Uppsala universitet

Statsvetenskapliga institutionen

Ett PM om ett PM
Kort introduktion för nybörjare till hur man
författar ett akademiskt PM

Stefan Olsson
© Stefan Olsson 2002
Får ej kopieras utan författarens tillstånd!

2
Inledning 4

Varför skriver vi uppsatser? – Frågeställningen 4

Dispositionen 7
1. Inledning 7
2. Presentation av material 7
3. Analys 10
4. Slutsatser 12
Två varianter men samma princip 13

Den röda tråden 14

Fakta och värderingar 15

Att tänka på när man skriver 20

Formalia 22
Fotnoter 22
Referenslista 23

Om oppositionen 25

Vad skiljer ett bra PM från ett dåligt? 27

Det självständiga bidraget 27
Medvetenhet 27

Till sist . . . 28

Referenser 30
Inledning

Den här introduktionen riktar sig till dig som är ny vid universitetet och som
aldrig tidigare har skrivit en akademisk uppsats, eller till dig som inte är ny,
men som aldrig tidigare har skrivit en uppsats inom humanistiska eller sam-
hällsvetenskapliga ämnen. Den är avsiktligen mycket kort och ger endast en
introduktion till de mest grundläggande kunskaperna. Den syftar till att få dig
som skall skriva uppsats att komma igång så snabbt som möjligt. Den tar upp
syftet med att skriva uppsatser, hur ett standard-PM bör se ut, problemet med
fakta och värderingar, vad man bör tänka på när man skriver, några ord om
formalia, några ord om vad oppositionen innebär samt ett kortare avsnitt om
vad som skiljer ett bra PM från ett dåligt.
Att lära sig att forska och att skriva uppsatser är ett hantverk som bara kan
läras genom praktisk övning. Den här vägledningen pekar bara åt vilket håll
du som författare skall gå, resten får du klara själv. Skriv! Och bli inte
besviken när du får kritik och plötsligt inser att allting skulle ha kunnat vara
så mycket bättre – det kommer alltid en ny chans!

Varför skriver vi uppsatser? – Frågeställningen

Varför skall man som student lära sig att skriva uppsats? Det är egentligen
inte själva skrivandet som är det viktiga utan forskningsarbetet, men forsk-
ningen presenteras som regel alltid i skriftlig form och uppsatsen blir därför
vårt viktigaste medel till att nå kunskap. Att lära sig att skriva uppsats är så-
ledes att lära sig att forska.
Det PM du skall skriva innebär en liten forskningsuppgift där målet är att
finna kunskap. Det finns olika sätt att nå kunskap, men alla undersökningar
börjar med en problem- eller frågeställning. Som PM-författare är därför det
första man gör att fråga sig: Vad är det jag vill ta reda på och varför?
För att hitta en intressant frågeställning att arbeta med kan man därför
börja med att fråga sig vad det finns för vetenskapliga problem som väntar på
att bli lösta. Vad är det vi ännu inte vet något om? Vad är det vi behöver veta
mer om? Finns det någon gammal kunskap som bör omprövas? Finns det nå-
got fenomen som ännu ingen har beskrivit? Finns det någon hypotes som
ännu inte har blivit testad?
Frågeställningen måste vara meningsfull på något sätt. Som författare
måste du kunna svara på frågan: Varför skriver jag den här uppsatsen? Svaret
kanske är att du tycker det är roligt eller att du måste eftersom det är ett kurs-
PM, men det är inte den typen av svar som den som skall ta del av din forsk-

4
ning är intresserad av. Det du skall svara på är på vilket sätt din uppsats ger
oss värdefull kunskap. Vilket är ditt bidrag till vetenskapen? Vilka lärdomar
är det vi kommer att ha fått oss till livs efter att ha läst din uppsats?
Nu låter detta som en oerhört pretentiös uppgift för den som bara skall
skriva ett kurs-PM på några få sidor. Är det verkligen möjligt att komma med
ett seriöst bidrag till den allmänna statsvetenskapliga forskningen? Nej, det
rör sig naturligtvis bara om en övning. Det gör ingenting om den fråga som du
har valt att behandla redan har stötts och blötts av alla föregående terminers
studenter. Att skriva ett kurs-PM är en övning i att lära sig att forska. Vilket
vetenskapligt problem du väljer att ta dig an är därför inte det viktiga, utan det
viktiga är att du kan formulera en frågeställning.
Hur skall man då tänka när man skall formulera sin frågeställning? Anta att
du intresserat dig för Sveriges invandrarpolitik. Hur skall i så fall en bra frå-
geställning se ut? Är följande ett bra exempel:

Hur ser den svenska invandrarpolitiken ut?

Det är väl tveksamt. Svensk invandrarpolitik är ett oerhört brett ämne med
oerhört många svårlösta frågor. En enkel beskrivning av invandrarpolitiken
kommer därför att bli ytlig och intetsägande. Därför är det bättre om du
istället riktar in dig mot något särskilt problem inom ämnet svensk
invandrarpolitik som du tycker bör behandlas, t.ex.:

Vilken är orsaken till invandrarfientliga partiers framväxt i Sverige?

Det är en betydligt bättre fråga, som det inte finns något givet svar på. Här
finns ett problem som måste analyseras för att frågan skall kunna besvaras.
Här krävs det helt enkelt en liten forskningsinsats.
Nästa steg är att göra frågeställningen hanterlig. Det kan inte poängteras
för kraftigt hur viktigt det är att ha en så precis frågeställning som möjligt.
Talesättet att ”som man frågar får man svar”, är alldeles sant. Svepande och
otydliga frågor ger svepande och otydliga svar.
Lösningen heter avgränsning och precision. En uppsats kan inte behandla
alla aspekter av ett problem, allra minst om det är så att man skriver ett kurs-
PM och har ett mycket begränsat utrymme till sitt förfogande. Även om du
vill försöka säga något om ett stort generellt problem så måste du avgränsa
dig, och försöka säga något om det stora genom att titta på det lilla. Exempel-
vis:

Vilken är orsaken till invandrarfientliga partiers framväxt i Skåne?

Eller:

5
 Är det arbetslösheten som har gjort att det vuxit fram invandrarfientliga
partier i Sverige?

Det är naturligtvis lättare att bara studera Skåne än hela Sverige, men är
inte problemet att man då bara säkert kan säga något om Skåne och inte om
hela Sverige? Det är förvisso sant, men Skåne är ju ändå en del av Sverige så
någon form av generell kunskap som kan antas gälla för hela landet kanske
man kan få fram. Och dessutom är det bättre att göra en lyckad studie av
Skåne än en misslyckad av hela Sverige. En annan variant vore att avgränsa
antalet tänkbara orsaker. Man kan i och för sig tänka sig hur många orsaker
som helst, men tar vi oss an de vi tror är de viktigaste har vi i alla fall lärt oss
något. På detta sätt kan man göra sin frågeställning mer och mer precis och
därmed mer och mer lätthanterlig.
Ett PM bör inte behandla mer än en frågeställning. Det finns naturligtvis
inget förbud mot att behandla mer än en, men det är inte särskilt bra om man
inte har plats för det. Dessutom bör man göra det mycket klart för sig själv
och för läsaren vilken ens huvudsakliga frågeställning är. Det är ett mycket
vanligt misstag, även bland erfarna författare, att blanda samman huvudfråge-
ställningen med sidofrågeställningar.
Det är naturligt att en frågeställning ger upphov till följdfrågor. Följdfrågor
som är direkt nödvändiga för att kunna svara på huvudfrågan, men också
mycket intressanta sidofrågor som också är värda att besvara. Det är då viktigt
att komma ihåg att följdfrågorna måste hänga samman med huvudfrågan. Ett
annat mycket vanligt misstag, är att ställa för många och ovidkommande
följdfrågor. Så här kan det se ut:

Vilken är orsaken till framväxten av invandrarfientliga partier i Skåne?

Hur många sådana partier finns det? På vilket sätt skiljer de sig? Vad
vill de? Kan man säga att de är rasistiska? Är de en fara för demokra-
tin?

Ingen av dessa frågor är ointressanta och den som satt sig in i ämnet kan
säkert besvara dem, men frågan är om alla frågorna måste vara med för att
huvudfrågan skall kunna besvaras. Måste vi ta upp frågan om hur man skall
definiera begreppet rasism och måste vi studera effekterna på demokratin, för
att kunna bestämma orsakerna bakom de invandrarfientliga partiernas fram-
växt? Nej, det måste vi inte. Då är det bäst att inte ta med de frågorna, efter-
som de inte hänger ihop med huvudfrågan. Risken är annars att författaren
och inte minst läsaren, inte kan urskilja vilken huvudfrågan är. Det bästa är att
ställa så få frågor som möjligt, och undvika ovidkommande frågor helt och
hållet.

