Konsumenträtt

Konsumentlagstiftningen - en översikt
• 1971 Lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
(nu gällande SFS
1994:1512)
• Distansavtalslagen (nu gällande SFS
2000:274)
• 1973 Konsumentköplagen (nu gällande
1990:932)
• 36 § Avtalslagen (1976)
• 1977 Konsumentkreditlag (nu gällande
1992:830)
• 1985 Konsumenttjänstlag (nu gällande
1985:716)
Minimiskydd
Konsumentskyddet enligt dessa lagar är
ett minimiskydd och hindrar inte att
konsumenten förhandlar till sig bättre
villkor.

Avtalsvillkor i konsumentförhållanden
Avtalsvillkoren
1971 år lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
var i första hand ett försök
att komma åt de oskäliga villkor som fanns
i dessa avtal, inte själva avtalen i sig.
Man ville heller inte göra tillämpningen
beroende av att enskilda konsumenter
instämde näringsidkaren och lagen utformades
därför i huvudsak som en
marknadsrättslig lagstiftning.
Lagens omfattning
1 § lagen omfattar inte bara köp utan
även tjänster och andra nyttigheter.
Begreppsdefinitioner
2 § innehåller definitioner på begreppen
konsument och näringsidkare, definitioner
som ni i huvudsakkan tillämpa generellt
inom det konsumenträttsliga området.
Generalklausulen
3 § innehåller den marknadsrättsliga
generalklausulen. Marknadsdomstolen kan
förbjuda en näringsidkare att i framtiden
använda ett villkor som är oskäligt mot
en konsument.
4 § om inte KO beslutar om att en ansökan
skall göras hos MD, så kan vissa
sammanslutningar göra detta.
Marknadsrättslig generalklausul
1. Oskäligt avtalsvillkor
2. Marknadsdomstolen handlägger målet
3. Ansökan om förbud görs av konsumentombudsmannen
4. Förbud för framtiden
5. Förbud om det är påkallat från allmän
synpunkt
6. Förbud skall förenas med vite

Förbudsföreläggande
7 § ger KO möjlighet att besluta om
förbudsföreläggande för sådana oskäliga
villkor som inte är av större vikt. Detta
gäller i den mån det godkänns som ett
beslut av MD.
Denna lagstiftning har gjort det möjligt
för KO att sanera standardavtalen, d.v.s.
att få bort sådana villkor som är oskäliga
ur konsumentsynpunkt.
Oklarhetsregeln
10 § riktar in sig på standardavtal och
ett villkor i ett sådant avtal skall om det
är oklart tolkas till förmån för konsumenten
(jfr 36 § AvtL).

Konsumentköplagen
Konsumentköplagen
1973 kom Konsumentköplagen och den var
utformad som ett komplement till 1905 års
köplag.
Konsumentköplagen innehöll vissa
tvingande minimiregler till skydd för
konsumenten. Den minskade säljarnas
möjlighet till friskrivningar.
Nu gällande lag från 1990 innehåler i
princip en uttömmande reglering av
konsumentköpet.
Tillämpningsområde
KKL 1 § anger lagens tillämpningsområde
1. köp av lös sak
2. näringsidkare som handlar i sin
yrkesmässiga verksamhet
3. köparen skall vara konsument som köper
något för huvudsakligen enskilt ändamål
KKL 2 § anger gränsdragningen mellan
köp och tjänst.
Lagen är tvingande
KKL 3 § anger att lagen är tvingande till
konsumentens förmån om inte annat anges
i lagen.
Risken för varan
Riskens övergång
KKL 8 § 1 st reglerar innebörden av att
stå risken och 2 st risken för varan. Liksom
i köplagen är riskens övergång knuten
till avlämnandet.
Påtala fel i varan
KKL 20 § 2 st en konsument som inte
hämtar varan på avtalad tid kan gå miste
om sin rätt att påtala fel för en försämring
som beror enbart på varans egen
beskaffenhet.
Öppet köp
KKL 8 § 3 st innehåller en regel om öppet
köp som exakt motsvarar 16 § i
Köplagen.

