Timo  Menke  

Värdet  av  papper  

Passet som enda pliktexemplar och gränspapper
Projektarbete förlagskunskap 2013/2014
Innehållsförteckning  
Värdet  av  papper   1  

Innehållsförteckning   2  
Förord  i  egen  sak   3  
Inledning  och  bakgrund   4  
Dom-­‐on-­‐demand:  det  papperslösa  offentliggörandet   7  
Gränspappret  passet   8  
Boken  passet   10  
Medborgarskap,  mobilitet,  migration   11  
Vem  skriver  passet?   11  
Vem  ger  ut  och  vem  innehar  passet?   14  
Vem  läser  passet  hur  och  när?   17  
Från  text  till  verk  till  text   21  
Hemligt  offentliggörande  och  negativ  förstärkning   22  
Andra  läsbara  offentliga  värdehandlingar   24  
Verket  passet:  kritisk  pappersmassa  på  gränsen   25  
Värde-­‐papper  och  verk-­‐ligheter:  två  scenarion   26  
Slutord   31  
Litteraturförteckning   32  
Förord  i  egen  sak  
Denna text har en relativt lång utvecklingshistoria bakom sig, både i tid och ämne. Det kan
åskådliggöras i hur arbetstiteln tycks ha skiftat fokus, från det torrt akademiska ”Beyond the
book: Publishing Strategies som utvidgat fält för konstnärlig praktik och kritisk diskurs” till ett
lite mer uppfordrat konstaterande i ”Beyond the book - ett eget fält!” Med en blick på boken som
del av en utvidgad konstnärlig, kuratorisk och kritisk praktik ville jag ringa in bokformen eller
snarare “tryckta saker”1 som en hybridiserad artefakt som manifesterar en publicistisk (och
ibland politisk) strategi med starkt egenvärde. I ännu en uppdatering av texten utan arbetstitel
tycks det helt och hållet upptaget av Derridas tankar om papprets ”withdrawel”, dess
tillbakadragande, undflyende, försvinnande, reträtt, tankar på det som ersätter pappret när vi går
mot en ökad papperslöshet. Tydligt för mig är att intresset förskjuts från ett bortom (”beyond”)
till ett hitom materialiteten.

Men denna text har även en framtida vidareutveckling framför sig. Den bär drag av spekulativ
realism och jag betraktar den inte som avslutad, både i linje med och i trots mot det jag kommer
fram här: passet som ett gränspapper, även formulerad som en gräns som jag vill överträda med
att skärskåda detta särskilda pappersverk. Och eftersom det är skillnad på en läsbar text och en
publicerad bok väntar detta arbete ännu på ett optimalt format som bekräftar de kritiska
påståenden i denna text men som samtidigt bjuder kreativt motstånd mot de uteslutningar det
skapar, kroppar bortom gränsen. Jag kan inte tänka mig någon annan lämpligare utformning för
en tryckt version av denna text än just passets, dess form, färg, layout, bindning, och andra
dokumenttypiska tillägg som formar läsningen. Därmed inte sagt att det utformas som ett svenskt
pass på pricken. Kanske finns styrkan just i att skapa detta ”nästan” med plats för avvikelser och
fel. Det får textens framtid utvisa, men kan och bör hållas i tanken som det mest kongeniala
underlag för läsningen. Texten fullbordas alltså först när det underkastas den process som i hela
sin bredd har varit föremålet för själva kursen förlagskunskap – och som denna text samtidigt är
avslutningen på: när ett förlag ger ut den.

Men den framtida utvecklingen kommer också behöva ta hänsyn till en del tillkortakommanden,
brister och lakuner som arbetet med texten har dragits med. Textmassan i detta nuvarande skick
kommer att behöver både rensas från historiskt slagg (men som behålls här i syfte att diskutera

1
Detta ska förstås som en diskursiv poäng av printed matter, en sorts materialbetonad genre inom samtidskonsten. Se även
http://printedmatter.org/catalog
sin egen tillblivelse), och behöver fördjupas längs grenar som inte har fått blomma ut ännu. Till
det sistnämnda hör Freuds idéer om Wunderblock som en historisk analog föregångare till läs-
/surfplattan, men även Derridas vindlande och ibland labyrintiska tankar om pappret som
underlag. Ty det är i spännvidden mellan elektronisk ordbehandling, marginalanteckningar på
utskrifter och många oläsliga pappersbitar som den har kommit till på, något som tyvärr förblir
osynligt både här och i en framtida tryckt utgåva.

Inledning  och  bakgrund  

Förlagsarbete är fortfarande, drygt 500 år efter tryckpressens och mer än 1000 år efter papprets
uppfinning, i högsta grad ett arbete med, på och av papper. Hundratals år av konstnärlig,
ekonomisk och teknisk utveckling har lett fram till det litterära fält av skrivande och läsande som
förlagen sedan tidig modern tid har strukturerat med pappret som bas. Papper (tillsammans med
skrift) har helt enkelt fungerat som det kulturbärande medium. Men som vid flera tidigare
historiska tillfällen2 hörs återigen svanesången om papprets död. Denna gång är det den digitala
utvecklingen och de tillhörande post-digitala kulturmönstren som hotar pappret.

När text i alla dess former och förekomster i en postdigital och närmast postmedial samtid kan
produceras, distribueras och konsumeras utan några som helst krav på materiellt stöd med papper
som grundelement, är papprets tillbakadragande3 en strukturell och historisk verklighet, men
också en diskursiv tankefigur som präglar förlagsarbetets framtid i sin totalitet, liksom
besläktade grenar som bokmarknaden och biblioteken.
”Papperslösheten” i dess materiella, diskursiva och inte minst juridiska betydelse pekar mot ett
fält utanför, efter eller bortom gränserna för det traditionellt litterära fältet – ett utvidgat fält för
andra eller nya förlagspraktiker och kritiska diskurser där offentligheten genomgår en
fundamental omförhandling. Jag menar att de elektroniskt frammanade förändringar även gäller
för de redan beprövade och gamla förlagsmodellerna som fortsätter agera business as usual.4
2
Ludovico anger andra hälften av 1800-talet med sina banbrytande elektriska och teknologiska landvinningar som det
trådbundna elektricitetsnätverket, telegrafen och slutligen den ”talande telegrafen” – telefon, radio och slutligen TV – som en
period där papprets död punktligt och återkommande har tillkännagivits. Se Ludovico, Alessandro, Post-digital print: the
mutation of publishing since 1894, Onomatopee, Eindhoven, 2012
3
Derrida använder konsekvent ordet ”withdrawal” för de kulturhistoriska processer som har med papprets undflyende,
krympning och försvinnande att göra, vilket utförligt kommer att diskuteras längre fram. Se Derrida, Jacques, Paper machine,
Stanford University Press, Stanford, Calif., 2005
4
Att belysa och begrunda varför förlagen liksom de angränsande näringarna ägnar sig åt ett “fasthållande” vid systemet är inte
föremål för den här texten. Som redan antytt finns det starka historiska band, liksom ekonomiska och kulturella skäl till det, eller
Pappersboken på en tilltagande papperslös marknad får retroaktivt en annan ställning och
betydelse, i skenet av surfplattan blir papprets multimediala egenskaper som bladens
dubbelsidighet, papprets vikbarhet, rentav dess bärighet och flexibilitet återigen synliga.

Författare och forskare som Rasmus Fleischer, Pelle Snickars5 och Jan Holmberg6 har undersökt
den tunna linjen mellan olika medieformat och deras kulturella fotavtryck i en postdigital samtid.
Det finns inga sätt att förenklat sammanfatta eller jämställa deras insatser, men de pekar ut de
paradigmskiften som gäller för de konstarter och kulturformer som traditionellt sysslat med
materiella objekt – och som nu möter radikalt förändrade villkor. Gemensamt för deras
undersökningar är kanske hur de vägrar att ställa teknik mot kultur, dvs. att skapa alltför
förenklade motsättningar mellan förment utopiska eller dystopiska scenarier för kulturens
framtid i förhållande till ny teknik.

I syfte att förstå och spekulativt ifrågasätta givna skillnader och beröringspunkter vill jag bara
kort påminna om att basen för digital information är kod, alltså ettor och nollor, diskreta binära
värden, som beroende på filstruktur och format återges som pixlar, vektorer, tecken, ljudvågor
eller som kod som triggar annan kod, alltsammans företrädesvis på skärmbasis. Medan
tvådimensionella de- och rematerialiseringar idag är vardagsmat (skrivare, scanner, kamera,
monitor, etc.) är fler dimensioner i form av 3D-skrivare på väg. Det sker helt följdriktigt i en
postdigital utveckling som ställer frågor om mänsklig användbarhet och relationen till en digitalt
överkodad verklighet. Det digitalas förbannelse som teknologiskt kulturarv (sic!) tycks vara
själva maskinläsligheten, som är något fundamentalt annorlunda jämfört med mänsklig läsning7.

med Svante Weylers ord, apropå ännu ett teknikdrivet företags invit till en elektronisk publiceringstjänst: ”Jag har en affärsidé
som fungerar, varför ska jag ändra på det?” (under en föreläsning på Stockholms Universitet 7 november 2014). Fasthållandet är
troligen inte bara förlagsdrivet. De allra flesta aktörer och instanser inom fältet när nog en önskan om att det ska fungera som det
är.
5
Snickars har gjort sig känd som en ivrig advokat för de digitala lösningarnas nödvändighet, starkt influerad av bl.a Manovich.
Under sin tid som forskningschef på Kungliga biblioteket har han varit redaktör för en rad framstående utgivningar rörande arkiv
och kulturhistoria. Se t ex Snickars, Pelle & Vonderau, Patrick (red.), Moving data: the iphone and the future of media, Columbia
University Press, New York, 2012
6
Se t ex den på en gång mycket personliga och historiska betraktelsen över den analoga filmremsans förestående död så som del
av ett kulturarv som tätt hänger samman med 1900-talets omvälvande historieskrivning i Holmberg, Jan, Slutet på filmen: o. s. v.,
Daidalos, Göteborg, 2011, eller i Holmberg, Jan (2012). Filmarkivet.se/.Gov/.Edu/.com: reflektioner kring gränserna för det
obegränsade arkivet. "Skosmörja eller arkivdokument?" : om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. s. 81-87.
7
En intressant problematisering av kodens logiska renhet är subkulturen kring Glitch Art där systemfrämmande, felaktig eller
ofullständig (ofta manuellt införd) kod tillåts störa eller korrumpera befintlig kod i t ex bildfiler, vilket leder till mer eller mindre
slumpmässiga störningar och sammanbrott i hur datorn kan återge den felaktigt kompilerade koden. Glitch Art erbjuder, nomen
Våra ögon, öron och händer kräver åtminstone emulerad återgivning, ett tillfälligt, korrekt
anpassat och spontant blivande av bild, ljud och text på en till synes bärar-beroende enhet. Men
när skärmen slocknar upphör manifestationen.