6
Dispositionen
Hur bör ett standard-PM se ut? Ungefär enligt följande:

1. Inledning

Presentation av din frågeställning

I inledningen börjar du med att presentera din frågeställning på ett intresse-
väckande sätt. Läsaren är inte alls lika intresserad av ditt ämne som du är,
utan måste lockas att bli nyfiken. Du förklarar vilken din problemställning är
och varför den är intressant, dvs. det som vi hittills talat om.

Hur skall frågeställningen besvaras?

När du har preciserat din frågeställning bör du förklara hur du tänker gå till-
väga för att besvara den. Här presenterar du hur du tänker avgränsa din under-
sökning och vilka skäl som ligger bakom avgränsningen. Tänker du studera
hela Sverige eller utvald del? Tänker du pröva alla tänkbara orsaker eller bara
några? När i tid börjar och slutar din undersökning?
Här presenterar du också vad du tänker använda för material. Vilken litte-
ratur, vilka tidningar osv. Det finns en mängd olika metoder att skaffa fram
material: enkäter, tidningar, intervjuer, böcker osv. Som regel innehåller där-
för en uppsats ett metodavsnitt. Metodfrågorna blir viktigare ju mer avance-
rade uppsatser man skriver. För den som skriver sin allra första uppsats är det
dock inte så viktigt att fördjupa sig i metodfrågorna, utan istället koncentrera
sig på att lära sig skriva och utforma en uppsats. Varje förnuftig människa har
en grundläggande uppfattning om hur man går till väga för att skaffa fram
fakta för att kunna besvara en fråga. Som nybörjare räcker det med att för-
klara: Så här tänker jag gå tillväga för att besvara min frågeställning.
Oavsett hur du tänker gå tillväga så måste du hela tiden tala om för läsaren
vad det är du gör och varför. Läsaren är kritisk och vill veta allt vad du gör så
klart som möjligt. Läsaren kommer inte att uppfatta ditt tillvägagångssätt som
självklart, utan det måste du förklara. Uttrycker du dig klart och tydligt
kommer läsaren att förstå.

2. Presentation av material

När du har presenterat din frågeställning och förklarat hur du tänker gå till-
väga för att besvara den, kommer du till den del där du presenterar alla de
fakta som du menar kan svara på din frågeställning.

7
Saklighet
Redogörelsen bör göras så saklig som möjligt. Det betyder att det är viktigt att
skilja mellan vad som är fakta och hur fakta skall tolkas. Alla har en grund-
läggande uppfattning om vad ord som saklighet, opartiskhet, objektivitet m.m.
innebär. Idealet är att alla fakta, oavsett om de stöder den ena eller den andra
ståndpunkten, oavsett om de talar för eller emot ens favorithypotes, oavsett
om de stämmer med ens ideologiska övertygelse, skall läggas fram utan vär-
dering och utan vinkling.
Men är ett sådant ideal möjligt? Bygger det inte på en föreställning om att
det finns en objektiv sanning som går att upptäcka, men gör det det? Klarar vi
verkligen av att vara så sakliga? Det finns ofta ingen klar gräns mellan fakta
och åsikter, och i dessa fall blir den s.k. sakliga presentationen bara en chi-
mär.
Dessa invändningar är riktiga. Det sakliga idealet som du som författare
bör hålla dig till är ett ideal som det kan vara mycket svårt att leva upp till.
Men trots det finns det goda skäl till varför du som författare skall hålla dig
till det.
För det första, visserligen är det många som tvivlar på att en objektiv san-
ning som är helt oberoende av vårt medvetande verkligen finns. Trots det me-
nar de flesta inom vetenskapssamhället att det är möjligt att nå åtminstone nå-
gon form av säker kunskap. Det är inte per definition omöjligt att presentera
fakta på ett sakligt sätt. Det är t.ex. inte kontroversiellt att påstå att Paris lig-
ger i Frankrike och inte i Tyskland.
För det andra, det är inte för dig själv som du presenterar dina fakta, utan
för dina läsare. Dina läsare är kritiska och låter sig inte övertygas hur lätt som
helst. Att vara saklig innebär inte bara att man försöker blottlägga sanningen,
utan innebär också att du som författare visar inför dina läsare att du vet vad
du talar om, att du är ärlig, att du inte har glömt att ta med vissa fakta eller
försöker smyga undan fakta som du inte gillar. Det finns gott om uppsatser,
böcker, artiklar, reportage m.m. av låg kvalitet, fyllda med lögner, och
halvsanningar. Det är för att du skall bli trodd på dina ord som du bör hålla
dig till idealet att vara saklig.
För det tredje, för den som är i början av sin bana som uppsatsförfattare är
det nödvändigt att lära sig vad det sakliga idealet innebär för att kunna förstå
varför det ibland är ouppnåeligt. Det tillhör det traditionella sättet att se på
vetenskap, särskilt inom naturvetenskaperna. Men det finns även andra om-
råden inom samhället där detta ideal eftersträvas, t.ex. i domstolarna. Det till-
hör således grundkunskaperna att lära sig vad det traditionella vetenskapliga
idealet går ut på. Det är som att lära sig tala eller skriva. Det är senare när
man behärskar grundkunskaperna som man kan ägna sig åt avvikelserna från
idealet.

8
Självständighet och kritiskt sinnelag
När du presenterar dina fakta räcker det inte med att bara vara saklig, du
måste också vara kritisk och din presentation måste vara självständig. Att all-
tid vara kritisk är oerhört viktigt. Det innebär inte att du alltid skall försöka
hitta så många fel hos andra författare som möjligt, utan att du bör vara
vaksam mot att felaktigheter kan förekomma.
Det är inget ovanligt att ovana författare refererar vad andra författare har
sagt i ett ämne utan att reflektera över om det finns några brister hos dessa.
Det händer ofta när författaren använder sig av kurslitteratur eller en bok av
någon berömd professor. Men kom ihåg att ingen är ofelbar. Man kan aldrig
försvara sig genom att säga ”det stod så i boken” eller ”det sa professor N. på
föreläsningen”.
Det är inte bara andra författare du bör vara kritisk mot, utan även dig
själv. Det är mycket lätt hänt att man lurar sig själv. Vi har alla våra favorit-
hypoteser, fördomar, trosföreställningar och ideologiska uppfattningar, som vi
knappt är medvetna om. Det gäller därför att vara vaksam på sitt eget sätt att
uppfatta till synes uppenbara faktauppgifter.
Därtill bör du vara självständig när du presenterar dina fakta. Det bör du
göra därför att du då visar att du vet vad du talar om. Genom att vara själv-
ständig kommer din person att visa sig och då finns det visserligen risk för att
du förlorar i saklighet, dvs. att du färgar presentationen med dina personliga
värderingar. Men alternativet är sämre. Om du inte vågar vara självständig när
du t.ex. refererar vad en annan författare har sagt, kan du inte heller vara kri-
tisk. Du kan då inte visa på eventuella brister i den författarens resonemang.
Du framstår som okritisk och läsaren litar inte på att du vet vad du talar om.
Oerfarna författare refererar ofta till andra författare på ett godtroget sätt.
Exempelvis:

När J. S. Mill skriver att en människa inte får sälja sig som slav bryter
han mot sin egen frihetsdoktrin och gör sig skyldig till paternalism.1

Men eftersom denna uppgift är hämtad från Leif Lewins bok Upptäckten
av framtiden är det bättre att skriva på ett sätt så att det framgår att det är
Lewin som är upphovsmannen och inte PM-författaren:

Lewin menar att J. S. Mill bryter mot sin egen frihetsdoktrin och gör sig
”skyldig” till paternalism när han skriver att en människa inte får sälja
sig som slav.2

Skillnaden mellan dessa exempel är att författaren i det första fallet god-
troget och osjälvständigt accepterar vad Lewin skriver, medan författaren i det
—————
1 Lewin 1990, s. 120.
2 Lewin 1990, s. 120.

9
andra fallet tydligt markerar en viss distans. Därmed visar hon att hon inte
okritiskt har accepterat hans tolkning. På detta sätt lyckas hon referera vad
som står om Mill i Lewins bok utan att behöva bli anklagad för att godtroget
tro på allt professorn säger.
En presentation av fakta hur saklig den än är blir sällan fullständig. Den
blir nästan alltid otillräcklig på något sätt. Som författare måste du visa att du
vet var bristerna ligger och göra läsarna uppmärksamma på dem. Det är därför
du alltid skall presentera ditt material, dina bevis, dina fakta på ett självstän-
digt sätt.

