Var hälsad, Guds Lof

sköna
morgonstund Konung Davids 104 Psalm

Var hälsad, sköna morgonstund, Sjung, min själ

som av profeters helga mund Den Eviges lof.
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag,
*
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga Oändlige!
sjunga Allsmäktige!
med de gamla. All verldens Gud!
Sig församla I evigt majestät och ljus
jordens böner Med stjernor Du beströr din skrud,
kring den störste av dess söner. Och himlars himlar är ditt hus,
Och verldar hvälfva på ditt bud:
Oändlige!
Guds väsens avbild – och likväl
Allsmäktige!
en mänskoson, på det var själ
All verldens Gud!
må glad till honom lända. –
Han kommer, följd av frid och hopp,
de villade att söka opp Ditt ord går ut af skyarne,
och hjälpa de elända, Och thordön är dess återljud,
värma, Och lågor dina tjenare,
närma Och stormar dina sändebud:
till varandra Oändlige!
dem, som vandra Allsmäktige!
kärlekslösa O Du, vår Gud!
och ur usla brunnar ösa.
*
Han tårar fälla skall, som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi Jorden ej sjöng ditt eviga välde
med kraften av sin Anda, Än i de himmelska härars förbund:
förkunna oss sin Faders råd Men ett allmaktsord Du fällde,
och sötman av en evig nåd Och hon framgick, hon sig ställde
i sorgekalken blanda, Trygg, orygglig på sin grund.
strida,
lida Mörkret omhöljde, svallet beklädde
dödsens smärta, Hennes obanade, ödsliga rund:
att vårt hjärta Men Du böd – och skön hon trädde
frid må vinna Ut ur djupet, och sig glädde
och en öppnad himmel finna. Af sin första morgonstund.

Han kommer, till vår frälsning sänd.– Då sköto de opp,

Och nådens sol, av honom tänd, De trotsiga fjällar,
skall sig ej mera dölja. Sin skyhöga topp:
Han själv vår herde vara vill, Der stormarne ryta,
att vi må honom höra till Och forsarne bryta
och honom efterfölja, Bland dånande hällar
nöjda, Sitt fradgande lopp.
höjda
över tiden, Då sänkte sig den stilla dal,
och, i friden I gräs och blommor klädd,
av hans rike, Der lunden kransar, lugn och sval,
en gång varda honom like. Den friska källans brädd;
Der bäcken leker, klar och blå,
Omkring den gröna mark,
Och luftens härar nederslå
Uti en löfrik park;
Och under hjordars fröjdesprång
 Och näktergalars ljud Med rytande mod
All nejden stämmer upp sin sång, Gå lejonets ungar
Och lofvar Dig, o Gud! Att dricka dess blod.

* Solen går opp –

De fly, de fly, till skogens mörka vrår:
Dig, som dock åt menskan unnar Och menskan med förnyadt hopp
Största nåd och högsta tröst, Utur sin hydda går;
Lofve alla menskomunnar, Med munter flit, i jordens mull
Tacke alla meskobröst! Sitt korn hon lägger ner,
Du, som med allt godt oss kröner, Och blickar upp förtröstansfull
Fredar, frälsar, lyckliggör, Till Dig, som växten ger.
Du, som hörer våra böner,
Gud! vår lofsång äfven hör. *

* O Du, som var! O Du, som är och varar!

O Evige! hur högt, hur skönt, hur
Sjung, min själ tusenfaldt
Den Eviges lof. Din vishet, nåd och kraft, i allt,
All jorden, häpnadsfull,
förklarar!
*

Och hafvet svarar –

Du sträcker ut din starka hand
Till berg och dal och sjö och strand – Det grundlösa djupa,
Och must och saft Det gränslösa vida:
Der böljor på böljor stupa,
Och lust och kraft
Der vindar mot vindar strida:
Kring berg och dal och sjö och strand
Der härar af lif, utan tal, utan namn,
Strömmar från himmelen neder.
Krälande, hvimlande om hvarandra,
Skyhög Du reser Libanons ceder,
Och örnarne trygga Fylla omätliga afgrunders famn:
Dess grenar bebo. Der de tunga hvalar vandra
Ur den stumma nattens gömmen,
Vällukt från Hermons cypresser Du
Och menniskan, ej mätt af jordens bröd,
breder,
Jagar kring dödens herradömen
Der hägrarne bygga
Efter lifvets öfverflöd.
Sitt näste i ro.