Dröjsmål på säljarens sida

KKL 9 § anger vad som menas med
dröjsmål på säljarens sida och definitionen
motsvarar Köplagens.
KKL 10 § innehåller en uppräkning av de
påföljder som kan aktualiseras vid
säljarens dröjsmål. Den skiljer sig från 22
§ Köplagen på två punkter:
1. innhålla betalningen, KKL 11 §
2. hävning, KKL13 §
Konsumentköplagen är generösare mot
köparen än motsvarande regler i Köplagen.
KKL 14 § säljaren har skadeståndsrättsligt
kontrollansvar.
KKL 15 § anger att om varan har avlämnats
försent får köparen inte häva köpet
eller kräva skadestånd p.g.a. dröjsmålet
om han inte meddelar säljaren inom skälig
tid efter det att han fick kännedom om
avlämnandet.

Fel i varan
Fel i varan
KKL 16 § anger vad som menas med fel.
Utgångspunkten är att varan skall stämma
överens med vad som följer av avtalet.
Stämmer det inte är det fråga om ett
konkret fel. Det är först om avtalet inte
ger besked som punkterna i 2 st blir
aktuella.
KKL 16 § 3 st p 3 är en uppsamlingsregel
som anger att varan är felaktig om den i
något annat avseende avviker från vad
köparen med fog kunnat förutsätta.
Befintligt skick
KKL 17 § en vara är felaktig även om den
sålts i befintligt skick eller med liknande
allmänt förbehåll om den är i sämre skick
än vad köparen med hänsyn till pris och
övriga omständigheter med fog kunnat
förutsätta.
Förbud enligt lag
KKL 18 § p 1 saknar motsvarighet i Köplagen.
Enligt denna regel är en produkt
felaktig om den säljs i strid med förbud i
vissa lagar
1. 6 § Produktsäkerhetslagen (SFS
1988:1604)
2. 17 § Marknadsföringslagen (SFS
1975:1418)
3. Om det finns ett förbud som meddelats
i annat författning eller av
myndighet.
Fara för liv eller hälsa
2 p anger att en vara också är felaktig
om den är så bristfällig att dess användning
medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

Produktsäkerhets- och marknadsföringslagen

Produktsäkerhetslagen
Produktsäkerhetslagen har som ändamål
att motverka att vara eller tjänst orsakar
skada på person eller egendom.
Med stöd av lagen kan en näringsidkare
förbjudas att sälja vara som medför
särskild risk för sådana skador.
Marknadsföringslagen
Försäljning av produkter som är uppenbart
otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål kan
också förbjudas enligt Marknadsföringslagen.
Marknadsföringsansvar
KKL 19 § reglerar säljarens marknadsföringsansvar.
Det sista st saknar
motsvarighet i Köplagen och enligt denna
bestämmelse är varan felaktig om säljaren
underlåtit att lämna information i enlighet
med åläggande enligt produktsäkerhetslagen
eller marknadsföringslagen.

Tidpunkten för felbedömningen

Tidpunkten för felbedömningen
KKL 20 § preciserar tidpunkten för
felbedömningen. Frågan om en vara är
felaktig skall bedömas med hänsyn till dess
beskaffenhet när den avlämnas.
Säljarens ansvar vid garanti
KKL 21 § reglerar säljarens ansvar när det
lämnats en garanti eller liknande
utfästelse. Den innehåller en
presumtionsregel, man antar att fel
föreligger om varan försämrats under
garantitiden.
2 st anger att säljaren slipper ansvar om
försämringen beror på olyckshändelse eller
därmed jämförlig händelse, på vanvård
onormalt brukande eller något liknande förhållande
på köparens sida. Det är säljaren
som har bevisbördan för att försämringen
uppkommit under sådan befriande
omständighet.

Påföljd vid fel i varan

KKL 22 § innehåller en uppräkning av de
påföljder som köparen kan göra gällande
vid fel i varan.
En konsument har i motsats till Köplagens
30 § möjlighet att istället för prisavdrag
begära ersättning för att avhjälpa felet
enligt 28 § 2 st.
Beträffande rätten att hålla inne köpeskillingen
enligt 25 § resp. rätten att häva
enligt 29 § så överensstämmer dessa båda
bestämmelser med motsvarande regler vid
dröjsmål. En konsument har alltså i båda
dessa fall en gynsammare ställning än en
köpare enligt Köplagen.
Köparen har oavsett rätten till andra
påföljder även rätt till skadestånd enligt
30 §. Säljaren har kontrollansvar liksom i
KöpL 40 §.

