Frånvarons skugga

Rosalie Säregård

Sammanfattning. Nedanstående arbete skrivs i syfte att

redogöra för André Greens teoristycke som handlar om moders
psykiska frånvaro som bidragande faktor i utveckling av
depressiv patologi. Green visar bland annat hur brister i
moderns speglingsfunktion, som har en central plats i
jagutvecklingen, komplicerar den senare oidipala situationen.
Den-döda-modern-komplexet innebär att identitetsutvecklingen
präglas av identifikation med den tomhet som den frånvarande
modern lämnar efter sig. Green ser möjligheter till läkning
genom psykoanalys med fokus dels på överföringsrelationen
och dels på urscensfantasmen. Lyckad behandling leder till
återetablering av god relation till moderns imago med
efterföljande separation och möjligheter till engagemang i
relationer och yrkesliv. Arbetet avslutas med några reflektioner
gällande teoristyckets beröringspunkter med Winnicotts verk
samt dess relevans för kliniskt arbete.

Under inläsning av litteraturen till den aktuella kursen, där Donald

Woods Winnicotts teoribildning utgör en bas, har jag inte kunnat låta
bli att reflektera över moderns centrala roll i formandet av barnets
psykiska struktur. Jag har upplevt hans tankar om hur moderns
mentala frånvaro influerar karaktärsbildningen som relevanta för
förståelse av vissa patientfall som är aktuella på den
vuxenpsykiatriska mottagningen där jag arbetar. Det är en grupp
personer som kan sägas lida av en jagsvaghet, oförmåga att
mentalisera och känslor av meningslöshet.
De uppfattas sällan som deprimerade av sina läkare, men, i likhet
med personerna som lider av depression, saknar de
framtidsdrömmar. Utåt ter de sig märkbart begärslösa, utan hopp.
Dessa personer tycks ofta vara upptagna av ytliga ting som
utseende, fysisk kondition, heminredning eller något annat som
syftar till att göra ett gott intryck på andra. I arbetet med dem
upplever jag ofta något sövande, uttråkat, paralyserat, tomt, sterilt
och stagnerat i motöverföringen, något som gör att det till att börja
med är svårt att följa deras tal och engagera sig i deras öde. Många
av dessa personer fungerar väl på ytan – inte sällan har de slutfört en
högskoleutbildning och bildat familj. En fördjupad undersökning
avslöjar dock bekymmer med relaterande till andra och sig själva. Jag
får ofta intryck av att de inte är närvarande i sina förhållanden till
hundra procent, att det finns något annat som kräver deras
uppmärksamhet. Det tar tid att upptäcka dessa patienters faktiska
historia. Gemensamt för den patientgrupp jag talar om är att deras
mödrar inte har varit tillgängliga i psykologisk bemärkelse, och att
explicit kunskap om moderns frånvaro saknas. Jag minns i synnerhet
en ung kvinna, vars far insjuknade i en dödlig sjukdom när hon var

1
 några månader gammal och sedan gick bort när hon var i
förskoleåldern. Patienten kände till sin historia på intellektuell plan,
men det tog henne tre år att förstå att faderns sjukdom även har
berövat henne mammans odelade uppmärksamhet.
Enligt Winnicott utgör brister i mor-barnrelationen en nyckel till
förståelse av uppkomsten av den sortens patologi som beskrivits
ovan. Hans teoretiska resonemang om hur primärobjektets
otillgänglighet påverkar barnet och dess framtida vuxna liv utvecklas
vidare på ett intressant sätt av en fransk psykiatriker och
psykoanalytiker André Green1, i en text från år 1983 med titeln ”Den
döda modern”. Greens arbete säger något väsentligt om det ordlösa,
tröghetsbemängda lidande som många av dagens psykiatripatienter
uppvisar och jag skulle därför vilja dela med mig några av hans
tankar, som jag har bekantat mig under läsning av hans text.

Syfte och metod

Det här arbetets syfte är således att, med utgångspunkt i André
Greens text ”Den döda modern”, undersöka och redogöra för den-
döda-modern-komplexet samt för komplexets implikationer för
psykoterapeutiskt arbete. Eftersom Greens text är förtätad och i vissa
stycken svårgenomtränglig, har jag för avsikt att, i den mån som
detta är möjligt, använda mig av andra teoretikers bidrag för att
dechiffrera Green. Syftet är således inte på något sätt komparativt.
Jag försöker skapa en helhetsbild av en viss klinisk problematik som
uppstår som svar på moderns mentala frånvaro under späd- och
småbarnsåren för att formulera något relevant för psykoterapeutiskt
arbete med den sortens lidande. I sin framställning lägger Green
störst tonvikt på spegling och dess roll i identitetsutformningen. Så
kommer även jag göra. Vidare har jag valt att lägga en andra
tyngdpunkt i ett avsnitt om behandling av komplexet.
Arbetet avslutas med några reflektioner gällande teoristyckets
beröringspunkter med Winnicotts teori och samt resonemangets
relevans för psykoterapeutisk praktik.
I och med att Greens text genomsyras av kliniska tankar och
beskrivningar av komplexets yttringar avstår jag den här gången från
regelrätt fallpresentation. Min förhoppning är att läsaren, utifrån det
som sägs och utifrån de egna kliniska erfarenheterna, ändå kan

1
André Green, född år 1927 i Kairo i Egypten, utbildad i Frankrike, är en teoretiker och kliniker som rör sig över
språk- och kulturgränser och mellan olika psykoanalytiska skolbildningar. I sina texter införlivar han
tankegångar från och om litteratur, musik, filosofi och naturvetenskap. Hans arbete bär tydliga spår av
inspiration från, utöver Winnicott, också Sigmund Freud (i synnerhet tankefigurerna libido och det
förmedvetna), Sandor Ferenczi (preoidipal utveckling, objektrelaterande), Melanie Klein (hans intresse omfattar
hela Kleins teori med emfas på hennes förståelse av moderns och barnets tidiga relation samt på
primärprocessers betydelse i formandet av personlighetsstruktur), Jacques Lacan (hans intresse för ord och
språk), Wilfred Bion (förståelse av dynamiken mellan perception och psykiskt innehåll, begreppen holding och
reverie maternell), Pierra Aulagnier (moderns psykologiska övertag och eventuella våld i förhållande till barnet
och dess tolkning av omgivningen), Pierre Marty (psykiska utvecklingens evolution, destruktionens effekter i
psykisk organisation och mentaliseringsprocesser), Karl Abraham, Nicolas Abraham, Maria Torok (de tre
sistnämnda beroende på deras bidrag om narcissim och depression), m.fl.

