Axel Gyllenkrok (1664–1730)[redigera 

| redigera wikitext]

För andra personer med samma namn, se Axel Gyllenkrok.

Axel Gyllenkrok

Axel Gyllenkrok (1727) av Georg Engelhard Schröder.

Titlar
Överstelöjtnant
Tidsperiod 1706–1725
Utnämnd av Karl XII
Generalkvartermästare
Tidsperiod 1706–1725
Utnämnd av Karl XII
Landshövding i Göteborgs och Bohus län
Tidsperiod 1723–1730
Utnämnd av Fredrik I
Företrädare Nils Posse
Efterträdare Bengt Johansson Ribbing
Generallöjtnant i infanteriet
Tidsperiod 1725–1730
Utnämnd av Fredrik I
Friherre
Tidsperiod 1727–1730
Utnämnd av Fredrik I
Militärtjänst
 Sverige
I tjänst för
 Frankrike
Försvarsgren Infanteriet
 Tjänstetid 1683–1730
Grad Generallöjtnant
Enhet Svea livgarde
Pfalziska tronföljdskriget

• Belägringen av Namur
• Slaget vid Steenkerque
• Slaget vid Neerwinden
• Belägringen av Tournay
• Belägringen av Huy
Stora nordiska kriget
Slag/krig
• Landstigningen vid
Humlebæk
• Slaget vid Narva
• Slaget vid Düna
• Slaget vid Kliszów
• Belägringen av Thorn
• Inringningen av Grodno
• Slaget vid Holowczyn
• Slaget vid Poltava
Personfakta
Personnamn Axel Gyllenkrok
Smeknamn "Lille Vauban"
2 augusti 1664
Född
Åbo, Finland
Nationalitet  Sverige
17 september 1730 (66 år)
Död
Svenstorps slott, Skåne, Sverige
Släkt
Frälse- eller adelsätt Gyllenkrook
Sätesgård Svenstorps slott
Far Anders Nilson Krook
Mor Maria Mums
Familj
1 september 1723
Gift
Svenstorps slott
Make/maka Maria Hegardt
Fredrik Gustaf Gyllenkrok
Barn
Margareta Gyllenkrok
Heraldiskt vapen
 Friherrliga ätten Gyllenkroks vapen.
Axel Gyllenkrok, född 2 augusti 1664 i Åbo i Finland, död 17
september 1730 på Svenstorps slott i Skåne, var
en svensk friherre, militär och landshövding i Göteborgs och Bohus län. Han var kung Karl
XII:s generalkvartermästare och kartritare under dennes fälttåg mot Ryssland mellan 1708
och 1709. Hans erfarenhet inom belägringskonst och fortifikation under pfalziska
tronföljdskriget och början av stora nordiska kriget gjorde att kungen gav honom
smeknamnet "lille Vauban".

Efter Karl XII:s nederlag i slaget vid Poltava den 28 juni 1709 följde Gyllenkrok med honom
till det osmanska riket, men under ett uppdrag nära Polen blev han överfallen av ryska
trupper och tillfångatogs den 24 september samma år. Han fängslades på olika platser
i Sibirien och i östra Ryssland tills han återvände till Sverige år 1722. Under fångenskapen
skrev han en berättelse om sina egna iakttagelser och sin roll under både slaget vid
Poltava och hela det ryska fälttåget.

Innehåll

• 1 Barndom och härkomst (1664–1683)

• 2 Tidig karriär (1683–1700)

• 3 Stora nordiska kriget (1700–1709)

• 3.1 Krigsutbrottet

• 3.2 Polska fälttåget

• 3.2.1 Utnämning till generalkvartermästare och fälttågsplan

• 3.3 Ryska fälttåget

• 3.3.1 Marschen mot Ukraina

• 3.3.2 Belägringen och slaget vid Poltava

• 3.3.3 Reträtten till Perevolotjna

• 3.4 Vistelsen i osmanska riket

• 4 Fångenskapen (1709–1722)

• 5 Sista år (1722–1730)

• 6 Död och begravning

• 7 Eftermäle

• 8 Referenser

• 8.1 Noter

• 8.2 Tryckta källor

• 9 Vidare läsning

Barndom och härkomst (1664–1683)[redigera | redigera wikitext]

Axel Gyllenkrok föddes den 2 augusti 1664 i Åbo i Finland. Hans far var Anders Nilsson
Krok, assessor vid Åbo hovrätt och adlad Gyllenkrok den 17 september 1674. Hans mor
var Maria Mums, dotter till en handelsman och rådman i Viborg. Sju av Anders och Marias
barn, fyra söner och tre döttrar, nådde vuxen ålder. Ätten Gyllenkrok var en gren av
den småländska prästsläkten Krok eller Krokius, som tog sitt namn från gården Krokshult
i Hallaryds socken. Axel Gyllenkroks farfar var Nicolaus Krokius, biskop i Växjö stift.[1]

Axel hade sin första skolgång i Åbos katedralskola och 1677 när han var 13 år gammal
inledde han studier i Kungliga Akademien. Medan Axels tre bröder utbildade sig för civila
ämbetsmannakarriärer ville han själv bli officer med inriktning på fästningsbyggnad
och fortifikation.[2]

Tidig karriär (1683–1700)[redigera | redigera wikitext]

Sébastien Le Prestre de Vauban (1834) av Charles-Philippe Larivière.

