HENRIK ARNSTAD

ÄLSKADE
FASCISM
De svartbruna rörelsernas ideologi och historia

NORSTEDTS
www.norstedts.se

Norstedts ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB,
grundad 1823

© Henrik Arnstad och

Norstedts, Stockholm 2013
Redaktör: Ingemar Karlsson
Omslag: Calle Ljungström
E-boksproduktion: Publit, 2013
ISBN 978-91-1-303434-8
Detta verk har tillkommit med ekonomiskt stöd av Stiftelsen
Olle Engkvist Byggmästare och Sveriges författarfond.

Boken har en blogg där nyheter, recensioner och

inrapporterade sakfel i verket fortlöpande anmäls. På bloggen
hittar du även extramaterial i form av bilder, videoklipp och
kommentarer. Bloggen återfinns på adressen:
http://alskade.wordpress.com.
Till bloggen hör även en twitterkanal, som hittas under:
@fascismtweet
Innehåll

Inledning: Staden som restes ur träsken

DEL I. FASCISMENS HISTORIOGRAFI
1. Fascism – ordet med två betydelser
2. Sovjetsfären och fascismen
3. Västvärlden, kalla kriget och fascismen
4. Västerländsk materialism och strukturalism
5. En ultranationalism inriktad på nationens återfödelse

DEL II. VÄGEN TILL PIAZZA SAN SEPOLCRO

1. Promenad i Milano
2. Politik för massorna
3. Liberalismen, fången i mitten
4. Socialism, den missnöjdes val
5. Konservatism – ideologin som bekämpar sig själv
6. Politikern föds
7. Nationalism (och ångmaskiner)
8. Första världskriget

DEL III. GENESIS

1. Den rastlöse Mussolini
2. Fascismens glödande födelse
3. Det mordiska raseriet
4. Inbördeskriget

DEL IV. DEN FASCISTISKA METEORITSKUREN

1. Fascismens inflytande
2. Fascismen i förhandling – exemplet Finland
3. ”Don’t cry for me, Argentina”
4. Sammanfattning
 DEL V. EN ALTERNATIV MODERNITET
1. Den revolutionära moderniteten
2. Modernitet och antimodernitet i de fascistiska staterna
3. Rumänien: fascism i kamp mot 1900-talet
4. Fascism som politisk religion

DEL VI. FASCISMEN OCH KONSERVATISMEN

1. Två döda kroppar i Spaniens mitt
2. Konservatism och fascism – i kamp mot socialism och varandra
3. Franco och fascismen
4. Japan och sagan om konungens återkomst
5. Fascismen, konservatismen och maktens anatomi

DEL VII. SLUTSTATIONEN HETTE AUSCHWITZ-BIRKENAU

1. Filtarna och Förintelsen
2. Rasismens historia
3. Den italienska fascismen och antisemitismen
4. Endlösung der Judenfrage

DEL VIII. DEN FASCISTISKA KVINNAN – OCH DEN VIRILE

SUPERMANNEN
1. Legionärernas systrar
2. Kvinnor och män i moderniteten
3. Fascismen och kvinnorna
4. Ungern, fascismen och kvinnorna
5. Att konstruera fascistiska män

DEL IX. FASCISMEN – 2000-TALETS IDEOLOGI

1. ”För dem som förråder detta fädernesland är det dags att frukta”
2. Kalla kriget – fascismens djupaste kris
3. Återfödelse och kulturbiologi
4. ”Marxister, i dag dör ni!”
5. Folklig ultranationalism, neofascism – eller någonting annat?
6. Vi som satts att leva i besvikelsens epok

Författarens tack
Noter
Källor
Register
Till min dotter Lo
Bliss was it in that dawn to be alive,
But to be young was very heaven!
William Wordsworth
 Inledning
Staden som restes ur träsken

EN LITEN SVART hyrbil av modell Fiat Panda kör mellan täta skogar. Vägen
går, vacker och spikrak, i ett landskap söder om staden Rom. Förut var här
en enorm sumpmark på uppemot 750 kvadratkilometer. Träsken –
Pontinska fälten – sträckte sig från Cisterna till Terracina. Hemska
malariaträsk som spred sjukdom och död genom årtusenden. På romarrikets
tid påstods det att området en gång varit bördigt slättlandskap med
välmående byar, men under den romerska republiken hade fälten blivit en
övergiven feberhärd. Dock var markerna viktiga, på grund av sin närhet till
det gryende imperiets centrum i Rom. Här syns fortfarande Via Appia, den
första romerska huvudvägen, påbörjad år 312 före Kristus av censorn
Claudius. Det skulle dröja till 1700-talet innan den romerska
ingenjörskonsten att bygga vägar kunde överträffas. Romarriket lade under
sig den kända världen, men inte ens imperiets legioner eller ingenjörskårer
lyckades dränera Pontinska fälten – trots att man försökte.
Efter romarrikets fall blev Rom centrum för den västliga kristenheten och
även påvarna ville åtgärda de pontinska träsken. På 1700-talet skedde det
mest omfattande arbetet då Pius VI återställde Via Appia, anlade en
dräneringskanal och högg upp småskog. Men kampen mot naturen visade
sig omöjlig också för Guds sändebud på jorden. Även Napoleon med sina
enorma resurser misslyckades med att besegra träsken. År 1899 utarbetade
den preussiske majoren Fedor von Donat en plan, som formaliserades i
lagstiftning. Markägarna ålades att torrlägga träsken inom 24 år. Men till
och med denna ambitiösa strategi gick om intet.
Hyrbilen når fram till staden. Sabaudia. Den ligger hänförande vackert
vid enorma sanddyner mot Medelhavet och utgör på somrarna ett populärt
utflyktsmål för badsugna romare. De pontinska träsken existerar inte längre
och kan därmed inte sprida malaria och död. Under 1920- och 1930-talen
dikades området ut, bebyggdes och befolkades. Det var fascismen som till
slut efter alla tusentals år lyckades utföra detta storverk, under entusiastisk
och personlig medverkan av den högste ansvarige initiativtagaren. Ledaren.
Il Duce. Benito Mussolini. Organisatoriskt lades arbetet under den statliga
myndigheten Opera Nazionale Combattenti, som handhade nationens
hjältar – krigsveteranerna från första världskriget.
Att bekämpa träsken som uttryck för degenerering, förfall och sjukdom
var ingen tom symbolhandling för fascismen. Detta var ideologins hjärta.
Nedkämpning och pånyttfödelse som en enda enhet. Förstörelse och
byggande – inte som paradox utan som varandras förutsättningar. För att det
vackra skulle kunna skapas måste det onda dö. Det var ingen slump att
kampen mot träsken organiserades som ett fälttåg och utfördes av fascistisk
milis, arbetare och soldater. Det var ingen tom gest när Mussolini tog av sig
på överkroppen i journalfilmerna, blottade sin maskulina torso och högg i
med spaden. Kopplingen mellan det romerska imperiet och den
hypermoderna kraftfulla bandtraktor som Mussolini använde i
dräneringsarbetet var heller ingen slump. Det ärorika förflutna och den
fascistiska moderniteten. Att döda, utrota och nedkämpa varje cancersvulst
för att kunna utföra en kärlekshandling gentemot nationen, folket och
fosterlandet.
Överallt bland Sabaudias små caféer, pizzerior och pensionat syns
fascismen. På brunnslocken finns fascismens symbol – spöknippet fascio –
bevarat, med årsangivelser enligt den fascistiska tideräkningen med 1922
som början. Fascismen hittas på piazzans minnesmonument, på väggarna
till stadshuset (borgmästarens tjänsterum pryds tydligen av en fascistisk
fresk). Överallt är arkitekturen typiskt fascistisk modernism. Mussolini
utlyste personligen arkitekturtävlingarna för den radda av kuststäder som
anlades i de stora nya marker som fascismen räddat från förfallet och skänkt
den italienska nationen. Angående Sabaudia vann arkitekterna Gino
Cancellotti, Eugenio Montuori, Luigi Piccinato, och Alfredo Scalpelli –
deras förslag byggde på antikens romerska stadsplanering kombinerad med
modern rationalistisk arkitektur. Arbetet med staden påbörjades den 5
augusti 1933 och färdigställdes på endast 253 dagar. Just denna
imponerande arbetstakt var ännu en manifestation typisk för Mussolinis
fascism – man hatade stereotypen om den gestikulerande, pastaätande och
mandolinklinkande italienaren. Den nye fascistiske mannen var potent,
stridbar och dödligt effektiv.
Juvelen i Sabaudia som fascistisk triumf – i den vackra staden som restes
ur dödens träsk – är kyrkan. I en jättelik modernistisk religiös mosaik
blickar jungfru Maria tacksamt upp mot himlen, medan Benito Mussolini
allvarsamt syns bärga skörden bredvid henne. Fascismen som återfödelsens
ideologi. Fascismen som enande folklig kraft där hela nationen var
välkommen att delta – gammal som ung, rik som fattig, adelsman som
torparkvinna, storstadsbo som lantarbetare, kvinna som man. Men också där
de som exkluderades från nationen – slaver, socialister och judar – måste
bort. Fascismen som kärlekshandling, ständigt redo att nedkämpa och döda
det som hotar nationen. Fascismen som optimism, där andra ideologier ser
dystopier. I det ideologiska landskapet ligger Sabaudias badstränder granne
med Auschwitz-Birkenau och Förintelsen. Detta är ingen paradox för
fascismen. För en ideologiskt medveten fascist finns ingen motsättning
mellan miljoner mord och byggandet av en vacker badort. För att bygga
något underbart måste det sjuka undanröjas. En återfödelse kräver per
definition död. Det vill jag förklara i denna bok, i en nutid där fascismen
återtar sin position inom europeisk politik.
Detta verk handlar om fascism som ideologi. Den fascistiska ideologin
innefattar dussintals politiska rörelser som tysk nationalsocialism (nazism),
italiensk fascism, spansk falangism, ungerska pilkorsare, finska Lappomän,
rumänska legionärer och så vidare. Via den franska Nouvelle Droite-
rörelsen från 1968 och framåt fördes den fascistiska ideologin in i 2000-
talet såsom neofascism. Boken sammanfattar och visar var den
internationella forskningen om fascism befinner sig i dag – efter mer än 20
års nydanande internationell vetenskaplig forskning och debatt, och efter
murens fall åren runt 1990. Den innehåller bara i begränsad utsträckning
egna studier av primärkällor. Boken är en komparativ studie av nationella
fascismer, vilket innebär att forskaren hänvisas till sekundärkällor. Verket
kan även beskrivas som vetenskapsjournalistik. Men ingen forskare,
journalist eller författare är ett neutrum. Mitt bidrag till studierna av fascism
utgörs av det intellektuella arbete som sammanställningen utgör. Boken är
tänkt att fungera som kunskapskälla för den intresserade allmänheten, som
stöd åt den som deltar i det offentliga samtalet (politiker, journalister och
debattörer) och som en bred orientering inom akademiska studier av
fascismens ideologi och historia.
Fascismen är till sin natur ett kontroversiellt ämne, särskilt i sina många
beröringspunkter till övriga ideologier, mänskliga relationer och
samhällsmanifestationer. Forskning om politik – både inom statsvetenskap
och historia – riskerar till sin natur att väcka politiska reaktioner. Det har
aldrig existerat någon skarp gräns mellan fascism och icke-fascism. Ämnet
är minerad mark. Möjligen är det därför det aldrig har existerat något
sammanhållet modernt svenskt verk om fascismen. Förrän nu.
För läsaren startar här resan genom det fascistiska landskapet. Ideologi,
praktik och historia. För mig personligen slutar ett arbete som varat i fem
långa år. Det är en oktoberdag och denna bok är färdigskriven. Den
euroepiska senhösten blir svartare för varje dag som går.

Henrik Arnstad
 DEL I
FASCISMENS HISTORIOGRAFI

Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna –

i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism
inriktad på nationens återfödelse.
 1. Fascism – ordet med två betydelser

DE FLESTA MÄNNISKOR anser – närmast instinktivt – att de skulle känna igen

fascism om de konfronterades med den. Den amerikanske experten på
fascism, historikern Robert O. Paxton, beskriver den mentala bild fascismen
innehar:

En chauvinistisk demagog som harangerar en extatisk folkmassa,

disciplinerade kadrer av marscherande ungdom, militanter iförda
uniformt färgade skjortor som slår någon demoniserad minoritet
sönder och samman, överraskningsanfall i gryningen och vältränade
soldater som paraderar genom en erövrad stad.1

För det första är denna allmänna bild ingen definition av fascism, utan en
beskrivning av fascismen. Det är två helt olika saker, vilket kan tyckas
självklart men som ändå varit en central del av problematiken kring att
förklara fascismen som politisk ideologi.* Dessutom är ovanstående bild
felaktig – och dessutom direkt farlig, då den lurar oss att tro att vi kan förstå
fascism enbart utifrån föråldrade och yttre stereotyper. I stället pekar
beskrivningen ovan mot det grundläggande nutida problemet med
fascismen, nämligen svårigheten att se ideologin bakom den kraftfulla
symbolism som vi hittar i själva begreppet ”fascism”.
Fascismen som ideologi har ett facit – ett före och ett efter: Förintelsen
1941–1945. Efter detta världshistoriska folkmord är det svårt för varje
människa att kalla sig fascist. I de allra flesta länder innebär det politiskt
självmord för en rörelse att öppet deklarera sin ideologi som fascistisk.
Fascism har blivit synonymt med ”ondska” i mängder av nationella språk –
och används regelbundet som beskrivning av detta problematiska ord.2
Därmed har ordet ”fascism” upphört att vara benämning på en specifik
politisk ideologi – i stället är det ett skällsord. Exempelvis kallade den
sovjetiska kommunismen regelbundet allt till höger om sig själv för
”fascism” (ibland benämndes socialdemokrati ”socialfascism”). Dagens
vänster angriper ofta högerut med ordet ”fascism” – även gentemot
liberalismen, som svarar med att sätta likhetstecken mellan fascism och
kommunism för att implicit angripa den parlamentariska vänstern.
Efter 11 september 2001 har det vidare gjorts försök att kalla islamistisk
fundamentalism för fascism (”islamofascism”). Ordet fascist har också fått
beteckna högerdiktatorer i största allmänhet – exempelvis Pinochet i Chile,
Franco i Spanien eller Salazar i Portugal. Juntorna i Argentina, Grekland
och så vidare fick heta fascistiska. Tanken var och förblir att eftersom
fascism är en synonym till ondska, så går det retoriskt att angripa alla som
ifrågasätter dessa jämförelser med att de försvarar stalinism, militant
islamism eller vad det nu gäller. ”Fascism” har även blivit synonymt med
rasism, vilket inte är oproblematiskt. De bägge ideologiska tankevärldarna
överlappar visserligen varandra, men de är inte identiska. I vidare
bemärkelse har reaktionärt eller auktoritärt makthävdande i största
allmänhet fått heta ”fascism”. Den myndighetsperson (polis, parkeringsvakt
eller civil statstjänsteman) som utövar makt på ett misshagligt sätt har inte
sällan fått spottloskan ”jävla fascist” i ansiktet.
Att använda ”fascism” som skällsord är ett effektivt retoriskt grepp,
eftersom det finns fler moraliskt undermåliga ideologier och existentiella
världsåskådningar än fascismen. Men ordet ”fascism” används alltså inte i
dessa sammanhang som ideologisk benämning – utan som invektiv.
Smutskastning vars syfte är raka motsatsen till försök att förklara respektive
förstå vad den allmänna ideologin fascism är. Denna bok måste alltså börja
med att konstatera ett avgörande problem: att ordet ”fascism” har två helt
olika betydelser:

Ett skällsord
En beteckning på en specifik politisk ideologi
Problemet är att även i forskarsamhället går dessa bägge betydelser av
begreppet fascism in i varandra. Att det går att uppnå ”objektivitet” har
sedan länge avfärdats inom humanvetenskaperna, vars forskare inte är icke-
ideologiska varelser som befinner sig i något socialt eller politiskt vakuum.
Objektivitet är ett utopiskt mål som det enbart går att sträva efter – utifrån
noggrann saklighet. Men även de bästa forskarna är alltid subjektiva. De
verkar alltid i ett sammanhang, som påverkar vad som är möjligt att tänka
och inte tänka. Ett sådant socialt sammanhang kan vara vilken plats
forskaren befinner sig på (det stalinistiska Sovjetunionen eller kalla krigets
västvärld), eller vilken samtid forskaren befinner sig i (1950-talet eller
2010-talet).
Forskare som intresserar sig för fascism är dessutom uppdelade i
discipliner som historia, sociologi, statsvetenskap, idéhistoria, filosofi,
psykologi och så vidare. Vidare är forskare inom en disciplin uppdelade i
skolor som strukturalister, marxister och postmodernister. Allt detta
påverkar tolkningen av fascismen, både som historiskt fenomen 1919–1945
och som efterkrigstida – det vill säga nutida – företeelse. Den nyfikne som
vill fråga en vetenskapare ”vad är fascism” kommer snart att bli varse att
svaret beror på vem som tillfrågas. Det är då viktigt att komma ihåg att
detta inte är unikt för just fascismen. Samma sak gäller för alla större
ideologier som liberalism, socialism och konservatism. Vad som gör frågan
så speciell för fascismen är just dess dubbla betydelse som ideologi och
skällsord.

*
I detta verk använder jag begreppet ”ideologi” som beskrivning av en djupare övertygelse som
utgör grunden för praktisk politik – ideologi är därmed en politisk-existentialistisk världsåskådning.
Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skriver: ”Ofta används i dag ideologi allmänt i betydelsen
åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda
sammanhängande enhet, vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som
värderingar och handlingsnormer. Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar
dess verklighetsbeskrivning.” (Nationalencyklopedin)
 2. Sovjetsfären och fascismen

DET FANNS 1945 en avgörande skillnad i synen på fascismen, i västvärlden

respektive i Sovjetunionen. I öst ansågs ideologin fortfarande vara en del av
samtid och framtid, medan väst ansåg att den tillhörde det förgångna. Den
”fascistiska epoken” var över, hävdades det i väst. Där var det kollektiva
traumat störst eftersom fascismens bägge mest prominenta ledare, Benito
Mussolini och Adolf Hitler, hade kommit till makten i västerländska
demokratier. Så gott som varje europeiskt land hade upplevt egna
fascistiska rörelser, vilka rönt varierande framgångar och inflytande.
Detta påverkade samhällena i mycket hög grad, framför allt i riktning
mot en forcerad kollektiv glömska. Efter andra världskriget skapades
nationella myter runtom i Europa om att just ”vårt land” dygdigt motstått
fascismen.3 Historiker och politiker medverkade till att glömma valda delar
av det förflutna, utifrån kalkyler om vad som var politiskt nödvändigt i
samtiden.4
Det är alltså inte förvånande att det politisk-geografiska område som
omedelbart efter 1945 tog kommandot angående en teoretisk
förklaringsmodell av fascismen var det stalinistiska Sovjetunionen. För trots
att den sovjetiska och nazityska alliansen (Molotov–Ribbentrop-pakten)
1939–1941 hade möjliggjort Hitlers expansion under de tidiga krigsåren, så
höll Sovjetunionen huvudet högt 1945. Det hade 1941–1944 varit de
sovjetiska arméerna som i stort sett ensamma besegrat den nazityska
krigsmaskinen på den europeiska kontinenten. ”Andra världskriget var i
första hand ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen. Alla andra
krigsskådeplatser var sekundära eller bestämda av utgången av den tysk-
ryska kampen”, sammanfattar historikern Alf W. Johansson.5
Ända fram till det tidiga 1960-talet var man även i västvärlden högst
medveten om detta faktum.* Å andra sidan existerade ingen akademisk
frihet bland de sovjetiska forskarna efter krigsslutet. I stället hade de att
okritiskt applicera sovjetisk kommandoteori om fascismen, utifrån
stalinistisk retorik.** Centralt i denna var att fascismen egentligen inte var
någon ideologi över huvud taget. Detta synsätt har sedan dess spridit sig
långt utanför sovjetkommunisternas led och återfinns än i dag (exempelvis i
svenska Nationalencyklopedins artikel om fascism – där står att ”till
skillnad från t.ex. marxismen saknade fascismen en genomarbetad
ideologi”).6 Synsättet återfinns också i definitioner av fascism såsom enbart
en antirörelse. Fascismen beskrivs då som antisocialistisk, antikapitalistisk,
antiliberal och så vidare. Allt detta är emellertid otillräckligt. En politisk
rörelse som fångar miljoner människor bör ha ett innehåll. Detta innehåll är
kanske svårfångat, men det innebär inte att forskaren måste ge upp.
Tvärtom. I dag avfärdas synen på fascismens ideologi som ”alltför rörig för
att vara möjlig att studera”7 enhälligt av de ledande forskarna i ämnet. Men
enligt Sovjetunionens officiella uttalanden var fascismen tomhet – och
enbart en produkt av kapitalismens desperation. Stalins
kommunistinternational författade långt innan 1945 (redan 1933, några
månader efter Hitlers maktövertagande i Tyskland), följande dokument med
syfte att förklara fascismen:

Fascismens framväxt och dess maktövertagande i Tyskland och

andra kapitalistiska länder betyder […] att kapitalisterna inte längre
förmår att upprätthålla sin diktatur med hjälp av de gamla
metoderna: parlamentarism ochbourgeois-demokrati […] Kapitalet
är tvingat att övergå till inrikespolitisk öppen terroristisk diktatur
och till utrikespolitisk fullständig chauvinism, vilket innebär
förberedelser för imperialistiska krig. Såsom född ur bourgeois-
demokratins livmoder, så är fascismen kapitalisternas sätt att rädda
kapitalismen undan kollaps. […] Fascisterna inför inte en ny social
ordning, de är enbart kapitalets lakejer [min kursivering].8
Det var detta dokument som de sovjetiska akademikerna hade att rätta sig
efter när andra världskriget var slut 1945. Den brittiske historikern Roger
Griffin – ansedd som världens främsta auktoritet angående studier av
fascismen (även av sina många fiender) – skriver att deras ”begränsade
perspektiv producerade en strid ström av faktapropaganda om hur sådana
[fascistiska] regimer fungerade som socioekonomiska system för
produktion och förstörelse till ’folkets’ skada”.9 Fascismen fortsatte enligt
detta synsätt att vara enbart en innehållslös fasad – framställd av det
kapitalistiska samhällssystemet och tolkad som ”antiproletär hysteri”. 10 Så
här definierades fascism i ett sovjetiskt politiskt uppslagsverk från 1982,
nästan 50 år efter kommunistinternationalens uttalande:

Fascism är en politisk rörelse som uppstod i kapitalistiska länder

under perioden av generell kapitalistisk politisk kris
[mellankrigstiden], som uttrycker intressena hos de mest reaktionära
och aggressiva krafterna inom imperialistisk bourgeoisie. Fascism,
när den har makten, är en öppet terroristisk diktatur, utövad av dessa
krafter. Fascismen karaktäriseras av extrem chauvinism, rasism och
antikommunism, av förstörelsen av demokratiska friheter, vidlyftigt
användande av social demagogi samt strikt kontroll av offentligt och
privat liv hos medborgarna. Fascismens utrikespolitik utgörs av
imperialistiska erövringar och aggressionskrig.11

Denna sovjetiska förklaringsmodell av fascismen avfärdades tidigt i väst

och dog slutligen i samband med Sovjetunionens sammanbrott åren runt
1990. Paxton sammanfattar:

Att betrakta fascism enbart som ett kapitalismens redskap leder oss
fel på två sätt. Den smala och rigida formeln som blev ortodox i
Stalins tredje international förnekade fascismens autonoma rötter
och dess folkliga stöd. Ännu värre är att förklaringen ignorerade
människors möjlighet att fatta andra beslut, eftersom den gjorde
 fascismen till det oundvikliga resultatet av den likaledes oundvikliga
krisen utifrån kapitalismens överproduktion. Närmare empiriska
studier visar tvärtom att verklighetens kapitalister – även då de
avfärdade demokrati – föredrog auktoritära diktatorer framför
fascister. Närhelst fascister nådde makten så betraktades de enbart
av kapitalisterna som det minst onda av tillgängliga icke-
socialistiska lösningar.12

Paxton berör här några viktiga saker. Dels det faktum att fascismen i de
länder där den nådde makten var enormt populär i breda folklager – rentav
älskad. Dels kritiserar han den sovjetiska tolkningen för att vara
deterministisk, vilket är historikerspråk. Om en historiker i dagsläget vill
vara skarp mot en kollega i en debatt ligger anklagelsen om ”determinism”
nära till hands. Ordet betyder ungefär ”ödesbestämd” och är en
förklaringsmodell där en historisk utveckling påstås vara oundviklig. Men i
historiens tumlande, korsande och kaotiska förlopp är ingenting oundvikligt
och det finns alltid valmöjligheter. När Paxton skriver att den sovjetiska
modellen ”ignorerade människors möjlighet att fatta andra beslut” så är det
alltså en anklagelse om determinism.
Typiskt för de sovjetiska förklaringarna av fascismen var att de var
beskrivande, det vill säga att de berättade hur fascismen uppträdde snarare
än att definiera ideologin. I övrigt kan det noteras att även det sovjetiska
uppslagsverket från 1980-talet skriver om fascismen i presens, det vill säga
fastslog att fascismen var en levande ideologi. Fascismen var nu och fick
inte betraktas som en historisk artefakt. Den antifascistiska kampen sågs
som en ständigt pågående helig uppgift för Sovjetunionen – och dess
satellitstater. För Östeuropas icke-sovjetiska akademiker var även de
hänvisade till sovjetiska förklaringsmodeller, men behövde å andra sidan
inte lika noga följa den propagandistiska linjen. Därmed blev deras analyser
intressantare för västvärlden. Ett exempel som uppmärksammades i väst var
den östtyske historikern Joachim Petzold, som 1983 publicerade Die
Demagogie des Hitler-Faschismus (”Hitlerfascismens demagogi”).13 Å ena
sidan citerade han gillande kommunistinternationalens definition av
fascism, såsom ”den öppna terroristdiktaturen av de mest reaktionära, mest
chauvinistiska och mest imperialistiska elementen av finanskapitalet”.14
Men å andra sidan relaterade han till hur fascismen traditionellt förklarats i
väst:

Närhelst [västerländska forskare] studerade de sociala rötterna hos

fascistisk aktivism, så karaktäriserades sådana som
medelklassrörelser, riktade både mot proletariatet och
monopolkapitalismen. Men till och med denna sociologiska linje är
för mycket för somliga bourgeois-historiker. De avfärdar fascismen
såsom tillhörande personligheter, som Mussolini, Hitler och Franco,
alternativt som resultatet av nationella märkligheter.15

Denna kritik var visserligen senkommen 1983, men den mottogs ändå med
välvilja i framför allt Västtyskland. Den slog nämligen mot hur fascismen –
trots den relativa tystnaden – hade tolkats teoretiskt i Västeuropa
omedelbart efter 1945 och under det tidiga kalla kriget, åtminstone fram till
1960-talet.

*
Först 1962 kunde den moderna mytifieringen av den västallierade landstigningen i Normandie i juni
1944 såsom andra världskrigets avgörande händelse etableras, i och med lanseringen av spelfilmen
The Longest Day (USA, 1962).
**
Detta kan ställas mot hur Nazityskland tolkades i den sovjetiska och västerländska (även svenska)
kommunistiska propagandan under Molotov–Ribbentrop-paktens dagar 1939–1941. Då framställdes
fascism som en folklig överlägsenhet, i jämförelse med den kapitalistiska liberala demokratin.
 3. Västvärlden, kalla kriget och fascismen

AXELMAKTERNAS STORA SEGERÅR 1940 var demokratin utrotad på den

europeiska kontinenten, med undantag av Schweiz. I övrigt existerade
europeisk liberal demokrati bara i Storbritannien, Sverige och Finland
(varav det senare landet 1941 allierade sig med Nazityskland). Enbart en
hänsynslös krigsinsats av den stalinistiska diktaturen Sovjetunionen
förmådde förändra detta, medan en västlig inryckning av framför allt USA i
krigets slutskede gjorde att demokratin återuppstod åtminstone i västra
Europa. Det är alltså inte förvånande att det västerländska intellektuella
samtalet om fascismens väsen var påfallande vekt omedelbart efter 1945.
Särskilt gällde detta inom den europeiska konservatismen och liberalismen,
som ofta föredragit fascism framför kommunism under mellankrigstiden.
Lösningen för liberala västeuropeiska intellektuella blev i förstone att
konstruera en monsterlegend för att förklara fascismen. De norska
historikerna Bernt Hagtvet och Stein Larsen beskriver denna tolkning av
fascismen som produkten av en ”demonisk Führer-personlighet. Analysen
vann stor popularitet efter andra världskriget.”16 Denna popularitet avtog
dock snabbt bland akademiker som specialiserade sig på fascism och
nazism, med vissa undantag (Hagtvet–Larsen påpekar att
tolkningsmodellen exempelvis syns i den tyske historikern Joachim Fests
uppmärksammade Hitlerbiografi17 från 2006).18 Däremot fortsätter än i dag
demonförklaringen av fascismen att dominera det offentliga och
populärvetenskapliga samtalet. Den syns i otaliga historiska
dokumentärfilmer, spelfilmer och på omslagen till populärhistoriska
magasin i kioskerna: Den karismatiske fascistledaren, som förför ett helt
folk, tack vare sin retoriska begåvning. Det har gått så långt, att enligt vissa
så kallade ”checklistedefinitioner” (där användaren förväntas bocka av
specifika egenskaper hos en politisk rörelse för att avgöra om den är
fascistisk), är en ”karismatisk ledare” eller ”ledarkult” generellt en viktig
punkt. Dessa checklistedefinitioner är mycket populära och reproduceras
utan att deras vetenskapliga underlag kontrolleras.19 Ett nutida exempel är
denna, som definierar fascism enligt följande:

Dröm om den harmoniska gemenskapen

Kulturrasism
Vilja att starkt begränsa invandringen
Ledarkult
Paramilitära styrkor20

Ovanstående lista konstruerades av den brittiske akademikern Michael

Mann 2004. Ideologin hos fascismen skymtar enbart i punkt 1. Punkterna 2
och 3 hanterar rasism, som oftast förekommer inom fascismen men som
inte är identiskt med den fascistiska ideologin (även många icke-fascister
håller med om dessa punkter). Punkterna 4 och 5 hanterar yttre
karaktäristika hos vissa – men inte alla – mellankrigstida fascistiska
rörelser. En seriös ideologisk analys av fascismen kan inte fokusera på yttre
attribut, oavsett hur extravaganta dessa råkar vara (svarta stövlar, skjortor
och koppel, och så vidare). Med andra ord är det fullt möjligt att konstruera
en fungerande checklista, det är inte den formella formen som är problemet.
Dock måste en seriöst konstruerad checklista svara på en avgörande fråga:
hur många ”rätt” eller ”fel” krävs för att en rörelse ska vara fascistisk? Hur
beräknas detta? Är alla punkter i checklistorna lika viktiga, eller finns det
ett ideologiskt centrum? Värre är att listorna tenderar att betungas av
klyschor, exempelvis kravet ovan om att ”sanna” fascister alltid
ackompanjeras av ”paramilitära rörelser”. Varför då? Om personen A
tillsammans med vännerna B och C startar ett uttalat fascistparti, dock utan
paramilitärer, upphör de därmed att vara fascister? Svaret är naturligtvis nej.
Det går alldeles utmärkt att etablera en fascistisk rörelse utan uniformerade
kadrer av skjutglad ungdom. I själva verket vore det politiskt självmord i
dagens västerländska samhällen att organisera sådana garden, oavsett
ideologisk hemvist.*
Vad gäller fascistledarnas karisma – en förutsättning för ledarkulten – så
har denna underställts seriösa studier.21 Ledarkulten har verkligen existerat.
Dock finns ett generellt problem: politiska rörelser och partier har nästan
alltid en ledare, och denna är inte sällan karismatisk, även i icke-fascistiska
rörelser. Exempel är den brittiske premiärministern Winston Churchill, den
sovjetiske ledaren Josef Stalin eller den svenske statsministern Per Albin
Hansson. Lika ofta är ledaren okarismatisk, även i fascistiska rörelser.
Poängteringen av ”ledarkulten” anknyter oundvikligen till ”det karismatiska
monstret”-förklaringen, som efter 1945 erbjöd en välkommen
andhämtningspaus för västeuropeiska intellektuella – och framför allt
absolution för de nationer som fört fascismen till makten. All skuld
hamnade hos de döda fascistledarna, framför allt Benito Mussolini och
Adolf Hitler. Upphängandet av Mussolinis nerpissade lik utanför en
milanesisk bensinmack och avrättningarna efter Nürnbergrättegångarna kan
även de ses utifrån detta sammanhang: demonerna dödades – eller begick
självmord som Hitler, Göring och Himmler.
Problemet ur ett forskningsperspektiv var att förklaringsmodellen om
”monstret” inte överlevde en vetenskaplig granskning. Historien och
nutiden är full av ”karismatiska ledare” med klandervärda agendor, men
dessa kommer därmed inte automatiskt upp i det politiska dagsljuset, än
mindre kommer de alltid till makten. Demonteorin presenterar inte någon
förklaring om vad som utgör fascism. Denna fråga kvarstod alltså i
västvärlden efter kriget, trots att Hitler och Mussolini förklarats vara
förförare respektive monster. Det förhindrar inte att enskilda européer än i
dag ofta hävdar att deras egna fascistiska förfäder i själva verket var offer
för karismatiska ledare. Men det görs av personliga psykologiska skäl, inte
som en beskrivning av fascismens ideologi.

Fascistledaren som galning

En förklaring som ligger nära demonen är tankegången om fascistledaren
som psykiskt sjuk – som galning. Under influenser från psykoanalys och
Sigmund Freud har vissa forskare försökt lägga fascismen på terapisoffan.
Diskussionerna har handlat om exempelvis Mussolinis fåfänga, hans
sexmissbruk och att han så småningom förlorade verklighetsuppfattningen.
Galningen par excellence är annars Adolf Hitler, vars vansinnesutbrott är
ständigt återkommande i populärkulturen.22 Denna galenskap ska ha varit
extra markant under slutet av kriget, då Tredje riket var på defensiven.
Analysen missar dock att Nazityskland från 1941 i princip låg i krig mot
hela världen, inklusive de industriella jättarna Sovjetunionen och USA.*
Ändå stod Tyskland emot i nära fyra långa år. Detta hade varit omöjligt om
den mäktige ledaren Adolf Hitler varit akut psykotisk. Hitlers ökända
utbrott kan mycket väl ha varit beräknande och medvetna samt uppvägdes
av hans snabba intellekt, förmåga att charma omgivningen (om han ville)
och taktiska skicklighet.23 I krigets slutminuter förefaller dock Hitler
onekligen ha förlorat förståndet. Ändå fortsatte hans underlydande att göra
som han sa och trodde på fantasierna om slutseger, trots att Röda armén
stod utanför dörren i Berlin. Paxton sätter fingret på det centrala angående
fascistledarnas eventuella galenskap:

Alla strävanden att psykoanalysera fascistledare har lidit av att

patienten varit otillgänglig. Det finns heller inget svar på varför
fascistledarnas folk älskade dem så högt om de var galna. Och hur
kunde psykiskt sjuka fascistledare fungera så väl i sina roller under
så lång tid? […] Möjligen är det de fascistiska staternas befolkning,
snarare än deras ledare, som skulle behöva psykoanalys.24

Att den nutida psykoanalytikern saknar tillgång till patienten Adolf Hitler
benämns ”vild analys” (wild analysis) av den brittiske professorn Daniel
Pick, som både är disputerad historiker och legitimerad psykoterapeut.25
Han beskriver hur den så kallade Frankfurtskolan försökte analysera
fascismen genom att kombinera marxistisk historieteori med freudianism,
med start under mellankrigstiden. Under själva kriget förekom omfattande
psykologiska studier av Adolf Hitler hos de allierades underrättelsetjänster.
Tanken var att försöka förstå Hitler för att kunna besegra honom. Studiernas
problem var källmaterialet, som framför allt utgjordes av vittnesmål från
avhoppade tyskar som stått Hitler nära (bland andra Hitlers ställföreträdare
Rudolf Hess). Dessa utsagor var tendentiösa och vittnena försökte ofta
tillfredsställa sina förhörare genom att utmåla Adolf Hitler som en ondsint
galning. Ett viktigt exempel var Ernst Hanfstaengl, avhoppad pressansvarig
för det tyska nazistpartiet. Denne utmålade Hitler som sexuellt pervers,
plågad av svåra oidipuskomplex och narcissism. Enligt Hanfstaengl var
Hitler en sadomasochist med ”homosexuella böjelser” och ”pornografiska
kvaliteter i sin fantasi”.26 Dessa påståenden fick stort genomslag och
reproduceras än i dag – både inom forskning och populärkultur (särskilt
Hitlers eventuella homosexualitet är föremål för spekulationer med
underliggande homofobiska inslag).
Källan till uppgifterna var dock genomgående hörsägen och gissningar.
Framför allt – och återigen – förklarar inte enskilda historiska personers
eventuella psykiska identiteter ideologin fascism eller dess framgång.
Dessutom innebär myterna om ”monstret” respektive ”galningen” ett
problematiskt fokus på Hitler och Mussolini – och därmed de två
fasciströrelser som verkligen lyckades ta makten och regera ensamma. Som
vi kommer att se i kommande kapitel är det minst lika givande att studera
de nationella fasciströrelser som inte fått samma uppmärksamhet. Och då
blir frågorna om monster och galningar ännu mer uppenbart omöjliga att
ställa. Var den spanske falangistledaren José Antonio Primo de Rivera en
psykiskt sjuk demon, även han? Hur låg det till med Juan Perón i Argentina
eller den finska Lapporörelsens tilltänkte Duce, Gustaf Mannerheim, som
inte ens var fascist själv? Frågeställningens omöjlighet visar på
svårigheterna, även om psykologiska texter understundom haft stort
inflytande på forskningen om fascism.

Om totalitarismen
Det dröjde elva år efter krigsslutet – till kalla krigets 1956 – innan
västvärlden formerade sig till en intellektuell ideologisk motoffensiv
gentemot den sovjetiska tolkningen av fascismen såsom ett ”kapitalismens
redskap” för att hålla proletariatet i schack. Tankegången utgick från
Mussolinis ständigt återkommande retorik om sin regims totalitarismo.
Begreppet totalitarism, såsom Mussolini använde det, syftade på hur
fascismen skulle inordna hela nationen under ett ideologiskt och socialt
paraply. Detta föranledde de amerikanska akademikerna Carl J. Friedrich
and Zbigniew K. Brzezinski att på 1950-talet lansera teorin om
totalitarismen som en bred antidemokratisk ideologi, överordnad både
kommunism och fascism.27 De pekade på att både kommunistiska diktaturer
som Sovjetunionen och fascistiska diktaturer som Mussolinis Italien och
Nazityskland ”styrdes av ett enda parti, som mobiliserade officiell ideologi,
terroristisk poliskontroll och ett maktmonopol som kontrollerade alla
former av kommunikation, väpnade styrkor och ekonomisk organisation”.28
Observera alltså att Friedrich och Brzezinski egentligen inte satte
likhetstecken mellan fascism och kommunism, i stället konstruerade de ett
brett ideologiskt begrepp – totalitarismen – som pekade på likheter i de
bägge diktatursystemens egenskaper, men som samtidigt ställde dem vid
sidan av andra typer av diktaturer (framför allt sådana som lyder under en
auktoritärt konservativ diktator sprungen ur traditionella samhällseliter).
Friedrichs berömda beskrivning av totalitarism löd enligt följande:

1. Ett enda parti för massorna, lett av en ensam ledare, vilket fungerar
som regimens hårda kärna och som typiskt är överordnat eller
inlemmat i den statliga byråkratin.
2. Ett system av terror, utifrån polisen och säkerhetstjänsten, som riktar
sig mot verkliga och inbillade fiender till regimen.
3. Monopolistisk kontroll av massmedierna.
4. Monopol på innehav av vapen.
5. Centralstyrd ekonomi.
6. En ideologi som täcker samtliga aspekter angående mänsklig existens
och som innehåller ett kraftfullt messianskt inslag.
Lägg märke till beskrivningens karaktär av checklista, som är problematisk.
Ändå är särskilt punkt 6 av värde, eftersom den fokuserar på en vilja att
ligga som ett täcke, inte bara över samhället, utan över hela den mänskliga
existensen. Men sedan börjar problemen. Först och främst ser sig inte
fascister och kommunister som representanter för något gemensamt
(”totalitarister”), tvärtom ser fascister på kommunister som sina
ödesfiender. Vidare var teorin om totalitarism snarare politik än vetenskap –
på samma sätt som stalinismens definitioner av fascismen.
Visserligen hade teorin sina rötter inom amerikansk krigstida vetenskap,
initierad av underrättelsetjänsten OSS (Office for Strategic Studies,
föregång are till nuvarande CIA, Central Intelligence Agency) för att bättre
förstå fienderna Hitler och Mussolini. Men under kalla krigets hetaste
period – 1950- och 1960-talen – användes totalitarismen som ett politiskt
vapen, riktat både mot Sovjetunionen och västvärldens marxistiskt skolade
forskare. Det ledde till att teorin under 1960-talet utsattes för hård kritik av
amerikanska akademiker. Därefter föll den tillfälligt i skymundan i USA
(medan den rönte fortsatt uppskattning i Västtyskland), varpå den till slut
avfärdades allteftersom ny empirisk kunskap vanns om fascismen. Det
uppifrån- och-ner-perspektiv av fascistregimernas makt som var själva
grunden för totalitarismen var felaktigt. Tvärtom visade forskning att
fascistiska regimer, inklusive Tredje riket, karaktäriserades av medvetet
administrativt kaos och oklara maktstrukturer.29 Trots denna kunskap
återuppstod totalitarismen som teori efter Sovjetunionens fall åren runt
1990. Ett exempel är den svenska högerorganisationen Upplysning om
kommunismen (UOK) som 2007 författade följande text:

Freden i väst den 9 maj 1945 innebar inte fred och frihet i öst. Då
länderna i västra Europa befriades från den nazityska diktaturen av
brittiska och amerikanska styrkor och ett gigantiskt
återuppbyggnads- och demokratiseringsarbete kunde ta sin början,
ockuperades våra grannländer och de övriga länderna i östra Europa
ännu en gång. Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från
 förtryck – den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod
den nazistiska efter i terror och brutalitet.30

