Diakoniframtidsutredningen 2019

En utredning för att stärka Equmeniakyrkans

diakonala identitet, medvetenhet och samordning

Av Anna Ardin
Diakon, utredare
Equmeniakyrkan, region Stockholm
Forum – idéburna organisationer med social inriktning
2019-06-30
Styrgrupp: Johan Adolfsson (Equmeniakyrkans styrelse), Torbjörn Bådagård
(Missionskyrkan i Uppsala), Jenny Dobers (regional kyrkoledare), Suzanne Molin (Sociala
Missionen), Ola Rikner (Equmenia), Hans Wallöf (Sociala Missionen).
Innehållsförteckning
1 Sammanfattning .........................................................................................................................5
Huvudförslagen i korthet.............................................................................................................6
2 Inledning ....................................................................................................................................8
2.1 Syfte och uppdrag .....................................................................................................................8
2.2 Teologisk grund för Equmeniakyrkans diakoni ...........................................................................8
2.3 Vad är kärnan i varför Sociala Missionen finns? .........................................................................9
3 Vad vill och behöver församlingarna idag? ....................................................................................10
3.1 Vad gör församlingarna i sin diakoni? ...................................................................................... 11
Målgrupper i diakoniarbetet ..................................................................................................... 11
Vilka diakonala verksamheter finns i församlingarna? ............................................................... 12
3.2 Vad vill församlingarna att kyrkan prioriterar? ......................................................................... 12
Konkretisering av församlingarnas behov .................................................................................. 13
Församlingarnas relation till Sociala Missionen.......................................................................... 15
4 Omvärld ........................................................................................................................................16
5 Hur fungerar Sociala Missionen idag? ...........................................................................................16
5. 1 Relationen mellan diakoniinstitutioner och församlingar har förändrats över tid .................... 16
5.2 Huvuduppdraget idag: basbehov, egenmakt och påverkansarbete .......................................... 19
5.2 Stabil ekonomi genom eget kapital och extern finansiering ..................................................... 20
5.3 Testbädd och plattform för eldsjälar (social innovation) .......................................................... 21
5.4 Aktiv civilsamhällesaktör ......................................................................................................... 22
5.5 Rådgivningsverksamheten Råd och stöd .................................................................................. 23
Sammanfattning av brukarundersökningen ............................................................................... 24
5.6 Styrelse och medlemsförsamlingar vill ha mer stöd i församlingarnas diakonala arbete ........... 24
5.7 Glapp mellan församlingarnas och kansliets prioriteringar....................................................... 25
6 Slutsatser och förslag ....................................................................................................................26
Förslag hur intäkterna kan disponeras i framtiden......................................................................... 27
6.1 Starta ett regionalt diakonalt center ........................................................................................ 29
Tidsplan .................................................................................................................................... 30
Grundläggande uppdrag för centret .......................................................................................... 31
Två sätt att organisera ett regionalt diakonicenter .................................................................... 31
Donationer och namnet sociala missionen ................................................................................ 33
Utveckla regional diakonal samordning ..................................................................................... 33
Samordning och stöd för finansiering ........................................................................................ 34
Informationsspridning ............................................................................................................... 34
Stöd till diakonal kompetensutveckling ..................................................................................... 34

2
 Stöd för diakoner och andra diakonimedarbetare ..................................................................... 34
Vara brobyggare mellan kyrka och övriga civilsamhället ............................................................ 36
Mötesplats för olika diakonala sakfrågor ................................................................................... 37
Stöd för mer engagemang ......................................................................................................... 38
Växtpool – personal att hyra eller låna ...................................................................................... 40
Bejaka mångfald och ”caring” snarare än spets och ”curing” ..................................................... 42
Etablera och sprida social innovation ........................................................................................ 44
6.2 Ytterligare övervägningar inom diakonal samordning .............................................................. 45
Samlokalisering med Equmeniakyrkans region Stockholm ......................................................... 45
Erbjuda regionens kontor mer centrala lokaler .......................................................................... 45
Förutsättningar för att dela ut pengar ....................................................................................... 46
Ska Sociala Missionen/diakoncentret stötta utförande av välfärdstjänster? .............................. 47
6.3 Rådgivningsverksamheten bör gå över till en annan huvudman ............................................... 48
Mervärden för Equmeniakyrkan att flytta över asylnära rådgivning till Asylrättscentrum........... 50
Starta familjerådgivning i Immanuelskyrkan .............................................................................. 55
Att lämna över till BÅDE Asylrättscentrum och Immanuelskyrkan.............................................. 55
Inte formell verksamhetsövergång ............................................................................................ 56
6.4 Behov som nationella kansliet kan svara på ............................................................................. 58
Tydligare diakonal teologi och vision för vår diakoni .................................................................. 59
Strategidokument för vägledning för den lokala församlingens diakoni ..................................... 59
Stärka diakonerna i ledning och strategi .................................................................................... 60
Samordning för profetisk diakoni .............................................................................................. 61
Samordna utbildningar med diakonal inriktning ........................................................................ 61
Ta över rollen som civilsamhällesaktör från Sociala Missionen .................................................. 62
7 Metod och material .......................................................................................................................63
8 Intervjuer ......................................................................................................................................64
Bilaga 1: Uppdragsbeskrivning .........................................................................................................68
Bilaga 2: ”I gemenskap” som metod ................................................................................................69
Bilaga 3: Equmeniakyrkans teologi om diakoni ................................................................................72
Bilaga 4: Global och nationell omvärldsanalys .................................................................................74
Befolkningsutveckling ................................................................................................................... 75
Klimat ........................................................................................................................................... 77
Psykisk hälsa ................................................................................................................................. 78
Ekonomi........................................................................................................................................ 79
Ny teknik....................................................................................................................................... 80
Demokrati och mänskliga rättigheter ............................................................................................ 81

3
 Bostäder ....................................................................................................................................... 83
Arbetsmarknad ............................................................................................................................. 83
Social sammanhållning .................................................................................................................. 84
Bilaga 5: Några viktiga samarbetsorganisationer .............................................................................86
Ny Gemenskap.............................................................................................................................. 86
Betaniastiftelsen ........................................................................................................................... 86
Hela människan Stockholms län .................................................................................................... 87
Svenska kyrkan, Stockholms stift ................................................................................................... 88
RPG Riksförbundet Pensionärsgemenskap .................................................................................... 89
Uppsala stadsmission .................................................................................................................... 89
Stockholms stadsmission............................................................................................................... 90
Bilaga 6: Vad är diakoni? ..................................................................................................................91
Bilaga 6b: Vägledning för diakoni .....................................................................................................92
Bilaga 7: Intervjustudie med de lokala församlingarna ....................................................................94
Bilaga 8: Behov av regionala tjänster med inriktning på diakoni och samhälle ................................98
Bilaga 9: Brukarundersökning ........................................................................................................100
Bilaga 10: Stockholms diakonala center, ett träd med rötter .........................................................105
BILAGA 11: Diakoni, evangelisation ...............................................................................................107
BILAGA 12: Värdefull samordningssatsning inom tidiga insatser för asylsökande..........................108
BILAGA 13: Sociala missionens personals synpunkter på Diakoniframtidsutredningens förslag ....109

4
 1 Sammanfattning
Det här är en utredning av hur vi kan stärka Equmeniakyrkans diakonala identitet, medvetenhet
och samordning. Fokusområdet är region Stockholm och avgränsningen är hur Sociala Missionen
som historisk och organisatorisk grund kan användas för att åstadkomma detta.

För hundra år sedan gick missionsförsamlingarna i Stockholm ihop för att samla in och dela ut
tusentals kilo potatis i hungersnödens Stockholm. Sommarläger och inackorderingar blev räddningen
undan undernäring för många barn. Samtidigt fick familjer på landet, inte sällan barnlösa, chansen
att leva ut kärleksbudskapet och förstå världen lite bättre.

Det var viktiga insatser. Församlingarna insåg att de behövde samarbeta för att göra det de ville. De
gick ihop. Så skapades Sociala Missionen. Tillsammans med andra rörelser lades så den politiska
grunden för den moderna välfärdsstaten.

Men vilken social och andlig nöd står samhälle och skapelse inför idag? Vad behöver vi samarbeta
kring nu? Vad möter våra församlingar i sin diakoni? Vilken ska vara vår diakonis roll idag och in i
framtiden? Kort sagt: hur kan vi stärka och synliggöra vårt arbete för att låta Guds rike komma på
jorden, såsom i himlen?

Det vill den här utredningen bidra till att svara på. Utredningen bygger på en analys av Sociala
Missionens historiska grund, en kartläggning av församlingarnas behov och vilja, en omvärldsanalys
samt en kartläggning av hur Sociala Missionen fungerar idag.

Sociala Missionen syfte att göra det möjligt för församlingar att samverka har försvagats över tid.
Sociala Missionen har idag i huvudsak tre verksamhetsdelar, varav den dominerande i både identitet
och budget är ”Råd och stöd” som ger socialjuridisk rådgivning till behövande, främst människor med
flyktingbakgrund, i Stockholms stad. Den största gruppen som får hjälp av Råd och stöd är nyanlända
som avslutat etableringsfasen men som fortfarande är i stort behov av hjälp. Utöver detta finns en
tydlig inriktning i samverkan i Sociala Missionen, där andra civilsamhällesorganisationer ses som en
resurs både för att nå sina egna verksamhetsmål men också för att i solidaritet bidra till deras
verksamhet att stötta människor i utsatta livssituationer. Det finns dialog och projektsamarbeten
med ett flertal andra organisationer. Det finns också en strävan att vara diakonalt samordnande, och
att utöka kontakter med församlingar. Ett tredje spår, som finns i stadgarna, och som efterfrågas från
flera håll är policy- och påverkansarbete. I praktiken har detta spår en undanskymd plats inom
Sociala Missionen. Det är i flera delar tydligt att det finns ett glapp mellan styrelsens och kansliets
prioriteringar.

Företrädare för Stockholms församlingar har intervjuats i utredningen och uttrycker sammantaget ett
starkt engagemang för människor som förvägras sina rättigheter, och för att låta ett diakonalt
förhållningssätt genomsyra verksamheten. Men samtidigt har de en relativt vag uppfattning om
riktningen för både kyrkans och ofta även sin egen diakoni. Detta visar att kyrkans syn på vad diakoni
är behöver förtydligas – för att sedan kunna konkretiseras i verksamhet. Det finns också en önskan
från församlingarna att kyrkan i högre grad ska prioritera diakoni, och diakonal samordning.

Utredningens omvärldsanalys visar dels faktabaserade argument för församlingarnas prioriteringar

och dels hur kyrkans verktyg och blick kan bli mer avgörande än idag. Klimatförändringar, krympande
demokratiskt utrymme (både globalt och specifikt för religiösa aktörer i Stockholm) och demografiska
utmaningar kommer att kunna orsaka enorma förändringar för stora delar av diakonin. Kyrkans
engagemang måste ske strukturellt och förebyggande, och engagemang i den här typen av
förutsättningsfrågor är att betrakta som diakoni.

5
Många människor, i samhället i stort såväl som inom våra församlingar, känner en social kallelse som
idag inte kommer till uttryck. Att åter stärka Equmeniakyrkans historiskt starka diakonala identitet,
som ligger i centrum för denna utrednings uppdrag, måste göras genom att faktiskt stärka diakonin.
Detta eftersom identiteten inte är möjlig att separera från den faktiska verksamheten. Kropp och
ande hänger ihop. Det är genom att göra som vi visar vilka vi är. Vår diakoni kan därför inte läggas på
varken enskilda diakoner eller på organisationer i närheten att lösa själva – kyrkan i stort och
församlingarna som helhet vill leva det evangelium man pratar om. Bättre diakonal samordning inom
kyrkan kan åstadkommas.

Detta gäller även omvänt. För att ge församlingarna så goda förutsättningar som möjligt att bedriva
diakoni behöver den diakonala identiteten stärkas. Arbetet behöver ske parallellt. Men något av det
första, konkreta som behövs är en tydligare vägledning för diakonin. Om vi vill hålla samman
Equmeniakyrkan och lägga en så stabil grund som möjligt så måste detta arbete dock ske från det
nationella kansliet. Det handlar konkret inte minst om det diakonala förhållningssättet, men också
vägledning i frågor som rör samverkan och kontraktsuppdrag. Diakonal teologi, vägledning och
gemensamma strategier att förhålla sig till är förstås också avgörande för hur utbildningar av
funktionärer (diakoner, men även andra yrkeskategorier, förtroendevalda etc.) utformas och för
mycket annat som är avgörande för möjligheterna att utöva diakoni lokalt. Denna typ av policy- och
påverkansarbete bör ske nationellt.

Utredningen föreslår att återknyta till ursprungstanken med Sociala Missionen och i större
utsträckning rikta in verksamheten på att hjälpa församlingar att utveckla sitt diakonala arbete och
att samverka.

Huvudförslagen i korthet
Utredningen har landat i tre huvudförslag.

1. Skapa ett regionalt diakonicenter enligt församlingarnas behov genom att frigöra de medel
som idag kommer från avkastningen av kapital för detta ändamål. (Där rekommendationen
är att omvandla Sociala missionen till en stiftelse.)
2. Lämna över Sociala Missionens nuvarande huvudverksamhet, den sociala innovationen Råd
och stöd, till en annan organisation, med stöd under en övergångsperiod och åtgärder för en
långsiktig relation mellan den nya huvudmannen och Equmeniakyrkan.
3. Verka för en process för samordning av Equmeniakyrkans diakoni nationellt och för att
Equmeniakyrkan tar en tydligare roll i påverkansarbete och policyarbete (som Sociala
Missionen har velat axla).

6
 Sociala Missionen
nuvarande tre
uppgifter Förslag på uppdelning

Påverkan
Råd & stöd och policy Påverrkansarbete
i flyktingfrågan =
Asylrätsscentrum

Samverkan och
församlings-
samordning
Sociala Påverkan och
policy=
Missionen Equmeniakyrkan

Församlings-
samordning =
Diakonicentrum Råd och stöd +
församlingsstöd i
sociala frågor=
Asylrättscentrum/
Immanuelskyrkan

Utredningen föreslår att Sociala Missionen gör en strategisk satsning på diakonal samordning genom
att starta ett regionalt diakonicenter. Det är organisationens historiskt tydligaste syfte och
medlemsförsamlingarnas prioritering. Rådgivningsverksamheten Råd och stöd som idag dominerar
Sociala Missionen har utvecklats positivt både i fråga om ändamål och målgruppsanpassning. Men
det är nu hög tid att byta huvudman för Råd och stöd. Utredningen innehåller förslag på beslut och
vidare arbete för en ansvarsfull överlämning, som också kan skapa nya relationer och viktiga
mervärden för kyrka och församling.

De senaste åren är det främst asyl- och migrationsfrågan som varit juridisk, även en hel del
socialrättsliga påverkansinsatser har genomförts (främst med fokus på bostadslösa barnfamiljer,
varav majoriteten med migrationsbakgrund). Det närmare samarbete mellan Asylrättscentrum och
Equmeniakyrkan som en överlämning av Råd och stöd skulle kunna föra med sig skulle stärka nyttan
för Equmeniakyrkan som får bättre tillgång till bredare juridisk expertis i påverkansarbete, större
kapacitet för utbildning och församlingssamverkan i denna fråga.

Påverkansarbete i diakonalt viktiga frågor generellt (utöver frågor som rör asyl och migration) kan
stärkas inom Equmeniakyrkan nationellt och stöttas av det diakonala centret. Utredningen har också
slutsatser kring beslut som skulle behöva fattas och frågor som skulle behöva utredas vidare på
nationell nivå. Påverkansarbete kan i delar utföras regionalt, men där nationella aktör måste vara
samordnande och nationellt röstbärande. Kyrkan nationellt bör få stärkt kapacitet för detta.

Med utgångspunkt i utredningens förslag kan Sociala Missionens styrelse lägga grunden för en
efterfrågad nystart och luft under vingarna i hela kyrkans diakoni.

7
Läs mer om skälen till förslagen, detaljerna för organisering och finansiering och konsekvensanalyser
i avsnitten om vad församlingarna vill, hur Sociala Missionen fungerar och i slutsatserna. I bilagorna
finns ytterligare material som ligger till grund för slutsatserna.

2 Inledning
2.1 Syfte och uppdrag
Det långsiktiga syftet med utredningen är att stärka Equmeniakyrkans diakonala arbete,
medvetenhet, självkänsla och samordning. Utredningen är avgränsad till hur Sociala Missionen som
plattform och historisk grund kan bidra till detta.

Uppdraget är att identifiera behov, möjligheter och förutsättningar för utveckling av det diakonala
arbetet inom Equmeniakyrkan och dess församlingar, främst inom Region Stockholm men redan i
utgångspunkten med ett större perspektiv. Uppdraget är också att utreda hur stödfunktioner för
detta skulle kunna se ut. För hela uppdragsbeskrivningen, se bilaga 1.

Utredningen har dessutom utgått från tre perspektiv:

Underifrånperspektiv: Lyssna till och utgå från vad församlingarna vill och behöver, med vägledning i
att församlingarna ska stärkas, inte styras.
Profetiskt perspektiv: aldrig vackla i att stå på de förtrycktas och på skapelsens sida.
Kyrkoperspektiv: glasklar utgångspunkt i evangeliet och övertygelse om att kyrkan har något unikt
att tillföra samhället, som just kyrka.

Utredningen initierades av Sociala Missionens styrelse, som också har ställt sin organisation och sina
resurser till Equmeniakyrkans förfogande att tänka in i hur utredningens uppdrag bäst kan uppnås.

2.2 Teologisk grund för Equmeniakyrkans diakoni

Equmeniakyrkan är en mycket samhällstillvänd kyrka, och diakoni är en självklarhet i synen på vad
som är en församlings uppdrag i samhället. Många församlingar strävar efter att vara till för hela sitt
lokalsamhälle, snarare än en församling på en viss ort. ”VI vill vara kyrka för Södermalm, inte på
Södermalm”, är ett exempel från intervjustudien.

I Teologisk grund för Equmeniakyrkan § 31 står det så här:

Genom församlingen kallar Jesus människor till omvändelse och tro. Församlingen vill
möta människors behov i alla åldrar och livssituationer. Genom vittnesbörd, tjänst och
gemenskap blir kyrkans uppdrag tydligt i världen. Församlingen lever i vardagen, i
arbetslivet och samhället i stort. Den vill värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra
till delaktighet och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser,
verka för fred och försoning samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse.

Equmeniakyrkans teologiska sekreterare Arne Fritzon har förklarat detta ytterligare i dokumentet
Equmeniakyrkans teologi om diakoni (se bilaga 3); att vi måste gestalta Guds kärlek. Han menar att
diakonin är en omistlig del av att berätta för världen om hur Gud handlar i skapelsen och frälsningen,
eftersom kyrkans diakoni har sin grund i sin kallelse till efterföljelse av sin mästare. Diakonin är en
ofrånkomlig del av hur den kristna tron tar gestalt i kyrkans liv.

8
 ”Diakonin är en omistlig del av att berätta för världen om hur
Gud handlar i skapelsen och frälsningen.”
Arne Fritzon

Den världsvida kyrkans, och i allra högsta grad även Equmeniakyrkans, historiska grund för diakoni är
också en viktig faktor. Kyrkor globalt har startat, burit och drivit humanitära initiativ och lagt grunden
till välfärd som utbildning, sjukvård och omsorg. Alla tre av våra bildarsamfund har haft
samhällsengagemanget som en mycket central del i förståelsen av vad det innebär att vara kyrka.
Man har slagits för demokratin och hade demokratiska beslutsformer och kvinnor på ledande poster
när jämlikhet var kraftigt ifrågasatt, de slet för nykterhet i ett samhälle som höll på att supa ihjäl sig,
arbetade mot maktmissbruk och hierarkier och verkade för religionsfrihet, bildning och egenmakt.
Samhällets behov av den kraften är akut idag.

I Equmeniakyrkans strategiska plattform står det bland annat att vi vill:

präglas av Guds mission. Jesus Kristus har gett oss uppdraget att föra människor till tro
och kyrkan finns för att vi ska kunna utföra det. Detta innebär att den nya kyrkan alltid
måste vända sig utåt, se Guds handlade i vår värld och utmanas av den tjänaranda vi
lär av Jesus själv” och ”se diakoni tillsammans med vittnesbörd och gemenskap som
kyrkans främsta märke. En trovärdig kyrka lever som den lär. Jesu uppmaning till
kyrkan leder till samhällsengagemang, vi ska vara en röst i samhället som gör skillnad.
Detta innebär att kyrkan är ett redskap som ägs av Gud och syftet är att gestalta Guds
rike i vår värld.

Sociala Missionens stadgar konkretiserar detta med bland annat att vilja ”stödja människor i utsatta
livssituationer, verka för att människors grundläggande behov tillgodoses, för mångfald och
integration samt att stödja människor att kunna ta ansvar för sitt liv och sin sociala situation”. I
avsnittet Huvuduppdraget idag: basbehov, egenmakt och påverkansarbete finns en fortsättning på
denna analys.

Denna utredning handlar om hur vi kan hitta vägar för att göra just detta, som kanske kan
sammanfattas i att omsätta kärleksbudet i handling, minska lidande och skapa hopp genom att agera.

2.3 Vad är kärnan i varför Sociala Missionen finns?

Sociala Missionen (då ”hjälptruppernas centralkommitté”) bildades 1917 som ett verktyg för
Stockholms missionsförsamlingar att omdana samhället. Detta gjordes som en del av Guds mission
och kyrkfolkets kallelse att följa Jesus Kristus – i hans sociala mission. Frikyrkornas folk hade ett kall
att bidra till att låta glimtar av gudsriket skina igenom här på jorden, för att minska lidande låg i
centrum av deras kristna identitet och för att låta sin starka tro komma till uttryck i handling.

”Ett verktyg för Stockholms missionsförsamlingar att omdana

samhället.”

9
Att organisera sig för social förändring var en konsekvens av Missionskyrkans diakonala identitet –
med samordning av sociala insatser som mål. En identitet som varit mycket viktig även för
Baptistsamfundet och Metodistkyrkan.

Sociala Missionen bildades ungefär samtidigt som missionsdistriktet, som då ansvarade för
församlingarnas samarbete kring bland annat predikanter, medan de sociala frågorna samordnades
av Sociala Missionen. Utvecklingen inom kyrkan, inte minst sammanslagningen av tre samfund och
utvecklingen av regioner, har förändrat denna arbetsfördelning. Idag är det regionerna som ansvarar
för de flesta formerna av samordning av församlingarnas verksamheter, även diakonala frågor.

3 Vad vill och behöver församlingarna idag?

Den viktigaste basen för denna utredning är en undersökning av vad församlingarna vill ha och
behöver för att stärka sin diakonala identitet, medvetenhet och samordning. Vad behöver
församlingarna för att stärka sitt diakonala arbete? Undersökningen genomfördes i flera steg, bland
annat genom en enkät, en intervjustudie (av Frank Åkerman, vars hela undersökning finns att läsa i
bilaga 7), uppföljande intervjuer och en större (och flera mindre) workshops. Här följer en
sammanfattning av de viktigaste resultaten.

I den sonderande enkäten fick församlingarnas företrädare bidra till analysen. Bland annat genom att
vara med och identifiera bakomliggande orsaker som diakonin bör arbeta med, i strävan att stötta
dem man möter.

Är följande faktorer att betrakta som grundorsaker till problem som människor du/ni möter i er
diakoni drabbas av?

Grundorsaker
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%

viss hög vet ej

(Det vita fältet som återstår innan 100 procent innebär att detta inte anses vara en grundorsak.)

10
Diagrammet visar att det finns många faktorer som i hög utsträckning anses vara bakomliggande
orsaker för andra problem. Närmare 80 procent upplever att existentiell ohälsa finns med som en
negativt påverkande faktor. Därefter följer bristande språkkunskaper (73 procent), ofrivillig
ensamhet (70 procent) och bostadsbrist (67 procent).

Problem med språkbrister och bostadsbrist orsakar stora problem för dem som drabbas medan
ensamhet och psykisk ohälsa kanske är mindre akuta problem, men något som påverkar desto fler.

En annan slutsats som kan dras av undersökningen är att företrädarna för församlingarna har en bred
samsyn kring att det finns strukturella frågor för diakonin att ta tag i. Systemfel som inte kan
avhjälpas genom stöd enbart till individer.

3.1 Vad gör församlingarna i sin diakoni?

Utredningen har också kartlagt vad församlingarna gör i sin diakoni och vilka målgrupper de är
engagerade i.

Målgrupper i diakoniarbetet
Församlingarna tillfrågades om de är engagerade för/med några specifika målgrupper.

Särskilda målgrupper
100,00%

80,00%

60,00%

40,00%

20,00%

0,00%

Äldre Flyktingar/invandrare
Barn/unga EU-medborgare/romer
Missbrukare/hemlösa Sjukskrivna/förtidspensionerade etc
Funktionshindrade

85 procent av de svarande församlingarna har verksamhet riktad direkt mot äldre. 75 procent har
verksamhet riktad mot flyktingar/invandrare och 71 procent har barn/ungdomsverksamhet.

Detta är påtagligt höga siffror för många olika målgrupper. Men de säger lite olika saker. Båda
målgrupperna äldre och barn/unga exempelvis innehåller i hög utsträckning människor som på olika
sätt står nära församlingarna, och med sociala behov som är av mindre akut karaktär. Dessa
diakonala engagemang innebär viktiga församlingsbyggande gemenskaper och goda förutsättningar i
form av kompetens, högt frivilligt engagemang och andra resurser. Att finnas till för unga/äldre i stor
utsatthet har större potential än faktisk verksamhet. Sociala missionens äldrearbete visar att det
finns både vilja, behov och resurser för att skala upp och nå ut mer. Här finns också stöd från bland
annat RPG (läs mer i bilaga 5). Stöd från ett diakonalt center för samordning av äldrefrågor skulle
kunna få stora positiva effekter, och stöd till Equmenia regionalt för deras arbete med samordning av
ungdomsverksamhet är en fin möjlighet.

11
För målgruppen flyktingar/invandrare handlar det av förklarliga skäl i mycket liten utsträckning om
församlingens egna medlemmar och behoven hos de personer ur denna målgrupp som kyrkan når i
sin verksamhet är mycket mer komplexa, socialt, ekonomiskt, juridiskt osv. Även här finns påtagliga
behov och en vilja att i ännu högre utsträckning möta dem, men resurserna att göra det är inte lika
starka. Här krävs mer stöd även framåt, och kanske i synnerhet när den nuvarande verksamhet som
bedrivs inom Råd & stöd förändras.

Vilka diakonala verksamheter finns i församlingarna?

Enkäten låg sedan till grund för en intervjustudie, där företrädare från samtliga församlingar i
regionen aktivt söktes för att svara på frågor om verksamheten. 52 församlingar har svarat. Samtliga
församlingar har någon form av diakonalt engagemang, och typen av verksamhet återges i
punktlistan nedan.

Diakonala verksamheter
 Gudstjänstgemenskap (alla 52 församlingar)
 Öppen verksamhet utöver gudstjänst: dagträffar för äldre, öppen caféverksamhet,
stickcaféer, aktivitets- eller måltidsgemenskap för olika målgrupper osv. (46 församlingar).
 Flyktingverksamhet såsom språkträning, praktiskt stöd med myndighetskontakter, något
annat (33 församlingar).
 Livsnära samtal/Livsstegen/samlingar för existentiell hälsa (13 församlingar, men fler påtalar
behovet).
 Tolvstegsgrupper (12 församlingar).
 Secondhand (8 församlingar).
 Öppen förskola, fritids (4 församlingar).
 Sinnesrogudstjänster (4 församlingar).
 Motion i grupp, må-bra-kurser, gemensamma promenader och gym (5 församlingar).
 Äldreboende (1 församling).

Dessutom har en församling startat en kulturförening för att bredda kyrkans arbete och kontaktnät
och 10 församlingar uppgav att de ser delar av sin kulturella verksamhet som ett diakonalt arbete.
Sannolikt är dessa siffror i underkant då verksamhet som i praktiken är diakonal ofta definieras som
något annat. Många uttrycker på olika sätt att de gör för lite, att de inte mäktar med sådant de
tidigare gjort och att de skulle vilja ha mer att redovisa. Det finns ett tydligt behov av att
församlingarna finner självförtroende i den diakoni de faktiskt gör för att den på så sätt ska kunna nå
mer av sin potential. För det finns inte bara en stor vilja utan också ett faktiskt brett och omfattande
diakonalt arbete.

3.2 Vad vill församlingarna att kyrkan prioriterar?

Församlingsföreträdarna fick också svara på frågan om vad som bör prioriteras – från kyrkans håll.
Frågan var ställd så att man ombads att rangordna alternativ. Dessa har kodats om för att ge en
poäng, där hög prioritering ger höga poäng. Här är topp 10:

Vilken eller vilka utmaningar anser du/ni att kyrkan bör prioritera just nu (att arbeta med och/eller
lyfta till samhället i övrigt)?
1. Skapa gemenskap (12/14p)

12
2. Motverka polarisering/extremism (10/14p)
3. Främja existentiell/psykisk hälsa (8/14p)
4. Miljö- & klimatfrågor (7,6/14p)
5. Motverka fattigdom (7/14p)
6. Stärka/stötta utbildning (6,3/14p)
7. Inkludering på arbetsmarknaden (6/14p)
8. Skapa fred (5,44/14p)
9. Inkludera fler i medborgerliga rättigheter (5,42/14p)
10. Fler tillgängliga bostäder (5/14p)

Det är intressant hur de tre främsta prioriteringarna i denna rankning liknar varandra. Att skapa
gemenskap, både för att bryta isolering (motverka ensamhet) och för att bryta polarisering (låta
människor med olika bakgrund och erfarenheter mötas) är det som solklart flest vill att vi ska arbeta
med gemensamt som kyrka. Detta bör avspeglas i arbetet framåt. Det är också något där kyrkan har
särskilda verktyg för att lyckas.

Församlingsföreträdarna uttrycker sammantaget ett starkt engagemang för människor som förvägras
sina rättigheter, och för att låta ett diakonalt förhållningssätt genomsyra verksamheten. Flera
uttrycker önskemål om breddad samverkan med andra församlingar i diakonala utmaningar.
Samtidigt har de en relativt vag uppfattning om riktningen för både kyrkans och ofta även sin egen
diakoni. I intervjustudien framkommer kreativa idéer för vad man vill göra, och engagemanget går
inte att ta miste på, men ”när följdfrågan VARFÖR kom blev det oftast tyst”, skriver Frank i sin
rapport till utredningen. Många uppger att de vill ”lyssna in” och nämner att de vill ha inspiration
från exempelvis föredragshållare som kan komma ut och prata, eller få ta del av hur andra arbetat.

Detta visar att kyrkans syn på vad diakoni är behöver förtydligas – för att sedan kunna konkretiseras i
verksamhet. Både det lokala och det regionala arbetet som behöver göras handlar om prioriteringar
utifrån detta. Verksamhetsinriktning, organisationsform, vilka samarbetsorganisationer man ska
arbeta nära och liknande är beroende av diakonal teologi och strategi, av en sammanhållen
diakonisyn. Ett par personer i studien nämner att det är viktigt att verksamheten ”växer inifrån”,
alltså bygger på lokala behov och förutsättningar och inte blir något som åläggs utifrån. Detta är
givetvis helt avgörande. Och det står inte i motsättning till nationella riktlinjer och strategier, tvärtom
skulle den typen av ramar och riktning kunna ge bättre förutsättningar för ett progressivt lokalt
arbete.

Konkretisering av församlingarnas behov

Enkäten låg även till grund för en workshop där 25 kvalificerade deltagare från olika nivåer i kyrkan
(en majoritet från församlingar) gick på djupet för att tillsammans besvara frågorna om vilka hinder
och behov som finns för att bättre nå de resultat man vill.

Flera stora utmaningar är direkt kopplade till offentliga sektorns ansvar, där bristen på bostäder och
bristen på inkomster blev särskilt framträdande som något som hindrar församlingarna att kunna
hjälpa människor i exempelvis själavård. Det är problem som församlingarna bara i mycket liten
utsträckning har makt att göra något åt och där röstbärande/opinionsbildning krävs för att kunna
förbättra för individer. Att formulera behoven, att lyfta dem vidare till rätt nivåer och att samarbeta
med andra för att driva den typen av frågor blir avgörande för att inte i sin verksamhet riskera att
dölja snarare än att åtgärda strukturella fel som drabbar människor.

Svaren på frågan vad församlingarna (och närliggande aktörer) ser som behov för bästa möjliga
resultat i sin diakoni kan sammanfattas i följande punkter:

13
 Prioritering av diakoni regionalt (och nationellt)

 diakoni som eget område

 personalresurser som kan se och lyfta
 gemensamma mål och strategier

Samverkan

 kontakter med myndigheter/kommuner etc. mer organiserat

 stöd för att inte förlora sig i samverkan med det offentliga
 arbetsdelning med andra aktörer (horisontellt i lokala projekt och vertikalt med kyrkan/dess
strukturer)

Initiativ och idéer

 erfarenhetsutbyte
 implementering av metoder/material
 expertis i sakfrågor (vi har bredd, vi behöver spets)
 utbildning/inspiration

Modet att säga ja

 större självklarhet för diakoni som omistligt

 självförtroende bland diakonins medarbetare
 stöd för gränssättning
 minskade risker vid satsningar
 infrastruktur för arbetsdelning (se ovan)

Opinionsbildning

 möjligheter att skicka systemfelsrapportering vidare

 infrastrukturer för röstbärande

Mer engagemang

 stöd för att skapa och behålla engagemang

 hjälp att motivera frivilliga
 hållbarhet i ideellt arbete, att människor orkar
 fler ”vänner” (kontakt/stödpersoner)

I övrigt framkom även behov av mer specifik/konkret karaktär, såsom handledning för
kontaktpersoner och gode män, mångkulturell familjerådgivning, juridisk hjälp, förstärkt andlig
kompetens inom diakonin samt en idé om bostadsförmedling av tillfälliga/billiga/akuta boenden med
säkerhet för uthyrare och hyresgäst.

Den här listan bör noga studeras och beaktas vid en eventuell start av ett diakonalt center. Punkterna
i listan beskrivs närmare i kapitlet med förslag på kommande verksamhet.

14
Församlingarnas relation till Sociala Missionen
I intervjuer och enkäter nämns Råd och stöd som ett viktigt stöd för någon specifik individ eller som
en stolthet över att vara med och bidra till detta – som rörelse. Givet församlingarnas relativt
omfattande arbete med flyktingfrågor skulle Råd och stöd kunnat ha en mer central roll. Några
nämner explicit behovet av juridiskt stöd inom diakonin, men med vaga uppfattningar kring om eller
hur Råd och stöd kan svara upp emot detta.

Distansen till Sociala Missionen beror förstås delvis på att huvudverksamheten Råd och stöd i hög
utsträckning riktat sig direkt mot målgruppen snarare än att samordna eller stödja församlingar i
frågan. Det har varit en strategisk inriktning (även om insatser gjorts för att förankra verksamheten
lokalt genom en asylrättsjurist som erbjudit rådgivning i mindre skala i samband med gruppträffar
med samhällsinformation). Ingen betydande kritik mot Råd och stöd har heller framkommit i enkät,
intervjuer och liknande, men det saknas ett uttalat ägandeskap för verksamheten hos
församlingarna.

Den ursprungliga idén med Sociala Missionen som knutpunkten mellan församlingar i en gemensam
ambition är idag en i princip utsuddad bild hos församlingarna, till förmån för en bild av Sociala
Missionen som en extern organisation som man är med och stöttar. Församlingarna anser sig vara till
för Sociala missionen, snarare än att de ser att Sociala missionen är till för dem (eller hjälper dem att
vara till för varandra).

Utredningen landar i slutsatsen att församlingarna vill ha tillgång till de rådgivningstjänster som
Sociala Missionen idag driver. Församlingarna vill ha en instans dit de kan vända sig eller rentav
hänvisa människor, i fall som är för komplicerade för att lösa själva. I synnerhet är detta ett behov
församlingarna har för fall som rör målgruppen invandrare (asylsökande, papperslösa, oetablerade).
Dessa fall är oftare än många andra fall svåra för församlingarna att hantera själva. Det är en
målgrupp som lever med utsatthet på flera sätt samtidigt, där lagstiftningen är mer oklar och
föränderlig och där församlingarna ställs inför fler ärenden med människor som förvägras sina
rättigheter som de inte kan hantera eller har någon instans att skicka vidare till. Kort sagt, det är ofta
mer komplexa fall än för andra stora målgrupper församlingarna har, och där offentlig sektor i högre
utsträckning brister.

Att Råd och stöd-verksamheten är högt specialiserad och professionaliserad inom det specifika
området migration och integration är förstås svårt att se som något negativt. Församlingarna har ett
behov av denna specialisering. ”Vi har baskompetens men behöver spetskompetens”, som en diakon
uttrycker det. Men församlingarna har inte kapacitet eller intresse av att bära och driva detta arbete
på den nivå av expertis som det finns behov av. Viljan är tydlig att istället prioritera samordning och
att bredda verksamheten (i den egna församlingen och i Sociala Missionen). Expertis behöver vara
högkvalitativ för att vara värdefull. Och den bör bäras av någon som kan erbjuda den till
församlingarna. Därför bör Equmeniakyrkan och Sociala missionen aktivt stötta aktörer med
potential till en tillräckligt hög nivå av expertis i respektive sakfråga. För frågor om flyktingars
rättigheter bedömer den här utredningen att Asylrättscentrum är den mest lämpade aktören.

15
4 Omvärld
När beslut ska fattas om hur vi ska agera för att omsätta kärleksbudet i handling, minska lidande och
skapa hopp genom att agera så behöver vi tolka vår lokala kontext i ett mer övergripande perspektiv.
För att sätta Equmeniakyrkans och Sociala Missionens arbete i ett sammanhang och ha ett underlag
för att göra en faktabaserad risk- och möjlighetsanalys (utifrån önskan att bidra till förändring på
aggregerad nivå) så bygger utredningen också på en relativt omfattande omvärldsanalys.
Omvärldsanalysen kan läsas i sin helhet i bilaga 4. Omvärldsanalysen visar dels faktabaserade
argument för församlingarnas prioriteringar och dels hur kyrkans verktyg och blick kan bli mer
avgörande än idag. Bland de viktigaste resultaten finns hur klimatförändringar, krympande
demokratiskt utrymme (både globalt och specifikt ända ner till religiöst grundade aktörer i
Stockholm) och demografiska utmaningar kommer att vara avgörande för stora delar av diakonin, att
engagemang här dels måste ske strukturellt och förebyggande och att engagemang i den här typen
av förutsättningsfrågor de facto är att betrakta som diakoni. Diakonins, kyrkans och Sociala
Missionens ”profetiska” dimension behöver tydligare strukturellt stöd.

5 Hur fungerar Sociala Missionen idag?

Sociala Missionen har under årens lopp fungerat på lite olika sätt i relation till församlingarna. Men
sedan 80-talet har kansliet i hög utsträckning fungerat som en fristående diakoniinstitution.
Här följer en beskrivning av vad Sociala Missionens är och gör idag.

5. 1 Relationen mellan diakoniinstitutioner och församlingar har

förändrats över tid
Relationen mellan Equmeniakyrkan (före sammanslagningen Missionskyrkan) och Sociala Missionen
har kraftigt försvagats sedan starten, på ett sätt som motsvarar utvecklingen i Svenska kyrkans
relation till sina diakoniinstitutioner.

I Stockholms stifts skrift Diakonins strukturer skriver författarna: ”Kyrka, samhälle och diakoni
relaterar till varandra på olika sätt i olika tider – lagstiftning och ekonomiska förhållanden påverkar i
hög grad hur. Det finns behov av ett utvecklingsarbete gällande diakonins och diakonatets identitet”
(s. 7–8). Figuren nedan är ett försök att åskådliggöra relationen kyrka–offentlig sektor–Sociala
Missionen/diakoniinstitution med hjälp av en relationell modell:

16
 Kyrka/ församling

3 1

2
Offentlig sektor/ Sociala missionen/
beställare diakoniinstitution

Relationen mellan Equmeniakyrkan/församlingar och Sociala Missionen (1) har kraftigt försvagats
sedan starten, på ett sätt som motsvarar utvecklingen i Svenska kyrkans relation till sina
diakoniinstitutioner. Försvagningen i relationen mellan Equmeniakyrkan/församlingar och Sociala
Missionen har skett i takt med att relationen mellan diakoniinstitutionerna och offentlig sektor som
finansiär/beställare (2) har stärkts.

En konsekvens av den starkare relationen mellan diakoniinstitutioner och offentlig sektor är att den
liberala välfärdsstatens syn på socialt arbete fått tolkningsföreträde framför kyrkans syn i Sociala
Missionen och andra diakoniinstitutioner. Sociala Missionen har idag en kraftigt nedtonad självbild i
fråga om mission, alltså att uppdraget handlar om att i handling förkunna evangelium. Detta
tolkningsföreträde har också bidragit till att församlingar förlorat ägandeskapet över viktig diakonal
verksamhet när denna placerats i en diakoninstitution som Sociala Missionen, som mer och mer
uppfattats som något ”utanför” kyrkan och som influerats starkt av sekulära värden. Detta kan ha
sina poänger i relation till människor vi möter i diakonin, men det har bidragit till att kyrkan generellt
haft ett problem att förstå diakoni som evangelisation. Där ”ute i världen” per definition ofta anses
betyda avstånd från evangeliet och att förkunnande med ord (i predikstolen) anses närmare
evangeliet, mer centralt för en kyrka.

De gånger man har fått komma till styrelsen och presentera något diakonalt projekt så
tycker jag också att alla är eld och lågor och tycker det är jättebra. Och de vill att vi ska
vara ute och så. Nej, jag är nog lite mera böjd att det är kyrkans ledning som är lite
rädd att det ska bli för mycket ut i världen och för lite i kyrkan.

Samma diakon menar att samhällets behov gör att diakonin har framtiden för sig:

[...] det är ju inte så att det är kö till gudstjänster, begravningar och så. Däremot
kommer samhällets behov vara av diakonal art och det kommer vara det som gör om
en församling blomstrar. I och med att prästernas tjänster inte kommer efterfrågas så
mycket, tror jag att de som får en kyrklig kallelse kanske lyssnar med diakoniörat
istället för prästörat. (Diakonins strukturer s 47)

17
Samma spänning finns inom Equmeniakyrkan. Se ett mejl kring detta från en pastor och
församlingsutvecklare i bilaga 11, som förklarar att ord och handling måste vara ett för att förmedla
det kristna budskapet.

