Lunds Universitet

Avd. för litteraturvetenskap, SOL-centrum

Handledare Torbjörn Forslid
2021-01-10

”El Vampiro”
Delmira Agustini och Konstens Vampyrer

Viktor Dahl

1
Innehållsförteckning

1. Syfte och Bakgrund s. 3

2. Delmira Agustinis El Vampiro s. 4
2.1 Den litterära vampyren s. 4
2.2 Den poetiska vampyren s. 6
2.3 Den kvinnliga vampyren? s. 7
2.4 Den surrealistiska vampyren s 10
2.5 Den erotiska vampyren s. 12
3. Sammanfattning och slutsats s. 13
4. Källförteckning s. 14

2
 1. Syfte och bakgrund
Syftet med denna uppsats är att undersöka användandet av vampyren som en litterär och
poetisk gestalt i Delmira Agustinis dikt El Vampiro. Undersökningsobjektet är intressant i
hänseendet att vampyr-gestalten här används i ett tydligt höglitterärt sammanhang, dessutom i
en kontext där den syftar till att belysa tämligen svåråtkomliga och avancerade
könskonstruktioner, samt dessas relation till kreativt och konstnärligt skapande.
Uppsatsens omfång innefattar en analys av vampyrgestalten i dikten utifrån fem punkter
med hög intern beröringsgrad: som en litteraturhistorisk, en poetisk, en kvinnlig, en
surrealistisk samt en erotisk gestalt.
Delmira Agustini var en uruguayansk poet (född 1886, död 1914) som var verksam i
Montevideo runt sekelskiftet. Hon är ofta ansedd som en av de främsta bland kvinnliga
sydamerikanska poeter, mycket tack vare sitt suggestiva, erotiska och ofta mörka poetiska
språk och gestaltningsförmåga, men i modern tid kanske framförallt för hennes förmåga att
invertera och subvertera rådande poetiska konventioner, speciellt de relaterade till
könsmaktstrukturer. 1 2 Hennes poetiska karriär (tragiskt avslutad i förtid, till följd av att hon
vid tjugoåtta års ålder sköts till döds av sina äkta man) 3 sticker ut inte endast på grund av
hennes framhävande av kön i relation till konst, utan även i en bredare historisk kontext, som
svårligen kan infogas i någon av de samtida rådande poetiska genrerna.
Beskrivs Agustinis poesi bäst som symbolistisk, till följd av dess invecklade bildspråk,
sökande tendens bortom verkligheten och ibland allusioner och inspirationer från franska
portalfigurer som Baudelaire? Eller är det snarare en fråga om surrealistisk poesi, med sin
starka dragning mot det övernaturliga, drömlika, och ofta oerhört suggestiva bildspråk, trots
att hon föregår denna rörelses grundande manifest med över ett decennium? 4
Det till synes mest naturliga facket för Agustinis dikt är kanske istället den samtida och
specifikt sydamerikanska modernismo-rörelsen, vars huvudgestalt och grundare tillika
Agustinis kanske främsta inspiration (i alla fall i början av hennes karriär) utgjordes av Ruben
Darío (1867- 1916). Men inte heller detta är helt enkelt, eftersom mycket av den sprängkraft

1
https://www.britannica.com/biography/Delmira-Agustini
2
Jrade, Cathy L., Delmira Agustini, Sexual Seduction, and Vampiric Conquest [Elektronisk resurs], Yale
University Press, 2012 s. 13
3
Ibid. s. 20
4
Acker Bertie (1984) ‘Surrealism and the Poetry of Delmira Agustini’, Letras Femeninas, 10(1), pp. 39–48.
Available at: https://search-ebscohost-
com.ludwig.lub.lu.se/login.aspx?direct=true&db=edsjsr&AN=edsjsr.23021956&site=eds-live&scope=site
(Accessed: 10 January 2021). S. 2

3
Agustinis vers innehåller kommer från den konfliktyta hennes förhållande till denna rörelse
utgjorde, och i takt med hennes egna litterära och poetiska mognad ökade även hennes
distanserande från rörelsen, vilket slutligen övergick till ett totalt omvändande av deras
principer. 5
Denna svårkategoriserade dimension av hennes poesi, som uttrycks tydligt i El Vampiro, gör
dikten extra intressant som ett studieobjekt.

