Tattarkravallerna i Jönköping

Ett slutarbete i kursen ”Om främlingsfientlighet och rasism” (SH1504)

1. Inledning

I mitt slutarbete i kursen ”Om främlingsfientlighet och rasism” (SH1504) har jag valt att
skriva om tattarkravallerna i Jönköping. Anledningen till att jag har valt att skriva om just det
är för att det är en händelse i svensk historia som jag helt enkelt vill veta mer om. Syftet med
det här arbetet är att jag skall få en ökad kunskap om tattarkravallerna i Jönköping, och kunna
besvara frågorna som finnes i frågeställningen. Eftersom slutarbetet på något sätt skall
redovisas för andra människor har jag valt att publicera det på den här Wordpress-sidan.

1.2. Frågeställning

 Vad hände egentligen under tattarkravallerna i Jönköping?

 Vad berodde tattarkravallerna på?
 Vad fick tattarkravallerna för konsekvenser?

1.3. Metod

För att kunna skriva det här arbetet har jag utgått från Wikipedia-artikeln ”Tattarkravallerna i
Jönköping”, vilken grundar sig på Martin Ericssons C-uppsats ”Tattarkravallerna i Jönköping
– en studie av arbetarkulturen och utanförskapet” (2006) samt boken ”Resandefolket – från
tattare till traveller”, skriven av Bo Hazell och utgiven av Ordfront år 2002. Jag har även
utgått från Martin Ericssons artikel ”Östers långa resa”, vilken finns publicerad på Jönköpings
läns museums webbplats. Jag hade gärna velat läsa Martin Ericssons C-uppsats
”Tattarkravallerna i Jönköping – en studie av arbetarkulturen och utanförskapet”, och inte
bara texter som utgår från den, men jag hade tyvärr ingen möjlighet till att få tag på den.
Eftersom jag inte har genomfört några undersökningar eller intervjuat någon, har jag inte
använt mig av några primärkällor, utan bara sekundärkällor.

2. Fakta

När man talar om tattarkravallerna i Jönköping talar man om en rad av händelser som ägde
rum kring midsommar år 1948 i Jönköping. Under 1940-talet fanns det ett stort antal resande,
så kallade ”tattare” (i Sverige räknas resandefolket till romerna), som var bosatta på Öster, en
stadsdel i centrala Jönköping, och som vid den här tiden ansågs vara stadens slum, särskilt
Kålgårdsområdet.1 2 Det hade länge funnits en konflikt mellan det resande folket och
lokalbefolkningen, och i Jönköping, där det fanns en stor resandekoloni, var konflikten extra
stark. Vid den här tiden fanns det också en del rykten om de resande, till exempel att de
brukade överfalla lokalbefolkningen, och att de fick ekonomiskt stöd från Jönköpings stad.
Redan år 1924 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté som fick i uppdrag att utreda något som
fattigvårdsstyrelsen kallade ”tattarplågan”. Utredningen blev dock aldrig av, men uppdraget
återkom senare i den så kallade ”tattarutredningen”, som varade från 1934 till 1944.
Huvudtanken i utredningen, som grundade sig på rasbiologi, var att de resande ansågs utgöra
en speciell ras, vars individer var ”degenererade och nervöst belastade – anfrätta inifrån”. År
1948 gjorde fattigvårdens ordförande ett uttalande som är mycket talande för fattigvårdens
syn på de resande: ”De rasrena tattarna i allmänhet är arbetsovilliga och vill helst försörja
sig på köpenskap o.d, till exempel hästaffärer och gårdfarihandel. (...) De sakna en ärlig vilja
till ordnat arbete (...) Vad korsningsprodukterna beträffar (är de) i allmänhet arbetsvilliga
och oftast hyggliga och skötsamma.” Åren innan detta uttalande gjordes utmärktes av
spänningar i staden: det gick rykten om att de resande anföll ”vita kvinnor”, lurades i
affärsuppgörelser och sög ut stadskassan genom att leva på fattigvården. År 1945 genomförde
dock Jönköpings fattigvård en utredning som visade att de 450 stycken invånare som var
registrerade som ”tattare”, endast fick tre stöd från fattigvården, vilket helt klart var under
genomsnittet för staden om man delade upp invånarna i två grupper – resande och övriga
svenskar. Undersökningen bevisade alltså att folks fördomar om att de resande sög ut
stadskassan genom att leva på fattigvården bara var just fördomar, men trots det levde
fördomarna kvar i folks medvetande. 3

