Effektivare Hantering Av Stora o Komplicerade Brottmål

EFFEKTIVARE HANTERING
AV STORA OCH
KOMPLICERADE BROTTMÅL
– en idéskrift
December 2006
EFFEKTIVARE HANTERING
AV STORA OCH
KOMPLICERADE BROTTMÅL
– en idéskrift
December 2006
3
Tryck & Produktion: Edita 2006
Omslag: Dan Palmbrink
4
Innehåll
1 Inledning .............................................................................................................. 9
2 Allmänt ................................................................................................................11
2.2 Uppdraget ......................................................................................................11
2.3 Arbetets bedrivande ....................................................................................12
3 Sammanfattning ...........................................................................................13
4 Begränsning av förundersökning och åtal .................................15
4.1 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning .....................15
4.1.1 Reglering ...............................................................................................15
4.1.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................16
4.1.3 Slutsatser ..............................................................................................21
4.1.4 Idé ..........................................................................................................23
4.2 Förändrad åtalsplikt ...................................................................................24
4.2.1 Reglering ...............................................................................................24
4.2.2 Bakgrund ..............................................................................................25
4.2.3 Internationell utblick .............................................................................26
4.2.5 Idé ..........................................................................................................31
4.3 Avkriminalisering, administrativa påföljder och särskild .................32
åtalsprövning
4.3.2 Idé ..........................................................................................................34
4.4 Konkurrensläran ...........................................................................................34
4.4.1 Reglering ...............................................................................................34
4.4.3 Idé ..........................................................................................................36
5 Effektivare förundersökning .................................................................37
5.1 Inledning ........................................................................................................37
5
5.2 Förundersökningsplan ..............................................................................38
5.2.1 Reglering ...............................................................................................38
5.2.3 Idé ..........................................................................................................40
5.3 Delgivning enligt 23 kap 18 § RB ..........................................................40
5.3.1 Reglering ...............................................................................................40
5.3.3 Idé ..........................................................................................................42
5.4 Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift ...........................43
5.4.1 Reglering ...............................................................................................43
5.4.3 Idé ..........................................................................................................45
5.5 Försvararens roll..........................................................................................46
5.5.2 Idé ..........................................................................................................47
5.6 Genomströmningstid som kvalitetsmått..............................................48
5.6.2 Idé ..........................................................................................................49
5.7 Flera åklagare i stora och komplicerade mål .....................................49
5.7.2 Idé ..........................................................................................................50
5.8 Modern teknik..............................................................................................51
5.8.1 Reglering ...............................................................................................51
5.8.2 Bakgrund ..............................................................................................51
5.8.4 Idé ..........................................................................................................53
6 Effektivare rättegång .................................................................................55
6.1 Inledning ........................................................................................................55
6.2 Dispositiva moment i straffprocessen ..................................................56
6.2.1 Reglering ...............................................................................................56
6.2.3 Idé ..........................................................................................................59
6.3 Svaromål och den tilltalades bevisuppgift ............................................60
6.3.1 Reglering ...............................................................................................60
6.3.3 Idé ..........................................................................................................61
6
6.4 Förberedelse i brottmål ..............................................................................62
6.4.1 Reglering ...............................................................................................62
6.4.3 Idé ..........................................................................................................64
6.5 Rättens sammansättning...........................................................................65

6.5.1 Reglering ...............................................................................................65
6.5.3 Idé ..........................................................................................................66
6.6 Möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen..67

6.6.1 Reglering ...............................................................................................67
6.6.3 Idé ..........................................................................................................70
7 Den misstänktes erkännande och medverkan i .....................71

utredningen
7.1 Inledning ........................................................................................................71
7.2 Utrymme för förändringar inom gällande regelsystem ....................71
7.2.1 Reglering ...............................................................................................71
7.2.3 Idé ..........................................................................................................75
7.3 Förenklat brottmålsförfarande ................................................................75

7.3.1 Aktuella förslag ................................................................... 75
7.3.3 Idé ..........................................................................................................77
7.4 Erkännande och medverkan som grund för strafflindring..............77

7.4.1 BRU:s förslag .......................................................................................78
7.4.3 Idé ..........................................................................................................83
7.5 Åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment i straffprocessen .84

7.5.2 Europakonventionen ...........................................................................86
7.5.3 Idé ..........................................................................................................87
Bilaga 1
Inbjudna deltagare vid arbetsgruppens referensmöten ............................... 88
7
8
1 Inledning
Vissa typer av brottslighet har under senare år – inte minst på grund

av den tekniska utvecklingen och den ökade internationaliseringen
– blivit mer komplicerad och svårutredd. Detta har i sin tur medfört
att brottsutredningarna har blivit allt mer vidlyftiga. Det gäller sär-
skilt utredningar om ekonomisk brottslighet, men förekommer även
vid utredningar av andra typer av brott så som t.ex. narkotikabrotts-
lighet, människohandel och miljöbrott. Mot bakgrund bland annat
av den absoluta åtalsplikten, de höga beviskrav som ställs i brottmål
och bevisbördans placering är dessa utredningar mycket resurskrävan-
de. Förundersökning av sådan brottslighet ställer också särskilda krav
vad gäller arbetsmetoder och samarbete mellan de brottsbekämpande
myndigheterna. Omfattande och långdragna utredningar innebär vi-
dare påfrestningar för såväl misstänkta som målsägande och andra
inblandade i processen.
Samhällets resurser är begränsade. Det är inte realistiskt eller knappast

ens önskvärt att rättsväsendet dimensioneras för att fullt ut utreda all
brottslighet av denna karaktär. Det är därför nödvändigt att hitta nya
vägar för att hantera denna utveckling. Det är viktigt att ständigt se
över det rättsliga systemet och fundera över vad som kan göras för att
förbättra och effektivisera hanteringen av det ökande målinflödet och
de alltmer komplexa utredningarna.
9
10
2 Allmänt
2.1 Arbetsgruppen
Riksåklagaren tillsatte i september 2005 en arbetsgrupp med uppdrag
att undersöka vad som kan göras för att ytterligare effektivisera han-
teringen av stora och komplicerade brottmål.
Arbetsgruppen har letts av riksåklagaren Fredrik Wersäll och i övrigt

bestått av överåklagaren Peter Hertting, vice överåklagaren Roland
Andersson, polismästaren Peter Tjäder, advokaten Leif Gustafson, t.f.
chefsrådmannen Ann-Britt Jansson, professor emeritus Nils Jareborg
samt kammaråklagaren Eva Thunegard (sekreterare).
2.2 Uppdraget
Arbetsgruppens arbete har i allt väsentligt inriktats på att undersöka
förändringar och förbättringar när det gäller hanteringen av stora och
komplicerade brottmål fram till dess att åtal väcks och huvudför-
handling påbörjas. Gruppen har koncentrerat diskussionerna till hur
utredningar skall drivas fram till åtal i syfte att förkorta utrednings-
tiden samt begränsa målens volym. Därutöver har gruppen diskuterat
vissa frågor som rent allmänt skulle minska belastningen på det straff-
rättsliga systemet.
Utgångspunkten för gruppens arbete har varit gällande regler och frå-
gan om dessa utnyttjas fullt ut. Förbättringar inom ramen för gällan-
de lagstiftning har diskuterats. Gruppen har därefter även analyserat
behovet av förändrade regler. Där ett sådant behov har konstaterats
har en huvudsaklig inriktning av dessa förändringar angetts.
Syftet med gruppens diskussioner har varit att lyfta upp och diskutera
möjliga förbättringar och förändringar på ett sätt som kan tjäna som
11
idéer och inspiration för framtiden. Gruppens arbete har inte varit
inriktat på att lägga fram färdiga författningsförslag. Den rapport
som gruppen härmed presenterar bör i stället ses som en idéskrift.
Förhoppningsvis kan gruppens tankar och idéer utgöra grunden för
ett fortsatt utvecklingsarbete kring viktiga frågor när det gäller hante-
ringen av stora och komplicerade brottmål. Ett fortsatt utvecklings-
arbete kan förslagsvis ske genom erfarenhetsseminarier, föreskrifter,
riktlinjer, handböcker, handlingsplaner och metodstöd. Tanken är
även att rapporten skall inspirera till fortsatta diskussioner kring de
rättspolitiskt intressanta frågorna om åtalspliktens och förundersök-
ningspliktens utformning och frågan om ett utökat inslag av disposi-
tiva moment i brottmålsprocessen.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är det samarbete i brottmåls-

frågor som börjar växa fram mellan Domstolsverket, Advokatsamfun-
det och Åklagarmyndigheten och som hittills resulterat i bland annat
anordnandet av en brottmålsdag i december 2006.
2.3 Arbetets bedrivande

Arbetsgruppen har haft fem sammanträden under tiden oktober 2005
till oktober 2006.
Arbetsgruppen har vid två av sammanträdena bjudit in och inhäm-

tat synpunkter från olika referenspersoner. Ett av dessa möten har
huvudsakligen ägnats åt fallstudier. Åklagare, försvarare, polis och
domare har som utgångspunkt för diskussion och analys presenterat
två omfattande fall (det s.k. Systembolagsmålet samt ett mål rörande
människohandel).
En förteckning över de personer som deltagit i referensgruppsmötena

finns i bilaga 1.
12
3 Sammanfattning
Bedömning
Det är av kriminalpolitiska skäl och av hänsyn till rättssäker-
hetsaspekter bättre att fler personer lagförs i mer begränsade och
renodlade processer än att vissa komplicerade mål utreds i alltför
stor omfattning och lagförs efter lång tid samtidigt som andra
ärenden på grund av bristande resurser blir liggande.
Gruppen föreslår att reglerna om förundersökningsbegränsning skall

användas mer offensivt. Det är ofta tillräckligt att en begränsad del av
en misstänkts brottslighet utreds och lagförs. Att utnyttja möjlighe-
ten till förundersökningsbegränsning är ett effektivt sätt att förkorta
utredningstiderna och hushålla med resurserna.
Fler inskränkningar i den absoluta åtalsplikten och i den absoluta

förundersökningsplikten föreslås. En sådan utveckling skulle medföra
ett ökat utrymme för kriminalpolitiska prioriteringar. Genomtänkta
prioriteringar och korta genomströmningstider bedöms ha stor all-
mänpreventiv effekt.
Förslag lämnas till hur såväl förundersökningen som rättegången

(framförallt genom åtgärder som ligger på förundersökningsstadiet)
kan effektiviseras. En förstärkt försvararroll, gemensam metodutveck-
ling för polis och åklagare, utnyttjande av modern teknik samt en
utökad materiell processledning från domstolens sida ingår i detta.
I rapporten diskuteras också utökade dispositiva inslag i straffproces-

sen. Den tilltalade föreslås i utökad utsträckning kunna disponera
över sin egen talan och exempelvis själv avgöra vad som kan vitsordas.
13
Erkännande och medverkan föreslås, i ökad utsträckning, kunna ut-
göra grund för strafflindring. För att skapa incitament och motivera
den misstänkte att medverka bör åklagarna ges rätten att förfoga över
påföljdsramen. Gruppen ser vidare en utveckling, liksom i många an-
dra länder, mot att uppgörelser skall kunna ingås mellan åklagaren
och den misstänkte.
14
4 Begränsning av förundersökning och åtal
4.1 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
Bedömning
Dagens regelsystem medger stora effektiviseringar. Gällande
bestämmelser kan tolkas på ett mer offensivt sätt. Förunder-
sökningsbegränsningsinstitutet kan användas i större omfattning
än vad som görs i dag.
Med utgångspunkt i att gruppen sett som sin uppgift att främst dis-
kutera möjligheten till förbättringar inom gällande regler har grup-
pen funnit det naturligt att i första hand göra en bedömning av om
inskränkningarna i åtalsplikten utnyttjas fullt ut eller om utrymme
finns att använda dessa i större omfattning.
4.1.1 Reglering
Förundersökningsbegränsningsreglerna i 23 kap. 4 a § rättegångs-
balken (RB) bygger i allt väsentligt på reglerna om åtalsunderlåtelse
i 20 kap. 7 § RB. Om förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger
får åklagare besluta att lägga ned en förundersökning. Är förunder-
sökning inte inledd får åklagare även besluta att förundersökning inte
skall inledas. En grundförutsättning för både åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning är att något väsentligt allmänt eller en-
skilt intresse inte åsidosätts.
För gruppens diskussioner är det framförallt 20 kap. 7 § första stycket

p. 3 som är av intresse – d.v.s. (åtalsunderlåtelse eller) förundersök-
ningsbegränsning med hänsyn till att den misstänkte begått annat
brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs särskild på-
följd med anledning av det föreliggande brottet.
15
När regeln i tredje punkten tillkom angavs i motiven att det bland
annat med hänsyn till processekonomiska skäl var befogat med en
avsevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Det fram-
hölls också att de processekonomiska skälen blev än starkare om man
beaktade möjligheterna till förundersökningsbegränsning (prop.
1984/85:3 s. 31). Vidare framhölls att det utöver rent processekono-
miska skäl fanns ett starkt intresse från både allmän synpunkt och av
hänsyn till den misstänkte att en reaktion på redan utredd brottslig-
het kom till stånd inom rimlig tid och inte fördröjdes av en utredning
som endast i mindre mån kunde påverka påföljdsfrågan (a.a. s. 31).
I prop. 1982/83:134 framfördes det också som exempel att om ett
ärende avser ett flertal skattebrott, där ett av dem medför utrednings-
svårigheter, det för att åstadkomma ett snabbt avgörande av de mer
lättutredda fallen kan vara befogat att besluta om förundersöknings-
begränsning beträffande det mer svårutredda brottet (s. 39).
4.1.2 Arbetsgruppens överväganden

Syftet bakom möjligheterna till förundersökningsbegränsning enligt
23 kap. 4 a § och 20 kap. 7 § första stycket p. 3 är framförallt process-
ekonomiskt. När regeln tillkom avsågs som ovan nämnts en avsevärd
utvidgning av området. Aktuella regler är dock skrivna i en tid då
brottsligheten såg annorlunda ut än i dag. Sedan reglerna tillkom har
det hänt mycket, både med brottslighetens utveckling och utveck-
lingen av samhället i stort. Brottsligheten, särskilt vad avser vissa typer
av allvarliga brott, har ökat i såväl omfattning som komplexitet. Stora
brottshärvor med förgreningar både inom landet och internationellt
är inte ovanliga.
Processekonomiska överväganden innefattar framförallt en avvägning

av hur tillgängliga resurser skall användas på bästa sätt. När rättsvä-
sendet ställs inför nya krav måste tillämpningen av reglerna anpassas
härefter. Brottslighetens utveckling och ökat fokus på genomström-
16
ningstider utgör enligt gruppens uppfattning ett tydligt exempel på
att en sådan anpassning måste ske. De bakomliggande syftena med
de aktuella reglerna om förundersökningsbegränsning medger således
att processekonomiska överväganden ges större tyngd än som kunde
förutses vid bestämmelsernas tillkomst.
Gruppens erfarenhet visar bland annat att olika åklagare tillämpar

reglerna om förundersökningsbegränsning på olika sätt. Åklagare gör
t.ex. olika bedömningar av om aktuell påföljd är tillräcklig för den
samlade brottsligheten. Det kan vidare konstateras att reglerna om
förundersökningsbegränsning inte utnyttjas i någon högre grad av
åklagarna, i vart fall inte om man ser till antalet beslut om begräns-
ning i förhållande till samtliga brottsmisstankar. År 2005 var, inom
Åklagarmyndigheten, andelen beslut om förundersökningsbegräns-
ning och beslut om att inte inleda förundersökning enligt 20 kap.
7 § första stycket 3 p., fyra procent av det totala antalet beslut avse-
ende brottsmisstankar. De senaste åren har denna andel, både inom
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, legat på denna
nivå. Enligt en undersökning som EBM har gjort (som presenterades
på EBM-dagen den 6 december 2005) om användandet av förunder-
sökningsbegränsning anges som skäl för det låga användandet bland
annat att åklagarna anser att de begränsningsregler som finns att tillgå
generellt sett är för begränsade samt att det finns en oro över att ett
felaktigt användande av reglerna innebär en risk för tjänstefel, vilket
inte uppfattas vara fallet om man i stället använder sig av motivering-
en ”brott kan inte styrkas”. Det konstateras också i undersökningen
att det finns önskemål från åklagarna om tydligare riktlinjer om när
begränsningsreglerna får användas.
Utrymmet att begränsa förundersökningar vid flerfaldig brottslighet