2. Delmira Agustinis El Vampiro

Delmira Agustinis dikt El Vampiro är en modernistisk dikt utgiven ursprungligen i
diktsamlingen Cantos de la Manana (1910), Agustinis andra utgivna samling. 6
Dikten skildrar ett sorts parasitiskt kärleksförhållande mellan två parter där diktjaget är den
tydligt agerande medan den andra parten är fullständigt passivt. Interaktionen mellan de två
beskrivs med ett tilltagande våldsamt men samtidigt sensuellt språk: diktjaget väcker den
andre partens smärta och känner vid detta dennes innersta kärlek. Jaget biter samt suger ut
dennas smärta, medan den andra parten mer och mer tycks närma sig en dödsupplevelse.
Hjärtat såras, skärs ut av diktjagets kniv, av dennes förbannelse, och blöds torrt samtidigt som
jaget gråter. I en sorts surrealistisk höjdpunkt beskriver sedan jaget hur dennes förbannade
törst dricker med tusen munnar ur den andra partens plåga, och frågar i slutraden varför ”jag”
blev just denna vampyrgestalt och blomma av mörka varelser, som likt en parasit suger ut all
smärta och sorg. 7

2.1 Den litterära vampyren

Den poetiska bilden som här skildras är nästan arketypiskt vampyrisk, och skulle enkelt
förstås som sådan även utan de explicita benämningarna i texten. Anna Höglund beskriver i
sin bok Vampyrer, en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från
1700talet till 2000talet (2009), vampyren som ett begrepp med två olika meningar. Dels är det
en karaktär och en gestalt som benämns som vampyr, dels är det en karaktär och gestalt som
inte alltid benämns som vampyr, men har de attribut som i den specifika kontext de uppträder

5
Jrade, Cathy L., Delmira Agustini, Sexual Seduction, and Vampiric Conquest [Elektronisk resurs], Yale University
Press, 2012. S. 14-15

6
Ibid. S. 16
7
Agustini, Delmira. 1910. El Vampiro, i Cantos de la Manana.
https://canvas.education.lu.se/courses/6501/files/641188?module_item_id=172931 (hämtad 10-13 2020)

4
i anses känneteckna det man benämner som vampyr.8
Vampyren i Agustinis gestaltning omfattar båda dessa meningar: dels benämns den explicit
som en vampyr, men dess agerande följer även de tidsbundna och litterärhistoriska
konventioner som vid 1900talet början uppfattades som konstituerande för en vampyr.
Ett vanligt förekommande tematiskt drag framförallt under 1800talets vampyrberättelser är
vampyren och dess förhållande till kreativt och konstnärligt skapande. Höglund skriver:

”Under 1800talet är vampyrberättelser som Julian Hawthornes Kens Mystery

(1887), Marion Crawfords A Mystery of Campagna (1187) och Arthur Conan
Doyles John Barrington Cowles mycket vanliga. I dem hemsöks kreativa män av
kreativitets och blodtörstande vampyrkvinnor. …//… Destruktiv livsstil och
förtärande passion gör att konstnärer och författare överträder gränsen mellan de
levande och dödas världar och på så sätt blir de ett lovligt byte för vampyren. Den
oskuldsfulle mannen utgör emellertid sällan ett oskuldsfullt och harmlöst offer.
Det finns något besläktat hos konstnärer, författare och vampyrer. De är outsiders
som drivs av en passionerad men potentiellt fatal drift, och de kan också beskrivas
som parasiter vars existens är avhängig andra levandes.” 9

Med visst fog kan denna konceptualisering av vampyren användas nästan ett till ett för
Agustinis dikt, med vissa förtydliganden. Agustinis ständiga motpol i hennes poesi är Darió,
den manliga poet – tillika modernismons grundare – som har haft avgörande betydelse för
Agustinis egen utveckling, och han figurerar ofta på symboliskt vis som en auktoritär ”other”
i hennes verk. I början av hennes bana representerar han en dubbel roll: konstnärens
överlägsenhet och motpolen i den sexuell diskursen. Men i slutet blir han en mer spöklik,
distanserad figur, som Agustini snarare gör allusioner till och skriver om delar av hans dikter.
10

Ur detta perspektiv blir det passiva ”offret” i El Vampiro allt tydligare för oss: en möjlig
tolkning är att figuren representerar Darío som åldrande, flackande och framförallt

8
Höglund, Anna, Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-
talet till 2000-talet, Växjö University Press, Diss. Växjö : Växjö universitet, 2009,Växjö, 2009. S. 19