3. Analys

När du har kommit så här långt i ditt PM har du formulerat en fråga och lagt
fram faktauppgifter som du menar kan svara på frågan. Det är nu dags att
formulera svaret. Hur menar du att dina fakta kan svara på frågan?
Denna del av ditt PM är kanske den viktigaste delen eftersom det är här du
presenterar vad du har kommit fram till. Det är här resultaten av undersök-
ningen redovisas och diskuteras. Ett PM som saknar en analysdel är därför
ofullständigt. Det räcker inte med att bara referera vad andra författare har
skrivit. Ett PM som inte försöker svara på någon fråga eller lösa något pro-
blem, utan bara återger vad som redan finns skrivet någon annanstans är
ofullständigt och kan därför bli underkänt.
Uppgiften för analysdelen är att söka efter svaret på den fråga som ställdes
i inledningen. Det finns ett talesätt som ofta används och som säger att ”fakta
talar för sig själva”. Det är mycket sällan sant. Fakta talar nästan aldrig för sig
själva utan måste tolkas. Det du skall göra är därför att visa hur faktauppgif-
terna hänger samman, och på vilket sätt detta kan ses som ett svar på din
fråga.

Argument för
I mer avancerade uppsatser är det vanligt att man konstruerar en analys-
apparat eller begreppsapparat för att på ett systematiskt sätt analysera materi-
alet. I en enklare form av uppsats är det dock fullt tillräckligt att lita till sitt
eget förnuft, och argumentera för hur man anser att materialet bör tolkas. Ett
argument är ett påstående om hur saker och ting förhåller sig. Argumentatio-
nen blir således mycket viktig.
Anta att frågeställningen är:

Är det arbetslösheten som har gjort att det vuxit fram invandrarfientliga
partier i Sverige?

Du börjar din argumentation med att pröva om dina fakta talar för en sådan
tolkning:

10
 Före 90-talet fanns det endast få och mycket små invandrarfientliga
partier i Sverige. Men under 90-talet har de blivit fler och större. Detta
sammanfaller i tid med den ekonomiska krisen i Sverige och att arbets-
lösheten sköt i höjden. Före 1991 hade vi ingen arbetslöshet alls, utan
tvärtom arbetskraftsbrist, men sedan dess har vi haft stora problem. Att
detta sammanfaller i tid menar jag talar för att det är arbetslösheten
som har orsakat framväxten av dessa partier.

Därmed har du lyckats hitta ett bevis för att det skulle vara arbetslösheten
som ligger bakom framväxten av invandrarfientliga partier. Därmed skulle
man kunna tro att undersökningen är klar, men det är den inte. Lika viktigt
som att hitta bevis för är det att också leta efter bevis som talar mot.

Argument mot
Många författare tänker sig att det räcker med att hitta bevis för någonting.
Har man verifierat ett påstående, så har man bevisat att det är sant.
Erfarenheten har dock visat att detta inte räcker. Att hitta bevis för är ofta
alldeles för enkelt. Det går t.ex. att utan svårigheter bevisa att det är solen som
snurrar runt jorden, och inte tvärtom: ”Solen går upp i öster. Vandrar över
himlavalvet och går ned i väster. Jorden däremot, den står still. Det kan ju
vem som helst se! Med egna ögon!”
För att inte gå i denna fälla letar därför alltid den erfarna författaren efter
motargument. Vilka bevis talar mot? Innan vi har ställt denna fråga kan vi
aldrig vara säkra på att vi har tänkt rätt.

Att framväxten av invandrarfientliga partier uppstod samtidigt som ar-

betslösheten sköt i höjden är visserligen ett bra bevis för att det skulle
vara arbetslösheten som är orsaken. Men vi har väl haft arbetslöshet
även vid andra tillfällen? I slutet av 70-talet och början på 80-talet hade
vi också hög arbetslöshet, men någon snabb tillväxt av invandrarfient-
liga partier kunde vi inte se då. Detta talar i så fall mot att arbetslös-
heten skulle vara orsaken.

På detta sätt fortsätter du sedan att pröva dina bevis för och emot tills du
tycker att du funnit ett välavvägt svar på din fråga.

Man kan tydligen inte entydigt säga att arbetslösheten har orsakat fram-
växten av invandrarfientliga partier i Sverige. Att framväxten av dessa
partier och ökningen av arbetslösheten sammanfaller i tid kan dock inte
bortförklaras helt. Det tycks som att arbetslösheten åtminstone är en bi-
dragande faktor.

Därmed har du svarat på din fråga och därmed är uppsatsen mer eller
mindre klar. Det finns ingen anledning att skynda sig förbi den analyserande

11
delen så fort som möjligt. Det är ofta man ser uppsatser där analysdelen ser ut
att vara någonting som författaren har slängt in av nödtvång. Men du bör göra
tvärtom. Du bör lägga ned mycket stor möda på din argumentation eftersom
det är här det vetenskapliga problemet får sin lösning. Det är här som du i
egenskap av forskare träder fram och förklarar hur saker och ting hänger
samman. Med andra ord är det just i detta avsnitt som du visar att du kan
hantera olika statsvetenskapliga begrepp och teorier, och presentera intres-
santa slutsatser. Det är alltså själva höjdpunkten på din forskarinsats.
Det är också den del som läsaren oftast tycker bäst om att få läsa. Läsaren
är nyfiken och vill lära sig något. Om inte din presentation av fakta tillför nå-
got helt nytt och spännande kommer läsaren att tycka att den delen är lite trå-
kig. Tänk dig själv, hur intressant är det att läsa tabeller över valstatistik och
arbetslöshetsstatistik? Däremot är det oerhört intressant att läsa om hur dessa
två saker hänger ihop.
Således, om du har ont om plats i ditt PM, skall du inte låta argumenta-
tionsdelen få stryka på foten, utan korta då ner någon annanstans istället. Det
gör ingenting om den delen till och med blir den största i din uppsats. Det gör
den bara mer läsvärd. Reservera ordentligt med plats för din analys.

4. Slutsatser

Till sist avslutar du ditt PM med att sammanfatta vad du har kommit fram till.
Uppgiften är här helt enkelt att sätta ned foten och tydligt tala om vilket svaret
är på din frågeställning.
Nu är det inte alla som tycker att de verkligen har något tydligt svar att
komma med, och därför gärna vill undvika att säga något bestämt. ”Allt är ju
så osäkert!” Trots det bör man som författare ge någon form utav svar. Om du
inte presenterar något svar alls kan du inte heller visa att du verkligen har
försökt. Ett uteblivet svar kan lika gärna bero på en utebliven analys, dvs. att
författaren överhuvud taget inte ens försökt ge ett svar. Om du verkligen har
funderat över hur frågeställningen skall kunna besvaras gör du dig alltså själv
en otjänst om du inte visar att du på allvar har försökt. Ur vetenskaplig
synpunkt kan ett osäkert svar vara lika bra som ett tvärsäkert. All forskning är
osäker. Ingen förväntar sig därför några säkra svar.
Dessutom är det ur stilistisk synpunkt mycket otillfredsställande att lämna
PM:ets huvudfråga ”hängande i luften”. Som läsare blir man besviken om det
är så att författaren avslutar sin berättelse precis innan allt får sin upplösning.
I avslutningen finns också plats för att lyfta upp diskussionen på ett högre
plan. Här kan man resonera i mer generella termer om PM:ets brister och
förtjänster, och kanske sätta in det i ett större teoretiskt sammanhang. Denna
diskussion blir ofta friare till sin karaktär, och några direkta regler för vad
som skall skrivas i en avslutning finns inte. Trots friheten bör man dock som

12
författare tänka på att hålla sig till ämnet. Det viktiga med avslutningen är att
redogöra för svaret på frågeställningen, inte att ägna sig åt spekulation eller
löst tyckande.

Två varianter men samma princip

Den disposition som nu här har föreslagits måste inte slaviskt följas. En
faktadel och en analysdel har här lagts under två skilda rubriker. Så behöver
man inte göra och är inte heller alltid det bästa. Det kan vara mycket klumpigt
och oöverskådligt att först presentera alla fakta och sedan gå över till
analysen. Det kan ibland vara bättre att presentera och tolka fakta vart-
eftersom.

Figur 1.

FAKTA

FAKTA ANALYS

FAKTA

ANALYS

FAKTA
ANALYS
ANALYS

Slutsatser
Slutsatser

Figur 1. visar två olika varianter på hur man kan disponera sin uppsats.
Författaren till den vänstra uppsaten har valt att ha bara en faktadel och en
analysdel, medan författaren till den högra uppsaten har valt att varva sin pre-
sentation av fakta med sin analys. Vilken av dessa två varianter som du bör
välja är inte givet på förhand, utan du måste själv avgöra vilken av dem som
passar bäst just för din uppsats. Det är möjligt att du måste välja en helt annan
variant än de som har tagits upp här. Det viktiga är att det blir lätt för läsaren

13
att hänga med i dina resonemang, samt att du tydligt gör åtskillnad mellan
presentation av fakta och hur fakta skall tolkas/analyseras.

