Det finns nästan 6000 språk i världen fördelat på ca 200 länder.

Utifrån det förstår man att det oftast

talas många språk i ett och samma land. I Indien har man t. ex. femton olika officiella språk. Det
största språket i Indien heter hindi och är också ett av de största språken i världen. Av världens över
sju miljoner människor talar nästan 300 miljoner människor hindi. Det placerar hindi på fjärde plats på
listan över världens största språk. På tredje plats kommer engelskan med ca 365 miljoner talare, på
andra plats spanskan med 380 miljoner talare och på en ganska säker förstaplats ligger kinesiskan med
hela 935 miljoner talare. Att så många människor talar dessa språk ger dessa fyra språk en status som
världsspråk. Men hur ligger det då till med svenskan?
Svenskan talas av drygt tio miljoner människor vilket är mindre än 0,2% av jordens befolkning. Ändå
räknas svenskans status som stabil. Det beror på att det varje dag förds barn som lär sig svenska som
modersmål, att det skrivs mängder av texter på svenska och att det finns ordböcker, grammatikböcker
och läroböcker på svenska. Dessutom ingår svenska som ett av de officiella språken i den europeiska
unionen. Svenskan ligger faktiskt p topplistan över de 100 största språken i världen och det beror på
att det finns många språk i världen som inte har något skriftspråk utan som bara talas av några få
människor.
Man brukar dela in språk i olika språkfamiljer beroende på hur de är besläktade med varandra och om
de har vuxit fram ur ett gemensamt språk. Det svenska språket tillhör den indoeuropeiska
språkfamiljen och är ganska nära släkt med både engelska och tyska. Till samma stora språkgrupp hör
också språk som latin och det indiska språket sanskrit. Om man jämför ord som har funnits länge, t.
ex. ord som har att göra med familjen, så kan man faktiskt se likheterna:

Jag föddes 1994 och kom till Sverige när jag var åtta år gammal. Då flyttade jag med min familj från
Bosnien. Jag minns inte så mycket av åren i Bosnien mer än att jag hade en del kompisar som jag lekte
med på fritiden och att jag gick i skolan något år innan vi flyttade. Jag minns att jag tyckte om att läsa.
Mina föräldrar talar bosniska så det var detta språk jag växte upp med.
När vi kom till Sverige började jag skolan. Vi bodde då i Göteborg och jag gick i en klass med många
olika nationaliteter. Svenskan lärde jag mig i skolan och på fritiden av mina lärare och kompisar. Jag
lärde mig också många ord och uttryck på andra språk. Eftersom bosniskan är min familjs språk
fortsatte vi att prata det hemma. Jag undrar ibland om mina föräldrar lärt sig bättre svenska om vi
pratat det hemma i stället. Mina föräldrar har läst SFI och gått på Komvux i Sverige och har idag fått
jobb och lärt sig mer svenska den vägen. Det känns tryggt att tala bosniska hemma. Det är ju vårt
språk och vår kultur. Att tala svenska där om privata saker skulle kännas konstigt.
Jag upptäckte någon gång i högstadieåldern att jag tycker om språk. Därför såg jag med glädje fram
emot lektionerna i engelska och tyska. Nu på gymnasiet läser jag fortfarande engelska och tyska men
har också lagt till italienska. Språk lär jag bäst genom att slå upp ord när jag läser och sedan använda
språket i diskussioner med andra. Jag funderar på att utbilda mig till lärare i något språk men har inte
riktigt bestämt mig än. På fritiden umgås jag med kompisar och lyssnar på musik. Musik är ett stort
intresse och jag spelar trummor i ett band. Vi har precis spelat in en platta. Det känns stort. Jag tycker
även om att resa och har besökt mina släktingar Bosnien några gånger. Samtidigt som det är kul att
hälsa på dem får jag ingen ”hemmakänsla” där- Även om jag pratar bosniska med mina föräldrar
dagligen känner jag att jag inte har så bra språkkunskaper. Jag kan inte tala om allt på bosniska och
känner inte till slangorden.

1 (1)