2009c Joel Karleskans

Kriminologiska institutionen
Fylla, fight och förundersökning
En intervjustudie med förundersökningsledare och

utredare om män utsatta för ”misshandel med obekant
gärningsman”
Examensarbete 15 hp
Kriminologi
Kriminologi III (30 hp)
Vårterminen 2009
Joel Karleskans
Joel Karleskans Kriminologi III VT 09
2
Stort tack till alla Er intervjudeltagare som möjliggjorde denna

undersökning
3
4
Sammanfattning
Arbetet mot våld i offentlig miljö samt arbetet för att öka personuppklaringen av mängdbrott utgör
två prioriterade områden i dagens polisarbete. Som en del av polisens utvecklingsarbete fick
Brottsförebyggande rådet i uppdrag av Rikspolisstyrelsen att undersöka om och i sådant fall hur
personuppklaringen skulle kunna ökas vid ”misshandel mellan obekanta”.
Brottsförebyggande rådet konkluderar att denna kan ökas med 10-20 procentenheter och de
redovisar en rad olika förslag på hur detta kan göras. Vidare redovisas att det förekommer diverse
omständigheter som leder till att somliga fall bortprioriteras, en stor del av dessa var
målsäganderelaterade. Vid dessa misshandelsfall är offren i regel berusade unga män i 20-årsåldern
och utgör till skillnad från kvinnor och barn inte någon prioriterad grupp inom polisens
brottsofferarbete. Utifrån Brottsförebyggande rådets resultat formulerades denna studie.
Genom att intervjua polisiära förundersökningsledare och utredare ska studien undersöka följande
frågeställningar:
- Upplever de intervjuade poliserna problem med de manliga brottsoffren utsatta för ”misshandel
med obekant gärningsman” under förundersökningsarbetet?
I sådana fall att de intervjuade poliserna upplever problem med dessa brottsoffer under
förundersökningsarbetet:
- Vilka är dessa problem?
- Hur anser de intervjuade poliserna att dessa problem kan lösas?
Studien syftar dels till att undersöka om de intervjuade poliserna upplever problem under
förundersökningsarbetet med manliga brottsoffer utsatta för ”misshandel med obekant
gärningsman” samt identifiera vilka dessa problem är om det visar sig att dessa poliser upplever
problem med dessa brottsoffer. Slutligen syftar studien även till att undersöka vilka åtgärder dessa
poliser föreslår för att lösa de problem som eventuellt identifieras i studien.
Metoden som används är semistrukturerade nyckelpersonintervjuer och sammanlagt intervjuas
fyra förundersökningsledare samt två utredare fördelat på två polisstationer inom Stockholms län.
Studien utgår ifrån ett hermeneutiskt paradigm samt viktimologisk-, genusteoretisk- och
organisatorisk teoribildning.
Resultatet visar att de intervjuade poliserna upplever en rad olika problem med de manliga
brottsoffren utsatta för denna typ av misshandel. Bl.a. är de i regel berusade vid tillfället för
misshandeln vilket skapar problem för polisen då de kan ha svårt att redogöra för det inträffade i
förhör. Ibland vill de inte medverka i utredningen vilket ofta får till följd att förundersökningen
måste läggas ned. Vidare föreslås en rad olika åtgärder de anser kan lösa de problem som
identifieras i studien. Åtgärderna som föreslås varierar från omfördelningar av resurser till en stark
betoning av väl utförda förstahandsåtgärder.
5
6
Innehållsförteckning
1. Inledning .......................................................................................................................................... 9
1.1 Introduktion ................................................................................................................................ 9
1.2 Misshandel mellan obekanta - våldets karaktär enligt Brå 2009:1 .......................................... 10
1.3 Problemformulering ................................................................................................................. 10
1.4 Frågeställningar och syfte ........................................................................................................ 11
1.5 Disposition ............................................................................................................................... 12
2. Metod ............................................................................................................................................. 12
2.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt ........................................................................................... 12
2.1.1 Förförståelse ....................................................................................................................... 12
2.2 Metodval .................................................................................................................................. 13
2.3 Konstruktion av intervjuguiden ............................................................................................... 14
2.4 Urval......................................................................................................................................... 15
2.5 Genomförande .......................................................................................................................... 15
2.6 Bearbetning och analys av intervjuerna .................................................................................. 16
2.7 Validitet och reliabilitet .......................................................................................................... 17
2.8 Etik .......................................................................................................................................... 18
3. Teoretisk anknytning...................................................................................................................... 19
3.1 Brottsoffer ................................................................................................................................ 19
3.2 Det ideala offret ....................................................................................................................... 20
3.3 Medskyldiga offer .................................................................................................................... 20
3.4 Passiva offer ............................................................................................................................. 21
3.5 Motsträviga offer...................................................................................................................... 21
3.6 Structured action theory ........................................................................................................... 21
3.7 Extern och intern organisationsrationalitet .............................................................................. 22
4. Tidigare forskning .......................................................................................................................... 23

4.1 Alkohol och våld ...................................................................................................................... 23
4.2 Män som brottsoffer ................................................................................................................. 23
4.3 Brott och ”manliga” känslor ................................................................................................... 24
4.4 Polisanmäla? ............................................................................................................................ 25
7
5. Resultat och analys......................................................................................................................... 25

5.1 Upplevda problem .................................................................................................................... 26
5.1.1 ”Offren är oftast berusade” ................................................................................................ 26
5.1.2 Alkoholpåverkan, förhöra eller inte förhöra? .................................................................... 26
5.1.3 Medskyldiga offer, rollblandningar som skapar problem under FU-arbetet ..................... 27
5.1.4 Motsträviga offer................................................................................................................ 28
5.1.5 Pådrivande offer och språkförbistringar, hur analysera? ................................................... 29
5.2 Föreslagna åtgärder .................................................................................................................. 31
5.2.1 Förstahandsåtgärder ........................................................................................................... 31
5.2.2 ”Det är en sak att komma med idéer och an annan att genomföra dessa” ......................... 32
5.2.3 Omprioriteringar ................................................................................................................ 32
5.2.4 Förbättrad kommunikation och samarbete med ordningspolis och åklagare ..................... 33
5.2.5 Bra bemötande och avdramatisering .................................................................................. 35
6. Slutsatser, diskussion och fortsatt forskning .................................................................................. 35

6.1 Slutsatser .................................................................................................................................. 35
6.2 Diskussion ................................................................................................................................ 37
6.3 Fortsatt forskning ..................................................................................................................... 38
Referenser ..................................................................................................................................... 39
Bilagor ......................................................................................................................................... 43
8
1. Inledning
1. 1 Introduktion
1 306 324: en miljon trehundrasextusen trehundratjugofyra. Det låter som en lottovinst eller 13 rätt
på stryktipset men dessa siffror är inte relaterade till en vinstlott på något sätt, snarare en nitlott.
Varje år förövas en stor mängd brott i samhället och av dessa polisanmäls en del, dock långtifrån
alla. I Sverige uppgick denna siffra till 1 306 324 brott totalt under 2007 (www.bra.se). Dessa brott
orsakar i sin tur mänskligt lidande i form av fysiska, psykiska och ekonomiska skador samt sociala
och praktiska problem (Lindgren m.fl. 2001: 109).
Att säkra den enskilde individens personliga, ekonomiska och kulturella välfärd är statens främsta
uppgift enligt regeringsformen. Arbetet mot brottsligheten och utsattheten för denna utgör således
ett mycket centralt område för att trygga den enskilde individens välfärd. Vålds- och sexualbrott,
narkotikabrott samt delar den ekonomi- och miljörelaterade brottsligheten har utgjort regeringarnas
prioriterade kriminalpolitiska frågor under de senaste 25 åren. Våldsbrottsligheten har utgjort en
mycket prioriterad fråga de senaste åren och dagens regering gör inget undantag vad gäller den
frågan (von Hofer 2003: 188; von Hofer 2008: 13, 58-59).
I polisens regleringsbrev för 2009 samt budgetunderlagen för 2009-2011 och 2010-2012 utgör
våldet ett centralt och prioriterat problem. Enligt dessa styrdokument ska Rikspolisstyrelsen leda
arbetet mot våld i offentlig miljö och tillsammans med Brottsförebyggande rådet identifiera och
prova metoder för att minska detta våld. Rikspolisstyrelsen ska även genomföra en nationell
satsning mot våld i samverkan med övriga polismyndigheter (Polisens regleringsbrev 2009: 6; RPS
2008: 11; RPS 2009: 9).
Samtidigt arbetar polisen idag med att öka personuppklaringen av mängdbrotten som det årligen
anmäls ca 800 000 av. Mängdbrottsligheten utgör den brottslighet som drabbar flest och riktas mot
den enskilde individen. Till mängdbrotten räknar Brå (2007:12) skadegörelse, stöld, inbrott och
”misshandel av obekant” (ibid. s: 5). Personuppklaring innebär att ett fall leder till åtal,
strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse (Brå 2009:1:10). 2005 infördes PNU, polisens nationella
utredningskoncept, vilket syftar till att höja effektiviteten och kvaliteten i utredningsarbetet (RPS
2008: 8; RPS 2009: 18).
Mängd- och våldsbrott är således prioriterade i dagens polisarbete. Som en del av polisens
utvecklingsarbete fick Brottsförebyggande rådet i uppdrag av Rikspolisstyrelsen att undersöka om
och i sådant fall hur personuppklaringen skulle kunna ökas vid ”misshandel mellan obekanta”1.
2007 anmäldes ca 34 000 fall av ”misshandel mellan obekanta” varav ca 16 procent
1
Brottskoden är ”misshandel av obekant gärningsman”. Parterna är dock inte alltid okända för
varandra, det kan exempelvis röra sig om grannar eller ”bekantas bekanta” (Brå 2009:1:19).
9
personuppklarades (Brå 2007:12: 5; Brå 2009:1: 6, 8). Resultaten redovisas i rapporterna:

Misshandel mellan obekanta. Kan fler brott klaras upp? Del 1, Brå 2007:12 och Del 2, Brå 2009:1.
I Del 1 genomförde Brå en kvantitativ analys av anmälningar som avsåg ”misshandel mellan
obekanta” vid två polisdistrikt. Samma metod användes även i Del 2 vilket var en riksrepresentativ
studie. I Del 2 intervjuades även tre mängdbrottsåklagare. Konklusionen blev att personupp-
klaringen kan öka med 10-20 procentenheter (Brå 2009: 1: 8).
1.2 Misshandel mellan obekanta - våldets karaktär enligt Brå 2009:1

Dessa brott är i regel nöjesrelaterade och inträffar under helgkvällar och -nätter på allmän plats.
Typiska platser där dessa brott förövas är till eller från uteställen, i krogköer och inne på krogen
samt nattöppna matställen i anslutning till krogtäta områden. Vidare förövas dessa brott även vid
privata tillställningar (Brå 2009:1: 21-22).
Offret och gärningsmannen är i regel unga män, yngre än 24 år i hälften av fallen och 20 år eller
yngre i en tredjedel av fallen. I 93 procent av fallen är det en gärningsman och i 99 procent av dessa
fall misshandlas en annan man. I regel är båda parter alkoholpåverkade, dessa är onyktra eller fulla i
60 procent av fallen. I endast 17 procent av fallen är båda nyktra (Brå 2009:1: 21-22).
Ett typfall av misshandel mellan obekanta utspelar sig mellan två unga alkoholpåverkade män en
helgnatt i nöjesrelaterad miljö och föregås av en tidigare dispyt.
Det bör dock påpekas att detta är en beskrivning av det polisanmälda våldet och att det således
finns ett, troligen stort, mörkertal av fall som aldrig kommer till polisens kännedom. Beskrivningen
av ”misshandel mellan obekanta” såsom Brå framställer den är trots det att anse som tillförlitlig då
liknande resultat rapporteras i NTU 2007. Där framgår det att männen är klart överrepresenterade
jämfört med kvinnorna vid misshandel på allmän plats med obekant gärningsman (Brå 2008:3: 50-
51). Jag anser därför att dessa siffror kan anses vara en lämplig utgångspunkt för denna studie.
1. 3 Problemformulering
I de ovan nämnda rapporterna redovisar Brå bl.a. vad som gör att polisen prioriterar eller inte
prioriterar ett fall. Exempelvis prioriteras grövre fall i större utsträckning än misshandelsfall av
normalgraden och de fall där gärningsmannen kan misstänkas ha en kriminell livsstil (Brå 2009:1:
40, 43). Vad som gör att ett fall inte prioriteras påverkas bl.a. av om det finns en motanmälan.
Vidare kan det anses notabelt att målsägaren verkar spela en betydelsefull roll under förunder-
sökningsarbetet. Fallen med en alkoholpåverkad målsägande prioriteras i mindre utsträckning även
om utredningsmöjligheterna bedöms som goda. Detta gäller dock inte för gärningsmannen eller vid
grövre fall och i analysen finner inte Brå något som kan förklara detta (ibid. s: 8, 41-42). Andra
målsägarrelaterade problem är att denne inte samarbetar genom att inte komma till förhör, inte vill
10
berätta vem gärningsmannen är eller lämnade vilseledande uppgifter om denne samt vill ta tillbaka
anmälan (Brå 2007:12: 35).
Vidare föreslår Brå flertalet åtgärder för hur polisen kan öka personuppklaringen bl.a. genom att
polisen utreder fallen med motanmälan i större utsträckning, utreder en större del av anmälningarna
och lägger ner mer tid på varje fall innan det läggs ned (Brå 2007:12: 9-11, 55-56; Brå 2009:1: 15-
17, 52-53). Vad polisen anser kan göras för att utveckla arbetet undersöks dock inte av Brå.
Dessa selektionsmekanismer kan tyda på att det förekommer problem under förundersöknings-
arbetet vid denna typ av brott och brottsoffer. Vidare kanske polisen har förslag på hur dessa
eventuella problem skulle kunna åtgärdas, men polisen får inte ”komma till tals” i rapporterna.
Detta kan därför anses vara ett problemområde värt att undersöka närmare grundat på det ovan
förda resonemanget.
1. 4 Frågeställningar och syfte