Säljarens ansvar för produktskador

Produktskador
KKL 31 § anger att säljarens skadeståndsskyldighet
omfattar skada som till följd av
fel i den försålda varan uppkommer på
annan egendom som tillhör köparen eller
någon medlem av hans hushåll, och är
avsedd huvudsakligen för enskilt bruk.
Personskador
Säljaren ansvarar emelletid inte för
personskador. Om en sådan skulle
uppkomma få köparen med stöd av
produktansvarslagen istället vända sig mot
varans tillverkare.
Skadeståndets omfattning
Vid konsumentköp görs i motsats till
Köplagens reglering inte en uppdelning i
direkta och indirekta förluster.
Säljarens kontrollansvar omfattar båda
typerna av förluster. Man behöver inte
styrka försumlighet på säljarens sida för
att få ersättning för sina indirekta förluster.
Det skadeståndsrättsliga ansvaret är
således strängt mot säljarna. En konsument
har samma skyldighet som en köpare
enligt KöpL 70 §, d.v.s. att begränsa sin
skada, KKL 42 §.

Konsumentens avbeställningsrätt
Konsumentens rätt att avbeställa en vara
regleras i KKL 37 och 41 §§ och denna är
utformad på ett helt annat sätt än i
Köplagen. Enligt KKL 37 § kan
konsumenten göra en avbeställning fram
tills det att varan avlämnats.
Om konsumenten avbeställer en vara blir
han enligt 41 § 1 och 2 st skadeståndsskyldig,
om än i begränsad omfattning.
Han blir åtminstone ersättningsskyldig för
det negativa kontraktsintresset.
3 st anger att säljaren inte har rätt till
skadestånd om avbeställning sker innan
säljaren accepterat ett anbud som
köparen lämnat till honom. Denna regel
innebär ett avsteg från löftesprincipen,
någon ensidig bundenhet för konsumenten
kan inte förekomma.

Köparens dröjsmål med betalningen

KKL 35 § anger att köparen skall betala
avtalat pris och om ett pris inte följer av
avtalet, ett med hänsyn till olika omständigheter
skäligt pris. Reglen
överensstämmer med KöpL 45 §.
Parternas prestationer är avhängiga av
varandra, KKL 5 § och 36 §.
KKL 39 § innehåller de påföljder som
aktualiseras vid dröjsmål med betalningen.
Den stora skillnaden är att säljaren har
rätt till skadestånd vid konsumentköp bara
när han häver köpet. Står han fast vid
köpet utgår endast dröjsmålsränta enligt
Räntelagen.
KKL 41 § anger skadeståndets omfattning.
Oskäliga avtalsvillkor
 Konsumentkreditlagen
Konsumentkreditlagens tillämpningsområde
Tillämpningsområde
1 § Konsumentkreditlagen (KKrL) anger
lagens tillämpningsområde till att omfatta
• kredit som är avsedd huvudsakligen
för enskilt bruk, och
• som lämnas eller erbjuds av en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet.
Detta innebär att lagen tillämpas på två
former av kreditgivning
• kreditköp
• fristående krediter
Civilrättsliga regler
4 § anger att många av lagens civilrättsliga
regler är tvingande till konsumentens
förmån.
Marknadsrättsliga regler
Många av lagens regler är marknadsrättsliga
och följs de inte blir som regel
marknadsföringslagens regler tillämpliga.
Detta resulterar i åläggande eller förbud.
Straffrättslig bestämmelse
17 § är en straffrättslig bestämmelse enligt
vilken kreditgivaren kan dömas till böter.
God kreditgivningssed
5 § anger att näringsidkaren skall iaktta
god kreditgivningssed. Detta innebär bl.a.
att näringsidkaren måste göra en seriös
kreditprövning.
6 och 7 §§ anger att näringsidkaren såväl
i sin marknadsföring som vid ett enskilt
kreditavtal måste lämna korrekt och
utförlig information. Underlåter han det blir
8 § tillämplig.
Kreditavtalet
Tvingande formföreskrifter
KKrL 9 § anger att konsumentkreditavtal
måste underkastas vissa tvingande
formföreskrifter.
• Konsumentkreditavtal skall ingås
skriftligen och undertecknas av konsumenten.
• Konsumenten skall också få en kopia
av avtalet.
9 § 2 st anger att ett muntligt avtal är
giltigt utom i fråga om villkor som är till
nackdel för konsumenten.
En överenskommelse om ränta måste t.ex.
träffas skriftligen för att vara giltig enligt
9 §.
Fallande ränta är tillåten
KKrL 10 § stadgar att räntan måste anges
som en räntesats motsvarande räntekostnaden
per år för den vid varje tid
obetalda delen av skulden, d.v.s. fallande
ränta.
Rak ränta är förbjuden
Man får inte använda sig av rak ränta,
d.v.s. en ränta som hela tiden räknas på
det ursprungliga kreditbeloppet, eftersom
denna inte anses ge konsumenten en tillräckligt
klar bild av vad krediten kostar.
Kreditköp
KKrL 3 § definierar kreditköp som ett köp
av en vara där säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen
eller då någon del av betalningen erläggs
med ett belopp som köparen får låna av
säljaren eller någon annan kreditgivare på
grund av en överenskommelse mellan
denna och säljaren.
I praktiken är det tre olika typer av köp
som omfattas
1. Köp där säljaren beviljar köparen
kredit,
2. Låneköpen
3. Köp med kontokort förutsatt att det
är fråga om kredit
Kontantinsats