är betydande. Åklagaren skall inte göra någon förutsägelse av hur en
domstol skulle bedöma påföljdsfrågan om åtal väcktes för samtliga
17
brott. En bedömning skall i stället göras av om den beräknade eller
redan utdömda påföljden för övriga brott kan anses tillräcklig för all
brottslighet.
Vid bedömningen av om påföljden är tillräcklig måste, förutom

straffvärdet av brotten, även tidsaspekten beaktas. Från allmänpreven-
tiv synpunkt är en snabb reaktion från samhällets sida betydelsefull.
Problemet är dock att utredningar i stora och komplicerade mål tar
tid. Det rör sig ofta om komplicerade och komplexa förhållanden.
De internationella kopplingarna har också blivit allt vanligare. Sam-
mantaget gör detta att tidsutdräkten ofta blir lång.
Att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan
brottet begicks skall, utöver brottets straffvärde, beaktas vid straff-
mätningen i enlighet med 29 kap. 5 § första stycket p. 7 brottsbalken
(BrB). Inte alltför sällan blir tidsutdräkten så lång att frågan om rätten
till prövning inom skälig tid, enligt artikel 6.1 i Europakonventionen,
aktualiseras när domstolen skall bestämma påföljden.
Högsta domstolen har i målet NJA 2003 s. 414 angett i vilken ut-
sträckning de tidsutdräkter som förekommit mellan brotten och slut-
lig dom skall beaktas vid påföljdsbestämningen. HD konstaterade
att det vid bedömningen om kravet på skälig tid iakttagits det är av
särskild betydelse hur komplicerat målet varit samt hur den tilltalade
och berörda myndigheter agerat under förfarandet. I det aktuella fal-
let ansåg HD att tidsutdräkten varit av en sådan omfattning att den
inneburit en kränkning av den tilltalades rätt till rättegång inom skä-
lig tid och att denne därför var berättigad till gottgörelse i form av
lindrigare påföljd än han annars skulle ha dömts till. Fängelsestraffet
i målet reducerades i anledning av detta till hälften (ett år och sex
månader) i förhållande till vad som motiverades av brottslighetens
straffvärde (tre år).
18
En slutsats som kan dras av domen är att frågan om prövningen skett
inom skälig tid skall tillmätas en avgörande betydelse vid påföljds-
bestämningen och att en kränkning berättigar till en lindrigare på-
följd.
En annan konsekvens av oskäligt lång handläggningstid är kompen-

sation genom ekonomisk ersättning. Enligt HD:s avgörande i en dom
den 9 juni 2005 i mål T 72-04 skall, i de fall inte kompensation i
form av påföljdsreduktion aktualiserats, ersättning för kränkning av
rätten till en prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakon-
ventionen utgå med 1 000-1 500 euro per år som den totala hand-
läggningen av ärendet varat. Också för att undvika skadestånd från
staten är därför en kort handläggningstid mycket angelägen.
Den straffrabatt som tillämpas vid flerfaldig brottslighet gör också ofta
att utredning av samtliga brott knappast kan motiveras från påföljds-
synpunkt; påföljden blir obetydligt lindrigare även om inte alla brott
utreds och lagförs. Förutsättningar för förundersökningsbegränsning
föreligger därför i stor utsträckning. Samma resonemang kan appli-
ceras när det gäller den s.k. ”strafftrappan”. Vid bedömningen av om
påföljden är tillräcklig måste beaktas att ju längre fängelsestraff som
blir aktuellt ju längre blir också avståndet till nästa ”nivå” i straffska-
lan. Om en gärning har ett visst straffvärde, t.ex. tre års fängelse, krävs
det att gärningen bedöms som avsevärt mycket grövre för att ett läng-
re fängelsestraff än tre år skall dömas ut. Att föra bevisning kring hur
mycket mer grov, kränkande etc. som gärningen har varit kan kräva
omotiverade extra stora och svårbemästrade utredningsinsatser. Åkla-
garen skulle då, genom en avvägning av de olika intressena, kunna
nöja sig med att visa att gärningen har ett straffvärde på tre år.
Det är angeläget att fokus under förundersökningen riktas mot re-

kvisiten i brottsbeskrivningen och mot de särskilda straffskärpnings-
19
grunder som kan aktualiseras. Varje utredningsåtgärd skall vara av
betydelse för den straffbara gärningen. Som exempel kan nämnas
organiserad brottslighet där straffvärdet oftast endast marginellt på-
verkas av att gärningen utgjort ett led i en organiserad brottslighet.
Gruppens erfarenhet är att det ibland läggs alltför stora resurser på att
visa att en enskild gärning utgjort just ett led i en organiserad brotts-
lighet. Det är viktigt att åklagaren stämmer av utredningsinsatserna
inte bara mot de särskilda rekvisiten för brottet utan även mot aktu-
ella straffskärpningsgrunder. För att utredningsinsatser skall vara på-
kallade bör de medföra en tydlig påverkan på straffvärdet.
När det gäller gärningens rubricering konstateras att om omfat-

tande utredning krävs för att visa att en gärning är att bedöma som
grov skulle åklagaren i stället kunna nöja sig med en rubricering av
normalgraden och argumentera för ett högt straffvärde inom denna
straffskala. Som exempel på detta kan nämnas frågan om en gärning
är att bedöma som koppleri eller grovt koppleri och där omfattningen
av verksamheten är avgörande för rubriceringen. Att förlänga utred-
ningen, och även processen i domstol, med stora insatser kring bevis-
ning rörande omfattningen av verksamheten skulle inte behöva vara
påkallat om straffvärdet för ett brott av normalgraden ändå kan anses
tillräckligt högt.
Som exempel på ärenden där ett utökat användande av förunder-

sökningsbegränsning kan användas kan nämnas härvor med svart
arbetskraft eller härvor med annonsbedrägerier där ett antal perso-
ner gjort sig skyldiga till omfattande brottslighet med förgreningar
åt flera olika håll. Här bör åklagaren kunna nöja sig med att åtala för
viss brottslighet om man kan se att straffvärdet ändå i någon mån
motsvarar brottslighetens omfattning.
20
Ett annat exempel är människohandel där det ofta är fråga om en
omfattande, organiserad verksamhet som pågått under längre tid,
där ett stort antal målsägande varit involverade och där verksamhe-
ten avbryts genom det tillslag som görs. Frågan om hur omfattande
förundersökningsåtgärder som skall vidtas för att visa omfattningen
av verksamheten måste ställas i relation till den tid som förunder-
sökningen tar, den tid som misstänkta sitter häktade, målsägandens
utsatthet, inte minst under utredningstiden, rättsväsendets samlade
resurser och möjligheten att hantera omfattningen på det material
som samlas in.
I alla ärenden gäller att ett alltför stort förundersökningsmaterial med

alltför många inblandade personer kan bli ohanterligt att presentera
i rätten. I dessa fall bör det finnas förutsättningar för åklagaren att
begränsa utredningen. På detta sätt frigörs i stället resurser för att
hantera nya ärenden. En annan aspekt på detta är också att ju läng-
re tid som spaning bedrivs desto längre tid låter polis och åklagare
brottet fortgå med allt vad detta innebär för brottsoffer och en ökad
ekonomisk förtjänst för gärningsmännen. Självklart gäller detta dock
inte generellt. För att exempelvis komma åt huvudmännen inom den
grova organiserade brottsligheten kan en mer omfattande spaning i
vissa fall vara nödvändig.
4.1.3 Slutsatser
Att utnyttja möjligheten till förundersökningsbegränsning är ett ef-
fektivt sätt att förkorta utredningstiderna och hushålla med de be-
gränsade resurserna. Alla inblandade i processen torde kunna tjäna på
detta. Inte minst för misstänkta bör en allmän förkortning av tiden
för utredning och lagföring vara ett angeläget mål.
21
Det finns ett större utrymme för att bedöma ett kortare straff för en
samlad brottslighet som tillräcklig påföljd i stora och komplicerade
ärenden. Detta gör sig särskilt gällande när målets handläggning kan
förväntas dra ut på tiden. Den förväntade tidsåtgången bör beaktas
i större omfattning vid bedömning av gärningarnas samlade straff-
värde. Förutom rena straffvärde- och straffmätningsresonemang är
det angeläget att i detta hänseende även beakta att bevisningen blir
allt sämre med tiden. Eftersom åklagaren måste kunna förvänta sig en
fällande dom när åtal väcks måste även bevisningens värde efter lång
tid bedömas. Denna bedömning bör göras i början på en utredning,
så snart omfattningen av ärendet och den förväntade tidsåtgången
kan överblickas.
Som tidigare nämnts är det från allmänpreventiv synpunkt viktigt

med en snabb reaktion från samhällets sida. Ett snabbt avgörande är
i sig av stort kriminalpolitiskt värde och bidrar till att skapa förtro-
ende för rättsväsendet. En mer offensiv tillämpning av reglerna om
begränsning av förundersökning bör därför inte i detta hänseende,
framförallt inte vid ekonomisk brottslighet, åsidosätta väsentligt all-
mänt intresse. Ekonomisk brottslighet och t.ex. narkotikabrottslighet
skiljer sig från övrig grov brottslighet, där det ofta finns en direkt
skadelidande målsägande. Förundersökningsbegränsning bör därför,
med hänsyn till det enskilda intresse som också skall beaktas, kunna
användas i större omfattning vid denna typ av brottslighet jämfört
med annan brottslighet. När det gäller frågan om väsentligt enskilt
intresse skall dock beaktas att även en målsägande har intresse av ett
snabbt avgörande och att en begränsning även här i många fall kan
vara befogad. Avgörande blir om den förväntade påföljden kan anses
tillräcklig för all brottslighet och att någon enskilds berättigade an-
språk på exempelvis skadestånd inte åsidosätts.
22
Förundersökningsbegränsning bör ske i ett så tidigt skede som möj-
ligt och tillämpas på likartat sätt. Misstanke bör inte delges om man
inte inom rimlig tid kan förväntas avsluta förundersökningen. Åkla-
garnas arbetsmetod när en förundersökning inleds bör inte vara ett
brett anslag med förhoppning om att något skall kunna styrkas. Vid
omfattande utredningar bör i stället ett tidigt strategiskt inriktnings-
beslut fattas så att resurser läggs ned på rätt åtgärder. Åklagaren bör
göra en prognos med bedömning av vad som kan förväntas kunna
utredas inom rimlig tid med hänsyn till brottslighetens karaktär, om-
fattning, straffvärde m.m.
4.1.4 Idé
Eftersom erfarenheten visar att åklagare gör olika bedömningar av
om t.ex. påföljden är tillräcklig för den samlade brottsligheten måste
åklagarna få stöd i att våga prioritera och välja ut de misstankar som
kan förväntas gå att styrka. Tydliga och mer offensiva kriterier för när
förundersökningar kan och bör begränsas bör utarbetas.
Riksåklagarens inledda arbete med riktlinjer bör inriktas på att, inom

ramen för gällande lagstiftning, få till stånd en mer enhetlig och of-
fensiv tillämpning av reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersök-
ningsbegränsning. Riktlinjerna bör inriktas på att ge vägledning kring
bedömningen av om enskilt eller allmänt intresse sätts åt sidan genom
beslut om förundersökningsbegränsning. Riktlinjerna bör även ange
en modell eller ge vägledning dels för en prognos för bedömningen av
bevisningen och dels för hur straffvärdet bör behandlas i förhållande
till den beräknade tiden som förundersökningen förväntas ta.
23
4.2 Förändrad åtalsplikt
Bedömning
Vid en relativ åtalsplikt skulle större utrymme för kriminalpo-
litiska prioriteringar kunna skapas. Detta skulle kunna få stor
allmänpreventiv effekt. Samma effekt skulle (i vart fall delvis)
kunna uppnås genom ytterligare inskränkningar av den absoluta
åtalsplikten – eller av den absoluta förundersökningsplikten.
Gruppen bedömer det senare som en rättspolitiskt mer fram-
komlig väg, i vart fall för närvarande.
4.2.1 Reglering
Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte något annat är före-
skrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Åtalet förut-
sätter att åklagaren på objektiva grunder kan emotse en fällande dom.
Vidare följer av 23 kap. 1 § RB att förundersökning skall inledas när
det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal
har förövats. Den absoluta åtalsplikten bygger på den s.k. legalitets-
principen i motsats till den s.k. opportunitetsprincipen.
Grundprinciperna om absolut åtals- och förundersökningsplikt har

flera omfattande undantag. Det gäller särskilt reglerna om åtalsun-
derlåtelse, särskild åtalsprövning och förundersökningsbegränsning.
Reglerna om preskription kan till sina konsekvenser även ytterst upp-
fattas som ett avsteg från åtalsplikten. Åtals- och förundersöknings-
plikten kan i praktiken också sägas inskränkas av de prioriteringar
som sker med hänsyn till resursbegränsningar. I praktiken är det så-
ledes en relativt begränsad mängd av den totala brottsligheten som
blir föremål för några utredningsåtgärder över huvud taget. Att så är
fallet förutsätts också i de styrinstrument, t.ex. budgetproposition och
24
regleringsbrev, som gäller för rättsväsendets myndigheter. Däri anges
vad som bör prioriteras, underförstått vad rättsväsendet härigenom
bör lägga mer begränsade resurser på.
4.2.2 Bakgrund
Frågan om åtalspliktens utformning är föremål för en ständig diskus-
sion i Sverige och internationellt. Europarådet antog 1987 en rekom-
mendation om relativ åtalsplikt i syfte att nå ett enklare brottmålsför-
farande. Frågan diskuterades ingående i betänkandet Ett reformerat
åklagarväsende (SOU 1992:61). BRU (Beredningen för rättsväsen-
dets utveckling) har i februari 2006 överlämnat sitt slutbetänkande
Ett effektivare brottmålsförfarande – några ytterligare åtgärder (SOU
2005:117). I betänkandet ser BRU bland annat över åtalspliktens ut-
formning och diskuterar systemet med s.k. plea bargain. Plea bargain
innebär att åklagaren kan besluta att inte väcka åtal för vissa gärningar
om den misstänkte erkänner andra gärningar eller besluta att väcka
åtal för ett lindrigare brott om detta erkänns (i common law-länder-
na är det egentligen fråga om medgivande av åtal, inte erkännande
av brott). Utredningen kommer fram till att det saknas tillräckliga
skäl att nu införa undantag från förundersöknings- och åtalsplikten
som tar sikte på att den misstänktes erkännande och medverkan i
en brottsutredning skulle kunna leda till att åtal för vissa brott inte
väcks eller väcks för lindrigare brott än det som misstanken avser.
Som skäl mot ett system med plea bargain anför BRU framförallt allas
likhet inför lagen, brottsoffrens intressen, risken för felaktiga uppgif-
ter och det faktum att, för att ingen oskyldig skall dömas, betydande
utredningsinsatser ändå måste vidtas för att kontrollera riktigheten av
den misstänktes uppgifter. De nackdelar som angetts uppväger, enligt
BRU, inte de eventuella fördelar för effektiviteten som kan uppstå.
BRU konstaterar dock att utredningen inte har haft möjlighet att
överväga en översyn av åtalsplikten och förundersökningsplikten av
processekonomiska skäl.
25
När det gäller begreppen absolut och relativ åtalsplikt vill gruppen
i detta sammanhang hänvisa till Per Olof Ekelöfs terminologi om
obligatoriskt och fakultativt åtal, som numera även används av Peter
Fitger i Kommentaren till rättegångsbalken. Med obligatoriskt åtal av-
ses att förutsättningarna för allmänt åtal är mera klart fixerade medan
fakultativt åtal innebär att åtalsfrågan i större eller mindre utsträck-
ning överlämnats till åklagarens skönsmässiga bedömning (Per Olof
Ekelöf, Rättegång V, sjunde upplagan, 1988, s. 142). Terminologin
med obligatoriskt och fakultativt åtal ger en mer rättvisande bild av
vad det egentligen är som diskuteras.
4.2.3 Internationell utblick

Olika länder har reglerat frågan om åtal på olika sätt. I många länder
finns en grundbestämmelse om absolut åtalsplikt från vilken undan-
tag kan ske. Detta gäller, förutom i Sverige, även i t.ex. Finland och
Tyskland. I andra länder gäller principen om relativ åtalsplikt. Där
är det på olika sätt överlämnat till åklagaren att, mer eller mindre
diskretionärt, avgöra om åtal bör ske. Så är t.ex. förhållandet i Norge,
Danmark och i England och USA. Utrymmet för åklagaren att på
diskretionära grunder avgöra om åtal bör ske är generellt större i de
anglosachsiska länderna. I dessa länder skall åklagaren ofta pröva om
åtal krävs av allmänna hänsyn. I de nordiska länderna är den relativa
åtalsplikten reglerad på ett annat sätt och försedd med många fler un-
dantag. I Norge t.ex. kan åtalsunderlåtelse meddelas på två grunder,
dels med hänvisning till opportunitetsprincipen (där en avvägning av
individuella och allmänpreventiva hänsyn skall göras) och dels med
hänvisning till processekonomiska skäl (motsvarande 20 kap. 7 §
RB). Till sina praktiska konsekvenser är regelsystemen i de nordiska
länderna relativt lika.
26
Under de senaste åren kan internationellt sett några allmänna ut-
vecklingslinjer och trender noteras. Åtalsplikten ges generellt allt-
mer diskretionära inslag. Flera länder i Europa har i anledning av att
straffprocessrätten reformerats infört olika varianter av möjligheten
till åtalsuppgörelser, vilket till sina konsekvenser måste sägas vara ett
avsteg från den absoluta åtalsplikten. I flera länder har införts olika
varianter av s.k. plea bargain eller guilty pleas. T.ex. har Frankrike
nyligen infört ett sådant system. Den främsta anledningen till denna
utveckling anses vara nödvändigheten att bemästra hanteringen av
ett allt större målinflöde och allt mer komplexa mål. Olika länder
konstruerar olika varianter, allt från rena uppgörelser mellan åkla-
garen och den misstänkte där något åtal inte behöver väckas till att
domstolen kan tillämpa ett enklare brottmålsförfarande eller tillämpa
straffnedsättning vid erkända brott. Olika länder har också olika kri-
terier för vilka brott som kan omfattas av en guilty plea och i vilket
stadium av processen som initiativet måste tas för att beaktas. I flera
länder påverkas också straffnedsättningens storlek av i vilket skede i
processen som ett erkännande lämnas.
I Danmark har åklagaren en möjlighet att, om en person erkänner

ett antal brott men samtidigt förnekar andra, underlåta åtal för de
förnekade brotten. Ett krav är dock att det kan antas att straffet inte
skulle bli högre om dessa brott togs med. Denna typ av mål avgörs av
ensamdomare, vilket naturligtvis också förenklar handläggningen av
processen.