2
skapa sig en bild av den problematik som den-döda-modern-
komplexet associeras med.

Den döda modern

Greens utgångspunkter

André Green (1983/1986) placerar sig själv som arvtagare och

efterföljare av den freudska traditionen. Detta teoristycke är tänkt att
säga något om modergestaltens dysfunktion som yttrar sig som
periodvis, obekräftad psykologisk frånvaro. Green vill visa hur den
icke-erkända, och icke-symboliserade bristfälliga närvaron, och den
omöjlighet till sorg som den innebär, kan ligga till grund för ett
spädbarns depression och ha negativa konsekvenser för psykisk
hälsa i vuxenåldern.
Green (1983/1986) utvecklar en parallell mellan den döda fadern,
dvs. kärnan i Oidipuskomplexet, och den döda modern, som han
menar utgör en nod i den tidiga preoidipala identitetsutvecklingen.
Den förstnämnda är väl genomarbetad av Freud och utgör en viktig
knutpunkt som förknippas med känslor av sorg och skuld, med
kastrationsångest, och med bortträningens fenomen. Green menar
att Freud vill se den oidipala situationen som en enda och central
urfantasm, en grundläggande beståndsdel i det psykiska livet som är
programmerat och strukturerat av fantasmer. Enligt Green är det fel
att hänföra allt till detta oidipala centrum. Han menar att i vårt psyke
existerar minst två sådana axiomatiska paradigm: ett faderligt,
oidipalt och ett moderligt, preoidipalt, i relation till vilka vårt psykiska
lidande bör beaktas.

Manifestationer av den-döda-modern-komplexet

Enligt Green (1983/1986) uppger patienten med den-döda-

modern-komplexet sällan en depression som primär orsak till att de
söker sig till analys, även om deras bekymmer i många drag liknar
depressionens. Konflikter de berättar om har ofta narcissistisk ton.
Dessa patienters historier innehåller misslyckanden i relationer av
sådan dignitet att analytikern förstår de manifesta, neurotiska
symptomen som sekundära i förhållande till en underliggande,
tidigare problematik. Patienten klagar på perioder av total
begärslöshet och tomhet, brist på laddning. Han eller hon är
oförmögen att ta sig ut ur konfliktsituationer, förmågan att älska är
inskränkt, det finns också en upplevelse av att inte ha full tillgång till
sina förmågor. Den tidigare nämnda depressionen märks först efter
en tids behandling i patientens sätt att utforma sin relation till
terapeuten, vilken blir en upprepning av relationen till modern. Om
patienten har god tillgång till sina barndomsminnen kan fortsatt
arbete avslöja att patientens mor har drabbats av något obegripligt
och svårt under hans eller hennes späd- och småbarnsår – något som

3
 föranleder en misstanke om att hon i psykologiska termer inte har
varit engagerad i barnet fullt ut (Green, 1983/1986, Walewska, 2007).
Enligt Green kännetecknas patienter med den-döda-moder-
komplexet av kvarhängande identifikation med modern. Ibland kan
den yttra sig som en önskan om att inte på något sätt vara lik henne.
Vidare kan dessa patienter uppfatta sig själva som outsiders eller
som mutanter, med en känsla av att vara alienerade från sig själva
och andra (Green, 1983/1986). Enligt Modell (1999), en
psykoanalytiker och psykiatriprofessor som också arbetat med denna
patientgrupp, upplever de drabbade ibland att de inte har rätt att
existera eller vilja något för sin egen del. Inte sällan berättar de om
en masochistisk hållning gentemot sina föräldrar, med underliggande
aggressivitet. Aggressionen, ilskan orsakar i sin tur skuldkänslor och
självanklagelser som avslöjar att patienten ser sig själv som en dålig
och relationsförstörande person.

Psykologiska utvecklingsaspekter

Relationsbrist trots fysisk närvaro. Problematiken uppstår som

svar på moderns plötsliga, därför traumatiska2, tillbakadragande från
relationen under spädbarnstiden eller tidig barndom. Skeendet är
knutet till barnets representation av modern och inte till den faktiska,
historiska modersgestalten. I och med att denna representation,
moderns imago, inte är tillgängligt för patienten, är rekonstruktion av
den faktiska relationen till modern ofta tidskrävande och mödosam
(Green, 1983/1986).
Orsaker till moderns psykologiska frånvaro. Komplexet
konstitueras i närvaro av ett objekt som självt är deprimerat. De
patienthistorier som skildras i psykoanalytisk litteratur kan handla om
mammans svåra ekonomiska situation, byte av bostadsort, förlust av
någon närstående, missfall, politisk oro, en kärleksaffär, misshandel,
makens sjukdom, egen sjukdom, psykisk ohälsa m.fl. Händelsen
behöver således inte med nödvändighet vara dramatisk i sig,
katastrofen utgörs snarare av moderns sätt att hantera dessa yttre
och inre omständligheter. Gemensamt för fall där den-döda-modern-
komplexet utvecklas är att den libidinösa laddningen dras tillbaka
från barnet, så att den ursprungligen goda, ömsesidiga relationen får
ett abrupt slut. Eftersom modern de facto finns kvar och kanske till
och med klanderfritt fortsätter utföra de för barnets överlevnad
nödvändiga göromål, blir hennes psykologiska försvinnande aldrig
bekräftat för barnet av omgivningen (Green, 1983/1986; Modell,
1999; Walewska, 2007). Enligt Green är det ytterst sällan som
modern avslöjar orsaker till sin frånvaro och bekräftar den psykiska
verkligheten för barnet. Denna avsaknad av förklaring omöjliggör
symbolisering och sorgearbete.
Likgiltighet och meningslöshet. Barnet upplever moderns
psykologiska försvinnande som övermäktig förlust, som det inte kan

2
Green själv benämner inte moderns plötsliga försvinnande som traumatiskt, det gör däremot Ogden (1986) och
Modell (1999).

