuvud. Vilket
var just vad Blake var. Joey ville inte vara som Blake, men han ville ännu mindre vara sin
mammas Utvalda Förtrogna. Med ljudlöst knyckiga fingrar och blicken fixerad på ståndet kom
han i den gapande toaletten och spolade blixtsnabbt.

När han kom in i sitt och Jonathans hörnrum en trappa upp satt han där och läste John Stuart
Mill och tittade på nionde inningen i en World Series-match. "Mycket förvirrande situation det
här", sa Jonathan. "Jag får riktiga hugg i hjärtat av medlidande för Yankees."

Joey som aldrig tittade på baseball när han var ensam men kunde tänka sig att titta ihop med
andra, satte sig på sängen medan Randy Johnson skickade fastballs till en Yankee med förlust i
blicken. Det stod 4–0. "Än så länge kan de komma igen", sa han.

"Inte en chans", sa Jonathan. "Och ursäkta mig, men sedan när får nya klubbar spela i
finalturneringen efter fyra säsonger? Jag försöker fortfarande vänja mig vid att Arizona ens har
en klubb."

"Det gläder mig att du äntligen skådar förnuftets ljus."

"Missförstå mig inte. Det finns inget ljuvligare än en Yankeeförlust, helst med ett poäng, helst
för att Jorge Posada, det haklösa undret, sumpar en boll. Men i år är det enda året man liksom
vill att de ska vinna i alla fall. Det är en patriotisk uppoffring vi alla måste göra för New York."

"Jag vill att de ska vinna varje år", sa Joey fast han inte kände särskilt starkt för det.

"Ja men vad fan handlar det om? Ska du inte hålla på Minnesota Twins?"

"Det är antagligen mest för att mina föräldrar hatar Yankees. Min pappa älskar Twins enkom för
att de har billiga spelare och naturligtvis blir Yankees fienden när vi pratar spelarlöner. Och min
mamma är bara anti-Newyorkfanatiker i största allmänhet."

Jonathan sneglade nyfiket på honom. Dittills hade Joey inte sagt många ord om sina föräldrar,
bara så pass att han inte skulle framstå som irriterande mystisk angående dem. "Varför hatar
hon New York?"

"Jag vet inte. Antagligen för att hon kommer därifrån."

På Jonathans tv slog Derek Jeter en line drive till andra bas och matchen var över.

"Mycket komplicerad blandning av känslor här", sa Jonathan och stängde av.

"Jag känner inte ens mina morföräldrar, fattar du?" sa Joey. "Morsan är helt sjuk när det gäller
dem. De kom och hälsade på en gång, i typ fyrtioåtta timmar, när jag var liten. Hela tiden var
morsan otroligt uppskärrad och tillgjord. En gång åkte vi och hälsade på dem, när vi var i New
York på semester, och det var lika jobbigt det. När jag fyllde år brukade jag få gratulationskort
från dem tre veckor för sent liksom, och morsan höll på och svor över dem för att de missade
själva dagen fast det egentligen inte var deras fel. Alltså, hur skulle de kunna komma ihåg
någons födelsedag om de aldrig fick träffa den personen?"

Jonathan gjorde en fundersam min. "Var då i New York?"

"Jag vet inte. I någon kranskommun någonstans. Min mormor är politiker, i delstatsfullmäktige
eller något sådant. Hon är en vänlig, elegant judisk dam som morsan uppenbarligen inte tål, för
hon står inte ut med att vara i samma rum som hon."

"Stopp ett tag, vad var det du sa?" Jonathan satte sig upp i sängen. "Är din mamma judinna?"

"I någon teoretisk mening är hon väl det."

"Men vad fan, är du jude! Det hade jag ingen aning om!"

"Fast bara typ en fjärdedels", sa Joey. "Det är verkligen utspätt." "Du skulle kunna emigrera till
Israel på stört, utan något snack."

"Mitt livs högsta önskan."

"Vadå, så är det bara. Du kan få hölstra en Desert Eagle eller ratta ett stridsjet och dejta en
supersabra."

För att förtydliga slog han upp sin laptop och surfade till en sajt som vimlade av bronsskimrande
israeliska gudinnor med högkaliberspatronbälten som gick i kors över deras nakna D-kupebröst.

"Inte min grej", sa Joey.

"Jag är inte heller så värst sugen på det", sa Jonathan utan att vara fullständigt ärlig. "Jag menar
bara om det var din grej alltså."

"Och dessutom, är det inte något problem med illegala bosättningar och palestinier som saknar
alla rättigheter?"

"Jo, det är ett problem! Det är ett problem att vara en skitliten ö av demokrati och pro-
västerländsk regim omgiven av fanatiska muslimer och fientliga diktatorer."

"Ja, men det betyder bara att det var idiotiskt att lägga ön just där", sa Joey. "Om judarna inte
hade kommit till Mellanöstern, och om vi inte behövde backa upp dem jämt och ständigt, skulle
arabländerna kanske inte vara så fientligt inställda mot oss."

"Öh. Har du hört talas om Förintelsen?"

"Jag vet. Men varför åkte de inte till New York i stället? Vi skulle ha släppt in dem. De hade
kunnat ha sina synagogor här och allting, och vi hade kunnat ha en någorlunda normal
kommunikation med araberna."

"Men Förintelsen skedde i Europa, och det skulle föreställa vara civiliserat. När man förlorar
hälften av sin totala folkmängd i världen genom massmord då kan man inte längre tro på att
någon annan än man själv ska ge en beskydd."

Joey var obehagligt medveten om att han uttryckte ett synsätt som snarare var hans föräldrars
än sin egen, och att han således var på väg att förlora en dispyt som han inte ens var angelägen
om att vinna. "Okej", framhärdade han trots det, "men varför måste det nödvändigtvis vara
vårt problem?"

"För att det är vår uppgift att stödja demokrati och den fria marknaden var de än finns", sa
Jonathan. "Det är det som är problemet i Saudiarabien – där bor alldeles för många arga
människor utan några ekonomiska framtidsutsikter. Det är därför bin Ladin kan rekrytera killar
där. Jag håller med dig om palestinierna till hundra procent. Det är en enda stor jävla plantskola
för terrorister alltihop. Det är därför vi måste jobba för friheten i alla arabländer. Men man gör
inte det genom att svika den enda fungerande demokratin i hela regionen det första man gör."

Joey beundrade Jonathans coola stil, men ännu mer hans självsäkerhet som inte krävde att han
låtsades vara dum i huvudet enbart för att upprätthålla den. Han lyckades med det svåra
knepet att få det att verka cool att vara intelligent. "Du", sa han för att byta samtalsämne, "är
jag fortfarande välkommen på Thanksgiving?"

"Välkommen? Du är välkommen två gånger om nu. Min familj är inte sådana där judar som
hatar sig själva. Mina föräldrar är fullkomligt tokiga i judar. De kommer att rulla ut röda mattan
för dig."

På eftermiddagen dagen därpå, när Joey var ensam på rummet och plågad av att han ännu inte
hade ringt till Connie och sagt åt henne att gå till doktorn som han hade lovat, råkade han slå på
Jonathans dator och satt plötsligt och letade efter bilder på hans syster Jenna. Joey tyckte inte
att det var som att snoka om han klickade direkt fram till familjefoton som Jonathan redan hade
visat honom. Rumskompisens glädje över hans judiska påbrå kanske förebådade ett lika varmt
mottagande från Jennas sida, och han förde över två av de oemotståndligaste bilderna på
henne på sin egen hårddisk, ändrade på filändelserna för att ingen annan än han skulle kunna
hitta dem, och därmed hade han ett konkret alternativ till Connie för ögonen när de hade
samtalet som han gruvade sig så för.

Skolans kvinnliga sortiment hade hittills inte varit tillfyllest. Jämfört med Connie verkade de
riktigt snygga tjejerna han hade sett här i Virginia sprejade med teflon allihop, inkapslade i
misstänksamhet mot hans avsikter. Till och med de vackraste var för sminkade och för elegant
ekiperade och kom till Cavaliers matcher uppklädda som om det var Kentucky Derby. I och för
sig hade vissa lågstatustjejer, när de hade druckit för mycket på någon fest, låtit honom förstå
att han var en pojke som hade chans på ett ragg. Men av någon anledning, antingen det var för
att han var mesig eller för att han avskydde att gasta för att överrösta musiken eller för att han
hade för höga tankar om sig själv eller för att han inte kunde bortse från hur fåniga och flamsiga
tjejer blev av för mycket sprit, hade han tidigt skaffat sig förutfattade meningar om de där
festerna och medföljande hemsläp och bestämt att han mycket hellre hängde med andra killar.

Han satt länge och höll i luren, i kanske en halvtimme, medan himlen utanför fönstren grånade
mot regn. Han väntade så länge och var så apatisk av ovilja att det nästan var som zen i
bågskytte när hans tumme av sig själv tryckte på snabbknappen för Connies nummer och
signalen fick honom att kvickna till.

"Nämen hej!" svarade hon med en glad vanlig röst, en röst som han upptäckte att han hade
saknat. "Var är du?"

"På mitt rum."

"Hur är vädret där hos dig?"

"Jag vet inte. Rätt trist."

"Här snöade det i morse. Gud, vintern är redan här."

"Ja, jo, du", sa han. "Mår du bra?"

"Jag?" Det verkade som om hon blev förvånad över frågan. "Ja då. Jag saknar dig precis jämt,
men jag börjar bli van vid det."

"Ledsen att jag har inte har ringt tidigare."

"Det gör inget. Jag älskar att prata med dig, men jag förstår varför vi måste hålla på disciplinen.
Jag håller på med min ansökan till Inver Hills nu. Och så har jag anmält mig till högskoleprovet i
december, som du föreslog."

"Har jag föreslagit det?"

"Om jag ska börja på riktig skola i höst, som du sa, så måste jag göra det. Jag har köpt en bok
som handlar om hur man pluggar för det. Jag tänker plugga tre timmar om dagen."

"Så då mår du verkligen bra då."

"Javisst! Hur är det med dig?"

Joey hade svårt att få ihop Carols beskrivning av Connie med hur lugn och samlad hon själv lät.
"Jag pratade med din mamma i går kväll", sa han.

"Jag vet. Hon sa det."

"Sa hon att hon är med barn?"

"Ja, en lycklig tilldragelse väntar oss. Jag tror det blir tvillingar."

"Menar du? Varför det?"

"Jag vet inte. Bara något jag känner på mig. Att det kommer att bli alldeles särskilt vidrigt på
något sätt."

"Hela samtalet vi hade var faktiskt rätt sjukt."

"Hon har fått skäll för det", sa Connie. "Hon kommer inte att ringa dig igen. Om hon gör det
måste du säga till så ska jag få stopp på det."

"Hon sa att du var hemskt deprimerad", utbrast Joey.

Det förorsakade en abrupt tystnad, total som ett svart hål, ja, som bara Connie kunde få en
tystnad att bli.

"Hon sa att du sover hela dagarna och att du inte äter ordentligt", sa Joey. "Det lät som om hon
var orolig för dig på allvar."

Efter ännu längre tystnad sa Connie: "Jag var lite deppig ett tag. Men det hade Carol inget med
att göra. Och nu mår jag bättre."

"Men det skulle kanske vara bra om du fick något piller eller något sådant?"

"Nej. Jag mår mycket bättre nu."

"Jaha, men det var ju toppen", sa Joey, fast han kände att det på något sätt inte alls var toppen
– att om hon hade visat sig vara perverst svag och klängig hade det kunnat skänka honom en
behändig väg ut.

"Har du legat med några andra då?" sa Connie. "Jag trodde kanske att det var därför som du
inte ringde."

"Nej! Nej. Inte alls."

"Det skulle inte göra mig något i så fall. Jag hade tänkt säga det förra månaden. Du är kille, du
har dina behov. Jag förväntar mig inte att du ska leva som en munk. Det är bara sex, vem bryr
sig?"

"Samma gäller förstås för dig", sa han tacksamt och anade en annan tänkbar utväg där.

"Bara det att det inte kommer att hända med mig", sa Connie. "Det finns ingen annan som ser
mig som du gör. Jag är osynlig för män."

"Det tror jag inte det minsta på."

"Jo, men så är det. På restaurangen försöker jag vara vänlig, till och med lite flirtig. Men det är
precis som om jag vore osynlig. Jag bryr mig faktiskt inte om det heller. Jag vill bara ha dig. Jag
tror att de känner det."

"Jag vill ha dig också", hörde han sig själv mumla, helt stick i stäv med vissa riktlinjer han för
säkerhets skull hade ålagt sig.

"Jag vet", sa hon. "Men det är skillnad med killar, menar jag bara. Du ska känna dig fri."

"Faktum är att jag har runkat rätt mycket."

"O, jag med. I timmar. Vissa dagar är det det enda jag har lust med. Det är antagligen därför
Carol tror att jag är deprimerad."

"Men du kanske är deprimerad."

"Nej. Jag bara gillar att få orgasm. Jag tänkte på dig och så går det för mig. Jag tänker lite till på
dig och så går det för mig igen. Mer än så är det inte."

Inom kort hade samtalet svängt över till telefonsex, något de inte hade hållit på med sedan den
allra första tiden när de smög undan och viskade i telefon i sina respektive rum. Det hade blivit
mycket mer givande sedan dess, för de visste vad de skulle säga till varandra nu. Och på samma
gång var det som om de aldrig hade haft sex förut – omvälvande i det avseendet.

"Jag önskar att jag kunde slicka av dina fingrar", sa Connie när de var klara.

"Jag slickar i ditt ställe", sa Joey.

"Det är bra. Slicka i dig. Smakar det gott?"

" Ja."

"Jag känner smaken i munnen, jag lovar."

"Jag känner smaken av dig också."

"Å, älskling."

Vilket genast ledde till ännu mer telefonsex, en något nervösare version, eftersom Jonathans
lektion snart var slut och han kunde komma tillbaka när som helst.

"Min älskling", sa Connie. "Å, min älskling. Min älskling, min älskling. Min älskling."

När Joey fick nästa utlösning fick han för sig att han var Connie i hennes rum på Barrier Street,
hans krökta rygg hennes krökta rygg, hans små bröst hennes små bröst. De låg och flämtade
som en enda varelse i sina mobiler. Han skulle inte ha sagt till Carol, kvällen innan, att det var
hennes fel, inte hans att Connie mådde som hon gjorde. Nu kände han i hela kroppen att de
gjorde varandra till dem de var.

"Din morsa vill att jag ska fira Thanksgiving med er", sa han efter ett tag.

"Du slipper", sa hon. "Vi har ju bestämt att vi skulle försöka göra uppehåll nio månader."

"Ja, fast hon tjatade rätt mycket om det."

"Det är sådan hon är. Hon är en jävla tjatkäring. Men hon har fått skäll, och det kommer inte att
upprepas."

"Så det gör dig detsamma då?"

"Du vet vad jag vill. Thanksgiving har inget med det att göra."

Han hade hoppats, av direkt motstridiga skäl, att Connie skulle göra som Carol och kräva att han
kom hem till helgen. Å ena sidan ville han gärna träffa henne och ligga med henne, och å andra
sidan ville han kunna klaga på henne och få något att kämpa emot och slita sig loss från. Det
hon i stället gjorde, med sin svala klarhet, var att haka på kroken igen, den som han ett tag,
under de senaste veckorna, hade lyckats lirka av åtminstone till hälften. Haka på den igen,
djupare än någonsin.

"Jag måste nog lägga på nu", sa han. "Jonathan är här när som helst."

"Okej", sa Connie och släppte honom.

Deras samtal hade avvikit så komplett från hans förväntningar att han inte ens kunde minnas
vad det var han hade förväntat sig. Han reste sig från sängen som om han dök upp genom ett
maskhål i verklighetens väv, hjärtat bultade, synen var förvänd, och vankade runt i rummet
övervakad av både Tupac och Natalie Portman. Han hade alltid tyckt väldigt bra om Connie.
Alltid. Men hur kom det sig att han nu, av alla olägliga tillfällen, måste hamna i denna sugande
ström som slet tag i honom för att han tyckte om henne på allvar, som om det vore första
gången? Hur kunde det komma sig, efter alla år när han haft sex med henne, alla år när han
känt sig ömsint och beskyddande gentemot henne, att han inte förrän nu drogs med i sådana
störtsjöar av starka känslor för henne? Kände sig samhörig med henne på ett så läskigt
meningsfullt sätt. Varför just nu?

Det var fel, det var fel, han visste att det var fel. Han satte sig framför datorn för att titta på
bilderna på Jonathans syster igen och försöka återupprätta någon sorts ordning. Som tur var
hann han inte ändra tillbaka filändelserna till .jpg och därmed bli tagen på bar gärning, innan
Jonathan klev in genom dörren.

"Shoo bre, min judiske broder", sa han och rasade ihop på sin säng som om han fallit offer för
en krypskytt. "Läget?"

"Läget", sa Joey och stängde snabbt ner ett avslöjande fönster.

"Happappapp, Jesus jävlar, lite klorigt i luften här inne va? Har du varit och simmat eller?"

I det ögonblicket var det nära att Joey berättade allt för sin rumskompis, hela historien om
honom och Connie ända fram till dags dato. Men den drömvärld han hade vistats i, det undre
skikt av sexuellt hopflutna identiteter, smälte snabbt bort inför Jonathans manliga utstrålning.

"Jag fattar inte vad du snackar om", sa han leende.

"Öppna fönstret för guds skull. Klart jag gillar dig och så där, men jag är inte beredd att gå hela
vägen än."

Joey, som kände ett visst obehag efter Jonathans klagomål, öppnade fönstret. Redan nästa dag
ringde han Connie igen, och ännu en gång två dagar senare. I all tysthet skrinlade han sina kloka
invändningar mot att ringa alltför ofta och begagnade sig tacksamt av telefonsex som ersättning
för sitt ensliga masturberande på naturvetenskapliga biblioteket, som nu kändes som en
snuskig abnormitet, enbart pinsam att tänka på. Han lyckades övertyga sig själv om att så länge
de undvek vanligt skvaller och snicksnack och bara pratade om sex, var det okej att utforska
detta kryphål i hans annars så stränga embargo på överdriven kontakt. Men allteftersom de
fortsatte att utforska det och oktober blev november och dagarna blev kortare, insåg han att
kontakten mellan dem blev mycket djupare och sannare av att han hörde Connie äntligen
benämna sakerna de hade gjort och sakerna hon fantiserade om att de skulle göra i framtiden.
Den här känslan av fördjupning var rätt märklig, eftersom det enda de gjorde var att ge
varandra utlösning. Men vid närmare eftertanke tyckte han att Connies tystnad, hemma i St.
Paul, verkade ha byggt upp en sorts skyddande barriär: den hade gett deras parningslek ett
sken av det politiker brukar kalla dementerbarhet. Att nu upptäcka att sex till fullo hade trängt
in i henne som språk – som ord hon kunde säga högt – gjorde henne mycket verkligare som
person. De kunde inte längre låtsas att de bara var stumma unga djur som utan inlevelse gjorde
vad de måste. Ord gjorde allting lite farligare, ord hade inga gränser, ord skapade sin egen
värld. En eftermiddag beskrev Connie hur hennes uppretade klitoris växte och blev tjugo
centimeter lång, en framspringande kärlekspenna med vilken hon försiktigt skilde läpparna på
hans penis åt och trängde in hela vägen till skaftets fäste. En annan gång fick hon Joey att
beskriva hur hala och varma hennes prydliga korvar var när de gled ut ur hennes anus och föll
ner i hans öppna mun och eftersom de bara var ord smakade de som utsökt mörk choklad. Så
länge han hade hennes ord i öronen, så länge de drev på honom, skämdes han inte för
någonting. Han återvände till maskhålet tre fyra och till och med fem gånger i veckan, försvann
in i världen som de hade skapat tillsammans, och så småningom dök han upp igen och stängde
fönstret och gick över till matsalen eller ner till husets gemensamma sällskapsrum och spelade
obesvärat upp den ytliga kamratlighet som collegelivet krävde av honom.

Precis som Connie hade sagt var det bara sex. Att hon hade gett honom lov att ägna sig åt det
på annat håll var något som i högsta grad sysselsatte Joeys tankar när han följde med Jonathan
till NoVa för att fira Thanksgiving. De satt i Jonathans Land Cruiser, som han hade fått i
examenspresent när han gick ut high school, och nu hade uppställd precis utanför campus i
protest mot "första året inga bilar"-regeln. Av filmer och böcker hade Joey fått uppfattningen
att mycket kunde hända väldigt snabbt när collegestudenter släpptes lösa på Thanksgiving. Hela
hösten hade han aktat sig för att fråga Jonathan något om Jenna, för han anade att han inte
hade något att vinna på att i förtid väcka Jonathans misstankar. Men så fort han sa Jennas
namn i Land Cruisern insåg han att den förtänksamheten kommit på skam. Jonathan kastade en
menande blick på honom och sa: "Hon har en superseriös kille."

"Tror jag säkert."

"Eller, nej, förlåt, jag sa fel. Jag borde ha sagt att hon är superseriös med en pojkvän som i själva
verket är urfjantig och värsta puckot. Jag ska inte förolämpa min egen intelligens med att fråga
varför du frågar om henne."

"Jag skulle bara vara artig", sa Joey.

"Haha. Det var lite kul för när hon äntligen stack till college, då upptäckte jag vilka som var mina
riktiga vänner och vilka som bara hade lust att komma hem till mig så länge hon var där. Det
visade sig vara ungefär femtio procent."

"Jag hade samma problem, fast inte på grund av min syster", sa Joey och smålog vid tanken på
Jessica. "För min del var det Foosball och airhockey och en öltunna." Uppfylld av friheten på
vägarna övergick han till att avslöja alla detaljer om sin tillvaro under de sista två åren i high
school. Jonathan lyssnade någotsånär uppmärksamt men visade bara riktigt intresse för ett
visst avsnitt av berättelsen, det som handlade om när Joey bodde hemma hos sin flickvän.

"Och var befinner sig denna person nu?" frågade han.

"I St. Paul. Hon bor fortfarande hemma."

"Å jävlar", sa Jonathan imponerat. "Men vänta lite. Den där bruden som Casey såg gå in i vårt
rum på jom kippur det var väl inte hon hel ler?"

"Faktiskt var det hon", sa Joey. "Vi gjorde slut, men vi hade liksom ett litet återfall."

"Fan vad du ljuger, din lille skit! Du sa ju att det bara var ett hemsläp."

"Nänä, det enda jag sa var att jag inte ville prata om det."

"Du fick mig att tro att det var ett simpelt ragg. Helt ofattbart att du kunde vara så slug att du
skickade efter henne så fort jag reste bort."

"Som sagt var, vi hade ett litet återfall. Vi har gjort slut nu."

"Allvar? Snackar ni inte i telefon?"

"Bara jättelite. Hon är så himla deppig."

"Fascinerande att upptäcka vilken lurig liten lögnhals du var egentligen."

"Jag ljuger inte", sa Joey.

"Sa lögnaren. Har du något foto på henne i datorn?"

"Nej", ljög Joey.

"Joey den hemlige hingsten", sa Jonathan. "Joey rymlingen. Helvete. Nu begriper jag bättre hur
du funkar."

"Okej, men jag är fortfarande jude så du måste fortfarande gilla mig."

"Jag sa inte att jag inte gillar dig. Jag sa att jag fattar bättre hurdan du är. Jag skiter väl i om du
har en flickvän – jag tänker inte säga något till Jenna. Jag vill bara påpeka för dig här och nu att
du saknar nyckeln till hennes hjärta."

"Och vad skulle det vara?"

"Ett jobb på Goldman Sachs. Det har hennes kille. Hans uttalade målsättning är att vara värd
etthundra miljoner när han fyller trettio."

"Ska han vara med hemma hos dina föräldrar?"

"Nej, han befinner sig i Singapore. Han tog examen förra året, och redan skickar de iväg honom
till satans Singapore för något miljardersdollar-dygnetrunt-dealande. Hon kommer att sitta
hemma och tråna alldeles ensam, fatta."

Jonathans far var grundare och celeber chef för en tankesmedja som satsade allt på att lobba
för att USA:s militära övermakt skulle utövas unilateralt för att skapa en friare och tryggare
värld, i synnerhet för Amerika och Israel. Under oktober och november hade det knappt gått en
vecka utan att Jonathan hade kommit med någon debattartikel i Times eller Journal i vilken
hans far utbredde sig om hotet från muslimska fundamentalister. De hade sett honom på
News-Hour och Fox News också. Han hade käften full av extremt vita tänder som han prålade
med varje gång han öppnade mun, och han såg ut att vara gammal nog att vara Jonathans
farfar. Förutom Jonathan och Jenna hade han tre mycket äldre barn från tidigare äktenskap,
plus två exfruar.

Det tredje äktenskapets hus låg i McLean, Virginia, på en lummig återvändsgata som var rena
sinnebilden av hur Joey ville bo så fort han blev rik. Inne i huset var det som om det inte fanns
någon ände på alla rum med massiva ekgolv, som vette ut mot en skogsklädd ravin där
hackspettar flög omkring bland träden som till största delen var kala. Trots att Joey hade vuxit
upp i ett hem som han upplevde som bokrikt och smakfullt häpnade han över det
multikulturella byte som Joeys far hade samlat på sig under celebra besök utomlands. Lika
förvånad som Jonathan hade blivit när han fick höra om Joeys eskapader i high school, blev Joey
nu över vilken exklusivt smakfull lyxmiljö hans slarviga och rätt ohyfsade rumskompis kom ifrån.
Det enda som egentligen skar sig var de svulstigt ornamenterade religiösa föremålen som var
placerade i olika vrår och nischer. När Jonathan såg att Joey hånlog åt en påfallande gräslig
silverpläterad menorah underströk han att den var otroligt gammal och sällsynt och värdefull.

Jonathans mor Tamara, som alldeles tydligt hade varit urläcker en gång i tiden och fortfarande
var det i rätt hög grad, visade Joey det luxuösa sovrum och badrum som skulle bli hans och
ingen annans. "Jonathan sa att du har judiskt påbrå", sa hon.

"Ja, tydligen har jag det", sa Joey.

"Men inte praktiserande?"

"Inte ens medveten om det faktiskt, förrän nu för en månad sedan."

Tamara skakade på huvudet. "Jag förstår det inte", sa hon. "Jag vet att det inte alls är ovanligt,
men jag kommer aldrig att förstå det."

"Det var inte det att jag var kristen eller något heller", sa Joey som en sorts ursäkt. "Alltihop
hörde till samma icke-fråga."
"Hur som helst är du så välkommen. Du kanske kommer att tycka att det är spännande att få
veta lite om ditt kulturarv. Du ska få se att Howard och jag inte är speciellt konservativa. Vi
tycker bara att det är viktigt att ha kunskap och att aldrig glömma."

"De ger sig inte förrän de fått fason på dig."

"Ingen fara, vi går mycket varligt fram", sa Tamara med ett milfigt leende.

"Strålande", sa Joey. "Jag är med på precis allt, helt klart."

Så fort de kunde flydde pojkarna ner till lekrummet på källarplanet, med ett aktivitetsutbud
som överglänste till och med det i Blakes och Carols ateljé. I princip kunde man ha spelat tennis
på den blå filtytan på det enorma biljardbordet i mahogny. Jonathan invigde Joey i ett krångligt,
ändlöst och otroligt frustrerande spel som hette Cowboy Pool och som krävde ett bord utan
automatisk bollretur. Joey skulle just föreslå ett byte till airhockey som han själv var mördande
skicklig på, då Jenna kom ner. Det var knappt hon lade märke till Joey från den höjd som hennes
två års åldersförsprång hade satt henne på och började prata med sin bror om viktiga
familjeangelägenheter.

Plötsligt förstod Joey, som aldrig förr, vad folk menade med "andlös". Jenna hade en sorts
oroväckande skönhet som degraderade allt annat, till och med betraktarens basala
kroppsfunktioner, till något av sekundär betydelse. Hennes figur och hy och ansiktskonturer fick
de drag som han hade beundrat hos andra "vackra" flickor nu att te sig som grova skisser av
skönhet; inte ens fotografierna på henne hade gjort henne rättvisa. Håret var tjockt och glansigt
och rödblont, och hon hade på sig en extralarge lagtröja med Dukeemblemet och
flanellpyjamasbyxor som långt ifrån dolde hur perfekt hennes kropp var och i stället framhävde
dess förmåga att övervinna även de allra bylsigaste plagg. Allt annat som Joey lät blicken vila på
i lekrummet var bara värt att notera för att det inte var hon, det var andraklassens krafs
alltihop. Fast när han ändå kastade en förstulen blick på henne, var han för snurrig i skallen för
att uppfatta särskilt mycket. Alltihop var tröttsamt på något konstigt sätt. Det var hopplöst att
försöka ordna ansiktsdragen så att han inte fick en tillgjord och osäker min. Han var smärtsamt
medveten om att han stod och flinade fånigt mot golvet medan hon och hennes förbluffande
oimponerade bror käbblade om shoppingutflykten till New York som hon hade för avsikt att
göra på fredagen.

"Du får inte lämna cabben till oss", sa Jonathan. "Joey och jag kommer att se ut som
livspartners i den där kärran."

Jennas enda påtagliga defekt var rösten som var pipig och småflicksaktig. "Precis", sa hon.
"Livspartners med jeansen ner över halva arslet."

"Jag fattar inte varför inte du kan ta cabben till New York", sa Jonathan. "Du har kört den dit
förut."

"För att mamma säger att jag inte får. Inte när det är storhelg. Land Cruisern är säkrare. Jag
kommer hem med den på söndag."

"Skämtar du? Land Cruisern voltar för ingenting. Den är hur osäker som helst."

"Jamen säg det till mamma då. Säg att din egen förstaårsbil är osäker och voltar hur lätt som
helst och därför ska jag inte ha den när jag kör till New York."

"Hallå", sa Jonathan och vände sig till Joey. "Har du lust att sticka till New York på fredag?"
"Absolut!" sa Joey.

"Men för sjutton, ta cabben nu", sa Jenna. "Tre dagar kan väl inte göra dig något."

"Nej, det här blir skitbra", sa Jonathan. "Vi åker till New York i Land Cruisern allihop och shoppar
loss. Du kan hjälpa mig att hitta brallor som duger åt dig."

"Anledningar till att det är dödfött?" sa Jenna. "Ett, ni har inte ens någonstans att bo."

"Vi kan väl slagga hos Nick vi med? Är inte han i Singapore typ?"

"Nick vill väl inte ha en skock snorvalpar drällande i sin våning. Plus att han kanske kommer
hem på lördag kväll."

"Två är ingen skock. Det skulle bara vara jag och min plågsamt ordentlige vän från Minnesota."

"Jag är väldigt ordentlig", försäkrade Joey.

"Säkert", sa hon med noll intresse, däruppifrån sin höjd. Joeys närvaro tycktes ändå försvåra
hennes motstånd – hon kunde inte vara riktigt lika avfärdande mot en främling som mot sin
egen bror. "Jag bryr mig inte", sa hon. "Jag ska fråga Nick. Men om han säger nej blir det inget."

Så fort hon försvann upp igen höll Jonathan upp handflatan mot Joey för en high five. "New
York, New York", sa han "Vi får säkert slagga hemma hos Casey om Nickedick är lika grinig som
han brukar. De bor på Upper East Side någonstans."

Joey var bara bedövad av Jennas skönhet. Han drog sig långsamt in på platsen där hon nyss
hade stått, och där det doftade svagt av patchouli. Att han kanske skulle få tillbringa två dygn i
hennes närhet, bara för att han råkade dela rum med Jonathan, kändes som ett slags mirakel.

"Du med, märker jag", sa Jonathan och skakade sorgset på huvudet. "Detta är mitt ständiga
öde."

Joey kände att han rodnade. "Vad jag inte fattar är hur det kommer sig att du blev så ful."

"Ha, du vet väl vad man säger om gamla föräldrar. Min pappa var femtioett när jag föddes. Det
var två avgörande år av genetiskt förfall. Det är inte alla pojkar som blir så söta som du."

"Jag visste inte att du hyste sådana känslor."

"Vadå för känslor? Jag är bara ute efter söta ansikten på fickor, där de hör hemma."

"Skit på dig, jäkla brat."

"Lilla söta pojken, lilla söta pojken."

"Skit på dig. Nu ska jag ta dig i airhockey."

"Bara du inte tar mig någon annanstans så."

Tamaras hotelser till trots blev det befriande lite av religiös undervisning eller påträngande
föräldraumgänge i någon form under Joeys besök i McLean. Han och Jonathan inrättade sig i
källarvåningens hemmabio, som hade ställbara stolar och en filmduk som var två och en halv
meter bred, och satte uppe till fyra på morgonen och tittade på usla tv-program och
chikanerade varandras heterosexualitet. När de så småningom dök upp igen på själva
Thanksgiving var släktingar på väg till huset i stora skaror. Eftersom Jonathan var tvungen att
prata med dem kunde Joey sväva omkring i de vackra rummen som en heliummolekyl, och helt
ägna sig åt anlägga siktlinjer som Jenna förhoppningsvis skulle passera eller ännu hellre landa i.
Den förestående utflykten till New York som hennes pojkvän häpnadsväckande nog hade gått
med på, det var en jackpot: han skulle få minimum två långa bilresor på sig att göra intryck på
henne. Än så länge ville han bara vänja sina ögon vid henne för att det skulle bli lättare att låta
bli att glo. Hon var klädd i en sedesam höghalsad klänning, en vänlig klänning, och antingen var
hon mycket skicklig på att anlägga makeup eller så var hon inte särskilt sminkad helt enkelt.
Han lade märke till hennes väluppfostrade sätt, som kom till uttryck i hennes tålamod med
flintskalliga farbröder och lyfta kärringar som uppenbarligen hade mycket att säga henne.

Innan middagen serverades smet han upp på sitt rum för att ringa St. Paul. Att ringa till Connie
var uteslutet i hans rådande tillstånd; skammen över deras snuskiga samtal, skammen som
mystiskt nog hållit sig borta under hela hösten, började nu smyga sig på honom. Men med
föräldrarna var det inte samma sak, om inte annat så för mammas checkar som han hade löst
in.

Hans far svarade i St. Paul och talade med honom i högst två minuter innan han överlämnade
luren till hans mor, vilket Joey tog som ett slags svek. Han hade faktiskt rätt stor respekt för sin
far – för hans konsekventa ogillande; för hans orubbliga principer – och den skulle kanske varit
ännu större om fadern inte hade varit så undfallen mot sin hustru. Joey kunde ha behövt lite
manligt stöd, men i stället valde hans far att överlåta honom åt hans mamma och ta sin hand
ifrån dem båda två.

"Hej där", sa hon med en värme som fick det att krypa i honom. Han beslöt omedelbart att vara
stenhård mot henne, men som så ofta annars, knäckte hon honom med sin humor och sina
frustande skratt. Innan han visste ordet av hade han beskrivit hela situationen i McLean för
henne, fast inte ett ord om Jenna.

"Ett helt hus fullt av judar!" sa hon. "Så intressant för dig."

"Du är ju själv jude", sa han, "och det gör mig till jude också. Och Jessica och Jessicas ungar om
hon får några."

"Nej, det är bara om man har blivit hjärntvättad", sa hon. Efter sina tre månader på östkusten
kunde Joey höra en liten Minnesotaaccent i hennes uttal. "Jag menar bara så här", sa hon, "att
när det handlar om religion, som jag ser det, då är man det man säger att man är. Ingen annan
kan säga det åt en."

"Men du har ju ingen religion alls."

"Precis just det jag menar. Det är en av de ytterst få saker som jag och mina föräldrar var eniga
om, Gud hjälpe dem. Att religion är trams. Fast nu verkar det som om min syster inte alls håller
med, vilket betyder att påståendet att vi tycker olika om precis allting fortfarande är
obestridligt."

"Vadå syster?"

"Din moster Abigail. Hon är tydligen helt fast i kabbalan och håller på och söker sig tillbaka till
sina judiska rötter, vilka de nu är. Hur vet jag det, undrar du? För att vi fick ett kedjebrev, eller
rättare sagt mejl, från henne, om kabbala. Jag tyckte det var rätt dålig stil, så jag mejlade
faktiskt tillbaka och bad henne att vara så snäll och inte skicka fler kedjebrev till mig varpå hon
svarade med ett mejl om sin Resa."
"Jag vet inte ens vad kabbalan är för något", sa Joey.

"O, hon skulle säkert hemskt gärna berätta allt du vill veta, om du någon gång får lust att ta
kontakt med henne. Det är hemskt Viktigt och Mystiskt – jag tror Madonna vurmar för det,
vilket egentligen säger det mesta bara det."

"Är Madonna judinna?"

"Exakt, Joey, därav namnet." Hans mamma skrattade åt honom.

"Ja, i alla fall", sa han, "jag försöker ha ett öppet sinne för sådana saker. Jag känner inte för att
vifta bort något som jag inte vet ett dyft om än."

"Så ska det låta. Och vem vet? Det kanske till och med visar sig vara bra för dig."

"Kanske det", sa han oberört.

Vid det mycket långa middagsbordet blev han placerad på samma sida som Jenna, vilket
förskonade honom från anblicken av henne, och gjorde det lättare för honom att koncentrera
sig på kallpratet med en av de skalliga farbröderna som utgick från att han var jude och
undfägnade honom med en redogörelse för sin senaste semester-slashaffärsresa till Israel. Joey
låtsades vara både hemmastadd och imponerad av mycket som var fullkomligt okänt för
honom: Klagomuren med sina tunnlar, Davids torn, Masada, Yad Vashem. Fördröjd reaktion-
bitterhet mot modern, parat med det sagolika hemmet och lockelsen med Jenna plus en viss
obekant känsla av äkta intellektuell nyfikenhet, fick honom att direkt längta efter att bli mer
judisk – att få ett grepp om hur den sortens tillhörighet skulle kunna kännas.

Jonathans och Jennas far satt vid bordets bortre kortända och docerade om utrikespolitik så
dominerande utförligt att andra samtal långsamt ebbade ut. De kalkonaktiga strängarna på
hans hals var mer påtagliga i verkligheten än på tv, och nu förstod man att det var hans nästan
hopkrympta skalle som gjorde att det vita vita leendet blev så framträdande. Att en sådan
förtorkad människa hade avlat den fantastiska Jenna tyckte Joey verkade vara helt i stil med
hans berömmelse. Han talade om det "nya blodsförtalet" som cirkulerade i arabvärlden, lögnen
som sa att det inte fanns några judar i tvillingtornen elfte september, och om nödvändigheten
att i tider av nationell kris bemöta onda lögner med välmenande halvsanningar. Han talade om
Platon som om han personligen hade suttit vid dennes atenska fötter och blivit upplyst. Han
nämnde medlemmar av presidentens kabinett vid förnamn, och förklarade hur "vi" hade "tryckt
på" för att presidenten skulle utnyttja denna unika historiska chans att häva ett svårhanterligt
geopolitiskt dödläge och utöka frihetssfären radikalt. I normala situationer, sa han, var
majoriteten av den allmänna opinionen i USA isolationistisk och okunnig, men
terroristattackerna hade gett "oss" ett gyllene tillfälle, det första sedan slutet på kalla kriget, för
"filosofen" (exakt vilken filosof hade Joey inte riktigt fattat eller möjligen inte hört namnet på)
att träda fram och samla nationen bakom uppgiften som hans filosofi hade blottlagt som den
rätta och ofrånkomliga. "Vi måste lära oss att leva med en viss frisering av sanningen", sa han
med sitt leende, till en farbror som blitt ifrågasatte vissa påståenden om Iraks
kärnvapenarsenal. "Våra moderna medier är mycket diffusa skuggor på väggen, och vår filosof
måste vara beredd att manipulera dessa skuggor till förmån för en större sanning."

Mellan Joeys impuls att imponera på Jenna och själva inbrytningen i konkreta ord uppstod
endast en kort sekund av det fria fallets skräck. "Men hur vet man att det är sanningen?"
utbrast han.
Allas huvuden vändes mot honom och hjärtat började dunka hårt i bröstet.

"Vi kommer aldrig att vara helt säkra", svarade Jennas far och log det där leendet. "Därvidlag
har du rätt. Men när vi upptäcker att vår uppfattning om världen, som grundar sig på mångåriga
omsorgsfulla empiriska studier av de allra främsta forskarna, på ett slående sätt
överensstämmer med den inledande principen om frihet för hela mänskligheten, är det en rätt
bra indikation på att vårt tankesätt åtminstone är någorlunda inne på rätt spår."

Joey nickade ivrigt för att visa att han var totalt och helhjärtat ense, och blev häpen när han
ofrivilligt framhärdade: "Men är det inte så att när vi väl börjar ljuga om Irak så är vi inte ett
dugg bättre än araberna som ljuger om att inga judar omkom elfte september."

Jennas far, som inte blev det minsta stött, sa: "Du är visst en mycket klipsk ung man, du?"

Joey visste inte om det var ironiskt menat.

"Jonathan säger att du har mycket goda studieresultat", fortsatte den gamle mannen vänligt.
"Och då misstänker jag att du redan har erfarit hur otålig man kan bli på människor som inte är
lika klipska som du. Människor som inte bara är oförmögna utan dessutom ovilliga att godta
vissa sanningar vars slutledningar är självklara för dig. Som inte ens tycks bry sig om att deras
egna slutledningar inte håller. Har du någonsin känt dig otålig på det sättet?"

"Men det är för att de är fria", sa Joey. "Är det inte det friheten är till för? Rätten att få tänka
precis det man vill? Jag vet, jag medger att det kan vara skitjobbigt ibland."

Folk runt bordet småfnissade.

"Huvudet på spiken", sa Jennas far. "Frihet är skitjobbigt. Och det är just därför som det är så
oerhört viktigt att vi tar vara på möjligheten som har yppats för oss nu i höst. Att få en hel
nations fria människor att släppa sina ohållbara slutledningar och ställa upp på dem som är
bättre, oaktat vilka medel som måste tillgripas."

Oförmögen att uthärda rampljuset en enda sekund till nickade Joey ännu ivrigare. "Ni har
förstås rätt", sa han. "Jag inser det, ni har rätt."

Jennas far fortsatte att avbörda sig ännu fler friserade påståenden och bestämda åsikter som
Joey knappt uppfattade ett ord av. Hela kroppen bultade så av upphetsningen över att han
hade tagit till orda och att Jenna hade hört honom. Känslan som hade svikit honom hela hösten,
känslan av att vara på banan, höll på att återvända. När Jonathan reste sig från bordet reste han
sig själv lite vacklande och följde efter honom ut i köket, där de fick ihop tillräckligt många
vinslattar för att fylla var sin halvliterstumlare.

"Kom igen", sa Joey, "du kan inte blanda rött och vitt så där."

"Det är rosé, pantskalle", sa Jonathan. "Sedan när har du blivit vinkännare?"

De tog med sig sina bräddfulla glas ner i källaren och hällde i sig alltihop medan de spelade
airhockey. Det bultade fortfarande så hårt i Joey att han knappt kände av vinet, vilket var tur
eftersom Jonathans far kom ner och gjorde dem sällskap.

"Vad sägs om ett parti Cowboy Pool?" sa han och gnuggade händerna. "Jag antar att Jonathan
redan har lärt dig vårt eget familjespel?"

"Absolut, jag är verkligen kass på det", sa Joey.

"Det är det förnämsta av alla biljardspel, det förenar det bästa i biljard med det bästa i
carambole", sa den gamle mannen medan han lade upp 1-bollen, 3-bollen och 5-bollen på sina
bestämda platser. Jonathan verkade vara en aning förödmjukad av sin far vilket Joey fann
intressant, eftersom han ofta tog för givet att det egentligen bara var hans egna föräldrar som
kunde förödmjuka en människa. "Vi har en extra specialregel för familjen som jag kan tänka mig
att tillämpa på mig själv i kväll. Jonathan? Vad säger du om det? Den går ut på att hindra den
skickligaste spelaren från att placera sig bakom femman och driva upp poängen. Ni pojkar får
göra det, förutsatt att ni har klarat av att göra en understöt på vitbollen, medan jag för min del
måste köra en biljard eller sänka en av de andra bollarna varje gång jag sänker femman."

Jonathan himlade med ögonen. "Visst, det låter bra, pappa."

"Ska vi dunka på?" sa fadern och kritade kön.

Joey och Jonathan sneglade på varandra och exploderade av fnitter. Gamlingen märkte det inte
ens.

Det var ett lidande för Joey att vara så fruktansvärt kass på ett spel, och vinets roll i det hela
blev tydlig när gamlingen gav honom några tips som bara gjorde honom ännu kassare. Under
tiden satsade Jonathan allt på att vinna, gick in för det med ett dödligt allvar i blicken som
Jonathan inte hade sett hos honom förut. Under en av hans längre serier drog fadern Joey åt
sidan och frågade vad han hade för planer för sommaren.

"Det är väldigt långt dit", sa Joey.

"Nå, så långt är det väl inte. Vilka områden är du mest intresserad av? "

"Framför allt måste jag tjäna lite pengar och hålla mig i Virginia. Jag betalar för college själv."

"Jonathan berättade det, ja. Det är enastående ambitiöst. Och du får förlåta om jag går för
långt nu, men min hustru säger att du har blivit lite intresserad av din härkomst, i och med att
du inte har vuxit upp i tron. Jag vet inte om det har något alls att göra med ditt beslut att ta dig
fram här i världen, men om det har det vill jag gratulera dig till att du har tänkt efter själv och
haft modet att göra det. Med tiden kanske du rentav återvänder och kan leda dina anhöriga i
deras eget sökande efter kunskap."

"Jag tycker absolut att det är synd att jag aldrig har lärt mig något om det."

Gamlingen skakade lika ogillande på huvudet som hans fru hade gjort. "Vi har den underbaraste
och tåligaste traditionen i hela världen", sa han. "Jag tycker att den borde utgöra en speciell
lockelse för dagens ungdom, eftersom den handlar om personliga val. Ingen talar om för en
jude vad han måste tro på. Det bestämmer han helt själv. Man kan välja sina alldeles egna
applikationer och funktioner, så att säga."

"Okej, intressant", sa Joey.

"Och vad har du annars för planer? Är du inne på att göra karriär inom affärsvärlden som alla
andra verkar vara nuförtiden?"

"Ja, absolut. Jag funderar på att välja ekonomi som huvudämne."

"Det låter utmärkt. Det är inget fel på att vilja tjäna pengar. Själv behövde jag ju inte tjäna ihop
till ett eget startkapital, fast jag skäms inte för att säga att jag har varit rätt duktig på att
förvalta det som kommit mig till del. Jag står i stor skuld till min gammelfarfar i Cincinnati, som
kom över hit med tomma händer. Han fick en chans i det här landet som gav honom friheten
att göra bästa möjliga av sina utförsgåvor. Det är därför jag har valt att leva mitt liv som jag gör
– för att visa min respekt för den friheten och försöka säkerställa att nästa amerikanska
århundrade kommer att bli lika gynnat. Inget fel med att tjäna pengar, inte alls. Men det måste
finnas något mer i livet än det. Man måste välja vems sida man står på och strida för den."

"Absolut", sa Joey.

"Det är möjligt att det kommer att finnas några välbetalda sommarjobb på Institutet i sommar
om du är intresserad av att göra något för ditt land. Våra insamlingar har slagit alla rekord
sedan attackerna. Mycket tillfredsställande. Du borde fundera på att söka om du tycker det
låter lockande."

"Helt klart!" sa Joey. Han tyckte själv att han lät som en av Sokrates unga samtalspartners, vars
repliker sida upp och sida ner bestod av variationer på "Ja, otvivelaktigt", och "Utan tvekan är
det så det ligger till". "Låter toppen", sa han. "Det måste jag söka."

Jonathan som stötte en för hård backspin på vitbollen kixade oväntat, och blev genast av med
alla poäng han hade samlat på sig under sin serie. "Helvete!" tjöt han, och som grädde på
moset tillade han: "Helvete!" Han slog kön mot bordskanten och ett besvärat ögonblick följde.

"Man måste ta det extra försiktigt när man har fått ihop så många poäng", sa hans far.

"Jag vet det, pappa. Jag vet det. Jag var försiktig. Men jag blev lite störd av ert snackande."

"Din tur då, Joey?"

Vad var det med att bevittna en kompis sammanbrott som fick honom att obehärskat vilja
hånle? En ljuvlig känsla av befrielse sköljde genom honom, han slapp ju sådana diskussioner
med sin far. Han kände hur hans tur återvände för varje minut som gick. För Jonathans skull var
han glad att han själv direkt missade sin nästa stöt.

Men Jonathan blev lack på honom i alla fall. När hans far gick upp igen, som tvåfaldig vinnare,
började han kalla Joey bög på inga-särskilt-kul-sätt och till slut sa han att han inte tyckte det var
någon idé att hänga med Jenna till New York.

"Varför inte?"

"Jag vet inte. Jag känner inte för det bara."

"Vadå, det blir väl häftigt. Vi kan försöka ta oss in på Ground Zero och kolla hur det ser ut där."

"Hela området är avspärrat. Man ser inte ett skit."

"Och sedan vill jag se var de filmar The Today Show."

"Löjligt. Det är bara ett fönster."

"Kom igen nu, det är New York ju. Vi får inte missa den här grejen."

"Jamen, häng med Jenna då. Det är väl det du vill egentligen eller hur? Åk till Manhattan med
min syrra och jobba hos farsan nästa sommar. Förresten, morsan är suverän på att rida. Du
kanske vill rida med henne också."

Den enda nackdelen med att ha sådan tur som Joey var att det ibland kändes som om den
inträffade på någon annans bekostnad. Han som själv aldrig hade upplevt avundsjuka hade
svårt att tåla den när den yttrade sig hos andra. I high school hade han mer än en gång blivit
tvungen att avsluta vänskapen med grabbar som inte kunde smälta att han hade så många
andra kompisar. Det han kände var: För fan väx upp någon gång då. Hans vänskap med
Jonathan däremot gick inte att avsluta, åtminstone inte under innevarande skolår, och även om
Joey blev irriterad på att han tjurade förstod han mer än väl hur jävligt det kunde kännas att
vara son.

"Okej bra", sa han. "Vi stannar här. Du kan visa mig runt i D.C. i stället. Känner du för det då?"

Jonathan ryckte på axlarna.

"Jo men allvar. Vi kollar in D.C."

Jonathan grubblade på saken en stund. Sedan sa han: "Du hade honom på kroken för sjutton.
Vad var det för jävla snack om den ädla lögnen? Du hade honom på kroken och sedan satt du
plötsligt där med största skitnöjda smajlet. Du är en sådan jävla bögig liten rövslickare."

"Jag märkte inte att du sa något heller", sa Joey.

"Jag har redan tragglat allt det där."

"Jaha men varför måste jag traggla det då?"

"För att du inte har tragglat det än. Du har inte förtjänat rätten att slippa. Du har fan inte
förtjänat någonting."

"Sa killen med Land Cruisern."

"Hörru, jag vill inte snacka om det mer. Jag tänker ta och läsa lite."

" Bra."

"Jag ska följa med till New York. Jag skiter i om du ligger med min syster. Ni är förmodligen
värda varandra."

"Vad menar du med det?"

"Det lär du bli varse."

"Kan vi inte vara vänner nu va? Det är inte så viktigt med New York."

"Nej, nu åker vi", sa Jonathan. "Det är väl patetiskt men jag vill faktiskt inte ta cabben i stället."

Uppe i sitt kalkonluktande rum hittade Joey en trave böcker på nattduksbordet – Elie Wiesel,
Chaim Potok, Exodus, Judarnas historia – och en lapp från Jonathans far: Lite tändved åt dig.
Behåll dem eller låt dem gå vidare, som du vill. Howard. När Joey bläddrade i dem och både
kände en stark avsaknad av eget intresse och en allt starkare respekt för dem som var
intresserade, blev han återigen arg på sin mamma. Hennes förakt för all religion framstod som
ännu mer av hennes jag jag jag: hennes tävlingsmaniska kopernikanska behov av att vara solen
som allting kretsade kring. Innan han somnade ringde han nummerupplysningen och fick
telefonnumret till Abigail Emerson på Manhattan.

Nästa morgon medan Jonathan fortfarande låg och sov ringde han till Abigail och presenterade
sig som hennes systerson och sa att han snart skulle komma till New York. Svaret blev ett
bisarrt skrockande varpå hans moster frågade om han var bra på avlopp.

"Ursäkta?"

"Det åker ner men det kommer upp igen", sa Abigail. "Det är lite som jag själv efter för mycket
brandy." Sedan förklarade hon hur det hängde ihop med den låga höjden över havet och det
antika kloaksystemet i Greenwich Village, berättade om hur fastighetsskötaren firade helgen,
om för- och nackdelar med att bo på nedre botten i gårdshuset, och om "nöjet" att komma
hem vid midnatt på själva Thanksgiving och få se sin grannes ofullständigt upplösta nedspolade
rester flyta omkring i badkaret och ligga uppsköljda på diskhons kuster. "Så härrrligt, så härrrligt
så", sa hon. "En underbar start på en långhelg utan fastighetsskötare."

"Ja, men i alla fall så tänkte jag att vi kunde ses eller något", sa Joey. Han började redan ångra
sig lite, men nu hade hans moster blivit mer mottaglig, som om hennes klagosång bara var
något som hon hade behövt spola ur sig.

"Vet du vad", sa hon, "jag har sett foton på dig och din syster. Otrrroligt stiliga foton, i ert
otrrroligt vackra hem. Jag tror till och med att jag skulle känna igen dig om jag såg dig på gatan."

"Okej."

"Min lägenhet är tyvärrr inte lika vacker just nu. Och det luktar lite också! Men om du har lust
att ses på mitt favoritfik och bli serverad av den gayaste kyparen Village har skådat, så ska jag
berätta allt som din mamma inte vill att du ska veta om oss."

Det tyckte Joey lät bra, och de kom överens om när och var.

På turen till New York tog Jenna med sig en kompis från high school, Bethany, som bara hade
ett ordinärt utseende om man jämförde. Flickorna satt där bak, och Joey kunde varken se Jenna
eller uppfatta, mitt i Slim Shadys ändlösa stereojämmer som Jonathan dessutom rappade med
i, vad hon och Bethany pratade om. Den enda kommunikation som förekom mellan framsäte
och baksäte var Jennas synpunkter på sin brors sätt att köra. Som om Jonathans ilska mot Joey
kvällen innan hade transmuterat till ren vägvrede låg han och nosade i baken på
framförvarande bil i 130 och muttrade otidigheter åt mindre aggressiva bilförare; på det hela
taget verkade han frossa i att vara ett rövhål. "Tack så hemskt mycket för att du inte körde ihjäl
oss", sa Jenna när SUV:en äntligen stod stilla i ett chockerande dyrt parkeringshus i Midtown
och musiken gudskelov hade upphört.

Det märktes snart att resan hade alla förutsättningar att bli en total flopp. Jennas pojkvän Nick
delade en oöverskådlig, sliten lägenhet på 54th Street med två andra valpar från Wall Street
som också var bortresta över helgen. Joey ville kolla på stan, och framför allt ville han inte att
Jenna skulle uppfatta honom som någon liten Eminemdiggande värsting, men vardagsrummet
var utrustat med en kolossal plasma-tv och senaste Xbox-modellen som Jonathan tjatade om
att båda två måste testa omedelbart. "Ses senare då, småpojkar", sa Jenna när hon och
Bethany gick ut för att träffa några vänner. Tre timmar senare, när Joey föreslog att de skulle ta
en promenad innan det blev för sent, sa Jonathan att han inte skulle vara så jävla bögig.

"Vad är det med dig?" sa Joey.

"Vadå ursäkta, men vad är det med dig? Du skulle ha hängt med Jenna om du ville göra
tjejgrejer."

Att göra tjejgrejer lät faktiskt rätt trevligt tyckte Joey. Han gillade fickor, han saknade umgänget
med dem och deras sätt att prata om saker, han saknade Connie. "Det var du som sa att du ville
ut och shoppa."

"Vad nu då, sitter inte mina brallor tillräckligt tajt över röven för din smak?"

"Det vore inte så dumt med en bit mat heller."

"Okej visst, något romantiskt ställe, bara vi två."

"En äkta New York-pizza? Ska inte det vara världens bästa pizza eller?"

"Nej, det är New Haven."

"Men då tar vi ett deli då. Äkta New York-deli. Jag är skithungrig."

"Gå och kolla i kylen då för fan."

"Du kan gå och kolla i den där jävla kylen. Jag sticker ut."

"Bra, gör det."

"Är du kvar här när jag kommer tillbaka? Så jag kommer in?"

"O ja, älskling."

Med en klump i halsen, flickaktigt nära gråten, gick Joey ut i skymningen. Jonathans tjuriga
humör var en fruktansvärd besvikelse. Plötsligt blev han medveten om sin egen överlägsna
mognad, och medan han drevs fram genom trängseln av köpsugna på Fifth Avenue funderade
han på hur han skulle förmedla denna mognad till Jenna. Han köpte två kryddstarka korvar i ett
gatukök och trängde sig fram i ännu större folksamlingar vid Rockefeller Center och tittade på
skridskoåkarna och beundrade den enorma julgranen som inte var tänd, NBC-skrapans
svindlande strålkastarbelysta höjd. Ja, om han gillade att göra tjejgrejer, än sedan då? Han blev
ingen fjant för det. Han blev bara väldigt ensam. Han stod där och tittade på skridskoåkarna,
längtade hem till St. Paul och ringde till Connie. Hon hade sitt skift på Frost's och kunde inte
prata längre än att han hann säga att han saknade henne, och berätta var han stod någonstans
och säga att han önskade att han kunde visa det för henne.

"Jag älskar dig, hjärtat", sa hon.

"Jag älskar dig också."

Morgonen därpå fick han en chans att göra intryck på Jenna. Hon var tydligen morgonpigg av
sig och hade redan varit ute och handlat frukost, när Joey som själv gärna gick upp tidigt,
släntrade in i köket i T-shirt med collegelogga och paisleymönstrade boxershorts. När han såg
att hon satt vid köksbordet och läste en bok kände han sig i princip helnäck.

"Jag har köpt några bagel åt dig och min oförtjänta brorsa", sa hon.

"Tack", sa han och funderade på om han skulle gå och dra på sig byxorna eller fortsätta stila.
Eftersom hon släppte allt intresse för honom bestämde han sig för att ta risken och inte klä på
sig. Men när han stod och väntade på sin bagel i rosten och samtidigt sneglade i smyg på
hennes hår och axlar och nakna korslagda ben, började han få ribba. Han var på väg att fly ut i
vardagsrummet när hon tittade upp och sa: "Gud, den här boken alltså? Den här boken är så
fruktansvärt seg så man står inte ut."
Han tog skydd bakom en stol. "Vad handlar den om?"

"Jag trodde den handlade om slaveriet. Nu är jag inte ens säker på vad den handlar om." Hon
visade honom ett uppslag med tätskriven prosa. "Och det verkligt knäppa? Det är andra gången
jag läser den. Den verkar vara obligatorisk för vartenda seminarie på Duke. Seminarium. Och jag
har fortfarande svårt att komma underfund med vad själva historien egentligen går ut på. Alltså
vad som faktiskt händer med personerna."

"Jag läste Solomons sång i skolan förra året", sa Joey. "Jag tyckte den var rätt häftig. Den är typ
den bästa roman jag någonsin har läst."

Hon gjorde en kombinerad grimas av likgiltighet för honom och irritation över boken. Han satte
sig mittemot henne vid bordet, bet i bageln och tuggade en stund, tuggade lite till och insåg så
småningom att det skulle bli ett problem att svälja. Fast det var ingen brådska eftersom Jenna
fortfarande försökte läsa.

"Vad tror du det är för fel med Jonathan?" sa han när han hade lyckats få ner lite av tuggan.

"Vad pratar du om?"

"Han är ganska jobbig just nu. Barnslig faktiskt. Eller vad tycker du?"

"Fråga inte mig. Det är din polare."

Hon fortsatte att stirra ner i boken. Hennes föraktfulla ogenomträngliga skal var exakt likadant
som på högstatusflickorna på Virginia. Enda skillnaden var att han tände till och med mer på
henne än på dem, och att han var så nära henne nu att han kunde känna lukten av hennes
shampoo. Under bordet, inne i kalsongerna, pekade hans halvstångsribba snett mot henne som
kylarprydnaden på en Jaguar.

"Vad ska du hitta på i dag då?" sa han.

Hon slog ihop boken, som om hon resignerade inför hans ihärdiga existens. "Ut och shoppa", sa
hon. "Och sedan ska jag på fest i Brooklyn i kväll. Och du då?"

"Ingenting av allt att döma, eftersom Jonathan inte vill gå utanför dörren. Jag ska träffa min
moster klockan fyra, men annars inget."

"Det är nog svårare för killar", sa Jenna. "Att bo hemma. Min pappa är suverän och det gör mig
inget, det gör mig inget att han är kändis och allting. Men jag tror att Jonathan hela tiden
känner det som om han måste hävda sig."

"Genom att glo på tv tio timmar i sträck?"

Hon rynkade pannan och såg rakt på Joey, det var mycket möjligt att det var första gången.
"Tycker du ens om min bror?"

"Tveksamt. Han har varit knäpp ända sedan i torsdags kväll. Jamen, som han körde i går, va? Jag
trodde att du kanske visste något mer."

"Jag tror att för honom är det viktigaste av allt att han vill att man ska tycka om honom för hans
egen skull. Inte för vem vår pappa är, jamen du vet."

"Okej", sa Joey. Och fick ingivelsen att tillägga: "Eller vem hans syster är."
Hon rodnade! Lite grann. Och skakade på huvudet. "Jag är inte någon."

"Ha ha ha", sa han och rodnade han också.

"Jag liknar i alla fall inte alls min pappa. Jag tänker inte ut geniala idéer eller stora planer. Jag är
faktiskt väldigt egoistisk av mig, om sanningen ska fram. Hundra tunnland i Connecticut, några
hästar och en stallkarl på heltid, och så kanske ett privat jetflyg, så är jag nöjd."

Joey lade märke till att det inte hade behövts mer än en enda liten anspelning på hennes
utseende för att hon skulle öppna sig och börja prata om sig själv. Om bara dörren ställdes en
millimeter på glänt, bara han kunde slinka in genom springan, visste han vad han skulle göra.
Hur han skulle lyssna och förstå. Och det var inte spelat lyssnande eller spelad förståelse heller.
Det var Joey i Kvinnolandet. Snart satt han där i det grumliga vinterljuset, medan Jenna fick visa
honom hur man brer en bagel på rätt sätt med lax och lök och kapris, och kände sig nästan lika
avspänd som om han hade suttit i köket och pratat med Connie eller sin mamma eller sin
farmor eller Connies mamma.

Jennas skönhet var inte mindre bländande, men hans stånd slocknade fullständigt. Han bjöd
henne på några godbitar ur historien om sin familj och i gengäld bekände hon att hennes
föräldrar inte var speciellt nöjda med hennes val av pojkvän.

"Det är faktiskt inte klokt", sa hon. "Jag tror att det är en anledning till att Jonathan ville följa
med och att han inte vill gå ut. Han tror att han på något vis ska kunna komma emellan mig och
Nick. Liksom att ifall han är i vägen hela tiden och stryker omkring där vi är kan han få det att
spricka."

"Varför gillar de inte Nick?"

"För det första så är han katolik. Och han var lacrossestjärna i skolan. Han är superintelligent,
men inte på det sättet som de uppskattar." Jenna skrattade. "Jag berättade om min pappas
tänketank en gång och efteråt när de hade party på Nicks kårhus hängde de en skylt på
öltunnan som det stod Tanka tankar här på. Jag tyckte det var vansinnigt kul. Men du fattar."

"Blir du ofta full?"

"Nej, jag tål ingenting. Nick slutade dricka han med så fort han började jobba. Han tar max en
Jack och cola i veckan numera. Han är helt fokuserad på att göra karriär. Han är den första i sin
familj som gått fyra år på college, raka motsatsen till min familj, där man är slapp om man bara
doktorerar i ett ämne."

"Är han schyst mot dig?"

Hon såg bort med en skugga av något över ansiktet.

"Jag känner mig otroligt trygg med honom. Som till exempel jag tänkte att om vi hade varit i
tornen elfte september, även om vi hade varit högt uppe, skulle han ha kommit på ett sätt att
få ut oss därifrån. Han hade fått ut oss, det vet jag bara."

"Det fanns många sådana killar på Cantor Fitzgerald", sa Joey. "Extremt tuffa mäklare. Och de
tog sig inte ut."

"Nä, men då var de inte som Nick då", sa hon.

När Joey märkte hur hon genast slöt sig igen undrade han hur hårdhudad han själv måste bli
och hur mycket pengar han måste tjäna för att ens kunna delta i tävlingen om sådana som hon.
Det spratt till inne i kalsongerna igen, som om pitten ville påpeka att den var redo att anta
utmaningen. Men hans mjukare delar, hans hjärta och hjärna, var dränkta i hopplöshet vid
tanken på hur oöverstigligt det var.

"Jag tror kanske jag drar ner till Wall Street och kollar i dag", sa han.

"Det är stängt på lördagar, alltihop."

"Jag vill bara se hur det ser ut, om jag ska jobba där en vacker dag."

"Ta inte illa upp nu?" sa Jenna och slog upp boken igen. "Du verkar vara alldeles för snäll för
det."

Fyra veckor senare var Joey tillbaka på Manhattan, för att sitta husvakt åt sin moster Abigail.
Under hela hösten hade han våndats över vart han skulle ta vägen på jullovet, eftersom hans
två konkurrerande hem i St. Paul diskvalificerade varandra och eftersom tre veckor var alldeles
för länge för att tränga sig på hos en ny collegekamrats familj. Han hade lite vagt funderat på
att våldgästa en kompis som hört till hans bättre vänner i high school, och därmed hamna i läge
för att hälsa på hemma hos föräldrarna och hos Monaghans var för sig, men sedan fick han
höra att Abigail skulle till Avignon över jul för att delta i en internationell workshop för mimare,
när de sågs på lördagen efter Thanksgiving, och hon gick själv och oroade sig för att hon inte
skulle hitta någon som kunde bo i hennes lägenhet på Charles Street och utföra de invecklade
kostföreskrifterna för hennes katter Tigger och Piglet.

Mötet med mostern hade varit intressant, om än något ensidigt. Abigail var visserligen yngre än
hans mamma, men såg mycket äldre ut i alla avseenden utom i klädseln som var närmast
tonårstrashig. Hon luktade cigaretter, och hennes sätt att äta sin chokladmoussetårta var
hjärtknipande, hon åt den i små små bitar för att avnjuta den till fullo, som om det var det bästa
hon skulle få uppleva den dagen. De få frågor hon ställde Joey besvarade hon själv innan han
fick en syl i vädret. I huvudsak framförde hon en monolog, med ironiska sidokommentarer och
självmedvetna utrop, som var som ett tåg som han kunde få hoppa ombord på och åka med ett
stycke, fast han fick fylla i med eget sammanhang och gissa vad som låg bakom många av
anspelningarna. Som hon babblade blev hon som en sorglig karikatyr av hans egen mamma, en
förvarning om vad det skulle kunna bli av henne om hon inte passade sig.

För Abigail var tydligen Joeys blotta existens en förebråelse som krävde en utförlig redogörelse
för hennes liv. Den traditionella man-barn-villagrejen var inget för henne, sa hon, och inte
heller den konventionella teaterns ytliga genomkommersialiserade värld, med sina förnedrande
uppgjorda öppna auditions och rollbesättare som bara var ute efter årets modell och svävade
helt i det blå utan minsta dumhum om vad självständigt uttryck innebar och inte heller
ståuppvärlden som hon hade lagt ner grrräsligt mycket möda på att försöka ta sig in i och
jobbat fram fantastiskt material om sanningen om att växa upp i den amerikanska villaförorten,
innan hon insåg att det enbart var testosteron och dasshumor som gällde. Hon spydde galla
över Tina Fey och Sarah Silverman och lovprisade sedan genialiteten hos ett flertal manliga
"konstnärer" som antingen var mimare eller clowner, kom Joey fram till, och som hon tackade
sin lyckliga stjärna för att hon kunde stå i allt tätare kontakt med, låt vara att det mest skedde
via workshoppar. Medan hon pratade och pratade kom han på sig med att beundra hennes
föresatser att överleva utan framgångar av det slag som i teorin ännu var tillgängliga för
honom. Hon var så prillig och självupptagen att han undkom den irriterande skuldkänslan och
kunde gå direkt på medlidandet. Han anade att han, som företrädare inte bara för sin egen
utan även för hennes systers vida större lycka, inte kunde göra sin moster en godare gärning än
att låta henne rättfärdiga sig för honom, och att lova att komma och se henne uppträda så fort
tillfälle gavs. För detta belönade hon honom med husvakterbjudandet.

Hans första dagar i storstan, när han sprang i affärer med sin korridorpolare Casey, var som
hyperrealistiska fortsättningar på de urbanistiska drömmar han hade nätterna igenom.
Människomassor strömmade mot honom från alla håll. Musikanter från Anderna blåste flöjt
och trummade på Union Square. Allvarsamma brandmän nickade till skaran som hade samlats
vid ett elfte september-minnesaltare utanför en brandstation. Två damer i päls lade fräckt
beslag på en taxi som Casey hade vinkat in utanför Bloomingdale's. Très sexiga
mellanstadiebrudar i jeans under minikjolarna halvlåg på tunnelbanesätet med benen brett
isär. Cornrowflätade gettokids i ofantliga jätteparkas, soldater ur nationalgardet som
patrullerade Grand Central med superavancerade vapen. Och den gamla kinesgumman som
kursade dvd:er med filmer som inte ens hade haft premiär än, breakdansaren som slet sönder
en muskel eller en sena och satt och vaggade av smärta på Pelhamtågets golv, den
efterhängsna saxofonspelaren som Joey gav fem dollar för att han skulle kunna ta sig till sin
spelning trots att Casey sa att det troligen var bluff: varje möte var som en dikt han omedelbart
lärde sig utantill.

Caseys föräldrar bodde i ett högt hus med en hiss som gick rakt upp i våningen, en oundgänglig
finess insåg Joey om han någon gång firade triumfer i New York. Han var där på middag både på
julafton och på juldagen, och fick därmed lite stöd för lögnerna han hade tutat i sina föräldrar
om var han skulle tillbringa jullovet. Casey och hans familj skulle emellertid åka på skidresa
morgonen därpå, och Joey visste att han hur som helst höll på att förbruka deras gästfrihet. När
han kom hem till Abigails instängda överbelamrade lägenhet och upptäckte att Piglet och/eller
Tigger hade spytt på ett antal olika ställen, i bestraffande kattprotest mot att han varit borta
hela långa dagen, kolliderade han direkt med allt som var konstigt och korkat med sin idé att bo
ensam i två hela veckor.

Han gjorde genast allting ännu värre genom att ringa till sin mamma och erkänna att hans
planer till viss del hade "spruckit" och att han satt husvakt åt hennes syster "i stället".

"I Abigails lägenhet?" sa hon. "Ensam? Och hon har inte ens pratat med mig om saken? I New
York? Alldeles ensam?"

"Stämmer", sa Joey.

"Du får förlåta", sa hon, "men du måste tala om för henne att det inte är acceptabelt. Säg att
hon måste ringa mig på en gång. I kväll. Nu genast. Omedelbart. Det är ett krav."

"Det går inte. Hon är i Frankrike nu. Fast det är ingen fara. Det är väldigt tryggt och säkert här
omkring."

Men hans mamma hörde honom inte. Hon stod och skällde på hans far, vad hon sa kunde Joey
inte urskilja men det lät rätt hysteriskt. Och sedan tog pappa över luren.

"Joey? Hör på mig nu. Är du där?"

"Var skulle jag annars vara?"

"Hör på mig nu. Om du inte har så mycket hyfs i dig att du kan komma hem och umgås ett par
dagar med din mor i ett hem som har betytt så mycket för henne och som du aldrig mer
kommer att sätta din fot i, så låt gå. Det var ditt eget förfärliga beslut som du kan få ångra bäst
du vill. Och alla grejer du har lämnat kvar i ditt rum, och som vi hade hoppats att du skulle
komma och ta hand om – tja, vi skänker det till secondhand eller låter sophämtarna komma och
hiva iväg det. Det är du som förlorar på det, inte vi. Men att vara ensam i en storstad som du är
alldeles för ung för att vara ensam i, en stad som gång efter annan angrips av terrorister, och
inte bara under några nätter utan i flera veckor, är ett bra recept på hur man får sin mor att bli
ifrån sig av oro precis hela den tiden."

"Pappa, det är hur säkert som helst här. Det är Greenwich Village."

"Du har i alla fall förstört julen för henne. Och du kommer att förstöra hennes sista dagar i det
här huset. Jag fattar inte hur jag ändå kan förvänta mig mer av dig i det här läget, när du är så
hjärtlöst självisk mot en person som älskar dig mer än du någonsin kan förstå."

"Varför kan hon inte säga det i så fall?" sa Joey. "Varför är det du som måste säga det? Hur ska
jag kunna veta att det ens är sant som du säger?"

"Om du hade en gnutta fantasi skulle du veta att det är det."

"Inte om hon aldrig säger det själv! Om du stör dig på mig, varför kan du inte tala om vad ditt
problem är då, i stället för att jämt snacka om hennes problem?"

"För att jag uppriktigt sagt inte är lika orolig som hon", sa hans far. "Jag tycker inte att du är fullt
så smart som du själv tycker, jag tror inte att du har insikt om alla faror som finns. Men jag
tycker att du är ganska smart och jag tror att du kan ta vara på dig själv. Om du någonsin skulle
hamna i tråkigheter hoppas jag väl att vi är de första du skulle ringa till. Om inte, ja då har du
gjort ditt val i livet, och det är inte mycket jag kan göra åt det."

"Jamen tack då", sa Joey med bara en gnutta sarkasm.

"Tacka mig inte. Jag har ingen större respekt för vad du håller på med. Men jag inser att du är
arton år fyllda och fri att göra som du vill. Det jag talar om nu är min egen privata besvikelse
över att vårt ena barn inte kan förmå sig till att visa sin mor lite vänlighet."

"Varför frågar du inte henne hur det kommer sig?" fräste Joey ilsket. "Hon vet hur det kommer
sig! Fan hon vet det, pappa. Eftersom du är så otroligt angelägen om att hon ska vara lycklig och
allting, varför frågar du inte henne i stället för att tjata på mig?"

"Tala inte till mig på det viset."

"Nehej, men tala inte till mig på det viset själv då."

"Fint, då låter jag bli."

Hans far verkade tycka att det var skönt att släppa ämnet och det tyckte Joey också. Han njöt av
att ha kylan inom sig, ha makt över sitt liv, och det var lite oroande att upptäcka att det här
andra fanns inuti honom, den uppdämda vreden, detta gytter av familjekänslor som plötsligt
kunde explodera och ta makten över honom. De vredesord han hade hävt ur sig hade känts
färdigformulerade, som om det fanns ett kränkt andra jag som oavbrutet, dygnet runt dolde sig
inuti honom, osynligt till vardags men uppenbarligen vid sina sinnens fulla bruk och beredd att
med ett ögonblicks varsel framträda i form av formuleringar som flög ur honom utan hans vilja.
Det fick honom att undra vilket som var hans sanna jag, och det kändes mycket obehagligt.

"Om du ändrar dig", sa hans far när de hade uttömt sitt begränsade förråd av julklingande
kallprat, "står jag mer än gärna för flygbiljetten så att du kan komma hit på ett par dagar. Det
skulle betyda oerhört mycket för din mor. Och för mig också. Jag skulle själv bli riktigt glad."

"Tack", sa Joey, "men alltså, det går inte. Jag har ju katterna att tänka på."

"Dem kan du lämna in på pensionat, din moster lär inte märka någon skillnad. Jag står för det
också."

"Okej då, kanske. Troligen inte, men kanske."

"Fint men dåså, god jul", sa hans far. "Mamma hälsar god jul hon med."

Joey hörde henne ropa i bakgrunden. Exakt varför kom hon inte och tog luren igen och sa det
direkt till honom? Det kändes rätt fördömande av henne. Ännu ett meningslöst prov på hennes
sätt att skuldbelägga sig själv.

Abigails lägenhet var inte speciellt liten, men ändå fanns det inte en enda kvadratcentimeter
som inte var ockuperad av Abigail. Katterna patrullerade den som om de vore hennes
emissarier och fällde hår precis överallt. Garderoben i sovrummet var kompakt stuvad med
byxor och tröjor i oordnade högar som knölade till de upphängda jackorna och klänningarna,
och byrålådorna var så proppfulla att de inte gick att dra ut. Cd-samlingen som enbart bestod
av outhärdliga chanteuser och New Age-sorl var uppställd i dubbla rader med skivor inkilade i
varenda upptänklig springa. Till och med böckerna var invaderade av Abigail, titlarna spände
över ämnen som Flow, Kreativ visualisering, och Hur man övervinner sitt självförakt. Det fanns
också alla sorters mystiska pryttlar, förutom judiska föremål även österländska rökelsebrännare
och elefanthövdade statyetter. Det enda som det inte fanns särskilt mycket av var mat. Med
ens insåg Joey där han vankade runt i köket, att såvida han inte ville käka pizza tre gånger om
dagen skulle han faktiskt bli tvungen att gå till en livsmedels butik och handla och laga mat åt
sig själv. Abigails eget skafferi bestod av riskakor, fyrtiosju olika varianter på choklad och kakao,
och snabbnudlar av den där sorten som mättade i tio minuter och sedan gjorde att han blev
hungrig på ett nytt och gnagande sätt.

Han tänkte på det jättestora huset på Barrier Street, han tänkte på sin mammas förstklassiga
matlagningskonst, han tänkte på att ge efter och ta emot flygbiljetten som hans far erbjudit
honom, men han hade föresatt sig att inte ge sitt dolda jag fler chanser att komma i dagen och
enda möjligheten för honom att sluta tänka på St. Paul var att gå och lägga sig på Abigails
mässingssäng och runka, och sedan runka igen medan katterna förebrående jamade utanför
dörren och sedan, fortfarande otillfredsställd, att slå på mosterns dator, eftersom han inte kom
ut på nätet med sin egen dator här, och surfa in på någon porrsida för att runka lite till. Som
sådana saker plägar var varje gratissajt han råkade hamna på länkad till en ännu snuskigare och
mer frestande. Efter ett tag började en av de där bättre sajterna generera pop-upfönster som
någon mardrömslik Trollkarlens lärling; det blev så hemskt att han måste stänga av datorn. När
han otåligt startade om, med den malträterade och klibbiga pitten slokande i handen,
upptäckte han att systemet hade tagits över av hårddiskkraschande, tangentbordsfrysande
okända program. Att han hade smittat ner sin mosters dator var inte det värsta. Just nu kunde
han inte få det enda i hela världen han ville ha, nämligen att få se ännu ett sött flickansikte
förvridas i extas, så att han kunde komma för femte gången och försöka sova lite. Han blundade
och gned på, medan han mödosamt försökte frammana några bevarade bilder som kunde
hjälpa honom att få det överstökat, men katternas jamningar blev för störande. Han gick ut i
köket och öppnade en flaska brandy som han hoppades inte skulle vara för dyr att ersätta.

Han vaknade med baksmälla nästa morgon och kände stanken av något som han hoppades
bara var kattbajs, men när han vågade sig in i det trånga och infernaliskt överhettade
badrummet visade det sig vara ofiltrerat kloakvatten. Han ringde till fastighetsskötaren mr
Jiménez, som infann sig två timmar senare med en rullande kundvagn fylld med
rörmokarverktyg.

"Denna gamla kåken har massa krångel", sa mr Jiménez, och skakade resignerat på huvudet.
Han sa åt Joey att vara noga med att sätta i proppen i badkaret och täppa till handfat och
diskho ordentligt när han inte använde dem. Det var instruktioner som egentligen stod på
Abigails lista, efter de invecklade förhållningsreglerna för utfodring av katt, men dagen innan
hade Joey i sin brådska att komma därifrån och ta sig hem till Casey, glömt att följa dem.

"Massa massa krångel", sa mr Jiménez och tog en vaskrensare för att peta ner West Village-
smörja i avloppet igen.

Så fort Joey blev ensam igen och på nytt stod inför det spöklika scenariot med två veckor i
ensamhet och brandymissbruk och/eller masturbation, ringde han Connie och sa att han skulle
betala hennes bussbiljett om hon kunde komma hit och vara med honom. Hon gick utan vidare
med på det, bortsett från det där att han skulle betala, och hans jullov var räddat.

Han anlitade en datanörd till att fixa mosterns hårddisk och konfigurera om hans egen pc, han
lade sextio dollar på färdiglagat från Dean and DeLuca, och sedan åkte han till bussterminalen
och när han mötte Connie vid ingången tänkte han att han nog aldrig förr blivit så glad av att se
henne. Den senaste månaden, när han för sin inre syn hade jämfört henne med den ojämförliga
Jenna, hade han glömt hur snygg hon själv var, på sitt slanka, sparsamma, nitiska sätt. Hon hade
på sig en skepparkavaj han inte kände igen och gick rakt fram till honom och satte näsan mot
hans näsa och de vidöppna ögonen mot hans ögon som om hon tryckte sig mot en spegel.
Någon form av chockartad total organkollaps inträffade inuti honom. Snart skulle han få ligga
ungefär fyrtio gånger, men det var inte bara det, det var som om hela bussterminalen och alla
låginkomstresenärer som myllrade omkring dem var utrustade med reglage för Ljusstyrka och
Färgmättnad vilka vreds ner rejält genom blotta närvaron av denna flicka som han hade känt i
hela sitt liv. Allt kändes som blekt och långt borta när han ledde henne genom gångar och hallar
som han hade sett i sprakande färger för mindre än trettio minuter sedan.

Under de närmaste timmarna gjorde Connie flera rätt så oroväckande avslöjanden. Det första
avslöjandet kom när de satt på tunnelbanan söderut mot Charles Street och han frågade hur
hon hade kunnat få så mycket ledigt från restaurangen – om hon hade hittat några som tog
hennes skift.

"Nej, jag bara sa upp mig", sa hon.

"Sa upp dig? Kom inte det väldigt olägligt för dem just den här tiden på året?"

Hon ryckte på axlarna. "Du behövde mig här. Jag sa ju att det bara var att ringa."

Hans förfäran över detta besked återställde ljuset och färgen i tunnelbanevagnen. Det var
precis som när hans brassdimmiga hjärna brukade ta ett skutt tillbaka till rådande verklighet
efter att ha förirrat sig i en djup påtänd dagdröm: han såg nu att andra tunnelbanepassagerare
levde sitt liv, strävade mot sina mål, och att han måste se till att göra så han med. Inte dras ner
för långt i någonting som han inte hade makt över.

Med ett av deras galnaste telefonsexpåhitt i åtanke, då hennes blygdläppar hade vidgat sig så
fenomenalt brett att de täckte hela ansiktet på honom, och hans tunga var så lång att spetsen
nådde fram till slutet på hennes vaginas outgrundliga inre, hade han rakat sig extra slät innan
han gav sig av till bussterminalen. Men nu när de var tillsammans i verkliga livet blottades det
absurda med de där fantasierna och det var pinsamt att tänka på dem. Hemma i lägenheten
gick han inte i säng med Connie på en gång, som han hade gjort den där helgen i Virginia, utan
knäppte på tv:n och kollade ställningen i en collegematch i baseboll som saknade all betydelse
för honom. Sedan blev det oerhört viktigt att gå igenom mejlen och se om någon av hans
vänner hade hört av sig de senaste tre timmarna. Connie satt med katterna på soffan och
väntade tålmodigt medan hans dator laddade.

"Ja, just det", sa hon, "jag ska hälsa från din mamma."

"Va?"

"Jag ska hälsa från din mamma. Hon var ute och hackade bort is när jag skulle iväg. Hon såg mig
med min resväska och frågade vart jag skulle."

"Och då sa du det?"

Connies förvåning var alldeles äkta. "Var det fel? Hon sa ha det så trevligt och så hälsade hon till
dig."

"Sarkastiskt?"

"Jag vet inte. Det kanske det var när jag tänker efter. Jag var bara glad för att hon sa något alls.
Jag vet att hon hatar mig. Men sedan tänkte jag att hon kanske äntligen har börjat vänja sig vid
mig."

"Det betvivlar jag starkt."

"Jag är hemskt ledsen om jag sa fel. Du vet väl att jag aldrig skulle säga något som var fel om jag
visste att det var fel. Det vet du väl va?"

Joey reste sig från datorn och försökte lägga band på sig. "Det gör inget", sa han. "Det är inte
ditt fel. Eller i alla fall bara lite ditt fel."

"Älskling, skäms du för mig?"

" Nej."

"Skäms du för allt det där vi sa i telefon? Är det därför?"

" Nej."

"Jag gör faktiskt det lite grann. En del grejer var rätt sjuka. Jag tror inte jag har lust att hålla på
så där mer."

"Det var ju du som började!"

"Jag vet. Jag vet, jag vet. Men du kan inte skylla alltihop på mig. Du kan bara skylla hälften på
mig."

Som för att understryka hur rätt hon hade sprang han fram till henne i soffan och föll på knä vid
hennes fötter, sänkte huvudet och lade händerna på hennes ben. Så här tätt inpå hennes jeans,
hennes bästa tajtaste jeans, tänkte han på alla timmar som hon hade suttit på
Greyhoundbussen medan han hade slötittat på medioker collegebaseball och snackat i telefon
med kompisar. Han var i knipa, han höll på att falla ner i någon oväntad spricka i den vanliga
världen och han stod inte ut med att se upp i hennes ansikte. Hon vilade sina händer på hans
hjässa och bjöd inget motstånd när han långsamt böjde sig närmare och tryckte näsan mot
hennes denimhöljda blixtlås. "Det ordnar sig", var hon klok nog att säga och strök honom över
håret. "Det kommer att ordna sig, älskling. Allt kommer att ordna sig."

I sin tacksamhet skalade han av henne jeansen och vilade sina slutna ögon mot hennes trosor
och sedan drog han ner dem också så att han kunde pressa ner sin välrakade överläpp och haka
i hennes stickiga buske, som han märkte att hon hade klippt kort för hans skull. Han kände att
en av katterna satte sig på hans fötter för att få uppmärksamhet. Kissekissemurra.

"Jag vill bara sitta så här i tre timmar minst", sa han och andades in hennes lukt.

"Du kan sitta så där hela natten", sa hon. "Jag ska ingenstans."

Men då ringde mobilen i hans byxficka. När han tog fram den för att stänga av den såg han sitt
gamla nummer i St. Paul och fick lust att krossa mobilen av ilska mot sin mor. Han särade på
Connies ben och gick till angrepp med tungan, grävde och grävde, och försökte fylla hela sig
med henne.

Den tredje och mest oroväckande saken hon avslöjade kom under en postcoituspaus långt
senare på kvällen. Dittills bortavarande grannar klampade omkring ovanför sängen; katterna
jamade bittert utanför dörren. Connie höll på att berätta om högskoleprovet som han totalt
hade glömt att hon hade tänkt göra, och om hur förvånad hon hade blivit när hon upptäckte att
de riktiga frågorna var mycket lättare än övningsfrågorna i läroböckerna. Nu hade hon fått mod
att söka till skolor som låg på några timmars avstånd från Charlottesville, Morton College bland
annat, som ville ha studenter från Mellanvästern för den geografiska spridningens skull och som
hon nu trodde att hon hade en chans att komma in på.

Det tyckte Joey inte alls lät bra. "Jag trodde du skulle börja på högskolan hemma", sa han.

"Det kanske jag gör", sa hon. "Men så började jag tänka hur mysigt det skulle vara om jag var
någonstans närmare dig så att vi kunde ses på helgerna. Ja, alltså förutsatt att allt funkar och vi
fortfarande vill det. Tycker inte du att det vore mysigt?"

Joey trasslade loss sina ben från hennes och försökte få situationen klar för sig. "Absolut
kanske", sa han. "Men vadå, privata college kostar enorma summor."

Så var det ju, sa Connie. Men man kunde få studiebidrag på Morton och hon hade pratat med
Carol om kapitalförsäkringen som skulle vara till hennes skolgång, och Carol hade medgett att
det fanns en hel del kvar på den.

"Hur mycket då typ?" sa Joey.

"Typ jättemycket. Typ sjuttiofemtusen. Det skulle nog kunna räcka tre år om jag får
studiebidrag också. Och sedan har jag tolvtusen som jag har sparat, och så kan jag jobba på
somrarna."

"Jättebra", tvingade Joey sig att säga.

"Jag hade tänkt vänta tills jag fyller tjugoett och bara ta ut pengarna då. Men så tänkte jag på
vad du sa och att du hade rätt i att man behöver en bra utbildning."

"Men om du går på högskolan hemma", sa Joey, "kan du skaffa utbildning och ha stålarna kvar
när du är klar."
En trappa upp började det gorma från en tv, och klampandet fortsatte.

"Det låter som om du inte vill ha mig i närheten", sa Connie neutralt, utan förebråelse, bara
sakligt konstaterande.

"Nej, nej", sa han. "Inte alls. Det skulle förstås vara toppen. Jag försöker bara tänka praktiskt."

"Det är redan så att jag inte står ut att bo i det där huset. Och sedan ska Carol ha sina ungar och
då blir det tusen gånger värre. Jag kan inte bo där längre."

Det var inte första gången som han skälvde till av en dunkel vrede mot hennes far. Mannen
hade varit död ett antal år nu, och Connie hade egentligen aldrig känt honom och anspelade
knappt någonsin på att han hade funnits, men i Joeys tankar hade det på något vis ännu mer
gjort honom till en rival. Han var mannen som hade varit där först. Han hade övergett sin dotter
och mutat Carol med en billig hyresrätt, men hans pengar hade fortsatt att rinna in och betala
för Connies katolska skolgång. Han var en figur i hennes liv som inte hade det minsta med Joey
att göra och även om Joey borde vara tacksam för att hon hade andra tillgångar förutom
honom – att han inte hade hela ansvaret för henne – hemföll han ideligen till att moralisera
över fadern som Joey menade var upphovet till allt som var amoraliskt hos Connie själv, hennes
egendomliga likgiltighet inför regler och konventioner, hennes gränslösa förmåga till hängiven
kärlek, hennes oemotståndliga iver. Och nu till råga på allt blev Joey förbannad på fadern för att
han hade ordnat det så att hennes ekonomiska situation var mycket bättre än hans egen. Att
hon inte brydde sig om pengar ens en bråkdel så mycket som han, gjorde bara saken värre.

"Gör något nytt med mig", andades hon i hans öra.

"Jag blir verkligen störd av den jäkla tv:n."

"Gör det där vi pratade om, älskling. Vi kan lyssna på samma musik. Jag vill känna dig i rumpan."

Han glömde tv:n, blodet i huvudet dränkte ljudet när han gjorde vad hon bad om. Sedan de
tagit klivet över den nya tröskeln, övervunnit motståndet, konstaterat de påtagliga fördelarna,
gick han och tvättade av sig i Abigails badrum och matade katterna och dröjde sig kvar i
vardagsrummet. Han kände trots allt ett behov att upprätta ett visst avstånd, hur vagt och sent
påtänkt det än var. Han väckte datorn ur sin sömn, men det fanns bara ett nytt mejl. Det kom
från en obekant adress på duke.edu och hade i stan? i ärenderutan. Inte förrän han hade
öppnat det och började läsa tog han in att det faktiskt kom från Jenna. Hade knackats ner
bokstav för bokstav av Jennas privilegierade fingrar.

hej hej mr bergland...jonathan säger du är i världsmetropolen precis som jag...vem kunde ana
det fanns så många footballmatcher å glo på o så mycket pengar juniora bankmän har satsat på
dem? inte ja tra la la du kanske fortfarande håller på o gör juliga grejer som dina blonda
protestantiska stamfäder, men nick säger de e bara o komma hit om du vill veta om wall str han
svara gärna på frågor... jag tycker du ska slå till nu mens han fortfarande har lust och (ledigt!)
det verkar som t o m goldman slår igen den här tiden på året ... vem kunde ana. din vän jenna

Han läste mejlet fem gånger innan det började tappa kraft. Det kändes lika rent och fräscht som
han själv kände sig skitig och rödögd. Antingen var Jenna extremt omtänksam eller, om hon
riktigt ville understryka hur tajt hon var med Nick, extremt taskig. I vilket fall som helst hade
han lyckats med att göra intryck på henne.

Rök av maja sipprade ut från sovrummet följt av Connie, lika naken och tassande som katterna.
Joey slog ihop datorn och puffade på spliffen som hon höll upp mot honom, och sedan en puff
till och sedan en till och en till och en till och en till och en till.
DEN VÄNLIGE MANNENS VREDE
S ent en dyster eftermiddag i mars, i kallt och duggigt gråväder, åkte Walter från Charleston
upp i södra West Virginias bergstrakter, skjutsad av sin assistent Lalitha. Lalitha körde
visserligen snabbt och lite vårdslöst men Walter hade med tiden lärt sig att föredra
nervositeten med att sitta bredvid som hennes passagerare framför den fördömande vrede
som frätte sönder honom när han satt vid ratten – den tydligen ofrånkomliga känslan av att av
alla bilister på vägen var det bara han som körde i exakt rätt hastighet, bara han som gjorde den
rätta avvägningen mellan att alltför slaviskt följa trafikreglerna och att alltför dumdristigt
strunta i dem. Under de senaste två åren hade han tillbringat många förbannade timmar på
vägarna i West Virginia, legat och tryckt bakom alla tröga idioter och sedan själv saktat in för att
hämnas på fräcka typer som ligger bakom och trycker, hänsynslöst försvarat högerfilen på
motorvägarna från rövhål som försöker köra om till höger, själv kört om på höger sida när
någon dåre eller mobilpladdrare eller skenhelig hastighetsgränsivrare täppte igen högerfilen,
maniskt psykoanalyserat och gärningsmannaprofilerat bilförare som vägrar använda sina
körriktningsvisare (nästan alltid yngre män som uppenbarligen ansåg att blinkers kränkte deras
maskulinitet, det högrisktillstånd som redan hade yttrat sig i det kompensatoriska
kolossalformatet på deras pickuper och SUV:ar), erfarit mordiskt hat mot de filöverträdande
kolbilschaufförerna som faktiskt förorsakade dödsolyckor en gång i veckan i West Virginia,
maktlöst anklagat de korrupta delstatspolitikerna som vägrade sänka den tillåtna kolbilsvikten
till max 50 ton, trots de rikliga bevisen på förödelsen de åstadkom, frustat "Otroligt! Otroligt!"
när en bilförare framför honom bromsade på grönt, drog på vid gult och lät honom sitta där på
rött, kokande av ilska medan han fick vänta en hel minut vid korsningar där ingen korsande bil
syntes på kilometers håll, och för Lalithas skull med svårighet svalt de invektiv han längtade
efter att spruta ur sig när han blockerades av en förare som vägrade att helt lagligt svänga
höger vid rödljuset: "Hallå? Fattar du trögt? Du är inte den enda människan på jorden! Vi andra
lever i verkligheten! Lär dig köra bil! Hallå!" Hellre adrenalinkicken när Lalitha tryckte gasen i
botten för att köra om uppförslutsstånkande långtradare än påfrestningen på kärlen i hans
hjärna det gav att själv ta ratten och bli sittande bakom de där tradarna. På det här sättet
kunde han titta ut över Appalachernas grå tändsticksskogar och gruvsargade åsar och rikta sin
ilska mot problem som förtjänade den bättre.

