Jag har lyckats slösa bort massor av värdefull studietid på grund av en tweet jag såg igår.

Det handlar
om lågaffektivt bemötande av störande elever i skolan. Jag har flera gånger sett människor som
hävdar att socialstyrelsen rekommenderar detta, samt att forskningen stöder LAB i skolmiljö. Jag blev
nyfiken och ville själv läsa vad socialstyrelsen har skrivit och på vilket sätt de rekommenderar LAB.
Enkelt tänkte jag, eftersom så många hänvisar till denna rapport borde den inte vara längre bort än
en googling.

Nej.

För att vara helt säker på att jag inte missat rapporten, så sökte jag på alla kombinationer jag kunde
komma på. Ofta ledde sökningarna till något kommentarsfält där någon hänvisade till denna mystiska
rapport, och där tog det stopp. Det enda jag har hittat om LAB på socialstyrelsens sida handlar om
LSS samt barn och ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning.

Att förebygga och minska utmanande beteende i LSS-verksamhet:

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-
dokument/artikelkatalog/kunskapsstod/2015-12-3.pdf

Psykologiska och sociala insatser vid utmanande beteende hos barn och ungdomar med intellektuell
funktionsnedsättning: https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-
dokument/artikelkatalog/ovrigt/2015-7-6.pdf

Det jag har hittat som behandlar LAB i grundskolemiljö där intellektuell funktionsnedsättning inte är
en variabel, är en kandidatuppsats i pedagogik som är publicerad i början av året.

Implementering av lågaffektivt bemötande som förhållningssätt. En analys av erfarenheter från

svenska grundskolor: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1352848/FULLTEXT01.pdf

Även fast denna uppsats ska rikta sig till vanliga grundskolebarn, så är den forskning författaren
refererar till alla utförda med barn som har någon form av diagnos. Här är ett urval.

Hastings, R. P. (1997). Staff beliefs about the challenging behaviour of children and adults with
mental retardation.

Hejlskov Elven, B. (2009). Problemskapande beteende- vid utvecklingsmässiga funktionshinder.

McDonnell, A., et al. (2015). The role of physiological arousal in the management of challenging
behaviorsin individuals with autistic spectrum disorders

McDonnell, A., et al (1998). Managing challenging behaviour in an adult with learning disabilities: the
use of low arousal approach

Socialstyrelsen. (2015). Insatser vid utmanande beteende hos personer med intellektuell
funktionsnedsättning

Detta nämner han i och för sig i sin uppsats, vilket gör det ännu märkligare att uppsatsen ska
behandla lågaffektivt bemötande med grundskolebarn generellt.

” Forskningsläget kring lågaffektivt bemötande är ett relativt outforskat område där inga
systematiska översikter eller primära studier finns av tillräckligt god kvalitet (Socialstyrelsen, 2015).
Det innebär att det inte går att dra några slutsatser om effekter av lågaffektivt bemötande på
utmanande beteende hos vuxna personer med intellektuell funktionsnedsättning, ej heller vilka
effekter som finns på grundskoleelever.”
Vi närmar oss kärnan i denna uppsats när författaren ställer frågan: Kan vi behandla barn i vanlig
grundskola utan diagnos på samma sätt som barn med diagnos?

Svaret på den frågan är nej, vilket även detta framgår i texten.

”Hejlskov Elvén (2009) lyfter själv frågan om att det är viktigt att uppmärksamma personen bakom
beteendet och att en pedagog inte kan ha samma förväntningar på beteendet hos ett barn utan
diagnos som av beteendet hos ett barn med diagnos. Samma konklusion landar även Kinge (2000) i
som lyfter argumentet att de vuxna som finns runt ett barn med problemskapande beteende
behöver verktyg som hjälper dem att förstå de individuella behov som barnet har.”

Antalet deltagare i denna studie var dessutom 12 personer. Allt som allt en ganska intetsägande
studie, och jag bestämmer mig för att det inte är denna som människor hänvisar till.

Finns det då ingen forskning alls i ämnet? Ja och nej är svaret på den frågan. Efter ett antal timmar på
PsychInfo och Google sholar och ett evigt läsande av vetenskapliga artiklar, rapporter och andra
publikationer kan jag konstatera att det finns gott om forskning om lågaffektivt bemötande av barn
med olika typer av diagnoser. Däremot har jag hittat närliggande forskning om hur man bäst bemöter
utåtagerande barn och ungdomar.

Pappadopulos, E, et al. (2011). Experts’ Recommendations for Treating Maladaptive

Aggression in Youth

“forty-six experts (72% male and 85% MDs) completed the consensus survey on outpatient
management of aggressive behavior. The majority of these subjects (94%) participated in the
followup expert consensus conference that took place in 2007 in Dallas, Texas.”

Assessments
”Experts strongly endorsed several methods as part of a general evaluation for a
child/adolescent who presents with aggression accompanied by other emotional-behavioral
problems, including screening for attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD),
oppositional defiant disorder (ODD)/conduct disorder, substance abuse, learning disability,
depression, and bipolar disorder, all TOC (i.e., selected as a ‘‘9’’ by > 50% of respondents).”