4
hantera med sina knappa resurser. Green förklarar inte vad han
menar med sitt påstående men utifrån Winnicotts (Ogden, 1986;
Winnicott, 1971/2003) teori kan detta förstås på följande sätt: I
vanliga fall fungerar mellanområdet som någon slags buffert vars
uppgift är att mildra svåra händelser. I det här fallet, eftersom det rör
sig om en förlust av en person, som skulle låna ut sina mentala
färdigheter för att skapa ett mellanområde, berövas barnet
förutsättningar för att handskas med traumat. Desillusioneringen kan
därför inte tillskrivas någon mening.
Moderns undandragande kan inte skyllas på henne själv, hon finns
i fysisk bemärkelse och barnet saknar kapacitet att förstå det
abstrakta i hennes försvinnande (Green, 1983/1986). Barnet hanterar
förlusten genom att på ytligt plan göra sig likgiltigt inför och
oberoende av mamman. Enligt Walewska (2007), en polsk forskare
med specialintresse för bl. a. Greens verk, är det vanligt att barnet
fäster sig vid sin barnflicka eller sina leksaker och samtidigt
upprätthåller en distans till modern. Det visar inte någon sorg när
modern försvinner i fysisk bemärkelse eftersom det redan vet att det
inte kan göra något åt det. Modern är borta i psykologisk mening och
förlusten är ett faktum redan innan hon ger sig av (Green,
1983/1986).
Identifikation med tomheten. Moderns försvinnande sker i en
period då barnet ännu inte hunnit bygga upp tillräckligt stabila och
nyanserade representationer av omvärlden. Det saknar därför egna,
symboliska referenser till det som skett, vilket omöjliggör dels sorgen
och dels konstituerandet av en ny relation till modern, inom vilken en
reparation skulle kunna äga rum. En sådan reparation skulle kunna
skriva över den tillfälliga frånvaron och stärka barnets förmåga att
lösa framtida relationskonflikter. I och med att reparation inte äger
rum blir den psykiska vävnaden död, dess rörelse stannar av. För att
skydda sig mot den orepresenterade mammans frånvaro omvandlar
barnet platsen för hennes potentiella representation till tomhet.
Barnet gör sig av med alla föreställningar om henne. Detta är ett
psykologiskt mord som sker enligt Green utan hat och ilska; genom
att leda bort laddningar från det som representerar modern, inklusive
minnen av hennes doft, beröring, hennes sätt att vara, berövas hon
betydelse och förmåga att såra barnet. Konsekvensen av detta är att
barnet, i stället för att identifiera sig med modern, bygger embryot av
sin identitet kring en identifikation med tomheten. Tomheten som
också innebär en stum smärta och som förlamar barnets känsloliv.
Varken hat eller kärlek kan uttryckas, balansen mellan givande och
tagande rubbas. Barnet, som placerar orsaken till och skulden för
moderns undandragande inom sig själv, blir oförmöget att ta emot
utan att genast försöka ge något tillbaka, för att slippa hantera skuld
och beroende (Green, 1983/1986).
Speglingen – ett nödvändigt villkor för jagets tillblivelse. Green
(1983/1986) anser att den tidiga speglingen är avgörande för vårt
människoblivande. Den frånvarande modern är inte fullt kapabel att
empatiskt reflektera sitt barn, vilket har konsekvenser för jagets
integrering och personifiering.

5
 Det känns angeläget att säga något om speglingens generella
betydelse för jagets utformning varför jag tillfälligt går över till andra
teoretikers bidrag om detta. Den första känslan av jag skapas i en
process där vi som spädbarn via projektion deponerar delar av oss
själva i en speglande vuxen för att sedan återfå dessa i en smält och
begriplig form. Vi får tillbaka inte exakt det vi har deponerat utan
något annat. På så sätt sås ett frö från vilken den framtida identiteten
skall växa fram. Den intersubjektiva dialektiken, där vi erkänns och
erkänner den andre, utgör också en fond för den framtida
upplevelsen av individuell subjektivitet. Om erkännandet uteblir på
någon av sidorna, eller reciprocitetens rörelse saknas i processen
uppstår känslan av att vara ensam, att vara som en sak (Ogden,
1994; Winnicott, 1971/2003). Barnet internaliserar således inte
objektet utan den dialektiska process som det erfar med objektet
(Bollas, 1987). En frånvarande mamma som är upptagen av något
annat är inte förmögen till dialektik. Hon återspeglar sin egen sorg,
inte en bild som inte stämmer med det verkliga barnet. Hennes
spegling är instrumentell.
Speglingen och kognitiva förmågor. Speglingen är viktig för
utveckling av barnets kognitiva förmågor. I moderns ansikte ser
barnet sig själv genom det som barnet väcker i modern och genom
det begär som mamman riktat mot barnet och ibland också mot
något annat utanför. I den efterföljande introjektionsprocessen tar
barnet in både sin spegelbild och den moderliga lust som finns i
mammans relation till barnet. Nykomlingen identifierar sig med
mammans begär, hennes tankeprocesser och ansluter sig till hennes
intresse för omvärlden. Är moderns spegling empatisk utvecklar
barnet en adekvat självbild och lär sig förstå sina behov. Men vad
händer om modern, förvisso fysiskt närvarande och korrekt i sina
handlingar, är psykologiskt otillgänglig? Om hennes förmåga att hålla
barnet inom sig och möta det i dess behov av rätt balans mellan
frustration och tillfredställelse sviktar? Enligt Gantheret innebär
moderns tillbakadragande att barnet förlorar tillgång till mammans
psykologiska förmågor som tänkande och förmåga att härbärgera
affekter. Barnet skapar inte heller någon kontakt med sitt eget begär.
Hans eller hennes förmåga att varsebli och bearbeta skeenden inom
och utanför sig själv blir begränsad. I avsaknad av både egna och
moderns symboler blir meningsskapande omöjligt (Gantheret, 1986,
Winnicott, 1971/2003).
Den för tidiga avskildheten från modern, upptagenheten med
henens sorg innebär att barnet tvingas tänka alltför tidigt. Green
(1983/1986) menar att det som uppstår är inte ett vanligt tänkande
utan ett frenetiskt sådant, en tankeverksamhet som utgör ett maniskt
försök till reparation av moderns bröst och av barnet självt. Det
tvångsmässiga fantiserandets syfte är att ta barnet ut ur katastrofens
kaos genom att maskera hålet efter moderns och laddningens
frånvaro. Tankeförmågan används till att förstå den frånvarande
modern, gissa sig till och förekomma hennes sinnesstämningar (se
också Winnicott, 1949/1993; 1960b/1993; 1971/2003).