Jag lutar mig även mot en rad dubbelheter och ambivalenser för att förstå samtida förläggande
som en praktik som av yttre och inre orsaker är i närmast total förändring. En första dubbelhet
handlar alltså å ena sidan om en accelererande digital virtualisering av textproduktion och
textkonsumtion, där inte ens dessa entiteter låter sig enkelt avgränsas8, ett förflyktigande och
upplösande drag enligt Baumanns Liquid Modernity, och å andra sidan en ”motreaktion i form av
en retrobetonad fetischism av orginalobjekt, unika ting, reliker och materialitet”9. Kanske ryms
en mycket större dubbelhet eller rentav antagonism mellan papperslösheten och omvänt
pappersrikedomen; jag vill gärna sträcka ut den till att gälla skillnaden mellan bok och verk –
dock utan att kunna gå in på djupet här.10 En annan dubbelhet handlar om begreppet förlag eller
närmare bestämt verbet förläggande, som i betydelsen att ge ut å ena sidan handlar om ett
framställande och ett mångfaldigat föreläggande, men å andra sidan lika gärna kan betyda att
tappa bort, helt enkelt att bli av med. Om detta sista kan sägas mer generellt om förlagsväsendet
genom tiderna, har fluktuationen av förlagens produktions- och distributionsfält som materiell
bas för det litterära fältet och den instabila produktionen av en postmedial offentlighet idag ökat
exponentiellt i den tilltagande papperslöshetens spår. Ytterligare en mer klassisk eller traditionell
dubbelhet friläggs hos Peterson: förläggaren ”dels som köpman på bokmarknaden, dels som
medborgare i den politiska offentligheten, som förmedlare av budskap”11.

est omen, på svenska kanske bäst att förstå som en glappets konst, inte någon ren definition på vilka störningar, ”errors” eller
”bugs”, som kan betraktas som tillräckliga för att räknas som Glitch, utan gemensamt är en strävan efter att esteticera det till
synes felaktiga, dysfunktionella och trasiga hos både analoga och digitala teknologiska fenomen som har kapsejsat, och som
genom sin sårbarhet för dylika ingrepp (Circuit bending är ett annat begrepp för att beskriva experiment på hårdvarubas) vittnar
om både en fascination för kortslutningens estetiska värde, och en implicit och ibland paradoxal okritisk kritik mot det
postdigitala paradigmets anspråk på totalitet. Glitch-estetikens påverkan på projektet 56 Broken Kindle Screens av Sebastian
Schmieg och Silvio Lorusso är utan tvekan enorm, se http://sebastianschmieg.com/56brokenkindlescreens/ eller
http://silviolorusso.com/work/56-broken-kindle-screens/
8
Jag tänker på egenutgivning och bloggande som exempel på en demokratisering av mediet och en upplösning av
förlagsbranschens maktbas både litterärt och ekonomiskt.
9
Karlholm, Dan, Kontemporalism: om samtidskonstens historia och framtid, Axl Books, Stockholm, 2014
10
För en utmärkt genomupplysning av verksbegreppet inom samtida konst se Dan Karlholm, Kontemporalism, 2014 samt
Olsson, Nils, Konsten att sätta texter i verket: Gertrud Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet, 2012
11
Peterson, Bo, Välja & sälja: om bokförläggarens nya roll under 1800-talet, då landet industrialiserades, tågen började rulla,
elektriciteten förändrade läsvanorna, skolan byggdes ut och bokläsarna blev allt fler, Norstedt, Stockholm, 2003, s.64-65
Dom-­‐on-­‐demand:  det  papperslösa  offentliggörandet  
Även lagen har gått från att ha varit ”skriven i sten” i just biblisk mening, till att tryckas på
papper (Norstedts), och vidare till offentliggörandet i databaser online. I sin senaste och mest
kontroversiella form har det lett till tjänsten Lexbase ” där allmänheten kan söka efter personer
och företag som har varit föremål för juridisk prövning i svenska domstolar sedan 2009”12.
Företagsidén är så sinnrikt utformat, att det genom att ”ha beviljats ett utgivningsbevis är [...]
undantaget personuppgiftslagens (PUL) regler om integritetsskydd”13 och därigenom implicit
uppmanar till en inverterad rättspraxis eller i varje fall exponerar ett omvänt
offentlighetsprincip14. Lexbase som ett juridiskt Spotify fungerar i en postdigital gråzon och har
lett till en infekterad debatt om vilka uppgifter som bör sekretessbeläggas. Men varför inte
betraktar Lexbase som en enastående utgivningsmodell som publicerar lagens konkreta
tillämpning som case studies: dom-on-demand. Lexbase utgör på mer än teknologiska grunder
antitesen till Sveriges Rikes Lag som den pappersbaserade urtexten för nationalstaten. Ironiskt
nog kan Lexbase förstås som ett juridiskt skydd för utsatta papperslösa migranter då dessa per
definition inte är registrerade i databasen. Men pappret står sig fortfarande ganska bra, om än
förstärkt med plats, kretskort eller serienummer. Papper i betydelsen offentliga dokument och
andra papper som utfärdas av statliga myndigheter för att dokumentera och historisera individen
i rum-tiden, identifiera personen med en signatur, legalisera och auktorisera medborgarskapet
(pass), legitimera andra rättigheter (körkort, röstlängd, registrerade partnerskap, personbevis) –
den typen av papper har den inneboende lagens makt och verkar i samklang med och genom de
legaliserande ritualer som olika typer av samhällskontrakt innebär.

Ingen branschmässig eller strikt litterär förståelse av förlag kan omfatta komplexiteten kring
papprets, underskriftens och stämpelns betydelse som ett juridiskt medium, om man inte
tillämpar samma konsekrerande och auktoriserande process som tankefigur även på utfärdandet
av personliga handlingar (se exempel ovan). Men genom att betrakta nationalstatliga
myndigheter som en exekutiv instans för utfärdandet och därmed utgivningen av rätt papper kan
man urskilja en viktig gemensam nämnare: förlag och myndighet agerar på liknande sätt som

12
Källa Wikipedia 2014-01-26 http://sv.wikipedia.org/wiki/Lexbase
13
ibid. JK har tagit emot runt 100 anmälningar mot Lexbase genom åren och det har stundvis blåst kraftigt kring databasen som
själv beskrevs som ett brott mot yttrandefrihetsgrundlagen.
14
På Lexbase är det inte längre ”regeringens och andra myndigheters samt riksdagens och beslutande kommunala församlingars
verksamhet” som ska vara öppen för allmänhetens insyn, utan privatpersoners och företagens förehavanden. Källa: regeringens
webbplats http://www.regeringen.se/sb/d/504/a/3029
instanser som kontrollerar och transformerar offentligheten. Båda skapar, bevarar och ger
tillträde till offentligheten i kraft av sina kretsloppsspecifika grafosfärer15. Inget annat epitet än
just ”papperslös” (från franskans sans-papiers) lyckas på motsvarande sätt kongenialt
sammanfatta människors status som rättslös, illegal eller helt utanför offentligheten; de lever just
därför som hemliga, okända, icke-offentliga. Men vad händer med de verkligt papperslösa i det
annalkande papperslösa samhällets paradigm?

Gränspappret  passet  
”Pass i form av en liten bok kom först under 1900-talet. Tidigare var passformuläret tryckt på
ett pappersark stort som en något förlängd A4-sida. Det fanns inget enhetligt formulär vilket
innebar att utseendet varierade.”16

Idén till den här undersökningen av passet fick jag av en annan bok som bokstavligen kom som
ett brev på posten efter konferensen The Next Chapter 23 maj 2014 i Stockholm.17 (bild)
Det rör sig om en print-on-demand bok som är en ”special edition” av Michael Bhaskars The
Content Machine i liten pocket-utgåva18, vars innehåll kommer att beröras flera gånger i denna
text. Men det som satte fart på mitt intresse var det lilla tillägget ”Printed for Timo Menke” på
framsidan i kombination med avsaknaden av annan reguljär paratext som ISBN-nummer eller
övrigt ur kolofon.19 På baksidan blev det ännu mer individuellt: ”Den här boken finns bara i ett
enda exemplar. Den är till dig.”20 Förutom att det rörde sig om ett litet stycke meta-storytelling
eller skicklig copy som tycktes sitta inne med detaljerad information om var, när och hur jag satt
i min fåtölj och som var på en gång roande och oroande, som att bli betraktad och avlyssnad

15
Termen används av Derrida men är myntad av Régis Debray (1940) som delar in olika mediatidsålder i t ex logosfär (det
muntligas sfär), grafosfär (det skriftligas tryckta sfär) samt även en videosfär.
16
http://www.popularhistoria.se/artiklar/passet-vagens-dokument
17
http://www.thenextchapter.se/stockholm/
18
Bhaskar, Michael, The content machine: towards a theory of publishing from the printing press to the digital network, (New
York, NY: Anthem Press, 2013)
19
På baksidan av denna utgåva står följande text att läsa: ”Den här boken finns bara i ett enda exemplar. Den är till dig. När du
hämtade ut din namnbricka till The Next Chapter skickade Publit en order till oss på Holmbergs tryckeri. När du slog dig ned i en
av de blå fåtöljerna i Moderna Museets auditorium rullade det stora hjulet med papper igång hos oss i Malmö. När Michael
Bhaskar, författaren till den här boken, klev ut på scenen var de första böckerna redan färdigtryckta. Den här boken finns bara i
ett enda exemplar. Tillsammans med Publit har vi gjort det möjligt att trycka en bok i taget. En efter en. För dig som förläggare
innebär det att du kan sälja boken först och trycka sen. För dig som läsare innebär det att boken är tillgänglig för alltid. Som till
exempel den här. Den är till dig, från oss på Holmbergs.”
20
ibid.
genom text, fanns ett personligt och personaliserat tilltal som närmast intygade mig som läsare
och ägare; att denna bok verkligen var det enda existerande personliga exemplar av en text som
säkert hade en större upplaga utifrån samma förpackning. För författare är det normalt att få sitt
eget namn publicerat, men få av oss har fått unika litterära utgåvor betitlade med det egna
namnet skickade till sig. Vi måste vända blicken mot myndigheter generellt och
passmyndigheten i synnerhet för att få syn på en utgivning vars själva livsnerv det är att intyga
oss.

Den här essän är därför präglad av dubbelheten kring passet som ett pappersrikt unikt verk å ena
sidan, och passet som bok å andra sidan, bådadera oberoende av en möjlig dikotomi en mycket
specifik utgivning på pappersbas och historisk materialitet. Fokus ligger dock inte i första hand
på vad passet är, utan vad passet gör, vad det är gjort av och gjort för. Den publicistiska agendan
blir därför ofrånkomligen politisk. Passet gränsar i den här essän till hemlig offentlig handling,
en värdehandling i ordets performativa mening: den förvaltar och mobiliserar värdefull
information om sin innehavare, ger dennes handlingar medborgerliga rättigheter och kan betinga
verk-liga värdebelopp som handelsvara vid förfalskning. Ytterst handlar det om att se på
förläggandet av passet som ett nationalstatligt offentliggörande av identiteten; passet angränsar
därför till både bok som mångfaldigad kopia i Gutenbergs anda och till verk som i betydelsen
konstverk, ett solitärt och i viss mån autonomt objekt i kraft av att per definition vara unikt! Att
passet trots sitt standardiserade utförande används för att bokstavligen passera gränser ger det
dess värde, sätter det i verket med pappret som underlag. Eller för att presentera ett facit redan
nu: Med passet folk-bok-förs individens kropp inom gränsen för ett nationellt och litterärt
territorium, men passet för-verk-ligas först i mötet med och genom överskridandet av
statsgränser och ett likaledes litterärt fält. Det således verksamma gränspappret bekräftar
systemet genom att inte bara producera pappersrika medborgare utan även avgränsa papperslösa
som icke-medborgare.

