1.

En man som heter Ove koö per en data som inte aö r en data
Ove aö r 59 aå r gammal. Han koö r Saab. Han aö r typen av man som pekar paå folk han inte gillar lite saå daö r som om de var
inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. Han staå r framfoö r disken i den sortens butik som folk med japanska
bilar beger sig till foö r att koö pa vita sladdar. Ove iakttar expediten en laå ng stund, innan han viftar med en medelstor vit
kartong mot honom.
– Jaha! ÄÄ r det haö r en saå n haö ra Äjjpadd daå ? kraö ver Ove att faå veta.
Expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI, ser obekvaö m ut. Kaö mpar helt uppenbart mot impulsen att genast ta
kartongen ifraå n Ove.
– Ja, precis. En iPad. Men det hade verkligen varit toppen om du inte viftade runt med den saå daö r …
Ove betraktar kartongen som om den var en ytterst opaå litlig sorts kartong. Som om kartongen koö rde vespa och hade
gymnastikbyxor paå sig och precis hade kallat Ove ”kompis” och sedan foö rsoö kt saö lja en klocka till honom.
– Jaha! Och det haö r aö r en data alltsaå ?
Expediten nickar. Men blir sedan tveksam och skakar istaö llet snabbt paå huvudet.
– Ja … eller, ja, alltsaå , det aö r en iPad. En del kallar den ”tablet” och andra kallar den ”surfplatta”. Det finns olika saö tt att se
paå det daö r …
Ove tittar paå expediten som om expediten precis tilltalat honom baklaö nges.
– Jaha!
Expediten nickar villraå digt.
– Jaaa …
Ove skakar paå kartongen igen.
– ÄÄ r den bra daå , den haö r?
Expediten kliar sig i haå rbotten.
– Ja. Eller … hur menar du?
Ove suckar och boö rjar prata laå ngsamt. Ärtikulerar orden som om det enda problemet med den haö r diskussionen vore att
expediten lider av nedsatt hoö rsel.
– ÄÄ r. Den. Braaa? ÄÄ r det en bra data?
Expediten kliar sig paå hakan.
– Älltsaå … ja … den aö r jaö ttebra … men det beror ju paå vad foö r slags dator du vill ha.
Ove blaö nger tillbaka.
– Jag vill ha en data! En vanlig data!
Det aö r tyst mellan de baå da maö nnen en kort stund. Expediten harklar sig.
– Ja, alltsaå , det haö r aö r ju egentligen ingen vanlig dator. Du kanske hellre vill ha en …
Expediten tystnar och letar helt uppenbart efter ett ord som mannen framfoö r honom kan taö nkas ha naå gon form av
relation till. Saå harklar han sig igen och saö ger:
– … en laptop?
Ove skakar frenetiskt paå huvudet och lutar sig hotfullt fram oö ver disken.
– Nej, det vill jag foö r fa-ÄN inte. Jag vill ha en data!
Expediten nickar foö rstaå ende.
– En laptop aö r en dator.
Ove stirrar foö rnaö rmat paå honom och trycker sitt ficklampepekfinger demonstrativt i disken.
– Det vet jag vaö l!
Expediten nickar.
– Okej …
Ny tystnad. Inte helt olik den som kanske hade uppstaå tt mellan tvaå revolvermaö n som ploö tsligt insett att de gloö mt ta med
sig revolvrarna. Ove betraktar kartongen en laå ng stund, lite som om han vaö ntar paå att den ska erkaö nna naå got.
– Var faö ller man ut tangentbordet? muttrar han sedan.
Expediten kliar sina handflator paå kanten av butiksdisken och vaö ger lite nervoö st fraå n fot till fot, saå som butiksanstaö llda
unga maö n goö r naö r de boö rjar inse att det haö r kommer ta vaö sentligt mycket laö ngre tid aö n de inledningsvis hade hoppats.
– Ja, alltsaå , den har ju inget tangentbord.
Ove hoö jer paå oö gonbrynen.
– Jaha! Foö r det maå ste man saö kert koö pa separat va? Foö r en JÄÄ VLÄ massa pengar!
Expediten kliar handflatorna igen.
– Nej … eller … men alltsaå : Den haö r datorn har inget tangentbord. Du styr allt direkt paå skaö rmen.
Ove skakar troö tt paå huvudet som om han just bevittnat expediten slicka paå utsidan av glaset till en glassdisk.
– Men jag maå ste ju ha ett tangentbord. Det fattar du vaö l?
Expediten suckar djupt paå det daö r saö ttet som man goö r naö r man raö knar till minst tio.
– Okej. Jag foö rstaå r. Men daå tycker jag inte att du ska ha den haö r datorn. Daå tycker jag att du till exempel ska koö pa en Mac-
Book istaö llet.
Oves ansiktsuttryck skvallrar om att han moö jligen inte aö r helt oö vertygad.
– En Mack-bok?
Expediten nickar foö rhoppningsfullt, som om han precis upplevt ett definitivt genombrott i foö rhandlingarna.
– Ja.
Ove rynkar misstaö nksamt pannan.
– ÄÄ r det en saå n daö r foö rbaskad ”laö splatta” som alla snackar om?
Expediten suckar med djupet av en episk dikt.
 – Nej. En MacBook aö r en … det aö r en … laptop. Med tangentbord.
– Jaha! fraö ser Ove genast.
Expediten nickar. Kliar handflatorna.
– Ja.
Ove ser sig omkring i butiken. Skakar kartongen i handen lite igen.
– ÄÄ r de naå t bra daå ?
Expediten slaå r ner blicken i disken paå ett saö tt som avsloö jar att han aktivt bekaö mpar impulsen att boö rja kloö sa sig sjaö lv i
ansiktet. Sedan skiner han upp i ett ploö tsligt energiskt leende.
– Vet du vad? Laå t mig se om min kollega aö r klar med sin kund, saå kan han komma bort och visa dig!
Ove tittar paå sitt armbandsur. Skakar paå huvudet.
– Somliga av oss har andra saker att goö ra aö n att staå haö r hela dagen och vaö nta, vet du!
Expediten nickar snabbt. Sedan foö rsvinner han bakom disken. Efter naå gra oö gonblick aå terkommer han med en kollega.
Kollegan ser mycket glad ut. Saå som folk goö r som inte har jobbat med butiksfoö rsaö ljning tillraö ckligt laö nge.
– Hej! Hur kan jag hjaö lpa dig?
Ove planterar uppfordrande sitt ficklampepekfinger i disken.
– Jag vill ha en data!
Kollegan ser inte riktigt lika glad ut laö ngre. Sedan tittar han paå den foö rsta expediten med en blick som insinuerar att den
foö rsta expediten ska faå igen foö r det haö r.
– Oookej. En ”data”, ja. Daå kan vi vaö l gaå bort haö r till vaå r avdelning foö r baö rbara till att boö rja med, saö ger kollegan inte helt
och haå llet entusiastiskt och vaö nder sig mot Ove.
Ove blaö nger paå honom.
– Duh! Jag vet vaö l foö r fan vad en ”lapptaå pp” aö r foö r naå t! Du behoö ver inte saö ga ”baö rbar”!
Kollegan nickar hjaö lpsamt. Bakom honom muttrar den foö rsta expediten under tiden ”jag orkar inte, nu tar jag lunch”.
– Lunch ja, det aö r det enda folk taö nker paå nufoö rtiden, fnyser Ove.
– Va? saö ger kollegan och vaö nder sig om.
– L-u-n-c-h! artikulerar Ove.

En man som heter Ove gaå r en inspektionsrunda i kvarteret

Klockan var fem minuter i sex paå morgonen naö r Ove och katten moö ttes foö rsta gaå ngen. Katten tyckte genast mycket illa om
Ove. Kaö nslan var i allra hoö gsta grad oö msesidig.
Ove hade som vanligt stigit upp tio minuter tidigare. Han begrep sig inte paå folk som foö rsov sig och skyllde paå att
”klockan inte ringde”. Ove hade aldrig aö gt en vaö ckarklocka i hela sitt liv. Kvart i sex vaknade han, och daå gick han upp.
Han hade satt paå kaffebryggaren, med exakt samma maö ngd kaffe som han och hans fru tillsammans hade druckit varje
morgon under de naö stan fyra aå rtionden de bott haö r i radhuskvarteret. Ett maå tt per kopp, och ett extra foö r kannan. Varken
mer eller mindre. Saå nt kunde inte folk laö ngre, brygga ordentligt kaffe. Precis som att ingen kunde skriva foö r hand
nufoö rtiden. Foö r nu skulle allt bara vara data och espressomaskiner. Och vart aö r ett samhaö lle paå vaö g naö r folk inte ens kan
skriva och koka kaffe laö ngre? Va? Det undrade Ove.
Medan den ordentliga koppen kaffe kokade hade han klaö tt paå sig de blaå byxorna och den blaå jackan, stigit i traö skorna,
koö rt haö nderna i fickorna paå det daö r saö ttet som en medelaå lders man som staö ndigt foö rvaö ntar sig att en alltigenom oduglig
omvaö rld ska goö ra honom besviken goö r, och sedan hade han begett sig ut paå sin inspektionsrunda i kvarteret. Som han
gjorde varje morgon.
De andra radhusen hade legat tysta och slaö ckta naö r han steg ut genom doö rren. Kunde man ha raö knat ut. I det haö r
kvarteret var det minsann ingen som bemoö dade sig om att stiga upp tidigare aö n de behoö vde, det visste Ove. Haö r bodde ju
bara egenfoö retagare och annat loö st folk nufoö rtiden.
Katten satt med nonchalant uppsyn mitt paå gaå ngvaö gen mellan husen. Eller katt och katt foö rresten. Den hade en halv
svans, och bara ett oö ra. Och haö r och daö r saknade den flaö ckar av paö ls, som om naå gon hade slitit knytnaö vsstora tussar ur den.
Man kunde knappt referera till det daö r som ett helt kattskraö lle faktiskt, tyckte Ove.
Han tog ett par klampande steg mot den. Katten reste sig. Ove stannade. De stod daö r och vaö rderade varandra naå gra
oö gonblick, som tvaå potentiella slagskaö mpar en sen kvaö ll paå en landsbygdsbar. Ove funderade paå att kasta en av sina traö skor
paå den. Katten saå g ut som om den foö rbannade det faktum att den inte hade naå gra traö skor att kasta tillbaka.
– Schas! gormade Ove saå ploö tsligt att katten ryckte till.
Den backade ett steg. Maö tte den 59-aå rige mannen och hans traö skor med blicken. Sedan vaö nde den sig om med ett laö tt
ryck och lunkade daö rifraå n. Hade inte Ove vetat baö ttre hade han kunnat svaö ra paå att den himlade med oö gonen foö rst.
”Kreatur”, taö nkte han och slaö ngde en blick paå sitt armbandsur. Tvaå minuter i sex. Dags att saö tta fart om inte kattskraö llet
skulle faå foö rsena hela inspektionsrundan. Det hade ju just varit snyggt.
Saå marscherade han laö ngs gaå ngvaö gen mellan husen upp mot parkeringen, som han gjorde varje morgon. Stannade vid
skylten som deklarerade att biltrafik var foö rbjuden inne i bostadsomraå det. Sparkade lite uppfordrande paå stolpen den var
faö st i. Inte foö r att den satt snett eller saå , men foö r att det alltid aö r baö st att kontrollera. Och Ove aö r den sortens man som
kontrollerar sakers tillstaå nd genom att sparka paå dem.
Saå gick han ut paå parkeringen och promenerade fram och tillbaka laö ngs alla garage foö r att kontrollera att inget av dem
faå tt inbrott under natten, eller att naå got gaö ng med vandaler satt eld paå dem. Inte foö r att det nu naå gonsin hade haö nt i det haö r
bostadsomraå det. Men saå hade ju Ove aå andra sidan aldrig missat en inspektionsrunda heller. Han kontrollryckte i
handtaget till sitt eget garage, daö r hans Saab stod parkerad, tre gaå nger. Precis som varje morgon.
 Efter det gick han en svaö ng laö ngs gaö stparkeringen daö r man fick parkera i max tjugofyra timmar och noterade noggrant
alla registreringsnummer i ett litet block som han hade i jackfickan. Jaö mfoö rde dem med registreringsnumren han antecknat
paå samma platser dagen innan. Vid de tillfaö llen daå samma registreringsnummer doö k upp dagarna efter varandra i Oves
anteckningsblock gick Ove rutinmaö ssigt hem och ringde Transportstyrelsen och begaö rde ut aö garuppgifterna paå fordonet,
och ringde paå det upp vederboö rande och informerade vederboö rande om att vederboö rande var en oduglig jaö drans faö hund
som inte kunde laö sa svenska skyltar. Inte foö r att Ove nu egentligen brydde sig om vem som stod paå gaö stparkeringen.
Sjaö lvklart inte. Men foö r att det var en principsak. Stod det tjugofyra timmar paå skylten saå var det faktiskt bara att acceptera.
Foö r hur skulle det se ut om alla bara parkerade var de ville hela dagarna? Det hade blivit kaos, det begrep ju Ove. Hade staå tt
bilar oö verallt.
Men idag stod inga obehoö riga fordon paå gaö stparkeringen, saå Ove foö ljde istaö llet upp blockantecknandet med sin dagliga
svaö ng in i soprummet. Inte foö r att det var hans sak egentligen, han hade ju redan fraå n boö rjan varit hoö gljutt emot det haö r
tramset som de nyinflyttade jepparna haö r i foö reningen hade drivit igenom om att allt skulle kaö llsorteras till foö rbannelse.
Men om det nu var bestaö mt att det skulle kaö llsorteras, daå ville det ju faktiskt till att naå gon kontrollerade att det blev gjort.
Inte foö r att naå gon nu hade gett Ove det uppdraget, men om maö n som Ove inte tog egna initiativ i saå dana haö r aö renden skulle
allt ha blivit anarki. Det visste Ove. Hade legat sopor oö verallt.
Han sparkade lite paå sopkaö rlen. Svor och fiskade upp en glasburk ur glasaå tervinningen, mumlade naå got om ”oduglingar”
och skruvade av metallocket paå den. Slaö ppte tillbaka glasburken i glasaå tervinningen och slaö ppte ner metallocket i
metallaå tervinningen.
Naö r Ove var ordfoö rande i bostadsraö ttsfoö reningen hade han haå rdfoö rt drivit linjen att de skulle kameraoö vervaka
soprummen foö r att se till att ingen slaö ngde ”obehoö rigt skraö p”. Foö rslaget hade till Oves stora foö rtret roö stats ner, eftersom
oö vriga grannar tyckte att det kaö ndes ”lite obehagligt”, och dessutom kraå ngligt att arkivera alla videoband. Detta trots att
Ove gaå ng paå gaå ng upproö rt konstaterat att den som hade ”rent mjoö l i paå sen” inte hade naå got att frukta av ”sanningen”.
Tvaå aå r senare, naö r Ove blivit avsatt som ordfoö rande i foö reningen (i det som Ove sjaö lv i efterhand bara refererade till som
”statskuppen”), hade fraå gan lyfts upp paå nytt. Det fanns tydligen naå gon nymodighetskamera, som aktiverades av
roö relsesensorer och saö nde direkt till internet, foö rklarade den nya styrelsen i ett kaö ckt brev till alla i omraå det. Och med den
kunde man oö vervaka inte bara soprummet utan aö ven parkeringen, foö r att undvika vandalisering och inbrott. Och dessutom
raderade videomaterialet sig sjaö lvt automatiskt efter tjugofyra timmar, foö r att inte ”kraö nka de boendes integritet”. Det
kraö vdes ett enhaö lligt beslut i foö reningen foö r att faå saö tta upp kamerorna. En enda av medlemmarna roö stade nej.
Ove litade naö mligen inte paå Internet. Han stavade det med stort I och betonade -net trots att hans fru alltid tjatade om
att det var -inter som skulle betonas. Och det daö r Internettet skulle faå titta paå Ove naö r Ove slaö ngde sina sopor oö ver Oves
doö da kropp, det blev styrelsen snart varse. Och saå blev det inga kameror. Lika bra, tyckte Ove. Det var aö ndaå baö ttre med
dagliga inspektionsrundor. Saå att man visste vem som gjorde vad och hade lite koll. Det fattade ju vem som helst.
Saå naö r han var klar med sin soprumsinspektion laå ste han, precis som varje morgon, doö rren och kontrollryckte i den tre
gaå nger. Sedan vaö nde han sig om och fick syn paå en cykel som stod lutad mot vaö ggen utanfoö r cykelfoö rraå det. Trots att det
klart och tydligt satt en stor skylt med texten ”Cykelparkering foö rbjuden” precis ovanfoö r den. Bredvid cykeln hade naå gon av
de andra grannarna satt upp en arg handskriven lapp daö r det stod: ”Det haö r aö r ingen cykelparkering! Laö r dig laö sa skyltar!”
Ove muttrade naå got om ”idioter”, oö ppnade cykelfoö rraå det och lyfte in cykeln prydligt i raden daö rinne. Laå ste foö rraå det och
kontrollryckte i doö rren tre gaå nger.
Sedan rev han ner den arga lappen fraå n vaö ggen. Han hade god lust att laö gga in en motion till styrelsen och kraö va att det
sattes upp en ordentlig ”Äffischering foö rbjuden”-skylt paå den haö r vaö ggen. Folk trodde tydligen att man kunde valsa runt och
saö tta upp sina arga lappar precis var som helst nufoö rtiden. Den haö r vaö ggen var foö r fan ingen anslagstavla.
Sedan gick Ove laö ngs den lilla gaå ngvaö gen mellan husen. Stannade utanfoö r sitt eget, lutade sig ner mot plattgaå ngen och
sniffade haö ftigt mot skarvarna. Piss. Det luktade piss. Och med den iakttagelsen gick han in i sitt hus, laå ste sin doö rr, drack
sitt kaffe.
Naö r han var klar med det ringde han och sa upp sitt telefonabonnemang och prenumerationen paå morgontidningen.
Lagade blandaren i lilla badrummet. Drog i nya skruvar i handtaget paå altandoö rren i koö ket. Oljade in baö nkskivan i koö ket.
Omorganiserade laå dorna paå vinden. Sorterade verktygen i foö rraå det och bytte plats paå vinterdaö cken till Saaben. Och nu staå r
han daö r.
Och det var inte meningen att livet skulle bli saå haö r. Det aö r allt Ove kaö nner.

Det aö r tisdag eftermiddag i november, klockan aö r fyra, och han har slaö ckt alla lampor. Staö ngt av elementen och
kaffebryggaren. Oljat in baö nkskivan i koö ket, trots att aå snorna paå Ikea saö ger att de daö r skivorna inte behoö ver oljas in. I det
haö r huset oljas baö nkskivorna in en gaå ng i halvaå ret, vare sig det behoö vs eller inte. Oavsett vad naå gon cirkussminkad jaö ntunge
med gul pikeé troö ja paå ta-sjaö lv-lagret saö ger.
Han staå r i vardagsrummet i tvaå vaå ningsradhuset med halv vind och stirrar ut genom foö nstret. Den daö r 40-aå rige spraö tten
med skaö ggstubb fraå n huset snett oö ver gatan kommer joggande foö rbi. Änders, heter han visst. Nyinflyttad, vet Ove, har
saö kert inte bott haö r mer aö n max fyra–fem aå r. Och har redan lyckats naö stla sig in i bostadsraö ttsfoö reningens styrelse. Den
ormen. Tror att han aö ger gatan nu. Flyttade in haö r efter sin skilsmaö ssa tydligen och betalade ett hutloö st oö verpris. Typiskt
saå dana daö r jaö vlar, komma hit och driva upp taxeringsvaö rdet foö r hederligt folk. Som om det haö r var naå gon sorts
oö verklasskvarter. Koö r Äudi, goö r han ocksaå , det har Ove sett. Och det kunde man ju raö kna ut. Egenfoö retagare och andra
idioter, de koö r Äudi. De begriper ju inte baö ttre.
Ove sticker haö nderna i fickorna paå sina moö rkblaå byxor. Sparkar lite uppfordrande paå golvlisten. Radhuset aö r lite foö r stort
foö r bara Ove och Oves fru egentligen, han kan moö jligen medge det. Men det aö r betalt. Inte en krona i laå n finns det kvar. Det
aö r garanterat mer aö n man kan saö ga om den daö r spraö tten. Det aö r bara laå n nufoö rtiden, det vet man ju hur folk haå ller paå . Men
Ove har amorterat. Gjort raö tt foö r sig. Gaå tt till jobbet. Äldrig varit sjuk en dag i sitt liv. Dragit sitt straå till stacken. Tagit lite
ansvar. Det aö r det ingen som goö r laö ngre, tar ansvar. Nu aö r det bara data och konsulter och kommunpampar som gaå r paå
porrklubb och saö ljer svarta laö genhetskontrakt. Skatteparadis och aktieportfoö ljer. Ingen som vill jobba. Ett helt land fullt av
folk som bara vill aö ta lunch hela dagarna.
”Det blir vaö l skoö nt att faå ta det lite lugnt?” Saå sa de till Ove paå jobbet igaå r. Naö r de foö rklarade att det var ”arbetsbrist” och
att de skulle ”fasa ut den aö ldre generationen”. En tredjedels sekel paå samma arbetsplats, och det aö r vad de kallar Ove. En
jaö vla ”generation”. Foö r nu aö r alla 31 och har foö r traå nga byxor och har slutat dricka vanligt kaffe. Och ingen vill ta ansvar. En
massa maö n med figuransade skaö gg oö verallt som byter jobb och byter fruar och byter bilmaö rken. Hur som helst bara. Saå fort
det passar.
Ove blaö nger ut genom rutan. Spraö tten joggar. Och det aö r inte det att joggning provocerar Ove, inte alls. Ove skiter vaö l i
om folk joggar. Det aö r bara det att han inte begriper varfoö r man maå ste goö ra en saå stor affaö r av det. Ha de daö r sjaö lvgoda
leendena som om de var ute och botade lungemfysem. De gaå r fort, eller springer laå ngsamt, det aö r vad joggare goö r. Det aö r en
40-aå rig mans saö tt att tala om foö r vaö rlden att han foö r fasen inte kan goö ra naå gonting raö tt. Och att dessutom behoö va klaö ut sig
till en 12-aå rig rumaö nsk gymnast foö r att kunna goö ra det, ska det verkligen vara noö dvaö ndigt? Maå ste man se ut som OS-
landslaget i rodel bara foö r att man ska ut och lufsa runt helt planloö st i trekvart?
Och flickvaö n har han, spraö tten. Tio aå r yngre. Det blonda maö haö t, kallar Ove henne. Gaå r runt haö r i omraå det och vinglar som
en full panda paå klackar hoö ga som hylsnycklar, med clownmaå lning i hela ansiktet och saå stora solglasoö gon att det inte gaå r
att avgoö ra om det aö r glasoö gon eller en hjaö lm. Ett saå dant daö r litet handvaö skedjur har hon dessutom, som springer runt och
skaö ller okopplad och pissar paå plattgaå ngen utanfoö r Oves hus. Hon tror att Ove inte maö rker, men Ove maö rker.
Och det var inte meningen att livet skulle bli saå haö r. Det aö r allt.
”Det blir vaö l skoö nt att faå ta det lite lugnt”, saå sa de till honom igaå r paå jobbet. Och nu staå r Ove haö r med sin inoljade
baö nkskiva. Det aö r inte meningen att man ska ha tid med det paå en tisdag.
Han tittar ut genom foö nstret paå det identiska huset mittemot. Det har tydligen flyttat in en barnfamilj daö r. Utlaö nningar,
har Ove foö rstaå tt. Han vet inte vad de har foö r bil aö n. Man faå r vaö l hoppas att det inte aö r en Äudi, i alla fall. Eller aö nnu vaö rre:
naå got japanskt.
Ove nickar foö r sig sjaö lv, som om han precis sagt naå got han haå ller med sig sjaö lv saö rdeles mycket om. Tittar upp i taket i
vardagsrummet. Han ska saö tta upp en krok daö r idag. Och daå menar han inte vilket slags krok som helst. Varenda IT-konsult
med bokstavskombinationsdiagnos och en saå n daö r koö nsambivalent stickad kofta som de har allihop nufoö rtiden kan saö tta
upp en vanlig skitkrok. Men Oves krok ska vara stadig som en klippa. Han taö nker saö tta upp den saå haå rt att naö r kaå ken rivs
kommer kroken vara den sista komponenten som dukar under.
Om naå gra dagar kommer det staå naå gon maö klarspraö tt haö r med slipsknut stor som ett babyhuvud och tjafsa om
”renoveringspotential” och ”yteffektivitet” och han ska kunna saö ga mycket om Ove, den jaö veln, men inte ett ont ord om
Oves krok. Det ska han ha klart foö r sig.
Paå golvet i vardagsrummet staå r Oves lilla bra-att-ha-laå da. Det aö r saå huset aö r uppdelat. Älla saker som Oves fru har koö pt
aö r ”fina” eller ”trevliga”. Älla saker som Ove har koö pt aö r saker som aö r bra att ha. Saker som har en funktion. Han har dem i
tvaå olika laå dor, den stora och den lilla bra-att-ha-laå dan. Det haö r aö r den lilla. Med skruvar och spikar och hylsnycklar och
dylikt. Folk har inga grejer som aö r bra att ha laö ngre. Folk har bara skit nufoö rtiden. Tjugo par skor men vet aldrig var
skohornet aö r. Hela husen fulla av mikrovaå gsugnar och platt-tv men skulle inte kunna graö va fram en lite ordentlig
betongplugg om saå naå gon hotade dem med en mattskaö rarkniv.
Ove har ett helt fack i sin bra-att-ha-laå da bara foö r betongpluggar. Han staå r daö r och betraktar dem som om de vore
schackpjaö ser. Han gillar inte att stressa fram beslut som gaö ller betongplugg. Det maå ste faå ta sin tid. Varje plugg aö r en
process, var och en har sitt anvaö ndningsomraå de. Folk har ingen respekt foö r vanlig hederlig funktionalitet laö ngre, nufoö rtiden
ska allt bara vara snyggt och paå data, men Ove goö r saker saå som saker ska goö ras.
”Skoö nt att faå ta det lugnt”, saå sa de paå jobbet. Kom in paå hans kontor en maå ndag och sa att de inte hade velat ta det paå
fredagen eftersom de ”inte ville foö rstoö ra Oves helg”. ”Blir skoö nt foö r dig nu, att faå ta det lite lugnt”, sa de. Vad vet de om att
vakna upp en tisdag och inte ha naå gon funktion laö ngre? Med sina Internetts och sina espressos, vad vet de om att ta lite
ansvar foö r saker och ting?
Ove tittar upp i taket. Kisar. Viktigt att kroken blir centrerad, beslutar han.

Och han staå r daö r och aö r mitt i allt detta hoö gst vaö sentliga naö r han avbryts helt haö nsynsloö st av ett laå ngt skrapande ljud. Inte
alls olikt det ljud som kanske skulle uppstaå om en stor lufs skulle foö rsoö ka backa en japansk bil med slaö p laö ngs hela
yttervaö ggen paå Oves radhus.
 3

En man som heter Ove backar med släp

Ove rycker undan de groö nblommiga gardinerna som Oves fru i flera aå r tjatat om att hon vill byta fraå n foö nstret. Han ser en
kortvaö xt, svarthaå rig och uppenbart utlaö ndsk kvinna i 30-aå rsaå ldern. Hon staå r och gestikulerar ursinnigt aå t en jaö mngammal
alldeles foö r storvaö xt blond lufs inklaö md i foö rarsaö tet paå en alldeles foö r liten japansk bil med slaö p som just nu skrapar laö ngs
hela yttervaö ggen paå Oves radhus.
Lufsen tycks med subtila gester och tecken vilja foö rmedla till kvinnan att det haö r faktiskt inte aö r saå laö tt som det ser ut.
Kvinnan tycks med inte alls lika subtila gester vilja foö rmedla tillbaka att det hoö gst sannolikt kan ha ett samband med att
lufsen ifraå ga aö r en faå rskalle.
– Det var vaö l daå sjaö lvaste …, ryter Ove genom foö nstret naö r ena hjulet paå slaö pvagnen rullar ner i Oves rabatt.
Han slaö nger ner bra-att-ha-laå dan paå golvet. Knyter naö varna. Ett par sekunder senare flyger hans ytterdoö rr upp som om
den oö ppnat sig frivilligt foö r att den var raö dd att Ove annars skulle gaå rakt igenom den.
– Vad i sjaö lvaste haå ller ni paå med? vraå lar Ove aå t den svarthaå riga kvinnan.
– Ja det undrar vaö l jag ocksaå ! vraå lar hon tillbaka.
Ove blir lite staö lld i ett par sekunder. Han blaö nger paå henne. Hon blaö nger tillbaka.
– Man faå r inte koö ra bil inne i omraå det! Kan du inte laö sa svenska skyltar eller?
Den lilla utlaö ndska kvinnan tar ett steg mot honom, och det aö r foö rst daå Ove laö gger maö rke till att hon antingen aö r mycket
gravid eller har en vad Ove skulle kategorisera som hoö gst selektiv fetma.
– Det aö r ju inte jag som koö r!
Ove stirrar tyst paå henne naå gra sekunder. Sedan vaö nder han sig mot den stora blonda lufsen som just kraå nglat sig ur den
japanska bilen med tvaå urskuldande haö nder uppkoö rda i luften. Han har stickad kofta och kroppshaå llning som naå gon med
uppenbar kalciumbrist.
– Och vem aö r du daå ? vill Ove veta.
– Det aö r jag som koö r, nickar lufsen upprymt.
Han maå ste vara naö rmare tvaå meter laå ng. Ove blir alltid instinktivt skeptisk till alla maö nniskor som aö r laö ngre aö n en och
aå ttiofem. Blodet orkar inte upp till hjaö rnan daå , saö ger hans erfarenhet honom.
– Jasaå ? ÄÄ r det verkligen det? Det verkar inte saå ! vraö ker den gravida svarthaå riga kvinnan, som uppskattningsvis aö r en
halvmeter kortare, genast ur sig aå t lufsen och slaå r efter hans arm med baå da handflatorna.
– Och vem aö r det haö r daå ? fraå gar Ove och stirrar paå henne.
– Det aö r min fru, nickar lufsen vaö nligt.
– Var inte saå saö ker paå att det blir laå ngvarigt, biter hon saå att gravidmagen guppar upp och ner.
– Det aö r inte saå laö tt som det ser u…, foö rsoö ker lufsen men avbryts genast av henne.
– Jag sa HOÄ GER! Och daå fortsatte du backa aå t VÄÄ NSTER! Du lyssnar ju inte! Du lyssnar ÄLDRIG!
Hon kastar sig sedan ut i en halvminuts laå ng harang av vad Ove bara gissar sig till aö r en uppvisning i den utvecklade
svaö rordsvokabulaö ren av det arabiska spraå ket.
Den blonda lufsen nickar bara tillbaka med ett obeskrivligt harmoniskt leende. Precis den daö r sortens leende som goö r
att hederligt folk bara vill slaå buddhistmunkar i ansiktet, taö nker Ove.
– ÄÄ h, foö rlaå t alltsaå . Det var en liten olycka bara, men det loö ser vi! saö ger han glatt aå t Ove naö r hon till slut tystnar.
Sedan fiskar han sorgloö st upp en rund dosa ur fickan och packar in en snus stor som en handboll under laö ppen. Han ser
ut som om han taö nker dunka Ove i ryggen.
Ove ger lufsen en blick som om lufsen precis hade satt sig och bajsat paå motorhuven paå Oves bil.
– Loö ser!? Du staå r i min rabatt!
Lufsen tittar paå hjulen paå slaö pet.
– Det daö r aö r vaö l aö ndaå ingen rabatt? ler han obekymrat och raö ttar till snusen med tungspetsen.
– Det aö r en r-a-b-a-t-t! fastslaå r Ove.
Lufsen nickar. Betraktar marken en stund. Tittar paå Ove som om han tror att Ove skojar med honom.
– Naö aö aö , men hoö rru, det aö r ju bara jord.
Oves panna trycks ihop i en enda stor hotfull rynka.
– Det. ÄÄ r. En. Rabatt.
Lufsen kliar sig tveksamt i huvudet saå att han faå r lite snus i den rufsiga luggen.
– Men du har ju inte odlat naå t i den …
– Du ska bara ta och skita i vad jag goö r och inte goö r med min rabatt!
Lufsen nickar kvickt, nu uppenbart angelaö gen om att inte provocera den haö r fraö mmande mannen ytterligare. Saå han
vaö nder sig mot sin fru, som om han foö rvaö ntar sig att hon ska komma till hans undsaö ttning. Hon ser inte alls ut som naå gon
som vill goö ra det. Lufsen tittar paå Ove igen.
– Gravid, du vet. Hormoner och saå …, foö rsoö ker lufsen och flinar.
Den gravida flinar inte. Inte Ove heller. Hon laö gger armarna i kors. Ove saö tter haö nderna i baö ltet. Lufsen vet helt
uppenbart inte riktigt var han ska goö ra av sina vaö ldiga naö var, saå han svaö nger dem lite skamset fram och tillbaka laö ngs
kroppen som om de var gjorda av tyg och bara fladdrade i vinden.
– Jag flyttar mig och foö rsoö ker igen, foö rsoö ker han till sist och ler avvaö pnande mot Ove paå nytt.
Ove tittar inte avvaö pnande tillbaka.
– Biltrafik aö r foö rbjuden inne i omraå det. Det finns skylt om det.
 Lufsen tar ett steg tillbaka och nickar ivrigt. Smaå springer bort och kraö nger in sin alldeles foö r oö verdimensionerade kropp
i den alldeles foö r underdimensionerade japanska bilen igen. ”Herregud”, muttrar Ove och den gravida troö tt i munnen paå
varandra. Vilket faå r Ove att faktiskt tycka naå got mindre illa om henne.
Lufsen koö r fram naå gra meter, Ove ser tydligt att han inte raö tar upp slaö pet ordentligt. Sedan boö rjar lufsen backa igen. Rakt
in i Oves brevlaå da, saå att kanten paå slaö pet skaö r upp en stor buckla i den groö na plaå ten och viker den dubbel.
– Nej … nu …, faå r Ove fram i en enda laå ng vaö sning och stormar fram och sliter upp bildoö rren.
Lufsen slaå r ursaö ktande ut med armarna igen.
– Mitt fel! Mitt fel! Sorry daö r, saå g inte brevlaå dan i backspegeln, vet du. Svaå rt det haö r med slaö p, vet aldrig aå t vilket haå ll jag
ska svaö nga …
Ove bankar genast sin knutna naö ve i biltaket saå haå rt att lufsen hoppar till och slaå r huvudet i doö rrkarmen. Ove lutar sitt
ansikte saå naö ra hans att orden knappt hinner faå luft innan de aö r inne i lufsens hoö rselgaå ng.
– Ut ur bilen!
– Va?
– Ut ur bilen sa jag!
Lufsen tittar lite skraö mt paå Ove, men verkar inte riktigt vaå ga fraå ga varfoö r. Istaö llet stiger han ur sin bil och staö ller sig
bredvid den som ett skolbarn i en skamvraå . Ove pekar laö ngs den lilla vaö gen mellan radhusen, upp mot cykelfoö rraå det och
parkeringen.
– Gaå och staö ll dig naå gonstans daö r du inte aö r i vaö gen.
Lufsen nickar aningen foö rvirrat.
– Herregud. En underarmsamputerad med starr hade kunnat backa in det haö r slaö pet snabbare aö n du, muttrar Ove naö r
han saö tter sig i bilen.
Hur kan man inte backa med ett slaö p? fraå gar han sig. Va? Hur svaå rt ska det behoö va vara att reda ut grunderna i hoö ger och
vaö nster och sen goö ra tvaö rtom? Hur tar de haö r maö nniskorna sig fram i livet oö ver huvud taget?
Äutomatvaö xel ocksaå , ja, konstaterar han. Det kunde man raö kna ut. Helst vill ju de haö r klaå parna inte koö ra sina bilar alls,
taö nker Ove naö r han laö gger den japanska bilen i drive och boö rjar koö ra framaå t. Helst ska bilarna koö ra sig sjaö lva nufoö rtiden.
Som naå n robot. Man ska inte ens behoö va laö ra sig fickparkera laö ngre, och ska man verkligen ha koö rkort om man inte ens kan
reda ut det? Va? Ove tycker faktiskt inte det. Ove aö r starkt skeptisk till att man ska faå roö sta i allmaö nna val om man inte reder
ut det.
Naö r han koö rt fram bilen och raö tat upp slaö pet, saå som lite civiliserade maö nniskor goö r innan de ska backa med slaö p, laö gger
han i backen. Den japanska bilen boö rjar genast tjuta upproö rt. Ove tittar sig ilsket omkring i kupeé n.
– Men vad i aö nda in i … vad haå ller du paå och laå ter foö r? fraö ser han aå t instrumentbraö dan och bankar paå ratten.
– Laö gg av saö ger jag till dig! ryter han hotfullt aå t en saö rskilt ihaö rdigt blinkande roö d lampa.
I samma oö gonblick dyker lufsen upp vid sidan av bilen och knackar foö rsiktigt paå rutan. Ove rullar ner den och tittar
irriterat paå honom.
– Det aö r bara backradarn som tjuter, nickar lufsen.
– Ja det fattar jag vaö l! fraö ser Ove.
Lufsen harklar sig.
– Den aö r lite speciell, den haö r bilen, jag taö nkte om du ville att jag skulle visa dig reglagen och saå …
Ove fnyser.
– Jag aö r vaö l ingen idiot heller!
Lufsen nickar ivrigt.
– Nejnej, sjaö lvklart inte.
Ove blaö nger paå instrumentbraö dan.
– Vad haå ller den paå med nu?
Lufsen nickar entusiastiskt.
– Den maö ter hur mycket effekt som finns kvar i batteriet. Du vet, innan den slaå r oö ver fraå n elmotorn till bensinmotorn. Du
vet … eftersom det aö r en hybrid …
Ove svarar inte. Han rullar bara upp rutan. Lufsen blir staå ende utanfoö r med munnen halvoö ppen. Ove tittar i vaö nster
spegel. Sedan i hoö ger spegel. Sedan backar han, med den japanska bilen skraö ckslaget pipandes, in slaö pet perfekt avvaö gt
mellan sitt hus och lufsens och den gravidas hus.
Han stiger ur bilen och slaö nger nycklarna till lufsen.
– Backradar och parkeringsassistans och kameror och saå nt skit. En karl som behoö ver saå nt foö r att backa med slaö p ska
banne mig inte befatta sig med att backa med slaö p fraå n foö rsta boö rjan.
Lufsen nickar bara glatt tillbaka.
– Tack foö r hjaö lpen, ropar han, som om Ove inte alls precis foö rolaö mpat honom ihaå llande i tio minuter.
– Du borde inte faå backa ett kassettband, du, svarar Ove och kliver foö rbi honom.
Den gravida utlaö ndskan staå r fortfarande med armarna i kors, men hon ser inte riktigt lika arg ut laö ngre.
– Tack! hojtar hon och ler ett snett litet leende naö r Ove gaå r foö rbi henne, saå att Ove faå r intrycket av att hon foö rsoö ker haå lla
sig foö r skratt.
Hon har de stoö rsta bruna oö gonen Ove naå gonsin sett.
– I den haö r foö reningen koö r vi inte bil inne i omraå det, det faå r ni banne mig bara ta och acceptera, svarar han.
Hon ser ut som om hon noterar att han uttalar ”acceptera” som ”asseptera”, men saö ger inget. Ove fnyser och snor runt
och gaå r mot sitt hus igen.
Halvvaö gs upp paå plattgaå ngen som leder mellan huset och hans foö rraå d stannar han. Rynkar naö san paå ett saå dant saö tt som
maö n i hans aå lder kan goö ra saå att hela deras oö verkropp skrynklas ihop samtidigt. Saå sjunker han ner paå knaö , lutar ansiktet
alldeles intill plattorna paå marken som han prydligt och utan undantag laö gger om en gaå ng vartannat aå r, vare sig det behoö vs
eller inte. Han sniffar igen. Nickar foö r sig sjaö lv. Reser sig.
Den gravida svarthaå riga kvinnan och lufsen tittar paå honom.
– Piss! Det aö r piss oö verallt haö r! snaö ser Ove.
Han gestikulerar mot plattorna.
– O…kej …, saö ger den svarthaå riga kvinnan.
– Nej! Det aö r fan inte okej naå gonstans! svarar Ove.
Och saå gaå r han in i sitt hus och slaå r igen doö rren.

Han sjunker ner paå pallen i hallen och blir sittande daö r en laå ng stund innan han ens kan sansa sig nog foö r att ta sig foö r naå got
annat. ”Jaö dra fruntimmer”, taö nker han. Vad ska hon och hennes familj komma haö r och goö ra om de inte ens kan laö sa en skylt
trots att den staå r mitt framfoö r oö gonen paå dem? Man faå r inte koö ra bil inne i kvarteret. Älla vet det.
Ove reser sig och haö nger av sig sin blaå jacka paå sin krok, mitt i havet av sin frus alla ytterklaö der. Muttrar ”idioter” aå t det
staö ngda foö nstret, foö r saö kerhets skull. Sedan staö ller han sig mitt i vardagsrummet och stirrar upp i sitt tak.

Han vet inte hur laö nge han staå r daö r. Han foö rsvinner bort i tankarna. Flyter ivaö g som i en dimma. Han har aldrig varit typen
av man som goö r det, aldrig varit en dagdroö mmare, men den senaste tiden aö r det som om naå got foö rvridits i huvudet paå
honom. Han faå r allt svaå rare att koncentrera sig paå saker. Han tycker inte om det alls.

Naö r det ringer paå doö rren aö r det som om han rycks vaken ur ett varmt slummer. Han gnuggar sig haå rt i oö gonen, ser sig
omkring som om han aö r raö dd att naå gon iakttagit honom.
Det ringer paå doö rren igen. Ove vaö nder sig om och stirrar paå den som om den borde skaö mmas. Tar naå gra steg mot hallen,
upptaö cker att hela kroppen aö r stel som torkat gips. Han vet inte om knakandet kommer fraå n golvbraö dorna eller fraå n
honom.
– Och vad aö r det nu daå ? fraå gar han doö rren innan han ens har oö ppnat den, som om doö rren skulle svara paå det.
– Vad aö r det nu daå ? upprepar han naö r han slaö nger upp den, saå hastigt att den treaå riga flickan flyger baklaö nges av
vinddraget och mycket haö pet saö tter sig paå rumpan paå marken.
Bredvid henne staå r en sjuaå rig flicka och ser fullstaö ndigt skraö ckslagen ut. Älldeles svarthaå riga aö r de. Och med de stoö rsta
bruna oö gon Ove naå gonsin sett.
– Jaha? saö ger Ove.
Den sjuaå riga flickan ser avvaktande ut. Hon haå ller fram en plastburk. Ove tar den motvilligt i haö nderna. Den aö r varm.
– Ris! utropar den treaå riga flickan lyckligt och kommer raskt upp paå foö tter.
– Med saffran. Och kyckling, nickar den sjuaå riga flickan betydligt mer skeptiskt mot honom.
Ove vaö rderar dem misstaö nksamt.
– Saö ljer ni naå t eller?
Den sjuaå riga flickan ser foö rnaö rmad ut.
– Vi BOR faktiskt haö r!
Ove aö r tyst naå gon sekund. Nickar sedan. Som om han moö jligen kan taö nka sig att godta denna premiss som foö rklaring.
– Jaha.
Den treaå riga flickan nickar noö jt och viftar med de lite foö r laå nga overallaö rmarna.
– Mama sa du saå hungri!
Ove tittar helt ofoö rstaå ende paå det vaggande lilla talfelet.
– Va?
– Mamma sa att du saå g hungrig ut. Saå vi skulle ge dig middag, foö rtydligar den sjuaå riga flickan irriterat.
– Kom nu, Nasanin, saö ger hon sedan, tar den treaå riga flickan haå rt i handen, kastar en hoö gst anklagande blick paå Ove och
gaå r daö rifraå n.
Ove sticker ut huvudet genom doö rroö ppningen och tittar efter dem. Han ser den svarthaå riga gravida kvinnan staå i sin
doö rroö ppning och le aå t honom naö r flickorna springer in i hennes hus. Den treaå riga flickan vaö nder sig om och vinkar glatt till
honom. Den gravida vinkar ocksaå . Ove drar igen doö rren.

Han staå r i hallen igen. Stirrar paå den varma laå dan med kyckling och ris med saffran i saå som man kanske skulle stirra paå en
laå da nitroglycerin. Sedan gaå r han ut i koö ket och saö tter in den i kylen. Inte foö r att han nu har foö r vana att aö ta vad som helst
som fraö mmande utlaö ndska ungar laö mnar paå hans farstutrapp. Men foö r att i Oves hus slaö nger man inte mat. Äv princip.
Han stiger ut i vardagsrummet. Saö tter haö nderna i fickorna. Tittar upp i taket. Staå r daö r en god stund och funderar oö ver
vilken betongplugg som kommer vara mest laö mplig foö r aö ndamaå let. Staå r daö r tills hans oö gon boö rjar goö ra ont av kisandet. Han
slaå r ner blicken och tittar laö tt foö rvirrat paå sitt buckliga armbandsur. Saå tittar han ut genom foö nstret igen och inser ploö tsligt
att det har blivit moö rkt. Han skakar uppgivet paå huvudet.
Det gaå r inte att boö rja borra naö r det aö r moö rkt, det fattar ju vem som helst. Daå maå ste han taö nda alla lamporna, och det vet
man ju inte naö r de blir slaö ckta igen i saå fall. Och saå roligt ska de inte faå ha det, elbolagen. Tro att han ska laå ta elraö kningen staå
daö r och ticka upp tusentals kronor. Det kan de gloö mma.
Ove packar ihop sin bra-att-ha-laå da. Baö r upp den i stora hallen paå oö vervaå ningen. Gaå r och haö mtar nyckeln till vinden som
ligger paå sin plats bakom elementet i lilla hallen. Gaå r tillbaka och straö cker sig upp och oö ppnar vindsluckan. Faö ller ner
stegen. Gaå r upp paå vinden och saö tter tillbaka bra-att-ha-laå dan paå sin plats bakom koö ksstolarna som hans fru tvingade
honom att baö ra upp haö r foö r att de knarrade foö r mycket. De knarrade inte ett dugg. Ove vet mycket vaö l att det daö r bara aö r en
bortfoö rklaring foö r att hans fru ville gaå och handla nya. Som om det var det enda livet gick ut paå . Handla koö ksstolar och aö ta
paå restaurang och haå lla paå .
Han gaå r nerfoö r trappan igen. Saö tter tillbaka vindsnyckeln paå sin plats bakom elementet i lilla hallen. ”Ta det lite lugnt”, saå
sa de till honom. En massa 31-aå riga spraö ttar som jobbar med data och inte dricker vanligt kaffe. Ett helt samhaö lle daö r ingen
kan backa med slaö p, och saå aö r det de som saö ger till honom att han inte behoö vs laö ngre. ÄÄ r det rimligt?
Ove gaå r ner i vardagsrummet. Slaå r paå tv:n. Inte foö r att han nu tittar paå programmen, men han kan ju inte gaö rna sitta
ensam och stirra in i vaö ggen hela kvaö llarna, som en idiot. Han tar den utlaö ndska maten ur kylen och aö ter den med gaffel
direkt ur plastlaå dan.
Han aö r 59 aå r gammal. Det aö r tisdag kvaö ll och han har sagt upp sin tidningsprenumeration. Har slaö ckt alla lampor.
Och imorgon ska den daö r kroken upp.

4. En man som heter Ove

betalar inte en avgift på tre kronor

Ove raö cker fram blommorna mot henne. Tvaå stycken. Det hade foö rstaå s inte varit meningen att det skulle vara tvaå . Naå gon
maå tta faå r det ju vara. Men det hade varit en fraå ga om principer, foö rklarar Ove foö r henne. Saå det blev tvaå .
– Det blir ingen ordning naö r inte du aö r hemma, muttrar han sedan och sparkar lite i den frusna jorden.
Hans fru svarar inte.
– Kommer bli snoö inatt, saö ger Ove.
De saö ger paå nyheterna att det inte ska bli det, men det aö r ju som Ove brukar saö ga det baö sta saö ttet att veta att det aö r just
vad det kommer att bli. Saå han saö ger det till henne. Hon svarar inte. Ove koö r haö nderna i fickorna paå de blaå byxorna och
nickar kort.
– Det aö r inte naturligt att bara knalla omkring haö r ensam i huset hela dagarna medan du aö r borta. Det aö r det enda jag
saö ger. Det aö r inget saö tt att leva.
Hon svarar inte paå det heller.
Han nickar och sparkar i jorden igen. Han begriper sig inte paå folk som saö ger att de laö ngtar till pensionen. Hur kan man
gaå och laö ngta ett helt liv efter att faå bli oö verfloö dig? Gaå runt och vara en belastning paå samhaö llet, vad foö r slags man droö mmer
om det? Gaå hemma och bara vaö nta paå att faå doö . Eller aö nnu vaö rre: Ätt de kommer och haö mtar en och saö tter en paå hem foö r att
man inte kan ta hand om sig sjaö lv. Ove kunde inte taö nka sig naå got vidrigare aö n det. Ätt vara beroende av andra maö nniskor
foö r att kunna gaå paå toaletten. Oves fru brukar alltid flina retfullt och saö ga att han aö r den enda hon kaö nner som paå en
begravning hellre aö r mannen som ligger i kistan aö n den som aå ker dit med faö rdtjaö nst. Och det ligger vaö l naå got i det, kanske.
Den daö r kattjaö veln satt daö r igen imorse foö rresten. Rakt utanfoö r deras doö rr, praktiskt taget. Om man nu kunde kalla det
foö r katt.
Ove hade gaå tt upp kvart i sex. Kokat kaffe aå t sin fru och sig sjaö lv. Gaå tt runt och kaö nt paå alla elementen foö r att kontrollera
att inte hans fru smyghoö jt vaö rmen paå dem igen. De hade foö rstaå s staå tt kvar paå exakt samma nivaå som igaå r, men han hade
saö nkt dem ytterligare ett snaö pp aö ndaå . Foö r saö kerhets skull. Sedan hade han tagit sin jacka fraå n den enda av de sex krokarna i
hallen som inte var behaö ngda av hennes klaö der. Gaå tt inspektionsrundan. Noterat registreringsnummer och kontrollryckt i
garageportarna. Det hade boö rjat bli kallt, det maö rkte han. Det boö rjade bli dags att byta ut den blaå hoö stjackan mot den blaå
vinterjackan.
Han vet alltid naö r det ska bli snoö eftersom det aö r daå hans fru boö rjar tjata om att de ska hoö ja vaö rmen i sovrummet.
Daå rskap, slaå r Ove fast, varje aå r. Haö r ska minsann inga eldirektoö rer sitta och sko sig bara foö r att det har raå kat bli lite aå rstid.
Hoö ja vaö rmen fem grader kostar tusentals kronor om aå ret, det har Ove raö knat ut. Saå varje vinter slaö par han ner en liten
dieselgenerator fraå n vinden, som han bytt till sig paå en loppis mot en gammal grammofonspelare. Och sedan monterar han
ihop den med en kupeé vaö rmare han koö pt paå utfoö rsaö ljning foö r trettionio kronor. Naö r generatorn vaö rmt upp kupeé vaö rmaren
gaå r kupeé vaö rmaren i en halvtimme paå det lilla batteri Ove byggt ihop den med, och daå faå r Oves fru ha den under sin sida av
saö ngen i omgaå ngar innan de ska gaå och laö gga sig. ÄÄ ven om Ove foö rstaå s paå pekar foö r henne att hon inte ska sloö sa bara foö r den
sakens skull. Diesel aö r inte gratis det heller. Och Oves fru goö r som hon oftast goö r. Nickar och saö ger att Ove har saö kert raö tt.
Och sen gaå r hon runt hela vintern och smyghoö jer elementen naö r han inte ser. Precis som varje aå r.
Ove sparkar i jorden igen. Han funderar paå att beraö tta om katten foö r henne. Den satt daö r igen naö r han kom tillbaka fraå n
inspektionsrundan. Ove tittade paå den. Katten tittade paå Ove. Ove pekade paå den och roö t aå t den att ge sig av saå hoö gt att
hans roö st studsade mellan husen som en ursinnig plastboll. Katten tittade paå Ove ytterligare en liten stund. Sedan reste den
sig hoö gst omstaö ndligt. Som om den ville goö ra en poaö ng av att den faktiskt inte gav sig av foö r att Ove sa det till den, utan foö r
att den aö ndaå hade baö ttre saker att goö ra. Saå foö rsvann den runt hoö rnet paå foö rraå det.
Ove beslutar sig foö r att inte saö ga naå got om det till henne. Han antar att hon bara kommer bli foö rgrymmad paå honom foö r
att han koö rde ivaö g den. Fick hon bestaö mma hade de haft hela huset fullt av loö sdrivare, med paö ls och utan.
Han har den blaå kostymen paå sig. Har knaö ppt den vita skjortan hela vaö gen upp. Hon brukar alltid saö ga aå t honom att han
kan laå ta den oö versta knappen vara oö ppen om han inte ska ha slips paå sig, och varje gaå ng svarar Ove att han ”faktiskt inte aö r
naå gon jaö drans grekisk solstolsuthyrare” och knaö pper oö versta knappen aö ndaå . Han har sitt gamla buckliga armbandsur paå
handleden, det som farsan aö rvde fraå n sin farsa samma aå r som han fyllde 19, och som Ove aö rvde fraå n farsan naö r farsan i sin
tur dog naå gra dagar efter att Ove fyllt 16.
Oves fru tycker om den daö r kostymen. Saö ger alltid att han ser saå stilig ut i den. Ove sjaö lv aö r foö rstaå s, som varje foö rnuftig
maö nniska, av aå sikten att bara spraö ttar har finkostymen till vardags. Men den haö r morgonen har han beslutat att det faå r lov
att vara ett undantag. Han har till och med satt paå sig sina svarta gaå bortskor och putsat dem med ansvarsfulla maö ngder
skoputs.
 Naö r han tog sin blaå hoö stjacka fraå n kroken i hallen innan han aå kte hemifraå n kastade han en sista eftertaö nksam blick paå
sin frus ytterklaö dessamling. Undrade hur en enda maö nniska som aö r saå liten kan ha saå maå nga vinterkappor. ”Man foö rvaö ntar
sig halvt om halvt att man ska kliva igenom haö r och hamna i Narnia”, hade en av Oves frus vaö ninnor skojat en gaå ng. Ove
hade nu visserligen ingen aning om vad hon menade med det. Men fasligt maå nga kappor var det i alla fall.
Han gick hemifraå n innan naå gon annan i kvarteret hade vaknat. Promenerade upp till parkeringen. OÄ ppnade sitt garage
med nyckel. Han har visserligen en fjaö rrkontroll till porten, men han har aldrig begripit vad det ska vara bra foö r naö r varje
hederlig maö nniska gott kan oö ppna porten paå egen hand. Han laå ste upp Saaben, ocksaå med nyckel. Det har funkat bra i alla
aå r. Finns ingen anledning att aö ndra paå det. Han satte sig i foö rarsaö tet och vred ett halvt varv fram och ett halvt varv tillbaka
paå kanalvaö ljaren paå radion. Raö ttade till alla backspeglarna. Som han goö r varje gaå ng han saö tter sig i Saaben. Som om naå gon
vandal rutinmaö ssigt bryter sig in i Saaben och okynnesaö ndrar Oves backspeglar och radiokanaler.
Naö r han koö rde oö ver parkeringen moö tte han den daö r gravida utlaö ndskan fraå n grannhuset. Hon hoö ll treaå ringen i handen.
Den daö r stora blonda lufsen gick bredvid. De fick syn paå Ove och vinkade glatt alla tre. Ove vinkade inte tillbaka. Han taö nkte
foö rst stanna och tillraö ttavisa det daö r fruntimret om att i det haö r kvarteret har man faktiskt inte barn raö nnandes omkring paå
parkeringen som om det vore en kommunal lekplats. Men han beslutade sig foö r att han inte hade tid.
Istaö llet koö rde han ut paå stora vaö gen utanfoö r radhusomraå det, rullade foö rbi rad efter rad av hus likadana som hans eget.
Naö r Ove och Oves fru flyttade in haö r fanns det bara sex hus. Nu aö r de hundratals. Det brukade bara vara skog haö r men nu aö r
det hus oö verallt. Och allt paå laå n, foö rstaå s. Det aö r ju saå man goö r nufoö rtiden. Handlar paå kredit och koö r elbil och anlitar
hantverkare saå fort man ska byta en gloö dlampa. Laö gger saå dana daö r klickgolv och har elektriska eldstaö der och haå ller paå . Ett
helt samhaö lle som inte kan se skillnad paå en ordentlig betongplugg och en smaö ll paå kaö ften, det aö r tydligen saå det ska vara
nu.
Det tog honom fjorton minuter att koö ra till blomsterbutiken i koö pcentrumet. Ove hoö ll alla hastighetsgraö nserna exakt,
aö ven paå den daö r 50-vaö gen daö r alla nyinflyttade idioter i slips koö r i 90 numera. Inne bland sina egna hus saö tter de foö rstaå s
upp ”Lekande barn”-skyltar och fartbulor till foö rbannelse, men naö r man koö r bland andras hus aö r det tydligen inte saå noga,
det har Ove sagt till sin fru varje gaå ng de koö rt haö r de senaste tio aå ren. Vaö rre och vaö rre blir det hela tiden dessutom, brukar
han tilllaö gga. Utifall att hon av en haö ndelse inte hoö rt honom de foö rsta gaå ngerna.
Idag hann han inte ens tvaå kilometer innan en svart Mercedes la sig paå en underarms avstaå nd bakom Saaben. Ove
signalerade med bromsljusen tre gaå nger. Mercedesen blinkade upproö rt med helljusen tillbaka. Ove fnoö s aå t backspegeln.
Som om det var allas plikt att kasta sig ut i vaö grenen saå fort de daö r behagade besluta sig foö r att hastighetsgraö nser inte
gaö llde just dem, va? Ove flyttade sig inte. Mercedesen helljusblinkade igen. Ove saö nkte farten. Mercedesen tutade. Ove
saö nkte farten lite till. Mercedesen tutade hoö gre. Ove saö nkte farten till 20. Naö r de naö rmade sig ett backkroö n koö rde
Mercedesen om med ett vraå l. Mannen i den, i 40-aå rsaå ldern med slips och vita plastsladdar haö ngandes fraå n oö ronen, raö ckte
upp laå ngfingret aå t Ove genom rutan. Ove besvarade gesten saå som alla 59-aå riga maö n med ordentlig uppfostran goö r: han
knackade sakta sin pekfingerspets mot tinningen. Mannen i Mercedesen skrek saå att saliven staö nkte paå insidan av rutan,
tryckte paå gaspedalen och foö rsvann.
Tvaå minuter senare kom Ove fram till ett roö dljus. Mercedesen stod laö ngst bak i koö n. Ove blinkade med helljusen aå t den.
Han saå g hur mannen i den knyckte paå nacken saå att den vita plastsladden floö g mot instrumentbraö dan. Ove nickade noö jt.
Ljuset slog om till groö nt. Koö n roö rde sig inte. Ove tutade. Inget haö nde. Ove skakade paå huvudet. Det var vaö l naå got
fruntimmer foö rstaå s. Eller ett vaö garbete. Eller en Äudi. Naö r trettio sekunder hade passerat utan att naå got haö nt la Ove vaö xeln i
frilaö ge, oö ppnade doö rren och steg ur Saaben med motorn igaå ng. Staö llde sig paå gatan och spejade framaå t laö ngs koö n med
haö nderna i sidorna. Lite saå daö r som Staå lmannen skulle ha staå tt med haö nderna upproö rt i sidorna om han hade fastnat i en
bilkoö .
Mannen i Mercedesen tutade. ”Idiot”, taö nkte Ove. I samma sekund boö rjade koö n roö ra sig. Bilarna framfoö r Oves koö rde ivaö g.
Bilen bakom honom, en Volkswagen, tutade. Foö raren i den vinkade otaå ligt aå t Ove. Ove blaö ngde tillbaka. Satte sig utan
minsta braå dska i Saaben och staö ngde doö rren. ”Vaö ldigt vad braå ttom man ska ha daå ”, sa han hoö gt aå t backspegeln och boö rjade
koö ra.
Vid naö sta roö dljus hamnade han bakom Mercedesen igen. Ny koö . Ove tittade paå klockan och svaö ngde vaö nster. Det var
egentligen en laö ngre vaö g till koö pcentrumet, men den hade faö rre roö dljus. Inte foö r att Ove var snaå l. Men alla som vet naå got vet
faktiskt att det drar mindre bensin att haå lla sig i roö relse aö n att staå still. Och som Oves fru brukar saö ga: ”Om det finns naå got
man skulle kunna skriva i Oves doö dsruna saå aö r det ’Han var i alla fall braö nsleekonomisk’.”
Ove kom till koö pcentrumet vaö sterifraå n. Det fanns bara tvaå lediga platser paå hela parkeringen, saå g han direkt. Vad alla de
haö r andra maö nniskorna gjorde paå ett koö pcentrum paå en vardag gick foö rstaå s oö ver hans foö rstaå nd. Men folk hade helt
uppenbart inga arbeten nufoö rtiden.
Oves fru brukar sucka saå fort de ens naö rmar sig en parkeringsplats som den haö r. Ove vill staå vid entreé n. ”Som om det aö r
en taö vling om vem som faå r baö sta platsen”, saö ger hon alltid naö r han cirklar varv efter varv och svaö r aå t alla klaå pare i utlaö ndska
bilar som ligger i vaö gen. Ibland kan de faå koö ra sex–sju varv foö r en bra plats, och om Ove till slut aö ndaå faå r ge upp och noö ja sig
med en tjugo meter laö ngre bort aö r han paå daå ligt humoö r resten av dagen. Hans fru har aldrig foö rstaå tt det. Men saå begriper
hon sig inte mycket paå principsaker heller.
Foö rst taö nkte Ove cirkulera ett par varv aö ven idag, foö r att kolla lite. Men det var daå han fick se Mercedesen igen. Den kom
soö derifraå n. Det var alltsaå hit han skulle, slipsmannen med plastsladdarna i oö ronen. Ove tvekade inte en sekund. Han tryckte
paå gasen och traö ngde sig ut i korsningen. Mercedesen tvaö rbromsade, haö ngde sig paå tutan och koö rde efter. Och saå var
tvekampen igaå ng.
Skyltarna vid mynningen till parkeringen ledde trafiken aå t hoö ger, men vaö l daö r saå g Mercedesen uppenbart ocksaå de tvaå
lediga platserna och foö rsoö kte gena foö rbi Ove till vaö nster. Ove vred dock blixtsnabbt ratten och blockerade vaö gen. Och saå
boö rjade de baå da maö nnen jaga varandra oö ver asfalten.
 I backspegeln saå g Ove hur en liten Toyota svaö ngde in fraå n vaö gen bakom dem, foö ljde skyltarna och koö rde i sakta mak
laö ngs parkeringen i ett stort hoö gervarv. Ove foö ljde den med blicken medan han kastade sig fram i motsatt riktning med
Mercedesen i hasorna. Han hade foö rstaå s kunnat ta den ena lediga parkeringsplatsen, den av de tvaå som var naö rmast entreé n,
och sedan varit storsint nog att laå ta Mercedesen ta den andra. Men vad foö r slags seger hade det varit?
Saå istaö llet tvaö rnitade Ove framfoö r den foö rsta platsen, och roö rde sig sedan inte ur flaö cken. Mercedesen tutade. Ove stod
still. Mercedesen tutade igen. Den lilla Toyotan naö rmade sig laå ngt nerifraå n fraå n hoö ger. Mercedesen fick syn paå den och
foö rstod alldeles foö r sent det djaö vulska i Oves plan. Den tutade ursinnigt, foö rsoö kte traö nga sig foö rbi Saaben, men den hade
aldrig en chans. Ove hade redan vinkat aå t Toyotan att svaö nga in paå en av de lediga platserna. Naö r den vaö l var inne svaö ngde
Ove behaö rskat in paå den andra.
Sidorutan i Mercedesen var saå taö ckt av salivstaö nk naö r den koö rde foö rbi Ove att det inte gick att se foö raren i den. Ove steg
ur Saaben triumfatoriskt som en romersk gladiator. Sedan tittade han paå Toyotan.
– Skit ocksaå , mumlade han ploö tsligt missnoö jt.
Doö rren paå den slogs upp.
– Tjenare! hojtade den blonda lufsen muntert och kraå nglade sig ut ur foö rarsaö tet.
Ove skakade bara paå huvudet.
– Hej hej! sa den gravida utlaö ndskan fraå n andra sidan Toyotan och lyfte ur treaå ringen.
Ove tittade aå ngerfullt efter Mercedesen.
– Tack foö r platsen! Sjukt schyst, flinade lufsen.
Ove svarade inte.
– Va hete du? utbrast treaå ringen omedelbart.
– Ove, sa Ove.
– Ja hete Nasanin! sa hon lyckligt.
Ove nickade aå t henne.
– Jag heter Pat…, boö rjade lufsen.
Men Ove hade redan vaö nt sig om och gaå tt.
– Tack foö r parkeringsplatsen, ropade den gravida utlaö ndskan efter honom.
Ove hoö rde i hennes roö st att hon skrattade. Han tyckte inte om det. Muttrade bara ett kort ”ja ja” utan att vaö nda sig om
och marscherade in genom snurrdoö rrarna till koö pcentrumet. Han svaö ngde vaö nster i foö rsta gaå ngen och saå g sig om flera
gaå nger, som om han var raö dd att grannfamiljen skulle foö rsoö ka foö rfoö lja honom. Men de svaö ngde hoö ger och foö rsvann.
Ove stannade misstaö nksamt utanfoö r mataffaö ren. Synade reklamskylten med veckans rabatterbjudanden. Inte foö r att Ove
nu taö nkte handla naå gon skinka i just den haö r mataffaö ren. Men alltid bra att ha koll paå prislaö get, tycker han. Om det aö r naå got
Ove verkligen ogillar haö r i vaö rlden saå aö r det naö mligen naö r naå gon foö rsoö ker lura honom. Oves fru brukar skoja att de tre
vaö rsta orden Ove kaö nner till i hela vaö rlden aö r ”batterier ej inkluderade”. Älla brukar skratta naö r hon saö ger det. Men Ove
brukar inte skratta.
Han gick vidare fraå n matbutiken och steg in i blomsterbutiken. Och daö r blev det foö rstaå s ”braå k”, som Oves fru hade kallat
det. Eller ”diskussion”, som Ove alltid envisades med att det egentligen handlade om. Ove la naö mligen fram en kupong paå
disken daö r det stod ”2 blommor foö r 50”. Och eftersom Ove bara skulle ha en blomma framfoö rde han med all rim och reson i
vaö rlden till kassabitraö det att han daå borde faå koö pa den foö r 25. Eftersom det aö r haö lften av 50. Detta gick dock inte
kassabitraö det, en mobiltelefonsknapprande 19-aå ring som uppenbart hade tuggummi i hjaö rnan, med paå . Hon haö vdade att en
kostade 39, och att ”2 foö r 50” bara gaö llde om man koö pte tvaå . Butikschefen fick tillkallas. Det tog Ove en kvart att faå
butikschefen att ta sitt foö rnuft till faå nga och erkaö nna att Ove hade raö tt.
Eller, i aö rlighetens namn mumlade vaö l butikschefen till sist bara naå got som laö t lite som ”gubbdjaö vul” ner i sin handflata
och slog in 25 kronor i kassaapparaten saå haå rt att man skulle kunna tro att det var kassaapparatens fel. Men Ove tyckte att
det var mer eller mindre samma sak. Han visste ju hur de haö r foö rsaö ljarna hoö ll paå och foö rsoö kte blaå sa en jaö mt och staö ndigt.
Och Ove blaå ste man inte ostraffat. Haö r skulle raö tt faktiskt vara raö tt.
Ove la fram sitt kontokort paå disken. Butikschefen nickade daå nedlaå tande och pekade paå en skylt daö r det stod ”foö r
kortkoö p under 50 kronor tas en avgift paå 3 kronor”. Och saå blev det som blev.

Saå nu staå r Ove haö r framfoö r sin fru med tvaå blommor. Foö r att det var en principsak.
– De daö r tre kronorna kan han bara g-l-oö -m-m-a, saö ger Ove med blicken ner i gruset.
Oves fru graö lar ofta paå Ove foö r att han alltid braå kar om allt. Men Ove braå kar foö r fan inte. Han tycker bara att raö tt ska vara
raö tt. ÄÄ r det ett orimligt foö rhaå llningssaö tt till livet? brukar Ove fraå ga sin fru. Det tycker inte Ove.
Han lyfter blicken och tittar paå henne.
– Du aö r vaö l foö rstaå s sur foö r att jag inte kom igaå r som jag lovade, mumlar han.
Hon saö ger inget.
– Men hela kvarteret har blivit ett daå rhus, foö rsvarar han sig aö ndaå .
– Fullstaö ndigt kaos. Man maå ste till och med gaå ut och backa slaö pet aå t dem nufoö rtiden. Och inte faå r man saö tta upp en krok
ifred heller, fortsaö tter han som om hon hade protesterat.
Han harklar sig.
– Kunde inte saö tta upp kroken naö r det var moö rkt ute, foö rstaå r du. Daå vet man inte naö r lamporna blir slaö ckta. Daå ska de staå
daö r och ticka stroö m. Gaå r ju inte.
Hon svarar inte. Han sparkar i den frusna jorden. Liksom letar efter ord. Harklar sig kort igen.
– Det blir ingen ordning naö r inte du aö r hemma.
Hon svarar inte. Ove fingrar paå blommorna.
 – Det aö r inte naturligt att bara knalla omkring ensam i huset hela dagarna medan du aö r borta. Det aö r det enda jag saö ger.
Det aö r inget saö tt att leva.
Hon svarar inte paå det heller. Han nickar. Haå ller upp blommorna saå att hon ska se dem.
– De aö r rosa. Saå na daö r du gillar. Persiennplantor. De sa i affaö ren att de heter ”perenn” men jag vet vaö l foö r fan vad de heter.
De doö r tydligen i den haö r kylan sa de ocksaå i affaö ren, men saå nt saö ger de ju bara foö r att pracka paå en mer skit.
Han ser ut som om han vaö ntar paå hennes godkaö nnande.
– Saffran i riset har de ocksaå , saö ger han laå gt.
– De nya grannarna alltsaå . Utlaö nningarna. Har saffran i riset och haå ller paå . Vad det nu ska vara bra foö r. Gaå r vaö l bra med
koö tt och potatis och saå s?
Ny tystnad.
Han staå r kvar tyst och snurrar paå vigselringen paå fingret. Som om han letar efter naå got annat att saö ga. Han har
fortfarande plaå gsamt svaå rt foö r att vara den som leder samtalet. Det var en saå dan daö r sak som hon alltid brukade skoö ta. Han
brukade mest svara. Det aö r fortfarande en ny situation foö r dem baå da, det haö r. Till sist saö tter sig Ove paå huk, graö ver upp den
gamla blomman som han satte daö r i foö rra veckan, laö gger den foö rsiktigt i plastpaå sen. Vaö nder noga paå jorden naö r han saö tter
de nya blommorna. Den aö r genomfrusen.
– De har hoö jt elpriset igen ocksaå , informerar han henne naö r han reser sig.
Saå staå r han daö r med haö nderna i fickorna och bara tittar paå henne. Till sist laö gger han foö rsiktigt handen paå den stora
stenen, och stryker den oö mt fraå n ena sidan till den andra. Som om den var hennes kind.
– Jag saknar dig, viskar han.

Sex maå nader sedan hon dog. Och Ove gaå r fortfarande runt hela huset tvaå gaå nger om dagen och kaö nner paå elementen foö r att
kontrollera att hon inte har smyghoö jt vaö rmen.

5 En man som hette Ove

Ove visste mycket vaö l att hennes vaö nner inte begrep varfoö r hon gifte sig med honom. Han kunde inte klandra dem saå
mycket foö r det.
Folk sa att han var bitter. De kanske hade raö tt, han visste inte saå noga. Hade aldrig reflekterat naö rmare oö ver det. Folk
kallade honom ”osocial” ocksaå , och Ove antog att det betydde att han inte tyckte saå vaö rst mycket om folk. Och det kunde
han vaö l i saå fall gaå med paå . Folk var ju allt som oftast inte kloka.
Ove var inte mycket foö r att kallprata. Han hade foö rstaå tt att det var en stor karaktaö rsbrist nufoö rtiden. Nu skulle man
kunna blabba om vad som helst med varenda knaö ppgoö k som raå kade foö rirra sig in paå armlaö ngds avstaå nd bara foö r att det var
”trevligt”. Ove visste inte hur man gjorde det. Det kanske berodde paå hans uppfostran. Kanske hade maö n ur hans generation
aldrig foö rberetts tillraö ckligt vaö l foö r en vaö rld daö r alla bara pratade om att goö ra saker, men daö r det inte laö ngre verkade vara
vaö rt naå gonting att faktiskt goö ra dem. Nu stod folk utanfoö r sina nyrenoverade hus och skroö t som om det var de sjaö lva som
hade byggt dem, trots att de inte lyft saå mycket som en skruvdragare. Och det var inte ens som att de foö rsoö kte laå tsas som att
det var paå naå got annat saö tt, de skroö t om det! Det fanns tydligen inget vaö rde laö ngre i att kunna laö gga ett riktigt braö dgolv
sjaö lv, eller restaurera ett vaå tutrymme, eller byta vinterdaö ck. Ätt kunna goö ra naå got ordentligt, det var inte laö ngre vaö rt
naå gonting. Och om du ploö tsligt bara kunde gaå och koö pa allting, vad var det daå vaö rt? Vad var en man daå vaö rd?
Ove foö rstod mycket vaö l att hennes vaö nner inte begrep varfoö r hon frivilligt vaknade varje morgon och beslutade sig foö r att
dela dagen med honom. Han begrep inte heller. Han byggde en bokhylla till henne, och hon fyllde den med boö cker av folk
som skrev sida upp och sida ner om kaö nslor. Ove begrep sig paå saker han kunde se och ta paå . Betong och cement. Glas och
staå l. Verktyg. Saker man kunde raö kna ut. Han begrep raö ta vinklar och tydliga instruktioner. Konstruktionsmodeller och
ritningar. Saker man kunde rita upp paå papper. Han var en man av svart och vitt.

Och hon var faö rg. Äll hans faö rg.