6
 Det är således i speglingen som barnet kan bli till (integreras och
personifieras) och hitta sitt sanna själv. Det sistnämnda utgörs av
barnets faktiska driftliv och dess jag-potential. Det falska självet
deriveras ur en förvrängd spegelbild, dvs. moderns antaganden och
kommunikation till och om barnet. Den känsla av identitet som
uppstår när det falska självet dominerar personligheten, är
distanserad i förhållande till patientens subjektivitet (Winnicott,
1960a/1993; 1971/2003). Den-döda-modern-komplexet innebär att
det under perioder av moderns psykologiska frånvaro inte har funnits
något moderligt hållande, antaganden, fantasier om barnet. Barnet
har inte blivit sett och speglat. Trots att barnet inte har varit ensam
har det känt sig ensam3, med panikångest och oro för att försvinna
som resultat (Green, 1983/1986).
Avsaknad av erkännande och skydd. I den normala utvecklingen
kan man urskilja en fas då barnet gång på gång försöker förstöra
modern. När moderobjektet har överlevt många sådana destruktiva
attacker och har visat att det har ett eget, av barnet oberoende liv,
erkänns objektets subjektivitet. På så sätt förvandlas barnets egna,
nu separerade, subjektivitet vidare. I och med att det erkänner
mamman kan det nu erkännas av henne och får en annan upplevelse
av jag-het. I samma process som modern överlever och blir ett
pålitligt subjekt som barnet kan vänta sig skydd av och som det inte
rår över, dör barnets, nu överflödiga, omnipotens. En mor som
överlevt fantasmatiska attacker är också i stånd att ta emot barnets
reparationer och gåvor, vilket ytterligare stärker jaget (Green,
1983/1986; Ogden, 1994). När modern är psykologiskt otillgänglig
upplever barnet inte det ömsesidiga erkännandet som behöver
föregå en trygg separation.
Misslyckade reparationer: icke-relationens starka band. Barnet kan
inte ägna sig åt en kreativ destruktion och återkonstruktion av
mamman, då mamman i psykologisk bemärkelse är redan död.
Barnet kan till och med uppfatta att det själv kan ha orsakat moderns
försvinnande från relationen. I stället försöker han eller hon reparera
modern och sig själv genom att identifiera sig med något inom
henne. Barnet hittar inte någon spegelbild av sig själv utan lär sig i
stället se modern, avläsa henne och glädja henne. I sin strävan att
behålla modern blir barnet likt sin mamma. Denna primära
identifikation sker således inte frivilligt, barnet tvingas in i den av sin
outhärdliga ensamhet. Den är en effekt av barnets upplevelse av att
misslyckas med sina försök att reparera relationen. När
misslyckandet upprepas gång på gång tappar barnet hoppet om att
återupprätta en relation till modern, samtidigt som det fixerar sig vid
det tomma som representerar henne (Green, 1983/1986).
Tomheten efter modern kvarhåller barnet vid den primära
symbiosen. Barnet lever på så sätt kvar i förlusten och fortsätter
3
Den alltför tidiga medvetenheten om att vara separat och ensam kan också leda till att barnet konstruerar en
inre miljö bestående av omnipotenta, grymma beskyddarfigurer, som fungerar enligt barnets egna, ännu
primitiva, regler. Denna inre värld utgör den enda tillgängliga formen av trygghet utifrån hur det upplever
situationen. I och med att denna värld saknar förbindelse med realia kommer barnet att var fånge i den, och
dess förmåga att känna igen och använda objekt i omvärlden utvecklas inte (Ogden, 1994).

7
också iscensätta den i det yttre livet. Varje iscensatt förlust utgör en
ny narcissistisk kränkning som försvagar jaget och återkallar känsla
av tomhet. Denna mor som barnet inte har och som han eller hon
inte heller kan sörja bär barnet med sig genom livet (Green,
1983/1986).
Vägen mot det tredje. Genom omsorg skapar modern en väg mot
något utanför henne och barnet, en väg till fadern och till samhället. I
normalfallet sker separation från modern och efterföljande
triangulering efter det att barnets jag har samlat på sig tillräckligt
med goda erfarenheter för att kunna stå emot nya, okända
utmaningar. Denna första kastration är avgörande för hur framtida
processer kommer att fortgå (Green, 1983/1986, Ogden, 1986).
Moderns begär till fadern är något som i vanliga fall bryter
omvårdnadens kontinuitet innan den faktiske fadern kommer in i
bilden, dvs. innan själva oidipaliteten tar vid. Fadern finns alltid
mellan modern och barnet. Hos modern existerar han som lust riktad
mot honom, barnet utgör förverkligandet av denna lust. Green
(1983/1986) menar att den faderliga närvaron bör förstås som
oundvikligt och att barnet automatiskt kommer att förknippa allt, som
talar för existens av något tredje element, med fadern, om än i
efterhand. Det är något som sker så snart moderns laddning av
barnet inte är fullständig. Som följd av moderns frånvaro producerar
barnet en fantasmatisk föreställning om mammans upptagenhet av
sitt begärsobjekt, fadern.
När moderns psykologiska tillbakadragande sker innan det kan bli
begripligt för barnet uppstår komplikationer som har konsekvenser
för de efterföljande oidipala skeendena. Barnet förs in i den
triangulära situationen prematurt och skevt. Det kan leda till att det
överflyttar laddningar till fadern och söker tillflykt hos honom, vilket
enligt Green (1983/1986) kan försvåra den framtida oidipala
dynamiken. När fadern inte kan ta över modersfunktionen finns det
risk för att han i stället uppfattas som en hotfull konkurrent till
barnet. Alternativt tillskriver barnet honom orsaker till moderns sorg.
Detta i sin tur påverkar barnets relation till pappan negativt. I
förlängningen drabbar det också barnets föreställning om omvärlden.

Konsekvenser för det vuxna livet

Relation till omvärlden. Konsekvensen av den ovan beskrivna

utvecklingen är att barnet, i sina vuxna relationer, kommer att vara
fångat i ett upprepningstvång. Den vuxne kommer att dra tillbaka
laddningar från personer som han eller hon misstänker kan svika. På
så sätt kommer det infantila försvaret, tillbakadragandet, att prägla
även barnets vuxna liv. Detta är ett omedvetet sätt att hålla kvar
modern inom sig och via upprepningen få kontakt med barndomens
trauma. Eftersom den sårbara modern inte kan utgöra ett objekt för
vare sig barnets lust eller dess aggressivitet, kommer det rikta sin
destruktivitet mot fadern som den upplever är orsaken till moderns
frånvaro, mot samhället eller mot sig självt. Det sekundära hatet kan

8
ge upphov till dels regressiva önskningar och dels till sadistiskt färgad
anal aggressivitet (Green, 1983/1986).
Ensamhet. I sin övergivenhet är barnet hänvisat till sig självt. Dess
ursprungliga autoerotiska situation utvecklas till sökande efter ren,
kroppslig lust på delobjektsnivå, medan kärleken till objektet hålls
tillbaka.