Uppmärksamheten riktas mot produkten, men även mot svåravgränsade och gränsöverträdande
figurer som upphovsman, läsare, innehavare och förlagsstrategi i ett utvidgat fält sett som
papprets värdeskapande strukturer i en post-digital och post-politisk offentlighet. Textens
spekulation kring passet också vill ingripa i och påverka en debatt kring oupplösligt berörda
områden som migration, papperslöshet och mänskliga rättigheter.
Boken  passet  
Det svenska passet såsom standardiserat EU-pass bär med sitt relativt enhetliga format21 på några
egenskaper som är centrala för dess funktion.22 Passet utfärdas (ges ut23) med ett unikt innehåll i
likadana utföranden som formell identitetshandling för innehavaren av en statlig passmyndighet,
i Sverige vanligen Polismyndigheten. Identiteten är inskriven genom en rad tecken som kan
dechiffreras av både maskinliga och mänskliga läsare:
• den ikoniska likheten med innehavaren genom passfotot (som paradoxalt nog av många
upplevs ofta som mycket olikt)
• den indexikala relationen till innehavaren d.v.s. hennes avtryck i form av biometrisk data
som lagrar personuppgifter, foto, fingeravtrycket24 25 samt underskriften på ett chip
• den symboliska funktionen som passet ger innehavaren i form av visuell och materiell
legitimering
Passets viktigaste funktion vid sidan om att identifiera innehavaren som autentisk och med
passuppgifterna identisk individ, är att intyga nationellt medborgarskap som internationellt
juridiskt bindande. Rättigheterna som människa, medborgare, medlem följer med “på köpet”, de
är inte inskrivna i kroppen (ännu)26, därav symboliska och kodifierade i detta inplastade och

21
Jag utgår från det reguljära passet som majoriteten innehar och utgår från att undantag som provisoriskt pass, diplomatpass,
tjänstepass, familjepass och främlingspass trots möjliga anmärkningsvärda undantag åtminstone bekräftar delar av utläggningen
här.
22
En komplett beskrivning av historiska, juridiska och förvaltningsrelaterade aspekter kan inte ges här av utrymmesskäl, mitt
fokus på passet grundar sig i ett offentliggörande som har likheter med förläggandet, en skillnad som krymper i engelskan mellan
t ex making public och publishing. Skillnaden mellan pass, nationellt id-kort, körkort och vanligt id-kort är distinkt och finstilt,
men passet ger medborgarskapet ett annat fokus och kan lättare förstås i ett internationellt perspektiv. Se även här:
http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Bli-svensk-medborgare/Vad-innebar-svenskt-medborgarskap.html
23
På korrekt kanslisvenska heter det utfärda vilket antyder den grad av officiell auktorisering jag ämnar under söka här.
24
Fingeravtryck i pass, Prop.2008/09:132, Utgiven: 19 mars 2009 till följd av en ny EU-förordning:
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/123155
25
Barn under sex år och personer med permanenta skador på fingrarna undantas från det kravet. Här blir det performativa
poetiskt: om jag som passets bärare inte har händer eller fingrar nog att hålla i dokumentet undantas jag från regeln, den
indexikala relationen till min skadade (flykting)-kropp blir inskriven som ett tomt tecken (läs: inget fingeravtryck) och intygar
mig genom sin brist. Ett stulet eller förfalskat pass utan fingeravtryck kan då bli nog så komprometterande om innehavaren visar
sig ha fingrar att hålla upp passet med.
26
Science-fiction som både litterär och filmgenre kryllar av utopier om den totalt identifierbara och kontrollerbara individen,
framför allt dess kropp. I den mån det alls fortfarande behövs ett yttre dokument, där kroppen ännu inte försetts med
självidentifierande tillägg, substanser eller tecken, problematiseras ofta den totalitära relationen mellan dokument och individ.
Full matchning mellan dessa entiteter uppfattas än så länge som total kontroll och som ett slutgiltigt sammanbrott för den
personliga integriteten. Mer om möjliga kroppsliga tillägg längre fram.
elektroniskt förseglade papper. Innehavaren kontrolleras som pappersrik i jämförelse med
papperslös.

Medborgarskap,  mobilitet,  migration  

Att förlora eller få sitt pass indraget, eller med en upprepad anspelning – att ”förlägga” sitt eget
pass, förvandlar innehavaren till tillfälligt rättslös person i lagens mening. Vid sidan om
nationella ID-kort så fungerar pass framför allt som internationella legitimationshandlingar vid
gränskontroller. Passet används alltså främst för att passera, varifrån det fått sitt namn, för en
passage över gränser. Schengenavtalets passfrihet27 betyder omvänt att jag inte behöver något
pass för att resa fritt inom det avgränsade området. Passet erbjuder ett förhandlingsbart utrymme
här, ett tillfälligt tidsfönster för en passage. För detta ändamål finns tomma sidor i varje pass för
visum samt för in- och utresestämplar.28 Men bortsett från att jag fortfarande ska kunna
identifiera mig med någon identitetshandling inom området behövs alltså inte passet för att
legitimera mig genom mitt nationella medborgarskap. Den motsägelsefulla innebörden ska
framför allt förstås inverterat: alla som har ett utländskt medborgarskap eller flyr från ett land
utanför Schengen/EU/EES-området måste kunna legitimera sig.

Vem  skriver  passet?  

Vid sidan om en mängd förtryckta uppgifter och identitetens kodifiering är de 30 tomma av totalt
34 sidor från 2005 års utgåva av svenska passet intressanta ur ett produktionsperspektiv.29 Dessa
är inte till för egna anteckningar eller kommentarer utan förvaltas av andra nationella
myndigheters gränskontroller. Boken passet är alltså ett dynamiskt och potentiellt inte
färdigskrivet alster, ett verk i tillblivelse, en kommande bok. För att fylla sidorna med visum

27
Källa: EU-portal för EU-lagstiftning, särskilt fri rörlighet för personer, asyl och invandring
http://europa.eu/legislation_summaries/justice_freedom_security/free_movement_of_persons_asylum_immigration/l33152_sv.ht
m
28
I undertecknads utgångna tyska pass återfanns fram till passbytet 2006 en stämplad visumliknande inlaga som intygade
permanent uppehållstillstånd (PUT). Inför det nya passet var förvirringen stor hos både undertecknad och migrationsverket om
det behövs en ny stämplad dekal. Undertecknad ombads att besöka mottagningen, vilket aldrig blivit av. Undertecknads status
som semi-medborgare har aldrig varit föremål för prövning, men i ljuset av de allt hårdare kontrollerna av papperslösa kanske
detta är ett semi-legalt undantagstillstånd undertecknad lever i. Se: http://prado.consilium.europa.eu/en/2551/docHome.html och
http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Bli-svensk-medborgare/Medborgarskap-for-vuxna/Tillstand-for-att-bo-i-
Sverige.html
29
Dessa indexeras för övrigt på sista numrerade sidan: “Detta pass innehåller 34 numrerade sidor”. Se
http://prado.consilium.europa.eu/en/1292/docHome.html
eller gammaldags stämplar krävs idag resor långt utanför EU. Passet kan alltså fyllas med nya
kapitel eller förbli tomt fram till att giltighetstiden på numera bara fem år går ut. På fem år är det
hursomhelst relativt svårt att fylla alla tomma sidor. Med tanke på att pass utgivna i Finland,
Sverige och Storbritannien passerar gränser till 173 länder visumfritt, behövs mycket lite plats i
dagens pass för en och annan stämpel. Sverige ligger i den absoluta toppen vad gäller resfrihet,
vilket fick Aftonbladet 2013 att utbrista “Grattis, svensk – ditt pass är ju guld värt!“30, en i
dubbelt symbolisk mening talande rubrik med avseende på boken passet som värdehandling.
Men om passet fortsätter att skrivas är det likväl förbjudet för själva innehavaren att göra tillägg,
ingrepp eller anteckningar, utan att det bedöms som förfalskning och missbruk. I förhöjd och
överförd analogi till hur bibliotek undanber sina låneböcker att bli förstörda genom
understrykningar, anteckningar eller annan ornamenterad läsning, stämplar även passkontroller
sådant som ett ogiltigförklarande av passet. De tomma sidorna skrivs av och vid de andra
gränskontrollerna med stämplarna, dessa bär spår och vittnesbörd av passagen, liksom de
begränsningarna för rörligheten i tid och rum.

Trots de analogier och beröringspunkter mellan pass och litterära/konstnärliga verk jag försöker
dra upp här, är det vanskligt att operera med ett begrepp som författare i detta sammanhang utan
att trassla in sig i en tankekedja kring författarens död hos Barthes.31 Det beror i alla fall delvis
på det omvända förhållandet mellan en litterär texts protagonist och rollen som berättare eller
författare. Varken passets författare eller berättare kan såsom institution urskiljas som subjekt,
det kan däremot han/hon passet handlar om, vilket förpassar utgivningens auktor i närheten av en
redaktörsfunktion eller en ansvarig utgivare. Men för att närmare utröna hur författandet går till
krävs betydligt större utrymme, däremot ger frågor kring utgivningsmodellen svar möjligen från
andra hållet. En möjlig förenkling av det litterära som praktik i förhållande till passet erbjuder
begreppet upphov i betydelsen tillkomst eller ursprung, för lika mycket som pass förutsätter
medborgare som föds med en viss nationell och biologisk härkomst och växer upp till
passinnehavare, lika mycket vilar upphovet till verket pass hos nationalstaten som ett verk-ligt
behov av kontroll. Där passet mutar in det enskilda reviret hos sin innehavare, dennes ursprung
som människa så som original (från latinets origo – början, källa, ursprung), får även passet ta
del av det självständiga och enskilda, sitt enhetliga och konforma utförande till trots.

30
http://www.aftonbladet.se/resa/article17596201.ab
31
Barthes, Roland, “Death of the author” i Image, music, text, Hill and Wang, New York, 1977
Att diskutera passets verksamhet på en skala mellan bok och verk, och att dra in begrepp som
upphov och skrivakt gör det svårt att inte beakta en sorts skapandets akt som konstproduktionens
kärna. Än svårare blir det att få syn på en konstnär ifråga om själva passets skapelse. Kanske är
detta essäns mest sårbara punkt. En given referens är förstås företrädaren för en tidig
modernistisk ”creative act”, nämligen Marcel Duchamp med sin ready-made som utpekar och
approprierar befintliga ting som konst genom att föra in de i det institutionaliserade
konstsystemet. Men enligt denna logik krävs det ett dylikt utpekande av passet som ready-made
för att det kan diskuteras utifrån ett sådant verkbegrepp. Det mesta pekar snarare på en
konstnärens död motsvarande Barthes teori och för det finns det goda belägg i samtida
konstteori, men denna frågeställning spränger helt enkelt utrymmet här. Jag hänvisar dock till ett
senare kapitel ”Värde-papper och verk-ligheter: två modellsituationer” där en annan typ av
medförfattande, medskapande och deltagande diskuteras utifrån två möjliga scenarion. Det som
intresserar mig här hur passet uppträder som verk, att passet enligt resonemanget är på gränsen.

Passets skrivakt hör i varje fall ihop med frågan om underlaget, inte främst utifrån dess faktiska
materialitet, utan med tanke på var nånstans i förhållande till individens kropp underlaget
befinner sig: externt som en bok, eller internt som ett imprint, eller virtuellt som en kod. De nya
biometriska passen ställer den underliggande frågan om varför pass behövs överhuvudtaget
externt. Varför ska vi resa runt med ett sårbart pappersdokument som skapar skillnad mellan
metadata (identiteten kodifierad indexikalt genom fingeravtryck, ikoniskt genom foto,
symboliskt genom namnet) och data (identiteten representerad genom humangenetisk DNA) om
vi kunde göra oss kvitt denna dialektik (och i vidare bemärkelse dess
representationsproblematik) genom att sampla och lagra ett imprint av innehavarens identitet och
medborgarskap i dennes kropp? Med kroppen som bärare och materiell manifestation av sin egen
text, med kroppen som fysisk postdigital bok, blir passet som verk än mer problematiskt.