Vid den här tiden var den spända stämningen mellan det resande folket och lokalbefolkningen
var inte bara koncentrerad till Jönköping, utan det var snarare så att det i hela Sverige skedde
olika slags ”upprensningsprojekt” bland människor som ansågs utgöra samhällets ”sociala
bottenskrap”, alltså dåtidens antisociala människor. Tvångssterilisering och bortadoption av
de resandes och andra antisociala människors barn kännetecknar den rådande mentaliteten och
dess förebyggande åtgärder. Under mellankrigstiden förekom det också rubriker som
”Tattarplågan kostar 10 miljoner om året” (Dagens Nyheter, 1935), och år 1942 publicerades
en artikel i Göteborgs-Posten i vilken en åtalad resande beskrivs med orden ”Framför
skranket stod den ynkligaste figur man skådar på länge: En typisk tattare, snedvriden till

1
Wikipedia: Tattarkravalerna i Jönköping,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tattarkravallerna_i_J%C3%B6nk%C3%B6ping, 2011-06-07, 15:39
2
Sveriges riksdag, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GT02K315, 2011-06-07,
15:39
3
Wikipedia: Tattarkravalerna i Jönköping,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tattarkravallerna_i_J%C3%B6nk%C3%B6ping#Bakgrund, 2011-06-07, 18:53
kropp och själ, oförskämt, krypande och fräck på samma gång”, vilket säger väldigt mycket
om den rådande tidsandan.4

Vid midsommar år 1948 var stämningen alltså fortfarande spänd. Några människor hade
lyckats hetsa upp en folkmassa till att attackera Kålgårdsområdet på Öster, och folkmassan
gick i stort sett till attack mot alla som tillhörde de resande. De resande stängde i sin tur in sig
i sina lägenheter, vilket inte var till så jättestor nytta, då folkmassan gick så långt som att vid
vissa tillfällen tränga sig in i de resandes lägenheter för att sedan vandalisera dem. Det finns
uppgifter om att människor som tillhörde de resande tvingades slänga sig ut ur sina fönster för
att undkomma att bli skadade. Ögonvittnen har beskrivit situationen som rådde som att folket
”väntade på en boxningsmatch”. Det var många småpojkar som ”utnyttjade situationen” och
skrek åt folkmassan att det var slagsmål mot de resande, vilket ledde till att folk rörde sig dit,
för att sedan när det inte blev något slagsmål lämna platsen en efter en. Det här mönstret
upprepades under flera dagar. Polisen och pressen ställde sig mestadels på folkmassans sida i
kravallerna, och i lokaltidningarna tenderade kravallerna att framställas som en
boxningsmatch, snarare än just kravaller. I lokaltidningarna skrevs det också att de resande
hade sig själva att skylla: det påstods att kravallerna hade brutit ut på grund av de egenskaper
som de resande påstods ha, och att dessa per definition ledde till en ”fullt berättigad aktion”
från ”hederliga svenskar”. Ledarna till kravallerna ansågs vara två lastbilschaufförer, vilka
intervjuades i lokalpressen och kallades ”de vitas ledare”. I lokalpressen lovade de två
lastbilschaufförerna att de skulle fortsätta med kravallerna tills de resande till slut var utkörda
ur staden. Jakten på de resande höll på i omkring fem dagar, och under jakten körde män
omkring i bilar beväpnade med blydaggar (ett slags batong) och påkar, och var alltså på jakt
efter resandefolk att misshandla. De som inte körde runt i bilar gick omkring beväpnade på
gatorna. Trots att polisen mestadels ställde sig på folkmassans sida, hejdade de till slut de allra
värsta våldsamheterna vilket bidrog till att de så småningom ebbade ut. Under kravallerna
blev många av det resande folket misshandlade, men ingen dog. Efter kravallerna flydde de
resande staden för att undkomma repressalier (konsekvenser eller vedergällningar till följd av
tidigare skadliga eller olovliga handlingar).5 6

Polisen grep som sagt in sent, och det var först på hösten, alltså ett antal månader senare, som
kravallerna fick rättsliga efterspel i Jönköpings rådhus. De två lastbilschaufförerna som
ansågs vara ledare till kravallerna dömdes till fängelsestraff, och deras närmaste anhängare
dömdes till dagsböter. Några resande blev straffade för det våld de hade brukat då de försökt
skyddat sina hem. Jönköpings tre lokaltidningar antingen teg eller stödde gärningsmännen till