Faran med kreditköp är att köparen skaffar

sig saker han egentligen inte har råd med.
För att förebygga detta har det införts
ett krav på kontantinsats.
KKrL 14 § anger därför att säljaren skall
ta ut en kontantinsats i enlighet med god
kreditgivningssed. Om det inte föreligger
särskilda förhållanden ska kontantinsatsen
motsvara 20% av varans kontantpris.
2 st ger intryck av att det är omöjligt att
betala kontantinsatsen via låneköp eller
kontokortsköp. Av propositionen framgår
emellertid att man skall kunna betala
kontantinsatsen även med kontokort.
KKrL 15 § anger att om köparen inte tar
ut en kontantinsats betraktas detta som
otillbörlig marknadsföring.

Invändningar mot en ny borgenär vid köp där säljaren lämnat kredit

För att undvika att säljaren skall

kunna ta in ett villkor i kreditköpsavtalet
som berövar köparen rätten
att komma med invändning mot en
ny borgenär (B2) har lagstiftaren
gjort regeln i 27 § Skuldebrevslagen
tvingande genom 16 § KKrL.
Invändningar mot en ny borgenär vid låne- och kreditkortsköp
Låneköp
Köparen kan komma med invändning mot
fel i varan i förhållande till den nye
borgenären genom Konsumentkreditlagen
16 § 2 st.

Kontokortsköp
Köparen kan komma med invändning mot
fel i varan i förhållande till den nye
borgenären genom Konsumentkreditlagen
16 § 2 st.
Förbud mot växel och löpande skuldebrev

KKrL 17 § förbjuder kreditgivare att ta

emot växlar och löpande skuldebrev
som bevis för fordran vid kreditköp. 17
§ hindrar därmed att 15 § Skuldebrevslagen
och 17 § Växellagen
aktualiseras vid ett kreditköp.
Sanktionen i 17 § är straffrättslig och
säljaren kan dömas till böter om han
bryter mot denna.
Köparen kan inte få växeln eller skuldebrevet
ogiltigförklarat med åberopande
av förbudet i 17 § utan måste fullgöra
sina förpliktelser enligt 15 § Skuldebrevslagen
och 17 § Växellagen.
16 och 17 §§ gäller också för kredit vid
tjänster enligt Konsumenttjänstlagen.

