Litet om ostens historia

I norden har surmjölken haft viktig betydelse i kosthållningen. Tekniken att ysta med löpe är känd
sedan åtminstone 5000 år tillbaka i tiden och återfinns i både den mesopotamiska och egyptiska
forntidskulturen.

Det finns många sägner i om herdar som förvarat mjölk i kalvmagar och liknande, där löpe-
enzymerna har förvandlat mjölken till en ostklump. De allra första ostarna tillverkades på mjölk från
får och get. Förr var mjölk en säsongsvara och metoden att tillverka ost kom egentligen till som ett
sätt att konservera mjölken.

Det latinska namnet för ost är caseus och kasein är namnet på det protein som koaguleras till ost.
Dessa ord liknar ordet ost på flera språk, som tyskans Käse, holländskans kaas och engelskans
Cheese.

Ost är ett av våra absolut äldsta livsmedel. Troligtvis gjordes den första osten av sig själv, genom att
mjölk stod och surnade, men fortfarande var möjlig att använda som livsmedel.

Forskare tror att människorna redan på stenåldern åt färsk ostmassa från dödade kalvars magsäckar.

Den första texten om ostframställning finns i Bibeln. Ost nämns på flera ställen i Gamla Testamentet.

I 1 Samuelsboken 17 berättas om hur Isais son David skulle ta med sig 10 ostar till överhövitsmannen
i kriget mot filistéerna. Det var också vid detta tillfälle som David dödade Goliat.

Abraham hade stora boskapshjordar och mycket mjölk användes för osttillverkning.

I annan litteratur som den grekiska Iliaden och Odyséen som troligen skrevs på 700-talet före Kristus
nämns också ost. Författaren Homeros skrev poetiskt om en man vid namn Polyfemos, som själv
gjorde sin ost.

”Därpå lät hälften han löpa till ost av mjölken den vita, samlade osten och lade den ned uti flätade
korgar.

I den grekiska litteraturen hittar man även ost omnämnd av filosoferna Hippokrates, Aristoteles och
Xenofon. Xefenon berättar om en getost från Peloponessos och att saft från fikonträdet användes i
löpen.

Med romarna spreds osttillverkningen senare runtom i Europa. Ca 700 f kr grundades Romarriket.

Under vikingatiden som är sent 700–1100-talet e Kr utvecklas en högt utvecklad ostkultur.

Dagens ostälskare i Sverige kan tacka de munkar som kom hit på 1000-talet. De kunde göra ost och
ägnade sig länge åt sysslan innanför klostrets murar.
Sedan under medeltiden förde munkarna med sig sina ostkunskaper på sina resor på 1100-talet och
nådde då även Skandinavien, men här förekom troligtvis osttillverkning redan från slutet av
stenåldern.

Under medeltiden spred sig kunskapen och ostar tillverkades och lagrades på gårdar och herresäten.
Det vi oftast menar med ost är den pressade hårdosten. Den har sitt ursprung i det vi kallar lantost
eller bondost. Vid de så kallade ystena dvs. ost- eller ystmöten på prästgårdarna, bereddes en ost,
som senare blev känd under namnet Prästost. Stora ostar tydde på att de tillverkats på en rik gård
med god tillgång till mjölk.

I Sverige var osttillverkningen allmänt utbredd under slutet av medeltiden. Första gången vi träffar på
osten i svensk skrift är i Olaus Magnus berömda ”Historien om de nordiska folken från 1555. Där
berättas att man i vissa landskap, framför allt i Västergötland gjorde alldeles utmärkta ostar, som
ibland var så stora att det krävdes två män för att bära dem.

Under 1500-talet utvecklades den svenska mejerinäringen och många av våra mest kända ostar som
tillkom under perioden 1500-1800.

År 1592 sände den pfalziska kurfursten ett sändebud till den blivande Karl IX. I följet befann sig en
berest man, Michael Herberer von Bretten som skildrat sin resa genom Sverige. Han berömmer
kosten i de svenska prästgårdarna och nämner särskilt de stora ostarna i Småland och Östergötland.

Prästost
Namnet prästost fanns redan i slutet av 1500-talet då bönderna skänkte prästen en tiondel av allt de
tillverkade. Ibland fick även klockaren en del av prästen ost som en del av lönen. Prästosten förekom
i flera varianter beroende på tillverkningsost, men den mest berömda var Smålands prästost.

På 1780-talet tillverkades den skånska Marsvinsholmsosten. Med ny teknik utvecklades den som
sedan 1819 kallas Herrgårdsost.

Svecia
är en svensk ost med anor från medeltiden då varje liten svensk by hade ett eget ysteri. Svecian har
fått sitt namn av det latinska ordet Suecia som betyder Sverige och är den äldsta representanten för
våra svenska osttraditioner.

1997 blev Svecia den första svenska matvaran som fick skyddad geografisk beteckning enligt EU:s
förordning om geografiskt skydd. Det betyder att den bara får tillverkas i Sverige av svensk
mjölkråvara och att tillverkningen ska ske enligt traditionellt recept. Svecia är en grynpipig ost som
är gräddig och syrlig i smaken. Den gör sig lika bra på frukostsmörgåsen som på ostbrickan och i
matlagningen då den har bra smältegenskaper och ger fin färg.

Svecia, sveciaost, är en svensk, grynpipig hårdost med lätt syrlig, frisk smak och gräddig doft.
Namnet kommer från Suecia som är det latinska namnet på Sverige. [1] Namngivningen gjordes
1920 för att få ett samlingsnamn på flera likartade landskapsostar och 1997 blev Svecia den första
svenska skyddade matprodukten för EU:s lista över skyddade matprodukter. Tillsammans med skånsk
spettekaka, öländska bruna bönor, Parmaskinka och Bayerisches Bier, fick Svecia Skyddad
Geografisk Beteckning enligt EU: s förordning om geografiskt skydd, och det innebär att Svecia
bara får tillverkas i Sverige på svensk mjölk.[2]

Svecia har en låång historia. Redan på 1200-talet fanns det någon (mjölkbonde
gissningsvis) som ystade ihop det som vi idag kallar Svecia. Den är en klassisk svensk
ost som dessutom är skyddad inom EU och därmed bara får tillverkas i Sverige av
svensk mjölk. Och namnet: Sverige på latin (suecia).

Ostgrupper

Så här gör man ost (hårdost)

Påverås Gårdsmejeri
Smakrika ostar från Falbygden

Svecia