Hur ska arkitekter bidra till ett hållbart byggande?

Jorden har begränsade resurser, något som är självklart för oss, men det har
det inte alltid varit. Under århundraden har vi människor konsumerat jordens
resurser på ett destruktivt sätt. Ingen åtanke har lagts på att jordens resurser
är begränsade vilket har lett till att material har använts på ett sådant vis att
dess framtida användbarhet har gått förlorad, åtminstone utifrån ett
ekonomiskt perspektiv. Material har blandats hej vilt i produkter utan att tänka
på var produkterna skall ta vägen efter de är förbrukade. Man slänger helt
enkelt bort värdefullt material i onödan. Detta ser vi i nästintill alla sektorer
som producerar fysiska produkter. Konsekvenserna av detta blir tydligare för
varje dag som går. Haven har blivit fyllda med mikroplaster, plastförpackningar
och mång andra plastprodukter, hela naturen har blivit kontaminerad av
människors avfall. Detta är något vi måste ändra på om vi vill att jorden skall
fortsätta vara beboelig i framtiden.

Byggsektorn har mycket att lära sig av naturen. Till skillnad från byggsektorn har
naturen funnits i miljarder år och har med det haft möjligheten att pröva sig fram till
den bästa metoden för att bibehålla homeostasen i en ständigt föränderlig värld.
Metoden naturen har kommit fram till är att återvinna allt. Med det menas absolut allt.
Om naturen inte återvann allt skulle jordens resurser oundvikligen ta slut. Ponera att
naturen förbrukade en miljarddel av ett livsviktigt ämne per år, då skulle liv på jorden
om senast en miljard år att upphöra (Med detta försummas livets anpasslighet till nya
levnadsvillkor, det vill säga brist på ett specifikt ämne, men det visar på den
ohållbara förbrukningen av material).

I Boken “Cradle to Cradle” (Vintage Books, 2009) hävdar författarna Michael

Braungart och William McDonough att allt i naturen Går i cykler, kolets kretslopp,
kvävets kretslopp och syrets kretslopp för att nämna några. Dessa kretslopp men
även många fler menar de är anledningen till att naturen har kunnat utvecklas på
jorden i miljarder år utan ett tillskott av ny materia.

I dagsläget fungerar de flesta industrier på en princip som kallas “vagga till grav”,
med det menas att när en produkt är förbrukad slängs den och materialet i produkten
går förlorad, detta sker ofta genom att fylla upp stora gropar i jorden med avfallet
som sedan täcks över. Detta är problematiskt på en rad olika sätt, dels för att man
kastar bort värdefullt material som skulle kunna användas till framtida produkter men
även för att giftiga substanser inte tas hand om vilket kan påverka naturen på ett
negativt sätt.
Carl Sagan, en framstående astronom, formulerade sig i boken “A Pale Blue Dot”
(Random House, 1994) såhär:

“The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the
near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the
moment the Earth is where we make our stand.”

Citatet kanske är självklart för de flesta men jag anser att vi bör ha det i åtanke i
varje val vi gör. Vi har ingen annanstans att ta vägen om vi förstör vår jord, så låt oss
bevara den. Detta bör i synnerhet byggsektorn ha i åtanke eftersom de använder en
stor del av jordens resurser.

Michael Braungart och William McDonough, författarna till boken “cradle to cradle”
skriver att det finns två kretslopp där material vi använder bör ingå i för att bidra till
en hållbar materialanvändning. Den ena är det biologiska kretsloppet och det andra
det tekniska. I det biologiska kretslopp ingår allt material som efter att det är
förbrukat kan brytas ner av naturen, till exempel trä och läder. Det tekniska
kretsloppet är till för de material som kan återanvändas till nya produkter som till
exempel stål och aluminium. De lyfter även fram något de kallar monstruösa
hybrider, med det menas produkter som använder både tekniska och biologiska
material, vilket leder till att när de är förbrukade kan de inte ingå i något av de två
kretsloppen. Detta brukar medföra att dessa produkter inte återanvänds utan istället
slängs och materialet går förlorat. För en mer hållbar byggsektor bör arkitekter
konsekvent tänka på dessa två kretslopp när de ritar framtidens byggnader.

