NHN J N

e BOKLAGRET
Gustaf Janson
Nils
Dobblare
Omnibus
e BOKLAGRET
Gustaf Janson
NILS DOBBLARE
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-586-5
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
NILS DOBBLARE e BOKLAGRET
F Ö R S TA K A P I T L E T
N itton ryttare hade nyss kommit fram ur skogen.

Truppen bestod av en flock väderbitna, seniga
karlar på små lurviga men starka stridshästar. Rust-
ningarna skramlade vid varje rörelse, svärden klingade
mot stigbyglarna och remtygen knarrade. Dräkterna var
sönderrivna många gånger och lagade med klutar och
lappar av olika tygsorter, men vapen och beslag hade
hållits blanka och fejade. Fanns en fläck nägonstans, var
blod dess orsak, inte rost.
Över hela skaran låg någonting, som förde tanken på
jagande vargar. Hållning och miner utvisade också, att
männen mer tänkte på anfall än försvar. Samtalen, som
på svenska, finska och plattyska eller stundom på en
blandning av alla tre språken förts mellan karlarna, hade
avstannat, när truppen red ut ur skogen, och intet annat
än hovarnas tramp i snön och springarnas frustande
störde tystnaden, medan skaran fortsatte över fälten.
Den skogsrand, mot vilken ryttarna strävade, reste sig,
kantad av busksnår, framför dem, och då de hunnit på
några hundra alnars avstånd från densamma, höll de
inne för att undersöka terrängen, innan de red vidare.
3
En gammal ryttare, som ensam följt tätt efter anföraren,

under det de övriga ridit två och två i bredd, tvingade sin
häst upp till dennes vänstra sida och började:
— Jag håller för troligt, att vi inte möter någon ryss
mer.
— Det är föga sannolikt, Sven Mes. Så sant jag heter
Nils Dobblare, bör inte de hedniska hundarna ha fått
sitt lystmäte av hugg och slag! De vågar sig nog inte åt
dessa trakter på länge.
— Kan så vara, men du har väl inte glömt vad de fyra
pomrarna, som slöt sig till oss i förrgår, berättade.
— Om en stor krigshär, som samlas vid gränsen? Bah,
de har hört galet. Inte anfaller någon mitt i vintern, då
vägarna är igensnöade.
— Kan så tyckas, medgav Sven Mes motvilligt, kan
så tyckas. Men nu sätter ryssen sig fast i landet, det är
visst.
— När det blir öppet vatten till våren, lär kungen ska
skicka två fanor ryttare hit. Jag menar, att de utan möda
ska vräka ryssen över gränsen igen.
— Det är långt till våren, och gällde det ensamt stor-
fursten och hans folk, skulle jag ingenting säga, invände
den envise Sven Mes. Men nu påstås ju med visshet, att
de livländska herrarna slutit förbund mot kung Johan,
och de är inte goda att tas med. Så har vi också ordens-
mästaren, som numera skälls hertig, samt polackerna
4
i söder. Och danske kungens broder lurar i väster. Det

sägs, att han ska ge sig i släktskap med ryske tsaren, och
då vet man nog, vad därav blir följden för oss.
— Ju flera fiender, desto större ära, Sven.
— Visste man inte hur orädd du är, Nils, skulle man
hålla ditt tal för munväder. Hm, hm, ära . . . joo! Vår ära
består mest i rivna tröjor och spräckta skallar.
— Å, känn du mans efter i byxsäcken och sadelpåsen
om där inte finns annat, som också har sitt värde.
Sven Mes såg åt sidan och svarade inte.
Nils Dobblare skrattade högt, men endast en kort
stund. Så spände han med ett djupt andedrag ut brös-
tet, sköt baretten längre ned på nacken och yttrade så
allvarligt, att Sven Mes förundrad spärrade upp sina
små ögon:
— Jag ska säga dig en sak, Sven.
— Så — och den är?
— Jo, en heder över all heder är att vara svensk. Har
man blivit född sådan, hövs det en att städse vara orädd.
Och är man blott det, så slutar allt väl.
— Hm, hm! hostade ryttaren.
— Ja, ja, sant är väl, att vi nu ligger under, och fiender-
na menar sig ha vunnit spelet i denna landsändan. Både
tyska och livländska ryttarfanor står emot, sedan de
falskeligen brutit eden till sin rätta krigsherre. Lands-
knektsfänikorna, som kung Johan med stora omkost-
5
nader låtit värva i Preussen och Pommern, har tågat

söderut och gått i ordensmästarens eller polackens
tjänst. Och visst är, att det inte finns fyrahundra svenska
och finska ryttare i fält att hålla ryssarna stången. Men
kommer dag, nog kommer råd. Och i Reval sitter herr
Gabriel, och under honom för Claes Kursel befälet. De är
båda män, som kan slå ett slag. Så har vi ju också flera
av de fasta slotten inne.
— Och ryssen mest hela landet.
— Sant, Sven.
— Och de fyrahundra ryttarna är spridda i små flockar,
ingen större än vår.
— Också sant!
— Och ingen man med nog stort anseende att ta be-
fälet över dem finns.
— Det är frågan, Sven.
— Vem skulle det vara, om man får spörja?
— Spörj, Sven, jag svarar dig inte i dag. Men törhända
hinner vi till Reval i veckan, och väl där ärnar jag säga
något åt herr Gabriel. Han har just inte varit mig bevå-
gen förut, men han blir det kanske, sedan jag har talat
med honom. Ja, när vi kommer till Reval, ska jag viska
dig ett namn i örat.
— Jag vånne vi redan vore framme.
— Jag också, Sven.
6
Sven Mes sneglade från sidan på sin förman, men han

lär sig inte ryckas med av dennes glada tillförsikt.
— Bakom vall och grav är vi säkra, svarade han but-
tert.
— Vad? Är du rädd, Sven? Nils Dobblare kastade
stolt huvudet bakåt, reste sig upprätt i stigbyglarna och
fortsatte: Nej, kommer så storfursten själv med hela sin
härsmakt och ställer sig i min väg, vill jag inte heta Nils,
om jag inte hugger mig väg genom det lösa följet.
— Och blir liggande på din galna gärning, inföll Sven
Mes torrt.
— Så må jag ligga där. Nils Dobblare skrattade bekym-
merslöst och fortfor, livad av sitt ämne: Men jag kan
också vinna stor ära, och med den följer kvinnokyssar,
vin, guld och slikt, väl värt en liten farlighet. Ser du,
Sven, att våga, det är allt vad man behöver. Sätt ut dina
få fattiga dalrar på ett tärningskast, och du kan vinna
dubbelt och dubbelt många gånger om. Då blir det till
något. Men spar och gnid hur mycket du vill, och de
går likväl en efter en, och du är snart utan igen. Så är
det även med oss ryttare. Vår livstråd kan en svärds-
egg skära av i nästa stund, men — och i det ligger det
— det är långt ifrån säkert. Vi bär även svärd, och bästa
sättet att freda sig är att hugga först. Man måste våga
mycket för att vinna något. Och när man vägar mest,
då känner man, att man lever. Hej och ho, huvudet upp,
7
tyglarna i vänstra näven, pampen i den andra, här rider

Nils Dobblare fram, undan ryska och polska, tyska och
otyska, adel och bönder, eljest gäller det liv och lemmar!
Han brast ut i ett högt skratt och ropade sedan, halvt
vänd i sadeln, till sina män: Väl är vi endast femton
karlar kvar av den kvart*, över vilken jag nu i två år fört
befäl. Men få eller många, inte väjer Nils Dobblare och
hans folk!
Hans hållning var så utmanande käck och tonen så
smittande övermodig, att ryttarna rätade upp sig och
högt skrek sitt bifall. Till och med de fyra tyskarna, som
inte förstått orden, röt ett skallande ja. Nils Dobblare
nickade muntert åt sina män, höjde handen och kom-
menderade framåt.
Hästarna sattes i gång och galopperade uppför back-
sluttningen mot skogen framför dem. De var väl, som
Nils Dobblare nyss förut sagt, blott femton man kvar av
den fana, som med Gabriel Christersson (Oxenstierna)
kommit över från Sverige, alla de andra utom herr Ga-
briel själv och några till hade stupat eller råkat i fången-
skap. Med de fyra vilsekomna tyskarna, som slutit sig till
dem för ett par dagar sedan, var de inalles nitton, och
gömde skogen några fiender, blev det att slå omkring sig,
så länge armarna ägde krafter. Hade de lycka, kom de
undan nu liksom många gånger förut, och stupade de,
* Mindre avdelning, kommenderad av en underofficer.
8
nå, så var visan slut. De var vana vid att se den ena kam-
raten efter den andra sjunka ned från hästryggen och bli
liggande. Hela detta långa krig hade inte varit annat än
en oavbruten fäktning, där döden lurade överallt.
I Livland och ännu mer i Estland rådde en bedrövlig
oordning. Splittrade i partier hade ländernas forna her-
rar bekrigat varandra med en förbittring, som endast in-
bördes stridigheter förmår väcka. Under tiden erövrade
ryssarna hela östra Estland. Polen satte sig i besittning av
Livland, och danske konungens broder, hertig Magnus,
innehade Ösel och övriga öar, jämte smärre sträckor på
fastlandet. Resten var svensk egendom. Men lika säkert
som Sverige kort förut ägt den, lika säkert syntes det nu
på väg att förlora sina sista besittningar.
Det var inte länge Nils Dobblare hade tänkt på detta.
Han hörde inte till de människor, som grubblade över
händelserna, deras orsak och verkningar. Men av det
som skedde kring honom var det inte svart att sluta sig
till, hur det förhöll sig annanstans, och vad han sett hade
småningom fött underliga tankar i hans hjärna.
Så inträffade oväntat en stor förändring i hans liv, och
det utan att han gjort något för att åstadkomma densam-
ma. Ryttarfanan, till vilken han hörde, hade föregående
sommar sänts till nordöstra Estland för att ge akt på
de ryska truppernas rörelser och om möjligt stävja tata-
rernas strövtåg. Genom en oförsiktighet från ryttmäs-
9
tarens sida föll den i ett bakhåll, decimerades betydligt

och nödgades fly. Det oaktat lyckades de hundrafemtio
man, som återstod efter den olyckliga striden, fullgöra
sitt uppdrag ända till hösten, men i det systematiskt för-
härjade landet blev det sedan ogörligt att skaffa föda åt
vare sig manskap eller hästar. Ryttmästaren företog då
ett strövtåg mot livländska gränsen och trängde sedan
genom obygden fram till det ensligt belägna slottet Leal,
vilket innehades som personlig förläning av Claes Kursel,
befälhavaren över den lilla svenska armén i Estland. Till
sin förundran blev ryttarna avvisade med skällsord, och
när de svärjande och bannande ropade, att vindbryggan
skulle sänkas, sköt de tyska knektarna på dem från slot-
tets murar. Särskilt detta gav Nils Dobblare mycket att
grubbla över. Och när han tänkt en tid, öppnades med
ens nya synvidder för honom.
Två dagar senare stötte den lilla svenska styrkan oför-
modat på en livländsk fana, som utgjorde förtraven till
en rysk armé. Att dra sig tillbaka på den smala vägen
var inte tänkbart, alltså gällde det att hugga sig igenom.
Striden blev kort. Redan vid första anfallet stupade rytt-
mästaren och hans närmaste man, och de ryttare, som
inte föll eller gav sig, skingrades åt alla väderstreck.
Samma afton höll Nils Dobblare, två andra hövitsmän
och trettio ryttare i en liten skogsdunge. Gömda bland
buskarna såg de på avstånd minst tusen tatarer och
10
dubbelt så mycket fotfolk tåga söderut mot Leal. Utan

att rätt veta vad de borde tro om denna armés plötsliga
inbrott i landet mot slutet av oktober månad, skrattade
de hånfullt åt Leals besättning, ty det var uppenbart,
att anfallet närmast avsåg detta slott, och de unnade de
tyska landsknektarna en minnesbeta för deras nyligen
visade ogästvänlighet.
Emellertid var det inte rådligt att dröja längre i en
manstark fiendes närhet. Ett kort krigsråd hölls och ryt-
tarna beslöt att på skogsvägar och stigar söka ta sig fram
till Reval. Som de inte vågade skära ryssarnas marsch-
linje alltför nära huvudstyrkan, red de österut några da-
gar och vände sedan mot norr. Tatarerna, som strövade
omkring i alla riktningar, hade dock redan upptäckt
dem, och en jakt på liv och död började. Utan större
förlust än fem man lyckades ryttarna slå sig igenom
den ring, som de omslutits med. Dagen därefter valde
karlarna Nils Dobblare till sin befälhavare och lovade
honom obetingad lydnad, tills de nådde Reval. Han var
den gladaste och våghalsigaste bland dem alla, och till
och med de båda andra hövitsmännen underordnade
sig, om än motvilligt.
Nils Dobblare mottog skrattande sin nya värdighet
och halvt omedvetet, halvt med beräkning tillägnade
han sig den stupade ryttmästarens låter; kommando-
orden och tjänsten kände han förut. Hans sätt impo-
11
nerade på de forna kamraterna, och ryttarna lärde sig

snart hålla av honom, så mycket mer som han alltid såg
mellan fingrarna med deras snedsprång, blott de aldrig
sviktade i striden.
En vecka efter den fäktning som medförde hans upp-
höjelse mötte de en livländsk adelsman, som med sin
trösterska och sex tjänare red västerut. På två kärror
kördes hans redbara egendom, och bakom dem gick
några bondfamiljer, vilka slutit sig till honom för att i
hans sällskap säkrare nå kusten.
Nils Dobblares halt ljöd som en själaringning i öronen
på flyktingarna, som smög fram utefter bivägarna och
vid första misstänkta ljud gömde sig i skogarna. Hans
fråga om vilka de var och vart de ämnade sig framställ-
des på tyska, och då den livländske ädlingen inte gärna
kunde förmoda, att svenskar uppehöll sig i dessa trakter,
svarade han ärligt, att han med sitt följe drog till hertig
Magnus.
Nästa sekund kastade ryttarna sig svärjande och
skrattande över kärrorna, strödde deras innehåll på vä-
gen och slet åt sig vad som föll dem i smaken. Ägarens
protester nedtystades med hotelser, hans tjänare jagades
undan med några slag av svärdens flatsidor, och plund-
ringen fortgick under larm och glädjerop. När kärrorna
blivit grundligt genomsökta och adelsmannen tvingats
att lämna från sig sin börs, red ryttarna belåtna bort,
12
medan bönderna och deras herre prisade sig lyckliga

över att inte ha råkat i tatarernas våld.
Denna händelse hade emellertid givit karlarna smak
för det fria krigarlivet, och på den ene hövitsmannens
förslag lämnade de vägen till Reval och red österut igen
till trakter, som ännu inte var fullständigt utsugna av
genomtågande krigarskaror. Under två månader slogs
de för egen räkning, överföll smärre spridda styrkor,
som skilt sig från de hemvändande ryska horderna, och
berövade dem vad de i sin ordning tagit förut. Men den
lilla truppen minskades hastigt under sina oavbrutna
fejder, fastän de överlevandes sadelpåsar under tiden
fylldes med silverbägare, smycken och mynt, som de tog
från fienderna, och alla, som ägde ett föremål, vilket det
lönade sig att medföra, räknade de nu för fiender. Stor
sak i det, menade de — blev något kvar i en händelsevis
oplundrad gård, skulle ryssen förr eller senare ta det,
och genom att snappa bort det mesta möjliga skadade
de honom alltid.
I en vid båge hade de dragit genom landet, och en
lycka var det, att deras egennytta förlett dem till det,
ty på Revalsvägen låg femhundra ryssar sedan veckor i
bakhåll. Några enstaka ryttare från den sprängda fanan
hade fallit i deras händer och manerats till döds, men
när flera inte kom åt detta håll, antog ryssarna, att alla
stupat, samt förenade sig med huvudstyrkan, som redan
13
börjat tåget mot gränsen, brännande varje gård i sin väg

och nedgörande allt levande.
Under tiden hade Nils Dobblare och hans män tjugo
mil längre bort hunnit förbi fienderna, okunniga om att
en slump låtit dem undgå den utlagda fällan. Alldeles
helskinnade slapp de likväl inte tillbaka; det övermod,
deras många lyckade överrumplingar väckt, kanske
också snikenheten, förledde dem att angripa en större
styrka, vars många packvagnar utgjorde en oövervin-
nelig frestelse. De blev tillbakakastade, och med endast
femton kamrater måste Nils Dobblare fly för livet. Den
ena hövitsmännen hade stupat med en tatarpil genom
halsen, och den andra var långt förut med ett brutet ben
lämnad åt sitt öde i en övergiven bondgård, sedan han
bestämt sagt sig inte uthärda en ritt längre.
I början knotade männen över det huvudlösa anfallet,
men snart hade de glömt missödet och tröstade sig med
tanken på det byte de redan tillkämpat sig. Fattiga och
utblottade hade de alltid varit; nu red de äntligen en
gång hemåt som flera hundra dalers karlar, de behövde
blott skaka litet på sadelpåsarna för att deras öron skulle
smekas av metallens dova klang. Och länge ämnade de
minnas, att Nils Dobblare varit anföraren under detta
lyckosamma strövtåg, han hade själv tjänat knekt många
är och visste vad en annan knekt värderade mest av allt,
han var mannen efter deras sinnen.
14
Men kom ryttarna ihåg, att de vunnit mer än vanligt

i det spel, som de skrattande kallade ”sitt krig”, hade
Nils Dobblare inte heller förgätit, att han en tid varit
självständig befälhavare. Den tanklösa underofficeren,
som utan sin tillfälliga upphöjelse kanske för alltid skulle
förblivit en man i ledet, hade därunder börjat fundera
på åtskilligt, som eljest skulle legat helt och hållet utom
hans sfär. Och de nya tankarna hade väckt äregirigheten
inom honom, och den viskade oupphörligt i hans öra:
nu är ingenting svårt, blott du vill.
— Jag vill, sade Nils Dobblare den ena gången efter
den andra.
Sedan log han högt åt de bilder tankarna trollade
fram. Och inte skulle det väl sitta så hårt åt för honom
att hinna det han eftersträvade. Under kung Erik hade
det inte endast varit möjligt utan även ganska lätt för en
ofrälse att nå höga värdigheter, och där i Estland syntes
tiderna inte vara förändrade, fastän det påstods att kung
Johan satte all sin lit till adeln.
— Nå nå, mumlade Nils Dobblare emellanåt, få se om
inte en man av ringa härkomst kan visa sig vara lika god
man som en förnämligare, kanske bättre, kanske bättre,
tillade han.
Sedan skrattade han muntert, såg sig om mot karlarna
bakom och nickade åt dem.
15
Hans glada leende avspeglades genast på de trumpna

anletena. Männens miner utvisade, att de på sitt sätt höll
av honom, och då log han igen. De inbillade sig, att de
allesamman slagits för egen räkning dessa månader, ånej,
för hans blivande upphöjelse var det svärden svängts
och gods rövats. Nils Dobblare sneglade förstulet på de
bägge packhästarna, vilkas tyglar två ryttare höll och
vilka hade svårt att hålla jämna steg med truppen, så
sviktade de under säckarna, i vilka hans andel av bytet
förvarades. Där ägde han medlen, med vilka början
skulle göras, och räknade han inte galet, räckte de till
att värva en hel fana, vars kärna de femton förvildade
sällarna nog gärna ville bli. I ett land, som fyra olika
makter kämpade om, betydde en djärv karl i spetsen
för en sådan styrka inte så litet, och hade han medgång
i början så torde snart nog andra frivilligt sluta sig till
honom.
När så fyra fullt beväpnade ryttare oväntat ökade
antalet av hans lilla trupp, mottog han förstärkningen
med glädje, ty han ansåg den vara ett gott tecken.
— Sold ges ingen hos mig, ropade han till nykomling-
arna, men var och en tar det han kan komma över, sjätte-
delen av det är min.
De utsvultna pomrarna hade redan givit akt på sina
blivande kamraters välfyllda sadelpåsar och stora mat-
16
säcksknyten; de ansåg sig ha funnit gott sällskap och

red belåtna in i ledet.
Medan ryttarflocken strävade tillbaka mot Reval, ty
vintern var sträng och den trakt dit de anlänt var alldeles
förhärjad, grubblade Nils Dobblare oavbrutet på hur det
skulle lyckas honom att genomföra vad som så länge
sysselsatt hans tankar. Denna förmiddag, då de red ur
ur skogen, trodde han sig äntligen ha funnit det.
Just så, just så, tänkte han och skrattade belåtet. Inte
annat än han kunde se, låg vägen jämn och rak framför
honom, och behövde han andras hjälp, var det också
andra, som behövde hans. Just så, genom att ge något
erhåller man ibland mycket . . . just så. Och hade han väl
börjat en gång så visste ingen var han slutade. Det var
i det det låg, många möjligheter i den stora ovissheten,
och att inte veta något alls, det var det som eggade och
sporrade. Och vad gällde det väl? På sin höjd livet, som
han så ofta vågat för rakt ingenting.
Där Nils Dobblare nu sprängde uppför backslutt-
ningen med sina aderton man bakom sig, skänkte
vissheten om framgång något käckt och medryckande
åt honom. Han var också en man för andra män att se
på. Huvudet hölls stolt bakåtlutat, bröstet var högvälvt
och skuldrorna breda, knävelborrarna stod rätt i vädret
och skänklarna pressade hästens sidor, som om ryttaren
hade velat lyfta honom över hindren i hans väg. Ansiktet
17
var något pussigt och hyn grov, minnen efter talrika ut-
svävningar och ständigt vistande i fria luften, men näsan
krökte sig som en örnnäbb över den välformade mun-
nen med dess blodfulla, köttiga läppar, innanför vilka
de vita rovdjurständerna satt i två jämna rader, ögonen
var stora, klarblå och skarpa som falkens. Trettiofem år
gammal, kände han sig kraftigare än de flesta, skicklig
fäktare visste han sig vara, på mod och dödsförakt hade
han visat prov otaliga gånger, hänsynslös och hård hade
han blivit, och litet eller intet frågade han efter andras
lidande och jämmer. Skulle inte han lyckas, vem hade
då att vänta något i denna bedrägliga värld?
Sådan var Nils Larsson, allmänt känd under namnet
Dobblaren. En ny människa hade fötts inom honom un-
der den senaste tiden och bakom de rynkade ögonbry-
nen jäste stora tankar. Som en vanlig ryttarhövitsman
hade han ridit ut, som en helt annan vände han åter,
och nu ämnade han på allvar gilja till den nyckfulla fru
Fortunas gunst; han hade hört sägas, att hon stod de
djärva bi, men lämnade den, som inte vågade hoppas
något, åt hans öde. Nå, gällde det blott att fordra, inte
tänkte han begära för litet.
Hästhovarna slängde upp stora snöklumpar, vapnen
skramlade, remtygen knarrade och vinden ven vasst om
kinderna. Nils Dobblare utstötte ett högt, manande rop
och hans män skrattade; detta var som att rida till an-
18
fall, det bästa de visste näst att dela bytet. Livad av sina
tankar ropade Nils över axeln till Sven Mes:
— Du sporde efter en man med nog stort anseende att
ta befälet över trupperna i fält. Spörja må du, frågan är
fri, men jag svarar dig inte — inte än. Och sakta tillade
han för sig själv: Det är raka vägen, stängs den kan jag
alltid rida på den andra. Hej, karlar, fram, fram!
Några nedhängande björkvidjor slog Nils Dobblare i
ansiktet, då han red in i skogen och med upplyft hand
tecknade åt sina män att sakta farten. De stramade på
tyglarna, och när hästarna stannat samlades karlarna
muntra och glammande kring anföraren. Den skarpa
ritten var blott ett vanligt pojkstreck, men den hade
verkat livande på både folk och hästar. Liknande upp-
tåg förekom aldrig under någon annan befälhavare än
Nils Dobblare, men ingen visste heller bättre än han
vad en knekt satte värde på. Bäst alla sömniga och tysta
red över ett fält, kunde han sporra sin häst till karriär
och ropa åt dem ta fatt honom. Och för det mesta höll
han en daler i näven, ty den som först hann dit där han
väntade var säker om att myntet tillföll honom. Sådant
skänkte omväxling åt ritten genom ett skövlat land, där
nästan ingenting fanns att ta, ryttarna var sin anförare
tacksamma för dylikt.
Vägen ledde över en liten skogsbacke, på vars bortre
sida en rad åkrar låg. Till höger om dessa reste sig några
19
byggnader, men ingen rök bolmade upp över takåsen,

och ingen människa syntes, utan allt föreföll ödsligt och
tomt.
— Där finns intet att ta, mumlade Nils Dobblare besvi-
ken och lät hästen långsamt gå utför sluttningen. Vad?
utropade han plötsligt, och de skarpa ögonen gnistrade
till. Jag menar, att moskoviten har gästat stället, vände
han sig mot Sven Mes, som troget hållit sig vid hans
sida.
— Och det nyligen, svarade ryttaren och skakade be-
tänksamt sitt huvud.
— Menar du måhända, att en hop av dem finns mellan
oss och Reval?
— Det är för tidigt att döma om den saken ännu, men
olikt ser det inte ut. Så mycket märker man dock ända
hit, att taken på boningshus och lador är avbrända.
— Der ser jag. Men det kan vara gjort i höstas. Vi har
inte haft känning av fienden på veckor, och vid denna
tid på året dröjer hedningarna helst hemma.
— Det kan vara en utvald styrka, skickad på spaning.
Och till våren har vi säkert ryssen här i långt större
antal än sist.
— Vid första öppet vatten kommer förstärkningar från
Sverige.
— Vi har inte sett det än.
— Men vi får se. Hej, Sven, vad är det där?
20
Ryttartruppen hade ridit utför kullens sluttning, följt

vägen mellan åkrarna och fortsatt fram till byggnaderna.
Hunnen dit, höll Nils Dobblare så häftigt in sin häst, att
den tvingades ned på bakhasorna. Vad som väckt hans
uppmärksamhet var inte den till hälften nedbrända
gården, en dylik syn var för vanlig att göra intryck på
honom och hans män. Två halvt förkolnade nötkreatur,
ur vilkas sidor köttstycken skurits, var det inte heller,
utan det att han ridit så nära liken av två karlar, att han
nästan vidrört dem, hade väckt hans avsky. De bägge
bönderna hängde med huvudena nedåt ungefär en aln
från marken, och under dem hade eld varit uppgjord,
så att de långsamt stekts ihjäl. Likt stora, vedervärdiga
frukter dinglade de vid ett äppelträds grenar, rörde sig
sakta likt två pendlar och spred en kväljande lukt. Ryt-
tarna ägnade knappt en tanke åt det plågsamma döds-
sättet, de visste mycket väl, att de ryska horderna och
särskilt deras vilda hjälptrupper sällan försummade ett
tillfälle att på alla upptänkliga sätt pina livet ur de fångar,
som var nog olyckliga att falla i deras händer.
— De där har inre frusit, sade Sven Mes torrt. Karlar-
na nickade liknöjt, och en bland dem gjorde min av att
skära ned de två liken, då en ryttare, som ridit bort till
manbyggnadens gavel, med ett högt rop kallade kamra-
terna till sig. Allesamman drog ditåt, men hur vana de än
21
var vid detta krigs ohyggligheter bleknade de dock, när

de hunnit skåda den syn, som där mötte deras ögon.
Utanpå stockväggen hade en äldre kvinna naglats fast
med grova spikar genom händerna, och i hennes kropp
satt ett dussin tatarpilar. Vid hennes fötter låg ett annat
kvinnolik, antagligen dotterns, misshandlat på samma
sätt. I dödsångesten hade hon kört ned de stympade
händerna i jorden.
— Jojo, moskoviten är sig lik, mumlade Nils Dobblare
mellan sammanbitna tänder.
På flera ryttares ansikten trängde svettpälorna fram,
medan andra började svärja eller gjorde klumpigt tafatta
försök att påminna sig en bön. Till och med hästarna
strök ängsligt vädrande baklänges.
— Jojo, sade Nils Dobblare för andra gången. Jojo. Han
stoppade ena knävelborren i munnen och tuggade ursin-
nigt på den. Stor skada att vi inte var här i går, tillade
han hotande.
— Det hade varit tids nog i morse, svarade den alltid
lika omtänksamme Sven Mes, som en stund sysselsatt
sig med att undersöka marken. Det är färska hästspår
vid stugknuten, och askan under karlarna i äppelträdet
är varm ännu. Det kan inte vara två timmar sedan tata-
rerna flydde härifrån. De har väl haft en post på kullen,
som vi nyss red över; den har sett oss komma hitåt, och
så har de givit sig av, hela följet.
22
— Vart leder spåren, Sven? frågade Nils Dobblare. Ni

andra, ur sadlarna! Sex man gräver en grav åt de döda,
de är dock kunglig majestäts och kronans skattepliktiga
undersåtar. Och då ingen visade lust att efterkomma
hans sista befallning, bifogade han medlande: Hästarna
behöver pusta en timme eller två.
Det var ett skäl, som ryttarna förstod och gillade. Ett
par började söka verktyg, tjänliga att gräva en grop till
likens jordande. De övriga spred sig i boningshuset och
ladorna, letande efter födoämnen och foder. Sven Mes
red med två man för att undersöka vägen ett stycke
framåt, och två andra skickades till kullen för att hålla
utkik över fälten. Under tiden snokade karlarna genom
visthus och källare, men något ätbart stod inte att upp-
täcka, endast litet våt halm, som slängdes åt hästarna,
hittades. Svärjande och ursinniga drog ryttarna in ett
eller två hål i livremmarna, och återtog på nytt sitt
fruktlösa sökande. Några bar i ämbar fram vatten, som
hämtats ur gårdens brunn, till hästarna, men dessa
vägrade att dricka.
— Hedningarna har orenat källan, det är så deras sed,
sade Nils Dobblare förargad. Gör upp eld och smält snö,
det låg en gryta vid gaveln, där kvinnan hängde. Nå,
Sven, vad såg du? frågade han, då ryttaren återvände
från sin rekognoscering.
23
— Från gården här leder en stig ned till stora lands-

vägen. Ryttaren pekade över axeln ur dess riktning och
fortsatte viskande: En trupp på säkert fyrtio man har
ridit västerut, spåren är alldeles färska.
— Sannerligen måste inte ryssen tro sig vara herre i
landet, då en så liten styrka vågar tränga fram på min-
dre än åtta dagsmarschers avstånd från huvudstadens
portar.
— För en större skulle det nog inte lyckas obemärkt,
menade Sven Mes med en slug blinkning.
Nils Dobblare nickade och stack, som han ofta bru-
kade göra, ena knävelborren i munnen samt bet efter-
tänksamt i den. Det förhöll sig troligen så som ryttaren
antytt. På sina uthålliga och vindsnabba hästar vågade
storfurstens tatariska hjälptrupper sig då och då långt
in i Estland, där deras väg betecknades med nedbrända
byggnader och ohyggligt stympade lik. Under dagarna
gömde de sig vanligen i skogarna för att tidigt på morg-
narna oväntat bryta fram och kasta sig över en avsides
liggande bondgård eller en mindre by. Sedan försvann
de åter som uppslukade av jorden. Både Nils Dobblare
och hans män hade sett för många prov på fiendens
stridssätt för att fästa någon vikt vid den enstaka till-
dragelse, som denna gårds plundring utgjorde. Men det
förundrade honom att så tidigt på året, och sedan ryska
hären dragit sig tillbaka över gränsen, i sin väg finna en
24
styrka, som red fram på detta vis. Det var möjligt, att
den bestod av utvalt folk och i likhet med honom och
hans män förde krig för egen räkning och på egen risk,
men det kunde också tänkas, att ryssarna brutit upp
från sina vinterkvarter tidigare än de plägade, och att
dessa fyrtio tatarer var de yttersta blänkarna framför in-
vasionshären. I så fall befann han sig i en farlig ställning
med en listig fiende framför och en hel armé tätt bakom.
Och antagligen trängde flera mindre styrkor västerut i
bredd med tatarhopen, vars spår de måste följa för att
komma dit de ämnade sig.
Nils Dobblares haka sjönk ned mot bröstet och ögo-
nen slöt sig till hälften, som om han riktigt hårt ville
anstränga sin hjärna för att finna det mest sannolika i
detta virrvarr av möjligheter.
— Ånej, sade han efter en stund, ryssarna har aldrig
brutit upp, innan snön smält. Varför skulle de göra det
i år?
Ett obestridligt faktum var likväl, att en fientlig styrka
fanns mellan honom och Reval. Den är en spejartrupp,
tänkte han. Till våren bryter ovädret lös som aldrig förr.
Han såg sig omkring liksom för att vinna bekräftelse på
sina farhågor, men ingenting stod att upptäcka. Bredvid
honom höjde sig boningshuset, vars delvis förkolnade
taksparrar svarta och sotiga stack ut över väggarna;
snön hade väl smält och kvävt elden, innan den tagit
25
fart. Litet längre bort stod det knotiga äppelträdet, och

från dess grövsta gren hängde ännu två repstumpar och
svängde fram och tillbaka för vinden.
Nils Dobblare stampade förargad i marken. Hade han
blott vetat något bestämt, men i det glest befolkade och
nu nästan ödelagda landet var det svårt att erhålla under-
rättelser, och det han låtit sina ryttare pina ur fångar,
innan dessa hängdes eller höggs ned, visade sig alltid
vara barnsliga överdrifter eller vanliga lögner.
— Nej, man måste veta vad här försiggår, ropade han
högt. Till häst, karlar, till häst! Sökandet är onyttigt, vi
får svälta i dag, i morgon sitter vi törhända i överflöd
till hakorna.
Ryttarna kom knotande och larmande ut ur bonings-
huset och ladorna, betslade sina springare och klev i sad-
larna. Posterna på kullen kallades tillbaka och slöt sig till
kamraterna, varpå skaran ordnades som förut. När allt
var färdigt till marschen, sprang Nils Dobblare vigt upp
på hästen och samlade tyglarna i handen. Huvudet höll
han käckt bakåtlutat, och över den nötta sammetsbaret-
ten reste sig hägerfjädern rätt i vädret. Han vinkade åt
männen bakom, och trots hunger och missräkningar log
de mot honom.
— Håll ögonen öppna, sade han, det finns en tararhop
i skogen framför oss. Når vi till ett ställe med buskar och
bråte, så akta er för deras kastsnaror. Där träden står
26
tätt behöver ingen frukta dem, där har de inte sväng-

rum för armarna. Två och två i leder och pamparna över
hästmanken, så att de är till hands. Rid inte för nära
varandra, ifall de skulle beskjuta oss med pilar från ett
bakhåll. Och var någon ser en tatarrock, buss på den och
ned med karlen! Spränger man rätt mot dem så vänder
de alltid ryggen till. Framåt!
Truppen satte sig i rörelse och lämnade den skövlade
gården. Den stig ryttarna följde förde dem efter några
minuter ut på stora landsvägen, och där gav de hästarna
lösa tyglar.
Nils Dobblare vände sig om i sadeln och såg på sina
män, Ja, de var karlar som inte fruktade något och ald-
rig ryggade tillbaka. Med ett par hundra sådana under
sig kunde en oförskräckt befälhavare nå långt. Han
skrattade lågt men uttrycksfullt, och sammanfattande
sina känslor och förhoppningar i några ord sade han
halvhögt:
— Ju sämre för landet, desto bättre för mig.
Sedan vinkade han Sven Mes till sig, och då den gamle
ryttaren red fram bredvid anföraren, såg han, att dennes
ögon strålade och att ett muntert leende spelade kring
hans läppar.
— Du är glad, du, Nils, sade Sven Mes ogillande.
— Ja, Sven, jag menar mig ha skäl till det.
27
Därmed gav han sin munterhet utlopp i ett kling-

ande skratt, som väckte gensvar hos de bakom ridande
karlarna.
Ryttaren såg med en blandning av nyfikenhet och
undran på förmannen, skakade sitt huvud och sade:
— Vi har fiender framför oss.
— Det blir värst för dem själva. Men det är inte på
ryssar och tatarer jag tänker.
— Nänej, sade Sven Mes brett. Och då Nils Dobblare i
detsamma vände sitt ansikte mot honom smittades han
av den andres glädje, så att även hans alltid buttra drag
livades av något liknande ett leende. He, Nils, vad är det
som har gjort dig sådan de senaste dagarna? frågade han
nyfiket, och leendet förvandlades nästan mot hans vilja
till ett kort, gnäggande skratt.
— Ännu får du inre veta’t, men jag lovar att först av
alla säga dig det.
— Hur länge ska jag bida?
Nils Dobblare slog honom lekfullt på axeln med
vänstra handen och svarade:
— Jag ska förtälja dig något, Sven. Nyss tänkte och
grubblade jag, så mitt sinne blev tungt och allt tedde
sig mörkt. Då sa jag till mig: ”Kan du narra Sven Mes,
som gjort sig känd för att aldrig le, till ett skratt just nu,
så lyckas du i ditt förehavande.” Du skrattade, Sven, du
skrattade som ett litet barn mot sin mor. Nu är jag viss
28
om att nå det jag åstundar. Och för ditt skratts skull ska
du ha största andelen av bytet näst mig.
— He, he, he, flinade Sven Mes intresserad, så fort
ordet byte nämndes.
— Men nu ska du lova mig att inte fråga, förrän jag av
egen fri vilja säger dig det.
Ryttarna travade vidare genom skogen, vilken på
bägge sidor om vägen var så gles, att de inte behövde
iaktta någon större försiktighet. Deras blickar nådde
långt in mellan träden, och mot den vita snön fram-
trädde varje föremål så skarpt, att ingen fiende kunde
dölja sig inom synhåll. Inte det minsta ovanligt stod
heller att upptäcka.
— Håll ögonen öppna, som jag redan har sagt er! ro-
pade Nils Dobblare bakom sig. Kom, Sven Mes, så rider
vi litet före!
Och utan att invänta ryttaren gav han sin häst lösa
tyglar.
— Nils, det kan vara farligt att lämna de andra för
långt efter, sade Sven Mes, som endast motvilligt följde
sin anförare.
Nils Dobblare vände sig halvt om i sadeln, och åter
mötte ryttaren den övermodigt glada blicken ur hans
ögon. Sven Mes kisade under lugg på honom och oemot-
ståndligt drogs hans mungipor uppåt och även han log,
29
den andres munterhet var så smittande, att inte ens den

trumpnaste förmådde motstå den.
— Hej, Sven, där fara är å färde rider Nils Dobblare
främst, ljöd det mot honom.
Ryttaren högg sporrarna i hästens sidor och red upp
bredvid anföraren.
Hovarna klapprade mot marken, som inne i skogen
var hårdfrusen. En svag vind blåste klagande mellan
träden.
— Det låter styggt, sade Sven Mes efter en stund.
— Det gör så, och törhända bespejar tatarerna oss just
nu från något bakhåll.
Nils Dobblare skrattade lätt.
— Möjligt, medgav ryttaren kort, och strax därefter
tillade han: Om vi skulle hålla in och låta de andra
komma närmare?
— Sträck ut i stället, Sven! Vi har inte haft ett ordent-
ligt dagsverke på en vecka, kanske vi två kunde narra
fram hedningarna.
— Övermod är inte mod, sade Sven Mes kärvt och
saktade omärkligt farten.
— Jag vet ingen skillnad.
Sven Mes brummade otydligt några ord och lät häs-
ten åter sträcka ut. Han visste, att varje invändning en-
dast skulle egga Nils Dobblare till att avlägsna sig ännu
30
längre. När han ansåg sig ha väntat tillräckligt för att

listen inte skulle märkas, började han liknöjt:
— Vi får nog inte se skymten av en tatarrock, såvida
mina ögon inte har bedragit mig.
— Hur så, Sven Mes?
Ryttaren log i sitt stripiga skägg och fortsatte som
förut:
— De har vänt om.
— Är du säker på det?
— Vem kan vara säker på slika hundar? Men från stäl-
let, där vi sist rastade, hade deras hästar plöjt en bred
väg genom skogen rätt åt det håll, varifrån vi kommer.
— Det kan vara en krigslist.
— Det kan så, mycket talar för att deras strövtåg är
slut liksom vårt. Det är inte lätt att föda folk och hästar
vintertid i det här landet. Och vad de har velat se har
de säkerligen sett.
Nils Dobblare blickade forskande på sin granne, men
när han inte märkte någon rörelse i den gamle ryttarens
orörliga drag, försvann hans misstro, och med en lätt
suck sade han:
— Du har nog rätt. Men vore inte hästarna så uttröt-
tade och hade jag inte annat för händer, skulle vi vända
om och ligga dem i hälarna några dagar.
Sven Mes delade fullkomligt hans uppfattning i detta
avseende. Men hästarnas bedrövliga tillstånd lade oöver-
31
vinneliga hinder i vägen för en dylik jakt, och med ett

otåligt brummande tog han i tankarna för alltid farväl
av fiendens utan tvivel rika byte.
Ritten fortsatte under ömsesidig tystnad, och Sven
Mes skakade upprepade gånger sitt huvud, ty hans
springare började snubbla och halka.
— Kraken är förbi, sade han vresigt, och de andras är
inte stort bättre.
— Det är snart mörkt, vi dröjer natten över vid första
gärd. Se där en glänta mellan träden. Åkrar och ängar
ser jag även, då har vi inte långt kvar.
Det var redan sent på eftermiddagen, när ryttartrup-
pen anlände till en övergiven by, bestående av tre bo-
ningshus med lador och logar. Den största byggnaden
låg närmast vägen och omedelbart bakom den vidtog
åkrarna. Hundra steg längre bort reste sig de båda
andra husen, och i en oregelbunden cirkel kring dem
var ladorna grupperade. På fältet ungefär mitt emellan
bostäderna var en nytimrad spannmålsbod uppförd,
och dit sprang hästarna av egen drift, som om de hade
vädrat hö eller korn.
Eftersom byggnaderna var belägna på en slätt, ansåg
ryttarna det inte längre nödvändigt att iaktta samma
försiktighet som förut utan spred sig hojtande över byn.
Dörrar sparkades upp, luckor bröts loss och tunga stöv-
lar klampade omkring i de tysta rummen. Invånarna
32
hade synbarligen lämnat stället för länge sedan, och

mer än en förbifarande hade efter deras avfärd gästat
de tomma husen så att förhoppningarna om ett fynd
inte var stora. Men karlarna genomsökte varje vrå med
vana spårhundars uthållighet, och först efter en lång
stund upphörde de att leta. Endast några, envisare el-
ler hungrigare än de andra, bröt upp golvplankor och
snokade på vindarna. Allt vad de fann var emellertid
blott en kista fylld med torkad frukt, och när dess lock
öppnades spreds därifrån en så unken lukt, att inte ens
de minst nogräknade vågade bita i de små skrynkliga
äpplena. Lyckligtvis innehöll spannmålsboden flera lass
hö, och fastän det var mer än årsgammalt åt hästarna
ivrigt av det.
Men ryttarna fick nöja sig med vatten, och trots att
sådant fanns i överflöd blev de inte gladare. Trötta och
missmodiga samlades de i en klunga, ansade hästarna
bättre än vanligt, eftersom ingenting annat var att göra,
och drack ur källan. Ett par sökte liva upp den tryckta
stämningen genom att stänka skvättar på kamraterna,
men deras tilltag möttes med så häftiga protester, att de
snart slutade. Surmulna och buttra stod ryttarna och
hängde bredvid sina hästar, och inte ens Nils Dobbla-
res löfte om ett stop dubbelöl åt envar, när de hann ett
bättre kvarter, förmådde liva upp dem.
33
— Det var en slem dag, sade Sven Mes argt. Nå, i mor-
gon blir det väl bättre. Men när man inte har smakat
något på tio långa timmar, är man föga blid till sinnes.
Vi får sova för både kvällsvard och middagsmål; himlen
vare prisad, sänghalm finns det då.
Han såg sig om efter Nils Dobblare och märkte denne
stå ensam ett stycke därifrån. Den gamle ryttaren gick
fram till honom för att fråga, om några särskilda order
skulle ges för natten, men när han kom närmare och
varseblev det glada uttrycket i den andres ansikte, dog
orden på hans tunga. Han väntade tigande några minu-
ter, och hans förundran ökades vid att se Nils Dobblare
stå där med tindrande ögon och blicken liksom fäst på
ett osynligt föremål i ett avlägset fjärran. Sven Mes hos-
tade vresigt för att väcka hans uppmärksamhet, men den
andre hörde honom inte. Då blev ryttaren förargad.
— Du är glad, du, Nils, sade han och inlade allt det
ogillande han förmådde i tonfallet.
— Ja, svarade Nils Dobblare med ett muntert skratt
och slog ihop händerna, ty nu vet jag vad jag vill, och
hur jag ska göra det.
34
ANDR A K APITLET
S kymningen inträdde och långa slagskuggor bredde

sig framför skogarna, bådande natten, vilken snart
skulle hölja slätten och byggnaderna. Hästarna hade
förts in i spannmålsboden, där Sven Mes med sju ryt-
tare beredde sig att sova i höet; de övriga följde Nils
Dobblare till den största byggnaden och kastade sig på
golvet eller de väggfasta bänkarna. I spiseln brann en
stor eld, och lägrade omkring den satt de fyra tyskarna
och utbytte lågmält sina tankar. Strax bredvid dem låg
Nils Dobblare lutad mot ugnsmuren, och kring väggar-
na eller i storstugan ordnade ryttarna sina nattläger av
halm och hö.
Det började blåsa upp till storm. Utanför ven vinden
kring knutarna, hopande stora snödrivor mot hörn och
kanter, och bortifrän skogen hördes emellanåt ett kna-
kande ljud, då en gren bröts eller ett träd störtade.
— Nu ska man se att det blir töväder, så att man måste
vada i modd och sörja till knäna, knölade en ryttare
misslynt.
35
— Nåja, ett stycke in i mars, som vi är, kan man inte

vänta stort annat, svarade hans närmaste granne och
gäspade liknöjt.
— Inte skulle jag säga något om väta och dåligt väglag,
återtog den förste, bara man hade något i buken sin.
Kamraten gäspade eftertryckligare än nyss och brydde
sig inte om att säga mer.
Nils Dobblare förstod, att orden var riktade lika
mycket till honom som till den sömnige ryttaren, men
låtsades inte om dem. Han slöt ögonen, och fastän han
beslutat att så litet som möjligt hänge sig åt sina funde-
ringar, gjorde han det åter som så många gånger förur
på senaste tiden.
Elden i spiseln brann långsamt ned, och dess sista
flammor belyste otydligt männen, som låg på golvet med
sadlarna under sina huvuden. I vrårna var det redan
mörkt, och genom dörröppningen till storstugan ljöd
jämna snarkningar.
Under sina halvslutna ögonlock betraktade Nils
Dobblare karlarna, som låg honom närmast.
Jojo, tänkte han, de är ärliga och tappra män, nöjda
och belåtna även, ty ingen av dem bryr sig det minsta
om morgondagen. Men med honom förhöll det sig an-
norlunda, han plågades numera beständigt av sitt oklara
begär att komma fram, stiga högt och bli något mer än
en simpel anförare för en kvart ryttare. Till det dugde
36
var och en, som förhöll sig manligt i striden, men han —
ögonen blev klara och leendet kring munnen framträdde
hårt och trotsigt — han dristade sig att säga, att han var
ämnad till mer än den ryttarhövitsman han blivit.
Sina tankar i detta avseende hade han visligen behållit
för sig, för att ingen skulle skratta åt bondpojken, som
börjat tänka så högt om sig själv. Men så där i ensam-
heten menade han tro på att de inte var förmätna. För
övrigt var det inte han, som väckt dem. För två år sedan,
då han andra gången lät värva sig, hade man erbjudit
honom ett farligt uppdrag och för dess lyckliga genom-
förande lovat en belöning så stor, att han själv aldrig
skulle ha vågat begära något liknande.
När Erik XIV störtades från tronen, och Johan gjorde
sig till hans efterträdare, fäste dennes ombud sina ögon
vid varje man, som utan tvekan svor den nye regenten
trohetsed. Nils Dobblare, som just vid samma tidpunkt
befann sig i en sådan sinnesstämning, att han varken
frågade efter sitt eller andras liv, blev bemärkt och kalla-
des upp till en av konungens förtrogna. Utan att veta vad
saken gällde kom Nils, och sedan han på omvägar blivit
utfrågad tillspordes han helt tvärt om han ägde mod att
med list eller våld bringa en av landets mäktigaste män
i konungens händer.
— Mod? Kommer det ensamt an på slikt, anse då gär-
ningen fullbordad!
37
Det stolta svaret behagade, och Nils Dobblare, som

inte ens kände den med vilken han avhandlade saken,
fick veta, att den inte rörde sig om något mindre än att
mitt ibland hans egna knektar fängsla Revals ståthållare,
Henrik Klasson (Horn). Alltsamman var så hemlighets-
fullt och skulle avgöras så snabbt, att han inte tilläts
tänka.
— Svara ja i natt och res i morgon bittida, han vet vad
det gäller, ljöd underhandlarens ord.
— Mitt ja är redan sagt, kom Nils Dobblares svar.
Då meddelades underrättelsen, att allt skedde på hans
egen risk. Lyckades han, väntade belöningen och han
utnämndes genast till ryttmästare; misslyckades han,
blev det att bära följderna utan vädjan till konungen,
som helt enkelt ämnade förneka sitt oskickliga ombud. I
den allmänna oredan vid tronskiftet var det tusen olika
göromål, som måste skötas samtidigt, och kung Johan
ansåg sig fullt berättigad att använda varje medel mot
sina fiender, bland vilka han ansåg Henrik Horn vara
den farligaste. Han dömde honom uteslutande efter
uppträdandet vid riksdagen i Stockholm 1563, där Horn
varit ett av kung Eriks huvudvittnen mot hans broder
hertigen, och han ansåg sig på goda grunder kunna be-
fara, att Horn aldrig godvilligt skulle överlämna Reval
åt sin älskade herres efterträdare. Johan III:s brist på
pengar tillika med brådskan, som tvingade honom att
38
företa något, ägde det blott en enda utsikt att medföra

framgång, drev konungen att tillgripa denna nödfalls-
utväg. Han kände sig långt ifrån säker på sin tron och
befarade, att ett uppror när som helst kunde bryta lös
i Sveriges längst borta belägna provins, och då det
saknades både manskap och pengar till dess kvävande,
torde ett sådant ha blivit farligt nog, i synnerhet sedan
den avsatte konungens anhängare väl erhållit någon att
samlas omkring.
Det gällde att förekomma detta, och det blev till en
början Nils Dobblares uppgift.
Utan fullmakt, ytterst knappt försedd med pengar och
illa utrustad, sändes han i väg. Det äventyrliga i företa-
get lockade honom, och han tänkte inte ens på svårig-
heterna. Hans enda följeslagare var en knekthövitsman
vid namn Eskil Finne, och denne visade sig snart allt
annat än pålitlig.
I oktober anlände kung Johans båda utskickade till
Reval. Deras instruktioner föreskrev dem att ta in på ett i
förväg anvisat ställe, och innan de skred till verket, noga
göra sig underrättade om tänkesätten hos slottets be-
sättning. Men redan första kvällen började Eskil Finne
på en tavern skrävla högt och basuna ut sin värdighet
som svenska kungens ambassadör. Nils Dobblare hade
druckit åtskilliga avskedsbägare med skepparen, som
39
fört dem över från Sverige, och i stället för att tysta ned
sin storordiga kamrat, instämde han skrattande.
Två timmar efteråt fördes de bundna inför Henrik
Horn, som mottog dem med ett spefullt leende och
frågade:
— Nå, herr ambassadör, var har ni fullmakten?
Eskil Finne dukade genast upp en hel mängd lögner,
men då Henrik Horns föraktfulla blickar inte en sekund
lämnade hans ansikte, började han stamma och gav
slutligen sin följeslagare skulden för allt. Nils Dobblare
hade redan tröttnat såväl vid kamratens storordighet i
medgången som hans feghet, då motigheterna begynte;
utan att vara tillfrågad berättade han historien om sin
beskickning. Han omtalade till och med sin plan att
narra herr Henrik in i en liten återvändsgränd och där
med hjälp av några lejda karlar fängsla honom och hålla
honom dold hos en hantverkare, tills närmare order
hunnit anlända från Sverige.
Nils Dobblares ord gav intryck av att vara trovärdiga,
och Henrik Horn förstod, att konung Johan inte skulle
tveka att tillgripa ännu längre gående åtgärder för att
bringa Reval i sina händer. Hade det någon gång varit
ståthållarens tanke att till förmän för den han ansåg
vara sin lagliga regent göra motstånd mot efterträdaren,
så avstod han med ens därifrån. Han svängde om på
40
klacken och lämnade rummet, sedan han kärvt ropat åt

knektarna vid dörren:
— Vräk de där två i hundhålet!
Själv gick han in i sin lönnkammare och uppsatte ge-
nast till kung Johan ett brev, i vilket han godvilligt erbjöd
sig att överlämna Revals slott till den som utsågs att bli
dess ståthållare. Därjämte förband han sig att övertala
Herman Fleming på Weissenstein och Torsten Henriks-
son på Karkhus till detsamma, för att landet nu som
förut skulle vara en provins under svenska kronan. Även
om han mycket väl kunnat undandra sig kung Johans
hämnd genom att uppställa villkor för sitt handlings-
sätt, föll det honom aldrig in att göra det; Henrik Horn
var för stolt att tänka på egna fördelar, när det gällde
fosterlandets ära och välfärd. Om Nils Dobblare och
Eskil Finne nämnde han ingenting; dem ansåg han stå
så långt under honom, att han inte ville besvära med
klagomål över deras beskickning.
Men i salen kastade knektarna sig över de båda fång-
arna; Henrik Horn var omtyckt av sina soldater, och
dessa sparade varken på skällsord eller slängar. Särskilt
utmärkte sig en jättestor ryttare för den iver, med vilken
han mörbultade Eskil Finne. När han sedan ämnade låta
Nils Dobblare känna hans knytnävars tyngd, lade sig
de övriga emellan, inte av medlidande utan eftersom de
41
fruktade att störa ståthållaren i dennes arbete. Ryttaren

avstod skrattande från sitt uppsåt och skrek:
— Vi träffas väl omsider, och så sant jag heter Casten
Anklam ska du inte då komma i en het badstuga.
Därefter bar det i väg genom slottets täckta gångar,
och då målet för vandringen nåddes, förpassades ko-
nung Johans utskickade med var sin spark huvudstupa
in i ett mörkt, fuktigt fängelse.
Det blev slutet på deras färd, och nu var de helt och
hållet beroende av den grymt förolämpade ståthållarens
nåd. Nils Dobblare väntade knappt något mindre än att
bli hängd; de höga herrarna brukade inte spara varan-
dras verktyg. Men tiden gick och både han och kamraten
tycktes vara glömda. Nära en månad tillbringade de i hå-
let under slottets grundmurar, sedan försattes de oväntat
i frihet och fick veta, att den nya ståthållaren, Gabriel
Christersson (Oxenstierna), anlänt, och att Henrik Horn
redan avrest till Finland. Nils Dobblare begärde genast
företräde hos slottsherrn, men erhöll till svar, att denne
inte önskade se ett så oskickligt ombud. Då han likväl
hört honom omtalas som en oförskräckt soldat, kunde
han av särskild gunst få stanna som hövitsman för en
kvart ryttare. Ville han inte motta detta erbjudande, stod
det honom fritt att återvända till Sverige.
Nils Dobblare kände efter i sina fickor och fann några
kopparören. Han teg, svalde harmen och begärde en
42
månads sold; han hade misslyckats och måste böja sig.

Liksom Eskil Finne användes han en längre tid till kurir
mellan de olika slotten i Estland, och det var inte lätta
uppdrag man anförtrodde honom. Med några ryttare
i sitt följe red han genom nätter och dagar, skiftade
svärdshugg med de talrika fiender, som fanns överallt,
och fullgjorde befallningarna. Eskil Finne försvann spår-
löst under en sådan ritt och lät sig aldrig mer avhöras,
och Nils Dobblare fruktade, att han snart skulle dela
samma öde. En längre tid pinades han av ett dovt raseri
och funderade på hämnd. Men han nödgades medge, att
han endast hade sig själv att skylla för motgångarna, och
avstod snart från alla tankar på vedergällning. I stället
beslöt han att visa sina överordnade hur pålitlig och rask
han kunde vara, blott han ville. Och nu ville han.
Var gång han under sommaren anlände till Reval,
begärde han ett samtal med guvernören, men mottog
ständigt samma svar: herr Gabriel visste sig inte ha nå-
got att avhandla med honom. Det hände emellertid att
han tilläts lämna sin redogörelse för det sista uppdraget
åt Claes Kursel, som var krigsfolkets befälhavare och herr
Gabriels närmaste man, men denne behandlade Nils
Dobblare som en tillspillogiven och gav sig knappt tid
att lyssna på hans ord. Efteråt följde regelbundet en ny
befallning och en ändlös ritt utåt vägar, där faror och
försåt väntade vid varje steg. Nils Dobblare ansåg sig
43
för länge sedan ha visat, att han inte var den lösmynta
sladdrare man ville göra honom till, och han inbillade sig,
att man med avsikt höll honom nere, men han bet ihop
tänderna och väntade; hans stund skulle nog komma.
Under tiden gick det allt sämre och sämre i Estland.
Varken förstärkningar eller pengar till sold anlände från
Sverige, och under hela år 1569 inskränkte herr Gabriel
och Claes Kursel sig till ett ytterst lamt försvarskrig. På
de åtta slotten, som ännu innehades av svenska kro-
nan, fanns blott mycket svaga besättningar, och utom
ett par hundratal svenskar räknade fältarmén inte mer
än en fana finska och tre fanor livländska ryttare. Att
använda denna styrka till landets skydd mot ryska ströv-
kårer och hertig Magnus trupper var en uppgift, som
översteg krafterna, men nödvändigt borde försökas. Så
bildades sent på hösten en stark fana av svenskar och
finnar och skickades ut för att överrumpla fienden, var
den påträffades i sina vinterkvarter. Äntligen tilldelades
Nils Dobblare befälet över en avdelning, och glad drog
han åstad. Det väckte visserligen hans förundran, att
det pålitligaste folket togs från Reval, men det tillhörde
inte honom att bedöma den saken; Claes Kursel visste
nog, vad han gjorde.
44
Nils Dobblare gäspade hörbart, där han satt, och kröp

närmare ugnsmuren, ty det drog kallt. Han trädde hän-
derna in i tröjärmarna och sträckte ut sig på bänken för
att sova.
Ögonen föll tunga ihop, bröstet höjdes under ett djupt
andedrag, och han slumrade in i ett barns lugna sömn.
Nils Dobblare visste inte hur länge han sovit, då han
plötsligt vaknade under trycket av en beklämmande
känsla. Han öppnade ögonen och stirrade ut i mörkret,
och då han ingenting såg ansträngde han hörseln och
lag en läng stund lyssnande. Nej, det var nog . . . vad,
lät det inte, som om ett metallföremål sakta klingat mot
väggen utanför? Och vad var det för en lukt, som stack
honom i näsan? Hej, nu visste han, stugan brann över
huvudet på dem. Med ett språng stod han mitt på golvet
och ropade:
— Upp, upp, hedningarna är över oss!
Där blev buller och larm, svordomar och sparkande,
innan ryttarna hunnit få klart för sig vad det gällde eller
hitta sina vapen. Men Nils Dobblare kände tatarernas
baksluga stridssätt och ordnade snart sina män.
— Spill inte krafterna på porten därborta, den har de
bommat igen, de tänker sig väl kunna steka oss som
norsar på glöd. Du, Matti, du har ögon som en katt och
kan se i mörkret, kryp uppför stegen till vinden och se
ut genom luckan på gaveln! Men visa dig inte; de står väl
45
nedanför och lurar och skickar dig nog en pil eller två.
Nej, nej, tänd intet bloss, de kan kanske märka oss och
skjuta genom springorna. Vad säger du, tysk, är dörren
i köket öppen? Stanna, karl, stanna! De ligger i försåt
utanför. Stanna, säger jag, det är en fälla. Öppna inte,
utan håll igen dörren! Står vi stilla, så brister måhända
tålamodet för dem och de stormar. Men då ska vi reda
dem ett varmt mottagande. Nu ställer vi oss här och
väntar! Maka dig undan, tysk; jag står närmast dörren,
ty där är farligast. Fyra andra vid porten i storstugan,
ifall de ärnar sig in den vägen! Är Matti redan tillbaka?
Nå, vad såg du?
— Intet.
— Nej, nej, det är mörkt ännu. Har de fått eld på
spannmålsboden än?
— Tyst och stilla, kallt och svart.
— Ja, det är inte gott att märka något, där intet finns
att se. Brinner det mycket i taket?
— Halmen våt och snön djup.
— Väl för oss, men brinner det dåligt, så osar det i stäl-
let. Stilla, karlar, nu bidar vi en stund, och då de minst
anar det: pampen i hand på dem!
Det hördes endast tunga, flåsande andedrag från ryt-
tarna, vilkas spänning blivit olidlig. De kramade sina
svärdfästen, så att skinnet över knogarna stramade,
medan de stirrade ut i mörkret kring sig. Men hur de
46
än ansträngde både ögon och öron, syntes eller hördes

inte det minsta. Spänningen blev oro, och oron byttes
i ilska, men ingenting tilldrog sig. Det kändes som en
verklig lättnad, när en svag duns oväntat förnams mot
taket och ett lätt prassel antydde, att ett brinnande fö-
remål slungats ditupp.
— Det var en fyrboll, viskade Nils Dobblare.
En stund efteråt spred sig ett milt sken långsamt över
rummet, och en liten låga började knapra på träet vid
ena gaveln. Det gick en ryckning genom karlarna, och
en av dem frågade hest:
— Må vi inte ge oss ut än, säg?
— Bida, bida, svarade Nils Dobblare sakta.
Han visste inte själv på vad han väntade, men en
aning sade honom, att rätta ögonblicket för ett anfall
ännu inte var inne.
Lågan vid gaveln växte under tiden, sökte famna kring
en stock men fann virket för vått, krympte till en gnista,
som hotfullt glimmade genom mörkret, och när den
fräst en stund, slocknade den.
— Än dröjer det, innan de får eld på stugan, mumlade
Nils Dobblare skadeglatt, än dröjer det. Tyst, vad var
det? Han hade förnummit ett klirrande ljud och lutade
sig fram mot dörren för att höra bättre. He, de lurar
här på andra sidan; någon tappade sitt svärd. Tacka mig,
tysk, för att jag hindrade dig att löpa ut, det hade blivit
47
din bane. Stilla, karlar, stilla! Nu böjer han sig ner, jag
hör’en.
Ett lätt skrapande, som om tyg gnidits mot väggen,
förnams verkligen, och sedan blev det åter tyst.
— Nej, må vi inte ge oss ut? frågade en ryttare bed-
jande.
— Än en stund, bara en stund, viskade Nils Dobb-
lare.
Han kände sina knän darra och insåg, att detta lu-
rande vid en dörr, liksom kattens vaktande på råttan,
snart skulle tömma ut karlarnas krafter. Hans egen
överretning växte med varje sekund, och av flera tecken
var det lätt märkbart, att ryttarna skulle ge vika och på
eget bevåg företa något, som kanhända skulle visa sig
fördärvbringande. Tankarna surrade likt retade bin om
varandra i hans hjärna, och han förstod att det förhöll
sig på samma sätt med männen bakom.
Då hördes ett högt, skällande rop utanför, tramp av
hästfötter ljöd, och en häftig strid tycktes ha blossat
upp.
— Det är Sven Mes och de andra. Kasta dig mot dör-
ren, tysk, så att jag far vägen fri! Så, så. Efter mig, karlar,
fram, fram!
Hållande vänstra armen krökt i jämnhöjd med ögo-
nen, störtade han ut, och efter honom tumlade ryttarna
skränande och hojtande.
48
— För kungen och landet, ropade Nils Dobblare och

högg efter en skugga, som flydde vid det oväntade an-
greppet. Han hade misstagit sig om avståndet och träf-
fade endast tomma luften, men nästa ögonblick ven äter
hans svärd. För ölet och jäntan! Det tog. Halt, karlar,
halt! Inte för långt fram! Hitåt, Sven Mes, hitåt!
Några ryttare dök upp ur mörkret och kom långsamt
fram mot honom.
— Det var kort kamp och lätt seger, ljöd Sven Mes’
skrovliga stämma.
— Det är så deras sätt, de håller aldrig stånd, vore de
än hundrafalt flera. Är alla samlade här?
Sven Mes upprepade frågan, och ryttarna svarade
ja.
— Det var blott sex, jag hörde inte Mårten.
— Mårten Spännare, ropade någon.
— Här, svarade en ansträngd röst på avstånd.
— Hität, karl, hojtade Nils Dobblare. När man har
med tatarer att göra, gäller det att hålla ihop och hjälpa
varandra. Hitåt, Mårten!
På detta rop svarades inte, men ett otydligt buller
nådde karlarnas öron; så ljöd ett högt skri, och det blev
åter tyst.
— Nu har den envisa karlen ensam givit sig i färd med
dem. Rid ditåt, Sven Mes, och hjälp’en. Vi går upp till
spannmålsboden och sadlar kamparna, och sitter vi väl
49
på hästrygg, så vill jag se den tatar som häller stånd

mot oss.
— Det är slut för denna gången, sade Sven Mes lugnt.
— Skynda dig nedåt vägen och se, vad Mårten tagit
sig för!
— Lever han, är det ingen fara, och är han död, vad
nyttar det då till? Hallå, Mårten!
— Här, svarade ryttaren betydligt närmare än förut.
Strax efteråt red han fram till kamraterna, sägande:
Förut i dag svor jag vid den ledes horn att spräcka en
tatarskalle med första. Nu är det gjort. Jag kände väl, att
svärdet vek sig i min hand, förrän det drabbade honom,
men han ligger där han ligger, och hästen hans med.
— Det är gott, Mårten, sade Nils Dobblare. Nu drar vi
oss in i spannmålsboden och blir där till morgonen.
Ryttarna red före, och de övriga följde efter, samta-
lande om den korta striden. De var varma och upplivade
av den, fann händelsen lustig och skrattade omåttligt åt
fiendens hastiga flykt.
— En lycka var det, att Dobblaren vaknade i tid, sade
en ryttare. Hade elden fått fart, vete den sure hur det
hade gått.
— Litet förr eller senare, stor sak i det, sade en annan
bekymmerslöst. Jag ville se den farlighet, där inte svens-
ka ryttare kommer igenom.
50
Så är det, tänkte Nils Dobblare där han gick ännu

med blodet i svallning efter striden, nog kommer man
igenom alltid.
Detta var ett gott varsel, ty faran hade varit stor och
framgången obestridlig, och han ville ta det som ett
tecken på att lyckan alltjämt skulle vara honom bevå-
gen.
Ja, det är nöjsamt att leva. Och när man rusar ut i
mörkret med svärdet i högsta hugg och inte vet vad man
kan möta, då känns det att man lever.
Han klev över den höga tröskeln in i spannmålsboden
och frågade efter hästarna, och Sven Mes svarade säv-
ligt, att de var i gott förvar.
— Så må vi vänta här till dagbräckningen.
Det blev snart tyst och stilla i boden, där ryttarna
gäspande låg spridda i halmen, medan hästarna stod
bredvid varandra utefter ena långväggen. Men så fort
dagen grydde, blev det äter liv och rörelse. Karlarna steg
upp, rätade på benen, och några gick och hämtade vat-
ten åt springarna.
— Ja, nu får vi tacka för nattkvarteret och ge oss av,
sade Nils Dobblare muntert. Upp med huvudena, karlar,
nu är en ny dag, och det som varit har farit. Vad skriker
han om därnere vid brunnen? Lever hedningen, säger
du? Hugg’en i håret och släpa hit’n! Slå eld, någon, jag
vet, hur man ska förhöra en tatar.
51
En ryttare gjorde ett bloss av ett par torrvedsstickor

och gick med ett brett grin mot de båda kamraterna,
vilka närmade sig, släpande en till utseendet livlös män-
niska efter sig.
— Det måste vara din tatar, Mårten, du sa själv att
svärdet vek sig för dig. Låt’en ligga där; vi kommer.
I en stor, bullrande flock gick ryttarna ned mot brun-
nen för att ta fången i ögonsikte.
— Han är död, sade Nils Dobblare, men karlen som
ropade påstod bestämt, att han hade rört sig, som hade
han ämnat krypa bort, då han och kamraten hade gått
efter vatten.
— Sved skägget av honom, föreslog Sven Mes.
Ryttaren med blosset lät inte uppmana sig två gånger,
fångens skägg flammade till och var bortbränt på en
sekund, sedan slog tataren upp ögonen och såg utma-
nande på männen omkring sig.
— Ha, ha, han lever. Talar du tyska? frågade Nils Dobb-
lare på detta språk.
Tataren bevärdigade honom inte med något svar, och
ryttaren erhöll tillsägelse att föra branden närmare
hans ansikte. Fången behöll sin trotsiga min, även när
ögonbrynen brändes bort, och mumlade endast några
obegripliga ord, vilka liknade en förbannelse.
— Tag bort blosset, sade Nils Dobblare till slut. Och
håll så svärden i beredskap, karlen funderar på något
52
skalkstreck, han vore inte tatar eljest. Ser han, att vi är

beredda, ska han nog bli mer meddelsam.
Fången låg orörlig där han blivit lagd och följde med
ögonen ryttarnas rörelser. När han såg dessa sluta kret-
sen tätare och hörde svärden dras, log han omärkligt
och sade:
— Jag talar ryska. Vad vill du?
Nils Dobblare, som endast kände några av de vanliga
fraserna, som han uppsnappat här och där, framställde
på en rotvälska, som kom honom själv att le, några frå-
gor, men fången skakade ringaktande sitt huvud, och
hans leende blev mer markerat och uttrycksfullt. Slutli-
gen räddade finnen Matti situationen.
— Som ni vet, Dobblare, har jag tre är varit fången
hos storfurstens folk, jag lärde mig därunder deras
tungomål.
Han satte sig på huk vid tatarens huvud och började
tala, men denne låtsades inte förstå honom.
— Räck mig blosset, sade Matti sävligt. Han tror må-
hända inte, att vi menar allvar.
När Matti, i vars knotiga ansikte inte en muskel rördes,
mottagit den brinnande torrvedsstickan, insåg fången,
att hans plågor skulle förlängas, ifall han inte bekvämade
sig att tala. Utan att bry sig om de frågor finnen emel-
lanåt sköt in, berättade han i en egendomligt sjungande
ton om sina bragder och en del annat. Efter en stund
53
trodde sig Nils Dobblare ha fått veta, att fången tillhörde

de tretusen tatarer, som dessas kan tillåtit ryske storfur-
sten att värva bland hans folk. Nu hade det visserligen
varit krig mellan storfursten och kanen, men tatarerna
hade likväl stannat i den förres sold med villkor att inte
användas mot sina landsmän, över år och dag hade stäp-
pens söner härjat i Estland, och tsar Ivan, som hade full
sysselsättning på annat håll, var mycket nöjd med att
hans tatartrupper ensamma höll svenskarna i schack,
en sak, som inte var svär, då inte ens de fasta slotten
ägde fulltaliga besättningar. Nu var emellertid fred slu-
ten mellan storfursten och kanen och (fången skrattade
skadeglatt) till våren skulle en rysk här, oräknelig som
sandkornen på havets botten, bryta in i Estland. Han
och hans män hade på tsarens befallning redan under
vintern gjort detta infall för att speja ut vägarna och se,
om landet förmådde föda en större armé.
— Och nu har du sett? sporde Matti.
— Vi har alla sett, svarade tataren, och fortsatte att be-
rätta. Då hans landsmän efter en tid funnit, att de utan
fara kunde husera som de ville i provinsen, hade de delat
sig i fyra mindre styrkor, av vilka var och en utvalt sig ett
särskilt distrikt att plundra. Tre avdelningar hade redan
ridit tillbaka över gränsen, ty vintern skrämde dem; en-
dast den fjärde, vars anförare var mer djärv och modig
54
än de andras (vid dessa ord satte fången sig upprätt och