Lalitha var på strålande humör när de susade fram i sin hyrbil uppför den tre kilometer långa
backen på I-64, en fenomenalt kostsam bit av den statliga kakan som senator Byrd korpat åt sig.
"Gissa om jag vill fira nu", sa hon. "Går du med mig och firar i kväll?"

"Vi får se om det finns någon anständig restaurang i Beckley", sa Walter, "fast jag befarar att
det inte är sannolikt."

"Vi super oss fulla! Vi kan gå på det bästa stället i stan och dricka dry martini."

"Självklart. Jag ska bjuda dig på en bamsemartini. Fler om du vill ha."

"Nej, men du ska också ha", sa hon. "För en gångs skull. Gör ett undantag, för att fira."

"Jag tror ärligt talat att en martini skulle ta död på mig i dagens läge."
"En lättöl då. Jag ska ha tre martini och sedan kan du bära mig upp på rummet."

Walter gillade inte när hon sa sådana saker. Hon förstod inte vad hon sa, hon var bara en
upprymd ung kvinna – faktiskt bara den starkaste ljusstrålen i hela hans liv just nu – och begrep
inte att fysisk kontakt mellan arbetsgivare och arbetstagare inte är något man skämtar om.

"Tre martini skulle förvisso ge ny innebörd till uttrycket 'sprängande skalle' i morgon bitti", sa
han med en kryckig anspelning på rivningen som de var på väg till Wyoming County för att
bevittna.

"När tog du en drink senast?" sa Lalitha.

"Aldrig. Jag har aldrig tagit en drink."

"Drack du inte ens i plugget?"

"Aldrig någonsin."

"Walter, det är ju helt otroligt! Du måste ändå pröva! Det är kul att dricka ibland. Du blir inte
alkoholist på en öl."

"Det är inte det jag oroar mig för", sa han och undrade samtidigt om det var sant. Hans far och
hans äldre bror, som tillsammans hade varit hans ungdoms fördärv, var alkoholister, och hans
fru, som snabbt höll på att bli hans medelålders fördärv, hade tendenser till alkoholism. Han
hade alltid sett sin egen ståndaktiga nykterhet som en reaktion på dem – först för att han ville
skilja sig från sin pappa och sin bror så mycket som möjligt, och sedan för att han ville vara lika
osvikligt snäll mot Patty som hon berusad kunde vara elak mot honom. Det var bland annat så
som han och Patty hade lärt sig att komma överens: han var alltid nykter, hon ibland full, ingen
av dem försökte någonsin få den andra att ändra på sig.

"Vad är det du är orolig för då?" sa Lalitha.

"Jag kanske är orolig för att ändra på något som har fungerat alldeles utmärkt i fyrtiosju år.
Varför ändra på ett vinnande koncept?"

"För att det är kul!" Hon ryckte häftigt i hyrbilens ratt för att köra om ett släp som badade i sina
egna kaskader. "Jag ska beställa en öl åt dig och tvinga dig att åtminstone smutta på den för att
fira."

Den nemorala lövskogen söder om Charleston stod till och med nu kvällen före
vårdagjämningen som en tung tapet i grått och svart. Om ett par veckor skulle varma sydliga
vindar komma och få träden här att grönska och en månad senare skulle de sångfåglar som var
livskraftiga nog att orka hela vägen från tropikerna fylla skogen med sång, men grå vinter
verkade ändå vara barrskogens naturliga tillstånd, som Walter såg det. Sommaren var bara ett
kort ögonblick av nåd som varje år förunnades den.

Tidigare samma dag hade han och Lalitha och deras lokala jurister suttit i Charleston och
formellt framlagt för Cerulean Mountain Trusts industriella samarbetspartners, Nardone och
Blasco, de dokument som krävdes för att de skulle kunna komma i gång med rivningen av
Forster Hollow och frilägga fjortontusen tunnland framtida skogssångarreservat för
bergstoppsbrytning. Representanter för Nardone och för Blasco hade därpå skrivit under alla
papper som stiftelsejuristerna hade arbetat med i två år, och som nu låg framför dem i höga
staplar, och sålunda officiellt bundit kolbolagen vid ett paket med återställningsavtal och
rättighetsöverlåtelser som sammantaget skulle garantera att marken efter den uttömda
fyndigheten framgent skulle förbli "vild". Vin Haven, stiftelsens styrelseordförande, hade
"deltagit" via telekonferenslänk och ringde Walter senare på mobilen för att gratulera. Men
Walter kände sig inte det minsta segerrik. Han hade äntligen lyckats möjliggöra skövlandet av
ett otal ljuvliga skogsklädda kullar och hundratals mil med klart forsande, biotiskt rika
vattendrag av klass III, IV och V. För att ens uppnå det lilla hade Vin Haven fått sälja av för 20
miljoner dollar i mineralrättigheter någon annanstans i delstaten, till gasborrare som stod redo
att våldta landet, och sedan överlämna vinsten till andra intressenter som Walter inte gillade.
Och alltihop i vilket syfte? För ett "fäste" för en utrotningshotad art, som man kunde täcka med
ett frimärke på en vägkarta över West Virginia.

Walter kände sig själv, i sin ilska och besvikelse över världen, som den grå barrskogen. Och
Lalitha som var född i Sydasiens värme var den soliga varelse som förde in en hastig fläkt av
sommar i hans själ. Det enda han hade lust att fira i kväll var att nu när de nu hade "lyckats" i
West Virginia kunde de ånga vidare med sitt överbefolkningsprojekt. Men han hade sin
assistents ungdom i åtanke och ville inte lägga sordin på hennes glada humör.

"Okej", sa han. "Jag ska pröva en öl, en enda. Som en hyllning till dig."

"Nej, Walter, som en hyllning till dig. Det var ditt verk alltihop."

Han skakade på huvudet för han visste att i just det avseendet hade hon ovanligt fel. Utan
hennes värme och charm och mod skulle hela affären med Nardone och Blasco troligen inte ha
gått igenom. Visserligen hade han kommit med de stora visionerna, men visioner tycktes också
vara allt han hade. Lalitha satt i förarsätet nu, i alla bemärkelser. Hon var klädd i skaljacka av
nylon med kapuschongen som en korg på ryggen fylld med hennes glänsande svarta hår, över
en kritstrecksrandig dräkt som hon hade tagit på sig inför förmiddagens formaliteter. Händerna
var placerade tio i två på ratten, handlederna var bara eftersom silverarmbanden hade halkat
ner under mudden på jackan. Oräkneliga var de saker som Walter avskydde med moderniteten
i allmänhet och bilkulturen i synnerhet, men självsäkerheten hos unga kvinnliga bilförare, det
oberoende som de hade förvärvat under de hundra år som gått, hörde inte till dem.
Jämställdhet mellan könen, som den manifesterades i trycket av Lalithas nätta lilla fot på
gaspedalen, gjorde honom tacksam för att han levde på tjugohundratalet.

Den svåraste frågan som han hade behövt reda ut åt stiftelsen hade handlat om hur man skulle
hantera de drygt tvåhundra familjer, de festa av dem mycket fattiga, som hade stugor eller
husvagnar på små eller ännu mindre jordlotter innanför skogssångarreservatets föreslagna
gränser. Några av männen arbetade fortfarande med kolbrytningen, antingen under jord eller
som truckförare, men de festa var arbetslösa. De fördrev tiden med gevär och
förbränningsmotorer och drygade ut familjens mathållning med vilt som fällts längre in bland
bergen och fraktats ut på fyrhjulingar. Walter hade snabbt gått in för att köpa loss så många
familjer som möjligt innan stiftelsen drog till sig massmedias intresse; för en del backiga ägor
hade han betalat så lite som 250 dollar tunnlandet. Men när hans försök att vinna den lokala
miljöorganisationens sympatier slog slint och en skrämmande motiverad aktivist vid namn
Jocelyn Zorn drog i gång en kampanj mot stiftelsen, fanns det fortfarande över hundra familjer
som höll stånd, och de festa bodde i Nine Mile Creek-dalen som ledde upp till Forster Hollow.

Med undantag för det problematiska med Forster Hollow hade Vin Haven hittat sextiofemtusen
tunnland som var perfekta för kärnreservatet. Yträttigheterna till nittiofem procent av dem
innehades av sammanlagt tre bolag, varav två anonyma holdingbolag startade av ekonomiskt
rationella skäl, och det tredje helägt av en familj med namnet Forster som hade flytt delstaten
för över hundra år sedan och nu njöt livets goda i något paradis vid havet. Alla tre bolagen
nyttjade marken till certifierat skogsbruk och det fanns inga skäl för dem att inte sälja den till
stiftelsen för ett rimligt marknadspris. Dessutom fanns det, i närheten av Haven's Hundreds
mittpunkt, en enorm lätt timglasformad ansamling av mycket mäktiga kolflötser. Hittills hade
ingen brutit malm på dessa fjortontusen tunnland eftersom Wyoming County låg så avlägset
och var ovanligt bergigt till och med för West Virginia. En dålig smal väg, som koltransporterna
inte kunde använda, slingrade sig upp bland kullarna längs Nine Mile Creek; längst upp i dalen,
inte långt från timglasets midja låg Forster Hollow där Coyle Mathis bodde med hela sin klan
och sina vänner.

Under årens lopp hade Nardone och Blasco, var och en på sitt håll, försökt och misslyckats med
att komma överens med Mathis och lönats med hans orubbliga fiendskap för besväret. Faktum
var att erbjudandet som Vin Haven hade lockat kolbolagen med under de initiala
förhandlingarna, till stor del bestod av ett löfte att hjälpa dem att bli kvitt problemet Coyle.
"Det är en del av den magiska synergi vi har på gång här", hade Haven sagt till Walter. "Vi är en
ny aktör som Mathis inte har någon anledning att vara sur på. I synnerhet med Nardone kunde
jag pruta rejält på återställningssidan genom att lova att de skulle slippa Mathis i
fortsättningen. En liten klimp goodwill som jag hittade vid vägkanten, enbart tack vare att jag
inte var Nardone, visade sig vara värd några miljoner."

Om det vore så väl!

Coyle Mathis förkroppsligade sannerligen den odelat negativa anda som rådde i West Virginias
obygder. Han avskydde konsekvent alla människor utan undantag. Var man fiende till Mathis
fiende blev man ännu en av hans fiender. Big Coal – de stora kolbolagen – gruvarbetarfacket,
miljöaktivister, staten i alla former, svarta människor, beskäftiga vita yankees: han hatade alla
lika mycket. Hans livsfilosofi löd Dra för fan i våld annars lär du ångra att du blivit född! Sex
generationer tjuriga Mathisar hade grävts ner på den branta slänten vid ån, som skulle höra till
de första spränghålen när kolbolagen drog in. (Ingen hade sagt något till Walter om kruxet med
begravningsplatserna i West Virginia när han tog jobbet för stiftelsen, men det blev han varse
fortare än kvickt.) Han visste ju själv en hel del om vida spridd vrede, så han skulle nog ändå ha
kunnat få Mathis på andra tankar om karln inte hade påmint så mycket om hans egen far. Hans
styvnackade, självdestruktiva elakhet. Walter hade plockat ihop ett snyggt paket med lockande
erbjudanden som han hade med sig denna varma klara julimorgon då han och Lalitha körde den
dammiga vägen upp längs Nine Mile-dalen, oinbjudna, efter att inte ha fått ett enda svar på
sina många vänligt formulerade brev. Han var villig att ge familjen Mathis och deras grannar så
mycket som 1 200 dollar tunnlandet, plus gratis mark i en relativt trevlig sänka vid reservatets
södra utkant, plus flyttkostnader, plus förstklassig uppgrävning och ombegravning av alla
kvarlevor efter gamla Mathisar. Men Coyle Mathis hade inte tålamod med några detaljer. Han
sa: "Nej, N-E-J ", och tillade att han tänkte bli begravd i familjegraven och ingen jävel skulle
kunna hindra honom. Och plötsligt blev Walter sexton igen och alldeles yr av ilska. Ilska mot
Mathis, för hans avsaknad av all hyfs och sunt förnuft, men paradoxalt nog även mot Vin Haven
som hade bussat honom på en man vars ekonomiska oförnuft han på något plan kände igen
och beundrade. "Ni får förlåta", sa han där han stod med svetten rinnande i stekande sol på en
sönderkörd stig, vid utkanten av en skrotbelamrad gårdsplan som Mathis högst avsiktligt
underlåtit att välkomna honom in på, "men det är rent ut sagt dumt."

Lalitha som stod bredvid och höll i en portfölj svällande av papper som de hade tänkt sig att
Mathis till slut faktiskt skulle skriva på, harklade sig ljudligt för att beklaga detta horribla ordval.

Mathis som var en mager och överraskande stilig man i övre medelåldern riktade ett förtjust
leende upp mot de gröna insektssurrande kullarna som omringade dem. En av hans hundar, en
borstig byracka med sinnesförvirrad uppsyn, började morra. "Dum!" sa Mathis. "Det var ett
lustigt ord ni drog till med där, mister. Dagens skämt närapå. Händer inte ofta att någon kallar
mig dum. Man kan nog påstå att folk häromkring inte tar den risken."

"Hör nu, jag tror säkert att ni är klyftigare än de festa", sa Walter. "Jag syftade på ..."

"Ja, jag är nog så pass klyftig att jag kan räkna till tio", sa Mathis. "Och ni själv, sir? Ni ser ut som
om ni har gått i skola ett tag. Kan ni räkna till tio?"

"I själva verket kan jag räkna till tolvhundra", sa Walter, "Och jag kan multiplicera det med
fyrahundraåttio och jag kan plussa på med tvåhundratusen på resultatet. Och om ni bara kunde
ta er tid en minut och höra på ..."

"Min fråga är om ni kan göra det baklänges?" sa Mathis. "Vänta, jag ska hjälpa er på traven. Tio,
nio ..."

"Nej men, jag ber verkligen om ursäkt för att jag använde just det ordet. Solen är lite stark här
ute. Det var inte min mening ..."

"Åtta, sju ..."

"Vi kanske ska komma tillbaka en annan gång", sa Lalitha. "Vi kan lämna kvar lite material här
som ni kan läsa när ni har en minut över."

"Aha, så ni tror i alla fall jag kan läsa va?" Mathis strålade mot dem. Alla tre hundarna morrade
nu. "Jag tror jag ligger på sex. Eller var det fem? Så dum jag är, jag har redan gått och glömt
det."

"Som sagt", sa Walter, "jag ber uppriktigt om ursäkt om jag ..."

"Fyra tre två!"

Hundarna, som själva av allt att döma var ganska intelligenta, närmade sig med bakåtlagda
öron.

"Vi återkommer", sa Walter, tog Lalitha i handen och backade snabbt därifrån.

"Jag sätter kulor i kärran eran om ni gör det!" ropade Mathis efter dem.

Hela vägen i den hemska terrängen ner till motorleden svor Walter högljutt över sin egen
dumhet och sin oförmåga att lägga band på sin ilska, medan Lalitha som i vanliga fall öste
beröm och uppmuntran över honom i en aldrig sinande ström, satt tankfull på passagerarsidan
och grubblade på vilket som måste bli nästa steg. Det var inte en överdrift att påstå att utan
Mathis samarbetsvilja skulle allt jobb som de hade lagt ner på att säkra Haven's Hundred vara
förgäves. Nere vid foten av den dammiga dalen framlade Lalitha sin slutsats: "Han måste
bemötas som en mycket viktig person."

"Han är en simpel liten sociopat", sa Walter.

"Må så vara", sa hon – och hon uttalade just det där favorituttrycket hon hade på ett extra
bedårande sätt, lite förnumstigt klingande i en avklippt indisk rytm som Walter aldrig tröttnade
på att höra – "men det vi får göra är att underblåsa hans uppfattning om sin egen betydelse.
Han måste få bli befriaren, inte svikaren."
"Jo jo, men tyvärr är det svikare vi vill att han ska bli."

"Kanske jag skulle kunna köra upp igen och prata med några av kvinnorna."

"Det är ett jävla patriarkathelvete här uppe", sa Walter. "Har du inte märkt det?"

"Nej Walter, kvinnorna är väldigt starka. Kan du inte låta mig få prata med några av dem?"

"Det här är en mardröm. En fullständig mardröm."

"Må så vara", sa Lalitha igen, "jag undrar ändå om jag inte ska stanna kvar och försöka prata lite
med folk."

"Han har redan avvisat vårt förslag. Kategoriskt."

"Då måste vi komma med något bättre. Du måste tala med mr Haven om att göra erbjudandet
bättre. Åk tillbaka till Washington och prata med honom. Det är förmodligen lika bra att du inte
åker tillbaka dit upp till sänkan. Men jag kanske inte verkar lika farlig om jag kommer ensam."

"Jag kan inte låta dig göra det."

"Jag är inte rädd för hundar. Han skulle släppa hundarna på dig, men inte på mig, det tror jag
inte."

"Det är totalt hopplöst alltihop."

"Kanske, kanske inte", sa Lalitha.

Förutom att han fann hennes blotta mod enastående, detta att hon som mörkhyad kvinna utan
eskort, liten och smärt med förföriskt utseende, frivilligt återvände till ett tillhåll för fattiga vita
där hon redan blivit hotad med fysiskt våld, slogs han också av, under månaderna som följde,
att det i själva verket var hon, förortsdottern till en elektroingenjör och inte han,
småstadssonen till ett argsint fyllo, som utförde miraklet i Forster Hollow. Inte nog med att
Walter hade svårt att umgås naturligt med vanligt folk; hela hans personlighet hade formats i
motstånd mot den sortens obygder han själv kom från. Mathis med sin fattig-vit-mans
oresonlighet och förbittring hade kränkt Walters innersta väsen: hade förblindat honom med
vrede. Medan Lalitha, som inte hade någon erfarenhet alls av sådana som Mathis, hade kunnat
åka tillbaka dit med öppet sinnelag och värmande sympati. Hon hade närmat sig det stolta
slöddret på samma sätt som hon körde bil, som om det var otänkbart att något skulle kunna
hända henne som var så glad och positiv; och det stolta slöddret hade visat henne den respekt
som de hade undanhållit den rasande Walter. Hennes framgång fick honom att känna sig
underlägsen och inte värd hennes beundran, och sålunda blev hans tacksamhet mot henne
ännu större. Vilket i sin tur väckte en mer allmän entusiasm hos honom inför unga människor
och deras förmåga att göra gott i vår värld. Och dessutom – även om han värjde sig mot att
medvetet medge det – växte hans kärlek till henne mycket mer än vad som var tillrådligt.

Baserat på de uppgifter som Lalitha inhämtade under sitt återbesök i Forster Hollow åstadkom
Walter och Vin Haven ett nytt och chockerande kostsamt erbjudande till invånarna där. Att
bara erbjuda dem mer pengar, sa Lalitha, skulle inte hjälpa. Om Mathis skulle rädda ansiktet
måste han få bli Moses som leder sitt folk till ett nytt förlovat land. Olyckligtvis, åtminstone
såvitt Walter kunde bedöma, hade folket i Forster Hollow försumbara kunskaper i stort sett
allting utom jakt, motorreparationer, grönsaksodling, örtplockning och inkassering av
socialbidrag. Trots det gick Vin Haven villigt med på att höra sig för i sin stora krets av
affärsbekanta och återkom till Walter med ett intressant alternativ: skyddsvästar.

Innan Walter flög till Houston sommaren 2001 och träffade Haven hade han aldrig hört
begreppet hederlig Texasbo. Tv-nyheterna dominerades ju helt av ohederliga sådana. Haven
ägde en stor ranch uppe i bergen och en ännu större söder om Corpus Christi, och båda ställena
drevs med omsorg för att ordna habitat för fågelvilt. Haven var en naturälskare av en sort som
var typisk för Texas; glatt blåste han himlen ren på kanelkrickor men kunde lika gärna ägna
timmar åt att, via ett internsystem med spionkamera, hänfört följa tornuggleungars utveckling i
en fågelholk på sin egendom, eller med stor kunskap berätta om de graderade mönstren på en
gulbröstad snäppas vinterdräkt. Han var en kortvuxen, barsk, tjurskallig man och Walter hade
gillat honom från första sekunden när han kom på sin förberedande intervju. "Etthundra
miljoner dollar som grundplåt för en tättingart", hade Walter sagt. "Det är ett intressant
anslag."

Haven hade lagt sin tjurskalle på sned. "Stör det dig?"

"Inte egentligen. Men med tanke på att fågeln inte ens är nationellt listad än, är jag ändå lite
nyfiken på hur ni resonerar."

"Jag resonerar som så att det är mina hundra miljoner så jag använder dem som jag vill."

" Klok synpunkt."

"Den främsta forskning vi har på blåvit skogssångare visar att populationen har reducerats med
tre procent årligen de senaste fyrtio åren. Den kanske inte har klarat gränsen för nationellt
skyddsvärda, men man kan ändå dra den linjen rakt ner mot noll. Det är dit den är på väg: mot
noll."

"Okej. Fast samtidigt ..."

"Fast samtidigt finns det andra arter som är ännu närmare noll. Jag vet det. Och jag hoppas vid
gud att någon annan tar sig an dem. En fråga jag ofta ställer mig: skulle jag skära halsen av mig
om jag var hundra procent säker på att jag kunde rädda en art genom att skära av den? Alla vet
att ett människoliv är värt mer än ett fågelliv. Men är mitt ynkliga lilla liv värt mer än en hel
arts?"

"Skönt att det inte är ett val som någon behöver ställas inför."

"På sätt och vis är det sant", sa Haven. "Men i ett större perspektiv är det ett val som alla gör.
Jag fick ett samtal från chefen för National Audubon nu i februari, kort efter installationen.
Karln heter Stork Fink, är det inte för löjligt, va. Snacka om att ha rätt namn för jobbet. Stork
Fink undrar om jag skulle kunna ordna så att han får en pratstund med Karl Rove i Vita huset.
Han säger att han inte behöver mer än en timme för att övertyga Karl Rove om att den nya
administrationen har allt att vinna på att göra naturskyddet till en prioriterad fråga. Varpå jag
säger att jag nog kan fixa en timme med Rove åt dig, men då måste du göra en sak för mig först.
Du måste anlita en välrenommerad oberoende opinionsundersökare till att göra en enkät på
hur hög prioritet miljön har för de osäkra väljarna. Om du kan visa Karl Rove snygga siffror på
det kommer han att vara idel öra. Och Stork Fink slår knut på sig själv när han säger tack tack,
lysande, betrakta det som gjort. Och jag säger till Stork Fink: ja, fast det finns en liten hake,
innan du beställer den där enkäten och låter Rove få ta del av den är det nog lämpligt att skaffa
sig en någorlunda klar bild av hur resultatet kan se ut. Det var sex månader sedan. Har inte hört
från honom sedan dess."
"Ni och jag har samma syn på de politiska mekanismerna i den här saken", sa Walter.

"Kiki och jag bearbetar Laura lite smått, närhelst vi får tillfälle", sa Haven. "Möjligen ser det
ljusare ut på den fronten."

"Det är ju fantastiskt, det är otroligt."

"Hoppas inte för mycket. Ibland tror jag att W är mer gift med Rove än med Laura. Men det har
du inte hört från mig."

"Men ja, varför blåvit skogssångare då?"

"Jag gillar pippin. Det är en fin liten fågel. Väger mindre än översta leden på min tumme och
flyger hela vägen till Sydamerika och tillbaka vartenda år. Bara det är så underbart. En man, en
art. Räcker inte det? Om vi bara kunde få med oss sexhundratjugo andra män skulle varenda art
som häckar i Nordamerika vara räddad. Om du skulle ha turen att få rödhaken skulle du inte
ens behöva lägga en penny på att bevara den. Själv är jag ju en sådan som gillar utmaningar.
Och kolbrytningen i Appalacherna är en sjuhelvetes utmaning. Det är helt enkelt något du
måste acceptera om du ska driva det här projektet åt mig. Du måste vara öppen för
bergstoppsbrytning."

Under sina fyrtio år i olje- och gasindustrin, som chef för ett företag som hette Pelican Oil, hade
Vin Haven byggt upp ett nätverk som bestod av i stort sett varenda människa värd att känna i
Texas, från Ken Lay och Rusty Rose till Ann Richards och Fader Tom Pincelli,
"Fågelskådarprästen" från nedre Rio Grande. I synnerhet var han polare med folket på LBI,
oljefältsservicejätten som, liksom sin ärkerival Halliburton, hade expanderat till att bli en av
landets ledande leverantörer åt försvaret under Reagans och Bush seniors administrationer.
Det var LBI som Haven vände sig till för att lösa problemet Coyle Mathis. Till skillnad från
Halliburton, vars före detta vd numera styrde landet, jagade LBI fortfarande efter att vinna
tillträde till den nya administrationens inre cirklar och var därför extra vänligt inställd till att
hjälpa en nära vän till George och Laura.

En underentreprenör till LBI, ArDee Enterprises, hade nyligen rott hem ett saftigt kontrakt på
att leverera de högkvalitativa skyddsvästar som amerikanska soldater sent omsider hade
upptäckt att de var i trängande behov av, alltmedan hemsnickrade explosiva anordningar
började smälla av lite varstans i Irak. West Virginia, som hade billig arbetskraft och slapp
kontrollverksamhet och som oväntat hade försett Bush-Cheney med deras segermarginal år
2000, genom att rösta på republikanernas kandidat för första gången sedan Nixons
jordskredsseger 1972, låg ytterst bra till i de kretsar där Vin Haven rörde sig. ArDee Enterprises
höll på att smälla upp en skyddsvästfabrik i Whitman County, och Haven, som överraskade
ArDee innan de började anställa folk till fabriken, lyckades säkra en garanti på 120 fasta jobb åt
folket i Forster Hollow i utbyte mot ett paket koncessioner som var så fördelaktiga att ArDee
skulle få sin arbetskraft praktiskt taget gratis. Genom Lalitha lovade Haven Coyle Mathis att
betala för hyresfria gedigna bostäder och jobbutbildning åt honom och de andra familjerna från
Forster Hollow, och sockrade dessutom gröten med en klumpsumma till ArDee som gott och väl
räckte till att finansiera arbetarnas sjukvårdsförsäkring och pensionspremier de nästkommande
fyrtio åren. Och vad anställningstryggheten beträffade räckte det med att lyfta fram de
deklarationer som olika medlemmar av Bushadministrationen hade utfärdat om att USA skulle
försvara sina intressen i Mellanöstern under generationer framöver. Det finns inget skönjbart
slut på kriget mot terrorn, och ergo, inget slut på efterfrågan på skyddsvästar.

Walter, som inte hade mycket till övers för Bush-Cheneys satsning i Irak och ännu mindre för
militärentreprenörernas moralhygien, kände stark olust vid tanken på att samarbeta med LBI
och förse de vänster vridna miljökämparna, som var hans motståndare i West Virginia, med
ännu mer ammunition. Men Lalitha var kolossalt entusiastisk. "Det är ju perfekt", sa hon till
Walter. "På det här sättet kan vi bli mer än en modell för forskningsbaserad återställning. Vi kan
också bli en modell för en varsam och hänsynsfull omlokalisering och vidareutbildning av
människor som fått lämna sina hem på grund av räddningsåtgärder för utrotningshotade arter."

"Jäkligt snopet förstås för dem som sålde av tidigt", sa Walter.

"Om de fortfarande har det svårt kan vi erbjuda dem jobb också."

"För ytterligare x antal miljoner."

"Och just att det är patriotiskt är också perfekt!" sa Lalitha. "Folk får göra en insats för sitt land i
krigstid."

"De där människorna verkar inte ligga sömnlösa för att de inte får göra en insats för sitt land,
vad jag kan se."

"Jo, Walter, det har du missuppfattat. Luanne Coffey har två söner i Irak. Hon hatar regeringen
för att de inte gör mer för att skydda dem. Hon och jag pratade faktiskt om det. Hon hatar
regeringen, men hon hatar terroristerna ännu mer. Det är perfekt."

Och i december kom Vin Haven således till Charleston med sin privatjet och följde personligen
med Lalitha till Forster Hollow medan Walter fick sitta kvar, sjudande av ilska och
förödmjukelse, på ett motellrum i Beckley. Det hade inte förvånat honom när Lalitha berättade
att Coyle Mathis ännu inte hade lyckats upphöra med sitt ändlösa häcklande av hennes
fisförnäma fjantjävel till chef. Hon hade spelat rollen som snäll snut med liv och lust; och Vin
Haven som faktiskt kunde umgås naturligt med vanligt folk (vilket framgick av hans vänskap
med George W.) blev tydligen förhållandevis väl mottagen i Forster Hollow han med. Medan ett
litet protesttåg med folk från andra håll än Nine Mile-dalen, anförda av tokstollan Jocelyn Zorn,
marscherade med plakat (TRO INTE På TRUSTEN) utanför den pyttelilla lågstadieskolan där mötet hölls,
skrev samtliga åttio familjer från sänkan över sina rättigheter och godtog, på fläcken, åttio
jättecheckar utställda från stiftelsens konto i Washington.

Och nu, nittio dagar senare, var Forster Hollow en liten spökby i stiftelsens ägo och färdig för
rivning klockan 6 i morgon bitti. Walter hade inte tyckt det fanns anledning att närvara vid
rivningsstarten, och hade sett flera skäl att avstå, men Lalitha tyckte det var fascinerande med
den förestående bortforslingen av de sista permanenta byggnaderna i Skogssångarreservatet.
Han hade lockat henne när han anställde henne med drömmen om hundra kvadratmiles
fullkomligt rensade på allt mänskligt fördärv, och hon hade köpt den drömmen med hull och
hår. Eftersom hon var den som hade fört drömmen till uppfyllelsens rand kunde han inte gärna
förvägra henne glädjen att åka till Forster Hollow. Han ville ge henne allt han kunde, stort som
smått, eftersom han inte kunde ge henne sin kärlek. Han skämde bort henne på samma sätt
som han ofta hade varit frestad att skämma bort Jessica men nästan alltid avstått från i den
goda uppfostrans namn.

Lalitha satt framåtböjd av förväntan när hon rattade hyrbilen in i Beckley, där skyfallet var ännu
värre.

"Den där vägen kommer att vara en enda sörja i morgon", sa Walter och tittade ut på regnet
samtidigt som han med obehag lade märke till den gubbiga kverulansen i sin röst.
"Vi går upp klockan fyra och tar det lugnt", sa Lalitha.

"Ha, det vore något nytt. Har jag någonsin varit med om att du har tagit det lugnt på vägen?"

"Jag tycker det ska bli så spännande, Walter!"

"Jag borde inte ens vara här", sa han surt. "Jag borde hålla den där presskonferensen i morgon
bitti."

"Cynthia säger att måndagar är bättre med tanke på nyhetscykeln", sa Lalitha och talade om
deras pressansvariga vars jobb fram till nu mest hade gått ut på att undvika kontakt med
pressen.

"Jag vet inte vad jag tycker är värst", sa Walter. "Att ingen kommer eller att det blir fullsatt med
reportrar."

"Men självklart vill vi ha fullsatt. Det är fantastiska nyheter bara du förklarar det på rätt sätt."

"Det enda jag vet är att jag fasar för det."

Att bo på hotell med Lalitha hade blivit den enskilda faktor i deras arbetsrelation som nog var
svårast att hantera. I Washington där hon bodde högst upp i huset, befann hon sig åtminstone
på ett annat våningsplan och Patty var där som ett allmänt störande inslag. På Days Inn i
Beckley stack de identiska nyckelkort i identiska dörrar, sju meter ifrån varandra, och steg in i
rum vars identiskt mördande tristess endast kunde ha övervunnits av en glödhet
utomäktenskaplig affär. Walter kunde inte låta bli att tänka på hur ensam Lalitha måste vara i
sitt identiska rum. Delvis bestod hans mindervärdesupplevelse av ren och skär avundsjuka –
avundsjuka på hennes ungdom, avundsjuka på hennes oskuldsfulla idealism, avundsjuka på
hennes okomplicerade situation jämfört med hans omöjliga – och det föreföll honom som om
hennes rum, även om det utåt sett var identiskt, var det fullkomligas rum, den vackra och
tillåtna längtans rum, medan hans var tomhetens och det torftiga förbudets rum. Han satte på
CNN för larmets skull och tittade på ett reportage från det senaste blodbadet i Irak medan han
klädde av sig för att ta en dusch i all ensamhet.

Dagen innan, strax före det att han gav sig av till flygplatsen hade Patty kommit och ställt sig i
dörren till deras sovrum. "Låt mig säga det här så klart och tydligt jag kan", sa hon. "Du har min
tillåtelse."

"Tillåtelse att vad?"

"Du vet vad. Och jag säger att du har den."

Han hade kanske kunnat tro att hon faktiskt menade det om hon inte hade haft en fullt så
härjad uppsyn och om hon inte hade vridit händerna så ömkligt när hon sa det.

"Vad det än är du syftar på", sa han, "så vill jag inte ha din tillåtelse."

Hon hade först sett vädjande på honom, och sedan vanmäktigt, och lämnat honom ifred. En
halvtimme senare, på vägen ut, hade han knackat på dörren till det lilla rummet där hon satt
och skrev och skickade mejl och, allt oftare på senaste tiden, där hon sov. "Hej då gumman", sa
han mot den stängda dörren. "Vi ses på torsdag kväll." När hon inte svarade knackade han igen
och öppnade dörren. Hon satt på bäddsoffan, och kramade hårt om fingrarna på sin ena hand.
Ansiktet var rödflammigt, helt förstört, randigt av tårar. Han hukade framför henne och tog
hennes händer som hade åldrats snabbare än resten av kroppen och blivit knotiga och
tunnhudade. "Jag älskar dig", sa han. "Förstår du det?"

Hon nickade hastigt, bet sig i läppen, tacksam men inte övertygad. "Okej", sa hon med ett
viskande pip. "Bäst du går nu."

Hur många tusen gånger till, undrade han när han gick ner till stiftelsens kontor, ska jag låta
denna kvinna hugga mig i hjärtat?

Stackars Patty, stackars tävlingslystna förvirrade Patty, som inte åstadkom något som var det
minsta modigt eller beundransvärt i Washington, kunde inte undgå att märka hur mycket han
beundrade Lalitha. Orsaken till att han inte kunde tillåta sig att ens drömma om att älska
Lalitha, och än mindre skrida till handling, var Patty. Dels respekterade han äktenskapslagens
bokstav, dels var det outhärdligt att tänka sig att hon skulle veta att det fanns någon han satte
högre än henne. Lalitha var bättre än Patty. Det var ett enkelt faktum. Men Walter kände att
han hellre dog än hävdade detta solklara faktum för Patty, för även om det vore så att han
älskade Lalitha högt och rent och även om hans liv med Patty knappt fungerade längre, älskade
han Patty på ett helt annat sätt, ett mycket vidare och abstraktare men likafullt grundläggande
som handlade om ett livslångt ansvarstagande; om att vara en bra människa. Om han skulle ge
Lalitha sparken skulle hon gråta några månader och sedan gå vidare och göra goda gärningar
ihop med någon annan. Lalitha var ung och ovanligt klar i huvudet. Medan Patty för sin del,
trots att hon ofta var brutal mot honom och på senare tid alltmer hade ryggat för hans
smekningar, fortfarande behövde känna att hon betydde allt för honom. Detta visste han, för
annars skulle hon väl ha lämnat honom? Han visste det utan minsta tvekan. Det fanns ett tomt
hål inuti Patty och det var hans lott i livet att försöka fylla det med kärlek efter bästa förmåga.
En tunn gnista av hopp hade hon, och han var den enda som kunde värna den. Så även om hans
situation redan var omöjlig och såg ut att bli ännu omöjligare för var dag som gick, hade han
inget annat val än att stå ut.

Sedan han hade klivit ut ur motellduschen, noga med att inte snegla på den flagrant vita
medelålders kroppen i spegeln, kollade han sin BlackBerry och såg ett sms från Richard Katz.

Tjena chiefen, jobbet klart här. Ses vi i Washington nu eller? Ska jag ta in på hotell eller sova på
din soffa? Jag vill ha alla fringisar jag kan få.Hälsa dina sköna kvinnor, RK.

Walter läste sms:et med en olustkänsla av oviss härkomst. Möjligen kom det sig bara av
stavfelet som påminde om Richards kroniska vårdslöshet, men det kunde också vara en
eftersmak av deras sammanträffande på Manhattan två veckor tidigare. Walter hade tyckt det
var väldigt roligt att träffa sin gamle vän igen, men efteråt hade han våndats över hur Richard,
när de satt på restaurangen, hade tjatat på Lalitha att hon skulle upprepa ordet småkukar, över
hans antydningar senare samma kväll om hennes faiblesse för oralsex, och över att han själv, i
baren på Penn Station, hade övergått till att snacka skit om Patty, vilket han aldrig tillät sig att
göra med någon annan. Att vara fyrtiosju och fortfarande vilja imponera på sin gamla
collegekompis genom att förringa sin fru och sprida förtroenden som borde ha förblivit
outspridda: det var ynkligt. Richard hade visserligen verkat glad att träffa honom också, men
Walter kunde inte ruska av sig den gamla välbekanta känslan att Richard försökte tvinga på
honom sin katzianska syn på världen och därmed besegra honom. När Richard till Walters
häpnad hade gått med på att bidra med sitt namn och porträtt till kampanjen mot
överbefolkning, precis innan de skildes åt, hade Walter genast ringt till Lalitha och berättat den
glada nyheten. Men bara hon hade kunnat bli odelat begeistrad och verkligen kunnat uppskatta
den. Walter hade klivit ombord på tåget till Washington tyngd av tvivel på att han hade gjort
det rätta.
Och varför hade Richard i sitt mejl anspelat på Pattys och Lalithas skönhet? Varför hade han
hälsat till dem men inte skrivit någon hälsning till Walter själv? Bara ännu ett vårdslöst
förbiseende? Walter trodde inte det.

Längre ner på gatan där Days Inn låg fanns ett steakhouse som var plast rakt igenom, men
utrustat med riktig bar. Det var ett idiotiskt ställe att gå till eftersom ingen av dem åt ko, men
portiern på motellet hade inget bättre förslag. De hamnade i ett bås med plastklädda säten och
Walter lyfte sitt ölglas och klingade det mot kanten på Lalithas dry martini, som hon därefter
gjorde processen kort med. Han gjorde tecken till deras servitris att komma med en till och
stålsatte sig under genomläsningen av menyn. Med tanke på de fasansfulla följderna av
nötkreaturens metangasutsläpp, utflödesförödande exkrementer i sjöarna producerade av gris-
och hönsfarmer, det katastrofala rovfisket i världshaven, räk- och laxodlingarna som var en
ekologisk mardröm, de antibiotiska orgierna som firades i mejerihanteringen, och bränslet som
förslösades på globaliseringen av jordbruksprodukter, fanns det inte mycket han med gott
samvete kunde beställa utom potatis, bönor och sötvattenodlad jesusfisk.

"Skit i det", sa han och slog ihop matsedeln. "Jag tar entrecôte."

"Strålande, strålande val när man ska fira", sa Lalitha som redan hade blivit röd om kinderna.
"Jag ska ha den mumsiga grillade ostmackan från barnmenyn."

Ölet var intressant. Oväntat surt och tråkigt i smaken, som drickbar deg. Efter bara tre fyra
smuttar började blodkärl som sällan gjorde väsen av sig bulta på ett störande sätt i Walters
hjärna.

"Fick mejl från Richard", sa han. "Han kan tänka sig att komma och jobba på en strategi med
oss. Jag sa att det passade bra nu över helgen."

"Ha! Där ser du! Du trodde inte ens att det var lönt att fråga honom."

"Nej, nej. Där fick du rätt."

Lalitha såg något i hans ansikte. "Är du inte glad för det?"

"Jo, absolut", sa han. "Rent teoretiskt. Det är bara något jag inte ... litar på. Det är väl det att jag
egentligen inte fattar varför han ställer upp på det."

"För att vi var så otroligt övertygande!"

"Jo, kanske. Eller för att du är så otroligt vacker."

Det såg ut som om hon blev både smickrad och förvirrad. "Är han inte din bästa vän ändå?"

"Han var det förr. Men sedan blev han berömd. Och nu ser jag bara sidor av honom som jag
inte litar på."

"Vad är det du inte litar på hos honom?"

Walter ville inte säga varför, utan skakade bara på huvudet.

"Litar du inte på honom när jag är med?"

"Men det vore ju urdumt av mig eller hur. För att, jag menar, vad bryr jag mig om vad du hittar
på? Du är en vuxen människa, du kan ta vara på dig själv."
Lalitha skrattade åt honom, bara smickrad nu, inte det minsta förvirrad.

"Jag tycker han är väldigt kul och karismatisk", sa hon. "Men mest tycker jag synd om honom.
Förstår du vad jag menar? Han verkar vara som sådana där män som hela tiden måste jobba på
att upprätthålla sin attityd för att de egentligen är så svaga inombords. Han kan inte jämföras
med den du är. Det enda jag tänkte på när vi satt och pratade var hur mycket han ser upp till
dig och hur angelägen han var att inte visa det för mycket. Märkte du inte det?"

Att det skänkte Walter så stor glädje att höra det kändes nästan farligt. Han ville tro det, men
han litade inte på det, för han visste att Richard på sitt sätt kunde vara skoningslös.

"Allvarligt talat, Walter. Den sortens män är så primitiva. Det enda han har är värdighet och
självbehärskning och attityd. Han har bara en enda liten grej, medan du har allt annat."

"Men det han har är det världen efterfrågar", sa Walter. "Du har läst allt Nexis pressarkiv har på
honom, du vet vad jag pratar om. Världen belönar varken idéer eller känslor, den belönar
suveränitet och en cool stil. Och det är därför jag inte litar på honom. Han har riggat matchen
så att han alltid kommer att vinna. I tysthet tror han kanske att han beundrar det vi håller på
med, men han skulle aldrig öppet erkänna det, för han måste hålla på sin image, det är ju den
världen vill ha och det vet han."

"Ja, men det är därför det är så jättebra att han kommer och gör det han kan. Jag vill inte alls
att du ska vara cool, jag tycker inte om coola män. Jag tycker om män som du. Men Richard kan
hjälpa oss att kommunicera."

Walter andades ut när servitrisen kom för att ta upp beställningen och satte punkt för nöjet att
höra vad Lalitha tyckte om hos honom. Men faran blev bara större när hon tog sin andra
martini.

"Får jag fråga om något personligt?" sa hon.

"Ähm – visst."

"Frågan är: tycker du att jag ska snöra av mina äggledare?"

Hon sa det med så hög röst att andra gäster kunde ha hört och instinktivt satte Walter fingret
mot läpparna. Han kände sig redan tillräckligt uppseendeväckande, typisk citystropp som satt
med en flicka av annan ras mitt bland de två varianter av lantisar som fanns här i West Virginia,
den överviktiga sorten och den skinntorra sorten.

"Det känns logiskt tycker jag", sa hon lite mer dämpat, "eftersom jag vet att jag inte vill ha
barn."

"Ja, nej", sa han, "jag kan inte ... jag vet inte ..." Han ville säga att eftersom Lalitha träffade
Jairam, hennes pojkvän sedan hur länge som helst, så sällan föreföll graviditet inte vara en
överhängande risk, och att hon alltid kunde göra abort om hon någon gång råkade bli gravid av
misstag. Men det kändes vansinnigt olämpligt att sitta och diskutera sin assistents äggledare.
Hon log mot honom med en sorts lummig blyghet, som om hon ville ha hans stöd eller var rädd
för hans ogillande. "I princip", sa han, "tror jag väl att Richard hade rätt, om du minns vad han
sa. Han sa att människor ändrar sig när det gäller sådana saker. Det bästa är nog att hålla alla
dörrar öppna."

"Men om jag vet att jag tänker rätt nu, och mitt framtida jag är det jag inte litar på?"
"Jo men, i framtiden kommer du inte att vara ditt gamla jag längre. Du kommer att bli ditt nya
jag. Och ditt nya jag kanske vill andra saker."

"Då kan mitt framtida jag fara åt helvete", sa Lalitha och böjde sig framåt. "Om det vill
fortplanta sig, då har jag redan tappat respekten för det."

Walter avhöll sig med viss möda från att snegla på de andra middagsgästerna.

"Varför kommer det här på tal just nu? Du träffar ju knappt Jairam längre."

"För att Jairam vill ha barn, så enkelt är det. Han tror inte på att jag menar allvar när jag säger
att jag inte vill ha några. Jag måste visa honom så han slutar hänga efter mig. Jag vill inte vara
ihop med honom längre."

"Jag vet inte om det är så lämpligt att vi sitter och pratar om sådana här saker."

"Nej, men vem ska jag prata med då? Du är den enda som förstår mig."

"Gode gud, Lalitha." Det snurrade i huvudet på honom av ölen. "Förlåt mig. Tusen gånger förlåt.
Det känns som om jag har lurat in dig i något som det inte alls var meningen att lura in dig i. Du
har fortfarande hela livet framför dig och jag ... det känns som om jag har lurat in dig i
någonting."

Det där lät alldeles fel. I sitt försök att säga något specifikt, något som direkt syftade på frågan
om världens överbefolkning, hade han fått det att låta som något svepande om de två. Fått det
att låta som om han uteslöt något som han inte var beredd att utesluta riktigt än, trots att han
visste att det i realiteten inte förelåg som alternativ.

"Det är mina egna tankar, inte dina", sa Lalitha. "Du har inte hjärntvättat mig med dem. Jag ville
bara ha ett råd."

"Då är väl mitt råd: gör det inte."

"Okej. Då tänker jag ta en drink till. Eller råder du mig att låta bli?"

"Jag råder dig att låta bli, ja."

"Kan du vara snäll och beställa en i alla fall."

En avgrund vidgade sig framför Walter, lätt att omedelbart kasta sig ner i. Det chockade honom
att något sådant kunde öppna sig för honom så snabbt. Den enda andra gången – eller, nej, nej,
nej, den enda gången – han hade blivit kär hade han låtit det gå närmare ett helt år innan han
gjorde något åt saken, och till och med då var det Patty som slutligen fick göra grovjobbet åt
honom. Bara några obetänksamma ord till, en klunk öl och Gud vet ...

"Jag menade bara att jag kanske lurade dig för långt in i hela det här med överbefolkning. Lät
dig bli besatt av det. På grund av min egen onödiga ilska, mina egna käpphästar. Jag försökte
inte säga något mycket märkvärdigare än så."

Hon nickade. Små tårpärlor dallrade i ögonfransarna.

"Jag hyser mycket faderliga känslor för dig", svamlade han.

"Jag förstår."
Men faderlig var också fel – alldeles för uteslutande av den sortens kärlek som det fortfarande
kändes för smärtsamt att erkänna att han aldrig skulle tillåta sig.

"Givetvis", sa han, "är jag för ung för att vara din far, eller nästan för ung i alla fall, och
dessutom har du ju din egen far. Jag menade egentligen att du bad mig om ett faderligt råd. Jag
menade att jag som din chef, och som en förhållandevis äldre person, känner en viss sorts ...
nitisk omsorg om dig. 'Faderlig' i den bemärkelsen. Inte i någon tabubelagd bemärkelse."

Alltihop lät som klichéartat dravel när han sa det. Hela hans jävla förbannade problem bestod
av tabun. Lalitha som tydligen visste det lyfte sin underbara blick och såg rakt in i hans ögon.
"Du behöver inte älska mig, Walter. Det räcker med att jag älskar dig. Eller hur? Du kan inte
hindra mig från att älska dig."

Avgrunden vidgades ännu mer, svindlande.

"Jag älskar dig visst!" sa han. "Jag menar – på sätt och vis. På ett mycket bestämt sätt. Det gör
jag absolut. Mycket. Hemskt mycket faktiskt. Okej? Men jag vet inte hur vi ska kunna gå vidare
med det. Jag menar, om vi ska fortsätta jobba ihop, kan vi definitivt inte hålla på och säga
sådana här saker till varandra. Redan det här är mycket mycket mycket mycket illa."

"Jo, jag vet." Hon sänkte blicken. "Och du är gift."

"Just precis! Precis. Så ligger det till."

"Så ligger det till ja."

"Nu ska jag se till att du får din drink."

Med kärleken förklarad, katastrofen avvärjd gick han bort till deras servitris och beställde en
tredje martini, med betoning på vermouthen. Rodnaden som så länge han kunde minnas hade
varit ett besvär som ständigt kom och gick hade nu kommit utan att gå. Han vinglade med
hettande ansikte in på herrtoaletten och försökte kissa. Behovet var på samma gång akut och
svårt att få kontakt med. Han stod vid urinoaren och andades djupt, och var äntligen på vippen
att kunna låta allting strömma när dörren slogs upp och någon kom in. Walter hörde den andre
tvätta händerna och torka dem medan han stod med glödande kinder och väntade på att
blåsan skulle komma över sin blygsel. På nytt stod han på randen till framgång, när han insåg
att killen vid handfaten dröjde sig kvar med avsikt. Han gav upp pissandet, slösade vatten på en
onödig spolning och stängde gylfen.

"Du borde gå till doktorn med dina urineringsbesvär, hörru", sa killen vid handfaten sadistiskt.
Som vit, runt trettio, med ansiktet präglat av hårt leverne stämde han till punkt och pricka in på
Walters beskrivning av en bilförare som inte tror på körriktningsvisare. Han ställde sig tätt intill
medan Walter snabbt tvättade händerna och torkade dem.

"Du gillar visst mörkt kött, va?"

"Hur sa?"

"Jo jag sa jag fattar vad du gör med den där niggerbruden."

"Hon är asiat", sa Walter och tog ett kliv runt honom. "Om du ursäktar ..."

"'Chokla går nog bra, men hon blir tamare av en jamare', eller vad säger du, hörru?"
Det fanns så mycket hat i hans släpiga röst att Walter som befarade våldsamheter, flydde ut
genom dörren utan att gå i svaromål. Han hade inte utdelat någon snyting och inte heller tagit
emot någon på trettiofem år och han fick för sig att en käftsmäll skulle kännas mycket värre när
man var fyrtiosju än den gjorde när man var tolv. Hela kroppen darrade av oförlöst våld, i
huvudet snurrade det av oförrätt, när han satte sig i båset igen, nu med en isbergssallad
framför sig.

"Hur är ölen?" frågade Lalitha.

"Intressant", sa han och hällde i sig återstoden i ett svep.

Det kändes som om huvudet skulle kunna lossna från halsen och sväva upp mot taket som en
partyballong.

"Jag ber om ursäkt om jag har sagt saker jag inte borde ha sagt."

"Tänk inte på det", sa han. "Jag är ..." kär i dig också. Jag är fruktansvärt kär i dig. "Jag är hårt
trängd, älskling", sa han. "Nej, inte 'älskling' ska jag säga. Inte 'älskling'. Lalitha. Älskling. Jag
sitter i en svår knipa."

"Du skulle kanske ta in en öl till", sa hon med ett slugt litet leende.

"Du förstår att saken är den att jag älskar min fru också."

"Självklart", sa hon. Men hon gjorde inte det minsta försök att hjälpa honom. Hon sköt rygg
som en katt, sträckte sig fram över bordet och visade alla sina tio bleka naglar när hon lade de
vackra unga händerna på ömse sidor om hans salladstallrik, som en invit åt honom att röra vid
dem. "Jag är så berusad!" sa hon och log skälmskt mot honom.

Han kastade en blick omkring sig i den plastiga lokalen för att se om hans plågoande från
herrtoaletten möjligen bevittnade det. Killen syntes inte till, inte heller var det någon annan
som glodde speciellt nyfiket. Han tittade ner på Lalitha som gosade med kinden mot bordskivan
av hårdplast som om det var en supermjuk kudde, och mindes vad Richard hade förutspått.
Flickan på knä, guppande huvud, leende upp mot honom. Ack, så tarvligt tydlig den var, Richard
Katz världsbild. En våg av förtrytsamhet drog rakt genom Walters berusning och gav honom
mer stadga. Att utnyttja den här fickan var Richards taktik, inte hans.

"Sitt ordentligt", sa han strängt.

"Snart", mumlade hon och vickade på sina utspärrade fingrar.

"Nej, sätt dig upp nu. Vi är stiftelsens ansikten utåt, vi får inte glömma det."

"Jag tror kanske att du måste hjälpa mig hem, Walter."

"Vi måste få i dig lite mat först."

"Mmmm", sa hon och log med slutna ögon.

Walter reste sig och jagade ikapp servitrisen och bad att få varmrätterna i en låda att ta hem.
Lalitha låg fortfarande hopsjunken över bordet med sin halvdruckna tredje martini vid
armbågen när han kom tillbaka till båset. Han fick liv i henne och med ett stadigt grepp om
överarmen ledde han henne ut och satte henne på plats i passagerarsätet. Han gick tillbaka in
för att hämta matlådan och i den inglasade vestibulen stötte han ihop med plågoanden från
herrtoaletten.

"Satans jävla niggerälskare", sa killen. "Vilket jävla jippo. Vad i helvete har ni här att göra?"

Walter försökte ta sig förbi honom, men killen ställde sig i vägen. "Svarar du inte på tilltal va",
sa han.

"Inte intresserad", sa Walter. Han försökte tränga sig förbi men plötsligt hade han fått en så
hård knuff mot glasrutan att hela konstruktionen skakade. I det ögonblicket, innan något ännu
värre hann hända, öppnades den inre dörren och den riviga restaurangchefen kom och frågade
vad som pågick här.

"Den här personen besvärar mig", sa Walter och andades tungt.

"Jävla äckel."

"Det här får ni sköta någon annanstans", sa restaurangchefen.

"Jag ska ingenstans. Det är det sjuka äcklet här som ska försvinna."

"Gå tillbaka till ert bord då och sätt er och visa lite hyfs när ni talar till mig."

"Kan fan inte käka ens så spyfärdig blir jag av han."

Walter lät dem reda ut saken sinsemellan och gick in och befann sig med ens i hårkorset på den
mordiskt hatiska blick som utstrålade från en kraftigt byggd ung blondin, av allt att döma hans
plågoandes kvinna som satt ensam vid ett bord nära dörren. Medan han väntade på
matlådorna undrade han hur det kom sig att det var just i kväll av alla kvällar, som han och
Lalitha hade framkallat detta hat. De hade känt av några blickar då och då, oftast i mindre
städer, men aldrig något i den här stilen. Tvärtom hade han blivit angenämt överraskad av att
se så många blandade par i Charleston, och av den oftast låga prioritering rasism hade bland
delstatens många bekymmer. Större delen av West Virginia var för vit för att ras skulle vara en
fråga på dagordningen. Han tvingades dra slutsatsen att det som hade ådragit sig det unga
parets uppmärksamhet var skammen, hans egen skitiga skam, som hade stått som ett sken runt
hans bås. De hatade inte Lalitha, de hatade honom. Och han förtjänade det. När maten äntligen
kom skakade händerna så mycket att han knappt kunde underteckna kreditkortsslipen.

Åter på Days Inn bar han Lalitha i famnen genom regnet och ställde ner henne utanför hennes
dörr. Han trodde väl inte riktigt att hon hade svårt att gå för egen maskin, men han ville
uppfylla hennes tidigare önskan om att bli buren till sitt rum. Och det var faktiskt bra att få bära
henne i famnen som ett barn, det påminde honom om hans ansvar. När hon satte sig på sängen
och tippade över ända drog han överkastet över henne precis som han förr hade dragit täcket
över Jessica och Joey.

"Jag går in till mig och äter lite", sa han och strök ömt håret ur hennes panna. "Jag låter din rätt
stå kvar här."

"Nej, gör inte det", sa hon. "Sitt här och titta på tv. Jag nyktrar snart till och sedan kan vi äta
tillsammans."

Även i detta gjorde han henne till viljes. Letade upp en reklamfri radiokanal och följde det sista
inslaget i NewsHour – en diskussion om John Kerrys krigsmeriter vars brist på relevans gjorde
honom så nervös att han knappt kunde lyssna. Han hade svårt att stå ut med alla former av
nyhetssändningar numera. Allting gick för fort, för fort. Det högg till i honom av medkänsla med
Kerrys kampanj, som nu hade mindre än sju månader på sig att vända stämningen i nationen
och blottlägga tre års samlade högteknologiska lögner och manipulativa tricks.

Själv hade han stått under fruktansvärd press för att få stiftelsens kontrakt med Nardone och
Blasco undertecknade innan deras inledande avtal med Vin Haven löpte ut 30 juni och skulle
omförhandlas. I sin brådska att få Coyle Mathis ur världen och bli klar före deadline hade han
inte haft något annat val än att gå med på skyddsvästaffären med LBI, hur skandalös och
osmaklig den än var. Och nu, innan någonting kunde omprövas överhuvudtaget, skyndade sig
kolbolagen att ödelägga Nine Miledalen och invadera bergen med sina draglinemaskiner, vilket
stod dem fritt att göra tack vare en av Walters få uppenbara framgångar i West Virginia,
nämligen den att få brytningsstillstånden snabbehandlade samtidigt som han lyckades övertala
Appalachernas miljöskyddsjurister att dra tillbaka de planerade brotten vid Nine Miles från sin
förhalande stämningsansökan. Papperen skrevs på och nu måste Walter i vilket fall som helst
glömma allt om West Virginia och komma i gång på allvar med sin antibefolkningsagitation –
måste få praktikantprogrammet i rullning innan landets mer progressiva studenter fattade
beslut om sina sommarplaner och satsade på att kampanja för Kerry i stället.

På de två och en halv vecka som hade gått sedan han träffade Richard på Manhattan hade
världens folkmängd ökat med 7 000 000. En nettotillväxt med sju miljoner människor – lika
mycket som staden New Yorks befolkning – som kunde kalhugga skogar och förorena
vattendrag och asfaltera gräsmarker och kasta plastskräp i Stilla havet och förbruka bensin och
kol och utrota andra arter och lyda den puckade påven och ploppa ur sig tolvhövdade
barnaskaror. Enligt Walter fanns det ingen starkare ondskans makt i världen, ingen mer
övertygande orsak till misströstan om mänskligheten och den enastående planet som den fått
till skänks, än den katolska kyrkan, fast det ska erkännas, den fundamentalism av typen
siamesiska tvillingar som kännetecknade Bush och bin Ladin kom som god tvåa numera. Han
kunde inte se en kyrka eller en RIKTIGA KARLAR ÄLSKAR JESUS-skylt eller en fisksymbol på en bil utan att
han fick ont i bröstet av ilska. På ett ställe som West Virginia innebar det att han blev arg i stort
sett varje gång han begav sig ut i dagsljus, vilket otvivelaktigt bidrog till hans vägvrede. Och det
var inte bara religion, och det var inte bara XXL-formatet på allting som hans landsmän ansåg
sig exklusivt berättigade till, det var inte bara alla Wal-Marts och hinkar med glukossirap och
högbyggda monstertruckar; det var känslan av att inte en enda jävel i hela landet skänkte ens
fem sekunder åt att tänka på vad det innebar att ytterligare 13 miljoner stora primater trycktes
in på världens begränsade yta varje månad. Den ogrumlade sinnesfriden i hans landsmäns
likgiltighet gjorde honom fullständigt rosenrasande.

Patty hade nyligen föreslagit, som ett motgift mot vägvreden, att han skulle skingra tankarna
genom att lyssna på radio när han körde bil, men i Walters öron var budskapet från varenda
radiostation att ingen annan i USA tänkte på planetens undergång. Gudsstationerna och
countrystationerna och Limbaugh-stationerna ägnade sig förstås samtliga åt att aktivt heja på
ödeläggelsen; stationerna med klassiskrock och dem från nyhetsbolagen gjorde ideligen en
massa väsen för absolut ingenting; och public service var ännu värre, enligt Walter. De där
amatörprogrammen som Mountain Stage och A Prairie Home Companion: en massa klink och
plink och trams medan planeten brann! Och värst av allt var Morning Edition och All Things
Considered. Publicserviceradions nyhetsavdelning, som en gång i tiden hade varit någorlunda
frisinnad, hade blivit ännu en megafon för center-högerinriktad fria marknader-ideologi, som
kallade minsta lilla inbromsning i nationens ekonomiska tillväxt för "dystra besked", och med
avsikt förslösade dyrbara sändningsminuter varje morgon och kväll – minuter som kunde ha
ägnats åt att hissa varningsflagg för överbefolkning och massutrotning – på enfaldigt nitiska
recensioner av finlitterära romaner och bisarra popband som Walnut Surprise.
Och tv sedan: tv var som radio, bara tio gånger värre. Detta land som slaviskt följde varenda
löjlig vändning i American Idol medan världen stod i lågor förtjänade den mardrömsaktiga
framtid som väntade det, hur den än såg ut. Tyckte Walter.

Han var förstås medveten om att det var fel att tycka så – om inte annat för att han under tjugo
år hemma i St. Paul inte hade gjort det. Han kände till det nära sambandet mellan vrede och
depression, kände till att det inte var nyttigt för psyket att vara så ensidigt fixerad vid
undergångsscenarier, kände till att denna fixering i hans eget fall hämtade näring ur
frustrationen över hans fru och besvikelsen över hans son. Hade han varit riktigt ensam med sin
vrede skulle han troligen inte ha orkat med.

Men Lalitha stöttade honom hela vägen. Hon bekräftade hans synsätt och hade samma känsla
som han av att det brådskade. Under den första intervjun han hade med henne hade hon
berättat om resan till Västbengalen som hon och hennes föräldrar gjorde när hon var fjorton.
Hon hade varit i exakt rätt ålder för att inte bara bli ledsen och förskräckt utan också känt avsky
över trängseln och lidandet och eländet som var människors tillvaro i Calcutta. Hennes avsky
hade hjälpt henne, när hon återvände till USA, att välja en vegetarisk livsföring och
miljövårdsstudier på college med inriktning på kvinnors situation i utvecklingsländer. Visserligen
hade hon lyckats skaffa sig ett bra jobb på Nature Conservancy efter college, men hennes hjärta
– precis som Walters när han var ung – hade alltid ömmat mest för befolknings- och
hållbarhetsfrågorna.

Det fanns förvisso en helt annan sida av Lalitha, en sida som var svag för starka, traditionella
män. Hennes pojkvän Jairam var kraftigt byggd och rätt ful men arrogant och framåt, en
blivande hjärtkirurg, och Lalitha var långt ifrån den första attraktiva unga kvinna som Walter
hade sett parkera sin charm hos en Jairamtyp för att slippa raggningsförsöken vart hon än kom.
Men sex år med Jairams alltmer tilltagande fånerier verkade till slut ha botat henne mot
honom. Det enda verkligt överraskande med frågan hon hade ställt Walter den här kvällen,
frågan om sterilisering, var att hon alls känt behovet att ställa den.

Ja, varför hade hon frågat honom?

Han stängde av tv:n och gick runt i rummet för att fundera närmare på saken och svaret kom
omedelbart för honom: hon hade frågat om han ville ha barn med henne. Eller kanske rättare
sagt, hon hade varnat honom för att om han någon gång skulle vilja det var det inte säkert att
hon ville.

Och det värsta var – om han var ärlig mot sig själv – att han faktiskt ville ha barn med henne.
Inte för att han inte avgudade Jessica och på ett mer abstrakt plan älskade Joey. Men deras mor
kändes med ens mycket avlägsen för honom. Patty var en person som nog aldrig haft någon
större lust att gifta sig med honom, en person som han första gången hade hört talas om när
Richard en sommarkväll i Minneapolis för hundra år sedan hade sagt något om att tjejen han
låg med bodde ihop med en basketbollstjärna som bringade hans förutfattade meningar om
damidrottare på skam.

Det hade varit nära att Patty följde med Richard och ur den glädjande omständigheten att hon
inte gjorde det – att hon hade gett efter för Walters kärlek i stället – hade hela deras
gemensamma liv vuxit fram, deras äktenskap och deras hem och deras barn. De hade alltid varit
ett bra par men ett udda par; nu för tiden verkade det alltmer som om de helt enkelt inte
passade ihop. Medan Lalitha däremot var en äkta själsfrände, en tvillingsjäl som avgudade
honom av hela sitt hjärta. Om de någonsin skulle få en son, skulle den sonen bli lik honom.
Han fortsatte att vanka omkring i hennes rum, oerhört uppjagad. Medan hans uppmärksamhet
hade störts av alkohol och bondlurkar hade avgrunden framför hans fötter blivit större och
större. Nu tänkte han på att skaffa barn med sin assistent! Och försökte inte ens låtsas att han
inte gjorde det! Och allt detta var nytt bara den senaste timmen. Han visste att det var nytt för
när han rådde henne att inte snöra av äggledarna hade han faktiskt inte tänkt på sig själv.

"Walter?" sa Lalitha från sängen.

"Ja, hur är det med dig?" sa han och skyndade fram till henne.

"Jag trodde att jag kanske måste kräkas, men nu tror jag inte att jag behöver."

"Så bra!"

Hon blinkade mot honom och log ömt. "Tack för att du har suttit här hos mig."

" Så klart."

"Hur mår du med din öl?"

"Jag vet faktiskt inte."

Hennes läppar var där rakt framför honom, hennes mun var där rakt framför honom och hjärtat
krängde så att det nog snart skulle knäcka revbenen på honom. Kyss henne! Kyss henne! Kyss
henne! ropade det till honom.

Och då ringde hans mobil. Ringsignalen var den blåvita skogssångarens lockrop.

"Svara du", sa Lalitha.

"M en ..."

"Jo, svara. Jag ligger så bra där jag ligger."

Det var Jessica som ringde, det var inget överhängande, de pratade med varandra dagligen.
Men bara att se hennes namn på skärmen räckte för att rycka tillbaka Walter från
avgrundsranden. Han satte sig på den andra sängen och svarade.

"Det låter som om du promenerar", sa Jessica. "Är du ute och springer någonstans?"

"Nej", sa han. "Faktum är att jag firar."

"Det låter som om du går på ett löpband, som du flåsar."

Han hade för lite kraft i armen för att orka hålla telefonen mot örat. Han lade sig ner på sidan
och berättade för sin dotter om förmiddagens händelser och sina olika farhågor, varpå hon
gjorde sitt bästa för att lugna honom i det avseendet. Han hade alltmer börjat uppskatta
rytmen i deras dagliga samtal. Jessica var den enda människa i världen som han tillät fråga
honom hur han hade det innan han började förhöra sig om hennes eget liv; hon såg efter
honom på det viset; hon var barnet som hade ärvt hans ansvarskänsla. Trots att hennes mål
fortfarande var att bli skribent och hon för närvarande arbetade som en knappt avlönad
redaktionsassistent på Manhattan, hade hon ett starkt grönt intresse och hoppades att kunna
fokusera på miljöfrågor i sitt framtida skrivande. Walter sa att Richard skulle komma till
Washington och frågade om hon stod fast vid sina planer att komma hem över veckoslutet och
lyfta diskussionen med sin ovärderliga unga intelligens. Hon svarade att hon absolut skulle
komma.

"Och hur har du haft det i dag?" sa han.

"Hmm", sa hon. "Mina rumskompisar blev inte borttrollade och ersatta med bättre
rumskompisar medan jag var på kontoret. Jag har högar av kläder vid dörrspringan för att hålla
röken borta."

"Du får inte låta dem röka inomhus. Du måste helt enkelt säga åt dem."

"Eller hur, det är bara det att jag blir utröstad. Båda har precis börjat. Det finns fortfarande en
chans att de inser hur korkat det är och slutar. Under tiden håller jag både andan och
tummarna."

"Och jobbet?"

"Som vanligt. Simon blir slemmigare för var dag som går. Han är som en vandrande talgfabrik.
Man måste torka av precis allting när han har varit i närheten av ens skrivbord. Han stod och
hängde över Emilys skrivbord i typ en timme i dag och försökte få henne med sig på en
Knicksmatch. Alla seniorredaktörer får fribiljetter till en massa saker, inklusive idrottsgalor och
sådant, fråga mig inte varför. Jag antar att Knicks gör vad som helst för att få folk till sina VIP-
platser i det här läget. Och Emily bara liksom hur många hundra sätt finns det som jag kan säga
nej på? Till slut gick jag dit och började fråga Simon om hans fru. Du vet – fru? Tre ungar i
Teaneck? Hallå? Sluta kolla ner i Emilys urringning!"

Walter slöt ögonen och försökte komma på något att säga.

"Pappa? Är du kvar?"

"Jo, jag är kvar. Hur gammal är ... mmm ... Simon?"

"Jag vet inte. Obestämbar. Troligen inte mer än dubbelt så gammal som Emily. Vi funderar på
om han möjligen färgar håret. Ibland ser det ut som om färgen ändrar sig lite, från vecka till
vecka, men det kan ju bero på överproduktion av kroppsoljor. Jag är mycket tacksam för att jag
inte är direkt underställd honom."

Walter blev plötsligt rädd för att han skulle brista i gråt.

"Pappa? Är du kvar?"

" Ja ja."

"Bara det att din mobil blir alldeles tom när du inte säger något."

"Ja, men du", sa han. "Vad trevligt att du kommer hem över helgen. Vi får väl låta Richard ta
gästrummet. Vi tänker ha en lång sittning på lördag och en kortare på söndag. Försöka snickra
ihop en konkret plan. Lalitha har redan några jättebra förslag."

"Tror jag säkert", sa Jessica.

"Vad bra. Då hörs vi i morgon."

"Okej, puss och kram pappa."

"Puss och kram på dig också raring."

Han lät luren glida ur handen och låg och grät ett tag, alldeles tyst, så att den torftiga sängen
skakade. Han visste inte vad han skulle ta sig till, han visste inte hur man gjorde med någonting.
Varje ny upptäckt han gjorde i livet skjutsade iväg honom i en riktning som övertygade honom
fullständigt om hur rätt och riktig den var, men sedan kom nästa nya upptäckt och skjutsade
iväg honom åt motsatt håll vilket kändes precis lika rätt och riktigt. Det fanns ingen styrande
berättelse: han tyckte själv att han var som en reaktiv flipperkula i ett spel vars enda syfte var
att hålla sig vid liv för just den sakens skull, att hålla sig vid liv. Att kasta sitt äktenskap överbord
och följa Lalitha hade känts oemotståndligt fram till det ögonblick då han såg sig själv, i form av
Jessicas äldre kollega, som ytterligare en överkonsumerande vit amerikansk mansperson som
ansåg sig ha rätt till mer och mer och mer: såg den romantiska imperialismen i att han blev
betuttad i någon fräsch och asiatisk när det inhemska utbudet tagit slut. Likadant var det med
kursen han hade navigerat efter under två och ett halvt år med stiftelsen, övertygad om det
hållbara i sina argument och det rätta i sin mission, som han nu, den här morgonen i
Charleston, insåg enbart hade lett honom till att begå fruktansvärda misstag. Och likadant var
det med överbefolkningsinitiativet: kunde det finnas något bättre sätt att leva än att kasta sig
över den absolut svåraste utmaningen i sin tid? En ut maning som sedan kändes konstruerad
och ofruktbar när han tänkte på sin Lalitha med hopsnörda äggledare. Hur ska man leva sitt liv?

Han torkade tårarna, tog sig samman, och Lalitha steg upp och kom fram och lade en hand på
hans arm. Hon luktade söta martinidunster. "Min lille boss", sa hon lågt och strök honom över
armen. "Du är den bästa bossen i hela världen. Du är så underbar. Vi stiger upp i morgon bitti
och då kommer allt att vara bra igen."

Han nickade och snörvlade och flämtade lite. "Snälla, sterilisera dig inte", sa han.

"Nej", sa hon och smekte honom. "Jag ska inte göra det i kväll."

"Det är ingen brådska med någonting. Allt måste gå lite långsammare."

"Långsamt, långsamt, ja då. Allt ska gå så långsamt så."

Om hon hade kysst honom skulle han ha besvarat den kyssen, men hon fortsatte bara att
smeka hans arm och efter ett tag lyckades han återskapa något som liknade ett yrkesmässigt
jag. Lalitha såg längtansfull ut men inte alltför besviken. Hon gäspade och sträckte på sig som
ett sömnigt litet barn. Walter lämnade kvar smörgåsen hos henne och gick in till sig med sin
köttbit som han slukade med skamset barbari; han höll den i båda händerna och slet loss
tuggorna med tänderna så att han blev fottig om hakan. Återigen kom han att tänka på Jessicas
oljige kollega, den skändande Simon.

Tillnyktrad av detta och av ensamheten och tristessen i sitt rum tvättade han sig i ansiktet och
satt i två timmar med sina mejl, medan Lalitha sov i sitt oskändade rum och drömde om - vad?
Det gick inte att föreställa sig. Men han kände ändå att genom att komma så nära avgrundens
rand och sedan så tafatt dra sig tillbaka hade de vaccinerat sig mot faran att komma så nära
igen. Och det var helt okej för hans del nu. Det var så han visste hur man skulle leva: med
disciplin och självförnekelse. Han tröstade sig med att det skulle dröja länge innan de gjorde en
resa tillsammans igen.

Cynthia, hans pressansvariga, hade mejlat slutversionerna av hela pressreleasen och av det
preliminära tillkännagivande som skulle skickas ut vid tolvslaget i morgon, så fort rivningen av
Forster Hollow hade inletts. Det fanns också en kortfattad, bedrövad hälsning från Eduardo
Soquel, stiftelsens frontfigur i Colombia, som bekräftade att han var beredd att offra sin äldsta
dotters quineañera på söndag och ta flyget till Washington. Walter behövde ha Soquel vid sin
sida under presskonferensen på måndag för att betona parkens panamerikanska inriktning och
sätta extra ljus på stiftelsens framgångar i Sydamerika.

Det var inte ovanligt att avtal om stora skyddsområden hölls hemliga tills de var slutförda, men
sällsynta var de avtal som hade en sprängkraft i storleksordningen fjortontusen tunnland skog
upplåten för bergstoppsbrytning. I slutet av 2002, då Walter bara hade antytt för de lokala
miljöaktivisterna att stiftelsen kanske skulle tillåta bergstoppsbrytning på
skogssångarreservaten, hade Joycelyn Zorn larmat varenda antikolbolagsreporter i hela West
Virginia. En skur av negativa artiklar hade blivit följden och Walter hade insett att det helt
enkelt inte var möjligt för honom att försvara sin sak offentligt. Klockan tickade: tiden räckte
inte till för sådana trögjobbade insatser som att upplysa allmänheten och påverka opinionen.
Nej, det var bättre att hålla förhandlingarna med Nardone och Blasco hemliga, bättre att låta
Lalitha övertala Coyle Mathis och hans grannar till att underteckna sekretessavtal, och vänta på
att les faits skulle bli accomplis. Men nu var det klippt, nu rullade det tunga maskineriet in.
Walter visste att han måste ligga steget före och få fram en version som han ville se den, som
en "success story" om forskningsbaserad återställning och hänsynsfull omlokalisering. Fast ju
mer han tänkte på det nu, desto säkrare blev han på att medierna skulle göra mos av honom
för toppbrytningsgrejen. Risken var att han skulle få ägna veckor åt att släcka brandhärdar. Och
under tiden tickade klockan även för hans överbefolkningsinitiativ, vilket var det enda han
egentligen brydde sig om nu.

När han med stark olust hade läst om pressreleasen igen, kollade han sin inkorg en sista gång
och upptäckte ett nytt meddelande, från caperville@nytimes.com.

Hej mr Berglund,Mitt namn är Dan Caperville och jag håller på med en artikel om naturskydd i
Appalacherna. Vad jag förstår har Cerulean Mountain Trust nyligen skrivit kontrakt om att
bevara ett större skogsområde i Wyoming Co. WV. Jag skulle väldigt gärna vilja diskutera saken
med er så snart det passar ...

Vad i helvete? Hur kunde Times redan känna till kontrakt som skrevs under så sent som på
förmiddagen? Walter var så obenägen att under rådande omständigheter fundera närmare på
mejlet, att han svängde till ett svar och klickade iväg det direkt innan han hann tänka efter:

Bäste mr Caperville,stort tack för er förfrågan! Jag vill gärna tala med er om stiftelsens
spännande planer som nu ligger i startgroparna. Det råkar förhålla sig så att jag ska ha
presskonferens nu på måndag morgon i Washington, för att presentera ett betydelsefullt och
mycket spännande miljövårdsprojekt, och jag hoppas att ni har möjlighet att komma då. Med
tanke på er tidnings ställning kan jag också skicka en förhandskopia av vår pressrelease redan
söndag kväll. Om ni är ledig för en stunds samtal tidigt på måndag, före pressnacket, ska jag nog
kunna ordna det också.Med förhoppning om gott samarbete,Walter E. Berglund,Verkställande
direktör, Cerulean Mountain Trust

Han skickade kopia för kännedom till Cynthia och Lalitha med kommentaren VIH? och gick
sedan uppskärrad omkring i rummet och tänkte att det skulle sitta bra med en öl till just nu. (En
öl på fyrtiosju år och han kände sig redan som missbrukare.) Det enda rätta för honom att göra
nu var förmodligen att väcka Lalitha, köra tillbaka till Charleston, ta första morgonflyget hem,
flytta fram presskonferensen till fredag och skaffa storyn ett försprång. Men det kändes som
om alla i hela världen, den i vansinnesfart snurrande världen, hade gaddat ihop sig för att ta
ifrån honom de två saker som var det enda han verkligen önskade sig nu. Han hade ju redan
fråntagits rätten att kyssa Lalitha, så nu ville han åtminstone ägna helgen åt att planera för
överbefolkningsprojektet ihop med henne och Jessica och Richard, innan han måste reda upp
allt strul i West Virginia.

Vid halv elva, fortfarande vankande runt i rummet, kände han sig så utblottad och orolig och
tyckte så synd om sig själv att han ringde hem till Patty. Han ville få lite beröm för att han var
trogen, om han inte bara ville vräka lite ilska över en människa han älskade.

"Nej, men hej", sa Patty. "Jag trodde inte du skulle höra av dig. Är allt som det ska?"

"Allting är hemskt."

"Det tror jag det! Det är jobbigt att säga nej hela tiden när man egentligen vill säga ja, eller
hur?"

"Herre Jesus, börja inte nu", sa han. "Snälla rara, börja för guds skull inte med det där nu i
kväll."

"Förlåt då. Jag försökte bara vara förstående."

"Jag har faktiskt bekymmer i mitt arbete att ta hand om, Patty. Inte något litet futtig privat
hjärteproblem, tro det eller ej. Ett allvarligt problem i arbetet som det skulle vara skönt att få
lite moraliskt stöd för. Någon som var med på mötet i morse har läckt till pressen, och jag
måste försöka ligga steget före med en story som jag inte är säker på att jag vill ligga steget före
med, bland annat för att jag redan hade på känn att jag har ställt till med en jävla soppa här
uppe. Som att det enda jag har lyckats åstadkomma är att upplåta fjortontusen tunnland åt att
sprängas sönder till ett månlandskap, och nu måste hela världen informeras om detta och jag
bryr mig inte ens om projektet längre."

"Nej, men vadå", sa Patty, "det där med månlandskap låter faktiskt rätt förfärligt."

"Tack ska du ha! Tack för ditt moraliska stöd!"

"Jag läste precis en artikel om det i Times i morse."

"I dag?"

"Ja, det stod till och med något om din skogssångare, och hur förödande det är med
toppbrytningen för den."

"Helt otroligt! I dag?"

"Ja, i dag."

"Satan! Någon måste ha sett notisen i tidningen i dag och ringt reportern med läckan. Han
hörde av sig för bara en halvtimme sedan."

"Ja hur som helst", sa Patty, "så är jag säker på att du vet bäst, fast det låter rätt gräsligt med
sådan där toppbrytning."

Han pressade handen mot pannan och kände att han var nära att börja gråta igen. Han kunde
inte fatta att han skulle behöva höra detta från sin egen fru, så här dags, i dag av alla dagar.
"Sedan när har du blivit en sådan Timesfan?"

"Jag menar bara att det låter rätt illa. Det låter inte ens som om det råder någon oenighet om
hur illa läget är."
"Det var du som gjorde dig löjlig över din mamma för att hon trodde på allt hon läste i Times."

"Ha ha ha! Så jag är min mamma nu? Jag gillar inte toppbrytning och då blir jag plötsligt Joyce?"

"Jag menar bara att det finns andra sätt att se på saken."

"Du tycker att vi borde elda mer med kol. Göra det lättare att elda med kol. Trots
växthuseffekten."

Han lät handen glida ner över ögonen och tryckte den mot dem så att det gjorde ont. "Vill du
att jag ska förklara varför? Ska jag göra det?"

"Om du vill så."

"Vi är på väg mot en ren katastrof, Patty. Vi är på väg mot total och fullständig kollaps."

"Ja, och ärligt talat, inte för att jag vet vad du tycker, men det börjar låta som en sorts befrielse
tycker jag."

"Jag talar inte om oss!"

"Ha ha ha! Jag fattade faktiskt inte det. Jag lovar, jag begrep inte vad du menade."

"Jag menade att världens befolkning och energiförbrukning förr eller senare måste minskas
radikalt. Vi har redan passerat gränsen för hållbart med god marginal. När kollapsen väl är här
kommer det att uppstå en begränsad möjlighet för ekosystemet att återhämta sig, men bara
om det finns någon natur kvar. Så den stora frågan är hur mycket av planeten som ödeläggs
före kollapsen. Ska vi köra slut på den fullständigt, hugga ner vartenda träd och göra vartenda
hav dött, och sedan kollapsa? Eller ska det finnas några oförstörda fästen som har överlevt?"

"I vilket fall som helst är du och jag döda vid det laget", sa Patty.

"Ja, men innan jag dör tänker jag försöka bygga upp ett fäste. En fristad. Något som kan hjälpa
ett par ekosystem att ta sig igenom nålsögat. Det är det hela projektet går ut på."

"Som om", envisades hon, "vi skulle få en farsot som sprider sig över hela världen och det skulle
bli en ändlös kö för att få Tamiflu eller något sådant och du skulle ordna så att vi två står
absolut sist. 'Ojsan ledsen hörni, sjuttsiken det tog precis slut.' Vi skulle vara snälla och vänliga
och medgörliga och sedan skulle vi vara döda."

"Global uppvärmning är ett enormt hot", sa Walter som vägrade nappa på kroken, "men det är
ändå inte lika farligt som radioaktivt avfall. Det visar sig att arter kan anpassa sig mycket
snabbare än vi har trott. Om man kan få klimatförändringen att spridas ut över hundra år
ungefär så har ett bräckligt ekosystem en rimlig chans. Men när reaktorn flyger i bitar går allt åt
helvete på ett kick och ingenting kan återhämta sig de närmaste femtusen åren."

"Så jippi för kolen. Kom så eldar vi mer kol. Heja heja."

"Det är komplicerat, Patty. Bilden blir komplicerad när man begrundar alternativen. Kärnkraften
är en tickande bomb, det kan smälla på två röda. Ekosystemen har inte skuggan av en chans att
överleva en katastrof som sker på två röda. Alla talar om vindkraft, men vind är inte heller så
lyckat. Den här fårskallen Jocelyn Zorn har en broschyr som visar två alternativ – förmodligen
de enda alternativen. Bild A visar ett ödelagt ökenlandskap efter toppbrytning, bild B visar tio
vindsnurror i ett orört bergslandskap. Och vad är det för fel på den bilden? Felet är att det bara
är tio vindsnurror på den. När det som krävs i verkligheten är tiotusen vindsnurror. Det krävs att
varenda bergstopp i hela West Virginia är täckt av turbiner. Tänk dig att du är en flyttfågel som
ska försöka flyga rakt igenom den skogen. Och om man täcker hela delstaten med
vindkraftverk, tror du att det kommer att vara ett populärt turistmål i fortsättningen då? Och
för att kunna konkurrera med kol måste de där vindkraftverken dessutom snurra i evighet.
Hundra år från nu kommer man ha kvar samma gamla skitfula åbäken som mejar ner det lilla av
levande natur som återstår. Men om man återställer toppbrottet på rätt sätt, kommer det om
hundra år att vara om inte perfekt, så åtminstone värdefull uppvuxen skog."

"Och det här vet du och inte tidningen", sa Patty.

" Just det."

"Och det är inte tänkbart att du har fel."

"Inte om kol kontra vind eller kärnkraft."

"Då så, om du förklarar det som du har gjort för mig nu, då kommer folk att tro på det och då
har du inga problem längre."

"Tror du på det?"

"Jag är inte tillräckligt insatt."

"Men jag är tillräckligt insatt och jag säger som det är! Varför kan du inte tro på mig? Varför kan
du inte stötta mig?"

"Jag trodde det var Pussmunnens jobb. Jag har liksom lagt av mig sedan hon tog över. Hon är ju
så mycket bättre på det också."

Walter avslutade samtalet innan det hann ta en ännu olyckligare vändning. Han släckte alla
lampor och gjorde sig i ordning för att gå och lägga sig i skenet från parkeringsplatsen utanför
fönstret. Mörkret var den enda tillgängliga flyktvägen från hans avsnästa förtvivlan. Han drog
för mörkläggningsgardinerna, men ljuset trängde ändå in i springan undertill så han tog
sängkläderna från den andra sängen och täckte för så gott han kunde med dunbolstret och
kuddarna. Han satte på sig sovmasken och lade sig ner med en kudde över huvudet, men hur
han än rättade till masken blev det ändå kvar en svag antydan till spridda fotoner som
smattrade mot hans hårt hopknipna ögonlock, ett inte fullt komplett mörker.

Han och hans fru älskade varandra och vållade dagligen varandra smärta. Allt annat han gjorde i
sitt liv, till och med hans längtan efter Lalitha, gav inte så mycket mer än flykt från den
omständigheten. Han och Patty kunde inte leva ihop och kunde inte tänka sig att leva åtskilda.
Varje gång han trodde att de hade nått bristningsgränsen visade det sig att de kunde gå ännu
längre utan att brista.

En åskmullrande natt förra sommaren, i Washington, hade han tagit sig för att bocka av en
punkt på sin hopplöst långa privata att-göra-lista genom att öppna ett internetbankkonto,
något han hade haft för avsikt att göra i flera år. Sedan de flyttade till Washington hade Patty
bidragit allt mindre till hushållet, hon handlade inte ens mat längre, men hon betalade ändå
räkningarna fortfarande och höll ordning på deras gemensamma checkhäfte. Walter hade aldrig
granskat checkhäftets poster, inte förrän nu när han, efter fyrtiofem minuters frustrerande
kamp med bankens programvara, fick se siffrorna lysa på datorskärmen. När han iakttog det
egendomliga mönstret av månatliga uttag på 500 dollar var hans första tanke att någon hacker i
Nigeria eller Moskva regelbundet hade stulit från honom. Men nog borde Patty ha lagt märke
till det? Han gick upp till hennes lilla rum, där hon satt och pratade glatt med en av sina gamla
kompisar från basketen – hon öste fortfarande skratt och charm över de människor i sitt liv som
inte var Walter – och fick henne att förstå att han inte tänkte gå förrän hon slutade prata i
telefon.

"Det var kontanter", sa hon när han visade henne utskrifterna av transaktionerna på kontot.
"Jag skrev ut några checkar till mig själv för att jag behövde kontanter."

"Fem hundra i månaden? Mot slutet av månaden varje månad?"

"Det är då jag tar ut kontanter."

"Nej, du tar ut tvåhundra varannan vecka. Jag vet hur dina uttag ser ut. Och här står det om en
avgift för en bekräftad check. Den femtonde maj?"

"Ja."

"Det låter som en bekräftad check det, inte kontanter."

Bortåt Naval Observatory till, där Dick Cheney bodde, dundrade åskan från en aftonhimmel som
hade samma färg som Potomacs vatten. Patty satt på sin lilla soffa och lade trotsigt armarna i
kors. "Okej!" sa hon. "Du har kommit på mig! Joey måste betala hyran i förskott för hela
sommaren. Han ska betala tillbaka när han har fått lön, men han hade inga pengar till hands
just då."

För andra sommaren i rad var Joey på sommarjobb i Washington utan att bo hemma. Att han
avvisade deras hjälp och generositet var nog så irriterande för Walter, men ännu värre var det
med karaktären på hans tillfällige arbetsgivare: ett korrupt litet nystartat företag – finansiellt
sponsrat (även om det inte betydde så mycket för Walter på den tiden) av Vin Havens vänner
på LBI – som utan upphandling hade tagit hem kontraktet på privatisering av bageribranschen i
det nyligen befriade Irak. Walter och Joey hade redan haft sin stora sammandrabbning om
saken några veckor tidigare, den fjärde juli, när Joey hade kommit hem och deltagit i picknicken
och mycket senkommet avslöjat sina planer för sommaren. Walter hade blivit fly förbannad,
Patty hade sprungit upp och gömt sig i sitt rum och Joey hade suttit och flinat sitt republikanska
hånflin. Sitt Wall Street-flin. Som om han hade överseende med sin stupida lantis till farsa, han
med sina gammalmodiga principer; som om han själv visste mycket bättre.

"Det står alltså ett alldeles utmärkt rum här och väntar", sa Walter till Patty, "men det duger
förstås inte åt honom. Det skulle inte vara tillräckligt vuxet. Det skulle inte vara tillräckligt cool.
Han skulle bli tvungen att ta bussen till jobbet! Med vanligt enkelt folk!"

"Han måste vara skriven i Virginia, Walter. Och han ska betala tillbaka, okej? Jag visste vad du
skulle säga om jag frågade så jag bestämde att jag skulle göra det utan att berätta för dig. Om
du inte vill att jag ska fatta några självständiga beslut tycker jag att du ska konfiskera mitt
checkhäfte. Ta mitt kontokort. Jag kan komma och be dig om pengar varje gång jag behöver."

"Månatligen! Du har skickat pengar till honom månatligen! Till Herr Oberoende!"

"Jag har lånat honom lite pengar. Fattar du? Hans vänner har i princip obegränsade tillgångar
allihop. Han är mycket spartansk, men om han ska kunna knyta kontakter och komma
någonvart i den där världen ..."
"Den enastående studentikosa världen, där det vimlar av högtstående herrar ..."

"Han har en plan. Han har en plan och han vill att du ska tycka att han är duktig ..."

"Det var första gången jag hör det!"

"Det ska bara vara till kläder och lite nöjen", sa Patty. "Han betalar själv skolavgifterna, han
betalar själv sitt uppehälle och kanske, om du någon gång kan förlåta honom för att han inte är
en exakt kopia av dig i alla avseenden, skulle du kunna upptäcka hur lika ni är varandra. Du
försörjde dig själv på precis samma sätt när du var i hans ålder."

"Just det, bara det att jag hade samma tre par manchesterbyxor under fyra år på college, och
jag gick inte ut och söp fem kvällar i veckan och jag fick ta mig fan inte en cent av min mamma."

"Nej, men vi lever i en annan värld nu, Walter. Och kanske, bara kanske, begriper han bättre än
du vad man måste göra för att ta sig fram i den."

"Arbeta för ett privat militärföretag, supa sig dyngrak varenda kväll med republikanska
studentgossar. Är det verkligen enda sättet att ta sig fram? Är det det enda alternativet som
finns?"

"Du förstår inte hur rädda de här ungdomarna är nu. Det är sådan enorm press på dem. Om de
vill slå runt någon gång – ja, vad gör det?"

Det gamla residensets luftkonditionering erbjöd inget motstånd mot fuktigheten som pressade
på utifrån. Åskan verkade bli permanent och riktad åt alla håll; det dekorativa päronträdet
utanför fönstret kastade med grenarna som om någon klättrade i det. Svetten rann om varenda
del av Walters kropp som inte var i direkt kontakt med kläderna.

"Det var ju intressant att höra att du plötsligt försvarar unga människor", sa han, "med tanke på
att du annars är så ..."

"Jag försvarar din son", sa hon. "Som, för den händelse du inte har lagt märke till det, inte hör
till de där urblåsta flipflopsjavarna. Han är otroligt mycket intressantare än ..."

"Jag fattar inte att du har hållit på och skickat honom pengar till sprit! Vet du vad det är precis
som? Det är precis som företagsvälgörenhet. Alla dessa förment marknadsliberala företag som
suger på den federala tutten. 'Vi måste minska statens inflytande, vi vill inte ha några
regleringar, vi vill inte betala några skatter, men jo, förresten ..."

"Det här handlar inte om att suga tutte, Walter", sa Patty med hat i rösten.

"Jag menade det som en metafor."

"Och då får jag säga att du valde en märklig metafor."

"Ja, och jag valde den noga. Alla dessa företag som låtsas vara så mogna och marknadsliberala
när de i själva verket är stora bebisar som slukar hela den federala budgeten medan alla andra
svälter. Naturvårdsverket, som ansvarar för fisk och vilda djur, har fått sin budget nedskuren år
efter år, varje år med fem procent. Åk och titta på deras kontor på fältet, rena spökkontoren
numera. Det finns ingen personal, det finns inga pengar till att markförvärv, inga ..."

"Å, den stackars fisken. Å, de stackars djuren."

"DET ÄR VIKTIGT FÖR MIG. Kan du inte förstå det? Kan du inte ha respekt för det? Om du inte
kan ha respekt för det, varför bor du överhuvudtaget ihop med mig? Varför flyttar du inte
bara?"

"För att flytta är ingen lösning. Herregud, tror du inte att jag har tänkt på det? Att samla ihop
mina stora kunskaper och min enorma arbetslivserfarenhet och min fantastiska medelålders
kropp och erbjuda alltihop på den öppna marknaden? Jag tycker faktiskt att det är underbart
det här du gör för din skogssångare ..."

" Lägg av."

"Nej okej, det är väl inte direkt min egen grej, men ..."

" Vad är din grej då? Du har ju ingen grej. Du gör ingenting, ingenting, ingenting, ingenting hela
dagarna varenda dag och det gör mig galen. Om du verkligen skaffade dig ett jobb och fick en
riktig lön eller gjorde någonting för en medmänniska i stället för att sitta där i ditt rum och tycka
synd om dig själv skulle du kanske känna dig mindre värdelös. Menar jag."

"Bra, men raring, ingen vill betala mig hundraåttiotusen om året för att rädda skogssångaren.
Det är jättefint att du kan få det. Men jag kan inte få det. Vill du att jag ska stå och vispa
frappucinos på Starbucks? Tror du att åtta timmar om dagen på Starbucks kommer att ge mig
känslan av att vara värd någonting?"

"Det skulle kunna göra det! Om du fick ändan ur vagnen och provade! Något du aldrig har gjort
i hela ditt liv!"

"Åhå, så nu kommer det äntligen fram! Äntligen börjar vi komma någonvart!"

"Jag borde aldrig ha låtit dig bli kvar hemma. Det var mitt stora misstag. Jag vet inte varför dina
föräldrar aldrig tvingade dig att skaffa ett jobb men ..."

"Jag hade jobb! För satan, Walter." Hon försökte sparka honom och bara råkade missa hans
knä. "Jag arbetade en hel fruktansvärd sommar för pappa. Och du såg mig på högskolan, du vet
att jag kan jobba. Jag arbetade två hela år där. Till och med när jag var i åttonde månaden var
jag där."

"Du satt och slappade med Treadwell och drack kaffe och tittade på inspelade matcher. Det var
inget jobb, Patty. Det var en förmån du fick av folk som älskade dig. Först arbetade du för din
far, sedan arbetade du för dina vänner på fysträningen."

"Och sexton timmar om dagen i hemmet i tjugo år? Obetalt? Räknas inte det? Var det också en
förmån? Att jag tog hand om dina barn? Renoverade ditt hus?"

"Det var sådant du ville ha."

"Men inte du?"

"För din skull. Jag ville det för din skull."

"Å blaj blaj blaj. Du ville det lika mycket själv. Du tävlade med Richard hela tiden och det vet du.
Enda orsaken till att du glömmer det nu är att det inte gick så bra som du hade tänkt.

Du vinner inte längre."

"Vinna har ingenting med saken att göra."