9
Höglund, Anna, Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-
talet till 2000-talet, Växjö University Press, Diss. Växjö : Växjö universitet, 2009,Växjö, 2009 s. 125

10
Jrade, Cathy L., Delmira Agustini, Sexual Seduction, and Vampiric Conquest [Elektronisk resurs], Yale
University Press, 2012 s. 14-15,

5
färdig(ut)nyttjad poetisk inspiration. Vampyren (i detta sammanhang att likställa med
Agustini själv) suger på parasitiskt vis således ut den kreativa glöd och livskraft som finns i
den inspirerande poeten. I den rusfyllda njutning av att konsumera mannens lidande och sorg
stjäl vampyren dennes krafter för att själv transformeras till ”a stock of dark species”, ett sorts
kreativt monster som lever på andras lidanden (inte helt långt ifrån bilden av konstnären som
parasit på andra levande). Vampyren blir således fylld med kreativ förmåga från sitt offer, och
i en metapoetisk tolkning blir dikten själva resultatet av detta utsugande. Den en gång stora,
mäktiga manliga poeten är därmed reducerad till något perifert, sorgligt och uttömt medan
den tidigare följeslagerskan och älskarinnan kan framhäva sig själv som det nydanande, vitala
och kraftfulla i den poetiska diskursen, om än med en tydlig melankolisk och osäker ton
gentemot sin nya, främmande roll och det hon därmed lämnar bakom sig.

2.2 Den poetiska vampyren

I Delmira Agustini, Sexual Seduction and Vampiric Conquest av Cathy Jrade (2012) görs
en avancerad analys av El Vampiro. Jrade menar att referenserna till mannens försvinnande
tal, hans sår av en ”rare and exquisite dagger” samt den förbannelse som inte nämns, hennes
överförande av hans tal till brutet språk (llanto”) och hennes medlemskap i en mörk, speciell
ras av individer visar att det erotiska mötet (det finns bla tydliga allusioner till fellatio) är
framförallt poetiskt. 11
Vampyrkvinnans ansträngningar att dricka mannens essens vid hans ”sårfontän”, påminner
enligt Jrade om Daríos ”La Fuente”, och bekräftar Agustinis önskan att appropriera Daríos
konstnärliga förmågor. Således är dikten inte endast ett fantasifullt svar på kvinnligt förtryck,
utan även en önskan att ta bort kontrollen av produktiv kreativitet från Darío och andra
manliga modernismos. Vampyren (och diktens) röst förkastar under diktens gång de
moderliga och mjuka övertonerna och blir istället en våldsam, men ändå melankolisk kraft av
övertagande. Vidare skriver Jrade att jagets ambivalens mot hennes vampirism, mot
uppfattningen att en poet måste ta inspiration och kunskap från sina föregångare, plockas upp
i de sista två raderna i dikten. Hon frågar om hon är den nya blommande och senaste
arvtagaren av en ”mörk art”. Den andres stundande undergång ger den lyriska rösten en ursäkt
för att kannibalisera honom och för att förvandla sig själv till den mäktiga parten i deras
förhållande. Hon blir en del av den ”mörka arten”, en av de författare som hämtar sin livsglöd
och styrka från de som kom före dem, samt från det sätt som berör de svårigheter skrivandet

11
Ibid. S. 100

6
innebär och smärtan av världen omkring dem. Titelns maskulina form kan eventuellt förklaras
med detta, ett sätt för Agustini att bekräfta att hon är en av ”många”, oavsett kön.
Jrade skriver vidare att det är underförstått att i det beskrivna förhållandet finns ett
antagande att överlevnaden av den andra (och hans poesi) blir beroende av hennes förmåga att
absorbera hans lidande och fortsätta hans ansträngningar. Införstått i denna symbolism ser hon
också också frågan om odödlighet. Transcendens och odödlighet genom konsten var ett
återkommande tema bland de sydamerikanska modernista-poeterna, med ett återkommande
gestaltande av den manliga figuren i en gudaform. Diktare, så som Manuel Gutiérrez Nájera´s
beskriver exempelvis hur den kvinnliga älskaren passivt ser på när mannen etablerar att deras
odödlighet beror på hans framgångar (accomplishments). Kvinnan väntar här tyst och
observerar medans poeten fångar hennes gudomliga essens i sin konst, genom vilken han når
transcendens och odödlighet.
Agustini rekonfigurerar detta förhållande i El Vampiro: genom att konsumera den andras
essäns, fortsätter hans existens genom hennes kropp och konst. Hon tar mannens smärta så att
hans poesi kan leva vidare i en ny feminiserad version, i det ritualistiska möte som dikten
utgör. 12