Även relationen mellan kyrkan och offentlig sektor (3) har förändrats. Detta beror delvis på
förändringar i Svenska kyrkans relation till staten. Svenska kyrkan är inte längre en förlängning av
staten utan en mer självklar samarbetspart (och modell) i diakonin. I grunden har dock relationen
mellan kyrkan och staten alltid varit svag. Men att relationen mellan kyrka och offentlig sektor inte
bygger på ekonomiska transaktioner behöver inte nödvändigtvis vara något negativt.

Det är också viktigt att komma ihåg att samhället är mer än staten och offentlig sektor, och att
kyrkans relation till samhället i stort (alltså att även näringsliv, andra kyrkor och samfund, folkrörelser
och andra mänskliga organisationsformer) är avgörande för hela kyrkans framtid. Att kunna finnas till
för samhället, att leva i samhället (men inte av det).

Det finns också andra faktorer som har påverkat relationen mellan Sociala Missionen och
församlingarna. Fram till 1961 var diakoni inte en kyrkorättsligt reglerad verksamhet, bortsett från
prästens omsorgsfunktioner. Anställning av diakonissa eller diakon hade tidigare finansierats genom
frivilliga diakoniföreningar, knutna till församlingar eller till stift. I 1961 års församlingsstyrelselag
blev det tillåtet för en församling att anställa en diakon eller diakonissa för skattemedel om det
tydligt framgick att verksamheten hade en ”kristen karaktär”, alltså att den särskilde sig från
socialvården. (Exempelvis finns det fall där församlingar dömts för att ha betalat ut pengar till
behövande från skattemedel eftersom det ansågs inkräkta på socialvårdens område.) När så diakoni
började bli en församlingsangelägenhet i Svenska kyrkan, från att tidigare ha legat i
diakoniinstitutioner, påverkade det missionsförsamlingarna. Detta har bidragit till de många
utredningar och (försök till) omstruktureringar som skett i Sociala Missionen sedan 80-talet.

En viktig bakgrundsfaktor är att den sociala ojämlikheten har ökat konstant sedan 1980- talet. Från
att ha varit mest jämlikt bland OECD:s länder ökar den ekonomiska ojämlikheten i Sverige mer än i
något annat OECD-land. Den svenska folkhemsmodellen är i förändring liksom kyrkans roll i
samhället. När välfärdsstaten växte fram under framför allt andra hälften av 1900-talet stod
välfärdsfrågorna högt på den politiska agendan. Inställningen från Svenska kyrkans sida i stort var, i
enlighet med luthersk tvåregementslära, att det goda samhället förverkligas i det borgerliga
samhället medan kyrkan ger förutsättningar för individens gudsrelation. Diakoniinstitutionerna var,
som nämnts, fristående från kyrkan och frikyrkorna följde i mycket hög utsträckning Svenska kyrkans
exempel och modeller för diakoni. Diakoniinstitutionernas och församlingarnas uppdrag sammanföll
inte organisatoriskt. Den socialpolitiska och kyrkliga utvecklingen har i dag, i jämförelse med de
villkor som rådde i ”folkhemmet” Sverige, förändrats i grunden. Stiftsdirektorn i Stockholms beskriver
situationen och de utmaningar som den innebär på följande sätt:

Vi har ju våra väldigt svenska traditioner […] det vi lättsamt kallar profetisk diakoni, att
påtala att nu är maskorna för grova i systemet, folk trillar emellan. Och en hög tillit till
att samhället och sociala institutioner och instanser gör sitt jobb […] Vi har ett högt
förtroende, att staten ställer upp och ger den grundläggande tryggheten för den
individuella ekonomin. Men vi ser ett skifte […]. från att kunna ”nöja oss med” att
påtala bristerna och föra fram den utsattes röst så att säga […] (Diakonins strukturer s
56)

18
5.2 Huvuduppdraget idag: basbehov, egenmakt och påverkansarbete
Sociala Missionen är en allmännyttig ideell förening med förankring i Equmeniakyrkan. Sociala
Missionen ska enligt stadgarna vara en del av Equmeniakyrkans sociala och diakonala arbete i
samverkan med de lokala församlingarna och inriktningen är att arbeta utifrån en kristen grundsyn,
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter samt konventionen om barnens rättigheter.

Sociala Missionens stadgar beskriver huvuduppdraget utifrån en profetisk diakonisyn där omsorgen
om den enskilda och dennes rättigheter utifrån sitt heliga människovärde ligger i basen1,2. Men
stadgarna beskriver också att detta inte får bli välgörenhet med passiva mottagare, utan att målet
alltid är egenmakt, alltså bemyndigande av de hjälpsökande att själva få makt över sina liv.3 Detta
tycks också vara ledstjärnor för kansliets arbete, och bekräftas av Hanin Shakras brukarundersökning.

”Målet alltid är egenmakt, alltså bemyndigande av de

hjälpsökande att själva få makt över sina liv.”
Utöver detta finns två mycket viktiga formuleringar i stadgarna som handlar om att inte stanna vid
stödet till individer, utan att ta erfarenheter, lärdomar och berättelser vidare för omdaning av
samhället. Dels att bidra till social innovation4 (mer om detta i avsnittet Testbädd och plattform för
eldsjälar), alltså att ta ansvaret för att utveckla nya arbetsformer i just de utmaningar man lär känna.
Och dels om påverkansarbete mer direkt genom information och opinionsbildning.

Profetisk och
politisk diakoni
(strukturellt)

Påverksansarbete
(individuellt)

Egenmakt
(diakonalt
förhållningssätt)

Omsorg
Basbehov
Trad. diakoni

1
att utifrån kristen tro och evangeliets människosyn verka för att människors grundläggande behov tillgodoses
2
för mångfald och integration
3
att stödja människor att kunna ta ansvar för sitt liv och sin sociala situation
4
att initiera och utveckla nya arbetsformer utifrån aktuella behov i samhället

19
I figuren ovan har jag beskrivit en modell för hur vi kan förstå en profetisk diakonisyn, som rimmar
väl med både sociala missionens nuvarande stadgar och historiska identitet. Där omsorgen är ett
omistligt grundläggande uppdrag, men att hela uppdraget är större än så. Att bemyndiga människor,
att profetiskt stötta dem som individer men också att skapa utrymme för analys och påverkan kring
de strukturer och systemfel som skapar problemen för individerna. Den här modellen bör kunna
vägleda arbetet för kyrkans diakoni.

I dagsläget är opinionsbildning och påverkansarbete inte en framträdande verksamhetsdel inom

Sociala Missionen, varken direkt eller som stöd för andra aktörer. Detta behöver stärkas, inte bara
utifrån att detta är de nuvarande stadgarnas inriktning, utan också för att det är viktigt att inte dölja
systemfel genom att i det tysta ta hand om dess offer. Istället bör erfarenheter och insikter från
omsorgen om individer användas för att nå förändring på samhällsnivå. En bättre politik är ofta
nödvändigt för att nå målen om mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet, och att bidra till en
bättre politik är en diakonal uppgift.

5.2 Stabil ekonomi genom eget kapital och extern finansiering

Sociala Missionens finansiering har de senaste året varit relativt stabil, med intäkter även från
offentliga bidrag, inte minst från Stockholms stad, och avkastning från kapital (tack vare
inkomstbringande fastighetsaffärer). Medlemsavgifterna och annat som från början var centrala
finansieringskällor har minskat i betydelse, och därmed också kansliets beroende av församlingarna.

För år 2019 är de totala intäkterna drygt 6 miljoner kronor. Drygt 2 miljoner är vad som kan kallas
”fria” pengar, alltså sådant som Sociala Missionens styrelse har frihet att besluta inriktning för utan
hänsyn till annat än sina egna stadgar. Omkring 4 miljoner kronor är öronmärkta pengar, där det
finns en extern finansiär som på något sätt ställer krav på leverans i förhållande till sina egna mål.

Fria pengar = 2 312 000 kr

 Överskott av kapital 2 000 000 kr (enl. budget, men påverkas av marknadsutvecklingen)
 Medlemsavgifter m.m. 178 000 kr
 Gåvor (enskilda och församlingar) 134 000 kr

Öronmärkta pengar = 3 929 000 kr

 Verksamhetsbidrag Stockholms stad (socialjuridisk rådgivning) 1 146 000 kr (fast summa
sedan många år)
 Verksamhetsbidrag Stockholms stad (äldre invandrare) 470 000 kr (varierande summa från år
till år)
 Projektbidrag Länsstyrelsen (tidiga insatser för asylsökande) 533 000 kr
 Projektbidrag Stockholms stad (äldre i utsatthet) 950 000 kr
 Bidrag från fonder och stiftelser 800 000 kr
a. Stöd till nyanlända, ensamstående kvinnor med barn i Stockholms stad som lever i
social och ekonomisk utsatthet 500 000 kr
b. Stöd till fattiga, bostadslösa barnfamiljer 200 000 kr
c. Stöd till barn som lever i social och ekonomisk utsatthet 100 000.

Dessa pengar är förstås högst osäkra och beror på hur arbetet med ansökningar fortlöper samt
finansiärernas beviljande, men här någonstans finns sannolikt en bas för att påbörja verksamhet hos
eller i samverkan med andra aktörer. Förhandlingar med både samverkansparter och finansiärer
måste förstås göras för överföring av verksamheten. Ett alternativ kan vara att tillsammans med de
olika samverkansparterna söka medel för pilotprojekt och innovation med ambition av
sammanslagning/överföring.

20
Den allra största delen av de öronmärkta pengarna kommer från Stockholms stad, där det centrala
kravet är att verksamheten ska finnas till för människor som Stockholms stad har ett lagstadgat
ansvar för. Personerna bör (i huvudsak) vara placerade eller folkbokförda i Stockholms stad
Papperslösa och andra som faller utanför den kategorin kan ingå som mottagare av stöd, men kan
inte vara målgrupp. Dessa medel kan i sin intention inte användas till verksamhet av mer regionalt
eller nationellt övergripande karaktär. Däremot finns inga krav på journalföring eller liknande. Och då
målgruppen per definition är rörlig och en stor del av problematiken är just bristen på stabilitet, fast
bostad osv så går det inte att fokusera på det formella. Att civilsamhället istället vill och har stadgar
som sätter människan, nästan, i första rummet (framför ordning och reda) är ett viktigt skäl till att
kommuner och andra offentliga aktörer behöver oss.

5.3 Testbädd och plattform för eldsjälar (social innovation)

Sociala Missionen har på olika sätt använts för att testa idéer och ge plattform åt eldsjälar, relativt
fristående från församlingarna. Detta finns också med i ändamålsparagrafen i stadgarna, ”att initiera
och utveckla nya arbetsformer utifrån aktuella behov i samhället”. Inom det här området har man
kunnat erbjuda viss expertis/infrastruktur i samarbete med enskilda församlingar, och då och då även
knoppat av sociala innovationer man bidragit till att ta fram.

Ett mycket lyckat exempel är NybyVision, en integrationsverksamhet i Uppsala som drevs av Sociala
Missionen, men där huvudmannaskapet lämnades över till två lokala församlingar. Här hittades en
långsiktig finansiering i samarbete med Uppsala kommun och verksamheten kunde utvecklas vidare
efter överlämnandet. LSS-boendet Lunden som lämnades över till Stadsmissionen för att drivas
vidare är ett annat exempel på avknoppning.

Även verksamheter utan extern finansiering, såsom olika diakonala grupper, har kommit upp som
exempel på uppskattad verksamhet under senare tid. Ett exempel är en grupp för ensamstående
mammor med barn vars pappor kommer från Gambia, som byggt nätverk till varandra, och
gemensamt med en person från Sociala Missionen hittat medel för att besöka Gambia. Ett annat
exempel är ett stort ungdomsarbetslöshetsprojekt som drevs i Åkersberga. Potatisutdelning,
sommarläger, språkcaféer och mycket mer är ytterligare exempel på sådant som uppskattats av
målgruppen, av offentliga parter, och av andra organisationer. Verksamheter som var för sig ligger
långt från ambitionen om stöd för diakonal identitet, medvetenhet och samordning men som genom
sin mångfald kunnat bidra till just detta.

Att dessa verksamheter har kunnat startas inom eller med strukturellt stöd från Sociala Missionen
och sedan avslutats efter att ha fyllt en funktion under några år eller rentav kunnat leva vidare och
utvecklas på egna ben eller med andra huvudmän är en mycket viktig funktion som bör bevaras och
förtydligas.

Sedan 2016 har ett intensivt arbete för nyorientering skett och som institution har strategiska beslut
fattats att satsa på stöd och rådgivning, främst för stöd till flyktingar och personer med
flyktingbakgrund. En viktig verksamhet för många människor som fått vägledning och något som är
högt efterfrågat av målgruppen och av andra organisationer på fältet.

Samtidigt har man alltså valt att avyttra välfärdstjänster som drivits på uppdrag av offentlig sektor
(något som bedömts som positivt av ekonomiska skäl för Sociala Missionen och av verksamhetsskäl
för dem som tagit över).

21
Verksamheten för stöd till människor i social utsatthet har alltjämt funnits kvar, med en öppenhet för
att hitta nya samverkansprojekt där möjligheter (i form av främst finansiering) funnits. Det senaste
projektet initierades 2018 och handlar om samverkan kring utsatta äldre i samverkan med andra
regionalt aktiva organisationer såsom Hela människan och Ny Gemenskap. Sociala Missionens roll
som hubb/samverkanspart i detta projekt är värd att dra lärdom av för ett fortsatt diakonalt
samordningsarbete.

”Sociala Missionens roll som hubb och

samverkanspart är värd att dra lärdom av för ett
fortsatt diakonalt samordningsarbete.”

5.4 Aktiv civilsamhällesaktör

Sociala Missionen har tagit ansvar för att delta i och bidra till samordning och stärkande av
civilsamhället i stort och verkar aktivt för samverkan med organisationer inom samma fält och med
samma grundläggande uppdrag generellt att värna människovärdet och specifikt att värna sådant
som asylrätten.

Det finns en stor uppskattning från andra aktörer i civilsamhället av den verksamhet som bedrivs
inom Sociala Missionen idag. En person inom Ny Gemenskap säger exempelvis så här: ”I projektet
Nya Rum som löser boendeproblem för ensamkommande är Sociala Missionen verkligen en klippa
att luta sig mot. Bea, Emelia och Elias är hands on på ett sätt som saknar motsvarighet!”

”I projektet Nya Rum som löser boendeproblem för

ensamkommande är Sociala Missionen verkligen en
klippa att luta sig mot. Bea, Emelia och Elias är
hands on på ett sätt som saknar motsvarighet!”
Ny Gemenskap

Liknande uppfattningar finns även hos andra organisationer, både att Sociala Missionen har en nisch i
sitt arbete som inte finns hos andra, och att kansliet bidrar med sin del till Stockholms civilsamhälles
helhet för att se och hjälpa människor. Sociala Missionen har också aktivt och som medlemmar
bidragit till två viktiga aktörer för samordning och stärkande av civilsamhället som sektor, på ett
förutsättningsplan, nämligen Forum – idéburna organisationer med social inriktning och Ideell arena.
Sociala Missionen är, till skillnad från Equmeniakyrkan, medlemmar i både Forum och Ideell arena.
Då dessa i första hand samlar nationella civilsamhällesorganisationer vore Equmeniakyrkan som
helhet en mer lämplig aktör. Mer om detta i avsnittet Behov som nationella kansliet kan svara på.

22
5.5 Rådgivningsverksamheten Råd och stöd
Sociala missionens kansli beskrev i samband med en workshop i början av juni det som de uppfattar
som sin kärnverksamhet. Hela skrivelsen finns i bilaga 13, men personalens egen sammanfattning i
tre punkter är värd att särskilt lyfta fram:

Sociala frågor: Vi har en unik kompetens och metod, en kombination av juridisk rådgivning och
psykosocialt stöd för och med människor i utsatta livssituationer. Prioriterad målgrupp är bostadslösa
barnfamiljer. Familjerna som vi bistår har oftast flyktingbakgrund med uppehållstillstånd i Sverige,
främst rör det sig om ensamstående mammor med små barn som inte har lyckats komma in på
bostads- och arbetsmarknaden i Sverige. Andra alternativ är uttömda och de kan inte få någon annan
hjälp. Dessa familjer har fallit genom samhällets skyddsnät och Sociala Missionen är ofta det sista
hoppet. Vi hör och ser, ger stöd i kontakter med myndigheter, följer med till myndigheter så att
personen blir sedd och trodd, verktyg att lära sig handskas med svåra situationer och lyfta sig själv.

Äldrefrågor: Kärnan i verksamheten är tredje person, utsatta äldre med flyktingbakgrund. Vi arbetar
utifrån ett holistiskt perspektiv med långsiktighet och breda insatser som ger möjlighet att stödja och
lotsa enskilda utsatta äldre.

Flyktingfrågor: Vi ger stöd till asylsökande och flyktingar genom flyktingrättslig expertis och
psykosocialt stöd, med fokus på familjeåterförening för splittrade barnfamiljer på flykt. Sociala
Missionens insatser inom området är unikt genom att vi bistår enskilda och familjer under långa
processer, både med rådgivning, att vi går in som ombud och att vi ger ett psykosocialt och personligt
stöd för splittrade familjer att kunna klara av att hantera den svåra situationen.

Vi ger också stöd till församlingarna genom kompetensstöd, stöd till frivilliga, rådgivning på plats i
församlingar, samt stöd att söka medel för församlingarnas flyktingverksamhet. Vårt mål med stödet
och samarbetet med församlingar är att ta tillvara, främja och stärka församlingarnas engagemang i
flyktingfrågor. Vi vet att engagemanget i flyktingfrågorna kan vara både berikande och givande men
också att flyktingfrågorna är komplexa och utmanande för församlingar och frivilliga. Vi tror att
genom att erbjuda tillgång till professionell kompetens för hänvisning till rådgivning, kompetensstöd
till församlingar genom relevant information, utbildning, handledning kan församlingar våga och vilja
fortsätta engagera sig i de svåra, men viktiga flyktingfrågorna. Sociala Missionens stöd till
församlingarna i flyktingfrågor går att utveckla mer genom att t.ex. all rådgivning i flyktingfrågor kan
ges på plats i församlingar, genom regelbundna utbildningar och nätverksträffar i flyktingfrågor för
de församlingar som är engagerade i flyktingfrågor osv.

Den nuvarande verksamheten Råd och stöd är och har varit en sådan social innovation som beskrivits
ovan. Den har professionaliserat en diakonal rådgivning för migranter, sammanfört asylrådgivning
med social rådgivning och, genom en strävan att se människorna bakom kategorierna, på olika sätt
kunnat finnas till för människor i ofta extremt utsatta situationer.

Råd och stöd är också en viktig verksamhet bland andra organisationer som arbetar med
flyktingfrågor då den är en av de få organisationer som alls har kompetens och resurser att ge
socialjuridiskt stöd till målgruppen asylsökande och nyanlända. Råd och stöd har idag en nisch i
civilsamhället som av humanitära skäl, samt för det stöd man utgör för övriga civilsamhället och i
relation till Stockholms stad, inte bör låtas gå förlorad. Sociala Missionen har ett ansvar för att den
viktiga sociala innovation som Råd och stöd utgör får leva vidare.

Juristen och journalisten Hanin Shakra har på utredningens uppdrag genomfört en

brukarundersökning (på svenska och arabiska), för att på så sätt tydligt ta in användarnas perspektiv i
utredningen. Referat av intervjuerna finns i bilaga 9, här har Hanin sammanfattat sina resultat.

23
Sammanfattning av brukarundersökningen
Av Hanin Shakra

Under totalt två timmar intervjuades tre personer med olika bakgrund men med erfarenhet av att
vara föremål för insatser i Sociala Missionens verksamhet. Alla tre intervjupersoner var införstådda
med att intervjuerna endast skulle ligga till grund för en analys av vilken, om någon, skillnad
verksamheten gjort för deras individuella situation. Min ytliga bedömning utifrån detta underlag är
att Sociala Missionen uppfattas vara en plats dit människor kommer som dels har erfarenheter av att
bli förbisedda och osynliggjorda, och som dels faller mellan stolarna i andra psykosociala insatser
ifrån det offentligas sida.

Första intervjupersonen, Sara, talar om att hennes enda tidigare erfarenhet, av Migrationsverket,
innebar att hon instruerades till passivitet, medan personalen på Sociala Missionen tvärtom gav
henne anledning att vara aktiv, eftersom de själva aktiverade sig i hennes ärende.

Andra intervjupersonen, Fatima, menar att Sociala Missionen varit en plats dit hon återkommit
regelbundet under över ett decennium, eftersom hon där förstås och ses för sin komplexa och
sårbara situation, till skillnad från övriga samhällets myndigheter, som inte förstår hennes
omständigheter och där hon upplever sig själv som konstig.

”Det var först när jag kom till Sociala Missionen

som jag kände mig trygg.”
Seyed

Tredje intervjupersonen, Seyed, som levt i oviss papperslöshet under ett antal år, uttrycker att
verksamheten tycks fungera på ett annat sätt än andra han tidigare stött på och att han för första
gången känner sig trygg och i säkerhet där, vilket han inte gjort i andra verksamheter som bedrivits
av Röda Korset och Svenska Kyrkan.

Den enda kritik jag noterat under intervjuerna är att de tre intervjupersonerna uppfattar att det tagit
tid innan insatserna kommit igång för deras del, det vill säga från handläggning till aktiv insats. Detta
tror jag är viktig kritik att ta till sig.

Slutligen: Utifrån det visserligen knapphändiga underlaget, får jag som utomstående ett positivt
intryck av den verksamhet som den tilltänkta målgruppen beskriver. De uttrycker alla en stor
tacksamhet inför såväl verksamheten som enskilda anställda som de träffat inom verksamheten och
som spelat stor roll för läkning av deras individuella utsatthet.

5.6 Styrelse och medlemsförsamlingar vill ha mer stöd i

församlingarnas diakonala arbete
Önskemålen från styrelse och medlemsförsamlingar har varit att Sociala Missionens kansli i högre
utsträckning ska vara ett stöd för deras diakonala arbete. Även här har utveckling skett. Sociala
Missionens expertis och församlingarnas lokala verksamhet har kunnat användas i samma projekt,
såsom gemensamma ansökningar om stöd för integrationsarbete. Detta har varit positivt för
deltagande församlingar och för Sociala Missionens förankring i församlingarna.

24
En förutsättning för detta har dock varit att det skett i begränsad skala och inom det
flyktingrelaterade arbetet, alltså just det arbete där Sociala Missionen själva har ett omfattande
arbete med direkt stöd till tredje person. Det är svårt att skala upp eller tillämpa på andra diakonala
områden då det förutsatt en stor offentlig satsning med relativt lättåtkomliga medel, och en relativt
stor arbetsinsats från Sociala Missionens kansli för att få det att fungera. Den typen av
förankringsarbete behöver vara uttalat prioriterat, och ha målsättningar utöver utökad finansiering
för att kunna få plats i strukturerna. Med andra ord: fallet med Länsstyrelsens TIA-pengar (tidiga
insatser för asylsökande) är relativt unikt i hur väl det sammanfaller mellan bidragsgivarens, Sociala
Missionens och församlingarnas prioriteringar, och har därför kunnat ge ett ekonomiskt tillskott som
överstigit arbetsinsatsen för att söka dessa medel. Det är ofta inte fallet.

Ett gemensamt arbete kan prioriteras, och finansieras med egna medel (insamlade eller fonderade
medel, medlemsavgifter osv.), men behöver då ge mervärden i form av lärande, nätverksbygge eller
annat. Slutsatsen är att det är både önskvärt och fullt möjligt att åstadkomma detta. Om fokus för
Sociala Missionen ligger kvar i att vara expertorganisation med individuell rådgivning direkt till
människor i utsatthet (snarare än som samordnande organ där församlingarna är främsta
kontaktytan gentemot individer) kommer dock svårigheterna och krockarna i prioriteringar att
kvarstå.

5.7 Glapp mellan församlingarnas och kansliets prioriteringar

Att vara verksamhetsledare inom Sociala Missionen idag innebär ett uppdrag att driva befintlig
verksamhet och samtidigt försöka tillgodose huvudmännens önskemål om församlingsförankring,
både i fråga om input och output. Alltså både i att göra sådant församlingarna prioriterar och att
påverka församlingarna att agera. Det finns också ett uppdrag att nå budget i balans vilket (givet
personalens prioriteringar om bibehållen personalstyrka) inneburit ett intensivt arbete för att söka
externa medel. Den möjliga väg som finns för att beviljas sådana externa medel har varit att utveckla
och ta vara på nya idéer, initiera nya samarbeten och bygga nätverk med andra aktörer – både
finansiärer och andra civilsamhällesorganisationer. Detta har sammantaget resulterat i en hög grad
av aktivitet och kreativitet, men också på flera sätt krockar. Det är de facto ett glapp i målbild för
verksamheten mellan styrelsen och personalen, som funnits under flera decennier. Där
församlingarna (representerade genom styrelsen) alltså skulle vilja ha stöd i sin diakoni, samordning
och bred ömsesidighet. Detta gäller i den mån de alls har tydligt artikulerade förväntningar, vilket
inte alltid är fallet. Snarare tycks många församlingar (tydligast manifesterat genom att flera gått ur
Sociala Missionen) känna distans till Sociala Missionen som organisation.

Detta beskrivs i Stockholms stifts undersökning Diakonins strukturer som att det finns en spänning
mellan diakonalt socialt arbete och församlingarnas behov och önskan att bygga församling. En
stiftsdiakon med erfarenhet av ”stadsmissionsarbete” uttrycker det så här:

Det är det som jag tänker kan vara dilemmat. Vad gör det med församlingen? Det
kunde jag se i Västerås när vi startade stadsmissioner […]. Allas vilja var att det skulle
vara nära samarbete med församlingarna, men det blir inte det. Hur ska det bli synligt
i församlingarna att det här är församlingens arbete också? […] Det är den stora
utmaningen. (s 50)

Trots personalens ansträngningar att svara upp mot alla delarna av uppdraget, är utredningens
slutsats att detta glapp sannolikt är ofrånkomligt med dagens struktur. Att återknyta till Sociala
Missionens rötter av bred samordning och församlingsstärkande i det som är respektive församlings
prioriteringar försvåras väsentligt av att kansliet har en tung expertroll i en enskild sakfråga. Det är
helt enkelt två viktiga spår som är svåra att köra i parallellt i ett litet och avgränsat kansli.

25
Det ligger ingen som helst värdering i vilket spår som objektivt sett är viktigast, mer än att de är just
olika och svåra att kombinera i samma organisation. Åtminstone så länge denna organisation har så
pass små ekonomiska förutsättningar som Sociala Missionen. Både församlingssamordning och
rådgivning kräver mer resurser (expertis, kontaktnät, legitimitet, tid) var för sig, resurser som kan
uppnås genom arbetsdelning och samverkan.

6 Slutsatser och förslag

Utredningens arbete med att kartlägga vilja och behov hos församlingarna, faktorer i omvärlden som
påverkar förutsättningarna för kyrkans diakoni samt hur Sociala Missionen fungerar idag har lett fram
till slutsatsen att själva strukturen måste ändras. Huvudfokus för Sociala Missionen bör vara
samordning av diakoni och kanske ett sammanhang där olika konstellationer av församlingar och
individer kan starta upp initiativ för diakoni. Förslagen innebär att väsentligt stärka relationen
mellan kyrkan och Sociala Missionens kärnverksamhet, och att detta sker genom att skapa ett
diakonalt center som kan verka för att Sociala Missionens uppdrag åter kan få husrum hos
församlingarna och att församlingarna ges möjligheter att axla ett ägandeskap av det. Utredningen
har också sökt hitta hållbara vägar framåt för Sociala Missionens nuvarande verksamhet Råd och
stöd, parallellt med utredningens huvudsakliga inriktning – att föreslå en ny struktur för de syften
som formulerats för utredningen.

Önskade funktioner
Stöd till församlingar
Samordning av diakoni
Stöd till församlingar och kyrkan i flyktingarbete
Påverkan i flyktingfrågor
Projektverksamhet/inkubator

Nuvarande funktioner som bör få ett nytt hem

Rådgivning till tredje person i sociala och juridiska frågor

26
 Råd och stöd till
tredje person =
Asylrättscentrum
och/eller
Immanuelskyrkan

Sociala
Missionen
Påverkan och
Regional
policy =
diakonal
Equmeniakyrkan
samordning =
+
Diakonicentrum
Asylrättscentrum

Utredningen har landat i tre huvudsakliga förslag.

1. Skapa ett regionalt diakonicenter enligt församlingarnas behov.

2. Lämna över nuvarande, externt finansierade projekt, till andra (främst Asylrättscentrum,
Immanuelskyrkan), med stöd under en övergångsperiod och aktivt arbete för en långsiktig
relation mellan nya huvudmannen och Equmeniakyrkan. Det kan vara aktuellt att bibehålla
något/några av de externt finansierade projekten i det diakonala centret.
3. Verka för en process för samordning av Equmeniakyrkans diakoni nationellt och att
Equmeniakyrkan tar en tydligare roll i påverkans- och policyarbete.

Förslag hur intäkterna kan disponeras i framtiden

Följande är en ansats och ett resonemang kring möjlig hantering av de ekonomiska resurser som
styrelsen förfogar över, utifrån Sociala missionens nuvarande budget. 5

DIAKONICENTRUM
1. Avkastning av kapital = 2 000 000 kr
2. Medlemsavgifter, arv, gåvor = 312 000 kr
3. Projektbidrag Länsstyrelsen, ”TIA” (samordning av församlingar för tidiga insatser för
asylsökande) 533 000 kr

NYA HUVUDMÄN

5
Denna budget är förstås på flera sätt är osäker, avkastningen beror på marknadens svängningar,
medlemsavgifter och gåvor beror på val av organisering och alla bidrag beror på finansiärernas vilja att stötta
den verksamhet som man vill bedriva. Under utredningens gång påverkades också sannolikt budgeten för 2020
negativt i samband med att dåvarande ordförande tillfälligt, men under en kritisk period, stoppade sociala
missionens kansli att skicka in planerade ansökningar. Samtliga förslag kräver fortsatt arbete, förankring med
personal, samarbetspartners, ev. nya huvudmän och finansiärer för att vara möjliga att genomföra.

27
 4. Verksamhetsbidrag Stockholms stad (socialjuridisk rådgivning med koppling till
asylrådgivning) 1 146 000 kr
5. Verksamhetsbidrag Stockholms stad (äldre invandrare) 470 000 kr
6. Projektbidrag Stockholms stad (äldre i utsatthet) 950 000 kr
7. Stöd till nyanlända, ensamstående kvinnor med barn i Stockholms stad som lever i social och
ekonomisk utsatthet 500 000 kr
8. Stöd till barn som lever i social och ekonomisk utsatthet 100 000.
9. Fattiga, bostadslösa barnfamiljer 200 000 kr
10. Åtaganden som offentligt biträde i asylärenden ? kr

De medel som beskrivs i punkterna 1 och 2 är fria pengar som är en förutsättning för att kunna
starta ett diakonalt center. Medel i punkt 3, TIA, handlar om samordning av församlingar och är ett
projekt som lämpar sig väl för att ingå i ett diakonalt center. TIA är också en viktig förebild för
utveckling av samordning bland församlingar i andra diakonala frågor. Dock beror det på vilken
lösning som är möjlig i fråga om personalförsörjning. Det kan vara mer lämpligt att dessa medel
istället följer med det mer asylnära arbetet framåt (dvs. till Asylrättscentrum) och används för att
stärka relationen mellan församlingarna och den expertis de behöver i flyktingnära juridiska frågor
framåt.

Utredningens förslag är att dela upp medlen under punkterna 4-10 till två olika nya huvudmän.
Dels Asylrättscentrum – för utvidgning av deras socialjuridiska rådgivning och stöd till
Equmeniakyrkan och dels Immanuelskyrkan – för skapande av en organisation för rådgivning och
stöd till utsatta familjer.

Medlen i punkterna 4-6 kommer från Stockholms stad och är mer långsiktiga än de övriga, i
synnerhet det som finansierar socialjuridisk rådgivning. Här krävs förhandling och förankring med
staden för att flytta över till en ny huvudman. Staden (enligt samtal med både utredaren och sociala
missionens kansli) är positivt inställd till detta, om det går att åstadkomma utan att försämringar sker
för deras målgrupper. De medel som har nummer 7-10 är mer tillfälliga och kräver ett mer aktivt
arbete för att fortsätta erhållas.

För samtliga dessa medel finns flera samarbetsparter att föra dialog med och fortsätta driva
pågående samarbete. Det är möjligt att det diakonala centret skulle kunna administrera eller fortsatt
ingå i något av dessa projekt. Det har inte varit möjligt att utreda detaljerna i detta, då det kräver
åtaganden från andra aktörer (finansiärer, partners och nya huvudmän), och där utredaren haft i
uppdrag att titta på detta hypotetiskt snarare än att påbörja process eller dela allt för mycket
oförankrade tankar med potentiella nya huvudmän. Dock finns ett omfattande underlag inför vidare
utredning nedan.

28
6.1 Starta ett regionalt diakonalt center

Det behövs en central funktion för diakonal samordning på regional nivå, för att kunna göra skillnad
och inte behöva uppfinna allt från scratch i församlingarnas diakoni. Församlingarna, och
grupper/personer mycket nära församlingarna, har idag omfattande arbete och ännu större vilja i
frågor som rör klimat, arbetsmarknad, fattigdomsbekämpning, integration, psykisk hälsa och så
vidare. Bättre samordning skulle underlätta för församlingarna att prioritera och verka, minska
dubbelarbete, öka lärande och samverkan och en lång rad andra fördelar. Och denna samordning
bygger på att den finns på samma ställe som samordning och information i kyrkan i övrigt.

Därför är utredningens huvudförslag att Sociala Missionen storsatsar på att hitta tillbaka till sin
ursprungliga idé att stötta den diakoni som sker i församlingarnas – genom organisering för social
mission och profetisk diakoni, alltså ett regionalt diakonicenter. Förslag på namn är Equmeniakyrkan
Stockholms diakonicentrum – en nod för social mission och profetisk diakoni. En nod, en knutpunkt i
ett nätverk, är den punkt där linjer förgrenar sig eller skär varandra, för diakoni och socialt arbete
som en del av Guds mission, Guds syfte att upprätta och hela världen, där församlingars uppgift att
möta människors och jordens behov bejakas. Ett regionalt center där Equmeniakyrkans församlingar
stärks i sitt profetiska uppdrag att vara tecken på Guds rike och att berätta om Jesus Kristus i ord och

29
i handling. En funktion för praktiskt stöd för att församlingar och individer ska kunna utmana status
quo – kunna förändra (för) människa och samhälle.

Grundläggande finansiering för detta center kan vara:

 den årliga avkastningen av kapital

 gåvor/arv och eventuellt medlemsavgifter
 nya externa projektmedel

Sociala Missionen bör avsätta en summa pengar för Equmeniakyrkan att anställa någon som i nära
samverkan mellan Sociala missionen och Equmeniakyrkans församlingar regionalt påbörjar arbetet
med att starta upp ett regionalt diakonalt center.

Nedan finns två förslag på hur detta skulle kunna organiseras. I båda dessa alternativ bör centret
samlokaliseras med regionen. Diakonicentret blir förutom stöttepelare till församlingar också en
resurs för och påverkansaktör gentemot kyrkan, både regionalt och nationellt.

Tidsplan
Oavsett vilket alternativ som föredras krävs vidare utredning och ett aktivt arbete för att lösa
praktiska detaljer och implementering innan faktisk uppstart. Förslaget är alltså att Sociala missionen
snarast anställer en eller två personer, företrädelsevis på samma sätt som föreliggande utredning, att
medel avsätts för Equmeniakyrkan att anställa och påbörja arbetet. En eller två personer med
mandat att agera för det blivande centret och hitta former för hur både kyrkan och Sociala
missionens roller ska se ut samt inleda samtal/förhandlingar med finansiärer och partners. En rad
frågor inom denna utredning har av demokratiska och praktiska skäl inte har kunnat utredas än, men
kan utredas parallellt med en praktisk process framåt.

Styrgruppen har uppdragit åt utredningen att ta fram en tidsplan för det diakonala centret som inte
beaktar råd och stöd. Då det i dagsläget är samma budget och då det finns personalfrågor att ta
hänsyn till kan det i praktiken finnas sådant som kastar om denna översiktliga att göra-lista:

Sociala missionen:
1. Erbjuda Equmeniakyrkan att upprätta ett diakonalt center inom regionen, enligt föreliggande
utredning.
2. Anta en ny budget där finansiering flyttas från rådgivningsverksamhet till uppstartsarbete,
förankring och utredning av utestående frågor, underlag för ev stiftelse, framtagande av
grundläggande dokument etc för detta center. Förslag från årsmötet 2020, alt tidigare extra
årsmöte, på ett års basis med möjlighet till förlängning.
3. Anställa en pionjär, verksamhetsledare, eldsjäl, diakon eller två. Detta kan göras tidigare än
2020 om ekonomin tillåter.
4. Fatta beslut om centret framöver ska drivas utifrån
a. nuvarande organisering eller
b. ombildning till stiftelse (rekommenderat) - och implementera detta

Equmeniakyrkan:
5. Fatta beslut om att bejaka Sociala missionens erbjudande och uttala gemensam ambition att
inrätta ett center.
6. Avgöra om kyrkan kan investera i denna satsning, såsom att stå för grundläggande
infrastruktur (tillgång till HR, kommunikation etc)

30
Båda:

7. Delta i en process för att förhandla fram konkreta villkor utifrån parternas förutsättningar.

Enligt denna skiss går det att påbörja processen före stabilisering av personalsituation, externt
finansierade projekt ihop med nya huvudmän och beslut om deltagande från kyrkan, genom att
Sociala missionen ensidigt rekryterar och arvoderar 1-2 personer för att påbörja arbetet.

Det är i så fall viktigt att detta arbete inte förväxlas med arbetet för framtiden för Råd & stöd, då det
innebär stor risk för sammanblandning av roller. Alltså att det inte blir en ensam person som får ingå
i ett arbetslag med en verksamhetsledare från Råd & stöd. Två personer istället för en,
verksamhetsledande roll med egen budget och att fysiskt sitta tillsammans med regionen (eller i
andra hand annan lämplig aktör) är exempel på förutsättningar som kan underlätta ett tydligt fokus
på det nya uppdraget.

Grundläggande uppdrag för centret

Oavsett organisationsform har utredningen identifierat följande grundläggande uppdrag för centret:
Centret bör ha som uttalad målsättning att stärka och förstärka församlingarnas diakonala arbete.
Centret bör inte vara expertorganisation i någon enskild fråga, då detta riskerar att osynliggöra vissa
församlingars prioriteringar. Istället bör centret fokusera på att guida till den expertis som behövs,
att skapa tematiska nätverk för erfarenhetsutbyte (med utgångspunkten att mycket av den expertis
vi behöver finns i olika församlingar) och att ha ekonomiska medel för att köpa in expertis löpande, i
form av utbildningar, kortare satsningar, arvodering och reseersättning till församlingsföreträdare
som är experter i sitt fält. (Visste ni till exempel att Tenstakyrkan har en somalisktalande hälsocoach?
Att Älvsjökyrkan har erfarenhet av enorma rollspelskonvent? Att Vårdklockans kyrka har låtit
sinnesroarbetet genomsyra hela församlingen?)

Vidare förslag på organisering och möjliga uppdrag (utifrån församlingarnas nuvarande behov)
nedan.

Två sätt att organisera ett regionalt diakonicenter

Alternativ 1 – Sociala Missionen omvandlas till en stiftelse

Huvudförslaget i denna utredning (för att skapa förutsättningar för att grunda ett diakonalt center) är
att Sociala Missionen avvecklas som ideell förening och istället omvandlas till en insamlingsstiftelse.
Nuvarande kapital utgör då grunden för stiftelsen och avkastningen används för att finansiera det
diakonala centret som inordnas i regionen. Högsta beslutande organ för centret, och ansvar att
tillsätta verksamhetschef/föreståndare, blir då Equmeniakyrkans ledning, men stiftelsens styrelse har
makten över kapitalet och möjlighet att villkora de ekonomiska medlen från avkastningen till en viss
inriktning.

Medlemskap i Equmeniakyrkan i Region Stockholm bör innebära anslutning till stiftelsen och
ansvar/makt att utse stiftelsens styrelse bör vara synonymt med medlemskap i Equmeniakyrkan
region Stockholm. Detta kan praktiskt utses exempelvis via regionråd.

31
Centret bör aktivt arbeta för att söka ytterligare medel än avkastningen, beroende på verksamhet,
för långsiktighet. Även stiftelsens styrelse kan ges i uppdrag att kontinuerligt utvärdera och följa upp
möjligheterna till ytterligare intäkter genom insamling. Medel från andra källor minskar också
sårbarheten och ökar möjligheterna till aktualitet, god samverkan osv.

Det finns förstås många utestående frågor i detta, men några saker att börja med (tillsammans med
juridisk expertis samt en vidare krets av församlingar än Sociala Missionens medlemmar), som den
här utredningen valt att inte föreslå något kring, är:

1. Ändamål (konkreta formuleringar för att säkerställa långsiktiga möjligheter att verka i Sociala
missionens tradition och finansiera sådant som stärker Equmeniakyrkans diakoni) och övriga
stadgar
2. Hur styrelse ska tillsättas (hur ska regionens församlingar känna tillräckligt ägandeskap utan
tyngre börda än de önskar?) samt tillsätta en första styrelse & revisorer
3. Formulering av hur utdelning ska gå till (till ett diakonalt center eller bredare?)
4. Skriva stiftelseförordnande.

Ett alternativ som lyfts är att istället för stiftelse inrätta en öronmärkt fond inom Equmeniakyrkan
med diakonalt syfte. Denna utredning förordar inte det, då det minskar församlingarnas ägandeskap
och möjligheterna att medlen långsiktigt används för att förbättra förutsättningarna för profetisk
diakoni och social mission – även inom kyrkan. Risken för att dessa medel blir en fond bland andra
och inte åstadkommer mesta möjliga stärkande av diakoni ökar.