Denna yttersta papperslöshet tampas med en graverande kritisk dubbelhet. Våra kroppar erbjuder
än så länge ett dåligt underlag för passet som imprint. Visserligen utgör pergament, alltså garvad
hud, ett urgammalt och beprövat skrivunderlag, men döda kroppar behöver sällan pass. Hur
någon form av (icke)-temporär32 tatuering kan komma i närheten av ett pass utan att väcka
associationer till förintelsen förmår jag inte att betänka. Dels tycks det alltså ännu inte finnas en
tillräckligt beprövad och prisvärd teknik för att lagra metadata om sig själv på ett säkert, stabilt

32
Den idag så intensivt förekommande typ av tatuering är till sin natur relativt beständig, vilket är hela poängen. Att förse själva
bläcket med en förfallotid motsvarande passets giltighetstid är måhända en affärsidé ingen har utvecklat till fullo ännu.
och samtidigt temporärt sätt på eller i kroppen som implantat, injicering eller annan intern
operation utan risk för informationsförluster av inre eller yttre orsaker; dels är papperspassets
enkla och förhållandevis billiga begränsningar vad gäller just material och giltighetstid samt
kontrollmöjlighet att föredra före all typ av nationalstatligt maktutövning. Ett förlag som inte kan
rea ut, återkalla eller t o m destruera sina utgåvor efter eget gottfinnande har mycket att förlora.

Passet agerar utifrån sin externa pappersbundenhet som både original och kopia, eller snarare till
hälften förtryck (i sin allra skarpaste dubbla betydelse av ordet) och till hälften unikat i verkets
materiella manifestation. Passet som dubbla bärare av identitet och nationalitet är inte komplett
utan sin innehavare, utan vars närvaro passet blir oanvändbart, oläsligt enligt argumentationen
här. Värdet uppstår genom att tillhöra individen, att ge ut henne som sin egen andra.33
Nationalstaten ger alltså ut medborgaren i en yttersta reifikation och genom ett förfrämligande,
nämligen innehavaren som sitt andra, giltigt genom passet. Därtill används (finger)-avtryck,
avbild (passfoto) och avskrifter från andra dokument. En serie materialiteter och
materialiseringar utgör villkoret för passet som fungerar som en textuell självreflektion: jaget i
detta pass är ditt andra, utan det är du intet! Det är trots allt inte individen utan passmyndigheten
som institution som bekräftar både identitet och nationalitet.

Vem  ger  ut  och  vem  innehar  passet?  

Boken passet kastar om frågan om relationen mellan utgivaren och ägaren på ett intrikat sätt;
nämligen huruvida ett pass trots sitt strikt personliga och unika innehåll kan betraktas som
innehavarens egendom. Hur är utgivningsmodellen för boken passet strukturerad? Observera
också att språkbruket talar om innehavare, sällan om ägare.34 Oavsett synsätt förses passet med
en avgörande begränsning gällande giltighetstiden: det finns alltid ett bäst-före-datum, i
dagsläget fem år fr.o.m. dagen för utfärdandet, därefter måste en ny utgåva förvärvas.
Affärsmodellen kan därvid liknas vid en prenumeration eller ett hyrköp över tid, med ett modernt
ord kanske leasing. Tecknandet liksom avbeställningen av prenumerationen är däremot föremål
för en tvångsanslutning. Gränsvärdet för denna modell bestäms av medborgarskap, beviljad asyl
eller visum.

33
Stulna, förfalskade eller utgångna pass är just värdelösa utan att de nödvändiga korrekturerna har anpassat passet till sin nya
innehavare.
34
Detta skrivs med ännu inte bekräftad referens till uppgifter om att tyska pass ägs av staten, medborgaren får alltså i praktiken
låna eller snarare hyra det, något som tas upp i detalj längre ned i texten.
Frågan som ägarskapet ställer pekar tillbaka på de institutionella nyanserna hos den ansvarige
utgivaren. Om ett reguljärt köp av en bok vilken som helst normalt berättigar till att båda äga och
använda boken för eget bruk, gäller detta inte för verklighetens pass: innehavaren kan varken äga
eller bruka det fritt i obegränsad tid, tvärtom: den som inte aktivt förlänger passet riskerar en
symbolisk passiv papperslöshet – i alla fall fram till passet för förnyat. Passmyndigheten som ett
förlag med monopol på distributionen fungerar tills vidare som en fruktbar metaforisk
omskrivning, men det fungerar inte lika enkelt för medborgaren som presumtiv kund. Det är bara
en i raden av asymmetrier som utgivningsvillkoren både är orsak till och effekt av.

Även en traditionell prenumerationsmodell för tidskrifter, tidningar eller annan periodika

stämmer endast punktvis överens med hur passets ges ut cykliskt eller snarare periodiskt. Som
prenumerant av tidskrifter erbjuds jag i regel nytt innehåll varje kvartal, månad, vecka, dag, men
en exklusiv rätt att fritt få äga och använda denna växande volym för eget bruk. Utifrån nya
papperslösa digitala affärsmodeller som ofta utger sig (sic!) för att vara ett sorts innehållslager
eller snarare innehållstjänst, där kunden mot en avgift får tillgång till35 i princip obegränsade men
likväl filtrerade mängder innehåll, blir vissa aspekter av passets villkor synliga: den periodiska
giltighetstiden som måste förnyas, samt icke-ägandet. Om prenumerationen upphör finns inget
lagrat, kopierat eller sparat innehåll kvar. Den till synes gränslösa tjänsten kompenserar för den
faktiska unika ägarens fria förfogande, att om så önskas även ge bort, slänga eller sälja vidare sitt
unika exemplar på en andrahandsmarknad. Endast användningen återstår för innehavaren, medan
utgivarens kontroll över innehållet i princip är identisk med kontrollen över användarens
beteenden och personuppgifter. Observera att innehavaren och användaren som komparabla
positioner i detta system utgör minsta möjliga rättsliga variabler: en och samma digitala fil eller
ström distribueras tusenfalt, men varje användare är unik. Därför utgörs den mest uppenbara
skillnaden ändå av kvantiteten pass per enskild innehavare: ett enda exemplar!

Om alltså varken köp, hyrköp eller leasing utifrån detta grova raster ovan inte lyckas fånga in
utgivningsmodellen, och därmed inte heller tillåter innehavaren som ägare ens ur ett ekonomiskt
perspektiv, återstår en kulturell bastion med tusenåriga anor: biblioteket. Biblioteket står sig
ännu som offentlig och litterär institution i modern tid och baseras på medborgaren som betrodd

35
Tillgång, eller access, i det digitala paradigmet kan beskrivas som en blandning av att se, höra, peka, ”bläddra” och söka med
skärmen och fingergesterna som främsta gränssnitt. Den digitala anatomin tillåter däremot aldrig att verkligen röra vid något
annat än ”gräns-snittet”, fönstret, framen, den upplysta glasskivan bakom allt är innesluten och inlåst.
låntagare. Jämförelsen mellan biblioteket som offentlig plats, urvalsinstans36 och tidsbegränsad
fri lånetjänst å ena sidan, och passexpeditionens inglasade frontdesk å andra sidan skriker efter
invändningar; inte minst för att deras sinsemellan överlappande hemliga offentlighet (eller
transparenta skretess?) kan ställa till det för de papperslösa som hela den här undersökningen
syftar till att omformulera pappersrikt. Enligt en nyligen gjord observation kan bibliotekarien
förvägra personer utan giltig ID eller pass ett medlemskort till biblioteket och därmed full
tillgång till den pappersrika offentlighetens flerdimensionalitet: papperslösheten tycks här hamna
i ett eskalerande moment 2237. Detta uppvägs av det glädjande beskedet att Malmö stadsbibliotek
sen 14 mars 2014 är ” igång med att låna ut böcker och tidskrifter till s.k. papperslösa, människor
som saknar id-handlingar.” 38

Men biblioteket kan i ärlighetens namn inte sägas ha en förläggande affärsmodell, eftersom det
är en samlande, cirkulerande och folkbildande verksamhet, inte en producerande sådan - om man
nu bortser från Fleischers bibliotek (fabriken och teatern) som lånar ut sig själv till ständiga de-
och rematerialiseringar mellan kod och sak.39 Ändå är biblioteket som tillgänglig låneinstans av
utgivet litterärt och audiovisuellt material det närmaste man kommer en utgivningsmodell i
förhållande till passmyndigheten, om än inte biblioteket som öppen fysisk mötesplats. Med
passmyndigheten betraktad som bibliotek blir modellens maktperspektiv tydlig: För varje legalt
registrerad medborgare/låntagare finns en bok vars enda personliga kopia bara kan lånas av den
enskilda innehavaren med en lånetid på max fem år. Expeditionsavgiften motsvarar bibliotekets
avgift för reservation eller beställning ur magasinet. Alltså rymmer även varje nations
passbibliotek lika många böcker som medborgare. Enligt samma logik osynggörs de papperslösa
såsom obefintliga böcker i lånebeståndet. Dessa kan varken beställas, lånas ut eller ens sökas
fram. Schengens informationssystem SIS II (se nedan) framstår som ett dolt EU:s passbibliotek i
Jorge Luis Borges anda: alla böcker kan sökas, sorteras och avläsas, och därmed också
kontrolleras och varför inte raderas av passbibliotekarierna, rent teoretiskt kan medborgarna
rentav se böckerna på hyllan (flygplatser och nattåg utgör mindre filialer där pass faktiskt syns
till i enorma överskott), men för varje enskild innehavare finns hela tiden bara detta enda
exemplar att låna och läsa.

36
Fleischer, Rasmus, Boken ; Biblioteket, Ink bokförlag, Stockholm, 2011, s.8
37
http://www.kb.se/dokument/Samverkan/Biblioteksbes%C3%B6kets%20v%C3%A4rde%20Projektrapport%202014-04-22.pdf
38
http://biblioteksbladet.se/2014/03/14/nu-kan-papperslosa-lana/
39
“Hos oss kan du läsa, lära, låna – och påverka” enligt https://biblioteket.stockholm.se/info/om-oss/v%C3%A5r-verksamhet
Observera jubelropets treklang som går igen även i ”Look, feel, tilt”.
Vem  läser  passet  hur  och  när?  
En spetsfundig sidoaspekt av att betrakta passet som en förlagsprodukt - därtill en hemlig
offentlig värdehandling - är att undersöka läsaren, respektive läsarten, för att inte tala om
läsakten. Eftersom individen i någon mening kan sitt pass utan till med avseende på innehållet,
alltså personuppgifter, bild på sig själv, samt fingeravtryck och signatur, men samtidigt inte är
auktoriserad att lägga till eller ändra något, uppstår frågan av vem, när och hur denna utgivning
ska läsas. Naturligtvis kan man se innehavaren som passets förste och främste läsare, men det är
en mycket enskild och rentav avskild läsare i passbibliotekets anda som i regel inte kan eller vill
dela sina läserfarenheter med andra.

Frågan är kanske fel ställd och borde istället peka på om och i så fall att den läses. En intressant
hållpunkt är Nils Olssons formidabla genomgång i Konsten att sätta texter i verket: Gertrud
Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet40, här med referens till hur Gertrude
Steins A Novel of Thank You41 ofta har framställts som “’oläsbar’, hermetisk och svår, även av
dem som vill lyfta fram henne, vilket får till följd att verken förblir ’olästa’ - oavsett om denna
olästhet utgörs av bokstavlig frånvaro av läsare och konkret marginalisering ur kanon, eller av
faktiska läsningar som är reduktiva eller allt för präglade av kritiska negationer för att kunna
sägas göra texterna rättvisa.”42 Men den latenta olästheten hos passet, till skillnad från
oläsbarheten, handlar knappast om textkritiska och estetiska förhållningssätt. Snarare är
läsbarheten uppdelad mellan människa och maskin, därmed även lästheten.