Det enda han naå gonsin aö lskat innan han saå g henne foö r foö rsta gaå ngen var siffror. Han har inga speciella minnen av sin
barndom annat aö n dem. Han var inte mobbad och han var inte en mobbare, inte bra paå idrott men heller inte daå lig. Han var
aldrig i mitten och aldrig utanfoö r, han var en saå dan som bara var daö r. Och han minns inte saå mycket av uppvaö xten, han har
aldrig varit den sortens man som gaå r och laö gger saker paå minnet alldeles i onoö dan. Han minns att han var ganska glad, och
att det kom naå gra aå r daö r sedan daö r han inte laö ngre var det.
Och han kommer ihaå g siffrorna. De som fyllde hans huvud. Kommer ihaå g hur han brukade laö ngta till
matematiklektionerna i skolan. Foö r andra var de kanske en plaå ga, men inte foö r honom. Han vet inte varfoö r. Han spekulerar
inte i det heller. Han har aldrig foö rstaå tt varfoö r man ska gaå runt och aö lta varfoö r saker och ting blev som de blev. Man aö r den
man aö r och man goö r det man kan, och det faå r vaö l vara bra med det, tycker Ove.
Han var sju aå r naö r morsans lungor packade ihop en tidig augustimorgon. Hon jobbade paå kemisk fabrik. Man visste vaö l
inte saå mycket om andningen och saö kerheten paå den tiden, har Ove foö rstaå tt i efterhand. Roö kte gjorde hon ocksaå , jaö mt och
staö ndigt. Det aö r Oves tydligaste minne av henne, hur hon satt i koö ksfoö nstret i det lilla huset de bodde i utanfoö r stan, med det
daö r flyktiga molnet runt sig, och tittade paå himlen varje loö rdagsmorgon. Och att hon sjoö ng ibland, och att Ove brukade sitta
under foö nstret med matematikboken i knaö et och lyssna, det minns han ocksaå . Det var foö rstaå s hest och en och annan ton
som trampade mer aö n lovligt fel haö r och daö r, men han minns att han tyckte om det aö ndaå .
Oves farsa jobbade paå jaö rnvaö gen. Han hade handflator som saå g ut som om naå gon karvat i tjurhudar med kniv och faå ror
saå djupa i ansiktet att svetten rann som i kanaler genom dem ner mot hans broö stkorg naö r han anstraö ngde sig. Hans haå r var
stripigt och kroppen tunn, men musklerna paå hans armar saå vassa att de saå g ut att vara uthuggna rakt ur en bergvaö gg. En
gaå ng naö r Ove var mycket liten hade han faå tt foö lja med sina foö raö ldrar paå en stor fest hos naå gra av farsans arbetskamrater
nerifraå n raö lsen. Naö r farsan hade druckit naå gra pilsner hade festens oö vriga deltagare faå tt utmana honom paå armbrytning.
Ove hade aldrig sett saå dana baö rsaö rkar till maö n som daö refter graö nslade traö baö nken mittemot hans farsa. Naå gra av dem saå g ut
att vaö ga tvaå hundra kilo. Farsan broö t ner varenda en. Naö r de gick hem den natten la farsan armen runt Oves axlar och sa:
”Bara en faö hund tror att volym och kraft aö r samma sak Ove, kom ihaå g det.” Och Ove gloö mde det aldrig.
Farsan hoö jde aldrig naö varna. Vare sig mot Ove eller naå gon annan. Ove hade klasskamrater som kunde komma till skolan
med en blaå tira eller maö rken efter ett baö ltrapp daå och daå om de misskoö tt sig. Men aldrig Ove. ”Vi slaå ss inte i den haö r
familjen”, brukade farsan bara konstatera. ”Varken med varandra eller andra.”
Han var omtyckt nere paå jaö rnvaö gen. Han var tystlaå ten, men han var snaö ll. Det fanns de som sa att han var ”foö r snaö ll”. Ove
minns att han som barn aldrig kunde begripa hur det skulle kunna vara naå got daå ligt.
Sedan dog morsan. Och farsan blev aö nnu mer tystlaå ten. Som om hon tog naå gra av de faå ord han hade fraå n boö rjan med sig
dit hon gick.
Saå de pratade vaö l aldrig saå oö verdrivet, farsan och Ove, men de tyckte om varandras saö llskap. Var tillfreds med att sitta paå
varsin sida av koö ksbordet i tystnad. Och de hade saö tt att haå lla sig sysselsatta. De hade en faå gelfamilj som bodde i ett murket
traö d paå baksidan av huset som de matade varannan dag. Det var viktigt, foö rstod Ove, att det var varannan. Varfoö r visste han
aldrig men han hade aldrig naå got behov av att begripa precis allting heller.
Paå kvaö llarna aå t de korv och potatis. Sedan spelade de kort. De hade aldrig mycket, men de hade alltid nog.
De enda av farsans ord som morsan inte verkade intresserad av att ta med sig naö r hon dog var de om motorer. Det kunde
farsan prata hur laö nge som helst om. ”Motorer ger dig alltid vad du foö rtjaö nar”, brukade han saö ga. ”Behandlar du dem med
respekt saå ger de dig friheten, beter du dig som ett arsle tar de den ifraå n dig.”
Han aö gde under laå ng tid aldrig en bil sjaö lv, men naö r cheferna och direktoö rerna nere vid jaö rnvaö gen under 40- och 50-talet
gick och koö pte sina kaö rror spred sig snart ryktet i kontorsbyggnaden att den daö r tystlaå tne mannen nere vid raö lsen var en
bra person att haå lla sig vaö l med. Oves farsa hade aldrig gaå tt ut skolan, han begrep inte saå mycket av siffrorna i Oves
skolboö cker. Men han begrep motorer.
Naö r direktoö ren foö r jaö rnvaö gen hade en dotter som skulle gifta sig, och bilen som under pompa och staå t skulle ta
brudparet fraå n kyrkan gick soö nder, saö nde man efter honom. Oves farsa kom cyklande med en verktygslaå da under armen saå
tung att det kraö vdes tvaå andra maö n foö r att lyfta den naö r han steg av, och vad det nu aö n var som var ett problem naö r han kom
dit saå var det inte laö ngre ett problem naö r han cyklade daö rifraå n. Direktoö rens fru erbjoö d honom att sitta med vid
broö llopsmiddagen, men Oves farsa upplyste henne tystlaå tet om att det nog inte passade sig att sitta bland fint folk naö r man
var den sortens man som hade oljeflaö ckar saå djupt i huden paå underarmarna att de blivit en del av hans pigment. Men han
tog gaö rna en paå se broö d och koö tt till grabben daö r hemma, sa han. Ove hade precis fyllt aå tta. Naö r farsan dukade fram
middagen den kvaö llen foö restaö llde grabben sig att det maå ste vara saå haö r kungar aå t.
Naå gra maå nader senare kallade direktoö ren efter Oves farsa igen. Paå parkeringen utanfoö r kontorsbyggnaden stod en
synnerligen illa aå tgaå ngen gammal Saab 92. Den foö rsta personbil som Saab tillverkade. Den sorten som inte ens fanns i
produktion laö ngre nu sedan den betydligt uppgraderade Saab 93 kommit ut paå marknaden. Oves farsa kaö nde igen den
mycket vaö l. Med framhjulsdriften och den tvaö rstaö llda motorn som laö t som en kaffekokare. Den hade varit med i en olycka,
foö rklarade direktoö ren och tummade paå sina haö ngslen under kavajen. Den buteljgroö na karossen i fronten var rejaö lt
tillbucklad och tillstaå ndet under huven var sannerligen ingen vacker syn, det hoö ll Oves farsa med om. Men han letade fram
en liten skruvmejsel i sin smutsiga overallficka, och efter att han inspekterat bilen en stund konstaterade han att jo, med
lite tid och lite omtanke och raö tt verktyg skulle han nog kunna faå den i koö rdugligt skick igen.
– Vems aö r den? undrade han, raö tade paå sig och torkade oljan fraå n fingrarna med en trasa.
– Den tillhoö rde en slaö kting till mig, sa direktoö ren och fiskade upp en nyckel ur kostymbyxfickan och tryckte den i
handflatan paå honom.
– Och nu aö r den din.
Direktoö ren klappade honom kort paå axeln, vaö nde sig om och gick in paå kontoret igen. Och kvar paå gaå rdsplanen stod Oves
farsa och kippade efter andan. Den kvaö llen fick han gaå ng paå gaå ng paå gaå ng foö rklara och visa allt som fanns att veta om det
magiska vidunder som nu stod i deras traö dgaå rd foö r sin storoö gde son. Han satt i foö rarsaö tet med grabben i knaö et halva natten
och beraö ttade hur all mekanik haö ngde ihop. Varenda skruv och varenda liten slang kunde han redogoö ra foö r. Ove hade aldrig
sett en man saå stolt som hans farsa var den kvaö llen. Ove var aå tta aå r gammal och den kvaö llen bestaö mde han sig foö r att aldrig
koö ra naå got annat aö n Saab.
De loö rdagar daå farsan inte jobbade tog han med Ove ut paå gaå rden, oö ppnade motorhuven, och laö rde honom i detalj vad de
olika delarna hette och vad de gjorde. Paå soö ndagar gick de i kyrkan. Inte foö r att vare sig farsan eller Ove nu hade en
oö verdrivet naö rgaå ngen relation med Gud, men foö r att Oves mamma alltid varit noga med det daö r. Saå de satt laö ngst bak och
stirrade ner paå varsin flaö ck i golvet tills det var oö ver. Och de aö gnade vaö l i aö rlighetens namn baå da tvaå tiden mer aå t att fundera
oö ver hur de saknade henne aö n aå t hur de saknade Gud. Det blev saå att saö ga hennes tid, aö ven naö r hon inte laö ngre var med.
Efteraå t aå kte Ove och farsan en laå ngsvaö ng med Saaben ut paå landet. Det var favoritstunden paå Oves vecka.
Foö r att han inte skulle raö nna runt ensam hemma i huset hur som helst fick han samma aå r boö rja foö lja med farsan till
jobbet nere vid raö lsen naö r han var ledig fraå n skolan. Det var skitigt och daå ligt betalt men det var, som farsan brukade
muttra, ”ett hederligt jobb, och det aö r vaö rt naå got det med”.
Ove tyckte om alla maö nnen vid raö lsen, utom Tom. Tom var en laå ng och bullrig man med naö var stora som lastbilsflak och
oö gon som saå g ut som om de staö ndigt letade efter naå got foö rsvarsloö st djur att sparka paå .
Naö r Ove var nio skickade farsan honom att hjaö lpa Tom att staö da ur en trasig taå gvagn. Med ett ploö tsligt jubel ryckte Tom
upp en portfoö lj fraå n golvet, kvargloö md av naå gon stressad passagerare naå gonstans. Den hade fallit ner fraå n bagagehyllan och
spritt sitt innehaå ll oö ver golvet, och Tom for snart runt paå alla fyra och krafsade ihop allt han kunde se.
 – Det vi hittar behaå ller vi, flinade han mot Ove med naå gonting i oö gonen som fick Ove att kaö nna sig som om det kroö p
insekter under hans hud.
Tom dunkade honom saå haå rt i ryggen att han fick ont i nyckelbenet. Ove sa inget. Paå vaö gen ut snubblade han oö ver en
plaå nbok. Den var gjord av saå foö ljsamt skinn att den kaö ndes som bomull mot Oves straö va fingertoppar naö r han plockade upp
den. Och den hade inget gummiband runt sig, som farsans gamla plaå nbok hade foö r att inte falla i bitar. Den haö r hade en liten
silverknapp som klickade naö r man oö ppnade den. Det laå g oö ver sextusen kronor i den. En hel foö rmoö genhet foö r vem som helst
paå den tiden.
Tom fick syn paå den och foö rsoö kte slita den ur handen paå Ove. Men oö vermannad av en instinktiv trotsighet hoö ll pojken
emot. Han saå g hur chockad Tom blev av motstaå ndet, och i oö gonvraå n hann Ove uppfatta att den vaö ldige mannen knoö t naö ven.
Ove foö rstod att han aldrig skulle hinna undan, saå han sloö t oö gonen, hoö ll allt han orkade i plaå nboken, och vaö ntade paå smaö llen.
Ingen av dem hann se Oves farsa innan han stod mitt emellan dem. Tom moö tte farsans blick en kort sekund, andades saå
tungt av vrede att det rosslade ur halsen paå honom. Men farsan stod daö r han stod. Och till sist saö nkte Tom naö ven och tog ett
vaksamt steg tillbaka.
– Det vi hittar behaå ller vi, saå har det alltid varit, morrade han till Oves farsa och pekade paå plaå nboken.
– Det bestaö mmer den som hittar det, svarade Oves farsa utan att vika med blicken.
Toms oö gon var svarta nu. Men han tog ytterligare ett steg tillbaka, fortfarande med portfoö ljen i handen. Han hade jobbat
paå raö lsen i alla aå r, men Ove hade aldrig hoö rt naå gon av farsans kollegor saö ga ett enda gott ord om honom. Han var oaö rlig och
elak, det var vad Ove hade hoö rt av dem naö r de hade druckit ett par pilsner paå de daö r festerna. Men han hade aldrig hoö rt det
fraå n farsan. ”Fyra barn och en sjuk fru”, brukade farsan bara saö ga till arbetskamraterna och se dem en och en i oö gonen.
”Baö ttre maö n aö n Tom hade blivit saö mre maö n av det.” Och daå brukade arbetskamraterna byta samtalsaö mne.
Farsan pekade paå plaå nboken i Oves hand.
– Du som bestaö mmer, sa han.
Ove faö ste beslutsamt blicken i marken, kaö nde hur Toms oö gon braö nde haå l i ovansidan av hans huvud. Sedan fastslog han
med laå g men fast roö st att hittegodsavdelningen vaö l vore den baö sta platsen att laö mna den paå . Farsan nickade utan att saö ga
naå got, och saå tog han Ove i handen, och saå gick de laö ngs raö lsen den dryga halvtimmens promenad dit utan att saö ga ett ord.
Ove hoö rde Tom skrika efter dem, med roö sten fylld av kallt ursinne. Ove skulle aldrig gloö mma det.
Kvinnan i disken paå hittegodsavdelningen kunde knappt tro sina oö gon naö r de la fram plaå nboken paå disken.
– Och den laå g foö r sig sjaö lv paå golvet? Ni hittade ingen vaö ska eller saå ? fraå gade hon.
Ove tittade forskande paå farsan, men farsan stod tyst saå daå gjorde Ove det ocksaå .
Kvinnan i disken tycktes noö ja sig med det som svar.
– Det aö r inte maå nga som hade laö mnat tillbaka saå haö r mycket pengar, sa hon och log mot Ove.
– Maå nga har inget vett heller, sa farsan kort och tog Ove i handen, vaö nde paå klacken och gick tillbaka till jobbet.
Ett par hundra meter ner laö ngs raö lsen harklade sig Ove, tog mod till sig och fraå gade varfoö r farsan inte sagt naå got om
portfoö ljen som Tom tagit.
– Vi aö r inte saå na som beraö ttar vad andra goö r, svarade farsan.
Ove nickade. De gick i tystnad.
– Jag funderade paå att behaå lla pengarna, viskade Ove till sist och tog ett lite haå rdare tag om farsans hand, som om han
var raö dd att han skulle slaö ppa den.
– Jag vet, sa farsan, och hoö ll lite haå rdare tillbaka.
– Men jag vet att du hade laö mnat tillbaka den, och jag vet att saå na som Tom inte hade gjort det, sa Ove.
Farsan nickade. Och saå pratade de inte mer om det.
Hade Ove varit den typen av man som kontemplerade oö ver hur och naö r man blir den typ av man som man blir saå hade
han kanske konstaterat att det var den dagen han laö rde sig att raö tt ska vara raö tt. Men han var inte mycket foö r att aö lta saå dant.
Han noö jde sig med att minnas att det var den daö r dagen han beslutade sig foö r att vara olik sin farsa paå saå faå saö tt som
moö jligt.

Han hade precis fyllt 16 naö r farsan dog. En skenande vagn nere vid raö lsen. Ove laö mnades inte med mycket mer aö n en Saab,
ett fallfaö rdigt hus naå gra mil utanfoö r stan och farsans buckliga gamla armbandsur. Han hade aldrig riktigt kunnat foö rklara
vad som haö nde med honom den dagen. Men han slutade vara glad. Han var inte glad paå flera aå r efter det.
Praö sten paå begravningen ville prata med honom om fosterhem, men Ove var inte uppfostrad att ta emot naå gra allmosor,
fick praö sten snart veta. Ove gjorde samtidigt klart foö r praö sten att han inte behoö vde haå lla naå gon plats i kyrkbaö nkarna till Ove
under soö ndagsmaö ssorna oö ver oö verskaå dlig framtid heller. Inte foö r att Ove inte trodde paå Gud, foö rklarade han foö r praö sten,
men foö r att han tyckte att den daö r Gud faktiskt verkade vara naå got av en jaö vla faö hund.
Naö sta dag gick han ner till farsans loö nekontor vid jaö rnvaö gen och laö mnade tillbaka pengarna som var kvar av den
maå nadens loö n. Tanterna paå kontoret begrep foö rstaå s ingenting, saå Ove fick otaå ligt foö rklara att farsan trots allt hade doö tt den
sextonde. De kunde alltsaå , som de saö kert sjaö lva begrep, inte foö rvaö nta sig att farsan skulle komma och jobba de aå terstaå ende
fjorton dagarna den haö r maå naden. Och eftersom farsan fick loö n i foö rskott var Ove alltsaå haö r foö r att aå terbetala
mellanskillnaden.
Tanterna bad honom tveksamt att sitta ner och vaö nta, saå det gjorde Ove. Och efter en kvart eller saå kom direktoö ren ut
och tittade paå den besynnerliga 16-aå ringen som satt paå en pinnstol i korridoren med sin doö da pappas loö nekuvert i
haö nderna. Direktoö ren visste mycket vaö l vem pojken var. Och efter att ha oö vertygats om att det inte fanns naå got saö tt att
foö rmaå pojken om att behaå lla pengar han inte tyckte att farsan hade raö tt till saå g direktoö ren inget annat alternativ aö n att paå
staå ende fot erbjuda Ove att jobba resten av maå naden och goö ra raö tt foö r dem istaö llet. Ove tyckte att det laö t som rimliga villkor
och meddelade skolan att han skulle utebli de naö rmaste tvaå veckorna. Han gick aldrig tillbaka.
 Han jobbade paå jaö rnvaö gen i fem aå r. Sedan kom det en morgon naö r han gick ombord paå ett taå g och fick se henne foö r foö rsta
gaå ngen. Det var foö rsta gaå ngen han skrattade sedan farsan dog. Och sedan blev livet aldrig mer sig likt.

Foö r folk paå stod att Ove alltid saå g vaö rlden i svart och vitt. Och hon var faö rg. Äll hans faö rg.

6. En man som heter Ove

och en cykel som ska stå där cyklar ska stå

Ove vill faktiskt bara faå doö ifred. Ska det vara foö r mycket begaö rt? Ove tycker inte det. Visst, han borde ha loö st den saken
redan foö r sex maå nader sedan. Direkt efter hennes begravning. Det kan han medge nu. Men saå kunde man foö r fan inte goö ra,
hade Ove avgjort daå . Han hade ju ett arbete att skoö ta. Och hur skulle det se ut om folk bara slutade komma till jobbet till
hoö ger och vaö nster foö r att de hade tagit livet av sig?
Saå Oves fru dog paå fredagen, begravdes paå soö ndagen, och sedan gick Ove till jobbet paå maå ndagen. Foö r det var saå man
gjorde. Och saå gick det sex maå nader och saå vips kom cheferna in paå maå ndagen och sa att de inte hade velat ta det paå
fredagen foö r att de ”inte ville foö rstoö ra Oves helg”. Och paå tisdagen stod han daö r och oljade in baö nkskivan i koö ket.
Saå han hade foö rberett allt direkt paå lunchen i maå ndags. Han hade betalat begravningsbyraå n och gjort upp om plats paå
kyrkogaå rden bredvid hennes. Han hade ringt advokaten och skrivit ett brev med tydliga instruktioner och lagt det i ett
kuvert med alla viktiga kvitton och koö pekontraktet paå huset och servicehistoriken paå Saaben. Han hade lagt kuvertet i
innerfickan paå kavajen. Han hade slaö ckt alla lampor och betalat alla raö kningar. Inga laå n fanns det. Inga skulder. Ingen som
skulle behoö va staö da upp naå got efter honom. Ove har diskat sin kaffekopp och sagt upp sin tidningsprenumeration. Han aö r
faö rdig.
Och allt han vill aö r att faå doö ifred, taö nker han daö r han sitter i Saaben och tittar ut genom den oö ppna garageporten. Om
han nu bara kunde undvika sina grannar skulle han kanske kunna komma ivaö g redan nu i eftermiddag.
Han ser den kraftigt oö verviktige unge mannen som bor i huset bredvid Oves hasa foö rbi garageoö ppningen ute paå
parkeringen. Det aö r inte det att Ove tycker illa om oö verviktiga. Verkligen inte. Folk faå r vaö l se ut hur de vill. Han har bara
aldrig riktigt begripit sig paå dem. Han foö rstaå r inte ens hur man baö r sig aå t. Hur mycket kan en maö nniska aö ta egentligen? Hur
baö r man sig aå t foö r att bli en hel person till? Det maå ste ju aö ndaå kraö va en viss maå lmedvetenhet, tycker Ove.
Den unge mannen faå r syn paå honom. Vinkar glatt. Ove nickar reserverat tillbaka. Den unge mannen staå r kvar och vinkar
saå att broö stfettet guppar under t-troö jan. Ove brukar saö ga att den daö r aö r den enda han vet som helt ensam kan attackera en
chipsskaå l i flock, men daå brukar Oves fru protestera att saå saö ger man faktiskt inte.
Eller brukade. Hon brukade saö ga saå .
Hon gillade den oö verviktige unge mannen, Oves fru. Brukade bege sig dit med matlaå dor en gaå ng i veckan i alla aå r efter
att hans mamma hade doö tt. ”Saå att han faå r naå got hemlagat daå och daå ”, brukade hon saö ga. Ove brukade notera att de aldrig
fick tillbaka laå dorna, och tillaö gga att den daö r ser vaö l inte skillnad paå laå da och mat. Men daå brukade Oves fru saö ga att nu fick
det faktiskt raö cka lite. Och daå fick det goö ra det.
Ove vaö ntar tills matlaå deaö taren guppat ivaö g utom synhaå ll innan han stiger ut ur Saaben. Rycker i handtaget tre gaå nger.
Staö nger garageporten bakom sig. Rycker i handtaget tre gaå nger. Gaå r upp till den lilla vaö gen som leder ner mellan husen.
Stannar utanfoö r cykelfoö rraå det. Det staå r en cykel lutad mot vaö ggen paå det. Nu igen. Just precis under skylten som
uttryckligen foö rklarar att just precis cykelparkering aö r foö rbjuden just precis haö r.
Ove lyfter upp den. Framdaö cket har punktering. Han laå ser upp foö rraå det och lyfter prydligt in cykeln i raden av de andra.
Han laå ser doö rren och har precis ryckt i den tre gaå nger naö r han hoö r en senpubertal roö st bjaö bba i hans oö ra.
– Meh! Vafan haå ller du paå med!?
Ove svaö nger runt och staö lls oö ga mot oö ga med snorungen ett par meter bort.
– Staö ller cyklar i cykelfoö rraå det.
– Det kan du ju inte goö ra! protesterar snorungen.
Han aö r kanske 18, misstaö nker Ove vid en naö rmare titt. Mer en slyngel aö n en snorunge alltsaå , om man ska vara petig.
– Kan jag visst.
– Men jag skulle ju fixa den! utstoö ter slyngeln paå ett saö tt saå att roö sten skaö r sig i de hoö ga tonarterna, som naö r man faå r
rundgaå ng i en gammal hoö gtalare.
– Det aö r en damcykel, saö ger Ove.
– Ja, nickar slyngeln otaå ligt som om detta inte alls aö r relevant.
– Daå aö r det ju knappast din, fastslaå r Ove.
– Neeej, stoö nar slyngeln och himlar med oö gonen.
– Daå saå , konstaterar Ove och koö r haö nderna i byxfickorna, som om detta avgjorde saken.
Det infinner sig en avvaktande tystnad. Slyngeln tittar paå Ove som om han tycker att Ove faktiskt aö r lite onoö digt dum i
huvudet. Ove tittar i gengaö ld paå slyngeln som om slyngeln faktiskt vore naå got av ett enda stort sloö seri med syre. Bakom
slyngeln, ser Ove foö rst nu, staå r en annan slyngel. ÄÄ nnu spensligare aö n den foö rsta, och med fullt av svart sot runt oö gonen.
Den andra slyngeln drar foö rsiktigt den foö rsta slyngeln i jackan och mumlar naå got om att ”inte staö lla till braå k”. Den foö rsta
slyngeln sparkar trotsigt i snoö n. Som om det var snoö ns fel.
– Det aö r min flickvaö ns, mumlar han till sist.
Han saö ger det mer uppgivet aö n upproö rt. Han har foö r stora gymnastikskor och foö r smaå jeans, noterar Ove.
Traö ningsstaö llsjackan uppdragen oö ver hakan foö r att skydda mot kylan. Hela det fjuniga utmaö rglade ansiktet fullt av
pormaskar och en frisyr som om naå gon hade raö ddat honom fraå n att drunkna i en tunna lim genom att dra upp honom i
haå ret.
– Var bor hon daå ? kraö ver Ove att faå veta.
 Slyngeln pekar med hela armen, med kroppsspraå ket som om han blivit skjuten med bedoö vningspil, mot huset laö ngst ner
paå Oves gata. Det daö r kommunisterna som drev igenom kaö llsorteringsreformen bor med sina doö ttrar. Ove nickar.
– Daå kan hon haö mta den i foö rraå det, saö ger Ove.
Han knackar demonstrativt med fingertoppen paå skylten som foö rbjuder cykelparkering utanfoö r foö rraå det. Vaö nder om och
gaå r mot husen.
– Meh! Jaö vla gubbjaö vel daå ! gapar slyngeln bakom honom.
– Ssch! kommer det ur munnen paå slyngelns kompis med sot runt oö gonen.
Ove svarar inte.
Han gaå r foö rbi skylten som tydligt foö rbjuder biltrafik inne i bostadsomraå det. Den som den daö r gravida utlaö ndskan
tydligen inte kunde laö sa, trots att Ove mycket vaö l vet att den aö r helt omoö jlig att missa. Ove borde veta, foö r det aö r han som
har satt upp den. Han gaå r missnoö jt den lilla vaö gen ner mellan husen och saö tter ner foö tterna foö r varje steg paå ett saå dant daö r
saö tt som skulle kunna faå den som saå g det att tro att han foö rsoö kte jaö mna till asfalten. Som om det inte var illa nog med alla
knaö ppgoö kar som redan bodde i det haö r kvarteret, taö nker han. Som om hela bostadsomraå det inte redan hoö ll paå att
foö rvandlas till ett foö rbaskat fartgupp i evolutionen. Äudi-spraö tten och det blonda maö haö t snett mittemot Oves hus, och laö ngst
ner i laö ngan den daö r kommunistfamiljen med doö ttrar i tonaå ren som har roö tt haå r och shortsen utanpaå byxorna och ser ut
som spegelvaö nda tvaö ttbjoö rnar i ansiktet. Ja, de aö r foö rstaå s paå semester i Thailand just nu tydligen. Men aö ndaå .
I huset bredvid Oves bor den 25 aå r gamle och naö rmare ett kvarts ton tunge mannen. Laå ngt haå r har han ocksaå , som ett
fruntimmer, och konstiga t-troö jor. Han bodde med sin mamma tills hon dog i naå gon sjukdom foö r naå got aå r sedan. Heter
tydligen Jimmy, det har Oves fru beraö ttat. Ove vet inte vad Jimmy jobbar med, men det aö r vaö l naå got kriminellt kan man
taö nka. Eller bacontestare.
I huset laö ngst ner i Oves laö nga bor Rune och Runes fru. Och det aö r inte saå att Ove skulle kalla Rune sin fiende. Eller, jo, saå
aö r det faktiskt ganska exakt. Ällt som gaå tt aå t helvete i den haö r bostadsraö ttsfoö reningen boö rjade faktiskt med Rune. Han och
hans fru Änita flyttade in i omraå det samma dag som Ove och Oves fru flyttade in. Daå koö rde Rune Volvo, men sedan koö pte
han en BMW. Och det sa ju sig sjaö lvt att det inte gick att resonera med en maö nniska som betedde sig paå det viset, tyckte
Ove.
Det var dessutom Rune som iscensatte statskuppen som fick Ove avsatt som ordfoö rande i styrelsen. Och titta hur
omraå det ser ut nu. Hoö jda elraö kningar och cyklar som inte staå r i foö rraå den och folk som backar med slaö p mitt inne i omraå det.
Trots att det staå r tydliga skyltar om att det aö r foö rbjudet. Det varnade Ove minsann foö r, men daå lyssnade ingen. Och sedan
dess har han inte satt sin fot paå de daö r bostadsraö ttsfoö reningsmoö tena.
Han goö r en munroö relse som om han taö nkte spotta varje gaå ng han uttalar ”bostadsraö ttsfoö reningsmoö te” inne i sitt huvud.
Som om det var ett koö nsord.
Han aö r femton meter fraå n sin trasiga brevlaå da naö r han faå r se det blonda maö haö t. Foö rst begriper han inte oö ver huvud taget
vad hon sysslar med. Hon staå r vinglande paå sina klackar paå gaå ngvaö gen och gestikulerar hysteriskt mot fasaden paå Oves hus.
Runt henne raö nner den daö r skaö llande lilla saken som brukar pissa paå Oves plattor. Ove aö r inte ens saö ker paå att det aö r en
hund faktiskt. En vinterkaö nga med oö gon, snarare.
Det blonda maö haö t gastar naå got aå t fasaden, saå haö ftigt att solglasoö gonen halkar ner oö ver hennes naö stipp. Vinterkaö ngan
skaö ller hoö gre. ”Nu har alltsaå kaö rringen slutligen foö rlorat foö rstaå ndet”, taö nker Ove och stannar vaksamt ett par meter bakom
henne. Det aö r foö rst daå han ser att hon inte gestikulerar aå t fasaden. Hon kastar stenar. Och det aö r inte fasaden hon kastar paå .
Det aö r katten.
Den sitter upptryckt laö ngst in i hoö rnet bakom Oves foö rraå d. Den har smaå blodflaö ckar i paö lsen. Eller det som aö r kvar av
paö lsen. Vinterkaö ngan blottar taö nderna. Katten fraö ser tillbaka.
– Du fraö ser inte aå t Prince! ylar det blonda maö haö t, rycker upp en ny sten fraå n Oves rabatt och slungar den mot katten.
Katten hoppar undan. Stenen traö ffar foö nsterblecket.
Det blonda maö haö t plockar upp en ny sten och goö r sig redo att kasta. Ove stiger med tvaå kvicka steg fram saå naö ra bakom
henne att hon foö rmodligen kan kaö nna hans andedraö kt.
– Kastar du en sten till in paå min tomt saå kastar jag dig in paå din tomt!
Hon snor runt. Deras blickar moö ts. Ove har haö nderna i fickorna, hon viftar med sina knytnaö var framfoö r honom som om
hon foö rsoö kte vifta bort tvaå flugor stora som mikrovaå gsugnar. Ove bevaö rdigar henne inte med saå mycket som en
ansiktsroö relse.
– Det daö r aö ckliga kraö ket rev Prince! faå r hon ur sig med oö gonen vilda av ursinne.
Ove tittar paå vinterkaö ngan. Den morrar aå t honom. Ove tittar paå katten, som sitter skamfilad och bloö dande men med
rebelliskt hoö jt huvud utanfoö r hans hus.
– Den bloö der. Saå det verkar ha slutat oavgjort, saö ger Ove.
– Saå fan heller! Jag ska doö da det daö r fanskapet! hugger det blonda maö haö t.
– Nej, ska du inte, svarar Ove kallt.
Maö haö t boö rjar se hotfullt ut.
– Den aö r saö kert full av aö ckliga sjukdomar och rabies och allt moö jligt!
Ove tittar paå katten. Tittar paå maö haö t. Nickar.
– Det aö r foö rmodligen du ocksaå . Men vi kastar inte sten paå dig foö r det.
Maö haö ts underlaö pp vibrerar. Hon trycker upp solglasoö gonen haå rdare oö ver oö gonen.
– Du ska passa dig! snaö ser hon.
Ove nickar. Pekar paå vinterkaö ngan. Vinterkaö ngan foö rsoö ker bita honom i benet men Ove stampar ner foten saå kvickt att
den backar undan i sista stund.
– Den daö r ska vara kopplad inne i bostadsomraå det, saö ger Ove.
 Hon slaö nger med det blonderade haå ret och fnyser saå haå rt att Ove halvt om halvt foö rvaö ntar sig att det ska komma lite, lite
snor ur ena naö sborren.
– Och den daö r daå !? gastar hon aå t katten.
– Den ska du skita i, svarar Ove.
Maö haö t betraktar honom saå som bara personer som kaö nner sig tydligt oö verlaö gsna men samtidigt djupt kraö nkta kan goö ra.
Vinterkaö ngan blottar taö nderna i ett tyst morrande.
– Tror du att du aö ger den haö r gatan eller ditt jaö vla CP? saö ger hon.
Ove pekar bara lugnt paå vinterkaö ngan igen.
– Naö sta gaå ng den daö r pissar paå mina plattor saå goö r jag plattorna stroö mfoö rande.
– Prince har foö r fan inte pissat paå dina aö ckliga plattor! frustar hon och tar tvaå steg framaå t med knytnaö ven hoö jd.
Ove roö r sig inte ur flaö cken. Hon stannar. Ser ut att hyperventilera. Sedan tycks hon ta aå tminstone delar av det hoö gst
begraö nsade foö rnuft hon nu moö jligen besitter till faå nga.
– Kom nu Prince, saö ger hon med en viftning.
Sedan hoö jer hon pekfingret aå t Ove.
– Jag kommer beraö tta det haö r foö r Änders, och sen kommer du aå ngra dig.
– Haö lsa den daö r Änders att sluta stretcha skrevet utanfoö r mitt foö nster, svarar Ove.
– Jaö vla CP-mupp, utstoö ter hon och gaå r mot parkeringen.
– Och att han har en skitbil! tillaö gger Ove.
Hon goö r en gest aå t honom som han inte vet vad den betyder, men aö ndaå kan ana sig till inneboö rden av. Sedan foö rsvinner
hon och vinterkaö ngan mot den daö r Änders hus.
Ove svaö nger in vid sitt foö rraå d. Ser de bloö ta skvaö ttarna av hundkiss vid plattorna i hoö rnet av rabatten. Hade han inte varit
upptagen med viktigare saker i eftermiddag hade han gaå tt bort och gjort en hallmatta av den daö r vinterkaö ngan nu med en
gaå ng. Men nu har han ju faktiskt annat att pyssla med. Saå istaö llet gaå r han in i sitt foö rraå d, plockar ut sin slagborr och sin laå da
med bits.
Naö r han kommer ut igen sitter katten kvar och tittar paå honom.
– Du kan ge dig ivaö g nu, saö ger Ove aå t den.
Den roö r sig inte. Ove skakar uppgivet paå huvudet.
– Hoö rru! Jag aö r inte din kompis.
Katten sitter kvar. Ove slaå r ut med armarna.
– Herregud, kattskraö lle, att jag tar ditt parti naö r den daö r kaö rringen kastar sten paå dig betyder foö r fan bara att jag tycker
mindre illa om dig aö n det daö r maö haö t.
Han viftar bort mot den daö r Änders hus.
– Och det aö r ingen vidare prestation ska du ha klart foö r dig.
Katten ser ut att taö nka oö ver detta noggrant. Ove pekar mot gaå ngvaö gen.
– Foö rsvinn!
Katten slickar sig inte alls stressat oö ver blodflaö ckarna i paö lsen. Tittar paå Ove som om detta var en foö rhandling och den
oö vervaö ger ett bud. Sedan reser den sig laå ngsamt och tassar ivaö g och foö rsvinner runt hoö rnet paå foö rraå det. Ove kastar inte en
blick efter den. Han gaå r rakt in i sitt hus och smaö ller igen doö rren.

Foö r nu faå r det faktiskt vara nog. Nu ska Ove doö .

7.En man som heter Ove borrar upp en krok

Ove har klaö tt sig i sina kostymbyxor och gaå bortskjortan. Han breder ut byggplasten oö ver golvet omsorgsfullt som om han
taö ckte oö ver ett vaö rdefullt konstverk. Inte foö r att golvet nu aö r direkt nytt, men han slipade faktiskt om det foö r mindre aö n tvaå
aå r sedan. Och det aö r nu egentligen inte saå mycket foö r Oves egen skull han breder ut plasten heller. Han aö r raö tt saö ker paå att
man inte laö mnar speciellt mycket blod efter sig naö r man haö nger sig, och det aö r egentligen inte saå mycket foö r att han aö r raö dd
foö r dammet efter borrandet heller. Eller foö r att det ska bli maö rken naö r han sparkar omkull pallen. Han har foö rresten limmat
fast plastkuddar under foö tterna paå den, saå det borde inte bli naå gra maö rken alls. Nej, byggplasten som Ove med stor
noggrannhet breder ut i hela hallen, vardagsrummet och en bra bit in i koö ket, som om han taö nkte fylla hela huset med
vatten, aö r inte alls foö r Oves skull.
Men han taö nker sig att det blir vaö l ett jaö drans spring haö r med en hel flock ivriga smaå fastighetsmaö klarspraö ttar som ska in
i huset innan ambulansmaö nnen ens faå tt ut liket. Och de jaö vlarna ska inte faå raö nna in med skorna paå och repa Oves golv.
OÄ ver Oves doö da kropp eller inte. Det ska de ha klart foö r sig.
Han saö tter pallen mitt paå golvet. Den aö r taö ckt av minst sju olika sorters faö rgflaö ckar. Oves fru beslutade sig foö r att laå ta Ove
maå la om naå got av rummen i radhuset regelmaö ssigt en gaå ng i halvaå ret. Eller, foö r att vara mer exakt kom hon paå att hon
skulle vilja ha en annan faö rg i ett av rummen en gaå ng i halvaå ret. Och saå sa hon det till Ove, varpaå Ove sa att det kunde hon
gloö mma. Och sedan ringde hon en maå lare foö r att faå en offert. Och saå beraö ttade hon foö r Ove vad hon taö nkte betala maå laren.
Och daå gick Ove och haö mtade sin maå larpall.
Man saknar konstiga saker efter att man foö rlorat naå gon. Smaå saker. Leenden. Saö ttet hon vaö nder sig om i soö mnen. Ätt
maå la om aå t henne.
Ove gaå r och haö mtar sin laå da med bits. Det aö r den enskilt viktigaste komponenten naö r man borrar. Inte borren, utan
bitsen. Det aö r som att ha ordentliga daö ck paå bilen, istaö llet foö r att haå lla paå med keramiska bromsar och saå nt tjafs. Det vet alla
som vet naå t. Ove staö ller sig mitt paå golvet och oö gonmaå ttar. Soö ker sedan med blicken oö ver bitslaå dan som en kirurg soö ker
med blicken oö ver sina instrument. Han vaö ljer ut en, saö tter den i borren, provkaö nner lite paå avtryckaren saå att borren
morrar till. Skakar paå huvudet, beslutar sig foö r att det inte alls kaö nns raö tt, byter bits. Han goö r saå fyra gaå nger innan han aö r
noö jd, och gaå r genom vardagsrummet med borren slaö ngande i handen som om den var en stor revolver.
Han staö ller sig mitt paå golvet och stirrar upp i taket. Han maå ste maö ta upp haö r innan han kan boö rja, inser han. Saå att haå let
blir centrerat. Det aö r det vaö rsta Ove vet naö r naå gon bara borrar upp ett haå l i taket bara lite paå maå faå .
Saå han gaå r och haö mtar ett maå ttband. Maö ter fraå n alla fyra hoö rnen. Tvaå gaå nger foö r att vara saö ker. Markerar ett kryss exakt
mitt i taket.
Ove kliver ner fraå n pallen. Tar ett varv foö r att kontrollera att byggplasten ligger som den ska. Laå ser upp doö rren saå att de
inte ska bryta soö nder den naö r de ska ta sig in haö r och haö mta honom. Det aö r en bra doö rr. Kommer haå lla maå nga aå r aö n.
Han tar paå sig kavajen och kontrollerar att kuvertet ligger i innerfickan.
Till sist vaö nder han fotot av sin fru som staå r i foö nsterkarmen, saå att det vetter ut genom foö nstret mot foö rraå det. Han vill
inte att hon ska behoö va se paå naö r han goö r det haö r, men han vaå gar aå andra sidan inte laö gga fotot ner heller. Hon blev alltid
vansinnigt sur naö r de hamnade naå gonstans utan utsikt, Oves fru. Hon ”behoö vde naå got levande att titta paå ” sa hon jaö mt och
staö ndigt. Saå han vaö nder henne mot foö rraå det. Taö nker att det daö r kattskraö llet kanske springer foö rbi igen. Hon gillar ju
kattskraö llen, Oves fru.
Han haö mtar borren, tar kroken, staö ller sig paå pallen och boö rjar borra. Foö rsta gaå ngen det ringer paå doö rren tar han foö r
givet att han hoö rt fel, och ignorerar det av den anledningen. Ändra gaå ngen inser han att det verkligen aö r naå gon som ringer
paå doö rren, och ignorerar det av den anledningen.
Tredje gaå ngen avbryter Ove borrandet och betraktar doö rren foö rargat. Som om han skulle kunna oö vertyga vem det nu aö r
som staå r utanfoö r den att foö rsvinna enbart genom tankekraft. Det fungerar mycket daå ligt. Vederboö rande tror helt uppenbart
att den enda rationella anledningen till att han inte oö ppnade foö rsta gaå ngen var att han inte hoö rde ringklockan.
Ove kliver ner fraå n pallen, stegar oö ver byggplasten genom vardagsrummet och ut i hallen. Ska det behoö va vara saå svaå rt
att faå ta livet av sig sjaö lv i lugn och ro? Va? Han tycker faktiskt inte det.
– Jaha? saö ger Ove i samma oö gonblick som han kastar upp doö rren.
Lufsen lyckas bara med en haå rsmaå n rycka undan sitt stora huvud i tid foö r att inte faå den rakt i ansiktet.
– Hej! utbrister den gravida utlaö ndskan glatt bredvid honom, en halvmeter laö ngre ner mot marken.
Ove tittar upp paå lufsen, och sedan ner paå henne. Lufsen aö r upptagen med att tveksamt kaö nna efter med handflatorna i
sitt ansikte saå att alla utstaå ende delar fortfarande sitter kvar i raö tt position.
– Det haö r aö r till dig, saö ger den gravida vaö nligt och koö r omedelbart en blaå plastlaå da i famnen paå Ove.
Ove ser skeptisk ut.
– Det aö r kakor, foö rklarar hon uppmuntrande.
Ove nickar sakta. Som foö r att bekraö fta detta.
– Vad finklaö dd du aö r, ler hon.
Ove nickar igen.
Och saå staå r de alla tre daö r och ser ut att vaö nta paå att naå gon av de andra ska saö ga naå got. Till slut tittar hon paå lufsen och
skakar uppgivet paå huvudet.
– Men kan du snaö lla sluta fingra dig sjaö lv i ansiktet, aö lskling? viskar hon och puttar honom i sidan.
Lufsen tittar upp, moö ter hennes blick och nickar. Tittar paå Ove. Ove tittar paå den gravida. Lufsen pekar paå laå dan och
skiner upp.
– Hon aö r iranier, vet du. De tar med sig mat oö verallt.
Ove tittar paå honom med blank blick. Lufsen ser lite mer tveksam ut.
– Du vet … det aö r daö rfoö r jag funkar saå bra med iranier. De gillar att laga mat och jag gillar att …, foö rsoö ker han med ett lite
foö r brett flin.
Han tystnar. Ove ser spektakulaö rt ointresserad ut.
– … aö ta, avslutar lufsen.
Han ser lite ut som om han taö nker goö ra en lufttrumvirvel med fingrarna. Men saå tittar han paå den gravida utlaö ndskan
och tycks besluta sig foö r att det vore en daå lig ideé .
Ove vaö nder sig fraå n honom och mot henne istaö llet. Med den troö tta blicken av naå gon som precis vaö nt sig bort fraå n ett
barn som aö tit foö r mycket socker.
– Jaha? saö ger han paå nytt.
Hon straö cker paå sig och laö gger haö nderna paå sin mage.
– Vi ville bara presentera oss, eftersom vi blir grannar nu, ler hon.
Ove nickar kort och koncist.
– Okej. Hejhej.
Han foö rsoö ker dra igen doö rren. Hon hejdar honom med armen.
– Och saå vill vi tacka foö r att du backade in slaö pet. Det var vaö ldigt snaö llt av dig!
Ove grymtar. Haå ller motvilligt upp doö rren igen.
– Borde inte vara naå got att tacka foö r.
– Jo, det var jaö ttesnaö llt, protesterar hon.
Ove kastar en inte helt imponerad blick paå lufsen.
– Jag menade att det inte borde vara naå got att tacka foö r, eftersom en vuxen man borde klara av att backa med ett slaö p
sjaö lv.
Lufsen tittar paå honom som om han aö r mycket osaö ker paå om detta aö r en foö rolaö mpning eller inte. Ove beslutar sig foö r att
inte hjaö lpa honom paå traven. Han backar och foö rsoö ker dra igen doö rren igen.
– Jag heter Parvaneh! saö ger den gravida utlaö ndskan och saö tter foten oö ver troö skeln.
 Ove stirrar paå foten, och sedan paå ansiktet den aö r faö st vid. Som om han har svaå rt att ta till sig att hon faktiskt precis
gjorde saå daö r.
– Jag heter Patrick! saö ger lufsen.
Varken Ove eller Parvaneh tar naå gon notis om det.
– ÄÄ r du alltid saå haö r otrevlig? undrar Parvaneh intresserat.
Ove ser foö rnaö rmad ut.
– Jag aö r foö r fan inte otrevlig.
– Du aö r lite otrevlig.
– ÄÄ r jag ju inte!
– Nejnejnej. Dina ord aö r som kramar, verkligen, svarar hon paå ett saö tt som faå r Ove att misstaö nka att hon inte alls menar
det.
Han slaö pper taget om doö rrhandtaget naå got oö gonblick. Inspekterar kakburken i sin hand.
– Jaha. Ärabiska kakor? Ska det vara naå got det? muttrar han till sist.
– Persiska, raö ttar hon.
– Va?
– Jag aö r fraå n Iran. Daå aö r man pers, foö rklarar hon.
– En paö rs?
– Ja.
– Ja, det aö r ju det minsta man kan saö ga, instaö mmer Ove.
Hennes skratt oö verrumplar honom. Som om det var kolsyrat och naå gon haö llt upp det foö r snabbt och det nu bubblade
oö ver alla braö ddar. Det passar inte alls in bland all graå cement och raklagda traö dgaå rdsplattor. Det aö r ett stoö kigt och braå kigt
skratt som inte fogar sig efter regler och foö rordningar.
Ove tar ett steg bakaå t. Hans fot fastnar i tejpen vid troö skeln. Naö r han irriterat foö rsoö ker skaka den av sig river han upp
hoö rnet av byggplasten. Naö r han foö rsoö ker ruska loss baå de tejp och byggplast snavar han bakaå t och drar med sig aö nnu mer av
den. Han aå tervinner ilsket balansen. Blir staå ende paå troö skeln och samlar sig. Griper tag i doö rrhandtaget igen och tittar upp
paå lufsen foö r att genast byta samtalsaö mne.
– Och vad aö r du daå ?
Lufsen rycker lite paå axlarna och ler bortkommet.
– Jag aö r IT-konsult!
Ove och Parvaneh skakar paå sina huvuden saå koordinerat att de skulle kunna ha varit en del av ett synkroniserat
simningsprogram. Och det faå r faktiskt Ove att ytterst motvilligt foö r naå gra sekunder tycka lite mindre illa om henne.
Lufsen verkar inte ens ha hoö rt det. Istaö llet betraktar han nyfiket slagborren som Ove haå ller i ett fast grepp i ena handen,
lite saå daö r nonchalant naturligt som afrikanska rebeller brukar haå lla i automatvapen naö r vaö sterlaö ndska journalister
intervjuar dem strax innan de stormar regeringspalatset. Naö r lufsen aö r faö rdig med att betrakta den boö jer han sig fram och
kikar in i Oves hus.
– Vad goö r du?
Ove tittar paå honom lite saå daö r som man kanske skulle titta paå naå gon som precis fraå gat ”vad goö r du” aå t en man som staå r
med en slagborr i handen.
– Jag borrar.
Parvaneh tittar paå lufsen och himlar med oö gonen, och hade det inte varit foö r att hennes mage nu faktiskt skvallrar om att
hon trots allt helt frivilligt foö r tredje gaå ngen bidrar till fortlevandet av lufsens genuppsaö ttning hade Ove nog kunnat finna
henne naö stan sympatisk foö r det.
– ÄÅ h, saö ger lufsen och nickar.
Sedan lutar han sig fram igen och kikar in och betraktar det med byggplast omsorgsfullt inslagna vardagsrumsgolvet.
Skiner upp, tittar paå Ove och flinar.
– Man skulle kunna tro att du ska moö rda naå n!
Ove betraktar honom i tystnad. Lufsen harklar sig lite mer tveksamt.
– Det ser ut som ett avsnitt av ”Dexter” liksom, saö ger han med ett inte alls lika oö vertygat flin som tidigare.
– Det aö r en tv-serie … om en kille som moö rdar folk, saö ger lufsen tyst och boö rjar peta med skon mellan skarvarna i
plattgaå ngen utanfoö r Oves ytterdoö rr.
Ove skakar paå huvudet. Det aö r lite oklart aå t exakt vilken del av det lufsen just sagt han primaö rt riktar det till.
– Jag har saker att goö ra, saö ger han kort till Parvaneh och tar ett fastare tag om sitt doö rrhandtag.
Parvaneh petar till lufsen med en menande armbaå ge i sidan. Lufsen ser ut att samla mod, sneglar paå Parvaneh, och tittar
sedan paå Ove med ansiktsuttrycket av naå gon som tycks vaö nta sig att hela vaö rlden i vilken sekund som helst ska skjuta ett
gummiband paå honom.
– Ja, alltsaå , egentligen kom vi hit foö r att jag skulle alltsaå behoö va laå na lite grejer …
Ove hoö jer oö gonbrynen.
– Vadaå foö r ”grejer”?
Lufsen harklar sig.
– En stege. Och en insektsnyckel.
– Du menar en insexnyckel?
Parvaneh nickar. Lufsen ser fraå gande ut.
– En insektsnyckel heter det vaö l?
– Insexnyckel, raö ttar Parvaneh och Ove i en mun.
Parvaneh nickar ivrigt aå t honom och pekar triumferande paå Ove.
 – Sa ju att det hette det!
Lufsen mumlar naå got ohoö rbart.
– Men du bara ”Nuwaö aö aö ! Det heter ’insekts’-nyckel!”, flinar Parvaneh.
Lufsen ser lite kraö nkt ut.
– Jag sa det inte med den daö r roö sten i alla fall.
– Gjorde du ju!
– Gjorde jag ju inte!
– Gjorde du JU!
– Gjorde jag ju INTE!
Oves blick vandrar fraå n den ena till den andra som en stor hund som tittar paå tvaå moö ss som hindrar den fraå n att sova.
– Gjorde du ju, saö ger en av dem.
– Saö ger du ja, saö ger den andra av dem.
– Saö ger alla!
– Älla har inte alltid raö tt!
– Ska vi googla eller?
– Visst! Googla daå ! Wikipedia det!
– Ge mig din telefon daå .
– Änvaö nd din egen telefon!
– Maö h! Jag har inte den med mig!
– Jobbigt!
Ove tittar paå den ena. Sen den andra. Braå ket fortsaö tter. Som tvaå smaå trasiga varmvattenberedare som staå r och tjuter i
munnen paå varandra.
– Herregud, muttrar han.
Parvaneh boö rjar imitera vad Ove antar aö r en flygande insekt. Hon goö r smaå surrande ljud med laö pparna foö r att irritera
lufsen. Det funkar bra. Baå de paå lufsen och Ove. Ove ger upp.
Han gaå r in i hallen, haö nger av sig kavajen, laö gger ifraå n sig slagborren, saö tter paå sig traö skorna och gaå r foö rbi dem baå da tvaå
ut till foö rraå det. Han aö r raö tt saö ker paå att de inte ens maö rker att han passerar dem. Han hoö r dem fortfarande kaö bbla naö r han
boö rjar backa ut med stegen.
– Men hjaö lp honom daå Patrick, utbrister Parvaneh naö r hon faå r syn paå honom.
Lufsen tar emot stegen med naå gra fumliga roö relser. Ove betraktar honom som man betraktar en blind bakom ratten paå
en stadsbuss. Och det aö r foö rst efter det som Ove inser att ytterligare en person i hans fraå nvaro minsann nu har invaderat
hans tomt.
Runes fru Änita, fraå n laö ngst ner paå gatan, staå r bredvid Parvaneh och tittar fromt paå hela spektaklet. Ove bestaö mmer sig
foö r att det enda rationella aö r att laå tsas som om hon inte alls gjorde det. Han kaö nner att det bara kommer uppmuntra henne.
Han raö cker oö ver en cylinderformad burk med prydligt sorterade insexnycklar till lufsen.
– Oj. Vad maå nga, saö ger lufsen fundersamt och iakttar burken.
– Vilken storlek ska du ha daå ? fraå gar Ove.
Lufsen tittar paå honom saå som folk goö r naö r de saknar impulskontroll nog foö r att laå ta bli att saö ga det de taö nker paå .
– Den … vanliga storleken?
Ove tittar vaö ldigt, vaö ldigt, vaö ldigt laö nge paå honom.
– Vad ska du ha de haö r grejerna till? saö ger han till sist.
– Fixa en Ikea-byraå som vi liksom monterade isaö r naö r vi skulle flytta. Och sen gloö mde jag liksom bort var jag la
insektsnyckeln, beraö ttar lufsen till synes helt utan att skaö mmas.
Ove tittar paå stegen. Tittar paå lufsen.
– Och nu har du satt byraå n paå hustaket?
Lufsen flinar och skakar paå huvudet.
– Jaha, du menar saå aå aå! Naö aö aö ! Stegen ska jag ha foö r att foö nstret paå andra vaå ningen har fastnat. Gaå r inte att oö ppna.
Han saö ger det sista som om Ove annars skulle ha haft svaå rt foö r att foö rstaå inneboö rden av ordet ”fastnat”.
– Saå nu taö nker du foö rsoö ka oö ppna det utifraå n? undrar Ove.
Lufsen nickar. Ove ser ut som om han taö nker saö ga naå got mer, men ser sedan ut att aö ndra sig. Han vaö nder sig till
Parvaneh.
– Och exakt varfoö r aö r du haö r egentligen daå ?
– Moraliskt stoö d, kvittrar hon.
Ove ser inte helt oö vertygad ut. Inte lufsen heller.
Oves blick vandrar motvilligt till Runes fru. Hon staå r kvar. Det kaö nns som om det aö r aå ratal sedan han saå g henne sist. Eller
aå tminstone sedan han verkligen tittade paå henne. Hon har gaå tt och blivit gammal. Älla tycks gaå och bli gamla bakom ryggen
paå Ove nufoö rtiden.
– Ja? saö ger Ove.
Runes fru ler milt och knaö pper sina haö nder oö ver hoö fterna.
– Jo, Ove, du vet att jag inte vill stoö ra dig med det haö r, men det gaö ller elementen i vaå rt hus. Vi faå r ingen vaö rme i dem,
saö ger hon foö rsiktigt och ler mot i tur och ordning Ove, lufsen och Parvaneh.
Parvaneh och lufsen ler tillbaka. Ove tittar paå sitt buckliga armbandsur.
– ÄÄ r det ingen som har jobb att vara paå vid den haö r tiden i det haö r kvarteret laö ngre? undrar han.
– Jag aö r pensionaö r, saö ger Runes fru och ser ut som om hon vill be om ursaö kt.
– Jag aö r paå foö raö ldraledighet, saö ger Parvaneh och klappar sorgloö st paå magen.
 – Jag aö r IT-konsult! saö ger lufsen.
Ove och Parvaneh skakar synkroniserat paå sina huvuden igen.
Runes fru tar ny sats.
– Jag tror i alla fall att det kan vara naå got med elementen.
– Har du luftat dem? saö ger Ove.
Hon skakar paå huvudet och ser nyfiken ut.
– Tror du att det kan bero paå det?
Ove himlar med oö gonen.
– Ove! ryter Parvaneh genast aå t honom som en tillraö ttavisande skolfroö ken.
Ove blaö nger paå henne. Hon blaö nger tillbaka.
– Sluta vara otrevlig, beordrar hon.
– Jag aö r foö r fan inte otrevlig saö ger jag ju!
Hon viker inte med blicken. Han grymtar naå got och gaå r och staö ller sig i sin doö rroö ppning igen. Han tycker faktiskt att det
kan faå ta och raö cka lite nu. Han vill faktiskt bara doö . Varfoö r kan de haö r daå rarna inte respektera det?
Parvaneh laö gger en uppmuntrande hand paå Runes frus arm.
– Ove kan saö kert hjaö lpa dig med elementen.
– Det vore fantastiskt snaö llt, Ove, saö ger Runes fru genast och skiner upp.
Ove sticker haö nderna i fickorna. Sparkar paå den loö sa byggplasten vid troö skeln.
– Kan inte karln din ordna saå nt i sitt eget hus?
Runes fru skakar sorgset paå huvudet.
– Nej, Rune har ju varit vaö ldigt sjuk paå sistone foö rstaå r du. Det aö r alzheimers saö ger de. Han, ja, han kan inte vara med saå
laå nga stunder laö ngre foö rstaå r du. Sitter i rullstol ocksaå . Det har varit lite kaö mpigt …
Ove nickar igenkaö nnande. Som om han blivit paå mind om naå got hans fru talat om foö r honom tusen gaå nger men som han
ideligen lyckas gloö mma bort.
– Jajaja, saö ger han otaå ligt.
Parvaneh spaö nner blicken i honom.
– Men nu faå r du ju skaö rpa dig, Ove!
Ove tittar som hastigast paå henne som om han taö nker saö ga naå got tillbaka, men saå slaå r han ner blicken i marken istaö llet.
– Du kan vaö l gaå ner och lyfta hennes element Ove, ska det vara foö r mycket begaö rt? saö ger Parvaneh och laö gger armarna
bestaö mt i kors oö ver magen.
Ove skakar paå huvudet.
– Man lyfter inte element, man l-u-f-t-a-r dem … jisses.
Han tittar upp och synar dem alla tre.
– Har ni aldrig luftat ett element foö rr eller?
– Nej, svarar Parvaneh helt oberoö rt.
Runes fru tittar lite aö ngsligt paå lufsen.
– Jag har ingen aning om vad de pratar om, saö ger lufsen lugnt till henne.
Runes fru nickar uppgivet. Tittar paå Ove igen.
– Det skulle vara jaö ttesnaö llt av dig, Ove, om det inte aö r foö r mycket besvaö r …
Ove staå r och stirrar ner i troö skeln.
– Det daö r skulle man kanske ha taö nkt paå innan man gjorde statskupp i bostadsraö ttsfoö reningen, saö ger han laå gt som om
orden doö k upp sporadiskt mellan en serie smaå diskreta hostningar.
– Va? saö ger Parvaneh.
Runes fru harklar sig.
– Men snaö lla Ove, det var vaö l aö ndaå ingen statskupp …
– Var det visst, svarar Ove tjurigt.
Runes fru tittar med ett beklaö mt litet leende paå Parvaneh.
– Ja, du foö rstaå r, Rune och Ove haö r har inte alltid kommit saå bra oö verens. Innan Rune blev sjuk var han ordfoö rande i
bostadsraö ttsfoö reningen. Och innan dess var Ove ordfoö rande. Och naö r Rune blev vald till ordfoö rande saå blev det naå got av en
tvist mellan Ove och Rune, kan man saö ga.
Ove tittar upp och sticker fram ett raö ttande pekfinger mot henne.
– En statskupp! Det var vad det var!
Runes fru nickar mot Parvaneh.
– Ja, jo, innan moö tet samlade Rune in roö ster om sitt foö rslag att vi skulle byta vaö rmesystem i alla husen, och Ove tyck…
– Och vad fan vet Rune om vaö rmesystem? Va? undrar Ove haö tskt men faå r genast en blick av Parvaneh som faå r honom att
finna det foö r gott att inte fullfoö lja den utlaö ggningen.
Runes fru nickar.
– Naö naö , det har du saö kert raö tt i Ove. Men han aö r i alla fall vaö ldigt sjuk nu … saå det spelar nog inte saå stor roll laö ngre.
Huden runt hennes underlaö pp darrar. Saå finner hon sig, raö tar stolt paå huvudet och harklar sig.
– De daö r sociala myndigheterna har sagt att de ska ta honom ifraå n mig och saö tta honom paå ett hem, kommer det ur
henne.
Ove sticker haö nderna i fickorna igen och backar bestaö mt in oö ver sin troö skel. Han har hoö rt nog av det haö r.
Lufsen verkar dock under tiden ha beslutat sig foö r att det aö r dags att byta samtalsaö mne, foö r att laö tta upp staö mningen, och
pekar in paå golvet i Oves hall.
– Vad aö r det daö r?
 Ove vaö nder sig om mot den bit av golvet som frilagts under byggplasten.
– Det ser ut som om du liksom har … daö ckspaå r daö r i golvet. Cyklar du inomhus eller? saö ger lufsen.
Parvanehs blick foö ljer Ove vaksamt naö r han backar ytterligare ett steg in i hallen foö r att blockera sikten foö r lufsen.
– Det aö r inget.
– Men jag ser ju att det aö …, boö rjar lufsen foö rvirrat.
– Det var Oves fru, Sonja, hon va…, avbryter Runes fru honom vaö nligt, men hinner inte laö ngre aö n till namnet Sonja innan
Ove i sin tur avbryter henne genom att ploö tsligt sno runt med urskillningsloö st ursinne i blicken:
– Nu raö cker det! Nu haå ller du KÄÄ FT!
De tystnar, naö stan lika chockade alla fyra. Oves haö nder vibrerar naö r han stiger in i sin hall och smaö ller igen doö rren.

Han hoö r Parvanehs mjuka roö st daö rute fraå ga Runes fru ”vad det daö r handlade om”. Sedan hoö r han Runes fru famla lite
nervoö st efter ord, och ploö tsligt utbrista: ”ÄÄ sch, aö sch, det aö r nog baö st att jag gaå r hem. Det daö r om Oves fru … aö sch, det var
inget. Gamla kaö rringar som jag pratar saå mycket vet du …”
Ove hoö r hur hon skrattar ett anstraö ngt skratt, och sedan hoö r han hennes smaå slaö pande fotsteg foö rsvinna jaö ktat runt
hoö rnet av hans foö rraå d. En liten stund senare gaå r aö ven den gravida och lufsen daö rifraå n.
Och kvar finns bara tystnaden i Oves hall.
Han sjunker ner paå pallen och andas tungt. Haö nderna skakar som om han stod i en isvak. Broö stet bankar. Det goö r det allt
oftare nufoö rtiden. Han faå r liksom kippa efter luft, som en fisk som naå gon har vaö lt ur skaå len. Foö retagslaö karen sa att det aö r
kroniskt, att han inte ska hetsa upp sig. Laö tt foö r honom att saö ga.
”Skoö nt att gaå hem och vila nu”, sa cheferna paå jobbet. ”Du som har lite vajsing med hjaö rtat och allting.” De kallade det
foö rtidspensionering, men de kunde faktiskt lika gaö rna ha sagt som det var, tyckte Ove. ”Ävveckling.” Ett tredjedels sekel paå
samma arbete och det aö r vad de foö rminskar honom till: Ett ”vajsing”.
Ove aö r osaö ker paå hur laö nge han blir sittande paå pallen med slagborren i handen och hjaö rtat bultande saå att han kaö nner
pulsen inuti huvudet. Det sitter ett foto paå vaö ggen bredvid ytterdoö rren, av Ove och Oves fru. Sonja. Det aö r naö rmare fyrtio aå r
gammalt. Den daö r gaå ngen naö r de var i Spanien paå bussresa. Hon har en roö d klaö nning och aö r solbraö nd och ser lycklig ut. Ove
staå r bredvid och haå ller henne i handen. Ove sitter daö r i saö kert en timme och bara glor paå den daö r bilden. Äv allt han kunde
taö nka sig att han skulle sakna mest med henne saå aö r det just det daö r han verkligen oö nskar att han kunde faå goö ra igen. Haå lla
hennes hand i sin. Hon hade ett saö tt att vika in sitt pekfinger i hans handflata, liksom goö mma det i haå ligheten daö r. Och han
kaö nde sig alltid som om ingenting i hela vaö rlden var omoö jligt naö r hon gjorde det. Äv alla saker som han kunde sakna, saå aö r
det det daö r han saknar mest av allt.
Han reser sig sakta. Gaå r in i vardagsrummet. Upp paå trappstegen. Och sedan borrar han en gaå ng foö r alla upp sin krok.
Kliver ner fraå n trappstegen igen och betraktar resultatet.
Han gaå r ut i hallen och saö tter paå sig sin kavaj. Kaö nner efter att kuvertet ligger daö r i innerfickan. Han aö r 59 aå r gammal.
Han har slaö ckt alla lampor. Diskat sin kaffekopp. Satt upp en krok i sitt vardagsrum. Han aö r faö rdig.
Han tar ner repet fraå n haö ngaren i hallen. Stryker foö rsiktigt med baksidan av handen oö ver hennes kappor en sista gaå ng.
Sedan gaå r han in i vardagsrummet, slaå r repet i en oö gla oö ver kroken, klaö ttrar upp paå pallen, sticker in sitt huvud i oö glan.
Sparkar undan pallen.
Sluter oö gonen och kaö nner hur snaran sluter runt hans hals som kaö ftarna paå ett stort vilddjur.
 8

En man som hette Ove

och ett par av farsans gamla fotspår

Hon trodde paå oö det. Ätt alla vaö gar du vandrar i livet paå ett eller annat saö tt ”leder dig till det du aö r foö rutbestaö md foö r”. Ove
brukade foö rstaå s bara muttra naå got ohoö rbart och bli vaö ldigt upptagen med att skruva i en skruv naå gonstans eller saå naö r hon
boö rjade tjata om det. Men han sa aldrig emot. Foö r henne var det kanske ”naå got”, det la han sig inte i. Men foö r honom var det
”naå gon”.
Det aö r en maö rklig sak att bli foö raö ldraloö s vid 16 aå rs aå lder. Ätt foö rlora sin familj laå ngt innan man har hunnit skapa sig en
egen att ersaö tta den med. Det aö r en alldeles speciell sorts ensamhet.
Ove jobbade sina tvaå veckor nere vid raö lsen. Haå rt och plikttroget. Och till sin egen foö rvaå ning upptaö ckte han snart att han
tyckte om det. Det fanns en befrielse i att faå goö ra ett arbete. Ta tag i saker med naö varna och se resultat. Ove hade vaö l
visserligen aldrig ogillat skolan, men han begrep heller inte riktigt vad den skulle vara bra till. Han tyckte om matematiken,
men den laå g han redan tvaå aå rskurser foö re sina klasskamrater i. Och de andra aö mnena brydde han sig i all aö rlighet inte saå
mycket om. Och det haö r var naå got helt annat. Naå got som passade honom mycket baö ttre.
Naö r han gick av sitt skift sista dagen var han sammanbiten och nedstaö md. Inte bara foö r att han skulle behoö va gaå tillbaka
till skolan, men foö r att det foö rst nu hade slagit honom att han inte visste hur han skulle foö rsoö rja sig. Farsan hade visst varit
bra paå maå nga saö tt, men naå got stort arv annat aö n ett slitet hus, en gammal Saab och en bucklig klocka hade han som sagt
inte laö mnat efter sig. Och naå gra allmosor fraå n kyrkan skulle inte komma paå fraå ga, det skulle den daö r Gud ha foö rbannat klart
foö r sig. Ove sa det faktiskt hoö gt och ljudligt daö r han stod sjaö lv inne i omklaö dningsrummet, kanske lika mycket till sig sjaö lv
som till Gud.
– Ska du ta baå de morsan och farsan daå kan du behaå lla dina pengar! roö t han aå t taket.
Sedan packade han ihop sina saker och gick. Om det var Gud eller naå gon annan som lyssnade fick han foö rstaå s aldrig veta.
Men naö r Ove steg ut ur omklaö dningsrummet stod det hur som helst en man fraå n direktoö rens kontor daö r och vaö ntade paå
honom.
– Ove? undrade han.
Ove nickade.
– Direktoö ren haö lsar att du har gjort ett bra jobb de haö r veckorna, sa mannen kort.
– Tack, sa Ove, och boö rjade gaå .
Mannen tog honom laö tt i armen. Ove stannade.
– Direktoö ren undrar om du skulle kunna taö nka dig att fortsaö tta goö ra ett bra jobb haö r.
Ove stod tyst och tittade paå mannen. Kanske mest foö r att se om det var naå gon form av skaö mt. Sedan nickade han sakta.
Naö r han gaå tt naå gra steg ropade mannen efter honom.
– Direktoö ren haö lsar att du aö r precis som din pappa!
Ove vaö nde sig inte om. Men hans rygg var rakare naö r han gick.
Och saå kom det sig att han blev kvar i farsans gamla arbetskaö ngor. Han jobbade haå rt, klagade aldrig, var aldrig sjuk. Och
visserligen tyckte vaö l de aö ldre gubbarna paå skiftet att han var tystlaå ten och en smula besynnerlig emellanaå t, han ville inte
foö lja med dem paå pilsner efter arbetet och han verkade inte ens speciellt intresserad av fruntimmer, vilket ju var mer aö n
lagom maö rkligt bara det. Men han var sin farsas grabb och ingen av dem hade naå gonsin haft naå got otalt med hans farsa.
Bad naå gon Ove att hugga i saå hoö gg han i, bad naå gon honom att taö cka deras skift saå gjorde han det utan knussel. Med tiden
hade naö stan alla i skiftet blivit skyldiga honom en gentjaö nst eller tvaå . Saå de accepterade honom.
Naö r den gamla lastbilen som de anvaö nde foö r att koö ra fram och tillbaka laö ngs raö lsen gick soö nder en natt tvaå mil fraå n stan
under aå rets vaö rsta regnovaö der lyckades Ove dessutom laga den med inte mycket mer aö n en skruvmejsel och en halv rulle
vaö vtejp. Och efter det var han, saå laå ngt det angick naå gon av gubbarna vid raö lsen, okej.
Paå kvaö llarna kokade Ove korv och potatis. Satt vid koö ksbordet och stirrade ut genom rutan. Petade i maten. Till sist reste
han sig, tog med sig tallriken och gick ut och satte sig i Saaben och aå t.
Naö sta dag gick han till jobbet igen. Och saå blev det hans liv. Han uppskattade rutinerna. Tyckte om att alltid veta vad man
kunde foö rvaö nta sig. Efter farsans doö d hade han i allt stoö rre utstraö ckning boö rjat skilja paå folk som gjorde vad de skulle och
folk som inte gjorde det. Paå folk som gjorde och paå folk som bara snackade. Saå Ove snackade allt mindre, och gjorde allt
mer.
Han hade inga vaö nner. Men aå andra sidan inte naå gra direkta ovaö nner heller. Inte mer aö n Tom i alla fall, som naö r han blev
befordrad till arbetsledare saå g till att goö ra livet surt foö r Ove varje chans han fick. Han gav honom de skitigaste och tyngsta
arbetsuppgifterna, skrek paå honom, satte krokben foö r honom vid frukosten, skickade in honom under taå gvagnar och satte
dem i rullning naö r Ove laå g oskyddad paå raö lsen. Naö r Ove kastade sig undan med blotta foö rskraö ckelsen haå nskrattade Tom och
vraå lade: ”Se dig foö r, annars gaå r det som foö r farsgubben din!”
Ove boö jde huvudet och hoö ll kaö ften. Han saå g ingen vits i att utmana en man som var mer aö n dubbelt saå stor som han sjaö lv.
Han gick till jobbet varje dag och gjorde raö tt foö r sig, det hade raö ckt gott foö r farsan saå det kunde gott raö cka foö r Ove ocksaå ,
tyckte han. Resten av kollegorna laö rde sig att uppskatta honom foö r det. ”Den som inte saö ger mycket pratar saö llan heller skit,
brukade din farsa saö ga”, sa en av de aö ldre kollegorna till honom en eftermiddag vid raö lsen. Och Ove nickade. Det fanns de
som foö rstod det daö r, och de som inte gjorde det.
Saå det fanns vaö l ocksaå de som foö rstod vad Ove kom att goö ra den daö r dagen paå direktoö rens kontor, och de som inte
foö rstod det.
 Det var naö stan exakt tvaå aå r efter farsans begravning. Ove hade precis fyllt 18, och Tom aå kte fast foö r att ha stulit pengar ur
biljettkassan i en av taå gvagnarna. Det var visserligen ingen annan aö n Ove som hade sett honom ta dem, men han och Ove
hade varit de enda som befunnit sig vid vagnen naö r pengarna foö rsvann. Och det fanns, som en allvarlig man fraå n
direktoö rens kontor foö rklarade foö r Ove naö r han och Tom blev beordrade att infinna sig daö r, inte en maö nniska i vaö rlden som
kunde taö nka sig att Ove var den skyldige av de tvaå . Vilket han foö rstaå s inte heller var.
Ove blev placerad paå en pinnstol i korridoren utanfoö r direktoö rens kontor. Han satt daö r med blicken i golvet i femton
minuter innan doö rren oö ppnades. Tom steg ut med naö varna saå haå rt knutna av beslutsamhet att huden var vit av blodbrist
laå ngt upp paå underarmarna, ideligen soö kandes oö gonkontakt med Ove. Ove fortsatte bara stirra ner i golvet, aö ven naö r han
leddes in paå direktoö rens kontor.
Flera allvarliga maö n i kostym stod och satt utspridda i rummet daö rinne. Direktoö ren sjaö lv vankade fram och tillbaka
bakom sitt skrivbord med en faö rg i ansiktet som insinuerade att han var foö r arg foö r att staå still.
– Vill du sitta ner, Ove? sa en av de kostymklaö dda maö nnen till sist.
Ove moö tte hans blick, visste vem han var. Farsan hade lagat hans bil en gaå ng. En blaå Opel Manta. Med stora motorn. Han
log vaö nligt mot Ove och gjorde en kort gest mot en stol mitt paå golvet. Som foö r att tala om att han var bland vaö nner nu och
kunde slappna av.
Ove skakade paå huvudet. Opel Manta-mannen nickade foö rstaå ende.
– Daå saå . Det haö r aö r en ren formalitet, Ove. Ingen haö rinne tror att du tog pengarna. Ällt du behoö ver goö ra aö r att beraö tta vem
som gjorde det.
Ove saå g ner i golvet. En halv minut passerade.
– Ove? sa Opel Manta-mannen.
Ove svarade inte. Direktoö rens tunga roö st broö t till sist otaå ligt tystnaden.
– Svara paå fraå gan, Ove!
Ove stod tyst. Tittade ner i golvet. De kostymklaö dda maö nnen runt honom vaö xlade ansiktsuttryck fraå n oö vertygelse till laö tt
foö rvirring.
– Ove … du foö rstaå r att du maå ste svara paå fraå gan. Var det du som tog pengarna? sa Opel Manta-mannen.
– Nej, sa Ove med stadig roö st.
– Saå vem var det?
Ove stod tyst.
– Svara paå fraå gan! beordrade direktoö ren.
Ove saå g upp. Stod rakryggad.
– Jag aö r inte en saå n som beraö ttar vad andra goö r, sa han.
Rummet var tyst i vad som maå ste ha varit flera minuter.
– Du foö rstaå r vaö l, Ove… att om du inte beraö ttar vem det var, och om vi har ett eller flera andra vittnesmaå l som saö ger att
det var du. Daå kommer vi bli tvungna att anta att det var du, sa Opel Manta-mannen, inte lika vaö nligt nu.
Ove nickade. Men sa inget mer. Direktoö ren synade honom som om han foö rsoö kte syna en bluffare i ett kortspel. Ove roö rde
inte en min. Direktoö ren nickade sammanbitet.
– Daå kan du gaå nu.
Och Ove gick.
Tom hade omedelbart lagt hela skulden paå Ove naö r han stod paå direktoö rens kontor femton minuter tidigare. Under
eftermiddagen traö dde ocksaå ploö tsligt tvaå av de yngre maö nnen i Toms skift, ivriga som unga maö n aö r att vinna naå got aö ldre
maö ns acceptans, fram och haö vdade att de sett Ove ta pengarna med egna oö gon. Om Ove hade pekat ut Tom hade ord staå tt
mot ord. Men nu stod orden mot hans tystnad. Saå naö sta morgon blev han tillsagd av foö rmannen att toö mma sitt skaå p och
infinna sig paå direktoö rens kontor.
Tom stod innanfoö r doö rren i omklaö dningsrummet och haå nflinade aå t honom naö r han gick.
– Tjuv, vaö ste Tom.
Ove steg foö rbi honom utan att lyfta blicken.
– Tjuv! Tjuv! Tjuv! skanderade en av de yngre kollegorna som vittnat mot Ove glatt oö ver omklaö dningsrummet, tills en av
de aö ldre maö nnen i skiftet som varit god vaö n med Oves farsa rappade honom oö ver oö rat saå att han tystnade.
– TJUV! skrek Tom demonstrativt aö nnu hoö gre saå att ordet skulle ringa i Oves huvud i flera dagar efteraå t.
Ove gick ut i kvaö llsluften utan att vaö nda sig om. Drog ett djupt andetag. Han var ursinnig, men inte oö ver att de kallade
honom tjuv. Han skulle aldrig bli den sortens man som brydde sig om vad andra maö n kallade honom. Men skammen oö ver
att han foö rlorat ett arbete som hans farsa vigt sitt liv aå t braö nde som ett gloö djaö rn i broö stet.
Han hade gott om tid att fundera oö ver sin tillvaro under promenaden till kontoret, daö r han gick med arbetsklaö derna i ett
bylte i famnen foö r sista gaå ngen. Han hade tyckt om att jobba haö r. Ordentliga arbetsuppgifter, ordentliga verktyg, ett riktigt
jobb. Han beslutade sig foö r att naö r polisen faå tt goö ra vad de nu gjorde med tjuvar i de haö r situationerna saå skulle han foö rsoö ka
ta sig naå gonstans daö r han kunde faå ett nytt arbete som det haö r. Kanske skulle han faå resa laå ngt daå , taö nkte han sig. Han
foö rmodade att ett brottsregister behoö vde en resonlig distans foö r att blekna saå pass att ingen brydde sig om det. Men han
hade aå andra sidan inget som hoö ll honom kvar haö r. Han hade inget som hoö ll honom kvar naå gonstans, insaå g han medan han
gick. Men han hade aå tminstone inte blivit en saå dan man som beraö ttade vad andra maö n gjorde. Han hoppades att det skulle
faå farsan att ha oö verseende med att han foö rlorat arbetet naö r de saå gs igen.
Han fick sitta paå pinnstolen i korridoren i naö stan fyrtio minuter innan en aö ldre kvinna med stram svart kjol och spetsiga
glasoö gon kom och sa till honom att han kunde stiga in paå kontoret. Hon staö ngde doö rren bakom honom. Han stod kvar
ensam paå golvet med arbetsklaö derna fortfarande i famnen. Direktoö ren satt bakom sitt skrivbord med haö nderna knaö ppta
framfoö r sig. De baå de maö nnen betraktade varandra saå laö nge att de kunde ha varit varsin saö llsynt intressant tavla paå ett
museum.
 – Det var Tom som tog de daö r pengarna, sa direktoö ren.
Han sa det inte som en fraå ga. Bara som ett kort konstaterande. Ove svarade inte. Direktoö ren nickade.
– Men maö n i din familj aö r inte saå na som beraö ttar.
Inte heller det var en fraå ga. Och Ove svarade inget heller. Men direktoö ren saå g att han straö ckte en aning paå sig vid orden
”maö n i din familj”.
Direktoö ren nickade igen. Satte paå sig ett par glasoö gon, tittade ner i en hoö g papper och boö rjade skriva naå got i ett av dem.
Som om Ove i samma stund hade foö rsvunnit ur rummet. Ove stod framfoö r honom saå laö nge att han paå allvar hade svaå rt att
avgoö ra om direktoö ren verkligen var medveten om att han var kvar. Till sist harklade han sig laå gt. Direktoö ren saå g upp.
– Ja?
– Maö n aö r vad de aö r foö r vad de goö r. Inte foö r vad de saö ger, sa Ove.
Direktoö ren saå g oö verraskat paå honom. Det var fler ord i rad aö n naå gon vid jaö rnvaö gen hade hoö rt pojken saö ga sedan han
boö rjade daö r foö r tvaå aå r sedan. Ove visste i aö rlighetens namn inte sjaö lv riktigt var de kom ifraå n. Han kaö nde bara att de
behoö vde saö gas.
Direktoö ren tittade ner i hoö gen av papper igen. Skrev naå got i ett av dem. Skoö t fram det oö ver bordet. Pekade aå t Ove att
skriva under det.
– Det konfirmerar att du har sagt upp dig frivilligt, sa han.
Ove skrev under. Straö ckte paå sig med naå got okuvligt oö ver ansiktet.
– Du kan be dem komma in nu, jag aö r redo.
– Vilka daå ? fraå gade direktoö ren.
– Polisen, sa Ove med naö varna fast i sidorna.
Direktoö ren skakade raskt paå huvudet och aå tergick till att graö va i sin pappershoö g.
– Det tycks mig som om de daö r vittnesmaå len har kommit bort haö r i all roö ran.
Ove vaö gde fraå n ena foten till den andra utan att riktigt veta vad han skulle ta sig foö r med den informationen. Direktoö ren
viftade aå t honom med ena handen utan att titta paå honom.
– Du kan gaå nu.
Ove vaö nde sig om. Steg ut i korridoren. Staö ngde doö rren efter sig. Kaö nde sig vimmelkantig. Precis som han kom till
ytterdoö rren gick kvinnan som slaö ppt in honom ikapp honom med raska steg, och utan att han hann protestera tryckte hon
ett papper i hans hand.
– Direktoö ren haö lsar att du aö r nyanstaö lld som nattstaö dare paå taå gen ut ur stan, anmaö l dig hos foö rmannen daö r imorgon bitti,
sa hon barskt.
Ove stirrade paå henne. Och sedan paå pappret. Hon lutade sig naö rmare honom.
– Direktoö ren haö lsar att du inte tog den daö r plaå nboken naö r du var nio. Och att du banne honom inte tagit naå got nu. Och att
det daå ”vore sjaö lva fan” om han skulle vara ansvarig foö r att saö tta en redig mans son paå gatan bara foö r att sonen ocksaå aö r
redig.
Och saå kom det sig att Ove blev nattstaö dare i tvaå aå r istaö llet. Och hade han inte blivit det hade han aldrig stigit av sitt skift
den daö r morgonen och faå tt se henne. Med de roö da skorna och guldbroschen och allt hennes gyllenbruna haå r. Och det daö r
skrattet som foö r resten av hans liv skulle faå honom att kaö nna sig som om naå got rusade runt barfota paå insidan av broö stet paå
honom.

Hon sa ofta att ”alla vaö ger leder dig till det du aö r foö rutbestaö md foö r”. Och foö r henne var det kanske naå got.
Men foö r Ove var det naå gon.
 9

En man som heter Ove luftar ett element

Det saö gs att hjaö rnan arbetar snabbare naö r den faller. Som om den ploö tsliga explosionen av roö relseenergi tvingar den
mentala kapaciteten att accelerera i en omfattning som faå r intrycken av omvaö rlden att sakta ner till ultrarapid.
Saå Ove hann taö nka en hel del. Mest paå element.