"Du ljuger! Du har precis samma tävlingsmani som jag, du vill bara inte säga sanningen. Det är
därför du inte låter mig vara ifred. Det är därför jag måste skaffa mig det där märkvärdiga
jobbet. För att jag gör dig till en loser."

"Jag orkar inte höra på mer. Det här måste vara någon form av parallell verklighet."

"Nehej skit i det då, låt bli att höra på men jag är fortfarande med i ditt lag. Och tro det eller ej,
jag vill fortfarande att du ska vinna. Orsaken till att jag hjälper Joey är att han hör till vårt lag
och jag ska hjälpa dig också. Jag ska börja i morgon för att det ligger i ditt intresse, och jag ska
..."

"Inte i mitt intresse."

"JO, I DITT INTRESSE. Fattar du inte? Jag har inget intresse. Jag har ingen tro. Jag har inget kall.
Vårt lag är det enda jag har. Och därför ska jag skaffa någon sorts jobb i ditt intresse och sedan
kan du bara ge fan i mig och låta mig skicka de pengar jag tjänar till Joey. Du ska slippa se mig så
ofta i fortsättningen – du ska slippa bli så förorättad."

"Jag är inte förorättad."

"Jaså, det begriper jag verkligen inte."

"Och du behöver inte skaffa dig något jobb om du inte vill."

"Jo, det behöver jag! Det är rätt uppenbart. Den saken har du gjort klar."

"Nej. Du behöver inte göra någonting. Bli bara min Patty igen. Kom bara tillbaka till mig."

Då grät hon, i floder, och han lade sig ner med henne. Grälandet hade blivit deras ingång till
sex, det var nästan enda chansen att det blev av numera. Medan regnet trummade och himlen
flammade försökte han fylla henne med självkänsla och åtrå, försökte förmedla hur viktigt det
var för honom att hon var den människa han kunde begrava sina sorger i. Det fungerade aldrig
fullt ut och ändå, när de var klara, följde några minuter då de låg och höll om varandra i ett
långt äktenskaps stilla majestät, glömde sig själva i gemensamt vemod och ömsesidig förlåtelse
för allt de hade tillfogat varandra, och vilade.

Redan nästa dag hade Patty gått ut för att söka jobb. Hon var hemma igen efter knappt två
timmar och skuttade in på Walters kontor som låg i residensets fönstertäta "växthus", och
meddelade att Republic of Health nere i centrum hade anställt henne som receptionist.

"Är det så lyckat egentligen", sa Walter.

"Vad? Vad menar du?" sa Patty. "Det är bokstavligt talat det enda stället i Washington som inte
får mig att skämmas eller må illa. Och de hade en ledig plats! Jag har haft en fantastisk tur."

"Receptionist förefaller väl inte särskilt lämpligt, med tanke på dina kvalifikationer."

"Lämpligt i vems ögon?"

"Folk som kan se dig."

"Och vilka skulle det vara?"

"Jag vet inte. Folk som jag kanske försöker klämma på lite pengar eller lagstiftande uppbackning
eller hjälp med regelverket."
"Du milde. Hör du vad du själv säger? Hörde du vad du just sa?"

"Jag försöker vara ärlig mot dig. Du ska inte skälla på mig för att jag är ärlig."

"Jag skäller på dig för att du är självgod, inte för att du är ärlig. Det må jag säga! 'Inte lämpligt.'
Man baxnar."

"Vad jag menar är att du är för intelligent för ett nybörjarjobb på ett gym."

"Nej, du menar att jag är för gammal. Du skulle inte ha sagt något om Jessica hade fått
sommarjobb där."

"Uppriktigt sagt skulle jag bli besviken om det var det enda hon ville göra i sommar."

"Å, herregud. Jag har verkligen inte en chans. 'Vilket jobb som helst är bättre än inget jobb alls,
eller fast nej, ursäkta, vänta, det jobb som du vill ha och är väl meriterad för är inte bättre än
inget jobb alls.'"

"Okej då. Bra. Ta det. Jag bryr mig inte."

"Men tack då för att du inte bryr dig!"

"Jag tycker bara att du undervärderar dig själv."

"Fast det kanske bara är tillfälligt", sa Patty. "Kanske tar jag min fastighetsmäklarlicens, som alla
andra arbetslösa fruar här omkring och börjar sälja sjabbiga små kåkar med sluttande golv för
två miljoner dollar. 'På precis den här toaletten hade Hubert Humphrey en stor tarmtömning
1962, och med anledning av detta historiska ögonblick har fastigheten blivit
kulturminnesmärkt, vilket är orsaken till det påslag på hundratusen dollar som ägarna begär.
Man kan också se en liten men riktigt söt azaleabuske utanför köksfönstret.' Jag kan börja gå
klädd i skärt och grönt och skaffa mig en Burberrytrenchcoat. Jag ska köpa en Lexus SUV för min
första stora provision. Det blir förstås mycket lämpligare."

"Jag sa okej."

"Tack för det, raring! Tack för att du låter mig ta det jobb jag vill ha!"

Walter såg efter henne när hon stegade ut genom dörren och stannade vid Lalithas skrivbord.
"Hejsan Lalitha", sa hon. "Jag har precis fått ett jobb. Jag ska börja arbeta på mitt gym."

"Så roligt", sa Lalitha. "Du gillar ju det gymmet."

"Jo, men Walter tycker att det är olämpligt. Vad tycker du?"

"Jag tycker att allt hederligt arbete ger en människa värdighet."

"Patty", ropade Walter. "Jag sa ju att det gick bra."

"Hör du, nu har han ändrat sig", sa hon till Lalitha. "Förut tyckte han att det var olämpligt."

"Ja, jag hörde det."

"Precis, ha ha ha, klart du gjorde. Men det är viktigt att låtsas som motsatsen eller hur?"

"Låt inte dörren stå öppen om du inte vill att någon ska höra", sa Lalitha kyligt.
"Vi måste jobba hårt allihop på att bli bra på att låtsas."

Att vara receptionist på Republic of Health gjorde precis det för Pattys humör som Walter hade
hoppats på. Det och dessvärre ännu mer. Det verkade som om hennes depression genast
hävdes, men det visade bara hur vilseledande ordet "depression" kunde vara, för Walter var
övertygad om att hennes gamla smärta och ilska och förtvivlan fanns kvar intakt under hennes
nya muntra och sköra framtoning. Hon satt hela förmiddagarna i sitt rum, arbetade
eftermiddagsskiftet på gymmet och kom inte hem förrän efter tio. Hon började läsa tidningar
om skönhet och hälsa och måla ögonen så att det syntes. Mjukisbyxorna och de säckiga jeansen
som hon hade lufsat omkring i förut, den sortens lösa plagg som mentalvårdspatienter jämt
brukar ha på sig, byttes ut mot mer välsittande jeans som faktiskt kostade pengar.

"Du är jättesnygg", sa Walter en kväll i ett försök att vara vänlig.

"Ja nu när jag får lön", sa hon, "måste jag ju ha något att göra av med den på."

"Du kan alltid skänka ett bidrag till Cerulean Mountain Trust i stället."

"Ha ha ha!"

"Våra behov är omättliga."

"Jag har roligt, Walter. Bara en liten smula roligt."

Men det verkade faktiskt inte som om hon hade speciellt roligt. Det verkade som om hon
försökte såra honom eller trotsa honom eller demonstrera något för honom. Walter började
själv träna på Republic of Health, eftersom han hade fått en bunt provapå-kort av henne, och
han blev nervös av den påfallande vänlighet som hon riktade mot varje medlem vars kort hon
skannade av. Hon var klädd i Republics egen T-shirt med holkärm och provokativ text tvärs över
bröstet (KÖR HÅRT, GE JÄRNET) som framhävde hennes vackert definierade överarmsmuskler. Ögonen
glittrade som på en tjackpundare, och hennes skratt som alltid hade gjort Walter lycklig, lät
falskt och olycksbådande när han hörde det eka bakom honom i Republics foajé. Hon belönade
alla med det nu, utan åtskillnad, totalt meningslöst gav hon det till varenda människa som klev
in från Wisconsin Avenue. Och en dag upptäckte han en broschyr om bröstförstoring på
skrivbordet hemma.

"Gud sig förbarme", sa han när han bläddrade igenom den. "Det här är rent ut sagt obscent."

"Den handlar faktiskt om läkarvård."

"Den handlar om sinnessjukdom, Patty. Det är som en handbok i hur man blir ännu
sinnessjukare."

"Förlåt så mycket då, jag tänkte bara att det kunde vara trevligt att ha lite riktig barm den korta
tid jag har kvar av min relativa ungdom. Att få uppleva hur det skulle kännas."

"Du har redan en barm. Jag älskar din barm."

"Jaha, det låter ju rart, men faktum är att det inte är du som bestämmer för det är inte din
kropp. Det är min. Är det inte vad du alltid har sagt? Det är du som är feministen i det här
huset."

"Varför håller du på så här? Jag förstår inte vad det är du gör med dig själv."
"Nej, men om du inte gillar det är det ju bara att flytta. Har du funderat på det någon gång? Det
skulle lösa hela problemet, liksom så där bara."

"Det kommer aldrig att ske så ..."

"JAG VET ATT DET ALDRIG KOMMER ATT SKE."

"Å! Å! Å! Å!"

"Så jag kan lika gärna göra som jag vill och köpa mig ett par tuttar, för att göra det lättare att
åldras och ge mig något att spara mina surt förvärvade till menar jag. Jag talar inte om något
groteskt uppumpat. Du kanske rentav upptäcker att du gillar dem. Har du tänkt på det?"

Walter skrämdes av den giftighetshalt som de fick att stiga med sina gräl. Han kände hur den
ansamlades i deras äktenskap som kolslaggsdammarna i Appalachernas dalgångar. Där det
fanns riktigt stora kolfyndigheter, som i Wyoming County, byggde kolbolagen
processanläggningar alldeles intill gruvorna och använde vatten från närmaste lilla å till att
tvätta kolet. Det förorenade vattnet samlades i stora dammar med giftig slagg och Walter hade
blivit så orolig för att få sådana uppdämningar mitt i skogssångarreservatet att han hade gett
Lalitha i uppgift att visa honom hur man blev mindre orolig för det. Det hade inte varit någon
lätt uppgift, eftersom det inte gick att blunda för det faktum att när man gräver kol river man
samtidigt upp otäcka kemikalier som arsenik och kadmium som har legat djupt ner i tryggt
förvar under miljontals år. Man kan försöka dumpa giftet igen, ner i övergivna underjordiska
gruvor, men det hade en benägenhet att sippra ut i grundvattnet och till slut hamna i
dricksvattnet. Det påminde verkligen mycket om all nedgrävd skit som rördes upp när ett gift
par bråkade: när väl vissa saker blivit sagda, hur skulle de någonsin kunna bli glömda igen?
Lalitha lyckades skaffa fram studier som var tillräckligt betryggande för att Walter skulle våga
tro på att så länge slaggen blev vederbörligen isolerad och korrekt förvarad, skulle den så
småningom torka upp och sedan kunde man täcka över den med stenkross och jord och låtsas
att den inte fanns. Den historien hade blivit det slaggdammsevangelium som han hade föresatt
sig att sprida i West Virginia. Han trodde på det på samma sätt som han trodde på ekologiska
frizoner och forskningsbaserad återställning, för att han var tvungen att tro på det, för att Patty
krävde det. Men nu när han låg och försökte somna på den motspänstiga Days Inn-madrassen,
mellan de sträva Days Inn-lakanen, undrade han om det fanns det minsta korn av sanning i allt
detta ...

I något läge måste han ha slumrat till, för när väckarklockan ringde tjugo i fyra på morgonen
kände han sig hjärtlöst uppryckt ur total blackout. Ytterligare arton timmar av vaken fruktan
och ilska låg framför honom. Lalitha knackade på hans dörr klockan fyra prick och såg ut som en
nyponros i sina jeans och vandrarskor. "Jag känner mig hemsk!" sa hon. "Hur är det med dig?"

"Hemsk jag med. Fast det syns åtminstone inte på dig, inte som på mig."

Regnet hade upphört under natten och ersatts av en tät syddoftande dimma som inte var
mindre blöt den. Medan de åt frukost på ett långtradarfik tvärsöver gatan berättade Walter om
mejlet från Dan Caperville på Times.

"Vill du åka hem nu?" sa hon. "Och ha presskonferensen i morgon i stället?"

"Jag sa till Caperville att jag skulle ha den på måndag."

"Du skulle kunna säga att du har ändrat tiden. Få det överstökat så vi får helgen fri."
Men Walter var så olidligt utmattad att han inte kunde föreställa sig att ha presskonferens
dagen därpå. Han satt knäpptyst och led medan Lalitha gjorde det han inte hade haft mod att
göra kvällen innan, nämligen att läsa artikeln i Times på sin mobil. "Det är bara en halv sida", sa
hon. "Det är inte så farligt."

"Det är väl därför som ingen annan såg det och jag måste få höra om det av min fru."

"Då pratade du alltså med henne i går kväll."

Det verkade som om Lalitha menade något med det, men han var för trött för att komma på
vad det var. "Jag bara undrar vem som har läckt", sa han. "Och hur mycket den personen har
läckt."

"Det är kanske din fru som har läckt."

"Precis." Han skrattade men såg sedan hennes sammanbitna min. "Hon skulle aldrig göra något
sådant", sa han. "Om inte annat så för att hon inte bryr sig ett dugg om det."

"Hm." Lalitha stoppade lite pannkaka i munnen och såg sig omkring på fiket med oförändrat
hård, olycklig min. Hon hade förstås all anledning att vara sur på Patty och på Walter i dag. Att
känna sig avvisad och ensam. Men det här var de första sekunderna någonsin som han hade
mött något som liknade kyla hos henne, och det var skrämmande. Det han aldrig hade kunnat
förstå om män i sin egen ställning, i alla böcker han hade läst och alla filmer han hade sett,
framstod tydligare för honom nu: man kunde inte förvänta sig oreserverad kärlek hela tiden
utan att i något sammanhang gengälda den. Man vann inga poäng bara på att vara snäll.

"Jag vill bara kunna genomföra vårt möte nu över helgen", sa han. "Om jag får arbeta med
överbefolkning i två hela dagar så klarar jag vad som helst på måndag."

Lalitha åt upp sina pannkakor utan att säga något mer. Walter tvingade i sig lite av sin frukost
och sedan gick de ut i det ljusförorenade morgonmörkret. I hyrbilen justerade hon sätet och
speglarna som han hade ruckat på kvällen innan. När hon sträckte armen tvärs över kroppen för
att sätta fast bilbältet lade han en tafatt hand om hennes nacke och drog henne intill sig så att
de hamnade öga mot allvarsamt öga i det starka skenet från gatubelysningen.

"Jag kan inte fortsätta i fem minuter utan att du är med mig", sa han. "Inte fem minuter ens.
Förstår du det?"

Hon funderade ett ögonblick och nickade. Sedan släppte hon bilbältet, lade händerna på hans
axlar, kysste honom högtidligt och drog sig bakåt för att bedöma effekten. Han kände det som
om han hade gjort sitt yttersta nu och inte kunde gå vidare på egen hand. Han väntade rätt och
slätt medan hon, med koncentrerad min som på ett barn, tog av honom glasögonen, lade dem
på instrumentbrädan, fattade om hans huvud och satte sin lilla nästipp mot hans. Han blev för
en sekund besvärad av att hennes ansikte och Pattys var så lika i extrem närbild, men det räckte
med att han blundade och kysste henne och hon var enbart Lalitha, läpparna var kuddiga,
munnen söt som persika, hennes blodfyllda huvud varmt under det silkeslena håret. Han
kämpade mot hur fel det kändes att kyssa någon som var så ung. Han kände hennes ungdom
som något bräckligt i sina händer, och han blev lättad när hon drog sig bakåt igen för att se på
honom, med strålande ögon. Det kändes som om det skulle passa bra att säga något
erkännsamt nu, men han kunde inte se sig mätt på henne och det tog hon tydligen som en invit
till att maka sig förbi växelspaken och sätta sig grensle över honom i sätet, så att han kunde ta
hela henne i famnen. Aggressiviteten i hennes kyssar, den glupska hängivenheten, skänkte
honom en sådan glädje att den sprängde marken under honom. Han befann sig i fritt fall, allt
han trodde på försvann bort i mörkret, och han började gråta.

"Vad är det?" sa hon.

"Du måste gå varligt fram med mig."

"Varligt, varligt, ja", sa hon och kysste bort hans tårar, torkade dem med sina sidentummar.
"Walter, är du ledsen?"

"Nej älskling, tvärtom."

"Låt mig älska dig då."

"Okej. Du får."

"Okej på allvar?"

"Ja", sa han gråtande. "Men vi borde egentligen komma iväg nu."

"Strax."

Hon satte tungan mot hans läppar och han särade på dem för att släppa in henne. Det fanns
mer begär efter honom i hennes mun än i hela Pattys kropp. Hennes axlar, när han tog om dem
genom nylonjackan, kändes som om de var bara ben och babyhull och inga muskler alls, idel
ivrig böjlighet. Hon rätade på ryggen och sänkte sig över honom, tryckte höfterna mot hans
bröstkorg; och han var inte redo för det. Han hade kommit närmare nu, men han var inte helt
och hållet där. Hans motstånd natten innan var inte enbart sprunget ur tabun eller principer,
och hans tårar var inte enbart av glädje.

Lalitha kände det på sig så hon drog sig undan och granskade hans ansikte. Som reaktion på vad
hon såg i det klättrade hon tillbaka till förarsätet och iakttog honom från ett större avstånd. Nu
när han hade drivit bort henne ville han ha henne igen, intensivt, men han hade en vag
minnesbild, från historier han hade hört och läst om män i hans ställning, att det här var det
jävliga med dem: man kallade det för att hålla en flicka på halster. Han satt ett tag i det
oföränderliga rödaktiga gatljuset och lyssnade till långtradarna ute på motorvägen.

"Förlåt", sa han till slut. "Jag försöker fortfarande komma underfund med vad livet är."

"Det gör inget. Du kan få lite tid på dig."

Han nickade och lade märke till ordet lite.

"Fast får jag fråga dig om en sak?" sa hon.

"Du får fråga en miljon saker."

"Tack, det räcker med en just nu. Tror du att du skulle kunna älska mig?"

Han log. "Ja, det tror jag absolut."

"Då behöver jag inget mer." Och hon startade motorn.

Någonstans ovanför dimman började himlen blåna. Lalitha tog småvägar ut ur Beckley i högst
olaglig hastighet, och Walter var nöjd med att titta ut genom fönstret och inte tänka på vad
som höll på att ske med honom, bara vara i det fria fallet. Att den appalachiska lövskogen hörde
till de tempererade ekosystem som hade den största biologiska mångfalden i världen, hemvist
för otaliga trädarter och orkidéer och sötvattensinvertebrater vars rikedom höglandsplatåerna
och sandstrandskusterna bara kunde avundas, märktes inte riktigt från vägarna de färdades på.
Landskapet här hade svikit sig självt, den knaggliga topografin och överflödet av utvinningsbara
resurser som motarbetade jämlikhetssträvan hos Jeffersons hyllade odalmän och i stället
gynnade koncentrationen av yt- och mineralrättigheter som ägdes av utsocknes svinrika, och
skickade iväg de fattiga invånarna och gästarbetarna till marginalerna: till timmerhuggning, till
att jobba i gruvorna, till att knoga under en pre- och, senare, post-industriell tillvaro på små
tegar av överblivna lotter vilka, eggade av samma drift att para sig som nu hade gripit Walter
och Lalitha, de översvämmade med tätt följande generationer av alltför stora barnaskaror.
West Virginia var nationens egen bananrepublik, dess Kongo, dess Guyana, dess Honduras.
Vägarna var för all del rätt så charmiga på sommaren, men nu innan löven ännu hade spruckit
ut, kunde man se alla nedslitna steniga betesmarker, de taniga kronorna på sekundär ungskog,
de urgröpta bergssidorna och gruvskadade vattendragen, de spattbrutna ladorna och omålade
kåkarna, trailerhusen upp till knäna i plast och metallskrot, de uppkörda lerspåren som inte
ledde någonvart.

Längre in i landet blev vyerna mindre avskräckande. Avlägsna trakter vann lindring av inga
människor; inga människor innebar mer av allt annat. Lalitha gjorde en häftig gir runt en
kragjärpe på vägen, ett hälsande höns, en flygande goodwill-ambassadör som bad sina gäster
att sätta värde på den kraftigare beskogningen och de mindre vanställda bergen och renare
bäckarna i Wyoming Country. Till och med vädret ljusnade för dem.

"Jag vill ha dig", sa Walter.

Hon skakade på huvudet. "Säg inte mer nu. Vi har fortfarande mycket att göra. Vi gör vårt jobb
först och sedan får vi se."

Han var frestad att tvinga henne att stanna vid någon av de enkla små rastplatserna längs Black
Jewel Creek (som Nine Mile var en biflod till) men det skulle vara oansvarigt, tänkte han, att
lägga så mycket som ett finger på henne igen innan han var helt säker på att han var redo för
det. Uppskovet var uthärdligt om belöningen var tryggad. Och det vackra landskapet här uppe,
den ljuvliga spormättade fuktigheten i den tidiga vårluften, gjorde honom så trygg.

Klockan var över sex när de var framme vid avtaget till Forster Hollow. Walter hade räknat med
att möta tunga lastbilar och grävmaskiner på Nine Mile Road, men inte ett fordon syntes till. I
stället såg de djupa bitmärken av däck och larvfötter i leran. Där skogen trängde sig närmare
inpå låg nyligen avbrutna grenar på marken eller dinglade orkeslöst från träden som böjde sig
över dem.

"Det ser ut som om någon har kommit hit tidigt", sa Walter.

Lalitha tryckte på gasen i otåliga rusningar, sladdade med bilen i leran, svängde vådligt nära
vägrenen för att undvika större nedfallna grenar.

"Jag undrar nästan om de kom hit i går", sa Walter. "Jag undrar om de har missförstått något
och kommit hit med utrustningen i går för att sätta i gång så fort som möjligt."

"De hade i och för sig laglig rätt till det, från och med tolv."

"Men det var inte vad de sa till oss. De sa sex på morgonen i dag."

"Jo, men de är kolbolag, Walter."

De kom till en av de smalaste passagerna på vägen och såg att den var vårdslöst röjd med
bulldozer och motorsåg, de fällda trädstammarna hade knuffats ner i ravinen nedanför. Lalitha
gasade och slirade och dunsade över en slarvigt terrasserad sträcka av lera och stenar och
trädflisor. "Tur att det är en hyrbil!" sa hon när hon njutningsfullt brakade upp på den friare
vägen ovanför.

Drygt tre kilometer längre bort, vid gränsen till egendomen som nu tillhörde stiftelsen,
blockerades vägen av ett par minibussar som hade backats upp mot en stängselgrind som
arbetare i orange jackor höll på att montera. Walter kunde se Jocelyn Zorn och några av hennes
kvinnor samråda med en förman i bygghjälm som stod och tryckte en skrivplatta mot bröstet. I
en annan inte alltför annorlunda värld hade Walter kunnat vara vän med Jocelyn Zorn. Hon
påminde om Eva i den berömda altartavlan av van Eyck; hon var gråblek med tunga ögonlock
och såg ut som om hon hade vattenskalle med sitt höga hårfäste. Men hon hade en subtil,
skrämmande kyla, ett orubbligt lugn som bar spår av ironi, ja, hon var som de beska sallatsblad
som Walter annars var så förtjust i. Hon kom nerför backen för att möta honom och Lalitha när
de klev ut i leran.

"God morgon, Walter", sa hon. "Kan du förklara vad det är som pågår här?"

"Ser ut som om någon sorts vägreparation", sa han lömskt.

"Det blir massor med jord som åker rakt ut i vattnet. Det är redan grumligt halvvägs ner till
Black Jewel. Jag kan inte se att man har gjort så mycket för att förhindra erosionen här. Inte
någonting alls egentligen."

"Vi får prata med dem om det."

"Jag har bett miljövårdsdepartementet att komma hit och titta. Det låter som om de kan få tid i
juni någon gång. Har du mutat dem också?"

Genom de bruna stänken på stötfångaren på den bil som stod närmast kunde Walter läsa
slagorden NARDONE NIDING.

"Ska vi ta och backa lite, Jocelyn", sa han. "Kan vi ta ett steg tillbaka och titta på helheten?"

"Nej", sa hon. "Jag är inte intresserad av det. Jag är intresserad av jorden i vattnet. Jag är också
intresserad av vad som pågår på andra sidan det där stängslet."

"Det som pågår är att vi ska skydda sextiofemtusen tunnland väglös skogsmark för all framtid.
Vi säkerställer ouppstyckade habitat för så mycket som tvåtusen häckande par blåvit
skogssångare."

Zorn sänkte sin tunga blick mot den leriga marken. "Okej. Din omhuldade art. Den är väldigt
gullig."

"Kan vi inte gå någonstans", sa Lalitha glatt, "och sätta oss ner och prata om helheten. Vi står på
er sida förstår du väl."

"Nej", sa Zorn. "Jag tänker stanna här ett tag. Jag har bett min gode vän på Gazette att komma
hit och ta en titt."

"Har du pratat med New York Times också?" kom Walter på att fråga.

"Ja. De verkade faktiskt riktigt intresserade. Bergstoppsbrytning är ett magiskt uttryck dessa
dagar. Det är väl det ni håller på med där uppe eller hur?"

"Vi har presskonferens på måndag", sa han. "Då ska jag gå igenom projektet. När du får höra
finesserna med det hela tror jag att du kommer att bli riktigt entusiastisk. Vi kan ordna en
flygbiljett åt dig om du vill vara med. Det vore jättekul om du kunde komma dit. Du och jag kan
till och med ha ett litet offentligt samtal, om du vill ge uttryck för din oro."

"I Washington? "

"Ja."

"Ante mig."

"Det är där vi har vårt huvudkontor."

"Just det. Det är där alla har sitt huvudkontor."

"Jocelyn, vi har femtiotusen tunnland här som kommer att stå totalt intakta från och med nu.
Återstoden ska följa efter om några få år. Jag tycker att vi har fattat ett par mycket bra beslut."

"Det har vi tydligen olika uppfattning om."

"Lova mig nu att allvarligt överväga att komma till Washington och vara med på måndag. Och
be din vän på Gazette att ringa mig i dag." Walter gav Zorn ett visitkort han hade i plånboken.
"Säg att vi gärna tar med honom till Washington också om han är intresserad."

Högre upp i bergen hördes ett mullrande tordön som lät som sprängningar, troligen vid Forster
Hollow. Zorn stoppade visitkortet i en flicka på sin parkas. "Förresten", sa hon, "jag har pratat
med Coyle Mathis. Jag vet redan vad ni håller på med."

"Coyle Mathis har enligt gällande kontrakt inte rätt att tala om den saken", sa Walter. "Men jag
sätter mig gärna och går igenom allting med dig punkt för punkt."

"Det faktum att han bor i ett nybyggt sexrumshus i Whitmanville talar för sig själv."

"Ja, är det inte ett trevligt hus så säg?" sa Lalitha. "Mycket mycket trevligare än det han bodde i
förut."

"Du kan ju åka och hälsa på honom och se om han håller med dig."

"Hur som helst", sa Walter, "så måste ni flytta era bilar så att vi kan komma fram."

"Hm", sa Zorn ointresserat. "Ni skulle förstås kunna ringa någon som kan bärga bort oss, om det
finns någon täckning för mobilen här. Vilket det inte gör."

"Men lägg av nu, Jocelyn." Walters vrede var nära att bryta igenom flankerna på hans barriär
mot den. "Kan vi inte hantera det här som vuxna människor? Inse att vi i grund och botten står
på samma sida, även om vi inte är överens om metoderna?"

"Tyvärr inte", sa hon. "Min metod är att blockera vägen."

Walter som inte litade på sig själv längre, stegade iväg uppför backen och lät Lalitha småspringa
efter honom. Ett fiasko, hela arrangemanget höll på att bli ett fiasko. Den hjälmprydde
förmannen, som kunde vara lika gammal som Jessica, stod och förklarade för de andra
kvinnorna, anmärkningsvärt hövligt, varför de måste flytta på sina bilar. "Har du någon radio?"
frågade Walter bryskt.

"Ursäkta. Vem är ni?"

"Jag är vd för Cerulean Mountain Trust. Man väntar oss uppe på toppen klockan sex."

"Jaha ja. Jag befarar att det kan bli svårt om damerna här inte flyttar på sina bilar."

"Men vad sägs om att anropa någon över radion som kan komma ner och hämta oss?"

"Når inte fram tråkigt nog. De här förbenade sänkorna ligger i radioskugga."

"Jag förstår." Walter tog ett djupt andetag. Han såg att en pickup stod parkerad på andra sidan
grinden. "Då kanske du kan köra oss upp i din bil."

"Jag är tyvärr inte bemyndigad att lämna grindområdet."

"Men så låna oss bilen då."

"Jag får nog inte göra det heller, sir. Ni är inte försäkrad för den på arbetsplatsen. Men om
damerna här bara kunde köra undan en sekund är ni välkommen att fortsätta med ert eget
fordon."

Walter vände sig mot kvinnorna, som inte såg ut att vara under sextio någon av dem, och drog
vagt vädjande på munnen. "Om jag får besvära?" sa han. "Vi hör inte till kolbolaget. Vi värnar
naturen."

"Värna så fan heller!" sa den äldsta av dem.

"Jo faktiskt", sa Lalitha milt. "Alla skulle tjäna på att ni släppte fram oss nu. Vi har kommit hit för
att övervaka arbetet och vi hyser samma oro för miljön som ni. Så om någon av er vill följa med
..."

"Nja, det saknas tyvärr bemyndigande för det", sa förmannen.

"Skit i bemyndigandet för fan!" sa Walter. "Vi måste fram här! Jag äger den här jävla marken!
Begriper du det? Jag äger precis allting så långt du kan se här."

"Vad gillar du det då?" sa den äldsta kvinnan. "Känns inget vidare nu va? Att stå på fel sida om
staketet."

"Det står er fritt att gå dit upp, sir", sa förmannen, "fast det är rätt lång väg. Jag kan tänka mig
att det tar två timmar någonting i den här leran."

"Bara låna mig bilen, okej? Jag kan hålla dig skadeslös eller du kan säga att jag stal den eller vad
fan du vill. Bara låna mig den förbannade bilen."

Walter kände Lalithas hand på armen. "Walter? Kom så går vi och sätter oss i bilen ett litet tag."
Hon vände sig till kvinnorna. "Vi står helhjärtat på er sida och vi tycker det är fantastiskt att ni
kommer ända hit ut för att visa ert engagemang i den här vackra skogen som vi är oerhört
angelägna om att bevara."

"Lustigt sätt att hantera den saken på, får man säga", sa den äldsta kvinnan.

Lalitha drog med sig Walter ner till hyrbilen igen och samtidigt hörde de tunga fordon komma
mullrande uppför backen bakom den. Mullret blev till ett dån som sedan förvandlades till ett
par enorma grävlastare lika breda som vägen och med lerkokor på larvfötterna. Föraren i den
första lät motorn stå och spy ut avgaser medan han hoppade ner för att ta ett snack med
Walter.

"Ursäkta, men ni måste köra upp er bil en bit så att vi kan komma förbi."

"Ser det ut som om jag kan göra det?" sa Walter upprört. "Är det för helvetes jävlar så det ser
ut, tycker du?"

"Det vet jag inget om. Men vi kan inte backa här. Det är nog två kilometer ner till närmaste
mötesplats."

Innan Walter hann ilskna till ännu mer grep Lalitha tag om hans armar och spände ögonen i
honom. "Du måste låta mig sköta det här. Du är alldeles för arg nu."

"Det har jag all anledning att vara!"

" Walter. Gå och sätt dig i bilen. Nu."

Han gjorde som han blev tillsagd. Han satt där i över en timme och fipplade med sin BlackBerry
utan mottagning och lyssnade till det vettlösa slöseriet med fossila bränslen från grävlastaren
som stod på tomgång bakom honom. När föraren äntligen kom på att han kunde stänga av
motorn hörde han en hel kör av motorer längre bak – ytterligare fyra eller fem tunga lastbilar
och anläggningsmaskiner hade ställt sig på kö. Någon måste tillkalla polis så att de fick ta hand
om Zorn och hennes zeloter. Till dess satt han ofattbart nog fast i en trafikstockning, mitt inne i
mörkaste Wyoming County. Lalitha sprang fram och tillbaka och rådgjorde med alla inblandade,
och spred allmän välvilja så gott hon kunde. För att få tiden att gå räknade Walter i huvudet ut
vilka bakslag som drabbat världen under de timmar som förflutit sedan han vaknade på Days
Inn. Nettobefolkningsökning: 60 000. Nya amerikanska tunnland med utglesad villabebyggelse:
1 000. Fåglar dödade av tama och vilda katter i USA: 500 000. Fat olja uppeldade över hela
världen: 12 000 000. Ton koldioxid som släppts ut i atmosfären: 11 000 000. Hajar dödade för
sina fenors skull och övergivna utan fenor i vattnet: 150 000 ... resultaten, som han
kontrollräknade medan det blev allt senare på dagen, fyllde honom med en märkligt
tillfredsställande skadeglädje. Vissa dagar är så svåra att bara det som förvärrar, bara det att få
sjunka ner i allt det svåra och riktigt vältra sig, kan gottgöra dem.

Klockan var närmare nio när Lalitha kom tillbaka till honom. Hon berättade att en av förarna
hade hittat ett ställe tvåhundra meter ner på vägen där en minibuss kunde köra åt sidan och
låta de stora maskinerna ta sig förbi. Den gubbe som stod längst bak skulle backa sin lastbil hela
vägen ner till motorvägen och ringa polisen.

"Vill du försöka gå till fots upp till Forster Hollow?" sa Walter.

"Nej", sa Lalitha, "jag vill åka härifrån nu på en gång. Jocelyn har kamera med sig. Vi ska inte bli
fotograferade ens i närheten av ett polisingripande."

Därpå följde en halvtimme med skorrande växellådor och kvirrande bromsar och svarta pustar
av dieselrök, plus ytterligare fyrtiofem minuters inandning av den bakersta lastbilens
avgasångor medan den kröp baklänges ner i dalen. Så fort de äntligen var ute på landsvägen, i
frihet på öppen väg, körde Lalitha tillbaka till Beckley i våldsam fart, stampade på gasen på
varenda snutt till raksträcka, och brände gummi i kurvorna.

De hade kommit till de nedslitna utkanterna av staden när hans mobil sjöng sin
skogssångarmelodi och därmed officiellt tillkännagav att de hade återvänt till civilisationen.
Samtalet kom från ett Twin City-nummer, möjligen bekant, möjligen inte.

"Pappa?"

Walter höjde häpet på ögonbrynen. "Joey? Oj! Hej på dig!"

"Ja tja. Hej."

"Hur är det med dig? Jag kände inte igen ditt nummer, så länge sedan som det var." Det lät som
om förbindelsen dog, som om samtalet hade brutits. Eller så hade han väl sagt fel saker. Men
då sa Joey något igen med en röst som lät som någon annans. Någon darrig, lite tveksam
småpojke. "Nej, men alla fall, ähmm – har du tid en minut eller?"

"Sätt i gång."

"Jo, alltså vad heter det, grejen är den att jag är lite illa ute."

"Vad sa du?"

"Jag sa att jag är lite illa ute."

Det var ett sådant telefonsamtal som alla föräldrar fasade för, men just nu kände sig inte
Walter som Joeys förälder. Han sa: "Jaså du, ja det är jag med! Det är varenda människa!"
NU FÅR DET VARA NOG
B ara ett par dagar efter det att lille Zachary lade upp intervjun på sin blogg hade
röstbrevlådan i Katz mobil svämmat över av meddelanden. Det första kom från en asjobbig
tysk, Matthias Dröhner, som Katz hade ett vagt minne av att han med möda hade hållit på
avstånd under Walnut Surprises turné i Vaterlandet. "Nu när du ger intervjuer igen", sa
Dröhner, "hoppas jag att du vill vara så hygglig och ge mig en, som du lovade, Richard. Du
lovade faktiskt!" I sitt meddelande sa Dröhner inget om hur han hade fått tag på Katz
mobilnummer, men det var inte alls otänkbart att han hade hittat det genom en läcka ut i
bloggosfären från en pappersservett sparad av en tjej som han hade raggat på i någon bar
under turnén. Utan tvekan hade han nu fått intervjuförfrågningar per mejl också, antagligen
många fler, men han hade inte haft orken att koppla upp sig sedan förra sommaren. Dröhners
meddelande följdes av hälsningar från en tjej i Oregon som hette Euphrosyne, en bullrande
jovial musikreporter i Melbourne och en DJ på en collegeradiostation i Iowa City som lät som en
tioåring. Alla ville samma sak. De ville att Katz skulle upprepa – fast med lite andra ord, så att de
kunde lägga upp det eller publicera det under eget namn – exakt det han redan hade sagt till
Zachary.

"Det där var fan guld, kompis", sa Zachary när de en vecka senare satt på taket på White Street,
och väntade på att föremålet för Zacharys åtrå, Caitlyn, skulle komma. Att tilltalas med
"kompis" var irriterande för Katz, men det var fullt i linje med hans erfarenhet av intervjuare. Så
fort han gav efter för dem släppte de all sin spelade beundran.

"Kalla mig inte kompis", sa han ändå.

"Nä, det är lugnt", sa Zachary. Han gick utmed en lång trallplanka som om den vore en
balansbom med de magra armarna rakt ut. Eftermiddagen var frisk och blåsig. "Det var bara att
min klickräknare går i spinn. Folk länkar till mig över hela världen. Kollar du någonsin på dina
fansidor?"

" Nej."

"Jag ligger på topp på den bästa nu. Jag kan hämta datorn och visa.

"Behövs faktiskt inte."

"Jag tror det finns ett jäkla sug efter folk som talar klarspråk om makten. Det finns typ en liten
minoritet nu som anser att du lät som en dryg och grinig mansgris. Men det är bara den gamla
vanliga svinhatarklubben. Inget jag skulle oroa mig för."

"Tack för trösten", sa Katz.

När Caitlyn dök upp på taket, åtföljd av ett par kvinnliga sekonder, satt Zachary kvar uppe på
bommen, alldeles för cool för att presentera dem, medan Katz ställde ifrån sig spikpistolen och
genomled besökarnas granskning. Caitlyn var klädd som en hippie i brokadväst och en
manchesterrock av samma typ som Carole King och Laura Nyro brukade ha, och skulle säkert
vara värd att flirta med om Katz inte, under veckan som gått sedan han träffade Walter
Berglund, hade fått Patty på hjärnan igen. Att träffa en prima tonåring nu var som att känna
doften av jordgubbar när man var sugen på en rejäl biff.

"Vad kan jag hjälpa er med, flickor?" frågade han.

"Vi har bakat banankaka till dig", sa den trindare sekundanten och viftade med en limpa invirad
i aluminiumfolie.

De andra flickorna himlade med ögonen. "Hon har bakat banankaka åt dig", sa Caitlyn. "Vi var
inte inblandade."

"Jag hoppas du gillar valnötter", sa bagarflickan.

"Ajaj, jag fattar", sa Katz.

Det uppstod en förvirrad tystnad. Helikopterpropellrar vispade runt i luftrummet ovanför nedre
Manhattan, och vinden gjorde lustiga saker med ljudet.

"Nej, vi bara tycker Nameless Lake är skitbra", sa Caitlyn. "Och så hörde vi att du höll på att
bygga en terrass här uppe."

"Ja, ni ser, er vän Zachary står vid sitt ord."

Zachary vickade på trallplankan med sina brandgula sneakers och låtsades vänta otåligt på att
få bli ensam med Katz igen, vilket avslöjade en viss grundläggande raggningstalang.

"Zachary är en superduktig musiker", sa Katz. "Jag stöder honom helhjärtat. Han är en

begåvning man ska hålla ögonen på."

Flickorna vände sig mot Zachary med en sorts sorgsen leda.

"Det är sant", sa Katz. "Ni borde be honom hänga med ner så han kan spela för er."

"Vi är egentligen mer inne på alt-country", sa Caitlyn. "Inte så värst mycket pojkrock."

"Han har några skitfräcka countrylicks", envisades Katz.

Caitlyn sträckte på ryggen, rättade till sin hållning som en dansös och såg honom rakt i ögonen
som om hon ville ge honom en chans att gottgöra likgiltigheten han visade henne. Det märktes
att hon inte var van vid likgiltighet. "Varför bygger du en terrass?" sa hon.

"För att få frisk luft och motion."

"Du behöver väl ingen motion. Du ser rätt vältränad ut."

Katz blev mycket, mycket trött. Att inte ens i tio sekunder orka spela spelet som Caitlyn ville
spela med honom var att inse lockelsen med döden. Att dö skulle vara det snyggaste sättet att
avbörda sig denna plåga – flickornas bild av Richard Katz – som tyngde honom som en sten.
Borta i sydvästlig riktning reste sig den massiva servicebyggnaden från Eisenhowereran som
förfulade utsikterna över artonhundratalsarkitekturen för nästan varenda loftägare i Tribeca. En
gång i tiden hade huset verkligen kränkt Katz sinne för stadens estetik, men nu gladde det
honom eftersom det kränkte alla de miljonärers sinne för stadens estetik som hade invaderat
stadsdelen. Det stod som döden över alla förträffliga liv som framlevdes här nere; det hade
nästan blivit hans vän.
"Få se den där banankakan då", sa han till den trinda flickan.

"Jag har med mig Chiclets med mintsmak också", sa hon.

"Men då kan jag skriva autograf på asken så kan du behålla den."

"Å, gud vad häftigt!"

Han tog upp en filtpenna ur verktygslådan. "Vad heter du?"

"Sarah."

"Trevligt att träffas, Sarah. Jag ska ta med mig din banankaka hem och ha den till efterrätt."

Caitlyn noterade mycket kort, med något som liknade moralisk upprördhet, hans kallsinne inför
hennes egen söta person. Hon gick raskt över till Zachary, med den andra flickan i släptåg. Och
här, tänkte Katz, var en ny idé: i stället för att försöka få omkull flickor han avskydde kunde han
väl helt enkelt negligera dem på riktigt? För att behålla uppmärksamheten på Sarah och inte
lockas av den magnetiska Caitlyn, tog han fram burken med Skoal som han hade köpt för att ge
sina lungor en paus från cigarettröken och stoppade in en stor buss mellan tandkött och kind.

"Kan inte jag få prova lite", sa Sarah djärvare.

"Du skulle må illa."

"Men typ en enda liten strimla?"

Katz skakade på huvudet och stoppade på sig burken, varpå Sarah frågade om hon fick skjuta
med spikpistolen. Hon var som vandrande reklam för det senaste modet inom barnuppfostran:
Du har rätt att be om saker! Bara för att du inte är söt betyder inte det att du inte har det! Om
du har modet att erbjuda dina gåvor kommer de att tas emot med öppen famn av hela världen!
På sitt sätt var hon lika tröttsam som Caitlyn. Katz undrade om han hade varit lika tröttsam själv
som artonåring, eller om, som han nu upplevde det, hans ilska mot världen – hans syn på
världen som en fientlig motståndare, en som var värd hans ilska – hade gjort honom
intressantare än de här unga virtuoserna på självöverskattning.

Han lät Sarah skjuta med spikpistolen (hon gallskrek av rekylen och var nära att tappa den) och
skickade sedan iväg henne. Caitlyn hade blivit så effektivt negligerad att hon inte ens sa hej då
utan bara följde efter Zachary när han gick ner. Katz släntrade över till lanterninen över
föräldrasovrummet med förhoppningen att få en skymt av Zacharys mamma, men det enda han
såg var DUX-sängen, Eric Fischltavlan, platt-tv:n.

Katz svaghet för kvinnor över trettiofem förorsakade en viss genans. Det kändes sorgligt och lite
snedvridet hur det verkade vara kopplat till hans egen galna och frånvarande mor, men det gick
inte att dra om det basala ledningsnätet i hans hjärna. Småbrudarna var ständigt frestande och
ständigt otillfredsställande på ungefär samma sätt som kola var otillfredsställande varje gång
han slutade, han mindes det som något fantastiskt och oslagbart och kände ett vansinnigt sug
efter det, men så fort han trillade dit igen kom han på att det inte alls var fantastiskt, det var
sterilt och tomt: neuro-mekanistiskt, med en smak av död. Inte minst nu för tiden, när unga
tjejer knullade som Duracellkaniner, hetsade igenom varenda ställning som fanns i
sinnevärlden, gjorde både det ena och det andra, fast deras fjortismuttor var för doftlösa och
för välrakade för att ens kunna uppfattas som kroppsdelar. Han mindes fler detaljer från sina få
timmar med Patty Berglund än han gjorde från ett årtiondes samlade småbrudar. Jo det var
klart, han hade känt Patty i hela sitt liv och varit dragen till henne i hela sitt liv; långvarig
förhoppning hade absolut spelat roll. Men det fanns också något på djupet mer mänskligt med
henne än med ungdomarna. Något svårare, mer engagerande, mer värt att ha. Och nu när hans
profetiska kuk, hans slagruta, än en gång pekade åt hennes håll kunde han inte för sitt liv dra sig
till minnes varför han inte bättre hade utnyttjat den chans han hade haft med henne. Någon
form av missriktad idé om att vara schyst, som nu föreföll honom helt obegriplig, hade hindrat
honom från att söka upp henne på hennes hotell i Philadelphia och ta för sig av henne ännu
mer. När han väl hade bedragit Walter en gång, mitt i en iskall nordlig natt, kunde han lika
gärna ha fortsatt och gjort det hundra gånger till och fått det ur kroppen. Bevisen för att han
verkligen hade velat göra det fanns där direkt i låtarna han hade skrivit för Nameless Lake. Han
hade vänt sin ouppfyllda längtan till konst. Men nu när han hade skapat verket och skördat dess
tvivelaktiga frukter, hade han ingen anledning att fortsätta avstå från något han fortfarande
ville ha. Och om Walter i sin tur skulle anse att han hade rätt till sin indiska tjej, och kunde sluta
vara så enerverande moralistisk, ja så mycket bättre för alla inblandade.

På fredagskvällen tog han ett tåg till Washington från Newark. Han kunde fortfarande inte
lyssna på musik, men hans mp3-spelare var laddad med ett spår med rosa brus – vitt brus med
en frekvensfördelning som hade tyngdpunkten i basen och kunde neutralisera alla miljöljud
som omvärlden tvingade på honom – och genom att sätta på sig ett par feta hörlurar och vinkla
sig mot fönstret och hålla en roman av Bernhard framför näsan lyckades han upprätthålla total
avskildhet ända tills tåget stannade i Philly. Här kom ett par i tjugoårsåldern, vitingar i vita T-
shirts, med vit glass i pappbägare och satte sig på de nu lediga platserna framför honom. Det
extremt vita i deras T-shirts var som färgen på Bushregimen, tyckte han. Tjejen fällde genast
ryggstödet bakåt så att han fick mindre svängrum, och när hon ett par minuter senare hade ätit
upp glassen slängde hon in bägaren och skeden under sitt säte, där han hade fötterna.

Med en tung suck tog han av sig hörlurarna, reste sig och släppte ner bägaren i knät på henne.

"Gud i himlen!" skrek hon med svidande avsky.

"Vad fan var det där?" sa hennes skimrande vita reskamrat.

"Du släppte den på mina fötter", sa Katz.

"Hon slängde den inte i knät på dig."

"Det där var bra gjort", sa Katz. "Att kunna låta förorättad för att din flickvän släpper en kladdig
glassbägare på en annan persons fötter."

"Det är allmänna kommunikationer du åker med", sa flickan. "Ta privatjet i stället om du inte
står ut med andra människor."

"Ja, jag ska tänka på det till nästa gång."

Under den fortsatta resan till Washington satt paret och kastade sig mot ryggstöden, och
försökte pressa dem längre bak än det egentligen gick, längre in på hans område. Det verkade
inte som om de hade känt igen honom, men om de hade det skulle de säkert snart blogga om
vilket as Richard Katz var.

Han hade i och för sig spelat i D.C. rätt ofta under årens lopp, men han vande sig aldrig vid
stadens horisontella utsträckning och de irriterande diagonala avenyerna, de gjorde honom
galen. Han kände sig som en råtta i en administrativ labyrint här. Om han skulle dra någon
slutsats av det han såg från baksätet på taxin, så var det inte Georgetown chauffören körde
honom till utan israeliska ambassaden för vidare förhör. Fotgängarna i vartenda kvarter
verkade alla ha tagit samma tristhetspiller. Som om en personlig stil var ett flyktigt ämne som
förångades i tomheten över Washingtons trottoarer och helvetiskt stora torg. Hela staden var
ett enstavigt imperativ riktat mot Katz i hans slitna skinnjacka. Det sa: Dö!

Residenset i Georgetown hade dock en viss utstrålning. Om Katz hade fattat rätt hade Walter
och Patty inte själva valt just det här huset, men ändå speglade det den ypperliga övre
medelklassmak som han med tiden hade lärt att förvänta sig av dem. Det hade skiffertak och
flera vindskupor och höga fönster på gatuplanet som vette ut mot något som liknade en riktig
liten gräsmatta. Ovanför dörrklockan bekräftade en diskret mässingsskylt att man här kunde
finna THE CERULEAN MOUNTAIN TRUST.

Jessica Berglund öppnade dörren. Katz hade inte sett henne sedan hon gick i high school, och
han log uppskattande vid anblicken av henne så vuxen och kvinnlig. Men hon verkade sur och
tankspridd, och hälsade knappt på honom. "Hej, ähmm", sa hon, "fortsätt rakt in bort till köket
bara. Okej?"

Hon kastade en blick över axeln mot en lång korridor med parkettgolv. Längst bort i andra
änden stod den indiska flickan. "Hej, Richard", ropade hon och vinkade nervöst till honom.

"En sekund bara", sa Jessica. Hon gick med långa kliv genom korridoren, och Katz följde efter
med sin övernattningsväska, förbi ett stort rum där det stod skrivbord och arkivskåp överallt
och ett mindre rum med ett sammanträdesbord. Det luktade varma halvledare och nya
pappersvaror. I köket stod ett stort rustikt bord som han kände igen från St. Paul. "Ursäkta mig
ett ögonblick", sa Jessica och skyndade efter Lalitha in i en mer kontorsliknande avdelning som
låg på husets baksida.

"Jag är en ung människa", hörde han henne säga där inne. "Är du med? Det är jag som är den
unga människan här. Fattar du det?"

Lalitha: "Ja! Absolut. Det är därför det är så roligt att du kom hit. Jag menade bara att jag
faktiskt inte heller är så värst gammal."

"Du är tjugosju!"

"Och det är inte ungt?"

"Hur gammal var du när du fick din första mobil? När började du hänga på nätet?"

"Jag gick på college då. Men Jessica ..."

"Det är en stor skillnad mellan college och high school. Folk kommunicerar på ett totalt
annorlunda sätt nu. Ett sätt som mina jämnåriga lärde sig mycket tidigare än vad du gjorde."

"Jag vet. Vi har inte olika åsikter om det. Jag förstår faktiskt inte varför du är så arg på mig."

"Varför jag är arg? För att du inbillar min pappa att du är världens expert på unga människor,
men du är inte världens expert, vilket du visade jäkligt tydligt precis nu."

"Jessica, jag vet vad det är för skillnad mellan sms och mejl. Jag sa fel för att jag är trött. Jag har
knappt fått en blund på en hel vecka. Det är inte schyst av dig att göra en sådan affär av det."

"Skickar du ens sms någon gång?"

"Det behöver jag inte. Vi har våra BlackBerrys som gör samma sak fast bättre."

"Det är inte samma sak! Gudars. Det är precis det jag menar! Om du inte växte upp med
mobiler i high school fattar du inte att din telefon och din mejl är olika saker, totalt olika. Man
håller kontakt med folk på ett helt annat sätt nu. Jag har kompisar som knappt kollar sin mejl
längre. Och om du och pappa ska sikta in er på ungdomar som går på college, då är det faktiskt
jätteviktigt att du begriper det."

"Okej då. Var arg på mig. Varsågod och var arg. Men jag har ändå mycket att göra i kväll och nu
måste du låta mig få fortsätta."

När Jessica kom ut i köket igen skakade hon på huvudet och käkmusklerna var spända.
"Ursäkta", sa hon. "Du vill väl ta en dusch antar jag och få lite mat i dig. Det finns en matsal en
trappa upp som jag tycker det är rätt trevligt att faktiskt sitta i någon gång då och då. Jag har
hm ..." Hon såg sig omkring påtagligt okoncentrerad. "Jag har gjort en stor matig sallad och det
finns färdig pasta som jag kan värma på. Och så finns det lite gott bröd, det legendariska brödet
som min mor tydligen inte förmår inhandla när vi ska huset fullt av folk hela helgen."

"Tänk inte på mig", sa Katz. "Jag har en halv macka kvar i väskan."

"Nej, men jag kommer upp och håller dig sällskap. Det är bara det att allting är lite oorganiserat
här hemma. Det här huset är så ... så ...

så ..." Hon knöt händerna och hötte med dem. "Åååååh! Det här

huset!"

"Lugn i stormen", sa Katz. "Det är jättekul att se dig igen."

"Hur klarar de ens av att leva när jag inte är här? Det är det jag inte fattar. Hur det hela sköts
överhuvudtaget och då talar jag om den grundnivån som innebär att gå ut med soporna."
Jessica stängde köksdörren och sänkte rösten. "Gud vet vad hon äter. Om man ska tro mamma
så överlever hon på havrepuffar, mjölk och ostmackor. Och bananer. Men var har hon den
maten någonstans? Det finns inte ens någon mjölk i kylen."

Katz gjorde en vag gest, som för att antyda att det var ingenting han kunde ställas till svars för.

"Det råkar nämligen vara så", sa Jessica, "att jag vet en hel del om olika indiska regioners kök.
För många kompisar jag hade i college kom från Indien? Och för många år sedan när jag kom hit
första gången frågade jag henne om hon kunde lära mig lite sådan matlagning, ja från Bengalen
liksom, där hon är född. Jag har stor respekt för folks traditioner och jag tänkte att vi kunde laga
en stor härlig måltid tillsammans, hon och jag, och faktiskt sätta oss ner vid middagsbordet som
en riktig familj. Det hade väl varit häftigt menar jag, eftersom hon är indiska och jag är
intresserad av matlagning. Men hon skrattade åt mig och sa att hon inte kunde koka ägg ens.
Båda hennes föräldrar var visst ingenjörer och har aldrig lagat ett riktigt mål mat i hela sitt liv.
Så gick det med den planen."

Katz log mot henne, road av hennes obehindrade sätt att i sin kompakta enhetliga person
kombinera och blanda sina föräldrars karaktärsdrag. Hon lät som Patty och var indignerad som
Walter, och ändå var hon helt och hållet sig själv. Det blonda håret var bakåtstruket och
hopsamlat så stramt att det liksom drog upp ögonbrynen i ett höjt läge, vilket bidrog till hennes
min av bestört häpnad och ironi. Han var inte det minsta attraherad av henne och han gillade
henne än mer för den sakens skull.
"Och var är alla andra då?" sa han.

"Mamma är på gymmet och 'jobbar'. Och pappa, ja jag vet inte. Något möte i Virginia. Han sa
att jag skulle hälsa dig att ni får ses i morgon – han hade räknat med att vara hemma i kväll,
men någonting kom emellan."

"När kommer din mamma hem?"

"Sent skulle jag tro. Det märks kanske inte nu, men hon var faktiskt en jättebra mamma när jag
var liten. Ja, du vet sådan som lagade mat? Gjorde så att folk kände sig välkomna? Ställde in en
vas med blommor vid sängen? Allt det där har vi tydligen lagt bakom oss numera."

I sin egenskap av reservvärdinna gick Jessica före Katz uppför en smal kökstrappa och visade
honom de stora sovrummen på andra våningen som hade gjorts om till vardagsrum och matsal
och allrum, det lilla rummet där Patty hade sin dator och en bäddsoffa, och sedan på tredje
våningen det lika lilla rummet där han skulle sova. "Officiellt är det här min brors rum", sa hon,
"men han har nog inte sovit här tio nätter ens sedan de flyttade hit."

Det syntes förvisso inte ett spår av Joey, bara mer av Walters och Pattys mycket smakfulla
möbler.

"Hur är det med Joey förresten?"

Jessica ryckte på axlarna. "Du frågar fel person."

"Pratar ni inte med varandra?"

Hon såg upp på Katz med sina roat uppspärrade och lätt utstående ögon. "Jo, det händer,
någon gång ibland."

"Och vadå? Hur är läget?"

"Ja, han har blivit republikan helt plötsligt, så det kan vara lite svårt att hålla en vänlig ton när vi
pratar."

"Ja så."

"Jag ska ta fram handdukar åt dig. Vill du ha en tvättlapp också?"

"Nej, jag har aldrig kört med tvättlapp nej."

När han kom ner igen, en halvtimme senare, nyduschad och i ren T-shirt, stod middagen och
väntade på matsalsbordet. Jessica satte sig vid den bortre kortändan med korsade armar, hårt
spända över kroppen – hon var på det hela taget en mycket spänd flicka – och såg på när han
åt. "Gratulerar förresten", sa hon, "till allt som har hänt. Det var väldigt konstigt att plötsligt
höra dig överallt och se dig på alla människors spellistor."

"Och du själv då? Vad gillar du att lyssna på?"

"Jag är mer inne på världsmusik, särskilt afrikansk och latinamerikansk. Men jag gillade din
skiva. Jag kände igen sjön, den saken är klar."

Det var möjligt att hon menade något med det, men det var också möjligt att hon inte menade
något speciellt. Kunde Patty ha berättat för henne vad som hände vid sjön? För henne men inte
för Walter?
"Vad är det som pågår egentligen?" sa han. "Det lät som om du hade lite trubbel med Lalitha."

Återigen hennes roade eller ironiska sätt att spärra upp ögonen.

"Vadå?" sa han.

"Äh inget. Jag har bara inget tålamod alls med min familj för närvarande."

"Jag fick en känsla att hon har blivit ett problem för dina föräldrar."

"Mmm."

"Hon verkar vara jättetrevlig. Smart, energisk, hängiven."

"Mhmm."

"Är det något du vill prata om?"

"Nej! Jag tror bara att hon har siktat in sig på pappa. Och det tar knäcken på mamma. Att se det
ske. Jag tycker liksom att när någon är gift, då låter man den vara va? Den som är gift är
förbjudet område. Eller hur?"

Katz harklade sig, osäker på vart det här samtalet var på väg. "Rent teoretiskt ja", sa han. "Men
livet blir mer komplicerat när man blir äldre."

"Fast det betyder ändå inte att jag måste tycka om henne. Det betyder inte att jag måste
acceptera henne. Jag vet inte om du har förstått att hon bor här ovanpå? Hon är här jämt, jämt.
Hon är här mer än vad mamma är. Och jag tycker helt enkelt inte att det är riktigt rätt. Som jag
känner det måste hon flytta härifrån och skaffa sig en egen lägenhet. Men jag tror inte pappa
vill det."

"Och varför vill han inte det?"

Jessica log spänt mot Katz, med en mycket olycklig min. "Mina föräldrar har en massa problem.
Deras äktenskap har en massa problem. Man behöver inte vara synsk för att genomskåda det.
Mamma har ju varit jättedeprimerad. I åratal. Och hon kan inte ta sig ur det. Men de älskar
varandra. Jag vet att de älskar varandra, och det stör mig otroligt att se vad som håller på att
hända här. Om hon bara kunde flytta – Lalitha menar jag – så att mamma kunde få en ny chans
..."

"Står ni varandra nära, du och din mamma?"

"Nej. Inte egentligen."

Katz åt sin sallad och väntade tigande på fortsättningen. Det verkade som om han hade haft
turen att träffa Jessica just när hon var på humör att lätta sitt hjärta för första bästa
utomstående.

"Hon försöker ju", sa hon. "Men hon är verkligen bra på att säga fel saker. Hon har ingen
respekt för mitt omdöme. Att jag liksom är en hyfsat intelligent vuxen människa som kan tänka
själv? Min pojkvän på college, han var otroligt gullig och hon var rent ut sagt hemsk mot
honom. Det var som om hon var rädd för att jag skulle gifta mig med honom, och därför måste
hon oavbrutet driva med honom. Han var min första riktiga pojkvän, och jag ville bara få en
chans att vara glad för det, men hon kunde inte låta det vara. Som den gången när William och
jag kom och hälsade på en helg, vi skulle gå på museer och delta I en demonstration för
samkönade äktenskap. Vi bodde här då och hon började fråga honom om han gillade att tjejer
visade brösten på klubbfesterna. Hon hade läst någon löjligt reportage i tidningen om att pojkar
hetsar tjejer till att visa brösten. Och jag bara nej mamma, jag går inte på Virginia. Vi har inga
svinklubbar på mitt college, det där är bara något stendumt mossigt gammalt jippo som kidsen
håller på med i Sydstaterna, jag åker inte till Florida och röjer på vårlovet, vi är inte som folk i
din löjliga tidningsartikel. Men hon kunde inte släppa det. Hon frågade William om och om igen
vad han tyckte om andra flickors bröst. Och låtsades bli förvånad när han sa att han inte var
intresserad. Hon visste att han var ärlig, för att inte tala om hur generad han blev av att hans
flickväns mamma babblade om bröst hela tiden, men hon låtsades som om hon inte trodde
honom. För henne var det bara på skoj alltihop. Hon ville att jag skulle skratta åt William. Som
jo då, i och för sig var lite svårsmält ibland. Men liksom, kunde jag inte få komma på det själv,
va?"

"Då bryr hon sig om dig. Hon vill inte att du ska gifta dig med fel kille."

"Men jag skulle inte gifta mig med honom! Det var ju det som var grejen!"

Katz blick drogs till brösten som till största delen var dolda av Jessicas hårt korsade armar. Hon
var plattbröstad som sin mor, men inte lika välproportionerlig. Det han kände nu var att hans
kärlek till Patty utsträcktes till hennes dotter, minus lusten att knulla henne. Han förstod vad
Walter hade menat med att hon var en ung människa som gav en äldre människa hopp om
framtiden. Det strålade definitivt där inne i henne.

"Du kommer att få ett bra liv", sa han.

" Tack."

"Du är en klok flicka. Det var jättekul att träffa dig igen."

"Ja precis, dig också", sa hon. "Jag minns inte ens när vi sågs senast. Var det i high school?"

"Du hjälpte till i ett soppkök. Din far tog mig med dit bort för att hälsa på dig."

"Just det, mina meritsamlande år. Jag hade omkring sjutton saker på gång på fritiden. Jag var
som en speedad moder Teresa."

Katz tog mer av pastan som var blandad med oliver och någon sorts sallatsblad. Just det,
ruccola: han var åter i fint folks trygga famn. Han frågade Jessica vad hon skulle göra om hennes
föräldrar flyttade isär.

"Oj, jag vet inte", sa hon. "Jag hoppas att de inte gör det. Tror du att de kommer att göra det?
Säger pappa det till dig?"

"Jag skulle inte utesluta det."

"Nej ja, jag skulle väl bli en i mängden då. Hälften av mina kompisar kommer från
skilsmässohem. Jag trodde bara inte att det någonsin skulle hända oss. Inte förrän Lalitha dök
upp."

"Det är inte ens fel när två träter. Du borde inte skylla allt på henne."

"O nej, jag skyller på pappa också, var så säker. Jag kommer definitivt skylla på honom också.
Jag hör det på hans röst och det är verkligen ... förvirrande. Fel helt enkelt. Jag har liksom alltid
trott att jag kände honom väldigt bra. Men det gjorde jag tydligen inte.
"Och din mamma då?"

"Hon är självklart olycklig för alltihop hon med."

"Nej, men jag menar tänk om det blir hon som flyttar hemifrån? Vad skulle du tycka om det?"

Jessicas förvåning över frågan blåste bort alla misstankar om att Patty kunde ha anförtrott sig åt
henne. "Jag tror inte att hon skulle kunna göra det", sa hon. "Såvida inte pappa tvingade
henne."

"Är hon inte lite glad i alla fall?"

"Vet inte, Joey påstår att hon inte är det. Jag tror att hon har sagt en massa saker till Joey som
hon inte har sagt till mig. Eller så hittar Joey bara på för att vara taskig mot mig. Hon gör sig
lustig över pappa ständigt och jämt, absolut, men det betyder ingenting. Hon gör sig lustig över
alla – mig också när jag inte hör. Alla är så väldigt skrattretande tycker hon, och det gör mig så
satans förbannad. Men hon är himla engagerad i sin familj. Jag tror inte hon kan tänka sig att
ändra på någonting."

Katz undrade om det var sant. Patty hade själv sagt till honom, fyraår tidigare, att hon inte hade
en tanke på att lämna Walter. Men profeten i Katz brallor framhärdade envist motsatsen, och
Joey var kanske mer tillförlitlig än hans syster när det gällde frågan om deras mors lycka.

"Din mamma är en märklig kvinna, eller hur."

"Jag tycker synd om henne", sa Jessica, "när jag inte är förbannad på henne. Hon är så
intelligent, och hon har aldrig gjort något särskilt av sitt liv utom att vara en bra mamma. En sak
jag är helt säker på är att jag aldrig kommer att bli hemmamamma åt mina ungar."

"Så du vill ha barn tror du. Överbefolkningskrisen till trots."

Hon spärrade upp sina ögon mot honom och rodnade. "Ett eller kanske två. Om jag någonsin
träffar rätt kille. Vilket inte verkar särskilt troligt att jag gör i New York."

"Det är hårt i New York."

"Gud, tack för det. Tack för att du säger så. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så förminskad och
osynlig och totalt negligerad som under de här senaste åtta månaderna. Jag trodde New York
skulle vara värsta dejtingparadiset. Men killarna är antingen hopplösa, svin eller gifta. Det är
fruktansvärt. Jag vet ju att jag inte är veckans babe precis, men jag tycker nog att jag förtjänar
åtminstone fem minuters anständig konversation. Nu har det gått åtta månader och jag väntar
fortfarande på de där fem minuterna. Det är knappt jag vill gå ut längre för man tappar bara
självförtroendet."

"Det är inte dig det är fel på. Du är en snygg tjej. Men du är kanske för snäll för New York. Där
är det marknaden som styr."

"Men hur kommer det sig att det finns så många tjejer som är som jag? Och inga killar? Fick alla
schysta killar för sig att flytta någon annanstans?"

Katz sökte i tankarna bland de unga män han var bekant med i New York med omnejd, inklusive
sina före detta polare i Walnut Surprise, och kunde inte komma på en enda som skulle duga åt
Jessica. "Tjejer kommer dit för förlagsbranschen och konstvärlden och ideellt arbete. Killarna
kommer dit för marknaden och musiken. Redan där uppstår det en obalans i urvalet. Flickorna
är snälla och fascinerande, killarna är svin hela bunten precis som jag. Du ska inte ta det
personligt."

"Jag skulle bara vilja gå på en enda trevlig dejt."

Han ångrade att han hade sagt att hon var snygg. Det hade låtit lite som om han stötte på
henne, och han hoppades att hon inte skulle ta det så. Dessvärre verkade det som om hon hade
gjort det.

"Är du verkligen ett svin?" sa hon. "Eller var det bara som du sa?"

Den flirtigt provokativa tonen var oroväckande och måste kvävas i sin linda. "Jag kom hit för att
hjälpa din pappa lite", sa han.

"Det låter inte som något ett svin gör", sa hon retsamt.

"Tro mig. Det är det." Han gav henne den hårdaste blick han kunde ge en annan människa, och
han märkte att det skrämde henne en aning.

"Jag förstår inte", sa hon.

"Jag är inte din bundsförvant på indienfronten. Jag är din fiende."

"Va? Varför det? Vad har du med det att göra?"

"Jag sa ju det. Jag är ett svin."

"Gud i himlen. Okej då." Hon tittade ner i bordet med höjda ögonbryn, förvirrad och skrämd
och skitsur på samma gång.

"Den här pastan smakade utmärkt förresten. Tack för att du gjorde den åt mig."

"Ingen fara. Ta lite sallad också." Hon reste sig från bordet. "Jag tror jag går upp och läser lite.
Hojta om du behöver något."

Han nickade och hon gick därifrån. Han tyckte synd om flickan, men hans ärende i Washington
var av det skumma slaget och det fanns ingen anledning att hymla med det. När han hade ätit
gick han noga igenom Walters enorma bibliotek och ännu större samling av cd- och LP-skivor,
och sedan drog han sig tillbaka till Joeys rum högst upp. Han ville vara den som kom in i ett rum
där Patty satt, inte den som väntade i ett rum hon kom in i. Att vara den som väntade gjorde
honom för sårbar, det var inte Katzkt. I vanliga fall undvek han öronproppar, eftersom de
förvandlade hans tinnitus till en veritabel symfoni, men nu stoppade han ändå in ett par i
öronen, för att han inte skulle ligga och längtansfullt lyssna efter steg och röster.

Nästa morgon höll han sig kvar i rummet till klockan blev närmare nio innan han tog
kökstrappan ner för att hitta någon frukost. Köket var tomt, men någon, troligen Jessica, hade
bryggt kaffe och skurit upp frukt och ställt fram muffins. Ett lätt vårregn föll över den lilla
trädgården på baksidan, över påskliljorna och narcisserna och gavlarna på grannhusen alldeles
intill. När han hörde röster från någonstans närmare framsidan på huset gick han genom den
långa korridoren med kaffe och en muffin och såg att Walter och Jessica och Lalitha, alla
rentvättade och morgonhyade och duschvåta i håret, satt och väntade på honom i
sammanträdesrummet.

"Bra, där är du", sa Walter. "Då kan vi börja."

"Visste inte att vi skulle träffas så tidigt."

"Klockan är nio", sa Walter. "För oss är det arbetsdag i dag."

Han och Lalitha satt bredvid varandra vid mitten på det stora bordet. Jessica satt en bra bit ifrån
vid bortre änden med armarna i kors och utstrålade spänt skepsis och försvarsattityd. Katz slog
sig ner mittemot de andra.

"Har du sovit?" sa Walter.

"Som en stock. Var är Patty?"

Walter ryckte på axlarna. "Hon ska inte vara med på mötet om det är det du menar."

"Vi försöker faktiskt åstadkomma något", sa Lalitha. "Vi vill inte ägna hela dagen åt att skämta
om hur omöjligt det är att åstadkomma något."

Ouff!

Jessicas blick flög från den ena till den andra, som på en åskådare. Vid närmare granskning såg
man att Walter hade hemska ringar under ögonen och att fingrarna gjorde ett mellanting
mellan att darra och att trumma mot bordet.

Lalitha såg själv lite härjad ut, hennes mörka hy var blåaktig av blekhet. Katz noterade
förhållandet mellan deras kroppar, den avsiktliga lutningen från varandra, och undrade om
kemin redan hade gjort sitt jobb. De såg tjuriga och skamsna ut, som älskande som tvingas
uppföra sig bland folk. Eller tvärtom, som folk som inte kommit överens om villkoren än och var
missnöjda med varandra. Hur det än låg till förtjänade situationen att observeras noga.

"Okej, då börjar vi med problemet", sa Walter. "Problemet är att ingen vågar göra
överbefolkningen till ett ämne för det offentliga samtalet. Och varför inte? För att ämnet är för
nedslående. För att det inte känns aktuellt. För att, precis som med växthuseffekten, har vi
ännu inte riktigt kommit dithän att konsekvenserna är ovedersägliga. Och för att det låter som
om vi hade ett elitistiskt synsätt ifall vi försöker uppmana fattiga människor och obildade
människor att inte skaffa sig så många barn. Ekonomisk status följer omvänt med stora
barnaskaror, och likadant är det med åldern då flickor börjar föda barn, vilket är lika skadligt det
sett ur ett mängdperspektiv. Man kan halvera ökningsgraden enbart genom att fördubbla
genomsnittsåldern för förstföderskor från arton till trettiofem. Det är en anledning till att råttor
förökar sig så mycket mer än leoparder – just för att de blir könsmogna så mycket tidigare."

"Redan ett problem med den analogin förstås", sa Katz.

"Precis", sa Walter. "Det är det elitistiska igen. Leoparder är en art som står 'högre' än råttor
eller kaniner. Så det är en annan aspekt på problemet: vi gör fattiga till gnagare när vi riktar
uppmärksamheten mot deras höga födelsetal och deras låga ålder vid första kullen ungar."

"Jag tycker att analogin med cigaretter är bra", sa Jessica från sin plats vid bortre ändan. Det
märktes att hon hade gått på ett dyrt college och lärt sig att framföra sina åsikter på seminarier.
"Folk med pengar kan köpa antidepressiva och lugnande. Så när man beskattar cigaretter, och
alkohol med för den delen, då drabbas fattiga människor mest. Man gör de billiga drogerna
dyrare."

"Just det", sa Walter. "Det är en mycket bra synpunkt. Och det gäller religionen också, som är
en annan tung drog för människor som inte har så stora utkomstmöjligheter. Om vi försöker ge
oss på religionen, som är vår riktiga skurk, ger vi oss på de ekonomiskt förtryckta."

"Och så har vi vapen", sa Jessica. "Jakt är också väldigt lågstatus."

"Ha, säg det till mr Haven", sa Lalitha med sin avklippta accent. "Säg det till Dick Cheney."

"Nej vadå, Jessica har faktiskt rätt", sa Walter.

Lalitha vände sig mot honom. "Jaså? Det förstår jag inte. Vad har jakt med befolkning att göra?"

Jessica himlade otåligt med ögonen.

Det här kan nog bli en lång dag, tänkte Katz.

"Alltihop kretsar kring samma fråga om individuella rättigheter", sa Walter. "Folk kom till det
här landet antingen för pengarnas skull eller för frihetens. Om man inte har några pengar håller
man fast vid sin frihet ännu mer förbittrat. Även om rökning dödar, även om man inte har råd
att ge sina barn mat, även om ungarna mejas ner på gatan av galningar med stridsvapen. Man
kanske är fattig, men det enda ingen kan ta ifrån en är friheten att sumpa sitt eget liv om man
vill. Det var det Bill Clinton kom på – vi kan inte vinna val genom att ifrågasätta individens
rättigheter. Och i synnerhet inte vapen då."

Att Lalitha undergivet nickade instämmande i stället för att sura, gjorde att hela situationen
blev tydligare. Hon höll fortfarande på att böna och Walter fortfarande att neka. Och han
befann sig i sitt naturliga element, sin privata fästning, när han fick tala i abstrakta termer. Han
hade inte förändrats ett dugg sedan han gick på Macalester.

"Men det verkliga problemet", sa Katz, "är den oreglerade kapitalismen. Okej? Såvida ni inte
menar att man ska kriminalisera fortplantning så är problemet inte medborgerliga rättigheter.
Det verkliga skälet till att ni aldrig kan få något kulturellt fäste för överbefolknings frågan är att
tal om färre barn är detsamma som tal om begränsningar i tillväxten. Okej? Och tillväxt är inte
någon underordnad fråga inom den marknadsliberala ideologin. Det är själva kärnan. Okej? I en
marknadsekonomisk teori måste man utesluta sådant som miljön ur ekvationen. Vad var det
där ordet du alltid körde med? 'Externaliteter'?"

"Det var ordet det", sa Walter.

"Jag kan inte föreställa mig att teorin har förändrats så mycket sedan vi gick i skolan. Teorin går
ut på att det inte finns någon teori. Okej? Kapitalismen klarar inte av att diskutera
begränsningar, för hela poängen med kapitalism är kapitalets otåliga tillväxt. Om man vill höra
sig hörd i kapitalismens medier och kommunicera i en kapitalistisk kultur, låter överbefolkning
orimligt. Det saknar all rim och reson. Och där har ni ert verkliga problem."

"Ja, men då är det väl lika bra att vi lägger ner då", sa Jessica torrt. "Eftersom det inte finns
något vi kan göra åt saken."

"Det är inte jag som har skapat problemet", sa Katz. "Jag bara framhöll det."

"Vi känner till problemet", sa Lalitha. "Men vi har en pragmatisk inställning i vår organisation. Vi
är inte ute efter att störta hela systemet, vi vill bara lindra skadeverkningarna. Vi försöker
hjälpa samhällsdebatten att komma ifatt krisen innan det är för sent. Vi vill göra detsamma för
befolkningsfrågan som Gore gör för klimatförändringarna. Vi har en miljon dollar i kassan, och
det finns en del rent praktiska saker vi kan göra redan nu."
"Annars skulle jag gärna störta hela systemet", sa Katz. "Ni kan räkna med mig, det är bara att
köra."

"Orsaken till att man inte kan störta hela systemet i det här landet", sa Walter, "handlar om
frihet och inget annat. Orsaken till att den fria marknaden i Europa är anlöpt av socialism är att
de inte är lika fixerade vid individens rättigheter där. De har också lägre befolkningsökning,
trots att inkomstnivåerna är jämförbara. Européerna är över lag mer klartänkta kan man säga.
Och samtalet om rättigheter i det här landet är inte klartänkt. Det förs på en känsloladdad nivå,
präglat av klasshat, vilket gör det lättare för högern att utnyttja det. Och det är därför jag vill
återknyta till det Jessica sa om cigaretter."

Jessica vinkade med ett finger som om hon ville säga Tack!

Utifrån korridoren hördes ett ljud av någon, Patty, som gick omkring i köket på hårda klackar.
Katz som längtade efter ett bloss, tog Walters tomma kaffemugg och gjorde i ordning en
tuggbuss i stället. "Positiv förändring av samhället fungerar uppifrån och ner", sa Walter.
"Generaldirektören för socialstyrelsen presenterar sin rapport, bildade människor läser den,
klyftiga ungdomar börjar inse att rökning är korkat och inte häftigt, och antalet rökare i riket
sjunker. Eller så sätter sig Rosa Parks i bussen, collegestudenter får höra talas om det, de
marscherar i Washington, de tar bussar till södern, och plötsligt har vi en nationsomfattande
medborgarrättsrörelse. Nu har vi nått en punkt där varenda någorlunda bildad människa kan
sätta sig in i problemet med befolkningsökningen. Så nästa steg är att få collegeungdomarna att
tycka att det är häftigt att engagera sig i den f rågan."

Medan Walter lade ut texten om collegeungdomar spetsade Katz öronen för att försöka
uppfatta vad Patty gjorde i köket. Det i grunden fjantiga med hela situationen började gå upp
för honom. Den Patty han ville ha var den Patty som inte ville ha Walter: hemmafrun som inte
ville vara hemmafru längre, hemmafrun som ville knulla en rockstjärna. Men i stället för att kort
och gott ringa henne och säga att han ville ha henne satt han här som något småglin på college,
och lät sin gamla kompis hållas med sina intellektuella fantasier. Vad var det med Walter som
gjorde honom så handfallen? Han kände sig som en fritt flygande insekt som fastnat i
familjebandens klibbiga nät. Han kunde inte låta bli att försöka vara snäll mot Walter, eftersom
han tyckte om honom; om han inte hade tyckt så bra om honom, skulle han inte ha suttit här
och låtsats. Fan vilken soppa.

Och nu hördes hennes steg i korridoren. Walter avbröt sig och drog djupt efter andan, det
syntes att han stålsatte sig. Katz snurrade runt med stolen mot dörren; och där stod hon. Den
fräscha mamman som hade en mörk sida. Hon var klädd i svarta stövlar och en åtsittande
rödochsvart kjol i sidenbrokad och en chic kort trenchcoat som hon både var snygg i och olik sig
i. Katz kunde inte minnas att han någonsin sett henne i något annat än jeans.

"Hejsan, Richard", sa hon och kastade en blick någonstans åt hans håll. "Hej allihopa. Hur går
det här då?"

"Vi har precis kommit i gång", sa Walter.

"Då ska jag inte störa."

"Du har visst klätt upp dig", sa Walter.

"Ska ut och handla", sa hon. "Vi ses kanske i kväll om ni är kvar då."

"Lagar du middag?" sa Jessica.

"Nej, jag jobbar till nio. Om ni vill kan jag väl stanna på hemvägen och köpa med mig något."

"Det vore en otrolig hjälp", sa Jessica, "eftersom vi kommer att sitta här hela dagen."

"Ja, och jag skulle jättegärna laga middag åt er om jag inte hade en åtta timmar lång arbetsdag
först."

"Strunta i det då", sa Jessica. "Glöm alltihop. Vi går ut och äter eller något."

"Det låter faktiskt som om det vore enklast", instämde Patty.

"Ja, men då så", sa Walter.

"Just det, då så", sa hon. "Jag hoppas alla får det jättekul i dag."

Efter att i rask följd ha irriterat, ignorerat respektive sårat var och av dem fortsatte hon bort i
korridoren och ut genom ytterdörren. Lalitha som hade suttit och knappat på sin BlackBerry
sedan första sekunden Patty stack in huvudet var den som såg olyckligast ut.

"Vadå, arbetar hon sju dagar i veckan nu? sa Jessica.

"Nej, inte normalt", sa Walter. "Jag vet inte vad det där handlade om."

"Fast alltid är det något det handlar om", mumlade Lalitha medan tummarna gick på
tangenterna.

Jessica vände sig mot henne och styrde genast om sin harm. "Säg bara till när du är klar med
ditt e-postande hördu. Vi sitter snällt här och väntar tills du är klar, ingen brådska."

Lalitha knep ihop munnen och fortsatte att tumma.

"Du skulle kanske kunna ta det där senare?" sa Walter vänligt.

Hon slängde BlackBerryn på bordet. "Okej", sa hon. "Klar!"

Under nikotinets framfart genom kroppen började Katz känna sig bättre till mods. Patty hade
verkat avig och avig var bra. Inte heller hade det undgått honom att hon hade klätt upp sig. Av
vilken anledning? För att visa upp sig för honom. Och arbeta både fredag kväll och lördag kväll
av vilken anledning? För att undvika honom. Ja, för att leka samma kurragömmalek som han
lekte med henne. Nu när hon hade gått kunde han se henne tydligare, ta emot hennes signaler
utan så mycket statiskt brus, föreställa sig att han lade händerna på den där eleganta kjolen
hon hade och minnas hur mycket hon hade velat ha honom i Minnesota.

Men just nu gällde det problemet med överdriven fortplantning: den första konkreta uppgiften,
sa Walter, var att komma på ett namn på hela projektet. Hans eget arbetsnamn var Youth
Against Insanity, en privat liten hommage till "Youth Against Fascism", som han ansåg (och Katz
höll med honom) var en av de bästa låtar som Sonic Youth hade spelat in. Men Jessica var
stenhård på att man skulle välja ett namn som hellre sa ja än nej. Något som var för, inte emot.
"Ungdomar i min ålder är mycket mer nyliberala än vad ni någonsin var", förklarade hon. "Allt
som luktar elitism eller brist på respekt för andras åsikter är de allergiska mot. Ert budskap kan
inte gå ut på att tala om för andra människor vad de inte får göra. Det måste handla om ett
tufft positivt val som vi gör allihop."

Lalitha föreslog The Living First, vilket sårade Katz språkkänsla och som Jessica med svidande
förakt punkterade. Och sedan ägnade de hela förmiddagen åt att brainstorma, men skulle
enligt Katz uppfattning i högsta grad behövt en professionell PR-konsults bidrag. De malde sig
igenom Lonelier Planet, Fresher Air, Rubbers Unlimited, Coalition of the Already Born, Free
Space, Life Quality, Smaller Tent och Enough Already! (vilket Katz blev rätt förtjust i men som de
andra menade fortfarande lät för negativt; han lade det på minnet som en tänkbar titel på en
låt eller ett album någon gång i framtiden). De funderade på Feed the Living, Be Reasonable,
Cooler Heads, A Better Way, Strength in Smaller Numbers, Less Is More, Emptier Nests, Joy of
None, Kidfree Forever, No Babies on Board, Feed Yourself, Dare Not to Bear, Depopulate!, Two
Cheers for People, Maybe None, Less Than Zero, Stomp the Brakes, Smash the Family, Cool Off,
Elbow Room, More for Me, Bred Alone, Breather, Morespace, Love What's Here, Barren by
Choice, Childhood's End, All Children Left Behind, Nucleus of Two, Maybe Never och What's the
Rush? och förkastade samtliga. Katz tyckte hela övningen var belysande för det omöjliga med
företaget i allmänhet och det extra stinkande med en prefabricerad attityd, men Walter ledde
diskussionen med en optimistisk urskillning som vittnade om många år i NGO-gruppernas
artificiella värld. Och, egentligen rätt häpnadsväckande, de pengar han tänkte använda var
riktiga pengar.

"Jag tycker vi satsar på Free Space", sa han till slut. "Jag tycker om att vi snor 'Free' från
motståndarsidan, och lägger beslag på den vidöppna västerns retorik. Om det här slår an kan
det också bli namnet på en hel rörelse, inte bara på vår grupp. Free Space Movement."

"Är det bara jag som hör 'ledig parkeringsplats'?" sa Jessica.

"Det är ingen dålig association", sa Walter. "Alla vet hur svårt det är att hitta parkeringsplats. Ju
färre människor på planeten, desto lättare att parkera? Det är faktiskt ett mycket målande
vardagsexempel på varför överbefolkning är av ondo."

"Vi måste kontrollera om Free Space är varumärkesskyddat", sa Lalitha.

"Skit i varumärket", sa Katz. "Vartenda uttryck som överhuvudtaget är känt är

varumärkesskyddat."

"Vi kan sätta in ett mellanslag extra mellan orden", sa Walter. "Som motsatsen till EarthFirst!
ungefär fast utan utropstecknet. Om vi blir stämda för varumärket kan vi bygga försvaret på det
extra mellanrummet."

"Det bästa är nog att inte bli stämd alls tror jag", sa Lalitha.

På eftermiddagen sedan de först hade beställt hem smörgåsar och ätit upp dem och Patty hade
kommit och gått igen utan att meddela sig med dem (Katz fångade en snabb skymt av hennes
svarta gymreceptionistjeans när hon försvann bort i korridoren) utarbetade det fyra man starka
rådgivande utskottet för Free Space en plan för de tjugofem sommarpraktikanter som Lalitha
redan hade gått in för att charma och anställa. Hon såg framför sig en sensommarfestival med
musik och medvetandehöjande inslag på en tjugo tunnland stor getfarm som nu ägdes av
Cerulean Mountain Trust och låg i södra kanten av skogssångarreservatet – en vision som
Jessica genast fann brister i. Fattade Lalitha ingenting om hur den unga generationens
förhållande till musik såg ut nu för tiden? Det räckte inte med att bara kalla in några kända
artister! De måste skicka ut tjugo praktikanter till tjugo stora städer över hela kontinenten och
få dem att arrangera lokala festivaler – "en bandduell", sa Katz. "Ja just det, tjugo olika lokala
banddueller", sa Jessica. (Hon hade varit frostig mot Katz hela dagen, men verkade ändå
tacksam för att få hans hjälp med att trycka till Lalitha.) Genom att erbjuda kontantpriser kunde
de dra till sig fem bra band i var och en av de tjugo städerna, som alla tävlade om chansen att
under en weekend i West Virginia få representera sin hemorts musikliv i bandduellernas final,
allt under Free Spaces egid, med några kända namn där som fick agera finaljury och låna sin
nimbus till det goda syftet, nämligen att stoppa den globala befolkningsökningen och få det att
framstå som ocoolt att ha barn.

Katz som till och med enligt sin egen bedömning hade konsumerat kolossala mängder koffein
och nikotin, blev uppvarvad till ett närapå maniskt tillstånd som fick honom att gå med på allt
de bad honom om: skriva särskilda Free Space-låtar, komma tillbaka till Washington i maj och
hjälpa till med deras propaganda, göra ett oannonserat gästframträdande på bandduellen i
New York, rappa på Free Space-festivalen i West Virginia, göra allt han kunde för att samla
Walnut Surprise igen så att de kunde spela där och tjata på kända artister att göra ett gig ihop
med honom och sitta med honom i finaljuryn. Egentligen gjorde han inget annat än skrev ut
checkar från ett tomt konto, för trots de kemiska substanser han hade intagit, var hans
tillstånds enda sanna substans ett bultande, monomant sikte på att ta Patty från Walter: det var
basgången, allt annat var irrelevant pynt. Smash the Family: en annan låttitel. Och så fort
familjen var krossad skulle han inte behöva uppfylla något av sina löften.

Han var så uppe i varv att vid femtiden när mötet var slut och Lalitha gick tillbaka till sitt kontor
för att börja sätta deras planer i verket och Jessica försvann en trappa upp, samtyckte han till
att gå ut med Walter. Han tänkte att det kanske var sista gången någonsin de två skulle gå ut
tillsammans. Det råkade hampa sig så att det just då så heta bandet Bright Eyes, med en
begåvad kille som hette Conor Oberst som frontman, skulle spela på ett välkänt ställe i D.C. den
kvällen. Konserten var utsåld men Walter var angelägen om att träffa Oberst backstage och
sälja in Free Space till honom och Katz var så i gasen att han faktiskt ringde de något
förnedrande telefonsamtal som krävdes för att få ett par passerkort i entrén. Allt var bättre än
att sitta och slappa i huset och vänta på att Patty skulle komma hem.

"Det är otroligt att du vill göra allt det här för min skull", sa Walter på thairestaurangen nära
Dupont Circle, där de hade gått in för att äta en bit mat på vägen.

"Inga problem, mannen." Katz tog ett satayspett, funderade på om det var något han ville ha
och kom fram till: inte. Mer tobak var knappast tillrådligt, men han plockade ändå fram sin
burk.

"Det känns som om vi äntligen är på väg att göra allt det där som vi brukade prata om på
college", sa Walter. "Det betyder väldigt mycket för mig."

Katz for nervöst med blicken över restaurangen och lät den fastna på allt utom på sin gode vän.
Han tyckte det kändes som om han hade sprungit rakt ut från en klippa, att benen fortfarande
vevade i luften, men att han skulle kraschlanda vilket ögonblick som helst.

"Hur är det?" sa Walter. "Du verkar lite stirrig."

"Nej, det är bra, det är bra."

"Det ser inte så ut. Du har avverkat en hel burk av den där smörjan i dag."

"Försöker bara låta bli att röka i din närhet."

"Tack ska du ha för det."

Walter åt upp all satay medan Katz spottade i sitt vattenglas och kände sig för tillfället lugnad,
på nikotinets förrädiska sätt.
"Vad är på gång mellan dig och den där bruden då?" sa han. "Jag fick liksom konstiga vibbar av
er två i dag."

Walter rodnade och svarade inte.

"Har du legat med henne än?"

"Men för helvete Richard! Det angår dig inte."

"Hoppsan, var det ett ja?"

"Nej, det var ett det-angår-dig-för-fan-inte."

"Är du kär i henne?"

"Herregud! Nu får det vara nog!"

"Ja, du hör, jag tycker att det namnet var bättre. Enough already! Nu får det vara nog! Med
utropstecken. Free Space låter som en låt med Lynyrd Skynyrd."

"Varför tycker du att jag ska ligga med henne? Vad handlar det om egentligen?"

"Jag tror på det jag ser, så enkelt är det."

"Vi är olika, du och jag. Fattar du det? Begriper du att det är möjligt att ha högre ideal än att få
ligga?"

"Jodå, det begriper jag. Rent teoretiskt."

"Jaha, men håll käften om det då, okej?"

Katz såg sig otåligt om efter kyparen. Han var på ett otäckt humör och allt Walter sa eller gjorde
retade gallfeber på honom. Om Walter var för mesig för att stöta på Lalitha, om han ville
fortsätta att vara mr Rättskaffens, då var det något som Katz sket fullständigt i nu. "För helvete
kom vi drar", sa han.

"Tänk om jag skulle kunna få in varmrätten först? Du kanske inte är hungrig, men det är jag."

"Nej visst. Självklart. Jag glömde."

Hans hetsiga sinnesstämning började slockna en timme senare, när han trängdes med alla unga
människor utanför entrén till 9:30 Club. Katz hade inte varit på en konsert som vanlig åhörare
på många år, han hade inte varit och lyssnat på en tonårsidol sedan han själv var tonåring, och
han hade blivit så van vid den äldre publiken på Traumatics och Walnut Surprise's spelningar att
han hade glömt hur annorlunda det kunde vara på ett tonårsgig. Hur snudd på religiöst i sitt
kollektiva allvar. Till skillnad från Walter, kulturivraren, som ägde Bright Eyes' samlade verk och
mycket långrandigt hade lovprisat dem på thairestaurangen, kände Katz till bandet bara genom
osmotiskt sorl. Han och Walter var minst dubbelt så gamla som alla andra där, de slätkammade
pojkarna och de moderiktigt omagra småbrudarna. Han kunde känna att han blev iakttagen och
igenkänd, här och där, när de fortsatte in på det paustömda golvet, och han tänkte att han
knappast kunde ha fattat ett sämre beslut än att visa sig bland folk och genom sin blotta
närvaro hylla ett band han knappt visste någonting om. Han visste inte vad som skulle vara
värst i en sådan situation, att bli röjd och utsatt för en massa fjäsk eller att få stå där bortglömd
i medelålderns dunkel.
"Ska vi försöka komma in backstage nu?" sa Walter.

"Jag kan inte, hörru. Fixar det inte."

"Jo, men bara för att presentera oss. Det tar en sekund. Jag tar över sedan med själva
insäljningen."

"Fixar det inte. Jag känner inte det där gänget."

Musikmixen i pausen, som affischnamnet hade haft förmånen att få sätta ihop, var oklanderligt
bisarr. (Katz, som affischnamn, hade hatat det poserande och översittaraktiga och
uppfostrande i att sätta ihop ett blandband, pressen i att bevisa hur hip han var i sin
musiksmak, och därför alltid överlåtit den saken åt sina bandpolare.) Råddare höll på att ställa
upp en massa mickar och instrument medan Walter pladdrade på om Conor Oberst och hans
historia: han hade börjat spela in skivor som tolvåring, han bodde kvar hemma i Omaha, hans
band var mer som ett kollektiv eller en familj än ett vanligt rockband. Småglina strömmade ut
på golvet från vartenda valv, piggögda (Bright Eyes, jävla löjligt ungdomsflirtigt namn på ett
band, tänkte Katz) ekorrar utan buske. Hans känsla av att ha kollapsat bestod inte direkt av
avundsjuka, inte ens av att ha överlevt sig själv. Det var mer som en förtvivlan över världens
fragmentisering. Nationen utkämpade vidriga markstrider i två länder, planeten höll på att
hettas upp som en brödrost, och här på 9:30, överallt omkring honom, stod hundratals
ungdomar stöpta i samma form som den banankaksbakande Sarah, med sina rara
förhoppningar, sin oskuldsfulla rätt till vad? Till känslor. Till ren och skär dyrkan av en supercool
indiegrupp. Till att ostörda få ägna sig åt, ett par timmar en lördagskväll, att rituellt desavouera
den äldre generationens cynism och vrede. Precis som Jessica hade förklarat tidigare på mötet,
verkade de inte hysa agg mot någon. Katz kunde se det på deras kläder som inte vittnade det
minsta om det ursinne och den fientlighet som utmärkt gängen han hade varit med i som
grabb. Här hade de inte samlats i vredesmod utan som en hyllning till att de som generation
hade funnit ett vänligare och mer respektfullt sätt att vara. Ett sätt som, och det inte av en
slump, stod bättre i samklang med konsumtionen. Och därför sa till honom: dö.