Invändningen ligger på lur hel tiden från ett textcentriskt och litteraturvetenskapligt perspektiv:
passet är ingen bok, ingen litterär text, och framför allt inte litteratur i ens vid estetisk
bemärkelse med verkshöjd som ribba. Men denna essäs svåra uppgift är att anlägga just det
perspektivet, och då tillkommer ett förhandlingsbart verkbegrepp. Dess nära koppling till både
verk-lighet, arbete (work) och sanning undersöks på djupet för konstverket hos bl.a. Karlholm43,
apropå ”det öppna verket” som hade gjort sig gällande i både fenomenologins släptåg och 70-
talets demokratisering av konstbegreppet. Betraktat med tillfälliga autonoma glasögon kan
passets gräns-agens göras synligt, i det att ”dess realitet är att realiseras, för-verkligas i olika

40
Olsson, 2012, s.54f
41
Olsson, Nils, 'En roman i görningen: Getrude Steins "a novel of thank you"', Konsten att sätta texter i verket : Gertrude Stein,
Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet., S. 31-176, 2010
42
Ibid, 54f
43
Karlholm, 2014
skiftande situationer och möten med betraktare/läsare/deltagare”.44 Till grund för denna essä
ligger förstås även andra underliggande diskurser kring konstverket som entitet i upplösning,
som i grova drag är en konsekvens av hur konstpraktik efter ett antal (post)-modernismer har gått
från att definiera och avgränsa modernistiska konstartsspecifika metoder och praktiker45 till att
omfatta ”ett utvidgat fält”46 – ett allmänt postmedialt konstbegrepp, där ”konstverket
sammanfaller med sina förutsättningar”47. Nils Olsson undersöker noggrant litteraturens
förhållande till det postmediala konstartsystemet och föreslår bl.a. en distinktion mellan en
”institutionaliserad litteratur” och ”det litterära” som dess andra. Ett pass är ett pass är ett pass,
med ett underfundigt och lika motsägelsefullt fiktivt citat av Stein.

Ett kort uppehåll vid litteraturen som konstart: Det är här inte meningen att polemisera mot
litteraturen som en konservativ konstart, genre eller institutionaliserad praktik, även om det för
spekulationens skull ställs bok mot verk i någon mening. Detta korta uppehåll gläntar mot senare
framtidsvisioner om biblioteket. En konstartsspecifik invändning vore rimligen att (konst)-verk
görs huvudsakligen offentliga genom utställning på museet48 eller genom offentlig utsmyckning,
medan litteratur, alltså böcker, huvudsakligen genom utgivning. Att blanda ihop dessa vore som
att ställa ut böcker och ge ut verk. Men utifrån samtida konstteoretiska och inte minst
konstpraktiska perspektiv upprätthålls en dylik skillnad snarare av bokbranschens aktörer än av
konstvärlden. Samtidigt behöver man inte bemöda tunga teoretiska argument för att uppleva hur
denna konstgjorda skillnad bryts upp i det mest folkliga, allmänna och offentliga med lika
institutionaliserade rum som får stå modell flera gånger här. Ingen annanstans än i biblioteket
pågår en så omfattande samling, sortering och kurerad utställning av litteratur med maximal
tillgänglighet. Just det faktum att böckerna står framme på hyllorna, när de inte för tillfället är
utlånade eller lästa, står för en litteraturens synlighet och en presentation av sina villkor som når
långt bortom förment praktiska argument. Och detta sägs i akt och mening för att ”det litterära”
dessutom kan pågå långt utöver rumsligt eller socialt avgränsade skikt. Min poäng förblir att
skillnaden mellan verk och bok ur detta perspektiv minskar och ger ytterligare vikt åt ett

44
ibid., s. 35
45
Typiska exempel är hur de förr vanliga epiteten skulptur, måleri, grafik, fotografi, etc. nu är underordnade ett alltid
förekommande samtidskonstperspektiv, se t ex Moderna museets utställning med Katharina Fritsch (f. 1956), Jeff Koons (f.
1955) och Charles Ray (f. 1953) med den talande titeln ”Skulptur efter skulptur”.
46
Efter Krauss, Rosalind,“Sculpture in the Expanded Field.” The Art of Art History: A Critical Anthology. New York: Oxford
Press, 1998. Se även artikeln i SvD: http://www.svd.se/kultur/understrecket/minimalismen-utvidgade-konstens-falt_312528.svd
47
Olsson, 2012.
48
För enkelhetens skull får museet här stå modell för både galleriet, konsthallen, salongen liksom för privata eller offentliga
miljöer som omvandlats genom särskilda operationer till rum för konstvisning.
postmedialt allmänt konstbegrepp med papperslösheten som ett negativt rum, ett ifrågasättande
av litteraturens slutpunkt.

Men åter till passet som är långt ifrån bara läsbar eller läst text, det finns även ett rikt illustrerat
och lika rikt chiffrerat bakgrundsmaterial49 som passet är formgivet med, “bland annat en
holografisk bild med det separata landets statsvapen, en bild på innehavaren som syns när passet
riktas mot ljus, ett antal vinkelbilder (bilder som syns i olika vinklar) samt en bild på
väderstreckspilen som är synlig i UV-ljus.”50 Dessa delar av EU-passet som Sverige är förpliktad
att följa enligt EU-bestämmelser är förtryckta och både svåra att förfalska och enkla att uppfatta
bildmässigt. Hologrammet51 som en avancerad fotografisk bild hade förtjänat extra utrymme här
vad gäller dess potential för både maskinell och mänsklig de-chiffrering, men syftet tycks
huvudsakligen vara att försvåra förfalskning. Hologrammet kan enkelt beskrivas som svårt att
skriva men enkelt att läsa, i den meningen att man, oavsett figurationen eller realismen i
avbildningen, lätt kan avgöra om det rör sig om ett tredimensionellt fotograferat objekt.
Avläsbarheten för det mänskliga ögat handlar alltså lika mycket om ett betraktande och taktilt
kännande utöver textbaserad läsning – ett multidimensionellt spektrum för den mänskliga
läsningen.52 Lägg därtill de möjligheter för det maskinella ögat eftersom holografitekniken också
kan användas optiskt för att lagra information då hologrammet kan lagra data som ett chip.
Observera att endast en bråkdel av det visuella materialet är relaterad till identiteten hos
innehavaren, nämligen passfotot53, resten kan sägas vara en sorts nationell blindskrift: former,
färgställningar, mönster, gravyrer och tredimensionellt avancerade bilder samt viss ytbehandling
och prägling, som utgör underlaget54 för innehållet - innehavarens identitet och nationalitet.

49
För en utförlig och närmast outtömlig lista över … till passet se ”Europeiska unionens råd, PRADO Ordlista för tekniska
termer som avser säkerhetsdetaljer och säkerhetsdokument i allmänhet (i alfabetisk ordning)”
http://prado.consilium.europa.eu/SV/glossaryPopup.html
50
Wikipedia, 2014-09-30 enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Pass#EU-passet
51
Den korrekta beteckningen i sammanhanget är DOVID (diffraktiv optiskt variabel säkring), se även
http://prado.consilium.europa.eu/SV/glossaryPopup.html#_039_2
52
“When checking security features of documents: FEEL, LOOK, TILT!” Se:
http://prado.consilium.europa.eu/en/homeIndex.html
53
På sida 4 finns följande information tryckt: “Passtyp, Landskod, Passnummer, Efternamn, För- och mellannamn, Nationalitet,
Längd, Födelsedatum, Personnummer, Kön, Födelseort, Myndighet, Utfärdningsdatum, Sista giltighetsdag, Namnteckning samt
bild. Dessutom finns en maskinläsbar rad.” Wikipedia, 2014-09-30 enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Pass#EU-passet
54
Materialiteten i passet beskriv som ”Fotografiskt papper: Grundmaterialets papper är täckt med ljuskänsliga kemikalier.” Se
http://prado.consilium.europa.eu/SV/glossaryPopup.html#_088_2
Om termen läsning alls kan användas måste det vara fråga om en inläsning av uppgifter i
kombination med en avläsning av personen som passet identifierar. Vid en reguljär passkontroll
sker en maskinell inläsning, dvs. scanning av biometrisk kod och matchning av data gentemot
Schengens informationssystem (SIS). Boken passet kan därför beskrivas som en nedskalad
variant, medan det finns extra- eller bonusmaterial digitalt som varken innehavare eller andra
läsare någonsin kommer åt55, förutom de verkställande gränskontrollerna. Boken passets hemliga
offentlighet framstår som toppen av ett isberg, dess frame56 döljer det mesta av sitt utvidgade
innehåll. Det som lagras i databasen57 är dessutom inte bara personuppgifter samt biometrisk
data, utan brottsrelaterade uppgifter som rör saker, t ex fordon och andra dokument.58
Vid sidan om den maskinella inläsningen sker en mänsklig avläsning av personens fysionomiska
identitet, som tillsammans bildar ett slags rastrerat eller filtrerat läsande. Nationalstatens och
gränskontrollens maskinell-mänskliga maktapparat är passets bästa och mesta läsare. Som
sådana är de illitterata, de läser aldrig texten på dess egna villkor.

55
“The remainder of the database is populated with alerts relating to: Lost, stolen, or misappropriated firearms; Lost, stolen, or
misappropriated identity documents; Lost, stolen, or misappropriated blank identity documents; Lost, stolen, or misappropriated
motor vehicles; Lost, stolen, or misappropriated banknotes” Källa: Wikipedia
http://en.wikipedia.org/wiki/Schengen_Information_System
56
Begreppet frame enligt Michael Bhaskar undersöks längre fram.
57
Egentligen tre komponenter som tillsammans utgör ett helt system, se http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-
do/policies/borders-and-visas/schengen-information-system/index_en.htm
58
Det nya uppdaterade registret SIS II togs i bruk 9 april 2013, efter övergången från 18 till 30 medlemstater. Det är knappast
bara tekniska parametrar som betingade denna uppgradering, då vissa medlemsstater ville att systemet skulle bli mer av ett
utredningssystem, alltså ge det en direkt polisiär befogenhet. Systemet hanterar aktivt efterlysningar och innehåller över 45 s.k.
alerts, alltså stulna dokument eller fordon. Citat: “What data can be stored in SIS II? SIS II provides information on individuals
who do not have the right to enter or stay in the Schengen area, or on those who are sought in relation to criminal activities. SIS
II also contains information on missing persons, in particular children or other vulnerable individuals who are in need of
protection, or in order to prevent threats. Details of certain objects are also recorded in SIS II, for example, cars, firearms, boats,
and identity documents that may have been lost or stolen or used to carry out a crime. Data on persons stored in the SIS II are the
data necessary to locate a person and confirm his/her identity (including newly a picture and fingerprints) as well as relevant
information about the alert (including the action to be taken). As soon as this becomes technically possible, fingerprints may also
be used to identify a third-country national on the basis of the biometric identifier.” Se http://europa.eu/rapid/press-
release_MEMO-13-309_en.htm
Andra källor: http://europa.eu/legislation_summaries/other/l33183_en.htm och http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/e-
library/glossary/index_s_en.htm#SecondgenerationSchengenInformationSystem(SISII) samt
http://sv.wikipedia.org/wiki/Schengens_informationssystem
Från  text  till  verk  till  text  
Men som utgivning betraktat är inte heller text exklusiv för litteraturen. “All text är helt enkelt
inte litteratur, liksom all litteratur heller inte är blott text, […]. Det utvidgade textbegrepp som
radikaliseringen av strukturalismen förde med sig reducerade alla fenomen till text (inte bara det
litterära konstverket), och upphöjde därmed litteraturvetarens kompetens från det specifika till
det allmänna”59. Om man kan bortse från de radikalestetiska anspråken kan man ställa frågan på
nytt, från “vad är eller vad betyder en litterär text”, till “vad gör texten”, vilken agens bär den på?
Och om det är något passet som “oläst” bok gör så är det att det producerar en avgörande
skillnad: rätten att vistas i ett land i kraft av permanent eller tillfälligt medborgarskap, och rätten
att resa. Av detta följer det paradoxala: det är pappersrikt medborgarskap i “rätt” land som ger
mobilitet. Allt annat resande förpassas till papperslös osynlig migration. Eller för tydlighetens
skull: Papperspasset ger de redan bofasta och folkbokförda både uppehålls- och resetillstånd,
medan papperslösheten förbjuder allt resande. Dessa motpoler betingar och utesluter varandra i
en paradoxal ekvation. Det som skiljer åt dessa är passet som gränspapper.