Det är en för tidig uppspaltning mellan kropp och själ liksom mellan
sensualitet och ömhet, och den innebär en blockering av kärleken. Objektet
eftertraktas endast för sin förmåga att väcka den isolerade njutningen i en
eller flera erogena zoner, men dessa förenas inte i en njutning som delas av
två mer eller mindre hela objekt (Green, 1983/1986, s. 103).

Den döda modern och sublimering. Den tomhet som utgör ett så
dominerande inslag i jagets konstruktion provocerar fram en strävan
efter former av förverkligande som döljer bristen. Detta kan ske
genom ett rikt fantasiliv som öppnar för försök att bemästra den
traumatiska förlusten via aktivitet på det konstnärliga eller
vetenskapliga området. Green anser att dessa sublimeringar, som är
en effekt av alltför tidig mognad, aldrig kan få en neutraliserande roll
i patientens psykiska ekonomi. Patienten förblir enligt Green sårbar i
sitt kärleksliv. Varje förälskelse kommer att återuppliva det icke
symboliserade minnet av förlusten. När den döda modern återintar
huvudrollen i det inre livet blockeras sublimeringsförmåga, vilket sker
förr eller senare. Återgång till modern beror på det faktum att
patienten inte förmår ladda externa objekt tillräckligt starkt. Detta
stänger vägar till djupt engagemang som krävs för att uppnå en
annan typ av relation.
Mellan yttre och inre. Patienten lever således i en värld som
befinner sig på gränsen mellan det yttre och det inre. Han eller hon
upplever sig ofta vara osäker på vad som är verkligt och sant och vad
som tillhör det inbillade fantasilivet. Förvirringen resulterar i ett analt
fastklamrande vid och överstrukturering av verkligheten. För att
undvika att fantasi och verklighet flyter samman, vilket skulle
innebära ett psykotiskt hot för subjektet, kan den psykiska, inre
verkligheten till och med negeras helt. Denna rigida uppdelning och
negering omöjliggör utbyte. Självklart gör det också att den
psykoanalytiska processen uppfattas av patienten som både hotfull
och svår (Green, 1983/1986; Winnicott, 1971/2003).
Kärleksrelationer. Samma oförmåga sätter stopp för utveckling och
fördjupning av objektrelationer. Patientens kärleksäventyr tar slut
med påföljd att han eller hon uppfattar misslyckande som sitt öde.
Varje avslut öppnar gamla narcissistiska sår. Green (1983/1986)
hävdar att den sårade narcissismen hämmar så väl kärleken, som
perversa former av njutning och tankeverksamheten. Det som
kvarstår är en alienerande känsla av att vara fastlåst, att inte ens få
vara sig själv. Analysanden med den-döda-modern-komplexet tycks
om och om igen söka efter ett objekt som han eller hon varken kan
introjicera, (beroende på att modersobjektet upptar fortfarande
platsen som är ämnat för kärleksobjektet), eller förlora (förlusten är
alltför smärtsam). De olika objekten hejdas vid jagets gränser, de

9
finns varken inuti eller utanför jaget. Patientens hållning mot objekten
kännetecknas av djup ambivalens. Personer med denna problematik
upplever att gemenskap och ömsesidighet är förbjudna för dem. Trots
att de hittills undvikit ensamhet börjar de med tiden välkomna den. I
sin isolering blir de allt mer som modern. I stället för att investera i
det yttre tar de hand om den döda modern och håller hennes
osynliga gestalt vid liv .
Föräldraskap. Dessa patienters föräldraskap är ofta bemängd med
narcissism. Rollen som mor eller far är laddad för dem, och de ser
sina barns framgångar som viktiga markörer för sitt eget värde
(Green, 1983/1986).

Den-döda-modern-komplexet i behandling

Den första tiden. Patienten med komplexet söker psykoanalys

därför att han eller hon upplever problem i relationer och i arbete. På
ytan kan det handla om konflikter av neurotisk art, som terapeuten
försöker angripa med oidipala tolkningar. Detta ger dock inte några
tillfredsställande resultat. Patientens narcissistiska drag, när dessa
väl uppdagas, för tankar till preoidipal problematik och föranleder
intensifierad fokus på anala och orala teman. Det hjälper inte heller.
Framsteg uppnås enligt Green (1983/1986) först när moderns
frånvaro gör sig närvarande och uppstår som ett talbart tema. Hon
finns inte direkt identifierad i patientens narrativ. Berättelsen kan
vara smidig och intelligent. Patienten, som är mån om att bevara
analysen och sig själv, kan komma med utsagor som uppfattas vara
konstruerade för analytikerns skull, vilket är viktigt att påpeka för
patienten och inte falla för frestelsen för att komma med kvicka, men
malplacerade eller påträngande, tolkningar. Inte sällan tenderar
patienten att analysera och förstå andra i stället för att rikta
nyfikenhet mot sig själv. Han eller hon laddar den analytiska
processen snarare än analytikern. Relationen till den sistnämnde
förblir distanserad. Samtidigt vill patienten behaga analytikern och
hos denne finna sin förlorade mening. Vi får en intellektualiserande
patient med narcissistiskt engagerande retorisk stil och påtaglig
förmåga till självanalys - utan att analysens effekter märks utanför
det analytiska rummet. I arbete med dessa analysander har Green
(1983/1986) lagt märke till att deras strävanden handlar
huvudsakligen om: att hålla jaget vid liv genom att hata, hetsa upp
sig och ständigt söka efter mening; att hålla den döda modern
levande genom att väcka hennes intresse, distrahera henne från
hennes sorg och om att rivalisera med föremålet för hennes sorg,
dvs. fadern, i en prematur triangelsituation
Det är viktigt att analytikern ser yttringar av den-döda-modern-
komplexet i rummet, också när de riktas mot honom själv som
överföringsobjekt, och förstår dem som en del av patientens
försvarssystem, och tillåts bli föremål för analys i ett skede då det är
möjligt att arbeta med överföringsrelationen.

