Tentamen delkurs 7: Jaget i modernistisk litteratur

Jaget får i och med modernismens framväxt under andra halvan av 1800talet en allt tydligare gestalt
och fokus i den västerländska litteraturen. Med en utveckling dels inspirerad, dels som en motrörelse
mot romantiken går de modernistiska författarna redan i ett tidigt skede långt djupare in i människans
inre psykologi, föreställningsvärld, medvetande och subjektiva förståelse av världen än vad som
tidigare gjorts.
Under början av 1900talet förenas dessutom detta ”jag-centrerade” intresse med de avantgardistiska
rörelser som kommit att utvecklas på olika håll i Europa. Två tidiga exempel på detta är Per
Lagerkvists dikt Ångest, Ångest är min arvedel och Vladimir Majakovskijs Ett Moln i Byxor.

Ångest, Ångest är min arvedel är utkommen i Lagerkvists diktsamling Ångest (1916) och har drag
hämtade från den samtida expressionismen, en av de för tiden mest dynanande konstnärliga rörelserna.
Expressionismen syftar till att ge uttryck åt människans (i regel ångestfyllda) inre och skildra denna
subjektiva upplevelse av världen. Verkligheten blir i den expressionistiska litteraturen helt formad av
det inre medvetandes känslor, på så sätt att miljöerna och scenerna förvrids och förändras i förhållande
till subjektets känslouttryck. Den inre psykologin och emotionaliteten gestaltas således lika mycket
externt som internt, i en sorts sammansmältning av både inre medvetande och yttre verklighet.
I Lagerkvists dikt uttrycks detta genom själva landskapet: naturen runtomkring diktjaget är kall,
hård, mörk och fientlig, den är stor och hotfull samtidigt som den är innestängande och framförallt
livlös. Jaget är ensamt i ett ensligt, nästintill apokalyptiskt fantasilandskap där solen knappt tycks lösa,
där molnen är sönderskurna och himlen är svart, där bergen och klipporna är vassa som knivar och
hela världen tycks riva och slita i kroppen.
Allt detta är uttryck för ångest, jagets existentiella rädsla inför livet, världen och sin egna plats däri,
gestaltat på ett så uttrycksfullt och externaliserat sätt att det förändrar själva naturen och verkligheten,
helt utifrån jagets känslor och subjektiva uppfattning av dem.
Rörelsen i dikten sker också helt omvänt från den tidigare romantikens sublima naturgestaltande:
istället för att naturens storhet och under förenas internt med diktjagets känslor och förändrar det till en
sublim extas förändras här istället själva naturen efter subjektet. Verkligheten i dikten så att säga
skiftar inför jagets inre mörker och vånda.
En annan samtida dikt som är centrerat kring ett starkt och tydligt jag är prologen till Vladimir
Majakovskijs Ett moln i byxor, utgiven 1915.
Dikten är ett sorts ungdomsuppbrott mot samhället, borgerligheten och traditionalismen, och är ett av
de mest kända exemplen på futuristisk litteratur. Futurismen var en annan av de alla ismer som
uppstod under det tidiga 1900talet, och kan ses som kanske den mest politiskt radikala. Futurismen
grundade sig på att bejaka och använda det moderna samhällets teknologiska och politiska
innovationer för att skapa en ny sorts konst, vars syfte var att leda människan in i en ljusare och friare
framtid, inte längre betvingad av den äldre tidens hierarkier och regler. Man betonade explosivitet, fart
och teknologins under, men även nya, djärva uttrycksformer som bröt mot konventionerna, samt
ungdomlighetens spontanitet och frispråkighet, medan man ansåg att allt det gamla skulle förpassas till
soptippen (eller förstöras).
Många av dessa viljor kommer till uttryck i Majakovskijs dikt, och framförallt är det ungdomliga,
radikala jaget diktens centrala gestalt.
Diktjaget är ständigt uppkäftig och hånande mot den tilltalade publiken (vilka nog bör tolkas som det
kulturella och sociala etablissemanget), förkastande deras sentimentalitet, finkänslighet och ålderdom
medan han själv tar en högljudd och djärv ställning som ung, vacker, frispråkig och tänkande man,
som gör tvärtom från vad som är brukligt (lyssna till de äldre) istället ska lära dem någonting.
Mot slutet av dikten sker dessutom någonting speciellt: diktjaget byter ton och tycks härifrån vända
sig till en mer universell publik, hans subjekt förvandlas, börjar spricka och bli till någonting annat än
människa: bara till läppar, och sedan till endast ett moln i byxor.
Vad dessa metaforiska förvandlingar kan tänkas symbolisera är mångfacetterat, men en del av
förvandlingen tycks i alla fall komma från jagets önskan att med utgångspunkt i sin radikala
subjektivitet (helt fristående från världens regler) slutligen frigöra sig inte bara från samhället utan
även från sin egna kropps begränsningar: att bli endast en röst som flödande förmedlar sina innersta
budskap, bli någonting upplyft, fritt och självstående som genom sin poesi i människohamn befriar
även sina medmänniskor från deras passivitet och konformism, i ett sorts universalistiskt lyriskt
revolutionstillstånd.
Majakovskijs revolutionära poesi bör förstås även kopplas samman med den samtida bolsjevismens
framväxt i Ryssland, däribland dess radikala idé om samhällsomstörtning och nydanande av
världsordningen för att förberedda människan i övergången till ett klasslöst utopiskt samhälle, men
man kan även se vissa av de ställningstagande diktjaget gör i förmån för radikal subjektivitet, tilltro till
individen och frihet från samhällets förutfattade ordning och värderingar, gå igen bland senare
författare inom existentialismen, framförallt Sartre med sin idé om ond tro, om än formulerad i mer
filosofisk än politisk form.