Alternativ 2 – Sociala Missionen fortsätter som förening

Sociala Missionen fortsätter att bedriva verksamheten i nuvarande organisationsform men beslutar
att inom detta starta och driva ett diakonalt center (som enda verksamhet), med nära samverkan och
samlokalisering med Equmeniakyrkan region Stockholm som mål. Sociala Missionens styrelse blir
högsta beslutande organ för centret. Den egna ekonomin, organisationsnummer osv. bevaras.

I samband med detta bör alla regionens församlingar bjudas in för att gemensamt åstadkomma en
tydlig nystart. Förslaget är då att omforma organisationen i grunden; skapa en identitet genom den
nygamla samordnande verksamheten (centret), byta stadgar och göra en process för att inkorporera
de idag inte anslutna församlingarna.

Nuvarande medlemmar behålls och på frivillig basis rekryteras nya medlemmar (med eller utan
medlemsavgift). Grunden för detta bör bygga på alla tre av Equmeniakyrkans bildarsamfunds
diakonitraditioner, och detta kräver i så fall en process innan stadgar och liknande föreslås.

Någon form av förmåner, återbäring eller annan medlemsnytta kan öka incitamenten för fler att
ansluta sig. Möjlighet att bli associerad partner till centret för andra församlingar och ideella
organisationer. Tydliga fördelar bör komma av att vara med, genom tillgång till verksamheten och
resurserna på olika sätt.

Då utredningens styrgrupp uttryckt ett önskemål om att i möjligaste mån undvika utökad
administration och representation för församlingarna är följande förslag inte huvudförslag, men en
möjlighet.

32
Donationer och namnet sociala missionen
Donationer och framförallt arv kommer ännu in till Sociala Missionen, sannolikt tack vare arbete och
engagemang för många år sedan. Det finns sannolikt fler redan skrivna testamenten där Sociala
missionen omnämns som mottagare. Detta är ett skäl till att namnet Sociala Missionen bör bevaras.
Om det bildas en stiftelse enligt ovanstående är förslaget att den heter Sociala missionen. Om Sociala
missionen startar ett diakonalt center är det lämpligt att namnet på detta center är något annat, och
at detta andra kommuniceras utåt, medan föreningen i sig behåller nuvarande namn.

Enligt Johannes Jarlebrings utredning från 2016, vars slutsatser jag instämmer i, finns det idag inte
förutsättningar för en bred finansiering i form av insamling. Med den här konstruktionen av ett
diakonalt center, utan stöd direkt till tredje person, är det sannolikt att viljan att donera sjunker
ytterligare.

Hur stiftelsens alt föreningens syften ska formuleras för att respektera testamenten och hur det kan
göras mer attraktivt att donera, exempelvis om möjligheterna att donera till särskilda ändamål ska
finnas, behöver utredas vidare, utifrån hur organiseringen i övrigt blir.

Utveckla regional diakonal samordning

Centret bör ha ett nära samarbete med församlingsutvecklare och övriga medarbetare på regionen
för att bidra till att stärka och mainstreama arbetet för diakoni som redan sker regionalt.

Inga Johansson, samordnare på det nationella kansliet för kyrka-samhälle skrev förra året så här i en
intern skrivelse till ledningsgruppen:

”Behovet av socialt och diakonalt arbete kommer inte att minska i vårt samhälle utan tvärtom tyvärr
öka. För att kunna vara en trovärdig och relevant kyrka för människor finns ett behov av regionala
diakonala/samhällstjänster. Typ av sociala insatser kommer att variera. Nu är det insatser för
flyktingar, hemlösa och EU-medborgare som upptar mycket tid men uppdraget är så mycket bredare
och behoven förändras hela tiden.

Församlingsutveckling är en stor och viktig del i Equmeniakyrkan. Här har det diakonala arbetet
genom mottagandet av människor från andra länder resulterat i att församlingar växer. Nu är den
stora utmaningen att kunna hantera mångfald, integrera och inkludera dessa nya alltmer i
församlingens omsorg och gemenskap.”

”Församlingsutveckling är en stor och viktig del i

Equmeniakyrkan”
Inga Johansson

Regionala lärdomar kan bli viktiga nationellt, och detta center skulle kunna fungera som pilotprojekt
för andra regioner som funderar i liknande banor. Centret bör också ha till uppgift att kontinuerligt
utvärdera och bidra till det aktuella nationella diakonala arbetet, samt arbete som sker inom andra
regioner.

33
Samordning och stöd för finansiering
Administrationen kring extern finansiering är ett hinder för mindre organisationer i allmänhet, och
församlingar är inget undantag. När basen i en organisation inte är anställda, utan ideellt
engagerade, är den investering i tid som krävs för att kartlägga möjligheter, skriva ansökningar och
redovisa projekt ofta oöverstiglig. Därför bör finansieringsfrågan vara en uppgift för detta center. Det
är dock inte rimligt att tänka sig att ett center med en till tre anställda ska ha möjlighet att hantera
ansökningsförfaranden för hela regionens församlingar. Här handlar det istället om att skapa
infrastruktur för information respektive samverkan mellan församlingar. De gemensamma
ansökningar som Sociala Missionen gjort inom ramen för Länsstyrelsens TIA-satsning (tidiga insatser
för asylsökande), där församlingar erbjudits att vara med är ett gott exempel att bygga vidare på i
andra diakonala frågor. Ett gemensamt arbete för kartläggning av möjliga fonder, stiftelser, offentliga
medel från olika nivåer, informationsdelning, kompetensutveckling och liknande är efterfrågat. Det
är också något där Sociala Missionens kansli de senaste åren gjort ett enormt arbete som bör kunna
dokumenteras och utvecklas. Många av de medel som finns för diakonalt arbete söks idag inte av
någon, utan ligger still på olika konton. Det är pengar som ofta är avsatta för insatser direkt riktade
till just de människor församlingarna uttrycker att de vill stötta i sin diakoni.

Informationsspridning
Förutom information om finansiering finns ett behov av omvärldsbevakning och insamling/spridning
av information som rör andra förutsättningar för diakoni. Det kan till exempel vara nyheter från kyrka
och övrigt civilsamhälle såsom beslut som fattats och andra händelser som påverkar verksamheten.
Att bidra till nyhetsbrev och publikationer/medier inom regionalt och nationellt kansli bör vara en
uppgift för centret. Här finns många tjänster och andra aktörer att bygga på: nyhetsbrev,
regelbundna omvärldsbevakningar (inte minst inom Svenska kyrkan och andra närliggande
civilsamhällesorganisationer), kalendarier osv. Dock är det viktigt att inte skapa sig själv eller
mottagarna mer arbete eller ytterligare strukturer att underhålla, utan snarare att bidra till att sålla
och kvalitetssäkra – kanske i samarbete med kyrkans kommunikatörer.

Stöd till diakonal kompetensutveckling

Det finns i dagsläget många aktörer som genomför utbildningar i och nära Equmeniakyrkan. Det
diakonala centret bör främja kompetensutveckling, men inte i första hand själv arrangera
utbildningar. Det finns ett behov av stärkt samordning av dessa utbildningar, men det är en uppgift
för kyrkans nationella nivå. Centret är bättre lämpat att främst möjliggöra deltagande. Förutom
informationsspridning som nämns ovan kan resestöd och bekostande av deltagaravgifter vara en
möjlig väg framåt.

Stöd för diakoner och andra diakonimedarbetare

Diakonins strukturer (s 24-25) pekar på att det är ett faktum att många diakoner uppfattar att deras
tidigare utbildning och yrkeserfarenhet i kombination med två (i Equmeniakyrkan fyra) terminers
yrkesspecifik diakonutbildning inte ger en tillräcklig beredskap för det nya yrket som diakon. När de

34
kommer ut i sin första församlingstjänst uppfattar de sig som nybörjare på en rad olika områden. För
det första kan det finnas en otillräcklig förförståelse om kyrkan som arbetsplats, om mångfalden
församlingar (från storstad och förort till småstad och glesbygd) och församlingsverksamheter samt
om kraven diakonyrket ställer. För det andra kan det finnas en okunskap om diakonins brukare, vilka
de är och hur utsatt deras livssituation kan vara. Det kan dessutom saknas beredskap inför svåra
akuta situationer som diakoner förväntas hantera bland annat i samband med dödsfall. För det tredje
kan det finnas en otillräcklig kompetens i diakonala arbetsmetoder, där ledarskap,
själavård/samtalsmetodik, gruppverksamhet, andakter/betraktelser och administration lyfts fram
som exempel. När diakonen nybörjaren kommer ut i sin första tjänst kan det dessutom finnas en rad
olika försvårande omständigheter. Diakonen komma oftast ut som ensam diakon, inte sällan som
ensam anställd till en församling och därmed utan kollegialt stöd, ibland i en församling som
dessutom saknar tidigare erfarenheter av diakoner eller tidigare positiva erfarenheter av diakoner.
Det kan dessutom vara så att det råder ett tillstånd av icke-kunskap om församlingens grundläggande
uppgift att utöva diakoni och om diakonalt arbete hos styrning och ledning vilket i hög grad försvårar
diakonens uppdrag, eller omöjliggör anställning. Detta gäller i varierande grad alla
församlingsmedarbetare med en tydlig diakonal kallelse, och bör kunna vara en fråga för det
diakonala centret att arbeta vidare med, i samverkan med Equmeniakyrkan, och andra
organisationer för våra medarbetare (Vision, Eqmed).

Anställda i diakonin och deras förutsättningar är viktigt för hela vår diakoni. Exakt hur centret kan
arbeta med detta finns ännu inga tydliga svar på, och självklart ska centret inte ta över
ansvarsområden från exempelvis facket, men ambitionen bör finnas. Att stötta existerande initiativ,
att arrangera nätverksträffar och erfarenhetsutbyten och skapande av andra typer av arenor utifrån
behov kan vara en del av svaret.

35
Vara brobyggare mellan kyrka och övriga civilsamhället
Det diakonala centret bör ha en uttalad roll som brobyggare mellan kyrka och övriga civilsamhället,
bland annat genom att aktivt söka dialog med andra rörelser.

Stockholms diakonala
center skapar
mötesplatser. Slätten
där fadern möter den
förlorade sonen. (Luk
15)

Framtidsrörelser
Kyrkan
Klimatrörelser
Församlingar
Tolvstegsrörelsen/ex-cons
Equmenia
Religionsdialog/andra samfund
Sveriges kristna råd
Rättighetsrörelser
Frikyrkosamrådet
Civilsamhällesparaplyer
THS/Bromma Folkhögskola
Sökare

En inspirationskälla och samverkanspart för att göra detta är Brobygge, som redan idag är
samlokaliserat med regionen. Brobygge är ett forum för dialog och nätverkande kring
tolvstegsandlighet, sinnesro, andlig vägledning och hållbart liv. Brobygge är en plattform för att
förvalta ett “arv” av det som byggts upp inom Baptistsamfundets arbete med den så kallade
Brommadialogen (med Harry och Lea Månsus som förgrundsgestalter) där mötet med 12-
stegsgrupper, framförallt AA, nyandlighet och folkrörelser berikat kyrkan, bland annat i form av
sinneroarbete och sinnesrogudstjänster.

I samtal som förs funderar Brobygge just nu kring att sinnesrogudstjänster ska kunna finnas i ett
öppnare rum där det även finns utrymme för samtal. “Alla mår väl i en miljö där alla kan komma och
våga vara sårbara”, säger Lena Bergström, som är verksamhetsansvarig.

“Alla mår väl i en miljö där alla kan

komma och våga vara sårbara”
Lena Bergström, Brobygge

Det diakonala centret bör inkludera Brommadialogens perspektiv, som kan beskrivas enligt bilden
ovan. Det vore ett sätt att tydligt markera att centret bygger på traditioner från alla tre av kyrkans

36
bildarsamfund förstås, men också för det konkreta sakinnehållet. Det arbete som skett för öppenhet
gentemot sökare, den starka ”ekoteologin” och kopplingarna till folkrörelser som verkar för samma
diakonala mål som vi att värna människa och skapelse vore mycket värdefullt för centret att bygga
vidare på.

Huvudverksamheten för Brobygge just nu är en utbildning på totalt 15 kursdagar kring dialog som
dock kommer att pausa till hösten för att istället fokusera på att hitta initiativets identitet. Detta ger
öppningar för dialog kring hur Brobygge kan samverka, samordnas eller rentav slås samman med det
diakonala centret.

Mötesplats för olika diakonala sakfrågor

Det finns en stor bredd i vilka diakonala frågor församlingarna hanterar och prioriterar. Ett regionalt
center kommer aldrig att kunna vara experter i sakfrågorna samtidigt som bredden bejakas. Därför
bör den centrala uppgiften för ett regionalt diakonalt center i fråga om expertis vara att på olika sätt
erbjuda infrastruktur för erfarenhetsutbyte snarare än att vara involverade i de respektive frågorna
med egen expertkompetens. Genom att skapa olika sakfrågenätverk och ha regelbundna träffar för
sådant som är aktuellt i församlingar möjliggör centret att lära av varandras erfarenheter gentemot
myndigheter, dra nytta av strukturer, lära av varandras misstag och diskutera möjliga vägar för
politisk påverkan.

Centret bör se över möjligheterna att hitta medel för detta arbete, och att gå djupare in i vissa frågor,
utifrån församlingarnas intressen. Alltså att stärka den specifika diakonin i samråd med församlingar,
kyrka, andra organisationer och finansiärer.

Här kan enkäten och intervjuerna i denna utredning vara till nytta som en introduktion. Den visade ju
bland annat att äldrefrågan är ett starkt intresse, där också engagemang finns. Här finns med andra
ord en potential för utveckling. Att stärka banden mellan kyrkan och pensionärs- och
äldreorganisationer (främst RPG) är exempelvis efterfrågat från båda håll, och en möjlig roll för
centret skulle kunna vara att stötta församlingar att strukturera och utveckla sitt äldrearbete. Flera
församlingar beklagar att hembesök tar all tid, eller att dessa besök inte alls hinns med trots att det
finns ett behov. Det finns alltså behov av stöd för volontärsamordning, att bygga på erfarenheter
som finns och hur tid kan frigöras för sådant som är efterfrågat.

Ett exempel på lösning är det skotska initiativ där man har ersatt reguljära hembesök med projekt för
röstbärande, där de äldre som får besök ses som informanter och bemyndigas, snarare än att enbart
ses som passiva mottagare. Besöken struktureras, alla inblandade ges möjligheter att delta på sina
villkor och församlingar har fått lättare att rekrytera frivilliga. Allt detta bidrar till förändringar både i
det lilla och det stora. Sociala Missionens nystartade projekt för äldre i utsatthet (där Stockholms
stad nyligen gått in med en relativt stor summa pengar) kan också vara en möjlighet att bygga vidare
på.

Om rådgivningsverksamheten flyttas till en andra huvudmän kan vissa resurser, exempelvis de medel
som finns för tidiga insatser för asylsökande (TIA, i den mån de finns vid överflyttning) användas för
att fortsätta samordna församlingarnas flyktingnära arbete inom det diakonala centret. Denna
person kan då få ansvar för samordning av flyktingarbete, där ett av uppdragen blir att aktivt bygga
kontakter och hitta roller tillsammans med den aktör/de aktörer som tar över rådgivningen direkt till
tredje person. Att etablera de nya relationer som behövs i skapandet av stöd för kyrkan och till
regionens församlingar är en viktig uppgift som bör ges särskild uppmärksamhet i nyorienteringen
den här utredningen föreslår. Uppdraget bör också innefatta att bevara/hitta vägar för Sociala

37
Missionens arv i en ny kontext samt att utveckla samarbetet och hitta vägar ihop med partners, nya
huvudmän och finansiärer.

Samordningen av just TIA-medlen kan alltså med fördel föras över till det diakonala centret för att
finansiera fortsatt samordning av församlingar i just flyktingarbete. Detta skulle också tjäna som
överföring av lärande. Se brevet från en pastor från en av de deltagande församlingarna, där hon
beskriver det stora värdet av Sociala missionens samordnande arbete inom just TIA, i bilaga 12.

Beroende på hur de olika besluten landar kan det vara mer lämpligt att detta arbete även framöver
samordnas med rådgivning, och flyttar med till Asylrättscentrum/en annan aktör som fortsätter att
driva flyktingnära rådgivning.

Samarbete med och stöd till Equmenia är förstås också en stor möjlighet, inte minst tack vare att det
finns personal som arbetar för Equmenia i regionen.

Sakfrågenätverken kan kompletteras med utmaningsdrivna nätverk, där organiserad handledning för
själavårdare, nätverk för diakoner, eller viljan att engagera fler frivilliga är sådants som kommit upp
som grund för samordning. Läs mer om förslaget för stöd till med engagemang nedan.

Stöd för mer engagemang

Församlingarnas kanske tydligast artikulerade behov är mer av en grundläggande
församlingsbyggande komponent: frivillighet och ideella medarbetare. Flera församlingar nämner att
de har pengar, men saknar folk. Detta resultat bekräftades i en workshop. Självklart kan pengar vara
en grund för möjlighet att samordna engagemang och lägga grunden för församlingsarbete, och
församlingar helt utan avlönad personal står inför svåra utmaningar i själva grunduppdraget. Men
pengar är trots detta underordnade behov av engagemang. För dem som har stort engagemang i
församlingen är det en välsignelse och något som ger stora möjligheter. Samtidigt upplever många
att församlingens medlemmar inte orkar, att nya medlemmar inte tillkommer i den utsträckning man
skulle önska eller att det fattas specifika kompetenser. Här har centret en möjlig uppgift i stöd för att
skapa och behålla engagemang.

Det ideella engagemanget är centralt för kyrkan. I Stockholms stift finns enligt den stora utredningen
Diakonins strukturer 3252 frivilliga medarbetare inom diakonin och 151 diakoner. Det finns alltså
21,5 frivilliga per diakon. För region Stockholm i Equmeniakyrkan har jag inte hittat några siffror för
antalet frivilliga, men antalet diakoner i tjänst är ca tolv. Sannolikt är det betydligt fler frivilliga per
diakon hos oss, hos oss är det ideella engagemanget själva grunden. Ingenting skulle fungera utan
det. En stiftsdiakon reagerade på att det in en tidig version av denna utredning påstods att grunden
för en svenskkyrklig församling utgörs av anställda. Det är förstås inte riktigt sant, men till skillnad
från i Svenska kyrkan är det i en Equmeniaförsamling ofta avgörande med frivilliga för allt från att
låsa upp dörren, spela musiken, städa, koka kyrkkaffet och kanske till och med predika.

Flera församlingar uppger att de ”inte orkar” diakoni, och att de vill ”ta vara på det som redan finns”,
snarare än att säga ja till något nytt. Flera andra nämner (olika former av) diakoni som vändpunkten
då församlingen åter fick kraft igen. Kraften kom genom en vilja till engagemang, när församlingen
upplevdes som relevant för människor. När tydliga behov artikulerats och möjliga roller pekats ut för
församlingen, så pass lättbegripliga uppgifter att det går att säga ja eller nej. Det är något att dra
lärdom av! Kraften har kommit när församlingarna fått den här typen av frågor, och haft modet att
säga ja. Att släppa in flyktingar, alkoholister, hemlösa, dömda kriminella, psykiskt sjuka och tokiga
eldsjälar, att ge dem nycklar och förtroende, att anpassa sin verksamhet till dem är lätt att säga nej

38
till, utan att ens reflektera över att det kan ha varit dörren till framtiden man stängde. Församlingar
som vittnar om positiv utveckling har alla på något sätt gjort valet att säga ja. Att ge människor
utrymme att göra – i församlingens namn – är viktigt.

”Församlingar som vittnar om positiv utveckling har alla på

något sätt gjort valet att säga ja. Att ge människor utrymme
att göra – i församlingens namn – är viktigt.”
Det finns också en stor vilja att möta befolkningen som finns på den lokala orten.
Församlingsföreträdare som intervjuats för utredningen har uttryckt detta på olika sätt, till exempel
”Vad kan vi göra för unga som åker runt i EPA-traktor?” och ”Många i vårt närområde har psykisk
ohälsa, hur blir vi relevanta för dem?”. Det enkla svaret är: fråga dem. Bjud in dem. Låt dem bli en del
av er.

Ett diakonalt förhållningssätt är avgörande här. Alltså att undvika att dela upp människor i strikta
kategorier av vi (som hjälper) och de (som får hjälp). Att se alla människor som resurser för
församlingen på något sätt. Men också att se möjligheten att engagera sig som ett mänskligt behov
som församlingen kan tillgodose.

”Se möjligheten att engagera sig som ett mänskligt behov

som församlingen kan tillgodose.”
Gud verkar ha lagt ner en känsla för vad som är rätt och fel i varje människa, vi lider av att se andra
fara illa. Det är omöjligt att vara oberörd första gången vi ser någon sitta och tigga i kylan. Innerst
inne vet vi att det är fel, men på olika sätt hittar vi argument för att slippa ifrån det där
ångestframkallande samvetet, den där gudsrösten som tjatar, som aldrig lämnar oss ifred.

Gud gett oss en oro för världen, för varandra, för samhället och gett oss en tydlig uppgift att vara
med. När våra kallelser inte får utlopp så kan det bli som en autoimmun sjukdom, insikterna och
känslorna förtär oss. Det goda vi vill, det gör vi inte, men det onda vi inte vill, det gör vi.

Ett exempel är att många har klimatångest, det har blivit ett begrepp. För många, särskilt unga tjejer,
slår det till och med över i psykisk sjukdom. Detta kan mycket väl vara en kallelse. En kallelse från
Gud att göra något åt det som är fel. Göra något åt när människor och strukturer hindrar Gudsriket
från att bryta igenom.

När frustrationen över strukturfelen blir övermäktig så vänder vissa det till vrede mot de drabbade.
De vänder sig till stora berättelser som förklarar att de drabbade i själva verket är mindre värda, får
skylla sig själva eller rentav att de ”egentligen” är rika eller kriminella, de är inte som oss, de är onda,
mindre mänskliga. Det är sådant som hörs allt oftare just nu. Andra, som vägrar acceptera den
exkluderande berättelsen vänder det snarare mot sig själva, gräver ner sig i ångesten, eller bränner
ut sig.

Här har kyrkan en opinionsbildande uppgift att visa en annan människosyn, en visionär uppgift att
förklara att det finns någon att luta sig mot, någon som står vid vår sida, någon som kallar oss att
verka för sitt rike. Men också att rent konkret ta människor i bruk. Att erbjuda möjligheter att
engagera sig för världen är förstås ett sätt att stärka diakonin genom fler medarbetare, men det är
också diakoni i sig.

39
Enligt undersökningar från Kairos future & Svenska kyrkan (Kyrkbussen) så finns det enorm potential
att engagera människor i vår diakoni. Av 100 invånare är det idag cirka 4 som engagerar sig i socialt
humanitärt arbete av något slag, men det är 30 som uppger att de skulle vilja det. Alltså nära 10
gånger fler som vill är som faktiskt fått möjlighet att göra det. I Kyrkbussen (2014, senaste
undersökningen där frågan ställdes) framgår det att utöver de 300 tusen människorna som idag
engagerar sig i Svenska kyrkan finns det ytterligare 700 tusen människor som kan tänka sig att
engagera sig om det visar sig att de behövs.

Vad de vill göra är allt från trädgårdsarbete på kyrkogårdarna till att uppträda i gudstjänster. Men det
största underskottet på utbud av uppdrag finns inom det sociala området. För varje person som
faktiskt engagerar sig finns det – i befolkningen i stort – 10 till som skulle kunna tänka sig att delta.
Samma siffra igen! Detta är inte bara en resurs, utan det är människor i behov av meningsfullhet.
Människor med en kallelse att leva evangelium, utan att få utlopp för det. Här har vi ett diakonalt
ansvar. Det är ett uttryck för omsorg att hjälpa människor hitta sin kallelse och låta den komma till
uttryck. Därför måste vi arbeta för att komma ifrån bilden av ideella som (enbart) gratis arbetskraft.
Ofta kanske det till och med tar mer tid och andra resurser att rekrytera, utbilda och samordna än
vad som kommer ut i fråga om ekonomiskt värde. Därför är det av stor vikt att inte heller mäta
värdet av det frivilliga i ekonomiska termer.

Ett pilotförsök att utbilda församlingarna i att rekrytera och behålla frivilliga genomfördes inom
ramen för utredningen den 17 maj 2019. Intresset var stort och de 20 platserna fylldes upp. Det
visade sig också att det fanns en mycket stor kompetens bland deltagarna och att erfarenhetsutbyte
dem emellan och gemensamma diskussioner för församlingsspecifika lösningar på olika utmaningar
var något mycket värdefullt som är värt att bygga vidare på. Även handledning kring specifika verktyg
och metoder, såsom hur Volontärbyrån kan användas, mallar för uppföljning, vikten av tydliga
förutsättningar, visionsdokument och uttalade överenskommelser mellan församling och engagerade
var uppskattat och önskat bland deltagarna att se en fortsättning på i form av utbildningar, nätverk
och liknande. Att eventuella utbildningar eller handledningar motsv tydligt anpassas till just våra
församlingars kontext och förutsättningar är dock viktigt. Att det blir direkt tillämpbart.

Växtpool – personal att hyra eller låna

Många församlingsföreträdare nämner att de behöver arbetskraft för att utveckla diakonin. Främst
nämns detta av diakoner, men ofta är det också diakoner som nämns som behov. Detta behov är
något som ett diakonalt center bör utreda vidare. Equmeniakyrkan har en tradition av att dela på
evangelister och predikanter, och detta skulle kunna användas som inspiration även inom diakonin,
med stöd från det diakonala centret.

Det finns idéer för en modell som kallats Växtpool inom regionen, och detta är något som ett
framtida center skulle kunna arbeta vidare med. I dagsläget finns enligt den utredningen inte
uttalade möjligheter/intresse från församlingarna att binda upp sig på att köpa tjänster från denna
pool över tid eller att samordna sig kring gemensamma anställda i närliggande församlingar. Flera
församlingar påpekade i Frank Åkermans studie bristen på tid, möjligheter och initiativ till samarbete
med andra församlingar inom Equmeniakyrkan i närområdet. Och förslag uppkom att skapa lokala
noder eller mötesplatser för olika frågor och målgrupper, men kraften att skapa detta saknas ofta
lokalt i dagsläget.

Däremot tycks det finnas intresse av att under kortare perioder (1-4 terminer) få stöd i specifika
satsningar för församlingsutveckling eller nystarter. Ett förslag är att skapa ett nätverk av pastorer,

40
evangelister, diakoner och musiker som har tid och möjlighet i sina tjänster att tillfälligt hyras ut från
sina moderförsamlingar. I tillfälliga projekt med tydlig plan för överlämning till ideella. Även
diakoner/medarbetare på det regionala centret kan ha en del av sin tjänst förlagd lokalt hos en
församling eller delta i projekt som är gemensamma för två eller fler församlingar lokalt.

Självklart bygger detta helt på församlingarnas behov och kompetensen i ”Växtpoolen”, men
regionens utredning nämner några förslag på vad den här typen av tillfällig personal skulle kunna
göra:

 Hjälpa en församling som samverkar med AA och få igång 12- stegsgrupper och
sinnesrogudstjänster.

 Få igång evangeliserande mötesplatser, kanske ute på offentliga platser.

 Hjälpa en församling med språkcafé, flyktingar, integrationsarbete.

 Starta diakonala mötesplatser, dagledigsamlingar, caféer mm.

 Starta olika typer av grupper och kurser t.ex. Alpha, Roder, Kurs i konsten att leva, Livsstegen,
My life workshop eller andra livsbearbetande koncept.

 Starta barn/ungdomsarbete, barnkör, teaterprojekt, musikalprojekt mm.

 Utveckla sång – och musikgudstjänster, musikcaféer, rockskola mm.

Tanken i den utredningen är alltså att personer från Växtpoolen ska fungera som katalysatorer och
lärare in i församlingen och att regionen skulle kunna ansvara för kontinuerlig inventering av behov
och matchning av människor. En annan möjlighet kan vara att med hjälp av riskkapital fastanställa
någon och sedan bedriva ett aktivt arbete för att församlingar ska anlita den personen på
konsultbasis. Alternativt att församlingar i ett enkelt ansökningsförfarande kan få tillgång till
arbetskraft, baserat på personens kompetens. ”Just nu finns möjligheten för församlingar att starta
Livsstegen-grupper med regiondiakonen NN, mejla för att anmäla intresse.”

En modell skulle kunna tas fram för medfinansiering från olika källor, men där församlingar med
knappa resurser får tillgång till kvalificerade personer utan att ha möjligheter att erbjuda tillräckligt
hög anställningsgrad för att vara konkurrenskraftiga arbetsgivare. Centret kan också erbjuda
församlingar/grupper av församlingar att delta i mer långsiktiga satsningar där de erbjuds exempelvis
en delfinansierad diakon inom ramen för centrets utvecklande uppdrag. Equmeniakyrkan/centret
behöver sannolikt hantera arvodering och arbetsgivaransvar oavsett konstruktion, kanske kan även
medel som finns för pionjärarbete användas här?

Finansieringen för lokala tjänster kan komma från berörda församlingar eller från externa
projektmedel. Det är också rimligt att delar av de tjänster som finansieras av avkastningen avsätts för
lokalt arbete.

Det finns stora fördelar med att personal på centret har en stark förankring i församlingar, parallellt
med det regionala arbetet.

 Centret får naturliga kontaktytor och förståelse för de lokala villkoren/frågorna.

 Församlingarna får kontaktytor till regionen.
 Bättre arbetsmarknad och villkor (möjligheter till högre tjänstgöringsgrad, fast tjänst osv.) för
kyrkans medarbetare.
 Minskade risker och minskad administration för församlingar kopplat till att anställa någon.
 Ökad samverkan mellan församlingar.

41
Även förmedling av praktikplatser skulle kunna vara en del i en sådan här satsning för resursdelning.
Det är i dagsläget svårt för församlingar att ta emot och handleda praktikanter då rutiner och
handledare saknas. Detta är något ett center skulle kunna underlätta genom modeller, samt att vara
ansvarig part då flera församlingar delar handledningsansvar för en praktikant.

Den här utredningen föreslår att separera diakonin till stöd för tredje person och centrets
samordning av diakonin. Detta innebär förstås en försämring av närhet till den verklighet de anställda
är satta att verka för. Detta kan kompenseras genom policys om församlingsförankring. Hur detta ska
formuleras och finansieras kräver vidare utredning, men inriktningsbeslutet bör kunna fattas utan att
detaljerna är klara.

Bejaka mångfald och ”caring” snarare än spets och ”curing”

Utifrån en diakonisyn där diakoni reduceras till enbart ett strategiskt och strukturellt socialt arbete
blir bredden på diakonala verksamheter ett problem. Ur det perspektivet framstår en mer
konsoliderad och gemensam organisering som en väg framåt. Alltså att effektivt ge direkt och
praktisk hjälp till så många som möjligt. I det perspektivet bör församlingar, på lokal och/eller
övergripande nivå, samverka kring att starta upp professionella initiativ direkt riktade mot behov
som inte täcks av samhällets insatser, alternativt fungera som utförare inom ramen för den
lagstadgade välfärden.

Men diakoni är inte, och ska inte vara något som täcker upp luckor! Och en sådan samverkan
motverkar den nödvändiga gräsrotsförankring den här utredningen utgått från och hotar
församlingarnas självstyre. Även om effektivitet och professionalitet är viktiga värden, så är det minst
lika viktigt att ständigt bevaka att kyrkan faktiskt kan vara kyrka. Att lokala församlingar ses som
värden i sig själva och inte kugghjul i ett välfärdsmaskineri.

Frågor om församlingars självstyre och diakonin är nämligen inte bara av organisatorisk natur. De
berör också teologiska frågor om diakonins plats i kyrka och samhälle. Ett resultat i Ersta Sköndal
högskolas brukarstudie av Stockholms stift är att de som haft samtal med diakon i hög grad
uppskattar samtalens mänskliga dimension. Relationen mellan konfident och diakon är till skillnad
från myndighetskontakter inte präglad av makt eller kontroll. Man upplever mötet med diakonen
som ett personligt och mänskligt möte. Denna funktion är viktig. Den är något som brukarstudien i
den här utredningen bekräftar som en viktig del av Sociala Missionen och den ligger i linje med en
kristen livsåskådning. Kyrkans diakoni har en social funktion i att möta människor - som
medmänniskor och inget annat - i utsatta situationer.

Resonemanget kan ställas mot om detta är en funktion som ska prioriteras eller om insatserna ska
riktas mot ett lösningsfokuserat förändringsarbete. De två aspekterna motsäger inte nödvändigt
varandra men prioriteringsfrågan är ofrånkomlig.

Här är det värt att nämna den engelska teologen Eric Blakebroughs sätt att använda sig av begreppen
caring och curing. Blakebrough var direktor för ett omfattande diakonalt arbete i en av Londons
förorter och använde sig ofta av begreppen caring (omsorg/gemenskap) och curing (problemlösning)
när han beskrev kyrkans diakonala uppdrag i samhället. Han menade att även om det övergripande
målet med diakonalt arbete är harmoni och helhet, dvs. att ”återupprätta skapelsen”, så är
utgångspunkten alltid att acceptera människor som de är. Guds kärlek är villkorslös och kräver ingen
förändring. En del problem går inte att lösa och för en del sjukdomar finns inget bot.

42
Men även om en människa inte vill eller kan bli botad, så har kyrkan ett uppdrag att förmedla omsorg
och kärlek, exempelvis genom att erbjuda en inkluderande gemenskap och medmänsklig omsorg. Ett
förhållningssätt med caring i fokus kan dock leda till, eller skapa förutsättningar för, curing.

Klassificeringen har även hämtat inspiration från forskarna Stig Linde och Elisabeth Christianssons
olika förslag till klassificering av diakonalt arbete där de gör en skillnad på insatser som är
gemenskapsfrämjande och insatser som är inriktade på att lösa sociala problem.

Den här utredningen föreslår att organisatoriskt fokusera på förutsättningar för omsorg och
gemenskap, caring, och att det diakonala centret skiljer denna funktion från funktionen för
problemlösning, curing, från varandra för att skapa tydlighet i förväntningar.

Det är ett sätt att åtgärda det ”dåliga självförtroende” som visade sig i församlingsstudien, som i hög
utsträckning bygger på en förväntan på (och uppvärdering av) curing (som är svårt för många
församlingar att åstadkomma) och ett osynliggörande av den helt centrala funktionen för caring (som
församlingarna ofta är ganska bra på). Genom att tydligt samverka och koppla sig till aktörer som har
hög grad av expertis (som Asylrättscentrum) så kan curing finnas med på ett högkvalitativt och
professionellt sätt – utan risk för sammanblandning eller urvattning av endera av dessa två
funktioner i relationen till enskilda. Självklart motsäger detta inte det profetiska perspektivet med
långsiktiga strukturförändringar som mål.

Centret bör fokusera på att stötta församlingarnas breda mångfald av diakoni. Men utan att varje
enskild församling eller diakonimedarbetare ska syssla med allt. En stiftsdiakon i Svenska kyrkan
uttrycker det så här:

En period läste jag alla annonser, eftersom jag satt i Domkapitlet. Och då var det så här
att man skulle syssla med allt. Man ska jobba med unga, gamla, medelålders, barn.
Och sedan kunde det stå ”traditionell diakoni”. Men det var nästan aldrig som det
nämndes uppgifter. När man pratar med diakoner så drömmer man ju ändå om att få
jobba inom ett särskilt område och få fördjupa sig inom det. Bli skicklig och känna sig
stolt. Att få en att känna, jag kan det här, jag duger, jag är proffs. (Diakonins strukturer
s 48)

43
Att uppmuntra församlingar som har vilja och förutsättningar att specialisera sig och anta en
problemlösande roll står inte i motsättning mot att centret fokuserar på caring.

Etablera och sprida social innovation

Det finns gott om idéer i våra församlingar, och eldsjälar som ibland upplever sig ensamma lokalt.
Det kan också svårt för församlingar att avgränsa erbjudanden om hjälp till en nivå som är långsiktigt
hållbar för en enskild församling. Genom att skapa nätverk och på andra sätt finnas till för
församlingar – men också enskilda anställda och ideella – i diakonala frågor, kan fler idéer bli
verklighet.

Sociala Missionen har tidigare agerat inkubator för att svara på behov som församlingar inte själva
kan lösa, genom att stå som huvudman i en uppstartsfas eller att bistå med (andra) specifika resurser
som gjort en uppstart möjlig. Denna funktion är viktig och haft betydande effekter genom åren. Dock
har den aldrig varit uttalad som målsättning. Istället har den orsakat spänningar då den alltid tycks ha
inneburit en målkonflikt mellan verksamheten i sig och dess finansiering. Ofta har nya projektidéer å
ena sidan uppkommit utifrån ett finansieringsbehov och å andra sidan krävt ekonomiska
egeninsatser för att kunna genomföras. Med en ny blick på den här funktionen, som experimentell
och något som tillvaratar människors och församlingars kallelser skulle den kunna få en helt annan
potential. Då finns också en logik i att investera i den typen av nyskapande.

Viktigt att se att denna funktion att vara hubb eller inkubator för diakonala projekt kräver mer
resurser, engagemang och expertis än de deltider av tjänster som kan stå till förfogande med de
resurser som finns enligt föreliggande utredning. Med nu existerande finansiering kommer centret
alltså inte att ha kapacitet för att ge stöd för etablering och spridning av social innovation. Däremot
skulle centret mycket väl kunna vara en drivkraft för att skapa en sådan plattform. Flera andra
organisationer i närheten av kyrkan bör involveras i det arbetet.

Den första organisationen att samråda med bör vara Hela människan i Stockholms län. De gör redan
att betydande arbete i den här riktningen i form av organisatoriskt stöd till andra aktörer. Till
exempel är de formell samverkanspart eller projektägare (låna ut organisationsnummer till sociala
entreprenörer/eldsjälar) och fungerar som kontaktyta mellan församlingar och andra organisationer.
De har stor erfarenhet av projekt som tar idéer till integrerad verksamhet. Utredningen har fört
samtal med Hela Människan Stockholms län, som är mycket intresserade av att samordna sin
verksamhet med ett kommande center på något sätt. De letar just nu också efter lokal (för 1 till 2
anställda) och är intresserade av samlokalisering. Det skulle kunna innebära stora synergieffekter
med ett diakonicenter att samlokalisera sig med Hela människan och andra diakonala aktörer som
verkar nära Equmeniakyrkan.

Även Ny Gemenskap har ett stort engagemang i den här riktningen. I bilaga 2 beskriver Magnus
Helmner hur Ny Gemenskap arbetat för att underlätta för församlingar att engagera sig diakonalt,
skapa nätverk av aktörer för samverkan kring specifika projekt och därmed minskat riskerna för varje
enskild aktör. Det har gett församlingar en nystart genom diakoni och socialt engagemang. Det är
också så att församlingarna upplever att de verksamheter som drivs i samarbete med Ny Gemenskap
är församlingens egen. Det finns ett tydligt ägarskap som är nyckeln för långsiktigt stärkande av
församlingsdiakonin och något ett center bör ta inspiration från. I något fall upplevs det som en
”urholkning”, när församlingen ”skickar volontärer” till en verksamhet av Ny Gemenskap (eller någon
annan aktör). Särskilt upplevs det så när verksamheten sker i andra lokaler än församlingens egen.

44
Det finns en risk i den här typen av arbete, att den part (exempelvis ett diakonalt center) som
samordnar successivt omformas från stöd och samordning till utförare i egen regi, på det sätt vi ser
idag, där huvudparten av Sociala Missionens arbete sker frikopplat från församlingarna. Men med
tydliga riktlinjer kring ambitionen att detta inte ska hända kan det undvikas. Inga projekt med extern
finansiering bör heller initieras utan medverkan från lokala församlingar.

Det finns gott om externa medel för social innovation, bland annat från innovationsmyndigheten
VINNOVA direkt riktat för att skapa ”innovationsmiljöer” som kan ge möjligheter framöver, om
centret får ett uppdrag att främja den typ av idéutveckling och samverkan som visat sig
framgångsrikt för Sociala Missionen historiskt.

6.2 Ytterligare övervägningar inom diakonal samordning

Inom ramen för denna utredning har en rad ytterligare förslag och idéer uppkommit som rör
förutsättningar för att stärka och utveckla församlingarnas diakoni, men som inte kan betraktas som
möjlig eller rimlig uppgift för ett diakonalt center. I detta avsnitt presenteras några av dessa.

Samlokalisering med Equmeniakyrkans region Stockholm

Det diakonala centret föreslås ha samma målgrupp som Equmeniakyrkans region Stockholm,
nämligen församlingar i Stockholms, Uppsala och Gotlands län. Och målet är att stötta och stärka
deras diakoni. Oavsett organisationsform är det i båda aktörernas intresse att samordna sig och att
ha en bred samverkan. Exempelvis bör en lösning finnas för gemensam administration och
ekonomihantering, oavsett i vilken form centret startas. De två organisationerna bör samlokaliseras
och personalen i det diakonala centret bör vara en naturlig del av personalgruppen inom regionen.
Övriga funktioner som hemsida och annan kommunikation, församlingsutveckling, regionala möten
och träffar och så vidare bör samordnas och synkroniseras med regionen i stort. Att infrastruktur och
administration kan skötas i samverkan mellan centret och regionen/kyrkan är en förutsättning för att
det diakonala centret ska kunna drivas med det fåtal anställda som det finns resurser för i dagsläget.

Då den här utredningen i praktiken innebär ett förslag att Sociala missionens styrelse erbjuder
betydande resurser i form av personal till Equmeniakyrkans regionkontor, borde det finnas ett
intresse från Equmeniakyrkan att på något sätt matcha erbjudandet. Det är något att samtala vidare
om mellan parterna.

Erbjuda regionens kontor mer centrala lokaler

Under arbetet med den här utredningen har mycket få möten kunnat förläggas på regionens kontor i
Åkeshov, helt enkelt för att de inbjudna har ett motstånd mot platsens perifera läge. Detsamma
gäller andra möten. När regionala aktiviteter arrangeras ligger Bromma helt enkelt inte bra till. Det
innebär ytterligare restid för de flesta, i jämförelse med platser närmare Stockholms innerstad. En
vanlig dag i Åkeshov är det också relativt få medarbetare på plats. Det beror sannolikt delvis också på
det ocentrala läget. Båda dessa faktum försvårar möten, försämrar rollen som nod och samordnare
och kostar i tid.