Det är korrekt att för den förföljda människa, som hör bultandet på
ytterdörren mitt i natten, så spelar det mindre roll om det är fascistiska
finska Lappomän eller östtyska Stasi som står därutanför. Vidare är döden
densamma, oavsett om den sker i ett italienskt koncentrationsläger i det
ockuperade Grekland, i Mauthausens stenbrott under nazismen eller i
Sibiriens sovjetiska arbetsläger. Men detta måste inte innebära att
fascismens och kommunismens samhällssystem är två yttringar av en
gemensam ideologi. Paxton skriver:

Stalin härskade över ett civilt samhälle som hade förenklats radikalt
genom den bolsjevikiska revolutionen. Därmed behövde han inte
bekymra sig om arvet från autonoma koncentrationer av social och
ekonomisk makt. Hitler (till skillnad från Stalin) kom till makten
med understöd och assistans från de traditionella eliterna. Han
regerade tillsammans med dem – om än under ansträngda
förhållanden. I Nazityskland interagerade partiet med statsbyråkrati,
industrialister, jordbruksmagnater, kyrkan och andra traditionella
eliter angående makten. Totalitaristisk teori är blind inför denna
grundläggande aspekt angående det nazistiska politiska systemet
[min kursivering].31

Bortsett från denna invändning finns en avgörande skillnad i ”den mordiska

hysteri som kokade underifrån inom fascismen”, skriver Paxton:

Stalin mördade vidrigt och brutalt vemhelst som hans paranoida

psyke bedömde vara ”klassfiende” (ett förhållande som går att ändra
på), på ett vis som drabbade främst vuxna män bland diktatorns
egna medborgare. Hitler däremot dödade ”rasfiender”. Ett
ickeföränderligt tillstånd som dömer även nyfödda. Han ville mörda
 hela folk, inklusive deras gravstenar och kulturella artefakter [min
kursivering].32

Återigen är detta inget moraliskt försvar av kommunismens mord (av vilka

Maos uppemot 75 miljoner dödsoffer lätt glöms bort i skuggan av Stalins).
Men den politiserade teorin om totalitarism leder oss vilse, om vårt syfte är
att förstå fascismen. Teorin om totalitarismen är effektiv politisk retorik –
men dålig historievetenskap.33

*
Dessutom förekommer ”uniformsförbud”, det vill säga förbud mot specifikt politiska uniformer, i
flera stater.
*
Under 1942–1944 producerade tysk industri endast 1 347 Tiger-stridsvagnar, vilket ska jämföras
med 57 000 sovjetiska T34-stridsvagnar.
 4. Västerländsk materialism och strukturalism

UNDER 1960-TALET FRAMTRÄDDE en ny generation akademiker inom

forskningen om fascismen, en generation som inte själva upplevt andra
världskriget som vuxna människor. Det innebar att debatten kunde gå in i
ett nytt skede, samtidigt som den allt mindre präglades av kalla krigets
politiska krav. De marxistiskt – eller snarare materialistiskt – skolade
västerländska historikerna, vars storhetstid startade under denna tid och
sedan pågick fram till 1980-talet, ska inte blandas samman med
kommunistiska eller sovjetiska propagandister. Tvärtom kritiserades sådana
hårt, bland annat av den brittiske marxistiske historikern Martin Kitchen,
vars verk Fascism34 från 1976 framhålls som exempel på den teoretiska
sofistikering som bland vissa västerländska marxister utvecklades för att
studera fascism.35 En bortglömd grund till detta arbete utgjordes av den
italienske marxisten och sociologen Antonio Gramsci (1891–1937) och
hans analyser av fascismen från mellankrigstiden. Walter L. Adamson
påpekar att Gramsci ”gick öppet emot varje stereotyp” angående
kommunistiska beskrivningar av fascismen:

Han förfäktade inte, exempelvis, någon grov teori om ”fascismen

som kapitalismens sista stadium” eller att fascismen var ”agent för
stor-bourgeoisien” eller ”finanskapitalet” eller ens synpunkten att
fascismen var en enkel reflektion av ett exklusivt klassintresse. Så
tidigt som 1921 såg han att fascismen inte bara var ”reaktionär”.36

I stället var Gramsci pionjär inom flera aspekter angående fascismen, vilka
senare påvisats empiriskt. Han pekade ut basen för fascismen som en
ideologi med tyngdpunkt inom lägre medelklass, där man fruktade att man
spelat ut sin roll i skuggan av den nya och moderna storindustrin. Gramsci
uppmärksammade också fascismens ”dubbla ansikten” – radikaliteten bland
aktivisterna kontra den relativa konservatismen hos Mussolini. Under resten
av sin levnad fortsatte Gramsci att göra skarpsinniga och sofistikerade
iakttagelser om fascistisk ideologi.
Ett annat berömt exempel på marxistisk sofistikering är den
grekiskfranske teoretikern Nicos Poulantzas monografi Fascism och
diktatur från 1970-talet.37 Även han utgick från fascismen som resultatet av
en politisk kris i klassrelationerna – men Poulantzas framhöll att krisen inte
kunde tolkas som ”monopolkapitalismens diktatur” eller som någon sorts
inrikespolitisk kapitalistisk imperialism. Poulantzas inkluderade också den
så kallade ”bonapartismen” som framhöll att fascismen liknade det franska
samhällssystemet under Napoleon III (president 1848–52, kejsare 1852–
70). Kärnan i bonapartis men var en folkligt understödd kejsarstat som
aktivt arbetade för genomgripande sociala, tekniska och ekonomiska
framsteg. Poulantzas skrev:

Fascistregimen bör ses som en kombination av delar från en

kapitalistisk stat, en exceptionell stat [bonapartismen, min anm.] och
en imperialistisk stat. I egenskap av en exceptionell stat som
försöker hantera en allvarlig kris inom kapitalismen ingriper
fascistregimen kraftfullt i ekonomin. Vidare orsakar den
ekonomiska krisen en ideologisk kris (inom liberalismen), varför
fascistregimen utvecklar en specifik uppsättning värden via en
ideologisk och repressiv (terror-) apparat. Denna underordnar de
olika institutionella ideologerna, som under tider av
”normalkapitalism” samexisterar, till den nu hegemoniska
(dominanta) fascistiska eliten.38

Poulantzas anknyter här till den viktiga skillnad som finns mellan fascism
och auktoritär, antidemokratisk konservatism – och om det ansträngda
förhållandet mellan fascister och traditionella samhällseliter. Den
australiske historikern och fascismexperten Richard J.B. Bosworth skriver:
 Socialstrukturella tolkningar fokuserade på de konservativa eliterna
– inte bara Hindenburg – för att förklara Hitlers ”maktövertagande”
år 1933. Inte förrän decennier efter kriget började historiker förklara
att det folkliga stödet hade förstärkt den nazistiska rörelsens
attraktionsförmåga hos de konservativa.39

Dessa ”socialstrukturella tolkningar”, eller enklare ”strukturalismen”,

reagerade mot en alltför stor fixering vid historiens aktörer.
Alltsedan den moderna historievetenskapens födelse på 1800-talet hade
historiker fokuserat på De Stora Personligheterna i det förflutna: kungarna,
fältherrarna och politikerna. Det var den – nästan alltid manlige – historiska
storpolitiska aktören som var det centrala, inte de sammanhang han verkade
i. Åren runt 1930 dekonstruerades visserligen den nationalistiska
historieskrivningen i många länder,* för att åtminstone tillfälligt begravas
1945.** Men historiker behöll ändå generellt aktörsperspektivet. Storslagna
historiska personers gärningar omvärderades, men de fick kvarstå i
blickfånget (det är utifrån denna centrering på historiska personer som vi
exempelvis kan tolka tankegångarna på 1940- och 1950-talen om att
förklara fascismen utifrån Mussolinis respektive Hitlers personligheter).
Debatten om huruvida historiens gång bestäms av aktörer eller strukturer
hör till de klassiska diskussionerna inom forskningen. Strukturalismens
dominans under 1960- och 1970-talen exemplifierades ofta just med
fascism i allmänhet och nazism i synnerhet: Det påstods att det inte hade
spelat någon roll huruvida Adolf Hitler hade existerat, apropå
nationalsocialismens uppkomst och politiska seger i Tyskland under det
tidiga 1930-talet. Hade inte Hitler funnits hade någon annan tagit hans plats.
Den enskilde aktören var oväsentlig. Denna historiesyn hade den stora
fördelen att forskarna slutade uppslukas av personer, för att i stället se på
den uppsjö av andra förutsättningar som rått i det förflutna.

Mittens extremism
När det gällde fascismen födde strukturalismen tankegångar om ideologins
sociala väsen, inte minst utifrån teorier om fascismens grogrund i en
frustrerad, lägre medelklass.* Detta synsätt, som är vanligt förekommande,
systematiserades 1963 av sociologen Seymour Martin Lipset.40 Lipset
formulerade begreppet ”mittens extremism” (”the extremism of the centre”)
om fascismen, utifrån den ilska som ska ha funnits hos italienska
affärsinnehavare, hantverkare, bönder och andra medlemmar i den ”gamla”
medelklassen omedelbart efter första världskriget.
Dessa människor fann sig klämda mellan en arbetarklass som var på
ständig offensiv, via en framgångsrik arbetarrörelse, respektive en
storindustri som åtnjöt stora statliga förmåner. Medelklassens utrymme
mellan arbetarklass och överklass minskade. Resultatet ska ha blivit de
fascistiska squadristi, som på lastbilsflak åkte runt på den norditalienska
landsbygden 1919 för att misshandla fackföreningsledare. Teorin hade stora
förtjänster. Inte minst problematiserades den förenklade sovjetiska
förklaringen av fascismen, som ett storkapitalets bekämpande av
proletariatet. Men framför allt framhöll Lipset att politisk extremism inte är
något som är förbehållet samhällets ytterligheter, det vill säga underklassen
(vars intressen förknippas med vänstern) respektive överklassen (som
associeras med högern). Även samhällets sociala och politiska mitt –
medelklassen – kan agera extremistiskt:

De klassiska fascistiska rörelserna representerade en mittens

extremism. Fascistisk ideologi har, trots sin antiliberalism genom
glorifieringen av staten, liknat liberalism i sitt motstånd mot
storindustri, fackföreningar och den socialistiska staten.41

Senare empirisk forskning har dock visat på fascismens förmåga att locka
anhängare från alla samhällsklasser – inte bara ur den lägre medelklassen,
utan även ur underklass, arbetarklass och överklass. Detta problematiserar i
viss mån Lipset, som koncentrerade sig på fascismens tidigaste stadium.42
Men det bör inte tolkas som ett underkännande av Lipsets tankar, eftersom
även fascismens födelseår 1919 utgör ett relevant studieobjekt. Den
italienska lägre medelklassens betydelse för fascismen är och förblir
intressant, även om dess betydelse för att förklara fascismen överdrivs i
många verk. Inte minst syns den alltför ofta i biografiska texter, där
fascistiska personligheter kategoriseras som förenklat frustrerade
medelklassmänniskor (den högskoleutbildade agronomen Heinrich
Himmler hånas exempelvis som ”misslyckad hönsfarmare”). Det finns ett
drag av medelklassförakt i detta, som möjligen är retoriskt effektivt men
samtidigt ovetenskapligt. Lipset gör något helt annat i sin text.
Lipset är för det första inte marxist, utan hänvisar i stället till den tyske
teoretikern Max Weber. Utifrån detta perspektiv beskriver Lipset hur
medelklassens främsta ideologi – liberalismen – utifrån sin position som
mittenideologi, mellan socialism och konservatism, tvingades förändra sin
positionering under det tidiga 1900-talet. Från att ha försvarat individens
rättigheter gentemot auktoritära härskare (som monarker) under 1700- och
1800-talen så fick liberalismen en annan roll i den liberala 1900-
talsdemokratin, skriver Lipset:

Viljan och ideologin som bildade basen för liberalismen och

folkligheten under 1700- och 1800-talen har en annan mening och
fyller en annan funktion i de avancerade industrialiserade
samhällena under 1900-talet. Motstånd mot storskaliga
organisationer och den växande statsmakten utmanar några av de
fundamentala karaktärsdragen i vårt nuvarande samhälle.
Storindustri och legitima arbetarrörelser är nödvändiga för en stabil
och moderniserad social struktur. Statliga regleringar och höga
skatter ses som en oundviklighet. Att vara motståndare till
näringslivets byråkratier, fackföreningar och statliga regleringar är
både orealistiskt och till viss del irrationellt. […] Reaktionen mot
samhällsrationaliseringens ”ideologi” är den principiella aspekten
hos fascismens ideologi [min kursivering].43
Lipset anser alltså att det var denna logik, som kan verka irrationell, som
gav upphov till den traditionellt liberala medelklassens skapande av den
anti-liberala fascismen i Italien 1919.
Det finns betydligt fler strukturella aspekter på fascismen. Framför allt
det faktum att fascismen blev som starkast i statsbildningar som uppstått
sent i historien (framför allt syftas då på Italien och Tyskland, men även
Finland utgör ett exempel) och där alltså nationalkänslan var något som
måste konstrueras utifrån speciella premisser. En annan strukturell faktor är
att både Tyskland och Italien var länder med relativt sen industrialisering.
Tankegångarna om fascismen som antimodernitet eller modernitet (eller
”alternativ form av modernitet”) utgör ett enormt debattområde, liksom
fascismen som ”politisk religion”. Allt detta kommer att behandlas utförligt
längre fram, liksom mycket av det som nämnts ovan. Men
sammanfattningsvis innebar forskningen under perioden mellan 1960-talet
och 1980-talet ett stort steg framåt i fråga om analysernas sofistikering och
bärighet. Västvärlden lämnade bakom sig förenklade tankar om fascismen
och började i stället på ett helt nytt sätt empiriskt undersöka ideologins
förutsättningar. Men den observante lägger märke till att en viktig
komponent fortfarande saknades: definitionerna av fascism förblev
abstrakta, vann inget bredare genomslag eller uteblev helt. Eller rättare sagt,
det förutsattes implicit att alla ändå visste vad fascismen innebar, utifrån
den inexakta modellen ”jag kan inte definiera fascism, men jag känner igen
fascism när jag ser den”. Detta tillkortakommande – som var en allvarlig
brist – skulle förändras under det tidiga 1990-talet, även om det skedde till
priset av en akademisk debatt som nu pågått i mer än två decennier.

*
I Sverige representeras denna dekonstruktion av historikerna och bröderna Curt och Lauritz Weibull
(”weibullarna”), vilka bildade den så kallade Weibullskolan, som dominerade svensk historisk
forskning från cirka 1930 fram till 1960-talet.
**
I dag florerar den storvulet nationalistiska historieskrivningen åter ymnigt, i Sverige företrädd av
konservativa historieförmedlare som Herman Lindqvist och Jan Guillou.
*
Det kan inflikas att Karl Marx är generellt ointresserad av medelklassen. Denna samhällsgrupp, som
generellt är mycket givande att studera, förekommer betydligt flitigare hos Max Weber.
 5. En ultranationalism inriktad på nationens återfödelse

UNDER DET SENA 1980-talet genomgick humanvetenskaperna en drastisk

förändring, i vars svallvågor forskningen fortfarande befinner sig. Detta
stora skifte kallas ibland för ”den lingvistiska omsvängningen” (på engelska
the linguistic turn), det ”diskursiva paradigmet” eller – utifrån andra tankar
– kort och gott för ”postmodernismen”. Förändringen var häftigare och mer
spännande än vad dessa torra begrepp låter påskina. I centrum stod den
franske filosofen Michel Foucault, vars status som superstjärna inom
forskningen inte minskat efter hans död 1984. Tvärtom. Född 1926 i
franska Poitiers begav sig Foucault märkligt nog 1954 till Uppsala
universitet i Sverige, för att där lägga fram sin avhandling Histoire de la
folie à l’âge classique. Unikt nog lades aldrig avhandlingen fram, då den
inte ansågs uppfylla de formella kraven. I stället uppmanades Foucault att
resa hem till Frankrike igen, där avhandlingen presenterades och förändrade
inte minst historievetenskapen i grunden. I dag går det knappast att läsa en
vetenskaplig text inom historia, sociologi eller idéhistoria utan att stöta på
referenser till Foucault.
Det unika med Foucault var för det första att han inte inordnade sig i
vetenskapen, utan ställde sig bredvid och kritiserade densamma. Men
Foucaults tänkande kretsade kring flera områden, framför allt kopplas hans
namn ihop med begreppet ”diskurs”. Diskurs kan beskrivas som den
kommunikativa (i viss mån språkliga – men begreppet går längre än så)
socialt konstruerade värld, vari vi människor lever våra liv. Enligt Foucault
svävar diskursen ovanför människor och samhällssystem, den styr vad som
är möjligt respektive omöjligt att uttala eller ens tänka. Allt i världen är inte
diskurs, en sten är en sten. Men så fort stenen tolkas av en människa, så blir
den en del av en diskurs (som hinder för ett dikesbygge, som ämne för en
konstnärs skulptur, och så vidare). Diskurs kan dessutom befinna sig på
lägre plan, exempelvis har fascismen en diskurs både generellt och regionalt
utifrån de länder där den existerat.
Ett annat område som Foucault studerade var makt och maktutövning.
Generellt har makt – som är ett viktigt fenomen inom historievetenskapen –
definierats utifrån modeller som att personen A har makt över personen B,
när A kan tvinga B att göra något mot sin vilja. Detta har sedan
problematiserats (exempelvis via den intressanta maktsituationen när B
utför uppgiften utan att A behövt ge någon order). Men Foucault hävdade i
stället att makt är en social företeelse som ständigt måste reproduceras.
Även B:s tankar och handlingar är centrala när makt utövas. Detta är en
fruktbar tanke när det gäller fascistisk maktutövning. Av betydelse för
tolkningen av fascismen har även Foucaults forskning om ”det allseende
ögat” – panopticon – varit. Foucault beskrev hur samhällen under 1800-
talet övergick till att söka kontrollera medborgaren i hennes vardag. Som
exempel valde han bestraffandet av kriminella, vilka under 1800-talet inte
längre vanställdes fysiskt utan i stället sattes i fängelser, arkitektoniskt
konstruerade så att fången alltid kunde iakttas, medan fången själv inte såg
fångvaktaren (därav uttrycket ”panopticon”). Den typ av medborgarkontroll
som det moderna, industrialiserade samhället från 1800-talet och framåt
kunde utöva hade inte varit möjligt tidigare.

Roger Griffin och definitionen av fascism

Detta paradigmskifte hade åren runt 1990 direkta och omedelbara effekter
på studierna om fascism. Plötsligt blev det tillåtet att se på detta politiska
fenomen med nya ögon, samtidigt som den marxistisk-materialistiska
historieteorin föll ur modet (den avfärdades bland annat som deterministisk,
eftersom Marx förutspådde att de olika samhällssystemen feodalism,
kapitalism och kommunism skulle följa på varandra). Visserligen hade
begreppet generisk fascism – ”generic fascism” på engelska –
uppmärksammats redan av den västtyske forskaren Ernst Nolte år 1965, när
han jämförde den franska rörelsen Action française (som vanligen inte
anses ha varit fascistisk) med italiensk fascism och tysk nationalsocialism.44
I dag ges Nolte ibland äran för att vara ”fader” åt de givande jämförande –
komparativa – studierna av olika nationella fascistiska rörelser.
Dessa studier är inte okontroversiella. Dels brukar komparativa studier
ofta elda upp nationella invändningar, då olika länders historia tolkas – och
omtolkas – av utländska forskare. Dels existerar en skolbildning utifrån
tanken på Tyskland som något helt unikt, en tysk så kallad Sonderweg, för
vilken jämförelser mellan exempelvis nazismen och andra nationella
fascistiska rörelser upplevs som stötande.* Men när forskningen och
diskussionen kring generisk fascism gick in i det intensiva 1990-talet, i och
med publiceringen av Roger Griffins The Nature of Fascism 1991, så
tolkades det som en positiv händelse vilken vitaliserade en forskning som
fastnat i gamla hjulspår. De marxistiska utgångspunkterna, som i grunden
handlat om att undersöka hur kampen för kontroll av produktionsmedlen
förts, hade visserligen banat väg sedan 1960-talet. Än viktigare att påpeka
är att Griffin förkastade den ”moderiktiga postmoderna relativismen” (i
stället refererade han till sociologen Max Weber som teoretisk förebild).45
Men den postmodernistiska eran innebar ändå att forskare som Griffin
utgick från att ideologiskt söka definiera fascismen. Griffin förkastar
tidigare tolkningar av fascismen, som ignorerar själva ideologin. Den nya
forskningen innebär enligt Griffin ett underkännande av traditionella
marxistiska och liberala förklaringar av fascism.46 Efter att ha konstaterat
detta fortsätter han med angreppen:

Fascism definieras inte längre enbart utifrån sina manér (det vill
säga spektakulär politik, uniformerade paramilitära rörelser, det
ständiga bruket av symboler som fasces eller svastikan) eller sin
organisationella struktur (exempelvis karismatisk ledare, ett enda
parti, korporatiseringen av ekonomisk eller kulturell produktion,
massrörelser för ungdom och fritid) utan utifrån ideologi [min
kursivering].47
Griffin avfärdar alltså de stereotypa varianterna av checklistedefinitioner
som fortsätter att florera när det gäller fascismen. I stället understryker han
vikten av att studera fascismens ideologiska innehåll. Griffin fortsätter:

Vidare tolkas inte fascismen som essentiellt nihilistisk eller negativ

(antiliberalism, antimarxism, motstånd mot förändring, och så
vidare) eller som mystifieringen och estetiseringen av kapitalistisk
makt. I stället rekonstrueras den ”positivt” (men inte ursäktande
eller revisionistiskt) utifrån fascisternas egen uttalade diagnos av
samhällets strukturella kris och de botemedel som fascisterna
föreslår för att lösa denna.48

Därmed återkommer vi till Griffins berömda men högst kontroversiella

definition av fascism från 1991 (på engelska):

Fascism is a genus of political ideology whose mythic core in its

various permutations is a palingenetic form of populist ultra-
nationalism.49

Översatt till svenska från Griffins ökänt tillkrånglade engelska blir detta:

Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina

olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på
nationens återfödelse.