Två andra diktare som använde sig väl av jaget i sin poesi var svenska Gunnar Ekelöf och
finlandssvenska Edith Södergran, men till skillnad från exempelvis Majakovskij gjorde bägge det i
framförallt en mystisk kontext snarare än en uttalad politisk.
Gunnar Ekelöfs dikt Eufori (ursprungligen utkommen 1941 i diktsamlingen Färjesång) har tydliga
mystiska övertoner, och som mycket av hans diktning strävar den mot att försöka beskriva en
outsägbar och mystisk upplevelse. Det är ett sorts försök att röra sig mot intet, det icke deskriptiva,
kanske till och med mot något som helt står bortanför språket.
Ekelöfs utgångspunkt i denna rörelse är helt grundad i skiftningen mellan ett tilltalat du som
sedermera sömlös glider över till ett jag. Den tilltalade (som dessutom gärna läses som att författaren
tilltalar sig själv i andraperson) sittandes skrivande i en trädgård en sommarnatt överfalls av en känsla
av omgivningens plötsliga närvaro. Naturen, insekterna, elden och själva ljusets blir som alldeles nära,
till synes ett med varandra och ett med den tilltalade, vilken upplever en väldig extas och
känslosammanföring, där död, liv och kärleken blivit helt uppblandade.
Dikten går härifrån över till ett jag, ett jag som i sin subjektsposition står tillsammans med hela
kosmos, genomgående en sorts inre resa däri det tidigare outsägliga ting som annars aldrig finns nära
till hands nu plötsligt närvarar, och tycks vara det enda som hela världen tycks dela. Subjektets
position blir således under diktens gång i det närmaste upplöst, förenat med allting annat i världen men
ändå på samma gång självständigt närvarande, och diktens sätt att använda ett tilltalat du som
utgångspunkt får ett didaktiskt syfte i att leda läsaren mot en upplevelse av det universella jaget, det
paradoxala tillstånd som är både människa men lika delar hela universum.
Edith Södergran i sin dikt Triumf att finnas till… (utgiven första gången 1916 i diktsamlingen
Decemberlyran) använder sig av ett jag som likt Ekelöfs också har universella ambitioner.
Jaget i denna dikt är dels beskrivet i kosmiska termer: som en värld och en stjärna bland miljoner
andra, en del av oändligheten, av alltets stora kraft. Men jaget är också lika delar mänskligt: det lever,
andas, och känner tidens rörelse i sin kropp, det vandrar genom naturen, lyssnar till nattens flöde och
står på bergen i gryningen. Men jaget i sin kosmiska form beskrivs även stå på solen, och säger sig
inte veta någonting annat än solen själv, det fyller upp jagets bröst och hjälper denne i sin kamp mot
tiden. Detta ”nedplockande” av kosmos till jorden är ett typiskt drag för Södergrans poesi och syftar
här till att sammanföra den värdsliga tillvaron som människa med det universella tillstånd som kosmos
representerar. Människan är lika delar ett subjekt av kött och blod som självständigt rör sig i världen
samtidigt som hon endast är en pusselbit av universums oändliga materia, sammankopplad på ett sätt
som i det närmaste är oöverskådligt för henne själv, men som dikten genom sitt poetiska språk
försöker uppenbara. Jagets dubbla och till synes paradoxala funktion blir således centralt för att
gestalta detta tillstånd, att sammanföra dessa två egentligen aldrig åtskilda sfärer av verkligheten, samt
försöka genom dessa medla mellan människans existens och tiden som ständigt förtär denna.