Dagens ansamling av mål, målens komplexitet och samhällets be-
gränsade resurser gör att det straffrättsliga systemets verkningsgrad
framför allt vad gäller de mer omfattande brottmålen blir låg. Prio-
riteringar bör vara en produkt av rationella överväganden och inte
ske slumpmässigt. Om det fanns större möjlighet att välja vilka mål
27
som skall drivas skulle det ge större utrymme för statsmakterna att ge
tydliga anvisningar för prioritering. Åklagare och polis skulle vidare
tvingas till gemensamma val och ett ansvar för de prioriteringar som
görs. Befintliga resurser skulle därmed kunna användas på ett bättre
sätt. Balanssituationen och möjligheten att arbeta med ”färskvara”
skulle också påverkas positivt. En annan utformning av åtalsplikten
skulle ge legitimitet åt de prioriteringar som ändå måste göras.
En ändring av åtalspliktens utformning skulle medföra en förändring

av de principer som den svenska rättsordningen bygger på. Legalitets-
principen och förutsebarhet i rättstillämpningen är grundläggande i
svensk straffprocessrätt. Ett upprätthållande av dessa principer på det
sätt som sker i dag befrämjar dock inte heller tilltron till den absoluta
åtalsplikten. Gruppens bedömning är att betydelsen av en förändring
av åtalsplikten från absolut till relativ inte bör överdrivas. I de länder
där åtalsplikten anges vara relativ kringgärdas den som ovan angetts
ofta av ett antal restriktioner. Samma resultat som uppnås med en
relativ åtalsplikt bör kunna uppnås med en ytterligare uppmjukning
av den absoluta åtalsplikten. Gruppen bedömer att det är mer kon-
struktivt att arbeta för en sådan uppmjukning. T.ex. anser gruppen
det befogat att ytterligare modifiera den nuvarande åtalsplikten ge-
nom bland annat utvidgade möjligheter att av resursskäl besluta om
förundersökningsbegränsning.
Gruppen vill också i detta sammanhang väcka tanken på ett särskiljan-

de av åtalsplikten och förundersökningsplikten. Av effektivitetsskäl är
det framförallt utökade möjligheter till förundersökningsbegränsning
som är av intresse, d.v.s. inskränkningar i förundersökningsplikten.
När en utredning väl är färdig talar inte lika starka effektivitetsskäl
för utökade möjligheter till att underlåta åtal, d.v.s. inskränkningar
i åtalsplikten. Ett särskiljande av åtals- och förundersökningsplikten
28
bör vara möjligt och gruppen ser gärna att en separat förundersök-
ningsbegränsningsregel, frikopplad från 20 kap. 7 § RB, införs.
Frågor om prioritering och förundersökningsbegränsning är avgöran-

de inslag i många utredningar, framförallt när det gäller omfattande
ekonomisk brottslighet. Dagens regler om förundersökningsbegräns-
ning innebär t.ex. att förundersökningen endast kan begränsas såvitt
avser misstankar mot en viss person. Det är inte möjligt att begränsa
en förundersökning till att endast avse vissa personer, t.ex. de som be-
gått den allvarligaste brottligheten i en härva. En nackdel med dagens
system är att vissa mål tenderar att bli alltför omfattande. Frågan är
hur omfattande ett mål bör tillåtas bli, hur många förgreningar som
måste utredas.
En risk med att införa en möjlighet att begränsa förundersökningar

till vissa personer är dock att samma typ av brott då inte kommer att
leda till samma typ av behandling i det straffrättsliga systemet. Om
man begränsar härvor till vissa personer lagförs inte de som skulle ha
lagförts om de inte ingick i en härva utan i stället begått brottet en-
samma. Det anförda är argument mot utökade möjligheter till förun-
dersökningsbegränsning av resursskäl. Å andra sidan bör beaktas att
systemet i stort drabbar slumpmässigt. Det är endast en relativt liten
del av de begångna brotten som upptäcks och anmäls. Bevisning kan
säkras endast för en mindre andel av dessa. Det till synes självklara
kravet att uppklarade brott skall behandlas lika ger i verkligheten mot
denna bakgrund en skenbar likhet inför lagen. Vid valet mellan olika
förhållningssätt till hur förundersökningsbegränsningsinstitutet bör
se ut bör en tydlig reglering av möjligheten till ytterligare begräns-
ning av förundersökningar vara att föredra. Eftersom, som alla vet,
resurserna inte är oändliga och prioriteringar ändå måste göras, är det
gruppens bedömning att prioriteringar i kontrollerade former är att
föredra.
29
Det danska systemet där åklagaren har möjlighet att underlåta åtal för
förnekade gärningar innebär klara effektivitetsvinster eftersom mycket
tid kan sparas i rätten då de förnekade gärningarna sorteras bort.
Systemet har likheter med de svenska möjligheterna att förundersök-
ningsbegränsa förnekade gärningar enligt 23 kap. 4 a § och 20 kap.
7 § första stycket p. 3 RB. Gruppen anser att det även i Sverige skulle
kunna vara möjligt att, med hänsyn till processekonomiska skäl, med-
dela åtalsunderlåtelse även för förnekade gärningar. Dagens regelsys-
tem ger inte möjlighet till åtalsunderlåtelse när en förundersökning är
avslutad och gärningen är förnekad. Anledningen till detta är bland
annat att en åtalsunderlåtelse anses som en lagföring och en sakerför-
klaring. Beslut om åtalsunderlåtelse registreras i belastningsregistret.
Det bör enligt gruppens mening övervägas om en självständig form
av åtalsunderlåtelse, som inte skall anses som en lagföring, bör in-
föras. En sådan reglering skulle medföra möjligheter att av process-
ekonomiska skäl inför ett åtal sortera bort förnekade gärningar som
ändå inte på något avgörande sätt skulle påverka påföljden. Självklart
bör gärningar förundersökningsbegränsas så tidigt som möjligt, så att
inte onödiga resurser läggs ned på utredning av gärningar som ändå
inte skall bli föremål för åtal. I praktiken kan dock finnas flera skäl till
att en gärning ändå utreds. Det kan vara fråga om allt från bristande
samordning till hänsyn till målsäganden som ändå gör att ett brott ut-
reds och en förundersökning färdigställs. Att en förundersökning bli-
vit slutförd bör dock inte utgöra ett hinder för att underlåta ett åtal.
Om processen i domstol i så stor utsträckning som möjligt kan kon-
centreras till erkända gärningar eller gärningar där bevisningen kan
renodlas (på grund av t.ex. vitsordade omständigheter) står mycket
tid att vinna.
30
I kapitel 7, som behandlar den misstänktes erkännande och med-
verkan i utredningen, utvecklar gruppen ytterligare sina tankar kring
vissa frågor rörande åtalsuppgörelser, plea bargain och den misstänk-
tes erkännande och medverkan i utredningen.
4.2.5 Idé
Sammanfattningsvis kan sägas att gruppens uppfattning är att det
borde ske en förändring av åtalspliktens och förundersökningsplik-
tens utformning genom bland annat utvidgade möjligheter att av
processekonomiska skäl besluta om begränsning av förundersökning-
ar. Detta kräver lagändring. En översyn av åtalsplikten och förunder-
sökningsplikten bör mot denna bakgrund äga rum.
31
4.3 Avkriminalisering, administrativa påföljder och särskild
åtalsprövning
Bedömning
Administrativa sanktioner ger många gånger snabbare resultat
och bör kunna ersätta viss straffrättslig hantering. Ett utökat an-
vändningsområde för särskild åtalsprövning i kombination med
ett utvidgat utrymme för förundersökningsbegränsning i dessa
fall skulle minska belastningen på det straffrättsliga systemet och
skapa incitament till bättre kontrollsystem.

Det totala antalet straffbestämmelser är mycket stort, särskilt inom
specialstraffrätten. Allmänt kan sägas att kriminalisering som sank-
tion bör förbehållas sådana förfaranden som uppfattas som särskilt
straffvärda. Kriminalisering är statens yttersta maktmedel och bör
användas med återhållsamhet. Till detta kommer att andra former
av sanktioner oftast är enklare att hantera och mer effektiva. Admi-
nistrativa sanktioner är särskilt lämpliga och användbara när förhål-
landena är sådana att det är angeläget att upprätthålla en standard på
ett visst område och således den individuella skulden inte kommer i
förgrunden.
Administrativa sanktioner bör kunna ersätta en relativt stor del av det

straffrättsliga ansvaret inom specialstraffrättsområdet. Som exempel
kan nämnas näringsförbud, skattetillägg och miljösanktionsavgift.
Det skulle t.ex. kunna övervägas om inte näringsförbud på grund av
bristande bokföring borde kunna prövas utan att frågan om bokfö-
ringsbrott prövades straffrättsligt. Ett sådant, i administrativ ordning,
meddelat näringsförbud skulle kunna utgöra grund för beslut om
särskild åtalsprövning eller åtalsunderlåtelse och därigenom kunna
32
utgöra grund för förundersökningsbegränsning. I andra fall skulle en
avkriminalisering kunna komma i fråga. Detta gäller särskilt brott
på oaktsamhetsnivå. Fördelar med administrativa sanktioner är bland
annat att man undviker komplicerade rättsliga bedömningar avseende
det subjektiva rekvisitet och att de även kan användas mot juridiska
personer och på så vis få en annan tyngd och genomslagskraft.
Gruppen anser att det finns behov av att utöka området för särskild
åtalsprövning i de fall där kontrollavgifter eller andra sanktioner kom-
mer i fråga. Vid särskild åtalsprövning är presumtionen mot åtal. Om
området utökades skulle incitament för att skapa kontrollsystem öka.
Som exempel på ett område som skulle kunna vara aktuellt är social-
försäkringsbidragen. Om felaktiga bidrag betalas ut skulle återbe-
talningsskyldighet kunna förenas med en avgift, vilket skulle kunna
ligga till grund för beslut att lägga ned förundersökningen på grund
av regler om särskild åtalsprövning.
Ett alternativ till regler av detta slag skulle vara att införa generella
möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
där administrativa sanktioner står till buds. I de fall där alternativa
sanktioner är stadgade eller står till buds skulle således en generell pre-
sumtion mot åtal gälla. Generella regler om åtalsunderlåtelse och för-
undersökningsbegränsning skulle ersätta de för enskilda brottstyper
särskilda reglerna om åtalsprövning. Ett sådant system skulle bli mer
flexibelt och vara anpassat till förändringar i lagstiftning som rör nya
sanktionsavgifter, kontrollsystem m.m. Som exempel kan nämnas att
den nya lagstiftningen om miljösanktionsavgifter som träder i kraft
den 1 januari 2007 förenas med utökade regler om särskild åtalspröv-
ning i de fall där avgift aktualiseras. En generell regel om åtalsun-
derlåtelse och förundersökningsbegränsning i fall där administrativa
sanktioner kommer i fråga skulle medföra ett flexiblare, enklare och
renare system.
33
4.3.2 Idé
Gruppen anser att det är motiverat att göra en översyn av dels möjlig-
heten att på olika områden ersätta den straffrättsliga hanteringen med
administrativa sanktioner och dels möjligheten att införa en generell
åtalsunderlåtelseregel.
4.4 Konkurrensläran
Bedömning
Konkurrensläran kan användas för att rensa ut gärningar som
därmed inte behöver utredas eller bedömas.
4.4.1 Reglering
Konkurrens mellan brott föreligger om ett och samma förfarande kan
konstituera flera olika brott. Konkurrensproblem uppkommer dels
därför att rekvisiten i olika brottsbeskrivningar helt eller delvis täcker
varandra och dels för att det faktiska händelseförloppet uppfyller mer
än en brottsbeskrivning.
Någon rättslig reglering av konkurrens mellan brott finns inte i lag-

stiftningen. Regler om påföljdskonkurrens (d.v.s. hur påföljd skall be-
stämmas för den som har begått mer än ett brott) återfinns dock på
ett flertal ställen i brottsbalkens kapitel om påföljder. Konkurrenslä-
ran har dock behandlats i lagmotiv och doktrin (se bl.a. Nils Jareborg,
Straffrättens gärningslära, 1995, kap 8-10).

I fall av brottskonkurrens kan dömas för vart och ett av brotten. I
många fall anses dock mindre straffvärda förfaranden som i och för
sig täcks av händelseförloppet konsumerade av huvudbrottet.
34
Bestämmelserna om brottskonkurrens bör kunna användas för att
renodla processen. Det är således viktigt att uppmärksamma de möj-
ligheter som konkurrensläran ger i detta hänseende. Det ligger nor-
malt inte något egenvärde i att åtala för flera brott än som enligt kon-
kurrensläran är nödvändigt om straffvärdet inte i någon nämnvärd
utsträckning påverkas.
Eftersom det inte finns resurser att utreda alla brott och det inte kan
anses vara ett vitalt samhällsintresse att lägga ner stort arbete på ju-
ridiska hårklyverier bör möjligheterna att rensa bort vissa brott som
konkurrensläran medger inte underskattas (Nils Jareborg, a.a., s. 158
ff.). En utrensning kan vara motiverad dels för att man därigenom
undviker en orättvis dubbelbestraffning och dels om den kvarvarande
brottsligheten är så bagatellartad att den inte skulle föranleda ytter-
ligare straff om den beaktades eller att den utrensade brottsligheten
beaktas genom utformningen av straffskalan eller inom ramen för
straffmätningen för den dominerande brottstypen.
Av intresse i detta sammanhang är konsumtion på grund av brottsen-

het, regelkonkurrens och medbestraffade gärningar (Magnus Ulväng,
Påföljdskonkurrens – Problem och principer, 2005). Konsumtion
inom ramen för brottsenhet innebär att man utifrån olika kriterier
skapar en enhet för ett visst brott, inom vilket ett flertal olika likar-
tade gärningar ryms. Som exempel kan nämnas att flera slag mot en
person anses som en och samma misshandel. Konsumtion på grund
av regelkonkurrens innebär att olika straffbud överlappar varandra.
Ett rån konsumerar t.ex. stöld. Av särskilt intresse för gruppens ar-
bete är konsumtion inom ramen för medbestraffade gärningar. Viss
brottslighet kan konsumeras på den grunden att bestraffningen av ett
brott sker genom bestraffningen av ett annat. Gärningsmannen anses
i dessa fall ha begått flera brott, d.v.s. konkurrensen är verklig. Som
exempel kan nämnas att stöld konsumerar i de flesta fall efterföljan-
35
de skadegörelse, rån kan konsumera en rad sidobrott t.ex. olaga hot,
hemfridsbrott och tillgrepp. Det är här fråga om gärningar som alltså
inte utgör del av själva rånet (d.v.s. ingår i samma brottsenhet) utan
gärningar som begås under tiden som huvudbrottet pågår (se i detta
sammanhang NJA 1967 s. 93). Som ytterligare exempel kan nämnas
att grova förmögenhetsbrott normalt konsumerar bokföringsbrott,
utpressning konsumerar ocker och förskingring konsumerar efter-
följande brott enligt BrB 10:4-10:8.
4.4.3 Idé
Genom att använda konkurrensläran för att koncentrera utredningar
på enbart vissa gärningar och lägga andra åt sidan kan resurser sparas
genom att tid inte behöver åtgå till utredning och lagföring av dessa
brott. Man kan då även undvika utredning och bedömning av kom-
plicerade rekvisit. Målsättningen bör vara att åtal skall utformas så
att brottslighetens samlade straffvärde i huvudsak speglas. Utbildning
och ett utökat erfarenhetsutbyte med t.ex. seminarier för åklagare,
domare, advokater och företrädare för rättsvetenskapen kring denna
fråga (och andra frågor) vore önskvärt.
36
5 Effektivare förundersökning
5.1 Inledning
Ett antal förslag och idéer har på senare tid lagts fram för att effekti-
visera rättsväsendet. I betänkandet En ny uppgifts- och ansvarsfördel-
ning mellan polis och åklagare (SOU 2005:84) föreslår BRU bland
annat att polisen skall vara förundersökningsledare i fler ärenden än
vad som gäller i dag. Enligt förslaget skall åklagare vara förunder-
sökningsledare endast om saken är av omfattande eller svår beskaf-
fenhet (i dag gäller att åklagare skall vara förundersökningsledare om
saken inte är av enkel beskaffenhet). Vidare förespråkas ett tidigare
åklagarinträde vid allvarligare brottslighet. Motiveringen till detta är
att ett aktivt förundersökningsledarskap från åklagarens sida skapar
förutsättningar för en effektivare brottsutredning bland annat genom
tidiga direktiv om utredningsåtgärder. Gruppen instämmer i vikten
av tidiga och tydliga direktiv för en effektiv förundersökning. I detta
avsnitt kommer några åtgärder framhållas som särskilt angelägna för
att förundersökningen skall bli effektiv. I de följande diskussionerna
återkommer gruppen även till några av de övriga förslag rörande ef-
fektiviteten i rättsväsendet som lämnats på senare tid.
I detta sammanhang kan även nämnas att danske rigsadvokaten, med

anledning av ett betänkande om behandlingen av större ekomål (Be-
taenkning nr 1454, 2004) och ett antal ändringar i strafflagstiftning-
en, meddelat ett antal riktlinjer. Riktlinjerna innebär bland annat att
en redogörelse skall lämnas till högre åklagare i mål där åtal inte har
väckts inom två år efter att ”der er rejst sigtelse”. Det har också införts
möjlighet för den misstänkte att klaga över tidsutdräkten till högre
åklagare med möjlighet för denne att förelägga den lägre åklagaren att
avgöra målet inom viss tid eller att av resursskäl begränsa målet. Vi-
dare har en ordning införts där högre åklagare, vid mål som beräknas
37
pågå 25-30 dagar i rätten, skall säkra att ställning tagits till möjlig-
heterna om begränsning av målet (Rigsadvokat Meddelelser 3/2002,
3/2006 och 4/2006).
5.2 Förundersökningsplan
Bedömning
Upprättandet av en förundersökningsplan i större mål bidrar till
en effektivare förundersökning.
5.2.1 Reglering
Förundersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess
helhet. Han skall se till att förundersökningen bedrivs effektivt och
att den enskildes rättsäkerhetsintressen tas tillvara (1 a § förundersök-
ningskungörelsen). Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt
som omständigheterna medger (23 kap. 4 § RB).