I dryga 20 år har denna definition debatterats med stor intensitet bland

världens främsta experter på fascism. Men innan vi går in i debattens
virvlar, så bör det påpekas att definitionens grundpelare – fascismen som
ultranationalism med syfte att genomdriva den förment degenererade
nationens återfödelse (”palingenesis”) – har visat sig hållbar, och numera är
allmänt återgiven även av de forskare som är uttalade motståndare till
Griffin. Diskussionen rör i stället, bortsett från akademisk iver, huruvida
ovanstående mycket korta definition räcker. Är det över huvud taget möjligt
att definiera fascism (eller någon annan politisk ideologi, för den delen) på
detta sätt? En av Griffins antagonister, Kevin Passmore, skriver att ”min
invändning mot Roger Griffin (och mot många andra teoretiker angående
fascism) gäller något väldigt fundamentalt – metodik. Jag tror helt enkelt
inte att det är möjligt att ’definiera’ fascism på det sätt han gör.”50 Griffins
motståndare anser helt enkelt att han, liksom marxist-materialisterna, gör
det för lätt för sig. Passmore igen:

Griffins misstag är att föreslå att hans definition representerar det

enda sättet att förstå de rörelser han kategoriserar under sin rubrik.
[…] Marxister hävdar att de upptäckt den sanna ”kärnan” hos
fascismen i dess försvar av kapitalismen. Därmed öppnar sig samma
invändningar mot dem som mot Griffin.51

Dock har Griffins fokusering på ultranationalismen som gemensamt drag

hos samtliga fascistiska rörelser varit mycket framgångsrik – i praktiken
använder sig även Passmore av den. Denna grundläggande tanke om
fascismen kommer säkert att omvärderas av senare generationer forskare
och tänkare, det visar fascismens historiografi. Men det är där forskningen
befinner sig i dag, det är där fronten går. Och utifrån den moderna synen på
historisk forskning, representerad av bland annat Foucault, går det att
anföra många aspekter på fenomenet fascism. I stället för att så här i bokens
början referera till den långa och komplicerade debatten om exakt hur
fascismen bör definieras, är det mer givande att ta del av alla de vinklar och
vrår som fascismens historia och nutid gömmer. Griffins korta definition av
fascism tjänar som en ingång – och som sådan har den varit mycket
uppskattad, även av hans meningsmotståndare som villigt erkänner att
Griffins tankemödor utgör ”den obligatoriska startpunkten” för var och en
som intresserar sig för fascismen.52
Problemet med Roger Griffins arbete är – även utifrån kritiken mot
honom – att det inte täcker in viktiga aspekter av fascismen. Det finns alltså
mycket att studera närmare. Men vi börjar som brukligt är, vid det lilla
undanskymda torget Piazza San Sepolcro i Milano. Där förändrades den
moderna världen för alltid år 1919.

*
Sonderweg-debatten handlar ytterst om hur den moderna kultur- och industri nationen Tyskland
kunde få en så annorlunda utveckling än exempelvis Frankrike och Storbritannien. Främst framförd
av den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler.
 DEL II
VÄGEN TILL PIAZZA SAN SEPOLCRO

Folk sa oss att kriget var över. Det fick oss att skratta. Det är
vi som är själva kriget. Dess eld brinner starkt inom oss. Det
omgärdar hela vår existens och fascinerar oss med sin
frestande drift att förstöra.
 1. Promenad i Milano

EN PROMENAD I Milano startar förslagsvis i början av den livliga

shoppinggatan Corso Buenos Aires, uppe i norr, vid jättelika Piazzale
Loreto. Det är en stinkande rondell – knutpunkt för trafiken från sju
milanesiska avenyer. Ingenstans hittar jag resterna av den Essobensinstation
som 1945 ska ha legat vid korsningen till just Corso Buenos Aires. Det
finns en blomsterförsäljare i en kiosk i hörnet som jag skulle kunna fråga.
Men han har demonstrativt hängt ut en skylt, där det står på engelska att han
inte ”svarar på några som helst frågor”. Jag tolkar det som att han är trött på
fascismturister som jag själv och fortsätter min samtidsarkeologiska
utforskning av trottoaren. På ett ställe ser jag en samling betongplattor som
kan vara resterna av bensinstationen. Men jag är inte säker och ger upp.
I slutet av april 1945 tillfångatogs och dödades den flyende Benito
Mussolini och några av hans följeslagare, inklusive älskarinnan Clara
Petacci, av italienska partisaner nära byn Dongo vid Italiens norra gräns.
Kropparna slängdes upp på en lastbil som sedan körde mot Milano. Resan
var inte oproblematisk, eftersom lastbilen upprepade gånger stoppades av
allierad trupp i vägspärrar, men omkring klockan 3:40 på morgonen,
söndagen den 29 april, nådde transporten bensinstationen vid Piazzale
Loreto. Kropparna misshandlades, pissades på och förnedrades vidare innan
de hängdes upp i fötterna i Essostationens betongfundament – till allmän
beskådan för de söndagslediga milanesarna. Journalfilmerna finns att se på
internet1 och visar hur bil- och spårvagnstrafiken står stilla medan
tiotusentals människor fyller platsen. De skrattar glatt mot kameralinsen,
när denna sveper över åskådarna till Mussoliniregimens makabra slut.
Brandkåren får använda sina slangar som vattenkanoner för att hålla
massorna borta från liken.
 Men min nutida promenad i Milano har bara börjat – och den ska ta mig
några kilometer söderut, till en början längs Corso Buenos Aires. Ju längre
jag går desto tjusigare blir shoppingdistrikten. Till slut vågar jag inte längre
gå in i de extremeleganta märkesaffärerna som säljer Gucci, Prada och
Lamborghini. När jag når den enorma domkyrkan vid Piazza del Duomo
känner jag igen fascismens arkitektur vid torgets södra sida. Vissa av de
stora relieferna, som tidigare täckte byggnadernas fasader, är omsorgsfullt
bortknackade. Staden Milanos styrande är kloka nog att förstå, att de
miljoner turister som kommer strosande ut från Galleria Vittorio Emanuele
II:s entréer säkert inte skulle uppskatta att möta fascismens skapare Benito
Mussolini i gigantisk marmorprofil, precis bredvid domkyrkan. Men inte
ens de turistinformatörer som på små cyklar glatt hjälper till med allehanda
spörsmål, kan berätta för mig var Piazza San Sepolcro ligger någonstans.
Jag vet ju att piazzan ska ligga någonstans precis i närheten. När jag till slut
fumlat mig fram till torget har det blivit skymning. Det finns en
minnesplakett vid torget, men den upplyser inte om händelsen som
inneburit att Piazza San Sepolcro har en plats i världshistorien. I stället
berättar plaketten om den fina kyrka från år 1030 som pryder torgets norra
sida. Det är allmän kunskap i Milano om vad som hände uppe vid det
stinkande Piazzale Loreto, men få verkar känna till det vackra lilla Piazza
San Sepolcros betydelse. Trots att mötet där var en av 1900-talets i särklass
mest betydelsefulla händelser. Detta möte förde i förlängningen med sig
andra världskrigets fasor, Förintelsens gränslösa barbari och den viktigaste
nya ideologin under hela 1900-talet.
Det som inträffade vid Piazza San Sepolcro slog sönder vårt politiska
landskap för alltid och skapade en ny värld, både utifrån hur vi i dag tolkar
det närmast religiösa begreppet ”ondska” och likaså hur nutidens människor
definierar själva grunden för sin identitet och självförståelse. På mötet i
Circolo dell’Alleanza Industriales lokaler vid Piazza San Sepolcro
söndagen den 23 mars 1919 grundade cirka 300 människor Fasci italiani di
combattimento. Fascismen.
 2. Politik för massorna

ÄLDRE VERK OM fascismen startade ofta med en genomgång av vad som var
fascism före fascismen, så kallad protofascism. Den historievetenskapliga
tanken var att händelser i det förflutna hade ett avlägset ursprung, som det
var historikerns uppgift att spåra, kartlägga och presentera. Problemet som
dagens forskare har med denna uppgift är att den visserligen skänker en
känsla av förståelse för historiska fenomen – men att denna känsla kan
sägas vara falsk. Den skapar en bild av historien, där startpunkten händelse
A leder till utveckling i händelse B som sedan fullbordas i händelse C (som
kan vara fascismens födelse, andra världskrigets utbrott eller i princip vad
som helst). Bland annat kritiserades detta av Michel Foucault, som avvisade
tanken att det förflutna oundvikligen ledde till nutiden.2 Pierre Bourdieu var
inne på samma linje, då han skrev att ”vill man undvika att gå bakåt i all
oändlighet i orsakskedjan måste man kanske sluta upp med att tänka med
den logik som bygger på att det finns en ’första början’”.3
Metodiken att söka ”början före början” är speciellt vansklig när ämnet är
kontroversiellt, som fascismen.* Robert O. Paxton påpekar att fascismen än
i dag – trots årtionden av debatter om vad som egentligen hände vid Piazza
San Sepolcro 1919 – fortfarande ”föreföll uppstå ur tomma intet”.4
Angående fascismens idébakgrund så har den spårats bakåt ända till det
antika Greklands tänkare. Annars är det framför allt den tyske filosofen
Friedrich Nietzsche (1844–1900) som anklagats för att vara fascismens
främste inspiratör, inte minst eftersom både Mussolini och Hitler var
hängivna Nietzsche beundrare. Men Nietzsche var en komplex tänkare, som
förtjänar betydligt mer än stämpeln ”protofascist”. Från början inriktad på
en yrkesbana som protestantisk präst, förlorade den unge Nietzsche sin tro
och ägnade i stället sitt liv åt angrepp på vad han uppfattade som
småborgerligt konformistisk redlighet och moralism. Nietzscheexperten
Harry Järv skriver om sitt forskningsobjekts ”fälttåg mot moralen”, vilket
innebar att:

Alla föregivet objektiva värderingar är baserade på subjektiva

intressen, moralen måste stå i livets tjänst, sanningen är vad som
tillgodoser perspektivet att livet skall bibehållas och stegras. […] att
en ”högre människa” legitimeras av en ”högre moral” och att
människans grundinstinkt är viljan till makt.5

Nietzsche propagerade för den fria själen, vilket ledde till formuleringen om
den berömda nietzscheanska övermänniskan. ”Till att börja med inspirerade
Nietzsche främst rebellisk ungdom och chockade deras föräldrar”, skriver
Paxton.6 Till saken hör att Nietzsche föraktade nationalister och antisemiter,
eftersom dessa var motsatsen till de själar som han hyllade – fria andar,
icke-troende, skogsvarelser. Detta påpekas flitigt av Nietzscheanhängare,
som vill befria Nietzsche från ansvar för fascismen. Men ändå innebar
Nietzsches produktion råmaterial för var och en som ansåg att den hastigt
föränderliga moderna världen var stadd i degenerering, vilket krävde
heroiska motinsatser av en övermänniska. Den som lät sig inspireras av
detta kunde vara fascist, kommunist eller demokrat. ”Nietzsches texter
tillhandahåller en guldgruva av varierade möjligheter”, skriver historikern
Steven E. Aschheim.7
Det är problematiskt att hävda att Nietzsche – eller någon annan vid
samma tid – var protofascist, eftersom det var svårt att vara fascist före
fascismen. Så sent som på 1890-talet var fascismen något som samtiden
inte kunde förutse (när Friedrich Engels år 1895 arbetade på nya upplagor
av Karl Marx verk, skrev han att allmän och lika rösträtt självklart skulle
innebära att framtiden var socialistisk). Däremot går det att hävda att den
kult som Nietzsche blev föremål för i exempelvis Nazityskland, inte minst
via sin hängivet nazistiska yngre syster Elisabeth Nietzsche, gjorde
filosofen till tysk nazist på 1930-talet – mer än 30 år efter sin död.8
Förflutenhet existerar inte per definition, utan uppfinns i historiskt
intresserade människors hjärnor. ”Protofascisten” Friedrich Nietzsche
konstruerades under mellankrigstiden. Det viktiga i sammanhanget är att
filosofen Nietzsches verk inte kan anses leda till fascismen. Historien tar
alldeles för många krumsprång för en sådan slutsats. Det går å andra sidan
inte heller att påstå att Mussolini och Hitler missförstod Nietzsche, eftersom
förståelsen hos en läsare sker i dennes verklighet – utifrån läsarens speciella
geografiska, tidsmässiga och mentala sammanhang.
Men om vårt syfte är att försöka förstå vad som möjliggjorde fascismen
(vilket inte är detsamma som att spåra fascismens ursprung) så bör vi se på
andra, strukturella händelser under 1800-talet och framåt. Av särskilt
intresse, såsom förutsättning för fascismen, var förvandlingen av den
europeiska politiken. Den gick från att vara en uppgift för en liten utvald
elit i samhället till att bli ett intresse för de breda folklagren. I förlängningen
uppstod paradoxen att demokratin var en förutsättning för den
antidemokratiska fascismen.

*
Den uppmärksamme läsaren kommer snart att märka att jag själv strax börjar bryta mot dessa
budord i denna bok om fascismen. Men att vara medveten om ett problem är inte detsamma som att
välja att undvika det.
 3. Liberalismen, fången i mitten

FRANSKA REVOLUTIONEN, SOM utbröt 1789, anges vanligen som startpunkt

för den moderna eran (i konkurrens med den amerikanska revolutionen och
den amerikanska frihetsförklaringen 1776). ”Det långa 1800-talet” började
1789, enligt den inflytelserike marxistiske historikern Eric Hobsbawm, och
pågick ända till första världskrigets utbrott 1914. Revolutionens pråliga yta
– symboliserad av trotsiga kokarder, blodiga giljotiner och mottot frihet-
jämlikhet-broderskap – döljer lätt dess många betydligt djupare
dimensioner. Michel Foucault har pekat på hur politiken förändrades under
andra hälften av 1700-talet. Innan dess syftade stater till att härska enligt en
juridisk suveränitetsmodell, men i den moderna tidsåldern har staten i stället
tagit ”befolkningens liv som sitt objekt”.9 Detta har haft effekter.
Bland annat blev det efter 1789 möjligt att föreställa sig breda folklager
som delaktiga i politiken. Dittills hade statskonst varit ett område för
fåtaliga traditionella eliter, symboliserade av Fursten. Även om
representation i form av riksdagar och parlament existerat i flera
statsbildningar sedan länge, styrdes exempelvis Europas mäktigaste land –
Frankrike – inför revolutionen av den enväldige konungen av Guds nåde,
Ludvig XVI. Begreppet ”av Guds nåde” antyder den religiösa dimensionen
hos makten, nämligen att den var en personlig gåva från den gudomliga
sfären. Men detta förändrades. Det var måhända symptomatiskt att när
Ludvig försökte fly från Paris 1791 så stoppades han av en enkel brevbärare
som revolutionen gjort till politiker – Jean-Baptiste Drouet. Efteråt
propagerade Drouet, såsom radikal ledamot i Nationalkonventet, hårt för att
kungen skulle avrättas (vilket också skedde i januari 1793).
Visserligen ifrågasätter nyare forskning franska revolutionens karaktär,
utifrån föreställningar om vilka det egentligen var som stod bakom
utvecklingen. Och efter Napoleonkrigen återinfördes monarkin i Frankrike.
Ändå går det onekligen att tolka revolutionen som att den manliga
”medborgaren” (le citoyen och – i mindre mån – den kvinnliga
”medborgerskan”, la citoyenne) slog en bräsch i den mur vilken utgjorts av
aristokratins och monarkins självklara roll som ansvariga för statsstyre.
1800-talet blev sedan de stora ideologiernas århundrade, av vilka särskilt
liberalismen förknippas med franska revolutionen – trots att det dröjde till
1812 innan begreppet började användas.
Centralt för liberalismen är friheten. Liberaler anser att mänskligheten
först och främst är individer – begåvade med förnuft – som ska ha största
möjliga personliga frihet. Monarkins, kyrkans och aristokratins privilegier
skulle dras tillbaka i syfte att öka individens initiativkraft och arbetslust.10
Detta pekar på ideologins sammankoppling av frihet och effektivare
ekonomi. Devisen frihet-jämlikhet-broderskap lydde först frihet-jämlikhet-
egendom, och därmed syns att det inte främst var egendomslösa som gjorde
revolution 1789. Historikern Åke Holmberg skriver:

I själva verket skapade revolutionen 1789 en mycket moderat

borgerlig regim utan stora omkastningar av ekonomiska och sociala
förhållanden. Feodaladeln miste rättigheter och inkomster – liksom
för övrigt massor av borgare som förvärvat sådana – men skulle ju
enligt beslutet få full ersättning för det. Bara verkligt välbärgade
bönder kunde dra full nytta av avfeodaliseringen, liksom bara rika
kunde köpa indraget kyrkogods eller egendom som konfiskerades
från de icke få adelsmän som valde landsflykt framför kapitulation.
Omfördelningen av jordägandet rubbade alltså i någon mån
balansen mellan de forna stånden, däremot inte mellan rik och
fattig.11

Holmberg anknyter – tillspetsat och något förenklat – till en

marxistiskmaterialistisk tolkning av revolutionsåret 1789 som
medelklassrevolt. Därmed också den liberala ideologin som en
medelklassideologi. En medelklass som i takt med ökat välstånd blivit
alltmer benägen att konstruera en kollektiv identitet, ett ”vi”. Inte minst
utifrån en föreställning att man genom gemensamt politiskt handlande
bättre kunde säkerställa kontrollen över sina tillgångar. År 1789 innebar
frihet-jämlikhet-egendom att denna politiska vilja riktades mot
kungamakten (en av de viktigare mänskliga rättigheter som revolutionen
stipulerade var rätten ”att besitta egendom”). Senare skulle den rikta sig
nedåt i hierarkin, då även egendomslösa och arbetare gjorde anspråk på
medelklassens tillgångar – i form av högre lön såsom anställda i
medelklassens företag och så vidare. Särskilt hotande blev för liberaler
senare tankar på förstatliganden, utifrån ett socialistiskt perspektiv.
Liberalismens frihet var en individens frihet från den förkvävande staten,
oavsett om denna utgjordes av en enväldig konservativ konung eller något
annat. Enligt de klassiska liberalerna var staten i stort sett onödig (bortsett
från de polisiära, militära och juridiska sfärerna). I stället skulle fri
konkurrens mellan individer harmoniskt reglera sig själv, så att den
enskildes lycka även blev massans lycka. Vi ser alltså redan på 1700-talet
liberalismens inbyggda dubbelhet: den är fångad i mitten mellan
traditionella eliter och de lägre samhällsklasserna. Och detta får
konsekvenser som är viktiga att understryka. Ett mycket bra exempel är
kraven på allmän och lika rösträtt – demokrati.