Oberst gick på ensam, i babyblå smoking, hängde på sig en akustisk gitarr och framförde några
långa solonummer. Han var äkta vara, det sanna pojkgeniet, vilket förstås gjorde honom än mer
olidlig. Hans Plågad Själfull Artist-akt, hans pretentiösa hängivenhet åt att köra sina låtar långt
över deras naturliga gräns för det uthärdliga, hans försåtliga brott mot popkonventionen: han
simulerade ärlighet, och när förställningen hotade att beslå ärligheten med lögn simulerade han
sin ärliga ångest över hur svårt det var att vara ärlig. Sedan kom resten av bandet ut på scenen,
inklusive tre vackra unga körtjejer i vampiga dräkter, och på det hela taget var det en utmärkt
konsert – Katz sänkte sig inte så lågt att han förnekade det. Han kände sig bara som en
spiknykter person i ett rum vimlande av fyllon, den enda icke-troende på ett väckelsemöte. Han
kände ett hugg av hemlängtan till gatorna i Jersey City, gator där ingen tro kunde överleva. Det
kändes som om han hade en del att göra där, i sin egen fragmenterade nisch, innan världen
bröt samman för gott.

"Vad tyckte du?" sa Walter muntert i taxin efteråt.

"Jag tycker det känns som om jag börjar bli gammal", sa han.

"Jag tyckte de var jättebra."

"Lite väl många låtar om tonårssåpor."

"De handlar om tro allihop", sa Walter. "Den nya skivan är liksom ett otroligt panteistiskt försök
att hålla tron på något vid liv i en värld full av död. Oberst ser till att få med ordet "Lyft" i varje
låttext. Skivan heter så, Lifted. Det är som religion utan allt religiöst dogmatiskt svammel."

"Jag beundrar din förmåga att beundra", sa Katz. Och tillade, medan taxin kröp fram i en
invecklad diagonal gatukorsning, "Du, jag tror inte att jag kan vara med på den här grejen,
Walter. Den skam jag känner ligger på för hög nivå."

"Gör bara det du kan. Dra dina egna gränser. Om det enda du kan tänka dig är att komma hit
igen i maj på ett par dagar och träffa praktikanterna, kanske ha sex med någon av dem, så är
det helt okej. Bara det skulle betyda mycket."

"Jag funderar på att börja skriva låtar igen."

"Det låter ju fantastiskt! Det var underbart att höra. Jag skulle nästan hellre vilja att du gjorde
det än jobbade för oss. Sluta bara att bygga takterrasser för guds skull."

"Det är möjligt att jag måste fortsätta bygga takterrasser. Kan inte hjälpas."

Hela huset låg tyst och mörkt när de kom tillbaka, bara en lampa brann i köket. Walter gick
direkt och lade sig, men Katz satt kvar i köket en stund och hoppades att Patty skulle höra
honom och komma ner. Bortsett från allt annat hade han nu ett starkt behov av att prata med
någon som hade sinne för ironi. Han åt lite kall pasta och tog en cigarett i trädgården. Sedan
gick han en trappa upp och bort till Pattys lilla rum. Kuddarna och filtarna som han hade sett på
bäddsoffan kvällen innan hade gett honom intrycket att hon sov där inne. Dörren var stängd
och det syntes inget ljus i springorna.

"Patty", sa han med en röst som hon skulle ha hört om hon var vaken.

Han lyssnade noga, insvept i sin tinnitus.

"Patty", sa han igen.

Hans kuk trodde inte för ett ögonblick att hon sov, men det var förstås möjligt att rummet
bakom den stängda dörren var tomt, och han kände ett underligt motstånd mot att öppna den
och se efter. Han behövde få en liten pust av uppmuntran eller bekräftelse på sin instinkt. Han
gick ner i köket igen, åt upp pastan och läste både Post och Times. Klockan två på natten,
fortfarande uppjagad av nikotinet och på väg att bli förbannad på henne, gick han upp,
knackade på dörren till hennes rum och öppnade den.

Hon satt på soffan i mörkret, fortfarande i sin svarta gymdräkt, och stirrade rakt framför sig,
med händerna knäppta i knät.

"Förlåt", sa Katz. "Är det okej?"

"Ja", sa hon utan att se på honom. "Men vi måste gå ner."

Han fick ett tryck över bröstet han inte var van vid, när han gick nerför kökstrappan igen, en
attack av sexuell förväntan som han nog inte hade känt sedan han gick i high school. Patty
följde efter honom ut i köket och stängde dörren till trappan bakom sig. Hon hade på sig sockor
som såg väldigt mjuka ut, sockor som passade den som hade ömma trampdynor på sina inte
längre så unga fötter. Till och med utan skornas lyft var hennes längd samma angenäma
överraskning som den alltid hade varit för honom. En av hans egna låttexter dök upp i huvudet,
den om att hennes kropp var kroppen för honom. You were that body, that body for me. Så
långt hade det gått med gamle Katz: han blev rörd av sina egna texter. Och kroppen för honom
var fortfarande mycket fin, inte på något sätt ingav den obehag: säkert resultatet av många
timmars svettig träning på gymmet. Med vita tryckbokstäver framtill på den svarta T-shirten
stod det LYFT.

"Jag tänker ta en kopp kamomillte", sa hon. "Vill du också ha?"

"Varför inte? Jag tror inte jag har druckit kamomillte någon gång."

"Oj, vilken skyddad tillvaro du har haft då."

Hon gick ut till kontoret och kom tillbaka med två muggar med snabbvärmt vatten och
dinglande tepåsetiketter.

"Varför svarade du inte när jag kom och knackade på första gången?" sa han. "Jag har suttit här
nere i två timmar."

"Jag satt väl och tänkte på annat, skulle jag tro."

"Trodde du att jag skulle gå och lägga mig så där bara?"

"Jag vet inte. Jag tänkte kanske utan att tänka, om du fattar. Men jag förstod att du skulle vilja
prata med mig och jag visste att jag måste gå med på det. Så här är jag nu."

"Du måste inte gå med på någonting."

"Jo, men det är okej, vi borde prata med varandra." Hon satte sig mittemot honom vid det stora
lantköksbordet. "Hade ni trevligt? Jessica sa att ni gick på en konsert."

"Vi och cirka åttahundra tjugoettåringar."

"Ha ha ha! Stackars dig!"

"Walter hade störtkul."

"Det tror jag säkert. Han är oerhört road av unga människor nu för tiden."

Katz kände hoppet vakna av missnöjet i hennes röst. "Men inte du, låter det som?"

"Jag? Nej, det kan man lugnt säga. Mina egna barn undantagna då. Jag tycker faktiskt
fortfarande om mina egna barn. Men alla de andra? Ha ha ha!"

Hennes skälvande stigande skratt hade inte förändrats. Men under sin nya frisyr, under sin
ögonmakeup såg hon äldre ut. Det gick bara åt ett håll, åldrandet, och när han såg det sa
självbevarelsedriften han hade inombords att han skulle fly medan tid var. Han hade lyssnat till
sin instinkt när han kom hit, men han insåg nu att det var en stor skillnad mellan en instinkt och
en plan.

"Vad är det du inte gillar?" sa han.

"Å, var ska jag börja?" sa Patty. "Ska vi ta det här med flipflops? Jag tål inte att de går i flipflops.
Det är som om hela världen är deras sovrum. Och de kan inte ens höra flippfloppflappandet när
de går för att alla har sina små prylar, alla går med proppar i öronen. Varenda gång jag börjar
hata mina grannar häromkring stöter jag på någon snorunge från högskolan på gatan och med
ens förlåter jag grannarna för de är åtminstone vuxna. De dräller åtminstone inte omkring i
flipflops, och skyltar med hur mycket mer avslappnade och flexibla de är än vi vuxna. Än
snörpiga jag, som helst vill slippa se folks nakna fötter i tunnelbanan. För allvarligt talat, vem
kan ha något emot att se så vackra tår? Sådana perfekta tånaglar? Bara den som är alltför
sorgligt medelålders för att påtvinga omvärlden anblicken av hennes egna tår."

"Jag kan inte säga att jag speciellt har lagt märke till flipflops."

"Då har du verkligen haft en skyddad tillvaro då."

Hennes tonfall var på något sätt mekaniskt och disparat, inte retfullt på ett sätt som han kunde
bemöta. När hans hopp nu inte fick ny näring avtog hans känsla av spänd förväntan. Han
började tycka illa om henne för att hon inte var i den sinnesstämning som han hade fantiserat
om.

"Men kontokorten då?" sa hon. "Att använda kontokort för att köpa en varmkorv eller ett paket
tuggummi? Alltså, kontanter är så gammalt. Eller hur? Kontanter kräver faktiskt att man kan
plus och minus. Man måste faktiskt vara uppmärksam på personen som ger en växel tillbaka.
Oj, för bråkdelen av en sekund måste man stoppa att vara hundra procent cool och helt inne i
sin egen värld. Men har man kontokort slipper man det. Man slänger fram det nollställd och tar
nollställd emot det. Inget mer med det."

"Låter ungefär som publiken nu i kväll", sa han. "Trevliga ungdomar, bara lite väl
självupptagna."

"Fast det är väl bäst att du vänjer dig vid det va? Jessica säger att ni kommer att ha ungdomar
upp till halsen hela sommaren."

"Jo, kanske det."

"Det lät mer som utan tvivel."

"Jo, fast jag funderar på att hoppa av. Faktum är att jag redan har sagt det till Walter."

Patty reste sig för att lägga tepåsarna i slasken och blev stående, med ryggen mot honom. "Då
kan det här bli enda gången du hälsar på", sa hon.

"Stämmer."

"Jaså, ja då borde jag väl beklaga att jag inte kom ner tidigare."

"Du kan alltid hälsa på mig i Jersey."

"Jodå. Om du någon gång hade frågat mig."

"Jag frågar nu."

Hon svängde runt med smalnade ögon. "Försök inga tricks med mig, hör du det? Den sidan av
dig vill jag inte se. Den får mig att må direkt illa. Fattar du?"

Han höll kvar hennes blick och försökte visa att han menade det på allvar – försökte känna att
han menade det – men det tycktes bara reta henne ännu mer. Hon skakade på huvudet och
drog sig undan till en vrå längst bort i köket.

"Hur är läget mellan dig och Walter då?" frågade han ovänligt.
"Angår dig inte."

"Det får jag höra hela tiden. Vad betyder det?"

Hon rodnade lite grann. "Det betyder att det inte angår dig."

"Inte så bra enligt Walter."

"Det är väl delvis sant. Huvudsakligen." Hon rodnade igen. "Men oroa dig du för Walter bara.
Oroa dig för din bäste vän. Du har redan gjort ditt val. Du klargjorde mycket tydligt vems lycka
du värnade mest om. Du fick en chans med mig och du valde honom."

Katz märkte att han höll på att tappa humöret, och det var synnerligen obehagligt. Trycket steg
mellan öronen, vreden blossade upp, protesten ville fram. Det kändes som om han plötsligt
hade blivit Walter.

"Du körde bort mig", sa han.

"Ha ha ha! 'Ledsen men jag kan inte komma till Philadelphia ens över dagen, för jag måste
tänka på stackars Walter'?"

"Jag sa det i en minut. Trettio sekunder. Och sedan fortsatte du, i över en timme ... "

"Att sabba alltihop. Jag vet. Jag vet jag vet jag vet. Jag vet vem det var som sabbade allting. Jag
vet att det var jag! Men Richard, du visste att det var svårare för mig. Du kunde ha kastat ut en
livlina åt mig! Exempelvis att du möjligen, den ynka minuten, inte hade talat om stackars Walter
och hans stackars ömtåliga känslor, utan om mig i stället! Det är därför jag säger att du redan
har valt. Du kanske inte ens visste att du hade gjort det, men det var vad du gjorde. Så nu får du
leva med det."

" Patty."

"Jag må vara en hopplös kärring, men om inte annat så har jag åtminstone haft lite tid att tänka
de senaste åren, och vissa saker har jag kommit underfund med. Jag ser lite bättre vem du är
och hur du fungerar. Jag kan tänka mig att det är jobbigt för dig att vår lilla bengalesiska här
inte är intresserad av dig. Förrrrskrrrrräckligt häpnadsväckande! Allting är upp- och nedvänt
helt plötsligt! Vilken misslyckad resa! Ja, du skulle ju kunna testa med Jessica, men lycka till
säger jag bara. Om du inte vet dig någon levande råd så kanske du har störst chans med Emily
på utvecklingskontoret. Men Walter är inte tänd på henne, så jag kan inte tänka mig att hon är
av något större intresse för din del."

Katz hade hög puls nu, kände sig stirrig och pirrig i hela kroppen. Det var som koks blandat med
dålig speed.

"Jag kom hit för din skull", sa han.

"Ha ha ha! Jag tror dig inte. Du tror det inte ens själv. Du är urusel på att ljuga."

"Varför skulle jag annars komma?"

"Inte vet jag. För att värna biologisk mångfald och hållbar befolkningsökning?"

Han kom ihåg hur otrevligt det hade varit att bråka med henne i telefon. Hur vidrigt otrevligt,
hur mördande tålamodsprövande. Det han inte kunde minnas var varför han hade låtit det
fortgå. Det var något med hur hon hade åtrått honom, hur hon hade sökt upp honom. Hon
hade haft något då som saknades nu.

"Jag har slösat så mycket tid på att vara arg på dig", sa hon. "Har du överhuvudtaget någon
aning? Alla mejl jag skickade som du aldrig svarade på, hela den där förödmjukande ensidiga
konversationen jag hade med dig. Läste du dem ens?"

"De festa."

"Ha. Jag vet inte om det gör det bättre eller sämre. Det spelar väl egentligen ingen roll,
eftersom allt ändå bara fanns i min fantasi. Jag hade lagt tre år på att längta efter något som jag
visste aldrig skulle göra mig lycklig. Men inte slutade jag längta för det. Du var som ett sug efter
droger jag inte kunde bli av med. Hela mitt liv var som en stor sorg över att jag inte fick något
fulknark som jag mycket väl visste var skadligt för mig. Det var inte förrän i går, när jag såg dig i
levande livet, som jag insåg att jag faktiskt inte behövde det där knarket när allt kom omkring.
Det var plötsligt bara 'Men hur dum får man bli? Han har ju kommit hit för Walters skull.'"

"Nej", sa han. "För din skull."

Hon hörde inte ens på. "Jag känner mig så gammal, Richard. Bara för att en människa inte har
gjort något vettigt av sitt liv betyder inte det att det livet rinner förbi. I själva verket rinner det
förbi mycket snabbare då."

"Du ser inte gammal ut. Du är jättesnygg."

"Ja, och det är ju det enda som räknas, inte sant? Jag har blivit en sådan där kvinna som lägger
ner massor med tid och pengar på att se hyfsad ut. Om jag bara blir ett vackert lik också, så får
man väl säga att jag har rott det i land.

"Följ med mig."

Hon skakade på huvudet.

"Följ med mig nu. Vi åker iväg någonstans och Walter kan få sin frihet."

"Nej", sa hon, "fast det är skönt att äntligen få höra det från dig. Jag kan använda det
retroaktivt på de senaste tre åren och fantisera ihop någonting ännu bättre om hur underbart
det kunde ha blivit. Det kommer att berika mitt redan ganska rika fantasiliv. Nu kan jag drömma
om att sitta hemma i din lägenhet medan du åker på världsturné och knullar nittonåringar, eller
att jag hänger med och blir bandets egen dagmamma – mjölk och kakor klockan tre liksom –
eller att jag blir din Yoko och låter alla skylla på mig för att du har blivit så menlös och
urvattnad, och sedan ställer till med fruktansvärda scener och låter dig upptäcka, sakta men
säkert, hur förödande det är att ha mig som en del av ditt liv. Det måste räcka till flera
månaders dagdrömmerier."

"Jag förstår inte vad det är du vill."

"Om jag förstod det själv skulle vi inte sitta här och prata nu, tro mig. Egentligen trodde jag att
jag visste vad jag ville. Jag visste att det inte var något bra, men jag trodde jag visste. Och nu är
du här, och det är som om det inte har gått någon tid alls."

"Utom det att Walter håller på att bli kär i tjejen."

Hon nickade. "Precis. Och vet du vad? Det visar sig att det gör extremt ont. Katastrofalt ont."
Tårarna trängde upp i ögonen på henne, och hon vände sig snabbt bort för att dölja det.
Katz hade genomlidit ett antal tårfyllda uppträden i sina dagar, men det här var första gången
han måste sitta och se en kvinna gråta av kärlek till någon annan. Han tyckte inte ett dugg om
det.

"Han kom hem från West Virginia i torsdags kväll", sa Patty. "Jag kan lika gärna berätta det här,
för vi är ju gamla vänner, eller hur? Han kom upp till mig i mitt rum, och det som hände,
Richard, var just det jag alltid har längtat efter. Alltid har längtat efter. I hela mitt vuxna liv. Jag
kände knappt igen hans ansikte ens! Det var som om han hade blivit vansinnig. Men enda skälet
till att jag fick det var att han redan hade lämnat mig. Det var som ett litet farväl. En liten
avskedsgåva, för att visa mig vad jag aldrig mer skulle få. För jag hade gjort honom för olycklig
alldeles för länge. Och nu är han äntligen mogen för något bättre, men han kommer inte att ha
det med mig, för jag har gjort honom för olycklig alldeles för länge."

Om Katz förstod rätt lät det som om han hade kommit fyrtioåtta timmar för sent. Fyrtioåtta
timmar. Otroligt. "Du kan fortfarande få det", sa han. "Gör honom lycklig, var en snäll fru. Han
kommer att glömma henne."

"Kanske." Hon strök lätt över ögonen med baksidan av handen. "Om jag vore en trygg och klok
människa skulle jag troligen försöka göra just så. Förr brukade jag vilja vinna, som du vet. Förr
brukade jag vara en som kämpade in i det sista. Men jag har utvecklat någon sorts allergi mot
att göra det enda förnuftiga. Jag gör inget annat med mitt liv än att krypa ur skinnet av
besvikelse på mig själv.

"Det är det jag älskar hos dig."

"Jaså, älska ja. Älska. Richard Katz talar om att älska. Det måste vara tecknet för mig att det är
dags att krypa till kojs."

Det var en sortireplik; han försökte inte hindra henne. Så fast var dock hans tillit till sina
instinkter att när han själv gick upp tio minuter senare hade han fortfarande en föreställning
om att han skulle hitta henne väntande i sin säng. Det han i stället hittade, på huvudkudden,
var ett tjockt manuskript lösa blad med hennes namn på första sidan. Titeln löd "Det gjordes
misstag".

Han log åt det. Sedan stoppade han in en fet tuggbuss i kinden, satte sig till rätta och, medan
han med jämna mellanrum spottade i en vas som stått på nattduksbordet, läste tills det började
ljusna i fönstret. Han konstaterade att han var mycket mer intresserad av de avsnitt som
handlade om honom själv än av andra avsnitt; det bekräftade hans gamla misstanke att i
slutändan vill folk bara läsa om sig själva. Dessutom konstaterade han belåtet att den som var
han själv verkligen hade fascinerat Patty; det påminde honom om varför han hade tyckt om
henne. Och ändå var hans tydligaste upplevelse, när han läste den sista sidan och släppte ner
sin nu genomblöta buss i vasen, den av att vara besegrad. Inte av Patty: hennes skrivartalang
var nog imponerande, men på uttrycka sig själv-fronten kunde han hävda sig utan svårigheter.
Den som hade besegrat honom var Walter, manuskriptet hade uppenbart skrivits för Walter,
som en melankolisk osägbar bön om förlåtelse. Walter var stjärnan i Pattys drama, Katz enbart
en spännande biroll.

För ett ögonblick, i det som skulle föreställa hans själ, öppnades en dörr så pass mycket att han
kunde fånga en skymt av sin stolthet så ömklig i sin sårade självkänsla, men han slog igen
dörren med en smäll och begrundade sin enfald i det att han tillåtit sig att åtrå henne. Jo, han
tyckte om hennes sätt att tala, jo, han hade en ödesdiger svaghet för en viss sorts intelligenta
deprimerade brudar, men enda sättet han kunde umgås med en sådan var genom att knulla
henne, lämna henne, komma tillbaka och knulla henne igen, lämna henne igen, hata henne
igen, knulla henne igen och så vidare. Han önskade att han kunde vrida tiden tillbaka nu och
gratulera det jag han hade varit som tjugofyraåring, i den där äckliga kvarten i South Side,
Chicago, för att han hade insett att en kvinna som Patty var avsedd för en man som Walter
som, vad han än hade för andra idiotier för sig, hade det tålamod och den fantasi som krävdes
för att klara av henne. Misstaget som Katz hade gjort sedan dess var att ständigt återvända till
ett sammanhang där han ofrånkomligen skulle känna sig besegrad. Pattys manuskript var i sin
helhet en bekräftelse på hur enormt svårt det var att i ett sådant sammanhang räkna ut vad
som var "bra" och vad som inte var det. Han var väldigt bra på att veta vad som var bra för
honom, och i normala fall var det nog för alla syften i hans liv. Det var bara i närheten av
Berglunds som han kände att det inte var nog. Och han var utled på att känna det så; nu var det
dags för honom att sätta punkt.

"Då så, min vän", sa han, "det var slutet för dig och mig. Den rundan vann du, kompis."

Det ljusnade alltmer utanför fönstret. Han gick ut i badrummet och spolade ner sitt spott och
den uttjänta tobaken och ställde tillbaka vasen där han hade tagit den. Klockradion visade på
5:57. Han packade ihop sina prylar och gick ner till Walters kontor med manuskriptet och lade
det mitt på hans skrivbord. En liten avskedsgåva. Någon måste rensa luften här, någon måste
sätta stopp för de här dumheterna och uppenbarligen orkade Patty inte göra det. Och då ville
hon att Katz skulle göra skitgörat? Okej, inga problem. Han kunde gärna vara råskinnet i
gruppen. Hans uppgift i livet var att säga den brutala sanningen. Att vara svinet. Han gick
genom korridoren och ut genom ytterdörren som hade en fjäderspänd dörrstängare. Klicket när
han stängde dörren efter sig lät oåterkalleligt. Adjö familjen Berglund.

Under natten hade fuktig luft kommit in och lagt dagg över bilarna i Georgetown och vätt den
ojämna stenbeläggningen på Georgetowns trottoarer. Fåglarna var i full fart i de knoppande
träden; ett tidigt flyg fräste över den bleka vårhimlen. Till och med Katz tinnitus kändes dämpad
i morgontystnaden. I dag är en bra dag att dö! Han försökte komma på vem det var som sa det.
Crazy Horse? Neil Young?

Han hivade upp väskan på axeln och gick nerför backen i riktning mot trafikbruset och kom
efter ett tag till en lång bro som ledde över till det amerikanska världsherraväldets centrum.
Han stannade vid mitten av bron, tittade ner på en kvinnlig joggare på stigen längs ån långt där
nere, och försökte, med hjälp av styrkan i det fotondrivna samspelet mellan hennes ända och
hans näthinnor, utröna hur bra att dö på den här dagen det egentligen var. Höjden var tillräcklig
för att ha ihjäl honom om han dök, och dyka var definitivt enda sättet. Visa att du är man, dyk
på huvudet. Ja. Hans kuk sa ja till någonting nu, och detta någonting var icke det rätt breda
arslet på den försvinnande joggaren.

Var det i själva verket döden som var kukens budskap när den skickade honom till Washington?
Hade han rätt och slätt missförstått dess profetia? Han var tämligen säker på att ingen direkt
skulle sakna honom när han var död. Han kunde befria Patty och Walter från allt strul med
honom, befria sig själv från strulet med att vara strulig. Han kunde fara dit Molly hade farit före
honom, och hans far före henne. Han kikade ner på platsen där han sannolikt skulle landa, en
rejält nedtrampad plätt med grus och öppen jord, och frågade sig själv om denna obestämbara
bit mark var värd förtroendet att få döda honom. Han den store Richard Katz! Var den värd
det?

Han skrattade åt frågan och fortsatte över bron.

Hemma i Jersey City igen drog han i härnad mot havet av skräp och sopor i lägenheten.
Öppnade fönstren och släppte in den ljumma luften och gjorde en riktig vårstädning. Diskade
och torkade allt porslin, slängde ut högvis med meningslösa papper, och rensade manuellt
datorn på bortemot tretusen nya spammejl. När det blev mörkt tog han ett par öl och packade
upp sin banjo och sina gitarrer, och kontrollerade samtidigt om vridningen i halsen på hans
Strata på något magiskt sätt möjligen hade rättat till sig under alla månader gitarren legat orörd
i fodralet. Han tog en tredje öl och ringde trummisen i Walnut Surprise.

"Tjena kukhuve", sa Tim. "Kul och höra från dig någon gång – inte."

"Vad svarar man på sådant", sa Katz.

"Förslagsvis 'jag ber skitmycket om ursäkt för att jag är ett satans pucko och bara går upp i rök
och drar femtio olika valser för er'. Kukhuve."

"Jaha, ja tyvärr hade jag en del grejer jag måste fixa med."

"Säkert, att vara kukhuve är förstås jävligt tidskrävande. Vad fan ringer du mig för då?"

"Undrar bara hur läget är."

"Vadå, bortsett från att du är ett satans pucko och bluffar oss på femtio olika sätt och ljuger oss
rätt upp i ansiktet hela tiden?"

Katz smålog. "Du kanske ska skriva ner alla klagomål och skicka in dem skriftligen, så kan vi
prata om något annat nu."

"Det har jag redan gjort för helvete. Har du kollat din mejl det senaste året eller?"

"Ja, men slå en signal då, om du har lust, senare. Min telefon är på igen."

"Så din telefon är på igen! Den var bra, Richard. Hur är det med din dator då? Är den också på
igen?"

"Jag menar bara att jag är här om du känner för att ringa."

"Och skit fan på dig menar jag bara."

Katz lade på luren och tyckte det kändes rätt bra. Han trodde knappast att Tim skulle ha brytt
sig om att skälla ut honom på det viset om han hade något bättre än Walnut Surprise på gång.
Han tog en sista öl, svalde en dundermirtazapin som en lättövertalad läkare i Berlin hade gett
honom, och sov i tretton timmar.

När han vaknade var det stekande het eftermiddag och han gick ut på en promenad i kvarteret
och kollade in kvinnor klädda i säsongens versioner av minimala plagg och inhandlade en del
riktiga matvaror – jordnötssmör, bananer, bröd. Senare körde han ut till Hoboken för att lämna
in Stratan hos guraexperten han hade där och gav efter för en impuls att käka på Maxwell's och
lyssna på bandet som spelade, vilket det än råkade vara. Personalen på Maxwell's behandlade
honom som om han vore general MacArthur på återtåg från Korea i trotsig vanära. Det kom
brudar oavbrutet och lutade sig över honom med tuttar som ramlade ut ur deras små toppar,
och någon snubbe han inte kände eller hade känt en gång för länge sedan och fullständigt
glömt, höll honom välförsedd med öl, och bandet där som spelade, Tutsi Picnic, var åtminstone
inte motbjudande. På det hela taget tyckte han att hans beslut att inte hoppa från bron i
Washington var det rätta. Att ha befriat sig från makarna Berglund visade sig vara ett mildare
och ganska behagligt sätt att dö, en död utan udd, ett tillstånd av blott partiell icke-existens i
vilket han kunde hänga med hem till en tja, fyrtioårig förlagsredaktör (jättefan, verkligen) som
hade åmat sig närmare honom medan Tutsi Picnic spelade, doppa veken några gånger, och
sedan på morgonkulan köpa sig några klenäter på vägen medan han gick Washington Street
bort för att flytta på bilen innan parkeringsmätaren började räkna minuter.

Han hade ett meddelande från Tim på telefonen hemma och inget från Berglunds. Han
belönade sig själv med att lira gitarr i fyra timmar. Dagen var sanslöst varm och bullrig av allt
gatuliv som vaknade ur en lång vinterdvala. Vänsterhandens fingertoppar, som saknade
förhårdnader, var nära att börja blöda, men de underliggande nerverna hade dött för flera
årtionden sedan och var gudskelov fortfarande döda. Han tog en öl och gick ner till sin
favoritkebab för att köpa något att äta och spela lite till. När han kom tillbaka till sitt hus, med
kött i handen, fick han se Patty på yttertrappan.

Hon var klädd i en linnekjol och en ärmlös blå blus med svettfläckar som gick nästan ner till
midjan. Bredvid stod en stor resväska och en liten hög med ytterplagg.

"Ser man på, ser man på", sa han.

"Jag har blivit utslängd", sa hon med ett sorgset, beskedligt leende. "Tack vare dig."

Hans kuk, om så ingen annan del av honom, var nöjd med denna bekräftelse på sin
förutspående förmåga.
TRUBBEL
J onathans och Jennas mamma Tamara hade råkat illa ut i Aspen. I sitt försök att undvika
krocken med en korvkäkande tonåring hade hon korsat skidorna och brutit två benpipor i
vänster ben, ovanför pjäxan, och därmed gjort sig oförmögen att följa med Jenna på Jennas
ridresa till Patagonien i januari. Jenna, som hade sett Tamaras wipeout och hängt efter
tonåringen och anmält honom medan Jonathan tog hand om deras kullvräkta mor, ansåg att
olyckan bara var den senaste posten på en lång lista med saker som hade skitit sig sedan hon
blev klar med sin examen på Duke våren innan; men Joey, som hade pratat med Jenna två tre
gånger dagligen de senaste veckorna, kände för sin del att olyckan var en välbehövlig liten
gudagåva – chansen han hade väntat på i minst två år. Efter examen hade Jenna flyttat till
Manhattan för att jobba hos en berömd festfixare och provbo ihop med sin närapå fästman
Nick, men i september samma år hade hon hyrt en egen lägenhet, och i november gav hon
efter för familjens oupphörliga och ohöljda påtryckningar samt för de mer subtilt
undergrävande kommentarerna som Joey fyllde på med, eftersom han hade utsett sig själv till
hennes Utvalda Förtrogne, och meddelade att hennes förhållande med Nick var noll och intet
och stendött. Vid det laget hade hon kommit upp i en rätt hög dagsförbrukning av Lexapro och
hade ingenting att se fram emot utom att få åka till Patagonien och rida, vilket Nick gång på
gång hade lovat att de skulle göra tillsammans och gång på gång skjutit på framtiden, med sin
enorma arbetsbörda på Goldman Sachs som ursäkt. Det råkade förhålla sig så att Joey hade
suttit på en och annan hästrygg, låt vara rätt tafatt, under sin highschoolsommar i Montana.
Den stora volymen på Jennas samtal och sms till hans mobil hade redan fått honom att
misstänka att han blivit befordrad till övergångsobjekt, om än inte tänkbar fullvärdig pojkvän,
och hans sista gnutta tvivel skingrades när hon frågade om han ville följa med till och dela
rummet på den luxuösa argentinska semesteranläggningen som Tamara hade bokat före
olyckan. Eftersom det dessutom slumpade sig så att Joey hade affärer i intilliggande Paraguay
och visste att han förr eller senare skulle bli tvungen att resa dit, vare sig han ville eller inte,
tackade han ja utan att tveka. Det enda egentliga skälet till att inte följa med Jenna till
Argentina var den omständigheten att han fem månader tidigare, tjugo år gammal, i ett
sinnesförvirrat ögonblick, hade åkt ner till tingshuset på nedre Manhattan och gift sig med
Connie Monaghan. Men det var långt ifrån hans största bekymmer och han valde att för
tillfället bortse från det.

Kvällen innan han skulle flyga till Miami, där Jenna var på besök hos en äldre släkting och skulle
möta honom på flygplatsen, ringde han Connie i St. Paul och berättade om sin förestående
resa. Han tyckte det var tråkigt att behöva fabulera och förvilla henne, men hans
Sydamerikaplaner gav honom faktiskt en bra anledning att ytterligare förhala hennes resa
österut och inflyttning i lägenheten vid motorvägen som han hade hyrt i en charmlös del av
Alexandria. Fram till för ett par veckor sedan hade hans ursäkt varit college, men nu hade han
tagit ledigt en termin för att sköta sina affärer, och Connie, som gick hemma och var olycklig
med Carol och Blake och sina halvsystrar, tvillingbebisarna, kunde inte begripa varför hon inte
kunde få bo tillsammans med sin man.

"Och jag förstår inte varför du måste åka till Buenos Aires", sa hon, "om din leverantör finns i
Paraguay."
"Jag vill öva upp min spanska lite först", sa Joey, "innan jag måste börja prata på allvar. Alla
säger att Buenos Aires är en sådan otrolig stad. Jag måste byta flyg där hur som helst."

"Jamen kan du inte ta en hel vecka då så kan vi ha vår smekmånad där?"

Deras uteblivna smekmånad var ett av flera känsliga samtalsämnen dem emellan. Joey
upprepade sin officiella ståndpunkt i frågan, vilket var att han var för nervös för sina affärer för
att kunna slappna av på en semester, och Connie försjönk i den tystnad hon brukade tillgripa i
stället för att förebrå honom. Hon förebrådde honom inte rent ut, inte någonsin.

"Vart som helst i hela världen, jag lovar", sa han. "Så fort jag har fått betalt ska vi åka dit du vill,
vart som helst i världen."

"Fast jag nöjer mig gärna med att få bo med dig och vakna bredvid dig varje morgon."

"Jag vet, jag vet", sa han. "Det vore toppen. Men jag har det så otroligt körigt just nu så jag tror
inte att jag skulle vara något roligt sällskap."

"Du behöver inte vara rolig", sa hon.

"Vi pratar om det när jag kommer hem igen, okej? Jag svär."

I den telefoniska bakgrunden, borta i St. Paul, hörde han svagt gnället från en ettåring. Det var
inte Connies barn, men det var nära nog för att han skulle bli skärrad. Han hade bara träffat
henne en gång sedan i augusti, i Charlottesville, under den eviga Thanksgivinghelgen. Julen (ett
annat känsligt kapitel) hade han ägnat åt att flytta från Charlottesville till Alexandria och visa sig
hemma hos familjen i Georgetown. Han hade sagt till Connie att han slet som en galning med
sitt statliga kontrakt, men i själva verket hade han fördrivit hela dagar i sträck med att titta på
football, lyssna på Jenna i telefon, och känna sig dödsdömd i största allmänhet. Connie hade
kanske kunnat övertala honom att låta henne komma dit ändå om hon inte hade däckats av
vinterkräksjukan. Det kändes inte något vidare då att höra hennes svaga stämma och veta att
hon var hans fru och inte genast åka dit och vara hos henne, men han hade varit tvungen att
åka till Polen i stället. Det han upptäckte i Lodz och i Warszawa, under tre tålamodsprövande
dagar med en amerikansk utvandrad "tolk" vars polska visade sig fungera utmärkt för
beställningar på restaurang, men var nästan helt beroende av en elektronisk
översättningsmanick för förhandlingar med hårdnackade slaviska affärsmän, hade förfärat och
skrämt honom så mycket att han under veckorna som gått sedan han kom hem inte kunnat
koncentrera sig på affärerna mer än fem minuter i taget. Allting hängde på Paraguay nu. Och
det var mycket trevligare att fantisera om sängen han skulle dela med Jenna än att tänka på
Paraguay.

"Har du vigselringen på dig?" frågade Connie.

"Ämmnej", sa han innan han hann tänka sig för. "Jag har den i fickan."

"Hm."

"Jag sätter på mig den nu med en gång", sa han och trevade efter myntskålen på
nattduksbordet där han hade slängt ringen. Nattduksbordet bestod av en flyttlåda. "Den glider
på lätt som en plätt, jättefin är den."

"Jag har min på mig", sa Connie. "Jag älskar att ha den på mig. Jag försöker tänka på att ha den
på höger hand när jag inte är inne hos mig, men ibland glömmer jag."
"Du får inte glömma. Det är inte bra."

"Det gör inget, älskling. Carol lägger inte märke till sådant. Hon har inte ens lust att titta på mig.
Vi sticker varandra i ögonen, både hon och jag."

"Fast vi måste verkligen vara försiktiga, tänk på det."

"Jag vet inte."

"Bara ett litet tag till", sa han. "Bara tills jag har berättat för mina föräldrar. Sedan kan du ha
den på så mycket du vill. Jag menar, då kommer vi att ha den på båda två hela tiden. Det var
det jag menade."

Det var svårt att jämföra tystnader, men den hon tog till nu kändes extra smärtfylld, extra
bedrövad. Han visste att det tog knäcken på henne att tvingas hålla deras giftermål hemligt, och
han hoppades att tanken på att avslöja det för föräldrarna skulle te sig mindre skrämmande
med tiden, men månaderna gick och det framstod bara som ännu mer skrämmande. Han
försökte ha vigselringen på fingret, men den fastnade på nedersta knogen. Han hade köpt den i
all hast, i augusti, i New York, och den var en aning för liten. Han stoppade den i munnen i
stället, kände runt cirkeln med tungan som om den var en av Connies öppningar, och det gjorde
honom lite upphetsad. Knöt honom till henne, påminde honom om augusti och hur vansinnigt
det var det de hade gjort. Han trädde den salivhala ringen på fingret.

"Säg vad du har på dig", sa han.

"Vanliga kläder bara."

"Jamen som vadå?"

"Inget särskilt. Kläder."

"Connie, på hedersord, jag ska berätta för dem så fort jag har fått betalt. Jag måste bara hålla
isär saker och ting lite nu. Det här jävla kontraktet gör mig helnojig och jag klarar inte av fler
problem just nu. Kan du inte bara tala om vad du har på dig, va? Jag vill se dig framför mig.

"Kläder."

"Snälla?"

Men hon hade börjat gråta. Han uppfattade ett svagt svagt gny, det mikrogram av förtvivlan
som hon tillät bli hörbart. "Joey", viskade hon. "Älskling. Jag är jättejätteledsen. Men jag tror
inte att jag kan fortsätta så här längre."

"Bara lite till", sa han. "Vänta åtminstone tills jag kommer hem igen."

"Jag vet inte om jag orkar. Jag behöver något litet nu genast. Något litet ... pytte som är på
riktigt. Något litet som inte är ingenting. Du vet att jag inte vill krångla till det för dig. Men kan
jag åtminstone inte få tala om det för Carol? Jag vill bara att någon ska veta. Jag kan säga åt
henne att hon måste lova att inte säga det till någon."

"Hon berättar det för grannarna. Du vet hur hon pladdrar."

"Nej, jag säger att hon måste lova."

"Och sedan kommer någon att vara sent ute med sina julkort", svamlade han, kränkt inte av
Connie utan av omvärldens sätt att gadda ihop sig mot honom, "och då kommer den att skriva
något om det till mina föräldrar. Och sedan ... och sedan ...!"

"Men vad kan jag få då om jag inte kan få det? Vad för något litet finns det som jag kan få?"

Hennes instinkt måste ha sagt henne att det var något skumt med resan till Sydamerika. Och
han hade definitivt dåligt samvete nu, men inte direkt beträffande Jenna. Enligt hans moraliska
kalkyl gjorde det att han hade gift sig med Connie honom berättigad till att en sista gång
utnyttja sin sexuella frihet, den hon hade beviljat honom för länge sedan och aldrig tagit
tillbaka, inte uttryckligen. Om det händelsevis skulle klicka på allvar mellan honom och Jenna,
ja, då fick han ta det då. Det som tyngde honom för tillfället var kontrasten mellan det kolossala
i det han hade: ett undertecknat kontrakt som gav honom en nettovinst på 600 000 dollar om
Paraguay höll vad de lovade och utsikten att få en vecka utomlands med den vackraste flicka
han någonsin hade sett; och det obefintliga med det han i detta nu kunde komma på att
erbjuda Connie. Dåligt samvete hade varit en faktor i hans impuls att gifta sig med henne, men
fem månader senare hade han inte mindre dåligt samvete. Han drog av sig vigselringen och
stoppade den nervöst i munnen igen, slöt sina hörntänder om den, vände på den med
tungspetsen. Det förvånade honom att arton karats guld var så hårt. Han trodde att guld skulle
vara en mjuk metall.

"Berätta om något fint som kommer att hända", sa Connie.

"Vi kommer att tjäna massor med pengar", sa han och flyttade ringen bakom kindtänderna med
tungan. "Och sedan kan vi göra en superfantastisk resa någonstans och gifta oss en gång till och
ha det hur härligt som helst. Vi tar examen och startar eget. Allt kommer att ordna sig."

Tystnaden som blev hennes svar var kryddad med misstro. Han trodde inte själv på det han sa.
Även om det enbart berodde på att han var hysteriskt rädd för att tala om för sina föräldrar att
han hade gift sig – i fantasin hade han byggt upp bekännelsescenen till groteska proportioner –
så kändes handlingarna som han och Connie hade skrivit under i augusti mer som en
självmordspakt än som ett vigselbevis: det extrapolerade rakt in i en tegelmur. Deras
förhållande kändes bara meningsfullt i nuet, när de var tillsammans i levande livet och kunde
smälta ihop sina identiteter och skapa sin egen värld.

"Jag önskar att du vore här", sa han.

"Jag med."

"Du skulle ha kommit hit i jul. Det var mitt fel."

"Jag hade bara smittat ner dig."

"Ge mig bara ett par veckor till. Jag lovar att jag ska gottgöra det."

"Jag vet inte om jag klarar det. Men jag ska försöka."

"Förlåt, jag är så ledsen för alltihop."

Och han var verkligen ledsen. Men han var också outsägligt lättad när hon lät honom lägga på
och han kunde rikta tankarna mot Jenna i stället. Med tungan petade han upp ringen ur
kindfickan, med avsikten att torka av den och stoppa undan den, men hur det var gjorde han,
ofrivilligt, en sorts dubbelknyck med tungan och svalde den i stället.

"Satan!"
Han kände den långt ner i matstrupen, en ilsken hårdnad där nere, en protest från mjuka
vävnader. Han försökte spy för att få upp den men lyckades bara svälja den ännu längre ner, så
långt att han inte kände den längre, långt ner med resterna av den tre decimeter långa
Subwaybaguetten som hade utgjort hans middag. Han slängde sig över diskhon i kokvrån och
stack fingrarna i halsen. Han hade inte kräkts sedan han var liten pojke, och kväljningarna som
var upptakten till det påminde honom om hans bottenlösa fasa för att kasta upp. Själva
våldsamheten i det. Det var som att skjuta sig själv i huvudet – han kunde inte förmå sig till det.
Han lutade sig över diskhon med vidöppen mun och hoppades att maginnehållet bara skulle
forsa ut alldeles av sig självt, utan våldsamheter, men så blev det förstås inte.

"Satan! Jävla förbannade ynkrygg!"

Klockan var tjugo i tio. Hans flyg till Miami avgick från Dulles klockan elva nästa förmiddag, men
inte klev han på ett plan med ringen kvar i magen, inte en chans. Han vankade runt på den
fläckiga grågula mattan i vardagsrummet och kom fram till att han nog borde söka läkarvård. En
snabb sökning på nätet visade att närmaste sjukhus låg på Seminary Road.

Han slängde på sig rocken och sprang ner till Van Dorn Street, spanade efter en taxi han kunde
hejda, men det var en kylig kväll och ovanligt glest med bilar ute. Han hade tillräckligt på sitt
företagskonto för att kunna köpa en egen bil, till och med en riktigt schyst bil, men eftersom en
del av pengarna var Connies och resten var ett banklån där hon stod som borgensman var han
mycket försiktig med sina utgifter. Han klev ut i gatan, som om han genom att ställa upp sig
som måltavla skulle dra till sig fler bilar och med dem en taxi. Men det kom inga bilar i kväll.

Han riktade stegen mot sjukhuset och upptäckte samtidigt ett nytt sms från Jenna: så laddad.
du? Han sms:ade svar: absolut. Jennas meddelanden till honom, blotta anblicken av hennes
namn eller hennes mejladress hade aldrig upphört med sin pavlovska inverkan på hans
gonader. Den var en helt annan än den Connie hade på honom (på sistone hade Connie träffat
allt högre upp: i magen, i andningsmuskulaturen, i hjärtat) men inte mindre ihärdig och stark.
Jenna hetsade upp honom på samma sätt som mycket stora penningbelopp gjorde, på samma
sätt som det ljuvliga frånträdandet av allt samhällsansvar och bejakandet av överdrivet slöseri
med rikedomar gjorde. Han visste mycket väl att Jenna var trubbel. Ja, det som faktiskt var det
mest upphetsande var frågan om han själv kunde bli tillräckligt mycket trubbel för att få henne.

Vägen till sjukhuset förde honom rakt till den blå spegelfasaden på kontorsbyggnaden där han
hade tillbringat alla sina dagar och de flesta kvällar förra sommaren med att arbeta för ett
företag som kallade sig RISEN (Rehabilitera Iraks Sekulära Entreprenörer Nu), ett dotterföretag
till LBI som hade tagit hem ett anbudsbefriat kontrakt på privatisering av den tidigare
statskontrollerade bageribranschen i det nyligen befriade Irak. Hans chef på RISEN hette Kenny
Bartles, en Floridapojk med de rätta kontakterna, strax över tjugo, som Joey hade lyckats göra
intryck på ett år tidigare då han arbetade på Jonathans och Jennas pappas tankesmedja. Joeys
sommarjobb på "tänketanken" hade varit ett av fem som var direkt finansierade av LBI, och
hans uppgift, skenbart som informatör till diverse statliga organ, hade helt och hållet bestått av
att kartlägga olika sätt LBI kunde utnyttja för att kommersiellt exploatera en amerikansk
invasion och ett amerikanskt maktövertagande av Irak, och sedan formulera om dessa
kommersiella kryphål till argument för en invasion. Som belöning för Joeys inledande utredning
av irakisk brödproduktion hade Kenny Bartles erbjudit honom en heltidsanställning på RISEN,
borta i Bagdad, i den gröna zonen. Av flera anledningar, bland annat Connies motstånd,
Jonathans varningar, viljan att hålla sig i närheten av Jenna, rädslan för att bli dödad, vikten av
att vara skriven i Virginia och en gnagande känsla av att Kenny Bartles inte var särskilt pålitlig,
hade Joey tackat nej och i stället gått med på att ägna sommaren åt att upprätta RISEN:s
hemmakontor, och hålla kontakterna med statsapparaten.

Den störtskur av skit som han fick ta från sin farsa för sitt beslut var ett skäl till att han drog sig
för att berätta om giftermålet för sina föräldrar, och en av orsakerna till att han ända sedan
dess hade försökt utröna hur hänsynslös han var i stånd att bli. Han ville bli så rik och så hård så
snabbt att han aldrig mer skulle behöva ta skit från sin farsa. Att bara kunna skratta åt det och
rycka på axlarna och gå därifrån: att bli som Jenna som, till exempel, visste nästan allt om
Connie utom just det att Joey hade gift sig med henne, och som ändå uppfattade Connie på sin
höjd som ett tillskott av spänning och pikanteri i lekarna som hon tyckte om att leka med Joey.
Jenna var särskilt road av att fråga honom om hans flickvän visste hur mycket han pratade med
någon annans flickvän, och av att höra honom återge lögnerna han hade slagit i henne. Hon var
till och med mer trubbel än vad hennes bror hade utmålat henne som.

På sjukhuset förstod Joey hur det kom sig att gatorna runt omkring hade legat så öde: hela
Alexandrias befolkning hade fylkats på akuten. Det tog honom tjugo minuter bara att skriva in
sig, och mottagningssköterskan blev inte nämnvärt berörd av de svåra magsmärtor som han
låtsades vara drabbad av i förhoppning om att det skulle placera honom längst fram i kön.
Under den en och en halv timme som han sedan satt och andades in sina olycksbröders
hostningar och nysningar, samtidigt som han såg den sista halvtimmen av Cityakuten på tv:n i
väntrummet och sms:ade studiekamrater som fortfarande njöt av sitt vinterlov, funderade han
på om det inte skulle vara mycket enklare och billigare att helt enkelt köpa en ny vigselring. Det
skulle inte kosta mer än 300 dollar och Connie skulle aldrig se skillnaden. Att han kände sig så
varmt fästad vid ett själlöst föremål – att han kände att han var skyldig Connie att återfå just
den här ringen, som hon hade hjälpt honom att välja ut på 47th Street en gassande eftermiddag
– bådade inte gott för hans projekt att förvandla sig själv till trubbel.

Akutläkaren som till slut tog sig an honom var en rödögd ung vit kille med ett fult raksår. "Inget
att oroa sig för", lugnade han Joey. "Sådana saker sköter sig själva. Föremålet kommer
antagligen att passera rakt igenom utan att du ens märker det."

"Jag oroar mig inte för hur jag mår", sa Joey. "Jag oroar mig för att ringen inte dyker upp redan i
kväll."

"Hm", sa läkaren. "Är det ett speciellt värdefullt föremål?"

"Mycket värdefullt. Och jag utgår från att det finns någon ... metod?"

"Om du absolut måste ha tillbaka det så är metoden att vänta en dag eller två eller tre. Och
sedan ..." Läkaren drog lite på munnen. "Det finns ett gammalt läkarskämt om mamman som
kommer till akuten med en liten unge som har svalt några småmynt. Hon frågar doktorn om
grabben kommer att klara sig och doktorn säger: 'Håll bara utkik efter grus i stolgången.'
Urdumt. Men där har du metoden, om du måste ha tag i det där föremålet."

"Fast jag menar en metod som du kan köra nu på en gång."

"Och då säger jag att det inte finns någon."

"Du, det där skämtet var verkligen kul", sa Joey. "Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Ha ha.
Du berättade det så himla bra."

Kostnaden för besöket belöpte sig till 275 dollar. Eftersom han inte hade någon försäkring –
delstaten Virginia betraktade försäkringar som ens föräldrar betalade som en form av
ekonomiskt stöd – blev han nödd att langa fram kortet på ort och ställe. Om han inte råkade få
förstoppning, vilket var raka motsatsen till de åkommor han förknippade Latinamerika med
kunde han nu förvänta sig en rätt stinkande inledning till sina dagar med Jenna.

När han långt efter midnatt kom tillbaka till lägenheten packade han inför resan och lade sig
sedan i sängen och övervakade sin matsmältnings förlopp. Han hade smält saker varenda minut
i sitt liv utan att vara det minsta uppmärksam på det hela. Så konstigt det var att tänka sig att
hans mages väggar och hans mystiska tunntarm var lika mycket en del av honom som hans
hjärna eller tunga eller penis. När han låg och bemödade sig om att känna de omärkliga
ryckningarna och suckarna och förflyttningarna i buken fick han en föraning av sin kropp som
en länge saknad släkting som väntade vid slutet av den långa väg han hade framför sig. En diffus
släkting som han inte förrän nu såg första skymten av. Vid något tillfälle, förhoppningsvis i en
ännu avlägsen framtid, skulle hans kropp svika honom och han skulle dö. Han föreställde sig sin
själ, sitt välbekanta egna jag, som en fläckfri guldring som långsamt tog sig fram genom ett allt
besynnerligare landskap som luktade allt vidrigare mot en bajsdoftande död. Han var ensam
med sin kropp, och eftersom han på något sjukt sätt var sin kropp betydde det att han var
fullkomligt ensam.

Han saknade Jonathan. Lustigt nog kändes hans förestående resa som ett värre svek mot
Jonathan än mot Connie. Trots fnurrorna under deras första Thanksgiving hade de blivit bästa
vänner de senaste två åren, och det var inte förrän de senaste månaderna, som inleddes med
Joeys avtal med Kenny Bartles och kulminerade med att Jonathan kom på hans reseplaner med
Jenna, som det hade skurit sig mellan dem. Fram till dess hade Joey, tid efter annan, blivit glatt
överraskad av tecknen på hur uppriktigt fäst vid honom Jonathan var. Fäst vid hela hans person,
inte bara de sidor som han fann för gott att förevisa omvärlden som varande en någorlunda hip
UVA-student. Den största och trevligaste överraskningen hade varit att märka hur mycket
Jonathan gillade Connie. Man kunde faktiskt påstå att utan Jonathans godkännande av deras
förening skulle Joey inte gått så långt som att gifta sig med henne.

Bortsett från sina favoritporrsajter, som i sig själva var rörande menlösa jämfört med dem som
Joey använde sig av i nödens stund, hade Jonathan inget sexliv. I och för sig var han ju lite fläng,
jodå, men det fanns snubbar som var mycket flängare än han som fick ihop det med någon. Han
var helt enkelt obotligt bortkommen med tjejer, så bortkommen att han inte verkade
intresserad, och Connie, när han äntligen träffade henne, visade sig vara just den flicka han
kunde slappna av och vara sig själv tillsammans med. Förvisso hjälpte det till att hon var så
komplett och uteslutande uppslukad av Joey och därmed befriade Jonathan från pressen att
försöka imponera på henne eller bekymra sig för att hon skulle vilja ha något av honom. Connie
betedde sig som en storasyster mot honom, en mycket snällare och mer intresserad storasyster
än vad Jenna var. Medan Joey pluggade eller satt i disken på biblioteket spelade hon tv-spel
med Jonathan i timmar, och skrattade obekymrat åt sina egna missar och lyssnade lite lagom
lojt när han förklarade alla finesser. Jonathan som annars var fixerad vid sin säng och sin
särskilda barndomskudde och sitt behov av nio timmars sömn per natt lämnade taktfullt deras
rum på studenthemmet innan Joey ens hade bett om att få vara ostörd en stund. När Connie
hade åkt hem till St. Paul igen hade Jonathan sagt att han tyckte att Joeys flickvän var helt
fantastisk, extremt sexig och ändå så lätt att umgås med, och det gjorde Joey för första gången
stolt över henne. Han slutade tänka på henne som en svaghet han hade, ett problem som
måste lösas så fort tillfälle gavs, och mer som en flickvän vars existens han inte hade något
emot att röja för sina övriga vänner. Vilket i sin tur gjorde honom ännu mer förbannad för sin
mors maskerade men orubbliga illvilja.

"En fråga, Joey", sa hans mor i telefon, någon gång under de veckor då han och Connie var
husvakt åt hans moster Abigail. "Tillåter du en fråga?"
"Beror på", sa Joey.

"Bråkar du och Connie någon gång?"

"Ånej mamma, jag tänker inte prata om den saken."

"Du skulle kunna vara nyfiken på varför det är den enda fråga jag ställer. Är du inte en gnutta
nyfiken ändå?"

"Nix."

"Det är för att ni borde bråka, och det är något som är galet om ni inte gör det."

"Och ska man gå på den definitionen så måste du och pappa göra allt rätt."

"Ha ha ha! Det var verkligen vansinnigt roligt sagt, Joey."

"Varför måste jag bråka? Folk bråkar när de inte kan komma överens."

"Nej, folk bråkar när de älskar varandra men ändå är riktiga helgjutna personer som lever i
verkligheten. Jag menar förstås inte att det är bra att bråka ständigt och jämt."

"Nej, bara precis lagom. Jag fattar."

"Om ni aldrig bråkar borde du fråga dig själv varför, säger jag bara. Fråga dig själv var fantasin
hör hemma."

"Nej, mamma. Tyvärr. Jag tänker inte prata om detta."

"Eller snarare hos vem den hör hemma, om du förstår vad jag menar."

"Jag varnar dig, jag lägger på nu och sedan kommer jag inte att ringa på ett år."

"Vilka verkliga behov som blir bortglömda."

"Mamma!"

"Ja ja, det var min enda fråga, och nu har jag ställt den och jag ska inte fråga mer."

Trots att Pattys lyckonivåer inte var mycket att skryta med envisades hon med att överföra sitt
eget livs normer på Joey. Hon trodde förmodligen att hon försökte skydda honom, men det
enda han hörde var negativitetens taktslag. Hon var särskilt "bekymrad" över Connies avsaknad
av vänner förutom honom själv. Hon hade en gång som exempel anfört sin egen galna väninna
från college, Eliza, som hade haft noll vänner förutom henne, och vilket varningstecken det
borde ha varit. Joey hade svarat att Connie visst hade vänner och när hans mor ville få honom
att säga namnen på dem vägrade han högljutt att dryfta saker som hon inte visste någonting
om. Connie hade faktiskt några gamla skolkamrater, åtminstone två tre stycken, men när hon
talade om dem var det mest för att kommentera deras ytlighet eller jämföra deras intelligens
med Joeys till deras nackdel, och han kunde aldrig hålla reda på vad de hette. Följaktligen hade
hans mor träffat rätt på en öm punkt. Och hon var inte så dum att hon högg två gånger i ett
redan öppet sår, men antingen var hon världens skickligaste expert på att antyda eller så hade
Joey världens känsligaste öra för insinuationer. Hon behövde inte mer än nämna ett
förestående besök av sin gamla lagkamrat Cathy Schmidt förrän Joey hörde en oberättigad
kritik mot Connie. Om han pressade henne tog hon till stora psykologsläggan och bad honom
att undersöka varför ämnet väckte sådana känslor hos honom. Det enda motangrepp som
verkligen skulle fått tyst på henne – att fråga hur många vänner hon hade skaffat sig sedan hon
gick ut college (svar: inga) – var det enda han inte kunde förmå sig till. Hon satt, i alla deras
ordväxlingar, med det orättvisa slutgiltiga övertaget att vara ömkansvärd i hans ögon.

Connie hyste ingen motsvarande antipati mot Patty. Hon hade all rätt att beklaga sig, men det
gjorde hon aldrig, och det gjorde det obefogade med mammas egen antipati så mycket mer
stötande. Som liten flicka hade Connie på eget initiativ, utan någon uppmaning från Carol, gett
hans mamma hemgjorda gratulationskort på födelsedagen. Mamma hade kvittrat åt de där
korten vartenda år ända tills Connie och han började ha sex. Connie hade fortsatt att göra sina
gratulationskort efter det, och Joey som då fortfarande bodde i St. Paul hade sett sin mamma
öppna ett, kasta en blick på hälsningen med stenhård min och slänga det ifrån sig som om det
vore skräpreklam. På senare tid hade Connie dessutom skickat henne små
födelsedagspresenter – örhängen ett år, choklad ett annat – för vilka hon fick tackkort som var
lika stelt opersonliga som ett besked från skattemyndigheten. Connie gjorde allt som stod i
hennes makt för att hans mor skulle tycka om henne igen, utom det enda som kunde ha hjälpt,
nämligen att hon slutade umgås med Joey. Hon var renhjärtad och hans mor spottade på
henne. Det oförtjänta med detta var en annan orsak till att han hade gift sig med henne.

Den orättvisan hade också, mer indirekt, gjort att republikanerna blivit mer lockande för
honom. Hans mamma hade en snobbig inställning till Carol och Blake och såg ner på Connie
enkom för att hon bodde i samma hus som de. Hon tog för givet att alla rättänkande
människor, Joey inbegripen, hade samma uppfattning om den smak och de åsikter som var
typiska för vita människor från mindre privilegierade miljöer än hennes egen. Det Joey gillade
med republikanerna var att de inte ringaktade människor som liberala demokrater gjorde. De
hatade de liberala, visst, men bara för att de liberala hade hatat dem först. De var kort sagt
urless på den sortens okritiserade nedlåtenhet som hans mamma visade medlemmarna av
familjen Monaghan. Under de senaste två åren hade Joey långsamt bytt plats med Jonathan i
deras politiska diskussioner, i synnerhet när det gällde Irak. Joey hade blivit övertygad om att
en invasion var nödvändig för att trygga USA:s petropolitiska intressen och oskadliggöra
Saddams massförstörelsevapen, medan Jonathan som hade fixat feta sommarpraktikjobb först
på The Hill och därefter på Washington Post – WaPo för de invigda – och som hoppades på en
karriär som politisk skribent, hade blivit ännu mer misstrogen mot folk som Feith och Wolfowitz
och Perle och Chalabi som propagerade för kriget. Båda hade roats av att vända på sina
förväntade roller och bli de politiska utlöparna i respektive familj, med Joey som lät alltmer som
Jonathans far och Jonathan alltmer som Joeys. Ju längre Joey framhärdade med att ta Connies
parti och försvara henne mot sin mammas snobbism, desto mer hemmastadd kände han sig i
partiet för arga antisnobbar.

Och varför hade han hållit fast vid Connie? Det enda logiska svaret var att han älskade henne.
Han hade haft sina chanser att bli av med henne – han hade förvisso med avsikt skapat några av
dem – men gång på gång hade han i det avgörande ögonblicket valt att inte ta dem. Det första
riktiga tillfället var när han började på college. Nästa chans fick han ett år senare, när Connie
flyttade efter honom till östkusten och började på Morton College i Morton's Glen, Virginia.
Den förflyttningen placerade henne visserligen inom bekvämt köravstånd från Charlottesville i
Jonathans Land Cruiser (som Jonathan lät Joey låna eftersom han uppskattade Connie) men den
ledde också in henne på en väg mot att bli en vanlig collegestudent, mot att utveckla ett
självständigt liv. Efter hans andra besök på Morton, som de mest ägnade åt att smita från
Connies koreanska rumskamrat, föreslog Joey att de för hennes egen skull (eftersom det inte
verkade som om hon trivdes särskilt bra på college) på nytt skulle bryta beroendet de hade av
varandra och klippa av all kommunikation ett tag. Hans förslag var inte odelat försåtligt; han
uteslöt inte helt att de hade en framtid tillsammans. Men han hade lagt ner mycket tid på att
lyssna på Jenna och hoppades få tillbringa vinterlovet med henne och Jonathan i McLean. När
Connie till slut fick nys om hans planer, ett par veckor före jul, frågade han om hon inte ville åka
hem till St. Paul och träffa sina vänner och sin familj (d.v.s. så som en normal nybörjare på
college skulle vilja). "Nej", sa hon, "jag vill vara med dig." Sporrad av tanken på Jenna, och stärkt
av ett ovanligt tillfredsställande hemsläp som hade ramlat i hans knä nyligen på en snofsigare
fest, körde han den hårda stilen mot Connie som följaktligen grät så våldsamt i telefon att hon
fick hicka. Hon sa att hon aldrig mer ville åka hem, inte ens sova en natt till någonsin i samma
hus som Carol och småungarna. Men Joey fick henne till det ändå. Och trots att han knappt
hade någon kontakt med Jenna under hela julhelgen – först åkte hon skidor, sedan var hon i
New York med Nick – höll han fast vid sin sortistrategi fram till den kväll i början av februari när
Carol ringde och meddelade att Connie hade hoppat av Morton och var hemma på Barrier
Street igen, deppigare än någonsin.

Connie hade tydligen klarat två decemberprov med toppresultat men helt enkelt uteblivit från
de två andra, och det rådde en infekterad stämning mellan henne och rumskamraten som
lyssnade på Backstreet Boys så högt att den diskant som läckte från hörlurarna skulle ha gjort
vem som helst vansinnig, som hade sin tv på hela dagen inställd på en shoppingkanal, som
pikade Connie för hennes "malliga" pojkvän och ville att hon skulle föreställa sig alla malliga
horor som han knullade bakom ryggen på henne, och som spred stank omkring sig med sina
hemska inläggningar. Connie hade återvänt till skolan i januari på en sista prövotid, men där
blev hon mest liggande i sängen och till slut ingrep studenthälsan på campus och skickade hem
henne. Allt detta rapporterade Carol för Joey med saklig oro och en välbehövlig avsaknad av
förebråelser.

Att han hade försuttit den här senaste fina chansen att bli av med Connie (som inte längre
kunde låtsas att hennes depression bara var något som Carol hittade på) hade i viss mån att
göra med det bittra besked han nyligen fått att Jenna "liksom" hade förlovat sig med Nick, men
bara i viss mån. Joey var tillräckligt insatt för att akta sig för svårartad psykisk sjukdom men
ändå kände han att om han från sin lista över tänkbara alternativ avförde varenda lovande
flicka i collegeålder med någon erfarenhet av depression skulle listan han fick kvar bli
synnerligen kort. Och Connie hade anledning att känna sig deprimerad: flickan hon delade rum
med var outhärdlig och hon hade hållit på att avlida av ensamhet. När Carol lät henne ta över
luren sa hon ordet "förlåt" minst hundra gånger. Förlåt för att hon gjorde Joey besviken, förlåt
för att hon inte var starkare, förlåt för att hon störde honom i studierna, förlåt för att hon hade
använt sina skolavgiftspengar till ingen nytta, förlåt för att hon var en börda för Carol, förlåt för
att hon var en börda för alla människor, förlåt för att det var så trist att prata med henne. Trots
(eller just därför) att hon var för sänkt för att be honom om någonting – till slut verkade hon
halvt om halvt villig att släppa taget om honom – sa han att han hade fått en massa cash av
morsan och skulle ta ett flyg dit och hälsa på henne. Ju mer hon sa att han inte behövde det,
desto säkrare blev han på att han gjorde det. Den vecka som han sedan tillbringade på Barrier
Street hade varit den första riktigt vuxna veckan i hans liv. Han satt med Blake i ateljén vars
dimensioner var blygsammare än han mindes dem, och tittade på Fox News' rapportering från
attacken mot Bagdad och kände hur hans gamla vrede över elfte september började ge med
sig. Nationen hade äntligen börjat gå vidare, äntligen tagit historien i sina egna händer igen, och
det var på något sätt helt i linje med den aktning och tacksamhet som Blake och Carol visade
honom. Han undfägnade Blake med anekdoter från tankesmedjan, nappatagen han hade haft
med nyhetskändisar, de efter-invasionenplaner som han var delaktig i. Huset var litet och han
var stor i det. Han lärde sig hur man höll en baby och hur man vickade på en nappflaska. Connie
var blek och skrämmande underviktig, armarna lika magra och buken lika konkav som när hon
var fjorton och han rörde vid hennes kropp för första gången. Han låg och höll om henne på
natten och försökte egga upp henne, jobbade hårt för att penetrera hennes tankspriddhets
tjocka känsloskal, åtminstone så pass att det kändes okej att ha sex med henne. Medicinen hon
gick på nu hade inte fått effekt än, och han blev nästan glad när han förstod hur sjuk hon var;
det skänkte honom ett allvar och en mening. Hon upprepade om och om igen att hon hade
gjort honom besviken, men han tyckte nästan att det var tvärtom. Som om en ny och mer
vuxen kärleksbubbla hade uppenbarat sig: som om det fortfarande inte fanns någon ände på
inre dörrar de kunde öppna. Genom fönstret i hennes rum kunde han se huset där han själv
hade vuxit upp, ett hus som nu beboddes av svarta som Carol ansåg var snorkiga och höll sig på
sin kant, med sina inramade doktorsdiplom på en vägg i matsalen. ("I matsalen", underströk
Carol, "där alla kan se dem, till och med från gatan.") Joey tyckte det var skönt att upptäcka att
åsynen av hans barndomshem inte berörde honom nämnvärt. Så länge han kunde minnas hade
han velat växa ur det och nu verkade det som om han faktiskt hade gjort det. Han kom dithän
att han en kväll ringde sin mamma och avslöjade hela historien.

"Okej", sa hon. "Jag förstår. Tydligen har jag inte varit riktigt uppdaterad här. Du säger alltså att
Connie gick på college därborta?"

"Precis. Men det var en jobbig tjej hon delade rum med och hon blev deprimerad."

"Jaha, det var ju snällt av dig att inviga mig, nu när det hela tryggt ligger bakom er."

"Du gjorde det inte direkt lätt för mig att berätta hur jag har det med henne."

"Nej visst, det är klart det är jag som är skurken. Sur och elak som jag är. Tydligen är det så du
uppfattar det."

"Det finns kanske en orsak till att jag uppfattar det så. Har du funderat på det?"

"Jag hade intrycket att du var fri och utan förpliktelser. Collegetiden varar ju inte så länge, Joey.
Jag band mig när jag var ung och missade en massa erfarenheter som troligen hade varit nyttiga
för mig att göra. Fast jag var kanske inte lika mogen som du."

"Precis", sa han och kände sig orubblig och faktiskt mogen. "Kanske det."

"Jag skulle bara vilja påpeka att du faktiskt ljög för mig på sätt och vis, när det nu var, för två
månader sedan, när jag frågade om du hade hört något från Connie. Och liksom att ljuga, det
kanske inte är det mognaste man kan hålla på med."

"Din fråga var inte vänligt menad."

"Ditt svar var inte ärligt! Inte för att du nödvändigtvis är skyldig att vara ärlig mot mig, men vi
kan väl ändå säga som det är nu."

"Det var jul. Jag sa att jag trodde att hon var i St. Paul."

"Ja just det. Och jag vill inte göra sak av detta, men när en person säger 'jag tror' får man lätt för
sig att han inte är säker. Du låtsades att du inte visste något som du visste mycket väl."

"Jag sa var jag trodde att hon befann sig. Men hon hade kunnat vara i Wisconsin eller var som
helst."

"Ja visst, och hälsat på någon av alla sina nära vänner."

"Men gud!" sa han. "Du har sannerligen ingen annan att skylla på än dig själv."

"Missförstå mig rätt", sa hon. "Jag tycker att det är mycket hedervärt att du är hos henne nu,
och jag menar det på allvar. Det bådar gott för din del. Jag är stolt över att du vill ta hand om
någon som är viktig för dig. Jag har en viss erfarenhet om depression själv och jag vet att det
inte är någon dans på rosor, tro mig. Tar Connie någonting mot det?"

"Ja, Cipramil."

"Ja, jag hoppas att det funkar för henne. Pillerna jag fick funkade inte så bra för mig."

"Har du tagit antidepressiva? När då?"

"Inte så länge sedan."

"Herregud, det hade jag ingen aning om."

"Det är för att när jag säger att jag vill att du ska vara fri och utan förpliktelser då menar jag det
verkligen. Jag ville inte att du skulle oroa dig för mig."

"Men för sjutton, du kunde åtminstone talat om det."

"Det var hur som helst bara ett par månader. Jag var en allt annat än exemplarisk patient."

"Man måste ha lite tålamod med sådana där mediciner", sa han.

"Precis, det var vad alla sa. Särskilt pappa som på sätt och vis kämpade vid min sida. Han tyckte
det var väldigt tråkigt att den där behagliga tiden fick ett sådant abrupt slut. Men jag var
tacksam för att jag fick hjärnan tillbaka, sådan den nu är."

"Verkligen sorgligt att höra."

"Jo, jag vet. Om du hade berättat allt det här om Connie för tre månader sedan hade jag svarat:
Tralala! Nu får du stå ut med att jag känner saker igen."

"Jag menade att det är sorgligt att du mår dåligt."

"Tack, lilla gubben. Jag ber om ursäkt för mina känslor."

Det må vara att depression till synes hade blivit allmänt utbredd på senare tid, men Joey tyckte
ändå att det var en smula oroväckande att de två kvinnor som älskade honom mest båda rent
objektivt led av det. Var det bara en slump? Eller hade han de facto en aktivt skadlig effekt på
kvinnors psykiska hälsa? I Connies fall, kom han fram till, var sanningen den att hennes
depression var en aspekt av just den intensitet som han alltid hade älskat hos henne. Den sista
kvällen i St. Paul, innan han skulle åka tillbaka till Virginia, satt han och såg på när hon borrade
in fingertopparna i skallen som om hon hoppades kunna utvinna överflödiga känslor ur hjärnan.
Hon sa att orsaken till att hon hade gråtit och gråtit, av allt att döma helt opåkallat, var att till
och med den allra minsta dumma tanke var så påfrestande, och att det var bara dumma tankar,
aldrig bra tankar, som dök upp i huvudet. Hon tänkte på att hon hade tappat bort en
baseballmössa med UVA-loggan på som han hade gett henne en gång; att hon hade våndats så
mycket över rumskamraten att hon hade glömt att fråga honom, när han kom på sitt andra
besök till Morton, vilket betyg han hade fått på sitt specialarbete i Amerikansk historia; att
Carol en gång hade sagt att pojkar skulle tycka mer om henne om hon log lite oftare; hur den
ena tvillingbebihalvsystern Sabrina hade börjat gallskrika första gången hon lyfte upp henne; att
hon hade varit så dum att hon erkände för Joeys mamma att hon for till New York för att träffa
honom; att hon hade varit så vidrig och blodat ner allting sista kvällen innan han åkte till
college; att hon hade skrivit så hopplösa saker på vykorten hon skickade till Jessica för att
försöka bli vän med hans syster igen, att Jessica aldrig hade svarat på dem och så vidare och så
vidare. Hon var vilse i en mörk skog av ånger och självförakt där minsta träd antog monstruösa
proportioner. Joey hade själv aldrig varit i någon sådan skog men drogs oförklarligt till dem i
henne. Det rentav tände honom att hon började gråta när han bemödade sig om att knulla
henne till avsked, åtminstone innan gråten övergick i ett fäktande och krängande och ylande
själväckel. Hennes ångest verkade balansera på gränsen till elakartad, nära släkt med självmord,
och han var vaken halva natten den gången och försökte övertala henne att släppa att hon
kände sig så hemsk för att hon kände sig så hemsk att hon inte kunde ge honom det han ville
ha. Det gick runt runt och det var påfrestande och outhärdligt och ändå, när han satt på flyget
tillbaka österut följande eftermiddag, slog det honom att han kanske borde vara orolig för hur
medicinen kunde påverka henne när den väl fick effekt. Han funderade på vad hans mamma
hade sagt om att antidepressiva dödade känslor: en Connie utan ett hav av känslor var en
Connie han inte kände och anade att han inte ville ha.

Samtidigt var nationen i krig, men det var ett konstigt slags krig där alla stupade, inom en viss
felmarginal, hörde till motståndarsidan. Joey gladde sig åt att erövringen av Irak i alla delar blev
den barnlek han hade förväntat sig att den skulle vara, och Kenny Bartles skickade honom
upprymda mejl om vikten av att få fart på sitt brödföretag ögonaböj. (Joey måste hela tiden
förklara att han fortfarande var student på college och inte kunde börja jobba förrän efter
slutproven.)

Jonathan däremot var beskare än någonsin. Han var till exempel helt manisk beträffande de
irakiska antikviteterna som plundrare hade stulit från nationalmuseet.

"Det var ett enda litet misstag", sa Joey. "Ibland skiter det sig, liksom? Du vill bara inte erkänna
att det rullar på bra."

"Jag ska erkänna det när de hittar plutoniumet och missilerna som är doppade i smittkoppor",
sa Jonathan. "Vilket de inte kommer att göra, eftersom det bara är blaj, fabricerat blajblaj
alltihop eftersom de som startade hela cirkusen är inkompetenta pajasar."

"Öh du, alla vet att de har massförstörelsevapen, WMD som de helst säger. Till och med New
Yorker vet det. Mamma sa att pappa vill säga upp prenumerationen, så förbannad är han. Min
farsa, vår stora expert på utrikespolitik."

"Hur mycket satsar du på att din pappa har rätt?"

"Inte vet jag. Hundra dollar?"

"Taget!" sa Jonathan och sträckte fram handen. "Hundra dollar på att de inte hittar några vapen
före nyår."

Joey tog handen och övergick sedan till att oroa sig för att Jonathan skulle få rätt beträffande
WMD. Inte för att han brydde sig om hundra dollar; han skulle snart tjäna 8K i månaden hos
Kenny Bartles. Men Jonathan som knarkade politiska nyheter verkade så bombsäker på sin sak
att Joey undrade om han på något sätt hade missat själva poängen under sina förehavanden
med cheferna på tankesmedjan och med Kenny Bartles: inte hade uppfångat deras blinkningar
eller ironiska tonfall när de talade om argument bortom sina personliga eller företagsmässiga
vinstintressen av att invadera Irak. Som Joey såg det hade tankesmedjan faktiskt ett
hemlighållet motiv för att stödja invasionen: nämligen att skydda Israel, som till skillnad mot
USA låg inom träffavstånd till och med för de urkassa missiler som Saddams forskare kunde
plocka ihop. Men han hade trott att åtminstone de neokonservativa menade allvar när de sa att
de var oroliga för Israels säkerhet. Nu när mars redan gick över i april viftade de med händerna
och höll på som om det inte ens spelade någon roll om några massförstörelsevapen kom i
dagen; som om det irakiska folkets frihet var viktigaste frågan. Och Joey, vars eget intresse för
kriget i första hand var av ekonomisk art, men som hade sökt moraliskt stöd hos tanken att
klokare hjärnor än hans hade ädlare motiv, började få en känsla av att han hade blivit blåst. Det
minskade inte hans iver att håva in vinsten, men visst kände han sig lumpnare av den
anledningen.

I sitt solkade sinnestillstånd tyckte han det var lättare att prata med Jenna om sina planer för
sommaren. Förutom allt annat var Jonathan svartsjuk på Kenny Bartles (han blev skitsur så fort
han hörde att Joey pratade med Kenny i telefon) medan Jenna för sin del fick dollartecken i
ögonen och tveklöst röstade på att han skulle gå över lik för sina klipp. "Jag kommer kanske och
hälsar på dig i Washington i sommar", sa hon. "Jag kommer ner från New York så kan du bjuda
ut mig på middag för att fira min förlovning."

"Varför inte", sa han. "Det låter som en skojig kväll."

"Jag måste varna dig för att jag har mycket dyra krav på restauranger."

"Vad säger Nick om att jag bjuder ut dig på middag?"

"Ett hål mindre i hans plånbok bara. Han skulle aldrig komma på tanken att känna sig hotad av
dig. Men vad kommer din flickvän att tycka?"

"Hon är inte svartsjuk av sig."

"Nej precis, svartsjuka är så missklädsamt, ha ha."

"Det hon inte vet har hon inte ont av."

"Nej, och det är ju rätt mycket hon inte vet eller hur? Hur många små snedsprång är det du har
unnat dig nu?"

"Fem."

"Oj, det är fyra fler än Nick skulle komma undan med innan jag skar tasken av honom."

"Men om du inte visste något om det skulle det inte göra dig något, eller?"

"Jag skulle veta om det, lita på det", sa Jenna. "Det är skillnaden mellan mig och din flickvän. Jag
är svartsjuk av mig. Jag blir fan spanska inkvisitionen om man försöker strula bakom ryggen på
mig på ett eller annat sätt. Här ges ingen pardon."

Det var intressant att höra, eftersom det var Jenna som förra hösten hade uppmanat honom att
ta vara på alla chanser till engångssex som kom i hans väg i skolan, och det var Jenna som han
hade inbillat sig att han bevisade något för genom att göra just det. Hon hade gett honom
lektioner i konsten att i matsalen inte ens hälsa på en flicka ur vars säng han hade kravlat fyra
timmar tidigare. "Var inte så sjåpig", hade hon sagt. "Hon vill att du ska ignorera henne. Du
vinner inga pluspoäng på att inte göra det. Du måste låtsas som om du aldrig har sett henne
förr i hela ditt liv. Det sista tjejer vill är att du går omkring och dreglar eller beter dig som om du
har dåligt samvete. De sitter där och ber till Gud att du inte ska skämma ut dem." Hon hade
säkert talat av egen erfarenhet, men han hade inte riktigt trott på henne förrän första gången
han prövade det. Hans liv hade blivit så mycket enklare efter det. Även om han var så pass
omtänksam att han inte nämnde något om sina små eskapader för Connie trodde han
fortfarande att hon inte skulle bry sig så värst mycket om det. (Den person han verkligen måste
lägga sig vinn om att dölja det för var Jonathan som hade Arthurinspirerade idéer om en
chevaleresk resning och ursinnigt hade kastat sig över Joey, som om han vore Connies storebror
eller ädle beskyddare, när ryktet om ett hemsläp hade sipprat fram till honom. Joey hade svurit
på att inte ens ett blixtlås hade dragits ner, men den valsen var för absurd för att inte
hånskrattas åt, och Jonathan hade kallat honom för kukhuvud och lögnare, som inte var värd en
flicka som Connie.) Nu kände han det som om Jenna, med sina vacklande trohetsnormer hade
blåst honom nästan på samma sätt som hans chefer på tankesmedjan. Hon hade gjort samma
sak på kul, som en elakhet mot Connie, som krigshetsarna hade gjort för snöd vinning. Men det
påverkade inte hans lust att bjuda henne på en storslagen middag eller att dra ihop pengarna
till den på RISEN.

Han satt ensam på RISEN:s spartanska enrumskontor i Alexandria och skrev om Kennys röriga
fax från Bagdad till övertygande rapporter om det omdömesgilla användandet av skattemedel
på att omskola Saddamsubventionerade bagare till entreprenörer sponsrade av Koalitionens
provisoriska myndighet. Han utgick från sina fallstudier av Breadmasters och Hot & Crusty-
kedjorna, som han hade skrivit förra sommaren, när han upprättade en stilig mall för affärsplan
som de blivande företagarna kunde följa. Han utvecklade ett tvåårsupplägg på att höja
brödpriset upp i marknadsvärdets härad, med det vanliga irakiska pitabrödet khubz som
lockvara och dyra bakverk och snyggt skyltade kaffedrycker som vinstmaskiner för att
Koalitionens stödåtgärder skulle kunna fasas ut under år 2005 utan att det tände gnistan till
bröduppror. Allt han gjorde var halvdant och oftast rent svammel. Han hade inte den blekaste
aning om hur en butik i Basra såg ut; han befarade exempelvis att Breadmasterkedjans typ av
skyltfönster, med kylda planglas för bakverken, inte skulle klara sig så bra i en stad präglad av
bilbomber och fyrtiogradig sommarhetta. Men den moderna kommersens fagra tal var ett
språk som han till sin glädje märkte att han behärskade flytande, och Kenny försäkrade att det
enda som spelade roll var att ge sken av storskaliga satsningar och omedelbara resultat. "Få det
att se bra ut i går", sa Kenny, "och sedan gör vi vårt bästa här ute på fältet för att komma ifatt
verkligheten. Jerry vill etablera en fri marknad på nolltid och det är det vi måste leverera."
("Jerry" var Paul Bremer, högsta hönset i Bagdad som Kenny kanske inte ens hade träffat,
sådant visste man aldrig.) Medan Joey slöade bort tiden på kontoret, särskilt på helgerna,
chattade han med skolkompisar som slet på oavlönade praktikplatser eller vände hamburgare i
sina hemstäder och öste avundsjuka och gratulationer över honom för att han hade snott åt sig
det grymmaste sommarjobbet typ någonsin. Han kände det som om hans livsprocess, som hade
knuffats ur kurs efter elfte september, nu till fullo hade återtagit sin sensationellt
uppåtsträvande bana.

Ett tag var det enda som skuggade hans tillfredsställelse med livet att Jenna gång på gång sköt
upp sitt besök till Washington. Ett återkommande tema för deras samtal var hennes oro för att
hon inte hade sått tillräckligt mycket vildhavre innan hon lovade Nick sin trohet. ("Jag är inte så
säker på att det räknas att man har slampat runt ett år på Duke", sa hon.) I den där oron kunde
Joey höra chansen susa, och han blev förvirrad när hon trots den allt mer ohöljda flirten i
telefon, två gånger om ställde in sina planer på att komma och hälsa på honom, och ännu mer
förvirrad när han av Jonathan fick veta att hon hade varit hemma hos sina föräldrar i McLean
utan att tala om det för honom.

Sedan hände det sig att han, när han var hemma över fjärde juli och hälsade på bara för att vara
hygglig, värdigades berätta mer ingående om sitt jobb på RISEN för sin far, i hopp om att kunna
imponera på honom med storleken på sin lön och omfattningen på sitt ansvarsområde; och
fadern mer eller mindre försköt honom där och då. Dittills, så länge han kunde minnas, hade
förhållandet mellan dem i allt väsentligt varit ett dödläge, en låsning mellan två viljor. Men nu
nöjde sig inte hans pappa längre med att avfärda honom med en uppsträckning för hans
känslokyla och arrogans. Nu stod han och röt att Joey fick honom att må illa, att han blev direkt
fysiskt sjuk av att ha fått en son som var så självisk och tanklös att han var beredd att spela
under täcket med odjur som vandaliserade ett helt land enbart i syfte att berika sig själva. I
stället för att försvara honom lade mamma benen på ryggen: upp på övervåningen, till sitt lilla
rum. Han visste att hon skulle ringa honom morgonen därpå och försöka släta över alltihop, och
slå i honom en massa dynga om att pappa bara blev arg för att han älskade honom. Men hon
var för feg för att stanna kvar och höra på och själv kunde han inte göra annat än att stå med
korslagda armar pressade mot kroppen och ansiktet stelnat till en mask och skaka på huvudet
och om och om igen säga till sin far att han inte skulle kritisera saker han inte förstod sig på.

"Vad skulle det vara? Vad är det jag inte förstår?" sa Walter. "Det här kriget handlar om politik
och profit. Så enkelt är det!"

"Bara för att du inte gillar andras politik", sa Joey, "betyder inte det att allt de gör är fel. Du vill
påskina att allt de gör är av ondo, du hoppas att de ska misslyckas med allting, för att du hatar
deras politik. Du vill inte ens höra om de bra saker som är i görningen."

"Det finns inga bra saker i görningen."

"Nej nej. Världen är svart och vit. Vi är bara onda och du är bara god."

"Tror du alltså att det går till så här i världen att dina jämnåriga i Mellanöstern får skallen och
benen bortsprängda för att du ska kunna tjäna massvis med pengar? Är det den perfekta
världen du lever i?"

"Självklart inte, pappa. Kan du inte sluta vara dum i huvudet ett litet tag? Folk blir dödade där
borta för att deras ekonomi är helt jävla körd. Vi försöker styra upp deras ekonomi, fattar du?"

"Du ska inte tjäna åttatusen dollar i månaden", sa Walter. "Jag vet att du tycker att du är
otroligt skärpt, men det är något galet med en värld där outbildade nittonåringar kan ha sådana
inkomster. Ditt jobb stinker av korruption. Du luktar fruktansvärt illa."

"För helvete, pappa. Som om jag bryr mig."

"Jag vill inte ens veta vad du sysslar med längre. Det är för motbjudande. Berätta för mamma
om du vill, men var snäll och håll mig utanför."

Joey log ihärdigt för att inte brista i gråt. Den smärta han upplevde kändes strukturell, som om
han och hans pappa hade valt sina respektive ståndpunkter uteslutande för att kunna hata den
andre, och enda vägen ut ur det var frigörelse. Att inte berätta ett dugg för sin far, aldrig träffa
honom mer om det inte var absolut nödvändigt, passade honom bra också. Han var inte ens
arg, han ville bara lägga smärtan bakom sig. Han tog en taxi hem till sin möblerade enrummare,
som mamma hade hjälpt honom att hyra, och skickade sms till både Connie och Jenna. Connie
hade tydligen gått och lagt sig tidigt, men Jenna ringde tillbaka vid midnatt. Hon var visserligen
inte världens bästa på att lyssna, men hon uppsnappade kontentan av hans jävliga nationaldag,
åtminstone tillräckligt för att trösta honom med att världen inte var rättvis och aldrig skulle bli
rättvis, att det alltid skulle finnas givna vinnare och givna förlorare, och att hon för sin egen del,
i det tragiskt inskränkta liv som hade förunnats henne, föredrog att vara vinnare och omge sig
med vinnare. När han då frågade henne rent ut varför hon inte hade ringt honom från McLean
sa hon att hon inte hade trott att det skulle vara "säkert" att gå ut och äta med honom.

"Varför skulle inte det ha varit säkert?"

"Du är liksom en dålig vana jag har", sa hon. "Jag måste hålla den i schack. Måste tänka på
guldstjärnan."

"Det låter inte som om du och guldstjärnan har särskilt kul ihop."

"Guldstjärnan har fullt upp med att försöka knipa jobbet från sin chef. Det är vad de sysslar med
i den där världen, de försöker äta varandra levande. Det är förvånansvärt accepterat. Men
också enormt tidskrävande verkar det som. En flicka vill gärna bli utbjuden någon gång då och
då, särskilt när det är första sommaren efter college."

"Det är ju därför du måste komma hit", sa han. "Jag skulle tveklöst bjuda ut dig."

"Tror jag säkert. Men min chef har jobb i The Hamptons dygnet runt tre veckor framåt. Mina
tjänster som pärmbärare är oundgängliga. Jättesynd att du själv måste jobba så mycket, annars
kunde jag försöka smussla in dig i något sammanhang."

Han hade tappat räkningen på alla nästandejter och halvlöften som hon hade lockat med sedan
de började umgås. Ingenting av allt kul hon pratade om blev egentligen av, och han kunde inte
riktigt komma på varför hon tyckte det var värt att fortsätta prata om det. Ibland tänkte han att
det hade något att göra med att hon tävlade med sin bror. Eller så berodde det på att Joey var
jude och därmed tog pluspoäng hos hennes far som var den enda person hon aldrig var spydig
mot. Eller så var hon fascinerad av hans förhållande med Connie och roades som en drottning
av de små pärlor med privat info som han strödde vid hennes fötter. Eller så hade hon på allvar
fastnat för honom och ville se hurdan han skulle bli när han var äldre och hur mycket pengar
han skulle kunna tjäna. Eller kanske alltihop på en gång. Jonathan hade ingen
insidesinformation att komma med utom den att hans syster var trubbel, ett miffo från
Skämsplaneten, med ett etiskt samvete lika utvecklat som hos en tvättsvamp, men Joey tyckte
att han kunde skönja djupare lager i henne. Han vägrade tro att någon som förfogade över den
makt som följde med en sådan skönhet kunde vara helt renons på spännande idéer om hur den
skulle utnyttjas.

Nästa dag, när han berättade för Connie om grälet med sin pappa, fördjupade hon sig inte i
relevansen i deras respektive argument utan gick direkt på hans smärta och sa att hon var så
ledsen för hans skull. Hon hade återgått till sitt jobb som servitris och verkade beredd att vänta
hela sommaren på nästa gång de kunde träffas. Kenny Bartles hade lovat honom de två sista
veckorna i augusti som betald semester om han gick med på att arbeta varenda lördag-söndag
fram till dess, och han ville inte att Connie skulle vara där och trassla till saker och ting om
Jenna mot all förmodan kom till Washington; han trodde inte att han skulle kunna smita iväg en
kväll eller två eller tre utan att tratta i Connie de förslagna lögner som han ändå försökte
begränsa till ett minimum.

Jämnmodet med vilket hon accepterade deras uppskjutna möte tackade han Cipramil för. Men
en kväll, under en lägeskoll som han rutinmässigt ringde och gjorde medan han halsade öl i sin
lägenhet, försjönk hon i en ovanligt utdragen tystnad som bröts av att hon sa: "Älskling, det var
några saker jag måste berätta för dig." Det första var att hon hade slutat ta sin medicin. Det
andra var att orsaken till att hon hade slutat ta den var att hon numera låg med sin chef på
restaurangen och tröttnade på att det inte gick för henne. Hon bekände detta med en märkligt
förströdd ton, som om hon talade om en flicka som inte var hon, en flicka vars beteende var
beklagligt men begripligt. Chefen var gift och hade två tonåringar och bodde på Hamline
Avenue. "Jag tänkte att det var bäst att jag sa som det var", sa hon. "Jag kan sluta direkt om du
vill det."

Joey darrade i hela kroppen. Nästan rös. Det gick en kåre genom en inre dörr som han hade
trott var stängd och låst men i själva verket stod den på vid gavel; en dörr som kunde bli hans
flyktväg. "Vill du sluta med det?" sa han.

"Jag vet inte", sa hon. "Jag gillar det på sätt vis, för själva sexet, men jag har inga känslor för
honom. Jag har bara känslor för dig."

"Jaha, men gud. Jag måste nog fundera på det här ett tag."

"Jag förstår att det är hemskt av mig, Joey. Jag borde ha sagt något genast då när det hände.
Men ett tag var det så skönt att någon var intresserad av mig. Har du tänkt på hur många
gånger vi har legat med varandra sedan oktober förra året?"

"Jo, jag vet. Jag är medveten om det."

"Antingen två gånger eller noll gånger, det beror sig på om man räknar när jag var sjuk. Det är
något som inte stämmer här."

"Jag vet."

"Vi älskar varandra men vi ses aldrig. Saknar du det inte?"

"Jo."

"Har du haft sex med andra? Är det så du står ut?"

"Ja, det har jag. Ett par gånger. Men aldrig mer än en gång med någon."

"Jag var rätt säker på att du hade det, men jag ville inte fråga. Jag ville inte att du skulle tro att
jag skulle neka dig det. Och det är inte därför jag själv gjorde det. Jag gjorde det för att jag var
ensam. Jag är så ensam, Joey. Jag håller på att dö av det. Och orsaken till att jag är så ensam är
att jag älskar dig och att du inte är här. Jag hade sex med någon annan för att jag älskar dig. Jag
vet att det låter virrigt eller fjantigt, men det är dagsens sanning."

"Jag tror dig", sa han. Och det gjorde han. Men smärtan han upplevde hade liksom inte något
samband med vad han trodde eller inte trodde, vad hon skulle kunna säga nu eller inte säga.
Den stumma realiteten att hans fina Connie hade gått i säng med ett medelålders svin, att hon
hade tagit av sig jeansen och sina små trosor och upprepade gånger särat på benen, hade tagit
sin form i ord inte längre än att hon kunde yttra dem och Joey kunde höra dem innan de
återvände till stumheten och sedan kilade sig fast inne i honom, utom räckhåll för orden, som
om han hade svalt en boll av rakblad. I och för sig förstod han nog att hon inte brydde sig mer
om sitt svin till chef än vad han brydde sig om de flickor, alla fulla eller extremt fulla, mellan
vilkas parfymstinkande lakan han hade hamnat året innan, men förnuftet kunde inte lättare nå
smärtan inom honom än det att tänka Stopp! kunde hejda en skenande buss. Smärtan var helt
enkelt överväldigande. Och samtidigt var den underligt nog efterlängtad och vederkvickande, i
det att den kom med budskap om att han var levande och fångad i en berättelse som var större
än han själv.
"Älskling, säg något", sa Connie.

"När började det här?"

"Jag vet inte. Tre månader sedan."

"Jaha, ja men då kanske du bara ska fortsätta med det", sa han. "Det är väl lika bra att du kör på
och får en unge med honom och ser ifall han ordnar med ett eget hus åt dig."

Det var taskigt att anspela på Carol på det viset, men Connies enda reaktion på det var att med
kristallklar uppriktighet fråga honom: "Är det vad du vill att jag ska göra?"

"Jag vet inte vad jag vill."

"Det är inte alls vad jag vill. Jag vill vara ihop med dig."

"Ja, du säger det. Men inte hellre än att knulla med någon annan i tre månader."

Det borde ha räckt för att få henne att gråta och be om förlåtelse eller åtminstone angripa
honom i sin tur, men hon var inte som andra. "Det är sant", sa hon. "Du har all rätt att säga så.
Det är verkligen rättvist. Jag kunde ha sagt något redan första gången det hände och sedan
slutat. Men att göra det andra gången kändes inte så mycket värre än att göra det en gång. Och
sedan var det likadant med den tredje och den fjärde. Och sedan ville jag sluta med medicinen,
eftersom det verkade så fjompigt att ha sex när jag knappt kunde känna det. Och sedan fick
liksom räkneverket nollställas om man säger."

"Och nu känner du det, och det är toppen."

"Det är bättre, absolut. Du är den människa jag älskar, men nu fungerar mina nervändar igen."

"Och varför berättar du det för mig nu då? Varför inte ta fyra månader? Fyra månader är väl
inte så mycket värre än tre eller?"

"Fyra var faktiskt vad jag hade tänkt", sa hon. "Jag tänkte jag skulle säga det när jag kommer till
dig nästa månad, och vi kunde göra upp en plan för hur vi ska kunna träffas oftare så att vi kan
bli monogama igen. Det är fortfarande bara det jag vill. Men det började komma dåliga tankar
igen i går kväll och då tänkte jag att det ändå var bäst att säga som det var."

"Håller du på att bli deprimerad? Vet din läkare om att du har slutat med medicinen?"

"Hon vet, men Carol vet det inte. Carol tror tydligen att medicinen gör allting bra mellan henne
och mig. Hon tror att den ska lösa hennes problem för gott. Jag tar ett piller ur burken varje
kväll och lägger bland mina strumpor. Jag tror att hon räknar dem när jag är på jobbet."