Förundersökningsledaren ansvarar för utredningen. För att på bästa
sätt kunna fullgöra detta ansvar och se till att utredningen bedrivs
effektivt är det, framförallt vid större utredningar, angeläget att åkla-
garen kan överblicka utredningen. Genom en sådan överblick kan tid
och resurser satsas på rätt åtgärder.
Alltför ofta sker tillslag i stora mål utan någon närmare planering
av hur t.ex. beslagtaget material skall tas om hand och den vidare
utredningen bedrivas. Om anslaget är brett med förhoppning om att
det i vart fall skall bli något av en utredning kan detta leda till en stor
mängd material samlas in utan någon egentlig planering eller strategi,
vilket medför en oöverblickbar utredning.
38
För en bättre och mer genomtänkt planering av förundersökning-
ens bedrivande bör en förundersökningsplan upprättas av åklagaren.
I förundersökningsplanen bör framgå förundersökningens innehåll,
inriktning, omfattning samt en tidplan. Samråd måste ske med poli-
sen och utredningsresurserna anpassas efter den gjorda planeringen,
alternativt måste planeringen anpassas efter tillgängliga resurser. I pla-
nen bör framgå vad man vill/kan utreda och åtala. En tänkt gärnings-
beskrivning bör anges. Denna, samt en preliminär bevisuppgift, bör
utgöra grunden för inriktningen av förundersökningen (se vidare un-
der 5.4 angående Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift).
En ständigt uppdaterad förundersökningsplan bör kunna ge just en
sådan överblick över utredningen som förundersökningsledaren be-
höver för att kunna ta ställning till om utredningen skall drivas vidare
eller t.ex. ändra inriktning. Förundersökningsplanen bör också, för-
utom att vara till nytta i det enskilda ärendet, kunna tjäna syftet att på
ett övergripande plan se om de samlade resurserna hos åklagare och
polis används på rätt sätt.
EBM har nyligen börjat arbeta med s.k. utredningsplaner i de större

ärendena. Målsättningen hos EBM är att dessa särskilt krävande ären-
den inte skall ta längre tid än ett år. För varje ärende skall en utred-
ningsplan upprättas. Utredningsplanen skall innehålla en preliminär
gärningsbeskrivning och ett första utkast till bevisuppgift. Avsikten är
att arbeta inom ramen för den framtida processen i domstolen. I sam-
band med att planen tas fram skall åklagaren ta ställning till frågan
om begränsning av förundersökningen. Innehållet i planen utgör en
grund för den prognos som åklagaren måste göra såvitt avser resurs-
behovet och tidsåtgången.
39
5.2.3 Idé
Gruppen ser det som angeläget och nödvändigt med ett fortsatt ut-
vecklingsarbete kring bland annat metodstöd, t.ex. framtagandet av
en för polis och åklagare gemensam handbok för hanteringen av stora
och komplicerade mål. En sådan handbok skulle utöver frågan om
planeringen av förundersökningen även kunna innehålla rutiner för
sammanträde för delgivning och teknikanvändning. Även ett införan-
de av kontrollfunktioner, i likhet med vad den danske rigsadvokaten
meddelat, när det gäller bedrivandet av förundersökningar i omfat-
tande mål skulle vara av värde. Utvecklingsarbetet, som bör kunna
ske inom ramen för gällande regelsystem, är i första hand en fråga
för åklagarväsendet. Samarbete bör ske med framför allt polisen och
samråd bör äga rum med Advokatsamfundet.
5.3 Delgivning enligt 23 kap. 18 § RB
Bedömning
Löpande delgivning av förundersökningen innebär större möj-
ligheter för försvararen att tidigt påkalla utredningsåtgärder.
Sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB bör hållas i större omfatt-
ning, för att senast vid detta tillfälle bland annat reda ut vilka
kompletteringar den misstänkte påkallar.
5.3.1 Reglering
Enligt 23 kap 18 § RB får åtal inte beslutas innan den misstänkte har
fått underrättelse om att han eller hon har rätt att ange den utredning
som anses önskvärd. Skäligt rådrum skall för detta beredas den miss-
tänkte.
40
Den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den
mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som före-
kommit under förundersökningen. Innan åklagaren beslutar om åtal,
får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans
försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för
sakens fortsatta handläggning i övrigt.

Löpande delgivning bör användas i större utsträckning för att den
misstänkte och försvararen kontinuerligt skall få del av utredningen.
Genom en fortlöpande delgivning av förundersökningen får den
misstänkte tidigt möjlighet att framföra synpunkter och påkalla
utredningsåtgärder. Detta bör kunna leda till en tidsvinst. Om en
löpande delgivning skall bli av värde krävs dock en kontinuerlig inläs-
ning. För att åstadkomma detta skulle en tidigare inläsning eventuellt
behöva vara knuten till något steg i processen. Tidsutdräkten i sig
bör dock i många fall vara ett incitament för den misstänkte. Många
tilltalade påverkas negativt av den långa tid som förundersökningen
pågår. Det kan dock inte förnekas att en utdragen process i vissa fall
kan uppfattas vara till fördel för den misstänkte, bland annat genom
att bevisningen försvagas. Allmänt sett måste det dock sägas vara en
uppgift också för försvararen att i görligaste mån medverka till kortare
handläggningstider.
Det bör även understrykas att det avslutande förhöret med den miss-
tänkte, när denne har fått del av all utredning, är mycket viktigt. Om
detta förhör är väl förberett kan förhoppningsvis en helt ny berättelse
från den misstänkte undvikas i tingsrätten.
I mer omfattande mål och vid svårbedömda brott kan ett sammanträ-
de vara ett bra tillfälle att muntligen reda ut vilka invändningar den
misstänkte har, om inte dessa redan har framgått genom förhören, och
41
vilka kompletteringar han påkallar. Om en tentativ gärningsbeskriv-
ning och bevisuppgift presenteras senast vid detta tillfälle underlättar
det för den misstänkte att i ett tidigt skede ta ställning till den egna
bevisuppgiften (helst skall detta dock, enligt gruppens uppfattning,
presenteras tidigare, se nedan under avsnitt 5.4) . Om en komplet-
tering av förundersökningen kan ske i ett så tidigt skede som möjligt
blir den totala handläggningstiden av ett ärende kortare.
Enligt gruppens erfarenhet äger sammanträden enligt 23 kap. 18 §

RB mycket sällan rum. Det är sällan sammanträden sker på åklagarens
initiativ. Från åklagarhåll påpekas också ofta att försvararna är alltför
passiva i samband med den s.k. slutdelgivningen. Om sammanträde
förekom skulle försvararen tvingas läsa in materialet tidigare och ta
ställning tidigare.
Gruppens bedömning är att större utnyttjande av möjligheten till lö-

pande delgivning och till sammanträde skulle kunna leda till en mer
effektiv och tidsbesparande handläggning och få till följd att fortsatta
förundersökningsåtgärder under huvudförhandlingen kan undvikas.
Det är inte realistiskt att tro att den försvarare som vid en slutdelgiv-
ning i ett mål med häktade personer där åtal skall väckas inom kort,
som får en förundersökning på ett par tusen sidor, skall hinna gå
igenom materialet på ett sådant sätt att han kan ange inställning till
alla delar.
5.3.3 Idé
Både åklagare och försvarare har ett ansvar för att sammanträde och
ett ökat användande av löpande delgivning kommer till stånd. Riks-
åklagaren bör verka för att åklagarna alltmer aktivt verkar för detta.
Som angetts i avsnitt 5.2.3 bör en handbok för hanteringen av stora
mål tas fram.
42
5.4 Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift
Bedömning
Gärningsbeskrivningen anger ramen för processen. Utforman-
det av gärningsbeskrivningen och bevisuppgiften bör ske i ett
tidigt skede så att utredningen kan koncentreras till det som är
väsentligt för det kommande åtalet.
5.4.1 Reglering
I 45 kap. 4 § RB första stycket stadgas bland annat att åklagaren i
stämningsansökan skall ange dels den brottsliga gärningen med angi-
vande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständighe-
ter som erfordras för dess kännetecknande och dels de bevis som vill
åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Domen i
ett brottmål får aldrig avse annan gärning än den för vilken talan om
ansvar i behörig ordning förts (30 kap. 3 § RB).

Ett utkast till gärningsbeskrivning bör som ovan angetts finnas med
redan i den förundersökningsplan som skall upprättas när förunder-
sökningen inleds (se avsnitt 5.2.2). Att ett sådant utkast upprättas
tidigt är avgörande för utredningens inriktning och att utredningen
redan från början kan bedrivas med fokus på ett eventuellt komman-
de åtal.
Ett utkast till gärningsbeskrivning bör presenteras för den misstänkte

när misstanke delges. Om åklagaren redan inför förhöret med den
misstänkte kan presentera en tentativ gärningsbeskrivning kan för-
höret läggas upp på rätt sätt och relevanta frågor ställas. Genom att
redan i detta skede ha utkast till gärningsbeskrivning skapas förut-
sättningar för att efter förhöret bedöma hur förundersökningen fort-
43
sättningsvis skall bedrivas eller om den skall läggas ned. Onödiga
förundersökningsåtgärder kan undvikas. I stora ekomål är det enligt
gruppens erfarenhet regel att en gärningsbeskrivning finns färdig vid
det första förhöret. På samma sätt bör man även göra vid andra stora
utredningar.
Vikten av en väl utformad gärningsbeskrivning kan inte nog beto-

nas. Åklagarens gärningsbeskrivning utgör den ram som anger vad
som skall prövas i brottmålsprocessen. Gärningsbeskrivningen sätter
gränserna för vad som kommer under domstolens bedömning och
utgör utgångspunkten för processens utformning. En väl utformad
gärningsbeskrivning bör vara tydlig och preciserad. Gärningsbes-
krivningen är inte bara avgörande för åklagaren när han lägger upp
sin talan utan också för att den tilltalade skall kunna bedöma vilka
invändningar som skall riktas mot åtalet. En välskriven gärningsbe-
skrivning underlättar också för domstolen att genomföra en välstruk-
turerad process. (jfr Dag Victor, Den åtalade gärningen – några tankar
om utformningen av gärningsbeskrivningar, DUS 1996:1, s. 213).
En annan viktig faktor när det gäller målets omfång och framförallt
tidsåtgången i rätten är att bevistema och förhörstema tydligt anges.
Med bevistema avses vilka faktiska omständigheter, t.ex. ett gärnings-
moment, som skall styrkas med ett förhör. Förhörstemat anger vad
förhöret skall handla om. Gruppens erfarenhet är att förhörstema
ofta saknas. För den skriftliga bevisningen saknas även ofta bevistema.
Syftet med att ange bevisuppgift med klara bevis- och förhörsteman
är att den andre parten skall få möjlighet att vitsorda sådant som är
ostridigt. Denna möjlighet måste utnyttjas. Vitsordade omständighe-
ter bör enligt gruppens uppfattning, utan nämnvärd prövning, kunna
ligga till grund för rättens bedömning. Om parterna kan vitsorda
olika omständigheter bör därför bevisning kunna rensas bort. Dessa
tankar vidareutvecklas i avsnittet 6.2 Dispositiva moment i straffpro-
cessen.
44
Åklagarens bevisuppgift måste vara konkret och fokuserad på det som
skall bevisas. Att enbart ange att ett visst bevis åberopas till stöd för
åtalet bör inte komma i fråga.
Gärningsbeskrivningens utformning och åklagarens bevisuppgift är

avgörande faktorer för målets hantering vid huvudförhandlingen. I
detta hänseende vill vi även framhålla vikten av domstolens mate-
riella processledning. Domstolen har både en rätt och en skyldighet
att genom frågor försöka reda ut oklarheter i åklagarens gärningsbe-
skrivning (se prop. 1986/87:89 s. 109). Denna uppgift innebär att
domstolen måste anses ha en relativt långt gående skyldighet att utöva
materiell processledning. För att processen skall bli så smidig som
möjligt bör domstolen försäkra sig om att den förstår parternas talan
och att parterna förstår varandra. Alla oklarheter bör redas ut. Även
när det gäller bevisuppgiften har domstolen ett ansvar för att genom
sin materiella processledning utreda vad som kan vitsordas för att på
detta sätt rensa bort ”onödig” bevisning. Gruppen vidareutvecklar
tankarna kring detta i avsnittet 6.4 Förberedelse i brottmål.
5.4.3 Idé
Ett intensifierat utvecklingsarbete bör bedrivas kring utformningen av
gärningsbeskrivningar och bevisuppgift och dess betydelse för proces-
sen. Dessa frågor, inklusive domstolens processledning, bör i lämpligt
sammanhang diskuteras gemensamt med åklagare, advokater, domare
och rättsvetenskapsmän.
45
5.5 Försvararens roll
Bedömning
En förstärkt försvararroll ökar förutsättningarna för en effektiv
förundersökning. Det bör finnas incitament för försvararen att
tydligt ange den tilltalades inställning och bevisuppgift. Ersätt-
ningen till försvararna måste täcka också en aktiv försvararinsats
under förundersökningen.

En aktiv och stark försvararinsats under förundersökningen bidrar
till en förundersökning där invändningar och synpunkter kan tas
om hand av åklagaren under utredningens gång och fokus inriktas
på sådant som är ”tvistigt”. Gruppens erfarenhet är att de flesta åkla-
gare anser det mycket positivt med en aktiv och delaktig försvarare.
Ett problem för försvararen kan dock vara den lojalitetskonflikt som
denne ställs inför när det gäller klientintresset och intresset av en ef-
fektiv process. Å ena sidan måste generellt en effektiv process ligga i
försvararens intresse och vara till fördel även för en misstänkt person.
Å andra sidan kan oklarheter i utredningen med hänsyn till bevisbör-
dans placering inte sällan vara till fördel för den tilltalade.
Handläggningen av stora mål drar ofta ut på tiden onödigt mycket

dels på grund av att den tilltalade framställer oklara invändningar
och dels på grund av att invändningar framställs sent i processen. En
kort handläggningstid måste dock generellt sägas vara en rättssäker-
hetsfråga som det också är försvararens uppgift att verka för. Om ett
incitament skapas för försvararen, att verka för ett snabbare förfa-
rande genom en renodling av målen, skulle effektiviteten – och, från
denna utgångspunkt, också rättssäkerheten - öka. En möjlig väg är
att i större utsträckning hålla sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB
eller förberedelse i brottmål. Detta medför att försvararen måste läsa
46
in målet i god tid och också framställa invändningar på ett tidigare
stadium. Tydliga och specifika förelägganden om svaromål bör ha
samma effekt.
Gruppens erfarenhet är att en kontinuerlig kontakt mellan åklagaren

och försvararen under hela förundersökningen bidrar till en mer ”ren-
odlad” rättegång.
För att försvararna skall vara aktiva och ta egna initiativ under för-
undersökningen samt gå igenom förundersökningsmaterialet på ett
grundligt sätt måste ersättningen täcka sådana insatser.
Där det är möjligt bör av effektivitetsskäl, praktiska skäl och resurs-

skäl i mål med ett stort antal misstänkta, antalet försvarare begränsas.
Det är således viktigt att redan i början av utredningen identifiera om
intressekonflikter medför att misstänkta inte bör ha samma försva-
rare. Om sådana konflikter inte finns bör antalet försvarare begränsas.
Även om gruppen är medveten om svårigheterna att i ett senare skede
minska antalet försvarare bör det i vart fall efter hand skapas förut-
sättningar för detta och låta de kvarvarande försvararna företräda ett
flertal misstänkta.
5.5.2. Idé
Frågorna om en förstärkt försvararroll, kortare handläggningstider och
en snabbare genomströmning genom hela rättskedjan bör diskuteras
utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv. En levande debatt kring dessa och
andra frågor rörande rättvis rättegång bör initieras i mer organiserade
former, t.ex. seminarier och gemensam utbildning. Den under hösten
2006 planerade brottmålsdagen kan förhoppningsvis utgöra starten
för ytterligare initiativ på detta område. Även ersättningsreglerna bör
ses över från detta perspektiv.
47
5.6 Genomströmningstid som kvalitetsmått
Bedömning
Genomströmningstid som kvalitetsmått bör kunna leda till att
den genomsnittliga tiden från brottsanmälan till dom och straff-
verkställighet kan förkortas.