Genom att intervjua polisiära förundersökningsledare och utredare ska studien undersöka följande
frågeställningar:
- Upplever de intervjuade poliserna problem med de manliga brottsoffren utsatta för ”misshandel
med obekant gärningsman” under förundersökningsarbetet?
I sådana fall att de intervjuade poliserna upplever problem med dessa brottsoffer under
förundersökningsarbetet:
- Vilka är dessa problem?
- Hur anser de intervjuade poliserna att dessa problem kan lösas?
Studien syftar dels till att undersöka om de intervjuade poliserna upplever problem under
förundersökningsarbetet med manliga brottsoffer utsatta för ”misshandel med obekant
gärningsman” samt identifiera vilka dessa problem är om det visar sig att dessa poliser upplever
problem med dessa brottsoffer. Slutligen syftar studien även till att undersöka vilka åtgärder dessa
poliser föreslår för att lösa de problem som eventuellt identifieras i studien2.
Studien avgränsas till manliga brottsoffer därför att män är offer i majoriteten av dessa
misshandelsfall samt p.g.a. att den tidigare forskningen inte har uppmärksammat dessa män i någon
större utsträckning, trots att de utgör en riskgrupp då de utsätts för detta våld i större utsträckning än
genomsnittet (Lindgren m.fl. 2001: 92; Åkerström 2007: 427). Det kan dock vara svårt för poliserna
ifråga att reflektera över problem i sitt eget arbete, de kanske är ”hemmablinda” eller styrs av
omedvetna föreställningar, exempelvis hur brottsoffer ”ska vara”. Det kan göra att de inte upplever
att det finns några problem och således inte behöver komma med förslag på lösningar.
2
”Förundersökningsledare” och ”förundersökningsarbete” benämns i fortsättningen som ”FU-
ledare samt ”FU-arbete”. Även åklagare kan vara FU-ledare (Brå 2009:1: 13).
11
Baserat på den ovan behandlade problemformuleringen kan dock syftet och frågeställningarna ses
som relevanta och motiverade, enligt min mening. Jag anser således att det finns en ”lucka på
området” vilket jag har en förhoppning att kunna fylla i viss mån genom denna studie.
1. 5 Disposition
Ovan presenterades studiens frågeställningar och syfte. Nedan följer en metoddel där det bl.a.
redogörs för den använda metoden. Därefter följer en genomgång av studiens teoretiska förankring
och sedan en överblick av tidigare forskning på området. Efter detta redovisas och analyseras
resultaten varpå studiens slutsatser presenteras. Studien avslutas med en diskussion och några
förslag på framtida undersökningar som kan genomföras på området.
2. Metod
2. 1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt
Studien utgår från ett hermeneutiskt paradigm enligt vilket verkligheten anses vara mänskligt
konstruerad i likhet med en text. Inom hermeneutiken läggs tonvikten på att söka tolka och förstå
den sociala verkligheten från den sociala aktörens perspektiv (Andersson 2004: 120-121, 130-131;
Bryman 2002: 466; Kvale 1997: 49).
I denna studie erhålls kunskap från den sociala aktörens perspektiv genom semistrukturerade
nyckelpersonintervjuer. Studien utgår från Kvales (1997) resenärsperspektiv på kunskapen som
erhålls genom intervjuerna. Enligt detta perspektiv produceras kunskapen under intervjun och ligger
inte dold likt en oförvanskad malmklump färdig att plocka upp (ibid. s: 11-12). Vidare tillskrivs
tolkningen och uttolkarens förförståelse stor betydelse inom hermeneutiken. Tolkningen sker inom
en hermeneutisk cirkel vilket behandlas i ”2.6 Bearbetning och analys av intervjuerna”, sid. 16.
Tolkningen sker dock inte neutralt utan präglas av uttolkarens socialt och historiskt präglade
förförståelse enligt hermeneutikern Gadamer och denna kan uttolkaren inte göra sig av med utan får
söka göra denna så explicit som möjligt. Konsekvensen av det blir att tolkningen av ett socialt
fenomen, såsom brottsofferproblematik inom polisen, får en föränderlig betydelse då olika individer
besitter en unik förförståelse vilket ger olika tolkningar (Bergström & Boréus 2005: 24-25).
2. 1. 1 Förförståelse
Radnitzky (1970) i Kvale (1997: 52) betonar vikten av att uttolkaren söker explicitgöra sin
förförståelse i högsta möjliga mån vilket görs nedan. Enligt Weber (1949:78) i Andersson (2004:
164) spelar denna endast in vid valet av forskningsobjekt och kan neutraliseras genom att forskaren
explicitgör sin position. Jag håller inte med om det då jag anser, i linje med Schütz, att det är
omöjligt att inte ha fördomar och att detta är den naturliga inställningen (ibid. s: 164).
12
Jag söker trots det explicitgöra min förförståelse så gott det går.
Upprinnelsen till denna studie började under en rättegångsobservation jag genomförde med två
kurskamrater vid Stockholms tingsrätt. De målsägande var tre manliga ordningsvakter vilka utsatts
för våld i tjänsten och en av dessa utmärkte sig särskilt i rättssalen. Denne hade bland annat blivit
skallad av den tilltalade och spräckt ett ögonbryn vilket fick sys. Då denne utfrågades om skadorna
av åklagaren svarade vakten småleende att ”det gjorde ganska ont”. Samtidigt satt denne ned-
sjunken i stolen nonchalant, trummade med fingrarna på bordskanten och himlade med ögonen
stundtals3. Ett mycket märkligt och intressant fenomen, ansåg jag, då beteendet låg helt i linje med
Åkerström (2007). Där visas hur unga män utsatta för misshandel förringar våldets konsekvenser
och stöter bort offeridentiteten (ibid. s: 438-440, 444-445). Jag ansåg därför att det vore mycket
intressant att undersöka om liknande fenomen förekommer i ett tidigare skede i rättsprocessen,
under förundersökningen exempelvis.
2.2 Metodval
Innan studien startade genomfördes en pilotintervju med en FU-ledare vilket fungerade väl och efter
att ha reflekterat över andra intressanta metoder valde jag att fortsätta använda semistrukturerade
nyckelpersonintervjuer (Kvale 1997: 94). De andra metoder som övervägdes att använda var
fokusgruppsintervjuer eller telefonintervjuer. Det hade varit intressant att undersöka hur FU-ledare
och utredare resonerade kring studiens frågeställningar vid en gruppdiskussion. Intervjusituationen
ansågs dock för svårkontrollerad då studien genomfördes ensam och dataanalysen hade blivit
mycket komplicerad då det måste redas ut ”vem sade vad, när och hur” etc. (Bryman 2002: 324-
325; Kvale 1997: 97). Grundat på dessa nackdelar valdes fokusgruppsintervjuer bort.
Telefonintervjuer hade sparat tid då intervjudeltagarna inte måste sökas upp fysiskt och metoden
kan även minska, men inte undanröja, intervjuareffekten. En nackdel är dock att metoden inte ger
tillgång till det mellanmänskliga samspel en intervju ”face to face” innebär vilket är en viktig del av
den kunskapssyn som appliceras i studien (Bryman 2002: 128-129; Kvale 1997:11-12, 118).
Grundat på dessa nackdelar valdes telefonintervjuer bort.
Skälet till varför jag valde att fortsätta med semistrukturerade intervjuer framför ostrukturerade
explorativa intervjuer var att studien hade ett specificerat syfte samt frågeställningar (Kvale 1997:
94, 119). Andra fördelar med intervjutypen är dess flexibilitet och följsamhet samtidigt som den
inte är för ostrukturerad. Intervjudeltagaren tillåts resonera fritt kring frågorna samtidigt som fokus
bibehålls på de områden som är relevanta för studien.
3
Målnummer publiceras inte trots att det är en offentlig handling. Detta med hänsyn till de
inblandades anonymitet och de eventuellt negativa konsekvenser en publicering kan ge upphov till
(Vetenskapsrådet 2002: 5, 12).
13
Vidare läggs tonvikten på hur intervjudeltagaren tolkar frågorna vilket är fördelaktigt då man utgår
från ett hermeneutiskt paradigm, såsom föreliggande studie (Andersson 2004: 120-121; Bryman
2002: 300-301).
Allt är dock inte ”guld och gröna skogar” med kvalitativa metoder som semistrukturerade
intervjuer. Metoden kan kritiseras för sin flexibilitet vilket får negativa konsekvenser för såväl
validiteten som reliabiliteten (Bryman 2002: 300; Tiby 2007: 388). Detta behandlas utförligare i
avsnittet ”2.7 Validitet och reliabilitet” sid. 17. Vidare finns risken att intervjudeltagaren uppfattar
intervjusituationen som ett hot mot sin person och/eller en möjlighet att framställa sig själv på ett
fördelaktigt sätt, vilket kan resultera i socialt önskvärda svar (Bryman 2002: 146, 174; Skrinjar
2003: 112). Detta behandlas utförligare i avsnittet ”2.5 Genomförande” sid. 15.
2.3 Konstruktion av intervjuguiden

Intervjuguiden som användes vid pilotintervjun4 omkonstruerades då denna var konstruerad kring
teman och stödord. I den efterföljande intervjuguiden5 formulerades frågorna i klartext vilket kan
anses stå i motsats till studiens resenärsperspektiv (Kvale 1997: 11-12). Läsaren ska dock inte ”låta
sig luras” och tro att frågorna ställdes ordagrant såsom de formulerats i intervjuguiden. Rent
konkret användes frågorna som stödord under intervjuerna. Frågorna formulerades till klartext dels
av dynamiska skäl då det gör det lättare att falla tillbaka på dessa under intervjuerna samt för att
stärka intervjuernas reliabilitet (Kvale 1997: 121-123, 207). Slutligen gjordes detta även för att öka
transparensen i studien, läsaren kan på så sätt få en någorlunda bra bild av vilka frågor som ställdes
under intervjuerna (Bryman 2002: 271). Grundat på detta kan därför dessa ordagranna fråge-
formuleringar anses förenliga med det anlagda resenärsperspektivet, enligt min mening (Kvale
1997: 11-12).
Tematiskt konstruerades intervjuguiden utifrån studiens frågeställningar och syfte samt dess
viktimologiska anknytning (Kvale 1997: 121-123). Först konstruerades inledande frågor om
intervjudeltagaren, såsom befattning och år i yrket vilka syftade till att kontextualisera
intervjudeltagarens svar (Bryman 2002: 305; Kvale 1997: 124). De erhållna svaren borde, enligt
mig, skilja mellan en erfaren FU-ledare och en nytillträdd utredare.
Efter detta konstruerades två ”öppna och breda” frågor, dels som en ingång till undersöknings-
området samt för att få igång intervjun. Vidare gjordes detta för att se om intervjudeltagarens bild
av ”misshandel mellan obekanta” skiljde sig mot Brå:s bild av våldet (Kvale 1997: 121). Därefter
konstruerades mer fokuserade frågor anknutna till studiens viktimologiska teoribildning.
För området ”föreslagna åtgärder” konstruerades frågor vilka tillät intervjudeltagaren att ”sväva
4
För intervjuguiden som användes vid pilotintervjun se sid. 43.
5
För intervjuguide se sid. 46.
14
ut” mer än vid de föregående frågorna. Detta gjordes dock utan att varken intervjuguiden eller
intervjun förlorade dess semistrukturerade karaktär (Kvale 1997: 94).
Intervjuguiden avslutades med frågor som ger intervjudeltagaren chansen att förtydliga
sig om denne tror att jag som intervjuare kan ha missuppfattat något samt ges intervjudeltagaren
möjligheten att ställa frågor till mig som intervjuare. Detta gjordes för att stärka intervjuernas
validitet samt p.g.a. att intervjudeltagaren kan känna sig uppgiven då denne öppnat sig för mig i
egenskap av intervjuare men inte fått något i gengäld (ibid. s:120, 214).
2.4 Urval
Att komma i kontakt med personalen på en utredningsrotel i allmänhet och ”rätt” personal i
synnerhet d.v.s. studiens tänkta intervjudeltagare: FU-ledare och utredare som utreder ”misshandel
mellan obekanta” visade sig problematiskt. Jag anser därför att polisen kan betraktas som en sluten
organisation i detta avseende.
Vidare är det, enligt mig, stort sett omöjligt att ställa upp någon form av urvalsram för just FU-
ledare och utredare som arbetar med dessa fall. Av dessa skäl föll valet av urvalsförfarande på
kedje- eller snöbollsurval, om man så önskar (Bryman 2002: 278, 313).
Vid genomförandet av pilotintervjun etablerades kontakt med chefen för utredningsroteln på
polisstation ett, se nedan ”2.5 Genomförande”. Denne bytte dock tjänst under denna tid vilket
ställde till problem då jag fick börja om och etablera kontakt med efterträdaren. Via denne
etablerades sedan kontakt med ytterligare intervjudeltagare. Jag ringde även runt till flertalet
polisstationer inom Stockholms län för att komma i kontakt med FU-ledare och utredare som
arbetar med dessa fall. Detta var problematiskt och tidsödande p.g.a. den ständiga ”runtslussningen”
i polisens växel och vissa utredningsrotlar utredde inte denna typ av brott. Intervjuerna ägde
dessutom rum i anslutning till påskhelgen vilket innebar ledigheter och mycket ”fylla och slagsmål”
och således mycket arbete för just polisen, det ökade svårigheterna med att komma i kontakt med
intervjudeltagare.
2.5 Genomförande
Intervjuerna genomfördes vid två polisstationer i Stockholms län. Stationerna benämns ”station ett”
och ”station två” i fortsättningen. Sammanlagt intervjuades sex personer (pilotintervjun inräknad)
varav fyra FU-ledare och två utredare. Intervjudeltagarna bestod av fyra män samt två kvinnor och
samtliga var erfarna poliser med ca 20 till över 40 års yrkeserfarenhet. Intervjuerna genomfördes på
respektive intervjudeltagares station under arbetstid och varade i ca 40-50 minuter samt spelades in
på en diktafon av bandspelarmodell. Vid station ett intervjuades fyra personer, tre FU-ledare och en
utredare. Station ett är belägen i en av Stockholms läns ”kranskommuner” i en stad som till stora
15
delar kan anses som socialt desorganiserad6 och etniskt heterogen med ”hög problembelastning”.
Station två är belägen i Stockholms innerstad och vid denna station intervjuades en FU-ledare
samt en utredare.
Överlag anser jag att intervjuerna fortlöpte mycket väl. En av intervjuerna anser jag dock
fungerade mindre bra då intervjudeltagaren gav mycket kortfattade och stundtals ”kryptiska” svar
på frågorna. Vidare hade denne en förmåga att glida ifrån ämnet och bl.a. tala om sin egen
yrkeserfarenhet som polis. ”Företeelsen” kan anses vara i linje med Skrinjar (2003) som menar att
intervjusituationen kan innebära ett hot gentemot centrala aspekter av intervjudeltagarens
identitetskonstruktion, bl.a. genuskonstruktion och samtidigt en möjlighet för intervjudeltagaren att
iscensätta dessa i intervjusituationen (ibid. s:112).
Jag anser det mycket plausibelt att intervjudeltagaren ifråga uppfattade intervjusituationen som ett
hot gentemot dennes yrkesskicklighet i egenskap av polis och samtidigt såg intervjun som en
möjlighet att förstärka denna yrkesidentitet. Jag upplevde dock inte att denne försökte utöva någon
direkt kompensatorisk kontroll och ta över intervjun.
Kvale (1997) anser det föreligga en maktasymmetri under intervjun mellan intervjuare och
intervjudeltagare då den förstnämnda har makten att styra intervjun (ibid. s: 118-119). Jag anser det
föreligga en maktbalans då intervjuaren visserligen styr vad intervjun behandlar etc. men samtidigt
har intervjudeltagaren makten att när som helst avbryta intervjun om denne så behagar. P.g.a. detta
vågade jag inte tillrättavisa denne och eventuellt skapa en dålig stämning och följaktligen riskera att
intervjun skulle avbrytas. Deltagande var trots allt frivilligt och ingen intervju innebär ingen empiri
och slutligen ingen studie.
2.6 Bearbetning och analys av intervjuerna