*
Carmel Du bjuder bland åskor sig lyfta,
Och djupt i dess klyfta
Gazellerne fly: Till Dig, till Dig, Du allas Far
Medan kring Saron, till grönska och Vår tröst vi alla ställe:
gröda, Åt allt, hvad lif och anda har,
Välsignelser flöda Du gifver uppehälle.
På sommarens sky. Din milda hand Du låter opp,
Och lif, lycksalighet och hopp,
* Till alla väsen strömmar.

*
Solen går ner:
En dag är förliden:
Den kommer ej mer. Ack! när Du icke mer, ifrån det höga,
Oss mättar med din hand, oss lifvar
med ditt öga:
De vaksamma djur,
Vi tråne bort,
I skogarnes iden,
Vi dö ...
Nu draga derur.
Ack! innan kort
Vi tråne bort –
Med girigt behof Och vinden skall vårt stoft
Si! parden framljungar förströ.
Och aktar på rof.
Men si! öfver jorden din Anda går ut –
Och jorden sig kläder i skönare
 drägter;
På våra grafvar nyfödda slägter
Sjunga din ära till dagarnas slut:
Till alla folk och tider,
Din kärleks hand, o Gud! är sträckt;
Kring verldens rymd sig sprider
Din sannings ljus, från slägt till slägt.
Si! jordens grundval skälfver
För dina ögonkast;
Din blotta vink omhvälfver
Dess yta i en hast:
Men, under alla öden,
Är Du den frommes tröst;
I lifvet och i döden
Till Dig han höjer glad sin röst.
Så länge hjertat andas,
Och tungan stämma kan ett ljud,
Skall ock min stämma blandas
I verldars lof till härars Gud.
Förstummen, snöda sinnen,
Som hafven synden kär!
Från jordens krets försvinnen,
Ty jorden Herrans är.
Må glädjens rena toner
Ifrån dess hela rund,
Dess hyddor och dess throner,
Hans lof förkunna hvarje stund!
*
Sjung, min själ!
Den Eviges lof:
Hallelujah!
Hemsjukan
Hvart stiger din suck, o mitt klappande bröst?
Hvar höres, o bedjande hjerta! din röst?
En främling jag står på den ödsliga strand,
Och känner en längtan,
En traktan, en trängtan –
Jag vill öfver hafvet till okända land!
I öfverflöd har jag mitt lystmäte fått
Af kunskapens träd, så på ondt, som på godt.
Jag sett, huru dagarne komma och gå:
Som bölja på bölja,
Hvarandra de följa,
Och dåft och enformigt mot stränderna slå.
De jublandes gny och de jemrandes skri
Jag hört, hur de gå hvar på sin melodi,
Den gamla, bekanta, som hvar och en kan;
Ej olika toner,
Blott variationer
Till tidsfördrif stundom den dödlige fann.
Om sommaren kläder sig jorden till brud,
Om vintren så drager hon svepningens skrud:
Så gjorde hon förr, och så gör hon i år –
Om hösten hon gråter,
Om våren hon åter
Med barnslig förnöjelse torkar sin tår.
Hon bergas och härjas, den hvälfvande jord.
De Vise der talte mång ståtliga ord
Om frihet och dygder och gyllene tid;
Sin fackla de buro
För Kungar, som svuro,
I trötthetens timmar, den eviga frid.
De talte så fordom, de tala så än;
De svuro, och svära detsamma igen.
Men idligt sig vänder det rullande klot,
Och gyllene tiden
Och eviga friden
Få der intet fäste för halkande fot.
Jag sett, hur det tillgår på jordenes ring,
Men nytt under solen jag sett ingenting.
I hundrade former är allt likadant:
Sin yta det fejar,
Men troget sig drejar
Kring samma sin axel, som det varit vant.
Inbyggarne alla på verldenes ö,
Jag vet, hur de födas, jag vet, hur de dö,
Och hur, dessemellan, de larma en stund,
En myggdans, som stimmar
I solskenets timmar,
Tills natten gör slut på båd' strid och förbund.
Ej många de äro, mitt eländes år;
Min tid, på långt när, ej till fädernas når:
Dock hafver jag skådat mig mätt häruppå.
Det blir, som det varit:
Är hvad jag förfarit,
Och summan af allt hvad jag lärt mig förstå.
Nu lägger jag neder min pelegrimsstaf,
Och ser mot det stilla, det stjernströdda haf,
Förmår ej att vända mitt öga från Er,
J strålande öar
I azurens sjöar,
Som dagens, när dagen hos oss har gått ner.
O låten mig följa de facklor J tändt!
Jag har ingen lust med den verld, som jag känt;
Jag andas ej fritt på dess qvalmiga strand;
Mig drifver en längtan,
En aningsfull trängtan –
Jag vill öfver hafvet till okända land!
Ur Företal till 1816 års Förslag till Svensk Psalmbok
[– – –] En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna
bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; den sjunges ej eller läses, på det smaken må renas,
verldskännedomen höjas och språkfärdigheten förkofras, utan blott för hjertats rening, andaktens höjande och själens
förkofran i tro, hopp och christeligt sinnelag. Är detta, redan i sin allmännelighet, obestridligt, så må det i synnerhet gälla
om våra gamla goda Kyrkosånger, dessa heliga återljud från tider af en frisk religiositet, hvilka så länge bevisat sig som
en Guds kraft till menniskors uppbyggelse, och ännu på det innerligaste samljuda med alla christeliga hjertans ljufvaste
rörelser och högsta behof. De hafva hos ett christeligt folk blifvit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så
länge ännu något hjerta protesterar deremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besigtigas och, der
så är af nöden, afdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda
skick ännu helst igenkännas af de fromma. För hvilka skulle de ock omskapas, eller lemna platsen åt andra saker? Jo, för
dem, hvilka dock slutligen med samma likgiltiga öga skola i dessa ämnen anse det nya som det gamla, och tro sig nog
upplysta att ej behöfva någondera. Nej! låt oss ej taga brödet ifrån barnen. Huruvida min hand härvid varit nog varsam,
lemnar jag att dömma åt de erfarne. [– – –]