"Fast egentligen borde du nog ta dem", sa Joey.

"Jag tänker börja igen om jag inte får träffa dig mer. Men om vi ses då vill jag känna allt. Och jag
tror inte jag behöver dem om jag får träffa dig regelbundet. Jag vet att det låter som ett hot
eller något, men det är bara så det är. Jag försöker inte påverka dig till att vilja träffa mig igen.
Jag förstår att jag har gjort något jättehemskt."

"Är du ledsen för det?"

"Jag vet att jag borde säga ja, men jag vet faktiskt inte. Är du ledsen för att du har varit med
andra?"
"Nej. Framför allt inte nu."

"Samma sak med mig, älskling. Jag är precis som du. Jag hoppas bara att du kan komma ihåg
det och låta mig få träffa dig igen."

Connies bekännelse var hans sista och bästa chans att fly fältet med rent samvete. Han kunde
hur lätt som helst kickat henne på saklig grund, om han bara hade känt sig tillräckligt arg för att
göra det. När de hade lagt på tömde han flaskan med Jack Daniel's som han i vanliga fall var
tillräckligt disciplinerad för att låta stå orörd, och sedan gick han ut och vandrade på de fuktiga
gatorna i sina trista anonyma kvarter, och njöt av sommarhettans trubbiga våld och den
vrålande kören av luftkonditioneringsaggregat som komprimerade den. I en flicka på
khakibyxorna låg en näve mynt som han tog upp och började slänga omkring sig, ett par åt
gången. Han kastade bort allihop, sin oskulds pennyslantar, sin självgodhets tiocentare och
kvartsdollar. Han måste befria sig, befria sig. Han hade ingen att prata med om sin smärta,
minst av allt sina föräldrar men inte heller Jonathan, av rädsla att förpesta sin gode väns höga
tankar om Connie, och i synnerhet inte Jenna som inte förstod sig på kärlek, och inte sina
skolkamrater – alla, utan undantag, såg flickvänner som ett meningslöst påhäng på de
glädjeämnen som de hade för avsikt att ägna de närmaste tio åren åt att utforska. Han var
fullkomligt ensam och förstod inte hur det hade gått till. Hur det kom sig att det i hans livs
centrum hade uppstått en värk som hette Connie. Han höll på att bli galen av att så exakt känna
hur hon kände, av att förstå henne alldeles för bra, av att inte kunna föreställa sig att hon
kunde leva utan honom. Varje gång han hade en chans att slita sig loss från henne svek honom
egennyttans logik, den utmanövrerades, precis som en växel som hans hjärna ständigt hoppade
ur, av deras gemensamma logik.

En vecka gick utan att hon ringde, och sedan gick en vecka till. För första gången märkte han av
att hon var äldre. Hon var tjugoett år nu, vuxen i juridisk mening, en kvinna som var spännande
och attraktiv i gifta mäns ögon. Kramad av svartsjukans hårda grepp såg han sig plötsligt som
den lyckligt lottade av dem, den lille gossen som hon överöste med sin passion. Hon antog en
vidunderligt tjusande gestalt i hans fantasi. Ibland hade han fått en diffus förnimmelse av att
deras samhörighet var speciell, förtrollad, som en saga, men inte förrän nu förstod han på allvar
hur mycket han räknade med henne. Under de första dagarna av deras ömsesidiga tystnad
lyckades han inbilla sig att han straffade henne genom att inte ringa henne, men snart började
han känna sig som den bestraffade, den som väntade på att hon, i sitt hav av känslor,
förhoppningsvis skulle hitta en droppe barmhärtighet och bryta tystnaden åt honom.

Samtidigt meddelade hans mor att hon inte skulle skicka honom fler femhundradollarcheckar.
"Tyvärr har pappa satt stopp för det", sa hon med en sorglöshet som irriterade honom. "Jag
hoppas att det åtminstone var till nytta så länge det varade." Joey blev på sätt och vis lättad
över att inte längre vara nödsakad att låta henne försörja honom som hon så gärna ville, och att
inte längre känna sig förpliktigad att i gengäld ringa till henne med jämna mellanrum; han
tyckte också att det var skönt att slippa ljuga för delstaten Virginia beträffande omfattningen på
föräldrarnas ekonomiska stöd. Men allteftersom hade han blivit rätt beroende av de månatliga
tillskotten för att få det hela att gå ihop, och nu ångrade han att han tagit taxi så många gånger
och beställt hem färdiglagat så ofta under sommaren. Han kunde inte låta bli att hata sin pappa
och känna sig sviken av sin mamma, som när det kom till kritan, trots alla klagomål över sitt
äktenskap som hon hade pådyvlat Joey, alltid tycktes underkasta sig pappas beslut förr eller
senare.

Då ringde moster Abigail och erbjöd honom att låna hennes lägenhet under andra halvan av
augusti. Sedan ett och ett halvt år tillbaka hade han stått med på Abigails mejllista för de
performanceföreställningar som hon gav på bisarrt benämnda små ställen i New York, och hon
hade ringt honom varannan, var tredje månad för att framföra en av sina självrättfärdigande
monologer. Om han tryckte på Ignorera på sin telefon lämnade hon inget meddelande utan
fortsatte helt enkelt att ringa tills han tryckte på Svara. Han fick en känsla av att hon till stor del
ägnade dagarna åt att veva runt bland alla telefonnummer hon hade tills någon äntligen
svarade, och han ville inte närmare fundera på vem mer som kunde stå på hennes att-ringa-
lista, eftersom han själv hade varit så dålig på att hålla kontakten med henne. "Jag ska ge mig
en liten present i form av en sol-och-bad-semester", sa hon. "Stackars lilla Tigger har dött i
kissecancer, förstår du, fast först fick hon en massa frrruktansvärt dyra mediciner mot
kissecancer, och nu är Piglet alldeles ensammen." Trots att Joey kände sig lite slemmig med
tanke på sin flirt med Jenna, som en del i en ny och mer allmän vämjelse inför otrohet som
sådan, tackade han ja till Abigails erbjudande. Han tänkte att om han aldrig mer hörde av
Connie skulle han kanske kunna trösta sig med att råka dyka upp i Jennas trakter och bjuda ut
henne på middag.

Och sedan ringde Kenny Bartles och berättade att han skulle sälja RISEN och kontrakten som
företaget satt på till en god vän han hade i Florida. I själva verket var de redan avyttrade. "Mike
kommer att ringa dig i morgon", sa Kenny. "Jag har sagt att han måste behålla dig till femtonde
augusti. Jag ville ändå inte ha allt tjafs med att försöka ersätta dig sedan efter det. Jag har
större och bättre grejer i pipen."

"Jaså du?" sa Joey.

"Jo absolut, LBI ska ha en park med tunga transportfordon och är beredda att lägga ut ordern
på mig. Inget jobb för morsgrisar precis, men bra mycket jäsigare deg än med brödet om du
hajar vad jag menar. Det är snabbt in, snabbt ut – inget jävla dribbel med kvartalsrapporter och
skit. Jag kommer dit med kärrorna, de skriver ut checken, punkt slut."

"Man får gratulera."

"Ja jo, det är bara det", sa Kenny. "Jag skulle faktiskt fortfarande ha nytta av dig där i D.C. Jag
letar efter en kompanjon som kan investera och hjälpa till lite med kassabristen jag står med
just nu. Och om du har lust att jobba kan du ta ut en liten lön dessutom."

"Det låter perfekt", sa Joey. "Men jag måste tillbaka till plugget och jag har inga pengar att
investera."

"Okej. Bra. Det är ditt liv. Men vad sägs om en mindre andel bara? Som jag tolkar specarna kan
polackernas Pladsky A10 duga alldeles utmärkt. De finns inte i produktion längre, men det står
långa rader med dem på militärbaser överallt i Ungern och Bulgarien. Och i Sydamerika
någonstans också, fast det har jag ingen glädje av. Men jag ska leja förare i Östeuropa, köra i
konvoj genom Turkiet och leverera bilarna i Kirkuk. Jag kommer inte att vara likvid på gud vet
hur länge och det finns också ett underleverantörskontrakt på nio mille för reservdelar. Tror du
att du kan ta reservdelarna som underunderleverantör?"

"Jag vet inget om reservdelar."

"Inte jag heller. Men Pladsky skruvade ihop minst tjugotusen A10:or när det begav sig. Det
måste finnas tonvis med reservdelar i omlopp där borta. Det enda du behöver göra är att leta
upp dem, packa ihop dem, skeppa iväg dem. Satsa tre millar, ta ut nio ett halvår senare. Det är
en särdeles rimlig marginal, med tanke på omständigheterna. Vad jag förstår är det ett lågt
påslag när man snackar upphandling. Inte ett ögonbryn kommer att höjas. Tror du att du kan få
tag på tre mille?"

"Jag kan knappt få tag på lunchpengar", sa Joey. "Med tanke på skolavgifter och allt sådant
där."

"Nej nej men tänk efter nu, det enda du behöver göra är att skaffa fram femtiotusen. Med det
plus ett undertecknat kontrakt i handen får du låna resten i vilken bank som helst. Det mesta
jobbet kan du göra på nätet på ditt studentrum eller vad fan. Det slår väl ändå att stå vid
diskplocken va?"

Joey bad att få lite betänketid. Trots all hämtmat och alla taxi han hade unnat sig hade han
ändå lagt undan 10 000 dollar för nästa skolår, plus teoretiskt sett ytterligare 8 000 dollar på sitt
kreditkort, och en snabb koll på Internet gav ett stort antal banker som gärna beviljade lån till
hög ränta mot låg säkerhet, liksom åtskilliga sidor med Googleträffar på Pladsky A10 delar. Han
insåg att Kenny inte skulle ha erbjudit honom reservdelskontraktet om det hade varit så
oproblematiskt att få tag på delarna som han framställde det som, men Kenny hade hållit sina
löften på RISEN och Joey kunde inte låta bli att tänka på hur perfekt det vore att vara god för en
halv miljon dollar när han fyllde tjugoett, om ett år bara. På ren impuls, för att han var upprymd
och för en gångs skull inte ältade deras förhållande, bröt han telefontystnaden med Connie för
att fråga vad hon tyckte. Mycket senare skulle han förebrå sig själv för att han hade haft hennes
besparingar i bakhuvudet, och inte heller hade glömt att hon nu hade laglig rätt att själv förfoga
över dem, men just då när han ringde kände han sig riktigt oskyldig till alla former av
egennyttiga motiv.

"Å, men gud älskling", sa hon. "Jag började tro att jag aldrig skulle få höra din röst igen."

"Det har varit tufft här ett tag."

"Men gud jag vet, jag vet. Jag började tänka att jag inte skulle ha sagt något i alla fall. Kan du
förlåta mig?"

" Troligen."

"Å! Å! Det är ju så hemskt mycket bättre än troligen inte."

"Högst sannolikt", sa han. "Om du fortfarande vill komma hit och hälsa på."

"Det vet du att jag vill. Mer än något annat i hela världen."

Hon lät inte alls som den självständiga äldre kvinna han hade föreställt sig och ett fladder i
magen signalerade att han skulle lätta på gasen och känna efter om han verkligen ville ha
henne tillbaka. Signalerade att han inte skulle förväxla smärtan i att mista henne med ett
ihållande begär att äga henne. Men han ville helst byta samtalsämne, undvika att gå ner sig i ett
träsk av svårutredda känslor, och fråga hur hon såg på Kennys förslag.

"För guds skull, Joey", sa hon när han hade förklarat hela saken för henne, "det måste du bara
göra. Jag ska hjälpa dig med det."

"Hur då?"

"Jag ska ge dig pengarna", sa hon som om det var fånigt av honom att ens fråga. "Jag har
fortfarande över femtiotusen dollar kvar på min kapitalförsäkring."

Blotta omnämnandet av sådana siffror gjorde honom sexuellt upphetsad. Det fick honom att
minnas deras första tid som par på Barrier Street, hans första hösttermin i high school. U2's
Achtung Baby, älskad av dem båda men framför allt av Connie, hade blivit soundtracket till
deras ömsesidiga deflorering. Det första spåret, där Bono förkunnade att han var redo för allt,
ready for the push, hade blivit deras kärlekssång till varandra och till kapitalismen. Låten hade
fått Joey att känna sig redo att ha sex, redo att ta klivet ur barndomen, redo att tjäna lite
pengar på riktigt med att sälja klockor på Connies katolska skola. Han och hon hade börjat som
partners i ordets rätta bemärkelse, han var entreprenören och producenten, hon hans lojala
kurir och förvånansvärt talangfulla säljare på fältet. Innan deras företag stoppades av ilskna
nunnor visade hon sig vara en mästare på proaktiv säljteknik, med sin svala och reserverade
hållning gjorde hon klasskamraterna galna efter hennes och Joeys produkt. Alla på Barrier
Street, hans mamma inbegripen, hade trott att Connies fåordighet tydde på att hon var tråkig,
att hon var trög. Bara Joey som kunde komma åt insidan hade sett hennes potential, och det
framstod nu som typiskt för deras liv tillsammans: han hjälpte och stöttade henne för att
vilseleda de förväntningar alla hade, särskilt hans egen mamma, som underskattade värdet på
hennes dolda resurser. Det var avgörande för hans tro på sin framtid som affärsman, denna
förmåga att identifiera värde, skönja tillfället, där andra inte gjorde det, och det var lika
avgörande för hans kärlek till Connie. She moved in mysterious ways! De hade börjat knulla mitt
i högarna av tjugodollarsedlar som hon kom hem med från skolan.

"Du behöver dina pengar till att fortsätta plugga", sa han trots det.

"Det kan jag göra senare", sa hon. "Du behöver dem nu, och jag kan ge dig dem. Du kan betala
tillbaka senare."

"Jag kan betala tillbaka dubbelt upp. Då skulle du ha så det räckte till alla fyra åren."

"Om du vill", sa hon. "Men du behöver inte."

De bestämde att de skulle återförenas på hans tjugoårsdag, i New York, där de hade haft sina
lyckligaste veckor som par sedan han flyttade från St. Paul. Morgonen därpå ringde han Kenny
och meddelade att han var med på tåget. Nästa stora runda med kontrakt på Irak skulle inte
läggas ut förrän i november, sa Kenny, så Joey kunde passa på att ha en bra hösttermin och
bara se till att finansieringen var klar i tid.

Han kände sig redan rik så han brände en rejäl slant på en Acela Express-biljett till New York och
köpte en hundradollarsflaska champagne på väg till Abigails lägenhet. Där trängdes det mer
prylar än någonsin, och det var med lättnad han stängde dörren bakom sig och tog en taxi ut till
LaGuardia för att vänta på Connies flyg, som han hade insisterat på att hon skulle ta i stället för
buss. Hela staden, med sina fotgängare som promenerade halvnakna i augustihettan, med sina
tegelmurar och broar som bleknade i diset, var som ett afrodisiakum. Han skulle träffa sin
flickvän, som hade legat med någon annan men nu kom vinande in i hans liv igen, så han var
redan kung i staden. När han såg henne komma nerför rampen på flygplatsen, lite nervöst
väjande för andra resenärer, som om hon var för tankspridd för att se dem i tid, kände han sig
rik på mer än pengar. Han kände sig rik på betydelse, på liv att förslösa, på vansinniga chanser
att ta, på allt de stod för, de två. Hon fick syn på honom och började nicka, som för att
instämma i något han inte ens hade sagt än, och lyste av glädje och förundran. "Ja! Ja! Ja!!
utbrast hon spontant, släppte handtaget på sin rullväska och krockade med honom. "Ja!"

"Ja?" skrattade han.

"Ja!"
Utan att ens kyssas sprang de ner till bagageutlämningen och ut till taxihållplatsen där som
genom något mirakel inte en människa stod och väntade. I baksätet på taxin drog hon av sig sin
svettiga bomullskofta och klev över i hans knä och började snyfta på ett sätt som var besläktat
med orgasm eller anfall. Hela hennes kropp kändes alldeles, alldeles ny i hans famn. En del av
förändringen var verklig – hon var inte så pilvass, var lite kvinnligare – men det mesta satt i
hans egen skalle. Han kände sig outsägligt tacksam för att hon hade bedragit honom. Känslan
var så enorm att det var som om den bara kunde stillas genom att han friade till henne. Han
hade nog kunnat fria på stående fot, om han inte hade lagt märkte till de konstiga märkena hon
hade på insidan av sin vänstra underarm. Utmed den lena huden gick en radda raka parallella
skärsår, vart och ett omkring fem centimeter, och de som satt närmast armbågen var blekta
och helt igenläkta, medan de längst ner mot handleden var nya och röda.

"Ja", sa hon, våt om kinderna, och tittade häpet på sina ärr. "Jag gjorde det där. Men det är
ingen fara."

Han frågade vad som hade hänt, fastän han visste. Hon kysste honom på pannan, kysste honom
på kinden, kysste honom på läpparna och såg gravallvarligt in i hans ögon. "Bli inte rädd,
älskling. Det var bara något jag var tvungen att göra som botgöring."

"Herregud."

"Joey, lyssna nu. Lyssna. Jag var väldigt noga med att tvätta rakbladet med sprit. Men jag var
bara tvungen att göra ett snitt på kvällen varje dag som jag inte hade hört något från dig. Jag
gjorde tre den tredje kvällen och sedan ett varje kväll efter det. Jag lade av direkt när du
ringde."

"Och om jag inte hade ringt? Vad skulle du ha gjort då? Skurit upp handleden?"

"Nej. Jag hade inga självmordstankar. Det här är vad jag gjorde i stället. Jag behövde bara känna
lite smärta. Kan du förstå det?"

"Är du säker på att du inte hade självmordstankar?"

"Jag skulle aldrig göra det mot dig. Aldrig någonsin."

Han drog med fingertopparna över ärren. Sedan lyfte han upp hennes ofördärvade underarm
och tryckte den mot ögonen. Han var tacksam för att hon hade skurit sig själv för hans skull;
han kunde inte rå för det. Jo, hennes vägar var outgrundliga men han förstod. Någonstans i
huvudet sjöng Bono att allt var bra, it's all right, all right.

"Och vet du vad som verkligen är ofattbart?" sa Connie. "Jag slutade när jag hade gjort femton
vilket är exakt så många gånger som jag var otrogen mot dig. Du ringde på precis rätt kväll. Det
var som ett slags omen. Och titta här." Ur bakfickan på jeansen drog hon upp en hopvikt
postväxel. Den hade formats efter kurvan på hennes stjärt och var impregnerad med svett från
hennes stjärt. "Jag hade femtioettusen på kontot. Det var nästan precis så mycket du sa att du
behövde. Var inte det också ett omen så säg?"

Han vecklade upp växeln, som var utställd på JOSEPH R. BERGLUND med ett belopp på FEMTIOTUSEN dollar. I
vanliga fall var han inte vidskeplig men han måste medge att det här var tecken som ingav
respekt. Det var som sådana där tecken som uppmanade förvirrade personer att "Döda
presidenten NU", eller deprimerade människor "Hoppa ut genom fönstret NU". Här verkade det
överhängande irrationella imperativet lyda: "Vig samman era livsöden NU".
Trafiken i alla utgående filer på Grand Central stod stilla, men bilarna in till city höll god fart,
taxin susade fram, och det var också ett omen. Att de inte hade behövt köa var ett omen. Att
det var hans födelsedag i morgon var ett omen. Han kunde inte minnas sitt sinnestillstånd för
bara en timme sedan, när han var på väg ut till flygplatsen. Det enda som existerade var
ögonblicket just nu med Connie, och medan det tidigare, när de hade fallit ner genom en
kosmisk spricka i sin tvåmanna värld, bara skedde nattetid, i ett sovrum eller något annat
avgränsat utrymme, hände det nu på blanka dagen, under det storstadsvida diset. Han höll
henne i sina armar, postväxeln vilade mot hennes svettiga bröstben, mellan de fuktiga
axelbanden på hennes linne. Hennes ena hand pressade mot hans ena bröst som om det skulle
ge mjölk. Lukten av vuxen kvinna från hennes armhålor berusade honom, han önskade att den
var mycket starkare, han kände att det inte fanns någon gräns för hur starkt han ville att hennes
armhålor skulle stinka.

"Tack för att du knullade med någon annan", mumlade han.

"Det var inte lätt för mig."

"Jag vet."

"Alltså, det var jättelätt på ett sätt. Men nästan omöjligt på ett annat. Du vet hur det är va?"

"Absolut."

"Var det jobbigt för dig också? Vad det nu var du gjorde förra året?"

"Faktiskt inte."

"Det är väl för att du är kille. Jag vet hur det är att vara du, Joey. Tror du på det?"

"Ja."

"Då kommer allting att bli bra."

Och under de tio dagar som följde var allting bra. Senare kunde Joey förstås begripa att de
första hormondränkta dagarna efter en lång period av avhållsamhet inte var rätta tillfället för
stora beslut om framtiden. Han kunde begripa att, i stället för att försöka balansera den
outhärdliga bördan av Connies gåva på 50 000 dollar med något så tungt som ett frieri, borde
han ha skrivit en revers med en tidplan för betalning av ränta och amortering. Han kunde
begripa att om de hade skilts åt åtminstone en timme, och han hade tagit en promenad på
egen hand eller pratat med Jonathan, skulle han kanske ha skaffat sig en smula välgörande
klarhet och distans. Han kunde begripa att postcoitala beslut var mycket mer realistiska än de
precoitala. Men just då hade det inte funnits något post-, det hade bara varit pre- på pre- på
pre-. Deras begär efter varandra hade snurrat vidare och vidare dagar och nätter precis som
kompressorn i Abigails idoga luftkonditioneringsaggregat utanför sovrumsfönstret. Deras
njutnings nya dimensioner, känslan av moget allvar som förlänats dem genom deras
riskkapitalplacering och genom Connies sjukdom och otrohet, fick alla deras tidigare njutningar
att framstå som oväsentliga och barnsliga i jämförelse. Deras njutning var så underbar, deras
behov av den så gränslös, att när den avtog bara för en enda timme, den tredje förmiddagen i
stan, sträckte sig Joey efter närmaste knapp för att få mera. Han sa: "Vi borde gifta oss."

"Jag tänkte precis samma sak", sa Connie. "Vill du göra det nu?"

"Typ i dag menar du?"

"Ja."

"Det behövs nog någon sorts väntetid. Något blodprov liksom?"

"Ja, men då går vi och tar det då. Vill du det?"

Hans hjärta dunkade ut blod i länderna på honom. "Ja!"

Men först måste de knulla av upphetsning över att de skulle gå och ta blodprov. Sedan måste
de knulla av upphetsning över att de fick veta att de inte behövde ta dem. Sedan gick de Sixth
Avenue norrut som två redlöst berusade som inte längre brydde sig om vad någon tänkte om
dem, som mördare med blod på händerna, Connie utan bh och liderlig och frestande för
männens blickar, Joey i ett tillstånd av testosteronberikat övermod som, om någon hade
muckat med honom, skulle ha fått honom att utan vidare smocka till bara för att det var kul.
Han hade tagit det steg som var nödvändigt att ta, steget som han hade velat ta ända sedan
första gången hans föräldrar hade sagt nej till honom. Den femtio kvarter långa promenaden
norrut med Connie, i en stekande värmebölja med tutande taxibilar och smutsiga trottoarer,
kändes lika lång som hela hans tidigare liv.

De gick in i den första guldsmedsbutiken utan kunder som de kom till på 47th Street och
frågade efter två guldringar som de kunde ta med sig på en gång. Juveleraren var iförd hela
chassidmunderingen – kippa, skruvlockar, böneremsor, svart rock, rubbet. Han kastade först en
blick på Joey, vars vita T-shirt hade senapsfläckar efter varmkorven som han hade tryckt i sig på
vägen, och sedan på Connie, som var alldeles flammig i ansiktet av värmen och av skavandet
mot Joeys kinder. "Ni ska alltså gifta er?"

Båda två nickade, ingen av dem var tillräckligt djärv för att säga ja högt.

"Då får jag säga mazel tov", sa juveleraren och drog ut lådor. "Jag har ringar i alla storlekar."

Långt bortifrån, genom en tunn reva i Joeys annars så sega bubbla av galenskap, kom ett sting
av sorg över Jenna. Inte som en person han åtrådde (den åtrån skulle återkomma senare, när
han var ensam och vid sina sinnen igen) utan som den judiska fru han aldrig skulle få nu: som
den person som faktiskt skulle ha tyckt det var viktigt att han var jude. Han hade för länge
sedan gett upp sina försök att själv bry sig om sitt judiska ursprung, och ändå, när han såg
juveleraren i sina nötta chassidattiraljer, sin minoritetsreligions skrud, drabbades han av den
egendomliga tanken att han svek judarna genom att gifta sig med en icke-jude. Hur moraliskt
tvivelaktig Jenna än var i de flesta avseenden, var hon trots allt jude, med släktingar som hade
dött i lägren, och det gjorde henne mänsklig, det tog udden av hennes omänskliga skönhet, och
fick honom att skämmas för att han svek henne. Lustigt nog kände han bara så gentemot Jenna,
inte mot Jonathan, som redan var fullt mänsklig i Joeys ögon och inte krävde något judiskt drag
för att bli det ännu mer.

"Vad tycker du?" frågade Connie och såg granskande på ringarna som låg uppradade på
sammeten.

"Jag vet inte", sa han från sitt lilla sorgemoln. "De ser fina ut allihop."

"Ta upp dem, prova dem, känn på dem", sa juveleraren. "Guld kan man inte göra illa."

Connie vände sig mot Joey och sökte hans blick. "Är du säker på att du vill?"

"Jag tror det. Är du?"

"Ja. Om du är det."

Juveleraren drog sig bort från disken och hittade något annat att pyssla med ett tag. Och Joey,
som såg sig själv med Connies ögon, stod inte ut med osäkerheten i sitt eget minspel. Det
gjorde honom mordisk av raseri å hennes vägnar. Alla andra ifrågasatte henne, och det var så
viktigt för henne att han inte gjorde det, och därför valde han att inte göra det.

"Absolut", sa han. "Nu tar vi och tittar på de här."

När de hade valt ringar försökte Joey pruta lite, vilket han visste att han förväntades göra i en
butik av det här slaget, men juveleraren gav honom bara en besviken blick som om han ville
säga: Du ska gifta dig med fickan här och du dividerar med mig om femtio dollar?

På väg ut ur affären, med ringarna i byxfickan, krockade han nästan på trottoaren med sin
gamla korridorkompis Casey.

"Nämen kolla!" sa Casey. "Vad gör du här?"

Han hade en tredelad kostym och höll redan på att tappa hår. Han och Joey hade glidit isär,
men Joey hade hört att han arbetade på sin fars juristbyrå under sommaren. Att stöta ihop med
honom i just det här ögonblicket tyckte Joey kändes som ännu ett viktigt omen fast exakt för
vad var han inte riktigt klar över. "Du minns väl Connie, va?" sa han.

"Hej Casey", sa hon med hätsk glöd i ögonen.

"Jodå, visst, tja", sa Casey. "Men hörru vad fan? Jag trodde du var i Washington."

"Jag har semester."

"Fan du skulle ha ringt, jag hade ingen aning. Vad har ni två för er på den här gatan förresten?
Köper förlovningsringar va?"

"Just det, ha ha ha, precis", sa Joey. "Vad gör du själv här?"

Casey halade upp en gammal rova med kedja ur västfickan. "Är denna läcker eller vad? Den har
varit min farfars. Jag har fått den rengjord och fixad."

"Jättevacker", sa Connie. Hon lutade sig fram för att beundra den och Casey fyrade av en
frågande och komiskt förskräckt grimas mot Joey. Av de olika godtagbara grabb-till-grabb-
gensvar som Joey hade att välja på fastnade han för ett generat hånflin som antydde mucho
briljant sex, flickvänners irrationella krav, deras behov av att man köpte nipper åt dem och så
vidare. Casey kastade en snabb kännarblick på Connies nakna axlar och nickade gillande. Hela
denna pantomim tog fyra sekunder och det var en lättnad för Joey att det var så enkelt, till och
med i ett sådant här sammanhang, att för Casey framstå som en person som Casey: att hålla
isär saker och ting. Det bådade väl för hans möjligheter att leva som vanligt på college även i
fortsättningen.

"Fan, kokar du inte i den där kostymen, öh?" sa han.

"Jag är född i södern", sa Casey. "Vi svettas inte som ni Minnesotare."

"Å, det är underbart att svettas", insköt Connie. "Jag älskar att svettas på sommaren."

Det blev tydligen lite väl påträngande även för Casey. Han stoppade på sig klockan igen och
tittade bortåt. "I alla fall", sa han. "Om ni har lust att gå ut eller något så slå en signal."
När de var ensamma igen, mitt i klockan fem-strömmen av löntagare på Sixth Avenue, frågade
Connie om hon hade sagt något dumt. "Skämde jag ut dig?"

"Nej", sa han. "Casey är en jäkla pantskalle. Det är fyrtio grader ute och han går omkring i
kostym och väst? Han är en jäkla uppblåst pantskalle, med den där larviga klockan och allting.
Han har redan blivit precis som sin farsa."

"Jag öppnar munnen och så kommer det ut konstiga saker."

"Tänk inte på det."

"Skäms du för att du ska gifta dig med mig?"

"Nej."

"Det verkade lite som om du gjorde det. Jag menar inte att det är ditt fel. Men jag vill inte göra
dig besvärad när du träffar dina vänner."

"Du gör mig inte besvärad", sa han irriterat. "Det är bara det att knappt någon av mina
kompisar har någon flickvän ens. Jag hamnar liksom i ett lite konstigt läge."

Han kunde rimligtvis ha förväntat sig att det skulle bli ett litet gräl då, kunde ha förväntat sig att
hon, genom trumpna miner eller förebråelser, skulle försöka utvinna en mer definitiv
bekräftelse på hans avsikt att gifta sig med henne. Men det gick inte att gräla med Connie.
Osäkerhet, misstänksamhet, svartsjuka, härsklystnad, paranoia – allt det där störande larvet
som retade gallfeber på dem av hans kompisar som, om än kortvarigt, hade haft flickvänner –
var främmande för henne. Huruvida hon innerst inne saknade den sortens känslor eller om det
var någon kraftfull primitiv intelligens som fick henne att undertrycka dem blev han aldrig klok
på. Ju mer han gick upp i henne, desto mer upplevde han märkligt nog att han inte visste ett
dugg om henne. Hon reagerade bara på det hon hade precis framför sig. Hon gjorde det hon
gjorde, svarade på det han sa till henne, och i övrigt verkade hon fullständigt opåverkad av allt
som skedde utanför hennes synfält. Han kunde inte glömma vad hans mamma hade sagt om att
gräl var bra för ett förhållande. Det kändes till och med som om han gifte sig med Connie för att
se om hon äntligen skulle börja gräla med honom då: för att lära känna henne. Men när han till
slut gifte sig med henne, dagen därpå, blev ingenting annorlunda. I baksätet på taxin, under
färden hem från tingshuset, flätade hon in sin ringprydda hand i hans ringprydda hand och lade
huvudet mot hans axel i en stämning som inte riktigt kunde beskrivas som belåten, för det hade
förutsatt att hon känt sig missnöjd tidigare. Det var mer som en stum kapitulation inför
gärningen, brottet, det som måste göras. Nästa gång Joey träffade Casey, en vecka senare i
Charlottesville, sa ingen av dem ett ord om henne.

Vigselringen låg fortfarande fastkletad någonstans i magen när han klöv det gropiga varma
havet av resenärer på Miami International och hittade Jenna i en business lounges svalare och
stillsammare bukt. Hon hade solglasögon på sig och som kompletterande skydd hade hon sin
iPod och senaste numret av Condé Nast Traveler. Hon kastade en hastig blick på Joey, från topp
till tå, ungefär som någon som vill förvissa sig om att en vara hon hade beställt levererats i
godtagbart skick, och flyttade sedan sitt handbagage från sätet bredvid – en smula motvilligt
tycktes det – och drog iPodkablarna ur öronen. Joey satte sig hjälplöst leende åt det ofattbara
att han skulle resa med henne. Han hade aldrig flugit business class förut.

"Vadå?" sa hon.

"Inget, jag bara ler."

"Jaså. Jag trodde jag hade schmutz i ansiktet eller något."

Flera män i närheten mönstrade honom med förtretade miner. Han tvingade sig att i sin tur
stirra ut dem för att markera att Jenna var upptagen. Det skulle bli tröttsamt, insåg han, att
behöva göra det överallt där de var ute bland folk. Män glodde ibland på Connie också, men
brukade oftast verka acceptera, utan otillbörlig sorg, att hon var hans. Med Jenna hade han
redan känslan att andra mäns intresse inte lät sig hindras av hans närvaro utan fortsatte att
söka sig vägar runt honom.

"Jag måste varna dig för att jag är lite grinig", sa hon. "Jag ska ha mens och jag har precis suttit i
tre dagar med fossilerna och hängt över foton av deras barnbarn. Och dessutom, helt otroligt,
men man måste betala för spriten i den här loungen numera. Jag bara, det kunde jag ha suttit i
gaten och gjort liksom."

"Vill du att jag ska hämta något åt dig?"

"Ja, faktiskt. Jag vill ha en dubbel Tanqueray och tonic."

Det verkade inte som om hon tänkte på att han var minderårig, och som tur var gjorde inte
heller bartendern det. När han kom tillbaka med drinkarna och en tunnare plånbok såg han att
Jenna hade stoppat in hörlurarna i öronen igen och näsan i sitt magasin. Han undrade om hon
av någon anledning blandade ihop honom med Jonathan, så lite som hon intresserade sig för
att han hade kommit. Han tog fram romanen som hans egen syster hade gett honom i julklapp,
Försoning, och gjorde vad han kunde för att fördjupa sig i beskrivningarna av rum och
planteringar, men i tankarna ältade han sms:et som Jonathan hade skickat honom samma
eftermiddag: hoppas det är kul o glo på en hästrumpa hela dagarna. Det var det första han
hade hört från honom sedan han hade ringt honom i föregripande syfte, för tre veckor sedan,
för att informera om sina resplaner. "Jaha, det låter som om du har världens flyt just nu då",
hade Jonathan sagt. "Först rebellerna och sedan mammas ben."

"Det var ju inte så att jag ville att hon skulle bryta benet", hade Joey sagt.

"Nej visst. Du ville säkert att irakierna skulle ta emot oss med blomsterkransar också. Du är
säkert jättejätteledsen för att allting har gått så jävla snett. Fast inte riktigt så ledsen att du
kunde låta bli att slå mynt av det."

"Men vad skulle jag göra då? Säga nej? Låta henne åka ensam? Hon är faktiskt riktigt deppig.
Hon ser verkligen fram mot den här resan."

"Och Connie har säkert full förståelse för det. Du har säkert fått det sanktionerat av henne, glatt
och villigt."

"Om det angick dig överhuvudtaget skulle jag kunna nedlåta mig till att svara."

"Hörru, vet du en sak? Det angår mig precis hur mycket som helst om jag måste ljuga för henne
om det. Jag måste redan ljuga om vad jag anser om Kenny Bartles varje gång jag pratar med
henne, eftersom du tog hennes pengar och jag vill inte att hon ska gå och vara orolig. Och nu
menar du att jag ska ljuga om den här saken också?"

"Vad sägs om att du låter bli att jämt och ständigt prata med henne i stället?"

"Det är inte jämt och ständigt, din lille skit. Jag har pratat med henne typ tre gånger de senaste
tre månaderna. Hon betraktar mig som en vän, okej? Och tydligen kan det gå hela veckor utan
att hon hör ett pip från dig. Så vad ska jag göra då? Inte svara när hon ringer? Hon ringer för att
få veta något om dig. Så vadå, det är väl något lite mysko med hela grejen va? Eftersom hon
fortfarande är din flickvän."

"Jag ska inte till Argentina för att ligga med din syster."

"Ha. Ha. Ha."

"Hedersord, jag håller henne sällskap som en god vän. Precis som du och Connie är goda
vänner. Eftersom din syster deppar och jag vill vara snäll mot henne. Men det skulle Connie inte
förstå, så om du bara kunde låta bli att nämna det liksom, ifall hon ringer, då skulle det vara det
bästa du kunde göra för alla parter."

"Så mycket dynga som du häver ur dig, Joey, jag vill inte snacka med dig längre. Någonting har
hänt med dig som gör mig bokstavligen spyfärdig. Om Connie ringer till mig när du är bortrest
vet jag inte vad jag kommer att säga. Förmodligen kommer jag inte att berätta något. Men enda
anledningen till att hon ringer mig är att hon inte hör något från dig, och jag är trött på att
hamna mitt i er soppa. Så gör du vad fan du vill, men håll mig utanför tack."

Genom att Joey hade gett Jonathan sitt hedersord på att han inte skulle ha sex med Jenna
kände han sig försäkrad mot alla eventualiteter i Argentina. Om ingenting hände skulle han ha
visat sig trovärdig. Om något hände skulle han inte behöva gå omkring och vara bitter och
besviken för att det inte hade det. Det skulle svara på frågan, som fortfarande låg obesvarad i
hans inre, om han var en mjuk man eller en hård man, och vad framtiden bar i sitt sköte. Han
var mycket nyfiken på den här framtiden. Att döma av Jonathans spydiga sms tänkte han i vilket
fall inte vara en del av den. Och meddelandet sved verkligen, men för sin del var Joey less på sin
väns oupphörliga moralpredikningar.

Ombord på planet, i skydd av sina enorma säten, och under påverkan av ännu en rejäl gin &
tonic behagade Jenna ta av sig solglasögonen och småprata lite. Joey berättade om sin resa till
Polen, där han hade jagat hägringar av reservdelar till Pladsky A10, och hans upptäckt att alla
utom en knapp handfull av de skenbart mångtaliga leverantörer som annonserade ut sådana
reservdelar till försäljning på internet antingen var falska eller härstammade från samma ställe i
Lodz, där Joey och hans nästan värre än obrukbare tolk hade hittat förfärande lite att köpa,
oavsett pris. Baklyktor, stänkskydd, frontfästen, några bilbatterier och kylargaller, men ytterst
få av de motordelar och fjädringsdetaljer som var oundgängliga för att serva ett fordon som
inte hade varit i produktion sedan 1985.

"Nätet har väl ballat ur va", sa Jenna. Hon hade plockat ut alla mandlar ur sin egen nötskål och
satt nu och plockade resten ur Joeys.

"Totalt ballat ur, totalt", sa han.

"Nick brukar alltid säga att internationell e-handel bara är för losers. E-alltmedpengar
egentligen, om inte systemet är proprietärt. Han säger att gratis information per definition är
värdelös. Som till exempel ifall en kinesisk leverantör står i företagskataloger online då vet man
bara på det att den inte är något att ha."

"Jo, jag vet det, jag är fullt på det klara om det", sa Joey som inte ville höra mer om Nick. "Men
reservdelar till lastbilar borde vara mer som eBay eller något. Helt enkelt ett effektivt sätt att
koppla ihop köpare med säljare som inte skulle kunna hitta varandra annars."

"Jag vet bara att Nick aldrig köper någonting på nätet. Han litar inte ens på PayPal. Och han är
ju rätt insatt i sådana saker liksom."

"Jo, och det var därför jag åkte till Polen. För att sådana där affärer måste man göra på plats."

"Precis, så säger Nick också."

Hennes slöa idisslande på mandlarna irriterade honom precis som fingrarna, hur söta de än var,
när de metodiskt genomsökte hans skål med nötter. "Jag trodde inte du gillade att dricka", sa
han.

"Hehe. Jag har jobbat på att höja min toleransnivå på sistone. Jag har gjort stora framsteg."

"Hur som helst", sa han, "nu måste det gå bra i Paraguay annars vet jag inte vad jag ska göra.
Jag har lagt ner en förmögenhet på att frakta det där polska skrotet och nu får jag veta av min
kompanjon Kenny att det inte räckte för att få ut ens en del av betalningen. Det står kvar i
någon gethage utanför Kirkuk, förmodligen är det inte ens bevakat. Och Kenny är förbannad på
mig för att jag inte skickade ner reservdelar av någon annan typ i stället, trots att de är totalt
värdelösa om de inte hör till samma modell och tillverkare. Kenny liksom bara Skicka hit ton, för
vi får betalt per ton, tro det eller ej. Och jag bara, det här handlar om trettio år gamla lastbilar
som inte byggdes för sandstormar eller Mellanösterns somrar, de kommer att paja och när man
försöker köra konvojer genom rebellernas område då vill man inte att ens lastbil ska paja. Och
under tiden har jag ett enormt kassautflöde men inga intäkter."

Han hade kunnat vara tveksam till att erkänna det där för Jenna om hon hade hört på, men nu
var hon fullt upptagen med att rycka i sin videoskärm och ilsket försöka vränga ut den från sin
holk i ryggstödet. Han hjälpte chevalereskt till.

"Jaha, ursäkta", sa hon, "vad var det du sa? Något om att du inte får betalt?"

"Nej nej, jag kommer absolut att få betalt. I själva verket kommer jag nog att tjäna mer än Nick i
år."

"Det tvivlar jag på om jag ska vara ärlig."

"I alla fall blir det väldigt mycket."

"Nick jobbar i ett annat universum om man pratar premiering."

Det blev för mycket för Joey. "Varför är jag här?" sa han. "Vill du ens ha mig här? Du har
antingen behandlat mig som luft eller pratat om Nick som jag trodde att du hade gjort slut
med."

Jenna ryckte på axlarna. "Jag sa ju att jag var grinig. Men en liten vink i all välmening? Jag är inte
så väldigt jätteintresserad av dina affärer. Orsaken till att du är här och inte Nick är att jag
tröttnade på att höra honom prata om pengar dygnet runt."

"Jag trodde du tyckte om pengar."

"Det betyder inte att jag har lust att höra folk tjata om det. Det var du som förde det på tal."

"Förlåt att jag förde det på tal!"

"Okej. Jag förlåter. Men en grej till. Jag fattar inte varför jag inte kan andas ett ljud om Nick ifall
du ska hålla på och babbla om din kvinna hela tiden."
"Jag pratar om henne för att du frågar om henne."

"Jag vet inte om jag tycker det är någon skillnad."

"Nä, men dessutom är hon fortfarande min flickvän."

"Okej. Det är väl den skillnaden då." Och plötsligt böjde hon sig fram och skänkte honom sina
läppar. Först en lätt nuddning, sedan något mjukt som nästan var som varm vispad grädde och
sedan pang på. Läpparna kändes just så vackra, så outgrundligt levande och dyrbara som han
alltid hade uppfattat dem. Han böjde sig fram mot kyssen, men hon drog sig undan och log
gillande. "Lyckliga pojke", sa hon.

När flygvärdinnan kom för att ta upp deras beställning till middagen bad han om kött. Han hade
bestämt sig för att inte äta något annat än kött på hela resan, eftersom hans teori var att det
hade en något stoppande effekt; han hoppades kunna ta sig hela vägen till Paraguay innan han
måste jaga ring på toa. Jenna tittade på Pirates of the Caribbean medan hon åt, och han satte
på sig hörlurarna och tittade på den ihop med henne, obekvämt lutad in mot hennes utrymme
hellre än att dra upp sin egen skärm, men det blev inte fler kyssar, och enda nackdelen med
businessclass-säten, upptäckte han när filmen var slut och de lade sig till rätta under var sitt
täcke, var att det inte gick att kramas eller händelsevis råka snudda vid varandra i det läget.

Han kunde inte tänka sig att han skulle somna, men så plötsligt var det morgon och frukosten
serverades och sedan var de i Argentina. Det var inte tillnärmelsevis så exotiskt som han hade
föreställt sig. Förutom att allt stod på spanska och det var fler som rökte, verkade civilisationen
här vara likadan som civilisationen överallt. Glasrutorna och golvplattorna och plaststolarna och
belysningen var precis likadan, och planet till Bariloche släppte på de bakre platserna först, som
vilket amerikanskt anslutningsflyg som helst, och det var inget enastående ovanligt med 727:an
eller fabrikerna och åkrarna och motorvägarna som han kunde se från fönstret. Jord var
fortfarande jord, och det växte fortfarande saker i den. De flesta passagerare i första klass
talade engelska, och sex av dem – ett engelskt par och en amerikansk mor med tre barn –
gjorde som Joey och Jenna och rullade sitt prioritymärkta bagage till den bekväma vita
minibussen från Estancia El Triunfo som väntade på dem i en förbjuden parkering-zon utanför
ankomsthallen på Bariloche flygplats.

Chauffören, en sammanbiten yngling med tjockt svart brösthår som trängde ut genom den
halvknäppta skjortan, skyndade fram för att ta Jennas väska och stuva in den därbak och hjälpa
henne till rätta i framsätet innan Joey ens hann snappa vad som hände. Det engelska paret lade
beslag på de två säten som var precis bakom, och Joey befann sig med ens närmare bakluckan
med mamman och hennes dotter som satt och läste en hästbok för unga vuxna.

"Mitt namn är Félix", sa chauffören i en överflödig mikrofon, "välkomna till Rio Negro Province
var vänlig spänn säkerhetsbälten vi ska köra två timmar vägen är gropig på sina ställen jag har
kall läsk om någon vill ha El Triunfo ligger avsides men är lucksitt orsäkta groparna i vägen tack
tack."

Eftermiddagen var klar och stekhet, och vägen till El Triunfo ledde genom ett välmående
subalpint landskap som var så likt västra Montana att Joey inte kunde låta bli att fråga sig varför
de hade flugit över hundra mil för att få se det. Vartenda ord som Félix sa till Jenna, utan
uppehåll, på dämpad spanska, dränktes av det oupphörliga bräkandet från engelsmannen,
Jeremy. Han bräkte om den gamla goda tiden när England krigade med Argentina om
Falklandsöarna ("vår näst stoltaste stund"), infångandet av Saddam Hussein ("Håhå, jag undrar
hur herrn luktade när han kom upp ur det där hålet"), den stora bluffen med global
uppvärmning och gärningsmännens oansvariga skrämselpropaganda("Nästa år kommer de att
varna oss för den farliga nya istiden"), den skrattretande inkompetensen hos sydamerikanska
centralbanker ("När ni har en inflation på tusen procent synes det mig att ni inte enbart lider av
otur"), sydamerikanernas lovvärda likgiltighet inför dam-"fotboll" ("Ni amerikaner kan få
briljera i just den speciella parodin"), det överraskande drickbara rödvinet som kom från
Argentina ("De sopar banan med de bästa vinerna från Sydafrika") och hans egen rikliga
salivering vid utsikten att få äta biff till frukost, lunch och middag ("Jag är en karnivor, en
karnivor, en otäck gräslig karnivor").

För att få andrum från Jeremy inledde Joey en konversation med trebarnsmodern, Ellen, som
var söt utan att vara attraktiv och som hade sådana stretchiga cargobrallor som en viss typ av
morsor föredrog för närvarande. "Min man är mycket framgångsrik inom fastighetsbranschen",
sa hon. "Jag utbildade mig till arkitekt vid Stanford, men nu är jag hemma med barnen. Vi
bestämde att vi skulle undervisa dem hemma, vilket är väldigt givande, och fantastiskt såtillvida
att vi kan ta semester när det passar vårt tidsschema, men det är mycket jobb, du anar inte."

Antingen hörde inte hennes barn, den läsande dottern och de dataspelande sönerna bakom
henne, vad hon sa eller också struntade de i att de var mycket jobb för henne. När hon fick höra
att Joey hade ett litet företag i Washington, frågade hon om han kände till Daniel Jennings.
"Dan är en god vän till oss i Morongo Valley", sa hon, "och han har grävt fram en massa om våra
skatter. Han har rentav gått tillbaka och läst kongressprotokollen, och vet du vad han kom på?
Att det inte finns någon laglig grund för den federala inkomstskatten."

"Det finns ingen laglig grund för någonting egentligen, när man tänker efter", sa Joey.

"Men tydligen vill inte den federala regeringen att vi ska veta att alla pengar som den har
samlat in de senaste hundra åren rätteligen tillhör oss medborgare. Dan har en webbsajt där tio
olika professorer i historia säger att han har rätt, det finns ingen laglig grund överhuvudtaget.
Men ingen inom traditionella medier vill ta i saken med tång. Vadå, tycker du inte att det är lite
märkligt? Hade du inte trott att åtminstone en tv-kanal eller en dagstidning skulle vilja göra
något på det?"

"Förmodligen finns det en annan aspekt på storyn", sa Joey.

"Men varför får vi bara den andra aspekten? Låter inte det som en bra nyhet att den federala
regeringen är skyldig oss skattebetalare trehundra biljoner dollar? För det är den summan som
Dan kom fram till, inklusive ränta på ränta. Trehundra biljoner dollar."

"Det är ju mycket", instämde han artigt. "Det skulle bli en miljon dollar för varje individ i hela
landet."

"Precis. Är det inte skandal så säg? Att de är skyldiga oss så mycket."

Han funderade på att påpeka att det skulle vara svårt för finansdepartementet att betala
tillbaka pengar som hade använts exempelvis för att vinna andra världskriget, men Ellen föreföll
inte vara en sådan person man kunde diskutera med, och dessutom började han bli åksjuk. Han
hörde att Jenna talade spanska så bra att han, som bara hade haft det några år i high school,
inte fattade mycket mer än att hon upprepade caballos hit och caballos dit. Där han satt med
slutna ögon, i en minibuss lastad med idioter, hemsöktes han av tanken att de tre människor
han mest älskade (Connie), tyckte om (Jonathan) och respekterade (sin far) alla var mycket
besvikna på honom, om inte rentav, enligt egen utsago, urless på honom. Han kunde inte
frigöra sig från tanken; det var som om ett slags samvete anmälde sig för tjänstgöring. Han
tvingade sig att kväva kräkreflexerna, för vore inte det att kalva nu, bara trettiosex timmar efter
det att en rejäl uppkastning skulle ha varit exakt vad han behövde, själva höjden av ironi? Han
hade föreställt sig att vägen till att bli en riktig hårding, bli trubbel, bara gradvis skulle bli
brantare och mödosammare, med många mildrande förlustelser vid sidan om, och att han
skulle få tid att anpassa sig till varje ny etapp. Men här satt han alldeles i början av vägen, och
kände redan att den kanske var honom övermäktig.

Estancia El Triunfo var onekligen paradisiskt, trots det. Inbäddat invid en kristallklar fors,
omgiven av gula kullar som böljade upp mot en kam av violetta berg, låg flödigt bevattnade
trädgårdar och paddockar och modernt upprustade stenbyggnader för gäster och stallar. Joeys
och Jennas rum hade stora underbart onödiga ytor med svalt klinkergolv och höga fönster som
vette ut mot forsen nedanför.

Han hade varit orolig för att det skulle vara separata sängar, men antingen hade Jenna tänkt
dela en king-size med sin mamma eller så hade hon ändrat på bokningen. Han sträckte ut sig på
det djupröda brokadöverkastet, och sjönk ner i dess tusendollarnattenlyx. Men Jenna var redan
i gång med att byta om till ridkläder och stövlar.

"Félix ska visa mig hästarna", sa hon. "Vill du hänga med?"

Det ville han inte, men han förstod att det nog var bäst att han gjorde det. Även deras skit
stinker var orden som kom för honom när de närmade sig de doftande stallarna. I gyllene
aftonljus ledde Félix och en stallkarl ut en ståtlig svart hingst. Han skuttade och skyggade och
sparkade bakut lite grann, och Jenna gick rakt fram till honom, med ett hänfört ansiktsuttryck
som påminde honom om Connie och fick honom att tycka bättre om henne, och sträckte sig
upp för att stryka honom över kinden.

"Cuidado", sa Félix.

"Ingen fara", sa Jenna och såg rakt in i hästens öga. "Han tycker redan om mig. Han litar på mig,
det känner jag. Visst gör du, hjärtat?"

"¿Deseas que algo algo algo?" sa Félix och drog i betslet.

"Tala engelska är du hygglig", sa Joey kallt.

"Han frågade om jag vill att de ska sadla honom", förklarade Jenna, och sedan talade hon
snabbt på spanska med Felix som invände att algo algo algo peligroso, men hon var inte en
person man sa emot. Medan stallkarlen ganska brutalt drog i betslet tog hon tag i hästens man
och Félix lade sina ludna händer på hennes lår och hystade upp henne på den osadlade
hästryggen. Hästen bockade och brallade i sidled, samtidigt som den spjärnade emot betslet,
men Jenna böjde sig långt framåt, med bröstet mot manen, munnen nära hästens öra, och
mumlade lugnande nonsens. Joey blev helt förstummad. När hästen hade lugnat ner sig
samlade hon tyglarna, skrittade iväg mot paddockens bortre ände och började ge kryptiska
ryttarhjälper som fick hästen att stå still, att gå baklänges, att sänka och lyfta på huvudet.

Stallkarlen sa något till Félix om chican, något hest och beundrande.

"Jag heter Joey förresten", sa Joey.

"Hej", sa Félix utan att ta blicken från Jenna. "Vill du också ha en häst?"

"Inte just nu. Fast kan du vara hygglig och tala engelska, tack."
"Som du vill."

Det gladde Joeys hårda hjärta att se hur lycklig Jenna var uppe på hästen. Hon hade varit så
negativ och depressiv, inte bara under resan, utan också i telefon i flera månader dessförinnan,
att han hade börjat undra om det fanns något alls hos henne att tycka om förutom hennes
skönhet. Han förstod nu att hon åtminstone förmådde njuta av det pengar kunde skaffa henne.
Och ändå var det skrämmande att tänka på hur otroligt mycket pengar som krävdes för att göra
henne lycklig. Att vara den som höll henne med fullblod: inte en uppgift för den klenmodige.

Middagen serverades inte förrän efter klockan tio på kvällen, gemensamt vid ett långbord som
huggits ut i sin helhet från ett träd som måste ha varit nästan två meter i diameter. De
mångbesjungna argentinska biffarna var perfekta, och vinet framkallade gillande bräkningar
från Jeremy. Både Joey och Jenna hävde i sig glas på glas, och det kan ha varit därför som, när
de äntligen, efter midnatt, låg och hånglade på sin kolossala säng, han upplevde sitt första
anfall någonsin av ett fenomen som han hade hört mycket talas om men varit ur stånd att
föreställa sig att han själv skulle få uppleva. Även med de minst lockande av sina engångsligg
hade hans prestationer varit föredömliga. Och även nu, så länge han var innesluten i
långbyxorna, kändes det som om han var lika hård som virket i det gemensamma långbordet,
men antingen hade han misstagit sig på den punkten eller också klarade han inte att blotta sig
för Jenna. När hon juckade mot hans nakna ben med underbyxorna på, och stönade lite för
varje stöt, kände han hur han flög utåt i en centrifugal rörelse, en satellit som bröt sig loss från
tyngdkraften, i psykisk mening allt längre och längre bort från kvinnan som hade stuckit tungan
i hans mun och vars angenämt generösa bröst mosades mot hans revben. Hon var brutalare när
hon höll på, inte lika smidig som Connie – det berodde delvis på det. Men sedan kunde han inte
heller se hennes ansikte i mörkret och när han inte kunde se det hade han bara minnet, idén
om hur vackert det var. Han fick påminna sig gång på gång att nu äntligen fick han Jenna, att
detta var Jenna, Jenna, Jenna. Men i avsaknad av en visuell bekräftelse var det enda han höll i
famnen en svettig attackerande kvinna vilken som helst.

"Kan vi tända lite?" sa han.

"Det blir för ljust. Jag gillar inte det."

"Fast bara i badrummet? Det är beckmörkt här inne."

Hon rullade av honom och suckade surt. "Vi kanske lika gärna kan sova. Det är himla sent och
jag bara blodar ner i alla fall."

Han tog på sin penis och upptäckte till sin bedrövelse att den var ännu slakare än den kändes.
"Det är möjligt att jag drack lite för mycket vin."

"Jag med. Så vi sover i stället."

"Jag ska bara gå och tända i badrummet, okej?"

Han gjorde det och anblicken av henne där hon låg utfläkt på sängen, som bekräftade hennes
specifika identitet som den vackraste flicka han visste, gav honom ett hopp om att det ändå var
klart att köra igen. Han kröp upp mot henne och inledde ett projekt som gick ut på att kyssa
varenda liten del av henne, med början vid hennes perfekta fötter och vrister och sedan vidare
uppför hennes vader och insidan på hennes lår ...

"Nej förlåt, men det är bara för äckligt", sa hon tvärt, när han var framme vid hennes trosor.
"Vänta." Hon knuffade över honom på rygg och tog hans penis i munnen. Återigen, i början var
han hård och hennes mun var ljuvlig, men sedan gled han bort lite grann och slaknade och blev
orolig för att han skulle slakna och försökte tvinga sig att bli hård, tvinga sig att koppla på, att
tänka på vems mun han befann sig i, och sedan kom han olyckligtvis att tänka på att han aldrig
hade varit särskilt road av fellatio, och undrade vad det var för fel på honom. Jennas lockelse
hade alltid till största delen bestått i det omöjliga att ens föreställa sig att han kunde få henne.
Nu när hon var en trött, berusad, blödande individ som låg hopkrupen mellan hans ben och
affärsmässigt utförde oralt arbete, kunde hon ha varit nästan vem som helst utom Connie.

Det ska erkännas att hon höll i gång långt efter det att hans egen tro hade slocknat. När hon till
slut gav upp granskade hon hans penis med neutral nyfikenhet; hon dinglade med den lite. "Det
blir inget, va?"

"Jag kan inte förklara", sa han. "Det är verkligen pinsamt."

"Ha, välkommen till min värld på Lexapro."

När hon hade somnat och började ge ifrån sig små snarkningar låg han och kokade av skam och
ånger och hemlängtan. Han var mycket mycket besviken på sig själv, fast riktigt varför han
skulle vara så besviken på att inte lyckas knulla en flicka som han inte var kär i och inte ens
tyckte särskilt bra om hade han inte kunnat svara på. Han tänkte på sina heroiska föräldrar som
hade hållit ihop alla dessa år, det ömsesidiga behovet som fanns där till och med under deras
värsta sammandrabbningar. Han såg sin mors respekt för hans far i ett nytt ljus, och förlät
henne en smula. Det var fatalt att vara tvungen att behöva någon, det tydde på svårartad
svaghet, men för första gången tycktes det nu som om hans jag var allt annat än oändligt
kapabelt till vad som helst, allt annat än etthundra procent flexibelt mot vilka mål han än satte
upp för sig.

I det första tidiga gryningsljuset vaknade han med ett enormt morgonstånd vars stabilitet han
inte betvivlade en sekund. Han satte sig upp och granskade härvan av Jennas hår, hennes
åtskilda läppar, den fina fjuniga käklinjen, hennes närapå heliga skönhet. Nu när ljuset var
bättre kunde han inte fatta vilken idiot han hade varit i mörkret. Han gled ner under täcket och
stötte försiktigt mot henne i svanken.

"Sluta!" sa hon genast, med hög röst. "Jag försöker somna om."

Han tryckte näsan mellan hennes skulderblad och drog in hennes patchoulidoft.

"Jag menar allvar", sa hon och makade sig undan honom. "Det är inte mitt fel att vi var vakna till
tre."

"Hon var inte tre", mumlade han.

"Det kändes som tre. Det kändes som fem!"

"Hon är fem nu."

"Åååuuugg! Säg det inte! Jag måste sova!"

Han låg där i evighet och övervakade sin stake med handen för att åtminstone försöka hålla den
halvvägs uppe. Utifrån hördes gnäggningar, avlägset skrammel, en galande tupp, lantliga ljud
från överallt och ingenstans. Jenna fortsatte att sova, eller låtsades sova, och med ens slog ett
buller larm i hans tarmar. Hur mycket han än höll emot tilltog bullret och snart blev det en
brådska som överträffade det mesta. Han tassade in i badrummet och låste dörren. Bland
rakgrejerna hade han en gaffel som han hade tagit med sig enkom för den extremt otrevliga
uppgift som nu väntade honom. Han satt och kramade den med en svettig hand medan skiten
halkade ut. Det blev en hel del, två tre dagars produktion. Genom dörren hörde han telefonen
ringa, väckningen halv sju.

Han ställde sig på knä på det kalla golvet och kikade ner i skålen på de fyra stora korvar som flöt
omkring där och hoppades att han direkt skulle se guldet glimta till. Den äldsta korven var mörk
och fast och kullrig, de som kom längre inifrån var blekare och var redan på väg att lösa upp sig
lite. Även om han som alla andra i hemlighet gillade lukten av sina egna fjärtar var det en annan
sak med lukten av hans egen skit. Det luktade så elakt att det liknade ondska i moralisk mening.
Han petade på en av de mjukare korvarna med gaffeln och försökte snurra på den och studera
undersidan på den, men den krökte sig och började spricka, vattnet mörknade och blev brunt
och han förstod att det här med gaffeln hade varit ett önsketänkande. Vattnet skulle snart vara
för grumligt för att en ring skulle kunna synas i det och om ringen lossnade från det som omgav
den skulle den sjunka till botten och fullt tänkbart åka ner i avloppsrören. Han hade inget annat
val än att lyfta upp varje korv, en i taget, och klämma på den med fingrarna och han måste göra
det snabbt innan alltihop blev för blött och geggigt. Han höll andan och med ilskna tårar i
ögonen grep han tag i den mest lovande korven och gav upp sin sista vanföreställning, nämligen
att det skulle räcka med en hand. Han var tvungen att använda båda händerna, en till att hålla i
bajset och den andra till att peta i det. Han fick en häftig kräkningskänsla, torr, men satte ändå i
gång och grävde med fingrarna i den mjuka och kroppsvarma och förvånansvärt lätta
exkrementstocken.

Jenna knackade på dörren. "Vad sysslar du med där inne?"

"Ett ögonblick bara!"

"Vad gör du för något? Runkar?"

"Ett ögonblick sa jag! Jag är lös i magen."

"Å, herregud. Kan du åtminstone langa ut en tampong åt mig?"

"Ett ögonblick!"

Gudskelov hittade han ringen i den andra korven han bröt sönder. Något hårt i allt det mjuka,
en ren cirkel inuti kaos. Han sköljde av händerna så gott han kunde i det skitiga vattnet, spolade
med armbågen och bar ringen till handfatet. Stanken var vidrig. Han tvättade händerna och
ringen och kranarna tre gånger med massor med tvål, medan Jenna stod utanför dörren och
gnällde om att det var frukost om tjugo minuter. Han kunde se den här personen så tydligt, det
var som att stå utanför sig själv. Han var en person som hade tagit i sitt eget bajs för att få
tillbaka sin vigselring. Det var inte den person han trodde att han var, eller skulle ha valt att
vara om han hade fått välja fritt, men det var något trösterikt och befriande i att vara en riktig
tydlig individ, hellre än en samling motsägelsefulla tänkbara sådana.

Världen tycktes genast sakta in och bli stabil, som om även den anpassade sig till nya villkor.
Den första, eldiga hästen som han fick i stallet slängde honom i marken nästan ömsint, utan
illvilja, och tillgrep inte mer våld än nöden krävde för att avlägsna honom från sadeln. Därpå
sattes han på en tjugoårig märr och från dennas breda rygg såg han Jenna snabbt försvinna bort
på sin hingst nerför en sandig stig, med vänstra armen höjd till ett tvetydigt avsked försåvitt det
inte bara var god ryttarton, medan Félix galopperade förbi Joey för att hinna ifatt henne. Han
förstod att det logiska vore att hon till slut knullade med Félix i stället för med honom, eftersom
Félix var vida överlägsen som hästmänniska; han upplevde det som en stor lättnad, kanske
rentav som en mitzvah, eftersom stackars Jenna verkligen behövde bli knullad av någon. Själv
fördrev han förmiddagen i skritt och så småningom i kort galopp åtföljd av Ellens dotter,
bokslukaren Meredith, som bjöd generöst på sitt outtömliga hästvett. Det var inget i det som
fick honom att känna sig mjuk, det fick honom att känna sig fast och bestämd. Luften i Anderna
var underbar. Meredith verkade vara lite förtjust i honom och gav honom tålmodigt
instruktioner i hur han skulle bete sig mindre förvirrande mot sin häst. När gruppen samlades
för ett tidigt mellanmål vid en källa där ingen Jenna eller Félix syntes till, gav Jeremy
instruktioner i betydligt elakare ordalag åt sin tystlåtna, rödblossande fru som han tydligen gav
skulden för att de hade hamnat så långt efter ledarna. Joey kupade sina rena händer för att
dricka källvatten ur en liten klippskreva, och eftersom han nu saknade allt intresse för vad
Jenna kunde tänkas hålla på med kände han med Jeremy. Det var roligt att rida i Patagonien –
det hade hon haft rätt i.

Hans sinnesfrid varade till långt in på eftermiddagen, då han lyssnade av sin röstbrevlåda från
telefonen på rummet, på Jennas mors bekostnad, och fick höra meddelanden från Carol
Monaghan och Kenny Bartles. "Hejsan vännen, det är din svärmor", sa Carol. "Vad sägs om det
va? Svärmor! Så bisarrt det känns att säga det. Det är fantastiskt roligt, det tycker jag verkligen,
men Joey, vet du vad? Jag säger det rent ut. Jo, jag tycker att om du värdesätter Connie så pass
att du gifter dig med henne och om du har så höga tankar om din egen mognad att du känner
dig redo att ingå äktenskap, då borde du ha vänligheten att tala om det för dina föräldrar. Det
är ju bara min enkla åsikt, men jag kan inte begripa att du kan ha någon anledning att hålla det
så hemligt om det inte är det att du skäms för Connie. Och jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka
om en svärson som skäms för min dotter. Jag kanske bara säger som så att jag inte är särskilt
bra på att bevara hemligheter, personligen är jag emot allt det här smusslandet. Okej? Jag låter
det kanske vara med det."

"Vad i helvete, grabbjävel?" sa Kenny Bartles. "Var fan håller du hus? Jag har skickat dig minst
tio mejl. Är du i Paraguay nu? Är det därför du inte hör av dig? När det står leveransdatum 31
januari i kontraktet betyder det för fan 31 januari. Jag hoppas för djävulen att du har något som
rullar åt mig, för 31 januari är ju om nio dagar. LBI är redan på mig för att de där satans
lastbilarna går sönder hela tiden.

Någon jävla konstruktionsmiss i bakaxeln, så jag hoppas verkligen att du har några bakaxlar åt
mig. Eller vad fan som helst alltså. Femton jävla ton med kylarprydnader skulle man tacka så ini
helvete för. Innan du skaffar fram vikt i någon form åt mig, innan vi kan få ett bekräftat datum
på leverans av hela vikten med vad fan som helst, har jag inte ett piss att komma med." Jenna
kom tillbaka i solnedgången, alldeles sandig och därför ännu läckrare. "Jag är kär", sa hon. "Jag
har träffat mina drömmars häst."

"Jag måste dra", sa Joey genast. "Jag måste sticka till Paraguay."

"Va? När då?"

"I morgon bitti. Helst i kväll."

"Milda makter, är du så förbannad på mig? Det är inte mitt fel att du ljög om din ridvana. Jag
kom inte hit för att promenera. Jag kom inte hit för att kasta bort fem nätters dubbelrum
heller."

"Nej, jag beklagar det. Jag ska betala tillbaka min halva."
"Skit i betala tillbaka." Hon mönstrade honom föraktfullt från topp till tå. "Bara liksom, tror du
att du kan komma på fler sätt att göra en flicka besviken? Frågan är om du har prickat av riktigt
alla besvikelser man kan tänka sig än."

"Det var faktiskt riktigt elakt sagt", sa han lågt.

"Jag kan säga elakare saker, var så säker, och det tänker jag göra också."

"Och sedan sa jag inte att jag var gift. Jag är gift. Jag gifte mig med Connie. Vi ska flytta ihop."

Jennas ögon vidgades, som av smärta. "Men gud vad knäpp du är! Du är en sådan jävla
knäppskalle alltså."

"Jag är medveten om det."

"Jag trodde faktiskt att du förstod mig. Till skillnad från alla andra killar jag träffat någon gång.
Gud så korkat av mig!"

"Det var det inte", sa han och tyckte synd om henne för att hon hade sitt skönhetshandikapp.

"Men om du tror att jag tycker det är sorgligt att du har gift dig då tar du jäkligt fel. Om du tror
att jag såg dig som något äktenskapsämne, gud i himlen. Jag vill inte ens gå ut och äta med dig."

"Då vill inte jag gå ut och äta med dig heller."

"Jamen så bra då", sa hon. "Du är nu officiellt den värsta reskamrat som har existerat
någonsin."

Medan hon duschade packade han sin väska och sedan låg han och slöade på sängen och
tänkte att de nu när luften var rensad kanske kunde ha sex en gång, för att slippa skammen och
nederlaget med att aldrig ha gjort det, men när Jenna kom ut ur badrummet i en tjock Estancia
El Triunfo-badrock, gjorde hon en alldeles korrekt tolkning av hans min och sa: "Inte en chans."

Han ryckte på axlarna. "Säkert?"

"Bombsäkert. Åk hem till din lilla fru du. Jag tycker inte om knäppa typer som ljuger för mig.
Ärligt talat skäms jag för att vistas i samma rum som du i det här läget."

Och följaktligen reste han till Paraguay och det var fullständig katastrof. Armando da Rosa,
ägare till landets största överskottslager, var en halslös före detta officer med hopvuxna vita
ögonbryn och hår som såg ut att vara färgat med svart skokräm. Hans kontor som låg i en ruffig
förort till Asunción hade blankpolerade linoleumgolv och ett stort skrivbord i plåt och bakom
det slokade en paraguayansk flagga på en träpinne. Bakdörren vette ut mot vida fält av ogräs
och sand och skjul med rostiga korrugerade plåttak, patrullerade av stora hundar som var inget
annat än huggtänder och skelett och borstig fäll och såg ut som om de med nöd och näppe
överlevt elektriska stolen. Intrycket Joey fick av da Rosas yviga monolog, på en engelska som
inte var mycket bättre än Joeys spanska, var att han hade drabbats av ett bakslag i karriären
några år tidigare och lyckats undkomma krigsrätt tack vare vissa lojala officerskamraters
insatser, och i stället erhållit, fullt rättmätigt, koncessionen att sälja överskott och avrustad
militär materiel. Han gick i fältuniform och ett sidovapen som fick Joey att känna sig illa till
mods när han gick ett par steg framför honom. De trängde sig fram genom ogräs som blev allt
högre och skogigare och surrade allt ilsknare av gigantiska getingar, tills de via ett stängsel på
baksidan som var krönt med svankande concertinatråd, kom fram till själva guldgruvan för den
som letade reservdelar till Pladsky A10. Den trevliga överraskningen var att det sannerligen
fanns gott om dem. Den tråkiga överraskningen var att de var i bedrövligt skick. En rad
rostkantade motorhuvar låg halvt kullfallna som dominobrickor; hjulaxlar och stötfångare var
slängda huller om buller som jättelika gamla kycklingben, motorblock låg utspridda i ogräset
som spillning från en T. Rex, på slänterna till koniska högar av ännu rostigare, mindre
reservdelar växte det vilda blommor. Joey klev omkring i gräset och sparkade upp reden av
leriga och/eller trasiga plastdelar, ormbon av slangar och remmar som spruckit i solen, och
förmultnade reservdelsförpackningar i papp med text på polska. Han fick kämpa mot gråten
inför åsynen av allt skräp. "Mycket rost här", sa han.

"Vad är rost?"

Han ryckte loss en stor flaga från närmaste hjulnav. "Rost. Järnoxid."

"Så det blir för regnet", förklarade da Rosa.

"Jag kan ge dig tiotusen dollar för alltihop", sa Joey. "Om det är mer än trettio ton kan jag ge
femton. Det är mycket bättre än skrotvärdet."

"Varför du ska ha denna skräp?"

"Jag har ett helt gäng lastbilar som måste servas."

"Du, du är mycket ung man. Varför du ska ha denna?"

"För att jag är en idiot."

Da Rosa spejade in i den utpinade, surrande sekundärdjungeln på andra sidan stängslet. "Kan
inte ge allt till dig."

"Varför inte?"

"Den lastbilar armén använder inte. Men de kan använda om det blir krig. Då mina reservdelar
blir mycket värda."

Joey slöt ögonen och rös åt enfalden i detta. "Vad skulle det vara för ett krig? Vilka ska ni slåss
mot? Bolivia?"

"Jag säger om det är krig då vi måste ha reservdelar."

"Den här skiten duger för fan inte till någonting. Jag ger dig femtontusen dollar för alltihop.
Quince mil dólares."

Da Rosa skakade på huvudet. "Cincuenta mil."

"Femtiotusen dollar? Nej. Helt. Jävla. Uteslutet. Fattar du? Uteslutet."

" Treinta."

"Arton. Diez y ocho."

"Veinticinco."

"Jag ska fundera på saken", sa Joey och började gå tillbaka i riktning mot kontoret. "Jag ska
fundera på att betala tjugo. Om det är mer än trettio ton. Veinte, okej? Det är mitt sista bud."

Ett par minuter, sedan han skakat da Rosas oljiga hand och klivit in i taxin som han hade låtit stå
och vänta ute på vägen, kände han sig rätt nöjd med sig själv, med sitt sätt att sköta
förhandlingen, och med sitt mod att resa till Paraguay för att genomföra det. Det hans far inte
insåg, det egentligen bara Connie insåg, det var att han hade ett lysande och iskallt sinne för
affärer. Han anade att han hade fått sina instinkter efter sin mor som var född
tävlingsmänniska, och det skänkte honom en viss sonlig tillfredsställelse att praktisera dem.
Priset han hade pressat da Rosa till var mycket lägre än han hade vågat hoppas på, och även
med kostnaden för en lokal speditionsfirma som skulle lasta delarna i containrar och köra dem
till flygplatsen, även med den svindlande summa som det sedan skulle kosta att flyga
containrarna med chartrat plan till Irak, skulle han ändå hålla sig inom de ramar som skulle
garantera honom en snuskig vinst. Men medan taxin kryssade sig fram genom äldre,
kolonialtida delar av Ascunción började han gruva sig för att göra det. Gruva sig för att skicka i
stort sett värdelöst skräp till amerikanska soldater som försökte vinna ett påfrestande
okonventionellt krig. Även om han inte hade skapat problemet – Kenny Bartles hade gjort det
genom att välja den antikverade fyndhörns-Pladskyn till att fullgöra sina åtaganden – var
problemet ändå hans. Och det skapade ett ännu värre problem: om han räknade in
kostnaderna för etablering och den torftiga men svindyra leveransen av reservdelar från Lodz,
hade han redan gjort av med alla Connies pengar och hälften av första amorteringen på
banklånet. Och även om han skulle komma på ett sätt att backa ur nu, skulle det innebära att
Connie blev fullkomligt utblottad och han själv försatt i förlamande skuld. Han vred nervöst på
vigselringen, vred och vred på den, ville stoppa den i munnen som tröst men litade inte på att
han inte skulle råka svälja den igen. Han försökte intala sig att det måste finnas fler A10-delar
någonstans i världen, i någon bortglömd men regnsäker depå i Östeuropa, men han hade redan
ägnat många timmar åt att leta på nätet och ringa samtal och det såg inte lovande ut.

"Jävla Kenny", sa han högt och tänkte på vilket synnerligen olägligt tillfälle det var att plötsligt
odla ett samvete. "Jävla brottsling."

Åter i Miami, medan han väntade på sitt sista anslutningsflyg, tog han sig samman och ringde
Connie.

"Hej älskling", sa hon glatt. "Hur är det i Buenos Aires?"

Han halkade snabbt över detaljerna i sin resrutt och gick rakt på att redogöra för sina farhågor.

"Det låter som om du skötte dig enastående", sa Connie. "Tjugotusen dollar, det är ju ett
jättebra pris, eller hur?"

"Utom att det är ungefär nittontusen mer än vad hela alltet är värt."

"Nej, älskling, det är värt så mycket som Kenny kommer att betala dig."

"Och du tycker inte att jag borde ha moraliska betänkligheter för allt det här? För att sälja rent
skit till staten?"

Hon var tyst medan hon funderade på saken. "Jag vet inte", sa hon till slut, "men om det gör dig
olycklig ska du kanske strunta i det. Jag vill bara att du ska göra sådant som gör dig lycklig."

"Jag tänker inte förlora dina pengar", sa han. "Så mycket vet jag."

"Jomen, du får förlora dem. Det gör inget. Du kommer att tjäna mer pengar någon annanstans.
Jag litar på dig."

"Jag tänker inte förlora dem. Jag vill att du ska fortsätta på college. Jag vill att vi ska få ett liv
ihop."

"Då kan vi väl ha det nu då! Jag är beredd om du är det. Jag är så beredd så du anar inte."

Ute på banan, under en orolig grå floridahimmel, taxade erkända massförstörelsevapen kors
och tvärs. Joey önskade att det fanns någon annan värld han kunde höra hemma i, en enklare
värld där man kunde skaffa sig ett bra liv utan att det skedde på andras bekostnad. "Jag fick ett
meddelande från din mamma", sa han.

"Jag vet", sa Connie. "Jag var stygg, Joey. Jag berättade inget men hon såg ringen och hon
frågade mig och jag kunde inte låta bli att säga något då."

"Hon tjatade om att jag måste berätta det för mina föräldrar."

"Jamen, låt henne tjata då. Du berättar det när du känner för det."

Han var på ett dystert humör när han kom tillbaka till Alexandria. Nu hade han inte längre Jenna
att se fram emot eller att fantisera om, nu kunde han inte längre drömma om ett lyckat resultat
i Paraguay, nu hade han inget annat än obehagliga uppgifter som väntade, så han stoppade i sig
en stor påse räfflade chips och ringde Jonathan för att göra bot och finna tröst i vänskapen.
"Och nu kommer det värsta", sa han. "Jag åkte dit som en gift man."

"Vad fan!" sa Jonathan. "Har du gift dig med Connie?"

"Jepp. Det har jag. I augusti."

"Det var det sinnessjukaste jag någonsin har hört."

"Jag tänkte att det var bäst att jag sa det eftersom du troligen kommer att få veta det av Jenna.
Som helt klart inte är särskilt nöjd med mig just nu."

"Hon måste vara extremt förbannad."

"Hör du, jag vet att du tycker hon är hemsk, men det är hon inte. Hon är bara jävligt förvirrad
och det enda folk ser är hur hon ser ut. Det är så mycket mer synd om henne än om dig."

Sedan gick Joey över till att dra hela historien om ringen för Jonathan, och den vidriga
situationen i badrummet när han satt med händerna fulla med bajs och Jenna knackade på
dörren och i sitt skratt och i Jonathans skratt och äcklade stönanden fann han den tröst han
hade längtat efter. Det som hade varit motbjudande i fem minuter blev en bra historia resten
av livet. När han sedan erkände att Jonathan hade haft rätt beträffande Kenny Bartles var
Jonathans svar klart och otvetydigt: "Du måste ta dig ur det där kontraktet."

"Det är inte så enkelt. Jag måste skydda Connies investering."

"Lös det på något sätt. Gör det bara. Det som pågår där borta är riktigt illa. Det är värre än du
anar."

"Hatar du mig fortfarande?" sa Joey.

"Jag hatar dig inte. Jag tycker du har varit jävligt otrevlig. Men hata dig känns inte aktuellt för
min del."

Joey blev tillräckligt stärkt av deras samtal för att gå och lägga sig och sova i tolv timmar. Nästa
morgon, när det var mitt på eftermiddagen i Irak, ringde han Kenny Bartles och bad att få häva
kontraktet.

"Men hur var det med reservdelarna i Paraguay då?" sa Kenny.

"Det fanns mängder i ton räknat. Men alltihop var värdelöst rostigt skrot."

"Skicka det i alla fall. Jag ligger risigt till nu."

"Det var du som köpte de där hopplösa A10:orna", sa Joey. "Jag kan inte hjälpa att det inte
finns delar till dem."

"Du sa just att det finns gott om delar. Och jag säger att du ska skicka dem. Vad är det jag inte
fattar här?"

"Alltså jag menar bara att du måste få tag på någon annan som kan lösa ut mig. Jag vill inte ha
med det här att göra."

"Hoppla, stopp ett tag Joey, lyssna nu. Du har skrivit på kontraktet. Och det här är inte elfte
timmen för Leverans Nummer Ett, det är för fan trettonde timmen. Du får icke backa ur nu. Inte
om du inte vill bränna det du redan har lagt ut. I nuläget har jag inte ens stålar att köpa ut dig
med, för militären har inte pröjsat för delarna än, för din polska leverans vägde för lite. Försök
och se det här från mitt håll också va?"

"Men grejerna i Paraguay ser så sopiga ut att de säkert inte kommer att ta emot det ens."

"Låt mig sköta den saken. Jag känner LBI-folket på fältet här. Jag kan fixa till det så det löser sig.
Det enda du behöver göra är att skicka mig trettio ton, och sedan kan du återgå till att läsa
dikter eller vad fan du håller på med."

"Hur vet jag att du kan fixa det?"

"Det är väl ändå min huvudvärk? Du har skrivit kontrakt med mig och nu säger jag skaffa hit
lasten så får du dina pengar."

Joey visste inte vad som var värst, rädslan att Kenny ljög för honom och att han skulle bli blåst,
inte bara på pengarna han redan hade gjort av med utan också på de enorma tillkommande
utlägg som han fortfarande hade framför sig, eller insikten att det var sant som Kenny sa och
LBI skulle betala 850K dollar för i princip värdelösa reservdelar. Han tyckte inte han hade något
annat val än att gå förbi Kenny och tala direkt med LBI. Det innebar att han fick sitta i telefon en
hel förmiddag och bli skickad runt av folk på LBI:s huvudkontor i Dallas, innan han kopplades
fram till vederbörlig vicedirektör. Han framlade sitt dilemma så tydligt och klart han kunde: "Det
finns inga användbara delar att tillgå för den här lastbilsmodellen, Kenny Bartles vill inte lösa
mig från kontraktet och jag vill inte skicka obrukbara delar till er."

"Går Bartles med på att ta emot leveransen?" sa vd:n.

"Ja. Men grejerna är värdelösa."

"Inte ditt problem. Om Bartles inte har några invändningar går du säker. Jag föreslår att du
skickar iväg lasten utan dröjsmål."

"Jag tror inte ni förstår mig riktigt", sa Joey. "Jag menar att den här lasten är inget ni vill ha."

Vd:n begrundade detta ett tag och sa: "Vi kommer fortsättningsvis inte att göra affärer med
Kenny Bartles. Vi är inte alls nöjda med A10-situationen. Men det är inte ditt bekymmer. Ditt
bekymmer är snarare risken för att bli stämd om du inte fullgör ditt åtagande enligt
kontraktet."

"Vem – av Kenny?"

"Det är helt hypotetiskt. Det kommer aldrig att bli verklighet om du bara skeppar iväg delarna.
Du måste komma ihåg att det inte är ett perfekt krig i en perfekt värld det här."

Och Joey försökte komma ihåg det. Försökte komma ihåg att det värsta som kunde hända i
denna långt ifrån perfekta värld var att samtliga A10:or brakade ihop och måste ersättas av
bättre lastbilar längre fram och att segern i Irak därför skulle kunna bli en liten smula försenad,
och att amerikanska skattebetalare skulle ha förlorat några få miljoner dollar på honom och
Kenny Bartles och Armando da Rosa och de slemmiga typerna i Lodz. Med samma beslutsamhet
som han hade uppammat för att grabba tag i sina egna skitkorvar, flög han tillbaka till Paraguay
och anlitade en speditör och såg till att trettiotvå ton reservdelar lastades i containrar och
tömde fem flaskor vin under de fem nätter som han var tvungen att vänta på att Logística
Internacional skulle hiva in dem i ett medfaret gammalt Herculesplan och flyga iväg med dem;
men ingen guldring låg gömd i just den här högen med skit. När han kom hem till Washington
fortsatte han att dricka och när Connie slutligen kom dit med tre resväskor och flyttade in till
honom fortsatte han att dricka och sova dåligt, och när Kenny ringde från Kirkuk och sa att
leveransen hade godtagits och att Joeys 850 000 dollar var på ingång, hade han en sådan hemsk
natt att han ringde till Jonathan och bekände vad han hade gjort.

"Å fan, det var inte bra", sa Jonathan.

"Tror du inte jag vet det."

"Du får bara hoppas på att du inte åker fast. Jag hör redan en hel del snack om de där arton
miljarderna i kontrakt som de lade ut i november. Det skulle inte förvåna mig om det blir
kongressförhör om det."

"Finns det någon jag kan berätta det för? Jag vill inte ens ha pengarna, bara det jag är skyldig
Connie och banken."

"Det var ju verkligen ädelt av dig."

"Jag skulle aldrig kunna lura Connie på pengarna. Du vet att det bara var därför jag gjorde det.
Men jag funderar på om du skulle kunna berätta för någon på Post om vad de håller på med.
Typ att du har fått det från en anonym källa?"

"Inte om du vill att det ska förbli anonymt. Och om du inte vill det då vet du vem som kommer
att bli smutskastad, eller hur?"

"Men om det är jag som är avslöjaren?"

"I samma sekund du börjar gapa kastar Kenny skit på dig. Kastar LBI skit på dig. De har en
särskild rad i budgeten för skitkastning på avslöjare. Du kommer att bli en perfekt syndabock.
Den söta collegegrabben med de rostiga reservdelarna? Post kommer att slicka i sig varenda
droppe. Visst har du all heder av din blödighet. Men jag rekommenderar å det bestämdaste att
du kniper käft."

Connie fick tag på ett jobb via ett bemanningsföretag medan de väntade på att hans smutsiga
850 000 dollar skulle silas genom systemet. Joey fördrev dagarna med att titta på tv och spela
dataspel och försöka lära sig att vara huslig, att planera en middag och handla matvaror till den,
men den enklaste lilla promenad till snabbköpet tog fullständigt musten ur honom.
Depressionen som i åratal hade lurpassat på kvinnorna i hans närmaste omgivning tycktes
äntligen ha upptäckt sitt rätta byte och slagit klorna i honom. Det enda han visste att han
tvunget måste göra, nämligen att berätta för sina föräldrar att han hade gift sig med Connie,
kunde han inte förmå sig till. Det oundgängliga med det fyllde den lilla lägenheten som om det
var en Pladsky A10 och trängde ut honom i marginalen, så att han knappt fick luft att andas. Det
fanns där när han vaknade och det fanns där när han gick och lade sig. Han kunde inte tänka sig
att meddela sin mamma nyheten, för hon skulle ofelbart uppfatta giftermålet som ett slag
riktat mot henne personligen. Vilket det på sätt och vis var. Men han fruktade inte mindre
samtalet med sin far, att öppna det såret på nytt. Och därför, varje dag, till och med när han
kvävdes av hemligheten, till och med när han föreställde sig att Carol pladdrade med alla hans
före detta grannar, varav en med all säkerhet snart skulle nämna det för hans föräldrar, sköt
han upp tillkännagivandet en dag till. Att Connie aldrig tjatade på honom gjorde bara att
problemet ännu mer blev enbart hans.

Och sedan en kväll såg han på CNN nyheten om ett bakhåll utanför Fallujah där flera
amerikanska lastbilar hade brakat ihop varpå de inhyrda förarna blev slaktade av rebeller. Han
såg visserligen inga A10:or i CNN-reportaget, men han fick sådan ångest att han måste dricka
sig till sömns. Han vaknade några timmar senare, genomblöt av svett och i stort sett nykter, vid
sidan om sin fru som verkligen sov som ett barn – med samma tillitsfulla milda lugn – och han
visste att han måste ringa sin far så fort det blev morgon. Han hade aldrig varit så rädd för
någonting i hela sitt liv som för att ringa det samtalet. Men han insåg nu att ingen annan kunde
råda honom hur han skulle göra, om han skulle gå till pressen och ta konsekvenserna eller knipa
käft och behålla stålarna, och att ingen annan kunde förlåta honom för hans synder. Connies
kärlek var för okvalificerad, mammas för själv upptagen, Jonathans för ovidkommande. Det var
för hans stränge principfasta far som en fullständig bekännelse måste göras. Han hade slagits
mot honom i hela sitt liv och nu var det dags att erkänna sig slagen.
BESTEN I WASHINGTON
W alters far, Gene, var yngsta barnet till en knepig svensk vid namn Einar Berglund, en
immigrant som hade kommit till landet kring förra sekelskiftet. Det hade funnits mycket på den
svenska landsbygden som väckte misshag – värnplikten, statskyrkliga präster som blandade sig i
sina församlingsbors göranden och låtanden, ett klassystem som mer eller mindre förhindrade
all strävan uppåt – men det som egentligen hade drivit Einar till Amerika, om man fick tro det
Dorothy hade berättat för Walter, var en konflikt han hade med sin mor.

Einar hade varit äldst av åtta barn, kronprinsen i sin familj på bondgården i södra Östergötland.
Hans mor, som möjligen inte var den första kvinnan som var otillfredsställd i sitt äktenskap med
en Berglund, hade favoriserat sin förstfödde på ett flagrant sätt, klätt honom i finare kläder än
vad syskonen fick, matat honom med grädden från de andras mjölk, och låtit honom slippa
sysslorna på gården för att han helhjärtat skulle kunna ägna sig åt sin skolgång och välansade
yttre. ("Den fåfängaste man jag någonsin träffat", sa Dorothy.) Den moderliga solen hade lyst
på Einar i tjugo hela år, men då fick hans mor av misstag ett sladdbarn, en son, och föll för
honom precis som hon en gång hade fallit för Einar; och det kunde Einar aldrig förlåta henne.
Han kunde inte tåla att han inte längre var favoritsonen och tog därför hyra på en båt till
Amerika på sin tjugoandra födelsedag. När han väl kom dit återvände han aldrig till Sverige,
träffade aldrig mer sin mor, hävdade stolt att han hade glömt vartenda ord av sitt modersmål
och fick han bara den minsta anledning avlossade han långrandiga bittra utfall mot "det
enfaldigaste, mest självbelåtna, trångsynta landet på jorden". Han blev ännu en pinne i det
amerikanska experimentet med självstyre, ett experiment som var statistiskt snedvridet redan
från start, eftersom det inte var människor med sociala gener som flydde från den
överbefolkade Gamla världen till den nya kontinenten; det var människor som hade svårt att
komma överens med andra.

Som ung man i Minnesota, där han först slet som skogshuggare och kalhögg de sista orörda
skogarna och sedan som grävare i ett vägbyggarlag, utan någon större förtjänst på vare sig det
ena eller det andra, hade Einar tilltalats av den kommunistiska synen på hans kroppsarbete som
något som utnyttjades av kapitalisterna borta på östkusten. En dag när han stod på Pioneer
Square och lyssnade på en kommunists dundrande agitation drabbades han av en aha-
upplevelse och insåg att skulle man lyckas i det nya landet måste man själv utnyttja en del
kroppsarbete. Tillsammans med flera av sina yngre bröder som hade följt efter honom till
Amerika startade han ett företag som vägbyggarentreprenör. För att hålla verksamheten i gång
under den kalla årstiden grundade han och hans bröder en liten köping vid stranden av övre
Mississippi och öppnade en diversehandel där. Hans åsikter kan nog fortfarande ha varit
radikala då, för han beviljade ändlösa krediter åt de kommunistiska jordbrukare, många av dem
var finnar, som kämpade och slet för att tjäna sitt levebröd utom räckhåll för östkustkapitalet.
Affären blev snabbt ett kännbart förlustprojekt, och Einar var på vippen att sälja sin andel när
en före detta vän till honom, en man vid namn Christiansen, öppnade en konkurrerande affär
tvärsöver gatan. På rent trots (enligt Dorothy) drev Einar sin lanthandel vidare i ytterligare fem
år, rätt genom den stora depressionens nadir, och samlade på sig obetalda reverser från
varenda bonde inom två mils omkrets, tills stackars Christiansen slutligen gick bankrutt. Då
omlokaliserade Einar till Bemidji, där det gick bra för honom som vägbyggare, men det slutade
med att han sålde sitt företag för ett katastrofalt lågt pris till en lismande partner som hade gett
sken av att ha socialistiska sympatier.

För Einar var Amerika den osvenska frihetens land, de fria viddernas rike där en son alltjämt
kunde inbilla sig att han var märkvärdig. Men inget rubbar känslan av att vara märkvärdig så
mycket som att vara omgiven av andra människor som känner sig precis lika märkvärdiga. Han
som tack vare sin genetiska intelligens och flit och arbetsvilja hade uppnått en viss nivå av
välstånd och oberoende, dock långt ifrån nog av någondera, blev ett praktexempel på ilska och
besvikelse. Efter det att han gick i pension, på 1950-talet, började han skicka sina släktingar
årliga julbrev i vilka han öste sin galla över Amerikas enfaldiga regering, Amerikas orättfärdiga
ekonomiska politik och Amerikas inbilska religion – och i ett osedvanligt fränt julbrev, drog han
en fyndig parallell mellan den ogifta madonnan från Betlehem och den "svenska horan" Ingrid
Bergman, vars nedkomst med sin egen "oäkting" (Isabella Rossellini) på sistone hade firats av
amerikanska medier som var styrda av "företagens intressen". Trots att Einar själv var
företagare hatade han storkapitalet. Trots att han hade byggt upp sin verksamhet med hjälp av
statliga kontrakt hatade han staten lika mycket. Och trots att han älskade den fria landsvägen,
gjorde den honom olycklig och galen. Han köpte amerikanska bilar med de största motorer som
gick att få för att kunna köra i 140 och 160 på Minnesotas spikraka platta motorvägar, åtskilliga
hade han själv byggt, och vråla förbi alla idioter som kom i vägen för honom. Om det var natt
och en mötande bil närmade sig honom med helljuset på reagerade Einar med att slå på sina
egna helljus och låta dem lysa. Om någon fårskalle hade fräckheten att försöka köra om honom
på en tvåfilig väg, trampade han gasen i botten för att hålla samma fart och sedan saktade han
in en aning för att hindra den presumtive omköraren att ta sig in i filen igen, och njöt extra
mycket när det uppstod en överhängande kollisionsrisk med en mötande lastbil. Om en annan
förare sprängde sig emellan eller vägrade att lämna företräde hängde han efter den
oförskämda bilen och försökte preja den av vägen för att kunna hoppa ur och skälla ut föraren
efter noter. (Den personlighet som har lätt för att drömma om gränslös frihet är en
personlighet som samtidigt, ifall drömmen skulle gå i kras, har lätt att bli misantropisk och
ursinnig.) Einar var sjuttioåtta när ett osedvanligt dåligt beslut under körningen tvingade honom
att välja mellan en frontalkrock och ett djupt dike utmed Route 2. Hans fru som satt på
passagerarsidan och som till skillnad från Einar var fastspänd, blev liggande i tre dagar på
sjukhuset i Grand Rapids innan livet flydde på grund av hennes svåra brännskador. Enligt
polisen skulle hon kanske ha överlevt om hon inte hade försökt dra ut sin döde make ur deras
brinnande Eldorado. "Han behandlade henne som en hund hela sitt liv", sa Walters far efteråt,
"och sedan hade han ihjäl henne."

Av Einars fyra barn var Gene den som saknade ambitioner och höll sig hemmavid, den som ville
njuta av livet, den med tusen vänner. Det var delvis hans natur och delvis en medveten protest
mot fadern. Gene hade varit hockeystjärna i high school, i Bemidji, och efter Pearl Harbor, till
sin antimilitaristiska fars stora förtret, blev han sedermera en tidig rekryt i armén. Han
tjänstgjorde två omgångar i Stilla havet, tog sig ur det både oskadd och obefordrad högre upp
än menig 1kl., och återvände till Bemidji och en tillvaro som gick ut på att festa med polarna
och jobba hos en bilmek och strunta i sin fars stränga tillsägelser att dra nytta av militärens
veteranersättning. Det framgick inte riktigt om han skulle ha gift sig med Dorothy ifall han inte
hade gjort henne på smällen, men när de väl var gifta gick han in för att älska henne med all
den ömhet och omtanke som han ansåg att Einar hade förvägrat hans mor.