10
 Tystnad och tröghet. Till och från uppstår det ett avbrott i
berättandet. Under dessa tysta perioder märker analytikern att han
känner sig oförmögen till psykologisk spegling, känner av en
inaktivitet, vars orsaker inte går att lokalisera. Analytikerns krafter
monopoliseras av något annat än analysanden. Detta är ett tecken
på en överföringsdepression4, som innebär att patienten inte längre
kan disponera över sitt engagemang. Han eller hon vill ge och ta
emot men kan inte. Begärslösheten inträder inte sällan även på
sexualitetens område. Patienten finner inte längre någon ömsesidig
åtrå till någon av potentiella partners. I stället kan han eller hon ägna
sig åt flyktiga, promiskuösa kontakter som inte tillfredsställer.
Överföringsdepressionen bör förstås som tecken på att analytikern
skulle kunna utgöra ett potentiellt ersättningsobjekt för analysanden.
Varje gång en fördjupning i relationen aktualiseras väcks ett
hallucinatoriskt minne av moderns stumma gestalt och försvaret mot
denna, dvs. överföringsdepressionen, aktiveras. Patienten kan sägas
återskapa sin barndomsmiljö med dess förluster i överföringen om
och om igen. Han eller hon identifierar sig med skuggan av moderns
ogripbara frånvaro på nytt, vilket i värsta fall kan äventyra processen.
Skeendet rymmer inom sig också kreativa och reparativa potential.
För att de sist nämnda skall förverkligas krävs att analytikern
härbärgerar och överlever destruktiviteten utan skavanker på den
egna vitaliteten (Green, 1983/1986).
Arbete med överföringen. I arbete med överföringen blir patienten
varse att något saknas. Han eller hon kan så småningom, via
härledningar och paralleller mellan relation till analytikern och sina
minnen av relationen till modern, dra slutsatser om hur det har varit.
Patientens kunskap blir dock aldrig säker, aldrig bekräftad, den
stannar på gränsen till hypoteser. Enligt Green (1983/1986) finns det
risk för att det analytiska arbetet faller samman om inte analysanden
inser att han inte kan lura sig själv; det handlar om att erkänna
överföringsobjektets, dvs. analytikerns frånvaro. Så småningom kan
analytikern höra att bakom klagan på moderns närvaro, på hennes
sätt att vara mot barnet, döljer sig tecken på moderns frånvaro,
tecken på hennes stumhet, sorg och likgiltighet. Moderns psykiska
otillgänglighet resulterar i att patienten suddar ut alla minnen av
hennes röst, lukt, beröring tillsammans med den kärlek som hon
möjligen en gång i tiden besvarade. Allt är bortträngt, ”levande
begravd, men till och med graven hade försvunnit” (Green,
1983/1986, s. 106). Det finns inte längre några länkar, i form av vare
sig minnen eller libidinös längtan, som tyder på något positivt i
relationen till henne.
Att hitta det goda – urscenens centrala betydelse. Enligt Green
utgör fantasmen om urscenen en centralpunkt i behandlingen. Denna
föreställning är enligt Green isomorf med den oidipala situationen,
men trianguleringen är prematur, dvs. sker i en tid då patientens
psykologiska struktur inte är mogen för detta. Inträdet av det tredje
4
Green myntar begreppet överföringsdepression som en parallell till det freudska begreppet överföringsneuros
och menar att man bör förstå dessa två fenomen på liknande sätt, dvs. se dem som yttring av patientens
problematik så som den gestaltar sig i överföringsrelationen (Green, 1983/1986).

11
ger en annan betydelse till modersobjektet och ger en ny betydelse
åt så väl minnen och erfarenheter som planer och drömmar om
framtider. Genom att arbeta med urscenen och triangelsituationen
möjliggör man för analysanden att se fadern, som en som kan ge
modern glädje. Detta kan upplevas som smärtsamt för barnet och
såra dess omnipotenta syn på sig själv om att vara allt för modern.
Men, faktum att barnet var exkluderat vid urscenen möjliggör en
separation och ny definition av modern och av kärlek till henne.
”Urscensfantasmen kommer inte bara ladda dessa lämningar på nytt,
utan den nya laddningen kommer att ge dem en ny kraft som
antänder, ’sätter eld’ på den struktur som i efterhand ger den-döda-
modern-komplexet dess betydelse” (Green, 1983/1986, s. 111).
Fadern upphör vara det förmodade objektet för moderns sorg utan
blir objektet för hennes begär, någon som ger njutning och glädje.
När analysanden förstår att han eller hon inte är allt för modern väcks
hat till båda föräldrafigurer, fantasier med sadistiska och
masochistiska valörer riktade mot mor och far tar fart och
intellektualiserande verksamhet samt sökande efter mening
återaktiveras. Inte sällan neutraliseras urfantasmens betydelse av
patienten i syfte att återgå till sin position som den döda moderns
allt. I vissa fall utplånas fantasmen helt tillsammans med alla
möjligheter till sexualliv.
Analytikerns begär. Arbete med urscensfantasmen leder till att
patienten så småningom omtolkar sin relation till modern; hittar
tillbaka till en föreställning om den goda modern från tiden innan
hennes undandragande. Enligt Green (1983/1986) tar processen lång
tid och man måste vara beredd att börja om på nytt många gånger
innan överföringsdepressionen släpper och en lyckligare föreställning
om relationen till modern kan ta vid. Således, tack vare analysen kan
en god relation till modern återupprättas. Om analysanden skall
överleva psykologiskt den desillusionering som urscenens
genomarbetning innebär, behöver han eller hon känna sig laddad och
uppskattad av analytikern. Det är av vikt att analytikern har ett
genuint intresse av att arbeta med patienten.
Mellan två förluster. Ett genombrott i behandlingen markeras av
att patienten återfinner livsglädje. Då installerar sig ett nytt hot, den
överlevande och levande analytikern/modern kan nu överge
patienten till förmån för något tredje. Det faktum att patientens finns
mellan dessa två förluster, den döda modern å ena sidan och den
levande modern som vill något tredje å andra sidan, utgör ett hinder
för patientens framsteg – hur patienten än vänder sig är det sorg som
väntar. Men nu, när relationen till mamman är återfunnen och
patientens subjektivitet fått konturer, kan ett arbete med förlust
genomföras. Det är liktydigt med att det är först nu, i den analytiska
situationen som den primära kastrationen äger rum. Den
terapeutiska processen har således sin föregångare i den normala
utvecklingsprocessen: när relationen till primärobjektet är tillräckligt
god så att jaget kan integrera tillräckligt med styrka för att tåla
frustration kommer det så småningom också kunna härbärgera en