Tidsaspekten, d.v.s. tiden från det att brottet upptäcks eller anmäls till
dom, har som ovan angetts (se avsnitten 4.1.2-3) betydelse för bland
annat straffmätningen. Även bortsett från sådana bedömningar utgör
en snabb reaktion på en brottslig handling ett mått på bra kvalitet i
den brottsbekämpande verksamheten. En kort handläggningstid ökar
t.ex. kvaliteten i utredningarna genom att bevisningen används när
den är ”färsk”. En kort handläggningstid är också allmänt sett av stort
värde för inblandade parter och bidrar till allmänhetens förtroende
för rättsväsendet.
Det är angeläget att tiden från det att ett brott upptäcks tills det finns
en lagakraftvunnen dom avsevärt kan kortas. Genomströmningstiden
för ett ärende genom hela rättskedjan är därför som sådan ett bra
kvalitetsmått. För vissa ärendetyper, t.ex. mål med häktade personer
och ungdomsmål finns reglerade frister. För övriga ärenden finns inte
några lagstadgade frister. Respektive myndighet har i vissa fall interna
mål och mått för genomströmningstider. Från ett medborgarperspek-
tiv är det dock den totala genomströmningstiden som främst är av
intresse. För att på bästa sätt tillgodose misstänktas, målsägandes och
andra berördas intressen samt för tilltron till rättsväsendet i stort an-
ser gruppen att ett ökat fokus bör fästas på genomströmningstider
och att för myndigheterna gemensamma kvalitetsmått för detta bör
utvecklas.
48
5.6.2 Idé
Gruppen anser det angeläget att berörda myndigheter, d.v.s. polisen,
Åklagarmyndigheten och domstolarna utvecklar gemensamma kva-
litetsmått när det gäller genomströmningstiden. Ett gemensamt ut-
vecklingsarbete med denna inriktning bör inledas.
5.7 Flera åklagare i stora och komplicerade mål
Bedömning
Det bör som regel alltid vara två åklagare som hanterar för-
undersökning och rättegång i stora mål. Härigenom kan kvali-
teten öka, tidsutdräkt undvikas och sårbarheten minska.

Frågan om två åklagare i samma mål diskuterades även i rapporten
”Hållbara domslut – en förtroendefråga för rättsväsendet”. Där utta-
lades bland annat att det i vissa större och komplicerade mål bör vara
huvudregel att två åklagare delar på arbetet såväl under förundersök-
ningen som vid huvudförhandlingen. En sådan ordning skulle bidra
till att öka kvaliteten både i det enskilda målet och långsiktigt genom
att erfarenhet och kunskap om svårare mål sprids till fler åklagare.
Arbetsgruppen instämmer i detta men vill också framhålla effektivi-
tetsvinsterna med detta system.
Att endast en åklagare hanterar förundersökningen i större mål och

är den enda personen som är inläst på materialet medför en stor risk
och kan leda till stora effektivitetsförluster t.ex. om åklagaren blir sjuk
eller måste byta arbetsuppgifter. Åklagaren blir också särskilt utsatt
vid en eventuell hotsituation. Även i annat fall bör en dubblering av
åklagare och därigenom en möjlighet till fördelning av arbetet vara
49
av fördel med hänsyn till effektiviteten och kvaliteten. Som goda ex-
empel på detta sätt att arbeta kan bland annat nämnas Knutby- och
Malexandermålen.
Möjligheten att vara flera förundersökningsledare har berörts i den

s.k. Knutbyrapporten. En inspektion av Knutby-ärendet genomfördes
gemensamt av Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen (RPS/ÅM
2/05). I rapporten dras bland annat slutsatsen att det är av yttersta
vikt att frågan om vem som leder förundersökningen och därmed bär
ansvaret för denna framstår som absolut klar.
Frågan om möjligheten att vara två förundersökningsledare har också

berörts i ett JO-beslut den 16 februari 2006 (dnr 5010-2003). JO har
i beslutet närmare utvecklat sin syn på två åklagares handläggning av
förundersökningen rörande mordet på utrikesminister Anna Lindh.
JO konstaterar att förundersökningsledarskapet är odelbart och att
något utrymme inte finns för en uppdelning av förundersöknings-
ledarskapet på flera personer. Principen hindrar dock inte att flera
åklagare arbetar tillsammans med en utredning under ledning av en
förundersökningsledare och inte heller att någon av de biträdande el-
ler assisterande åklagarna tillfälligt axlar uppgiften som förundersök-
ningsledare när den ordinarie förundersökningsledaren har förhinder.
En vägledning för åklagarna i frågan om den rättsliga synen på att
vara två eller flera åklagare i ett mål är för närvarande under utarbe-
tande hos riksåklagaren.
5.7.2 Idé
Åklagarmyndigheten bör verka för att en dubblering av åklagare i
stora mål kommer till stånd. Detta kan vara en fråga att ta in i den
handbok för hanteringen av stora mål som gruppen föreslår (se av-
snitt 5.2.3).
50
5.8 Modern teknik
Bedömning
Förundersökningsmaterialet bör i större utsträckning dokumen-
teras med hjälp av modern teknik. Förhör med bevispersoner
bör dokumenteras med digital teknik. Genom denna doku-
mentation skulle förundersökningen underlättas. Sådana förhör
skulle också få ökad betydelse vid huvudförhandlingen när en
bevisperson avviker från tidigare lämnade uppgifter.
5.8.1 Reglering
Enligt 36 kap. 16 § andra stycket RB får vid vittnesförhör vad vittnet
tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet fö-
rebringas endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad
han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret förklarar att han inte
kan eller inte vill yttra sig. Enligt 37 kap 3 § gäller detta även målsä-
gande.
5.8.2 Bakgrund
I propositionen 2004/05:131 En modernare rättegång anges ett an-
tal åtgärder för att modernisera och effektivisera processen i allmän
domstol. Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Enligt
uppgift planeras ett ikraftträdande under år 2007. Bland annat införs
ett bättre utnyttjande av teknik genom att försöksverksamheten med
videokonferens permanentas och utvecklas. Berättelser som vittnen
och andra bevispersoner lämnar skall dokumenteras med videoteknik.
En berättelse som i tingsrätt lämnas i bevissyfte skall dokumenteras
genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl
emot det. Vidare får ett förhör med vittne eller annan förhörsperson
inledas med en uppspelning av en upptagning från ett förhör som
51
tidigare, inför rätta, har hållits med samma person. Syftet med detta
är dels processekonomiska fördelar och dels att bespara vittnen och
andra förhörspersoner många av de olägenheter som ett omfattande
förhör kan vara förknippade med.

Gruppens erfarenhet är att mycket tid vid huvudförhandlingen går
åt till att reda ut vad en bevisperson eller en tilltalad har sagt under
förundersökningen, i vilket tillstånd han varit i när han uttalat sig och
även betydelsen av det som har sagts. Genom att på ett lättillgängligt
sätt vid förhandlingstillfället för rätten spela upp en förhörssekvens
och visa det sammanhang vari det sagda uttalats skulle tid kunna vin-
nas, invändningar lättare bemötas och oklarheter redas ut.
Ett användande av teknik på detta sätt bör också kunna få en preven-

tiv effekt. Vetskapen om att förhören dokumenterats genom t.ex. vi-
deoförhör bör få den tilltalade att avstå från förnekanden av uttalan-
den eller invändningar om att man t.ex. befunnit sig i ett omtöcknat
tillstånd och inte förstått vad som avsetts etc.
I samband med reformen i prop. 2004/05:131 diskuteras även frå-

gan om inte även upptagningar från förhör under förundersökning-
en inledningsvis skulle spelas upp i rätten. Regeringen konstaterar
dock att ett mer frekvent utnyttjande av förundersökningsmaterialet i
domstolsprocessen skulle vara betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.
Förhör som har hållits inför åklagare eller polismyndighet uppfyller
generellt sett inte samma krav på rättssäkerhet som de förhör som
hålls i en domstol. Att i någon mer väsentlig omfattning tillåta hän-
visningar till förundersökningsmaterialet skulle även medföra att
tyngdpunkten i rättsskipningen skulle förskjutas från domstolarna
52
till de brottsutredande instanserna, vilket inte är önskvärt. Denna be-
dömning, som gruppen i och för sig ställer sig bakom, hindrar dock
inte att processen kan få ökad stadga genom bättre dokumentation av
förhören under förundersökningen.
5.8.4 Idé
För att undvika att förhörsutsagor från förundersökningen läses upp
då bevispersoner inte kan eller inte vill berätta bör i stället sådana
förhör bevaras med modern teknik. Ett sätt att åstadkomma detta är
att polisen och Åklagarmyndigheten tillsammans utfärdar föreskrifter
om upptagning av förhör i vissa typer av mål.
Ett ökat användande av modern teknik under förundersökningen krä-

ver en översyn av reglerna om hur förhörsutsagor skall dokumenteras
och bevaras, jfr bland annat JO:s beslut om att förhör som upptas på
ljudband skall skrivas ut i sin helhet (JO 1996/96 s. 75). Rättegångs-
balkens och förundersökningskungörelsens regler bör moderniseras
och anpassas till dagens tekniska möjligheter att ta upp, dokumentera
och bevara bevisning.
53
54
6 Effektivare rättegång
6.1 Inledning
Tingsrätt kommer enligt reformen i propositionen 2004/05:131 En
modernare rättegång att få en möjlighet att avgöra vissa brottmål på
handlingarna. En huvudförhandling skall inte behöva hållas, om det
saknas anledning att döma någon till annan påföljd än böter och en
förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hän-
syn till utredningen i målet. Kravet på muntlighet vid huvudförhand-
lingen kommer också att mjukas upp på så sätt att processmaterial får
presenteras genom hänvisningar till handlingar i målet.
BRU föreslår i sitt sista betänkande än mer långtgående tankar kring

avgörande av brottmål på handlingarna (SOU 2005:117, kap. 4
Brottmålsförfarandet vid erkännande). Gruppen utvecklar sina tan-
kar kring detta i kapitel 7 (avsnitt 7.3).
Gruppen instämmer i behovet av ett utökat avgörande av brottmål på

handlingarna. Gruppen bedömer också att det utöver detta finns mer
att göra för att effektivisera rättegångsförfarandet i brottmål. Som ex-
empel kan nämnas ett utökat utrymme för prövningstillstånd i hov-
rätt. Eftersom gruppen emellertid har valt att i huvudsak begränsa
sina diskussioner till förbättringar i tiden fram till dess att åtal väcks
kommer detta inte att utvecklas närmare inom ramen för denna rap-
port. Gruppen presenterar i stället tankar kring hur rättegången kan
effektiviseras genom åtgärder som främst ligger på förundersöknings-
stadiet.
55
6.2 Dispositiva moment i straffprocessen
Bedömning
Det finns inom gällande regelsystem ett större utrymme för
renodling av mål inför huvudförhandlingen, exempelvis genom
vitsordande av sakomständigheter eller klarläggande av vad som
är stridigt och ostridigt.
6.2.1 Reglering
För dispositiva tvistemål reglerar rättegångsbalken uttryckligen på
vilket sätt parterna och rätten är bundna vid yrkanden och grunder
m.m. För brottmål finns inte motsvarande reglering. För brottmål
gäller officialprincipen. Åklagaren har i princip bevisbördan för samt-
liga de omständigheter som ligger till grund för ett åtal.

Många av de doktrinuttalanden som i dag finns vad avser betydelsen
av erkännanden och vitsordanden har ursprung i vad som angavs av
Processlagberedningen (SOU 1938:43). Ett erkännande eller vitsor-
dande anses behöva vinna stöd av övrig utredning för att kunna läggas
till grund för avgörandet. I sin strävan efter att komma bort från den
legala bevisteorin och få genomslagskraft för den fria bevisprövningen,
anser Peter Fitger, med vilken gruppen instämmer, att beredningen
alltför kraftigt nedtonat betydelsen av erkännanden i brottmål.
Historiskt har brottmålsprocessen varit en fråga om ensidig maktut-

övning av staten mot den enskilde. Detta har präglat synen på hur
förfarandet, med t.ex. särskilda skyddsregler för den misstänkte, har
byggts upp. Med hänsyn bland annat till den ökande brottsligheten,
målens komplexitet och rättsväsendets knappa resurser har synen dock
förändrats. Den misstänkte har alltmer kommit att uppfattas som en
56
likvärdig part till åklagaren. Även målsägandens ställning i processen
har stärkts. Straffanspråkets konstruktion som ensidig maktutövning
kommer numera mest till uttryck i det förhållandet att åklagaren allt-
jämt har den fulla bevisbördan.
I dag präglas brottmålsprocessen av ett ackusatoriskt processförande

och den kontradiktoriska principen råder. Detta innebär att rätten i
stort sett befriats från efterforskande verksamhet samt att åklagaren
och den tilltalade är principiellt likställda parter. Parterna har lika
goda möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan i proces-
sen samt yttra sig över motpartens yrkanden och grunder. De flesta av
de inkvisitoriska momenten har således rensats ut.
I konsekvens med att brottmålsprocessen alltmer har kommit att be-

traktas som en process mellan likvärdiga parter bör enligt gruppens
uppfattning den misstänkte och målsäganden i större utsträckning
ges rätt att disponera över processföremålet och utredningsmaterialet.
Den tilltalade bör ges en större rätt att disponera över sin egen talan
och exempelvis själv avgöra vad som kan vitsordas. Genom en sådan
syn på parternas roll i processen ”myndigförklaras” parterna.
Om man i ökad utsträckning ser brottmålsprocessen som en ”tvist

mellan likvärdiga parter” där den misstänkte får möjlighet att dispo-
nera över processföremålet blir domstolens roll, precis som i dispositi-
va tvistemål, mer konfliktlösande. Genom detta synsätt blir det också
naturligt att hävda att endast sådana mål där parterna inte är överens
bör föras till en fullständig brottmålsprocess (se vidare avsnitt 7.3).
Redan i dag förekommer det i praktiken vissa dispositiva inslag i

processen exempelvis genom att parterna i brottmål vitsordar vissa
omständigheter. Det kan t.ex. vara fråga om sakförhållanden, tele-
fontrafik, transaktioner och belopp. Vitsordande av dessa typer av
57
omständigheter borde kunna ges större tyngd i processen också inom
ramen för gällande regelverk. Även om parterna inte förfogar över
ansvarsfrågan borde ett större utrymme finnas för att i praktiken låta
vitsordade omständigheter, utan nämnvärd prövning, ligga till grund
för rättens bedömning. Vad det egentligen handlar om är ett klarläg-
gande av vad som är stridigt och ostridigt i målet.
När det gäller hanteringen av erkännanden och vitsordanden måste

förutsättningar skapas för att den misstänkte och försvararen på ett
riktigt sätt uppfattar situationen. Uppsåtsbedömningar kan många
gånger vara komplicerade. Det är därför angeläget att den fulla vid-
den av ett erkännande eller vitsordande står klar för den misstänkte
och försvararen. Självklart måste också åklagaren och rätten pröva och
bedöma riktigheten i det som vitsordas eller anges vara ostridigt. I
praktiken skulle dock utredningsresurser och, framför allt, tid i dom-
stol kunna sparas om en ökad vikt lades till ostridiga omständigheter.
Eftersom åklagarna dels inte alltid vet vad som är ostridigt i målet
och dels inte heller vet om domstolen godtar att något är ostridigt
är det inte ovanligt att åklagarna förebringar bevisning ”för säkerhets
skull”.
Vitsordande av omständigheter kan ske under hela förundersökning-

en och även när den har avslutats. Det är dock realistiskt att räkna
med att en tilltalad endast i begränsad utsträckning är beredd att vits-
orda omständigheter före 23:18-delgivningen eftersom slutprodukten
måste kunna överblickas. En genomgång av omständigheterna i målet
för att bedöma om de är stridiga eller ostridiga bör därför realistiskt
sett i första hand ske antingen vid sammanträde för delgivning en-
ligt 23 kap. 18 § RB eller genom materiell processledning vid en för-
beredelse.
58
För att den misstänkte skall vitsorda omständigheter måste incitament
skapas för den misstänkte att medverka. Tidsvinsten i sig kan vara en
sådan omständighet. Den misstänkte bör normalt inte ha något att
vinna på att tid läggs ned i onödan. Att visa att man inte har något
att dölja kan vara en annan sådan omständighet. Detta kan nämli-
gen påverka den tilltalades allmänna trovärdighet. Det gynnar inte en
tilltalad att bestrida sådant som åklagaren har bevis för. I rätten kan
det också vara en fördel för den tilltalade att slippa höra besvärande
omständigheter läsas upp, något som kan undvikas om de vitsordats.
Ett annat incitament skulle kunna vara att allt inte framkommer om
omständigheter vitsordas. Åklagarna kan, om ytterligare bevisning
svårligen kan fås fram eller skulle kräva omfattande efterforskningar,
begränsa förundersökningen till det som vitsordas. Om brottsmiss-
tankar inte kan styrkas så skall förundersökningen förstås läggas ned
i dessa delar.
Eftersom man troligen kan räkna med att ett vitsordande av omstän-
digheter sker relativt sent under förundersökningen kommer effekten
att bli störst vad gäller tidsåtgången i domstol. Ett ökat användande
av sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB och av förberedelseinstitutet
(se angående detta avsnitten 5.3 och 6.4) bör kunna bidra till att må-
len på detta sätt kan renodlas.
6.2.3 Idé
Genom en modernare syn på parternas ställning i processen bör må-
len även med dagens förutsättningar ytterligare kunna renodlas. Ge-
nom en återkommande diskussion i olika sammanhang kring frågan
om parternas ställning i processen och ett ”myndigförklarande” av
parterna bör ökade dispositiva inslag följa.
59
Gruppen anser dock att det krävs mer än dagens möjligheter till vits-
ordanden och annat för att ytterligare förstärka parternas ställning i
processen. Gruppen utvecklar sina tankar kring åtalsuppgörelser mel-
lan åklagare och försvarare och en ökad betydelse av erkännandet i
kapitel 7.
6.3 Svaromål och den tilltalades bevisuppgift
Bedömning
Svaromål bör lämnas in i större utsträckning. Kraven på svaro-
målen bör ställas högre. Svaromålen måste vara mer substantiella.
Även kraven på den tilltalades bevisuppgift måste ställas högre.
6.3.1 Reglering
Möjligheten att förelägga den tilltalade att inkomma med skriftligt
svaromål regleras i 45 kap. 10 § RB. Där stadgas att om det behövs
för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamåls-
enligt sätt, får rätten förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin
inställning till åtalet och grunden för den.
I 45 kap. 10 § RB anges även att rätten vid utfärdande av stämning

skall förelägga den tilltalade att uppge vilken bevisning han åberopar
och vad han vill styrka med varje bevis.