En annan typ av litterär form som var väldigt populär under den modernistiska perioden var den
autobiografiska romanen. Denna genre hade redan börjat utvecklas under tidigt 1800talet (bland annat
med författare som Charles Dickens och Leo Tolstoy), men kom att utvecklas och få många
nydanande gestaltningar under sekelskiftet och framåt. I denna romanform är jaget, dess upplevelser
och tankar (framförallt i form av minnen och återberättande av förgången tid) textens huvudsakliga
fokus, och romanerna syftar ofta till att genom gestaltandet av denna jagupplevelse också tydligare
framhäva sin viktigaste tematik.
Två exempel på denna typ av litteratur är Eyvind Johnsons Nu Var det 1914 (1934), och Marcel
Prousts På Spaning efter den tid som flytt (1916).
 Johnsons bok är framförallt baserad på hans egen uppväxt som fattig och föräldralös pojke i
Norrland under början av 1900talet, men med fiktiva inslag i form av berättelser, sägner och episoder
som inte nödvändigtvis är helt biografiskt sanna.
Jaget i denna roman är den fjortonåriga pojken Olof, och det är genom hans reflektioner, inre
monologer och observationer vi får ett perspektiv på romanens värld. Olof till följd av sin ålder är
begränsad i sin förståelse av omvärlden: han kan inte se de ekonomiska system som gör att han och
hans medarbetare vid timmerflottarna tvingas slita, kriget i Europa påverkar honom inte eftersom han
inte känner till någonting utanför Norrland, och hans förhållande till det andra könet är länge i boken
helt obefintligt och inte reflekterat över. Världsskildringen är med andra ord väldigt snäv, men tycks
långsamt under bokens gång vidgas, fram till slutet när han beskrivs till slut stiga ur sin barndom. En
ständigt återkommande längtan för Olof är också att leta sig ur sin svåra sits och samhälle, till det liv
som verkar finnas där bortom, och detta blir med tiden den strävan som tycks differentiera hela hans
jag gentemot omgivningen.
Jag-centreringen i romanen har således en mångfaldig funktion: dels för att ge boken sin
autobiografiska ton, dels för att gestalta huvudpersonens främlingskap och oförståelse gentemot sin
omgivning, men kanske framförallt för att ge både en intern och extern skildring av dennes
framväxande medvetande om sig själv, världen, och sedermera hans kamp att söka sig vidare och ut
från sin begränsande miljö och bakgrund i det fattiga arbetarsamhället.

Marcel Prousts bok På Spaning efter den tid som flytt är liksom Johnsons extremt jag-fixerad, och
har återigen betoning på minnen och den tid som en gång förflutit.
Proust minnesanvändning är dock än mer ambitiöst utlagd: han syftar till att genom sitt verk skapa
en upplevelse av total synkronisering av den förgångna och nuvarande tiden, ett tillstånd där alla
minnen så att säga återupplevs samtidigt som nuet. Metoden för detta är en sorts inre djupdykning i sitt
egna automatiska minne: en resa tillbaka i tiden genom spontana och nästintill slumpmässiga möten
med olika objekt som får jaget att erinra med alla sina sinnen specifika episoder ur sitt förflutna. Det är
genom dessa möten med dåtiden som hela den fiktiva värld boken presenterar (som i och för sig är
baserad framförallt på författarens egna liv, men med många fiktiva inslag och rekonstrueringar) blir
för både huvudpersonen och läsaren varsebliven. Som det beskrivs i den kända episoden med
Madeleine-kakan framträder återstoden av Marcels barndom, födelseort och familjevänner så att säga
ur den spontana och automatiska upplevelse som sker genom kontakten med de ”minnesobjekt” han
stöter på. Världen i Prousts verk är således oerhört jag-centrerad, byggd enbart på huvudpersonens
minnen och perception av dåtiden, utan en möjlighet för läsaren att veta hur mycket av denna
framställning är färgad eller rekonstruerad av huvudpersonen själv.