2.3 Den kvinnliga Vampyren?

Själva nyckeln som tillåter Agustini denna subversiva, parasitiska frigörelse från den
poetiska ordningen (tillika den könsmässiga, då hon i roll av vampyren sätter sig i den aktiva
positionen medan mannen förvisas till den passiva) menar jag är just själva vampyrgestalten,
och Agustinis mästerliga invertering av det den traditionellt inom litteraturen kommit att
representera är det som även ger mycket av dikten dess vitalitet. Det Agustini gör är att
använda sig av den redan nämnda kvinnliga vampyrarketypen under 1800talet och dennas
relation till manligt kreativt skapande, men genom ett perspektivskifte från offret till
”monstret” helt förändra premisserna.
I den etablerade föreställningen om vampyrkvinnan är det alltid det manliga geniet,
konstnären eller vetenskapsmannen som är berättelsens utgångspunkt. Det som relationen ger
uttryck för är nästan alltid den manliga skräcken för den sexuella, okontrollerbara och
mystiska kvinnokaraktären, vilken går stick i stäv med den klassiska Viktorianska synen på
den goda kvinnan. 13 För den kreativa mannen tycks det i uppkomsten av denna typ av kvinna

12
Ibid. S. 101-103
13
Höglund, Anna, Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till
2000-talet, Växjö University Press, Diss. Växjö : Växjö universitet, 2009,Växjö, 2009. S. 131-133

7
som litterär gestalt (ett tidigt exempel på denna gestalt är exempelvis Medea) funnits en
dubbelhet: den fria, främmande kvinnan representerar någonting lika delar farligt som erotiskt
och konstnärligt lockande, och det är denna dubbelbottnade dragningskraft som tycks vara
kvinnans främsta vapen för att ”lura” in männen i fördärvet.
Ett tydligt exempel på detta är Baudelaires dikt Les Metamorphoses du Vampire (1857), som
starkt skildrar dubbelheten av erotisk lockelse, förakt och skräck inför den sexuellt frigivna
kvinnan: 14
”Min kvinna vred sin kropp som ormen över glöd
Och lätt korsettens fjädrar knåda mina bröst.
Förförisk nådde mig ur munnen, lika röd
Som smultron, hennes milda, myskindränkta röst:
”Min läpp är fuktigt varm; jag vet hur man bedårar
Och hur i bäddens djup er medvetenhet dör.
Jag torkar på min barm, den stolta, alla tårar
Och lockar åldringar att le som småbarn gör.
Jag är för alla dem som sett mig naken värd
Långt mer än måne, sol och stjärnor utan namn.
I vällust, kloke vän, är jag så vis och lärd
När hänförda ni kvävs i djupet av min famn
Eller åt tänders bett jag lämnar ut min byst,
Gracil och svällande, och kättjefull och sval,
Att även änglarna som på min bädd jag kysst
Med glädje säger ja till evigt helveteskval!”15

Vampyrkvinnan och dennes agerande påminner väldigt mycket om Agustinis vampyr (föga
förvånande då Agustini med största sannolikhet läst Baudelaire16): båda är aktiva och
härskande över en passiv (förmodad manlig) motpart, och på sexuellt, kärleksfullt maner
lockas mannen i fördärvet genom att vampyren suger ut hans sorger, lust och känslor i en

14
Ibid. s. 147-148
15
Charles Baudelaire, Det ondas blommor. Tolkningar av Les Fleurs du Mal av Ingvar Björkeson. (Stockholm:
Norstedts, 1986), s. 166.
16
Acker Bertie. 1984. “Surrealism and the Poetry of Delmira Agustini.” Letras Femeninas 10 (1): 39–48.
https://search-ebscohost-
com.ludwig.lub.lu.se/login.aspx?direct=true&db=edsjsr&AN=edsjsr.23021956&site=eds-live&scope=site. S. 2