De inspelade intervjuerna transkriberades sedan på ett för studien lämpligt sätt d.v.s. så ordagrant
som möjligt. Dock utelämnandes de ständigt återkommande ”mm” och ”hm” etc. Sådant som
intervjudeltagarna betonade på olika sätt, exempelvis genom ett visst tonfall kursiverades i texten
för att lyfta fram detta. De transkriberade intervjuerna ska därför ses som ”tolkande konstruktioner
som fungerar som användbara verktyg för givna syften” (Kvale 1997: 152). Transkriberingen var
ett mycket tidsödande och påfrestande arbete vilket förstärktes ytterligare av att vissa intervjuer
genomfördes i rum med kala väggar. Dessa akustiska förhållanden gjorde ljudet mycket ”ekande
och tunglyssnat” vid transkriberingen.
Den efterföljande tolkningen gjordes enligt den hermeneutiska cirkeln vilket i praktiken innebar
att jag började med en översiktlig läsning av de transkriberade intervjuerna för få en allmän uppfatt-
6
För en redogörelse av social desorganisation se: Shaw & McKay (1998).
16
ning om texten. Sedan gick jag tillbaka till vissa teman, exempelvis frågorna om ”medskyldiga
offer”, utvecklade dessa för att sedan återvända till helhetsbilden av respektive intervju. Detta förfa-
rande fortsatte tills en klar uppfattning om respektive intervjus betydelse och innehåll bildats (Kvale
1997: 51).
2.7 Validitet och reliabilitet

Inom kvalitativa studier, som denna, kan validitet definieras som att ”metoden undersöker vad den
är avsedd att undersöka” (Kvale 1997: 215). Av det skälet valdes just semistrukturerade
nyckelpersonintervjuer då det ansågs vara en valid metod. Enligt Kvale (1997) sker validering
under hela processen, från tematisering till rapportering, och utgör inget enskilt stadium (ibid. s:
213-214). Vad som är att betrakta som valid kunskap innefattar även vad sanning är. I studien
användes koherenskriteriet för vad sann kunskap är vilket har en stark ställning inom det
hermeneutiska paradigmet. Enligt detta synsätt hänför sig sanning till den inre logiken och
motsägelsefriheten hos en utsaga (ibid. s: 215-216). Kriteriet kan exemplifieras med att validera
detta något triviala exempel: ”Manliga brottsoffer är väldigt samarbetsvilliga eftersom de vägrar att
komma till förhör”. Detta påstående kan falsifieras enligt koherenskriteriet då det är både ologiskt
och motsägelsefullt.
För att säkerställa studiens validitet har arbetet utförts enligt vad Kvale (1997) benämner
”validitet som hantverksskicklighet” (ibid. s: 217). Enligt detta förfarande spelar forskarens, eller
studentens, förmåga att kritiskt kontrollera, ifrågasätta och teoretisera kring sitt arbete genom hela
undersökningsprocessen en central roll (ibid. s: 218-220). Detta har eftersträvats genom att kritiskt
söka analysera de potentiella felkällor som kan ha en negativ inverkan på undersökningens validitet
samt genom ett ständigt ifrågasättande och teoretiserande kring arbetet.
Ett validitetsproblem som kan uppkomma är att intervjudeltagaren kan uppfatta intervjun som ett
”hot och en möjlighet” (Skrinjar 2003: 112). Detta behandlades ovan, se ”2.5 Genomförande” s. 15.
Enligt Sarnecki (2003) är ett av problemen med dessa intervjuer att de intervjuades svar präglas
allt för mycket av deras professionella position. Det kan göra det svårt att bedöma om det är den
studerade verkligheten eller deras uppfattning av den som studeras (ibid. s: 73). Det kan ses som ett
validitetsproblem då det som avses undersökas inte undersöks. Jag menar att det inte var ett
problem i denna studie då den utgick från ett hermeneutiskt paradigm och eftersträvade intervju-
deltagarnas syn på det undersökta området (Bryman 2002: 370-371; Kvale 1997: 218-220).
Enligt Tiby (2007) brukar metoder som inte är strukturerade eller numeriska kritiseras för
validitetsproblem, exempelvis vid undersökning av relationers mening. Det behöver dock inte vara
en svaghet, det kan påvisa dessa metoders förmåga att reflektera komplexiteten i det undersökta
fenomenet (ibid. s: 388)
17
Vidare ansluter jag mig till Skrinjars (2003) ståndpunkt att den mellanmänskliga interaktion som en
intervju innebär påverkas av såväl kön, genus, kropp och sexualitet. Det påverkar i sin tur
kunskapsproduktionen under intervjun. Denna ståndpunkt blir en konsekvens av det resenärs-
perspektiv som anläggs på kunskap (Kvale 1997: 11; Skrinjar 2003: 112, 122, 136). Jag anser det
därför plausibelt att intervjudeltagarnas svar skiljt sig i viss mån om det i stället varit en kvinna som
genomförde intervjuerna. Jag tror att intervjudeltagarna i ett sådant fall hade känt att de kunde vara
mer öppna än när jag i egenskap av ung man intervjuade om unga manliga brottsoffer. Jag upplevde
dock inga större skillnader mellan intervjuerna med en kvinnlig respektive manlig intervjudeltagare
vilket kan anses något paradoxalt med hänvisning till det ovan förda resonemanget.
För att säkerställa att studien håller en god reliabilitet, eller precision om man så önskar, har
kontroll av arbetets alla led eftersträvats. Förhoppningen är att studien ska hålla en god
intersubjektivitet d.v.s. att olika personer får samma resultat då de undersöker samma fenomen med
samma metod och att studien ska kunna rekonstrueras. Detta har gjorts genom att eftersträva
transparens i undersökningen, bl.a. redovisas hur intervjuguiden konstruerades, se ”2.3
Konstruktion av intervjuguiden” s. 14 och välgrundad argumentation, exempelvis varför metodvalet
föll på semistrukturerade intervjuer (Bergström & Boréus 2005: 35-36).
Det bör dock påpekas att p.g.a. att kvalitativa studier är så flexibla får det negativa konsekvenser
för reliabiliteten (Bryman 2002: 300). Trots det har ett konsekvent intervjuförfarande eftersträvats
genom att alltid använda intervjuguiden även om det givetvis hände att frågeordningen kastades
om, exempelvis då intervjudeltagaren kom in på ett tema ”i förväg”. Samtidigt var varje intervju en
unik situation som genomfördes med en viss förförståelse och denna förförståelse förändrades hela
tiden allt eftersom undersökningen fortskred (Andersson 2004: 164). Intersubjektiviteten kan dock
anses vara av god kvalité. Jag anser att om någon annan skulle söka rekonstruera undersökningen
skulle denne få likartade, men inte samma, resultat. Detta då vi alla är unika individer som
genomför undersökningen med olika förförståelse (Kvale 1997: 65-66; Bergström & Boréus 2005:
25).
2.8 Etik
Etiken har hafts i åtanke från tematisering till rapportering då ambitionen var att studien skulle hålla
en god etisk kvalitet. Sammantaget gjordes konsekvensbedömningen att undersökningen kunde
genomföras utan att släppa på individskyddskravet i bemärkelsen att intervjudeltagarna skulle
kränkas eller lida annan skada (Kvale 1997:105, 110; Vetenskapsrådet 2002: 5).
Vid första kontakten informerades intervjudeltagarna om undersökningens syfte, garanterades
anonymitet och samtycke till deltagande inhämtades. Vid tillfället för intervjun upprepades
informationen återigen samt tillfrågades intervjudeltagarna om de samtyckte till att intervjuerna
18
spelades in, vilket alla gjorde. Vidare förklarades att banden endast skulle nyttjas av undertecknad.
Vid transkriberingen fingerades intervjudeltagarnas personuppgifter i syftet att bibehålla deras
anonymitet. Vissa uppgifter bedömdes dock så känsliga varför de utelämnades helt med hänvisning
till Vetenskapsrådets (2002) konfidentialitetskrav. Exempelvis nämnde en intervjudeltagare sin
hemstad och andra detaljer som kunde ha röjt dennes anonymitet (ibid. s: 7, 9, 12, 14)7.
Studiens urvalsmetod kan anses som problematisk ur en etisk synpunkt då samtliga intervju-
deltagare kontaktades via andra kollegor. Det kan därför anses diskutabelt hur anonyma de
egentligen var. Urvalet hade kunnat genomföras på ett mer etiskt sätt genom att exempelvis skicka
ut e-post och invänta svar från enskilda poliser, detta var dock inte möjligt p.g.a. tidsbrist.
3. Teoretisk anknytning
Först behandlas vem eller vad ett brottoffer kan anses vara, därefter följer en redogörelse för
studiens teoretiska anknytning. De nedan behandlade teoribildningarna valdes då de ansågs
adekvata i förhållande till studiens syfte och frågeställningar. För att tolka och analysera de
eventuella problem polisen upplever med brottsoffren under FU-arbetet appliceras följande teorier:
Christies (2001) det ideala offret, Lindgrens m.fl. (2001) ”offerteori” samt Messerschmidts (2004)
Structured Action Theory. För att tolka och analysera de åtgärder poliserna föreslår för att lösa
dessa eventuella problem appliceras Flygheds (2000) teori om extern och intern
organisationsrationalitet.
3.1 Brottsoffer
För nuvarande finns ingen allmängiltig eller enhetlig definition av vem som är att betrakta som
brottsoffer utan definitionen varierar med den teoretiska utgångspunkten (Brå 2007: 10).
Inom juridiken talar man inte om brottsoffer utan istället om målsägande vilket innebär ”den mot
vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada” (Lindgren m.fl. 2001:
27). The International Association of Chiefs of Police, IACP, använder en bred brottsofferdefinition
vilken innefattar de direkt drabbade d.v.s. de primära brottsoffren, deras familjer och övriga
samhällsmedlemmar. Vidare inkluderas sekundära brottsoffer såsom vittnen till våldsbrott och
andra som arbetar med konsekvenserna av brott, exempelvis personal inom rättsväsendet som
åklagare och domare (Lindgren m.fl. 2001: 28-29; Walklate 2007: 73-74).
Studien utgår från en snäv definition vilken endast innefattar de primära brottsoffren, d.v.s. de
enskilda individer som direkt utsatts för brott. Det innebär att begreppet brottsoffer i texten endast
7
Bandinspelningarna hölls sedan inlåsta tills studien var genomförd och godkänd varefter de
förstördes av undertecknad.
19
innefattar de män som utsatts för våldsbrott i form av ”misshandel med obekant gärningsman”
(Lindgren m.fl. 2001: 28; Walklate 2007: 73). Definitionen ska endast ses som en analytisk
avgränsning och inte min personliga syn på vem eller vad som är att betrakta som brottsoffer.
3.2 Det ideala offret

Christies (2001) teori ”det ideala offret” åsyftar en kategori individer eller enskilda individer som
lättast får fullständig och legitim status som offer då de drabbas av brott (Christie 2001: 47; Ericson
2003: 262). Det ideala offret karakteriseras av att det är svagt, upptaget med en respektabel aktivitet
och befinner sig på en icke klandervärd plats. Gärningsmannen i sin tur är stor, ond och okänd utan
någon personlig relation till offret. Slutligen har offret tillräckligt med inflytande för att få sitt fall
uppmärksammat (Christie 2001: 48, 50).
Exempel på ett sådant idealt offer är enligt Christie (2001) en gammal dam som är på väg hem
mitt på dagen efter att ha tagit hand om sin sjuka syster och blir nedslagen på gatan av en okänd
gärningsman som tar hennes väska och köper droger för pengarna (ibid. s: 47-48). De flesta offren
är dock icke ideala, exempel på ett sådant icke idealt offer är en berusad ung man som befinner sig
på en bar och blir nedslagen av en bekant som denne har hamnat i en dispyt med. Offrets moraliska
ansvarskrav kan då ifrågasättas, han är inte upptagen med en respektabel aktivitet och borde inte
blivit berusad eller befunnit sig på denna klandervärda plats. Vidare är offret ifråga starkt och har en
relation till gärningsmannen (Christie 2001: 48; Lindgren m.fl. 2001: 31-32).
Lindgren m.fl. (2001) utvecklar Christies (2001) resonemang om icke ideala offer till en
”offerteori” som delar in offret i tre icke ideala kategorier: medskyldiga-, passiva-, och motsträviga
offer (Lindgren m.fl. 2001: 32-35). Nedan följer en redogörelse för denna ”offerteori”.
3.3 Medskyldiga offer

Begreppet brottsoffer associerar många med svaghet och oskuld. Den gamla damen i Christies
(2001) ideala offer utgör arketypen enligt detta synsätt (ibid. s: 47-48). Man tänker gärna på
brottsoffer och gärningsmän som ett dikotomt motsatsförhållande, likt rödluvan och vargen. Denna
dikotomi falsifieras dock av forskningen. I verkligheten rör det sig snarare om rollblandningar
varför Fattah (2002) kallar detta för den ”falska offer- och förövardikotomin” (ibid. s: 24). Detta
gäller särskilt vid ”brott mot person” såsom våld mellan obekanta, vilket föreliggande studie
fokuserar på. Båda parterna är ofta alkoholpåverkade vid tillfället för misshandeln och offret kan
dessutom ha uppträtt provocerande. Att offret kan uppfattas som medskyldigt till sin egen
viktimisering legitimerar inte misshandeln men är av stor betydelse vid försäkringsfrågor och kan
inverka på rättens brottsrubricering och straffmätning (Lindgren 2001: 32-33; Fattah 2002: 24).
20
3.4 Passiva offer

Det passiva offret kännetecknas av att denne reagerar passivt eller avskärmar sig vid tillfället för
brottet. Detta exemplifierar Lindgren m.fl. (2001) med kvinnor som utsätts för överfallsvåldtäkter
där hot till livet är den dominerande känslan. Detta utlöser en rad olika överlevnadsmekanismer
som varierar beroende på den enskilda individen. Kvinnan kan exempelvis slåss, fly eller försöka
”prata bort” gärningsmannen. Ett annat alternativ är att förbli helt passiv och gå in för ”damage
control” d.v.s. att offret förblir passivt för att förhindra ytterligare skador (Lindgren m.fl. 2001: 33;
Nilsson 2003: 119). Offret ska vara fysiskt och/eller psykiskt underlägset gärningsmannen samt
oskyldigt för att vinna sympati och uppmärksamhet. Är offret för passivt kan dennes trovärdighet
dock ifrågasättas, vilket kan ske vid våldtäktsfall där kvinnan beskylls för att inte ha gjort
tillräckligt motstånd för att förhindra våldtäkten (Lindgren m.fl. 2001: 33-34).
3.5 Motsträviga offer

Ett brottsoffer som vägrar att samarbeta genom att exempelvis vägra medverka i den fortsatta
utredningen, svara på frågor vid förhör och exempelvis tar tillbaka tidigare lämnade uppgifter kan
definieras som ett motsträvigt offer. Ett sådant motsträvigt offer orsakar således problem för
rättsväsendet (Brå 2007:12: 34-35; Lindgren m.fl. 2001: 34).
3.6 Structured Action Theory