4
Wikipedia: Tattarkravalerna i Jönköping,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tattarkravallerna_i_J%C3%B6nk%C3%B6ping#Bakgrund, 2011-06-07, 18:53
5
Wikipedia: Tattarkravalerna i Jönköping,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tattarkravallerna_i_J%C3%B6nk%C3%B6ping#Kravallernas_h.C3.A4ndelsef.C3.
B6rlopp, 2011-06-08, 11:32
6
Wiktionary: Repressalie, http://sv.wiktionary.org/wiki/repressalie, 2011-06-08, 11:32
kravallerna. Redan ett par år tidigare hade Smålands Allehanda krävt att hela Sveriges
resandebefolkning skulle steriliseras, och medan kravallerna pågick skrev Smålands Folkblad
följande i en ledare: ”Hur man ska komma till rätta med dessa ofta asociala människor är inte
lätt att säga. Deras ingrodda avsky för ordnat arbete tycks vara oövervinnerligt. Man kan
således säga att de har sig själva att skylla…”. Den allmänna uppfattningen om de resande
var just att de resande fick skylla sig själva på grund av att de hade provocerat den ”hederligt
svenska” lokalbefolkningen så mycket, och att de nu, för sitt eget bästa, borde lugna ned sig.
Konsekvenserna av kravallerna blev mycket omfattande: många resande lämnade staden, och
de som blev kvar i Jönköping dolde oftast sitt ursprung.7

Martin Ericsson, filosofie kandidat vid Lunds Universitet skrev år 2006 en C-uppsats vid
namn ”Tattarkravallerna i Jönköping. En studie av arbetarkulturen och utanförskapet”, och
han har även skrivit en artikel vid namn ”Östers långa resa”. Artikeln, vilken grundar sig på
hans C-uppsats samt böckerna ”Hur vi bo. Jönköpings bostadsfråga i siffrornas ljus”,
”Minnen från 1870-talet” samt ”Mäster Gudmunds gilles årsbok”, finns publicerad på
Jönköpings läns museums webbplats.

I artikeln resonerar Ericsson kring att det är svårt att veta vad de människor som deltog i
kravallerna kände efter att kravallerna var över, men att en del förmodligen gick omkring
länge med en gnagande känsla av skam, skuld och ånger. Ericsson skriver också att de män
som styrde staden valde att inte minnas något alls om kravallerna, åtminstone inte öppet, för
när man läser såväl Jönköpings officiella historieböcker som övrig litteratur från Jönköping,
hittar man inget som tyder på att sommaren skulle ha innehållit en hel del uppseendeväckande
händelser. Vidare i artikeln resonerar Ericsson kring att den officiella tystnaden kanske
berodde just skammen. Stadens poliser väntade ju väldigt länge med att ingripa i kravallerna,
och när de till slut ingrep hade kravallernas ledare och dess anhängare fått vandalisera de
resandes bostäder och misshandla de resande så gott som ostört i hela tre dygn. Ericsson
ifrågasätter också vad fattigvårdens ordförande egentligen hade för människosyn när han
gjorde följande uttalande: ”De rasrena tattarna i allmänhet är arbetsovilliga och vill helst
försörja sig på köpenskap o.d, till exempel hästaffärer och gårdfarihandel. (...) De sakna en
ärlig vilja till ordnat arbete (...) Vad korsningsprodukterna beträffar (är de) i allmänhet
arbetsvilliga och oftast hyggliga och skötsamma.” Ericsson fortsätter artikeln med att säga att
det är först på senare år som Jönköping stad har börjat försöka hantera de händelser som
hände för drygt sextio år sedan, och som har gått till historien under namnet

7
Wikipedia: Tattarkravalerna i Jönköping,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tattarkravallerna_i_J%C3%B6nk%C3%B6ping#Efter_kravallerna, 2011-06-08,
11:52
”tattarkravallerna”, och som idag har börjat framstå som en central händelse i Jönköpings
historia.8

Den 17 mars 2005 lade Vänsterpartiet i Jönköping fram en motion i vilken de föreslog att
Jönköpings kommun skall se till att belysa tattarkravallerna i Jönköpings historia, att den
”dolda historien” om tattarkravallerna i framtiden skall finnas med i omarbetade utgåvor av
Jönköpings historia, och att Jönköpings kommun skall uttala en ursäkt till resandefolket för de
orättvisor som de utsattes för av stadens sociala myndigheter (bl.a. fattigvården) under 1930-
och 1940-talen.9 Att de gjorde det visar på att tattarkravallerna har börjat framstå som en
central händelse i Jönköpings historia.