8
paradoxal akt av rus och lidande. Den största skillnaden är som tidigare nämnt
berättarperspektivet, samt den moraltematik som vampyren representerar. Baudelaires
vampyrkvinna är trots sin lockelse en ytterst hotfull gestalt som representerar moraliskt
förfall, odygd och de mörka krafter som 1800talets samtid förmodade härbärgera i sexuellt
frigivna kvinnor. Ytterst är vampyrkvinnan en gestaltning av männens rädsla (om än med
skräckblandad sexuell förtjusning) inför det andra könets potentiella makt, som har förmågan
att bringa mannen i död och elände. 17
Ytterst intressant blir då att Delmira Agustinis vampyr inte skiljer sig nämnvärt i sitt agerande
från Baudelaires, men gestaltens betydelse är helt inverterad. Agustinis vampyr representerar
istället sexuell frigörelse, en subversion av de patriarkala normerna kring konstnärlig
verksamhet och vad kvinnor i maktposition är kapabla till. Medan dessa aspekter är det som
gör den kvinnliga vampyren skrämmande för konstnärliga män är det de som Agustini
åberopar och speglar sig själv i. Användandet av vampyren fungerar i det närmaste som en
mask för att möjliggöra detta utforskande, då uttalade kvinnoliberalistiska idéer förmodligen
inte tilläts i samtidens konservativa borgerliga miljöer. Istället tillåter vampyr-gestalten
rörelsefrihet inom poesin i och med att den utgör ett eggande erotiskt motiv för hennes
samtida manliga konstnärer, snarare än en irritation eller direkt hot gentemot deras hegemoni.
Med det sagt skulle jag ändå vilja poängtera att det finns en öppning i dikten till synes
ignorerad av exempelvis J. Rade, vilket är det faktum att varken vampyren eller dennes
motpart är könsbestämda. Inte heller beskrivs fysiska eller andra utseendemässiga attribut
som kan antyda något genus, utan det vi har att gå på i denna fråga är externt: det faktum att
Delmira Agustini själv var kvinna och vad vi vet endast hade heterosexuella förhållanden,
samt skrev erotisk poesi med en manlig adressat. 18 Men i själva texten El Vampiro finns inte
dessa tendenser, tvärtom pekar mycket av vampyrens karaktäristik ofta mot manlig kodning
(exempelvis den aktiva rollen i den erotiska akten, samt titeln som har maskulin form), och
inte heller några uppenbara allusioner som pekar på att den andra parten nödvändigtvis skulle
representera Darío. Med det sagt anser jag det ändå lämpligt att tolka dikten i linje med Jrades
analys, baserat på redan nämnda premisser av heterosexualitet och manlig/kvinnlig
maktinversion samt kontext, men vill poängtera att möjligheten eventuellt finns för alternativa
tolkningar och motläsningar i detta hänseende.

17
Höglund, Anna, Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-
talet till 2000-talet, Växjö University Press, Diss. Växjö : Växjö universitet, 2009,Växjö, 2009 s. 147-14
18
Jrade, Cathy L., Delmira Agustini, Sexual Seduction, and Vampiric Conquest [Elektronisk resurs], Yale
University Press, 2012. S. 14-15

9
2.4 Den surrealistiska vampyren
Som redan nämnts är Agustinis poesi svår att kategorisera utifrån en specifik samtida
poetisk mall eller genre. Den vanligaste kategoriseringen av henne som modernistisk är
tämligen bred och icke-specificerad, och likaså är hennes förhållande till den samtida
modernismo-rörelsen, som tidigare nämnts, skakig, då hennes poesi snarare bör förstås som
existerande i förhållande till – och ofta i motstånd mot – denna rörelse. En annan poetisk
rörelse som är intressant att analysera El Vampiro och dess vampyrgestalt utifrån är
surrealismen, framförallt för att belysa ytterligare intressanta litterära manifestationer som
möjliggörs av vampyrmotivet.
Berte Acker i sin artikel Surrealism and the poetry of Delmira Agustini (1984) argumenterar
för en eventuellt reklassificering av hennes poesi som surrealistisk snarare än modernistisk.
Detta hävdar hon är givande trots det faktum att Agustini var verksam på en helt annan
kontinent och dog ett helt decennium (1914) innan André Bretóns surrealistiska manifest
publicerades. 19
Acker baserar framförallt sitt argument på stilistisk basis, då hon jämför Agustinis poesi
med de nio allmänna huvuddrag hon menar utgör grund för surrealismen. Även El Vampiro
och dess vampyrgestalt kan således analyseras utifrån några av dessa punkter. 20
Den första av dessa som har tydlig relevans för dikten ifråga är Resan som en surrealistisk
symbol. Acker skriver: ”The Voyage is subjective, not physical, and constitutes a search for
the unknown, the infinite, the absolute or eternal. Death, too, is viewed as a voyage -- the
ultimate adventure – a liberation and a penetration beyond the barriers of the known.” 21
Denna resa finns på ett symboliskt plan i El Vampiro, och inte bara vampyren, utan även
den andra parten tycks genomgå den, men på var sitt vis. Den passiva partnern genomgår sin
resa mot döden och den konstnärliga odödligheten genom vampyrens parasitiska utsugande av
dennes kreativa och känslomässiga kraft. Processen tycks i och för sig upplösa och
förgängliggöra hans fysiska gestalt, men leder också, som tidigare nämnts, till att hans
kreativa essenser tycks leva vidare i förnyad form tack vare vampyrens absorberande.
Framförallt är processen för båda parter oerhört frigörande: den passiva partnern tycks genom