såg ringaktande på Nils Dobblare), stannade.
— Nej, är du deras befälhavare? Tataren nickade vär-
digt.
— Jag menar, att du har gjort dig själv en tjänst genom
att vända om i tid. Sved håret av honom!
Fången bet ihop tänderna, när blosset trycktes mot
hans hjässa, och de bruna ögonen glimmade av hat. Men
han var för stolt att be om nåd och fördrog plågorna
hellre än att ödmjuka sig.
— Spörj karlen, om de har rövat rikt byte! uppmanade
Sven Mes.
Finnen framställde frågan, och med ett förakt, som
han synbarligen bemödade sig att tydliggöra, svarade
fången:
— Mitt folks hästar dignar under guld, silver och kle-
noder.
— Hör, Nils, hör!
— Jag hör. Fort, karlar, sadla hästarna. Vi sätter efter
dem. Deras väg blir lätt att följa.
Fången tycktes förstå ordens mening, ty han hånlog,
och då ett par ryttare springande skyndade mot spann-
målsboden för att leda ut hästarna tvingade han sig att
skratta högt.
— Hur ska de där tungfotade, utsvultna kamparna
kunna hinna mitt folks snabba springare? Du är en
55
narr, om du också är tapper. Nu rider mina män raka

vägen mot hemmet. Hans stora, mörka ögon erhöll ett
svärmiskt uttryck, när han tänkte på Krims avlägsna
stäpper, men så lyste de åter av hat och ondska, och
han tillade: Du och dina män träffar aldrig mina mer,
nu rider de genom natt och dag utan att stanna. Men i
sommar är tiotusen av mina stamförvanter här. Skynda
er undan, skynda er!
— Hednahunden har rätt, våra kampar duger inte till
mycket. Nils Dobblare kvävde en svordom, men miss-
räkningen var honom för stor, och vresigt tillade han:
Klyv hans skalle, vi har inte tid att syssla med den där.
Sven Mes höjde sitt svärd och förpassade den alltjämt
hånleende tataren in i evigheten, sedan började han kall-
blodigt undersöka den dödes fickor.
— Man ska väl se, om det ligger någon sanning i hans
skryt om deras stora lycka. Ho, ho, vad har vi här? En
börs. Lät se vad den innehåller! Äsch, några stenar i ena
ändan, men här . . . ho, ho, ho, ett, två, tre (han räknade
snabbt), aderton guldmynt. Ja, sannerligen inför levande
guden är det inte pura guldet. Mårten, du har goda tän-
der, bit i ett så får vi se om det är gult alltigenom.
Ryttaren tog ett mynt och bet i det, och till allmän
glädje visade det sig vara äkta.
— Ho och hej, jublade Sven Mes, slika fåglar är säll-
synta här i landet. Dagen var slem, men natten blev
56
dess bättre. Ja, Mårten, där ser du, hur sant det är, att
morgonstund har guld i mun.
— Tag ett guldmynt var, karlar, och ge mig börsen med
stenarna, föreslog Nils Dobblare. Törhända är de värda
litet; jag ska fråga någon, när vi hunnit till Reval. Led så
fram hästarna, att vi må komma vidare. Och medan vi
alla är samlade, vill jag blott säga er att värt strövtåg har
tagit slut. Ingen må tillåta sig något övervåld i bondgår-
darna; lika litet får någon anhålla köpmän på vägarna
och preja tull av dem. Snart är vi inne emot Reval, och
då ingen bland oss vet, hur här ser ut i landet, måste
vi fara varligen fram. Tyst, Mårten, detta är allvar! Och
nu vill jag till sist ha sagt, att vargatider stundar. Det
kommer att bli svårt nog med skamferande, hugg och
slag. Men kan jag föra det jag önskar och vill igenom, sa
ska det leda till stor härlighet för några men väl också
kosta många mans livlåt. Den, som tror på fru Fortuna,
följer Nils Dobblare åt! Ingen tvekar. Gott! I sadlarna
och framåt!
57
TREDJE K APITLET
T vå dagar efteråt gick ryttarna på en halvt förstörd

flottbro över bäcken Sodla. De hade nyss förut blivit
väl förplägade, men inte lyckats inhämta några be-
stämda underrättelser om tillståndet i landet. Godsets
ägare hade flinat åt ryttarna genom ett fönster, och då
Nils Dobblare, förundrad över hans beteende, frågat vad
han menade med det, sporde han tillbaka:
— Ni rider väl till Reval?
— Visst, visst, vart skulle vi eljest hän?
— Skynda er, gott folk, skynda er, där blir ni säkert
varmt mottagna.
Och så hade han stängt luckan för fönstret och inte
visat sig mer. Men mat och svagöl lät han bära ut till
ryttarna.
Både Nils Dobblare och Sven Mes hade försökt utfråga
tjänstehjonen, men dessa kunde eller vågade ingenting
säga. Så mycket fick de likväl veta, att en trupp krigsfolk
skulle ligga i Kusal, en by två mil längre norrut.
Underrättelsen föreföll trovärdig, och Nils Dobblare
beslöt att rida dit. Sven Mes ansåg alltsamman för lögn
och menade, att godsägaren var en magnist och för den
58
skull borde anses som svenska kronans fiende. Ingenting

var lättare än att plundra gården, det fanns säkerligen
inte tio karlar inomhus, men Nils Dobblare tillät det
inte. När ryttarna ätit sig mätta, steg de till häst och
red vidare på den utpekade vägen.
Sven Mes var missnöjd och knölade över anförarens
obeslutsamhet, och flera ryttare såg sig oupphörligt
tillbaka, så länge herregärden var inom synhåll. Men
Nils Dobblare låtsades inte märka den vädjan som deras
blickar innehöll, och sedan Sodla passerats vinkade han
Sven Mes till sig och sade:
— Tänk inte mer på det där, ty vore karlen än den
argaste magnisten i hela landet skulle jag ändock inte
ha krökt ett hår på hans huvud Väl är det brinnande
krig mellan kung Johan och hertig Magnus, men då de
stora kivas, bör små folk hålla sig undan. Vi ska nu dra
ett tungt lass, och det är säkrast att väja även för de
minsta tuvorna.
— Aldrig trodde jag, att Nils Dobblare skulle visa sig
räddhågad.
— Jo, nu är jag det. Men vänta till veckans slut; gäller
det, ska jag gripa fan själv i bockskägget. Nog talat, Sven,
hädanefter blir det att handla.
Han lutade huvudet mot bröstet, och den ansträngt
sökande blicken kom äter i hans ögon.
59
Sven Mes sneglade på honom från sidan, öppnade

munnen för att säga något men slöt den igen, de djupa
rynkorna mellan Nils Dobblares ögonbryn avskräckte.
Ryttaren började också fundera. Det var kanske, som ju
redan antytts flera gånger, så, att något ovanligt skulle
ske. Sven Mes log, strök sitt stripiga skägg och tänkte
på de många mynten i sina tröjfickor; han var med från
början och till slutet. Och därmed red de båda åstad
sida vid sida, som de gjort förut och väl skulle göra
framgent, och ryttarhopen följde bakom, som den blivit
van att göra.
De två milen till Kusal visade sig vara dryga, ty hur
raskt hästarna än travade, syntes ingen by, och natten
stundade. Solen hade gått ned mellan brustna moln,
som den färgat blodröda. Ju djupare den sjönk bortom
skogarna i väster, desto mattare blev himlavalvets skift-
ningar. Dagen slocknade långsamt likt ett ljus, nedbrun-
net i tennstakens pipa, och mörkret steg lugnt och tryggt
upp ur jorden och lade sig kring allt. Hästarna halkade
i en seg sörja, och ryttarna brummade argt över, att de
narrats ta denna onödiga omväg. Ungefär en timme
längre än de beräknat hade de redan ridit, och inte ens
en bondstuga var att se. Nils Dobblare började själv
frukta, att han blivit utsatt för ett elakt skämt, då han
tvärt höll inne på krönet av en backe, uppför vilken han
nyss ridit.
60
På andra sidan stupade vägen brant nedåt en smal

dalsänkning, och från de mitt emot liggande höjderna
hördes en visa skrålas av flera sträva röster. Stora eldar
brann, och i deras osäkra sken rörde sig karlar fram och
tillbaka, medan en rad hästar stod utmed en klart belyst
husvägg.
Nils Dobblare och hans män lyssnade för att om möj-
ligt urskilja visans ord och därav sluta sig till huruvida
det var farligt eller inte att nalkas lägret.
— Ni hör, att en av de sjungande ligger över de andra
med rösten sin, sade Mårten Spännare. Jag skulle vilja
våga en halv mark mot ert kopparöre att det är min
bror Peder, som gastar så. Han har en förunderligt stark
stämma i sin hals.
— Ja, de är landsmän, avgjorde Nils Dobblare. Fram-
åt.
Ryttartruppen satte sig i rörelse, red utför sluttningen
och började bestiga backen mitt emot. Långt hade de
emellertid inte hunnit, förrän några mörka skepnader
reste sig bakom ett par buskar och tre knävelspjut fäll-
des mot de kommande, medan en sträv röst ropade på
svenska.
— Vem där? Svara fort, eljest skjuter vi!
— Lika så god svensk som du, man. Vem är det, som
har byn inne?
61
Nils Dobblare lutade sig ivrigt fram för att se, vem
som hindrade dem, men kunde inte urskilja knektens
anletsdrag.
— Vem har byn inne? Jo, Måsse Didriksson med fyrtio
ryttare, svenska och finska.
— Måsse? Hej, då är Nils Dobblare välkommen. Finns
här mat till täring och dryck för stora strupar?
— Vi har fullt upp av all livets nödtorft.
— Så må vi prisa oss lyckliga, att vi red hitåt. Av vägen,
knekt, du känner väl igen mig på tungomålet.
— Rid, ryttare, rid!
Spjuten fördes undan, och Nils Dobblare sprängde
glad uppåt byn, följd av sina män, som utbytte skämt-
samma tillrop med vaktposterna.
Kusal var beläget på en långsträckt ås. Byn räknade
ett tiotal boningshus och med alla lador och logar grup-
perade kring dessa föreföll den stor och välmående. Men,
som vanligt i Estland på denna tid, var de flesta husen
övergivna, krigets vågor hade sköljt bort invånarna, och
endast de fattigaste, vilka inte ansåg sig ha mer än sina
liv att förlora, hade stannat halvt av trots eller förtvivlan,
halvt av hjälplöshet och oförmåga att komma därifrån.
Framför byn utbredde sig en vid plan, där flera stock-
eldar brann, och kring dessa rörde sig en brokig samling.
Längst till höger närmast vägen var det lugnast; där
satt eller låg ett dussin ryttare, så nära elden, att deras
62
kläder ångade av hettan. De var smäväxta och knotiga,

men gav intryck av samlad kraft och seghet. När Nils
Dobblare red förbi dem, hälsade han: ”Guds fred!” på
finska, och flera sjungande röster svarade på samma
språk. Matti och hans landsmän förenade sig genast
med denna grupp.
Innan Nils Dobblare och hans följeslagare nådde
nästa eld, hoppade de ur sadlarna och närmade sig till
fots. Där var det betydligt muntrare och framför allt
högljuddare än hos finnarna. Några karlar skrek med
full hals en ryttarvisa, under det de samtidigt skötte
stop och muggar. De övriga skrattade och hojtade utan
uppehåll och var så muntra, att de inte gav akt på ny-
komlingarna, trots att dessa stod alldeles inpå dem. Först
då Mårten Spännare knuffade sin bror Peder i sidan,
tystnade denne, och som han var försångaren, upphörde
småningom de andra att ryta fram visan, och tolv par
nyfikna ögon riktades mot glädjestörarna. Nästa sekund
blev de igenkända, och högljudda utrop och långa hand-
tryckningar växlades.
— Nej, se, bror min! tjöt Peder Spännare, glad över
det oväntade återseendet. Och Dobblaren och Sven Mes
och mest hela kvarten. Slå bottnen ur tunnan och fyll
muggarna, slika kumpaner ska fägnas. Hej, har också ni
sluppit undan moskoviten?
63
Det blev en välkomsthälsning, åt vilken ryttarna

log; stånkor och krus fylldes till bräddarna med skum-
mande öl, och visan stämdes upp på nytt. Nils Dobblare
drack, och hans ögon tindrade, men han längtade efter
att träffa sin vän Måsse Didriksson och höra nyheter
av honom, och för den skull drog han sig snart ur den
larmande kretsen. Han gav Sven Mes ett tecken att följa,
och när denne kommit, sade han:
— Vaktposten talade endast om fyrtio ryttare, men
inte annat än jag ser, är här samlade långt mer än
hundra.
— Flera än tvåhundra är de. Hövitsman Burckhard lär
ligga i byn med sina tyska landsknektar, sades mig nyss.
Och en skara livländska partigängare har slutit sig till
dem.
— Hm, en livländare kan man inte tro längre än till
tänderna, och knappt det numera. Nå, vi får väl se, vi
får väl se. Nils Dobblare kastade en blick åt det håll, där
tyskar och livländare satt lägrade kring var sin eld. Nej,
nu går jag att träffa Måsse. Förrän jag talat vid honom,
kan intet göras. Tag vård om hästarna, Sven, innan ni
har supit er fulla.
Framför honom låg boningshusen, och då han från
ett av dem hörde buller och skrattsalvor ljuda, antog
han att hövitsmännen höll till därstädes. Efter en nick,
64
som Sven Mes besvarade med en slug blinkning, gick

han mot stugan.
I det låga rökfyllda rummet, där en väldig brasa flam-
made på härden och de kådiga ljusstickorna brann i sina
ringar kring väggarna, var tjugo karlar och tre kvinnor
samlade. De satt på kuddar eller grovt tillyxade bänkar
runt ett stort, ohyvlat furubord, belamrat med bägare,
krus och matrester.
— Sådant vatten, sådan fisk, sa fan, fann munkar i
rövarkulan, ropade Nils Dobblare muntert och trädde
över tröskeln. Min hälsning, Måsse! Jo, här ligger du
med buken fylld och skallen tung. Har du tagit dig orlov
ur tjänsten, was?
— Drabba mig all världens pina, är det inte Dobblaren?
svarade en gammal krigsbuss och reste sig ovigt från
sin plats.
— Densamme, Måsse, densamme.
Det hade nära nog blivit tyst i rummet vid Nils
Dobblares inträde, endast en tysk knekthövitsman, mer
drucken än de andra, lallade oförtrutet på sin visa om
den stora ormen och gudsförsmädaren, som kallades
påven i Rom.
— Sitt ned, Nilson, sitt ned! Maka dig av bänken,
kvinnfolk, Nils Dobblares plats är i högsätet bredvid
Måsse Didriksson. Vin hit, du otyska jänta därborta,
vin hit! Vad står du och bligar på? Jaså. Joo, Nilsen är
65
en grann karl. Men bringa oss nu vin, så får du glo så

mycket du orkar sedan. Hälsning och glädje, Nils! Var-
ifrån kommer du?
— Sist från en herregård, där vi undfägnades med mat,
öl och hångrin. Fick höra att svenska troppar skulle ligga
hitåt och tog av från stora vägen. Jag rider själv nittonde,
så kvarten är nära fulltalig. Hade ett pärlamente med ta-
tarer tre dryga dagsmarscher härifrån, men kom lyckligt
igenom deras parti utan någon mans livlåt.
Nils Dobblare trängde sig fram till Måsse Didriksson
och tog sig en djup klunk ur dennes bägare, medan han
inväntade en för egen räkning.
— Är du förbannad, är hedningarna redan i landet?
— Ännu, menar du. De var några efterliggare på hem-
vägen. Nå, och du själv, Måsse?
Måsse Didriksson, vilken i likhet med Nils Dobblare
var befallningsman över en kvart vid den enda svenska
ryttarfanan i Estland, var en gammal skallig, halvt för-
drucken, enögd knekt, vars ansikte bar vittnesbörd om
otaliga libationer till vingudens ära. Han förde bägaren
till läpparna och satte den inte ifrån sig, förrän varje
droppe runnit ned genom hans vida strupe.
— Jag ligger här och äter hull på kroppen samt dricker
märg i benen. Vad ska man eljest göra, medan man vän-
tar?
— Och du kom undan vid Leal?
66
— Nu tyckte du dig vara gissiger.

Måssi Didrikssons ton lät tvär och ovänlig, och Nils
Dobblare, som inte visste, var han hade honom, men viss-
te hur han skulle behandlas, vände honom likgiltigt ryg-
gen för att se sig kring i laget. Bland de fyra närvarande
svenskarna fanns ingen hövitsman, och han smålog nöjd
åt det, ty någon annan än Måsse Didriksson, som var
äldre i tjänsten, skulle inte kunna göra honom försteget
stridigt. Livländarna ansåg han inte behöva tas med i
räkningen, allra minst de rotemästare, som här vräkte
sig vid bordets ena långsida; deras simpla drag vittnade
om, att de inte förmådde höja sina tankar längre än till
sold och öl. Tyskarna däremot spelade en helt annan roll
i hans beräkningar. De utgjorde flertalet, var väl beväp-
nade och ordentligt klädda samt hade bibehållit samma
disciplin som gjorde deras landsknektsregementen så
fruktansvärda i striden.
Deras anförare var hövitsmannen Burckhard, en
satt, axelbred karl med en väldig underkäke och ett
par hårbevuxna labbar, vilka liknade en björns ramar.
Han var lika mycket känd för sitt orubbliga lugn som
för sin kroppsstyrka och ägde stort anseende hos sina
landsmän. Sin bana hade han börjat som vanlig knekt,
men numera tog han sällan värvning med mindre än
en halv fänika.
67
Den mannen blir svår att vinna, tänkte Nils Dobb-

lare, men ju hårdare strid desto större ära. Han nickade
muntert mot hövitsmannen, som tagit plats mitt emot
Måsse Didriksson för att därigenom tydligt visa, att han
på intet sätt var svenskarnas anförare underlägsen.
Hövitsman Burckhard öppnade sin breda mun något
litet och släppte fram ett kort, ansträngt skratt, vilket
tycktes komma från magen. Han kände Nils Dobblare
och hade både druckit och rafflat med honom. Själv en
tystlåten och inbunden natur, hyste han en viss motvil-
lig beundran för den alltid lika glada och övermodiga
kamraten, som aldrig frågade efter morgondagen utan
uppträdde med samma säkerhet, vare sig fickan var tom
eller fylld.
— Hej, hövitsman, ropade Nils Dobblare tvärs över
bordet, varför sitter ni där ensam? Vin och öl smakar
dubbelt bättre i gott sällskap. Vill ni inte komma hit till
oss? Bekväma er till det omaket. Måsses ben är ålder-
stigna, och han sitter helst där han en gång har blivit
satt.
— Ha, grymtade Måsse Didriksson utan att förstå,
varför han blivit nämnd.
— Med hälsning och glädje, skrattade Nils Dobblare
mot honom.
Måsse, som mer än allt annat satte värde på en upp-
maning att dricka, grep genast sin bägare.
68
Under riden gick hövitsman Burckhard omkring

bordet, och när han väl kommit till den bänk, där Nils
Dobblare satt, beredde denne honom plats mellan sig
och Måsse Didriksson, sägande:
— Den största styrkans hövitsman ska sitta i högsätet.
Maka åt dig sidan, Måsse, du är för storrummad.
Synbarligen smickrad över att utmärkas framför alla
andra, satte hövitsmannen sig och nickade vänligt åt
sina bägge grannar, vilka genast skyndade att dricka
honom till.
De larmande samtalen kring bordet hade avstannat
för en kort stund. Tyskarna var belåtna med att deras
anförare hedrades, och varken svenskar eller livländare
hade något emot det, varför de villigt instämde i det
bifallsmummel, som höjdes från landsknektarnas under-
officerare. Men mer än något annat tog Nils Dobblares
person deras uppmärksamhet i anspråk. Han var endast
känd av sina landsmän, vilka villigt underordnade sig ho-
nom, men för de övriga låg det nära till hands att fråga
vem han var. Han trädde in, nickade åt alla, som vore de
bekanta sedan barndomen, och hade inte befunnit sig i
stugan många minuter, förrän han tog ledningen. Till och
med hövitsman Burckhard fogade sig efter hans vilja, och
han var dock känd för att aldrig gå ett steg ur vägen.
Frågande ögonkast riktades från varje sida mot Nils
Dobblare, och denne återgäldade dem med muntra
69
blinkningar och ljusa leenden, vilka i sin ordning fram-

kallade liknande hos männen kring bordet. Han njöt
av att se sig utgöra hela sällskapets medelpunkt, och
skjutande baretten på nacken höjde han sin bägare i
vädret och skrek:
— Hej, svenska, tyska och livländska kumpaner, bott-
narna upp och vinet ned!
En dånande skrattsalva brakade lös, och stånkor och
muggar lyftes. När Nils Dobblare förde sin bägare till
läpparna, gjorde de andra på samma sätt, och när han
ställde den tom ifrån sig, skyndade envar att följa ex-
emplet. Därefter nickade han i tur och ordning åt alla,
och hans sprittande glädje väckte ny munterhet. Det var,
som hade han ensamt med sin närvaro förändrat allt; ett
par livländare, vilka grälat nyss förut, föll varandra om
halsen, den druckne, som somnat in, vaknade och bör-
jade på nytt skrala sin visa, och ett par kamrater stämde
in, medan karlarna pratade och skrek i ett.
— Käringar och jäntor, rör på näsorna! ropade Nils
Dobblare över stojet. Vin och öl på bordet, glädje i varje
hjärta och sång på läpparna! Må nu var och en visa
sig flyhänt, en stor trut och en vid strupe är ingalunda
krigsmannens minsta belöning. Och det vill jag blott ha
sagt: skam åt den, som i natt lägger sig utan ett ärligt
rus! Har envar fått sitt kärl fyllt? Bene! Noch ein mal
botten upp och vinet ned!
70
Skrattsalvorna dånade åter, muggar och stånkor höj-

des, och vinet eller ölet rann i strömmar. Sorlet växte,
utrop och tjut korsades i luften, och männen drack
hejdlöst. Då larmet stegrats till det yttersta, kände Nils
Dobblare sig belåten med den verkan han frambringat.
En uppmärksam betraktare skulle lätt ha märkt, att
bakom det strålande leendet lurade ett ansträngt fors-
kande uttryck i hans blickar. Och sedan alla fått full
sysselsättning, så att ingen längre gav närmare akt på
honom, tycktes han finna tiden vara inne för egna an-
gelägenheter. Han vände sig till hövitsman Burckhard,
stötte sin bägare mot dennes krus och började, alltjämt
med samma glada leende, som om det inte legat någon-
ting under frågan:
— Ni ligger här och har det gott.
— Ja, svarade Burckhard omisstänksamt, och därpå
redogjorde han utan tvekan för sina planer.
Eftersom han inte på länge erhållit någon sold åt sina
knektar, ansåg han sig löst från sin trohetsed till kung
Johan, och som han ännu inte tagit tjänst hos någon
annan herre, låg han där med sina rotar och väntade.
Redan i morgon dag ämnade han likväl sända två män
västerut till hertig Magnus och två andra söderut till
härmästaren för att spörja, var en halv fänika fullt be-
väpnade landsknektar var välkommen. Kanhända svaret
71
inträffade redan om en vecka, och då bröt han genast

upp, blott solden för tre månader erlades i förskott.
— Och kung Johan? fortsatte Nils Dobblare prövande.
— Han har redan skådat bottnen i sin kassakista. Men
vill han redligt betala ut vår fordran, blir jag hellre hans
man än någon annans. Hövitsman Burckhard talade
lugnt och metodiskt, likt en van affärsman, som visste
att han inte var nödsakad att prisa sin vara, eftersom
alla kände dess utmärkta beskaffenhet. Och han frå-
gade alldeles inte efter sin tillfälliga herres färger, utan
fullgjorde sina åtagna skyldigheter, vem denne än råkade
vara. Nej, nej, sade han och skakade eftertryckligt sitt
lurviga huvud, det är ute med kung Johans regemente i
landet. Här går underliga rykten och . . .
—Ånej, hövitsman, avbröt Nils Dobblare, som för att
främja sina egna syften önskade bibringa den andre
bättre tankar om sin landsherres makt och förmåga, än
lär det dröja, innan kung Johan släpper Estland ur sina
händer.
— Kan så vara, jag vet intet, medgav Burckhard, men
jag håller mig till ord och avtal. Vi är fria och söker ny
tjänst, det är allt. Kung Johan, hertig Magnus, härmäs-
taren eller polske konungen, det kvittar.
Nils Dobblare hörde på den andres bestämda ton-
fall, hur omöjligt det skulle vara att förmå honom att
ändra åsikter. Burckhard framstod mer och mer som
72
affärsmannen, och varans godhet gjorde allt prutande

otänkbart; klingande mynt på bordet var det enda skäl
han ville förstå. Nils Dobblare knep betänksamt ihop
ögonen och funderade, men innan han hunnit vinna
klarhet, hur han borde göra eller inte göra, blandade sig
Måsse Didriksson i samtalet.
— Burckhard har rätt i alla stycken, snörvlade den
gamle ryttaren och drog i sina tunna hårtestar, kung
Johans välde är slut i detta landet, och nu kan krigsfolket
inte annat än skaffa sig ny hantering. Han drack misslynt
en slurk ur sin bägare, torkade sig om munnen och fort-
for: Vad ska man då göra, menar ni båda? Jo, det ska jag
säga er. På vägar och stigar strövar väl nu föga mer än
hundra ryttare och lika många knektar, och här ligger
fler än två hundraden. Nå, de andra ska snart ty sig hitåt,
eftersom vi är de flesta. Vi väntar dem här en tid, vinet
och ölet räcker gott ett par veckor. Sedan drar vi landet
runt och tar, där något finns att ta. Fly mig en skvätt i
min kanna, käring, sladdrandet gör en torr i halsen.
— Ja, det är ett sätt, sade hövitsmannen och höjde
otåligt på axlarna, men då kommer vi snart i färd med
både livländare, ryssar och magnister, och till att hålla
dem alla stången är vi för fåtaliga.
— Kan så tyckas, sköt Nils Dobblare in, men inte me-
nar ni väl, att svenska ryttare kan ge sig under polackens
eller hertigens befallning?
73
— Det blir deras sak, svarade hövitsman Burckhard

kort.
Han hade redan fattar sitt beslut.
— Ja, vart man vänder sig, är det lika svårt, skrattade
Nils Dobblare med väl spelad munterhet, trots att han
inom sig var förbittrad över hövitsmannens envisa fast-
hållande vid sina föresatser.
— Det må du sannerligen säga, brummade Måsse
Didriksson mörkt. Och när så är, kan man göra vad
som passar bäst, tids nog hinner man tänka på morgon-
dagen.
— Visst, visst, du har rätt, du ock, Måsse, medgav
Nils Dobblare, fortfarande lika glad, men bäst är väl
att vänta och se tiden an. Alltid händer väl något, som
en klok karl kan vända till sin fördel. Tror ni inte det,
hövitsman?
Burckhard skakade sitt huvud och svarade:
— I detta landet bör man se sig väl före. Alla skriker
efter krigsfolk, men ingen äger en vitten att betala med.
Hövitsmannen misstänkte, att Nils Dobblare blivit
utskickad av kung Johan för att på nytt värva honom
och hans män, men då inte ett ord nämnts om varken
handpenning eller sold, fann han det vara hans rättig-
het att visa ett stötande förakt mot en underhandlare,
som trodde honom nog obetänksam att vilja ta tjänst
utan betalning i förskott. Han reste sig till och med halvt
74
från bänken, liksom ämnade han återvända till sin forna

plats, men Nils Dobblare drog honom ned igen.
— Rätt så, hövitsman, sade han allvarligt, utan en
herre med fylld pung att hålla sig till kommer man
ingenvart. Ni syns mig vara en man, som vet vad han
vill. Ni kan gå långt.
Burckhard sneglade på honom utan att svara, men
den andres röst hade klingat nästan avundsam, och det
lugnade hövitsmannen.
Nils Dobblare visste nu, vad han önskat veta, och
även om Burckhards envishet var honom ett streck i
räkningen, tänkte han blott: Envar är sig själv närmast.
Men Måsse jämte svenskar och finnar följer mig i alla
väder, kanske några andra ock . . . sedan får vi se.
Med en axelryckning skakade han ifrån sig det obehag
missräkningen väckt och var åter den muntra ryttaren,
som aldrig frågade efter vad nästa stund skulle bringa
honom. Och följande ögonblickets ingivelse sprang han
upp på bänken och ropade:
— Hej, tyska krigshövitsmän och livländska kumpaner,
finns bland er någon, som i dryckesstrid vill mäta sig
med en ärlig svensk?
Det blev ett vilt oväsen bland de närvarande. Med
undantag av Burckhard och den druckna rotemäsraren
lämnade alla sina platser, och en larmande träta blos-
sade upp mellan tyskar och livländare. De sistnämnda
75
hade bland sig en ryttarhövitsman vid namn Jürgen

Lange, vilken var känd som en väldig dryckesbroder,
och yrkade ivrigt att han skulle anta utmaningen. Men
tyskarna skrek ursinnigt, att de nämnts först och följ-
aktligen ägde rätt att utse Nils Dobblares motståndare.
Intetdera partiet ville ge vika, och mer än en hand kra-
made dolkfästet, tills slutligen Burckhard blandade sig i
grälet och bestämt förklarade sina landsmän äga före-
träde. Livländarna knölade högt, men gav efter, och tre
av tyskarnas bästa män utsågs genast att bland sig välja
den, som skulle ta upp den kastade handsken.
Nils Dobblare iakttog med vanlig bekymmerslöshet de-
ras förberedelser och utsåg Måsse Didriksson till sin se-
kundant. Gamle Måsses enda öga blinkade förtjust, under
det han ordnade allt för den blivande duellen. Med egna
händer röjde han av ett hörn i rummet, ty det ansågs yt-
terst viktigt, au ingen av motståndarna erhöll något stöd.
Med den hjälpare tysken valde, redan innan de enats om
sin kämpe, överenskom han att striden skulle börjas med
starköl och fortsätta med vin, tills endera parten stupade
eller erkände sig oförmögen att svälja mer.
— Nå, geschwind, tyska män, geschwind! larmade han
och rände av och an i stugan, så att de grå hårtestarna
bakom hans öra fladdrade. Stånkorna är fyllda. Var är
er man? Sparka undan knubben där, den kan komma i
vägen för något. Ett gott förslag, Nils, ert gott förslag!
76
Här går tyskarna och bröstar sig, men efter den här be-
tan ska de väl stämma ned tonen. Jag håller en mark på
Dobblaren, vem sätter ut mot mig? Du, Jürgen, va?
— Jag håller två mark på Dobblaren. Vem vågar en mot
mig? svarade livländaren.
Nils Dobblare nickade menande åt honom. Han hade
noga följt de livländska ryttarnas rörelser och gladde
sig i hemlighet över deras illa dolda fiendskap mor tys-
karna. Om han inte varit så upptagen av den förestående
dryckesstriden, skulle han ha begagnat tillfället att ytter-
ligare öka den, nu inskränkte han sig till att lägga den
på minnet.
Slutligen hade tyskarna, sedan de kivats inbördes en
stund, blivit eniga och valt en medelålders rotemästare,
vilkens allmänt kända måttlighet ingav honom hopp
om segern. Lugnt gick han och ställde sig mitt framför
sin motståndare, som leende tryckte hans hand. De
båda sekundanterna räckte kämparna var sin stånka,
sedan de sorgfälligt undersökt, att de innehöll precis
lika mycket.
Nils Dobblare svalde ungefär en tredjedel av ölet och
roade sig sedan med att balansera kärlet på fingerspet-
sarna.
— Alla goda landsknektars skål! skrek tysken, förar-
gad över hans liknöjda sätt att behandla en så allvarlig
77
sak som ett dryckesenvig, och stjälpte i sig en liknande

kvantitet.
— För konungens och kronans ära, svarade Nils Dobb-
lare och drack i botten.
— För segern i striden, fortsatte tysken och gjorde
sammaledes.
— Tack! skrattade Nils Dobblare och mottog en ny
stånka ur Måsses händer. För den besegrade!
— Fyll i! larmade landsknekten. Striden börjar på allvar,
man går lös på fiendens hopar. Bottnen är uppe, gör mig
det efter, svensk!
— Redan gjort. Ett större käril! ropade Nils Dobblare.
Se, han vacklar redan. Så, nu är det din tur, rotemäs-
tare.
— Den tredje stånkan töms för nästa herre, som ger
god sold!
— Den tredje stånkan gäller varje fager tärna i världen
all. Nu är den tom. Ska vi pröva vinet, rotemästare?
— Först en bytta öl till för vara trösterskor.
— Du är utmanad, du äger att bestämma.
Tysken grep med båda händerna kring sin stånka för
att tömma den, men Måsse Didriksson hejdade honom
i sista stunden under förklaring, att han inte handlade
ärligt.
78
— Sicken en leding, röt den gamle ryttaren ursinnig,

han låtsar sig spilla var gång han för kärlet till munnen.
Känn här vem som vill, tröjan hans är våt.
— Lögn och förtal, skrek hövitsman Burckhard.
Men svenskar och livländare överröstade honom, och
Jürgen Lange beskärmade sig synnerligen livligt över det
orätta i att fara fram med svek mellan kamrater.
— Har han inte hällt minst ett stop utanpå sig, må den
sure hämta mig! larmade gamle Måsse.
Sedan flera av landsknektarnas rotemästare under-
sökt sin kämpe, drog de sig snopna undan och utbytte
halvhögt sina tankar om den vändning striden oförmo-
dat tagit.
Nils Dobblare önskade emellertid stärka det goda in-
tryck han märkt hans uppträdande ha gjort på alla och
avbröt raskt käbblandet om sin motståndares förmenta
falskhet.
— Gör platt intet, skrattade han. Envar fågel sjunger
efter sin näbb, liksom envar människa handlar efter
sina kvaliteter. Och spilla en skvätt kan man ju göra
utan ond mening. Slut med gnat och glåpord, Måsse,
nu fortsätter vi.
— Ni beter er som en brav cavaller, Dobblare, inföll
hövitsman Burckhard, och jag vill inte vara den jag är
om jag glömmer slikt.
79
— Jag ska minnas era ord, sade Nils Dobblare och

vände sig därefter till sin antagonist, öl eller vin, rote-
mästare?
— Månne vi inte skulle ta till vinet nu? svarade lands-
knekten.
— Orätt blir aldrig i evighet rätt, knölade Måsse Di-
driksson, men håller man ögonen öppna . . . Han fann, att
han försagt sig, då han talade så och började själv skratta.
Grina lagom, karlar, jag har dock visat, att jag med mitt
enda öga kan se mer än mången annan med sina två. Vin
var det, vin, ja. Han ordnade sex tennmuggar på bordet
och fyllde dem till randen med rhenskt vin. Så, nu är det
dukat, tre för var och påfyllning efter behov.
Nils Dobblare tog en mugg i vardera handen och
drack lekfullt ur den ena.
— Rotemästare, jag spår, att ni ligger under bordet
före den sjätte.
Och medan han ännu talade, drack han den andra i
botten. Jürgen Lange och livländarna gav sitt bifall till
känna, men de tyska underofficerarnas miner blev allt
mörkare. Och Nils Dobblare spådde rätt, ty redan vid
den fjärde bägaren vacklade tysken bort till närmaste
vägg för att söka sig ett stöd. En kort stund lyckades han
hålla sig upprätt, sedan sjönk han långsamt till golvet
och förblev liggande.
80
Nils Dobblare såg sig triumferande omkring i kretsen.

Hans landsmän liksom livländarna var utom sig av för-
tjusning, men hövitsman Burckhard stirrade dyster ned
i sin stånka och tyskarna teg, förvånade och skamsna
över kamratens snöpliga fall. Måsse Didriksson grät
glädjetårar och glömde sin värdighet ända därhän att
springa omkring och fylla på krus och muggar åt män,
vilka stod långt under honom i anseende.
— Häv i er, karlar, skrattade den gamle ryttaren
fryntligt, häv i er! Jo, jo, sådana är vi svenska. Gäller
det dryckjom, står vi bi in i bleka döden, och gäller det
hugg och slag, håller vi oss lika länge. Det här fröjdar
mitt sinne. Såg ni så han stöp? Lik en oxe, som slaktaren
slår för pannan med yxhammaren. Och där ligger han.
Häv i er, karlar, häv i er!
Nils Dobblare lyssnade förströdd till hans prat, där
han stod med den tömda muggen i sin hand. Han gjorde
ett försök att samla sina tankar, men de bubblade om
varandra i ett oredigt virrvarr. Han var långt ifrån druck-
en ännu, men han kände, att hans motståndskraft snart
skulle brytas, och innan det skedde ville han göra något,
sak samma vad, blott det befäste hans anseende och
framhöll honom som den förnämste i laget. Därtill kom,
att en dov vrede mot hövitsman Burckhard, som trygg
och bred satt på sin plats, började jäsa i hans inre. Den
där karlen visste precis vad han ville, lät ingenting narra
81
honom från den en gång utstakade vägen, och så . . . så

drack han ju som en stympare. Genom Nils Dobblares
av det häftiga drickandet något omtöcknade hjärna flög
oväntat en djärv tanke, och utan att fråga efter, om den
skulle vara honom till nytta eller skada, ropade han åt
hövitsmannen:
— Burckhard, nu gäller det er. Har ni mod, så leker vi
två samma lek på nytt.
— Manar ni ut mig till dryckeskamp? frågade hövits-
mannen förundrad.
— Jamän, gör jag så.
Hövitsman Burckhard reste sig genast, därigenom
antydande att han var beredd.
Förskräckt över den utmaning Nils Dobblare så lätt-
sinnigt slungat fram, skyndade Måsse Didriksson till
honom och sökte nästan med gråten i halsen förmå
vännen att avstå från sin avsikt. Men han sköts otåligt
åt sidan, och sorgsen satte han sig i en vrå, mumlande:
— Nämn mig en glädje, som varar beständigt! Nyss
har vi vunnit en skön victoria, men nu kastas den bort
på narrstreck.
Även Jürgen Lange förenade sig med gamle Måsse,
men då han fann, att Nils Dobblare stod fast vid sin
föresats, sade han i motvillig beundran:
— Går ni som segrare ur slik kamp, Dobblare, då lovar
jag att bli er man med tjugotvå fullt rustade ryttare.
82
— Hand på det! inföll Nils Dobblare raskt.

— Sagt är sagt, svarade Jürgen Lange och räckte ho-
nom sin hand, som Nils Dobblare skyndade sig att fatta
och trycka.
— Har ni sladdrat nog än? frågade Burckhard buttert.
— Nog talat! Och nu vill jag föreslå er, hövitsman, att
vi sätter upp något, som kampen kan stå om.
— Sätt! sade Burckhard enstavigt.
— Här ligger tio mark silver. Nils Dobblare slängde
mynten på bordet. De är era, om jag faller. Men gör jag
inte det, ska ni i dessa mäns närvaro lova mig att bli lig-
gande här med era knektar minst två veckor från denna
afton.
Hövitsman Burckhard anade att något låg under Nils
Dobblares egendomliga villkor, men han ansåg sin seger
så viss, att han utan tvekan gick in på det.
— Så börjar vi. Hör an, Måsse, fyll bägare och muggar,
i det äger du lika stor färdighet som i att tömma dem.
Med en martyrs min lydde Måsse Didriksson, men
han gick så långsamt till väga, att Nils Dobblare fann
sig föranlåten att hjälpa honom, varåt tyskarna skänkte
sitt gillande.
— Är vi så redo? frågade Burckhard.
— Geht los, tyske kumpan, nu börjar parlamentet mot
krus och muggar.
83
Nils Dobblare grep skrattande en bägare, som han

tömde i ett drag.
Hövitsman Burckhard sölade inte med att göra på
samma sätt, men han drack mycket långsamt, i små
klunkar, och bemödade sig synbarligen att dra ut på
tiden så länge som möjligt.
Nils Dobblare gav inte vidare akt på honom, men efter
en stund verkade vinet så upplivande, att han lättare än
förut iakttog allt kring sig. Han förstod, att denna ovän-
tade spänstighet förebådade en fullständig avmattning,
och styrktes i sin föresats att begagna tiden.
— Vad är det där för kvinnfolksmaner? ropade han
hånfullt till Burckhard. Ni beter er som en fågelunge
invid en vattenpuss. Antingen dricker ni lika snabbt som
jag, eller också erkänner ni er besegrad.
Hövitsmannen sköljde ned ett häftigt svar med en
väldig klunk. Han visste, hur farligt det var att i en strid
lik denna låta reta sig, och kvävde sin uppblossande
harm. Men Nils Dobblare visste även, att den andres
vrede skulle vara hans bästa bundsförvant, och för den
skull fortsatte han än mera hånfullt:
— Hade man inte sett er i striden, skulle man inte tro
stort om er. Ni kan ju slätt inte dricka.
Burckhards ansikte blev mörkrött, och brådstörtat töm-
de han två muggar utan något uppehåll mellan dem.
84
Det dröjde inte en halv minut, förrän Nils Dobblare

gjort detsamma, och sedan förde han omedelbart en
tredje mugg till munnen. Han kände, att en svidande
hetta spred sig i hela hans kropp och att blodet snabbt
jagades mot hans huvud, men han erinrade sig från
föregående strider av samma sort, att det blott var ett
övergående anfall, som kunde betvingas.
— Tre bägare åt gången, ropade han andfådd, inte min-
dre än tre. Ska här stånda en dryckeskamp, bör den bli
en, som sent glöms. Jaja, ni är en svär kämpe, hövitsman,
men jag plägar heller inte svika. Nåväl, välv i er de tre
kärilen, fort, fort!
Burckhard underkastade sig inte sådan smälek som att
låta uppmana sig ytterligare en gång; han drack tigande
tre muggar å rad i botten. Ådrorna på hans tjurhals
svällde och liknade hårt spända tåg, färdiga att springa,
men han stod stadigt på sina korta ben. Ett ögonblick
sjönk han ihop och sträckte ut armarna, som för att söka
ett stöd, men med ett kort skratt rätade han åter upp sig
och fortfor att dricka med samma ursinniga hast som
motståndaren.
Nils Dobblare följde uppmärksamt alla hans rörelser,
och när han såg den andres ofrivilliga svaghet instämde
han eggande i skrattet.
Striden blev nu feberaktigt häftig, och Måsse Di-
driksson hann knappt mer än slå i. En längre stund
85
drack duellanterna under tystnad, och trots att ingen

av åskådarna var nykter, ty de försummade inte tillfäl-
let att se sig själva till godo, märkte de, hur ruset efter
hand verkade på dryckeskämparna. Burckhards ögon var
blodsprängda, och han flåsade tungt för varje mugg som
tömdes, medan Nils Dobblare tycktes bli allt livligare.
Det var dock endast skenbart, och var gång han försökte
säga något nekade tungan att göra tjänst, och endast ett
oredigt mumlande förnams.
Oförmodat tog Burckhard ett par steg åt sidan och
skulle utan tvivel ha fallit omkull, såvida han inte lyckats
finna ett stöd mot bordet.
— Haha, ni ger er, sluddrade Nils Dobblare.
— I helvete! röt hövitsmannen ursinnig och intog sin
förra plats.
— Vidare, vidare! ämnade Nils Dobblare säga men
lyckades inte annat än frambringa ett oartikulerat
gurglande.
Drickandet fortsatte som förut. Ånyo sjönk Burckhard
ihop, men återvann jämvikten och stirrade i fånig ilska
kring sig, som om han velat fråga, om någon varit nog
djärv att knuffa honom.
Nils Dobblare ägde ännu tillräcklig sans i behåll att
märka hur Burckhard vacklade. Han var alltjämt på det
klara med, att ju ivrigare han själv drack och därige-
nom tvingade den andre att göra detsamma, desto förr
86
skulle Burckhard bli redlös. Följaktligen koncentrerade

han hela sin viljekraft på ett enda: att svälja och stå
upprätt. Som genom en dimma såg han blossen lysa
kring väggarna. Ibland skymdes de bort av ett osynligt
förhänge, strax därefter flammade de med en glans som
bländade. Mellan dem stirrade ett obestämt antal häpna
ögon på hans likbleka ansikte. Han kände hur svetten
rann i strömmar utför kinderna och pannan, bakom
vilken det värkte och bultade. Men oförtrutet skyndade
han sig på samma sätt, ty han anade, att det kortaste
andrum skulle vara nog att återge motståndaren en del
av hans styrka, medan just våldsamheten i hans drick-
ande ännu höll honom själv uppe. Förmågan att tänka
någorlunda redigt övergav honom alldeles, och utan att
veta varför förde han vänstra handen halvvägs mot hu-
vudet, men orkade inte lyfta den ända upp, som hans
avsikt varit, och så förblev den hängande i luften, som
hade den stelnat i kramp. Men med den andra förde
han mugg efter mugg till läpparna och pressade fram
ett själlöst grin för varje klunk. Oväntat tyckte han att
golvet sjönk under hans fötter, och belåten med att allt
var slut ämnade han ge efter för en makt som oemot-
ståndligt sökte tvinga honom nedåt. Då tyckte han sig
höra ett svagt buller, och omedelbart därefter skrälade
en stämma i hans öron:
87
— Vid den, vars namn en ärlig ryttare inte bör ta i sin

mun, till detta har mina ögon aldrig skådat maken. Ni
super bättre än någon kring hela Östersjön. Så sant jag
heter Jürgen Lange, är jag nu er man, Dobblare.
Nils Dobblares kraftlöshet var med ens borta, hans
lemmar återfick sin spänstighet, och när han på nytt
förmådde se något fann han till sin förundran, att han
ännu stod upprätt. Framför honom låg hövitsman
Burckhard utsträckt på rygg, och kring honom larmade
de pommerska rotemästarna, under det att svenskar och
livländare hurrande trängdes kring segraren.
— En sådan Victoria! snörvlade Måsse Didriksson och
grät uppriktiga glädjetårar i sin bägare. En sådan härlig
Victoria!
Ensamt vissheten om att det hejdlösa drickandet
äntligen slutat skänkte Nils Dobblare styrka att ragla
bort till en bänk. Hunnen dit sjönk han stönande ned på
den, och genast föll hans ögonlock ihop, som om tunga
vikter pressat ned dem. Han vräkte sig mot väggen och
somnade trött från alltsammans.
Den feberhetta hans omåttlighet förorsakat väckte ho-
nom efter några timmar ur hans dvala. Huvudet värkte,
tinningarna bultade, och kroppen skakades emellanåt av
frossbrytningar. Han behövde inte anstränga sitt minne
för att söka orsaken till sitt befinnande, han höjde på
axlarna, till hälften förargad, till hälften stolt, och skrat-
88
tade högt om än något tvunget. Sedan lät han nyfiket

blicken glida kring rummet.
Vedkubbarna i spiseln hade brunnit ned och falnat till
aska; flera bloss hade slocknat och de övriga osade mer
än de lyste. Det var halvmörkt och kvalmigt, och genom
en öppen dörr drog det kallt. Nils Dobblare skrattade
alltjämt och tyckte, att stugans golv liknade ett slagfält
efter kampen. Han var van vid scener liknande den han
nu såg och nickade gillande åt tavlan framför sig.
Dryckeslaget hade fortsatt tills alla stupat och somnat,
några på bänkarna, men de flesta under dem. I ett hörn
snarkade Burckhard med vidöppen mun, och över hans
ben hade en rotemästare snävat och blivit liggande med
ansiktet tryckt mot jordgolvet. Bredvid spiseln lag en
livländare, ännu hållande sin dolk i handen, och från
hans plats ledde en strimma av till hälften stelnat blod
ned i en fördjupning.
— Jaså, de har slagits, mumlade Nils Dobblare mitt i
en gäspning och såg sig om efter den som livländarens
kniv märkt.
Litet längre bort skymtade ett ombundet huvud bland
ett virrvarr av armar och ben, och Nils Dobblare reste
sig för att undersöka, om karlen var vid liv eller inte. Han
hade inte tagit tre steg, förrän han glömt, varför han
lämnade sin plats, och gick att ställa sig bredvid bordet.
89
Lutad emot det tog han ånyo en överblick av stugan och

log, sägande:
— Här har jag nu min armada, visste jag så blott, vad
den skulle användas till.
Han försökte tänka litet närmare på det problem, han
själv ställt upp, men hjärnan vägrade att göra tjänst, och
med sin vanliga lätthet att skaka varje obehag ifrån sig,
återtog han:
— Stor sak i det, har man ägget, alltid får man hål
på det. Han stod och stirrade framför sig, och plötsligt
började han skratta högt. Mitt emot honom satt Måsse
Didriksson och sov med huvudet lutat mot sina sam-
manknäppta händer, vilka i sin tur vilade på bordet. De
tunna, stripiga hårtestarna, som i en krans omgav den
gamle ryttarens för övrigt skalliga huvud, gjorde, att han
liknade en ruggig kråka efter ett slagsmål. Nils Dobblare
skrattade gott åt kamraten och sade hickande:
— Ruggiga kråka, ruggiga kråka . . . ih, Måsse . . .
kråka.
Med en druckens oförmåga att styra sina tankar
höll han på med det, tills knarrandet från en dörr, som
öppnades i rummets bakgrund, kom honom att vända
huvudet.
— Vad, är det du, fru Fortuna? frågade Nils Dobblare,
som inte kände igen den lettiska bondflickan, utan en-
dast såg, att en kvinna stod i dörren.
90
— Varför kallar ni mig så, ryttarhövitsman? frågade

flickan tillbaka.
Nils Dobblare erinrade sig knappast, att han sagt
något alls; han såg blott kvinnans mörka ögon le mot
honom och gick bort till henne.
— Eh, du, vänd hit munnen och ge mig en kyss!
— Nej, nej, jag ska gå till min herre och husbonde.
Hon sköt honom från sig och sökte stänga dörren,
men Nils Dobblare hade redan gripit tag i hennes ena
hand och höll henne fast.
— Vill du inte? Är du tokig, jänta? Nå, så vill jag för oss
bägge. Vänd truten hit, säger jag, och gör dig inte rar!
Han lindade hennes hårfläta ett varv kring sin hand. Så,
nu är du min fånge. Var du mans lugn, tös, jag har varit
i lag med kvinnfolk förr, jag vet, hur de ska behandlas.
Den som tar får allt, men den som ber blir oftast utan.
— Å, käre, släpp mig!
— Aldrig i tiden, nu vet du det. Och för att tydligt visa
henne hur allvarligt han menade, drog han hårdhänt
i hennes fläta. Din herre och husbonde . . . snack, din
herre är jag, och en narr vore jag, om du slapp lös.
Det föreföll, som om Nils Dobblare på detta sätt gjort
flickan mjuk, ty hennes ögon fick ett strålande uttryck,
och hon lutade sig smeksamt mot honom.
— Rätt så! sade han muntert. Jag tycker mer om det
maneret. Men tro inte därför att jag fruktar det andra.
91
— Kom! viskade flickan hastigt och räckte honom

handen. Han där kunde vakna.
— Han . . . är du hans trösterska?
— Ja, han tog mig från mina föräldrar för sex veckor
sedan, och så har jag följt landsknektarna åt. Kom, han
vaknar.
— Det är jag, som har supit dem under bordet, och då
ligger de lugnt kvar.
— Alla? Det var präktigt. Nå, kom nu, ryttarhövits-
man!
Hon skyndade ut, och Nils Dobblare följde henne.
Dörren föll knarrande igen bakom dem, det sista blos-
set slocknade och det blev med ens mörkt i stugan, över
de sovandes ojämna snarkningar hördes blott ljudet av
Nils Dobblares tunga steg, där han trevade sig fram, och
hans stämma, som bedjande viskade:
— Jag ser inte var jag ska sätta min fot, fru Fortuna,
led mig!
Ett halvkvävt fnissande svarade, och så ljöd hans röst
bister och befallande:
— Led mig, slinka, eljest . . .
Sedan förnams intet annat än vindflöjelns hesa gniss-
lande på gaveln.
92
FJÄRDE KAPITLET
N är nästa morgon grydde, kom Nils Dobblare mun-

ter och klarögd ut ur stugan. Baretten satt på ena
örat, hägerfjädern pekade rätt upp, och vänstra handen
vilade mot höften. Han gick fram till en halvt utbrun-
nen lägereld och frågade några huttrande knektar var
de svenska ryttarna låg. Då han erhållit svaret, vände
han om och gick bort mot den utpekade stugan. I dör-
ren mötte han Sven Mes. Han sade genast till honom att
sadla hästarna. Därpå ropade han inåt det halvmörka
rummet:
— Mårten och Peder, hollah!
— Vad är å färde? frågade en sömndrucken stämma.
— Det är Mårten, hör jag. Nu vill jag blott säga dig, att
Sven Mes och jag rider bort på några dagar. Under tiden
tar du befälet över mina ryttare, men lyder Måsse Di-
driksson i allt. Skulle dock så galet vara, att han lämnar
detta ställe under min bortovaro, minner du honom om
att han bör dröja kvar två veckor. Han vet då, hur han
ska förhålla sig. Till Jörgen Lange säger du detsamma,
ifall han och livländarna rör på sig. Skulle hövitsman
Burckhard ämna dra härifrån med landsknektarna,
93
stiger du blott fram för honom och säger, så många, ju

fler desto bättre, hör det: ”Glöm inte, att Dobblaren be-
segrade er i ärlig dryckesstrid!” Det är nog, ty han har
namn om sig att vara ordhållig. Har du förstått?
— Javäl.
— Detta gäller i två veckor. Har jag inte vänt tillbaka
efter den tiden, må ni alla göra, vad er lyster.
Han svängde om på hälen och gick ut. Han gav sig
inte tid att invänta Mårten Spännares svar, ty en eggan-
de oro drev honom vidare. Det hettade och brände i
hans kropp efter nattens rus, som han ännu inte sovit
av sig, och tankarna tumlade om varandra i huvudet, så
att det värkte därvid. Då han insåg hur omöjligt det var
att reda dem, längtade han efter verksamhet av vad slag
som helst, blott den skingrade dem.
— Nej, upp i sadeln och rid . . . rid! mumlade han. All-
tid kommer man någonvart.
I stallet sysslade Sven Mes med hästarna och nynnade
därunder en släpig melodi.
— Fortare, fortare! uppmanade Nils Dobblare ivrigt.
— Man hinner väl, svarade Sven Mes sävligt.
— Visst, visst, men skynda dig likväl!
Sven Mes gjorde honom till viljes. En stund efteråt
ledde han ut hästarna, och Nils Dobblare sprang genast
i sadeln.
94
— Vad, rider vi ensamma? frågade ryttaren med ena

foten i stigbygeln.
— Vi gör så. Nils Dobblare kastade en lång blick bortåt
stugan, där han tillbringat natten, som hade han just
erinrat sig något. En av de pommerska landlöparna
sladdrade i går litet om Revals slott och Claes Kursel,
befallningsmannen där. Jag fick inte ur honom vad han
visste, jag hade annat för händer, men jag menar, att
ryttarna ligger bättre här än annanstans.
— Väck karlen och spörj honom om’et, föreslog Sven
Mes.
— Han sover som en död hök, lät’en ligga! Nej, upp i
sadeln, sporrarna i kampen och fram.
Sven Mes skakade sitt huvud, men steg inte desto
mindre till häst.
— Så ja, fram, fram!
— Lätt sagt, brummade Sven Mes i skägget, vore det
också lika lätt gjort! Ja, ja, jag kommer, jag kommer!
Han satte sin häst i gång för att hinna upp Nils Dobb-
lare, som otåligt ridit före.
Då de svängde kring gårdshörnet, såg de den lettiska
bondflickan stå i gavelgluggen och le mot dem.
— Ade, ade! nickade Nils Dobblare och kysste på fing-
ret åt henne, och hon log och skrattade.
När de hunnit ned på vägen, lade Sven Mes sin högra
hand på Nils Dobblares arm och började allvarligt:
95
— Det var kvinnfolksmöte, Nils.

— Vad mer?
— Det bådar inte gott så tidigt på morgonen.
— Det var inte möte, Sven, det var avsked. Och som
han, trots tyngden i sitt huvud, kände sig glad över att
äntligen vara på väg mot det åtrådda målet, blev han
meddelsam, och mer av behov att höra sin egen röst än
av något annat skäl började han tala. Hör noga på mig,
Sven. Har du betänkt vad detta krig är?
— Betänkt, varför skulle man det?
— Nej, varför . . . varför? Så säger de alla. Men vad
blir väl av det, tror du? Jo, i denna landsändan ligger
redan tusenden på sin gärning, och lika många ska väl
vandra samma väg utan gagn. Ser du, där är det . . . utan
gagn . . .
Nils Dobblare stannade hastigt och tänkte: Vad är det
jag säger? Jag menar det ju inte.
Men Sven Mes betraktade saken från sin synpunkt
och svarade lugnt:
— Inte kommer det mig vid. Jag slår, när fienden är
inom räckhåll, och rider dit jag blir befalld att rida. Vad
kan man göra mer?
— Ja, så säger ni och så gör ni. Men det är inte nog, ty
under tiden blir landet lagt för fäfot. Alla ropar de som
du: ”En lustig strid och byxsäcken full med silver.”
96
Nils Dobblare stannade åter och tänkte: Jag menar

ingenting av allt detta, varför säger jag det då?
— Slåss vi inte alla för solden? sade Sven Mes enkelt.
— Ja, du och de andra, inföll Nils Dobblare hetsigt,
men törhända finns det någon, som slåss för äran och
fru Fortunas gunst.
— Så må han göra det, menade Sven Mes liknöjt.
— Så må han göra det, upprepade Nils Dobblare och
såg stolt på mannen bredvid sig.
Hans stämma vibrerade så, att Sven Mes, förundrad
över dess klang, vände sig mot honom.
— Vad är det, Nilsen? frågade ryttaren nyfiket.
— Jo, nu vet jag sättet att säga det. Ivrig att äntligen
få berätta, vad han så länge burit på hjärtat, fortsatte
han med en hast, som kom orden att snubbla om var-
andra: Jag menar att här i landet lär mycket hända, som
kan bli en man med goda kvaliteter passligt. Här löper
knekthoparna av och till utan någon, som för befäl över
dem. Sold bekommer de inte från kung Johan, hertig
Magnus äger heller intet att ge, och tjänst under de
moskovitiskas storfurste lär inte många ta. Här finns
nu platt ingen herre.
— Med sorg och grämelse har man nogsamt försport
det.
— Vad, är du sorgetyngd över det? Jag tror ölet slagit
dig åt huvudet. Nej, se dig kring, Sven! Vad ser du? Ett
97
stort, skönt land, där varken regent eller herre finns. Det
tillhör den som tar det. Och nu säger jag dig, att fastän
jag blott är en ringa man, som intill denna dag endast
fört befäl över några ryttare (han reste sig i stigbyglarna
och såg från den inbillade höjd, dit hans djärva drömmar
lyfte honom, ned på mannen bredvid), så håller jag före
att min tid kommit. Sven Mes, hör an! Nils Dobblare har
gott namn om sig både bland ryttare och knektar, han
kan ta flera hundraden i sin tjänst och vräka fienden ur
landet. Det skulle han också ha gjort, såvida han hade
haft pengar nog till handfästning och sold. Men hur
mycket det än ligger i tröjfickor och bälte lär det inte
räcka.
Sven Mes stirrade häpen på sin följeslagare, han be-
grep inte alls vart denne ville komma.
Med rodnande kinder och blixtrande ögon fortfor Nils
Dobblare som förut:
— Hur menar du då att en klok karl beter sig? Jo,
det ska jag säga dig. Nu rider vi raka vägen till Revals
hus, jag tycker mig redan höra hur hovarna dundrar
mot vindbron. Och när jag har hunnit fram, går jag
till herr Gabriel. Han vet lika väl som jag, att fienden
snart kommer dragandes med stor härsmakt, medan
han själv inte har en knekt vid varannan skottglugg på
slotten. Och vad är fästningarna värda, när ryssen har
landet inne? Till herr Gabriel säger jag sålunda: ”Blir
98
intet gjort rätt snart, är Estland förlorat, vad ger ni mig,

om jag fredar det hela sommaren, tills folk, viktualier
och pengar hinner över från Sverige?” — ”Tror ni er
kunna det, Dobblare?” spörjer Gabriel. ”Ge mig brev
och patenter, herr ståthållare,” svarar jag, ”nämn mig
till svenska kronans fältöverste i allt det öppna landet,
och jag gör det eller sätter livet till. Man lovade en gång
göra mig till ryttmästare, men det blev intet av, nu ska
det visa sig, om man handlade klokt eller inte.” Nå, så
kan det ju hända att herr Gabriel spörjer, var jag tar ryt-
tare och knektar, hästar och drabbetyg. ”Det blir min
sak,” svarar jag. ”Pärmbrev med vidhängande sigill är
allt jag önskar. Veckan efter det jag fått det ska jag dra
vart ni vill med fyra hundraden fullt beväpnade.” Man
såg Nils Dobblare över axeln en gång, nu kräver han
skadestånd för smäleken. Så låter det tänka sig, att herr
Gabriel nämner Claes Kursel, men till det genmäler jag,
att han är befälhavare på Revals slott, han må sköta sitt,
jag håller mig utanför murarna, han stannar inom dem.
Törhända kastar han också fram något om att endast
en man med adligt namn bör ha så högt befäl, men på
det ligger svaret nära till hands: ”Var finns den mannen?
Och är han tillstädes, var tar han ryttare och knektar?”
Det tör hända att han landstiger vid första öppna vatten,
och för den skull må jag skynda mig. Nå, vad säger du
till detta, Sven Mes?
99
Ryttaren sade ingenting, han inskränkte sig till att

betänksamt skaka på huvudet.
Nils Dobblare blev förargad över att inte ha lyckats
väcka en entusiasm, motsvarande hans egen, och fortfor
häftigt:
— Vad grunnar du på, karl, va? En sådan som du vå-
gar inte en gång vilja, och därför vågar han heller inte
begära.
— Det man är född till, det blir man, menade Sven Mes,
men han svävade på målet, som om Nils Dobblares ord
hade väckt nya tankar i hans inre.
— Ingen vet, vad han blivit född till. I dag röd, i mor-
gon död, säger ordstävet, men när den morgondagen
kommer, det känner man inte. Och har vi inte sett hur
kung Erik, som föddes till landets regent, nyss blivit
ömkligen avsatt och kastad i fängelse? Och gamle kung
Gösta, fadern hans, vem siade vid hans vagga, att den
pilten skulle bli en stormäktig konung? Där hör du, Sven
Mes! Och jag kunde nämna dig tjoget fullt av namn på
män, vilka fötts i så ringa stånd, att ingen närmelsevis
drömt sig det slut de fått. Nej, man vet aldrig något i
denna bedrägliga värld, därför ska man städse fara fort
med att hoppas och begära.
— Det har du nog inte orätt i, Nils, medgav Sven Mes,
men vad får man väl, vad får man?
100
— Det vet man inte. Alltid blir det dock något. Vad
önskar du dig, Sven Mes?
— Ja, vad ska en fattig ryttare säga?
— Vill du bli hövitsman under mig?
— Hellre det än något annat.
— Du ska bli det, avgjorde Nils Dobblare. Jag är här
i landet den ende, som vet var tvåhundra ryttare och
knektar ligger, och, vad bättre är, den enda de följer.
Dessa bägge hundraden blir snart fyra; där den största
parten finns, dit drar sig de andra. När jag kommer med
mina brev och patenter, vet de, att bakom mig står en
mäktig herre, och då ska de svära mig trohet. Sedan går
det lös över magnisterna, de är talrika här, och alla har
hitintills skonat dem, ryssen eftersom de är hans hemliga
vänner, herr Gabriel, eftersom han tror, att de ska bli
svenska kronans stöd, liksom slikt vore möjligt, när de
en gång givit sig Belsebub i våld.
— Hoho, blåser vinden från det hållet? utbrast Sven
Mes förtjust.
— Jamän, gör den så. Och har vi bara tagit halva dus-
sinet av deras gårdar, ska det höras ett skrik över hela
Estland, så Gud sig förbarma. Men ryttare och knektar
landet runt ska vädra plundring och muntert liv och
komma löpande i skaror. De ska rymma från de fasta
slotten, från härmästaren och polska kungen och hertig
Magnus, och jag ämnar inte fråga någon, om han har
101
orlovssedel. Till Sankt Johannes har jag tusen man under

mig, men jag måste börja i rätt ände, och därför till herr
Gabriel efter pergament med sigill på. Tusen man, Sven
Mes, det är något, det! Hej, sporrarna i kampen, och
fram . . . fram!
Sven Mes bligade storögd på honom och skrattade
gott i sitt skägg. Den Nilsen, den Nilsen, han var en få-
nens karl, och att hålla sig till honom var nog inte galet.
Men, för att tillstå sanningen, av det Sven Mes nyss hört
hade han knappt förstått någonting.
Med Nils Dobblare själv förhöll det sig ungefär på
samma sätt. När han väl sagt det han ville säga, blev
han förundrad över att det inte var mer. Han hade gjort
sig så oerhört stora föreställningar om denna stund och
glatt sig åt det långt i förväg. Han lyckades visserligen
arbeta sig upp till en värmande känsla, men erfor sam-
tidigt en tydlig missräkning.
— Som jag grubblat och funderat i flera månader å
rad, mumlade han, borde det sannerligen ha blivit så
mycket, att knappast en hel dag räckt till för dess fram-
ställande.
När han tänkt litet närmare på alltsamman, föreföll
det honom, som om han ridit rätt mot en tät, skym-
mande dimma framför sig. Han visste, att han skulle
komma ut någonstans på andra sidan, men han visste
inte när och inte heller vad han kunde finna. Men i stäl-
102
let för att bli nedslagen och osäker eggades han blott att
rusa framåt ännu hastigare.
— Fortare, Sven, fortare! ropade han över axeln och
högg sporrarna i hästens ljumskar.
— Å, man hinner väl, brummade ryttaren.
— Nej, man hinner aldrig med tillräckligt!
Under natten vilade de i en bondgård två mil från
Reval. Ställets ägare var eller gjorde sig döv och hade
endast nekande huvudskakningar till svar på alla frå-
gor, under det han ideligen pekade på sina öron. Utom
honom fanns endast en gammal kvinna i huset. Var
mannen döv, tycktes hon vara svagsint, och ingen av
de nyheter Nils Dobblare och Sven Mes längtat efter
stod att erhålla. De sov i stallet hos sina hästar, sedan
Sven Mes gått in i stugan och tigande tagit det rykande
grötfatet från bonden och hans hustru.
— Hör, Nilsen, har du märkt hur litet färdfolk det är
ute på vägar och stigar? frågade Sven Mes sedan de ätit.
Inte en köpmansfora har vi mött och en bonde har vi
inte sett någonstans, före denne.
— Tjälen sitter ju ännu i jorden, vad har de då på åkrar
och ängar att skaffa? Det dåliga väglaget gör väl, att köp-
männen inte ger sig ut, svarade Nils Dobblare gäspande.
Sov, Sven, och bry inte din hjärna med slikt!
— Vi är dock så nära Reval, att människor borde
möta allestädes. Men gårdarna ligger öde och vägarna
103
är tomma, som vore pesten i landet. Nå, stor sak i det,

som du plägar säga, Nilsen, alltid hinner man se vad det
betyder, om det nu betyder något.
Nästa dagbräckning fann dem vid brunnen, vattnande
sina hästar. Sven Mes var lugn och sävlig som alltid, men
Nils Dobblare plågades av en oro, som vissheten om att
befinna sig så nära målet ökade med varje sekund. När
hans följeslagare framkastade något om att undersöka
bondens visthus, avböjde han det och manade ivrigt till
uppbrott.
— Tids nog hinner vi tära mat. Tag dig en slurk vatten,
och åstad!
Och en stund efteråt red de från gården.
— Denna morgon ska vi vara i Reval, sade Nils Dobb-
lare.
Sven Mes underkastade sig utan invändning.
Ett enda uppehåll gjordes under vägen vid en skogs-
dunge, där kringströdda klippblock och taggiga buskar
bildade en, som det tycktes, ogenomtränglig mur. Men
Nils Dobblare kände platsen förut, och strax bredvid en
av åskan splittrad ek, som reste sig högt över de sam-
mantrasslade snåren, höll han inne och sade:
— Jag tror, att mina fattiga dalrar och klenoderna jag
burit i byxsäcken så länge ligger säkrare här än annan-
stans. De som har blivit insydda i bältet mitt tar jag med
mig, det övriga må en tid vila i en skreva, som ingen mer
104
än jag känner. Ska du ock gömma ditt bredvid mitt? Inte.