Studien fokuserar endast på män utsatta för ”misshandel med obekant gärningsman” vilket innebär
att det gjorts ett antagande att det finns skillnader mellan kvinnor och män som brottsoffer. Effekten
blir enligt mig att ett genusperspektiv måste inkorporeras i studiens teoretiska förankring.
Den genusteoretiska förankringen utgörs av Messerschmidts (2004) Structured Action Theory (ibid.
s: 40). Enligt denna teori ska genus ses som förkroppsligad strukturerad aktion, vad människor gör
med sina kroppar under specifika sociala och strukturella förhållanden. Genus görs således i en
kontinuerlig process och sätten att göra genus varierar med individuella karakteristika såsom ålder,
klass, sexualitet, etnicitet och kön etc. samt den specifika kontexten. Därför talar Messerschmidt
(2004) om maskuliniteter och femininiteter (ibid. s: 22, 40). Maskulinitet tillskrivs en rad
egenskaper såsom styrka, aktivitet, överordning och handlingskraft samt heterosexualitet. Dessa
egenskaper för tankarna till idealtypiska gärningsmän varför det kan vara svårt att se män som
brottsoffer vilket är synonymt med passivitet, förlorad kontroll, lidande och hjälpbehov d.v.s.
”typiskt kvinnliga” egenskaper (Burcar 2005: 20-21; Pettersson 2003:142).
I en given historisk och social kontext definieras den kulturellt idealiserade formen av
maskulinitet som den hegemoniska maskuliniteten. Denna befinner sig alltid i maktposition över
kvinnor och andra män. Makten är dock aldrig absolut då den är dynamisk och kontextuell. Vidare
21
är den hegemoniska maskuliniteten ett relationellt och kontextuellt begrepp varför Messerschmidt
(2004) även i detta fall talar om hegemoniska maskuliniteter. Dessa konstrueras i relation till övriga
maskuliniteter såsom: delaktiga-, underordnade-, och oppositionella maskuliniteter. Detta innebär
att en man kan befinna sig i maktposition i en kontext, exempelvis i egenskap av ”mannen i huset”
och i en och maktlös position i egenskap av arbetare på sitt jobb (ibid. s: 41-43). Nedan utvecklar
jag teorin till en kontext som är relevant för denna studie.
När en man som iscensätter en hegemonisk maskulinitet i egenskap av chef på sitt jobb är på
kickoff med sina kollegor utgör denne i stället en delaktig maskulinitet i ”nöjeskontexten”. Säger
denne sedan åt sina kollegor att avbryta kickoffen när alla har som roligast men kollegorna vägrar
kan chefen betraktas som oppositionell. Blir sedan en kollega provocerad av chefen och
misshandlar denne kan chefen ses som en underordnad maskulinitet då denne blivit fråntagen
makten och blivit ett brottsoffer.
I studien används genusteorin genom att de eventuellt upplevda problemen analyseras huruvida de
kan tolkas som någon form av genuspraktik. Det innebär att om en intervjudeltagare upplever något
eller några problem med brottsoffren som kan tolkas som någon form av genuspraktik kan
genusteorin appliceras (Messerschmidt 2004: 39).
3.7 Extern och intern organisationsrationalitet

För att tolka intervjudeltagarnas föreslagna lösningar på de eventuellt upplevda problemen används
Flygheds (2000) teori om extern och intern organisationsrationalitet. Polisens huvuduppgifter är att
bekämpa brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet, det utgör polisens externa
organisationsrationalitet (ibid. s: 64-65). Utvecklas resonemanget till de kriminalpoliser som
intervjuas kan deras externa rationalitet, förutom att sammanfalla med den ovan behandlade,
utgöras av att varje förundersökning ska leda till personuppklaring, enligt min mening. Genom att
relatera förslagen till tidigare forskning på området kan dessa tolkas i linje med den externa eller
interna rationaliteten. Föreslagna åtgärder anses vara i linje med den externa rationaliteten då de kan
tolkas som adekvata för att lösa de eventuellt upplevda problemen och bidra till att öka
personuppklaringen vid denna brottskategori. Samtidigt kan förslag i linje med den interna
rationaliteten framföras vilket innebär att de upplevda problemen legitimerar krav på ökade resurser
vilket bidrar till ökad organisationsexpansion. I denna studie tolkas föreslagna åtgärder i linje med
den interna rationaliteten då de kan tolkas som att de enbart resulterar i organisationsexpansion och
inte bidrar till att lösa de eventuellt upplevda problemen med brottsoffren och/eller öka person-
uppklaringen vid ”misshandel mellan obekanta” (ibid. s: 64-65). Teorin används endast i analysen
av resultaten och operationaliseras inte under intervjun då jag finner den lämpligast att använda
enbart vid analysen.
22
4. Tidigare forskning
Ovan har studiens teoretiska anknytning redovisats och nedan följer en översikt av den tidigare
forskningen som gjorts på området.
4.1 Alkohol och våld

Typfallet av ”misshandel mellan obekanta” är alkoholrelaterat och samvariationen mellan
alkoholkonsumtion och våldsbrottslighet är väldokumenterad inom svensk kriminologi.
Lenke (1990) i von Hofer (2008) och von Hofer (2008) påvisar genom statistiska analyser en
samvariation mellan den registrerade alkoholkonsumtionen och mord- och dråpfrekvensen enligt
dödsorsaksstatistiken för svenska förhållanden (ibid. s: 21-22, 51-53). Även psykologiska och
socialantropologiska studier har gjorts på området utan att konsensus etablerats om alkoholens
funktion som en obetingad kausal faktor för våld (Lenke 19938: 37; Tryggvesson 2005: 6-9, 18; von
Hofer 2008: 22, 53).
Enligt WHO (2002) är kraftig alkoholkonsumtion ”… known to lessen controls and to contribute
to violent behaviour among young males in specific cultural settings” (WHO 2002) i (EU ICS 2005:
50). Krogmiljön, där en stor andel fall av ”misshandel mellan obekanta” förövas utgör en sådan
”cultural setting” där alkohol konsumeras vilket även har en prominent roll i konstruktionen av
maskulinitet (Tryggvesson 2005: 30). Där kan maskuliniteten samtidigt hotas bl.a. genom
provokationer såsom förolämpningar från övriga besökare vilket Messerschmidt (2004) benämner
som en ”masculinity challenge” (ibid. s: 49). Vid dessa misshandelsfall återupprättas maskuliniteten
medelst våld vilket har en framträdande roll i konstruktionen av maskulinitet precis som
alkoholkonsumtion. Detta då gärningsmannen genom att använda sin fysiska styrka aktivt
överordnar sig en annan individ och samtidigt visar vad denne inte är: svag, feminin eller
homosexuell (Messerschmidt 2004: 50; Pettersson 2003: 139, 143).
4.2 Män som brottsoffer

”If men are expected to be masculine and thereby powerful, dominant and in control, they cannot be
discursively produced as victims- the antithesis of masculinity” (Sundaram m.fl 2004) i (Burcar
2005: 162). Detta motsatsförhållande belyser Burcar (2005) i Gestaltningar av offererfarenheter.
Samtal med unga män utsatta för brott genom bl.a. samtalsintervjuer med tio unga män mellan 17
och 21 år utsatta för rån och/eller misshandel (ibid. s: 22, 25, 162).
De intervjuade männen normaliserar och avdramatiserar våldet samt dess allvarlighet genom att
betona dess frekventa förekomst i vardagen och att de är vana vid att hantera sådana situationer.
8
Opublicerat material från 1993, ingår postum skrift, Leif Lenke in memoriam 2009.
23
Våldet vid brottstillfället ses dock som avvikande och oförutserbart utanför deras kontroll vilket gör
att de kan hävda offerstatus (Burcar 2005: 62, 162). Vidare beträffande brottstillfället betonar
männen att de inte uppträtt provocerande och framhåller den egna oskulden och respektabiliteten.
De ska dock inte ses som passiva mottagare av våldet. Det egna agentskapet lyfts istället fram,
exempelvis genom att de betonar att de valt att låta gärningsmännen hållas eller försvarat sig själva
eller andra (ibid. s: 85, 163).
Däremot nedtonas de åsamkade skadorna samt gärningsmannens betydelse och agentskap som
inte ens nämns i vissa fall. Samtidigt ges dock gärningsmännen ansvaret för det inträffade. Männen
hade kunnat stärka sitt offerskap genom att framställa gärningsmännen som onda och brotten som
allvarliga men gör istället tvärtom vilket innebär att deras offerskap kan ifrågasättas. Fördelen med
sådana skildringar är att då gärningsmannen fråntas dominans och makt framställs situationen som
tillfällig, den egna kontrollen återtas och kompetensen stärks samtidigt som de kan kräva offerstatus
(ibid. s: 85, 165).
4.3 Brott och ”manliga” känslor

Det förekommer uppfattningar om att unga män har svårt att tala om känslor då det uppfattas som
något feminint. Unga män kan därför uppfattas som problematiska enligt brottsofferdiskursen
(Burcar 2005: 106-108). Enligt Scheff (2001) kan denna föreställning härledas till det faktum att
män världen över fostras till att vara modiga, starka, och kompetenta samt förtrycka de känslor som
förknippas med brottsofferidentiteten: svaghet, maktlöshet, hjälplöshet och inkompetens (Scheff
2001: 409-410; Stanko & Hobdell 1993: 413).
Männen i Burcars (2005) studie tar avstånd från denna traditionella mansbild samtidigt som de
medger att den lever kvar i allra högsta grad. De talar visserligen om känslor, men inte på det
”konventionella” sättet som bygger på lidande, dramatisering och sårbarhet utan genom ”manliga”
skildringar, d.v.s. indirekta och nedtonade beskrivningar av framförallt rädsla och ilska. Det kan
skapa problem ur ett brottsofferstödjande perspektiv då de inte uppfattas som lidande offer (ibid.
s:112, 131-132). Vidare anser Scheff (2001) sådana skildringar vara skadliga förnekandestrategier
och en annan vanligare förnekandestrategi är enligt Scheff (2001) tillbakadragande till tystnad
och/eller depression (ibid. s: 411). Enligt Stanko & Hobdell (1993) är det även ett problem för
männen ifråga att de inte kan tala om känslor. De lämnas då ensamma med förvirrande, intensiva
och stundtals överväldigande känslor då de försöker bevara sin ”machoimage” (ibid. s: 413). Ett
första steg i rätt riktning är därför enligt Scheff (2001) att erkänna för sig själv att man känner sig
hjälplös och rädd (ibid. s: 412).
24
4.4 Polisanmäla?
Förundersökning ska inledas då polis eller åklagare anser att det finns anledning att anta att ett brott
som hör under allmänt åtal har förövats, exempelvis misshandel (Brå 2007:12: 34; Brå 2009:1: 13).
Det innebär att brottet måste komma till polisens kännedom, exempelvis genom polisanmälan.
Anmälningsbenägenheten vid våldsbrott styrs bl.a. av hur allvarliga skadorna blev till följd av
brottet samt relationen mellan offer och gärningsman. Det är ett vedertaget faktum att våld i nära
relationer därför tenderar att underrapporteras p.g.a. den offer-gärningsmannarelation som
föreligger vid dessa fall (Burcar 2005: 133; Sarnecki 2003: 62).
Männen i Burcars (2005) studie utsattes, enligt min uppfattning, för misshandel och rån med
obekanta/okända gärningsmän, trots det tvekade de till att polisanmäla brotten. Brotten ansågs bl.a.
vara struntsaker och de ansåg att polisen ändå inte skulle kunna gripa någon gärningsman. En av
männen ville hämnas och därför inte blanda in polisen. Skälen till att de slutligen anmälde var att de
efter övertalningar från bl.a. föräldrar samt moget och rationellt övervägande kom fram till att det
var det rätta att göra (ibid. s: 138, 158).
Burcar (2005) ger blandade skildringar av männens poliskontakter, några talar enbart positivt om
polisen och flertalet kritiserar polisen för deras arbetssätt (ibid. s: 142, 158-159). Denna kritik mot
polisen kan enligt Stanko & Hobdell (1993) ses som en effekt av att unga män kan bli särskilt
granskade av polisen. Skälet till detta är att de ofta är brottsoffer och gärningsmän (Stanko &
Hobdell 1993: 403, 411).
Med detta behandlat är det nu dags att byta perspektiv. Nedan redovisas och analyseras denna
studies resultat som istället ger de intervjuade polisernas bild av manliga brottsoffer.
5. Resultat och analys

Nedan redovisas och analyseras studiens resultat. Frågeställningarna delas upp i två teman:
”Upplevda problem” och ”Föreslagna åtgärder”. Dessa teman delas i sin tur upp i de ”underteman”
som framträdde vid intervjuanalyserna. Detaljer för respektive intervjudeltagare såsom kön
redovisas inte dels p.g.a. anonymitetsskäl (Vetenskapsrådet 2002: 12) samt för att jag inte upplevde
någon skillnad mellan de kvinnliga respektive manliga intervjudeltagarna vid intervjuerna9.
9
Intervjucitat invävda i texten är kursiverade. I de fristående citaten är sådant intervjudeltagarna betonat kursiverat. Då
ord eller meningar utelämnats för att göra citaten mer begripliga visas det med (…). Då egen text läggs till för att
förtydliga något i ett citat visas det med [förklarande text]. Intervjudeltagare benämns som: (ID nummer).
25
5.1 UPPLEVDA PROBLEM

5.1.1 ”Offren är oftast berusade” (ID 4)
De manliga brottsoffren kan tolkas som icke ideala offer i avseendet att de i regel befinner sig i
krogmiljön under kvälls- och nattetid vilket kan anses som en klandervärd plats och en klandervärd
tid. Där ägnar de sig åt en icke respektabel aktivitet, alkoholkonsumtion (Björkman 2004: 34-35;
Lindgren m.fl. 2001: 31-32). Vanligtvis är dessa brottsoffer berusade enligt samtliga
intervjudeltagare: Det är ganska vanligt att en kille mellan 20 och 30 år har druckit tio starköl
under en kväll, det kan t.o.m. vara 15 (ID6).
Berusningen ställer sedan till en rad olika problem under FU-arbetet. Ett problem
intervjudeltagarna upplever med de alkoholpåverkade brottsoffren är alkoholens negativa inverkan
på minnet: Många har minnesluckor, de kommer ihåg före och efter [misshandeln]. Sekvensen då
det hände och varför det har hänt är det ofta de inte har någon bild av (ID6).
Minnena försvagas ytterligare av att det ofta går ett par dagar från tillfället för misshandeln tills en
utredare kontaktar brottsoffret: Får vi [polisen] in en anmälan på måndag [angående en misshandel
som inträffat under helgen] och ringer upp målsägaren för att höra denne kommer han inte hur
gärningsmannen [såg ut] (ID4). Då polisen tar upp anmälan direkt på brottsplatsen händer det att
brottsoffret inte uppfattar detta p.g.a. berusningen och reagerar med förvåning då polisen hör av sig:
När vi [polisen] hör av oss [någon dag efter misshandeln] då undrar han vad vi vill (ID 5).
(…) i en del fall så har de inte så mycket minnesbilder kvar av vad som hände därför att de
var för berusade för att minnas och kompisarna var lika berusade. De vet att de har fått spö,
punkt slut (…) de har inte en aning om någonting (ID 3).
(…) de är i regel alkoholpåverkade, de kommer inte ihåg (…) med hjälp av vittnens uppgifter
tillsammans med målsägandes uppgifter kan man komma fram till en person som kan
misstänkas och man sätter ihop en fotokonfrontation. (…) men de kommer inte ihåg och det
är dels pga. att de har varit berusade (…) (ID 4).
5.1.2 Alkoholpåverkan, förhöra eller inte förhöra?