Som tidigare nämnts har den tilltalades invändningar stor betydelse i
omfattande mål och de bör klargöras i ett så tidigt skede som möjligt.
En precisering av den tilltalades invändningar och ett klargörande av
bevisläget kan bidra till en snabbare och mer renodlad process. Ett
svaromål kan därför ha stort värde i mer omfattande och komplexa
mål. I svaromålet bör, förutom inställningen till åtalet m.m, omstän-
60
digheter som den tilltalade vill åberopa men som inte har anförts un-
der förundersökningen anges. Eftersom upplysningarna kan inverka
på åklagarens bevisning och frågan om eventuell komplettering av ut-
redningen är det viktigt att dessa omständigheter framkommer innan
en huvudförhandling påbörjas. I alltför många mål bedrivs komplet-
terande förundersökningsåtgärder under huvudförhandlingens gång.
Ett svaromål kan underlätta planeringen och genomförandet av hu-

vudförhandlingen. Det kan också göra det lättare för att kunna ta
ställning till om muntlig förberedelse bör hållas.
Domarna bör ställa högre krav på svaromålen och ställa mer specifika
frågor om vad de vill ha svar på. Att avkräva den tilltalade en skrift-
lig inställning till åtalet och att besvara vissa specifika frågor torde
också göra det svårare för en tilltalad att ändra sina uppgifter under
huvudförhandlingen, något som från åklagarsynpunkt naturligtvis är
angeläget.
Underlåtenhet att följa ett bevis- eller svaromålsföreläggande hindrar i

och för sig inte den tilltalade från att senare under processen åberopa
bevisning eller göra invändningar mot åtalet. Sådan underlåtenhet
kan dock som en yttersta konsekvens leda till att han förpliktas ersätta
kostnad som vållats genom försummelsen (31 kap. 4 § RB). Att en
huvudförhandling måste skjutas upp kan utgöra en sådan kostnad.
Även denna möjlighet bör användas i större utsträckning av rätten.
6.3.3 Idé
Gemensamma seminarier med domare, åklagare och advokater bör
arrangeras för diskussion av hur huvudförhandlingen bör planeras
och genomföras. Inom den ramen bör användandet och utformning-
en av svaromålsförelägganden diskuteras.
61
6.4 Förberedelse i brottmål
Bedömning
Förberedelse i brottmål kan användas på ett mer systematiskt
och effektivt sätt för att utreda vad som egentligen är tvistigt
och därigenom ”skala bort” onödiga vittnen och annan onödig
bevisning inför huvudförhandlingen.
6.4.1 Reglering
Om särskilda skäl föreligger, får rätten hålla sammanträde för förbe-
redelse i brottmål (45 kap. 13 § första stycket RB). Ett syfte med för-
beredelsen kan vara att fastställa i vilka hänseenden parterna har olika
uppfattningar rörande olika moment i den åtalade gärningen. Genom
att klarlägga detta innan huvudförhandlingen påbörjas kan denna
koncentreras till de kontroversiella punkterna (prop. 1986/87:89 s.
232).
Reformen i prop. 2004/05:131 En modernare rättegång innebär att

kravet på särskilda skäl för förberedelse tas bort. Rätten skall hålla ett
sammanträde med parter och andra som berörs om det behövs för
målets förberedelse eller av något annat skäl. Ändringen träder i kraft
den dag regeringen bestämmer.

Inte alltför sällan ägnas tid under huvudförhandlingen åt att gå ige-
nom material för att därefter klarlägga parternas inställning till olika
sakförhållanden. Detta leder även ofta till att förundersökningen fort-
sätter eller kompletteras under huvudförhandlingens gång. Konse-
kvensen av att sakförhållandena inte har utretts i förväg blir en utdra-
gen och onödigt lång huvudförhandling. Ett sätt att råda bot på detta
problem kan vara att i större utsträckning ställa krav på svaromålen
62
samt att använda förberedelseinstitutet för att utreda sakförhållanden
och partsinställningar. På detta sätt skulle onödiga vittnen och annan
onödig bevisning kunna rensas bort och huvudförhandlingen ägnas
endast åt det som är tvistigt.
För att förberedelsen skall bli verksam och effektiv är det viktigt att
vidtagen genomgång och rensning av materialet leder till att huvud-
förhandlingstiden kan minskas. Förberedelsen får inte endast bli en
”kalendergenomgång”. En effektiv förberedelse förutsätter att par-
terna är väl inlästa på materialet och har sina inställningar klara vid
detta tillfälle. Ett förberedelsesammanträdes främsta syfte bör vara att
reda ut vad som är stridigt och ostridigt för att parterna utifrån denna
genomgång skall kunna avgöra vilken bevisning som behöver åbero-
pas.
Vid förberedelsen är rättens materiella processledning av största vikt.

Det är gruppens erfarenhet att rätten ofta är alltför försiktig med att
bedriva materiell processledning. En orsak till detta kan vara en rädsla
att påtala omständigheter som kan vara till den tilltalades nackdel.
Domarens materiella processledning regleras i 46 kap. 4 § 2 st. RB.
Där framgår att rätten skall se till att målet blir utrett efter vad dess
beskaffenhet kräver samt att rätten skall försöka avhjälpa otydligheter
och ofullständigheter i uttalanden som görs. Enligt förarbetena har
domstolen både en rätt och en skyldighet att genom frågor försöka
reda ut oklarheter i åklagarens gärningsbeskrivning (prop. 1986/87:89
s. 109). Som angetts i kapitel 5 (avsnitt 5.4) anser gruppen att dom-
stolen måste anses ha en relativt långt gående skyldighet att utöva
materiell processledning. För att processen skall bli så smidig som
möjligt bör domstolen försäkra sig om att den förstår parternas talan
och att parterna förstår varandra.
63
Gruppens uppfattning är att rätten har ett stort ansvar för målet och
den kommande huvudförhandlingen och att det ankommer på rätt-
ten att, genom materiell processledning, så tidigt som möjligt reda
ut oklarheter kring gärningsbeskrivning, svaromål och bevisuppgifter.
Rätten bör i större utsträckning vara aktiv för att i största möjliga mån
begränsa processmaterialet. Avsikten är dock inte att domaren skall
behöva läsa in målet i förväg. Genom gärningsbeskrivningen och väl
angivna och konkreta bevisuppgifter bör en materiell processledning
ändå kunna bedrivas.
Både åklagaren och försvararen har ett stort ansvar för att på ett ef-
fektivt sätt utveckla användandet av förberedelse i brottmål i syfte
att renodla målen och på detta sätt korta ned den totala handlägg-
ningstiden. Parterna bör även i större utsträckning ta initiativ till att
påkalla förberedelse. Domstolarna bör i sin tur verka för att ett utökat
användande av förberedelser i brottmål kommer till stånd.
Reformen i prop. 2004/05:131 innebär att sammanträde skall hållas

om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl. Det
kan ifrågasättas om inte huvudregeln borde vara att förberedelse skall
hållas i omfattande mål om det är praktiskt genomförbart och inte är
obehövligt.
6.4.3 Idé
För att den beslutade reformen skall få avsedd och god effekt måste
en beredskap och en vilja finnas hos parterna och rätten att utnytt-
ja den ökade möjligheten till förberedelsesammanträde som anges i
propositionen. Ett ansvar för att en sådan beredskap finns bör tas av
berörda. Information och utbildning kring hanteringen av de nya för-
utsättningarna och hur man på ett offensivt sätt skall utnyttja denna
möjlighet bör äga rum bland annat inom Åklagarmyndigheten. Vid
sådana seminarier som föreslagits ovan i avsnitt 6.3.3 bör också de nu
angivna frågorna diskuteras.
64
6.5 Rättens sammansättning
Bedömning
Fler juristdomare bör som regel medverka vid stora och kompli-
cerade mål. Möjlighet att adjungera domare från exempelvis
länsrätt eller kammarrätt bör utnyttjas. En utökad specialisering
inom domstolsväsendet är önskvärd.
6.5.1 Reglering
Vid huvudförhandling i brottmål skall tingsrätten enligt 1 kap. 3 b §
RB bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om det finns
skäl för det får rätten utökas med en lagfaren domare. Detsamma gäl-
ler i fråga om antalet nämndemän. Vidare får enligt 8 § vid prövning
av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål i vilka bedömningen av
ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse
såsom särskilda ledamöter ingå en person som förordnats som ekono-
misk expert och/eller en person som är eller har varit lagfaren domare
i allmän förvaltningsdomstol.

Av kvalitets-, effektivitets- och sårbarhetsskäl anser gruppen att rät-
tens sammansättning i större omfattning än i dag bör utökas och/eller
förstärkas med specialistkunskap vid större och svårare mål.
Den specialisering som förekommer inom åklagarorganisationen har

varit mycket värdefull för åklagaruppgiften. Inte minst gäller detta
komplicerad brottslighet som ekobrott och miljöbrott. Även för t.ex.
arbetsmiljöbrott och immaterialrättsliga brott är en sådan specialise-
ring motiverad. Advokater har också alltmer specialiserat sig. Vissa
advokater ägnar sig t.ex. nästan helt åt uppdrag avseende ekobrott.
Även inom domstolsväsendet förekommer en utökad specialisering.
Domstolsväsendets kvalitetsgrupp har i sin rapport Att arbeta med
65
kvalitet i domstol (september 2005) identifierat kompetens och spe-
cialisering som kvalitetsområden.
Gruppens bedömning är att en ökad specialisering inom rättsvä-

sendet när det gäller komplicerad och svårutredd brottslighet är av
värde. Inom domstolsväsendet kan specialisering ske t.ex. genom lott-
ningsregler som beaktar specialkunskaper och intresse. Vid mindre
tingsrätter där utrymme för specialisering inte finns kan en möjlighet
vara att domare kan inneha anställning vid fler än en domstol. Andra
alternativ är att utnyttja möjligheten att adjungera domare från för-
valtningsdomstol med erfarenhet av t.ex. skattelagstiftningen eller att
styra vissa udda måltyper till ett fåtal tingsrätter.
En utökad specialisering på domarsidan torde också vara av godo för

att renodla målen vid förberedelse i brottmål. De utökade möjlighe-
terna till förberedelse i brottmål kräver aktiva aktörer för att få ge-
nomslag.
6.5.3 Idé
Gruppen anser att rättens sammansättning är en viktig länk i den
kedja som gör att tiden från brottsanmälan till dom kan förkortas.
Möjligheter till specialisering och särskild för målen anpassad sam-
mansättning av rätten bör tas tillvara.
66
6.6 Möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta
domstolen
Bedömning
Om domstolen skulle kunna hänskjuta en rättslig fråga, t.ex. om
ett visst förfarande är straffbart, till Högsta domstolen skulle sto-
ra och komplicerade mål inte alltid behöva tas upp till prövning
i sin helhet.
6.6.1 Reglering
Enligt instansordningen är tingsrätt allmän underrätt och första dom-
stol. Åtal väcks (med några få undantag) i tingsrätten. Talan kan där-
efter fullföljas till hovrätten. Högsta domstolen är överrätt i mål som
fullföljs från hovrätt.
I tvistemål finns förutom en möjlighet till mellandom (17 kap. 5 §

RB) även en möjlighet till hänskjutande av en prejudikatfråga från
tingsrätten till Högsta domstolen. Detta regleras i 56 kap. 13 § RB.
Någon motsvarighet till mellandom eller hänskjutande till Högsta
domstolen finns inte för brottmål.

Möjligheten att i dispositiva tvistemål hänskjuta en prejudikatfråga
till Högsta domstolen infördes 1989. Det främsta syftet bakom in-
förandet av denna möjlighet var att man önskade en större prejudi-
katbildning på det aktuella området (många tvistemål avgörs genom
skiljedom och kommer därför inte under prövning av allmän dom-
stol). Man ville genom reformen uppnå en snabb, billig och enkel
väg att skapa prejudikat (prop. 1988/89:78 s. 64 ff.). Från början
var möjligheten kombinerad med ett krav på att parterna skulle ha
träffat avtal om att inte överklaga tingsrättens dom. Detta krav togs
bort genom en reform 1999. Den främsta anledningen till det var att
67
antalet tillfällen då den nya möjligheten att hänskjuta en prejudikat-
fråga hade utnyttjats var relativt få. Avsikten var att få till stånd ett
ökat utnyttjande av möjligheten. I propositionen anfördes vidare att
någon utvidgning av möjligheten att hänskjuta en prejudikatfråga till
Högsta domstolen för andra måltyper inte hade efterfrågats och att
behovet och utrymmet torde vara klart mindre i andra målkategorier
än i dispositiva tvistemål (prop. 1998/99:37 s. 35 ff).
Gruppens bedömning är dock att det även i brottmål skulle vara av

stort intresse med en möjlighet att få en delfråga avgjord utan att
pröva hela målet. Ett klargörande av en avgörande rättslig fråga, t.ex.
om ett visst förfarande är straffbart, skulle kunna innebära stora ef-
fektivitetsvinster. Enligt gruppens bedömning är ett förfarande med
mellandom inte aktuellt i brottmålsförfarandet. Ett avgörande skäl är
att en domare inte kan göras bunden av en annan domares bedöm-
ning när hela skuldfrågan skall upp till prövning. Gruppen anser där-
emot att en reglering innebärande att rätten med parternas samtycke
skulle kunna hänskjuta en viss fråga till prövning i Högsta domstolen
skulle vara en framkomlig väg även i brottmålsförfarandet.
Det skulle t.ex. vara bra att kunna klargöra om ett visst förfarande
objektivt sett är ett brott eller för att reda ut för straffbarheten avgö-
rande rekvisit, såsom exempelvis om bokföringsskyldighet eller obe-
stånd föreligger eller om något är spritt bland allmänheten. I en sådan
process skulle bevisning inte behöva föras i exempelvis uppsåtsfrågan,
något som ofta är omfattande i stora ekomål. En möjlighet för rätten
att hänskjuta en sådan fråga till Högsta domstolen och förklara resten
av målet vilande skulle medföra att ett stort och komplicerat mål inte
alltid behöver tas upp till prövning i sin helhet. Om något skall stå att
vinna med en ordning av detta slag måste dock denna typ av frågor
tas med förtur av Högsta domstolen.
68
Vid bedömningen av om detta är en bra metod i det enskilda målet
måste en prognos göras av den tid som står att vinna. Om Högsta
domstolen finner att ett visst förfarande t.ex. är straffbart har ju inte
någon tid vunnits alls, tvärtom har målet i stället tagit längre tid att
handlägga. Vid större och mer omfattande mål, där parterna redan
från början pekat på denna typ av frågor och där domstolen därför
kan identifiera och särskilja en rättslig fråga, bör dock möjligheten
finnas att avgöra en sådan fråga särskilt. Det kan också röra sig om
förhållanden som har betydelse för flera likartade mål och där ett
snabbt avgörande av en för straffbarheten avgörande delfråga kan få
betydande processekonomiska effekter.
Som exempel på ett mål där en ren rättsfråga har avgörande betydelse
och där möjligheten till dom i en del-fråga hade kunnat vara av värde
kan nämnas ett mål som för närvarande ligger för prövning i Hög-
sta domstolen, det s.k. antidumpningsmålet. I detta mål dömdes de
tilltalade i tingsrätten för grovt tullbrott bestående i att de importerat
lågeneriglampor utan att betala antidumpningstull. De frikändes i
hovrätten på den grunden att den åtalade gärningen inte var straffbar.
Invändningen att förfarandet inte var straffbart framfördes i rätten.
Ett antal olika rättsutlåtanden i just denna fråga hämtades in. Det
var sålunda lätt att identifiera att denna rättsfråga skulle bli föremål
för bedömning. Sedd isolerad var denna fråga relativt begränsad. Ut-
redningen och i domstolen åberopat material i övrigt var emellertid
av betydande omfattning. I stället för den omfattande förhandling
som ägde rum skulle rättsfrågan ha kunnat hänskjutas för prövning
av Högsta domstolen.
69
Ett annat mål som kan nämnas i detta sammanhang och som visar på
en ”praktisk variant” och därigenom även behovet av det som grup-
pens förslag innebär är det s.k. La Reine-målet. I en viss del av målet
var fråga om ett justerat åtal avseende vårdslös rådgivning. Domaren i
tingsrätten avvisade all bevisning kring denna åtalspunkt och ogillade
åtalet på rättsliga grunder. Efter överklagande återförvisade hovrätten
målet till tingsrätten för materiell prövning.
6.6.3 Idé
Gruppens bedömning är att en möjlighet att även i brottmål kunna
hänskjuta en viss fråga till prövning i Högsta domstolen bör övervä-
gas. Gruppen föreslår att justitiedepartementet i lämpligt samman-
hang närmare analyserar behovet och nyttan av en sådan ordning.
70
7 Den misstänktes erkännande och
medverkan i utredningen
7.1 Inledning
Den misstänktes erkännande och medverkan i utredningen har på fle-
ra ställen berörts i denna skrift. Hur erkännande och medverkan skall
bedömas är bl.a. avhängigt av hur åtals- och förundersökningsplikten
är formulerad. I detta kapitel har vi valt att bryta ut erkännande och
medverkan för att särskilt diskutera dels om det finns utrymme för
några förändringar inom gällande regelsystem och dels vilka föränd-
ringar som vore önskvärda för en effektivare process när den miss-
tänkte erkänner och/eller medverkar till utredningen.
7.2 Utrymme för förändringar inom gällande regelsystem
Bedömning
Det finns ett större utrymme att vid straffmätningen och på-
följdsvalet beakta den misstänktes medverkan i den egna utred-
ningen. Den misstänktes erkännande bör också kunna tillmätas
större betydelse än vad som görs i dag, dels vid rättens bedöm-
ning av skuldfrågan och dels för att begränsa antalet utrednings-
åtgärder.
7.2.1 Reglering
I 29 kap. 5 § BrB regleras s.k. billighetshänsyn. Vissa omständigheter
som är hänförliga till gärningsmannens person eller hans handlande
efter brottet skall, utöver straffvärdet, beaktas i skälig omfattning vid
straffmätningen. Av 30 kap. 4 § BrB skall dessa omständigheter även
beaktas vid påföljdsvalet. Enligt 29 kap. 5 § första stycket framgår att
rätten bland annat skall beakta om den tilltalade efter förmåga försökt
71
förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet
(punkten två). Vidare skall beaktas om den tilltalade frivilligt angett
sig (punkten tre). Enligt åttonde punkten skall även beaktas om nå-
gon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får
ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.
Enligt andra stycket får rätten, om omständigheter enligt första styck-

et föreligger, om särskilda skäl påkallar det döma till ett lindrigare
straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Syftet bakom bestämmelsen i 29 kap. 5 § är inte i första hand process-
ekonomiskt. Det är inte för att gärningsmannen medverkat till ut-
redningen och därmed t.ex. förkortat utredningstiden eller på annat
sätt underlättat utredningen som ett mildare straff kan utdömas. Det
handlar snarare om att gärningsmannen visar försonlighet mot sam-
hället, ångrar sitt beteende, tar ansvar för det han gjort och försöker
ställa saker tillrätta. Grundtanken är att det skulle vara orättfärdigt
att vid påföljdsbestämningen bortse från vissa omständigheter som
inte rör gärningens straffvärde och att påföljden för ett brott skall
bestämmas även med beaktande av gärningsmannens personliga för-
hållanden och hans handlande efter brottet m.m. (prop. 1987/88:120
s. 47).
Även om syftet med bestämmelsen är ett annat bör dess tillämpning