Rid då de få stegen fram till backen där, från den har du
god utsikt åt båda sidorna, och syns någon komma på
vägen, så vissla åt mig.
Han hoppade ur sadeln, trängde sig genom buskarna
och skymdes snart bort av dem, medan Sven Mes,
skakande sitt huvud, långsamt red till den anvisade
platsen.
Ryttaren hade inte väntat länge, förrän Nils Dobblare
vände tillbaka, med händerna slående av litet jord och
mossa, som fastnat på knäna.
— Nu är det gjort, Sven Mes, och nu ska det snart visa
sig, om vi rider förgäves. Han sprang i sadeln och spor-
rade hästen. I väg och spar inte kamparna!
Efter ungefär en timme, just då de red över en hög
backe, visade sig vid horisonten en ojämn, taggig linje,
som dock genast sjönk ned och försvann bakom en av de
långsträckta höjderna, när de kom litet längre fram.
— Reval, sade Nils Dobblare med egendomlig beto-
ning.
Sven Mes nickade tyst och gav hästen ett kraftigt
sporrhugg.
Litet senare, sedan de ridit uppför en bred ås, såg de
på avstånd de röda taken och de många tornspirorna i
Reval. Bakom staden, dit deras blickar oemotståndligt
drogs, reste sig slottets mörka massa, tung och klumpig,
105
och norr därom lyste domens platta koppartak, också

den en fästning, ehuru inte så stark som slottet. Ingen-
dera av de båda ryttarna gav sig tid att betrakta tavlan
framför. Nils Dobblare tvingade sin häst till karriär, och
Sven Mes följde honom lika snabbt, hans nyfikenhet var
väckt, och han hade ingen av de vanliga invändningarna
till hands.
Några tusen steg från Karriporten lämnade Nils
Dobblare stora landsvägen och slog in på en gångstig,
som förde över Tönnies berg. De väldiga, krenelerade
murarna med sina tjocka strävpelare reste sig till höger
om dem, gravar och bastioner kunde tydligt urskiljas,
och vid Smedsporten syntes ett dussin knektar från
utsiktstornet iaktta de båda ryttarna, vilka med lösa
tyglar jagade framåt.
— Nej, sannerligen tror jag inte, att borgarna ligger till
valls, utropade Sven Mes och skuggade med handen för
ögonen.
— Herr Gabriel vet nog vad han gör, då han nödgar
dem till det, sade Nils Dobblare. Och det visar, att jag
har rätt; det finns inte mer krigsfolk än slottet och do-
men tarvar till sitt försvar. Nu är en knekt värd sin vikt
i silver, jag kommer i rattan tid.
Han slog sin springare på länden med flata handen för
att driva den till ännu större hastighet. Den iver, som nu
helt och hållet behärskade Nils Dobblare, sedan staden
106
och slottet var inom synhåll, gjorde honom blind och

döv för allt annat omkring. När Sven Mes uttryckte sin
förundran över den ovanligt stora mängd beväpnade
män, som visade sig än här, än där på murarna, skrat-
tade han blott och ropade:
— Säg intet, vi får snart veta’t.
— Nog kan man tiga, men underligt ser det ut. Hör,
Nilsen, månne kung Erik har kommit till väldet igen och
det är oro i landet?
Nils Dobblare strök sig över det svettiga ansiktet.
— Så leve kung Erik, blott han ger mig det jag öns-
kar!
De hade nyss ridit över Pernauvägen och fortsatte
utför sluttningen på bergets andra sida. Sedan vek de
av till höger, följde en väg mellan två trädgårdar och
började klättra uppför den smala, på flera ställen under-
minerade vägen till slottet. Där måste farten saktas, tills
de nådde en plats, där stigen med ens tycktes upphöra.
Men Nils Dobblare hade gått den förut, han hoppade
ur sadeln och ledde hästen efter sig. Till vänster reste
sig slottet över dem, och uthuggen i klippan slingrade
sig stigen, de hade att följa, brant uppåt. Femtio alnar
längre bort var en platå belägen, och i själva grund-
muren syntes en mindre port; dit styrde Nils Dobblare
kosan. Sand och småsten lossnade vid varje steg de tog
och gled rasslande utför den tvärbranta sluttningen, och
107
hästarna vädrade ängsligt på sina husbönder och lät

endast motvilligt leda sig vidare, men ingenting avhöll
Nils Dobblare från att fortsätta.
— Vi kommer bakvägen, men vi kommer dock, utbrast
han muntert.
Omsider nådde de platån, och han lät genast knytnä-
ven hamra mot dörrens järnbeslagna ekplankor.
— De gör sig ingen brådska, knölade han, när de vän-
tat en stund.
Han hörde, hur ekot av slagen dovt rullade genom
valvet innanför och dog bort, men någon som öppnade
kom inte. Så snart han saknade sysselsättning, stormade
ögonblickligen en hel här av tankar inpå honom. Den
beständiga oron i hans inre hade under ritten väckt
nya sädana, men knappt hade han börjat följa en av de
många tanketrädar, som syntes så lätta att nysta ut ur
härvan bland alla de andra, förrän en ny tvingade hans
uppmärksamhet till sig. Och ingen reda var det möjligt
att bringa i detta kaos av känslor och förhoppningar,
som oupphörligt föddes. Nå, nå, klippte han tvärt av
dem, alltid kommer man någonvart, och jag skulle ingen-
ting säga, blott det skedde fort . . . fort . . .
Det föreföll, som om hans iver varit tillräcklig att för-
korta väntetiden, ty en nyckel sattes äntligen i låset på
andra sidan och vreds kring, varpå dörren öppnades. En
108
undersätsig karl, som tydligen ännu inte skakat sömnen

av sig, trädde ut och frågade vresigt:
— Kan ni inte passa tiden, va? Nu är alla de andra
samlade i stora salen och . . . Jaså, ni är två, avbröt han
sig, då han även varseblev Sven Mes. Nå, skynda er in,
jag har annat för händer än att stå här och hålla i en
dörr halva dagen.
Nils Dobblare hade en fråga på tungan, men kvävde
den och gick tigande in i gången, ledande hästen efter
sig.
— Rätt fram! sade karlen.
— Jag vet, jag har gått den här vägen förr.
Hästarnas hovar slog gnistor ur stenarna och gav eko
mot väggarna i den halvmörka, fuktiga gången. Sven
Mes knölade halvhögt; han tyckte inte om deras hem-
lighetsfulla vandring.
— Hör, Nilsen! började ryttaren slutligen. Vad var det
för andra karlen nämnde? De är samlade i stora salen,
sa han.
— Vet jag det, jag? Men nu är vi strax framme, och nu
går jag upp till dem. Har jag något att begära, så har jag
ock något att ge. Törhända blir jag välkommen.
Han trädde ut från valvet och gick mot slottets huvud-
byggnad, som hög och massiv reste sig framför dem.
Men han hade knappt tagit några steg, förrän han hej-
dade sig och lyssnade, ty från stora porten mellan yttre
109
och inre borggården trängde ett oredigt sorl, blandat

med lätt vapenslammer, till hans öra.
— Sannerligen låter det inte, som om slottet vore fyllt
med folk från ovan till nedan.
— Det gör så, sade Sven Mes och sträckte på halsen
för att höra bättre. Du mätte väl aldrig ha kommit för
sent, Nilsen!
Den ursinniga blick Nils Dobblare slungade på sin
följeslagare visade, hur förbittrad han blivit över att höra
en man kläda i ord vad han själv tänkt. Han ilade raskt
in i stora portvalvet och där stannade han ånyo, häpen
över att se de länga rader med ryttare, vilka stod upp-
ställda runt hela den yttre gården.
Herr Gabriel har fått förstärkning, var hans första
tanke, men strax efteråt lugnade han sig och mumlade:
— Här försiggår något, jag måste veta vad. Och utan
att lyssna till Sven Mes invändningar kastade han tyg-
larna åt denne och gick beslutsamt uppför trappan, som
ledde till tronsalen. Han lade snart handen på läsvredet
till den rikt snidade dörren, öppnade den och klev in.
Nästa sekund hade han till och med glömt sitt ärende
för att riktigt kunna se. Han hörde inte ens, att dörren
bullrande föll igen bakom honom; han stannade som
fastnaglad innanför densamma och endast stirrade och
stirrade på de män, som överallt rörde sig i salen eller
stod kring det stora ekbordet i dess mitt.
110
Längst uppe på en framflyttad stol satt Claes Kursel;

herr Gabriel syntes däremot inte till. Sedan Nils Dobb-
lare hämtat sig något från sin förundran, makade han
sig närmare några landsknektshövitsmän, vilka stod litet
avsides från de andra, och halvt gömd bakom deras ryg-
gar följde han de närvarandes rörelser. Han hade snart
övertygat sig om att en enda svensk fanns tillstädes i
denna samling på trettio personer, och när han känt
igen Didrik Didriksson, gamle Måsses halvbroder, log
han försmädligt, ty Didrik var bekant som en stor supare
och arg skalk. Ett dussin pommerska hövitsmän stod
litet avsides och syntes överlägga om något, som väckt
deras misshag, och utom officerarna vid de i svensk
tjänst varande tyska trupperna fanns endast livländare
tillstädes. Vid Claes Kursel viskade Johan Maydel och
långe Yxkull ivrigt, och längre ned i salen skrek den
tjocke Henrik Boismann möt de tre Fahrensbacharna,
Ernst Vittinghoff och Claes Kursels yngre broder, den
alltid lika glade herr Henrik, som skrattade åt varje ord
Boismann stötte fram.
— Jag säger er, riddare, män av adel och knektar, hertig
Magnus är var enda tillflykt, larmade Henrik Bolsmann
och fäktade med sina korta armar. I storfurstens gunst
står han högt, danske kungens broder är han . . .
— Och inte en daler finns i hans byxsäck, avbröt Hen-
rik Kursel och skrattade högt.
111
— Han finns dock här i landet, inföll Göran Fahrens-

bach allvarligt.
— Rätt så, Göran, rätt så! skrek Boismann. Vi est- och
livländska män av adel har intet med svensken att skaffa,
må den dra åt fanomma! Nej, oss hövs en egen herre och
konung. Nu är det utsagt.
Stolt vände han den muntre Henrik Kursel ryggen
och styrde kurs mot tre järnklädda män, vilka stod litet
avsides från de andra.
Den ene av de tre var Johan Taube, en lyckosoldat
utan samvete eller skrupler. Han hade tjänat alla her-
rar och gick nu storfurstens ärende genom att verka för
dennes bundsförvant, hertig Magnus. Bredvid honom
stod den kortväxte Reinhold von Rosen, känd för sin för-
måga att hålla sig väl med alla. Hans samtal med Johan
Taube var ett tydligt bevis på, att Sveriges sak ansågs
förlorad, ty Reinhold von Rosen skulle aldrig öppet ha
ställt sig mellan dessa två häftigaste motståndare, ifall
den ringaste utsikt att rädda dess erövringar på denna
sida Östersjön funnits. Den tredje bredvid honom var en
jättelik man, vid vilken man helst inte lät blicken dröja,
så avskräckande var hans drag. Ur hjälmen, vilken slöt
sig tätt kring hans huvud och satt fastskruvad vid har-
nesket, stirrade två oerhört stora ögon rätt fram, liksom
sökande ett osynligt föremål långt borta. Ansiktet var
likblekt och såg bakom det uppfällda visiret ut som en
112
dödskalle, över vilken den elfenbensvita huden hängde

i veck och rynkor. Mannen stod orörlig lik en bildstod
med de tunga, blodlösa läpparna hart slutna och de
glödande ögonen skådande rätt ut i rymden. Han tyck-
tes varken höra eller se, och i sin svarta rustning reste
han sig huvudet högre än de andra, som en gäst från
underjorden.
Samvetskval, tänkte Nils Dobblare och betraktade
honom skyggt tvärs över salen.
Alla visste, att Georg von Tisenhusen låtit sy in sin
egen syster i en säck och dränka henne, eftersom hon
förälskat sig i en skrivare av ofrälse börd och försökt
rymma ur landet med honom. Sedan han gjort detta,
samlade han sina talrika fränder och deras underha-
vande till en ryttarfana, och tagande de oroliga tiderna
som förevändning for han fram värre än tatarerna. Kri-
get förde han för egen räkning, plundrade och brände i
sitt eget fädernesland och skonade sällan en vän, aldrig
en fiende. ”Folkfördärvaren” kallades han i dagligt tal,
och skräcken red före hans vilda ryttare, som för länge
sedan glömt att ordet barmhärtighet fanns.
Nils Dobblare kom sig inte för med att stiga fram och
fråga efter herr Gabriel. Ensamt det att han med un-
dantag av Göran Yxkull, Johan Maydel och Henrik Bois-
mann, vilka såvitt han visste var i svensk tjänst, blott såg
kung Johans uppenbara fiender, gjorde honom tveksam.
113
Innan han hunnit ordna sina förvirrade intryck, klappade

emellertid Johan Taube ljud och började:
— Snack och dravel är vad man här får höra, men vi är
väl män och inte käringar, och nu kan det vara på tiden,
att något blir av. Det pockers svenska följets regemente
är slut, slottet i era händer, Claes Kursel, och ditin kom-
mer aldrig den fattigtaskern kung Johan, såvida inte
ni själva tillstädjer det. Jag har de senaste åren tjänat
många herrar (han skrattade högt, och några spridda
röster instämde vid den öppet gjorda antydningen om
hans talrika förräderier) men ingen sämre än svensken.
Den lämnar vi för den skull ur räkningen, ty här lär
kung Johan inte mer ha något att säga, han har fullt
upp av sitt kiv med brodern och kriget med Danmark.
Vart ska då vi livländska män av adel vända våra ögon?
Han väntade en stund på svar och fortsatte sedan: Ingen
säger något, men alla vet det. Hertig Magnus, biskopen
av Ösel, är en herre efter mitt sinne, ty han står högt i
storfurstens gunst, och på det hållet är mycket att vinna.
Alltså föreslår jag härmed, att herr Claes lämnar herti-
gen slottet i händer.
Johan Taube kastade huvudet bakåt och såg sig
omkring i kretsen, viss om att hans ord skulle väcka
anklang.
Vad han beräknat inträffade även. De livländska her-
rarna ropade högt bifall och några knekthövitsmän skrek,
114
att de hellre än någon annan tjänade hertigen, eftersom

denne snart skulle bli släkt med tsar Ivan, vilken nog
inte var så grym och hårdhjärtad, som klaffaretungor
spritt ut. När larmet tystnat något, började flera adels-
män ivrigt tala i munnen på varandra. Det framgick av
deras ord, att de tröttnat på det vilda rovriddarlivet och
längtade efter en furstlig herre, det enda deras arma
fädernesland behövde. Kunde Estland och Livland slås
ihop till ett konungadöme under hertig Magnus skulle
det säkerligen bli lätt att försvara det nya riket mot både
Sverige och Polen, ty naturligtvis ämnade storfursten
understödja sin släkting.
Detta var den sista politiska kombinationen och om-
fattades för tillfället ivrigt, ty hertig Magnus, vilken var
svag och lättledd, skulle antagligen på flera sätt visa sin
tacksamhet mot dem, som varit honom behjälpliga att
erövra en krona.
Claes Kursel tog nu till orda, men han talade så sakta,
att endast de som stod honom närmast hörde något.
Strax efteråt tystnade han och lutade sig mot bordet,
medan händerna uppifrån och ned oupphörligt gled ge-
nom hakskägget och blickarna skygga irrade hit och dit.
När meningsutbytet efter hans sista yttrande äntligen
avstannat, började han på nytt:
— Alla vet, att jag redligt har tjänat kung Johan av
Sverige, tills jag nödd och tvungen böt färger.
115
— Ja, ja, avbröt otåligt Reinhold von Rosen, som be-

stämt sig för hertigen, och klappade i händerna för att
äska ljud.
Claes Kursel vinkade emellertid åt honom att tiga och
fortsatte själv, alltjämt lika skygg och nedslagen:
— Tillge, herr von Rosen! Tyst, ni också, Henrik Bois-
mann! Hans fingrar slet i skägget, och den smärta, han
därvid kände, tycktes först inge honom vad han borde
säga. Straffa mig Gud, därest jag inte redligen gjort min
plikt mot kung Johan i alla dessa otaliga strider, anlopp,
parlamenten och farligheter! På de ryska har vi knäckt
näsorna, på hertigen . . . tillge, Johan Taube! . . . på här-
mästarens folk desslikes, men nu finns för den uteblivna
soldens skull platt intet annat att göra än att själv lösa
sig ur den svenska kungens ed och tjänst.
— Visst, visst, skrek Henrik Boismann ivrigt, och som
det redan är gjort . . .
— Knektarna skriar efter sin sold, och ingen kan ge
dem någon, fortfor Claes Kursel utan att fästa sig vid
avbrottet. Sold måste de dock ha, eljest sätter de sig
upp mot sin överhet. Det är för den sakens skull jag tagit
överbefälet från Gabriel Christersson, och . . . och . . . jag
håller slottet för min och knektarnas räkning till handa
åt den som ger oss solden.
Äntligen förstod Nils Dobblare vad denna samman-
komst ägde för betydelse. Konung Johans betrodda man
116
hade begått förräderi, och likt hungriga korpar kom alla,

som trodde sig kunna dra nytta av det, till stället för
att rycka åt sig det rov som en annans låghet kastat
till deras fötter. Nils Dobblare kände hur han bleknade,
medan ett raseri så starkt, att han endast med möda
förmådde avhålla sig från att springa fram och slå Claes
Kursel i ansiktet, ett ögonblick hotade att beröva honom
besinningen. Men han betvang sig och tog några steg
bortåt dörren, ty nu ansåg han sig ha hört tillräckligt
och längtade endast efter att vara ute igen. Han stod
redan vid dörren, då han begrep det farliga i att öppna
den: det vore detsamma som att rikta allas uppmärk-
samhet på sig. Han beslöt att vänta och lutade sig mot
väggen med armarna korslagda över bröstet. Hans an-
dedräkt var kort och väsande, ögonen sköt blixtar, och
en huvudlös vrede jäste åter upp inom honom, då han
förstod, att Claes Kursels svek mot deras gemensamma
herre kullkastat alla hans planer.
Det glada sorl, som uppstått när Claes Kursel slutat
sitt anförande, avstannade alldeles, då Tisenhusen höjde
sin ena hand till tecken, att han ämnade säga något.
— Inte håller ni ensam slottet mot de ryska och her-
tigen, om vi alla går fullt på deras sida. Därtill kommer,
att svenskarna är er gramse för denna handelns skull
och inte ska låta av att fara på ert argaste. Alltså frågar
117
jag er i hertig Magnus namn, biskopens av Ösel, vill ni

bli hans man? Ja eller nej?
— Tillge, herr von Tisenhusen, tillge! inföll Claes Kursel
brådskande. Konung Johan och herr Gabriel har min och
knektarnas ed till pingsten.
— Ni har redan gått för långt, svarade Tisenhusen,
utan att en muskel rörde sig i hans likbleka ansikte. Ja
eller nej, intet mer, Claes Kursel! Och betänk, att ett ja
skaffar era knektar deras sold och er själv mäktiga vän-
ner, ett nej gör er till allas fiende!
— Ja, ja, ropade ett dussin hövitsmän, och högt över
de andras röster hördes Didrik Didrikssons.
Vi träffas nog en gång, tänkte Nils Dobblare, där han
stod, och mätte sin forna kamrat med en hätsk blick.
Då ska vi se, vems svärd som biter skarpast, ditt eller
mitt . . .
— Solden, började Claes Kursel stammande, sol-
den . . .
Tisenhusen tog ett steg fram samt sade långsamt och
tydligt:
— När hertigen eller hans ställföreträdare drar in
på slottet med sitt folk, lämnas solden för det gångna
halvåret liksom för det kommande. Är ni nu nöjd, Claes
Kursel?
— På heder och tro, herr von Tisenhusen?
— På heder och tro.
118
— Ja, då är jag hertigens man, sade Claes Kursel öd-

mjukt.
— Det är ord och besked.
Tisenhusen vände honom ryggen och tog några steg
mot dörren.
— Ett ögonblick, vän! ropade Johan Taube efter honom
och vände sig sedan till Claes Kursel. Om två veckor,
kanske förr, rider hertigens ryttare in här, då bekom-
mer ni solden för alla. Till dess för ni i den livländske
konungens namn befälet över slottet. Är det bra så?
— Ja, svarade Claes Kursel lönlöst.
— Så ska vi då slutligen se ett fritt Livland! ropade
Taube glad.
Ett svagt mummel, som innehöll mera tvivel än tillför-
sikt, hördes i salen, men Johan Taube fortsatte:
— Det första steget är taget. Vi äger en herre och ko-
nung, och vi har Revals slott. Att vräka svensken i havet
blir lika lätt som nöjsamt. Ade, riddare, ädlingar och
knekthövitsmän!
Ett befriande skratt höjdes överallt, och medan dess
eko rullade genom salen gick Tisenhusen, Taube och
von Rosen mot dörren. Hunna dit stannade de alla tre
framför Nils Dobblare, vilken stod kvar på sin plats och
ännu inte lyckats hämta sig från den förvåning, med
vilken han åhört ordskiftet.
119
— Hör an, man, vem är du? frågade Tisenhusen, och

de genomträngande ögonen nitades fast vid Nils Dobb-
lares anlete.
Den tillfrågade rodnade och bleknade, sökte efter ord
och svar, men fann inga. Han förstod, att just då om nå-
gonsin var fara å färde, men för allt världens guld hade
han inte kunnat hitta, vad han just bort säga.
Tisenhusen rynkade ögonbrynen, och hans gravlika
stämma ljöd ånyo:
— Du är en svensk spion, va, man?
Då fann Nils Dobblare med ens sitt gamla mod och
trotsigt kastande huvudet bakåt svarade han:
— Nej. Men jag är heller inte en av dem som för snöd
vinning hyllar sig till mordbrännare och blodhundar. Där
har ni mitt besked. Han kände sig åter vara den glade
Nils Dobblare, som blivit sig själv igen, sedan hans för-
undran över vad han hört och sett inte längre varade.
Och han gjorde vad ingen annan vågade, han blickade
Tisenhusen rätt i ögonen, sägande: Jag har också svurit
min konung trohet till pingsten och bryter inte ord och
avtal för några uteblivna fyrkar, inte ens när tiden är
slut.
Tisenhusen nickade lugnt, och till sin outsägliga för-
våning trodde Nils Dobblare sig läsa ett svagt gillande
i hans blick. Men så sprang Johan Taube fram och, ho-
tande honom med knytnävarna, skrek han:
120
— I tornet med vettvillingen! Eller, ännu bättre,

häng’en, häng’en! Och vänd mot Claes Kursel fortsatte
han brådskande: Se er väl före med de svenska rävarna
och deras arglistiga praktiker, de har redan bitit livet av
för många livländska gäss.
Han ämnade tillägga något, men Tisenhusen avbröt
honom med ett befallande:
— Kom!
Johan Taube såg från Nils Dobblare till Claes Kursel,
som blek och sinnesfrånvarande stod mitt i salen, höjde
axlarna och gick med ett rått skratt. Tisenhusen och
von Rosen befann sig redan långt nere i trappan, och
en stund efteråt förkunnade dånande hovslag mot borg-
gårdens stenläggning, att de med sina följeslagare red
bort från Revals slott, som genom löftesbrott och svek
kommit i en lyckoriddares händer.
Men uppe i den stora salen fördes en larmande över-
läggning. Säkert fasthållen av några knekthövitsmän,
stod Nils Dobblare framför Claes Kursel, vars ögon
flammade och över vars läppar en ström av skymford
flödade.
— Schnuftiger Hund, röt han och hotade fången med
sina knutna händer, du trängde dig in här för att bringa
din herre underrättelser om oss andra, men jag ska ta
ditt huvud, spion, skälm, bösewicht!
121
Han skrek och svor, men Nils Dobblare hänlog i

sin tur, ty han såg, att Claes Kursel befann sig i en så-
dan själanöd, att han knappt visste vad han sade eller
gjorde.
— För ut spionen och häng’en på tinnarna, att det usla
krämarföljer, som hyllar sig till de svenska, må se hur det
ska gå dem alla! skrek Claes Kursel.
Knekthövitsmännen var genast villiga att lyda, men
Henrik Kursel lade sig emellan och ropade åt dem att
vänta. Enligt hans förmenande skulle det inte vara galet
att ha en svensk hövitsman som fånge; alltid kunde han
växlas ut med någon tysk eller livländare. Vittinghoff
och Yxkull förenade sig med honom, och sedan Claes
Kursel lugnat sig något, sade han kort:
— Vräk karlen i tornet! Vi får sedan se vad vi gör med
honom.
Ett tjog tjänstvilliga händer grep tag i Nils Dobb-
lare och släpade honom mot dörren. Under skrik och
knuffningar drogs han utför trappan, slets snett över
borggården, och till hälften bars, till hälften stöttes ut-
för ytterligare en trappa. Han hörde skramlet av nycklar,
en bom, som sköts undan, och gnisslandet av gångjärn.
Sedan erhöll han en spark bakifrån och föll framstupa.
Huvudyr, varm och ursinnig, kom han inte fullt till
medvetande om sin belägenhet, förrän han hårt stötte
huvudet mot en vägg och märkte att han låg på litet rut-
122
ten halm, under det en järndörr stängdes bakom honom

och en mängd karlar skrattande avlägsnade sig på dess
andra sida. Han förblev en stund orörlig på samma ställe,
skärande tänderna i vanmäktigt raseri.
Vad, var det slutet på visan eller . . . Nej, svärdet hade
han ännu vid sidan, dolken hängde på sin plats, och
i bältet fanns mynten. Intet var förlorat, så länge livet
fanns kvar, och det ämnade han behålla.
Nils Dobblare reste sig upprätt, och med en röst, vars
djupa klang hatfullt studsade mot väggarna i hans fäng-
else, sade han:
— Akta dig, Claes Kursel! När jag kommer ut härifrån,
hänger ditt liv på min svärdspets.
Han skrattade med grymt välbehag, men när han
ännu en stund givit sitt raseri fritt utlopp i hotelser och
svordomar, lugnade han sig något, sökte upp en torr
fläck och satte sig för att tänka över sin ställning.
Hur lång tid Claes Kursel burit kappan på bägge ax-
larna var inte möjligt för Nils Dobblare att veta, men
länge måste hans underhandlingar med Sveriges fien-
der ha pågått, och skickligt hade han förstått att dölja
dem, eftersom den sluge Gabriel Oxenstierna ingenting
märkt. När så allt ansågs färdigt, hade Claes Kursel
djärvt tagit Revals slott, landets viktigaste fästning,
från sin forna herre, och var nu beredd att överlämna
det åt hertig Magnus, sin forna ovän. Därmed drogs ett
123
streck över alla Nils Dobblares drömmar om framgång

och ära. Kanske var det så, att han aldrig skulle komma
upp och nå dit han längtade. Det var nog en vanlig liten
högmodsdjävul som suttit på hästländen bakom honom
och viskat alla de förledande tankarna i hans öron. Han
var och förblev den simpla ryttaren, som inte dugde till
annat än att hugga in i striden och . . .
Nej, för pest och pina, varför hade han då grubblat sig
genom sömnlösa nätter och långa dagar? Någon mening
måste det väl vara med det. Dock ensamt det, att han
som en narr rusat åstad och själv trätt huvudet i snaran,
borde bättre än något annat övertyga honom om hur
oduglig han var.
Oduglig — han! Nej, det skulle visa sig. Han hörde inte
till dem, som viljelöst följde med strömmen, han hade
brett bröst och starka lemmar, ännu en gång ville han
pröva en dust med dem. Ett visste han likväl: att aldrig
fundera eller överväga, utan storma fram och i flykten
gripa vad han önskade nå. Det var sättet. Slå eller bli
slagen, hette det hela livet igenom. Nå, han var slagen
nu, men stor sak i det, redan nästa dag var det måhända
hans tur att slå igen, och då ve den som stod i vägen!
124
FEMTE K APITLET
N ils Dobblare vaknade vid att någon kittlade honom

i näsan med ett halmstrå. Förargad reste han sig
upprätt och trevade efter dånen, men en grov hand
lades tungt på hans arm, och en sträv röst skrattade i
hans öra.
— Om inte mina ögon bedrar, är det Dobblaren, som
ligger här och snarkar i bossen.
— Jamän, är det så. Och vem är du?
— Jag håller före, att Dobblaren borde känna igen
Casten Anklam på målföret . . .
— Nej, är det du, som de nämnde den Starkaste bland
allt folk i Estland?
— Ja. Själv har jag varit med om att leda dig hit ned en
gång, och nu sitter jag också på samma ställe.
Nils Dobblaren skrattade lätt. Han erinrade sig, hur
förgrymmad han en gång varit på just denna man, men
nu föresatte han sig att inte längre minnas det. De var
bägge i samma belägenhet, och en fortsatt tvist skulle
endast förminska utsikterna att på ett eller annat sätt
komma undan.
125
— Och hur skedde det, att du kastades i tornet? frå-

gade han så deltagande, det var honom möjligt.
— Det är för ett dråpmål. Casten Anklam, som inte
blott var den starkaste utan även den störste bland alla
svenska ryttare, reste sig i hela sin ansenliga längd. Se-
dan han likgiltigt kastat fram sin upplysning berättade
han oombedd vidare:
Det är nu många veckor sedan som jag satt i borg-
stugan med några livländare. Vi drack av det sura ölet
och slog tärning. Nu var det helg den dagen, och herr
Gabriel hade strängeligen förbjudit oss att dobbla under
gudstjänsten, men när en hund börjar tjuta, följer de
andra efter, och vi fortsatte att raffla och dricka, fastän
det ringt i stadens kyrkor. Hur vi satt där, börjar grälet
bäst det är, och så rusar de på mig tre stycken. Nå, jag
slog dem i väggen en efter annan, men då drog de kni-
varna och stack efter mig. Jag rev ock upp min dart, och
hur jag nu svängde med den, satt den snart i halsen på
en livländare. Han pep som en mus, visade vitögonen
och var död som en stock. Kunde ingen tro en frisk karl
ha så litet liv i en så åbäkig kropp, men han var kall och
stum. De andra gav hals, och in kom ryttare och knektar
löpande. Jag ville ta mig ut genom dörren, men snavade
över tröskeln, och med det var visan all. Sedan leddes
jag till herr Gabriel att stånda till ansvar för min gär-
ning, och på Claes Kursels anhållan blev jag vräkt i det
126
här hålet bland träck och orenlighet. Livländarna ville

ha mig upphängd i rep för dråpmålet, men så kom den
sista villervallan emellan.
— Du minner mig om något, Casten. Hur gick det till,
när slottet kom i Claes Kursels händer?
— Vet jag det, jag? Jag satt här i hålet redan förut. Jag
talade med fångvaktaren om’et, och han sa mig att det
länge gått bud mellan hertig Magnus och herr Claes,
men herr Gabriel trodde den arge skälmen vara god
som guld. Han lär ha skyllt på den uteblivna solden och
fick tyskar och livländare över på sin sida. Sedan tog han
slottet. Det kostade blott ett skott och en mans liv.
— Vidare, Casten, vidare!
— Jag vånne mitt stövelskaft vore fullt av öl. Vidare?
Ja, när herr Claes narrat herr Gabriel att sända mest alla
svenskar ut ur slottet, tog han de livländska officerarna
med sig och gick in i herr Gabriels sovkammare, där
han låg bredvid sin husära. ”Ni är min fånge, ståthål-
lare,” sa den skalken. Herr Gabriel, han låg i sängen och
log och menade, att det var ett gott skämt. Claes Kursel
sa samma sak än en gång. Då förstod herr Gabriel, att
det var rama allvaret; han gav sig och sattes i tornet
med sin hustru och båda döttrarna. Sedan blev det stor
uppståndelse i staden, och borgarna fordrade att herr
Gabriel skulle ges lös med de sina. Herr Claes tyckte
väl, att han varit för snar, eller också tänkte han, att
127
den gamle ståthållaren inte gärna kunde skada honom,

då han inga knektar hade; han blev lössläppt. Han ska
sitta i domen, sa fångvaktaren, och gör väl inte annat än
vrider händerna över sin blindhet.
— Gick det så till? mumlade Nils Dobblare. Han malde
sönder en ed mellan tänderna, när han betänkte, hur
lätt det antagligen varit att förhindra förräderiet, blott
några handfasta karlar funnits tillstädes. Men så var det
ständigt. Där han bäst behövdes fanns han aldrig, men
där det vankades tunga hugg och djupa sår, där var Nils
Dobblare med.
Casten Anklam stod bredbent och tanklös framför
honom. Nils Dobblare mönstrade den klumpiga jätte-
gestalten och log nästan ömkande, när han såg den
andres uttryckslösa ögon.
Den mannen, tänkte han, duger heller inte till annat
än att slå och hugga, dricka och svärja. Och på samma
sätt förhöll det sig i hela landet, endast tyska eller liv-
ländska officerare, men ingen svensk. Nå, vänta litet, när
han väl kommit ut . . .
En nyckel, som stacks i låset, väckte honom ur hans
funderingar.
— Nu kommer tornråttan med en slick vatten och en
beta bröd, brummade Casten Anklam förargad. Det me-
nar de snåla hundarna vara gott nog åt ärliga ryttare.
Men själva dricker de allt ölet och proppar sig fulla med
128
stek. Dock, vore jag väl därute, nog vet min moders son,
vad han då gjorde.
— Han åt och drack som de, sade Nils Dobblare spe-
fullt.
— Först det, svarade Casten Anklam, kroppen tarvar
sin näring. Och sedan vrok han ett dussin livländare i
vallgraven och högg sin väg. Jag menar, att en svensk
ryttare förhållit sig så förr, och Casten Anklam har visat,
att han kan svänga en pamp.
— Var tröst, vi ska ut.
— Och sättet?
— Låt mig tänka först.
— Tänka? Tvi för den, vars namn en god man aldrig
borde nämna, tänka, det må psalmsångare och perga-
mentsfördärvare ta på sin del, men . . .
— Tig! Nu är dörren öppnad och väktaren här.
Fångvaktaren hade äntligen kommit till rätta med
låset och trädde in, bärande ett vattenämbar jämte tre
bröd. Surmulen, som alla i hans ställning ända sedan
hedenhös påstås ha varit, ställde han ämbaret på golvet,
lade bröden bredvid och gjorde min av att utan ett ord
till hälsning lämna fångarna. Men Nils Dobblare hin-
drade honom, och trots att han ännu inte visste vad han
skulle säga slog han karlen på axeln och började:
— Du ser sannerligen ut att behöva en silverdaler, du
måste tära sämre kost än dina fångar.
129
Karlen sneglade på honom från sidan, skakade hans

hand från sin axel och ämnade utan vidare avlägsna
sig.
— Vänta, du dödens levande avbild, vänta och se hit!
Fångvaktaren befann sig redan vid dörren, men när
han såg att Nils Dobblare höll upp ett silvermynt, vände
han genast om och gick ett par steg mot fången.
— Tornråtta, denna daler är din, ifall du bringar Claes
Kursel den hälsningen, att Nils Dobblare, som ligger i
tornet, har goda nyheter att anförtro honom.
Fångvaktaren räckte tigande fram sin ena hand.
— När du har fullgjort mitt ärende och bringat mig ett
gynnsamt svar, är en andra daler din.
— Ska lägga mina ord så väl jag kan.
— Visst, visst.
— Men det är inte jag som ger svaret på frågan.
— Men du får betalt efter dess värde.
— Ge hit då!
Nils Dobblare var nödsakad att lita på mannen och
med ett kort skratt slängde han myntet till honom.
Fångvaktaren höll upp det mot det svaga ljuset från
gluggen vid taket samt bet i det. När han övertygat sig
om att det var fullödigt, stack han det belåtet grinande
innanför tröjan och gick bort mot dörren.
— I morgon bringar jag svaret från herr Claes.
130
Nils Dobblare vågade knappt tro mannen på hans ord,

men ingenting hos honom förrådde annat än att han
ämnade hålla sitt löfte. Nå, hur det gick fick han alltid
veta sedan, och kom han blott ut igen, nog hittade han
något att säga Claes Kursel, den förrädaren.
Nyckeln gnisslade åter i låset, en bom lades för dör-
ren, fångvaktarens steg dog bort i valvet utanför, och
ryttarna var ensamma.
— Hör, sade Casten Anklam efter en stund, och ett
inställsamt grin drog över hans pussiga ansikte, har
han geld?
— Ett par daler, svarade Nils Dobblare kort. Han ville
inte låta den andre få kännedom om det, som fanns i
hans livbälte, ty han trodde sig på goda grunder kunna
förmoda, att Casten skulle ligga åt honom med böner
att förvandla det, på vilket han till en del byggde hoppet
om räddning, i öl.
— Å, nog räcker det till ett mått åt oss var, viskade
Casten Anklam och sökte göra sin grova röst så len som
möjligt. Lasse väcker vi inte, förrän vi har druckit ur
dem.
— Lasse? Vilken Lasse?
Ryttaren brast ut i ett bullrande skratt, som danade
mot cellens väggar, och sedan han skrattat tillräckligt
länge, sade han:
131
— Sannerligen glömde jag det inte, Lars Siggesson lig-

ger även här.
— Var? Jag ser ingen.
— Skåda inte mot taket, utan följ marken åt! Vad är
det där?
— En gång . . .
— Just så. Genom den kröp jag hit för en stund sedan.
Det är en kammaren därinne, och i den har vi hållit till
flera veckor.
— Nej, att Lars Siggesson är här. Honom känner jag
gott. Och vad gör han nu?
— Sover. Vad gör väl den annat, när han inte får
dobbla och slåss?
— Så, att jag skulle träffa en av mina ryttare här. Ska
vi krypa genom gången och väcka honom?
— Och mitt mått? Jag fick ju säkert löfte om ett mått.
— Först friheten, sedan ölet.
— Dobblare, alla skäller er för en brav man och god
kumpan, började Casten Anklam bedjande. Får jag ett
stop öl i min buk, blir jag en ny människa och lyder er
som en trogen hund sin herre. Hör, vi ska bulta på dör-
ren och narra fångvaktaren hit, sedan slår vi karlen för
skallen och ger oss ut. Räck mig darren och behåll själv
svärdet. Vi ska spela upp till en dans, så att de tappar
både handskar och vantar och mer till i slottet.
132
— Det vore ett sätt, sade Nils Dobblare eftertänksamt.

Lasse är en tapper karl, och tre, som vill något, kan det
också. Men ett dylikt försök är farligt nog och bör inte
tillgripas förrän i yttersta nöd. Vi bidar väl till i morgon
och ser tiden an. Hör, vilket buller och gny på borggår-
den, lyft mig upp till gluggen, så får jag se ut.
— Ack, Dobblare, stark ser jag väl ut att vara, men
den månadslånga fastan här i tornet har borttagit mina
sista krafter.
— Prat, Casten, jag når upp, ifall jag står på dina ax-
lar.
— Drabba mig så all världens pina, om jag orkar. Utan
öl rår min moders son platt intet, men mot löfte om
pengar till ett mått i kväll och ett i morgon bittida ska
jag pröva min förmåga till det yttersta.
— Inte handlar du som en ärlig kamrat, men en daler
är din, när jag har sett ur på gården.
— Kom! Jag känner, att ryggen blir starkare, blott nä-
san sagt buken, att den fått väder av ölet.
Casten Anklam ställde sig med ryggen mot väggen
nedanför fönstret och höll fram sin väldiga näve åt Nils
Dobblare att kliva på. Men just då denne ämnade klättra
upp på honom, drog han undan handen.
— Bli inte vred, men just nu påminner jag mig något.
Lasse har törstat länge, han också. Ge även honom ett
133
mått! Nå, säg nu, Dobblare, är inte Casten Anklam en

god kamrat?
Nils Dobblare skrattade lätt, ty han tänkte, att han
måhända handlat på samma sätt i Gastens ställe.
— Fort! Lasse ska också ha sitt mått.
— Ni är en brav och ärlig hövitsman, Dobblare, ni vet
vad en ryttare tarvar. Sätt foten på näven min, jag kän-
ner mig svårligen stark i detta ögonblick.
Nils Dobblare visste nog, hur kraftfull Gasten Anklam
verkligen var, och utan att förhala tiden klättrade han
upp på dennes axlar. Han nådde gott till gluggen och
blickade genom de rostiga järngallren ut på gården.
Vad nu? tänkte han förundrad. Här är åter en fana
ryttare. Men varför sitter karlarna till häst? Ämnar de
dra ut från slottet? Det var Tisenhusens, Taubes och
von Rosens folk jag såg förut i dag. De är borta, och här
väntar på nytt lika många. Han sökte och fann en hel
mängd olika förklaringar, men ingen syntes honom an-
taglig. Död och pina, varför håller ryttarna på gården?
I detsamma kom två officerare utför den stora trappan
snett emot honom. Han såg inte vilka de var, ty hästarna
stod i vägen och skymde bort dem, men när de hunnit
längre fram kände han igen Henrik Boismann och Johan
Maydel. Den förre blickade sig ursinnigt omkring, drog
fundersamt i sina långa knävelborrar och hänlog. De
båda officerarna gick skyndsamt till sina hästar, vilka
134
ett par ryttare höll, och sprang i sadlarna, varpå Bo-

ismann med en stämma, som var hes av vrede, röt ett
kommandoord. Strax efteråt satte sig ryttartruppen i
rörelse och lämnade borggården.
Nils Dobblare grep hårt kring järnstängerna framför
sig och tryckte sitt ansikte så nära dem han kunde för
att se efter de bortdragande. Det var honom omöjligt
att fatta, varför de sista ryttarna, som funnits på Revals
slott, red sin väg, men Boismanns vredgade röst och
Maydels hänleende gav dock en ledning.
Nu är de oense om rovets delning, tänkte han skade-
glad. Undras om man inte kunde sticka ett finger i den
soppan utan att bränna sig.
— Har han sett nog, Dobblare? frågade Casten An-
klam.
— Stå stilla och du får fyra mått, svarade Nils Dobblare
otaligt.
— Fyra. Det låter höra sig. För sex ville jag stå här hela
natten.
Nils Dobblare hörde honom inte, han endast såg och
såg ut över den folktomma borggården, där nyss förut
minst tvåhundra hästar stampat och vrenskats. Sedan
höjde han spanande blicken upp mot slottsbyggnadens
fasad och såg vid det, hur en ensam man lutade sig ut
genom ett öppet fönster och stirrade bort mot borg-
porten, okunnig om att någon från en glugg tätt invid
135
marken iakttog hans rörelser. Nils Dobblare mer anade

än urskilde, att mannen i fönstret var Claes Kursel, och
ett elakt leende flög över hans drag. Medan han stod där
med händerna hårt slutna kring järnstängerna mognade
småningom en djärv plan i hans arbetande hjärna.
— Så, så, mumlade han nästan ohörbart, under det
att tankarna långsamt ordnade sig, nu är Claes Kursel
mest lika hårt beträngd som Nils Dobblare, fast den ene
hålls för landets mäktigaste man och den andre ligger
i hundhålet. Hej, nu tror jag mig veta’t. Utan att tänka
på var han stod hoppade han ned från ryttarens axlar
och utropade: Vore blott tornråttan här med ett jakande
svar från Claes Kursel, tror jag sannerligen, att min dag
randats. Å, visst bär han fram mitt bud, och nog svarar
befälhavaren ja, ty inte lär väl fru Fortuna, som intill
denna dag oskadd hjälpt mig genom så många anlopp
och farligheter, svika mig, då hjälpen behövs som bäst.
Visa vägen, Casten, vi må väcka Lasse, jag har något
att säga honom. Hej, kan du inte komma över, så kryp
under, säger ordstävet.
Casten Anklam glodde under lugg på Nils Dobblare.
Han hade ingen aning om anledningen till dennes mun-
terhet, men han begrep, att en man, som hoppade högt
av glädje, inte skulle neka honom de fyra mått öl han
ansåg som sina, och då blev även han belåten.
136
— Denna väg, sade han tjänstaktigt och gick före. I

fängelsets ena vägg fanns en tunnelliknande öppning
och dit kröp Casten Anklam. Nils Dobblare skyndade
att följa honom och kom in i en gång så låg, att deras
skuldror och nackar berörde taket, trots att de hasade
sig vidare på alla fyra.
— Tvi, tvi, hostade Nils Dobblare, en slem stank här.
— Ingen har någonsin gjort rent i hålan i vrårna, och
ingen lär väl göra det i vår tid. Den pockers late fång-
vaktaren har tvingat mig att krypa denna väg tu resor
varje välsignade dag, han mödar sig inte med att gå runt
tornet och fly oss vår föda härinne. Först skällde jag ut
honom för det, men så glömde han bort oss ett helt dygn,
så att jag nära nog gistnade sönder av törst, ty något
måste människan tära, är det blott vatten . . . så, för den
lede, här har en sten lossnat och fallit ned, vakta sig,
Dobblare! Hör, hör hur Lasse snörvlar genom näsan!
— Gott ljud i den skällan, Casten. Men när fångvak-
taren inte går runt tornet, varför bor ni här och inte
därute?
— Rummet ligger mitt under tornet, och här är stän-
digt varmt och gott, men därute blåser vind och piper
väder. Höhö, Lasse, vak upp, din storsovare!
Fastän varken fönster eller gluggar, genom vilka dags-
ljuset trängde in, fanns, urskilde Nils Dobblare, så snart
hans öga hunnit vänja sig vid det i cellen rådande mörk-
137
ret, en man, som motvilligt reste sig upp och gäspande

strök några halmstrån ur sitt lurviga hår.
— Vad är det om, Casten?
— Nå, Lars Siggesson, känner du igen Nils Dobblare?
frågade denne och reste sig upprätt.
— Det gör jag. När man har ridit ett halvt år under en
hövitsmans befäl, känner man nog igen honom även i
natt och mörker. Gud bättre’t, Nils, här ligger två redliga
ryttare i hundhålet, den ena för en ringa lustighet med
en livländsk vagant, den andra för att han håller sig litet
för mer än de landlöpare och skrävelhansar, som ränner
ut och in på Revals hus. Gud bättre’t, ska en slik ordning
råda i landet, må man snarligen ge sig av till ett annat.
Och är jag väl utanför dessa murar en gång . . . Men nog
om det. Hade inte de fånens fosterbockarna här roffat
mina fattiga dalrar från mig, skulle jag ingenting säga,
men även det har de. Å, måtte de vrakfäglarna löpa åt
fanders! Å, hade jag min pamp här, högg jag näsan av
den förste, som stack den lemmen hit. Jag ska saga dig
i tromål, Nils Dobblare, två livländska officerare måste
jag bringa om livet med min egen hand, eljest sover jag
inte lugnt i min grav.
— Tig med ditt pockers apspel, Lasse! ropade Casten
Anklam förargad, varpå han vände sig till Nils Dobblare
och upplyste: Så gormar och anfäktar han sig ständigt
och skriker högt ut sina mordiska akter och anslag mot
138
de livländska. Själv har jag i hastigt mod dräpt en, utan

att ens veta hur det gick till, men spräcker vi ett par tre
skallar till, så får vi väl dingla i galgen för mödan. Hör,
Lasse, släng de mörka tankarna och låt oss skaffa öl, det
är dock det bästa av allt.
— Ölet har inte fört mig hit, och hän lär det heller inte
bringa mig. Gack åt fanomma med ditt sura öl!
Nils Dobblare nickade gillande i dunklet. Fastän han
själv aldrig sade nej till en mugg öl eller en bägare vin,
fann han det just då högst berömvärt av Lars Siggesson
att vägra dricka.
— Rätt, Lasse, inföll han, rätt så! När vi kommer ut
härifrån kan vi supa oss vårt lystmäte. Men så länge vi
ligger här, hövs oss klara hjärnor och starka armar.
— Hahaha, skrattade Casten Anklam högljutt, slika
ord hade jag aldrig väntat från Nils Dobblare. Men när
huvudet värker, blir lemmarna sorgsna. Det spörjs nu,
att en halv dag i hundhålet varit för mycket.
— Tro vad du vill, ölbuk! svarade Nils Dobblare lugnt.
Här har du två silverdalrar, och när fångvaktaren kom-
mer, låt honom skaffa dig några krus. Jag dröjer här hos
Lasse.
Casten Anklam skrattade ännu mer, när han mottog
mynten och utan att söla kröp in i gången.
Nils Dobblare var nöjd med att han avlägsnat sig, ty
han ansåg sig nu veta, vilken av de båda olyckskamra-
139
terna som bäst passade för hans planer. Han föredrog

avgjort den sömniga, men hämndlystna Lasse Siggesson
framför Casten Anklam, som endast tycktes bry sig om
dryckesvaror och lustiga påhitt. För den skull drog han
ryttaren med sig i ett hörn, satte sig och började:
— Nå, Lasse, när kom du hit?
— Samma dag som Claes Kursel, den erzförrädaren,
tog slottet.
— Och hur gick det till?
— Den saken är lätt berättad. Som du nog minner dig
på, Nilsen, stannade jag på slottet, då ni andra drog bort,
jag hade ju skadat mitt ben och kunde inte rida. Den lilla
åkomman var snart läkt, och sedan gick jag här utan att
ha något för händer. Så sitter jag en dag inne hos Brunte,
portnären, du vet. Vi talades vid om både likt och slikt,
och Brunte menade, att allt inte stod rätt till, och han
hade de sista kvällarna öppnat porten för män, vilka
inte hade något på Revals slott att göra. Men när Claes
Kursel befallde honom det, var det hans sak att lyda. Nå,
bäst det är börjar ett vilt oväsen utanför porten. Brunte
ropade åt sin dräng att öppna, ifall det var någon som
borde släppas in, eljest skulle han huta åt karlen. Så satte
vi oss igen, då vi hörde ett skott lossas. Brunte gick ut
för att se vad som stod på, och jag hörde honom ropa:
”Vad är det för en, som skjuter och illfänas i portgången
till kunglig majestäts och kronans slott?” Så smäller ett
140
skott till, och när jag hann nedför trappan, låg gamle
Brunte stendöd, skjuten genom huvudet, och mot mig
rider Claes Kursel själv, svängande sin pistol. ”Där är
ytterligare en av de svenska,” skrek han, ”ned med ho-
nom, ned med honom!” Jag sprang undan ut på gården,
och efter mig sprängde herr Claes och Boismann med
hela sin fana. Det var redan skumt, och jag slank undan
bakom några tomma tunnor och gömde mig. Men det
blev ett svårt larm i slottet. De få svenska knektar, som
fanns inom dess murar, fångades av livländarna. Sedan
lär de också ha tagit ståthållaren i hans egen säng, jag
såg med egna ögon, då han leddes ut på gården och stod
och huttrade och frös med ett täcke kring sig, ty kläder
hade han inga. Mig fann de snart, och jag hade inte sut-
tit här, ifall inte herr Gabriel ropat till Claes Kursel, då
några ryttare ville avfärda mig: ”Är det inte nog med
ert nattsvarta förräderi, ska ni också lägga dråpsmål till
det?” — ”Nå,” sa Claes Kursel och skrattade gott, ”vräk
karlen i tornet, han lär aldrig kunna skada oss.” Och hit
kom jag, sedan de skälmarna först tagit mina enda tre
daler från mig, och det såg Claes Kursel och skällde ut
mig till.
Lars Siggesson tystnade, och en lång stund förnams
inte annat än det ljud som uppstod då hans tänder
gnisslande skar mot varandra.
141
— Här har jag nu legat långt mer än en vecka, återtog

han slutligen, och rösten darrade av tillbakahållet hat,
och så fort jag vaknar upp från min sömn ljuder det i
mina öron: ”Han lär aldrig kunna skada oss.” Jag har
mödat min hjärna, jag har knutit händerna och sparkat
mot väggarna, och jag har sett rött, rött överallt kring
mig. Jag vill, jag måste en gång stå ansikte mot ansikte
med Claes Kursel med ett svärd i handen, och natt och
dag grubblar jag på hur det ska tillgå. Å, dessa herrar, de
far fram som stormväder över jorden och frågar aldrig
efter vem deras hästar trampar ned. Min vän Brunte
sköt han ned och glömde det, som om den mannen ald-
rig funnits till, andra lät han slå utan orsak eller mening,
och mig slängde han hit och sa: ”Han lär aldrig kunna
skada oss.” Få se, Claes Kursel, få se, liten lever än. Och
kommer jag ut en gång, akta dig väl, befallningsman på
Revals slott, ditt blod ska jag skåda.
Nils Dobblare hade hört och sett mycket under sitt
skiftesrika liv, men ett hat så brännande vilt som detta
hade han aldrig mött. Lars Siggesson var mest känd för
en ytterlig dysterhet, och hans kamrater viskade sinse-
mellan något om ett hemligt brott, men hövitsmannen
för den kvart, där ryttaren red bland många andra, hade
inte haft anledning att ge närmare akt på sin underly-
dande, som tyst och sluten följde sina egna vägar. Nils
142
Dobblare hade till och med glömt, att han inte deltagit i
ryttarfanans strövtåg, nu lyckönskade han sig till det.
— Ord är ett och handling ett annat, återtog Lars
Siggesson, alltjämt med samma skälvande underton
av mödosamt återhållen förbittring, men vill det sig
väl, kan lätt hända, att det som skett en gång förut sker
om igen. Hör på, Nilsen, jag ska förtälja för dig hur jag
kom att rida bland ryttarna. Jag slog fogden på godset
därhemma för att freda min systers ära, och till straff
stacks jag in bland knektarna. Med syster min gick det
som det väl skulle gå, hon blev husbondens bisoverska
likaväl. Men Lars Siggesson red på en natt fjorton halva
milar fram och åter, och mellan de ritterna hann han
spräcka en hård skalle. Sedan drog han ut i kriget, och
öknamnet herrehatare, som slängdes efter honom, bär
han med stolthet.
Han tystnade och lutade sig tungt flåsande mot väg-
gen, och Nils Dobblare tänkte, att ödet kanhända gjort
honom en stor tjänst, då det fört honom till detta fäng-
else. Fru Fortuna, på vilken han förtröstade, kallades
inte utan orsak nyckfull, och hennes vägar ledde ofta i
besynnerliga krokar till det slutliga målet.
— Du är trött vid att sitta här, Lasse? frågade han
inledande.
— Man nödgas inte vara gissuger för att finna det.
143
Nils Dobblare lutade sig fram och sökte trots det

rådande mörkret granska ryttarens drag. Även om det
inte lyckades honom, beslöt han likväl att anförtro sig
åt den andre.
— Vad säger du, Lasse, ifall vi två, som ligger här i
hundhålet, skulle bringa Claes Kursel om en hals, rätt
så hög han tycker sig vara?
— God gärning vore det, Nilsen, övermåttan god gär-
ning. Kostar det mig än både liv och lemmar, är jag din
man, blott du känner maneret. Jag har ett gott öga till
herr Claes för litet annat än den här fångenskapen också,
och fick jag ge honom ett hugg eller par med pampen
min, ville jag gärna anse mig fullt betalt för allt mellan
oss.
— Ty dig närmare intill mig! Ännu närmare, så att
Casten inte kan höra oss, ifall han kommer tillbaka. Så,
Lasse, så!
En hel kvart viskade Nils Dobblare ivrigt i ryttarens
ena öra och denne gav då och då sin belåtenhet till
känna. Men han gjorde också flera invändningar, vilka
dock genast vederlades, och slutligen utropade han:
— För du det igenom, Nilsen, håller jag dig för vår yp-
persta man. Och den berömmelse du kan vinna är dig
väl unnad. Ja, jag är din man nu som fordom.
— Hand på det, Lasse!
— Här har du näven min. Men det är svårt, detta.
144
— Allting kan vara svårt.

— Sant. Och du tror, att det lyckas?
— Jag ska säga dig något, Lars Siggesson. Längre än
en månads tid har jag ängslats och varit räddhågad var
gång jag vågat tänka. Men sedan jag sovit på halmen här
några timmar, kom det en så stark visshet över mig, att
jag aldrig tillförne känt slikt. Och det jag nu sagt dig är
vida bättre än allt annat jag förur begrundat, ty detta
är säkert som hälleberget, det andra var endast tankar
och hugskott. Ser du, detta nya har jag inte själv funnit,
det har givits mig, varifrån vet jag inte.
— Det där förstår jag inte, sade Lars Siggesson und-
rande.
— Heller inte jag. Därför tror jag på det.
— Hej, vänner! ljöd Casten Anklams grova stämma
från gången. Tornråttan är här med ölet och svar från
Claes Kursel, han väntar era nyheter, Dobblare.
— Redan? Ser du, Lasse, ser du? inföll Nils Dobblare.
— Jag ser och hör, mumlade ryttaren djupt nere i
bröstet.
— Gör du ditt, Lasse, jag ska göra mitt. Och bara man
fast tror, att man lyckas, så lyckas man. Kryp fort tillbaka
och få dig ölet, Casten, ropade han åt denne, jag är strax
efter. Och nu, Lasse, huvudet upp!
De sista orden skreks så högt, att de nådde Casten
Anklams öron, och när denne vänt om, lutade Nils
145
Dobblare sig åter mot Lars Siggesson och fortsatte

brådskande:
— Här har du pengar, väl sina trettio silverdalrar, alla
har jag tagit med mitt svärd eller ärligt och hedersamt
vunnit på raffel.
Att han även hade några guldmynt insydda i bältet
ansåg han onödigt att nämna. Var Lars Siggesson den
man han trodde och hoppades, skulle de pengar han
fått räcka.
Lars Siggesson mottog mynten, som räcktes honom,
och gömde dem i sin tröjficka.
— De är mest allt vad jag äger, sade Nils Dobblare, och
kommer jag tillbaka hit, må du ge mig dem åter. Men
kommer jag inte, då gäller det våra eller Claes Kursels
halskotor. Spelet står lika på båda händer och är väl
värt ett tärningskast ensamt för oron det medför. Håll
nu Casten vid gott mod och långfredagsnatten . . . du
vet, Lasse, du vet.
— Jag ska göra mitt.
— Din hand, Lars Siggesson! Så, det var ett fast tag,
du är stark i nyporna, känner jag. Och nu farväl! Nils
Dobblare trevade sig fram till gångens smala öppning,
kastade sig ned på alla fyra och kröp ut. Undan, ölbuk,
här ska jag fram.
— Hinner, hinner, brummade Casten Anklam, som
mött honom på halva vägen och drog sig baklänges.
146
— Hinner. Så svarar de alla och intet blir likväl gjort.

Fortare, Casten, fortare!
Och under det han kröp fram genom den smutsiga,
stinkande gången, tänkte Nils Dobblare: Nu ska vi se,
om jag, ensamma man, kan ljuga mig fri. Och går det,
hej, Claes Kursel, då är du om en hals!
— Nu är vi ute, sade Casten Anklam och reste sig upp.
Väktare, bär nu fram hälsningarna från din herre!
— Herr Claes menar väl, att ni inte kan säga’n något
nytt eller gott, snörvlade fångvaktaren entonigt, men
som han inte har något för händer, vill han av gunst och
nåd låta er komma till tals med honom. Följ mig.
— Det var gott besked, och här har du min sista daler.
Räck mig ölglaset och ett av bröden, Casten, jag har var-
ken smakat vått eller torrt på hela dagen. Han tvingade
ned några brödbitar och drack ett par klunkar öl. I väg,
du snigel därborta vid dörren, i väg! Ade, Casten! Skölj
strupen din och glöm mig inte. Ade!
Med högburet huvud, handen på svärdfästet och fasta
steg gick Nils Dobblare ut ur fängelset. Men den säker-
het han visade var långt ifrån verklig. Inom honom sjöd
blodet feberhett och han led grymt under den ovisshet
han kände. Skulle fru Fortuna svika honom eller inte,
skulle hon . . . eller inte?
147
SJ ÄT T E K A PI T L E T
V id Nils Dobblares inträde i den stora salen såg Claes

Kursel inte åt honom, utan satt orörlig, försjunken i
tankar. Hans högra hand gled oupphörligt genom skäg-
get, medan den vänstra behöll ett fast grepp kring vin-
kruset, som stod framför honom på bordet. Nils Dobb-
lare närmade sig djärvt och såg spörjande på slottsherrn.
Därvid märkte han i dennes ögon samma underligt
skygga blick som redan en gång förr väckt hans förvå-
ning. Men nu trodde han sig känna anledningen, och
all hans famlande tvekan försvann med ens. Kall, nära
nog övermodig, tog han de sista stegen, hostade, för att
ådra sig Claes Kursels uppmärksamhet, och stannade
vid bordshörnet.
— Glädje och framgång! sade han och bugade sig.
— Hälsning! nickade Claes Kursel buttert och sökte
erinra sig, var han sett Nils Dobblare. När han lyckats
därmed, utbrast han vresigt: Vad vill ni?
— Ni vet inte vem jag är? började Nils Dobblare. Jag
vill dock säga er mitt ärliga namn. Till Nils är jag döpt
och vattenöst av präst. Lars hette far min före mig, och
148
Dobblaren kallas jag mest. Här i landet har jag det se-
naste aret fört befäl över en kvart ryttare. Så . . .
— Ja, ja, avbröt Claes Kursel otåligt, vad mer?
— Näsvis kniv är alltid först i smöret, heter det, och
jag plägar inte vara bland de sista, när något står att
vinna. Dock, denna resan hann jag väl sent till kvarnen
och fick blott agnar till mald i min påse. Ni minns nog,
herr Claes, hur jag kom in här i salen, men Tisenhusen
och den arge skälmen Taube fort ut mot mig, gläfsande
och bjäbbande som ilskna räckor, och så lät ni, herr
Claes, utan dom eller rannsakan sätta mig i hundhålet
på deras anhållan.
Claes Kursel såg bort. Han erinrade sig morgonens
tilldragelse och hur han i sitt överretade tillstånd hotat
samma man, som nu stod där och talade så lugnt och
säkert.
— Vidare! sade han nästan undfallande, ty Nils Dobb-
lares hållning och förtrytsamma ton gjorde intryck på
honom, och han var nyfiken att höra, om en, som han
helt och hållet hade i sin våld, skulle våga rikta några
förebråelser mot själva slottsherrn.
Och det gjorde Nils Dobblare, ty han visste, att den
som anklagar sällan behöver försvara sig.
— Jag kom dock för att sluta mig till er, herr Claes, med
trettio ryttare, tyskar och finnar (han ansåg det säkrast
att inte kalla dem svenskar, eftersom det namnet för till-
149
fället hade en dålig klang i den andres öron), ty vad ni

mest tarvar är väl folk till slottets bevakning. Desslikes
vet jag, var hövitsman Burckhard ligger med flera rotar
fullt rustade knektar. Och på samma ställe väntar Jürgen
Lange och Måsse Didriksson, vilka ni nog känner såväl
till namnen som till gagnet, med var sin kvart ryttare.
Alla dessa har sänt mig hit att bjuda er sin tjänst, men
vill ni inte ta oss hit, söker vi en annan herre.
Nils Dobblare visste, att han satte sitt liv på spel
genom sina lögner, men enda sättet att komma ut från
slottet var att ljuga och fortsätta med det ända tills han
lyckats bli fri. Snart märkte han också, att han slagit
in på rätt väg, ty Claes Kursel reste sig och utropade
glad:
— Vet ni, var alla dessa ligger? Och sedan, sedan?
— Ja. Och det ni sa om den uteblivna solden, herr
Claes, var ett sant ord, fortsatte Nils Dobblare, glad
över den lätthet, med vilken han fann ord. Också har vi
för den sakens skull sagt upp kung Johan tro och huld-
het. Ty, tänker vi, får vi ingen sold av kungen, tar vi den
där den finns att ta. När jag så kommer hit för att säga
er det, herr Claes, låter ni vräka mig ut och sätta mig i
tornet bland boss och orenlighet.
— Tillge, hövitsman, tillge! inföll Claes Kursel och
klappade honom vänligt på skuldran. Jag var het till
sinnes just då och visste knappt vad jag gjorde. Mina
150
tyska landsmän skrek högt efter pengar till lön för mö-
dorna, och de livländska brackorna gapade än värre.
De sökte också roffa slottet från mig, men jag var dem
för slug, hahaha. Han brast ut i ett danande gapskratt,
men hejdade sig tvärt och fortsatte brådskande: Bud
var här även, som ni nog märkte, från hertigen. Och
många andra ville också träda fingrarna i fatet. Det var
mycket att bestyra, och allt, hette det, skulle jag ta om
händer. Ni ser, att jag inte hade tid eller tanke övrig för
den handlingen.
Nils Dobblare hade svårt att hålla tillbaka ett leende,
då han hörde Estlands för ögonblicket mäktigaste man
så ivrigt urskulda sig inför en fånge. Men han såg även,
att samma strid, som på morgonen jäst inom den andre,
ännu vildare rasade i hans bröst.
— Inte hövs det mig, en ringa ryttare, att lasta er,
stränge herre, svarade Nils Dobblare inställsamt. Och
för att visa hur ringa den saken ter sig i mina ögon
upprepar jag härmed mina ord: Vill ni ge oss sold och
handpenning, ska jag föra den halva fänikan och de tre
kvarterna hit och ga i er ed och tjänst, herr Claes.
Nils Dobblare kastade huvudet bakåt och såg Claes
Kursel troskyldigt in i ögonen. Han var inte längre den
bönfallande; slottsherrn själv stod där och stammade,
medan hövitsmannen, som nyss legat i tornet, lovade
honom hjälp och sitt beskydd. Hej, tänkte han, under
151
det Claes Kursel tvinnade sitt skägg och från vinkruset

sökte hämta ingivelse, hur han borde svara utan att yppa
för mycket av sina planer, hej, den mannen ömkade ho-
nom nära nog. Och svårt att med en djärv lögn föra
honom bakom ljuset var det inte, det såg han liksom att
fru Fortuna var Nils huld. Men hans tillit försvann med
ens, och det glada modet sjönk honom nedom knäna, då
Claes Kursel plötsligt slog näven i bordet och förde sitt
ansikte så nära hans, att den vinluktande andedräkten
stack Nils Dobblare i näsan.
— Iskariot, skälm, bösewicht, jag känner dig och sven-
skarna. Din lismande tunga är spunnen av silke, men
dina svarta tankar är fortfarande i helvetet. Men mig
ska du inte bedra.
Nils Dobblare tumlade flera steg tillbaka, till den grad
överraskades han av det häftiga utbrottet. När han efter
en kort stund åter vågade fästa sin blick på Claes Kursel,
märkte han, att dennes ögon irrade hit och dit, medan
händerna krampaktigt öppnade och slöt sig. Under van-
liga förhållanden hade Nils Dobblare inte tvekat att dra
sitt svärd för att i blod avtvå skymten, men vid dörren
stod de två knektar, som följt honom dit, och även om
han lyckats avfärda dem, fanns flera andra, som inte
skulle skona honom, ifall något ont tillfogades deras an-
förare. Friheten först, hämnden sedan, tänkte han och
svalde sin vrede för att till utseendet lugn återta:
152
— Ni är i trångmål, herr Claes, jag vet det. Här kan

ni väl ha föga mer än två fänikor, och utanför slottet
väntar många, som liknar nässlan, vilken bränner både
vän och fiende.
Claes Kursel lugnade sig hastigt och stirrade häpen
på mannen framför sig. Efter all sannolikhet borde han
ha blivit skrämd, fallit på sina knän och tillstått sina
baksluga anslag, men i stället stod han där helt oberörd.
Kanhända var han inte en skälm som de flesta andra,
och knektar behövdes på slottet, ty dess befälhavare
stod ensam utan en vän. Men det kunde ju hövitsman-
nen inte känna till.
— Tillge! mumlade Claes Kursel med en av dessa tvära
övergångar, till vilka Nils Dobblare förut lagt märke. Ni
har rätt till en del, jag är hårt trängd från flera sidor, men
med mina sju fänikor (han lade särskild tonvikt på ordet
sju) anser jag mig stark nog att hålla alla stången.
Nils Dobblare iakttog, hur en snabb, lurande blick vid
dessa ord sköt fram ur hans ögon, och han beslöt att
vara på sin vakt.
— Hör an, herr Claes, började han försiktigt och bu-
gade sig, som det anstod en supplikant. Jag är blott en
fattig ryttare, som vågar liv och lem för den som ger
högsta solden, men för den som inte har annat än löften
vill jag inte ens låta riva tröjan. Orlov har jag tagit mig
153
ur kung Johans tjänst, och herre äger jag ingen. Vill ni

låta mig bli er man?
— Ni nämnde nyss om tre kvarter ryttare och en halv
fänika knektar, hövitsman, följer de er åt? genmälde Claes
Kursel i stället för att besvara den framställda frågan.
Av den ton, med vilken dessa ord sades, förstod Nils
Dobblare, art allt skulle bero på hans svar, och med en
axelryckning sade han:
— Ingalunda, stränga herre, jag är för ringa, att folket
skulle hålla sig till mig. Dock, känner jag dem rätt så gör
de som jag, de följer den som ger bästa solden.
Claes Kursel vände sig bort för att dölja det belåtna
leendet, som krusade hans läppar. Hövitsmannen var
säkerligen ärlig, ty en annan skulle säkerligen ha svarat
ja genast och börjat skrävla om sin makt över knektar-
nas sinnen. Vad Nils Dobblare beträffade, ansåg Claes
Kursel sig inte behöva hysa farhågor längre, och mer än
någonsin var han i behov av folk.
Boismann och Maydel hade i vredesmod dragit bort
med sina fanor, Tisenhusen och Taube hotade honom i
hertigens namn, och von Rosen föreslog honom genom
brev och budskickningar, att de båda skulle sälja slot-
tet åt den som betalade bäst för det, vore det än själve
Johan III. Men Claes Kursel sade nej till allt, han hade
större planer i sikte. Ännu hade de inte mognat, men
lämnade ryssen och livländaren honom i ro, kunde
154
Estland och Livland på nytt bli ett tyskt land under en

tysk furste. Dock, för att behålla vad han tagit fordrades
mycket krigsfolk, och han ägde inte mer än två fänikor
föga lydiga knektar och ingen enda uppriktig vän eller
mäktig herre att lita till. Ryttarhövitsmannen, som stod
där och väntade, kom som sänd av en högre makt, och
var han i stånd att föra några hundraden dugliga karlar
till slottet, nog var Claes Kursel den som skaffade solden,
skulle han än låta plundra Revals stad för det.
— Ni är en flink man, Dobblare, svarade Claes Kursel
vänligt. Var ligger folket i kvarter?
— Ställets namn kan jag inte säga, eftersom jag inte
känner det. Karlarna håller sig i en by vid pass tjugo
halva milar härifrån, ljöd Nils Dobblare.
— Åt norr, öster eller söder?
— Jag menar, det är åt söder?
— Henrik Boismann har haft ryttare ute på spejning
åt det hållet, men ingen har ens sett märket efter en
hästhov, hövitsman.
Claes Kursels ögon vilade forskande på Nils Dobblares
ansikte, men denne kämpade för frihet och framgång,
och inte en muskel rörde sig i det, när han med ett kort
skratt svarade:
— Om Henrik Boismanns ryttare velat se, hade de sä-
kerligen sett. Det kan också hända, att deras herre hört
ett men sagt ett annat.
155
— Ni är slug, hövitsman, och jag tror, att det kan vara

så.
Claes Kursel gick fram till ett fönster och ställde sig
där för att få tänka i fred. Och under det att hans högra
hand uppifrån och ned mekaniskt for genom håret och
obeslutsamheten grymt marterade honom — ty själv en
förrädare misstrodde han alla andra — mumlade han
sakta något om att det nog inte var farligt att släppa
hövitsmannen. Han vände tvärt om från fönstret, och
med en lurande sidoblick på Nils Dobblare, som oroligt
följde alla hans rörelser med ögonen, gick han ned till
dörren och gav viskande en av de där väntande knek-
tarna några befallningar.
Karlen lyssnade uppmärksamt till hans ord, såg
smäskrattande än på Claes Kursel, än bort till Nils
Dobblare, och avlägsnade sig slutligen för att fullgöra
sitt uppdrag.
Så fort han var utanför dörren, kom Claes Kursel ånyo
fram till bordet.
— Gott, hövitsman, sade han. Ni må dra ut från slottet
och bringa knektarna över på min sida. De kommer mig
väl till pass tillika med dem som Didrik Didriksson ridit
att hämta hit från en bondby bortåt Wesenberg till.
Nils Dobblare bleknade och måste söka stöd mot
bordet; den sista underrättelsen var ensam tillräcklig
att krossa honom. Kusal, byn, där knektarna väntade
156
honom, låg nära vägen till Wesenberg, och någon annan

kunde Claes Kursel inte gärna ha åsyftat. Hann Didrik
Didriksson, vars hala tunga och stora övertalningsför-
måga var kända, blott en timme före honom, hade han
för sina väl smidda planer ingenting annat än friheten,
och den var inte mycket värd, då han berövats alla medel
att fullfölja dem. Nils Dobblare tyckte, att hela rummet
inhöljdes i en tät dimma, och hans förvirring ökades
med varje sekund.
Jag har ingenting kvar för all min möda, tänkte han,
och så märker herr Claes att jag är nedslagen. Så, nu ser
han på mig, finner att jag är blek om näsan, och förstår,
att jag farit med lögn alltigenom . . . och sedan tillbaka i
hundhålet att glömmas och multna. Pest och död, For-
tuna, din slyna, vänder du mig ryggen nu?
I detsamma bullrade knekten vid dörren med sitt
spjut och Claes Kursel såg ditåt. Dessa sekunder gav Nils
Dobblare tid att hämta sig, och friheten hade alltid sitt
värde, tänkte han. Kom han blott ut, nog fann han något.
När Claes Kursel ånyo lät sin misstroget forskande blick
glida över Nils Dobblares drag, stod denne orörlig och
uthärdade granskningen med lugn min.
Sedan talade de en stund med varandra om sold
och förplägning, och Nils Dobblare var mycket envis
rörande en del detaljbestämmelser, ty han ville inte, att
knektarna skulle ha något att säga på hans bak, när de
157
väl marscherat in på slottet. Claes Kursels misstankar

försvann alldeles för en stund, och när de båda under-
handlarna äntligen blivit eniga, skildes de, att döma efter
utseendet, som vänner. Nils Dobblare gick med högbu-
ret huvud mot dörren, men innan han hunnit dit, ropade
Claes Kursel på honom och frågade nästan ängsligt, hur
snart han ämnade återvända från sin värvarefärd.
— Hur allt än må avlöpa, inom sex dagar bringar jag
er svaret, herr Claes.
Claes Kursel nickade tyst och vände åter till vinkruset,
men hans goda lynne var borta. Ut och in sprang den
ene efter den andre, kring honom tisslade och viskade
man i vrårna, och självkloka och storordiga var de utan
undantag. Allesamman trodde sig begripa minsta små-
sak bättre än han, som likväl . . . Ah, bort med deras
arglistighet och baksluga praktiker! Han kvävde en ed,
slet och drog i skägget och nappade vinkruset åt sig.
— Vore så denna gärningen ogjord och jag kung Johans
man igen! bröt han ut och rusade fram till fönstret.
Det kändes ett ögonblick, som hade en stämma i hans
inre kraftigt manat honom att ropa den svenske ryttar-
hövitsmannen tillbaka och åter låta vräka karlen i tornet;
hans röst hade haft en så egendomlig klang, då han sagt:
”Inom sex dagar bringar jag er svaret, herr Claes.” Men
han tog det för en yttring av den obeslutsamhet, som pi-
158
nat honom en längre tid. Nej, sitt ord ville han inte svika,
och befallningsmannen över en kvart fruktade han inte.
Nils Dobblare gick utför den breda stentrappan.
Baretten satt långt bak på nacken, handen vilade mot
svärdfästet, och sporrarna klirrade muntert vid varje
steg. Han log och strök knävelborrarna uppåt. Hej, nu
var han en fri man, och fru Fonuna, det nyckfulla kvinn-
folket, sträckte händerna mot honom, hej, nu skulle man
få höra av Nils Dobblare! Som han gick där, vände han
sig till knekten, som ledsagat honom, och sade så likgil-
tigt, att denne inte kunde tro annat än att han framkas-
tat en fråga för att säga något, sak samma vad det var:
— Känner du Didrik Didriksson?
— Vem känner inte den vintratten?
Nils Dobblare lutade sig ned och borstade litet damm
från tröjans ena skört, och därunder tillade han säv-
ligt:
— Hur tida red han ut av slottet?
Den frågan hade en lång stund bränt hans tunga, och
han kände det som en stor lättnad att få den utsagd,
trots att han inom sig bävade för svaret.
— Minns jag inte galet, är det väl tre timmar sedan,
sade knekten vårdslöst.
— Tre timmar, hm! Nils Dobblare tog ut stegen, medan
han tänkte: Inte mer, jag hinner honom, jag hinner ho-
nom. Sedan sade han högt, lugnt och liknöjt: Finns på
159
slottet en svensk ryttare, som heter Sven och skälls för