Dessa alkoholpåverkade brottsoffer orsakar även indirekta problem. Enligt vissa intervjudeltagare,
finns en kluvenhet inom polisen huruvida man ska förhöra berusade människor: En del tycker inte
att man ska förhöra berusade personer medans andra tycker att man kan förhöra [berusade
personer] (ID 5). Skälet till ambivalensen är enligt en av intervjudeltagarna att: En utsaga i berusat
tillstånd håller inte i den fortsatta rättsprocessen (ID 4). De intervjudeltagare som tar upp detta
problemområde anser att man både kan och ska förhöra berusade personer: Givetvis kan man höra
berusade [personer] (ID 1). Vid dessa fall hålls även ett ”nyktert förhör” senare men det är inte helt
oproblematiskt: Det är svårt att ställa den [berusade] utsagan mot en nykter berättelse [eftersom
man måste] ta i beaktande att de [brottsoffren] kan överdriva när de är berusade (ID 5).
26
Även första patrullen på plats som håller inledande förhör och likaså inleder förundersökningen
stöter på problem då de berusade brottsoffren kan vara svårhanterliga: Han [brottsoffret] kan vara
arrogant och motsträvig. Han kanske inte ens vill medverka och då kanske de är lättast att säga att
”inget förhör hölls pga. berusning”. Där kan berusningen ställa till problem, då man inte får alla
förhör på en gång (ID 5). Det innebär att: Istället överlåts ärendet till kriminalpolisen som
kontaktar brottsoffret några dagar efteråt (ID 4). När kriminalpolisen sedan kontaktar brottsoffret
har denne hunnit ”sova bort” de minnen som alkoholen inte förstört.
Enligt min mening kan de upplevda problemen med alkoholpåverkade brottsoffer delvis tolkas
utifrån det ideala offret. Å ena sidan kan alkoholpåverkan ses som ett icke idealt attribut vilket
intervjudeltagarna upplever som problematiskt under FU-arbetet. Å andra sidan kan teorin inte
appliceras på så sätt att de alkoholpåverkade brottsoffren inte erhåller legitim offerstatus (Christie
2001: 47-48). Jag upplever att brottsoffren erhåller legitim offerstatus och att de upplevda
problemen ska härledas till de negativa konsekvenser alkoholpåverkan ger upphov till. Exempelvis
ifrågasätter ingen av intervjudeltagarna brottsoffrens moraliska ansvar vilket kan göras då de
frivilligt dricker alkohol och sedan blir misshandlade (Burcar 2005: 18).
Ska man fånga upp adekvata uppgifter som håller i längden ska de [brottsoffren] höras direkt
oavsett om de är berusade eller inte (…) vi jobbar ju lite tvärtemot vad vittnespsykologerna
säger att vi ska göra och det har vi alltid gjort (ID 4).
(…) för vår del spelar det ju ingen roll om den målsägande har varit full eller inte, vår uppgift
är att försöka utreda det här. Sedan blir det inte lättare, det är svårt nog att få tag i misstänkta
som är okända när den målsägande är nykter (…) (ID 3).
5.1.3 Medskyldiga offer, rollblandningar som skapar problem under FU-arbetet

I regel förövas dessa brott i folktäta och röriga miljöer där de ofta utlöses av någon form av dispyt
eller struntsak som sedan eskalerar till en misshandel. Det ställer sedan till problem under FU-
arbetet då det uppstår rollblandningar i linje med teorin om medskyldiga offer och den ”falska
offer- och förövardikotomin” (Fattah 2002: 24; Lindgren m.fl. 2001: 32-33).
Det är ofta väldigt svårt att avgöra vem som började slagsmålet. Ofta blir det så att båda
upplever att de har agerat i självförsvar (ID 5). Det kan resultera i att det blir dubbla ärenden då:
[Den misstänkte] anmäler offret för misshandel (ID 1). Vidare stämmer dessa offer inte in på bilden
av det passiva och svaga diskursoffret då de själva varit aktiva och slagits, vilket skapar problem
under FU-arbetet (Burcar 2005:164) .
Enligt Lindgren m.fl. (2001) kan ett brottsoffer även tolkas som ett medskyldigt offer om denne
provocerat gärningsmannen och därför misshandlats (ibid. s: 32-33). Att applicera
”provokationsdelen” av teorin blir dock så gott som omöjligt då alla dessa fall kan anses fram-
provocerade på något sätt och vad som är att anse som en provokation beror på gärningsmannen:
27
Det kan räcka med en blick så är det framprovocerat, beroende på hur den du stirrar på uppfattar
det (ID 4). Vad som är att anse som provokation i sin tur är väldigt beroende av parternas etnicitet
enligt somliga intervjudeltagare vid station ett: Vissa samhällsgrupper blir provocerade av vad som
helst, andra inte bryr sig inte ens (ID 2).
De intervjuade poliserna gör därför en bedömning huruvida brottsoffret blivit misshandlat p.g.a.
ett olämpligt eller olagligt beteende: Är du bara verbalt spydig och får stryk [påverkas inte FU-
arbetet] men om du har provocerat gärningsmannen genom att börja slåss [påverkas FU-arbetet]
(ID 4).
Det innebär att så länge brottsoffrets uppträdande endast är att anse som olämpligt och inte
olagligt gentemot gärningsmannen påverkas inte FU-arbetet enligt intervjudeltagarna.
(…) det blir dubbla ärenden - det är väl en rätt vanlig grej när det gäller just denna typ av brott
(…) och i många av de här fallen kan det visa sig att det tillslut är den målsägande som blir
den misstänkte, det är ett litet problem (…) (ID 5).
Det är väldigt känsligt det där med att provocera, om det är en svensk kille och en invandrare
som råkar i luven på varandra så är det kanske väldigt svårt för en fullt svensk kille att veta
vad som krävs för att komma ifrån det utan att åka på stryk (ID 2).
5.1.4 Motsträviga brottsoffer

Teorin om motsträviga offer kan appliceras helt då det förekommer att brottsoffren inte vill
medverka och/eller samarbeta av flera olika skäl (Lindgren m.fl. 2001: 34-35). Det betraktas som
”problemområde nummer ett” enligt flertalet intervjudeltagare då det i regel resulterar i att
förundersökningen måste läggas ned: Det är bara att konstatera, vill de inte medverka så lägger vi
ner det [ärendet] (ID 3).
Det förekommer bl.a. att offren kan tolkas som motsträviga då de anser att den tillfogade skadan
är en småsak och vill därför inte medverka i utredningen (Lindgren m.fl. 2001: 34-35). En del av
[brottsoffren] tycker ”det var väl inte så farligt, vi skiter i det här - jag vill inte medverka” (ID 3).
Att förringa skadorna kan även ses som ett sätt att återupprätta sin maskulinitet. Brottsoffren visar
på så sätt att de klarar av att ta stryk och kan kontrollera fysisk smärta samtidigt som de gör
motstånd mot den svaga offeridentiteten. Det är i linje med männen i Burcar (2005) som förringar
sina skador och således inte framstår som svaga brottsoffer (ibid. s: 20, 162-164).
Ibland anser brottsoffren att de får skylla sig själva: Ibland kommer målsäganden underfund med
att ”jag var ju faktiskt lite medskyldig till det här jag också”. Han kanske har slagits lika mycket,
då brukar de [vilja dra sig ur utredningen] (ID 1) . Det kan delvis anses ligga i linje med Burcar
(2005). Genom ett sådant uttalande kan brottsoffret återta kontrollen som förlorades vid tillfället för
misshandeln samtidigt som gärningsmannen fråntas makt (ibid. s: 164). Jag anser dock inte att de
hävdar offerstatus då den egna klandervärdheten framhålls genom sådana uttalanden.
28
Enligt flertalet intervjudeltagare minskar brottsoffrets vilja att medverka i utredningen ju mindre
allvarliga skadorna från misshandeln är samt desto längre tid som går från tillfället för misshandeln
tills handläggning av ärendet påbörjas: Jag tycker att [brottsoffret] oftast drar tillbaka anmälan om
man låter det gå ett tag då det bara en normalmisshandel och [brottsoffret] inte ligger på sjukhus
(ID 2).
Ett ovanligt skäl till att de vill dra sig ur utredningen är p.g.a. rädsla för repressalier. Samtidigt
framhåller intervjudeltagarna att övergrepp i rättsak är ovanligt vid dessa vardagsbrott: De flesta är
mer rädda än de egentligen behöver vara (ID 3). För att repressalier ska kunna genomföras måste
det finnas någon sorts relation mellan offret och gärningsmannen: Det är vanligare med [övergrepp
i rättsak] när vi pratar om organiserad brottslighet, då de är med i samma gäng. Vid det här ”rena
gatuvåldet” är det ovanligt eftersom parterna oftast är okända för varandra (ID 5). Det är alltså
vanligare att de vägrar medverka utan att det finns en hotbild än att de vägrar medverka och det
finns en hotbild. Det visar att männen ibland kan tolkas som motsträviga p.g.a. rädsla vilket står i
konflikt med maskulinitetsdiskursen: ”You can´t show fear when you´re a man” (Messerschmidt
1999) i (Burcar 2005: 22).
De kan även tolkas som motsträviga offer då det händer att de inte vill delge polisen uppgifter
under utredningen (Lindgren m.fl. 2001: 34-35). Ibland vill de inte ens uppge vilka de var på
restaurangen med (ID 3).
I egenskap av motsträviga offer kan de även tolkas som oppositionella maskuliniteter gentemot
polisen i linje med Messerschmidt (2004) (ibid. s: 42-43).
(…) får vi inte den målsägande med oss då går det inte att driva en förundersökning, i princip.
Det går men det är väldigt svårt (…) (ID 3).
(…) det här utreder jag ju bara för min egen tävlingsinstinkt (…) kan man känna ibland och
det kan ofta bero på att målsäganden inte vill tala om vilka han hade med sig på plats eller
uppge vilka som var där så vittnen höras (…) Så är det ganska ofta, tycker jag (…) (ID 2).
5.1.5 Pådrivande offer och språkförbistringar, hur analysera?

Studiens teoretiska förankring kan appliceras på många av de problem polisen upplever med
brottsoffren under FU-arbetet, dock inte på allt. Nedan redovisas några sådana problem.
En av intervjudeltagarna upplever somliga brottsoffer som väldigt drivande: En del [brottsoffer]
är väldigt drivande och vill att det ska gå mycket fortare än vad det gör. De vill styra vårt jobb och
lägger sig i för mycket. När de börjar tala om för oss (…) hur vi ska bedriva utredningen då
medverkar inte [brottsoffret] utan då vill denne ta över [utredningen] (ID 5).
Problematiken kan inte tolkas enligt den viktimologiska eller genusteoretiska teoribildningen,
enligt mig. Enligt ett genusteoretiskt perspektiv, står det i konflikt med maskulinitetsdiskursen att
”vara ett brottsoffer” och de kan inte tolkas som motsträviga då de i allra högsta grad vill medverka.
29
Ovan konstaterades dessutom att dessa brottsoffer vanligtvis präglas av icke ideala attribut såsom
alkoholpåverkan men trots detta erhåller legitim offerstatus varför det ideala offret inte heller kan
appliceras (Burcar 2005: 162; Lindgren m.fl. 2001: 31-32, 34-35). De kanske ska betraktas som
brottsoffer i emotionell affekt som vill ha upprättelse i en rättsprocess och/eller att de anser att
polisen inte arbetar tillräckligt fort och därför känner sig sekundärt viktimiserade (Walklate 2007:
74).
Några intervjudeltagare vid station ett som är belägen i belägen i ett invandrartätt distrikt, se ”2.5
Genomförande” sid. 15, upplever andra problem som inte kan analyseras från studiens teoretiska
förankring. Språkförbistringar under FU-arbetet upplevs som ett problem av några intervju-
deltagare: Språket kan vara ett problem många gånger, speciellt i städer som [denna] där det säkert
förekommer 15-20 olika språk (…) Det kan vara ett stort problem, tycker jag. Om man inte kan
prata med en målsägande får man aldrig [en utförlig berättelse] p.g.a. att de inte behärskar
svenskan och att vi inte behärskar deras språk. Man är hänvisad till någon telefontolk eller att
[hålla förhör] på knagglig engelska (…) Det blir alltid större problem när det är sådana fall, tycker
jag (ID 2).
Många av de anmälningar som upprättas vid brottsplatsen kan bli mycket kortfattade då det inte
går att få fram någon utförlig utsaga p.g.a. språket: I väldigt många anmälningar står det ”för
vidare handläggning behövs tolk på arabiska eller något annat språk” (ID 3). Detta gör att
kriminalpolisen får sämre ingångshandlingar att jobba efter vilket följaktligen försvårar det fortsatta
FU-arbetet. Språkproblemet skulle kunna tolkas i linje med det ideala offret d.v.s. att brottsoffer
med annan etnicitet än svensk inte har tillräckligt med makt för att få sitt fall uppmärksammat och
således erhålla legitim offerstatus (Lindgren m.fl. 2001: 31-32). Resonemanget faller dock då
invandrare är en mycket uppmärksammad offergrupp i och med hatbrottslagstiftningen (RPS 2003:
9). Jag anser därför att språkproblemet endast kan ses som ett praktiskt problem som inte kan
analyseras utifrån Christies (2001) det ideala offret (ibid. s: 47-48).
En riktigt pådrivande målsägare kan vara lika jobbig att ha och göra med som en målsägare
som är svår att få att medverka, men på olika sätt (ID 5)
(…) Jag har ett fall med en sydamerikansk kille som har fått stryk på krogen här och (…) jag
har kallat honom hur många gånger som helst och vi har aldrig fått ihop det för att vi måste ha
en tolk och han jobbar [inte här i distriktet, min omformulering]. Hade det inte behövts en tolk
hade det här varit klart för länge sedan, det här kommer säkert aldrig att bli klart (…) (ID 2)
Ovan konstaterades att intervjudeltagarna upplever en rad problem med brottsoffren under FU-
arbetet såsom alkoholpåverkan. Nedan redovisas de åtgärder intervjudeltagarna föreslår.
30
5.2 Föreslagna åtgärder