Under 1683 var Axel Gyllenkrok elev i överste Erik Dahlberghs informationsverk. Där fick
han utbildning i fortifikationens olika grenar av ingenjören Mathias Spihler, kartritaren
David Gerdes och matematikern Johan Christopher Steijer. Under det halvår som
undervisningen pågick fick Gyllenkrok studera topografi, kartografi, rekognosering och
olika fästningsbyggnader, samt veta hur en trupp ska slå broar, anlägga skansar, göra upp
marschrutor och slå läger. Gyllenkrok inledde sin militära karriär som soldat i Svea
livgarde. Under åren vid gardet befordrades han till förare den 28 februari
1685, sergeant den 24 april samma år och fältväbel under 1688. Den 13 november 1688
utnämndes han till fänrik i kapten Leonard Posses kompani.[3][4] Gyllenkrok fortsatte sin
utbildning på Ladugårdsgärdet hos fortifikationsofficeren Engelbrecht Otto som placerades
på gardet som informationsofficer, och gardet blev med tiden landets främsta officersskola.
[5]

1691 tog Gyllenkrok ledighet från Livgardet för att tjänstgöra som volontär i
den franska armén, som var i krig med den stora alliansen bestående
av Nederländerna, England, Tysk-romerska riket och Spanien. Han antogs som fänrik vid
ett tyskt regemente i fransk tjänst, som leddes av överste Louis Greder. I regementet
träffade han gardeslöjtnanten Carl Magnus Posse, och av oklara anledningar beslutade de
för att desertera från fransmännen och rymma över till den allierade sidan. De togs dock
tillfånga och sattes i arrest, men efter deras protester släpptes de fria. Översten och
observatören Carl Gustaf Rehnskiöld fick order av kung Karl XI att framföra kungens
allvarliga missnöje till de båda officerarna; genom deras odisciplinerade handlingssätt
hade de ådragit sig ogillande av främmande militärer och enligt kungen borde de ha
uppträtt i enlighet med gängse soldatmanér.[6][7]

Gyllenkrok och Posse separerades och tvingades återvända till den franska sidan.
Gyllenkrok avdelades till de trupper som opererade i Flandern, och han fick tillfälle att
studera de fästningar som byggts av den franske marskalken och
fästningsbyggaren Sébastien Le Prestre de Vauban, som påverkat Erik Dahlbergh och
som han hade studerat i Stockholm.[8] Samtidigt fick Gyllenkrok lärdomar i
Vaubans belägringskonst och det kontinentala Europas krigföring. Gyllenkrok och hans
regemente var hårt engagerade i kriget i Flandern och i juni 1692 deltog han i belägringen
av den befästa staden Namur vid floden Sambre. Han deltog även i fältslagen
vid Steenkerke den 3 augusti 1692 och Neerwinden den 29 juli 1693. I den sistnämnda
striden blev den nye översten för Greders regemente svårt sårad, men Gyllenkrok slapp
undan utan skador. Gyllenkrok deltog senare i bombardemangen
av Charleroi och Brüssel och i belägringarna av fästningarna Tournai och Huy, som båda
erövrades av fransmännen och befästes av Vauban. Striderna upphörde efter hand och
1696 återvände Gyllenkrok till Stockholm.[9]

Medan Gyllenkrok var utomlands hade han i Sverige den 22 augusti 1693 befordrats till
löjtnant vid Livgardet, med Carl Magnus Posse som kompanichef. Den 22 juni 1696 utsågs
Gyllenkrok till kapten och fick överta major Magnus Palmqvists kompani som han skulle
exercera och försörja.[10]

Stora nordiska kriget (1700–1709)[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Stora nordiska kriget.

Krigsutbrottet[redigera | redigera wikitext]
I februari 1700 inleddes stora nordiska kriget då det svenska riket anfölls från tre håll av
anfallsförbundet Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland. Efter Karl XI:s död
efterträddes han på den svenska tronen av sonen Karl XII. Den unge kungen tog med sin
fars fältarmé i kriget mot fiendeländerna. Gyllenkrok och Livgardet bröt upp från Stockholm
den 24 april 1700 och efter 26 marschdagar och 14 rastdagar kom gardet till Malmö. Den
första uppgörelsen gällde Danmark, och den 25 juli landsteg svenska trupper under
kungens ledning vid Humlebæk på Själland. Under striderna mot de danska försvararna
steg Gyllenkrok i land för att leda sina gardessoldater till att jaga bort det danska
kavalleriet. Den lyckade landstigningen tvingade kung Fredrik IV av Danmark att dra sig ur
kriget den 8 augusti 1700 under freden i Traventhal.[11]

Slaget vid Narva av Alexander von Kotzebue.