I artikeln skriver Ericsson också att tattarkravallerna utan tvekan var ett resultat av en både
djup och mångbottnad rasism och en rädsla och okunskap om de människor som var
annorlunda. Han skriver också att rasismen mot de resande – tattarna – inte var unik för vare
sig Jönköping eller stadsdelen Öster, utan att det som under det sena 1940-talet gjorde Öster
unikt var att den vardagliga rasismen ägde rum i en stadsdel som var en av Sveriges fattigast,
mest överbefolkade och mest förfallna. Människorna tvingades trångt och tätt inpå varandra i
kyffen, smutsiga gränder och utdömda lägenheter. Människorna som bodde på Öster var hårt
arbetande familjer, vars liv präglades av alkoholism, tuberkulos och, självklart, fattigdom.
Tattarkravallerna hade alltså en väldigt lämplig grogrund på Öster, som under kravallernas tid
alltså var ett område med stora och växande sociala problem.10

3. Analys
Att skriva det här arbetet har varit väldigt intressant, och jag tycker att syftet med arbetet, att
få en ökad kunskap om tattarkravallerna i Jönköping, samt kunna besvara frågorna i
frågeställningen, absolut har uppfyllts. Det som under arbetets gång har förvånat mig allra
mest är att tattarkravallerna ägde rum bara tre år efter andra världskrigets slut. Rent instinktivt
tänker jag att Sverige, trots (eller kanske i och med) sin neutralitet under andra världskriget,
borde ha förstått att ett ”vi och dom”-tänkande aldrig är bra, men samtidigt vet jag ju att
världen inte fungerar så; det fortsätter ju hela tiden att hända hemska saker. Att dra paralleller
mellan tattarkravallerna och nutiden är ganska lätt gjort: människor tenderar att vilja ha
syndabockar att skylla sociala problem och dylikt på, och år 1948 var det alltså ”tattarna” som
blev syndabockarna, och i dagens samhälle är helt enkelt invandrare av olika slag som utgör
dagens syndabockar. Även om dagens tidsanda inte är i närheten av lika illa som tidsandan

8
Martin Ericsson, Östers långa resa, http://www.jkpglm.se/arkeologi/projekt/diplomaten/oster.html, 2011-06-08,
14:59
9
Vänsterpartiet Jönköping: Lyft fram den dolda historien – exemplet resandefolket och rasismen i vår kommun,
http://www.vanstern-jkpg.nu/texter/interpellationer_motioner/motioner_2006/tattare.htm, 2011-06-08, 15:57
10
Martin Ericsson, Östers långa resa, http://www.jkpglm.se/arkeologi/projekt/diplomaten/oster.html, 2011-06-
08, 15:35
som rådde under tattarkravallerna, kan jag ändå se likheter mellan dem. Jag tror att om dagens
samhälle hade sett ut som det gjorde under det sena 1940-talet på Öster i Jönköping, med
trånga lägenheter, alkoholism, sjukdomar och fattigdom, hade skillnaderna mellan den dåtida
och den nutida tidsandan varit ännu mindre. I och med min åsikt som jag redogjorde för i
föregående mening håller jag med Martin Ericsson om att tattarkravallerna hade en väldigt
lämplig grogrund i stadsdelen Öster. Jag håller även med Martin Ericsson om att
tattarkravallerna utan tvekan var ett resultat en både djup och mångbottnad rasism som kan
härledas till en rädsla och okunskap om de människor som var annorlunda. Jag tror att nästan
all främlingsfientlighet har sin grund i rädsla och okunskap om människor som på något sätt
är annorlunda en själv. Jag tycker också att det är väldigt viktigt att uppmärksamma händelser
som tattarkravallerna. Om jag aldrig hade valt att skriva om tattarkravallerna, hade jag
förmodligen vetat ytterst lite om dem. Enligt mig är det alltså jättebra att det läggs fram
motioner i stil med den motion som Vänsterpartiet i Jönköping lade fram. Konsekvenserna av
kravallerna, att många av resandefolket lämnade Jönköping och att de som blev kvar i staden
oftast dolde sitt ursprung, tycker jag, självklart, är väldigt negativa, och jag kan verkligen inte
förstå hur man kan påstå att tattarkravallerna var berättigade.