En annan författare som också är känd användare av den automatiserade tankeströmmen är Virginia
Woolf, men i hennes verk Mot Fyren (1927) syftar inte användandet till att framställa en enskild
karaktärs subjektiva minnen eller verklighet, utan snarare till att nyansera och bredda förståelsen av
historien genom att skildra den från flera olika inre perspektiv.
Woolf skildrar i sin roman tre händelser i olika tidsperioder som alla utspelar sig på ett sommarhus i
nordvästra Skottland, vari den centrala premissen (åtminstone för del 1 och 3, då nästan inga
karaktärer närvarar i del 2) är att karaktärerna planerar en resa till fyrtornet utanför. Denna till synes
banala berättelse där inte mycket dramatiskt sker blir genom Woolfs sätt att skifta perspektiv och
djuplodande skildra de olika karaktärernas inre oerhört nyanserad och detaljerad. Genom möjligheten
läsaren ges att höra de outtalade, inre tankarna kommer vi också mycket närmre en förståelse av varje
karaktärs agerande och motagerande, familjen och det gifta parets inre relationsstrukturer förklaras
genom ett system byggt på någons agerande och sedan de andras reflekterande över detta. Jaget i
berättelsen hoppar ständigt mellan olika perspektiv i takt med varje nya fokalisering, det blir således
inte längre ett singulärt jag utan en i det närmaste kombinatorisk sammansättning av flera olika
perspektiv, uppfattningar och bakgrunder, kanske i syfte att ge en bild av hur svårfångad och oändligt
nyanserad verkligheten och människan själv också är.

Två andra modernistiska verk som utnyttjar skildringen av jaget för att också skildra och diskutera
existentialistiska frågor är Albert Camus Främlingen (1942) och Samuel Becketts I Väntan på Godot
(1953).
Camus roman är ett resultat av den filosofiska mylla i Frankrike som uppstod i samband med
existentialismens (och framförallt dess vidareutveckling absurdismens) popularitet, med bland annat
honom själv, Sartre och De Beauvoir som tidiga galjonsfigurer. Bokens huvudrollsinnehavare
Meursault går genom livet som fullständig värdenihilist: han bryr sig inte om sin egen moders död, sin
väns misshandlande av kvinnor samt hans kriminella verksamheter, känner varken kärlek eller
intresserar sig för äktenskap, och sedan i vad som blir romanens brytningspunkt mördar han utan
egentlig anledning en man med en lånad revolver. Väl sedan i fängelset konfronteras Meursault med
rättsväsendet men visar inga tecken på ånger, det är först när han på sista dagen i sin cell möter en
präst han för första gången brusar upp och kraftigt avvisar dennes önskan om att ge honom sista
smörjelserna. I denna stund avvisar han både gud och sitt egna liv, men finner samtidigt en annan sorts
mening i absurditeten av sitt egna livsöde.
Främlingen är som roman centrerad kring Meursaults jag, och trots dess avskalade och fåordiga
språk (som ju också kan sägas vara en spegling av huvudkaraktärens nihilistiska världsuppfattning)
kommer vi under bokens gång väldigt nära inpå dess centrala delar. Meursault tycks som tidigare
nämnt vara en total värdenihilist, samtidigt som han också finner glädje och nöje i enkla och oftast
lustfyllda aktiviteter, vilket kommer till tydligt uttryck när han väl satts i fängelse och det enda han då
saknar är att få se staden i solljuset igen. Karaktären och dennes jag är sannolikt inte menade att läsas
förebildligt, utan tvärtom kan tänkas representera de nihilistiska idéer som Camus själv med sin
absurdistiska filosofi ansåg sig sträva emot. Även bokens slut och den förändring Meursault då
genomgår kan med fog kopplas an till detta, då han i sitt öde också tycks finna ett sorts absurt värde, i
förlängning meningslöst då han oavsett kommer utplånas, men som i stunden fyller honom med en så
stark livsglädje och mening att mötet med döden tycks därefter bli alldeles banalt.
Sättet som jaget presenteras i romanen anknyter också till bokens själva titel, då den genomgående
tonen i berättandet just tycks vara främmandeskapet. Världen runtom beskrivs i så oerhört avskalat
och i regel emotionellt kallsinnigt språk att jagets alienerade verklighetsuppfattning blir för läsaren
alltför tydlig, och den nihilistiska aura han utstrålar leder inte bara till hans egna främmandegörande
av omgivningen, utan också slutligen till att omgivningen främmandegör och föraktar även honom.