Mesen?
— Här finns inga svenskar mera, och inga kommer hel-
ler hit. De sista i Reval sitter på domen hos den frigivne
ståthållaren och väntar på skeppet, som ska föra dem
över till deras land igen.
Nils Dobblare betraktade karlen bredvid sig, som om
han riktigt noga velat insprägla hans utseende i sitt min-
ne. Kvävande ett spefullt leende gick han vidare, medan
det oupphörligt surrade i hans hjärna: Tre timmar blott,
jag hinner Didrik Didriksson. Ofrivilligt kände han efter,
att svärdet gled lätt ur slidan.
Vid stalldörren stannade Nils Dobblares följeslagare,
medan denne gick in för att sadla sin häst. Han blev
mycket glad, då en välkänd gnäggning hälsade honom,
ty han hade fruktat, att någon av Boismanns eller May-
dels ryttare kunnat byta bort sin kamp mot hans, men
de hade inte brytt sig om den lilla sega hingsten. När
Nils Dobblare fått sadel och remtyg i ordning, funnit
järnhuvan vid sadelknappen och lett ut hästen, tog han
vänligt farväl av knekten.
Nu gäller det, tänkte han, med ena foren i stigbygeln.
Sekunden därefter satt han på hästen och red mot
borgporten, förstulet seende bortåt tornet. I en glugg
tätt invid marken tyckte han sig urskilja ett ljust föremål
och antog det vara Lars Siggesson, som stod på Gasten
160
Anklams axlar. Nils Dobblare höll tyglarna strama och

lät hingsten gå steg för steg samt förde därefter ett finger
till munnen. Föremålet i gluggen rörde sig, som då ett
huvud nickar. Sedan beskrev Nils Dobblares ena hand
en båge, och hans pekfinger räcktes rakt mot norr. Hu-
vudet i gluggen nickade åter. Nils Dobblare log och red
in under portvalvet.
— Hör an, låsfördärvare, hur många man hade Didrik
Didriksson i följe, när han red ut för några timmar se-
dan? frågade han portvakten, som tycktes stå och vänta
honom.
— Han red själv tredje.
— Vet du, vilka de två andra var?
— Den ena var Melker Pomrare, den andra hette Sven,
hörde jag, och var troligen en svensk, varifrån han nu
kom.
— Sven Mes, va?
— Jag tror’et. Didrik Didriksson skrattade åt’en, då han
skällde honom för Mesen.
— Farväl och se noga till porten, att ingen kommer in
objuden! Han lät hästen gå vidare, medan portvakten
skyndade före. Hej, de har Sven med sig för att visa dem
vägen. Vi blir två mot två.
161
SJUNDE K APITLET
D et började redan skymma, och under portvalvet var

nästan mörkt. Nils Dobblare hörde nyckeln vridas
om ett varv och tänkte: Ett till, och jag är ute. Sedan tar
jag av mot domen, får brev och patenter av herr Gabriel,
nu kan han inte neka mig dem, och om en timme börjar
ritten. Didrik Didriksson har stort försprång, men vägen
är läng och min kamp seg, jag ska hinna honom.
Under det han väntade, hade två karlar, vilka Nils
Dobblare antog tillhöra bevakningsmanskapet vid por-
ten, lett fram var sin häst och stannat jämsides med
honom.
— Ur vägen, man! ropade Nils Dobblare otåligt till den
ene, ty just som porten öppnades ställde denne sig med
sin häst framför honom.
— Inte så brått, ryttare, inte så brått! brummade man-
nen på plattyska. Ni hinner nog så väl som vi. Åt vilket
håll rider ni för övrigt?
— Dit näsan pekar. Vill du veta mer?
— Nej, ryttare, nej. Det är nog, ty jag hör, att vi har
samma väg. Vi slår följe, inte sant?
— Är du viss om att jag vill ha dig med?
162
— Jag håller före, att er vilja i det stycket inte betyder

något.
— Vad? Vad menar du? frågade Nils Dobblare och lu-
tade sig fram över hästens hals för att se karlens ansikte,
ty han fann, att det låg hot i hans yttrande.
— Lät nu mig rida före, ryttare, sedan må ni följa,
och sist kommer min kumpan, han tränger även till
sällskap.
Karlen krängde ovigt upp på sin häst och red ut, men
Nils Dobblare höll trotsigt inne, han var inte den som
mottog befallning av okända. Då red den andra karlen
tätt inpå honom och sade sakta, men bestämt:
— Fort, ryttare! Här har vi inte tid att dröja längre.
Halvt trängd ut ur porten lät Nils Dobblare hästen ta
några steg, och de båda andra slöt sig genast, som efter
tyst överenskommelse, till honom och red upp på var sin
sida, så att han befann sig mellan dem. Nils Dobblare
var alldeles för snabbtänkt att inte fatta vilken betydelse
detta ägde, och han trodde sig nu veta vad Claes Kursel
sagt den ena landsknekten, medan han själv stod och
väntade däruppe i salen.
— Så, så, mumlade han förbittrad och knöt händerna.
Han ger mig bevakning, han misstror mig.
Därpå teg han mulet och lät hingsten ta ut stegen, och
de bägge andra följde honom troget på var sin sida.
163
Det mörknade mer och mer, men vägen var lätt att
urskilja. Ungefär en halvtimme red Nils Dobblare och
hans följeslagare framåt under ömsesidig tystnad, men
när de hunnit uppför Tönniesbergets västra sluttning
och han ämnade fortsätta vidare över Pernauvägen,
inföll den som fört ordet i portvalvet:
— Inte annat än jag kan skönja, ryttare, rider ni nu åt
norr.
— Jag rider vart mig lyster, svarade Nils Dobblare
kärvt.
— Ni menar det, hör jag. Men minns jag inte galet, sa
ni åt herr Claes, att ni skulle söderut.
— Kan så vara, men nu rider jag mot norr. Kommer er
den saken vid, man?
— Något, ryttare, något litet. Vill ni veta varför?
— Säg’et, jag hör.
— Jo, för er skull sitter jag nu här på hästryggen och
skumpar genom natt och mist, då jag kunnat ligga i den
varma borgstugan och förnöja min strupe med öl eller
annat. Ja, så hade det bort vara, men herr Claes sände
oss bud, att vi två skulle ut och ledsaga en svensk ryt-
tarhövitsman, som ville nedåt Pernauvägen. Har ni sagt
det åt herr Claes eller inte?
— Vad mer?
164
— Jo, detta är inte Pernauvägen, den har vi redan ridit

förbi. Och för den skull tar vi snett över fälten här och
rider mot söder, inte sant?
— Vill ni det, så ska jag inte hindra. Själv rider jag rätt
fram än ett stycke.
— Nog med snack, inföll den andre ryttaren barskt. Ni
ska söderut, om inte det . . .
— Om inte det, vänder vi äter till slottet och ni till
tornet. Nu känner ni Claes Kursels befallning.
Karlen lade tungt sin högra hand på hingstens tyglar
för att styra honom nedför vägen och vika av åt söder
över fälten.
— Bida litet! sade Nils Dobblare medlande. Dorpat-
vägen leder inte söderut, och den är alltid bättre än att
i mörkret rida över åkrarna bland diken och gravar.
— Här finns inga diken, röt den andre lika barskt som
förut.
Nils Dobblare såg sig raskt omkring. De tre var en-
samma, på fälten och till staden trängde inte ett rop
därifrån, ifall han skulle . . . Hans högra hand fördes
till vänstra sidan, men just då han var beredd att rycka
fram svärdet, gled det undan honom ur slidan, och ett
gäckande skratt nådde hans öron.
— Ni kunde lätt skada er, ryttare, sade hans granne till
vänster hånfullt, jag ska hålla er pamp så länge.
165
Blott med en ytterlig ansträngning förmådde Nils

Dobblare kväva en ed, men han insåg också, att hela
hans förslagenhet var av nöden. För den skull instämde
han, även om med svårigheter, i skrattet och sade:
— Ni hyser inga goda tankar om mig, menar jag.
— Den gången menade ni inte galet, ryttare.
— Vad förehar du, Tösse Westfaler? frågade knekten
till höger och lutade sig framåt Nils Dobblare för att se
vad kamraten gjorde.
— Sköt ditt, Eilhardt! sade den andre kallt. Och nu tar
vi av åt höger!
Nils Dobblare gjorde inte motstånd längre, han fann
sig i det oundvikliga och följde sina bevakare, då de red
ned på åkrarna. Men hans eftergivenhet var endast sken-
bar, och hans föresats att befria sig från dem hade blivit
orygglig. För att lättare lyckas i det bemödade han sig
en stund att urskilja de bägge karlarnas anletsdrag, och
han lyckades trots mörkret bilda sig en, som han ansåg,
riktig föreställning om dem.
Mannen, som kallats Eilhardt, var kortväxt och
tjock samt satt ostadigt på hästen, vilken vid varje steg
slängde honom än åt den ena, än åt den andra sidan. Att
knuffa honom ur sadeln var lätt. Men Tösse Westfaler,
som så påpassligt ryckt svärdet från Nils Dobblare, förde
sig säkert och skulle nog inte bli en motståndare att
166
förakta, så mycket mer som han var fullt beväpnad och

befann sig till vänster om honom.
Nils Dobblare bet sina läppar blodiga, slet och drog i
tyglarna och bannade tyst över sitt oblida öde, som fört
honom så långt, men inte tillräckligt nära. Om han skulle
försöka rida från dem, tänkte han. Eilhardt hade svårt att
sköta sin egen kamp och behövde knappt tas med i räk-
ningen, men den andres häst syntes vara en god springare,
och Nils Dobblare förstod sig på hästar. Dessutom skulle
han inte vinna så särdeles mycket, ens genom en lyckad
flykt, de bägge karlarna vände naturligtvis om till slottet,
och så var Claes Kursels misstro väckt.
Nils Dobblare skar tänder och slungade ursinniga
blickar på Tösse Westfaler; honom hatade han utan att
riktigt ha sett hans ansikte. Till allt annat kom också
tanken på Didrik Didriksson, som jagade framför honom,
medan han själv tvingades att avlägsna sig från den väg,
som ensam ledde till målet.
— Gud straffa mig! ropade han högt, utan att längre
söka dölja sin förtrytelse. Detta hade jag inte väntat.
— Hur ofta får man väl det man väntar sig, ryttare?
sade Tösse Westfaler, och Nils Dobblare anade, att han
hänlog. Men var tröst, strax efter midnatt tar vi kvarter
i en bondgård och sover ut.
— Gott om det vore midnatt, pustade Eilhardt and-
fådd.
167
Nils Dobblare klämde in naglarna i köttet och ban-

nade tyst. Så såg han sig forskande omkring, men ingen-
ting hördes eller syntes. Och Didrik Didriksson, som
hade mer än tre timmars försprång! Nils Dobblare såg
sig ånyo omkring.
Nu eller aldrig, tänkte han kallt, drog obemärkt fram
sin dolk och stack Eilhardts häst i länden.
Vad han beräknat inträffade genast. Hästen slog bakut
och oförberedd härpå föll ryttaren tungt till marken.
Tösse Westfaler höll inne, undrande vad man borde tro
om det skedda, och det enda ögonblick hans vaksamhet
slappnade begagnade Nils Dobblare till att ränna upp
vid hans sida och ränna dolken i hans hals tätt invid
ringkragen. Klingan skrapade sakta mot stålet i den och
stannade först, då fästet tog emot. Utan ett ljud föll
Tösse framstupa ur sadeln och blev liggande orörlig.
— Död, mumlade Nils Dobblare med en vild glädje.
Han kände den stöten och visste, att den var säker. Och
ryckande åt sig sitt svärd, innan det hunnit följa Tösse
Westfaler i fallet, red han omkull Eilhardt, som kommit
på fötterna igen, men till följd av sitt eget fall ingenting
märkt. Nils Dobblare höll stilla bredvid honom, beredd
till ett dödande hugg, ty av dessa besoldade landlöpare,
vilka stal som korpar och förödde andras egendom,
fanns det fullt upp överallt, och blodet från en till på
hans klinga skulle inte ens märkas. Men — hans arm
168
sjönk långsamt ned — han kunde kanske ha nytta av

mannen, som låg där framför honom, och nu, när han
åter kände sig säker, fick ett oklart begär att visa sig som
den starkaste och skickligaste makt med honom. Det var
annars inte hans sätt att skona någon, som ställde sig i
vägen där han ville fram, men karlen föreföll användbar;
han lät honom leva tills vidare.
— Hur är det, ryttare, har er häst fått kollern? pustade
Eilhardt och spottade ut litet snöblandad jord ur mun-
nen.
— Ifall livet är dig kärt, fort upp på kampen! ropade
Nils Dobblare hotande. Jag hörde nyss vargarna tjuta i
skogen.
— Vargarna? Tvi för den lede, var det de som skrämde
hästen?
— Fort upp, säger jag dig!
Nils Dobblare slog honom över ryggen med flatsidan
av svärdet, och även utan denna tuktan skulle Eilhardt
ha lytt honom. Han fångade in sin häst, krängde upp i
sadeln och beredde sig att rida vidare, men erinrade sig
kamraten och frågade:
— Var häller Tösse till?
— Han ligger där. Han föll också av hästen och måste
ren vara död, ty han har inte rört en lem.
— Nej, är han så illa däran? sade Eilhardt omisstänk-
samt. Han skräppade dock om sin skicklighet som ryt-
169
tare, men det är så, det: i dag röd, i morgon död. Voj,
ryttare, det är ett undersamt liv, detta, man vet platt inte
den ena stunden vad den andra bringar en.
— Nu rider vi, Eilhardt, det är ju så du skälls, inföll Nils
Dobblare kärvt. Vi har inte tid till sladder.
— Vi kunde väl dock se, om inte den fattige Tösse
tränger till någon hjälp, invände den talföre knekten.
Nils Dobblare rätade upp sig i sadeln och riktade
svärdsspetsen mot hans ansikte, sägande:
— Jag häller före att din hals inte är svårare att knäcka
än Tösses. Önskar du bevara ditt liv, man, så fly mig
kvickt din pamp och darten, jag vill inte drabbas av
detsamma som din kumpan.
— Gick det så till? suckade Eilhardt, som äntligen fat-
tade sammanhanget, och sedan tillade han med motvil-
lig beundran: Ni är en rask karl, ryttare.
— Pamp och dart, man!
Nils Dobblare lät sitt svärd beröra Eilhardts hals, och
denne, som tycktes vara snabb endast i tungan, räckte
honom lydigt sina vapen, därigenom medgivande att
han från bevakare lät göra sig till fånge.
— Så, sade Nils Dobblare, stickande hans svärd innan-
för sitt bälte (dolken slängde han på marken), nu rider
vi norråt, vare sig Claes Kursel vill det eller inte. För den
dödes häst vid tyglarna och släpp den inte, det råder jag
dig! Vänd om, man!
170
Efter en stund nådde de vägen, och Nils Dobblare gav

den andres häst ett rapp över länden.
— Fram, Eilhardt, nu gäller det att bruka sporrar och
tyglar.
— Är det så brått?
— Vad vet du om den saken?
— Intet, rytt . . . hövitsman, intet. Dock vet man väl, att
det som sker i stor hast kommer en till last.
— Samma ord, men hastverk är inte alltid narrverk.
Eilhardt visade stor lust att fortsätta samtalet, men
Nils Dobblare blev otålig, befallde honom att tiga och
slog till hans häst, så att denna rusade framåt i karriär.
Med ett högt glädjerop över den präktiga farten spor-
rade Nils Dobblare sin egen springare och jagade vidare.
En timme räckte den vilda ritten, då orkade Eilhardt inte
längre hålla sig kvar i sadeln, utan stönade:
— Voj, voj, jag faller.
— Faller du, ränner jag svärdet genom dig.
— För Guds barmhärtighets skull . . .
— Rid på eller är du dödens.
Ännu en stund fortsatte de på samma sätt, tills Nils
Dobblare fann för gott att strama tyglarna och ropade
åt Eilhardt att stanna. Hingsten började flåsa tungt, och
ryttaren var för klok att tömma ut hans krafter vid rit-
tens början. Och medan hästarna nu gick steg för steg
utåt den mörka vägen, sade han nästan välvilligt:
171
— Vore du min man, skulle jag inte möda dig så

strängt.
— Ho, hövitsman, vad man inte är kan man stundom
bli, pustade Eilhardt andfådd.
— Menar du det på rama allvaret?
— Jamän, gör jag så. Jag var kung Johans och Gabriel
Christerssons man för en månad sedan, nu är jag ingens,
om inte min egen.
— Du red dock Claes Kursels ärende.
— Jag red mina egna, hövitsman. Det finns på slottet
många knektar, vilka menar, att det är bättre i skogs-
bygden än bakom de fasta murarna, där alla vill råda,
men ingen lyder.
— Du lägger dina ord väl, men rid fortare undan!
— Kampen vägrar, rytt . . . hövitsman.
— Så vet jag sättet att få liv i honom. Nils Dobblare
gav hästen ett par slag med flatsidan av sitt svärd. Nu
går det, va?
— Mina knotor känner det, hövitsman, de håller mest
på att säga farväl åt varandra.
Nils Dobblare log åt hans prat och åt att han numera
kallades hövitsman, men förut endast fått heta ryt-
tare. Emellertid kände han sig inte förargad över det;
måhända hade han själv handlar på samma sätt i den
andres ställe. Han företog sig att granska mannen, som
skumpade en halv hästlängd före honom. Ånej, från
172
den var ingenting att befara, han hade full sysselsätt-

ning med att hålla sig kvar i sadeln. Gott, då kunde han
tänka på sina egna angelägenheter en stund, ty det var
sannerligen av nöden, att han fattade ett beslut.
Det var mycket, som hänt på en kort tid. Fri, fånge, fri,
fattig, rik . . . nej, varken fattig eller rik . . . lyckosoldatens
vanliga lott. Men så ägde han också lyckosoldatens lätta
sinne. Nils Dobblare skakade baretten av huvudet, så att
den föll ned på ryggen och blev hängande i hakremmen,
och lät vinden spela genom håret. Hej, detta var dock ett
muntert liv, starkt kryddat av den ständiga ovissheten,
som lurade bakom varje steg. Liv och död, med- och
motgång, det var alltsamman, och så möjligheten att
kunna nå något ännu bättre, komma fram, hinna högt,
vinna ära och guld, framför allt guld. Hej, det var ett liv,
det, och med ingen på jorden bytte Nils Dobblare lott.
Han log, så att de vita tänderna lyste mellan läpparna, ty
just då erinrade han sig mannen, vars anlete han knappt
sett och vars liv han nyss tagit. Den, en tysk vagant, en
sten vid vägen, en som sparkades undan och försvann
i det okända, eftersom han var svagast, var den något
att tänka på, den? Så riktade han blicken forskande på
karlen framför. Denne var även en av rovfåglarna, som
trängde sig in allestädes, roffade åt sig vad han kom
över och sålde sin styrka åt den högstbjudande. Om han
skulle vräka honom från hästen och ta hans liv? Ingen
173
såg det, ingen fick någonsin veta det, och karlen kunde
bli farlig. Nils Dobblare skrattade högt, då han betänkte,
hur många han för mindre än en dylik farhåga kastat åt
sidan. Det hade redan väckt hans förundran, att han
skonat knekten, och nu blev han nästan rörd över sin
egen godhet.
— Halt, Eilhardt! ropade han. Kamparna behöver
pusta.
— Ryttarna också.
— Du säger det. Nå, man, vill du följa mig längre eller
vill du kanhända åter till Revals slott?
— Det menar ni inte, hövitsman. Har ni tagit med mig
så långt, må jag följa er till slutet.
— Det svaret räddade ditt liv. Och nu frågar jag dig:
går du i min ed och tjänst? Fort, eljest slår jag dig för
skallen.
— Det ska ni inte möda er med, hövitsman. Jag vet
näppeligen till vem jag hör. Kung Johan har jag svurit
trohet till pingstaftonen, men ingen sold bekommit för
det, den eden är sålunda bruten utan mitt åtgörande.
— Men du höll dig till Claes Kursel, den arga skäl-
men.
— Jag höll mig till den fänikan, dit jag blivit ställd. När
de andra ropade ja till Claes Kursels och officerarnas ord,
skrek jag med, annars intet. En befallningsman måste
landsknekten ha, och när ingen annan än en skälm finns,
174
följer man den åt. Men vill ni ge mig handfästning och

sold ska jag gärna svära er trohet för viss tid.
— Väl! Vill du hålla dig till mig i två veckor från denna
kväll?
— Må ske. Håll upp svärdsfästet, hövitsman, att jag må
lova vid något, som liknar Kristi dyra kors!
Nils Dobblare gjorde det, och Eilhardt svor honom
trohet och lydnad under en tid av två veckor. Så fort det
skett, återfick han sitt svärd jämte ett guldmynt, ty Nils
Dobblare visste att när en landsknekt svurit med två
fingrar mot ett svärdsfäste bröt han aldrig sin ed.
Eilhardt stack lugnt svärdet i skidan, och sedan han
sett, att han erhållit en ungersk gyllen, uppgav han ett
jubelrop.
— Herremanspenning har ni givit, hövitsman. Vad ska
nu ske?
— Rider vi raskt undan, hinner vi i morgon på förmid-
dagen tre ryttare. Den ena av dem är tysk som du, rann
pampen i honom, de två andra tar jag på min del.
— Vet ni vad den knekten heter, hövitsman?
— Minns jag inte galet, så benämns han Melker Pom-
rare.
— Den slår jag gärna, han står inte i samma rote som
jag.
— Hugg då sporrarna i kampen din! När vi ridit denna
ritten, får du vila.
175
ÅT TON D E K A PI T L E T
B akom några rivna molnflikar sökte månstrålarna

tränga fram och sprida litet ljus, och när skyarna
ibland delade sig gnistrade stjärnorna kalla och klara
på himlavalvet. Inne i skogen var det på somliga ställen
mörkt som i en säck, på andra rådde en svag skymning,
men där kastade trädstammar och grenar förvirrande
skuggor över vägen. Nils Dobblare och hans följeslagare
frågade inte efter något; den enes iver hade meddelar
sig åt den andre, och de jagade framåt genom natten.
Hovarnas taktmässiga klapprande mot marken och vin-
dens vinande var det enda, som störde tystnaden. Nils
Dobblare fann ett sådant nöje i att susa fram på detta
sätt, att han litet emellan uppgav ett glädjerop. Och det
allra bästa var, att bakom de närmaste timmarna låg det
ovissa, som alltid varit så lockande för honom. Skulle
han lyckas, eller kom han för sent?
— Åhå, bröt han ut och tuggade sina knävelborrar, de
har varit raska i vändningarna. Fortare, Eilhardt, fortare!
Och så snart vi hinner dem, pampen ut och på Melker!
176
— Det är sagt, hövitsman. Och jag har — din fanens

fosterbock till kamp, ser du inte? — Jag har intet emot
det; man tränger till ombyte i denna enformighet.
De sargade hästarnas sidor och ilade fram utåt skogs-
vägen. Men de såg inte ett levande väsen och hörde
ingenting, inte ens vargarna. Fanns några sådana ute
hade de väl sprungit till fältet, där den döde knekten
låg, för att slåss och rivas om kristet kött, som de vant
sig vid under de senaste vintrarna.
I dagbräckningen nådde de båda ryttarna bivägen till
Sodla och vek av på den.
— Nu är vi snart framme, sade Nils Dobblare.
— Det var på tiden, stånkade Eilhardt.
Eftersom hästarnas krafter var alldeles uttömda, fort-
satte ryttarna i skritt. Eilhardt såg beundrande på Nils
Dobblare, som trots nattens ansträngningar höll sig lika
rak och spänstig, under det han själv var så trött, att han
knappt förmådde sitta kvar på hästryggen.
— Där är byn, ropade Nils Dobblare plötsligt.
— Väl att ritten fick en ände, sluddrade Eilhardt söm-
nigt. Nils Dobblare skrattade åt honom och red vidare
uppför sluttningen. På gårdsplanen framför byggnaderna
låg ett femtiotal knektar och ryttare, vilka inte fått plats
inomhus, svepta i fårskinnsfällar och täcken, med föt-
terna mot de kolnande eldarna. Vaktposter syntes
däremot inte; förmodligen tyckte alla dessa karlar sig
177
nu vara så många, att ingen vågade angripa dem. Nils

Dobblare lät sina övade ögon noga granska vad de mötte,
och han såg, att de som sov på gårdsplanen var tyska
landsknektar. Det han beräknat hade inträffat: under
den allmänna upplösningen hade stora skaror deserterat
från sina forna fänikor, och när de fått veta, att andra
förut fanns där, hade de tågat dit. De kände förmodli-
gen till händelserna i Reval och de ville väl inte synas
angelägna och för den skull väntade de för att erhålla
desto högre sold.
Nils Dobblares hjärta klappade fortare än vanligt, ty
han hade sett, att säkerligen fyrahundra man borde vara
samlade där. Skulle han lyckas dra dem med sig, skulle
han . . . eller inte? Men det var inte tid att grubbla nu,
först måste Didrik Didriksson göras oskadlig, sedan
fick han se.
— Hej, är det du, Sven Mes? utropade han glad, då han
oväntat varseblev en man, som liknade denne.
Karlen vände sig om, och Nils Dobblare såg Svens
spetsiga och tunna kindskägg.
— Vad, är även du här, Nilsen min?
— Jajamän. Men säg mig, var finns Didrik Didriks-
son?
— Vi kom nyss hit. Han sitter väl nu i den stora stugan
och snackar med brodern sin, den öltratten.
— Och tysken, som var i ert följe, var är den?
178
— Han ligger vid elden därborta och sover på sitt

öra.
— Gott! Hör an, Eilhardt, och du, Sven, håll ögonen
på den mannen. Vet han något om Didrik Didrikssons
ärende och vill sladdra med de andra, så slå honom för
truten, att han bli liggande. Jag ska hålla er ryggen fri
för den gärningen.
— Man kommer ofta längre med lämpor än med hot,
invände den betänksamme Sven Mes.
— Tiger han, må han gå fri, eljest inte. Led så hästarna
till stallet, Sven Mes, och väck alla de svenska ryttarna
jämte finnarna, be dem ta sina vapen och samlas utanför
stugan där!
— Vad ska nu bli av?
— Du far väl se det, du också, Sven.
Nils Dobblare sprang ur sadeln och gick raskt mot den
byggnad, där hövitsmännen och rotemästarna tagit sitt
kvarter. Han sparkade upp dörren och trädde in, spe-
jande åt alla sidor efter Didrik Didriksson. I dagligstugan,
där ungefär tjugo karlar snarkade i halmen utmed väg-
garna, hade det supits och dobblats hela natten. En
pommersk rotemästare lag i en vrå och yrade; det hade
varit slagsmål, och han vred sig i sårfeber. Nils Dobblare
klev lugnt över hans ben och trevade sig i halvmörkret
förbi några av hans kamrater, vilka svor över att de
inte lämnades i fred, men han brydde sig inte om dem
179
utan gick tvärs genom rummet; ett svagt ljussken, som

trängde ut genom en dörrspringa, vägledde honom. Han
anade, att den han sökte fanns på andra sidan dörren,
och hans ögon lyste med ett grymt och beslutsamt ut-
tryck, medan handen kramade svärdsfästet. En blick in
genom springan visade, att han inte hade misstagit sig,
Didrik Didriksson satt verkligen på en bänk bredvid sin
halvbroder, gamle Måsse, vilken var så drucken, att han
inte förmådde fatta den andres ord.
Nils Dobblare log och kände efter, att svärdet löpte
lätt ur slidan; en mans liv hade ännu aldrig varit något
hinder på hans väg. Han ämnade genast rusa in och
överfalla Didrik Didriksson, men så hejdade han sig och
väntade tills vidare; det var kanske inte ur vägen att höra
vad Didrik hade att säga.
— Din i dryckjom och lustar försjunkna vrakfågel,
väste Didrik Didriksson ond, du vinner intet . . .
— Styr din tunga, pojke! sluddrade Måsse otydligt.
— Jag vånne du styrde ditt förstånd så väl som jag
min tunga, for Didrik ut. Här ligger du och super och
super . . .
— Törsten min, lallade Måsse och tycktes stå i begrepp
att ursäkta sig, men brodern avbröt honom förargad:
— Allt har sin tid. Men här ligger du och sover . . .
— Du sa något, jag vill sova.
180
— Tig och låt mig tala! Här ligger du och sover bort
lycka och ära, medan allt står att vinna för en rask man.
Här i landet finns nu ingen överhet . . .
— Ingen överhet, vad sladdrar du?
Måsse stödde huvudet mot händerna och gjorde ett
försök att tänka, men hans omtöcknade hjärna vägrade
honom sin hjälp, och han satt där slö och svag som ett li-
tet barn, medan dreglet droppade från hans mungipor.
— Gör som jag sagt dig! ropade Didrik i ursinnig iver
och slog ihop händerna för att ge större eftertryck åt
sina ord. Gå genast under Claes Kursels befäl, och du
bekommer stor makt och härlighet, ja, kanhända blir du
ryttmästare för en fana. Herr Claes är nu svårt beträngd
på alla sidor och vet varken ut eller in . . .
— Där sa ni mot er vilja ett sant ord, avbröt Nils Dobb-
lare, stötte upp dörren och trängde in i kammaren. Hej,
Didrik Didriksson, ni väntade inte att möta mig här. Svar
på frågan tarvas inte, ni väntade mig inte. Men du, Mås-
se, gjorde rätt i att bida. När inga knektar längre står att
få mot stora ord och fagra löften, då är varje mans arm
väl värd sin penning. Men ni, Didrik Didriksson, borde
skämmas, ty ni är av den sortens folk som endast far
fram med förrädiska praktiker och arga anslag. Drabba
mig så all världens pina ifall ni inte är en slem fegling, en
vagant och ribalder. Tvy, så usel en man ni är!
181
Nils Dobblare visste, att den som vid ett tillfälle likt
detta slungade fram de flesta och svåraste beskyllningar-
na var viss om den slutliga segern. Också lät han tungan
löpa och räknade upp alla skällsord han kände både på
svenska och tyska, och de var inte få.
Måsse Didriksson stirrade på Nils Dobblare. Han be-
grep ingenting av det som tilldrog sig och gjorde heller
inga försök att fatta det. Didrik däremot sprang upp från
bänken och ville överrösta sin anklagare, men när det
inte lyckades honom, grep han efter svärdet.
— Rätt så, Didrik Didriksson! larmade Nils Dobblare.
Bestå, bestå! Kom ut, att vi må pröva krafterna, kom
ut. Och, ni andra, bringa hit bloss och facklor och slå
luckor och lämmar från gluggarna, att den klara solen
kan skina in! Ärliga knektar och muntra kumpaner, här
ska bli strid och vapenskifte.
— Ja, vrålade Didrik Didriksson. Svärdet ut!
I dagligstugan blev det buller och oväsen. Hövitsmän-
nen och rotemästarna, vilka inte hade en aning om
orsaken till den högljudda trätan, gned sömnen ur
ögonen, strök halmen av sig och började röja plats. En
strid åsåg de gärna och hade ingenting emot att väckas
mitt i natten för den, blott två, som vågade livet mot
varandra, fanns.
— Hitåt, hitåt, väsnades Nils Dobblare, glad över att
Didrik Didriksson inte hunnit tala med någon annan än
182
sin bror. Kom hit, du utstofferade bösewicht! skrek han

och drog svärdet. Kom hit!
Därmed sprang han ut i dagligstugan, där man tänt
blossen och skjutit ifrån luckorna för de små glugglik-
nande fönstren.
Ryttare och knektar kom löpande från alla håll, bän-
kar sparkades omkull, bordet flyttades undan, de som
ännu sov motades upp, och en fri plats bildades mitt på
golvet. De åskådare, som redan trängt sig in, uppgick till
ett hundratal, medan de som inte fick rum inne knuf-
fades utanför eller klättrade upp till fönstren, där huvud
vid huvud syntes.
— Varför kämpar de? frågade somliga.
— Vilka är de? sporde andra.
— Vad gäller kampen? skreks det utanför.
— Den pockers hövitsmannen löper in och faller över
mig med tillmålen och otidigheter, upplyste Didrik Di-
driksson, som blivit något lugnare och förgäves frågade
sig, vad Nils Dobblare, med vilken han aldrig haft något
obytt, menade med detta. Gud bättra’t, jag . . .
— Kan du inte bättra dig själv, Didrik Didriksson, inte
lär Gud fader göra’t, avbröt Nils Dobblare.
— Jag begriper slätt inte vad ni två väsnas och galnas
om, blandade sig Måsse Didriksson i trätan.
183
— Han har tagit sig munnen full, det är mycket nog,

skrek Nils Dobblare, som endast ville reta sin motstån-
dare så mycket som möjligt.
Men ju ivrigare han syntes längta efter striden, desto
kallare och lugnare blev Didrik Didriksson. Han anade,
att något låg bakom allt detta, och frågade sig oupphör-
ligt vad den andre menade.
— Ni far vilse, Dobblare, sade han undvikande.
— Nej och två gånger nej därtill. Ni har pampen i hand,
vägrar ni att bestå mot mig, va?
— Ingalunda, svarade Didrik Didriksson mörkt, jag vill
blott först säga några ord till dessa ärliga män.
Men det var just vad Nils Dobblare föresatt sig att
hindra. Innan någon kunnat beräkna vad som skulle
följa, ännu mindre förekomma det, hade han med knu-
ten hand slagit den andre i ansiktet.
— Där har ni till en början, Didrik Didriksson. Tarvas
det mer av samma art?
Didrik Didriksson svarade inte. Hans tålamod var slut,
och med hårt sammanbitna tänder intog han stridsställ-
ning, hållande svärdet på rak arm framför sig.
— Hej, det är sättet! Ur vägen, ryttare och knektar, här
vankas hugg och slag. Just så, Didrik Didriksson, detta är
ett annat vapen än er hala tunga, ropade Nils Dobblare
och gjorde några knäböjningar för att mjuka upp sina
efter den långa ritten styva leder.
184
Med krökta ryggar, krokiga knän samt ögonbrynen

rynkade, för att inte låta någon av motståndarens rörel-
ser undgå dem, och hållande svärden rätt fram kom de
båda kämparna med korta steg mot varandra. Vänstra
handen, som hårt slöt sig kring den breda dolkens fäste,
hölls tryckt intill sidan. Ibland stannade de en sekund,
liksom för att lura ut varandras tankar, så gled de ett litet
stycke närmare, tills svärden med ett svagt klirrande
möttes. Bägge stannade genast och stod orörliga, medan
knäna kröktes ännu mer och blicken i ögonen blev an-
strängt forskande. Så störtade Didrik Didriksson blixt-
snabbt fram två steg, föll ut och sökte genomborra Nils
Dobblare. Men denne lät inte överraska sig, med dolken
parerade han stöten och hoppade snabbt åt sidan.
Genom Didrik Didrikssons utfall hade kämparna
bytt platser och kommit flera steg ifrån varandra. Det
långsamma lurande avancerandet vidtog åter. Trots att
det nu var hans tur att anfalla, gjorde Nils Dobblare
inte min av att påskynda striden, hans svärd klingade
endast sakta, liksom uppfordrande, mot den andres. Till
slut blev Didrik Didriksson otålig och rusade fram för
andra gången, men hans stöt träffade även nu tomma
luften, ty i rätta ögonblicket hade Nils Dobblare vigt
hoppat åt sidan.
— Hej, ropade denne, och hans svärd började olycks-
bådande snurra runt, tror ni er om att kunna kväsa mig
185
med det italienska maneret, vad? Då ska jag ärligt säga

er, Didrik Didriksson, att jag kan bad’ hugga och sticka,
fuller kan jag det. Och nu är det min tur.
Nils Dobblare tystnade andfådd, nöjd med att ha retat
Didrik Didriksson till två oöverlagda anfall.
Motståndarna gick nu åt sidan för att pusta ut en
stund, något som de val behövde. Svetten rann i ström-
mar utför deras upphettade ansikten, ty som de var
klädda i tjocka vinterkläder och över dessa rustningarna
kunde deras mer våldsamma än smidiga rörelser inte
annat än pressa fram svett ur varje por.
— Nå, Didrik Didriksson, har ni dragit nytta av den
lärdom jag nyss gav er? frågade Nils Dobblare skrat-
tande.
— Det har jag, röt Didrik ursinnig och störtade mot
honom.
Denna gång vek Nils Dobblare inte åt sidan, och
åskådarna förstod, att striden närmade sig sitt slut.
Med sin vänsterhandsdolk, ett vapen försett med två
från parerplåten snett utspringande klingor, fångade Nils
Dobblare den andres svärd och höll det fast över sitt
huvud, och innan Didrik Didriksson hunnit begagna sin
vänstra hand, hade han erhållit två djupa hugg i halsen
tätt ovanför ringkragen. Hans ögon trängde nästan ut ur
sin hålor, då han intuitivt även om för sent tog ett steg
186
tillbaka; så stod han en sekund orörlig och föll därpå

till marken.
— Låt’en ligga! sade Nils Dobblare kallt, när ett par
ryttare trängde sig fram för att hjälpa honom. Efter de
två tunga huggen i halsen ges ingen återvändo. Ni, tyska
hövitsmän, känner dem väl, va?
— Det gör vi nog, svarade Burckhard, som stod i främ-
sta ledet bland åskådarna. De huggen fäller städse sin
man.
Ett par ryttare lyfte dock Didrik Didriksson åt sidan
och lät honom sedan ligga i sitt blod. Men Nils Dobblare
vände sig till gamle Måsse och frågade:
— Är du mig gramse för detta?
— Nej, Nilsen, han var blott halvbrodern min. Mor
hans blev min faders andra kvinna, och hon var svårt
led mot mig, då jag var barnet. Hon drev mig ur huset
och nödgade mig till detta hantverk, för att han där
ensam skulle få arvet. Sedan måste han gå samma väg
för sina streck, så käringen hade ingen glädje av’et. Nej,
Nilsen, han stöp i ärlig strid, bröst mot bröst. Dock, fly
mig en kanna vin, någon, att jag må dricka halvbrodern
min med heder i mullen!
Nils Dobblare nickade glatt åt honom. Måsse var en
verklig vän, som inte lät ett liv stå mellan dem. Och hål-
lande i handen sitt svärd, från vilket blodet droppade,
sprang han upp på bordet och började tala.
187
— Hör hit, svenska och finska ryttare, tyska lands-

knektar och livländska kumpaner, hör hit! Här ligger ni
sovandes och supandes och gör platt intet, när ära och
byte står att vinna. Mycket vrängt tal och argt dravel
har skrikits ut kring landet, men föga eller alls intet är
sant därav, det lovar och svär jag er. Jo, ett har hänt, usel
förrädargärning har blivit begången i Reval. Claes Kursel,
som vi alla känner, har farit med slemma praktiker och
svåra anslag mot sin lagliga herre, konung Johan, och ta-
git slottet mot svurna eder och dyra löften. Herr Gabriel
Christersson, som är i konungens stad och ställe, har
han uppsagt tro och huldskap och jagat bort för att själv
gå moskovitens och hans tillhängares ärenden. Ryttare
och knektar, vad säger ni till detta?
Han tystnade och såg ut över rummet.
Svenskarna skrek högt och bannade, och från den lilla
klungan finnar vid dörren steg ett argt mummel, men
tyskarna teg och väntade liksom livländarna.
— Mannens ord är mannens ära, fortsatte Nils Dobb-
lare och stampade hårt i bordet, och vi har väl mest alla
givit kung Johan vår ed till pingsten. Och in i det sista
vill vi också förbli därvid såsom ärliga krigsmän och
goda knektar.
— Ja, ja, lät några spridda röster höra sig.
— Nu är det min mening, att vi, som har största rätten
till det, tar slottet åter, bekommer vår sold och desslikes
188
får stor lön av herr Gabriel, när han sitter vid makten
igen.
— Solden hit, solden hit! skrek landsknektarna som
en man.
— Den är er, lovade Nils Dobblare raskt. Vill ni blott
följa mig åt, så ska jag föra er in i slottet, ta Claes Kursel
för huvudet och med er hjälp göra en gärning, som sent
blir förgäten. Vill ni, så tar jag här i konung Johans namn
nytt ord och ny ed av er alla.
Han såg spörjande ut över massan, som trängdes
nedanför honom. Hans kinder blossade, ögonen lågade,
och i handen höll han sitt blodiga svärd. Karlarna såg
på honom tillbaka, och med ens visste alla, att han var
en anförare som ingen annan. Munter och hurtig var
han, ordhållig, det sade hans egna ryttare, grann att se
på likaledes, och flyhänt med vapen, det hade han nyss
visat dem. Svenskar och finnar bröt ut i ett skällande
jubelrop och skrek, att de ville gå med honom in i bleka
döden, och när de tystnade hördes Jürgen Langes starka
stämma över sorlet.
— Han är den bäste suparen Östersjön runt. Dobblare,
jag har nu fyrtio ryttare, som gått under mig, jag är din
man som förut.
Och innan han talat ut, ropade en livländsk rotemäs-
tare:
189
— Knektarna följer ryttarna åt, vi går med, vi går

med.
— Vi går med, vi går med, ljöd det överallt. Hövits-
man Burckhard trängde sig fram för att säga något, men
knuffades åt sidan av sina egna rotemästare, vilka följde
de andras föredöme och av alla krafter skrålade:
— Vi går med, vi går med.
När larmet sent omsider tystnade och ingen längre
orkade ropa, fattade Nils Dobblare sitt svärd om klinkan
och höll fram fästet mot männen nedanför, sägande:
— Lustig bragd ska det bli, vänner, och slottets källare
ger jag er till skövling. Får ni inte dricka er otörstiga på
den färden, så får ni det aldrig. Händerna upp till ed!
Som på en given signal höjdes fyrahundra grova nävar
mot honom, och ett skri, som kom väggarna att darra,
ljöd ur lika många strupar. Utanför stugan trängdes
det största antalet, men alla hörde hans röst genom de
öppna dörrarna, och alla svarade, som han hade hop-
pats. Karlarna skrek, skrattade och svor, ty med Nils
Dobblare till anförare väntade de en lätt seger och stor
lön för mödan.
Nils Dobblare darrade av glädje, ty nu var den svå-
raste delen undangjord. Han svarade på alla frågor, sade
sig med dylika kämpar kunna stjäla hornen av den lede
själv och lovade vad man än bad om. Pengar hade han
inga just då, men på ett säkert ställe, nära Reval, hade
190
han gömt några hundra daler, och de tillhörde inte läng-

re honom, utan hans män. Hej och ho, det var något att
leda fyrahundra knektar, de bästa som fanns i landet.
— I med allt vått, som finns i tunnor och läglar, i dag
vill vi redeligen pläga oss, morgondagen har själv sin
omsorg med sig, ropade han. Nu ska vi supa och sjunga,
så himlavalvet rämnar, i morgon ser vi till kampar och
dragare och rustar ut oss, i dag ska vi vara lustiga en och
var, ty Nils Dobblares armada är av den rätta arten.
Han sprang ned från bordet, nappade åt sig en bägare
och drack alla till i vitt vin.
Karlarna tumlade kring honom, stötte sina muggar
och stop mot hans bägare, så att vin- och ölskvättarna
rann om dem, sorlade, hurrade och gnydde. Där hade de
legat i veckor och väntat på en anförare; den de väntat
hade kommit. Nils Dobblare var mannen för dem och
de var männen för honom, han kände knektens tarv
och håg, han var själv en av dem, honom följde de helst
av alla.
Hela den dagen och hela natten dracks det utan uppe-
håll, men nästa morgon gick ryttare och knektar villigt
till sina sysslor. Hästarna ansades, vapen och rustningar
fejades och packvagnarna lastades, ty för så många var
det inte tänkbart att skaffa ens en dags förråd i det ut-
armade landet.
191
Nils Dobblare visste, hur knektarna skulle behandlas,

och lät varje kvart eller rote behålla sina hövitsmän, och
där inga sådana fanns fick karlarna själva välja sitt befäl.
Måsse Didriksson gjordes till ryttmästare över den fana,
alla ryttare tillsammans bildade, och Jürgen Lange blev
hans närmaste man. Burckhard, som tycktes gå med
mera av nyfikenhet än något annat skäl, tog befälet över
knektfänikan. Själv for Nils Dobblare hela dagen fram
och åter, ut och in samt dundrade och svor värre än en
hög herre, så att ensamt på det hörde karlarna att han
var skapad till överste.
Tidigt på eftermiddagen bröt de upp och tågade över
bäcken, medförande hela sin tross. I spetsen red den
alltid vaksamme Sven Mes, som fått befälet över en
kvart svenska ryttare. Sedan följde finnar och livlän-
dare, och efter dem marscherade fotfolket i en enda
kolonn. Bakom landsknektarna red den nya fältherren
med Måsse Didriksson till vänster om sig, och sist kom
de övriga ryttarna jämte packvagnarna och några kärror
fyllda av kvinnor.
192
NIONDE KAPITLET
N ils Dobblare hade inte tagit miste, då han trott sig

se ett ansikte i fängelsegluggen strax innan han
red ut från Revals slott. Det var verkligen Lars Siggesson,
som klättrat upp på kamratens axlar och åsett sin forna
medfånges avfärd.
— Gåsen går så tida till stekarhusets dörr, att den slut-
ligen fastnar på spettet, mumlade han halvhögt.
— Vad säger du? frågade Casten Anklam nyfiket.
— Det var inte till dig utan om en annan gås jag ta-
lade.
— En annan, he?
— En som sitter många pinnhål högre än du, men som
likaväl ska stekas. Hjälp mig ned, Casten!
— För den, vars namn en aldrig bör nämna, du är lika
nyfiken som Dobblaren, brummade Casten Anklam och
räckte honom sina stora nävar. Så . . . säja, nu är du på
fast mark. Nå, vad mer, Lasse?
— Bida! svarade Lars Siggesson kort och kröp ihop i
en vrå.
— Bida, bida! Det sa Dobblaren också. Vore det inte
för det goda ölets skull, hade all min tålmodighet länge
193
sedan tagit en bråd ände. Bida! Och det säger du till en

man, den där känner sig lustig som en loppa i ett öra.
Ett sådant hundliv detta är! Vad, ligger du redan? Ska du
inte krypa genom gången till det varmaste hålet?
— Ropa mig, när väktaren kommer! sade Lars Sigges-
son, utan att lämna något svar på hans fråga.
— Ämnar du borga en ölskvätt, va?
— Kalla på mig, när mannen kommit!
Därmed vände Lars Siggesson sig mot väggen och
slöt ögonen.
Casten Anklam gick en stund svärjande av och an
i cellen, men det fann han snart vara ett måttligt nöje
och satte sig suckande på golvet. Först nynnade han en
otuktig visa, men upphörde med det, innan han nått
slutet. Så företog han sig att söka ordna sitt orediga hår,
men det mötte både många och stora hinder, sist lutade
han sig mot väggen för att sova, han också.
Voj, voj, vore han väl därute igen! Och fick han blott
känna en god kamp under sig och ha ett svärd i handen,
hi och ho, det skulle bli spräckta skallar och sargade
lemmar, och sedan skulle han dricka sig otörstig. Ja, men
nu satt han, fattiga ryttare, där på jordgolvet och . . . tvy,
han ville inte tänka på eländet!
I vanlig tid kom fångvaktaren, och när Casten Anklam
hörde nyckeln skramla i låset, väckte han kamraten.
194
Lars Siggesson reste sig utan att säga ett ord. En så

tystlåten människa hade Casten Anklam aldrig träffat
förut, och han önskade, att det varit en annan, som blivit
tagen i fängsligt förvar tillika med honom, fastän Lasse
nog var bra på sitt sätt, han med.
Fångvaktaren trädde in med vattenspannen och de
härda bröden, men inte en köttbit förde han med sig.
Casten Anklam misstänkte honom för att stjäla undan
deras portioner, ty inte var det väl meningen att sätta
dem på svältkur, men han sade ingenting, för den här
gången nöjde han sig med att betrakta honom skarpt
och ihållande. Fångvaktaren ställde ämbaret ifrån sig
och lade bröden bredvid samt ämnade avlägsna sig lika
tyst, som han kommit, men stannade liksom förhäxad
och stirrade på Lars Siggesson.
Casten Anklam vände sig även halvt om och såg på
honom, och då märkte han, att Lars höll upp en silver-
daler i handen.
— Vad, Lasse, har du mynt? ropade han och stod ge-
nast på fötterna, ty pengar var för honom detsamma
som öl.
Men Lars Siggesson vinkade åt honom att tiga och
sade sedan åt fångvaktaren:
— Detta mynt är ditt, om du släpper ut oss båda ur
hålet en stund. Man tränger till att andas litet frisk luft
och räta på benen.
195
Fångvaktaren slog framför sig med båda händerna;

det var inte lönt att tänka på den saken, menade han.
Men Lars Siggesson fortfor att be och truga honom,
och när en daler inte tycktes vara nog, tog han fram
en till. Då började fångvaktaren fundera på saken. Han
var fattig, lönen liten, och två daler var inte att kasta
bort. Dessutom föreföll det, som om de båda fångarna
var alldeles bortglömda. Efter att ha funderat en stund
kom han till det resukatet, att två obeväpnade karlar
inte gärna kunde göra någon skada. Och gick de inte
godvilligt ned igen, var det endast att ropa på knektarna,
som hade vakten; de skulle nog fösa in dem åt honom.
Sent omsider gav han sitt samtycke, och alla tre gjorde
sällskap uppför trappan. Lars Siggesson styrde genast
kosan till portstugan, där vaktmanskapet uppehöll sig,
och fångvaktaren log belåtet; någon fara för rymning
syntes inte vara för handen,
I vaktstugan spenderade Lars Siggesson för två daler
öl och de livländska knektarna mottog honom med
glädje. Lars Siggesson bad dem inte tacka honom, utan
fångvaktaren, eftersom det var med dennes medgivande
han och hans vän befann sig där. Knektarna hade ingen-
ting emot det och skrek, att fångvaktaren gjort en god
gärning, då han låtit två så präktiga karlar besöka dem,
men litet rädda att en officer oväntat skulle visitera vak-
ten var de emellertid, åtminstone innan ölet gjort verkan.
196
Ingenting hände dock, och efter en timmes förlopp tog

Lars Siggesson Casten Anklam med och lät fångvaktaren
låsa in dem.
När de kommit ned i fängelset igen, larmade Casten
Anklam mycket om vilken falsk och arglistig kamrat
Lasse var, då han gömt sina pengar så länge. Därpå
ville han nödvändigt låna en daler till mer öl, men Lars
Siggesson svarade inte ens på hans utgjutelser, han lade
sig och somnade genast.
Nästa dag förflöt lika enformigt som alla föregående,
men på kvällen gav Lasse Siggesson fångvaktaren åter
två daler för att de båda kamraterna skulle fa besöka
vaktstugan. När de kommit dit, spenderade han för tre
daler öl samt gick sedan ned och lät låsa in sig som
förut. Denna gång sade Casten Anklam inte ett ord,
han inskränkte sig blott till att stirra på den andre och
mumlade något om, att antingen var han själv drucken
eller också hade Lars blivit galen av deras stillasittande.
Lars Siggesson sov redan och höll handen i byxsäcken,
så att dit kunde Casten inte, hur gärna han än önskade
det, komma utan att väcka honom. Casten Anklam låg
vaken halva natten och tänkte på saken, ty aldrig hade
han suttit i fängelse eller på hästryggen tillsammans
med någon som ägt pengar, utan att strax och redigt
supa upp dem.
197
Tredje dagen efter Nils Dobblares avfärd sade Lars

Siggesson fram emot middagen:
— Casten, jag har pengar.
— Fly mig då en daler eller två, min strupe är svart
torr.
— Bida, och du ska bekomma fem.
— Hoho, Lasse, du är en brav kumpan. Och nu ska
jag ärligt bekänna, att jag tänkt ont om dig denna natt.
Men drabba mig så all världens pina, ifall jag gör’et mer.
Räck hit mynten!
— Bida, har jag sagt dig, Casten. När tornråttan kom-
mer, köper vi oss ut som i går och dagen före.
— Och super, jag menar det.
— Visst, visst. Innan jag ger dig pengarna, ska du dock
med hand och mun lova att i allt lyda mig hela kvällen.
— Ja, ja, fram med mina mynt!
— Du är sålunda med på allt, även om jag vill skänka
bort såväl mina som dina dalrar?
— Då håller jag för, att vi köper öl först.
— Ingalunda, Casten. Du är min man natten ut, om
inte . . .
— Om inte vad, Lasse?
— . . . fruktar jag storligen, att din fattiga strupe får
törsta länge, förrän den läskas av en ölskvätt.
198
— På det viset, sade Casten sorgsen. Gott, jag är din

man i allt, vått och torrt, helst vått, Lasse. Här har du
handen.
De skakade hand och Lars Siggesson satte sig sedan
att invänta fångvaktarens ankomst.
När denne kommit med vattenspannen och de hårda
bröden, köpte Lars Siggesson sig tillstånd att även denna
afton besöka vaktstugan med sin kamrat. Manskapet i
densamma visste genom de avlösta knektarna, att de
båda svenska ryttarna hade fullt upp med pengar och
inte var njugga. Karlarna hälsade deras inträdande med
ett förväntansfullt bifallsmummel, som stegrades till
höga rop, när Casten Anklam genast kastade två daler
på bordet och skrek efter öl.
Rotemästaren, som förde befälet över vakten, var en
försiktig man och protesterade mot allt drickande, men
Lars Siggesson frågade, om han inte hade tärningar till
hands, så skulle de raffla. Rotemästaren var strax vil-
lig att försöka sin lycka, och sedan han väl börjat spela,
fann han det i sin ordning att även dricka. Som Lars
Siggesson hade tur, blev han allt ivrigare att fortsätta,
och rotemästaren drack flitigt för att trösta sig. På en
timme hade Lars Siggesson vunnit sex kopparören, och
då fångvaktaren uppmanade honom att återvända till
tornet, skrek rotemästaren förargad, att det var tids nog
efter ännu en timme.
199
— Väl talat, rotemästare, inföll Lars Siggesson. Ni är en

man efter mitt sinne, och därför ska vi ha mera öl.
— Låt ölet vara och sköt tärningarna, ryttare, jag vill
vinna mitt tillbaka, sade rotemästaren otåligt.
— Det är inte mer än rätt, medgav Lars Siggesson, men
knektarna ska också ha något, det är ju helgdagsafton i
dag. Nu är ni skyldig mig sju öre.
— Ja, ja, fräste rotemästaren och slog. För pocker i
våld, åtta öre.
— Drick, rotemästare, och skölj bort förtreten! Nio
öre.
— Pest och pina, mot er kan ingen bestå i tärningsspel.
Tio . . . tio . . . ja, ni har ett öga mer än jag uppe. Räck
mig en mugg, någon!
— Jag ser, jag ser. Tolv . . . nej, detta liknar trolldom . . .
det är tolv.
— Månne vi ska upphöra med spelet en stund, kanske
turen vänder sig.
— Ni talar som en brav man, ryttare. Det är ogörligt
att nu vinna på er, för den skull bidar vi litet och tar
snart vid igen.
Lars Siggesson, vilken skickligt spelade sin roll som
rik man, klappade honom vänskapligt på ena armen och
sade till Casten Anklam:
200
— Hör hit, nu ska vi två raffla med varandra. Sätt ut

en daler, jag gör sammaledes. Och vem av oss som än
vinner, pengarna går till öl.
Det fann Casten vara väl talat och slog genast. Han
förlorade och Lars Siggesson skrek genast på mera öl
och bad samtidigt någon en gång för alla tysta ned
fångvaktarens käft.
Just denna afton hade en lycklig slump fogat, att den
rotemästare, som förde befälet i vaktstugan, var bror till
vaktmästaren, vilken vägde upp och mätte ut slottets
förråd. Som ett slags binäring drev han för egen räkning
ölförsäljning, och brodern tyckte, att de båda ryttarna
var goda kunder, samt var angelägen att behålla dem för
hans räkning. Han skämtade bort fångvaktarens farhå-
gor och lät sända efter ölet, allt under det han grubblade
över sättet att slippa betala sin spelskuld. Slutligen tyckte
han sig ha funnit det säkraste medlet, och belåtet skrat-
tande föresatte han sig att dricka ryttarna redlösa; då
skulle de antagligen glömma sina egna angelägenheter
och godvilligt gå ned i sitt fängelse.
När ölet blivit inburet, ville Casten Anklam dricka,
men Lars Siggesson blinkade oförmärkt åt honom att
avhålla sig därifrån. Casten anade dunkelt, att något låg
under kamratens besynnerliga uppförande, och lydde.
Lars Siggesson vågade emellertid inte lita på hans mot-
ståndskraft, utan föreslog ett nytt parti.
201
— Men då ska vi raffla på allvar, sade han.

— Fram med tärningarna, Lasse, jag är alltid med, så
fort det gäller spel och dryckjom.
— Då slår vi på det nya maneret, fortsatte Lars Sig-
gesson.
— Alla maner är bra, blott jag får dobbla.
— Så sätter vi ut en daler var, och den som först får
upp femton ögon tar hem hela vinsten.
— Rätt, Lasse, rätt. Jag slår först.
De tre tärningarna rullade på bordet.
— En fyra, en tre och en tvåa, det gör dig nio, räknade
Lars Siggesson långsamt. En daler ut!
Casten satte lydigt ut sin daler och Lars slog sitt slag,
men inte heller han nådde talet femton, varpå han sat-
sade ytterligare en daler.
— Nu ligger här fyra mynt, vem ska ha dem? frågade
Casten.
— Den som först slår femton, är det sagt en gång.
— Jag begriper nog.
— Så fråga inte, utan spela.
Efter fyra slag låg ytterligare fyra daler på bordet, ty
Lars Siggesson satsade för kamraten, eftersom dennes
pengar tagit slut. Då beredde Casten sig omsorgsfullt till
ett femte slag, skakade tärningarna i sina händer, spot-
tade tre gånger till vänster om sig och läste en kort bön.
Sedan slungade han tärningarna och skrek:
202
— Femton ögon. Jag har vunnit.

Men innan tärningarna ens stannat, hade Lars Sigges-
son fattat dem och beredde sig att i sin ordning slå.
— Jag har vunnit, Lasse, upprepade Casten Anklam
hotande.
— Det är lögn, blindsticka. En sexa, en femma och en
trea var det.
— Femton slog jag, Lars.
— Nej, och åter nej, du fick inte upp mer än fjorton
ögon.
— Din skälm.
— Vakta dig, Gasten!
— Lars Siggesson, vill du smaka kallt stål?
Den tilltalade slet dolken ur bältet på en av de närstå-
ende knektarna och hotade Casten Anklam med den.
— Schnuftiger vrakfågel, slå ditt slag, eller också ränner
jag darten i din hals.
Casten Anklam såg sig omkring efter ett vapen för att
i sin ordning kunna gå anfallsvis till väga, och knektarna
makade sig åt sidorna och beredde dem plats. Men just
då alla antog, att tvekampen skulle börja, slängde Lars
Siggesson dolken ifrån sig, föll Casten om halsen och
sade gråtmilt:
— Inte vill jag sarga och skära min enda vän och trog-
na kumpan för några usla silverpengar. Han kysste den
203
överraskade Casten på bägge kinderna. Kära broder, vi

gör upp det så, att allt blir till öl och dryckjom.
Knektarna gav med ett högt bifallssorl sin belåtenhet
tillkänna, och lika ivriga som de förut varit att åse en
strid, lika ivriga blev de nu att förhindra den, ty det var
ju eljest tänkbart att segraren tog sina pengar och gick.
— Men då ska vi ha vin och starköl, svarade Casten
Anklam, och bifallssorlet blev ännu högre.
Nu tyckte emellertid rotemästaren, att saken började
bli betänklig, och förbjöd knektarna att dricka mer, det
gick inte an att de berusade sig.
— Ni har rätt, medgav Lars Siggesson, vars undfallen-
het denna afton väckte Casten Anklams oförställda häp-
nad. Ge mig mina tolv öre, så går vi ned i hålet igen.
Men det ville rotemästaren inte utan föreslog, att de
skulle spela vidare; ensamt att åse deras spel borde bli
tillräckligt stort nöje för knektarna.
Lars Siggesson satte sig strax bredvid bordet och bör-
jade skaka tärningarna, men innan han slog sade han
högt till Gasten Anklam:
— Tag de tio dalrarna, min goda vän, det kan bli
mycket öl och vin för dem.
Casten var inte den som förspillde tiden; han tog myn-
ten, vinkade åt knekten, som förut hämtat öl, att följa
honom, och när rotemästaren blivit upptagen av sitt spel
smög de sig ut, medan karlarna nödgades stoppa tröjär-
204
marna i sina munnar för att inte skratta högt åt Casten