19
Ibid. s. 2
20
Ibid. s. 4
21
Ibid. s. 4

10
den våldsamma parasitiska akten befrias från sitt lidande och ånger medan vampyren i
absorptionen av dessa själv förvandlas till någonting nytt, förädlat och odödligt som står
bortanför det tidigare kända.
Likaså har punkt 4: ”Many surrealists wished to objectify the self to achieve a sort of
detachment from the ego that would set aside the emotionalism of the romanticists. They tried
to treat the self as object rather than subject” klara gemensamma beröringspunkter med
vampyren. 22
Agustini använder vampyrgestalten som ett sätt att objektifiera sina egna känslor inför ”den
andra”. Med denna monstermask distanserar hon sitt ego från det emotionella lidande som
krävs för den poetisk-erotiska akten: i form av en vampyr blir den parasitiska och makabra
handlingen självklar på ett sätt den annars inte skulle vara. Den avskildhet som möjliggörs av
denna litterära och poetiska maskering av jaget är med andra ord det som också möjliggör
jagets slutgiltiga transformation och potentiella sökande in i nya, tidigare okända domäner.
Likaså punkt 6: ”In surrealism, alienation resulted from the distortion of sensation (to
confuse one sense with another, as Baudelaire did in Les correspondences, or to magnify and
focus upon a single sensation, thus destroying the balance of the senses, as Rimbaud so often
did.” beskriver träffande vampyren, som mot slutet når en sorts alienationsupplevelse från
mänskligheten som resultat av sin outtörstliga lust att dricka partnerns lidande. Denna erotiska
lust har alltså ett syfte som går utöver själva känslosensationen: att driva denna lust till sin
yttersta, mest våldsamma gräns leder till den inre transformation som möjliggör subversionen
av poetisk och könsmässig ordning, vilket således möjliggör en helt ny kvinnlig och
konstnärlig tillvaro (som ”a stock of dark species”). 23
Som slutgiltig och mest central punkt för både Agustini och surrealisterna står kärleken.
”They (surrealisterna, författarens anm.) held that desire is the generative source of life, that
poetry and art are the product of the erotic and the psychological, and that love must act on
life and cause profound changes”. 24
Knappt någonstans i Agustinis poesi är denna idé mer tydligt gestaltad än i El Vampiro:
själva genererande kraften i texten är vampyrens kärlek till den andre och dennes lidande.
Poesin i form av dikten självt är den produkt som tillkommit av denna längtan, och kärlekens
kraft i att skapa förändringar är likaså tydligt i den förvandling till vampyr jaget genomgått
under dikten. Med andra ord är det kärleken som skapar inte bara vampyren, utan även hela

22
Ibid. s. 5
23
Ibid. s. 6
24
Ibid. s. 8

11
denna banbrytande poesi i stort.