5.2.1 Förstahandsåtgärder
Samtliga intervjudeltagare föreslår en rad åtgärder de anser vara behjälpliga för att
lösa de ovan redovisade problemen. Dessa varierar från preventiva till administrativa åtgärder,
exempelvis: Stäng krogarna tidigare så att folk inte blir så fulla (…) [och] minska handläggnings-
tiderna (ID 4). Jag finner det därför omöjligt att redogöra för alla åtgärder intervjudeltagarna
föreslår.
Något som samtliga intervjudeltagare betonar är betydelsen av förstahandsåtgärder d.v.s. de
utredningsåtgärder som vidtas av första patrullen på brottsplatsen eller anmälningsupptagaren,
innan eller i samband med att förundersökning inletts. Exempelvis: förhör och annan
dokumentation, såsom fotografering av skador (Brå 2009:1:12; Personlig kommunikation med
intervjudeltagare).
Väl utförda förstahandsåtgärder av första patrull på plats med förhör av de inblandade parterna
såsom brottsoffret samt vittnen i allmänhet och opartiska vittnen i synnerhet tillsammans med
dokumentation i form av fotografier av brottsoffrets skador etc. ger bra ingångshandlingar för det
fortsatta FU-arbetet: Förstahandsåtgärderna är väldigt viktiga – alltid. Ju mer man har på fötterna
från början ju bättre utredning blir det, så är det (…) (ID 6).
Om ingångshandlingarna däremot är dåliga påverkas det fortsatta FU-arbetet negativt och då spelar
det mindre roll hur skicklig utredaren i det specifika ärendet råkar vara: Får vi [polisen] in en
[dåligt skriven] anmälan är det jättesvårt att göra något bra av den (ID 3).
Dessa föreslagna åtgärder kan anses fullt adekvata i linje med de intervjuade polisernas externa
rationalitet (Flyghed 2000: 64-65). Enligt Brå (2009:1) personuppklarades dubbelt så många av de
misshandelsfall där förstahandsåtgärder genomfördes jämfört med de fall där förstahandsåtgärder
inte genomfördes (ibid. s: 33-34). Vidare menar Lindgren m.fl. (2004) att en gammal kriminalpolis-
uppfattning är att den bästa brottsförebyggande åtgärden att ”uppdaga, utreda och lagföra” (ibid. s:
276). Inga brott innebär i sin tur inga brottsoffer. Grundat på detta kan därför dessa föreslagna
åtgärder anses vara i linje med de intervjuade polisernas externa rationalitet (Flyghed 2000: 64-65).
(…) förstahandsåtgärderna är någonting som alla trycker på (ID 4)
(…) man ska göra så mycket som möjligt i inledningsskedet (…) (ID 5).
(…) förstahandsåtgärderna är otroligt viktiga (…) Dokumentera och fotografera skador på

den målsägande (…) (ID 3).
31
5.2.2 ”Det är en sak att komma med idéer och en annan att genomföra dessa” (ID 1)
Samtidigt är förstahandsåtgärdernas kvalité en fråga om resurser och utbildning vilket det krävs mer
av enligt flertalet intervjudeltagare. Poliserna i yttre tjänst är underbemannade vid både station ett
och två, enligt flertalet intervjudeltagare: Det är det här med personalbrist (…) [ordningspolisen]
får aldrig tillräckligt med arbetsro för att göra dessa ”ultimata” förstahandsåtgärderna (ID 4).
Det räcker dock inte enbart med att ha tid och möjlighet att genomföra förstahandsåtgärderna: Man
måste även ha viljan att göra det. Man kan ge folk hela dagen att göra en sak utan att de gör det.
Det handlar om polisens vilja att lösa det och första patrullen på plats ska känna att de verkligen är
den viktigaste länken (…) (ID 2).
En av intervjudeltagarna upplever att det finns en klyfta mellan ordnings- och kriminalpolis: Ofta
har [ordningspolisen] inte så stor förståelse för de problem en utredare ställs inför i efterhand. De
försöker enbart att lösa de akuta problemen på platsen (ID 6). Flertalet intervjudeltagare framhåller
även vikten av att poliserna i yttre tjänst utbildas så att de: Får in rätt syn på arbetet d.v.s. (…) att
det ska leda till en fällande dom i en rättsprocess (ID 5).
Betoningen av att ökade resurser tillsammans med utbildning kan hjälpa till att lösa problemen,
enligt intervjudeltagarna, kan anses ligga i linje med den externa rationaliteten (Flyghed 2000: 64-
65). Vidare kan enbart utbildning i sig anses ligga i linje med den externa rationaliteten (ibid. s: 64-
64) då somliga intervjudeltagare upplever att: Kunskapen [hos kollegorna] är väldigt varierande
(ID 1). Att enbart tillföra ökade resurser i allmänhet och fler poliser i yttre tjänst i synnerhet anser
jag dock ligga i linje med polisens interna organisationsrationalitet. Visserligen kan resurstillskott
anses som adekvat med hänsyn till personalbristen, men sker ingen förändring av arbetssättet
genom exempelvis utbildning bidrar tillskottet enbart till en organisationsexpansion (Flyghed 2000:
64-65).
(…) [Poliserna] i yttre tjänst, vet vi att de är få och väldigt underbemannade (…) hade de varit
fler hade de kanske inte behövt så mycket utredningsstöd utan hade kanske kunnat hålla
förhör själva (…) (ID 5).
5.2.3 Omprioriteringar
En av intervjudeltagarna anser att man kan fokusera mer på brottsoffret i inledningsskedet vid
dessa fall än vad man gör nuläget och exemplifierar det med att dra paralleller till våldtäkter:
Våldtagna kvinnor skjutsas alltid till sjukhus och sedan skickas en utredare dit. Den som däremot
misshandlats förhörs av första patrullen på plats och sedan får personen gå. Då kanske brottsoffret
åker hem och uppsöker vård dagen efter trots att detta borde gjorts omedelbart (…) (ID 5)
Samtidigt inflikas uttalanden som kan tolkas i linje med den interna rationaliteten (Flyghed 2000:
64-65) då omprioriteringen är: (…) en resursfråga eftersom en våldtäkt är allvarligare än två killar
32
som slåss i en krogkö (ID 5).

Samma intervjudeltagare föreslår även att resurserna skulle kunna omfördelas: Genom
omfördelning av resurser [utredande personal] så att även utredningsledarna på nätterna har
någon att tillgå kan man fånga upp brottsoffren i ett tidigare skede (…) Det är inte alltid en lösning
med fler poliser (ID 5).
Ytterligare en intervjudeltagare var inne på omfördelning av resurser, denne ville återinföra
specialiserade rotlar som enbart sysslar med våldsbrott o.s.v. som stationen ifråga haft tidigare:
Vissa har ju mer fallenhet för våldsbrott (…) då skulle man kunna plocka ut de som vill syssla med
stöld eller våld (…) (ID 1).
Förslagen kan anses strida mot schablonbilden att polisen enbart fokuserar på gärningsmän. Enligt
Lindgren m.fl. (2001) brukar ett brottsoffers vilja att medverka i utredningen minska eftersom tiden
går. De föreslagna åtgärderna kan således vara av stor betydelse för att få brottsoffret att medverka i
utredningen. Tiden används mer effektivt då den bedrivs dygnet runt istället för endast på
”kontorstid” och/eller med specialiserad personal (ibid. s: 248, 251, 264). Ett sådant arbetssätt ökar
i sin tur chansen att ett ärende blir personuppklarat varför dessa föreslagna åtgärder, enligt min
mening, är att anse i linje med polisens externa rationalitet (Flyghed 2000: 64-65).
(…) skulle man lägga en större resurs på dem [brottsoffren ] redan initialt, tror jag att man har
mycket att vinna (…) vi ska ha fler [utredare] på obekväm tid [jämfört med nuläget] (ID 5).
5.2.4 Förbättrad kommunikation och samarbete med ordningspolis och åklagare

Flertalet intervjudeltagare anser att kommunikationen mellan kriminalpolis och ”uniformerad polis”
kan förbättras, bl.a. feedbackmässigt på utfört arbete.
I nuläget upplever flertalet intervjudeltagare att: Om någonting är riktigt [dåligt] eller väldigt bra
gjort kommer det fram. Men det kanske är viktigt att det som är i mitten kommer fram (…) Feed-
back i mellanregistret skulle göra arbetet mycket bättre, tror jag (ID 5).
Parallellt med det kan även de som vill ha respons vara dåliga på att specificera vad de vill ha
respons på. Detta försvåras ytterligare av att de har skilda arbetstider och det kan vara svårt att
komma i kontakt med varandra: Det finns ju omständigheter [olika arbetstider] som gör att det kan
ta en vecka innan man får tag på personen ifråga (ID 2). En intervjudeltagare upplever ett annat
kommunikationsproblem: I anmälningarna skriver polisen ofta bara titel och efternamn, där brister
det i utbildningen. Det är inte lätt att hitta en ”Insp och [efternamn]” bland alla dessa tusentals
poliser (ID 6).
Kommunikationsproblematiken borde polisen ha intresse av att förbättra då det kan stärka
utrednings- och brottsofferarbetet. Bemötandet från första patrull på plats är av största vikt för hur
33
brottsoffret uppfattar polisen och kan minska risken för sekundär viktimisering (Lindgren m.fl.
2001: 150; Walklate 2007: 74). Det borde därför vara i patrullens intresse att få reda på från FU-
ledaren hur offret uppfattade deras mottagande, oavsett hur bra eller dåligt det var samt vara av
intresse från FU-ledarens sida att ge denna feedback. Förmodligen är det svårt för kriminalpolisen
att försöka återupprätta offrets förtroende för polisen om offret ifråga tappade det redan vid
kontakten med första patrullen, då är det ”för sent för ett första intryck”.
En intervjudeltagare anser att samarbetet mellan polis och åklagare behöver förstärkas: Jag tycker
att det helt klart finns ett friktionsproblem mellan åklagare och polis som gör att utredningarna
ibland inte blir så bra, speciellt dessa misshandelsfall. Det [samarbetet] skulle man kunna
[förbättra] (ID 2).
Även praktiska åtgärder som bättre datorstöd kan förbättra samarbetet mellan polis och åklagare,
enligt en intervjudeltagare: Vi poliser jobbar med DUR-2 [ett operativsystem] och sedan när vi ska
kommunicera med åklagarmyndigheten då en åklagare är undersökningsledare har de ett operativ-
system som heter ”Cobra”. Dessa två är inte alltid kompatibla med varandra och ibland kan det bli
väntetid bara för att man har en dålig kommunikation, vi behöver ha bättre datorstöd (ID 4).
Samtidigt påpekar dock intervjudeltagaren att ett nytt datorsystem är under utveckling vilket
förhoppningsvis är kompatibelt med åklagarnas.
”Klyftan” mellan polis och åklagare kan ses som en effekt av att förundersökningarna lyder under
dubbelt ledarskap, antingen är FU-ledaren åklagare eller polis. Vidare utgör polisen respektive
åklagaren två fristående myndigheter vilket gör att ingen behöver ta ansvar för eventuella brister i
arbetet. Då kan ansvaret ”bollas” mellan myndigheterna (Lindgren m.fl. 2004: 275-276). Detta
kritiserar Lindgren m.fl. (2004) det svenska rättssystemet för och föreslår att åklagarmyndigheten
eller polismyndigheten tar det fulla ansvaret för FU-ledarskapet (ibid. s: 275-276). Förbättrad
kommunikation kan därför ses som en relevant förbättring i linje med den externa rationaliteten då
ett dåligt fungerande samarbete inverkar negativt på möjligheterna att bedriva en ”effektiv FU-
ledning” (RPS 2003: 15). Detta är av stor vikt bl.a. för att tillvarata brottsoffrens rättigheter och
även få brottet personuppklarat (Flyghed 2000: 64-65; RPS 2003: 15).
Man borde [ge feedback på utfört arbete] en gång per dag, i princip, men det gör man inte, jag
gör inte det (ID 3).
(…) det är inget fel på åklagarna när det gäller rån och mord, sådant lägger de ner [arbete på].
Men 90 % av brotten är ju skitbrott jämfört med mord och sådant, det är bara enklare
utredningar som ska göras, men det är ju ändå brott (…) [arbetet med de brotten] skulle man
kunna stärka upp. (ID 2)
34
5.2.5 Bra bemötande och avdramatisering

Ett mindre antal intervjudeltagare betonar även åtgärder riktade direkt till brottsoffren.
En av dem betonar vikten av ett bra bemötande: Ringer man [brottsoffret] och talar om att man
sett anmälan (…) är det kanske lättare att ringa senare och säga att ”nu såg jag den här personen
[den misstänkte], han jobbar i den affären”, eller liknande, då man fått ett bra bemötande från
början (ID 3).
Densamme framhåller även att väl genomförda förstahandsåtgärder med fotodokumentation av
brottsoffrets skador ger ett bra utgångsläge: Då kan man visa [brottsoffret] bilderna [och försöka få
personen att medverka i utredningen och säga] ”du ser ju hur du ser ut, är det schysst att bli
misshandlad på detta sätt?” (ID 3).
En annan intervjudeltagare strävade efter att avdramatisera förhöret och hade därför inrett sitt
arbets-/förhörsrum med tavlor, foton och blommor: De som kommer in i mitt rum tappar lite av den
skräcken som de har haft för detta polisförhör. Det är min strategi, det ska inte kännas som att man
sitter i en cell när man är här (ID 6).
Detta är återigen åtgärder som kan motverka sekundär viktimisering och samtidigt göra så att
förundersökningen ”flyter på” då brottsoffret får förtroende för polisen (Lindgren m.fl. 2001: 151;
Walklate 2007: 74). Ett brottsoffer som känner sig ”väl omhändertaget” ökar chansen att denne vill
medverka i utredningen vilket i sin tur ökar chansen att ärendet blir personuppklarat.
Ett bra bemötande kan således anses vara i linje med de intervjuade kriminalpolisernas externa
rationalitet (Flyghed 2000: 64-65).
Det är viktigt att man är schysst mot den som har varit utsatt för ett brott (…) För hur det än
är så har vi ganska mycket makt och den måste vi förvalta på ett bra sätt (ID 3).
(…) de [brottsoffren] känner en stor lättnad då de går ut ur det här förhörsrummet (…) det är
skönt att prata ur sig för någon som kanske förstår (ID 6).
6. Slutsatser, diskussion och fortsatt forskning