Family engagement
“Given the query of how best to enhance parental and child/adolescent engagement in the
treatment process, experts endorsed multiple strategies of choice, including telling parents
they play a significant role in treatment, helping parents set realistic treatment expectations,
discussing family attitudes and beliefs about medication and therapy, considering
parent/family preferences, and discussing treatment obstacles.”

Psychosocial interventions
“Despite an exhaustive list of possible psychosocial interventions for the treatment of
maladaptive aggression, only two items received a strategy of choice rating: behavior therapy
and patient/family education”

Pharmacotherapy
“Several items were scored as TOC indications for the initiation of antipsychotic medication
treatment after unsuccessful behavioral intervention, including attacks others causing serious
injury, inflicts major injury on self or suicide attempt, bangs head, cuts, bruises or
burns self, and impulsively threatens violent injury. In terms of aggressive behavior, serious
risk of physical aggression to others or attacks without warning were considered appropriate
first-line reasons to initiate antipsychotic treatment when behavioral and environmental
interventions have failed.”

“In contrast to current practice trends, the results of this survey show that experts strongly
support the use of evidence-based psychosocial interventions (e.g., behavior therapy and
parent management training vs. play therapy and art therapy) and parent education and
training before the use of medication for maladaptive aggression—at every stage of
medication treatment from diagnosis to maintenance to medication discontinuation.”

Denna undersökning där 46 experter blivit tillfrågade om lämpligaste åtgärden för

utåtagerande och aggressiva barn och ungdomar visar sig vara ganska försiktig. Inga utspel
om att barnen ska få härja fritt medan de vuxna är tysta och undviker ögonkontakt. Istället
förespråkar man utredning för att se om det finns en bakomliggande diagnos, nästa steg är att
engagera familjen och tredje steget är KBT tillsammans med föräldrautbildning. Vilket osökt
leder vidare till en spännande jämförelsestudie, som äntligen är publicerad av socialstyrelsen!

Effekter av föräldrastöd
Redovisning av en nationell utvärdering på uppdrag av Socialstyrelsen:
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2014-11-
12.pdf

” Socialstyrelsen beslutade år 2008 att stödja en nationell jämförelsestudie av fyra

föräldrastödsprogram. Syftet var att få kunskap om sådana program är effektiva i att minska barns
och ungdomars beteendeproblem och stärka föräldraskapet för föräldrar som har mer omfattande
problem hemma. Stödet beslutades inom ramen för ett regeringsuppdrag till Socialstyrelsen att
inrätta ett nationellt utvecklingscentrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att
utveckla psykisk ohälsa.”

Så lyder alltså i korthet förordet till studien. Studien i sig pågick under två år i 30 kommuner där 1104
föräldrar till barn i åldrarna 3-12 år deltog. Effekterna mättes vid tre olika tillfällen under perioden.
Svarsfrekvensen bland föräldrarna var 94% vid första tillfället, 88% vid andra tillfället och 86% vid
sista tillfället.

För att granska om de fyra programmen genomfördes i enlighet med manualerna för programmen
genomfördes inledningsvis en kvalitetskontroll. Oberoende experter fick granska slumpmässigt valda
videoinspelade sessioner med gruppledarna. På en tiogradig skala skattade experterna
manualföljande och kvalitet runt åtta. Slutsatsen var att programmen implementerades på ett gott
sätt. En undersökning av eventuella skillnader i socioekonomisk status, kön, etnicitet, civilstånd m.m.
mellan barnen i de familjerna som genomgått de fyra programmen genomfördes också. Resultaten
visade inga sådana skillnader.

Hur blev då utfallet av denna jämförelsestudie?

Mellan den inledande undersökningen innan föräldrastödsprogrammen påbörjades och fram till att
dessa pågått i fyra till fem månader skedde betydande förbättringar när det gäller barnens beteende.
Förbättringarna var större för barnen till de föräldrar som deltog i föräldrastödsprogrammen än för
kontrollgruppen som stod på ”väntelista” till föräldrastödsprogram. För samtliga barn vars föräldrar
deltog i något program minskade andelen barn som låg över gränsen för kliniska problem kraftigt.
Det var också tydligt att de negativa reaktionerna på barnets beteende minskade mer bland de
föräldrar som deltog i föräldrastödsprogram än bland de föräldrar i kontrollgruppen som stod på
väntelista.

Även risken för negativa effekter av föräldrastödsprogrammen studerades i uppföljningen efter fyra
till fem månader. Resultaten visade att beteendeproblemen minskade hos 92 procent av de barn vars
föräldrar deltog i föräldrastödsprogram. För 8 procent av barnen kvarstod eller ökade
beteendeproblemen något.

Ettårsuppföljning
Uppföljningen ett år efter påbörjat föräldrastödsprogram visar att resultaten från den första
uppföljningen i stort sett hade stabiliserats. Eftersom långtidseffekter av föräldrastödsprogram har
studerats i betydligt mindre utsträckning än korttidseffekter så är detta i sig ett viktigt resultat.