2.5 Den erotiska vampyren

Slutligen skulle jag vilja diskutera El Vampiro utifrån ett erotiskt/poetiskt perspektiv. Dessa
två fundamentalt mänskliga uttryck har länge varit intimt förbundna (i västerländsk tradition
åtminstone sedan Sapfo), och enligt den franska filosofen George Bataille leder de båda till
samma typ av upplevelse: ”Poetry leads to the same place as all forms of eroticism – to the
blending and fusion of separate objects. It leads us to eternity, it leads us to death, and through
death to continuity.”. 25
En väldigt intressant aspekt av dikten är det erotiska spel som är symboliskt underförstått i
mötet mellan vampyren och dennes älskare, vilket tydligt kan kopplas till Batailles definition
av erotik.
Språkbruket gör att den sexuella akten förblir underförstådd men aldrig explicit. Samtidigt
finns det i originalspråket tydliga allusioner till fellatio, och en ständig sensuell, kärleksfull
karaktär samtidigt med en stegrande överton av våld i språket. Uttryck som ”I, who would
open/your wound, bit into it – did you feel me? - / as if biting into the gold of a honeycomb!”,
samt ”I sweetly squeezed more, like a traitor, / your heart mortally injured, / by the cruel, rare,
exquisite dagger / of a nameless curse, until bleeding it dry in tears.” är alla exempel på den
känslo och objektsmässiga uppblandning Bataille beskriver som central för både poesi och
erotik. Akten som utförs är hänsynslös (vampyren tar inte i akt vad som sker med sin älskades
fysiska kropp), emotionellt paradoxal (uttryck för sorg, extas, smärta och kärlek sammanförs
och blandas upp i takt med aktens stegring), leder mot döden (”You grew pale / even your
voice, your waxen eyelids, were lowered… and you grew silent… You seemed / to hear
Death pass by…”) och genom döden till kontinuitet och odödlighet: för vampyren till insikten
om att vara en del av den mörka arten av poeter, för den andra parten (den manliga poeten) till
att han kan leva vidare genom henne. Dessutom finns det knappt en bättre symbol för
odödlighet än vampyren, detta odöda monster som tycks ständigt komma tillbaka genom
historien.

25
Bataille, George (1957) Erotism, Death and Sensuality – A study of Eroticism and the Taboo. Walker and
Company (New York) s. 24

12
 3. Sammanfattning
Sammanfattningsvis tycks denna vampyrdikt än mer mångfacetterad och djupbottnad efter
dessa analyser. Det vi ändock kan säga är att El Vampiro och dess monstergestalt är en klart
surrealistisk och erotisk dikt med starka metapoetiska övertoner. Dess tematik kretsar
framförallt kring sexuell och poetisk maktdynamik mellan könen, och syftar till att med
vampyrgestalten som medel invertera denna ordning, inte endast för sig själv utan även för
den döende, förgängliga manliga poeten, som därmed på symboliskt vis kan leva vidare i den
nya kvinnliga, vampyriska poesin. Med andra ord är som visat vampyrgestalten och dess
multipla, nästintill paradoxala roll helt central för dikten, både på ett tematisk, symbolisk och
estetisk plan. Agustinis skicklighet när det kommer till att utnyttja en väldigt väletablerad
litterär konvention så som vampyren och vrida denna för att gestalta och bestrida allt från
könsmaktsstrukturer, motsägelsefulla erotiska tillstånd, känslor och upplevelser, samt
förekomma viktiga estetiska och idémässiga litterära utvecklingar så som surrealismen är till
synes utan tidigare motstycke inom vampyr och monsterfiktionen, och om inte oöverträffbart
så alldeles tydligt ytterst personligt och unikt.

4. Källförteckning

Acker Bertie. 1984. “Surrealism and the Poetry of Delmira Agustini.” Letras Femeninas 10 (1): 39–
48. https://search-ebscohost-
com.ludwig.lub.lu.se/login.aspx?direct=true&db=edsjsr&AN=edsjsr.23021956&site=eds-
live&scope=site

Agustini, Delmira. 1910. El Vampiro, i Cantos de la Manana.

https://canvas.education.lu.se/courses/6501/files/641188?module_item_id=172931 (hämtad 10-13
2020)

Bataille, George. 1957. Erotism, Death and Sensuality – A study of Eroticism and the Taboo. Walker
and Company (New York)

Baudelaire, Charles. Det ondas blommor. Tolkningar av Les Fleurs du Mal av Ingvar Björkeson.
(Stockholm: Norstedts, 1986)

Höglund, Anna, Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från

1700-talet till 2000-talet, Växjö University Press, Diss. Växjö : Växjö universitet, 2009,Växjö, 2009

Jrade, Cathy L., Delmira Agustini, Sexual Seduction, and Vampiric Conquest [Elektronisk resurs],
Yale University Press, 2012.

13
 Hemsidor:

https://www.britannica.com/biography/Delmira-Agustini (hämtad 01-10 2021)

14