45
Att flytta regionen till en mer central plats skulle kunna göra regionen till en mer central aktör. Om
rådgivningsverksamheten på sikt kommer att flyttas till andra lokaler blir lokalen på Högbergsgatan
ledig.

Sociala Missionen betalar idag cirka 41 tusen kronor i månaden för lokalerna på Högbergsgatan,
vilket innebär cirka 4500 kronor per kontorsplats vid nio anställda (som är det som får plats enligt
kansliet). Det är betydligt dyrare än kontoret i Åkeshov som kostar runt en fjärdedel av denna
summa. Sociala Missionen/diakonala centret skulle kunna bekosta en större andel av hyran och
erbjuda regionen att flytta in tillsammans med dem till kraftigt rabatterat pris per kontorsplats, då
fördelarna av en central placering är mycket stora. Förstahandskontraktet överläts dock nyligen till
Concord, som nu hyr ut i andra hand till Sociala Missionen med en uppsägningstid på 6 månader.
Concord har inte intresse av att hyra ut ytterligare rum, så en samlokalisering med upp till nio
kontorsplatser är möjlig. Förhandling med hyresvärden Probitas för sänkt hyreskostnad kan vara ett
alternativ.

Det bästa alternativet om detta bedöms som omöjligt är att hitta en mer lämplig och mer
kostnadseffektiv gemensam lokal. Alternativet att placera centret i regionens nuvarande lokaler i
Åkeshov är förstås möjligt, men innebär en tydlig försämring av samordnande möjligheter trots
närheten till bland annat teologiska högskolan och Bromma folkhögskola..

Förutsättningar för att dela ut pengar

Ett ytterligare steg för decentralisering, och för att stärka församlingarnas diakoni som förts fram är
att föra över kontanta medel till församlingarna i någon form. Ryktet att Sociala Missionen har
”massor av miljoner” är spritt bland församlingar och det finns ett intresse bland eldsjälar att få ta
del av dessa medel.

Medel för kortsiktiga projekt, större investeringar, test av innovationer och liknande är relativt lätt
att få via andra finansiärer (offentliga och privata stiftelser, fonder osv.), medan långsiktig och stabil
finansiering är mycket mer ovanligt och svåruppnåeligt. Då avkastningen av dagens kapital idag
innebär en möjlighet för stabil långsiktig finansiering med pengar utan villkor, bör det existerande
kapitalet i så liten utsträckning som möjligt röras. Det är en källa till frihet för ett diakonalt center att
kunna utvecklas i den riktning ledningen vill.

De medel som idag kommer in som gåvor, arv och medlemsavgifter skulle dock mycket väl kunna
utgöra en fond med ett tydligt syfte att stärka församlingarnas diakonala initiativ. Intresset för
ytterligare en fond med komplicerade ansökningsförfaranden för summor som inte täcker
lönekostnader är av förklarliga skäl lågt. Utdelning av medel bör i så fall ske på ett mer kreativt sätt,
exempelvis genom utdelning av ett stipendium – alltså i efterhand premiera och lyfta diakonala
initiativ. Till exempel kan en kommitté årligen få i uppgift att dela ut en summa till 10 eldsjälar som
under året utmärkt sig, och att dessa medel sedan fritt får användas för det som personen/gruppen
inom församlingen vill under året som kommer.

Ett annat exempel på form för enkel utdelning är en typ av stöd till ungdomsorganisationer som
kallas ”en snabb slant” eller liknande som finns inom flera kommuner. Detta är ett stöd på en lägre
summa (1000 till 3000 kronor) som kan erhållas med mycket låg administration (typ ett mejl med
förfrågan och ett mejl till svar) men med hög grad av godkända ansökningar och snabb utbetalning,
så länge vissa tydliga riktlinjer hålls.

En annan idé som uppkommit är att inrätta ett pris. Ett pris är ett mycket medialt tacksamt sätt att
premiera initiativ, utan att ålägga någon arbetstid i form av ansökningsförfarande och redovisning.

46
För att ge tyngd och uppmärksamhet åt ett pris krävs dock en del arbete i att skapa ceremonier och
liknande. Ett alternativ kan vara att gå med i den kommitté som under många år drevs främst av
Baptistsamfundet och som sanktionerats av Kings änka, nämligen Martin Luther King-priset. Priset
finns ännu, och får relativt stor uppmärksamhet, men har haft svårigheter med just administration
och finansiering. Ett samarbete här skulle kunna vara mycket positivt för båda parter.
Den här idén bygger på engagemang från en styrgrupp och är medvetet vag för att kunna utformas
utifrån det engagemang som finns.

Ska Sociala Missionen/diakoncentret stötta utförande av välfärdstjänster?

Sociala Missionen genomförde år 2017 en utredning för att uppnå ekonomi i balans. Den främsta
slutsatsen av denna utredning var att avveckla LSS-boendet Lunden och gymnasieskolan Futurum på
grund av ”utmaningarna med att driva småskalig verksamhet inom högreglerade och ansvarstunga
områden”. Eller annorlunda uttryckt: på grund av att det inte gick att genomföra verksamhet med
önskat mervärde inom den budget som erbjöds, så var det inte meningsfullt att driva dem vidare. Det
stämmer väl överens med slutsatserna som många småskaliga idéburna välfärdsaktörer dragit sedan
avregleringen av välfärdssektorn.

Under denna utredning har frågan om möjligheterna att åter gå in som utförare i välfärdstjänster
uppkommit, och om detta skulle kunna stöttas av ett diakonicenter. Om det finns starka personliga
engagemang och en väl genomtänkt plan så kan det vara en god idé för församlingar att initiera
något. Men utifrån Sociala Missionens egen utredning (Jarlebring) är argumenten mot att inkludera
detta som en verksamhetsgren i det föreslagna diakonicentret starka.

Det finns en tydlig förväntan från både svenska och europeiska politiker att civilsamhällets
organisationer ska gå in som starkare aktörer på välfärdsmarknaden. Men det finns inte motsvarande
politik för att göra det möjligt att genomföra – utan att utförande organisation tappar sin särart och
sitt mervärde. Förväntan att civilsamhället på bred front ska gå in i en marknad som helt anpassats
till näringslivets förutsättningar och drivkrafter är orealistisk.

Civilsamhället, inklusive församlingar, har styrkor som kan innebära viktiga bidrag även till den
offentligt finansierade välfärden. Såsom social innovation och i relativt hög utsträckning även det
entreprenörskap (eldsjälarnas engagemang) som krävs för etablering, men ofta inte i kombination
med den riskfinansiering som krävs för att skala upp.

Kyrkor har historiskt varit mycket avgörande för en hög andel av den välfärd vi har idag. Sjukvård,
utbildning och omsorg har ofta startats och drivits av kyrkor och andra religiöst grundade aktörer –
och först därefter tagits över av offentlig sektor. Än idag är kyrkan inte sällan den sista utposten för
människor som utförsäkrats från eller inte fått chansen att komma in i de offentliga
välfärdssystemen. Det är ingen slump att exempelvis arbetet för hemlösa har en stor dominans av
trosbaserade aktörer. Det är en grupp för vilken det inte finns tillräckliga offentliga medel och
därmed inte heller incitament för näringslivet, men där kyrkors drivkraft i människovärde och att stå
på de förtrycktas sida syns. Det offentliga har på många håll rentav börjat designa avvisande miljöer
för att oönskade människor inte ska kunna sitta och be om pengar, umgås eller värma sig i offentliga
rummet. Detta menar författaren Fredrik Edin i sin bok Exkluderande design från 2017 är ett sätt att
också vänja oss alla vid tanken att människovärdet ligger i hur mycket vi konsumerar. Glädjande nog
gör många kyrkor tvärtom, försöker sänka trösklarna och bjuda på lunch, för att spegla vår värdering
att människovärdet är samma för alla och ligger i oss själva.

47
Civilsamhället har också helt andra förutsättningar för att kanalisera röst och protestera när saker
behöver förändras, ytterligare en styrka som ger särskilt goda förutsättningar som aktör för stärkt
välfärd, men som lätt krockar med rollen som just utförare.

En annan styrka är möjligheten att mobilisera frivillighet, både ekonomisk och i arbetstid. Men det är
inte lämpligt att använda i kommunalt finansierade välfärdstjänster, då riskerna finns att det snarare
döljer behov som borde vara offentliga sektorns ansvar. Diakoni får aldrig bli medberoende till
strukturella brister, utan behöver vara en kraft som protesterar och visar alternativ. Stockholms stifts
motsvarande utredning om Diakonins strukturer har sammanfattat den inomkyrkliga debatten så
här:

”Den gamla uppdelningen där staten hade ansvar för den kroppsliga välfärden och kyrkan den
andliga är idag uppbruten. Kyrkan och dess församlingar kan fungera som utförare av välfärd, även
om det inte är vanligt att så är fallet. I inomkyrklig debatt framträder två huvudlinjer. Enligt den ena
bör kyrkan gå in som aktiv aktör i lagstadgad välfärd. Argument för denna linje är till exempel att
kyrkan positivt skulle kunna bidra till den allmänna välfärden liksom att det skulle bredda
kontaktytan till det övriga samhället. Hållningen kan motiveras utifrån ett skapelseteologiskt
perspektiv, som innebär att kyrkan ska bidra till uppbyggnaden av det goda samhället. Den andra
linjen är att kyrkan inte bör delta i utförandet av lagstadgade välfärdstjänster. Här kan skönjas främst
tre argument (som inte förutsätter varandra):

 Det första är att välfärden ur ideologisk synpunkt inte är kyrkans ansvar utan det borgerliga
samhällets. Här har tvåregementsläran, som den har gestaltats och uppfattats i svensk
välfärdstatskontext, åberopats.
 Det andra argumentet är att kyrkan inte bör ge sig in i verksamheter där man saknar eller har
bristfällig kompetens.
 Ett tredje argument är att kyrkans roll som profetisk och kritisk röst visavi samhället riskerar
att undermineras genom ekonomisk beroendeställning.

Samhällsförändringar har också skett vad gäller konkreta sociala förhållanden som ökande social
ojämlikhet, integrationsproblematik och politisk populism. Samhälleliga grundförhållanden som
dessa behöver utgöra en central del i arbetet med frågan om vad diakonin ska fylla för roll och
funktion i dagens Sverige.” (Diakonins strukturer s. 7)

Oavsett hur man väljer att göra är det viktigt att vara kyrka i välfärden, och inte börja likna en
myndighet eller ett företag. Att arbeta ideellt för att minska de offentliga utgifterna ligger exempelvis
i det offentligas intresse, men knappast i kyrkornas. Det är viktigt att visa att kyrkan, andra religiösa
aktörer och andra civilsamhällesaktörer faktiskt har andra värden att bidra med utöver besparingar,
nämligen sådant som stora delar av det övriga samhället inte kan göra själva.

Utöver ovanstående kan kyrkan även i allra högsta grad möjligheterna att stärka känslan av mening
och sammanhang. Vi kan erbjuda avgörande faktorer för den existentiella hälsan, larma när systemet
förtrycker människor (och själva skapelsen), att hitta nya sociala innovationer, att verka för försoning,
att skapa integration mellan generationer och mycket mer.

6.3 Rådgivningsverksamheten bör gå över till en annan huvudman

I avsnittet om hur Sociala Missionen fungerar idag beskrivs hur social innovation varit en viktig
verksamhetsdel under lång tid. Rådgivningsverksamheten ”Råd och stöd” är en sådan lyckad
innovation. Men Sociala Missionens kärna är att möjliggöra nya initiativ och samordna diakonalt

48
arbete mellan församlingar, inte att driva en rådgivningsverksamhet. Så likt andra initiativ som
startats inom Sociala Missionen och sedan lämnats över är den här utredningens slutsats att
rådgivningsverksamheten bör byta huvudman.

Som beskrivet i avsnittet om församlingarnas behov och vilja landar utredningen i slutsatsen att
församlingarna vill ha tillgång till de rådgivningstjänster som Sociala Missionen idag erbjuder – direkt
eller genom hänvisning av tredje person. Det finns dock andra behov som församlingarna anser
behöver prioriteras. Därför bör resurser frigöras för annat än Råd och stöd i det som Sociala
Missionen som organisation är huvudman för. Samtidigt bör Råd och stöd kunna ges bättre
förutsättningar att blomstra i en mer lämplig miljö, ihop med andra organisationer som arbetar för
flyktingars (Asylrättscentrum) alternativt utsatta familjers (Immanuelskyrkan) rättigheter.

Sociala Missionen bör, gemensamt med andra kristna organisationer med samma humanitära
grunduppdrag, säkra den asylnära rådgivningsverksamheten långsiktigt och stärka den i den
professionella riktning som den tagit. Oavsett hur man väljer att göra med råd och stöd, även om de
resurser som är kopplade hit ger stora möjligheter.

I Råd och stöds sociala rådgivning görs inte skillnad på vilken status den enskilde har, om man
beviljats uppehållstillstånd i Sverige pga. av flykting- och skyddsskäl eller om man kommit
hit/beviljats tillstånd som anhörig eller på andra grunder. Här avses en bred definition av personer
med eller utan uppehållstillstånd i Sverige som flykting, deras anhöriga och under den faktiska
etableringsfasen som i de allra flesta fall är betydligt längre än de två år som juridiskt avses. Behoven
finns, enligt Sociala missionens kansli främst hos nyanlända, under, och framförallt efter,
etableringsfasen samt bland papperslösa (där personalen dock uppger att de till stor del saknar
kompetens och där finansieringsmöjligheterna är så gott som obefintliga). En typisk besökare är en
ensamstående mamma som saknar bostad och där barn far illa på grund av detta.

I arbetet med att utreda framtida möjligheter för rådgivningsverksamheten har jag utgått från att
svara på följande tre stora utmaningar:

 Bevara Råd och stöd som innovation och fortsätta stödja den målgrupp man blivit viktig för
 Skapa ett värde för kyrkan/församlingarna.
 Bevara Stockholms stads och andra finansiärers vilja att betala ut pengar till verksamheten.

Framtida möjligheter för Råd och stöd, och att bevara den sociala innovation och det stöd
verksamheten innebär för tredje person är viktigt. Det har i sig inte varit en prioriterad fråga i just
den här utredningen, utan har mer karaktären av bonus (utifrån styrgruppens och Sociala missionens
styrelses uttryckta önskemål via fd ordförande). Däremot har de olika mervärden som kan uppnås för
kyrkan/församlingarna genom avtal med någon annan aktör ansetts viktiga. Mer om detta nedan.
Utöver detta måste förstås den nya verksamheten utformas i dialog med finansiärerna på ett sådant
sätt så att medel kan fortsätta att betalas ut.

Givet detta finns det fler alternativ till partners att samarbeta med och fler möjliga vinster för
kyrka/församlingar om korten sköts rätt. Här kommer det att krävas ett uppföljningsarbete efter
utredningen för lyckas genom förankring och förhandling.

Konkret innebär en överflyttning att personal flyttas från Sociala Missionens kontor till en annan
aktör. Och utredningen har två förslag på aktörer, dels Immanuelskyrkan i Stockholm och dels
Asylrättscentrum. Huvudförslaget är att både ge förutsättningar för Immanuelskyrkan att bygga upp
en ny struktur för rådgivning för familjer i behov och att ge Asylrättscentrum möjligheter att utveckla
sin socialjuridiska rådgivning och stödet till Equmeniakyrkan. Nedan beskrivs fler detaljer kring hur!

49
Det kan finnas andra civilsamhällesorganisationer som är intresserade att ta över Råd och stöd-
verksamheten då detta kan innebära full finansiering utan egeninsats för tjänster. Dock bör
ambitionen vara högre än att bara driva verksamheten vidare, ambitionen bör vara att ta den chans
till utveckling som finns här.

Mervärden för Equmeniakyrkan att flytta över asylnära rådgivning till Asylrättscentrum
Den starkaste kandidaten att ta över rådgivningsverksamheten som idag riktas till människor i och i
sviterna av en asylprocess, utifrån de prioriteringar som beskrivits i den här utredningen, är
Asylrättscentrum. Asylrättscentrum är den främsta organisationen som sysslar med
rådgivningsverksamhet till flyktingar i Sverige och drivs av Svenska kyrkan (nationella Kyrkokansliet
samt Stockholms stift), Caritas, Rädda barnen samt UNHCR. Långtgående samtal har förts med
Asylrättscentrum inom ramen för denna utredning, och samtliga förslag i detta avsnitt är förankrade
med dem.

Rädda
barnen
UNHCR Caritas

Svenska Rådgivnings- Equmenia-

kyrkan byrån kyrkan?

Asylrättscentrum har idag 16 jurister (att jämföra med Sociala Missionen som har tre) och sedan
1991 verkar de för en rättssäker asylprocess. De samlar kunskap om svensk asylrätt och
asylprocessen och förenar aktörer som är verksamma inom området. De erbjuder gratis juridisk
rådgivning till asylsökande, ombud, församlingar och andra berörda via telefon och mail. De åtar sig
uppdrag som offentligt biträde och driver även som ombud rättsprocesser både nationellt och
internationellt.

Asylrättscentrum genomför också enskilda föreläsningar och utbildningsdagar om asylrätt till

personer utan tidigare erfarenhet i ämnet såväl som de som är bekanta med frågorna, inte minst i
samarbete med Svenska kyrkan. De är ett kompetenscentrum för asylrätt och med utgångspunkt i
enskilda ärenden granskar de lagstiftning och dess tillämpning och deltar i policyutveckling såsom att
delta i debatt. De är också en viktig remissinstans i flyktingpolitiska ärenden och har utformat ett

50
antal handböcker inom utlänningsområdet. De verkar för en rättssäker asylprocess i förhållande till
EU-rätten, genomför analyser och har utbyte med europeiska systerorganisationer.

Sedan 2016 driver Asylrättscentrum Barnens asylrättscentrum som arbetar särskilt för att tillvarata
barns rättigheter i asylprocessen samt säkerställa att barn och ungdomar ges tillräcklig juridisk
rådgivning och information om sina rättigheter.

Equmeniakyrkan samarbetar redan med Asylrättscentrum genom ett samarbetsavtal där man årligen
betalar 120 000 kronor som ger viss tillgång till Asylrättscentrums expertis vid exempelvis
remissförfaranden. Det finns tydliga mervärden för Equmeniakyrkan i att utveckla denna relation; att
samordna sina resurser som idag spretar, särskilt i fråga om rådgivning till målgruppen (och stöd till
församlingar för detta) och påverkansarbete.

Asylrättscentrum har dock en snävare målgrupp än nuvarande Råd och stöd. Så här avgränsas
målgruppen i Asylrättscentrums strategi 2019–2021: ”Asylrättscentrum kan arbeta med frågor
relaterade till utländska personers rätt till skydd (asyl) i Sverige. Under förutsättning att resurser finns
tillgängliga bistår organisationen med stöd i andra juridiska frågor som rör asylsökande.”

De medel som Sociala Missionen får från Stockholms stad är riktade för att stötta Stockholms
kommuninvånare med uppehållstillstånd som vistas i eller är folkbokförda i Stockholms stad. De
flesta av råd och stöds stödsökande har utländsk bakgrund men har avslutat etableringsfasen och har
bott i Sverige ca 5-10 år. Rent definitionsmässigt är Asylrättscentrums strategiska målgrupp alltför
smal för att fortsätta arbeta med det stöd som finns från Stockholms stad. Men här finns en stor
öppenhet hos Asylrättscentrum. I takt med att antalet asylärenden sjunkit, men den politiska tonen
mot nyanlända och invandrare hårdnat, fler får avslag utan att avslag kan verkställas och fler står
utan försörjning och olika typer av stöd från det offentliga så har behovet av socialjuridisk rådgivning
och påverkansarbete ökat. Fler har tvingats leva länge i utdragna processer, drabbats av
följdkonsekvenser av asylprocessen och på olika sätt ställts inför sociala utmaningar (från splittrade
familjer till diskriminering på bostadsmarknaden).

Asylrättscentrum har en uttalad ambition att utveckla verksamhet som liknar Sociala Missionens för
att kunna ge det stöd som deras besökare efterfrågar – alltså sociala snarare än enbart asyljuridiska
frågeställningar. Råd och stöd (och personal med expertis i social och juridisk rådgivning) skulle alltså
komplettera Asylrättscentrum och göra det än mer attraktivt för Equmeniakyrkan att driva
verksamhet i samverkan. Råd och stöd kan med andra ord vara just den pusselbit som efterfrågas.

På flera sätt arbetar Asylrättscentrum idag med en bredare målgrupp än asylsökande – eftersom
gränserna för vad som är relaterat till asylprocessen är svårdefinierade. I fall där processer avslutats
men människor ännu befinner sig i limbo, såsom att de fått avslag men stannar på grund av
verkställighetshinder, fall där människor lever som papperslösa eller som ”nyligen” varit i processen
och liknande rör per definition inte asylsökande men får idag stöd hos Asylrättscentrum. Viljan att
fortsätta stötta de människor som varit i kontakt med Asylrättscentrum under sin asylprocess i de
utmaningar de ställs inför efter asylprocessen är också uttalad. Allt detta breddar målgruppen redan i
utgångsläget.

Ett annat tydligt exempel på att målgruppen i praktiken i högre utsträckning liknar Sociala Missionens
är att Asylrättscentrum tillsammans med Forum – idéburna organisationer med social inriktning
nyligen har sökt och fått medel från VINNOVA för att skapa en plattform för påverkansarbete utifrån
målgruppen ”asylsökande och nyanlända”. I denna ansökan avser ”nyanlända” människor som ännu
inte är etablerade (alltså en vidare definition än den definition av nyanländ som avser 2 år efter
beviljat uppehållstillstånd).

51
Definitioner och detaljer behöver diskuteras och gås igenom noga under det kommande året, inför
en eventuell övergång/sammanslagning. Ett alternativ är att fastställa en gemensam
avsiktsförklaring, och att i samråd med Stockholms stad, lösa detta på sikt. Råd och stöd kan under
en inledningsfas föras över som enhet till Asylrättscentrum men bevarar sitt nuvarande uppdrag
inklusive målgrupp, och avsiktsförklaringen syftar till att parallellt med detta utverka mer
gemensamma riktlinjer.

Från nationellt håll i kyrkan och dess samarbetsorgan (exempelvis Sveriges kristna råd) finns också ett
uttalat behov av expertis i flyktingpolitiska och flyktingjuridiska frågor, särskilt när det gäller
påverkansarbete. Det kan tillgodoses av en närmare relation mellan Asylrättscentrum och
Equmeniakyrkan.

Genom ett utvecklat samarbete med Equmeniakyrkan nationellt och regionalt kan kontakten med
och stödet till våra församlingar (rådgivning till medarbetare och ideella, utbildningar, nätverk)
därmed också öka, då en modell för detta redan finns utvecklad med Svenska kyrkan. Där
möjligheterna för församlingar att få stöd i ärenden och sakfrågor och för kyrkan nationellt att få
stöd i sin opinionsbildning. Delvis får man detta redan idag, men det kan utvecklas. Större kapacitet
hos Asylrättscentrum generellt gynnar ju också Equmeniakyrkan.

Avgift för fullvärdigt huvudmannaskap är 400 000 kr (det vill säga ytterligare 280 000 kr jämfört med
vad Equmeniakyrkan betalar idag). Ett fullvärdigt medlemskap är något som Equmeniakyrkan
nationellt är intresserade av men inte ansett sig ha råd till. Sociala Missionen bör överväga att under
en övergångsperiod finansiera en del av denna medlemsavgift som ett led i ansvarsfull överlämning.
Det kan vara möjligt att åstadkomma detta genom samtal/förhandling med berörda parter i
överförandet av medel från Stockholms stad, att dessa medel kan anses motsvara den saknade delen
av medlemsavgift under övergångsperioden och vidare.

52
 Expertis (asyljuridik, socialjuridik,
IOP, idealitet, påverkansarbete,
barnrätt, LSS, funktionsrätt,
församlingsutveckling osv)

Stockholms diakonala
center

Equmeniakyrkan Församlingar

Tredje person

Råd och stöd blir en enhet inom Asylrättscentrum, som i sin tur stöttar båda kyrkan (påverkansarbete), enskilda
församlingar (utbildning, rådgivning) och tredje person (rådgivning). I relation till kyrka och framförallt
församlingar kan det diakonala centret vara en samordnande part som ytterligare kan stärka tillgången på
expertis.

Då starka signaler kring mycket korta förväntade implementeringstider (nedläggning av allt som inte
kunnat föras över till nya huvudmän till årsskiftet efter denna utrednings avslut) kom och senare
reviderades från Sociala missionens styrelse, samt att mina tre huvudsakliga kontaktpersoner under
utredningens gång (ordförande samt kansliledningen) meddelat att de avslutar sina uppdrag har
denna tidsplan medvetet hållits öppen för möjligheter till flexibilitet. Det är helt enkelt oklara
förutsättningar för att kunna avgöra vilken tid som behövs för att implementera utredningens
förslag.

En övergång som ger verksamheten bra förutsättningar att överleva och utvecklas tar dock sannolikt
åtminstone 1-2 år i anspråk. Förslaget är att under år 1 bibehålla kansliets nuvarande bemanning och
ge dem uppdrag att delta i förberedelserna för nya huvudmän för de olika externt finansierade
projekten, företrädelsevis med Asylrättscentrum och Immanuelskyrkan, med målet att
projektmedlen under år 3 ska vara sökta av nya huvudmän och fullt integrerade hos de nya
huvudmännen.

53
En viktig förutsättning är konkreta vidare samtal med inte minst socialförvaltningen i Stockholms
stad, men också andra finansiärer. Det kan finnas möjligheter att utöka stödet från staden, så att
resurser kan frigöras för den rådgivningsverksamhet som idag sker från församlingarna och som kan
förstärkas genom ett diakonicentrum. Detta parallellt med att rådgivningsverksamheten lever vidare
inom Asylrättscentrum och/eller Immanuelskyrkan.

Samtal har förts med socialförvaltningen som är positivt inställda till utveckling av den verksamhet de
finansierar i den här riktningen. Deras mål är att människor som lagstadgat står under Stockholms
stads ansvar, men som staden har svårt att nå, ska få stöd. De har dock inga explicita
redovisningskrav och ser organisationernas potential att göra så pass smycket mer än de egna
förvaltningarna för samma pengar. De ser också de värden som finns i Råd och stöd att utsatta
oavsett juridisk status som är bosatta i Stockholm kan få stöd, även om målgruppen i huvudsak
behöver sammanfalla med stadens ansvar. Asylrättscentrum får idag inga medel från staden, så det
finns ingen risk för krock i det avseendet.

Beroende på hur stora resurser som finns och som kan användas under den föreslagna
etableringstiden så kan (en mindre summa) avkastning behövas för att finansiera överföringen av
Råd och stöd under en etableringstid.

Ambitionen bör vara att stärka BÅDE församlingarnas diakoni med migranter och Asylrättscentrums
viktiga arbete. Detta kan göras genom en ordentlig satsning på innovation i skapandet av denna nya
enhet/asylrättscentrum, och på förankring/spridning av detta samt med tydliga resurser avsatta för
att öka församlingskopplingen (på det diakonala centret).

Som en konsekvens av de samtal som förts med Asylrättscentrum inom ramen för denna utredning
har intresseorganisationen Forum – idéburna organisationer med social inriktning sökt och fått
medel från VINNOVA för att skapa den breda civilsamhällesplattform för påverkansarbete för
asylsökande och nyanländas rättigheter. Den utredning som nu initieras i detta projekt går under
namnet PAN2030 och kan vid intresse vara ett stöd även för Sociala Missionen i det fortsatta arbetet.
Denna ansökan omfattar nämligen också utredning av möjligheterna att utöka Asylrättscentrums
asyljuridiska rådgivning till att erbjuda även socialjuridisk rådgivning. Denna utredning ska vara klar
till årsskiftet 19/20. Detta ger Asylrättscentrum goda möjligheter att utreda de konkreta
förutsättningarna för överflyttning av Råd och stöd om Sociala Missionens styrelse anser att det är
intressant.

Ansökan är skriven utifrån denna utrednings slutsatser och goda möjligheter för att Råd och stöd som
enhet deltar i utredningsarbetet, oavsett huvudman. Arbetet kommer att bygga på bland annat
Forums medlemsarbete (där Sociala Missionen ingår) och de olika nätverk som finns i frågan om stöd
för asylsökande och nyanlända på lokal, regional och nationell nivå.6

Asylrättscentrum driver som tidigare nämnts redan idag omfattande påverkansarbete för att lyfta de
systemfel som deras målgrupp drabbas av. För små organisationer med mycket begränsade
möjligheter att hjälpa alla dem som tvingas fly och inte får sina rättigheter tillgodosedda är
röstbärandet avgörande. Civilsamhället som har ett praktiskt engagemang har också ett ansvar att
använda de berättelser de får ta del av som exempel på strukturer som behöver förändras. Detta
påverkansarbete sker på flera olika sätt och nivåer i relation till kyrkan redan idag, men kan och
behöver samordnas och förstärkas.

Hur huvudmannastrukturen för ett övertagande skulle se ut kräver ytterligare utredning efter
inriktningsbeslut, men ambitionen är att involvera även Forum, Sveriges kristna råd och

6
Sociala Missionens styrelse erbjöds att finnas med redan i ansökningsförfarandet, men önskade vänta.

54
Equmeniakyrkan nationellt för att väsentligt kunna stärka effekterna för målgruppen i den här
frågan, och förankringen i hela den svenska kristenheten. Det finns idag många aktörer som arbetar
med flyktingar (runt 70 civilsamhällesorganisationer bara i Stockholmsregionen), men det finns stora
brister i samordningen. Här skulle en viktig roll kunna fyllas.

Starta familjerådgivning i Immanuelskyrkan

Ett alternativ som lyfts är att föra över rådgivningsverksamheten till en enskild församling. Inom
ramen för utredningen har därför Immanuelkyrkan identifierats som den mest lämpade församlingen
inom Stockholm. Detta av flera skäl: storlek och kapacitet att ta över arbetsgivaransvar och annat,
geografiskt läge samt intresse av att axla det ansvar som krävs.

Samtal har förts med Immanuelkyrkans ledning där det framkommit ett tydligt artikulerat intresse av
förebyggande rådgivningsverksamhet med familjeinriktning. Detta skulle innebära en annan riktning
än den föreslagna utvecklingen inom Asylrättscentrum, med fokus på utsatta familjer oavsett
bakgrund, snarare än det som idag är en tydligare nisch gentemot flyktingar och invandrare. Alltså att
istället för att förtydliga målgruppen genom överföring till Asylrättscentrum bredda målgruppen.
Immanuelkyrkan är beredda att gå in med en egeninsats, exempelvis i form av lokaler, för detta.

Även församlingssamordningen skulle kunna stärkas genom Immanuelkyrkans breda nätverk och
intresse av samordning i relation till det diakonala centret och i fråga om direkt närhet till ett lokalt
församlingssammanhang innebär sannolikt Immanuelskyrkan som huvudman ett mervärde för
individerna som kan få stöd att också få en koppling till ett socialt sammanhang.

Däremot finns också flera tydliga nackdelar. I fråga om expertis i sakfrågan och utbildningsstöd för
församlingar skulle detta alternativ sannolikt inte bidra till en förstärkning. Påverkan och policyarbete
i relation till Equmeniakyrkan skulle dock sannolikt ges än svagare förutsättningar vid en flytt från
regional till lokal nivå än nu och betydligt svagare än vid en flytt från nuvarande regionala till
Asylrättscentrums nationella nivå.

Det är svårt att bedöma mervärden för målgruppen då målgrupperna delvis kommer att se olika ut
med dessa två alternativ, men den förstärkning av juridisk expertkompetens som kan uppnås genom
Asylrättscentrum finns inte här. Då det saknas extern finansiering för den asyljuridiska rådgivningen
krävs en aktör som har den kompetensen för att det ska vara möjligt att föra över hela innovationen
av koppling asyljuridik – socialjuridik till någon annan. Att inte gå vidare med alternativet
Asylrättscentrum utan satsa på Immanuelkyrkan innebär att avveckla, eller åtminstone kraftigt
försvaga, möjligheterna till stöd i just asyljuridik samt kopplingen mellan denna verksamhetsdel och
socialjuridiken som är en av Råd och stöds stora styrkor.

Att minska glappet i målbild mellan styrning och verksamhet är en viktig del av upprinnelsen till
denna utredning. Båda dessa förslag innebär förbättrade förutsättningar till integrering.

I dagsläget har Råd och stöd redan samarbete med Immanuelkyrkan i det äldreprojekt som nyligen
initierats, och samtal har förts kring samverkan i rådgivning för barnfamiljer.

Att lämna över till BÅDE Asylrättscentrum och Immanuelskyrkan

Utredningens huvudförslag är dock ett tredje alternativ. Nämligen att (gärna tillsammans med det
diakonala centret) utveckla detta dynamiskt, och att hitta vägar att lämna över Råd och stöd i delar,
utifrån de olika verksamhetsbidragen. Alltså att varje projekt förhandlas separat och att ansvaret
flyttas till den aktör som är mest lämpad.

55
Då skulle verksamhetsbidragen från Stockholms stad, församlingssamordningen inom ramen för
länsstyrelsens satsning på tidiga insatser för asylsökande (TIA) och flera av de medel som finns från
fonder och stiftelser kunna fortsätta att administreras av antingen Asylrättscentrum,
Immanuelkyrkan eller i något fall rentav av det diakonala centret. Och de fördelar som nämns i det
två tidigare styckena skulle kunna uppnås, samtidigt som de nackdelar som nämns undviks. Det ger
också en ökad flexibilitet i förhandling med olika finansiärer och minskar risken för att medel behöver
återbetalas eller projekt ställas in.

En nackdel, som också personalen påpekar, är att projekt som idag hänger samman med varandra,
och en personalgrupp som idag arbetar integrerat med nödvändighet kommer att splittras. Detta
kommer dock att ske ändå enligt utredningen, i och med att resurser flyttas över till ett diakonalt
center och i och med behovet för nya huvudmän till projekten att rekrytera utifrån sina behov. Se
med i nästa avsnitt om verksamhetsövergång.

Det kommer också sannolikt att krävas mer resurser från de olika aktörerna och mer tid för
förankring och vidare utredning av möjligheter kring detta. Detta framtida utredningsarbete
förutsätter personer som också har inriktningsbeslut att förhålla sig till och mandat att agera för de
olika inblandade aktörerna (till skillnad från denna utredning som är av mer sonderande karaktär,
utan uppdrag att initiera processer).

Inte formell verksamhetsövergång

En förutsättning för nya aktörer att ta ansvaret för att driva delar av verksamheten vidare är att
självständigt kunna rekrytera personal, bland Råd och stöds nuvarande personal eller externt, för att
få just den kompetens som behövs för att kunna driva den nya verksamhet som kan skapas utifrån
Sociala Missionens/Råd och stöds arv. Att behandla något av detta som en formell
verksamhetsövergång skulle omöjliggöra en sådan nystart. Det är inte heller juridiskt nödvändigt.

EG-domstolen har genom sin praxis besvarat frågan hur en bedömning, vad gäller frågan om något
omfattas av regelverket för verksamhetsövergång, bör utföras. I varje enskilt fall ska en
helhetsbedömning göras. För att möjliggöra denna bedömning har domstolen angett vissa ramar
denna bör följa. För det första måste det vara fråga om en bestående verksamhet (ongoing concern)
som överlåts. Avgörande för om denna verksamhet skall anses ha övergått i lagens mening är om
verksamheten efter överlåtelsen kan anses ha bevarat sin identitet. EG-domstolen har angett vissa
omständigheter som kan vara av särskild betydelse vid en bedömning av bevarad identitet. Dessa
omständigheter (EUD C-24/85) är

1. arten av företag eller verksamhet,

2. frågan om företagets materiella tillgångar, såsom byggnader och lösöre, har överlåtits eller
inte,
3. om värdet av överlåtna immateriella tillgångar vid överlåtelsetidpunkten är högt,
4. om majoriteten av de anställda har tagits över eller inte,
5. om kunderna tagits över eller inte
6. graden av likhet mellan verksamheten före och efter överlåtelsen, och
7. tidsperiod under vilken verksamheten legat nere (om någon).

Arten av verksamheten är lik, det handlar om rådgivning, men kommer att vara antingen vidare (hos
Immanuelskyrkan) eller snävare (hos Asylrättscentrum) än tidigare (1).

56
Inga materiella tillgångar är tänkta att följa med (2).

Värdet av de immateriella tillgångarna är att betrakta som mycket lågt så de inte är av kommersiell
art utan snarare handlar om kostnader, ett ansvar, att ta över (3).

Hur många anställda som följer med beror på flera faktorer. Vilka medel som är möjliga att erbjuda
Asylrättscentrum som ersättning för övertagande av ansvaret hänger på vilka medel som finns
öronmärkta för just den verksamhet som kan bedrivas vid tidpunkten för ansvarsförflyttningen (4).

Eftersom brukarna inte bidrar med ekonomiska värden är de inte att betrakta som kunder, i juridisk
mening är finansiärerna snarare att betrakta som kunderna. Men eftersom det inte är fråga om köp
av tjänster utan verksamhetsbidrag kan denna punkt inte betraktas som uppfylld (5).

Verksamheten är tänkt att helt uppgå i en annan organisation och på flera avgörande sätt förändras,
samtidigt som kraven på likhet är en faktor att ha i beaktande inför förhandlingar med exempelvis
Stockholms stad (6).

Verksamheten bör inte ligga nere alls utan rådgivning bör kunna fortsätta under övergången (7).

Sammanfattningsvis verkar det sannolikt att få av dessa rekvisit är uppfyllda.

Som tidigare poängterats är det fråga om en helhetsbedömning. Avsaknaden av ett kriterium har inte
alltid uteslutande effekt. Det betyder att det inte alltid är avgörande om ett kriterium inte uppfylls
medan övriga är uppfyllda. Det kan fortfarande vara fråga om en verksamhetsövergång som omfattas
av regelverket. Kriterierna ska inte heller behandlas matematiskt. Det vill säga om fem kriterier är
uppfyllda medan två inte är det innebär inte detta att en övergång, i lagens mening, behöver ha
skett. Det är förstås svårt att avgöra den här frågan innan detaljerna finns på plats. Utredningens
bedömning är att det inte finns någon aktör som är beredd att ta över verksamheten helt intakt utan
att få full finansiering för detta. Det kan finnas betydande synergier, såsom att Asylrättscentrum inte
behöver finansiering för en asylrättsjurist då de redan har många sådana på plats. Men för att ta över
vitala delar av nuvarande verksamhet inom Råd och stöd krävs i stora delar motsvarande finansiering
för den nya huvudmannen som Sociala Missionen haft. Eftersom detta förslag innebär att en
betydande del av finansieringen ska användas till att grunda ett diakonalt center, så behöver också
vissa verksamhetsdelar avslutas (i förhandling med ny huvudman). en mindre del finansiering
(medlen från Stockholm stad).

Om styrelsen inte önskar föra över verksamheten i mindre delar och förhandla utifrån
förutsättningarna hos en mottagande aktör blir alternativen att antingen fortsätta att driva Råd och
stöd i egen regi eller att avveckla verksamheten. Eftersom utredningen har ett tydligt uppdrag att
föreslå något annat än att fortsätta som tidigare står tycks beslutet alltså stå mellan någon form av
idé, resurs och kompetensöverföring (som inte betraktas som formell verksamhetsövergång) eller
avveckling.

Sannolikt kommer det snarare att handla om att upprätta ett avtal. Ett avtal där Sociala Missionen
verkar för att etablera ett samarbete, där man själv är en part under en övergångsperiod, men som
mer långsiktigt sker mellan Immanuelskyrkan/Asylrättscentrum och Stockholms stad, samt i
förlängningen Equmeniakyrkan. Ett avtal där en ny huvudman å sin sida åtar sig ansvar för rådgivning
och utveckling av stöd till Equmeniakyrkan och dess Stockholmsförsamlingar i Sociala Missionens
historiska anda.

57
6.4 Behov som nationella kansliet kan svara på
För att församlingens diakoni ska vara hållbar behövs en strategisk diakonal
medvetenhet hos styrning och ledning, kunskap hos medarbetare inom olika
ansvarsområden, samt en tydlig synlighet i budget.
Vägledning för diakoni, s. 3

Det behövs tillgång till gemensamma strategier, diakonal teologi, resurser för att kunna prioritera
nätverkande, erfarenhetsutbyte och profetisk diakoni. Här behövs någon form av nationell
motsvarighet till det regionala centret, åtminstone på lite sikt, som kan samordna arbetet.

Svenska kyrkan har utrett frågan om hur diakonin kan stärkas, och landat i flera slutsatser som är
högaktuella även för Equmeniakyrkan. Bland annat bristen på synk mellan:

1. Retorik och praktik

2. Röst för och röst till
3. Kompetens och faktiskt församlingsarbete
4. Idealiserad förståelse av kyrkan som arbetsplats och faktisk arbetssituation

Och förklarar det så här: Tidigare studier visar på svårigheter att hitta struktur och form för
församlingarnas diakoni. Det råder bristande samsyn vad gäller tolkningen av det diakonala
uppdraget (Christiansson och Inghammar 2013). Det finns en diskrepans mellan retorik och praktik
som innebär att diakoni ofta beskrivs som en verksamhet riktad mot samhällets mest utsatta grupper
medan den i själva verket spänner över ett väsentligt bredare register (Engel 2006). Diakoner och
präster har också uttryckt skepsis, eller ointresse, mot att underkasta diakoni utvärdering och
dokumentation inom Svenska kyrkan (Linde 2010, Hollmer 2010). Ett sådant arbete måste inbegripa
såväl teologisk som socialvetenskaplig analys. Det kan ske på olika nivåer. I ett sådant arbete är det
viktigt att inte förlora den i övergripande strukturella bilden. (Diakonins strukturer s 7).