Den röda tråden

Det är till sist mycket viktigt att komma ihåg att den uppsats man skriver föl-
jer en röd tråd. Med det menas att allt du skriver i din uppsats måste hänga
ihop på ett sätt så att det för läsaren uppfattas som en helhet. Varje enskilt av-
snitt måste följa som en naturlig och logisk fortsättning på det som har varit
tidigare.

Övergångar
Det finns ingen anledning att överskatta läsarens förmåga att hänga med i
uppsatsen. Läsaren är inte till närmelsevis lika insatt i ditt ämne som du, och
har därför svårt att förstå hur det ena eller det andra stycket passar in i uppsat-
sen. Om du inte hjälper läsaren och förklarar vilket syfte ett visst avsnitt har
tappar läsaren tråden, och tycker att du bara ägnar dig åt en massa oväsentlig-
heter.
Ett enkelt sätt att försäkra sig om att läsaren inte förlorar den röda tråden är
att alltid låta varje nytt avsnitt börja med några inledande fraser som anknyter
till det föregående avsnittet, och som förklarar hur det nya passar in i uppsat-
sen. Detta brukar kallas för att göra en övergång och finns till för att läsaren
inte skall tappa bort sig. Övergången gör att läsaren inte tappar fokus och kan
hålla koncentrationen uppe.

Intressant men inte relevant

Att binda samman varje avsnitt med en övergång för också med sig att du som
författare blir tvungen att tänka över hela din uppsats. Vilket syfte har de olika
styckena? Är det något som saknas eller som är överflödigt? Genom att aldrig
släppa taget om den röda tråden blir du tvungen att fundera över hur varje en-
skilt avsnitt passar in i helheten.
För många författare kan det då visa sig att något avsnitt verkar ligga lite
vid sidan av den röda tråden. Frågan är då vad man skall göra med det
stycket. Skall man stryka det eller ha det kvar? Det kan då hända att författa-
ren behåller stycket eftersom hon tycker att det ändå innehåller en hel del in-
tressant information. Men det hon egentligen bör fråga sig är inte om stycket
är intressant utan om det är relevant för uppsatsens frågeställning. Är den in-
formation som förekommer i stycket nödvändig att ta med för att frågeställ-
ningen skall kunna besvaras? Om ja, skall stycket vara kvar. Om nej, bör det
strykas.
Det gäller att komma ihåg att syftet med uppsatsen är att ta sig an ett ve-
tenskapligt problem, dvs. formulera ett svar på en frågeställning – inte att

14
skriva om allt intressant som man kan komma att tänka på. Det är därför du
skall fråga dig vilken information som är relevant snarare än intressant. Tar
du med sådant som är intressant, men som inte är nödvändigt för att kunna
besvara frågeställningen, tappar läsaren bort den röda tråden. Det du vill ha
sagt försvinner in i röran av allt det som förvisso är intressant i sig, men som
inte har något med frågeställningen att göra.
Det är alltså den röda tråden som knyter ihop uppsatsen till en helhet. Av
samma skäl är det viktigt att inga andra lösa trådar blir hängande. Det är van-
ligt att man i början av en uppsats ställer många olika delfrågor. Givetvis är
det därför önskvärt att alla dessa frågor också besvaras i uppsatsen. Det hän-
der att vissa författare väcker liv i ett par mycket intressanta frågor i uppsat-
sens inledning, men glömmer att besvara dem i slutet. Det brukar av läsarna
uppfattas som högst otillfredsställande och ger uppsatsen ett mycket slarvigt
intryck. Lyckligtvis är det mycket enkelt att åtgärda detta problem. Det är
bara att jämföra början av uppsatsen med slutet och fråga: Har jag ställt
samma frågor i början som i slutet? Har jag svarat på alla de frågor som jag
har sagt att jag skall ta itu med?

Fakta och värderingar

En fråga som många som skriver PM för första gången ställer sig är: Hur skall
jag göra med mina egna åsikter? Hittills har vi varit noga med att tala om att
du som författare måste vara saklig, och vi har sagt att det betyder att du inte
skall låta dina personliga värderingar färga din presentation av faktauppgifter.
Men hur hårt gäller den regeln? Skall man aldrig få ge uttryck för sina värde-
ringar? Och hur skall man kunna vara självständig om man aldrig får tycka
något själv? Om man t.ex. skriver ett PM om Förintelsen, skall man då inte få
visa sin avsky för de ohyggliga brott som då begicks? Är det verkligen möj-
ligt att på ett sakligt sätt, utan några som helst värderingar, beskriva hur
många människor som torterades och mördades?

Hur mycket får man tycka?

Principen är att du som författare får tycka hur mycket du vill, bara du vet
varför du tycker som du gör och talar om det för läsaren. Problemet är inte att
du som författare har åsikter, utan problemet är att dina åsikter kan vara helt
godtyckliga. Alla åsikter är inte godtyckliga utan kan vara mycket väl under-
byggda, och det är de väl underbyggda åsikterna som ditt PM gärna får vara
fyllt utav.
Frågan är då hur man kan skilja mellan löst tyckande och underbyggda
åsikter. Nyckeln till det hela är att följa de råd som hittills har nämnts, särskilt
vad gäller att vara tydlig och kritisk mot sig själv. Ingen människa är
värderingsfri, fördomsfri eller fri från trosföreställningar. En del av dessa fö-

15
reställningar kan man vara medveten om att man har, medan man bär med sig
andra omedvetet.
Det man gör när man ägnar sig åt löst tyckande är att utifrån dessa före-
ställningar påstå att någonting är på ett visst sätt, utan att närmare förklara
varför. När man presenterar en underbyggd åsikt gör man dock mycket klart
för sig själv och för läsaren vilka föreställningar man utgår ifrån, och noga
förklarar varför något förhåller sig på ett visst sätt. Vilken åsikt det sedan är
spelar ingen roll. Vad som skiljer vetenskapliga påståenden från löst tyckande
är inte vad man säger utan hur man säger det, dvs. med vilka argument man
underbygger sin ståndpunkt.
För att göra det lite tydligare kommer här några exempel på vad som skil-
jer löst tyckande från vetenskapliga påståenden.

Svensken är rasist.

Det här är ett typiskt löst tyckande som saknar all form av vetenskaplighet.

Svenskar i allmänhet är intoleranta gentemot invandrare. Det vet jag

eftersom jag har många kompisar som uttryckligen inte gillar in-
vandrare. En del av dem skulle jag till och med kunna kalla för rasister.

Det här är ett steg på väg bort från det lösa tyckandet, även om det
fortfarande inte kan kallas för vetenskapligt. Författaren lägger fram
åtminstone någon form av bevis, sina kompisar. Men känner vi oss som läsare
övertygade för det?

Enligt min mening finns det en utbredd intolerans mot minoriteter, som
t.ex. muslimer, i vårt land, vilket också bekräftas av SNS:s Demokrati-
råds undersökning (Rothstein m. fl. 1995:85).

Nu börjar det likna vetenskap. Författaren är fortfarande personlig men är

mer exakt i sitt språkbruk, och för att övertyga oss om det riktiga i påståendet
hänvisar han också till en vetenskaplig undersökning. Men man kan
fortfarande vara mycket kritisk. Har han läst och förstått Demokratirådet på
rätt sätt? Det räcker inte med att bara kasta in en litteraturhänvisning. Fotnoter
är inte detsamma som bevis. Som läsare har jag rätt att få veta vad som står i
Demokratirådets skrift utan att själv behöva gå till biblioteket.

Sverige är rasistiskt. Det kan man faktiskt påstå om man med rasist me-
nar en person som anser att vissa medborgare inte skall åtnjuta samma
rättigheter som andra på grund av deras etniska härkomst. I ett längre
avsnitt i SNS:s Demokratiråds rapport från 1995 presenteras resultatet
av en enkätundersökning om svenska folkets tolerans mot olika minori-
teter (Rothstein m. fl. 1995:76-86). I undersökningen visas att bara 58

16
 procent tyckte att muslimer skulle ha rätt till moskéer och bara 20 pro-
cent tyckte att de hade rätt till egna skolor. Det var till och med så att
bara 58 procent tyckte att samerna skulle kunna få ha en egen skola,
samerna som ju inte ens är invandrare! Vad är detta om inte bevis för att
det finns många i Sverige som tycker att vissa etniska grupper inte skall
ha samma rättigheter som helsvenska medborgare, just på grund av sin
etniska härkomst? Är inte detta detsamma som rasism?