Hvad nya Psalmer angår, torde, i afseende på deras yttre form, fordringarne ej vara alldeles de samma. Man har dock
ingalunda trott sig böra väja de gamla, men för andäktiga öron aldrig urmodiga, bibliska uttryck och ordböjningar, der
dessa gifvit tanken med mera kraft eller liflighet. Att emedlertid stilen och tonen i en sådan samling ej öfver allt kan vara
enahanda, torde följa af sakens natur. Skälet dertill bör sökas, ej blott i författarnes och ämnenas olikhet, utan ännu mer i
de olika fordringar, som göras af läsare, till begrepp, lynne och sinnesbeskaffenhet skiljaktiga, men som likväl önska,
hvar för sig, att här finna hvad hvarjom och enom höfves. En väl inrättad Psalmbok bör, efter mitt begrepp, vara allom
allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges,
enslingens som verldsmenniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Hvarje särskilt
menniska är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla sjelfpröfningens stunder, som i glädjens eller
sorgens, ångrens eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segrens exalterade ögonblick. Ställe sig en
granskare i hvarje sådant läge, innan han, för särskilta fall, afkunnar domen. Han skall då ej, med sin theori i hufvudet,
genast och kategoriskt prononcera: "detta är kallt, lågstämdt, trivialt; detta åter är för högt, för poëtiskt, för mystiskt", ty
för den, som deraf undervises eller uppbygges, är det ej för kallt, och för den, som deraf känner sig rörd eller upplyftad,
är det ju ej för högt. Man gör sig eljes ofta nog opåkallad till förmyndare öfver de förmenta enfaldiga, föregifvandes, att
de ej skola förstå det eller det; låt så vara, om med förstå menas att kunna kommentera öfver saken: men annars tror jag
fulleligen, att en okonstlad, oförderfvad varelse bland vår allmoge skall, med lika sann andaktskänsla, som trots någon ur
den mer bildade verlden läsa t. e. N:o 7 och N:o 23 i denna Samling. Jag har gjort ingendera af dessa vackra sånger, men
profvet med dem har jag gjort, och skall aldrig kunna tillstyrka deras uteslutande. Må man ej förgäta, att en Psalmbok är
ämnad likaväl att läsas som att sjungas; att den således bör vara inrättad, ej blott för den offentliga Gudstjensten, utan
äfven så mycket för det husliga lifvets, den enskilta, bland frestelser, bekymmer och tidens omvexlingar framsträfvande
menniskans mångfaldiga förhållanden. Andaktssånger äro känslans summariska uppfattningar af det Gudomliga Ordet,
ämnade för bestämda fall till den jordiska vandrarens tillrättavisning, – afledningar från den lefvande, men stundom
slutna, stundom för djupa, källan, hvilka, gint till hjertat, på klara melodiska vågor, flöda lugn, tröst och vederqveckelse,
på den tid oss detta behöfves. Denna bok bör således ej allenast vara fullständig, så att intet der saknas, utan äfven
systematisk, så att allt har enhet och sammanhang: på det en hvar, utan för mycken omhugsan, må igenfinna hvad honom
är tjenligt, och på det att den, som med uppmärksamhet läser sin Psalmbok, skall, åtminstone inför sig sjelf, kunna göra
reda för sin Christendom. [– – –]