Tidigare forskning har visat att det finns ett ”glapp” som varit och alltid är av största vikt att ha i
blickpunkten, nämligen glappet mellan hur Svenska kyrkans diakonala uppdrag å ena sidan
formuleras i ord – som ett uppdrag vilket framför allt riktas mot människor i särskilt utsatta och
socialt marginaliserade livssituationer, och hur uppdraget å den andra utförs i den diakonala
praktiken – oftare med andra grupper i fokus. Det är emellertid ett annat glapp som den första
delstudien försöker överbrygga. I det diakonala uppdraget ingår att Svenska kyrkan ska vara en röst
för men också ge en röst till människor som befinner sig i en särskilt utsatt belägenhet. Samtidigt som
det å ena sidan har vuxit fram allt mer empirisk forskning om den diakonala praktiken och dess villkor
utifrån praktikernas och ledningens perspektiv, saknas det å den andra i stort sett helt studier där de
som är brukare av det stöd och den hjälp som den diakonala praktiken omfattar får komma till tals.
(s 10)

Rapporten från den andra delstudien har fått titeln Mind The Gap-S. En studie av diakoner,
kompetens, arbetssituation och rekrytering. Den beskriver en rad ”glapp” som påverkar
förutsättningarna för diakoner inom Svenska kyrkan att utföra sitt diakonala uppdrag. Det handlar
bland annat om glappet mellan diakoners kompetens (såväl teoretisk- fack och yrkesutbildning,
specifika diakonala yrkeskunskaper, andlig och personlig kompetens) å ena sidan och det faktiska
församlingsarbetet å den andra. Om glappet mellan en idealiserad förförståelse av det diakonala
uppdraget och av den svenskyrkliga församlingen som arbetsplats å ena sidan och diakonyrket och
den faktiska arbetssituationen och arbetsmiljön å den andra. (s 10)

58
För att ge församlingarna så goda förutsättningar som möjligt att bedriva diakoni behöver den
diakonala identiteten stärkas, och tydligare vägledning för diakonin behöver tillhandahållas. Om vi vill
hålla samman Equmeniakyrkan och lägga en så stabil grund som möjligt så måste detta arbete dock
ske från det nationella kansliet. Det handlar konkret inte minst om det diakonala förhållningssättet,
men också vägledning i frågor som rör samverkan och kontraktsuppdrag. Det är förstås också
avgörande för hur utbildningar av funktionärer (diakoner, men även andra yrkeskategorier,
förtroendevalda etc.) utformas och mycket annat som är avgörande för möjligheterna att utöva
diakoni lokalt.

Tydligare diakonal teologi och vision för vår diakoni

”Särskilt företrädare på högre nivå i den kyrkliga hierarkin tenderar att beskriva diakoni som ett
arbete med de mest utsatta i samhället medan den diakonala praktiken visar på en annan typ av
insatser.” Skriver Elisabeth Christiansson i inledningen till utredningen Diakonins strukturer (s 9),
detta är relevant även för Equmeniakyrkan.

Det är ett av flera skäl till varför det behövs en tydligare diakonal teologi och välförankrade
gemensamma nationella dokument som beskriver vår diakonala teologi och vision. Kunskapen och
samsynen om diakoni behöver öka hos styrning och ledning i kyrka och församlingar, och teologi och
vision är nycklar för detta.

Equmeniakyrkans teologiska sekreterare Arne Fritzon har förklarat detta ytterligare i

Equmeniakyrkans teologi om diakoni (se bilaga 2); att vi måste gestalta Guds kärlek. Han menar att
diakonin är en omistlig del av att berätta för världen om hur Gud handlar i skapelsen och frälsningen,
eftersom kyrkans diakoni har sin grund i sin kallelse till efterföljelse av sin mästare. Diakonin är en
ofrånkomlig del av hur den kristna tron tar gestalt i kyrkans liv.

Dessa befintliga strategier och visioner behöver utvecklas tillsammans med och förankras i våra
församlingar. Det arbetet skulle i sig kunna synliggöra det stora och viktiga diakonala arbete som våra
församlingar gör (oavsett om de själva kallar det diakoni eller något annat). Det skulle öka
medvetenheten om diakonin som den omistliga del av att vara kyrka som den är. Ett förslag för hur
diakoni kan beskrivas på församlingens hemsida är ett exempel på konkret stöd som efterfrågas.

Den diakonala teologin, det strategiska tänket vad kyrkan vill med sin diakoni och vägledning för
församlingar som vill utveckla sin diakoni är områden som är nödvändiga att stärka för att bättre
kunna stötta varandra. I bilaga 6 finns en sammanfattning av den vägledning som Svenska kyrkan
nyligen tagit fram, som kan vara värdefull även för Equmeniakyrkan. Detta är dock inte lämpligt att
det är Sociala Missionen som tar fram, förankrar eller erbjuder detta till församlingarna. Skälen för
detta är flera: låg legitimitet och anslutningsgrad bland församlingarna, arbetet behöver en tydligare
nationell avsändare, brist på teologiskt mandat osv.. Men jag bedömer att det finns goda möjligheter
att stötta regionen och kyrkan centralt att göra detta.

Det tycks också vara så att församlingar som tydligt kan formulera vad de behöver har störst
potential att komma långt om de får det de efterfrågar. Många församlingar har mycket att vinna på
att artikulera, konkretisera, och avgränsa behov.

Strategidokument för vägledning för den lokala församlingens diakoni

Diakonatets roll har genomgått stora förändringar under bara några decennier. Det har funnits olika
krav på utbildning, skilda utbildningsinriktningar, samfunden har olika tradition, förkunskapskraven
har varit och följts olika osv. Fram till mitten av 1980-talet var diakonissor huvudsakligen något som

59
fanns i diakoniinstitutioner och inte i församling. Av bland annat dessa skäl finns det därför en diffus
och spretig syn på diakonatet, även bland diakonerna själva. Och diakonatet sätter tonen för hela
diakonin. Equmeniakyrkan har sett detta och utrett diakonens roll i Hans Andreassons Diakonatet i
Equmeniakyrkan och Daniel Strömners utredning om kyrkans ämbetssyn, medan beskrivningarna av
själva diakonin, dess mål och teologi för utövandet ännu är svaga. För även om diakonatet sätter en
ton, så måste vår diakoni var så mycket större än vad som ryms inom dessa (mycket få) tjänster. Vi
behöver vägledning för diakonin.

Bilden av en diakon och vilka kompetenser vi bör förvänta oss av en diakon kan aldrig bli tydligare än
vår bild av diakoni. Och även församlingar utan diakoner, eller helt utan anställda, måste kunna vara
lika mycket bärare av vår diakoni, av vår strävan mot Gudsriket i den här världen.

Svenska kyrkan har flera viktiga skrifter om diakoni, som även används i den diakonala utbildningen i
vår kyrka, som Vägledning för diakoni (2018) och Ett biskopsbrev om diakoni (2015). Vi behöver egna
motsvarande dokument. För att kunna avgöra vad en diakon ska göra behöver vi, diakoner såväl som
församlingar, bättre teoretiskt stöd för prioriteringar och strategiska vägval från kyrkan. Vad är
diakoni är och hur kan/bör den utövas? En sammanfattning av Svenska kyrkans vägledning finns i
bilaga 6b.

Mänskliga och organisatoriska begräsningar behöver hanteras, men det får inte på något sätt minska
diakonins bredd. Tvärtom bör en vägledning möjliggöra och visa relevansen för diakonins hela bredd
av frågor, målgrupper och uttryck.

Bland de intervjuade församlingsföreträdarna uppger en majoritet att de inte under överskådlig tid
haft några samtal kring diakoni. Flera av dem som nämner att de faktiskt haft det refererar till samtal
inom ramen för den här utredningen. Det finns en påtaglig brist på diakonalt strategiskt tänkande.
Ett exempel är frustrationen som finns kring hembesök, där vissa nämner att det inte finns tid för att
göra de besök som efterfrågas och andra nämner att besöken faktiskt görs, men upplevs ta tid som
skulle kunna användas för att åstadkomma förändring för fler. Att tiden inte räcker för att skapa
rutiner, samordning av hugade frivilliga, nödvändiga kontakter med andra aktörer och liknande. Med
strukturstöd från ett regionalt diakonicenter (som nämns i avsnittet Mötesplats för olika diakonala
sakfrågor) kan delar av detta lösas, men det finns även ett behov av nationella strategier.

I Svenska kyrkan har en studie visat att nästan hälften av diakonerna upplever att deras diakonisyn
inte delas av ledningen, framför allt till följd av okunskap om den grundläggande uppgiften att utöva
diakoni och om diakonalt arbete. Okunskapen hos styrelse och ledning uppfattas som ett hot mot
diakonin. Samtalen om diakoni är de som sällan eller aldrig förs, brist på kunskap om diakonatet ger
en traditionell diakonisyn och bibehåller hierarkier, bland annat liturgiskt men också när det gäller
okvalificerade uppgifter som tenderar att falla på diakonens, snarare än på prästens, lott. (Diakonins
strukturer s 27)

Stärka diakonerna i ledning och strategi

En diakon är utförare av diakoni men måste också vara ledare för diakoni, och ett diakonalt
förhållningssätt måste genomsyra det diakonala arbetet. Det är så som tron får bli handling, att
Ordet får bli levande. Detta gäller både de egna prioriteringarna av såväl kortsiktig som långsiktig och
strategisk karaktär och för att leda andra, i synnerhet ideella. Inte minst bör diakonerna stärkas i
ledning och strategi för att hantera bördan av allt som måste prioriteras bort. Ledarskap kan ta sig
många uttryck, och det måste finnas plats för nya och otraditionella ledare. Dessa behöver få både
uppmuntran och utbildning i strategiskt tänkande – inom den diakonala utbildningen och som
fortbildning.

60
Ett parallellt perspektiv att ha med sig är det som en stiftsdiakon i studien Diakonins strukturer pekar
på; att det inte är diakonerna som behöver öka sin kompetens, utan primärt de förtroendevalda:

Jag skulle vilja säga att det inte är diakonerna som behöver öka sin kompetens, utan
våra förtroendevalda. Många förtroendevalda är äldre och uppvuxna i en annan
kontext, bär med sig kunskap och erfarenheter från en helt annan kontext och det är
de som fattar våra beslut. Så jag skulle vilja säga att de som har behov av mer
kompetens är de förtroendevalda. För just nu är det som ett berg, du jobbar i en
grotta faktiskt och försöker och slår och gör några små kilar här och där, men grottan
finns fortfarande kvar. Den är mastodont faktiskt. (Diakonins strukturer s 45)

Samordning för profetisk diakoni

Sociala Missionen har i sina stadgar att organisationen ska driva information och opinionsbildning,
något som jag tolkar som mer eller mindre synonymt med det som också kallas röstbärande eller
profetisk diakoni. Alltså att larma när man (genom de människor man möter i sin diakoni) ser
systemfel som behöver rättas till för att värna människa och skapelse. Detta är en viktig uppgift för
att diakonin inte ska reduceras till renhållningsarbete eller medberoende som döljer problem. I
praktiken har röstbärandet varit svårt, åtminstone de senaste åren. Tre skäl jag ser till detta:

a) Beslutsstrukturen med en ideell styrelse som ytterst ansvarig för sakinnehållet försvårar
möjligheterna till snabba reaktioner.

b) Resursdelningen för denna uppgift kopplat till rådgivningsverksamheten, att det röstbärande inte
prioriterats i exempelvis budget.

c) De systemfel som målgruppen drabbas av återfinns ofta på nationell nivå, hos lagstiftare och
tillämpande myndigheter. En regional aktör har ofta helt enkelt inte legitimitet att tala på den nivå
som krävs.

Equmeniakyrkan är redan idag denna nationella röstbärande aktör, som också har med mandat och
resurser att formulera ståndpunkter i strukturella frågor. Men det finns behov av en förstärkt
samordning. Att tydligare omvärldsbevaka, efterfråga systemfelsrapportering och bygga tydligare
relationer med intressepolitiska organisationer i relevanta sakfrågor är exempel på uppgifter som
behövs för det profetiska uppdraget, och som bör ligga på en nationell nivå.

Samordna utbildningar med diakonal inriktning

Det finns i dagsläget en rad aktörer som genomför diakonalt inriktade utbildningar i och nära
Equmeniakyrkan. Det är något mycket positivt. Men det finns ett behov av en förstärkt samordning
av dessa. I dagsläget har olika aktörer med samma målgrupp och liknande utbildningsinnehåll ofta
inte talats vid, bra utbildningar kan sakna deltagare och flera utbildningar skulle kunna få förbättrad
tillgång till resurser av att på ett mer konsekvent sätt dra nytta av varandras innehåll.

”Ökad kunskap om diakonins organisatoriska och teologiska förutsättningar i ett samtidshistoriskt

perspektiv skulle enligt förslaget på en övergripande utbildningssatsning stärka den diakonala
identiteten och öka kompetensen vad gäller styrning och ledning.” (Diakonins strukturer s 48)

61
Ta över rollen som civilsamhällesaktör från Sociala Missionen
Sociala Missionen har tagit ansvar för att delta i och bidra till två viktiga aktörer för samordning och
stärkande av civilsamhället som sektor, nämligen Forum – idéburna organisationer med social
inriktning och Ideell arena. Sociala Missionen är medlemmar i både Forum och Ideell arena. Men
eftersom detta är organisationer som i första hand samordnar nationella förbund vore det mer
lämpligt att dessa medlemskap fördes över till Equmeniakyrkan.

Forum är en paraplyorganisation för civilsamhällets organisationer som jobbar med sociala

(diakonala) frågor. Många samfund och kyrkonära sociala organisationer är medlemmar, men
också sådana som Röda korset, Rädda barnen, IOGT-NTO, kvinnojourer, studieförbund, Bris osv.
Göran Pettersson som är generalsekreterare för Forum säger i Frank Åkermans intervjustudie att
”det kommer med all säkerhet bli svårare att driva ’överbyggnadsorganisationer’ framöver. Det
kommer att bli svårare att hitta finansiering. Men det är viktigt att de finns för att kunna ha en
stark röst från civilsamhället.”
Ideell arena är en paraplyorganisation som drivs av ett nittiotal organisationer. Genom gemensamt
ansvarstagande hos partnerorganisationerna verkar de för erfarenhetsutbyte och ömsesidigt
lärande. Fokus för verksamheten är att utveckla ledning och styrning i den ideella sektorn (internt, till
skillnad från t.ex. Forum ovan som arbetar externt med politiska förutsättningsfrågor) och de har
nyskapande ledarprogram, kreativa mötesplatser, nätverk och främjande av forskning.

Så här skriver Ideella arena på sin hemsida: ”I en tid av samhällsförändringar är det viktigt för ideella
organisationer och ledare att klargöra sitt uppdrag, dess särart och mervärde. Vi menar att bästa
långsiktiga utväxling på sitt handlande får den ledare som har en fördjupad förståelse för den ideella
sektorns särdrag och utmaningar. För att komma dit ser vi att det finns ett behov av kontinuerlig och
systematisk kompetensutveckling. I centrum för kompetensutvecklingen står forskningsdialogen.”

Medlemsavgiften till Forum är idag 3000 kr baserat på omsättningen för Råd och stöd på 270 000 kr.
För Equmeniakyrkan skulle avgiften bli 60 000 kr, baserat på en omsättning på 308 000 000 kr. Avtal
kan upprättas för att ge Sociala Missionen fortsatt tillgång till plattformar där man idag är verksam,
såsom det så kallade asylnätverket och samordning av ansökningar om medel via Equmeniakyrkan.
Equmeniakyrkans nationella kansli deltar redan idag i den flyktingpolitiska verksamheten via Sociala
Missionen, vilket bör fortsätta. De nätverk och den kompetensutveckling inom sektorn som Ideell
arena står för vore värdefull att kunna fortsätta inom det diakonala centret och för det nationella
kansliet. Av solidariska skäl, och för att främja utrymmet för idéburna organisationer (inte minst
religiösa organisationer som Forum aktivt tagit strid för) finns det anledning att Equmeniakyrkan
fortsätter att finnas representerade, men på rätt nivå (nationell).

Medlemsavgiften för Sociala Missionen är idag 19 000 kr. För Equmeniakyrkan skulle avgiften bli
43 000 kr (95 procent av ett prisbasbelopp).

För Sociala Missionens och denna utrednings syften finns det anledning att beakta möjligheterna till
att finansiera Equmeniakyrkans medlemsavgift under en prov- eller övergångsperiod.

62
7 Metod och material

Andra aktörers
Ekonomiska Sociala viljor och behov.
förutsät- missionens Möjligheter till
tningar historia samverkan i
”det lilla”

Församling-
Global omvärldsanalys - behov
och möjligheter arnas viljor
och behov
Teologi

Uppdraget
Över 130 från
informanter styrgruppen
och stadgar

Forskning Befintlig
Samhället, staten och på verksamhet
svenska kyrkan Stockholms i och nära
stift kyrkan

Genom enkäter, mejl, workshops, intervjuer, samtal och liknande har utredningen samlat
erfarenheter, kunskaper, tankar och åsikter från företrädare och diakonalt/socialt aktiva. Detta har
utgjort utredningens primära tankestoff. Personliga möten med en lång rad aktörer såsom anställda,
ideellt engagerade och förtroendevalda och ledare inom församling, kyrka, förvaltning och
nuvarande eller potentiella samarbetspartners har använts för att utveckla, testa och förankra idéer.
Studier av andra utredningar och rapporter har också bidragit till viktig input till denna rapport.

Den viktigaste delen är församlingsundersökningen som genomfördes i en serie av undersökningar.

Den inleddes med en enkät som ett 60-tal representanter från de flesta församlingar i regionen
(alltså bredare än Sociala Missionens medlemmar) och närstående organisationer besvarade. Utifrån
den enkäten formulerades frågor till en omfattande intervjustudie där 63 personer från 52
församlingar intervjuades av Frank Åkerman. Resultaten följdes också upp med tre seminarier kring
centrala sakfrågor (integration, psykisk hälsa och profetisk diakoni) samt workshopen ”Diakoni i vår
tid” den 22:a november 2018 där 25 utvalda personer under en halvdag gick på djupet kring behov
och hinder för att nå dit vi vill med vår diakoni. I samband med denna tog Equmeniakyrkans
teologiske sekreterare Arne Fritzon fram en text med rubriken Equmeniakyrkans teologi om diakoni
(se bilaga 3), utifrån sitt föredrag på workshopen med samma titel. Detta är en tolkning av Teologisk
grund och sannolikt ett av de mest aktuella beskrivande dokumenten kring vad Equmeniakyrkan vill
med sin diakoni.

I intervjustudien ställdes frågan om ”varför” församlingarna bedriver diakoni. Detta för att ge en
indikation om vilken diakonal teologi som används i praktiken. Att med gräsrötternas ord och vardag
förstå och förklara vad kyrkans diakoni och diakonala teologi egentligen är. Tyvärr visade det sig

63
finnas ganska lite material att bygga på. Frank formulerade det: ”när jag frågade ’varför’ blev det helt
tyst”. Det beror förstås inte på att människor saknar en tydlig kristen grund för sitt engagemang, eller
teologisk kompetens, för det vet vi att de har. Nej, slutsatsen är snarare att det finns motstridiga
beskrivningar och saknas en samsyn kring vad diakoni är och kan vara. Det är också så att det sociala
arbetet mycket ofta helt frikopplats från teologiska resonemang. Läs mer om detta och den så
kallade diakonitriangeln i bilaga 6.

Bland diakoner i vår kyrka finns ett missnöje med den tydliga rangordningen av diakon och pastor,
där pastor upplevs som högre i status. Och det är kanske inte så konstigt, när hela diakonin är så
svagt motiverad.

Inom Sociala Missionen har flera strukturutredningar gjorts sedan 80-talet, ingen har dock på samma
sätt som denna utredning varit så omfattande i sin ambition och samtidigt fristående från det
vardagliga arbetet på kansliet. För en historisk genomgång av Sociala Missionens uppdrag och
verksamhet vill jag hänvisa till Bo Schylanders ambitiösa och i stora delar rentav spännande
sammanställning SOCIALA MISSIONEN och HJÄLPTRUPPERNAS CENTRALKOMMITTÉ 1917 – 2005.
Svenska Missionsförbundets församlingar i Stockholmsregionen samverkar i det diakonala arbetet.

Det pågår också parallellt med denna utredning ett omfattande nationellt utredningsarbete inom
Equmeniakyrkan kring diakonat och ämbetssyn. Det finns tecken på att det arbetet är på väg in i en
fas av att mer uttalat titta på själva diakonin, för att utkristallisera gemensamt fokus för dess utövare.
Detta är välkommet och förhoppningsvis något denna utredning kan bidra till. Det finns ett behov av
ett fördjupat arbete kring teologi och strategi för diakoni, inte minst det som kallas profetisk diakoni,
i kyrkan. Det pågående arbetet är inte tillräckligt, men ett tydligt tecken på att fler ser att ett arbete
för definition och teologi om diakoni behövs. Då detta är ett rörligt fält för tillfället har denna
utredning också sökt att förhålla sig till det dynamiskt.

Svenska kyrkan har tagit fram en vägledning för diakoni som är relevant även för Equmeniakyrkan. I
Stockholms stift har de följt upp med utredningen Diakonins strukturer och påbörjat ett treårigt
utvecklingsprojekt för att implementera vägledningen. Denna vägledning har inspirerat den här
utredningen. En sammanfattning finns i bilaga 6.

Inom Svenska kyrkan har två viktiga biskopsbrev tagits fram, som berör den här utredningen. Dels
Kallad till präst och diakon (2014) och dels Ett biskopsbrev om diakoni (2015). Även Svenska kyrkan
har alltså i närtid utrett diakonatet först och diakonin sedan. Det är också värt att notera att det
senare biskopsbrevet om diakoni använts som kurslitteratur inom Equmeniakyrkans diakonutbildning
på Bromma folkhögskola, som grundlitteratur för att förstå vad diakoni är. Equmeniakyrkan har i
praktiken delvis andra definitioner och ibland ganska radikalt annorlunda förutsättningar och
behöver sina egna dokument.

8 Intervjuer
Följande personer har intervjuats eller på annat sätt svarat på frågor och på så sätt bidragit till
undersökningen. Kompletterande intervjuer har gjorts och vidare samtal har förts med personer
märkta med *. Datum angivet endast för första intervjutillfället.

Anders Andersson, rektor Bromma folkhögskola 181016*

Anette Kyhlström, Hela människan, 181005*
Anita D’Orazio, Läkare i världen, 181217
Anna Berndes, diakonisamordnare, Immanuelkyrkan, 190430*

64
Anna Rinder Von Beckerath, socialförvaltningen Stockholms stad, 190114
Anna Lindblad, chefsjurist Asylrättscentrum, 190122*
Anna Lundblad, ordförande, Asylrättscentrum, 190424
Atle Svanberg, Equmenia scout, 181204
Arja Kallo, arbetsmarknadsförvaltningen Stockholms stad, 190117
Beatrice Amsenius, tf. verksamhetschef Sociala Missionen 180920*
Björn Cedersjö, Sveriges kristna råd, 181011*
Bo Schylander, f.d. direktor, Sociala Missionen 180815
Carin Dernulf, Equmenia, 181204*
Dag Fagerheim, ordförande, Sociala Missionen 181012*
Diakonala rådet, Immanuelkyrkan, Stockholm 181024
Elias Nygren, flyktingrådgivare, Sociala Missionen 180920
Elisabeth Lindgren, Nationella kansliet, 190402*
Emelia Frennmark, verksamhetschef, Sociala Missionen (tjänstledig) 180912*
Emil Mattsson, Göteborgs räddningsmission 180814
Erica Molin, generalsekreterare, Asylrättscentrum 181106*
Fatima, brukare av Sociala Missionen, 190429
Frank Åkerman, f.d. direktor, Sociala Missionen 180816*
Gustav Edman, Fabel kommunikation, 181017*
Harry Månsus, Brommadialogen, 190207*
Inga Johansson, Immanuelkyrkan/Sociala Missionen/Asylrättscentrum/Nationella kansliet 181003*
Karin Sigfeldt, diakon/pastorskandidat, 190109
Kerstin Nilsson, diakon/församlingsföreståndare, Skärblacka, 190109
Ingela Öhman, diakon/församlingsföreståndare, Väse, 190109
Johanna Ågestad, Åbybergskyrkan, Vallentuna, 181129
Johannes Jarlebring, f.d. direktor, Sociala Missionen, 181022
John Bjurenstedt, diakon, Majornakyrkan, 180814*
Klas Eriksson, församlingsutvecklare, Stockholm, 190116*
Lasse Svensson, kyrkoledare, 181212*
Lena Bergström, evangelist/ansvarig, Brobygge, 190306*
Liselott Björk, diakon, Ekensbergskyrkan, 190109*
Lilian Edman, diakon, Vårdklockans församling, 190109*
Lotta Rapacioli, socialrättsjurist, Sociala Missionen 180920
Magdalena Gustafsson, diakon, Växjö, 190109
Magnus Bodin, diakonistrateg, Svenska kyrkan, 181002*
Magnus Falklöf, kanslichef, Concord, 190424
Magnus Helmner, Ny Gemenskap, 181005*
Malin Ljungdal, styrelseledamot, Betaniastiftelsen, 180910
Margareta Fränne, diakon, Södertälje, 181004
Maria Öst, Abrahamsbergskyrkan, 181204
Marie Lindholm, nationella kansliet, 181002*
Marita Johansson, Arbetsmarknadsförvaltningen Stockholms stad, 190128
Mia Nilsson, Hela Människan, 180927*
Mikael Albertsson, Reningsborg 180814
Monika T Hjelm, diakon/församlingsföreståndare, Nyeds, 190109
Nina Ström, Socialförvaltningen Stockholms stad, 190117
Paulina Lindgren, Bilda, 181002
Per Duregaard, Betlehemskyrkan i Göteborg 180814
Per Lewin Ronnås, Åbybergskyrkan, Vallentuna, 181129*
Pär Alfredsson, nationell chef, Equmeniakyrkan, 190116
Riitta Lundeqvist, Sociala Missionen, 180920
Sara, brukare av Sociala Missionen, 190429

65
Sara Löfstedt, församlingsutvecklare, region Mitt, 190109*
Seyed, brukare av Sociala Missionen, 190429
Sten Streiffert, Livskraft, 190412
Tommy Aronsson, f.d. ordförande, Sociala Missionen 181019
Tomas Alvarsson, jurist, Asylrättscentrum, 190122*
Ulla-Marie Gunner, föreståndare, Immanuelkyrkan, 190419
Ulf Bergsviker, teolog/pastor, Älvsjökyrkan, 190207*
Ulrika Lind, Betaniastiftelsen, 180618*
Veronica Wohlgast, Socialförvaltningen Stockholms stad, 190114
Wanja Lundby Wedin, kyrkopolitiker, 180905
Victoria Gejrot, nationella kansliet, 181001*

Följande personer har intervjuats för projektet av Frank Åkerman oktober till november 2018:
Totalt har 52 församlingars och elva organisationers representanter intervjuats. Geografiskt är dessa
fördelade såhär: sex på Gotland, sex i Uppland och 40 i Storstockholm. Nio diakoner, 42 pastorer, två
ordförande och elva företrädare för olika samarbetsorganisationer har intervjuats. Sex församlingar i
regionen har valt att inte svara, alternativt inte varit nåbara. Samtalens längd har varit mellan tre
minuter och 1,5 timma.

Gotland:
Anna Ljung, pastor, Visby missionsförsamling
Anna-Lena Olsson, pastor, Equmeniakyrkan Östra Gotland
Frida Hägglund, pastor, Hemse missionsförsamling
Jan Olander, vakanspastor, Equmeniakyrkan Västra Gotland
Lilian Edman, diakon, Vårdklockans församling, Visby
Marcus Johnson, pastor, Suderkyrkans församling

Uppland:
Anders Jarl, pastor, Equmeniakyrkan Gamla Uppsala
Charlotte Ljunghag Nordling, pastor, Uppsala Baptistförsamling
Eva Bådagård, diakon, Uppsala Missionsförsamling
Heidi Lundberg, pastor, Björklinge/Skuttunge
Ingela Wikander, pastor, Lyckebokyrkans församling, Storvreta
Rut Casserfelt, pastor, Gredelbykyrkan, Knivsta

Storstockholm:
Agneta Dandanell Selander, diakon, Immanuelkyrkans församling, Stockholm
Anders Tiger, ordförande, Björknäskyrkan, Nacka
Ann Schylander Cortés, pastor, Länna Equmeniaförsamling
Anna Berndes, pastor och diakonisamordnare, Immanuelskyrkans församling, Stockholm
Anna Karin Klingsbo, pastor, Rissnekyrkans församling
Ann-Marie Johansson, pastor, Sätuna Ekumeniska församling
Ante Lindström, pastor/ordförande, Säbykyrkans Församling, Åkersberga
Bernt Wåhleman, pastor, Equmeniakyrkan i Sorunda
Carin Hemmati, pastor, Hallundakyrkan
Elie Kabwe Mulongo, pastor och ansvarig för diakoniverksamheten, Franska Reformerta kyrkan
Elisabet Ravelojaona, pastor, Andreaskyrkan, Södermalm
Gerd Karlsson, vakanspastor på deltid, Sigtuna Baptistförsamling
Gerdine Willemsen Zuidema, pastor, Rotebrokyrkan
Inger Lundberg, pastor, Forumkyrkan, Nacka
Johnny Johnsson, vakanspastor, Norrmalmskyrkan
Josefin Lennartsson, pastor, Frikyrkan Gnesta

66
Karin Andersson, diakon, Kyrkan vid Brommaplan
Kim Bergman, pastor, Centrumkyrkan, Farsta
Lars Carlsson, pastor, Borgenkyrkan, Danderyd
Lars Åberg, pastor, Enebykyrkan (samarbetsförsamling med Svenska kyrkan)
Lasse Vallmoss, pastor, Abrahamsbergskyrkan
Linus Brengesjö, pastor, S:t Peters församling
Lisa Plantin, pastor, Hässelby missionsförsamling
Liselott Björk, diakon, Ekensbergskyrkan, Solna
Margareta Fränne, diakon, Södertälje Missionsförsamling
Maria Furusand, pastor, Folkungakyrkan, Södermalm
Maria Rönnedal, pastor, Älvsjö Missionsförsamling
Maria Sommar, diakon, Jakobsbergskyrkans församling
Maria Watolla, ordförande (pastorn är föräldraledig), Vaxholms missionsförsamling/Andreaskyrkan
Maud Skagerman, diakon, Högdalskyrkan
Omon Norén, diakon, Mikaelikyrkans församling
Ove Sommar, pastor, Stuvstakyrkans församling
Per Lewin Ronnås, pastor, Åbybergskyrkans församling, Vallentuna
Per Westblom, Edsvikskyrkan, Sollentuna Missionsförsamling
Petri Kinnunen, Tenstakyrkan
Pär Götefelt, pastor, Equmeniakyrkan Tumba
Stefan Andersson, pastor, Upplands Väsby Missionsförsamling
Stefan Åsander, pastor, Rodenkyrkan, Norrtälje Missionsförsamling
Sven-Gunnar Lidén, pastor, Rönninge Missionsförsamling
Sven-Gösta Holst, pastor Ansgarskyrkan, Lidingö

Organisationer:
Anette Kyhlström, konsulent, Hela Människan Stockholms län
Anna Johansson, socialchef, Stockholms stadsmission
Björn Cedersjö, direktor, avdelningen ekumenisk diakoni/kyrka–samhälle, Sveriges kristna råd
Bo Schylander, ordförande, RPG
Göran Pettersson, generalsekreterare, Forum – idéburna organisationer med social inriktning
Lena Bergman, stiftsdiakon, Svenska kyrkan, Stockholms stift
Lena Bergström, verksamhetsledare, Brobygge – dialog med livet
Magnus Helmner, föreningskonsulent, Ny Gemenskap
Margaretha S Paras, direktor, Uppsala Stadsmission
Mats Wåhleman, verksamhetschef, Hela Människan Huddinge, Botkyrka, Salem
Ulla Burman, tf. direktor, Betaniastiftelsen

67
Bilaga 1: Uppdragsbeskrivning
Uppdragsbeskrivning för utredningen diakonalt arbete – ansvar, utmaning och möjlighet

På tröskeln till sitt andra århundrade står Sociala Missionen inför stora utmaningar,
som inte bara handlar om förvaltningen av den nuvarande verksamheten utan kanske
snarare kan beskrivas som en omstart och transformering av både verksamhet och
uppdrag. En av utmaningarna är hur Sociala Missionens verksamhet i högre grad ska
kunna bli en resurs för Equmeniakyrkans diakonala arbete, i en utvecklad samverkan
med lokala församlingar. Hur detta ska kunna ske kan inte i första hand diskuteras
utifrån Sociala Missionens nuvarande verksamhet och organisation, utan måste i högre
grad ske inom eller i anslutning till Equmeniakyrkans mötesplatser och
utvecklingsarbete. Vi vill därför utmana Equmeniakyrkan och framför allt region
Stockholm att ta ett ansvar för diskussionen om Sociala Missionens framtida roll och
uppdrag. Vi hoppas att den diskussionen ska kunna föras i de former som är naturliga
sammanhang för församlingarnas angelägenheter. För att möjliggöra denna för oss
nödvändiga process, är vi beredda att under det kommande året inrätta och finansiera
en projektanställning, under förutsättning att Equmeniakyrkan är intresserad.
(Utdrag ur Sociala Missionens verksamhetsplan för 2018)

Med utgångspunkt från ovanstående utdrag ur Sociala Missionens verksamhetsplan, ska detta
projekt utreda möjligheterna att utifrån Sociala Missionen som plattform och historisk grund stärka
Equmeniakyrkans diakonala arbete, medvetenhet, självkänsla och samordning. Anna Ardin och
Forum – idéburna organisationer med social inriktning har anlitats för uppdraget och arbetet leds av
en styrgrupp tillsatt av Sociala Missionen och Equmeniakyrkan.

Utredningens uppdrag är att identifiera behov, möjligheter och förutsättningar för utveckling av det
diakonala arbetet inom Equmeniakyrkan och dess församlingar, främst inom region Stockholm, men
gärna med större perspektiv, samt hur stödfunktioner för detta skulle kunna se ut. Det kan handla
om följande frågeställningar.

 Vilka behov ser de lokala församlingarna, när det gäller diakonalt arbete?
 Vilka kompetenser behövs i det arbetet och hur kan församlingarna stärkas i sin diakonala
identitet och medvetenhet?
 Vilka kompetenser behövs för att stödja arbetet, såväl lokalt som i Equmeniakyrkans
regionala och nationella organisation?
 Vilka är de behov och utmaningar som Equmeniakyrkans församlingar skulle kunna känna en
särskild kallelse att möta?
 Vilka samverkansmöjligheter finns med andra organisationer i Equmeniakyrkans närhet?
 Vilka erfarenheter finns i vår omvärld, när det gäller utveckling av det diakonala arbetet?

Avrapportering ska ske till utsedda företrädare för Equmeniakyrkan och för Sociala Missionens
styrelse löpande under utredningen. Slutrapportering ska ske i juni 2019. Preliminär slutrapport ska
skickas till kyrkoledningen och Sociala Missionens styrelse senast den 1 maj. Senast den 31 juni ska
slutrapporten vara klar.

Fastställd av styrgruppen 29 augusti 2018

Johan Adolfsson, Torbjörn Bådagård, Jenny Dobers, Suzanne Molin, Ola Rikner, Hans Wallöf, i samråd
med utredare Anna Ardin.

68
Bilaga 2: ”I gemenskap” som metod
Inom ramen för denna utredning har Magnus Helmner fått i uppgift att syntetisera lyckade diakonala
metoder från Ny Gemenskaps ”i gemenskap”-verksamheter. Syftet är att möjliggöra att detta ska
kunna ligga till grund för vidare samordningsarbete och samarbete. Med Kafé i gemenskap i Vällingby
som exempel vill vi här visa på hur en ny verksamhet kan utvecklas i en församling, utan att
församlingen blir ensam eller huvudansvarig. Ny Gemenskap är en lokal förening i Stockholm som
agerar religiöst och politiskt oberoende och är öppen för alla som vill vara medlemmar.
Verksamheten prioriterar att alla känner sig välkomnade och att frivilliga känner hög delaktighet.
Kafé i gemenskap är ett samarbete mellan Hässelby/Vällingby stadsdelsförvaltning, Västerortskyrkan
och Ny Gemenskap som startade 2016 och nu är en omfattande diakonal verksamhet med många
besökare.

Så här gjorde vi
Av Magnus Helmner

2007 startades samarrangemanget Jul i gemenskap. Frivilligorganisationer och församlingar på

Norrmalm i Stockholm bjöd tillsammans in volontärer och gäster till ett värdigt alternativt
helgfirande.

Jul i gemenskap har blivit en god erfarenhet av att en församling tillsammans med frivilliga klarar av
ett visst socialt arbete. Tillsammans med andra organisationer kan metoder tas fram som gör det
enklare med välkomnande och gränssättning för insatsen.

Sedan Jul i gemenskaps start har följande verksamheter startats i samma anda: Lunch i gemenskap,
Påsk i gemenskap, Kafé i gemenskap, Vinternatt 2, Värme och vila samt Nya rum och Gatans röster.

Ny Gemenskap är oftast projektledare eller ansvarig för verksamhet och varje aktivitet bygger på
bred samverkan där aktörer delar ansvar för målsättning, organisation av styr- och arbetsgrupper,
ansvar för ekonomi och ideellt engagemang samt möjligheter att använda professionell kompetens
vid länkning.

Behov av goda exempel och metoder

Ny Gemenskaps arbete visar att det finns många församlingar som genom samarbete och metoder
kan få vara med i alternativa sociala insatser som gör skillnad i närområdet och stärker församlingen.
Att kunna få vara med som ett nav för ideellt intresse skapar nya förutsättningar för församlingen
inte bara i arbete för fattiga utan också som kontaktyta gentemot fler medborgare kring
församlingens lokaler.

Varje vardag möter Ny Gemenskap tillsammans med cirka.40 församlingar, Stockholms stad och
andra hjälporganisationer 400 till 500 individer i komplex utsatthet. Verksamheter hade inte varit
möjliga utan samverkan, varken ekonomiskt eller med hänsyn till säkerhet, bemanning m.m.

Representanter från verksamheter på andra orter besöker regelbundet verksamheter och

implementerar metoder och tankar inom IOP-samarbeten och lokala verksamheter för att möta
utsatthet.

Grunder
1. Målgrupp. Det gemensamma intresset utgår från de som behöver hjälp. Det är deras
situation, vilket stöd de har behov av, vilka insatser samarbetet skulle kunna göra för dem
som är fundamentet för samarbete.

69
 2. Metod. De som vill vara med och bidra för att stödja målgruppen tar stöd i utarbetade
metoder. Därifrån görs jämförelser med vad de egna resurserna och engagemanget skulle
klara av.
3. Avtal. När alla samlats kring vilka som ska hjälpas och är överens om en metod skrivs ett
avtal med tydlig ansvarsfördelning, tid för projekt och utvärdering.
4. Samråd. För att hålla samverkan dynamisk möts alla medverkande kontinuerligt för att
påminnas om målgrupp, metod och avtal. Anställd personal eller ansvarig
projektledare/organisation måste grunda beslut om förändring av verksamhet i samarbetet.
På samma sätt tas utmaningar upp. Istället för att belasta varandras med krav på insatser
försöker samrådet betona den gemensamma utmaningen och hålla frågan öppen vad var och
en kan bidra med.
5. Volontärer. Verksamheter bygger in ett behov av frivilliga insatser från start. Dels finns
långsiktiga ekonomiska skäl att inte grunda verksamheter på alltför stora behov av personal
och därmed lönekostnader. Men framförallt betonas att arbetet vilar på en medmänsklig
grund snarare än en kurativ utförarroll. Därmed behålls den lokala församlingens möjligheter
att bidra över tid och det behålls en öppenhet för fler aktörer och nya frivilliga att börja
delta. Förutom behov av socialtjänst och vård behöver utsatta människor gemenskap,
sammanhang och respektfullt bemötande för att klara motivation. Den lokala samverkan för
att stödja utsatta grupper i samhället kan bli ett långvarigt hopp och stöd om de vågar stå
kvar vid sitt beroende av ideella insatser.
6. Lika behandling. För den utsatte men också för alla medverkande är det angeläget att
betona varje individs rätt att bli behandlad likvärdigt.

Lokalt exempel: Kafé i gemenskap Vällingby

Bakgrund
Vällingby är en yttre förort i Stockholm. Populationen är blandad, villor, radhus, bostadsrätter och
hyresrätter rymmer alltifrån nysvenskar med svårigheter på arbetsmarknaden till framgångsrika
entreprenörer som vuxit upp och levt hela sitt liv i området.

Stadsdelsförvaltningen såg ett behov av en öppen verksamhet där personer som lever i ensamhet,
fattigdom och bostadslöshet kunde få basbehov tillgodosedda och där kontakt knyts för att etablera
socialt stöd.

Ny Gemenskap och Västerortskyrkan hade dryftat möjligheter att använda kyrkans lokaler dagtid då
det inte är så många verksamheter igång.

Steg 1 Mötas
Ny Gemenskap bjöd in stadsdelsförvaltning och församling till ett samtal där en etablerad metod och
modell för öppen verksamhet med basbehov presenterades. Utifrån presentationen resonerade
förvaltning och församling kring möjligheter och utmaningar med tanke på egna mål och tillgångar.

Det stod snart klart att de som möttes för samtal såg positivt på att fortsätta processen. Var och en
tog med sig samtal till respektive organisation för att presentera idé och frågeställningar kring
exempelvis ekonomi, lokaler och samverkansmöjligheter.

Steg 2 Bjuda in
Nästa steg innehöll en bredare inbjudan till varje organisation samt andra aktörer i området som
kunde tänkas vara intresserade av att samverka kring idén. Där bjöds Svenska kyrkan, Röda korset,
näringslivet m.fl. in till ett öppet samtal.

70
Med stöd av det bredare samtalet etablerades allt klarare vad som förenade de som ville samverka.
Organisationernas ledningar började nu uttrycka allt tydligare hur de ville gå vidare, och vilka svar
som behövdes inom vilka tidsramar.

Steg 3 Planera
Ansvar delades upp. Stadsdelsförvaltning började undersöka möjligheter att få offentliga medel
tillgängliga för att skapa en ekonomi för verksamheten. Västerortskyrkan tog interna samtal kring hur
de såg på sin lokal och hur andra verksamheter kunde påverkas. Ny Gemenskap fortsatte idka
kontakt med fler aktörer i närområdet, och tog en intern diskussion kring vilka förutsättningar som
behövde tryggas för att föreningen skulle kunna ta på sig ansvar för drift.