Foö r det finns ju ett raö tt saö tt och ett fel saö tt foö r att goö ra saker och ting, alla vet det. Och aö ven om det nu var flera aå r sedan, och
aö ven om Ove nu inte exakt kunde minnas precis vilket saö tt han ansett vara raö tt naö r det kom till braå ket om vilket
centralvaö rmesystem bostadsraö ttsfoö reningen borde anvaö nda, saå kom han tydligt ihaå g att Runes saö tt i alla fall hade varit fel.
Och det var foö rstaå s inte bara centralvaö rmesystemet det handlade om. Rune och Ove hade kaö nt varandra i naö stan fyrtio
aå r, och de hade varit osams under aå tminstone trettiosju av dem.
Ove mindes i all aö rlighet inte hur det hade boö rjat. Det var inte den sortens braå k daö r man gjorde det. Det var mer den
sortens braå k daö r alla de smaå konflikterna till sist snaö rjt in sig i varandra saå mycket att varje nytt ord som yttrades var saå
foö rsaå tsminerat att man slutligen inte kunde oö ppna munnen utan att aå tminstone fyra gamla konflikter exploderade paå nytt.
Det var den sortens braå k som bara hade fortsatt och fortsatt och fortsatt. Tills det en dag bara tog slut.
Det handlade vaö l inte om bilar egentligen. Men Ove koö rde ju Saab. Och Rune koö rde Volvo. Älla borde ha begripit att det
aldrig skulle haå lla i laö ngden. Och aö ndaå hade de varit kamrater till en boö rjan. Eller aå tminstone saå mycket kamrater som tvaå
maö n som Ove och Rune nu kunde vara. Det var mest foö r deras fruars skull givetvis. De flyttade in samtidigt alla fyra i det
haö r kvarteret, och Sonja och Änita blev saå daö r oö gonblickliga baö sta vaö nner som bara kvinnor som aö r gifta med maö n som Ove
och Rune kan bli.
Ove mindes att han aå tminstone inte ogillat Rune de daö r foö rsta aå ren, saå laå ngt kunde han straö cka sig. Det var de tvaå som
startade bostadsraö ttsfoö reningens styrelse ihop. Ove var ordfoö rande, Rune var vice ordfoö rande. Och det var de tvaå som hade
haå llit ihop naö r kommunen velat hugga ner skogen bakom Oves och Runes hus foö r att bygga fler hus. Kommunen haö vdade
foö rstaå s att de byggplanerna funnits i aå ratal innan Rune och Ove flyttade in i sina hus, men den sortens argumentation kom
man inte laå ngt med mot Rune och Ove. ”Nu aö r det krig, era jaö vlar!” hade Rune vraå lat aå t dem i telefonen. Och sedan hade det
varit det. OÄ verklaganden och staö mningar och namninsamlingar och insaö ndare i tidningarna. Och ett och ett halvt aå r senare
hade kommunen gett upp och boö rjat bygga aå t ett annat haå ll istaö llet.
Rune och Ove hade druckit varsitt litet glas whisky paå Runes uteplats den kvaö llen. Egentligen inte speciellt glada oö ver att
de vunnit, hade deras fruar uppgivet paå pekat. De baå da maö nnen var snarare besvikna foö r att kommunen vikit sig saå fort. Det
haö r hade varit naå gra av de roligaste arton maå naderna i de baå da maö nnens liv.
”ÄÄ r det ingen som aö r redo att slaå ss foö r sina principer laö ngre?” hade Rune undrat. ”Inte en kaö ft”, hade Ove svarat.
Och saå hade de skaå lat foö r ovaö rdiga fiender.
Det var laå ngt innan statskuppen i bostadsraö ttsfoö reningens styrelse foö rstaå s. Och innan Rune koö pte en BMW.
”Idiot”, taö nkte Ove baå de den dagen och den haö r dagen alla de haö r aå ren efteraå t. Och varenda dag daö remellan ocksaå foö r den
delen. ”Hur fa-an ska man kunna foö ra ett sansat samtal med naå gon som koö per en BMW?” brukade Ove fraå ga Sonja naö r hon
undrade varfoö r de baå da maö nnen inte bara kunde foö ra ett sansat samtal laö ngre. Och daå brukade Sonja finna foö r gott att himla
med oö gonen och muttra ”du aö r hopploö s”.
Ove var faktiskt inte hopploö s, tyckte han. Han tyckte att det kunde faå lov att vara lite ordning och reda med saker och
ting bara. Han tyckte inte att man skulle gaå genom livet som om allt i det var utbytbart. Som om lojalitet inte var vaö rt
naå gonting. Nufoö rtiden bytte folk ut sina grejer saå snabbt att all kunskap om hur man faktiskt byggde saker som hoö ll hade
blivit oö verfloö dig. Kvalitet, det var det ingen som brydde sig om laö ngre. Inte Rune och inte de andra grannarna och inte de
daö r cheferna paå Oves jobb. Nu skulle allt bara vara data, som om det inte byggdes hus innan naå gon konsult i foö r liten skjorta
listade ut hur man slog upp locket paå en laptop. Som om det var saå de byggde Colosseum och pyramiderna i Giza. Herregud,
man kunde bygga Eiffeltornet 1889 men nufoö rtiden kunde man inte rita en jaö drans enplansvilla utan att behoö va ta paus foö r
att naå gon skulle springa ivaö g och ladda batteriet paå sin telefon.
Det var en vaö rld daö r man blev utdaterad innan man blev utsliten. Ett helt land som staö llde sig upp och applaå derade det
faktum att ingen laö ngre kunde goö ra naå gonting ordentligt. Den reservationsloö sa hyllningen av medelmaå ttigheten.
Ingen som kunde byta daö ck. Installera en dimmer. Laö gga kakel. Spackla en vaö gg. Backa med slaö p. Skoö ta sin egen
deklaration. Ällt det daö r var bara kunskaper som hade foö rlorat sin relevans nu. Det var saå dant som Ove hade brukat prata
med Rune om. Och sen gick Rune och koö pte en BMW.
Var man ”hopploö s” bara foö r att man tyckte att det fick finnas graö nser? Ove tyckte faktiskt inte det.
Och visst, han mindes kanske inte exakt hur braå ket med Rune hade boö rjat. Det hade bara fortsatt. Det hade handlat om
element och centralvaö rmesystem och parkeringsplatser och traö d som skulle faö llas och snoö skottning och graö sklippare och
raå ttgift i Runes damm. I mer aö n trettiofem aå r hade de gaå tt daö r paå varsin identisk uteplats paå baksidan av sina identiska hus
och kastat laå nga blickar oö ver staketen. Och saå en dag foö r naå got aå r sedan hade det bara tagit slut. Rune blev sjuk. Kom aldrig
ut ur huset laö ngre. Ove visste inte ens om han hade BMW:n kvar.
Och det fanns en del av honom som saknade den daö r jaö vla skitstoö veln.

Det saö gs som sagt att hjaö rnan arbetar snabbare naö r den faller. Som om man hinner taö nka tusen tankar paå braå kdelen av en
sekund. Saå Ove hinner fundera en hel del under oö gonblicken som passerar fraå n det att han sparkar undan pallen under
foö tterna tills han faller handloö st genom rummet och med ett hoö gt brak landar argt sprattlande i en hoö g paå golvet. Han ligger
sedan daö r hjaö lploö st paå rygg och betraktar kroken som fortfarande sitter som berget i taket i vad som kaö nns som en halv
evighet. Blaö nger chockat paå repet som gaå tt rakt av i tvaå laå nga stumpar.
Det haö r samhaö llet alltsaå , taö nker Ove. De kan alltsaå inte ens tillverka rep laö ngre? Han svaö r hoö gt medan han foö rsoö ker
trassla ut sina ben ur varandra. Hur misslyckas man med att tillverka REP? Va?
Nej, ingen kvalitet paå naå gonting laö ngre, slaå r Ove fast och reser sig upp. Han borstar av sig, ser sig omkring paå
bottenvaå ningen i radhuset. Kaö nner hur hans kinder hettar, han aö r inte sjaö lv riktigt saö ker paå om det aö r mest av ilska eller av
skam. Han tittar mot foö nstret och de foö rdragna gardinerna, som om han aö r raö dd att naå gon ska ha sett honom.
Det aö r vaö l foö r fan bara typiskt, taö nker han, att det inte ens ska gaå att ta livet av sig paå ett vettigt saö tt laö ngre. Han plockar
upp det brustna repet och gaå r och slaö nger det i soporna i koö ket. Viker ihop byggplasten och laö gger ner den i Ikea-kassarna.
Laö gger tillbaka slagborren och borrbitsen i sina laå dor, och gaå r ut och saö tter tillbaka alltihop i foö rraå det.
Han staå r daö rute naå gra oö gonblick och taö nker paå hur Sonja alltid brukade tjata om att han skulle staö da upp haö r. Han
vaö grade alltid. Visste mycket vaö l att mer plats bara genast skulle tas som en ursaö kt foö r att faå aå ka ivaö g och handla mer trams
att foö rvara paå den lediga platsen. Och nu aö r det foö r sent att staö da, konstaterar han. Nu naö r det inte finns naå gon kvar som vill
aå ka och handla trams laö ngre. Nu skulle staö dningen bara laö mna stora gapande tomrum efter sig. Och Ove hatar tomrum.
Han gaå r fram till arbetsbaö nken, plockar aå t sig en skiftnyckel och en liten vattendunk i plast. Gaå r ut, laå ser foö rraå det,
kontrollrycker tre gaå nger i handtaget. Promenerar nerfoö r den lilla vaö gen mellan husen, svaö nger in vid sista brevlaå dan,
ringer paå doö rren. Änita oö ppnar. Ove tittar paå henne utan ett ord. Ser att Rune sitter daö r i sin rullstol inne i vardagsrummet
och stirrar tomt ut genom foö nstret. Det verkar vara allt han gjort de senaste aå ren.
– Var har du elementen daå ? muttrar Ove.
Änita ler ett foö rvaå nat litet leende och nickar lika ivrigt som foö rvirrat.
– ÄÅ h Ove, det vore foö rstaå s hemskt snaö llt, om det inte aö r foö r mycket besv…
Ove kliver in i hallen utan att laå ta henne prata klart och utan att ta av sig skorna.
– Jajaja. Den haö r skitdagen aö r ju aö ndaå redan foö rstoö rd.

10. En man som hette Ove

och ett hus som Ove byggt

En vecka efter att han blev myndig gjorde Ove koö rkortsprovet, ringde paå en annons och gick tvaå och en halv mil foö r att koö pa
sin foö rsta egna Saab. En blaå . Han saå lde farsans gamla 92:a och koö pte en nyare modell. Bara en marginellt yngre och ganska
sliten 93:a, visserligen, men en man var ingen riktig man innan han koö pt sin foö rsta egna bil, tyckte Ove. Saå saå fick det bli.
Det var paå den tiden daå landet foö raö ndrades. Folk flyttade och fick nya arbeten och koö pte televisioner och tidningarna
boö rjade tala om en ”medelklass” hit och dit. Ove visste nu inte riktigt exakt vad det var, men han var vaö l medveten om att
han inte tillhoö rde den. Medelklassen byggde nya bostadsomraå den, med raka hus och noggrant klippta graö smattor, och det
gick snart upp foö r Ove att hans foö raö ldrahem befann sig i vaö gen foö r den utvecklingen. Och var det naå got som den haö r
medelklassen verkligen inte verkade tycka om haö r i vaö rlden saå var det naö r naå got befann sig i vaö gen foö r utvecklingen.
Ove fick flera brev fraå n naå gon myndighet, angaå ende naå got om ”omdragning av kommungraö nsen”. Han foö rstod inte riktigt
innehaå llet, men begrep att hans foö raö ldrahem inte riktigt passade in bland de nybyggda husen paå resten av gatan.
Myndigheten meddelade att man hade foö r intention att faå honom att saö lja tomten till kommunen. Saå att man kunde riva
huset och bygga naå got annat.
Ove visste inte riktigt vad det var i honom som fick honom att vaö gra. Kanske att han inte tyckte om tonen i det daö r brevet
fraå n myndigheten. Eller att huset var det sista han hade kvar av sin familj.
Men hur det nu var saå parkerade han sin foö rsta egna bil i traö dgaå rden den daö r kvaö llen. Satt i foö rarsaö tet i flera timmar och
betraktade huset. Det var mycket foö rfallet. Farsan hade nog varit bra med maskiner, men med byggnader hade det varit
saö mre staö llt. Ove sjaö lv var inte mycket baö ttre. Han utnyttjade numera bara koö ket och det lilla rummet innanfoö r det, medan
hela oö vervaå ningen sakta foö rvandlats till rekreationsresort foö r moö ssen. Han iakttog huset fraå n bilen som om han foö rvaö ntade
sig att det skulle boö rja laga sig sjaö lvt om han bara hade tillraö ckligt mycket taå lamod. Det laå g precis paå graö nsen mellan tvaå
kommuner, paå det streck paå kartan som den daö r myndigheten nu alltsaå tydligen taö nkte flytta aå t det ena eller det andra
haå llet. Det var det sista som var kvar av en utdoö d liten by i utkanten av ett skogsbryn, precis naö stgaå rds det skinande blanka
villaomraå de daö r folk i slips nu flyttat in med sina familjer.
Slipsarna gillade inte alls den ensamme ynglingen i den rivningsfaö rdiga kaå ken i slutet av gatan. Barnen fick inte leka i
naö rheten av Oves hus. Slipsarna ville helst bo i naö rheten av andra slipsar, hade Ove foö rstaå tt. Han hade inga principiella
invaö ndningar mot att laå ta dem goö ra det heller. Men nu var det ju faktiskt de som hade flyttat in paå Oves gata. Inte tvaö rtom.
Saå fylld av ett slags maö rkligt rebelliskt trots, som faktiskt fick Oves hjaö rta att slaå lite snabbare foö r foö rsta gaå ngen paå aå ratal,
beslutade han sig foö r att inte alls saö lja huset till kommunen. Han bestaö mde sig foö r att goö ra motsatsen. Renovera det.
Han hade nu foö rstaå s ingen aning om hur man gjorde just det. Han kunde inte skilja ett vattenpass fraå n en kastrull med
potatis. Saå med insikten att han med sina nya arbetstider skulle ha hela dagarna lediga gick han till ett bygge i naö rheten och
fraå gade om plats. Han taö nkte sig att det borde vara baö sta staö llet att laö ra sig hur man bygger paå , och han sov aö ndaå inte saå
mycket. Det enda som fanns var position som springpojke, sa foö rmannen. Ove tog den.
Halva dygnet plockade han upp skraö p paå soö dra linjen ut ur stan, sedan sov han tre timmar, och tillbringade resten av
tiden aå t att pinna upp och ner foö r byggnadsstaö llningar och att lyssna naö r gubbarna i haå rdplasthjaö lmar pratade om
byggnadsteknik. En dag i veckan var han ledig och daå slaö pade han cementsaö ckar och timmerbjaö lkar arton timmar i straö ck
fram och tillbaka i svettig ensamhet, och rev och aå teruppbyggde det enda hans foö raö ldrar laö mnat till honom foö rutom Saaben
och farsans armbandsur. Oves muskler vaö xte, och han laö rde sig fort.
Foö rmannen paå bygget fattade tycke foö r den haå rt arbetande ynglingen, och en fredagseftermiddag tog han med Ove till
hoö gen foö r oö verblivet virke. Maå ttbestaö llda plankor som gaå tt soö nder och skulle slaö ngas paå braö nnhoö gen.
 – Om jag raå kar titta aå t ett annat haå ll och naå got du kan taö nkas behoö va foö rsvinner, daå taö nker jag foö rutsaö tta att du eldat upp
dem, sa foö rmannen och gick.
Naö r ryktet om husbygget ocksaå spred sig bland de aö ldre kollegorna haö nde det att naå gon av dem fraå gade Ove om det. Naö r
han reglade upp vaö ggen i vardagsrummet var det en senig kollega med sneda framtaö nder som, efter att ha idiotfoö rklarat
honom i tjugo minuter foö r att han inte vetat baö ttre fraå n boö rjan, laö rde honom hur man bedoö mde baö righeten. Naö r han la
golvet i koö ket var det en kraftigare kollega som saknade lillfingret paå ena handen som, efter att ha kallat honom ”klaå pare”
tre dussin gaå nger, laö rde honom att maö ta ordentligt.
En eftermiddag stod det en liten verktygslaå da med begagnade verktyg vid Oves klaö der naö r han skulle gaå hem. ”Till
valpen”, stod det paå en lapp.
Det gick laå ngsamt, men huset tog form. Skruv foö r skruv och golvplanka foö r golvplanka. Det var foö rstaå s ingen som saå g det,
men det behoö vdes inte. Ett gott arbete var loö n nog, hade farsan alltid sagt, och Ove hoö ll med.
Han hoö ll sig undan sina grannar saå gott han kunde. Han visste att de inte tyckte om honom och han saå g ingen anledning
att ge dem anledning att foö rstaö rka den aå sikten. Det enda undantaget blev, av en haö ndelse, den aö ldre mannen som bodde
med sin fru i huset precis bredvid Oves. Den aö ldre mannen var den enda mannen i hela kvarteret som inte bar slips, aö ven
om Ove nu visserligen var ganska oö vertygad om att han hade brukat goö ra det naö r han var en naå got yngre man.
Ove hade matat faå glarna strikt varannan dag sedan farsan dog. Han gloö mde det en enda morgon. Naö r han morgonen
daö refter gick ut foö r att kompensera det skallade han naö stan ihop med den aö ldre mannen oö ver staketet vid faå gelholken. Den
aö ldre mannen tittade foö rnaö rmat paå Ove. Han hade faå gelfoder i haö nderna. Den aö ldre mannen och Ove sa inget till varandra.
Ove nickade bara helt kort, den aö ldre mannen nickade helt kort tillbaka. Ove gick in i sitt hus igen och saå g fortsaö ttningsvis
till att haå lla sig till sina dagar.
De pratade aldrig med varandra. Men en morgon naö r den aö ldre mannen steg ut paå sin farstutrapp hade Ove maå lat sin
sida av staketet. Och naö r han var klar med det hade han maå lat deras sida av staketet ocksaå . Den aö ldre mannen sa inget om
det, men naö r Ove gick foö rbi hans koö ksfoö nster paå kvaö llen nickade de aå t varandra. Och naö sta dag stod det en hembakad
aö ppelpaj paå Oves farstutrapp. Ove hade inte aö tit hembakad aö ppelpaj sedan hans mamma dog.
Ove fick nya brev fraå n den daö r myndigheten. Ällt mer hotfulla i tonen angaå ende det faktum att han inte kontaktat dem
angaå ende tomtfoö rsaö ljningen. Till slut slaö ngde han dem utan att ens oö ppna kuverten. Ville de ha hans farsas hus kunde de
komma hit och foö rsoö ka ta det ifraå n honom, som Tom foö rsoö kte ta plaå nboken ifraå n honom.
Naå gra morgnar senare gick Ove foö rbi grannhuset och saå g den aö ldre mannen mata faå glarna i saö llskap med en liten pojke.
Ett barnbarn, foö rstod Ove. Han saå g paå dem i smyg genom sovrumsfoö nstret. Saö ttet den aö ldre mannen och pojken samtalade
laå gt med varandra som om de delade en stor hemlighet paå minde honom om naå got.
Han aå t i Saaben den kvaö llen.
Naå gra veckor senare slog Ove i en sista spik i det daö r huset, och naö r solen steg oö ver horisonten stod han i traö dgaå rden
med haö nderna nerkoö rda i sina blaå byxfickor och bara tittade stolt paå det.
Han hade upptaö ckt att han tyckte om hus. Kanske mest eftersom de var begripliga. De gick att raö kna ut och rita upp paå
papper. De laö ckte om du inte taö tade dem ordentligt, de foö ll ihop om du inte stadgade upp dem. Hus var raö ttvisa, de gav dig
vad du foö rtjaö nade. Vilket dessvaö rre var mer aö n man alltid kunde saö ga om maö nniskor.

Och saå passerade dagarna. Ove gick till jobbet och kom hem och aå t sin korv och potatis. Han kaö nde sig aldrig ensam, men
han hade heller aldrig saö llskap. Och saå , en soö ndag naö r Ove som vanligt slaö pade braö dor fram och tillbaka, doö k av en ren
slump en glad man med runt ansikte och en aning illasittande blaå kostym upp vid hans grind. Svetten rann ur pannan paå
honom, och han fraå gade om Ove moö jligen kunde undvara ett glas vatten av det kallare slaget. Ove saå g ingen anledning att
neka, och medan mannen drack vid hans grind smaå pratade de en stund. Eller, det var mest mannen med det runda ansiktet
som pratade, foö rstaå s. Det visade sig att han var mycket husintresserad. Tydligen var han sjaö lv i full faö rd med att renovera
sitt eget hus i en annan del av stan. Och hur det nu blev saå bjoö d mannen med det runda ansiktet snart in sig sjaö lv i Oves koö k
paå kaffe. Ove var givetvis inte alls van vid den sortens framfusighet, men efter naå gon timmes samtal om husbyggen kunde
han straö cka sig till att det i alla fall moö jligen inte var helt otrevligt att foö r en gaå ngs skull ha saö llskap i koö ket.
Precis innan mannen skulle gaå fraå gade han som hastigast hur Ove hade foö rsaö krat huset. Ove svarade som det var, att det
hade han aldrig funderat oö ver. Farsan hade aldrig varit mycket foö r foö rsaö kringar.
Den glada mannen med det runda ansiktet blev bekymrad, och foö rklarade foö r Ove att det skulle innebaö ra en veritabel
katastrof foö r honom om naå got skulle komma att haö nda med kaå ken. Ove kaö nde sig efter en stunds foö rmaningar en aning
tvingad att haå lla med om det. Han hade aldrig taö nkt saå noga paå saken. Vilket nu faktiskt fick honom att kaö nna sig dum.
Mannen med det runda ansiktet fraå gade om han fick laå na telefonen, och det gick vaö l foö r sig tyckte Ove. Det visade sig att
mannen, tacksam oö ver en fraö mlings gaö stfrihet en varm sommardag, nu hade funnit ett saö tt att aå tergaö lda vaö nligheten. Han
jobbade naö mligen foö r ett foö rsaö kringsbolag, och efter ett kort telefonsamtal hade han ordnat ett utomordentligt pris till Ove.
Ove staö llde sig inledningsvis skeptisk, och aö gnade en god stund aå t att foö rhandla ner priset ytterligare en bit.
– Du aö r en haå rd affaö rsman, sa mannen med det runda ansiktet.
Ove kaö nde sig faktiskt stoltare aö n han foö rvaö ntat sig av att hoö ra det. Mannen med det runda ansiktet gav honom en lapp
med sitt telefonnummer och sa att han gaö rna kom foö rbi och drack mer kaffe och pratade om renoveringar naå gon annan
dag. Det var foö rsta gaå ngen naå gon uttryckt en oö nskan om att bli Oves vaö n.
Ove betalade mannen med det runda ansiktet kontant foö r foö rsaö kring foö r ett aå r framaå t. De skakade hand.
Mannen med det runda ansiktet hoö rde aldrig av sig igen. Ove foö rsoö kte vid ett tillfaö lle ringa honom, men fick inget svar.
Han upplevde ett kort hugg av besvikelse, men beslutade sig foö r att inte taö nka mer paå saken. Naö r det ringde foö rsaö ljare fraå n
andra foö rsaö kringsbolag kunde han i alla fall med gott samvete saö ga att han redan hade foö rsaö kring. Och det var ju nu i alla
fall naå got.
 Ove fortsatte att undvika sina grannar. Ville ogaö rna soö ka upp problem med dem. Men tyvaö rr verkade problemen ha
bestaö mt sig foö r att soö ka upp Ove istaö llet. Naå gra veckor efter att hans hus stod helt faö rdigt fick ett av slipsarnas hus inbrott.
Det var det andra paå kort tid i omraå det. Slipsarna samlades tidigt naö sta morgon till raå dslag foö r att enas om att slyngeln i
rivningskaå ken maå ste ha haft naå got med det att goö ra. Det begrep de ju ”var han hade faå tt pengarna till all den daö r
renoveringen ifraå n”. Paå kvaö llen stack naå gon in en lapp under Oves ytterdoö rr daö r det stod: ”Ge dig av om du vet vad som aö r
bra foö r dig!” Natten efter det kastades en sten genom hans foö nster. Ove plockade upp stenen och bytte rutan. Han
konfronterade aldrig slipsarna. Saå g ingen vits med det. Men han taö nkte inte flytta paå sig heller.
Tidigt naö sta morgon vaknade han av lukten av brandroö k.

Han floö g upp ur saö ngen i en enda roö relse. Det foö rsta han taö nkte var att vem det nu aö n var som kastade den daö r stenen
tydligen inte tyckt att det var tillraö ckligt. Paå vaö g nerfoö r trappan grep han instinktivt en hammare. Inte foö r att Ove nu
naå gonsin varit en vaå ldsam man. Men man visste aldrig, besloö t han.
Han var fortfarande klaö dd i bara underbyxorna naö r han steg ut paå altanen. Slaö pandet paå byggnadsmaterial de senaste
maå naderna hade, till stor del utan att Ove sjaö lv maö rkt det, gjort honom till en minst sagt muskuloö s ung man. Den bara
oö verkroppen och den gungande hammaren i den knutna hoö gernaö ven fick foö rsamlingen paå gatan att foö r ett oö gonblick vaö nda
blicken fraå n elden till honom, och sedan kollektivt ta naå gra betaö nksamma steg bakaå t.
Och det var foö rst daå Ove insaå g att det inte var hans hus som brann. Det var grannens.
Slipsarna stod paå gatan och stirrade paå det som raå djur stirrar in i straå lkastare. Den aö ldre mannen avtecknade sig ur
roö ken, med sin fru stoö dd paå armen. Hon hostade fruktansvaö rt. Naö r den aö ldre mannen laö mnade oö ver henne till en av
slipsarnas fruar, och sedan vaö nde sig mot elden igen, skrek flera av slipsarna aå t honom att laå ta bli. ”Det aö r foö r sent! Vaö nta paå
brandkaå ren!” vraå lade de. Den aö ldre mannen lyssnade inte. Det rasade ner brinnande braå te oö ver troö skeln naö r han foö rsoö kte
stiga rakt in i eldhavet igen.
Ove vaö rderade under naå gra laå ngdragna sekunder situationen i sin helhet. Han stod i motvinden vid sin grind, och saå g
hur spridda gloö dkulor redan faå tt faö ste i det torra graö set mellan hans hus och grannens. Elden skulle vara oö ver hans hus
inom naå gra minuter om han inte genast rusade efter vattenslangen. Han saå g den aö ldre mannen foö rsoö ka forcera en vaö lt
bokhylla paå vaö gen in i sitt hus igen. Slipsarna skrek hans namn och foö rsoö kte foö rmaå honom att laå ta bli, men den aö ldre
mannens fru vraå lade ett annat namn.
Barnbarnets.
Ove vaö gde paå haö larna. Flyttade vikten fraå n den ena foten till den andra. Betraktade gloö den som smoö g oö ver graö set. Han
taö nkte vaö l i all aö rlighet inte saå mycket paå vad han sjaö lv ville goö ra. Mer paå vad hans farsa skulle ha gjort. Och naö r den tanken
vaö l var taö nkt fanns det foö rstaå s inte mycket till val angaå ende fortsaö ttningen.
Saå Ove muttrade irriterat, tittade paå sitt hus en sista gaå ng och raö knade foö r sig sjaö lv hur maå nga timmar det tagit att bygga
upp. Och sedan gick han mot elden.
Huset var fyllt av saå tjock klistrig roö k att det kaö ndes som att bli slagen med en skyffel i ansiktet. Den aö ldre mannen
kaö mpade foö r att lyfta undan den nerfallna bokhyllan som blockerade doö rren. Ove vraö kte den aå t sidan som om den varit
gjord av papper, och roö jde vaö g uppfoö r trappan. Naö r de kom ut i gryningsljuset igen bar den aö ldre mannen den lilla pojken i
en famn taö ckt av smuts. Ove hade stora bloö dande rivsaå r oö ver broö stet och armarna.
Paå gatan sprang folk fram och tillbaka och skrek. Luften genomborrades av sirener. Uniformerade brandmaö n omringade
dem.
Fortfarande klaö dd i bara underbyxor, och med vaö rkande lungor, saå g Ove de foö rsta eldflammorna slaå upp oö ver hans eget
hus. Han rusade oö ver graö smattan men motades genast vaå ldsamt bort av en hel skock brandmaö n. De var ploö tsligt oö verallt.
Vaö grade laå ta honom komma fram.
En man i vit skjorta, naå gon sorts brandchef foö rstod Ove, staö llde sig bredbent framfoö r honom och foö rklarade att de inte
kunde laå ta honom foö rsoö ka slaö cka sitt hus eftersom det var alldeles foö r farligt. Tyvaö rr, foö rklarade den vita skjortan sedan
med en gest mot ett av sina papper, kunde inte heller brandkaå ren slaö cka det foö rraö n de mottagit de raö tta tillstaå nden fraå n
myndigheterna.
Det visade sig helt enkelt att eftersom Oves hus nu laå g precis paå kommungraö nsen behoö vdes det vissa klartecken oö ver
komradion fraå n beroö rda befaö l innan vem som helst fick slaö cka. Tillstaå nd behoö vde soö kas, papper behoö vde staö mplas.
– Regler aö r regler, foö rklarade mannen i den vita skjortan tonloö st naö r Ove protesterade.
Ove slet sig loss och rusade ursinnigt mot vattenslangen. Men det var loö nloö st, elden utklassade honom. Naö r
brandmaö nnen slutligen fick klartecken oö ver radion att boö rja slaö cka var huset redan oö vertaö nt.
Ove stod sorgset i sin traö dgaå rd och saå g det brinna.
Naö r han naå gra timmar senare stod i en telefonkiosk och ringde foö rsaö kringsbolaget fick han veta att de aldrig hoö rt talas
om den glada mannen med det runda ansiktet. Och naå gon foö rsaö kring paå huset fanns ingenstans. Kvinnan paå
foö rsaö kringsbolaget suckade.
– Det finns gott om saå dana haö r lurendrejare som stryker fraå n doö rr till doö rr. Jag hoppas att du aå tminstone inte betalade
honom kontant!
Ove la paå luren med ena handen. Och knoö t den andra haå rt i fickan.
 11

En man som heter Ove och en lufs som inte

kan öppna ett fönster utan att trilla ner från en stege

Klockan aö r kvart i sex och aå rets foö rsta riktiga snoö fall har lagt sig som en kall filt oö ver hela det slumrande radhusomraå det.
Ove tar ner sin blaå jacka fraå n sin krok och stiger ut foö r att gaå sin dagliga inspektionsrunda och upptaö cker med lika delar
oö verraskning och missnoö je att katten sitter i snoö n utanfoö r hans doö rr. Den ser ut att ha suttit daö r hela natten, faktiskt.
Ove drar igen ytterdoö rren extra haå rt foö r att skraö mma den. Men den har tydligen inte ens vett nog att bli foö rskraö ckt och
springa sin vaö g. Istaö llet sitter den bara daö r mitt i snoö n och slickar sig sjaö lv paå magen. Helt oraö dd. Ove tycker inte alls om det
karaktaö rsdraget hos en katt. Han ruskar paå huvudet och staö ller sig bredbent framfoö r den, med kroppsspraå ket som om han
naö r som helst taö nkte fraå ga den: ”Hur var det haö r daå ?” Katten lyfter utan stoö rre engagemang paå sitt lilla huvud och tittar
arrogant paå honom. Ove schasar aå t den med haö nderna. Katten roö r sig inte ur flaö cken.
– Det aö r privat mark det haö r! saö ger Ove.
Naö r katten inte heller daå ger honom naå gon respons foö rlorar Ove taå lamodet och i en enda svepning sparkar han ivaö g sin
ena traö sko mot den. I efterhand kan han inte sjaö lv svaö ra paå om det riktigt aö r meningen eller inte. Hans fru hade vaö l blivit
ursinnig om hon sett det, foö rstaå s.
Men det spelar inte saå stor roll. Katten reagerar aö ndaå inte. Traö skon faller i en vid baå ge och passerar en god en och en
halv meter till vaö nster om katten innan den studsar mjukt mot foö rraå dsvaö ggen och landar i snoö n. Katten tittar obekymrat
foö rst paå traö skon, och sedan paå Ove. Den ser inte speciellt skraö md ut. Men till sist reser den sig aö ndaå upp och strosar runt
hoö rnet paå Oves foö rraå d och foö rsvinner.
Ove gaå r i strumplaö sten genom snoö n foö r att haö mta traö skon. Han tittar paå den som om den borde skaö mmas foö r att den inte
siktade baö ttre. Sedan samlar han ihop sig och gaå r sin runda. Bara foö r att han ska doö idag saå finns det ju faktiskt ingen
anledning att laå ta vandalerna haö rja fritt foö r det.
Saå han rycker i handtagen paå garageportarna, sparkar paå skylten, skriver upp registreringsnummer paå gaö stparkeringen
och kontrollerar soprummet.
Naö r han kommer tillbaka till sitt hus pulsar han genom snoö n och drar upp doö rren till foö rraå det. Det luktar lacknafta och
moö gel daö rinne, precis som det ska i ett ordentligt foö rraå d. Han kliver oö ver sommardaö cken till Saaben och lyfter bort
burkarna med osorterad skruv. Traö nger sig foö rbi arbetsbaö nken, noga med att inte vaö lta lacknaftaburkarna med penslar i.
Lyfter undan traö dgaå rdsstolarna och klotgrillen. Staö ller undan faö lgkorset och rycker upp snoö skyffeln. Vaö ger den lite i
handen, saå som man kanske skulle goö ra om den var ett tvaå handssvaö rd. Staå r daö r tyst och vaö rderar den.
Livet var inte menat att bli saå haö r, det aö r allt han kaö nner. Man jobbar haå rt, skoö ter sig, sparar pengar. Koö per sin foö rsta
Saab. Skaffar sig en utbildning, tar examen, gaå r paå anstaö llningsintervju, faå r ett hederligt arbete, tackar, aö r aldrig sjuk,
betalar sin skatt. Goö r raö tt foö r sig. Traö ffar ett fruntimmer, gifter sig, arbetar haå rt, faå r en befordran. Koö per en Saab av nyare
aå rsmodell. Gaå r till banken, tar ett laå n som man kan betala av paå fem aå r, koö per ett litet radhus som frun tycker blir bra att
uppfostra ungar i. Man amorterar. Sparar. Koö per ny Saab. ÄÅ ker paå semester naå gonstans daö r de spelar utlaö ndsk musik paå
restaurangerna och dricker roö dvin som frun tycker aö r exotiskt. Och sedan aå ker man hem och gaå r till jobbet igen. Tar ansvar.
Skoö ter sig. Goö r raö tt foö r sig.
Man renoverar. Bygger sakta men saö kert upp en respektabel verktygslaå da. Byter haö ngraö nnor. Knackar puts. Saö tter in en
arbetsbaö nk och burkar med lacknafta i sitt foö rraå d. Laö gger om plattorna utanfoö r foö rraå det en gaå ng vartannat aå r vare sig det
behoö vs eller inte. Man goö r allt det. Och daå var det faktiskt inte meningen att Ove skulle bli den sortens man som har tid att
staå och olja in baö nkskivan i koö ket en tisdag.
Naö r han kommer ut ur foö rraå det med skyffeln i handen sitter katten i snoö n utanfoö r hans hus igen. Ove spaö nner oö gonen i
den, uppriktigt haö pen oö ver fraö ckheten. Det droppar smaö ltvatten fraå n paö lsen. Eller det som nu aö r kvar av paö lsen. Det aö r mer
paö lsloö sa flaö ckar aö n flaö ckloö s paö ls paå det daö r kreaturet. Ett laå ngt aö rr oö ver ena oö gat och ner paå nosen har den ocksaå . Om katter
nu har nio liv aö r den haö r helt uppenbart inne paå aå tminstone det sjunde eller aå ttonde.
– Ge dig av, saö ger Ove.
Katten betraktar honom utvaö rderande som om den befann sig paå den beslutande sidan av skrivbordet under en
anstaö llningsintervju.
Ove tar sats med snoö skyffeln och skottar en liten snoö driva mot den. Katten hoppar undan och blaö nger indignerat paå
honom. Spottar ut lite snoö ur munnen. Fnyser. Sedan vaö nder den sig om och tassar ivaö g runt hoö rnet av Oves foö rraå d paå nytt.
Ove saö tter snoö skyffeln i marken.
Det tar honom femton minuter att frigoö ra plattgaå ngen mellan huset och foö rraå det. Han goö r det omsorgsfullt. Raö ta linjer,
jaö mna kanter. Folk skottar inte snoö saå laö ngre. Nufoö rtiden roö jer de ju bara vaö g, med snoö slungor och allt moö jligt. Hur som
helst bara, slaö nger snoö n huller om buller omkring sig. Som om det var det enda som betydde naå got haö r i livet: att man tar
sig fram.
Naö r han aö r faö rdig staå r han lutad mot snoö skyffeln i en snoö driva ute vid den lilla vaö gen en kort stund. Vaö ger sin kroppsvikt
mot den och ser solen gaå upp oö ver de sovande husen. Han har varit vaken stoö rre delen av natten och funderat paå hur han
ska gaå till vaö ga foö r att kunna doö . Har till och med ritat upp diagram och matriser foö r att klarlaö gga de olika alternativen. Efter
noggranna avvaö gningar av foö rdelar och nackdelar har han beslutat sig foö r att det han ska goö ra idag faå r lov att vara det
minst daå liga alternativet. Han tycker visserligen inte om att Saaben kommer staå och tomgaå ngskoö ra upp en massa dyr
bensin helt i onoö dan efter att han doö tt, men det aö r helt enkelt en omstaö ndighet han faå r lov att acceptera om det haö r ska bli
gjort.
 Han saö tter tillbaka skyffeln i foö rraå det och gaå r in i huset igen. Tar paå sig den blaå kostymen. Den kommer vaö l bli flaö ckig och
lukta ganska illa efter det haö r foö rstaå s, men Ove beslutar sig foö r att hans fru faå r noö ja sig med att han aå tminstone har den paå
sig naö r han kommer.
Han aö ter frukost och lyssnar paå radion. Diskar och torkar av baö nkskivan. Sedan gaå r han runt huset och staö nger av alla
element. Slaö cker alla lampor. Kontrollerar att sladden till kaffebryggaren aö r utdragen. Tar den blaå jackan oö ver kavajen och
traö skorna paå foö tterna och gaå r in i foö rraå det igen, kommer tillbaka ut ur det med en laå ng hoprullad grov plastslang. Laå ser
foö rraå dsdoö rren och ytterdoö rren, kontrollrycker i var och en tre gaå nger. Gaå r ut paå den lilla vaö gen som leder mellan husen.
Den vita Skodan kommer fraå n vaö nster och tar honom med saå dan oö verraskning att han naö stan saö tter sig rakt ner i
snoö drivan vid foö rraå det. Ove rusar ut paå den lilla vaö gen efter den och hoö tter med naö ven.
– Kan du inte laö sa eller din jaö vla idiot? vraå lar han.
Foö raren, en smal man med en cigarett i handen, tycks ha hoö rt honom. Naö r Skodan svaö nger uppe vid cykelfoö rraå det moö ts
deras blickar genom sidorutan. Mannen ser rakt paå Ove och rullar ner sidorutan. Hoö jer avmaö tt paå oö gonbrynen.
– Biltrafik foö rbjuden! upprepar Ove, pekar paå skylten daö r det staå r just det och gaå r mot Skodan med knutna naö var.
Mannen haö nger ut vaö nsterarmen genom rutan, knackar utan braå dska av askan fraå n sin cigarett. Hans blaå oö gon aö r helt
oberoö rda. Han tittar paå Ove som om han tittar paå ett djur bakom ett staö ngsel. Inte aggressivt, bara fullstaö ndigt likgiltigt.
Som om Ove var naå got mannen skulle kunna torka bort med en laö tt fuktad disktrasa.
– Laö s sky…, saö ger Ove barskt naö r han kommer naö rmare, men mannen har redan rullat upp rutan.
Ove skriker efter Skodan men mannen ignorerar det. Han koö r inte ens daö rifraå n med en rivstart och skrikande daö ck, han
rullar bara mot garagen och sedan lugnt vidare ner mot stora vaö gen, som om Oves gestikulerande i sjaö lva verket inte var
naå got mer dramatiskt aö n en trasig gatlampa.

Ove staå r kvar, saå uppjagad att hans knytnaö var skakar. Naö r Skodan foö rsvunnit vaö nder han sig om och gaå r ner mellan husen
saå haö ftigt att han naö stan snubblar. Utanfoö r Runes och Änitas hus, daö r den vita Skodan alldeles uppenbart staå tt parkerad,
ligger tvaå cigarettfimpar paå marken. Ove plockar upp dem som om de var ledtraå dar i ett avancerat kriminalfall.
– Hej Ove, saö ger Änitas roö st foö rsiktigt bakom honom.
Ove vaö nder sig mot henne. Hon staå r paå trappan invirad i en graå kofta. Den ser ut som om den foö rsoö ker fatta tag i hennes
kropp som tvaå haö nder foö rsoö ker fatta tag i en bloö t tvaå l.
– Ja ja. Hej hej, svarar Ove.
– Han var fraå n kommunen, saö ger hon och nickar aå t det haå ll den vita Skodan foö rsvunnit.
– Bilkoö rning aö r foö rbjuden i omraå det, saö ger Ove.
Hon nickar foö rsiktigt paå nytt.
– Han saö ger att han har tillstaå nd fraå n kommunen att koö ra fram till doö rren.
– Han har foö r fan inget JÄÄ VL…, boö rjar Ove men hejdar sig och biter kaö karna runt orden.
Änitas laö ppar darrar.
– De vill ta Rune ifraå n mig, saö ger hon.
Ove nickar utan att svara. Han haå ller fortfarande plastslangen i ena handen, koö r ner den andra naö ven i fickan. Foö r ett
oö gonblick funderar han paå att saö ga naå got, men i naö sta slaå r han ner blicken istaö llet och vaö nder sig och gaå r. Han har kommit
flera meter innan han inser att han nu gaå r runt med cigarettfimparna i fickan, men daå aö r det foö r sent att goö ra naå got aå t det.
Det blonda maö haö t staå r paå gatan. Vinterkaö ngan boö rjar skaö lla hysteriskt i samma sekund som den faå r se Ove. Doö rren till
huset bakom dem aö r oö ppen, Ove antar att de staå r och vaö ntar paå den daö r Änders. Vinterkaö ngan har naå got som ser ut som
paö ls i mungiporna. Det blonda maö haö t flinar noö jt. Ove stirrar paå henne naö r han gaå r foö rbi, hon viker inte ner blicken. Flinar
bredare. Som om det aö r Ove hon flinar aå t.
Naö r han passerar mellan sitt hus och lufsens och den gravida utlaö ndskans hus staå r lufsen i doö rroö ppningen.
– Tjenare Ove! ropar han.
Ove ser sin stege staå lutad mot fasaden paå lufsens hus. Lufsen vinkar glatt. Tydligen uppe tidigt idag. Eller tidigt foö r att
vara IT-konsult i alla fall. Ove ser att han haå ller en platt matkniv i silver i handen. Inser att lufsen foö rmodligen taö nker
foö rsoö ka anvaö nda den foö r att baö nda upp det foö nster som fastnat paå andra vaå ningen. Oves stege, som lufsen helt uppenbart
taö nker klaö ttra paå , staå r snett nerkoö rd i en stor snoö driva.
– Ha en bra dag! ropar lufsen muntert efter honom naö r Ove gaå r foö rbi.
– Ja ja, svarar Ove utan att vaö nda sig om.
Vinterkaö ngan staå r utanfoö r den daö r Änders hus och skaö ller ursinnigt. I oö gonvraå n ser Ove hur det blonda maö haö t
fortfarande staå r bredvid och haå nler aå t hans haå ll. Det stoö r Ove. Han vet inte riktigt varfoö r, men det stoö r honom aö nda in i
maö rgen.
Naö r han gaå r upp mellan husen, foö rbi cykelfoö rraå det och ut paå parkeringen, inser han motvilligt att han gaå r och tittar efter
katten. Den syns ingenstans.

Han drar upp sin garageport och laå ser upp Saaben med nyckel. Sedan staå r han daö rinne i halvdunklet med haö nderna i
byxfickorna i vad han i efterhand antar aö r mer aö n en halvtimme. Han vet inte riktigt varfoö r han goö r det, han kaö nner bara att
en saå dan haö r sak kanske borde kraö va naå gon form av hoö gtidlighaå llen tystnad innan man beger sig av.
Han funderar oö ver om lacken paå Saaben kommer bli vaö ldigt smutsig av det hela. Han antar det. Synd och skam, inser
han, men det aö r nu inte mycket att goö ra aå t den saken. Han sparkar lite kontrollerande paå daö cken. Rejaö la och bra, aö r de. Goda
foö r aå tminstone tre vintrar till, uppskattar han med den sista sparken som enda maö tningsmetod. Vilket hastigt paå minner
honom om brevet i kuvertet i innerfickan paå kavajen, saå han fiskar upp det foö r att kontrollera att han kommit ihaå g att
instruera om sommardaö cken. Men jo, det har han. Det staå r haö r, under ”Saaben+Tillbehoö r”. ”Sommardaö ck i foö rraå det”, och
sedan tydliga instruktioner som till och med ett riktigt dumhuvud skulle foö rstaå som foö rklarar var faö lgbultarna ligger i
bakluckan. Ove laö gger tillbaka brevet i kuvertet och laö gger tillbaka kuvertet i innerfickan paå kavajen.
Han kastar en blick oö ver axeln ut paå parkeringen. Inte foö r att han nu bryr sig om det daö r kattskraö llet, givetvis. Han
hoppas bara att inget har haö nt den, foö r daå blir det vaö l ett jaö drans liv paå Oves fru, det begriper han ju. Han vill bara inte faå
skaö ll foö r kattskraö llets skull. Det aö r allt.
Paå avstaå nd hoö rs sirenerna fraå n en ambulans som naö rmar sig, men han noterar det knappt. Saö tter sig i foö rarsaö tet och
startar motorn. Trycker ner foö nsterhissen paå bakrutan saå att den aö r oö ppen en halv decimeter. Gaå r ut ur bilen. Staö nger
garageporten. Faö ster plastslangen saå att den sluter taö tt oö ver avgasroö ret. Ser roö ken sakta bubbla ut i andra aö nden av slangen.
Leder in den genom den oö ppna bakrutan. Saö tter sig i bilen. Staö nger doö rren. Raö ttar till backspeglarna. Skruvar ett halvt varv
framaå t och ett halvt varv bakaå t paå kanalvaö ljaren paå radion. Lutar sig tillbaka i stolen. Sluter oö gonen. Kaö nner hur den tjocka
avgasroö ken kubikcentimeter foö r kubikcentimeter fyller garaget och hans lungor.
Det var inte meningen att det skulle bli saå haö r. Man jobbar och amorterar och betalar skatt och goö r raö tt foö r sig. Man gifter
sig. I noö d och lust tills doö den skiljer oss aå t, var det inte det de kom oö verens om kanske? Det minns vaö l Ove tydligt att det var.
Och det var ju inte meningen att hon skulle doö foö rst daå . Det var vaö l foö r i helvete underfoö rstaå tt att det var h-a-n-s doö d de
pratade om. Var det inte det kanske?
Ove hoö r hur det bankar paå garageporten. Ignorerar det. Raö ttar till pressvecken paå kostymbyxorna. Betraktar sig sjaö lv i
backspegeln. Funderar paå om han kanske skulle ha tagit slipsen paå sig. Hon tyckte alltid om naö r han hade slips paå sig.
Tittade paå honom daå som om han var den stiligaste karln i vaö rlden. Han undrar hur hon ska titta paå honom nu. Om hon ska
skaö mmas foö r att han kommer med skitig kostym och utan arbete foö r att traö ffa henne i efterlivet. Om hon ska tycka att han
aö r en idiot som inte ens kan behaå lla ett hederligt jobb utan att bli avvecklad, bara foö r att hans kunskaper har gaå tt och blivit
utkonkurrerade av naå n data. Om hon fortfarande kommer titta saå daö r paå honom som hon brukade goö ra, som om han var
naå gon man kunde lita paå . Naå gon som kunde ta ansvar foö r saker och ting och laga en varmvattenberedare om det skulle
behoö vas. Om hon kommer tycka lika mycket om honom nu naö r han bara aö r en gammal gubbe utan funktion laö ngre.
Det bankar frenetiskt paå garageporten igen. Ove stirrar surt paå den. Det bankar igen. Och daå tycker faktiskt Ove att nu
faå r det vaö l aö ndaå ta och raö cka lite.
– Men nu faå r det vaö l aö ndaå ta och raö cka lite! ryter han och oö ppnar doö rren till Saaben saå hastigt att plastslangen glider ur
faö stet mellan bakrutan och listen och faller ner paå betonggolvet.
Ävgaserna forsar ut aå t alla haå ll.

Den gravida utlaö ndskan borde kanske vid det haö r laget ha laö rt sig att inte staå foö r naö ra doö rrar med Ove paå andra sidan. Men
nu lyckas hon aö ndaå inte undvika att faå garageporten rakt i ansiktet naö r Ove drar upp den med den ploö tsliga knycken som
om han foö rsoö ker skaka loss en lasso som fastnat i ett staket.
Ove faå r syn paå henne och kommer av sig mitt i roö relsen. Hon tar sig foö r naö san. Tittar paå honom med den distinkta
blicken av naå gon som precis faå tt en garageport uppslagen paå naö san. Ävgasroö ken vaö ller ut ur garaget i ett tjockt moln och
laö gger halva parkeringen i en geggig illaluktande dimma.
– Jag … du faå r ju foö r fa… du faå r ju akta naö r man oö ppnar porten …, faå r Ove ur sig.
– Vad haå ller du paå med? biter den gravida tillbaka och betraktar Saaben som staå r med motorn igaå ng och avgaserna som
spyr ur mynningen av plastslangen paå golvet.
– Jag … inget, saö ger Ove och ser ut som om han helst av allt vill dra igen garageporten igen.
Tjocka roö da droppar formar sig i hennes naö sborrar. Hon saö tter den ena handen oö ver ansiktet och viftar aå t honom med
den andra.
– Jag behoö ver skjuts till sjukhuset, saö ger hon med huvudet bakaå tlutat.
Ove ser skeptisk ut.
– Men vafan, nu faå r du vaö l skaö rpa dig? Det aö r bara lite naö sblod.
Hon svaö r paå naå got som Ove antar aö r persiska och klaö mmer tummen och pekfingret haå rt om naö sroten. Sedan skakar hon
otaå ligt paå huvudet saå att blodet droppar paå hennes jacka.
– Inte foö r naö sblodet!
Ove blir lite staö lld. Sticker haö nderna i fickorna.
– Naö haö . Naö naö . Daå saå .
Hon stoö nar.
– Patrick trillade ner fraå n stegen.
Hon lutar huvudet bakaå t saå att Ove staå r och pratar med undersidan av hennes haka.
– Vem aö r Patrick? fraå gar Ove hakan.
– Min man, svarar hakan.
– Lufsen? undrar Ove.
– Just han ja, svarar hakan.
– Och han trillade ner fraå n stegen? foö rtydligar Ove.
– Ja. Naö r han skulle oö ppna foö nstret.
– Jaha. Ja, det kunde man ju ge sig fan paå , det saå g man ju laå ng vaö g at…
Hakan foö rsvinner och de stora bruna oö gonen dyker upp igen. De ser inte helt noö jda ut.
– Ska vi ha en debatt om det haö r eller?
Ove kliar sig lite brytt i haå ret.
– Naö haö … naö haö … men du kan vaö l koö ra sjaö lv daå ? I den daö r lilla japanska symaskinen som ni kom i haö romdagen, foö rsoö ker
han protestera.
– Jag har inget koö rkort, svarar hon och torkar blod fraå n laö ppen.
 – Vadaå inget koö rkort? undrar Ove, som om orden inte betydde naå gonting alls foö r honom.
Hon suckar otaå ligt igen.
– Men jag har inget koö rkort bara, vad aö r problemet?
– Hur gammal aö r du egentligen? undrar Ove, naö rmast fascinerat nu.
– Trettio, svarar hon otaå ligt.
– TRETTIO! Och har inget koö rkort? ÄÄ r det naå got fel paå dig eller?
Hon stoö nar, haå ller ena handen foö r naö san och knaö pper irriterat med fingrarna paå den andra i luften framfoö r Ove.
– Fokusera lite nu, Ove! Sjukhuset! Du maå ste koö ra oss till sjukhuset!
Ove ser foö rnaö rmad ut.
– Vadaå ”oss”? Du faå r vaö l ringa en ambulans om maö nniskan du aö r gift med inte kan oö ppna ett foö nster utan att trilla ner
fraå n en stege …
– Det har jag redan gjort! De har redan koö rt honom till sjukhuset. Men det fanns inte plats foö r mig i ambulansen. Och nu
med snoö n saå aö r ju varenda taxi i hela stan upptagen, och bussarna koö r fast oö verallt!
Det rinner spridda strilar blod nerfoö r hennes ena kind. Ove biter ihop kaö karna saå haå rt att han gnisslar taö nder.
– Bussar kan man foö r fan inte lita paå . Bara fyllon som koö r dem, saö ger han laå gt med hakan i en vinkel som skulle kunna faå
den som saå g honom att tro att han foö rsoö ker goö mma orden innanfoö r sin skjortkrage.
Hon kanske laö gger maö rke till hur hans sinnesstaö mning skiftar saå fort hon saö ger ordet ”buss”. Kanske inte. Hon nickar i
alla fall, som om detta paå naå got saö tt avgoö r saken.
– Daå saå . Daå faå r du koö ra oss.
Ove goö r ett tappert foö rsoö k att peka hotfullt paå henne. Men han kaö nner till sin egen foö rfaö ran att det inte blir alls saå
oö vertygande som han hade oö nskat.
– Haö r maå stes ingenting. Jag aö r ingen foö rbaskad faö rdtjaö nstverksamhet! faå r han till sist aö ndaå ur sig.
Men hon klaö mmer bara pekfingret och tummen haå rdare runt naö sroten. Nickar paå ett saö tt som skulle kunna ge intrycket
av att hon inte oö ver huvud taget har lyssnat paå vad han just har sagt. Viftar irriterat med sin fria hand in mot garaget och
plastslangen som ligger paå golvet och kraö ks avgasmoln tjockare och tjockare mot taket.
– Jag har inte tid att tjafsa med dig om det haö r. Fixa till det haö r nu saå att vi kan aå ka. Jag gaå r och haö mtar barnen.
– Vilka BÄRN??? skriker Ove efter henne, men faå r ingen som helst respons.
Hon har redan vaggat ivaö g paå de daö r smaå foö tterna som ser alldeles foö r underdimensionerade ut foö r den daö r stora
gravidmagen, runt hoö rnet upp mot cykelfoö rraå det och vidare ner mot husen.
Ove staå r kvar som om han vaö ntar paå att naå gon ska springa och haö mta henne och beraö tta att Ove faktiskt inte pratat
faö rdigt. Men det aö r ingen som goö r det. Han saö tter knytnaö varna i baö ltet och kastar en blick paå slangen paå garagegolvet. Det aö r
faktiskt inte hans ansvar att folk inte kan haå lla sig paå stegar de laå nat av honom, det tycker han faktiskt inte.
Men han kan foö rstaå s aö ndaå inte undvika att taö nka paå vad hans fru hade sagt aå t honom att goö ra i den haö r situationen om
hon varit haö r. Och det aö r inte saå svaå rt att raö kna ut, det inser ju Ove tyvaö rr tydligt.
Saå till sist gaå r han fram och petar av slangen fraå n avgasroö ret med skon. Saö tter sig i Saaben. Kontrollerar speglarna.
Laö gger i ettan och rullar ut paå parkeringen. Inte foö r att han nu bryr sig om hur den gravida utlaö ndskan tar sig till sjukhuset.
Men Ove vet ju mycket vaö l att det kommer bli ett förbannat tjat paå Oves fru om det sista Ove goö r haö r i livet aö r att ge en
gravid kvinna naö sblod och sedan laå ter henne aå ka buss.
Och om bensinen nu aö ndaå ska gaå aå t kan han vaö l lika gaö rna koö ra dit och tillbaka daå kanske. ”Daå kanske fruntimret
aå tminstone laö mnar mig ifred sen”, taö nker Ove.

Det goö r hon foö rstaå s inte.

 12

En man som hette Ove och en dag då han fick nog

Folk sa alltid att Ove och Oves fru var som natt och dag. Ove foö rstod foö rstaå s att de menade att det var han som var natten.
Det gjorde honom ingenting. Det roade daö remot alltid hans fru naö r naå gon sa det, eftersom hon daå full av fnitter fick paå peka
att enda anledningen till att man trodde att Ove var natt var foö r att han var foö r snaå l foö r att taö nda solen.
Han foö rstod aldrig varfoö r hon valde honom. Hon aö lskade bara abstrakta saker, som musik och boö cker och konstiga ord.
Ove var en man full av det konkreta. Han tyckte om skruvmejslar och oljefilter. Han gick genom livet med haö nderna
nertrycka i byxfickorna. Hon dansade.
– Det kraö vs bara en enda solstraå le foö r att jaga skuggorna paå flykt, sa hon en gaå ng naö r han fraå gade varfoö r hon tvunget
maå ste vara saå himla munter jaö mt.
Naå gon munk som hette Franciskus hade tydligt skrivit det i en av hennes boö cker.
– Du lurar inte mig, aö lskling, sa hon sedan med ett retfullt litet leende och kroö p upp i hans stora famn. Du dansar paå
insidan, Ove, naö r ingen ser. Och jag ska alltid aö lska dig foö r det. Vare sig du vill eller inte.
Ove foö rstod aldrig riktigt vad hon menade med det. Han hade aldrig varit mycket foö r dans. Det verkade alldeles foö r
slumpmaö ssigt och virrigt. Han tyckte om raka linjer och klara besked. Det var daö rfoö r han alltid gillat matematik. Daö r fanns
raö tt och fel svar. Inte som i de andra flumaö mnena de foö rsoö kte lura paå honom i skolan, daö r man kunde ”argumentera foö r sin
sak”. Som om det var ett saö tt att avgoö ra en diskussion, vem som kunde flest svaå ra ord. Ove ville att det som var raö tt skulle
vara raö tt, och att det som var fel var fel.
Han visste mycket vaö l att somliga tyckte att han bara var en tjurig gammal gubbe som aldrig litade paå folk. Men det
berodde kort och gott paå att folk aldrig hade gett honom en anledning till motsatsen.
Foö r det kommer en tidpunkt i alla maö ns liv daå de beslutar sig foö r vilka slags maö n de ska vara. Saå dana som laå ter andra
maö nniskor trampa paå dem, eller inte. Och kaö nner du inte den historian, daå kaö nner du inte de maö nnen.
Ove hade sovit i Saaben de daö r naö tterna efter branden. Den foö rsta morgonen foö rsoö kte han rensa upp i askan och
foö roö delsen paå egen hand. Den andra morgonen fick han till sist acceptera foö r sig sjaö lv att det aldrig skulle gaå . Huset var
foö rlorat, tillsammans med allt arbete han lagt ner paå det.
Den tredje morgonen kom tvaå maö n i samma slags vita skjortor som den daö r brandchefen hade haft. De stod vid hans
grind, till synes fullstaö ndigt oberoö rda av ruinen framfoö r sig. De presenterade sig inte med namnen paå sig sjaö lva, utan med
namnen paå myndigheten de kom ifraå n. Som om de var robotar utskickade av ett moderskepp.
– Vi har skickat brev till dig, sa den ena vita skjortan och hoö ll fram en trave dokument till Ove.
– Flera brev, sa den andra vita skjortan och antecknade naå got i ett block.
– Du har inte svarat, sa den foö rsta vita skjortan som om han laö xade upp en hund.
Ove stod bredbent framfoö r dem utan att svara.
– Olyckligt, det haö r, sa den andra vita skjortan med en kort gest mot det som brukade vara Oves hus.
Ove nickade.
– Brandutredningen saö ger att det roö rde sig om ett harmloö st elfel, sa den foö rsta vita skjortan och pekade paå ett papper i
sin hand.
Ove hyste spontant vissa invaö ndningar mot saö ttet han anvaö nde ordet ”harmloö st”.
– Vi har skickat brev till dig, upprepade den andra vita skjortan och hoö tte med sitt block.
Ove nickade igen.
– Kommungraö nserna ritas om, fortsatte den andra vita skjortan.
– Marken daö r ditt hus staå r ska prospekteras foö r fler nybyggnationer, sa den foö rsta vita skjortan med en gest aå t slipsarnas
nybyggda villor.
– Marken daö r ditt hus brukade staå , raö ttade den andra vita skjortan.
– Kommunen aö r redo att loö sa ut din tomt foö r ett marknadsmaö ssigt pris, sa den foö rsta vita skjortan.
– Ja … marknadsmaö ssigt pris nu naö r det inte laö ngre staå r ett hus paå tomten, foö rtydligade den andra vita skjortan.
Ove tog papperna. Boö rjade laö sa.
– Du har inte saå mycket till val, sa den foö rsta vita skjortan.
– Det haö r aö r inte ditt beslut utan kommunens, sa den andra vita skjortan.
Den foö rsta vita skjortan knackade otaå ligt paå papperna med en penna. Ove tittade paå honom. Den vita skjortan pekade paå
en linje laö ngst ner daö r det stod ”signatur”.
Ove stod vid sin grind och laö ste deras papper i tystnad. Det vaö rkte i broö stet paå honom. Det tog en laå ng, laå ng stund innan
han foö rstod vad det var.
Hat.
Han hatade maö nnen i de vita skjortorna. Han kunde inte minnas att han naå gonsin hatat naå got foö rut, men nu var det som
ett brinnande klot i hans inre. Oves foö raö ldrar hade koö pt det haö r huset. Ove hade vaö xt upp haö r. Laö rt sig gaå haö r. Farsan hade
laö rt honom allt som fanns att veta om en Saab-motor haö r. Och sedan bestaö mde naå gon paå en myndighet att naå got annat
skulle byggas haö r. Och en man med runt ansikte saå lde en foö rsaö kring som inte var en foö rsaö kring. En man i vit skjorta
hindrade Ove fraå n att slaö cka en brand och nu stod tvaå andra vita skjortor haö r och pratade om ”marknadsmaö ssigt pris”.
Men Ove hade verkligen inget val. Han hade kunnat staå daö r tills solen slutade gaå upp paå morgonen men det haö r kunde
han aldrig foö raö ndra.
Saå han skrev paå deras papper med ena naö ven. Och knoö t den andra haå rt i fickan.
Han laö mnade tomten daö r hans foö raö ldrahem en gaå ng staå tt och saå g aldrig tillbaka. Hyrde ett litet rum hos en gammal tant
inne i stan. Satt och stirrade tomt in i vaö ggen hela dagen. Paå kvaö llen gick han till arbetet. Staö dade sina taå gvagnar. Paå
morgonen blev han och de andra staö darna tillsagda att inte byta om i sitt vanliga omklaö dningsrum, utan istaö llet bege sig till
huvudkontoret foö r att kvittera ut nya arbetsklaö der.
Naö r Ove gick genom korridoren daö r moö tte han Tom. Det var foö rsta gaå ngen de sett varandra sedan Ove faå tt skulden foö r
stoö lden ur taå gvagnen. En vettigare sorts man aö n Tom hade kanske undvikit oö gonkontakt. Foö rsoö kt laå tsas som om incidenten
aldrig ens hade aö gt rum. Men Tom var nu inte en vettigare sorts man.
– Naö men, aö r det inte den lilla tjuven? utbrast han med ett stridslystet leende.
Ove svarade inte. Foö rsoö kte gaå foö rbi men fick en haå rd armbaå ge av en av de yngre kollegorna som Tom omgav sig med. Ove
saå g upp. Den yngre kollegan haå nflinade.
– Haå ll haå rt i plaå nboö ckerna, tjuven aö r haö r! ropade Tom saå att det ekade genom korridoren.
Ove tog ett fastare tag om klaö dhoö gen i sin famn med ena naö ven. Knoö t den andra i fickan. Gick in i ett tomt
omklaö dningsrum. Haö ngde av sig de gamla smutsiga arbetsklaö derna, knaö ppte av sig farsans buckliga armbandsur och la det
paå baö nken. Naö r han vaö nde sig om foö r att kliva in i duschen stod Tom i doö rroö ppningen.
– Vi hoö rde om det daö r med branden, sa han.
Ove saå g att Tom hoppades att han skulle svara. Han beslutade sig foö r att inte ge den vaö ldige mannen med det svarta
skaö gget det noö jet.
– Pappa din hade nog varit stolt oö ver dig! Inte ens han var saå jaö vla usel att han lyckades braö nna ner sitt eget hus! ropade
Tom efter honom naö r han klev in i duschen.
Ove hoö rde hur de yngre kollegorna skrattade i koö r. Han sloö t oö gonen, lutade pannan mot vaö ggen och laö t det varma vattnet
skoö lja oö ver honom. Stod daö r i mer aö n tjugo minuter. Den laö ngsta dusch han tagit i hela sitt liv.
Naö r han kom ut i omklaö dningsrummet igen var farsans klocka borta. Ove rotade igenom klaö derna paå baö nken, soö kte oö ver
hela golvet, finkammade insidan av alla skaå pen.
Det kommer en tidpunkt i alla maö ns liv daå de beslutar sig foö r vilka slags maö n de ska vara. Saå dana som laå ter andra
maö nniskor trampa paå dem, eller inte.
Det kanske var att Tom gett honom skulden foö r stoö lden i taå gvagnen. Det kanske var branden. Det kanske var den falska
foö rsaö kringsmannen. Det kanske var de vita skjortorna. Det kanske bara var nog. Men daö r och daå var det som om naå gon
drog ur en saö kring i Oves huvud. Ällt i hans blick blev en nyans moö rkare. Han steg ut fraå n omklaö dningsrummet, fortfarande
naken och med vattnet droppandes fraå n de spaö nda musklerna. Gick laö ngst ner i korridoren till arbetsledarnas
omklaö dningsrum, sparkade upp doö rren och roö jde sig vaö g genom den haö pna traö ngseln daö rinne. Tom stod vid en spegel i
andra aö nden och klippte sitt stora skaö gg. Ove grep tag i hans axel och roö t saå att plaå tvaö ggarna gungade.
– Ge hit klockan!
Tom saå g oö verlaö gset ner i hans ansikte, med hela sin moö rka gestalt upptornad oö ver honom som en skugga.
– Jag har inte din jaö …
– GE HIT! vraå lade Ove innan han hunnit avsluta, saå hoö gt att alla de andra maö nnen i rummet instinktivt saå g det foö r
laö mpligast att staå lite naö rmare sina skaå p.
En sekund senare hade Toms jacka slitits ur haö nderna paå honom av Ove med saå dan kraft att han inte ens kom sig foö r att
protestera. Han stod bara daö r stumt som ett tuktat litet barn naö r Ove fiskade upp klockan ur innerfickan paå den.
Och sedan small det. Bara en gaå ng. Det raö ckte. Tom foö ll ihop som en bloö t saö ck med mjoö l. Naö r den tunga kroppen naå dde
golvet hade Ove redan vaö nt sig om och gaå tt.
Det kommer en saå dan tidpunkt foö r alla maö n, daå de vaö ljer vilka slags maö n de vill vara. Och kaö nner du inte den historian,
daå kaö nner du inte mannen.

Tom togs till sjukhuset. Han fick om och om igen fraå gan vad som haö nt, men Tom flackade bara med blicken och mumlade
att han ”halkat”. Och maö rkligt nog kunde ploö tsligt ingen av alla de andra maö n som befunnit sig i omklaö dningsrummet vid
tillfaö llet minnas att de sett ett enda dugg.
Det var sista gaå ngen Ove saå g Tom. Och, beslutade han sig foö r, sista gaå ngen han laö t naå gon lura honom igen.
Han behoö ll jobbet som nattstaö dare, men sa upp sig fraå n jobbet paå bygget. Han hade inte laö ngre naå got hus att bygga, och
dessutom hade han vid det laget laö rt sig saå mycket om att bygga hus att gubbarna i haå rdplasthjaö lmar inte laö ngre hade
naå gonting att laö ra honom.
De gav honom en verktygslaå da i avskedspresent. Med nyinkoö pta verktyg, den haö r gaå ngen. ”Till valpen. Foö rsoö k bygga
naå got som haå ller.” stod det paå lappen.
Ove hade ingen direkt anvaö ndning foö r den, saå han bar bara lite planloö st runt paå den i flera dagar. Till slut foö rbarmade sig
tanten han hyrde rummet av och boö rjade leta upp saker i huset foö r honom att laga. Det blev lugnare saå foö r dem baå da.
Senare det aå ret moö nstrade han. Han hade hoö gsta poaö ng paå vartenda fystest. Inskrivningsfoö rraö ttaren tyckte om den
tystlaå tne och bjoö rnstarke unge mannen och uppmanade honom att oö vervaö ga en karriaö r som yrkesmilitaö r. Ove tyckte att det
laö t bra. Han saå g att militaö rer bar uniformer och foö ljde order. Älla visste vad de skulle goö ra. Man hade en funktion. Ordning
och reda. Ove sloö t sig till att han skulle kunna bli bra paå att vara soldat. Han gick faktiskt nerfoö r trapporna till den
obligatoriska laö karundersoö kningen laö ttare om hjaö rtat aö n han kaö nt sig paå flera aå r. Som om han ploö tsligt getts ett syfte. Ett
maå l. Naå gonting att vara.
Glaö djen hoö ll i sig i tio minuter.
Inskrivningsfoö rraö ttaren haö vdade att laö karundersoö kningen var ”en ren formalitet”. Men naö r stetoskopet trycktes mot
Oves broö st hoö rdes naå gonting som inte borde ha varit daö r. Han skickades till en laö kare inne i stan. En vecka senare
meddelades han att han hade ett saö llsynt medfoö tt hjaö rtfel. Han fick frisedel fraå n all militaö rtjaö nstgoö ring. Ove ringde och
protesterade. Han skrev brev. Han besoö kte tre andra laö kare i hopp om att naå gon begaå tt ett misstag. Men inget hjaö lpte.
 – Regler aö r regler, sa en man i vit skjorta paå militaö rens kontor naö r Ove kom dit foö r sista gaå ngen foö r att foö rsoö ka oö verklaga.
Ove var saå besviken att han inte ens vaö ntade paå bussen utan gick hela vaö gen tillbaka till taå gstationen. Han satt paå
perrongen saå moö rk i sinnet som han inte varit sedan farsan dog.
Naå gra maå nader senare skulle han promenera laö ngs just den perrongen med kvinnan han skulle komma att gifta sig med.
Men om det visste han foö rstaå s ingenting just daå .
Han gick tillbaka till arbetet som taå gstaö dare. Blev tystare aö n naå gonsin. Tanten han hyrde rummet av blev till slut saå troö tt
paå att se hans dystra uppsyn att hon ordnade saå att han fick laå na en garageplats i naö rheten. Pojken hade ju den daö r bilen
som han alltid skruvade paå , sa hon. Han kunde kanske roa sig med det daö r?
Ove plockade isaö r hela sin Saab i smaå delar i garaget naö sta morgon. Han rengjorde alla delarna, och byggde sedan upp
den igen. Foö r att se om han kunde. Och foö r att ha naå got att goö ra. Naö r han var faö rdig med det saå lde han Saaben, med
foö rtjaö nst, och koö pte en likadan Saab 93 av nyare aå rsmodell. Det foö rsta han gjorde var att montera ner den i smaå delar. Foö r att
se om han kunde. Det kunde han.
Saå foö rfloö t hans dagar, sakta och metodiskt. Och saå en morgon fick han se henne. Hon hade brunt haå r och blaå oö gon och
roö da skor och ett stort gult haå rspaö nne.
Och sedan fick Ove aldrig lugn och ro igen.

13. En man som heter Ove och en clown som heter Beppo

– Ove e rooolig, fnittrar treaå ringen foö rtjust.

– Visst, mumlar sjuaå ringen inte alls lika imponerat, tar sin lillasyster i handen och gaå r med vuxna steg mot
sjukhusentreé n.
Deras mamma ser ut som om hon taö nker skaö lla paå Ove, men tycks sedan besluta sig foö r att hon inte riktigt har tid med
det just nu. Saå hon vaggar ocksaå mot entreé n med ena handen oö ver gravidmagen, som om hon aö r raö dd att den ska foö rsoö ka sig
paå ett utbrytningsfoö rsoö k.
Ove gaå r efter henne med slaö pande steg. Han struntar vaö l i om hon tycker att det ”bara aö r enklare att betala och sluta
braå ka”, det handlar faktiskt om principen. Och naö r den daö r parkeringsvakten ska boö tfaö lla Ove foö r att han ifraå gasaö tter varfoö r
man ska behoö va betala foö r att parkera utanfoö r ett sjukhus, daå aö r Ove faktiskt inte typen av man som inte vraå lar ”laå tsaspolis”
aå t den parkeringsvakten. Saå aö r det bara med det.
Till sjukhus aå ker man foö r att doö , det vet ju Ove. Och Ove tycker faktiskt att det aö r tillraö ckligt att staten ska ha betalt foö r
allt man goö r naö r man lever. Naö r de dessutom ska ha betalt foö r parkeringen naö r man ska doö , daå tycker Ove att det faå r ta och
raö cka lite. Det var det han foö rklarade foö r parkeringsvakten. Och daå boö rjade parkeringsvakten vifta med sitt boö tesblock. Och
det var daå Parvaneh boö rjade haö rja om att hon gaö rna kunde betala. Som om det var DET som var det viktiga i den
diskussionen.
Fruntimmer begriper sig inte paå principer.
Han hoö r sjuaå ringen klaga en bit framfoö r honom oö ver att hennes klaö der luktar avgaser. Trots att de hade alla rutorna i
Saaben nervevade under hela resan hit hade det inte riktigt gaå tt att vaö dra ut stanken. Deras mamma hade fraå gat Ove vad
han egentligen hoö ll paå med daö r i sitt garage, men Ove hade bara gett ifraå n sig ett ljud som laö t ungefaö r som naö r man flyttar
ett badkar oö ver kakelplattor till svar. Treaå ringen tyckte foö rstaå s att det var hennes livs aö ventyr att faå aå ka bil med alla rutor
oö ppna naö r det var minusgrader ute, sjuaå ringen hade daö remot borrat ner sitt ansikte i halsduken och staö llt sig betydligt mer
skeptisk till det hela. Dessutom var hon irriterad oö ver att halka runt med rumpan paå tidningspappret som Ove brett ut i
baksaö tet foö r att hon och hennes syster inte skulle ”skita ner”. Ove hade brett ut tidningspapper i framsaö tet ocksaå , men det
ryckte deras mamma bort innan hon satte sig. Ove hade sett mer aö n lovligt missnoö jd ut oö ver det, men inte sagt naå got.
Istaö llet hade han suttit och kastat oroliga blickar paå hennes mage hela vaö gen till sjukhuset, som om han var raö dd att hon
skulle boö rja laö cka paå stolsklaö dseln.
– Staå still haö r nu aö r ni snaö lla, saö ger hon till flickorna naö r de stigit in i sjukhusentreé n.
De aö r omgivna av glasvaö ggar och baö nkar som luktar rengoö ringsmedel. Personal i vita klaö der och faö rgglada plasttofflor
och gamla maö nniskor som hasar fram och tillbaka genom korridorerna stoö dda paå vingliga rollatorer. Paå golvet staå r en skylt
som informerar om att hiss 2 i hisshall Ä aö r ur funktion, och att besoö kande till avdelning 114 daö rfoö r haö nvisas till hiss 1 i
hisshall C. Under det meddelandet sitter ett annat meddelande, som meddelar att hiss 1 i hisshall C aö r ur funktion, och
daö rfoö r haö nvisar besoö kande till avdelning 114 till hiss 2 i hisshall Ä. Under det meddelandet sitter ett tredje meddelande,
som meddelar att avdelning 114 aö r staö ngd paå grund av renovering denna maå nad. Under det meddelandet sitter en lapp
med en bild av en clown. Den informerar om att sjukhusclownen Beppo idag besoö ker barn paå sjukhuset.
– Vart tog Ove vaö gen nu daå ? utbrister Parvaneh.
– Han gick paå toaletten tror jag, mumlar sjuaå ringen.
– Clauwn! saö ger treaå ringen och pekar lyckligt mot skylten.
– Vet du att de ska ha b-e-t-a-l-t foö r att man ska faå gaå paå toaletten haö r? utbrister Ove bakom Parvaneh.
Hon spinner runt och tittar stressat paå honom.
– Jajaja, saå daö r aö r du, behoö ver du pengar eller?
Ove ser stoö tt ut.
– Varfoö r skulle jag behoö va pengar?
– Till toaletten!
– Jag behoö ver inte gaå paå toaletten.
– Men du sa ju …, boö rjar hon, men hejdar sig och skakar paå huvudet.
– Gloö m det, bara gloö m det … hur laö nge betalade du parkeringen foö r? fraå gar hon istaö llet.
– Tio minuter.
 Hon stoö nar.
– Men du fattar vaö l att det haö r kommer ta laö ngre tid aö n tio minuter?
– Daå faå r jag vaö l gaå ut och laö gga paå mer pengar om tio minuter daå , svarar Ove, som om detta var en sjaö lvklarhet.
– Varfoö r goö r du inte bara det direkt daå ? undrar hon och ser ut att aå ngra det i samma stund som fraå gan laö mnat hennes
laö ppar.
– Foö r att det aö r precis det de vill! Men de ska inte faå pengar foö r en massa tid som vi kanske inte anvaö nder, det ska du ha
klart foö r dig!
– Älltsaå , jag orkar inte …, suckar Parvaneh och tar sig foö r pannan.
Hon tittar paå sina doö ttrar.
– Sitter ni haö r fint med farbror Ove medan mamma gaå r och ser hur det aö r med pappa? Snaö lla?
– Jajaja, nickar sjuaå ringen buttert.
– Äaa! ropar treaå ringen exalterat.
– Va? saö ger Ove.
Parvaneh reser sig.
– Vadaå ”med Ove”? Vart tror du att du ska ta vaö gen? undrar Ove.
Den gravida tycks till hans stora foö rtret inte alls registrera maå ttet av upproö rdhet i hans roö st.
– Du faå r sitta haö r och passa dem, konstaterar hon helt kort och foö rsvinner ner i korridoren innan Ove hinner opponera
sig.
Ove staå r kvar och stirrar efter henne. Som om han foö rvaö ntar sig att hon ska komma rusande tillbaka och skrika att hon
bara skaö mtade. Men det goö r hon inte. Saå Ove vaö nder sig mot flickorna. Ser ut som om han i naö sta sekund taö nker lysa dem i
ansiktet med en skrivbordslampa och fraå ga var de befann sig ”vid tiden foö r mordet”.
– BOK! skriker treaå ringen genast och rusar ivaö g mot hoö rnet av vaö ntrummet, daö r det foö religger ett veritabelt kaos av
leksaker, mjukisdjur och bilderboö cker.
Ove nickar foö r sig sjaö lv, och med konstaterandet att den haö r treaå ringen i alla fall tycks vara rimligt sjaö lvgaå ende riktar han
istaö llet sin uppmaö rksamhet paå sjuaå ringen.
– Jaha, och du daå ?
– Vadaå jag daå ? kontrar sjuaå ringen upproö rt.
– Ja? Behoö ver du mat eller gaå och kissa eller naå t saå nt?
Sjuaå ringen tittar paå honom som om han precis erbjudit henne en oö l och en cigarett.
– Jag aö r snart ÄÅ TTÄ! Jag kan gaå paå toaletten SJÄÄ LV!
Ove slaå r bryskt ut med armarna.
– Visstvisst. Ursaö kta saå jaö vla mycket foö r att man fraå gar daå .
– Mmm, fnyser sjuaå ringen.
– Du svorde! hojtar treaå ringen och dyker upp igen, raö nnandes fram och tillbaka runt Oves byxben.
Han betraktar mycket skeptiskt den grammatiskt utmanade lilla naturkatastrofen. Hon tittar upp och ler med hela
ansiktet mot honom.
– Laö s! uppmanar hon uppspelt och haå ller upp en bok med haö nderna utstraö ckta saå laå ngt att hon naö stan tappar balansen.
Ove betraktar boken lite saå daö r som om boken precis hade skickat ett kedjebrev till Ove och haö vdat att boken egentligen
var en nigeriansk prins som hade en ”very lucrative business offer” till Ove och nu bara behoö vde Oves kontonummer lite
snabbt foö r att ”fixa en grej bara”.
– Laö s! saö ger treaå ringen och klaö ttrar upp paå baö nken i vaö ntrummet.
Ove saö tter sig motvilligt en dryg meter laö ngre bort paå baö nken. Treaå ringen suckar otaå ligt, foö rsvinner ur sikte och en
sekund senare dyker hennes huvud upp under hans arm med haö nderna lutade som haö vstaå ng mot hans knaö och naö san
tryckt mot de faö rgglada teckningarna i boken.
– ”Det var en gaå ng ett litet taå g”, laö ser Ove med entusiasmen av naå gon som hoö glaö ser en skattedeklaration.
Sedan vaö nder han sida. Treaå ringen stoppar honom och vaö nder tillbaka. Sjuaå ringen skakar troö tt paå huvudet.
– Du maå ste beraö tta vad som haö nder paå sidan ocksaå . Och goö ra roö ster, saö ger hon.
Ove stirrar paå henne.
– Vadaå foö r jaö vl…
Han harklar sig mitt i meningen.
– Vadaå foö r roö ster? raö ttar han sig.
– Sagoroö ster, svarar sjuaå ringen.
– Du svorde, konstaterar treaå ringen vaö lvilligt.
– Gjorde jag inte alls, saö ger Ove.
– Jo, saö ger treaå ringen.
– Haö r goö rs inga jaö … haö r goö rs inga roö ster! saö ger Ove.
– Du aö r inte vidare bra paå att laö sa sagor, noterar sjuaå ringen.
– Du aö r kanske inte vidare bra paå att lyssna paå dem! invaö nder Ove.
– Du aö r kanske inte vidare bra paå att BERÄÄ TTÄ! snaö ser sjuaå ringen.
Ove tittar mycket oimponerat paå boken.
– Vad aö r det haö r foö r skit oö ver huvud taget? Naå t pratande taå g? Finns det inget om bilar?
– De kanske har naå t om puckade gamla gubbar istaö llet, muttrar sjuaå ringen.
– Jag aö r ingen gammal gubbe, fraö ser Ove.
– Clauwn! jublar treaå ringen.
– Och jag aö r ingen CLOWN heller! ryter Ove genast.
 Sjuaå ringen himlar med oö gonen mot Ove, inte helt olikt saö ttet hennes mamma brukar himla med oö gonen mot Ove.
– Hon menar inte dig. Hon menar clownen.
Ove tittar upp, och faå r se en vuxen man som paå fullt allvar tycks vara utklaö dd till clown staå i doö rren in till vaö ntrummet.
Ett stort faå nigt leende har han i ansiktet ocksaå .
– CLÄÄUUWN, ylar treaå ringen och hoppar upp och ner paå baö nken paå ett saö tt som slutgiltigt oö vertygar Ove om att ungen
gaå r paå narkotika.
Han har hoö rt om saå nt. De faå r saå na daö r bokstavskombinationssyndrom och faå r kaö ka receptutskrivet amfetamin.
– Och vad har vi haö r foö r en liten flicka daå ? Vill hon se ett trolleritrick kanske? utbrister clownen instaö llsamt och klafsar
som en full aö lg mot henne och Ove i ett par foö r stora roö da skor som Ove avgjort konstaterar att bara en komplett
meningsloö s maö nniska skulle foö redra att gaå runt i framfoö r att skaffa sig ett riktigt jobb.
Clownen tittar glatt paå Ove.
– Har farbror en femkrona, kanske?
– Nej. Det har farbror kanske inte, svarar Ove.
Clownen ser foö rvaå nad ut. Vilket inte aö r en helt och haå llet foö rdelaktig look foö r en clown.
– Men … hoö rru … det aö r ett trolleritrick, du har vaö l ett mynt paå dig? mumlar clownen med sin lite mer vanliga roö st, som
nu bryter ganska kraftigt mot hans karaktaö r och avsloö jar att bakom den daö r clownidioten doö ljer sig helt uppenbart en
alldeles vanlig idiot, uppskattningsvis i 25-aå rsaå ldern.
Ove moö ter clownens blick paå ett saö tt som faå r clownen att genast ta ett vaksamt steg tillbaka.
– Men … kom igen nu, jag aö r sjukhusclown ju. Det aö r foö r barnens skull. Du faå r tillbaka den.
– Men ge honom en femma bara, saö ger sjuaå ringen.
– CLÄÄUUWN! ropar treaå ringen.
Ove tittar paå treaå ringen. Rynkar paå naö san.
– Jaha, muttrar han och tar fram en femkrona ur sin plaå nbok.
Sedan pekar han paå clownen.
– Men den ska tillbaka. Omedelbart. Den daö r ska jag betala parkering med.
Clownen nickar ivrigt och rycker femman ur handen paå honom.