I oktober skeppades Karl XII och den svenska huvudarmén

från Karlshamn till Pernau i Estland för att undsätta den svenska utposten Narva, som
belägrades av en rysk armé under befäl av tsar Peter I. Efter en månad lång och
mödosam marsch anlände den svenska huvudarmén den 20 november Narvas utkanter.
Karl XII beordrade att omedelbart anfalla de förskansade ryska belägringstrupperna, som
leddes av fältmarskalk Charles Eugène de Croÿ efter att tsaren dagarna innan gav sig iväg
till Moskva. Den svenska huvudarmén leddes av generallöjtnant Rehnskiöld och delade
upp trupperna i två anfallskolonner, där Gyllenkrok och Livgardet gick i spetsen för den
högra kolonnen under general Otto Vellingks befäl medan den vänstra kolonnen leddes av
Rehnskiöld själv. Slaget vid Narva blev mycket blodig och ryssarnas förluster uppgick till
9 000 i döda medan resten kapitulerade inför svenskarna, vars förluster uppgick till 1 900
man. Livgardet som hade kämpat i första ledet hade 140 döda och 185 sårade, inklusive
Gyllenkrok som blev illa skadad i ena armen. [12]

Efter slaget gick Karl XII och den svenska huvudarmén i vinterkvarter utanför
staden Dorpat och det förfallna slottet Lais. Under våren förstärktes armén med förband
från svenska fastlandet och i juni 1701 bröt armén upp och marscherade ner mot Riga för
att slå till mot kung August II:s sachsiska och ryska trupper. Den 9 juli korsade Karl XII
floden Düna i spetsen för Livgardet och August II gick till reträtt efter en kort strid. Under
striderna vid Cobrons skans stupade två gardeskaptener och Gyllenkrok blev sårad på
nytt. Kurland ockuperades av svenskarna och den 19 augusti utnämndes Gyllenkrok
till generalkvartermästarlöjtnant och den 30 oktober till major.[13][4]

Polska fälttåget[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Karl XII:s polska fälttåg.

Istället för att försvara de svenska Östersjöprovinserna beslöt Karl XII att gå söderut mot
Polen och försöka avsätta August II som polsk kung. I december 1701 lämnade Gyllenkrok
Kurland och marscherade in i det polska Litauen i spetsen för 400 man från Livgardet,
medan Karl XII red i förväg med en avdelning ryttare. Efter 19 dagars marsch anlände
Gyllenkrok till Kovno vid floden Njemen, där han och hans trupper inkvarterade under 2
månader. Den 27 mars 1702 anlände Karl XII med sina ryttare till Kovno, och dagen efter
anlände en större trupp vilket gjorde att Gyllenkrok kunde återgå till sitt regemente. Senare
påbörjade Karl XII sin marsch mot Warszawa. Gyllenkrok skickades i förväg och hans
styrka var förstärkt med kavalleri, och fick uppgiften att inrätta magasin vid alla nattkvarter
på vägen till Warszawa. Gyllenkrok beordrade sina ryttare att driva samman proviant och
upprätta magasin i städerna. 14 dagar senare kom han till staden Ostrow, där polackerna
hade förstört broarna och pråmarna över floden Bug. Han fick råd att ta sig till
staden Wyszków där han hittade en vindbrygga över strömmen, och längre nedåt floden
hittade han ett tjugotal småbåtar som kunde användas vid transport av folk och proviant.
Karl XII beslutade att övergången skulle ske vid Wyszków, och efteråt föll Warszawa utan
svärdsslag den 14 maj 1702.[14]

Karl XII (1706) av Johan David Schwartz.

Under några veckor vilade Gyllenkrok med sina trupper i förstaden Praga vid Warszawa,
men 10 dagar före huvudarméns uppbrott söderut beordrades Gyllenkrok att i förväg
skickas till Kraków med 900 man för att ta hand om arméns underhåll. Under hans
proviantinsamling fick Gyllenkrok via utsända spioner underrättelser om att August II och
hans sachsiska armé hade brutit upp och att hans förtrupper var i närheten av Gyllenkroks
styrka. Karl XII kallade då tillbaka Gyllenkrok, som eskorterade 260 vagnar med proviant
till huvudarmén. Gyllenkrok deltog senare i slaget vid Kliszów den 9 juli, där Karl XII
återigen segrade över August II men misslyckade med att vinna en avgörande seger mot
den sachsiska armén. Under slaget förlorade Livgardet 66 man, men Gyllenkrok
reflekterade att han "ovanligt nog" inte blev sårad. Senare i augusti skickades Gyllenkrok
ut på en ny proviantexpedition mot slottet Tarsin, som han inkvarterade med 400 soldater.
Slottet och den angränsande byn var dock övergivna och allt av värde var borta, vilket
gjorde att Gyllenkrok återvände till huvudarmén tomhänt. Efteråt fick Gyllenkrok i uppdrag
att med 560 ryttare och 1 200 fotsoldater eskortera 60 vagnar med krigstroféer och sårade
och sjuka svenska soldater till staden Opatowice vid floden Weichsel. Under den sex
dagar långa marschen oroades Gyllenkrok av polska ryttare och

H
o
p
p
a

t
i
l
l

ns
öa
kv
i
g
e
r
i
n
g