Det här är en typiskt personlig och värdeladdad text men den är ändå mer
vetenskaplig än alla tidigare exempel. Det mycket värdeladdade begreppet
rasism används men görs användbart genom att det definieras tydligt i början
av texten. Därefter refereras innehållet i en vetenskaplig undersökning av er-
känt god kvalitet, och så jämförs undersökningens resultat med den uppställda
definitionen på rasism. Författaren konstaterar då att undersökningens resultat
passar in på definitionen och drar därför slutsatsen att Sverige är rasistiskt.
Men texten kan göras ännu bättre. Författaren har bara refererat en liten del
av Demokratirådets undersökning, och alla siffror han presenterar tycks bara
stödja hans ståndpunkt. Siffrorna tas dessutom för givna, undersökningen an-
tas vara felfri.

Hur skall vi se på svenskarnas inställningar till minoriteter? SNS:s De-

mokratiråd gjorde en enkätundersökning 1995 där de frågade intervju-
personerna om de tyckte att muslimska och finska invandrare samt sa-
mer borde ha rätt till egna kyrkor och skolor och liknande (Rothstein m.
fl. 1995:76-86). Det visade sig att en god portion av intervjupersonerna
inte tyckte att muslimerna skulle ha rätt till egna moskéer. Det vara bara
58 procent som tyckte att de borde det. För de finska invandrarna var
det 66 procent och för samerna 82 procent som tyckte att de skulle ha
rätt till egna kyrkor. När det gällde skolan är siffrorna mer nedslående.
Bara 20 procent tyckte att muslimerna hade rätt att få ha egna skolor
och för de finska invandrarna var siffran 30 procent och samerna 58
procent.
Dessa siffror visar inte på någon större tolerans. Men det är
knepigt att bestämma var gränsen för att kalla svenskarna toleranta eller
intoleranta går. I fallet med samerna och deras rätt till egna kyrkor är
toleransen 82-procentig. Det måste väl betraktas som godkänt, en liten
grupp intoleranta människor kommer ju alltid att finnas. Däremot är
muslimernas 58 procent inte en särskilt hög siffra i jämförelse. Den kan
ju tolkas som att 42 procent är direkt fientligt inställd till moskébyggen
och 42 procent är ingen liten grupp. Tyvärr visas inte andelen ”vet
inte”-svar, det verkar faktiskt inte som att det svarsalternativet fanns
med. Inte heller får vi veta något om intensiteten i åsikterna, eller om de

17
 är särskilt övertänkta. När det kommer till kritan och en moské verkligen
skall byggas är det kanske ändå ingen som bryr sig.
Demokratirådet menar dock att vi borde kunna enas om att vi
svenskar borde vara lika toleranta som vår grundlag. Grundlagen till-
erkänner ju alla rätten att utöva vilken religion som helst, inklusive is-
lam. Om då 42 procent inte tycker likadant som grundlagen är det åt-
minstone något som inte är bra.

Det här är definitivt en vetenskaplig text. Den är inte opersonlig och visst
märker man att författaren inte kan låta bli att ta ställning. Den fyller dock de
grundläggande kraven på kritiskt tänkande, och även om han inte är värde-
ringsfri låter författaren inte sina värderingar göra honom blind. Det som gör
texten kritisk och bra är att han som referens använder en bok av etablerade
forskare, refererar utan vinkling, kommenterar siffrorna och anmärker på
några brister, argumenterar för att siffrorna skall tolkas som ett tecken på in-
tolerans och kommer med motargument. Till sist gör han likadant som Demo-
kratirådet och tar grundlagen för att få en någorlunda objektiv måttstock på
vad som skall betraktas som tolerant. Och för att läsaren inte skall behöva
tvivla på hans slutsats presenteras alltihop så öppet som möjligt, och på ett
sätt så att läsaren tydligt begriper hur han har tänkt.
För att komma ifrån det lösa tyckandet är det som synes ofta nödvändigt
att göra texten längre och längre. Det säger sig självt med tanke på att man
hela tiden fyller på med mer information. Det finns dock ingen regel som sä-
ger hur långt man skall gå. Det brukar ofta bero på hur viktigt ett påstående
eller en slutsats är för uppsatsen. Centrala påståenden måste naturligtvis alltid
redas ut ordentligt, likaså kontroversiella påståenden. I övrigt är det upp till
dig som författare att själv avgöra när du tycker att du har rett ut ett begrepp
eller belagt ett påstående tillräckligt. Det långa exemplet ovan kan kortas ner
kraftigt och ändå inte resultera i något löst tyckande.

Enligt SNS:s Demokratiråds undersökning om svenskarnas inställning

till muslimer anser 42 procent att dessa inte skall ha rätt till en egen
moské (Rothstein m. fl. 1995:85). Det förefaller därför finnas en intole-
rant attityd mot muslimer hos många svenskar, åtminstone om man
jämför med grundlagen som stipulerar frihet för var och en att utöva sin
religion.

Uppsatsens syfte
Något som har mycket stor betydelse för om en uppsats blir värdeladdad eller
inte beror på vilket syfte med uppsatsen du har som författare. Eftersom stats-
kunskapen handlar om studiet av politik är det ofrånkomligt att man för eller
senare dyker på en fråga där ideologi och värderingar spelar en stor roll. Väl-

18
jer du att skriva om ett sådant ämne där det råder delade meningar om vad
som är rätt eller fel kommer den kritiske läsaren ofrånkomligen att försöka
lista ut vilken sida i debatten du står på, om du inte säger det öppet. Men säger
du det istället öppet riskerar du att förlora i trovärdighet. I vissa frågor råder
däremot konsensus som t.ex. att Sverige bör vara en demokrati och inte en
diktatur. I dessa fall behöver man naturligtvis inte låtsas vara neutral mellan
demokrati och diktatur eller tala om var man själv står. Väljer du istället en
fråga där det inte förekommer några större ideologiska problem, har du auto-
matiskt en lättare sits. Att t.ex. reda ut vad Aristoteles menade med begreppet
oligarki är inte särskilt värdeladdat.
Ett tips till dig som brukar skriva engagerade och värdeladdade texter, och
som kanske är van att skriva insändare eller debattartiklar: Pröva på att skriva
om ett ämne där det inte finns anledning att ta ställning ideologiskt eller poli-
tiskt. Det är bra träning i att lära sig vara objektiv. Och ett tips till dig som
brukar välja ett ämne där det inte finns anledning att ta ställning är att också
byta. Det kan vara bra att någon gång ha prövat på att argumentera för en ide-
ologisk eller moralisk ståndpunkt.

Att ta ställning
Går det att vetenskapligt slå fast att någonting är moraliskt rätt eller fel? Är
inte värderingar bara en fråga om subjektiva tyckanden? Nej, så behöver det
inte vara. Det går att säga vad som är bra och dåligt på ett vetenskapligt sätt.
Hur vet vi t.ex. att demokratin är ett gott styrelseskick? Jo, det kan vi konsta-
tera genom att se vilken form av styrelseskick som bäst gynnar fred, frihet,
rättssäkerhet, miljö m.m. och då kan vi se att det är demokratin som gör det.
Det man gör i en sådan undersökning är att man ställer upp kriteria på vad
som är goda värden som t.ex. fred och frihet, och sedan med hjälp av dem
”mäter” hur demokratin fungerar. Nu är dock inte fred och frihet några kon-
troversiella värden, men samma princip skall användas även när du ger dig in
på ett område där det råder delade meningar. Vill du avgöra om lagen om an-
ställningsskydd är rättvis eller inte måste du tala om hur din måttstock på rätt-
visa ser ut, t.ex. genom att säga att du utgår ifrån John Rawls’ differensprin-
cip. Och vill du studera om Sverige har blivit mer eller mindre jämställt under
de senaste åren måste du specificera vad du menar med jämställdhet, t.ex.
genom att utgå från jämställdhetslagen. Har du sedan väl funnit en måttstock
som du anser vara bra kan du använda den för att ”mäta” olika politiska
förslag eller ståndpunkter.
Om måttstocken i sig sedan är att betrakta som objektiv, riktig eller sann är
en filosofisk fråga där det inte råder någon enighet. En del menar att det inte
finns några absoluta moraliska värden medan andra menar att det gör det. Det
som gör din uppsats vetenskaplig är dock inte vilken moralisk princip du väl-
jer som måttstock, utan hur du använder den. Det finns gott om måttstockar
att välja mellan, t.ex. grundlagen, Bibeln, allmänna opinionen, största möjliga

19
lycka till största möjliga antal osv. Men glöm inte att förklara för läsaren var-
för du väljer den ena måttstocken framför den andra.