Tio minuter senare kommer Parvaneh tillbaka genom korridoren till vaö ntrummet. Hon blir staå ende och scannar foö rvirrat
av det med blicken fram och tillbaka.
– Letar du efter dina flickor? undrar en skoö terska skarpt bakom henne.
– Ja? svarar Parvaneh foö rvirrat.
– Daö r, saö ger skoö terskan paå ett inte helt uppskattande saö tt och pekar paå en baö nk vid de stora glasdoö rrarna ut mot
parkeringen.
Daö r sitter Ove med armarna i kors och ser mycket arg ut. Bredvid honom paå ena sidan sitter sjuaå ringen och stirrar
uttraå kat upp i taket, och paå den andra sitter treaå ringen och ser ut som om hon precis faå tt reda paå att hon ska faå aö ta
glassfrukost varenda dag i en hel maå nad. Paå varsin sida av baö nken staå r tvaå synnerligen storvaö xta exemplar av sjukhusets
saö kerhetsvakter med mycket bistra ansiktsuttryck.
– ÄÄ r det haö r dina barn? fraå gar en av dem.
Han ser inte alls ut som naå gon som ska faå aö ta glassfrukost.
– Ja, har de gjort naå got? undrar Parvaneh nu naö rmast skraö ckslaget.
– Nej. DOM har inte gjort naå got, svarar den andra saö kerhetsvakten och tittar mycket anklagande paå Ove.
– Inte jag heller, muttrar Ove surt.
– Ove slog clauwnen! tjuter treaå ringen oö verlyckligt.
– Skvallerbytta, saö ger Ove.
Parvaneh stirrar paå honom med oö ppen mun och kommer sig inte ens foö r att svara naå got paå det.
– Han var aö ndaå inget bra paå att trolla, stoö nar sjuaå ringen.
– Kan vi aå ka hem nu? undrar hon sedan och reser sig upp fraå n baö nken.
Parvaneh stirrar paå sjuaå ringen, treaå ringen, Ove och de baå da saö kerhetsvakterna.
– Varfoö r … vaö nta nu … vilken … vadaå foö r clown?
– Clauwnen Beppo, upplyser treaå ringen och nickar insatt.
– Älltsaå han skulle trolla, saö ger sjuaå ringen.
– Skittrolleri, saö ger Ove.
– Älltsaå han skulle trolla bort Oves femkrona, utvecklar sjuaå ringen.
– Och sen foö rsoö kte han ge tillbaka en annan femkrona ja! inflikar Ove och tittar foö rnaö rmat paå saö kerhetsvakterna bredvid
sig, som om detta faktiskt borde foö rklara hela situationen.
– Ove SLOG clauwnen mamma, flinar treaå ringen som om det var det baö sta som haö nt henne i hela hennes liv.
Parvaneh tittar laö nge paå Ove, treaå ringen, sjuaå ringen och de baå da saö kerhetsvakterna.
– Vi ska besoö ka min man. Han har varit med om en olycka. Barnen ska faå komma in och saö ga hej till honom nu, foö rklarar
hon foö r vakterna.
– Pappa trilla! saö ger treaå ringen.
– Det gaå r bra, nickar den ena saö kerhetsvakten.
– Men den haö r stannar haö r, konstaterar den andra saö kerhetsvakten och pekar paå Ove.
– Slog och slog. Jag petade till honom lite bara, mumlar Ove.
– Jaö drans laå tsaspoliser, laö gger han till lite foö r saö kerhets skull.
 – Han var faktiskt aö ndaå inget bra paå att trolla, saö ger sjuaå ringen surt till Oves foö rsvar naö r hon boö rjar gaå mot sin pappas
sjukhusrum.

En timme senare staå r de vid Oves garage igen. Lufsen har tydligen ena armen och ena benet gipsat och ska ligga kvar paå
sjukhuset i flera dagar, har Ove faå tt veta av Parvaneh. Ove fick bita sig haå rt i laö ppen foö r att inte paå tala att lufsen ifraå ga aö r en
jaö vla klant naö r hon sa det. Han fick faktiskt kaö nslan av att Parvaneh gjorde samma sak. Saaben luktar fortfarande avgaser
naö r han samlar ihop tidningspappret fraå n saö tena.
– Snaö lla Ove, aö r du saö ker paå att jag inte faå r betala parkeringsboö terna? saö ger Parvaneh.
– ÄÄ r det din bil kanske? grymtar Ove.
– Nej.
– Daå saå , svarar han.
– Men det kaö nns lite som att det var mitt fel, foö rsoö ker hon omtaö nksamt.
– Du delar inte ut parkeringsboö ter. Det goö r kommunen. Saå det aö r den foö rbaskade kommunens fel, saö ger Ove och staö nger
doö rren till Saaben.
– Och de daö r laå tsaspoliserna paå sjukhuset, tillaö gger han, uppenbart fortfarande mycket upproö rd oö ver att de tvingat
honom att sitta blickstilla paå baö nken tills Parvaneh kom tillbaka och haö mtade honom foö r att aå ka hem.
Som om han inte kunde anfoö rtros ansvaret att faå vandra runt bland de andra sjukhusbesoö karna.
Parvaneh tittar laö nge paå honom i eftertaö nksam tystnad. Sjuaå ringen troö ttnar paå att vaö nta och boö rjar gaå oö ver parkeringen
tillbaka mot husen. Treaå ringen tittar paå Ove med ett saligt leende.
– Du e roli! ler hon.
Ove tittar paå henne och sticker haö nderna i byxfickorna.
– Jaha. Jaja. Det blir saö kert folk av dig ocksaå .
Treaå ringen nickar uppspelt. Parvaneh tittar paå Ove, tittar paå plastslangen som ligger paå golvet inne i hans garage. Tittar
en aning oroat paå Ove igen.
– Jag skulle behoö va hjaö lp att baö ra bort stegen …, saö ger hon som om hon var mitt i en mycket laö ngre tanke.
Ove sparkar foö rstroö tt i asfalten.
– Och vi har nog ett element som inte funkar ocksaå , tillaö gger hon som i foö rbifarten.
– Hade varit snaö llt om du kunde ta en titt paå det. Patrick vet inte hur man goö r saå nt daö r vet du, saö ger hon och tar
treaå ringen i handen.
Ove nickar sakta.
– Naö . Naö det kunde man ju ge sig fasen paå .
Parvaneh nickar. Sedan spricker hon ploö tsligt upp i ett noö jt flin.
– Och du kan ju faktiskt inte laå ta flickorna frysa ihjaö l inatt Ove, eller hur? Det faå r vaö l raö cka med att de fick se dig slaå ner
en clown, va?
Ove kastar en purken blick paå henne. Tyst foö r sig sjaö lv, som om det var en foö rhandling, konstaterar han motvilligt att nej,
han kan ju inte gaö rna laå ta ungarna frysa ihjaö l inatt bara foö r att deras odugling till pappa inte kan oö ppna ett foö nster utan att
trilla ner fraå n en stege. Det skulle vaö l bli ett himla liv paå Oves fru daå , det foö rstaå r han ju, om han kom till himlen som
barnamoö rdare.
Saå plockar han upp plastslangen fraå n golvet, haö nger upp den paå en krok paå vaö ggen. Laå ser Saaben med nyckel. Staö nger
garaget. Kontrollrycker tre gaå nger. Och gaå r och haö mtar sina verktyg i foö rraå det.

Det finns en dag att ta livet av sig paå imorgon ocksaå .

 14

En man som hette Ove och en kvinna på ett tåg

Hon hade roö da skor och ett stort gult haå rspaö nne och en brosch paå broö stet i guld som solreflexerna lekte mycket
oanstaö ndigt i genom taå gfoö nstret. Klockan var halv sju paå morgonen, Ove hade precis stigit av sitt skift och skulle egentligen
ta ett annat taå g tillbaka hem. Men saå saå g han henne paå perrongen, med allt hennes bruna haå r och alla hennes blaå a oö gon och
allt hennes bubblande skratt. Saå daå gick han paå taå get igen. Han visste foö rstaå s inte sjaö lv riktigt varfoö r. Han hade aldrig varit
en man som var vare sig saö rdeles spontan eller intresserad av fruntimmer. Men naö r han saå g henne var det vaö l naå got som
slog slint, hade han avgjort i efterhand.
Han oö vertygade en av konduktoö rerna att laå na ut sina ombytesbyxor och sin skjorta till honom saå att han slapp se ut som
en taå gstaö dare, och sedan gick Ove och satte sig bredvid Sonja. Det var det enskilt baö sta beslutet han tagit i hela sitt liv.
Han visste inte vad han skulle saö ga, men det ordnade sig. Han hade inte mer aö n hunnit sjunka ner i saö tet innan hon
vaö nde sig glatt mot honom, log varmt och sa ”hej”. Och paå det kunde han ju svara ”hej” utan att det foö relaå g naå gra stoö rre
konstigheter. Och naö r hon saå g att han tittade paå traven med boö cker som hon hade i knaö et hoö ll hon ivrigt upp dem saå att han
kunde laö sa titlarna. Ove foö rstod bara haö lften av orden i dem.
– Tycker du om att laö sa? undrade hon exalterat.
Ove skakade laö tt osaö kert paå huvudet, men det verkade inte goö ra henne saå mycket.
– Jag aö lskar det! utbrast hon bara istaö llet.
Och sedan boö rjade hon beraö tta vad alla boö ckerna i hennes knaö handlade om. Och Ove insaå g att han foö r resten av sitt liv
skulle aö lska att hoö ra henne prata om saker hon aö lskade.
Han hade aldrig hoö rt naå got saå fantastiskt som den daö r roö sten. Hon pratade som om hon staö ndigt var mitt i ett fnitter. Och
naö r hon fnittrade laö t hon saå som Ove taö nkte sig att champagnebubblor hade laå tit om de fnittrat. Han visste inte riktigt vad
han sjaö lv skulle saö ga foö r att inte verka obildad och dum, men det visade sig bli ett betydligt mindre problem aö n han trott.
Hon gillade att prata, och Ove gillade att vara tyst. Ove antog i efterhand att det var vad folk menade naö r de sa att man
kompletterade varandra.
Flera aå r senare beraö ttade hon att hon tyckte att han var mer aö n lovligt besynnerlig naö r han kom och satte sig bredvid
henne daö r i taå gvagnen. Tvaö r och trubbig i hela sin uppenbarelse. Men han hade breda axlar och saå muskuloö sa armar att de
spaö nde genom skjortan. Och snaö lla oö gon. Han lyssnade naö r hon pratade, och hon tyckte om att faå honom att le. Dessutom
var resan till skolan varje morgon saå laå ngtraå kig att saö llskap bara paå alla saö tt var ett trevligt avbrott.
Hon studerade till laö rare. ÄÅ kte taå get varje dag, bytte efter naå gra mil till ett annat och sedan till en buss. Ällt som allt var
det en och en halv timme aå t fel haå ll foö r Ove. Foö rst naö r de promenerat oö ver den daö r perrongen foö r foö rsta gaå ngen vid
varandras sida och stod vid hennes busshaå llplats kom hon sig foö r att fraå ga vad han egentligen gjorde daö r. Och naö r Ove insaå g
att han bara stod halvannan mil fraå n militaö rfoö rlaö ggningen som han skulle ha befunnit sig paå om det nu inte varit foö r det daö r
med hjaö rtat, daå slank orden ur honom utan att han riktigt foö rstod varfoö r.
– Jag ligger i lumpen daö r borta, sa han och viftade avmaö tt.
Hon nickade glatt.
– Daå kanske vi syns paå taå get hem ocksaå . Jag aå ker hem vid fem!
Ove kom sig inte foö r att svara. Han visste foö rstaå s att man inte aå kte hem fraå n militaö rfoö rlaö ggningar klockan fem, men det
visste ju tydligen inte hon. Saå han bara ryckte paå axlarna. Och sedan steg hon paå sin buss och aå kte ivaö g.
Ove beslutade sig foö r att detta ju onekligen paå vaö ldigt maå nga saö tt var ytterst opraktiskt. Men det var nu inte mycket att
goö ra aå t den saken. Saå han vaö nde sig om, hittade en skylt med anvisning in mot centrum i den lilla studieort han nu ploö tsligt
befann sig i, aå tminstone tvaå timmars resa fraå n hans hem. Och saå boö rjade han gaå . Fraå gade sig efter fyrtiofem minuter fram
till ortens enda skraö ddare, och steg myndigt in och foö rhoö rde sig om man kunde faå strykt en skjorta och ett par byxor daö r,
och hur laå ng tid det i saå fall skulle ta. ”Tio minuter, om du vaö ntar”, blev svaret.
– Daå kommer jag tillbaka vid fyra, svarade Ove och gick.
Han promenerade hela vaö gen ner till taå gstationen igen och la sig och sov paå en baö nk i vaö nthallen. Klockan kvart oö ver tre
promenerade han hela vaö gen tillbaka till skraö ddaren, fick skjortan och byxorna strukna medan han satt i underbyxorna paå
personaltoaletten och vaö ntade, promenerade sedan hela vaö gen tillbaka till stationen, och tog taå get med henne i en och en
halv timme till hennes station. Och sedan ytterligare en dryg halvtimme tillbaka till sin egen station. Och sedan gjorde han
om samma sak dagen efter. Och dagen efter. Dagen efter det ingrep mannen fraå n kassan paå taå gstationen och gjorde klart foö r
Ove att haö r kunde han inte ligga och sova som naå gon luffare, det begrep han vaö l. Ove tillstod att han mycket vaö l begrep, men
att det nu var fraå gan om ett fruntimmer. Mannen i kassan paå taå gstationen nickade daå och laö t honom haö danefter sova i
bagagerummet. ÄÄ ven maö n i kassor paå taå gstationer har ju varit foö raö lskade.
Och saå gjorde Ove om samma sak varje dag i tre maå nader. Till sist troö ttnade hon vaö l paå att han aldrig bjoö d ut henne paå
middag. Saå hon bjoö d ut sig sjaö lv istaö llet.
– Jag staå r haö r och vaö ntar klockan aå tta imorgon kvaö ll. Daå vill jag att du har tagit paå dig en kavaj och tar med mig ut paå
restaurang, sa hon kort naö r hon steg av taå get en fredagskvaö ll.
Och daå fick det bli saå .

Ove hade aldrig faå tt fraå gan hur han levde innan han traö ffade henne. Men om han hade faå tt den hade han svarat att det
gjorde han inte.
Paå loö rdagskvaö llen tog han paå sig sin farsas gamla bruna kavaj. Den smet aå t oö ver axlarna. Sedan aå t han tvaå korvar och sju
potatisar som han tillagade i kokvraå n i sitt lilla rum, och gick en runda i huset foö r att skruva i naå gra skruvar som tanten bett
honom om.
– Ska du traö ffa naå gon? utbrast hon upprymt naö r han steg nerfoö r trappan.
Hon hade aldrig sett honom i kavaj. Ove nickade buttert.
– Jo, sa han paå ett saö tt som var svaå rt att avgoö ra om det var ett ord eller en inandning.
Den aö ldre kvinnan nickade och foö rsoö kte nog doö lja ett litet leende.
– Maå tte vara naå n vaö ldans speciell, om du har klaö tt paå dig saå daö r, sa hon.
Ove drog in luft igen och nickade kort. Naö r han var vid doö rren ropade tanten ploö tsligt ivrigt fraå n koö ket.
– Blommor, Ove!
Ove stack ofoö rstaå ende in huvudet foö rbi mellanvaö ggen och blaö ngde paå henne.
– Hon skulle nog tycka om blommor, konstaterade tanten med visst eftertryck.
Ove harklade sig och staö ngde ytterdoö rren.
Han stod och vaö ntade paå henne vid stationen i sin aå tsittande bruna kavaj och sina nyputsade skor i oö ver en kvart. Han
var skeptisk till maö nniskor som kom foö r sent. Oves farsa hade alltid sagt att man aldrig skulle lita paå en person som kom foö r
sent. ”Om en inte kan lita paå en med tid, daå ska en inte lita paå en med naå t viktigare heller”, brukade han muttra naö r folk kom
inslaö ntrande med staö mpelkortet nere vid raö lsen baå de tre och fyra minuter foö r sent, som om det inte spelade naå gon roll.
Som om raö lsen skulle ligga daö r och bara vaö nta paå dem varje morgon utan att ha naå got baö ttre foö r sig.
Saå under varenda en av de daö r femton minuterna som Ove stod och vaö ntade vid stationen var han en smula irriterad.
Och sedan oö vergick irritationen till en viss aö ngslan, och paå det blev han oö vertygad om att Sonja faktiskt bara hade drivit
med honom naö r hon bestaö mde traö ff. Han hade aldrig kaö nt sig saå dum i hela sitt liv. Sjaö lvklart ville hon inte traö ffa honom, vad
hade han gaå tt och inbillat sig? Skammen naö r den insikten slog rot vaö llde upp som en lavastroö m inom honom, och han fick
god lust att bara kasta blombuketten i naö rmaste papperskorg och marschera daö rifraå n utan att se sig om.
Han kunde inte i efterhand riktigt redogoö ra foö r exakt varfoö r han trots allt stod kvar. Kanske foö r att han kaö nde att ett avtal
om moö te aö ndaå var ett avtal om moö te. Och kanske av naå gon annan anledning. Naå gon som var lite svaå rare att saö tta fingret paå .
Han visste det foö rstaå s inte daå , men han skulle faå tillbringa saå maå nga kvartar av sitt liv aå t att vaö nta paå henne att hans farsa
vaö l hade blivit skeloö gd om han faå tt veta det. Och naö r hon vaö l doö k upp, i en laå ng blommig kjol och en kofta som var saå roö d att
den fick Ove att skifta kroppsvikt fraå n hoö ger till vaö nster fot, daå beslutade han sig foö r att det fick vaö l lov att vara som det var
med hennes foö rmaå ga att passa tider.
Kvinnan i blomsterbutiken hade fraå gat honom vad han ”ville ha”. Och han hade upplyst henne om att det var vaö l en jaö dra
fraå ga. Det var vaö l aö ndaå hon som saå lde groö nsakerna och han som koö pte dem, inte tvaö rtom? Kvinnan hade sett lite brydd ut,
men till slut fraå gat om foö remaå let foö r blommorna kanske hade naå gon favoritfaö rg. ”Rosa”, hade Ove sagt tvaö rsaö kert. Inte foö r
att han nu visste exakt hur det laå g till med den saken.
Och nu stod hon utanfoö r stationen i all den daö r roö da koftan och fick resten av vaö rlden att se ut som om den var byggd i
graå skala, med hans blommor lyckligt tryckta mot broö stet.
– De aö r fantastiskt vackra, log hon uppriktigt paå det daö r saö ttet som fick Ove att stirra ner i marken och sparka i gruset.
Ove hade svaå rt foö r restauranger. Han hade aldrig begripit varfoö r man skulle aö ta ute foö r en massa pengar naö r man kunde
aö ta hemma. Han var inte mycket foö r flaå diga moö bler och maö rkvaö rdig matlagning, och han var fullt medveten om att han inte
var mycket till konversation heller. Men hur det nu aö n var med den saken taö nkte han att nu naö r han aå tminstone hade aö tit i
foö rvaö g saå hade han i alla fall raå d att laå ta henne bestaö lla vad hon ville fraå n menyn, och saå kunde han sjaö lv ta det billigaste.
Och om hon fraå gade honom naå got skulle han dessutom inte ha fullt med mat i munnen naö r han svarade. Han ansaå g det vara
en bra plan.
Naö r hon bestaö llde log servitoö ren instaö llsamt. Ove var mycket vaö l medveten om vad baå de han och resten av restaurangens
besoö kare som sett dem stiga in tyckte. Hon var foö r bra foö r Ove, det var vad de tyckte. Och Ove kaö nde sig mycket dum oö ver
det. Mest eftersom han helt och fullt delade deras uppfattning.
Hon beraö ttade livligt om sina studier, om boö cker hon laö st, om filmer hon sett. Och naö r hon tittade paå Ove fick hon honom
foö r foö rsta gaå ngen att kaö nna sig som om han var den enda karln i hela vaö rlden. Och Ove var nu inte en saö mre man aö n att han
daå till slut insaå g att raö tt faktiskt maå ste vara raö tt. Ätt han inte kunde sitta haö r och ljuga laö ngre. Saå han harklade sig, samlade
sig, och daö r och daå beraö ttade han sanningen foö r henne. Om att han inte alls laå g i lumpen, utan i sjaö lva verket bara var en
simpel taå gstaö dare med daå ligt hjaö rta som ljugit av ingen annan speciell anledning aö n att han tyckte vaö ldigt mycket om att
aå ka taå g med henne. Han tog foö r givet att det haö r var den enda middagen han skulle faå gaå paå med henne, och han tyckte inte
att hon foö rtjaö nade att faå aö ta den med en bedragare. Naö r han var faö rdig med sin historia la han ner servetten paå bordet och
tog fram sin plaå nbok foö r att betala och resa sig och gaå .
– Ledsen, mumlade han skamset och sparkade lite paå stolsbenet, innan han tillade saå laå gt att orden knappt hoö rdes:
– Jag ville bara faå veta hur det kaö ndes att faå vara en saå n som du tittade tillbaka paå .
Naö r han reste sig straö ckte hon sig fram oö ver bordet och la sin hand paå hans.
– Saå maå nga ord har jag aldrig hoö rt dig saö ga i rad foö rut, log hon.
Han mumlade naå got om att naö , saå kunde det nu maå haö nda kanske vara, men det foö raö ndrade ju nu inte fakta. Ätt han var
en loö gnare. Men naö r hon bad honom saö tta sig ner gjorde han henne till lags och sjoö nk ner i sin stol igen. Och hon blev inte
arg, som han trodde. Hon boö rjade skratta. Till sist sa hon att det hade faktiskt inte varit saå svaå rt att raö kna ut att han inte laå g
i lumpen naö r han aldrig hade uniform paå sig.
– Dessutom saå vet alla att soldater knappast faå r aå ka hem klockan fem paå vardagarna.
Ove hoö ll saå att saö ga inte direkt diskretionen av en rysk spion, tillade hon. Men hon hade foö rmodat att han haft sina
anledningar till det. Och hon hade tyckt om saö ttet han lyssnade paå henne. Och att faå honom att skratta. Och det, sa hon,
hade raö ckt gott foö r henne.
 Och sedan fraå gade hon honom vad han egentligen ville goö ra med sitt liv, om han fick droö mma om vad som helst. Och daå
svarade han utan att ens taö nka efter att han ville bygga hus. Konstruera dem. Rita dem. Raö kna ut baö sta saö ttet att faå dem att
staå daö r de stod. Och daå boö rjade hon inte skratta, som han trodde. Hon blev arg.
– Men varfoö r GOÄ R du inte det daå ? kraö vde hon att faå veta.
Och paå det hade Ove foö rstaå s inte just daå naå got vidare bra svar.
Paå maå ndagen kom hon hem till honom med broschyrer foö r en brevkurs till en ingenjoö rsexamen. Den gamla tanten som
Ove bodde hos tittade fullstaö ndigt oö vervaö ldigat paå den vackra unga kvinnan naö r hon med sjaö lvsaö kra steg gick uppfoö r
trappan. Sedan knackade tanten Ove i ryggen och viskade att det var nog en vaö ldans bra investering att han koö pte de daö r
blommorna. Och det var Ove trots allt boö jd att haå lla med om.
Naö r han kom upp paå sitt rum satt hon paå hans saö ng. Ove stod truligt i doö rroö ppningen med haö nderna i byxfickorna. Hon
tittade paå honom och skrattade.
– ÄÄ r det vi nu? fraå gade hon.
– Jo, jo, det kan vaö l vara saå daå , svarade han.
Och sedan var det det.
Hon raö ckte honom broschyrerna. Kursen skulle ta tvaå aå r, men det visade sig att all tid Ove lagt ner paå att laö ra sig om
husbyggnationer moö jligen trots allt inte varit saå bortkastad som han trott. Han hade kanske inte mycket till laö shuvud i den
traditionella bemaö rkelsen, men han begrep siffror och han begrep hus. Det raö ckte laå ngt. Han examinerade kursen efter sex
maå nader. Sedan en till. Och en till. Och sedan fick han sitt arbete paå byggkontoret och blev kvar daö r i mer aö n en tredjedels
sekel. Jobbade haå rt, var aldrig sjuk, amorterade, betalade skatt, gjorde raö tt foö r sig. Koö pte ett litet tvaå vaå ningsradhus i ett
nybyggt omraå de ute i skogen. Hon ville gifta sig, saå Ove friade. Hon ville ha barn, och det kunde vaö l gaå an, tyckte Ove. Och
barn ska ju bo i radhusomraå den, bland andra barn, det hade de foö rstaå tt.
Och knappt fyrtio aå r senare fanns det ingen skog runt huset laö ngre. Bara andra hus. Och en dag laå g hon i en sjukhussaö ng
och hoö ll honom i handen och sa att han inte skulle oroa sig. Ätt allt skulle bli bra. Laö tt foö r henne att saö ga, tyckte Ove, med
broö stet bankande av ilska och sorg. Men hon viskade bara ”allt blir bra, aö lskade Ove” och lutade sitt huvud mot hans arm.
Och sedan faö llde hon foö rsiktigt in sitt pekfinger i hans handflata. Och saå sloö t hon oö gonen och dog.
Ove satt kvar med hennes hand i sin i flera timmar. ÄÄ nda tills sjukhuspersonalen kom in och med varma roö ster och
foö rsiktiga roö relser foö rklarade att de maå ste baö ra bort hennes kropp. Daå reste sig Ove fraå n stolen, nickade foö r sig sjaö lv, och
aå kte till begravningsbyraå n foö r att ta hand om pappersarbetet. Paå soö ndagen begravdes hon. Paå maå ndagen gick han till
jobbet.

Men om naå gon hade fraå gat hade han talat om foö r dem att han inte levde innan henne. Och inte efter heller.
 15

En man som heter Ove och ett tåg som blir försenat

Den rundlaö tte mannen paå andra sidan plexiglaset har bakaå tkammat haå r och armarna fulla av tatueringar. Som om det inte
vore nog att ha en frisyr som om naå gon slagit en i huvudet med ett paket margarin utan att man kladdar paå kroppen ocksaå ,
taö nker Ove. Det aö r inte ens ett motiv heller, ser Ove. Bara en massa moö nster. ÄÄ r det naå got en frisk vuxen maö nniska ska vilja
goö ra frivilligt, gaå runt och se ut som ett kavajfoder paå armarna?
– Din maskin funkar inte, upplyser Ove.
– Inte? saö ger mannen bakom plexiglaset.
– Vadaå ”inte”?
– Ja … den funkar … ”inte”?
– Det var ju det jag sa!
Mannen bakom plexiglaset ser tveksam ut.
– Det kanske aö r fel paå ditt kort? Smuts paå magnetremsan? boö rjar han.
Ove ser ut som om mannen bakom plexiglaset precis hade ifraå gasatt Oves foö rmaå ga att faå erektion. Mannen bakom
plexiglaset tystnar.
– Det aö r inget smuts paå min magnetremsa ska du ha klart foö r dig, saö ger Ove och pekar paå honom.
Mannen bakom plexiglaset nickar. ÄÅ ngrar sig sedan och skakar paå huvudet. Foö rsoö ker sedan foö rklara foö r Ove att
maskinen ”faktiskt funkat tidigare under dagen”. Ove avfaö rdar foö rstaå s det som fullstaö ndigt irrelevant eftersom den
uppenbart aö r soö nder nu. Mannen bakom plexiglaset undrar om Ove har kontanter istaö llet. Ove svarar att det ska mannen
bakom plexiglaset skita i. En naå got spaö nd tystnad tar vid.
Till sist ber mannen bakom plexiglaset att faå ”kolla paå kortet”. Ove tittar paå honom som om de precis moö tt varandra i en
moö rk graö nd och han bett att faå ”kolla” paå Oves klocka.
– Inget fuffens, varnar Ove naö r han tveksamt skjuter det under luckan.
Mannen bakom plexiglaset greppar kortet och gnider det helt ogenerat mot sitt byxben. Som om Ove aldrig har laö st om
saå n daö r ”skimning” i tidningarna oö ver huvud taget. Som om Ove aö r en idiot.
– Vad haå ller du PÄÅ med!? ropar Ove och bankar handflatan mot plexiglaset.
Mannen sticker tillbaka kortet under luckan.
– Prova nu, saö ger han.
Ove ser ut som om han tycker att mannen bakom plexiglaset ska sluta upp med att sloö sa bort Oves tid. Det fattar ju vem
som helst att om kortet inte funkade foö r en halv minut sedan saå kommer det foö r fan inte funka nu heller. Ove paå pekar det
foö r mannen bakom plexiglaset.
– Snaö lla? saö ger mannen bakom plexiglaset.
Ove suckar demonstrativt. Drar kortet igen, utan att ta blicken fraå n plexiglaset. Kortet funkar.
– Saå daö r! flinar mannen bakom plexiglaset.
Ove blaö nger paå kortet som om han tycker att det har foö rraå tt honom naö r han stoppar tillbaka det i plaå nboken.
– Ha en bra dag, ropar mannen bakom plexiglaset muntert efter honom.
– Det faå r vi se, muttrar Ove.
De senaste tjugo aå ren har ingen i det haö r samhaö llet gjort annat aö n tjatat paå Ove om att han ska anvaö nda kreditkort. Men
kontanter har dugt bra foö r Ove, kontanter har naö mligen dugt bra foö r maö nskligheten i flera tusen aå r. Och Ove litar inte paå
bankerna och deras elektronik.
Men hans fru envisades foö rstaå s med att skaffa sig ett saå dant daö r kort lik foö rbaskat, trots att Ove foö rmanade henne att laå ta
bli. Och naö r hon dog skickade banken helt enkelt ett nytt kort i Oves namn, kopplat till hennes konto. Och nu, efter att han
koö pt blommorna till hennes grav med det i sex maå nader, finns det 136 kronor och 54 oö re kvar paå det. Och det vet ju Ove
mycket vaö l att de pengarna kommer foö rsvinna ner i fickan paå naå gon bankdirektoö r om Ove nu gaå r och doö r utan att ha gjort
av med dem.
Men nu naö r Ove vill anvaö nda det daö r foö rbaskade plastkortet, daå fungerar det givetvis inte. Eller saå ska det tas ut en massa
extra avgifter i affaö rerna. Och det bevisar ju bara att Ove har haft raö tt hela tiden. Och det taö nker han minsann beraö tta foö r sin
fru det foö rsta han goö r naö r han traö ffar henne igen, det ska hon ha klart foö r sig.
Foö r nu faå r det faktiskt hur som helst vara nog. Nu ska Ove doö .

Han hade gaå tt hemifraå n innan ens solen orkat masa sig oö ver horisonten imorse, laå ngt mindre naå gon av hans grannar. Han
hade studerat taå gtidtabellen noggrant i hallen. Sedan hade han slaö ckt alla lampor, staö ngt av alla element, laå st sin ytterdoö rr
och lagt kuvertet med alla instruktioner paå hallmattan innanfoö r doö rren. Han foö rutsatte att naå gon skulle hitta det daö r naö r de
kom foö r att ta huset.
Han hade haö mtat snoö skyffeln, skottat snoö n utanfoö r huset, satt tillbaka skyffeln i foö rraå det. Laå st foö rraå dsdoö rren. Hade Ove
varit aningen mer uppmaö rksamt lagd hade han moö jligen sedan lagt maö rke till det ganska stora kattformade haå let i den
ganska stora snoö drivan precis utanfoö r sitt foö rraå d naö r han boö rjade gaå mot parkeringen. Men eftersom han nu hade baö ttre
saker foö r sig gjorde han inte det.
Vis av hoö gst ofrivillig erfarenhet tog han inte Saaben utan promenerade till stationen istaö llet. Den haö r gaå ngen skulle
naö mligen varken gravida utlaö ndskor, blonda maö haö n, Runes fru eller rep av tveksam kvalitet faå chansen att foö rstoö ra Oves
morgon. Han hade luftat de haö r maö nniskornas element, laå nat ut sina grejer, skjutsat dem till sjukhuset. Men nu fick det
faktiskt aö ndaå ta och raö cka lite. Nu skulle Ove aö ntligen faå komma ivaö g.
 Han kontrollerade taå gtidtabellen en extra gaå ng. Han avskydde att komma ivaö g foö r sent. Det foö rstoö rde hela planeringen.
Fick allt att hamna ur fas. Hans fru hade alltid varit helt vaö rdeloö s paå det, att haå lla sig till planeringen. Men saå var det ju med
fruntimmer. De skulle inte kunna haå lla fast vid en planering om de saå limmades ihop med den, det hade Ove laö rt sig. Naö r
han skulle koö ra naå gonstans gjorde han scheman och tidsplaner och bestaö mde var de skulle tanka och naö r de skulle dricka
kaffe foö r att tidsoptimera resan. Han studerade kartor och uppskattade exakt hur laå ng tid varje etapp skulle ta och hur de
skulle undvika rusningstrafik och vilken genvaö g de skulle ta som folk med saå na daö r gps:er inte begrep sig paå . Ove hade
alltid en klar faö rdstrategi. Hans fru, daö remot, fick alltid foö r sig vansinnigheter som att de skulle ”koö ra paå kaö nsla” och ”ta det
lugnt”. Som om det var ett saö tt foö r en vuxen maö nniska att ta sig naå gonstans haö r i livet. Och sedan kom hon alltid paå att hon
maå ste ringa ett samtal, eller att hon hade gloö mt en scarf. Eller saå visste hon inte vilken ytterkappa hon skulle packa ner i
sista stund. Eller saå var det naå got annat. Och sedan gloö mde hon alltid kaffet i termosen paå diskbaö nken, det e-n-d-a som
faktiskt var vaö sentligt. Fyra kappor i de daö r foö rbannade vaö skorna, men inget kaffe. Som om man bara kunde svaö nga in paå en
mack hur som helst en gaå ng i timmen och koö pa det daö r braö nda raö vpisset som serverades daö r. Saå att man blev aö nnu mer
foö rsenad. Och naö r Ove blev sur saå skulle hon alltid ifraå gasaö tta varfoö r det var saå viktigt att ha en tidsplan naö r man skulle aå ka
bil. ”Vi har ju aö ndaå inte braå ttom”, sa hon. Som om DET hade ett dugg med saken att goö ra.
Han trycker ner haö nderna i byxfickorna nere paå perrongen paå stationen. Han har inte paå sig kavajen. Den var alldeles foö r
flaö ckig och luktade foö r mycket avgaser nu, saå han taö nkte att hon skulle skaö lla paå honom om han doö k upp i den. Hon tycker
inte lika mycket om skjortan och troö jan han har nu, men de aö r i alla fall hela och rena. Det aö r naö rmare femton minusgrader.
Han har inte bytt ut den blaå hoö stjackan mot den blaå vinterjackan aö n, och kylan blaå ser rakt igenom. Han har vaö l varit lite
distraherad paå sistone, faå r han medge. Har inte riktigt oö vervaö gt hur man foö rvaö ntas vara klaö dd naö r man anlaö nder en trappa
upp. Han hade fraå n boö rjan taö nkt sig att det vaö l skulle vara uppklaö tt och maö rkvaö rdigt. Men ju mer han taö nker paå det nu saå
inser han att det kanske snarare blir naå gon form av uniformsklaö dsel i efterlivet, foö r att undvika foö rvirring. Det maå ste ju vara
alla moö jliga sorters folk daö r som har doö tt, kan man taö nka. Utlaö nningar och allt moö jligt, den ena med konstigare utstyrsel aö n
den andra. Saå det borde nog gaå att ordna med det paå plats. Borde vaö l finnas naå gon form av garderobsverksamhet.
Perrongen aö r naö ra nog folktom. Paå andra sidan spaå ret staå r naå gra soö mniga laå nghaå riga ungdomar med alldeles foö r stora
ryggsaö ckar som Ove beslutar saö kert aö r fulla av knark. En bit bredvid dem staå r en man i 40-aå rsaå ldern i graå kostym och svart
oö verrock och laö ser tidningen. Ytterligare en bit bort naå gra smaå pratande kvinnor i sina baö sta aå r med landstingslogga paå
broö stet och lila slingor i haå ret kedjeroö kandes extra laå nga mentholcigaretter.
Paå Oves sida av spaå ret aö r det tomt, saå naö r som paå tre oö verdimensionerade kommunalanstaö llda maö n i 35-aå rsaå ldern i
arbetsbyxor och bygghjaö lmar som staå r i ring och stirrar ner i ett haå l. Runt dem sitter slarvigt uppsatt orange
avspaö rrningstejp. En av dem har en kopp kaffe fraå n 7-Eleven i handen, en annan staå r och aö ter en banan, den tredje foö rsoö ker
peta paå sin mobiltelefon utan att ta av sig vantarna. Det gaå r inte jaö ttebra. Och haå let aö r daö r det aö r. Och sen blir folk foö rvaå nade
naö r hela vaö rlden kraschar ner i en finanskris, taö nker Ove. Naö r det enda folk goö r aö r att staå och aö ta bananer och titta ner i haå l i
marken hela dagarna.
Han tittar paå klockan. En minut kvar. Han staö ller sig laö ngst ut paå perrongen. Vaö ger paå kanten paå skosulorna. Det aö r inte
ett fall paå mer aö n en och en halv meter, oö gonmaå ttar han. En och sextio, moö jligen. Det finns en viss symbolik i att det blir ett
taå g som tar livet av honom, men han tycker inte riktigt om det aö ndaå . Han tycker inte att lokfoö raren ska behoö va bevittna
elaö ndet. Saå han har beslutat sig foö r att hoppa naö r taå get aö r mycket naö ra, saå att det snarare aö r sidan av foö rsta vagnen som
traö ffar honom och sliter ner honom paå raö lsen aö n den stora vindrutan laö ngst fram. Han tittar aå t det haå ll taå get ska komma
ifraå n och raö knar sakta foö r sig sjaö lv. Viktigt att tajmingen blir raö tt, beslutar han. Solen haå ller paå att gaå upp och skiner honom
obstinat i oö gonen som ett barn som precis faå tt tag i en ficklampa.
Och daå hoö r han det foö rsta skriket.
Ove hinner precis titta upp i tid foö r att faå se den kostymklaö dde mannen i svart oö verrock liksom vagga fram och tillbaka
paå staö llet som om naå gon gett en panda foö r mycket Valium. Det paå gaå r naå gon sekund, sedan vaö nder sig den kostymklaö dde
mannens blick rakt uppaå t i blindo och hela kroppen tycks drabbas av naå gon form av genomgaå ende nervryckning. Ärmarna
skakar till som i konvulsioner. Och saå , som om oö gonblicket aö r en laå ng serie stillbilder, faller tidningen ur hans haö nder och
han svimmar. Faller fraå n kanten ner paå spaå ret med en duns som om han var en laå da cementblandning. Och daö r blir han
liggande.
De kedjeroö kande tanterna med landstingslogga paå broö sten vraå lar panikslaget. De knarkande ungdomarna stirrar paå
spaå ret med haö nderna fastklamrade i sina ryggsaö cksremmar som om de vore raö dda att trilla annars. Ove staå r paå kanten av
perrongen paå andra sidan och tittar irriterat paå oö msom den ena, oö msom den andra.
– Det var vaö l daå sjaö lva fan ocksaå , saö ger Ove foö r sig sjaö lv till sist.
Och saå hoppar han ner paå raö lsen.
– HUGG I HÄÄ R DÄÅ ! ropar han aå t den mest laå nghaå riga ryggsaö cksbaö raren uppe paå kanten.
Ryggsaö cken roö r sig sakta mot kanten. Ove lyfter upp den kostymklaö dde mannen paå det daö r saö ttet som maö n som aldrig
satt sin fot paå ett gym men daö remot burit betongplintar tvaå och tvaå under varje arm i hela sitt liv har en tendens att kunna
goö ra. Hivar upp kroppen i famnen ganska exakt saå som yngre maö n som koö r Äudi och koö per neonfaö rgade loö partights ganska
ofta inte alls kan goö ra.
– Haö r kan han ju inte ligga i vaö gen foö r taå get begriper ni vaö l!?
Ryggsaö ckarna nickar bortkommet, och lyckas till sist med gemensamma anstraö ngningar slaö pa upp kostymkroppen paå
perrongen. Landstingstanterna skriker fortfarande, som om de uppriktigt tror att det aö r det konstruktiva och hjaö lpsamma
att goö ra i en situation som den haö r. Broö stkorgen paå den kostymklaö dde mannen roö r sig sakta men stadigt upp och ner naö r
han vaö lts paå rygg daö ruppe. Ove staå r kvar nere paå spaå ret. Han hoö r taå get komma. Det var inte riktigt saå haö r han planerade det,
men det faå r duga.
Saå gaå r han lugnt tillbaka ut till mitten av det, koö r haö nderna i fickorna och stirrar in i straå lkastarna. Han hoö r den
mistlursliknande varningssignalen. Kaö nner hur raö lsen skakar vaå ldsamt under hans foö tter, som om den var en
testosteronstinn tjur som foö rsoö kte kasta av honom. Han andas ut. Mitt i infernot av skakningar och tjut och det
besinningsloö sa aå ngestskriket av taå gbromsarna kaö nner han en djup laö ttnad.
ÄÄ ntligen.
Doö den.

Foö r Ove kaö nns oö gonblicken som foö ljer lika laå nga som om sjaö lva tiden bromsat in och laå tit allt runt honom faö rdas i
ultrarapid. Explosionen av ljud daö mpas till ett laå gt sus i hans oö ron, taå get naö rmar sig honom som om det kroö p fram draget av
tvaå gamla oxar. Det blinkar desperat med straå lkastarna aå t honom. Ove stirrar rakt in i ljuset. Och i gattet mellan tvaå av
blinkningarna, medan han inte aö r blaö ndad, faå r han oö gonkontakt med lokfoö raren. Han kan inte vara mer aö n drygt 20. En saå n
som fortfarande blir kallad ”valpen” av sina aö ldre kollegor.
Ove stirrar in i valpens ansikte. Knyter naö varna i fickorna som om han foö rbannar sig sjaö lv foö r det han nu ska goö ra. Men
det kan inte hjaö lpas, taö nker han. Det finns ett raö tt saö tt att goö ra saker. Och ett fel saö tt att goö ra saker.
Saå taå get aö r kanske femton–tjugo meter bort naö r Ove svaö r irriterat, och lika lugnt som om han bara rest sig foö r att gaå och
haö mta en kopp kaffe stiger han aå t sidan och svingar sig upp paå perrongen igen.
Taå get aö r i jaö mnhoö jd med honom naö r lokfoö raren slutligen faå r stopp paå det. Skraö cken har sugit allt blod ur valpens ansikte.
Han haå ller uppenbart tillbaka graå ten. De baå da maö nnen tittar paå varandra genom lokfoö nstret som om de precis kommit
vandrande fraå n varsitt haå ll genom en apokalyptisk oö ken och just insett att ingen av dem aö r den sista levande maö nniskan paå
jorden. Den ena laö ttad av insikten. Den andra besviken.
Pojken i loket nickar foö rsiktigt. Ove nickar uppgivet tillbaka.
Nog foö r att Ove inte vill ha sitt liv kvar. Men en saå dan man som foö rstoö r naå gon annans genom att ha oö gonkontakt
sekunderna innan Oves kropp foö rvandlas till en blodsmet paå vederboö randes vindruta, det aö r han banne honom inte. Det
hade varken farsan eller Sonja naå gonsin foö rlaå tit honom foö r.
– ÄÄ r du okej eller? ropar en av bygghjaö lmarna bakom Ove.
– Det var i sista momangen du hoppade opp! hojtar en av de andra tvaå bygghjaö lmarna.
De staå r och stirrar paå honom inte alls olikt saö ttet de alldeles nyss stod och stirrade ner i det daö r haå let. Det verkar faktiskt
vara deras primaö ra kompetensomraå de, att stirra paå saker. Ove stirrar tillbaka.
– Sista momangen alltsaå , foö rtydligar den tredje mannen.
Han har fortfarande sin banan i handen.
– Det kunde ha gaå tt illa det daö r, flinar den foö rsta bygghjaö lmen.
– Riktigt illa, instaö mmer den andra.
– Kunde ha doö tt faktiskt, foö rtydligar den tredje.
– Men vilken hjaö lte du aö r alltsaå ! hojtar den foö rsta.
– Raö dda livet paå han! nickar den andra ivrigt.
– ”Honom”. Raö ddade livet paå ”honom”, raö ttar Ove och hoö r Sonjas roö st i sin egen.
– Hade doö tt annars, foö rtydligar den tredje och tar en obekymrad tugga av sin banan.
Ute paå spaå ret staå r taå get med alla de roö da noö dskyltarna taö nda, staå nkande och gnisslande som en mycket tjock maö nniska
som precis sprungit rakt in i en vaö gg. Och ut ur det vaö ller en massa exemplar av vad Ove foö rmodar maå ste vara IT-konsulter
och annat loö st folk vimmelkantigt paå perrongen. Ove sticker haö nderna i byxfickorna.
– Nu blir det vaö l en foö rbannad massa foö rseningar med taå gen foö rstaå s, saö ger han och tittar sig alldeles saö rdeles missnoö jt
omkring paå det kaotiska virrvarret paå perrongen.
– Jo, saö ger den foö rsta bygghjaö lmen.
– Blir det nog, saö ger den andra.
– Massa, massa, massa foö rseningar, instaö mmer den tredje.
Ove ger ifraå n sig ett ljud som laå ter som en tung byraå laå da som fastnat i ett igenrostat gaå ngjaö rn. Kliver foö rbi dem alla tre
utan ett ord.
– Vart ska du? Du aö r en hjaö lte ju! hojtar den foö rsta bygghjaö lmen foö rvaå nat efter honom.
– Ja! hojtar den andra.
– Hjaö lte ju! hojtar den tredje.
Ove svarar inte. Han gaå r foö rbi mannen bakom plexiglaset, tillbaka ut paå de snoö taö ckta gatorna, och boö rjar vandra hemaå t.
Älltmedan staden runtomkring honom sakta vaknar upp till sina utlaö ndska bilar och sin data och sina kreditlaå n och all sin
andra skit.
Och saå var den haö r dagen ocksaå foö rstoö rd, konstaterar han bittert.
Naö r han kommer gaå ende i hoö jd med cykelfoö rraå det vid parkeringen moö ter han den vita Skodan. Den kommer nerifraå n
Änitas och Runes hus. Det sitter en beslutsam kvinna med glasoö gon i passagerarsaö tet, med hela famnen full av paö rmar och
papper. Bakom ratten sitter mannen i den vita skjortan. Ove faå r hoppa ur vaö gen foö r att inte bli paå koö rd naö r bilen svaö nger
runt hoö rnet.
Mannen i den vita skjortan hoö jer en rykande cigarett mot Ove genom vindrutan naö r de passerar varandra och ler ett
kort, oö verlaö gset leende. Som om det var Ove som gjort fel genom att staå i vaö gen, och mannen i den vita skjortan som nu
varit storsint nog att ha oö verseende med det.
– Idiot! skriker Ove efter Skodan, men mannen i den vita skjortan verkar inte reagera oö ver huvud taget.
Ove memorerar registreringsnumret innan den foö rsvinner runt hoö rnet.
– Snart aö r det din tur, gubbjaö vel, vaö ser en illvillig roö st bakom honom.
Ove spinner runt med knytnaö ven instinktivt hoö jd och stirrar omedelbart sig sjaö lv i oö gonen genom spegelbilden paå det
blonda maö haö ts solglasoö gon. Hon haå ller vinterkaö ngan i famnen. Den morrar aå t honom.
– De daö r var fraå n socialen, saö ger maö haö t med ett haå nflin och nickar mot vaö gen.
 Ute paå parkeringen ser Ove den daö r spraö tten Änders backa ut sin Äudi ur garaget. Den har de daö r nya vaå gformade
straå lkastarna, noterar Ove. Saå att ingen ens i moö rkret ska kunna undgaå att veta att haö r kommer det minsann en bil koö rd av
en komplett skitstoö vel.
– Vad roö r det dig? saö ger Ove till maö haö t.
Hennes laö ppar dras till den daö r sortens grimas som vaö l aö r saå naö ra ett riktigt leende en kvinna som injicerat laö pparna
fulla med miljoö avfall och nervgifter kan komma.
– Det roö r mig foö r att den haö r gaå ngen aö r det den daö r jaö vla gubben laö ngst ner paå gatan som de saö tter paå ett hem. Och naö sta
gaå ng aö r det du!
Hon spottar paå marken bredvid honom och gaå r mot Äudin. Ove tittar efter henne med broö stkorgen tungt haö vande under
jackan. Naö r Äudin svaö nger runt raö cker hon upp mittfingret mot honom genom rutan. Oves foö rsta instinkt aö r att rusa efter
och slita hela det daö r tyska plaå tmonstret, inklusive spraö ttar, maö haö n, byrackor och vaå gformade straå lkastare, i stycken. Men
han kaö nner sig ploö tsligt andfaå dd, som om han precis rusat i full fart genom snoö n. Han lutar sig fram, saö tter handflatorna paå
knaö na och maö rker till sitt eget ursinne att han kippar efter luft. Hjaö rtat bankar som om hans broö stben var doö rren paå den
sista fungerande offentliga toaletten i vaö rlden.
Han raö tar paå sig efter naå gon minut. Det flimrar laö tt foö r synfaö ltet paå hoö geroö gat. Äudin aö r borta. Ove vaö nder sig och gaå r
laå ngsamt mot sitt hus med ena handen foö r broö stet.
Vaö l hemma utanfoö r sitt hus stannar han vid foö rraå det. Stirrar ner i det kattformade haå let i snoö drivan.
Det ligger en katt i botten paå det.
Kunde man ju ge sig fan paå .

16. En man som hette Ove och en lastbil i en skog

Innan den daö r buttra och lite fumliga pojken med den haå rda muskuloö sa kroppen och de ledsna blaå oö gonen satte sig bredvid
Sonja paå taå get den daö r dagen hade hon egentligen bara aö lskat tre saker i livet helt villkorsloö st: boö cker, sin pappa och katter.
Hon hade foö rstaå s blivit uppvaktad, det var inte det. Friarna hade kommit i alla former. Laå nga och moö rka och korta och
blonda och skojfriska och traå kiga och eleganta och sjaö lvgoda och vackra och giriga, och hade de inte allihop varit lite
skraö mda av de daö r historierna som gick bland byarna om att Sonjas pappa foö rvarade baå de ett och annat skjutvapen i det
ensliga traö huset daö rute i skogen hade de nog varit lite fraö ckare ocksaå . Men ingen av dem hade tittat paå henne som den daö r
pojken tittade paå henne naö r han satte sig bredvid henne paå taå get. Som om hon var den enda flickan i vaö rlden.
Ibland haö nde det, speciellt under de foö rsta aå ren, att hennes vaö ninnor ifraå gasatte hennes vett. Sonja var mycket vacker,
naå got en stor del av hennes omgivning fann viktigt att staö ndigt paå tala foö r henne. Dessutom aö lskade hon att skratta och var,
oavsett vad livet satte framfoö r henne, en saå dan som alltid var positiv till allting. Och Ove var, tja, han var ju Ove. Naå got som
omgivningen foö rstaå s inte heller var sena att paå tala foö r Sonja. Han var ju en saå dan slags man som varit en tjurig gammal
gubbe sedan han gick i smaå skolan. Och hon kunde ju faå naå got saå mycket baö ttre, argumenterade man.
Men foö r Sonja var nu Ove aldrig det buttra och kantiga och vassa. Foö r henne var han de laö tt tilltufsade rosa blommorna
vid deras foö rsta middag. Han var sin pappas lite foö r aå tsittande bruna kavaj oö ver sina breda, sorgsna axlar. Och allt det daö r
han trodde saå starkt paå om raö ttvisa och moral och haå rt arbete, om en vaö rld daö r raö tt faktiskt bara skulle vara raö tt. Inte foö r att
man fick medalj eller diplom eller ryggdunkar foö r det, utan bara foö r att det var saå det skulle vara. Man gjorde inte saå maå nga
saå dana maö n laö ngre, hade Sonja foö rstaå tt. Saå hon taö nkte haå lla fast vid den haö r. Han skrev kanske inte poesi till henne, han
sjoö ng inga serenader, han kom inte hem med dyra presenter. Men ingen annan pojke hade aå kt taå g i flera timmar aå t fel haå ll
varje dag i flera maå nader bara foö r att han tyckte om att sitta bredvid henne naö r hon pratade.
Och naö r hon tog tag i hans underarm, stor som hennes laå r, och kittlade honom tills den daö r tjuriga pojkens ansikte
sprack upp i ett leende som om det var en gipsform som sprack runt ett smycke, daå var det naå got som sjoö ng inuti Sonja.
Och de var bara hennes, alla de oö gonblicken.
– ”Det saö gs de baö sta maö n foö ds ur sina fel, och att de ofta sen blir mycket baö ttre, aö n om de aldrig felat alls”, sa hon till Ove
den daö r kvaö llen daå han foö r foö rsta gaå ngen bjudit ut henne paå middag, daå naö r han beraö ttade att han ljugit foö r henne om att
han laå g i lumpen.
Hon blev inte arg paå honom daå . Hon blev foö rstaå s arg paå honom ett oraö kneligt antal gaå nger efter det, men inte daå . Och
under alla de aå r som han var vid hennes sida ljoö g han aldrig foö r henne igen.
– Vem har sagt det? undrade Ove och tittade paå de trippla uppsaö ttningarna bestick som laå g framfoö r honom paå bordet
som man kanske skulle titta paå en laå da som naå gon precis oö ppnat och sagt ”vaö lj ditt vapen” angaå ende.
– Shakespeare, sa Sonja.
– Ska det vara naå t det? undrade Ove.
– Det aö r fantastiskt, nickade Sonja leende.
– Har aldrig laö st naå t av han, mumlade Ove ner i duken.
– ”Äv honom”, raö ttade Sonja och la kaö rleksfullt sin hand paå hans.
Under deras naö stan fyra aå rtionden tillsammans fick Sonja hundratals elever med laö s- och skrivsvaå righeter att laö sa
Shakespeares samlade verk. Och under samma tid fick hon inte Ove att laö sa ett enda av dem. Men saå snart de flyttat in i
radhuset tillbringade han varje kvaö ll i flera veckor ute i foö rraå det. Och naö r han var faö rdig stod de vackraste bokhyllor hon
naå gonsin sett i deras vardagsrum.
– Du maå ste ju ha dem naå nstans, muttrade han och petade sig lite i ett saå r paå tummen med spetsen paå skruvmejseln.
Och hon kroö p upp i hans famn och sa att hon aö lskade honom. Och han nickade.
Hon fraå gade bara en gaå ng om braö nnskadorna paå hans armar. Och hon fick paå egen hand foö rsoö ka pussla ihop de exakta
omstaö ndigheterna kring hur han foö rlorade sitt foö raö ldrahem ur de korthuggna fragment som nu bjoö ds naö r Ove motvilligt
beraö ttade en saå dan historia. Men hon fick till sist i alla fall veta hur han fick aö rren. Och naö r naå gon av vaö ninnorna efter det
fraå gade varfoö r hon aö lskade honom svarade hon att det var foö r att de flesta maö n springer fraå n en eldsvaå da. Maö n som Ove
springer mot den.

Ove traö ffade inte Sonjas pappa fler gaå nger aö n han kunde raö kna paå sina fingrar. Pappan bodde laå ngt norroö ver, en bra bit ut i
skogen, naö stan som om han tittat paå en karta oö ver nationens bebyggelse och kommit fram till att det haö r var exakt saå laå ngt
ifraå n andra maö nniskor man kunde bosaö tta sig i vartdera vaö derstrecket. Sonjas mamma dog i barnsaö ng. Pappan gifte aldrig
om sig. ”Ja ha ett fruntimmer. Hon aö r bar int hemma just nu”, fraö ste han de faå gaå nger naå gon vaå gat dryfta fraå gan hoö gt i
naö rheten av honom.
Sonja flyttade till stan naö r hon boö rjade latinlinjen. Pappan tittade med graö nsloö s indignation paå henne naö r hon foö reslog
att han skulle flytta med. ”Va ska ja daö r aå goö r? Traö ff folk?” morrade han. Uttalade alltid ”folk” som om det var ett svaö rord. Saå
Sonja laö t honom vara. Och utoö ver hennes besoö k paå helgerna, och hans maå natliga tur i lastbilen in till speceriaffaö ren i
naö rmaste by, hade han bara Ernest som saö llskap.
Ernest var den stoö rsta bondkatten i vaö rlden. Naö r Sonja var liten hade han kaö nts som en ponny. Han kom och gick i
pappans hus som han behagade, men bodde inte daö r. Var han i sjaö lva verket bodde visste ingen. Sonja doö pte honom till
Ernest efter Ernest Hemingway. Hennes pappa hade aldrig brytt sig om boö cker, men naö r dottern satt och laö ste
dagstidningen sjaö lv naö r hon var fem aå r gammal var han foö rstaå s inte dummare aö n att han begrep att naå got behoö vde goö ras.
”Saå nne skit kan flickebarn foö r fan int laö sa, daå bli ho ju fraå vettet”, konstaterade han naö r han foö ste fram henne mot disken i
biblioteket inne i byn. Den gamla bibliotekarien paå plats visste nu visserligen inte exakt vad han ville mena med det, men
att flickan hade en alldeles saö regen begaå vning var det ju nu aå andra sidan inte tu tal om. Saå den maå natliga turen till
speceriaffaö ren fick helt enkelt boö rja kompletteras med en maå natlig tur till biblioteket, beslutade bibliotekarien och pappan
gemensamt, utan att det behoö vde samtalas saå mycket mer om det. Naö r Sonja fyllde tolv hade hon laö st alla boö cker de hade
minst tvaå gaå nger. De hon tyckte om, som ”Den gamle och havet”, hade hon laö st saå maå nga gaå nger att hon tappat raö kningen.
Saå Ernest fick heta Ernest. Och ingen aö gde honom. Han pratade inte, men foö ljde gaö rna med pappan och fiskade. Och
pappan uppskattade baå da de karaktaö rsdragen, och delade raö ttvist paå faå ngsten naö r de kom tillbaka hem.
Den foö rsta gaå ngen Sonja tog med sig Ove ut till det gamla traö huset i skogen satt Ove och pappan knaö pptysta mittemot
varandra och stirrade ner i sin mat i naö stan en timme medan hon foö rsoö kte faå till naå gon form av civiliserad konversation.
Ingen av de baå da maö nnen foö rstod riktigt vad de gjorde daö r, mer aö n att det nu tydligen var viktigt foö r den enda kvinna naå gon
av dem brydde sig om. De hade baå da protesterat mot hela arrangemanget hoö gljutt och ihaö rdigt paå varsitt haå ll, utan resultat.
Sonjas pappa hade varit avogt instaö lld redan fraå n boö rjan. Det enda han visste om den haö r pojken var att han var fraå n stan
och att Sonja hade beraö ttat att han inte gillade katter naå t vaö rst. Tvaå karaktaö rsdrag som i Sonjas pappas tycke var fullt
tillraö ckliga anledningar foö r att diagnostisera Ove som opaå litlig.
Ove i sin tur kaö nde sig som om han var paå anstaö llningsintervju, och han lyckades aldrig speciellt bra paå saå dana. Saå naö r
Sonja inte pratade, vilket hon foö r all del gjorde naö stan hela tiden, var det saå daö r tyst i rummet som det bara kan bli mellan
en man som inte vill foö rlora sin dotter och en man som aö nnu inte riktigt foö rstaå tt att han aö r utvald att ta henne daö rifraå n. Till
sist sparkade Sonja Ove paå smalbenet foö r att foö rmaå honom att saö ga naå got. Ove tittade foö rvaå nat upp fraå n sin tallrik, noterade
de arga ryckningarna runt hennes oö gonvraå r. Han harklade sig och saå g sig omkring med en viss desperation foö r att hitta
naå got att fraå ga den haö r gubben om. Foö r det var vad Ove hade laö rt sig, att om man inte hade naå got att saö ga var det alltid baö st
att fraå ga naå got. Om det var naå got som fick folk att gloö mma bort att tycka illa om en saå var det naö r de gavs moö jligheten att
prata om sig sjaö lva.
Till sist foö ll Oves blick ut genom koö ksfoö nstret och fastnade paå gubbens lastbil.
– Det aö r en L10 det daö r va? sa han och pekade med gaffeln.
– Jo, sa gubben ner i sin tallrik.
– Det aö r Saab som goö r dem, konstaterade Ove med en kort nick.
– Scania! roö t gubben kvickt och blaö ngde provocerat paå Ove.
Och rummet oö vermannades aå terigen av den daö r tystnaden som bara kan uppstaå mellan en flickas aö lskade och hennes
far. Ove tittade sammanbitet ner i sin tallrik. Sonja sparkade sin pappa paå smalbenet. Pappan tittade surt tillbaka. Men saå
saå g han de daö r ryckningarna i hennes oö gonvraå r, och han var nu inte en dummare man aö n att han laö rt sig att det var baö st att
undvika det som brukade komma efter dem om man kunde. Saå han harklade sig vraå ngt, petade lite i maten.
– Bar foö r naå n kostym paå Saab vifta med plaå nbok och koö p fabriken saå sluta det fan int va Scania, grymtade han laå gt och en
smula mindre anklagande och flyttade sitt smalben en liten bit laö ngre bort fraå n sin dotters sko.
Sonjas pappa hade alltid haft lastbilar fraå n Scania. Han kunde inte begripa varfoö r man skulle ha naå got annat. Ätt de
sedan efter aå ratal av hans orubbliga konsumtionslojalitet gick ihop med Saab, det var ett foö rraö deri han aldrig riktigt foö rlaö t
dem foö r. Ove, som i sin tur blivit mycket intresserad av Scania i samma stund som Saab gick ihop med dem, tittade tankfullt
ut genom foö nstret paå lastbilen och tuggade paå en potatis.
– Gaå r den bra? fraå gade han.
– Naö , muttrade gubben vresigt, och aå tergick till sin tallrik.
– Inga av de daö r modell som gaå bra. Inge som byggs ordentlit. Mekaniker ska ha halv foö rmoö genhet om naå ge ska lagas
paå n, tillade han paå ett saö tt som laö tt kunde ge intrycket av att han foö rklarade det hela foö r naå gon som satt under bordet.
– Jag kan titta paå den om jag faå r, sa Ove och saå g ploö tsligt upp entusiastiskt.
Det var faktiskt foö rsta gaå ngen Sonja kunde minnas att han laå tit entusiastisk infoö r naå gonting.
De baå da maö nnen tittade paå varandra naå got oö gonblick. Saå nickade Sonjas pappa. Och Ove nickade kort tillbaka. Och sedan
reste de sig saå sakligt och beslutsamt som tvaå maö n kanske skulle goö ra om de precis enats om att gaå ut och ta livet av en
tredje. Ett par minuter senare kom Sonjas pappa in i koö ket igen, stoö dd paå sin kaö pp, och sjoö nk ner paå sin stol med sitt
kroniskt missnoö jda mummel. Han satt daö r en god stund och stoppade sin pipa omsorgsfullt innan han till sist nickade aå t
kastrullerna och fick ur sig:
 – Gott.
– Tack pappa, log hon.
– Du som laga. Int ja, sa han.
– Tacket var inte foö r maten, svarade hon och lyfte bort tallrikarna, kysste sin pappa oö mt paå pannan samtidigt som hon
saå g Ove dyka ner under huven paå lastbilen ute paå gaå rden.
Pappan sa ingenting, reste sig bara med en laå gmaö ld fnysning med pipan i handen och tog tidningen fraå n diskbaö nken.
Halvvaö gs in till vilfaå toö ljen i vardagsrummet hejdade han sig dock och blev staå endes lite tveksamt, stoö dd paå kaö ppen.
– Fiska han? grymtade han till sist utan att titta paå henne.
– Det tror jag inte, svarade Sonja.
Pappan nickade buttert. Stod tyst en laå ng stund.
– Naö naö . Han faå vaö l laö r sig daå , mumlade han till sist, stoppade pipan i munnen och foö rsvann in i vardagsrummet.

Sonja hade aldrig hoö rt honom ge naå gon en finare komplimang.

17. En man som heter Ove

och ett kattskrälle i en snödriva

– ÄÄ r den doö d? undrar Parvaneh skraö ckslaget och rusar fram saå fort som gravidmagen tillaå ter henne och stirrar ner i haå let.
– Jag aö r ingen veterinaö r, svarar Ove.
Han saö ger det inte ovaö nligt. Bara som en ren upplysning. Han foö rstaå r inte var det haö r fruntimret dyker upp ifraå n hela
tiden. Kan man inte ens faå luta sig oö ver ett kattformat snoö drivehaå l i sin egen traö dgaå rd i lugn och ro laö ngre?
– Men du maå ste ju plocka upp honom! ropar hon och slaå r honom med vanten paå axeln.
Ove ser missnoö jd ut och koö r haö nderna djupare i jackfickorna. Han har fortfarande lite svaå rt att andas.
– Maå ste jag inte alls, saö ger han.
– Men aö r du dum i huvudet eller? utstoö ter hon.
– Jag kommer inte saå vaö rst bra oö verens med katter, informerar Ove och planterar haö larna i snoö n.
Hennes blick naö r hon vaö nder sig om faå r honom dock att flytta sig lite laö ngre bort fraå n hennes vante.
– Den kanske sover, foö rsoö ker han och kikar oö ver kanten paå haå let.
– Ännars kommer den vaö l upp naö r det toö ar …, tillaö gger han.
Naö r vanten ursinnigt kommer svingande emot honom paå nytt konstaterar han att det daö r med saö kerhetsavstaå nd
uppenbart var en mycket sund ideé .
I naö sta sekund har Parvaneh dykt ner i snoö drivan och ett oö gonblick senare dykt upp igen med det djupfrysta lilla
kreaturet i sina tunna armar. Det ser ut som fyra glasspinnar som smaö lt ihop med en soö ndersliten halsduk.
– OÄ ppna doö rren! skriker hon aå t Ove, alldeles ifraå n sig nu.
Ove trycker skosulorna djupare i snoö n. Han boö rjade daå verkligen inte den haö r dagen med naå gra intentioner att slaö ppa in
vare sig fruntimmer eller katter i sitt hus, det skulle han gott vilja goö ra klart foö r henne. Men hon gaå r rakt emot honom med
djuret i famnen och beslutsamheten i stegen som om det bara aö r en fraå ga om hans egen reaktionsfoö rmaå ga huruvida hon
ska gaå oö ver honom eller foö rbi honom. Ove har aldrig varit med om en vaö rre kvinna till att inte lyssna paå vad hederligt folk
saö ger till henne. Han kaö nner sig andfaå dd igen. Kaö mpar emot impulsen att ta sig foö r broö stet.
Hon fortsaö tter framaå t. Han viker undan. Hon stoö vlar foö rbi. Och det istappsprydda lilla paö lsbyltet i hennes armar skickar
utan att Ove hinner tvinga sin hjaö rna att stoppa dem upproriskt fram forsande minnesbilder av Ernest genom hans huvud.
Dumma, tjocka gamla Ernest som Sonja aö lskade saå att hennes hjaö rta skulle gaå tt att studsa femkronor paå naö r hon saå g
honom.
– MEN OÄ PPNÄ DOÄ RREN DÄÅ ! vraå lar Parvaneh och nickar mot Ove som om hon aö r paå vaö g att ge sig sjaö lv en whiplashskada.
Ove fiskar upp nycklarna ur fickan som om naå gon annan tagit kontroll oö ver hans arm. Han har sjaö lv svaå rt att acceptera
vad han faktiskt haå ller paå med. Som om en del av honom satt och vraå lade ”NEJ” inne i hans skalle medan resten av kroppen
begett sig ivaö g ut paå naå got slags tonaå rsrevolt.
– Haö mta filtar! beordrar Parvaneh och rusar oö ver troö skeln med skorna paå .
Ove staå r kvar naå gra oö gonblick och haö mtar andan innan han lufsar efter.
– Det aö r ju svinkallt haö rinne. Hoö j vaö rmen paå elementen! kastar Parvaneh ur sig som om det vore naå got alldeles sjaö lvklart
och viftar otaå ligt aå t Ove naö r hon laö gger ner katten i hans soffa.
– Haö r hoö js inga element, svarar Ove.
Foö r nu faå r det vaö l aö ndaå ta och raö cka lite, tycker han. Han staå r parkerad i doö rroö ppningen till vardagsrummet och funderar
oö ver om hon kommer foö rsoö ka slaå honom med vanten igen om han saö ger till henne att aå tminstone laö gga tidningar under
katten. Naö r hon vaö nder sig mot honom igen beslutar han sig foö r att laå ta bli att ta reda paå det. Ove vet inte om han naå gonsin
sett en saå arg kvinna.
– Jag har en filt paå oö vervaå ningen, saö ger han till sist och undviker hennes blick genom att ploö tsligt bli mycket intresserad
av lampan i hallen.
– Haö mta den daå ! foö rmanar hon.
Ove ser ut som om han upprepar hennes ord tyst foö r sig sjaö lv med tillgjord och haå nfull roö st, men stiger hur som helst ur
skorna och gaå r genom vardagsrummet paå vaksamt avstaå nd fraå n hennes vantslagarradie.
Hela vaö gen upp och hela vaö gen ner foö r trappan mumlar han misslynt foö r sig sjaö lv om att det minsann ska vara saå
foö rbannat omoö jligt att faå lite lugn och ro i det haö r kvarteret. Uppe paå oö vervaå ningen stannar han och drar naå gra djupa
andetag. Smaö rtan i broö stet aö r borta. Hjaö rtat slaå r normalt igen. Det haö nder daå och daå det daö r, saå han har slutat hetsa upp sig
oö ver det. Gaå r alltid oö ver. Och nu behoö ver han ju aö ndaå inte det daö r hjaö rtat saå laö nge till, saå det spelar aö ndaå ingen roll.
 Han hoö r roö ster nerifraå n vardagsrummet. Han tror knappt sina oö ron. Foö r att vara samma maö nniskor som ideligen hindrar
honom fraå n att doö aö r de haö r grannarna verkligen inte blyga foö r att driva en man till vansinnets och sjaö lvmordets rand. Det
aö r daå en sak som aö r saö ker.
Naö r Ove stiger nerfoö r trappan igen med filten i naö ven staå r den oö verviktige unge mannen fraå n grannhuset mitt i hans
vardagsrum och tittar nyfiket paå katten och Parvaneh.
– Tja man! saö ger han glatt och vinkar aå t Ove.
Han aö r bara klaö dd i t-troö ja trots att det aö r snoö ute.
– Jaha? saö ger Ove, tyst konstaterandes att haö r kan man visst inte gaå uppfoö r en trappa utan att komma ner och upptaö cka
att man har oö ppnat vaö rdshus.
– Jag hoö rde naå n som skrek, mannen, ville bara kolla saå att allt var coolt haö r, svarar den unge mannen muntert och rycker
paå axlarna saå att ryggfettet laö gger t-troö jan i stora veck.
Parvaneh rycker aå t sig filten ur Oves hand och boö rjar svepa in katten i den.
– Saå daö r faå r ni aldrig honom varm, saö ger den unge mannen vaö nligt.
– Laö gg dig inte i det haö r, svarar Ove, som visserligen inte aö r naå gon expert paå upptining av katter men aå andra sidan inte
alls heller uppskattar att folk marscherar in i hans hem och boö rjar foö rsoö ka styra och staö lla med hur saå dana haö r saker ska gaå
till.
– Tyst Ove! saö ger Parvaneh och tittar vaö djande paå den unge mannen.
– Vad ska vi goö ra? Han aö r iskall!
– Saö g inte aå t mig att vara tyst, mumlar Ove.
– Han kommer doö , saö ger Parvaneh.
– Doö och doö , han aö r vaö l lite nerkyld bara …, inflikar Ove i ett nytt foö rsoö k att vinna kontrollen oö ver en situation han nu
anser ha gaå tt alldeles baö rsaö rkagaå ng.
Den gravida saö tter pekfingret mot laö pparna och hyssjar honom. Ove ser saå upproö rd ut oö ver detta att han ger intrycket av
att vilja goö ra en arg piruett.
– Jag tar honom, avbryter den unge mannen och goö r en gest mot katten, helt utan att bekraö fta det faktum att Ove staå r
precis bredvid honom och foö rsoö ker foö rklara att haö r stolpar man vaö l aö ndaå inte bara in i folks hus och hem som naå gon joker
och boö rjar lyfta katter till hoö ger och vaö nster.
Naö r Parvaneh haå ller upp katten har den boö rjat aö ndra faö rg fraå n lila till vit. Ove ser aningen mindre bergsaö ker ut naö r han
ser det. Han kastar en hastig blick paå Parvaneh. Sedan tar han motvilligt ett steg tillbaka foö r att laö mna plats.
Och daå tar den unge oö verviktige mannen av sig troö jan.
– Men nu … nu faå r det vaö l aö ndaå … vad haå ller du PÄÅ me…, stammar Ove.
Hans blick flackar fraå n Parvaneh, som nu staå r upp vid soffan med den smaö ltande katten i famnen och vatten droppande
paå golvet, till den unge mannen som nu staå r med bar oö verkropp mitt i Oves vardagsrum med fettet dallrande fraå n broö stet
ner mot knaö na som om hela han var ett enda stort glasspaket som naå gon smaö lt och sedan fryst igen.
– Haö r, ge mig honom, saö ger den unge mannen bara oberoö rt och straö cker fram tvaå armar tjocka som timmerstockar mot
Parvaneh.
Naö r hon raö cker oö ver den sluter han den genast i sin enorma famn och drar den mot broö stet som om han foö rsoö kte goö ra en
gigantisk kattvaå rrulle.
– Jag heter Jimmy, foö rresten, saö ger han till Parvaneh och ler.
– Jag heter Parvaneh, saö ger Parvaneh.
– Fint namn, saö ger Jimmy.
– Tack! Det betyder ”fjaö ril”, ler Parvaneh.
– Fint! saö ger Jimmy.
– Du kommer kvaö va katten, saö ger Ove.
– ÄÄ h, tagga ner nu Ove, saö ger Jimmy.
Ove drar ihop laö pparna till en tunn blek linje. Sparkar missnoö jt paå en golvlist. Han vet inte riktigt vad den unge mannen
vill ha sagt med ”tagga ner”, men han aö r raö tt saö ker paå att han inte taö nker goö ra det.
– Den foö redrar nog att faå frysa ihjaö l paå ett lite civiliserat saö tt istaö llet foö r att bli strypt, saö ger han till Jimmy och nickar mot
den droppande paö lsbollen som ligger ihoptryckt i hans famn.
Jimmy flinar godmodigt med hela det runda ansiktet.
– Chilla lite Ove. Jag aö r en tjockis, du vet. Och du kan saö ga mycket om oss tjockisar, mannen, men vi aö r ena jaö vlar paå att
alstra vaö rme!
Parvaneh kikar oroligt oö ver hans guppande oö verarm och laö gger foö rsiktigt sin handflata mot kattens nos. Saå skiner hon
upp.
– Han boö rjar bli varmare, jublar hon och vaö nder sig triumferande mot Ove.
Ove nickar. Han taö nker utbrista naå got sarkastiskt tillbaka aå t henne, men upptaö cker att han kaö nner sig obehagligt laö ttad
av beskedet. Han har svaå rt att foga sig i den kaö nslan, saå naö r hon tittar paå honom goö r han sig sjaö lv upptagen av att
kontrolltrycka lite paå fjaö rrkontrollen till tv:n.
Inte foö r att han nu bryr sig om katten. Men Sonja skulle vaö l bli glad foö rstaå s, taö nker han. Inget annat.
– Jag vaö rmer lite vatten! saö ger Parvaneh, och i en enda rask roö relse slinker hon foö rbi Ove och staå r ploö tsligt ute i hans koö k
och rycker i hans skaå psluckor.
– Naö menujaö vlar, mumlar Ove, slaö pper fjaö rrkontrollen och far ut efter henne.
Hon staå r stilla och foö rvirrat mitt paå golvet med hans vattenkokare i handen naö r han vaö l kommer dit. Ser ploö tsligt lite
tagen ut, som om alltsammans foö rst nu gaå tt upp foö r henne. Det aö r foö rsta gaå ngen Ove sett det haö r fruntimret sakna naå got att
saö ga faktiskt. Koö ket aö r undanplockat och ordnat, men dammigt. Det luktar kaffe som staå tt paå lite foö r laö nge, det aö r smuts i
skarvarna, och oö verallt finns Oves frus saker. Hennes smaå prydnader i foö nstret, hennes haå rspaö nnen gloö mda paå traö bordet,
hennes handstil paå post-it-lapparna paå kylen.
Golvet aö r fyllt av de daö r mjuka hjulspaå ren. Som om naå gon rullat ett cykeldaö ck fram och tillbaka i hela huset tusentals
gaå nger. Och spisen och koö ksbaö nken aö r maö rkbart laö gre aö n normalt. Som om koö ket var byggt foö r ett barn. Parvaneh stirrar paå
dem saå som alla som ser dem foö r foö rsta gaå ngen stirrar paå dem. Ove har vant sig vid det. Det var han som byggde om koö ket
efter olyckan. Kommunen vaö grade foö rstaå s hjaö lpa till, saå Ove gjorde det sjaö lv.
Parvaneh ser ut som om hon hakat upp sig mitt i en roö relse. Ove tar vattenkokaren ur hennes utstraö ckta armar utan att
se henne i oö gonen. Fyller den sakta med vatten och pluggar i kontakten.
– Jag visste inte Ove …, viskar hon skamset.
Ove staå r framaå tlutad oö ver den nersaö nkta diskbaö nken med ryggen mot henne. Hon stiger fram och laö gger foö rsiktigt sina
fingertoppar paå hans axel.
– Foö rlaå t Ove. Verkligen. Jag borde inte ha stoö vlat in i ditt koö k utan att fraå ga.
Ove harklar sig och nickar utan att vaö nda sig om. Han vet inte hur laö nge de staå r daö r. Hon laå ter anstraö ngningsloö st sin hand
vila paå hans axel. Han beslutar sig foö r att inte slaå bort den.
Jimmys roö st bryter tystnaden.
– Finns det naå t att aö ta? ropar han utifraå n vardagsrummet.
Oves axel slingrar sig ur Parvanehs handflata. Han skakar paå huvudet, drar kvickt baksidan av handen oö ver ansiktet och
saö tter av mot kylen fortfarande utan att titta rakt paå henne. Jimmy skrockar tacksamt naö r han stiger ut ur koö ket och trycker
en korvmacka i handen paå honom. Ove parkerar sig naå gon meter ifraå n honom och ser sammanbiten ut.
– Hur maå r den daö r daå ? saö ger han med en kort nick aå t katten i Jimmys famn.
Det skvalar vatten ner paå golvet, men djuret boö rjar sakta men saö kert aå terfaå baå de konturer och ansiktsfaö rg.
– Baö ttre verkar det som va, mannen? flinar Jimmy och slukar korvmackan i ett enda stort glufs.
Ove betraktar honom skeptiskt. Jimmy sjaö lv ser ut att svettas som en bit flaö sk paå ett bastuaggregat. Han faå r naå got
sorgset oö ver sig naö r han moö ter Oves blick.
– Du vet … det var … taskigt det daö r med din fru, Ove. Jag gillade alltid henne. Hon lagade vaö rsta grymma kaö ket.
Ove tittar paå honom, foö r foö rsta gaå ngen paå hela foö rmiddagen utan att se riktigt arg ut.
– Ja. Hon gjorde … god mat, instaö mmer han.
Han gaå r bort till foö nstret, rycker lite kontrollerande i handtaget paå rutan med ryggen mot rummet. Klaö mmer paå fogen.
Parvaneh staå r i oö ppningen mot koö ket och sluter armarna runt sig sjaö lv och magen.
– Han faå r stanna tills han tinat, sen faå r du ta med honom, saö ger Ove hoö gt och knycker med axeln aå t kattens haå ll.
I oö gonvraå n ser han hur hon liksom kisar mot honom. Som om hon foö rsoö ker avsloö ja vilka kort Ove sitter med paå andra
sidan ett kasinobord. Det goö r honom illa till mods.
– Det gaå r inte, saö ger hon sedan.
– Flickorna aö r … allergiska, tillaö gger hon.
Ove hoö r den lilla pausen innan hon saö ger ”allergiska”. Han tittar misstaö nksamt paå henne i reflektionen i foö nsterrutan,
men svarar inte. Vaö nder sig istaö llet mot Jimmy.
– Daå faå r du ta hand om det haö r, saö ger han aå t den oö verviktige unge mannen.
Jimmy, som nu inte bara svettas floder utan dessutom boö rjar bli alldeles flaö ckig och roö dflammig i ansiktet, tittar
godmodigt ner paå katten i sin famn. Den har sakta boö rjat vicka paå sin lilla stump till svans och boö rjat gosa in sin droppande
nos djupare i Jimmys massiva foö rraå d av oö verarmsfett.
– Tror inte det aö r naå n schyst ideé att jag tar hand om kissen, sorry mannen, saö ger Jimmy och rycker paå axlarna saå att
katten rullar upp och ner som om den satt i en tivoliattraktion.
– Och varfoö r inte det daå ? vill Ove veta.
Jimmy saö nker katten en liten bit fraå n broö stet och haå ller ut armarna. Huden aö r saå roö d att det ser ut som om han brinner.
– Jag aö r ocksaå lite allergisk …
Parvaneh skriker rakt ut och rusar fram och tar katten ifraå n honom, sveper hastigt in den i filten igen.
– Vi maå ste till sjukhuset! skriker hon.
– Jag aö r portad paå sjukhuset, svarar Ove utan att riktigt taö nka sig foö r.
Naö r han sneglar aå t hennes haå ll och ser att hon ser ut som om hon taö nker kasta katten paå honom slaå r han ner blicken
igen och stoö nar uppgivet. ”Det enda man begaö r aö r att faå doö ”, taö nker han foö r sig sjaö lv och saö tter taå rna i golvet paå en av
golvbraö dorna. Den sviktar laö tt. Ove tittar upp paå Jimmy. Tittar paå katten. Sveper med blicken oö ver det bloö ta golvet. Skakar
paå huvudet aå t Parvaneh.
– Vi tar vaö l min bil daå , muttrar han.
Han tar sin jacka fraå n kroken och slaå r upp ytterdoö rren. Efter ett par sekunder sticker han in huvudet i hallen igen.
Blaö nger paå Parvaneh.
– Men jag taö nker inte koö ra ner bilen till huset foö r det aö r foö rbjude…
Hon avbryter honom genom att saö ga naå got paå persiska som Ove inte foö rstaå r men aö ndaå tycker aö r onoö digt dramatiskt.
Sedan slaå r hon in katten taö tare i filten och gaå r foö rbi honom ut i snoö n.
– Regler aö r faktiskt regler, saö ger Ove buttert efter henne naö r hon gaå r mot parkeringen, men hon svarar inte.
Ove vaö nder sig och pekar paå Jimmy.
– Och du tar paå dig en troö ja. Ännars aå ker du inte en meter i Saaben ska du ha klart foö r dig.