Det råder inget tvivel om det att denna agens är så oändligt mer komplicerad än vad som låter sig
sägas om den. För europeiska förhållanden har följande användning skapat livliga debatter: ett
giltigt EU-pass intygar innehavarens europeiska medborgarskap i kraft av den omtalade fria
rörligheten för varor, tjänster, kapital och arbetskraft inom Europa. Men att utöva mobiliteten
enligt EU:s högt uppsatta mål, stöter på patrull om “fel” befolkningsgrupp (romer) med “fel”
socioekonomisk bakgrund (fattiga) och “fel” medborgarskap (Rumänien, Bulgarien) gör det.
Samtidigt är det omstritt att tala om “EU-migranter” även om begreppet används flitigt i media.
Tanken är att inom EU finns ingen migration (sic!) eftersom EU-medborgare inte kan invandra
till eller “vandra” inom sitt eget överstatliga EU, de får däremot vistas, uppehålla sig och resa –
vara mobila! Samtidigt står det klart att EU:s inre arbetsmarknad är beroende av papperslösa
migranter och asylsökande utanför EU som arbetskraft, och det är genom frånvaron av all
intygad legitimitet som boken passets inneboende agens kommer till uttryck i all sin
dubbelbottnade logik60. Boken passet är som framgått undersökningen igenom en “maktfull”
fullmakt, och samtidigt en maktfullkomlig publikation!

59
Olsson, 2012, s.26
60
Min poäng är inte att ställa en utsatt grupp mot en annan för att värdera nöd eller medborgarskap, eller alla människors rätt till
asyl och rättvis behandling. Men passet verkställer an brutal logik, där innehav av (rätt) pass skapar en avgörande skillnad.
Passet kommer nog aldrig ges ut som ljudbok, talbok, eller DAISY61. De visuella och taktila
representationerna vid sidan om den minimalistiska texten är dess dominerande
framställningsform. Det är passets hemliga offentlighet som ligger bakom tystnaden.
Innehavaren behöver heller aldrig lämna röst- eller språkprov för att identifiera eller legitimera
sig. Att bli tilltalad med sitt namn, att bli utropad med sitt namn på flygplatsen är inte det samma
som att få passet uppläst, eller att ”få sina rättigheter upplästa för sig”. Finns det en röst
förborgad i den olästa uppläsningen av passet är det med en akustik under hörtröskeln.
Det är dock frestande att koppla ihop rösten i betydelsen rösträtt som en rättighet att rösta i
allmänna politiska val baserat på medborgarskap; ett pappersrikt tillträde till den representativa
demokratin via en röstsedel. Men även om kopplingen är möjlig via legitimiteten hos de
offentliga institutioner som ger ut passet och röstsedel, så bygger valhemligheten i ännu större
grad på en tyst röst, på en sekretess kring röstningen som akt som själva garanten för det fria
valet.

Hemligt  offentliggörande  och  negativ  förstärkning  

Passets hemliga offentliggörande är kopplat till en publicistisk praktik generellt - att på en gång
offentliggöra och tillgängliggöra. Men när det gäller passet finns det ett antal inre och yttre
gränsdragningar i förhållande till den strategin. Michael Bhaskars Content machine62 är ett
flyhänt och elegant försök att förse förläggandets praktik med en teori63, eller ett teoretiskt
ramverk som iakttar förläggandets komplexa natur och uppdaterar dess villkor för den digitala
tidsåldern. Argumentationens kärna opererar med fyra nyckelbegrepp som tillsammans bildar
titelns ”innehållsmaskin”64: framing (inramning), model (affärsmodell/utgivningsstrategi),
filtering (urval) och amplification (förstärkning). Premissen är att publicering i sig aldrig kan
skiljas från ett innehåll varför teorin också är en “theory of content”: innehåll ramas in för att
offentliggöras enligt en modell. Men essentiella är filtrering och förstärkning, då all publicering
61
Enligt bibliotekets hemsida https://biblioteket.stockholm.se/att-anv%C3%A4nda-biblioteket/f%C3%B6r-dig-med-
funktionsneds%C3%A4ttning/talb%C3%B6cker
62
Bhaskar, 2013
63
Även med respekt för komplexiteten i de begreppsliggjorda processerna betecknar Bhaskar själv sin teori ibland för system,
särskilt i relation till digitala tekniker och system, och det finns onekligen ett instrumentellt förhållningssätt, som möjligen kan
skyllas på det digitala som ett binärt systematiskt paradigm. Han förvånas över att litteraturvetenskap liksom media- och
kommunikationsvetenskap är etablerade akademiska discipliner, medan “innehåll” som begrepp inte är lika undersökt. Bristen på
en teoretisering av just innehåll förutsätter enligt Bhaskar samtidigt att ett tyst användande av en implicit teori är i verket; en
märklig frågeställning med tanke på att innehåll á la Bhaskar kan vara just vad som helst, text, bild, ljud, etc., ungefär som att leta
efter en teori för saker eller ting.
64
Översättningarna av dessa fyra nyckelbegrepp inom parenteser är mina egna.
handlar om urval och slutligen mångfaldigande. Som frame i hans begreppsvärld betecknas det
som innehållet fyller upp, medan models utgör grunden för innehållet.

Bhaskar renodlar begreppet amplification65 som ett distinkt steg i förläggandets praktik. Termen
ska inte bara klargöra skillnaden mellan making public å ena sidan, och publishing å andra sidan,
utan han menar även att denna förstärkning eller expansion är tydligare än andra teoretiska
begrepp för kulturell förmedling av innehåll. Hans systematiska undersökning vill dessutom göra
upp med den flummiga binära logiken mellan privat och offentligt. Som för att belysa
oanvändbarheten i denna skenbara dikotomi lägger han fram två ytterligheter: kan att lämna ett
manuskript på parkbänken eller att trycka upp tusentals exemplar som ingen läser betraktas som
ett offentliggörande, därmed en utgivning? Förstärkningen som sista ledet i en kedja av argument
för att lägga fram en publicistisk teori erbjuder en enkel formel: ju fler utgåvor av ett verk som
distribueras och konsumeras överhuvudtaget, eller ju fler och olika mottagare som nås utan
särskild ansträngning, desto tydligare har ett offentliggörande ägt rum. Bhaskar är medveten om
att förstärkning inom vissa kulturkretsar eller ekonomier kan betyda motsatsen, eller betinga en
inversion av begreppet som t ex på konstmarknaden. Den begränsade exklusiva upplagan
(limited edition), ända ned till en upplaga av ett enda existerande original, är oupplösligt
förknippat med verkets proportionellt ökande värde. Denna negativa förstärkningens strategi
verkar som just förstärkning, något Bourdieu i detalj har ringat in mera exakt med
konsekrationen av verk.66

Termen förstärkning hänger direkt ihop med Bhaskars term frame. Istället för container, medium
eller bärare lanserar Bhaskar termen frame67 för att tydliggöra att det handlar om att presentera
innehåll än att blott bevara, behålla, eller innehålla det. Frames68 används därför medvetet för att
omfatta både distributionsmekanism, kanal, media, kontext och duplikator. Passet som frame för
65
Bhaskar, är generös med att namnge bibetydelser och besläktade koncept såsom “augment, enhance, extend, develop, push,
craft, position, pitch, spread, disseminate, expand and even, but not necessarily, improve”, av vilka just anhopningen kan ses som
en förstärkning av själva begreppet. Bhaskar, The Content Machine, XX
66
Bourdieu, Pierre, Konstens regler: det litterära fältets uppkomst och struktur, B. Östlings bokförlag Symposion, Stehag, 2000
67
Bhaskar, 2013, s.35
68
Begreppet frames i svensk översättning visar sig vara en minst sagt dubbeltydig term. I sin vidaste betydelse som substantiv
kan ordet betyda både stomme, ram, underrede, ställning och infattning. Förmodligen lämpar sig ram eller inramning bäst, men
särskilt inom en anglosaxisk kontext är begreppet i lika hög grad förknippad med bild- eller rentav filmruta. Frames kan därför
uppfattas som just ramen kring ett okänt visuellt något, men också som själva det fyllda bildutsnittet, alltså bildytan. Dessutom
instruerar termen till ett seende, ett skådande genom rutan i mycket högre grad än till läsning. Fokuseringen på perceptionen
omvandlar frames till ett aningen motståndslöst begrepp i förhållande till material och diskurs. Troligen hade Bhaskar älskat
denna både tomma och fyllda beskrivningsmöjlighet.
medborgarskap och identitet förstärks inverterad, och inte olik konstmarknadens mekanismer
substantiellt, genom att begränsa upplagan till ett enda giltigt exemplar i en ny utgåva vart femte
år. Väl att märka är passet som trycksak inte ett original i ordets strängaste mening. Tryckeriet
Svenska Pass AB förproducerar pass enligt en färdig matris med en mängd paratext som alla
pass har gemensamma, men med infogande och inplastande av personuppgifterna, foto,
biometriska data och särskilda passnummer, samt en sorts komplex stämpling skapas den
begränsande förstärkningen. Passets utgivningsplan och kontrollerade distribution är utformad
kring uniciteten, autenticiteten och legitimiteten. Värdet ligger i den adderade kombinationen av
alla dessa handlingar pappret ger underlag för.

Andra  läsbara  offentliga  värdehandlingar  

Finns det förresten icke-hemliga offentliga värdehandlingar i detta utvidgade spektrum av
pappersrika utgivningar som kan läsas upp högt, som rentav ska läsas upp för att markera
befintlighet, för att ges ut? Endast pengar, dvs. sedel och mynt, men även elektroniska pengar på
kort, benämns, räknas och läses upp offentligt för varandra i transaktionsögonblicket: växeln
räknas fram baklänges muntligt i kassan, köpesumman begärs muntligt följd av sedelinmatning i
en annan kassa, servitören läser upp kvittot för oss vid restaurangbordet. Uppläsningen bekräftas
med betalning.

Kanske är det möjligt för att alla kopplingar mot individen, mot ett subjekt överhuvudtaget, är,
om inte obefintliga, så dock anonymiserade i pengarnas värld: mina pengar kan bli dina pengar i
ett visst ögonblick, vi delar samma totala mängd av utgivna sedlar och det enda textuella inslag
är just siffror och numeriska värden, semantiskt tveksamt som bärare för text rentav. Pengar kan,
utan att närmare gå in på den flora av komplikationer som uppstår vid jämförelsen mellan pengar
och pass, liksom mellan siffror och bokstäver, placeras på andra ändan av värdehandlingarnas
skala. Ändå kan de tu mötas tack vare en ännu giltig monetär ekonomi: passet kostar. Antingen
en officiellt subventionerad prenumerationsavgift till staten, eller en svartekonomisk summa till
förfalskaren. Passets väg från värdehandling till handelsvara hänger samman med dess
skillnadsskapande aspekt, men förstoras här till kriminella proportioner med hårdvaluta som
insats.69

69
Enligt en beräkning från Rikspolisstyrelsen ”försvinner” varje år ca 60 000 pass. Se även
http://www.svt.se/nyheter/sverige/skarpta-regler-kring-svenska-pass
Verket  passet:  kritisk  pappersmassa  på  gränsen  
Begreppet pappersmassa – på franska: papier-mâché – står i skuld till titeln på Derridas bok
Papier machine70 som på ett enastående sätt tar sig an pappret som bärare och underlag för
betydligt mer än text. Han ställer sig bland annat frågan hur det då (2001) kommande
papperslösa samhället förändrar kultur, kunskap och skrift, men även hur det är kopplat till de
just papperslösa71 flyktingars brist på inskrivna rättigheter. Han frilägger paradoxala och
komplexa förhållanden i hur det postmoderna samhället utvinner, utläser och lagrar information i
det som bara är pappersmassa till att börja med och som riskerar att åter bli det i den kommande
papperslöshetens digitala nebulosa. Han ställer även viktiga frågor kring pappret som materiell
bas, historisk funktion, skriftunderlag för text och tecken samt diskursiv tankefigur för
förläggandet av böcker mitt i det postdigitala paradigmskiftet. Trots papprets överväldigande
eller bara antagna försvinnande, förflyktigande och undandragande från scenen, det som kallas
”withdrawel” hos Derrida, kodifieras passet än mera som pappersrik kritisk massa i de ovan
belysta betydelserna autentisering, identifiering och legitimering. I det som följer nedan vill jag
spekulera kring passets framtid.