ändå kunna medföra effektivitetsvinster. Enligt gruppens bedömning
bör ovan angivna punkter (2, 3 och 8) kunna användas i större ut-
sträckning för strafflindring när den misstänkte medverkar till utred-
ningen om det egna brottet. Syftet bakom bestämmelsen i punkten
2, om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga eller avhjälpa
eller begränsa skadliga verkningar av brottet, är i princip detsamma
som talar för att straff inte skall ådömas för försök till brott vid frivil-
72
ligt tillbakaträdande. Även om bestämmelsen främst skall tillämpas
innan gärningsmannen har avslöjats är det inte uteslutet att tillämpa
den även först efter upptäckten. Som exempel kan nämnas att den
misstänkte medverkar till att gods kan spåras och återlämnas. När det
gäller punkten tre, att gärningsmannen frivilligt har angett sig, är det
själva angivelsen som är avgörande och inte att den tilltalade på annat
sätt underlättat polisens arbete sedan han blivit upptäckt eller erkän-
ner sedan han väl blivit misstänkt. Det förhållandet att den tilltalade,
efter det att misstanke har uppstått, underlättar och medverkar till
utredningen om det egna brottet bör även kunna beaktas enligt den
åttonde punkten, i större omfattning än vad som görs i dag. I detta
sammanhang kan nämnas NJA 1991 s. 255 där hänsyn vid straffmät-
ningen tagits till att en tilltalad själv lämnat uppgifter om narkotika-
transporter efter det att misstanke uppstått mot honom.
Genom att mer offensivt och tydligt argumentera kring strafflindring

på grund av billighetshänsyn i dessa fall skapas ett incitament för den
misstänkte att medverka till utredningen om det egna brottet. Om
såväl åklagare som försvarare i större utsträckning åberopar omstän-
digheter av detta slag kan också praxis på området utvecklas.
Det finns av naturliga skäl inte reglerat hur en tilltalads erkännande

skall bedömas vid avgörande av skuldfrågan. En fällande dom kräver
att åtalet är styrkt, eller som det brukar uttryckas: att det är ställt
bortom varje rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen.
Som ovan anförts (avsnitt 6.2) bör finnas ett utrymme för att till-
erkänna erkännande ökad betydelse. Som där angivits bör den om-
ständigheten att processen blivit allt mer ackusatorisk och det förhål-
landet att parterna alltmer kommit att betraktas som likvärdiga ge
den tilltalade ett större utrymme att disponera över sin egen talan
genom t.ex. ett erkännande.
73
Att ett erkännande har viss betydelse är klart men det måste vinna
stöd av övrig utredning. Ofta uttrycks detta i domar så att erkännan-
det vinner stöd av övriga omständigheter eller vad som framkommit i
utredningen i övrigt. Bevisvärdet av ett erkännande kan vara mycket
olika. I mindre allvarliga mål kan ett erkännande utgöra tillräcklig
bevisning. I mindre mål utgör ett erkännande samt den tilltalades
egen berättelse ofta den enda utredningen och därmed den enda be-
visningen. Gruppen menar att det även vid mer omfattande mål finns
ett större utrymme att lägga ett erkännande till grund för en fällande
dom. I vart fall bör ett erkännande kunna tillerkännas större bety-
delse och medföra att endast ett begränsat antal utredningsåtgärder
blir påkallade.
Faran för att någon genom ett felaktigt erkännande skulle dömas trots
att han är oskyldig måste emellertid alltid beaktas. Denna fara bör
dock vara begränsad. I mål av detta slag är den misstänkte i stort
sett undantagslöst företrädd av en försvarare. Denne bör givetvis inte
medverka till ett erkännande som kan uppfattas som tveksamt. Ge-
nom åklagarens krav på objektivitet och den kontroll av ett erkännan-
de som sker av rätten bör också risken för tveksamma erkännanden
eller erkännanden på otillräckliga grunder vara mycket begränsad.
Även om således den tilltalades erkännande och medverkan i utred-

ningen skulle kunna ges något större verkan med tillämpning av da-
gens regler är det dock gruppens bedömning att lagändringar krävs
för att dessa faktorer skall få önskvärt genomslag. Härigenom skulle
skapas ett mer tydligt incitament för den misstänkte att medverka i
och underlätta brottsutredningen, vilket skulle leda till ett snabbare
avgörande.
74
7.2.3 Idé
Billighetshänsyn bör i större utsträckning användas av åklagare och
advokater för en argumentering kring straffvärdet. Domstolarna bör
i domen på ett tydligt sätt redogöra för bedömningen av straffvärdet
och ange vilka hänsyn som då tagits. Dessa överväganden lämpar sig
för diskussioner vid gemensamma seminarier.
En misstänkts medverkan till den egna utredningen och hans erkän-

nande bör tillmätas större betydelse än i dag. Här finns det, enligt
gruppens bedömning, två effekter som ett erkännande och/eller en
medverkan kan tänkas få. Att medverka och därigenom underlätta
utredningen skulle kunna medföra straffnedsättning. I de fall där den
misstänkte även erkänner skulle ett förenklat brottmålsförfarande
kunna införas. Även detta skulle öka effektiviteten i det straffrätts-
liga systemet. Gruppen gör bedömningen att båda dessa effekter av
medverkan och erkännande utgör incitament för den misstänkte.
Båda dessa effekter behandlas mer ingående nedan (avsnitten 7.3 och
7.4).
7.3. Förenklat brottmålsförfarande
Bedömning
Erkända mål bör i större utsträckning än i dag kunna avgöras
utan huvudförhandling.
7.3.1 Aktuella förslag

Tingsrätterna kommer enligt reformen i propositionen 2004/05:131
En modernare rättegång att få en möjlighet att avgöra vissa brottmål,
där det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter, på
handlingarna.
75
BRU går längre och föreslår i betänkandet Ett effektivare brottmåls-
förfarande – några ytterligare åtgärder (SOU 2005:117) att mål skall
kunna avgöras på handlingarna om den misstänkte (som måste vara
över 18 år) erkänner, och båda parterna samtycker till en sådan hand-
läggning. Om åklagaren anser att målet kan avgöras utan huvudför-
handling skall stämningsansökan innehålla ett bestämt yrkande i på-
följdsfrågan och åklagaren skall ange sådana särskilda omständigheter
som han eller hon vid påföljdsbedömningen tagit hänsyn till. Särskilt
bör åklagaren ange på vilket sätt och i vilken omfattning som den
misstänkte har underlättat utredningen. Rätten får inte, utan huvud-
förhandling, döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer
ingripande än den som åklagaren har angett. Enligt förslaget skall det
inte finnas någon gräns för det högsta straff som får dömas ut i detta
förfarande. Med hänsyn till behovet av stödbevisning vid grövre brott
är det dock, enligt BRU, inte troligt att några längre fängelsestraff
skulle komma att dömas ut utan huvudförhandling.

I många länder tillämpas ett förenklat brottmålsförfarande vid er-
kända gärningar. En av huvudorsakerna till detta är, liksom vad gäller
införandet av olika former av plea bargain, resurs- och effektivitets-
skäl. Det finns ett antal olika varianter för hur olika länder valt att
reglera detta. I vissa länder kan en guilty plea medföra att domstolen
endast håller förhandling i påföljdsfrågan. En annan variant är att
målet avgörs genom ett helt skriftligt förfarande. I Finland träder un-
der 2006 en lagstiftning i kraft som innebär att ett mål kan avgöras
utan huvudförhandling om det inte för aktuellt brott är föreskrivet
strängare straff än fängelse i högst två år, om den tilltalade (som måste
vara myndig) erkänner gärningen och samtycker till ett skriftligt för-
farande. I det skriftliga förfarandet kan inte dömas ut strängare straff
än fängelse nio månader.
76
Gruppens uppfattning är att reformen i propositionen 2004/05:131 är
bra men anser, liksom BRU, att det finns ett större behov av att kunna
avgöra brottmål på handlingarna vid erkända gärningar. BRU föreslår
att det inte skall finnas någon övre gräns för när ett erkänt brottmål
skall kunna avgöras i sådan ordning. I BRU:s betänkande anförs att
det med stigande straffvärde krävs starkare bevisning och systemet där-
för skulle bli självreglerande. I praktiken skulle därför inte några längre
fängelsestraff dömas ut utan huvudförhandling. Gruppen instämmer i
att kravet på stödbevisning för ett erkänt brott är högre vid allvarligare
brott men känner tveksamhet inför att hänvisa till vad man tror kom-
mer att bli resultatet i praktiken. Principiella betänkligheter att inte ha
en övre gräns kan också anföras. I Finland vars nya lagstiftning träder
i kraft under hösten 2006 gäller att strängare straff än fängelse nio
månader inte kan dömas ut i ett skriftligt förfarande. En motsvarande
reglering bör enligt gruppens bedömning införas även i Sverige.
7.3.3 Idé
Gruppen stöder BRU:s förslag i väsentliga delar men gör bedömning-
en att det, inte minst av rättssäkerhetsskäl, bör finnas en övre gräns
vad avser påföljden för när ett erkänt brottmål skall kunna avgöras på
handlingarna.
7.4 Erkännande och medverkan som grund för strafflindring
Bedömning
Medverkan i den egna utredningen bör i större omfattning än
i dag beaktas i strafflindrande riktning. Även den misstänktes
erkännande bör tillmätas större betydelse än i dag. Åklagaren bör
i alla mål framställa ett påföljdsyrkande. Domstolen skall inte
kunna döma till strängare påföljd än vad som yrkats.
77
7.4.1 BRU:s förslag
BRU föreslår i ovan nämnda betänkande att en ny strafflindrings-
grund i 29 kap 5 § BrB införs. Rätten skall enligt förslaget vid straff-
mätningen och påföljdsvalet utöver brottets straffvärde i skälig om-
fattning beakta att den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig
betydelse för utredningen av det egna brottet. Vidare föreslås att det
inte längre skall krävas särskilda skäl att gå under straffminimum med
hänvisning till de omständigheter som räknas upp i 5 §. Åklagaren
skall i förundersökningsprotokollet ange om den misstänkte har med-
verkat i utredningen och i så fall på vilket sätt. För att medverkan till
utredningen skall beaktas enligt 5 § skall det vara fråga om en med-
verkan som bidragit på ett positivt och märkbart sätt till utredningen.
Ett erkännande skall inte krävas för att medverkan skall beaktas.
Av bland annat bevisvärdeskäl avvisar däremot BRU tanken på att

införa ett s.k. kronvittnessystem (ett system där den tilltalades med-
verkan vid utredningen av andras brott skall beaktas vid straffmätning
och påföljdsval). De uppgifter som lämnas i en sådan situation anses
få ett så tvivelaktigt bevisvärde att man kan ifrågasätta om effektivite-
ten ökar i brottsutredningarna.

Även om det enligt gruppens uppfattning, vilken redovisats i avsnitt
7.2, redan i dag finns ett visst utrymme för att vid straffmätningen
beakta den tilltalades medverkan kan ifrågasättas om inte detta ut-
rymme borde ökas ytterligare. Lagstiftningen i detta avseende är vi-
dare inte helt klar och rättspraxis (särskilt ovan berörda NJA 1991 s.
255) ger ingen tydlig ledning. Om möjligheten till straffrabatt vid
dessa situationer uttryckligen reglerades skulle detta leda till en ökad
förutsebarhet. Om påverkan på straffets längd blev betydande skulle
incitament för den misstänkte att medverka bli större än i dag.
78
Ett alternativ skulle kunna vara att utvidga 29 kap. 5 § tredje punkten
RB, där det i dag anges att rätten vid straffmätningen skall beakta
att den tilltalade angett sig frivilligt, till att även avse situationer där
den tilltalade erkänt och/eller medverkat till utredningsresultat eller
liknande. Detta är även i linje med BRU:s förslag.
Vid denna bedömning måste dock beaktas att syftet bakom bestäm-
melsen i 29 kap. 5 § är ett annat än ökad effektivitet. Det går heller
inte att enbart se till effektiviteten när denna fråga diskuteras. Från ett
principiellt perspektiv kan man argumentera för att en medverkan som
sådan alltid får eller kan inverka i mildrande riktning. Uppriktig ånger
och en vilja att ställa saker till rätta bör från ett samhällsperspektiv kun-
na premieras. Med dessa utgångspunkter bör innehållet i den aktuella
regleringen också kunna användas för att uppnå effektivitetsvinster.
BRU föreslår att tredje punkten ändras enligt följande ”om den till-
talade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig
betydelse för utredningen av brottet,”. Gruppen är positiv till BRU:s
förslag men vill framhålla att all medverkan bör kunna påverka straf-
fet, dock i olika grad, beroende på vilken medverkan det är fråga om
och i vilket skede initiativet tas. Gruppen vill också väcka frågan om
den av BRU föreslagna skrivningen är tillräcklig för att skapa ett in-
citament för den misstänkte att medverka. I detta sammanhang har
gruppen beaktat Norges erfarenheter på området.
I Norge finns en reglering angående straffrabatt vid ”uforbeholden

tilståelse” i straffeloven 59 § (ersätts av 77 § och 80 § första stycket
a nr 1 i den nya straffeloven, Lov 20 maj 2005 nr 28). Straffrabatten
kan omfatta alla slags brott. Regleringen har i sin nuvarande lydelse
funnits sedan år 2001. Tanken bakom regleringen är att processeko-
nomiska skäl och hänsynen till målsäganden talar för ett system med
79
straffrabatt. Ett erkännande förenklar förundersökningen och leder
till att målet kan avgöras av en domare. En målsägande slipper också
den belastning som det innebär att få sin trovärdighet ifrågasatt under
en huvudförhandling.
En utvärdering av det norska systemet med straffrabatt har gjorts i