Liberalismen och demokratin

Att liberalismen utgjort ett icke-demokratiskt fäste ter sig ”närmast
motbjudande” för dagens liberaler, påpekar den brittiske sociologen John A.
Hall.12 Det beror på anakronism. I dag uppfattar västvärlden antidemokrati
som något omoraliskt. Så var det inte när gångna tiders människor
diskuterade denna eventuella och nya samhällsordning. De hade inget
historiskt facit. Demokrati var som alla andra politiska nymodigheter
resultatet av förhandlingar, diskussioner och strider – även inom
liberalismen. Dessutom yttrar sig anakronismen i att nutidsmänniskan
kopplar samman liberalismens honnörsbegrepp frihet med just demokrati.
Mycket riktigt beskrivs den moderna demokratin som ”liberal demokrati”.
Men historiskt har liberalismen uppvisat stor splittring i synen på frihetens
förhållande till folkstyre.
Ett exempel är den franske liberalen Alexis de Tocqueville, som
diskuterade frågan i sitt verk Demokrati i Amerika vilket utgavs i två
volymer 1835–1840. Han hävdade å ena sidan att ökad demokrati var
nyckeln till den oundvikliga sociala utvecklingen mot modernitet. Å andra
sidan laborerade Tocqueville med två specifika farhågor angående
demokrati. Demokrati var dels en yttring av tidens liberala trend – ökad
jämlikhet inom sociala sammanhang. Men det var samtidigt mycket oklart,
ansåg Tocqueville, om demokrati och ökad jämlikhet skulle ha positiva
effekter på friheten i samhället. Skulle friheten verkligen tjäna på att släppa
in lägre samhällsklasser – det vill säga de som befann sig under
medelklassen – i politiken? Tocqueville fruktade ”majoritetens diktatur”, en
mardröm som ständigt återkom inom liberalismen. Franska revolutionen
1789 och framåt gjorde något enstaka experiment med demokrati, men det
dröjde till det stora revolutionsåret 1848 tills tanken testades mer explicit.
Liberalismen var nyfiken men sällan positiv, utan oftare skeptisk (som
Tocqueville).
Liberaler ansåg visserligen, å ena sidan, att politiskt inflytande borde
breddas även till den ansvarskännande, resursstarka och välutbildade
medelklassen som hade möjlighet att dygdigt ägna sig åt principiella
spörsmål (just ”dygden” var något som ofta framhölls). Å andra sidan
fruktade liberalerna pöbeln, de arbetande massorna och outbildade lägre
klasserna som lätt kunde låta sig förledas om de gavs politiskt inflytande.
”Vad skulle hända inom politiken när människomassor, ignoranta och
brutala, oförmögna att förstå den eleganta logiken hos Adam Smiths fria
marknad, skulle styra staters politiska öden?” frågar Hobsbawm retoriskt.13
Dock förenklar han den historiska verkligheten. Liberalismen var alls
inte enig om välsignelsen hos Adam Smiths fria marknad. Ett liberalt
samhälle skulle bygga på frihet, men hur denna frihet skulle konstrueras –
vad frihet egentligen kännetecknades av – var öppet för debatt. Men
huvudfåran inom liberalismen utvecklade en skepticism gentemot
demokrati efter 1848. Det avskräckande exemplet par excellence blev
Pariskommunen 1871, då den franska huvudstadens radikaldemokrater ville
fortsätta striden i det redan förlorade fransk-tyska kriget, för att rädda
republiken. Reguljär trupp ur franska armén erövrade Paris efter bittra
strider (”den blodiga veckan”), som kostade uppemot 30 000 människor
livet och förorsakade gripandet av 38 000 kommunarder.14 Denna erfarenhet
associerades till allmän och lika rösträtt och bekräftade många liberalers
onda aningar. I stället borde rösträtt bindas vid egendom, eftersom bara den
egendomsägande hade oberoende nog att utöva medborgarskap vid
valurnan.
Utvecklingen problematiserades, allteftersom liberalismen hade enorma
framgångar från mitten av 1800-talet. När industrialismen spred sig över
Europa firade liberalismen triumfer, såsom den nya tidens främsta politiska
representant. Statsvetaren Andrew Heywood skriver:

1800-talet var på många sätt liberalismens århundrade. […]

Liberalismen har onekligen varit den mest kraftfulla ideologi som
format den västerländska politiska traditionen. Den har avbildats
som det industrialiserade västs ideologi och likställs med själva den
västerländska traditionen.15

Men liberalismen förändrades i takt med att Europas medelklass lyckades

befästa sin ställning inom politik och ekonomi. För varje ny framgång blev
liberalismen alltmer konservativ, i samma takt som dess revolutionära glöd
falnade. Därav ökande skepticism angående demokrati under andra hälften
av 1800-talet. Den brittiske liberale tänkaren och frontfiguren John Stuart
Mill (1806–1873) beskrev majoritetsvälde som ”tråkig konformism” som
hotade individen.16 Statsmakt sågs som potentiell despoti och demokratins
”styre av de 51 procenten” fruktades som majoritetens tyranni. Det var först
under 1900-talet som liberalerna helt och hållet slöt upp bakom den
demokratiska idén. Så sent som år 1900 uttryckte dygdiga brittiska liberaler
sin frustration över utvidgad rösträtt – vilket till deras besvikelse inte
inneburit att de själva blivit invalda i parlamentet. I stället hade det enkla
folket lurats att rösta på skickliga ”demagoger”:

Begåvade män som hyllade höga principer hade inga skrupler när
det gällde att smickra fördomarna, vädja till passionen och sätta
klasshat i brand hos röstande, som de i stället kunde ha undervisat.
Detta är exakt vad som har inträffat.17

Effekten under 1900-talet blev att den demokratiska idén visserligen

segrade hos liberalismen, men att en viss andel klassiska liberaler var
missnöjda med denna utveckling. Enligt dessa liberaler förblev ”en
auktoritär form av statsstyre att föredra utifrån en liberal synvinkel jämfört
med en demokratisk regim”, skriver den brittiske statsvetaren John Gray.18
Strax före första världskriget hade det uppstått en potentiellt farlig situation,
där delar av medelklassen ansåg att ”deras” ideologi – liberalismen – hade
försvagats och blivit till mjäkig halvsocialism. Ett fönster gick upp på glänt
för en ny och mer maskulin medelklassideologi.

Socialdarwinismen
Nära förknippad med skepticismen gentemot demokrati hittar vi liberalen
Herbert Spencer och hans tankar från 1884 om ”den starkes rätt till
överlevnad” (survival of the fittest) – den så kallade socialdarwinismen. De
individer som var mest lämpade för samhällslivet ansågs stiga upp mot
toppen, samtidigt som deras motsatser föll ner till samhällets bottenskikt.
Ojämlikheter i form av ekonomiska tillgångar, social position och politiskt
inflytande var därför något naturligt och oundvikligt. Samhället och staten
borde inte försöka göra något åt dessa förhållanden – eller som Spencers
lärjunge William Sumner uttryckte det: ”fyllot i rännstenen befinner sig
precis där han hör hemma”.19
Men här skulle liberalismen tänka om, beroende på den politiska
utvecklingen i Europa. Industrialismen innebar en massiv koncentration av
välstånd hos några få – medan allt fler drabbades av fattigdom i de
slumområden som bredde ut sig i Europa. Det blev allt svårare för liberaler
att ignorera den sociala misären. Denna process hos liberalismen var dock
gradvis och geografiskt differentierad – den startade i det tidigt
industrialiserade Storbritannien men nådde inte USA på allvar förrän under
1930-talet. Den brittiske liberalen Thomas Hill Green kritiserade redan i
mitten av 1800-talet det faktum att den av liberalismen så omhuldade jakten
på vinst gett upphov till nya former av fattigdom och orättvisa. Ekonomisk
frihet kunde därmed leda till ”friheten att svälta”. Vid horisonten syntes en
liberal variant av den moderna välfärdsstaten, som tog ansvar för
medborgaren. Den så kallade socialliberalismen föddes. Den amerikanske
filosofen Peter Vallentyne skriver:

Liberalism existerar i två breda former. Klassisk liberalism

understryker vikten av individens frihet, medan nutida liberalism
(eller välfärdsliberalism) tenderar att understryka någon form av
materiell jämlikhet.20

Bakom utvecklingen låg en ny ideologisk kraft, som vissa liberaler lät sig
inspireras av – samtidigt som den fruktades. Den så kallade
socialliberalismen utvecklades i skuggan av socialismen.
 4. Socialism, den missnöjdes val

ÅREN RUNT 1840 började franska proletära revolutionärer kalla sig för
”kommunister”21 och revolutionsåret 1848 publicerade Karl Marx och
Friedrich Engels i Tyskland Manifest der Kommunistischen Partei (på
svenska Det kommunistiska manifestet). Mest känt är verkets avslutning
”proletärer i alla länder, förenen eder”. Pedagogiskt tydligare är första
kapitlets inledning:

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om

klasskamp. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen,
mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i
ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än
öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär
omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas
gemensamma undergång.
I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig
uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av
de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare,
plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare,
gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser
återigen särskilda graderingar.
Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna
borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har
blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya
former för kampen i de gamlas ställe. Vår epok, bourgeoisins epok,
utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat
klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora
 fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser,
bourgeoisi och proletariat.22

Redan i första meningen (”Historien om alla hittillsvarande samhällen är

historien om klasskamp”) vill författarna hävda att manifestet inte är fria
politiska åsikter, utan vetenskap. Marx och Engels ansåg sig ha hittat en
historisk sanning som de applicerade på samtidens och framtidens
skeenden. Vidare ställdes den välbärgade medelklassen från 1789 (det vill
säga liberalerna) på samma sida som den enväldige konungen och den
förtryckande ”feodala” aristokratin, efter ”det feodala samhällets
undergång”. Motkampen i ”bourgeoisins epok” förs av de egendomslösa
proletärerna ensamma, i vidare bemärkelse arbetarklass och underklass. Det
speciella med dessa tankar, rent ideologiskt, behöver inte förklaras närmare.
De gav upphov till socialismen, såsom den senare utvecklades, splittrades
och formades i både revolutionär och reformistisk – socialdemokratisk –
anda. Precis som inom liberalismen har socialismen stridit internt om
demokrati, då ”proletariatets diktatur” stått mot folkstyre och öppna
demokratiska val. Den interna kampen har varit hårdför och ofta blodig.
Viktigt angående studier av fascismen är att socialismen blev
standardideologin för den missnöjde. Den fångade upp politisk glöd,
upproriskhet och otillfredsställdhet med sakernas tillstånd. Framför allt var
den en massrörelse, som inte bara rymde ”proletärer” utan även ideologiskt
medvetna ur medel- och överklass, välutbildade intellektuella och kulturella
eliter. Socialismen fick en extravagans som liberalismen gradvis förlorade
efter revolutionerna 1789–1848. Den ordinäre småborgaren blev genast en
betydligt mer intressant person då han fäste en liten röd stjärna på
kavajslaget (även om denna socialistiska symbol föddes först på 1910-
talet).
Inneboende i socialismens uppkomst var också att den var radikalare än
liberalismen, som därmed knuffades högerut av konkurrensen. Det ökade
liberalens känsla av att vara ansatt från två håll – både från aggressiva
socialister och oroliga konservativa. Detta är av yttersta vikt, eftersom
polariseringen skapade en upplevd nödvändighet hos liberaler att de i tider
av politisk kris måste välja sida. Definierade sig liberalen som ”höger” eller
”vänster”? Denna svåra fråga har liberaler tvingats ställa sig flera gånger
sedan ideologin uppstod. De svar och ställningstaganden som blev
resultaten har haft potentiellt mycket omvälvande följder. Socialismen blev
under andra hälften av 1800-talet ett ideologiskt fenomen, som
framgångsrikt fann en plats i samhället. Det gick visserligen inte snabbt.
När Karl Marx dog 1883, efter att ha levt mer än halva sitt liv i exil i
Storbritannien, kunde han se sitt liv som misslyckat. Han hade inte gjort
något nämnvärt intryck, vare sig i brittisk politik eller bland det
världsledande imperiets intellektuella. Framgången för Marx kom efteråt,
skriver Hobsbawm:

Inom 25 år efter hans död så innehade de europeiska arbetarpartier

som kallade sig för ”marxistiska” mellan 15 och 47 procent av
rösterna i samtliga länder med demokratiska val – det enda
undantaget var Storbritannien. Efter 1918 kom de flesta av dessa
partier i regeringsställning.23

Denna politiska succé skulle dock inte ske utan motstånd.

 5. Konservatism – ideologin som bekämpar sig själv

DEN AMERIKANSKE HISTORIKERN Jonathan Steinberg har i sin

uppmärksammade biografi om Tysklands ”järnkansler” Otto von
Bismarck24 gett en mycket givande inramning till de paradoxer som skapade
den moderna konservatismen. Under 1800-talets första hälft växte den unge
Bismarck upp inom den preussiska adliga så kallade junkerklassen, ett
samhällssnitt som hade sin identitet inom den dynamiska men samtidigt
mycket reaktionära krigararistokrati som formade det alltmer mäktiga
Preussen, och som via diverse krig 1871 skapade det enade Tyskland under
preussisk överhöghet. Idealet utgjordes av det förflutna, mer exakt av de
preussiska kungarnas traditionella maktsystem. Det som satt detta ideala
tillstånd i gungning var franska revolutionen och de efterföljande
revolutionskrigen. Steinberg skriver att de preussiska junkrarna hittade
hjälp från oväntat håll, i form av den irländske politikern och filosofen
Edmund Burke (1729–1797). Steinberg fortsätter:

Burke blev odödlig, inte tack vare sin politik, talekonst eller övriga
skriverier, utan för att när franska revolutionen bröt ut så skrev han
omedelbart en fantastisk bok. Reflections on the Revolution in
France and the Proceedings in Certain Societies in London Relative
to That Event in a Letter Intended to Have Been Sent to a
Gentleman in Paris, november 1790. Detta stora och oregerliga
mästerverk skapade den moderna konservatismen.25

För Burke var den traditionella samhällsordningen, med monark och

aristokrati i toppen, det enda naturliga systemet – som dessutom var instiftat
av Gud allsmäktig själv. Människor i allmänhet är dumma. Det är naturligt
med skarpt avgränsade sociala skikt. Jämlikhet är ouppnåeligt och mot
naturen. Planering för förbättring är meningslöst, eftersom all förändring
per definition är sämre än stabilitet. Och så vidare. Särskild måltavla för
den konservativa ideologin – vars namn blev väletablerat under 1820-talet –
var vid denna tid liberalismen. Att ha en måltavla var över huvud taget
viktigt för de konservativa, som hade mycket lättare att ange vad de var
emot (allt ”nytt”) än vad de var för.
Ändå går det inte att betrakta konservatismen som simpel opportunism.
Centrala begrepp var ”tradition” och det av Gud givna. Idealsamhället,
såsom den konservative såg det, hade skapats av ”vår skapares lagar” – för
att citera Burke. Allt ”nytt” var därmed ett sätt för vilseledda människor att
utmana Guds vilja. Men konservatismen hade även en sekulär dimension,
då det goda icke-föränderliga samhället band ihop ”de som lever, de som är
döda och de som ännu inte är födda”.26 Tradition gav dessa avlidna, levande
och ofödda människor en gemensam identitet, medan förändring var en
kollektiv resa in i det okändas osäkerhet. Individens ”frihet” var bara en av
många sådana oönskade förändringar, som spolierar människans trygghet i
att veta ”sin plats” i samhället. I stället underströks behovet av hierarkier
och auktoriteter, ”den naturliga aristokratin”. En fader har en självklar
auktoritet över sina barn, exemplifierade konservatismen, och detta är för
barnens eget bästa. På samma sätt motverkar samhällets auktoriteter
individens inneboende omoral, som hela tiden riskerar att urarta i
själviskhet och girighet. Därmed kritiken mot liberalismens nya
ekonomiska tänkande. Konservatismen var inte emot rikedom i sig, men det
enda kapital som Burke tillmätte värde var landinnehav. Alla ekonomiska
spekulationer – och då särskilt de som innebar handel med landområden –
innebar med Burkes ord ”en onaturlig och monstruös aktivitet”.27
De som drog nytta av denna moderna och liberala ekonomi var, enligt
Burke, föraktliga ”hantverkare och clowner, penningarbetare, ockrare, och
judar, som alltid kommer att vara deras följeslagare, ibland deras herrar”.28
Enligt Burkes antisemitism representerade judar allt som var simpelt och
kommersiellt med marknadsliberalism. ”Judar, som konkurrerar med
varandra angående vem som är bäst på att via bedräglig handel och
värdeminskande papper uppmuntra uselhet och förstörelse som drabbar
deras länder via deras degenererade råd.”29 Detta tankegods om den nya
tidens ondska fann hängivna läsare inom Preussens junkerklass. De
avskydde fria marknader, fria medborgare, fria bönder, fri rörlighet för
kapital, fri press – och de hittade hos Burke en ideologisk grund att stå på.
Junkern Friedrich August Ludwig von der Marwitz skrev 1811:

Dessa judar, om de är sin tro trogna, är fiender till varje existerande

stat. Om de inte är sin tro trogna är de hycklare och har enorma
mängder rörligt kapital i sina händer. Så fort värdet av landinnehav
har sjunkit till en punkt då de kan åstadkomma vinst, så hamnar det i
deras händer. Som jordägare kommer de att representera staten, och
sålunda blir vårt gamla ärorika Brandenburg-Preussen en nyinstiftad
judestat.30

Mitt i denna konservatism, detta hyllande av stabilitet och detta avfärdande

av förändring ser vi (som brukligt är i det som kan förefalla traditionellt)
stora förändringar. Konservatismen var en ideologi som i sig själv var en
paradox, eftersom den 1790 var en nyhet. Den ville bevara genom
förändring – och det är i sig en logisk omöjlighet. Detta är avgörande, inte
minst vad beträffar konservatismens förhållande till 1800-talets nya
masspolitik. En mycket representativ process är hur den drygt trettioårige
Otto von Bismarck blev representant i det preussiska parlament, Der
Landtag, som ägde rum året innan revolutionsåret 1848. Detta
landsdagsmöte skulle inte bli något modernt, parlamentariskt eller liberalt
arrangemang. Kung Fredrik Vilhelm IV av Preussen ansträngde sig tvärtom
för att åstadkomma en medeltida, feodal och romantisk sammankomst – så
långt ifrån det franska revolutionära nationalkonventet som möjligt. Men
det var en omöjlighet, eftersom förutsättningarna helt förändrats underifrån.
Och detta gällde även junkrarna. De var inte längre enbart representanter
för sitt riddarstånd, utan valdes in personligen utifrån egendom. Det var
innehav av ”privilegierat land” som räknades, inte födslorätt inom den rätta
adelsfamiljen. Den besuttna medelklassens liberala världssyn smög sig på
junkrarna, utan att de kunde göra något åt saken. Processen krossade kung
Fredrik Vilhelm IV:s orealistiska dröm om medeltid 1847. ”Det märkliga
var hur snabbt och naturligt mötet förvandlades till ett normalt parlament
med alla ceremonier och praktiker som utmärker det parlamentariska livet”,
skriver Steinberg.31
Detta leder oss till den utmärkande paradoxen hos konservatismen,
såsom den gestaltade sig för Otto von Bismarck vid landsdagen. Som
ledamot levererade han från talarstolen ett förolämpande och högst
anstötligt angrepp på liberalerna, vilket resulterade i upprörda känsloutbrott
i lokalen. Stenografprotokollet skriver:

Mummel och höga rop avbryter talaren, denne tar upp dagstidningen
Spenersche ur fickan och börjar läsa den, tills talmannen har
återställt ordningen. Sedan fortsätter han tala. […] Stort oljud från
församlingen, flera ledamöter kräver att få tala.32

Aristokraten Otto von Bismarck visade på alla sätt sitt utsökta förakt för
liberalismen och den liberala parlamentarismen. Ingenting annat än en
konung ”av Guds nåde” var en legitim styrelseform, enligt de preussiska
junkrarnas konservatism. Men för att hävda denna åsikt var de själva
tvungna att delta i parlamentarismen – de blev en aktiv del av det system
som de sökte bekämpa. Och därmed var deras kamp förlorad på förhand.
Oavsett hur mycket konservativ galla som Bismarck 1847 spydde på sina
liberala parlamentskolleger så förblev ändå dessa fiender kolleger. Steg för
steg inlemmades de konservativa i det nya politiska systemet, vilket i sin tur
fjärmade konservativa parlamentariker från kungar som Fredrik Vilhelm IV.
De förra började förstå den nya tidens spelregler – medan Europas
monarker, kejsare och tsarer i varierande grad försökte hålla sig fast vid ett
svunnet förflutet (vilket de gjorde med varierande men överraskande stor
framgång långt in på 1900-talet). Den europeiska parlamentariska
konservatismen klamrade sig visserligen fast vid sin antidemokrati, men
kampen den förde innebar oftast reträtter.
 6. Politikern föds

SAMMANFATTNINGSVIS UTGJORDE DEN politiska utvecklingen under det långa

1800-talet, det vill säga från 1789 till 1914, en breddning av samhällsstyrets
själva väsen. Masspolitiken uppstod – liksom de etablerade ideologierna
socialism, liberalism och konservatism. Ännu en paradox i det paradoxala
1800-talet var att denna breddning på sikt innebar en avsmalnad
specialisering, eller rättare sagt en professionalisering. Den gamla politiska
klassen – aristokratin – ersattes med en ny, som visserligen hade ett större
upptagningsfält men som samtidigt fick en allt skarpare avgränsning
gentemot den övriga befolkningen. Den moderna politikern föddes. Denna
identitet innebar inom parlamentarismen, med alla de kompromisser och
oheliga allianser som politik innebär, ett allt närmare förhållande politiker
emellan – oavsett ideologi.
I flera länder utbildades socialister, liberaler och konservativa vid samma
universitet, umgicks i samma sociala sammanhang och deltog – naturligtvis
– i gemensamma debatter. Även om politikern inte var aristokrat, eller även
om han var socialist, så blev han (för han var fortfarande självklart en man)
en bildad och verserad gentleman. Och så skulle han förbli, innan Adolf
Hitler förändrade tingens ordning. Den andra viktiga poängen är att när
Europa gick in i 1900-talet så ansågs det politiskt-ideologiska landskapet
vara färdigställt. Visserligen hände saker inom ideologierna. Socialismen
delades upp i kommunism, socialdemokrati och diverse mindre sekteristiska
inriktningar. Liberalismen fick tillskott av socialliberalismen, som ansåg att
en stark stat var nödvändig för att fördela resurser till exempelvis utbildning
och sjukvård. Konservatismens splittringar har redan berörts. Alla grupper i
samhället ansågs tillgodosedda i fråga om politisk hemvist. Arbetaren
stöttade arbetarpartier, småföretagaren stöttade liberalerna medan
adelsmannen var konservativ. Den som hävdar att fascismen enbart var en
antirörelse (antidemokratisk, antiliberal, antisocialistisk, antikapitalistisk,
och så vidare) glömmer att alla dessa antiåsikter redan fanns representerade
inom de existerande politiska ideologierna, när skymningen sänkte sig över
Europa onådens år 1914. Visserligen hade det blivit möjligt att teoretiskt
föreställa sig fascismen, men sådana tankar tolkades i så fall som ideologisk
sekterism. De utgjorde inget hot mot överhögheten hos de tre stora –
liberalismen, socialismen och konservatismen. Det var som om en politisk
gudomlighet nedstigit i Europa, den civiliserade världens mitt, och sagt att
”det är fullbordat”. Alla ideologiska nyheter föreföll marginella, eftersom
inget politiskt utrymme ännu öppnat sig. Och så skulle det förbli, trodde
man. Detta visade sig vara en helt felaktig föreställning.
 7. Nationalism (och ångmaskiner)