Anklams tokroliga grimaser och därigenom väcka sin
förmans misstankar.
Denne och Lars Siggesson märkte ingenting, utan
spelade tärning med stort allvar. Först när Casten An-
klam sparkade upp dörren och bullersamt gjorde sitt
inträde i vaktstugan med en kagge öl i famnen, såg de
upp. Lars Siggesson log gillande, och ännu bredare blev
hans leende, då Castens följeslagare visade sig, bärande
ett dussin flaskor.
— Vi har borgat för två daler på din räkning, Lasse,
skrek Casten, men det är blott långfredagsafton en gång
om året, och eftersom vi börjar supa, fortsätter vid med
det. Hi och ho, ärliga knektar och tappra män, nu ska
vi supa oss fulla.
— Nej, nej, inte så! ropade rotemästaren förskräckt och
ville fortsätta att be och hota.
Men Lars Siggesson nappade åt sig en flaska, slog av
dess hals mot bordskanten och höll den framför hans
mun. Under karlarnas skrattsalvor tvingades han att
dricka, såvida han inte ville låta vinet rinna ut över sitt
ansikte och sina kläder, och det ville han inte.
— Fly nu tornråtran ett dubbelstop! skrek Lars Sigges-
son. Ska han själv sova i hålet för vår ringa munterhets
skull, tränger han till tröst. Fly honom ett rågat mått!
205
Drick, rotemästare, drick! Allt vad man får i sig blir man
vacker av. Och må envar ta sig en flaska!
Fångvaktaren fick sitt dubbelstop och kröp ned i en
vrå, och de tio knektarna drack, som om de aldrig hade
smakat vin förr. Själva rotemästaren glömde sin försik-
tighet och började snart tumla med tärningarna på ett
mycket misstänkt sätt, men Lars Siggesson låtsades vara
drucken och tycktes inte se hans fusk. Glad över sin
framgång, blev han snart djärvare, räknade orätt och
spelade falskt, så att till och med knektarna märkte det.
Men Lars Siggesson endast flinade och hickade och höll
med om allt.
Bäst det var stöttes dörren upp, och de bägge knektar
som haft vakten på muren trädde in. Och ännu mer ur-
sinniga blev de, då de såg hur kamraterna roade sig.
— Ert pockers följe, ska ni sitta här och supa och
dobbla och lämna oss ute i blåst och snöyra? skrek den
ene i dörren.
— Vad, snöar det? frågade rotemästaren och vaknade
till eftertanke om sina plikter.
— Det är er tur att slå, inföll Lars Siggesson påpassligt.
Ni har nu vunnit mest allt mitt av mig, men törhända
blir det min tur igen.
Rotemästaren skrattade. Såvitt han såg, var Lars
Siggesson för drucken an kunna hålla reda på sig och
följaktligen ytterst lämplig till motspelare.
206
— Håll din trut, karl, och få dig en mugg, välfägnaden

räcker för alla, lallade han åt de senast anlända och tog
själv ett par duktiga klunkar, varvid han spillde vin i
skägget och innanför tröjan.
Knektarna flinade och pekade finger åt honom, och
han instämde fånigt i deras skratt.
De båda vaktposterna hade redan tagit plats vid bor-
det och knäckt halsarna på var sin flaska, och när de
druckit ur dem, sade den ene:
— Nu slänger vi ett stop öl efter, så hinner vi fatt de
andra.
Knappt var det sagt, förrän det även blev gjort. Fång-
vaktaren sov redan i sitt hörn, och en knekt hade fallit
ned bredvid honom. Rotemästaren var för drucken att se
eller höra något, men yrkade envist på spelets fortsätt-
ning. Enligt sina beräkningar borde han ha vunnit flera
daler av Lars Siggesson, och denne medgav allt för att
hallå honom vid gott lynne, medan han samtidigt lagade
att en fylld mugg ständigt stod inom räckhåll. Plötsligt
erinrade rotemästaren sig, att inga poster blivit utställda
på muren, och reste sig från bordet, men efter två steg
snavade han över en knekt, som sov den rättfärdiges
sömn på golvet, och när han kommit upp igen, hade
han glömt sitt ärende och stod och funderade varför
han lämnat sin plats.
207
— Jag slog sju, kan ni straffa det? stötte Lars Siggesson

fram mellan två mycket naturliga blinkningar.
— En klok karl slår sällan under tio, lallade rotemäs-
taren och sjönk ned vid bordet.
Strax efteråt somnade han med näsan tryckt mot
skivan, och Lars Siggesson aktade sig att väcka honom
igen.
Gasten Anklam hade druckit tappert, men till hans
sorg verkade ölet inte på honom lika snabbt som på de
andra, och när han ville visa vilken dryckeskämpe han
var företog Lars Siggesson sig att litet emellan slå mug-
gen ur hans händer. En stund fördrog Casten det, men
slutligen brast hans tålamod, och han reste sig för att
handgripligen tillrättavisa sin kamrat.
— Vad lovade du mig, Casten, innan vi gick hit?
Casten Anklam sänkte huvudet och såg bort, ty nu
förstod han, att Lars Siggesson hade något i sinnet.
Dryckeslaget fortsatte som förut, och Lars Sigges-
son var nog tjänstaktig att fylla alla tomma muggar.
Knektarna föll också, den ene efter den andre, från sina
platser och somnade. Till slut återstod endast tre, men
de befann sig i ett sådant tillstånd, att de ingenting såg,
och utan att ta hänsyn till dem sade Lars Siggesson till
Casten Anklam:
— Har man något för händer, bör man undvika starkt
öl. Det upphettar blodet, ger tjocka vätskor och för-
208
dunklar det rena förståndets klart skinande ljus. Har

du förstått?
— Det är dock svårligen gott, invände Casten An-
klam.
— Har du förstått, sporde jag.
— Nej. Vad mer, Lasse?
Lars Siggesson såg sig försiktigt omkring, och när han
övertygat sig, att de knektar som ännu var vakna inte gav
akt på dem, fortsatte han:
— Vi har mycket för händer. Jag menar, att Dobblaren
är utanför muren och vill in.
— Hit? Vore jag väl ute, kom jag väl aldrig igen.
— Var fågel sjunger efter sin näbb, och var människa
talar efter sitt förstånd, heter det. Men vore det lag på
slikt, skulle du aldrig tillåtas öppna din mun till annat
än sväljande. Nu gör du som jag, Casten.
— Hur gör du då?
— Jag ämnar ha de där tre att sova; det är bäst för
dem och oss. Lägg dig med huvudet mot bordet och
sov, Casten!
— Lasse, det är mycket öl kvar ännu.
— Du har lovat att lyda mig.
— Mannens ord är mannens ära. Jag ska sova, efter-
som du vill det.
209
Strax efteråt sov de bägge ryttarna. Knektarna på an-

dra sidan bordet gav inte akt på annat än sina muggar,
och när dessa blivit tömda reste den ene sig för att fylla
den. Hunnen bort till ölkaggen, tycktes han emellertid
finna det bekvämare att sitta bredvid den och tog plats
på golvet. Han gäspade några gånger, drack en mugg öl
och lade sig sedan rak lång och somnade. Kamraterna
stirrade slött på varandra, mätte avståndet mellan sig
och honom, skakade sina huvuden och gjorde samtidigt
ett matt försök att stiga upp.
— Å, sade den ene sömnigt och lät sig glida ned från
bänken.
Den andre satt och vaggade av och an, som det tycktes
försjunken i djupa tankar, men hastigt föll hans panna
med en duns mot bordet, och en långdragen snarkning
tillkännagav, att även han somnat in.
Genast reste Lars Siggesson sig och slog Casten An-
klam på skuldran.
— Nu börjar värt arbete, Casten.
— Jag trodde det var slut, jag.
— Ditt består i det att du vaktar männen här och inte
låter någon slippa ut ur vaktstugan. Tag bardisanen där
och slå den förste som vaknar för skallen! När man har
vridit nacken av tuppen, kacklar den inte. Här hänger
på väggen ett rep, som ser långt och starkt ut; det kom-
mer mig väl till pass. Och du, Casten, se inte åt ölet! Det
210
har gjort oss stort gagn i natt, men ju mindre vi själva

smakar, desto bättre. Nu går jag, och så mycket du vet
det, här kommer att bli muntert om en stund.
— Tig! Casten, mannen där ser upp. Slå’n för pannan!
Nej, lät vara, han vände sig blott i sömnen. Ade! Men
pass du på och håll ögonen vidöppna, det gäller mer än
ditt liv.
Det var kolmörkt, och stora vita flingor slog Lars Sig-
gesson i ansiktet, när han försiktigt gick över borggården.
Innanför besättningens sängstugor, belägna i själva slot-
tets bottenvåning, förnams inte ert ljud, endast i stallet
stampade en häst då och då. Lars Siggesson arbetade
sig genom snögloppet fram till dörren, vilken varje afton
stängdes inifrån, och fingrade på låset.
Vaknar knektarna och löper ut, är vi förlorade män,
tänkte han. Nå, för det kan en klok karl råda bot. Där-
med gick han till stallet, som alltid stängdes utifrån,
tog bort bommen från dess dörr, bar den över gården
och lade den för den gemensamma porten till sängstu-
gorna.
— Där gör du bättre nytta, sade han. Vill karlarna nu
ut, får de begära mitt lov först. Han skrattade och såg
uppåt slottets mörka fasad. Claes Kursel, yttrade han
långsamt och med eftertryck, som om han riktigt velat
inprägla sina ord i en osynlig åhörares minne, när äpplet
211
är moget faller det. Jamän, gör det så. Kom ihåg att Lars
Siggesson har sagt’er!
Han stod ännu en stund och betraktade den svarta
murytan framför sig och gick sedan omkring huvud-
byggnaden, vek av till vänster och kom in i ett smalt
prång, som låg mellan gaveln och ringmuren. Några
andra byggnader än hemlighusen fanns inte där, och
när han gått prånget i ända, klättrade han upp på deras
tak. Därifrån och till murkrönet var höjden inte större
än ett par fot. Ryttaren lade sig framstupa, kröp på alla
fyra till murens kant, lutade sig försiktigt fram över den
och såg ned i djupet på andra sidan.
Det var honom omöjligt att urskilja något, men då
han lyssnat en stund tyckte han sig förnimma ljudet av
en mängd ivriga och dämpade stämmor. Lars Siggesson
log brett, trädde två fingrar i munnen och visslade tre
gånger efter varandra.
Ögonblickligen besvarades hans signal på samma sätt
nedifrån.
Lars Siggesson ordnade det rep han tagit i vaktstugan
och hela tiden burit med sig, och släppte ned det i dju-
pet. Strax efteråt kände han, hur någon grep tag i det
och drog i det.
— Så, så, brummade han, slit inte tåten ur händerna
på mig, då lär väl ingen av er komma hitupp.
212
Några korta knyckar kändes, och Lars Siggesson ha-

lade in repet. En repstege var fäst vid det och satt snart
säkert fastknuten kring två tinnar. Sedan det var gjort,
visslade ryttaren ånyo.
Tågen i repstegen spändes under en större tyngd, och
Lars Siggesson märkte på dess gungande rörelser, att
någon klättrade uppför. Det dröjde inte länge förrän
en hand, som ryttaren fattade, sträcktes emot honom,
och så såg han, att Nils Dobblare, som vanligt, gått i
spetsen.
— Välkommen! hälsade Lars Siggesson och hjälpte
den andre över murkrönet.
— Såg du henne? viskade Nils Dobblare, och stödde
sig tungt mot hans skuldra.
— Såg . . . vem?
Lars Siggessons hand for snabbt till det ställe, där
dolken brukade sitta.
— Nej, nej, sade Nils Dobblare och log blitt, inte så,
Lasse! Det var jäntan min, som gick bredvid mig.
— Inte finns här någon jänta, mumlade Lars Sigges-
son vresigt.
Men åter log Nils Dobblare mot någon, som endast
han såg.
— Det var fru Fortunas hår, som rörde vid min kind,
sade han och skrattade fulltonigt och käckt. Därmed var
han åter mannen, som utan tvekan eller oro stormade
213
mot faran. Så, Sven Mes, är det du? Stanna här och hjälp
karlarna över muren!
Så snart en visat vägen, följde ryttare och knektar,
den ene efter den andre. Tysta som andeväsen hasade
de sig över murkrönet med hjälp av de förut uppkomna
kamraterna, medan Lars Siggesson hissade upp deras
vapen, vilka inte kunde medföras under det besvärliga
klättrandet. Snart var prånget mellan slottets gavel och
ringmuren fyllda av beslutsamma män, och för var
och en som slöt sig till dem ryckte de övriga ett steg
framåt.
— Hur många är vi nu? frågade Nils Dobblare, där
han med draget svärd trängde sig mellan de väntande
karlarna.
— Alla utom de som ska vakta kamparna är här, sva-
rade Sven Mes dämpat från uthustaken.
— Så fram, mina män, men tyst . . . tyst!
Försiktigt tågade hela skaran efter sin anförare. Då
och då klingade ett svärd mot en benskena eller skram-
lade ett spjut mot ett annat, men något större buller
åstadkoms inte. Männen spred sig på alla sidor kring det
redan erövrade slottet, besatte portarna och smög tysta
in i gångar och uppför trappor. Hövitsman Burckhard
ställdes med landsknektarna mitt emot sängstugorna,
lunt- och nyckelbössornas gafflar sattes mot marken
och mynningarna riktades mot dörrar och fönsterglug-
214
gar, medan knävelspjuten fälldes. Ryttarna intog stallen,

bemäktigade sig tornet och gick till vaktstugan. När allt
blivit ordnat för anfallet, tog Nils Dobblare vägen ned
till stora porten med sin gamla kvart, som erhållit be-
fallning att hela natten vara honom behjälplig. Utan att
längre iaktta någon försiktighet stötte han upp dörren
till portvaktens kammare, och när mannen yrvaken kom
ut mottogs han med ett knytnävsslag mellan ögonen,
och Nils Dobblare slet åt sig hans nyckelknippa.
— Se där, Sven Mes! Upp med portarna, att Måsse
och de, som gått slottet runt, må komma in. Ni andra
till styckena!
Karlarna ilade uppför trappan i porttornen och kom
ut på muren, där sex blanka slangor låg.
— Fort, Bryngel arklimästare, skjut svensk lösen! ro-
pade Nils Dobblare. Nu hör vi upp med smygande och
tassande, nu tar vi med våld och vapen det som redan
är vårt.
Omedelbart därefter dånade dubbel svensk lösen från
slottets murar.
Och liksom hade det endast behövts denna signal
för att väcka varje levande varelse på en mils omkrets,
uppstod med ens gny och buller överallt. På borggården
föll skott efter skott, och nedifrån staden hördes larm
och vapenbrak. Facklor glimmade genom nattmörkret,
hästhovar slamrade mot vägen utanför, och stadens
215
mitt emot slottet belägna port öppnades, och ut ige-

nom den vältrade flera hundra beväpnade hantverkare.
Framför dem red Måsse Didriksson bland de herrelösa
hästarna, vilka några ryttare endast med möda lyckades
hallå samlade.
— Vindbryggan ned! kommenderade Nils Dobblare.
Sven . . . Sven Mes, hör du mig? Gott. Du svarar mig för
porten med de tjugo jag har satt under dig. Ingen mer
än Måsse och hans folk släpps in. Stadens knektar och
borgare jämte hantverkslärlingar och andra stannar utan-
för, och intet oväntat må ske i vår rygg. Vad, är det du,
Lasse? Var har du Casten? I vaktstugan. Ställ några man
med laddade rör dit! Du och Casten följer mig.
Nils Dobblare flög utför porttornets trappa och skyn-
dade tillbaka över borggården. Mitt på densamma sna-
vade han mot ett lik. Det var en landsknekt, som stupat
för ett lod, avskjutet från en av sängstugorna, genom
vars fönster ett par muskedunder stack fram.
— Se, de har vaknat ur sin sömn, skrattade Nils
Dobblare och hoppade över den döde. Utan att bry sig
om faran, som hotade, sprang han fram till dörren och
ropade med tordönsröst: Hör hit, tyska och livländska
män, knektar och karlar därinne! Ni bekommer kvarter
och skonas till liv och lem, om ni ger er och lägger ner
vapnen. Svara fort! Vad tyckes er, vill ni strid eller frid?
Något svar hördes inte inifrån.
216
— De trotsar, mumlade Nils Dobblare vred. Det är

sämst för dem själva. Hitåt, Casten! Du har namn om
dig att vara stark som Simson, den stora hjälten, hitåt
och gör skal för dig! Riv loss bommen för dörren och
bräck låset.
— Den saken kostar mig ringa möda, svarade Casten
och störtade uppför trappstegen.
Han lyfte bommen, som Lars Siggesson varit nog
förtänksam att lägga för dörren, och använde den
till murbräcka. Slagen föll tunga och täta, och ekot av
dem rullade med hemskt dån genom slottets valv och
gångar. Snart bräcktes låset, och den ena dörrhalvan föll
från sina gångjärn, men i detsamma gjorde knektarna
innanför ett utfall. Nils Dobblare och Casten Anklam
slungades baklänges utför trappstegen, och över dem
rullade ett halvt dussin karlar, men de svenska ryttarna
var genast framme och avfärdade fienderna; de övriga
drog sig tillbaka in i förstugan, vars ogenomträngliga
mörker var deras säkraste skydd.
Nils Dobblare hade inte skadat sig i fallet; han reste
sig strax och ropade:
— Fram, min män, slottet är vårt.
— Akta sig, Dobblare! hördes en varnande stämma
bakom honom.
— Har ingen fara, ty inte sviker fru Fortuna nu, när
hon fört mig så långt.
217
Därmed sprang han uppför trappstegen och in i för-

stugan. Ryttare och knektar, vilka tävlade med varandra
i mod och djärvhet, följde honom. Ett par skott föll, och
en man som träffats jämrade sig högt, men blinda och
döva för faran trängde karlarna på. Då skrek först några
och sedan allt flera av den överrumplade besättningen,
att de gav sig. I slottet visste ännu ingen vad som hänt
eller hur många fienderna var, inte ens om det var ryt-
tare eller magnister, som stormade murarna; att det
kunde vara svenskar föreföll alla otänkbart.
— Gott! skrattade Nils Dobblare och höll inne mitt i
ett hugg. Ger ni er utan svek och baktanke?
— Ja, ja! larmade knektarna.
Spjut och svärd kastades klingande på golvet.
— Så ska alla på mitt ord gå fria. Facklor och bloss hit!
Hövitsman Burckhard, de som givit sig förs ut på gården.
Deras händer binds på ryggen, sedan vapen och drab-
betyg tagits ifrån dem. Lasse och ryttarna efter mig, nu
gäller det herr Claes.
Nils Dobblare ilade vidare, och de avsuttna ryttarna
följde honom hurrande. Allt hade avlöpt som de beräk-
nat, och segern var vunnen utan hårdare strid. I stora
salen mötte en halvklädd officer, vilkens huvud Casten
Anklam krossade med sin bardisan.
218
— Till vänster, Nilsen, till vänster! pustade Lars Sig-

gesson andfådd. Claes Kursel bor högt uppe, men jag ska
finna honom, satt han än halvvägs till skyarna.
Ytterligare en trappa passerades, och så mötte en
dörr, som blivit barrikaderad inifrån. Casten Anklam
bröt strax loss trappräcket och gick lös på dörren. Vid
tredje stöten spräcktes den, vid sjätte föll den i spillror,
och Casten störtade huvudstupa in i rummet. Han mot-
togs med skott och hugg, men erhöll knappt ett sår, ty
hans kamrater strömmade in efter honom och angrep
försvararna utan att söla. Den främste var Lars Sigges-
son, och han hade inte samma lycka som Casten, ty när
den korta striden slutat räknade han blott ett öra.
— Herr Claes, ropade Nils Dobblare, som stannat på
tröskeln, inom sex dagar lovade jag er att vara åter med
ord och besked, här är jag nu efter tre. Sök inte komma
undan, ni är min man så visst som jag en gång var er.
— Skälm, prackare, bösewicht! väste Claes Kursel.
— Skäll, om det kan bringa er tröst, men nu är ni min
fånge.
— Nej, aldrig! Och nu, vänner, må vi försvara oss till
det yttersta, ropade Claes Kursel, vänd till de åtta offi-
cerare, som trängts in i ett av rummets hörn.
— I konung Johans namn, ge er! sade Nils Dobblare
kort.
219
— Konung Johan? Slåss ni för honom, frågade Göran

Yxkull förvånad.
— För vem eljest?
— Och jag trodde, att hertig Magnus spelat oss detta
rackartyg. Göran Yxkull kastade sitt svärd på golvet. Jag
ger mig.
Den äldste av bröderna Fahrensbach och långe Vit-
tinghoff följde hans exempel, men de övriga herrarna
slöt sig kring Claes Kursel och blickade mörkt mot an-
griparna.
— Jag ger mitt ord, att intet ont ska vederfaras en-
var, som ger sig, fortsatte Nils Dobblare lugnt. Ni blir
satta i fängsligt förvar, och herr Gabriel Christersson
må döma över ert handlingssätt, eftersom ni varit i min
herre konungens tjänst och svikligen brutit era dyrt
besvurna eder.
— Då är en kort strid och en ärlig död bättre än galgen
eller stupstocken! utbrast Claes Kursel häftigt.
— Vad är detta för käbbel? inföll Casten Anklam rätt.
Maka er åt sidorna, karlar, ska jag visa hur man sjasar
höns.
Han lyfte en tung ekbänk från golvet, höjde den över
huvudet och slungade den mot den lilla gruppen.
Alla utom Claes Kursel, som sprungit åt sidan, tumlade
över ända vid stöten, men Lars Siggesson kastade sig
över slottsherrn, vred svärdet ur hans hand och sade:
220
— Nu är ni fångad, herr Claes.

— Vi ger oss, sade de övriga herrarna en efter en.
— Bind dem! befallde Nils Dobblare.
Och sedan han sett alla säkert fängslade och lämnat
Lars Siggesson med tio ryttare att bevaka fångarna
skyndade han ut för att kväva varje försök till motstånd,
som möjligen kunde göras, samt ta alla officerare, vilka
fanns inom slottets murar. Han delade sina ryttare i flera
mindre hopar, och rum på rum undersöktes. Uppför
trappor och utför gick jakten, genom gångar och valv
sprang karlarna skrikande och bannande. Facklor lyste
och försvann, pikspetsar blänkte, dörrar slogs in, skott
knallade och svärdshugg delades ut. Från källarna till
vindarna brusade bullret, över vilket ett jubelskri eller
dödsskrän ibland höjde sig.
221
TIONDE KAPITLET
N är morgonen grydde, var Revals slott i Nils Dobb-

lares händer, och hela hans förlust belöpte sig till
elva stupade och lika många sårade. Han skrattade högt,
sedan han övertygat sig om sin fullständiga seger, och
medan Måsse Didriksson ställde ut poster överallt och
hövitsman Burckhards folk bevakade fångarna, vilka
till sin gränslösa häpnad fann, att de var angriparna
överlägsna, tog han plats vid bordet i stora salen och lät
bringa sig ett krus vin.
Hej, tänkte Nils Dobblare och strök upp knävel-
borrarna, nu hade det han åstundat skett, nu var han
Estlands mäktigaste man. Mer än fyrahundra knektar
lydde honom utan invändning, och önskade han flera
så visste han var de fanns. Fångarna skulle säkerligen
gå i hans tjänst, det var ju deras vana att hålla sig till
den som hade övertaget. Med åttahundra man var det
ingen svårighet att försvara sig mot vem som helst
och . . . och . . . Hans läppar drog sig till ett slugt leende,
och ur de eljest klara ögonen sköt en lurande blick. Att
göra detsamma som Claes Kursel, vilken nu låg i tornet
och inväntade sina onda gärningars lön, var lätt, men . . .
222
men . . . Nej, tvy för den lede frestaren, kung Johan hade
hans ed, och Nils Dobblare bröt inte ord eller avtal. Sant
var väl, att han gjort allt detta uteslutande för sin egen
skull, men han var dock först som sist en svensk man.
Och han kunde vara lugn, i hela hären fanns ingen, som
vågade tävla med honom, och bättre ställt än Claes Kur-
sel hade han det. Han ägde en herre att hålla sig till, och
den herrn måste i sin ordning hålla sig till honom. Nils
Dobblares tid var inne. Det var mycket nog att veta det
och veta det säkert.
Han reste sig och gick mot dörren, men stannade
på halva vägen, och huvudet sjönk tankfullt ned mot
bröstet. En oro, som alls inte liknade den han förut känt,
började plåga honom. Var makten verkligen så tung att
bära, som han nu tyckte? Medförde den blott bekymmer
och ängslan, men intet av den förledande sötma, han
inbillat sig skall ligga i det?
Han stödde ena handen mot bordet och skakade be-
tänksamt sitt huvud.
Liksom för att döda sina gryende tvivel och med ens
beträda den enda väg han visste var riktig gick han be-
slutsamt ut från salen.
På borggården stod ryttare och knektar i grupper och
samtalade om sin seger. När deras anförare visade sig
överst på trappan, hälsade de honom med skällande
rop.
223
Nils Dobblare nickade åt alla sidor och gick mot stal-

larna. Där ropade han åt några karlar att leda fram hans
hingst, och när den kommit ut sprang han i sadeln.
— Han vill tala till oss från hästryggen, menade knek-
tarna och trängdes omkring oss.
Men han vinkade åt dem att lämna plats och red sakta
ned emot borgporten. Karlarna följde efter, undrande
vad han ämnade företa sig. Nils Dobblare lät dem öppna
och red över vindbryggan.
— Han rider till staden för att tala med rådet, sade
knektarna sinsemellan.
Som efter en tyst överenskommelse sprang de uppför
porttornets trappor och spred sig på murarna för att
åse hans färd. Men inte heller nu hade de gissat rätt, ty
de såg honom vika av åt vänster och spränga utför den
knaggliga vägen nedåt domen. Då förstod alla, att han
ämnade hämta ståthållaren, och började ropa:
— Hell, hell!
Nils Dobblare vinkade åt dem med ena handen och
red vidare. Men plötsligt höll han stilla och blickade
skarpt framför sig, som om han hade sökt genomtränga
den slöja som dolde framtiden.
— Ånej, sade han, när jag gör mitt, gör de nog sitt.
Och lugnt fortsatte han sin färd.
På sluttningen av den kulle där slottet låg och norr
om detsamma höjde sig domen. Ursprungligen en
224
kyrka, vars byggande de första korsriddarna påbörjat,

hade den på grund av sitt läge och sedan Reval blev en
protestantisk stad förvandlats till en fästning. I den hade
Estlands avsatte ståthållare tillåtits dra in med sin familj
och ett dussin svenska ryttare, som helskinnade sluppit
undan, då Claes Kursel överrumplade slottet. Det hette
visserligen, att Gabriel Christersson stod under stadens
beskydd, men dess borgare hade full sysselsättning att
skydda sig själva mot de rovgiriga händer, som från alla
håll sträcktes mot dem. Pinad av en ständig fruktan att
på nytt bli gripen och i lyckligaste fall tas till gisslan,
satt herr Gabriel med sin hustru och två döttrar och
inväntade underrättelser från Sverige, dit nyheten om
förräderiet ännu inte hunnit. Hans sorg över sin egen
blindhet, som Claes Kursel så skickligt begagnar till sin
fördel, var lika stor som hans ångest för kvinnornas bli-
vande öde, ifall, vilket allmänt troddes, ryssarna snart
skulle dra in på slottet. De veckor, han halvt som fånge
vistats under domens tak, hade också brutit den eljest
kraftiga ståthållaren, vilkens hjälplöshet för varje dag
blev mer och mer uppenbar.
Natten till långfredagen ansåg han sina värsta farhå-
gor besannade, ty han väcktes av buller och larm från
slottet, och även om svensk lösen skjutits menade han,
att det blott var ett grymt hån mot honom och hans
konungsliga herre. Hans hustru, den stolta Beata Eriks-
225
dotter (Trolle), sökte intala sin bedrövade make mod,

men dennes bitterhet växte med varje minut. Han hade
klart för sig, att allt var förlorat, ty det kunde inte gärna
vara andra än ryssarna, som huserade på slottet.
— Ack, Gabriel, Gabriel, kära herre och man, sade fru
Beata för väl tionde gången under nattens lopp, påminn
dig vem du är och bemästra din klenmodighet!
Herr Gabriel, större diplomat än krigare, slog blott av-
värjande framför sig med händerna och svarade, att det
var ute med honom. Ryssarna skulle aldrig förlåta den
som många gånger framgångsrikt korsat deras planer,
och hur Ivan den förskräcklige behandlade sina fångar
var känt. Vid dessa ord försvann även fru Beatas mod,
och hon blandade sina tårar med döttrarnas.
— Visste jag blott ett ställe att rädda er alla undan
deras hand, ville jag med glädje låta mitt liv, stammade
herr Gabriel, vars ängslan för sina döttrar var så stor, att
han glömde sin egen värdighet. Men vi vågar inte lämna
kammaren här; ryska uteliggare svärmar väl överallt,
och den sista villan blir törhända värre än den första.
Så satt de hela natten och blandade sina tårar, utan
att företa något. På morgonen bultade en ryttare mot
dörren och ropade, att en man höll utanför och ville tala
med ståthållaren.
226
Herr Gabriel reste sig, skakade bort sin omanliga svag-

het och sade, att främlingen skulle släppas in. Sedan
kysste han sin maka och fortsatte:
— Du har varit mig en trogen husära alla dessa många
år, Beata, och sex söner har du skänkt mig, så inte kom-
mer mitt namn att dö ut, Gudi vare prisad! Nu tackar jag
dig för allt, ty förvisso är min tid både ute och inne.
Han låste upp dörren och återvände därpå till sin grå-
tande maka. Var tröst, Beata, var tröst! Jag ska frivilligt
ge mig åt dem mot villkor, att ni tre med första lägenhet
tillåts fara över havet.
De bägge gamla lutade sina vita huvuden mot varan-
dra och tog ett ömt farväl för alltid.
— Så, Beata, ett kort avsked och återseende — däruppe.
Herr Gabriel pekade mot höjden, lösgjorde sig ur sin
makas armar och gick för att omfamna sina döttrar.
— Herr Gabriel Christersson, jag hälsar er åter som
Estlands ståthållare, sade en röst vid dörren, och en man
stod bugande på tröskeln.
— Bespotta inte en gammal man!
— Vare det långt ifrån mig! sade främlingen vördnads-
fullt och bugade sig ånyo. Men så visst som Revals slott
nu är i svenska mäns händer, så visst hälsar jag er som
min herre och befallningsman.
— Vad var det jag sa? utropade fru Beata glad och slog
ihop händerna.
227
— Inte sa du något, stammade herr Gabriel, vilken

fortfarande inte begrep det minsta, utan blott stirrade
på mannen i dörren.
Denne hade väntat sig, att hans nyheter skulle mot-
tas på ett helt annat sätt, och därför stirrade han i sin
ordning på herr Gabriel, och ingendera av dem öppnade
munnen under en lång stund.
Fru Beata ansåg sig dock ha fattat sammanhanget, och
sedan hon först ruskat sin make, gick hon mot främ-
lingen, räckte honom sin hand och frågade:
— Vem har fått slottet in från den skälmen Claes Kur-
sel?
— Jag, stränga fru, har i min ringhet aktats värdig att
utföra den handlingen, svarade mannen och böjde sig
ned och kysste hennes skrynkliga hand.
— Har ni? sporde Gabriel Christersson och tog sig för-
virrad om huvudet. Vem är ni, man?
— Nils Dobblare är mitt namn, mig till heder och
ingen skam. Förut har jag varit hövitsman över en kvart
ryttare, nu har jag samlat fyrahundra knektar och över-
rumplat slottet.
Herr Gabriel vågade inte tro sina öron, utan invän-
de:
— Fyrahundra knektar, men det finns ju inga i lan-
det.
— Det finns, jag har dem.
228
— Och Claes Kursel, Claes Kursel?

— Den mannen ligger i hundhålet med de sina.
— Och slottet är åter i svenska händer?
— Så visst som jag står här.
— Har ni fört allt detta igenom, Dobblare, vill jag hålla
er för konungens trogna tjänare och min egen son intill
döddagar.
— Stränga herre . . .
— Ni är min käre son, Dobblare! Och har ni samlat
ryttare och knektar, där inga fanns att samla, må ni
behålla dem under er allt framgent. Fuller trodde jag,
att allt i detta landet var slut för oss, svenska, men nu
märker jag, att lyckan blivit oss huld igen.
— Det har hon, herr Gabriel. Vill ni nu följa mig till era
gemak på slottet, ty inte hövs det Estlands ståthållare att
längre dväljas i denna oansenliga kammare.
— Jag vill, jag vill. Och du, Beata, kyss Dobblaren på
båda kinderna! Kyss’en, säger jag! Så, så. Och ni, töser . . .
nej . . . nej! Tillge, Dobblare, men det må vara. Nu går
vi!
Gabriel Christersson stack sin arm under Nils Dobb-
lares och gick med honom utför trapporna, sedan han
vinkat åt sin hustru och döttrarna att följa dem. Hela
vägen från domen till slottet framställde han den ena
frågan efter den andra, och så fort Nils Dobblare svarat,
vände han sig om och ropade:
229
— Hör, Beata, hör!

När slottets besättning, som samlats vid den åt Reval
vettande muren, såg Nils Dobblare komma med ståt-
hållaren och dennes familj, höjdes ett skällande rop ur
fyrahundra strupar.
— Rex Johannes vivat! ljöd det först, men snart hördes
endast: Hell, Dobblaren, hell, hell!
Herr Gabriel log och vinkade med händerna, och
knektarnas rop fördubblades i styrka. Utanför porten
hade Måsse Didriksson ställt upp ryttarna, vilka gjorde
vad de kunde för att öka bullret. Ståthållaren nickade åt
bada sidor, skrattade och nämnde dem han kände vid
namn.
— Nej, se, gamle Måsse! utropade han. Håller dina
knotor ännu samman? Var hälsad, min vän! Och se där
är han med den vackra rösten, vad heter han nu igen?
Spännare, var det, ja. Min hälsning, ryttare! Och ni an-
dra, var ock hälsade! Kära vänner, jag vet inte om jag ska
skratta eller gråta. Men jag tackar er alla, jag tackar er!
Nej, är hövitsman Burckhard ävenledes här? Välkom-
men på den rätta sidan, hövitsman, välkommen!
Och alltjämt nickande, gick han över borggården,
medan ryttare och knektar skrek sitt bifall runt om-
kring, ty de ansåg det för en stor heder, att en så hög
herre som ståthållaren hela tiden stödde sig mot en av
deras egna.
230
När Nils Dobblare hörde alla de grova stämmorna

och såg de många ögonen riktade mot honom, blev han
den han alltid var. Han tog ett steg framåt och stod där
med bröstet ut, huvudet käckt bakåtlutat och ögonen
spelande av muntert övermod. Så höjde han högra
handen till tecken, att han ville tala, och strax blev det
tyst och lugnt.
— Goda män och ärliga knektar, svenska, finska, tyska
och livländska kumpaner! började han, men genast skrek
alla åter:
— Hell, hell!
Ensamt det, att han fortfarande som förut nämnde
dem sina kumpaner, visade, att hans lycka inte gjort
honom högmodig, något, som eljest är mycket vanligt,
och det gladde dem, så att de inte förmådde tiga, men
då de tystnat på nytt, återtog Nils Dobblare:
— En bragd har vi tillsammans utfört, men den är ett
intet mot vad som bör och ska göras. Snart har vi som-
maren här, och med den de ryska blodshundarna. Men
innan de kommer in i landet, håller jag före, att vi ska ge
de förrädiska herrarna blodiga pannor och djupa sår. Hej,
vänner och kamrater, har ni lust till nya bragder, så följ
mig i morgon dag ut ifrån slottet att kasta Tisenhusen,
von Rosen, Boismann och Maydel över gränsen!
— Ja, ja! larmade underofficerarna, vilka rusiga av
glädje över sin senaste framgång ansåg det vara en lätt
231
sak att skingra de est- och livländska herrarna åt alla

väderstreck.
— Därhos har de ryska flera av slotten i sina händer,
och menar jag det vara lätt att överrumpla dem såväl
som detta, fortfor Nils Dobblare, som längtade ut på
vägar och stigar till vapenslammer och nya faror och
äventyr. Och anser jag, att vi först drar söderut till Leal,
som den arge skälmen Claes Kursel fått i förläning av
vår herre konungen, men, efter vad vi nu vet, hemligen
upplåtit åt hertig Magnus.
— Ja, ja, dundrade alla, till Leal, till Leal!
Glad över den allmänna hänförelsen nickade herr
Gabriel åt alla sidor och sade sedan:
— Kan ni, Dobblare, förtrösta mig att något uträtta
mot moskoviten och hans tillhängare, så må ni gärna
tåga ut med ryttarna.
Nils Dobblare log mot honom och svarade, att det
menade han sig kunna.
Måsse Didriksson spärrade upp sitt blodsprängda
öga, där han stod i främsta ledet, och stirrade på Nils
Dobblare. Han var ända till ytterlighet förundrad och
begrep ingenting av det som tilldrog sig, men det hin-
drade honom inte att ropa mest och längst, så snart de
andra börjat ge hals.
232
— Visst ska vi till Leal! skrek han. Dobblaren följer vi

genom vått och torrt, till honom bör man hålla sig, ty
han har sannerligen lyckan inne.
— Ja, det har han! ljöd det enhälligt ur varje mun, och
Nils Dobblare instämde själv.
Och så beslöts det, att ryttarna skulle tåga ut och göra
fienden så mycken skada som möjligt. Men innan detta
kunde ske, nämnde Nils Dobblare, att han lovat sina
män slottets källare med allt vad däri var. Det fann den
återinsatte ståthållaren billigt och gav sitt samtycke. Tun-
nor och kaggar rullades genast upp, och han skrattade åt
karlarnas iver, så att tårarna kom honom i ögonen.
— Nu ett ord förrän ni går borr till muggar och stop,
sade han. Först vill jag kungöra att Lars Siggesson, Sven
Mes, Casten Anklam och Peder Spännare på Dobblarens
anhållan blivit nämnda till hövitsman vid ryttarna för
gjorda tjänster och visad manlighet. Dem må nu alla
lyda, och sedan ska Dobblaren, som är den svenska
styrkans fältöverste och slottets befallningsman, tilldela
envar av dem en kvart. Vidare kungör jag, att Måsse
Didriksson och Jürgen Lange, vilken jag synnerligen
tackar för hans trohet mot konungen och kronan, har
sina gamla befäl kvar, och Måsse gör som den äldste
ryttmästares tjänst. Så äger vi då åter en fulltalig fana,
och vilken av hövitsmännen eller kvartermästarna, som
önskar det, ska bli profossen. Därhos må alla veta, att
233
Burckhard är knektfänikans kapten och Dobblaren när-

mast i befälet. Han får själv tillsätta sina kvarter- och ro-
temästare, eftersom jag föga eller intet känner det tyska
och livländska krigsfolket. Då allt detta ordnats, ska jag
med underskrift och sigill bekräfta utnämningarna. Må
ni så dricka ert lystmäte, karlar.
Den gamle ståthållaren läppjade på ölet i den stånka
man räckt honom, varpå han och Nils Dobblare gick att
överlägga, hur de borde förhålla sig tills de från Sverige
väntade förstärkningarna hunnit anlända.
På slottet dracks och dobblades det sedan denna
eftermiddag värre än någonsin, ty ryttare och knektar
menade tro på, att de först utom en vunnen seger hade
många kommande att fira, och som ingen visste när de
fick tid att dricka på dem var det nog bäst att fortfara
med ens. I Reval lyste varje fönster, på torgen brann
glädjeeldar, och alla klockor klämtade, under det att
borgarna drack, eftersom de nu var förvissade om att
ingen ryss i evighet skulle med lock eller pock komma
innanför stadens murar.
Men i stora salen dukades en måltid för ståthållaren
och hans familj, och Nils Dobblare inbjöds att delta i den.
Han hade lovat fru Beata att berätta sina levnadsöden
för henne och jungfrurna, och sedan bordet röjts av och
vin kommit fram, började han. Det förekom mycket i
hans historia, åt vilket de unga fröknarna rodnade, och
234
ett par gånger var de på moderns vink beredda att av-

lägsna sig, men, vad det nu berodde på, kvar satt de och
lyssnade. Och när Nils långt in på natten slutade, visste
de som åhört honom, att han var en man, som inte blott
kunde sköta svärd och dryckeskanna, utan även förstod
att lägga sina ord.
235
ELFTE KAPITLET
S å långt någon kunde minnas tillbaka, hade gården

varit i släktens ägo, och gamle Lars Nilsson hop-
pades, att hans son Nils skulle ta arvet efter honom,
när fadern, då tiden var inne, samlades till sina fäder.
Likaledes hoppades han, att Nils, då dennes tur kommit,
överlämnade den åt sin äldsta son, som rätt och skäligt
var. Dock, människan spår, och Gud rår, heter det, därav
blev intet. Egentligen var det den unge Nils egen skuld,
att han drevs ut i världen, men även andras.
Vid ett julgille hemma i byn kom Nils nämligen att
förgripa sig på prästen, som dock först uppträtt på ett
oförsynt sätt, retat männen och skymfat kvinnorna; blod
flöt, och prästen fick ett par tänder utslagna.
På aftonen kom fogden med några herretjänare, högg
Nils, som bönderna inte vågat låta rymma, för strupen,
släpade honom med sig och kastade honom i gärds-
kistan. Där låg han i fyra dygn, innan hans sak blev
behandlad, ty häradets lagman var borta och drack jul
hos sina fränder norröver. Till slut vände lagmannen
hem, och Nils dömdes att slita spö för sitt övervåld samt
236
sitta i gapstocken vid kyrkdörren, men han bröt sig ut

ur kistan om natten och flydde.
Det var dock mycket nära, att Nils blivit gripen av
fogden och hans folk, men i yttersta minuten träffade
han i ett härbärge en knekthövitsman, som var ute och
värvade folk till ryska kriget. Då intet annat återstod,
tog Nils tjänst som ryttare, och fogden måste vända
om i stor hast, ty hövitsmännen svor och anammade
sig högt på att han skulle skära öron och näsa av vem
det vara månde, som pekade så mycket som ett finger
åt en enda bland hans karlar. På det viset fick Nils frid
för sina förföljare och drog sedan med hövitsmännen
och kamraterna till Stockholms by. Där erhöll han kyl-
ler och harnesk, pamp och kolv samt lärde fäktning och
exercitiemaner. En kort tid efteråt sändes den fana, dit
Nils Larsson räknades, över till Finland.
Vid Kivenäbbs kungsgård deltog han för första gången
i en verklig strid, och sedan den dagen föraktade han alla
fiender han mötte. Minnet av hur Jöns Månsson med tre
kvarter ryttare, tre rotar och femtonhundra i största hast
uppbådade bönder anföll och besegrade tolvtusen rys-
sar lämnade honom aldrig. Det blev den första verkliga
stora händelsen i hans liv. Han hade lärt, att striden var
lätt och segern härlig.
Tre år stannade Nils Larsson i Finland, och när hans
tjänstetid var slut, slöt han sig till en skara avskedade
237
knektar, som drog genom landet. Det hettes, att de tå-

gade till närmaste hamnstad för att söka ny värvning,
men under vägen tog de vad som föll dem i smaken.
Det korta kriget och de lätt köpta framgångarna hade
gjort karlarna övermodiga, och de for fram som i fien-
dens bygder. Men knektarna kom snart i klammeri, och
för att slippa efterräkningar gick de i tjänst hos hertig
Johan, som sände dem till Livland att hjälpa den siste
härmästaren.
Tyska ordens välde led dock mot sitt slut. De est- och
livländska herrarna gjorde uppror, sedan biskopen av
Dorpat, som varken var katolik eller lutheran och inte
trodde på den lede frestaren, än mindre på Gud fader,
ställt sig under Ivan den grymmes beskydd och överläm-
nat sitt stift åt honom. Samtidigt kom hertig Magnus, åt
vilken danska kronan köpt stiftet Ösel, och hela landet
söndrades mellan tio olika partier.
Trött på stridigheterna drog härmästaren söderut
och blev polsk undersåte, och Nils Ryttare, som nästan
glömt att han även hette Larsson, följde honom. Bland
de högmodiga polackerna blev det honom likväl omöjligt
att trivas, han tog orlov ur tjänsten, utan att säga någon
till om det, och red att söka lyckan på egen hand. Hos
kurfursten av Sachsen tjänade han ett helt år, men där
var de så stränga, att om en fattig ryttare av en eller an-
nan orsak tog sig ett ärligt rus satte de honom i stocken
238
och skämde ut honom för långa tider. I sällskap med

några kamrater, vilka liksom han funnit kurfurstens
tjänst för tråkig, gick Nils Ryttare söderut och gav sig i
kejsarens ed och sold.
Han hade hört mycket talas om kristenhetens mäkti-
gaste härskare och var grymt nyfiken på hans här, dess-
utom frestade den höga handpenningen honom. Men
det uppstod snart svårigheter, ty protestanter fanns det
knappt några bland krigarna, och dessa få dolde noga
sin trosbekännelse, eljest var det ingen av befälet eller
de meniga som frågade efter dylikt. Nils Ryttare tänkte
inte mer på den saken än han gjort förut, men genom
ett tanklöst yttrande fäste han en munks uppmärksam-
het vid sig. Denne gick honom hårt inpå livet, och för
att slippa ifrån honom kysste Nils krucifixet och gjorde
korstecknet — däri låg intet ont, tyckte han. Munken
trodde honom likväl inte, ty han bar sig fumligt åt, och
då skrattade Nils den andre i ansiktet och sade, att en
god ryttare inte tarvade annan kunskap än att slå ifrån
sig i striden. Då svarade munken, att Nils snart skulle
få ångra den sidvördnad han visat madonnan, och gick
mumlande en förbannelse.
Samma kväll kom Nils i slagsmål med några italienska
stratioter, av vilka ett regemente denna vår låg i Prag,
liksom de tyska ryttarna, vid vilka han tjänade. Stratio-
terna lämnade honom som död efter sig på en bakgata,
239
med ett dolkstyng i sidan, och smög sig bort, sedan de

plundrat honom. Det sista Nils erinrade sig den kvällen
var, att samma munk, med vilken han talat förut under
dagen, oväntat stod bredvid honom, liksom uppväxt ur
marken. Munken betraktade den sårade så hatfullt, att
Nils ryste, och sade:
— Det rättvisa straffet för din blindhet. Han sparkade
till den liggande och fortsatte: Dö och bli fördömd
— kättare.
Sedan förlorade Nils medvetandet.
När han åter vaknade till livet, låg han i en liten sol-
ljus kammare, där några nunnor tysta tassade ut och
in. Tidigt på morgonen hade de funnit honom vid klos-
terporten och låtit ett par drängar bära in den döde för
att begrava honom i vigd jord. Då hade Nils gjort en
rörelse och på abbedissans befallning förts till cellen för
att vårdas av de barmhärtiga systrarna. Det var visser-
ligen förbjudet i deras ordensregler att någonsin släppa
en manlig varelse innanför murarna, men just den nat-
ten hade abbedissan anropat den heliga jungfrun om
ett synligt tecken, huruvida en kär anförvant, som svårt
insjuknat, skulle leva eller dö. Och då den sårade hit-
tades utanför porten, ansåg hon sig bönhörd och beslöt
att ge honom all den vård hon kunde. Sedan hon ännu
en gång bett till madonnan, visste hon säkert, att ifall
240
den till utseendet döde ryttaren blev frisk skulle även

hennes släkting räddas åt livet.
Det var först långt efteråt Nils erhöll kännedom om
detta, och då menade han, att religionen dock var något
att tänka på. Men han glömde det snart igen, ty det kom
mycket annat emellan.
Med halvslutna ögonlock låg Nils en vecka och be-
traktade som genom en tät, skymmande dimma, de
goda systrarna, vilka ängsliga fjäskade kring hans
bädd. Somliga av nunnorna var gamla och fula, med
riktiga skråpukansikten, och åt dem grinade han mitt
under den vildaste sårfebern; andra var inte stygga
att åse, men heller inte vana, det fanns dock en, vilken
han höll för den skönaste kvinna han någonsin skådat.
Så snart hon trädde in i kammaren, log han blitt och
talade även i yrseln vänligt och höviskt, eljest hade det
hänt, att han både svurit och gormat år de andra. När
abbedissan fick höra detta, lät hon syster Ursula, som
den vackra nunnan hette, bli hans vårdarinna, ty dels
önskade hon, att intet ogudaktigt tal förekom i klostret,
dels ängslades hon för sin anförvant; och på madon-
nans tecken trodde hon fullt och fast. Därför satt syster
Ursula både dagar och nätter vid Nils Ryttares bädd
och åsåg genom fönstergluggen, hur svalorna utanför
byggde sina bon, kvittrade och lekte, men sitt radband
tummade hon sällan.
241
På det sättet gick två veckor, och såret i sidan började

läkas. När abbedissan fick veta det — själv satte hon
aldrig sin fot i sjukrummet — befallde hon strängeli-
gen syster Ursula att fördubbla sin vaksamhet, ty hon
hade dagen före i brev underrättats om att även hennes
släktings sjukdom tagit en gynnsam vändning. Syster
Ursula vårdade den sjuke, som om hon i honom sett sin
egen fader eller broder, och under hennes lena händer
tillfrisknade han snabbt.
Nils Ryttare låg på sin bädd och log. För honom var
Ursula både läkedom och glädje och liten Birgit, för vars
skull han kommit så långt bort i främmande land, hade
han länge sedan glömt. Men så var Ursula också något
att se. Vackrare än allt i världen syntes hon honom. Hen-
nes ögon liknade violer, men inte de små blyga plantor,
som skygga blickade upp mellan grässtrån i hans hem-
lands steniga backsluttningar, utan stora, praktfulla så-
dana, vilkas make Nils ännu aldrig skådat. Hyn var idel
ros och lilja, och under hucklet stack små silkesmjuka
lockar ostyrigt fram och bildade en ram kring ansiktet.
Men bäst av allt fann Nils den svävande gången och det
högt burna huvudet, ty så hade han ännu inte sett en
kvinna föra sig.
Aderton år var hon, det visste han, eftersom hon själv
sagt det, och han trodde varje ord från hennes läppar.
Men trots sin ungdom och sitt klosterliv hade hon — före-
242
föll det Nils — vetat långt mer än han, och stundom

frågade han sig varför hennes ögon brann med en så
förtärande glöd, att det nästan väckte hans fruktan.
— Jag vill leva! hade hon en gång ropat och sträckt
armarna mot höjden.
Vad hon menade med det förstod han inte.
Det var syster Ursula, och henne såg Nils alla dagar.
Hennes mjuka fingrar höll duken med vilken febersvet-
ten torkades av hans panna och hennes andedräkt
smekte hans kinder, då hon lutade sig över honom för att
lyssna efter om han sov lugnt. Vid varje sådant tillfälle
dunkade hans hjärta hastigare än en galopperande hästs
hovar, men han höll ögonen slutna, för att hon inte skulle
avlägsna sig. Med hemlig glädje märkte han, hur hon
dröjde allt längre för var gång, medan händerna varsamt
berörde hans hår. Men när han slog upp ögonen, ty se
henne måste han även, drog hon sig skyggt undan från
honom och gick att syssla med något i kammaren. Sedan
dörren slutit sig efter henne, lade sig en stor tyngd över
hans bröst, och han tyckte, att det blev natt omkring
honom, och han ville blott sova, men kunde inte. Men
aldrig hade de båda annat än sett på varandra.
Så en dag — det var mot slutet av tredje veckan
— trädde Ursula ensam in i kammaren. Nils hade hört
hennes steg på andra sidan dörren, och han slöt genast
ögonen samt låtsades sova. Som vanligt gick hon fram
243
till honom för att lätt torka hans panna, men då för-
mådde han inte ligga stilla längre, utan reste sig upp i
bädden, slog armarna kring hennes midja och kysste
de röda, svällande läpparna, vilka kommit honom så
förledande nära.
Ursula bleknade av skräck över att ha låtit en mans
läppar röra vid hennes, men hon sade inte ett ord.
Nils kysste och kysste om igen, och när han fått sitt
lystmäte på det, såg han henne bedjande in i ögonen
och viskade.
— Väna Ursula, se på mig!
Hon vände sig bort, och han märkte, att hon grät.
— Inte så, inte så, fortsatte han ivrigt. För ett leende
av dig spiller jag glad mitt rödaste blod, och för att spara
dina tårar ger jag gärna min salighet.
Då slog hon upp ögonen och såg på honom.
— Så, så! bad han. Du är den skönaste på jorden, och
bland himmelens änglar finns ingen som du.
Hon ville avbryta honom, men han gav henne inte
tid till det.
— När du ser på mig som nu, känner jag mig stor och
stark. Dina ögon strålar klarare än solen, och dina läp-
pars leende är härligheters härlighet. Nej, lät mig tala!
inföll han, då hon gjorde min av att säga något. Ursula,
vill du höra en historia? Visst vill du, när jag förtäljer
den. Ja, därhemma i den trakt av snö- och islandet, var-
244
ifrån jag är kommen, finns två små sjöar. Vi kallar dem

på skämt Gossen och Flickan, ty de ligger så nära och
ser så kärligt på varandra . . . alldeles som jag på dig . . .
eljest heter de Trollsjöarna. Dit går ofta ungdomar
sanktjohannesnatten, sedan de först plockat nio olika
slags örrer, ty då får de se sin tillkommandes avbild. Jag
var där en gång, och jag såg dig, Ursula. Ja, säger jag, det
var du. Det är många år, fem, tror jag . . . kanske mer . . .
sedan dess, men jag minns det gott. Sjöarna har lovat
dig åt mig, och de håller alltid sina löften. Det är farligt
att fråga dem, ty de svarar inte alltid som man önskar,
men svarar gör de. Därför vill de, att man ska komma
åter och tacka dem, dock inte ensam. Alla de som varit
där en och en går tillbaka två och två och tackar. Vill du
följa mig dit? Nej, skaka inte ditt huvud så häftigt, skaka
det inte, Ursula! Det bor en trollpacka i en av sjöarna,
och hon hämnas grymt, ifall de två hon utvalt inte följer
hennes bud. Jag såg dig sväva över vattnet fram mot
mig den gången jag stod där. De kloka menar nog, att
det var dimma och dunster, men det var du, jag vet det.
Jag vet, hör du! Och, som jag sa dig, det är farligt att se
ned i sjöarna, ty de är bottenlösa, och den som har fallit
ned i endera vänder inte tillbaka. Men det är farligare
att blicka in i dina ögon, den som det har gjort ser aldrig
annat. Jag har gjort det . . . Ursula, du följer mig, när jag
drar härifrån, eller hur?
245
Hon svarade inte, utan vände sig bort, men hennes tå-
rar rann inte, och kring munvinklarna lekte ett leende.
Han böjde sig fram mot henne och upprepade sin
fråga för andra gången.
Då svarade hon sakta, så sakta, att han knappt hörde
det:
— Den heliga jungfrun förbjud slik en synd!
Mer hann hon inte säga, ty han inföll skrattande:
— Du är min madonna, ty du är vänare än alla heliga
och oheliga jungfrur tillsammans.
Skrämd av hans häftighet gjorde hon korstecknet,
men han upphörde inte att be:
— Du följer mig, när jag drar härifrån, eller hur?
— Det är synd, stor synd.
— Lägg synden på mig, jag orkar bära’n. Och må
glädje och lycka bli din lott!
Och så frågade han på nytt som förut.
När han gjorde det för fjärde gången, slog hon avvär-
jande framför sig med händerna, femte gången tycktes
hon överväga, och sjätte sade hon:
— De hette ju Trollsjöarna?
— Ja, så hette de.
Knappt hade han sagt det, förrän hon frivilligt bjöd
honom sina läppar. Och där låg de båda med hjärtan,
som bultade av glädje och ångest, och ögon, vilka inte
kunde slita sig från varandra. Och det var stor fröjd och
246
gamman med mycket fagert snack och otaliga kyssar

i kammaren. Hon ville inte annat än ut i vida världen,
om vilken han berättat henne; och han glömde både
sjukdom och nöd, hugg och slag; han såg blott den un-
dersköna nunnan, som lovat bli hans, så fort såret efter
den fördömde, fege stratiothundens kniv hunnit läkas.
Men snart måste hon gå, ty hon vågade inte väcka de
äldre systrarnas misstankar. När dörren stängdes bakom
henne, blev det mörkt och tungt i kammaren. När hon
så kom tillbaka, var det, som hade midsommarsol börjat
skina, näktergalar sjunga och rosor dofta. Ty nu visste
han, att köpt kärlek var sämre än ingen. Och vad hade
han fått? ”Guds fred, jänta!” hette det, och så en bä-
gare vin, ett famntag och sedan: ”Ade, jänta!” Nästa dag
kände han inte igen skarnet, om han stupat på henne . . .
Ja, ja, ryttarlott, och han hade inte vetat av bättre. Men
nu . . . nu var Ursula hans hjärtas blomma och hans
levande glädje, den första och den sista. För henne ville
han gärna låta liv och lemmar, men dessförinnan skulle
han ut i världen med henne, känna hennes barm mot
sitt bröst, linda hennes mjuka hår kring sin nacke, och
kyssa sig mätt och otörstig från de rödaste läppar han
sett. Hej, de skulle leva!
Ännu ett par veckor lag Nils i klosterkammaren, och
han förställde sig så skickligt, att de goda systrarna
247
trodde honom vara mycket sjuk, när han redan kände

sig frisk och stark igen.
Under de dagar som gått hade han och Ursula talat
mycket med varandra. De tänkte aldrig på att svårig-
heter kunde uppstå vid en rymning, men hon fasade
så mycket mer för den synd som begicks därigenom.
Nils berättade, att Luther själv varit munk och äktat en
nunna, men det tröstade henne inte, ty att Luther varit
Antikrists utskickade, såvida han inte varit den lede
frestaren i egen person, det visste hon säkert. Och vad
han än drog fram, sade hon blott:
— Det är stor synd, men . . .
— Men? frågade han.
— Allt inom mig driver till den. Jag är för ung att
multna levande, jag vill synda. Jag kan inte annat.
— Tag min tro! bad han allvarligt. Så tar jag din, det
hjälper kanske.
— Månne det går.
— Vi försöker. Eller än bättre, gör som de flesta, ha
ingen tro!
— Det du nu säger är nog heller inte rätt. Men vare
sig min synd är stor eller liten, begår jag den. Ska man
straffas för att man lever, må jag da straffas!
— Inte om jag kan hindra det.
Därmed var de ense.
248
Så en dag steg Nils upp och promenerade i trädgården,

som han därvid noga undersökte. Muren åt gränden
var låg och delvis rasad på ett ställe. Med en blinkning
fäste han Ursulas uppmärksamhet vid platsen, och hon
nickade, hon hade förstått. Sedan låtsades han med
ens bli mycket svag och stapplade tillbaka in i sin kam-
mare. De goda systrarna, av vilka inte mindre än sju
följt honom under hans första utflykt, beklagade den
sjuke, lade kryddpåsar på hans huvud och gav honom
stillande drycker.
— I övermorgon natt väntar jag dig på andra sidan,
viskade Nils till Ursula, då de blivit ensamma en kort
stund. Hon log glatt, men frågade strax efteråt:
— Du är då inte sjuk?
— Alls inte, svarade han, men när man ser mig så svag
och ömkansvärd, ska ingen tro oss om något ont.
Ursula kvävde ett skratt, hennes Nilsepojke var slu-
gare än hundra gamla kvinnor tillsammans.
Nästa dag lämnade Nils klostret, sedan han först
betygat abbedissan sin vördnad och tacksamhet. Och
eftersom hennes släkting säkert börjat tillfriskna
skänkte hon i sin glädje över det ryttaren en handfull
med blanka rosenobler. Nils hade haft stora bekymmer,
hur han skulle lyckas skaffa sig pengar, nu tumlade han
halvt bedövad bort, mumlande:
— Himlen vill det!
249
Han köpte sig häst och mundering jämte vapen och en

kvinnodräkt, och vid midnattstid lyfte han Ursula över
klostermuren. Hon var upprörd och grät, då hon följde
sin riddare genom den tysta gränden. Men så hade hon
också flera timmar legat på knä framför madonnans bild
och under jämmer och tårar tiggt om tillgift för sin synd.
Sedan gick hon med hemlig fruktan för det oundvikliga
straffet, men också stolt över sitt eget mod att synda.
Nils hade funderat ut, att de lättast skulle komma från
staden, ifall de kunde inbilla varje möjligen mötande
vandrare, att Ursula var på väg till en döende kvinna,
för att be vid hennes bädd, och han var en klosterdräng,
som på behörigt avstånd ledsagade den fromma systern.
Han hade även klätt sig därefter, och lyckan gynnade
flyktingarna över förväntan, de mötte ingen på vägen
genom gatorna. Redan säkrare gick de raskt vidare. Ur-
sula några steg före, bärande klädknytet, och Nils efter,
ledande hästen.
Nu går det nog, tänkte han tryggt, då de närmade sig
Am Graben, och modig av blotta tanken på en lycklig
utgång, bultade han vid det ännu inte fullt färdiga Pul-
verthurm mot porten mellan gamla och nya staden.
— Kommer blott väktaren hit, mumlade han, ska jag
nog få karlen att öppna. Och gör han det inte, så stöter
jag ned honom.
250
Drucken och gnolande en glad visa om de sju fåvit-

ska jungfrurna raglade portvakten ut. Först skällde och
bannade han över att väckas mitt i natten, men när han
fick se nunnedoket, lugnade han sig och gjorde till och
med korstecknet för knytet, som Nils sade innehålla de
heliga sakramenten, vilka bars till en sjuk, och så öpp-
nade han.
Väl på andra sidan porten, där väktaren stod kvar
en lång stund och betänksamt skakade sitt huvud, gick
flyktingarna raskare. De tog vägen österut för att slippa
gå över nägon av Moldaus många broar, på vilka ryttare
och fotgängare drog fram och tillbaka dygnet om.
Utanför Allerheiligenkyrkan knäböjde Ursula och bad
ivrigt, medan Nils otaligt stampade i marken. Till slut
upphörde Ursula att be, kastade sin nunnedräkt och tog
på de kläder Nils anskaffat. Hon blev barnsligt glad över
ett par spetsremsor och skrattade högt, då Nils satte
henne i sadeln framför sig.
— Ja, nu drar vi ut i världen, sade hon. Där ligger nun-
nan och må hon aldrig mer stå upp från de döda!
— Amen! nickade Nils och högg sporrarna i hästens
ljumskar.
Och så började han skratta, lågt och fulltonigt, ty blott
han slapp smyga och lista med krökt rygg genom natt
och mörker kände han igen sig. Han gav hästen lösa
tyglar, och under tystnad sprängde de norrut.
251
När de ridit en stund, vände Ursula sig om och sade,

med ett tonfall av sviken förväntan:
— Är detta den stora, undersköna världen, om vilken
du har talat?
— Det är blott ett litet hörn av den. Men bida tills solen
går upp, så ska du se!
— Bida? Varför skiner inte solen beständigt?
— Det har de som är klokare än bäd’ du och jag sport
flera gånger, och likväl skiner den inte. De lärda menar,
att den såväl som allt annat tarvar vila, och det kan väl
vara så, ty nog sover man bättre i mörker än vid dagsljus.
Men se dit, se dit! Där går den upp, och nu är det dag.
Vår dag, jäntan min.
— Nej, är det solen, Nilsen? frågade hon, och han
nickade ett ja till svar.
Morgonen var inne. Liksom framtrollat ur ett osyn-
ligt intet, visade sig ett litet vitt moln plötsligt ovanför
skogsranden i öster. Den ljusa fläcken bredde ut sig åt
sidorna, och oväntat började det gnistra i den, som om
den underifrån blivit belyst av en flammande eld. Strax
efteråt var skyn blekröd, för att snart stänkas full med
stora blodfläckar, som flöt in i varandra och till slut
bildade en enda. Så gick solen segrande upp, och tusen-
tals fåglar sjöng med ens dess lov, under det att nattens
skuggor föstes undan och försvann, som hade de aldrig
funnits till.
252
— Alla helgon, världen är skön! utropade Ursula sakta

men innerligt.
— Det är den, bekräftade Nils.
— Och jag ångrar mig inte.
— Ångrar, sade han, tänkte man först på det, vad
skulle då bli gjort?
Hon stirrade omkring sig med vidöppna ögon och in-
söp i fulla drag den friska morgonluften. Sedan bad hon
fromt ett paternoster och två Ave Maria för lycka och
välgång under resan, men på att hon rymt ur ett kloster
tänkte hon inte mer. Och så sade hon leende:
— Världen är skönare än jag trodde, men mycket beror
väl på, att jag följer dig åt.
Han lutade sig fram och kysste munnen hon bjöd
honom.
Så red de vidare, men endast på bivägar, för att inte
möta resenärer och vandringsmän. En hel del träffade
de likväl, och deras förundrade blickar på Ursula sade
dem, att de antagligen inte skulle komma långt, när
underrättelsen om nunnans flykt hunnit spridas. Sedan
de färdats några mil, stannade Nils för den skull vid
en bondstuga, där, alla goda änglar vare prisade, blott
en gammal käring och hennes lilla dotterdotter fanns
hemma. För dem berättade Nils, att han var en man av
adel, som med sin hustru reste på besök till en frände
i närheten, men nu ville de, för att skämta med denne,
253
klä ut sig, så att han inte kände igen sina kära vänner.
Han själv hade redan gjort det, som man ju kunde se
på honom, men hans husfru hade inte erhållit någon
för ändamålet passande dräkt, och nu frågade han, om
gumman inte ville byta ut sin egen dotters kläder mot
dem hans följeslagerska bar.
Käringen beskärmade sig mycket och länge över ungt
folks otaliga påhitt och sade en hel del om den gamla
goda tiden, då hon var ung, men bytte likväl bort sin
frånvarande dotters dräkt åt Ursula, som genast ömsade
inne i stugan, varpå Nils och hon gav sig av igen.
Nu red hon i sin brokiga bonddräkt på hästländen
bakom Nils, som genom hållning och sätt sökte inbilla
mötande, att han var en ryttare, vilken lämnat tjänsten
och tagit sin trösterska med sig ut på äventyr. Det var
ingenting ovanligt, att hela knekthopar i sällskap med
kvinnor drog utåt vägarna; ingen brydde sig heller om
Nils, utan alla som såg de två trodde att Ursula var
en vacker bondtös, som fattat kärlek till ryttaren och
följde honom. Ibland råkade de väl några unga herrar,
vilka strök sina läppskägg och kastade talande blickar
på Ursulas rodnande ansikte. Men så snart Nils förde
handen till svärdfästet eller stint såg dem i synen, vände
de sig bort och låtsades om intet, ty han var en grann
krigsman att skåda, och ingen önskade onödd komma i
färd med honom.
254
En vecka red de som för livet, men då inga förföljare

avhördes och de redan befann sig under Böhmerwalds
ekar, saktade de farten, och stundom vilade de hela da-
gar på något ställe som de tyckte om. Nils menade, att
det var hans gladaste tid, och Ursula instämde för sin
del i allt, vad han sade. Någon gång talade de om farorna,
som undgåtts, men de trodde dock inte, att de varit så
stora. En afton sade Nils:
— Jäntan min, av detta har jag lärt mig ett, som jag
ämnar minnas hela livet; det är en god regel, och den
lyder sålunda: Fråga aldrig, tag blott! Och för att städse
ha medgång, behöver man endast våga. Livets mening
ligger i det lilla ordet, som nötkärnan i sitt skal. Våga,
det är allt.
Ursula endast skrattade och gav honom rätt.
Och så red de framåt på skogsvägar och stigar.
— Sommaren är kort, livet ock, plägade Nils säga, nu
vill vi njuta av det som är värt. Tids nog hinner man ta
tjänst, var det nu blir.
Solen värmde deras blod, som redan förut var varmt
nog, och kärleken kom dem att glömma allt. Fanns inte
tavern eller härbärge i närheten, lade de sig likt skogens
djur under första bästa träd, och Ursula sov med huvu-
det mot hans arm, medan hästen betade bredvid. Hon
somnade med sina läppar mot hans och väcktes av en
kyss. Luften var blid, och nattvinden smekte deras heta
255
kinder. I enstaka bondgårdar eller mindre byar köpte de

mat och dryck, så länge pengarna räckte, sedan tog Nils
med våld vad de inte fick för goda ord, ty han hörde inte
till dem som tiggde och bad, men han hade mycket lätt
att dra pampen. Och var det gjort, ville han inte gärna
sticka den i slidan utan användning.
— Nilsen min, Nilsen min! jollrade Ursula ofta, där
hon satt bakom och lekte med hans sträva hår, som i
oordnade testar stack fram under järnhuvan.
— Hej, tösen, håller du litet av mig, säg?
— Nilsen min, upprepade hon då så ömt, att tårarna
nästan kom honom i ögonen.
Men det anstod inte en krigare, och därmed stämde
han upp, så att det dånade under ekarnas kronor:
”Lern’ das Glück ergreifen,

denn das Glück ist immer da.”
— Mer kan jag inte av visan, men det säger tillräckligt.

Hej, jäntan min, detta är dock annat än att tumma nötta
radband och sucka latinska böner under klostervalven.
Väl skälls vi vaganter och drivare, men hellre det med
dig än stor makt och härlighet utan.
Hon skrattade och strök hans kinder.
Å, vilken kämpe han tyckte sig vara, när hon lekfullt
drog honom i håret och fnittrade bakom hans rygg.
Klosterlivet passade henne inte, det såg han, men en
256
ritt på hästländen med sin riddare, den var glädje utan

återvändo. Ja, för hej och ho! Han menade ock, att det
var liv och leverne att dra genom världen med jäntan
och slå sig fram, där motstånd mötte. Förty jorden var
full utav lycka och fröjd, och sommarsolen sken på sin
middagshöjd; att älskas och kyssas, att dricka sig glad
och nöjd och njuta av tiden innan ryggen blev årtyngd
och böjd, det var lust, det var levande livet.
Dylikt och liknande sade han henne ofta och förund-
rade sig själv över den lätthet, med vilken han fann ord.
Och en kväll, då de låg och räknade himmelens stjärnor
mellan en gammal boks grenar, menade han tro på, att
de små behändiga älvorna en månklar vårnatt skapat
Ursula av morgonrodnad, rosendoft och fjun från fjä-
rilsvingar. Sedan kysstes de ömt och länge. Och medan
de red på vägen, sade Nils litet emellan:
— Vad du är vän!
— Tycker du, Nilsen?
Hennes ögon strålade.
— Ja, vänare än du finns ingen.
Sedan kysstes de åter, och han sade, att bland alla de
blomster, som nämnes kvinnor, var ingen på jorden så
dejelig som Ursula; och hon höll före, att manfolk fanns
det gott om, det märkte hon nu, men mot Nilsepojken
hennes gick ingen bland dem upp. Därför ägde heller
ingen annan än han nyckeln till hennes hjärta. Och med
257
huvudena tätt intill varandra, viskade de om, att hjärtat

väl är ett litet ting, men dock det undersammaste av allt.
Där skiner sol, och där drar mörka skyar fram, och en
enda gång siar en praktfull blomma rot i dess inre. Den
blomman är ensam i sitt slag, men när hon slagit ut, då
är det stor glädje både i himmel och på jord.
— Jamän är det så, jäntan min. Tryck nu dina röda
läppar mot mina!
258
TOLF TE K APITLET
N ils Ryttare och hans följeslagerska trängde djupare

och djupare in i Böhmerwalds skogar. Ursula hade
blivit solbränd och något väderbiten, kläderna kring Nils
hängde i slarvor, men hans visor sjöngs med samma
fröjd, och hennes skratt ljöd muntrare för var dag. När
hösten nalkades och nätterna blev kyligare, ämnade de
dra norrut; en karl med starka armar och mod i brös-
tet skulle säkerligen bli mottagen överallt, och att han
förde sin hustru med sig utgjorde intet hinder. Under
tiden sällskapade de med vedhuggare och stigmän,
vilka hälsade de båda kringdrivarna som vänner och
kamrater och delade sitt knappa bröd med dem mot att
Nils någon gång hjälpte dem i deras hantering. För det
mesta undvek de dock, såvitt möjligt var, beröringen
med andra människor.
Men så kom den första nattfrosten, och de tog farväl
av det fria vagantlivet och red mot norden. Tidigt en
morgon bröt de upp men hade knappt hunnit mer än
några hästlängder framåt vägen, förrän de omringades
av en flock ryttare. Nils ville dra pampen, ty han såg, att
259
de inte kom som vänner, då en jättelik man grep honom

i armen och bistert frågade vem han var.
— En ryttare, som har tagit sig orlov ur kejsarens tjänst.
Pass har jag inte, pengar inte heller. Vill ni veta mer?
Jätten skrattade bullersamt och sade:
— Förhåller det sig så, är du min man. Jag är Götze von
Radenstein, har du hör det namnet förr, va?
”Fuller har jag hört den lede djävulen omtalas,” äm-
nade Nils svara, men han hejdade sig och sade endast:
— Visst har jag så.
— Trodde väl det, nickade den andre, namnet är känt
både i Böhmen, Sachsen och annanstans. Och du är
man efter mitt sinne. Inte en enda gång har jag sett dig
blekna, trots att vi är många och du ensam med kvinnan
din. Nå, tränger du till tredubbel sold och god kost, har
du här min hand.
Nils slog till, det var inte annat att göra, och sedan red
han flera år i grevens av Radenstein tjänst. Det togs tull
av köpstadsmän och vägfarande, det plundrades milsvitt
kring borgen, som låg oåtkomlig på en hög klippa, och
det levdes ett liv, så Herren sig förbarma. Män dödades
och kvinnor släpades till rövarnästet att förnöja knektar-
na, och dagarna igenom söp och dobblade dessa som de
argaste skalkar, på vilka Guds klara sol någonsin lyste.
I början kände till och med Nils Ryttare sig häpen
inför sedvänjorna på borgen, men han blev snart van vid
260
dem, och inemot andra året han vistades där erhöll han
namnet Dobblaren, ty han spelade tärning från morgon
till kväll och drack vem som helst under bordet med un-
dantag av greven själv. På honom bet varken svärdshugg
eller vin; knektarna menade också, att han efter viss tid
försvurit sig åt den vars namn en klok karl endast sällan
bör nämna. Ursula lämnade de dock i fred, ty kvinnor
fanns det fullt i borgen, och alla dess inbyggare satte en
ära i att inte träda varandras rättigheter för nära.
Omsider blev det likväl andra tider för borgfolket. De
protestantiska oroligheterna i Böhmen upphörde alldeles,
och sedan greve Götzes enda stöd, markgreve Albrekt
av Brandenburg-Kulmbach, till Tysklands lycka avlidit,
inträdde mer ordnade förhållanden. De protestantiska
köpstäderna i norden ingick förbund sinsemellan för att
få ett slut på oväsendet i skogarna. Markgrevens trup-
per sprängdes, och när de väl blivit nedgjorda, skulle de
förbundna gå lös mot rövarnästena i bergen.
På Radenstein beredde man sig omsorgsfullt att möta
stormen, och knektarna skrattade gott åt att borgare och
hantverkare ville mäta sig med vana soldater. En av dem
som skrattade mest var Nils Dobblare, och ivrigt deltog
han i försvarets anordnande. Mitt därunder utbröt en
pestliknande sjukdom på borgen, och döden bortryckte
alla barnen utan undantag. Ett år före hade Ursula fött
en son, och gossen dog även som de andra. Hon kände
261
världen utanför klostermurarna endast genom vad Nils

berättat, och hon trodde, att livet annanstans liknade
det på Radenstein. Det hindrade likväl inte, att hon blev
djupt gripen av barnets frånfälle och till varje pris öns-
kade lämna borgen. Nils hade heller ingen ting däremot,
även om han ansåg det fegt och skamligt just då.
Det oaktat gick han på aftonen till greve Götze och
anhöll om tillstånd att dra bort.
— Osar det bränt horn, Dobblare? frågade greven, som
var vid gott lynne.
— Nej, det är för min kvinnas skull jag gör det, svarade
Nils. Hon har en gång övergivit sitt för att följa mig, nu
må jag släppa mitt för att göra henne till viljes. Törhända
är jag åter här, innan något händer, men skulle det inte
ske, kan ingen hjälpa’t. Tack för denna tid, den har varit
munter.
Därmed rådde han greven, som gärna lyssnade till
hans ord (ty Nils hade alltid visat sig tapper i striden
och ofta fyndig i rådslagen), att ge sig under någon
furstlig herre och hålla sig stilla en tid, för att ta upp
det gamla hantverket, när krämarsnokarna tröttnat vid
krigsleken.
Greven skrattade och svarade, att en man av adel
aldrig tjänade för dränglön, och dessutom hade hans
goda vän Ernst von Mandelsloh tillskrivit honom och
berättat om, hur Wilhelm von Grumbach nyligen be-
262
mäktigat sig hela Würzburgs biskopsstift. Gick det galet

i den här landsändan, var det blott att bryta upp, överge
borgen samt med knektar och kvinnfolk sluta sig till
äventyrsriddarna i Thüringen. Greve Götzes namn var
känt sedan markgreve Albrekts välmaktsdagar, och han
skulle bli mottagen med öppna armar. Väl hunnen dit,
skulle han gärna hjälpa Grumbach att sätta i gång nå-
got stort företag, blev än hela Tyskland på nytt dränkt
i blod vid det.
— Låter det så, kanske även jag tar vägen ditåt.
— Gör det, Dobblare, hos mig är ni välkommen.
Så red Nils Ryttare, som numera allmänt kallades
Dobblaren och med stolthet bar sitt nya namn, ut från
Radenstein. I byxsäcken trängdes rosenobler med unger-
ska gyllen, hans dräkt var en herremans och vapnen
präktiga. Men det bästa av allt var, att Ursula som förr
satt på hästländen bakom honom. Han tog raka vägen
mor norden, ty fastän han till en början varit mycket
tveksam, bestämde han sig slutligen för att dra hemåt
och låta en präst läsa över honom och jäntan.
Men de vilda vanorna hängde i, och när de kommit
ett par dagsresor in i Sachsen stannade han nära nog vid
varje tavern och fuktade strupen. Ofta träffade han vid
sådana tillfällen män, med vilka han rafflade och dobb-
lade. På så sätt hände det, att han stundom ägde fullt
upp med guld, men ibland nästan intet. Dock, glad som
263
lärkan om våren var han ständigt, och Ursula log alltid

hult mot honom. Hon menade, att han endast borde lyda
sina egna önskningar, hon begärde ingenting annat av
livet än att tillåtas följa den hon nämnde sin herre och
make. Dessutom hade hon aldrig sett annat än detta och
trodde, att det skulle vara så.
Nils kysste henne och sade, att ingen kvinna i hela
vida världen liknade hans jänta, men så skulle det också
bli annorlunda, när de kommit till Sverige och köpt sig
egen gård.
— I morgon kväll kan byxsäcken spricka av välmåga.
Vem vet vad vi råkar ut för? sade han.
Samma afton träffade de i en tavern, där de ämnade
sova över natten, en ung herreman, som ledsagades av
fyra beväpnade tjänare. Nils hälsade artigt och inbjöds
att med sin följeslagerska delta i den unge herrns mål-
tid. Någon närmare bekantskap blev det inte till följd
av den sena timmen, men nästa morgon slog de följe,
eftersom vägarna inte var fullkomligt säkra och de
skulle åt samma håll. Herremannen kastade emellertid
både långa och talande blickar på Ursula, men han
uppförde sig hela tiden så höviskt, att Nils inte ägde
någon anledning att tillrättavisa honom. Slutligen blev
dock den främmande djärvare och viskade en mängd
artigheter i Ursulas öra. Hennes förvånade ansiktsut-
tryck visade honom dock, att han slagit in på oriktig väg.
264
För den skull ändrade han sätt, och lika troget som han
uppvaktat under förmiddagen, lika litet brydde han sig
sedan om henne. I stället höll han sig uteslutande till
Nils, prisade dennes häst och vapen samt framställde en
hel del frågor, vilka ibland inte var lätta att besvara. Nils
slog bort dem med skämt, men när den unga herrn på
heder och tro sporde, om de verkligen var gifta, rynkade
han ögonbrynen. Så tänkte han på sin tomma byxsäck,
bet sig i läppen och svarade tvetydigt:
— Inför Gud i himmelen och alla fåglar i luften. Nu
vet ni det.
Herremannen log förstående och sade, att han fann
det mycket angenämt tillsammans med sådana följesla-
gare, och därför inbjöd han dem att gästa hans slott.
Nils tackade men sade nej, tyvärr måste de ätnöja sig
med varandras sällskap några dagar, men för att skiljas
på ett hedersamt vis, föreslog han en natts raffel på den
tavern, där de tog in sista aftonen. Det hade den unge
herrn ingenting emot, och var gång de rastade de föl-
jande två dagarna lagade han, att vinflaskor kom fram.
Själv läppjade han blott på deras innehåll, men Nils
drack för både två och tre. Till slut var han ansenligt
drucken, skrek och hojtade utåt vägarna, sjöng smäde-
visor både om påven, Luther och kejsaren, och tvingade
alla mötande att rida eller stiga ned från landsvägen.
Herremannen skrattade gott åt allt, så snart uppfinnings-
265
förmågan tröt Nils. På det sättet anlände de till den ta-

