Kronologiuppgift 2- Laokoongruppen

Bildkälla; https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Gruppo_del_laocoonte,_04.JPG (hämtad 05/11)

Den artefakt jag har valt är Laokoongruppen från Rom, därför att den exemplifierar
svårigheterna i att datera antik konst under antiken men i synnerhet under den hellenistiska
perioden. Jag har valt konsthistorikern Seymour Howards datering av statygruppen i hans två
artiklar; ”On the Reconstruction of the Vatican” och ”Laocoon Rerestored”, men det är värt
att påpeka att detta fynds datering är ytterst debatterat, så pass att forskare inte har kunnat
komma fram till en konsensus och en datering på gruppen blir därför ofta en väldigt
kontroversiell sak att göra.
I Laokoongruppens fall så är en relativ datering baserad på konststilistiska drag, fyndkontext
och material den enda någorlunda möjliga att göra då det saknas den typ av källor så som
inskrifter eller andra skriftliga uppgifter som skulle kunna ange ett exakt tillverkningsdatum
på skulpturgruppen, och därmed möjliggöra en absolut datering.
En stilistisk datering är baserad på teorin att utseendet, detaljer och attribut på föremål, konst
och verktyg tillverkade av människor förändras och utvecklas i relation till tidens gång, denna
förändring beror inte enbart på passerad tid och en utveckling kan gå olika snabbt eller
långsamt. Vad som påverkar utveckling är en rad faktorer, så som smak eller förändring i
mode, tekniska förbättringar som möjliggör förändringar som tidigare inte var möjliga,
befolkningsförändringar eller utveckling i människliga behov, eller även i vissa fall på grund
av en uppfinnare eller konstnärs snilleblixt. Baserat på det här kan man sedan konstruera en
sekvens av fynd baserat på dess stilistiska drag och förändringar, med förutsättningen att man
kan tyckas urskilja en evolutionär utveckling (Biers 1992).
När det gäller konstföremål har konsthistoriker med tiden tillverkat en mycket avancerad
relativ kronologi över antik konsts stilistiska utvecklingar; denna är baserad på förändringar i
attribut så som form, dekoration, uttryck, rörelse och tillverkningsmetod. Med detta sagt så är
det dock inte lätt att datera föremål endast baserat på stilistiska förändringar: observerbara
förändringar i konst kan orsakas av andra faktorer än en tidsbunden utveckling så som teknik,
regional smak och traditioner, konstnärens kompetens, individuella uttryck och stil m. m,
vilka alla gör det svårare att urskilja en kronologisk utveckling. (Biers 1992).
Fyndkontexten för Laokoongruppen är relativt osäker, den blev funnen på nytt redan på
1500talet, och en källa påstår att den är hittad i Rom på den södra sidan av ”Esquiline hill”, i
en vingård som tidigare legat inom området för Gaius Maecenas trädgårdar, en patron för
konstnärer och nära vän till Augustus. Kejsaren Tiberius skall ha varit en av dem som bodde
på platsen efter Maecenas, vilket är värt att påpeka då han enligt vissa forskare har kopplingar
till statygruppen via de så kallade ”Sperlongafynden”, en grupp av skulpturer som stilistiskt
och tematiskt påminner om Laokoongruppen, och dessutom är signerad av samma tre
Rhodoiska skulptörer som de Plinius anger ska ha tillverkat Laokoonskulpturen.
En annan motstridig källa menar dock att den är hittad på den oppianska kullen under
kvarlämningarna av Titus bad, och skall i sådana fall ha fortsatt varit i Titus ägo och styre. Då
platserna ligger relativt nära varandra och uppgifterna kommer från så tidigt som 1500talet
har det varit ytterst svårt för senare forskare att kunna exakt hitta platsen där fyndet gjordes.
(Chesley 2014).
Det finns en uppgift i den romerske naturhistorikern Plinius den äldres ”Historia Naturalis”
som beskriver en Laokoonskulptur som ända sedan denna statygrupp hittats sagts vara en