Steg 4 Beslut
Representanter från förvaltning, förening och församling möttes för att skapa ett samarbetsavtal. I
detta samtal togs utgångspunkter från varje aktörs målsättning och förväntan på samverkan. Avtalet
undertecknades och därifrån inväntades svar på möjlighet att få kommunalt verksamhetsstöd
samtidigt som Ny Gemenskap påbörjade planering av rekrytering och organisation för att kunna
starta Kafé i gemenskap Vällingby.

Lokal samverkan – Kafé i Gemenskap Vällingby

I maj 2016 öppnades Västerortskyrkans dörrar för en ny social verksamhet.

Öppettider: måndag till fredag kl.9 till 12

Stängt 3–4 veckor under sommaren, röda dagar samt vissa klämdagar.

Utbud: Gratis frukost; 2 smörgåsar, gröt/fil med müsli, varm dryck. Kaffe kostar 5 kronor.
Varje dag pausar serveringen 10–15 minuter för en samling: musik, reflektion, bingo,
samhällsinformation etc.

Personal: 1 verksamhetsansvarig, 1 serveringsansvarig.

Socialtjänst och kyrkans medarbetare finns på plats för att skapa kontakt, och kunna erbjuda stöd.
Volontärer rekryteras främst från närområde.
Arbetspraktik, samhällstjänst erbjuds i mån av tid.

Dagsrutin:
Kl.8.00 Alla medarbetare och volontärer på plats för att förbereda lokaler och servering.
Kl.8.45 Alla deltar i morgonmöte för att fördela arbetsuppgifter och ”teama”.
Kl.9 – 10.30 Servering
Kl.10.30 Samling
Kl.10.45 – 11.45 Servering
Kl.11.45 Servering stängd
Kl.12 Dörrar låses
Kl.12 – 12.30 Alla deltar i städning
Kl.12.30 – 12.45 Alla deltar i avslutning, där man bland annat delar vad som hänt.

Utveckling
Kaféet hade ett genomsnitt kring 20 gäster per dag under en ganska lång tid. Det var ofta samma
individer; personer som levt hela sina liv i trakten och som brottats med missbruksproblematik
och/eller psykisk ohälsa.
Efter ett år ökade antalet gäster till ett snitt kring 35. Ibland kom utsatta EU- och
tredjelandsmedborgare.
Hösten 2018 ökas gästantalet till 60 – 80 personer varje dag. Nu kommer européer, flyktingar,
församlingsmedlemmar, ensamma, personer från närliggande orter.

71
I takt med ökande gästantal och andra erfarenheter har arbetet gått från ett mycket individuellt
bemötande till ett mer likabehandlande av många olika målgrupper. Det framgår av utvärderingar att
både personal och volontärer allt mer uppskattar tydliga rutiner som hålls varje dag, att detta är det
som möjliggör tid att möta enskilda som söker samtal och annan hjälp.

När Sociala Missionen i ett samverkansprojekt med Hela människan i Stockholms län, Ny Gemenskap
och Immanuelkyrkan för äldre i utsatthet möter Kafé Vällingby uppstår möjlighet att låta en utbildad
kurator vara på plats en dag per vecka. Utöver ständig kontakt med uppsökande socialtjänst skapar
detta ett mervärde som uppskattas av medarbetare, volontärer och gäster. Kaféet påverkas inte i sitt
basutbud av förändringen utan får genom extern medverkan möjlighet att medverka till
livsavgörande rådgivning.

Erfarenheter att lära av

Ett tidigt fokus på vilka en vill hjälpa och vad en är överens om är möjligt. Alla samverkande erkänner
var och ens suveränitet att berätta på vilket sätt en kan delta.

Metoden innebär stora möjligheter att engagera många och ta emot många. En förutsättning är den
karitativa hållningen framför den kurativa. Så länge verksamheten koncentreras kring medmänskliga
insatser snarare än att bota, förändra eller avhjälpa så klaras en långsiktig drift.

För att stimulera medarbetare och volontärer i verksamheten behöver det tillföras professionell
kompetens som kan ta vid där det diakonala och karitativa inte kan gå. För att inte det
basutbudsdrivna kaféet ska fastna i jargong och passivitet behöver insatser och sidoverksamheter
som stimulerar besökare prövas regelbundet.

Västerortskyrkan har fått flera nya medlemmar genom Kafé Vällingby. Detta har skett tack vare ett
långsamt relationsskapande snarare än inbjudningar.

Viktiga ord för I gemenskap:

Delaktighet – såväl samarbete som arbete ska utgå från modell som bjuder in till eget ansvar.
Avgränsning – målgrupp, utbud, tider ska inte ändras/utökas utan motivation utifrån beslutsprocess
där alla delar av samarbete är delaktiga.
Tillåtande – våld och hot om våld, rasism eller sexism är grund för avstängning. Ohälsa eller kraftig
påverkan är i sig inte grund för avstängning i en öppen verksamhet.

Bilaga 3: Equmeniakyrkans teologi om diakoni

Av Arne Fritzon

Varför skall en kristen kyrka ägna sig åt diakoni? Det enklaste svaret är väl at den gör det därför att
den tror på Gud. Den tron gör att kyrkan är kallad till mission. Mission har sin grund i det vi kallar
missionsbefallningen som vi tänker oss finns i slutet på Matteusevangeliets 28:e kapitel. Nu är det
inte Bibelns enda missionsbefallning. Det finns egentligen fem: en i slutet av varje evangelium och en
i början av Apostlagärningarna. Min favorit finns i Johannesevangeliets tjugonde kapitel där Jesus
säger: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig
ande” (Joh 20:21–22).

I den sändningen konstitueras kyrkan. Det är genom missionen som kyrkan finns till. Ibland brukar
man säga att det inte är kyrkan som har en mission utan det är Guds mission som har en kyrka.

72
Kyrkan blir till i sin sändning till världen. Allt kyrkan gör är mission. Mission brukar vi beskriva med tre
ord: vittnesbörd (martyria), gemenskap (koinionia) och tjänst (diakonia). Dessa begrepp skall inte ses
som olika aktiviteter, att vissa saker som kyrkan gör är förkunnelse, medan andra är gemenskap eller
tjänst. Detta är snarare tre sidor av samma sak. Allt kyrkan gör har aspekter av förkunnelse,
gemenskap och tjänst. Tyngdpunkterna mellan dessa tre kan växla mellan olika aktiviteter men alla
verksamheter hör ihop med missionens tre komponenter. Personligen anser jag att tjänst, diakoni,
har en särskild tyngd bland dessa tre därför att Jesus är den lidande tjänaren, diakonen, och i Guds
församling är vi kallade till att tjäna varandra och den värld som Gud sänder sin församling till. Inte så
att tjänst skulle vara viktigare än gemenskap och förkunnelse, alla tre är naturligtvis lika viktiga, men
utifrån många bibelord kan vi säga att just tjänst har en särskild tyngd och ligger som en grund för
kyrkans mission på ett särskilt sätt.

I Equmeniakyrkans teologiska grund nämns diakoni, tjänst på många ställen, framförallt från och med
paragraf 29 och framåt. I paragraferna 29–32 beskrivs missionsuppdraget. I paragraf 31 nämns
uppdraget som vittnesbörd, tjänst och gemenskap. Där står att församlingen ”lever i vardagen, i
arbetslivet och samhället i stort. Den vill värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra till delaktighet
och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning
samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse”.

I paragraf 34 står det om allas tjänst, det vi kallar det allmänna prästadömet. I Kristus blir vi alla
präster och har ansvar för kyrkans uppdrag, missionen. Från paragraf 35 talas om den särskilda
tjänsten, att kvinnor och män ordineras till pastorer och diakoner. Pastorers och diakoners främsta
uppgift är att stödja församlingen så att hela församlingen kan förvalta sitt missionsuppdrag. I
Equmeniakyrkan är den huvudsakliga skillnaden mellan pastorer och diakoner inte att de har olika
behörigheter, de får göra nästan samma saker, utan tyngdpunkter. Diakoner har genom sin
utbildning och sin kallelse en särskild uppgift att tjäna församlingarna i deras diakonala uppgifter. Jag
tror att vi kommer se en utveckling i Equmeniakyrkan där skillnaderna mellan pastorers och
diakoners arbetsuppgifter kommer att minska.

Kyrkans diakoni har sin grund i det missionsuppdrag som den har fått av Jesus. Jesus sänder oss,
liksom Fadern sände Jesus. Jesus säger om sig själv att han går bort för att bereda plats för sina
lärjungar (Joh 14:2). En diakonal hållning är just det att bereda plats för medmänniskor som på olika
sätt behöver hitta ett utrymme. Att bereda plats det är att ge människor det utrymme de behöver för
att få rum i kyrkan för att de får tillräckligt skall känna att de får plats men inte så stor plats att de
känner sig ensamma och övergivna. Därför tycker jag att den bästa metaforen för en kristen diakonal
hållning är en kram. En kristen diakonal hållning är en vilja att omfamna och stödja medmänniskor på
det sätt som en riktig skön kram är. En kram som känns att den står för ett verkligt engagemang, en
kram som känns och som stödjer, men som inte är så hård att det känns jobbigt. Den kramar inte
sönder. Den blir inte förtryckande. Jesus kom för att tjäna. Han är den lidande diakonen (Jes 53). En
kyrkas diakoni har sin grund i sin kallelse till efterföljelse av sin mästare. I kyrkans sändning till
världen att gestalta Guds kärlek, att berätta för världen om hur Gud handlar i skapelsen och
frälsningen, är diakonin en omistlig del. Diakonin är en ofrånkomlig del av hur den kristna tron tar
gestalt i kyrkans liv.

73
Bilaga 4: Global och nationell omvärldsanalys
Vi står inför en globalisering som går allt snabbare, där varor, kapital och människor satts i rörelse på
ett sätt som ter sig allt mer automatiserat och okontrollerbart. En rörelse som också bidrar till ökade
klyftor, polarisering och överutnyttjande av resurser. Och en rörelse som fött negativa motrörelser
som extremism, rasism, isolationism och hyllande av våld. Men också positiva motrörelser som
klimatrörelsen och en ökande efterfrågan och förtroende för det civila samhället, såsom kyrkor som
tydligt visar på ett diakonalt alternativ.

Här är en översiktlig omvärldsanalys inspirerad av Agenda 2030, Svenska kyrkans analysenhets

omvärldsrapport, några refererade rapporter från mellanstatliga organ och nationella
myndighetsrapporter.

Syftet med omvärldsanalysen är att sätta Equmeniakyrkans och Sociala Missionens arbete i ett
sammanhang. För att förstå vilken värld det är vi vill ska förvandlas tillsammans med oss – i mötet
med Jesus Kristus.

 Världens befolkning kommer öka, Europas befolkning kommer att minska.

 Sverige beräknas inte ha mer än två arbetsföra personer per äldre år 2050, beräknat på
konstant grad av migration.
 Ökande behov av migration i tredje världen.
 Kraftig ökning av sexslaveri i Europa, särskilt av barn.
 De sociala, existentiella, politiska och psykologiska konsekvenserna av ökad automatisering
kommer att kunna bli mycket långtgående. Kyrkor har verktyg och potential.
 Klimatfrågan är vår tids mest brännande existentiella ödesfråga, där kyrkan har svar på frågor
hela samhället ställer.
 Klimat-, såväl som demokratiarbete är diakoni.
 Religionsfrihet, fria demokratiska val, pressfrihet och rättssäkerhet är under hot globalt.
 I Sverige ökar hatbrott och rättsosäkerhet för minoriteter.
 Stora risker för inskränkningar av utrymme även för kristna organisationer (undantaget som
välfärdsproducenter/underleverantörer till offentlig sektor och andra sätt som inte upplevs
som hot), oavsett minoritetsposition.
 Biståndet har ökat men mindre går till fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling.
 Bostadslöshet och trångboddhet ökar.
 Hushållens skuldsättning ökar.
 Arbetslösheten minskar, dock tydliga tecken på avmattning i tillväxten.
 Brist på rätt utbildad arbetskraft inom många yrken.
 Lång etableringstid för nyanlända.
 Tack vare civilsamhället har Sverige hög kulturell aktivitet bland låginkomsttagare.
 Samband mellan kulturutövande och öppenhet mot invandrare.
 90 procent av befolkningen känner sig som en del av samhället och att de behövs.
 Högerextremt inflytande och närvaro i det politiska samtalet riskerar att eskalera.
 Största politiska orosmoment bland svenskar generellt: klimatförändringar, miljöförstöring,
terrorism, antibiotikaresistens, utrotning av djur och växter, främlingsfientlighet, organiserad
brottslighet och försämrad havsmiljö.
 Även religiösa motsättningar, politisk extremism och sociala klyftor oroar.
 77 procent uppger oro för ökad främlingsfientlighet och 30 procent för ökat
flyktingmottagande
 Upp till 40 procent av unga människor lider av psykisk ohälsa.
 Porrberoendet är utbrett.

74
  Andelen av befolkningen som spelar om pengar varje månad har minskat, men andelen
problemspelare har ökat dramatiskt.
 56 procent av onlinecasinobolagens stora intäkter beräknas komma från spelberoende 2
procent av befolkningen har allvarliga spelproblem.
 50 procent av alla äldre har besvär av ångest, oro och rädsla. 10 procent har svåra besvär,
och 15 procent besväras ofta av ensamhet.
 Ökning i självmord bland barn och unga. Mycket hög andel självmord bland
ensamkommande.

Befolkningsutveckling
Om vi börjar med befolkningsutvecklingen så rapporterar FN att vi har en fortsatt befolkningsökning
att vänta oss i Afrika och Asien, 2,2 miljarder fler människor till 2050, men en minskande befolkning i
Europa.7 Enligt WHO är bristen på tillgång till familjeplanering i Afrika, och aktivt motarbetande av
detta inte minst från kristet håll i USA, en starkt bidragande orsak. 8 40 procent av befolkningen i
Afrika är under 15 år, vilket hämmar utvecklingen. Men globalt sett ökar andelen över 60 år, mest
p.g.a. ökad livslängd. I Europa innebär detta att vi 2050 kan förvänta oss att ha två arbetsföra
personer per äldre, beräknat på konstant grad av migration.9

Migrationen förväntas fortsätta öka. Men migrationen till Europa har stannat av, bland annat på
grund av avtal med länder såsom Turkiet, Libyen och Afghanistan10 i syfte att hejda migranter från att
ta sig vidare. Antalet flyktingar är högre än någonsin under mänsklighetens historia på grund av krig,
fördrivningar och miljökatastrofer. Majoriteten flyktingar blir kvar internt i sina hemländer. Många
flyktingar blir utsatta för vidriga övergrepp eller försvinner (dör). 11

I Agenda 2030 uppmärksammas migration som positiv kraft för ekonomisk och social utveckling
genom att balansera arbetsmarknaden, främja investeringar och innovation12. Konjunkturinstitutet
pekar på behov av hög invandring för att motverka trenden att den demografiska försörjningskvoten
stiger ytterligare fram till 202513. Detta är i högsta grad relevant för Sverige, då vår befolkning mellan
20 och 65 minskar i andel. Detta drabbar i synnerhet glesbygdskommuner med en stor andel äldre.
De som invandrar till Sverige är i regel unga, vilket förbättrar statistiken.

Denna grupps möjligheter att även fortsatt få tillträde och möjligheter att etablera sig kommer därför
bli en mycket viktig fråga för hur vi klarar välfärden framöver, med större barnkullar och ökad andel
äldre. Idag är andelen utlandsfödda bland barn och unga 1/5. År 2030 beräknas denna andel vara
1/3. Om de hindras från att delta på lika villkor, kommer detta att innebära ett stort hinder. Och
tvärtom: om de inkluderas och ges möjligheter så kommer detta att vara en betydande internationell
konkurrensfördel. På längre sikt blir detta också avgörande för andelen fattigpensionärer. Redan idag
ser vi stora skillnader i hälsa och livskvalité bland äldre beroende på utbildning, härkomst och
bostadsort. Många glesbygdskommuner har siffersatta mål för befolkningstillväxt, och flera har också
sett potentialen att få unga migranter att etablera sig hos dem. Men rasistiska föreställningar och
brist på stöd till integration hämmar. Den befolkningsökning vi sett i större städer beror i mycket
liten utsträckning på avfolkning utan på födelseöverskott, ökad livslängd och inflyttning från
utlandet.

7
UN ESA 2017, World Population Prospects: the 2017 Revision, Key Findings and Advanced Tables.
8
WHO’s World Health Statistics 2017, Human rights watch 2017 “No Control, No Choice”.
9
UN ESA 2017
10
www.migrationsinfo.se
11
UNHCR As Europe refugee and migrant arrivals fall, reports of abuses, deaths persist. 24 augusti 2017
12
Svenska kyrkan. Analysenhetens omvärldsrapport 2017.
13
Konjunkturinstitutet. Konjunkturläget december 2015.

75
244 miljoner migranter fanns spridda i världen 2015, 60 procent av dessa fanns i länder med
utvecklade ekonomier. I Sverige bodde i slutet av 2016 1,7 miljoner utlandsfödda i landet, men
antalet asylsökande har minskat kraftigt, liksom antalet uppehållstillstånd. Prognosen framåt är
mycket osäker och beror i hög utsträckning på den nationella politiken.

En oroväckande trend är de många människorna som faller utanför det ekonomiska skyddsnätet men
som ändå av olika anledningar stannar i Sverige. Exempelvis verkställighetshinder för statslösa (cirka
1000 sökande årligen) som inte fått asyl men där ursprungslandet inte tar emot dem, eller där
människor hamnar mellan system utan rätt till varken ersättning eller arbetstillstånd. I takt med att
en mycket stor andel, över hälften, av alla asylsökande förväntas få avslag så kommer fler också att
leva som papperslösa. Samtidigt ser vi att denna grupps rättigheter nu är under debatt och försvagas.
Många är hänvisade till utnyttjande, kriminalitet, den informella arbetsmarknaden alternativt
trossamfund eller andra humanitära organisationer för basbehoven.

År 2014 var hälften av världens då 212 miljoner migranter barn. Andelen har sjunkit något efter de
stora flyktingströmmarna från bland annat Syrien, och detta innefattar inte Europeiska medborgares
migration. Hindren för människor att lämna farliga och utsiktslösa platser för att istället följa
arbetsmarknaders behov av migration, men också kompetensutveckling, är betydande. UNICEF
beräknar att 21 miljoner migranter är offer för människohandel, varav 79 procent för sexuella syften.
Det är en industri som beräknas omsätta runt 300 miljarder kronor och omfatta minst 1,2 miljoner
barn. Vissa rapporter menar att den siffran är 4 till 5 gånger så hög. Barn som tvingas till sexslaveri
har ökat i Europa med den utsatta positionen för ensamkommande och andra migranter.

Väpnade konflikter och antalet döda i organiserat våld minskar14, men det uppstår allt fler
”proxykrig”, inbördeskrig som utkämpas med externa aktörer. Alltså att länder inte strider på egna
och varandras territorier, utan i ett tredje land, och utsätter lokalbefolkningen där för stort lidande.
Sedan freden mellan Eritrea och Etiopien är det av 48 konflikter endast den mellan Indien och
Pakistan som ännu är mellan stater15. Samtidigt ser vi ett försvagat stöd för internationella
institutioner och en mer oförutsägbar utrikespolitik från USA men även EU.

I Sverige är det fler som föds än som dör just nu. Svenska föräldrar är dock mer konjunktur- och
trendkänsliga än i de flesta andra länder. Hur många barn, hur tätt de föds samt i vilken ålder
människor skaffar första barnet varierar alltså. Fler skaffar mer än 2 barn och barn föds med tätare
intervall. Förstagångsföräldern är i snitt 30 år.

Globalt sett dör färre av infektioner just nu, men den trenden förväntas brytas med ökat
smittspridande pga. resande samt ökat antal antibiotikaresistenta bakterier. Många miljoner
människor förväntas dö årligen från 2050 om inte överanvändningen av antibiotika (främst i den
globala köttindustrin) hejdas.16 På grund av den globala ökningen av ålders- och överviktsdiabetes
har dödsfallen i invärtes sjukdomar ökat.17 Andra globalt ökande dödsorsaker är droger och
självmord (närmare 1 miljon årligen, värst per capita i Europa), miljöföroreningar (värst i tredje
världen) och trafikolyckor.18

SIPRIs årsbok pekar på en rad potentiella katastrofer, men också deras stora potential för att ge kraft
till en positiv omvandling av samhället.

14
Journal of peace research. Armed conflicts, 1946–2014.
15
SIPRI yearbook 2017
16
WHO. Antimicrobal-resistance.
17
WHO’s World Health Statistics 2017
18
ibid

76
Klimat
Klimatfrågan är sannolikt vår största ödesfråga just nu. Och en som vår tro ger oss allra tydligast
uppmaning till att vi bör agera i. Och det är mycket som kan och bör göras.

Planeten klarar att varje person släpper ut cirka 3 ton koldioxidekvivalenter per år för att halterna i
atmosfären inte ska öka och orsaka en högre uppvärmning än 1,5 grad. En genomsnittlig svensk
släpper ut cirka 11 ton, om importen räknas med. Den officiella siffran är lägre, men då är bara
sådant som släppts ut inom våra gränser medräknade. Svenskarna flyger mest i världen, och om även
detta skulle räknas med blir utsläppen ännu högre. En resa tur och retur mellan Thailand och Sverige
för en person släpper exempelvis ut 4,6 ton. WWF:s mål för Sverige är 7 ton per år. Tack vare våra
stora och välskötta skogar bidrar vi till att ta upp mycket växthusgaser. Atmosfären tål 350 ppm
(miljondelar) koldioxid. Den gränsen passerades 1987. Idag ligger vi på 410 ppm, en siffra som måste
minska, men som fortfarande stiger!

EU, USA och Kina står tillsammans för över 50 procent av utsläppen av världens växthusgaser. (I Kina
säljs betydande andel produkter som tillverkas till just EU och USA, och där har stora statliga
subventioner gynnat exempelvis en stålindustri som släpper ut många gånger fler växthusgaser än
motsvarande industri i Sverige, så Kinas ansvar är betydande.) De fattigaste länderna har bidragit
minst, men drabbas hårdast av ett förändrat klimat.19 Utsläppskurvan har legat still under några år,
men under 2017 ökade utsläppen åter med 2 procent. 20 Klimatförnekande presidenter har valts i
flera länder och även i Sverige har ett sådant parti fått inflytande över den senaste
budgetomröstningen. Enorma summor togs då bort från klimatarbetet, bland annat genom att ge
Naturvårdsverket två veckor på sig att skära ner sin verksamhet med hela 40 procent. Det är ett
dråpslag för det arbete som forskare menat att vi har 12 år på oss 21 att utföra för att förhindra att
jordens temperatur stiger över de oåterkalleliga 1,5 grader – då havsströmmar vänder till följd av
smältvatten från polarisar, gaser stiger upp från tidigare permafrusna tundror samt torka och
översvämningar sköljer bort stora mänskliga värden.

Klimatflyktingar erkänns inte som flyktingar enligt internationell rätt, trots att odling och
boskapsskötsel kan komma att bli omöjlig i delar av världen där detta idag är centralt för
försörjningen – på grund av hetta, torka eller stigande havsnivåer. Även i Sverige har vi fått se
konsekvenserna av högtryck som fastnat, djur som fått nödslaktas på grund av att gräset torkat bort
och förstörda skördar. Vi står också inför varningar om ökade matpriser globalt, vilket riskerar att
orsaka svält för dem som inte längre har råd med mat. Om vegetarisk kosthållning ökade, svinnet
minskade (30 till 50 procent av den globala produktionen slängs eller tas inte tillvara p.g.a. överflöd i
vissa delar av världen, logistikproblem, lägre ersättning för bönder än kostnaderna för skörd och dålig
hantering) och fördelningen fungerade bättre skulle detta problem relativt enkelt kunna undanröjas.

Många organisationer, inte minst kyrkor, ser allvaret i detta och har också i allt högre grad börjat
koppla samman rättvisefrågorna med klimatfrågorna under begreppet klimaträttvisa.

Fyra femtedelar av världens befolkning följer någon form av andlig tradition, och detta är en styrka i
klimatarbetet. Svenska kyrkans analysenhet pekar på ett ”religiöst inspirerat ekologiskt

19
https://www.un.org/sustainabledevelopment/blog/2016/10/report-inequalities-exacerbate-climate-impacts-
on-poor/
20
http://www.globalcarbonproject.org/carbonbudget/index.htm
21
https://www.di.se/hallbart-naringsliv/sista-varningen-vi-har-tio-ar-pa-oss-att-radda-planeten/

77
uppvaknande”, bland religiösa ledare och organisationer. Exempelvis Alliance of Religion and
Conservation.22

Vi ser också ett kraftigt ökande intresse och infrastruktur för ”delningsekonomi”, alltså att
effektivisera användningen av tillgångar genom lån och hyra, en ökande secondhandmarknad och
lagning istället för nyköp, vilket är positivt. Men med nya tjänster och strukturer har lagstiftning och
annan reglering inte hängt med i fråga om social hållbarhet. Stark kritik har framkommit mot flera
tjänster inom resande och transport (t.ex. Uber) och boende (t.ex. Airbnb).23 Den sänkning av
kostnader för resande detta inneburit har också sannolikt bidragit till ökning av utsläpp (för att
resandet har ökat) och motverkat prioriteringen av REDUSE (reducera användning) som är ett av de
tre R-en RE-DUSE, RE-USE och RE-CYCLE (minskad användning, ökad återanvändning och
återvinning). Naturvårdsverket konstaterar att det behövs ekonomiska styrmedel för att
digitaliseringen inte enbart ska möjliggöra ökad konsumtion.24

Att adressera klimatfrågan är i högsta grad diakoni, både direkt utifrån uppdraget att förvalta
skapelsen, och indirekt i fråga om konsekvenser som klimatkrisen har för människor – i allt från
klimatflyktingar till psykisk ohälsa. För vårt arbete för meningsskapande och hopp är denna i alla
avseenden existentiella fråga en ödesfråga även för kyrkan.

Psykisk hälsa
En svensk kunskapsöversikt visar att upp till 40 procent av unga människor lider av psykisk ohälsa i
form av oro, nedstämdhet och sömnsvårigheter. En fjärdedel lider av allvarliga former såsom
depression eller panikångest.25

Flickor i åldern 16 till 24 år uppvisar den högst graden av stressrelaterade besvär, där skolan är en
särskilt utsatt miljö med sin kombination av social stress och prestationsstress. 26 Var tredje i denna
kategori har svår klimatångest.

Bland män i åldern 15 till 25 konsumerar nära 80 procent sidor med sexuellt innehåll på nätet, varav
en stor andel är våldsamt, orealistiskt och uppvisar en tydlig makthierarki mellan kvinnor och män.
Många skäms för detta och porrberoendet är utbrett.

En annan typ av missbruk som ökat (med digitaliseringen) är spel. Enligt Folkhälsomyndigheten har
andelen av befolkningen som spelar om pengar varje månad minskat, men andelen problemspelare
har ökat dramatiskt. Bland dem som ringer till den statliga stödlinjen uppger över hälften att
onlinecasinon är huvudproblemet. Det finns 116 onlinecasinon som riktar marknadsföring mot en
svensk marknad, men trots detta så omfattas de ofta inte av svenska regler och kontroller. De
beräknas dra in 2,3 miljarder kronor årligen, alltså över 45 gånger mer än samtliga kyrkoavgifter vi får
in från våra medlemmar. Majoriteten av dessa 2,3 miljarder kommer från människor som är
spelberoende, uppskattningsvis 56 procent.27 Bolag har också anklagats för aggressiv
marknadsföring, där de ringt upp, hetsat och utlovat stora villkorade bonusar till ”sina mest trogna
kunder” som spelat för miljontals kronor av sina och andras pengar. Anmälningar mot bolagen tas

22
www.arcworld.org
23
DD Acevedo 2016, Regulation employment relationships in the sharing economy, Employee Rights &
Employment Policy Journal. Och A Frenstad 2016, Sticky norms, Endogenus Preferences, and Shareable Goods.
24
Mikael Höjer m.fl. 20165. Naturvårdsverket. Digitalisering och hållbar konsumtion: Underlagsrapport till
fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet.
25
BRIS rapport 2017:3
26
MUCF rapport, när livet känns fel.
27
https://www.svd.se/kraftig-okning-av-spelberoende-nu-ko-anmals-betsson

78
inte vidare trots uppenbart falsk marknadsföring som hävdar att de arbetar för hållbart spelande, på
grund av att de är registrerade utomlands och inga lagar reglerar denna marknadsföring.
Spelberoende har en kraftigt ökad suicidrisk. Andelen äldre medelålders kvinnor som spelar har ökat
från att spel tidigare ha varit en mycket mansdominerad verksamhet.

Varannan äldre upplever besvär av ångest, oro och rädsla, och var tionde har svåra besvär. 15
procent besväras ofta av ensamhet.

Bristande förtroende för psykiatrisk vård hindrar många från att söka hjälp. Ökad användning av
psykiatrin skulle förbättra folkhälsan och minska suicid enligt en artikel i Läkartidningen nr.18/2017.
Även bristande tillgång till psykiatrisk vård är ett problem, där köer kan vara långa. Många aktörer
lyfter nya medier såsom chatt och telefonlinjer som ett bra sätt att nå människor med akut ångest.
Jourhavande präst är viktigt, men närmare 100 000 samtal om året. En särskilt utsatt grupp är barn
på flykt. Den ökning vi sett i självmord bland barn och unga består i hög utsträckning av människor
från den relativt begränsade gruppen afghanska ensamkommande.

Ekonomi
Ekonomiskt har vi under en tid sett kraftig tillväxt. Internationella valutafonden varnar dock för att
denna inte är hållbar och uppmanar världens makthavare att använda denna möjlighet genomföra de
stora strukturella och finanspolitiska reformer som skulle kunna minska sårbarheten på lång sikt
genom exempelvis minskade skuldsättningar.28 I Sverige har både IMF och EU-kommissionen vid
upprepade tillfällen pekat ut hushållens stora skulder (400 procent av sin disponibla inkomst per år i
Sverige och 500 procent i Stockholm) som alarmerande, och framhärdat behovet av reformer på
bostadsmarknaden. Kopplat till detta är det oroande att konsumtionslånen nu ökar i ännu snabbare
takt än bostadslånen. Ökad arbetslöshet eller höjda räntor kan snabbt slå ut stora grupper av
människor. Även minskade bostadspriser är en risk för samhällsekonomin i inlåsningseffekter, att
människor inte kan byta bostad om nya lån inte beviljas, att skulderna kommer att öka sin andel i
förhållande till tillgångarna och att lån helt enkelt inte kan betalas. Detta riskerar att ge en situation
som liknar den vi sett i Grekland vid en kris – att människor tvingas bo kvar i för stora och dyra hus,
med skyhöga räntor och därmed hamnar i fattigdom. Redan idag har 30 procent av de svenska
hushållen mer skulder än värdet på sina tillgångar.29

Ett annat problem som OECD pekar på är den ökande ojämlikheten i fördelning av resurser där det
saknas resiliens inom grupper som saknar tillgångar och förutsättningar. Detta får många individuella
konsekvenser men också samhällspolitiska, såsom att samhället har svårare att stå emot effekterna
av kriser. Orsaken är inte främst att de fattigaste blivit fattigare, utan att de rikaste ackumulerar allt
större tillgångar. Tio procent äger nära 90 procent av tillgångarna. Åtta personer äger mer än halva
världens befolkning.

I Sverige ser vi samma utveckling. Gapet mellan de fattigaste och de rikaste ökar, och vi ser också en
rasifiering av de lägsta inkomstgrupperna – människor med utomeuropeisk härkomst och utseende
löper större risk att göra klassresor nedåt och har svårare att lämna fattigdom bakom sig. De är även
överrepresenterade i låginkomstyrken. Sverige har tappat positioner i världsrankingen för flera
parametrar såsom ekonomisk rörlighet, men även i följdeffekter som demokratiskt deltagande, hälsa

28
IMF, World Economic Outlook, October 2017, Seeking Sustainable Growth: Short term recovery, Long-term
Challenges
29
Daniel Waldenström och Jacob Lundberg 2016, ”Wealth inequality in Sweden” Discussion paper CEPR and
IZA.

79
och liknande, i förhållande till exempelvis Norge, som bedrivit en mer aktiv jämlikhetspolitik. 30 OECD
har uppmanat Sverige att vid varje reform analysera hur denna påverkar inkomstfördelningen. Alla
de nordiska länderna har dock varit duktiga på att hjälpa människor som drabbas av arbetslöshet
med bland annat utbildning.31

Ny teknik
En ökad automatisering kommer att både ge och ta arbetstillfällen. Sverige ligger i framkant när det
gäller digitala startup-företag och står för en stark tillväxt. Även utvecklingen inom artificiell
intelligens (AI) går framåt i ett högt tempo, där maskiner kan göra allt mer avancerade mänskliga
uppgifter utan att må dåligt i tunga, farliga och enformiga arbeten. Det är positivt för både företag
och anställda. I Sverige beräknas ökningen av arbetstillfällen överskrida förlusten av arbetstillfällen
till följd av automatisering, men globalt krävs satsningar på kompetensutveckling för att samma sak
ska gälla globalt.32 Men AI-system är känsliga och ett stort beroende av dem är mycket riskfyllt. ”När
artificiell intelligens tar kontroll över vapensystem automatiseras beslut om liv och död. Stater,
forskare och ideella verkar för att reglera autonoma vapensystem innan det är för sent.” säger Karim
Jebari på Institutet för framtidsstudier i en intervju med tidningen Pax.33 Trots att det i grunden
borde vara positivt att människor inte längre behöver arbeta lika hårt för att tillgodose basbehoven,
så finns det stora risker för finansiering av välfärden om inte vårt arbetsbaserade skattesystem också
reformeras. Enligt forskare vid bland annat The New Economics Foundation i USA och brittiska
University of Nottingham så kan basbehoven i fråga om infrastruktur, renhållning,
livsmedelsproduktion osv. tillgodoses genom 21 timmars arbetsvecka, och övrig tid skulle kunna
läggas på annat såsom nära relationer, kreativitet och bildning.34 Men detta kräver stora strukturella
förändringar i fördelningspolitik och som sagt, beskattningssystem, för att inte resultera i kraftiga
nedskärningar i välfärden, ytterligare ökande klyftor och utslagning.

Varje dag inträffar cirka 100 000 cyberattacker. Enligt en undersökning av PWC uppskattas
hackerattacker som den fjärde största risken för de försäkringsbolag som ingick i studien, och de
ökar.35 Både demokratiska och ekonomiska institutioner drabbas, liksom företag, organisationer och
privatpersoner. Syftet att stjäla pengar, data och på olika sätt använda detta i hög utsträckning för
kriminella eller odemokratiska syften.

Digitaliseringskommissionen noterar att vi fortfarande är mitt inne i övergången från ett

industrisamhälle till ett digitalt samhälle och att det ännu finns otroligt mycket som kommer att
förändras. Genom ”big data” förändras vår förståelse av människan och omvärlden radikalt.36

Det är viktigt att komma ihåg att teknik i grunden inte handlar om maskiner, utan om människor. De
tekniska och materiella effekterna är relativt väl utredda, men de sociala, existentiella, politiska och
psykologiska konsekvenserna kommer att kunna bli mycket långtgående. Här har kyrkor verktyg och
potential att möta människor där maskiner aldrig kommer kunna gå.

30
SvD 2017-09-27 Storbanken: så hotar Sveriges ökande ojämlikhet ekonomin.
31
OECD Economics Survey Sweden 2017
32
https://www.mckinsey.com/se/our-insights/shaping-the-future-of-work-in-europes-nine-digital-front-
runner-countries
33
https://www.svenskafreds.se/upptack/nedrustning/pax-ai-i-vapen-behover-regleras-i-tid/
34
Coote A, Franklin J, Simms A, Murphy M. 21 Hours: Why a Shorter Working Week Can Help
Us All to Flourish in the 21st Century: New Economics Foundation, 2010. Samt Jämlikhetsanden (2009) av
Richard Wilkinson och Kate Pickett.
35
Omvärldstrender 2017 – utmaningar och möjligheter i försäkringsbranchen.
36
SOU 2016:89 Digitaliseringskommissionen 2016.

80
Demokrati och mänskliga rättigheter
De demokratiska fri- och rättigheterna har varit på tillbakagång under mer än ett decennium och
både i demokratier och repressiva regimer har klimatet hårdnat och mer auktoritärt ledarskap har
tagit makten och inskränkt mänskliga rättigheter på olika sätt. 89 av de undersökta 167 länderna i
the Economists årliga demokratiindex (baserat på 60 olika indikatorer) visade en tillbakagång under
2017. För 2016 var samma siffra 72 länder. Även om ett fåtal länder (bland annat Gambia) visar
kraftiga förbättringar, så är resultatet nedslående, inte minst för USA och Europa.37

Traditionella partier tappar medlemmar, ideellt engagemang och väljare och kämpar att anpassa sig
till snabba förändringar. Men fler människor vänder sig till populistiska eller nationalistiska rörelser.
Bland svenska medborgare anser 80 procent av dem som är födda på 30-talet att det är mycket
viktigt att leva i en demokrati. Men bara 60 procent av dem födda på 80-talet. 38

Organisationen Freedom house pekar på en ”dramatisk minskning av friheten i samtliga regioner i

världen” under 2018, för tolfte året i rad. Särskilt är det religionsfrihet, fria demokratiska val,
pressfrihet och rättssäkerheten som är hotad. 39

Sverige ligger fortfarande bra till i rankning, men den internationella paraplyorganisationen för
civilsamhället Civicus rapporterar i sin årliga rapport att civilsamhällets utrymme och människors fri-
och rättigheter är under allvarlig attack i 60 procent av världens länder. 2018 har varit ett tufft år för
civilsamhället där nio länder rapporterar att situationen blivit betydligt värre sedan mars 2018. 40
Sverige tillhör fortfarande kategorin open, öppen demokrati, men Civicus har påbörjat en utredning
kring om Sveriges betyg ska ändras till narrowed, begränsad, på grund av de kraftigt ökande
nazistiska aktiviteterna och bristen på hinder för nazistiska organisationer, hot mot journalister och
opinionsbildare, ökande antal hatbrott (som Sverige även fått hård kritik för från FN) och
rättsosäkerhet för minoriteter. Det senare gäller i synnerhet för muslimer41 och deras organisationer
där vi bland annat sett hur bidrag dragits in på oklara grunder42. Något som i viss utsträckning även
börjat beröra kristna organisationer.43

Studier visar att frivilligarbete, särskilt det som involverar brett i lokalsamhället, minskar fördomar,
främlingsfientlighet och spänningar mellan grupper.44 Men inte bara det brett inkluderande är viktigt,
utan även de delar av civilsamhället som bygger nära gemenskaper och stärker individers identitet
och egenmakt.

37
https://www.economist.com/graphic-detail/2018/01/31/democracy-continues-its-disturbing-retreat
38
https://www.journalofdemocracy.org/article/signs-deconsolidation
39
https://freedomhouse.org/sites/default/files/FH_FITW_Report_2018_Final_SinglePage.pdf
40
https://www.socialforum.se/article/manskliga-rattigheter-inskranks-i-6-av-10-lander/
41
Betydligt fler är dock negativt inställda till islam än till kristendom bland befolkningen. Andelen med negativ
attityd till islam har visserligen inte ökat, men religionen förknippas med begrepp som könsförtryck och
terrorism även om de svarande på en direkt fråga säger att de inte är misstänksamma mot muslimer. Dock är
denna typ av attityder en grund för muslimers utsatthet, från hatbrott till omedveten negativ särbehandling.
De muslimska kvinnor, liberala muslimer, shiamuslimer etc. som riskerar att drabbas av de förtryckande
muslimska krafter som används som argument i den islamofoba diskursen, drabbar i högsta grad även dessa
som man säger sig värna.
42
https://www.socialforum.se/article/mucf-pekar-ut-organisation-som-odemokratisk-utan-bevis/
43
https://www.socialforum.se/article/tveksamt-agerande-nar-goteborg-stoppar-bidrag-till-kristen-scouting/
44
Hoffman m.fl. 2009

81
Enligt bland annat statsvetarna Robert D Putnam och David E Cambell i deras bok American Grace,
visar de hur religiösa organisationer och nätverk är särskilt effektiva för att skapa ett tolerant
samhälle. Förklaringen enligt deras studie är den starka moraliska laddningen i religiösa band och att
samfund skapar sociala förpliktelser att göra gott för andra. Men det är inte tillräckligt att vara
religiöst baserad, eller att vara en frivilligorganisation för att bidra till detta. De exempel på
organisationer som aktivt hävdar intolerans (mot andra minoriteter än den egna), liksom dem som på
olika sätt lierar sig med den makt som minskar det demokratiska utrymmet har historiskt visat sig
kunna göra stor skada baserat på just den tillit som också kan användas positivt. I Tyskland gav kyrkor
Hitler en breddad maktbas och det finns motsvarande exempel där buddistmunkar lett pogromer
mot rohingier i Burma, pentekostala kristna kampanjat för USA:s och Brasiliens nya neo-fascistiska
presidenter och muslimska ledare bejakat förföljelser av yezidier och kristna i Mellanöstern.

Nära 80 procent av den totala globala befolkningen lever under någon form av restriktioner kring sin
trosutövning enligt Freedom house och den religiösa förföljelsen fortsätter att öka. 45 Religiösa
personer och organisationer utsätts i ökande grad för trakasserier från privatpersoner, organisationer
och grupperingar i samhället.

Inskränkningarna i politiskt handlingsutrymme, eller minskat demokratiskt utrymme, så kallat

”shrinking space”, ökar för media, politisk opposition, civilsamhällets organisationer inte minst bland
röstbärande och gräsrotsbaserade organisationer, religiösa rörelser, urfolk och minoriteter. Så även i
Sverige. Ett sätt att mäta detta är i psykisk ohälsa. Exempelvis har andelen suicid bland samer ökat.
Utrymmet för civilsamhällesorganisationer att utföra välfärdstjänster med kontrakt för offentlig
sektors räkning ökar visserligen på sina håll, men ofta snarare med restriktioner kring röstbärande
och stöttande av målgruppers medverkan i policy än uppmuntrande till detta. ”Organisationer som
inte upplevs som ett hot” kan få ökat stöd, menar den nederländska tankesmedjan Transnational
Institute,46 en analys som Forum delar till fullo och som bekräftats av Forums systerorganisationer i
andra delar av Syd- Öst- och Västeuropa.