Att det sedan i alla fall blev så att Dorothy fick slita hund för honom och att hans son Walter
hatade honom av den orsaken, var bara en sådan ödets nyck som en familj kan drabbas av.
Gene hävdade åtminstone inte, som hans far hade gjort, att han var överlägsen sin fru.
Tvärtom, han förslavade henne med sin svaghet – framför allt med sin begivenhet på starka
drycker. Andra saker som gjorde honom alltmer lik Einar hade på samma sätt ett indirekt
upphov. Han var stridlystet populistisk, trotsigt stolt över sin egen omärkvärdighet, och därmed
tilltalad av högerpolitikens mörka sidor. Han var kärleksfull och tacksam mot sin fru, han var
känd för sin generositet och lojalitet bland vänner och krigskamrater, och ändå fick han lätt, och
allt tätare med åren, glödheta utbrott av Berglundsk vrede. Han hatade svarta, indianer, de
välutbildade, de struntförnäma, och sist men inte minst, staten, och han älskade sina friheter
(att supa, att röka, att sitta och mysa med sina kompisar i ett pilkningstält) så mycket
innerligare för att de var så anspråkslösa. Han var taskig mot Dorothy bara när hon ängsligt
försynt antydde – för hon gav mest Einar, inte Gene, skulden för Genes tillkortakommanden –
att han skulle dricka lite mindre.

Genes andel av Einars arv, om än avsevärt krympt på grund av de självförnedrande villkoren för
Einars avyttring av sitt företag, räckte ändå till att göra det möjligt att realisera det lilla motell
han länge hade tänkt att det vore "fräckt" att äga och driva. När Gene köpte The Whispering
Pines hade det igensatta ledningar till septiktanken och svåra problem med mögel och låg
redan för nära en motorväg som var hårt trafikerad av malmtransporter och dessutom stod på
tur att bli breddad inom en snar framtid. Bakom huset låg en ravin fylld med sopor och ivriga
ungbjörkar, varav en växte genom en kvaddad kundvagn som förr eller senare skulle strypa den
och hämma den i växten. Gene borde ha anat att ett något trivsammare ställe skulle dyka upp
på marknaden förr eller senare, om han bara hade lite tålamod. Men dåliga beslut i affärer har
sitt eget momentum. För att göra en klok investering skulle han ha behövt vara en driftigare typ
av person, och eftersom han inte var en sådan person, hade han bråttom att få sitt misstag ur
världen, att tömma pluskan och påbörja arbetet med att glömma hur mycket pengar han hade
gjort av med, bokstavligen glömma det, bokstavligen komma ihåg ett belopp som låg närmare
det som han senare sa till Dorothy att han hade betalat. När allt kommer omkring finns det
ändå en sorts lycka i olyckan, om det är rätt sorts olycka. Gene behövde inte längre vara rädd
för en stor framtida besvikelse, för den hade han redan förverkligat; han hade klarat det
hindret, han hade för evigt gjort sig till ett offer för omständigheterna. Han tog ett övermäktigt
andra huslån för att betala för en ny avloppsanläggning och varje därpå följande katastrof, stor
som liten – en tall som föll genom taket på kontoret, en kontantgäst i rum 24 som rensat gös på
sängöverkastet, neonskylten för antalet lediga rum som strålade Inga nästan en hel fjärde juli-
helg innan Dorothy upptäckte det och släckte den – bidrog till att bekräfta hans tolkning av
världen och hans egen sjaskiga plats i den.

De första somrarna på Whispering Pines kom Genes mer välbeställda syskon med sina familjer
från andra delstater och hyrde rum en vecka eller två för rabatterade familjepriser som
förhandlats fram till ömsesidigt missnöje. Walters kusiner lade beslag på den tanninfläckade
swimmingpoolen medan hans farbröder hjälpte Gene att stryka ut tätningsmassa på
parkeringsplatsen eller stötta upp tomtens eroderande slänt på baksidan med järnvägssyllar.
Nere i den malariasmittande ravinen, strax intill kvarlevorna efter den ramponerade
kundvagnen, satt Leif, Walters världsvane kusin från Chicago, och berättade innehållsrika och
förfärande historier från villakvarteren i storstadens förorter, den som var mest minnesvärd
och oroväckande, åtminstone enligt Walter, var den om en kille i åttan som lyckades hamna i
säng naken med en flicka och sedan, osäker på vad som egentligen skulle utspela sig därefter,
hade kissat på hennes ben. Eftersom Walters kusiner från stan var mycket mer som han än vad
hans bröder var, var de där första somrarna de lyckligaste i hans barndom. Varje dag kom med
nya äventyr och missöden: getingstick, stelkrampssprutor, klickande flaskraketer, hemska
incidenter med giftek, vatten i öronen. Sent på kvällen, när trafiken avtog, kunde man faktiskt
höra tallarna närmast kontoret susa.
Men det dröjde inte länge förrän de övriga Berglundfruarna satte ner sin gemensamma fot och
besöken upphörde. Gene uppfattade det som ytterligare bevis på att hans syskon såg ner på
honom, betraktade sig som för fina för hans motell och på det stora hela hörde till den
privilegierade klass av amerikaner som det hade blivit hans stora nöje att smäda och stöta ifrån
sig. Han valde ut Walter till hackkyckling enbart för att Walter tyckte om sina kusiner från stan
och saknade dem. I hopp om att Walter skulle bli mer olik dem ålade Gene sin boksynte son de
skitigaste och mest förnedrande sysslorna. Walter skrapade målarfärg, skrubbade bort
blodfläckar och sperma från heltäckningsmattorna, fiskade med hjälp av gamla trådgalgar upp
klumpar med slem och upplöst hår ur golvbrunnarna i badrummen. Om en gäst hade lämnat en
toalettskål extra nedstänkt av diarré, och om Dorothy inte var där och kunde avstyra det genom
att skura den själv, kallade Gene på sina tre söner för att de skulle titta på snusket och när han
väl hade hetsat Walters bröder till äcklad skratthysteri lät han Walter ensam ta hand om
rengöringen. Sa: "Det gör honom gott." Bröderna ekade: "Just det, det gör honom gott!" Och
om Dorothy fick höra det och grälade på honom satt Gene och flinade och rökte särskilt
njutningsfullt, och tog emot hennes ilska utan att besvara den – som alltid lika stolt över att
varken höja rösten eller handen mot henne. "Seså Dorothy, låt det vara nu", sa han. "Det gör
honom gott att få hugga i lite. Lär honom att inte tro att han är något."

Det var som om all animositet som Gene hade kunnat rikta mot sin collegeutbildade fru, men
som han vägrade tillåta sig av rädsla för att bli som Einar, hade hittat en mer tillåtlig måltavla i
mellansonen som var stark nog att tåla det, det kunde Dorothy själv se. Dorothy intog det långa
perspektivet på rättvisa. På kort sikt var det kanske orättvist av Gene att vara så hård mot
Walter, men på lång sikt skulle hennes son bli framgångsrik, medan det aldrig skulle bli något av
hennes man. Och Walter själv visade sin far, genom att utan protest utföra de otrevliga sysslor
som hans far tänkte ut åt honom, genom att vägra gråta eller gå till Dorothy och gnälla, att han
till och med kunde slå honom på hans egen planhalva. Genes nattliga snubblingar över möbler,
hans barnsliga panik när han fick slut på cigaretterna, hans reflexmässiga sätt att racka ner på
folk som hade lyckats: om Walter inte hade varit ständigt upptagen med att hata honom skulle
han kanske ha tyckt synd om honom. Och det fanns inte mycket som Gene fasade mer för än
att bli ömkad.

När Walter var nio eller möjligen tio satte han upp en hemmagjord rökning förbjuden-skylt på
dörren till rummet han delade med sin lillebror Brent som besvärades av Genes cigaretter.
Walter skulle inte ha gjort det för sin egen skull – han skulle hellre låtit Gene blåsa röken rakt i
ögonen på honom än ge honom chansen att beklaga sig. Och Gene för sin del kände sig inte så
pass avspänd med Walter att han rätt och slätt rev ner skylten. Han nöjde sig med att i stället
driva med honom. "Men tänk om din lillebror vill ta sig ett bloss mitt i natten? Tänker du tvinga
ut honom i kylan då?"

"Han har redan svårt att andas på nätterna på grund av all rök", sa Walter.

"Det har jag aldrig hört något om."

"Jag är där, jag hör hur han låter."

"Men du satte upp skylten för båda två va, och vad säger Brent om det? Han delar rum med dig,
eller?"

"Han är sex år", sa Walter.

"Gene, jag tror faktiskt att Brent kan vara allergisk mot röken", sa Dorothy.
"Jag tror Walter är allergisk mot mig."

"Vi vill inte att någon ska röka i vårt rum, det är inte mer med det", sa Walter. "Rök utanför
dörren om du vill men inte inne i rummet."

"Jag fattar inte vad det gör för skillnad om cigaretten är på ena sidan dörren eller andra sidan
dörren."

"Det är en ny regel som gäller för vårt rum helt enkelt."

"Så det är du som bestämmer reglerna här nu va?"

"I vårt rum, ja, det är det", sa Walter.

Gene skulle just till att säga något argt när det kom en trött skugga över honom. Han skakade
på huvudet och åstadkom det sneda, sturska leende som i hela hans liv hade varit hans reaktion
på auktoritära utspel. I Brents allergi hade han kanske redan funnit den förevändning han länge
sökt för att bygga ut kontoret på motellet med en "loungebar" där han fick röka i fred och hans
vänner och bekanta kunde komma och betala några cent för att dricka med honom. Dorothy
hade med rätta förutspått att en sådan bar skulle bli hans död.

Vid sidan om skolan var det stora andhålet under Walters barndom hans mors familj. Hennes
far var provinsialläkare, och bland hennes syskon och bland föräldrarnas syskon fanns det
universitetslärare, ett äkta par som en gång i tiden varit vaudevilleartister, en amatörmålare,
två bibliotekarier och åtskilliga ungkarlar som förmodligen var bögar. Dorothys släktingar i Twin
Cities bjöd ibland dit Walter på omtumlande helgbesök med museer och musik och teater,
medan de som bodde kvar i järnbältet ställde till med storslagna sommarpicknickar och
julfester. De tyckte om att leka charader och spela mossiga gamla kortspel som canasta; de
hade pianon och ledde allsång. De var alla så grundmurat harmlösa att till och med Gene kunde
slappna av när han umgicks med dem, och bara skrattande avfärda deras smak och politiska
åsikter som kufiska konstigheter, och vänligt beklaga att de inte dög till någon form av manliga
bestyr. De lockade fram en husligare sida hos honom som Walter älskade men annars mycket
sällan fick uppleva, utom under juldagarna, då det skulle göras konfekt.

Konfektkoket var för stort och viktigt för att överlåtas åt enbart Dorothy och Walter.
Tillverkningen startade första söndagen i advent och höll på under nästan hela december
månad. Allsköns häxkonstsmide – järngrytor och galler, rejäla nötkvarnar i aluminium –
hämtades fram ur skåpens djup. Juliga sockertoppar och plåtburkar ställdes fram. Stora kuber
osötat smör smältes med mjölk och socker (till fudge utan choklad) eller med enbart socker (till
Dorothy berömda julkola) eller penslades ut av Walter i den reservflotta av långpannor och låga
kastruller som hans mor under åren hade köpt på olika lagerreor. Det blev långa diskussioner
om hårda kulprov och mjuka kulprov och spröda. Gene, iförd förkläde, rörde om i grytorna som
en annan vikingaroddare, och gjorde sitt bästa för att cigarettaskan inte skulle falla ner i dem.
Han hade tre ålderstigna sockertermometrar vars metallhöljen var formade som
nollningspaddlar och som var typiska på det viset att de inte visade den minsta
temperaturstigning på flera timmar och sedan, alla helt plötsligt och på samma gång, angav de
grader då fudge brändes vid och kolan blev hård som epoxylim. Han och Dorothy var aldrig så
samkörda som när de jobbade i kapp med tiden för att få nötterna nedrörda och smeten
upphälld. Och senare det obarmhärtiga slitet med att skära en redan för hård kola: knivbladet
som böjde sig under det väldiga tryck som Gene lade på, det obehagliga ljudet (som inte hördes
så mycket som det kändes i benmärgen, i tändernas nerver) när en vass egg blir slö mot botten
på en plåt, explosionerna från klibbig mörk bärnsten, fadersrösten som tjöt Gudars jävla
förbannade skit, och modersgnället som undanbad sig sådana svordomar.

Den sista adventshelgen, när åttio eller rentav hundra burkar hade klätts in med smörpapper
och packats med fudge och kola och dekorerats med jordanmandel, åkte Gene och Dorothy och
Walter runt för att ge bort. Det tog hela helgen, ofta mer än så. Walters storebror Mitch
stannade kvar på motellet med Brent som, fast han så småningom blev stridspilot, lätt blev
åksjuk som barn. Gåvorna delades först ut till Genes alla vänner i Hibbing och sedan, på många
cirklande vägar och felvalda avfarter, till mer avlägsna vänner och släktingar, ner genom hela
järnbältet till Grand Rapids och ännu längre bort. Det var otänkbart att inte tacka ja till en kopp
kaffe eller en kaka vid varje hus. Mellan anhalterna satt Walter i baksätet med en bok, och
iakttog en svag fönsterformad fläck av solljus ligga stadigt över sätet för att sedan, när en
högersväng äntligen inträffade, glida över hela golvets kanjon och dyka upp igen, i förvrängd
form, på ryggstödet till framsätet. Utanför fanns de eviga ynkliga skogsfastigheterna, de evigt
översnöade kärren, de runda plåtskyltarna med gödselreklam som satt fastnitade på
telefonstolparna, de hopfällda hökarna och de fräcka korparna. Bredvid honom på sätet låg den
växande högen av paket från hem de redan besökt – skandinaviska bakverk, finska och
kroatiska delikatesser, flaskor med "elixir" från Genes ogifta vänner – och den långsamt
krympande traven med Berglunds burkar. Dessa plåtburkars största förtjänst var att de innehöll
samma sorts konfekt som Gene och Dorothy hade gett bort sedan de gifte sig. Konfekten hade
sakta men säkert förvrängts från att vara riktigt god att stoppa i munnen till att bli en
påminnelse om hur god den var förr i tiden. Det var den årliga gåva som de fattiga Berglunds
fortfarande kunde vara rika på.

Walter skulle snart gå ut sitt tredje år i high school då Dorothys far avled och hon fick ärva det
lilla huset vid sjön där hon hade varit på somrarna som barn. Som Walter såg det var huset
förknippat med moderns handikapp, för det var här som hon hade tillbringat många månader
som flicka med att kämpa mot reumatismen som hade fått hennes högra hand att förtvina och
deformerat hennes bäcken. På en lågt sittande hylla intill öppna spisen stod de sorgliga gamla
"leksakerna" som hon förr hade "lekt" med i timmar – en nötknäpparliknande apparat med
stålfjädrar, en trätrumpet med fem ventiler – för att hon skulle försöka behålla och även öka
rörligheten i sina förstörda fingerleder. Berglunds hade alltid haft för mycket att göra på
motellet för att kunna bli kvar särskilt länge i det lilla huset, men Dorothy var väldigt förtjust i
det, drömde om att dra sig tillbaka dit med Gene en dag om de någonsin kunde göra sig av
motellet, och var därför inte alls benägen att säga ja när Gene föreslog att de skulle sälja det.
Gene hade dålig hälsa, motellet var belånat upp över skorstenen och den utvändiga charm som
det möjligen hade ägt i tidernas begynnelse var nu fullständigt bortfrätt av Hibbings bistra
vintrar. Mitch hade visserligen slutat skolan och jobbade med rekonditionering, men sin lön
brände han på brudar, borsten, vapen, fiskedon och sin trimmade Thunderbird. Gene hade
kanske haft en annan syn på huset om det hade funnits fisk i den odöpta lilla sjön som var mer
lönt att fånga än mört och abborre, men eftersom den inte hade det tyckte han inte det var
någon mening med att behålla ett fritidshus som de ändå inte skulle ha tid att vara i. Dorothy
som i vanliga fall var sinnebilden för uppgiven pragmatism blev så ledsen att hon var
sängliggande i flera dagar och skyllde på huvudvärk. Och Walter, som för egen del kunde tänka
sig att lida men inte stod ut med att se henne göra det, ingrep.

"Jag kan bo där ensam och rusta upp huset i sommar och sedan kan vi kanske börja med att
hyra ut det", sa han till sina föräldrar.

"Vi behöver dig här", sa Dorothy.

"Jag kommer bara att bli kvar här ett år till i vilket fall som helst. Vad ska ni göra när jag flyttar?"
"Den dagen den sorgen", sa Gene.

"Förr eller senare blir ni tvungna att anställa någon."

"Det är just därför vi måste sälja huset", sa Gene.

"Han har rätt, Walter", sa Dorothy. "Det känns hemskt att inte få ha det kvar, men han har
faktiskt rätt."

"Ja, men hur blir det med Mitch då? Han kunde åtminstone betala lite hyra så kunde ni anställa
någon för de pengarna."

"Han står på egna ben nu", sa Gene.

"Mamma lagar fortfarande mat åt honom och tvättar hans skitiga kläder! Varför ska han inte
betala hyra åtminstone?"

"Det är hans rum och jag tänker inte slänga ut honom därifrån."

"Tror du verkligen att vi skulle kunna hyra ut huset?" sa Dorothy hoppfullt.

"Vi skulle få städa där varje vecka och få en massa extra tvätt", sa Gene. "Det skulle inte bli
någon ände på det."

"Jag skulle kunna köra över dit en gång i veckan", sa Dorothy. "Det vore inte så farligt."

"Vi behöver pengarna nu", sa Gene.

"Och om jag gör likadant som Mitch?" sa Walter. "Om jag bara säger nej? Om jag bara flyttar in
i huset under sommaren och rustar upp det?"

"Du är inte Jesus", sa Gene. "Vi klarar oss nog här utan dig."

"Gene, vi kunde åtminstone försöka hyra ut huset nästa sommar. Om det inte funkar kan vi
alltid sälja det då."

"Jag kan åka dit på helgerna", sa Walter. "Vad säger ni om det? Mitch kan väl hoppa in för mig
på helgerna här, kan han inte det?"

"Om du vill försöka få med dig Mitch på det så varsågod", sa Gene.

"Det är inte jag som är hans farsa!"

"Jag orkar inte prata mer om saken", sa Gene och smet iväg till sin lounge.

Att Gene gav Mitch fria tyglar var inte så svårt att förstå: i sin äldste son såg han en nästan
exakt kopia av sig själv och han ville inte topprida honom på samma sätt som han en gång hade
blivit toppriden av Einar. Men att Dorothy var så undfallen mot Mitch tyckte Walter var mer
gåtfullt. Kanske var hon redan så slutkörd av sin man att hon helt enkelt inte hade ork att
dessutom ta strid mot sin son, eller kanske kunde hon redan skönja Mitchs misslyckade framtid
och unnade honom ett par år till av vänligt bemötande hemma innan han fick känna på
omvärldens hårda nypor. I vilket fall som helst blev det Walter som fick åta sig att knacka på
Mitchs dörr som var fullsmockad med STP- och Pennzoildekaler, och försöka uppträda som en
förälder mot sin storebror.

Mitch låg på sängen och rökte och lyssnade till Bachman-Turner Overdrive på stereon som han
hade köpt för sina bilmeckarpengar. Hans sturska leende mot Walter liknade deras fars, fast det
var spydigare. "Vad vill du då?"

"Jag vill att du börjar betala hyra här hemma eller hugger i som vi andra, annars är det bara att
flytta."

"Sedan när har du blivit chefen?"

"Farsan sa att jag skulle prata med dig."

"Säg åt han att komma själv och snacka med mig."

"Mamma vill inte sälja huset vid sjön så någonting måste hända här."

"Det är hennes problem."

"För helvete, Mitch. Du är så självisk så det liknar ingenting."

"Eller hur. Du tänker dra iväg till Harvard eller vad fan, och det blir jag som kommer och få ta
över hela skiten här. Men jag är den som är självisk."

"Det är du!"

"Jag försöker lägga undan lite stålar utifall Brenda och jag skulle behöva dem sedan, men jag är
den som är självisk."

Brenda var en ovanligt söt flicka och hennes föräldrar hade praktiskt taget sagt upp
bekantskapen med henne för att hon hängde ihop med Mitch. "Och hur ser din stiliga sparplan
ut närmare bestämt?" sa Walter. "Ska du köpa på dig en massa prylar nu som du kan panta
senare?"

"Jag sliter arslet av mig. Vad ska jag göra då, aldrig köpa någonting alls?"

"Jag sliter också arslet av mig, och jag har inte en enda pryl för jag får inget betalt."

"Och den där filmkameran då?"

"Den har jag lånat från skolan, bängbula. Den är inte min."

"Nej, men ingen lånar mig någonting för jag är ingen mesig liten fjäskfjant som du."

"Det betyder inte att du slipper betala hyra eller åtminstone hjälpa till här på helgerna."

Mitch kisade ner i sin askkopp som om han spanade ut över en fängelsegård överbefolkad av
dammiga intagna och grunnade på hur han skulle kunna pressa in en till. "Vem har utsett dig till
Jesus här hemma?" sa han föga originellt. "Jag behöver inte diskutera med dig."

Men Dorothy vägrade diskutera med Mitch ("Då säljer jag hellre huset", sa hon) och Walter,
som stod inför slutet på skolåret vilket var lika med början på motellets högsäsong, sådan den
nu var, beslöt sig för att driva saken till sin spets genom att strejka. Så länge han var kvar på
motellet kunde han inte låta bli att göra det som måste göras. Enda sättet att tvinga Mitch att
ta lite ansvar var att ge sig av därifrån, och följaktligen meddelade han att han tänkte tillbringa
sommaren med att rusta upp huset vid sjön och samtidigt göra en experimentell naturfilm.
Hans far sa att om Walter ville få lite fason på huset inför försäljningen så skulle han inte
protestera, men säljas skulle det oavsett. Dorothy bönföll honom att släppa tanken på huset.
Hon sa att det hade varit själviskt av henne att göra så stor sak av det, hon struntade i huset,
hon ville bara att alla skulle hålla sams, och när Walter svarade att han tänkte åka dit i alla fall
utbrast hon att om han verkligen brydde sig om vad hon ville skulle han inte åka ifrån dem. Men
för första gången i sitt liv kände Walter att han var riktigt arg på henne. Det spelade ingen roll
hur mycket hon älskade honom eller hur bra han förstod henne – han hatade henne för att hon
var så mjäkig och bara fogade sig efter hans far och hans bror. Han var så förbannat less på det.
Han övertalade sin bästa vän Mary Sitala att köra honom till huset med en bag kläder, fyrtio
liter målarfärg, hans gamla oväxlade cykel, en begagnad pocketutgåva av Walden, Super-8-
kameran som han hade lånat från skolans AV-avdelning, och åtta gula kartonger Super-8-film.
Det var utan jämförelse det mest rebelliska han någonsin hade företagit sig.

Överallt i huset låg det muslortar och döda gråsuggor och förutom ommålning behövde taket
läggas om och nätfönstren bytas ut. Första dagen han var där städade han huset och slog ogräs
i tio timmar och sedan gick han ut i skogen, i den oföränderliga aftonrodnaden och sökte
skönheten i naturen. Han hade bara tjugofyra minuter råfilm, och när han hade slösat tre av de
minuterna på jordekorrar insåg han att han måste ha något mindre lättfångat att rikta in sig på.
Sjön var för liten för lomar, men när han styrde sin morfars kanvaskanot in i de innersta vikarna
som sällan störts av inkräktare fick han en glimt av en hägerliknande fågel, en rördrom som låg
och ruvade i vassen. Rördrommar var perfekta – de var så skygga att han kunde smyga på dem
hela sommaren utan att göra slut på tjugoen minuter film. Han fantiserade om att göra en kort
experimentfilm som skulle heta "Rördrommeri".

Han steg upp klockan fem varje morgon, smorde in sig med myggolja, och paddlade mycket
långsamt och tyst mot vassruggarna med kameran i knät. Rördromens metod var att lura i
vassen, kamouflerad av sin smala vertikala randning i mattgult och brunt, och spetsa små djur
med sin näbb. När den anade fara stelnade den till med uppsträckt hals och näbben riktad mot
skyn för att likna vissen vass. När Walter långsamt gled närmare, i hopp om att få se mer av
rördrommeri och mindre av ingenting i mätsökaren, slank de oftast utom synhåll men ibland for
de i stället upp i flykt, och han fick luta sig häftigt bakåt för att kunna följa dem med kameran.
De var rena mördarmaskinerna men han blev ändå väldigt förtjust i dem, särskilt på grund av
kontrasten mellan deras trista lurpassande fjäderdräkt och det dramatiskt djärva grå och
skiffersvarta i deras utbredda vingar när de var i luften. De var oansenliga och försåtliga på
marken, nära sitt bo i kärret, men förnäma i himlen.

Sjutton års trängsel på små ytor med familjen hade gett honom ett begär efter ensamliv vars
omättlighet han blev varse först nu. Att inte höra något annat än vind, fågelsång, insekter, fisk
som slog, grenar som gnisslade, virvlande björklöv som rasslade när de nuddade vid varandra:
han avbröt sig gång på gång för att njuta av den otysta tystnaden medan han stod och skrapade
bort färgen på husfasaden. Att cykla fram och tillbaka till affären i Fen City tog en och en halv
timme. Han kokade stora mängder med linsgryta och bönsoppa, efter sin mammas recept, och
på kvällen spelade han på den uråldriga men fullt fungerande fjäderdrivna flippermaskinen som
hade stått i huset sedan tidernas begynnelse. Han gick till sängs och läste till midnatt och inte
ens då somnade han genast utan låg och sög i sig tystnaden.

Sent en eftermiddag, en fredag var det och hans tionde dag vid sjön, återvände han i sin kanot
med lite fler misslyckade rördromsbilder och hörde bilmotorer, hög musik, och sedan
motorcyklar som kom på den långa uppfarten. När han väl hade hunnit få upp kanoten ur
vattnet höll Mitch och sexiga Brenda och tre andra par – tre puckon som var Mitchs polare och
tre flickor nedhällda i trånga utsvängda jeans och lika trånga halternecklinnen – på att lasta ur
öl och campinggrejer och kylväskor på gräsmattan bakom huset. En dieselpickup med rökhosta
stod på tomgång och gav ström åt en ljudanläggning packad med Aerosmith. En av
puckopolarna hade en rottweiler med nithalsband i ett koppel av bogserlina.

"Tjena Tarzan", sa Mitch, "hoppas du inte har något emot lite sällskap."

"Jo, det har jag faktiskt", sa Walter och rodnade ofrivilligt, när han tänkte på hur töntig han
troligen tedde sig i sällskapets ögon. "Jag har väldigt mycket emot det. Jag är här ensam. Ni får
inte vara här nu."

"Jo, det får vi", sa Mitch. "Egentligen är det du som inte får vara här nu. Du kan stanna över
natten om du vill, men nu är det jag som är här. Du befinner dig på min egendom."

"Det här är inte din egendom."

"Jag har hyrt den nu. Du ville att jag skulle betala hyra, och huset här är vad jag hyr."

"Men jobbet då?"

"Jag har slutat. Där ser de mig inte igen."

Walter som var nära gråten gick in i huset och gömde kameran i en tvättkorg. Sedan cyklade
han därifrån i en skymning som med ens hade mist all tjusning och nu svämmade över av mygg
och fientlighet, och ringde hem från telefonautomaten utanför affären. Jodå, bekräftade hans
mor, hon och Mitch och pappa hade bråkat och bestämt att den bästa lösningen var att behålla
huset och låta Mitch gripa sig an reparationerna och lära sig att ta mer ansvar.

"Det kommer att bli världens hålligång här, mamma. Han kommer att sätta eld på huset."

"Ja, jag vet inte men det känns tryggare att ha dig här och Mitch på avstånd så får han klara sig
själv", sa hon. "Det hade du rätt i, raring. Och nu kan du komma hem. Vi saknar dig och du är
faktiskt inte gammal nog för att klara dig alldeles ensam hela sommaren."

"Men jag har det jättebra här ute. Jag får jättemycket gjort."

"Det är tråkigt att göra dig besviken, Walter. Men nu har vi bestämt så här."

Han cyklade tillbaka till huset i det fallande mörkret och kunde höra ljudet på flera kilometers
håll. Skrevrockarsolon, brölande fylleskrål, hundarna som skällde, raketer, en motorcykel som
spottade och tjöt. Mitch och hans vänner hade satt upp tält och gjort en stor brasa och försökte
grilla hamburgare över öppen eld i ett moln av brassrök. De kastade inte ens en blick på Walter
när han gick in. Han låste in sig i sovrummet och låg i sängen och lät sig torteras av oväsendet.
Varför kunde de inte vara tysta? Varifrån kom detta behov av att attackera omgivningen med
olåt, när vissa personer uppskattade tystnaden? Larmet höll på och höll på och höll på. Det drev
fram en feber som alla andra tydligen var immuna mot. En feber som brände av självömkande
alienation. Och när den härjade i Walter den natten gav den honom bestående men som fyllde
honom med hat mot den skränande vox populi, och dessutom, märkligt nog, med en motvilja
mot friluftslivet. Han hade kommit med öppet sinne till naturen och naturen, i sitt klenmod,
som var så likt moderns klenmod, hade svikit honom. Hade så lättvindigt accepterat att bli
överkörd av bullriga idioter. Han älskade naturen, men bara i teoretisk mening. Och inte mer än
han älskade en bra bok eller utländska filmer, och mindre än han så småningom kom att älska
Patty och deras barn, och således uppfattade han sig själv de följande tjugo åren som en
storstadssjäl. Till och med när han slutade på 3M för att ägna sig åt naturskyddet, var hans
främsta intresse i arbetet för Nature Conservancy, och senare för stiftelsen, att avskärma
spridda enklaver av orörd natur från bondtölpar som hans bror. Hans kärlek till de varelser vars
habitat han skyddade var grundad på en överföring: på en samhörighet med deras egen önskan
att få slippa bli störda av stökiga människor.

Med undantag för några månader på kåken, då Brenda var ensam med deras små flickor, bodde
Mitch i huset vid sjön utan avbrott ända tills Gene dog sex år senare. Han lade om taket och
hejdade dess allmänna förfall, men han fällde också rätt många av de största och vackraste
träden på egendomen, röjde av hela sluttningen ner mot sjön för att hundarna skulle få en
lekplats, och hackade upp en snöskoterled hela vägen runt till den bortersta änden av sjön, där
rördromen en gång hade haft sitt rede. Såvitt Walter kunde förstå betalade han aldrig Gene och
Dorothy en cent i hyra.

Visste grundaren till The Traumatics ens vad ett trauma var? Det här var vad ett trauma var: att
gå en trappa ner till sitt kontor tidigt en söndagsmorgon, och med glädje tänka på sina barn,
som båda hade gjort en så stolt de senaste två dagarna, och på sitt skrivbord hitta ett tjockt
manuskript, förfärdigat av ens fru, som bekräftade de värsta farhågor man någonsin hade haft
angående henne och en själv och ens bäste vän. Den enda upplevelse i Walters liv som var det
minsta jämförbar var den gången han onanerade för första gången, i rum 6 på Whispering
Pines, enligt de instruktioner ("Ta vaselin") som kusinen Leif i all välmening hade bistått med.
Han hade varit fjorton då, och njutningen hade så överskuggat alla njutningar som tidigare hade
beståtts honom, och resultatet hade blivit så omvälvande och häpnadsväckande att han hade
känt sig som en sci-fi-hjälte som ryckts i fyra dimensioner från en åldrad planet för att färdas till
en ny. Och Pattys manus var på liknande sätt fängslande och transformativt. Läsningen kändes,
precis som den där första onanin, som om den varade ett kort ögonblick. Han reste sig en gång,
i början, och låste dörren, och sedan läste han sista sidan och klockan var prick 10:12 och solen
som gassade mot fönstren på kontoret var en annan sol än den han alltid hade varit van vid.
Det var en gulaktig obehaglig stjärna i någon främmande bortglömd vrå av galaxen, och hans
eget huvud var lika förvanskat av den interstellära sträcka han hade tillryggalagt. Han bar ut
manuset ur sitt arbetsrum och förbi Lalitha som satt och skrev maskin vid sitt skrivbord.

"God morgon, Walter."

"God morgon", sa han med en rysning åt hennes angenäma morgondoft. Han fortsatte genom
köket och uppför kökstrappan till det lilla rummet där hans livs kärlek fortfarande satt i sin
flanellpyjamas, invirad i ett näste av sängkläder i soffan, och höll om en mugg kaffe med mjölk,
medan hon tittade på någon sportkanals sammandrag av den nationella
collegebasketturneringen. Leendet hon gav honom – ett leende som var som en sista stråle från
den välkända sol han hade förlorat – vändes till fasa när hon såg vad han hade i händerna.

"Å shit", sa hon och stängde av tv:n. "Å shit, Walter. Å, å, å." Hon skakade våldsamt på huvudet.
"Nej", sa hon. "Nej, nej, nej."

Han stängde dörren och gled nerför med ryggen mot den tills han satt på golvet. Patty drog
efter andan, och drog sedan ännu mer efter andan, och ännu mer, och sa inte ett ord. Ljuset i
fönstren var overkligt. Walter rös till igen, och kindtänderna skallrade när han försökte
behärska sig.

"Jag vet inte var du har hittat det där", sa Patty. "Men det var inte avsett för dig. Jag gav det till
Richard i går kväll för att bli av med honom. Jag ville ha bort honom från vårt liv! Jag försökte bli
kvitt honom, Walter. Jag vet inte varför han gjorde det. Det är fruktansvärt att han gjorde det!"

Från många parseks avstånd hörde han henne börja gråta.

"Det var inte meningen att du skulle läsa det", kved hon med skärande gäll röst. "Jag lovar och
svär, Walter. Gud hjälpe mig, jag lovar och svär. Jag har hållit på hela mitt liv och försökt
undvika att göra dig illa. Du är så snäll mot mig, det här förtjänar du inte."

Hon grät ett tag till, kanske tio eller hundra minuter någonting. Alla vanliga
söndagsmorgonsrutiner fick anstå i det här nödläget, dagens normala förlopp blev så grundligt
utraderat att han inte ens kunde känna någon saknad efter det. Det slumpade sig så att ett litet
område precis framför honom på golvet hade varit skådeplats för ett helt annat sorts nödläge
bara tre nätter tidigare, ett godartat nödläge, en njutbar traumatisk parlek som i efterhand
framstod som en förebådare av det här elakartade nödläget. Han hade kommit upp hit sent på
torsdagskvällen och gett sig på Patty sexuellt. Hade, med hennes häpna samtycke, utfört de
våldsamma handlingar som utan hennes samtycke skulle ha varit en våldtäktsmans: hade slitit
av henne de svarta långbyxorna hon hade på jobbet, knuffat omkull henne på golvet och kört
rakt in i henne. Om det förr i tiden någon gång hade kommit för honom att göra något liknande
skulle han inte ha gjort det, för han kunde inte glömma att hon hade blivit våldtagen som ung
flicka. Men den dagen hade varit så lång och så förvirrande – hans snudd på otrohet med
Lalitha så upphetsande, den avspärrade vägen i Wyoming County så provocerande,
förödmjukelsen i Joeys röst i telefon så exempellös och tillfredsställande – att Patty när han
kom in i hennes rum plötsligt hade framstått som hans egendom. Hans motspänstiga egendom,
hans tålamodsprövande hustru. Och han var så less på det, less på att ständigt vara klok och
förstående, så han slängde omkull henne på golvet och knullade henne som ett råskinn. Minen
av insikt i hennes ansikte då, som måste ha speglat minen i hans eget ansikte, fick honom att
avbryta sig nästan direkt efter det att de hade satt i gång. Avbryta och dra sig ur och grensla
henne över bröstet och stoppa sin erektion, som nog var dubbelt så stor som normalt, under
näsan på henne. Visa henne vad han hade blivit. De flinade som galningar båda två. Och sedan
var han inne i henne igen, och i stället för sina vanliga väluppfostrade små uppmuntrande
suckar utstötte hon höga skrik, och det tände honom ännu mer, och nästa morgon när han kom
ner till kontoret förstod han på Lalithas frostiga tystnad att skriken hade ekat i hela det stora
huset. Något hade inletts på torsdagskvällen, han visste inte riktigt vad. Men nu hade hennes
manuskript visat honom vad det var. Slutet var det. Hon hade aldrig älskat honom på allvar.
Hon hade velat ha det som hans ondskefulla vän hade. Hela historien gjorde honom nu tacksam
för att han inte hade brutit det löfte han hade gett Joey när de åt middag tillsammans i
Alexandria kvällen därpå, löftet att han inte skulle berätta för någon och framför allt inte för
Patty att han hade gift sig med Connie Monaghan. Den hemligheten, plus flera andra och
mycket mer illavarslande som Joey hade avslöjat för honom, hade tyngt Walter under hela
helgen, under hela det långa sammanträdet och under konserten dagen innan. Han hade haft
dåligt samvete för att han undanhöll det här med giftermålet för Patty, det kändes som om han
bedrog henne. Men nu kunde han se att det, som bedrägeri betraktat, var skrattretande litet.
Gråtframkallande litet.

"Är Richard kvar i huset?" sa hon till slut och torkade sig i ansiktet med lakanet.

"Nej. Jag hörde honom gå ut innan jag steg upp. Jag tror inte han har kommit tillbaka."

"Man får vara tacksam för det lilla."

Som han älskade hennes röst! Det skar honom i hjärtat att höra den nu.

"Knullade ni två i går kväll?" frågade han. "Jag hörde röster i köket."

Hans egen röst var kraxig som en kråkas, och Patty drog efter andan som om hon stålsatte sig
mot utdraget våld. "Nej", sa hon. "Vi pratade ett tag och sedan gick jag och lade mig. Som jag
sa, det är slut. Det var lite strul för många år sedan, men det är över."

"Det gjordes misstag."

"Du måste tro mig, Walter. Det är slut, slut, verkligen slut."

"Bara det att jag fysiskt inte funkar för dig, inte som min bäste vän gör. Aldrig har gjort vad jag
förstår. Och aldrig kommer att göra."

"Åååå", sa hon och slöt ögonen. "Snälla du, citera mig inte. Kalla mig hora, kalla mig ditt livs
mardröm om du vill, men låt bli att citera mig är du snäll. Skona mig åtminstone så mycket, om
du kan."

"Han kanske är rudis på schack men han vinner stort i den andra grenen, inget snack om
saken."

"Okej", sa hon och knep ihop ögonen ännu hårdare. "Du tänker citera mig. Okej. Citera mig.
Varsågod. Gör det du måste göra. Jag vet att jag inte förtjänar att bli skonad. Du ska bara veta
att det är det absolut värsta du kan göra."

"Ursäkta då. Jag trodde annars att du tyckte om att prata om honom. Jag trodde i själva verket
att det var huvudsakligen därför du alls ville prata med mig."

"Det stämmer. Det var det. Jag tänker inte ljuga för dig. Det var det, i tre månader ungefär. Men
det var för tjugofem år sedan, innan jag blev kär i dig och fick ett liv tillsammans med dig."

"Och vilket bra liv det har varit. 'Inget större fel på det' tror jag du skrev. Fast läget på marken
tyder väl snarast på motsatsen."

Hon gjorde en grimas, fortfarande med slutna ögon. "Kanske vore det bäst att du läste igenom
hela bibban och valde ut de värsta raderna. Kan du inte bara göra det så är det bra sedan?"

"Det jag kan göra är att köra ner den i halsen på dig. Jag vill fan se dig kvävas av den för
helvete."

"Okej. Gör det då. Det skulle på sätt och vis bli en befrielse från det jag känner just nu."

Han hade hållit så hårt om pappersbunten att han fick kramp i handen. Han märkte det och lät
den glida ner mellan sina ben. "Jag har egentligen inget mer att tillägga", sa han. "Jag tror att vi
i stort sett har avhandlat de viktigaste punkterna."

Hon nickade. "Bra."

"Bara det att jag inte vill se dig mer. Jag vill aldrig mer vistas i samma rum som du. Jag vill aldrig
mer höra den där personens namn. Jag vill aldrig mer ha något med någon av er att göra.
Någonsin. Jag vill bara vara ensam så att jag kan fundera på att hela mitt liv har förslösats på
min kärlek till dig."

"Jaha, okej", sa hon och nickade igen. "Fast nej? Nej, jag går inte med på det."

"Jag skiter i om du går med på det."

"Jag vet det. Men hör på mig ett tag." Hon snörvlade ordentligt, tog sig samman och ställde ner
kaffemuggen på golvet. Tårarna hade gjort hennes ögon mildare och läpparna rödare och hon
hade blivit väldigt söt, om man brydde sig om hennes utseende, vilket Walter inte längre
gjorde. "Det var aldrig min avsikt att du skulle läsa det där", sa hon.

"Vad i helvetes jävlar gör det i mitt hus om du inte hade tänkt det?"

"Du får tro mig eller ej, men det är så det är. Det var någonting som jag behövde skriva för min
egen skull, för att försöka må bättre. Det var ett terapiarbete, Walter. Jag gav det till Richard i
går kväll för att försöka förklara för honom varför jag stannade kvar hos dig. Alltid stannade
kvar hos dig. Fortfarande vill stanna kvar hos dig. Jag vet att det står saker där som måste vara
hemska för dig att läsa, jag kan knappt föreställa mig hur hemska de är, men det är inte allt som
står. Jag skrev det när jag var deprimerad, och det svämmar över av alla jobbiga känslor jag
hade då. Men jag har äntligen börjat må bättre. Särskilt efter det som hände häromkvällen – jag
mådde bättre! Som om vi äntligen kom till någon sorts genombrott! Kände inte du det också?"

"Jag vet inte vad jag kände."

"Jag skrev ju snälla saker om dig också, såg du inte det? Många många saker som var mer snälla
än inte snälla? Om du ser objektivt på det? Och jag förstår att du inte kan det, men i alla fall,
vem som helst utom du hade kunnat upptäcka de snälla sakerna. Att du har varit ömsintare
mot mig än jag trott att jag någonsin skulle förtjäna. Att du är den absolut finaste människa jag
vet. Att du och Joey och Jessie är allt jag lever för. Att det var bara en liten dum del av mig som
tittade åt ett annat håll, ett kort tag, vid en väldigt jobbig tidpunkt i mitt liv."

"Det har du kanske rätt i", medgav han. "Jag blundade väl för allt det där på något sätt."

"Det står där, Walter! När du tänker efter, lite senare, kommer du att minnas att det står där."

"Jag har inga planer på att gå och tänka på det."

"Inte nu kanske, men senare. Även om du inte vill prata med mig kommer du kanske att
åtminstone förlåta mig lite grann."

Ljuset i fönstren dämpades plötsligt då ett vårmoln drog förbi. "Du har gjort det värsta tänkbara
som du överhuvudtaget kunde göra mot mig", sa han. "Det absolut värsta, och du visste mycket
väl att det var det värsta, och du gjorde det i alla fall. Exakt vad i det fallet kan jag ha någon
anledning att tänka mer på?"

"Å, förlåt mig", sa hon och grät ännu mer. "Jag är så hemskt ledsen för att du inte kan se det på
mitt sätt. Jag är så hemskt ledsen för att det där hände."

"Det 'hände' inte. Du gjorde det. Du knullade med ett sådant satans svin som hade mage att
lägga detta på mitt skrivbord för att jag ska läsa det."

"Men för guds skull Walter, det var bara sex."

"Du lät honom läsa saker om mig som du aldrig skulle ha låtit mig läsa."

"Bara lite dumt onödigt sex för fyra år sedan. Vad är det jämfört med hela vårt liv tillsammans?"

"Vet du vad", sa han och reste sig upp. "Jag vill inte skälla på dig. Inte när Jessica är hemma.
Men du måste hjälpa mig med det och inte hålla på och hymla med vad du har haft för dig, för
då kommer jag fanimig att skälla ut dig efter noter."

"Jag hymlar inte."

"Jag menar vad jag säger", sa han. "Jag tänker inte skälla på dig. Jag tänker gå ut härifrån och
jag vill inte se dig igen efter det. Och det blir lite problematiskt för jag har faktiskt mitt arbete
här i huset, så det är inte så lätt för mig att flytta."

"Jag vet, jag vet", sa hon. "Jag vet att det är jag som måste ut härifrån. Jag väntar tills Jessie har
åkt och sedan ska jag försvinna ur din åsyn. Jag förstår helt och fullt hur det känns för dig. Men
jag måste säga en sak först innan, bara så du vet. Jag vill att du ska veta att det är som att få en
kniv i hjärtat att lämna dig här ihop med din assistent. Det är som att bli hudflängd på brösten.
Jag står inte ut med det, Walter." Hon såg vädjande på honom. "Jag är så sårad och så svartsjuk
att jag inte vet vad jag ska ta mig till."

"Du kommer över det."

"Kanske. Om några år kanske. Lite grann. Men förstår du vad det innebär att jag känner så nu?
Förstår du vad det betyder angående vem jag älskar? Förstår du vad som egentligen pågår
här?"

Anblicken av hennes förtvivlade, vädjande ögon blev i den stunden så överväldigande plågsam
och vämjelig – framkallade en så våldsam attack av uppsamlat äckel över smärtan som de hade
tillfogat varandra i sitt äktenskap – att han började skälla fast han inte ville: "Och vem drev mig
till det? Vem dög jag aldrig riktigt för? Ve m behövde alltid lite mer tid till att tänka på saken?
Tycker inte du att tjugosex år borde räcka för att tänka på saken? Hur jävla mycket mer tid
behöver du? Tror du att det stod någonting i den här skiten som förvånade mig? Tror du inte att
jag visste varenda jävla liten detalj av det varenda jävla minut hela jävla tiden? Och ändå
älskade jag dig bara för att jag inte kunde rå för det? Och kastade bort hela mitt liv?"

"Det är inte rättvist, nej, det är inte rättvist."

"Fan ta rättvist! Och fan ta dig!"

Han sparkade på manuskriptet som for upp i en vit kaskad, men han var tillräckligt behärskad
för att inte smälla i dörren när han gick. Nere i köket höll Jessica på att rosta en bagel, och
hennes övernattningsväska stod bredvid bordet. "Var håller alla hus i dag?"

"Mamma och jag har bråkat lite."

"Det lät så", sa Jessica med sitt ironiska sätt att spärra upp ögonen som var hennes vanliga
reaktion på att ingå i en familj som var mindre balanserad än hon själv. "Är det bra nu?"

"Vi får se, vi får se."

"Jag hade tänkt ta tolvtåget, men jag kan ta ett som går senare om du vill."

Eftersom han alltid stått Jessica nära och känt att han kunde räkna med hennes stöd, föll det
honom inte in att han begick ett taktiskt misstag när han nu viftade bort henne och inte höll
henne kvar. Han förstod inte hur avgörande det var att bli den som först berättade alltihop för
henne om och fick utforma historien på rätt sätt; kunde inte föreställa sig hur snabbt Patty,
med sin vinnarskalle, skulle agera för att befästa sin allians med deras dotter och proppa henne
full med sin version (Far kastar ut mor utan orsak, Får ihop det med ung sekreterare). Han hade
inga tankar alls bortom det som var här och nu, och det snurrade i huvudet på honom av exakt
sådana känslor som inte har ett dugg med faderskapet att göra. Han gav Jessica en kram och
tackade henne översvallande för att hon hade kommit och hjälpt till med att sjösätta Free
Space, sedan gick han in på sitt kontor och stirrade ut genom fönstret. Det akuta nödläget hade
nu lugnat sig tillräckligt för att han skulle bli påmind om hur mycket han hade att göra, dock
inte tillräckligt för att han skulle ta itu med det. Han iakttog en grå kattfågel som hoppade runt i
en snart sprickfärdig azaleabuske, han avundades fågeln för att den inte visste något om det
han visste; han hade gärna bytt själ med den i en blink. Och sedan svinga sig upp, känna luften
bära om så bara för en timme; det bytet var givet och kattfågeln, med sin livliga likgiltighet för
honom, sin trygghet i sitt fysiska väsen, tycktes vara väl medveten om vilken fördel det var att
vara fågel.

En ofattbar tidsrymd senare, efter det att han hade hört en stor resväska rulla iväg och
ytterdörren smälla igen, kom Lalitha och knackade på dörren och stack in huvudet.

"Hur är det?"

"Bra", sa han. "Kom och sätt dig i mitt knä."

Hon höjde på ögonbrynen. "Nu?"

"Ja nu. När annars? Min fru har stuckit, okej?"

"Hon gav sig iväg med en resväska, ja."

"Hon kommer inte tillbaka. Så kom nu. Varför inte. Ingen annan är hemma."

Och då gjorde hon det. Hon var inte den som var tveksam av sig, Lalitha. Men direktörsstolen
passade inget vidare för att sitta i knä; hon blev tvungen att klamra sig fast om halsen på
honom för att hålla sig kvar, ändå vickade stolen betänkligt. "Är det här verkligen vad du vill?"

"Nej, egentligen inte. Jag vill inte vara här inne på kontoret."

"Inte jag heller."

Han hade så mycket att tänka på, han visste att han skulle tänka utan uppehåll flera veckor i
sträck om han tillät sig att sätta i gång nu. Enda sättet att slippa tänka var att kasta sig
huvudstupa in i det. Uppe i Lalithas lilla krypin med sluttande tak, den forna pigkammaren, där
han inte hade varit sedan hon flyttade in, och där golvet var en hinderbana av rena kläder i
travar och smutsiga i högar, tryckte han henne mot ena väggen i fönsterkupan och gav sig blint
åt den enda människa som ville ha honom utan förbehåll. Det var ett annat slags nödläge, det
var ingentid ingendag, det var i desperation. Han lyfte upp henne på sina höfter och stapplade
runt med hennes mun hopkopplad med hans, och sedan pippade de hårt och hektiskt med
kläderna på, bland högarna av andra kläder, och efteråt lägrade sig en av de där pauserna, en
liten obehaglig erinran om hur generella de stegrande etapperna mot klimax var, hur
opersonliga, eller kanske prepersonliga. Han drog sig hastigt undan, mot den obäddade
enkelsängen, och stötte omkull en trave böcker och papper som handlade om överbefolkning.

"En av oss måste åka härifrån vid sextiden och hämta Eduardo på flygplatsen", sa han. "En
påminnelse bara."

"Vad är klockan nu?"

Han vände på hennes synnerligen dammiga väckarklocka för att se efter. "Två och sjutton",
häpnade han. Det var det konstigaste klockslag han hade sett i hela sitt liv.

"Du får förlåta att det är så stökigt här", sa Lalitha.

"Jag tycker om det. Jag älskar hurdan du är. Är inte du hungrig? Jag är lite hungrig."

"Nej, Walter." Hon log. "Jag är inte hungrig. Men jag kan hämta något åt dig."

"Jag tänkte kanske ett glas sojamjölk. Sojadryck."

"Jag ska ordna det."

Hon gick ner och det kändes konstigt att tänka på att de steg som kom i trappan en minut
senare, hörde till den person som skulle överta Pattys plats i hans liv. Hon ställde sig på knä
bredvid honom och såg spänt, girigt på när han drack upp sojamjölken. Sedan knäppte hon upp
hans skjorta med sina flinka fingrar skimrande av de bleka naglarna. Okej då, tänkte han. Okej.
Kör på. Men när han tog av sig resten, bubblade bilder av hans frus egen otrohet, som hon så
utförligt hade beskrivit, upp i honom och förde med sig en svag men sann impuls att förlåta
henne, och han visste att han måste stäcka den impulsen. Hans hat mot henne och mot sin vän
var ännu nyfött och skört, det hade inte härdats än, den hjärtskärande anblicken av hennes
gråt, det hjärtskärande ljudet, var ännu alldeles för färskt i hans minne. Som tur var hade Lalitha
klätt av sig allt utom ett par rödprickiga vita trosor. Hon stod obekymrat över honom och visade
upp sig för inspektion. Hennes kropp var orimligt magnifik i all sin ungdom. Utan skavanker, en
kropp som upphävde tyngdlagen, nästan outhärdlig att betrakta. Visst hade han en gång känt
en kvinnokropp som till och med varit rätt mycket yngre, men han hade inget minne av den,
han hade själv varit för ung för att lägga märke till Pattys ungdom. Han sträckte upp armen och
tryckte handloven mot den heta inklädda kullen mellan Lalithas lår. Hon gnydde till lite, knäna
gav vika, och hon sjönk ner över honom och dränkte honom i ljuvligaste vånda.

Kampen mot att jämföra började på allvar då, i synnerhet kampen för att få raden som Patty
hade skrivit ur skallen: "Det var inget större fel på det". När han tänkte efter kunde han
konstatera att hans tidigare vädjan att Lalitha skulle ta det lugnt med honom var grundad på en
rättvisande självinsikt. Men att ta det lugnt, nu när han hade kastat ut Patty, var inte ett
alternativ. Han behövde den snabbfixen helt enkelt för att kunna fortsätta fungera – för att inte
stupa av hat och självmedlidande – och på ett sätt var det verkligen en härlig fix, för Lalitha var
tokig i honom på allvar, hon nästan rann av åtrå, åtminstone droppade hon ymnigt av den. Hon
såg rakt in i hans ögon med kärlek och lycka, hon uttalade så vackert och perfekt och underbart
namnen på den mandom som Patty i sitt alster hade förtalat och spottat på. Vad var det som
tog emot? Han var en man i sina bästa år, och hon var bedårande och ung och omättlig; och det
var just det som tog emot. Hans känslor kunde inte hålla jämna steg med energin och hetsen i
den primitiva dragningskraften mellan dem, med oförmågan att upphöra med kopulerandet.
Hon måste få rida honom, hon måste få bli mosad under honom, hon måste få ha sina ben över
hans axlar, hon måste få göra Stående hunden och bli påsatt bakifrån, hon måste få böjas fram
över sängen, hon måste få ansiktet pressat mot väggen, hon måste få slå benen om honom och
kasta huvudet bakåt och låta de mycket runda brösten dansa hit och dit. Det tycktes vara
oerhört meningsfullt för henne alltihop, hon var en bottenlös brunn av plågade läten, och han
var med på alla varianter. Han hade inga hjärtkärlproblem, nej han var i god form, det var
spännande med hennes vidlyftighet, han var lyhörd för hennes önskemål och oerhört fäst vid
henne. Och ändå var det inte riktigt personligt, och han kunde inte nå fram till utlösning. Och
det var väldigt konstigt, ett fullständigt nytt och oförutsett problem, som i viss mån kunde bero
på hans ovana vid kondomer och på att hon var så ofattbart våt. Hur många gånger de senaste
två åren hade han inte skaffat sig utlösning med hjälp av fantasier om sin sekreterare, och varje
gång under en tidrymd av några minuter? Hundra gånger minst. Hans problem nu var
psykologiskt, självklart. Hennes väckarklocka visade 3:52 när stormen slutligen bedarrade. Det
var inte alldeles uppenbart att det hade gått för henne heller, och han vågade inte fråga. Och
här, i hans utmattning, passade den lurande Jämförelsen på att tränga sig emellan, för Patty –
när hon väl kunde övertalas att visa lite intresse – hade varit rätt pålitlig med att få det hela
avklarat för båda parter, och gjort dem någorlunda belåtna båda två så att han sedan kunde gå
ner och arbeta eller läsa en bok och hon kunde göra sina små Pattysaker som hon gillade att
pyssla med. Bara det att hon var motsträvig skapade friktion och friktion ledde till
tillfredsställelse ...

Lalitha kysste hans svullna läppar. "Vad tänker du på?"

"Jag vet inte", sa han. "Allt möjligt."

"Ångrar du att vi gjorde det här?"

"Nej nej, jag är mycket glad för det."

"Du ser inte vidare glad ut."

"Jag har ju nyss slängt ut min fru efter tjugofyra års äktenskap. Bara för ett par timmar sedan
faktiskt."

"Förlåt mig, Walter. Du kan fortfarande gå tillbaka. Jag kan sluta och lämna er två i fred."

"Nej, så mycket kan jag lova dig. Jag kommer aldrig att gå tillbaka."

"Vill du vara tillsammans med mig?"

"Ja." Han fyllde sina händer med hennes svarta hår som doftade av kokosnötigt schampo och
skylde ansiktet med det. Nu hade han det han hade drömt om, men det fick honom att känna
sig en smula ensam. Efter all sin stora längtan, så abstrakt och vag i sitt omfång, låg han i
sängen med en ovanligt konkret flicka som var mycket vacker och begåvad och hängiven men
samtidigt slarvig, illa tåld av Jessica och usel på att laga mat. Och hon var allt han hade, den
enda skyddsvallen mellan honom och det myller av tankar han inte ville veta av. Tanken på
Patty och hans bäste vän vid Nameless Lake; den inkännande och kvicka tonen de hade haft
mot varandra, den vuxna ömsesidigheten i deras sexuella umgänge, deras glädje över att han
inte var där. Han började gråta rakt in i Lalithas hår, och hon tröstade honom, strök bort hans
tårar, och de älskade ännu en gång, med större trötthet och smärta nu, tills det äntligen gick för
honom, utan åthävor, i hennes hand.

Därefter följde några svåra dagar. Eduardo Soquel, som anlände från Colombia, hämtades på
flygplatsen och fick bo i "Joeys" sovrum. Presskonferensen på måndagsmorgonen bevistades av
tolv journalister och genomleds av Walter och Soquel, och en längre telefonintervju gavs
separat åt Dan Caperville på Times. Walter, som hade arbetat med PR i hela sitt liv, lyckades
lägga lock på sitt privata kaos, fokusera på budskapet och undvika journalisternas provocerande
fällor. Det panamerikanska skogssångarreservatet, sa han, representerade ett nytt paradigm
med forskarbaserat, privatfinansierat naturskydd; de odiskutabelt förfulande lämningarna efter
bergstoppsbrytningen blev mer än uppvägda av möjligheterna till hållbara "gröna
arbetstillfällen" (ekoturism, omplantering av skog, certifierat skogsbruk) i West Virginia och
Colombia; Coyle Mathis och de andra tvångsförflyttade bergsborna hade fullt ut och högst
berömvärt samarbetat med stiftelsens generösa affärspartner LBI. Walter fick bemöda sig extra
mycket om att hålla masken när han lovordade LBI, med tanke på vad Joey hade berättat. När
han hade avslutat samtalet med Dan Caperville gick han ut med Lalitha och Eduardo för att äta
en sen middag och drack två öl, och därmed uppgick summan av hans livs alkoholförtäring till
tre öl.
På eftermiddagen dagen därpå, sedan Soquel hade återvänt till flygplatsen, låste Lalitha dörren
till Walters kontor och ställde sig på knä mellan hans ben för att belöna honom för hans
arbetsinsats.

"Nej, nej, nej", sa han och rullade bakåt med stolen, bort från henne.

Hon följde efter på knä. "Jag vill bara få se dig. Jag är så sugen på d i g."

"Nej, Lalitha, nej." Han hörde sin personal sköta sitt jobb i andra änden av huset.

"En sekund bara", sa hon och drog ner gylfen på honom. "Snälla Walter."

Han tänkte på Clinton och Lewinsky, och när han sedan såg sin assistents mun full med hans
lem och hennes ögon som log upp mot honom, kom han att tänka på sin onde väns spådom.
Det verkade som om det gjorde henne lycklig och ändå ...

"Nej, jag vill inte", sa han och sköt undan henne så milt han kunde.

Hon fick en rynka mellan ögonbrynen. Hon blev sårad. "Du måste låta mig göra det", sa hon,
"om du älskar mig."

"Jag älskar dig, men det passar inte så bra just nu."

"Jag vill få göra det. Jag vill göra allting rätt från början."

"Nej, Lalitha, beklagar."

Han reste sig och drog upp gylfen igen. Lalitha stod kvar på knä ett ögonblick med sänkt huvud.
Sedan reste sig även hon och rättade till kjolen över låren och vände sig bort med en olycklig
hållning.

"Det finns ett problem som vi måste diskutera först", sa han.

"Bra. Då diskuterar vi ditt problem då."

"Problemet är att vi måste ge Richard kicken."

Namnet, som han hade vägrat ta i sin mun ända till nu, låg och dallrade i luften. "Och varför
måste vi göra det?" sa Lalitha.

"För att jag hatar honom, för att han har varit otrogen med min fru, och jag vill aldrig höra hans
namn nämnas igen, och det finns inte skuggan av en chans att jag kommer att jobba ihop med
honom."

Det såg ut som om Lalitha krympte när hon fick höra detta. Huvudet sjönk ner, axlarna hängde,
hon blev en liten ledsen ficka. "Var det därför din fru försvann i söndags?"

" Ja."

"Du är fortfarande kär i henne eller hur?"

"Nej!"

"Jo, det är du. Det är därför du inte vill ha mig i närheten nu."

"Nej, det är inte alls så det är. Det är absolut inte så det är."
"Ja ja, må så vara", sa hon och sträckte käckt på sig, "vi kan i alla fall inte sparka Richard. Det här
är mitt projekt och jag behöver honom. Jag har redan skyltat med honom för praktikanterna
och jag behöver honom för att få ihop akter till augusti. Så du får älta dina problem med honom
och vara jätteledsen för din fru och allting, men jag tänker inte kicka honom."

"Raring", sa Walter. "Lalitha. Jag älskar dig verkligen. Allting kommer att ordna sig. Men försök
att se det här ur mitt perspektiv."

"Nej!" sa hon och snurrade runt mot honom med upprorisk glöd. "Jag struntar i ditt perspektiv!
Mitt jobb är att arbeta med befolkningsprojektet och det tänker jag göra. Om du verkligen bryr
dig om det projektet och om mig, då låter du mig sköta det på mitt sätt."

"Jag bryr mig om dig. Det gör jag absolut. Men ...

"Men ingenting då. Jag ska aldrig mer nämna hans namn. Du kan åka bort någonstans när han
kommer och träffar praktikanterna i maj. Och vi hittar en lösning för augusti också när vi
närmar oss."

"Men han kommer inte att vilja vara med. Redan i lördags pratade han om att hoppa av."

"Jag ska tala med honom", sa hon. "Som du kanske minns är jag rätt bra på att övertala folk till
att göra saker de inte vill göra. Det är en ganska effektiv personal du har här, och jag hoppas att
du kan vara så vänlig och låta mig sköta mitt jobb."

Han slängde sig runt skrivbordet för att ta henne i sina armar, men hon flydde ut till kontorets
yttre domäner.

Eftersom han älskade hennes gnista och hängivenhet och blev överrumplad av hennes vrede lät
han saken bero ett tag. Men när timmarna gick och sedan dagarna, och hon inte meddelade att
Richard tänkte hoppa av Free Space, drog Walter slutsatsen att han fortfarande var med på
tåget. Richard som för fan inte trodde på något jävla något!

Den enda förklaring som gick att tänka sig var att Patty hade ringt och pratat med honom och
fått honom att för skams skull stå vid sitt ord. Och tanken på att de där två pratade om
någonting överhuvudtaget, om så bara i fem minuter, och särskilt tanken att de pratade om att
skona "stackars Walter" (å, de där orden hon skrev, de där vidriga orden) och rädda hans
hjärtebarn som någon sorts tröstpris, gjorde honom illamående av svaghet och fördärvlighet
och kompromisser och ynkedom. Det kom emellan honom och Lalitha också. Deras älskog, som
ägde rum dagligen, alltid lika utdragen, fördunklades av hans känsla av att även hon hade
bedragit honom med Richard en smula och därför blev akten inte personligare så som han hade
hoppats att den skulle bli. Vart han än vände sig så var Richard där.

Lika obehaglig, fast på ett annat sätt, var historien med LBI. Den gången då han och Joey åt
middag tillsammans hade Joey med ett rörande slöseri av ödmjukhet och självförebråelser,
redogjort för de skumma affärer han varit indragen i, och storskurken, som Walter uppfattade
det, var LBI. Kenny Bartles var utan tvekan den typiska våghalsige pajasen, en småfifflande
sociopat som tids nog skulle hamna antingen i finkan eller i kongressen. Hur mycket det än
stank om deras motiv för att invadera Irak skulle Cheney-Rumsfeld-packet förmodligen ändå ha
föredragit att få användbara reservdelar i stället för det paraguayanska skrot som Joey hade
levererat. Och Joey själv, trots att han borde ha vetat bättre än att ge sig i lag med en sådan
som Bartles, hade övertygat Walter att han hade fullföljt det hela enkom för Connies skull; hans
lojalitet med henne, hans plågsamma ånger, och hans mod i största allmänhet (han var bara
tjugo!) talade till hans fördel alltihop. Den part som således bar ansvaret – den som både hade
full vetskap om bedrägeriet och befogenhet att godkänna det – var LBI. Walter hade inte hört
talas om den vd som Joey hade pratat med, den som hade hotat att stämma honom, men killen
satt med all säkerhet i samma korridor som Vin Havens polare, han som hade gått med på att
förlägga en skyddsvästfabrik i West Virginia. Vid middagen hade Joey frågat Walter vad han
tyckte att han skulle göra. Gå till pressen? Eller bara skänka sin vinst till någon välgörenhet för
lemlästade krigsveteraner och börja plugga igen? Walter hade lovat att fundera på saken över
helgen, men helgen hade inte visat sig vara gynnsam, för att uttrycka sig milt, för stilla etisk
eftertanke. Inte förrän han stod framför journalisterna på måndagsmorgonen och utmålade LBI
som en utomordentligt miljövänlig samarbetspartner hade dimensionen på hans egen
inblandning gått upp för honom.

Nu försökte han skilja sina egna intressen – det faktum att om sonen till stiftelsens
verkställande direktör gick med sin solkiga story till medierna skulle Vin Haven mycket väl
kunna ge honom foten och LBI till och med backa ur sitt åtagande för West Virginia – från det
som vore bäst för Joey. Hur övermodigt och girigt Joey än hade betett sig kändes det väldigt
hårt att begära att en tjugoårig grabb med problemföräldrar skulle ta hela det moraliska
ansvaret och ställas ensam vid skampålen, kanske rentav bli åtalad. Och samtidigt insåg Walter
mycket väl att det råd han helst ville ge Joey – "Skänk din profit till välgörenhet och gå vidare" –
vore ytterst förmånligt både för honom själv och för stiftelsen. Han ville fråga Lalitha vad hon
tyckte, men han hade lovat Joey att inte andas om det för någon levande själ, och därför ringde
han Joey och sa att han fortfarande funderade på saken, och skulle han och Connie vilja komma
och äta middag på hans födelsedag nästa vecka?

"Helt klart", sa Joey.

"Jag måste också berätta för dig", sa Walter, "att din mor och jag har separerat. Det är svårt att
säga en sådan sak, men det hände i söndags. Hon har flyttat hemifrån ett tag, och vi vet inte
riktigt vad som ska hända härnäst."

"Jäpp", sa Joey.

Jäpp? Walter rynkade pannan. "Förstod du vad jag sa?"

"Jäpp. Hon har redan berättat det."

"Jaha. Det förstås. Hur inte. Och sa hon ..."

"Jäpp. Hon sa väldigt mycket. Alldeles för mycket information som vanligt."

"Så då förstår du min ..."

"Jäpp."

"Och det är ändå okej för dig att komma på middag på min födelsedag?"

"Jepp. Helt klart."

"Men tack för det, Joey. Jag älskar dig för det. Jag älskar dig för en massa saker."

"Jepp."

Walter lämnade sedan en hälsning på Jessicas mobil, precis som han hade gjort två gånger om
dagen sedan den där ödesdigra söndagen utan att hon hade hört av sig än. "Jessica, hör på mig
nu", sa han. "Jag vet inte om du har pratat med mamma, men vad hon än har sagt till dig, så
måste du ringa mig och höra vad jag har att säga. Okej? Var snäll och ring tillbaka. Det finns i
högsta grad två sidor av den här saken och jag tycker att du måste höra båda." Det hade varit
bra att kunna tillägga att det inte var något mellan honom och hans assistent, men i själva
verket var hans händer och ansikte och näsa så indränkta i lukten av hennes vagina att den satt
kvar lite svagt också efter duschen.

Han var skandaliserad och höll på att förlora på alla fronter. Ytterligare ett hårt slag drabbade
honom den andra söndagen av hans frihet, i form av en lång förstasidesartikel i Times
undertecknad Dan Caperville: "Kolkramande naturstiftelse skövlar berg för att rädda dem."
Faktamässigt var storyn inte totalt inkorrekt, men Times hade uppenbarligen inte låtit sig
duperas av Walters avvikande syn på bergstoppsbrytning. Den sydamerikanska delen av
skogssångarreservatet blev inte ens omnämnd i artikeln, och Walters snyggaste argument –
nytt paradigm, grön ekonomi, forskarbaserat återställande – hade begravts långt ner mot
slutet, långt nedanför Jocelyn Zorns skildring av hur han hade gastat: "Jag äger den här
[kraftuttryck] marken!" och Coyle Mathis hågkomster: "Han kallade mig idiot mitt i synen."
Kontentan av artikeln, förutom det att Walter var en extremt otrevlig person, var att Cerulean
Mountain Trust spelade under täcket med kolindustrin och militärentreprenören LBI, tillät
storskalig toppbrytning i det förment orörda reservatet, var hatat av lokala miljökämpar, hade
fördrivit rättskaffens landsortsbor – jordens salt – från sina fäderneshem, och att det var
grundat och uppbyggt av en publicitetsskygg energimogul, Vincent Haven, som med
Bushadministrationens goda minne, ödelade andra delar av West Virginia för att borra upp gas.

"Inte så farligt, inte så farligt", hade Vin Haven sagt när Walter ringde honom i hans hem i
Houston på söndagsförmiddagen. "Vi har fått vårt skogssångarreservat, ingen kan ta det ifrån
oss. Du och din tjej var duktiga. Och vad allt det andra beträffar, så kanske du fattar varför jag
aldrig bryr mig om att prata med medierna. Inget att vinna, allt att förlora."

"Caperville fick två timmar i enrum med mig", sa Walter. "Jag trodde verkligen att han var med
på de viktigaste punkterna."

"Ja, och dina synpunkter finns med där", sa Vin. "Låt vara inte alltför framhävt. Men oroa dig
inte för det du."

"Jo, jag oroar mig. Ja alltså, visst vi har reservatet, och det är fantastiskt för skogssångaren. Men
det hela var ju tänkt att stå som modell för fortsättningen. Nu låter det som en modell för hur
man inte ska gå tillväga."

"Det är snart glömt. Så fort vi har fått upp kolen och kan börja återställa kommer folk att fatta
att du hade rätt. Då får den där Capervillejeppen sitta och skriva dödsrunor resten av sitt liv."

"Men det kommer att ta åratal!

"Ska du någonstans eller? Är det det allt det här handlar om? Att du är rädd för hur det ska se
ut i ditt cv?"

"Nej, Vin, jag blir bara galen på medierna. Fåglarna räknas överhuvudtaget inte, allt handlar
bara om den mänskliga aspekten."

"Och så kommer det att vara ända tills det är fåglarna som kontrollerar medierna", sa Vin. "Ses
vi i Whitmanville om en månad? Jag sa till Jim Elder att jag ställer upp på invigningen av
skyddsvästfabriken, bara jag slipper posera för fotograferna. Jag skulle kunna hämta upp dig
med mitt jet på vägen dit."

"Tack du, men vi flyger reguljärt", sa Walter. "Sparar lite bränsle."

"Glöm inte att jag tjänar mitt levebröd på att sälja bränsle."

"Precis, ha ha, där sa du något."

Det var trevligt att få Vins faderliga bekräftelse, men det skulle ha varit ännu trevligare om Vin
hade känts något mindre dubiös som far. Det värsta med Timesartikeln – förutom skammen att
framstå som ett svin i en publikation som varenda människa Walter kände läste och litade på –
var misstanken att Times de facto hade rätt i sin analys av Cerulean Mountain Trust. Han hade
fasat för att bli slaktad i medierna, och nu när han hade blivit slaktad måste han mer noggrant
skärskåda sina skäl att fasa för det.

"Jag hörde när du gav den intervjun", sa Lalitha. "Du var perfekt. Enda orsaken till att Times inte
kan erkänna att vi har rätt är att de i så fall måste ta tillbaka alla sina ledare mot
bergstoppsbrytningen."

"Det är faktiskt just det de gör nu med Bush och Irak."

"Du har i alla fall gjort din plikt. Och nu ska du och jag få vår lilla belöning. Sa du till mr Haven
att vi går vidare med Free Space?"

"Jag tyckte jag hade tur som inte fick sparken", sa Walter. "Det kändes inte som rätt tillfälle att
upplysa honom om att jag tänker använda hela den diskretionära fonden på något som troligen
kommer att ge ännu sämre publicitet."

"Å, min lilla raring", sa hon, slog armarna om honom och lade huvudet mot hans hjärta. "Ingen
annan förstår vilka goda gärningar du gör. Jag är den enda."

"Det är mycket möjligt att det är sant", sa han.

Han hade gärna bara stått så i hennes famn ett tag, men hennes kropp hade andra avsikter, och
hans egen kropp var med på dem. Numera tillbringade de nätterna i hennes alldeles för smala
säng, eftersom hans eget rum fortfarande var belamrat av Pattys saker; hon hade inte gett
honom några instruktioner om hur han skulle förfara med dem och han hade inte ork att ta itu
med dem på eget bevåg. Det förvånade honom inte att Patty inte hade hört av sig, och ändå
kändes det taktiskt av henne, fientligt, att hon inte hade gjort det. För att vara en person som
själv medgav att hon aldrig gjorde annat än misstag, kastade hon en hotfull skugga medan hon
gjorde vad det nu var hon gjorde där ute i stora världen. Walter tyckte han var feg som gömde
sig för henne i Lalithas rum, men vad skulle han göra? Han var ansatt från alla håll.

På sin födelsedag, medan Lalitha visade Connie runt på stiftelsens högkvarter, tog han med sig
Joey ut i köket och sa att han fortfarande inte visste vilken strategi han skulle rekommendera. "I
grund och botten tycker jag inte att du ska gå till pressen", sa han. "Men jag litar inte riktigt på
mina egna motiv. Min moraliska kompass har liksom börjat strejka på sistone. Det här med
mamma och det här med New York Times – såg du det?"

"Jepp", sa Joey. Han stod med händerna i byxfickorna och var fortfarande klädd som
republikansk collegestudent, i blå blazer och blankputsade loafers. Vad Walter visste kunde han
mycket väl vara republikansk collegestudent.

"Det lät inget vidare va?"

"Nä", sa Joey. "Men jag tror att de flesta inser att det inte var en schyst artikel."

Walter tog tacksamt till sig denna tröst av sin son, utan vidare frågor. Han kände sig sannerligen
mycket liten. "Jo, det är så att jag måste åka på en grej med LBI i West Virginia nästa vecka", sa
han. "De ska inviga en skyddsvästfabrik där alla de här omflyttade familjerna ska få jobb. Så jag
är verkligen inte rätt person att fråga hur du ska göra med LBI, för jag är själv så insyltad."

"Varför måste du vara med där?"

"Jag ska hålla tal. Jag måste föreställa tacksam å stiftelsens vägnar."

"Men du har ju redan fått ditt skogssångarreservat. Kan du inte ställa in bara?"

"Nej, för vi har det andra stora projektet som Lalitha håller i om överbefolkning, och jag måste
ha tumme med chefen även fortsättningsvis. Det är hans pengar vi strör omkring oss."

"Då är det väl bäst att du är med då", sa Joey.

Han lät inte övertygad, och Walter tyckte det var hemskt att framstå som så liten och svag i
hans ögon. Som för att göra sig ännu mindre och svagare frågade han om Joey visste hur det
var med Jessica.

"Jo, jag har snackat med henne", sa Joey, med händerna i fickorna, blicken i golvet. "Hon är nog
lite förbannad på dig."

"Jag har lämnat minst tjugo meddelanden på hennes mobil!"

"Det kan du nog lika gärna lägga ner. Jag tror inte hon lyssnar av dem. Folk lyssnar inte av
vartenda meddelande de får på mobilen längre, de kollar bara vem som har ringt."

"Nehej, men sa du att det finns två sidor av historien?"

Joey ryckte på axlarna. "Vet inte. Finns det två sidor?"

"Ja, det gör det! Mamma gjorde något som var mycket fult mot mig. Något oerhört smärtsamt."

"Jag vill faktiskt inte veta mer", sa Joey. "Hur som helst har hon troligen redan berättat det. Jag
har ingen lust att ta parti för någon."

"Och när berättade hon det för dig? Hur länge sedan var det?"

"Förra veckan."

Joey visste alltså vad Richard hade gjort – vad Walter hade låtit sin bäste vän, sin
rockstjärnepolare, göra. Hans förminskning i sonens ögon var nu fullbordad. "Jag tänker ta en
öl", sa han. "Eftersom det är min födelsedag."

"Kan Connie och jag också ta en?"

"Ja, det var därför vi bad er att komma hit lite i förväg. Connie kan ju beställa in vad hon vill på
restaurangen. Hon är väl tjugoett nu va?"

"Jepp."

"Och det är inte som jag tjatar, det är bara ett önskemål om information: har du sagt till
mamma att du har gift dig?"
"Farsan, jag jobbar på det", sa Joey med spända käkar. "Får jag sköta den saken på mitt sätt
tack."

Walter hade alltid tyckt bra om Connie (hade till och med i hemlighet varit lite förtjust i Connies
mamma för att hon hade flirtat med honom). Hon hade gjort sig fin med livsfarligt höga klackar
och tjockt med ögonskugga; hon var ännu så ung att hon ville se äldre ut. På La Chaumière
noterade han med svällande hjärta hur ömsint uppmärksam Joey var mot henne, han lutade sig
fram så att de kunde läsa menyn ihop och samordna sina val, och att Connie, eftersom Joey inte
hade åldern inne, tackade nej till Walters erbjudande om en cocktail och beställde en Cola Light
åt sig själv. De hade ett tyst tillitsfullt sätt mot varandra, ett sätt som påminde Walter om
honom själv och Patty och hur de hade varit när de var mycket unga, så där som två människor
kan vara när de är förenade som en front mot världen; han blev smått tårögd när han såg deras
vigselringar. Lalitha, som kände sig lite besvärad, försökte markera avstånd till ungdomarna och
ta parti för en man som var nästan dubbelt så gammal som hon, så hon beställde en martini och
övergick sedan till fylla tomrummen i samtalet med prat om Free Space och befolkningskrisen i
världen, vilket Joey och Connie lyssnade på med en utsökt artighet typisk för ett par som lever
skyddat i sin lilla värld för två. Även om Lalitha undvek alla anspelningar på Walter som sin,
tvivlade han inte ett ögonblick på att Joey fattade att hon var mer än hans assistent. Medan han
långsamt drack upp sin tredje öl för kvällen skämdes han mer och mer för vad han hade ställt
till med och kände allt större tacksamhet mot Joey för att han mest hade ryckt på axlarna åt
det. Inget med Joey hade, under årens lopp, gjort honom mer rasande än hans oberörda skal,
och nu, så tacksam han var för det! Hans son hade vunnit det kriget, och det var han glad för.

"Så Richard jobbar fortfarande ihop med er då?" sa Joey.

"Hm, ja", sa Lalitha. "Jo, han är väldigt hjälpsam. Faktiskt hälsade han alldeles nyss att White
Stripes kanske ställer upp på vårt stora event i augusti."

Joey begrundade nyheten med rynkad panna samtidigt som han aktade sig för att titta på
Walter.

"Det borde vi gå på", sa Connie till Joey. "Gör det något om vi kommer?" frågade hon Walter.

"Självklart inte", sa han och pressade fram ett leende. "Det blir nog jättekul."

"Jag tycker väldigt bra om White Stripes", förkunnade hon glatt, på sitt ironibefriade sätt.

"Jag tycker väldigt bra om dig", sa Walter. "Jag är verkligen glad för att du hör till vår familj nu.
Jag är verkligen glad för att du följde med i kväll."

"Jag är också glad för att jag följde med."

Joey verkade inte ha något emot det sentimentala småpratet, men det märktes att han hade
tankarna på annat håll. På Richard, på sin mamma, på familjekatastrofen som höll på att rullas
upp. Och Walter hade ingenting att säga som kunde göra det lättare för honom.

"Jag klarar det inte", sa Walter till Lalitha när de kom hem igen, utan sällskap. "Jag orkar inte ha
den där svinpälsen inblandad i vårt arbete längre."

"Den saken har vi redan diskuterat", sa hon och gick med snabba steg genom korridoren bort
till köket. "Vi har redan löst det problemet."

"Ja, men då får vi diskutera det en gång till", sa han och följde efter henne.
"Nej, det får vi inte. Såg du inte hur Connie sken upp när jag sa det där om White Stripes? Vem
annars kan skaffa fram sådana artister? Vi har fattat ett beslut, det var ett bra beslut, och jag
vill faktiskt inte höra mer om hur svartsjuk du är på den man som din fru har haft sex med. Jag
är trött och jag har druckit för mycket och nu måste jag gå och lägga mig."

"Han var min bästa vän", mumlade Walter.

"Det bryr jag mig inte om. Det gör jag inte, Walter. Jag vet att du tycker att jag bara är en ung
tjej bland alla andra, men jag är faktiskt äldre än dina barn, jag fyller snart tjugoåtta. Jag visste
att det var dumt att bli kär i dig. Jag visste att du inte var redo för det och nu är jag kär i dig, och
du kan fortfarande bara tänka på henne."

"Jag tänker på dig jämt och ständigt. Jag behöver dig så oändligt mycket."

"Du har sex med mig för att jag vill ha dig och för att du kan. Men världen snurrar fortfarande
runt din fru, och det gör den för alla. Vad som är så märkvärdigt med henne kommer jag aldrig
att begripa. Hon ägnar hela sitt liv åt att förstöra för andra. Och jag behöver få en liten paus
från det just nu, så att jag kan sova. Du kan kanske sova i din egen säng i natt och fundera på
hur du vill ha det."

"Vad har jag sagt?" vädjade han. "Jag trodde det var en trevlig födelsedagsmiddag vi hade."

"Jag är trött. Det var en tröttsam kväll. Vi ses i morgon bitti."

De skildes utan en kyss. På telefonsvararen fanns ett meddelande från Jessica som med flit
hade passat på när han var ute på restaurang. Hon gratulerade på födelsedagen. "Ledsen att jag
inte har svarat på dina meddelanden", sa hon. "Jag har haft så himla mycket att göra och visste
inte riktigt vad jag ville säga. Men jag tänkte på dig förut i dag och jag hoppas att du har haft en
fin dag. Vi kanske kan prata någon gång, fast jag vet inte när jag får tillfälle."

Klick.

Den närmaste veckan var det skönt att få sova ensam. Att vistas i ett rum som fortfarande var
präglat av Pattys kläder och böcker och tavlor, att lära sig att stålsätta sig mot henne. På
dagarna fanns det en massa eftersläpande saker att göra på kontoret: lägga
markanvändningsstrukturer både i Colombia och i West Virginia, dra i gång en motattack mot
medierna, ragga nya sponsorer. Walter hade till och med trott att han skulle kunna göra en
paus i sexlekarna med Lalitha, men den dagliga närheten till varandra gjorde det omöjligt – de
behövde och de behövde. Han återvände dock till sin egen säng för att sova.

Kvällen innan de skulle flyga till West Virginia höll han på att packa sin weekendväska då Joey
ringde och meddelade att han hade bestämt sig för att inte gå till pressen och avslöja allt om
LBI och Kenny Bartles. "De är motbjudande", sa han. "Men min kompis Jonathan säger att jag
bara kommer att få lida av det själv om jag träder fram med det. Så jag känner att jag helst
skänker bort överskottet. Då slipper jag åtminstone en massa skatt. Men jag ville kolla först att
du fortfarande tycker det är okej."

"Det är bra, Joey", sa Walter. "Jag har inga invändningar. Jag vet hur ambitiös du är, och jag
förstår att det måste vara jobbigt att ge bort så mycket pengar. Det är mycket att ta itu med
bara det."

"Fast det blir inte så att jag ligger på minus, bara att jag inte ligger på plus. Och nu kan Connie
fortsätta plugga så det är bra. Jag funderar på att ta ett år ledigt och jobba och låta henne läsa
ikapp."

"Det låter fantastiskt. Det är underbart att se er två ta så väl hand om varandra. Var det något
mer?"

"Nja, bara det att jag har träffat mamma."

Walter stod fortfarande och höll i två slipsar, en röd och en grön, som han hade försökt välja
mellan. Valet, insåg han, var inte speciellt avgörande. "Har du?" sa han och valde den gröna.
"Var då? I Alexandria?"

"Nej, i New York."

"Så hon är i New York nu."

"Ja, eller snarare i Jersey City", sa Joey.

Walter kände hur det stramade över bröstet och det släppte inte.

"Ja, Connie och jag ville säga det personligen. Att vi har gift oss alltså. Och det var inte så farligt
faktiskt. Hon var rätt hygglig mot Connie. Ja, nedlåtande förstås, och liksom tillgjord, som hon
höll på och skrattade hela tiden, fast hon var inte elak. Hon hade väl en massa annat i skallen. Vi
tyckte i alla fall att det gick rätt bra. Connie tyckte det åtminstone. Jag tyckte kanske att det var
lite pinigt. Men jag ville att du skulle veta att hon vet nu så att, ja jag vet inte, om du pratar med
henne någon gång, så behöver du inte hålla tyst om det mera."

Walter tittade på sin vänstra hand som hade vitnat och såg mycket naken ut utan sin vigselring.
"Hon bor hos Richard", lyckades han få ur sig.

"Äh, ja, så är det väl, för tillfället", sa Joey. "Skulle jag inte ha sagt det?"

"Var han där? När ni var där?"

"Jo, i och för sig. Det var han. Och det var kul för Connie, för hon är rätt förtjust i hans musik.
Han visade henne sina gitarrer och det. Jag vet inte om jag sa att hon funderar på att ta
gitarrlektioner. Hon har faktiskt en riktigt fin sångröst."

Exakt var Walter hade trott att Patty höll hus skulle han inte ha kunnat svara på. Hos sin
väninna Cathy Schmidt, hos en av sina gamla lagkamrater, kanske hos Jessica, eventuellt hos
sina föräldrar rentav. Men sedan han hört henne så rättfärdigt deklarera att det var slut för
alltid mellan henne och Richard hade han inte för ett ögonblick haft en tanke på att hon skulle
kunna befinna sig i Jersey City.

"Farsan?"

" Vad å."

"Alltså jag fattar att det känns skumt. Hela grejen är skitskum. Men du har ju också en annan
nu, va? Så, ja, så vadå, liksom. Allting är annorlunda nu och det är väl bara något vi får ta och
inse, allihop. Eller?"

"Jo", sa Walter. "Det har du rätt i. Vi måste ta och inse det."

Så fort han hade lagt på luren drog han ut en byrålåda, plockade upp vigselringen ur asken med
manschettknappar som han hade slängt den i, och spolade ner den på toaletten. Med en vid
armrörelse sopade han ner alla foton som Patty hade på byrån – Joey och Jessica som oskyldiga
barn, lagfoton på flickbasketspelare i hjärtslitande sjuttiotalsdräkter, hennes favoritbilder på
honom som också var de mest smickrande – och stampade och malde sönder ramar och glas
med fötterna tills han tröttnade och måste dunka huvudet i väggen. Att höra att hon hade
återvänt till Richard borde ha löst honom från alla band, borde ha befriat honom så att han
kunde glädjas åt Lalitha med det allra renaste samvete. Men det kändes inte som en befrielse,
det kändes som döden. Han förstod nu (som Lalitha själv hade förstått från första början) att de
senaste tre veckorna hade varit en sorts vedergällning, något han hade rätt att unna sig för att
kompensera sig för Pattys otrohet. Trots hans bedyranden att äktenskapet var över hade han
inte trott ett ögonblick på det. Han slängde sig på sängen och grät i ett sinnestillstånd som fick
alla tidigare sinnestillstånd i livet att framstå som oändligt mycket behagligare. Världen
snurrade vidare, världen svämmade över av vinnare, LBI och Kenny Bartles kammade hem sina
vinster, Connie började skolan igen, Joey gjorde det enda rätta, Patty bodde ihop med en
rockstjärna, Richard fick jättefina recensioner för att han betedde sig mycket mer kränkande än
Walter, Richard charmade Connie, Richard fick med sig White Stripes ... medan Walter
lämnades kvar bland de döda och de döende och bortglömda, de utrotningshotade arterna i
världen, de som inte kunde anpassa sig ...

Vid tvåtiden på morgonen snubblade han in i badrummet och hittade en gammal burk med
Pattys trazodontabletter som hade gått ut för ett och ett halvt år sedan. Han tog tre, osäker på
om de fortfarande hade någon effekt, men det hade de tydligen: han väcktes klockan sju av
Lalithas mycket beslutsamma knuffar. Han hade fortfarande gårdagens kläder på sig, alla
lampor var tända, rummet var vandaliserat, han hade ont i halsen av sina troligen våldsamma
snarkningar och huvudet dunkade av alla möjliga goda skäl.

"Vi borde sitta i en taxi nu", sa Lalitha och drog honom i armen. "Jag trodde du var klar."

"Orkar inte", sa han.

"Skynda dig, vi är redan sena."

Han satte sig upp och försökte hålla ögonen öppna. "Jag måste duscha."

"Det hinner vi inte."

Han somnade i taxin och vaknade fortfarande sittande i taxin, ute på motorvägen, i en
trafikstockning som bildats efter en olycka. Lalitha talade med flygbolaget i sin mobil. "Vi får
byta i Cincinnati nu", sa hon. "Vi har missat vår avgång."

"Kan vi inte bara skita i det", sa han. "Jag är trött på att vara en god människa."

"Vi får hoppa över lunchen och åka direkt till fabriken."

"Tänk om jag var en ond människa? Skulle du tycka om mig ändå?"

Hon såg bekymrat på honom. "Har du tagit någon form av piller, Walter?"

"Allvarligt. Skulle du tycka om mig ändå?"

Rynkorna i hennes panna djupnade och hon svarade inte. Han somnade på soffan i gaten på
National, sedan på planet till Cincinnati, i Cincinnati, på planet till Charleston, och i hyrbilen som
Lalitha rattade i hög fart hela vägen till Whitmanville, där han vaknade och kände sig bättre,
med ens hungrig, till en mulen aprilhimmel och ett biotiskt ödelagt landskap av det slag som
Amerika med tiden hade specialiserat sig på. Vinylklädda megakyrkor, ett Walmart, ett
Wendy's, ofantliga filer för vänstersväng, vita rullande befästningar. Inget för en fågel att gilla
häromkring om inte fågeln var en stare eller en kråka. Skyddsvästfabriken (Ardee Enterprises,
ett företag i LBI företagsfamilj) låg i en stor byggnad uppförd i lättklinkerblock med nyvältad
asfalt över parkeringsplatsen som var ojämn i kanterna och som vittrade ut i ogräset.
Parkeringen höll på att bli fullbelagd med väldiga passagerarfordon, bland annat en svart
Navigator ur vilken Vin Haven och några kostymnissar just höll på att ta sig ut när Lalitha
tvärnitade hyrbilen med skrikande bromsar.

"Förlåt att vi missade lunchen", sa hon till Vin.

"Jag tror att middagen blir den bättre måltiden", sa Vin. "Hoppas det, med tanke på vad som
bjöds till lunch."

Inne i fabriken möttes de av goda starka dofter av färg, plast och nya maskiner. Walter lade
märke till att det saknades fönster, i förlitan på elektrisk belysning. Klappstolar och ett podium
hade ställts upp mot en bakgrund av stående ovala packar med plastfilm om. Ett hundratal
West Virginia-bor vimlade omkring, bland dem Coyle Mathis, i säckig sweatshirt och ännu
säckigare jeans som såg så nya ut att de kunde vara köpta på Walmart på vägen hit. Teamen
från de båda lokal-tv-stationerna hade sina kameror riktade mot podiet och banderollen som
hängde ovanför: JOBB + NATIONELL SÄKERHET = SÄKRA JOBB.

Vin Haven ("Ni kan söka på mig i mediearkiven hela natten utan att hitta ett enda direkt
uttalande från mina fyrtiosju år i branschen") satte sig rakt bakom kamerorna, medan Walter
tog Lalithas exemplar av talet som han hade skrivit och hon hade godkänt, och satte sig bredvid
de andra kostymnissarna – Jim Elder, senior vice vd på LBI, och Roy Dennett, vd för det efter
honom uppkallade dotterbolaget – på stolarna bakom podiet. På första raden bland åhörarna,
med armarna korslagda högt upp på bröstet, satt Coyle Mathis. Walter hade inte träffat honom
sedan deras olycksaliga möte på Mathis gårdsplan (som nu var ett ödsligt område fyllt av
bråte). Han glodde på Walter med en min som återigen påminde Walter om hans far. Blicken
från en man som med hela sitt glödande förakt försökte förekomma minsta risk för att själv bli
utskämd eller för att Walter skulle tycka synd om honom. Det gjorde Walter bedrövad. Medan
Jim Elder, vid mikrofonen, började hylla våra tappra soldater i Irak och i Afghanistan gav Walter
Mathis ett försynt leende för att visa att han blev bedrövad, att han kände sorg för honom, för
dem båda. Men Mathis ansiktsuttryck förändrades inte och han slutade inte glo.

"Och nu tror jag vi ska få några ord från Cerulean Mountain Trust", sa Jim Elder, "som ligger
bakom satsningen på att ordna alla dessa fantastiska varaktiga jobb till Whitmanville och den
lokala ekonomin. Får jag be er att tillsammans med oss hälsa välkommen Walter Berglund,
verkställande direktör för stiftelsen. Walter?"

Hans sorg för Mathis hade gått över i en mer allmän sorg, en sorg över världen, en sorg över
livet. När han ställde sig på podiet fäste han blicken på Vin Haven och Lalitha som satt bredvid
varandra och gav dem båda ett litet beklagande och ursäktande leende. Sedan böjde han sig
fram mot micken.

"Tack så mycket", sa han. "Välkomna. Välkomna ska ni vara, i synnerhet mr Coyle Mathis och de
män och kvinnor från Forster Hollow som ska bli anställda i den här ganska påtagligt
energislukande anläggningen. Det är en lång väg från Forster Hollow, håll med om det."

Bortsett från surret från PA-systemet hördes inte ett ljud annat än ekot från hans förstärkta
röst. Han sneglade hastigt på Mathis vars föraktfulla uppsyn förblev orubblig.
"Så ja välkomna ska ni vara", sa han. "Välkomna till medelklassen! Det var det jag ville säga. Fast
först, helt kort, innan jag fortsätter, vill jag också säga till mr Mathis här på första bänk: jag vet
att ni inte gillar mig. Och jag gillar inte er. Men förut, när ni vägrade att överhuvudtaget ha med
hela projektet att göra, då kunde jag respektera det. Jag gillade det inte, men jag hade respekt
för er ståndpunkt. För er självständighet. Jag kommer nämligen själv från ett ställe som
påminner lite grann om Forster Hollow, innan jag gick med i medelklassen. Och nu är ni också
medelklass, och jag vill hälsa er alla välkomna, för det är så underbart med vår amerikanska
medelklass. Den är stöttepelaren för alla jordens ekonomier!"

Han såg att Lalitha viskade något till Vin.

