Jag kan inte längre förneka det, jag älskar shoot’em up-genren.

Få andra speltyper är så
krävande för spelaren. Minne, reaktionshastighet och förmågan att följa hundratals objekt
samtidigt är oumbärliga redskap i jakten på den perfekta spelomgången. Kort och gott, desto
bättre en spelare är, desto bättre verkar även spelet. Och det är även därför jag stormtrivs
tillsammans med Gradius V.
Att flyga slalom med Vic Viper genom veritabla stim av fiender och kulor är en oslagbar
upplevelse vilken dag i veckan som helst. Vetskapen om att det är endast du som spelare som
är ansvarig för eventuell seger eller misslyckande är en hård men mycket belönande drivkraft.
Spel som Ikaruga eller DoDonPachi slår visserligen Gradius när det gäller att framkalla
beroende då dessa skryter med poängsystem som tagna från den hornbepryddes boning.
Fast Gradius-serien behöver å andra sidan inte sådana lätt. Den ypperliga bandesignen, de
intressanta vapnen, och alla illvilliga bossar är mer än nog för att sopa mattan med det mesta
och dessutom fortsätta se fräscht ut i flera år framöver. Det spelar ingen roll om du lirar idag
eller om fem år, Gradius V kommer vänta på dig med samma entusiasm och glädje varje gång
du återvänder. Det är nästan så jag vill påstå att spelet blir bättre för varje gång jag spelar det.
Fast det vore en osanning. Istället är det jag som blir bättre.