Jag anser att man skall bygga arkitektur som har en generell plan. Med det menas
att man kan använda byggnaden till många olika ändamål. Till skillnad från specifika
byggnader som endast är byggda för ett ändamål. Specifika byggnader kan lättare
gå ur tiden eftersom människors behov förändras över tid. Detta har gjort att
kontorsbyggnader med lågt i tak och små fönsteröppningar inte har kunnat användas
till bostadshus när det är det som människor är i behov av, vilket ibland leder till att
man tvingas riva byggnaderna. Som en följd av detta slängs värdefullt material som i
värsta fall inte kan återanvändas i nya byggnader. Om vi istället bygger hus med bra
ljusinsläpp och högt i tak så kan dessa byggnader bättre anpassas för nya behov.
Detta ser vi i gamla sjukhus som till exempel Norrtulls sjukhus som numera rymmer
skolverksamhet. Sjukhusets stora fönster och höga takhöjd gör det möjligt att
använda byggnaden till en mängd olika behov. Vem vet, i framtiden kanske
sjukhuset byggs om till lägenheter.

Enligt mig ska en arkitekt ha ett långsiktigt perspektiv som inte bara tar hänsyn till
beställarens önskemål men även till byggnaden hela livscykel. Med det menas att
byggnaden bör kunna användas till annat bruk i framtiden, man ser helt enkelt till att
byggnaden även är attraktiv för andra aktörer i framtiden vilket inte bara gynnar
miljön men även beställaren som lättare kan sälja byggnaden i framtiden. Jag anser
även att arkitekten ska se till att vid eventuell rivning ska man kunna återförena
materialet med en av de ovan nämnda kretslopp. För att möjliggöra detta skulle man
kunna skapa ett system där man möjliggör lätt demontering av hus så att när huset
blivit irrelevant så kan man smidigt plocka isär byggnaden och återanvända
byggdelarna. Detta skulle kunna göras genom att namnge de olika byggelementen i
en byggnad så att man i framtiden kan ta reda på elementens egenskaper som
skulle kunna göra det möjligt att använda dem igen i en ny byggnad. Men detta är
troligen bortom räckhåll för arkitekter. Det behövs engagerade individer från
byggsektorn som gemensamt kan utveckla ett system för ett byggelementslexikon.

Ett hållbart byggande hänger inte bara på vilket material man väljer och var
materialet tar vägen efter byggnadens livslängd är slut, det handlar även om hur
arkitekter formger byggnader. Långa slanka arkitektoniska byggnader kan tyckas
pampiga men om de ska värmas upp är de allt annat än miljövänliga. Detta beror på
att långsmala byggnader har relativt stor yta i förhållande till sin volym, och eftersom
ett hus bara kan förlora värme genom dess yttersta skikt leder det till stor
värmeförlust. Arkitekter kan motverka det här genom att rita byggnader som har en
form som är så lik en sfär som möjligt (ett klot har minst yta i förhållande till volym av
alla tredimensionella former). Med detta menas inte att alla arkitekter skall rita hus
som är klotformade utan att arkitekter bör vara vaksamma på hur deras estetiska
beslut påverkar husets egenskaper. Husets form bör ställas i relation till platsen där
den är tänkt att stå. I varmare länder är kompakta hus inte lika nödvändiga som i
kallare, man har inte samma behov av att behålla värmen inomhus vilket ger
arkitekten mer frihet att formge byggnaden utan att bekosta husets miljöpåverkan.

Sammanfattning

Jordens resurser är begränsade, det blir tydligare för var dag som går. Om
byggsektorn ska fortsätta växa måste den förändras från grunden. Materialet som
används i byggsektorn måste återgå till det biologiska eller det tekniska kretsloppet
för att vi inte förstöra naturen. Om vi inte ställer om till ett system där material går i
cykel kommer vi oundvikligt att få slut på material vilket, om vi inte har bosatt oss på
andra planeter vid det laget, kommer att leda till vår undergång. Arkitekter har ett
ansvar i detta eftersom de designar byggnader som använder en stor del av det
material vi människor förbrukar. De har förmågan att övertala beställarna att bygga
mer hållbara hus. Genom övertygande arkitekter kan morgondagens arkitektur bli
mer hållbar som i slutändan kan leda till att jordens fortsätter vara beboelig för
framtida generationer.
Källor:

Cradle to Cradle av Michael Braungart och William McDonough, (Vintage Books,

2009)

A Pale Blue Dot av Carl Sagan, (Random House, 1994)