Nedan redogörs för de slutsatser som dragits mot bakgrund av studiens resultat. Därefter följer en
diskussion och slutligen presenteras några förslag på framtida studier på området.
6.1 Slutsatser
Denna studie syftade dels till att undersöka om de intervjuade poliserna upplever problem under
FU-arbetet med de manliga brottsoffren utsatta för ”misshandel med obekant gärningsman” samt
identifiera vilka dessa eventuella problem är. Slutligen syftade studien även till att undersöka vilka
åtgärder dessa poliser föreslår för att lösa de problem som eventuellt identifieras i studien.
Studien visar att intervjudeltagarna upplever en rad olika problem under förundersökningsarbetet
35
med de manliga brottsoffren utsatta för ”misshandel med obekant gärningsman”. Brottsoffren är i
regel alkoholpåverkade vilket upplevs som ett problem då de många gånger har svårt att minnas och
redogöra för det inträffade. Offrets alkoholpåverkan skapar även indirekta problem då somliga
intervjudeltagare upplever att det finns en kluvenhet inom polisorganisationen huruvida man ska
eller inte förhöra berusade personer. Vidare har brottsoffren ibland varit delaktiga i misshandeln
och slagits vilket upplevs som ett problem då det måste drivas dubbla förundersökningar där samma
individ förekommer dels som målsägande och dels som misstänkt. Slutligen upplever
intervjudeltagarna problem med att brottsoffren inte vill samarbeta. Det förekommer att offren inte
vill medverka i förundersökningen av olika anledningar bl.a. att de åsamkade skadorna anses
triviala och/eller att de inte vill ange information såsom vem eller vilka som var närvarande på
brottsplatsen.
Intervjudeltagarna föreslår även en rad olika åtgärder de anser vara behjälpliga för att lösa dessa
problem som identifieras i studien. Samtliga intervjudeltagare betonar vikten av väl utförda
förstahandsåtgärder då det underlättar det fortsatta FU-arbetet. Samtidigt upplever somliga
intervjudeltagare att det behövs ökade resurser såsom fler poliser i yttre tjänst för att kunna
genomföra högkvalitativa förstahandsåtgärder samt utbildning av poliserna i yttre tjänst. En del
intervjudeltagare föreslår omprioriteringar av resurser såsom fler verksamma utredare under
dygnets alla timmar och att (åter)införa specialiserade utredningsrotlar. Vidare förslås att
kommunikationen mellan kriminalpolis och ”uniformerad polis” samt mellan polis och åklagare kan
förbättras. I det första fallet anses kommunikationen kunna förbättras bl.a. feedbackmässigt och i
det andra bl.a. tekniskt genom bättre datorstöd. Slutligen föreslår en mindre skara intervjudeltagare
åtgärder direkt riktade till brottsoffren såsom ett bra bemötande.
Studiens teoretiska förankring är applicerbar på flertalet av de upplevda problemen, men inte allt
vilket behandlades ovan, se ”5.1.5 Pådrivande offer och språkförbistringar, hur analysera?” sid. 29.
Tolkningen av de upplevda problemen utifrån det ideala offret blir något kluven, enligt mig.
Offren kan i regel attribueras icke ideala egenskaper såsom alkoholpåverkan vid tillfället för
misshandeln vilket orsakar en rad olika problem under FU-arbetet, enligt intervjudeltagarna.
Samtidigt kan de inte anses orsaka problem i egenskap av icke ideala offer p.g.a. de inte lever upp
till schablonbilden av det ideala offret vilket lättast får legitim offerstatus (Christie 2001: 47-48).
Jag tolkar intervjudeltagarnas svar som att de manliga brottsoffren de facto erhåller legitim
offerstatus och att intervjudeltagarnas upplevda problem endast ska ses som en effekt av bl.a.
alkoholens negativa påverkan.
Teorin om medskyldiga offer är delvis applicerbar då det förekommer rollblandningar vilket
orsakar problem. Att brottsoffren skulle orsaka problem under FU-arbetet om de uppträtt
provocerande och därför misshandlats kan inte appliceras då allt kan betraktas som en provokation,
36
enligt flertalet intervjudeltagare. Provokationen behöver inte vara uppsåtlig från offret, det beror på
gärningsmannens uppfattning. Där spelar etnicitet en betydande roll enligt somliga intervjudeltagare
vid station ett. Därför anser jag det vara en brist att ”provokationsdelen” inte behandlas närmre i
teorin om medskyldiga offer (Lindgren m.fl. 2001: 32-33). Intervjudeltagarna skiljer mellan olagligt
och olämpligt beteende, är brottsoffrets beteende endast att anse som olämpligt påverkas inte FU-
arbetet. Det innebär dock inte att det inte kan finnas en ”blame the victim-attityd” hos
intervjudeltagarna, det kan bero på socialt önskvärda svar (Nilsson 2003: 27; Bryman 2002: 174).
Teorin om passiva offer kan inte appliceras i studien då denna passivitet är mycket ovanlig, enligt
intervjudeltagarna. Den kan exempelvis förekomma om offret är berusat och inte uppfattar faran
och då det väl förekommer är det ingenting som påverkar FU-arbetet (Lindgren m.fl.: 2001: 33-34).
Messerschmidts (2004) Structured Action Theory (ibid. s:40) kan appliceras i viss mån, dock är
det mycket svårt att analysera offrens maskulinitetskonstruktioner och i sådant fall hur dessa skulle
försvåra FU-arbetet. Jag anser dock att det beror mer på den valda metoden än direkta svagheter i
teorin. Genom exempelvis observationsstudier av målsägandeförhör hade teorin kommit till sin
fulla rätt, anser jag.
Flygheds (2000) teori om extern och intern organisationsrationalitet (ibid. s: 64-65) kan appliceras
utan större problem, enligt min mening. Problemet med teorin är, enligt mig, risken att förslag
tolkas i linje med den interna rationaliteten trots att de eventuellt är att anse som adekvata och
således i linje med den externa rationaliteten. Fler poliser i yttre tjänst är ett sådant förslag. Enbart
fler poliser i yttre tjänst tolkar jag i linje med den interna rationaliteten då somliga intervjudeltagare
framhåller vikten av att dessa vidareutbildas. Att enbart tillföra fler poliser i yttre tjänst utan att
dessa utbildas kan således tolkas som en inadekvat metod då det kan anses leda till enbart en
organisationsexpansion utan avsedd effekt, ökad personuppklaring. Om däremot fler poliser i yttre
tjänst tillförs och dessa utbildas kan detta tolkas som en adekvat lösning i linje med den externa
rationaliteten (Flyghed 2000: 64-65). Gränsen mellan extern och intern rationalitet är alltså något
”suddig” vilket är en teoretisk svaghet, enligt min mening.
6.2 Diskussion
Resultaten är mycket samstämmiga mellan stationerna och intervjudeltagarna, dock upplevde jag att
intervjudeltagarna vid station ett upplevde problem med brottsoffren i större utsträckning än
intervjudeltagarna vid station två. Jag fick bl.a. intrycket att det förekom mer frekvent att
brottsoffren inte ville medverka i förundersökningen vid station ett.
En förklaring kan vara att station ett ligger ett distrikt med flertalet stadsdelar vilka är att anse
som socialt desorganiserade och det är ett vedertaget faktum inom kriminologin att sådana områden
tenderar att ha högre brottsbelastning. Det innebär en högre andel viktimiserade individer än
37
i socialt organiserade områden såsom Stockholms innerstad där station två ligger (Sarnecki 2003:
151-153; Estrada & Nilsson 2008: 49-50). Det blir följaktligen en ”enkel ekvation”, fler
viktimiserade individer innebär fler upplevda problem med dessa under FU-arbetet.
Den upplevda skillnaden kan även bero på polisens benägenhet att uppta anmälningar vid vardera
stationen. Enligt Brå (2009:1) har polisens benägenhet att skriva anmälningar mot den målsägandes
vilja vid denna typ av misshandel ökat sedan 2002. Två poliser dömdes då för tjänstefel därför att
de underlåtit att uppta anmälan från en målsägande som inte ville medverka. Som en effekt ökade
polisens upptagningsbenägenhet efter domen, enligt Brå (2009:1). 800 anmälningar initierades mot
den målsägandes vilja 2001, 2006-2007 låg siffran på 4300 (ibid. s: 48-50). Som studien visat
brukar utredningen läggas ned då den målsägande inte vill medverka. Ytterligare en möjlig
förklaring kan alltså vara att poliserna vid station ett är mer ”nitiska” än sina kollegor vid station två
vilket i sin tur får konsekvenser för de upplevda problemen under FU-arbetet. Hur intervju-
deltagarna upplevde sina kollegors benägenhet att uppta anmälningar i allmänhet och mot den
målsägandes vilja i synnerhet var dock ingenting som undersöktes under intervjuerna vilket är en
brist, enligt min mening.
Vidare anser jag det diskutabelt hur representativa intervjudeltagarna och deras svar kan anses
vara. Samtliga var erfarna poliser som uppgav att de trivdes med sina jobb. Det hade tillfört en extra
dimension att intervjua poliser som inte var lika erfarna och/eller inte brann lika mycket för sina
arbeten och jämföra svaren emellan intervjudeltagarna. Exempelvis kanske en nytillträdd utredare
med annan utbildning har andra synpunkter på hur problemen kan lösas. Detta får ses som en av
nackdelarna med kedjeurvalet vilket får konsekvenser för empirin. I denna bemärkelse kan empirin
därför kritiseras för att inte vara tillräckligt ”bred”. Ytterligare en nackdel med urvalsmetoden,
enligt min mening, är den skeva fördelningen av intervjudeltagare. Det ultimata, enligt mig, hade
varit att intervjua tre personer vid vardera stationen eller en person vid sex olika stationer.
6.3 Fortsatt forskning

Jag anser detta område vara långt ifrån färdigutforskat. Jag föreslår därför att vidare studier görs på
området även i andra geografiska regioner med ett bredare urval av intervjudeltagare samt andra
metoder. Genom exempelvis fokusgruppsintervjuer där ordningspoliser, FU-ledare, utredare och
åklagare deltar tillsammans kan området studeras från ett ”rättskedjeperspektiv”. Studierna kan
exempelvis genomföras i Stockholm, Göteborg och Malmö. Utifrån resultaten kan sedan respektive
länsorganisation lära sig av varandra. Vidare vill jag föreslå observationsstudier av målsägande-
förhör för att studera brottsoffren ur ett genusperspektiv och hur brottsoffrens genuspraktiker
eventuellt kan påverka FU-arbetet. Metoden anser jag värd att prova närmare baserat på denna
studie då jag upplever intervjuer som en inadekvat metod för att studera detta.
38
Referenser
Andersson, S (2004): Om vetenskapens gränser. Socialfilosofiska betraktelser. Göteborg: Daidalos.
Bergström, G & Boréus, K (2005): Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig
textanalys. Lund: Studentlitteratur.
Björkman, J (2004): ”Historisk tillbakablick” I: Lindgren, M & Hägglund, B & Pettersson, K-Å
(red), Utsatta och sårbara brottsoffer, s. 31-43. Stockholm: Jure Förlag.
Bryman, A (2002): Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Brottsförebyggande rådet (2007): Brottsoffer. Perspektiv på det brottsförebyggande arbetet.

Idéskrift nr 15. Stockholm: Fritzes.
Brottsförebyggande rådet (2007:12): Misshandel mellan obekanta – kan fler brott klaras upp? Del
1. Stockholm: Fritzes
Brottsförebyggande rådet (2008:3): Nationella trygghetsundersökningen 2007. Om utsatthet,

trygghet och förtroende. Stockholm: Fritzes.
Brottsförebyggande rådet (2009:1): Misshandel mellan obekanta – kan fler brott klaras upp? Del 2.
Stockholm: Fritzes.
Burcar, V (2005): Gestaltningar av offererfarenheter. Samtal med unga män som utsatts för brott.
Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Christie, N (2001): ”Det idealiska offret”. I Åkerström, M & Sahlin, I (red). Det motspänstiga
offret, s. 46-60. Lund: Studentlitteratur.
Ericson, C (2003): ”Kvinnor som brottsoffer och lagöverträdare i kriminalpolitiska motioner 1971-
2000”. I: Lander, I & Pettersson, T & Tiby, E (red), Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet.
Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s. 237-266. Lund: Studentlitteratur.
Estrada, F & Nilsson, A (2007): “Den ojämlika utsattheten. Ett bidrag till forskningen om
brottslighet och levnads nivå”. I: von Hofer, H & Nilsson, A (red), Brott I välfärden. Om
brottslighet, utsatthet och kriminal politik. Festskrift till Henrik Tham, s. 49-66. Stockholm:
Kriminologiska Institutionen, Stockholms universitet.
Fattah, E (2002): ”Selectivity, Inequality and Discrimination in the Treatment of Victims of

Crime”. I: Nordborg, G & Sigridsson, A (red), Våldets offer - vårt ansvar, s. 16-36. Umeå:
Brottsoffermyndigheten.
39
Flyghed, J (2000): Brottsbekämpning – mellan effektivitet och integritet. Kriminologiska perspektiv

på polismetoder och personlig integritet. Lund: Studentlitteratur.
von Hofer, H (2003): ”Brott och straff i Skandinavien. En överblick”. Nordisk Tidsskrift for
Kriminalvedenskab, årgång 90, nummer 3, s. 178-189.
von Hofer, H (2008): Brott och straff i Sverige. Historisk kriminalstatistik 1750-2005. Diagram,
tabeller och kommentarer. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
Kvale, S (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lenke, L (2009): ”Våldsbrottsligheten i teoretisk belysning. Mot en politisk teori om våldsbrott”. I:

von Hofer, H (red), Leif Lenke in memoriam, 21-58. Stockholm: Kriminologiska institutionen,
Stockholms universitet.
Lindgren, M & Hägglund, B & Pettersson, K-Å (2001): Brottsoffer, från teori till praktik.
Stockholm: Jure Förlag.
Lindgren, M & Hägglund, B & Pettersson, K-Å (2004): ”Brottsoffer i fokus – förslag till
förbättringar”. I: Lindgren, M & Hägglund, B & Pettersson, K-Å (red), Utsatta och sårbara
brottsoffer, s. 265-285. Stockholm: Jure Förlag.
Messerschmidt, J. W. (2004): Flesh and Blood. Adolescent Gender Diversity and Violence. Boston:
Rowman & Littlefield Publisher.
Nilsson, B (2003): Brottsoffer: Offerskapets innebörder och villkor i (o)säkerhetens kultur. Umeå:
Borea.
Pettersson, T (2003): ”Våld som iscensättning av femininitet?”. I: Lander, I., Pettersson, T. & Tiby,
E (red): Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi. s.
139-150. Lund: Studentlitteratur.
Sarnecki, J (2003): Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.
Shaw, C & McKay, D (1998): “Juvinile Delinquency and Urban Areas”. I: Williams, F &
McShane, M (red): Criminology Theory. Selected Classic Readings, s. 63-69. Cincinnati: Anderson
Publishing.
Skrinjar, M (2003): ”Forskare eller babe? Om genuskonstruktioner i intervjusituationer”. I: Lander,

I & Pettersson, T & Tiby, E (red), Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv
inom svensk kriminologi, s. 107-139. Lund: Studentlitteratur.
40
Stanko, E. A & Hobdell, K (1993): ”Assault on Men. Masculinity and Male Victimization”. British
Journal of Criminology, vol. 33, s. 400-415.
Tiby, E (2007): ”En bra fråga. Definitioner & validitet vid studiet av hatbrott”. I: von Hofer, H &
Nilsson, A (red): Brott I välfärden. Om brottslighet, utsatthet och kriminalpolitik. Festskrift till
Henrik Tham, s. 385-404. Stockholm: Kriminologiska Institutionen, Stockholms universitet.
Tryggvesson, K (2005): Freedom in a bottle. Young swedes on rationales and norms for drunken
behaviour. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet och SoRAD.
Vetenskapsrådet (2002): Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig

forskning.
Walklate, S (2007): Imagining the victim of crime. Berkshire: Open University Press.
Åkertström, M (2007): ”Coola offer. Unga mäns balansering av brottsofferidentiteten”. I: von