Biståndet har ökat men mindre går till fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling, inte minst på
grund av ökat behov av katastrofinsatser för flyktingar. Sverige ökade dock sitt bistånd 2018 och
minskade avskrivningarna för nationellt flyktingarbete.47 Behovet inom områden som global hälsa,
sexuell och reproduktiv hälsa, jämställdhet, klimatförändringar och livsmedelssäkerhet kräver enligt
Svenska kyrkans analysenhet mycket större investeringar än idag, och biståndsorgan som SIDA har
därför i högre utsträckning sökt samarbeten med näringslivet. De skriver också att det finns ett ökat
intresse för det mervärde trosbaserade organisationer har att bidra med i arbetet med
fattigdomsbekämpning och för demokratiska rättigheter. Samtidigt kommer allt flera rapporter om
att utrymmet för dessa aktörer minskar och deras representanter hotas till livet i sitt arbete.48

45
https://freedomhouse.org/sites/default/files/FH_FITW_Report_2018_Final_SinglePage.pdf
46
Transnational Institute April 2017, on *shrinking space*. A framing paper.
47
Så vill regeringen satsa på biståndet 2018. Omvärlden.se
48
Svenska kyrkan, Analysenhetens omvärldsrapport samt Annual programme report – global policy dialogue.

82
 ”Det finns ett ökat intresse för det mervärde
trosbaserade organisationer har att bidra med i
arbetet med fattigdomsbekämpning och för
demokratiska rättigheter. Samtidigt kommer allt flera
rapporter om att utrymmet för dessa aktörer minskar
och deras representanter hotas till livet i sitt arbete.” 49

Bostäder
Världens dyraste bostäder finns i Stockholm. Kostnaderna har fördubblats sedan 90-talet i relation till
inkomsterna. Unga, nyanlända och arbetslösa som vill flytta från glesbygd till arbetstillfällen har svårt
att hävda sig. Bostadslöshet och trångboddhet drabbar inte bara enskilda utan hela samhället i fråga
om försämrad hälsa, möjligheter till etablering, deltagande i samhällslivet och så vidare.

Det fattas hundratusentals bostäder och byggbranschen förutspår att efterfrågan på de lägenheter
som byggs kommer minska, eftersom det är för dyrt, och därmed minska sitt byggande.50

Arbetsmarknad
Aktiviteten i världsekonomin fortsätter att vara hög. Samtidigt fortsatte stämningsläget i den globala
ekonomin att kylas av under hösten 2018 och det syntes allt fler tecken på att den globala tillväxten
började bromsa in. Även i den svenska ekonomin är aktiviteten just nu mycket hög.
Kapacitetsutnyttjandet är rekordhögt och arbetsgivarna är fortsatt optimistiska – även om
förväntningarna dämpats något sedan undersökningen våren 2018. Även på regional nivå, i
Stockholms län, syns det en något vikande efterfrågan av näringslivets varor och tjänster. Men det
råder fortfarande hög aktivitet i den regionala ekonomin och på Stockholms läns arbetsmarknad.
Arbetsförmedlingen bedömer att antalet sysselsatta kommer att öka med 42 000 personer över
prognosperioden. 2018 var prognosen att antalet sysselsatta i Stockholms län skulle öka med 23 000
personer.

Det råder en brist på rätt utbildad arbetskraft inom många yrken, samtidigt som det finns en
arbetslöshet bland människor i arbetsför ålder och hälsa. Arbetsförmedlingen beräknar att denna
kommer vara 5,6 procent 2019. Men vissa grupper är kraftigt överrepresenterade i
arbetslöshetsstatistiken. Bland utrikesfödda beräknar arbetslösheten vara nära fyra gånger högre.
51
Även människor med funktionshinder är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken.
Detta innebär förstås en stor potential – att stärka utbildning och kompetensutveckling är en relativt
enkel reform för att öka sysselsättningen och utvecklingen, i kombination med insatser för minskad
diskriminering och ökad tillgänglighet, då det är en starkt bidragande orsak förutom
matchningsproblemen i fråga om kompetens.52 Med tanke på det jag tidigare skrev om
automatisering, är detta förstås extra viktigt.

49
Svenska kyrkan, Analysenhetens omvärldsrapport samt Annual programme report – global policy dialogue.
50
Boverket 2017:17 Beräkning av behovet av nya bostäder till 2025.
51
SCB oktober 2017
52
SCB Ekonomifakta, sysselsättningsgrad – utrikes födda. Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsutsikterna våren
2016, prognos för arbetsmarknaden 2016-2017.

83
Bland hög- och yrkesutbildade med svensk bakgrund är arbetslösheten extremt låg. Men vi har en
lång etableringstid för nyanlända, vilket skulle kunna minskas genom större insatser för språkträning
(SFI, praktik osv.), snabbare validering av kunskaper och komplettering av utbildning

Ökad pendling, ökat företagande och bättre lokala företagsklimat, inklusive kultur och föreningsliv
för tillit och sammanhållning, har enligt Tillväxtverket kraftigt förbättrat förutsättningarna i tidigare
sårbara kommuner.53

Enligt en rapport från Myndigheten för kulturanalys skapar människor med mindre inkomster och
mindre tillgång till kulturkonsumtion istället mer kultur själva. Skrivande, måleri, teckning, teater,
sång och musik, att spela i band och så vidare är vanligare bland dem med lägre inkomster. Inte minst
tack vare civilsamhället, som bland annat bidrar till att det finns alternativ att till låg kostnad delta i
denna typ av aktiviteter.

En mycket intressant relaterad sak är att de med flyktingnegativa attityder har lägre
kulturarvsanknytning. Motstånd mot mångkultur och inslag från andra kulturer än den svenska tycks
alltså åtminstone delvis bottna i brist på kunskap och aktivitet inom den ”egna” kulturen och kultur
över lag.

Social sammanhållning
Den sociala tilliten i Sverige är fortsatt hög, men hotas av de växande klyftor som beskrivits ovan.
Ungefär 90 procent av befolkningen säger att de känner sig som en del av samhället och att de
behövs. Denna känsla av sammanhang (KASAM) är ett viktigt fundament för allt annat. Den ökande
mångfalden, och friheten att leva annorlunda än majoriteten (eller än sina föräldrar) har inneburit
stora positiva förändringar i livsmöjligheter. Men det innebär också en risk för ökat avstånd mellan
grupper. Inte minst då vissa kulturella särarter sammanfaller med låg ekonomisk status och den
ökade risk för de negativa följdverkningar som kommer av detta – så riskerar olikheterna att
användas för att legitimera ytterligare diskriminering.

Ett av svenskarnas största orosmoment är terrorism. Av 25 600 terrorismrelaterade dödsfall i världen

inträffade tre fjärdedelar i Irak, Afghanistan, Syrien, Nigeria och Pakistan. Globaliserad terror riktad
mot civila minskar dock, inte minst p.g.a. att den dödligaste terrorgruppen Daesh/IS lidit nederlag.
Detta har bidragit till att de uppmanat löst kopplade sympatisörer att utföra dåd i västvärlden, något
som också skett på en del platser. ”Syftet är att polarisera världen, ersätta tillit med rädsla och hat
och reproducera fundamentalismens binära världsbild som inte tillåter varken gråzoner, tvivel,
kulturell eller religiös dialog och korsbefruktning”, skriver Svenska kyrkans analysenhet.54

Och terroristerna tycks lyckas med denna ambition. Skulden och rädslan riktas mot invandrare och
muslimer, och i ökande grad (återigen) mot judar. Enligt European University Institute utförs dessa
terrorhandling i hög utsträckning av ”våldsamma nihilister som vänder sig till islam”, snarare än
religiösa fundamentalister som tar till våld. Våldsamheten kommer först och beror enligt denna
forskning inte på religion.55 Denna typ av terror har ofta riktas mot allmänheten, men i Sverige, med
undantag av Akilovs dåd på Drottninggatan, riktats mot moskéer, synagogor och
flyktingförläggningar.

53
Tillväxtverket 2017, sårbara kommuner 2016
54
Svenska kyrkan. Analysenhetens omvärldsrapport.
55
Guardian. Oliver Roy 13 april 2017 ”Who are the Jihadists”

84
Detta är ett resultat av de högerextrema vindar som blåser i Sverige. Och den oro som dessa skapar
orsakar radikalisering i motrörelser – bland våldsamma vänsterautonoma grupper i viss utsträckning,
men mer bland ungdomar med muslimsk bakgrund.56 Detta polarisar hela det svenska samhället. Det
högerextrema inflytandet och närvaron i politiken och i det politiska samtalet riskerar att eskalera
och få allvarliga konsekvenser för den religionsfrihet som Equmeniakyrkans bildarsamfund varit den
sannolikt starkaste motorn för att upprätta, och för de demokratiska fri- och rättigheter som vi idag
tar för givna.

Enligt SOM-institutet (se bild ovan) är svenskarnas oro för främlingsfientlighet, religiösa
motsättningar, politisk extremism och sociala klyftor högre än oron för många flyktingar. Det är dock
svårt att tolka dessa siffror då oro för ökat antal flyktingar både kan innebära en oro för att
människor ska behöva fly och för att vi ska behöva ta emot dem, vilket kan baseras på olika
grundvärderingar. Enligt Ipsos är siffrorna dock betydligt tydligare: 77 procent uppger oro för ökad
främlingsfientlighet och 30 procent för ökat mottagande.57

Den ökande segregationen riskerar att lösa upp det sociala kittet. Och detta gäller mellan olika
etniska och kulturella grupper, men också mellan religioner, samhällsklasser, regioner och
generationer

Equmeniakyrkans teologiska utgångspunkt om ”enhet i mångfald” blir här synnerligen relevant för
hela samhället. Denna teologi har potential att bli förankrad och utvecklad i takt med samhället.

56
Svenska kyrkan. Analysenhetens omvärldsrapport 2017.
57
Ipsos.se/150316-integrationen-i-sverige-far-underkant

85
Bilaga 5: Några viktiga samarbetsorganisationer
Detta är en sammanställning över organisationer som arbetar med diakoni eller på andra sätt är ett
stöd för det diakonala arbetet i närheten av Sociala Missionen, som är värda att samverka med i ett
eventuellt diakonalt center. I intervjustudien med representanter från samtliga församlingar
efterfrågades också samverkansparters. Här presenteras några av dessa. Detta är inte en heltäckande
lista, utan ett urval av de mest centrala att ha med i vidare samordningsarbete. Utöver dessa som
Sociala missionen arbetat med finns förstås flera andra som ett diakonalt center bör söka nära
kontakt med. Först och främst kanske Equmenia. I sista stycket under avsnitt 6.4 nämns också ett par
paraplyorganisationer där fortsatt samverkan kan vara viktig, men främst på nationell nivå.

Ny Gemenskap
Ny Gemenskap är en organisation som menar att de ”strävar efter ett annorlunda samhälle, en
gemenskap där ingen åsidosätts, där alla accepteras, ingen kallas avvikande.” De driver verksamhet
mot hemlöshet och bostadslöshet och har engagerat kyrkor och andra organisationer att kliva upp i
sitt engagemang för människor som ställs utanför. Idag samverkar de med församlingar i vår region i
innerstaden och närförorter. Flera församlingar har lokaler och ibland möjlighet att ställa upp med
personal och volontärer. Men där det inte finns hjälper Ny Gemenskap till. Det räcker att upplåta
lokaler och visa god vilja så kan Ny Gemenskap projektleda. Detta har visat sig vara en stor tillgång
för församlingar som på ett enkelt sätt kunna bli mer diakonalt aktiva bara genom att våga säga ”ja”.
Att kunna vara delaktiga i det man har, utan att ta ansvar för ”allt” har varit viktigt. Denna lärdom är
mycket central i denna utredning och utvecklas på annan plats i utredningen.

Vad ser ni som de största och mest aktuella diakonala/sociala utmaningarna och behoven just nu?
Magnus Helmner, föreningskonsulent: Vi ser behov av tydliga modeller, metoder, känna delaktighet
och göra så mycket vi klarar av samt samverkan. En mycket aktuell fråga är att hitta modeller för det
uppsökande arbetet bland äldre. Det kan även handla om äldre EU-migranter och flyktingar som t.ex.
inte får kontakt med biståndshandläggare. Hitta tydliga samverkanspartners och inte behöva göra allt
själv. Ekonomiskt så är det tuffare att få bidrag t.ex. från församlingar då dessa inte är så rika längre
som man var tidigare. Det märks när vi söker bidrag till olika projekt. Så vad kan vi göra? Kan t.ex.
delar av kyrkors lokaler göras om till studentrum eller tillfälliga boenden, t.ex. alla scoutlyor som står
oanvända? Det behövs faddrar som kan stödja och hjälpa hemlösa ungdomar.

I bilaga 2 beskriver Magnus närmare deras metod I gemenskap, som fungerat väl för att mobilisera
diakonala resurser och frigöra kraft (och ge möjligheter) till församlingar att engagera sig diakonalt
och göra skillnad för människor.

Betaniastiftelsen
Betaniastiftelsen är en stiftelse med bakgrund inom Metodistkyrkan i Sverige, som satsat på
utbildningar i existentiell hälsa och palliativ vård, inte minst gentemot offentlig sektor.
Betaniastiftelsen arbetar med frågor kring “livets slut” som berör alla och då även socialt utsatta,
sjuka och närstående. Det handlar om att få ett existentiellt stöd. Det förekommer även samtal kring
hur man på bästa sätt kan ge stöd till hemlösa personer vid livets slut. Stiftelsen har också bidragit
med riskkommunikation till den grupp som arbetar inom Sociala Missionen i relation till ledningen för
verksamheten.

Betaniastiftelsen driver även en plattform för att kunna ta del av kultur online som heter
Kulturarenan, riktad till människor som har svårt att ta sig till evenemang. I samverkan med
Equmeniakyrkan har en själavårdsutbildning genomförts. Inom Sveriges kristna råd medverkar

86
Betaniastiftelsen i de utbildningar som anordnas kring själavård för olika yrkesgrupper. Viss kontakt
finns med Sociala Missionen.

Vad ser ni som de största och mest aktuella diakonala/sociala utmaningarna och behoven just nu?
Ulla Burman, direktor: Angelägna frågor att arbeta med är äldrefrågor och vad som är en god
äldrevård. Vi behöver arbeta med utbildning, vi vill arbeta utifrån ”den sociala bekännelsen” och vi
vill ta fram en “äldrestandard”.

Betaniastiftelsen är en central organisation i ambitionen att sy ihop Equmeniakyrkans bildarsamfunds

olika diakonala sidoorganisationer. De har ett intresse att få mer gehör inom kyrkan, få möjligheten
att utbilda även våra egna församlingsaktiva i de frågor där de har expertis och få större utrymme för
sina initiativ. För att det ska vara möjligt krävs bättre kontinuerlig samverkan, exempelvis genom
samlokalisering eller regelbundna möten på annat sätt. Mycket av det som erbjuds torde kunna vara
attraktivt för Equmeniakyrkans organisation med vissa insatser i fråga om paketering,
marknadsföring och anpassning.

Hela människan Stockholms län

Hela människan består av ett 80-tal föreningar som driver socialt arbete på kristen grund, från
Skåne i syd till Norrbotten i norr. Organisationen har både en samverkansorganisation inom
Stockholms län och flera lokala organisationer inom vår region. I intervjustudien är konsulenten
Anette Kyhlström intervjuad från länsorganisationen och Mats Wåhleman från Hela människan
Huddinge, Botkyrka, Salem. Arbetets målgrupp är människor i utsatta livssituationer och fokus har
bland annat varit arbetslöshet, fattigdom, missbruk och hemlöshet. Organisatoriskt utgör Hela
människan ett stort nätverk av allmännyttiga ideella föreningar som är knutna till rörelsen via
samverkansavtal och gemensamma riktlinjer i sina stadgar. Hela människan är en viktig
organisation för diakonin i flera församlingar och de arbetar nära Ny Gemenskap bland annat med
Jul i gemenskap, Påsk i gemenskap, Gemenskapsluncher på lördagar och Sommar i gemenskap,
plus kören “Gatans röster”. De delar Ny Gemenskaps idé om att berika varandras organisationer –
hjälpas åt genom de resurser som man har.
Vad ser ni som de största och mest aktuella diakonala/sociala utmaningarna och behov just nu?
Mats Wåhleman: Integrationsfrågan är en stor utmaning i det arbete som denna lokala Hela
människans verksamhet gör. Det handlar om integration och bistånd. Utanförskapet när man inte har
ett arbete att gå till. Här handlar det särskilt om kvinnors situation. Det är viktigt att arbeta med
bostadsfrågan. Barns utsatthet med en orolig uppväxt i familjer där det förekommer missbruk, dålig
ekonomi, psykisk ohälsa m.m.

I Stuvsta erbjuds arbetsträning genom att Hela människan ansvarar för kyrkstädning och hyr lokaler
för bland annat en secondhandaffär i samverkan med församlingen. En matmission ska startas där
man förväntar sig ett engagemang från församlingar för att förmedla matvaror till personer som har
en tuff situation. Syftet är att minska matsvinnet, miljöpåverkan och samtidigt ordna med
arbetsträning.

Hela människan är också en viktig organisation (likt Ny Gemenskap) för flera församlingar för initiativ
och medansvar, och för att sänka trösklarna för församlingar att våga ta sig an diakonala utmaningar
utan att behöva axla ett långsiktigt ansvar direkt. Till exempel att få pröva att vara med för att
rekrytera volontärer, se hur man kan erbjuda någon viktig pusselbit för att ett större projekt ska
kunna gå i lås.

87
Svenska kyrkan, Stockholms stift
Svenska kyrkan är en mycket viktig samverkanspart för församlingarna i vår region, både lokalt i
många olika delar av församlingslivet men också på policynivå. Sådant som sägs och skrivs inom
Svenska kyrkan får ofta effekter för våra församlingars möjligheter, prioriteringar och teologi.

Vad ser ni som de största och mest aktuella diakonala/sociala utmaningarna och behoven just nu?
Att göra vägval och prioriteringar. Behoven är så stora så det behövs ett strategiskt och strukturerat
sätt att arbeta. Idag hamnar de enskilda diakonerna i rollen att själva göra alla prioriteringar och
också bära smärtan när man inte kan hjälpa alla.

När det gäller det diakonala arbetet finns en uppfattning om att ledningen tidigare abdikerat och
överlåtit ansvaret för hur det diakonala arbetet ska utföras till enskilda diakoner. Det som behövs,
sägs istället vara en grundlig reflexion och ett klargörande av hur diakoner på ett innovativt sätt kan
vara en resurs och ett komplement till det diakonala uppdrag församlingen utför/ska utföra.

Frågan är hur man ska förstå återkommande beskrivningar av diakoner som gråter, definierar sig som
offer och försätter sig i underläge, som är försvarsinriktade individualister utan känsla för
teamarbete, med en instrumentell syn på såväl arbete som hjälpsökande som medel för det egna
helandet, den egna personliga utvecklingen… Är sådana beskrivningar uttryck för (oacceptabla)
fördomar mot en yrkesgrupp, för delvis relevanta reaktioner hos diakoner på rådande arbetsvillkor
eller ett uttryck för bristande förutsättningar att pröva den personliga kompetensen och ge en
realistisk förförståelse av diakonyrket och dessa sammanhang såväl i antagningssystem som under
diakonutbildning? Oavsett orsaken, är tveksamheten runt diakoners personliga kompetens olycklig i
ett arbete där personen diakonen under rådande förhållanden får en så stor genomslagskraft.

Att diakoner även idag bevakar sina frihetsgrader är begripligt i församlingar där ledningen saknar
kunskap. Det är likaså begripligt att diakoner, när ledningen har erforderlig kunskap, vill ha, och ofta
får, tydliga specificerade uppdrag som motsvarar såväl lokala behov som diakonernas kompetens att
möta dessa. Brister i styrning, ledning och organisering av det diakonala arbetet kan även störa och
försvåra diakoners härdighet i mötet med utsatta människor. Yttre villkor och ogynnsamma
förutsättningar för det diakonala arbetet, kan få den inre diakonala kärnkompetensen att härbärgera
livsberättelser, ångest och sorg att erodera.

Det är viktigt att församlingarna arbetar långsiktigt för att få hållbarhet i arbetet både vad det gäller
anställdas situation och resurserna i övrigt. Stiftsstyrelsen i Stockholms stift har utrett diakonins
strukturer och ska till 2020 tillvarata studiens resultat och främja församlingarnas diakonala arbete i
ett projekt med tre mål:

• Öka kunskap om och engagemang för diakoni hos ledning och styrning.

• Stärka diakonerna i strategiskt tänkande och ledning av det diakonala arbetet.

• Implementera den nationella Vägledning för diakoni.

Utöver detta lyfter Lena vikten av röstbärande och ”profetisk diakoni” för de konkreta diakonala
behoven såsom integration, barnfattigdomen där inte alla familjer har mat på bordet, tillgång till SL-
kort osv. Andra behov som Lena lyfter explicit är äldres ensamhet och brist på sammanhang för
sorgebearbetning. Sinnesrogudstjänster för att nå människor som är eller har varit beroende av
något har påverkat både de enskilda och familjer mycket.

Svenska kyrkans omfattande utvärdering av diakonins strukturer har en rad poänger som visar på
mycket liknande utmaningar kring diakonin som jag sett i Equmeniakyrkan i vår region. Och det finns

88
mycket att hämta i fråga om analysen för vägen framåt. Exempelvis att det gränslösa i uppdraget
uppfattas både som en unik möjlighet och som en ”livsfara” som en diakon uttrycker det.

Att ta fram och implementera en egen vägledning för diakoni är helt avgörande. Många församlingar
är explicit tydliga med att de behöver stöd med strukturella frågor, dels praktiskt men i högsta grad
även med sådant som idéer, vägledning, en grund att stå på. Och utöver dem som formulerat detta
behov finns det faktum att den absoluta majoriteten inte hade något spontant svar på en direkt fråga
om varför de ska ägna sig åt diakoni.

RPG Riksförbundet Pensionärsgemenskap

Vad ser ni som de största och mest aktuella diakonala/sociala utmaningarna och behoven just nu?
Ensamhetsfrågan är en stor och angelägen fråga som RPG i olika sammanhang tar upp. RPG:s
gemenskapsträffar ska vara ett sätt för människor att hitta mötesplatser och få stimulans.
Equmeniaförsamlingar har oftast kontakt med någon av de 12 RPG-föreningar som på det lokala
planet i regionen. Varje förening söker lokala medel för att nå människor som är ensamma. Just nu
håller man på att skapa en utbildning kring ensamhetsfrågan som de olika lokala föreningarna
kommer att inbjudas till.

RPG har en relativt omfattande verksamhet i fråga om antalet sammankomster och antalet
deltagare, och ytterligare många församlingar har äldrearbete som liknar RPG:s upplägg utan att vara
en uttalad del av förbundet. Däremot har de en svag närvaro i det offentliga samtalet och i fråga om
att ta initiativ till sådant som samverkans- eller utvecklingsprojekt. RPG finns inte med i det
samverkansprojektet som Ny Gemenskap, Sociala Missionen och Hela människan fått medel till från
Stockholms stad kring utsatthet bland äldre, något som kanske hade kunnat innebära ett närmare
och mer naturlig koppling till många äldregemenskaper som finns. Ordförande för RPG i Stockholm–
Gotlandsdistriktet är Bo Schylander, tidigare direktor för Sociala Missionen.

Uppsala stadsmission
Vad ser ni som de största och mest aktuella diakonala/sociala utmaningarna och behoven just nu?
Det är oroväckande mycket ungdomar som är på glid. De går inte i skolan, inget arbete och många
mår psykiskt dåligt. De hamnar lätt i missbruk tidigt och den kraftiga ökningen av olika former av
missbruk är alarmerande. Det är en stor social/diakonal utmaning. Vad är det som håller på att
hända? Det krävs ett stort motivationsarbete men det finns ingen myndighet som känner till
ungdomarna då de oftast inte är inskrivna någonstans (utom kanske i Polisens register). Margaretha
S Paras, direktor menar att hon regelbundet får incidentrapporter från Stadsmissionens olika enheter
om att ungdomarna inte har någon social hyfs, och förorsakar stora påfrestningar på både personal
och andra gäster. Och hon menar att det är en stor brist att ingen är ute och möter ungdomarna på
stan. Socialtjänsten kallar de som de kan kalla till möten på socialkontoret men ungdomarna struntar
i detta. Som regel tar de inte emot unga under 20 år, men behoven har ökat. De vill starta något för
yngre.

Stadsmissionerna möter även andra människor som inte finns i statistiken. Gruppen utan
försörjningsstöd växer till följd av ett hårdnande klimat och en attityd där formalia går före allt. Ett
exempel är hur Migrationsverket avvisar människor till länder som de aldrig varit i och lämnar få
möjligheter annat än att bli papperslös. Stadsmissionen pekar på att det är en stor utmaning att som
organisation arbeta för integration när exkluderingen stammar från beslutande organ, något som
tydligt pekar i riktning mot att samordning av opinionsbildning blivit viktigt.

Margaretha avslutar intervjun så här: “Något har hänt med diakonkåren, som jag inte förstår. En
rädsla att möta människor i nöd vilket bidrar till att det är mer fokus på tider, planering och att lära
sig att säga nej, istället för att möta människor och lyssna”. Och här finns en mycket intressant

89
spaning om man jämför detta med det Lena Bergman från Stockholms stift säger ovan, att ”behoven
är så stora så det behövs ett strategiskt och strukturerat sätt att arbeta.” Och fortsätter:

”Idag hamnar de enskilda diakonerna i rollen att själva göra

alla prioriteringar och också bära smärtan när man inte kan
hjälpa alla.”
Lena Bergman, stiftsdiakon

En tydlig illustration över något som krockar inom diakonin idag. Diakonin som förhållningssätt och
gräsrotsarbete och diakonin som resultatorienterat arbete för människors upprättelse och
strukturellt och kanske opinionsbildande/profetiskt arbete. Självklart behövs båda, men balansen är
mycket svår för en enskild diakon eller medarbetare att hitta och upprätthålla utan att göra
väsentliga avkall på det ena eller andra.

Stockholms stadsmission
Vad ser ni som de största och mest aktuella diakonala/sociala utmaningarna och behoven just nu?
Anna Johansson, socialchef: Stadsmissionen i Stockholm har genomfört ett omfattande
strategiarbete utifrån bl.a. en omvärldsanalys som Länsstyrelsen i Stockholm gjort och lyft fram social
polarisering/segregation, att klyftorna mellan människor växer, men också att vissa ställs fullständigt
utanför i fråga om arbete, gemenskap, sjukvård och tandvård och en strukturell hemlöshet om tillägg
till den tidigare dominerande sociala hemlösheten som drabbar nya grupper som nyanlända,
ungdomar och ensamstående föräldrar och deras barn. Vi ser ett parallellsamhälle växa fram, vilket
bidrar till ökade spänningar mellan människor och i förlängningen våld. Anna Johansson, socialchef
säger ”Migrationsverket tror att det år 2020 kommer att finnas cirka 65 000 papperslösa i Stockholm.
Vad bidrar det till? Regler och politik kommer att påverkas och här kommer det att finnas ett stort
arbete för civilsamhället att göra.”

”Allt samarbete grundas i de grundläggande värderingarna som Stadsmissionen har. Det är svårt att
samarbeta med aktörer som inte respekterar mänskliga rättigheter.”

90
Bilaga 6: Vad är diakoni?
Diakonin kan förklaras på ett tydligt sätt med hjälp av den så kallade diakonitriangeln. Det är en
modell för bearbetning av diakoniförståelse. Den förklarar skillnaden mellan diakonins teologiska
utgångspunkter och utövandet, alltså hur teori och praktik förhåller sig till varandra.

I denna triangels mitt finns själva diakonins

utgångpunkt och identitet. Det handlar om
teologiska och andra motiv till varför kyrkan ska
ägna sig åt diakoni. Uppdraget är att visa omsorg
om medmänniskan och skapelsen, och att vara
en del av en process vars yttersta mål är
harmoni och helhet hos individer, grupper,
samhällen och skapelse. Därför ber vi: låt ditt
rike komma.
DIAKONI Enligt denna modell utövas diakoni genom de
tre sidorna av triangeln: verksamhet,
förhållningssätt och utövare.

Förhållningssätt Ett diakonalt förhållningssätt innebär att

uttrycka kristen tro i bemötande och livshållning
i mötet med medmänniskor och i relation till
skapelsen. Det handlar om att se och bekräfta hela människan, även hennes andliga behov. Målet är
att skapa en atmosfär som bygger på kärlek, omsorg och värnandet om skapelsen.

Det är utövarna som utför det diakonala uppdraget. Diakoner har ett särskilt uppdrag att fungera
som ledare i detta, men uppdraget i stort gäller inte enbart diakoner eller de anställda, utan hela
församlingen har ett uppdrag som diakonal utövare.

Verksamheter är kyrkligt anknutna, gemenskapsfrämjande eller problemlösande insatser. De syftar

till att främja och värna en god livskvalitet för alla medmänniskor och återupprätta en värld i
utsatthet.

Ibland tycks någon av de tre sidorna nästan hamna i mitten av triangeln, att till exempel en diakon
eller en viss diakonal verksamhet i en församling blir synonymt med vad som i praktiken avses med
diakoni, eller när diakoni reduceras till en allmän snällhet som inte kräver varken expertis eller
särskilda satsningar. Då riskerar vi att glömma själva grunden för vår diakoni och tappa en viktig del
av förståelsen till den som en naturlig och viktig del av vad det innebär att vara kyrka och att vara
kristen. Ord och handling kan inte existera utan varandra.

När vi på allvar ser att diakoni, det sociala evangeliet, den Sociala Missionen, är en omistlig del av att
vara kyrka, blir det också nödvändigt att ha inte bara tydliga teologiska förklaringar och
utgångspunkter, utan även en strategi för arbetet. En strategisk medvetenhet om hur man bör
förhålla sig till andra aktörer i välfärdssamhället för att åstadkomma det man vill.

91
Bilaga 6b: Vägledning för diakoni
Här följer ett sammanfattande utdrag ur Svenska kyrkans nyligen framtagna ”Vägledning för
diakoni”, som kan tjäna som exempel och inspiration för vägledning för Equmeniakyrkan att påbörja
ett eget arbete med vägledning.
Svenska kyrkans nationella nivå har tillsammans med Västerås, Luleå och Göteborgs stift tagit fram
en vägledning för diakoni och diakonal verksamhetsutveckling. Förhoppningen är att den ska fungera
som ett stöd för förtroendevalda, anställda och ideella medarbetare i församlingar/pastorat.

För att församlingens diakoni ska vara hållbar behövs en strategisk diakonal medvetenhet hos
styrning och ledning, kunskap hos medarbetare inom olika ansvarsområden, samt en tydlig synlighet
i budget. Vägledningen är tänkt att kunna användas som verktyg för strategiskt målarbete, i arbete
med församlingsinstruktion, samt i verksamhetsplanering och budgetprocess.

Inledningsvis föreslås en modell för bearbetning av diakoniförståelse som kallas diakonitriangeln.

Den illustrerar skillnaden mellan diakonins teologiska utgångspunkter och diakonins utövande, d.v.s.
skillnaden mellan diakonins teori och dess praktik. Här introduceras också en modell för att
klassificera diakonala verksamheter och de olika fokus dessa verksamheter kan ha.

När en församling väl bearbetat sin diakoniförståelse behövs även en strategisk medvetenhet kring
hur den kan förhålla sig till andra aktörer i välfärdssamhället. Här följer
en beskrivning av vad välfärd kan sägas vara och de fyra olika roller som en församling, enligt denna
vägledning, kan ha som aktör i välfärden:

1) Diakonala verksamheter i egen regi

 Komplement/alternativ
Ofta själavårdande eller gemenskapsfrämjande, kallas ibland församlingsdiakoni.

 Ersättning
Ersättning i förhållande till brister man ser i myndigheters ansvar. Viktigt att hålla
rågången mellan att hjälpa och att dölja genom att ta över andras ansvar.

Sorgegrupper, kärnverksamhet, pensionärsträffar och liknande bidrar till livskvalitet och är

församlingsbyggande. Det passar väl att driva i egen regi. Men i andra fall kanske samverkan är
lämpligare, när det rör sig om allvarlig social problematik, när helhetssyn behövs för individer men
också när behoven som visar sig hos individer behöver sättas i ett större sammanhang.

 Röstbärare och påverkansaktör

En roll församlingen inte kan välja bort om den ser att människovärdet kränks. Det diakonala
uppdraget är hela församlingens, men diakonen har avlagt särskilda löften kring detta. Detta innebär
att kämpa för upprättelse för människor i utsatta livssituationer, synliggöra maktens möjligheter och
brister. Om lagar och regler visar sig vara orättfärdiga måste vi stå upp för människans värde och
rättigheter. Verka för egenmakt, dialog och opinion. Denna roll kan tas fristående från de andra
rollerna, men ingår alltid i andra roller.

 Samverkanspart
Att stärka och dra nytta av alla goda krafter som verkar för det jämlika harmoniska tillstånd
vi kallar gudsriket. Att ömsesidigt räkna med varandra som partners, samråda och göra saker
tillsammans, att kraftsamla och dra nytta av varandras kompetenser och olika sätt att
fungera, förtroende i olika målgrupper o.s.v. Myndigheter och kommun, näringsliv, andra
kyrkor, andra ideella organisationer. Detta kan ske på olika nivå:

92
 1. Information och samråd
2. Samordning och länkning
3. Gemensamma verksamheter

Ett illustrativt exempel som ges av stiftsdirektorn kring rollen som samverkanspart handlar om hur
konkurrensutsättning av vård och omsorg kan påverka församlingsdiakonin:

När församling x lade ut all hemtjänst på privata utförare, då blev det knepigt läge för
att vi som kyrka, jag tänker på diakonerna, var vana att jobba med den vanliga
hemtjänsten. När det då kommer att antal olika privata aktörer som gör samma jobb,
och om man då har relationer till ett par av aktörerna och vi står med vårt
gratiserbjudande – då bidrar vi med en konkurrensfördel till de här företagen som vi
har kontakt med som inte de andra får. Och då blir vi osäkra på hur vi ska hantera den
situationen. Så här behöver vi också någonstans sätta oss tillsammans, guida, pröva
oss fram, för vägar framöver. (s 45)

Diakonin får aldrig reduceras till en konkurrensfördel, att bidra till att sopa problem under mattan,
att frånta andra aktörer sitt ansvar eller på andra sätt agera renhållningspersonal. Diakonin, oavsett
hur och med vilka partners den bedrivs, måste bidra till att flytta fram positionerna för gudsriket.

I Ersta Sköndal högskolas undersökning Diakonins strukturer sammanfattas det så här: ”Kyrkan
representerar i samhället ”den förekommande nåden”, vilket innebär att Kristus på ett osynligt sätt
är närvarande även där det inte talas om honom. Kristus är grunden. Kyrkan ska därför vara nära
samhällets instanser i relationer. Det kan också innebära mer konkret samverkan, men inte att
kyrkan har en operativt sett exklusiv roll.” (s 53)

 Utförare av offentligt finansierade tjänster

Om en församling vill gå in i rollen som utförare av offentligt finansierade tjänster sker detta
i regel på den konkurrensutsatta marknaden. Det innebär att man blir en del av
marknadskonkurrensen om uppdrag som finansieras av skattemedel. Det är en lagreglerad
verksamhet där offentlig sektor står som garant med ansvar för uppföljning och kontroll. Här
är det viktigt att församlingen gjort en grundlig analys och är medveten om vad den ger sig
in på och skaffar sig den kompetens som behövs, oavsett om verksamheten klassas som
”lättare” (som i viss mån kan integreras i församlingsverksamheten) eller ”komplexa” (med
höga krav på verksamhetsadministration, såsom specialutrustade lokaler, särskild
professionalitet etc.). Svenska kyrkan rekommenderar inte församlingar att själva gå in som
utförare vid komplexa uppdrag, utan att man i så fall samverkar med diakoniinstitutioner,
Stadsmissionen eller motsvarande. Det här är sammantaget en ovanlig och relativt ny roll,
med få goda exempel.

93
Bilaga 7: Intervjustudie med de lokala församlingarna
Frank Åkerman fick i uppdrag att genomföra en kartläggning av Equmeniakyrkan, region Stockholms
församlingars diakonala verksamheter. Frågan var ”Vad gör församlingarna som kan räknas till
diakonin, enligt definitionen kyrkans kroppsspråk?” Alltså den vidaste betydelsen av diakoni samt
svar på frågan huruvida de samarbetar med någon annan organisation än den egna. I denna
kartläggning har Frank utgått från följande frågeställningar:

1. Vad pågår idag inom er församlings diakonala arbete?

2. Är det några aktiviteter/områden som ni fört samtal kring att försöka utveckla nu eller senare?
Särskilt viktigt att få svar på frågan “Varför?” och inte bara “Vad?”. Genom frågan få en uppfattning
om hur man tänker kring omvärldens behov.

3. Förs det i er församling samtal kring vad diakoni innebär och hur det konkret kommer/kan komma
till uttryck? Hur tar tron sig uttryck i praktisk omsorg? I det diakonala förhållningssättet, bli ordets
görare och inte bara dess hörare (Jak 1:23) och hur detta hänger samman med saker som
evangelisation, nyplantering och att vara församling över huvud taget.

4. Behöver ni någon form av resurs utifrån för att kunna utveckla/fördjupa ert diakonala
engagemang? (Ekonomiska, personliga eller andra resurser)

5. Historik. Finns det diakonalt arbete i er församling från tidigare år, som påverkat församlingens
utveckling och som ni saknar eller är tacksamma för att ni kunnat avsluta?

De som tillfrågats har inte fått någon förvarning om att de skulle bli uppringda och inte heller om
innehållet i frågeställningarna. De flesta har varit positiva till att medverka och i flera samtal har det
blivit intressanta dialoger och både övergripande och fördjupade frågeställningar. Samtalen med
organisationsföreträdarna var i regel på en övergripande nivå där de flesta var mycket generösa med
sina analyser och tankar. När det gäller vad de olika organisationerna har för olika verksamheter, så
finns den information på respektive organisations hemsida. Det är ett för omfattande arbete att
presentera varje organisation i denna kartläggning.

Utifrån Franks försök att beskriva verksamhetsområden som framkommit i intervjuerna, redovisas
här en sammanställning av antal församlingar som driver olika former av verksamheter inom det som
de bedömer som det diakonala området. Det är 52 församlingar som svarat på intervjufrågorna.

Öppen verksamhet

46 församlingar redovisar någon form av öppen verksamhet utöver gudstjänster. Det handlar om
dagträffar för äldre, öppen caféverksamhet, stickcaféer, språkcaféer, öppen lokal för personer i
missbruk, måltidsgemenskap för familjer, soppluncher samt någon form av öppen verksamhet för
ungdomar.

Flyktingverksamhet

33 av ovan nämnda 46 församlingar driver någon form av flyktingverksamhet, med språkträning,

praktiskt stöd med myndighetskontakter m.m.

Öppen förskola, fritids

Fyra församlingar driver någon form av öppen förskola eller fritids med anställd personal. Ytterligare
någon församling hyr ut lokal till ett personalkooperativ.

94
Samtalsgrupper

10 församlingar inbjuder till olika samtalsgrupper som oftast är livsnära samtal.

Kultur (körer, musikskola, utställningar, konserter)

10 församlingar uppgav att de ser delar av sin kulturella verksamhet som ett diakonalt arbete.

Existentiell hälsa

Tre församlingar erbjuder samlingar och en fjärde är på väg att starta någon form av samling.
Ytterligare fem församlingar nämner under intervjun att de ser behoven av samtalsgrupper eller
andra former av stöd för medmänniskor som har psykisk ohälsa, men att de just nu inte har resurser.
En församlingsföreträdare vill starta ett diakonalt centrum med inriktning på att inbjuda människor
som har drabbats av utmattningsdepressioner mm. Detta är inte förankrat ännu men i visionen ingår
ett samarbete med några närliggande församlingar och Sociala Missionen.

Sinnesrogudstjänster och AA-grupper

Fyra församlingar uppger att de regelbundet har sinnesrogudstjänster. Det är tolv församlingar som
upplåter sina kyrkor oftast kostnadsfritt till mellan en till fyra AA-grupper eller andra
“tolvstegsgrupper”. I ett par församlingar samverkar man med AA-grupperna i
sinnesrogudstjänsterna. En församling har valt att ha ett strategiskt arbete utifrån tolvstegstanken, i
nästan allt man inbjuder till i kyrkan.

Rörelse i någon form

Fem församlingar har aktiviteter som motion i grupp, må bra kurser, gemensamma promenader och
gym.

Secondhand

Åtta församlingar har egna secondhandverksamheter eller samverkar med andra

församlingar/organisationer.

Mission

Tre församlingar uppger att de stödjer missionsprojekt eller bidrar till Erikshjälpens babypaket.

Äldreboende

En församling driver ett äldreboende med ett par olika inriktningar inom ramen för samma boende.

Samverkan

Från ett flertal församlingar talas det om samverkan med Svenska kyrkan och i några fall med andra
samfund. Organisationer som Hela människan och Ny Gemenskap nämns som samverkanspartners.
Med Ny Gemenskap har flera församlingar engagerat sig i regelbundna caféer, “Vinternatt”,
körprojekt samt julfirande, påskfirande, lördagslunch och sommargemenskap, som är olika
verksamhetsformer. Det är förvånansvärt få som nämner samverkan med närliggande
Equmeniaförsamlingar.

95
Utveckling

Psykisk ohälsa nämndes från några olika personer. Allt från att skapa en mötesplats med kunniga
personer till att erbjuda samtalsgrupper. En församling erbjuder “Må bra”-träffar med föreläsning
med mera. Församlingarna nämnde äldrearbete i form av hembesök och dagträffar. Några
församlingar har avslutat dagträffar med mera eftersom det saknas personer som vill hjälpa till eller
att andra verksamheter tar så mycket av anställdas och volontärers krafter.

Nio av de elva organisationerna talade om vikten av ett bra strategiskt äldrearbete för att motverka
ensamhet, socialt utanförskap och isolering.