beskrivning av just den funna skulpturgruppen. Men redan Michelangelo som själva var med
vid den ursprungliga utgrävningen år 1506 påpekade att Plinius påstående om att statygruppen
skulle ha varit huggen ur ett enda marmorblock inte stämmer överens med den funna
statygruppen, då denna består av 7 olika bitar av marmor. Detta har lett till att vissa forskare
anser att den funna Laokoongruppen är en kopia av det verk Pliny beskriver, eller att Pliny
avsiktligt beskrev den på detta vis för att framhäva dess storslagenhet och tillverkarnas bedrift
(Chesley 2014).
I konsthistorikern Seymour Howards två artiklar så diskuterar han främst eventuella
förändringar på detaljerna i rekonstruktionen (så som armarnas sträckning på Laokoon och
hans söner, hur ormarna vrider sig över kropparna etc.). I synnerhet argumenterar han för att
statygruppens komposition ska förändras i förmån för en tredimensionell arrangering istället
för en frontalarrangering, som han menar är ett resultat av 1500talets rekonstruktionen av
statygruppen, inte något som stämmer överens med de hellenistiska drag skulpturgruppen
tydligt framhäver i andra aspekter. En tredimensionellt baserad formation hade också gjort
Plinys påstående att hela verket bestod av ett marmorblock mer troligt då det effektivare
använder marmorblockets yta och enklare möjliggör att gruppen skulle kunna bestå av ett
enda block (ibid sida 27, reconstruction of the vatican 366-369). Kopplat till detta gör han mot
slutet ett försök till datering av skulpturgruppen, utifrån dessa två nämnda aspekter, Plinius
information om dess tillverkare och epigrafiska fynd om när dessa skulptörer levde och var
verksamma- plus skulpturgruppens teatralitet, framhävande av skuggor och ljus, dynamiska
och organiska massa, och extrema sensualitet vad gäller ytor sammantaget leder Howard till
att datera skulpturgruppen efter den hellenistiska barockens stil och traditioner (som brukar
sägas vara perioden mellan 300/250-150 fvt, (Pedley 2002), men som fortsatte vara populär
speciellt bland de philhellenska romerska kejsarna långt senare, varför statygruppen specifikt
dateras till det första århundradet efter år 0. (Howard 1959, Howard 1989, Chesley 2014)
Det som är värt att påpeka med just Howards tillvägagångssätt för dateringen är att den
ganska väl illustrerar svårigheterna med att utgå endast från en stilistisk utveckling; då de
periodindelade stilarna är långt ifrån självklart avgränsade från varandra och kan mycket väl
överlappa. I synnerhet under den romerska tiden av både klassicistiska och hellenistiska
strömningar, uppblandning av de grekiska stilarna efter tycke och smak och där man under
hela periodens gång låter sig inspireras, emulera och kopiera grekiska verk från alla möjliga
perioder – kompliceras den relativa kronologin, så till den grad att det ter sig nästintill
omöjligt att kunna datera konst från denna period endast utifrån detta kriterium.

Bibliografi:
Biers, William R. 1992. Art, Artefacts, and Chronology in Classical Archaeology. London
Pedley, John Griffiths. 2002 (1993). Greek Art & Archaeology, Third Edition. London
Elektroniska tidskriftsartiklar:
Howard, Seymour. 1959. On the Reconstruction of the Vatican Laocoon Group. American
Journal of Archaeology, Vol. 63: pp 365-369. http://www.jstor.org/stable/501788 (senast
använd 05-14-2018 14:22 UTC)
Howard, Seymour. 1989. Laocoon Rerestored. American Journal of Archaeology, Vol. 93: pp.
417-422. http://www.jstor.org/stable/505589 (senast använd 05-14-2018 14:22 UTC)
Övriga elektroniska artiklar:
Chesley, Hannah. 2014. The Laocoön Group: Myth Upon Myth.
https://www.sbu.edu/docs/default-source/School-of-Arts-Sciences-Visual-Performing-Arts/hannah-
chesley-research.pdf?sfvrsn=0 (Nedladdad 05-11-2018)