2021-06-11 karta - Uppslagsverk - NE.

se

karta
karta (latin chaʹrta ’papper (som skrivmateriel)’, ’skrift’, av
grekiska chaʹrtēs ’papyrusblad’, ’skrift’, troligen ett ord av
egyptiskt ursprung), avbildning av jorden, månen etc. eller del därav på
ett plant material.
Avbildningen sker i en viss vald kartprojektion och i en viss vald skala. Även
reliefkartor och taktila kartor (för synskadade) förekommer. En motsvarighet i tre
dimensioner är en glob.

Kartor används för att beskriva terrängen och registrera och dokumentera
anläggningar, gränser eller andra företeelser med spridning i rummet.
Projektering, byggande och arbeten med infrastruktur som vägar och ledningsnät
förutsätter mätningar och kartor.

Kartor utan särskilda krav på skala kan utformas mer fritt, t.ex. för att visa ett
tunnelbanenät. En sådan karta ska rätt återge företeelsers inbördes sammanhang
(s.k. topologisk riktighet).

För avbildning av havs- och sjöområden för navigationsändamål används termen

kort, se sjökort.

Se även kartprojektion, glob, kartografi, navigation och skala.

Olika typer av kartor

Kartor brukar indelas i ekonomiska, topografiska och tematiska kartor. En

ekonomisk karta visar markanvändning och ägogränser. Topografiska kartor
avbildar terräng, vägnät, bebyggelse etc. i sådan skala att man kan använda kartan
för direkt orientering i terrängen. Tematiska kartor ger lägesbunden information
om ett speciellt tema, t.ex. de lösa jordarterna eller befolkningen.

Kartor finns i allmänhet i både tryckt och digital form. Kartor från Lantmäteriet är
bl.a. tätortskartan (skala 1:10 000), registerkartan (visar fastighetsindelning,
planer, bestämmelser m.m.), fastighetskartan (visar fastighetsindelning, vägar,
bebyggelse m.m., skala 1:12 500), terrängkartan (skala 1:50 000), vägkartan (skala
1:100 000), översiktskartan (skala 1:250 000) och fjällkartan (skala 1:100 000).

Bland sjökorten från Sjöfartsverket finns skärgårdskort (vanligast i skala 1:50 000)

och kustkort (vanligast i skala i 1:50 000). Dessutom finns geologiska kartor från
Sveriges geologiska undersökning samt olika kommunala kartor.

Med hjälp av system för satellitnavigering (GPS) kan man erhålla en kartbild i t.ex.
en bil, ett flygplan eller en båt för att hitta rätt väg till målet eller för att navigera.

Kommersiellt framställs och utges bl.a. bilatlaser och turistkartor samt

världsatlaser och kartor för skolbruk. Kommunerna framställer kartor i stora
skalor samt adress- och turistkartor. Orienteringsklubbar gör kartor i stora skalor
som kommer hela det rörliga friluftslivet till godo.

Historik: allmänt

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/karta 1/5
2021-06-11 karta - Uppslagsverk - NE.se

Kartografiska medel att beskriva land- eller havsområden är kända från olika
kulturer. Från öar i Oceanien finns s.k. ribbkartor, vilka är montage av vass- eller
träribbor, på vilka fastsatta snäckskal markerar olika öar i förhållande till
havsströmmarna. Från eskimåernas kultur finns kustkartor snidade i trä.

De äldsta kända kartorna finns på lerskärvor från Mesopotamien (ca 2300–2100

f.Kr.). Även i Kina har kartografin mycket gamla anor. I Europa började kartor
tryckas under 1400-talet. Länge gjordes flertalet kartor som kopparstick, ofta
färglagda för hand (kolorerade, illuminerade). Kartor sammanfördes i atlaser på
1500-talet. Många äldre kartor, t.ex. lantmäterikartor, upprättades endast i
handritade exemplar och några få kopior.