12
 primär kastration och etablera en symbolisk relation till modern som
erkänns som en självständig och separat person (Green, 1983/1986).
Teknik. Green avråder från det klassiska, freudska psykoanalytiska
sättet att förhålla sig till patienten. Tystnaden kan upplevas som
återupprepning av moderns frånvaro. Kleins aktiva och tolkande
teknik uppfattar Green som för påträngande för dessa patienter. I
stället förespråkar han användning av analysens ramar som
övergångsområde, ”… vilket tillåter analytikern att vara levande
objekt, intresserad, vaken och lyhörd för analysanden, och där
analytikerns associationer vittnar om hans vitalitet som han i sin tur
kan kommunicera till analysanden, utan att någonsin överskrida sin
neutralitet” (Green, 1983/1986, s.115)5. Denna åsikt delas av
Gantheret (1986) som också understryker vikten av
psykoanalytikerns kreativitet och tänkande för patientens framsteg:
”Vår tankeverksamhet är själva tinget, den är patientens möjlighet till
en egen tankeverksamhet” (s. 146).
Summering. Avslutningsvis konstaterar Green att den-döda-
modern-komplexet inte på något sätt kan reduceras till vare sig en
vanlig separationsproblematik eller till en klassisk obearbetad
depressiv position. Det handlar om en separation från bristfällig
fusion, och den depressiva positionen där modern, genom sin
psykologiska frånvaro, försvarar genomarbetning och avveckling av
den depressiva fasen. Barnets narcissism blir skadat och libidon
fixeras varken vid det egna jaget eller vid ett externt objekt utan vid
ett objekt vars existens förnekas, eller rättare sagt vid ett tomrum
efter detta objekt. Det är inte förvånande att dessa patienter behöver
lång tid innan de utvecklar tillräckligt med tillit till psykoanalytikern
för att kunna använda sig av situationen så att deras utveckling
främjas6. ”Den döda modern lär oss att även hon en dag måste dö för
att någon annan skall kunna bli älskad. Men denna död måste ske
långsamt och stilla, så att minnet av hennes kärlek inte går under,
utan ger näring åt den kärlek som hon generöst erbjuder den som
intar hennes plats”(Green, 1983/1986, s. 125).

Diskussion
Arbete med Greens teoristycke har väckt många tankar. Hans
resonemang gällande den-döda-modern-komplexets etiologi ligger nära
Winnicotts tankar om hur moderns depression påverkar
personlighetsutveckling. Båda två talar om ett barn som i avsaknad av
erkännande och bekräftelse till följd av mammans psykologiska
frånvaro skapar en persona som försöker behaga omgivningen och som
kännetecknas av bristande självkännedom och oförmåga att ta hand
5
Greens utsaga här kan jämföras med ett av Winnicotts kända uttalanden: ”När jag bedriver psykoanalys har jag
som syfte att hålla mig levande, hålla mig frisk, hålla mig vaken. Jag har också som syfte att vara mig själv och
att uppföra mig väl” (Winnicott, 1962/1993, s. 343).
6
I arbete med falskt själv, vilket det är fråga om även i arbetet med den-döda-modern-komplexet, uppnås
förändring först efter det att patienten kan regrediera till ett beroende, och låter analytikern ta över den hållande,
skyddande funktionen som det falska självet tidigare har haft (Winnicott, 1954/93).

13
om sig själv. Till skillnad från Winnicott problematiserar Green också
faderns roll i utvecklingen. Green sammanför således Freuds och
Winnicotts huvudteman till en helhet. Han behåller Oidipusparadigmet
som en av två grundläggande strukturer i ett psyke. Därtill, och här är
han olik Winnicott, anser han att det är av vikt att under den analytiska
processen hänvisa till den oidipala situationen som i sin natur är
axiomatisk. Han bemöter samtidigt också det preoidipala, moderliga
temat genom att låta det uttryckas i arbete med överföringen. Hans
fusion av dessa två strukturer och hans syn på dem som ömsesidigt
verkande på varandra har något tilltalande över sig. Enligt min mening
skapar han, genom sin teoretiska figur, en flerdimensionell bild av
problematiken. Här tänker jag främst på att de tidigt störda patienters
förmågor ofta kommer i skymundan i våra kliniska resonemang. Green
pekar på att sådana kan finnas och att inte allt i utvecklingen har gått
fel. I ljuset av hans tankar uppstår frågor: Kan man tala om olika grader
av oidipalitet? När trianguleringen sker för tidigt i förhållande till ett
barns psykologiska utveckling kan man då benämna den
konstellationen som oidipal? Jag kommer självklart vara upptagen med
att leta efter svar på dessa frågor under min fortsatta läsning av
psykoanalytisk litteratur.
Vidare kan man ur Greens resonemang utläsa att det inte räcker
med en tillräckligt bra mor och tillräckligt bra far – det är också viktigt
att modern genom sitt sätt att vårda barnet förmedlar något positivt
om sin relation till fadern. Greens påstående om att barnet, utifrån sin
erfarenhet och sin maktlösa position, kan se orsaker till moderns
tillstånd enbart hos sig själv eller hos den tredje personen i hemmet,
dvs. fadern, har något självklart över sig. Följaktligen är det också
begripligt att mammans välmående påverkar barnets förförståelse av
sig själv, sin far och det samhälle familjen lever i.
Green lyfter också fram symbolernas betydelse i sammanhanget. I
winnicottska termer skulle man kunna säga att problematiken orsakas
av att mellanområdet försvinner. Det psykologiska rummet i vilket
symboler som förbinder barnets inre och yttre värld ges till och skapas
av barnet tas ifrån barnet tillsammans med mammans
uppmärksamhet. Personligen är jag övertygad om att även vi vuxna
mår dåligt när något motsvarande äger rum i våra vuxna liv. Det är där,
i mellanområdet, som skapande och samtal kan äga rum. Det är också
där vi utför vårt dagliga arbete, möter kulturen och oss själva. Med det
sistnämnda menar jag, och här hoppas jag att jag har förstått Winnicott
och Green på rätt sätt, att mellanområdet utgör också det viktiga
rummet där olika osammanhängande spegelbilder, minnen av sig själv i
olika situationer, fogas samman till en upplevelse av ett integrerat
själv. Det är därför angeläget, vilket Greens text också förmedlar, att
både i hemmet och i det psykoanalytiska rummet, finns det ett klimat
där ett mellanområde kan skapas och upprätthållas.
Ett annat sätt att se på den-döda-modern-komplexets problematik
är att förstå den som störning i subjekttillblivelseprocessen. Texten
lyfter fram att patienten, för att konstituera sig som subjekt och
överleva en rad kastrationer i behandlingen, behöver vara laddad av
analytikern. Det går således inte att förhålla sig på ett instrumentellt