Betalning av skulden i förtid

KKrL 20 § anger att konsumenten alltid
har rätt att betala sin skuld till
kreditgivaren före förfallotiden. Detta
avviker från den huvudregel som finns
i 5 § Skuldebrevslagen.
KKrL 21 § anger de krav som skall vara
uppfyllda för att kreditgivaren skall ha
rätt att kräva betalning i förtid.
1. Kreditgivaren måste ha gjort förbehåll
om detta i avtalet, d.v.s. en s.k.
förfalloklausul.
2. Någon av de omständigheter som
räknas upp i 21 § måste föreligga.
1- 3 p olika dröjsmålssituationer
Ex 4 p om säkerheten för krediten
avsevärt försämrats, eller
5 p om konsumenten undandrar sig
att betala sin skuld.
KKrL 24 § skyddar konsumenten om
det skulle bli aktuellt med förtida betalning
enligt 21 §. Den begränsar
kreditgivarens möjlighet att kräva
konsumenten på ränta och andra
kostnader.
Återtagandeförbehåll
Säljaren tar en risk när han lämnar ut varan utan
att ha fått betalt för den och vanligtvis tar han
därför in ett återtagandeförbehåll, även kallat
ägarförbehåll, i avtalet. Detta ger honom hävningsrätt
och rätt att ta tillbaka den sålda varan
vid betalningsdröjsmål från köparens sida, j.fr.
54 § sista st KöpL och 40 § sista st KKL.
Förbehållet skyddar även säljaren mot köparens
borgenärer.
KKrL 25 § anger de krav som skall vara uppfyllda
för att återtagande skall få göras gällande
1. säljaren skall ha gjort förbehållet i samband
med köpet för att trygga sin rätt till betalning
2. tidpunkten enligt 21 och 22 §§ skall ha inträtt
KKrL 26 § anger att det vid försäljning av vissa
varor inte anses lämpligt med återtagandeförbehåll.
Det gäller vara som inte är lämplig som
kreditsäkerhet, t.ex. p.g.a. lågt marknadsvärde.
Förbud kan meddelas via Avtalsvillkorslagen.
KKrL 27- 32 §§ om en vara skall återtagas måste
det ske på ett sätt som tillgodoser båda parternas
intresse.
1. avvägning mellan parterna där man jämför
värdet på varan med säljarens förmån.
2. om varans värde är större än fordran skall
säljaren betala tillbaka mellanskillnaden och
är värdet mindre får det utkrävas endast om
köparen vanvårdat varan.
3. köparen har 14 dagar på sig att återlösa
varan.
4. själva återtagandet sker ofta genom
kronofogdemyndighetens försorg, s.k.
handräckning.