Hofer, H & Nilsson, A (red): Brott I välfärden. Om brottslighet, utsatthet och kriminalpolitik.
Festskrift till Henrik Tham, s. 427-456. Stockholm: Kriminologiska Institutionen, Stockholms
universitet.
Övriga referenser
Bjurwill, C (2001): A, B, C och D. Vägledning för studenter som skriver akademiska uppsatser.
Lund: Studentlitteratur.
Brottsförebyggande rådet: http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&module_instance=21

&id=440&statsType=100&statsCounty=La&Year=2007&type=1. Hämtad 2009-02-26.
van Djik, J & Hideg, G & van Kesteren, J & Manchin, R (2007): The Burden of Crime in the EU: A
Comparative Analysis of the European Survey of Crime and Safety (EU ICS) 2005. Brussels: Gallup
Europe. http://rechten.uvt.nl/icvs/#Key_publications_(including_older_ones). Hämtad 2009-04-05.
Lindgren, M (2003): Brottsofferarbetet inom polisen – en nationell handlingsplan. Stockholm:

Rikspolisstyrelsen. http://www.polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och publikationer/ Rapporter/
Publicerat---Nationellt/Brottsofferarbete/Brottsofferarbetet-inom-Polisen-/. Hämtad 2009-02-26.
Justitiedepartementet (2008): Polisens regleringsbrev för år 2009.

http://www.polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Regleringsbrev/Publicerat/
Regleringsbrev-2008/. Hämta 2009-05-02.
41
Rikspolisstyrelsen (2008): Polisens budgetunderlag för åren 2009-2011.

http://www.polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/ Budgetunderlag/ Publicerat/
Rikspolisstyrelsen/Polisen-2009-2011/. Hämtad 2009-02-26.
Rikspolisstyrelsen (2009): Polisens budgetunderlag för åren 2010-2012.

http://www.polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Budgetunderlag/Publicerat/
Rikspolisstyrelsen/Polisens-budgetunderlag-2010-2012/. Hämtad 2009-02-26.
Scheff, T (2001): ”Male Emotions and Violence”, Journal of Mundane Behaviour, vol 2, nr 3, s.
409-413. www.mundanebehaviour.org/issues/v2n3/jmb-v2n3.pdf. Hämtad: 2009-04-07.
42
Bilagor
Bilaga 1. Intervjuguide för pilotintervju
PILOTINTERVJU
ETIKINFORMATION: ANONYMITET, FRIVILLIGT, INSPELNING…

UTBILDNINGSSYFTE OCH PILOTINTERVJU.
INTERVJUSTUDIE MED FUL OCH UP. SKA FÅ KOMMA MED SINA
ERFARENHETER OCH SYNPUNKTER PÅ FU VID MISSHANDEL MELLAN
OBEKANTA OCH DET MANLIGA BROTTSOFFRET
NYTTA FÖR POLISENS UTVECKLINGSARBETE FÖR ÖKAD P-U.
INLEDANDE FRÅGOR OM INTERVJUDELTAGAREN

VAD HAR DU FÖR BEFATTNING?
VILKA ARBETSUPPGIFTER INGÅR?
HUR LÄNGE HAR DU ARBETAT SOM…? ÅLDER?
HUR TRIVS DU MED DITT YRKE?
ORIENTERING: DET UNDERSÖKTA VÅLDET ENLIGT BRÅ 2009:1, POLISANMÄLDA

VÅLDET
MAJORITETEN NÖJESRELATERAT: KROG, KROGKÖ, 7-11, KOLLEKTIVTRAF.
80% OFFRET MAN 99% ”MAN MOT MAN”
ALKOHOLPÅVERKADE: 71% AV FRAMSTOD MS A-P NÄSTAN LIKA MÅNGA GM
ENL ANMÄLAN.
60% BÅDA FULLA/ONYKTRA 17% BÅDA NYKTRA
#HÅLLER DU MED OM DEN BILDEN?
FÖRKLARING: VARFÖR JAG BEGRÄNSAR UND TILL MANLIGA OFFRET!
PÅVERKAS FU AV OM BROTTSOFFRET VAR ALKOHOLPÅVERKAT ELLER EJ?

HUR HANTERAS DETTA?
43
HAR JAG UPPFATTAT DIG KORREKT NÄR DU SÄGER ATT…
(MEDSKYLDIGA) OFFRET MÅNGA GGR MEDVRKAT TILL SIN MISSHANDEL.

PROVOCERANDE BETEENDE 
MISSHANDLAS
FÖREKOMMER MEDSKYLDIGA OFFER, HUR PÅVERKAS FU?
PROBLEM/ INTE PROBLEM? VARFÖR ÄR DET PROBLEM/ INTE PROBLEM?
HUR HANTERAS DETTA?
(PASSIVT OFFER) ”VÄNDER PÅ STEKEN”. VID VÅLDTÄKTER, OFFRET PASSIVT

BROTTSOFFER SOM UPPTRÄTT HELT PASSIVT UNDER MISSHANDEL, INTE
GJORT NÅGOT FÖR ATT FÖRHINDRA DEN…
FÖREKOMMER DESSA ”PASSIVA OFFER” VID DENNA TYP AV MISSHANDEL?
HUR PÅVERKAR DET FU?
HUR HANTERAS DETTA?
FOKUSERAR PÅ FU-ARBETET
(MOTSTRÄVIGT OFFER)
FÖREKOMMER DET ATT BROTTSOFFRET UPPTRÄDER/ BETEER SIG PÅ ETT
SÅDANR SÄTT UNDER FU ATT DENNE KAN UPPFATTAS SOM INTE
SAMARBETSVILLIGT, VÄGRAR SVARA PÅ FRÅGOR VID FÖRHÖR?
VAD KAN DET BERO PÅ?
HUR HANTERAS DETTA?
”UTSTRÅLAR” BROTTSOFFRET EN OVILJA ATT SAMARBETA PÅ NÅGRA ANDRA

SÄTT?
EXEMPELVIS: KROPPSPRÅK, RÖSTLÄGE/TONFALL, GESTER, BLICKAR?
44
VAD KAN DET BERO PÅ? (MÄN SLÅSS, BLIR INTE MISSHANDLADE?)
HUR HANTERAS DETTA?
FÖREKOMMER DET ANDRA PROBLEM MED DET MANLIGA BROTTSOFFRET ÄN
DE JAG FRÅGAT OM?
VAD ANSER DU SKULLE KUNNA FÖRBÄTTRAS VID FU-ARBETET VID DENNA TYP
AV BROTT OCH BROTTSOFFER?
ÄR DET NÅGOT SOM DU TYCKER ÄR VIKTIGT ATT FRAMFÖRA SOM JAG INTE
FRÅGAT DIG OM?
AVSLUTA INTERVJUN…
ÄR DET NÅGOT DU VILL FÖRTYDLIGA ELLER SOM DU TROR JAG KAN HA
MISSUPPFATTAT?
HAR DU NÅGRA FRÅGOR TILL MIG?
AVSLUTA
45
Bilaga 2. Intervjuguide
INTERVJUGUIDE
FYLLA, FIGHT OCH FÖRUNDERSÖKNING
INLEDANDE FRÅGOR OM INTERVJUDELTAGAREN
- VAD HAR DU FÖR BEFATTNING?

- VILKA ARBETSUPPGIFTER INGÅR?
- HUR LÄNGE HAR DU ARBETAT SOM …?
- TRIVS DU MED DITT ARBETE?
INTERVJUDELTAGARENS BILD AV ”MISSHANDEL MELLAN OBEKANTA”
- HUR SER DIN BILD AV ”MISSHANDEL MELLAN OBEKANTA” UT?
POLISANMÄLDA VÅLDET ENLIGT BRÅ 2009:1
MAJORITETEN AV FALLEN NÖJESRELATERADE: KROGKÖ, KROGEN,

NATTÖPPNA MATSTÄLLEN- 7-11, KOLLEKTIVTRAFIK.
80 % AV FALLEN OFFRET=MAN, 99 % MAN MISSHANDLAR EN ANNAN MAN.
ALKOHOLPÅVERKADE I MAJORITETEN AV FALLEN. 71 % AV
MÅLSÄGANDE, NÄSTAN LIKA MÅNGA GÄRNINGSMÄN ENLIGT ANMÄLAN.
60 % BÅDA PARTER FULLA/ONYKRTA. 17 % BÅDA NYKTRA.
- … DÄRFÖR FOKUSERAR JAG PÅ DET MANLIGA BROTTSOFFRET.
FOKUS PÅ BROTTSOFFRET
- FÖREKOMMER DET NÅGRA PROBLEM MED (MANLIGA) BROTTSOFFER

VID DENNA TYP AV MISSHANDEL SOM PÅVERKAR
FÖRUNDERSÖKNINGSARBETET?
46
- ÄR DET VANLIGT MED ALKOHOLPÅVERKADE OFFER?

- HUR PÅVERKAR DET FÖRUNDERSÖKNINGSARBETET?
- FÖREKOMMER DET ATT (DET MANLIGA) BROTTSOFFRET UPPTRÄTT
PROVOCERANDE OCH DÄRFÖR BLIVIT UTSATT FÖR VÅLD?
- FÖREKOMMER DET ATT (DET MANLIGA) BROTTSOFFRET UPPTRÄTT

PASSIVT VID TILLFÄLLET FÖR MISSHANDELN? EX: GÖR INGET SOM
HELST MOTSTÅND FÖR ATT FÖRHINDRA MISSHANDELN
- FÖREKOMMER DET ATT (DET MANLIGA) BROTTSOFFRET UPPTRÄDER PÅ

ETT SÅDANT SÄTT ATT DENNE KAN UPPFATTAS SOM MOTSTRÄVIG? EX:
INTE VILL SVARA PÅ FRÅGOR VID FÖRHÖR ELLER DYL.
- FÖREKOMMER DET NÅGRA ANDRA PROBLEM SOM JAG INTE FRÅGAT OM

SOM DU VILL TA UPP?
FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER
- VILKA ÅTGÄRDER SKULLE DU VILJA FÖRESLÅ FÖR ATT LÖSA DESSA

PROBLEM?
- VARFÖR JUST DESSA ÅTGÄRDER?
47
AVSLUT
- ÄR DET NÅGOT JAG INTE FRÅGAT OM SOM DU VILL TILLÄGGA?

- ÄR DET NÅGOT DU VILL FÖRTYDLIGA ELLER SOM DU TROR ATT JAG KAN
HA MISSUPFATTAT?
- HAR DU NÅGRA FRÅGOR TILL MIG?
48

2009c Joel Karleskans

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

2009c Joel Karleskans

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Kriminologiska institutionen

Fylla, fight och förundersökning

En intervjustudie med förundersökningsledare och

Stort tack till alla Er intervjudeltagare som möjliggjorde denna

4. Tidigare forskning .......................................................................................................................... 23

5. Resultat och analys......................................................................................................................... 25

6. Slutsatser, diskussion och fortsatt forskning .................................................................................. 35

personuppklarades (Brå 2007:12: 5; Brå 2009:1: 6, 8). Resultaten redovisas i rapporterna:

1.2 Misshandel mellan obekanta - våldets karaktär enligt Brå 2009:1

1. 4 Frågeställningar och syfte

2.3 Konstruktion av intervjuguiden

2.6 Bearbetning och analys av intervjuerna

2.7 Validitet och reliabilitet

3.2 Det ideala offret

3.3 Medskyldiga offer

3.4 Passiva offer

3.5 Motsträviga offer

3.6 Structured Action Theory

3.7 Extern och intern organisationsrationalitet

4.1 Alkohol och våld

4.2 Män som brottsoffer

4.3 Brott och ”manliga” känslor

5. Resultat och analys

5.1 UPPLEVDA PROBLEM

5.1.2 Alkoholpåverkan, förhöra eller inte förhöra?

5.1.3 Medskyldiga offer, rollblandningar som skapar problem under FU-arbetet

5.1.4 Motsträviga brottsoffer

5.1.5 Pådrivande offer och språkförbistringar, hur analysera?

5.2 Föreslagna åtgärder

(…) förstahandsåtgärderna är någonting som alla trycker på (ID 4)

(…) förstahandsåtgärderna är otroligt viktiga (…) Dokumentera och fotografera skador på

som slåss i en krogkö (ID 5).

5.2.4 Förbättrad kommunikation och samarbete med ordningspolis och åklagare

5.2.5 Bra bemötande och avdramatisering

6. Slutsatser, diskussion och fortsatt forskning

6.3 Fortsatt forskning

Bryman, A (2002): Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.

Brottsförebyggande rådet (2007): Brottsoffer. Perspektiv på det brottsförebyggande arbetet.

Brottsförebyggande rådet (2008:3): Nationella trygghetsundersökningen 2007. Om utsatthet,

Fattah, E (2002): ”Selectivity, Inequality and Discrimination in the Treatment of Victims of

Flyghed, J (2000): Brottsbekämpning – mellan effektivitet och integritet. Kriminologiska perspektiv

Kvale, S (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Lenke, L (2009): ”Våldsbrottsligheten i teoretisk belysning. Mot en politisk teori om våldsbrott”. I:

Sarnecki, J (2003): Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.

Skrinjar, M (2003): ”Forskare eller babe? Om genuskonstruktioner i intervjusituationer”. I: Lander,

Vetenskapsrådet (2002): Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig

Åkertström, M (2007): ”Coola offer. Unga mäns balansering av brottsofferidentiteten”. I: von

Brottsförebyggande rådet: http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&module_instance=21

Lindgren, M (2003): Brottsofferarbetet inom polisen – en nationell handlingsplan. Stockholm:

Justitiedepartementet (2008): Polisens regleringsbrev för år 2009.

Rikspolisstyrelsen (2008): Polisens budgetunderlag för åren 2009-2011.

Rikspolisstyrelsen (2009): Polisens budgetunderlag för åren 2010-2012.

ETIKINFORMATION: ANONYMITET, FRIVILLIGT, INSPELNING…

INLEDANDE FRÅGOR OM INTERVJUDELTAGAREN

ORIENTERING: DET UNDERSÖKTA VÅLDET ENLIGT BRÅ 2009:1, POLISANMÄLDA

FÖRKLARING: VARFÖR JAG BEGRÄNSAR UND TILL MANLIGA OFFRET!

PÅVERKAS FU AV OM BROTTSOFFRET VAR ALKOHOLPÅVERKAT ELLER EJ?

HAR JAG UPPFATTAT DIG KORREKT NÄR DU SÄGER ATT…

(MEDSKYLDIGA) OFFRET MÅNGA GGR MEDVRKAT TILL SIN MISSHANDEL.

(PASSIVT OFFER) ”VÄNDER PÅ STEKEN”. VID VÅLDTÄKTER, OFFRET PASSIVT

”UTSTRÅLAR” BROTTSOFFRET EN OVILJA ATT SAMARBETA PÅ NÅGRA ANDRA

FYLLA, FIGHT OCH FÖRUNDERSÖKNING

INLEDANDE FRÅGOR OM INTERVJUDELTAGAREN