EN AV FRANSKA revolutionens mest genomgripande specifika politiska idéer

var nationalismen, den moderna nationalstatens ideologi. Tidigare hade
statstillhörighet vanligen handlat om att vara undersåte till en specifik
furste, vilket utgjorde dålig grund för att konstruera en kollektiv identitet.
Före nationalismen skulle varje föreställning om att fransk aristokrati
delade samma kultur som franska bönder ha förefallit motbjudande för
adelsmannen och obegriplig för jordbrukaren. Men med franska
revolutionen och skapandet av La Grande Nation utnämndes alla till
jämlika ”medborgare” – citoyens (kung Ludvig XVI degraderades till
citoyen Louis Capet). Det innebar ett incitament för individer att forma sin
identitet utifrån landet de bodde i. Nationstillhörighet är en uppenbar
konstruktion, eftersom nationella gränser flutit som tvålar över geografin
genom historien. Ändå är kraften hos nationalismen enorm, vilket märks på
det faktum att människor är beredda att mörda och dö för nationen – som
blivit ”det mest universellt giltiga värdet i vår tids politiska liv”, enligt
statsvetaren Benedict Anderson.33
Det ständiga problemet är dock vilka som innefattas i ”nationen”, en
fråga som är central för den ultranationalistiska fascismen – men även för
liberalismen och andra nationalistiska rörelser (till vilka även den
internationalistiska socialismen småningom anslöt sig). Bakgrunden är
omöjligheten att definiera vad som utgör ”en nation” eller ”ett folk”. Det
finns ingen metod för att särskilja ”nationen” från andra större sociala
enheter. Eller som den franske filosofen Ernest Renan frågade sig 1882:
”Varför är Holland en nation, medan Hannover och storhertigdömet Parma
inte är det?”34 Kriterier som språk, territorium eller kultur faller platt till
marken när de skärskådas närmare. Det går alltid att hitta mängder av
undantag, åt båda håll. Människor kan identifiera sig som tillhörande en
gemensam nation utan att dela något av ovanstående – och tvärtom.
Benedict Anderson kallar nationer för ”föreställda gemenskaper” (imagined
communities):

De är föreställda eftersom medlemmarna även i den allra minsta

nation inte känner de flesta av de övriga medlemmarna. De träffas
aldrig. De hör aldrig ens talas om varandra. Ändå så lever – i deras
sinnen – bilden av en gemenskap.35

Problematiken ökar eftersom nationer konstrueras ovanifrån, men måste

analyseras underifrån. Nationer skapar inte nationalism, utan tvärtom. Detta
kan relativt enkelt studeras i vetenskapliga undersökningar. Det är betydligt
svårare att avgöra hur statsledningars och nationalistiska aktivisters
ansträngningar uppfattas av deras måltavla – den vanlige privatpersonen,
som plötsligt ska bli del av ”ett folk”. Hobsbawm har tecknat följande
schema för hur förutsättningar kan följa på varandra över tid:36

1. Det som ska bli ”en nation” börjar tolkas och definieras utifrån
kulturella eller folkloristiska aspekter, av speciellt intresserade
pionjärer.
2. En politiskt engagerad grupp aktivister börjar propagera för ”den
nationella idén”.
3. Ett nationalistiskt-politiskt program vinner brett folkligt stöd och blir
en inflytelserik politisk rörelse.

Viktigt är att påpeka, att inget steg i denna process med nödvändighet leder
till nästa. Regionala sedvänjor (fas 1) studeras ofta av lokalhistoriskt
intresserade med potentiellt nationalistiska agendor, utan att något händer.
Separatistiska idéer marknadsförs ofta (fas 2), utan att vinna något bredare
stöd. Hobsbawm påpekar att det verkligt kritiska momentet är övergången
från fas 2 till 3. Frågan blir hur den övergången är möjlig att åstadkomma.
Exemplet med Jugoslaviens upplösning och efterföljande krig under 1990-
talet visar hur snabb och våldsam processen kan vara. Nationalism har en
oavvislig och potentiellt farlig relation till en annan och närliggande social
konstruktion – människors etnicitet. Den norske etnologen Thomas Hylland
Eriksen skriver att ”etniska identiteter tenderar att få störst betydelse i
situationer av förändring, konkurrens om resurser och hot mot de etniska
gränserna”.37 Till detta hör att människor kan byta etnicitet mycket snabbt,
vilket flera studier har visat. Den explosiva poängen blir att nationalismen
hämtar sin kraft både ur politisk legitimation och känslomässig styrka.
Nationer är moderna påhitt, men vill föreställa sig att de är uråldriga och
självklara sanningar.
Den moderna nationalismens födelse 1789 var inget konservativt projekt,
utan tvärtom något radikalt. En jämlikhetstanke. Men fenomenet var även
en realpolitisk succé, eftersom franska revolutionen ledde till
revolutionskrigen då Frankrike stred mot världens mäktigaste stormakter.
Och eftersom fransmännen successivt skickade sina professionella
officerare – det vill säga aristokraterna – till giljotinen (alternativt flydde de
utomlands), så förutsattes det att Frankrike gjorde sig militärt impotent.
Detta var felaktigt, eftersom nationalism visade sig vara en utmärkt
drivkraft i krig. Råheten uttrycks i den franska nationalsången Marseljäsen
från 1792:38 ”Framåt! Om orent blod än forsar kring vår fot!”, lyder texten i
första versen.39 Utlänningar med sitt ”orena blod” hånas som ”trälar”, då de
inte strider utifrån samma höga ideal som de franska medborgarnas
nationalistiska ”fria själar”. I stället är de blott legosoldater:

Vad vill då denna hord av trälar,

som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar,
med fängsel och med fjättrars hot?

I förlängningen ledde nationalismens succé på slagfältet till de enorma

europeiska värnpliktsarméerna, som drabbade samman i full skala när
1800-talet slutade år 1914. Men vid den tiden hade nationalismen förlorat
sin radikal-liberala betydelse och tolkades oftast som ett konservativt
begrepp. I bakgrunden fanns enandet av Italien och Tyskland, fram till
1870-talet.

Att skapa Italien

Det geografiska begreppet ”Italien” existerade långt före 1800-talet. Tankar
om en enad geografisk halvö förekom redan under renässansen, då tänkare
som Niccolò Machiavelli (1469–1527) såg tillbaka på antikens romerska
imperium – en tid då den italienska halvön inte hade varit splittrad i
småstater utan i stället utgjort ett förenat basområde för vidsträckt militär
makt. Men mellan revolutionskrigen runt år 1800 och revolutionsåret 1848
spred sig den omvälvande franska uppfinningen – nationalismen – till de
italienska områdena. Nationalismen var då fortfarande starkt förankrad i
liberala värden. Vanligen fastnar redogörelser för Italiens enande på 1860-
talet och dessförinnan – en period benämnd risorgimento (vilket betyder
”återfödelse”, ”återkomst” eller ”renässans”) – vid invecklade redogörelser
för processens färgstarka personligheter och deras handlingar. En typisk
sådan var den revolutionäre nationalisten Giuseppe Garibaldi, som satte sig
i spetsen för en grupp frivilliga – ”de tusen” – och proklamerade sig som
diktator av Sicilien, för att sedan erövra Neapel.
Problemet med dessa redogörelser är inte bara deras inneboende
långtråkighet, dilemmat visar sig även på ett rent vetenskapligt plan.
Återigen landar vi i en förståelse av historien där händelse A nödvändigtvis
leder till B för att till sist fullbordas i C, vilket i detta fall är uppkomsten av
den moderna nationalstaten Italien. Utifrån vårt syfte är greve Camillo di
Cavour (1810–1861) betydligt mer spännande, just därför att han inte var
någon färgstark och svärdsviftande Garibaldi utan tvärtom en ganska grå
representant för den professionella politikerkår som 1800-talet gav upphov
till. På bild framställs Cavour som en småfet farbror med ett närmast
löjeväckande litet skägg samt närsynta och glasögonprydda ögon. Trots
detta har han kallats ”den mest intressante och effektive politikern i modern
italiensk historia”.40
 Unge greve di Cavour hade sin identitet inom konservativ aristokrati i
den efterblivna regionen Piemonte i norra Italien. Men Cavour lät sig
påverkas av samtidens liberala idéer – inklusive nationalismen – i och med
julirevolutionen 1830, varigenom han blev så pass misstänkliggjord att han
fick lämna den utstakade officersbanan. Cavours revolutionära glöd
slocknade och under lång tid skötte han i stället framgångsrikt familjens
jordbruk, för att först i samband med revolutionsåret 1848 åter ge sig hän åt
politiken. Han grundade en tidning, typiskt nog med namnet Risorgimento.
Men Cavours radikalism fanns inte mer, i stället var hans nationalism av ett
nytt slag. Politiskt anslöt sig Cavour till den politiska rörelsen ”Ordning och
frihet”, under ledning av Sardiniens unge konung Viktor Emanuel II av
huset Savojen. Tanken med Ordning och frihet var att under den
betryggande ledningen av en traditionell elit, det vill säga en riktig kung,
förhindra alltför radikala lösningar samtidigt som ett relativt liberalt Italien
enades utifrån regionen Piemonte. Inget av detta var självklarheter.
Stormakterna Frankrike och Österrike hade starka intressen på den
italienska halvön, och Piemonte var åren runt 1850, då Cavour övertog
regeringsmakten, snarast ett skämt som ledande område. Rom hade varit ett
naturligare förstahandsval, om bara romarna hade visat minsta intresse för
saken (de var nöjda under påvemakten). Neapel var den italienska halvöns
största stad medan Milano var den rikaste och därmed ett mer naturligt val
såsom framtida huvudstad än Turin i Piemonte. Men Piemonte hade en
fördel i sitt politiska oberoende under furstehuset Savojen. Strukturerna var
alltså trots allt gynnsamma för den historiske aktören Cavour, som kunde
driva utvecklingen såsom piemontesisk statsminister i Turin från 1852. Han
instiftade affärsbanker för att få igång regionens industrialisering, byggde
järnvägar och lade grunden för en rustningsindustri. Unga ingenjörer skicka
des till England för att lära sig tillverka motorer för örlogsskepp,
pansarplåtar och räfflade kanoner. År 1857 började arbetet på den stora
Cavourkanalen, vars bevattningssystem skulle göra regionen till den mest
bördiga på halvön.
Men den stora poängen var egentligen inte resultaten, utan att Cavour
med sitt arbete skapade en bild av Piemonte som den italienska halvöns
mest upplysta och moderna region. En PR-bild som delvis var falsk,
eftersom styret i Turin fortfarande till stor del bestod av reaktionära
savojanska generaler. Cavour använde hotet från socialismen för att
skrämma dem. Maktutövaren Cavour utmärktes av sin spelarmentalitet,
som dock aldrig tog kommando över hans strategiska begåvning. Precis
som hans motsvarighet i tysk historia, ”järnkanslern” Otto von Bismarck
(vars Preussen spelade samma roll som Piemonte), så var Cavour en
utpräglad realpolitiker som aldrig lät några principiella övertygelser ta
kontrollen över handlandet. Den brittiske historikern Denis Mack Smith
skriver:

Cavour hade ett fantastiskt sinne för vad som var möjligt, och var
därmed alltid beredd att kompromissa med sina ideal om han såg
detta som fördelaktigt. Han skrämdes aldrig från att ändra sig,
utifrån anklagelser om opportunism.41

Det som skilde piemontesiske Cavour från preussiske Bismarck var den
förres förmåga att göra sig omtyckt, vilket den koleriske Bismarck aldrig
lyckades med. Ett exempel var Cavours förhållande till demokrati, som han
avskydde. Men han var redo att ge rösträtt åt alla som accepterade de
existerande institutionerna – och då främst monarkin. Detta utmärkte
Cavour och indikerar det skifte som nationalismen genomgick under andra
hälften av 1800-talet. Under ett yttre skal, som många uppfattade som
liberalt, förblev nämligen premiärminister Cavour konservativ. Det framtida
enade Italien måste styras av en konung, eftersom monarki var ”det enda
styrelseskick som kan förena frihet med ordning”.42 Poängen är att Cavours
konservatism på 1850-talet var nationalistisk, modern och konstitutionell –
till skillnad från tidigare årtiondens konservativa längtan till medeltid och
feodalism. Cavour uppfattades därför av eftervärlden som den ende verkligt
framgångsrike italienske politikern i modern tid, trots sitt auktoritära
demokratiförakt. I teorin var han kanske liberal, men i praktiken var han
machiavellisk.
 När den svärdsviftande radikalen Garibaldi tog över Sicilien och Neapel
tvingades Cavour agera. Han invaderade Umbrien och påvestaterna och
annekterade dessa territorier, med undantag för påvens residensstad Rom.
Sedan gick han söderut och tvingade Garibaldi att överlämna Neapel och
Sicilien, annars skulle Garibaldis frivilligtrupper ”utrotas”. Katoliker
förskräcktes över invasionen av påvestaterna, men Cavour argumenterade
skickligt att han utfört manövrerna bara för att hindra Garibaldi från att
störta påven. ”Syftet har varit heligt, och detta kanske ursäktar de
irreguljära metoder vi använt”, sa han – och det fungerade.43 När
parlamentet sammanträdde 1861 existerade ett helt nytt kungarike under
kung Viktor Emanuel II.* Tjugotvå miljoner människor hade plötsligt blivit
en ”nation”, vilket ansågs vara en ytterst märklig händelse i samtiden. ”Vi
har skapat Italien, nu måste vi skapa italienare”, som det sades vid
kungarikets första parlament.44 Uttalandet illustrerar ovanifrånperspektivet i
denna politiska process, som befann sig långt ifrån folklig nationalism.
Tvärtom ses än i dag ofta den italienska nationalstaten som en form av
ockupation i landets södra delar. Nationalism utifrån ett enande perspektiv,
till skillnad från separatistisk nationalism, blev ett utmärkande drag för
maktägande auktoritära krafter.
Även den konservative Bismarck förstod att den från början liberala
nationalismen kunde utnyttjas utifrån en helt annorlunda politisk agenda.
Nationalismen var en politisk process även i Tyskland, som enades under
preussisk överhöghet (i konkurrens med framför allt österrikisk sådan)
under det tidiga 1870-talet. Sammanfattningsvis blir poängen, att
nationalismen visserligen startat som en markering av jämlikhet – vi är alla
”medborgare” – men att det snabbt upptäcktes att den även kunde tolkas
reaktionärt, utifrån en medveten knytning av nationalismen till traditionella
eliter såsom symboler för ”nationen”. Konungen! Armén! Kyrkan!
Symboliken kunde till och med utsträckas till en auktoritär ledare, som
kanslern Otto von Bismarck (vilken trots minimal militär bakgrund alltid
klädde sig i uniform). Denna nationalism iförd preussisk pickelhuva
dopades av en samtida idéutveckling, som startade 1859 då Charles Darwin
publicerade sin revolutionerande naturlära Om arternas ursprung (The
Origin of Species). Vi har redan berört hur den liberale brittiske filosofen
och biologen Herbert Spencer tolkade dessa nya teorier, utifrån tanken att
enbart den starke hade rätt till överlevnad (survival of the fittest). Och
eftersom nationer alltmer tolkades som organismer, uppstod den livsfarliga
idén att nationerna – folken – förde en kamp på liv och död gentemot
varandra. Hårdast drabbade var ”underlägsna raser”, framför allt i Afrika,
när Europa byggde sina imperier mot slutet av 1800-talet. Men snart nog
skulle tankens inneboende våldsamhet även drabba Europa. Nationalismen
var på väg att visa sin fulla mordiska potential.

Nationalismen och den industriella revolutionen

Konstruktionen av nationalstaterna Tyskland och Italien innebar att Europa
på kort tid fick två mycket omfattande statsbildningar, som båda krävde
stormaktsstatus. Mindre känt är att dessa stater delade ett gemensamt
problem: de var bägge på efterkälken i den industriella revolutionen –
ångmaskinernas revolution, vilken startat i England redan i slutet av 1700-
talet (samtidigt som det likaledes agrara men politiskt intresserade
Frankrike varit upptaget med att giljotinera aristokrater). Onekligen hör det
till historiens ironier, att då Karl Marx skrev om den industrialiserade nya
tidens proletariat år 1848 så gjorde han det i det jordbrukande blivande
Tyskland. Historiker talar om 1800-talets ”dubbla revolutioner”, och syftar
då på både politiken och industrialiseringen. Frågan är om inte den
industriella revolutionen överträffade sin politiska syster. Inte bara
förändrades livsvillkoren på djupet i form av urbanisering, kraftigt ökad
arbetstid och så vidare nästan i all oändlighet. Pedagogiskt tydligare än att
räkna upp alla industrialismens förändringar är det faktum att den
industriella revolutionen gjorde just ”den ständigt pågående förändringen”
till normaltillstånd. Den rika delen av världens befolkning har än i dag att
anpassa sig till en ström av nyheter, vilka ständigt förändrar våra livsvillkor
(på senare år fenomen som internet, mobiltelefoner och annan
informationsteknik). Den förra generationens liv ter sig – helt naturligt –
som en del av helt andra förutsättningar, på samma sätt som det innevarande
decenniet alltid gestaltas i formuleringar som att ”allt har förändrats”. Men
ännu under mitten av 1800-talet stod alltså de blivande staterna Tyskland
och Italien utanför industrialismen, vilken därför blev extra intensiv och
omvälvande då den väl inleddes mot slutet av århundradet.
Viss forskning har pekat på att nationalismen under 1800-talet var en
reaktion gentemot industrialismen – då människor lämnade sina
lokalsamhällen och därmed förlorade kontakten med identitetsskapare som
släktskap, feodalism och lokala sociala seder. Dessa mekanismer har
påvisats empiriskt, frågan är snarare om man kan kalla dem för
”reaktioner”. I stället går det att tolka nationalismen som en katalysator för
att en industrialiseringsprocess ska fungera så smidigt som möjligt, om en
sådan omstörtande process över huvud taget går att karaktärisera som
”smidig”. I bakgrunden finns industrialiseringens krav på standardisering
hos själva arbetskraften, vilken etnologen Thomas Hylland Eriksen kallar
”kulturell homogenisering”:45

I detta historiska sammanhang uppstår ett behov av ett nytt slags

ideologi som kan skapa sammanhållning och lojalitet bland
individer som ingår i storskaliga samhällssystem. Nationalismen
motsvarade dessa krav. Den hävdade existensen av en föreställd
gemenskap, grundad på en gemensam kultur och förankrad i en stat,
inom vilken människors lojaliteter och band kunde riktas mot staten
och lagstiftningssystemet snarare än mot medlemmarna av den egna
släkten eller byn. Den nationalistiska ideologin är på detta sätt
funktionell för staten.46

Ett konkret exempel på kulturell homogenisering är språk – och Italien är

en utmärkt illustration. Det vi i dag kallar för ”italienska” var på 1800-talet
en dialekt som talades av bildade personer i Florens, det vill säga en
extremt liten del (kanske bara två procent) av den samlade befolkningen i
det blivande Italien. Några av samtidens främsta italienska
kulturpersonligheter menade att detta florentinska tungomål borde bli det
nya riksspråket, men de stod inte oemotsagda. Den framstående
språkmannen Graziadio Isaia Ascoli hävdade att nationalspråket i stället
borde växa fram organiskt, i samspel mellan olika regionala varianter. Först
i mitten av 1900-talet avgjordes striden slutgiltigt, till ”italienskans”
förmån.47 Parallellt var det först under 1930-talet som Italiens
industriproduktion passerade jordbruksproduktionen, vilket kan ses som
empiriskt stöd för Hylland Eriksens tanke om nationalism som kulturell
homogenisering i industrialismens tjänst. Det underlättar för industrin om
en sicilianare kan arbeta utan språkförbistring på Fiatfabriken i Turin. Men
själva skapandet av nationalstaterna har under 1800-talet och framåt också
en ideologisk-språklig funktion. De sammanflytande dialekterna kring
norsk-svenska gränsen fick en tydlig språklig uppdelning efter Norges
självständighet 1905, inte så mycket utifrån industriella krav som utifrån
politiska. Störst symbolik vid denna kulturella mobilisering lades vid ett
specifikt fysiskt ting: skidor.
Redan på 1800-talet forslades landsbygdens barn till storstaden
Christiania (nuvarande Oslo) för att utbilda stadsbarnen i skidåkning – det
ansågs nödvändigt att behärska detta för att kunna vara en ”äkta norrman”.48
Gentemot den svenska överhögheten blev skidorna patriotiska symboler,
och Grönlandsfararen Fridtjof Nansen kallades in för att lära kronprins Olav
skidåkning (varpå Nansen uteslöts som hedersmedlem i Svenska
skidfrämjandet). Under det tidiga 1900-talet utformade norska nationalister
”typiska folkdräkter” som skulle bäras vid offentliga nationalistiska
högtidligheter som nationaldagen 17 maj. På politiska grunder utformades
”urgamla” och ”typiskt norska” sedvänjor, folksagor och hantverk, som i
själva verket varken var urgamla eller typiskt norska.49 Thomas Hylland
Eriksen skriver:

Stadsborgerskapets medlemmar vallfärdade till avlägsna dalar på

jakt efter ”äkta norsk kultur”, tog med sig delar av denna hem till
städerna och presenterade dem som äkta uttryck för norskhet. […] I
själva verket var det stadsbor, inte bönderna själva, som bestämde
 att förtingligade aspekter av bondekulturen skulle utgöra ”den
nationella kulturen”.50

Det handlade om att konstruera en skarp gräns mellan ”vi” och ”de andra”
och denna norska process gick igen i samtliga europeiska nationalstater
under ungefär samma tid. Även i gamla statsbildningar som England,
Sverige, Danmark, Frankrike, Ryssland och så vidare. Men inom ”nationer”
som saknade egen nationalstat – såsom Polen, Ungern och Finland och i
nykonstruktioner som Tyskland och Italien – hade processen en särskild
potentiell explosivitet.
Ett särskilt uppmärksammat område inom konstruktionen av
nationalstaten var den moderna historievetenskapen, som uppstod i
Tyskland för att legitimera den nationalistiska ideologin. För att skapa en
gemensam kollektiv framtida identitet krävdes ett gemensamt förflutet,
ansågs det, och detta gemensamma förflutna knöts till konservativa
symboler centrerade till traditionella eliter. Gamla kungar som utkämpat
gamla krig lyftes fram ur ett dunkelt förflutet, förseddes med hjälteglorior
och utsågs till ”landsfäder”. Gamla slag från medeltiden utnämndes till
skådeplatser för ”nationens födelse”, om de inte hade förlorats och i stället
fick tjäna rollen som tragedi för ”nationens martyrer”. Nya historiska
tidsperioder uppfanns, etablerades folkligt och försågs med nationalistiskt
krigiskt innehåll – exempelvis ”vikingatiden” i de skandinaviska länderna.
Det viktiga är att detta fann återklang och förtroende hos de breda
folklagren i Europa, på en skala som få kunde ha anat. Nästan överallt
accepterade människor sin nya kollektiva identitet, utifrån den statsbildning
där de råkade bo. När de europeiska folken i form av enorma
värnpliktsarméer dödade varandra under första världskriget var denna
aggressiva nationalism betydligt mer folkligt förankrad än Marx och Engels
devis ”proletärer i alla länder, förenen eder”.
Jublande glatt marscherade kolonnerna mot slagfälten, där de i dag vilar i
massgravar såsom ”nos morts glorieux”, ”our glorious dead”, och så vidare
– våra ärorika döda. Den nationalistiska ideologin visade i 1900-talets
blodröda gryningsögonblick sin enorma styrka.
*
Bara Rom med sin franska garnison och Venedig under österrikiskt styre stod ännu utanför.
 8. Första världskriget

DET FÖRSTA VÄRLDSKRIGET 1914–1918 förorsakade relativt liten materiell

förödelse jämfört med andra världskriget. Ingen större europeisk stad blev
förstörd – eller ens allvarligt skadad. Europas civilbefolkning drabbades
enbart marginellt av våldet. Kriget medförde heller inga större skador på det
europeiska kulturarvet. Krigets skörd av dödsoffer (mellan åtta och tio
miljoner globalt) var förskräckande, men siffran kan jämföras med de 50–
100 miljoner människor som föll offer för pandemin spanska sjukan några
år senare.51 Krigets chockverkan låg i stället på ett annat område – som har
mer att göra med känslor, existentialism och sociologi än med kulsprutor,
artilleri eller stridsvagnar. Före 1914 hade ingen europé kunnat föreställa
sig en brutalitet i den enorma skala som kriget innebar. Historikern John
Keegan skriver:

Det första världskriget var en tragisk och onödig konflikt. Onödig

därför att den kedja av händelser som ledde fram till krigsutbrottet
kunde ha brutits när som helst under de fem krisveckor som föregick
den första sammandrabbningen om klokhet och vanligt förnuft hade
fått råda. Tragisk därför att krigsutbrottet resulterade i död för tio
miljoner människor, trasade sönder psyket för miljoner andra,
förstörde den europeiska kontinentens positiva och optimistiska
kultur samt lämnade efter sig, när kanonerna äntligen tystnade fyra
år senare, ett arv av politiskt och rasistiskt hat.52

Före kriget fanns endast ett knappt märkbart politiskt utrymme för
alternativ till de etablerade ideologierna. Första världskriget förvandlade
denna lilla spricka till en avgrund. Den kollektiva europeiska erfarenheten
av 1914–1918 var den mest avgörande omedelbara förutsättningen för
fascismens framgångar.53 Kriget var, enligt den samtida italienske
premiärministern Vittorio Emanuele Orlando, ”den största socioekonomiska
revolutionen i världshistorien”.54
Aldrig någonsin under historien hade krigföringen i Europa varit så
civiliserad som under det sena 1800-talet. Till stor del berodde det på att
den dominerande aggressiva parten, Preussen, hyste stor medvetenhet om
hur och varför krig borde föras. Nutidens sabelskramlande anfallskrig i till
synes slumpvis utvalda länder med efterföljande kostsamma,
kontraproduktiva och blodiga ockupationer – utan synbar militärpolitisk
strategi – skulle ha varit helt främmande för beräknande preussiska herrar
som kanslern Otto von Bismarck, generalfältmarskalken Helmuth von
Moltke eller militärteoretikern Carl von Clausewitz. Den senare ställde
1832 i sitt verk Om kriget55 frågan ”Vad är kriget?” och gav själv det
berömda svaret att ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra
medel”. De preussiska krigen mot Danmark, Österrike och Frankrike hade
konkreta politiska syften och utmärktes därmed av begränsning och stor
vilja att snabbt sluta freder, som dessutom skulle bevaras. Ett exempel är
hur Bismarck, efter att ha besegrat Frankrike 1870–1871, såg till att blidka
fransmännen genom att rikligt förse dem med kolonier i Afrika (där de
västerländska imperiekrigen var långt ifrån civiliserade). Självklart var
Frankrike missnöjt med att förlora kriget, men detta missnöje skulle enligt
preussisk krigspolitik minimeras. För preussarna var kriget ungefär som
våld brukar beskrivas av maffiamedlemmar i spelfilm, ”nothing personal –
just business”. Inga personliga vendettor utan i stället realpolitik. Målet var
inte kriget i sig, utan att snarast möjligt sluta fred på förmånliga villkor.
Fienden skulle inte förintas, utan endast fås att gå med på den egna partens
politiska målsättning.
Detta inkluderade kompromissvilja. Historikern Alf W. Johansson har
påpekat att denna relativt civiliserade syn på kriget försvann kort efter
Bismarcks avgång. Sedan 1914 härskar – än i dag, med vissa kortare
avbrott – tanken att enbart extremt och förintande våld kan lösa den
internationella politikens stora problem. Men Preussens tanke om det
begränsade kriget var inte bara utrikespolitik, utan även inrikespolitik.
Sedan Napoleonkrigen visste de styrande att ett långvarigt utövande av
krigiskt våld skapade social oro, vilket den konservative Bismarck ville
undvika. Första världskriget gav honom rätt angående dessa farhågor,
knappa två decennier efter hans död.
En avgörande del av första världskrigets enorma påverkan på Europa var
stridernas utdragenhet. Under de fyra långa år som kriget pågick hann
mycket förändras. Ett exempel är inställningen till kriget hos
”civilisationens krona” – de europeiska tänkarna, vetenskapsmännen och
intellektuella. Med några få undantag hade Europas forskare, humanister
och kulturpersonligheter villigt ställt sig i den militaristiska nationalismens
tjänst 1914, vilket ledde till ett trauma när krigets slakt avslöjade sig
alltmer. Exempelvis splittrades den tyska intelligentian. År 1917
publicerade 81 tyska professorer ett upprop, som begärde ”försoningsfred”.
Men dessa mötte omedelbart motstånd i ett antiupprop, som i sin tur
undertecknades av 1 100 professorer.56 Enigheten från 1914 hade efter ett
par år övergått i polarisering och konflikt. Många intellektuella såg själva
den krigiska katastrofen som något eftersträvansvärt, inte minst i det
neutrala Italien där kulturpersonligheter som poeten Gabriele D’Annunzio
formulerade idén om kriget som ett sätt att ”återföda” nationen. Han var
inte ensam om att kämpa för att Italien skulle gå med i striderna, som
symboliserade den underbara undergången för allt gammalt och trött.
Futuristen Filippo Tommaso Marinetti skrev redan 1909:

Vi vill glorifiera kriget – världens enda hygien – militarism,

patriotism, den destruktiva gesten hos frihetskämpar, vackra idéer
värda att dö för, och förakt för kvinnan. Vi ska förgöra museerna,
biblioteken, varje akademi. Vi ska bekämpa moralism och
feminism.57

Förgörandet – kriget som Harmageddon – skulle skapa utrymme för en

underbar framtid bestående av snabba bilar, våld och auktoritärt styre. Men
när Italien väl gick med i kriget 1915 (på ententens sida tillsammans med
Storbritannien och Frankrike) blev inte upplevelsen den förväntade. År
1916 befann sig krigsentusiasmen på tillbakagång i samtliga deltagande
länder. Den största krigsframgången hade Italiens motståndare – med
Tyskland och Österrike i spetsen – som vann striden mot Ryssland på
östfronten, vilket skapade ett kolonialvälde med starka inslag av rasism.
Medan kriget rasade vidare i väst ökade samtidigt polariseringen och
högerkantringen i Frankrike, vilken kulminerade i ett rasistiskt avfärdande
av tyskar som ”vidriga och ondskefulla undermänniskor”.58 Tyskland å sin
sida präglades av stark kulturell polarisering mellan
modernitetsförespråkare och konservativa. Samtidigt existerar en
förledande myt om första världskriget, enligt vilken krigströttheten var
allmän konsensus i Europa 1918. Men det var inte bara italienska futurister
som såg kriget som sin underbara lekstuga. I Bayern var den tonårige
Heinrich Himmler oändligt avundsjuk på sin storebror Gebhard, som precis
hann färdigt sin officersutbildning och fick delta i krigets slutminuter. Till
skillnad från Heinrich själv, som inte hann bli färdigutbildad innan kriget
var över.59 Ännu 1918 framstod det alltså som ett äventyr för horder av unga
män, som ännu inte blivit kallade att delta i slakten.
Visserligen har flera av myterna kring kriget ifrågasatts av historiker (den
samtida propagandan överdrev exempelvis redan 1914 det jubel som mötte
krigsutbrottet). Men faktum kvarstår att striderna inte kunde ha fortsatt så
länge som de gjorde utan ett utbrett stöd hos stora befolkningsgrupper.
Viljan att omge kriget med positiva myter understöddes av att
civilbefolkningen levde helt åtskilda från umbärandena vid fronten (till
skillnad från under andra världskriget då kriget i högsta grad drabbade även
de civila).
En sådan fantasi var att gemenskapen vid fronten – brödraskapet i
eldlinjen – upphävde klasskillnaderna. Detta var helt enkelt inte sant.
Däremot förstärkte kriget en gemenskapskänsla hos dem som stridit, vilket
fick många unga män att betrakta civilsamhällenas sociala och ideologiska
strukturer med avsmak. Det moderna politikerföraktet föddes hos miljoner
och åter miljoner hemvändande värnpliktiga. ”Aldrig förr hade så många
soldater utkämpat ett krig – och överlevt”, påpekar historikern Richard
Bessel.60 Detta gällde även det enorma antal män som återvände med svåra
handikapp och krigsskador. Bara i Tyskland handlade det om 2,7 miljoner
människor, som på så sätt blev levande minnesmärken över
”frontgenerationens” umbäranden i världen efter 1918 (både Mussolini och
Hitler hörde till dem som skadades i kriget).
Kriget slog även hårt mot grundläggande liberala demokratiska värden,
utifrån beslut som demokratier fattade gentemot sin egen ideologi.
Undantagstillstånd utfärdades, censur infördes och statsledningarna gavs
diktatoriska fullmakter. Ekonomin och industrin hos de krigförande skulle
tvingas in under nationella behov (vilket dock försöktes utan större
framgång). Idén om ”det totala kriget” inbegrep även den mänskliga
reproduktionen. Liksom industrierna betraktades också kvinnokroppar som
produktionsresurser, som skulle föda och nära framtida soldater. ”Detta är
det enda kvinnliga bidraget till krig och militärtjänst som är jämställt med
männens nationella insats”, yttrade den tyske socialdemokraten Alfred
Grotjahn 1915.61 I verkligheten sjönk barnafödandet som en sten under
krigsåren, men det är inte poängen. I stället upplevde människor i Europa
hur den privata sfären utsattes för ständiga attacker i utkämpandet av ”det
totala kriget”. Och dessa attacker tolererades – även om de inte alltid
åtlyddes. Acceptansen ökade för samhällelig inblandning i privatlivet
utifrån en kollektiv legitimering av att den nationella ödeskampen krävde
offer och ofrihet. De frihetliga ideologierna och den liberala demokratins
ideal sågs av allt fler som omöjliga utopier, vilka mest lämpade sig för
orealistiska drömmare vars politiska utrymme minskade i takt med att
massgravarna bredde ut sig i Europa.
Vårvintern 1917 störtades den ryske tsaren Nikolaj II i ryska
revolutionen – den förste i en rad av kejsare som inte klarade den sociala
oro som första världskriget gav upphov till. Tysklands konservativa
chockades svårare av sin kejsares abdikation 1918 än av själva
kapitulationen, medan Österrike– Ungerns kejsare Karl I:s försvinnande
från tronen var något mindre dramatisk. Den traditionella konservatismen –
baserad på idén om Fursten – stod inför sin största kris någonsin. Tsarens
styre i Ryssland ersattes av en regering bestående av liberaler och moderata
socialister. Det kommer alltid att tillhöra den kontrafaktiska
historieskrivningens gåtor hur detta kunde ha fortsatt om det inte avbrutits
av den bolsjevikiska så kallade oktoberrevolutionen 1917 (denna händelse
var en statskupp och ingen revolution – samt ägde inte ens rum i oktober).
Snabbt och relativt oblodigt besatte bolsjevikpartiet under Lenin viktiga
kommunikationsknutpunkter i Petrograd och lyckades inta Vinterpalatset,
där den provisoriska regeringen hade inrättat sig. Formellt grundades inte
det nya bolsjevikiska imperiet – Sovjetunionen – förrän 1922, men ändå är
det svårt att överdriva den effekt som statskuppen hade på den europeiska
politiken redan från 1917 och framåt. Den socialistiska ideologin fick en
helt ny innebörd i en världsdel som vid krigsslutet skakades av den
etablerade konservatismens kris.
Detta gällde inte bara i de kejsardömen som föll utan även i republiken
Frankrike, i den konstitutionella monarkin Storbritannien och i Italien.
Liksom i neutrala länder som Sverige och Danmark samt nygrundade
statsbildningar som Finland, Norge, Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Ungern och så vidare. Hotet från socialismen
växte till hotet från bolsjevismen i öst. Västerländska demokratier som
Storbritannien, Frankrike, USA och Finland skickade på 1920-talet in
expeditionskårer för att bekämpa den ryska bolsjevismen, en politisk pest
som hotade allt som Europas konservativa och liberaler höll heligt. Freden
gjorde ingen skillnad för miljoner människor, eller för att citera en samtida
krigsveteran:

Folk sa oss att kriget var över. Det fick oss att skratta. Det är vi som
är själva kriget. Dess eld brinner starkt inom oss. Det omgärdar hela
vår existens och fascinerar oss med sin frestande drift att förstöra. Vi
lydde och marscherade in i efterkrigsvärlden precis på samma sätt
som vi slagits på västfronten: sjungande, uppfyllda av känslan av
äventyr när vi gick till attack; tysta, dödliga och skoningslösa på
slagfältet.62
De kapitulationsvillkor som Tyskland mötte var långt ifrån Bismarcks
konstruktioner, vilka hade syftat till att bevara freden. I stället berövades
tyskarna egendom, landområden och människor (cirka tio procent av
befolkningen). Det har redan skrivits spaltmil om den onödigt hårda
Versaillesfredens betydelse för andra världskrigets utbrott 1939. Och den
röda faran visade sig vara ett verkligt hot, när upprorsfanan restes i den
nybildade tyska republiken åren omedelbart efter kriget. I Berlin tvingades
den socialdemokratiske presidenten lita på högerextrema före detta soldater
– så kallade Freikorps (”frikårer”) för att krossa den kommunistiska
revolten, varpå dess ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht
mördades. Samma sak inträffade i Bayern, där krigsveteraner som Hermann
Göring fick sällskap av den unge Heinrich Himmler i ett München som
förvandlades till slagfält. Kommunistiska rörelser blomstrade nästan
överallt i Europa. Den demokratiska socialismen förlorade i tilltro hos
många unga missnöjda, som antingen sökte sig till bolsjevismen eller
började känna sig hemlösa politiskt.
Missnöjet och längtan efter våldet som lösning på problemen återfanns
även i segrarmakten Italien. Visserligen gav fördraget vid Rapallo 1920 den
italienska staten allt som hade utlovats av de allierade vid krigsinträdet
1915, inklusive det tysktalande Sydtyrolen. Men hamnstaden Fiume (idag
den kroatiska staden Rijeka) undantogs. Det gav upphov till enormt
missnöje och många italienare talade om ”den stympade segern” – vittoria
mutilata. Dolkstötslegenderna uppstod. Fega, liberala och civila politiker
hade huggit skyttegravsgenerationen i ryggen. Massorna som kommit från
krigsindustrierna respektive slagfälten öppnade upp sig för en möjlig ny
ideologi. Medelklassens representanter i form av jordägande bönder,
företagare och affärsidkare började inse att både deras auktoritet och
egendom var hotade – och kunde de lita på sina liberala politiska
företrädare för kraftfullt beskydd när revolutionära socialistorganisationer
tiodubblades i storlek? I norra Italien ockuperade en halv miljon
industriarbetare sina arbetsplatser och satte upp arbetarråd enligt marxistisk
modell. I de agrara delarna av landet ockuperades jordbruksområden.
Mellankrigstidens stora offer i Europa blev den liberala demokratin, som
föll i stat efter stat, skriver John Keegan:

Inom femton år efter krigets slut var diktaturer, som tog avstånd från
den liberalism och den konstitutionalism som hade dominerat
europeisk politik sedan monarkiernas tillbakagång efter 1789, på
snabb frammarsch nästan överallt. Diktaturen blev krigets
fortsättning på politikens område.63

Förvisso saknades inte krafter som sökte en fredligare framtid efter

skyttegravarna. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson
formulerade 1918 de ”14 punkterna”, ett program för varaktig fred och med
målet att skapa ett Nationernas förbund, som skulle förhindra framtida krig.
Många liberaler och socialdemokrater såg i Wilsons punkter en väg framåt,
en bättre värld där nationer bestämde över sig själva. Men redan
behandlingen av Tyskland efter kriget visade hur svåra punkterna var att
genomföra, då allierade ”realpolitiker” krävde hårda tag. Europas folk hade
efter kriget att försöka positionera sig mellan det framtidsoptimistiska 1800-
talet, som aldrig kunde återkomma, och ett nyfött 1900-tal kring vilket
oenigheten var enorm och ständigt potentiellt våldsam. Slitet mellan Wilson
och Lenin måste Europa vid krigsslutet inse att konflikterna om territorier
och mellan klasserna inte var lösta, påpekar Robert O. Paxton, som
fortsätter:

Fascismen var inte möjlig rent praktiskt förrän första världskriget

hade vridit Europa in i en ny era. Den ”fascistiska epoken”, för att
citera titeln på Ernst Noltes klassiska verk från 1963, ”fascismen i
sin epok”, öppnade sig 1918.64

Första världskriget orsakade inte fascismen, utan fungerade som accelerator

eller möjligen katalysator. Europa fann sig efter vapenstilleståndet stående
vid det lilla torget Piazza San Sepolcro i Milano. Vägen dit hade varit
krokig och slutmålet hade aldrig varit givet. Men nu var man där. Lik
förbannat.
 DEL III
GENESIS

Det var en natt av skräck. Vår ankomst manifesterades av

rök och eld. Hela Romagnaslätten, ända upp i bergen, var byte för
fascisternas hämnd. Den röda terrorn skulle för alltid utplånas.
 1. Den rastlöse Mussolini