Små och medelstora församlingar funderar över hur de över huvud taget ska kunna fortsätta vara
församling och där sker det oftast inte några utvecklingssamtal. Ett par mindre församlingar ingår i
s.k. “återplanteringsprojekt”. Där finns det energi och en av dessa församlingar har även startat en
kulturförening för att bredda kyrkans arbete och kontaktnät.

Flera av de tillfrågade församlingarna är inne i olika former av processer, eller har varit det. Detta
med stöd av någon konsult eller regionalt anställd utvecklingsansvarig. Det framkom olika reaktioner
på detta arbete då det oftast är mycket omfattande och tidskrävande.

På frågan om “vad” församlingen vill göra fanns det en del kreativa idéer men när följdfrågan
“varför” kom blev det oftast tyst då man mer lyssnade in vad andra gjorde istället för att göra en
egen omvärldsanalys och komma fram till vad den lokala orten behöver inom det diakonala området
och vad församlingen mäktar med.

Samtal om diakoni i församlingen, styrelsen eller andra sammanhang

13 församlingar svarade att de i olika forum pratar om diakoni, informerar om vad som sker i den
lokala församlingen eller har haft ordentligt med tid avsatt för samtal.
32 församlingar svarade att de har haft lite eller inga samtal om diakoni inom överskådlig tid.

Behov av resurser (ekonomi, personer, inspiration med mera)

Flertalet svarade att det behövdes resurser i form av ekonomi, kunna anställa någon, flera aktiva
medlemmar eller en centralt belägen lokal då kyrkan ligger lite ocentralt. Andra sökte kunskap kring
bl.a. sociala företag och arbetsträning, föreläsare, inspiration, idésamtal eller att bli bejakad i det som
redan sker.

Ett par talade om att det är viktigt att arbetet växer inifrån och att det inte påverkas av några
“diakonstrateger från Stockholm”. Ett par nämnde värdet av att kunna få handledning. Att Sociala
Missionen ställer en jurist till förfogande och att församlingarna får mer information om det
socialjuridiska arbetet som finns.

Flera församlingar ställer gärna sin kunskap till förfogande inom några olika ämnesområden som “Må
bra”-verksamhet då man har en samlad och gedigen erfarenhet av detta.
Diakonimedarbetarutbildning för att man som volontär ska få bra redskap i att möta medmänniskor.
En församling har ett genomgripande sinnesroarbete och inbjuder andra församlingar att få del av
deras arbete. En församling driver ett gym och berättar gärna om sina erfarenheter av detta.
Slutligen är det en församling som arbetar mycket med gaming och brädspel och vill gärna berätta
om detta.

I samband med varje intervju gjordes också en snabb undersökning hur församlingen beskriver det
diakonala arbetet på sina respektive hemsidor. Oftast finns det information om olika träffar i

96
kalendarierna men få församlingar har en flik där man sammanfattat det diakonala arbetet och till
vilka personer som man vänder sig. Generellt sett är hemsidorna oftast mycket interna.

Historik

Det är många församlingar som talar om sitt tidigare stora barn- och ungdomsarbete och den tomhet
som finns idag när de inte har något längre. Oftast uppger de att skälet är utflyttning eller att
församlingens medlemmar inte har ork eller lust längre. Det nämndes också lyckade projekt som
genomförts och som man fick medel till under en begränsad period men som fick läggas ner när
pengarna tog slut. Osäkerheten i att driva projektformen var tydlig bland några då man anser att man
lovar för mycket om man inte kan ha en långsiktighet i arbetet.

97
Bilaga 8: Behov av regionala tjänster med inriktning på diakoni och
samhälle
Till ledningsgruppen, Equmeniakyrkan

Från Inga Johansson

Vi finns i ett samhälle och i en värld där allt fler människor befinner sig i utsatta livssituationer. Ett
samhälle där otrygghet, rädsla, psykisk ohälsa, hemlöshet, ensamhet, segregation och
främlingsfientlighet ökar. Ja, listan skulle kunna göras lång. Inte minst ser vi hur krig, fattigdom, våld
och klimatförändringar driver människor på flykt från sitt hem. Till detta kommer en alltmer hårdför
politik i vårt land och i vår omvärld där mänskliga rättigheter och värderingar kommer på undantag.
Vi ser med oro på det skuggsamhälle som växer fram där ensamkommande, bostadslösa och andra
svaga socioekonomiska grupper lever i stor utsatthet. Mot denna bakgrund vill jag med er reflektera
kring Equmeniakyrkans uppdrag och resurser gällande diakoni, socialt arbete och kyrkans närvaro
och roll i samhället.

Vi kan med glädje och tacksamhet se hur församlingar och vi som kyrka de senaste åren kunnat öka
vårt engagemang och våra resurser för att kunna möta människor på flykt. Detta arbete är inte nytt
för oss och kan inte heller ses som ett kortsiktigt arbete. De människor som flytt hit och som nu finns
i våra församlingar kommer att behöva vårt stöd och engagemang i flera år framöver och nya
människor kommer hela tiden till även om antalet migranter till vårt land just nu minskar. (Behovet
av insatser för asylsökande och nyanlända kvarstår, men karaktären av dessa insatser förändras. Vi
har nya utmaningar att ta ställning till och jobba vidare med i församlingarna. Det handlar bland
annat om att kunna ge stöd till ”hjälparna” i församlingar som nu jobbat länge och hårt och att kunna
få en breddad kontaktyta och ansvar för integrering och inkludering av nya i församling och samhälle.
Att aktivt söka upp de som fått tillfälligt uppehållstillstånd och nu kommunplaceras är en ny
möjlighet till långsiktig kontakt med församlingar. Att kunna ge stöd till familjer som öppnar sina hem
för ensamkommande är också angeläget. )
Vi ser också med glädje och tacksamhet hur arbetet tillsammans med nyanlända ger ny inspiration
och kraft in i våra församlingar och resulterar i församlingsutveckling och ökat medlemsantal. Ett
annat tydligt resultat är att församlingar fått en synlig roll och ökad trovärdighet i samhället. Kyrkan
och församlingar efterfrågas har en roll i samhället och kan göra skillnad.

Equmeniakyrkan har ett 80-tal personer i kyrka–samhälletjänster. Genom dessa tjänster, som
framför allt är diakonala, blir kyrkans närvaro synlig på andra arenor i samhället. Dessa tjänster
behöver vi värna om, använda oss mer av och ge en tydligare regional tillhörighet.

Som kyrka finns vi också i samverkan med andra diakonala organisationer, Hela människan, Sociala
Missionen, Räddningsmissionen med flera. Sociala Missionen har nyligen initierat ett närmare
samarbete med Equmeniakyrkan och församlingar med utgångspunkt i region Stockholm. Detta är
mycket positivt och kan ge möjlighet till ett större socialt och diakonalt arbete.

Sammanfattningsvis:

Behovet av socialt och diakonalt arbete kommer inte att minska i vårt samhälle utan tvärtom tyvärr
öka. För att kunna vara en trovärdig och relevant kyrka för människor finns ett behov av regionala
diakonala/samhällstjänster. Typ av sociala insatser kommer att variera. Nu är det insatser för
flyktingar, hemlösa och EU-medborgare som upptar mycket tid men uppdraget är så mycket bredare
och behoven förändras hela tiden.

98
Församlingsutveckling är en stor och viktig del i Equmeniakyrkan. Här har det diakonala arbetet
genom mottagandet av människor från andra länder resulterat i att församlingar växer. Nu är den
stora utmaningen att kunna hantera mångfald, integrera och inkludera dessa nya alltmer i
församlingens omsorg och gemenskap.

Samtalsfrågor:

Hur kan vi som kyrka långsiktigt och hållbart möta det ökade behovet av socialt och diakonalt arbete?

Hur kan vi tillsammans arbeta med församlingsutveckling som integrerar och inkluderar människor
med bakgrund i andra länder?

Hur kan vi stärka våra resurser i diakonala och samhällsinriktade tjänster?

99
Bilaga 9: Brukarundersökning
Brukarundersökningen genomfördes som en intervjustudie av tre individer, Sara, Fatima och Seyed
(som egentligen heter något annat) som fått hjälp av Sociala Missionens Råd och stöd-verksamhet.
Brukarundersökningen genomfördes av Hanin Shakrah och intervjuerna återges nedan.

Sara är 31 år gammal och har bott i Sverige i snart fem år. Hon kom till Sverige på egen hand och
lämnade sin då sjuåriga son i Sudan. Hans far hade dött och när hon kom så var hon ensam, mycket
nedstämd och sorgsen över det faktum att hon blivit tvungen att lämna sonen med bekanta i Sudan,
som sedermera lämnat honom för att själva resa till Europa, till England och Holland. Detta tog
mycket hårt på Sara.

Under tiden som Sara befann sig i Sverige tvingades hennes son att flytta runt och situationen var
psykiskt påfrestande för dem båda.

Själv bodde Sara på hotell, där hon placerades av migrationsverket och även hon tvingades att flytta
fyra gånger mellan olika bostäder under samma period.

Sara fick kontakt med Sociala Missionen (hon tror att det var cirka 2016) genom en lärare på skolan
där hon studerar SFI. En person på skolan frågade henne om hennes situation och när hon berättade
om sin situation, trots att hennes svenska var dålig och trots att hon mådde psykiskt dåligt över att
ha lämnat sin son ”så tog personen mig hit, för att de trodde att personalen på Sociala Missionen
skulle kunna hjälpa mig”. Det var personalen här (hon nämner särskilt Erika, Miriam, Rita) som var till
stor hjälp för Sara. Sara berättade om sin situation för personalen och upplever att de tog henne på
stort allvar och att de var centrala i att hjälpa henne med hennes process att få hit sonen, samt att
när Samuel, hennes son, anlänt Sverige så var de även mycket behjälpliga i att hitta en bostad där de
båda skulle kunna bo.

Sara säger att hon var mycket stressad, att hon konstant grät och mådde mycket dåligt under denna
period och att personalen var förstående även inför detta faktum och att de gjorde allt i sin makt för
att avlasta Sara på de sätt som de kunde.

Sara säger att det är tack vare teamet på Sociala Missionen som hon kunde återförenas med sin son
efter sex års frånvaro.

Det var de som tog kontakt och bibehöll kontakten med migrationsverket. De har mejlat och hjälpt
till genom hela processen och efter sex års frånvaro så kunde Sara och hennes son återförenas förra
året, då sonen kom till Sverige.

På frågan om hur hon mådde under den tiden börjar Sara gråta och intervjun avbryts. Hon säger att
hon minns tillbaka på vad som var en svår tid.

Hon säger att hennes mående var katastrofalt dåligt. Sara berättar att hon inte kunde äta och inte
heller studera, på grund av att hennes son var ensam. Sara berättar att hon ringde honom varje kväll
och att han varje kväll frågade när han skulle få komma till henne. Sara såg honom inte på sex år och
kände att hon inte kunde besvara sonens frågor om när de skulle ses igen.

Sara säger att hon drömde om sonen och att han var konstant i hennes tankar vilket gjorde det svårt
att klara studierna.

Idag ser Saras liv väldigt annorlunda ut.

100
Hon går i SFI två dagar i veckan och är timanställd inom hemtjänsten, där hon arbetar minst två dagar
i veckan, ibland mer.

Hennes son, Samuel, går i femte klass och trivs mycket bra i Sverige, utöver det faktum att han tycker
att det är svårt att bo två personer i en liten etta.

På frågan om vad hon tycker om verksamheten på Sociala Missionen säger Sara att hon först och
främst vill rikta ett stort tack till verksamheten.

Hon säger att den hjälp hon fått varit väldigt värdefull och att den bestått i olika saker. Hon säger att
återföreningen inte varit lätt, men att hon tack vare personalen på Sociala Missionen, som hon
uppfattar som lika stödjande som föräldrar, så har den blivit verklig. Sara säger flera gånger att
personalen kunnat stödja henne i hennes dåliga mående, gett tröst när hon varit ledsen och att när
hon börjat oroa sig och stressa upp sig över beslutsprocessen så har personalen funnits där som stöd
och sett till att hon hållit sig lugn under tiden de inväntat svar. Sara säger att hon kommer att vara
tacksam för resten av livet för den hjälp som hon fått från Sociala Missionen.

På frågan om vilka andra aktörer Sara varit i kontakt med under sin process så säger hon att de enda
hon varit i kontakt med är Migrationsverket, men att skillnaden mellan de båda organisationerna är
att Migrationsverkets enda besked till henne var att hon skulle gå hem och vänta, medan Sociala
Missionen kunde ge henne hopp och erbjuda alternativ. Sara säger själv att hon hade problem med
språket samt att hon inte kunde hantera datorer och internet, vilket gjorde det svårt för henne att
navigera både juridiskt och språkligt. Sara säger att Sociala Missionen är bäst och att hon absolut
skulle rekommendera dem för andra, samt att hon själv gärna vill kunna arbeta med organisationen i
framtiden.

Sara säger att den smärta hon levde med under så många år, när hon och hennes son var åtskilda, är
något som hon gärna vill hjälpa andra människor att ta sig igenom. Därför vill hon ge tillbaka.

Fatima är en fyrtiofemårig ensamstående kvinna från Somalia.

Hon är tvåbarnsmamma och bor i en andrahandslägenhet i Vällingby med sin nioåriga dotter.

Hon kom första gången till Sverige cirka 2002 och hennes nu vuxne son (cirka 22 år gammal) har
psykisk ohälsa, varför hon under en period flyttade från Sverige för att bo i England, hos honom. I och
med flytten så åkte hon ur det svenska byråkratisystemet, vilket har orsakat en hel del problem för
Fatima. Hon kom tillbaka till Sverige några år senare och fick då problem med bl.a. sociala
myndigheter.

Fatima berättar att hon inte fick någon hjälp från socialen som hon heller inte upplevde förstod eller
ville förstå hennes situation. Hon säger att hon var mycket ledsen och hade ångest men att hon inte
kunde arbeta och att de sociala myndigheterna sade att hon behövde hitta ett arbete för att få rätt
till ekonomisk ersättning och hjälp med exempelvis hyran.

Hennes ködagar försvann också under tiden, varför hon fått börja om från början och köa för bostad i
Stockholm.

Fatima upprepar ett flertal gånger under samtalet att hennes dotter är född i Sverige och att hon
själv lider av stress, ångest, huvudvärk, sorg och att hon inte mår bra.

Fatima har svåra och tunga erfarenheter från hemlandet, med dödade familjemedlemmar och
tillhörande traumatiserande erfarenheter som har märkt henne. Hon säger flera gånger att hon har

101
problem där, hon har konstaterats lida av PTSD och har gått i behandling på Röda Korsets
traumacenter. Hon kan inte läsa eller skriva och hon säger själv att hon inte kan arbeta, dels pga. sin
illiteracitet men också för att hon har psykisk ohälsa. Fatima säger att huvudet skriker och att hon
känner sig mycket konstig här, att hon känner att hon blivit utkastad och att det inte är många som
hjälper den som mår dåligt.

Fatima säger att Lotta på Sociala Missionen är en av de som hon litar på. Hon säger att Lotta är bra,
eftersom hon hjälper Fatima med de saker som Fatima av olika orsaker inte klarar av att hantera
själv, på grund av sin utsatta situation, till skillnad från de sociala myndigheterna som hon säger inte
ville förstå.

Fatima säger själv att hon kontaktade Sociala Missionen första gången 2006 och att hon kom på sitt
första besök 2007, samt att hon gått regelbundet till verksamheten under 2008 och 2009. Hon säger
att hon fortsätter att komma till Sociala Missionen då och då när hon behöver hjälp med papper som
hon inte förstår. Dessutom köar hon för att få bostad, efter att hon förlorade sina ködagar. Hon har
som tidigare nämnts problem med huvudet, som hon säger och hon uppfattar att Sociala Missionen
är en plats dit hon kan gå för att faktiskt bli hjälpt. Fatima säger att hon behöver en bostad och att
hon på Sociala Missionen upplever att viljan att hjälpa är genuin, och att man här kommer att hjälpa
henne på alla sätt som man kan.

Fatima går för närvarande i skolan och läser SFI, men säger att hon själv aldrig kommer kunna få ett
jobb eftersom det kräver ett stort mått av självständighet och egen kunskap och hon är vare sig
särskilt litterat, kan inte skriva på eller använda en dator och internet och hennes huvudvärk ställer
till det för henne. Hon säger att arbetsförmedlingen inte hjälper henne utan förutsätter att hon klarar
sig själv.

Innan Fatima kom i kontakt med sin nuvarande kontaktperson på sociala myndigheten så var hon i
kontakt med en kvinnlig kurator. Fatima och dottern träffade kuratorn för att förklara sin situation
och Fatima berättar att dottern då satte sig och ritade för att förklara att de var i stort behov av en
bostad och ekonomiskt stöd.

Fatima säger att Sociala Missionen hjälpt dem på olika sätt, framförallt i kontakt med olika
myndigheter och arbetsgivare, kontakter som Fatima själv inte känner att hon klarar av med sin
multiproblematik.

Utöver sin psykiska ohälsa har Fatima även andra fysiska sjukdomar, så som diabetes och kolesterol.
Hon upprepar flera gånger att hon har sorg i kroppen, och att hennes oro och sorg förstärks när hon
får papper hem som hon inte förstår och inte kan läsa. Det gör att hon genast befarar det värsta och
hennes hjärna sätter igång och tänker på det värsta som kan hända.

Fatima säger att det är personalen på Sociala Missionen som känner henne och förstår hennes
situation, till skillnad från exempelvis handläggarna på sociala myndigheten, som inte frågar henne
om hur det går för henne och som byts ut så snabbt att hon ofta får göra om samma ansökning flera
gånger eftersom de inte vet vad kollegorna sagt eller gjort i Fatimas ärende.

Fatima säger att det är personalen på Sociala Missionen hon litar på och som uppmuntrar henne och
hjälper henne att gå till SFI. Fatima säger att den ojämna hjälpen från sociala myndigheterna gör att
hon ibland får hjälp och ibland inte och att hon då står utan ekonomiskt stöd. På Sociala Missionen
blir hon förstådd, hon kan kommunicera och bli trodd.

Fatimas kamp för att ta sig igenom byråkratin kräver att hon behövt fokusera på sin psykiska hälsa,
vilket inte godtagits av alla handläggare. Fatima säger att även om handläggarna suttit bredvid

102
varandra så har de inte pratat med varandra om hennes fall, vilket gör henne ledsen eftersom hon då
känt sig osynlig.

Fatima säger att hon går genom livet utan att vara glad och att hon ofta är ledsen vid tanken på
framtiden och har mardrömmar, huvudvärk och sömnproblem som förvärrar huvudvärken.

Fatima säger sig vara nöjd med hjälpen hon fått från Sociala Missionen. Hon säger att personalen
hjälper människor som är sjuka med praktiska saker och ser till att hon kan betala hyran och göra
andra saker som hon själv har svårt att klara. Fatima säger att de arbetar bättre än socialen och att
personalen förstår hennes person på ett bättre sätt. Fatima säger att det finns många saker som hon
fått hjälp med på Sociala Missionen, som hon inte vet var hon skulle få hjälp med annars.

Hon säger slutligen att hon vill ha kvar verksamheten för att de är annorlunda, för att de förstår
hennes problem och hennes situation som mamma och situationen för hennes barn och att de
hjälper henne så som hon är.

Seyed är en 51-årig man från Irak, som för närvarande är asylsökande i Sverige, efter att ha levt i
flera år som papperslös.

I Irak var Seyed militär men skadades och förtidspensionerades i samband med Iran-Irakkriget och
arbetade i hemlandet innan han slutligen kom till Sverige 2007. Han sökte då asyl i landet och fick sitt
första avslag 2009, och sitt andra 2013, varefter han levt gömd i landet, som papperslös.

Han har två syskon boende i Södertälje, samt ytterligare familjemedlemmar, en bror och sin far, i
Tyskland.

Han kom först i kontakt med verksamheten efter att han varit på Södertälje sjukhus, i samband med
en av sina benoperationer, av vilka han haft ett flertal. En person på sjukhuset tipsade då om Sociala
Missionens verksamhet och det var så han kom i kontakt med arbetet som görs där.

Seyed har haft problem med foten och fick veta att han eventuellt skulle komma att behöva
amputera sin stortå, efter att det upptäcktes att han hade infektioner i tåns skelett. Han fick tid för
operation och instruerades att förbereda sig för amputation men då Seyed inte kände sig redo för ett
sådant ingrepp så vägrade han. Han känner sig ensam, utsatt och sårbar i största allmänhet. Han
säger att hans personliga omständigheter är svåra och att ytterligare en sak, en livsförändrande
operation, var för mycket att hantera för honom i dagsläget.

Seyed säger att han inte mått bra, och eftersom hans tillvaro inte är särskilt trygg i dagsläget,
eftersom han saknar såväl en gynnsam boendemiljö, eftersom han bor i en fuktig källare där han
saknar någon som kan hjälpa honom efter operationen och att oron tär på honom.

Seyed säger att hans bostad varit ohälsosam, ur sanitetshänseende och att det gjort att han dragit sig
för att vara på platser där andra människor finns och särskilt barn. Det är så hans boendesituation
sett ut från 2015 fram till nu och därtill är hans bostadssituation på inget sätt permanent.

Han har som rutin att lämna sitt boende så snart han kan och återvända endast för att sova, och har
gjort så under flera års tid, för att på så sätt inte behöva tillbringa mer tid än nödvändigt på den
platsen som känns ohälsosam. Antingen befinner han sig i kyrkan eller på andra offentliga platser
såsom caféer.

Inför denna intervju är Seyed mycket angelägen om att talas vid öga mot öga, istället för att, som
föreslås, göra intervjun över telefon. Han förklarar att boendet delvis är anledningen därtill.

103
När det gäller hans hälsotillstånd, så är situationen fortsatt prekär. För närvarande går han därför för
regelbunden observation och rengöring på vårdcentralen, för att kontrollera att han inte har några
infektioner i kroppen, vilket skulle kunna förvärra hans medicinska tillstånd. Han är medveten om att
en akuthändelse kan resultera i att han blir av med tån. Han vet inte, men tror själv att hans
boendemiljö kan ha förvärrat hans medicinska tillstånd.

Det tog över ett år från det att Seyed först kom i kontakt med Sociala Missionen tills dess att han fick
sitt första möte, vilket han är kritisk till. Han menar att hjälpen borde komma snabbare. För fyra år
sedan fick Seyed hjälp av Sociala Missionen att skicka in en ny ansökan om asyl, vilket gör att han
sedan mitten av april, och i väntan på besked, inte längre är papperslös, utan räknas som
asylsökande. Det är första gången på fyra år som Seyed inte lever som gömd.

Seyeds första möte på Sociala Missionen rörde alltså hans migrationsärende. Han minns att han
överlämnade sina handlingar över ett år innan han fick besked från Sociala Missionen. Det är hans
stora kritik. För några månader sedan hörde Elias av sig och därefter har Seyed varit mycket tacksam
över den hjälp han fått ifrån verksamheten.

Seyed säger att Elias gjort det som behöver göras för att ge honom en ny prövning i
migrationsärendet, samt för att tillse att Seyed även ska få ekonomisk hjälp, eftersom han ju nu
anses befinna sig lagligt i Sverige under tiden som prövningen sker.

Seyed berättar att han mår psykiskt dåligt och att hans mående försämras särskilt på nätterna, då
han drabbas av ångest och oro över vad det ska bli av honom. Seyed berättar att han vid sitt senaste
negativa besked, 2015, ramlade ihop på gatan och fördes till sjukhus med ambulans.

På frågan om vem som hjälper honom i vardagen säger Seyed att han inte har några andra utöver
sina vänner och ibland personer ifrån kyrkan i Södertälje.

Seyed säger att det han önskar få hjälp med från Sociala Missionen är möjligheten att kunna erhålla
ett svenskt uppehållstillstånd, för att han därigenom ska kunna leva sitt liv som alla andra.

På frågan om han fått hjälp från andra håll än Sociala Missionen berättar Seyed att han varit i kontakt
med Svenska kyrkan i Södertälje, där det finns svenskar som känner till honom och hans situation,
men att det inte resulterat i någon större förändring.

Seyed är - trots sin kritik mot den långa handläggningstiden av hans ärende på Sociala Missionen -
positiv till den verksamhet som bedrivs där.

Han säger att han ser att de försöker ge hjälp till den som är i behov och att de också försöker att
hjälpa till på sitt eget sätt.

Seyed tror att Sociala Missionen har ett effektivare sätt att arbeta, som han själv inte har, och att de
har tålamod och noggrannhet när de tar sig an frågorna. Han säger att han imponerats av Elias sätt
att undersöka och redovisa alternativen och Seyed tror att fler organisationer skulle kunna ta efter
och kopiera det arbetssättet.

Seyed har nu varit i kontakt med Sociala Missionen sedan cirka 6–7 månader tillbaka. Avslutningsvis
säger han att han, sedan han kom till verksamheten, känt en ökad trygghet och säkerhet och en
minskande rädsla. Han säger att han tidigare varit i kontakt med andra, Röda korset, Svenska kyrkan
och andra organisationer som möter asylsökande, men att det var först när han kom till Sociala
Missionen som han kände sig trygg. Seyed säger att den verkliga skillnaden ägde rum när hans akt
öppnades, och att det är där verksamheten skiljer sig mest i relation till andra organisationer.

104
Bilaga 10: Stockholms diakonala center, ett träd med rötter
Detta är en skiss för att börja illustrera det diakonala centret som föreslås i den här utredningen.
Organisationsutveckling beskrivs ofta med hjälp av ett träd. Ett träd som symboliserar liv. Ett träd
behöver djupa rötter för att vara friskt och behöver en stabil stam för att stå stadigt, och erbjuder
skugga, frukter och rentav ett hem för mycket annat liv. Centrets rötter är Equmeniakyrkans
diakonala teologi, en teologi som skapats genom hundratals församlingars praktiska verksamhet och
tusentals människors visioner om ett gott liv där mötet med Jesus Kristus förvandlar dig mig och
världen. En teologi som också bygger på det rika arv våra bildarsamfund förvaltat och utvecklat.
Utifrån detta behöver centret, stammen, ha riktlinjer för ett grundläggande uppdrag, men också
gränser för vad som är dess uppgift. Hur stammen på bästa sätt kan stötta den mångfald av frukter
som församlingarna utgör för att finnas till för världen. Hur kronan kan stöttas att kunna härbärgera
både andliga boplatser och tillfälliga rastplatser och där löven också omvandlar solljuset till näring för
rötterna.

105
106
BILAGA 11: Diakoni, evangelisation
Tankespåret kring diakoni och evangelisation, diakoni som evangelisation eller spänningen mellan
dessa två är inte vidare utvecklat i denna utredning, men finns med som ett medskick till ett fortsatt
arbete. Att hålla rågången mellan tjänande och förkunnelse är viktigt, samtidigt som den
trovärdighet som en uppriktig diakoni ger till kyrkan – genom att visa snarare än bara berätta om
Gud är helt avgörande för framtiden.

Följande är ett sammandrag av ett mejl kring diakoni och evangelisation från en pastor och
församlingsutvecklare:

Jag har märkt att det ibland i Equmeniakyrkans församlingar finns en spänning mellan diakoni och
evangelisation. Kanske rent av en motsättning. Jag menar att det är ett konstigt och felaktigt
tankespår eftersom ord handling måste vara ett i det kristna budskapet. Evangelium är både
kärleksfulla handlingar och det talade budskapet om Jesus. Evangelium är en sammanhållen enhet av
praktiskt tjänande för att möta människors behov och ord av tröst, hopp och liv som pekar på Jesus.

Om vi på allvar tror att det bästa som kan hända en människa är att man lär känna Jesus Kristus och
hans kärlek, så vet vi att de talade orden om Jesus också behövs. Om vi på allvar menar att varje
människa är skapad av Gud och för en personlig relation med Gud så är det till och med kärlekslöst
och egoistiskt att INTE berätta om denna tro. Om vi drivs av äkta kärlek till Jesus också i det vi
säger/förkunnar (inte bara i det vi gör) så kommer också mottagaren att uppfatta orden om Jesus
som äkta och ärlig kärlek. Motivet både i vad vi säger och gör måste alltså vara Jesus.

Samtidigt måste det talade budskapet (liksom praktiskt tjänande) alltid ges respektfullt och ödmjukt
till människor. Vi måste älska och tjäna människor helt villkorslöst. Det får aldrig finnas ens en
misstanke kring en baktanke/förväntan på motprestation i tro.

Församlingens uppdrag också innefattar att berätta de goda nyheterna om Jesus och att bjuda in
människor att bli delaktiga i församlingsgemenskaper där Guds kärlek finns. Men Församlingens liv
och uppdrag är alltid större än att övertyga människor om personlig tro och rekrytera medlemmar
(det vi ofta kallar evangelisation). Vår kallelse handlar alltid om ett oegoistiskt tjänande och
villkorslös kärlek till alla människor även om det inte leder till omvändelse, tro och medlemskap.

Som jag ser det var ord och handling ett i Jesu liv. Tjänade och förkunnelse var en oskiljaktig enhet i
Jesu liv. Jesus undervisade och förkunnade muntligt och botade sjuka och visade omsorg om det
fattiga och utsatta. Vi har t.ex. Jesu programförklaring i Luk 4:16-21. Vi ser det också i Matt 4:23-25
som sammanfattar hur Jesus jobbade. Han predikade och botade sjuka (förbön men också om sorg).

107
BILAGA 12: Värdefull samordningssatsning inom tidiga insatser för
asylsökande
Ett spontanmejl från en församlingsanställd får illustrera ett av församlingarnas viktigare behov i
fråga om samordning, beskrivning av resultat samt

Som jag förstått det är håller du på att avsluta framtidsutredningen ang diakoni i Equmeniakyrkans
församlingar.

Idag var vi ett antal församlingars representanter som samlades hos Sociala Missionen på
Högbergsgatan. Vi möttes för att utvärdera våra TIA-satsningar för asylsökande i församlingarna och
prata om nästa ansökan. Det finns ju både TIA 1 och TIA 2, som du säkert vet.

Jag vill understryka hur enormt viktigt det har varit att Sociala Missionen har stöttat oss församlingar
i TIA-arbetet, både med ansökningsförfarandet och deras föreläsningar och besök hos oss. Just nu är
det Tensta, Jakobsberg, Södertälje, Hallunda, Upplands Väsby och Rissne som finns inom TIA. Jag tror
inte någon av oss församlingar på egen hand hade orkat söka medel från Länsstyrelsen och ta reda
på alla regelverk mm. Vi är alla mycket tacksamma till den hjälp vi fått. Det finns ett mycket gott
samarbete utifrån de behov vi har för att kunna möta asylsökande i våra olika satsningar. Och nya
tankar och idéer föds när vi samlas och delar med oss.

I berättelserna som kommer fram i våra samlingar förstår vi hur mycket dessa satsningar har betytt,
inte bara för asylsökande utan även för dem med uppehållstillstånd. Här skulle jag kunna skriva en
uppsats!! Liksom att det konkreta diakonala arbetet i församlingarna har fått en skjuts framåt.

Jag skriver dessa rader med tankar om att den kompetens och de uppbyggda kontakter som
personalen på Sociala Missionen har hoppas jag innerligt ska finnas kvar för oss som församlingar
även i framtiden.

Anna-Karin Klingsbo

Rissne

108
BILAGA 13: Sociala missionens personals synpunkter på
Diakoniframtidsutredningens förslag
Den 3 juni 2019 fick Råd & Stöds personal del av Diakoniframtidsutredningens preliminära förslag
rörande Råd & Stöds framtid samt möjlighet att gemensamt diskutera och lämna synpunkter kring
organisationens framtid. Nedan finns en sammanställning av personalens förslag och synpunkter.

Utredarens tolkning av detta svar är att personalen förordar ett bevarande av de huvudsakliga
delarna av nuvarande inriktning, och det fokus på rådgivning till tredje person som funnits de senaste
åren. De avstyrker också i och med detta ett diakonalt center i den form som den här utredningen
föreslår, med fokus på stöd till församlingar.

Deras erfarenhet av församlingarnas behov av sakkompetens bedömer jag som korrekt - i förhållande
till nuvarande verksamhet. Men då syftet med utredningen inte är att utgå från nuvarande
verksamhet utan att stärka församlingarnas diakoni generellt, så är min uppfattning att det inte är
just expertis/spetskompetens som är det främsta behovet. För att stärka diakonin generellt behövs
främst visionsarbete och samordning. Spetskompetensen är viktig, men det finns bättre lösningar för
att tillgodose detta behov än att driva det vidare på nuvarande sätt. Givet de begränsade resurser
som finns så är det alltså inte heller möjligt, rent praktiskt, att ha 1-2 personer för expertis kring
flyktingfrågan och samtidigt starta ett diakonicenter. Dels för att uppdraget blir sårbart för någon att
arbeta ensam eller med enbart en kollega inom samma expertområde, och dels för att det (som
beskrivits i utredningen) riskerar att kollidera med centrets huvudsakliga fokus på samordning.

Personalens beskrivning av nuvarande kärnverksamheter, rekommendationer kring personalens

medverkan i processen framåt och frågetecken kring tilltänkta nya huvudmän är dock viktiga, även
om jag inte helt delar slutsatserna så är de mycket värdefulla att ta i beaktande vid utveckling av nya
samarbeten och ev överföring av de olika projekten/resurserna.

Personalens övergripande synpunkter:

 Råd & Stöd har fin verksamhet där vi stöttar varandra och där kompletterande kompetenser
och insatser gör verksamheten stark. Det vore synd om den splittras. Alla är nöjda i
arbetsmiljösiffror i senaste undersökningen.

 Ett förslag - vi bli ett ambulerande rättighetscenter, bistår och arbetar med församlingar runt
om i regionen 

 Om Råd & Stöd splittras och går över till andra huvudmän såsom förslaget anger är det
viktigt att det är tydligt att det innebär att nuvarande verksamhet kommer att försvinna.

 Det är mycket angeläget att processen framåt genomsyras av transparens, öppenhet och
med god möjlighet för personalen att ta del av information samt möjlighet att komma med
förslag och synpunkter kring olika möjliga alternativ för organisationens och verksamhetens
framtid.

I. Kärnverksamhet man vill bevara

Sociala frågor: Vi har en unik kompetens och metod, en kombination av juridisk rådgivning och
psykosocialt stöd för och med människor i utsatta livssituationer. Prioriterad målgrupp är bostadslösa
barnfamiljer. Familjerna som vi bistår har oftast flyktingbakgrund med uppehållstillstånd i Sverige,
främst rör det sig om ensamstående mammor med små barn som inte har lyckats komma in på
bostads- och arbetsmarknaden i Sverige. Andra alternativ är uttömda och de kan inte få någon annan

109
hjälp. Dessa familjer har fallit genom samhällets skyddsnät och Sociala Missionen är ofta det sista
hoppet. Vi hör och ser, ger stöd i kontakter med myndigheter, följer med till myndigheter så att
personen blir sedd och trodd, verktyg att lära sig handskas med svåra situationer och lyfta sig själv.

Äldrefrågor: Kärnan i verksamheten är tredje person, utsatta äldre med flyktingbakgrund. Vi arbetar
utifrån ett holistiskt perspektiv med långsiktighet och breda insatser som ger möjlighet att stödja och
lotsa enskilda utsatta äldre.

Flyktingfrågor: Vi ger stöd till asylsökande och flyktingar genom flyktingrättslig expertis och
psykosocialt stöd, med fokus på familjeåterförening för splittrade barnfamiljer på flykt. Sociala
Missionens insatser inom området är unikt genom att vi bistår enskilda och familjer under långa
processer, både med rådgivning, att vi går in som ombud och att vi ger ett psykosocialt och personligt
stöd för splittrade familjer att kunna klara av att hantera den svåra situationen.

Vi ger också stöd till församlingarna genom kompetensstöd, stöd till frivilliga, rådgivning på plats i
församlingar, samt stöd att söka medel för församlingarnas flyktingverksamhet. Vårt mål med stödet
och samarbetet med församlingar är att ta tillvara, främja och stärka församlingarnas engagemang i
flyktingfrågor. Vi vet att engagemanget i flyktingfrågorna kan vara både berikande och givande men
också att flyktingfrågorna är komplexa och utmanande för församlingar och frivilliga. Vi tror att
genom att erbjuda tillgång till professionell kompetens för hänvisning till rådgivning, kompetensstöd
till församlingar genom relevant information, utbildning, handledning kan församlingar våga och vilja
fortsätta engagera sig i de svåra, men viktiga flyktingfrågorna. Sociala Missionens stöd till
församlingarna i flyktingfrågor går att utveckla mer genom att t.ex. all rådgivning i flyktingfrågor kan
ges på plats i församlingar, genom regelbundna utbildningar och nätverksträffar i flyktingfrågor för
de församlingar som är engagerade i flyktingfrågor osv.

II. Samarbete och närhet till församlingarna (huvudmannaskap)

Diakonicenter
Förslaget är att diakonicentret ska vara samordnande och istället för att bistå församlingar med
spetskompetens ska man vara generalister. Centret ska kunna hänvisa till andra, men centret ska inte
arbeta direkt med målgruppen/rådgivning. Vår erfarenhet är att vad församlingarna verkligen vill ha
är kompetens i sakfrågorna. Vi tror att centret förlorar relevans och verklighetsförankring genom att
endast jobba på en generell, samordnade nivå.

Förslaget är att hela Sociala Missionens kapital ska gå till diakonicentret. Som förslaget ligger nu är
det viktigt att vara tydliga med att konsekvensen om detta förslag blir verklighet är att Sociala
Missionens flyktingverksamhet kommer att avvecklas och helt läggas ner.

Vi ser att det är grundläggande att ett diakonicenter också besitter sakkompetens i relevanta
diakonala frågor. Det framgår av diakoniframtidsutredningen att runt 80 % av församlingarna i
regionen arbetar med flyktingfrågor. Vi tror att den flyktingkompetens och verksamhet som Sociala
Missionen har stått för under lång tid är en viktig resurs för Equmeniakyrkan regionalt. Vi anser att
Sociala Missionens flyktingverksamhet behöver överföras, bevaras och utvecklas för ett fortsatt, och
stärkt, samarbete med församlingarna. Flyktingresursen kan utvecklas till att hantera de
migrationsrättsliga frågor som är aktuella för församlingarnas flykting- och integrationsarbete, t.ex.
kring EU-rätten och/eller arbetstillståndsfrågor. Man kan tänka sig en till två tjänster som har i
uppgift att ge rådgivning i församlingar, kompetensstöd samt bistå med projektledning och ansvar
för gemensamma ansökningar av externa medel för församlingarnas flyktingarbete. (Sociala
Missionen vet från pågående TIA-samarbeten att det erbjudna stödet med att göra
projektansökningar och stå för projektledning inom flyktingverksamheten är mycket uppskattat av

110
medverkande församlingar). Och då flyktingverksamheten har mest utmaningar att få in fulltäckande
extern finansiering för verksamheten, ser vi också skäl att en flyktingresurs byggs in i diakonicentret
med finansiering från avkastningen av Sociala Missionens kapital. Samtidigt ser vi också möjligheter
att få in (vissa) externa medel för förstärkt flyktingverksamhet i samarbete med församlingarna, t e x
medel för TIA-samarbeten.

Asylrättscentrum

Asylrättscentrum har som övergripande mål att verka för en rättssäker asylprocess, med asylsökande
och f.d. asylsökande som huvudsaklig målgrupp. Även om Asylrättscentrum skulle bredda sin
målgrupp till att även inkludera nyanlända, vilket inte verkar självklart, skulle det inte räcka till att
täcka hela gruppen som den socialrättsliga verksamheten arbetar med idag. I dagsläget har den
socialrättsliga rådgivningen personer med uppehållstillstånd som huvudsaklig målgrupp, dvs. inte
personer som befinner sig i asylprocessen eller är papperslösa. Asylrättscentrum är också längre från
Equmeniakyrkan och även om Equmeniakyrkan skulle bli full medlem i Asylrättscentrum skulle det
vara dyrare för Equmeniakyrkans församlingar att ta del av t e x utbildningar och rådgivning på plats,
jämfört med att behålla Sociala Missionens flyktingverksamhet. Arbetet skulle vara ganska långt
borta från det Sociala Missionen gör idag. Vi ser att Asylrättscentrum har ett starkt rättighetsarbete,
är bäst i Sverige inom asylrättsområdet, mycket bra på det strategiska ärendearbetet och fantastiska
på opinions-och påverkansarbetet. Förslaget från Diakoniframtidsutredningen innebär att
Asylrättscentrum skulle förstärkas som organisation och få möjlighet att starta en ny socialrättslig
verksamhet. Dock ser vi att förslaget om att Sociala Missionens finansiering för den socialjuridisk
rådgivning skulle föras över till Asylrättscenter skulle innebära att varken målgrupp, samarbete med
församlingar eller personal tas över/omhändertas, såsom det ser ut idag.

Immanuelskyrkan

Ett förslag är att Immanuelskyrkan skulle kunna ta över Sociala Missionens rådgivningsverksamhet
(utan flyktingverksamheten) inom sin verksamhet. Administrativ kapacitet finns i Immanuelskyrkan,
närheten till huvudmän (åtminstone en) också. För att skapa en stabil rådgivningsorganisation är det
sannolikt att det kommer krävas en ökad finansiering än det som finns i utredningens förslag, från
fonder eller få medel från församlingen.

Immanuelskyrkan har kanske inte samma möjlighet att jobba utifrån rättighetsperspektiv som
Asylrättscentrum, men skulle kunna jobba självständigt. Immanuelskyrkan kan fungera som center till
andra församlingar. Idag har kyrkan stor verksamhet med tre församlingar inom en kyrka. En del av
Sociala Missionens målgrupp finns redan där. Kyrkan kan ta emot vilka målgrupper som den vill,
kyrkan har öppet varje dag, har aktivt arbete med personer med invandrarbakgrund. Kyrkan har
också egna resurser till aktiviteter. Det finns medlemmar med goda ekonomiska resurser och
fastighetsbolag, och det kan finnas möjligheter att göra verksamhet med dem.

Immanuelskyrkan skulle få stor möjlighet att bygga upp verksamhet med Sociala Missionens
rådgivning som grund. Det kan berika Immanuelskyrkan men det finns också risk att rådgivningen
med tiden blir lik den övriga diakonin.

Vid pennan,

Emelia Frennmark, 2019-06-18

111
112