vern, där de skulle ta avsked av varandra, och så snart
Ursula, som var trött, gått till sin kammare, tog den unga
herrn fram en kortlek, för att, efter vad han sade, lära
ett nytt spel.
— Hej, lapparna där likar mig gott, ropade Nils Ryttare.
Jag sätter ut en rosenobel.
Herremannen satsade genast, och spelet började.
Medan det pågick, fyllde han flitigt bägaren åt Nils,
men vinet i sin egen slog han ut på golvet. Nils märkte
ingenting, han tänkte blott på att han måste vinna för
att kunna fortsätta färden.
Då natten var halvtiden, hade Nils inte ett mynt kvar.
Hur drucken han än blivit, förstod han sin belägenhet,
och med ett förläget skratt anhöll han att få spela vidare
på ord och ära. Men till det svarade herremannen tvärt
nej.
— Hör an, betror ni inte en ärlig ryttare på hans ed och
ord? flämtade Nils och famlade efter svärdfästet.
— Fuller gör jag så, men bittida i morgon rider jag väs-
terut, och ni fortsätter mot norr. När ska vi så träffas
igen, om ni inte vinner?
— Så sätter jag kampen min mot tio nobler, det är han
värd. Vill ni?
Det ville han, och på fem drag förlorade Nils sin
trogna häst. Han svor och röt, störtade i sig en flaska
266
vin och spelade även bort munderingen, ty vad skulle

han väl med sadel och schabrak, när han endast hade
sina egna ben för att komma fram?
Herremannen ansåg nu, att de borde gå och sova, men
det tyckte inte Nils.
— Men vad ska vi väl spela om? frågade han.
— Ja, om vad . . . om vad?
Nils sökte i sina tomma fickor, utan att finna något.
Medspelaren lät honom hällas en stund och sade sedan
så likgiltigt som möjligt:
— Något borde ni dock vinna tillbaka, det bjuder rätt-
visa och billighet.
— Visst, visst . . . ! Och nu talar ni som en man av
ära.
Herremannen log elakt och fortsatte:
— Vill ni sätta ut er kvinna mot hundra rosenobler i
tio drag?
Nils blev blodröd i ansiktet och sökte gripa honom
kring strupen, men den andre drog sig undan; och
sedan Nils svurit och rasat en stund, röt han sitt ja.
Ursula hade alltid bringat honom lycka, genom henne
skulle han säkerligen vinna både häst och pengar till-
baka, kanske långt mer än han redan förlorat. Därmed
började spelet.
Nils vann de tre första dragen, men förlorade de föl-
jande. Då steg den andre upp, samlade ihop sina kort
267
och bad honom inte fälla modet för en liten motgång;

kvinnor fanns det mer än nog i världen, och han skulle
lätt kunna skaffa sig en annan trösterska.
Blek hade Nils varit vid spelets början, ännu blekare
var han vid dess slut. Han jämrade sig sakta och menade
tro på, att den lede frestaren farit in i hans arma, för-
druckna huvud, men som en redlig man ville han likväl
hålla ord. Och halvt bedövad vaggade han av och an på
stolen, ur stånd att reda sina tankar.
Men herremannen sade sig skola bjuda Ursula sitta
upp på Nils häst och locka henne med sig nästa morgon;
för sin del borde Nils stanna på tavernen hela dagen,
och vinnaren var villig att betala logement och täring.
På kvällen stod det honom fritt att vandra vart han
behagade.
— Det var ju västerut ni skulle hän? frågade Nils för-
virrad.
— Ja, och ni går norrut, eller hur?
Nils gav inte akt på hans ängsligt lurande blick, utan
vinkade endast åt honom att gå, och det gjorde den
andre gärna.
Den natten sov Nils inte, och när morgonen kom
gömde han sig på värdshusets vind, ty han ville hålla
sitt ord som det anstår en redlig ryttare, vare sig han
äger häst eller inte. Genom en glugg såg han, hur Ursula
omisstänksamt red ut från gården med herremannen vid
268
sin sida. Då hon lät den andre hjälpa henne upp i sadeln,
kände Nils det, som om ett glödande järn ränts in i hans
kropp, och kramade sitt svärd, så att blodet sprack fram
under naglarna. Men han bet samtidigt ihop tänderna
för att inte kunna ropa efter de bortdragande, ty sagt var
sagt och gjort gjort. Det gladde honom dock, att han två
gånger hörde Ursula fråga:
— Kommer Nilsen min inte snart?
Bägge gångerna svarade den lycklige vinnaren, att
de endast hade att rida före i sakta mak, så skulle han
snart hinna dem. Nils skar tänderna och sprang bort
från gluggen; hade han stannat ett ögonblick till skulle
han mot sin vilja ha ropat på dem. Då han åter vågade
se ned på gården, var den tom.
Nils brast i gråt, och en lång stund strömmade tårarna
ur hans ögon, medan han knäböjde vid vindsgluggen
och stirrade ut i rymden. Så sprang han upp, drog sitt
svärd och anföll i blint raseri en takbjälke. I stället för att
lugna honom ökade detta utbrott endast hans ursinne,
och vild av smärta rusade han ned i tavernens sal för
att dricka något. Två utav herremannens tjänare befann
sig före honom i salen, och så fort Nils sett dem, förstod
han varför de lämnats kvar.
— Vad, är ni här för att vakta mig? röt han åt de bägge
karlarna. Tror er herre mig inte på mitt ord? Mors och
pestilentia över honom! Varthän red han?
269
Männen utbytte en menande blick, men svarade

inte.
— Tryter er talförmågan? Så vill jag se, om inte den
åkomman kan botas.
Därmed sårade Nils den ene i skuldran och gick se-
dan mot hans kamrat, men karlen föll strax på knä och
bekände, att hans husbonde ridit till Leilingen.
— Hit, tavernare! ropade Nils. Var ligger Leilingen?
— Två mil at öster härifrån.
— Väster, menar han.
— Leilingen ligger österut, herre.
— Jag tror dig inte, men . . . Hej, ljög mannen för mig,
så ska jag först tacka honom och sedan ränna pampen
i hans hals. Mot väster, sa han, och så red han åt öster,
jag behöver mans heller inte hålla mitt ord. Och när jag
rätt betänker, hur han vann varje drag, medan jag . . . I
väg, Nils Dobblare, i väg!
Han rusade ut, såg de båda tjänarnas hästar stå
bundna vid stalldörren, slängde sig i sadeln på den ena,
tog med den andra som handhäst och sprängde i karriär
ut från värdshuset.
— Först västerut för att se, sade han, och sedan tillbaka
igen och vidare för att hämnas.
Fulla två timmar flög Nils som en rasande vägen
framåt mot väster. Ett par gånger höll han inne och frå-
gade mötande, om de sett en herreman, som red, åtföljd
270
av en kvinna, vänare än allt skapat, och två tjänare. Nej,

det hade ingen. Då vände Nils om och stormade samma
väg tillbaka. Han var glad över att den unge herrn ljugit,
ty då ansåg han sig med gott samvete kunna ta Ursula
ifrån honom. Han red som aldrig någonsin förut samt
smakade varken vått eller torrt under hela färden. Sent
på eftermiddagen nådde han ett litet oansenligt här-
bärge halva milen från Leilingen, och där såg han sin
forna häst stå vid vattenhon på gården. Nils sprang ur
sadeln lagom innan den springare han red stupade; den
andre hade han sprängt på vägen.
— Var är min jänta? röt han åt tavernaren, som kom-
mit ut till honom, och grep mannen om strupen. Fort . . .
fort, det gäller ditt liv!
I detsamma hördes en kvinnoröst ropa efter hjälp
någonstans inne i huset. Nils knuffade den darrande
värdshusvärden åt sidan, störtade uppför en trappa,
sparkade in en låst dörr och fann sin lyckliga motstån-
dare, som bestört släppte Ursula, då han inte längre var
ensam med henne.
— Hej, herre, här kommer en objuden gäst. Visa mig
nu kortlapparna era, och är de, som jag tror, märkta,
ska jag ock märka er. Fram med lapparna, säger jag!
Inte? Det är bevis nog för mig. Och så, ni skulle ju rida
västerut, inte sant? Ropa inte efter bistånd, då är det
271
ute med er! Korten på bordet, har jag sagt. Han vill inte?
Drag då och slåss för livet!
Men den andre ville inte slåss. Han skrek på sina
tjänare, menande sig ha rent mjöl i påsen, och larmade
om ärligt spel och ohederliga landlöpare, vilka svek ord
och avtal.
— Stor sak i det, sade Nils och gjorde utfall mot honom.
Nu gäller det livet för en av oss, bestå eller stupa.
Den andre läste sin dom i motståndarens ögon, drog
sitt rappir och intog försvarsställning.
Med blixtrande ögon och böljande barm åsåg Ursula
stridens början. Vad hennes Nils var vacker och stark,
där han stod med huvudet stolt bakåtlutat, vänstra han-
den tryckt in till höften och högra foten framme! Han
nöjde sig med att parera den andres häftiga stötar och
log därunder, så att tänderna lyste vita mellan läpparna.
Å, härlig var Nils Ryttare städse, dock mest när han
vågade liv och lemmar för henne. Den andre däremot,
tvy för en sådan stackare! Han kröp ihop, föll undan,
skrek och försökte lista sig ut genom dörren. Så tog Nils
ett steg närmare . . . ännu ett . . . hon slöt ögonen för att
slippa se . . . Då hon åter öppnade dem, låg herreman-
nen i sitt blod på golvet, och Nils avtorkade sitt svärd
på hans tröjskört. Hon klev över den döende, och med
både skratt och gråt i stämman frågade hon:
272
— Är det sant, som han där sa, att du satte ut mig för
pengar?
Nils såg bort och sökte ett svar.
— Så, det är sant. Hon böjde sig ned, tog upp den
stupades dolk och gick bort mot Nils. Gjorde jag rätt,
rände jag ut ögonen på dig, de ljuger så ärligt och ber
så falskt.
Och därmed mattade hon en stöt åt hans ansikte.
Nils raglade flera steg tillbaka och stirrade på henne.
Men när han strax efteråt hämtat sig, utropade han:
— Präktig har du städse varit, präktigare än nu aldrig.
Hej, du är jäntan min i alla väder!
Han bemäktigade sig dolken, som hon fortfarande höll
lyft, och omfamnade henne häftigt. Sedan han kysst
Ursula tills andedräkten tröt honom, sköt han undan
henne, vältrade sin medvetslösa motståndare på sidan
och tog de gyllen och rosenobler, som låg i hans tröj-
ficka; en del hade ju redan förut varit hans, och resten
utgjorde vinsten i deras sista parti.
— Hej, skrattade Nils, här finns vad vi behöver. Lern’
das Glück ergreifen, denn das Glück ist immer da.
Därpå tillade han urskuldande: Galet sker lätt, men
kan man göra’t gott igen är det mycket nog. Och då
han inte lyckades narra henne att le, fortsatte han: Vin
hövs mannen, som kysser kvinnan; det var vinet som
gjorde’t, inte jag.
273
Då log hon med tårar i ögonen och sade:

— Aldrig så mer, Nilsen min?
— Aldrig, aldrig, lovade han och höjde handen till ed.
Men i trappan blev det gny och buller, och in genom
dörren trängde sig tavernaren, den dödes bägge tjänare
och flera andra, vilka alla skrek om mord och dråp.
Nils stoppade vad han redan ansåg vara hans i byx-
säcken, tog Ursula om livet med vänstra armen, slog en
för pannan med svärdfästet, vräkte en annan över ända
med axeln och röjde sin väg med udd och egg.
Uppe i kammaren snavade männen om varandra,
skrek och hojtade, men gjorde sig ingen överflödig bråd-
ska med att hinna Nils; de ansåg väl sina liv för dyrbara
att vågas mot en galen ryttare.
Nils sprang utför trappan och flängde upp på sin häst,
som till all lycka stod kvar vid vattenhon på gården, satte
Ursula framför sig och jagade med draget svärd utåt
vägen. Bakom honom höjdes det ena ropet efter det
andra, men ingen tycktes tänka på att förfölja honom
annat än till fots, så Nils endast log. Men framför såg det
annorlunda ut, ty där kom flera köpmän bredvid sina
kärror. Så fort Nils såg, att förföljarna hämtade mod
av köpmännens närvaro, drog han upp några mynt ur
byxsäcken och strödde dem på vägen. Kände han de
fega drängarna rätt skulle de hellre kivas om slantarna
än springa efter honom och ropa sig hesa. En blick över
274
axeln sade, att han gissat rätt. Men köpmännen . . . Hej,

de vek åt sidan, då de såg de andra ligga med näsorna i
landsvägsdammet, och stolt red Nils förbi dem, ropande
i glatt övermod:
— Mössorna av och ryggarna i krum, skälmar, här ri-
der Nils Ryttare, som greve Götze och hans män nämnt
Dobblaren. Hej och ho i himlars höjd, förty att livet är
muntert och glatt!
Mössorna flög av och ryggarna böjdes, ty det var inte
rådligt att reta en man, som stormade vägen fram på
sådant sätt.
Men Nils sprängde vidare, och kvällssolen glittrade på
järnhuva och harnesk, och jäntan i hans famn.
— Där ser du, skrattade han, att inga faror finns.
Ursula log högt. En riddare, som han, var ögonfröjd
och öronlust, honom följde hon gärna, och nu ämnade
hon bli en knekthustru så god som någon, men om präst
och sakrament talade de två aldrig mera.
Nils slog in på närmaste biväg söderut, ty han vågade
inte fortsätta åt något annat håll. I det tätt befolkade
Sachsen skulle nyheten om dråpet snart spridas, och då
dröjde det nog inte längre, förrän han blev gripen, ty
kurfursten höll sträng ordning i sina stater. Till greve
Götze måste han återvända; först på hans borg var han
säker, eljest fanns intet ställe i hela vida världen, där han
kunde sova trygg.
275
— Har man en gång räckt den lede ett finger, tar han
snart hela handen, sade han till Ursula, det är så hans
sätt. Och må han ta både hand och kropp, endast du går
fri, jäntan min, ty nu, sedan jag varit på väg att mista
dig, vet jag vad du är värd.
Följande skogsstigar och bivägar, vid vilka de sedan
gammalt var vana, red de söderut allt vad hästen orkade
springa. Efter två dygn ansåg de, att förföljarna letts
på villospår, men då bönder och krämare litet emellan
undrande betraktade ryttaren, som drog genom landet
med en kvinna framför sig i sadeln, blev Nils äter ängslig
och osäker. För att avvända alla misstankar köpte han
en gammal passgångare jämte en förnäm dams dräkt åt
Ursula. Hon skulle nu föreställa husfru eller dotter till
en rik man och han hennes ridknekt.
Vad det berodde på kunde Nils inte fatta, men alla
människor de mötte tycktes förstå, att allt inte var som
sig borde, och det skrattades mycket där de drog fram.
Att börja med blev Nils vred över flinet, men snart insåg
han, att det inte var på deras bekostnad man skrattade,
ty ridknekten var ung och stark och visste nog sättet att
göra sig omtyckt, och damen var underbart vacker samt
hade läppar, vilka inbjöd till och längtade efter kyssar;
på dem båda var det lätt att märka vilken andas barn
de var. När Nils och Ursula väl kommit underfund med
276
detta, var de de första att instämma i grinet, ty vad livet

lärt dem, inte var det att hysa medlidande med någon.
Men inte heller de nya rollerna, som de för övrigt spe-
lade mycket oskickligt, skyddade dem mot misstankar.
De blev närgånget granskade i byarna, som passerades,
och ogillande blickar träffade dem ofta. Och på mer än
en hel vecka hade de inte hunnit längre än till Plauen,
ty de långa omvägarna var tidsödande. Deras osäker-
het ökades, och litet emellan red de vilse, eftersom Nils
inte kände trakten och sällan vågade sig fram utefter de
stora vägarna.
I närheten av Plauen råkade de på en tavern, där de
efter mörkrets inbrott stannat en dansk vid namn Jens,
som tillhört greve Götzes folk. Dansken berättade, att
pfalzare och sachsare i förening överrumplat Radenstein
och huggit ned halva besättningen. De övriga, bland
vilka Jens även befunnit sig, hade med greven i spetsen
flytt genom lönnporten och jagats in i Sachsen. Borg-
herrns planer var att söka förena sig med friskarorna
under Grumbach, och lyckades han med det så var de
räddade.
Nils blev glad över sammanträffandet, ty han antog
på goda grunder, att han när som helst kunde få se sina
förföljare. Hans beslut att, fastän de själva befann sig
på flykt, förena sig med sina forna vänner stärktes. De
utgjorde åtminstone ett hundratal oförskräckta karlar,
277
och i deras sällskap blev det alltid lättare att slå sig fram
än ensam. Att greve Götze skulle nödgas anlita både sin
uppfinningsförmåga och sitt folks mod för att komma ur
Sachsen förstod han, men Nils hade aldrig förut tänkt
på morgondagen, varför skulle han då göra det nu? Och
hos sina gamla kamrater kände han sig säker för tillfället,
mer begärde han inte.
Med Jens som vägvisare bröt de båda flyktingarna
upp efter en hastigt intagen måltid. De red hela natten
och nådde greve Götzes läger vid dagens inbrott. Borg-
herrn utan borg hälsade Nils välkommen, ty under nu-
varande förhållanden var varje arm dyrbar och sedan
han av Jens fått hört, att inga trupper fanns i deras väg,
anträddes marschen.
Med greve Götze von Radenstein och hans ryttare
följde en rad vagnar, på vilka han och folket medförde
sina ägodelar jämte några barn och trettio kvinnor,
vilka lyckats rädda sig på samma gång som männen.
Ursula fick plats på en kärra, och varje natt under denna
vecka de ostörda tilläts tåga vidare, sov Nils i harnesk
och huva vid hennes fötter. Vin smakade han inte en
droppe, lika litet rörde han vid kort eller tärningar; de
forna kamraterna glömde nästan, att han en gång kal-
lats Dobblaren.
Det vilade en dyster prägel över tåget, männen skrat-
tade sällan, och även kvinnorna höll sig tysta. Greve
278
Götze och hans folk visste, att de var hatade mer än

pesten, men de hoppades att genom långa ritter gäcka
förföljarna och med ett exemplariskt uppförande kunna
muta invånarna i de byar de nödgades tåga förbi, överallt
mötte de dock endast undertryckt hat och hätska ögon-
kast, och ju längre de trängde fram, desto omöjligare
fann de det vara att helskinnade slippa undan.
En kväll, när människor och djur uttröttade av en
fjorton timmar lång ritt lägrat sig på en backsluttning
två mil från Amberg, som de tänkte kringgå nästa dag,
tillkännagav greven, att den som inte ville följa honom
mer borde begagna natten för att söka smyga sig undan.
Ingen var villig att göra försöket, och en stämma höjde
sig halvt trött, halvt trotsig ur ryttarhopen, uttalande
allas tankar:
— Har man varit med greve Götze, är man märkt för
hela livet. Och ska vi nu däran, kan vi så gott stupa i
sällskap som ensamma.
Herren till Radenstein nickade tyst; han hade sett hur
de småningom blivit inneslutna på alla sidor.
Den natten sov ingen, ty runt omkring klämtade kyrk-
klockorna, medan stora eldar brann på höjderna i norr
och söder, utvisande motståndarnas ställningar. Redan
dagen före hade beväpnade bondeskaror dykt upp vid
synranden och åter försvunnit, nu samlade de sig för att
i sin tur en gång få plundra plundrarna.
279
Före dagbräckningen satt Götzes karlar till häst och

red ned på vägen, sedan hälften av vagnarna jämte fö-
remål, som kunde utgöra ett hinder, lämnats kvar. Män-
nen blev något gladare till sinnes, då inte en levande
varelse stod att upptäcka, och marschen anträddes. Två
timmar räckte den, utan att något störande inträffade,
men när truppen slog in på en väg med djupa gravar
på båda sidor, stötte den oväntat på en ryttarfana, som
stod uppställd i slagordning och tycktes vänta de antå-
gande.
Greve Götze tecknade åt de sina att hålla stilla och
red ensam fram mot ryttarna, vilkas anförare likaledes
sprängde honom några hästlängder till mötes. På tio
stegs avstånd stannade han och ropade barskt:
— Halt där! Säg mig nu, vems färger ni bär?
— Mina egna! svarade greve Götze stolt.
— Och vem är ni?
— Vem är ni själv?
— Ryttmästare i kurfurstens tjänst.
— Med honom har vi intet otalt. Rid undan och ge
rum!
— Jag känner er inte, och förrän ni besvarat min fråga,
kommer ingen fram.
— Så vet då, att jag är greve Götze von Radenstein.
— Är ni den, ma ni ta detta som svar! röt ryttmastaren
och avsköt sin pistol mot greven.
280
Denne böjde sig snabbt åt sidan och undgick faran,

men innan han hunnit svara på samma sätt hade den
andre kastat om sin häst och förenat sig med sina ryt-
tare.
— Här blir strid och pärlamente, sade greven till sina
män, då han återvände till dem. På sidan av vägen för-
mår vi ryttare ta oss fram, men vagnarna med kvinnor
och ägodelar kan inte följa oss. Drar vi tillbaka, ska de
därborta ligga efter oss, och det är sämre. Det ges inte
annat än att hugga sig väg. Svärden ut och över dem!
Med sjuttio ryttare gjorde greve Götze sitt första an-
fall, men kurfurstens folk var beväpnat med musköter,
och en enda salva hejdade angriparna. Ytterligare två
gånger samlade greven sina män och förde dem till
striden, men de föstes undan.
— Fram kommer vi inte, tillbaka än mindre, sade greve
Götze mörkt. Se dit, där kommer bondhoparna. Att min
stjärna skulle slockna här i vägdammet!
— Ja, det går inte, mumlade Nils. Bakom oss är de väl
tusen; ryttare, musketerare och bönder. Men har vi nu
ridit i fåvitsko, greve Götze, må vi väl se till att ta oss ut,
fortsatte han. Jag skyndar tillbaka och vänder kärrorna
tvärs över vägen, det ska hindra dem. Och låt mig så ta
några ryttare att med skjutande och hot söka hålla dem
därborta från livet! Med de andra får ni hugga oss väg.
281
— Försöka kan man ju alltid, sade greven, men det var

lätt att märka, att han mist tron på sin lycka.
Nils gav emellertid inte akt på honom, utan ropade
några karlar till sig och sprängde bort mot vagnarna,
medan greven ordnade sina ryttare till ett sista anfall.
Men långt innan Nils hann fram var bönderna vid tros-
sen, jagade undan dess fåtaliga betäckning och överföll
kvinnor och barn, skrikande:
— I galgen med rövar-Götzen! Åt helvete med hans
mordiska kumpaner!
Nils märkte faran, sporrade sin springare och stör-
tade fram mellan flyende kvinnor, gråtande barn och
skrämda hästar. Han såg Ursula stå på en kärra, hål-
lande ett svärd i handen.
— Jäntan min, jäntan min, jag kommer!
Hans häst snavade över något, och han tog blickarna
ifrån Ursula. När han ånyo såg upp, vacklade hon som
ett ro för vinden, tryckte händerna mot bröstet och föll
baklänges från kärran. Nils förstod, att hon träffats av
en kula. Han utstötte ett hest vrålande, och utan att veta
hur trängde han sig fram till den plats där hon låg.
— Jäntan, jäntan min! O, gullet mitt, hjärtegrynet,
svara . . . svara! Det är Nilsen din, som ropar.
Hon vred huvudet åt sidan, öppnade ögonen och log
mot honom.
282
Han glömde striden omkring dem för den smärta,

som talade ur hennes förvridna anletsdrag, och sprang
ur sadeln.
— Är det döden? frågade hon matt, då han knäböjde
vid hennes sida.
— Nej, nej! flämtade han ångestfullt.
— Jo, fortsatte hon med en av hickningar och rosslan-
den avbruten stämma, det är slutet. Och livet . . . är det
inte annat . . . än jag sett det, då må jag gärna dö.
— Å, alltid är det värt att leva.
— Kanhända . . . med dig . . . eljest inte. Men jag kän-
ner, att . . . att döden kommit . . . jag känner det . . .
Straffet, Nils . . . straffet för att jag lämnade den lugna
fristaden . . . för världens vilda tummel.
— Den synden har jag redan tagit på mig.
— Mina synder är inte fler än att jag bär dem själv,
sade hon med oväntad fasthet. Farväl, Nilsen min . . .
och tack . . . för allt!
Hennes ögonlock föll tunga ihop, och från hennes
händer, vilka en sekund krampaktigt kramade hans,
spred sig en isande kyla genom hans lemmar.
Det dröjde en stund, innan han förstod, att hon var
död; då sjönk han kvidande ihop. Strax efteråt fick vre-
den makt med honom, han sprang i sadeln, tog svärdet
med bägge händerna, ställde sig i stigbyglarna och red
in i det tätaste vimlet, ty när Ursula var död och kall
283
ville han inte heller leva. Hans ögon flammade, och

raseriet gav honom krafter som en Simson, och hans
hugg föll täta och tunga. Striden rasade på alla sidor,
musköter och pistoler knallade, svärdsstötar utdelades
och mottogs, hästar vrenskades och män föll. Som en
åskvigg bröt Nils in i tumultet, slungade några fientliga
ryttare ur sadeln och vräktes tillbaka med sina fåtaliga
kamrater.
Under loppet av en halvtimme stormade greve Götzes
män sex gånger till anfall. Så stupade greven, skjuten
mellan ögonen. Då återstod utom Nils inte fler än tio,
och de samlade sig ursinniga och flämtande kring ho-
nom. Deras läppar var torra och sönderspruckna, ögo-
nen inflammerade, och lemmarna värkte av ansträng-
ningarna, men deras vildhet hade stegrats till galenskap,
då de såg hur bönderna med sina påkar slog ihjäl deras
vänner eller misshandlade kvinnorna.
— Ge er, män! ropade ryttmästaren till dem. Ni får
kvarter.
— Det får du också . . . hos den lede! svarade Nils och
trängde inpå honom, rände sitt svärd i hans armhåla
och kastade honom till marken. Det var en, skrattade
han, efter med den andre!
Hans blod svallade som havets vågor, när nordanstor-
men piskar dem, och han kände sig vällustigt nöjd, ty
284
nu skulle döden och vilan komma. Och utan jäntan sin

ville han platt inte leva och andas mer.
De tio ryttarna följde honom, och hur de fäktade,
lyckades Nils jämte fyra av dem slå sig igenom. Ensamt
det var ett märkligt under, men ännu besynnerligare
föreföll det, att fienden inte satte efter dem utan lät dem
löpa. Så snart Nils fann sig räddad, ville han vända om,
men danske Jens, som även kommit undan, grep hans
häst vid tyglarna och tvingade honom med sig. Och när
Nils lugnat sig något och tänkt närmare på saken, för-
stod han, att Gud själv sparat honom, för att han genom
botgöring eller på annat sätt skulle avplåna den synd
han narrat Ursula att begå.
På det viset stupade greve Götze von Radenstein, en
av de sista rovriddarna, och överallt i Neder-Sachsen,
Pfalz och Böhmen firades hans död som en stor välgär-
ning. Och det präntades och trycktes flera böcker om
hans osaliga hädanfärd, hans många rofferier och hans
mäns vilda framfart utåt vägarna. Desslikes gjordes
sånger och visor om detsamma, och han levde länge
i böndernas och krämarnas minne, ända tills det stora
kriget bröt ut. Då menade de, som ännu erinrade sig
honom, att han varit en man av adel mot sin namne
och många andra folkfördärvare, vilka sedan ödelade
Tyskland till rötterna.
285
Men Nils och hans följeslagare, som villigt slöt sig

till honom, eftersom han syntes dem vara litet för mer
än de, red norrut allt vad hästarna orkade springa. De
fyra höll snart av honom, som vilsekomna hundar den
de får hylla sig till, och att han var sorgsen gjorde dem
ingenting. När de hunnit ett par länga dagsresor från
stridsplatsen, återvann de sin säkerhet och började med
sina gamla konster. Ensamma vägfarande plundrades
samvetslöst, och utan vare sig tack eller betalning tog
de i bondgårdarna vad de ansåg sig behöva.
Nils väcktes som ur en svår mardröm till något väl-
känt av deras larm, och sedan de väl börjat fortsatte
han från det som syntes svårt till det som var vida värre.
Han galnades och levde, som hade var dag varit den
sista. Vanligen gjorde de så, att Nils red litet före och
slog envar som inte fort nog makade sig undan för ho-
nom. Försökte då den överfallne sätta sig till motvärn,
var genast de fyra andra framme, och de avgick alltid
med segern. Emellanåt levererade de formliga bataljer
på landsvägarna, men alltid slapp de undan med små
sår eller ringare skråmor.
Nils hungrade och törstade efter faror och strider, han
sökte sådana överallt och framkallade dem genom varje
medel. Ibland hejdade han fredliga resenärer och tving-
ade dem att raffla med honom vid vägkanten. Vann han,
tog han sitt och mer till, förlorade han, behöll han likväl
286
insatsen, och sedan red de fem gapskrattande vidare

mot nästa äventyr. På tavernorna drack de måttlöst, och
när vinet stigit dem åt huvudet sprängde de bort och
nödgade alla mötande att hälsa med bonneten i handen.
Främst sprängde Nils, hoverande sig och stoltserande
värre än greve Götze i hans välmakts dagar.
— Kom ihåg, att det blott är en liten tid vi rider från
hållställe till hållställe i denna dårarnas värld! ropade
han. Må vi förnöja oss och vara glada, tids nog kommer
sorgedagarna.
— Tids nog! skrålade de fyra som ett eko. Dock, hur de
än betedde sig, hände sällan något för dem menligt, ty ju
argare skalk, desto större lycka, säger ordstävet. Nu erin-
rade sig även de andra vad Nils förut kallats, och var de
drog fram hette han för tid och evighet aldrig annat än
Dobblaren. Det var också under dessa dagar han säkert
lärde sig, att man lätt kan undgå faror. Knytnäven under
hakan eller, ännu bättre, svärdsudden mellan revbenen
på den som ställde sig i hans väg, och det gick.
— Hej! skrävlade han i trotsigt övermod. Pampen i
hand och rätt fram, det är all den visdom man behöver
i detta livet.
Men stundom grät han i ensamheten och ville dö
bort från den usla världen, som tagit hans jänta ifrån
honom. Under sådana stunder ängslades han mycket,
och fastän hans föräldrar var lutheraner, trodde han, att
287
Ursulas själ inte ingått i himlarnas glädje som den så väl

förtjänat, eftersom han tagit henne ur ett kloster, och
hon sedan flera år varit hans kvinna, utan att präst eller
klerk läst det bittersta över dem. Och då ville han kasta
bort den smula religion han undfått genom dopet och bli
katolik, ty då ansåg han det vara lättare att kunna ge sig
själv med hull och hår för hennes eviga välfärd.
Dessa tankar plågade honom mer än någonsin, när
han på vintern anlände till Danzig med sina följeslagare.
En bland de första han träffade var en svensk präst, som
nyss tagit sin examen i Wittenberg och låg där och vän-
tade på en lägenhet till Sverige. Nils tog det för en vink
av himmelen, att han råkat en andlig, och bad den unga
mannen om ett samtal.
Prästen såg, att en svår själsstrid utkämpades i rytta-
rens inre, och lät denne följa med upp på hans kammare.
Där berättade Nils utförligt sin och Ursulas historia.
— Vad säger han, ryttare, ärnar han bli papist? frågade
prästen, då Nils slutat.
— Ja, väl. Och är det svårt och galet, gör jag det ännu
hellre, ty det är jäntan ärligen värd.
— Och har han noga betänkt, vad en dylik förkastlig
och gudlös handling innebär? fortsatte prästen strängt
och tog av sig rocken samt började kavla upp skjortär-
marna.
— Vad är det att tänka på? utbrast Nils otåligt.
288
Knappt hade han sagt det, förrän prästen kastade sig

över honom och slog honom till golvet.
Anfallet kom så oväntat, att Nils inte ens hann tänka
på försvar, förrän han låg utsträckt raklång och prästen
satt sig grensle över hans skuldror.
— Ligg mans stilla, ryttare, sade han lugnt, jag ska
driva papistsjukan ur kroppen på honom.
Och därmed började han dunka lös på den kullslagne,
så att denne snart glömde allt annat för sina smärtor.
— Är han bättre nu? frågade prästen efter en stund.
— Jag har gjort mig olycklig på en präst förut, rasade
Nils, fort undan, man, eljest händer här en olycka till.
— Han är besatt av en ond ande, ryttare, sade präs-
ten förmanande, men den ska jag snart bulta mjuk och
mor!
Och på nytt haglade slagen över Nils, som gjorde
fruktansvärda ansträngningar för att komma lös.
— Kvinnan, som ni talat om, var en djävulens ut-
skickade, sade prästen och sparkade Nils, så gott han
kunde. Alla kvinnor är det, så visst som jag sitter här
på er nacke. Ligg mans stilla, jag känner redan, hur an-
den börjar mattas. Och den man, som älskar en kvinna,
öppnar dörren för den lede. Men är han en stark karl,
som kan hålla henne i tukt och Herrans förmaning med
hårdragning och ris, gör han en Gudi behaglig gärning.
Ty därigenom späker han sitt eget kött, eftersom de tu
289
genom äktenskapet blivit ett. Nå, ryttare, vill han ännu

bli papist och gå raka vägen till helvetet?
Nils skar tänderna, utan att svara.
— Det var en bred och dryg djävulsunge ni fått i krop-
pen, men jag är, Herren vare lovad, stark och ska inte
förtröttas.
Alltjämt hållande Nils pressad mot golvet, läste präs-
ten både på tyska och svenska bönen om orena andar,
och sedan gick han åter lös på den underjordiska gäs-
tens tillfälliga omhölje.
Nils kämpade ännu en stund för att befria sig, men
krafterna svek honom, och till slut förlorade han medve-
tandet. Först då upphörde prästen att slå, och steg upp
och sjöng en tacksägelsepsalm. När Nils vaknade ur sin
avsvimning, satt prästen vid fönstret och skrev.
— Ligg kvar, ryttare, och vila er! ropade prästen. Och
var nu tröst, den orena anden är utdriven. Jag såg med
mina egna ögon hur han kröp fram ur ert vänstra öra
och gnyende flydde genom skorstenspipan därborta. Jag
har skjutit spjället och lagt min bibel vid dörren, så hitin
kommer han aldrig mer, ni kan vara trygg. Ligg kvar,
säger jag, ni tränger till vila, ty Herren Gud gav min arm
en sådan styrka, att jag ännu inte upphört att förundras
över det. Och nu nedskriver jag på pergamentet här om
denna märkliga casus en relation, som ska insändas till
290
biskop och konsistorium. Dess sannfärdighet ska ni

bevittna med namn och underskrift.
— Jag har inte lärt att skriva, sade Nils buttert.
— Vad, har ni två djävlar i kroppen? Nå, så ska jag
då . . . Han sprang upp och kastade på nytt rocken av
sig. Men då fann Nils för gott att säga:
— Jag ska rita mitt bomärke under.
— Det är gott. Ute är han, och ute blir han, jag känner
mina nävar. Ert svar nyss var en yttring av arvsynden,
och den förlåter jag, ty vi är alla hemfallna åt den.
Han återtog sin skrivning, och Nils lag kvidande kvar
på golvet och väntade.
— Så, nu är jag färdig, sade prästen efter en timme.
Kom hit och skriv under!
Kuvad av hans bestämdhet steg Nils mödosamt upp
och vacklade till bordet samt ritade några klumpiga
streck på det ställe prästen utvisade.
— Bene! sade den andlige. För ni svärdet lika säkert
som ni sköter gåsfjädern, kommer det att gå er väl. Och
nu vill jag ge er ett rad, som ni ska ta vara på. Skulle
den onda anden börja anfäkta och oroa er, sedan ni
nått hemlandet, bör ni uppsöka dominus Peder i Ryd.
Han har burit en tunna råg på ryggen halva milen utan
att vila, han är mycket starkare än jag och ska lätt häva
alla er tvivel. Farväl, ryttare! Ni behöver inte tacka mig,
det var min plikt att ge er bastonaden. Gäck nu in i er
291
kammare och vila ut, men glöm inte att skjuta spjället
och lägga två halmstrån i kors framför dörren, innan ni
slumrar in! Farväl!
Öm i alla leder, huvudyr och mörbultad, hasade Nils
sig ut och uppsökte sitt rum, där han dödstrött sjönk
ned på bädden och somnade. Han trodde inte vidare på
den hårdhänta kur, han genomgått, men hur det nu var,
tänkte han aldrig mera på att byta religion.
Ett par dagar efter denna händelse gick han i svensk
tjänst. I Danzig låg nämligen en svensk hövitsman och
värvade knektar för kung Eriks räkning. Sedan seglade
Nils tillsammans med ett par hundra tyskar över till
Sverige och landsteg vid Kalmar. Han tilldelades genast
slottets besättning och utnämndes snart till hövitsman
vid den därstädes förlagda ryttarfanan. I staden låg han
ett helt år och fäste under den tiden befälets uppmärk-
samhet på sig med anledning av sitt oförskräckta sätt.
Så inträffade regementsförändringen, och det kom
bud, att konung Erik blivit satt i fängsligt förvar. Då
ropade ryttare och knektar:
— Bevare Gud den goda kung Johan!
Ty han bjöd ny handpenning och lika hög sold.
Sedan följde händelserna slag i slag, och Nils Dobb-
lare rycktes med av strömmen. Han åtog sig det vansk-
liga uppdraget i Estland och seglade ditöver, eftersom
han var tacksam för varje ändring i sitt öde. Men på
292
Ursula tänkte han blott sällan, ty tiden hade gjutit he-

lande balsam i hans hjärtesorg; dock — glömma henne
kunde han aldrig.
— Ja, sade han, steg upp och bugade sig höviskt för fru
Beata, de båda fröknarna och herr Gabriel, detta är vad
som varit. Nu må vi se till vad som kan komma.
293
TRETTONDE K APITLET
T re dagar efter slottets intagande red Nils Dobblare

med tvåhundra ryttare för att uppsöka fienden, var
den kunde anträffas, och rensa landet från hertigens
medhållare. Denna gång tog han vägen genom Reval
och styrde kosan söderut. Ju längre han kom från staden,
desto rakare blev hans hållning och desto mer strålade
hans ögon.
Hej, tänkte han, och sköt baretten, från vilken häger-
fjädern vajade, långt bakut på nacken, detta var något,
detta. Så log han, när han erinrade sig, hur krämare och
hantverkare, då han ridit genom stadens gator, sinsemel-
lan pekat ut honom, skrattat och nickat, eller hur deras
döttrar kastat smäktande blickar på honom från fönst-
ren och han, som en hövisk kavaljer ägnar och anstår,
kysst finger åt de vackraste. Hej, vad livet var fullt och
rikt och hade mycket att bjuda den, som blott förstod att
ta för sig. Och att han, ryttarhövitsmannen, nått så högt,
var inte det förunderligt? Ja ja, han rätade stolt upp sig
i sadeln, han hade inte sparat sig, där det regnade hugg
och slag, och inte hade han sparat andra heller. Han såg
sig omkring. Så hade han ock vunnit något, där red han
294
ju i spetsen för en hel fana, den bästa i landet. Och för

den som kommit så långt var det inte svårt att sedan nå
längre. Han kände ett starkt begär att sjunga och hojta
som en glad pojke, men det passade inte överbefälha-
varen. Sång ville han dock höra, och därmed vände han
sig om i sadeln och ropade:
— Sjung, Casten, du kan det, du!
Den nyutnämnde hövitsmannen lät inte uppmana sig
mer än en gång. Med sin skrovliga bas stämde han upp
en av sina oanständiga visor, åt vilken ryttarna skrat-
tade med full hals, tills det blev deras tur att skrika med
i refrängen. Nils Dobblare log och lät sin hingst göra
piruetter på den smutsiga vägen, och karlarna puffade
varandra i sidorna och frågade, om man kunde rida un-
der bättre och gladare befallningsman.
En vecka red Nils Dobblare söderut med sina män,
utan att upptäcka minsta skymt av en fiende, sedan
slog han in på bivägar och trängde genom skogarna
fram emot Weissenstein, men när det inte återstod mer
än en dagsmarsch till fästningen vek han av mot norr.
Ingenting hände utom det, att litet emellan några ryt-
tare, som rymt från Boismanns eller Maydels fanor, slöt
sig till honom, ty nu ansåg litet var, att svenskarna hade
övertaget, och då var det kanske säkrast att bestämma
sig för dem. Ända till ett par mil öster om Wesenberg
utsträckte Nils Dobblare sitt strövtåg, och då han slut-
295
ligen vände om, hade hans styrka ökats med ytterligare

femtio ryttare.
Tecken till sommarens annalkande syntes överallt.
Träden bar redan gröna löv och granarnas grenar var lju-
sare i spetsarna. Jorden sög girigt upp de sista resterna
av snödrivor och ishögar, och gräset grodde, så att det
jäste i tuvorna. Solen sken strålande varm hela dagarna,
och ljumma, sydliga vindar brusade in över landet.
Hästarna rörde sig flinkt och lätt, fastän de blivit
magra och lurviga, ty de hade fått kännas vid stränga
ritter, men erhållit endast sparsamt med foder. Ryttarna
var heller just inte granna att skåda, när de efter sitt mer
än månadslånga strövtåg befann sig på återvägen till
Reval, men deras skrattsalvor dånade utan uppehåll, och
visorna väckte ekon långt inne i skogarna. Ingen enda
av dem var sjuk eller sårad, och under vilken anförare,
annan än Nils Dobblare, hände slikt? Men så hade han
också fru Fortuna på sin sida och var den bästa hövits-
man som fanns; enbart att se honom var ett nöje, som
kom en ärlig ryttares ögon att tåras.
Ja, där red han framför fanan i sin, trots slitning och
ovarsamhet, präktiga rustning, och ögonen blickade
djärva och utmanande åt sidorna, medan läpparna litet
emellan drogs till ett segervisst leende. Högra handen
höll hingstens tyglar, den vänstra slöt sig hårt kring rap-
pirets fäste, ty han bar inte sitt tunga svärd längre. Har
296
man kommit sig upp i världen, må man bruka don där-

efter, plägade han säga. Men nog hade han helst önskat
sig sin gamla järnpamp tillbaka. Dock, med rappir eller
inte, i trasig vadmalströja eller jacka av kartek, den glade
Nils Dobblare var han alltid.
Så drog ryttarfanan landet runt, utan att någonstans
möta motstånd. I början hade Nils Dobblare inte brytt
sig om det, men ju längre tiden led utan att fiender visa-
de sig, desto egendomligare fann han det. Till slut väckte
denna flykt på alla kanter hans misstro, och han anade,
att ovädret skulle bryta lös på allvar till sommaren.
En dag, då de följde Narvavägen, fick han plötsligt se
Sven Mes med sin kvart i karriär störta ut på en liten
slätt.
Äntligen! tänkte Nils Dobblare, och en suck lättade
hans bröst. Han drog sitt rappir, sporrade hästen och
ropade:
— Fram, fram!
När han nått det ställe, där förtruppen ridit ned från
vägen, såg han, att Sven Mes och hans folk tumlade om
med en skara ryttare, vilka dessa nu kunde vara, och
ropade för andra gången:
— Ryssarna, ryssarna! Det pockers följet är åter inne i
landet. Fort, mina män, fort!
Ryttarfanan vältrade i en lång rad ned på ängen, men
fienden flydde, innan den hann fram. När Nils Dobblare
297
höll på stridsplatsen, låg sex karlar och ett par omkull-

ridna hästar på marken, medan ryttarna i förtruppen
höll tre fångar mellan sig.
— Det blev ingenting av den gången heller, utbrast Nils
Dobblare förargad och tuggade knävelborrarna. Nå, vi
vill förnöja oss, så gott vi kan, fortsatte han, och sprang
ur sadeln. Häng genast en, att sätta skräck i hans kum-
paner, de andra ska vi pinligen förhöra för att få veta,
om de äger kännedom om de ryskas akter och planer
till sommaren.
Ryttare hoppade raskt ned från sina hästar, och Gas-
ten Anklam, som alltid var hågad för dylika gärningar,
slängde ett rep över en stark ekgren, på vilken den ena
fången hissades upp. De andra två gjorde knappt en
rörelse vid det, de sänkte sina huvuden och väntade
undergivet, att deras tur skulle komma, ty de, som själva
stekte sina fångar på spett, sågade itu dem mellan brä-
der eller avlivade dem på andra liknande sätt, kunde
inte gärna beräkna att erhålla nåd. Genom en ryttare,
som kände ryska språket, lät Nils Dobblare framställa
några frågor, men de bägge långhåriga karlarna var inte
i stånd att lämna andra underrättelser än att de tillhörde
Narvas besättning och skickats inåt Estland för att un-
dersöka vägarnas tillstånd.
— De är för ringa att veta något, sade Nils Dobblare
otåligt. Häng dem!
298
Och vred att detta strövtåg, som han hoppats skulle

fylla hela landet med buller av hans bedrifter, endast
lett till en obetydlig skärmytsling, vilken inte var värd
att nämnas, besteg han sin häst.
Gasten Anklam stannade för att fullborda exekutio-
nen, de övriga sprängde före på vägen till Reval.
Dit nådde de sista dagarna i maj månad, och när
Nils Dobblare åter red in på slottets borggård blev han
mindre angenämt överraskad. Vart han än såg stod el-
ler gick knektar, som han inte kände igen, stallen var
fyllda med frustande hästar, och på murarna vaktade
musketerare.
Förstärkningarna har anlänt, tänkte Nils Dobblare
och bleknade. Nå, man får väl se . . . Han hoppade av
hästen, kastade tyglarna åt den som fanns närmast och
gick genast upp i stora salen. Han såg, att han var vän-
tad, ty herr Gabriel, som satt på sin vanliga plats, reste
sig vid hans inträde, gick emot honom och fattade hans
hand.
— Här, Dobblare, sade han, sedan han välkomnat
denne, må jag föreställa er för Hans Larsson Björnram,
Svea rikes amiral och hit försänd att under året leda
operationerna mot moskoviten.
En äldre man, vilken Nils Dobblare på grund av hans
dräkt tagit för en lärd, steg upp från sin stol och räckte
fram handen.
299
— Så, är detta Dobblaren? sade Hans Larsson. Jag

hälsar er, unge vän! Herr Gabriel har redan sagt mig,
vad ni uträttat, och därav sluter jag, att ni kan än mer.
Och här behövs sannerligen starka armar och goda viljor,
eftersom allt vad jag och Claes Åkesson Tott fört med
oss hit från Sverige är två fanor och en fänika; mer kan
hans kungliga majestät, vår nådiga herre, inte lämpligen
undvara för danska krigets skull. Men vi vill se till, om
vi inte med dem kan behålla och försvara vad vi redan
har.
— Försvara? sade Nils Dobblare. Med så många går
man fienden under ögonen.
— Beror på, svarade Hans Larsson vänligt och strök
sitt länga skägg.
— Det bästa försvaret är alltid att anfalla.
— Sant, Dobblare, sant till en del. Men nu har vi slot-
tet och staden att försvara, och det kräver mycket folk.
Dock, det må vi tala sedan om, förtälj nu hur ert strövtåg
avlöpt!
Nils Dobblare berättade utförligt om sin ritt genom
det skövlade landet, och till hans förundran frågade Hans
Larsson honom sedan endast om vägarnas beskaffenhet
och om det såg ut att bli en riklig foderskörd under som-
maren. Nils Dobblare medgav öppet, att han inte tänkt
på något dylikt, men omtalade vad han erinrade sig.
300
— Efter vad jag kan förstå är vägarna norrut de säm-

sta och övervuxna med idel tistel och törne, sade Hans
Larsson, sedan Nils Dobblare slutat. Få nu höra hur era
uppgifter stämmer med Claes Åkessons, då han kommer
åter från sin färd.
Nils Dobblare rodnade av harm och tillbakahöll blott
med stor ansträngning ett häftigt svar.
— Jag har två goda ögon, herr Hans, sade han dovt.
— Fyra ser alltid bättre än två, löd det lugna svaret.
Nils Dobblare knöt händerna och stod en stund och
övervägde, vad han borde säga. Så kastade han huvudet
bakåt och började:
— Herr Gabriel, vill ni svara mig på en fråga?
Ståthållaren, som på Nils Dobblares tonfall hörde hur
upprörd denne var, såg bedjande på Hans Larsson. Den
gamle amiralen log nästan omärkligt åt den ängslan
hans sidoblick röjde och sade i hans ställe:
— Om vad, Dobblare?
— Vilken är min ställning nu? Är jag ryttarhövitsman
eller krigsöverste? Jag vet det inte själv.
— Då ska jag säga er det och mer till. Hans Larsson
gick fram och klappade honom vänligt på ena axeln. Ni
är ryttmästare, Dobblare, och för befäl över en fana
under mig. Så mycket kan jag alltid lova er. Nej, nej,
låt inte tungan löpa åstad, avbröt han hastigt, då Nils
Dobblare gjorde en tvär åtbörd. Ni kunde lätt säga nå-
301
got som ni sedan ångrade. Jag är gynnsamt stämd mot

er, men vakta er att göra mig hård! Och hör nu noga
på mina ord! Om Kursels förrädiska handlingar visste
ingen i Sverige något, förrän nyheten om det nådde oss
på samma gång som underrättelsen, att slottet åter var
i svenska mäns händer. En avvärjd fara är ingen fara
längre, och först sedan jag samtalat med Gabriel Chris-
tersson här förstod jag vad er gärning var värd för oss
alla. Men för dem på andra sidan havet är allt som förut.
Det enda som skett är, att en man, på vilken de trodde,
gått bort, och en annan, vilken de inte kände, kommit.
Har ni förstått mig?
— Nej, sade Nils Dobblare mulet.
— Så vill jag fortsätta, och jag frågar er härmed, Dobb-
lare: Varför gjorde ni detta?
— Varför . . . varför? Jag ville något.
— Ett skäl. Ett gott skäl även, men det är inte nog.
— Jag hatade Claes Kursel, ty han var orättfärdig mot
mig.
— Det är också ett skäl, men sämre, mycket sämre.
Vad mer?
— Jag önskade komma fram, bli något . . .
— Det är intet skäl, Dobblare.
— Så vet jag inte mer.
— Det var litet, detta, ryttmästare. Jag säger ryttmäs-
tare nu ock, eftersom jag redan sagt det en gång och
302
aldrig ryggar givet ord. Ni för sålunda befäl över en fana

under mig, och det är inte litet, ty jag fordrar mycket
av dem som tillåts följa mig åt. Och så till annat! Vet ni
av, Dobblare, att jag, som nu står här, varit ståthållare
och än kunnat vara det? Jag har slagits tillräckligt länge,
både på land och sjö, för att äga rätt att sitta lugnt där
jag en gång blivit satt. Men landet var i nöd, och jag
bad själv kung Johan att få gå hit igen och fullborda det
jag påbörjat. Ty det må ni ock veta, att det är jag, som
gjorde Reval med Harrien, Jerven och Wierland till en
svensk provins. Jag valde själv att stiga ned från Finlands
ståthållarstol och dra hit med några hundra ryttare och
knektar. Det är inte för att vinna ert beröm och pris jag
nämner detta, det är för att ni ska förstå mig. Och det
vill jag ha sagt, att om inte ni hade tagit slottet tillbaka
från förrädaren, skulle jag gjort det eller stupat vid försö-
ket. Och nu ska ni höra mitt skäl. För riket, för Sveriges
enhet och bestånd bör allt, som svenska män gör, ske.
Händer något för egen eller andras skull, har det ringa
eller intet värde. Er gärning var god, Dobblare, ty den
sparade många män, som behövs till annat. Men hade
inte ni trätt fram, skulle säkerligen en annan ha gjort det
i ert ställe. Ty över Sverige håller Herren sin starkhets
mäktiga hand, och Sverige ska vara i evigheters evighet.
Och blott envar gör vad man kan, går allt väl. För Sverige,
vår moder, må vi offra liv och blod och glada tacka, om
303
hon än syns glömma oss, ty plikten bjuder det. Plikten,

där har ni mitt skäl. Förstår ni nu?
— Jag vet inte, stammade Nils Dobblare, förundrad
över det intryck den gamle amiralens ord gjorde på
honom.
— Ni behöver det inte heller, blott ni gör vad ni bör
och ska. Jag är kommen hit för att vakta länder åt denna
sidan, håll er till mig, jag kan säga vad ni ska göra.
— Och vad ska jag göra nu? frågade Nils Dobblare
ödmjukt.
— Ni ska vänta. Och nu farväl för denna gång, jag har
mångt och mycket att bestyra.
Nils Dobblare bugade sig höviskt och gick, och Gabriel
Christersson vände sig mot Hans Larsson och frågade:
— Nå, vad syns er?
— I dag vill jag inte säga något, men ge honom kam-
maren bredvid min, att jag må ha ögonen på honom.
Herr Gabriel suckade och nickade.
Nils Dobblare hade gått raka vägen till sitt forna rum,
och där satte han sig på en bänk och stirrade mot golvet.
Flera timmar å rad förblev han orörlig i samma ställning,
utan att en min förrådde vad han tänkte. Först vid mörk-
rets inbrott reste han sig och sade högt:
— Gammalmansprat! Han höjde på axlarna och tillade
häftigt: Jag har dock gjort något och vill ha mitt för det,
är inte det rättvist? Men jag ska vänta ännu en tid.
304
Han väntade månaden ut. De efterlängtade breven

från Sverige anlände första dagarna i juli. I dem stod
en del om Claes Kursel, vars huvud, enligt konungens
befallning, skulle slås av, men om Nils Dobblare skrevs
inte annat än ett kort tack för hans gärning, och herr
Gabriel borde på lämpligt sätt med pengar eller goda ord
förnöja honom. Nils Dobblare funderade länge på detta
snäva tack, och att börja med kände han sig så osäker
och tvekande, att han en hel dag stängde sig inne på sitt
rum. Men det ökade endast hans nedslagenhet, och till
slut föste han alla obekväma tankar ifrån sig. Inte anstod
det honom, en handlingens man, att grubbla över vad
klerker och skrivare präntade på en pergamentsremsa;
med sitt goda svärd slog han hela det gåspennbeväp-
nade följet. Därmed beslöt han for andra gången att
vänta och bida sin tid.
Ett par dagar efteråt gick han ned till staden och drev
med händerna innanför livbältet utefter gatorna. Vad
man borde göra för att skingra den oro, som ständigt
pinade honom numera, visste han inte, och liksom för
att pröva, om han ägde någon makt eller inte, styrde han
kosan till Arent Reijers hus vid Stora torget.
— Vad vill jag honom? frågade han sig.
Men inte desto mindre lät han sig föras in till den
rika köpmannen, som mottog besökaren på ett verkligen
smickrande sätt. Nils Dobblare stod en lång stund och
305
betraktade sin värd och bad sedan denne borga honom

tjugo ungerska gyllen mot ord och handslag.
Arent Reijer öppnade genast sitt kassaskrin, räknade
upp mynten och lade dem i Nils Dobblares hand. Innan
låntagaren ens hunnit tacka, befann han sig ute i port-
gången, förargad över att ha lyckats. Han blygdes för
sig själv och önskade, att Arent Reijer sagt nej till hans
begäran; då hade han åtminstone haft något att gräma
sig åt. Återkommen till slottet sammankallade han sina
sex kvartermästare och gav dem två gyllen vardera.
Måsse Didriksson och Sven Mes skrattade belåtet,
Lars Siggesson nickade ett tyst tack, och Gasten Anklam
vrålade av fröjd, ty nu ägde han medel till ett veckolångt
dryckeslag. Jürgen Lange ensam stod fundersam, när
han mottog mynten, och såg forskande på givaren.
— Och sedan? frågade han hemlighetsfullt.
— Vad menar du, Jürgen? svarade Nils Dobblare för-
vånad. Det som är mitt är mina vänners.
— Vi är trogna vänner, Dobblare, fortsatte Jürgen. Ge
oss blott en vink, när tiden är inne!
— Är du förryckt, karl? utropade Nils Dobblare och
betraktade honom häpen.
Jürgen Lange blinkade knipslugt.
— Jag kan tiga och bida, sade han sakta.
— Bida får du.
306
Nils Dobblare vände honom hastigt ryggen och av-

lägsnade sig.
Jürgen Lange såg småskrattande efter sin ryttmästare,
så länge denne var inom synhåll, därpå sade han till
kamraterna:
— Såg ni? Han var röd som blod i synen. Då ingen sva-
rade, tillade han förnumstigt: Han blev inte krigsöverste
denna resa, men sanna mina ord, han blir det en gång.
Hur, det kommer inte oss vid, men jag menar, att vi allt
framgent följer honom som vi gjort hitintills.
— Käringsladder, inföll Gasten Anklam. Nu går min
moders son in till staden och blöter sin nyförvärvade
egendom. Vem slår följe? Ingen? Så går Gasten Anklam
allena, till taverner och ölstugor hittar han, Gudi lovat,
vägen . . .
Samma afton anlände en rådsherre till slottet och bad
om ett samtal med ståthållaren. Han berättade, att en
svensk ryttarhövitsman, som sade sig heta Casten An-
klam eller något liknande, drucken sprungit omkring på
stadens gator, slagit flera borgare, förolämpat fruar och
jungfrur samt slutligen överfallit stadsvakten. Efter en
hård strid hade han blivit övermannad och låg nu bun-
den i rådhuskällaren. Ville herr Gabriel Christersson lova
att straffa honom så strängt som han förtjänade, skulle
han utlämnas, om inte, ämnade Revals myndigheter sta-
tuera ett exempel för att hindra liknande oordningar.
307
Herr Gabriel blev djupt bedrövad över denna händelse

och skickade strax efter Nils Dobblare, vilken såsom
ryttarens närmaste förman borde delta i rådslaget om
hans straff.
Så snart Nils Dobblare kommit tillstädes och hört vad
saken gällde, brast han i skratt och sade, att litet roligt
måste en ryttare ha emellanåt. Blev han hetsig samt
slog en krämare eller ett par av stadsvakten, så att de
låg där, gjorde det ingenting, ty gällde det så blev det
alltid ryttaren och knekten som fick våga liv och lemmar
mot fienden. Men herr Gabriel tystade ned honom och
lovade den vredgade rådsherrn att straffa hövitsmannen,
så att det sent skulle glömmas. Med det löftet förklarade
rådsherrn, att Revals borgare var nöjda, och drog sig
tillbaka.
Nils Dobblare var förargad över att ståthållaren givit
vika och beredde sig att säga det, men herr Gabriel före-
kom honom.
— Ni super och galnas svårligen, ni och de andra,
Dobblare, började han. Kan ni inte hålla ryttarna från
öltunnorna?
— Eh, herr Gabriel, att ni som också varit krigsman
en del av ert liv vill föra slikt tal på tungan! svarade
Nils Dobblare nästan förargad. Noga betänkt, vad ska
ryttare och knektar väl ta sig till, när de inte har något
för händer?
308
Gabriel Christersson skakade ogillande sitt huvud

och såg länge på Nils Dobblare. Slutligen sade han
förebrående:
— Ni är inte den man jag trodde er vara, Dobblare.
— Jag tycker så själv, stränge herre. Med en hälsning,
som kunnat vara vördnadsfullare, svängde han om på
klacken och lämnade rummet.
Slottsherrn satte sig och lutade trött huvudet mot sina
händer. Jaja, tänkte han, att knektarna söp och illfäna-
des, det kunde nog inte ändras och skulle säkerligen
aldrig bli annorlunda, ty — och herr Gabriel, som var
en fridens man, suckade djupt — de behövde väl dricka
sig till glömska emellanåt. Och Nils Dobblare, om vilken
han trott så gott, han satt numera halva dagen på sin
kammare och lät bära upp det ena vinkruset efter det
andra till sig. Men vinet var en dålig rådgivare . . . Gabriel
Christersson såg bekymrad framför sig och suckade flera
gånger å rad. Därefter reste han sig och gick för att upp-
söka Hans Larsson, vars orubbliga lugn alltid plägade
göra honom lätt till sinnes.
De bägge åldriga herrarna talade länge med varandra,
och Nils Dobblares namn blev ofta nämnt. Så steg Ga-
briel Christersson slutligen upp, men innan han lämnade
rummet sade han:
— Vaknar den mannen, kan han bli mer farlig än själve
Claes Kursel, ty denne är yngre och häftigare.
309
— Ni ser för mycket i svart, Gabriel, och målar djävulen

på väggen med flera horn och större klövar än han har.
Lämna mannen åt mig! Får jag tid, ska jag leda honom
rätt, såvida han inte själv förmår kämpa ut sin strid.
— Jaja, man får se tiden an, mycket vinnes med lämpor
och eftergivenhet.
— Först det, sedan stränghet, endera hjälper alltid,
sade Hans Larsson tryggt. Och nu nog om detta. I mor-
gon rider jag ut med hundra ryttare. De nyheter Claes
Åkesson skickade oss under gårdagen var dåliga. Nu vill
jag själv se allt, som kan ses. Och när jag sett, ska jag
slå till.
Nästa morgon uppsökte Hans Larsson Nils Dobblare
och omtalade, att han ämnade rida och inspektera de
fästningar och slott, som ännu inte tagits från Sverige.
— Mycket är det inte, sade han bittert, men jag ska
med egna ögon se, vad vi har och hur vi har det. Sedan
kommer vi till det som kan tas. Under tiden svarar ni
mig för slottet och staden.
— Ska jag?
Nils Dobblare gjorde en trotsig åtbörd.
— Vem eljest?
— Det är för högt befäl för en ryttmästare.
— Det finns intet högt och intet lågt, när det gäller
landets bästa. Nu gör ni som jag har sagt. Det kan dröja
veckor, kanske månader, innan jag är här igen; den tiden
310
går ni Gabriel Christersson troskyldigt till hända och är

hans närmaste man som förut. Och sedan jag kommit
tillbaka ska vi väl se, om vi inte båda kan uträtta något
lämpligt mot fienderna.
— Och Claes Åkesson? frågade Nils Dobblare.
— Han ligger med sin fana på Narvavägen och bespe-
jar gränsen. När vi sedermera drar ur, kommer han hit,
såvida hans män ännu är i livet.
— Och jag blir ensam här?
Hans Larssons drag antog ett trött, nästan hopplöst
uttryck. Han hade för länge sedan insett, att den unga
hetlevrade ädling, som var hans underbefälhavare, en-
dast ogärna skulle finna sig i att ställas på jämlik fot
med den simpla ryttarhövitsmannen, som ödet och
egen djärvhet oväntat lyft i höjden. Vad han mest av
allt fruktade var inbördes tvister, och redan från första
stunden hade han bestämt sig för att om möjligt hålla
sina båda ryttmästare skilda från varandra. En blick på
Nils Dobblares ansikte var tillräcklig att upplysa honom
hur klokt han handlat. Hans Larsson log en gammal
människokännares överlägsna leende och var med ens
åter den kraftfulla mannen, som väl kunde bli otålig över
de talrika hindren i sin väg, men som inte lät någonting
nedslå hans mod.
311
— Följ mig utför trappan, Dobblare! sade han lugnt.