WERNER FORMAN/CORBIS/SCANPIX

karta. Den medeltida världsbilden i kartografisk form är starkt stiliserad. Medelhavet

lodrätt i bildens mitt har Donau och Nilen som tillflöden. Öster visas uppåt, där en
paradisbild är infälld i kartan. Asien, Europa och Afrika omges av hav (med vissa öar, t.ex.
de brittiska). Röda havet återges i röd färg. Kartan är från mitten av 1000-talet men har
äldre förlagor.

Kartografiska principer utformades inom den grekiska kultursfären av bl.a.

Klaudios Ptolemaios vars arbete ”Geografike hyphegesis” (’Geografisk
vägledning’, ca 150 e.Kr) beskriver kartprojektioner och omfattar tabeller över
orters lägen. Från tidig medeltid finns kartor som schematiskt visar de tre kända
världsdelarna (ekumenen) inom en cirkelrund krets, s.k. TO-karta. En annan form
har vägkartan eller itinerariekartan under romartiden, av vilken ett känt exemplar
är ”Tabula Peutingeriana”.

För medelhavsområdet utformades från 1200-talet portolankartor med en rik

namngivning längs kusterna och med ett nät av kurslinjer från en krets av
kompassrosor (dvs. kompassens graderade skiva med angivna väderstreck). Dessa
kartor hade en nyttofunktion inom sjöfarten. Ptolemaios arbete överfördes till
latin i början av 1400-talet (”Geographia”) och fick snabbt stor spridning. Det
trycktes med kartor 1477 och utkom i många utgåvor. Inom ramen för stora
världsbeskrivningar (kosmografier) utgavs under 1500-talet kartor av bl.a.
Sebastian Münster. Under 1500- och 1600-talen utvecklades mättekniken med bl.a.
mätbordet, och detaljerade kartläggningar av stora områden och länder inleddes.
Ett stöd var ortsbestämningar av latitud (breddgrad) och longitud (längdgrad).

Den nya tidens upptäcktsfärder gav i ett första skede konturkunskaper om

världsdelarna. Ur detta växte kartor och atlasverk fram liksom sjöatlaser. Centra
för kartografi bildades i bl.a. Nederländerna med kartografer i förläggarfamiljer
som Blaeu, Hondius, Janszoon och Ortelius. Gerardus Mercator i Duisburg
publicerade i sin nya projektion en världskarta 1569 (se Mercators projektion).
Abraham Ortelius utgav den första enhetliga atlasen, ”Theatrum orbis terrarum”
(1570) och Lucas Janszoon Waghenaer en sjöatlas, ”Spieghel der Zeevaerdt”
(1584–85). Man lade länge stor omsorg vid dekorativa inslag som kartuscher,

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/karta 2/5
2021-06-11 karta - Uppslagsverk - NE.se

miniatyrer, vinjetter och heraldiska motiv. Ett angränsande område är den

topografiska bilden som perspektiv eller panorama, bl.a. i arbeten av Matthäus
Merian d.ä. och i Sverige av Erik Dahlbergh.

Nya metoder för trianguleringar och gradmätningsexpeditioner för att bestämma

jordens form och storlek gav Frankrike ledningen inom kartografin från slutet av
1600-talet, med bl.a. insatser inom släkten Cassini och en kartläggning av
Frankrike. Napoleons fälttåg ställde nya krav på kartor med topografisk
detaljrikedom för användning i militärstaberna. Militära kartverk bildades under
1800-talet i flera stater.

Flygfotografering och fotogrammetri har från 1900-talets början helt ändrat

metoderna för topografisk kartläggning. Satelliter har ökat möjligheterna att med
bildmaterialets hjälp kartera stora områden eller ajourföra kartor (se fjärranalys).
Olika rymdfarkoster har gett underlag för kartor över månen och planeterna, t.ex.
radarregistreringen av Venus genom farkosten Magellan.

UPPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEK

karta. Abraham Ortelius är en av 1500-talets främsta förläggare av kartor och atlaser.

Nordens kartbild från 1570 är i stora drag riktig.