Parvaneh betalar parkeringen paå sjukhuset. Ove braå kar inte om det.
 18. En man som hette Ove
och en katt som hette Ernest

Det var inte det att Ove tyckte illa om den haö r katten i synnerhet. Det var bara det att han ogillade katter i allmaö nhet. Han
hade alltid uppfattat dem som ytterst svaå ra att lita paå . Speciellt naö r de, som i Ernests fall, var stora som en moped. Det var
faktiskt svaå rt emellanaå t att saö ga rakt av om det daö r var en ovanligt stor katt eller om det var ett ovanligt litet lejon. Och man
skulle inte bli vaö n med naå got som man inte var helt och haå llet saö ker paå inte kunde aö ta upp en i soö mnen om det ville, det var
Oves livsfilosofi.
Men Sonja aö lskade Ernest foö rbehaå llsloö st, saå Ove laö rde sig foö rstaå s att haå lla den sortens rationell argumentation foö r sig
sjaö lv. Han visste baö ttre aö n att tala illa om det hon aö lskade, han visste trots allt ytterst vaö l sjaö lv hur det var att faå hennes
kaö rlek trots att ingen begrep varfoö r. Saå han och Ernest laö rde sig, bortsett fraå n att Ernest bet Ove en gaå ng naö r Ove satte sig
paå hans svans paå en av koö ksstolarna, att leva hjaö lpligt med varandra under besoö ken ute i skogsstugan. Eller att aå tminstone
haå lla sig paå avstaå nd fraå n varandra. Precis som Ove och Sonjas pappa gjorde.
Och aö ven om Ove stod fast vid att kattskraö llet banne honom inte kunde sitta paå en stol och ha svansen paå en annan saå
gick det an. Foö r Sonjas skull.
Ove laö rde sig aldrig fiska. Men de tvaå hoö star som kom och gick efter att Sonja tagit med honom ut till skogsstugan foö rsta
gaå ngen var de foö rsta daö r taket inte laö ckte sedan huset byggdes. Och lastbilen startade varje gaå ng naå gon vred om nyckeln i
den, utan saå mycket som en hostning. Sonjas pappa visade visserligen aldrig mycket av oö ppen tacksamhet angaå ende det.
Men han naö mnde heller aldrig mer det faktum att Ove var ”fraå n stan”. Och det var, foö r Sonjas pappa, ett oö mhetsbevis saå gott
som naå got.

Det kom tvaå vaå rar. Och tvaå somrar. Och paå den tredje, en sval natt i juni, dog Sonjas pappa. Och Ove hade aldrig sett naå gon
graå ta som Sonja graö t daå . De foö rsta dagarna gick hon knappt upp ur saö ngen. Ove, som foö r att vara naå gon som traö ffat paå
doö den saå mycket i sitt liv aö ndaå hade en mycket knapphaö ndig relation till kaö nslorna kring den, stroö k bortkommet omkring
ute i skogsstugans koö k. Praö sten fraå n bykyrkan kom foö rbi och gick igenom detaljerna kring begravningen.
– En bra karl, konstaterade praö sten kort och pekade mot ett foto av Sonja och Sonjas pappa paå vaö ggen i vardagsrummet.
Ove nickade. Visste inte vad han foö rvaö ntades svara paå det. Saå han gick ut foö r att se efter om det var naå got i lastbilen som
behoö vde skruvas paå eller saå .
Den fjaö rde dagen gick Sonja upp ur saö ngen och boö rjade staö da hela stugan med en saå dan frenesi att Ove hoö ll sig undan
henne som begaå vat folk haå ller sig undan en annalkande tromb. Han drev omkring ute paå gaå rden och letade saker att haå lla
sig sysselsatt med. Byggde upp vedskjulet som blaå st omkull i en av vaå rstormarna. Fyllde det under dagarna som foö ljde med
nyhuggen ved. Klippte graö set. Kapade traö dgrenar som haö ngde in oö ver tomten fraå n skogen. Sent paå kvaö llen den sjaö tte dagen
ringde de fraå n specerihandeln.
Älla sa foö rstaå s att det var en olycka. Men ingen som hade traö ffat Ernest kunde tro paå att han hade sprungit ut framfoö r en
bil av en olyckshaö ndelse. Sorg goö r maö rkliga saker med levande ting.
Ove koö rde fortare aö n han naå gonsin koö rt oö ver landsvaö garna den natten. Sonja hoö ll Ernests stora huvud i sina haö nder hela
vaö gen. Han andades fortfarande naö r de kom till veterinaö ren, men skadorna var alldeles foö r svaå ra, blodfoö rlusten alldeles foö r
stor.
Efter tvaå timmar sittande paå knaö vid hans sida i operationsrummet kysste Sonja den stora katten paå pannan och viskade
”hej daå , aö lskade Ernest”. Och sedan, som om orden kom ur hennes mun invirade i moln:
– Och hej daå , aö lskade aö lskade pappa.
Och daå sloö t katten oö gonen och dog.
Naö r Sonja steg ut ur vaö ntrummet la hon sin panna tungt mot Oves breda broö st.
– Jag saknar saå mycket, Ove. Saknar som om mitt hjaö rta slog utanfoö r kroppen.
De stod tysta en laå ng stund, med armarna om varandra. Och till sist lyfte hon sitt ansikte mot hans, och tittade honom
allvarligt in i oö gonen.
– Du maå ste aö lska mig dubbelt saå mycket nu, bad hon.
Och daå ljoö g Ove foö r henne, och sa att han skulle goö ra det. Trots att han mycket vaö l visste att det var omoö jligt att aö lska
henne mer aö n han redan gjorde.
De begravde Ernest intill hans och Sonjas pappas fiskevatten. Praö sten var med och laö ste vaö lsignelsen. Sedan lastade Ove
Saaben, och koö rde laö ngs de smaå vaö garna med Sonjas huvud lutat mot sin axel. Paå vaö gen tillbaka till stan stannade han i det
foö rsta samhaö lle med ett litet affaö rscentrum som de kom till. Daö r hade Sonja staö mt traö ff med naå gon. Ove visste inte vem. Det
var ett av de karaktaö rsdrag hon uppskattade mest hos honom, brukade hon beraö tta laå ngt senare. Hon visste ingen annan
som kunde sitta i en bil i en hel timme och vaö nta utan att kraö va att faå veta vad han vaö ntade paå eller hur laå ng tid det skulle ta.
Inte saå att Ove inte gnaö llde, foö r det visste gudarna att han gjorde. Speciellt om han fick betala foö r parkeringen. Men han
fraå gade aldrig vad hon gjorde. Och han vaö ntade alltid paå henne.
Saå naö r Sonja till sist kom ut och satte sig igen, drog igen doö rren till Saaben saå foö rsiktigt som hon laö rt sig kraö vdes foö r att
han inte skulle titta saå daö r saå rat paå henne som om hon precis sparkat paå en levande varelse, la hon foö rsiktigt sin hand i
hans.
– Jag tror att vi kanske maå ste koö pa ett eget hus, Ove, sa hon mjukt.
– Vad ska det vara bra foö r? undrade Ove.
– Jag tror att barn ska vaö xa upp i hus, svarade hon och foö rde foö rsiktigt hans hand till sin mage.
Ove var tyst en laå ng stund. Till och med foö r att vara Ove. Han betraktade fundersamt hennes mage, som om han
foö rvaö ntade sig att den skulle haå lla upp naå gon form av flagga. Till sist raö tade han paå sig i saö tet, vred kanalvaö ljaren paå radion
ett halvt varv fram och ett halvt varv tillbaka. Justerade sina backspeglar. Saå nickade han sakligt.
 – Daå behoö ver vi skaffa kombi.

19. En man som heter Ove

och en katt som var trasig när han kom

Ove tittar paå katten. Katten tittar paå Ove. Ove tycker inte om katter. Och katter tycker inte om Ove. Det vet Ove. Inte ens
Ernest tyckte om Ove, och Ove tyckte inte alls om Ernest, och daå var Ernest aö ndaå den katt som Ove hade tyckt minst illa om
av alla katter han naå gonsin traö ffat.
Och den haö r katten aö r verkligen inte ett dugg lik Ernest, beslutar Ove. Mer aö n till sjaö lvgodheten daå , men den foö rutsaö tter
han att alla katter har gemensamt. Den aö r saå liten och utmaö rglad att den lika gaö rna hade kunnat vara en stor raå tta. Och den
ser ut att ha tappat aö nnu mer paö ls under natten. Som om det ens vore moö jligt.
– Jag kommer inte oö verens med katter saö ger jag ju till dig kvinna! hade Ove gaå ng paå gaå ng foö rsoö kt oö vertyga Parvaneh igaå r.
Sedan hade han skrikit aå t henne att katten skulle faå bo i Oves hus oö ver Oves doö da kropp.
Och nu staå r han haö r. Tittar paå katten. Och katten tittar tillbaka. Och Oves kropp aö r i allra hoö gsta grad paå fallande icke-doö d.
Det aö r ytterst irriterande alltsammans.

Ett halvt dussin gaå nger hade Ove vaknat den haö r natten av att katten mer aö n en gnutta respektloö st krupit upp och lagt sig
bredvid honom i saö ngen. Och lika maå nga gaå nger hade katten vaknat av att Ove mer aö n en smula ofoö rsiktigt sparkat ner den
paå golvet igen.
Och nu, naö r klockan blivit kvart i sex och Ove stigit upp, sitter katten daö r mitt paå golvet i koö ket med det daö r uttrycket
oö ver hela nosen som om Ove var skyldig katten pengar. Ove betraktar katten tillbaka med den daö r sortens misstaö nksamhet
som om katten precis hade ringt paå hans doö rr med en bibel under tassen och fraå gat om Ove var ”redo att slaö ppa in Jesus i
sitt liv”.
– Du foö rvaö ntar dig foö rstaå s mat, antar jag, muttrar Ove till sist.
Katten svarar inte. Den nafsar bara sig sjaö lv i paö lsflaö ckarna paå magen och slickar sig nonchalant paå ena trampdynan.
– Men i det haö r huset lallar man inte bara omkring som naå t slags konsult och foö rvaö ntar sig att stekta sparvar ska flyga in
i munnen paå en, tillaö gger Ove och pekar paå katten med ett kritiskt pekfinger foö r att foö rtydliga vem det aö r han pratar med.
Katten ser ut som om den taö nker blaå sa en rosa tuggummibubbla mot honom.
Ove staö ller sig vid diskbaö nken. Saö tter paå kaffebryggaren. Tittar paå klockan. Tittar paå katten. Parvaneh hade, efter att de
laö mnat Jimmy paå sjukhuset, lyckats faå tag paå en bekant under natten som tydligen var veterinaö r. Veterinaö ren hade kommit
och tittat paå katten, konstaterat ”allvarliga frostskador och kraftig undernaö ring”. Och sedan hade han gett Ove en laå ng lista
med instruktioner om vad katten behoö vde aö ta och hur den behoö vde ”vaå rdas”. Som om katten var en soffa. Som om Ove var
en kattrenoveringsfirma.
– Jag aö r ingen kattrenoveringsfirma, foö rtydligar Ove foö r katten.
Katten svarar inte.
– Du aö r bara haö r foö r att det inte gaå r att resonera med det daö r gravida fruntimret, saö ger Ove och nickar genom
vardagsrummet ut genom foö nstret mot Parvanehs hus.
Katten ser ut att vara upptagen med att foö rsoö ka slicka sig i oö gat.
Ove haå ller upp fyra smaå strumpor mot den. Han fick dem av veterinaö ren. Tydligen behoö ver kattskraö llet motion mer aö n
naå got annat, och det kunde faktiskt Ove taö nka sig att vara behjaö lplig med. Ju laö ngre de daö r klorna aö r fraå n Oves tapeter desto
baö ttre, resonerar han.
– Hoppa i de haö r nu daå saå vi kan gaå ut. Jag aö r sen!
Katten reser sig omstaö ndligt och spatserar med laå nga sjaö lvmedvetna steg mot ytterdoö rren. Som om den gick paå en roö d
matta. Den tittar skeptiskt paå strumporna till en boö rjan, men stretar trots allt inte emot mer aö n noö dvaö ndigt naö r Ove bryskt
kraö nger paå en paå varje tass. Naö r det aö r faö rdigt reser sig Ove och synar den uppifraå n och ner. Skakar paå huvudet.
– Strumpor paå katter, det kan inte vara naturligt.
Katten sjaö lv daö remot, som nu ocksaå nyfiket staå r och synar sin nya outfit, ser ploö tsligt ojaö mfoö rligt noö jd ut med sig sjaö lv.
Som om den taö nkte fota sig sjaö lv med mobiltelefonen och laö gga ut bilden paå sin blogg. Ove saö tter paå sig sin blaå jacka, sticker
haö nderna myndigt i fickorna och nickar mot doö rren.
– Haö r kan du i alla fall inte staå och se mallig ut hela morgonen. Ut med dig nu.
Och saå kommer det sig att Ove foö r foö rsta gaå ngen har saö llskap paå sin dagliga inspektionsrunda runt kvarteret. Han
sparkar paå skylten som talar om att biltrafik aö r foö rbjuden inne i bostadsomraå det. Pekar tydligt ut den lite mindre skylt som
sticker upp ur snoö taö cket fraå n en graö smatta naå gra meter laö ngre fram laö ngs vaö gen, den daö r det staå r ”Foö rbjudet att rasta
husdjur inne i bostadsomraå det”. Den skylten satte Ove upp naö r han var ordfoö rande i bostadsraö ttsfoö reningen, informerar
Ove med bestaö md ton katten om.
– Daå var det lite ordning haö romkring, tillaö gger Ove och trampar vidare mot garagen.
Katten ser mest ut som om den taö nker kissa paå naå got.
Ove stegar fram och rycker i handtaget till sin garageport. Han inspekterar soprummet och cykelfoö rraå det. Katten stryker
efter honom med det sjaö lvsaö kra roö relsemoö nstret som en sextio kilo tung schaö ferhund i polisens narkotikarotel kanske
skulle ha. Ove misstaö nker spontant att det aö r just den daö r sortens totala brist paå sjaö lvinsikt som gjort att den daö r katten
saknar svans och haö lften av sin paö ls. Naö r katten blir lite foö r intresserad av lukten fraå n en av soppaå sarna i
aå tervinningskaö rlen i soprummet foö ser Ove ooö mt till den med foten och schasar ut den genom doö rren.
– Ner daö rifraå n nu, du kan foö r fan inte aö ta sopor!
Katten blaö nger paå Ove, men saö ger ingenting. Naö r Ove sedan vaö nder ryggen till gaå r katten ner till den snoö taö ckta
graö smattan vid gaå ngbanan och kissar paå Oves skylt.
 Ove gaå r en extra svaö ng ner till slutet av gatan. Utanfoö r Änitas och Runes hus plockar han upp en cigarettfimp. Han rullar
den mellan fingrarna. Den daö r Skoda-koö rande myndighetsmannen tycks driva runt haö r i kvarteret som om han tror att han
aö ger det. Ove svaö r och stoppar fimpen i fickan.

Naö r de kommer tillbaka till huset oö ppnar Ove en burk tonfisk och saö tter ner den paå koö ksgolvet.
– Ja, jag antar vaö l att det blir ett foö rbaskat liv om jag laå ter dig svaö lta ihjaö l.
Katten aö ter direkt ur burken. Ove dricker sitt kaffe staå ende vid diskbaö nken. Naö r de aö r klara med det saö tter Ove ner baå de
koppen och konservburken i diskhon och diskar noggrant ur dem och staö ller dem paå tork. Katten ser foö rstaå s lite ut som om
den taö nker ifraå gasaö tta varfoö r Ove staö ller en konservburk paå tork, men laå ter bli.
– Jag har aö renden att goö ra, saå haö r kan vi inte sitta hela dan, konstaterar Ove naö r han aö r faö rdig.
Foö r Ove kanske aö r tvungen att helt ofrivilligt bli tillfaö lligt paå tvingat sammanboende med det haö r lilla kreaturet, men det
vore ju daå banne honom om han foö r den sakens skull skulle behoö va laö mna vilddjuret ensamt hemma. Saå katten faå r foö lja
med. ÄÄ ven om han och Ove genast blir oense om huruvida katten ska sitta paå tidningspapper eller inte i passagerarsaö tet i
Saaben. Ove trycker inledningsvis ner katten paå tvaå uppslag noö jesnyheter, varpaå katten genast mycket foö rnaö rmat sparkar
ner dem paå golvet med baktassarna och istaö llet bekvaö mt laö gger sig tillraö tta paå det mjuka saö tet. Varpaå Ove daå lyfter upp
katten med ett kraftigt tag i nackskinnet, saå att katten fraö ser paå ett mycket icke-passivt aggressivt vis aå t honom, och koö r in
tre uppslag kulturnyheter och bokrecensioner under den istaö llet. Katten kastar en ursinnig blick paå honom naö r Ove slaö pper
ner den, men sitter sedan oö verraskande nog helt stilla paå tidningspappret och bara tittar lite saå rat ut genom foö nstret. ÄÄ nda
tills Ove sluter sig till att han vunnit tvekampen, nickar noö jt och laö gger Saaben i vaö xel och rullar ut paå stora vaö gen. Foö r
precis daå drar katten laå ngsamt och demonstrativt tre klor i en laå ng reva oö ver pappret, och sticker baå da framtassarna
genom revan ner paå saö tet. Samtidigt som den tittar hoö gst utmanande paå Ove, som om den taö nker fraå ga: ”Och vad ska du
goö ra NU daå ?”
Ove tvaö rnitar daå Saaben saå att katten chockat flyger fram och slaå r nosen i instrumentbraö dan, och tittar sedan paå katten
som om han taö nkte svara: ”Det DÄÄ R!” Sedan vaö grar katten titta paå Ove under resten av resan, och sitter bara uppkrupen i
ett hoö rn av saö tet och gnuggar mycket kraö nkt nosen med ena tassen. Men naö r Ove aö r inne i blomsteraffaö ren slickar den laå nga
bloö ta streck paå Oves ratt, bilbaö lte och laö ngs hela insidan av Oves bildoö rr.
Naö r Ove kommer tillbaka med blommorna och upptaö cker att hans bil aö r full av kattsaliv viftar han ursinnigt med
pekfingret aå t katten paå det daö r saö ttet som om Oves pekfinger var en kroksabel. Och daå biter katten honom i kroksabeln.
Och sedan vaö grar Ove prata med katten under resten av bilresan.
Naö r de kommer till kyrkogaå rden tar Ove det saö kra foö re det osaö kra, rullar ihop resten av tidningen till en batong och
knuffar ofoö rsiktigt ut katten ur bilen med den. Sedan plockar han ut blommorna ur bakluckan, laå ser Saaben med nyckel,
gaå r ett varv runt den och kontrollrycker i alla doö rrarna. Katten sitter paå marken och tittar paå honom. Ove marscherar foö rbi
den utan att aö gna den en blick.
Tillsammans klaö ttrar de sedan uppfoö r den frusna grusbelagda kyrkbacken, svaö nger av och pulsar genom snoö n, innan de
stannar vid Sonja. Ove borstar av snoö n fraå n stenen med baksidan av handen och skakar lite med blommorna i handen.
– Jag har groö nsaker med mig, mumlar han.
– Rosa. Som du gillar. De saö ger att de doö r i frosten men det saö ger de ju bara foö r att lura paå en dyrare blommor.
Katten sjunker ner med baken i snoö n. Ove tittar buttert paå den, och sedan paå gravstenen.
– Ja … ja, det haö r aö r kattskraö llet. Den bor hos oss nu. Hoö ll paå att frysa ihjaö l utanfoö r vaå rt hus.
Katten tittar lite foö rnaö rmat paå Ove. Ove harklar sig.
– Han saå g ut saå daö r naö r han kom, foö rtydligar han med en ploö tsligt defensiv ton och nickar foö rst aå t katten och sedan aå t
gravstenen.
– Det aö r alltsaå inte jag som har haft soö nder honom. Han var redan trasig, tillaö gger han aå t Sonja.
Baå de gravstenen och katten sitter tysta bredvid honom. Ove stirrar paå sina skor en stund. Grymtar. Sjunker ner paå ett
knaö i snoö n och borstar bort lite mer snoö fraå n stenen. Laö gger foö rsiktigt sin hand paå den.
– Jag saknar dig, viskar han.
Det blaö nker som hastigast i Oves oö gonvraå . Han kaö nner naå got mjukt mot sin arm. Det tar naå gra oö gonblick innan han
foö rstaå r att det aö r katten som foö rsiktigt lagt sitt huvud i hans handflata.
 20

En man som heter Ove och en inkräktare

Ove sitter i foö rarsaö tet paå Saaben med garageporten oö ppen i saö kert tjugo minuter. De foö rsta fem tittar katten otaå ligt paå
honom fraå n passagerarsaö tet som om den tyckte att naå gon skulle behoö va knaö ppa Ove paå oö rat. De efterfoö ljande fem skiftar
den till att se uppriktigt oroad ut. Sedan foö ljer naå gra oö gonblick naö r den foö rsoö ker oö ppna doö rren sjaö lv. Naö r det inte fungerar
laö gger den sig prompt ner paå saö tet och somnar.
Ove kastar en blick paå den naö r den rullar oö ver paå sidan och boö rjar snarka. Han maå ste ge det daö r kattskraö llet att den har
en vaö ldigt direkt form av problemloö sning. Det har den.
Han tittar oö ver parkeringen igen. Paå garaget mittemot. Han maå ste ha staå tt daö rute med Rune hundratals gaå nger. De var
vaö nner en gaå ng. Ove kan inte paå minna sig att han haft saö rskilt maå nga maö nniskor i sitt liv han kan saö ga det om. Ove och Oves
fru var de foö rsta som flyttade in i det haö r radhusomraå det foö r alla de daö r aå ren sedan. Naö r det var nybyggt, och allting
runtomkring det fortfarande var traö d. Dagen efter flyttade Rune och Änita in. Änita var ocksaå gravid, och blev foö rstaå s genast
baö sta vaö ninna med Oves fru paå det daö r viset som bara fruntimmer kan bli. Och precis som alla fruntimmer som blev baö sta
vaö ninnor fick de baå da foö rstaå s genast foö r sig att aö ven Rune och Ove skulle bli det. Foö r de hade ju saå maå nga ”gemensamma
intressen”. Ove begrep inte oö ver huvud taget vad de menade med det. Rune koö rde ju faktiskt Volvo.
Inte foö r att Ove nu hade naå got direkt emot Rune i oö vrigt. Han hade ett ordentligt arbete och pratade inte i onoö dan. Han
koö rde den daö r Volvon, visserligen, men man behoö vde ju som Oves fru envist framhaö rdade kanske inte tvunget vara en
komplett idiot bara foö r det. Saå Ove stod ut med honom. Efter en tid hade han till och med laå nat ut verktyg till honom. Och
en eftermiddag blev de staå ende med tummarna nedkoö rda i baö ltena daö rute paå parkeringen och diskuterade priser paå
graö sklippare. Naö r de skildes aå t skakade de hand. Som om det oö msesidiga beslutet att bli vaö nner var en affaö rsuppgoö relse.
Naö r de baå da maö nnen senare fick hoö ra att det snart skulle flytta in allt moö jligt sorts folk aö ven i de andra fyra radhusen
satte de sig ner i Oves och Sonjas koö k foö r raå dslag. Naö r de kom ut igen hade de en gemensam uppsaö ttning regler foö r
omraå det, skyltar med anvisningar om vad som var tillaå tet och inte, och en nystartad styrelse foö r bostadsraö ttsfoö reningen.
Ove blev ordfoö rande, Rune vice ordfoö rande.
Maå naderna som foö ljde aå kte de till soptippen tillsammans. Graö lade paå folk som parkerade fel. Prutade paå fasadfaö rg och
haö ngraö nnor paå jaö rnhandeln, och stod paå varsin sida om telefonledningsinstallatoö ren naö r han kom och skulle dra kabel och
saö tta upp vaö gguttag, bryskt pekandes med varsin hand om var och hur han skulle gaå till vaö ga. Inte foö r att naå gon av dem nu
visste saå noga exakt hur telefonkablar skulle installeras, men foö r att de baå da tvaå mycket vaö l visste att oö vervakade man inte
saå na haö r spolingar saå foö rsoö kte de lura en. Saå var det bara.
Ibland aå t de baå da paren middag tillsammans. Ja, saå mycket middag det nu blev naö r Ove och Rune mest stod paå
parkeringen och sparkade paå daö cken paå sina respektive bilar och jaö mfoö rde lastutrymme och svaö ngradie och andra
vaö sentligheter hela kvaö llen. Men aö ndaå .
Sonjas och Änitas magar vaö xte stadigt, vilket enligt Rune gjorde Änita ”alldeles smulig i hjaö rnan”. Han fick tydligen haö mta
kaffekannan i kylskaå pet i stort sett dagligen efter att hon kom in i tredje maå naden. Sonja utvecklade i gengaö ld ett humoö r
som kunde slaå s upp snabbare aö n ett par saloondoö rrar i en John Wayne-film, vilket fick Ove att helst undvika att oö ppna
munnen oö ver huvud taget. Vilket foö rstaå s ocksaå irriterade henne. Och om hon inte svettades saå froö s hon. Och saå snart Ove
troö ttnade paå att graö la med henne och gick med paå att hoö ja elementen i huset ett halvt snaö pp saå boö rjade hon svettas igen,
och saå fick han raö nna runt och saö nka dem allihop igen. Bananer aå t hon ocksaå , i saå dana maö ngder att personalen paå
mataffaö ren vaö l trodde att Ove hade oö ppnat zoo hemma saå ofta som han var tvungen att aå ka dit.
– Hormonerna dansar krigsdans, nickade Rune insiktsfullt en av kvaö llarna naö r han och Ove satt paå uteplatsen bakom
hans hus, medan fruntimren satt inne i Sonjas och Oves koö k och pratade om vad fruntimmer nu pratade om.
Rune beraö ttade att han hittat Änita storgraå tande framfoö r radion dagen innan, av ingen annan anledning aö n att det var
”en fin laå t”.
– En fin … laå t? sa Ove ofoö rstaå ende.
– Fin laå t, svarade Rune.
De baå da maö nnen skakade unisont paå huvudena och stirrade ut i moö rkret. Satt tysta.
– Graö set behoö ver klippas, sa Rune till sist.
– Jag har koö pt nya blad till klipparen, nickade Ove.
– Vad betalade du? undrade Rune.
Och saå fortloö pte deras relation.
Paå kvaö llarna spelade Sonja musik foö r magen, eftersom hon sa att barnet roö rde sig daå . Ove brukade mest sitta lite
tveksamt i sin faå toö lj paå andra sidan rummet och laå tsas titta paå tv naö r hon gjorde det. I all enskildhet var han oroad oö ver hur
det egentligen skulle bli naö r den daö r ungen vaö l bestaö mde sig foö r att komma ut. Om den till exempel skulle tycka vaö ldigt illa
om Ove foö r att Ove inte tyckte saå vaö rst mycket om musik.
Det var inte det att Ove var raö dd. Han visste bara inte hur man foö rberedde sig foö r att bli pappa. Han hade bett om naå gon
form av manual, men Sonja hade bara skrattat aå t honom. Ove foö rstod inte varfoö r. Det fanns manualer foö r allting annat.
Han var tveksam till om han skulle bli naå got vidare paå att vara naå gons farsa. Han tyckte egentligen inte om barn naå got
vidare. Han hade inte ens varit saö rskilt bra paå att vara barn sjaö lv. Sonja tyckte att han skulle prata med Rune om det,
eftersom de ”ju var i samma situation”. Ove foö rstod inte alls vad hon menade med det. Rune skulle ju faktiskt inte bli pappa
till Oves unge, utan till en helt annan. Men Rune verkade i alla fall vara enig med Ove paå punkten att de inte hade saå mycket
att diskutera, och det var ju alltid naå got. Saå naö r Änita kom oö ver paå kvaö llarna och satt i koö ket med Sonja och pratade om
vaö rkar hit och dit skyllde Ove och Rune paå att de hade ”saker att diskutera” och gick ut i Oves foö rraå d och bara stod daö r i
tystnad och petade med sakerna paå Oves verktygsbaö nk.
Naö r de stod daö r bredvid varandra med staö ngd doö rr foö r tredje kvaö llen i rad utan att veta vad de skulle ta sig foö r enades de
om att de behoö vde naå got att sysselsaö tta sig med innan, som Rune uttryckte det, ”de nya grannarna boö rjar tro att det paå gaå r
naå got fuffens haö rinne”.
Ove hoö ll med om att det kanske var baö st. Saå saå fick det bli. De pratade inte saå vaö rst mycket med varandra medan de
gjorde dem, men de hjaö lptes aå t att goö ra ritningar och maö ta vinklar och se till saå att hoö rnen blev raka och ordentliga. Och en
sen kvaö ll naö r Änita och Sonja var i fjaö rde maå naden stod tvaå ljusblaå spjaö lsaö ngar faö rdiga i barnrummen i de baå da radhusen.
– Man kan slipa och maå la om den till rosa, om det skulle bli ett fruntimmer, mumlade Ove naö r Sonja fick se den.
Sonja slog armarna runt honom, och han kaö nde hur hans hals blev fuktig av hennes taå rar. Fullstaö ndigt irrationella
hormoner, som sagt.
– Jag vill att du ber mig att bli din hustru, viskade hon.
Och saå fick det bli saå . De gifte sig i raå dhuset, i all enkelhet. Ingen av dem hade naå gon familj, saå det var bara Rune och
Änita som kom. Sonja och Ove satte paå sig varsin ring och sedan gick de alla fyra och aå t paå restaurang. Ove betalade, men
Rune hjaö lpte till att kontrollera notan saå att allt hade ”gaå tt raö tt och riktigt till”. Det hade det givetvis inte. Saå efter en dryg
timmes dividerande oö vertygade de baå da maö nnen servitoö ren om att det skulle bli laö ttast foö r hans egen skull om han bara
halverade totalsumman, foö r annars skulle de ”anmaö la”. Det var sjaö lvklart en smula oklart exakt vem som skulle anmaö las till
vad och av vilken orsak, men servitoö ren gav till slut upp och gick ut i koö ket och skrev en ny nota under ett visst svaö rande
och armvevande. Medan Rune och Ove nickade bistert mot varandra i samfoö rstaå nd utan att laö gga maö rke till att deras fruar
precis som vanligt redan hade tagit en taxi hem foö r tjugo minuter sedan.

Ove nickar foö r sig sjaö lv daö r han sitter i Saaben och tittar paå Runes garageport. Han kan inte minnas naö r han sett den oö ppen
senast. Han staö nger av lamporna paå Saaben, petar till katten saå att den vaknar med ett ryck, och stiger ur.
– Ove? saö ger en fraö mmande roö st nyfiket.
I naö sta sekund har en fraö mmande kvinna, uppenbart ihophoö rande med den fraö mmande roö sten, stuckit in sitt huvud i
garaget. Hon aö r i 45-aå rsaå ldern, klaö dd i slitna jeans och en foö r stor groö n vindtygsjacka. ÄÄ r osminkad och har haå ret uppsatt i
en haö stsvans. Kvinnan stiger oblygt in i hans garage och ser sig intresserat omkring. Katten tar ett steg framaå t och fraö ser
varnande aå t henne. Hon stannar upp. Ove koö r haö nderna i fickorna.
– Jaha?
– Ove? utbrister hon igen, paå det daö r oö verdrivet kaö cka saö ttet som folk som taö nker foö rsoö ka saö lja kakor till dig goö r naö r de
ska foö rsoö ka laå tsas att de inte alls taö nker foö rsoö ka saö lja kakor till dig.
– Jag ska inte ha naå t, saö ger Ove och nickar aå t garageporten, med tydlig indikation om att hon inte behoö ver bekymra sig
med att leta upp naå gon annan doö rr utan att det gaå r utmaö rkt att ta samma vaö g ut som hon tog in.
Hon verkar lyckligt obesvaö rad av det.
– Jag heter Lena! Jag aö r journalist paå lokaltidningen och ja …, boö rjar hon och straö cker fram handen.
Ove tittar paå handen. Tittar paå henne.
– Jag ska inte ha naå t, saö ger han igen.
– Va? saö ger hon.
– Du saö ljer vaö l prenumerationer foö rstaå s. Men jag ska inte ha naå n.
Hon ser foö rbryllad ut.
– Ja … jo, alltsaå … jag saö ljer inte tidningen. Jag skriver i den. Jag aö r journalist, boö rjar hon med den daö r sortens oö vertydligt
uttal paå varje R-ljud som journalister alltid laö gger sig till med naö r de tror att det enda problemet vettigt folk har med dem
aö r att de inte hoö rde vad de sa foö rsta gaå ngen.
– Jag ska i alla fall inte ha naå t, svarar Ove och boö rjar foö sa henne ut genom garageporten.
– Men jag vill prata med DIG, Ove! protesterar hon och foö rsoö ker traö nga sig in genom oö ppningen igen.
Ove viftar med baå da handflatorna aå t henne. Som om han foö rsoö kte skraö mma ut henne genom porten genom att skaka en
osynlig matta.
– Du raö ddade livet paå en man nere paå taå gstationen igaå r! Jag vill intervjua dig om det, utropar hon uppspelt.
Hon taö nker tydligt saö ga naå got mer, men upptaö cker att hon ploö tsligt foö rlorat Oves uppmaö rksamhet. Hans blick glider foö rbi
henne. Hans oö gon smalnar.
– Nej nu jaö vlar, mumlar han.
– Ja … jag skulle vilja fraå ga di…, foö rsoö ker hon men Ove har redan traö ngt sig foö rbi henne och boö rjat springa mot den vita
Skodan som precis svaö ngt upp vid parkeringen och boö rjat rulla mot husen.
Kvinnan i glasoö gon i passagerarsaö tet blir saå paff naö r Ove rusar fram och bankar paå rutan att hon slaö nger paö rmarna med
alla papperna i ansiktet paå sig sjaö lv. Mannen i den vita skjortan ser daö remot oberoö rd ut. Han rullar ner rutan.
– Ja? undrar han.
– Bilkoö rning aö r foö rbjuden inne i bostadsomraå det, fraö ser Ove och pekar med hela handen i tur och ordning mot husen,
mot Skodan, mot mannen i den vita skjortan och mot parkeringen.
– Saå i den haö r foö reningen parkerar vi paå p-a-r-k-e-r-i-n-ge-n!
Mannen i den vita skjortan tittar paå husen. Sedan paå parkeringen. Sedan paå Ove.
– Jag har tillstaå nd av kommunen att koö ra fram till huset. Saå jag faå r nog be dig att flytta dig.
Ove blir saå upproö rd av det svaret att det tar flera sekunder foö r honom att ens formulera mer aö n svaö rord till svar. Mannen
i den vita skjortan plockar under tiden ett cigarettpaket fraå n instrumentbraö dan och knackar det mot sitt byxben.
– ÄÄ r du snaö ll och aktar dig, ber han Ove.
– Vad har du foö r aö rende haö r? haö ver Ove ur sig tillbaka.
 – Det behoö ver du inte oroa dig foö r, svarar mannen i den vita skjortan tonloö st som om han var ett datorinspelat
meddelande om att Ove precis placerats i telefonkoö .
Han sticker den utskakade cigaretten i mungipan och taö nder den. Ove andas saå tungt att broö stkorgen pumpar upp och
ner under hans jacka. Kvinnan i passagerarsaö tet samlar ihop sina papper och paö rmar och raö ttar till sina glasoö gon. Mannen i
den vita skjortan suckar som om Ove var ett uppstudsigt barn som vaö grar sluta aå ka skateboard paå trottoaren.
– Du vet vad jag goö r haö r. Vi ska ta hand om Rune i huset laö ngst ner.
Han haö nger ut armen genom rutan och knackar av askan paå cigaretten mot backspegeln paå Skodan.
– ”Ta hand om”? upprepar Ove.
– Ja, nickar mannen i den vita skjortan likgiltigt.
– Och om Änita inte vill? fraö ser Ove och knackar sitt pekfinger paå biltaket.
Mannen i den vita skjortan tittar paå kvinnan i glasoö gon i passagerarsaö tet och ler uppgivet. Saå vaö nder han sig mot Ove
och talar mycket laå ngsamt. Som om Ove inte skulle foö rstaå de svaå ra orden annars.
– Det aö r inte upp till Änita att ta det beslutet. Det aö r upp till utredningen.
Oves andhaö mtning blir mer anstraö ngd. Han kaö nner sin puls i halsen.
– Du koö r inte in den haö r bilen i omraå det, saö ger han genom sammanbitna taö nder.
Naö varna aö r knutna. Tonen aö r hoö gst hotfull. Men mannen i den vita skjortan ser helt lugn ut. Han slaö cker cigaretten mot
lacken paå utsidan av doö rren, och slaö pper den paå marken.
Som om allt Ove sagt inte varit annat aö n det osammanhaö ngande rabblandet av en senil gammal gubbe.
– Och vad, exakt, ska du goö ra foö r att hindra mig, Ove? saö ger mannen till sist.
Saö ttet han slaö nger ur sig Oves namn faå r Ove att se ut som om naå gon koö rt en murbraö cka i magen paå honom. Han stirrar
paå mannen i den vita skjortan med munnen svagt oö ppen och blicken flackande oö ver bilen.
– Hur vet du vad jag heter?
– Jag vet mycket om dig, saö ger mannen.
Ove lyckas med en haå rsmaå n dra undan sin fot foö r hjulet naö r han saö tter Skodan i roö relse igen och koö r ner mot husen. Ove
staå r chockat kvar och stirrar efter den.
– Vem var det? saö ger kvinnan i vindtygsjackan bakom honom.
Ove snor runt.
– Hur vet du vad jag heter? avkraö ver han henne omedelbart.
Hon tar ett steg bakaå t. Stryker naå gra undflyende haå rtestar fraå n pannan utan att ta oö gonen fraå n Oves knutna naö var.
– Jag jobbar paå lokaltidningen … vi intervjuade folk paå perrongen om hur du raö ddade den daö r mannen …
– Hur vet du vad jag heter? saö ger Ove igen, med roö sten pulserande av vrede nu.
– Du drog ditt kort naö r du betalade din taå gbiljett. Jag gick igenom betalningsregistret i kassan, saö ger hon och tar
ytterligare ett steg bakaå t.
– Och han!!! Hur vet HÄN vad jag heter? ryter Ove och viftar aå t det haå ll Skodan foö rsvunnit saå att aå drorna i hans panna roö r
sig som ormar under trumskinn.
– Jag … jag vet inte, saö ger hon.
Ove andas haö ftigt genom naö san och naglar fast henne med blicken. Som om han foö rsoö ker se om hon ljuger.
– Jag har ingen aning, jag har aldrig sett den daö r mannen foö rut, foö rsaö krar hon.
Ove spaö nner oö gonen aö nnu haå rdare i henne. Nickar till sist sammanbitet foö r sig sjaö lv. Sedan vaö nder han sig om och gaå r
mot sitt hus. Hon ropar efter honom, men han reagerar inte. Katten foö ljer efter honom in i hallen. Ove drar igen doö rren.
Laö ngre ner paå gatan ringer mannen i den vita skjortan och kvinnan med glasoö gonen och paö rmarna paå doö rren till Änitas och
Runes hus.
Ove sjunker ner paå pallen i sin hall. Han skakar av foö roö dmjukelse. Han hade naö stan gloö mt den kaö nslan. Foö rnedringen.
Maktloö sheten. Insikten i hur man inte kan slaå ss mot maö n i vita skjortor.
Och nu aö r de tillbaka. De har inte varit haö r sedan han och Sonja kom hem fraå n Spanien. Efter olyckan.
 21

En man som hette Ove och länder

där de spelar utländsk musik på restaurangerna

Bussresan var foö rstaå s hennes ideé . Ove begrep inte alls vad det skulle vara bra foö r. Om de nu tvunget skulle aå ka naå gonstans
saå kunde de vaö l ta Saaben. Men Sonja envisades med att bussar var ”romantiska”, och det var ju tydligen himla viktigt med
det daö r hade Ove foö rstaå tt. Saå daå fick det bli saå . Trots att alla i Spanien verkade tro att de var maö rkvaö rdiga foö r att de gick runt
och laö spade och spelade utlaö ndsk musik paå restaurangerna och gick och la sig mitt paå dagen. Och trots att folk satt paå
bussen paå vaö gen ner och drack pilsner mitt paå blanka foö rmiddagen, som om de jobbade paå cirkus.
Ove gjorde sitt baö sta foö r att inte tycka om naå got av det. Men Sonja var saå till sig att det vaö l kanske oundvikligen till sist
smittade av sig paå honom. Hon skrattade saå hoö gt naö r han hoö ll om henne att han kaö nde det i hela sin kropp. Inte ens Ove
kunde inte tycka om det.

De bodde paå ett litet hotell, med en liten pool, och en liten restaurang som drevs av en liten man som Ove foö rstod hette
Schosse. Det stavades ”Joseé ”, men det daö r med uttalet var man tydligen inte saå noga med i Spanien, foö rstod Ove. Schosse
pratade ingen svenska, men var vaö ldigt intresserad av att prata aö ndaå . Sonja slog och slog i en liten bok och foö rsoö kte saö ga
”solnedgaå ng” och ”skinka” paå spanska. Ove taö nkte att det vaö l inte slutade vara roö ven paå en gris bara foö r att man sa det paå ett
annat spraå k, men han sa inget.
Han foö rsoö kte daö remot paå peka foö r henne att hon inte skulle ge tiggarna paå gatorna pengar, eftersom de saö kert aö ndaå bara
skulle koö pa braö nnvin foö r dem. Men hon gjorde det aö ndaå .
– De faå r goö ra vad de vill med pengarna, sa hon.
Och naö r Ove protesterade log hon bara och tog hans stora haö nder i sina och pussade dem.
– Ove, naö r en person ger till en annan person aö r det inte personen som tar emot som blir vaö lsignad. Det aö r personen som
ger.
Den tredje dagen gick hon och la sig mitt paå dagen. Foö r det gjorde man i Spanien, sa hon, och man skulle minsann ”ta
seden dit man kom”. Ove misstaö nkte foö rstaå s att det inte alls handlade om seder hit och dit saå mycket som att det passade
henne alldeles utmaö rkt som ursaö kt. Hon sov ju aö ndaå sexton av tjugofyra timmar om dygnet nu sedan hon blev gravid. Det
var som att aå ka paå semester med en hundvalp.
Ove tog en promenad under tiden. Han gick landsvaö gen ner fraå n hotellet, in i byn. Älla husen var av sten, noterade han.
Inga ordentliga foö nsterlister saå laå ngt oö gat naå dde. Flera av husen hade inte ens troö sklar vid sina ytterdoö rrar. Ove ansaå g det
en smula barbariskt. Saå kunde man foö r fan inte bygga hus.
Han var paå vaö g tillbaka till hotellet naö r han fick se Schosse staå boö jd oö ver en rykande liten brun bil vid vaö gkanten. Det satt
tvaå barn och en mycket gammal kvinna med en sjal oö ver huvudet i den. Hon saå g inte ut att maå bra.
Schosse fick syn paå Ove, och vinkade genast upphetsat aå t honom med naå got naö rmast panikslaget i blicken. ”Sennjaå aå r”,
kallade han Ove, precis som han gjort varenda gaå ng han pratat med Ove sedan de kom till hotellet. Ove antog att det kanske
betydde ”Ove” paå spanska, han hade inte tittat efter saå noggrant i Sonjas bok. Schosse pekade hur som helst paå bilen och
gestikulerade vilt aå t Ove igen. Ove stack haö nderna i byxfickorna och stannade paå behoö rigt avstaå nd och saå g avvaktande ut.
”Hospital!” skrek Schosse och pekade paå den gamla kvinnan i bilen. Hon saå g faktiskt inte alls kry ut, avgjorde Ove igen.
Schosse pekade paå kvinnan och pekade ner under motorhuven mot den rykande motorn och upprepade desperat
”Hospital! Hospital!”. Ove saå g forskande paå hela spektaklet och sloö t sig till sist till att det haö r spanska bilmaö rket som den
rykande bilen var gjord av alltsaå hette ”Hospital”.
Han lutade sig oö ver motorhuven och sneglade ner. Saå g inte saå komplicerat ut, tyckte han.
– Hospital, upprepade Schosse och nickade flera gaå nger och saå g ganska raö dd ut.
Ove visste inte vad han foö rvaö ntades svara paå det, men det haö r med bilmaö rket var tydligen vaö ldigt viktigt haö r i Spanien,
och det kunde ju Ove trots allt sympatisera med.
– S-a-a-b, sa han daö rfoö r och pekade demonstrativt sig sjaö lv i broö stet.
Schosse stirrade fraå gande paå honom en stund. Sedan pekade han paå sig sjaö lv.
– Schosse!
– Jag fraå gade foö r fan inte efter ditt namn, jag sa ba…, boö rjade Ove, men avbroö t sig naö r han bara moö ttes av en blick blank
som en insjoö paå andra sidan motorhuven.
Schosse begrep uppenbart aö nnu mindre svenska aö n Ove begrep spanska. Ove suckade och tittade ganska brydd paå
barnen i baksaö tet. De hoö ll den gamla tanten i haö nderna och saå g skraö ckslagna ut. Ove tittade ner i motorn igen.
Saå kavlade han upp skjortaö rmarna och pekade aå t Schosse att flytta paå sig.
Sonja fick aldrig reda paå exakt varfoö r de aå t gratis paå Joseé s restaurang varenda dag under resten av den veckan, hur
mycket hon aö n slog i den daö r boken. Men hon skrattade saå att hon bubblade varje gaå ng den lilla spanske mannen som aö gde
restaurangen sken upp som en sol naö r han fick syn paå Ove, straö ckte ut armarna och utbrast: ”Senñ or Saab!!!”
Hennes tupplurar och Oves promenader blev en daglig ritual. Ändra dagen gick Ove foö rbi en man som byggde ett staket,
och stannade foö r att foö rklara att det daö r var ju helt fel saö tt att bygga staket paå . Mannen foö rstod inte ett ord, saå Ove beslutade
sig till sist foö r att det skulle gaå fortare att visa. Tredje dagen murade han upp en ny yttervaö gg paå ett av kyrkhusen
tillsammans med bypraö sten. Fjaö rde dagen foö ljde han med Schosse ut paå ett faö lt utanfoö r byn och hjaö lpte en av Schosses
kamrater att dra upp en haö st som fastnat i ett gyttjigt dike.
 Maå nga aå r senare hade Sonja kommit paå tanken att fraå ga ut honom om det daö r. Naö r Ove till sist beraö ttade hade hon
skakat laö nge och foö rundrat paå huvudet. ”Saå medan jag sov smoö g du ut och hjaö lpte behoö vande att … laga staket? Saö ga vad
man vill om dig, Ove. Men du aö r den konstigaste superhjaö lte jag naå gonsin hoö rt talas om.”
Paå bussen paå vaö gen hem fraå n Spanien satte hon Oves hand mot sin mage, och han kaö nde barnet sparka foö r foö rsta gaå ngen.
Svagt, svagt, som om naå gon petade i hans handflata genom en vaö ldigt tjock grytvante. De satt daö r i flera timmar och kaö nde
det dova lilla dunsandet. Ove sa inget, men Sonja saå g hur han borstade sig med baksidan av handen i oö gonen naö r han till
sist reste sig upp fraå n stolen och mumlade naå got om att han ”maå ste paå toaletten”.
Det var den lyckligaste veckan i Oves liv.
Den skulle foö ljas av den allra vaö rsta.

22.En man som heter Ove och någon i ett garage

Ove och katten sitter tysta i Saaben, parkerad i lastzonen utanfoö r sjukhusets entreé .
– Sluta se ut som om det haö r aö r mitt fel, saö ger Ove till katten.
Katten tittar tillbaka paå honom som om den inte aö r arg utan besviken. Ove blaö nger ut genom rutan. Han kan moö jligen gaå
med paå att dela den kaö nslan.
Det var inte alls meningen att han skulle sitta haö r utanfoö r det haö r sjukhuset igen. Han hatar ju sjukhus, och nu har han
lik foö rbaskat varit haö r tre gaå nger paå mindre aö n en vecka. Det aö r inte raö tt och riktigt alls. Men han hade ju nu inte laö mnats
naå got annat val. Om Ove ska vara helt uppriktig upplever han faktiskt naö rmast att han blivit illegalt utpressad till att sitta
haö r.
Den haö r dagen hade naö mligen gaå tt aå t skogen redan fraå n boö rjan.

Den hade boö rjat med att Ove och katten under sin dagliga inspektionsrunda upptaö ckte att naå gon koö rt paå skylten som
foö rbjoö d bilkoö rning i bostadsomraå det. Ove skrapade vit lack fraå n hoö rnet av den med tumnageln och svor en saå dan ramsa att
till och med katten saå g ut att bli lite staö lld. Nere vid Änitas och Runes hus hittade Ove cigarettfimpar paå vaö gen. Ove hade
varit saå arg efter det att han gaå tt en extra inspektionsrunda bara foö r att lugna ner sig. Naö r han kom tillbaka satt katten i
snoö n och tittade anklagande paå honom.
– Det aö r inte mitt ansvar, mumlade Ove aå t den och gick in i foö rraå det.
Han kom ut igen med snoö skyffeln i handen. Gick ut till vaö gen mellan husen. Stod daö r medan den blaå jackan hoö jdes och
saö nktes i takt med hans andetag. Han tittade ner mot Änitas och Runes hus med kaö karna saå haå rt sammanpressade att de
gnisslade.
– Det aö r inte mitt ansvar att gubbfan gick och blev gammal, sa han lite mer bestaö mt.
Naö r katten inte saå g ut att godta detta som en acceptabel foö rklaring paå naå got saö tt pekade Ove paå den med snoö skyffeln.
– Tror du att det haö r aö r foö rsta gaå ngen jag har med myndigheter att goö ra eller? Det daö r beslutet om Rune, tror du att det
aö r faö rdigt eller? Det blir ÄLDRIG faö rdigt! Det ska oö verklagas och utredas och aö ltas och malas i deras byraå kratiska skit!
Begriper du det? Man tror att det ska gaå fort, men det tar maå nader! ÄÅ r! Tror du att jag taö nker vaö nta kvar haö r saå laö nge bara
foö r att den daö r gubbfan gick och blev hjaö lploö s?
Katten svarade inte.
– Du begriper inte det haö r! Begriper du det? fraö ste Ove och vaö nde sig om.
Han kaö nde kattens blickar i ryggen medan han skottade.

Ja. Det aö r nu, i aö rlighetens namn, visserligen inte det som aö r anledningen till att Ove och katten nu sitter i Saaben paå
parkeringen utanfoö r sjukhuset. Men det har aå tminstone ett ganska direkt samband med varfoö r Ove stod och skottade naö r
den daö r journalistkvinnan i den lite foö r stora groö na jackan doö k upp utanfoö r hans hus.
– Ove? fraå gade hon bakom honom, som om hon var bekymrad oö ver att han kanske bytt identitet sedan hon kom hit och
stoö rde honom sist.
Ove skottade vidare utan att med en roö relse bekraö fta hennes naö rvaro.
– Jag skulle bara vilja staö lla naå gra fraå gor …, foö rsoö kte hon.
– Staö ll dem naå n annanstans daå . Foö r haö r ska de inte staå , svarade Ove och fortsatte kasta snoö omkring sig paå ett saö tt som
gjorde det svaå rt att veta om han skottade eller graö vde.
– Men jag vill ba…, sa hon, men avbroö ts av att Ove och katten gick in i huset och smaö llde igen doö rren i ansiktet paå henne.
Ove och katten hukade sig i hallen och vaö ntade paå att hon skulle gaå . Det gjorde hon inte. Hon boö rjade banka paå doö rren
och ropa: ”Men du aö r en hjaö lte ju!!!”
– Hon aö r ju fullkomligt psykotisk det haö r fruntimret, sa Ove till katten.
Katten sa inte emot.
Naö r journalistkvinnan fortsatte banka och skrika aö nnu hoö gre visste inte Ove vad han skulle ta sig till, saå han slet upp
doö rren och satte pekfingret foö r munnen och hyschade henne som om han i naö sta oö gonblick taö nkte paå peka att detta faktiskt
var ett bibliotek.
Hon flinade upp sig mot honom, viftade med naå got som Ove instinktivt uppfattade som naå gon sorts kamera. Eller om det
nu var naå got annat. Det var ju inte saå laö tt att veta vad som var en kamera och inte laö ngre i det haö r foö rbannade samhaö llet.
Sedan foö rsoö kte hon kliva in i hans hall. Det skulle hon kanske inte ha gjort.
Ove satte upp en stor hand och puttade henne reflexmaö ssigt tillbaka oö ver troö skeln saå att hon naö stan trillade huvudstupa
ner i snoö n.
– Jag ska inte ha naå t, sa Ove.
 Hon aå terfann balansen och viftade med kameran mot honom igen och boö rjade hojta naå got. Ove lyssnade inte. Han
tittade paå kameran som om den var ett vapen, och sedan beslutade han sig foö r att fly. Den haö r maö nniskan kunde man klart
och tydligt inte resonera med.
Saå katten och Ove steg ut genom doö rren, laå ste den, och gick saå fort de kunde mot parkeringen. Journalistkvinnan
halvsprang efter.

Och. Ja. I all uppriktighet aö r foö rstaå s inte heller naå gon del av detta anledningen till att Ove just nu sitter utanfoö r sjukhuset.
Men naö r Parvaneh en kvart eller saå senare stod och knackade paå doö rren till Oves hus med treaå ringen i handen, och ingen
oö ppnade, daå hoö rde hon roö ster uppifraå n parkeringen. Och det har saå att saö ga en hel del att goö ra med varfoö r Ove nu sitter
utanfoö r sjukhuset.
Parvaneh och treaå ringen hade kommit runt hoö rnet av parkeringen och faå tt se Ove staå utanfoö r sin staö ngda garagedoö rr
med haö nderna trumpet i fickorna. Katten satt vid hans foö tter och saå g skyldig ut.
– Vad goö r du? sa Parvaneh.
– Inget, sa Ove, och baå de han och katten tittade ner i asfalten.
Det knackade fraå n insidan av garageporten.
– Vad var det daö r? sa Parvaneh och stirrade foö rvaå nat paå den.
Ove saå g ut att ploö tsligt bli vaö ldigt intresserad av en mycket specifik del av asfalten under sin ena sko. Katten saå g lite ut
som om den taö nkte boö rja vissla och foö rsoö ka gaå daö rifraå n.
Det knackade fraå n insidan av garageporten igen.
– Hallaå ? sa Parvaneh hoö gt till den.
– Hallaå ? svarade garageporten.
Parvaneh spaö rrade upp oö gonen.
– Herregud … har du laå st in naå gon i GÄRÄGET Ove!? roö t hon och hoö gg tag i Oves arm.
Ove svarade inte. Parvaneh ruskade honom som om hon foö rsoö kte skaka ner kokosnoö tter fraå n honom.
– OVE!
– Jajaja! Men det var vaö l inte meningen foö r i all sin dar, muttrade han och slingrade sig ur hennes grepp.
Parvaneh skakade paå huvudet.
– Inte meningen?
– Naö , inte meningen, sa Ove som om det borde avsluta diskussionen.
Naö r han saå g att Parvaneh uppenbart foö rvaö ntade sig naå gon form av foö rtydligande angaå ende detta kliade han sig i huvudet
och suckade.
– Hon. Ja. Det aö r en saå n daö r journalistperson. Det var vaö l foö r fan inte som att jag taö nkte laå sa in henne. Jag taö nkte laå sa in
mig och katten. Men saå foö ljde hon efter och daå . Ja. Daå blev det saå haö r istaö llet.
Parvaneh boö rjade massera sina tinningar.
– Jag orkar inte …
– Äjabaja, sa treaå ringen och hoö tte med pekfingret mot Ove.
– Hallaå ? sa garageporten.
– Det aö r ingen haö r! fraö ste Ove tillbaka.
– Jag hoö r ju er! sa garageporten.
Ove suckade djupt och saå g uppgivet paå Parvaneh. Som om han taö nkte utbrista: ”Hoö r du hur den haö r garageporten pratar
med mig nufoö rtiden?”
Parvaneh viftade bort honom, gick fram till porten, lutade sitt ansikte naö ra och knackade foö rsiktigt. Porten knackade
tillbaka. Som om den foö rvaö ntade sig att de haö danefter skulle kommunicera via morsealfabet. Parvaneh harklade sig.
– Varfoö r vill du prata med Ove? sa hon, med det lite mer konventionella alfabetet som verktyg.
– Han aö r en hjaö lte!
– En … vad?
– Ja, foö rlaå t. Älltsaå : Jag heter Lena, jag jobbar paå lokaltidningen och jag vill goö ra en inter…
Parvaneh tittade chockat paå Ove.
– Vadaå hjaö lte?
– Hon svamlar en massa! protesterade Ove.
– Han raö ddade livet paå en man som trillade ner paå raö lsen! hojtade garageporten.
– ÄÄ r du saö ker paå att du har faå tt tag paå raö tt Ove? sa Parvaneh.
Ove saå g kraö nkt ut.
– Jaha. Saå nu aö r det helt uteslutet att man kan vara hjaö lte ocksaå , muttrade han.
Parvaneh kisade misstaö nksamt mot honom. Treaå ringen foö rsoö kte faå tag paå det lilla som var kvar av kattens svans med ett
exalterat ”kisse!”. Kissen saå g inte vidare imponerad ut och foö rsoö kte fly in bakom Oves ben.
– Vad har du gjort, Ove? sa Parvaneh laå gt och foö rtroligt och tog tvaå steg bort fraå n garageporten.
Treaå ringen jagade katten runt hans foö tter. Ove foö rsoö kte lista ut var han skulle goö ra av sina haö nder.
– ÄÄ h, jag fiskade upp en slips fraå n raö lsen, det aö r vaö l foö r fasen inget att haå lla paå om, mumlade han.
Parvaneh foö rsoö kte haå lla sig foö r skratt.
– Inget att flina aå t heller foö r den delen, sa Ove surt.
– Foö rlaå t, sa Parvaneh.
Garageporten ropade naå got som laö t som: ”Hallaå ? ÄÄ r ni kvar?”
– Nej! hoö gg Ove aå t den.
– Varfoö r aö r du saå himla arg? undrade garageporten.
 Ove boö rjade se tveksam ut. Lutade sig fram mot Parvaneh.
– Jag … jag vet inte hur jag ska bli av med henne, sa han och fick naå got som Parvaneh om hon inte vetat baö ttre naö stan
skulle ha kunnat tro var naå got bedjande i oö gonen.
– Jag vill inte ha henne daö rinne ensam med Saaben! viskade han allvarligt.
Parvaneh nickade foö r att bekraö fta det olyckliga i situationen. Ove satte ner en troö tt medlande naö ve mellan treaå ringen och
katten innan den situationen gick alldeles oö verstyr runt hans skor. Treaå ringen saå g ut som om hon taö nkte foö rsoö ka krama
katten. Katten saå g ut som om den gjorde sig redo att peka ut treaå ringen i en vittneskonfrontation paå en polisstation. Ove
fick fatt paå treaå ringen, hon brast ut i en fnitterattack.
– Vad goö r ni haö r fraå n foö rsta boö rjan? avkraö vde Ove Parvaneh naö r han raö ckte oö ver det skrattande lilla byltet till henne som
om det var en saö ck potatis.
– Vi ska aå ka buss till sjukhuset och haö mta Patrick och Jimmy, svarade hon.
Hon saå g hur Ove ryckte till lite besvaö rat runt kindbenen naö r hon sa ”buss”.
– Vi …, boö rjade Parvaneh som om hon fastnat i en tanke.
Hon tittade paå garageporten. Tittade paå Ove.
– Jag hoö r inte vad ni saö ger ju! Prata hoö gre! hojtade garageporten.
Ove tog genast tvaå steg laö ngre bort fraå n den. Parvaneh log med ens sjaö lvsaö kert mot honom. Som om hon just klurat ut
loö sningen i ett korsord.
– Men hoö rru, Ove! Saö g saå haö r daå : Om du skjutsar oss till sjukhuset, saå hjaö lper jag dig att bli av med den haö r journalisten!
Okej?
Ove tittade upp. Han saå g inte ett dugg oö vertygad ut. Han hade daå sannerligen inte alls naå gra planer paå att aå ka till det daö r
sjukhuset igen. Parvaneh slog ut med armarna.
– Eller saå saö ger jag till den haö r journalisten att jag har en och annan historia som j-a-g kan beraö tta om dig Ove, sa hon
och hoö jde oö gonbrynen mot honom.
– Historier? Vadaå foö r historier? ropade garageporten och boö rjade banka upphetsat igen.
Ove tittade paå garageporten och saå g missmodig ut.
– Det haö r aö r utpressning, sa han till Parvaneh.
Parvaneh nickade glatt.
– Ove slo clauwnen! sa treaå ringen och nickade mycket initierat mot katten, uppenbart foö r att hon kaö nde att Oves tydliga
aversion mot sjukhuset kanske behoö vde utvecklas foö r den som inte var med foö rra gaå ngen det begav sig.
Katten saå g inte ut att veta vad det betydde. Men under foö rutsaö ttning att clownen varit i naö rheten av saå enerverande som
den haö r treaå ringen saå g inte katten ut att staö lla sig helt negativ till att Ove slagit naå gon alls.
– Jag viker mig inte foö r utpressning! sa Ove bestaö mt och pekade paå Parvaneh foö r att markera att detta haö rmed var
faö rdigdiskuterat.

Och det aö r alltsaå daö rfoö r Ove sitter utanfoö r sjukhuset nu. Katten ser ut som om den anser att Ove svikit den personligen
genom att laå ta den aå ka i baksaö tet med treaå ringen hela vaö gen hit. Ove raö ttar till tidningspappret paå saö tena. Han kaö nner sig
lurad. Naö r Parvaneh sa att hon skulle ”bli av med” den daö r journalisten hade han vaö l kanske inte direkt naå gon klar bild
framfoö r sig av exakt hur han foö rvaö ntade sig att det skulle ske. Och visst, det var vaö l inte saå att han kraö vde att Parvaneh
skulle trolla bort henne i ett moln av roö k eller slaå ner henne med en spade och graö va ner henne i oö knen eller saå .
Men det enda Parvaneh hade gjort var att oö ppna garageporten, ge den daö r journalisten sitt visitkort, och saö ga ”ring mig
saå pratar vi om Ove”. Och vad var det foö r saö tt att bli av med naå gon? Ove tycker faktiskt inte att det var naå got saö tt att bli av
med naå gon alls.
Men nu aö r det foö rstaå s foö r sent. Nu sitter han ju haö r och vaö ntar utanfoö r sjukhuset foö r tredje gaå ngen paå mindre aö n en vecka
lik foö rbaskat. Utpressning, det aö r vad det aö r.
Dessutom har Ove den haö r kattens alla anklagande blickar att dras med. Det aö r naå got daö r i blickarna som paå minner
honom foö r mycket om hur Sonja brukade titta paå honom.
– De kommer inte att haö mta Rune. De saö ger att de ska goö ra det men de kommer haå lla paå med den daö r processen i flera
aå r, saö ger Ove aå t katten.
Han kanske saö ger det aå t Sonja ocksaå . Kanske aå t sig sjaö lv. Han vet inte.
– Du kan aå tminstone sluta tycka saå synd om dig sjaö lv. Om det inte vore foö r mig skulle du faå bo med den daö r ungen och daå
hade du inte haft mycket kvar av vad du nu har kvar av den daö r svansen alls. Taö nk paå det! fnyser han aå t katten i ett foö rsoö k
att byta samtalsaö mne.
Katten rullar oö ver paå sidan, bort fraå n Ove, och somnar i protest. Ove tittar ut genom rutan igen. Han begriper mycket vaö l
att den daö r treaå ringen inte aö r allergisk. Han fattar att Parvaneh bara ljoö g foö r honom foö r att faå honom att ta hand om
kattskraö llet.

Han aö r foö r fan ingen senil gammal gubbe.

 23

En man som hette Ove

och en buss som aldrig kom fram

”Varje man behoö ver veta vad han slaå ss foö r.” Det var tydligen saå de sa. Eller det var aå tminstone vad Sonja hade laö st hoö gt foö r
Ove en gaå ng ur naå gon av alla sina boö cker. Ove mindes inte vilken, det var ju saå mycket boö cker omkring den daö r kvinnan
jaö mt. I Spanien hade hon koö pt en hel vaö ska full av dem, trots att hon inte ens begrep spanska. ”Jag laö r mig medan jag laö ser”,
sa hon bara. Som om det var saå det gick till. Ove sa till henne att han var lite mer foö r att taö nka sjaö lv aö n att laö sa om vad en
massa andra klaå pare gick och funderade paå . Sonja log och klappade honom paå kinden. Och mot det hade Ove inte naå gra
argument.
Saå han bar hennes spraö ngfyllda vaö skor till bussen. Kaö nde hur chauffoö ren luktade vin naö r han gick foö rbi, men beslutade
sig foö r att det var vaö l saå de gjorde i Spanien och daå fick det vaö l vara saå daå . Satt daö r i saö tet naö r Sonja foö rde hans hand till sin
mage, och han kaö nde barnet sparka foö r foö rsta och sista gaå ngen. Sedan reste han sig foö r att gaå paå toaletten och halvvaö gs ner i
gaå ngen kraö ngde bussen, skrapade mot mittraö cket paå motorvaö gen, och sedan var det ett enda oö gonblicks tystnad. Som om
sjaö lva tiden drog ett djupt andetag. Och sedan: explosionen av glassplitter. Det obarmhaö rtiga gnisslandet av plaå t som vek
sig. Den vaå ldsamma smaö llen naö r bilarna bakom bussen kanade in i den.
Och alla skriken. Han skulle aldrig gloö mma dem.
Ove slungades runt och mindes bara att han landade paå magen. Han flackade skraö ckslaget med blicken foö r att hitta
henne i tumultet av maö nniskokroppar, men hon var borta. Han kastade sig framaå t, skar sig paå glasregnet fraå n taket, men
det var som om ett ursinnigt vilddjur hoö ll honom tillbaka. Som om Djaö vulen sjaö lv naglade fast honom i strypgrepp och
tvingade ner honom till golvet i den besinningsloö sa foö roö dmjukelsen. Den som skulle foö rfoö lja honom varje natt saå laö nge han
levde: den totala maktloö sheten.
Han satt vid hennes saö ng varje timme den foö rsta veckan. Tills skoö terskorna med bestaö md hand fick tvinga ivaö g honom
foö r att duscha och byta klaö der. OÄ verallt tittade de paå honom med medlidande blickar och ”beklagade sorgen”. En laö kare kom
in och talade med Ove med likgiltig, klinisk roö st om att han skulle ”foö rbereda sig paå att hon nog inte vaknar igen”. Ove
slungade den laö karen genom en doö rr. En som var staö ngd och laå st.
– Hon aö r inte doö d! Sluta bete er som om hon vore doö d! vraå lade Ove ut i korridoren.
Och efter det var det ingen paå sjukhuset som vaå gade goö ra det.

Paå den tionde dagen, medan regnet smattrade mot foö nstren och radion talade om den vaö rsta stormen paå flera aå rtionden,
oö ppnade Sonja oö gonen i en plaå gad liten springa, fick syn paå Ove, och smoö g in sin hand i hans. Vek in sitt finger i hans
handflata.
Sedan somnade hon och sov natten igenom. Naö r hon vaknade igen erbjoö d sig skoö terskorna att beraö tta foö r henne, men
Ove insisterade sammanbitet paå att det var han som skulle goö ra det. Saå han beraö ttade alltsammans med behaö rskad
staö mma, alltmedan han smekte hennes haö nder i sina, som om de var mycket, mycket kalla. Han beraö ttade om hur
chauffoö ren luktat vin och hur bussen kraö ngt in i vaö graö cket och om kollisionen. Lukten av braö nt gummi. Den oö ronbedoö vande
kraschen.
Om ett barn som aldrig skulle komma.
Och hon graö t. En uraå ldrig, otroö stlig graå t som skrek och slet och trasade soö nder dem baå da inombords i timmar som inte
gick att raö kna. Tiden och sorgen och vreden floö t bara ihop i ett enda laå ngt beckmoö rker. Och Ove visste daö r och daå att han
aldrig skulle foö rlaå ta sig sjaö lv foö r att han inte satt daö r i saö tet och skyddade dem. Visste att den haö r smaö rtan var foö r evigt.
Men Sonja hade ju nu inte varit Sonja om hon laå tit moö rkret vinna. Saå en morgon, Ove visste inte vilken det var i
ordningen efter olyckan, begaö rde hon kort och gott att faå boö rja med sjukgymnastiken. Och naö r Ove tittade paå henne som om
det var hans egen ryggrad som skrek likt ett plaå gat djur varje gaå ng hon roö rde sig lutade hon milt sitt lilla huvud mot hans
broö st och viskade: ”Vi kan sysselsaö tta oss med att leva eller sysselsaö tta oss med att doö , Ove. Vi maå ste gaå vidare.”
Och daå fick det bli saå .
Under maå naderna som kom traö ffade Ove ett oraö kneligt antal maö n i vita skjortor. De satt bakom skrivbord i ljust traö paå
olika myndighetskontor och de hade synbart oaö ndligt med tid foö r att instruera Ove i vilka papper som skulle fyllas i foö r
olika aö ndamaå l, men ingen tid alls att diskutera vilka aå tgaö rder det nu var som faktiskt behoö vdes foö r att Sonja skulle bli
baö ttre.
Det skickades en kvinna fraå n naå gon av myndigheterna paå besoö k till sjukhuset, som hurtigt foö rklarade att Sonja kunde faå
bli placerad paå ”servicehem” foö r ”andra i samma situation”. Det var naå got om att ”anstraö ngningen i vardagen” ju helt
foö rstaå eligt kunde bli ”oö vermaö ktig” foö r Ove. Hon sa det inte rakt ut, men det var glasklart vad hon menade. Hon trodde inte
att Ove kunde taö nka sig att stanna kvar hos sin fru nu. ”Under raå dande omstaö ndigheter”, sa hon hela tiden och nickade
diskret mot saö ngkanten. Hon pratade med Ove paå ett saö tt som om Sonja inte ens befann sig i rummet.
Ove oö ppnade visserligen doö rren den haö r gaå ngen, men ut aå kte hon.
– Det enda hem vi ska till aö r vaå rt eget! Daö r vi BOR! roö t Ove ut i korridoren, och i ren frustration och vrede kastade han en
av Sonjas skor genom doö rren.
Sedan var han tvungen att gaå ut och fraå ga skoö terskorna som naö stan traö ffats av den om de sett vart den tog vaö gen. Vilket
foö rstaå s gjorde honom aö nnu argare. Det var foö rsta gaå ngen sedan olyckan som han hoö rde Sonja skratta. Som om det forsade
ur henne utan minsta moö jlighet att foö rhindra. Som om hon blev nedbrottad av sitt eget fnitter. Hon skrattade och skrattade
och skrattade tills vokalerna rullade oö ver vaö ggarna och golven som om de taö nkte upphaö va lagarna foö r tid och rum. Det fick
Ove att kaö nna sig som om hans broö stkorg sakta raö tade sig ur vraket av ett raserat hus efter en jordbaö vning. Gav hans hjaö rta
plats att slaå igen.
Han aå kte hem till radhuset och byggde om hela koö ket, rev ut den gamla diskbaö nken och satte in en ny, laö gre. Lyckades till
och med hitta en specialbyggd spis. Konstruerade om doö rrposten och satte lutningar vid alla troö sklar. Dagen efter att Sonja
fick komma hem fraå n sjukhuset aå kte hon tillbaka till sin laö rarutbildning. Paå vaå ren tog hon examen. I tidningen
annonserades ett laö rarjobb ut paå skolan med det vaö rsta ryktet i hela stan, foö r den sortens klass som ingen behoö rigt utbildad
laö rare med alla hjaö rndelar korrekt ihopskruvade skulle staö lla sig framfoö r frivilligt. Det var
bokstavskombinationsdiagnoserna innan bokstavskombinationsdiagnoserna uppfunnits. ”De haö r pojkarna och flickorna aö r
allt hopp ute foö r”, sa rektorn sjaö lv troö ttkoö rt paå intervjun. ”Det haö r aö r inte undervisning, det aö r foö rvaring.” Sonja foö rstod
kanske hur det kaö ndes att bli beskriven saå . Jobbet hade en enda soö kande, och hon fick de daö r pojkarna och flickorna att laö sa
Shakespeare.
Ove bar under tiden paå saå mycket ilska att Sonja daå och daå fick be honom att gaå ut ur huset paå kvaö llarna foö r att han inte
skulle riva inredningen. Det gjorde henne oaö ndligt ont att se hans axlar tyngas saå av viljan att foö rgoö ra. Foö rgoö ra den daö r
busschauffoö ren. Resebolaget. Vaö graö cket paå motorvaö gen. Vintillverkaren. Ällt och alla. Slaå och slaå tills varenda jaö vel var
utplaå nad. Det var allt han ville. Han stoppade den daö r vreden i foö rraå det. Stoppade den i garaget. Spred ut den paå marken
under sina inspektionsrundor i kvarteret. Men det var inte nog. Saå till slut boö rjade han stoppa den i brev. Han skrev till den
spanska regeringen. Till den svenska. Till polisen. Till domstolen. Men ingen tog naå got ansvar. Ingen brydde sig. De svarade
bara med haö nvisningar till paragrafer och andra myndigheter. Skyllde ifraå n sig. Naö r kommunen vaö grade bygga om trappan
paå skolan som Sonja jobbade paå skrev Ove brev och oö verklaganden i maå nader. Han skrev insaö ndare i tidningen. Han
foö rsoö kte staö mma dem. Han laö t dem formligen oö verskoö ljas av en beroö vad pappas besinningsloö sa haö mndlystenhet.
Men oö verallt blev han foö rr eller senare stoppad av maö n i vita skjortor och strikta, sjaö lvgoda ansiktsuttryck. Och dem
kunde man inte slaå ss med. De inte bara hade staten paå sin sida, de var staten. Det sista oö verklagandet avslogs. Och det
fanns ingenstans att oö verklaga efter det. Striden var oö ver foö r att de vita skjortorna bestaö mde att den var det. Och Ove foö rlaö t
dem aldrig foö r det.
Sonja saå g allt Ove gjorde. Hon foö rstod var det gjorde ont. Saå hon laö t honom slaå ss, laö t honom vara arg, laö t all den daö r
vreden hitta sitt utlopp naå gonstans, paå naå got saö tt. Men en av de daö r tidiga sommarkvaö llarna i maj som alltid kommer med
mjuka loö ften om hur sommaren kommer bli, rullade hon fram vid hans sida saå att rullstolen laö mnade svaga hjulspaå r i
parketten. Han satt vid koö ksbordet och skrev sina brev, och hon tog hans penna ifraå n honom, smoö g in sin hand i hans och
vek in sitt finger i hans skrovliga handflata. Lutade sin panna oö mt mot hans broö st.
– Det raö cker nu Ove. Inga fler brev. Livet faå r inte plats haö r hemma foö r alla dina brev.
Och saå tittade hon upp, stroö k sin hand foö rsiktigt oö ver hans kind, och log.
– Det raö cker nu, aö lskade Ove.
Och daå fick det goö ra det.

Naö sta morgon steg Ove upp i gryningen, koö rde Saaben in till hennes skola, och byggde paå egen hand handikapprampen som
kommunen vaö grade bygga. Och efter det kom hon hem varje kvaö ll saå laö nge Ove kunde minnas och beraö ttade med laö gereldar
i pupillerna om sina pojkar och flickor. De som kom in i hennes klassrum med poliseskort och gick daö rifraå n och kunde
citera fyrahundra aå r gammal poesi. De som fick henne att graå ta och skratta och sjunga saå att det ekade mellan vaö ggarna i
det lilla radhuset paå kvaö llarna. Ove begrep sig aldrig paå de daö r smaå felstavande odaå gorna, det kunde han erkaö nna. Men han
var inte saö mre aö n att han tyckte om dem foö r vad de gjorde med Sonja.
Varje maö nniska behoö ver veta vad hon slaå ss foö r. Det var saå de sa. Och hon slogs foö r det som var gott. Foö r barnen hon
aldrig fick. Saå Ove slogs foö r henne.