Att tänka på när man skriver

Var tydlig
Ett känt talesätt är ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Det är en iakt-
tagelse som mycket ofta stämmer. När vi finner en text som är så svårläst att
vi inte begriper vad den säger, sluter vi oss ofta till att den inte heller har nå-
gonting att säga. Det måste naturligtvis inte vara så. Många berömda filosofer
har ett otroligt snårigt språk, men ett snårigt språk bör undvikas. Ett komplice-
rat språk inbjuder till missförstånd eller till att läsaren struntar i att bry sig om
vad du vill säga. Det betyder nu inte att du skall göra ditt språk så simpelt som
möjligt, utan bara att det skall vara begripligt. Det är läsarna som skall be-
gripa vad det är du skriver, inte du själv. Du kan aldrig försvara dig med att
läsarna är för dumma.

Var noggrann
Många av de vanligaste begreppen i språket och inom statskunskapen är om-
tvistade t.ex. demokrati eller rationalitet. Precisera därför alltid vad du menar
med ett särskilt begrepp så att det inte ges utrymme för missförstånd. Av
samma skäl bör man också alltid vara uppmärksam på osäkra faktauppgifter,
antaganden och påståenden. Om du har tid och möjlighet, så kontrollera alltid
alla oklarheter.

Var kritisk
Det är inte bara andra författare man bör förhålla sig kritisk mot utan även sig
själv. Det är inte du själv som skall läsa din text utan någon annan, och denna
någon är alltid mer kritisk mot dig än vad du är själv. Din text skall dessutom
granskas av en opponent med den särskilda uppgiften att vara extra kritisk. Ett
mycket bra sätt att tänka är att man skriver för opponenten. Ställ dig alltid
frågan: Vad kommer opponenten säga om jag skriver på det här sättet? Kom-
mer jag att undgå kritik om jag skriver på ett annat sätt?

Var självständig
Det måste framgå att det är du som är författare till din text och ingen annan.
Det är bara på det sättet som läsaren kan lita på att du som författare har gjort
ett eget forskningsarbete, att du har tänkt själv. Det är särskilt viktigt när man
skriver ett kurs-PM eftersom det självständiga bidraget är mycket betydelse-
fullt för betygssättningen. För den som skriver uppsats ingår det i själva upp-
giften att komma med ett eget bidrag. En författare som bara återger vad
andra författare redan har sagt har inte visat prov på självständighet, och då

20
går det inte att avgöra vad som är författarens bidrag. Att visa prov på själv-
ständighet är nödvändigt för den som önskar ett gott betyg på sin uppsats.

Skriv för läsaren

Läsaren är en helt annan person än du med andra erfarenheter och andra refe-
rensramar och kan dessutom ämnet mycket sämre än du. Den text som du har
skrivit och tycker är glasklar kan kanske mycket lätt komma att missförstås.
Det absolut enklaste knepet för att undvika dessa missförstånd är att alltid
sätta sig in i läsarens perspektiv. Ta reda på vilka som är dina läsare och an-
passa ditt sätt att skriva efter dem.

Skriv korrekt svenska

För att läsaren skall ha nytta och glädje av din text bör du också vara noga
med att skriva ett korrekt språk. De språkliga regler som finns vad gäller stav-
ning och grammatik med mera bör följas.3 Ett dåligt språk stör läsningen och
ger läsaren ett dåligt intryck av din uppsats. Är din uppsats fylld av språkliga
fel kommer dessa att dra uppmärksamheten till sig istället för det du vill ha
sagt. Korrekturläs innan du lämnar in din uppsats.
Ett mycket bra knep som verkligen kan rekommenderas, är att låta någon –
det kan nästan vara vem som helst – läsa igenom det du har skrivit. Många
oklarheter och skönhetsfläckar kommer då att rensas undan. Låt gärna någon
av dina kurskamrater läsa igenom din uppsats före inlämningen!

Formalia
Formalia, dvs. notapparat, referenslista, citeringsregler m.m. kan man lära sig
genom att se hur andra författare har gjort eller att läsa i en lärobok för upp-
satsskrivande. Här presenteras bara de grundläggande kunskaperna som du
behöver för att ditt PM skall kunna hålla en acceptabel nivå.

Fotnoter

Varför skriver man noter? Det är naturligtvis för att visa varifrån man har
hämtat sina uppgifter. Meningen är att den som vill skall kunna kontrollera att
dina uppgifter är riktiga. Fotnotens syfte är att allt du gör skall kunna grans-
kas. Om någon läsare inte tror på det du säger skall hon med hjälp av fotnoten
själv kunna kolla upp att det du skriver faktiskt är sant. Den författare som
aldrig använder noter men presenterar en mängd faktauppgifter ändå, litar vi
inte på eftersom vi inte vet var dessa kommer ifrån.
—————
3Använd gärna Svenska skrivregler, som utges av Svenska språknämnden samt Svenska
Akademiens ordlista, SAOL.

21
 När sätter man en not? Det sätter du efter alla fakta, citat m.m. som du har
hämtat ifrån någon artikel, bok, intervju eller liknande. Principen är att du
skall sätta en not efter allt som inte är ditt eget. Det är särskilt viktigt att sätta
en not vid påståenden eller faktauppgifter som verkar osannolika eller kontro-
versiella. Däremot behöver man inte sätta fotnoter efter sådana saker som är
allmänt kända, t.ex. att Gustav II Adolf dog i Lützen 1632.
I fotnoterna har du också möjlighet att göra utvikningar som kan vara in-
tressanta men som inte riktigt passar in i huvudtexten. På samma sätt skall
inga centrala resonemang läggas i fotnoterna utan i huvudtexten.
Hur skall noterna se ut? Det finns olika sätt, oavsett vilket du använder
skall du vara konsekvent och alltid vara tydlig. Antingen kan man placera
noten inne i texten på följande vis:

Tingsten skriver i sin bok om konservatismen (Tingsten 1939, s. 43) att

den är. . .

Eller i en vanlig fotnot längst ned på sidan:

Tingsten skriver i sin bok om konservatismen4 att den är. . .

Det går också bra att placera noterna längst bak om man hellre vill det, då
kallas de slutnoter. Numreringen kan börja om från 1 på varje sida eller vara
löpande genom hela uppsatsen.
I noten skall det framgå vem som är författare till boken eller artikeln,
publiceringsår och vilka sidor du refererar till. Är en artikel osignerad skriver
du dit titeln istället.5 För notiser ur dagspress räcker det oftast med att ange
namnet på tidningen och datum.6 Internetadresser (http://www.svd.se . . .) bör
dock inte förekomma i fotnoterna annat än i undantagsfall. De hör i första
hand hemma i referenslistan (se nedan).
Det finns olika sätt att skriva sidhänvisningar. Vanligt är att skriva s. 43 f.,
vilket betyder sidan 43 plus den efterföljande sidan, s. 43 ff., sidan 43 och
flera efterföljande sidor (upp till fem). Det är lika vanligt att skriva ut det
exakta antalet, s. 43–56.

Referenslista

På samma sätt som med fotnoterna syftar referenslistan till att ge läsaren en
chans att kontrollera vad du har skrivit. Alla de författare som du har refererat
till i fotnoterna skall alltså återfinnas i referenslistan. Det finns olika sätt att

—————
4 Tingsten 1939, s. 43.
5 ”Finland tiger om spionaffär”, Svenska Dagbladet 11/5 2001.
6 SvD 11/5.

22
utforma en referenslista, det viktiga är dock att som vanligt göra den så tydlig
som möjligt.
De uppgifter som skall vara med för böcker är: författare, utgivningsår,
titel (kursiveras), förlag, förlagsort.

En författare:

Andræ, Carl Göran, 1998: Revolt eller reform: Sverige inför revolutio-
nerna i Europa 1917–1918, Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Två författare:

Linz, Juan J. & Stepan, Alfred, 1978: The Breakdown of Democratic

Regimes: Europe, The Johns Hopkins University Press, Baltimore.

Tre eller flera författare:

Rueschemeyer, D, Stephens, E. H. & Stephens, J. D., 1992: Capitalist

Development & Democracy, Polity Press, Cambridge.

För vetenskapliga tidskrifter: författare, utgivningsår, artikelns titel (inom

citationstecken), tidskriftens titel (kursiveras), nummer/volym, sidor.

Lipset, Seymour Martin, 1959: ”Some Social Requisites of Democracy:

Economic Development and Political Legimitacy”, American
Political Science Review, 53, s. 69–105.

För vetenskapliga artiklar i antologier: författare, utgivningsår, artikelns

titel (inom citationstecken), bokens utgivare/redaktör, bokens titel (kursive-
ras), sidor, förlag, förlagsort.