"Och nu när ni har era jobb här på skyddsvästfabriken", fortsatte han, "kommer ni att vara en
del av de ekonomierna. Ni kan också hjälpa till och skövla varenda litet plätt av ursprunglig
habitation i Asien, i Afrika och Sydamerika! Ni kan också köpa femtiotumsplasma-tv-skärmar
som slukar ofattbara mängder energi, även när de inte står på! Men det gör inget, för det var ju
därför vi slängde ut er från era hem från första början, för att vi skulle kunna hyvla av era
förfäders kullar i dagbrytningens namn och mata de koleldade generatorerna som är orsak
nummer ett till global uppvärmning och andra enastående fenomen som exempelvis surt regn.
Är det inte en perfekt värld så säg? Jo, det är ett perfekt system, för så länge ni har er
femtiotummare och elektricitet nog att hålla plasmaskärmen vid liv behöver ni inte fundera på
någon av de hemska konsekvenserna. Ni kan kolla på Robinson: Indonesien tills det inte finns
något Indonesien kvar!"

Coyle Mathis var den första som började bua. Han fick snabbt uppbackning av många andra. Ur
ögonvrån, snett bakom sig, kunde Walter se att Elder och Dennett reste på sig.

"Helt kort bara", fortsatte han, "för jag vill inte bli långrandig. Bara ett par synpunkter till på
denna perfekta värld. Jag vill säga något om de här stora nya fordonen som drar tre liter milen
som ni kommer att kunna köpa och köra omkring i så mycket ni vill, nu när ni har gjort som jag
och gått med i medelklassen. Orsaken till att det här landet behöver så många skyddsvästar är
att vissa människor i vissa delar av världen inte vill att vi ska sno all deras olja och ha till att
driva era bilar med. Så ju mer ni kör omkring, desto tryggare blir era jobb här på
skyddsvästfabriken! Är det inte strålande!"

Åhörarna hade rest sig och börjat ropa till honom och uppmana honom att hålla tyst.

"Nu räcker det", sa Jim Elder och försökte dra bort honom från micken.

"Bara ett par saker till!" ropade Walter, vred micken ur stativet och skuttade undan med den.
"Jag vill hälsa er alla välkomna till att arbeta för ett av de mest korrupta och brutala företagen i
hela världen! Hör ni vad jag säger? LBI skiter fullständigt i att era söner och döttrar för blöder i
Irak, bara de får sin tusenprocentiga avkastning! Detta vet jag med säkerhet! Jag kan bevisa
det! Det är en del av den perfekta medelklassvärld som ni går med i nu! Nu när ni arbetar för
LBI kan ni äntligen tjäna så mycket pengar att ni kan hindra era barn från att ta värvning och dö
i LBI:s sönderkörda truckar och taskiga skyddsvästar!"

Mikrofonen hade fimpats nu och Walter tog några skutt bakåt, bort från mobben som höll på
att bildas. "Och UNDER TIDEN", hojtade han, "ÖKAR VI BEFOLKNINGEN MED TRETTON
MILJONER MÄNNISKOR VARJE MÅNAD! TRETTON MILJONER FLER MÄNNISKOR SOM KAN DÖDA
VARANDRA I KONKURRENSEN OM ÄNDLIGA RESURSER! OCH UTPLÅNA ALLT ANNAT LEVANDE
PÅ VÄGEN! DET ÄR EN PERFEKT JÄVLA VÄRLD SÅ LÄNGE MAN INTE RÄKNAR MED NÅGON
ANNAN ART I DEN! VI VÄXER SOM EN CANCERSVULST PÅ DEN HÄR PLANETEN! EN
CANCERSVULST PÅ PLANETEN!"

Här fick han en råsop av Coyle Mathis själv. Han vacklade i sidled, synfältet fylldes av
magnesiumblixtrande insekter, glasögonen var borta, och han kom fram till att han kanske hade
sagt det han hade att säga. Nu var han omgiven av Mathis och ett gäng andra karlar, och de
började vålla honom riktigt svår smärta. Han föll omkull, och försökte fly genom en skog av ben
som sparkade på honom med sina kinestillverkade sneakers. Han kröp ihop till en boll, tillfälligt
döv och blind, med munnen full av blod och minst en avslagen tand, och tog emot ännu fler
sparkar. Sedan avtog sparkandet och andra händer grep i honom, bland annat Lalithas. När
ljudet kom tillbaka kunde han höra henne gorma: "Backa undan! Backa undan från honom! Han
storknade och spottade blod på golvet. Hon lät sitt hår släpa i blodet när hon granskade hans
ansikte. "Hur är det?"

Han log så gott han kunde. "Börjar kännas bättre nu."

"Å, min chef. Min stackars lilla chef."

"Känns absolut bättre nu."

Det var fågelsträckens tid, tid för flykt och sång och sex. Nere i neotropikerna, där mångfalden
var lika stor som överallt annars på jorden, blev några hundra fågelarter rastlösa och övergav de
många tusen andra arterna, varav många var taxonomiskt nära släkt, som hellre stannade där
de var och trängdes med varandra och förökade sig när den tropiska andan föll på. Bland de
hundratals arterna av sydamerikanska tangaror, drog exakt fyra iväg till USA, och trotsade
färdens alla tänkbara olyckor för rikedomen på ätbara saker och fina häckningsplatser i
tempererade skogar under sommaren. Blåvit skogssångare seglade upp längs Mexikos och
Texas kuster och fladdrade in bland Appalachernas och Ozarkbergens lövträd. Rubinkolibrier åt
upp sig på blommorna i Veracruz och flög nästan etthundratrettio mil över golfen, vilket
förbrände halva deras kroppsvikt, och landade sedan i Galveston för att hämta andan. Tärnor
kom från den ena subarktiska regionen till den andra, seglare tog sin tupplur i luften utan att
någonsin landa, trastar fyllda av sång väntade på en sydlig vind och flög sedan nonstop i tolv
timmar, tvärsöver hela delstater, på en enda natt. Höghus och kraftledningar och vindturbiner
och mobilmaster och bilar på vägen mejade ner miljontals flyttfåglar, men ytterligare miljontals
tog sig igenom, och många av dem återkom till just det träd där de hade byggt sitt bo året
innan, samma bergås eller våtmark som de hade lärt sig flyga över, och där, om de var hanar,
började de sjunga. Varje år när de kom fram upptäckte de att allt större partier av deras forna
hemvist var omgjorda till parkeringsplatser eller motorvägar, eller hade huggits ner för att bli
lastpallsvirke, eller exploaterats i tomtområden, eller hyvlats av för oljeborrning eller
kolbrytning, eller fragmenterats till förmån för shoppingcentra, eller plogats ner för att bli
etanolproduktion eller på varierande sätt denaturerats för att bli skidspår och cykelleder och
golfbanor. Flyttfåglar som var utmattade efter sin åttahundramilaresa slogs med tidigare
anlända om de snuttar som återstod av territorium, de sökte förgäves efter en partner, de gav
upp bobyggandet och levde vidare utan att föröka sig, de dödades för skojs skull av
kringströvande katter. Men USA var fortfarande ett välmående och förhållandevis ungt land,
och man kunde fortfarande hitta flickor med rikt fågelliv om man gav sig ut och letade.

Vilket var vad Walter och Lalitha gjorde, i slutet av april, i en stor van lastad med
campingutrustning. De hade en ledig månad innan deras arbete med Free Space skulle sätta i
gång på allvar, och deras åtaganden för Cerulean Mountain Trust hade upphört. Vad deras
koldioxidutsläpp beträffade, med tanke på den törstiga bilen, tröstade sig Walter i viss mån
med att han hade cyklat eller gått till och från jobbet de senaste tjugofem åren, och att han inte
längre ägde något hus förutom det lilla igenbommade huset vid Nameless Lake. Han kände att
han kunde unna sig en rejäl oljefrossa efter ett långt livs exemplariskt leverne, en naturmättad
sommar som ersättning för den sommar som berövades honom som tonåring.

Medan han fortfarande låg på Whitman County Hospital och fick sin sneda käke och jacken i
ansiktet och de ömmande revbenen omplåstrade, hade Lalitha i sin desperation framställt hans
utbrott som ett trazodontriggat psykosanfall. "Han gick i sömnen rent ut sagt", sa hon vädjande
till Vin Haven. "Jag vet inte hur många trazodon han tog, men det var absolut fler än en, och
bara ett par timmar tidigare. Han hade faktiskt ingen aning om vad han hävde ur sig. Det var
mitt fel som inte hindrade honom från att hålla talet. Du borde avskeda mig, inte honom."

"För min del lät det som om han hade rätt klart för sig vad han sa", sa Vin med förvånansvärt
lite ilska i rösten. "Det var synd att han måste överintellektualisera allting så där. Han har gjort
en sådan strålande insats och sedan måste han ta och intellektualisera det på det viset."

Vin hade ordnat ett telefonmöte med sina styrelseledamöter, som utan vidare hade godtagit
hans förslag att ge Walter avsked på stående fot, och han hade gett sina advokater
instruktioner att verkställa hans återköpsrätt till makarna Berglunds andel av huset i
Georgetown. Lalitha underrättade alla som hade ansökt om praktikplats på Free Space att
hennes finansiering hade fryst inne, att Richard Katz hade dragit sig ur projektet (Walter hade
till slut, från sin sjukhussäng, genomdrivit den saken) och att det var tveksamt om Free Space
överhuvudtaget kunde leva vidare. Några aspiranter mejlade svar för att återta sin ansökan, två
sa att de fortfarande hoppades på chansen, resten svarade inte alls. Eftersom Walter riskerade
att bli vräkt från huset och vägrade att tala med sin fru ringde Lalitha till henne i hans ställe.
Patty kom dit med en hyrd skåpbil några dagar senare, medan Walter höll sig gömd på
närmaste Starbucks, och hämtade de tillhörigheter som hon inte ville magasinera.

Det var mot slutet av den ytterst otrevliga dagen, sedan Patty hade gett sig av och Walter
kommit hem från sin koffeindränkta exil, som Lalitha kollade sin BlackBerry och fick se åttio nya
meddelanden från ungdomar över hela nationen, som alla undrade om det var för sent att
anmäla sig som volontärer till Free Space. Deras mejladresser hade pikantare aromer än de där
liberalkid@expensivecollege.edu från dem som ansökte förra gången. Nu hette de
freakinfreegan och iedtarget, de hette pornfoetal och jainboy3 och jwlindhjr@gmail och
@cruzio. Nästa morgon hade det inkommit ytterligare hundra mejl, och dessutom erbjudanden
från garageband i fyra städer – Seattle, Missoula, Buffalo och Detroit – som vill hjälpa till att
organisera Free Space-festivaler i sina egna kvarter.

Det som hade hänt, luskade Lalitha snart ut, var att de lokala tv-nyheternas inslag om Walters
harang och det därpå följande tumultet hade fått en viral spridning. På senare tid hade det
blivit möjligt att strömma rörliga bilder över nätet, och snutten från Whitmanville
(CancerOnThePlanet.wmv) hade glimtat till i de radikala utkanterna av bloggosfären, sajterna
för elfteseptemberkonspirationsteoretikerna och trädsittarna och Fight Club-fanatikerna och
djurrättsaktivisterna, och en av dem hade sedan hämtat upp länken till Free Space på Cerulean
Mountain Trusts webbsajt. Och över en natt, trots att de hade blivit av med sin sponsring och
sitt mest publikdragande artistnamn, erhöll Free Space en bas av sannskyldiga fans och, i
Walters gestalt, en hjälte.

Det var länge sedan han hade fnissat så mycket, men nu fnissade han oavbrutet, och sedan
stönade han för att det gjorde ont i revbenen. Han gick ut en eftermiddag och kom hem med en
begagnad vit Econoline-van och en burk grön sprejfärg och skrev lite slarvigt FREE SPACE på bilens
sidor och baklucka. Han ville fortsätta och ta av sina egna pengar, från de kommande intäkterna
av husförsäljningen, till att hålla gruppen i gång under sommaren, till att trycka broschyrer och
betala praktikanterna en slant och stå för lite prispengar till tävlingsdeltagarna, men Lalitha
förutsåg risken för skilsmässorelaterade juridiska komplikationer och tillät det inte. När Joey
fick höra om faderns sommarplaner skrev han emellertid, fullständigt överraskande, ut en
check på 100 000 dollar till Free Space.

"Det här är rena vansinnet, Joey", sa Walter. "Det här kan jag inte ta emot."

"Klart du kan", sa Joey. "Resten ska krigsveteranerna få, men Connie och jag tycker att det här
du kämpar för också är intressant. Du tog ju hand om mig när jag var liten, eller hur?"

"Ja, för att du var mitt barn. Det är det föräldrar gör. Vi räknar inte med att få betalt. Du har
aldrig riktigt kunnat förstå den tanken tror jag."

"Men är det inte kul att jag kan göra så här? Är inte det ett rätt bra skämt? Det är bara
monopolpengar. De saknar all betydelse för mig."

"Jag har mitt eget sparkapital som jag kan använda om jag vill."

"Spara det då tills du blir gammal", sa Joey. "Det är ju inte det att jag kommer att ge bort allt till
välgörenhet när jag börjar tjäna pengar på riktigt. Det här är extraordinära omständigheter."

Walter var så stolt över Joey, så tacksam för att slippa konflikten med honom, och därför så
frestad att låta honom bli stor grabb och inte bråka mer om checken. Det enda verkliga misstag
han gjorde var att han nämnde det för Jessica. Hon hade äntligen fått tid att prata med honom
när han hamnade på sjukhus, men det framgick tydligt av hennes tonfall att hon inte var beredd
att bli vän med Lalitha än. Hon var inte heller särskilt imponerad av vad han hade sagt i
Whitmanville.

"Även om vi bortser från att 'cancer på planeten' är exakt den sortens uttryck som vi alla var
överens om var kontraproduktivt", sa hon, "så tycker jag inte att du pekade ut rätt fiende. Du
skickar en signal som inte underlättar någonting när du ställer miljön mot obildade människor
som försöker få ett bättre liv. Jag vet att du inte tycker om de där människorna. Men du måste
dölja det, inte flagga med det."

I ett senare telefonsamtal gjorde hon en otålig anspelning på sin brors republikanska hållning,
och Walter hävdade att Joey hade blivit en annan människa sedan han gifte sig med Connie.
Faktum var att Joey numera var en stor bidragsgivare till Free Space.

"Och var har han fått de pengarna ifrån?" sa Jessica genast.

"Nåja, så mycket är det ju inte", backade Walter som insåg sitt misstag. "Vi är en liten
organisation som du vet så allt är relativt. Men det är, ja, liksom symboliskt att han ger oss
något överhuvudtaget – det säger en hel del om hur han har förändrats."

"Hm."

"Det går förstås inte att jämföra med ditt bidrag. Ditt var enormt. Att du tog dig tid och satt
med oss hela den där helgen, och hjälpte oss att bygga upp konceptet. Det var enormt."

"Och vad händer nu?" sa hon. "Ska du låta håret växa och dra på dig en durag. Åka runt i din
van? Harva igenom hela medelålderskrisen? Är det det vi har att se fram emot? För jag skulle
vilja vara den där lilla tysta rösten som säger att jag gillade dig som du var förut."
"Jag lovar att jag inte ska låta håret växa. Jag lovar att inte ta någon durag på mig. Jag ska inte
skämma ut dig."

"Just det loppet är väl redan kört."

Det var kanske oundvikligt: hon började alltmer låta som Patty. Hennes ilska skulle ha gjort
honom mer bedrövad om han inte, varje minut varje dag, hade fått kärlek av en kvinna som vill
ha honom, hela honom. Hans lycka påminde lite om de första åren med Patty, när de arbetade
sida vid sida med att sköta barn och renovera hus, men han var mycket mer närvarande i sig
själv nu, var mer intensivt, finkornigt mottaglig för sin lycka, och Lalitha var inte det bekymmer
och den gåta och egensinniga främling som Patty, på något plan, alltid hade varit för honom.
Hos Lalitha låg allt i öppen dag. Deras samvaro i sängen, så fort han hade återhämtat sig från
sina skador, blev det han alltid hade saknat utan att veta att han saknade det.

Så snart flyttfirman hade avlägsnat samtliga spår av familjen Berglund från huset i Georgetown
styrde han och Lalitha sin van i riktning mot Florida, med avsikten att göra en vid sväng västerut
över landets buk innan det blev för varmt. Han hade föresatt sig att han skulle visa henne en
rördrom, och de hittade sin första vid Corkscrew Swamp i Florida, bredvid en skuggig damm och
en plankgång som knakade av pensionärer och turister, men det var en rördrom utan
rördrommeri, som stod fullt synlig medan turistkamerornas stroboskopblixtar studsade mot
dess malplacerade kamouflagedräkt. Walter envisades med att köra över de leriga vallarna i Big
Cypress för att hitta en riktig rördrom, en som var skygg, och underhöll Lalitha med ett utdraget
ordsvall om den ekologiska förödelse som anställts av fritidsåkare på fyrhjulingar, andliga
bröder till Coyle Mathis och Mitch Berglund. Trots alla skadeverkningar fanns det fortfarande
gott om fåglar i den ogenomträngliga snårskogen och de svarta tjärnarna, och oräkneliga
alligatorer därtill. Till slut upptäckte Walter en rördrom i ett kärr som var nedskräpat av
patronhylsor och solblekta Budweiserkartonger. Lalitha bromsade in bilen i ett moln av damm
och beundrade vederbörligen fågeln genom kikaren ända tills en flakbil lastad med tre
fyrhjulingar dundrade förbi.

Hon hade aldrig campat förr, men hon ställde villigt upp och Walter tyckte hon var ofattbart
sexig i sin safaridress av ventilerat material. Det hjälpte att hon hade ett medfött skydd mot
solen och att hon var lika motbjudande för mygg som han var tilldragande. Han försökte lära
henne lite elementär kokkonst, men hon föredrog att syssla med sådant som att resa tält och
planera resrutten. Han steg upp varje morgon före gryningen, gjorde espresso i deras
sexkopparspanna och hade med sig en sojalatte till henne när han kröp in i tältet igen. Sedan
gick de ut och vandrade i daggen och det honungsgula ljuset. Hon kände inte på samma sätt
som han för naturen, men hon var fena på att upptäcka små fåglar i tät grönska, hon läste i
fälthandböckerna och hon kraxade av förtjusning när hon avslöjade och kunde korrigera hans
felaktiga identifieringar. Senare på förmiddagen, när livet i luften lugnade sig, körde de längre
västerut några timmar och letade upp hotellparkeringar med oskyddade åtkomstpunkter, så att
hon via mejl kunde samordna sina presumtiva praktikanter, och han kunde skriva inlägg i
bloggen som hon hade ordnat åt honom. Sedan blev det ett nytt naturreservat, en ny middag
ute i det fria, en ny extatisk brottningsrunda i tältet.

"Du kanske har fått nog av allt det här", sa han en kväll vid en ovanligt vacker och ödslig
campingplats i sydvästra Texas mesquitemarker. "Vi kan ta in på ett motell en vecka, bada i
poolen och jobba lite."

"Nej, jag tycker det är underbart att du har sådan glädje av att spana efter djur", sa hon. "Jag
älskar att se dig lycklig, efter all denna tid när du var så olycklig. Jag älskar att vara ute och åka
med dig."

"Men du kanske har fått nog?"

"Inte än", sa hon, "fast jag tror inte att jag förstår mig på naturen. Inte på samma sätt som du.
Det är så förfärligt våldsamt tycker jag. Den där kråkan som åt upp sparvungarna,
flugsnapparna, tvättbjörnen som åt upp äggen, hökarna som dödade precis allting. Folk talar
om friden i naturen, men jag tycker det verkar vara raka motsatsen till fridfullt. Det är ett evigt
dödande. Det är faktiskt värre än med människor."

"Men skillnaden", sa Walter, "är att fåglar bara dödar för att de måste äta. De gör det inte i
vrede, de gör det inte för nöjes skull. Det är inte neurotiskt. Det är det som skapar frid i
naturen, som jag ser det. Den lever och den lever inte, men den är inte förgiftad av bitterhet
och neuroser och ideologier. Den är en fristad från min egen neurotiska vrede."

"Men du verkar inte ens vara så arg längre."

"Det är för att jag är tillsammans med dig hela dagen och jag är inte så ohederlig längre, och jag
slipper ha med folk att göra. Jag antar att vreden kommer tillbaka sedan."

"För min egen skull bryr jag mig inte om ifall den gör det", sa hon. "Jag respekterar dina skäl att
vara arg. De är en del av förklaringen till att jag älskar dig. Men det gör mig bara så lycklig att se
dig lycklig."

"Jag tänker hela tiden att du inte kan bli mer fulländad", sa han och tog henne om axlarna. "Och
då säger du något som är ännu mer fulländat."

Sanningen att säga besvärades han av det ironiska i sin egen situation. Genom att äntligen ge
utlopp åt sin ilska, först gentemot Patty och sedan i Whitmanville, och därigenom frigöra sig
från sitt äktenskap och från stiftelsen, hade han avlägsnat två huvudorsaker till ilskan. I sin
blogg hade han försökt tona ner och modifiera sitt cancerpåplaneten-hjältemod och
understryka att skurken var själva systemet, inte folket i Forster Hollow. Men hans anhängare
hade grundligt och utförligt skällt på honom för det ("kom igen för fan...visa lite stake... ditt tal
var asgrymt") så snart kände han att han var skyldig dem att ärligt och uppriktigt ge luft åt
varenda giftig tanke som hade malt i honom medan han körde runt i West Virginia, varje
orubblig antitillväxtsynpunkt han hade svalt i professionalismens namn. Han hade samlat på sig
skarpa argument och förkrossande fakta ända sedan han gick på college; det minsta han kunde
göra nu var att dela dem med unga människor som faktiskt, mirakulöst nog, tycktes vara
allvarligt intresserade. Det nippriga raseriet hos läsekretsen var dock oroväckande och
oförenligt med hans egen fridfulla sinnesstämning. Lalitha för sin del hade fullt upp med att
sortera bland hundratals nya ansökningar från praktikantaspiranter och ringa till dem som
verkade vara mest lagda åt att visa ansvarkänsla och inte ta till våld; nästan alla som hon
bedömde vara vid sunda vätskor var unga kvinnor. Hennes engagemang i att bekämpa
överbefolkningen var lika praktiskt och människovänligt som Walters var teoretiskt och
misantropiskt, och det var ett mått på hans allt starkare kärlek till henne att han avundades
henne kolossalt och önskade att han kunde bli mer som hon.

Dagen före den sista destinationen för deras semestertripp – Kern County, Kalifornien, hemvist
för svindlande mängder med häckande sångfåglar – gjorde de ett stopp för att hälsa på Walters
bror Brent i staden Mojave, nära flygflottiljen där han var stationerad. Brent som aldrig hade
gift sig, som hade senator John McCain som sin privata och politiska hjälte, och som tycktes ha
upphört med sin emotionella utveckling samtidigt som han tog värvning i flygvapnet, kunde
knappast ha varit mer välgörande ointresserad av Walters separation från Patty eller hans
känslor för Lalitha som han mer än en gång tilltalade som "Lisa". Men han tog faktiskt notan för
lunchen och han kunde berätta det senaste om deras bror Mitch. "Jag funderade på en sak", sa
han, "om morsans hus fortfarande står tomt skulle du kunna låta Mitch bo där ett tag. Han har
ingen telefon och ingen adress, och jag vet att han dricker, och han är skyldig minst fem års
underhåll för barnen. Ja, han och Stacy fick ju en unge till precis innan det tog slut."

"Hur många blir det då?" sa Walter. "Sex?"

"Nej, fem bara. Två med Brenda, en med Kelly, två med Stacy. Jag tror inte det tjänar något till
att skicka pengar, han skulle bara supa upp dem. Men jag tänkte att han nog kan behöva
någonstans att bo."

"Det var väldigt omtänksamt av dig, Brent."

"Det var bara som jag tänkte. Jag vet hur det är mellan er. Fast att ja, om huset ändå står
obebott liksom."

Fem var ett lämpligt antal för en sångfågels kull, eftersom fåglar förföljdes och drevs på flykten
överallt av människan, men inte för en människas, och mängden gjorde det svårare för Walter
att tycka synd om Mitch. Illa dold någonstans i bakhuvudet låg en önskan att alla andra i hela
världen skulle yngla av sig lite mindre, så att han kunde få yngla av sig lite mer, en gång bara,
med Lalitha. Det var förstås en skamlig önskan, han var ju förgrundsfigur för en
antitillväxtrörelse, han hade redan fått två barn vid en demografiskt sett beklagansvärt låg
ålder, han var inte längre besviken på sin son, han var nästan gammal nog att få barnbarn. Och
ändå kunde han inte låta bli att fantisera om att göra Lalitha stor och tjock med barn i magen.
Det var urkällan till allt deras knullande, det var syftet inkodat i skönheten han såg i hennes
kropp.

"Nej, nej, nej älskling", sa hon leende med nästippen mot hans, när han förde saken på tal i
deras tält, på en campingplats i Kern County. "Det här är vad du får av mig. Det visste du. Jag är
inte som andra flickor. Jag är en galning precis som du är en galning, fast på ett annat sätt. Det
har jag väl varit tydlig med, eller hur?"

"Absolut, det har du. Jag ville bara fråga."

"Fråga på du bara, men svaret kommer alltid att bli detsamma."

"Vet du varför? Varför du inte är som andra?" "Nej, men jag vet vem jag är. Jag är fickan som
inte vill ha barn.

Det är min mission här i världen. Det är mitt budskap."

"Jag älskar vem du är."

"Låt då detta bli det enda som inte är fulländat för dig."

De tillbringade juni månad i Santa Cruz, där Lalitha bästis från college, Lydia Han, var
forskarstudent i litteraturvetenskap på universitetet. De sov på hennes golv, sedan campade de
på gräsmattan bakom hennes hus, sedan campade de ute i redwoodskogen. Lalitha hade tagit
av Joeys pengar för att köpa flygbiljetter till de tjugo praktikanter hon hade valt ut. Lydia Hans
handledare, Chris Connery, en marxist och Kinaexpert med håret på ända, lät praktikanterna
rulla ut sina sovsäckar på hans gräsmatta och använda hans toaletter, och han skaffade Free
Space-kadern ett konferensrum på campus för tre dagars intensivutbildning och planering.
Walters uppenbara dragningskraft på de arton flickorna bland dem – i dreadlocks eller
kalrakade, fasansvärt piercade och/eller tatuerade, med en kollektiv fertilitet som var så stark
att han nästan kände lukten av den – fick honom att rodna oavbrutet medan han predikade för
dem om den okontrollerade befolkningsökningens gissel. Det var med lättnad han smet
därifrån och gav sig ut på fotvandring med lektor Connery över de öppna marker som omgav
Santa Cruz, över de bruna kullarna och drypande våta redwoodgläntorna, och fick lyssna till
Connerys optimistiska profetior om globalt ekonomiskt sönderfall och arbetarnas revolution, se
de spännande fåglarna från Kaliforniens kuster och träffa några av de unga friganer och radikala
kollektivister som bodde på allmän mark i principfast elände. Jag borde ha blivit
universitetslektor, tänkte han.

Inte förrän i juli, när de motvilligt lämnade tryggheten i Santa Cruz och gav sig ut på vägarna
igen, kom de att översköljas av det raseri som hade slagit klorna i nationen den sommaren.
Varför de konservativa, som kontrollerade den federala regeringens alla tre grenar, fortfarande
var så förbannade – på hövliga skeptiker till kriget i Irak, på homosexuella par som ville gifta sig,
på förbindlige Al Gore och försiktiga Hillary Clinton, på utrotningshotade arter och deras
beskyddare, på skatter och bensinpriser som hörde till de lägsta bland samtliga
industrinationer, på traditionella medier vars ägarkoncerner själva var konservativa, på
mexikanarna som klippte deras gräs och diskade deras disk – var något av en gåta för Walter.
Hans far hade förstås varit precis så där ursinnig, men det var under en mycket mer frisinnad
epok. Och det konservativa ursinnet hade genererat en vänstervriden motvrede som praktiskt
taget hade bränt ögonbrynen av honom på Free Space-festivalerna i Los Angeles och San
Francisco. Bland de unga människor han vände sig till var universalepitetet för alla från George
Bush och Tim Russert till Tony Blair och John Kerry "dumjävel". Att elfte september hade
iscensatts av Halliburton och saudiska kungafamiljen var en närapå allenarådande trosartikel.
Tre olika garageband hade framfört låtar i vilka de utan finess fantiserade om att tortera och
mörda presidenten och vicepresidenten (Jag bajsar i din mun/Big Dick, det känns rätt bra/Jojo
lilla Georgie/Ett skott i pannan sitter som det ska). Lalitha hade inpräntat hos praktikanterna
och inte minst hos Walter hur viktigt det var att framföra sitt budskap i hyfsad ton, att hålla sig
till fakta om överbefolkningen, att sätta upp ett så stort tält som möjligt. Men utan kända
artister som dragplåster, sådana som Richard hade kunnat ordna, lockade festivalen mest de
redan frälsta i periferin, den typen av missnöjda som sprang ut på gatorna i rånarluvor för att
göra uppror mot världshandelsorganisationen. Varje gång Walter klev upp på scenen jublade de
åt honom för hans psykbryt i Whitmanville och hans otyglade blogginlägg, men så fort han
talade om att använda hjärnan och låta fakta tala för sig själva, tystnade publiken eller började
skandera hans mer uppviglande fraser, de som de föredrog: "Cancersvulst på planeten!", "Fan
ta påven!" I Seattle, där stämningen blev extra otrevlig, gick han av scenen under spridda
burop. Han togs bättre emot i Mellanvästern och södern, särskilt i collegestäderna, men där var
också publiken mycket mindre. När han och Lalitha var framme vid Athens, Georgia, hade han
börjat få svårt att komma ur sängen på morgonen. Han var utsliten av att ligga på vägarna och
beklämd av tanken på att landets otäcka ursinne inte var något mer än ett förstärkt eko av hans
egen ilska, på att han hade låtit sitt personliga agg mot Richard lura Free Space på en bredare
bas av anhängare och på att han gjorde av med Joeys pengar som hade gjort mer nytta om de
hade skänkts direkt till Planned Parenthood. Om det inte hade varit för Lalitha, som stod för
större delen av bilkörandet och precis allt entusiasmbränsle, hade han kanske hoppat av turnén
och bara stuckit och skådat fågel.

"Jag vet att du tycker det känns hopplöst", sa Lalitha medan de körde ut ur Athens. "Men vi har
absolut lyft frågan och börjat få upp den på bordet. Gratistidningarna återger våra argument
ordagrant när de skriver förhandsartiklar om oss. Bloggarna och nätkommentarerna talar om
överbefolkning allihop. Ena dagen förekommer det inte något offentligt samtal alls om saken,
och har inte gjort sedan sjuttiotalet, och plötsligt nästa dag så pratar man om det. Tanken finns
där ute bland folk nu. Nya idéer får alltid fäste i marginalerna först. Bara för att det inte alltid
blir så trevligt ska du inte tappa modet."

"Jag räddade uppåt trehundra kvadratkilometer i West Virginia", sa han. "Och ännu mer i
Columbia. Det var bra jobbat, med verkliga resultat. Varför fortsatte jag inte bara med det?"

"För att du vet att det inte räcker. Det enda som verkligen kan bli vår räddning är att få folk att
ändra på sitt sätt att tänka."

Han såg på sin flickvän, hennes stadiga grepp om ratten, hennes klara blick på vägen och tänkte
att han snart skulle spricka av längtan efter att vara som hon, av tacksamhet för att hon inte
hade något emot att han var sig själv i stället. "Mitt problem är att jag inte tycker om människor
tillräckligt mycket", sa han. "Jag tror egentligen inte att de kan ändra på sig."

"Du tycker visst om människor. Jag har aldrig sett dig vara dum mot någon enda. Du kan inte
låta bli att le när du pratar med folk."

"Jag log inte i Whitmanville."

"Jo, det gjorde du faktiskt. Till och med där. Det var bland annat det som var så absurt."

Det fanns hur som helst inte så många fåglar att titta på under rötmånaden. När reviret väl
hade mutats in och häckningen var avklarad låg det inte i småfåglars intresse att dra blickarna
till sig. Walter gick ut och vandrade tidigt på morgnarna i skyddsområden och reservat som han
visste fortfarande myllrade av liv, men de förvuxna buskarna och träden med sina täta lövverk
stod orörliga i den sommarfuktiga luften, som hus som var stängda för honom, som par som
bara hade ögon för varandra och ingen annan. Norra halvklotet höll på att suga åt sig all
solkraft, och växterna omvandlade den ohörbart till djurföda, medan insekternas surr och
gnissel bara var ljudmässiga biprodukter. Nu var det dags för de neotropiska flyttfåglarna att få
lön för mödan, nu kom dagarna som måste fångas. Walter avundades dem för att de hade ett
jobb att sköta, och han undrade om han höll på att bli deprimerad för att det här var den första
sommaren på fyrtio år som han inte hade behövt arbeta.

Free Space-festivalens nationella bandkamp var planerad att äga rum sista helgen i augusti och,
dessvärre, i West Virginia. Delstaten låg rätt avsides och var svår att ta sig till med allmänna
kommunikationer, men när Walter så småningom på sin blogg föreslog att arrangemanget
skulle flyttas till någon lämpligare plats var hans anhängare redan i gasen för att de skulle få
bege sig till West Virginia och häckla folket där för de höga födslotalen, för att de var slavar åt
kolindustrin, för det stora antalet kristna fundamentalister bland invånarna och för att de bar
skulden för att de i valet 2000 hade tippat över till George Bushs fördel. Lalitha hade bett Vin
Haven om lov att hålla mötet på den stiftelseägda före detta getfarmen som hon från början
hade tänkt sig för just det ändamålet, och Haven som blev förbluffad över hennes fräckhet och
lika hjälplös som alla andra inför hennes sammetsglödande påtryckningar hade gått med på
saken.

En påfrestande transportsträcka tvärsöver rostbältet pressade upp det sammanlagda antalet

avverkade kilometer över tvåtusenstrecket, och deras oljeförbrukning till över trettio fat. Det
slumpade sig så att deras ankomst till Twin Cities, i mitten av augusti, sammanföll med
sommarens första höstdoftande kallfront. Genom hela det boreala skogsbältet tvärs över
Kanada och norra Maine och Minnesota, den än så länge huvudsakligen orörda barrskogen,
hade skogssångare och flugsnappare och änder och sparvar avslutat sina föräldraplikter, fällt
sin häckningsdräkt för bättre kamouflerande färger, och fick av bettet i vinden och solens vinkel
sina tecken på att det var dags att flyga söderut igen. Ofta drog föräldrarna iväg först, och
lämnade sina ungar för att låta dem öva upp sin flygfärdighet och förmåga att finna föda och så
småningom att själva hitta vägen, fast tafattare och med högre dödstal, till sina
övervintringsmarker. Inte ens hälften av dem som gav sig av på hösten skulle återvända till
våren.

The Sick Chelseas, ett St. Paul-band som Walter en gång hade hört som förband till The
Traumatics och trott att de inte skulle överleva året ut, var fortfarande vid liv och hade lyckats
klämma in så många fans på Free Space-festivalen att de vann omröstningen och kunde gå
vidare till finalen i West Virginia. De enda ansikten han kände igen bland publiken var Seth och
Merrie Paulsen, Walters forna grannar på Barrier Street, som såg trettio år äldre ut än alla
andra med undantag för Walter själv. Seth blev mycket bedårad av Lalitha, kunde inte slita
ögonen från henne, och han körde över Merries vädjande antydningar om trötthet för att i
stället insistera på en sen efterkampsmiddag på Taste of Thailand. Det blev en riktig
snokarorgie, med Seth som klämde Walter på detaljinformation om Joeys och Connies numera
beryktade giftermål, om Pattys förehavanden, om hela historien bakom Walters och Lalithas
förhållande, och om omständigheterna kring New York Times överhalning av Walter ("Du store
tid, det var inte smickrande för dig") och Merrie gäspade och ordnade resignerat sina
ansiktsdrag.

När Walter och Lalitha äntligen var tillbaka på motellet, mycket sent på natten, hade de något
som liknade ett regelrätt gräl. De hade planerat att ta några dagar ledigt i Minnesota, att köra
till Barrier Street och Nameless Lake och Hibbing och se om de kunde få tag på Mitch, men nu
ville Lalitha göra helt om och åka raka spåret till West Virginia. "Hälften av hela vår trupp där
beskriver sig själva som anarkister", sa hon. "De kallar sig inte anarkister för inte. Vi måste åka
dit fortare än kvickt och få ordning på logistiken."

"Nej", sa Walter. "Hela poängen med att vi lade St. Paul sist var att vi skulle ta några dagar här
och vila upp oss lite. Vill du inte se var jag har vuxit upp någonstans?"

"Visst vill jag det. Vi kan göra det senare. Vi kan göra det nästa månad."

"Men vi är redan här. Det kan inte vara så farligt om vi tar två dagar ledigt och sedan sticker
direkt till Wyoming County. Då behöver vi inte göra hela resan hit igen. Det vore vansinne att
köra trehundra mil helt i onödan."

"Varför håller du på så här?" sa hon. "Varför kan du inte ägna dig åt det som är viktigt just nu,
och ta det förflutna senare?"

"För att det här var vad vi planerade."

"Det var en plan, inte ett kontrakt."

"Ja, och sedan är jag väl lite orolig för Mitch också."

"Du hatar Mitch!"

"Det betyder inte att jag vill att min bror ska bo på gatan."

"Nej, men en månad mer eller mindre spelar väl ingen roll", sa hon. "Vi kan komma hit direkt
efteråt."

Han skakade på huvudet. "Jag måste faktiskt se till huset också. Det är över ett år sedan någon
var där."

"Walter, nej. Det här är du och jag, det här är vår grej, och den händer just nu."

"Vi skulle kunna lämna kvar bilen här till och med och flyga dit och hyra bil. Då blir det bara en
dag vi missar på det viset. Vi skulle ändå få en hel vecka att lägga på logistiken. Kan du inte vara
snäll och göra det för min skull?"

Hon tog om hans ansikte och gav honom en bordercollieblick. "Nej", sa hon. "Du får vara snäll
och göra det för min skull."

"Gör det du", sa han och drog sig undan. "Flyg dit du. Jag kommer efter om ett par dagar."

"Varför håller du på så här? Beror det på Seth och Merrie? Fick de dig att tänka för mycket på
gamla tider?"

"Ja, det kan man säga."

"Jamen släpp det då och följ med mig. Vi måste hålla ihop."

Som en kall ström i botten på en ljummen sjö sipprade en gammal svenskättad depression upp i
honom: en känsla av att inte vara värd en livskamrat som Lalitha, att inte vara ämnad för ett liv i
frihet och fredlöst hjältemod, av att behöva en mer buttert och ihärdigt missnöjd situation att
kämpa mot och skapa en tillvaro inom. Och han förstod att enbart genom att känna på det viset
började han bygga upp en ny missnöjessituation med Lalitha. Och det var bättre, tänkte han
modstulet, att hon för tidigt än för sent upptäckte hurdan han i själva verket var. Att hon
förstod vilka blodsband han hade med sin bror och sin far och sin farfar. Och därför skakade
han än en gång på huvudet. "Jag tänker hålla mig till planen", sa han. "Jag tänker ta bilen själv i
två dagar. Om du inte vill följa med mig bokar vi en flygbiljett till dig nu."

Allting kunde ha blivit annorlunda om hon hade gråtit då. Men hon var envis och uppeldad och
arg på honom, och nästa morgon körde han henne till flygplatsen och bad om ursäkt tills hon sa
åt honom att sluta. "Det är okej", sa hon. "Jag har glömt det nu. Jag tänker inte grubbla mer på
det i dag. Vi gör det vi måste göra. Jag ringer när jag kommer fram så ses vi snart."

Det var söndag förmiddag. Walter ringde Carol Monaghan och körde sedan längs välkända
gator upp till Ramsey Hill. Blake hade huggit ner några träd och buskar till på Carols tomt, men
annars hade inte mycket förändrats på Barrier Street. Carol gav Walter en hjärtlig kram, och
tryckte brösten mot honom på ett sätt som inte kändes enbart familjevänligt, och sedan satt de
två föräldrarna i en timme, medan tvillingarna ylande flängde runt i den barnsäkra ateljén och
Blake nervöst reste sig och gick ut och kom tillbaka och gick ut igen, och gjorde sitt bästa för att
vara ingift släkt.

"Gud, vad jag hade lust att ringa till dig så fort jag fick veta", sa Carol. "Jag fick bokstavligen
sätta mig på händerna för att inte slå ditt nummer. Jag kunde inte begripa varför Joey inte ville
berätta det själv."

"Ja, du vet, han har ju haft vissa problem med sin mor", sa Walter. "Och med mig."

"Hur är det med Patty förresten? Jag hörde att ni inte bor ihop längre."
"Det stämmer det."

"Jag tänker inte gå som katten i det här fallet, Walter. Jag tänker säga vad jag tycker även om
det alltid ställer till det för mig. Jag anser att er separation har varit på gång länge. Det var
hemskt att se hur hon behandlade dig. Man fick känslan av allting jämt skulle handla om henne.
Så där ja – nu var det sagt."

"Sådana här saker är komplicerade, Carol, det vet du nog. Och hon är Connies svärmor också,
nu. Så jag hoppas att ni två kan hitta ett sätt att komma överens."

"Ha. Jag struntar i det för egen del, vi behöver inte träffas. Jag bara hoppas att hon inser vilket
hjärta av guld min dotter har."

"Förvisso inser jag det själv. Jag tycker att Connie är en underbar flicka, med mycket stora
möjligheter."

"Du har då alltid varit den trevligaste av er båda. Du har själv alltid haft ett hjärta av guld. Jag
har aldrig beklagat att jag har haft dig som granne, Walter."

Han valde att låta det befängda i det påståendet passera, valde att inte påminna Carol om alla
år då Patty hade varit så generös mot både henne och Connie, men han blev väldigt ledsen å
Pattys vägnar. Han visste hur hårt hon hade jobbat på att vara sitt bättre jag, och det plågade
honom att nu räknas in bland alla dem som bara kunde se hennes mindre lyckade sida.
Klumpen han hade i halsen var bevis för hur mycket han trots allt fortfarande älskade henne.
Han satte sig på huk för lite artigt umgänge med tvillingarna, och påmindes om hur mycket
lättare Patty hade haft att prata med små barn, hur omedveten om sig själv hon hade varit med
Jessica och Joey när de var i tvillingarnas ålder, så lycksaligt uppslukad. Vilken tur, tänkte han,
att Lalitha hade åkt vidare till West Virginia och låtit honom ensam genomlida gamla minnen.

Efter det att han hade räddat sig undan Carol och samtidigt förstått på Blakes korta hejdå att
han inte blivit förlåten för sina liberala åsikter, körde han vidare till Grand Rapids, stannade och
handlade lite på vägen och kom fram till Nameless Lake sent på eftermiddagen. Olycksbådande
nog stod en TILL SALU-skylt på Lundners angränsande egendom, men hans hus hade klarat sig
genom 2004 lika halvbra som det hade klarat sig så många andra år. Reservnyckeln hängde
fortfarande under den gamla långbänken av björk, och han tyckte inte att det var alltför olidligt
att vistas i de rum där hans fru och hans bäste vän hade bedragit honom, så många andra
minnen sköljde över honom nu som var starka nog att hålla dem stången. Han räfsade och
sopade till mörkrets inbrott, glad att ha något vettigt att göra för omväxlings skull, och innan
han gick och lade sig ringde han Lalitha.

"Det är rena dårhuset här", sa hon. "Det var tur att jag kom hit och tur att du inte gjorde det för
jag tror att du skulle bli förbaskad. Det är som Fort Apache eller något sådant. Vårt folk behöver
praktiskt taget livvakter för att skyddas mot alla fans som har kommit i förväg. Alla de där
idioterna i Seattle verkar ha åkt raka spåret hit. Vi har ett litet läger precis vid bäcken, med en
säger en liten kemtoa, men det har redan kommit cirka trehundra andra personer som börjar
ockupera samma ställe. De är överallt, de dricker ur samma lilla vattendrag som de skiter
alldeles vid kanten av och de retar gallfeber på invånarna. Det är graffiti utmed hela vägen hit.
Jag måste skicka ut praktikanterna i morgon för att framföra våra ursäkter till alla som har fått
sin egendom nedklottrad och lova att vi ska stå för ommålning och så. Jag har gått runt och
försökt säga till folk att coola ner sig, men alla är påtända och utspridda över flera tunnland och
det finns ingen som tar ansvar, allt är fullständigt ostrukturerat. Sedan blev det mörkt och det
började regna och jag måste åka in till stan och leta upp ett hotell."
"Jag kan ta flyget i morgon", sa Walter.

"Nej, kom med bilen. Vi måste kunna campa här på plats. Just nu skulle du bara bli förbannad.
Jag kan ta det här utan att bli lika förbannad, och saker och ting borde ha rett upp sig lite mer
tills du kommer."

"Okej, men kör försiktigt där borta, lova det."

"Det ska jag", sa hon. "Jag älskar dig, Walter."

"Jag älskar dig också."

Kvinnan han älskade älskade honom. Det var han säker på, men det var också allt han var säker
på, då och någonsin; alla andra viktiga fakta förblev okända. Om hon faktiskt körde försiktigt.
Om hon jäktade på den regnvåta landsvägen upp till den gamla getfarmen nästa morgon, eller
om hon inte gjorde det, om hon tog de där dolda bergskurvorna i livsfarlig hastighet eller inte.
Om en kolbil hade kommit i full fart i en sådan där kurva och gjort vad en kolbil gjorde
någonstans i West Virginia varenda vecka. Eller om någon i en högbyggd fyrhjulsdriven kärra,
kanske någon som fått sin lada nedkladdad med orden FREE SPACE eller CANCERSVULST På PLANETEN, såg en
mörkhyad ung kvinna komma i en koreansk liten hyrbil och girade över till hennes fil eller
hängde henne i hasorna eller körde om henne med för snäv marginal eller rentav med flit
prejade henne av vägen där ingen vägren fanns.

Hur det än gick till klockan 7:45 på morgonen, åtta kilometer söder om getfarmen, så flög
Lalithas bil nerför en lång och mycket brant vägbank och kraschade mot ett hickoryträd.
Polisrapporten kunde inte ens skänka den ynka lilla trösten att döden hade varit ögonblicklig.
Men skadorna var svåra, hennes bäcken var krossat och en lårpulsåder var avsliten, och hon var
med all säkerhet redan död när Walter klockan 7:30 i Minnesota hängde husnyckeln på spiken
under bänken igen och körde ner till Aitkin County för att leta efter sin bror.

Han visste efter långvarig erfarenhet av sin far att man samtalade bäst med alkoholister på
förmiddagen. Det enda Brent hade kunnat berätta om Mitchs senaste ex, Stacy, var att hon
arbetade på en bank i Aitkin som var countyts centralort, och därför skyndade han från den ena
till den andra banken i Aitkin och hittade Stacy på den tredje. Hon var söt på ett bastant
bondflicksaktigt sätt, såg ut att vara trettiofem och pratade som en tonåring. Trots att hon
aldrig hade träffat Walter verkade hon beredd att tilldela honom en betydande del av ansvaret
för att Mitch hade övergett deras barn. "Du skulle kunna pröva på hans polare Bos gård", sa
hon med en sur axelryckning. "Det senaste jag hörde så lät Bo honom bo i rummet i garaget,
men det var väl tre månader sedan."

Det sanka, glaciäreroderade, malmlösa Aitkin County var det fattigaste countyt i hela
Minnesota och därför rikt på fåglar, men Walter stannade inte och spanade efter dem när han
körde den spikraka landsväg 5 norrut och till slut hittade Bos gård. Det fanns en vidsträckt
rapsåker där resterna efter skörden låg och skräpade överallt, och ett mindre sädesfält med
alldeles för mycket ogräs. Bo själv stod på knä på uppfarten till huset och lagade stödet på en
flickcykel som var prydd med rosa plastband, medan en uppsjö av barn i olika åldrar sprang in
och ut genom den öppna ytterdörren. Han var ginrosig om kinderna, men han var ung och hade
en brottares muskler. "Jaha, så här har vi alltså brorsan från storstan", sa han och kisade
förbryllat på Walters van.

"Stämmer bra det", sa Walter. "Jag hörde att Mitch bor här hos dig?"
"Jora, han kommer och går. Förmodligen hittar du han uppe vid Peter Lake nu, på campingen
där. Var det något särskilt?"

"Nej, jag hade bara vägarna förbi."

"Jora, han har haft det rätt kymigt sen Stacy slängde ut han. Så jag försöker väl och hjälpa
honom lite gör jag."

"Slängde hon ut honom?"

"Ja, eller liksom du vet. Saken har alltid två sidor säger man ju?"

Det tog nästan en timme att köra till Peter Lake, tillbaka upp mot Grand Rapids. När Walter
kom fram till campingen, som påminde lite om en bilskrot och erbjöd en ännu sorgligare anblick
när solen stod som högst, fick han se en gammal gubbtjyv med rejäl kagge sitta på huk utanför
ett lerstänkt rött tält och fjälla fisk över en utbredd tidning. Inte förrän han hade kört förbi
honom insåg han, genom likheten med deras far, att det var Mitch. Han ställde bilen nära en
poppel för att få lite skugga, och frågade sig själv vad han hade här att göra. Han hade ingen
lust att låta Mitch låna huset vid Nameless Lake, han tänkte att han och Lalitha själva skulle
kunna bo där ett halvår eller så medan de funderade på sin framtid. Men han ville vara mer
som Lalitha, mer orädd och filantropiskt sinnad, och trots att han kunde förstå att det i själva
verket kunde vara en godare gärning att helt enkelt lämna Mitch ifred drog han djupt efter
andan och gick tillbaka ett stycke bort till det röda tältet.

"Mitch", sa han.

Mitch höll på med en tjugo centimeter lång solabborre och tittade inte upp. "Javadå."

"Det är Walter. Det är din bror."

Då tittade han upp med en inrotad spydig min som vändes till ett äkta leende. Han hade
förlorat sina vackra drag, eller rättare sagt, de hade skrumpnat till en liten ansiktsoas i en öken
av solbränd svullnad. "Det var som fan", sa han. "Lille Walter! Vad gör du här i krokarna?"

"Ville bara komma förbi och hälsa."

Mitch torkade av händerna på sina mycket lortiga cargoshorts och sträckte fram den ena mot
Walter. Det var en slapp hand och Walter klämde om den ordentligt.

"Jahaja visst, vad bra", sa Mitch i största allmänhet. "Jag skulle just öppna en öl. Vill du ha en
öl? Eller är du fortfarande helnykterist?"

"Jag tar gärna en öl", sa Walter. Han insåg att det hade varit snällt och Lalithalikt att ha köpt
med sig ett par sexpack till Mitch och sedan tänkte han att det var också snällt att låta Mitch få
bjuda på någonting. Han visste inte vilket som var snällast. Mitch gick över sin stökiga
campingplats bort till en jättelik kylväska och kom tillbaka med två burkar Pabst.

"Jora", sa han. "Jag såg nog den där skåpbilen komma förbi här och undrade vad det var för
hippies vi skulle få på halsen. Har du blivit hippie nu eller?"

"Inte direkt."

Medan flugor och getingar kalasade på renset från Mitchs avbrutna fiskberedningsprojekt, slog
de sig ner på ett par uråldriga campingpallar av trä med mögelfläckig markisväv, som hade varit
deras fars. Walter kände igen andra lika uråldriga grejer runt om på platsen. Precis som deras
far hade Mitch ett välsmort munläder, men medan han gav Walter en inblick i sina rådande
levnadsbetingelser och bredde ut sig i en litania om otursförföljelse och ryggvärk och bilolyckor
och irreparabla äktenskapliga misshälligheter som hade lett fram till dessa betingelser,
konstaterade Walter att brodern var ett fyllo av helt annat slag än deras far. Alkohol eller tidens
gång tycktes ha fördrivit alla minnen av fiendskapen mellan honom och Walter. Han företedde
inte ett spår av ansvarskänsla, men just därför inte heller någon aggression eller bitterhet. Det
var en solig dag och han skötte sig själv, så enkelt var det. Han drack oavbrutet men utan
brådska, eftermiddagen var lång.

"Men var får du pengar ifrån?" sa Walter. "Arbetar du någonting?"

Mitch böjde sig en aning ostadigt fram och öppnade en fiskedragslåda där det låg en liten bunt
sedlar och kanske femtio dollar i mynt. "Min bank", sa han. "Jag har så det räcker så länge det
är varmt ute. Förra vintern jobbade jag som nattvakt i Aitkin."

"Och vad ska du göra när det tar slut?"

"Jag hittar alltid något. Jag klarar mig rätt bra själv."

"Tänker du på dina barn?"

"Jora, jag tänker på dem ibland. Men de har schysta morsor som är bra på att ta hand om dem.
Där är jag ingen hjälp. Det har jag äntligen kommit på. Jag är bara bra på att klara mig själv."

"Du är en fri man."

"Kan man säga."

De blev tysta. Den lätta vinden hade friskat i och strött ut en miljon diamanter över Peter Lakes
vattenyta. På andra sidan låg några sportfiskare och dåsade i roddbåtar av aluminium.
Någonstans på närmare håll kraxade en korp, en annan campare högg upp ved. Walter hade
varit utomhus varenda dag hela sommaren, och många dagar hade han befunnit sig på mycket
avlägsnare och mer obebyggda platser än den här, men inte någon gång hade han känt sig så
långt ifrån allt som utgjorde hans liv som han kände sig nu. Sina barn, sitt arbete, sina idéer,
kvinnorna han älskade. Han visste att hans bror inte var intresserad av det livet – det stadiet var
passerat – och han hade inget behov av att prata om det. Att tvinga det på honom. Men i just
det ögonblick som hans mobil ringde och visade ett obekant West Virginia-nummer tänkte han
på vilken tur och lycka han hade haft i livet.

_______________________________

* När Patty satt på bussen från Chicago till Hibbing slog det henne att skälet till att Richard hade
försmått henne kunde vara att hon inte hade någon känsla för hans musik och att han var sur
för det. Inte för att det fanns något hon hade kunnat göra åt den saken.
 DET GJORDES MISSTAG
(SAMMANFATTNING)
En sorts brev till hennes läsare
Av Patty Berglund
Kapitel 4: Sex år
Självbiografiförfattaren, som tänker på sin läsare och hans stora sorg, som tänker på att en viss
typ av röst helst borde tiga still inför livets allt tilltagande dysterhet, har verkligen gjort
allvarliga försök att skriva de här sidorna i första och andra person. Men det verkar tyvärr som
om det vore förutbestämt att hon som skribent ska bli en sådan där idrottstönt som talar om
sig själv i tredje person. I och för sig anser hon att hon har förändrats i grunden och att hon mår
oändligt mycket bättre än hon gjorde förr i tiden, och därför förtjänar att på nytt få komma till
tals, men hon kan ändå inte förmå sig att släppa den röst hon hittade när hon inte hade
någonting annat att hålla sig till, även om det innebär att hennes läsare kastar denna skrift
direkt i sin gamla Macalester College-papperskorg.

Självbiografiförfattaren inleder med att medge att sex år är en lång tystnad. I allra första början,
när hon precis hade lämnat Washington, kände Patty att hålla mun var det bästa hon kunde
göra både för sig själv och för Walter. Hon visste att han skulle bli rasande om han fick veta att
hon hade åkt till Richard för att bo hos honom. Hon visste att han skulle tolka det som att hon
inte tog minsta hänsyn till hans känslor och att hon måste ha ljugit eller bedragit sig själv när
hon envist hävdade att hon älskade honom och inte hans vän. Men märk väl: innan hon körde
till Jersey City tillbringade hon faktiskt en natt ensam på ett Marriott i D.C., och räknade de
effektiva sömntabletter hon hade tagit med sig, och granskade den lilla plastpåsen som
hotellets gäster ska fodra sina ishinkar med. Och det är lätt att säga "Ja, men hon tog ju inte
livet av sig när det kom till kritan" och tänka att hon bara var självdestruktiv och självföraktande
och självförblindad och andra osunda självsaker. Självbiografiförfattaren vidhåller ändå att
Patty mådde jäkligt dåligt den kvällen, sämre än någonsin, och måste hela tiden tvinga sig att
tänka på sina barn. Hennes smärttröskel var kanske inte lägre än Walters, men den var i alla
händelser väldigt låg. Och Richard var den som hade försatt henne i den här situationen.
Richard var den ende som kunde förstå, den ende som, trodde hon i varje fall, hon kunde träffa
utan att dö av skam, den ende som hon säkert visste fortfarande ville ha henne. Det fanns
ingenting hon nu kunde göra åt att hon hade förstört Walters liv och därför tänkte hon att det
var lika bra att hon försökte rädda sitt eget.

Men om sanningen ska fram var hon också ursinnig på Walter. Hur plågsamt det än kunde ha
varit för honom att läsa vissa sidor i hennes självbiografi tyckte hon i alla fall inte att han hade
rätt att slänga ut henne. Hon tyckte att han överreagerade och var orättvis mot henne och ljög
för sig själv när han sa att han helst av allt ville bli kvitt henne och vara med sin väninna. Och
Pattys ilska blev än värre av hennes svartsjuka, för den där väninnan älskade verkligen Walter
medan Richard inte är en sådan människa som egentligen kan älska någon överhuvudtaget
(utom Walter i någon mån, vilket är riktigt rörande). Walter hade med all säkerhet inte alls
samma syn på saken, men Patty tyckte att det var befogat att hon åkte till Jersey City för den
tröst och belöning och stöttning av självkänslan som det kunde ge att ligga med en egotrippad
musiker.

Självbiografiförfattaren hoppar nu över detaljerna kring Pattys månader i Jersey City, och
erkänner bara att hennes stillande av sitt urgamla begär inte saknade sina intensiva om än
kortvariga stunder av njutning, och konstaterar att hon önskar att hon hade stillat det den
gången när hon var tjugoett och Richard flyttade till New York, och att hon sedan hade åkt hem
till Minnesota när sommaren var över och tagit reda på om Walter fortfarande ville ha henne.
För märk väl även detta: hon hade inte sex en enda gång i Jersey City utan att tänka på sista
gången då hon och hennes man hade det, på golvet i hennes rum i Georgetown. Utan tvivel
tyckte Walter att Patty och Richard visade en monstruös likgiltighet för hans känslor, men i
själva verket kunde de aldrig undkomma honom. Ta till exempel det här med om Richard skulle
hålla sitt löfte att hjälpa Walter med antifolkökningskampanjen, ja då utgick de helt enkelt ifrån
att Richard måste genomföra det. Och inte av skuld och skam utan av kärlek och beundran.
Med tanke på vad det kostade Richard att inför mer namnkunniga musiker hyckla ett
engagemang i frågan om världens överbefolkning, borde det ha sagt Walter någonting. I
verkligheten var det så att ingenting mellan Patty och Richard skulle kunna hålla, för de kunde
inte låta bli att göra varandra besvikna, eftersom ingen av dem var lika underbar i den andras
ögon som Walter var för dem båda. Varje gång Patty låg för sig själv efter sexakten, sjönk hon
ner i sorg och ensamhet, för Richard skulle alltid förbli Richard, medan det med Walter alltid
hade funnits en möjlighet, må vara aldrig så liten, må vara aldrig så långsam i att förverkligas,
att deras saga skulle förändras och fördjupas. När Patty av sina barn fick höra om det där tokiga
talet han hade hållit i West Virginia gav hon upp hoppet en gång för alla. Det verkade som om
det enda som krävdes för att Walter skulle bli en friare människa var att han blev av med
henne. Deras gamla teori – att han älskade och behövde henne mer än hon älskade och
behövde honom – hade varit raka motsatsen. Och nu hade hon förlorat sitt livs kärlek.

Sedan kom det förfärliga beskedet att Lalitha hade omkommit, och Patty kände många saker på
en gång: stor sorg och stort medlidande med Walter, djup skuld för alla gånger hon hade önskat
att Lalitha vore död, överraskande rädsla för sin egen död, en hastig glimt av egoistiskt hopp att
Walter nu kanske ville ta tillbaka henne, och sedan en oerhörd vämjelig ånger för att hon hade
flyttat hem till Richard och därmed försäkrat sig om att Walter aldrig skulle ta henne tillbaka. Så
länge Lalitha levde hade det funnits en möjlighet att Walter skulle tröttna på henne, men nu
när hon var död var Patty chanslös. Hon hade hatat den flickan och hade aldrig försökt dölja
det, och därför hade hon ingen rätt nu att trösta Walter, och hon visste att det bara skulle göra
henne omänsklig om hon utnyttjade den sorgliga situationen för att försöka nästla sig in i hans
liv igen. Länge försökte hon författa ett kondoleansbrev som var värdigt hans förlust, men
gapet mellan det rena i hans känslor och det orena i hennes gick inte att överbrygga. Det enda
hon kunde göra var att framföra sitt deltagande indirekt, via Jessica, och hoppas att Walter
skulle tro på att hon hade en längtan efter att få vara till tröst för honom och att han skulle
förstå att i och med att hon inte hade kondolerat personligen kunde hon heller inte meddela sig
med honom i något annat ärende. Därav, från hennes sida, dessa sex år av tystnad.

Självbiografiförfattaren önskar att hon kunde rapportera att Patty genast lämnade Richard efter
Lalithas död, men i själva verket blev hon kvar i ytterligare tre månader. (Ingen kommer
någonsin att uppfatta hennes karaktär som beslutsam och värdig.) Hon visste för det första att
det skulle dröja länge, kanske hela livet, innan någon hon tyckte om på riktigt skulle vilja ligga
med henne igen. Och Richard, på sitt ståndaktiga om än föga övertygande sätt, gjorde sitt bästa
för att vara en Bra Människa nu när hon hade förlorat Walter. Hon älskade inte Richard särskilt
mycket, men hon älskade honom en liten smula för just den ansträngningen (fast till och med i
det fallet, ta det till protokollet, älskade hon egentligen Walter, för det var Walter som hade
intalat Richard att man ska vara en Bra Människa.) Han satte sig till bords vid alla måltider hon
lagade åt honom, han tvingade sig att stanna hemma och titta på videofilmer med henne, han
uthärdade hennes täta och häftiga känsloutbrott, men hon glömde inte för en sekund hur
olägligt hennes uppdykande hade sammanfallit med hans pånyttfödda satsning på musiken –
hans behov av att vara ute hela natten med sina polare i bandet eller ensam i sitt rum eller i
otaliga andra fickors sovrum – och även om hon på ett teoretiskt plan respekterade hans
behov, kunde hon inte låta bli att själv ha behov, som till exempel behovet att inte känna en
annan flickas doft på honom. För att dels hålla sig undan och dels tjäna lite pengar arbetade
hon som barista på kvällarna, och åstadkom just sådana kaffedrycker som hon en gång i tiden
hade förhånat. Hemma slet hon som ett djur för att vara rolig och trevlig och inte jobbig och
enerverande, men det dröjde inte länge förrän situationen blev rätt infernalisk, och
självbiografförfattaren som troligen redan har utbrett sig mer i ämnet än vad läsaren har lust
att höra, ska bespara honom alla explosioner av småaktig svartsjuka och ömsesidiga anklagelser
och ohöljd besvikelse som ledde till att hon och Richard gick skilda vägar utan ömmare känslor.
Självbiografiförfattaren påminns om sitt fosterlands försök att dra sig ut ur Vietnam, vilket
slutade med att våra vietnamesiska vänner kastades ner från taket på ambassadbyggnaden och
knuffades bort från de stigande helikoptrarna och lämnades åt sitt öde, antingen det var
massakrer eller brutal internering. Men det är sannerligen det enda hon tänker säga om
Richard, med undantag för ytterligare en liten kommentar i slutet av den här historiken.

Under de senaste fem åren har Patty bott i Brooklyn och arbetat som lärarassistent på en
privatskola, där hon hjälpt förstaklassare med deras språkutveckling och tränat softball och
basket på mellanstadiet. Hur hon lyckades hitta detta uselt betalda men på andra sätt nästan
idealiska jobb gick till så som följer.

Hon lämnade alltså Richard och åkte till sin väninna Cathy i Wisconsin för att bo där ett tag, och
det förhöll sig på det viset att Cathys sambo Donna hade fått tvillingflickor två år tidigare.
Cathys jobb som offentlig försvarare plus Donnas jobb på ett kvinnohärbärge inbringade dem
sammantaget en hyfsad lön för en person och det gav hyfsad nattsömn åt en i sänder. Patty
erbjöd därför sina tjänster som barnflicka på heltid och förälskade sig tvärt i sina skyddslingar.
De heter Natasha och Selena och de är enastående, ovanliga flickor. De verkade vara födda
med ett viktorianskt sinne för hur barn ska uppföra sig – till och med deras skrik, när de kände
sig tvungna att skrika, föregicks av ett par sekunders nyktert övervägande. Flickorna var
naturligtvis i första hand fokuserade på varandra, de iakttog ständigt varandra, rådfrågade
varandra, lärde sig av varandra, jämförde sina respektive leksaker eller maten på sina tallrikar
med livligt intresse men sällan med rivalitet eller avund; de verkade vara gemensamt kloka. När
Patty talade med den ena lyssnade även den andra, med en uppmärksamhet som var
hänsynsfull utan att vara blyg. De var två år och behövde därför ständig tillsyn, men Patty
tröttnade aldrig på det. Det var tydligt – och det skänkte en viss tröst att bli påmind om det –
att hon hade lika god hand med små barn som hon var hopplös med tonåringar. Hon gladdes
oavbrutet åt alla små mirakel med finmotoriken, formandet av språket, den sociala mognaden,
personlighetsutvecklingen – ibland var tvillingarnas framsteg så påtagliga bara från dag till dag –
åt deras ovetskap om hur vansinnigt roliga de var, åt deras glasklara behov och åt den
fullständiga tillit de satte till henne. Självbiografiförfattaren vet inte hur hon ska förmedla sin
lycka så att den blir begriplig, men hon kunde förstå att det i alla fall inte var ett misstag av
henne att bli mor.

Hon hade kanske blivit kvar mycket längre i Wisconsin om inte hennes far hade blivit sjuk.
Hennes läsare har väl hört om Rays cancer, att den uppstod så plötsligt och aggressivt och att
förloppet blev så snabbt. Cathy, som själv är mycket klok, övertalade Patty att åka hem till
Westchester innan det var för sent. Patty åkte med väldig ångest och mycket darrande och
upptäckte att hennes barndomshem i stort sett inte hade förändrats alls sedan hon senast satte
sin fot där. Lådorna med överblivet kampanjmaterial hade blivit ännu fler, mögellukten i
källarvåningen ännu mer påträngande, Rays staplar med Timesrekommenderade böcker ännu
högre och ostadigare, Joyces pärmar med oprövade recept från Times matbilaga ännu mer
välfyllda, högarna med olästa Times söndagsmagasin ännu mer gulnade, kärlen för återvinning
ännu mer översvämmande, resultaten av Joyces fåfänga dröm om att lyckas som
trädgårdsmästare ännu mer bittert ogräshärjade och slumpartade, den inkrökta liberalism som
var hennes världsbild ännu mer oemottaglig för verkligheten, hennes olust i sin äldsta dotters
närvaro ännu mer påtaglig, och Rays hånfulla fryntlighet ännu mer förvirrande. Den allvarliga
företeelse som Ray så respektlöst skrattade åt nu var sin egen annalkande död. Till skillnad från
allt annat var hans kropp enormt förändrad. Han var utmärglad och hålögd och gråblek. När
Patty kom dit var det fortfarande så att han åkte till kontoret ett par timmar på förmiddagen,
men det höll bara en vecka till. Att se honom vara så sjuk fick henne att hata sig själv för att hon
varit kall mot honom så länge, hata sin barnsliga vägran att förlåta.

Inte för att Ray inte fortfarande var Ray förstås. Så fort Patty kramade honom klappade han
henne lite lätt och sedan drog han undan armarna och viftade med dem i luften, som om han
varken kunde besvara hennes omfamning eller skjuta henne ifrån sig. För att avleda
uppmärksamheten sökte han efter andra saker att skratta åt – Abigails karriär som
performanceartist, svärdotterns religiositet (mer om den senare), hans frus medverkan i det
stora "skämt" som var delstaten New Yorks administration, och Walters vedermödor som han
hade läst om i Times. "Låter som om din make har haft ihop det med ett gäng skurkar", sa han
en dag. "Som om han själv skulle kunna vara lite av en skurk."

"Han är ingen skurk", sa Patty, "självklart inte."

"Det sa Nixon också. Jag minns det talet som om det var i går. Förenta staternas president som
försäkrar nationen att han inte är någon skurk. Just det ordet: 'skurk'. Jag höll på att skratta på
mig. 'Jag är ingen skurk'. Fruktansvärt komiskt."

"Jag har inte läst artikeln om Walter, men Joey säger att inte ett ord var sant."

"Få se, Joey är ditt republikanska barn, stämmer det?"

"Han är åtminstone mer konservativ än vi."

"Abigail sa att hon fick lov att praktiskt taget elda upp sina lakan när han och hans flickvän hade
bott i hennes lägenhet. Fläckar överallt tydligen. På sofftyget också."

"Ray, Ray, jag vill inte höra ett ord mer om det! Försök komma ihåg att jag inte är som Abigail."

"Ha. När jag läste artikeln kunde jag inte låta bli att tänka på den där kvällen när Walter
kverulerade så över sin Romklubb. Han har alltid varit lite av ett surkart. Det var mitt intryck.
Det får jag väl säga nu, eller hur?"

"Hur så, för att vi har separerat menar du?"

"Jo, det också. Men jag tänkte mer på att jag inte ska leva så länge till och då kan jag lika gärna
säga vad jag tycker."

"Du har alltid sagt vad du tycker. Utan hejd."

Ray log åt något i det där. "Inte alltid, Patty. Mindre än du tror egentligen."

"Säg en sak du har tänkt säga men aldrig sa."

"Jag har aldrig varit bra på att uttrycka mina känslor. Jag vet att det var jobbigt för dig. Jobbigast
för dig antagligen. Du tog allting så allvarligt, jämfört med de andra. Och sedan hade du den där
förskräckliga oturen i high school."
"Jag hade en förskräcklig otur med hur ni hanterade den saken!"

Nu höjde Ray en varnande hand, som om han ville avvärja att oresonligheterna fortsatte.

"Patty", sa han.

"Jamen, det hade jag!"

"Patty, kan du inte, kan du ... Alla gör vi misstag. Det jag vill säga är att jag faktiskt tyck, hm. Jag
tycker om dig. Älskar dig väldigt mycket. Jag har bara svårt att visa det."

"Synd för mig då antar jag."

"Jag försöker vara allvarlig nu, Patty. Jag försöker säga dig någonting."

"Jag vet det, pappa", sa hon och brast ut i en rätt bitter gråt. Och han klappade som han
brukade, lade handen på hennes axel och drog sedan tillbaka den, obeslutsamt, och lät den
hänga i luften; och det stod äntligen klart för henne att han inte kunde vara på något annat
sätt.

Medan han låg och dog och en privatsjuksköterska kom och gick, och Joyce gång på gång, med
krumbuktande svepskäl, smet iväg till Albany för "viktiga" omröstningar, sov Patty i sin
barndoms säng och läste om sina favoritbarnböcker och bekämpade oordningen i huset utan
att bry sig om att fråga om hon fick slänga veckotidningar från 1990-talet och lådor med
broschyrer från Dukakiskampanjen. Det var frökatalogernas tid och både hon och Joyce tog
tacksamt fasta på

Joyces sporadiska kärlek till trädgårdsarbete, vilket gav dem ett gemensamt intresse att prata
om, i stället för noll. Men så mycket som möjligt satt Patty hos sin far, höll honom i handen och
tillät sig att älska honom. Hon kunde nästan känna i kroppen hur hennes emotionella organ
flyttade om sig, så att hennes självmedlidande äntligen blev fullt synligt i hela sin obscenitet,
som en vedervärdig blåröd utväxt som måste skäras bort. I timmar satt hon där och hörde sin
far skämta om precis allting, låt vara en aning mattare för var dag som gick, och det plågade
henne att märka hur oerhört lik honom hon var, att inse varför hennes egna barn inte var mer
roade av hennes förmåga att roa, och varför det hade varit bättre om hon hade tvingat sig att
träffa sina föräldrar oftare under sitt eget föräldraskaps mest kritiska år, och därmed fått en
större förståelse för sina barns reaktioner på henne själv. Hennes dröm om att börja om från
början, skapa ett helt nytt liv, helt oberoende av andra, hade varit just det: en dröm. Hon var
sin fars dotter. Varken han eller hon hade egentligen någonsin velat bli vuxna, och nu jobbade
de på det tillsammans. Det är lönlöst att förneka att Patty, som alltid kommer att behålla sitt
tävlingssinne, gladde sig åt att hon hade mindre obehag av hans sjukdom än sina systrar, inte
var lika rädd som de. När hon var liten hade hon velat tro att han älskade henne över allt annat,
och nu när hon kramade hans hand och försökte hjälpa honom genom smärtans långa sträckor
som inte ens morfinet kunde mer än förkorta – inte kunde få att försvinna – blev det sant, de
fick det att bli sant, och det förändrade henne.

På begravningen, som hölls i den unitariska kyrkan i Hastings, påmindes hon om Walters fars
begravning. Även här var det en enorm uppslutning – minst femhundra personer. Till synes
varenda advokat, domare och sittande eller före detta åklagare i Westchester var närvarande,
och de som prisade Ray sa samma saker allihop: att han inte bara var den skickligaste jurist de
någonsin haft förmånen att samarbeta med, utan även den vänligaste och idogaste och
hederligaste. Vidden och höjden på hans ryktbarhet inom sin profession var svindlande för
Patty och en uppenbarelse för Jessica som satt bredvid henne; Patty kunde redan ana (alldeles
korrekt visade det sig) de förebråelser som Jessica efteråt skulle rikta mot henne, med viss rätt,
för att hon hade förvägrat henne en meningsfull kontakt med sin morfar. Abigail gick upp och
talade å familjens vägnar, gjorde sina försök att vara lustig vilket mest framstod som opassande
och självupptaget, och sonade delvis sitt tilltag genom att upplösas i tårar av sorg.

Det var inte förrän hela familjen tågade ut, när ceremonin var slut, som Patty såg hela den
brokiga blandning av underprivilegierade människor som fyllde bänkarna längst bak, säkert
över hundra totalt, de flesta svarta eller latinos eller av något annat etniskt ursprung, i alla
tänkbara former och storlekar, iförda kostym och dräkter som ganska tydligt vittnade om att
det var deras finaste plagg, och de satt där så tålmodigt och värdigt som bara de kan som går
mer regelbundet på begravningar än hon. Det var pro-bono-klienter som Ray hade hjälpt eller
deras anhöriga. På mottagningen efteråt kom de fram i en lång rad till de olika Emersönerna,
inklusive Patty, och gav korta vittnesbörd om den insats som Ray hade gjort för dem. De liv han
hade räddat, de orättvisor han hade undvikit, den välvilja han hade visat. Patty blev inte
fullständigt tagen av detta (hon visste alltför väl vad det kostade hemmavid när man ville göra
gott för världen) men rätt tagen blev hon ändå, och hon kunde inte sluta tänka på Walter. Nu
ångrade hon bittert att hon hade hånat honom för hans kamp för andra arter; hon insåg att hon
hade gjort det av avund – avund mot hans fåglar för att de var så oreserverat älskansvärda i
hans ögon, och avund mot Walter för hans förmåga att älska dem. Hon önskade att hon kunde
åka till honom nu medan han fortfarande levde och säga det till honom, enkelt och klart: Jag
dyrkar dig för ditt goda hjärtas skull.

En sak som hon snart upptäckte att hon satte extra stort värde på hos Walter var hans
likgiltighet för pengar. Som barn hade hon haft turen att kunna odla sin egen likgiltighet och på
tursamma människors vis hade hon belönats med den ännu större turen att bli gift med Walter,
vars ringa habegär hon hade godtagit utan närmare funderingar eller tacksamhet, till den dagen
Ray dog och hon genast slungades tillbaka in i familjens mardrömslika penningdispyter.
Familjen Emerson, detta hade Walter understrukit vid åtskilliga tillfällen, var ett lysande
exempel på en bristekonomi. I den mån han menade detta i bildlig bemärkelse (d.v.s.
känslomässig) kunde hon ibland förstå att han hade rätt, men eftersom hon hade vuxit upp som
outsidern och avstått från att delta i de andras konkurrens om tillgångarna, tog det väldigt lång
tid för henne att genomskåda hur den ständigt lurande men samtidigt ständigt oåtkomliga
förmögenheten som kom från Rays föräldrar – den simulerade bristen – var själva upphovet till
oron i familjen. Hon genomskådade det inte till fullo förrän hon ställde Joyce mot väggen,
dagarna efter Rays begravning, och drog ur henne hela historien om den Emersonska
familjeegendomen i New Jersey, och fick höra om dilemmat som Joyce nu hade hamnat i.

Situationen var som följer: som Rays änka ägde Joyce nu lantegendomen, som hade gått över
till Ray efter Augusts död sex år tidigare. Ray var så funtad att han bara hade skrattat åt och
struntat i döttrarna Abigails och Veronicas böner om att han skulle "göra något åt" fastigheten
(d.v.s. sälja den och ge dem deras andel av pengarna) men nu när han var död utsattes Joyce
dagligen för en trumvirvel av påtryckningar från samma döttrar och Joyce var inte så funtad att
hon lätt kunde stå emot dessa påtryckningar. Och ändå hade hon, tråkigt nog, fortfarande
samma skäl som Ray hade haft för att inte "göra något åt" fastigheten, minus endast Rays
sentimentala anknytning till den. Om hon bjöd ut fastigheten till försäljning skulle Rays två
bröder kunna göra hemula anspråk på en rejäl andel av vinsten. Dessutom beboddes det gamla
stenhuset för närvarande av Pattys bror Edgar, hans fru Galina och deras snart-totalt-fyra små
ungar, och var ohjälpligt vanställt av Edgars ständigt pågående gör-det-själv-"renovering". På
grund av att Edgar inte hade något arbete och inga besparingar och många munnar att mätta
hade han hittills inte kommit mycket längre än vissa slumpmässiga rivningar. Dessutom hotade
Edgar och Galina med att flytta till en bosättning på Västbanken, i Israel, om nu Joyce vräkte
dem, och ta med sig de enda barnbarn Joyce hade kontakt med och leva på allmosor från en
Miamibaserad stiftelse vars burdusa sionism gjorde henne oerhört illa till mods.

Joyce hade förstås frivilligt gett sig in i mardrömmen. Som ung stipendiat hade hon dragits till
Rays utstrålning av fin vit uppfostran och familjeförmögenhet och social idealism. Hon hade
ingen aning om vad det var hon drogs in i, vilket pris hon till slut skulle få betala, alla årtionden
av motbjudande excentricitet och barnsliga spel om pengar och Augusts majestätiska brist på
hyfs. Hon, den fattiga judiska flickan från Brooklyn, befann sig snart på resa till Egypten och
Tibet och Machu Picchu, allt betalt ur emersonska fickor; och hon åt middag med Dag
Hammarskjöld och Adam Clayton Powell. Som så många andra som blir politiker var Joyce inte
en helgjuten människa; hon var rentav mindre helgjuten än Patty. Hon behövde känna sig
exceptionell och när hon blev en Emerson förstärktes hennes upplevelse av att hon var det, och
när hon började få barn var det viktigt för henne att känna att även de var exceptionella, liksom
för att kompensera för allt som saknades i hennes inre. På så sätt uppstod omkvädet från Pattys
barndom: vi är inte som andra familjer. Andra familjer har försäkringar, men pappa tror inte på
försäkringar. Andra familjers barn har jobb efter skolan, men vi vill hellre att ni utforskar era
exceptionella talanger och förverkligar era drömmar. Andra familjer måste tänka på att lägga
undan pengar för eventuella kriser, men tack vare farfars pengar behöver inte vi det. Andra
människor måste vara realistiska och skaffa sig ett yrke och spara till kommande behov, men
trots att farfar skänker sådana mängder till välgörenhet finns det ändå kvar en stor skatt där
borta åt er.

Joyce som hade förmedlat dessa budskap under årens lopp och låtit sina barns liv deformeras
av dem, kände sig numera, vilket hon bekände för Patty med sin skälvande stämma, "skärrad"
och "en smula skyldig" inför Abigails och Veronicas krav på att fastigheten skulle avyttras. Förr
hade hennes skuldkänslor manifesterat sig underjordiskt, i oregelbundna men ansenliga
penningöverföringar till sina döttrar och i sitt inställda klander när till exempel Abigail sent en
kväll skyndade sig till Augusts dödsläger på sjukhuset och lockade av honom en check på 10 000
dollar i sista minuten (Patty fick reda på allt om hennes kupp av Galina och Edgar, som tyckte
att det var kolossalt orättvist men framför allt grämde sig över att de inte hade kommit på att
göra likadant själva), men nu fick Patty uppleva den intressanta tillfredsställelsen i att se sin
mors skuldkänslor, som alltid hade legat underförstådda i hennes liberala politik, riktas mot
hennes egna barn mitt på ljusa dagen. "Jag vet inte vad pappa och jag har gjort", sa hon. "Vi har
väl gjort någonting. Att tre av våra fyra barn inte är riktigt mogna att ... inte riktigt mogna att,
ja. Försörja sig själva. Jag förmodar att jag ... äsch jag vet inte. Men om Abigail säger en gång till
att jag måste sälja farfars hus ... och ja, det är väl så, jag förtjänar det väl på sätt och vis. Det är
väl så att jag på något sätt har en viss skuld till det."

"Du ska bara stå på dig", sa Patty. "Du ska inte behöva bli plågad av henne."

"Det jag inte kan begripa är hur du kunde bli så annorlunda, så självständig", sa Joyce. "Du
verkar sannerligen inte ha sådana här problem. Ja alltså, jag vet ju att du har problem. Men du
verkar ... starkare på något sätt."

Ingen överdrift: detta hörde till de tio mest betydelsefulla ögonblicken i Pattys liv.

"Walter var en enastående familjeförsörjare", invände hon. "En enastående man helt enkelt.
Det hjälpte."
"Och dina barn ...? Är de ...?"

"De är som Walter. De kan jobba. Och Joey är nog den självständigaste grabben i hela USA.
Kanske har han fått lite av det från mig."

"Det skulle vara underbart att få träffa ... Joey lite mer", sa Joyce. "Jag hoppas ... nu när saker
och ting är annorlunda ... nu när vi har ..." Hon skrattade till, ett besynnerligt skratt, hårt och
fullt avsiktligt. "Nu när vi har blivit förlåtna hoppas jag att jag får lära känna honom lite bättre."

"Det vill säkert han också. Han har blivit väldigt intresserad av sitt judiska påbrå."

"Jaså ja, jag tror knappast att jag är rätt person att prata med om den saken. Han kanske
kommer längre med ... Edgar." Och än en gång skrattade Joyce på ett märkligt avsiktligt sätt.

Edgar hade egentligen inte blivit mer judisk, utom i en högst passiv bemärkelse. I början av
nittiotalet hade han gjort vad varenda nybliven doktor i lingvistik skulle ha gjort: han började
handla på börsen. När han slutade forska på strukturer i de östasiatiska språkens grammatik
och gick in för aktier i stället tjänade han hastigt och lustigt så mycket pengar att det räckte för
att tilldra sig och behålla intresset hos en vacker ung rysk judinna som hette Galina. Så fort de
hade gift sig gjorde sig Galinas materialistiska ryska kynne påmint. Hon hetsade Edgar till att
tjäna ännu mer pengar och till att spendera dem på ett residens i Short Hills, New Jersey, och
på pälsar och stora smycken och andra iögonfallande föremål. Ett tag hade Edgar, som drev sitt
eget företag, sådana framgångar att han dök upp i blickfältet för sin vanligtvis förströdde och
majestätiske farfar, som kort efter sin hustrus död, i ett ögonblick av möjligen förtida senilitet
och i alla händelser av närighet, tillät Edgar att fräscha upp hans aktieportfölj, sälja hans trygga
amerikanska storbolagspapper och investera tungt i Sydostasien. Sist men inte minst lät August
revidera sitt testamente och sina kapitalförsäkringar just när den asiatiska börsbubblan nådde
sin kulmen, då det föreföll utomordentligt rättvist att låta de yngsta sönerna få dela på
aktieinnehavet och Ray få egendomen i New Jersey. Men Edgar borde inte bli betrodd med
upprustningar. Den asiatiska bubblan sprack som sig bör, August dog kort därefter, och Pattys
två farbröder ärvde i princip ingenting, medan fastigheten, tack vare nya motorvägar och den
snabba utbyggnaden av nordvästra New Jersey, hade fördubblats i värde. Rays enda chans att
skydda sig mot sina bröders befogade anspråk var att behålla stället och låta Edgar och Galina
bo där, vilket de mer än gärna gjorde, eftersom de blev ruinerade när Edgars egna investeringar
gick åt pipan. Det var också då Galinas judiska natur kvicknade till. Hon bekände sig till den
ortodoxa traditionen, slängde sina p-piller och förvärrade sina och Edgars ekonomiska
omständigheter genom att skaffa sig en massa ungar. Edgar hade inte starkare känslor för
judendomen än någon annan i familjen, men han var Galinas redskap, inte minst sedan han
blev ruinerad, och han hängde på för husfridens skull. Och ojojoj, som Abigail och Veronica
hatade Galina.

Sådan var situationen som Patty föresatte sig att reda upp åt sin mor. Ingen annan än hon hade
rätten att göra det, för hon var det enda av Joyces barn som var villigt att arbeta för sin
försörjning, och det ingav henne en så mirakulös och efterlängtad känsla: att Joyce kunde
skatta sig lycklig som hade en dotter som hon. Patty kunde njuta av den känslan i flera dagar
innan den härsknade till insikten om att hon i själva verket höll på att sugas in i skadliga
familjemönster igen och på nytt konkurrerade med sina syskon. Visst kände hon små ryck i
tävlingsnerven redan när hon hjälpte till med att sköta om Ray, men ingen hade ifrågasatt
hennes rätt att vara hos honom, och hon hade ingen orsak att ha skuldkänslor för sina motiv.
Men en kväll med Abigail räckte för att den gamla tävlingslusten skulle börja ladda för fullt igen.
På den tiden då Patty bodde ihop med en mycket lång man i Jersey City och försökte bli lite
mindre lik en medelålders hemmafru som råkat välja fel avfart efter vägtullarna hade hon köpt
sig ett par riktigt fräcka stövlar med höga cowboyklackar och det var kanske hennes minst
sympatiska jag som valde att ha de stövlarna på sig när hon hälsade på hos sin syster som var
den kortaste i syskonskaran. Hon tornade upp sig över Abigail, tornade upp sig som en vuxen
över ett barn, när de promenerade från Abigails lägenhet bort till kvartersfiket där hon var
stamgäst. Som för att kompensera för sin ringa höjd gjorde sig Abigail lång med sin
öppningsmonolog – två timmar lång – och gav Patty på så sätt möjlighet att pussla ihop en
någorlunda fullständig bild av hennes liv: den gifte man, nu uteslutande känd som Pittsorken,
och som hon hade slösat sina äktenskapschansers tolv bästa år på, i väntan på att
Pittsorksbarnen skulle gå ut skolan så att han kunde gå ifrån sin fru, vilket han i och för sig
gjorde då men för någon som var yngre än Abigail; den heteroföraktande typen av bögar som
hon sökte sig till för angenämare manligt sällskap; det imponerande stora kollektivet av
undersysselsatta skådespelare och pjäsförfattare och komiker och performanceartister i vilket
hon tveklöst var en uppskattad och generös medlem; kretsen av vänner som i en rundgång
köpte biljetter till varandras föreställningar och donationsjippon, dit en stor del av pengarna i
slutänden kom sipprande från sådana källor som Joyces checkhäfte; det bohemiska livet som
varken var glamoröst eller unikt men likafullt beundransvärt och oundgängligt för att New York
skulle fungera. Patty var uppriktigt glad att se att Abigail hade funnit sin plats i världen. Det var
inte förrän de återvände till hennes lägenhet för att ta en "digestif" och Patty tog upp frågan
om Edgar och Galina som stämningen blev otäck.

"Har du varit på New Jerseys kibbutz än?" sa Abigail. "Har du sett deras milchkossa?"

"Nej, jag ska dit i morgon", sa Patty.

"Om du har tur så glömmer Galina att ta av Edgar kopplet innan du kommer, det är en otrrroligt
stilig look. Mycket manlig och from. Du kan vara säker på att hon inte bryr sig om att svabba
köksgolvet rent från komockor."

Patty passade på att redogöra för sitt förslag, som gick ut på att Joyce skulle sälja fastigheten,
ge hälften av förtjänsten till Rays bröder och dela upp den andra mellan Abigail, Veronica, Edgar
och sig själv (Joyce alltså, inte Patty vars ekonomiska intresse var obetydligt). Abigail skakade på
huvudet utan uppehåll medan Patty förklarade det hela. "För det första", sa hon, "har inte
mamma berättat om Galinas olycka för dig? Hon körde på en skolpolis på övergångsstället. Inga
barn gudskelov, bara gubben i sin illröda väst. Hon blev distraherad av sin avkomma i baksätet
och dundrade rakt in i honom. Det hände för så där en två år sedan bara, och givetvis hade hon
och Edgar låtit bilförsäkringen förfalla, för det är sådana de är, hon och Edgar. Strunt i New
Jerseys lagar, strunt i att till och med pappa hade försäkring för bilen. Edgar tyckte inte det
behövdes och Galina, som ändå har bott här i femton år, påstod att allting är annorlunda i
Rrrryssland, och hon hade ingen aning. Skolans försäkring ersatte skolpolisen, som i princip inte
kan gå numera, men försäkringsbolaget har en fordran på deras samlade tillgångar, upp till
något fullständigt barockt belopp. Varenda penny de får in numera går raka vägen till
försäkringsbolaget."

Intressant nog hade Joyce inte sagt ett ord om detta till Patty.

"Jaså, men det är antagligen i sin ordning", sa hon. "Om mannen är invalidiserad så är det väl
dit pengarna ska. Eller hur?"

"Det innebär i alla fall att de kommer att sticka till Israel eftersom de är utblottade. Vilket inte
gör mig något – sayonara! Men lycka till om du ska försöka övertyga mamma om den där idén.
Hon är mer fäst vid avkomman än jag."

"Och på vilket sätt är det här ett problem för dig?"

"Jo", sa Abigail, "för att enligt min mening borde Edgar och Galina inte få någon andel
överhuvudtaget, eftersom de har kunnat bo där i sex år och nästintill vandaliserat kåken och för
att pengarna bara kommer att gå upp i rök i så fall. Tycker inte du att de borde delas ut till folk
som faktiskt har användning för dem?"

"Det låter som om skolpolisen kan ha användning för dem."

"Han har fått betalt. Det är bara försäkringsbolaget kvar nu och bolagen är själva försäkrade för
sådana här saker."

Patty rynkade pannan.

"Och vad farbröderna beträffar", sa Abigail, "ja, sånt är livet säger jag bara. De var lite grann
som du – de stack. De behövde inte stå ut med att farfar pruttade ihjäl varenda helg som vi
måste. Pappa åkte dit i stort sett varenda vecka i hela sitt liv och åt farmors äckliga gamla
pecanglass. Jag har minsann inget minne av att hans bröder gjorde det en enda gång."

"Du menar alltså att du tycker att vi förtjänar att få betalt för det."

"Varför inte? Det är väl bättre än att inte få betalt. Farbröderna behöver inte pengarna i vilket
fall. De klarar sig utmärrrkt bra utan dem. Men för mig och för Ronnie skulle det betyda
jättemycket."

"Å Abigail!" utbrast Patty. "Vi kommer aldrig att vara överens, aldrig."

Kanske anade Abigail en viss ton av medlidande i hennes röst för hon gjorde en ful min, en elak
min. "Det var inte jag som rymde hemifrån", sa hon. "Det var inte jag som satte näsan i vädret
och aldrig tålde ett skämt och gifte sig med herr Övermänskligt präktiga pojken Hedersknyffel
från Minnesota, den knäppa naturnörden, och inte ens försökte låtsas att du inte hatade oss.
Du tycker att du har klarat dig så himla bra, du tycker att du står så högt över oss, och nu har
herr Övermänskligt präktiga pojken skippat dig av någon oförklarlig anledning som givetvis inte
har det minsta att göra med just din gedigna karaktär, och du tror att du kan komma hem och
vara fröken Förtjusandetrevliga Florence Nightingale, goodwillambassadören. Det är otrrroligt
intressant alltihop."

Patty tog sig tid att dra flera djupa andetag innan hon svarade på detta. "Som sagt", sa hon, "jag
tror inte att du och jag någonsin kan komma överens."

"Enda anledningen till att jag måste ringa mamma vareviga dag", sa Abigail, "är att du håller på
där hemma och försöker sätta käppar i hjulet för precis allting. Jag ska sluta störa henne i
samma sekund som du ger dig av och sköter dina egna angelägenheter. Ska vi säga så?"

"På vilket sätt är det här inte mina angelägenheter?"

"Du har själv sagt att du struntar i pengarna. Om du vill ta en andel och ge den till farbröderna,
så varsågod. Om det hjälper dig att känna dig ännu finare och förträffligare, varsågod. Men kom
inte och tala om för oss hur vi ska göra."

"Okej", sa Patty, "jag tror att vi i stort sett är klara här. Men bara så att jag är säker på att jag
har förstått – du tycker alltså att genom att ta från Ray och Joyce i hela ditt liv så har du gjort
dem en tjänst? Du tycker att Ray gjorde sina föräldrar en tjänst genom att ta saker? Och att du
förtjänar att bli belönad för denna fantastiska välvilja?"

Abigail gjorde en annan egendomlig min och såg ut att begrunda detta. "Ja, faktiskt!" sa hon.
"Du formulerade det där riktigt bra. Precis så tycker jag. Och att du uppenbarligen tycker det
låter konstigt är just orsaken till att du ska låta bli att lägga dig i det här. Du hör inte mer till
familjen än Galina i det här läget. Du bara har fått för dig att du gör det. Så var snäll och lämna
mamma ifred och låt henne fatta sina egna beslut. Jag vill inte att du pratar med Ronnie heller."

"Det har du faktiskt inte med att göra, om jag pratar med henne eller inte."

"Det kan du ge dig på att jag har och nu säger jag åt dig att du ska lämna henne ifred. Du gör
henne bara förvirrad."

"Och vi talar då om en person som har en IQ på, vad är det, hundraåttio?"

"Hon har inte mått bra sedan pappa dog, och det finns ingen anledning att hålla på och
trakassera henne. Jag tvivlar på att du lyssnar på mig, men jag vet vad jag pratar om eftersom
jag har umgåtts med Ronnie cirkus ettusen gånger fler timmar än vad du har. Försök och visa
lite hänsyn."