En underliggande fråga för denna undersökning har handlat om de skillnadsskapande egenskaper

som följer med passet som ett sorts gränspapper, alltså hur passet som bok bryter mot eller
tvärtom bekräftar litterära praktiker, samhällets normer eller statens lagar för hur ett hemligt
offentliggörande av identiteten går till. Står boken passet i skarp kontrast till andra utgivningar
eller kan dess pappersrika manifestation förstås som kritisk kontext vars inre och yttre relationer
passet förtydligar? När papperslösa böcker (e-böcker och appar) både rosas och risas som den
oundvikliga framtiden för läsning, litteratur och laglig distribution, betraktas det att vara pass-
och papperslös fortfarande som synonymt med illegal, illitterat och ett samhällsproblem. Bristen
och därmed värdet av papper bedöms väldigt olika. Är passet passé, utgör en passage eller kan
tydas som en kommande bok? Vilken framtid går passet som nationellt hemligt offentliggörande
till mötes? I papperslöshetens digitala kölvatten, mot en fond av gryende nynationalism i Europa,
men också i spåren av en flodvåg av flyktingar från krigens Mellanöstern, kommer passet som
verk förpassas till historien som ett irrelevant och förlegat dokument, eller får det genom allt
rigidare gränskontroller ett paradoxalt förnyat värde? Kan denna värdehandling också anta ny
70
Derrida, Jacques, Papier-machine: le ruban de machine à écrire et autres réponses, Galilée, Paris, 2001
71
”Papperslös” har använts sedan 1970-talet, men ursprungligen i en annan betydelse: det papperslösa samhället, samhället som
är fritt från papper tack vare eller på grund av datoriseringen. ”Det papperslösa samhället” hänger envist med i Svenska
Akademiens ordlista, trots att ordet papperslös i dag övervägande används i betydelsen ”som saknar giltigt arbets- och
uppehållstillstånd”. Se även http://blogg.sydsvenskan.se/sprakbloggen/2013/03/15/papperslos-ar-ordet/
skepnad som bryter mot statliga och överstatliga kontroller på inte helt olika sätt som
egenutgivning har förändrat förlagsbranschen? Kan vi skönja konturerna av både
konventionsbrott och ett dialektiskt överskridande som för även en så utvidgad litterär text som
passet framåt?72

Värde-­‐papper  och  verk-­‐ligheter:  två  scenarion  

I det som följer försöker jag att teckna två möjliga scenarion för det pappersrika kontra
papperslösa passet som samtidigt undersöker hur ett överskridande av passets hemliga
offentliggörande är förknippat med motsvarande olika värdeekonomier73. Jag väljer att koppla
ihop pappershalt med kvalitativa över- och underskott på ett sätt som ger vissa motsvarande
negativa och positiva effekter. Syftet är inte att göra det utifrån realistiska, empiriska eller ens
rättvisa kriterier, utan att ställa något på sin spets, att i essäns anda överträda gränsen för passets
gängse verklighetsbeskrivning.

Passera  med  gesten  och  kroppen  

Papperslösheten som ett scenario av globalt underskott utgår från en accelererande utveckling i
digitaliseringens post-mortem: papper ersätts i allt högre grad och i allt fler format av skärmar,
kort, chip och appar, av mjuk vara på främst kretskort. Det pappersrikt individuella i materiell
och formell bemärkelse, med den enskilda papperskopians unicitet sett som en startpunkt för en
förlagsprodukts potentiella utveckling från nästan identiskt till alltmer personligt (bläddringens,
läsningens och anteckningarnas spår, samt det naturliga åldrandet) men ej att förväxla med idén
om ett original, ersätts av immateriella och informella, därmed tillfälliga och situerade
kombinationer av binär kod. En e-bok åldras eller präglas helt enkelt inte av användandet. Där så
skulle vara fallet uppstår det som en störning, kanske rentav som en interferens av koden och
samtidigt ett intrång i licensen för användandet. Helt oaktad de enorma problemen med att
garantera hållbar kompatibilitet för formatet rent tekniskt, kan e-boken i ett mycket nära

72
”Enligt Blanchots hegelianskt färgade litteraturhistoria förändras litteraturen regelmässigt av exceptionella verk som bryter mot
den föregående traditionen. Dessa brott som för alltid förändrar litteraturens förutsättningar bekräftar samtidigt en regel på så sätt
att konventionsbrotten innebär ett slags dialektiskt överskridande som för litteraturen framåt. Romanen är ett tydligt exempel på
detta eftersom det är en genre som i så hög grad demonstrerar sin icke-identitet, det att den inte sammanfaller med någon
definition av sig själv, eller med bachtinska termer att den karaktäriseras av en självkritisk ofärdighet – vilket inte desto mindre
också är ett generellt villkor för all litteratur.” Olsson, 2012, s.256
73
Jag kommer inte att fördjupa eller tillämpa analyser från avhandlingen Bookonomy, men den finns med som en tankefigur i
andanom, se Schultz Nybacka, Pamela, Bookonomy: the consumption practice and value of book reading, School of Business,
Stockholm University, Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2011, Stockholm, 2011
framtidsperspektiv bli den mest oläsbara och olästa boken i en utvidgad förståelse efter Stein74.
Det galopperande överskottet av e-boksproduktioner kan rent ekonomiskt men framför allt
kulturellt mötas av ett omvänt galopperande underskott av läsning. Härtill kommer de formatet
ännu vidhäftande problem vad gäller vidareförsäljning och andrahandsmarknad av vad, hur, hur
länge, och var? Men även om dessa kan tänkas få en lösning juridiskt och tekniskt är det svårt att
se hur en någorlunda stor- eller mellanskalig vidareförsäljning med pressade mikroskopiska
prisspann verkligen kommer att ske. Papprets totala withdrawel öppnar för en fluiditet vars inre
tomhet och underskott kan vara svårt att helt överblicka.

Boken Eine neue Version ist verfügbar75 konfronterar läsaren på ett nästan satiriskt sätt med ett
flytande koncept. Befriad från litterärt innehåll per se presenteras denna elektroniska bok som
ren mjukvara. Den upphäver den mödosamma och i alla fall delvis materiella litterära praktiken
genom en digital implosion, varefter inget annat återstår än den vagt symboliska bäraren och
dess egna tillkomstvillkor; i övrigt är det tömt på innehåll i traditionell bemärkelse. Man köper
just ingenting, men får så småningom en uppdatering, en ny version. Denna antimateria, en form
av mjukbok nära att förflyktigas i den formlösa formen den utger sig för, är lika mycket i
begynnelsen som avslutat från första början. Allting i detta koncept som harmlöst beskrivs kring
frågan ”Hur förändrar digitaliseringen vår uppfattning om böcker? Den blir flytande, konst och
kultur blir mjukvara”76 (min övers.). Allting andas ”tvärtom” samtidigt som här bokstavligen
realiseras något av Zygmunt Baumanns Liquid Modernity77 i en märklig formlös form.
Paradoxalt för detta globala underskott är att det redan idag är mycket få överstatliga och rika
transnationella komplex som kontrollerar digitala flöden, och dessa ser ut att snarare öka sin
maktställning i framtiden. Globaliseringen av ekonomin har länge tänjt på gränsen för hur hela
territorier men framför allt nationer och tillika nationsgränser har hamnat i flux eller t o m fritt
fall. Papperslöshetens gränslöshet kan med viss välvilja sägas förebåda en begynnande passfrihet

74
Olsson, 2012, s.54f
75
von Gehlen, Dirk, Eine neue Version ist verfügbar, Berlin: Metrolit, 2013
76
“I think the digitaliziation is like a climate change for cultural products”, Dirk von Gehlen explains his idea: “It changes their
aggregat state from solid to liquid.” Like Wikipedia liquefied the idea of an encyclopedia every cultural item changes under the
condition of digitalization: it becomces software. “We can write books like we write software”, von Gehlen goes on. “Together
and in versions.” That is the reason why he opend his desktop to his readers, they became spectators of the writing process that
started in autumn 2012 with a crowdfunding-project on startnext. “My readers did not only buy a book (that was delivered on
paper and as an eBook in June 2013), they took part in the development from the first sentence to the final copy-editing.” Källa:
http://www.enviv.de/english/
77
Bauman, Zygmunt, Liquid modernity, Polity, Cambridge, 2000
så som den kommer till officiellt uttryck i t ex EU:s rörlighetsdirektiv78 från 2004. Men det torde
ha framgått att denna rättighet endast tillskrivs privilegierade grupper av världssamfundet. Men
utifrån en lika global konflikt- och krisanalys kommer flyktingströmmar å ena sidan och starkare
gränskontroller å andra sidan knappast leda till ett förflyktigande av gränspappret passet i likhet
med pappret generellt.

Det komplett papperslösa samhället efter övergången till kort, chip och molnbaserad mjukvara
ställer ännu hårdare och exklusivt andra krav på lika papperslös autentisering, identifikation, och
legitimation. Vi bevittnar redan hur skyddet av både identitet och integritet blir allt svårare, hur
digital autenticitet öppnar för att förvandlas till en vara, och skyddet av denna till en tjänst – hur
det m a o kapitaliseras på en individuell egenskap ingen trodde kunde vara till salu. I takt med att
identiteten är underkastad kapitalstarka intressen öppnar det i sin tur för digitala identitetsstölder
av helt andra mått än det vi redan ser. Behovet att bevisa sin person genom ”personbevis”, alltså
den enskildes behov av och rätt till säker identifikation, kravet på säker sekretess, anonymisering
och kryptering av personuppgifter gentemot s.k. tredje part, och samtidigt det digitalt injicerade
begäret efter jagets iscensättning (jag tänker på selfies som ikonisk multiplikation eller division
och på share som en symbolisk självpublicering i mikroformat) – alla dessa intressesfärer står i
potentiell papperslös konflikt med varandra och alstrar samtidigt uteslutningar genom exklusivt
skydd av ”rätt” identitet.

I detta papperslöshetens hotande rättsliga vakuum finns nog inte plats för passet som e-bok. Som
ovan undersökt och där avfärdat är det möjligen trots allt någon form av biometriskt kodad
accesspunkt som identifierar innehavaren med kroppen som bas. Vi ser redan hur det
högteknologiska men även högrisksamhället använder sig av performativa incitament för att
fastställa identiteter: ansikts-, röst- och rörelseigenkänning används storskaligt och effektivt
inom brottsbekämpning med kroppen som bas. Där passet likställs med kroppen, där boken
ersätts av koden i molnet, där jaget befriat från andra medier, men ständigt uppkopplat mot
autentiserande nätverk rör sig inom privilegierade frizoner hitom särskilda avgränsningar väntar
en rad förluster, brister och knappheter för ”de andra” – nya papperslösa riskerar att bli nätlösa,
rentav kroppslösa i betydelsen utan rätt kropp och långt utanför systemet.