Förlust av kontokort
KKrL 34 § behandlar frågan om förlust
av kontokort. Enligt denna är det i första
hand kreditgivaren som får stå risken för
att ett kontokort utnyttjas på ett
obehörigt sätt.
Kontokortshavaren blir bara ansvarig i
tre fall
1. om han lämnat ifrån sig kortet till
någon annan.
2. om han genom grov oaktsamhet
förlorat kortet.
3. om han inte snarast efter förlusten
anmäler denna till kreditgivaren.
Bestämmelsen är tvingande och villkor
som är strängare får inte göras gällande.
 Konsumenttjänstlagen
Konsumenttjänstlagens tillämpningsområde
1 § i Konsumenttjänstlagen anger
lagens tillämpningsområde
• Avtal om tjänster som näringsidkare
i sin yrkesmässiga verksamhet utför
för konsumenter för enskilt bruk i de
fall tjänsten avser
1. arbete på lösa saker, utom behandling
av levande djur,
2. arbete på fast egendom, byggnader
och andra anläggningar,
3. förvaring av lösa saker, utom
levande djur.
2 § anger gränsdragningen mot de avtal
som skall betraktas som köp.
3 § anger att lagen är tvingande till
konsumentens förmån såvida inte
annat anges i lagen.
Mellan näringsidkare
Lagen kan tillämpas analogt för avtal
om tjänst mellan näringsidkare. Man får
då vara försiktig med sådana regler
som typiskt sett är avsedda för att
skydda konsumenter.
Andra former av tjänster
Lagen kan även tillämpas analogt för
andra former av tjänster som inte faller
inom 1 §, förutsatt att det rör ett avtal som
syftar till att åstadkomma ett materiellt
resultat.
Immateriella tjänster
Lagen är inte avsedd för att tilllämpas
på immateriella tjänster.
Analog tillämpning
Om man tillämpar en tvingande lag
analogt blir den dispositiv.
Konsumenttjänstavtalet
Utförandet av tjänsten
KtjL 4 § anger att näringsidkaren skall
utföra tjänsten fackmässigt och någon
möjlighet att avtala bort denna
förpliktelse finns inte.
Näringsidkaren är också skyldig att med
tillbörlig omsorg ta tillvara konsumentens
intressen och i den utsträckning det
är möjligt samråda med denne.
Det åligger även näringsidkaren att
utföra tjänsten så att den inte strider mot
särkerhetsföreskrifter som finns i olika
författningar eller förbud som meddelats
med stöd av Produktsäkerhetslagen
eller Marknadsföringslagen.
Avråda konsumenten
KtjL 6 § ållägger näringsidkaren en
skyldighet att avråda konsumenten från
att låta utföra tjänsten om det med
hänsyn till priset eller andra särskilda
omständigheter inte kan anses vara till
rimlig nytta för konsumenten.
Näringsidkaren är även skyldig att ta
kontakt med konsumenten om det
under arbetets gång visar sig att tjänsten
inte kan anses vara till rimlig nytta
eller att priset för tjänsten blir betydligt
högre än konsumenten hade kunnat
räkna med.
Sanktion
KtjL 7 § anger att en näringsidkare som
underlåter att avråda konsumenten
riskerar att inte få betalt för tjänsten.
Arbetet som näringsidkaren skall utföra
Omfattning
Parterna skall i avtalet fastställa omfattningen
av det arbete som näringsidkaren
skall utföra.
Tilläggsarbete
KtjL 8 § anger i vilken mån näringsidkaren
kan få ersättning för tilläggsarbete,
d.v.s. arbete som parterna inte
kommit överens om. Huvudregeln är
hård och innebär att det är långt ifrån
säkert att han får någon betalning. 8 §
2 st anger att det endast är i två fall som
han får betalt för arbete som utförts utan
konsumentens anvisningar.
8 § 3 st anger att näringsidkaren är
skyldig att utföra sådant tilläggsarbete
som inte kan uppskjutas utan fara för
allvarlig skada även om konsumentens
anvisningar inte kan inhämtas.
Fel i tjänsten
Felbedömningen
KtjL 9 § anger när en tjänst är att anse
som felaktigt
1. om resultatet avviker från vad som
krävs enligt 4 §, d.v.s. ett fackmässigt
utförande.
2. om den avviker från olika säkerhetsföreskrifter.
3. om den avviker från vad som därutöver
får anses avtalat.
4. om den utförs i strid med förbud
enligt Produktsäkerhetslagen och
Marknadsföringslagen.
Marknadsföringsansvar
KtjL 10 § ålägger näringsidkaren ett
marknadsföringsansvar motsvarande
det som återfinns i 19 § 1 och 2 st KKL.
Tidpunkten för felbedömningen
KtjL 12 § anger att felbedömningen
skall göras med utgångspunkt från när
uppdragets avslutades.
Avser tjänsten en sak som näringsidkaren
har i sin besittning anses
uppdraget vara avslutat när denna
kommit i konsumentens besittning.
Garanti
KtjL 14 § anger vad som händer om
säljaren lämnat en garanti beträffande
det utförda arbetet. Man presumerar att
en försämring inom garantitiden innebär
att tjänsten är felaktig. Näringsidkaren
har bevisbördan för att denna
försämring beror på t.ex. vanvård.
KtjL 17 § konsumenten måste reklamera
tjänsten inom skälig tid efter det
han märkt eller bort märka felet.
Påföljder vid fel i tjänsten
KtjL 16 § innehåller en uppräkning av
de påföljder som konsumenten kan
göra gällande vid fel
1. konsumenten kan hålla inne betalningen,
19 §.
2. konsumenten kan begära att felet
avhjälps, 20 § 1 st.
3. konsumenten kan begära avdrag på
priset, 21 §.
4. konsumenten kan häva avtalet,
enligt 21 §.
5. Dessutom kan konsumenten begära
skadestånd, 31 §.
Konsumenttjänstlagen har successivt
anpassats till påföljdssystemet i
Konsumentköplagen och därmed har
frågan om avtalsrubricering minskat i
betydelse.
Med hänsyn till de svårigheter som
uppstår vid hävning av en tjänst har
möjligheten att häva begränsats i vad
som gäller i förhållande till ett köp.
KtjL 21 § 2 st anger att konsumenten
endast kan häva om syftet med tjänsten
i huvudsak är förfelat och
näringsidkaren insett eller bort inse
detta.
KtjL 23 § anger att näringsidkaren inte
har rätt att få betalt vid hävning. Han får
nöja sig med viss ersättning för det
material han använt.
Näringsidkarens dröjsmål
När det gäller näringsidkarens dröjsmål
är det två frågor som måste besvaras
1. vad avses med dröjsmål?
2. vilka påföljder blir aktuella vid
dröjsmålet?
Dröjsmål
KtjL 24 § anger att näringsidkaren är i
dröjsmål om uppdraget ej avslutats
inom den avtalade tiden eller om man
inte avtalat om tid, inom en tid som är
skälig med hänsyn till den typen av
tjänst.
2 st anger att dröjsmål även föreligger
om näringsidkaren inte iakttar en
överenskommen tid för påbörjande av
tjänsten eller för ett arbetes
framskridande.
Påföljderna
KtjL 25 § anger vilka påföljder som kan
aktualiseras vid näringsidkarens
dröjsmål
1. konsumenten kan hålla inne betalningen,
27 §.
2. konsumenten kan välja mellan om
han vill kräva att näringsidkaren utför
tjänsten, 28 §, eller om han vill
häva, 29 §.
3. dessutom har han rätt till skadestånd,
31 §.
Näringsidkarens skadeståndsansvar
KtjL 31 § anger att näringsidkarens
skadeståndsrättsliga ansvar vid såväl
dröjsmål som fel är ett kontrollansvar.
Detta ansvar har samma innebörd och
samma omfattning som i
Konsumentköplagen.
Näringsidkaren svarar både för direkt
och indirekt förlust. Ansvaret omfattar
även skada på annan egendom som
tillhör konsumenten eller medlem av
hans hushåll.
KtjL 32 § anger att näringsidkaren även
har ansvar för egendom som han har i
sin besittning under tiden han utför
tjänsten. Han ansvarar för skada som
uppkommer på denna förutsatt att han
inte kan visa att skadan inte beror på
försummelse som beror på honom eller
någon som han anlitat för att utföra
uppdraget. Han har ett
presumtionsansvar.