Jerneck, Magnus, 1999: ”Sverige och EMU: en problematisk relation?”

i Johansson, Karl-Magnus (red.), Sverige i EU, s. 229–247, SNS
Förlag, Stockholm.

För notiser och nyhetsartiklar ur dagstidningar: tidningens namn, datum.

SvD 25/9 1998.

För ledarartiklar är det vanligt att också bara ange tidningens namn och
datum. Det är dock förbjudet att blanda ihop ledarartiklar och nyhetsartiklar.

För debattartiklar ur dagstidningar: författare, artikelns rubrik (inom cita-

tionstecken), tidningens namn (kursiveras), datum.

23
 Åsbrink, Erik, ”Reformer ska tas ur överskottet”, Dagens Nyheter, 27/1
1999.

Artiklar ur tidningar som har karaktären av vetenskapliga framställningar

behandlas på samma sätt: författare, artikelns rubrik (inom citationstecken),
tidningens namn (kursiveras), datum.

Klima, Ivan, ”Tjeckisk strid om demokratins yttersta principer”,

Svenska Dagbladet, 16/1 2001.

För uppgifter hämtade från internet gäller i stort sett samma regler som
ovan, med tillägg för adressen (dokumentets URL) samt det datum som det
citerades. Notera att det alltså bör finnas med två datum, dels det datum som
dokumentet publicerades på nätet, dels det datum du som uppsatsförfattare
tog del av dokumentet och valde att använda det i din uppsats. Alltså: förfat-
tare, artikelns rubrik (inom citationstecken), tidningens namn (kursiveras),
datum för publicering, URL, datum för citering.

Klima, Ivan, ”Tjeckisk strid om demokratins yttersta principer”,

Svenska Dagbladet, 16/1 2001, tillgänglig på
http://www.svd.se/statiskt/kultur/understreck/understreck010116.as
p, citerad 5/4 2001.

Att hänvisa till källor på internet skiljer sig alltså inte på något särskilt sätt.
Det viktiga är här inte URL-adressen, utan precis på samma sätt som med alla
andra källor är det författarens namn som i första hand skall anges, därefter
dokumentets titel och vilket datum det publicerades. Först i tredje hand kom-
mer adressen. Samma sak gäller därmed också för andra typer av dokument
som finns tillgängliga på nätet, t.ex:

Näringsdepartemetet, Regeringsbeslut om M/S Estonia, pressmedde-

lande 23/4 2001, tillgänglig på
http://naring.regeringen.se/pressinfo/index.htm, citerad 27/4 2001.

Internet är ett mycket rörligt medium, där sidor förändras, uppdateras eller
försvinner varje minut. Det finns ingen garanti för att innehållet i ett doku-
ment den ena dagen är detsamma nästa dag. Det är därför det är viktigt att
ange datum för både publicering och citering. Ett bra och enkelt sätt att
skydda sig mot detta problem är att skriva ut dokumentet.7
—————
7 Eftersom internet fortfarande är ett nytt medium finns ännu ingen etablerad praxis för hur
referenser skall skrivas. Olika författare gör på olika sätt. Grundregeln, att den som vill kunna

24
Det kan ofta vara en god idé att gruppera referenslistan efter vilka olika typer
av referenser det rör sig om, t.ex. ledarartiklar, nyhetsartiklar, riksdagstryck
och övrig litteratur.

Om oppositionen
Syftet med att ventilera en uppsats på ett seminarium med en särskilt utsedd
opponent är att uppsatsen skall genomgå en kritisk granskning. Poängen är att
författaren då lär sig vad i uppsatsen som är bra och vad som är mindre bra,
och vid nästa tillfälle kommer att skriva en ännu bättre uppsats.
Opponentens roll är att kritiskt granska och kommentera innehållet i upp-
satsen, anmärka på det som är dåligt och berömma det som är bra. Många
tycker att det är obehagligt att vara opponent eftersom man då öppet måste
säga negativa saker om en annan persons uppsats. Men det finns ingen anled-
ning att vara rädd för det. Det gäller att komma ihåg att målet är att granska
en uppsats för att den skall bli så bra som möjligt, och om man anser att det
finns saker i den som inte har blivit bra, då är det ens skyldighet att tala om
det för författaren. Författaren kommer inte att bli arg på dig om du säger din
ärliga mening, utan kommer tvärtom att vara tacksam. Det som påverkar
stämningen är oftast aldrig vad som sägs utan hur det sägs. Låter du bli att
vara överdrivet självsäker och nedlåtande kommer allt att gå bra. Dessutom
skall man som opponent inte bara föra fram negativa synpunkter utan även
positiva.
Alla som deltar i seminariet förväntas delta i diskussionen om uppsatsen,
men det är opponenten som har huvudansvaret. Ofta kan det vara svårt att
hitta något att vara kritisk mot eftersom man faktiskt tycker att uppsatsen är
riktigt bra. Men om man då försöker inta ett annat perspektiv är det författaren
har valt brukar man ändå kunna hitta några intressanta synpunkter. Dessutom,
om man tycker att uppsatsen är mycket bra är det också värdefullt att
motivera varför man tycker det.
Som opponent skall du inte hålla ett anförande utan hålla diskussionen
igång. Du skall därför ta en bit i taget: ställa ett par frågor till författaren, låta
författaren försvara sig och låta andra komma in i diskussionen. Därefter går
ordet tillbaka till dig och så fortsätter seminariet med nya frågor, nya svar osv.
Oppositionen bör alltid börja med de viktigaste synpunkterna, och därefter
fortsätta med mindre viktiga saker som t.ex. formalia. Man behöver således
inte komma med kommentarer på precis allt, utan det bästa är att koncentrera
—————
kontrollera källorna skall kunna göra det, gäller dock alltjämt. Det är därför det är viktigt att vara
extra tydlig med källor från internet. Det räcker inte med att bara skriva hemsidans adress, t.ex.
www.unicef.org, eftersom denna innehåller en mängd olika dokument. Det måste framgå vilket
dokument som åsyftas.

25
sig på några viktiga punkter. Att låta oppositionen gå ”sida för sida” är därför
inte att rekommendera.
Att hitta något att vara kritisk mot kan ibland vara svårt, men följer du
denna lista bör du hitta åtminstone några punkter som kan vara värda att ta
upp i din opposition:

Syfte och frågeställning

Har författaren uttryckt sig klart om vilken fråga hon vill besvara och vad
syftet med uppsatsen är? Är syftet precist eller oprecist formulerat? Finns det
fler syften och vilket är i så fall huvudsyftet?

Uppsatsens uppläggning
Är undersökningens uppläggning bra? Kunde man gjort på något annat sätt?
Stämmer uppläggningen med syftet? Hänger uppsatsen ihop, är dispositionen
bra? Kunde den gjorts på annat sätt?

Teorier
Om författaren använder sig av ett teoretiskt ramverk. Är teorierna relevanta
för uppsatsens syfte? Har författaren presenterat teorierna på rätt sätt? Är
oklara begrepp definierade?

Presentation av material
Vilka val av källor och litteratur har författaren gjort? Har författaren vinklat
sitt val av källor och litteratur? Har författaren förstått och refererat materialet
rätt? Har författaren vinklat sin framställning eller glömt att ta med viktiga
delar?

Analys
Hur går författaren tillväga för att analysera sitt material? Används någon
form av analysram eller analysschema? Är centrala begrepp definierade?

Slutsatser
Har författaren analyserat och tolkat sitt material rätt? Är slutsatser och tolk-
ningar rimliga utifrån det använda materialet? Är analysen vinklad eller ofull-
ständig? Finns det stöd för slutsatserna i det material som har presenterats?
Ger slutsatserna ett svar på frågeställningen?

Språk
Är språket korrekt och begripligt?

Formalia
Fotnoter och litteraturlista. Källhänvisningar granskas. Man kan göra några
stickprov bland fotnoterna.

26
Vad skiljer ett bra PM från ett dåligt?
Som avslutning kan det finnas anledning att skriva något om vad som skiljer
ett bra PM från ett dåligt, och hur läraren tänker när hon sätter betyg. Givetvis
har inte läraren någon annan bedömningsgrund än den som hon själv har lärt
ut, dvs. ungefär det som förekommer i den här handledningen, men det kan
vara lärorikt att skriva några ord om hur ett PM bedöms ur lärarsynpunkt.