Den förr så välvårdade gamla Emersonska egendomen, såg nu ut som en korsning mellan
Walker Evans och ryskt artonhundratal, när Patty kom ut dit tidigt dagen därpå. En ko stod mitt
på tennisplanen, som nu saknade nät, och gränslinjerna av plast låg trasiga och tillknycklade.
Edgar höll på att plöja den gamla hästhagen med en liten traktor, men blev stående var
femtionde meter eller så när traktorn körde fast i den regndränkta vårjorden. Han hade en lerig
vit tröja och leriga gummistövlar på sig; han hade lagt på sig en massa fett och muskler och på
något sätt påminde han Patty om Pierre i Krig och fred. Han lät traktorn stå kvar på åkern i en
betänklig lutning och klafsade i leran fram till uppfarten där hon hade parkerat bilen. Han
förklarade att han höll på att sätta potatis, en sjuhelvetes massa potatis, i sin satsning på att
lyckas ännu bättre med självförsörjningen under det kommande året. För tillfället, nu när det
var vår och det inte fanns någonting kvar av förra årets skörd och hjortsteksförråd, var familjen
nästan helt beroende av matpaket från Beit Midrash-församlingen: på marken utanför
lagårdsdörren stod lådor med konserver, grossistförpackningar med flingor och mjöl och
plastade flak med barnmatsburkar. Några fack var öppnade och delvis tömda, vilket Patty
tyckte tydde på att varorna hade stått ute i ur och skur ett bra tag utan att någon hade burit in
dem i ladan.

Huset var en enda röra av leksaker och odiskad disk och det luktade faktiskt lite gödsel, men
pastellen av Renoir och Degasskissen och Monettavlan hängde där de alltid hade hängt. Patty
fick omedelbart en gullig, varm, ljuvlig och inte alltför ren ettåring i famnen av Galina, som var
höggradigt gravid och övervakade det hela med matta arrendatorsögon. Patty hade träffat
Galina på Rays begravning men knappt bytt ett ord med henne. Hon var en sådan där
överhopad mamma som var alldeles uppslukad av ungar, med rufsigt hår, hektisk rodnad,
oordnad klädsel och hull som vällde ut lite varstans, men det syntes tydligt att hon fortfarande
kunde vara söt om hon hade haft en minut över för sådana saker. "Tack snälla du för att du
kommer hit och hälsar på", sa hon. "Det är en pärs för oss att resa nu, ordna med transporter
och allting."

Innan Patty kunde övergå till sitt ärende måste hon bara gosa lite med pojken hon hade i
famnen, gnugga näsan mot honom, locka honom att skratta. Hon fick den galna ingivelsen att
hon skulle adoptera honom och lätta på Galinas och Edgars börda, och starta ett nytt liv. Som
om han kände det på sig smällde han med händerna över hela ansiktet på henne och slet glatt i
hennes näsa och mun.

"Han gillar sin faster", sa Galina. "Sin länge länge frånvarande faster Patty."

Edgar kom in genom köksdörren utan stövlar, men med tjocka grå sockor som även de var
leriga och hade hål på tårna. "Vill du ha lite fullkornsflingor med russin eller något?" sa han. "Vi
har majskuddar också."

Patty tackade nej och satte sig vid köksbordet med sin brorson i knät. De andra barnen var inte
mindre härliga – mörkögda, nyfikna, djärva utan att vara oförskämda – och hon förstod varför
Joyce var så betagen i dem och inte ville att de skulle flytta utomlands. På det hela taget, med
tanke på det misslyckade samtalet med Abigail, hade Patty faktiskt svårt att se den här familjen
som bovarna i dramat. Snarare framstod de som vilsna får på grönbete. "Få höra nu vad ni har
för framtidsplaner", sa hon.

Edgar, som tydligen var van vid att låta Galina föra hans talan, satt och pillade bort lerkokor från
sockorna medan hon förklarade att de höll på att bli bättre på att sköta jordbruket, att deras
rabbi och synagogan var ett fantastiskt stöd, att Edgar snart skulle få licens för att framställa
koshervin på farfaderns druvor, och att inget kunde tävla med viltet.

"Tävla med viltet?" sa Patty.

"Mängder av hjort", sa Galina. "Prima kött. Hur många var det du sköt i fjol, Edgar?"

"Fjorton", svarade Edgar.

"Fjorton på vår egen mark! Och det kommer fler och fler hela tiden, det är häpnadsväckande."

"Fast nu är det ju så här", sa Patty och försökte dra sig till minnes om det ens var kosher att äta
hjort, "att det egentligen inte är er mark. Det är liksom Joyces nu. Och jag undrar bara, när nu
Edgar är så bra på att göra affärer, om det inte vore bättre att han började arbeta igen och fick
fart på lite riktiga inkomster, så Joyce kan fatta sina egna beslut om hur hon ska göra med det
här stället."

Galina skakade obevekligt på huvudet. "Tänk på försäkringarna. Försäkringarna vill ha allt han
tjänar, upp till jag vet inte hur många hundratusen."

"Jo, men om Joyce kunde sälja allt det här, skulle ni kunna betala försäkringarna,
försäkringsbolagen menar jag, och sedan kan ni börja om på ny kula."

"Den där karln var en bedragare!" sa Galina med blixtrande ögon. "Ja, du har väl hört hela
historien? Den där skolpolisen är garanterat en tvättäkta bedragare rakt igenom. Jag kom
knappt åt honom, rörde honom knappt, och nu kan han inte gå?"

"Patty", sa Edgar och lät märkligt lik Ray när han skulle mästra, "du förstår faktiskt inte vad det
handlar om."

"Ursäkta, men vad är det som skulle vara så svårt att förstå?"

"Din far ville att gården skulle stanna i familjen", sa Galina. "Han ville inte att den skulle
försvinna ner i fickorna på äckliga obscena teaterproducenter som håller på med så kallad
'konst' eller femhundradollarspsykiatriker som snor din lillasyrras pengar utan att någonsin göra
henne bättre. På det här sättet har vi gården kvar, era farbröder glömmer snart alltihop, och
om det skulle behövas på riktigt någon gång, i stället för äcklig så kallad 'konst' eller
bluffpsykiatriker, kan Joyce alltid stycka av och sälja en bit mark."

"Edgar?" sa Patty. "Är du med på den planen också?"

"Visst. I stort sett."

"Det låter väldigt osjälviskt. Att ni vakar över pappas hetaste önskan."

Galina böjde sig fram mot Pattys ansikte, som om hon ville hjälpa henne att fatta. "Vi har
barnen", sa hon. "Snart kommer vi att ha sex munnar att mätta. Dina systrar tror jag vill flytta
till Israel – jag vill inte flytta till Israel. Vi har det bra här. Och tycker du inte vi är värda
någonting för att vi föder barnen som dina systrar inte vill ha?"

"De verkar verkligen vara kul ungar", medgav Patty. Brorsonen snusade i hennes famn.

"Låt det vara då", sa Galina. "Kom och hälsa på barnen när du vill. Vi är inga hemska människor,
vi är inte vrickade, vi vill gärna ha gäster."

Patty körde tillbaka till Westchester, ledsen och missmodig, och tröstade sig med basket på tv
(Joyce hade åkt till Albany). Följande eftermiddag åkte hon in till stan igen och träffade
Veronica, minstingen i familjen, den mest tilltufsade av alla. Det hade alltid varit något
världsfrämmande med Veronica. Länge hade det hängt ihop med hennes mörkögda, slanka,
skogsråaktiga yttre, som hon hade anpassat sig till via diverse olika självdestruktiva metoder,
exempelvis anorexia, promiskuitet och hårt supande. Nu var hennes skönhet i stort sett ett
minne blott – hon var kraftigare men inte kraftig på samma sätt som en fet person; hon
påminde Patty om sin gamla väninna Eliza, som hon hade skymtat en gång, många år efter
college, i trängseln på körkortsregistret – och hennes världsfrämmande drag var mer av det
andliga slaget: ett obefintligt samband med normal logik, en sorts utstämplad förtjusning över
att det existerade en värld utanför henne själv. En gång i tiden hade hon varit mycket lovande
(åtminstone enligt Joyce) både som konstnär och som ballerina, och en hel radda utmärkta
ynglingar hade stött på henne och uppvaktat henne, men sedan dess hade hon klubbats ner av
ett antal svåra depressioner. Jämfört med dem var Pattys egna depressioner tydligen som en
höstlig hölassfärd bland äppelträden. Joyce hade berättat att Veronica för närvarande hade
jobb som kontorsassistent hos ett danskompani. Hon bodde i en spartanskt möblerad
tvårummare på Ludlow Street där Patty, trots att hon hade ringt i förväg, tycktes ha avbrutit
henne i någon djupt meditativ övning. Hon släppte in Patty med ett tryck på porttelefonen och
lämnade sin ytterdörr på glänt, och väl uppe fick Patty själv söka sig fram till henne, till
sovrummet, där hon satt på en yogamatta i urtvättade gympakläder som hon haft på Sarah
Lawrence; hennes ungdomliga dansössmidighet hade utvecklats till en riktigt förbluffande
yogisk böjlighet. Det märktes tydligt att hon önskade att Patty inte hade kommit och Patty fick
sitta på hennes säng i en halvtimme och vänta i evigheter på svar på sina allmänna
artighetsfraser, innan Veronica till slut förlikade sig med att systern befann sig där. "Vilka
snygga stövlar", sa hon.

"Oj, jaha tack."

"Jag har helt slutat att ha läder på mig, men ibland när jag ser en fin stövel då kan jag sakna
det."

"Okej", sa Patty uppmuntrande.

"Gör det något om jag luktar på dem?"

"Mina stövlar?"

Veronica nickade och kröp närmare för att dra in doften av tåhättorna. "Jag är enormt
luktkänslig", sa hon och blundade saligt. "Det är likadant med bacon – jag älskar lukten, fast jag
inte äter det. Jag känner det så starkt, det är nästan som att äta det."

"Okej", uppmuntrade Patty.

"I min värld är det precis som att inte ha kakan och inte äta den heller."

"Precis. Jag förstår. Det var intressant. Fast man kan väl förmoda att du aldrig har ätit läder."

Veronica gapskrattade och ett litet tag blev hon riktigt systerlig. Till skillnad från alla andra i
familjen, Ray undantagen, hade hon en massa frågor om Pattys liv och de vändningar som det
hade tagit på sistone. Just de absolut smärtsammaste punkterna i Pattys historia tyckte hon var
enormt kul, och när Patty väl hade vant sig vid att Veronica skrattade hejdlöst åt hennes
havererade äktenskap insåg hon att det var bra för systern att få höra om hennes svårigheter.
Det var som om det bekräftade familjens vedertagna sanning om henne och hon kunde koppla
av. Men sedan medan de tog en kopp grönt te som Veronica försäkrade att hon drack minst
fyra fem liter av per dag, tog Patty upp frågan om egendomen, och hennes systers skratt blev
mer obestämt och slirigare.

"Allvarligt talat", sa Patty. "Varför håller du på och bråkar med Joyce om pengarna? Om det
bara var Abigail som höll på tror jag nog att hon skulle kunna klara av det, men när det kommer
från ditt håll också, då känner hon sig väldigt pressad."

"Jag tror inte att mamma behöver min hjälp för att känna sig pressad", sa Veronica roat. "Det
fixar hon så bra av sig själv."

"Men du får henne att känna sig ännu mer pressad."

"Det tror jag inte. Jag tror att vi skapar vår egen himmel och vårt eget helvete. Om hon vill
känna sig mindre pressad kan hon sälja huset. Det enda jag begär är pengar så jag slipper
jobba."

"Vad är det för fel med att jobba?" sa Patty och hörde ekot av en liknande fråga som Walter en
gång hade ställt henne. "Det är bra för självkänslan att arbeta."

"Jag kan arbeta", sa Veronica. "Jag jobbar just nu. Men jag vill helst slippa. Det är så trist och de
behandlar mig som en sekreterare."

"Du är en sekreterare. Du är förmodligen sekreteraren med den högsta IQ:n i hela New York."

"Jag vill inget hellre än att sluta, så är det bara."

"Joyce skulle säkert gärna betala för att du börjar plugga igen och kan skaffa dig ett jobb som
passar dig och dina talanger bättre."

Veronica skrattade. "Mina talanger verkar inte vara den sorten som omvärlden ger särskilt
mycket för. Det är därför det är bättre om jag kan utöva dem för mig själv. Jag vill faktiskt bara
få vara ifred, Patty. Det är allt jag begär just nu. Att få vara ifred. Det är Abigail som inte vill att
farbror Jim och farbror Dudley ska få någonting. Jag bryr mig faktiskt inte, bara jag har till
hyran."

"Det är inte vad Joyce säger. Hon säger att du inte heller vill att de ska få någonting."

"Jag försöker bara hjälpa Abigail att få sina drömmar uppfyllda. Hon vill starta en egen trupp
med kvinnliga komiker och ta den till Europa, där folk förstår sig på henne. Hon vill bo i Rom
och bli hyllad." Återigen skrattet. "Och det skulle inte göra mig ett smack. Jag behöver inte
träffa henne så ofta. Hon är snäll mot mig, men du vet hur hon låter. Om jag är med henne en
hel kväll slutar det alltid med att jag känner att det hade varit bättre för mig att vara för mig
själv den kvällen. Jag tycker om att vara för mig själv. Jag föredrar att tänka mina tankar utan
att bli störd."

"Du bråkar alltså med Joyce för att du inte vill träffa Abigail för ofta? Varför låter du inte bara bli
att träffa Abigail för ofta?"

"För att de säger att det inte är bra för en att inte träffa folk alls. Hon är liksom som en tv som
står på i bakgrunden. Det är ett sällskap."

"Men du sa ju nyss att du inte har lust att träffa henne!"

"Jag vet. Det är svårt att förklara. Jag har en vän i Brooklyn som jag troligen skulle träffa oftare
om jag inte träffade Abigail så mycket. Det skulle antagligen vara bra det med. När jag tänker
efter är jag faktiskt rätt säker på att det skulle vara bra." Och Veronica skrattade när hon tänkte
på denna vän.

"Men varför kan inte Edgar ha samma inställning som du?" sa Patty. "Varför kan inte han och
Galina få lov att bo kvar på gården?"

"Finns väl ingen riktig anledning. Du har säkert rätt. Galina är onekligen förfärlig, och jag tror att
Edgar vet det. Jag tror att han gifte sig med henne just därför – för att pracka henne på oss. Hon
är hans hämnd för att han är den ende pojken i familjen. Och själv bryr jag mig inte, bara jag
slipper se henne, men Abigail kan inte smälta det."

"Så i grund och botten gör du allt det här för Abigails skull."

"Hon vill ha saker. Jag vill inte ha saker själv, men jag hjälper gärna henne att få dem."

"Utom det att du faktiskt ville ha så mycket pengar att du aldrig mer behöver jobba."

"Ja, det vore trevligt, absolut. Jag tycker inte om att vara någons sekreterare. Framför allt
avskyr jag att svara i telefon." Hon skrattade. "Överhuvudtaget tycker jag att folk pratar för
mycket."

Patty tyckte det kändes som om hon hade en jättestor tuggummiklump som hon inte kunde få
bort från fingrarna; Veronicas logiska slingor var oändligt elastiska och klibbade inte bara fast
vid Patty utan även mot sig själva.

Senare, när hon satt på tåget tillbaka ut från stan, slog det henne, som om det var första
gången, att hennes föräldrar var mycket mer välbeställda och framgångsrika än något av deras
barn, henne själv inbegripen, och att det var konstigt att inget av barnen hade ärvt ett uns av
det sociala samvete som hade varit drivkraften för Joyce och Ray i hela deras liv. Hon visste att
Joyce hade skuldkänslor för det, särskilt när det gällde stackars Veronica, men hon visste också
att det måste ha varit ett fruktansvärt bakslag för Joyces ego att få så missklädsamma barn, och
att Joyce troligen skyllde sina barns knasighet och oförmåga på Rays gener, gamle August
Emersons förbannelse. Patty förstod med ens att Joyces politiska karriär inte bara hade orsakat
och förvärrat problemen i familjen: det hade dessutom varit hennes flykt från nämnda problem.
I efterhand kunde Patty se någonting bestickande eller rentav beundransvärt i Joyces föresatser
att hålla sig på avstånd, att vara politiker och göra gott i världen och därmed rädda sig själv.
Och, som den som på samma sätt hade gått till ytterligheter för att rädda sig själv, Patty förstod
också att Joyce inte bara hade tur som hade en dotter som hon; hon hade också tur som hade
en mor som Joyce.

Det fanns dock fortfarande en stor sak som hon inte förstod, och när Joyce kom hem från
Albany dagen därpå, kokande av ilska över republikanerna i senaten som lamslog
delstatsadministrationen (dessvärre var Ray inte längre där och kunde retas med Joyce om
demokraternas egen roll i förlamningen), väntade Patty i köket med sin fråga. Hon ställde den
så fort Joyce hade tagit av sig regnkappan: "Varför kom du aldrig på någon av mina
basketmatcher?"

"Du har rätt", sa Joyce genast, som om hon hade väntat på den frågan i trettio år. "Du har rätt,
du har rätt, du har rätt. Jag borde ha gått på fler av dina matcher."

"Varför gjorde du inte det då?"

Joyce funderade ett ögonblick. "Jag kan inte riktigt förklara det", sa hon, "annat än att vi hade
så mycket omkring oss, vi kunde inte gå på allting. Vi gjorde misstag som föräldrar. Du har
förmodligen själv gjort några nu. Du kan säkert förstå hur rörigt det kan bli, och stressigt. Hur
svårt det kan vara att hinna till allting."

"Men grejen är den", sa Patty. "Du hade ju tid för allt det andra. Det var särskilt mina matcher
du inte gick på. Och jag säger inte alla matcher, jag säger en match."

"Å, varför ska du diskutera det här just nu? Jag sa ju att jag ångrar det, jag gjorde ett misstag."

"Jag förebrår dig inte", sa Patty. "Jag frågar för jag var faktiskt väldigt bra på basket. Jag var
väldigt väldigt bra. Jag har förmodligen gjort fler misstag som mor än vad du har, så jag menar
det inte som kritik. Jag tror bara att du skulle ha blivit glad av att se hur bra jag var. Att se vilken
talang jag hade. Det skulle ha fått dig att känna dig nöjd med dig själv."

Joyce vände bort blicken. "Jag hade väl inget riktigt sinne för sport."

"Men du gick på Edgars fäktningsturneringar."

"Inte särskilt många."

"Mer än du gick på mina matcher. Och det var ju inte det att du var speciellt förtjust i fäktning.
Och det var ju inte det att Edgar var speciellt bra."

Joyce vars självbehärskning i vanliga fall var fulländad, tog fram en flaska vitt vin ur kylen, en
flaska som Patty nästan hade gjort slut på kvällen innan. Hon hällde upp den återstående
skvätten i ett juiceglas, drack hälften, skrattade åt sig själv och drack den andra halvan.

"Jag vet inte hur det kommer sig att dina systrar inte har lyckats bättre", sa hon utan
sammanhang. "Men Abigail sa någonting tankeväckande en gång. Det var hemskt och det skär
fortfarande i hjärtat på mig. Jag borde inte berätta det för dig, men på något sätt litar jag på att
du inte skvallrar om sådana saker. Abigail var mycket ... påverkad. Det här var länge sedan, när
hon fortfarande försökte bli skådespelerska. Det fanns en jättebra roll som hon hade trott att
hon skulle få, men som hon inte fick. Och jag försökte stötta henne och säga att jag trodde på
hennes talang, och att hon bara måste fortsätta och försöka om och om igen. Och då sa hon
något så hemskt till mig. Hon sa att jag var orsaken till att hon hade misslyckats. Jag som inte
hade gjort något annat, inte något, inte något annat än stöttat henne. Men så sa hon."

"Förklarade hon det?"

"Hon sa ..." Joyce tittade sorgset ut på sina blomsterrabatter. "Hon sa att orsaken till att hon
inte kunde lyckas var att om hon någonsin lyckades skulle jag ta det ifrån henne. Det skulle bli
min framgång, inte hennes. Det var förstås inte sant! Men det var så hon kände det. Och för att
visa mig hur hon kände det och tvinga mig att fortsätta att våndas och inte låta mig tro att allt
var bra med henne, kunde hon bara fortsätta med att inte lyckas. Det var hennes enda sätt. Å,
jag tycker fortfarande att det är förfärligt att tänka på det! Jag sa till henne att det inte var sant,
och jag hoppas att hon trodde mig, för det är inte sant."

"Nej", sa Patty, "det låter ju rätt hårt. Men vad har det med mina basketmatcher att göra?"

Joyce skakade på huvudet. "Jag vet inte. Det var bara något jag kom att tänka på."

"Jag lyckades, mamma. Det är det som är så konstigt. Jag var suverän."

Då, helt plötsligt, förvreds Joyces ansikte så att det såg hemskt ut. Hon skakade på huvudet
igen, som i avsky, och försökte svälja gråten. "Jag vet att du var det", sa hon. "Jag borde ha varit
med. Det är mitt fel."

"Det gör faktiskt inget att du inte var det. Kanske var det nästan bäst så, i det långa loppet. Det
var bara en nyfiken fråga."

Efter en lång tystnad blev Joyces sammanfattning: "Mitt liv har väl inte alltid varit lyckligt, eller
lätt, eller precis så som jag hade önskat mig. Man kommer till en punkt då man helt enkelt får
försöka att inte grubbla för mycket på vissa saker, annars krossar de ens hjärta."

Och det var allt Patty fick ur henne, såväl då som senare. Det var inte mycket, det löste inga
gåtor, men det fick duga. Samma kväll redogjorde Patty för resultatet av sina efterforskningar
och föreslog en handlingsplan som Joyce, med många milda nickar, godtog utan invändningar.
Fastigheten skulle säljas och Joyce skulle ge hälften av vinsten till Rays bröder, förvalta Edgars
del av återstoden i en kapitalförsäkringsfond som han och Galina kunde göra tillräckligt stora
uttag från för att vara försörjda (förutsatt att de inte emigrerade) och skänka stora
engångsbelopp till Abigail och Veronica. Patty som till slut tog emot 75 000 dollar för att kunna
starta ett nytt liv utan bistånd från Walter, skämdes som hastigast å Walters vägnar, när hon
tänkte på de folktomma skogarna och oplöjda fälten som hon hade hjälpt till att viga åt
uppstyckning och exploatering. Hon hoppades att Walter skulle kunna förstå att den kollektiva
sorgen hos risfåglarna och hackspettarna och gyllingarna, vars hemvist hon hade raserat, i just
det här fallet inte var så mycket större än den som hemsökte den familj som sålde marken. Och
självbiografiförfattaren vill framhålla en sak om sin familj: pengarna som de hade väntat så
länge på och som hade fått dem att bete sig så ohyfsat, var inte helt bortkastade på dem.
Framför allt Abigail började blomma upp så fort hon fick finansiell styrka att flyta ovanpå i sin
bohemiska värld, Joyce ringer numera till Patty så fort Abigails namn dyker upp i Times; hon och
hennes trupp är av allt att döma firade i Italien, Slovenien och andra europeiska länder.
Veronica får vara ensam i sin lägenhet, i ett ashram ute på landet någonstans och i sin ateljé,
och det är möjligt att hennes målningar, oavsett hur inåtvända och aldrig-riktigt-avslutade de
ter sig i Pattys ögon, kommer att hyllas av senare generationer som ett genis verk. Edgar och
Galina har flyttat till den ultraortodoxa kolonin i Kiryas Joel, New York, där de har fått ett sista
(femte) barn och inte tycks aktivt göra någon förnär. Patty träffar dem alla utom Abigail ett par
gånger om året. Hennes brorsbarn är förstås grädden på moset, men hon följde även med
Joyce på en trädgårdsresa till England som hon hade mycket större glädje av än hon hade
förväntat sig, och hon och Veronica missar aldrig ett tillfälle att skratta ihop.

Men oftast lever hon sitt eget lilla liv. Hon springer fortfarande varje dag, i Prospect Park, men
hon är inte längre besatt av att träna, inte av något annat heller egentligen. En flaska vin räcker
numera två dagar, ibland tre. I skolan har hon gudskelov förmånen att slippa ha med dagens
föräldrar att göra, de är otroligt mycket vansinnigare och mer fordrande än hon någonsin har
varit. De tycker tydligen att hennes skola borde hjälpa deras ettagluttare att skriva sina första
utkast till uppsatserna som ska ingå i deras collegeansökan och se till att bygga upp deras
ordförråd inför högskoleprovet som ligger mer än tio år framåt i tiden. Men Patty får umgås
med barnen enbart som barn – som spännande och för det mesta ännu ofördärvade små
individer som så gärna vill lära sig skriva så att de kan få berätta sina historier. Patty har dem i
smågrupper och uppmuntrar dem till det, och de är inte mindre än att somliga kommer att
minnas mrs Berglund när de är vuxna. Barnen i mellanstadiet borde absolut minnas henne, för
det är det bästa med hennes jobb: att som tränare ge lite tillbaka av den fullständiga hängivelse
och krävande kärlek och fostran i lagarbete som hennes egna tränare gav henne. Nästan
varenda dag under skolterminerna, efter lektionerna, får hon försvinna och glömma sig själv
och för ett par timmar bli en av fickorna igen, offra sig av kärlek åt målet att vinna matchen, och
med rent hjärta längta efter att hennes spelare ska lyckas. Ett universum som tillåter henne att
göra det, i detta förhållandevis sena skede i livet, trots att hon inte hade varit en riktigt bra
människa, kan inte vara alltigenom grymt.

Somrarna är svårare, utan tvekan. Somrarna är då det gamla självmedlidandet och

tävlingstänkandet väller upp i henne igen. Två gånger tvingade sig Patty att anmäla sig som
volontär till den kommunala parkleken och vara utomhus med barnen, men det visade sig att
hon är pinsamt dålig på att hålla styr på pojkar som är äldre än sex sju, och det är med möda
hon kan intressera sig för aktiviteter enbart för aktivitetens skull; hon behöver ett riktigt lag, sitt
eget lag, att uppfostra och få att fokusera på att vinna. De yngre ogifta kvinnliga lärarna på
hennes skola, som är fenomenala på att tokfesta (typ spy-i-badrummet-festa, tequiladrinkar-i-
konferensrummet-klockan-tre-festa), gör sig osynliga under sommaren, och det finns en gräns
för hur många timmar man kan sitta ensam och läsa böcker, eller städa sin lilla lilla redan
välstädade lägenhet till countrymusik nonstop, utan att vilja tokfesta lite själv. De två så kallade
förhållanden som hon hade med två betydligt yngre män från skolan, två halvt uppskjutna
dejtingepisoder som läsaren med all säkerhet inte vill höra ett ord om, och hur som helst mest
bestod av pinsamheter och plågsamma dispytersamtal, inleddes båda under
sommarmånaderna. De senaste tre åren har Cathy och Donna varit vänliga nog att låta henne
tillbringa hela juli månad i Wisconsin.

Hennes stöttepelare är förstås Jessica. Så till den grad att Patty är extremt försiktig med att inte
gå till överdrift och dränka henne med behov. Jessica är en brukshund, inte en utställningshund
som Joey, och när Patty väl hade lämnat Richard och återvunnit ett visst mått av moralisk
anständighet gjorde Jessica det till ett projekt att ordna sin mors nya liv. Många av hennes
förslag var rätt självklara, men i sin tacksamhet och botgöring avlämnade Patty beskedligt
rapport om sina framsteg vid deras stående middag varje måndag. Hon visste mycket mer om
livet än Jessica, men hon hade också begått många fler misstag. Det kostade henne inte så
mycket att låta sin dotter känna sig viktig och betydelsefull, och deras samtal ledde faktiskt
direkt till hennes nuvarande tjänst. När hon så småningom hade kommit på rät köl igen kunde
hon erbjuda Jessica sitt stöd i gengäld, men hon var tvungen att gå mycket försiktigt fram även
då. Om hon läste ett av Jessicas alltför poetiska blogginlägg, späckade med meningar som man
lätt kunde förbättra, aktade hon sig för att skriva mer än "Jätteintressant!!" i kommentarsfältet.
När Jessica förlorade sitt hjärta till en musiker, den pojkaktige lille trummisen som hade hoppat
av universitetet, var Patty tvungen att glömma allt hon visste om musiker och åtminstone
underförstått stödja Jessicas uppfattning att den mänskliga naturen på senare tid hade
genomgått en fundamental förändring: att personer i hennes egen ålder, till och med musiker
av manligt kön, inte alls var som personer i Pattys ålder. Och när Jessicas hjärta sedermera blev
krossat, långsamt men grundligt, fick Patty fabricera sin bestörtning över denna unika och totalt
oförutsägbara grymhet. Det var lite knepigt, men hon gjorde sig gärna det besväret, delvis för
att Jessica och hennes vänner ändå skiljer sig en aning från Patty och hennes generation –
världen ter sig mer skrämmande för dem, vägen till vuxenlivet är svårframkomligare och inte
lika självklart givande – men framför allt för att hon nu var beroende av Jessicas kärlek och
skulle göra nästan vad som helst för att behålla henne i sitt liv.

En odiskutabel bonus efter hennes och Walters skilsmässa har varit att deras barn har kommit
närmare varandra. Under de närmaste månaderna sedan Patty flyttade från Washington
märkte hon, genom att de båda hade kunskap om saker som hon bara hade berättat för den
ena eller den andre, att de hade regelbunden kontakt och det var inte särskilt svårt att gissa att
den kontakten huvudsakligen handlade om hur destruktiva och själviska och pinsamma deras
föräldrar var. Även sedan Jessica hade förlåtit Walter och Patty upprätthöll hon den täta
förbindelsen med sin vapenbroder, tajta som de hade blivit i skyttegravarna.

Hur syskonen har hanterat de skarpa kontrasterna mellan sina personligheter har varit
spännande för Patty att iaktta, med tanke på sina egna misslyckanden i det avseendet. Joey
tycks ha varit särskilt insiktsfull i fråga om Jessicas lille trumslagarpojkes dubbelspel, och kunnat
förklara vissa saker för henne som Patty hade ansett det vara mer diplomatiskt att avstå från.
Det är definitivt också till hjälp att Joey, eftersom han måste bli så enastående framgångsrik på
någonting, har briljerat i en bransch som funnit Jessicas gillande. Inte för att det inte
fortfarande finns saker som Jessica kan himla med ögonen åt och försöka bräcka på något sätt.
Det grämer henne att Walter med sina sydamerikanska kontakter kunde styra över Joey på
skuggodlat kaffe i exakt rätt ögonblick, just då man kunde göra sig en förmögenhet på det,
medan det inte finns ett dyft som vare sig Walter eller Patty kan göra för att hjälpa Jessica inom
det yrke hon själv har valt, nämligen bokförläggare. Det gör henne frustrerad att hon hängivet,
precis som sin far, satsar på ett avtynande och utrotningshotat och olönsamt företag medan
Joey blir rik nästan utan att lyfta ett finger. Inte heller kan hon dölja sin avundsjuka på Connie
för att hon får resa över hela världen med Joey, och besöka just de fuktiga länder som hon själv
är mest multikulturellt begeistrad i. Men Jessica beundrar ändå, låt vara missunnsamt, Connies
list med att skjuta upp barnafödandet; man har också hört henne medge att Connie klär sig rätt
snyggt "för att komma från Mellanvästern". Och det går inte att komma ifrån att skuggodlat
kaffe är bättre för miljön, särskilt för fåglar, och att Joey förtjänar beröm för att han trumpetar
ut just den aspekten och marknadsför det med emfas. Joey har kort sagt slagit Jessica med flera
hästlängder, och det är också ett skäl till att Patty anstränger sig så för att vara hennes vän.

Självbiografiförfattaren önskar att hon också kunde meddela att allt är toppen mellan henne
och Joey. Tyvärr är allt inte det. Joey håller fortfarande upp en ståldörr mot Patty, en dörr som
är kallare och hårdare än någonsin, en dörr som hon vet kommer att förbli stängd så länge hon
inte kan visa att hon har accepterat Connie. Och tyvärr, även om Patty har gjort stora framsteg
på många områden, att lära sig älska Connie hör inte till dem. Att Connie träget prickar av varje
punkt på listan "Hur man blir en bra svärdotter" gör saken bara värre. Patty kan känna ända ut i
fingerspetsarna att Connie innerst inne inte gillar henne mer än hon gillar Connie. Det finns
något i Connies sätt mot Joey, något hänsynslöst dominerande och rivaliserande och
uteslutande, något som inte stämmer, som ger Patty gåshud. Visst vill hon bli en bättre
människa på alla sätt, men hon har med viss bedrövelse börjat inse att det är ett ideal som
mycket väl kan förbli ouppnåeligt, och att hennes underlåtelser alltid kommer att stå emellan
henne och Joey och bli hennes eviga straff för de misstag hon har gjort mot honom. Det
behöver knappast påpekas att Joey är samvetsgrant artig mot Patty. Han ringer henne en gång i
veckan och kommer ihåg vad hennes kolleger och hennes favoritelever heter; han inviterar till
middag och tackar ibland ja till invitationer; han kastar åt henne så stora skvättar av
uppmärksamhet som hans lojalitet med Connie tillåter. Under de senaste två åren har han gått
så långt som att med ränta återbetala pengarna hon skickade honom när han gick på college –
pengar som hon har för stort behov av, både praktiskt och känslomässigt, för att avvisa. Men
hans inre dörr är stängd och låst för henne, och hon kan inte föreställa sig hur den ska kunna
öppnas igen.

Eller egentligen, för att vara mer exakt, hon kan föreställa sig ett enda sätt, vilket
självbiografiförfattaren befarar att hennes läsare inte vill höra något om men som hon nämner i
alla fall. Hon kan föreställa sig att, om hon på något sätt skulle vara tillsammans med Walter
igen och känna sig trygg i hans kärlek igen och stiga upp från deras varma säng på morgonen
och krypa ner i den på kvällen och veta att hon var hans igen, skulle hon till slut kunna förlåta
Connie och få upp ögonen för de egenskaper som alla andra tycker är så tilltalande hos henne.
Hon kanske skulle tycka om att sitta vid Connies middagsbord och hennes hjärta skulle kanske
värmas av Joeys lojalitet och trohet mot sin fru, och Joey i sin tur skulle kanske glänta på dörren
för henne, om hon bara kunde åka hem efter middagen med Walter och vila sitt huvud mot
hans axel och veta att hon har blivit förlåten. Men naturligtvis är det där ett vansinnigt
osannolikt scenario, och inget sätt att tänja på moralbegreppen kan göra henne förtjänt av det.

Självbiografiförfattaren är numera femtiotvå år fyllda och det syns. Hennes mens har på sistone
varit annorlunda och oregelbunden. Varje år vid deklarationsdags känns det som om året som
nyss passerat blev kortare än året innan; åren börjar bli så oerhört lika varandra. Hon kan tänka
sig åtskilliga nedslående skäl till att Walter inte har tagit ut skilsmässa – han kan till exempel
fortfarande känna ett sådant hat mot henne att han inte ens vill ha den minimala kontakten
med henne – men hennes hjärta envisas med att hämta kraft ur den omständigheten att han
trots allt inte har gjort det. Hon har pinsamt nog hört sig för hos sina barn om det finns någon
kvinna i hans liv och glatt sig åt att svaret blivit nej. Inte för att hon inte vill att han ska vara
lycklig, inte för att hon har någon rätt eller ens något riktigt anlag för att vara svartsjuk längre,
men för att det innebär att det finns skuggan av en chans att han fortfarande tycker, vilket hon
själv gör mer än någonsin, att de inte var bara det värsta som hänt varandra, de var också det
bästa. Hon har gjort så många misstag i sitt liv att hon har all anledning att utgå ifrån att det här
är väldigt orealistiskt av henne, att hon missar att frammana något solklart avgörande hinder
för att de skulle bli tillsammans igen. Men tanken lämnar henne ingen ro. Den kommer för
henne dag ut och dag in, år efter likartat år, denna längtan efter hans ansikte och hans röst och
hans ilska och hans godhet, denna längtan efter sin partner.

Och det är egentligen allt som självbiografiförfattaren har att säga sin läsare, utom att
avslutningsvis nämna vad som ligger bakom att hon skrivit dessa rader. För några veckor sedan
på Spring Street på Manhattan, på väg hem från en bokhandel där hon lyssnat på högläsning av
en gravallvarlig ung romanförfattare som Jessica med stor entusiasm skulle ge ut, får Patty syn
på en lång medelålders man som kom emot henne med stora kliv på trottoaren och hon insåg
att det var Richard Katz. Hans hår är kort och grått nu, och han har glasögon vilket får honom
att se märkligt distingerad ut, trots att han fortfarande klär sig som en tjugoåring på slutet av
sjuttiotalet. När hon såg honom i SoHo, där man inte kan vara lika osynlig som man kan i
mörkaste Brooklyn, blev Patty medveten om att hon själv måste se rätt gammal ut nu, rätt lik
någons ovidkommande morsa. Om hon hade kunnat gömma sig någonstans skulle hon ha gjort
det för att bespara Richard genansen över att upptäcka henne och sig själv, genansen över att
vara hans kasserade sexuella objekt. Men hon kunde inte gömma sig och efter några tafatta
hälsningar frågade Richard, tillkämpat hövligt på sitt välbekanta vis, om han fick bjuda henne på
ett glas vin.

På baren där de hamnade lyssnade Richard när Patty berättade vad som hänt sedan sist just så
halvt förstrött som är typiskt för en upptagen och framgångsrik man. Äntligen tycktes han ha
försonat sig med sin framgång – utan förlägenhet eller ursäkter sa han i förbigående att han
hade skrivit en sådan där avantgarde-orkestergrunka åt Brooklyn Acadamy of Music och att
hans nuvarande flickvän, som tydligen är en jättemärkvärdig dokumentärfilmare, har
presenterat honom för diverse unga regissörer som gör den där sortens cineastfilmer som
Walter alltid gillade, och att han hade vissa filmmusikprojekt på gång. Patty lät sig känna ett
enda litet sting för att han verkade vara så relativt nöjd med livet, och ännu ett litet sting vid
tanken på hans kompetenta flickvän, innan hon bytte samtalsämne till, som alltid, Walter.

"Så du har ingen kontakt med honom alls", sa Richard.

"Nej", sa hon. "Det är nästan overkligt. Vi har inte pratat med varandra sedan den dagen jag
reste från Washington. Sex år utan ett ord. Allt jag vet om honom har jag hört av mina barn."

"Du borde kanske ringa honom."

"Det kan jag inte, Richard. Jag försatt min chans för sex år sedan och nu tror jag att han bara vill
vara ifred. Han bor i huset vid sjön och jobbar för Nature Conservancy där uppe. Om han ville
ha kontakt kan han ringa när som helst."

"Han kanske tänker på samma sätt om dig."

Hon skakade på huvudet. "Jag tror att alla medger att han har haft mer ont av det än jag. Jag
tror inte någon påstår att det är hans sak att ringa mig, så hjärtlös är ingen. Och dessutom har
jag redan tydligt och klart sagt till Jessie att jag gärna vill träffa honom igen. Det skulle förvåna
mig enormt om hon inte har framfört det till honom – det finns ingenting hon gillar mer än att
ställa allt till rätta. Så av allt att döma är han fortfarande sårad och arg och hatar både dig och
mig. Och vem kan egentligen förebrå honom för det?"

"Det kan jag lite grann", sa Richard. "Minns du hur han höll på och skulle tiga ihjäl mig när vi
gick på college? Det var så jävla dumt. Sådant är inte bra för hans själ. Det är det enda med
honom som jag aldrig har tålt."

"Men då kanske du borde ringa honom."

"Nej." Han skrattade. "Jag har äntligen kommit mig för att göra en liten present åt honom – du
får se den om ett par månader om du håller ögonen öppna. Ett litet vänligt rop tvärsöver
tidszonerna. Men jag har aldrig varit pigg på att be om ursäkt. Medan du å andra sidan."

"Medan jag?"

Han gjorde redan tecken åt flickan i baren för att få notan. "Du kan ju berätta en historia", sa
han. "Varför berättar du inte en historia för honom?"
CANTERBRIDGE ESTATES LAKE
E n huskatt kan möta döden utomhus på många sätt, exempelvis bli sliten i stycken av
präriehundar eller utmanglad av en bil, men när familjen Hoffbauers älskade lilla kelgris Bobby
inte kom hem en kväll i början på juni, och inga tappra försök med att locka på honom och
genomsöka hela Canterbridge Estates och vandra fram och tillbaka på landsvägen och med
häftapparat sätta upp fotokopior med Bobbys porträtt på traktens träd kunde uppbringa några
som helst spår av honom, då antogs det allmänt på Canterbridge Court att Bobby hade fallit
offer för Walter Berglund.

Canterbridge Estates var ett nytt tomtområde bestående av tolv rymliga villor i den moderna
stilen med en massa badrum, beläget på sydvästra sidan av en mindre sjö som nu officiellt
hette Canterbridge Estates Lake. Sjön låg inte i närheten av någonting egentligen, men
finansmarknaden hade på senare tid lånat ut pengar i stort sett gratis, och projekten för att
bebygga området, samt bredda och asfaltera vägen som leder fram till det, hade tillfälligtvis
satt snurr på den stagnerade ekonomin i Itasca County. Låga räntor hade även gjort det möjligt
för ett antal pensionärer från Twin Cities liksom unga familjer från orten, bland dem familjen
Hoffbauer, att köpa sitt drömhus. När de började flytta in på hösten 2007 såg deras gata
fortfarande väldigt vanskött ut. Både framför och bakom husen var marken ojämn och
övervuxen med halvvisset gräs, det låg svårhanterliga stenbumlingar både här och där och en
del björkar som hade undkommit motorsågen, och på det hela taget liknade det mest ett barns
terrariumbygge som alltför raskt färdigställts till presentationen i skolan. Katterna i det nya
kvarteret föredrog begripligt nog att smyga omkring i skogen och i buskagen på Berglunds
angränsande egendom, där fåglarna höll till. Och redan innan någon hade flyttat in i den sista
Canterbridgevillan, hade Walter gått runt från hus till hus för att presentera sig och för att be
sina nya grannar att vara så snälla och hålla sina katter inomhus.

Walter var en hederlig Minnesotare och rätt så vänligt inställd, men det var något med honom,
en ideologisk skälvning på rösten, en fanatisk grå skäggstubb på hans kinder, som familjerna på
Canterbridge Court hade svårt att fördra. Walter bodde ensam i ett kyffigt och ensligt beläget
gammalt fritidshus, och även om det otvivelaktigt var trevligare för familjerna att blicka
tvärsöver sjön på hans måleriska egendom än för honom att glo på deras kala tomter, och även
om några få av dem faktiskt ibland kunde ägna en tanke åt hur störande det torde ha varit när
deras villor uppfördes, så är det ingen som gillar att känna sig som inkräktare i någon annans
idyll. De hade betalat för det när allt kom omkring, de hade rätt att vara där. Deras
sammanlagda fastighetsskatt var faktiskt bra mycket högre än Walters, och de flesta kunde
vänta sig svällande lånekostnader samtidigt som de levde på sin pension eller sparade till
barnens skolor. När Walter som uppenbarligen inte hade några sådana bekymmer kom och
klagade på deras katter, kände de att de förstod hans oro för fåglarna mycket bättre än vad han
förstod vilket hypersofistikerat privilegium det var att oroa sig för dem. Linda Hoffbauer, som
var evangelikal och den mest politiskt sinnade på gatan, blev särskilt kränkt.

"Jaha, Bobby dödar fåglar", sa hon till Walter. "Och vad är det med det?"

"Jo, det förhåller sig nämligen som så", sa Walter, "att små katter inte är en inhemsk art i
Nordamerika och därför har våra sångfåglar aldrig utvecklat något försvar mot dem. Det är inte
en kamp på lika villkor, kan man säga."

"Katter jagar fåglar", sa Linda. "Det är sådant de gör, det hör till naturens gång."

"För all del, men katter är en art från Gamla världen", sa Walter.

"De hör inte hemma i vår natur. De skulle inte finnas här om vi inte hade fört in dem. Det är det
som är problemet."

"Ärligt talat", sa Linda, "det enda som intresserar mig är att lära mina barn att ta hand om ett
husdjur och ha ansvar för det. Står du här och talar om för mig att de inte får göra det?"

"Naturligtvis inte", sa Walter. "Men ni håller redan Bobby inomhus på vintern. Jag ber er bara
att göra det på sommaren också, för det lokala ekosystemets skull. Vi bor på ett viktigt
häckningsområde för ett stort antal fågelarter som håller på att decimeras i Nordamerika. Och
de här fåglarna har också ungar. När Bobby dödar en fågel i juni eller juli gör han också så att
ett bo fullt med ungar lämnas vind för våg och de kommer inte att klara sig själva."

"Då får fåglarna hitta någon annanstans att bygga bo. Bobby älskar att röra sig fritt utomhus.
Det är inte rätt att hålla honom inne när det är fint väder."

"Visst. Jodå. Jag vet att ni älskar er katt. Och om han bara höll sig på er tomt skulle allt vara frid
och fröjd. Men de här markerna tillhörde faktiskt fåglarna långt innan de tillhörde oss. Och det
är ju inte på det viset att vi kan informera fåglarna om att det inte är något bra ställe att försöka
bygga bo på här. Så de fortsätter att komma hit och de fortsätter att bli dödade. Och i ett större
perspektiv är problemet det att de håller på att få ont om utrymme överhuvudtaget, eftersom
det byggs mer och mer. Så därför är det viktigt att vi gör vårt bästa som ansvarskännande
förvaltare av denna underbara landsbygd som vi har tagit över."

"Du får förlåta", sa Linda, "men mina barn är viktigare för mig än några fågelungar. Jag tycker
inte att det är en orimlig inställning, jämfört med din. Gud har gett den här världen till
människorna och mer finns inte att tillägga för min del."

"Jag har själv barn och jag förstår det", sa Walter. "Men vi pratar bara om att Bobby ska hållas
inomhus. Du kanske kan tala med Bobby, men annars förstår jag inte hur du kan veta att han
har något emot det."

"Min katt är ett djur. Jordens oskäliga har inte fått språkets gåva. Den fick bara människorna.
Det är en av orsakerna till att vi vet att vi är skapade till Guds avbild."

"Precis, så vad jag menar är att du knappast kan veta att han tycker om att röra sig fritt i skog
och mark?"

"Katter älskar att vara utomhus. Alla älskar att vara utomhus. När det blir varmare i luften
ställer sig Bobby vid dörren och vill bli utsläppt. Jag behöver inte prata med honom för att
begripa det."

"Men om Bobby bara är ett djur, det vill säga inte en människa, varför ska då hans lilla svaghet
för friluftsliv väga tyngre än sångfåglarnas rätt att bilda familj?"

"För att Bobby är en familjemedlem. Mina barn älskar honom och vi vill bara det som är bäst för
honom. Om vi hade en fågel som husdjur skulle vi vilja det som var bäst för den också. Men vi
har ingen fågel, vi har en katt."
"Då får jag tacka för att jag fick framföra mitt ärende", sa Walter. "Jag hoppas att du funderar
lite på saken och kanhända intar en annan ståndpunkt."

Linda blev högst förolämpad av det här samtalet. Walter var ju inte ens en riktig granne, han
var inte med i villaägarföreningen, och bara det att han körde omkring i en japansk hybridbil,
med en nyligen påklistrad Obamadekal på stötfångaren, visade enligt hennes mening på
gudlöshet och bristande medkänsla med strävsamma familjer, sådan som hennes egen, som
måste slita och släpa för att få det hela att gå ihop och kunna uppfostra sina barn till att bli
goda och kärleksfulla medborgare i en farlig värld. Linda var väl inte överdrivet populär på
Canterbridge Court, men hon väckte en viss bävan som den som kom och knackade på om man
hade låtit sin båt stå på sin egen uppfart över natten, vilket var ett brott mot villaföreningens
stadgar, eller om ett av hennes barn hade sett ett av ens egna barn tända en cigarett bakom
mellanstadieskolan, eller om hon hade upptäckt något litet byggfel på huset och ville veta om
man hade samma byggfel i sitt eget hus. Sedan Walter hade gjort sitt hos henne blev han,
genom hennes oupphörliga pladder, djurkufen som hade frågat henne om hon kunde prata
med sin katt.

Vid ett par tillfällen den sommaren lade folk i Canterbridge Estates märke till besökare på
Walters egendom tvärs över sjön, ett stiligt ungt par som körde en ny svart Volvo. Den unge
mannen var blond och muskulös, hans fru eller flickvän smärt på den barnlösa karriärkvinnans
sätt. Linda Hoffbauer beslöt att de såg "högfärdiga" ut, men de flesta i området blev lättade när
de såg de där respektabla gästerna, eftersom Walter, trots sin hövlighet, förut hade gett intryck
av att vara en tänkbart avvikande enstöring. Några av de äldre Canterbridgeborna som gärna
tog långa morgonpromenader djärvdes nu byta några ord med Walter när de stötte ihop på
vägen. De fick veta att det unga paret var hans son och svärdotter, som hade någon form av
blomstrande företag i St. Paul, och att han dessutom hade en ogift dotter i New York. De ställde
ledande frågor om hans eget civilstånd, i hopp om att kunna utröna om han var frånskild eller
enbart änkling, och när han visade sig vara skicklig på att slingra sig undan sådana frågor var det
en av de mer tekniskt bevandrade som gick ut på nätet och upptäckte att Linda Hoffbauer hade
haft rätt när allt kom omkring, i sina misstankar om att Walter var en tokstolle och ett gissel.
Han hade tydligen grundat en radikal miljörörelse som hade kommit av sig i och med att hans
medgrundare omkom, en ung kvinna med konstigt namn som synbarligen inte hade varit mor
till hans barn. När dessa intressanta nyheter väl hade filtrerats genom hela samfälligheten
lämnade de morgonpigga motionärerna Walter ifred igen – möjligen mindre på grund av oro
för hans extremism än att hans eremitliknande tillvaro nu osade starkt av sorg, den där
förfärliga sortens sorg som det är säkrast att hålla sig borta från, den uthålliga sortens sorg som
liksom alla former av galenskap känns hotfull, rentav smittsam.

På senvintern när snön började smälta undan dök Walter åter upp på Canterbridge Court, och
den här gången hade han med sig en låda med färgglada katthaklappar i neopren. Han menade
att om en katt hade en sådan hakklapp på sig skulle den kunna göra allt möjligt skoj utomhus,
från att klättra i träd till att slå med tassen efter fjärilar, allt utom att jaga fåglar med gott
resultat. Han sa att det hade visat sig lönlöst att sätta en bjällra på kattens halsband, det hjälpte
inte som varning för fåglarna. Han tillade att en låg uppskattning av hur många sångfåglar som
dagligen dödades av katter i USA var en miljon, det vill säga 365 000 000 om året (och det,
underströk han, var en försiktig uppskattning och inbegrep inte de mördade fåglarnas
ihjälsvultna ungar). Walter verkade inte begripa hur besvärligt det skulle vara att knyta en
hakklapp på en katt varje gång den ville gå ut, och hur fånig en katt skulle se ut i klarröd eller
klarblå neopren, men de äldre kattägarna på gatan tog artigt emot haklapparna och lovade att
pröva dem för att Walter skulle ge sig och gå därifrån så de kunde slänga hakklapparna sedan.
Det var bara Linda Hoffbauer som vägrade att ens ta emot en hakklapp. Hon tyckte att Walter
var som en sådan där socialistisk förespråkare för statlig kontroll som ville dela ut gratis
kondomer i skolorna och ta ifrån folk deras vapen och tvinga varenda vanlig medborgare att gå
omkring med godkänd legitimation på sig. Hon fick ingivelsen att fråga om fåglarna på hans
mark tillhörde honom och, om de nu inte gjorde det, vad det angick honom ifall hennes Bobby
hade lust att jaga dem. Walter svarade smått byråkratiskt med att redogöra för lagen om skydd
för nordamerikanska flyttfåglar, som var avsedd att förhindra att fredade fåglar som tog sig
över gränsen till Kanada eller Mexiko kom till skada, på annat sätt än genom laglig jakt. Linda
blev obehagligt påmind om landets nya president som ville överlåta den nationella
suveräniteten till Förenta Nationerna och hon informerade Walter, så hövligt hon förmådde, att
hon hade fullt upp med att ta hand om sina barn och skulle uppskatta om han inte kom och
knackade på fler gånger.

Ur ett taktiskt perspektiv hade Walter valt en olycklig tidpunkt för att komma dragande med
sina hakklappar. Landet hade trillat rakt ner i en djup ekonomisk recession, aktiemarknaden
hade kört rakt ner i diket, och det var nästan anstötligt som han höll på och tjatade om sina
sångfåglar. Till och med pensionärerna på Canterbridge Court hade det svårt – urholkningen av
deras investeringar hade tvingat flera av dem att ställa in sin årliga vintersemester i Florida eller
Arizona – och två småbarnsfamiljer på gatan, familjerna Dent och Dolberg, hade halkat efter
med sina amorteringar (som hade stigit i höjden i exakt fel ögonblick) och det såg ut som om de
skulle få gå från hus och hem. Medan Teagan Dolberg väntade på svar från olika
kreditomläggningsinstitut som tydligen bytte telefonnummer och mejladresser en gång i
veckan, och från billiga federala skuldsanerare som visade sig vara varken federala eller billiga,
tog det utgående saldot på hennes Visa- och MasterCard-konton ett skutt upp till månatliga
ökningar på tre-, fyratusen dollar, och alla vänner och grannar som hon hade pressat att köpa
klippkort på tio manikyrbehandlingar i nagelsalongen hon hade inrättat i källaren, fortsatte att
komma för att få sina naglar fixade utan att det bidrog till hennes inkomster. Till och med Linda
Hoffbauer, vars man hade säkra vägunderhållningskontrakt med kommunen, hade gett sig in på
att vrida ner termostaten och låta barnen åka skolbuss i stället för att lämna och hämta dem i
sin Suburban. Ångesten hängde som ett knottmoln över Canterbridge Court, små otäckingar
som invaderade vartenda hus via tv-nyheter och pratradio och internet. Mängder av tweets
trillade fram på Twitter, men den kvittrande och pipande natur som Walter hade åkallat, som
om folk fortfarande skulle orka bry sig om den, blev ett orosmoment för mycket.

Nästa gång Walter hördes av var i september då han anföll kvarteret med broschyrer i skydd av
mörkret. Familjerna Dents och Dolbergs hus stod nu tomma, med fönster som var lika
mörklagda som väntandesamtal-lamporna för hjälptelefonernas inringare som slutligen helt
stilla hade lagt på, men de övriga invånarna i Canterbridge Estates fann samtliga, när de
vaknade en morgon, ett artigt formulerat "Kära grannar"-brev på tröskeln, i vilket samma
antikattargument vevades om som Walter hade förfäktat två gånger redan, och fyra bifogade
sidor med fotografier som var motsatsen till artiga. Walter hade tydligen ägnat hela sommaren
åt att dokumentera fågeldöd på sina marker. Till varje foto (det var över fyrtio stycken) fanns en
bildtext med datum och art. De hushåll i Canterbridge som inte hade katt blev kränkta för att de
hade omfattats av broschyrutdelningen, och de hushåll som hade katt blev kränkta av Walters
påtagliga övertygelse att varenda fågel som hade avlidit på hans egendom hade fallit offer för
deras små kissar. Linda Hoffbauer blev dessutom rasande över att en broschyr hade placerats
där hennes barn lätt kunde ha utsatts för traumatiserande bilder av huvudlösa sparvar och
blodiga inälvor. Hon ringde till countyts sheriff, som hon och hennes man kände privat, för att
höra om Walter möjligen kunde ha gjort sig skyldig till olaga förföljelse eller ofredande.
Sheriffen kunde inte ge henne rätt, men han gick med på att titta in till Walter och säga honom
ett sanningens ord – ett besök som röjde den oväntade upptäckten att Walter hade
juristexamen och var väl insatt i rätten till yttrandefrihet och inte minst i Canterbridge Estates
villaförenings stadgar som innehöll en paragraf som stipulerade att husdjur måste hållas under
ständig uppsikt av sina ägare; sheriffen rådde Linda att riva broschyren och gå vidare.

Och sedan kom den vita vintern och alla katter drog sig tillbaka inomhus (där de tycktes trivas
förträffligt vilket till och med Linda måste medge). Lindas man åtog sig på eget initiativ att ploga
landsvägen på ett sådant sätt att Walter måste skotta i en timme för att få infarten fri efter
varje nytt snöfall. När löven låg på marken fick grannarna obehindrad sikt över den tillfrusna
sjön bort till Berglunds lilla stuga där något tv-flimmer aldrig syntes i fönstren. Det var svårt att
föreställa sig vad Walter kunde syssla med där borta, i sin ensamhet, i den mörka vinternatten,
utom att sitta och koka av fientlighet och fördömande. Hans hus var helt mörklagt under en
vecka kring julhelgen, det antydde ett besök hos släktingar i St. Paul, vilket var lika svårt att
föreställa sig – att en sådan kuf ändå kunde vara avhållen av någon. I synnerhet Linda blev
lättad när helgen var över och kufen återtog sitt eremitleverne och hon kunde återgå till ett hat
som inte fördunklades av tanken på att någon tyckte om honom. En kväll i februari meddelade
hennes man att Walter hade klagat hos kommunen angående den avsiktliga blockeringen av
hans infart och det var på sätt och vis angenämt för henne att höra. Det kändes bra att veta att
han visste att de hatade honom.

Med samma perversa tillfredsställelse kände Linda, när snön återigen smälte bort och skogen
återigen började grönska och Bobby återigen släpptes ut och genast försvann, att en svår klåda
blev kliad, en primitiv klåda som kliandet enbart förvärrar. Hon visste omedelbart att Walter var
skyldig till Bobbys försvinnande, och hon blev enormt nöjd med att han hade levt upp till
hennes hat, gett det en ny energi och ny näring, att han var villig att leka hatleken med henne
och bli den lokala representanten för allt i hennes värld som var fel. Redan när hon
organiserade sökandet efter sina barns försvunna lilla sötnos och basunerade ut deras oro över
hela området gottade hon sig i hemlighet åt deras vånda och njöt av att hetsa dem till att hata
Walter för hans skuld till den. Hon hade tyckt att Bobby var rätt trevlig, men hon visste att det
var en synd att fåfängt avguda ett oskäligt djur. Den synd hon hatade fanns hos hennes så
kallade granne. När det slutligen stod klart att Bobby aldrig skulle komma hem åkte hon med
sina barn till djurhärbärget i närheten och lät dem välja ut tre nya katter som hon, så fort de var
hemma igen, släppte ut ur sina papplådor och sjasade iväg i riktning mot Walters skog.

Walter hade aldrig tyckt om katter. Enligt honom var de sociopaterna i husdjurens värld, en art
som blivit domesticerad som ett nödvändigt ont för att hålla mängden gnagare i schack och så
småningom omvandlad till fetisch precis som olycksaliga länder förvandlar sina militärer till
fetischer och hedrar mördares uniformer, på samma sätt som kattägare stryker över sina djurs
härliga päls och överser med deras klor och huggtänder. Han hade aldrig sett något annat i ett
kattansikte än smilande letargi och narcissism; man behövde bara reta en med en leksaksmus
för att bli varse dess rätta natur. Men innan han hamnade i sin mors gamla stuga hade han haft
många långt värre ondskor att slåss mot. Inte förrän nu, när han hade ansvaret för
populationen av förvildade katter som härjade på de marker han förvaltade för Nature
Conservancys räkning, och när skadorna som Canterbridge Estates hade åsamkat hans sjö
blandades med de förolämpande påståendena om villaägarnas fritt kringströvande husdjur,
svällde hans gamla antikattfördomar upp till det dagliga tillstånd av övermäktigt jämmer och
förtret som manliga Berglundare med depressiva anlag av allt att döma behövde för att fylla
sina liv med mening och innehåll.

Missnöjet som hade hållit honom i gång de senaste två åren – över eländet med motorsågar
och grävmaskiner och mindre omfattande sprängningar och erosioner, med hammarslag och
kakelskärare och symfonirock från dånande bergsprängare – var nu ett passerat stadium och
han behövde något nytt.

Vissa katter är lata eller oskickliga som mördare, men den vittassade svarta Bobby hörde inte
till den sorten. Bobby var tillräckligt slug för att återvända till Hoffbauervillan i skymningen, när
tvättbjörnar och präriehundar blev en fara, men varje morgon under de snöfria månaderna
kunde han åter ses dra åstad utmed sjöns blottlagda södra strand och ta sig in på Walters
egendom för att döda saker. Sparvar, busksparvar, trastar, gulhakar, blåsångare, steglitsor,
gärdsmygar. Bobbys smak var allomfattande, hans uthållighet obegränsad. Han tröttnade aldrig
på att döda och han led dessutom av den karaktärsbristen att han varken var lojal eller tacksam
och sällan iddes bära med sig sitt byte hem till husse och matte. Han fångade och lekte och
slaktade, och sedan mumsade han lite ibland, men oftast övergav han helt sonika kadavret. Den
öppna gräsbevuxna dungen nedanför Walters hus och det kanthabitat som omgav den var
särskilt platser som lockade till sig fåglar och Bobby. Walter hade en liten hög med stenar som
han kunde kasta på honom, och en gång hade han fått in en hård blöt träff med
sprutmunstycket på sin trädgårdsslang, men Bobby lärde sig snart att hålla sig inne i skogen på
morgnarna och vänta tills Walter hade åkt till jobbet. En del av Nature Conservancys ägor som
Walter var tillsynsman för låg så långt därifrån att han ofta var borta flera nätter i sträck, och
nästan ofelbart hittade han färska spår av blodbad på slänten bakom huset varje gång han kom
hem. Om det bara hade hänt på det enda stället hade han kanske stått ut med det, men
vetskapen att det förekom överallt gjorde honom vansinnig.

Och ändå var han för blödig och för laglydig för att döda någon annans sällskapsdjur. Han
funderade på att be sin bror Mitch ta hand om saken, men Mitchs befintliga brottsregister
talade emot den lösningen, och Walter förstod att Linda Hoffbauer sannolikt bara skulle skaffa
sig en ny katt. Inte förrän ännu en sommars vänligt resonerande och försök till upplysning hade
misslyckats och Linda Hoffbauers man hade vallat in hans infart med snö en gång för mycket,
bestämde han sig för att stunden var kommen för Bobby, även om han bara var en katt bland
sjuttiofem miljoner i Amerika, att själv sota för sin sociopatologi. Walter skaffade sig en fälla
och detaljerade instruktioner från en av entreprenörerna som utkämpade det nästintill
hopplösa kriget mot kattdjur på naturskyddets marker, och före gryningen en morgon i maj
ställde han ut fällan, betad med kycklinglever och bacon, på stigen där Bobby hade synts tassa
in på hans egendom. Han visste att med en listig katt får man bara en chans med fällan. Det lät
som ljuv musik i hans öron när han hörde kattskriken eka över kullen två timmar senare. Han
kånkade den skakande skitstinkande buren upp till sin Prius och låste in den i bakluckan. Att
Linda Hoffbauer aldrig satte ett halsband på Bobby – alldeles för hindersamt för hennes katts
frihet får man förmoda – gjorde det hela bara enklare för Walter. Efter en tre timmar lång
bilfärd kunde han avlämna djuret på ett härbärge i Minneapolis som antingen skulle ha ihjäl det
eller göra sig av med det med hjälp av en storstadsfamilj som skulle hålla det inomhus.

Han var inte beredd på depressionen som ansatte honom på vägen ut från Minneapolis.
Känslan av förlust och meningslöshet och sorg, känslan att han och Bobby på något sätt hade
varit gifta med varandra, och att till och med ett hemskt äktenskap var bättre än inget
äktenskap alls. Ofrivilligt tänkte han på den unkna bur där Bobby nu skulle bo. Han förstod att
han inte skulle föreställa sig att Bobby saknade familjen Hoffbauer personligen – katter var
enbart inne på att utnyttja människor – men det var ändå något ömkansvärt med hans
inspärrning.

I nästan sex år hade han nu bott för sig själv och hittat metoder för att få det att fungera.
Nature Conservancys Minnesota-avdelning, som han en gång i tiden varit chef för och vars
puttriga umgänge med företag och miljonärer nu fick honom att må fysiskt illa, hade beviljat
hans önskan att bli återanställd som tillsynsman på låg nivå, och under de kalla månaderna,
som assistent med speciellt tråkiga och tidsödande administrativa uppgifter. Han gjorde inte
några lysande insatser för de marker han vaktade över, men han gjorde ingen åverkan heller,
och de dagar han fick tillbringa ensam bland enar och rördrommar och sälg och hackspettar föll
barmhärtigt lätt i glömska. Det andra han arbetade med – att skriva bidragsansökningar,
recensera böcker om flora och fauna och ringa runt till presumtiva intressenter och tala för en
ny moms ämnad att stödja en delstatlig naturvårdsfond, vilket så småningom inbringade fler
röster valet 2008 än ens Obama fick – var lika invändningsfritt det. Sent på kvällen tillagade han
en av de fem enkla rätter som han numera iddes göra, och eftersom han inte längre kunde läsa
romaner eller lyssna på musik eller göra någonting som var förknippat med känslor, unnade han
sig därpå lite datorschack och datorpoker och emellanåt lite av den grova pornografi som inte
har något samband med mänskliga känslor.

I sådana stunder kände han sig som en sjuk gammal snuskgubbe som bodde i skogen och han
var noga med att stänga av sin mobil, för den händelse Jessica skulle ringa och fråga hur det
stod till. Joey kunde han fortfarande vara sig själv med, för Joey var inte bara man utan en
Berglundare, för cool och för finkänslig för att tränga sig på, och även om det var knepigare
med Connie, för det fanns alltid sex i Connies röst, sex och flirtighet, var det aldrig särskilt svårt
att få henne att pladdra på om sig själv och Joey för hon var så lycklig. Den verkliga pärsen var
när Jessica ringde. Hennes röst lät mer som Pattys än någonsin och Walter satt ofta och
svettades, när deras samtal led mot sitt slut, av sina ansträngningar att hålla dem båda
koncentrerade på hennes liv, och om det inte lyckades, på hans arbete. Under en period, efter
bilolyckan som så effektivt hade satt punkt för hans liv, hade Jessica kastat sig över honom och
skött om honom i hans sorg. Hon hade delvis gjort det utifrån en förväntan om att han skulle
repa sig, och när hon förstod att han inte skulle repa sig, inte hade lust att repa sig, aldrig ville
repa sig, hade hon blivit mycket arg på honom. Det hade tagit honom flera svåra år att lära
henne, med kyla och med stränghet, att lämna honom ifred och ägna sig åt sitt eget liv. Varje
gång tystnaden lägrade sig mellan dem nu kände han att hon frågade sig om hon skulle göra om
sin terapeutiska attack, och han tyckte det var oerhört påfrestande att, vecka efter vecka, hitta
på nya spelöppningar i samtalet för att hindra henne från att göra just detta.

När han till slut återvände från sitt ärende i Minneapolis, efter ett fruktbart tredagarsbesök på
ett stort naturskyddsområde i Beltrami County, fick han se ett pappersark sitta fasthäftat i
björkstammen vid början av hans infart. HAR DU SETT MIG? frågade det. JAG HETER BOBBY OCH MIN FAMILJ SAKNAR
MIG. Bobbys svarta ansikte blev inte bra på fotokopior – hans bleka svävande ögon såg spöklika
och vilsna ut – men Walter kunde nu förstå, vilket han inte hade kunnat förut, att någon kunde
tycka att ett sådant ansikte var värt att skydda och älska. Han ångrade inte att han hade
avlägsnat ett hot från ekosystemet och därmed räddat många fågelliv, men den
smådjurstypiska sårbarheten i Bobbys uppsyn gjorde honom medveten om en ödesdiger defekt
i sin egen konstitution, den defekt som hette att känna medlidande även med de varelser han
hatade mest. Han fortsatte vägen fram mot sitt hus, och försökte ta vara på den tillfälliga frid
som hade lägrat sig över hans marker, den obefintliga oron för Bobby, vårens skymningsljus, de
vithalsade sparvarna som sjöng sitt pure sweet Canada Canada Canada, men hans känsla var
att han hade åldrats många år på de fyra nätter som han varit borta.

Samma kväll, medan han stod och stekte några ägg och rostade lite bröd, fick han ett samtal
från Jessica. Och kanske hade hon ringt honom i det syftet eller kanske hörde hon något i hans
röst nu, någon brist på beslutsamhet, men så snart de hade avhandlat de knapphändiga
nyheter som hennes föregående vecka hade genererat blev han tyst så länge att hon fick modet
att förnya sin gamla attack.
"Jo, jag träffade mamma häromdagen", sa hon. "Hon sa en intressant sak som jag tänkte att du
kanske ville höra. Vill du höra det?"

"Nej", sa han stramt.

"Nehej, och får man fråga varför?"

Där ute i den blå skymningen, genom det öppna köksfönstret, hördes ett barn långt borta ropa
Bobby!

"Jessica", sa Walter, "jag vet att ni två står varandra nära och det är helt okej. Jag tycker det
vore sorgligt om ni inte gjorde det. Jag vill att du ska ha två föräldrar. Men om jag var
intresserad av att höra något från henne kan jag ringa henne själv. Jag vill inte att du ska spela
rollen som budbärare."

"Jag har inget emot att ha den rollen."

"Men jag säger att jag har det. Jag är inte intresserad av att ta emot några hälsningar."

"Jag tror inte det här är någon tråkig hälsning hon vill att jag ska framföra."

"Jag bryr mig inte om vilken sorts hälsning det är."

"Men får jag då fråga varför du inte rätt och slätt tar ut skilsmässa? Om du inte vill ha något
med henne att göra? För så länge du inte gör det låter du henne på sätt och vis hoppas."

Ett annat barns röst hade nu anslutit sig till den första och tillsammans ropade de båda
Booooobbbby! Boooooobbby! Walter stängde fönstret och svarade: "Jag vill inte höra mer om
detta."

"Okej, bra, men pappa, kan du inte svara på min fråga åtminstone? Varför tar du inte ut
skilsmässa?"

"Det är inte något jag vill tänka på just nu."

"Det har gått sex år! Är det inte dags att börja tänka på det? Om inte annat så för att vara lite
schyst?"

"Om hon vill ha skilsmässa kan hon skriva till mig. Hon kan be en advokat att skriva till mig."

"Men nu undrar jag varför du inte vill ta ut skilsmässa?"

"Jag vill inte dras in i allt som det skulle röra upp då. Jag har rätt att låta bli att göra något som
jag inte vill göra."

"Vad skulle röras upp?"

"Smärta. Jag har haft nog med smärta. Det gör fortfarande ont."

"Jag vet det, pappa. Men Lalitha finns inte mer. Hon har inte funnits på sex år."

Walter skakade våldsamt på huvudet, som om någon hade slängt ammoniak i ansiktet på
honom. "Jag vill inte tänka på det. Jag vill bara gå ut på morgonen och titta på fåglar som inte
har någonting med allt det där att göra. Fåglar som har sina egna liv och sina egna vedermödor.
Och försöka göra något för dem. De är det enda som fortfarande skänker mig glädje att se. Ja,
bortsett från dig och Joey då. Och det är allt jag vill säga om den saken och jag vill inte att du
frågar mig mer."

"Nej, men har du funderat på att prata med någon psykolog? För att börja gå vidare med ditt liv
liksom? Så gammal är du faktiskt inte."

"Jag vill inte ändra på mig", sa han. "Jag har några jobbiga minuter varje morgon och sedan ser
jag till att trötta ut mig, och om jag är uppe tillräckligt sent kan jag somna sedan. Man går bara
till en psykolog om man vill ändra på någonting. Jag skulle inte ha något att säga till en
psykolog."

"Du älskade mamma en gång i tiden, det gjorde du väl?"

"Jag vet inte. Jag minns inte. Jag minns bara vad som hände när hon hade lämnat mig."

"Hon skänker faktiskt lite glädje, hon med. Hon är ganska olik sig mot hurdan hon var förut. Hon
har liksom blivit den perfekta mamman, hur otroligt det än kan låta."

"Som sagt, jag är glad för din skull. Det känns bra att du har henne i ditt liv."

"Men du vill inte ha henne i ditt liv."

"Jessica, jag vet att det är vad du vill. Jag vet att du vill få ett lyckligt slut. Men jag kan inte ändra
på mina känslor bara för att du vill det."

"Och din känsla är att du hatar henne."

"Hon har gjort sitt val. Och jag har inte mer att tillägga."

"Förlåt mig pappa, men det är bara så vansinnigt orättvist. Det var du som valde. Hon ville inte
lämna dig."

"Det är säkert så hon beskriver det. Ni träffas en gång i veckan, hon har säkert lyckats få dig att
svälja hennes version, som sannolikt ställer henne i en mycket gynnsam dager. Men du levde
inte ihop med henne de senaste fem åren innan hon lämnade mig. Det var en mardröm och jag
blev förälskad i någon annan. Det var inte min mening att bli förälskad i någon annan. Och jag
vet att det gjorde dig väldigt olycklig att jag blev det. Men det hände av det enda skälet att din
mor var omöjlig att leva med."

"Jamen, då borde du skilja dig. Är du inte skyldig henne åtminstone det efter alla år ni varit
gifta? Om du hade så höga tankar om henne att du stannade kvar alla de bra åren, borde du
kunna visa henne den respekten att du ger henne en hederlig skilsmässa?"

"Det var inte så bra år, Jessica. Hon ljög för mig hela tiden – jag tycker inte att jag är skyldig
henne så mycket för det. Och som sagt, vill hon skiljas så finns det inget som hindrar henne."

"Hon vill inte skiljas! Hon vill komma tillbaka till dig!"

"Jag kan inte föreställa mig att träffa henne så mycket som en minut. Det enda jag kan
föreställa mig är den outhärdliga smärtan vid första anblicken av henne."

"Men pappa, är det då inte möjligt att det skulle vara plågsamt just för att du fortfarande älskar
henne?"

"Vi får prata om något annat nu, Jessica. Om du bryr dig om hur jag känner så tar du inte upp
den här saken fler gånger. Jag vill inte dra mig för att svara när du ringer."
Han blev länge sittande med ansiktet dolt i händerna, maten stod orörd, medan huset långsamt
lades i mörker, och den jordnära vårvärlden föll undan för den mer abstrakta himmelsvärlden:
rosa stratosfäriska slingor, den bottenlösa kylan från bottenlös rymd, de första stjärnorna. Det
var så här hans liv fungerade nu: han avvisade Jessica och saknade henne i samma ögonblick
hon var borta. Han funderade på att åka tillbaka till Minneapolis nästa morgon, hämta katten
och återlämna den till ungarna som saknade den, men han var lika oförmögen att genomföra
det som han förmådde ringa upp Jessica igen och be om förlåtelse. Det som var gjort var gjort.
Det som var slut var slut. I Mingo County, West Virginia, den fulaste gråmulna morgon han
någonsin upplevt, hade han frågat Lalithas föräldrar om de hade något emot att han åkte och
såg deras döda dotter. Hennes föräldrar var kyliga, egendomliga människor, ingenjörer, med
kraftig brytning. Fadern var torrögd, men modern bröt gång på gång ut i gälla exotiska klagotjut
nästan som sång; det lät märkligt rituellt och opersonligt, som en sorgelåt över en idé. Walter
åkte ensam till bårhuset, utan att ha en aning. Hans älskade låg under ett lakan på en bår med
obekväm höjd, för hög för att ställa sig på knä bredvid. Hennes hår var som det alltid hade varit,
silkeslent och svart och tjockt, som alltid, men det var något fel med hennes käke, någon
chockerande grym och oförlåtlig skada, och när han kysste hennes panna var den kallare än vad
en så ung människas panna borde få lov att vara, om det funnes någon rättvisa i världen. Kylan
trängde in i honom genom läpparna och släppte honom inte. Det som var slut var slut. Hans
lycka i livet hade dött, och det fanns ingen mening med någonting. Att ta upp kontakten med
sin fru, som Jessica envisades med, skulle innebära att han släppte taget om sina sista ögonblick
med Lalitha och han hade rätt att inte göra det. Han hade rätt, i denna värld utan skam, att vara
oschysst mot sin fru, och han hade rätt att låta de små Hoffbaurarna ropa förgäves på Bobby,
för det var ingen mening med någonting.

Genom att hämta styrka från sina förnekelser – tillräcklig styrka, förvisso, för att han skulle
komma ur sängen på morgonen och drivas framåt under långa dagar ute i fält och långa
bilfärder på vägar som var igenproppade av semesterfirare och glesbygdspendlare – överlevde
han ytterligare en sommar, den mest ensamma i hans liv dittills. Han sa till Joey och Connie att
han hade så mycket att göra, vilket rymde ett korn av sanning (men inte stort), att han inte
kunde ta emot dem och han gav upp striden mot katterna som fortsatte att invadera hans skog;
han skulle inte orka med att hamna i nya konflikter av samma sort som han hade haft angående
Bobby. I augusti fick han ett tjockt kuvert från sin fru, ett slags manuskript som förmodligen
hängde ihop med "hälsningen" som Jessica hade talat om, och utan att öppna det stuvade han
ner det i arkivskåpet där han hade deras gamla gemensamma självdeklarationer, deras gamla
gemensamma bankkontoutdrag, och sitt aldrig reviderade testamente. Mindre än tre veckor
senare fick han ett vadderat cd-kuvert, med en avsändaradress till KATZ i Jersey City, och även det
proppade han oöppnat ner i samma låda. Med dessa båda försändelser, liksom med
tidningsrubrikerna som han inte kunde undgå att få ögonen på när han var i Fen City och
handlade – nya kriser hemmavid och utomlands, nya högerfanatiker som spydde ur sig lögner,
nya ekologiska katastrofer som växte fram under det globala slutskedet – kunde han känna att
yttervärlden trängde sig på och krävde hans omtanke, men så länge han höll sig för sig själv
inne i skogen förmådde han stå fast vid sin förnekelse. Han kom från en lång rad av förnekare,
han hade anlag för det. Det verkade nästan inte finnas något kvar av Lalitha, hon höll på att
lösas upp för honom precis som döda sångfåglar gjorde i vildmarken – de blev otroligt lätta
först, och så fort deras små hjärtan slutade slå var de knappt mer än lite dun och ihåligt skelett,
lätt spridda för vinden – men det gjorde honom bara ännu mer beslutsam att hålla fast vid det
lilla av henne han fortfarande hade kvar.

Och det var därför, den oktobermorgon då världen till slut ändå anlände, i form av en ny
fyradörrars Hyundai som stod parkerad halvvägs in på hans uppfart, på den övervuxna plats för
möte där Mitch och Brenda förr hade haft sin båt, som han inte stannade och tittade efter vem
det var som satt i den. Han hade bråttom att komma iväg till ett Conservancysammanträde i
Duluth, och han saktade bara in tillräckligt för att kolla om ryggstödet på förarsätet hade fällts
bakåt och föraren kanske låg och sov. Han vågade hoppas på att den som befann sig i bilen
skulle ha kört därifrån när han kom hem igen, för varför skulle han, eller hon, annars inte ha
knackat på? Men bilen stod kvar, reflexerna därbak fångade hans billyktor, när han svängde in
från landsvägen klockan åtta samma kväll.

Han klev ur och kikade in genom rutorna på den parkerade bilen och såg att den var tom och
ryggstödet var rest. Det var kallt i skogen, luften var stilla och luktade som det skulle kunna bli
snö; det enda ljudet var ett svagt människosorl bortifrån Canterbridge Estates. Han satte sig i
bilen och körde upp till huset, där en kvinna, där Patty satt och väntade på trappan i mörkret.
Hon var klädd i jeans och en tunn manchesterkavaj. Hon hade benen uppdragna mot bröstet
för att hålla sig varm, och hakan stödd mot knäna.

Han stängde av motorn och väntade en lång stund, tjugo trettio minuter, på att hon skulle resa
sig och säga något till honom, om det var det hon hade kommit hit för. Men hon vägrade röra
på sig och slutligen tog han mod till sig och klev ur bilen och satte kurs mot dörren. Han hejdade
sig som hastigast på tröskeln, inte mer än en halvmeter ifrån henne, för att ge henne chansen
att yttra sig. Men hennes huvud förblev sänkt. Hans egen vägran att tilltala henne var så
barnslig att han inte kunde låta bli att dra på munnen. Men det leendet var en livsfarlig
bekännelse och han kvävde det skoningslöst, förhärdade sig, gick in i huset och slog igen
dörren.

Hans styrka var emellertid inte gränslös. Han kunde inte låta bli att vänta i dunklet alldeles
innanför dörren ytterligare en lång stund, kanske en timme, stå där och spetsa öronen för att
höra om hon rörde sig, för att inte missa ens den allra svagaste knackning på dörren. Det han i
stället hörde, i sin fantasi, var Jessica som sa åt honom att han måste vara schyst: att han
åtminstone var skyldig sin fru att i hövlig ton säga åt henne att ge sig av. Och ändå, efter sex års
tystnad, kände han att om han sa så mycket som ett ord skulle det vara som att ta tillbaka
allting – det skulle upphäva hans förnekelser helt och bestrida allt han hade menat med det.

Långt om länge, som om han vaknade ur en dåsande dröm, tände han en lampa och drack ett
glas vatten och kom på sig med att dras till arkivskåpet som ett slags kompromiss; han kunde
åtminstone ta en titt på vad världen hade att säga honom. Han öppnade först försändelsen från
Jersey City. Det låg inget brev inuti, bara en cd i ogenomträngligt plastkonvolut. Det visade sig
vara Richard Katz eget soloprojekt på en liten etikett, med ett skogslandskap på framsidan och
tvärsöver det titeln Songs for Walter.

Han hörde ett skarpt rop av smärta, sitt eget, som om det var någon annans. Den jäveln den
jäveln, det var inte schyst. Han vände på cd:n med darrande händer och läste låtlistan. Den
första låten hette "Två ungar bra, inga ungar bättre".

"Herregud, vilket svin du är", sa han leende, gråtande. "Det här är så taskigt, din jävel."

När han hade gråtit en stund över detta taskiga tilltag och över möjligheten att Richard inte var
totalt hjärtlös stoppade han ner cd:n i kuvertet och öppnade konvolutet från Patty. Det innehöll
ett manuskript som han bara läste ett kort stycke i innan han sprang till ytterdörren, slet upp
den och skakade med pappersbunten åt henne.

"Jag vill inte ha det här!" skrek han åt henne. "Jag vill inte läsa dig! Ta tillbaka det och hoppa in i
bilen och värm dig, för det är för fan svinkallt ute nu."
Hon satt verkligen och skakade av köld, men det såg ut som om hon hade fastnat i sin
hopkrupna ställning och tittade inte upp för att se vad det var han hade i handen. Snarare
sänkte hon huvudet ännu mer, som om han stod och slog på det. "Sätt dig i bilen! Värm dig! Jag
har inte bett dig komma hit!"

Det kan ha varit bara en ovanligt våldsam rysning, men det såg ut som om hon skakade på
huvudet åt detta, lite grann.

"Jag lovar att jag ska ringa", sa han. "Jag lovar att jag ska prata med dig i telefon om du kör här
ifrån nu och ser till att bli varm."

"Nej", sa hon med mycket tunn röst.

"Okej då! Frys!"

Han smällde igen dörren och sprang genom huset och ut genom köksdörren hela vägen ner till
sjön. Han tänkte sannerligen bli kall själv om hon var så envis med att frysa. Av någon anledning
höll han fortfarande hårt i hennes manuskript.

Tvärsöver sjön syntes de strålande slösaktiga ljusen från Canterbridge Estates, de stora platt-tv-
skärmarna som flimrade av vad det nu var som världen trodde hände med den i kväll. Alla satt
varma i sina mysiga familjerum, järnbältets koleldade kraftverk forslade ut ström i nätet, Arktis
var fortfarande tillräckligt arktiskt för att skicka frost på de tempererade oktoberskogarna. Inte
för att han någonsin hade vetat mycket om att leva, men så lite som han visste nu hade han
aldrig vetat. Men när stinget i luften blev mindre uppiggande och mer krävande, mer av en köld
genom märg och ben, började han oroa sig för Patty. Med hackande tänder gick han uppför
backen igen och runt till framsidan och såg henne ligga omkullvält, inte lika spänt hopkrupen,
med huvudet i gräset. Det var olycksbådande att hon inte darrade längre.

"Patty", sa han och hukade sig ner. "Det här duger ju inte. Jag ska hjälpa dig in."

Hon rörde sig lite, väldigt stelt. Musklerna var liksom otänjbara och det strålade ingen värme
genom manchestertyget i hennes kavaj. Han försökte få henne att ställa sig upp, men det gick
inte och därför bar han in henne, lade ner henne på soffan och bredde ut filtar över henne.

"Det här var så dumt", sa han och satte på tevatten. "Folk dör som gör så här. Patty? Det
behöver inte ens vara minusgrader, man kan dö när det är runt nollan ute. Det är så dumt av
dig att sitta där ute så länge. Hur många år har du inte bott i Minnesota menar jag? Har du inte
lärt dig någonting? Det här var så jävla dumt av dig."

Han vred upp termostaten och kom med en mugg hett vatten och fick henne att sätta sig upp
för att ta en klunk, men hon spottade genast ut det över soffklädseln. När han försökte få i
henne lite till skakade hon på huvudet och gjorde små motsträviga ljud. Fingrarna var
stelfrusna, armar och axlar domnade av köld.

"För helvete Patty, det här är så dumt. Vad tänkte du på? Det här är det dummaste du någonsin
har gjort mot mig."

Hon somnade medan han tog av sig kläderna och hon vaknade bara till lite grann när han vek
ner filtarna och tog av henne kavajen och slet för att få av henne jeansen och sedan lade sig ner
tätt intill henne i bara kalsongerna och ordnade filtarna över dem. "Så ja, nu får du hålla dig
vaken, okej?" sa han och tryckte så mycket han kunde av sin yta mot hennes marmoraktiga
hud. "Det som vore extra dumt av dig just nu är att tappa medvetandet. Fattar du?"
"Mmmhm", sa hon.

Han kramade henne och gned försiktigt över henne, och svor oavbrutet åt henne, svor åt
situationen som hon hade försatt honom i. Länge länge låg de så och hon blev inte varmare,
hon somnade hela tiden och vaknade nätt och jämnt, men till slut var det något som kopplade
på inuti henne och hon började skaka och klamra sig fast vid honom. Han fortsatte att gnida
och krama och så plötsligt var hennes ögon vidöppna och hon tittade rakt på honom.

Ögonen blinkade inte. Det fanns fortfarande något nästan dött i dem, något väldigt avlägset.
Det var som om hon såg rakt igenom honom och ännu längre bort, ut i den kalla rymd som var
den framtid där de snart skulle vara döda båda två, ut i det tomma intet dit Lalitha och hans
mor och hans far redan hade vandrat, och ändå såg hon rakt in i hans ögon och han kände att
hon blev varmare för var minut som gick. Och sedan slutade han se på hennes ögon och
började se in i dem, besvara blicken innan det var för sent, innan denna förbindelse mellan livet
och det som kom efter livet brast, och lät henne se allt det fula inom honom, allt hat från
tvåtusen ensamma nätter, medan de båda två fortfarande hade kontakt med tomheten där
summan av allt de någonsin sagt och gjort, varje sår de hade tillfogat varandra, varje
glädjeämne de hade delat, skulle väga mindre än den minsta fjäder i vinden.

"Det är jag", sa hon. "Bara jag."

"Jag vet", sa han och kysste henne.

Nästan längst ner på listan över tänkbara Walterrelaterade utfall för villaägarna i Canterbridge
Estates hade varit den eventualiteten att de skulle tycka det var tråkigt att han flyttade därifrån.
Ingen och allra minst Linda Hoffbauer hade kunnat förutspå den söndagseftermiddag i början
av december då Walters fru Patty parkerade hans Prius på Canterbridge Court och började
ringa på hos folk, presentera sig kortfattat och inte alls påträngande och överlämna folietäckta
fat med pepparkakor som hon själv hade bakat. Linda hamnade i en knepig sits när Patty dök
upp, eftersom det inte fanns något påtagligt otrevligt med henne och eftersom det ju inte gick
att vägra ta emot en julgåva. Om inte annat så tvingade henne nyfikenheten att be Patty stiga
på, och innan hon hann säga flasklock låg Patty på knä på hennes vardagsrumsgolv, och lockade
på katterna och strök dem över pälsen och frågade vad de hette. Hon verkade vara lika
varmhjärtad som hennes man var kall. När Linda frågade hur det kom sig att de aldrig hade
träffats förr skrattade Patty ett pärlande skratt och sa: "Äsch, Walter och jag har tagit en liten
paus från varandra." Det var en märklig och ganska smart formulering, svår att hitta någon
självklar moralisk invändning mot. Patty hann beundra huset och utsikten över den snötäckta
sjön innan hon gick och i dörren sa hon att Walter och hon skulle ha öppet hus på nyårsdagen
och Linda och hennes familj var så välkomna.

Linda var inte vidare hågad att kliva på hemma hos Bobbys mördare, men när hon fick veta att
precis alla andra familjer på Canterbridge Court (med undantag för två som redan hade åkt till
Florida) skulle gå på deras öppet hus-tillställning, kapitulerade hon för en kombination av
nyfikenhet och kristet förbarmande. Faktum var att Linda hade vissa popularitetsproblem med
grannarna. Visst hade hon sin egen hängivna kader av vänner och bundsförvanter i kyrkan, men
hon var också en som troget hyllade grannsämjan och genom att skaffa sig tre nya katter som
ersättning för Bobby, som somliga tveksamma grannar trodde faktiskt kunde ha dött av
naturliga orsaker, hade hon kanske spelat lite väl högt, det fanns de som tyckte att hon hade
varit en aning hämndlysten. I och för sig lät hon man och barn stanna hemma, men till slut
körde hon ändå sin Suburban till Berglunds hus på nyårsdagen och blev vederbörligen perplex
av den exceptionella generositet som Patty visade just henne. Patty presenterade henne för sin
dotter och för sin son och utan att lämna hennes sida drog hon sedan henne med sig ut och ner
till sjön för att hon skulle få se sitt eget hus på avstånd. Linda förstod snart att hon blev förförd
av en expert och att hon hade ett och annat att lära sig av Patty om att vinna hjärtan och själar;
på mindre än en månad hade Patty redan lyckats charma till och med de grannar som inte
öppnade dörren mer än på glänt när Linda kom och klagade hos dem och som fick henne att stå
kvar ute i kylan. Hon gjorde flera tappra försök att få Patty att försäga sig och avslöja sin liberala
obehaglighet, hon frågade om Patty också var fågelälskare ("Nej, men jag är en Walterälskare
så jag fattar det på något sätt", sa Patty), och om hon var orolig för att hon inte skulle hitta en
kyrka att gå i ("Jag tycker det är fantastiskt att det finns så många att välja bland", sa Patty),
innan hon kom fram till att hennes nya granne var en alltför farlig motståndare för att tackla
rakt på. Som för att slutgiltigt få henne att duka under hade Patty ordnat med en riklig buffé
som såg mycket läcker ut och från vilken Linda med en nästan angenäm känsla av nederlag
försåg sig med en välfylld tallrik.

"Linda", sa Walter och gensköt henne när hon tog om. "Tack kära du för att du kom i kväll."

"Det var vänligt av din fru att bjuda mig", sa Linda.

Walter hade tydligen börjat raka sig regelbundet igen i och med hustruns återkomst – han såg
väldigt skär ut nu. "Hördu", sa han, "jag tyckte det var hemskt tråkigt att höra att din katt hade
försvunnit."

"Jaså?" sa hon. "Jag trodde du hatade Bobby."

"Det gjorde jag också. Han var en mekanisk fågelmördare. Men jag vet att du älskade honom
och det är smärtsamt att förlora ett sällskapsdjur."

"Nåja, vi har tre till nu, så."

Han nickade lugnt. "Försök bara att hålla dem inomhus om du kan. De kommer att vara
tryggare där."

"Ursäkta, men är det ett hot?"

"Nej då, inget hot", sa han. "Bara kalla fakta. Det är en farlig värld för små djur. Kan jag hämta
något mer att dricka åt dig?"

Det var uppenbart för alla den dagen och under månaderna som följde att Pattys värme
påverkade mest Walter. I stället för att dundra förbi sina grannar i sin ilskna Prius stannade han
och hissade ner sidorutan och sa hej. På helgerna tog han med sig Patty bort till den plätt av
snöfri is som grannbarnen skötte om för att kunna spela hockey, och lärde henne att åka
skridskor, något som hon anmärkningsvärt snabbt blev riktigt bra på. När det töade en smula
kunde man se paret Berglund ta långa promenader tillsammans, ibland nästan ända till Fen
City, och i april, när det riktiga mildvädret kom och Walter på nytt gick från hus till hus på
Canterbridge Court, var det inte för att läxa upp folk om deras katter utan för att invitera dem
till att följa med på en serie naturvandringar som han och en god vän som var biolog skulle göra
i maj och juni, och bli närmare bekanta med sitt lokala kulturarv och på nära håll få se lite av
det underbara liv som skogen vimlade av. Därmed övergav Linda Hoffbauer de sista resterna av
sitt motstånd mot Patty, och medgav villigt att hon visste hur man hanterade en make, och alla
på gatan tyckte om Lindas nya ton och öppnade sina dörrar lite mer för henne.

Och därför var det på det hela taget oväntat ledsamt att få höra, mitt i en sommar då paret
Berglund stod som värdar för flera grillpartyn och i gengäld var mycket efterfrågade i det
allmänna umgängeslivet, att de skulle flytta till New York i slutet av augusti. Patty förklarade att
hon hade ett bra jobb inom skolan som hon ville tillbaka till, och att hennes mor och hennes
syskon och hennes dotter och Walters bäste vän alla bodde i eller strax utanför New York, och
även om huset vid sjön hade betytt mycket för henne och Walter under årens lopp, så var det
ändå så att inget kunde vara för evigt. När man frågade henne om de skulle komma tillbaka på
semestrarna drog en skugga över hennes ansikte och hon sa att det inte var vad Walter ville.
Han tänkte i stället överlåta sin egendom åt att drivas av en lokalt baserad naturskyddsförening
som en fristad för fåglar.

Inom några dagar efter Berglunds avfärd i en stor hyrd flyttbil, som Walter tutade med medan
Patty vinkade adjö, kom ett specialföretag och reste ett högt kattavspärrande stängsel runt hela
egendomen (nu när Patty hade åkt vågade Linda Hoffbauer påstå att stängslet var rätt fult) och
snart kom andra jobbare för att riva ut det lilla Berglundska huset och bara låta stommen stå
kvar, som en tillflykt för ugglor och svalor. Än i denna dag är fritt inträde till reservatet
förbehållet fåglar och villaägarna i Canterbridge Estates genom en grind som bara de kan
låskombinationen till. Upptill på grinden sitter en liten porslinsskylt med en bild på den vackra
unga mörkhyade flicka som har gett reservatet dess namn.
För all hjälp under arbetet med denna bok vill författaren särskilt tacka Kathy Chetkovich och Elisabeth Robinson; Joel Baker, Bonnie och Cam Blodgett,
Scott Cheshire, Rolland Comstock, Nick Fowler, Sarah Graham, Charlie Herlovic, Tom Hjelm, Lisa Leonard, Davin Means, George Packer, Deanna Shemek,
Brian Smith, Lorin Stein och David Wallace samt The American Academy i Berlin och Cowell College vid University of California, Santa Cruz.
Av Jonathan Franzen har tidigare utkommit på svenska
Tillrättalägganden, 2002, 2011
Den tjugosjunde staden, 2003
Den obekväma zonen, 2008
 Table of Contents
Omslag

Titel

Copyright

Dedikation

Ni lyckliga som segrat…

Goda grannar

Det gjordes misstag

Kapitel 1: MedgörligKapitel 2: Bästa vännerKapitel 3: Fria marknader främjar konkurrensen

2004

BergstoppsbrytningKvinnolandDen vänlige mannens vredeNu får det vara nogTrubbelBesten i

WashingtonDet gjordes misstag (sammanfattning)Kapitel 4: Sex årCanterbridge Estates Lake

Tack

Tidigare böcker