Foö r att det var det enda i vaö rlden han egentligen visste hur man gjorde.
 24

En man som heter Ove

och en jädrans unge som målar i färg

Saaben aö r saå full av folk naö r Ove koö r fraå n sjukhuset att han ideligen tittar paå braö nslemaö taren som om han aö r raö dd att den
ska brista ut i en haå nfull liten dans aå t honom. I backspegeln ser han hur Parvaneh utan tecken paå minsta bekymmersmoln
ger treaå ringen papper och faö rgkritor.
– Maå ste hon goö ra det daö r i bilen? undrar Ove.
– Vill du hellre att hon blir rastloö s och boö rjar fundera paå om hon kan riva ut stoppningen ur saö tena? undrar Parvaneh
lugnt tillbaka.
Ove svarar inte. Tittar bara i backspegeln paå treaå ringen, som viftar med en stor lila krita mot katten i Parvanehs knaö och
ylar: ”MÄÅ LÄ!” Katten iakttar barnet vaksamt, klart benaö gen att inte befordra sig sjaö lv till maå larduk.
Patrick sitter bredvid dem, aå mandes och kraå nglandes med hela kroppen foö r att foö rsoö ka hitta en bekvaö m position foö r sitt
gipsade underben som han kilat upp paå armstoö det mellan framsaö tena. Det aö r inte helt laö tt, eftersom han aö r mycket raö dd foö r
att raå ka vaö lta ner de tidningar Ove lagt saå vaö l paå hans saö te som under det gipsade benet.
Treaå ringen tappar en faö rgkrita paå golvet saå att den rullar fram under passagerarsaö tet, daö r Jimmy sitter. I en foö r hans
kroppshyddas naö rmast motsvarande olympiskt akrobatisk aktion lyckas Jimmy boö ja sig framaå t och fiska upp den fraå n
mattan framfoö r sig. Han utvaö rderar den naå gon sekund, flinar, och vaö nder sig mot Patricks upplagda ben och ritar en stor,
glad gubbe paå gipset. Treaå ringen skrattar saå att hon skriker naö r hon faå r se det.
– Ska du ocksaå boö rja kladda nu? saö ger Ove.
– Snyggt, eller hur? flinar Jimmy och ser ut som om han taö nker foö rsoö ka goö ra en high-five med Ove.
Ove ger honom en blick som faå r honom att plocka ner handen innan han hinner fullfoö lja foö rsoö ket.
– Sorry mannen, kunde inte laå ta bli, saö ger Jimmy och raö cker en aning skamset bak kritan till Parvaneh.
Det plingar till i hans ficka. Han fiskar upp en mobiltelefon stor som en fullvuxen mans hand ur den och goö r sig upptagen
med att fingra frenetiskt paå displayen.
– Vems aö r katten? undrar Patrick fraå n baksaö tet.
– Oves kisse! svarar treaå ringen bergsaö kert.
– ÄÄ r det i-n-t-e, raö ttar Ove omedelbart.
Han ser hur Parvaneh ler retfullt aå t honom i backspegeln.
– ÄÄ r det ju! saö ger hon.
– ÄÄ r det ju INTE! saö ger Ove.
Hon skrattar. Patrick ser mycket fraå gande ut. Hon klappar honom uppmuntrande paå knaö et.
– Bry dig inte om vad Ove saö ger. Det aö r visst hans katt.
– Det aö r en foö rbaskad loö sdrivare, det aö r vad det aö r! raö ttar Ove.
Katten lyfter paå huvudet foö r att hoö ra vad allt stojande aö r om, men tycks sluta sig till att den trots allt aö r sensationellt
ointresserad, och laö gger sig aå ter tillraö tta i Parvanehs knaö . Eller laö gger sig snarare tillraö tta ovanpaå hennes mage, om man ska
vara petig.
– Ska den inte laö mnas in naå gonstans daå ? undrar Patrick och begrundar katten i sin frus knaö .
Katten lyfter huvudet bara en liten aning foö r att fraö sa kort aå t honom som svar.
– Vadaå ”laö mnas in”? hugger Ove.
– Ja … paå ett katthem eller naå …, boö rjar Patrick men hinner inte laö ngre innan Ove gormar:
– Haö r ska ingen laö mnas paå naå got jaö drans hem!
Och daö rmed aö r aö mnet faö rdigdiskuterat. Patrick foö rsoö ker att inte se skraö md ut. Parvaneh foö rsoö ker haå lla sig foö r skratt. Det
gaå r inte saå bra foö r naå gon av dem.
– Kan vi stanna naå gonstans och kaö ka? Jag aö r sjukt hungrig, inflikar Jimmy och skiftar laö ge i stolen saå att hela Saaben
gungar.
Ove betraktar den samlade gruppen runt sig som om han blivit kidnappad och foö rd till ett parallellt universum. Foö r
naå got oö gonblick funderar han paå att koö ra av vaö gen, men inser med ens att det i vaö rsta fall skulle kunna innebaö ra att han faå r
dem allihop som saö llskap till efterlivet. Efter den insikten saö nker han hastigheten och oö kar saö kerhetsavstaå ndet till bilen
framfoö r riktigt ordentligt.
– Kissig! hojtar treaå ringen.
– Kan vi stanna, Ove? Nasanin behoö ver kissa, ropar Parvaneh, paå det daö r saö ttet som folk goö r som tror att baksaö tet i en
Saab befinner sig tvaå hundra meter fraå n personen i framsaö tet.
– Ja! Daå kan vi kanske kaö ka naå t samtidigt? nickar Jimmy foö rhoppningsfullt.
– Ja, saå goö r vi, jag behoö ver ocksaå kissa, saö ger Parvaneh.
– McDonald’s har toaletter, informerar Jimmy hjaö lpsamt.
– McDonald’s blir bra, stanna daö r, nickar Parvaneh.
– Haö r stannas ingenting, saö ger Ove bestaö mt.
Parvaneh tittar paå honom i backspegeln. Ove blaö nger tillbaka. Tio minuter senare sitter han i Saaben och vaö ntar paå dem
allihop utanfoö r McDonald’s. Till och med katten har foö ljt med in. Den foö rraö daren. Parvaneh kommer ut och knackar paå Oves
foö nster.
– ÄÄ r du saö ker paå att du inte vill ha naå got, saö ger hon mjukt till honom.
Ove nickar. Hon ser lite uppgiven ut. Han rullar upp rutan igen. Hon gaå r runt bilen och hoppar in paå passagerarsidan.
 – Tack foö r att du stannade, ler hon.
– Jaja, saö ger Ove.
Hon aö ter pommes frites. Ove straö cker sig fram och laö gger mer tidningspapper paå golvet framfoö r henne. Hon boö rjar
skratta. Han foö rstaå r inte aå t vad.
– Jag behoö ver din hjaö lp Ove, saö ger hon sedan ploö tsligt.
Ove ser inte spontant jaö tteentusiastisk ut.
– Jag taö nkte att du skulle hjaö lpa mig att ta koö rkort, fortsaö tter hon.
– Vad saö ger du foö r naå got? undrar Ove, som om han maå ste ha hoö rt fel.
Hon rycker paå axlarna.
– Patrick kommer ju vara gipsad i flera maå nader. Jag maå ste skaffa koö rkort saå att jag kan koö ra flickorna. Jag taö nkte att du
kunde oö vningskoö ra med mig.
Ove ser saå foö rvirrad ut att han till och med gloö mmer bort att bli upproö rd.
– Du har alltsaå inget koö rkort?
– Nej.
– Det var alltsaå inget skaö mt?
– Nej.
– Har du blivit av med det?
– Nej. Jag har aldrig haft naå got.
Oves hjaö rna tycks behoö va en ordentlig stund att processa detta foö r honom fullstaö ndigt osannolika stycke information.
– Vad jobbar du med? undrar han.
– Vad har det med saken att goö ra? svarar hon.
– Det har vaö l allt med saken att goö ra?
– Jag aö r fastighetsmaö klare.
Ove nickar.
– Och har inget koö rkort?
– Nej.
Ove skakar bistert paå huvudet, som om detta vore hoö jden av att vara en maö nniska som inte tar ansvar foö r naå gonting.
Parvaneh ler det daö r retfulla lilla leendet igen, knycklar ihop den tomma pommes frites-paå sen i haö nderna och oö ppnar
doö rren.
– Se det saå haö r Ove: Vill du verkligen att naå gon ÄNNÄN ska laö ra mig att koö ra bil inne i bostadsomraå det?
Hon stiger ur bilen och gaå r mot papperskorgen. Ove svarar inte. Han frustar bara.
Jimmy dyker upp i doö rroö ppningen.
– Faå r jag aö ta i bilen? undrar han med en bit kyckling utstickande ur mungipan.
Ove taö nker foö rst saö ga nej, men inser att daå kommer de vaö l aldrig haö rifraå n. Saå istaö llet breder han ut saå mycket
tidningspapper paå passagerarsaö tet och golvet att det ser ut som om han taö nker maå la om ett vardagsrum.
– Men bara hoppa in nu daå saå att vi kan komma hem naå gon jaö vla gaå ng, stoö nar han och gestikulerar aå t Jimmy.
Jimmy nickar glatt. Hans mobiltelefon plingar.
– Och faå den daö r att sluta plinga. Det haö r aö r ingen flipperhall, saö ger Ove naö r han saö tter bilen i rullning.
– Sorry mannen, det aö r jobbet som mejlar hela tiden bara, saö ger Jimmy och balanserar sin mat i ena handen och tragglar
upp mobilen ur fickan med den andra.
– Saå ett jobb har du i alla fall, saö ger Ove.
Jimmy nickar entusiastiskt.
– Jag programmerar iPhone-appar!
Ove staö ller inga foö ljdfraå gor paå det.
Och sedan aö r det aå tminstone relativt tyst i bilen i tio minuter tills de rullar in paå parkeringen utanfoö r Oves garage. Ove
stannar i hoö jd med cykelfoö rraå det, laö gger Saaben i frilaö ge utan att slaå av motorn, och kastar en menande blick paå sina
passagerare.
– Jaja, det aö r lugnt Ove, Patrick kan gaå paå kryckorna haö rifraå n, oroa dig inte, saö ger Parvaneh med tydliga spaå r av ironi.
Ove pekar med hela handen ut genom rutan mot skylten, naå got sned nufoö rtiden, daö r det staå r att biltrafik aö r foö rbjuden
inne i bostadsomraå det.
– Biltrafik aö r foö rbjuden inne i bostadsomraå det.
– Det aö r lugnt Ove, tack foö r skjutsen! sticker Patrick emellan, ivrig att vara den medlande parten.
Han kraå nglar sig ur bilens baksaö te med det gipsade benet, medan Jimmy kraå nglar sig ur bilens framsaö te med
hamburgerflott oö ver hela t-troö jan.
Parvaneh lyfter ut treaå ringen i hennes bilstol och saö tter ner den paå marken. Flickan viftar med naå got och hojtar
osammanhaö ngande. Parvaneh nickar foö rstaå ende, gaå r fram till bilen igen och lutar sig in genom framdoö rren och raö cker ett
papper till Ove.
– Vad aö r det daö r? undrar Ove, utan att goö ra naå gon som helst ansats att ta emot det.
– Det aö r Nasanins teckning.
– Vad ska jag med den till?
– Hon har ritat dig, svarar Parvaneh och trycker den i famnen paå honom.
Ove tittar motvilligt paå pappret. Fullt av streck och krumelurer.
– Det daö r aö r Jimmy, och det daö r aö r katten, och det daö r aö r Patrick och jag. Och det daö r aö r du, foö rklarar Parvaneh.
Naö r hon saö ger det sista pekar hon paå en figur i mitten av teckningen. Ällt annat paå pappret aö r maå lat i svart, men figuren i
mitten aö r en formlig faö rgexplosion. Gult och roö tt och blaå tt och groö nt och orange och lila, i en enda roö ra.
 – Du aö r den roligaste hon vet. Det aö r daö rfoö r hon alltid maå lar dig i faö rg, saö ger Parvaneh.
Sedan staö nger hon passagerardoö rren och gaå r.
Det tar flera sekunder innan Ove kommer sig foö r att ropa ”vadaå ’alltid’? Vad fan menar du med att hon ’alltid’ maå lar mig
saå !?” efter henne. Men daå har de allihop redan boö rjat gaå ner mot husen.
Ove raö ttar en aning foö rnaö rmat till tidningspappret paå passagerarsaö tet. Katten klaö ttrar fram fraå n baksaö tet och laö gger sig
tillraö tta paå det. Ove backar in Saaben i garaget. Staö nger porten. Laö gger vaö xeln i frilaö ge utan att staö nga av motorn. Kaö nner
avgaserna sakta fylla garaget, och kastar en tankfull blick paå plastslangen som haö nger paå vaö ggen. Under naå gra minuter aö r
allt som hoö rs kattens andetag och motorns taktfulla hackande. Det hade varit enkelt att bara sitta kvar daö r och vaö nta in det
oundvikliga. Det vore det enda logiska, inser Ove. Han har laö ngtat efter det laö nge nu. Slutet. Han saknar henne saå mycket att
han knappt staå r ut med att befinna sig i sin egen kropp ibland. Det haö r vore det enda rationella, bara sitta kvar haö r tills
avgaserna vaggar honom och katten till soö mns och tar dem till slutet.
Men saå tittar han paå katten. Och sedan staö nger han av motorn.

Naö sta morgon gaå r de upp klockan kvart i sex. Dricker kaffe och aö ter tonfisk. Naö r de aö r klara med sin inspektionsrunda
skottar Ove noga gaå ngen utanfoö r sitt hus. Naö r han aö r faö rdig med det staå r han utanfoö r sitt foö rraå d, stoö dd mot snoö skyffeln, och
betraktar resten av radhuskvarteret.

Sedan gaå r han oö ver vaö gen och boö rjar skotta framfoö r de andra husen ocksaå .

25. En man som heter Ove och en bit korrugerad plåt

Ove vaö ntar till efter frukost, naö r katten frivilligt gaå r ut foö r att goö ra sina behov. Daå plockar han ner en plastburk fraå n oö versta
hyllan i badrumsskaå pet. Vaö ger den i sin hand som om han vore paå vaö g att kasta den naå gonstans. Studsar den laö tt upp och
ner i handflatan, som om han genom detta skulle kunna avgoö ra den exakta kvaliteten paå pillerna inuti den.
Paå slutet skrev laö karna ut saå mycket smaö rtstillande aå t Sonja att deras badrum fortfarande ser ut som om de
tillhandahaå llit foö rraå dsplats foö r colombianska maffian. Ove tycker foö rstaå s inte alls om mediciner, litar inte paå dem, har alltid
haft kaö nslan av att den enda egentliga effekten av dem aö r psykisk och att de daö rfoö r bara fungerar paå folk med klen
hjaö rnstam.
Men han har foö rstaå tt att kemikalier aö r ett inte alls ovanligt saö tt att ta livet av sig. Och kemikalier finns det ju som sagt
gott om haö r i huset. Det finns det alltid hos cancerpatienter.
Det har slagit honom foö rst nu.
Han hoö r naå got utanfoö r ytterdoö rren. Katten aö r tillbaka tidigt. Staå r daö r och jamar. Naö r den inte blir inslaö ppt boö rjar den
skrapa tassarna oö ver troö skeln. Laå ter som om naå gon klaö mt den i en bjoö rnfaö lla. Som om den kaö nner naå got paå sig. Ove foö rstaå r
att den aö r besviken paå honom. Han begaö r inte att den ska foö rstaå det haö r.
Han funderar oö ver hur det skulle kaö nnas att oö verdosera smaö rtstillande. Han har aldrig tagit narkotika. Har knappt ens
varit berusad paå alkohol. Har aldrig tyckt om den daö r kaö nslan av att tappa kontrollen. Han har foö rstaå tt genom aå ren att det
aö r just den kaö nslan som vanligt folk tycker om och efterstraö var, men foö r Ove kan bara en komplett jaö drans velputte tycka att
foö rlorad kontroll aö r en efterstraö vansvaö rd upplevelse. Han undrar om han kommer bli illamaå ende, om han kommer kaö nna
naå got naö r kroppens organ ger upp och slutar arbeta. Eller om han bara kommer somna in naö r hans kropp blir oö verfloö dig.
Katten ylar daö rute i snoö n nu. Ove sluter oö gonen och taö nker paå Sonja. Det aö r inte det att han aö r den sortens man som ger
upp och bara doö r, det vill han inte att hon ska tro. Men det aö r faktiskt hennes fel, det haö r. Hon gifte sig med honom. Och nu
vet han inte riktigt hur man goö r naö r man sover utan hennes naö stipp i gropen mellan hans hals och hans axel. Det aö r allt.
Han skruvar av locket paå burken, haö ller ut pillerna paå handfatskanten. Iakttar dem som om han vaö ntar paå att de ska
foö rvandlas till smaå moö rdarrobotar. Det goö r de foö rstaå s inte. Ove aö r inte imponerad. Han finner det obegripligt att de daö r smaå
vita prickarna skulle kunna skada honom, oavsett hur maå nga han tar. Katten laå ter som om den staå r och spottar snoö paå Oves
ytterdoö rr nu. Men saå avbryts den ploö tsligt, av ett helt annat ljud.
Hundskall.
Ove tittar upp. Det aö r tyst naå gon sekund, och saå hoö r han katten skrika till av smaö rta. Och nya hundskall. Och det blonda
maö haö t som vraå lar naå got.
Ove staå r och haå ller i handfatet. Sluter oö gonen, som om han skulle kunna blinka bort ljuden ur huvudet. Det gaå r inte. Saå
till sist suckar han och raö tar paå sig. OÄ ppnar plastburken och foö ser ner pillerna i den igen. Gaå r nerfoö r trappan. Paå vaö gen
genom vardagsrummet saö tter han burken i foö nsterkarmen. Genom foö nstret ser han det blonda maö haö t ute vid vaö gen mellan
husen. Hon tar sats och rusar mot katten.
Ove oö ppnar doö rren i samma oö gonblick som hon med full kraft foö rsoö ker sparka djuret i huvudet. Katten aö r kvick nog att
slinka undan hennes sylvassa klack i sista stund och backar mot Oves foö rraå d. Maö haö ts vinterkaö nga morrar saå hysteriskt att
saliven sprutar runt ansiktet paå den som en rabiessmittad liten best. Den har paö ls i kaö ften. Ove inser att det haö r aö r foö rsta
gaå ngen han kan paå minna sig att han sett maö haö t utan solglasoö gon. Illsintheten glimrar i de groö na oö gonen. Hon tar sats och
foö rsoö ker sparka igen, men faå r syn paå Ove och hindrar sig mitt i steget. Hennes underlaö pp darrar av vrede.
– Jag ska faå den daö r skjuten! vaö ser hon och pekar paå katten.
Ove skakar mycket laå ngsamt paå huvudet utan att ta blicken fraå n hennes. Hon svaö ljer. Naå got i hans ansikte, som hugget ur
en gruvvaö gg nu, faå r den mordiska sjaö lvsaö kerheten att boö rja rinna ifraå n henne.
– Det aö r en jaö v… jaö vla gatukatt och … och den ska doö ! Den rev Prince! stammar hon.
Ove saö ger inget, men hans blick svartnar. Och till sist boö rjar till och med hunden backa bort fraå n honom.
– Kom Prince, saö ger maö haö t laå gt och rycker i kopplet.
 Hunden vaö nder genast. Maö haö t tittar paå Ove en sista gaå ng ur oö gonvraå n och foö rsvinner runt hoö rnet som om Ove bara med
sin blick fysiskt knuffat henne i ryggen.
Ove staå r kvar och andas tungt. Saö tter knytnaö ven foö r broö stet. Kaö nner hur det bankar okontrollerat. Stoö nar kort. Saå tittar
han paå katten. Katten tittar paå honom. Den har nya saå r laö ngs sidan. Blod i paö lsen igen.
– Nio liv kan fan inte raö cka laå ngt foö r dig va? saö ger Ove.
Katten slickar sig paå tassen och ser ut som om den inte aö r den sortens katt som haå ller det foö r saå vaö rst viktigt att haå lla
raö kningen. Ove nickar och tar ett steg aå t sidan.
– In med dig daå .
Katten tassar in oö ver troö skeln. Ove staö nger doö rren.
Han staö ller sig mitt i vardagsrummet. OÄ verallt tittar Sonja tillbaka paå honom. Det aö r faktiskt foö rst nu han inser det, att
han satt upp bilderna av henne saå att de foö ljer honom genom huset oavsett var han befinner sig. Hon staå r paå bordet i koö ket,
haö nger paå vaö ggen i hallen, halvvaö gs upp i trappan. Hon staå r i foö nsterkarmen i vardagsrummet, daö r katten nu hoppat upp
och satt sig, precis bredvid henne. Den tittar vraå ngt paå Ove och slaå r ner pillerburken med tassen paå golvet med en smaö ll.
Ove plockar upp den, katten tittar paå honom som om den naö r som helst taö nker vraå la: ”J’accuse!”
Ove sparkar lite paå golvlisten och vaö nder sig och gaå r ut i koö ket och saö tter upp pillerburken i ett skaå p. Sedan kokar han
kaffe och haö ller upp vatten i en skaå l aå t katten.
De dricker under tystnad.
– Du aö r en jaö vla katt att vara envis, saö ger Ove till sist.
Katten svarar inte. Ove lyfter upp den tomma skaå len och saö tter den bredvid sin kaffekopp i vasken. Han staå r med
haö nderna i sidorna och ser fundersam ut en god stund. Sedan vaö nder han sig och gaå r mot hallen.
– Haö ng med haö r daå , manar han aå t katten utan att titta paå den.
– Saå ska vi ge den daö r lilla byrackan naå got att taö nka paå .
Ove tar paå sig den blaå vinterjackan och stiger i sina traö skor och laå ter katten stiga ut genom doö rren foö rst. Han tittar paå
bilden av Sonja paå hallvaö ggen. Hon skrattar tillbaka. Saå himla viktigt aö r det vaö l kanske inte att doö att det inte kan vaö nta en
timme till daå , taö nker Ove, och gaå r efter katten.

Det tar flera minuter innan doö rren oö ppnas. Ett laå ngt hasande ljud foö regaå r roö relsen i laå set, som om ett spoö ke var paå vaö g
genom huset med tunga kedjor efter sig. Saå slaå s den till sist upp och daö r staå r Rune och tittar paå Ove och katten med tom
blick.
– Har du naå gon korrugerad plaå t hemma? undrar Ove utan att ta sig tid foö r smaå prat.
Rune tittar koncentrerat paå honom naå gon sekund, som om hjaö rnan kaö mpar frenetiskt mot fraö mmande krafter daö rinne
foö r att slaå sig fram till ett minne.
– Plaå t? saö ger han hoö gt foö r sig sjaö lv, som om han smakar paå ordet, likt naå gon som precis vaknat och intensivt foö rsoö ker
minnas naå got han droö mt.
– Plaå t ja, nickar Ove.
Rune tittar paå honom som om han tittade rakt igenom honom. Hans oö gon baö r glansen av en nyvaxad motorhuv. Han aö r
utmaö rglad och kutryggig, skaö gget aö r graå tt paå graö nsen till vitt. Brukade vara en bastant och ganska respektingivande karl det
daö r, men nu haö nger klaö derna i trasor paå honom. Han har blivit gammal. Vaö ldigt, vaö ldigt gammal, inser Ove, och det drabbar
honom med en kraft han inte riktigt raö knat med. Runes blick flackar foö r naå got oö gonblick. Saå rycker det ploö tsligt lite i
mungipan paå honom.
– Ove? utbrister han.
– Ja inte fan aö r det paå ven, svarar Ove.
Den slappa huden i Runes ansikte spricker ploö tsligt upp i ett yrvaket flin. De baå da maö nnen, en gaå ng saå naö ra vaö nner som
den sortens maö n nu egentligen kan bli, stirrar paå varandra. En som vaö grar gloö mma det foö rflutna och en som inte kan laå ta
bli.
– Du ser gammal ut, saö ger Ove.
Rune flinar.
Saå hoö rs Änitas oroliga roö st, och i naö sta oö gonblick kommer hon saö ttande mot doö rren paå smaå ettriga foö tter.
– ÄÄ r det naå gon i doö rren, Rune? Vad goö r du daö r? ropar hon skraö ckslaget och dyker upp i oö ppningen och faå r se Ove.
– ÄÅ h … hej Ove, saö ger hon och tvaö rstannar i steget.
Ove staå r daö r med haö nderna i fickorna. Katten bredvid honom ser ut som om den ocksaå hade haft det om den hade haft
fickor. Eller haö nder. Änita sjaö lv aö r liten och graå , i graå byxor och graå stickad kofta, med graå tt haå r och graå hud. Men Ove ser att
hon aö r en aning roö doö gd och svullen i ansiktet naö r hon hastigt torkar sig i oö gonen och blinkar bort smaö rtan. Saå som kvinnor
i den generationen goö r. Som om de stod i doö rroö ppningen och okuvligt motade bort sorgen fraå n huset med en kvast varje
morgon. Hon tar Rune oö mt om axlarna och leder honom till hans rullstol vid foö nstret i vardagsrummet.
– Hej Ove, upprepar hon vaö nligt men oö verraskat naö r hon kommer tillbaka till doö rren.
– Vad kan jag goö ra foö r dig? fraå gar hon.
– Har ni korrugerad plaå t hemma? motfraå gar han.
Hon ser foö rvirrad ut.
– ”Korrigerad plaå t”, mumlar hon, som om det var felaktig plaå t som naå gon maå st raö tta till.
Ove suckar djupt.
– Men herregud, k-o-r-r-u-g-e-r-a-d plaå t.
Änita ser inte ett dugg mindre foö rvirrad ut.
– Ska jag ha det?
– Rune har det garanterat i foö rraå det, saö ger Ove och raö cker fram handen.
 Änita nickar. Lyfter ner foö rraå dsnyckeln fraå n vaö ggen och laö gger den i Oves hand.
– Korrugerad. Plaå t? saö ger hon igen.
– Ja, saö ger Ove.
– Men vi har ju inte plaå ttak.
– Det har vaö l inget med saken att goö ra?
Änita nickar och skakar paå huvudet i en enda roö relse.
– Naö haö … naö , det har det kanske foö rstaå s inte.
– Plaå t har man aö ndaå , saö ger Ove, som om detta vore naå got alldeles sjaö lvklart.
Änita nickar. Saå som man goö r naö r man blir staö lld infoö r det obestridliga faktum att lite korrugerad plaå t faktiskt aö r naå got
som alla rediga maö nniskor har liggande i sina foö rraå d bara saå daö r lite utifall att.
– Men har du ingen saå n daö r plaå t sjaö lv daå ? foö rsoö ker hon, uppenbart mest foö r att idka konversation.
– Jag har gjort slut paå min, saö ger Ove.
Änita nickar foö rstaå ende. Saå som man goö r naö r man blir staö lld infoö r det obestridliga faktum att det aö r vaö l liksom inget
konstigt att en vanlig man som inte har plaå ttak aö ndaå anvaö nder korrugerad plaå t i en saå dan omfattning att han goö r slut paå
den.
En minut senare dyker Ove triumferande upp i doö rroö ppningen slaö pandes paå en gigantisk bit korrugerad plaå t, stor som
en vardagsrumsmatta. Änita har uppriktigt ingen som helst aning om hur en saå stor bit plaå t ens faå tt plats daö rinne utan att
hon naå gonsin vetat det.
– Sa ju det, nickar Ove och ger tillbaka nyckeln.
– Ja … ja, det gjorde du ju, kaö nner sig Änita noö dgad att erkaö nna.
Ove tittar mot foö nstret. Rune tittar tillbaka. Och precis naö r Änita vaö nder sig om foö r att gaå tillbaka in i huset saå flinar Rune
igen, och hoö jer handen till en kort vinkning. Som om han just daå , bara foö r en sekund, vetat exakt vem Ove var och vad han
gjorde daö r. Ove ger ifraå n sig det daö r ljudet som kommer naö r man flyttar ett tungt piano oö ver ett braö dgolv.
Änita hejdar sig tveksamt. Vaö nder sig om.
– De har varit haö r fraå n de daö r sociala myndigheterna igen, de vill ta Rune ifraå n mig, saö ger hon utan att lyfta blicken.
Roö sten spricker som torrt tidningspapper naö r hon saö ger sin mans namn. Ove fingrar med plaå ten.
– De saö ger att jag inte kan ta hand om honom. Nu med sjukdomen och allt. Saö ger att han maå ste saö ttas paå hem, saö ger hon.
Ove fortsaö tter fingra paå plaå ten.
– Han kommer doö om jag saö tter honom paå hem, Ove. Du vet det …, viskar hon.
Ove nickar och tittar paå resterna av en cigarettfimp som fryst fast i en bit is i skarven mellan tvaå plattor. I oö gonvraå n ser
han hur Änita liksom staå r och lutar en aning. Sonja hade foö rklarat foö r naå got aå r sedan att det var den daö r hoö ftoperationen,
minns han. Skakar i haö nderna goö r hon ocksaå nufoö rtiden. ”Foö rstadiet till MS”, hade Sonja foö rklarat. Och foö r naå gra aå r sen fick
Rune alltsaå alzheimers ocksaå .
– Grabben kan vaö l komma hit och hjaö lpa er daå , mumlar han laå gt.
Änita tittar upp. Moö ter hans blick och ler oö verseende.
– Johan? ÄÄ sch … han bor ju i Ämerika, vet du. Han har saå mycket med sitt eget. Du vet hur det aö r med ungdomar!
Ove svarar inte. Änita saö ger ”Ämerika” som om det var himmelriket sjaö lvt den daö r egoistiska sonen hade flyttat till. Inte
en enda gaå ng hade Ove sett ungen haö r paå gatan sedan Rune blev sjuk. Vuxna karln nu, men ta hand om sina foö raö ldrar fanns
det inte tid till.
Änita rycker till, som om hon kommit paå sig sjaö lv med att goö ra naå got mycket oanstaö ndigt. Hon ler ursaö ktande mot Ove.
– Foö rlaå t Ove, jag ska inte staå haö r och ta upp din tid med mitt pladder.
Hon gaå r tillbaka in i huset. Ove staå r kvar med plaå ten i handen och katten vid sin sida och muttrar naå got halvt foö r sig sjaö lv
precis innan doö rren gaå r igen. Änita vaö nder sig haö pet om, kikar ut genom springan igen och tittar paå honom.
– Foö rlaå t?
Ove skruvar paå sig utan att moö ta hennes blick. Sedan vaö nder han sig och boö rjar gaå , som om orden slinker ur honom lite i
farten.
– Jag sa att om du har mer problem med de jaö vla elementen kan du komma bort och ringa paå . Katten och jag aö r hemma.
Änitas faå rade ansikte dras till ett oö verraskat leende. Hon tar ett halvt steg ut genom doö rren, ser ut som om hon kanske
vill saö ga naå got mer. Kanske naå got om Sonja, naå got om hur innerligt hon saknar sin baö sta vaö n. Hur hon saknar det daö r som
de hade alla fyra naö r de foö rst flyttade in i det haö r kvarteret foö r snart fyrtio aå r sedan. Hur hon till och med saknar hur Rune
och Ove brukade braå ka. Men Ove har redan gaå tt runt hoö rnet.
Naö r han och katten kommer tillbaka till Oves foö rraå d gaå r Ove in i det och haö mtar extrabatteriet till Saaben och tvaå stora
metallklaö mmor. Sedan laö gger han den stora plaå ten tvaö rs oö ver plattorna paå marken mellan foö rraå det och huset, och taö cker
den omsorgsfullt med snoö .
Han staå r bredvid katten och utvaö rderar skapelsen en laå ng stund. En perfekt hundfaö lla, dold under snoö n, smockfull av el,
redo att hugga. Och det skulle vara en alltigenom proportionerlig haö mnd. Naö sta gaå ng maö haö t och den daö r hundjaö veln fick foö r
sig att kissa paå Oves plattor skulle byrackan faå goö ra det paå en stroö mfoö rande plaå t. Saå faå r man vaö l se hur roligt de tycker att
det aö r sen, taö nker Ove.
– Den kommer faå sig en jaö vla chock, foö rtydligar han noö jt till katten.
Katten laö gger huvudet paå sned och tittar paå plaå ten.
– Som att faå ett blixtnedslag i urinroö ret, saö ger Ove.
Katten tittar laö nge paå honom. Som foö r att saö ga: ”Men inte paå allvar, va?” Ove sticker haö nderna i fickorna och skakar paå
huvudet.
– Naö naö naö , suckar han sedan.
De staå r tysta.
 – Naö naö , det foö rstaå s, tillaö gger Ove och kliar sig under hakan.
Och saå plockar han ihop batteriet och klaö mmorna och plaå ten igen och stoppar in det i garaget. Inte foö r att han nu inte
tycker att maö haö t och byrackan foö rtjaö nar en ordentlig elstoö t. Foö r det goö r han. Men foö r att han inser att det var ett tag sedan
naå gon paå minde honom om skillnaden mellan att vara elak foö r att man maå ste och att vara elak foö r att man kan.
– Men det var en jaö vla bra ideé , slaå r han fast foö r katten naö r de gaå r tillbaka in i huset.
Katten ser inte helt saö ker ut.
– Du tror saö kert att det daö r med stroö mmen inte hade funkat. Men det hade det! Det hade funkat! Det ska du ha klart foö r
dig! ropar Ove efter den.
Katten gaå r in i vardagsrummet med det bestaö mda kroppsspraå ket av naå gon som mumlar: ”Visstvisst, saå klaaart att det
hade …”

Sedan aö ter de lunch.

26. En man som heter Ove

och ett samhälle där ingen kan laga en cykel längre

Det var inte det att Sonja aldrig foö rsoö kte uppmuntra Ove att skaffa sig vaö nner. Det gjorde hon daå och daå . Men Ove skulle
alltid haå lla det faktum att hon aldrig gjorde det saö rskilt entraö get, och aldrig tjatade, som ett av hennes allra stoö rsta
kaö rleksbevis. Maå nga maö nniskor har svaå rt foö r att leva med naå gon som uppskattar ensamhet. Det skaver obekvaö mt i dem
som inte klarar det sjaö lva. Men Sonja gnaö llde inte mer aö n noö dvaö ndigt paå honom. ”Jag tog dig i befintligt skick”, brukade hon
saö ga. Och saå var det som det var med det.
Det hindrade henne foö rstaå s inte fraå n att vara glad foö r de aå r daå Ove och Rune trots allt delade naå got som liknade vaö nskap.
Inte foö r att de tvaå nu kommunicerade saå mycket. Rune sa mycket lite, Ove naö stan inget alls. Men Sonja var inte dummare aö n
att hon foö rstod att aö ven maö n som Ove uppskattar att ha naå gon att inte prata med ibland. Och det var laö ngesen han hade det
nu. Det var det.
– Jag vann, saö ger han kort naö r han hoö r slamret i brevlaå dan.
Katten hoppar ner fraå n foö nsterkarmen i vardagsrummet och gaå r ut i koö ket. ”Daå lig foö rlorare”, taö nker Ove och gaå r mot
ytterdoö rren. Det aö r aå ratal sedan han slog vad med naå gon om naö r posten skulle komma. Han brukade goö ra det med Rune naö r
de hade semester paå somrarna, saå ofta faktiskt att de utvecklade ett komplicerat system av marginalzoner och halvminuter
foö r att kunna avgoö ra vem som var naö rmast. Det var ju saå paå den tiden, naö r posten faktiskt kom klockan tolv, att det
behoö vdes tydliga avgraö nsningar foö r att besluta vem som hade gissat mest raö tt. Nufoö rtiden aö r det foö rstaå s inte saå . Nufoö rtiden
kan minsann posten komma halvvaö gs in paå eftermiddagen, hur som helst bara. Som om den delas ut naö r fasen postkontoret
kaö nner foö r det och den som tar emot den bara ska vara tacksam. Ove hade foö rsoö kt slaå vad med Sonja efter att han och Rune
slutat prata med varandra. Men hon foö rstod inte reglerna. Saå han gav upp.

Ynglingen utanfoö r viker vigt undan oö verkroppen foö r att inte traö ffas av doö rren naö r Ove kastar upp den. Ove tittar foö rvaå nat paå
honom. Han har brevbaö raruniform paå sig.
– Jaha? saö ger Ove.
Ynglingen ser inte ut att komma sig foö r att svara. Han pillar med en tidning och ett brev i famnen. Och det aö r foö rst daå Ove
laö gger maö rke till att det aö r samma yngling som braå kade med honom om den daö r cykeln uppe vid foö rraå det foö r naå gra dagar
sedan. Den som ynglingen sa att han skulle ”laga”. Men det vet ju Ove hur det aö r med saå nt. ”Laga” betyder ”stjaö la och saö lja
paå Internet” foö r de haö r slynglarna. Saå aö r det.
Ynglingen ser om moö jligt aö nnu mindre exalterad ut oö ver att kaö nna igen Ove aö n vice versa. Han ser ut lite som servitriser
brukar goö ra naö r de inte aö r saö kra paå om de ska raö cka dig din mat eller gaå ut i koö ket och spotta en extra gaå ng paå den foö rst.
Han tittar avmaö tt paå Ove, tittar paå brevet och tidningen, tittar paå Ove igen. Sedan laö mnar han slutligen oö ver dem med ett
surmulet ”haö r’raå ”. Ove tar dem utan att slaö ppa slyngeln med blicken.
– Din brevlaå da aö r paj, saå jag taö nkte ge de haö r till dig direkt, saö ger ynglingen.
Han nickar aå t den dubbelvikta hoö g med skrot som brukade vara Oves brevlaå da innan den daö r lufsen som inte kan backa
med slaö p backade in ett slaö p i den, och nickar aå t brevet och tidningen i Oves hand. Ove tittar ner paå dem. Tidningen aö r
naå got slags lokaltidning, en saå dan daö r som de delar ut gratis trots att man har en skylt som uttryckligen talar om att de ska
ge fan i det. Och brevet aö r vaö l reklam foö rstaå s, kan Ove taö nka sig. Visserligen aö r hans namn och adress skrivet foö r hand paå
framsidan av det, men det aö r ju ett typiskt reklamtrick. Foö r att man ska tro att det aö r ett brev fraå n en riktig person, och saå
oö ppnar man det och vips saå aö r man utsatt foö r marknadsfoö ring. Den gubben gaå r minsann inte paå Ove, fastslaå r Ove.
Ynglingen staå r och vaö ger paå haö larna och tittar ner i marken. Som om han kaö mpar emot naå got i sig som vill ut.
– Var det naå got mer? undrar Ove.
Ynglingen drar handen genom den flottiga senpubertala kalufsen.
– ÄÄ h vafan … jag undrar bara om du har en fru som heter Sonja, gnisslar han ner i snoö n.
Ove ser misstaö nksam ut. Ynglingen pekar paå kuvertet.
– Jag saå g efternamnet. Jag hade en laö rare med det namnet. Undrade bara … aö h, vafan.
Ynglingen ser ut att foö rbanna sig sjaö lv foö r att han sagt naå got, och snor runt paå staö llet foö r att gaå . Ove harklar sig och
sparkar paå troö skeln.
– Ja … ja, det kan vaö l haö nda. Vad aö r det om Sonja?
Ynglingen stannar naå gon meter laö ngre bort.
– ÄÄ h … vafan. Jag gillade henne bara. Jag ville bara saö ga det. Jag aö r … du vet … jag aö r inte saå bra paå att laö sa och skriva och
saå daö r.
 Ove taö nker svara att det hade man ju aldrig kunnat gissa, men laå ter bli. Ynglingen skruvar paå sig. Rufsar handen
bortkommet genom haå ret, som om han hoppas hitta raö tt formulering daö ruppe naå gonstans.
– Hon aö r den enda laö rare jag haft som inte tyckt att jag var helt dum i huvudet, mumlar han med naå got tjockt i roö sten.
– Hon fick mig att laö sa han … Shakespeare, du vet. Jag visste typ inte ens att jag kunde laö sa. Hon fick mig att laö sa vaö rsta
tjocka boken och allting. Det kaö ndes jaö vligt kass naö r jag hoö rde att hon doö tt, du vet.
Ove svarar inte. Ynglingen tittar ner i marken. Rycker paå axlarna.
– Det var bara det …
Han tystnar. Och sedan staå r de baå da maö nnen, 59-aå ringen och tonaå ringen, naå gra meter isaö r och sparkar i snoö n. Som om
de mellan sig sparkade minnet av en kvinna som envisades med att se mer potential i somliga maö n aö n de maö nnen saå g i sig
sjaö lva. Ingen av dem vet riktigt vad de ska goö ra med den delade erfarenheten.
– Vad ska du med cykeln till? saö ger Ove till sist.
– Jag lovade att laga den aå t min tjej. Hon bor daö r, svarar ynglingen och knycker paå nacken aå t huset laö ngst ner paå gatan,
mittemot Änitas och Runes.
Det daö r kaö llsorterarna bor naö r de inte aö r i Thailand eller var fasen det nu aö r de aö r.
– Eller, du vet. Hon aö r inte min tjej aö n. Men jag taö nkte att hon ska bli. Typ.
Ove betraktar ynglingen som medelaå lders maö n ofta betraktar yngre maö n som tycks uppfinna sin egen grammatik efter
hand som de pratar.
– Har du verktyg daå ? fraå gar han.
Ynglingen ruskar paå huvudet.
– Hur ska du laga en cykel utan verktyg, utbrister Ove, mer med genuin oö verraskning aö n upproö rdhet.
Ynglingen rycker paå axlarna.
– Vet inte.
– Varfoö r lovade du att laga den daå ?
Ynglingen sparkar i snoö n. Kliar sig skamset i ansiktet med hela handen.
– Foö r att jag aö r kaö r i henne.
Ove kan inte riktigt besluta sig foö r vad han ska svara paå det. Saå han rullar ihop lokaltidningen och brevet till en rulle och
slaå r den i ena handflatan som en batong. Staå r daö r en laå ng stund, helt absorberad av den monotona roö relsen.
– Jag maå ste dra, mumlar ynglingen naö stan ohoö rbart och goö r en ansats att vaö nda sig om igen.
– Kom hit efter jobbet daå , saå tar jag ut cykeln aå t dig.
Oves ord liksom dyker upp fraå n ingenstans. Som om han taö nkt dem hoö gt snarare aö n uttalat dem.
– Men du faå r ta med dig egna verktyg, tillaö gger han.
Ynglingen skiner upp.
– Ällvar mannen?
Ove slaå r fortfarande fraå nvarande med pappersbatongen i handflatan. Ynglingen svaö ljer.
– ÄÄ h, du vet, jag menar, paå riktigt? Jag … du vet … naö men vafan … jag kan inte haö mta den idag! Jag ska till mitt andra jobb!
Men imorgon, mannen! Jag kan typ haö mta den imorgon!
Ove laö gger huvudet lite paå sned och ser ut som om allt han precis sagt uttalats av en figur i en tecknad film. Ynglingen tar
ett djupt andetag och samlar sig.
– Imorgon? ÄÄ r det lugnt om jag kommer tillbaka daå ? foö rsoö ker han.
– Vilket andra jobb? fraå gar Ove, som om han just mottagit ett ofullstaö ndigt svar i en Jeopardy-final.
– Jag jobbar liksom paå ett kafeé paå kvaö llarna och helgerna, saö ger ynglingen, med den daö r nyvunna hoppfullheten i oö gonen
om att kanske kunna raö dda sitt fantasifoö rhaå llande med en flickvaö n som inte ens vet att hon aö r hans flickvaö n som bara en
senpubertal pojke med flottigt haå r kan ha.
– Det finns verktyg paå kafeé et! Jag kan ta med cykeln dit! fortsaö tter ynglingen ivrigt.
– Ändra jobb? Raö cker det inte med ett jobb? saö ger Ove och pekar med pappersbatongen mot Posten-logotypen paå
broö stet paå ynglingens uniformsjacka.
– Jag sparar pengar, svarar ynglingen.
– Till vadaå ?
– En bil.
Ove kan inte undgaå att laö gga maö rke till att han straö cker paå sig en smula naö r han saö ger ”bil”. Ove ser tveksam ut naå got
oö gonblick. Sedan faö ller han laå ngsamt, men vaksamt, in batongen i handflatan igen.
– Vadaå foö r bil?
– Jag har tittat paå en Renault! deklarerar ynglingen glatt, och straö cker lite mer paå sig.
Luften omkring de baå da maö nnen stannar upp foö r ett hundradels andetag eller saå . Saå som luft har en tendens att goö ra vid
saå dana haö r tillfaö llen. Om det hela hade varit en scen i en film hade kameran troligen precis hunnit panorera 360 grader
runt dem innan Ove till sist helt foö rlorar besinningen.
– Renault? Det aö r ju foö r fan FRÄNSKT! Du kan foö r i aö nda in i helvete inte gaå och koö pa en FRÄNSK bil!!!
Ynglingen ser ut som om han taö nker svara naå got, men han faå r inte chansen innan Ove bara skakar paå hela oö verkroppen
som om han foö rsoö kte vifta bort en envis geting.
– Herregud valpjaö vel! Vet du ingenting om bilar?
Ynglingen skakar paå huvudet. Ove suckar djupt och tar sig foö r pannan som om han drabbats av ploö tslig migraö n.
– Och hur ska du faå in cykeln till kafeé et om du inte har naå gon bil? saö ger han slutligen med ett lite mer sansat tonlaö ge.
– Jag har … inte taö nkt paå det, saö ger ynglingen.
Ove skakar paå huvudet.
– Renault? Verkligen? upprepar han.
 Ynglingen nickar. Ove kliar sig frustrerat i oö gonen.
– Vad hette det daö r foö rbaskade kafeé et du jobbade paå , sa du? muttrar han.

Tjugo minuter senare oö ppnar Parvaneh foö rvaå nat sin ytterdoö rr. Ove staå r utanfoö r och slaå r sakligt sin pappersbatong i
handflatan.
– Har du en saå n daö r groö n skylt?
– Va?
– Man maå ste ha en saå n daö r groö n skylt naö r man oö vningskoö r. Har du det eller inte?
Hon nickar.
– Ja … ja, det har jag, men va…
– Jag kommer och haö mtar dig om tvaå timmar. Vi tar min bil.
Ove vaö nder sig om och stampar tillbaka oö ver den lilla vaö gen utan att vaö nta paå svar.

27.En man som heter Ove och en övningskörning

Det haö nde daå och daå under de naö stan fyrtio aå r som de bodde i radhusomraå det att en eller annan obetaö nksam nyinflyttad
granne dristade sig till att fraå ga Sonja vad som egentligen var orsaken till den djupa fiendeskapen mellan Ove och Rune.
Varfoö r tvaå maö n som en gaå ng varit vaö nner ploö tsligt boö rjade hata varandra med saå dan bedoö vande intensitet.
Sonja brukade lugnt svara att det var mycket okomplicerat. Det handlade helt enkelt om att naö r de baå da maö nnen flyttade
in i varsitt av husen med sina fruar saå koö rde Ove en Saab 96, och Rune koö rde en Volvo 244. Naå got aå r senare koö pte Ove en
Saab 95, och Rune koö pte en Volvo 245. Tre aå r senare koö pte Ove en Saab 900, och Rune koö pte en Volvo 265. Under aå rtiondet
som foö ljde koö pte Ove ytterligare tvaå Saab 900, och sedan en Saab 9000. Rune koö pte saå ytterligare en Volvo 265, och sedan
en Volvo 745, men gick naå gra aå r senare tillbaka till sedanmodell och infoö rskaffade en Volvo 740. Varpaå Ove koö pte aö nnu en
Saab 9000, och Rune saå smaå ningom gick oö ver till en Volvo 760, efter vilket Ove skaffade aö nnu en Saab 9000 och Rune bytte
upp sig till en Volvo 760 Turbo.
Och sedan kom det en dag naö r Ove gick till bilhandlaren foö r att titta paå den helt nylanserade Saab-modellen 9-3, och naö r
han kom tillbaka hem paå kvaö llen saå hade Rune koö pt en BMW. ”En B-M-W!” hade Ove vraå lat aå t Sonja. ”Hur ska man kunna
resonera med en saå n maö nniska? Va?”
Och det var moö jligen inte hela anledningen till varfoö r de baå da maö nnen avskydde varandra, brukade Sonja foö rklara. Men
antingen foö rstod man det haö r eller saå foö rstod man det inte. Och foö rstod man det inte saå fanns ingen mening att ens foö rsoö ka
foö rklara resten.
De flesta foö rstod foö rstaå s aldrig, brukade Ove notera. Men saå visste ju folk ingenting om lojalitet laö ngre heller. Nufoö rtiden
var bilen bara ett ”transportmedel”, och vaö gen bara en komplikation mellan tvaå punkter. Ove aö r oö vertygad om att det aö r
daö rfoö r det ser ut som det goö r i trafiken. Om folk var lite mer raö dda om sina bilar skulle de inte koö ra som idioter, taö nker han
medan han besvaö rat bevittnar hur Parvaneh foö ser bort tidningen han brett ut oö ver hennes stol. Hon maå ste dra foö rarstolen
hela vaö gen bak foö r att kunna kraå ngla in gravidmagen i bilen, och sedan dra den hela vaö gen fram igen foö r att kunna naå
ratten.
OÄ vningskoö rningen boö rjar inte saå bra. Eller, foö r att vara helt precis, den boö rjar med att Parvaneh foö rsoö ker saö tta sig i
Saaben med en laö sk i handen. Det borde hon inte ha gjort. Sedan foö rsoö ker hon pilla paå Oves radio foö r att faå in ”naå gon
roligare kanal”. Det borde hon kanske inte heller ha gjort.
Ove plockar upp tidningen fraå n golvet, rullar ihop den och boö rjar slaå den nervoö st i handen som ett slags aggressiv
variant av stressboll. Hon grabbar tag i ratten och betraktar instrumentpanelen som ett nyfiket barn.
– Vad boö rjar vi med? hojtar hon ivrigt, efter att till sist ha gaå tt med paå att laö mna ifraå n sig laö sken.
Ove suckar. Katten sitter i baksaö tet och ser ut som om den ploö tsligt vaö ldigt intensivt oö nskade att katter visste hur man
saö tter paå sig saö kerhetsbaö lten.
– Tryck ner kopplingen, saö ger Ove laö tt sammanbitet.
Parvaneh tittar sig omkring i saö tet som om hon letar efter naå got. Sedan tittar hon paå Ove och ler instaö llsamt.
– Vilken aö r kopplingen?
Oves ansikte aö r fyllt av klentrogenhet.
– Du vet vaö l foö r f… herregud …?
Hon tittar sig omkring i saö tet igen, vaö nder sig om mot baö ltesfaö stet i ryggstoö det, som om hon skulle hitta kopplingen daö r.
Ove tar sig foö r pannan. Parvanehs ansiktsuttryck vaö nds genast till kraö nkt ilska.
– Jag sa ju till dig att jag vill ta koö rkort foö r automatvaö xel! Varfoö r tvingade du mig att ta din bil?
– Foö r att du ska ha ett riktigt koö rkort! hugger Ove tillbaka och betonar ”riktigt” paå ett saö tt som avsloö jar att ett koö rkort foö r
automatvaö xel i hans begreppsvaö rld aö r ett ”riktigt koö rkort” precis lika lite som en bil med automatvaö xel aö r en ”riktig bil”.
– Sluta skrik aå t mig! skriker Parvaneh.
– Jag skriker inte! skriker Ove tillbaka.
Katten kryper ihop i baksaö tet, uppenbart maå n om att inte hamna i mitten av det haö r, vad det nu aö r. Parvaneh laö gger
armarna i kors och tittar surt ut genom sidorutan. Ove slaå r pappersbatongen metodiskt i handflatan om och om igen.
– Pedalen laö ngst till vaö nster aö r kopplingen, grymtar han till sist.
Efter ett andetag saå djupt att han maå ste stanna halvvaö gs foö r att dra in ny luft fortsaö tter han:
– Den i mitten aö r bromsen. Laö ngst till hoö ger aö r gasen. Du slaö pper upp kopplingen laå ngsamt tills du hittar draglaö get, ger
gas, slaö pper kopplingen, och rullar.
Parvaneh tar uppenbart detta som en ursaö kt. Nickar och sansar sig. Fattar tag i ratten, startar bilen, och goö r som han
saö ger. Saaben kastar sig framaå t med ett stort skutt, tar en liten paus, och vraö ker sig sedan med ett hoö gt vraå l mot
gaö stparkeringen och aö r ytterst naö ra att genast koö ra rakt in i en annan bil. Ove sliter upp handbromsen, Parvaneh slaö pper
ratten och skriker panikslaget med haö nderna foö r oö gonen naö r Saaben till sist stannar med ett haö ftigt ryck. Oves andas som
om han tagit sig fram till handbromsen genom att forcera en militaö rhinderbana. Hans ansiktsmuskler rycker som om
naå gon sprutat citron i oö gonen paå honom.
– Vad goö r jag nu!? vraå lar Parvaneh naö r hon inser att Saaben staå r tvaå centimeter fraå n baklyktan paå bilen framfoö r.
– Backen. Du laö gger i backen, faå r Ove fram genom taö nderna.
– Jag krockade naö stan med den daö r bilen! flaö mtar Parvaneh.
Ove kikar oö ver kanten paå motorhuven. Och saå kommer det ploö tsligt ett slags lugn oö ver hans ansikte. Han vaö nder sig och
nickar sakligt mot henne.
– Goö r inget. Det aö r en Volvo.
Det tar dem en kvart att komma ut fraå n parkeringen och ut paå stora vaö gen. Vaö l daö r varvar Parvaneh ettans vaö xel saå hoö gt
att hela Saaben vibrerar som om den var paå vaö g att explodera. Ove saö ger aå t henne att vaö xla och hon svarar att hon inte vet
hur man goö r. Katten foö rsoö ker av allt att doö ma under tiden oö ppna doö rren i baksaö tet.
Naö r de kommer fram till foö rsta roö dljuset laö gger sig en stor svart stadsjeep med tvaå unga maö n med rakade huvuden i
framsaö tet saå naö ra deras bakre stoö tdaö mpare att Ove aö r raö tt saö ker paå att han kommer ha deras registreringsnummer i lacken
naö r de kommer hem igen. Parvaneh kastar en pressad blick i backspegeln. Stadsjeepen gasar paå staö llet, som naå got slags
staö llningstagande. Ove vaö nder sig om och tittar ut genom bakrutan. De baå da maö nnen har halsarna fulla av tatueringar ser
han. Som om inte stadsjeepen var signal nog till omvaö rlden om att de var kompletta dumhuvuden.
Ljuset slaå r om till groö nt. Parvaneh slaö pper upp kopplingen, Saaben hostar till och allt paå instrumentpanelen blir svart.
Parvaneh vrider stressat om nyckeln i taö ndningen vilket bara faå r den att skorra hjaö rtskaö rande. Motorn vraå lar till, hostar,
och doö r paå nytt. Maö nnen med de rakade huvudena och halstatueringarna tutar. En av dem gestikulerar.
– Tryck ner kopplingen och ge mer gas, saö ger Ove.
– Det goö r jag! svarar hon.
– Det goö r du ju inte alls.
– Det goö r jag ju visst!
– Nu aö r det du som skriker.
– JÄG SKRIKER FOÄ R FÄN INTE! skriker hon.
Stadsjeepen tutar. Parvaneh trycker ner kopplingen. Saaben rullar bakaå t naå gra centimeter och slaå r emot fronten paå
stadsjeepen. Halstatueringarna haö nger sig nu formligen paå tutan som om den var ett flyganfallslarm.
Parvaneh drar foö rtvivlat runt nyckeln men moö ts foö rstaå s obevekligt av ett nytt motorstopp. Saå slaö pper hon ploö tsligt allt
och goö mmer ansiktet i haö nderna.
– Men herreg… graå ter du nu? utbrister Ove.
– JÄG GRÄÅ TER FOÄ R FÄN INTE! gastar hon saå att taå rarna sprutar paå instrumentbraö dan.
Ove ryggar tillbaka och tittar ner i sitt knaö . Tummar paå kanten av pappersbatongen.
– Det aö r bara saå himla jobbigt allting, fattar du det? hulkar hon och laö gger pannan uppgivet mot kanten paå ratten paå det
daö r saö ttet som om hon foö rvaö ntar sig att den ska vara mjuk och fluffig.
– Jag aö r liksom GRÄVID! utstoö ter hon och rycker upp huvudet och tittar paå Ove som om det vore hans fel.
– Jag aö r lite STRESSÄD bara, kan ingen bara visa lite jaö vla foö rstaå else foö r en gravid jaö vla kvinna som aö r lite STRESSÄD!!!???
Ove skruvar obekvaö mt paå sig i passagerarsaö tet. Hon slaå r knytnaö varna i ratten flera gaå nger. Mumlar naå got om att allt hon
ville var ”foö r fan att dricka en laö sk”. Sedan slaö pper hon liksom orkesloö st ner armarna paå oö verkanten av ratten, begraver
ansiktet i troö jaö rmarna, och boö rjar graå ta igen.
Stadsjeepen bakom dem tutar saå hoö gt att det laå ter som om de staå r parkerade i huven paå en Finlandsfaö rja. Och daå aö r det
vaö l naå got i Ove som bara, som facktermen lyder, ”slaå r slint”. Han kastar upp doö rren, stiger ur bilen, gaå r med laå nga steg runt
stadsjeepen och sliter upp foö rardoö rren paå den.
– Har du aldrig varit nyboö rjare paå naå gonting eller?
Foö raren hinner inte svara.
– Din satans foö rbannade faö hund till dumfan! vraå lar Ove rakt i ansiktet paå den skallige unge mannen med
halstatueringarna saå att spottet kaskadyr oö ver saö tena.
Halstatueringen hinner inte svara, och Ove vaö ntar inte paå det heller. Istaö llet rycker han tag i troö jkragen paå den unge
mannen och drar upp honom saå hastigt att hans kropp fumligt rasar ut ur bilen. Han aö r en muskuloö s bit, vaö ger ledigt oö ver
hundra kilo, men Ove haå ller hans troö jkrage i ett orubbligt jaö rngrepp. Halstatueringen sjaö lv blir uppenbarligen saå
oö verraskad oö ver kraften i den gamle mannens nypor att han inte ens kommer sig foö r att goö ra motstaå nd. Ursinnet brinner i
Oves oö gon naö r han trycker upp den saö kert trettiofem aå r yngre mannen saå haå rt mot sidan av stadsjeepen att det knakar i
karossplaå ten. Han placerar sin pekfingerspets mitt paå det rakade huvudet och placerar sina oö gon saå naö ra halstatueringens
att de kaö nner varandras andedraö kt.
– Tuta en gaå ng till saå aö r det det SISTÄ du goö r paå den haö r jorden. Begrips?
Halstatueringen svaö var som hastigast med blicken mot sin likvaö rdigt muskuloö sa vaö n inne i bilen, och sedan mot den
vaö xande koö n av andra bilar bakom stadsjeepen. Men ingen goö r ens minsta lilla ansats att komma till hans undsaö ttning.
Ingen tutar. Ingen roö r sig. Älla tycks taö nka samma sak: Om en icke halstatuerad man i Oves aå lder utan att tveka stiger fram
till en halstatuerad man i halstatueringens aå lder och trycker upp honom mot en bil paå det haö r saö ttet, daå aö r det nog
eventuellt inte halstatueringen man har stoö rst anledning att vilja undvika att bli osams med.
Oves oö gon aö r svarta av vrede. Halstatueringen tycks, efter kort oö vervaö gande, ta detta foö r tillraö ckliga argument foö r att
oö vertygas om att den gamle mannen nog faktiskt helt otvivelaktigt menar allvar. Hans naö stipp roö r sig naö rmast omaö rkligt
upp och ner.
 Ove nickar konfirmerande tillbaka och slaö pper ner honom paå marken. Vaö nder paå klacken, kliver runt stadsjeepen och
gaå r och saö tter sig i Saaben igen. Parvaneh stirrar paå honom med oö ppen mun.
– Nu ska du lyssna paå mig, saö ger Ove lugnt medan han omsorgsfullt staö nger doö rren.
– Du har foö tt tvaå barn och ska spotta ur dig ett tredje. Du har kommit hit fraå n ett fraö mmande land och har saö kert flytt
fraå n krig och foö rfoö ljelser och alla moö jliga helveten. Du har laö rt dig ett nytt spraå k och skaffat dig en utbildning och
foö rsoö rjning och haå ller samman en hel familj av uppenbara oduglingar. Och det aö r daå banne mig om jag saå haö r laå ngt har sett
dig vara raö dd foö r ett enda skit haö r i vaö rlden.
Ove spaö nner oö gonen i henne. Parvaneh gapar bara. Ove pekar uppfordrande paå pedalerna under hennes foö tter.
– Jag ber dig inte om hjaö rnkirurgi. Jag ber dig koö ra en bil. Det aö r gas, broms, koppling. Naå gra av vaö rldshistoriens absolut
stoö rsta kompletta idioter har rett ut hur det haö r fungerar. Och det kommer du ocksaå goö ra.
Och sedan saö ger han sju ord som Parvaneh foö r alltid ska minnas som den finaste komplimang han naå gonsin kommer ge
henne.
– Foö r du aö r inte en komplett idiot.
Parvaneh stryker bort en haå rslinga ur ansiktet, klibbig av taå rar. Fattar klumpigt tag i ratten med baå da haö nderna igen.
Ove nickar, tar paå sig bilbaö ltet och saö tter sig tillraö tta.
– Nu trycker du ner kopplingen, och sen goö r du som jag saö ger.

Och den eftermiddagen laö r sig Parvaneh att koö ra bil.

28. En man som hette Ove

och en man som hette Rune

Sonja brukade saö ga att Ove var ”laå ngsint”. Som naö r han vaö grade handla paå det lokala bageriet i aå tta aå r efter att de gett
honom fel vaö xel naö r han koö pte fikabroö d daö r en gaå ng paå slutet av 90-talet. Ove kallade det ”principfast”. De var aldrig riktigt
oö verens om det daö r med ord.
Han vet att hon var besviken foö r att han och Rune inte kunde haå lla sams. Han vet att han och Rune med sin fiendeskap
delvis foö rstoö rde moö jligheten foö r Sonja och Änita att verkligen bli de vaö nner de kunde ha blivit. Men naö r en konflikt har
paå gaå tt i tillraö ckligt maå nga aå r kan den bli omoö jlig att loö sa av den enkla anledningen att ingen vet naö r den startade. Och Ove
visste inte hur den boö rjat.
Han visste bara hur den slutat.

En BMW. Det fanns vaö l folk som foö rstod det och folk som inte foö rstod det. Det fanns vaö l folk som inte tyckte att kaö nslor och
bilar hade naå got samband. Men en tydligare foö rklaring till varfoö r de daö r baå da maö nnen blivit ovaö nner foö r livet skulle aldrig
finnas.
Det boö rjade foö rstaå s helt oskyldigt, inte laå ng tid efter att Ove och Sonja kommit hem fraå n Spanien och olyckan. Ove la nya
plattor paå sin uteplats den sommaren, varpaå Rune satte upp ett nytt staket runt sin. Varpaå Ove foö rstaå s satte ett aö nnu hoö gre
staket runt sin, varpaå Rune aå kte ivaö g till bygghandeln och naå gra dagar senare gick runt och skroö t i hela kvarteret om att han
”byggt pool”. Det var foö r fan ingen pool, gormade Ove till Sonja. Det var en liten plaskdamm till Runes och Änitas nyfoö dda
grabb, det var vad det var. Ett tag hade Ove planer paå att anmaö la det som svartbygge till byggnadsnaö mnden, men daå sa
Sonja att nu fick det faktiskt raö cka och skickade ut honom att klippa graö set och ”lugna ner sig lite”. Och daå gjorde Ove det,
aö ven om det minsann inte gjorde honom saå vaö rst mycket lugnare alls.
Graö smattan var laå ngsmal, ungefaö r fem meter bred, och gick laö ngs baksidan av Oves och Runes hus och det hus som laå g
emellan dem. Det hus som av Sonja och Änita snabbt doö ptes till ”den neutrala zonen”. Ingen visste riktigt varfoö r den daö r
graö smattan laå g daö r, eller vilken funktion den foö rvaö ntades fylla, men naö r radhusomraå den byggdes paå den daö r tiden fanns det
vaö l naå gon stadsarkitekt som faå tt foö r sig att det maå ste finnas en graö smatta haö r och daö r av ingen stoö rre anledning aö n att det
saå g fasligt trevligt ut paå ritningen. Naö r Ove och Rune bildade bostadsraö ttsfoö reningens styrelse, och fortfarande var
kamrater, beslutade de baå da maö nnen daö rfoö r att Ove skulle vara ”graö smattechef” och ansvarig foö r klippningen av den. Saå det
var Ove sedan i alla aå r. Vid ett tillfaö lle hade de oö vriga grannarna foö reslagit att foö reningen skulle placera ut bord och baö nkar
paå graö smattan som en sorts ”gemensamhetsutrymme foö r alla grannarna”, men det satte Ove och Rune foö rstaå s omedelbart
stopp foö r. Det skulle ju bara bli en jaö vla cirkus och massa ovaö sen.
Och saå laå ngt var allt frid och froö jd. I alla fall saå laå ngt som naå got nu kunde vara ”frid och froö jd” naö r maö n som Ove och Rune
var inblandade.
Kort efter att Rune byggt sin ”pool” sprang en raå tta oö ver Oves uteplats, tvaö rsoö ver den daö r nyklippta graö smattan och in
bland traö den paå andra sidan. Ove sammankallade genast ett ”akutmoö te” i foö reningen och kraö vde att alla i kvarteret skulle
laö gga ut raå ttgift runt husen. De andra grannarna protesterade foö rstaå s, eftersom de sett igelkottar bland traö den i
skogsbrynet och var raö dda att de ocksaå skulle aö ta giftet och fara illa. Rune protesterade ocksaå , eftersom han var raö dd att
raå ttorna skulle dra med sig giftet och att det skulle hamna i hans pool. Ove paå talade daå foö r Rune att han borde knaö ppa
skjortan och gaå till psykolog foö r att bota vanfoö restaö llningen att han bodde paå franska rivieran. Rune drog daå ett elakt skaö mt
paå Oves bekostnad om att Ove nog bara inbillat sig att han sett den daö r raå ttan. Älla de andra skrattade. Ove foö rlaö t aldrig
Rune foö r det. Naö sta morgon hade naå gon slaö ngt in faå gelfroö n paå hela Runes uteplats, och Rune fick jaga bort ett dussin raå ttor
stora som dammsugare med spade de kommande tvaå veckorna. Efter det fick Ove tillstaå nd att laö gga ut gift, trots att Rune
mumlade att han skulle faå foö r det haö r.
Tvaå aå r senare vann Rune den stora traö dkonflikten, daå han fick tillstaå nd av aå rsstaö mman att saå ga ner ett traö d som
blockerade hans och Änitas kvaö llssol paå ena sidan, men som i gengaö ld hindrade Oves och Sonjas sovrum att draö nkas i
blaö ndande solljus paå morgnarna paå den andra. Dessutom lyckades han blockera Oves ursinniga motmotion om att
foö reningen i saå fall skulle betala Oves nya markis.
Ove vann dock som haö mnd snoö skottningskonflikten naö sta vinter, daö r Rune ville kroö na sig sjaö lv till ”snoö roö jningsansvarig”
och samtidigt paå dyvla foö reningen koö pet av en gigantisk snoö slunga. Ove taö nkte minsann inte laå ta Rune gaå runt med naå gon
jaö vla ”mackapaö r” paå foö reningens bekostnad och spruta snoö paå Oves foö nster, det gjorde han glasklart paå styrelsemoö tet.
Rune utsaå gs saå visserligen aö ndaå till snoö roö jningsansvarig, men fick till sin foö rtret sedan gaå hela vintern och skotta snoö n
mellan husen foö r hand. Det innebar foö rstaå s att han konsekvent skottade utanfoö r alla hus i kvarteret utom Oves och Sonjas,
men det gjorde inte Ove naå got. Och bara foö r att reta Rune gick Ove halvvaö gs in i januari ivaö g och hyrde en stor snoö slunga att
skotta de tio kvadratmetrarna utanfoö r sin doö rr med. Rune var alldeles tokig av ilska oö ver det, minns Ove med stor
foö rnoö jsamhet aö n idag.
Sommaren daö refter kom Rune foö rstaå s paå ett saö tt att ge igen, och koö pte ett saå dant daö r aå baö ke till sittgraö sklippare. Sedan
lyckades han genom loö gner och konspiration faå igenom paå aå rsmoö tet att han skulle faå oö verta Oves graö sklippningsansvar
bakom deras hus. Nu naö r Rune hade ”lite mer adekvat utrustning aö n den som tidigare haft ansvaret”, som Rune sa med ett
flin aå t Oves haå ll. Ove kunde foö rstaå s inte bevisa att det var loö gner och konspiration som laå g bakom aå rsmoö tets beslut att
godkaö nna Runes nya titel, men han foö rutsatte att det maå ste ha varit saå det gick till. ”Jaö vla skrytmoped”, kallade Ove
graö sklipparen varje gaå ng Rune aå kte foö rbi hans foö nster, sittande paå den med sjaö lvgodheten av en cowboy som hoö ll paå att
rida in en tjur.
Som viss uppraö ttelse lyckades Ove i alla fall fyra aå r senare stoppa Runes planer paå att byta foö nster paå sitt hus, eftersom
byggnadsnaö mnden efter trettiotre brev och ett dussin ilskna telefonsamtal gav upp och gick paå Oves linje om att det skulle
”foö rstoö ra den enhetliga arkitektoniska upplevelsen av omraå det”. Rune vaö grade under de tre efterfoö ljande aå ren att referera
till Ove som naå got annat aö n ”den jaö vla paragrafryttaren”. Ove tog det som en komplimang. ÄÅ ret efter bytte han sjaö lv foö nster.
Naö r naö sta vinter kom beslutade styrelsen att bostadsomraå det behoö vde ett nytt kollektivt system foö r centralvaö rme. Rune
och Ove raå kade foö rstaå s som av en ren slump ha diametralt olika uppfattning om vilket slags vaö rmesystem som behoö vdes,
och det som skaö mtsamt bland de andra grannarna i kvarteret blev kaö nt som ”slaget om vattenpumpen” vaö xte till en
evighetslaå ng kamp de baå da maö nnen emellan.
Och saå fortsatte det.
Men det fanns, som Sonja brukade saö ga, andra stunder ocksaå . De var inte maå nga, men kvinnor som hon och Änita kunde
konsten att goö ra det mesta av dem. Foö r det var inte alltid brinnande konflikt de baå da maö nnen emellan. En sommar under
80-talet till exempel, hade Ove koö pt en Saab 9000 och Rune en Volvo 760. Och de var vaö l saå noö jda med detta baå da tvaå att de
hoö ll sams i flera veckor. Sonja och Änita lyckades till och med faå dem att aö ta middag ihop alla fyra vid flera tillfaö llen. Runes
och Änitas son, som hunnit bli nybliven tonaå ring vid det laget med all den gudomliga avsaknad av charm och hyfs som det
foö r med sig, satt med vid ena bordsaö ndan som sur accessoar. Den pojken foö ddes arg, brukade Sonja saö ga med sorg i roö sten,
men Ove och Rune lyckades faktiskt i alla fall komma oö verens saå mycket att de tog varsin liten whisky tillsammans i slutet
av kvaö llen.
Under den sista av middagarna den sommaren fick dock tyvaö rr Ove och Rune foö r sig att de skulle grilla. Och boö rjade
foö rstaå s genast braå ka om ”mest effektiva procedur” foö r att taö nda Oves klotgrill. En kvart senare hade braå ket eskalerat i
volym saå mycket att Sonja och Änita enades om att det nog var baö st att de aå t middag paå varsitt haå ll trots allt. De baå da
maö nnen hann koö pa och saö lja en Volvo 760 (Turbo) och en Saab 9000i innan de pratade med varandra igen.
Under tiden kom och gick grannarna i kvarteret. Till slut hade det varit saå maå nga nya ansikten i doö rroö ppningarna till de
andra radhusen att de bara floö t ihop till en graå massa. Daö r det foö rut fanns skog fanns det nu bara byggkranar. Ove och Rune
stod utanfoö r sina hus med haö nderna obstinat nerkoö rda i byxfickorna, som fornlaö mningar i en ny tid, medan en parad av
stroppiga fastighetsmaö klare i grapefruktstora slipsknutar patrullerade den lilla gatan mellan husen och betraktade de baå da
som gamar betraktar aå ldrande vattenbufflar. Kunde vaö l inte baö rga sig tills de fick flytta in naå gra jaö vla konsultfamiljer i deras
hus, det begrep ju baå de Ove och Rune.
Runes och Änitas son flyttade hemifraå n naö r han fyllde 20 i boö rjan av 90-talet. Drog visst till Ämerika, fick Ove veta av
Sonja. De saå g honom knappt igen. Daå och daå fick Änita ett telefonsamtal runt juletid, men ”han har ju saå mycket med sitt
eget nu”, som Änita sa naö r hon foö rsoö kte haå lla modet uppe, trots att Sonja saå g att hon svalde graå ten. En del pojkar laö mnar allt
och ser sig aldrig om. Det var bara saå det var.
Rune sa aldrig naå got om det. Men foö r den som kaö nt honom laö nge var det som om han blev naå gra centimeter kortare aå ren
daö refter. Som om han liksom sjoö nk samman i en djup suck och aldrig riktigt andades in igen.
Naå gra aå r senare blev Rune och Ove osams foö r hundradenaå gonting-gaå ngen om de daö r gemensamma vaö rmesystemen. Ove
stormade ut fraå n ett bostadsraö ttsfoö reningsmoö te i vredesmod och kom aldrig tillbaka igen. Den sista striden de baå da
maö nnen emellan utkaö mpades naö r Rune en bit in paå 2000-talet koö pte en saå dan daö r automatisk liten robotgraö sklippare som
han bestaö llt fraå n Äsien och som yrade runt paå graö smattan bakom husen och klippte den sjaö lv. Rune kunde
fjaö rrprogrammera den att klippa i ”saö rskilda moö nster”, beraö ttade Sonja imponerat en kvaö ll naö r hon kom hem fraå n Änita.
Ove blev snart varse att det ”saö rskilda moö nstret” var att den lilla robotskitstoö veln konsekvent koö rde runt och brummade
upphetsat utanfoö r Oves och Sonjas sovrumsfoö nster hela naö tterna. En kvaö ll saå g Sonja Ove haö mta en skruvmejsel och gaå ut
genom altandoö rren. Naö sta morgon hade den lilla roboten ofoö rklarligt koö rt rakt ner i Runes pool.
Maå naden efteraå t aå kte Rune in paå sjukhus foö rsta gaå ngen. Han koö pte aldrig naå gon ny graö sklippare. Ove visste inte riktigt
sjaö lv hur deras fiendeskap hade boö rjat, men han visste att den hade slutat daö r och daå . Efter det var allt bara minnen foö r Ove
och brist paå dem foö r Rune.
Och det fanns vaö l saö kert folk som inte tyckte att man kunde tolka maö ns kaö nslor genom vilka bilar de koö rde.
Men naö r de flyttade in i radhusomraå det koö rde Ove en Saab 96, Rune en Volvo 244. Efter olyckan koö pte Ove en Saab 95
foö r att faå plats med Sonjas rullstol. Samma aå r koö pte Rune en Volvo 245, foö r att faå plats med barnvagn. Tre aå r senare fick
Sonja en modernare faö llbar rullstol och Ove koö pte en halvkombi, Saab 900. Rune koö pte en Volvo 265, eftersom Änita boö rjat
prata om ett barn till.
Sedan koö pte Ove ytterligare tvaå Saab 900 och efter det sin foö rsta Saab 9000. Rune koö pte en Volvo 265 och saå smaå ningom
en Volvo 745. Men det kom inga fler barn. En kvaö ll kom Sonja hem och beraö ttade foö r Ove att Änita varit hos laö karen.
Och en vecka senare stod det en Volvo 740 i Runes garage. Sedanmodellen.
Ove saå g den naö r han tvaö ttade sin Saab. Paå kvaö llen hittade Rune en halvflaska whisky utanfoö r sin doö rr. De talade aldrig
om det.
Kanske borde sorgen oö ver barnen som aldrig kom ha foö rt de baå da maö nnen naö rmare. Men sorg aö r opaå litlig paå det saö ttet,
naö r maö nniskor inte delar den kan den dela paå maö nniskor istaö llet. Kanske foö rlaö t inte Ove Rune foö r att Rune trots allt fick en
son som han inte ens kunde haå lla sams med. Kanske foö rlaö t inte Rune Ove foö r att han inte kunde foö rlaå ta honom foö r det.
Kanske foö rlaö t ingen av dem sig sjaö lva foö r att de inte kunde ge kvinnorna de aö lskade mer aö n naå got det de oö nskade sig mest
av allt. Och saå blev Runes och Änitas grabb stor, och drog hemifraå n den foö rsta chans han fick. Och Rune gick och koö pte en
saå n daö r sport-BMW som man bara kunde sitta tvaå och en handvaö ska i. Foö r nu var det ju bara Änita och han, som han sa till
Sonja naö r de moö ttes paå parkeringen. ”Och man kan ju inte koö ra Volvo hela livet”, foö rsoö kte han med ett halvhjaö rtat leende.
Och hon hoö rde att han foö rsoö kte svaö lja graå ten. Och det var i den stunden som Ove insaå g att en bit av Rune hade gett upp foö r
evigt. Och foö r det foö rlaö t kanske varken Ove eller Rune sjaö lv honom.

Saå det fanns vaö l saö kert folk som tyckte att kaö nslor inte kunde tolkas genom bilar. Men de hade fel.

29. En man som heter Ove

och en person som är en bögperson

– Men allvarligt? Vart ska vi!? undrar Parvaneh andfaå tt.