Tvåårsuppföljning
Även vid uppföljningen två år efter påbörjat föräldrastödsprogram var resultaten i huvudsak stabila.
Eftersom effekter av föräldrastödsprogram mycket sällan studerats mer än efter ett år var detta ett
nytt och viktigt resultat. Föräldrastödsprogram leder således inte bara till snabba och kortvariga
förbättringar för barn och föräldrar. Förbättringarna kan bestå under åtminstone två år och minska
problem för barn och föräldrar med betydande svårigheter i det dagliga livet. Vid tvåårsuppföljningen
fanns det inga skillnader mellan barnen till deltagarna i de fyra föräldrastödsprogrammen för något
av de mått som avsåg barnets beteende. Samtliga program hade minskat externaliserade beteenden
med relativt stora effektstorlekar (0.75 till 1,07) och ADHD-symtom med små till måttliga
effektstorlekar (0,22 till 0,65) jämfört med den inledande undersökningen innan
föräldrastödsprogrammen påbörjades.

Okej. Så här finns alltså flera olika metoder som visat mätbara positiva effekter på
utåtagerande/aggressiva barn och ungdomar utan diagnoser. Denna jämförelsestudie publicerades
på socialstyrelsens hemsida i slutet av 2014. Denna information har alltså funnits tillgänglig i 5 år
snart, till skillnad från socialstyrelsens rapport om hur LAB fungerar utmärkt för
utåtagerande/aggressiva barn och ungdomar utan diagnos. För den rapporten har aldrig släppts, den
finns inte och har aldrig funnits.

Dessa metoder måste ju vara svindyra! Eller?

Kostnaden för att driva dessa föräldrastödsprogram i 2 år var mellan 4000 kr/barn för det billigaste,
och 11000 kr/barn för det dyraste. Cope var dock den mest kostnadseffektiva insatsen för att minska
antalet kliniska fall, det vill säga de svårare beteendeproblem bland barnen som annars skulle ha lett
till olika vårdinsatser. Kostnaden för ett barn som gick från klinisk till icke klinisk problemnivå sedan
föräldrarna genomgått utbildning i Cope beräknades till 16 300 kronor.

Men varför låter vi inte alla föräldrar till de utåtagerande barnen/ungdomarna gå dessa program, och
låter skolpersonalen fokusera på att undervisa? Vad kostar det i pengar och förlorad kunskap när de
barn som vill lära sig men inte får, på grund av att hela klassen måste ta hänsyn till den eleven som
bråkar hela tiden?

Och framförallt, varifrån kommer idén att lågaffektivt bemötande alls fungerar på barn utan
diagnoser? Det kommer inte från socialstyrelsen i alla fall, så kanske skolverket? En sökning på
”Lågaffektiv” på skolverkets sida ger 0 träffar. Om man däremot söker på ”Lågeffektiv” så får man 1
träff, vilket i sammanhanget faktiskt är ganska kul. Hur som helst, detta står att läsa på den enda
sidan som innehåller det felstavade ordet.
”Psykologer har i över etthundra år forskat om effekterna av olika lärstrategier. Trots detta lär
lärare sällan ut vilka lärstrategier som är effektiva, menar författarna bakom metastudien
”Improving Students’ Learning With Effective Learning Techniques”.”

Okej en metastudie, det kan bli intressant. Men innan vi tittar närmare på den ska vi se hur
skolverket använder ordet lågaffektiv, förlåt ”lågeffektiv”.

” Exempelvis bedöms omläsning samt markering och understrykning av viktiga textdelar vara
lågeffektiva lärstrategier.”

”Även associationer i form av nyckelord och bilder, som syftar till att öka minnesförmågan
(s.k. keyword mnemonic och imigary use for text learning), har visat sig vara lågeffektiva
lärstrategier.”

”Sammanfattning av en läst text (summerization) är också en lågeffektiv lärstrategi(sic),

konstaterar Dunlosky och hans kolleger.”

Okej, understrykning av ord, associationer till bilder och sammanfattning av en text är

”lågeffektiva” lärstrategier… Jag tror inte att vi pratar om samma sak här. Så tillbaka till
metastudien!

Dunlosky et al. Beskriver i sin metastudie olika typer av inlärningstekniker (eller lärstrategier
om man jobbar på skolverket). Metastudien tar upp 10 olika inlärningstekniker som ska göra
inlärningen lättare för eleverna, bland annat de ”lärstrategier” som skolverket tar upp här
ovan. Säkert jättebra tekniker allihop, men denna studie har ingenting att göra med vare sig
lågaffektivt eller ”lågeffektivt” bemötande av barn och ungdomar med eller utan diagnoser.

Jag har letat överallt, jag hittar inte en enda vetenskaplig publikation till stöd för LAB i
kontakt med utåtagerande eller aggressiva barn och ungdomar som inte har någon typ av
diagnos. Inte ens bland psykologen Bo Hejlskov Elvén som verkar vara den absolut största
förespråkaren av metoden. https://hejlskov.se/artiklar/

Så var kommer det ifrån!?