Ryttarna väntar, och en klok anförare tröttar inte onö-
digt ut sitt folk.
— Det är ett sant ord, herr Hans.
Hans Larsson log om igen, denna gång betydligt gla-
dare än förut, och stödde sig mot Nils Dobblares skuldra,
medan de gick.
— Hör, sade han, ni har ju lovat att ta Leal.
Nils Dobblare såg bort för att slippa möta hans ögon,
ty han trodde, att det låg en förebråelse bakom orden.
— Ja, ni behöver inte svara på frågan, fortsatte Hans
Larsson, ni lär ha sagt det. Nå, det ska ske, när jag vänt
åter.
— Menar ni, herr Hans . . .
— Vad var det jag sa er första gången vi träffades?
— ”Vänta,” sa ni.
— Jag säger det nu också. Farväl!
Knappt hade Hans Larsson med sina ryttare lämnat
slottet, förrän tio man av Revals stadsvakt marscherade
över vindbryggan, med Casten Anklam bunden mitt i
flocken. Vägen togs rakt mot tornet, och Casten gick
flinande och svärjande för att sitta vid vatten och bröd
de fjorton dagar, till vilka han dömts. I dörren stan-
nade han och lovade vid sin salighet, som dock inte
var mycket värd, efter vad Lars Siggesson påstod, att
göra om samma upptåg härnäst sinnet föll på honom.
312
Så slogs järndörren igen efter fången, och karlarna vid

stadsvakten gick under åskådarnas speglosor.
Nils Dobblare hade åsett hela uppträdet och hört vad
Casten Anklam sagt.
— Den mannen är lycklig, mumlade han, men jag . . .
men jag . . .
Han skakade sitt huvud och gick för att söka skölja
bort de dystra tankarna med ett krus vin.
313
FJORTONDE K APITLET
N ils Dobblares missmod ökades för varje dag. Den

tvungna sysslolösheten plågade honom, och hans
enda tidsfördriv var att dricka, och ju mer han drack,
desto tråkigare blev allting. Att han borde företa något
hade han klart för sig, men han visste inte ens vad han
ville. Då vinet steg honom åt huvudet och födde nya
tankar, ämnade han ta ryttarna med sig och rida ut, vart
som helst; fiender fanns, himmelen vare tackad, litet var-
stans. Men så erinrade han sig löftet till Hans Larsson.
Han hade sagt, att han skulle vänta, och det både ville
och inte ville han. Ett tungsint grubblande blev följden
av allt, och tyst och sluten gick han dag efter dag. Han
brydde sig inte ens om sina ryttares hälsningar och
skyndade slutligen ur vägen för varje mötande.
— Dobblare, jag är redo, viskade Jürgen Lange en dag
till honom, men Nils såg inte upp, utan gick med en
otålig axelryckning sin väg. Jag har sett dylikt förr, hörde
han livländaren säga till Måsse Didriksson, som stirrade
efter den gående, och det som ska ske, det sker alltid.
Det som ska ske, tänkte Nils Dobblare, då han åter
satt vid fönstret i sin kammare, vad är det? Jag vet ingen-
314
ting om det, och andra vet lika litet. Å, kunde han blott
skratta som förr, vore allt gott och väl. Han tvingade
sig att skratta på försök, men blev skrämd av röstens
ihåliga klang.
— Vad vill jag väl? frågade han till slut och svarade
genast: Vet inte.
Önskar jag något? fortsatte han. Visst, visst. Män-
niskan är så beskaffad, att hon städse trår till ett eller
annat. Vad önskar jag då? Jag vet blott, att jag inte öns-
kar vänta, men jag ska det likväl, tillade han hårt och
bestraffande.
Han reste sig, satte baretten på huvudet, axlade kap-
pan och gick ned till Reval. Han tog raka vägen till Arent
Reijers hus och infördes till den rike köpmannen.
— Min skuld trycker mig, sade Nils Dobblare, sedan
han hälsat.
— Så, ni vill betala den?
— Viljan har jag, men inte förmågan.
— Jaså, ni vill borga mer. Nå, jag vill inte visa mig njugg
mot stadens räddare, sade Arent Reijer och vände sig
mot kassakistan.
— Nej, nej, inte så! Se hit, här har jag en pung med
ädla stenar. Är de värda något?
— Varifrån har ni fått dem, Dobblare? Arent Reijer tog
pungen, som räcktes honom, och granskade stenarna i
den.
315
— En av mina män tog dem från en tatarhövding tidigt

i våras.
— Jag ska ge er tvåhundra ungerska guldfåglar för
stenarna. Är ni nöjd med det?
— Så mycket? Ge hit!
Arent Reijer räknade upp pengarna, och Nils Dobblare
lämnade de tjugo ungerska gyllen han lånat.
— Jag menade tvåhundra utom dem.
— Gott!
Nils Dobblare strök mynten åt sig och gick med byx-
säcken tung av guld, men var inte gladare för det. Ger jag
nu mina ryttare en näve till öl och vin, så tror de att jag
vill leda dem på avvägar, tänkte han. Nej, jag ska spara.
Nils Dobblare spara! Tanken föreföll honom så lustig, att
han brast ut i ett högt skratt, och betydligt gladare än
vanligt återvände han till slottet.
— I morgon sker det, sade Gabriel Christersson, vilken
mötte honom i trappan.
— Sker, vad? utropade Nils Dobblare häftigt.
— I morgon är Claes Kursel all.
Ståthållaren betraktade honom uppmärksamt, och
Nils Dobblare vände sig bort för att undslippa hans
forskande blick.
Nästa dag blev Claes Kursel avrättad på borggården,
kring vilken slottets hela besättning bildade fyrkant.
316
— Gånge det så med varje förrädare! utropade herr

Gabriel högtidligt, då huvudet föll för bilan.
— Gånge det så! upprepade Nils Dobblare och mötte
lugnt ståthållarens ögon.
Då grep den gamle herrn kring Nils Dobblares arm
och sade:
— Jag tror på er, min vän.
— Kunde jag så göra det själv! svarade Nils Dobblare
och suckade.
Ett par dagar efter denna händelse seglade två skepp
in i Revals hamn. De medförde förstärkningar, tvåhundra
hakeskyttar, jämte brev från Sverige. I dessa stod skrivet,
att längre fram på året skulle mer folk sändas samt att
Carl Henriksson (Horn till Kånkas), som snart följde
efter, blivit överståthållare i Estland. Hans Larsson var
gammal och behövdes dessutom i sitt län, varför han
till hösten borde vända hemåt igen. Och vad nu den
mannen Nils Dobblare, om vilken Gabriel Christers-
son besvärat med flera skrivelser, angick, höll konung
Johan det inte för troligt, att han, som ju var kommen
av ringa föräldrar, kunde föra större styrka än en fana,
och det var mycket nog. Därför borde herr Gabriel lägga
honom på hjärtat, att han, när Carl Henriksson nådde
över, jämte alla andra skulle lyda och gå den nye befäl-
havaren tillhanda.
317
Medan ståthållaren högt läste upp brevet, rodnade

och bleknade Nils Dobblare om vartannat.
— Detta hade jag dock inte väntat, utbrast han.
— Förivra er inte, Dobblare, förivra er inte! skyndade
den gamle herrn sig att infalla, under det han varsamt
vek ihop pergamentet.
— Det är lätt sagt, men vill inte konung Johan ge mig
annat än otäck till lön för min möda, kan den sista vilan
bli värre än den första. Vad kommer det honom vid, att
min fader är en bonde?
— Dobblare, ni talar om vår nådige konung!
— Jag talar om en otacksam herre. Hade inte jag varit
samt fört min gärning igenom, skulle Hans Larsson inte
ha haft en fingerbredd jord att landstiga på med sina
knektar, och ni, herr Gabriel, hade måhända till er lev-
nads slut suttit där varken sol eller måne lyser.
— Käre, betänk dock . . .
— Nej, det är det jag inte vill. Tänkt och grundat har
jag genom dagar och nätter, och det har endast gjort mig
skada. Nu ämnar jag handla.
— Dobblare, gör inte det som galet och dåraktigt är!
— Det har många gjort före mig, och många ska väl
göra det än.
Gabriel Christersson stod handfallen inför detta ut-
brott. Brevet, som han hela tiden hållit i handen, hade
318
han skrynklat ihop, och då han inte visste, vad han borde
säga, företog han sig att omsorgsfullt släta ut det igen.
— Dobblare, började han slutligen försiktigt, vad före-
har ni väl?
— Vet jag det, jag? Men säg gärna fritt ut, att ni inte
tror mig ens till tänderna! Vad mer, det är er sak, herr
Gabriel. Dock, hade ni det i er skalle som jag i min, skulle
ni inte stå där och blinka god mening. Han slog sig med
knuten hand hårt för pannan. Det är, som vore jag två
olika män, av vilka den ena aldrig vill detsamma som
den andra. ”Du ska bida,” säger en. ”Du ska det inte,”
svarar den andre. Nå, stor sak i det. Nu går jag och tar
mig ett ärligt rus, så får jag väl sova ut för stygga tankar.
Sedan blir det att se till.
Han svängde om på klacken, gick och slog hårt igen
dörren bakom sig.
Gabriel Christersson såg länge efter honom och skyn-
dade sedan in i sin lönnkammare och började genast
skriva.
”Väl är jag,” skrev han bland mycket annat, ”tackad
vare min konungslige herres omätliga nåd och stora till-
givenhet, Estlands ståthållare, men vill Dobblaren det,
kommer jag likväl till korta, ty ryttare och knektar är
som galna efter mannen. Och bör Eders konungsliga
majestät med det snaraste översända Carl Henriksson
tillika med en större styrka, enär Hans Larsson, trots
319
sin duglighet och sin starka förtröstan på en god utgång,

inte kan uträtta något, ifall krigsfolket för penningbris-
tens och andra orsakers skull, uppsäger honom trohet
och lydnad. Och män, sådana som Claes Kursel, vars
huvud nu ligger mellan hans fötter, finns litet varstans
i denna bedrägliga och vränga värld. Dobblaren ankla-
gar jag dock inte, ity att han sköter allt sitt, men märker
jag granneligen på hans ord och åthävor, att han inte är
tillfreds, och missnöjd man gör ofta det klok ångrar. Kan
vara, att jag, som Hans Larsson flerfaldiga gånger sagt,
målar den onde på väggen, men efter handeln med Claes
Kursel tror jag ingen och intet, förrän slutet på visan
blivit sjunget. Dock dristar Eders konungsliga majestäts
ringa tjänare sig inte råda eller föreskriva något i denna
sak, då jag är viss om, att min herre av sin egen stora
vishet finner det bästa.”
Mer än det skrev ståthållaren, och när skeppen seg-
lade tillbaka till Sverige, följde brevet med.
Ett par dagar senare anlände en dammig ryttare till
slottet och medförde befallning, att Nils Dobblares fana
och Burckhards landsknektar skulle rustas ut och vara
färdiga till uppbrott inom en vecka. Några dygn efter
kom Hans Larsson själv med endast tio ryttare, de
övriga låg kvar på Weissenstein. Han lät genast sam-
mankalla ett krigsråd och meddelade sina officerare, att
alla tecken förebådade ett ryskt anfall. Hertig Magnus’
320
giftermål med storfurstens brorsdotter var en avgjord

sak, och hertigen var utnämnd till den fientliga styrkans
högsta befälhavare. På Narvavägen låg Claes Åkesson
alltjämt och väntade med sin fana, nu gällde det att
sända honom alla tillgängliga förstärkningar.
Hans Larssons underrättelser mottogs med tystnad,
alla insåg, hur viktiga de var. Endast Burckhard stod
fullkomligt oberörd, och när de övriga officerarna gick,
stannade han.
— Vad är det om? frågade Hans Larsson, som på hans
kalla min och beslutsamma hållning märkte, att något
förestod.
— Solden, svarade Burckhard kort.
— Kan ni inte vänta till hösten?
— Jag kan, men knektarna gör det inte. Jag påminner
er, stränga herre, att vi är tyska män, som kommit hit
in i landet och tjänar för pengar, men inte för goda ord
och fagra löften. Vad striden gäller frågar vi aldrig efter,
vi står där vi har blivit ställda och gör vårt. Nu är det
så, att polacken värvar hela regementen och betalar god
sold, ryssen likaledes. För två månader har jag och mitt
folk att fordra; när vi fått vårt, drar vi ut.
— Ni ska få ert, Burckhard.
— När?
321
— I morgon, svarade Hans Larsson, men hans stämma

saknade sin vanliga fasthet, och hans grå ögon irrade
hjälplösa omkring åt sidorna.
— Jag tackar er, herr Hans, svarade Burckhard. När vi
har fått vårt, gör vi även vårt. I morgon passar oss, och
på utsatt dag ska vi vara färdiga; landsknektens pack-
ning är lätt. Äger han något så är det ett silvermynt eller
två, och de tar inte stor plats.
Burckhard bugade sig och gick med samma orubbliga
lugn, som han alltid visade.
Men Gabriel Christersson och Hans Larsson växlade
en lång, talande blick. Efter en stunds ömsesidig tystnad
sade den förre:
— Hur kunde ni lova slikt, Hans?
— Vad skulle man göra? Får inte landsknekten sitt, så
går han, det vet man väl. Det kom inga pengar hit från
konungen.
— Det kommer aldrig några, klagade herr Gabriel.
— Hade konung Johan, skickade han, svarade Hans
Larsson och såg ogillande på ståthållaren. Dock det har
vi inte tid att tala om. Finns något guld eller silver på
slottet?
— Intet, intet, jämrade sig herr Gabriel. Det sista jag
lånade av Revals borgare har redan gått till knektarna.
— Så må de borga oss ånyo.
322
— Det gör de inte. Nämner man konungens namn, slår

de för sig med händerna och skriker: ”Nej, nej.” Han har
inte ens givit dem räntorna på sina många skulder. Själv
bekommer jag ingenting längre, ty jag har redan legat åt
dem för ofta om lån och penningförsträckningar. Och er
känner de inte, Hans.
— Vi måste skaffa landsknektarna deras sold, avbröt
Hans Larsson bestämt. Två månader för . . . hur många
är de?
— Jag ska gå efter rullorna.
— Det hinner vi alltid. Månne inte tvåhundra gyllen
skulle räcka?
— Säkerligen! Men var ta bröd i öknen?
Hans Larsson trädde händerna djupt i sina fickor, och
när han drog dem tillbaka, medförde de blott några sil-
ver- och kopparmynt. En stund stirrade han på dessa,
sedan slungade han dem med en ed på bordet och gick
mot dörren.
— Varthän, varthän? ropade herr Gabriel efter ho-
nom.
— Till staden. Revals borgare ska borga mig trehundra
gyllen, vare sig de vill det eller inte. Jag pantförskriver
min gård invid Åbo, och tar de inte den som säkerhet
. . . Jo, det gör de, på Hans Björnrams ord vågar ingen
tvivla.
323
— Ack, ack! suckade Gabriel Christersson. Ni känner

dem inte, Hans, ni känner dem inte. Krämare är och
förblir krämare. Bjud dem salt, mjöl, tjära eller trävirke,
och de har fullt upp med guld, men bjud dem inte ert
namn, om ni vill slippa ett förödmjukande avslag.
— Vad återstår då att göra? frågade Hans Larsson häf-
tigt och mattade med sina knutna händer två väldiga
slag mot en osynlig fiende.
— Låt knektarna gå! Detsamma har hänt förr.
— Och så blir det svenska namnet skämt över hela
landet för litet guld. Nej, säger jag.
— Denna eviga penningbrist, klagade ståthållaren, mot
den kan intet företagas. Intet.
— Kanhända dock, sade en stämma från salens bak-
grund, och Nils Dobblare steg fram.
Han hade stannat, då han såg Burckhard göra det,
och åhört samtalet mellan honom och överbefälhavaren.
Och med en bitterhet, som snörde ihop hans strupe, lade
han märke till det svar hövitsmannen erhöll.
— I morgon, tänkte Nils Dobblare, får han sitt. Men
när får jag mitt? Honom ger de, andra likaledes, men
mig skjuter de åt sidan och håller nere. När han sedan
såg den eljest så kraftfulle Hans Larssons förtvivlan, log
han skadeglad och tänkte: Känn på, hur en ann’ har
det, känn på! Hans glädje växte och blev starkare för
varje sekund, under det han stod i sin vrå och iakttog
324
de bägge herrarnas nedslagenhet. Jojo, tänkte han och

småskrattade, det är inte alltid det går, som man önskar
och väntar. Jag vet det, jag. Alla hans felslagna förhopp-
ningar och all den jäsande oron i hans inre vändes i ett
svalt hat, som smekte hans upprörda sinnen till ro. Änt-
ligen var han nöjd, olyckor och missöden hade drabbat
flera, han ägde kamrater, och så yttrade han högt sitt
”Kanhända dock!” Nästa ögonblick hade han gått fram
till bordet och lagt flera nävar guldmynt där, och ehuru
han tyckte att den rättvisa skadeglädje han kände aldrig
varit större än just i detta ögonblick, sade han:
— Tag detta, alltid räcker det ett stycke.
Hans Larsson stod handfallen och såg på guldfloden,
som rann över bordet. Så började han, utan att begära
någon förklaring, räkna mynten och utropade, då det
var gjort:
— Tvåhundra fullödiga guldfäglar. Ni är den rika man-
nen, Dobblare.
— Det är jag inte, men jag kunde måhända vara det,
blott jag ville.
Han lyckades lägga in så mycken illvilja i tonen, att
Hans Larsson vände sig från mynten för att betrakta
honom. Men när han såg det oförställda hångrinet på
Nils Dobblares läppar, rätade han upp sin kämpagestalt
och sade värdigt:
— Tag bort ert guld, jag vill inte röra vid det.
325
— Inte?
Nils Dobblares ögon vidgades av förvåning, och hans
elaka leende förvandlades till en snopen min, då han i
sin ordning stod där handfallen, utan att veta hur detta
svar borde tydas.
— Nu går jag att tala vid landsknektarna, tillkännagav
Hans Larsson och närmade sig dörren. Jag bjuder mig
själv som gisslan för två månaders sold, det kan Hans
Björnram väl vara värd, fastän han blivit gammal och
grå.
Nils Dobblare såg oavvänt på honom, och hånleendet
kring hans läppar blev skarpare. Men då dörrlåset rass-
lade, utbrast han förbittrad, lika mycket över sin egen
glädje som över de bägge andras hjälplöshet:
— Herr Hans, tag mynten, eljest . . .
— Eljest? Vågar ni hota?
Hans Larsson vände om och kom tätt inpå honom,
och de båda männens ögon möttes. Nils Dobblare
försökte uthärda de genomborrande blickarna, men
nödgades snart se bort.
Över den gamle amiralens ansikte flög ett smärtfyllt
leende, som om han tänkt på, hur lönlöst det var att
söka sammanjämka alla de stridiga meningar, som kor-
sade varandra. Så höjde han på axlarna åt sin egen nyss
visade häftighet och sade nästan ursäktande:
326
— Jag tar dem. Men Dobblare, till det som ont är ska
ni inte ha viljan!
Nils Dobblare hade sett upp, rörd av den veka klangen
i hans stämma.
— Låt mig då ha den till det goda! bad han.
— Om det avgör ensamt den det gäller.
— Och ifall han inte rår?
— Så vare Gud hans själ nådig!
Nils Dobblare hade väntat sig något annat, men Hans
Larsson hade inte tid att samtala, han strök ihop mynten
och stoppade dem i sin ficka. Och helt och hållet upp-
tagen av den lyckliga omständigheten, att han kunde
betala nästan hela regeringens skuld till landsknektarna,
mumlade han belåten flera gånger å rad:
— Tvåhundra gyllen, tvåhundra . . .
Dragen i Nils Dobblares ansikte stelnade åter, och
med trotset hos en man, som skamligt berövats sina
mödors lön, utbrast han:
— För det köper man en fana här i landet.
Hans bägge åhörare spratt överraskade till och väx-
lade en blick.
— Ja, om man heter Claes Kursel, inte annars, sade
Hans Larsson. Han stod en stund och tycktes överväga,
sedan gick han fram till Nils Dobblare, lade sina händer
på dennes axlar och började vänligt: Vad säger ni? Säg
det fritt ut, och kan jag skaffa er det, så ska jag.
327
— Jag begär intet. Vill man ge mig det rätt och skäligt
är, tar jag emot, om inte . . .
— Om inte? Säg ut!
— Tar jag väl mitt, jag som Burckhard och andra.
— Man kan ta på flera sätt, Dobblare.
— Man kan så, herr Hans. Och jag ärnar visa, att jag
förtjänat vad jag inte har fått, och långt mer än det jag
skulle ha haft.
— Det har ni redan visat mig.
— För det erkännandet tackar jag er. Farväl, herr
Hans!
— Bida! Gabriel ska sätta upp förskrivningen på era
tvåhundra gyllen, ordningen kräver det.
— Sådan har jag inte begärt och mottar den heller
inte.
Han kastade stolt huvudet bakåt och lämnade salen,
där de båda herrarna en lång stund stod tysta och und-
rande. Till slut sade Hans Larsson med ett mångtydigt
leende:
— Nu, Gabriel, ska ni aldrig mer hysa fruktan för den
mannen; han har böjt sig.
Hans Larsson tycktes ha spått rätt, ty när han tidigt
nästa fredagsmorgon tågade ut från slottet i spetsen för
femhundra man, red Nils Dobblare bredvid fanan med
sin vanliga käcka hållning. Glad som fordom kände han
sig inte, dock gladare än på länge.
328
Ryttarna, vilka i hemlighet givit akt på honom och

förundrat sig över hans uppförande, blinkade menande
åt varandra; efter vad de kunde se var deras Nils sig lik
igen. Och hövitsmännen hade utbytt sina tankar om
ryttmästaren, innan tåget sattes i gång. Peder Spännare
menade, att herr Gabriels yngsta dotter, den sköna jung-
fru Beata, vållat honom hans sorgsenhet, ty han hade
upptänts av en brinnande kärlek till henne, något, som
heller inte var underligt.
”Det finns annat, som en man kan gräma sig halvt till
döds över,” hade Jürgen Lange sagt och skrattat menan-
de, och Måsse Didriksson hade bett Peder hålla munnen;
deras Nils var för klok att sträva efter det oupphinne-
liga. Sven Mes brydde sig inte om deras ordbyte, utan
skakade sitt huvud och fann det galet, att de dragit ut
på en fredag, det bådade ofärd. Lars Siggesson gäspade
ännu halvsovande, och Gasten Anklam skrek och svor
åt ryttarna i sin kvart.
Nils Dobblare red på sin lilla finska hingst något av-
sides från de andra. Han kände, att han behövde vara
ensam med sina tankar, och när det långa tåget drog
genom stadens gator, där hästhovarnas dunkande och
vapnens slammer förorsakade ett väldigt buller mellan
de höga husen, varken såg eller hörde han, hur män och
kvinnor log och ropade lycka och välsignelse över de
bortdragande krigarna. Han var inte sorgsen, och det, att
329
en annan i hans ställe förde befälet, smärtade honom

inte längre, men han saknade något, utan att riktigt veta
vad. Förut hade den ständiga ovissheten sporrat till nya
handlingar och glada dater, och nu låg vägen enformigt
jämn framför honom. Han hade blivit ryttmästare,
skulle troligen alltid förbli det, och vad tjänade det väl
då till att storma vidare; hur han än betedde sig och vad
han än företog sig, var slutet detsamma. Och inte vann
han något med att ropa sitt hej och skjuta ut bröstet, allt
var så tröstlöst väl ordnat.
Jo, för hi och ho och hej, hade han gjort ett lågt kast
på det bord, där ödets tärningar rullade, inte hängde
Nils Dobblare huvudet för dylikt. Luften var ljum, och
svala sommarvindar smekte hans kinder, hästarna
gnäggade, vrenskades och ristade sina manar, männen
pratade och skrattade, och allt var jubel och fröjd. Inte
släppte han sitt tag för en motgång, och var fru Fortuna,
det nyckfulla kvinnfolket, honom inte huld längre, så var
han nog mannen att slå sig fram utan henne. Jo, för ho
och hej, huvudet upp, bröstet ut och sporrarna i kam-
pens ljumskar, här red Nils Dobblare, i tid och evighet
densamme!
Till allas förundran tågade trupperna ut genom
Smedsporten och slog in på Pernauvägen, trots att Hans
Larsson själv tillkännagivit, att de gick mot öster för att
uppsöka fienden vid gränsen. En halv mil söder om S:t
330
Johannis Hof gjordes första halten, och Hans Larsson

ordnade sin styrka för marschen. Främst skickades Sven
Mes, vars vaksamhet var allmänt bekant, med tjugo ut-
valda ryttare, och efter honom följde Lars Siggessons
kvart, med befallning att ständigt ha sina kamrater, både
framför och bakom, inom synhåll. Sedan marscherade
Burckhards landsknektar, femtio hakeskyttar och en
svensk fänika, framför vilken Hans Larsson red med
en mjölkvit springare, som väckte hela den lilla härens
beundran, till handhäst. Sedan kom trossen, bevakad
av två rotar knektar, och som eftertrupp följde Peder
Spannares och Jürgen Langes ryttare. Casten Anklams
kvart skyddade flankerna, och Måsse Didriksson med
sin utsågs att vara befälhavarens personliga bevak-
ning. Sedan denna indelning blivit verkställd, satte sig
den långa raden av järnklädda män i gång, och Nils
Dobblare höll ensam, tuggande sina knävelborrar. Han
medgav tyst för sig själv, att han aldrig skulle tänkt på
dessa olika saker, utan låtit alla dra åstad, som de själva
funnit för gott.
Han har sitt sätt, tänkte han, men jag har mitt, och
det ena kan vara lika bra som det andra. Därmed högg
han sporrarna i hästens sidor, red upp bredvid Hans
Larsson och sade:
— Åt var och en har ni sagt, vad han bör göra, men
inte ett ord åt mig. Var ska jag vara?
331
— Ni är min närmaste man, ni ska finnas överallt. Så,

vad är det för väsen vid förtruppen? Rid dit och hör åt!
Nils Dobblare kastade genast om sin häst och spräng-
de bort. Vid förtruppen hade ingenting hänt, men han
var inte missnöjd med att ha skickats dit. ”Ni är min
närmaste man,” ljöd det ännu i hans öron, och det var
inte så litet heller, ty Hans Larsson var en hög herre. Nils
Dobblare red bredvid Lars Siggesson en stund, men det
var just intet nöje att följa med en karl, av vilken man
måste köpa orden, och för den skull red han ned från
vägen och lät hästen klättra uppför en liten kulle; han
ville mönstra armadan, där den drog förbi honom.
Lars Siggessons ryttare ropade av gammal vana: ”Hell,
hell!” när de såg honom hålla på höjden och betrakta
dem. I hela landet, vars öde de och han tillsammans
ändrat, var han den ende, som de obetingat ville lyda;
de och han hörde ihop. Nils Dobblare log mot karlarna,
och ännu ljusare blev hans leende, då landsknektarna
svängde om närmaste vägkrök. Burckhard, som bred
och trygg gick främst, nickade förstående åt ryttaren
på kullen, och knektarna svängde sina bonneter av och
an, medan de skrek för fulla lungor och stampade, så att
marken darrade under dem. Det påminde om dagarna
efter slottets överrumpling, och det var en glad tid. Även
hakeskyttarna instämde i ropen, trots att de inte kände
Nils Dobblare mer än till namnet, men han var en grann
332
karl att se på, menade de, och det var tillräckligt stort
skäl för dem.
— Hej! skrattade Nils Dobblare och vinkade åt de förbi-
tågande, inte båtar det att hänga med huvudet. Goda
lungor och starka armar finns fullt upp i världen, nu
gäller det blott att hålla rätt fram.
Han red ned från kullen och lät hästen galoppera över
ett fält för att genskjuta överbefälhavaren vid vägkan-
ten. Vilket liv var inte detta! Den ena dagen var man så
sorgetyngd, att ryggen värkte som under en för tung
börda; den andra var ingenting omöjligt. Och nu visste
han, att när man inte lyckas första, andra eller tredje
gången, skall man blott börja om och om igen. Att aldrig
tröttna var detsamma som att lyckas. Och därför drog
han åstad att åter gilja till fru Fortunas gunst; hon hade
hjälpt honom ett stycke långt nog, men inte tillräckligt.
Och svek hon på nytt, tog han saken i egna händer, där-
med var den avgjord.
Då snavade hingsten oväntat och var nära att falla,
men ryttaren ryckte upp honom och blickade ned för
att se vad den eljest så raska hästen snubblat emot. Till
hälften nedsjunket i jorden låg ett lik, som spred en
vedervärdig stank kring sig, och rakt mot betraktaren
grinade en skalle, i vars mungipor likmaskar krälade.
Nils Dobblare tyckte, att den döde hänlog, och såg
förvirrad åt sidorna. Så fick hans ögon ett ansträngt
333
spörjande uttryck, han trodde sig känna igen trakten:

de följde vägen söderut, men skulle mot öster, alldeles
som han själv en gång förut. Var det inte här . . . här . . . ?
Visst, visst, den döde Tösse Westfaler, vars liv han tagit
en mörk natt. Vad mer? Han var van vid leken om liv
och död och tålde inga hinder. Ställde sig någon i hans
väg, kunde han peka på det halvt förrutmade liket ute
på åkern jämte många, många andra och ropa: ”Undan,
här rider Nils Dobblare fram!”
Casten Anklams ryttare, vilka sett hans hingst snava,
viskade till varandra, att det var ett dåligt förebud, och
lades det samman med fredagsuttåget, önskade de sig
hemma igen. Men Nils Dobblare red munter och klarögd
vidare, ty nu trodde han åter på sin lycka. Den här vägen
hade han följt förut, så länge han var tvungen, sedan vek
han av och gick dit han själv ville, och nu blev det väl
att göra så om igen. Han red upp bredvid Hans Larsson
och började andfådd:
— Herr Hans, vi tar en onödigt stor krok om vi går
längre åt det hållet.
— Hur vet ni det, Dobblare? frågade Hans Larsson
leende.
— Själv har ni ju sagt åt alla, att vi tågar åt Narva till.
Hans Larsson lutade sig fram mot honom, och sän-
kande rösten sade han:
334
— Väl talade jag om Narvavägen, men därför är det

inte sagt, att jag menade den. Här går mycket löst folk
ut och in, och ingen vet till vems öron ens ord tränger.
Jag sa Narvavägen, men — och det blir oss emellan — vi
drar för Leal.
— Så . . . så! Ni är svårt slug, herr Hans.
— När man inte har fler knektar än jag, bör man ta
både list och förslagenhet till sin hjälp, och man får dock
tacka himmelen, ifall något blir gjort.
Nils Dobblare log åt den gamle amiralens förtänksam-
het, och i tysthet gillade han den. Men inte desto mindre
såg han flera gånger längtande mot den östra horisonten,
medan han red söderut.
335
FEMTONDE K APITLET
T io dagar efter uttåget från Reval nådde den lilla hären

de skogar, vilka på tre sidor omsluter de vägiga slätt-
terna kring Leal. Hans Larssons ursprungliga plan hade
varit att genom överraskning ta slottet, men när han
ryckte ut ur skogen, såg han till sin gränslösa förund-
ran, att flera tusen ryssar lägrat sig utanför fästningen.
Det återstod således ingenting annat än att först jaga
den överlägsna styrkan på flykten och sedan börja en
regelbunden belägring. Hans Larsson tvekade aldrig, när
han en gång bestämt sig för något, han beviljade sina
knektar två timmars rast och marscherade sedan i full
slagordning ned på slätten.
På en fristående höjd låg Leal, vars tinnar och torn
blänkte i solskenet, och ungefär en fjärdedels mil från
slottet stod den ryska styrkan uppställd och väntade an-
greppet. Hans Larssons övade öga uppskattade fienden
till tretusen man, och han utpekade för Nils Dobblare
dess center som lämpligaste punkten att hugga in.
— Visa nu mig, vad ni är för en man! sade han.
Även utan en dylik uppmaning visste Nils Dobblare,
att han skulle ha gjort sitt bästa.
336
Med hela sin fana, utom Måsse Didrikssons kvart,

som följde överbefälhavaren, red han upp på en rad
kullar för att invänta signalen till anfallet. Han såg
Burckhard i spetsen för landsknektarna marschera åt
höger bakom honom och den svenska fänikan skynda
rätt fram, medan hakeskyttarna klättrade uppför en
höjd, varifrån deras eld skulle understödja ryttarnas
inhugg. Efter en halvtimme, kanske något mera, skulle
den lilla svenska hären befinna sig på en linje.
Från sin plats följde Nils Dobblare med ögonen de
rörelser Hans Larsson lät trupperna utföra, och hur han
satt där och väntade, medan hingsten tuggade sitt betsel
och skrapade i marken med hovarna, blev tiden honom
lång. Han red bort till Sven Mes, som posterats ytterst på
högra flanken, ty han ville storma fram i spetsen för sin
gamla kvart. Ännu tycktes det dröja länge, innan allt var
ordnat som Hans Larsson ville ha det, och Nils Dobb-
lare bet sig otaligt i underläppen. Den gamle amiralens
omständlighet väckte efter hand hans förtrytelse, och
vändande sig halvt om i sadeln, sade han hånfullt:
— Så många bestyr för slik en fiende! Förr hette det
alltid, så fort den kom till synes: på den! Men nu tycks
man vilja införa ett nytt maner och skrämma’n med att
lata knektarna löpa av och an.
Ryttarna bakom honom skrattade högt, och Casten
Anklam ropade från sin plats:
337
— Väntar vi, att ryssen ska komma hit, får vi säkert

vänta länge än.
Nils Dobblares oro växte med varje sekund, och till
slut förlorade han tålamodet. Han drog sitt rappir, pe-
kade därmed mot fiendens sammangyttrade massor
och sade:
— Vi har slagit flera av det lösa följet ur fältet förr. Det
länder oss till evinnerlig skam och vanheder att sitta här
och låta dem tro oss vara rädda och tvehågsna. Vill ni
som jag, mina män, så fram, fram!
Ryttarna drog sina svärd och samlade tyglarna; de
tänkte som anföraren.
Nils Dobblare log åt sina karlars iver och lät hingsten
känna sporrarna. Och skramlande och gnyende satte sig
fanan i rörelse. Allt syntes honom så enkelt och lätt, och
blott de inte tvekade, var segern given.
Hans Larsson hade just anvisat Burckhard det ställe
varifrån hans knektar borde anfalla, då han blev gjord
uppmärksam på rytteriets rörelse. Ett ögonblick trodde
han, att fanan endast ville byta plats, eftersom marken
visat sig otjänlig, eller att det skedde av något annat skäl.
Men så snart han såg den falla in i galopp, under det
svärden svängdes och ett vilt skri ur tvåhundra strupar
trasade sönder luften, förstod han, att rytteriet på eget
bevåg skred till angrepp.
338
— Så har Dobblaren förstört hela min plan! utbrast

han och slog hårt i händerna. Men Hans Larsson var
inte den man, som förlorade besinningen, vad som än
skedde, och med hög röst utdelade han nya order. Burck-
hard, ropade han, låt era knektar fälla spjuten, och gå
rakt på moskovitens vänstra flygel! Didriksson, sänd en
ryttare till landsknektarna och befall dem att skjuta . . .
immerfort skjuta! Är avståndet för långt? Betyder platt
intet, jag har sett flera springa för smällarna än falla
för kulorna. Geschwindt i väg! Ryttarna följer mig, och
vi vill med den andra fänikan gripa verket an. I väg, i
väg! Han såg efter Nils Dobblares fana, och vändande
sig till Måsse Didriksson sade han: Det är dock en stolt
syn att skåda, hur två hundraden drar till strid mot tre
tusenden. Och nu är det vår tur, blott vi hinner fram i
tid och stöder dem.
Ryska hären utgjordes till större delen av fotfolk,
utan kyller eller harnesk och beväpnat med långa pikar.
Männen stod hopträngda som en färskock, skuldra vid
skuldra, på sina ställen tio led djupt, på andra blott två,
tre. Att de svenska ryttarna högg hårt och tungt, viss-
te de genom hörsägner eller egen erfarenhet, och de
väntade otåligt med sänkta huvuden och oroligt klap-
pande hjärtan. Men de vek inte en fotsbredd från stället;
bakom dem stod sex halva kartovor* och några andra
* Kanoner.
339
pjäser, och artilleristerna hade erhållit sträng befallning

att skjuta på sina egna landsmän, ifall dessa tog ett enda
steg bakåt. Vare sig de flydde eller inte, väntade döden
lika säkert, och dö kunde de blott en gång.
De svenska ryttarnas leenden förbyttes i ilskna grin,
där de travade fram. De hårdaste karlarna, som var och
en utkämpat otaliga bataljer med samma fiende, var
vana vid, att nederlag och flykt alltid följde redan före
stridens början, och nu stod de föraktade motståndarna
och tycktes beredda att möta dem med blanka vapen.
Men ryssarnas säkra hållning medförde ingen annan
verkan än att ryttarna bistrare rynkade ögonbrynen
och red på, så att mull och jordtorvor dansade kring
hästhovarna; ämnade karlarna därborta stå kvar, skulle
de dyrt få betala sin förmätenhet.
— Hej, goda män och ärliga kumpaner, nu vill vi se till,
ropade Nils Dobblare och ställde sig i stigbyglarna.
I detsamma dånade hakeskyttarnas första salva från
kullen, dit de klättrat upp, och hela den långa ryska lin-
jen vacklade tillbaka. Pikarna darrade i de främre ledens
skälvande händer, ögonen blev glanslösa och många föll
på knä, men dö kunde de blott en gång, och vare sig de
sprang eller stannade, var döden lika nära.
— Ni känner deras ordstäv: att fly är inte hedersamt,
men det är klokt, skrattade Nils Dobblare.
340
Bakom honom ljöd det, som när vågorna strax före

stormen hotfullt mullrar mot strandklipporna, det var
ryttarna, som instämde i hans skratt. Sedan höjde Nils
Dobblare sitt svärd, och knivskarp skar hans stämma
genom bullret runt omkring:
— Över dem, hugg och slå!
Hästarna föll i karriär, och som en vält, färdig att
krossa allt i sin väg, brusade ryttarmassan framåt. Så
var Nils Dobblare vid målet, och liksom på lek slog han
undan en pik, som osäkert riktades mot hans bröst, och
klöv ett huvud. Efter honom kom de andra och stötte
ihop med fienden. Det uppstod en stunds förvirrat larm,
där tusentals gälla, klagande skrin bildade ett egendom-
ligt ackompanjemang till ryttarnas övermodiga hurrarop.
Allt trasslades in i vartannat och blev en stor, tung klump,
där armar höjdes och sänktes, svärdsklingor blixtrade
och en halv minuts gränslös oreda härskade. Sedan brast
ryssarnas långa linje som ett för hårt spänt rep, klövs
itu i två delar, upplöstes och föll sönder. Ryttartruppen
bredde solfjädersformigt ut sig och flög framåt, som om
hindret nyss förut skänkt den mångdubblad styrka, och
överallt i dess väg låg män på knä och sträckte händerna
mot höjden, medan ångest och fasa talade ur hundratals
vidöppna ögon.
— Hui, hui, kved ryssarna, de är över oss, de slår oss.
Men dö kan man blott en gång, tillade de med den för
341
dem utmärkande resignationen och kastade sig fram-

stupa på marken, knäppte ihop händerna för ögonen
och inväntade döden i hopplös undergivenhet.
Ryttarnas svärd höjdes och sänktes allt snabbare, un-
der det att munnarna drogs till försmädliga grin. Deras
fiender var sig lika; att steka vapenlösa bönder vid sakta
eld eller pina ihjäl krämare och deras drängar, det dög
de till, men att stå för ett anfall . . . bah!
— Ned med dem, ned med dem! skrek de och tram-
pade hela hopar av sårade och lemlästade under häst-
fötterna.
Då dundrade oväntat kanonerna. Hälften av Jürgen
Langes livländare skulle aldrig mera resa sig efter den
salvan, Lars Siggessons kvart förminskades med en
tredjedel, och angreppet syntes vara på väg att hejdas.
Nils Dobblare hade rest sig i sadeln för att se vad som
hänt, och när han märkte, hur artilleristerna arbetade
femtio steg längre bort, pekade han leende på dem med
sitt svärd, och fram bar det igen, ty alla hade genast
förstått honom. Det gällde att ta pjäserna, innan de
hann laddas på nytt. En ryttarflock, som modigt sökte
hindra angriparna, skingrades och vek undan, och Nils
Dobblares män sprängde in mellan kanonerna, hug-
gande ned och ridande omkull alla, som ännu försökte
göra motstånd.
342
— Hui, hui, tjöt ryssarna, vilka trampades under häst-

hovarna, inte nyttar det till något att söka stå de svenska
emot. De är hårda som stål, deras munnar spyr eld och
svavel, deras ögon sårar som pilspetsar, och deras svärd
är ormar, som stinger med giftiga bett. Hui, hui, dö ska
vi alla en gång, men inte är det sagt, att det ska ske just
nu, hui, hui.
Därmed tog alla till fötterna och sprang för livet. Hö-
gra flygeln räddade sig mot skogarna i öster, men den
vänstra tillika med resterna av centern flydde mot Leal,
vars befälhavare lät sänka vindbryggan för att lämna
sina landsmän en fristad inom slottets skyddande mu-
rar.
Varm och svettdrypande höll Nils Dobblare på kullen
bland de erövrade artilleripjäserna. Hans mun log och
ögonen strålade, medan han nickade åt sina män, vilka
samlades omkring honom. Så kom han att se bort emot
slottet, vars vindbrygga var nere och dit hundratals
människor sprang med andan i halsen. En djärv plan
mognade hastigt i hans hjärna, och utan att närmare
överväga, huruvida den var utförbar eller inte, ropade
han till Lars Siggesson, vilken för ögonblicket höll bred-
vid honom:
— Lasse, rid så fort hästen din orkar springa till Burck-
hard, och be honom skynda efter oss. Vi tar slottet! Herr
Hans och hans befallningar må han ge döden och djävu-
343
len, vi tar slottet, säger jag. I väg, Lasse! Ni andra efter

mig! Vi slog fienden utan de övrigas hjälp, vi är män att
göra än mer.
Och glittrande glad över sin framgång, sporrade han
sin hingst och red mot Leal. Många minuter dröjde det
inte, förrän han var inpå de flyendes eftersläntare, vilka
lät slakta sig utan ett försök till motstånd.
— Hui, hui, våndades de, ryttarna är över oss, men dö
kan man blott en gång.
Och därmed lät de döda sig.
Det gick inte fort för ryttarna att bana sig väg genom
den av skrämsel halvt vansinniga massa, som sprang,
hoppade och kröp framför dem, men envar gjorde sitt
bästa, och fram kom de, om än långsamt.
På slottet märkte man snart den fara, som närmade
sig, och dess kommendant lät från murarna skjuta på de
flyende, för att jaga dem ned från vindbryggan, som med
en tyngd av minst tjugo människor inte lät sig hissas i
höjden. Men för var och en, som sårad stupade i vall-
graven, kom två andra, vettskrämda och tjutande, och
trängde sig upp. Så var en ryttare framme, och som en
själaringning dånade i försvararnas öron hästens hovar
mot vindbrons trävirke, och flera var tätt efter honom,
ty alla insåg hur viktigt det var att hinna in i portgången,
där en rasande strid utkämpades mellan slottets besätt-
ning, som ville vräka sina landsmän i vallgraven, och de
344
flyende, som av alla krafter trängde framåt. Den främste

ryttaren blev beskjuten genom huvudet och föll, men
Sven Mes intog hans plats och strax efteråt var Casten
Anklam vid hans sida.
Över vindbryggan högg de sig väg, in under portval-
vet trängde de, skrikande och slående, på borggården
var de, och fienderna föll för deras svärd som säden
för skördemannens lie. Bakom dem bröt Nils Dobblare
fram, förargad över att han låtit någon rida om honom.
Men det var inte tid att tänka på annat än strid, hela den
öppna platsen mellan murarna och slottet var fylld med
fiender, vilka stod så tätt, att de knappt förmådde röra
sig. För ryttarna blev det att hugga sig väg genom de
sammanpackade hoparna, och allteftersom de hann in,
gick de lös på ryssarna. Hästarna vadade i blod och steg
på likhögar, svärden blev slöa, och stora, tunga droppar
föll av dem var gång de höjdes. Från fönstren, murarna
och taken sköt försvararna ännu, och såväl vänner som
fiender stupade för kulorna. Hesa hurrarop och förtviv-
lade dödsskrän blandades, böner om nåd möttes med
hårda gapskratt, och vilda hädelser tystades för alltid
med svärdsstötar. På den lilla platsen, där så många
människor hopats och så många olika ljud frambringa-
des, förenades allt till ett skärande, ursinnigt mummel,
i vilket musköternas smällar drunknade.
345
En lång stund blev striden stående på samma fläck,

ryttarna förmådde inte tvinga sina hästar vidare framåt,
och elden från fönstren ökades och gjorde deras ställning
farlig. Då höjdes ett uppmuntrande rop utifrån, och de
tyska landsknektarna började strömma in genom porten.
Likt väl dresserade jakthundar, vilka blivit ursinniga av
att hållas tillbaka för länge, stönade de med fällda spjut
över gården och krossade det sista motståndet. Sedan
stormade de slottet, klättrade in genom dörrar och
fönster och stötte ned var och en, som kom i deras väg.
I källarna och på vindarna sökte de upp sina sista offer
och dödade dem, var de anträffades.
Redan innan Lars Siggesson hunnit fram till honom
med Nils Dobblares bud, hade Burckhard förstått, att
hans hjälp var av nöden, och satt sig i marsch. Deras
fruktan, att ryttarna ensamma skulle plundra slottet, gav
landsknektarna vingar, och springande tillryggalade de
vägen dit för att nå fram i rätta ögonblicket. Leal var
erövrat.
Mitt på borggården, där liken låg i stora högar, möttes
Nils Dobblare och landsknektarnas anförare.
— Den leken ryktade oss väl, skrattade Nils Dobblare
och räckte Burckhard handen. Låt era knektar röja av
slottet; medan vi nu är i gång, ämnar jag rida ut och
ligga efter de flyende.
346
— Det ska jag, nickade Burckhard och torkade blodet

från sin kind, ty han hade erhållit ett lätt sår under
stormningen.
Nils Dobblare var så glad, att han knappt visste, vad
han ville eller borde göra.
Jag undrar om någon annan än den som fru Fortuna
huldeligen hjälper kunnat utföra detta, tänkte han och
log. Hej, livet var dock glatt och fullt och rikt, och gav
det stundom hugg och slag, bjöd det desslikes ära och
medgång åt den, som trodde på sin lycka. Han ropade
sina ryttare till sig och red ut från slottet. Men de hade
inte hunnit långt, förrän de mötte Hans Larsson i
spetsen för den svenska fänikan, som först nu anlände.
Bakom knektarna kom Måsse Didrikssons avsuttna ryt-
tare, vilka spänt sina hästar för de tagna kanonerna och
släpade dem med sig.
— Rätt så, Måsse! sade Nils Dobblare till honom. Du
är den som tänker på allt, men gammal är dock äldst.
Han sneglade förstulet bort till Hans Larsson för att se,
vilken min denne gjorde, när han blev så öppet förbi-
gången av sin underbefälhavare. För in skyttel på slottet!
fortsatte han. Under tiden ska vi andra ut och klämma
moskoviterna mellan handlovarna.
— Bida litet! sade Hans Larsson allvarligt.
— Bida? skrattade Nils Dobblare. Nej, för all världens
pest och pina, nu vill vi åstad och slå och ränna.
347
— Se er för, Dobblare! svarade Hans Larsson. Han var

för skicklig människokännare att inte första, hur Nils
Dobblare ämnade begagna den seger han vunnit utan
andras hjälp. Följ mig upp på muren, så ska jag visa er
något.
Han red vidare mot slottet, grubblande över ett sätt
att utan skada för den gemensamma saken förmå sin un-
derbefälhavare och dennes ryttare tillika med de tyska
landsknektarna, vilka troget följde dem och mer ansåg
sig som ryttarnas kamrater än svenska kronans sold-
närer, att lyda. Hans glädje över fästningens intagande
grumlades av farhågorna för den närmaste framtiden,
men han dolde dem skickligt. Och dessutom fanns andra
svårigheter, som fullt ut tog alla hans krafter i anspråk.
— Var dag har själv sin plåga, mumlade han. Nå, vi får
väl se i morgon . . .
Han tackar mig inte ens, tänkte Nils Dobblare, och
utan att bry sig om Hans Larsson, vars tystnad han
trodde föranledd av avund, vände han sig till Måsse
Didriksson och frågade:
— Vad är det om?
— Bida litet, är det sagt, svarade även ryttarhövits-
mannen.
Det ovanliga allvaret i hans ton sade frågaren, att nå-
gonting skett eller skulle ske. Nils Dobblare gav sig till
tåls och följde de övriga. Och när han en stund därefter
348
tillika med Hans Larsson, de båda fänikornas anförare

och Måsse Didriksson stod i slottets torn, varifrån man
hade en vidsträckt utsikt över slätterna kring Leal, blev
han verkligen överraskad.
Ur de stora skogarna i öster tågade en oändlig rad
beväpnade män, och pikspetsar, yxor och svärdsklingor
blänkte som eldslågor i kvällssolens milda sken. Främst
sprängde några tusen ryttare över slätten, och efter dem
vällde en flod av fotfolk, så lång att Nils Dobblare inte
ens i Tyskland sett något liknande.
— Ryska huvudhären, sade han halvhögt. Är den oss
så nära?
— Jag håller för, att de ar femton, törhända tjugo tu-
senden, sade Hans Larsson, och hans stämma klingade
högtidlig.
Nils Dobblare nickade och såg och såg. En dylik
mängd människor hade han knappast trott det vara
möjligt att samla på ett ställe, men nu märkte han, att
även det kunde ske. Det föreföll honom, som om hela
de stora skogarna dragit ned mot Leal, och han sade sig
tyst, att fienden var oräknelig likt havets sand.
I ändlösa rader vältrade de ryska massorna fram ur
skogarna vid synranden, och på några tusen alnars av-
stånd från slottet delade den breda människofloden sig
i två armar, vilka utom skotthåll marscherade runt om-
kring Leal, som under loppet av två timmar blev inneslu-
349
tet på alla sidor. Och fastän de bägge flodarmarna mött

varandra väster om fästningen, visade sig alltjämt lika
stora hopar. De först anlända lägrade sig på marken och
tände eldar, medan nya skaror fortfarande kvällde fram
som ur ett outtömligt källsprång. Och när fotfolkets
rader äntligen tagit slut, började det blänka och glänsa
mellan stammarna i skogsbrynet.
— Adelsfanan under Tisenhusen, gissade Nils Dobb-
lare tvekande.
Hans Larsson nickade utan ett ord till svar.
Efter Tisenhusens sexhundra järnklädda ryttare
visade sig en ännu präktigare trupp, vars vapen och
rustningar glimmade av guld och silverinläggningar.
— Jag menar, att det är hertigen själv, sade Nils Dobb-
lare.
Åter nickade Hans Larsson.
Och efter hertig Magnus följde tre ryttarfanor. Henrik
Boismann, Johan Maydel och Reinhold von Rosen med
sina tyska soldnärer och livländska överlöpare, och kring
dem svärmade ett par tusen tatarer på sina vindsnabba
hästar. Så blev det en stunds uppehåll, men sedan följ-
de artilleriet, hundra olika pjäser, från de största hela
kartovor till små slang- och hjulbössor, alla dragna av
fångna bönder, vilka drevs fram med piskslag och pik-
styng, tills de stupade och sparkades åt sidan, då andra
tvingades att inta deras platser. Efter denna avdelning,
350
som tågade utan ordning eller sammanhållning, kom

trossen, tusentals vagnar och kärror, somliga redan
lastade med rövat byte. Och alla dessa människor hade
Leal till mål. De larmade och utstötte förbannelser över
de djärva svenskarna, skrek och svor, knöt händerna
mot slottet, skakade sina vapen och hojtade.
— Hej, skrattade Nils Dobblare övermodigt, mig syns
det vara en oräknelig hop, men svenska ryttare har förr
huggit sig väg genom slikt ett följe.
— Inte så, Dobblare! sade Hans Larsson och skakade
nedslagen sitt gråa huvud. Härut kommer vi inte, och
underligt var det, att vi nådde hitin genom den första
skaran, då de andra var oss så nära. Jag börjar tro att
det är sant, som ryttare och knektar säger: ni har lyckan
inne.
— Visst, visst, svarade Nils Dobblare och log vid min-
net av striden. Det var deras förtrupp vi slog ur fältet.
— Det var så, instämde Hans Larsson. Dock, nu må vi
besiktiga skyttet och fördela knektarna kring murarna;
törhända är de retade av vår framgång och stormar re-
dan i kväll. Men har vi en gång kommit hitin, må vi väl
se till att hålla oss kvar.
— Det beror mest på den välfägnad slottet kan bjuda
oss, sade Nils Dobblare. Och har man lyckan inne, herr
Hans, ska man visa sig tacksam genom att flitigt gilja
till dess gunst.
351
Hans Larsson hörde inte Nils Dobblares ord, men

några ryttare, som stod i närheten, gjorde det. Hade de
förut skakat sina huvuden och undrat, vad sådana fien-
demassor skulle medföra, så skrattade de nu och ansåg
det för en omåttlig gunst av fru Fortuna, att den stora
hären befunnit sig på minst en mils avstånd från strids-
platsen; eljest hade väl ingen bland dem sluppit undan
med livet. Hur det sedan skulle gå, fick de alltid se, men
Nils Dobblare ”hade lyckan inne”, och höll de sig blott
till honom, slutade det helt säkert på bästa sätt.
I skymningen hördes en trumpetsignal nedifrån
slätten, och en parlamentär uppfordrade i hertigens av
Ösel namn Leals nye befälhavare att ge sig fången och
överlämna slottet.
— Vem är ni som talar så stora ord? frågade Hans Lars-
son, vilken skyndat upp på murkrönet.
— Johan Taube, hertig Magnus rådgivare, svarade ta-
laren stolt och tillade: Den krigshär, som nu har lägrat
sig på slätten, räknar fyrtiotusen man; det är fåfängt att
tänka på motstånd.
Hans Larsson övervägde, hur han skulle klä sitt avslag
i en passande form, då Nils Dobblare, som följt honom,
tog ordet och ropade:
— Nej, är ni förrädaren Johan Taube? Då må ni brått
vända åter till den som har sänt er och säga honom, att
hitin kommer ingen av de ryskas parti eller deras an-
352
hängare, såvida vi orkar lyfta en arm. Rid fort hädan!

Med slik en man som ni byter ingen ärlig svensk ord.
— Tyst, Dobblare! viskade Hans Larsson. Jag ska själv
svara honom.
Han ämnade även göra det, men underhandlaren
kastade om sin häst och red i sporrsträck därifrån.
Åskådarna på muren märkte, hur han sprängde upp på
en kulle, där hertig Magnus höll, omgiven av livländska
adelsmän och ryska bojarer.
— Nog känner en Johan Taube bad’ till namnet och
gagnet, mumlade Nils Dobblare knölande. Hur många
herrar han tjänat och förrått, vet jag inte, men nu lär han
vara storfurstens man och hertigens bästa vän, tills han
leker judasleken med endera eller bägge. Och talet om
att de är fyrtiotusen utanför var mer ämnat för knek-
tarnas än våra öron. Han ville göra dem tvehågsna och
modlösa, för att de skulle slåss lamt och illa. På slika her-
rar täpper man till truten, och sedan weg med dem!
— Ja, ja, sade Hans Larsson. Ni gjorde rätt, då ni snäste
av’en. Men nu må jag ge mig ned igen och undersöka
slottets förråd; på dem beror, om vi kan hålla oss eller
inte.
— Finns intet, ger vi oss väl ut igen och nappas med
ryssen om övertaget, svarade Nils Dobblare och skrat-
tade bekymmerslöst.
353
— Nej, nej, de är oss för många. Här är vi nu, och här

blir vi. Är det oss möjligt att avslå en stormning eller två,
kan vi prisa vår lycka.
— Jag prisar städse min.
Hans Larsson betraktade sin underbefälhavare från
sidan. Han önskade, att han känt honom litet bättre än
han gjorde, men även med den kännedom han ägde om
Nils Dobblare, förstod han av tonfallet i dennes röst, att
han funderade på något. Och Hans Larsson fruktade
hans tankar, ty det visste han, att de för den andre var
detsamma som handling.
Nils Dobblare hade sett Hans Larssons långa, fors-
kande blick och log övermodigt. Nu hade han ånyo visat
vad han var man att utföra, och om och om igen ville
han utföra samma sak ända tills han frivilligt erkändes
vara den främsta kämpen bland alla.
— Jag ska visa dem vad jag kan, mumlade han sakta. I
morgon är min dag. Han såg ut över de vidsträckta slätt-
terna, där ryssarnas eldar flammade i sommarnattens
bleka skymning, och sade hotfullt: Vill de inte sedan ge
mig det rätt och skäligt är, så kommer här att talas ur
en annan ton.
Samtidigt höll Johan Taube framför hertig Magnus
och sade honom, att till svenskar borde ingen tala annat
än med vapen i händerna, så stormodiga och krävstinna
354
var de alltid, och slottet uppgav de inte, så länge en enda

av dem fanns i livet.
Hertig Magnus bet sina läppar blodiga, ty årets fälttåg,
av vilket han och storfursten väntat så mycket, började
illa, då några hundra svenskar ett stycke ifrån huvud-
hären slog mångdubbla antalet av deras egna och intog
ett befäst slott.
Ja, tänkte hertigen, som fruktade tsar Ivans vrede
mer än nägot annat, svenskarna är svåra att tas med.
Kanhända jag har begått en dårskap genom att lata göra
mig till härförare i ett krig, där så olika fiender ska mäta
sina krafter med varandra. Han såg sorgset på de kring-
stående, liksom för att uppmana dem att säga några
tröstande ord eller ge ett gott råd, men det enda han
hörde var de sammanrafsade truppernas larm, när döda
och sårade efter striden på fältet bars genom leden.
— Hui, hui! ropade männen och såg bävande mot Leal,
för svenska hugg står ingen, det är döden att gå dem i
vägen, hui, hui!
Då blev hertig Magnus vred och började banna och
svärja, så att bojarerna, över vilkas liv storfursten givit
honom makten, bleknade och trodde, att deras sista
stund var kommen. Till slut befallde hertigen, att för-
truppens befälhavare skulle ledas till honom, och när
denne knuffats fram av sina kamrater sprang han emot
355
den darrande mannen, hotande honom med sina knutna

händer, och skrek:
— Du hund och son av en skabbig hynda, för galgen
är du mogen och dit ska du brått komma.
Den eljest så högmodiga bojaren föll på knä inför sin
vredgade anförare, slog pannan mot marken och svarade
undergivet:
— En hund är jag, min moder var en hynda, dagens
ljus är jag inte värd att skåda, herre och furste, jag vet
det, jag vet det. Och han slet sitt hår, rev sina kläder och
grät strida tårar.
— Raffa’n weg! röt hertigen ursinnig. Döda, häng, slå,
bränn, men bort med’en, bort . . . bort! Uh, uh, slottet
kan vi inte bemästra, ifall vi före hösten vill hinna till
Reval! Tvy dig, feging! Skämt mig inför min herre och
frände storfursten, har du. Med hån och spott ska de
svenska och deras medhållare nämna mig efter denna
dag. Weg med mannen, weg!
Bojaren omfamnade hertigens knän och viskade:
— Skänk mig livet, herre och furste, och jag ska bringa
död och fördärv över de galna ryttarna.
— Känner du ett sätt, så säg det!
Hertigen vinkade åt de kringstående att dra sig till-
baka. En lång stund lutade han sig sedan ned mot den
knäböjande bojaren och lyssnade till dennes viskningar.
356
När de upphörde, slog han ihop händerna och sade

skrattande:
— Går det så, må du behålla ditt usla liv, men bedrar du
dig själv och mig, ska du hängas med huvudet nedåt.
— Jag tror och vet, flämtade bojaren.
— Vi får se, vi får se. Hertigen knöt i ett anfall av ny,
vrede näven mot Leal och ropade: Kom ut, svenska män,
kom ut, att jag må klämma er till döds!
— De kommer nog, sade bojaren sakta.
Då började hertigen hoppa och bete sig, som om
han vunnit en stor seger, men vid hans fötter knäböjde
alltjämt bojaren, och blickade med hotfullt rynkade
ögonbryn bort mot slottet. Så frågade han:
— Ska jag, herre?
— Visst ska du.
Bojaren reste sig och gick, och hertigen såg sig leende
omkring.
Ungefär en timme efteråt bröt de ryssar, som var
lägrade norr om Leal, upp och drog sig åt sidorna, läm-
nande hela fältet fritt.
Nils Dobblare, som dröjt kvar uppe på muren och
spejat ut i natten, ansträngde sina ögon för att se, vad
fienden företog sig. Och sedan det blivit klart för honom,
att ryssarna inte stannade, vände han sig till Sven Mes,
som stod stödd mot bröstvärnet strax bredvid, och
utropade:
357
— De är rädda, de drar bort!

— Ser väl så ut, men . . .
— Är du nu här med ett av dina men igen? De går,
säger jag dig.
— Jag har två goda ögon, och jag ser. Törhända fruktar
de våra pampar, ty vi gick hårt åt dem på middagen, men
törhända är det blott en list för att narra oss ut.
— Narra oss behöver de inte, vi ska komma av fri och
egen vilja. Du hörde väl för en stund sedan, att allt utom
foder för hästarna finns på slottet. Så tågar vi ut igen
och hugger oss väg till Reval eller annanstans; med fot-
knektarna kan herr Hans gott hålla slottet. Vad har vi
då här att beställa? Och mig likar det inte att gå under
en annans befallning, jag vill vara min egen herre och
göra vad mig lyster.
— Ja, inte är det nöjsamt att ligga i det här gamla sten-
röset och torka, men . . .
— Har du inte annat än men och återigen men, må du
tiga. Och det vill jag blott nämna, att jag vill ut . . . ut . . .
ut, ska jag så gå ensam. Till det gamla livet i skogar och
på vägar står min håg, men här leds jag till döds.
— Nilsen min, vi ryttare följer dig städse, det vet du
nog. Och gäller det att bana en bred väg genom hoparna
därute, så kan vi det. Ett förundrar mig dock: att de just
lämnar den enda väg vi har fri. Det är som ville de bjuda
oss på litet bättre välfägnad än vanligt.
358
— Jag tar emot det som bjuds, ty mitt beslut är fattat.

— Låter det så, har jag intet mer att säga. Och det,
som lyckats en gång, lyckas väl ock en annan. Jag ville
dock gärna veta, vad de gör bakom åsen därborta, ty
fastän ryssen slåss illa, är han i bakhåll, knep och list
väl förfaren.
— Låt moskoviten göra vad han kan i natt, i morgon
bestämmer vi hans handlingar. Och med snack och
vojande kommer man inte ur fläcken, men svärdshugg
och kolvslag har förr hjälpt tappra män ur allehanda
farligheter. Du ska se, att de gör så än.
— Är Nilsen vår däruppe? frågade en röst nedanför.
— Jamän, är han så. Hit, Måsse, och säg vad du har
på hjärtat!
Pustande och stånkande kom Måsse Didriksson upp-
för den branta trappa, som ledde till murkrönet, och
förenade sig med Nils Dobblare och Sven Mes.
— Står ni här, Nilsen, och bligar bort till de mosko-
vitiske? Det nöjet är då måttligt, ty de är allt annat än
granna att åse, började ryttarhövitsmannen och satte sig
suckande på bröstvärnet. Håhåjaja, man tränger till litet
vila efter slika strapatser som att klättra uppför trappor.
Ska man i färd med sådana, märks det, att man har blivit
gammal, benen mina är styva som pinnar. Men på häst-
ryggen är det, Gudi lovat, gott för en. Nå, jag är här med
359
bud från Hans Larsson. Det ska hållas krigsråd strax på

stunden, och Nilsen såväl som jag är kallade dit.
— Vad kommer det mig vid? utbrast Nils Dobblare
otåligt. Må de som ska försvara slottet hålla krigsråd
bad’ nätter och dagar, vi, som ämnar dra ut i morgon,
har inte med det att skaffa.
— He, vad säger han, Sven Mes? Ska vi ut igen?
— Det ska vi, svarade Nils Dobblare i stället för den
tillfrågade. Hör på mig, ni båda, som är mina trogna
vänner, och jag ska säga er varför. Revals slott tog vi och
lämnade det åter till kronan, men vad har väl vi ryttare
bekommit för vår gärning? Intet, platt intet. Så har vi
nu vunnit en stor victoria och med många mans livlåt
bemästrat Leal. Det är inte litet, dock inte nog. Men kan
vi strax efter en slik seger röja oss väg genom det lösa
följet därute, då har vi gjort, vad ingen vågat tänka. Då
ska det heta, att Nils Dobblares ryttare är värda sin vikt
i guld, och så vinner vi större ära än alla andra . . . än
alla andra. Och det kanhända är nog.
— Äran, brummade Måsse Didriksson försmädligt,
släcker den månne törsten? Ja, ja, bli inte vred, Nilsen!
skyndade han sig att tillägga, då Nils Dobblare gjorde
en häftig rörelse. Jag följer nu som förr. Håhåjaja, in och
ut, fram och åter, det är ryttarens lott, det. Men med det
eviga rännandet kommer man dock slutligen till korta.
Och vad har man för’et? Äran, svarar han där, men jag
360
blir törstig, jag, det är allt. Nå, vi ska väl gå till herr Hans
och hålla krigsråd, vad det nu kan gagna till.
Nils Dobblare höjde på axlarna åt den gamle hövits-
mannens utgjutelse. Sedan sade han:
— Du är inte glad i afton, Måsse.
— Kan man vara det, när bara några fattiga tunnor öl
och knappast en droppe vin finns på slottet? Hur rys-
sarna är beskaffade invärtes, kan en kristen människa
inte utfundera, de nöjer sig med vatten och tackar sina
hedniska avgudar till för det. Men så fäktar de också
dåligt.
— Ska vi så gå? frågade Nils Dobblare och tog några
steg mot trappan. Omedelbart därpå vände han äter
om, gick fram till bröstvärnet och såg ut i nattmörkret,
som om han med blicken velat genomtränga detsamma.
Hör, Masse, sade han, över höjderna där går var väg. Du
ser, att det lyser bakom åsen. Vad menar du att ryssarna
förehar?
— De begraver väl sina döda, svarade Masse Didriks-
son liknöjt och utan att se upp.
— Så är det, utbrast Nils Dobblare glad, som hade
hans bröst blivit befriat från en tryckande börda. Och
en stor grop bör de gräva, ty de ska få många flera att
lägga i den. Kom, nu går vi till Hans Larsson!
361
SEXTONDE K APITLET
E fter den bullersamma natt under vilken ryska hären

inneslutit Leal följde en strålande klar morgon. So-
len belyste det gamla slottets mossklädda spåntak och
de höga murarna och glittrade mot den färgskimrande
vattenytan i vallgraven, där en mängd olika vattenväx-
ter frodades. På vallarna arbetade slottets hela besätt-
ning. De som var kunniga i arkliets skötande riktade in
kartovor, slangor och falkonetter, medan andra släpade
fram kulor och krut till de för det bestämda platserna i
postejerna*. Andra åter timrade ihop ett bålverk bakom
porten, och en mindre del förstärkte detta med jordfyll-
ning eller band skanskorgar. Fästningen liknade närmast
en myrstack, och fastän det ännu inte blivit full dager,
var alla inom densamma redan i rörelse.
Ungefär en timme efter soluppgången spred sig en
egendomlig underrättelse från man till man utefter
murarna. Spadar och hävstänger släpptes, och arbetet
syntes på väg att avstanna.
* Bastionerna.
362
— Vad är det om? sporde en knekt och närmade sig

några rotemästare vid den tyska fänikan. Ärnar ryssarna
storma?
— Ryssen! En av pomrarna skrattade föraktfullt. Nej,
men det sägs, att Dobblaren aktar ge sig ut med allt
rytteriet.
— Vill han utanför muren? fortsatte knekten förund-
rad. Fienderna är ju så otaligt många.
— Vad frågar Dobblaren efter slikt? Han har lyckan
inne och rider från seger till seger, fortare än hästen
hans orkar springa.
Vid bålverket hade en skara svenska knektar samlats
och utbytte sina tankar.
— Är blott hälften av vad ryttarna skräpper om Dobb-
laren sant, så måste han vara en märkelig man, sade en
lång karl, som tillhörde den från Sverige nyligen anlända
fänikan.
— Varje ord är sant, försäkrade en annan. Jag söp här-
omnatten med Casten Anklam, som har varit med ända
från början, och han svor på det och mer till. Och likväl,
sa han, är vad vi och Dobblaren gjort ett intet mot det
som snart ska göras.
— Ni talar om Nilsen var, hör jag, inföll en ryttare, som
kommit till stället.
— Om vem talas väl eljest, där två eller flera av svenska
kungens krigsfolk finns? svarade en knekt.
363
— Nej, nej, menade ryttaren, han tål ock att talas om.
Den mannen räds inte ens fånen i helvetet och hela hans
anhang; han gör vad honom lyster, ty han har medgång
i allt.
— Och rytteriet ska göra ett utfall i dag?
— Visst, visst, genmälde ryttaren i en ton, som om
det hade gällt en promenadritt. Nej, nu ma jag gå, ty
hästarna ska vara sadlade före sex.
Han avlägsnade sig stolt från nykomlingarna, vilka
gapade av beundran efter mannen, som tillhörde Nils
Dobblares ryttare.
— Se dit, där är de, ropade någon och pekade mot
slottets torn, där fem personer visade sig ovan bröst-
värnet.
En beskäftig rotemästare fick emellertid se, att knek-
tarna stod och hängde, och drev dem svärjande tillbaka
till deras arbete.
Men uppe i tornet stod verkligen Hans Larsson, Nils
Dobblare, hövitsman Burckhard, Måsse Didriksson och
den svenska fänikans anförare. Vid det under natten
hållna krigsrådet hade Nils Dobblare drivit igenom, att
han med rytteriet skulle försöka slå sig fram till Reval,
och som slottet antagligen före kvällen var fullständigt
inneslutet, borde det ske genast. Oaktat den glänsande
segern dagen före, eller kanske just eftersom han miss-
trodde en sådan framgång och därav blivit ännu mer
364
besinningsfull, påstod Hans Larsson, att hela företa-

get var en galenskap. Ingen visste, hur stor den ryska
styrkan var, och ingen visste heller hur den hade blivit
förlagd. Men till var och en av hans invändningar hade
Nils Dobblare ett motskäl, och krigsrådet blev snart en
läng dispyt mellan honom och högste befälhavaren.
Det fanns intet foder för hästarna och vattentillgången
var även knapp, efter några dagar skulle således intet
rytteri längre finnas. När dessutom besättningen var
fulltalig, så att ryttarna inte behövdes till försvaret, var
det anförarens plikt att rädda dem, och det kunde endast
ske genom ett lyckligt utfall. Slog han sig sedan igenom
— och det skulle han göra, sade han stolt — skulle bud
om fästningens belägenhet bringas till Reval, och sedan
blev det ståthållarens och Åke Totts sak att bestämma
vad den övriga fältarmén borde företa.
Det var vad han sade högt, men egentliga skälet till
sitt envisa fasthållande vid genombrytningsförsöket var
han klok nog att inte omtala. Hans grämelse över att se
sig tillbakasatt hade åter flammat upp, men den yttrade
sig inte på annat sätt, än att han ånyo ville visa sig vara
den bäste och lyckligaste anföraren i detta krig. Där-
till kom, att gårdagens framgång väckt förhoppningar
om något ännu större, och nu ansåg han sig ha funnit
rätta ögonblicket att till sina föregående bragder lägga
en, som överglänste dem alla. Dessutom drev honom
365
den jäsande oro, som förut jagat honom från det ena
våghalsiga äventyret till det andra, att företa något, sak
samma vad.
Den erfarne Hans Larsson fann utfallet stridande
mot alla krigskonstens regler, men han önskade dels
bli befriad från sin bångstyriga underbefälhavare, och
dels var han för mycket barn av sin tid, att inte den all-
männa tron på Nils Dobblares lycka skulle smitta även
honom.
— Har ni betänkt, att ryssarna är väl femtontusen
och att ni inte har mer än hundrade och femtio ryttare?
frågade han.
— Ett eller femton tusenden, vad betyder väl det, bara
jag vräker dem undan? svarade Nils Dobblare raskt.
Då gav Hans Larsson med en axelryckning sitt sam-
tycke till det han inte trodde sig kunna hindra. Först
sporde han likväl hövitsman Burckhard och Måsse
Didriksson om deras mening.
Hövitsmannen svarade lugnt, att han var de tyska
landsknektarnas anförare, och när det aldrig varit tal
om, att de skulle delta i utfallet, hade han ingenting
emot, att det företogs. Han avslutade sitt korta tal på
följande sätt:
— Så snart det gäller strid eller dryckjom, är Dobbla-
ren fru Fortunas utkorade gunstling, han kommer alltid
igenom.
366
— Där sa ni ett sant ord, hövitsman, inföll Måsse Di-

driksson. Nilsen har lyckan med sig och vi följer honom
gärna.
— Jag hör, jag hör, avbröt Hans Larsson, förargad över
detta ideliga upprepande av samma sak. Men ni är dock
en gammal man, Måsse Didriksson, och ni borde veta
bättre än att sladdra om slikt. Tapperhet och lycka be-
stämmer inte alltid utgången.
Hans ord medförde ingen annan verkan än att Måsse
Didriksson, som var gång han påmindes om sin höga
ålder genast blev talför, fortsatte:
— Ja, jag är över de sextio och pinas gruvligen av min
svåra törst. Stelbent är jag ock, ni kan slätt inte föreställa
er, hur ohanterlig jag är, då det gäller gående, herr Hans;
om springande vill jag inte säga något alls. Jag har också
länge tänkt ta orlov ur krigstjänsten och dra hem till
Sverige igen, ty nu är jag trött, jag var med redan un-
der kung Gösta. Och då Hans Larsson gjorde en otålig
åtbörd, skyndade han sig att tillägga: Det blir mig för
mödosamt, detta eviga rännandet och slåendet. Ingen
tror väl dock, att jag är rädd av mig? Ånej, ånej! Men när
jag har varit inne i striden en stund, blir jag förunderligt
torr i halsen, det är det värsta. Kunde man blott få sig ett
stop dubbelöl, medan man sitter på hästryggen, skulle
jag gärna stanna till döddagar. Men törsten — ja, ja, den
är ju eljest en Guds välsignelse, men i striden — tvi!
367
Han skakade bedrövad sitt skalliga huvud och kliade

det rinnande ögat. Därför menar jag det bästa vore, att
vi ryttare tog oss ut härifrån, förty det ligger sorgesamt
litet med öl i slottets källare.
Hans Larsson vände honom ryggen, och de övriga log,
men Måsse Didriksson sporde, retad av deras miner:
— Visa mig den man, som kan bärga sig till livet utan
öl!
— Det är sålunda avgjort, att vi rider ut underst bittida
i morgon, sade Nils Dobblare och gick mot dörren.
— För mig må det ske, eftersom jag har nog av knek-
tarna till slottets försvar, sade Hans Larsson motvilligt.
Men jag tvår mina händer, och det blir på ert eget an-
svar.
— Gärna det, svarade Nils Dobblare lätt.
Nu stod de fem männen i slottets torn och spejade
utåt nejden. Leal låg liksom uppfluget på en fristående
höjd, högt över de kuperade fälten runt omkring, och
dess läge lämnade synkretsen fri åt alla sidor.
Nils Dobblare var stolt över sin redan vunna fram-
gång och brydde sig inte om att närmare iaktta fiendens
uppställning, men Hans Larsson, som i sista hand bar
ansvaret för allt som skedde, var så mycket ivrigare. Han
lät ingenting undgå honom, och när hans ögon inte var
skarpa nog att genomtränga morgondimmorna, frågade
han de bredvid stående.
368
I väster och söder glänste vapen överallt, och långa

linjer av människor framträdde skarpt mot den gröna
bakgrund, ängar och skogar bildade.Österut tycktes rys-
sarna vara sysselsatta med att anlägga ett befäst läger,
och där myllrade hela slätten av folk och hästar, och flera
rader tält var redan uppslagna, utvisande hertig Magnus
och bojarernas högkvarter. Endast i norr, där en bred
sandås drog ett gult streck tvärs över landskapet, syntes
några smärre, spridda flockar röra sig av och an.
— Det är inte mer att skåda, sade Nils Dobblare. Vi
rider ut genom porten, tar uppför kullarna i norr och är
snart inne på stora vägen till Reval.
— Och vad tror ni göms bakom åsen? frågade Hans
Larsson.
— Vem kan veta det, då man inte förmår se över höj-
den härifrån? svarade Nils Dobblare likgiltigt.
Hans Larsson betraktade honom noga, för att se, om
inte denna liknöjdhet var spelad, ty han kunde inte gärna
tro, att en människa, även om hon, som Nils Dobblare,
hade namn att vara mer oförvägen än de flesta, utan en
tanke på dess storlek skulle rusa rätt mot en okänd fara.
Men den andre mötte hans blick med en förundran, som
tydligen visade, att han frågade sig själv, varför han blev
granskad på detta sätt.
Överbefälhavaren såg, att han i mångt och mycket
misstagit sig om Nils Dobblare, och lydande sitt hjärtas
369
ingivelse lade han sin högra hand på dennes axel och

sade:
— Jag är mycket äldre än ni, Dobblare, tag emot ett
råd av en, som har varit Svea rikes amiral och fört befäl
i flera drabbningar.
— Stor tack, herr Hans, men tiden lider, och ju förr
vi kommer åstad, desto bättre för oss, svarade Nils
Dobblare.
— Nå, ni ska slippa, ljöd det kallt. Har ni sett er
kring?
— Ja, ja.
— Har ni sett ryttarfanorna där i öster? De är väl Tisen-
husens och von Rosens folk. De är våra avsagda fiender
och lägger inte fingrarna emellan, ifall de får er fatt.
— Jag har sett mer än så, herr Hans, och jag ser ännu
tatarerna i nordväst; med dem kommer vi säkerligen i
färd. De andra hinner oss inte, innan vi har huggit väg
genom det lösa följet framför.
— Och om en ny hop väntar på andra sidan åsen där-
borta?
— Så hugger vi oss även genom den. Vi har gjort slikt
förr.
Nils Dobblares ton uttryckte endast otålighet över
dröjsmålet, och Hans Larsson lyssnade förgäves efter
en darrning, som skulle förråda osäkerhet eller tvekan.
370
— Ni är en modig man, Dobblare, sade han och tillade

hastigt: Vill ni ha min vita hingst, så tag den!
— Tusen tack, herr Hans! utropade Nils Dobblare liv-
ligt. Min lurviga finnkamp haltade redan i går, så med
det gör ni mig en stor tjänst.
Och stormande glad över den präktiga gåvan tryckte
han kraftigt givarens hand.
— Ja, ja, låt oss nu gå! mumlade Hans Larsson avbö-
jande.
Och brydd inför denna man, som aldrig förmådde
lägga band på sina känslor, tänkte han: På en halt häst
till sådan strid! Han är olik alla andra jag har träffat
under mitt långa liv.
Nere på borggården var ryttarna redan samlade och
mottog Nils Dobblare med höga rop, vilka stegrades
ännu mer, när den vita hingsten blev synlig.
— Fram! kommenderade Nils Dobblare med ljudlig
stämma, så snart han kommit i sadeln.
Efter en hälsning för befälhavaren satte han sin häst
i gång, och ryttarna följde efter i dubbla led ned mot
porten, medan trumpetaren blåste en smattrande fanfar,
som ekade mot slottets väggar. Bakom bålverket nödga-
des de stanna en stund, ty mellan detta och ringmuren
fanns inte plats för mer än en åt sänder. Nils Dobblare
höll sig i täten och ropade åt karlarna, som firade ned
vindbryggan, att skynda sig. Slutligen var den tunga bron
371
nere, porthalvorna vred sig på sina gångjärn, och han

red ut i det klara solskenet framför slottet.
Det tog inte många minuter för ryttarna att hinna över
graven, ty de var inte flera än ett hundra och femtiofem,
och på en kort stund ordnade sig leden. Ytterst på högra
flygeln red Gasten Anklam med sin kvart, sedan följde
Jürgen Lange med livländarna och i mitten Sven Mes
och Måsse Didriksson med resterna av den forna fanan;
till vänster kom sedan Peder Spännare med de få tyska
ryttare, som tjänade i svenska hären, och sist Lars Sig-
gesson, som blivit finnarnas hövitsman.
Nils Dobblare mönstrade sina ryttare och log mot
dem, som han alltid plägade, och de log tillbaka, livade
av hans strålande blickar. En och annan skakade väl
sitt huvud och tyckte det var galet att våga sig ut mot
en sådan massa fiender; flertalet förhöll sig emellertid
likgiltiga och menade, att hade de sluppit helskinnade ur
så många faror, som de genomgått, skulle de nog också
denna gång gå fria.
Casten Anklam hojtade och galnades som vanligt.
Han föraktade alla fästningar och längtade bort från
det usla hålet Leal, där det inte fanns en ölskvätt åt
en ärlig ryttare, och torka till döds var det värsta han
kunde tänka sig, men till Reval stod hans håg. På Mel-
kior Beckers tavern i Vävaregränden ämnade han om
några dagar ta sig ett grundligt rus, och så var det ett par
372
av stadsvakten, som han gärna ville märka, skulle han

sedan hela sitt liv ligga i fängelsekistan för det strecket.
Jürgen Lange såg beundrande på sin anförare, vilken söp
bättre än någon annan runt hela Östersjön, och Måsse
Didriksson, som lyft järnhuvan av sig, kliade sitt skalliga
huvud och gruvade sig långt i förväg över sin olidliga
törst. Sven Mes spetsiga näsa lyste röd under hjälmen,
och dess ägare såg bekymrad ut, han var mest tvehågsen
av alla och fann utfallet för djärvt. Han sade sig, att det
inte kunde gå väl, men han bet hårt ihop läpparna; det
var en hövitsmans plikt att lyda varje befallning, och han
lydde. Peder Spännare prövade sakta vilken sång han
skulle stämma upp, när de väl red vidare igen; endast
Lars Siggesson svor argt över, att han inte fått sova ut
på morgonen.
Som hövitsmännen tänkte, gjorde även ryttarna. Man
slogs den ena dagen och vilade den andra, det var som
sig borde. Alla funderingar avbröts dock hastigt, då Nils
Dobblare drog sitt svärd och ropade:
— Fram, fram!
I detsamma gnäggade hans hingst, och flera andra
hästar följde exemplet, varvid ryttarna bröt ut i ett då-
nande jubelrop, ty det var ett synnerligen lyckligt före-
bud. Så satte truppen sig i rörelse mot åsens mitt.
På slottets norra mur hade hela dess besättning
samlats för att åse den äventyrliga avfärden. Ryktet, att
373
ryttarna tågat ut för att spara de knappa förråden, hade

spritts till alla, och när ropet nedifrån höjdes besvarades
det med ett annat, som likt en åska rullade kring slottet
och väckte eko långt borta bland skogarna.
Mellan Burckhard och hövitsmannen för den svenska
knektfänikan hade Hans Larsson tagits plats i den ena
postejen ovanför porten. Han var nedslagen och ångrade
nu, att han inte kraftigare satt sig emot detta utfall, och
när ryttarnas rop blandades med knektarnas, sade han
halvhögt för sig:
— Vad är det med den mannen? Jag håller honom för
en tapper karl, djärvare än någon annan, men krigare är
han inte. Jag är honom gramse, och likväl gav jag honom
hingsten min, som jag har fodrat med bröd, taget från
mitt eget bord. Jag skulle måhända kunna älska honom,
men jag vill det inte. Nå, ett är visst, knektar och ryt-
tare är som galna efter honom. Han såg tankspritt åt
öster och utropade sedan häftigt: Se, se, så det lyser av
rustningar och vapen därborta! Hertigen har ridit upp
på kullen för att åskåda striden, och bud har sänts i
alla riktningar. Det är försåt bakom höjden, säger jag er.
Fort, fort, en häst, bud måste bringas de våra, så att de
vänder om i tid.
Burckhard mätte avståndet med blicken och sade
lugnt:
374
— Det går inte, herr Hans. Innan vindbryggan hinner

fällas, är de över åsen och på andra sidan . . .
— Så vare Gud deras själar nådiga, de är förlorade. Och
Dobblarens anlete skådar vi aldrig mer i detta livet.
— Det har tio så visst som en mångfaldiga gånger sagt
honom för hans överdådiga framfarts skull, och alltid har
han kommit igenom. Var tröst, herr Hans, lyckan rider
på hans hästländ.
— Måtte ni ha rätt, hövitsman, måtte ni det!
375
SJUTTONDE K APITLET
P å slätten red Nils Dobblare leende framför sina män.