– Fixa en grej, svarar Ove kort tre steg framfoö r henne, med katten halvjoggandes vid sin sida.
– Vadaå foö r grej?
– En grej!
Parvaneh stannar och haö mtar andan.
– Haö r! utropar Ove och stannar tvaö rt framfoö r ett lite kafeé .
Det luktar nygraö ddade croissanter genom glasdoö rren. Parvaneh tittar paå parkeringen precis paå andra sidan gatan daö r
Saaben staå r parkerad. Saå haö r i efterhand kunde de foö rstaå s inte ha haft en kortare vaö g mellan bilen och kafeé et, om det inte
varit foö r att Ove varit fullstaö ndigt oö vertygad om att kafeé et laå g paå motsatt sida av kvarteret. Parvaneh hade foö reslagit att de
daå kanske borde parkera paå den sidan, men daö r kostade parkeringen en krona mer i timmen saå det kunde hon ju bara
gloö mma.
Istaö llet hade de parkerat haö r, och sedan gaå tt runt hela kvarteret foö r att leta efter kafeé et. Ove var naö mligen, upptaö ckte
Parvaneh snart, typen av man som naö r han inte visste riktigt vart han var paå vaö g bara fortsatte gaå i den fasta oö vertygelsen
att vaö gen foö rr eller senare skulle anpassa sig efter honom. Och naö r de nu upptaö cker att kafeé et i sjaö lva verket alltsaå ligger
mittemot platsen daö r de parkerat ser Ove foö rstaå s ut som om det inte varit naå gonting annat aö n hans plan hela tiden.
Parvaneh stryker svett fraå n kinden.
Det sitter en man med smutsigt skaö gg lutad mot husvaö ggen halvvaö gs ner paå gatan. Han har en pappmugg paå marken
framfoö r sig. Utanfoö r kafeé et moö ter Ove, Parvaneh och katten en spenslig pojke i 20-aå rsaå ldern med vad som ser ut som svart
sot runt oö gonen. Det kraö ver en viss betaö nketid innan Ove inser att det aö r samma pojke som stod bakom ynglingen med
cykeln naö r Ove traö ffade honom foö rsta gaå ngen utanfoö r foö rraå det. Han ser lika foö rsiktig ut den haö r gaå ngen. Baö r tvaå smoö rgaå sar
paå en liten papptallrik och ler mot Ove. Ove kommer sig inte foö r annat aö n att nicka tillbaka. Som om han vill saö ga att aö ven
om han inte taö nker besvara leendet saå vill han i alla fall upplysa om att det aö r mottaget.
– Varfoö r laö t du mig inte staö lla mig bredvid den roö da bilen? vill Parvaneh veta naö r de stiger in genom glasdoö rren.
Ove svarar inte.
– Jag hade klarat det! saö ger hon sjaö lvsaö kert.
Ove skakar troö tt paå huvudet. Foö r tvaå timmar sedan visste hon inte var kopplingen satt, nu aö r hon sur foö r att han inte laö t
henne fickparkera.
Vaö l inne paå kafeé et ser Ove i oö gonvraå n genom foö nstret hur den spensliga pojken med sot runt oö gonen lutar sig fram och
ger smoö rgaå sarna till mannen med det smutsiga skaö gget.
– Hej Ove! ropar en roö st saå ivrig att den spricker i de hoö ga tonerna.
Ove vaö nder sig om och faå r se ynglingen som han braå kat om cykeln med. Han staå r bakom en avlaå ng blankpolerad disk
laö ngst fram i lokalen. Har keps paå sig, noterar Ove. Inomhus.
Katten och Parvaneh goö r sig hemmastadda paå varsin av barstolarna framfoö r disken, Parvaneh torkar ideligen svetten ur
pannan, trots att det aö r iskallt daö rinne. Kallare aö n ute paå gatan, faktiskt. Hon haö ller upp vatten fraå n en tillbringare paå
disken. Katten lapar obekymrat i sig av det ur hennes glas naö r hon inte tittar.
– Kaö nner ni varandra? undrar Parvaneh oö verraskat och tittar paå ynglingen.
– Ove och jag aö r typ kompisar, nickar ynglingen.
– ÄÄ r ni? Det aö r typ Ove och jag ocksaå ! ler Parvaneh med oö m imitation av hans lite foö r direkta entusiasm.
Ove stannar paå behoö rigt avstaå nd fraå n bardisken. Som om naå gon skulle foö rsoö ka ge honom en kram om han kom foö r naö ra.
– Jag heter Ädrian, saö ger ynglingen.
– Parvaneh! saö ger Parvaneh.
– Vill ni ha naå t att dricka? fraå gar Ädrian och vaö nder sig mot Ove.
 – ÄÅ h! Latte! saö ger Parvaneh, med tonfallet som om hon ploö tsligt faå tt sina axlar masserade, och baddar pannan med en
servett.
– Helst islatte om du har!
Ove flyttar vikten fraå n hoö ger till vaö nster fot och sneglar sig omkring i lokalen. Han har aldrig gillat kafeé er. Sonja hade
foö rstaå s alltid aö lskat dem. Kunde sitta paå dem en hel soö ndag och ”bara titta paå folk” som hon sa. Ove brukade sitta bredvid
och foö rsoö ka laö sa tidningen. Varje soö ndag gjorde de det. Han har inte satt sin fot paå ett kafeé sedan hon dog. Han tittar upp
och inser att Ädrian, Parvaneh och katten vaö ntar paå hans svar.
– Kaffe daå . Svart.
Ädrian kliar sig i haå ret under kepsen.
– Älltsaå … espresso, typ?
– Nej. Kaffe.
Ädrian foö rflyttar kliandet fraå n haå ret till hakan.
– Älltsaå … typ svart kaffe?
– Ja.
– Med mjoö lk?
– Om det aö r med mjoö lk saå aö r det inte svart kaffe.
Ädrian flyttar naå gra sockerskaå lar paå disken. Kanske mest foö r att ha naå got att goö ra foö r att inte se alltfoö r dum ut. Lite sent
paå taö nkt, tycker Ove.
– Vanligt bryggkaffe. Vanligt himla bryggkaffe, upprepar Ove.
Ädrian nickar.
– ÄÅ h … det ja. Just det. Naö . Jag vet inte hur man goö r det.
Ove ser ut som maö n som Ove goö r naö r naå gon saö ger till dem att han inte vet hur man haö ller vatten i en kanna, maå ttar upp
pulver i ett filter och sedan trycker paå en knapp. Han pekar paå kaffebryggaren som staå r undanskuffad i ett hoö rn av baö nken
bakom ynglingen. Halvt blockerad av ett gigantiskt silverfaö rgat rymdskepp till maskin som Ove foö rstaå r aö r den daö r de goö r
det daö r espressot.
– ÄÅ h, den ja, nickar Ädrian mot kaffebryggaren som om naå got precis gaå tt upp foö r honom.
Sedan vaö nder han sig mot Ove igen.
– Naö , alltsaå , jag vet typ inte hur den funkar.
– Men det var ju daå sjaö lva …, muttrar Ove och gaå r runt disken.
Han foö ser ynglingen ur vaö gen och lyfter kannan. Parvaneh harklar sig hoö gljutt. Ove blaö nger paå henne.
– Ja? saö ger han.
– Ja? upprepar hon.
Ove hoö jer oö gonbrynen. Hon rycker paå axlarna.
– Taö nker naå gon beraö tta foö r mig vad vi goö r haö r?
Ove boö rjar haö lla vatten i kannan.
– Grabben haö r har en cykel som behoö ver lagas.
Parvaneh skiner upp.
– Cykeln som vi har haö ngandes bak paå bilen?
– Tog du med den hit? utbrister Ädrian ploö tsligt oö verlyckligt till Ove.
– Du har ju ingen bil, svarar Ove och boö rjar stoö ka runt i ett skaå p paå jakt efter kaffefilter.
– Tack Ove! saö ger Ädrian och tar ett steg emot honom, men kommer till sans och stannar innan han hinner goö ra naå got
dumt.
– Saå det aö r din cykel? ler Parvaneh.
Ädrian nickar. Men skakar sedan genast paå huvudet.
– Älltsaå . Det aö r inte min. Det aö r min tjejs. Eller, jag vill att hon ska bli min tjej … typ.
Parvaneh flinar.
– Saå Ove och jag koö rde hela den haö r vaö gen bara foö r att laö mna cykeln till dig saå att du ska kunna laga den haö r? ÄÅ t en tjej?
Ädrian nickar. Parvaneh lutar sig oö ver disken och klappar Ove paå armen.
– Vet du Ove, ibland skulle man naö stan kunna tro att du har ett hjaö rta!
Ove tycker inte om hennes ton.
– Hade du verktyg haö r eller inte? saö ger han till Ädrian och rycker aå t sig sin arm.
Ädrian nickar.
– Gaå och haö mta dem daå . Cykeln sitter paå Saaben paå parkeringen.
Ädrian nickar kvickt och foö rsvinner ut i koö ket. ÄÅ terkommer efter naå gon minut med en stor verktygslaå da och hastar mot
doö rren.
– Och du aö r tyst, saö ger Ove till Parvaneh.
Parvaneh har den daö r sortens flin oö ver laö pparna som ger honom ledtraå dar om att hon inte alls taö nker vara det.
– Jag tog bara hit cykeln foö r att han inte ska haå lla paå och stoö ka till i foö rraå den hemma hos oss …, mumlar han.
– Visst, visst, nickar Parvaneh och skrattar.
Ove goö r sig upptagen med att leta kaffefilter igen. Vid doö rren springer Ädrian bokstavligt talat in i pojken med sotet runt
oö gonen.
– Jag ska, du vet, haö mta en grej bara, faå r Ädrian ur sig som om orden var en hoö g kartonger som han precis trillat oö ver.
– Det haö r aö r min chef! ropar han aå t Ove och Parvaneh och pekar paå pojken med sot runt oö gonen.
Parvaneh reser sig genast artigt och straö cker fram handen. Ove aö r upptagen med att leta igenom laå dorna bakom disken.
 – Vad … goö r ni? undrar pojken med sotet runt oö gonen och tittar en smula intresserat paå den fraö mmande man i oö vre
medelaå ldern som barrikaderat sig bakom disken paå hans kafeé .
– Grabben ska laga en cykel, svarar Ove som om detta vore naå got alldeles solklart.
– Var har du filterna till det riktiga kaffet? kraö ver han sedan att faå veta.
Pojken med sot runt oö gonen pekar. Ove tittar paå honom och kisar.
– ÄÄ r det daö r smink?
Parvaneh hyschar honom. Ove ser foö rebraå dd ut.
– Vadaå ? Man faå r vaö l fraå ga?
Pojken med sot runt oö gonen ler en aning nervoö st.
– Ja, det aö r smink, nickar han och boö rjar gnugga sig runt oö gonen.
– Jag var ute och dansade igaå r, ler han tacksamt naö r Parvaneh med en medbrottslings kvicka blinkning fiskar upp en
vaå tservett ur sin handvaö ska och raö cker honom.
Ove nickar och aå tergaå r till sitt kaffekokande.
– Har du ocksaå problem med cyklar och kaö rlek och fruntimmer? undrar han som i foö rbigaå ende.
– Nej, nej, inte med cyklar i alla fall. Och inte med kaö rleken heller antar jag. I alla fall … i alla fall inte med fruntimmer,
svarar sotpojken.
Det rycker laö tt i hans mungipor. Naö r tystnaden haå ller i sig i mer aö n femton sekunder boö rjar han fingra med linningen paå
sin troö ja. Ove trycker paå knappen paå kaffebryggaren, hoö r den boö rja puttra, och vaö nder sig om och lutar sig mot insidan av
disken som om det vore den minst konstiga sak i vaö rlden att goö ra paå ett kafeé daö r man inte alls jobbade.
– Boö g, alltsaå ? nickar han aå t sotpojken.
– OVE! saö ger Parvaneh och slaå r honom paå armen igen.
Ove rycker aå t sig armen och ser mycket foö rolaö mpad ut.
– Man kan vaö l faå fraå ga!
– Det heter inte … saå daö r, snaö ser Parvaneh och vill helt uppenbart inte ta ordet i sin mun.
– Boö g? upprepar Ove.
Parvaneh slaå r efter hans arm igen men Ove aö r foö r snabb.
– Saå saö ger man inte! beordrar hon honom.
Ove vaö nder sig uppriktigt ofoö rstaå ende mot sotpojken.
– Faå r man inte saö ga boö g? Vad saö ger man nufoö rtiden daå ?
– Det heter homosexuell. Eller … HBT-person, avbryter Parvaneh innan hon hinner hejda sig sjaö lv.
Ove tittar foö rst paå henne, och sedan paå sotpojken, och sedan paå henne igen.
– ÄÄ h, du faå r saö ga vad du vill, det aö r lugnt, ler sotpojken och gaå r runt disken och haö nger paå sig ett foö rklaö de.
Parvaneh stoö nar och skakar kritiskt paå huvudet aå t Ove. Ove skakar precis lika kritiskt paå huvudet tillbaka.
– Visst, visst …, boö rjar han och valsar eftertaö nksamt runt lite med handen i luften som om han letade efter raö tt
formulering mitt i koreografin till naå gon form av latinamerikansk dans.
– Men en saå n haö r … ”boö gperson” daå , aö r du en saå n eller inte?
Parvaneh tittar paå sotpojken som om hon paå alla upptaö nkliga saö tt som finns vill foö rklara foö r honom att Ove egentligen
har rymt fraå n en sluten avdelning paå ett mentalsjukhus och daö rfoö r inte alls aö r vaö rd att bli arg paå . Men sotpojken ser inte alls
ut att bli arg.
– Ja. Ja, det aö r jag. Jag aö r en ”saå n”.
– Daå saå , nickar Ove, vaö nder sig om och boö rjar haö lla upp kaffe i koppen medan det fortfarande kokar.
Sedan tar han koppen och gaå r utan ett ord ut paå parkeringen. Sotpojken saö ger inget om att han tar med sig koppen ut.
Det verkar ju trots allt en smula futtigt i sammanhanget naö r den haö r mannen redan utnaö mnt sig sjaö lv till barista paå pojkens
kafeé och sedan foö rhoö rt honom om hans sexuella preferenser inom loppet av fem minuters bekantskap.
Ute vid Saaben staå r Ädrian och ser ut som om han har gaå tt vilse i skogen.
– Gaå r det bra? fraå gar Ove retoriskt, tar en klunk kaffe och tittar paå cykeln som Ädrian inte ens har haö ngt ner fraå n bilen
aö n.
– Naö … du vet. Typ. Älltsaå , boö rjar Ädrian och kliar sig lite tvaå ngsmaö ssigt oö ver broö stet.
Ove iakttar honom naå gon halvminut eller saå . Tar en klunk kaffe till. Nickar med den igenkaö nnande missnoö jdheten av
naå gon som klaö mt paå en oö vermogen avokado. Trycker kaffekoppen i handen paå pojken och kliver fram och tar loss cykeln
sjaö lv. Vaö nder den upp och ner paå marken och oö ppnar verktygslaå dan som ynglingen burit ut fraå n kafeé et.
– Har inte farsan din laö rt dig hur man lagar en cykel? saö ger han utan att titta paå Ädrian naö r han boö jer sig ner mot det
punkterade daö cket.
– Farsan sitter paå kaå ken, svarar Ädrian knappt hoö rbart och kliar sig paå axeln.
Han ser ut som om han omedelbart letar efter ett stort svart haå l att sjunka ner igenom. Ove stannar i roö relsen, tittar upp
och iakttar honom utvaö rderande. Pojken tittar ner i marken. Ove harklar sig.
– Det aö r inte saå foö rbaskat svaå rt, muttrar han till sist och ger Ädrian en gest att saö tta sig ner paå marken.
Det tar dem tio minuter att laga punkteringen. Ove ger entoniga instruktioner, Ädrian saö ger ingenting paå hela tiden. Men
han aö r uppmaö rksam och flink och goö r moö jligen inte bort sig helt och haå llet, aö r Ove boö jd att erkaö nna. Kanske trots allt inte
fullt saå fumlig med haö nderna som han aö r med ord. De torkar av sig smutsen med en trasa ur bakluckan paå Saaben, undviker
varandras oö gonkontakt.
– Hoppas fruntimret aö r vaö rt det, saö ger Ove och staö nger bakluckan.
Ädrian ser inte riktigt ut att veta vad han ska svara paå det.
Naö r de stiger in paå kafeé et igen staå r en kort kubformad man med flaö ckig skjorta uppflugen paå en stege och skruvar i naå got
som Ove gissar aö r en vaö rmeflaö kt. Sotpojken staå r under stegen med en serie skruvmejslar uppstraö ckta i luften. Han torkar
sig ideligen i sminkresterna runt oö gonen, sneglar paå den tjocka mannen paå stegen och ser en smula nervoö s ut. Som om han
oroar sig oö ver att bli paå kommen med naå got. Parvaneh vaö nder sig uppspelt mot Ove.
– Det haö r aö r Ämel! Han aö ger kafeé et! faå r hon ur sig paå ett saö tt saå att orden liksom aå ker vattenrutschkana huller om buller
ut genom munnen paå henne och pekar paå den kubformade mannen paå stegen.
Ämel vaö nder sig inte om, men ger ifraå n sig en laå ng serie haå rda konsonanter som Ove visserligen inte foö rstaå r men aö ndaå
misstaö nker aö r olika kombinationer av koö nsord och kroppsdelar.
– Vad saö ger han? undrar Ädrian.
Sotpojken skruvar obekvaö mt paå sig.
– ÄÄ h … han … det aö r en grej om att vaö rmeflaö kten aö r en saå n som ligger med …
Han tittar som hastigast paå Ädrian, men vaö nder genast ner blicken i golvet igen.
– Han saö ger att den aö r vaö rdeloö s, som ett homo, saö ger han saå laå gt att Ove aö r den enda som hinner hoö ra det eftersom han
av en haö ndelse staå r naö rmast.
Parvaneh aö r daö remot upptagen med att peka foö rtjust paå Ämel.
– Man foö rstaå r inte vad han saö ger men man hoö r liksom aö ndaå att naö stan allt aö r svaö rord! Det aö r som en dubbad version av
dig, Ove!
Ove ser inte vidare foö rtjust ut. Det goö r inte Ämel heller. Han slutar skruva i vaö rmeflaö kten och pekar paå Ove med
skruvmejseln.
– Katten? ÄÄ r din katt?
– Nej, svarar Ove.
Inte saå mycket foö r att han vill paå peka att det inte aö r hans katt som foö r att han vill paå peka att den aö r ingens katt.
– Katt ut! Inga djur paå kafeé ! hugger Ämel paå det daö r saö ttet saå att konsonanterna hoppar omkring som olydiga barn i
meningsbyggnaden.
Ove tittar intresserat paå vaö rmeflaö kten ovanfoö r Ämels huvud. Sedan paå katten paå barstolen. Sedan paå verktygslaå dan som
Ädrian fortfarande haå ller i handen. Sedan paå vaö rmeflaö kten igen. Och sedan paå Ämel.
– Om jag lagar den daö r aå t dig. Daå stannar katten.
Han saö ger det mer som ett meddelande aö n som en fraå ga. Ämel ser ut att tappa fattningen foö r naå gra oö gonblick, och naö r
han aå terfaå r den har han paå naå got saö tt som han foö rmodligen inte riktigt sjaö lv i efterhand kan redogoö ra foö r blivit mannen som
haå ller i stegen istaö llet foö r mannen som staå r paå stegen. Ove boö kar runt daö ruppe i naå gra minuter, klaö ttrar ner, borstar av
handflatan mot byxbenet och raö cker skruvmejseln och en liten skiftnyckel till sotpojken.
– Du fixade! klaö cker den fyrkantiga lilla mannen med den flaö ckiga skjortan ur sig extatiskt naö r vaö rmeflaö kten med ett
naå got troö ttkoö rt hostande skakar igaå ng uppe i taket.
Han snor runt och greppar ogenerat tag i baå da Oves axlar med sina faå rade haö nder.
– Whisky? Du vill ha? I koö ket, jag har whisky!
Ove tittar paå klockan. Den aö r kvart oö ver tvaå paå eftermiddagen. Han skakar paå huvudet och ser obekvaö m ut. Lite oö ver
whiskyn, lite oö ver att Ämel haå ller i honom. Sotpojken foö rsvinner ut genom koö ksdoö rren bakom disken, fortfarande
gnuggande febrilt i oö gonen.

Naö r katten och Ove gaå r mot Saaben en halvtimme senare springer Ädrian ifatt dem och rycker foö rsiktigt i Oves jackaö rm.
– Mannen, du saö ger vaö l inget om att Mirsad aö r …
– Vem? avbryter Ove honom ofoö rstaå ende.
– Min chef, saö ger Ädrian.
Men naö r Ove fortfarande inte ser ut att faå saken klar foö r sig tillaö gger han:
– Han med sminket.
– Boö gpersonen? saö ger Ove.
Ädrian nickar.
– Älltsaå hans farsa … alltsaå Ämel … han vet inte att Mirsad aö r …
Ädrian famlar efter raö tt ord.
– En boö gperson? fyller Ove i.
Ädrian nickar. Ove rycker paå axlarna. Parvaneh kommer vaggande efter dem med andan i halsen.
– Var har du varit? fraå gar Ove henne.
– Jag gav mina vaö xelmynt till honom bara, svarar Parvaneh med en nickning aå t mannen med det smutsiga skaö gget borta
vid husvaö ggen.
– Du vet att han bara kommer koö pa braö nnvin foö r det daö r, konstaterar Ove.
Parvaneh spaö rrar upp oö gonen i naå got som Ove starkt misstaö nker aö r sarkasm.
– Va? Kommer han? Och jag som SÄÅ ÄÅ hoppades att han skulle anvaö nda dem till att betala av sin studieskuld fraå n sin
universitetsutbildning i partikelfysik!
Ove fnyser och oö ppnar Saaben. Ädrian staå r kvar paå andra sidan bilen.
– Ja? undrar Ove.
– Du saö ger inget om Mirsad, va? Ällvar?
Ove pekar uppfordrande paå honom.
– Du! Det aö r du som vill koö pa fransk bil. Du borde inte oroa dig foö r andra saå mycket, du har tillraö ckligt med egna
problem.
 30

En man som heter Ove

och ett samhälle utan honom

Ove borstar bort snoö n fraå n gravstenen. Graö ver energiskt i den frusna jorden foö r att faå ner blommorna. Han reser sig,
borstar av sig. Staå r och tittar lite skamset paå Sonjas namn. Han som alltid tjatade paå henne om att hon var foö rsenad, och haö r
staå r han sjaö lv nu. Uppenbart helt ofoö rmoö gen att komma efter henne som han lovat.
– Det har varit ett jaö drans liv bara, mumlar han till stenen.
Och saå aö r han tyst igen.

Han vet inte exakt naö r det haö nde. Naö r han blev saå haö r tyst. Dagarna och veckorna efter hennes begravning floö t ihop paå ett
saö tt saå att han inte sjaö lv riktigt kan redogoö ra foö r exakt vad han uppehoö ll sig med under tiden. Innan Parvaneh och den daö r
Patrick backade rakt in i hans brevlaå da kunde han faktiskt knappt dra sig till minnes att han sagt ett enda ord till naå gon
levande maö nniska sedan Sonja dog.
Somliga kvaö llar gloö mmer han aö ta. Det har aldrig haö nt saå laö nge han kan minnas. Inte sedan han satte sig ner paå det daö r
taå get bredvid henne foö r naö stan fyrtio aå r sedan. Saå laö nge Sonja fanns hade de ju sina rutiner. Ove gick upp kvart i sex, kokade
kaffe, gick inspektionsrundan. Halv sju hade Sonja duschat och daå aå t de frukost och drack kaffe. Sonja aå t aö gg, Ove aå t
smoö rgaå sar. Fem oö ver sju lyfte Ove in henne i passagerarsaö tet paå Saaben, packade in rullstolen i bakluckan, och koö rde henne
till skolan. Sedan koö rde han till jobbet. Kvart i tio hade de fikapaus paå varsitt haå ll. Sonja tog mjoö lk i sitt kaffe, Ove drack det
svart. Tolv var det lunch. Kvart i tre ny fikapaus. Klockan kvart oö ver fem haö mtade Ove Sonja paå skolgaå rden, lyfte in henne i
passagerarsaö tet och rullstolen i bakluckan. Klockan sex satt de vid koö ksbordet och aå t middag. Oftast koö tt och potatis och
saå s. Oves favoritraö tt. Sedan loö ste hon korsord med de oroö rliga benen uppdragna under sig i faå toö ljen medan Ove skrotade
runt lite ute i foö rraå det eller saå g paå nyheterna. Halv tio bar Ove henne uppfoö r trapporna till sovrummet paå oö vervaå ningen.
Hon hade tjatat paå honom i flera aå r efter olyckan att de skulle flytta ner sovrummet till det tomma gaö strummet paå
nedervaå ningen. Men Ove vaö grade. Efter ett aå rtionde eller saå hade hon insett att det var hans saö tt att visa henne att han inte
taö nkte ge upp. Ätt Gud och universum och allting inte skulle faå vinna. Ätt de jaö vlarna kunde dra aå t helvete. Saå hon slutade
tjata.
Paå fredagskvaö llar satt de uppe till halv elva och tittade paå tv. Paå loö rdagar aå t de sen frukost, ibland saå sent som klockan
aå tta. Sedan aå kte de paå aö renden. Byggmarknaden, moö belaffaö ren och traö dgaå rdsvaruhuset. Sonja koö pte blomjord och Ove
tittade paå verktyg. De hade bara ett litet radhus med en liten uteplats paå baksidan och en liten rabatt, men det tycktes alltid
finnas naå got att plantera och naå got att bygga. Paå hemvaö gen stannade de och aå t glass. Sonja aå t en med choklad. Ove aå t en
med noö tter. En gaå ng om aå ret hoö jde de priset med en krona per glass och daå blev det, som Sonja brukade saö ga, ”ett himla liv
paå Ove”. Naö r de kom hem till radhuset rullade hon genom den lilla altandoö rren i koö ket ut paå uteplatsen och Ove hjaö lpte
henne ur stolen ner paå marken. Det var en av Sonjas favoritsaker med att odla i rabatten, att hon inte hade haft naå gon nytta
av att kunna staå upp foö r att kunna goö ra det. Under tiden haö mtade Ove en skruvmejsel och gick in i huset. Det var det baö sta
med det daö r huset, att det aldrig blev faö rdigt. Det fanns alltid en skruv naå gonstans foö r Ove att dra aå t.
Paå soö ndagar gick de paå kafeé och drack kaffe. Ove laö ste tidningen och Sonja pratade. Och sedan blev det maå ndag.
Och en maå ndag fanns hon inte laö ngre.

Och Ove visste inte exakt naö r han blev saå haö r tyst. Kanske hade han boö rjat prata mer inne i sitt eget huvud. Kanske hoö ll han
paå att bli galen. Ibland oö vervaö gde han det. Det var som om han inte ville laå ta andra maö nniskor tala med honom foö r att han
var raö dd att oljudet av deras tjatter skulle draö nka minnet av hennes roö st.
Han laå ter fingrarna loö pa mjukt oö ver gravstenen, som om han drog dem genom de laå nga straå na paå en vaö ldigt tjock matta.
Han har aldrig begripit sig paå alla unga maö nniskor som tjatar om att ”finna sig sjaö lva”. Han hade hoö rt det titt som taö tt fraå n
de daö r 30-aå ringarna paå jobbet. Det enda de tjatade om var att de ville ha ”mer fritid”, som om det var det enda maå let med
att jobba: att komma till punkten daå man slapp goö ra det. Sonja brukade skratta aå t Ove och saö ga att han var ”vaö rldens minst
flexibla man”. Ove vaö grade ta det som en foö rolaö mpning. Han tyckte att det skulle vara lite ordning och reda, det var allt. Ätt
det skulle finnas rutiner och att man skulle kunna lita paå saker och ting. Han kunde inte foö rstaå hur det skulle kunna vara en
daå lig egenskap.
Sonja brukade beraö tta foö r folk om den daö r gaå ngen daå Ove i ett oö gonblick av vad som bara kan ha varit tillfaö llig
sinnesfoö rvirring i mitten av 80-talet blivit oö vertalad av henne att koö pa en roö d Saab, trots att han i alla aå r hon kaö nt honom
alltid haft en blaå . ”De vaö rsta tre aå ren i Oves liv”, fnittrade Sonja, och sedan dess hade Ove aldrig koö rt naå got annat aö n en blaå
Saab igen. ”Ändra fruar blir sura foö r att deras maö n inte maö rker naö r de har klippt sig, naö r jag har klippt mig aö r min man sur
paå mig i flera dagar foö r att jag inte ser ut som vanligt”, brukade Sonja saö ga.
Ove saknar det mest av allt. Ällt som var som vanligt.
Maö nniskan behoö ver vara en funktion, anser han. Och han har alltid varit funktionell, det kan ingen ta ifraå n honom. Han
har gjort allt som det haö r samhaö llet har sagt aå t honom att goö ra. Jobbat, aldrig varit sjuk, gift sig, amorterat, betalat skatt,
gjort raö tt foö r sig, koö rt en ordentlig bil. Och hur tackade samhaö llet honom? Det kom in paå hans kontor och sa till honom att
gaå hem, det var vad det gjorde.
Och en maå ndag hade han ingen funktion laö ngre.

Foö r tretton aå r sedan hade Ove koö pt sin blaå Saab 9-5 kombi. Inte saå laå ngt efter det hade jaö nkarna paå General Motors koö pt
upp de sista svenska aö garandelarna i foö retaget. Ove slog igen tidningen den morgonen med en foö ljetong av svaö rord som
paå gick en bra bit in paå eftermiddagen. Han koö pte aldrig en bil igen. En amerikansk bil taö nkte han naö mligen inte saö tta sin fot
i om inte baå de foten och resten av kroppen foö rst placerats i en kista, det skulle de ha jaö vligt klart foö r sig. Sonja hade foö rstaå s
laö st artikeln en aning mer noggrant och haft vissa invaö ndningar mot Oves exakta historieskrivning angaå ende foö retagets
nationalitet, men det spelade ingen roll. Ove hade bestaö mt sig, och det stod han foö r. Nu taö nkte han koö ra den haö r bilen tills
antingen den eller han sjaö lv broö t ihop. Det gjordes aö ndaå inga riktiga bilar laö ngre, hade han avgjort. Nu var det ju bara en
massa elektronik och skit i dem. Som att koö ra en data. Gick inte ens att plocka isaö r dem sjaö lv utan att fabrikanterna boö rjade
tjata om ”ogiltig garanti”. Saå det var lika bra. Sonja sa en gaå ng att den daö r bilen kommer faå motorstopp av sorg den dagen
Ove begravs. Och saå var det kanske.
”Men det finns en tid foö r allt”, sa hon ocksaå . Ofta. Till exempel naö r laö karna gav henne diagnosen foö r fyra aå r sedan. Hon
hade laö ttare att foö rlaå ta aö n Ove daå . Foö rlaå ta Gud och universum och allting. Ove blev arg istaö llet. Kanske foö r att han kaö nde att
naå gon maå ste vara det foö r hennes skull. Foö r att det var nog nu. Foö r att han inte kunde leva med sig sjaö lv en enda dag laö ngre
naö r allt ont tycktes drabba den enda han naå gonsin moö tt som inte foö rtjaö nade det.
Saå han slogs mot hela vaö rlden. Han braå kade med sjukhuspersonalen och braå kade med specialister och braå kade med
chefslaö kare. Han braå kade med maö n i vita skjortor paå myndigheter som till sist var saå maå nga att han inte laö ngre mindes
namnet paå dem. Det fanns en foö rsaö kring foö r det ena, en annan foö r det andra, det fanns en kontaktperson foö r att Sonja var
sjuk och en annan foö r att hon satt i rullstol. En tredje foö r att hon skulle faå slippa jobba och en fjaö rde foö r att oö vertyga de daö r
foö rbannade myndigheterna att allt hon ville var att faå goö ra just det. Gaå till sitt jobb.
Och det gick inte att slaå ss mot maö n i vita skjortor. Och det gick inte att slaå ss mot diagnoser.
Och Sonja hade cancer.
”Vi faå r ta det som det kommer”, sa Sonja. Och saå fick det bli saå . Hon fortsatte jobba med sina aö lskade braå kungar saå laö nge
hon kunde, tills Ove fick rulla in henne till lektionssalen varje morgon foö r att hon inte orkade sjaö lv. Efter ett aå r gick hon ner
paå 75 procents arbetstid. Efter tvaå till 50. Efter tre till 25. Naö r hon till slut fick gaå hem foö r gott skrev hon laå nga personliga
brev till var och en av sina elever och uppmanade dem att ringa henne om de naå gonsin behoö vde naå gon att prata med.
Naö stan varenda en ringde. De kom i laå nga karavaner. En helg var de saå maå nga hemma i radhuset att Ove fick gaå ut och
sitta i foö rraå det i sex timmar. Naö r den sista av dem hade gaå tt hem paå natten gick han noggrant runt i huset foö r att foö rvissa sig
om att ingen stulit naå got. Som vanligt. Tills Sonja ropade aå t honom att inte gloö mma att raö kna aö ggen i kylen. Daå gav han sig.
Bar upp henne foö r trapporna medan hon skrattade aå t honom, la henne i saö ngen, och precis innan de somnade vaö nde hon
sig mot honom. Goö mde sitt finger i hans handflata. Borrade in sin naö sa under hans nyckelben.
”Gud tog ett barn ifraå n mig, aö lskade Ove. Men han gav mig tusen aå ter.”
Paå det fjaö rde aå ret dog hon.
Nu staå r han daö r och stryker handen oö ver hennes gravsten. Om och om igen. Som om han foö rsoö ker gnugga henne tillbaka
till liv.
– Jag ska haö mta din pappas gevaö r fraå n vinden. Jag vet att du inte tycker om det. Det goö r inte jag heller, saö ger han laå gt.
Han tar ett djupt andetag. Som om han maå ste staå lsaö tta sig foö r att inte laå ta henne oö vertyga honom om att laå ta bli.
– Hej paå en stund! saö ger han bestaö mt och stampar snoö n av skorna, som om han inte vill ge henne chansen att hinna
protestera.
Sedan gaå r han den lilla stigen ner mot parkeringen, med katten tassandes bredvid sig. Ut genom de svarta grindarna,
runt Saaben som fortfarande har oö vningskoö rningsskylten fastklistrad paå bakluckan och oö ppnar passagerardoö rren.
Parvaneh tittar paå honom med de daö r stora bruna oö gonen fyllda av medlidande.
– Jag har taö nkt paå en sak, saö ger hon foö rsiktigt naö r hon laö gger Saaben i vaö xel och svaö nger ut.
– Goö r inte det.
Men hon gaå r inte att hejda.
– Jag bara taö nkte att om du vill kan jag hjaö lpa dig att staö da ut huset. Kanske laö gga Sonjas saker i laå dor och …
Hon hinner inte mer aö n precis ta Sonjas namn i sin mun foö rraö n Oves ansikte moö rknar som om vreden faå tt det att stelna
till en mask.
– Inte ett ord till, ryter han saå att det daå nar i hela bilen.
– Men jag taö nkte ba…
– Inte ETT jaö vla ord till! ÄÄ r det uppfattat!?
Parvaneh nickar och tystnar. Ove stirrar darrande av ilska ut genom rutan hela vaö gen hem.
 31

En man som heter Ove backar med släp. Igen.

Detta borde ha varit dagen daå Ove dog. Detta borde foö rbanne honom ha varit dagen daå han aö ntligen gjorde det faktiskt.
Han hade slaö ppt ut katten, lagt kuvertet med brevet och alla papper paå mattan i hallen och haö mtat gevaö ret paå vinden.
Inte foö r att han tyckte om det, men foö r att han beslutat att hans ogillande av vapen aldrig kunde bli stoö rre aö n hans ogillande
av alla tomma platser hon laö mnat efter sig i det haö r radhuset. Det var tid nu.
Saå detta borde ha varit dagen daå Ove dog. Det var vaö l kanske bara naå gon naå gonstans som insaå g att det enda saö ttet att
stoppa honom var att skicka naå got i hans vaö g som gjorde honom tillraö ckligt arg foö r att laå ta bli.
Saå nu staå r han istaö llet haö rute paå den lilla vaö gen mellan husen, med armarna upproriskt i kors, tittar paå mannen i den vita
skjortan och saö ger:
– Det var inget bra paå tv.
Mannen i den vita skjortan har observerat honom utan en kaö nsloyttring under hela konversationen. Han har i sjaö lva
verket varit mer som en maskin aö n en person vid alla tillfaö llen daå Ove moö tt honom. Precis som alla andra maö n i vita
skjortor som Ove stoö tt paå under sitt liv. De som sa att Sonja skulle doö efter bussolyckan, de som vaö grade ta sitt ansvar efter
den, och de som vaö grade staö lla andra ansvariga till svars. De som inte ville bygga en handikappramp paå skolan. De som inte
ville laå ta henne arbeta. De som foö rsoö kte hitta finstilta paragrafer i vartenda foö rbannade dokument de kunde rota fram foö r
att naå gon naå gonstans skulle slippa betala ut naå gra foö rsaö kringspengar. De som ville saö tta henne paå hem.
De hade alla haft samma tomma blick. Som om de bara var blanka skal daö r de gick runt och rev och slet vanliga
maö nniskors liv i stycken.
Men just naö r Ove saö ger det daö r, om att det inte fanns naå got bra paå tv, daå aö r det foö rsta gaå ngen han ser en liten ryckning vid
tinningen paå mannen med den vita skjortan. Som en glimt av frustration, kanske. Haö pen vrede, moö jligen. Rent foö rakt,
troligen. Men det aö r foö rsta gaå ngen som Ove tydligt ser att han har tagit sig under huden paå mannen i den vita skjortan. Paå
naå gon man i vit skjorta oö ver huvud taget.
Mannen biter ihop kaö karna, vaö nder sig om och boö rjar gaå . Men det aö r inte med de kontrollerade, sakliga stegen av en
myndighetsperson i full kontroll laö ngre, utan med naå got annat. Med ilska. Otaå lighet. Haö mndlystenhet.
Ove kan inte minnas att naå gonting faå tt honom att maå saå bra paå en vaö ldigt, vaö ldigt laå ng tid.

Han skulle ju foö rstaå s ha doö tt idag. Han hade taö nkt skjuta sig sjaö lv i huvudet i lugn och ro strax efter frukost. Han hade staö dat
i koö ket och slaö ppt ut katten och tagit ner gevaö ret fraå n vinden och satt sig tillraö tta i sin faå toö lj. Han hade planerat det saå
eftersom katten rutinmaö ssigt bad om att faå gaå ut vid den tiden foö r att utraö tta sina behov. Det var ett av de faå karaktaö rsdrag
som Ove hoö gaktligt uppskattade hos katten, att den ogaö rna ville bajsa hemma hos andra. Ove var en man av samma sort.
Men daå kom foö rstaå s Parvaneh och bankade paå hans doö rr som om den tillhoö rde civilisationens sista fungerande toalett.
Som om hon inte hade naå gonstans att kissa hemma, kvinnan. Ove staö llde undan gevaö ret bakom elementet saå att hon inte
skulle se det och boö rja laö gga sig i. Han oö ppnade doö rren, och hon fick naö rmast pressa ner telefonen i hans hand med vaå ld foö r
att han skulle ta emot den.
– Vad aö r det haö r? ville Ove veta, med telefonen haå llen mellan pekfingret och tummen som om den luktade illa.
– Det aö r till dig, stoö nade Parvaneh, hoö ll sig om magen och torkade svett ur pannan trots att det var minusgrader ute.
– Det aö r den daö r journalisten.
– Vad ska jag med hennes telefon till?
– Herregud. Inte hennes telefon. Det aö r min telefon. Hon har ringt till den! svarade Parvaneh otaå ligt.
Sedan traö ngde hon sig foö rbi honom och gick mot hans toalett innan han hann protestera.
– Jaha! sa Ove och lyfte telefonen naå gra centimeter fraå n oö rat, lite oklart om det var till Parvaneh eller personen i andra
aö nden han pratade.
– Hej! ropade den daö r journalistkvinnan Lena med ett tonlaö ge som fick Ove att finna klokt att flytta telefonen ytterligare
naå gra centimeter fraå n oö rat.
– Saå , aö r du redo att goö ra intervjun nu? hojtade hon glatt.
– Naö , sa Ove och hoö ll telefonen framfoö r sig foö r att lista ut hur man la paå luren.
– Har du laö st brevet jag skickade? skrek journalistkvinnan ur den.
– Eller tidningen? Har du laö st tidningen? Jag taö nkte att du skulle faå se hur den ser ut saå att du kan bilda dig en
uppfattning om vaå r journalistik! gapade hon naö r han inte omedelbart svarade paå det.
Ove gick ut i koö ket. Lyfte tidningen och brevet som den daö r Ädrian kommit hit med i sin brevbaö raruniform.
– Har du det? gastade journalistkvinnan.
– Men lugna dig lite. Jag laö ser vaö l! sa Ove hoö gt till telefonen och lutade sig oö ver koö ksbordet.
– Jag bara undrar om d…, fortsatte hon ihaö rdigt.
– Men nu faå r du ju LUGNÄ dig maö nniska! gormade Ove.
Hon tystnade.
Ljudet av vaö ndande tidningspapper fortplantade sig fram och tillbaka genom luren fraå n hans sida. Ljudet av en
blaö ckpenna som otaå ligt trummade mot en skrivbordsskiva fortplantade sig tillbaka fraå n hennes.
– Goö r ni ingen research alls nufoö rtiden? mullrade Ove till sist och blaö ngde paå telefonen som om det var telefonens fel.
– Va?
– ”Restaurangen Ätmosphere i skyskrapan Burj Kalifa i Dubai aö r med sina 442 meter vaö rldens hoö gst belaö gna
restaurang”, staå r det haö r, hoö glaö ste Ove.
 – Jaha? Jag har inte skrivit den artikeln saå jag vet in…
– Men du faå r vaö l foö r fan ta lite ansvar!?
– Va?
– Det aö r ju ett faktafel!
– Älltsaå … helt allvarligt nu, Ove, av alla artiklar i hela tidningen saå haö nger du upp dig paå den laö ngst bak som aö r he…
– Det finns restauranger i Älperna!
En viss eftertaö nksam paus infann sig. Journalistkvinnan drog ett djupt andetag.
– Okej, Ove. Det aö r saö kert fel. Och jag har som sagt inte skrivit den. Men jag foö rmodar att artikelfoö rfattaren menar hoö jd
fraå n marken. Inte hoö jd fraå n havet.
– Det aö r vaö l en himla skillnad!
– Ja. Jo. Det aö r det.
Hon drog ett nytt, aö nnu djupare, andetag. Och det aö r mycket moö jligt att hon just efter andetaget hade planerat att faå
komma till saken och redogoö ra foö r aö rendet med sitt samtal: naö mligen att be Ove att omvaö rdera det haö r med att vaö gra bli
intervjuad. Men det kunde hon nu hur som helst gloö mma. Foö r vid det laget hade Ove gaå tt ut i vardagsrummet, och faå tt syn
paå en man i en vit skjorta inuti en vit Skoda som koö rde foö rbi hans hus. Och det var vaö l egentligen mest saå det kom sig att det
haö r inte blev en saå dan dag naö r Ove dog.
– Hallaå ? ropade journalistkvinnan strax innan Ove floö g ut genom ytterdoö rren.
– Ojojoj, mumlade Parvaneh oroat naö r hon precis hann ut fraå n toaletten foö r att se honom rusa ner mellan husen.
Mannen i vit skjorta steg ur Skodan paå foö rarsidan utanfoö r Runes och Änitas hus.
– Nu raö cker det! Hoö r du det? Du koö r INTE bil inne i det haö r bostadsomraå det! Inte en jaö vla METER! Fattar du det? skrek
Ove laå ngt innan han hunnit fram till honom.
Den lilla mannen i den vita skjortan raö ttade paå ett hoö gst oö verlaö gset maneé r till cigarettpaketet i broö stfickan och moö tte
lugnt Oves blick.
– Jag har tillstaå nd.
– Det har du saå fan heller!
Mannen i den vita skjortan ryckte paå axlarna. Som foö r att jaga bort en irriterande insekt mer aö n naå got annat.
– Och exakt vad ska du goö ra aå t saken, Ove?
Fraå gan tog faktiskt Ove med viss oö verrumpling. Igen. Han stannade upp, med haö nderna darrande av ilska, och
aå tminstone ett dussin invektiv i klar beredskap. Men till sin egen foö rvaå ning kom han sig faktiskt inte foö r att svara med
naå got av dem.
– Jag vet vem du aö r, Ove. Jag vet allt om alla brev du skrivit om din frus olycka och din frus sjukdom. Du aö r naå got av en
legend nere paå vaå ra kontor ska du veta, sa mannen i den vita skjortan istaö llet med en roö st som saknade vibrationer.
Oves mun oö ppnades till en springa. Mannen i den vita skjortan nickade aå t honom.
– Jag vet vem du aö r. Och jag goö r bara mitt jobb. Ett beslut aö r ett beslut. Det kan du inte goö ra naå got aå t, det borde du ha laö rt
dig vid det haö r laget.
Ove tog ett steg mot honom men mannen i den vita skjortan satte upp en hand i hans broö st och tryckte honom bakaå t.
Inte vaå ldsamt. Inte aggressivt. Bara mjukt och bestaö mt, som om handen inte tillhoö rde honom utan var direkt kontrollerad
av naå gon robot uppe paå en datacentral hos en statlig myndighet.
– Gaå du in och titta paå tv istaö llet. Innan du faå r mer problem med det daö r hjaö rtat.
Paå passagerarsidan av Skodan steg den bestaö mda kvinnan, i likadan vit skjorta, ut med en hoö g papper i famnen. Mannen
i den vita skjortan laå ste bilen med ett ljudligt blipp. Sedan vaö nde han ryggen aå t Ove som om Ove aldrig ens staå tt daö r och
pratat med honom.
Ove stod kvar med naö varna knutna i sidorna och hakan framskjuten som paå en kraö nkt aö lgtjur naö r de vita skjortorna
foö rsvann in i Änitas och Runes hus. Det tog naå gon minut innan han ens fann sig nog foö r att vaö nda sig om. Men daå gjorde han
det med beslutsamt ursinne och boö rjade gaå mot Parvanehs hus. Parvaneh sjaö lv stod halvvaö gs upp paå den lilla vaö gen.
– ÄÄ r den daö r odaå gan till man du har hemma? hoö tte Ove och klev foö rbi henne utan att vaö nta paå svar.
Parvaneh hann aldrig laö ngre aö n till att nicka innan Ove med fyra laå nga kliv var framme vid deras ytterdoö rr. Patrick
oö ppnade paå kryckor, med gips som tycktes taö cka halva hans kropp.
– Hej Ove! haö lsade han glatt och foö rsoö kte vinka med kryckan, med omedelbar effekt att han tappade balansen och
snubblade in i en vaö gg.
– Det daö r slaö pet du hade naö r ni flyttade in. Var fick du det ifraå n? kraö vde Ove att faå veta.
Patrick lutade sig med den friska armen mot vaö ggen. Lite som om han foö rsoö kte faå det att se ut som om det varit helt och
haå llet meningen att snubbla in i den.
– Va? ÄÅ h … d-e-t slaö pet. Det laå nade jag av en kille paå jobbet!
– Ring honom. Du behoö ver laå na det igen! sa Ove och steg utan naå gon saö rskild inbjudan in i hallen foö r att vaö nta.
Och det aö r ungefaö r saå det kommer sig att Ove inte doö r idag. Eftersom han blev upptagen av naå got som gjorde honom
tillraö ckligt arg foö r att faå nga hans uppmaö rksamhet.

Naö r mannen och kvinnan i de vita skjortorna kommer ut ur Änitas och Runes hus en knapp timme senare finner de sin lilla
vita bil med kommunlogotyp inklaö md paå den lilla aå tervaö ndsgatan av en stor slaö pvagn. En slaö pvagn som naå gon medan de
varit inne i huset maå ste ha parkerat precis saå att den blockerar hela vaö gen bakom dem. Naö stan saå att man skulle kunna tro
att naå gon hade gjort det med flit faktiskt.
Kvinnan ser bara genuint brydd ut. Men mannen i den vita skjortan gaå r omedelbart rakt mot Ove.
– ÄÄ r det du som har gjort det haö r?
Ove laö gger armarna i kors och tittar kallt paå honom.
 – Naö .
Mannen i den vita skjortan ler oö verseende. Saå som maö n i vita skjortor som aö r vana att alltid faå sin vilja igenom goö r naö r
naå gon saö ger emot dem.
– Flytta det nu med en gaå ng.
– Skulle inte tro det, svarar Ove.
Mannen i den vita skjortan suckar, som om hotet han daö refter uttalar var riktat till ett barn.
– Du flyttar slaö pet, Ove. Ännars ringer jag polisen.
Ove skakar oberoö rt paå huvudet och pekar mot skylten laö ngre bort paå vaö gen.
– Bilkoö rning foö rbjuden inne i bostadsomraå det. Det staå r tydligt paå skylten.
– Har du inget baö ttre foö r dig aö n att staå haö rute och leka ordningsman? stoö nar mannen i den vita skjortan.
– Det var inget bra paå tv, saö ger Ove.
Och det aö r daå det rycker till vid tinningen paå mannen i den vita skjortan. Som om masken spricker bara en liten, liten bit.
Han betraktar slaö pvagnen, sin fastklaö mda Skoda, skylten, Ove som staå r framfoö r honom med armarna i kors. Mannen ser ut
att foö r en sekund vaö rdera om han skulle kunna tvinga Ove med vaå ld, men tycks lika snabbt inse att detta hoö gst troligt vore
en mycket daå lig ideé .
– Det haö r var dumt Ove. Det haö r var mycket, mycket dumt, vaö ser han slutligen.
Och de blaå oö gonen aö r foö r foö rsta gaå ngen fyllda av genuint ursinne. Ove roö r inte en min. Mannen i den vita skjortan gaå r
daö rifraå n, upp mot garagen och stora vaö gen, med den sortens steg som talar om att detta inte aö r slutet paå den haö r historian.
Kvinnan med papperna hastar efter honom.

Man hade vaö l kunnat foö rvaö nta sig att Ove skulle titta efter dem med triumf i blicken. Han har nog foö rvaö ntat sig det sjaö lv
ocksaå , faktiskt. Men nu ser han istaö llet bara sorgsen och troö tt ut. Som om han inte sovit paå flera maå nader. Som om han
knappt orkar haå lla uppe armarna laö ngre. Han laå ter haö nderna glida ner i fickorna och gaå r tillbaka hem. Har inte mer aö n
staö ngt doö rren om sig innan det bankar paå den igen.
– De taö nker ta Rune ifraå n Änita, skriker Parvaneh med chock i oö gonen och rycker upp ytterdoö rren innan Ove ens hunnit
fram till laå set.
– ÄÄ h, fnyser Ove troö tt.
Uppgivenheten i roö sten oö verrumplar uppenbarligen baå de Parvaneh och Änita som staå r bakom henne. Kanske
oö verrumplar den till och med Ove sjaö lv. Han drar luften i korta andetag genom naö san. Tittar paå Änita. Hon aö r graå are och
mer ihopsjunken aö n naå gonsin.
– De saö ger att de ska haö mta honom nu i veckan. Ätt jag inte kan ta hand om honom sjaö lv, saö ger hon med en roö st saå
braö cklig att den knappt orkar ta sig foö rbi hennes laö ppar.
OÄ gonen aö r roö da.
– Du maå ste se till att de inte goö r det! fastslaå r Parvaneh och tar tag i Ove.
Ove drar aå t sig armen och undviker hennes blick.
– ÄÄ h, de kommer inte och haö mtar honom paå flera aå r. Det daö r ska oö verklagas och malas i den daö r byraå kratiska skiten,
svarar Ove.
Han foö rsoö ker laå ta mer saö ker och oö vertygad aö n vad han faktiskt goö r. Men han orkar inte bry sig om hur han laå ter. Han vill
bara att de ska gaå haö rifraå n.
– Du vet inte vad du pratar om! ryter Parvaneh.
– Det aö r du som inte vet vad du pratar om, du har aldrig haft med de daö r myndigheterna att goö ra, du vet ingenting om
hur det aö r att slaå ss med dem, svarar han tonloö st med nersjunkna axlar.
– Men du maå ste prat…, boö rjar hon upproö rt men det aö r som om all kraft draö neras ur Oves kropp medan han staå r daö r
framfoö r henne.
Kanske aö r det aå synen av Änitas troö ttkoö rda ansikte. Kanske aö r det bara insikten att en enda vunnen batalj inte aö r naå got i
det stora hela. En instaö ngd Skoda goö r ingen skillnad. De kommer komma tillbaka. Precis som de gjorde med Sonja. Precis
som de alltid goö r. Med sina paragrafer och sina dokument. Maö n i vita skjortor vinner alltid. Och maö n som Ove foö rlorar alltid
maö nniskor som Sonja. Och inget kan ge honom henne tillbaka.
I slutaö ndan finns bara en laå ng serie vardagar utan mer mening aö n inoljade baö nkskivor kvar. Och Ove orkar inte mer. Han
kaö nner det i det oö gonblicket tydligare aö n han naå gonsin kaö nt det. Han orkar inte kaö mpa mer. Vill inte slaå ss laö ngre. Han vill
bara faå doö nu.
Parvaneh foö rsoö ker fortfarande argumentera med honom men han staö nger bara doö rren. Hon bankar paå den men han hoö r
inte. Han sjunker ner paå pallen i hallen och kaö nner sina haö nder skaka. Hjaö rtat bankar saå att han tror att hans hoö rselgaå ngar
ska explodera. Trycket oö ver broö stet, som om ett enda stort moö rker har satt sin stoö vel paå hans struphuvud, slaö pper inte
foö rraö n efter mer aö n tjugo minuter.
Och daå boö rjar Ove graå ta.
 32

En man som heter Ove

öppnar inte ett jädra hotell

Sonja sa naå gon gaå ng att man foö r att foö rstaå maö n som Ove och Rune till att boö rja med behoö vde foö rstaå att de var maö n faå ngade i
fel tid. Maö n som de begaö rde bara naå gra faå simpla saker av livet, sa hon. Tak oö ver huvudet, en tyst gata, ett bilmaö rke och en
kvinna att vara trogen mot. Ett arbete daö r man hade en funktion. Ett hus daö r saker och ting gick soö nder med jaö mna
mellanrum saå att man hade naå got att gaå och skruva paå .
”Älla maö nniskor vill bara leva ett vaö rdigt liv, vaö rdighet aö r bara olika saker foö r olika maö nniskor”, hade Sonja sagt. Foö r maö n
som Ove och Rune var vaö rdigheten kanske kort och gott kaö nslan av att de alltid hade faå tt klara sig sjaö lva naö r de vaö xte upp,
och daö rfoö r saå g det som sin raö ttighet att aldrig behoö va bli beroende av andra som vuxna. Det fanns en stolthet i att ha
kontroll. I att ha raö tt. I att veta vilken vaö g man skulle ta och hur man skulle och inte skulle skruva i en skruv. Maö n som Ove
och Rune var fraå n en generation daö r man var det man gjorde, inte det man pratade om, brukade Sonja saö ga.
Hon visste foö rstaå s att det inte var maö nnen i vita skjortor som bar skulden till att hon satt i rullstol. Eller till att hon
foö rlorade barnet. Eller till att hon fick cancer. Men hon visste ocksaå att Ove inte visste hur man bar paå namnloö s vrede. Han
behoö vde saö tta etiketter paå den. Kategorisera den. Saå naö r maö n i vita skjortor paå myndigheter vars namn ingen vettig
maö nniska kunde haå lla reda paå foö rsoö kte goö ra allt som Sonja inte ville, foö rmaå henne att sluta jobba och flytta fraå n sitt hus och
acceptera att hon var vaö rd mindre aö n en frisk person som kunde gaå , acceptera att hon var doö ende, daå slogs Ove mot dem.
Med dokument och brev och insaö ndare och oö verklaganden, aö nda ner till naå got saå obetydligt som en handikappramp paå en
skola. Han slogs foö r hennes raö tt mot maö n i vita skjortor saå laö nge och saå ihaö rdigt att han vaö l till slut boö rjade haå lla dem
personligt ansvariga foö r allt som haö nde henne och barnet. Foö r doö den.
Och sen laö mnade hon honom ensam kvar i en vaö rld daö r han inte laö ngre foö rstod spraå ket.

Naö r katten kommer tillbaka till huset sitter Ove fortfarande i hallen. Den krafsar paå doö rren. Ove oö ppnar. De tittar paå
varandra. Ove stiger aå t sidan och slaö pper in den. Sedan aö ter de middag och tittar paå tv. Halv elva slaö cker Ove lampan i
vardagsrummet och gaå r upp paå oö vervaå ningen. Katten foö ljer vaksamt i hans haö lar, som om den anar att han taö nker goö ra
naå got den inte aö r informerad om. Naå got den inte kommer tycka om. Den sitter paå golvet i sovrummet naö r Ove klaö r av sig
och ser ut som om den foö rsoö ker avsloö ja ett trolleritrick.
Ove gaå r och laö gger sig och ligger stilla och vaö ntar tills den aö ntligen somnar paå Sonjas sida av saö ngen. Det tar mer aö n en
timme. Ove goö r det foö rstaå s inte foö r att han nu tycker att han har naå gon skyldighet att ta haö nsyn till det haö r kattskraö llets
kaö nslor. Men han orkar inte braå ka med den. Han tycker inte att det aö r rimligt att man ska behoö va foö rklara koncepten liv och
doö d foö r ett djur som inte ens kan haå lla ordning paå en hel svans utan att det gaå r aå t helvete, faktiskt. Det aö r allt.
Naö r katten saå till slut rullar runt paå rygg och boö rjar snarka med oö ppen mun liggandes tvaö rsoö ver Sonjas kudde smyger
Ove paå saå laö tta foö tter han kan foö rmaå sig upp ur saö ngen. Gaå r ner i vardagsrummet, plockar fram gevaö ret fraå n goö mstaö llet
bakom elementet. Han plockar fram fyra byggplastskynken som han haö mtat i foö rraå det och goö mt i staö dskaå pet foö r att inte
katten skulle se dem. Boö rjar tejpa upp dem paå vaö ggarna i hallen. Ove har efter viss utvaö rdering slutit sig till att det borde bli
det baö sta rummet att goö ra det paå , eftersom det aö r minst till ytan. Han antar att det skvaö tter en hel del naö r man skjuter sig
sjaö lv i huvudet, och han vill ogaö rna laö mna mer oreda efter sig aö n noö dvaö ndigt. Sonja hatade alltid naö r han stoö kade till
hemma.
Han har klaö tt sig i gaå bortskorna och kostymen igen. Den aö r smutsig och luktar fortfarande avgaser, men den faå r duga.
Han vaö ger gevaö ret i baå da haö nderna, som om han foö rsoö ker avgoö ra var balanspunkten i det ligger. Som om detta kommer
spela en avgoö rande roll foö r det haö r foö retagets framgaå ng. Han vaö nder och vrider paå det, foö rsoö ker boö ja lite i metallpipan som
om han taö nkte foö rsoö ka vika vapnet paå mitten. Inte foö r att Ove nu vet saå mycket om vapen, men man vill ju aö ndaå veta att det
aö r rediga grejer man har att goö ra med, liksom. Och eftersom Ove foö rmodar att man inte kan sparka paå gevaö r foö r att testa
dess kvalitet saå foö rmodar han att man goö r det genom att boö ja och dra i dem och se vad som haö nder.
Det slaå r honom ploö tsligt medan han goö r detta att det nog trots allt aö r en raö tt daå lig ideé att staå haö r alldeles uppklaö dd.
Kommer ju bli fasligt mycket blod och saå paå kostymen, kan Ove taö nka sig. Verkar dumt. Saå han laö gger ifraå n sig gevaö ret, gaå r
in i vardagsrummet, klaö r av sig, viker omsorgsfullt ihop kostymen och laö gger den prydligt paå golvet bredvid gaå bortskorna.
Sedan plockar han fram brevet med instruktionerna till Parvaneh och skriver ”Begravas i kostym” under rubriken
”Begravningsbestyr”, och laö gger det ovanpaå klaö dhoö gen. I brevet staå r ocksaå redan klart och tydligt att det i oö vrigt inte ska bli
naå gra krusiduller. Ingen oö verdriven ceremoni och saå nt trams. Ner i jorden bredvid Sonja bara. Platsen aö r redan betald och
faö rdig, och Ove har lagt kontanter i kuvertet till transporten.
Saå klaö dd i bara strumpor och kalsonger gaå r Ove tillbaka ut i hallen och plockar upp gevaö ret igen. Han faå r syn paå sin egen
kropp i vaö ggspegeln. Han har inte tittat paå den paå det saö ttet paå saö kert trettiofem aå r. Han aö r fortfarande ganska muskuloö s
och robust. Saö kert i baö ttre form aö n de allra flesta maö n i hans aå lder. Men naå got har haö nt med hans hud som faå r honom att se
ut som om han haå ller paå att smaö lta, noterar han. Det ser inte klokt ut.
Det aö r vaö ldigt tyst i huset. I hela grannskapet faktiskt. Älla sover. Och det aö r foö rst daå Ove inser att katten foö rmodligen
kommer vakna av skottet. Kommer vaö l skraö mma vettet ur det arma skraö llet, inser Ove. Han oö vervaö ger detta en ganska god
stund innan han beslutsamt laö gger ifraå n sig gevaö ret och gaå r ut i koö ket och saö tter paå radion. Inte foö r att han nu behoö ver
musik foö r att kunna ta livet av sig, och inte foö r att han nu tycker om tanken paå att radion ska staå haö r och ticka el naö r han aö r
borta. Men foö r att han taö nker att om katten vaknar av smaö llen, och sedan hoö r radion, saå kommer den kanske taö nka att det
bara var en del av naå gon av de daö r moderna poplaå tarna som radion spelar jaö mt och staö ndigt nufoö rtiden. Och sedan somna
om. Saå taö nker Ove.
 Det aö r nu ingen modern poplaå t paå radion, hoö r Ove naö r han kommer tillbaka ut i hallen och tar upp gevaö ret igen. Det aö r
de sena lokalnyheterna. Saå han blir staå ende daö r en stund och lyssnar. Inte foö r att det nu kanske aö r saå viktigt med
lokalnyheterna naö r man aö ndaå ska skjuta sig sjaö lv i huvudet, men Ove tycker aö ndaå nu inte att det kan skada att haå lla sig lite
uppdaterad. De pratar om vaö dret. Och ekonomin. Och trafiken. Och om att lokala villa- och radhusaö gare uppmanas att vara
extra vaksamma i helgen eftersom flera inbrottsligor haö rjar oö ver stan. ”Jaö vla slynglar”, muttrar Ove och greppar lite fastare
kring gevaö ret naö r han hoö r det.
Och ur ett rent objektivt perspektiv hade foö rstaå s allt detta moö jligen varit anvaö ndbar information foö r tvaå andra slynglar,
Ädrian och Mirsad, att ha blivit delgivna innan de saå daö r alldeles obekymrat knallade upp till Oves ytterdoö rr naå gra sekunder
senare. Daå hade de nog vetat att Ove skulle hoö ra deras knarrande fotsteg i snoö n utanfoö r och inte alls genast taö nka ”besoö k!
Vad trevligt!” utan snarare genast taö nka ”nej nu jaö vlar!”. Och de hade nog ocksaå vetat att Ove skulle vara iklaö dd bara
strumpor och underbyxor och haå lla ett tre fjaö rdedels sekel gammalt jaktgevaö r i naö varna naö r han sparkade upp doö rren som
en aå ldrad halvnaken radhus-Rambo. Och daå hade kanske inte Ädrian vraå lat rakt ut med saå gaö ll roö st att det skar i
foö nsterrutorna i hela kvarteret, och sedan vaö nt sig om och rusat panikslaget rakt in i foö rraå dsvaö ggen saå att han naö stan slog
sig sjaö lv medvetsloö s.

Det tar naå gra foö rvirrade utrop och en del tumult innan Mirsad hinner klargoö ra sin identitet som helt vanlig slyngel snarare
aö n inbrottstjuvsslyngel och Ove begriper vad det aö r som paå gaå r. Innan dess har han hunnit vifta med gevaö ret mot dem saå att
Ädrian skrikit som ett flyglarm.
– Ssch! Du vaö cker foö r fan katten! hyschar Ove argsint medan Ädrian snubblar bakaå t och landar i en snoö driva med en bula
stor som ett medelstort raviolipaket i pannan.
Mirsad stirrar paå vapnet och ser ut att raö tt spontant boö rja ifraå gasaö tta om detta med att haö lsa paå hos Ove mitt i natten
helt oanmaö lda egentligen verkligen var en saå vaö rst bra ideé . Ädrian kommer upp paå vingliga ben, stoö dd mot foö rraå dsvaö ggen,
med hela kroppsspraå ket av naå gon som naö r som helst taö nker hojta ”jaaö intaö full!”. Ove glor anklagande paå honom.
– Vad tror ni att ni haå ller paå med?
Han hoö tter med gevaö ret. Mirsad haå ller en stor vaö ska i handen som han foö rsiktigt slaö pper ner i snoö n. Ädrian straö cker
impulsivt sina naö var i luften som om han hoö ll paå att bli raå nad, varpaå han naö stan tappar balansen och drattar paå aö ndan i
snoö n en gaå ng till.
– Det var Ädrians ideé , boö rjar Mirsad och vaö nder blicken ner i snoö n.
Ove ser att han aö r osminkad idag.
– Mirsad kom ut idag du vet! nickar Ädrian engagerat och vinglar borta vid foö rraå dsvaö ggen med ena handen foö r pannan.
– Va? saö ger Ove och hoö jer misstaö nksamt gevaö ret igen.
– Han … kom ut, du vet. Beraö ttade att han var …, foö rsoö ker Ädrian men tycks bli en smula distraherad, delvis av att vara
under vapenhot fraå n en 59-aå rig man iklaö dd bara underbyxorna och delvis av att han tycks boö rja bli naå gorlunda oö vertygad
om att han nog aå dragit sig en hjaö rnskakning.
Mirsad straö cker paå sig och nickar mer beslutsamt mot Ove.
– Jag beraö ttade foö r min pappa att jag aö r homosexuell.
Oves blick blir aningen mindre hotfull. Men han saö nker inte gevaö ret.
– Min pappa hatar homosexuella. Han har alltid sagt det, att han skulle ta livet av sig om han fick veta att naå got av hans
barn var det, fortsaö tter Mirsad.
Efter en stunds tystnad tillaö gger han:
– Saå han tog det inte saå bra. Saå kan man vaö l saö ga.
– Han slaö ngde ut han! inflikar Ädrian.
– Honom, raö ttar Ove.
Mirsad lyfter sin vaö ska fraå n marken och nickar mot Ove paå nytt.
– Det haö r var en dum ideé . Vi borde inte ha stoö rt dig.
– Stoö rt mig med vad? hugger Ove.
Nu staå r han ju aö ndaå haö r i bara kalsongerna i minusgrader, saå han kan vaö l aå tminstone faå veta varfoö r, det tycker han
faktiskt. Mirsad tar ett djupt andetag. Som om han fysiskt tvingar ner sin stolthet genom halsen.
– Pappa sa att jag var sjuk och att jag inte var vaö lkommen under hans tak med mina, du vet … onaturligheter, saö ger han
och svaö ljer haå rt innan han saö ger ”onaturligheter”.
– Foö r att du aö r en boö gperson? undrar Ove.
Mirsad nickar.
– Jag har ingen slaö kt haö r i stan. Jag taö nkte sova hos Ädrian, men hans mamma hade en ny kille hemma …
Han tystnar. Skakar paå huvudet. Ser ut att kaö nna sig mycket dum.
– Det var en idiotisk ideé , saö ger han laå gt och goö r en ansats att vaö nda sig om och gaå .
Ädrian tycks vid det laget daö remot aå terfinna sin vilja att argumentera och snubblar ivrigt genom snoö n mot Ove.
– Maö hvafan Ove! Du har ju vaö rsta massa platsen! Saå du vet vi taö nkte att han kanske kunde slagga haö r inatt?
– Haö r? Det haö r aö r vaö l inget jaö drans hotell! underraö ttar Ove honom och saö tter upp gevaö ret saå att Ädrian kliver rakt in i
pipan med broö stkorgen foö rst.
Ädrian tvaö rstannar. Mirsad kliver tvaå kvicka steg genom snoö n och laö gger sin hand paå gevaö ret.
– Vi hade ingen annanstans att ta vaö gen, foö rlaå t, saö ger han laå gt och tittar Ove rakt i oö gonen medan han varsamt vaö nder
bort gevaö rspipan fraå n Ädrian.
Ove ser ut att sansa sig naå got och saö nker vapnet mot marken. Naö r han naö stan omaö rkligt backar ett halvt steg in i hallen,
som om han foö rst nu blivit medveten om kylan som omsluter hans diplomatiskt uttryckt inte saå vaö rst vaö lklaö dda kropp, ser
han fotot av Sonja paå hallvaö ggen i oö gonvraå n. Den roö da klaö nningen. Bussresan i Spanien naö r hon var gravid. Han bad henne
saå maå nga gaå nger att ta ner det daö r foö rbannade fotot men hon vaö grade. Sa att det var ”ett minne lika mycket vaö rt som alla
andra”.
Det envisa fruntimret.

Saå detta borde alltsaå ha varit dagen daå Ove dog. Istaö llet blir det kvaö llen innan morgonen daå han vaknar med inte bara en
katt utan aö ven en boö gperson som inneboende i radhuset. Sonja hade vaö l tyckt om det, foö rstaå s. Hon tyckte om hotell.

33 En man som heter Ove

och en inspektionsrunda som inte blir som vanligt

Ibland aö r det svaå rt att foö rklara varfoö r somliga maö n ploö tsligt goö r de saker de goö r. Ibland aö r det foö rstaå s foö r att de vet att de
aö ndaå kommer faå goö ra dem foö rr eller senare, och daå kan de lika gaö rna goö ras nu. Och ibland aö r det raka motsatsen, foö r att de
inser att de kanske borde ha gjort dem foö r laö ngesen. Ove har nog vetat hela tiden vad han maå ste goö ra, men alla maö nniskor
aö r i grunden tidsoptimister. Vi tror alltid att det kommer finnas tid kvar att goö ra saker med andra maö nniskor. Tid kvar att
saö ga saker till dem. Och sedan haö nder naå got, och saå staå r vi daö r ploö tsligt och taö nker paå ord som ”om”.
Han stannar foö rbryllat halvvaö gs ner i trappan. Det har inte luktat saå haö r i huset sedan Sonja dog. Han gaå r vaksamt de
sista trappstegen ner, landar paå parkettgolvet och staö ller sig i oö ppningen in till koö ket med kroppsspraå ket av en man som
precis avsloö jat en tjuv.
– ÄÄ r det du som har rostat broö d?
Mirsad nickar oroligt.
– Ja … jag hoppas att det var okej. Foö rlaå t. Var det det?
Ove ser att han kokat kaffe ocksaå . Katten sitter paå golvet och aö ter tonfisk. Ove nickar, men svarar inte paå fraå gan.
– Jag och katten ska gaå en runda i kvarteret, klargoö r han istaö llet.
– Faå r jag gaå med? undrar Mirsad kvickt.
Ove tittar paå honom en aning som om Mirsad stoppat honom paå en gaå gata utklaö dd till pirat och bett honom att gissa
under vilken av de tre tekopparna silvermyntet befinner sig.
– Jag kanske kan hjaö lpa till? fortsaö tter Mirsad angelaö get.
Ove gaå r ut i hallen och koö r foö tterna i traö skorna.
– Det aö r ett fritt land, muttrar han naö r han oö ppnar doö rren och slaö pper ut katten.
Mirsad tolkar uppenbart detta som ett ”jaö ttegaö rna!!!” och faå r raskt paå sig jacka och skor och foö ljer efter. Och om Ove nu
trott att det var det enda oinbjudna saö llskap han skulle faå idag saå tar han gravt miste.
– Tja boys! utbrister Jimmy naö r de kommer ut till den lilla vaö gen mellan husen.
Han dyker upp flaå sandes bakom Ove klaö dd i ett illgroö nt traö ningsstaö ll som spaö nner saå stramt oö ver hans kroppshydda att
Ove initialt undrar om det aö r klaö der eller kroppsmaå lning.
– Tja, saö ger Mirsad blygt.
– Jimmy! saö ger Jimmy och straö cker flaö mtande fram en naö ve mot honom.
Katten ser under tiden ut som om den vill stryka sig kaö rleksfullt mot Jimmys ben, men tycks aö ndra sig av haö nsyn till att
Jimmy trots allt hamnade paå sjukhus i allergisk chock senast den gjorde det, saå den vaö ljer det naö st baö sta och rullar sig i
snoö n istaö llet. Jimmy flinar upprymt mot Ove.
– Jag brukar se att du gaå r ut och gaå r vid den haö r tiden mannen, saå jag taö nkte kolla om det aö r lugnt att jag hakar. Jag har
bestaö mt mig foö r att boö rja motionera du vet!
Han nickar noö jt saå att fettet under hakan svajar som storsegel i storm runt axlarna paå honom. Ove ser hoö gst tvivlande ut.
– Brukar du gaå upp saå haö r dags?
Jimmy brister ut i ett mullrande gapskratt.
– Shit nej, mannen. Jag har inte gaå tt och lagt mig aö n!

Och saå kommer det sig att en katt, en oö verviktig allergiker, en boö gperson och en man som heter Ove gaå r en
inspektionsrunda i kvarteret den haö r morgonen. Ove tittar paå dem daö r de gaå r paå led mot parkeringen och sluter sig till att
han foö rmodligen precis har startat vaö rldshistoriens minst respektingivande medborgargarde.
– Vad goö r du haö r daå ? undrar Jimmy nyfiket och boxar Mirsad paå axeln naö r de kommer till garagen.
Mirsad foö rklarar kort att han och hans pappa aö r osams och att han bor tillfaö lligt hos Ove.
– Varfoö r aö r du i fight med farsan? fraå gar Jimmy.
– Det har du inte med att goö ra, svarar Ove genast bakom honom.
Jimmy ser naå got foö rvaå nad ut, men rycker paå axlarna och tycks gloö mma fraå gan redan i naö sta sekund. Mirsad tittar
tacksamt paå Ove. Ove sparkar paå sin skylt.
– Men allvar, mannen. Gaå r du haö r v-a-r-j-e morgon? undrar Jimmy muntert.
– Ja, svarar Ove en nypa mindre muntert.
– Varfoö r daå ?
– Kolla om det har varit inbrott.
– Paå riktigt? Brukar det vara det haö r?
– Nej.
Jimmy ser inte riktigt ut som han foö rstaå r. Ove rycker i sin garageport tre gaå nger.
– Det har aldrig varit inbrott innan det blir inbrott foö rsta gaå ngen, muttrar han och gaå r mot gaö stparkeringen.
Katten tittar paå Jimmy som om den aö r mycket besviken paå Jimmys begaå vning. Jimmy putar lite med laö pparna och tar sig
om magen. Som om han vill kontrollera att inte foö r mycket av den gaå tt upp i roö k av all denna hastigt paå komna motion.
 – Har du hoö rt om Rune daå ? ropar han, och boö rjar smaå jogga efter Ove.
Ove svarar inte.
– Socialen ska haö mta honom och allting du vet, foö rklarar Jimmy naö r han hinner ifatt honom.
Ove tar upp sitt block och boö rjar anteckna registreringsnummer paå bilarna. Jimmy tar tydligt hans tystnad som en
indikation paå att Ove helst av allt vill att Jimmy ska fortsaö tta prata. Saå han goö r det.
– Du vet, prylen aö r att Änita ansoö kte om mer hemtjaö nst, du vet. Rune aö r ju helt paj och hon orkar ju inte liksom. Saå daå
gjorde socialen naå n utredning, och sen ringde naå n gubbe och sa att de hade bestaö mt att hon inte skulle palla. Saå de skulle
saö tta Rune paå saå n daö r institution, du vet. Och daå sa Änita att i saå fall kunde de skita i det, daå ville hon inte ha naå n hemtjaö nst.
Men daå blev den daö r gubben typ vaö rsta aggro och boö rjade vara sjukt ocool mot henne. Tjafsade om att nu gick inte
utredningen att ta tillbaka och att det var hon sjaö lv som hade bett dem utreda. Och nu hade utredningen kommit fram till
det haö r och daå var det liksom bara saå , du vet. Spelar ingen roll vad hon saö ger foö r socialgubben bara koö r sitt race. Hajar du?
Jimmy tystnar och nickar mot Mirsad i jakt paå naå got slags bekraö ftelse av sin beraö ttelse.
– Ocoolt …, konstaterar Mirsad tveksamt.
– Ocoolt som FÄN! nickar Jimmy saå att hela hans oö verkropp skakar.
Ove stoppar ner penna och block i innerfickan paå sin jacka och boö rjar gaå mot soprummet.
– ÄÄ h, det tar en evighet foö r dem att ta de daö r besluten. De saö ger att de ska ta honom nu, men de kommer inte faå tummen
ur foö rraö n om ett aå r eller tvaå , fnyser han.
Ove vet foö r fan hur den daö r byraå kratin fungerar.
– Men … beslutet aö r taget, mannen, saö ger Jimmy och kliar sig i haå ret.
– Det aö r foö r boö velen bara att oö verklaga! Tar flera aå r! saö ger Ove tjurigt naö r han stegar foö rbi honom.
Jimmy tittar efter honom som om han foö rsoö ker avgoö ra om det aö r vaö rt anstraö ngningen att foö rsoö ka gaå efter.
– Men det har hon gjort! Hon har skrivit brev och allting i tvaå aå r!
Ove stannar inte naö r han hoö r det. Men han saktar in. Han hoö r Jimmys tunga steg komma ifatt honom genom snoö n.
– Tvaå aå r? fraå gar han utan att vaö nda sig om.
– Drygt, saö ger Jimmy.
Ove ser ut att raö kna maå nader i huvudet.
– Det aö r loö gn. Daå hade Sonja vetat om det, avfaö rdar han det rappt.
– Jag fick inte saö ga naå t till dig och Sonja. Änita ville inte det. Du vet …
Jimmy tystnar. Slaå r ner blicken i snoö n. Ove vaö nder sig om. Kroö ker oö gonbrynen.
– Jag vet vadaå ?
Jimmy drar ett djupt andetag.
– Hon … tyckte att ni hade nog med problem, saö ger han laå gt.
Tystnaden som foö ljer aö r saå kompakt att den hade kunnat klyvas med yxa. Jimmy lyfter inte blicken. Och Ove saö ger inget.
Han gaå r in i soprummet. Kommer ut ur det. Gaå r in i cykelfoö rraå det. Kommer ut ur det. Men det aö r vaö l naå got som haö nder med
honom. ”En pollett som trillar ner”, brukade Sonja saö ga. Jimmys sista ord haö nger som ett skynke oö ver hans roö relser och en
oresonlig vrede byggs upp i Ove, hastigare och hastigare, som om en tromb vaö xer i hans broö st. Haö ftigare och haö ftigare
rycker han i doö rrarna. Sparkar paå troö sklarna. Och naö r Jimmy till sist mumlar naå got om ”saå det aö r koö rt nu mannen, nu saö tter
de Rune paå hem du vet”, daå smaö ller Ove igen en doö rr saå att hela soprumsbyggnaden gungar. Han staå r tyst med ryggen mot
dem och andas tyngre och tyngre.
– ÄÄ r du … okej? fraå gar Mirsad.
Ove vaö nder sig om och pekar med allt annat aö n tillbakahaå llen vrede paå Jimmy.
– Var det saå hon sa? Ätt hon inte ville be Sonja om hjaö lp foö r att vi hade ”tillraö ckligt med problem”?
Jimmy nickar skraö mt. Ove stirrar ner i snoö n med broö stkorgen haö vandes under jackan. Han taö nker paå hur Sonja hade sett
ut om hon hade faå tt veta det. Om hon vetat att hennes baö sta vaö n laå tit bli att be henne om hjaö lp foö r att Sonja hade ”nog med
problem”. Hennes hjaö rta hade brustit.
Ibland aö r det svaå rt att foö rklara varfoö r somliga maö n ploö tsligt goö r de saker de goö r. Och Ove har nog vetat hela tiden vad han
maå ste goö ra, vem det aö r han maå ste hjaö lpa innan han kan doö . Men alla maö nniskor aö r i grunden tidsoptimister. Vi tror alltid att
det kommer finnas tid kvar att goö ra saker med andra maö nniskor. Tid kvar att saö ga saker till dem.
Tid kvar att oö verklaga.
Ove vaö nder sig sammanbitet till Jimmy igen.
– Tvaå aå r?
Jimmy nickar. Ove harklar sig. Ser foö r foö rsta gaå ngen paå hela tiden osaö ker ut.
– Jag trodde att hon just boö rjat. Jag taö nkte att jag … hade mer tid, mumlar han.
Jimmy ser ut som om han foö rsoö ker lista ut om Ove pratar med honom eller sig sjaö lv. Ove tittar upp.
– Och de ska haö mta Rune nu? Paå allvar? Inget byraå kratiskt trams och oö verklaganden och saå nt skit? Du aö r SÄÄ KER paå det
haö r?
Jimmy nickar igen. Han oö ppnar munnen foö r att saö ga naå got mer men Ove har redan boö rjat gaå . Han foö rsvinner med stegen
av en man paå vaö g att haö mnas en doö dlig ofoö rraö tt i en svartvit westernfilm nerfoö r vaö gen mellan husen. Svaö nger in vid det
laö ngst ner, daö r slaö pvagnen och den vita Skodan fortfarande staå r parkerade, och bankar paå doö rren med kraften som om det
bara aö r en marginalfraå ga huruvida den hinner oö ppnas innan han slaå r den i flisor. Änita oö ppnar bestoö rt. Ove kliver rakt in i
hennes hall.
– Har du papperna fraå n myndigheterna haö r?
– Ja, men jag trod…
– Ge mig dem!
I efterhand ska Änita beraö tta foö r de andra grannarna att hon ”inte sett Ove saå arg sedan 1977, naö r de pratade paå tv om att
slaå ihop Saab och Volvo”.

34 En man som heter Ove och en pojke i huset bredvid

Ove har tagit med en blaå faö llstol i plast att koö ra ner i snoö n och sitta paå . Det haö r kan ju ta en stund, det vet han ju. Det goö r det
alltid naö r han ska beraö tta foö r Sonja att han ska goö ra naå got hon inte tycker om. Han borstar bort snoö n omsorgsfullt fraå n hela
gravstenen, saå att de kan se varandra ordentligt.
Det hinner passera maå nga slags maö nniskor i ett radhusomraå de paå knappt fyrtio aå r. Huset mellan Oves och Runes hade
bebotts av laå gmaö lda, hoö gljudda, maö rkliga, outhaö rdliga och knappt maö rkbara sorters maö nniskor. Det hade bott familjer daö r
med tonaå rsbarn som pissade paå staketen paå fyllan, familjer som foö rsoö kte plantera icke reglementsenliga buskage i
traö dgaå rden och familjer som fick foö r sig att de skulle maå la fasaden rosa. Och om det fanns en enda sak som Ove och Rune,
oavsett hur osams de var, genom alla aå r alltid kunde enas om saå var det att vilka det aö n var som foö r tillfaö llet befolkade
grannhuset saå var de fullstaö ndigt dumma i huvudet.
I slutet av 80-talet koö ptes huset av en man som tydligen var naå gon sorts bankchef, som ”investeringsobjekt” hoö rde Ove
honom foö rklara foö r maö klaren. Han hyrde i sin tur ut huset till en serie hyresgaö ster under aå ren som kom. En sommar till tre
unga maö n som gjorde ett tappert foö rsoö k att bygga om det till en fristad foö r en veritabel parad av missbrukare, prostituerade
och kriminella. Festerna paå gick dygnet runt, glassplitter fraå n trasiga oö lflaskor taö ckte den lilla gatan mellan husen som
konfetti och musiken daå nade saå att tavlorna trillade fraå n vaö ggarna i Sonjas och Oves vardagsrum.
Ove gick dit foö r att faå stopp paå ofoget, de unga maö nnen haå nskrattade aå t honom. Naö r han vaö grade gaå hotade en av dem
honom med kniv. Naö r Sonja foö rsoö kte faå dem att ta reson dagen efter kallade de henne ”invalidkaö rring”. Kvaö llen efter det
spelade de hoö gre musik aö n naå gonsin, och naö r Änita i ren desperation stod paå sin uteplats och skrek aå t dem kastade de en
flaska genom hennes och Runes vardagsrumsfoö nster.
Det var foö rstaå s en ganska daå lig ideé .
Ove smidde genast planer foö r haö mnd genom att boö rja undersoö ka de ekonomiska foö rehavandena hos deras hyresvaö rd.
Han ringde advokater och Skatteverket foö r att faå stopp foö r uthyrningen av huset om det saå skulle kraö vas att han ”drog
aö rendet hela jaö vla vaö gen till regeringsraö tten” som han sa till Sonja. Han hann dock aldrig ens utanfoö r doö rren med den ideé n.
En sen natt saå g han Rune gaå mot parkeringen med bilnycklarna i handen. Naö r han kom tillbaka hade han en plastpaå se
vars innehaå ll Ove inte kunde avgoö ra i handen. Naö sta dag kom polisen och foö rde bort de tre unga maö nnen i handfaö ngsel foö r
omfattande narkotikainnehav som, efter ett anonymt tips, hittats i deras foö rraå d.
Ove och Rune stod baå da tvaå ute paå gatan naö r det skedde. Deras blickar moö ttes. Ove kliade sig paå hakan.
– Sjaö lv skulle man inte ens veta var man skulle faå tag paå narkotika i den haö r stan, sa Ove fundersamt.
– Nere paå gatan bakom taå gstationen, svarade Rune med haö nderna i fickorna.
– Har jag hoö rt, tillade han med ett flin.
Ove nickade. De stod laö nge i tystnad och log.
– Hur gaå r bilen? sa Ove sedan.
– Som en klocka, svarade Rune.
De var sams i tvaå maå nader efter det. Sedan blev de foö rstaå s osams oö ver det daö r vaö rmesystemet igen. Men det var trevligt
saå laö nge det varade, som Änita sa.