Priset för tjänsten

KtjL 36 § i normala fall avtalar parterna
om vilket pris konsumenten skall betala
och för det fall att priset inte är avtalat
skall konsumenten betala vad som är
skäligt med hänsyn till olika
omständigheter. I vissa fall har
näringsidkaren rätt till ett pristillägg
1. om han utfört tilläggsarbete i enlighet
med 8 §.
2. om tjänsten fördyrats p.g.a. omständigheter
som är hänförliga till
konsumenten.
KtjL 41 § anger att konsumenten är
skyldig att betala vid anfordran sendan
näringsidkaren utfört tjänsten.
Risken för nedlagt arbete och material
KtjL 39 § anger att konsumenten inte
har skyldighet att betala för arbete som
näringsidkaren har utfört eller material
som denne tillhandahållit i den mån
arbetet eller materialet försämras eller
går förlorat genom olyckshändelse eller
därmed jämförlig händelse som inträffat
före den tidpunkt som anges i 12 §. Det
är alltså näringsidkaren som står denna
risk.

Konsumentens avbeställningsrätt
KtjL 42 § anger att konsumenten liksom
vid köp alltid har rätt att avbeställa en
tjänst.
Näringsidkarens rätt är begränsad till
ersättning som uppgår till vad som
skulle ha gällt om avtalet avsett endast
det som utförts. Ersättningen får inte
överstiga hans förlust till följd av
avbeställningen. Den vinst han
beräknat göra på uppdraget ersätts inte.
Konsumentens dröjsmål
Om betalning helt eller delvis skall ske
innan tjänsten utförts och konsumenten
sedan inte följer avtalet har
näringsidkaren två olika möjligheter
1. han kan inställa arbetet tills dess
konsumenten betalar, 45 § 1 st.
han har då också rätt till ersättning
för de kostnader och förluster som
detta förorsakar honom, om
konsumenten inte kan visa på att
dröjsmålet inte beror på försummelse
från hans sida.
2. han kan även häva avtalet avseende
återstående del av tjänsten, 46
§, under förutsättning att dröjsmålet
är av väsentlig betydelse.
han har då enligt 48 § samma rätt
till ersättning som vid avbeställning.
Retentionsrätt
Om konsumenten inte betalar i tid har
näringsidkaren retentionsrätt, d.v.s. rätt
att behålla den sak som tjänsten rör.
Efter viss tid kan han sedan sälja saken
i enlighet med de bestämmelser som
finns i Lagen om näringsidkarens rätt
att sälja saker som inte har hämtats
(1985:982).