Den vita hingsten dansade över marken, och hans
hud glänste, meden fradgan stänkte från betslet. Bakom
travade de andra hästarna, och deras ryttare sträckte
skrattande på halsarna, ty de fientliga avdelningar, som
varit lägrade på åsens sluttning, sprang förvirrade om
varandra, utan reda eller sammanhållning. Några bojarer
sökte med piskslag och skällsord förmå dem att stanna,
men när ryttartruppen befann sig på femtio hästläng-
ders avstånd, kastade ryssarna sina vapen och flydde åt
alla sidor.
— Över dem, över dem! skållade Nils Dobblares stäm-
ma.
Ryttarna grinade i sina skägg och pressade sporrarna
mot springarnas sidor; denna batalj började likt alla an-
dra. Den tunga skaran vältrade uppför sluttningen efter
de flyende. Det dånade mot marken, torr jord och gräs-
torvor virvlade, rustningarna skramlade och remtygen
knarrade, och truppen brusade vidare mot höjdens topp.
Här och där ven ett svärd genom luften och avfärdade
en skrikande fiende, som inte fort nog hunnit undan,
376
men någon strid blev det inte, ty denna gång hade rys-
sarna sprungit i god tid.
På så sätt nådde ryttarna åsens kam och höll inne för
att låta hästarna frusta ut, innan de fortsatte utför på
andra sidan. Men där började karlarna utbyta frågande
blickar, ty vad de såg, kom dem att spörja, om de skulle
tro sina egna ögon eller hoppas, att de drömde.
Även Nils Dobblare stirrade häpen framför sig, något
liknande hade han aldrig skådat.
Den kulle, dit de hade ridit, var den högst belägna i
den kuperade terrängen kring Leal, och från dess spets
hade man en vidsträckt utsikt åt sidorna. Men vad han
inte sett från slottets torn var, att det man förut antagit
för en sammanhängande ås bestod av tre olika höjder,
vilka skildes från varandra genom djupa raviner. På den
mellersta hade ryttarna sprängt upp, eller, rättare, nar-
rats till den, ty nu förstod alla, att flykten denna gång
endast varit låtsad, för att så mycket säkrare locka för-
följarna i en utlagd fälla.
Framför brusade och bubblade det, som när stormen
piskar ett upprört hav. En massa, vilken vid första an-
blicken mäste uppskattas till fem- eller sextusen man,
stod ordnad på åkerfälten nedanför. Pikspetsar, yxor
och knivar blänkte överallt och vaggade som vassrör för
vinden. När ryttarna visade sig överst på kullen, steg ett
ohyggligt skrän, blandat med skärande visslingar och
377
gälla pipanden, upp mot dem, och vapnen svängdes

hotande eller utmanande.
Hur vana ryttarna än var vid allehanda faror, såg
många bland dem sig tvekande tillbaka, och då märkte
de, att också återvägen höll på att stängas. Ur bada ravi-
nerna vältrade en ändlös ström av fiender. Likt två stora
boskapshjordar drevs de med piskslag, förbannelser och
pikstyng huvudstupa att innesluta kullen. Männen i sina
långa rockar tumlade om varandra, snavade och skrek
av smärta eller ilska, men de efterföljande leden trängde
på, trampade ned kamraterna och gick vidare i dystert
trots. Bojarernas och underbefälhavarnas piskor ven
utan uppehåll, och springande skyndade massorna från
höger och vänster, tills de möttes och bildade en enda
vid ring kring ryttarna, som undrande dröjde däruppe.
Och ännu var det inte slut. Bakom de oordnade
hoparna, som knuffades och skrek, visade sig Tisen-
husens järnklädda ryttare jämte Reinhold von Rosens
och Johan Maydels livländska fanor. De bredde ut sig åt
sidorna och bildade en ny ring utanför den inre, varpå
de långsamt red uppför sluttningen, med flatsidorna av
sina svärd eller hästarnas tyngd drivande människo-
hjorden framåt.
Nils Dobblare och hans ryttare höll ännu stilla där-
uppe. Allt hade försiggått så snabbt och med sådan sä-
kerhet, att de inte ännu visste vad de borde tro. Men när
378
de såg sig instängda mellan levande murar, vilka från tre

sidor trängde mot dem, under det den fjärde stod orörlig,
begrep de, att verklig fara var å färde.
— Det är platt inte vi som har överraskat dem, det är
de som har dragit oss vid näsan, sade Måsse Didriks-
son förargad. Kom inte törsten så olägligt, skulle man
ingenting säga, men nu börjar den pina mig igen, och
här sitter vi som råttor i en fälla.
— Men vi är råttor med skarpa tänder, sade Nils
Dobblare, och nu må vi se till att begagna dem. Detta
blir en liet bastu, ty hertig Magnus har förfarit med stor
list och slughet med oss; dock förtröstar jag på mitt goda
svärd och min lycka.
Och stolt red han framför sin lilla skaras front, spe-
jande efter den punkt dit anfallet med största utsikt till
framgång borde riktas. Men ringen var överallt lika tätt
sluten.
— Det gäller att hugga sig genom, ropade han högt, för
att så många som möjligt skulle höra hans röst, alltså
menar jag, att vi tar utför kullen åt höger, och när vi
är på andra sidan (han gjorde ett kort uppehåll för att
riktigt noga inprägla sina ord hos var och en) rätt mot
hertigen själv och hans följe, som väntar därborta. Då
han tyckte sig läsa tvekan i männens ansikten, liksom
hade de funnit planen för djärv, fortsatte han ivrigt:
Ditår väntar ingen vårt anfall. De tror väl att vi ska söka
379
ta oss tillbaka åt slottet igen, men det blir intet av. Och
när vi har kommit igenom, ska här lekas en lek, som
sent ska glömmas. Det gäller inte våra skinn, det gäller
hertigens eget. Och har vi honom fången, går vi själva
fria och får god lösepenning på köpet. Var beredda och,
när jag höjer svärdet mitt, i väg!
Ensamt det, att han inte ville tänka sig möjligheten
av ett nederlag, livade ryttarna, och dessutom låg i det
vågsamma förslaget, att mitt i en armé, som säkerligen
räknade tjugotusen man, ta dess anförare till fånga, nå-
got som slog an på deras sinnen. Ju argare skälm, desto
större lycka, tänkte de modigaste, och den belåtenhet
de kände spred sig till grannarna.
— Det går nog, sade Jürgen Lange, han har fru Fortuna
på sin sida.
Då Gasten Anklam, som inte ens nu förmådde avhålla
sig från sina upptåg, samtidigt härmade en galande tupp,
rullade en skrattsalva utefter leden från högra flygeln till
den vänstra.
Nedanför kullen väste och vrålade det, som hade tu-
sentals vilda djur sluppit lösa, och hotelser och smädeord
skreks ideligen ditupp, men ryttarna lät inte narra sig
till några oöverlagda rörelser, och deras kalla övermod
retade fienden lika mycket som deras åsyn.
— Här gäller det att hugga sig väg eller stupa, tänkte
karlarna, gott, då hugger vi . . .
380
Och bistert betraktade de sina motståndare, som

oroligt trampade på samma ställe. De räknade tio led
bakom varandra, men fastän ryssarna framför dem syn-
tes vara utvalt folk, hyste de ingen fruktan.
Nils Dobblare tecknade åt dem att vara beredda. Så
ljöd det:
— Pamparna ut! Över dem, hugg och slå!
Han höjde sitt svärd, som blixtrade likt en eldslåga i
solskenet.
Leden slöt sig fast ihop, hästarna sattes i gång och föll
snart i kort galopp. När Nils Dobblare för andra gången
vinkade med svärdet, störtade truppen utför backen i
susande karriär. Rätt genom fiendens massa och upp
mot kullarna på andra sidan, det var inte blott räddning,
utan även seger, och deras rop klingade utmanande i
ryssarnas öron. Med den fart de höll närmade de sig
snabbt fienden, och då såg de en syn, som fröjdade deras
hjärtan. Litet varslades föll männen i de främsta leden
på knä, knäppte ihop händerna och inväntade under-
givet de dödande huggen.
— Hui, hui, svenskarna är som hungriga vargar under
vintern, de skonar intet och ingen, tjöt de, och deras
jämmer steg sargande och trött mot höjden.
Först drabbade högra flygeln, där Casten Anklam red,
samman med fienden. Den jättestarke ryttaren vräkte
omkull ett halvt dussin motståndare, och innan någon
381
visste hur det gått till befann han sig mitt bland ryssarna,
vilka stupade till höger och vänster för hans tunga hugg.
Efter följde ryttarna likt en kil, som oemotståndligt drivs
in i en mjuk massa. Casten Anklam tyckte att allt var så
nöjsamt, att han stämde upp en av sina lättfärdiga vi-
sor, men redan efter de första stroferna träffade en sten
honom i ansiktet, så att två framtänder lossnade. Det
erinrade Casten om sista missödet med Revals stadsvakt,
och han blev ursinnig. Hans svärd svängdes fortare än
vanligt, och var det slog ned föll döda och lemlästade.
Plötsligt kände han, hur han högg i luften och märkte,
att han var framme på andra sidan. Mellan sina svullna
läppar spottade han ut de två tänderna, torkade svetten
ur ansiktet och såg sig kring efter Nils Dobblare.
Jürgen Langes och livländarnas anfall misslyckades
helt och hållet, fastän det inte var deras skuld. Framför
dem hade ryssarna hunnit slå ned ett par pålar i marken
och bundit rep mellan dessa, och nästan alla hästarna
snävade och gick över. Där blev striden kort, men flerta-
let sålde dyrt sina liv och tillfogade fienden mångdubbel
skada, fast blott några få slog sig igenom och förenade
sig med Casten Anklams ryttare.
Vänstra flygeln högg in med en kraft, som bröt allt
motstånd vid kampens början. Finnar och tyskar höll
väl ihop och plöjde, om än långsamt, en bred väg ge-
nom de tio leden. Men bakom dessa var en hög jordvall
382
uppkastad och hindrade vidare framträngande. Ryttarna

svängde då åt höger för att nå centern och kamraterna
under Nils Dobblare, men hästarna halkade och trass-
lade in sig bland lik och sårade, medan ryssarna, som
hämtat nytt mod, rusade till från alla sidor.
Johan Maydel, vilken av de fientliga anförarna var
närmast och över huvudena på den människohjord
som hans ryttare drev utför åsen mot stridsplatsen, såg
hur nära svenskarna var att bryta sig ut ur ringen, sam-
lade sitt folk, red omkull sina egna bundsförvanter, och
trängde in i den öppning, som uppstått vid angreppet.
Peder Spännare sjöng och log hela tiden, fastän han
förstod, att slutet närmade sig, men han ville visa, att
en svensk ryttare inte blott gick fram i medgången utan
även höll modet uppe mitt i nederlaget. Han högg ned
några fiender och sökte tvinga sin häst genom den lucka,
hans svärd åstadkommit, och med sin starka röst stäm-
de han sedan upp en käck ryttarvisa:
”Fast tröjan är riven och sporren knäckt . . .”
Då borrade sig en pil genom hans hals med sådan
kraft, att spetsen trängde ut i nacken.
Peder Spännares blå ögon fick ett förunderligt uttryck,
som om han velat fråga, om detta var ämnat åt honom;
så gjorde han ett försök att sjunga vidare, men inte ett
ljud trängde över hans bleka läppar. Strax efteråt föll han
383
baklänges från hästen för att aldrig resa sig mer, men
innan han dog, mumlade han matt:
— Stor skada, att jag inte fick sjunga till slut; den visan
är så vacker.
För Lars Siggesson gick det inte bättre. Vid jordvallen
hade han ännu tjugo av sina finnar samlade kring sig,
men då de ville vända om blev de skilda från varandra
och stupade en i sänder. Lars Siggesson själv trängdes
tillbaka, och när hans häst sjönk samman, sprang han
vigt ur sadeln och ställde sig med ryggen mot vallen.
Det påstås, att ryssarna inte vågade nalkas den retade
hövitsmannen, utan på avstånd besköt honom med bå-
gar och luntbössor. Efter en stund började de tro honom
osårbar, ry varken pilar eller kulor förmådde fälla honom,
medan däremot hans svärd skarpt och dödande träffade
envar, som kom inom räckhåll. Till sist banade sig Johan
Maydel med trettio ryttare väg till den plats, där han
stod, och ropade åt honom att ge sig.
— Nej, förr må jag brinna i helvetet, där har ni en
svensk ryttares ord, skrek Lars Siggesson argt. Jag kän-
ner er nog, herr Johan, ni har bytt färger och månglat
med tro och heder hela en liv, men så är ni ock en hög
herre. Nå, höga herrar och stora skälmar, det kan mest
komma på ett ut.
Därmed sprang han fram och högg efter Johan May-
del och träffade så att tre fingrar skars bort från dennes
384
vänstra hand; det märket bar Johan Maydel sedan hela

sitt liv. Men Lars Siggesson var snabbt vid jordvallen
igen, för att ha ryggen fri. Hans ögon brann, fradgan
rann ur mungiporna, och hans svärd virvlade åt alla håll.
Inte ens ryttarna vågade tränga inpå den rasande för att
hämnas sin anförare, som sårad vacklade ur striden.
Då ryssarna slutligen inte såg någon annan utväg, lyf-
te de upp två män på vallen bakom ryttarhövitsmannen,
och med yxor fastbundna vid långa stänger klöv dessa
hans huvud. Men Lars Siggesson föll likväl inte; fastän
hjärnan rann ut i hjälmen, stod han upprätt mot vallen,
inte heller slöt sig hans ögon, utan de lågade lika hemskt
som förur. En stund stirrade de kringstående skrämda
på detta lik, som inte ens själva döden lyckats fälla. Så
ropade en och snart flera:
— Hui, hui, varken stål eller eld biter på svenskarna,
det är gagnlöst att kämpa mot dem, låt oss fly, låt oss
fly.
Förskräckelsen spred sig som flammor i torr halm,
och hals över huvud sprang de från stället. När detta
varseblevs längre bort, gav sig ingen tid att fråga efter
orsaken, utan alla som såg dem sprang i sin ordning. Så-
lunda drev Lars Siggesson även efter döden sina fiender
på flykten och stod sedan lutad mot jordvallen ensam
kvar bland likhögarna till följande dag. Då hade hertig
Magnus hämtat sig något från den utståndna förskräck-
385
elsen och lät genom hans kropp driva en påle, på vilken

den hängde, tills Leal sedermera blev undsatt.
På det sättet slutade den man, som hjälpt Nils Dobb-
lare att ta Revals slott från en förrädare och rädda Est-
land åt Sverige.
I mitten sprängde Nils Dobblare åstad framför sina
män. Den mark de hade ridit över var beväxt med en
mängd låga buskar, vilket gjorde att deras anfall miste
något av sin kraft samt att flyglarna hann före. Å sin
sida förorsakade denna omständighet, att ryssarna mitt
emot dem från höger och vänster trängdes ihop och
stod liksom i en enda klump, där utrymmet minskades
ju längre flyglarna nådde. Redan före stridens början
oroade av knuffarna och skränen runt omkring, stir-
rade de mot ryttarflocken, som obevekligt flög närmare,
medan deras skälvande läppar viskade:
— Hui, hui, livets glädje är kort, men dödens sömn
läng, låt oss dö som män!
Nils Dobblare och hans män högg in, så att människo-
klungan framför vacklade flera steg baklänges, men
sedan stod den åter orörlig och mottog huggen med
undergivet böjda huvuden.
— Hui, hui, steg det klagande från de levande, dö kan
man blott en gång, och vare sig vi står eller springer är
döden lika nära.
386
När ingenting hjälpte, greps de av den besinningslösa

vrede, som fruktan till slut alstrar, måttade åt hästarna,
kröp över levande och döda, vrålade och stack, och
mången ärlig ryttare, som var värd ett bättre öde, föll
för att aldrig resa sig.
— Hui, hui, tjöt ryssarna, de är få, men vi många, slå
ned, slå ned!
Nils Dobblare högg och stack raskare än någon av ryt-
tarna. Blodet rann från hans svärd, hingsten gnäggade
och vrenskades, och husbonden skrattade, ty en strid,
i vilken fienderna stupade vid varje hugg, var vad han
älskade högst. Fram genom de åtta första leden nådde
han, men bakom dem var det en rad storväxta karlar
med yxor på långa skaft, och för att inte kunna fly, hade
dessa länkat sig fast vid varandra med grova järnked-
jor. De var fast beslutna att inte vika, men deras mod
gagnade föga, och de tunga yxorna föll aldrig mer än en
gång, förrän Nils Dobblare sprängt över kedjorna och
hjälpt sina män att röja en bred väg. Till vänster höjde
sig den jordvall, mot vilken Lars Siggesson stött sig, men
framför lag fälten öppna.
— Hej, nu är vi ute, ropade Nils Dobblare muntert
och tyglade sin skrämda häst. Åt höger! Nu gäller det
hertigen själv.
387
Han såg sig inte om för att räkna, hur många som
följde honom, han red genast vidare i den utpekade
riktningen.
— Nilsen, Nilsen, skrek Sven Mes, vägen norrut är fri.
Nils Dobblare hörde inte eller ville inte höra, och över
axeln ropade han:
— Nu ska vi gladeligen gripa verket an och lära det
pockers följet skicklighet och mores. Fram, fram, herti-
gen och en tunna guld i lösen!
Bakom honom svarade ryttarna med ett jublande
högt skri. Anförarens alltid glada övermod kom dem att
skratta, trots de nyss genomgångna farorna, de brutna
leden slöt sig ihop, och med fast hållning anträddes
ritten. De var några och sextio, och ingen enda såg
mot norr, där blott spridda tatarsvärmar syntes och
räddningen måhända fanns, endast Måsse Didriksson
gnällde förargad:
— Törsten har städse varit min största glädje, men
på sistone är den bliven mitt sorgebarn. Så fick han se
Casten Anklam med sina ryttare sluta sig till kamraterna
och frågade: Hör, ölbuk, har du något vått till hands?
Casten Anklam mumlade ett nej till svar, ty hans kros-
sade läppar hindrade honom att tala.
— Nej, nej, knotade Måsse Didriksson, så låter det
alltid. Usch, så du ser ut i synen; nu lär jäntorna i Reval
springa långa vägar för dig.
388
— Först ska många andra springa, vrålade Casten, vars

ansiktssmärtor var så svåra, att han stönade högt.
Nils Dobblares styrka var nu ökad till nittio man,
vilkas upphetsning efter striden stegrats till något, som
gjorde karlarna blinda och döva för allt; ingen hade hel-
ler minsta invändning att göra mot det nya anfall, de
ämnade företa, och Nils Dobblare drev vidare med eg-
gande rop och häftiga åtbörder, så att de inte erhöll tid
till eftertanke.
På åsens sluttning tystnade larmet, och tiotusen par
ögon stirrade efter den lilla truppen, som mot förmodan
brutit sig ut ur den listigt lagda fällan. Även från norr
drog tatarhoparna närmare för att se vad denna ritt över
fälten egentligen betydde. Från början hade ryssarna
väntat att anfallet skulle riktas mot Pernauvägen, och för
den skull under natten uppkastat jordvallen, som hindrat
Lars Siggessons och Peder Spännares framträngande,
och det var för att dölja hindret och leda angreppet åt
detta häll, som de ställt sitt folk framför och inte bakom.
De hade antingen inte hunnit eller inte brytt sig om att
gräva vallen längre, och Nils Dobblares lyckliga ingivelse
hade hjälpt honom igenom med mindre förlust än halva
hans styrka. Alla sannolikhetsberäkningar talade nu för
att han skulle fortsätta rakt mot norr, och Tisenhusen,
den livländska folkförrädaren, hade redan samlat sin
fana, bröt igenom massan, som han drivit framför sig,
389
och sprängde även norrut för att avskära svenskarnas

enda återtågsväg. Efter honom red Reinhold von Rosen
med sitt folk, och som deras hästar var utvilade, insåg
alla, att de borde hinna fram först.
När Nils Dobblare märkte denna rörelse log han, och
hans ryttare skrattade högt, ty varje steg avlägsnade
dem från deras farligaste motståndare. Ännu återstod
ett gott stycke väg till den kulle där hertig Magnus,
omgiven av sina underbefälhavare och några livländska
adelsmän, åsåg striden, och för att låta hästarna pusta
ut saktade Nils Dobblare en stund farten. Men han viss-
te hur farligt det var att låta karlarna tänka sig för, han
livade dem oupphörligt med skämtsamma infall och
lysande beräkningar över den vinst deras fångst skulle
medföra.
Så snart bataljen börjat hade hertigen låtit duka några
stora bord och med sin följeslagare tagits plats vid dem.
Redan före Nils Dobblares angrepp dracks för de hatade
svenskarnas undergång, men då dessa bröt sig ut, slung-
ades bägarna, och hertigen ropade, blek av sinnesrörelse,
på en häst för att personligen leda sin livfana jämte tre-
hundra utvalda tatarer och de sexhundra musketerare
han behållit hos sig till ny kamp. Han lugnade sig likväl
snart, lät bära fram nya bägare och mer vin, ty alla såg,
att svenskarna genom Tisenhusens påpasslighet blivit
avskurna från Pernauvägen. Hertigens goda lynne kom
390
tillbaka, och han skämtade på nytt med sin omgivning

lika muntert som förut.
— En galen hund har bitit svensken, sade han. Den ser
sig aldrig för utan rusar rätt mot sin ofärd. I morgon ska
vi sända flera säckar med deras avhuggna huvuden till
storfursten, att han må glädjas med oss.
Under tiden hade Nils Dobblare och ryttarna kommit
ned i en fördjupning i terrängen och skymdes bort. En
ädling föreslog hertigen an stiga till häst och rida upp
på en kulle i närheten för att bättre se, hur de stackars
karlarna letade efter en öppning mellan de överallt
väntande trupperna. Och svenskarnas väg var numera
verkligen stängd åt alla sidor. Ryska härens storlek
gjorde, att blott en del av den behövt delta i den nyss
avslutade striden, medan från olika håll utvilade skaror
tågade mot de svenska ryttarna, som för andra gången
var inneslutna i en vid cirkel.
Nils Dobblare märkte, hur ovädret på nytt drog sig
tillsammans, han kramade hårt sitt svärdfäste och
tänkte: Nu ska det visa sig, om jag har lycka i allt . . .
Stormande glad över det vågspel han förehade, vände
han sig plötsligt om i sadeln och ropade:
— Fram, fram!
Hertig Magnus och hans omgivning trodde inte sina
ögon, då de såg den lilla ryttartruppen dyka upp ovan
kullen på hundra alnars avstånd och med höga skrik
391
störta rakt mot de dukade borden. Tjänare och svenner

larmade som besatta, livländska adelsmän och ryska
bojarer sprang för livet, och hertigen satt lamslagen av
skräck, utan förmåga att handla eller tänka. Och oväntat
ljöd en skällande röst:
— Ge dig, hertig Magnus! Och strax efteråt: Ditt svärd,
du är min fånge!
Inte tio steg bort flög en vit häst, i vars ena sida en
tatarpil darrade, över marken, och på hästens rygg satt
en man med av bistert trots och övermodig stridslust lå-
gande ögon. Hans hjälm var bucklig efter hugg och slag,
en blodstrimma rann utför hans ansikte, och harnesket
var krossat över vänstra axeln, men svärdet beskrev ho-
tande bågar kring hans huvud, och allt hos honom angav,
att han ansåg sig för segraren. Hertigen föll från stolen,
vecklade in sig i ett skynke och kände, att han släpades
bort av någon bland de sina. Han hörde ett oredigt bul-
ler, blandat med hästtramp, jubel och dödsskrän, och
förstod, att hans guldsmidda ädlingar höggs ned kring
honom. Sedan förlorade han medvetandet.
Men runt hela den stora slätten höjdes ett enstämmigt
skri av förfäran. Så länge ryttartruppen inte företog nå-
got utan blott tycktes söka en väg att fly, tågade envar av
de spridda hoparna lojt fram i förhoppning, att det sista
angreppet inte skulle riktas just mot dem. Så slog blixten
ur åskmolnet ned just där den minst väntades. Genast
392
sprang alla, lydande samma ingivelse, mot stridsplatsen.

Ångesten för överbefälhavarens öde och den fruktade
storfurstens grymma vrede gav vingar, och nu var pådri-
varna överflödiga. Därtill kom vreden över att se en så
liten styrka gäcka alla deras ansträngningar. Hade Nils
Dobblare begagnat det rätta ögonblicket och flytt, skulle
alla ha dragit en suck av lättnad och gärna låtit honom
komma undan. Men det gränslösa övermod svenskarna
ständigt visat sina ringaktade fiender yttrade sig här på
ett sätt, som krävde blodig hämnd. Tjutande vältrade
människohoparna mot samma punkt. Tisenhusen och
von Rosens ryttare vände om, tatarerna flög på sina
snabba hästar till hertigens hjälp, och överallt syntes
män, vilka med andan i halsen rusade framåt.
— Hui, hui, blott en gång har vår moder fött oss, blott
en gång kan vi dö, ropade de och steg varandra på
hälarna, klev över levande och döda, trängde på och
trampade ned.
Nils Dobblare och ryttarna hade sprängt en tatarflock,
som modigt sökt hejda dem, och störtat över adelsmän-
nen vid hertigens livfana. Tatarerna flydde dock inte
denna gång, utan svärmade kring svenskarna, sän-
dande pil efter pil in bland dem. Musketerarna framför
hade hastigt ordnats i led och sköt salva på salva, utan
att fråga vem de träffade, och längre bort lossade rys-
sarnas artilleri besinningslöst sina skott, ehuru det inte
393
förmådde skada någon. Ända till de kullvräkta borden

nådde Nils Dobblare med sina män, där avstannade
anfallet, och de måste tänka på sitt försvar.
Men likt ofantliga vågor, vilka vältrade mot en ensam
klippa, rusade ryssarna fram, rullade tillbaka och kom
åter. Från varje häll travade den besinningslösa männis-
kohjorden in i den ring som bildats. De eftersta trängde
på de främre och vräkte dem huvudstupa mot ryttarna,
vilkas hästar snavade bland levande och döda kroppar
eller trasslade in benen i detta obeskrivliga virrvarr av
människolemmar, där alla fäktade och slog.
Utanför den ofantliga härvan väntade Tisenhusen
och von Rosen med sina järnklädda ryttare och sökte
en öppning för att hugga in. Men när det visade sig
omöjligt att finna en sådan, formerade de alldeles som
förut samma dag en yttre cirkel och pressade fotfolkets
massor hastigare mot ringens medelpunkt, där den för-
tvivlade striden rasade.
En efter annan sjönk de svenska ryttarna ned, döds-
trötta av en kamp, som i inget avseende liknade någon,
som de förut deltagit i. För varje fiende de befriade sig
ifrån kom tio andra, alla ursinniga ända till galenskap
och föga frågande efter om de själva gick under, blott
de lyckades tillfoga sina motståndare den ringaste skada.
Hästarnas hasor skar de av eller ristade upp deras bukar,
och när en ryttare föll, krälade de över honom i tjugotal,
394
stack med knivar, slog med kolvar, stack med pikar och
sårade varandra i sin vilda iver att förgöra. Och utifrån
regnade oavbrutet tatarernas pilar, träffande bäde vän-
ner och fiender.
Skilda från kamraterna, sittande på hästar, som
skrämda vacklade hit och dit, utan att finna fotfäste
bland de massor, vilka konvulsiviskt rörde sig under och
kring dem, kämpade ryttarna tappert den hopplösa stri-
den till slut. De befann sig i en kokande kittel, där alla
onda makter stämt möte, och de trycktes långsamt ned,
drunknade och kvävdes i de sjudande heta böljorna.
Lik en murbräcka hade Casten Anklam brutit in i den
skara, som först hunnit fram. Hans häst sjönk ihop för
ett pikstyng, och husbonden följde honom i fallet. Han
kom snart på fötterna igen, men dessa satt obevekligt
fast i stigbyglarna, och fienderna gav honom inte tid att
lösgöra sig, så att han nödgades försvara sig, stående
grensle över den i dödsryckningar sparkande hästen.
— Ge dig, ryttare, så bekommer du kvarter, ropade en
bojar på tyska.
Men Casten hörde inte på det örat; för övrigt visste
han, att ryssarna aldrig höll ord. Hans ursinne hade
till och med berövat honom självbevarelsedriften, och
han högg ilsket åt alla sidor. Blodet rann ur tio olika sår,
hjälmen var krossad och ögonen igensvullna, men han
försökte likväl skämta. Det sägs, att han hållit stånd
395
ensam en halv timme med båda benen fastlänkade vid

marken. Det sista han sade, innan han stupade för några
pilskott bakifrån, lär ha varit:
— Ingen hade väl tänkt, att Casten Anklam skulle ingå
nykter i himlarnas glädje. Men vad en minst väntar hän-
der oftast.
Sedan föll han och blev liggande mellan likhögarna
med en otalig mängd pilar i kroppen.
Den segervisshet som Nils Dobblare en stund hade
känt försvann, då ryssarna med så oväntat raseri stör-
tade fram och kastade sig i hans väg. Och då han snart
såg sig innestängd, anade han, att fru Fortuna, den
falska slinkan, ämnade svika honom. Han log trotsigt åt
sin tanke; det var ju, som om han behövt hjälp av någon.
Nej, han stod sitt kast i alla skiften och litade blott på sig
själv. Och fastän trängseln omkring ökades, så att hans
vita hingst emellanåt satt fastklämd mellan levande och
döda människokroppar, log han högt. Strid och faror
var hans element, och han prisade lyckan, som skänkt
honom denna strid att kämpa sig igenom.
Då rullade en människovåg, större och vildare än
någon föregående, mot honom. Han kände, hur häs-
ten lyftes från marken och drevs tillbaka, trots att han
sargade sönder dess sidor för att tvinga den framåt, och
med ens förstod han, att faran var överhängande. Han
396
bet hårt ihop tänderna, hans ögon ljungade blixtar och

hans stämma röt sitt eldande:
— Fram, fram!
Men han tyckte själv, att rösten ljöd rosslig och hes,
och han såg att ingen enda följde honom. Vreden steg
mörk och bister upp i hans inre, och han högg och stack
som aldrig någonsin förut. Jo, en gång hade han kämpat
så, men det var för att finna döden, nu slogs han för li-
vet. Hans arm värkte av överansträngning, läpparna var
torra och ögonen stirrade glanslösa, utan att skåda annat
än ett ofattligt antal skäggiga, förvridna anleten med
gapande, ilskna munnar, vilka tjöt, ropade och jämrade,
och över detta besynnerliga kaos fäktade en oerhörd
mängd seniga armar, som alla mattade efter honom.
Och allt virvlade om, slog, gnydde och hasade.
— Hui, hui, vrålade ryssarna i sin vanvettiga glädje
över att äntligen en gång få hämnd på de obarmhärtigt
övermodiga svenskarna, som ständigt plågat trampa
massor av dem under fötterna, dö ska vi alla en gång,
men dö ska de också.
Ett ögonblick flög den tanken genom Nils Dobblares
huvud, att alla hans män måste gå förlorade, och strax
blev det klart för honom, hur pojkaktigt obetänksamt
hans utfall varit. Han stod i begrepp att förbanna sin
dåraktiga åtrå efter ryktet som sin tids största våghals,
men så pressade han fram ett ihåligt skratt; det var ju
397
inte slut ännu. Nå, måtte det gå som det skulle, han hade
likväl behållit sin heder och låtit livet för att rädda Leal
åt kung Johan. Heder . . . Sladder och snack, vad var väl
en död mans heder? Ett fjun för vinden, ett halmstrå,
skört och bräckligt. Och stupade han nu, hur de höga
herrarna skulle le i sina skägg, le åt honom, den simpla
ryttarhövitsmannen, som ställt dem allesamman i skug-
gan och trotsat sig till en plats vid den raffel, där de satt
i överflöd dygnet om! Stupa . . . nej . . . nej! Dock, dö
måste alla, men dö som ett dumt djur och ruttna bort
och glömmas! Nå, så var visan all. Nej, för den lede, livet
var härligt och skönt, leva ville han, leva och njuta!
Men han läste hot och död i hundratals ögon, som
flammade mot honom från alla sidor. Vågade de hota
honom, de narrarna! Visste de inte, att han vräkte undan
alla hinder? Men måste han verkligen dö, så stor sak i
det. Han hade levt, han, fort och glatt! Den vänaste mö
hade han älskat och hon honom. Där svärdshugg föll
och murar ramlade hade han tagit vad många önskade,
men de flesta var för rädda att gripa; i blod hade han
vadat över anklarna . . . och i blod gick hans sol ned.
— Hej och ho, stå, kampen min! Vad, snävar du . . .
faller du? Jag ock . . .
En pik rändes genom Nils Dobblares vänstra arm och
trängdes in i sidan, en pil studsade mot ringkragen och
398
rispade upp skinnet på halsen, en dart borrades genom

hans ena lår, och ett kolvslag bräckte hans hjälm . . .
Var detta slutet på ett liv sådant som hans? Och när
han på alla sidor omkring sig såg de skadeglatt grinande
ansiktena och läste sin dödsdom i dem, då började han
ana, att livet dock var något annat än en älskogslek med
långa kyssar och heta famntag eller en munter ritt med
bägarklang, ryttarvisor och svärdshugg. Och detta för-
stod han först, när slutet kom.
Slut? Nej, för pest och pina, än kunde väl en modig
karl hugga sig väg. Och nu ville han igenom, ty sista
ordet behöll han.
Och så spände han stolt ut bröstet, högg sporrarna i
den vacklande hingstens ljumskar, och än en gång klöv
hans svärd ett grinande huvud. Så svartnade det för
hans ögon, han förnam en brännande smärta i bröstet,
förde handen dit och föll. Men ännu i döden behöll hans
ansikte sitt övermodigt segerglada uttryck, och han ro-
pade, fastän svagt:
— Pamparna ut, hugg och slå!
Strax efteråt drog ett blitt, smärtfyllt leende över
hans anlete, och läpparna formade sig liksom till en
kyss, medan han sakta viskade:
— Jäntan min, nu kommer jag.
Ty just då hände, att han alldeles glömde det närva-
rande och endast erinrade sig den tid, då Nils Ryttar-
399
pojke förde vagantliv på Tysklands landsvägar med den

fagra Ursula, som beständigt varit hans levnads blomma
och gyllene sol.
En blodström vällde ut ur hans mun, händerna öpp-
nade sig slappt, och livet flydde, om än motsträvigt.
Innan det skedde, hann han uppfånga, hur ett av ångest
förvridet ansikte blickade ned på honom, och höra en
av smärta darrande stämma ropa:
— Nilsen, Nilsen, hur är det?
Sven Mes, tänkte han och log igen.
— Javisst, upp, hugg och slå! Så vände han huvudet
trött åt sidan, slöt ögonen för alltid och viskade: Jäntan
min, du är Fortuna.
Av Nils Dobblare återstod ingenting annat än ett blo-
digt, sönderhackat, oigenkännligt lik.
Men över stridsplatsen skållade segrarnas jubelrop,
och i sin vilda glädje slet de liken i slarvor, stack ut de
fallna ryttarnas ögon, skar av deras huvuden och bar
dem på pikar till hertig Magnus, som klappade i hän-
derna och skrattade, så att tårarna kom honom i ögonen,
åt sin första seger över svenskarna.
Men borta i väster jagade med långa mellanrum några
enstaka, dödsrrötta ryttare mot de stora skogarna. Mitt
under sin segerfröjd såg hertigen ditåt och märkte dem.
Hans ansikte blev vitt som en nykalkad vägg, och skäl-
vande av harm röt han:
400
— Tisenhusen, von Rosen, Gisslar bey, Boismann, efter

dem, efter dem! Tio . . . tjugo . . . trettio ungerska gulden
för vart och ett av deras huvuden. Ingen får slippa un-
dan . . . ingen!
401
ADERTONDE K APITLET
E n hästs hovar klampade utanför Smedsporten mot

vindbryggan, som borgarknektarna på en svensk
ryttares anrop firat ned, fastän det redan var långt lidet.
Så red en ryttare fram under portvalvet.
— Vatten! stammade han bedjande. Goda män av Re-
val, fly mig en dryck vatten!
Något sådant hade knektarna inte i vaktstugan, men
väl en ankare svagöl. Och sedan en bland dem fyllt en
stånka ur den, skyndade han att räcka den år ryttaren,
vilken syntes vara i stort behov av både dryck och ans.
Hans järnhuva var kluven på ena sidan, i ansiktet fanns
flera oläkta sår, och vänstra armen, kring vilken en bro-
kig klut var knuten för att hindra blodflödet, hängde
slappt nedåt sidan. Sammansjunken, med hakan mot
ringkragen och böjd rygg, vacklade han hit och dit i
sadeln, medan slarvorna av hans dräkt fladdrade för
luftdraget.
— Vem är ni, ryttare? frågade vaktmästaren vid porten
och synade honom nyfiket, ty i ett så bedrövligt skick
hade ännu ingen skådat en svensk soldat.
402
— Hjälp mig av hästen! sluddrade ryttaren matt. Bor-

garknektarna efterkom genast hans begäran, och så fort
ryttaren kände fast mark under fötterna, sjönk han ihop
på en bänk.
— Vem jag är? sade han efter en stund. Låt mig tänka,
vaktmästare, låt mig tänka efter! Jo, för Sven Mes skäll-
des jag fordom, men om jag nu är densamme, vet jag
knappt. Lätta litet på hjälmen min, jag har ett stort hål
i skallen, och järnkanten gnager emot det. Så, så, det
var gott! Hit med stånkan, och stå inte där och gapa,
karl! Han nappade kärlet åt sig och tömde det i botten,
och knappt var det gjort, förrän han betydligt gladare
ropade: En till, man, geschwindt! Och när han fått den
stånkan, druckit några djupa klunkar och torkat sig om
munnen, fortsatte han: Män av Reval, den yttersta da-
gen är nära, hertig Magnus drar med en otalig här mot
staden.
— Pest och pina, vad säger ni, ryttare?
— Allt är slut, ja, är det så. Nils Dobblare har stupat i
striden mot ryssarna, och ingen mer än jag har kommit
undan. Det var blott med yttersta nöd jag slapp ur den
bastun. Ja, allt är slut.
Och Sven Mes huvud föll trött ned mot bröstet.
— Voj, voj, för den lede frestaren i våld! jämrade borg-
knektarna och slog framför sig med händerna. Är det
så illa?
403
— Ja, nu är ofriden i landet som aldrig förr. Nu må

borgare, gesäller och hantverkslärlingar till valls, medan
hustrur och ungmor bär vatten och plägar sårade, ty
moskovitens trupper är talrika som sandkornen på ha-
vets botten. Nej, nog med tal, jag må upp till slottet och
bringa herr Gabriel dessa dåliga nyheter.
Han reste sig från bänken och tog ett par steg, men
föll genast till marken.
Vaktmästaren, som förstod, hur viktiga ryttarens ny-
heter var, lät två knektar resa honom upp och befallde
dem att föra honom till slottet; en tredje sändes efter
att leda hästen och hjälpa de andra. Och när han fått
dem åstad, hissades vindbryggan och stängdes portarna
och dubbla bommar lades för på innersidan. Sedan gick
knektarna in i vaktstugan, men på sömn tänkte de
inte.
Strax efter midnatt ropade posten i tornet ovanför
porten ned till kamraterna, att någon närmade sig på
vägen. Karlarna grep genast sina vapen och skyndade
upp på muren. Flera slog eld och tände sina luntor för
att ha dem i beredskap, och nedhukade bakom tinnarna
väntade de. När deras ögon hunnit vänja sig vid mörkret,
urskilde de en skugglik varelse, som i sicksack stapplade
fram mot porten. Ibland befann den sig vid vägens ena
sida, ibland gled den över till den andra. En kort stund
stod den stilla, och då trängde en klagande gnäggning
404
till knektarnas öron. Sedan vacklade skuggan vidare, för

att åter stanna, och så togs på nytt några steg.
— Han liknar mest ett spöke, viskade en av borgar-
knektarna och fingrade på låset till sin bössa. Månne
man inte borde sända honom ett lod att pröva, om han
är ett levande människoväsen eller en osalig ande?
— Bida litet! mumlade vaktmästaren och ansträngde
sina ögon för att söka urskilja något.
När skuggan hunnit till vallgraven, sjönk den plötsligt
ihop och bildade en stor, svart fläck, varifrån ett dovt
rosslande ljud trängde ända upp till knektarna på mu-
ren.
— Voj, utropade den som talat förut, det är en ande!
Jag skjuter!
Han blåste på luntan och siktade sedan noga, men
innan han blivit fullt i ordning, hördes en hes stämma
ropa nedifrån:
— Hör an, är det någon där vid porten?
— Ja, svarade vaktmästaren, litet svävande på målet.
— Räck då en sårad ryttare en hjälpsam hand, att jag
må komma inom muren, förrän de tatariska, som hela
dagen legat mig i hälarna, når hit.
— Nej, är de så nära inpå oss? skrek knektarna om
varandra.
— Å, än är det väl en kvarts mil eller mer mellan mig
och dem. Nå, förr ned med vindbron. Ni vill väl inte
405
låta en ärlig ryttare stå och torka till döds några steg
från er!
— Ni ska slippa in, trots att det är mot reglemente och
förordning att öppna porten nattetid.
— Det låter höra sig. Och ha så en god stånka öl till
hands åt mig, ty jag är svårliga törstig.
— Månne man inte borde skjuta först? sporde knekten,
som förut berett sig till det. Står han mot krut och lod,
kan vi inte släppa’n igenom.
— Nej, nej, viskade vaktmästaren, det är en svensk ryt-
tare, det hör man på att han först av allt skrek efter öl.
Och nyfiken att få höra underrättelser den sistkomne
kunde medföra skyndade han utför trappan och låste
upp porten.
Då den vred sig på sina gångjärn, smekte ryttaren för
sista gången sin stupade häst, som med en matt gnägg-
ning bjöd sin herre farväl.
— Ja, ja, kampen min, det är ute med dig, jag vet’et, jag
vet’et. Dock tusende tackar för att du burit mig oskadd
genom alla parlamenten och anlopp de sista åren! Och
tack, tack för dessa dagar!
Efter detta avsked gick han över vindbryggan och
trädde in i porten. Det första han såg var stånkan, som
en knekt höll fram.
— Gott! sade han och grep den. Gutår! Sedan han
druckit, utropade han muntert: Smakade gjorde det,
406
men starkt var det inte. Men när man sett varken vått
eller torrt på två dygn duger även svagöl. Han sökte
räta upp sig, men ansträngningen var honom för stor,
och med en smärtfylld klagan föll han ihop och stödde
sig mot väggen. Fly mig en klut, att jag må binda om
mitt ben, där en tatarpil i går middag tog kvarter. Rätt
så, man, dra hårt till! Har någon av er en bit fnöske att
stämma blodet med? Många tackar! Vik då upp tröjär-
men åt mig, jag har en skavank där ock. Så, så, nu tar
jag av till slottet. Nej, vaktmästare, jag har inte tid att
stanna här, ni får vänta till i morgon. Men vill en av er
göra mig sällskap, må han det, mitt ben är dåligt och
vägen genom staden lång.
En av knektarna förklarade sig villig att följa honom,
och tungt stödjande sig på denne och sitt långa svärd,
haltade ryttaren inåt staden.
— Nu ska snart spörjas, att öar och farligheter stundar
för oss, fattiga män av Reval, ty inte ter sig svenska ryt-
tare som dessa båda, där något hopp finns kvar.
Brådskande lät vaktmästaren stänga porten samt
hissa vindbryggan för att sedan ängsligt speja bort
mot skogarna i öster. Den natten visade sig likväl ingen
fiende, och det dröjde, innan ryska hären nådde Reval.
Men den sårade ryttaren vacklade genom gatorna mot
slottet. Och när han hunnit dit stannade han förvånad,
ty genom nattmörkret hörde han hur en man på svenska
407
samtalade med vakten i porttornet. Han gick närmare

och urskilde då en grupp av tre män, som höll en fjärde
upprätt. Den siste ropade genast:
— Vem är du, man?
— Jo, Måsse Didriksson är mitt namn, svulten och
törstig är jag sedan flera dagar tillbaka, och nu i natten
står här blott några stumpar och trasor kvar av befall-
ningsmannen över en kvart döda ryttare.
— Nej, är det du, Måsse? Känner du inte igen Sven
Mes?
— Så är vi dock två som har sluppit med livet ur hel-.
vetet på fälten vid Leal.
— Ja, två, sade Sven Mes sakta. Men jag önskar, att vi
blivit där bägge, om Nilsen fått leva.
— Så, han föll, han också?
— Jag såg’et med dessa mina ögon.
I detsamma ropade en hövitsman från tornet, att por-
tarna strax skulle öppnas, dock borde borgarknektarna
först avlägsna sig. Svärjande gick dessa sin väg, varefter
hövitsmannen kom ned och ursäktade sig för Sven Mes,
att han låtit honom vänta flera timmar, men herr Gabriel
hade redan gått till sängs, och ingen vågade utan hans
särskilda medgivande öppna igen.
Sven Mes hörde ingenting av vad den andre sade,
halvt medvetslös lutade han sig mot Måsse Didriks-
408
sons axel, och denne hade i sin ordning ytterst svårt att
hålla sig upprätt.
— Kom, Sven! sade gamle Måsse och lade ena armen
varligt om kamratens nacke. Nu ska vi två förtälja herr
Gabriel, hur Nils Dobblare och hans ryttare stred sin
sista strid.
Och in genom portvalvet och bort över borggården
vacklade kvarlevorna av Nils Dobblares fana; uppför
trapporna kom de, stödda av några knektar, och in i sa-
len trädde de. Och där berättade Måsse Didriksson, som
ju var känd för att kunna tala både mycket och länge,
blott han väl börjat en gång, om bragderna utanför Leal,
och han slutade sålunda:
— Det märkligaste av alla Guds många under är det,
att jag, som mest är sönderhuggen förut, någorlunda
helbrägda tagit mig ut ur den farligheten. Men det är
nog kampen mins skuld, ty inte förmår jag numera
svänga mitt svärd och min kolv som i min ungdoms
dagar. Ja, voj, voj, för den bataljen och den skada som
skett oss svenska, då Nils Dobblare föll! Må jag så be
om en kanna öl, ty nu är jag torr i halsen igen. Och så
anhåller jag om orlov ur krigstjänsten, jag ärnar mig att
segla till Sverige, när mina sår har blivit läkta.
Herr Gabriel slog hårt ihop händerna och ojade sig
för det stora manfallet, men glömde för den skull inte
409
att låta ge Måsse Didriksson en väldig stånka öl, ty han

kände den gamle ryttarhövitsmannens svaghet.
När Måsse Didriksson druckit sig någorlunda otörstig,
steg en järnklädd herre, som hela tiden stått bredvid
herr Gabriel, fram. Det var den nya befälhavaren över de
svenska trupperna, Carl Henriksson (Horn av Kånkas),
som kort tid före kommit över till Estland med några
hundra knektar och en fana ryttare.
— Säger ni, hövitsman, sporde han, och de klara ögo-
nen lågade, att Dobblaren tog Leal, fastän så många av
moskovitens parti låg både utan och innan murarna?
— Det gjorde han, stränge herre, svarade Sven Mes i
stället för Måsse Didriksson. Jag var själv med om den
leken.
— Det var en berömlig gärning! ropade Carl Henriks-
son glad. Och hade Dobblaren levat, skulle jag ha hållit
honom för min goda vän, så visst som jag är boren i
äkta säng och av ärliga föräldrar. Stor sorg vållar det
mig nu, att jag aldrig skådat den mannens ansikte. Och
sedan gick han åter ut mot de ryska, fast de var så otaligt
många?
— Nilsen vår räknade aldrig fiendernas antal. Så fort
han fick se dem, skrek han städse: ”Hej, män, pamparna
ut och på dem!” Sådan var hans art och sådant hans
sinne.
410
— Men, hövitsman, säg mig en sak, varför gav han sig

ut och började på nytt, när han väl var inne i slottet?
— Det fanns nog kulor, krut och skyttetyg, men knappt
med matvaror, och för hästarna var där inte en höbunt
eller ett mått korn. Han menade, Nilsen vår, det var bäst,
att Leal hölls, hur det än gick honom själv sedan.
— För den mannen böjer jag mitt huvud djupt, sade
Carl Henriksson allvarligt och gjorde så.
Och herr Gabriel nickade bifall, och alla som var i
salen såg tysta framför sig.
— Ja, sade herr Gabriel slutligen, visst var Nils Dobb-
lare fru Fortunas gunstling, som han ofta själv påstod,
och han kunde gladeligen låta sitt liv, ty han ska sent
glömmas.
Det höll alla för ett gott äreminne, och överallt på
slottet talades denna morgon och hela nästa dag inte
om annat än den glade ryttaranföraren och hans mod,
ry han hade varit en man efter knektarnas sinne.
Men hertig Magnus hyste efter de båda bataljerna vid
Leal sådan skräck för svenskarna, att han inte förrän den
21 augusti visade sig utanför Reval. Två dagar därefter
lät han besätta hospitalet, S:t Johannis Hof, det gamla
ordensklostret, och hela den långa raden av stenbygg-
nader, vilka låg sydöst om staden. Men redan samma
afton gjorde Carl Henriksson i spetsen för fyrahundra
man sitt första utfall, och ryssarna vräktes huvudstupa
411
ut ur byggnaderna, som sedan brändes i grund, för att

fienden inte mer skulle finna något stöd i dem.
Därefter varade stadens belägring i sju månader och
slutade med ryska härens avtag, sedan den förlorat
niotusen man.
Men hela nordvästra Estland var också då en ödemark,
ty de ryska underbefälhavarna Jakolev och Krapotkin
hade inte lämnat något, som kunde brinna, obränt, och
endast långt inne i de stora skogarna fanns några bön-
der, vilka levde som vildar bland sina vänner rovdjuren.
I korta dagsmarscher vältrade den stora fiendemassan
tillbaka mot gränsen, förstörande allt, som inte kunde
tas med, och dödande varje levande varelse, som inte
hann fly undan. Och vildast av alla for Tisenhusen fram;
det var som hade han och hans män hatat själva marken,
över vilken de red.
Men i ryggen på den borttagande fiendehären
följde Carl Henriksson med ett par hundra utvalda ryt-
tare. Varannan eller var tredje natt överraskade han en
efterbliven avdelning och högg ned hundratals ryssar.
Som han hade förbindelsen öppen med Reval, erhöll
han ständigt förstärkningar, och förde ett fullständigt
utrotningskrig mot de plundrande skarorna. Bönderna
bringade honom pålitliga underrättelser, visade honom
genvägar och ställen, passande till bakhåll, och Carl
Henriksson flög som en hämndens mordängel kors och
412
tvärs genom det olyckliga landet. Där de minst väntades,

högg hans ryttare in och försvann sedan lika plötsligt
som de kommit. Och där de dragit fram färgades bäckar
och vattenpussar blodröda, och högar av lik betecknade
deras väg.
Slutligen tågade ryska hären över gränsen, medan
hertig Magnus, som inte vågade visa sig för den vred-
gade storfursten, stannade i Livland med fem ryttarfa-
nor. Hans dröm om ett självständigt konungarike un-
der ryskt beskydd var förbi; misstrodd av sina slaviska
bundsförvanter och utan kraft att göra sig åtlydd av sina
underbefälhavare, flydde han till Ösel och inneslöt sig
på Arensburg, varifrån han snart fördrevs. De livländska
rytterianförarna fortsatte att plundra och härja sitt eget
land och angrep svenskarna, var de råkade dem. Men
Carl Henriksson var en värdig motståndare, som visade,
att han varken ämnade skona sig själv eller andra. Och
ryttare och knektar, vilka lärt sig älska sin stridsglada
befälhavare, stod honom troget bi.
Bland ryttarna red alltjämt gamle Måsse Didriksson
som hövitsman över en kvart. Han var årbräckt och så
minnesslö, att han alltid glömde varje erhållen befall-
ning, men så fort striden börjat rusade han främst in i
handgemänget och återvände alltid sist från förföljandet.
Efteråt satt han sinnesfrånvarande på hästen, och det
rinnande ögat blinkade och armarna hängde slappa.
413
Han talade litet emellan om att segla hem till Sverige,

men, vad det nu berodde på, han var alltid med där
svärdshugg skiftades och män stupade. Det enda, som
utom striden förmådde sätta liv i honom, var en kanna
öl, och han drack omåttligt. Till slut syntes han dock
ha fått nog av de ändlösa ritterna och de oupphörliga
smästriderna, och en dag förkunnade han för oåterkal-
leligen sista gången, att han skulle bege sig hem och se,
om någon av släkten fanns i livet.
Måsse Didriksson buntade ihop sina få tillhörigheter
och sade farväl åt karlarna i sin kvart och andra bekanta.
Men nästa dag red han som vanligt i spetsen för sina
män, och dessa flinade himmelshögt åt sin ålderstigna
hövitsman, vilken naturligtvis även den gången glömt
sin föresats. Det förhöll sig emellertid inte så. När han
skulle ta avsked av Carl Henriksson, hade denne nämnt,
att han ämnade söka överrumpla Tisenhusen själv, och
genast svarade Måsse Didriksson:
— Det jag nu yttrat till tack och farväl ska vi anse som
osagt, herr Carl. Ty när jag närmare betänker saken, lär
det bli mig rätt nöjsamt att leka med i den leken. Med
ryssar, tatarer, polacker, pomrare, livländare och danskar
har jag ofta varit i färd, men Tisenhusens folk har jag
blott sett på avstånd, och som ni väl vet är min syn dålig.
Jag må be om tillstånd att följa er.
414
Carl Henriksson slog skrattande den gamle hövits-

mannen på axeln och bad honom fortfarande föra befä-
let över sin kvart. Så kom det sig, att Måsse Didriksson
deltog i Ubagalls överrumpling.
Efter en av sina blixtsnabba marscher nådde Carl
Henriksson med trehundra man den lilla byn, varifrån
Tisenhusen oroade svenska Estland och plundrade dess
fåtaliga inbyggare. Mitt i natten nådde han Ubagall,
som genast omringades, och i själva dagbräckningen
stormades byn. Fullständigt överraskade lär de livländ-
ska ryttarna slakta sig, utan tanke på motstånd; endast
Tisenhusen samlade några man och sökte bryta sig ut,
men deras försök misslyckades, och snart återstod för
dem ingenting annat än att så dyrt som möjligt sälja
sina liv.
Måsse Didriksson hade slagits med vanlig tapperhet
och fördes efter en stund till det ställe, där Tisenhusen
fäktade.
Av bullret och larmet runt omkring begrep han, att en
mindre vanlig strid utkämpades där. Så snart han sett
den kolsvarta rustningen bland motståndarna, anade
han, att fiendens anförare stod där framför honom.
— Hör ni, därborta, är ni folkfördärvaren Tisenhusen?
ropade Måsse Didriksson över oväsendet.
415
— Densamme! löd svaret iskallt. Då flög en högmods-

djävul in i den gamle hövitsmannens själ, och högt, så
att alla hörde det, sade han:
— Härmed manar jag ut er till envigskamp, Jürgen
Tisenhusen, kvinnoskändare och barnamördare. Vill
ni bestå?
Striden på denna punkt avstannade ofördröjligen, och
såväl angripare som försvarare drog sig något tillbaka för
att lämna plats, ty dels behövde alla vila en stund efter
det långvariga fäktandet, dels ansågs det otillbörligt att
på något sätt hindra en envigskamp.
Tisenhusens vaxbleka ansikte var orörligt, och han
tycktes inte ha hört Måsse Didrikssons förolämpande
ord, men ur de mörka ögonen sköt blixt på blixt. Lång-
samt tog han ett par steg framåt, och de vita läpparna
öppnade sig för att svara ett enstavigt:
— Kom!
— Bida litet! sade Måsse Didriksson och hasade sig
ovigt ut sadeln. Eftersom ni är till fots, vill jag också
vara det.
Och lugnt, som om det hela endast varit en lek, gick
han mot den fruktansvärde kämpen.
Tisenhusen såg undrande på sin motståndare, som
stelbent och blinkande närmade sig.
— Är det ute med svensken? frågade han och log. Han
har ju endast orkeslösa gubbar att sända mot män.
416
— Skratta inte, Jürgen Tisenhusen, du står inför do-

men.
Den lille ryttarhövitsmannen syntes växa till en jätte,
och med två spänstiga språng trängde han in på sin
fiende.
— Finns ingen, lika litet som himmel eller helvete.
Mer hann Tisenhusen aldrig säga, förrän Måsse
Didrikssons svärd spräckte hans hjälm och huvudet
därunder. Han vacklade och föll tungt på sidan. Med
en dov smäll sjönk järngallret ned och gömde för alltid
hans bleka ansikte, ty fjädern, som höll det uppe, hade
huggits av.
— Guds dom, Guds dom! sorlade ryttare och knektar
om varandra, ty det var dem omöjligt att fatta, hur en
sådan strid kunnat sluta på detta sätt.
En karl påstod dock, att han hört Måsse Didriksson,
som själv syntes omåttligt förundrad över utgången,
säga:
— Han var tröttare än jag.
Ingen begrep vad han menade med det, och någon
förklaring erhölls aldrig. I samma ögonblick Tisenhusen
föll störtade Carl Henriksson framför några tjog ryttare
nedåt bygatan, och var han visade sig kvävdes det sista
motståndet i blod.
När segern var vunnen, samlade han sitt folk och drog
till Weissenstein för att vila ut. Men Måsse Didriksson
417
fördes med en vagn, ty han hade erhållit ett lätt sår i ena
skuldran; om det var av Tisenhusens eller någon annans
svärd, visste ingen. Själv var han inte i stånd att lämna
några upplysningar. Den gamle ryttarhövitsmannen låg
viljelös och själsfrånvarande på halmen i kärran, hans
huvud slängde hit och dit, och tungan lallade obegripliga
meningar. Den som en timme efter striden såg Måsse
Didriksson skulle aldrig ha trott, att denne kort förut
övervunnit Jürgen Tisenhusen i envigskamp. Ryttare och
knektar blickade också menande på varandra, och mer
än en viskade sakta:
— Då hans tid var ute, tog djävulen sitt, ty det vet ju
envar, att Tisenhusen försvurit sig åt den onde. Gamle
Måsse kom just i rätta ögonblicket och valdes till verktyg
för en starkares hämnd. Men bevare oss, milde Herre
Gud, för slik ära, den lede frestaren skonar ingalunda
sina egna hjälpare, inte ens när de går honom till hända
utan att själva veta det.
På Weissenstein lades Måsse Didriksson i en varm
kammare och vårdades omsorgsfullt, men han blev sig
aldrig lik mer. Dagen i ända låg han och plockade på
skinnfällen över sig och talade om Nils Dobblare eller
också andra, som ingen kände. En månad efteråt dog
han lugnt och stilla, sedan han en hel natt yrat om
Sverige, där han då trodde sig vara. Slottets fältskär på-
stod, att han haft vattusot och att vattnet slutligen stigit
418
upp i halsen och kvävt honom, men han blev utskrat-

tad, ty alla visste ju, att gamle Måsse Didriksson aldrig
smakat den sortens dryck.
I de numera genom vårdslöshet eller av annan orsak
förstörda anteckningar, som predikanterna på Revals
slott fört, omnämns en vaktmästare, vars ålder betydligt
lär ha överstigit hundra år. Han hette Sven och kallades
i dagligt tal Mes samt hade till döddagar uppsikten över
alla källare och fängelsehålor. Han beskrivs som en kort-
växt, hopsjunken gubbe med långt, tunt skägg och små,
vassa ögon. Ständigt på rörlig fot, strövade han genom
slottets underjordiska gångar och hutade åt någon fånge,
som jämrade sig, eller såg efter öltunnorna i källarna, ty
han satte en ära i att inte en droppe förfors. Vidare om-
talas han för sin girighet, från vilken skötesynd dock den
predikant, som nedskrivit anteckningarna om den mer
än hundraårige vaktmästaren, söker fritaa honom, ef-
tersom han testamenterade den för en man i hans ringa
ställning ansenliga penningsumma han efterlämnade till
inköp av en nattvardskalk för slottskapellet.
I dessa anteckningar meddelas också, att han var
fåmäld som knappast någon annan, och skrattades det
åt hans namn gick han för det mesta tigande ur vägen.
Men om man inbillar sig, att hans höga ålder gjorde
hans blod trögare och sinnet lugnare, begår man ett
ston misstag. I sin ungdom och även långt senare hade
419
han varit betänksam och senfärdig, men med de vita

håren blev han hetsig och grälsjuk och fick lätt för att
gå handgripligt till väga.
Så hände det en gång, att sinnet rann på honom, och
när vaktknektarna en afton grinade litet för mycket åt
hans konstiga namn, kastade han ut dem genom dör-
ren till borgstugan alla sex. Sedan gick han själv efter
ut på gården, spottade i nävarna och kastade in dem
igen. Efter den dagen lär namnet Mesen alldeles ha fal-
lit i glömska, och han kallades blott Gammel-Sven eller
Nisse-Sven, ty den röda yllenattmössa, vari han gick
klädd, kom honom att likna en tomte.
Själv bestod han sig aldrig något, inte ens svagöl, men
blev han händelsevis bjuden på ett stop, berättade han
gärna om Nils Dobblares bedrifter. För att reta honom
nämnde hans åhörare då vanligen Carl Horns, Claes
Totts och Pontus de la Gardies namn, men Gammel-
Sven skramlade föraktfullt med nycklarna vid sitt bälte
och svarade ständigt, att de uppräknade herrarna haft
flera tusen man till sitt förfogande och fullt upp med
pengar. Nils Dobblare däremot var ensam och okänd
och offrade sina sista fyrkar för att rädda Estland, då
dess öde hängde på en huvudhår.
— Varför han gjorde det kommer inte oss vid — han
gjorde det.
420
Och när Gammel-Sven hade svalt sista skvätten i sin

stånka, slog han den alltid hårt i bordet och skrek:
— Tyst, väderhanar och grönspolingar, jag är den sista
av dem som var med vid Leal.
Trots att namnet för länge sedan blivit ett bleknat
minne, vågade sällan någon komma med nya invänd-
ningar. Och när den gamle vaktmästaren bistert såg sig
omkring i laget, vände knektarna sig bort, ty de ville inte
gärna erkänna, att de aldrig hört ordet Leal förut. Men
Sven log åt, hur fånigt allt var här i världen, därefter
reste han sig och sade i stående ställning:
— Ja, Nilsen vår var en märklig man och fru Fortunas
utkorade gunstling, som han själv plägade säga. Men
han gick för hårt på och ville hinna för långt, fastän
tiden var kort. Och när han släppte sitt tag kring den
nyckfulla fruns lockar, för att också bli fru Famas gunst-
ling, gick det som det gick, och han kom om en hals.
Men de lärda herrarna, som skriver och präntar på
pergament, må tycka och tänka vad de vill, det kommer
mig, fattig man, inte vid, nog har dock Nilsen stor del i
att detta landet är och förblir svenskt.
— Ja, ja, han var nog en märklig karl, medgav knektar-
na alltid.
— Det var han! sade Gammel-Sven med eftertryck.
Med detta är Nils Dobblares saga slut.
421

NHN J N

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

NHN J N

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

e BOKLAGRET

N itton ryttare hade nyss kommit fram ur skogen.

En gammal ryttare, som ensam följt tätt efter anföraren,

i söder. Och danske kungens broder lurar i väster. Det

nader låtit värva i Preussen och Pommern, har tågat

Sven Mes sneglade från sidan på sin förman, men han

tyglarna i vänstra näven, pampen i den andra, här rider

tarens sida föll den i ett bakhåll, decimerades betydligt

dubbelt så mycket fotfolk tåga söderut mot Leal. Utan

nerade på de forna kamraterna, och ryttarna lärde sig

medan bönderna och deras herre prisade sig lyckliga

börjat tåget mot gränsen, brännande varje gård i sin väg

Men kom ryttarna ihåg, att de vunnit mer än vanligt

Hans glada leende avspeglades genast på de trumpna

säcksknyten; de ansåg sig ha funnit gott sällskap och

byggnader, men ingen rök bolmade upp över takåsen,

Ryttartruppen hade ridit utför kullens sluttning, följt

var vid detta krigs ohyggligheter bleknade de dock, när

— Vart leder spåren, Sven? frågade Nils Dobblare. Ni

— Från gården här leder en stig ned till stora lands-

fart. Litet längre bort stod det knotiga äppelträdet, och

tätt behöver ingen frukta dem, där har de inte sväng-

Därmed gav han sin munterhet utlopp i ett kling-

den andres munterhet var så smittande, att inte ens den

längre. När han ansåg sig ha väntat tillräckligt för att

vinneliga hinder i vägen för en dylik jakt, och med ett

hade synbarligen lämnat stället för länge sedan, och

S kymningen inträdde och långa slagskuggor bredde

— Nåja, ett stycke in i mars, som vi är, kan man inte

Det stolta svaret behagade, och Nils Dobblare, som

företa något, ägde det blott en enda utsikt att medföra

klacken och lämnade rummet, sedan han kärvt ropat åt

fruktade att störa ståthållaren i dennes arbete. Ryttaren

månads sold; han hade misslyckats och måste böja sig.

Nils Dobblare gäspade hörbart, där han satt, och kröp

än ansträngde både ögon och öron, syntes eller hördes

— För kungen och landet, ropade Nils Dobblare och

på hästrygg, så vill jag se den tatar som häller stånd

Så är det, tänkte Nils Dobblare där han gick ännu

En ryttare gjorde ett bloss av ett par torrvedsstickor

skalkstreck, han vore inte tatar eljest. Ser han, att vi är

trodde sig Nils Dobblare ha fått veta, att fången tillhörde

än de andras (vid dessa ord satte fången sig upprätt och

narr, om du också är tapper. Nu rider mina män raka

T vå dagar efteråt gick ryttarna på en halvt förstörd

skull borde anses som svenska kronans fiende. Ingenting

Sven Mes sneglade på honom från sidan, öppnade

På andra sidan stupade vägen brant nedåt en smal

kläder ångade av hettan. De var smäväxta och knotiga,

Det blev en välkomsthälsning, åt vilken ryttarna

som Sven Mes besvarade med en slug blinkning, gick

en grann karl. Men bringa oss nu vin, så får du glo så

— Nu tyckte du dig vara gissiger.

Den mannen blir svår att vinna, tänkte Nils Dobb-

Under riden gick hövitsman Burckhard omkring

blinkningar och ljusa leenden, vilka i sin ordning fram-

Skrattsalvorna dånade åter, muggar och stånkor höj-

inträffade redan om en vecka, och då bröt han genast

affärsmannen, och varans godhet gjorde allt prutande

— Det blir deras sak, svarade hövitsman Burckhard

från bänken, liksom ämnade han återvända till sin forna

hade bland sig en ryttarhövitsman vid namn Jürgen

sak som ett dryckesenvig, och stjälpte i sig en liknande