Norge. Erfarenheten är att bestämmelsen inte har fungerat som det
var förutsatt. Bland annat synes praxis variera, det är ofta oklart hur
stor rabatten verkligen blivit och rabatten har inte gjorts tillräckligt
synlig. Mot denna bakgrund har nu föreslagits att det av domen skall
framgå om strafflindring skett med hänsyn till erkännandet. Det bör
också framgå på vilket sätt erkännandet har haft betydelse för påfölj-
den.
Den norska riksadvokaten har framhållit följande förutsättningar för

att ordningen med straffrabatt skall bli effektiv: rabatten måste vara
så stor att den blir motiverande, rabatten måste vara synbar, rabatten
måste kunna räknas ut i förväg och systemet med straffrabatt måste
vara känt för den misstänkte. Norska riksadvokaten arbetar för när-
varande med riktlinjer kring straffrabatten. Riktlinjerna baseras på
uttalanden i förarbetena till ändringen i 59 § år 2001 och till straf-
feloven år 2005 samt till praxis från norska Höyesterätt. De viktigaste
momenten när rabattens storlek skall beräknas är vilken effekt som
erkännandet har haft på utredningen, vilken processekonomisk vinst
som gjorts och vilken betydelse det har haft för målsägandens situa-
tion. Tidpunkten för erkännandet är också av stor betydelse. Enligt
förarbetena till den nya straffeloven konstateras att rabatten normalt
ligger i intervallet 15-30 procent. Det norska justitiedepartementet
ger uttryck för att detta är en rimlig nivå (Ot.prp.nr 90, 2003-2004,
s. 468). Med detta och Höyesterätts praxis som grund kommer det i
riktlinjerna från riksadvokaten anges att en straffnedsättning om 1/3
skall gälla om erkännandet kan tillerkännas stor vikt samt att normal-
80
nivån annars ligger i intervallet 15-30 procent. Undantagsvis kan det
dock bli aktuellt med en större eller lägre rabatt.
I England har Sentencing Guidelines Council gett ut likartade rikt-

linjer, Reduction in Sentence for a Guilty Plea. Där anges bland annat
att straffnedsättning motiveras av att någon rättegång inte behövs vid
ett erkännande och att andra mål i stället kan tas om hand effek-
tivare. Vidare anges att tidsutdräkten mellan ”charge and sentence”
förkortas, att kostnaderna blir mindre samt att vittnen och målsä-
gande slipper obehaget av att vittna. I riktlinjerna anges också att gär-
ningsmannen som mest kan få en straffnedsättning om en tredjedel.
Hur stor rabatten verkligen blir påverkas bland annat av i vilket skede
som erkännandet sker. Gruppen konstaterar att vid en internationell
överblick det synes som om många länder använder sig just av en
straffnedsättning om cirka 30 procent.
BRU anser i sitt förslag att det inte skall behöva anges i domen att
strafflindring skett på grund av medverkan. Eftersom åklagaren skall
ange en ståndpunkt som domstolen har att ta ställning till anser BRU
inte att det är nödvändigt att införa en regel om att domstolen måste
redovisa att hänsyn i påföljdsfrågan tagits till den tilltalades medver-
kan. För att en sådan förändring som BRU föreslår skall få effekt och
innebära ett incitament till den misstänkte är det dock enligt grup-
pens uppfattning angeläget att det tydliggöras hur stor rabatt som kan
komma i fråga. Gruppen anser det därför nödvändigt att det i domen
anges om någon uttrycklig straffnedsättningsgrund har använts. För-
utom ett tydliggörande för parterna är ett synliggörande också behöv-
ligt för förtroendet för rättsväsendet.
81
Om ett system med straffrabatt vid erkännande eller medverkan skall
få önskad genomslagskraft är det enligt gruppens uppfattning av
största vikt att rabatten är tydlig, känd, synbar och så stor att den blir
motiverande för den misstänkte att medverka.
När det gäller betydelsen av en misstänkts erkännande bör understry-

kas att ett erkännande på otillräckliga grunder naturligtvis inte kan
läggas till grund för en fällande dom. Uppsåtsbedömningar kan vara
svåra för en misstänkt att ta ställning till. Även ett erkännande måste
därför prövas av åklagaren och/eller rätten. Redan dagens system med-
ger att den misstänkte ibland disponerar över sin egen skuld. Detta
är särskilt tydligt när det gäller utfärdandet av strafförelägganden. Ett
utvecklat system av detta slag understryker dock än mer vikten av att
åklagaren iakttar objektivitetsprincipen.
Som ovan nämnts föreslår BRU att åklagaren i erkända mål i stäm-
ningsansökan skall ange ett påföljdsyrkande. Gruppens bedömning
är dock att det bör övervägas att gå ett steg längre och låta åklagaren
genom sitt yrkande i påföljdsdelen generellt ange ramen för proces-
sen också i denna del. Åklagarens påföljdsyrkande skulle lämpligen
framställas i slutanförandet när målet gåtts igenom i sin helhet och de
personliga förhållandena har lagts fram. Domstolen skulle inte kunna
överskrida åklagarens yrkande.
Om åklagaren i alla mål anger påföljdsramen skulle åklagaren redan

under förundersökningen kunna framföra sin uppfattning till den
misstänkte. Genom att tilldela åklagaren denna roll skulle han, gi-
vetvis med beaktande av objektivitetsprincipen och övriga rättssäker-
hetsgarantier, få en mycket större möjlighet att skapa incitament och
motivera en misstänkt att ingå uppgörelser eller på annat sätt med-
verka i utredningen. Ett ”förhandlingsutrymme” skulle skapas. Den
misstänkte kommer att kunna förutse den övre gränsen för vilken
82
påföljd han kan förvänta, och genom erkännande och medverkan på
ett tydligt sätt även kunna påverka påföljden. Detta skulle också ge
åklagaren en bättre möjlighet att förfoga över, inrikta och effektivisera
förundersökningen på bästa sätt.
Kritik kan från principiella utgångspunkter riktas mot att åklagaren

genom ett sådant förfarande skulle tilldelas alltför stor makt. Mot
detta kan invändas att åklagaren genom att förfoga över åtalsbeslutet
och gärningsbeskrivningen redan i dag har makt att ange ramen för
processen. Från principiella utgångspunkter kan vidare det förhållan-
det att domstolen oberoende av yrkande har att bestämma påföljden
uppfattas som en rest av det inkvisitoriska förfarandet.
7.4.3 Idé
Gruppen anser att ett fortsatt utredningsarbete i syfte att införa yt-
terligare lagändringar med möjlighet till att beakta en tilltalads er-
kännande eller medverkan bör initieras. I detta sammanhang bör
även förslaget om åklagarens påföljdsyrkande utredas. I avvaktan på
en sådan lagändring bör inom åklagarväsendet övervägas att införa
riktlinjer om att åklagare generellt skall framställa ett motiverat på-
följdsyrkande.
Ett införande av medverkan och/eller erkännande som strafflind-

ringsgrund bör kompletteras med riktlinjer för åklagarnas hantering
av situationer där den misstänkte medverkar.
83
7.5 Åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment i
straffprocessen
Bedömning
För att effektivisera hanteringen av de stora och komplicerade
målen och i syfte att använda befintliga resurser på rätt sätt bör
uppgörelser om sakförhållanden kunna ingås mellan åklagaren
och den misstänkte. Uppgörelser av detta slag måste, i enlighet
med objektivitetsprincipen, ha stöd av utredningen i målet, men
bör å andra sidan i princip vara processuellt bindande för par-
terna. Uppgörelserna bör dock kunna överprövas av domstol.

Frågan om åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment kan ses
som en vidareutveckling av resonemanget kring erkännandets och
medverkandets betydelse för brottmålsprocessen och straffet. Ett utö-
kat inslag av dispositiva moment skulle, som gruppen redogjort för
mer utförligt i avsnitt 6.2, ”myndigförklara” parterna, renodla par-
ternas roller och ge domstolen, i likhet med vad som gäller i de flesta
tvistemål, en tydligt konfliktlösande roll.
BRU tar, som ovan angetts i kapitel 4, i sitt sista betänkande (SOU
2005:117) upp frågan om plea bargain. Beredningen anser dock att
det saknas tillräckliga skäl att införa undantag från förundersöknings-
och åtalsplikten som tar sikte på att den misstänktes erkännande eller
medverkan skulle kunna leda till att åtal väcks endast för vissa brott
eller att åtal väcks för lindrigare brott. De skäl som BRU anför mot
ett system med plea bargain är allas likhet inför lagen, brottsoffrens
intressen och risken för felaktiga uppgifter, vilken medför att utred-
ningsinsatser ändå måste vidtas för att undvika att någon oskyldig
skall dömas. BRU avvisar även systemet med s.k. kronvittnen.
84
Mycket av diskussionen kring frågan om åtalsuppgörelser tar sin
utgångspunkt i det amerikanska pleabargainingsystemet. De ameri-
kanska rättssystemen är dock till sin grundläggande uppbyggnad
mycket olika vårt och bygger, bland annat genom jurysystemet, på
helt andra processrättsliga förutsättningar. Det kan lätt konstateras
att, med svenska utgångspunkter, det amerikanska systemet för plea
bargain har stora brister och inte uppfyller nödvändiga rättssäkerhets-
aspekter. Det finns exempel där den misstänkte förklarar att han inte
begått en gärning men ändå, för att undvika dödsstraff för mord,
erkänner dråp. Att ett erkännande skulle ha rättslig verkan trots att
den misstänkte samtidigt förklarar sig oskyldig är inte ett tänkbart al-
ternativ i vårt rättssystem. Att de amerikanska systemen ser ut som de
gör innebär dock inte att plea bargainingsystemet måste förkastas helt
och hållet. Ett system med möjlighet till uppgörelser mellan åklaga-
ren och den misstänkte skulle i stället kunna anpassas till europeiska
förhållanden. Som tidigare nämnts är detta också trenden i många
europeiska länder (se ovan avsnitt 4.2.3). Den främsta anledningen
till denna utveckling är nödvändigheten av att bemästra hanteringen
av ett allt större målinflöde och allt mer komplexa mål.
Gruppen anser att den förändring av brottsligheten som har skett

och som pågår, bland annat med den ökande internationaliseringen
och de alltmer komplexa måltyperna, kräver att nya processuella verk-
tyg införs. Gruppen bedömer det därför nödvändigt att på olika sätt
utveckla dispositiva inslag i brottmålsprocessen. Sådana inslag, t.ex.
åtalsuppgörelser, måste självklart konstrueras så att alla rättssäkerhets-
aspekter uppfylls. Insyn, öppenhet och förutsebarhet är viktiga aspek-
ter i detta sammanhang. Vikten av en enhetlig tillämpning är också
av största betydelse.
85
Behov av en möjlighet till uppgörelser finns vid omfattande och svår-
utredd brottslighet, t.ex. narkotikabrott och människohandel. Åkla-
gare får ofta frågor av misstänkta personer vad åklagaren kan erbjuda
mot att de berättar om både sin egen och andras inblandning. När
några sådana erbjudanden inte kan ges saknas ofta incitament för den
misstänkte att berätta. Detta leder till långa häktningstider och till
att omfattande utredningsåtgärder behöver vidtas. Målen drar ut på
tiden. Lagstiftningen i många andra länder erbjuder, som ovan har
nämnts, möjligheter till uppgörelser och frågan om Sverige kommer
på efterkälken i bekämpningen av den grova organiserade brottslig-
heten kan ställas. Ett flertal länder, däribland Danmark och Norge,
har även ett system där den misstänkte kan få strafflindring mot att
han berättar om andras brottslighet. Frågan om olika former av upp-
görelser är av principiellt intresse och självklart finns argument mot
att en misstänkt person skall kunna förhandla sig till förmåner. Som
brottsutvecklingen ser ut, med en ökad internationellt organiserad
och grov brottslighet, skulle åtalsuppgörelser emellertid kunna för-
enkla utredningarna och förkorta genomströmningstiderna, vilket i
sig skulle kunna bidra till att resurser kan läggas på fler mål och fler
misstänkta skulle kunna lagföras.
7.5.2 Europakonventionen
När man diskuterar frågan om åtalsuppgörelser, en misstänkts med-
verkan i den egna utredningen och betydelsen av ett erkännande
måste man beakta de krav som Europakonventionen om de mänsk-
liga rättigheterna ställer på bland annat en rättvis rättegång. Enligt
artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en vid prövningen
av en anklagelse för brott vara berättigad till en rättvis och offentlig
förhandling inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol.
Enligt artikel 6.2 råder den s.k. oskyldighetspresumtionen, d.v.s. den
som anklagas för brott skall betraktas som oskyldig tills hans eller
hennes skuld lagligen har fastställts. En misstänkt får inte straffas för
86
att han använder sin rätt att t.ex. hålla tyst och därigenom inte heller
medverkar i utredningen. Det är åklagaren som har bevisbördan och
den tilltalade har rätt att inte uttala sig alls (the right to silence). Den
misstänkte är inte skyldig att på något sätt underlätta för åklagaren
(the right not to incriminate oneself ). Av ett stort antal rättsfall från
Europadomstolen framgår att tvång eller knep inte får användas för
att få en misstänkt att medverka. Endast under speciella förhållanden
kan en misstänkts passivitet medföra negativa konsekvenser för ho-
nom.
Eftersom de idéer och förslag som gruppen framlägger endast handlar

om att tillämpa medverkan och erkännande i lindrande riktning gör
gruppen bedömningen att detta inte skulle strida mot Europakon-
ventionen eller andan i denna. Den som förnekar, håller tyst eller i
övrigt inte på något sätt medverkar i utredningen straffas ju inte för
detta. Att inte medverka skall aldrig kunna åberopas i straffskärpande
syfte. Ett flertal andra länder i Europa har redan liknande inslag i sina
lagstiftningar vilket också tyder på att den här typen av reglering inte
skulle strida mot konventionen.
7.5.3 Idé
På sikt framstår utvecklingen mot ett system med någon form av åtals-
uppgörelser som såväl önskvärd som närmast oundviklig, särskilt av
processekonomiska skäl. Den europeiska utvecklingen bör noggrant
följas i syfte att finna goda exempel, särskilt vad avser tillvaratagande
av rättssäkerhetsaspekter.
Det är gruppens bedömning att regeringen bör inleda ett utrednings-

arbete med denna inriktning.
87
Bilaga 1
Inbjudna deltagare vid arbetsgruppens referensmöten

Professor Peter Fitger
Överåklagaren Gunnar Stetler
Advokaten Gunnar Falk
Överåklagaren Nils Rekke
Hovrättslagmannen Staffan Levén
Vice överåklagaren Ewa Nyhult
Advokaten Nils Uggla
Kriminalinspektören Janne Lehtinen
Kammaråklagaren Hans Ihrman
Advokaten Jan Karlsson
T.f. rådmannen Jonas Härkönen
88

Effektivare Hantering Av Stora o Komplicerade Brottmål

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Effektivare Hantering Av Stora o Komplicerade Brottmål

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

EFFEKTIVARE HANTERING

6.5 Rättens sammansättning...........................................................................65

6.6 Möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen..67

7 Den misstänktes erkännande och medverkan i .....................71

7.3 Förenklat brottmålsförfarande ................................................................75

7.4 Erkännande och medverkan som grund för strafﬂindring..............77

7.5 Åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment i straffprocessen .84

Vissa typer av brottslighet har under senare år – inte minst på grund

Samhällets resurser är begränsade. Det är inte realistiskt eller knappast

Arbetsgruppen har letts av riksåklagaren Fredrik Wersäll och i övrigt

Av särskilt intresse i detta sammanhang är det samarbete i brottmåls-

2.3 Arbetets bedrivande

Arbetsgruppen har vid två av sammanträdena bjudit in och inhäm-

En förteckning över de personer som deltagit i referensgruppsmötena

Gruppen föreslår att reglerna om förundersökningsbegränsning skall

Fler inskränkningar i den absoluta åtalsplikten och i den absoluta

Förslag lämnas till hur såväl förundersökningen som rättegången

I rapporten diskuteras också utökade dispositiva inslag i straﬀproces-

För gruppens diskussioner är det framförallt 20 kap. 7 § första stycket

4.1.2 Arbetsgruppens överväganden

Processekonomiska överväganden innefattar framförallt en avvägning

Gruppens erfarenhet visar bland annat att olika åklagare tillämpar

Utrymmet att begränsa förundersökningar vid ﬂerfaldig brottslighet

Vid bedömningen av om påföljden är tillräcklig måste, förutom

En annan konsekvens av oskäligt lång handläggningstid är kompen-

Det är angeläget att fokus under förundersökningen riktas mot re-

När det gäller gärningens rubricering konstateras att om omfat-

Som exempel på ärenden där ett utökat användande av förunder-

I alla ärenden gäller att ett alltför stort förundersökningsmaterial med

Som tidigare nämnts är det från allmänpreventiv synpunkt viktigt

Riksåklagarens inledda arbete med riktlinjer bör inriktas på att, inom

Grundprinciperna om absolut åtals- och förundersökningsplikt har

4.2.3 Internationell utblick

I Danmark har åklagaren en möjlighet att, om en person erkänner

4.2.4 Arbetsgruppens överväganden

En ändring av åtalspliktens utformning skulle medföra en förändring

Gruppen vill också i detta sammanhang väcka tanken på ett särskiljan-

Frågor om prioritering och förundersökningsbegränsning är avgöran-

En risk med att införa en möjlighet att begränsa förundersökningar

4.3.1 Arbetsgruppens överväganden

Administrativa sanktioner bör kunna ersätta en relativt stor del av det

Någon rättslig reglering av konkurrens mellan brott ﬁnns inte i lag-

4.4.2 Arbetsgruppens överväganden

Av intresse i detta sammanhang är konsumtion på grund av brottsen-

I detta sammanhang kan även nämnas att danske rigsadvokaten, med

5.2.2 Arbetsgruppens överväganden

EBM har nyligen börjat arbeta med s.k. utredningsplaner i de större

5.3 Delgivning enligt 23 kap. 18 § RB

5.3.2 Arbetsgruppens överväganden

Enligt gruppens erfarenhet äger sammanträden enligt 23 kap. 18 §

Gruppens bedömning är att större utnyttjande av möjligheten till lö-

5.4.2 Arbetsgruppens överväganden

Ett utkast till gärningsbeskrivning bör presenteras för den misstänkte

Vikten av en väl utformad gärningsbeskrivning kan inte nog beto-

Gärningsbeskrivningens utformning och åklagarens bevisuppgift är

5.5.1 Arbetsgruppens överväganden

Handläggningen av stora mål drar ofta ut på tiden onödigt mycket

Gruppens erfarenhet är att en kontinuerlig kontakt mellan åklagaren

Där det är möjligt bör av eﬀektivitetsskäl, praktiska skäl och resurs-

5.6.1 Arbetsgruppens överväganden

5.7 Flera åklagare i stora och komplicerade mål

5.7.1 Arbetsgruppens överväganden

Att endast en åklagare hanterar förundersökningen i större mål och