78
“[Ä]ven känt som direktivet om unionsmedborgares fria rörlighet och formellt Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig
inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven
64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”, se
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2004:229:0035:0048:SV:PDF
Men även för förlag och förläggande generellt väntar förändringar som det globala underskottet
betingar för det litterära som fält. I takt med att papper förvandlas till nostalgisk lyxvara och
antikverade ”maktbevis”, blir även bäraren (boken) som sådan en nischprodukt. Med det
bärarlösa som ny standard blir det svårt eller rentav omöjligt att vårda, bevara och tillgängliggöra
något innehåll utanför de strängt kontrollerade plattformsberoende cirklar med korta livscykler;
särskilt som förlagsprocesser i högre grad automatiseras snarare än auktoriseras. Kanske måste vi
omvärdera det litterära som något i mycket högre grad performativt och inte längre bunden vid
text. Det ökande intresset för interaktivitet och digitala spel samt redan mycket små barns
intuitiva kunskaper för hur man navigerar och hanterar digitalt bildbaserat innehåll pekar på en
rörelse från läskunnighet till gestkunnighet.

Fabriken  och  teatern  

Biblioteket som ett pappersrikt scenario av lokalt överflöd tar fast på Fleischers postdigitala
bibliotek/verkstad (fabrik och teater) som en skyddad zon präglad av radikal transparens och
dynamisk offentlighet, med utgivningen av passet som ett ständigt överskridande av bok, verk
och sak. Fleischers vision om det postdigitala biblioteket aktualiserar också frågan om ansvaret
för mediebundna kulturyttringar. I dubbelboken Boken / Biblioteket79 vidareutvecklar Fleischer
med följdriktig konsekvens det postdigitala biblioteket som en offentlig plats där man inte bara
lånar ut böcker och annan media, utan även tillgängliggör Internet, sökdatabaser och i viss mån
nätverkskopplade datorer, samt de redan befintliga kopiatorer, skrivare och scanner i full skala.
Eftersom böcker inom bibliotekets väggar redan idag kan kopieras till papper, scannas och
digitaliseras till filer och filer från Internet kan skrivas ut till papper på skrivare för enskilt bruk
eller i studiesyfte (teknologiskt sett dessutom numera en och samma maskin), finns det inga
tekniska hinder för varför man inte erbjuder detta till allmänheten på bred front, rentav med hjälp
av mindre boktryckarmaskiner80. Fleischer uppehåller sig inte vid de upphovsrättsliga problem
som uppstår när ett givet urval av böcker kan brukas fritt snarare än lånas, sedan han redan
tidigare har analyserat det orimliga i att låna ut digitala kopior i det digitala biblioteket. För hans
vision om en radikalt utvidgad biblioteksverksamhet i form av en flerdimensionell sök-, läs-,

79
Fleischer, Rasmus, Boken ; Biblioteket, Ink bokförlag, Stockholm, 2011
80
Jag observerar att man i detta sammanhang inte längre talar om tryckpress eller boktryck i traditionell bemärkelse. Den
vanligaste typen för mindre tryckmaskiner är Espresso Book Machine, se http://en.wikipedia.org/wiki/Espresso_Book_Machine
skriv- och utskriftsverkstad, en sann kulturfabrik för allmänheten81 som även möjliggör för envar
att författa, ladda upp och lägga till nya, gamla eller förlorade böcker i biblioteket, är faktiskt
ingenting mot Googles pågående överstatligt och systematiskt organiserade praktik att i strid
med internationella upphovsrättslagar scanna otaliga böcker (vars urvalskategorier förblir dolda
och omöjliga att påverka) för indexering och publicering online, med strikta förbud för
allmänheten att skriva ut, scanna in eller sprida böckerna utanför Googles eget ekosystem med
den platta logiken av ”den nolldimensionella sökrutan, den endimensionella resultatlistan och
den tvådimensionella skärmen”82.

Men Fleischers vision stannar inte där, utan förlänger bibliotekets roll som utskriftsverkstad med
sakskrivare som kan skriva ut tredimensionella objekt och det är inte svårt att se hur möjligheten
att kunna scanna in och skriva ut allt från texter till objekt83, vid sidan om att kunna låna alltifrån
böcker till verktyg, placerar biblioteket som offentlig och tredimensionell mötesplats i samhällets
centrum ”i kraft av sina gränssnitt mot den materiella världen. Det postdigitala biblioteket kan
likna en fabrik eller en teater.”84 Det kan vara svårt att få stopp på tankeleken: biblioteket vars
bokbestånd kan skrivas ut på papper, och biblioteket vars möbler, hyllor och skrivare kan skrivas
ut som objekt – ett bibliotek som teoretiskt kan replikera sig självt oändligt många gånger,
begränsat endast av kostnader per utskrift och de tekniska resurserna. Biblioteket slutligen som
en plats – fabrik och teater – där man skriva ut ”pengar” (så länge som det finns sedlar i omlopp)
ger i Fleischers tappning helt ny mening åt begreppet kulturellt kapital. Och varför stanna vid
pengar? Att skriva ut pass liksom andra nödvändiga papper i syfte att genom radikal och
bokstavlig egenutgivning råda bot på en papperslöshet, ter sig som det mest logiska alternativet.

I Rasmus Fleischers utopiska bibliotek kan alla pass scannas in, sökas fram, redigeras och åter
skrivas ut igen, kanske rentav som en materialtrogen sak i de inte längre så utopiska
sakskrivarna. Jag kan därmed potentiellt läsa alla andras pass i en fildelad online offentlighet, jag

81
”När dessa maskiner för materialisering och digitalisering kopplas samman i ett nätverk är det nästan som att biblioteket har
förvandlats till en fabrik. Kanske har biblioteket alltid varit en fabrik, eller snarare en verkstad - en skrivarverkstad.” (Fleischer
”Biblioteket” 2011, s. 53-54).
82
Fleischer, Biblioteket, 2011, s. 50-51
83
Det är viktigt att påminna om det följdriktiga i detta när det gäller digital information med kod som basen enligt ovan: data
som data. Det är först i materialiseringen och tillämpningen av dataströmmar och filer, i det bokstavligt postdigitala, som
motsättningar och skillnader kan uppstå. ”Det postdigitala biblioteket breder däremot ut sig i det fysiska rummet som en plats för
produktion, möten och även konflikter. Motsättningarna kan handla om att människor vill utnyttja rummet på olika sätt, om
villkoren för kopiering eller om vilka böcker som ges plats på hyllorna.” (Fleischer ”Biblioteket” 2011, s. 54-55).
84
Ibid. s.51
kan auktoriellt och semi- institutionellt ge ut mitt eget pass, inte längre begränsat av giltighetstid,
upplaga, eller nationalitet. När alla kan skriva ut sitt eget pass (eller varför inte sina egna pass i
plural) och kontrollera sin egenutgivning, vad händer då med medborgarskapet, nationalstaten
och identiteten som passets främsta innehåll? Låt vara att den här visionen stöter på en mängd
teoretiska och praktiska problem av framför allt folkrättslig karaktär; men faller inte möjligheten
att inom en skyddad zon som Fleischers bibliotek kunna skapa, förlänga och förlägga sitt eget
pass på sin egen orimlighet? Kan ett sådant pass överhuvudtaget användas, fyller det en praktisk
funktion eller ett institutionellt behov eller riskerar passet att förkomma till ett värdelöst papper,
ett tandlöst studentspex i en verklig och verkningskraftig globaliserad värld?

Å andra sidan är det just det subversiva draget hos Fleischers bibliotek som en verklig frizon
som utgör ett alternativ liksom på väg mot en gränslös värld: genom att egenhändigt bekräfta och
intyga sin egen identitet och sitt internationellt giltigt världsmedborgarskap kan det egenutgivna
eller självpublicerade passet vara en motståndshandling nog så värdefullt och pappersrik. Men
det är biblioteket som postdigital plats för ett offentligt förläggande, en sakskrivare-verkstad med
oanat potential som är det verkligt radikala i vår av digitala giganter och nationalstater
övervakade och kringgärdade verklighet.

Slutord  
Om passet på gränsen mellan bok och verk verkställer sin agens genom det som i Duchampsk
anda kan ringas in som deltagande och medskapande – att verket i stora delar bygger på
betraktarens/läsarens bidrag – så måste det i passets regim ses som ett tämligen ofrivilligt om
inte motvilligt deltagande: att bli utsatt för kontroll överhuvudtaget, att bevisa sin identitet och
nationalitet för främmande makter med ett individuellt unikt gränspapper för att legalt få
överträda gränser, gör att även verkets gränser blir tydliga i hur det organiserar passagen, i mötet
mellan den som reser och den som vaktar. De papperslösas flykt över, under eller bara förbi
gränsen konstituerar passets overklighet, dess skugga, det som inte får hända. Gränslösheten
bortom pappret, enligt den här essäns spekulativa blandning av estetiska och juridiska
perspektiv, fordrar ett aktivt motskapande, ett mot-verk under tröskeln för maskinell och
mänsklig läsning, en osynlig textkropp, en kritisk papperslös massa av händelser i rätt ögonblick.
Det som passet inte är eller motstår att bli, den nya pass- och papperslösheten, saknar en given
igenkännbar form och kan förhoppningsvis bara anas genom den här framställningen. Jag har
endast försökt att påtala och framkalla dess existens som ett ännu osynligt verkligt mot-verk.
Litteraturförteckning  
Barthes, Roland, “Death of the author” i Image, music, text, Hill and Wang, New York, 1977
Bauman, Zygmunt, Liquid modernity, Polity, Cambridge, 2000
Bhaskar, Michael, The Content Machine: Towards a Theory of Publishing from the Printing Press to the Digital
Network, Anthem Press, 2013
Bourdieu, Pierre, Konstens regler: det litterära fältets uppkomst och struktur, B. Östlings bokförlag Symposion,
Stehag, 2000
Derrida, Jacques, Paper machine, Stanford University Press, Stanford, Calif., 2005
Fleischer, Rasmus, Boken ; Biblioteket, Ink bokförlag, Stockholm, 2011
Holmberg, Jan, Slutet på filmen: o. s. v., Daidalos, Göteborg, 2011, eller i Holmberg, Jan (2012).
Filmarkivet.se/.Gov/.Edu/.com: reflektioner kring gränserna för det obegränsade arkivet. "Skosmörja eller
arkivdokument?" : om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. s. 81-87.
Karlholm, Dan, Kontemporalism: om samtidskonstens historia och framtid, Axl Books, Stockholm, 2014
Krauss, Rosalind,“Sculpture in the Expanded Field.” The Art of Art History: A Critical Anthology. New York:
Oxford Press, 1998
Ludovico, Alessandro, Post-digital print: the mutation of publishing since 1894, Onomatopee, Eindhoven, 2012
Olsson, Nils, Konsten att sätta texter i verket: Gertrud Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet,
2012
Peterson, Bo, Välja & sälja: om bokförläggarens nya roll under 1800-talet, då landet industrialiserades, tågen
började rulla, elektriciteten förändrade läsvanorna, skolan byggdes ut och bokläsarna blev allt fler, Norstedt,
Stockholm, 2003, s.64-65
Schultz Nybacka, Pamela, Bookonomy: the consumption practice and value of book reading, School of Business,
Stockholm University, Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2011, Stockholm, 2011
Snickars, Pelle & Vonderau, Patrick (red.), Moving data: the iphone and the future of media, Columbia University
Press, New York, 2012