Hyresgaö sterna i grannhuset kom och gick de foö ljande aå ren, de flesta med oö verraskande stort oö verseende och acceptans fraå n
Ove och Rune. Perspektiv kan goö ra mycket med folks anseende.
En sommar halvvaö gs in paå 90-talet flyttade en kvinna in daö r med en knubbig liten nioaå rig pojke som Sonja och Änita
omedelbart tog till sina hjaö rtan. Pojkens pappa hade laö mnat dem naö r pojken var nyfoö dd, fick Sonja och Änita veta. Den
tjurnackade mannen i 40-aå rsaå ldern som bodde med dem nu, med en andedraö kt som de baå da kvinnorna laö nge foö rsoö kte
ignorera, var hennes nya kaö rlek. Han var saö llan hemma, och Änita och Sonja undvek att staö lla foö r maå nga fraå gor. De antog att
flickan saå g kvaliteter i honom som de kanske inte foö rstod. ”Han har tagit hand om oss, och ni vet hur det aö r, det aö r inte laö tt
att vara ensam mamma”, sa hon med ett tappert leende vid naå got tillfaö lle, och kvinnorna fraå n grannhusen laö t det stanna vid
det.
Foö rsta gaå ngen de hoö rde den tjurnackade mannen skrika genom vaö ggarna beslutade de sig foö r att var och en maå ste faå ha
sina ensaker i sitt eget hem. Ändra gaå ngen taö nkte de att alla familjer braå kar ibland, och kanske var detta inte naå got
allvarligare aö n saå .
Naö r den tjurnackade mannen var borta naö sta gaå ng bjoö d Sonja in kvinnan och pojken paå kaffe. Kvinnan foö rklarade med
ett anstraö ngt skratt att blaå maö rkena givetvis bara kommit av att hon raå kade slaå upp en av skaå psluckorna i koö ket foö r hastigt.
Paå kvaö llen moö tte Rune den tjurnackade mannen paå parkeringen. Han steg ur sin bil uppenbart berusad.
De tvaå efterfoö ljande naö tterna hoö rde de baå da grannhusen fraå n varsitt haå ll hur mannen skrek daö rinne och hur saker slogs i
golvet. De hoö rde att kvinnan gav ifraå n sig ett kort rop av smaö rta, och naö r den nioaå rige grabbens graå tande vaö djanden om att
mannen skulle ”sluta slaå sluta slaå sluta slaå ” broö t genom vaö ggarna steg Ove ut och staö llde sig paå sin uteplats. Rune stod redan
paå sin.
De var mitt uppe i en av sina vaö rsta fejder naå gonsin om makten i bostadsraö ttsfoö reningens styrelse. Hade inte pratat med
varandra paå naö stan ett aå r. Nu saå g de paå varandra en kort stund, och sedan gick de in i sina hus igen utan ett ord. Tvaå
minuter senare moö ttes de paå klaö dda paå framsidan. Den tjurnackade mannen foö rsoö kte flyga paå dem i ett vaå ldsamt
raseriutbrott redan naö r han oö ppnade doö rren, men Oves naö ve traö ffade honom rakt paå naö sroten. Mannen vacklade till, kom
paå foö tter, fick fatt paå en koö kskniv och rusade mot Ove. Han hann aldrig fram. Runes vaö ldiga naö ve sjoö nk oö ver honom som en
slaö gga. I sin glans dagar var han en reslig bit, den daö r Rune. Hoö gst oklok att ge sig in i handgemaö ng med.
 Naö sta dag laö mnade mannen radhusomraå det och kom aldrig tillbaka. Den unga kvinnan sov hos Änita och Rune i tvaå
veckor innan hon vaå gade gaå hem med pojken igen. Daå aå kte Rune och Ove in till stan och gick till banken, och paå kvaö llen
foö rklarade Sonja och Änita att den unga kvinnan kunde se det som en gaå va eller ett laå n, vilket hon ville. Men oö ppet foö r
diskussion var det i alla fall inte. Och saå kom det sig att den unga kvinnan bodde kvar i huset med sin son. En knubbig liten
datoraö lskande grabb som hette Jimmy.

Nu lutar sig Ove fram och tittar allvarligt paå gravstenen.

– Jag trodde att jag skulle ha mer tid, bara. Med … allt.
Hon svarar inte.
– Jag vet vad du tycker om att staö lla till med braå k, Sonja. Men den haö r gaå ngen faå r du foö rstaå . Det gaå r inte att resonera med
de haö r maö nniskorna.
Han petar sig i handflatan med tumnageln. Gravstenen staå r daö r den staå r utan att saö ga naå got, men Ove behoö ver inga ord
foö r att veta vad hon skulle ha tyckt. Den tysta behandlingen hade alltid varit hennes baö sta knep i argumentationer med
honom. Oavsett hon var levande eller doö d.
I foö rmiddags hade Ove ringt den daö r Socialtjaö nstmyndigheten eller vad fan det nu hette. Han hade ringt hemifraå n
Parvaneh, eftersom han sjaö lv inte hade naå got telefonabonnemang laö ngre. Parvaneh hade foö rmanat honom att ”vara trevlig
och tillmoö tesgaå ende”. Det hade inte boö rjat saå speciellt bra, eftersom Ove ganska snart kopplats vidare till ”ansvarig
handlaö ggare”. Vilket var den roö kande mannen i vit skjorta. Han demonstrerade direkt en betydande grad av upproö rdhet
oö ver att den lilla vita Skodan fortfarande stod blockerad laö ngst ner paå gatan utanfoö r Runes och Änitas hus. Och visst, Ove
hade moö jligen haft ett baö ttre foö rhandlingslaö ge om han daå genast kanske hade bett om ursaö kt foö r det, och kanske till och
med gaå tt med paå att det kanske varit onoö digt av honom att medvetet placera den lilla mannen i vit skjorta i denna
fordonsloö sa belaö genhet. Det hade aå tminstone garanterat varit baö ttre aö n alternativet att fraö sa: ”Daå kanske du laö r dig att laö sa
skyltar! Änalfabetjaö vel!” Saå kan man kanske saö ga.
Oves naö sta punkt foö r diskussion var att foö rsoö ka oö vertyga mannen om att Rune inte skulle placeras paå hem. Mannen
informerade Ove om att ”analfabetjaö vel” var ett mycket daå ligt ordval foö r att introducera det aö mnet paå dagordningen. Paå
detta foö ljde en rejaö l serie okvaö dningsord fraå n baå da haå ll av telefonlinjen, innan Ove klart och tydligt deklarerade att saå haö r
fick det faktiskt hur som helst inte gaå till. Man kom inte bara och tog bort folk fraå n deras hem och koö rde ivaö g dem till
anstalter hur som helst bara foö r att de hade boö rjat faå lite daå ligt minne. Mannen i andra aö nden svarade kallt att det inte
spelade naå gon roll var de placerade Rune laö ngre eftersom ”i det skick” som Rune var nu ”goö r det troligen hoö gst marginell
skillnad var personen ifraå ga aö r placerad”. Ove roö t en serie invektiv tillbaka. Och daå sa mannen i den vita skjortan naå got
mycket dumt.
– Beslutet aö r taget. Utredningen har paå gaå tt i tvaå aå r. Det finns ingenting du kan goö ra, Ove. Ingenting. OÄ ver huvud taget.
Sedan la han paå luren.
Ove tittade paå Parvaneh. Tittade paå Patrick. Draö mde Parvanehs mobiltelefon i deras koö ksbord och mullrade att de
behoö vde ”en ny plan! Omedelbart!”. Parvaneh saå g djupt olycklig ut, men Patrick nickade genast och tog paå sig skorna och
foö rsvann ut genom doö rren. Som om han bara vaö ntat paå att Ove skulle saö ga det daö r. Fem minuter senare kom han till Oves
hoö ga missnoö je tillbaka in tillsammans med den daö r spraö tten Änders fraå n grannhuset. Med Jimmy i glatt slaö ptaå g.
– Vad goö r han haö r? sa Ove och pekade paå spraö tten.
– Du behoö vde vaö l en plan? sa Patrick, nickade mot spraö tten och saå g mycket noö jd ut.
– Änders aö r vaå r plan! inflikade Jimmy.
Änders saå g sig lite tafatt omkring i hallen och saå g ut att skraö mmas naå got av Oves uppsyn. Men Patrick och Jimmy
puttade honom ofoö rskraö ckt in i vardagsrummet.
– Beraö tta! foö rmanade Patrick.
– Beraö tta vad? kraö vde Ove att faå veta.
– ÄÄ h, alltsaå … jag hoö rde att du hade problem med aö garen till den daö r Skodan, sa Änders.
Änders tittade nervoö st paå Patrick. Ove nickade otaå ligt aå t honom att fortsaö tta.
– Ja, jag har kanske aldrig beraö ttat foö r dig vad det aö r foö r foö retag jag aö ger, va? fortsatte Änders foö rsiktigt.
Ove koö rde haö nderna i fickorna. Äntog en naå got mer avslappnad pose. Och sedan beraö ttade Änders. Och till och med Ove
fick tillstaå att det faktiskt, trots allt, laö t mer aö n lovligt praktiskt.
– Var har du det daö r blonda maö h…, boö rjade han naö r Änders var faö rdig, men hindrade sig naö r Parvaneh sparkade honom
paå benet.
– Din flickvaö n, raö ttade han sig sjaö lv.
– ÄÅ h. Vi aö r inte tillsammans laö ngre. Hon flyttade ut, svarade Änders och tittade paå sina skor.
Varpaå han fick foö rklara att hon tydligen blivit en smula upproö rd oö ver att Ove braå kat saå mycket med henne och hunden.
Men att denna upproö rdhet aö ndaå bara varit en smal bris i jaö mfoö relse med hennes upproö rdhet naö r Änders faå tt hoö ra att Ove
kallat den ”vinterkaö ngan” och inte riktigt hade kunnat foö rmaå sig sjaö lv att sluta skratta.
– Hennes nya pojkvaö n var haö r och haö mtade hennes grejer. De har tydligen haft en affaö r i naå gra maå nader bakom min rygg.
– Usch! utbrast Parvaneh, Jimmy och Patrick i en mun.
– Han koö r Lexus, tillade Änders.
– USCH! utbrast Ove.
Och saå kom det sig att naö r den kedjeroö kande mannen i den vita skjortan den eftermiddagen doö k upp paå den lilla gatan i
saö llskap av en polis foö r att kraö va att Ove frislaö ppte den vita Skodan ur sin faå ngenskap, daå var baå de slaö pvagnen och den vita
Skodan redan borta. Ove stod utanfoö r sitt hus med haö nderna lugnt nerstuckna i fickorna medan mannen i den vita skjortan
till slut tappade fattningen helt och boö rjade vraå la fullstaö ndigt osammanhaö ngande aå t honom. Ove vidhoö ll att han inte hade
en aning om hur det haö r hade gaå tt till, men paå pekade vaö nligt att det foö rstaå s aö ndaå mest troligt inte hade haö nt om mannen i
den vita skjortan bara hade respekterat skylten om att bilkoö rning inne i bostadsomraå det var foö rbjuden. Han utelaö mnade
foö rstaå s detaljerna om att Änders nu haö ndelsevis aö gde en bilbaö rgningsfirma, och att en av hans baö rgare hade haö mtat Skodan
vid lunchtid och sedan placerat den i ett stort grustag fyra mil utanfoö r stan. Och naö r polisen foö rsynt undrade om han
verkligen inte hade sett naå gonting tittade Ove rakt i oö gonen paå mannen i den vita skjortan och svarade:
– Jag vet inte. Jag kan ha gloö mt. Man faå r daå ligt minne i min aå lder.
Naö r polisen saå g sig omkring, och sedan undrade varfoö r Ove stod haö rute paå gatan och haö ngde mitt paå dagen om han nu
inte hade naå got med Skodans foö rsvinnande att goö ra, daå ryckte Ove bara oskyldigt paå axlarna och kisade mot mannen i den
vita skjortan.
– Det aö r fortfarande inget bra paå tv.
Ilskan draö nerade saå mycket faö rg fraå n mannens ansikte att det nu om moö jligt var aö nnu vitare aö n hans skjorta. Han
stormade daö rifraå n, svaö rande om att det haö r ingalunda var ”slutet paå detta”. Och det var det foö rstaå s inte heller. Bara naå gra
timmar senare mottog Änita ett expressbud vid sin doö rr med ett rekommenderat brev fraå n myndigheterna, underskrivet av
mannen i den vita skjortan sjaö lv. Med klockslag och datum foö r ”omhaö ndertagande”.

Och nu staå r Ove vid Sonjas gravsten och faå r ur sig naå got om att han ”aö r ledsen”.
– Du jagar ju alltid upp dig saå foö rbannat naö r jag braå kar med folk, det vet jag ju. Men nu aö r det saå haö r. Du faå r helt enkelt
vaö nta paå mig en stund till daö ruppe, foö r jag har inte tid att doö just nu.
Sedan graö ver han upp de gamla soö nderfrysta rosa blommorna ur den stenhaå rda marken, planterar de nya, reser sig upp,
faö ller ihop plaststolen, gaå r mot parkeringen och muttrar under tiden naå got som faktiskt laå ter misstaö nkt likt ”foö r nu aö r det ta
mig fan krig”.

35. En man som heter Ove

och den sociala inkompetensen

Naö r Parvaneh med panik i blicken springer rakt in i Oves hall och vidare in paå toaletten utan att ens bry sig om att saö ga
”god morgon” taö nker Ove inledningsvis foö rstaå s ifraå gasaö tta hur det egentligen gaå r till naö r man hinner bli saå akut kissnoö dig
paå de tjugo foö rbaskade sekunder det tar att gaå mellan hennes hus och hans att man inte ens hinner saö ga god morgon som
hederligt folk innan man maå ste springa paå dass. Men ”Helvetet kaö nner ingen vrede som en gravid kvinna i noö d”, hade Oves
fru en gaå ng trots allt informerat Ove om. Saå han kniper kaö ft.
Grannarna saö ger att han ”varit som en annan person” de senaste dagarna. De saö ger att de aldrig sett honom saå
”engagerad” foö rut, men det beror ju foö r fasen bara paå att Ove aldrig engagerat sig i deras angelaö genheter foö rut, har Ove
upplyst dem om. Engagerad har han foö r fan alltid varit.
Patrick jaö mfoö r saö ttet han gaå tt mellan husen och smaö llt i alla doö rrar om vartannat de senaste dygnen med en ”jaö ttearg
haö mndrobot fraå n framtiden”. Ove vet inte vad han vill ha sagt med det. Men han har hur som helst suttit inne hos Parvaneh
och Patrick och flickorna i timmar i straö ck paå kvaö llarna medan Patrick saå gott han har kunnat foö rsoö kt foö rmaå Ove att inte
ideligen saö tta arga fingeravtryck paå Patricks datorskaö rm naö r han vill visa naå gonting. Jimmy, Mirsad, Ädrian och Änders har
suttit daö r ocksaå . Jimmy har foö rsoö kt faå alla gemensamt att boö rja kalla Parvanehs och Patricks koö k foö r ”Doö dsstjaö rnan” och Ove
foö r ”Darth Ove”. Ove begriper inte vad det ska betyda, men han misstaö nker att det aö r naå got fullkomligt idiotiskt.
Till en boö rjan hade Ove foö reslagit att de skulle aå terupprepa Runes trick, och plantera marijuana i mannen i den vita
skjortans foö rraå d. Parvaneh hade inte tyckt saå mycket om den ideé n, saå de boö rjade jobba paå en plan B istaö llet. Men igaå r kvaö ll
hade Patrick konstaterat att laö ngre aö n saå haö r kunde han inte ta den planen paå egen hand. De hade naå tt vaö gs aö nde. Och daå
hade Ove nickat sammanbitet, begaö rt att faå laå na Parvanehs telefon, och gaå tt in i ett annat rum och ringt ett samtal.
Inte foö r att han tyckte om det. Men foö r att om det var krig saå var det.

Parvaneh kommer ut fraå n toaletten.

– ÄÄ r du faö rdig? undrar Ove, som om han foö rvaö ntar sig att detta bara aö r naå gon sorts halvtidspaus.
Hon nickar, men precis som de aö r paå vaö g ut genom doö rren faå r hon syn paå naå got i hans vardagsrum och stannar. Ove staå r i
doö rroö ppningen, men han vet mycket vaö l vad hon stirrar paå aö ndaå .
– Det aö r. ÄÄ h. Vafan. Det aö r inget speciellt, mumlar han och foö rsoö ker mana paå henne ut genom doö rren.
Naö r hon inte roö r sig sparkar han haå rt paå kanten av doö rrlisten.
– Den stod aö ndaå bara och samlade damm. Jag slipade och maå lade om den och la paå ett nytt lager lack bara. Det var foö r
fan inget saö rskilt, mumlar han irriterat.
– ÄÅ h Ove, viskar Parvaneh.
Ove sysselsaö tter sig med att boö rja kontrollsparka paå troö skeln.
– Vi kan slipa om den och maå la den rosa. Om det skulle bli ett fruntimmer, alltsaå , muttrar han.
Harklar sig.
– Eller om det blir en pojke. Pojkar kan vaö l ocksaå ha rosa nufoö rtiden.
Parvaneh tittar paå den ljusblaå spjaö lsaö ngen med handen foö r munnen.
– Om du boö rjar graå ta nu saå faå r du den inte, varnar Ove.
Och naö r hon boö rjar graå ta aö ndaå suckar Ove ”fruntimmer alltsaå ” och vaö nder sig om och boö rjar gaå nerfoö r gatan.

Mannen med den vita skjortan slaö cker sin cigarett under skon och bankar paå Änitas och Runes doö rr en dryg halvtimme
senare. Han ser ocksaå ut som om han aö r paå vaö g ut i krig. Han har tre unga maö n klaö dda i sjukskoö tarklaö der med sig, som om
han foö rvaö ntar sig att det ska bli vaå ldsamt motstaå nd. Naö r den lilla kvinnan oö ppnar doö rren ser de tre unga maö nnen naö rmast
en smula skamsna ut, men mannen i den vita skjortan kliver mot henne och viftar med sitt papper som om det var en yxa
han hoö ll i haö nderna.
– Det aö r dags, informerar han med viss otaå lighet och foö rsoö ker kliva in i hallen.
Men hon staö ller sig i vaö gen. Saå gott en maö nniska av hennes storlek nu kan staö lla sig i vaö gen foö r naå gonting.
– Nej! saö ger hon utan att flytta sig en tum.
Mannen i den vita skjortan stannar upp och betraktar henne. Skakar troö tt paå huvudet aå t henne och drar aå t huden runt
sin naö sa saå att den naö stan ser ut att foö rsvinna in i ansiktskoö ttet paå honom.
– Du har haft tvaå aå r paå dig att goö ra det haö r paå det laö tta saö ttet, Änita. Och nu aö r beslutet fattat. Saå aö r det bara.
Han foö rsoö ker stiga foö rbi henne igen, men Änita staå r kvar paå sin troö skel, orubblig som en uraå ldrig runsten paå en karg
klippkant. Hon tar ett djupt andetag, utan att slaö ppa mannens blick.
– Vad foö r sorts kaö rlek aö r det som laö mnar bort en naö r det blir svaå rt? Som oö verger en naö r det boö rjar ta emot? Beraö tta foö r
mig vad foö r slags kaö rlek det aö r!
Hennes roö st aö r ett vibrato av sorg paå randen till sammanbrott. Mannen i den vita skjortan drar ihop laö pparna. Det rycker
frustrerat i nerverna runt hans kindben.
– Rune vet inte ens var han aö r halva tiden, utredningen visa…
– Men JÄG vet! avbryter Änita honom och pekar paå de tre sjukskoö tarna.
– JÄG VET! skriker hon aå t dem.
Mannen i den vita skjortan suckar igen.
– Och vem ska ta hand om honom, Änita? fraå gar han retoriskt och skakar paå huvudet.
Sedan tar han ett steg framaå t och gestikulerar aå t de tre sjukskoö tarna att foö lja efter honom in i huset.
– Jag ska ta hand om honom! svarar Änita med blicken moö rk som en havsgrav.
Mannen i den vita skjortan fortsaö tter bara skaka paå huvudet och traö nger sig foö rbi henne. Och det aö r foö rst daå han ser
skuggan som tornar upp sig bakom henne.
– Och jag, saö ger Ove.
– Och jag, saö ger Parvaneh.
– Och jag! saö ger Patrick, Jimmy, Änders, Ädrian och Mirsad med en roö st och boö kar sig fram i doö rroö ppningen saå att de
ramlar oö ver varandra.
Mannen i den vita skjortan stannar. Hans oö gon smalnar.
En kvinna i 45-aå rsaå ldern, med haå ret uppsatt i en slarvig haö stsvans och klaö dd i slitna jeans och en lite foö r stor groö n
vindtygsjacka dyker upp vid hans sida.
– Jag kommer fraå n lokaltidningen, jag skulle vilja staö lla naå gra fraå gor, saö ger hon och haå ller upp en diktafon.
Mannen i den vita skjortan tittar laö nge paå henne. Sedan vaö nder han blicken mot Ove. De baå da maö nnen stirrar ut
varandra. Naö r mannen i den vita skjortan inte saö ger naå got drar den daö r journalistkvinnan upp en bunt papper ur sin vaö ska.
Trycker dem i famnen paå honom.
– Det haö r aö r alla patienter vars aö renden du och din avdelning har handlagt de senaste aå ren. Älla maö nniskor som Rune
som omhaö ndertagits och placerats paå hem mot deras och deras anhoö rigas vilja. Älla oegentligheter som foö rekommit paå
aö ldreboenden daö r ni ansvarat foö r placeringarna. Älla punkter daö r regler inte foö ljts och daö r exakt beslutsprocedur har
fraå ngaå tts, framfoö r hon.
Hon goö r det med tonen som om hon laö mnade oö ver nycklarna till en bil han precis vunnit paå lotteri. Sedan tillaö gger hon,
med ett leende:
– Det fina med att granska byraå kratin naö r man aö r journalist aö r att de foö rsta att bryta mot reglerna i byraå kratin alltid aö r
byraå kraterna, foö rstaå r du.
Mannen i den vita skjortan aö gnar henne inte en blick. Han stirrar fortfarande paå Ove. Inte ett ljud kommer fraå n naå gon av
dem. Mannen i den vita skjortan pressar laå ngsamt samman kaö karna.
Patrick harklar sig bakom Ove och hoppar ut ur radhuset paå sina kryckor, nickar aå t pappershoö gen i mannens famn.
– Ja, om du undrar vad det daö r oö verst aö r foö r naå got foö rresten saå aö r det alla dina bankutdrag fraå n de senaste sju aå ren. Och
alla taå g- och flygbiljetter du betalat med kort, och alla hotell du bott paå . Och all surfhistorik fraå n din jobbdator. Och alla dina
mejlkorrespondenser, baå de i jobb och privat …
Mannen i den vita skjortans blick vandrar nu fraå n den ena till den andra av dem. Kaö karna saå haå rt sammanpressade att
huden runt dem vitnar.
– Inte foö r att vi paå staå r att det f-i-n-n-s naå got daö r som du vill haå lla hemligt, utvecklar journalistkvinnan vaö nligt.
– Inte alls! intygar Patrick och skakar serioö st paå huvudet.
– Men du vet …, boö rjar journalistkvinnan och kliar sig foö rstroö tt paå hakan.
– Om man verkligen boö rjar graö va i naå gons foö rflutna …, nickar Patrick.
– Daå brukar man hitta naå got om alla som de helst vill haå lla hemligt, ler journalistkvinnan oö verseende.
– Naå got de helst vill … gloö mma, foö rtydligar Patrick och nickar mot foö nstret till vardagsrummet, daö r Runes huvud sticker
upp ur en av stolarna.
Tv:n staå r paå daö rinne. Det luktar nybryggt kaffe ut genom doö rren. Patrick straö cker fram sin ena krycka och petar till
pappershoö gen i mannens famn med spetsen av den, saå att det staö nker snoö oö ver mannens vita skjorta.
– Speciellt det daö r med internethistoriken hade jag kollat paå om jag var som du, foö rklarar han.
Och sedan staå r de daö r allihop. Änita och Parvaneh och den daö r journalistkvinnan och Patrick och Ove och Jimmy och
Änders och mannen i den vita skjortan och de tre sjukskoö tarna, i den daö r sortens tystnad som bara finns sekunderna innan
alla spelare runt ett pokerbord som precis satsat allt de har laö gger sina kort paå bordet.
Till sist, efter en serie oö gonblick som foö r alla inblandade kaö nns som att ha varit nertryckta under vatten utan luft, boö rjar
mannen i den vita skjortan sakta blaö ddra bland papperna i sin famn.
 – Var har ni faå tt tag paå den haö r skiten? vaö ser han med axlarna allt haå rdare uppdragna runt halsen.
– Paå inter-NETT! gormar Ove lika ploö tsligt som ursinnigt och stiger ut ur Änitas och Runes radhus med naö varna knutna
vid hoö fterna.
Mannen i den vita skjortan hoö jer blicken igen. Journalistkvinnan harklar sig och pekar hjaö lpsamt paå pappershoö gen.
– Det finns kanske inget olagligt i ett enda av alla de daö r gamla aö rendena, men min chefredaktoö r aö r raö tt saö ker paå att med
raö tt medieuppmaö rksamhet saå kommer det aö ndaå ta maå nader foö r din avdelning att driva raö ttsprocesserna. ÄÅ r, kanske …
Hon laö gger milt sin hand paå mannens axel igen.
– Saå jag tror att det kanske aö r laö ttast foö r alla om du bara gaå r haö rifraå n nu, viskar hon.
Och daå , till Oves uppriktiga foö rvaå ning, daå goö r den lilla mannen det. Han vaö nder sig och gaå r, med de tre sjukskoö tarna efter
sig. Gaå r runt hoö rnet och foö rsvinner som skuggor goö r naö r solen stiger hoö gst paå himlen. Som skurkar goö r i slutet av sagor.

Journalistkvinnan nickar sjaö lvgott mot Ove.

– Jag sa ju det! Ingen orkar braå ka med journalister!
Ove trycker haö nderna i fickorna.
– Gloö m inte vad du lovade mig nu, flinar hon.
Ove ger ifraå n sig naå got som laå ter som naö r man trycker upp en traö doö rr i ett torp daö r traö et i troö skeln har svaö llt efter en
vattenskada.
– Har du laö st brevet jag skickade till dig foö rresten? fraå gar hon.
Han ruskar paå huvudet.
– Goö r det! insisterar hon.
Ove svarar med naå got som antingen aö r ett ”jaja” eller en haö ftig utandning genom naö sborrarna. Svaå rt att avgoö ra. Änders
staå r kvar utanfoö r huset och velar lite med haö nderna en stund innan han till sist beslutar sig foö r att knaö ppa dem lite faå raktigt
oö ver magen.
– Hej, saö ger han till sist, som om orden brottade sig ur hans mun mitt i en harkling.
– Hej, ler journalistkvinnan.
– Jag aö r … Oves kompis, saö ger Änders paå det daö r saö ttet som om stavelserna sprang runt i ett nedslaö ckt rum och slog
huvudena i varandra.
– Jag med, ler journalistkvinnan.
Och saå blir det som det blir med saå dana saker.

Naö r Ove laö mnar huset en timme senare har han suttit inne i vardagsrummet och pratat enskilt med Rune en laå ng stund
med laå g roö st. Eftersom han och Rune behoö ver ”prata utan stoö rningsmoment”, foö rklarar Ove surt naö r han koö r in Parvaneh
och Änita och Patrick i koö ket.

Om inte Änita vetat baö ttre kunde hon under minuterna som foö ljer ha svurit paå att hon hoö r Rune skratta hoö gt flera gaå nger.

36 En man som heter Ove och en whisky

Det aö r svaå rt att erkaö nna att man har fel. Saö rskilt naö r man har haft det under vaö ldigt laå ng tid.

Sonja brukade saö ga att Ove bara erkaö nt att han haft fel vid ett enda tillfaö lle under alla aå r de varit gifta, och det var en gaå ng
under tidigt 80-tal naö r han haå llit med henne om naå got som sedan visade sig vara inkorrekt. Ove sjaö lv haö vdade foö rstaå s att
detta var ljug och foö rbannad loö gn. Han hade ju per definition faktiskt bara erkaö nt att hon hade fel, inte att han hade det.
”Ätt aö lska naå gon aö r som att flytta in i ett hus”, brukade Sonja saö ga. ”I boö rjan foö raö lskar man sig i allt det nya, man
foö rundras varje morgon oö ver att det aö r ens eget, som om man aö r raö dd foö r att naå gon ploö tsligt ska rusa in genom doö rren och
paå tala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls aö r meningen att man ska faå bo saå haö r fint. Men som aå ren gaå r noö ts
fasaden, traö et spricker haö r och var, och man boö rjar aö lska det daö r huset inte saå mycket foö r alla saö tt det aö r perfekt paå som foö r
alla saö tt det inte aö r det. Man laö r sig alla dess vinklar och vraå r. Hur man undviker att nyckeln fastnar i laå set naö r det aö r kallt
ute. Vilka golvplankor som sviktar lite laö tt naö r man kliver paå dem och exakt hur man ska oö ppna garderobsdoö rrarna foö r att
de inte ska knarra. Det aö r det, alla de smaå hemligheterna, som goö r det till ditt hem.”
Ove brukade foö rstaå s misstaö nka att det var han som var garderobsdoö rrarna i exemplet. Och daå och daå hoö rde han Sonja
muttra att ”ibland undrar man ju om det finns naå got att goö ra aå t naö r hela husgrunden har satt sig paå tvaö ren i marken redan
fraå n boö rjan” naö r hon var arg paå honom. Han visste mycket vaö l vad hon menade med det.
– Jag bara saö ger att det maå ste vaö l bero paå vad dieselmotorn kostar? Och hur mycket den drar per mil och saå ? saö ger
Parvaneh obekymrat, saktar in Saaben vid ett roö dljus och foö rsoö ker med ett laö tt staå nkande komma tillraö tta i saö tet under
tiden.
Ove tittar graö nsloö st besviket paå henne, som om hon faktiskt inte lyssnat alls paå vad han har sagt. Haö r har han foö rsoö kt
utbilda det gravida fruntimret i vaö sentligheterna kring att aö ga en bil. Han har foö rklarat att man maå ste byta bil vart tredje aå r
foö r att inte foö rlora pengar. Han har pedagogiskt gaå tt igenom hur alla som vet naå got faktiskt vet att man maå ste koö ra tvaå tusen
mil per aå r foö r att tjaö na paå att vaö lja diesel framfoö r bensinmotor. Och vad goö r hon daå ? Hon kaö ftar emot, precis som vanligt.
Boö rjar dividera om att ”man kan vaö l inte spara pengar genom att koö pa naå got nytt” och att det skulle bero paå ”vad bilen
kostar”. Och sedan fraå gar hon ”varfoö r daå ?”.
– Daö rfoö r att! saö ger Ove.
– Jajaja, svarar Parvaneh och himlar med oö gonen saå daö r saå att Ove misstaö nker att hon inte alls accepterar hans auktoritet
i fraå gan paå det saö tt som vore rimligt att foö rvaö nta sig.
 – Vi maå ste tanka paå vaö gen hem, saö ger hon naö r ljuset slaå r om till groö nt.
– Och den haö r gaå ngen betalar jag, utan bjaö bbande fraå n dig, tillaö gger hon.
Ove laö gger armarna i kors och ser taö vlingsinriktad ut.
– Vad brukar du och den daö r lufsen tanka?
– Va? Det aö r vaö l vanlig bensin i den haö r? utbrister hon ofoö rstaå ende.
Ove ser ut som om hon precis har sagt till honom att hon taö nker foö rsoö ka tanka Saaben med vingummin.
– Jag menar vaö l foö r fan inte vilken bensin. Vilken m-a-c-k tankar ni?
Hon svaö nger till vaö nster i en fyrvaö gskorsning paå det daö r nonchalanta saö ttet saå att Ove aö r raö dd att hon naö r som helst ska
boö rja vissla.
– Funkar det inte med vilken mack som helst?
– Men paå vilken mack har ni KORT!?
Ove saö ger det sista med saå dant eftertryck att han rister till lite i kroppen. Foö r lika skeptisk som han alltid varit till
bankkort och kreditkort, lika sjaö lvklart har det varit foö r honom att alltid ha ett bensinkort. Foö r det var saå man gjorde. Man
tog koö rkort och skaffade sin foö rsta bil, och sedan valde man en bensinmackskedja, och sedan hoö ll man sig till den. Man hoö ll
fan inte paå och flackade runt med viktiga saker som bilmaö rken och bensinmackar.
– Vi har inget bensinkort, saö ger Parvaneh fridfullt, som om det inte alls var naå got fel med det.
Ove sitter i saå sammanbiten tystnad i fem minuter efter det att hon dock en smula orolig i roö sten till sist foö rsoö ker med
”Statoil?”.
– Vad aö r literpriset daö r just nu? undrar Ove fylld av tvivel.
– Ingen aning, svarar hon uppriktigt.
Och paå det blir Ove foö rstaå s saå upproö rd att han inte ens kan foö rmaå sig att svara.
Tio minuter senare saktar Parvaneh in Saaben och stannar paå parkeringen paå andra sidan gatan.
– Jag vaö ntar haö r, saö ger hon.
– Roö r inte mina radiokanaler, instruerar Ove.
– Naö aö aö , braö ker hon och smilar upp sig paå det daö r saö ttet som Ove de senaste veckorna faktiskt verkligen boö rjat laö ra sig att
inte alls tycka om.
– Det var fint att du kom igaå r, tillaö gger hon.
Ove svarar med ett av alla de daö r ljuden som inte aö r ett ord saå mycket som ett rensande av luftvaö gar. Hon klappar honom
paå knaö et.
– Flickorna blir glada naö r du kommer oö ver. De gillar dig!
Ove stiger ur bilen utan att svara. Det var vaö l inget stoö rre fel paå middagen igaå r, det kan han straö cka sig till att erkaö nna.
Det aö r foö rstaå s inte det att Ove tycker att man nu behoö ver goö ra sig saå maö rkvaö rdig med matlagningen som Parvaneh goö r. Det
raö cker gott med koö tt och potatis och saå s faktiskt. Men om man nu aö ndaå ska konstra till allting som hon goö r saå kan Ove
moö jligen erkaö nna att det daö r riset med saffran i aö r naå gotsaå naö r aö tbart. Det aö r det ju. Saå han hade aö tit tvaå portioner. Katten
hade aö tit en och en halv.
Efter middagen, medan Patrick diskade, hade treaå ringen begaö rt att Ove laö ste godnattsaga foö r henne naö r hon skulle sova.
Ove fann det ju nu mycket besvaö rligt att dividera med det lilla trollet, eftersom hon inte verkade begripa sig paå vettig
argumentation, saå han gick missnoö jt efter henne genom hallen mot hennes rum och satte sig vid saö ngkanten och laö ste. Med
”den vanliga Ove-inlevelsen”, som Parvaneh hade beskrivit det. Ove visste inte vad fan hon ville ha sagt med det. Naö r
treaå ringen somnade med huvudet till haö lften paå hans arm och till haö lften paå den uppslagna boken hade Ove hur som helst
lyft ner baå de henne och katten i saö ngen och slaö ckt lampan.
Paå vaö gen tillbaka genom hallen hade han gaå tt foö rbi sjuaå ringens rum. Hon satt foö rstaå s framfoö r sin data och tryckte och
hoö ll paå . Det verkade ju vara det enda ungar gjorde nufoö rtiden, hade Ove begripit. Men Patrick hade foö rklarat att han
”foö rsoö kt ge henne nyare spel, men hon vill bara spela det daö r”, och det hade aö ndaå gjort Ove mer vaö lvilligt instaö lld till baå de
sjuaå ringen och dataspelet. Ove tyckte om folk som inte gjorde som Patrick sa.
Det satt teckningar oö verallt paå vaö ggarna i hennes rum. Svartvita blyertsskisser, mestadels. Inte alls daå liga, foö r att vara
skapade med en sjuaå rings hoö gst bristande finmotorik och foö rmaå ga till logiska resonemang, det kunde Ove moö jligen
erkaö nna. Ingen av dem foö restaö llde maö nniskor. Bara hus. Ove fann det mycket sympatiskt.
Han klev in i rummet och staö llde sig bredvid henne. Hon tittade upp fraå n den daö r datan med det daö r buttra
ansiktsuttrycket som den daö r ungen alltid verkade slaö pa runt paå och saå g inte helt imponerad ut av hans naö rvaro. Men naö r
Ove inte gick sin vaö g pekade hon till sist paå en stor uppochnervaö nd foö rvaringslaå da i plast som stod paå golvet. Ove satte sig
paå den. Och hon boö rjade laå gmaö lt foö rklara foö r honom att spelet gick ut paå att bygga hus, och att sedan bygga staö der av husen.
– Jag gillar hus, muttrade hon laå gt.
Ove tittade paå henne. Hon tittade paå honom. Ove satte pekfingret paå skaö rmen saå att han efterlaö mnade ett stort
fingeravtryck paå den, pekade paå en tom yta i staden, och fraå gade vad som haö nde om hon tryckte daö r. Hon flyttade
muspekaren dit och tryckte, och vips byggde datorn upp ett hus daö r. Ove saå g hoö gst misstaö nksam ut. Sedan satte han sig
tillraö tta paå plastlaå dan och pekade paå en annan tom yta. Tvaå och en halv timme senare kom Parvaneh ilsket in och hotade att
rycka ur sladden om de inte baå da tvaå omedelbart gick och la sig.
Just som Ove stod i doö rren foö r att gaå tog sjuaå ringen honom foö rsiktigt i skjortaö rmen och pekade paå en teckning paå vaö ggen
precis intill honom.
– Det daö r aö r ditt hus, viskade hon, som om det var en hemlighet mellan henne och Ove.
Ove nickade. De var moö jligen inte helt komplett vaö rdeloö sa de daö r tvaå ungarna, trots allt.

Han laö mnar Parvaneh paå parkeringen, gaå r oö ver gatan, oö ppnar glasdoö rren och stiger in. Kafeé et aö r tomt. Vaö rmeflaö kten uppe i
taket hostar likt naå got fyllt av tjock cigarroö k. Ämel staå r bakom disken i flaö ckig skjorta och torkar glas med en vit handduk.
Hans satta kroppshydda aö r hopsjunken, som om den var i slutet av ett mycket laå ngt andetag. Hans ansikte baö r den daö r
kombinationen av djup sorg och fullkomligt oresonlig ilska som bara maö n fraå n hans generation och del av vaö rlden
verkligen fullt ut tycks behaö rska. Ove blir staå ende mitt paå golvet. De baå da maö nnen iakttar varandra naå gon minut. En som
inte kan foö rmaå sig att slaö nga ut en homosexuell yngling ur sitt hus och en som uppenbarligen inte kunde laå ta bli. Ove nickar
slutligen bistert foö r sig sjaö lv, stegar fram och saö tter sig paå en av barstolarna. Knaö pper haö nderna paå disken och tittar sakligt
paå Ämel.
– Jag kan taö nka mig den daö r whiskyn nu, om den fortfarande erbjuds.
Ämels broö stkorg hoö jer och saö nker sig i naå gra korthuggna andetag under den flaö ckiga skjortan. Han ser foö rst ut att
oö vervaö ga att oö ppna munnen, men tycks sedan behaö rska sig. Torkar faö rdigt sina glas i tystnad. Viker ihop handduken och
laö gger den bredvid espressomaskinen. Foö rsvinner ut i koö ket utan ett ord. Kommer tillbaka med en flaska med bokstaö ver paå
etiketten som Ove inte kan laö sa och tvaå andra glas. Saö tter ner dem paå disken mellan dem.

Det aö r svaå rt att erkaö nna att man har fel. Saö rskilt naö r man har haft det under vaö ldigt laå ng tid.

37. En man som heter Ove

och en massa jävlar som lägger sig i

– Jag aö r ledsen foö r det haö r, knorrar Ove.

Han borstar bort snoö n fraå n gravstenen.
– Men du vet hur det aö r. Folk har ingen som helst respekt foö r personliga graö nser laö ngre. Raö nner in i ens hus utan att
knacka och har sig, man faå r foö r fan knappt sitta paå dass ifred laö ngre, foö rklarar han medan han graö ver upp de frusna
blommorna ur marken och trycker ner de nya genom snoö n.
Han tittar paå henne som om han foö rvaö ntar sig att hon ska nicka instaö mmande. Det goö r hon foö rstaå s inte. Men katten sitter
bredvid Ove i snoö n och ser daö remot ut att instaö mma aå det bestaö mdaste. Speciellt angaå ende det daö r om att inte faå gaå paå
toaletten i lugn och ro.

Den daö r journalistkvinnan Lena hade kommit foö rbi Oves hus paå morgonen och laö mnat ett exemplar av tidningen. Han stod
paå bild paå foö rstasidan och saå g tvaö r ut. Han hade haå llit sitt loö fte, staö llt upp paå den daö r intervjun och svarat paå hennes fraå gor.
Men han taö nkte inte smila upp sig foö r fotografen som en aå sna, det informerade han dem bestaö mt om.
– Det aö r en fantastisk intervju! insisterade journalistkvinnan stolt.
Ove svarade inte, men det verkade inte bekomma henne alls. Hon saå g otaå lig ut och liksom trampade paå staö llet. Tittade paå
klockan som om hon hade braå ttom naå gonstans.
– Laå t inte mig uppehaå lla dig, foö r all del, muttrade Ove.
Hon fick ur sig en tonaå rings aå terhaå llna fnitter till svar.
– Änders och jag ska aå ka skridskor vid sjoö n!
Ove hade nickat, tagit detta som konfirmation paå att konversationen var avslutad, och staö ngt doö rren. Tidningen hade
han lagt under hallmattan. Den doö g bra aå t att suga upp snoö n och slasket som katten och Mirsad hasade in haö r dagarna i
aö nda.
Vaö l ute i koö ket hade han kastat reklamen och gratistidningarna som Ädrian hade laö mnat med dagens postskoö rd, trots att
Ove klart och tydligt hade textat ”Ingen reklam tack!” med stora bokstaö ver paå sin brevlaå da. Saå nt hade Sonja tydligen inte
lyckats laö ra slyngeln laö sa medan han var hennes elev, det var alldeles uppenbart. Men det hade vaö l foö rstaå s att goö ra med att
den daö r Shakespeare inte skrev naå gra skyltar, antog Ove, och beslutade sig foö r att passa paå att rensa ut alla andra papper
som laå g och skraö pade i huset naö r han aö ndaå var i farten.
I botten av hoö gen av gammal reklam paå koö ksbordet hade han hittat det daö r brevet som den daö r journalistkvinnan Lena
hade skickat till honom. Det som Ädrian hade haft med sig den daö r allra foö rsta gaå ngen som han ringde paå Oves doö rr, och
som Ove fortfarande inte hade oö ppnat.
”Daå ringde slyngeln i alla fall paå , nufoö rtiden raö nner han ju ut och in genom doö rren som om han bodde haö r”, taö nkte Ove
missnoö jt och hoö ll brevet mot koö kslampan, likt en sedel vars aö kthet han foö rsoö kte kontrollera. Sedan tog han fram en matkniv
ur koö kslaå dan. Trots att Sonja blev vansinnig varje gaå ng han oö ppnade brev med dem istaö llet foö r att gaå och haö mta
brevspraö tten.

Hej Ove,
Jag hoppas att du ursäktar att jag kontaktar dig på det här sättet. Lena på tidningen underrättade mig om att du inte vill
göra någon stor sak av allt som hänt men hon var vänlig nog att i alla fall ge mig din adress. För för mig var det en stor sak,
och jag vill inte vara en sådan person som inte berättar det för dig, Ove. Jag respekterar att du inte vill låta mig tacka dig
personligen men jag vill åtminstone presentera några personer för dig som alltid kommer vara dig tacksamma för ditt mod
och din osjälviskhet. Det görs inte människor som du längre. Tack är ett för litet ord.

Det var underskrivet av mannen i svart kostym och graå oö verrock som Ove haö mtat upp fraå n taå gspaå ret naö r han svimmade.
Den daö r journalistkvinnan Lena hade beraö ttat foö r Ove att laö karna i efterhand konstaterat att svimningsattacken berodde paå
naå got slags komplicerad hjaö rnsjukdom. Om de inte hade upptaö ckt och boö rjat behandla den i tid hade den tagit hans liv
inom naå gra aå r. ”Saå du raö ddade faktiskt hans liv tvaå gaå nger”, hade hon utbrustit med det daö r uppspelta tonfallet som fick Ove
att aå ngra aå tminstone litegrann att han inte hade laå tit henne sitta kvar daö rinne i garaget naö r han hade haft chansen.
Han vek ihop brevet och stoppade ner det i kuvertet igen. Hoö ll upp fotot framfoö r sig. Tre barn, det aö ldsta i tonaå ren och de
andra naå gonstans i Parvanehs aö ldsta dotters aå lder, tittade tillbaka paå honom. Eller, tittade och tittade, de laå g mest huller om
buller i botten av fotot med varsitt vattengevaö r i famnen och saå g ut att skratta saå att de skrek. Bakom dem stod en blond
kvinna i 45-aå rsaå ldern med ett brett flin och armarna utstraö ckta som en stor rovfaå gel med en skvalpande plasthink i varje
hand. Underst i hoö gen laå g mannen i svart kostym, fast klaö dd i genombloö t blaå pikeé troö ja, och foö rsoö kte foö rgaö ves freda sig mot
skyfallet.
Ove slaö ngde brevet tillsammans med reklamen, knoö t ihop paå sen, satte den vid ytterdoö rren, gick tillbaka in i koö ket och
plockade fram en magnet ur nedersta laå dan och satte upp fotot paå kylskaå pet. Precis bredvid den daö r faö rgkalabaliken till
teckning som treaå ringen maå lat av honom paå vaö gen hem fraå n sjukhuset.

Ove borstar med handen oö ver gravstenen igen, trots att han redan borstat av all snoö som kan borstas av den.
– Ja, jag sa foö rstaå s till dem att du foö r fasen kanske kunde taö nkas vilja ha lite himla lugn och ro, som en normal maö nniska.
Men de lyssnar ju inte de daö r, tjurar han och slaå r troö tt ut med armarna mot stenen.
– Hej Sonja, saö ger Parvaneh bakom honom och vinkar glatt saå att hennes stora vantar slinker av haö nderna.
– Hajj! hojtar treaå ringen lyckligt.
– ”Hej” heter det, raö ttar sjuaå ringen.
– Hej Sonja, nickar i tur och ordning Patrick, Jimmy, Ädrian och Mirsad.
Ove stampar snoö n av sina skor och nickar med en grymtning aå t katten bredvid sig.
– Ja. Katten kaö nner du ju redan.
Parvanehs mage aö r saå stor nu att hon ser ut som en jaö tteskoö ldpadda naö r hon haö ver sig ner paå huk paå marken med ena
handen stoö dd mot stenen och den andra mot Patricks arm. Inte foö r att Ove nu vaå gar beraö tta det daö r om
jaö tteskoö ldpaddeliknelsen foö r henne foö rstaå s. Det finns ju trevligare saö tt att ta livet av sig, tycker han. Och han har aö ndaå
provat naå gra stycken.
– Den haö r blomman aö r fraå n Patrick och barnen och mig, ler hon vaö nligt mot stenen.
Sedan haå ller hon upp ytterligare en och tillaö gger:
– Och den haö r aö r fraå n Änita och Rune. De haö lsar massor!
Naö r det hoö gst brokiga saö llskapet vaö nder sig om foö r att gaå mot parkeringen stannar Parvaneh kvar vid stenen. Naö r Ove
vill veta varfoö r svarar hon bara ”skit du i det!” med den daö r sortens leende som faå r Ove att vilja kasta saker paå henne. Inget
haå rt kanske. Men naå got symboliskt.
Han svarar med en frustning i de laö gre oktaverna, men finner efter visst oö vervaö gande att en diskussion mot baå da de daö r
fruntimren paå en gaå ng foö rstaå s vore fullstaö ndigt doö dfoö dd redan fraå n boö rjan. Saå han boö rjar gaå mot Saaben.
”Tjejsnack”, saö ger Parvaneh helt kort naö r hon slutligen kommer ner paå parkeringen och klaö ttrar in i foö rarsaö tet. Ove vet
inte vad hon vill ha sagt med det, men han beslutar sig foö r att laå ta henne haå llas. Sjuaå ringen hjaö lper treaå ringen paå med baö ltet
i baksaö tet. Jimmy, Mirsad och Patrick har under tiden kraå nglat sig in i Ädrians bil framfoö r dem. En Toyota. Knappast ett
optimalt bilval foö r naå gon som helst taö nkande maö nniska hade Ove paå pekat flera gaå nger naö r de stod hos bilhandlaren. Men
det var ju inte franskt i alla fall. Och Ove hade aå tminstone prutat ner priset med naö stan aå ttatusen kronor och sett till att
grabben fick vinterdaö cken paå koö pet. Saå det fick vaö l vara acceptabelt, trots allt.
Naö r Ove hade kommit till handlaren hade ungjaö veln staå tt och tittat paå en Hyundai. Saå det kunde ju ha varit vaö rre.

De stannar vid McDonald’s paå vaö gen hem, till Jimmys och flickornas stora foö rtjusning. Och foö r att Parvaneh behoö ver kissa.
Mest det, faktiskt. Naö r de vaö l kommer tillbaka till radhusomraå det bryter de upp och beger sig aå t varsitt haå ll. Ove, Mirsad
och katten vinkar hej daå till Parvaneh, Patrick, Jimmy och barnen och svaö nger runt hoö rnet vid Oves foö rraå d.
Det aö r svaå rt att avgoö ra hur laö nge den fyrkantiga mannen har staå tt utanfoö r radhuset och vaö ntat. Kanske hela
foö rmiddagen. Han har det maå lmedvetna ansiktsuttrycket av en rakryggad vaktpost vid en faö ltpostering ute i vildmarken.
Som om han aö r skuren rakt ur en tjock traö dstam och minusgraderna inte bekommer honom alls. Men naö r Mirsad stiger
runt hoö rnet och den fyrkantiga mannen faå r syn paå honom, daå flyttar han helt kort kroppsvikten fraå n ena foten till den
andra.
– Hej, saö ger han och straö cker paå sig, aö ndrar kroppsvikt tillbaka till den foö rsta foten.
– Hej pappa, mumlar Mirsad och blir staå ende tre meter ifraå n honom utan att riktigt veta var han ska goö ra av sin
oö verkropp.

Den kvaö llen aö ter Ove middag i Parvanehs och Patricks koö k, medan en pappa och en son pratar om besvikelser och
foö rhoppningar och manlighet paå tvaå olika spraå k inne i Oves eget koö k. De talar kanske allra mest om mod. Sonja hade tyckt
om det, det vet Ove. Men han foö rsoö ker att laå ta bli att le saå att Parvaneh ser det.
Innan sjuaå ringen gaå r och laö gger sig trycker hon ett papper i Oves naö ve som det staå r ”Inbjudan till foö delsedagskalas” paå .
Ove laö ser igenom det som om det var ett juridiskt oö verlaå telseavtal foö r en bostadsraö tt.
– Jahaja. Och daå oö nskar du dig foö rstaå s presenter? brummar han till sist.
Sjuaå ringen tittar ner i golvet och skakar paå huvudet.
– Du behoö ver inte koö pa naå t. Jag oö nskar mig bara en grej aö ndaå .
Ove viker ihop inbjudan och stoppar den i bakfickan paå sina byxor. Saö tter handflatorna myndigt i sidorna.
– Jaha?
– Det aö r foö r dyrt aö ndaå saö ger mamma, saå det goö r inget, svarar sjuaå ringen utan att lyfta blicken och skakar paå huvudet
igen.
Ove nickar infoö rstaå tt, som en kriminell som just tecknat aå t en annan kriminell att telefonen de talar paå aö r avlyssnad. Han
och flickan tittar sig baå da tvaå runt i hallen foö r att se saå att varken hennes mamma eller pappa har slunkit ut sina nosaktiga
oö ron runt naå got hoö rn foö r att tjuvlyssna paå dem. Och sedan lutar sig Ove fram och flickan formar sina haö nder till en tratt
runt munnen och viskar i hans oö ra:
 – En iPad.
Ove ser ut lite som om hon precis sagt ”en rwyttsczyckdront!”.
– Det aö r ett slags dator. Det finns saö rskilda ritprogram till den. Foö r barn! viskar hon en aning hoö gre.
Och naå got lyser i oö gonen paå henne.
Naå got som Ove kaö nner igen.

38.En man som heter Ove och slutet på en historia

Det finns grovt raö knat tvaå sorters maö nniskor. De som foö rstaå r hur himla bra det aö r med vita sladdar, och de som inte goö r det.
Jimmy aö r den foö rsta sortens maö nniska. Han aö lskar vita sladdar. Och vita telefoner. Och vita datorskaö rmar med frukt paå
baksidan. Det aö r i alla fall ungefaö r kontentan av vad Ove snappat upp under bilresan in till stan, daö r Jimmy blabbat paå saå
exalterat om saker som varje rationell person borde vara saå ooö vertraö ffat ointresserad av att Ove till sist sjunker in i ett slags
djupt meditativt tillstaå nd tills den oö verviktige unge mannens pladder bara blir ett dovt susande i hans oö ron.
Ove aå ngrade foö rstaå s att han bett Jimmy om hjaö lp med det haö r i samma sekund som den unge mannen brakade ner i
Saabens passagerarsaö te med en stor senapssmoö rgaå s i naö ven. Och inte blir det baö ttre av att Jimmy helt planloö st lufsar ivaö g
och foö rsvinner och ”ska kolla lite sladd” saå fort de stiger in i butiken. Ska det bli naå got gjort faå r man alltsaå goö ra det sjaö lv,
precis som vanligt, konstaterar Ove och styr ensam mot kassan. Och det aö r faktiskt inte foö rraö n Ove vraå lar ”men aö r du helt
jaö vla frontallobotomerad!?” till den unge mannen som foö rsoö ker visa honom butikens sortiment av baö rbara datorer som
Jimmy kommer saö ttande genom lokalen till undsaö ttning. Och daå handlar det inte om undsaö ttning till Ove, utan till
butikspersonalen.
– Vi aö r i saö llskap, nickar Jimmy till expediten med en blick som fungerar mer eller mindre som ett hemligt handslag foö r
att kommunicera ”oroa dig inte, jag aö r en av er!”.
Foö rsaö ljaren drar ett laå ngt frustrerat andetag och pekar paå Ove.
– Jag foö rsoö ker bara hjaö lpa honom, men al…
– Du prackar paå mig en massa SKRÄÄ P, det aö r vad du goö r! gapar Ove genast tillbaka utan att laå ta honom prata till punkt,
och hoö tter hotfullt mot honom med naå got som han spontanryckt ner fraå n naö rmaste hylla.
Ove vet inte riktigt vad det aö r, men det ser ut som en vit vaö ggkontakt av naå got slag, och det kaö nns i alla fall som att han
skulle kunna kasta den ganska haå rt paå foö rsaö ljaren om det skulle behoö vas. Foö rsaö ljaren tittar paå Jimmy med den daö r sortens
ryckningar i oö gonkanterna som Ove tycks kunna framkalla hos sin omgivning saå ofta att man eventuellt borde kunna faå ett
syndrom uppkallat efter honom.
– Han menade nog inget illa, mannen, foö rsoö ker Jimmy muntert.
– Jag foö rsoö ker visa honom en MacBook, och han boö rjar fraå ga vad jag ”har foö r bil”, utstoö ter foö rsaö ljaren och ser uppriktigt
saå rad ut.
– Det aö r en relevant fraå ga, muttrar Ove och nickar bestaö mt mot Jimmy.
– Jag har ingen bil! Foö r jag tycker att det aö r onoö digt och jag vill aå ka miljoö vaö nligt! svarar foö rsaö ljaren med ett tonlaö ge
naå gonstans mellan oresonlig ilska och fosterstaö llning.
Ove tittar paå Jimmy och slaå r ut med armarna, som om detta faktiskt borde foö rklara precis allting.
– Den haö r maö nniskan gaå r ju inte att resonera med, nickar han och foö rvaö ntar sig uppenbart omedelbart medhaå ll.
Jimmy laö gger troö stande handen paå foö rsaö ljarens axel och manar Ove med lugn roö st att ”kanske lugna ner sig lite”. Ove
vidhaå ller inte ett dugg lugnt att han ”aö r lugn som en filbunke!”.
– Var fan har du varit foö rresten? snaö ser han sedan.
– Va? Jag? Jag checkade lite fraö scha skaö rmar daö r borta, du vet, foö rklarar Jimmy.
– Ska du koö pa skaö rm? undrar Ove.
– Nej, saö ger Jimmy och tittar paå Ove som om det var en jaö ttekonstig fraå ga, saå daö r som Sonja brukade undra ”vad har det
med saken att goö ra?” naö r Ove fraå gade henne om hon verkligen ”behoö vde” ytterligare ett par skor.
Foö rsaö ljaren foö rsoö ker vaö nda sig om och smyga daö rifraå n, men Ove saö tter snabbt ut sitt ena ben foö r att stoppa honom.
– Vart ska du? Vi aö r inte klara haö r!
Foö rsaö ljaren ser djupt olycklig ut nu. Jimmy klappar honom uppmuntrande i ryggen.
– Ove haö r vill bara tjacka en iPad du vet, kan vi greja det?
Foö rsaö ljaren tittar sammanbitet paå Ove. Tittar paå Jimmy. Tittar bort mot den kassa daö r Ove foö r bara en liten stund sedan
stod och skrek om att han inte skulle ha naå gon ”jaö drans data utan tangentbord”. Suckar och samlar sig.
– Oookej … daå gaå r vi vaö l tillbaka till kassan daå . Vilken modell ska ni ha? 16, 32 eller 64 gigg?
Ove blaö nger paå foö rsaö ljaren som om han faktiskt bara borde ge sjutton i att kasta ur sig slumpmaö ssiga
konsonantkombinationer och paå hittade ord till hederligt folk.
– Det finns olika versioner med olika mycket minne, oö versaö tter Jimmy foö r Ove som om han var tolk paå
immigrationsmyndigheten.
– Och det ska de vaö l ha en jaö vla massa extra betalt foö r foö rstaå s, fnyser Ove tillbaka.
Jimmy nickar foö rstaå ende och vaö nder sig till foö rsaö ljaren.
– Jag tror att Ove vill veta lite mer om skillnaderna mellan de olika modellerna.
Foö rsaö ljaren stoö nar.
– Ska det vara vanliga eller 3G-modellen aå tminstone, daå ?
Jimmy vaö nder sig mot Ove.
– Ska den mest anvaö ndas hemma eller ska hon ha den utomhus och saå ocksaå ?
Ove straö cker som svar upp sitt ficklampepekfinger i luften och riktar det spikrakt mot foö rsaö ljaren.
– Du! Hon ska ha den BÄÄ STÄ! Begrips?
 Foö rsaö ljaren tar lite oroat ett steg tillbaka. Jimmy flinar glatt aå t honom och slaå r ut med sina massiva armar som om han
foö rberedde sig foö r en stor kram.
– Mannen! Ove vill ha den baö sta bara!
Ett par minuter senare rycker Ove aå t sig paå sen med iPadpaketet oö ver disken, mumlar naå got om
”sjutusenniohundranittiofem kronor! Och daå ingaå r inte ens ett jaö drans tangentbord!”, och ”roö vare och banditer” med tydligt
emfas paå stavelsen ”roö v”, och klampar mot doö rren. Jimmy staå r en smula fundersamt kvar och betraktar med en laö tt
tillbakahaå llen ivrighet vaö ggen bakom expediten.
– Naö r jag aö ndaå aö r haö r, du vet … jag skulle vilja titta paå en sladd.
– Jaha. Vad foö r sladd? suckar foö rsaö ljaren och ser naö rmast utmattad ut.
Jimmy lutar sig fram, gnuggar haö nderna lite nyfiket.
– Vad har du?

Och saå kommer det sig att sjuaå ringen den kvaö llen faå r en iPad av Ove. Och en sladd av Jimmy.
– Jag har en saå n daö r sjaö lv. Sjukt noö jd! foö rklarar Jimmy entusiastiskt och pekar paå foö rpackningen.
Sjuaå ringen staå r paå golvet i hallen innanfoö r doö rren och ser inte ut att vara helt saö ker paå vad hon foö rvaö ntas goö ra med den
informationen, saå hon nickar bara och saö ger ”jaö ttefin … tack”. Jimmy nickar upprymt.
– Finns det naå gra snacks?
Sjuaå ringen pekar in mot vardagsrummet, som aö r fullt av folk. Mitt i rummet staå r en taå rta med aå tta taö nda ljus, som den
vaö lbyggde unge mannen omedelbart tycks ta sikte paå . Den nyblivna aå ttaaå ringen staå r kvar i hallen och fingrar foö rundrat paå
iPad-laå dan. Som om hon inte riktigt vaå gar tro paå att hon faktiskt haå ller den i handen. Ove lutar sig fram mot henne.
– Saå daö r kaö nde jag mig alltid naö r jag koö pte en ny bil, saö ger han laå gt.
Hon tittar sig om i hallen foö r att kontrollera saå att ingen ser, sedan ler hon och ger honom en kram.
– Tack morfar, viskar hon, och springer in paå sitt rum.
Ove staå r tyst kvar i hallen och petar med sin husnyckel i valkarna i ena handflatan. Patrick kommer haltande paå sina
kryckor och foö rsvinner efter aå ttaaå ringen. Han har tydligen faå tt kvaö llens mest otacksamma uppdrag: att oö vertyga sin dotter
om att det aö r roligare att sitta i klaö nning och aö ta taå rta med en massa traå kiga vuxna aö n att sitta i sitt rum och lyssna paå
popmusik och ladda ner appar paå sin nya iPad. Ove staå r kvar i hallen med jackan paå och stirrar tomt ner i golvet i vad som
maå ste vara naö ra tio minuter.
– ÄÄ r du okej?
Parvanehs roö st rycker foö rsiktigt i honom som om han vaknade ur en djup droö m. Hon staå r i oö ppningen till
vardagsrummet med baå da haö nderna paå den klotrunda magen, som om hon balanserade den framfoö r sig som en stor
tvaö ttkorg. Ove tittar upp, en aning dimmig i blicken.
– Jajaja, det aö r klart att jag aö r.
– Vill du komma in och aö ta taå rta?
– Nej … nej. Jag gillar inte taå rta. Jag ska gaå en runda med katten bara.
Parvanehs stora bruna oö gon haå ller fast honom paå det daö r genomtraö ngande saö ttet som de goö r oftare och oftare
nufoö rtiden, och som alltid goö r honom mycket illa till mods. Som om hon aö r fylld av onda aningar.
– Okej, saö ger hon till sist utan riktig oö vertygelse.
– Ska vi oö vningskoö ra imorgon? Jag ringer paå din doö rr klockan aå tta, fraå gar hon sedan.
Ove nickar. Katten kommer spatserande ut i hallen med taå rta i morrhaå ren.
– ÄÄ r du faö rdig nu? fnyser Ove till den, och naö r katten ser ut att bekraö fta det tittar Ove som hastigast paå Parvaneh, pillar
lite med sina nycklar och konfirmerar laå gt:
– Jaja. Imorgon klockan aå tta daå .
Det kompakta vintermoö rkret har saö nkt sig oö ver radhuskvarteret naö r Ove och katten stiger ut paå den lilla gatan mellan
husen. Skratten och musiken rinner ut fraå n foö delsedagskalaset som en stor varm matta mellan fasaderna. Sonja hade tyckt
om det, taö nker Ove. Hon hade aö lskat vad det haö r kvarteret var paå vaö g att bli med den haö r tokiga gravida utlaö ndskan och
hennes fullstaö ndigt oregerliga familj. Hon hade skrattat mycket. Och Gud vad Ove saknar det daö r skrattet.
Han gaå r med katten vid sin sida upp mot parkeringen. Kontrollsparkar paå skyltarna. Rycker i garagedoö rrarna. Tar en tur
ner till gaö stparkeringen och tillbaka. Tittar till soprummen. Naö r de kommer tillbaka ner mellan husen i hoö jd med Oves
foö rraå d ser Ove naå got som roö r sig nere vid det sista huset paå Parvanehs och Patricks sida av gatan. Foö rst tror Ove att det aö r
naå gon av gaö sterna till kalaset, men snart ser han att figuren roö r sig vid foö rraå det till den daö r kaö llsorterarfamiljens nedslaö ckta
hus. De ska, saå vitt Ove vet, fortfarande vara i Thailand. Han kisar i moö rkret foö r att vara saö ker paå att inte skuggorna i snoö n
spelar honom ett spratt, och under naå gra sekunder ser han faktiskt ingenting. Men saå , precis naö r han aö r redo att erkaö nna
att hans syn moö jligen inte laö ngre aö r vad den brukade vara, saå dyker figuren upp igen. Och bakom honom ytterligare tvaå . Och
sedan hoö rs det omisskaö nnliga ljudet av naå gon som knackar med hammare paå en foö nsterruta tejpad med isoleringstejp. Saå
som man goö r foö r att doö lja klirret naö r glaset gaå r soö nder. Ove vet precis hur det laå ter, fick laö ra sig det paå jaö rnvaö gen naö r de
behoö vde knacka ut trasiga taå grutor utan att skaö ra sig i fingrarna.
– Hallaå ? Vad haå ller ni paå med? ropar han genom moö rkret.
Figurerna nere vid huset hejdar sig. Ove hoö r roö ster.
– Hoö rrni! gormar han och boö rjar springa mot dem.
Han ser att naå gon av dem tar ett par steg mot honom, och han hoö r en av dem skrika naå got. Ove oö kar takten och rusar
rakt fram som en levande murbraö cka. Han hinner taö nka att han borde ha tagit naå got ur foö rraå det att slaå ss med, men det aö r
foö r sent nu. I oö gonvraå n uppfattar han hur en av figurerna svingar naå got laå ngsmalt i ena naö ven, saå Ove taö nker sig att han
maå ste slaå till mot den jaö veln foö rst av alla.
 Naö r det hugger till i broö stet tror han faktiskt foö rst att det aö r en av figurerna som lyckats oö verfalla honom bakifraå n och
draö mma en knytnaö ve i ryggen paå honom. Men saå hugger det igen, vaö rre aö n naå gonsin, som om naå gon spetsade honom
genom svaå len med ett svaö rd och tryckte det metodiskt genom hela hans kropp och ut genom fotsulorna. Ove kippar efter
luft, men det finns ingen att haö mta laö ngre. Han faller mitt i steget, rasar med sin fulla vikt raklaå ng i snoö n. Uppfattar halvt
omedvetet den dova smaö rtan daå hans kind skrapas upp mot isen, och kaö nner hur naå got liksom kramar insidan av hans
broö st i en stor skoningsloö s knytnaö ve. Saå som man trycker soö nder en aluminiumburk i handflatan.
Ove hoö r de springande fotstegen fraå n inbrottstjuvarna i snoö n och inser att de tagit till flykten. Han vet inte hur maå nga
oö gonblick som hinner passera, men smaö rtan i hans huvud naö r det kaö nns som om en laå ng serie lysroö r exploderar ett efter
ett i ett regn av glas och staå l aö r outhaö rdlig. Han vill skrika men det finns inget syre i hans broö st. Han hoö r bara Parvanehs
roö st avlaö gset genom det oö ronbedoö vande pulserandet av blod i sina oö ron. Uppfattar de stapplande fotstegen naö r hon
snubblar och halkar genom snoö n med sin oproportionerliga kropp paå de daö r smaå foö tterna. Det sista Ove hinner taö nka innan
allt blir moö rkt aö r att han maå ste faå henne att lova att hon inte laå ter ambulansen koö ra ner mellan husen.

Biltrafik aö r foö rbjuden inne i bostadsomraå det.

39.En man som heter Ove och en epilog

Livet aö r en maö rklig sak.

Vintern blir vaå r och Parvaneh klarar sin uppkoö rning. Ove laö r Ädrian hur man byter daö ck. Nog foö r att slyngeln har en Toyota,
men det maå ste han ju foö r fan aö ndaå kunna om han ska kunna ta sig fram lite ordentligt i livet, foö rklarar Ove foö r Sonja naö r han
besoö ker henne en soö ndag i april. Sedan visar han bilder paå Parvanehs lilla grabb. Fyra maå nader och tjock som en hel
saö lunge. Patrick har foö rsoö kt pracka paå honom en saå dan daö r mobilkamerahistoria, men Ove litar inte paå dem. Saå han gaå r
runt med en tjock bunt papperskopior inuti plaå nboken istaö llet, med gummibandet runt. Visar dem foö r alla han traö ffar. Till
och med foö r personalen i blomsterbutiken.

Vaå ren blir sommar och naö r hoö sten kommer har den daö r journalistkvinnan Lena som alltid har foö r stor jacka flyttat in hos
spraö tt-Änders med Äudin. Ove koö r flyttbilen. Han litar ju inte paå att de daö r klaå parna kan reda ut att backa ner den mellan
husen utan att foö rstoö ra hans brevlaå da, saå det aö r lika bra. Den daö r journalistkvinnan Lena tror foö rstaå s inte paå ”aö ktenskapet
som institution” beraö ttar Ove foö r Sonja med en fnysning som avsloö jar att de haft vissa diskussioner om detta i kvarteret,
men vaå ren efter det kommer han aö ndaå till graven och visar inbjudningskort till ett broö llop.

Mirsad har svart kostym och skakar saå mycket av nervositet att Parvaneh maå ste ge honom en shot tequila innan han gaå r in
i raå dhuset. Jimmy staå r daö rinne och vaö ntar. Ove aö r hans best man. Har koö pt ny kostym. De har festen paå Ämels kafeé , den
fyrkantige mannen foö rsoö ker haå lla tal tre gaå nger men aö r foö r grumlig i halsen foö r att faå fram mer aö n naå gra stapplande ord.
Men han uppkallar en macka paå kafeé et efter Jimmy, och Jimmy saö ger sjaö lv att det aö r den mest storslagna present han har
faå tt i hela sitt liv. Han bor kvar i sin mammas hus med Mirsad. ÄÅ ret efter adopterar de en liten flicka. Jimmy tar med henne
in till Änita och Rune foö r att dricka kaffe varje eftermiddag klockan tre, utan undantag.
Rune blir inte baö ttre. Under perioder gaå r det hela dagar daå han knappt aö r kontaktbar. Men varje gaå ng den daö r lilla flickan
rusar oö ver troö skeln till hans och Änitas hus med armarna utstraö ckta mot Änita, daå sprider sig ett euforiskt leende oö ver hela
hans ansikte. Utan undantag.

Det byggs aö nnu fler hus i omraå dena runt det lilla radhuskvarteret. Paå naå gra aå r gaå r det fraå n att vara en avkrok till en
stadsdel. Patrick blir foö rstaå s inte speciellt mycket mer kompetent angaå ende att oö ppna foö nster och montera Ikea-byraå er foö r
det, och en morgon dyker han upp vid Oves doö rr med tvaå andra maö n i samma aå lder som tydligen inte heller aö r saå vaö rst bra
paå det. De har varsitt hus i naö sta kvarter, foö rklarar de. Haå ller paå att renovera och har stoö tt paå problem med reglarna i en
mellanvaö gg. Vet inte hur de ska goö ra. Ove vet foö rstaå s. Saå han muttrar naå got som laå ter misstaö nkt likt ”klaå pare” och gaå r dit
och visar. Naö sta dag dyker det upp en ny granne. Och sedan ytterligare en. Och sedan ytterligare en. Paå naå gra maå nader har
Ove varit och fixat aö n det ena och aö n det andra i naö stan vartenda hus paå fyra kvarters radie. Han svaö r foö rstaå s lika mycket
oö ver folks kompletta oduglighet varje gaå ng. Men naö r han aö r ensam vid Sonjas grav mumlar han vid naå got tillfaö lle bistert att
det ”vaö l moö jligen aö r trevligt att ha naå got att goö ra paå dagarna igen, det aö r det ju”.

Parvanehs doö ttrar firar foö delsedagar, och innan naå gon kan foö rklara hur det gaå tt till har treaå ringen blivit en sexaå ring. Saå som
treaå ringar bara helt respektloö st gaå r och blir. Ove foö ljer henne till skolan paå hennes foö rsta skoldag. Hon laö r honom hur man
skriver smileygubbar i sms, och han tvingar henne att lova att aldrig beraö tta foö r Patrick att han skaffat mobiltelefon.
ÄÅ ttaaå ringen som likvaö rdigt respektloö st har blivit en tioaå ring har sitt foö rsta pyjamasparty. Deras lillebror sprider ut sina
leksaker oö verallt i Oves koö k. Ove bygger en plaskdamm till honom paå sin uteplats, men naö r naå gon kallar det plaskdamm
fraö ser Ove att det ”foö r fan aö r en pool!”. Änders omvaö ljs till ordfoö rande i bostadsraö ttsfoö reningen. Parvaneh koö per en ny
graö sklippare till graö smattan bakom husen.
Somrarna blir hoö star och hoö starna blir vintrar och en isande kall soö ndagsmorgon i november, naö stan paå dagen fyra aå r
efter att Parvaneh och Patrick foö r foö rsta gaå ngen backade in det daö r slaö pet i Oves brevlaå da, vaknar Parvaneh som om naå gon
precis lagt en frusen hand paå hennes panna. Hon kommer paå foö tter, tittar ut genom sovrumsfoö nstret, tittar paå klockan. Den
aö r kvart oö ver aå tta. Det aö r inte skottat utanfoö r Oves hus.
 Hon rusar oö ver den lilla vaö gen i morgonrock och tofflor och ropar hans namn. OÄ ppnar doö rren med extranyckeln han gett
henne, kastar sig in i vardagsrummet, halkar uppfoö r trappan i de vaå ta tofflorna och famlar med hjaö rtat stillastaå ende i luften
in i hans sovrum.
Ove ser ut att bara sova mycket djupt. Hon har aldrig sett hans ansiktsdrag saå fridfulla. Katten ligger vid hans sida med
sitt lilla huvud foö rsiktigt i hans handflata. Naö r den faå r se Parvaneh reser den sig sakta, sakta, som om den foö rst daå till fullo
accepterar vad som haö nt, och kryper upp i hennes knaö . Tillsammans sitter de paå saö ngkanten och Parvaneh stryker de tunna
haå rtestarna paå Oves huvud aö nda tills ambulanspersonalen med oö mma ord och varsamma roö relser foö rklarar att de maå ste
lyfta bort kroppen. Daå lutar hon sig fram och viskar ”haö lsa Sonja och tacka foö r laå net” i hans oö ra. Sedan tar hon det stora
kuvertet som det staå r ”Till Parvaneh” handskrivet paå fraå n nattduksbordet och gaå r nerfoö r trappan.
Det aö r fullt av dokument och intyg, originalritningarna paå huset, instruktionsmanualen till videobandspelaren,
serviceboken till Saaben. Bankkontonummer och foö rsaö kringsbrev. Telefonnumret till en advokat som Ove ”laö mnat alla
vaö sentligheter till”. Ett helt liv samlat foö r att kunna saö ttas praktiskt och ordnat i en paö rm. Ett bokslut av en existens. Hoö gst
upp ligger ett brev till henne. Hon sitter vid koö ksbordet och laö ser det. Det aö r inte laå ngt. Som om Ove vetat att hon aö ndaå bara
kommer flaö cka ner det med taå rar innan hon laö st faö rdigt.

Adrian ska ha Saaben. Allt de andra får du ta hand om. Husnycklar har du. Katten äter tonfisk två gånger om dan och vill inte
skita hemma hos främmande folk. Respektera det. Det finns en advokat i stan som har alla bankpapper och sådant. Det finns
ett konto med 11 563 013 kronor och 67 öre. Från Sonjas farsa. Gubben hade aktier. Snål som fan också. Sonja och jag visste
aldrig vad vi skulle göra med dom. Dina ungar ska ha en miljon var när de fyller 18, och Jimmys och Mirsads jäntunge ska ha
en också. Resten är dina. Låt för fan inte Patrick ta hand om dom bara. Sonja hade tyckt om dig. Låt inte dom nya
grannjävlarna köra bil inne i bostadsområdet.
/Ove

Laö ngst ner paå pappret har han textat ”DU ÄÄ R INTE EN KOMPLETT IDIOT!” med stora bokstaö ver. Och efter det har han ritat
en smileygubbe, saå som Nasanin har laö rt honom.
Det finns tydliga instruktioner i brevet om att jordfaö stningen under inga som helst omstaö ndigheter faå r bli ”ett jaö vla
staå hej”. Ove vill inte ha naå gra ceremonier, han vill bara bli slaö ngd i jorden bredvid Sonja och saå faå r det vara bra med det.
”Inget folk. Inga krusiduller!” har han klart och tydligt deklarerat till Parvaneh.

Det kommer mer aö n trehundra personer paå begravningen.

Naö r Patrick, Parvaneh och flickorna kommer in staå r det folk laö ngs alla vaö ggar och i alla gaå ngar. Varenda en haå ller ett taö nt
ljus i haö nderna, med bokstaö verna ”Sonjas fond” graverade laö ngs sidan. Det aö r vad Parvaneh bestaö mt att pengarna Ove
laö mnat ska gaå till, en vaö lgoö renhetsfond foö r foö raö ldraloö sa barn. Hennes oö gon aö r svullna av taå rar, hennes hals saå torr att det
kaö nns som om hon ideligen kippat efter luft i flera dagar nu. Men ljusen laö ttar naå got i broö stet paå henne. Och naö r Patrick faå r
se alla maö nniskorna som kommit foö r att ta farvaö l av Ove armbaå gar han henne laö tt i sidan och flinar noö jt.
– Fy fan. Ove hade hatat det haö r, va?
Och daå skrattar hon rakt ut. Foö r det hade han verkligen.

Paå kvaö llen visar hon Oves och Sonjas hus foö r ett ungt nygift par. Flickan aö r gravid. Hennes oö gon tindrar naö r hon gaå r genom
rummen, som oö gon tindrar paå den som ser sitt eget barns framtida barndomsminnen utspelas framfoö r sig paå golven.
Hennes man ser foö rstaå s inte alls lika imponerad ut. Han aö r klaö dd i snickarbyxor och gaå r mest runt och sparkar
misstaö nksamt paå golvlisterna och ser sur ut. Parvaneh vet givetvis att det inte spelar naå gon roll, hon ser i flickans oö gon att
beslutet redan aö r taget. Men naö r den unge mannen buttert fraå gar om ”den daö r garageplatsen” som det stod om i annonsen,
daå synar Parvaneh honom noggrant uppifraå n och ner, nickar sakligt och fraå gar vad han koö r foö r bil. Det aö r foö rsta gaå ngen paå
hela tiden som den unge mannen straö cker paå sig, ler ett naö stan omaö rkligt litet leende och ser henne rakt in i oö gonen med
den daö r sortens okuvliga stolthet som bara ett enda ord kan foö rmedla.

– Saab.