KUNGLIGA BIBLIOTEKET

karta. Ptolemaios geografiska arbeten spreds snabbt i tryckta upplagor under slutet av
1400-talet (denna från 1482). Världskartan har en projektion som visar jordens klotform
genom bågformade meridianer och parallellcirklar. Väderstrecken visas med symboliska
vindfigurer. Europa avbildas i kartans nordvästra hörn.

Historik: tematiska kartor

Edmond Halleys karta över den magnetiska missvisningen från 1701 är en av de

tidigaste rent tematiska kartorna. Stora atlasverk skapades under ledning av
kartografer som Heinrich Berghaus med ”Physikalischer Atlas” (1838–48). En stor
tematisk bredd utvecklades.

Tematiska kartor kan bygga på statistik, mätdata från mätstationer, uppgifter ur

databaser med ett koordinatanknutet innehåll m.m. Sådana kartor finns i många
olika utföranden. Exempel är geologiska kartor eller vegetationskartor. I en
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/karta 3/5
2021-06-11 karta - Uppslagsverk - NE.se

nationalatlas är många teman sammanförda, tidigast i ”Atlas öfver Finland” (1899).

I Sverige tillkom ”Atlas över Sverige” (1953–71). ”Sveriges Nationalatlas” började
utges 1990 och finns numera även i digital form.

Historik: svenska kartor

Norden avbildades av Claudius Clavus på 1420-talet (återgiven i en

Ptolemaiosutgåva 1482). Olaus Magnus stora ”Carta marina” (1539) var redan
mycket bättre (se bild Carta marina). Anders Bure kartlade området mot Norra
ishavet (karta 1611) och hans karta ”Orbis Arctoi nova et accurata delineatio”
(1626) är den första stora och i huvudsak riktiga Nordenkartan, som också blev
förlaga för blad i de nederländska kartverken.

Lantmäteriet bildades 1628 under Bures ledning och började s.k. geometrisk
kartläggning av byarnas ägor och snart även en översiktlig geografisk kartläggning.
Nya generationer av lantmäterikartor tillkom i samband med olika skiften, vilket
ofta gör att ett område i dag kan studeras i kartor från olika tidpunkter. I fråga om
kartor eller planer över städer och befästningar intar Fortifikationen en viktig
plats.

Vid 1700-talets slut inledde S.G. Hermelin ett projekt för geografisk kartläggning.
För topografisk kartläggning bildades Fältmätningskåren 1805 (ombildad till
Fältmätningsbrigaden 1811, till Topografiska kåren 1831 och Generalstabens
topografiska avdelning 1873). Kartorna trycktes från 1833 av ett litografiskt företag
som 1873 ombildades till Generalstabens Litografiska Anstalt – ett enskilt företag
som bidragit till utvecklingen av kartografin såväl inom Sverige som
internationellt. Ekonomiska kartverket organiserades 1859. Det sammanfördes
1894 med topografiska avdelningen i Rikets allmänna kartverk, som 1974 uppgick
med Lantmäteristyrelsen i Statens lantmäteriverk.

Stora kartsamlingar finns vid Kungliga biblioteket, universitetsbiblioteken,

Krigsarkivet och Lantmäteriverket.

Medverkande
Hans-Fredrik Wennström,
NE-redaktionen (uppdatering)

Litteraturanvisning
Sveriges kartläggning, utgiven av Kartografiska sällskapet (1923–88);
C. Moreland & D. Bannister, Antique Maps (2:a upplagan 1986);
U. Sporrong & H.-F. Wennström (utgivare), Sveriges kartor, Sveriges Nationalatlas
(1990);
C. Tollin, Ättebackar och ödegärden (1991);
S. Widmalm, Mellan kartan och verkligheten: Geodesi och kartläggning, 1695–1860
(1990).

Källangivelse

Nationalencyklopedin,
karta.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/karta
(hämtad 2021-06-11)

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/karta 4/5
2021-06-11 karta - Uppslagsverk - NE.se

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/karta 5/5