Det självständiga bidraget

Det läraren riktar sin uppmärksamhet mot är i första hand det självständiga
bidraget. För att läraren skall kunna bedöma dina kunskaper krävs det av dig
som författare att du ger läraren någonting att bedöma. Det är därför som det
många gånger i denna handledning har poängterats att du som författare måste
vara självständig. Från början till slut. Det är din egna insats som forskare
som skall betygsättas och alltså måste du visa upp någonting som du själv har
gjort. Du måste visa att du kan formulera en frågeställning på ett självständigt
sätt (om du inte är bunden av uppgiften), att du kan presentera ett material på
ett självständigt sätt och att du kan dra slutsatser ur materialet på ett
självständigt sätt.
I ditt PM bör du således komma fram till någonting, en ståndpunkt eller en
slutsats, dvs. någonting som du har kommit fram till själv. Störst utrymme för
det har du i det avsnitt som i den här handledningen har kallats för analysen.
Det är där du som forskare träder fram och förklarar hur saker och ting för-
håller sig till varandra. Det är där du har som störst möjlighet att visa att du
verkligen kan någonting, att du verkligen vet hur olika statsvetenskapliga
begrepp och teorier skall användas. Lägg därför ned mycket arbete på just den
delen. Om du inte kommer med något eget bidrag finns det ingenting för
läraren att bedöma, och följaktligen kan du inte heller få ett bra betyg.

Medvetenhet

Hur resonerar då läraren när hon bedömer ditt PM? Egentligen bedömer hon
inte det på något annat sätt än vad du själv i egenskap av läsare eller opponent
gör, utan skillnaden är att hon dessutom också betygsätter uppsatsen. Det
finns ingen enkel och självklar betygsskala att använda sig av och inga givna
skalsteg. Vissa nivåskillnader kan emellertid skönjas, och för att göra det en-
kelt presenteras de här i en tregradig skala, men det kan finnas anledning att
påpeka att denna skala inte alls självklart kan användas för att svara på frågan
om vilket betyg just din uppsats är värd.

27
1. Frågeställning plus fakta
Vid denna lägsta nivå har författaren formulerat en frågeställning samt pre-
senterat en mängd fakta som hör samman med frågeställningen (dock utan
analys eller slutsatser). Endast relevanta fakta har tagits med, dvs. författaren
har inte tagit med allt inom ämnet som han tycker verkar intressant eller bara
kommit med strödda iakttagelser. Istället har han koncentrerat sig till de fakta
som är nödvändiga för att besvara frågeställningen. Därtill har han presenterat
fakta på ett sakligt och självständigt sätt, dvs. att han inte har försökt för-
vränga fakta på något sätt, men inte heller okritiskt har refererat vad andra
författare har skrivit.

2. Analys och slutsatser

Vid denna nivå har författaren, förutom att han har formulerat en frågeställ-
ning och presenterat fakta, dessutom frågat sig hur olika fakta skall tolkas och
förstås, och hur olika fenomen hänger samman eller påverkar varandra. Som
påpekats tidigare talar inte fakta för sig själva, utan måste tolkas/analyseras av
författaren. Här förklarar författaren hur det presenterade materialet kan be-
svara uppsatsens frågeställning. Denna analys mynnar sedan ut i en eller flera
slutsatser, dvs. ger svar på frågeställningen.

3. Reflektion/värdering
Den högsta nivån når författaren när han, förutom att han har formulerat en
frågeställning, presenterat sitt material på ett bra sätt som han sedan analyse-
rat och kommit fram till en slutsats, lyfter blicken och gör en bedömning av
sin egen insats. Författaren visar här på vilka brister den egna undersökningen
har, och diskuterar hur långtgående slutsatser man egentligen kan dra av den.
Samtidigt för också författaren in diskussionen på ett ”högre” plan, dvs. sätter
in sin undersökning i ett större sammanhang. Det kan vara någon klassisk fi-
losofisk fråga som t.ex. vad Rousseau egentligen menade med sitt begrepp
allmänviljan, eller en aktuell politisk debatt som kärnkraftsfrågan.
Dessa tre punkter beskriver på ett ungefärligt sätt olika grader av med-
vetenhet om vad det innebär att skriva en uppsats. Att detta här har presente-
rats som en skala skall emellertid inte ses som att man alltid skall klättra så
snabbt som möjligt för att nå upp till punkt tre, dvs. att punkt tre är det slutliga
målet. Så är det inte, utan alla steg är lika viktiga. Ett annat sätt att beskriva
det är att se det som tre tårtbitar som alla måste vara med för att de skall bilda
en helhet, eller som en pyramid där punkt ett och två utgör basen.

Till sist . . .
Att lära sig forska och skriva vetenskapliga uppsatser är ett hantverk som man
bara kan lära sig genom praktisk övning. Ingen har någonsin skrivit en felfri

28
uppsats på första försöket. Som regel krävs det ett par misslyckade försök in-
nan ett riktigt bra resultat kan presteras. Den här handledningen ger en intro-
duktion till hur man gör, men den kan inte garantera ett perfekt resultat. Den
kan jämföras med ett matlagningsrecept. Steg för steg berättar den vad man
skall göra och vad man skall tänka på. Men lika lite som ett matlagningsrecept
verkligen kan säkerställa att maten kommer att smaka bra, kan denna
handledning garantera att du kommer att skriva en bra uppsats. För att bli en
god kock krävs i första hand praktisk övning. Samma sak gäller dig som för-
fattare.
Ett kurs-PM eller en kursuppsats är en övningsuppgift och skall därför
också ses som en sådan. Visserligen betygssätts resultatet, men ingen räknar
med att det skall vara perfekt. När du får din uppsats granskad av din lärare
och dina kurskamrater kommer en mängd svagheter och fel att upptäckas. Det
är möjligt att du då kommer att känna en viss besvikelse eller frustration. Var-
för var det ingen som berättade allt det här tidigare! brukar en del studenter
utropa. Som lärare kan man då tyvärr inte svara annat än att det handlar om
övning. Vissa insikter kommer inte förrän i efterhand.
En annan frustrerande upptäckt som många studenter gör är att olika lärare
säger olika saker, och att olika institutioner också lär ut olika saker. Hur skall
man då veta hur man skall göra? Finns det ingen som kan ge klara besked?
Tyvärr är svaret återigen att det handlar om övning. Att olika lärare gör på
olika sätt betyder inte att den ene har rätt och den andre fel. Oftast rör det sig
bara om små variationer. Stora principiella skillnader förekommer sällan.
Dessutom är varje lärare tvungen att prioritera vad hon skall lära ut. Semina-
rietiden är inte obegränsad, och då händer det att lärarna lägger tonvikten på
olika saker. Till råga på allt finns det inte två studenter som är identiska. Lära-
rens råd till den ene studenten kan därför skilja sig helt från hennes råd till
den andre.
Den avslutande lärdomen i denna handledning är därför: Övning ger fär-
dighet. Det bästa sättet att bli en god skribent är att skriva mycket. Ta varje
tillfälle i akt. Be kurskamrater, lärare, vänner och familj läsa vad du har skri-
vit och komma med synpunkter. Ändra, rätta och skriv på nytt. Till slut blir
det riktigt bra.

***

29
Referenser

Andræ, Carl Göran, 1998: Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i
Europa 1917-1918, Carlsson Bokförlag, Stockholm.
Jerneck, Magnus, 1999: ”Sverige och EMU: en problematisk relation?” i
Johansson, Karl-Magnus (red.), Sverige i EU, s. 229-247, SNS Förlag,
Stockholm.
Klima, Ivan, ”Tjeckisk strid om demokratins yttersta principer”, Svenska
Dagbladet, 16/1 2001, tillgänglig på
http://www.svd.se/statiskt/kultur/understreck/understreck010116.asp,
citerad 5/4 2001.
Lewin, Leif, 1990: Upptäckten av framtiden, Norstedts förlag, Stockholm.
Linz, Juan J. & Stepan, Alfred, 1978: The Breakdown of Democratic Re-
gimes: Europe, The Johns Hopkins University Press, Baltimore.
Lipset, Seymour Martin, 1959: ”Some Social Requisites of Democracy:
Economic Development and Political Legimitacy”, American Political
Science Review, 53, s. 69-105.
Näringsdepartemetet, Regeringsbeslut om M/S Estonia, pressmeddelande 23/4
2001, tillgänglig på http://naring.regeringen.se/pressinfo/index.htm,
citerad 27/4 2001.
Rothstein, Bo, m. fl., 1995: Demokrati som dialog: Demokratirådets rapport
1995, SNS Förlag, Stockholm.
Rueschemeyer, D, Stephens, E. H. & Stephens, J. D., 1992: Capitalist
Development & Democracy, Polity Press, Cambridge.
Svenska Akademien, 1998: Svenska Akademiens ordlista över svenska
språket, Svenska Akademien, Stockholm.
Svenska språknämnden, 2000: Svenska skrivregler, Liber, Stockholm.
Tingsten, Herbert, 1939: De konservativa idéerna, Bonnier, Stockholm.

30