William Tentau

Komvux, Hermods
Kemi 2
2019-12-22

Manganhalten i te
Introduktion:

Tebuskar odlas på bevattnade bergssluttningar. Marken kan innehålla varierande halter av

mangan- och järnföreningar. Tebladen kan därför innehålla sådana föreningar.
Laborationen startar med att teet inaskas. De organiska föreningarna förbränns då till
koldioxid och vatten. I askan finns metallföreningar. Metallerna i föreningarna reduceras
med hjälp av sulfitjoner, varvid det bildas bland annat mangan (II)joner. Eventuella
järnjoner komplexbinds med fosforsyra. Mangan(II)jonerna oxideras med perjodatjoner, IO
−, i sur lösning. Då bildas permanganatjoner.
2 Mn2+ + 5 IO4− + 3H2O → 2 MnO4− + 5 IO3−+ 6H+

Människan är i behov av mangan som näringsämne i små mängder, men hur mycket får vi
i oss från 1 gram te.

Uppgift:

Beräkna substansmängden permanganatjoner i lösningen, substansmängden mangan i

tebladen och massan mangan i 1 gram te.

Material och kemikalier:

Olika tesorter, stort degellock eller porslinsskål, kokring, triangel, brännare, bägare 250
cm3, mätkolv 100 cm3, mätglas 25 cm3 och 10 cm3, glasull, spektrofotometer och
kyvetter.

Kemikalier:

• H3PO4 − o c
• HNO3 − 2 o / 3
• N2S2O5 eller Na2SO3
• KIO4
Kaliumpermanganatlösningar enligt tabellen nedan.

Lösning nr [Mno-] (mol/dm3)

1 2,0 * 10^-4

2 1,0 * 10^-4

3 50 * 10^-5

4 2,5 * 10^-5
Metod:

Man började med att upphetta 50 gram te-blandning som låg i ett degellock med en
mekerbrännare så att teet blev till aska. När degellocket med inaskat te har svalnat
placerar man det i en bägare som innehöll en blandning av 10 cm3 fosforsyra (H3PO4) ,
25 cm3 salpetersyra (HNO3 ) och 0,1 g natriumsulfid (Na2SO3).
Därefter värmer man lösningen så att den får koka svagt. När man kokat lösningen i cirka
fem minuter finner man manganet i form av mangan(II)joner. När lösningen svalnat
tillsätter man 1 g kaliumperjodat (KIO4), denna lösning låter man småkoka i ytterligare fem
minuter. Under dessa fem minuter skedde en färgförändring, anteckna hur färgen ändras.
När blandningen svalnat filtrerar man den genom en glasullstuss för att ta bort eventuella
fasta partiklar som skulle kunna störa ljusgenomsläppet i spektrometern.

Glasullstussen ska genom sköljningen förbli ofärgad, för att säkra att allt från lösningen
kommit med. Därefter sköljer man degellocket och bägaren ett par gånger med lite avjonat
vatten, allt sköljvatten förs över till mätkolven.

Lösningen fylls på med ytterligare avjonat vatten i omgångar och blandas fram till att
lösningen når 100 ml. Denna lösning jämför man med fyra stycken redan kända lösningar.

De fem olika lösningarna med olika koncentrationer fylls en efter en upp i en kyvett.
Kyvetten placeras tillsammans med en av de fem lösningarna i spekrofotometern,
absorbansen mäter man vid en våglängd på 520 nanometer. Man mätte absorbansen för
alla de fem lösningarna. Från mätresultaten kan man avgöra vilken koncentration av
permanganatjoner det är i te-lösningen.

Uträkningar:

n=V*c

m=n*M

Resultat

Från spektrofotometern beräknades absorbansen vid 520 nanometer för de fem

lösningarna. Då man redan hade fyra kända koncentrationer gick det att sammanställa
resultaten i en kalibreringskurva. Från kalibreringskurvan går det att beräkna
koncentrationen med hjälp av formeln y = kx + m.
 Region 1

0,4

0,3

0,2

0,1

0
0,000025 0,00005 0,000063 0,0001 0,0002

Lösning nr Absorbans [Mno-] (mol/dm3)

1 0,393 2,0 * 10^-4

2 0,195 1,0 * 10^-4

3 0,112 50 * 10^-5

4 0,052 2,5 * 10^-5

5 0,131 6,3 * 10^-5

k = △y / △ x = 0,195 - 0,052 / 1*10^-4 - 2,5*10^-5 = 1906,7

m = y - 1906,7x --> m = 0,393 - (1906,7 * 2 * 10^-4) = 0,01

y = 1906,7x + 0,01 --> x = 0,131 -0,01 / 1906,7 = 6,3 * 10^-5 mol/dm3

Substansmängden för permanganatjonerna i lösningen:

n=V*c

n = 0,1 dm3 * 6,3 * 10^-5

n (MnO-4) = 6,3 * 10^-6 mol

Substansmängden mangan i tebladen (50g):

1 mol Mn = 1 mol MnO-4

n(Mn) = 6,3 * 10^-6 mol

Massan för mangan i 1g te:

m=n*M

n(Mn) = 6,3 * 10^-6 mol / 50 = 1,26 * 10^-7 mol

M(Mn) = 54,9 g/mol

m(Mn) = 1,26 * 10^-7 mol * 54,9 g/mol

m(Mn) = 6,8 * 10^-6 gram.

Felkällor

Det kan uppkomma en del felkällor, dels i laborationen men också vid beräkningarna.
Felkällor kan uppkomma i form av beräkningar men även i utförandet av laborationen som
till exempel uppvärmingen av bägaren med det askade teet tillsammans med fosforsyra,
salpetersyra och natriumsulfid då det finns chans för stötkokning.

För att minska felkällor behövs försöket upprepas.

Diskussion och slutsats:

Genom detta experiment kan man få fram en produkt där det går att mäta absorbansen för
produkten via ett spektrofotometer. Som man sedan kunde jämföra med lösningar där
koncentrationen är känd.

När man tillsatte oxidationsmedlet till den mangan innehållande te-askan oxiderades
manganet till permanganatjoner. Permanganatjoner har en förmåga att absorbera synligt
ljus i det gulgröna färgspektret och eftersom färgens styrka är proportionerlig till
permanganatjonernas koncentration kan man därför bestämma mängden mangan i ett
prov genom att mäta produktens absorbans vid en viss våglängd.

Eftersom absorbansen är proportionerlig mot det ljusabsorberande ämnets koncentration,

c, dels mot avståndet, I, mellan kyvettens två sidoytor, kan man enkelt bestämma halten
av det ljusabsorberande ämnet genom att mäta lösningens ljusabsorbans, A. Eftersom en
lösning som är fägad absorerar ljus inom det synliga våglängsområdet i proportion till det
färgade ämnet. Vilket kan beräknas med Lambert-Beers lag: A = E * I * c.

Mangan som näringsämne behövs i små mängder och deltar till exempel i kroppens
omsättning av kolhydrater och protein. En vuxen person behöver cirka 3,0 milligram per
dag. I te askan fann man 6,8*10^-6 gram mangan i 1 gram te.