Samuel Becketts I Väntan på Godot uttrycker liksom Främlingen tydliga absurdistiska tankegångar,
med en betydande skillnad i att jaget (om man ens kan prata om ett jag i ett dramasammanhang) här
inte är singulärt utan delat mellan de två huvudpersonerna.
Vladimir och Estragon är under hela pjäsens gång fast i en situation av total meningslöshet, deras
väntan på den mytomspunne Godot tycks inte ha något uttalat syfte, och inte heller dyker denne
någonsin upp under dramats gång. Tillika är tiden nästintill stillastående, ingenting förändras
egentligen under hela pjäsen och karaktärerna tycks själva vara tämligen osäkra på om någonting
viktigt överhuvudtaget skett under dagen som gått. Likaså ifrågasätter dem ständigt varandra, glömmer
bort vad de ska göra och verkar inte förstå sin situation överhuvudtaget, men stannar likväl kvar på
platsen för att vänta in denne Godot.
Pjäsen kan tolkas som ett direkt uttryck för absurdismens verklighetsuppfattning: livet har ingen
inneboende mening och universum förflyter okänsligt vidare i en monoton och ständigt upprepande
rörelse som inte heller syftar till något mål. Men ett av de viktigaste budskapen i pjäsen är likväl att för
den sakens skull inte nöja sig med denna meningslöshet, utan istället göra en ansträngning för att
själva ge världen och sig själva ett syfte. Deras väntan på Godot är detta syfte, utan den faller de
tomhänt åt nihilismen och meningslöshet, men så länge de båda har detta finns en gemensam mening
och riktning i deras tillvaro. Framförallt är det också det som för de båda tillsammans: universums
absurditet blir helt enkelt enklare att leva med om det delas med någon annan, kanske med alla de
andra människor vi möter på vägen. Således får pjäsens jag ett kollektivt (nästan universalistiskt)
anspråk, som talar för alla människors inneboende strävan att tillsammans skapa sig ett syfte i
oöverskådligt och oändligt oförståeligt universum.

Den sista användande av jaget jag vill beröra är det i Jorge Luis Borges berättelse De Runda
Ruinerna (” ”), och av specifikt intresse är hur novellens drömlika och magiska estetik samverkar med
jaget. Jaget i De Runda Ruinerna innehas av en magisk mystiker som anländer till en samling ruiner
för att där drömma fram en man, vilket han efter lång prövotid och ansträngning slutligen lyckas med.
Mannen går sedermera efter ytterligare tid till ett annat tempel och gör samma sak, varpå magikern
själv kort därefter omfångas av en eld, och förstår i dödsögonblicket att även han var en framdrömd
man.
Novellen är i typisk postmodern stil metafiktiv, i den mening att själva drömmandet kan tolkas som
en författares framskrivande av en fiktiv karaktär, vilket i detta fall både är den framdrömda mannen
och trollkarlen själv (för båda två är ju i själva verket ”framdrömda” av författarens medvetande och
sedan satta i text). Likaså blir jaget också för läsaren uppenbart fiktivt när det kombineras med den
magiska realismen: ständigt överbryggar jaget olika nivåer av dröm och verklighet, jaget innehar
övernaturliga förmågor och dyrkas i det närmsta som en gud, men blir först i sin dödsstund efter att ha
själv skapat sin egna fiktion slutligen också medveten om sin egna fiktivitet. Berättelsen kan således
ses som en led av fiktiva jag som återföder sig själva i nya jag, och detta överförande mellan det gamla
och nya är ständigt byggt på att det nya födds, uppfostras och sedan går självständigt vidare i samband
med att det gamla förintas, en sorts överföring som dels är lik den mellan olika författargenerationer
(där föregångare står som tidiga inspirationer som mer och mer försvinner bort desto mer självständig
den nye författaren blir), men även den universella cykeln av död och återfödelse, där materia formas,
förintas och sedan återformas i förnyade former men alltid med samma grundläggande cykliska
villkor.