14
och oengagerat sätt till en sådan process. Dagens psykiatri, drabbad av
ekonomisk press, förespråkar allt oftare korta och standardiserade
behandlingsmetoder, med begränsat utrymme för skapande av något
som bär äkthetens prägel i den terapeutiska relationen. Även om
autenticitet, engagemang och rörelse kan vara potentiellt möjliga för
ett givet patient-terapeutpar, kan behandlingens omgivning, med sina
direktiv och riktlinjer, påverka det terapeutiska mötet på ett oönskat
sätt, som är oförenligt med vår yrkesetik. Jag uppfattar att det idag
finns ett behov av att föra ett offentligt samtal som leder till att
psykoterapin skyddas mot den sortens intrång.
Greens text har hjälpt mig att hitta fram till djupare förståelse för
de av mina patienter, som är mödrar, och som i perioder har varit
frånvarande från sina barn på grund av psykisk sjukdom. Deras
skuldkänslor och sorg har blivit mer begripliga för mig, liksom dessa
kvinnors oro för sina döttrar, som i vissa fall redan hunnit skaffa egna
barn, och som också upplever svårigheter i sitt föräldraskap. De
nyblivna mormödrarna ställer ofta frågor om vad de skall göra. Skall de
tala med sina barn om hur det har varit? Frågan bottnar i dessa
patienters implicita kunskap, baserad på upptäckten av parallellitet
mellan deras egna barndomsintryck och deras barns uppväxtsituation,
om att det finns en risk för reproduktion av problemen i nästkommande
generationer. Vad kan en orolig mormor göra? Greens tydliga budskap
går ut på att det är viktigt för alla att tala om det som har varit på rätt
sätt, så att både den som talar och den som lyssnar uppfattar sig
bekräftade i sina respektive historier. Modersrollen upphör inte i och
med att barn blir vuxna, den bara förändras. Även om goda relationer
och goda samtal senare i livet inte kan kompensera för brister i
utvecklingen, så kan de bidra till att historien ses i ett annat ljus –
incitament för känsliga samtal kvarstår, enligt min mening, hela livet.
Avslutningsvis vill jag kort återgå till den patient som nämndes vid
det här arbetets början, den unga kvinnan vars pappa dog efter några
års svår sjukdom. Under behandlingens gång har jag fått veta att efter
det att modern drog sig tillbaka mentalt har patienten blivit mycket
självständig och har i viss mening blivit sin mammas mamma.
Patienten, som i sitt livsmönster ständigt strävade efter att behaga
andra, konstaterade en dag att hon uppfattade att hennes uppgift var
att hålla mamman glad och levande. För mammas skull kunde hon till
och med låtsas vara ett litet barn (långt in i 25 års ålder) så att modern
kunde behålla sin identitet knuten till deras infantila relation. Att
separera var för min patient ett stort steg. Länge pendlade hon mellan
distans och närhet mot modern, och mellan känslor av ilska och skuld i
förhållande till föräldraparet. På vägen dit väcktes hennes oro för att
modern skulle försvinna för gott, på samma sätt som fadern gjorde
tidigare, om patienten inledde ett separat, vuxet liv. När jag tänker
tillbaka på våra samtal blir det klart för mig att behandlingen, trots att
jag på den tiden ännu inte var bekant med Greens arbete, ändå har
följt Greens idéer. Samtidigt som patienten definierade sig själv i
förhållande till modern upptäckte hon en sorg blandad med en hög dos
av aggressivitet över att hennes mamma är ensam, att mammas
livskamrat, patientens far, lämnade henne i patientens händer. Genom

15
arbete med sin och sin mors historia har patienten kommit fram till att
hennes existens har föregåtts av en hängiven kärleksrelation. På så
sätt placerade patienten sin mammas potentiella källa till liv och glädje
utanför sin egen person. Hon blev fri.

Litteratur
Bollas, C. (1987). The Shadow of The Object. London: FAB.

Gantheret, F. (1986). ”Det moderliga otänkbara och tänkandets

moderliga grundvallar.” Matthis, I. (1986). Gräns och rörelse i fransk
psykoanalys. Stockholm: Natur och Kultur.

Green, A. (1983/1986). ”Den döda modern.” Matthis, I. (1986), Gräns

och rörelse i fransk psykoanalys. Stockholm: Natur och Kultur.

Modell, A.H. (1999). “The dead mother syndrom and the reconstruction
of trauma.” Kohon, G. (red.) (1999). The Dead Mother. The Work of
André Green. London: Routledge.

Ogden, T. H. (1986). The Matrix of The Mind. Object Relations and The
Psychoanalytic Dialogue. Northvale, New Jersey: Aronson.

Ogden, T. H. (1994). Subjects of Analysis. London: Karnac.

Walewska, K. (2007). ”Wspólczesna teoria André Greena.” Walewska, K.

(red.) (2007). Psychoanaliza wspólczesnie. Nurt fransuski. Warszawa:
Dialogi.

Winnicott, D.W. (1949/1993). ”Intellektet och dess förhållande till

psyke-soma.” Den skapande impulsen. Stockholm: Natur och Kultur.

Winnicott, D.W. (1954/1993). ”Metapsykologiska och kliniska aspekter

på regression inom ramen för den psykoanalytiska situationen.” Den
skapande impulsen. Stockholm: Natur och Kultur.

Winnicott, D.W. (1960a/1993). ”Förvrängningar av jaget i förhållande till

det sanna och det falska självet.” Den skapande impulsen. Stockholm:
Natur och Kultur.

Winnicott, D.W. (1960b/1993). ”Teori om relationen mellan förälder och

barn.” Den skapande impulsen. Stockholm: Natur och Kultur.

Winnicott, D.W. (1962/1993). ”Syftet med den psykoanalytiska

behandlingen.” Den skapande impulsen. Stockholm: Natur och Kultur.

Winnicott, D.W. (1971/2003). Lek och verklighet. Stockholm: Natur och

Kultur.

16