NÄR FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS strider tagit slut verkade medelålderns trevnad

ha infunnit sig i den trettiofemårige Benito Mussolinis liv.1 Han ägde och
drev en tidning med stort genomslag i Milano – Italiens rikaste stad. Han
hade skapat sig namn och rykte som publicist i det italienska offentliga
samtalet. Han hade tre barn inom äktenskapet och familjen flyttade in i en
större lägenhet vid det vackra Foro Bonaparte. Småningom blev han stolt
ägare till en fyrcylindrig sportbil av märket Alfa och han drömde om ett
eget flygplan. Dagarna utmärktes av lata förmiddagar, vanligen kom inte
Mussolini till sitt arbete förrän vid middagstid. Å andra sidan återvände han
inte hem förrän framåt småtimmarna, efter att ha klarat av sexuella
erövringar och eventuellt någon duell. Döden hade visserligen hotat 1918,
då Mussolini drabbades av spanska sjukan, men han tillfrisknade tack vare
läkarvård som troligen betalades av hans välbärgade älskarinna Margherita
Sarfatti.
Detta lugn i Mussolinis tidiga medelålder kunde kontrasteras mot de
gångna åren, då han lämnat det italienska socialistpartiet – vars ledare han
en gång varit – eftersom han krävde att Italien skulle gå med i första
världskriget. En kamp som krönts med framgång 1915. Mussolini hade
sedan själv deltagit i kriget samt, till sin oerhörda stolthet, sårats i striderna.
Som en del av kampanjen för att göra Italien till stridande nation hade han
startat tidningen Il Popolo d’Italia, vilken alltså fortsatte att gå bra även då
kriget avslutats. Allt talade för att Benito Mussolini efter 1918 borde ha
trappat ner, gått in i livets mitt som stadgad familjefar. Men varken
Mussolini själv, det italienska samhället i stort eller ens världsdelen Europa
kunde återgå till den stabilitet som präglat tillvaron under förkrigstiden.
Alltför mycket hade hänt, alltför mycket upplevdes som hotat, alltför
mycket drömdes det om alternativa framtider. Bara några år efter krigsslutet
skulle Mussolini vara Italiens dittills yngste premiärminister, beundrad av
sympatisörer över hela världsdelen och i spetsen för en helt ny, ungdomlig
och revolutionär politisk rörelse.
Krigets Italien hade – precis som i övriga Europa – påverkat olika
samhällsgrupper på helt olika sätt. Storindustrin hade varit den stora
vinnaren, eftersom den berikat sig på enorma statliga kontrakt angående
krigsproduktion. Även den agrara medelklassen var generellt en vinnare,
eftersom staten frusit arrendena under kriget samtidigt som lönsamheten
inom jordbruksproduktionen stigit dramatiskt. Flera arrenderande
jordbrukare kunde efter kriget köpa egna gårdar, vilket dock gjorde att de
upplevde sig som sårbara på grund av belåningar och investeringar (inte
minst kostsamma dräneringar för att förvandla sumpmark till
jordbruksmark). Förlorarna var arbetarna, både på landsbygden och i
städerna, samt den urbana medelklassen. Dessa hade drabbats hårt av
inflationen. Levnadskostnaderna hade ökat med 164 procent åren 1914–
1918, vilket innebar att de sju lire per vecka som utgjorde medellönen i
Milano efter kriget var en löjlig summa pengar jämfört med de 75 lire som
krävdes för att försörja en familj.2 Den italienska statens ekonomiska kris
1918 drabbade särskilt industriarbetarna hårt, då krigsproduktionens avslut
ledde till massuppsägningar. I november 1919 var två miljoner människor
arbetslösa.
Situationen ledde till ett enormt uppsving för kommunisterna och
socialisterna – åren 1919–1920 inleddes 3 544 strejker. Uppemot 1,3
miljoner arbetare lade ner arbetet under dessa Biennio Rosso (”två röda år”)
medan demobiliseringsarbetet minskade viljan att finna kompromisser.
Samtliga delar av samhället ansåg att de gjort avgörande insatser under
kriget och ville ha belöningar, inte försämringar. Lägg dock särskilt märke
till medelklassens situation. Denna traditionellt liberala grupp fann sig –
oavsett om personen var en ekonomiskt hårt drabbad affärsidkare i
storstaden eller framgångsrik jordbrukare på landsbygden – i ett läge som
kunde upplevas som trängt från två håll. Storindustrin och storkapitalet
hade gjort förmögenheter på kriget och befäste sin ställning i den rika
triangeln Milano–Genua–Turin. Det innebar press ovanifrån på
medelklassen. Samtidigt gav sig arbetarklassen hårdhänt ut på krigsstigen,
vilket innebar press underifrån. Men det liberala italienska statsstyret visade
sig ha svårt att hantera de arga arbetare som satte upp ”röda republiker” och
paramilitära garden (Guardia Rosse) i städerna, där de inväntade
revolutionen – vilken föreföll nära förestående. Medelklassens tjänstemän,
handlare, akademiker, hantverkare, lärare, småföretagare och arbetsgivare
såg hur den politiska makten å ena sidan gynnat storindustrin, medan den å
andra sidan inte klarade av att hantera våldsamma massor av revolutionära
arbetare. Den generellt mycket nationalistiska medelklassen kopplade ihop
detta med hur Italien efter kriget – trots sin status som segrarmakt –
förvägrades territoriell expansion i Afrika, Mindre Asien och Dalmatien.
Det Italien som skulle ha blivit Roms efterföljare blev i stället ”den minsta
av stormakterna” (the Least of the Great Powers), om ens det.
Effekten blev att Italiens många nationalister, till vilka Benito Mussolini
hörde, hade svårt att slå sig till ro med sina familjer, karriärer och så vidare.
Konkreta förutsättningar infann sig för en ultranationalistisk massrörelse,
som kunde utnyttja det politiska utrymme som öppnats då liberalismen
misskrediterat sig inför dessa sina traditionella sympatisörer. En rörelse som
skulle positionera sig mot storkapitalet, samtidigt som den – framför allt –
skulle stå i harnesk gentemot socialismens hot. En rörelse som med egna
kårer av våldsverkare kunde möta den röda hydran. Och i Europa efter 1918
rådde ingen brist på män beredda att använda fysiskt våld som politisk
metod.
 2. Fascismens glödande födelse

I BENITO MUSSOLINIS samlade verk – som redigerades och gavs ut av

beundrare så sent som på 1950-talet – beskrivs mötet vid Piazza San
Sepolcro söndagen den 23 mars 1919 som fascismens glödande födelse. Det
är en förenkling. Visserligen kallade Mussolini till mötet, men kallelsen
gick ut till redan etablerade nätverk och organisationer. Ett exempel var de
krigsglada futuristerna, under ledning av Filippo Tommaso Marinetti. Ett
annat var de före detta stormtruppernas (så kallade arditi) veteranförening,
Arditismo civile, under den prominente Feruccio Vecchi. Medlemmarna bar
den svarta skjorta som varit dessa elitsoldaters signum under kriget och
stoltserade med ledord som i hög grad stämde överens med den kommande
fascismens ideologiska kärna: ”först fosterlandet, sedan familjen, sedan oss
själva och sist det internationella!”3 Än mer passionerade var Arditismo
civiles uttalade kampmål; de skulle kämpa mot socialism och all form av
medelklasspassivitet. Redan månaden innan San Sepolcro-mötet hade
Vecchi och Marinetti träffats för att försöka hitta ”en mer praktisk bas för
detta potpurri av idéer”.4
En annan utmärkande grupp som hörsammade Mussolinis kallelse var de
nationalistiska syndikalisterna. Dessa hade varit den före detta socialisten
Mussolinis viktigaste allierade i kampen för ett italienskt krigsinträde 1915.
Före första världskriget var syndikalisterna den främsta rivalen till den
parlamentariska europeiska socialismen. De flesta vänstersympatisörer
tydde sig till socialistpartier som kämpade för framgångar i fria val, med
syfte att nå makt denna väg. Syndikalisterna å andra sidan organiserade sig i
fackföreningar (syndikat) och föraktade de kompromisser som
partipolitiken krävde. I stället för att nå marginella framgångar i väntan på
den av Karl Marx förutspådda historiska utvecklingen, där socialismen
utgjorde ett självklart nästa steg, ansåg syndikalisterna att de via järnhård
vilja kunde åstadkomma kapitalismens undergång. De skulle krossa det
innevarande samhällssystemet via en gigantisk strejk, efter vilken deras
syndikat skulle fungera som produktionsenheter i ett fritt kollektivistiskt
samhälle.
De flesta av Italiens syndikalister hade motsatt sig krigsinträdet 1915 –
men några hade tvärtom arbetat aktivt för det, eftersom de menade att kriget
skulle driva landet snabbare mot den sociala revolutionen. Dessa aktivister
grundade därmed nationalsyndikalismen och ”andades in nya idéer i den
italienska socialismen som hade kastrerats och kloroformerats”, enligt
Mussolini.5 Annars är det slående hur skilda åskådningarna var hos dem
som dök upp på söndagsmorgonen vid Piazza San Sepolcro. Där fanns
diverse intellektuella (arbetslösheten var särskilt hög bland Italiens
akademiker), judar stod bredvid antisemiter, där kom anarkister och
republikaner såväl som monarkister och extremistiska katoliker. Det kom
till och med feminister, vilket kan anses förvånande eftersom hyllandet av
manlig virilitet var ett mycket tydligt drag hos majoriteten av de övriga
deltagarna. Den upplevda feminiseringen av samhället var ett av
hatobjekten, ändå dök dessa kvinnosakskämpar upp. Röran kan beskrivas
av hur oense litteraturen är om hur många de församlade var, uppgifterna
varierar mellan 100 och 300 personer. Det går även att peka på en märklig
lucka i forskningen angående mötet, nämligen att det förefaller oklart hur
det egentligen organiserades samt om det fanns ett från början uttalat syfte
som deltagarna var medvetna om. Vi vet att en helt annan mötesplats var
planerad från början, nämligen den stora teatern Teatro Dal Verme, bara
några meter från Mussolinis bostad. Men eftersom deltagarantalet blev
lägre än väntat byttes lokalen till Circolo dell’Alleanza Industriales lokaler
vid Piazza San Sepolcro (en lokal som gjorts tillgänglig av en finansiär av
tidningen Il Popolo d’Italia, affärsmannen Cesare Goldmann).
För att sammanfatta, så bör det hela tolkas som att mötet vid piazzan i
mars 1919 inte företrädde någon enhetlig politisk linje. Däremot förenades
deltagarna av något helt annat. En extremistisk vilja till förändring – och
därmed en stor nyfikenhet på politiska nymodigheter. Därav exempelvis
närvaron av feminister. Paxton pekar på hur omöjligt det är att placera in
Piazza San Sepolcro-mötet på en höger–vänster-skala, deltagarna var
egentligen bara överens om en enda sak; de befann sig inte i mitten. Denna
söndag, den 23 mars 1919, grundades den rörelse som döptes till Fasci
italiani di combattimento – det Italienska kampförbundet. Ordet ”fasci”
härrör från fasces, ett vapen (spöknippe med instucken yxa) som i det antika
Rom bars av livvakter åt de högsta ämbetsmännen.6 Dessa vapen hade
redan tidigare gett namn åt allehanda politiska italienska rörelser, utan att
dessa i övrigt hade något gemensamt.*
Viktigare i sammanhanget är att fascismen (deltagarna gavs omedelbart
samlingsnamnet fascister) inte grundades som ett politiskt parti, utan som
ett nätverk vars medlemmar skulle bedriva aktivism. Rörelsens manifest,
som Mussolini omedelbart publicerade i Il Popolo d’Italia, speglade både
kampviljan och den samtidiga försiktigheten i fråga om konkreta politiska
frågor. Sådana kunde ju förefalla stötande för enskilda deltagande
grupperingar. Den första deklarationen var enbart en allmän hyllning till
krigsveteranerna, både stupade och överlevande. Den andra deklarationen
fördömde imperialismen ”hos andra folk” eftersom denna konkurrerade
med den egna, italienska expansionismen. Men den tredje deklarationen
hade spets:

Mötet den 23 mars uppmanar fascister att sabotera, med samtliga till
buds stående medel, kandidaturen för neutralister hos alla par tier.
[…] Vare sig vi vill det eller inte, så blir kriget det centrala. Med
andra ord, eftersom kriget blivit det dominerande faktumet i vårt
natio nella liv, så står det klart att vi inte kan undvika att tala om det.
Vi går till strid angående kriget, eftersom vi inte ber om ursäkt för
vad vi har gjort.7

Begreppet ”neutralister” betydde i detta sammanhang främst ”socialister”,

vilket innebar att första världskrigets yttre fiender bytts ut mot inre sådana.
Detta var vad alla kunde enas om vid Piazza San Sepolcro. Kriget hade
varit rätt och riktigt! Kriget skulle förbli rätt och riktigt! Kriget kommer
alltid att vara rätt och riktigt! Men nu skulle kriget som politisk idé föras
med nationen i fokus.
Den lösa organisationen inom San Sepolcro-fascismen innebar både
möjligheter och begränsningar. Den stora fördelen var möjligheten till
snabb aktion och respons från framför allt Mussolini själv, via hans tidning.
Dessa politiska utspel kunde vara helt intuitiva, förmågan till politisk
improvisation var en av Mussolinis starka sidor, samtidigt som de gavs
tyngden av att vara hela den fascistiska rörelses åsikt – inte bara den
ensamme tidningsmannens. Mussolini gavs möjlighet att fritt utforma
mytologin kring vad han kallade combattentismo (ett typiskt
Mussoliniuttryck, det låter mycket bra men den exakta innebörden är
bekvämt oklar). Nackdelen var förstås att rörelsen saknade den ordning,
disciplin och möjlighet till centralstyre som utmärker en traditionell
partipolitisk organisation. Enskilda fascister kunde agera självständigt,
vilket ofta betydde problem att hantera för Mussolini. Emilio Gentile –
möjligen Italiens främste historiker på området – anser att San Sepolcro-
fascismen var ett typiskt exempel på tidens ”bohemiska politiska och
intellektuella klimat, som återfanns i städerna”.8 Själva begreppet
”antiparti” appellerade till den brokiga samling aktivister som samlades vid
piazzan.
Med andra ord är det svårt att analysera fascismens väsen utifrån 1919.
Rörelsens uppgift vid denna tid var inte att tycka utan att göra. Perioden av
ideologisk enkelhet blev förvisso kort, men satte ändå sin prägel på hur
fascismen tolkas än i dag. Det är här fröet planterades till synen på fascism
som en icke-ideologi bestående enbart av yttre attribut. Föreställningen om
fascismen som antiideologi reflekterade året 1919 mer än fascismen i sig.
Rörelsen var en del av samtidens pragmatiska tänkande, antiintellektualism
och avfärdande av de etablerade ideologierna liberalism, socialism och
konservatism efter kriget 1914–1918. Tiden omedelbart efter
vapenstilleståndet utmärktes av snabba förändringar, och i denna möjlighet
hittade ett antiparti sin självklara identitet, även om organisationsformen av
praktiska skäl skulle visa sig kortlivad. Fascismen 1919 var något ungt och
ungdomligt – både om man analyserar den i efterhand och utifrån hur den
uppfattade sig själv i samtiden. ”Vi måste lägga grunden för vår
ungdomliga konstruktion”, skrev Mussolini och fortsatte:

För allt det goda vi vill åstadkomma så får vi inte ge oss in i förslag,
diskussioner eller partipolitiska gräl. Vi är en vild sammanslutning
med blodet pumpande i våra ådror och en brutal ärlighet på våra
läppar, eftersom vi har en lång väg framför oss. Vi har inget behov
av ett partis källargångar. Vi måste vara starka, modiga, oförskämda,
galna av entusiasm och frihet i tanken. […] Ett parti passar inte en
ungdomlig själ.9

Mussolini gjorde rätt som hyllade ungdomen, eftersom medelåldern bland

aktivisterna var extremt låg. ”Mer än något annat så var de tidiga fascisterna
unga”, skriver Paxton.10 Exempelvis hade krigsveteranerna ofta gått ut i
kriget i de sena tonåren och många var 1919 bara dryga 20 år. Det var ingen
slump att arditis kampsång hette Giovinezza – ”ungdom” – och att denna
omedelbart blev hela den italienska fascistiska rörelsens officiella sång:

Giovinezza, Giovinezza,
Primavera di bellezza
Per la vita, nell’asprezza
Il tuo canto squilla e va!
E per Benito Mussolini,
Eja eja alalà
E per la nostra Patria bella,
Eja eja alalà

Klumpigt översatt till svenska blir detta:

Ungdom, ungdom
Skönhetens källa
I livets hårdhet
 ljuder din melodi!
Och för Benito Mussolini,
Hipp, hipp hurra!
Och för vårt vackra fädernesland,
Hipp, hipp hurra!

För de fascistiska ungdomarna blev rörelsen en kanalisering av hatet mot de

vitskäggiga gamla män som ansvarat för all den politik de föraktade. Vidare
speglar Mussolinicitatet ovan oron för att denna samling av unga och
disparata entusiaster skulle börja jämföra sina åsikter – och finna att de inte
alls var överens. Retoriken om antipartiet var med andra ord en strategi för
att undvika fraktionsgräl och splittring, snarare än en återspegling av
”fascismens innersta väsen”. Det är dock viktigt att påpeka att ingen
ideologi har varit färdigkonstruerad från första början. Även den senare så
välordnade liberalismen, för att ta ett exempel, föddes utifrån kaoset under
franska revolutionen. Socialismen tog nära ett halvt århundrade på sig att
finna sin identitet, efter att Marx och Engels publicerat sitt manifest
revolutionsåret 1848. Möjligen var antiideologi 1919 den enda möjliga
mentala attityden hos dem som återvänt från kriget med övertygelsen att all
ideologi var av ondo – samtidigt som de åtrådde en ideologi med politisk
handlingskraft, både personligen och hos den organisation som de
onekligen sökte. Mussolinis skapelse lyckades hantera denna till synes
logiskt omöjliga inställning på ett skickligt sätt.
Luddigheten hos fascismen 1919 gällde aldrig nationalismen. Tvärtom.
Det var denna del av rörelsen som samtliga närvarande vid Piazza San
Sepolcro kunde skriva under på, oavsett sin övriga hemvist. ”Nationen kan
redan känna vinden av ett nytt liv, på väg att explodera i en storhet som
enbart det italienska geniet är förmöget att förnimma och förvandla till en
prestation för mänskligheten”, skrev Mussolini.11 Det omedelbara syftet
med fascismens nationalism var att försvara segern i första världskriget
gentemot de missunnsamma övriga segrarmakterna. Därigenom
kanaliserade fascismen känslorna kring ”den stympade segern”. Men denna
upprördhet var inte unik för fascismen, vars nationalism var mer specifik.
Fascismens glödande nationskult placerades på ett helt eget plan, över allt
annat, inom ideologin. Denna nationalism avvisade exempelvis
klassretoriken helt och hållet, vilket var märkligare än det låter.
Klassperspektivet var centralt hos de konkurrerande ideologierna. Det
vanliga exemplet är förstås socialismen, men tanken fanns även i
konservatismens fundament om att all makt hörde till överklassens
traditionella eliter – liksom i liberalismens hyllning av den dygdige
medelklassindividen. Mussolini kunde i detta läge hävda att nationen
”innehåller samtliga klasser medan klassen inte innehåller nationen över
huvud taget”.12
Utspelet riktade sig särskilt mot socialismen, eftersom det motsade
marxismens utgångspunkt om historien som en ständig klasskamp. Men
1919 kunde till och med fascismens marxister – framför allt syndikalisterna
– svälja tankegången, eftersom de definierade sig som
nationalsyndikalister, och därmed delade uppfattningen att nationen kom
först. Vidare fokuserade den fascistiska nationalismen på att nationen
degenererat och därför var i behov av en renässans – en pånyttfödelse, som
skulle vara revolutionär till sin natur. Detta skulle manifesteras i en viril
fascistisk framtid (vilket syns i Mussolinicitatet ovan; ”Nationen kan redan
känna vinden av ett nytt liv”). Här blev nyckelordet från 1800-talets
italienska enande, risorgimento, åter viktigt eftersom det betyder
”pånyttfödelse”. De italienska fascisterna talade om behovet av ännu en
risorgimento, fast denna gång skulle renässansen – via den fascistiska
revolutionen – genomsyra hela nationen. Dessutom bekräftade
ultranationalismen tanken om fascismens huvudfiende, som trots en hel del
antikapitalistisk retorik alltid förblev den internationalistiska socialismen.
Sentensen ”proletärer i alla länder, förenen eder” upprörde fascister mer än
något annat, eftersom parollen är antinationalistisk och därmed går på
kontrakurs visavi fascismen.
Men den fascistiska nationalismen skilde sig från Bismarcks och Cavours
konservativa nationalism, som enat Tyskland och Italien. Mussolini
påpekade, angående konservativ nationalism, att den ”är imperialistisk,
medan vi är expansionistiska; den är vinklad gentemot monarki, eller
faktiskt snarare mot en viss dynasti, medan vi placerar nationen ovan
monarkin och dynastin”.13 Citatet är pedagogiskt, eftersom det explicit
nämner nationen som den allra högsta nivån hos fascismen. Vidare
avfärdade Mussolini – inte utan humor – den typ av nationalistisk italiensk
kollektiv identitet som vände sig mot utländska turister, en nationalism som
trivdes bäst ”i hotellbranschen” och som bekräftade utländska stereotyper
om italienare som stökiga men charmiga ”glasstillverkare”. Senare skulle
Mussolini – förgäves – försöka få italienarna att sluta med nationella
klichéer, som att gestikulera och äta pasta (Mussolini ansåg att ris var
nyttigare).
Intressant är även den skillnad som ovan anges mellan imperialism och
expansionism. Fascismens expansionism var futuristisk och inspirerad av
poeten Gabriele D’Annunzio, som snart skulle spela en nyckelroll i
rörelsens utveckling. Italien ”måste segla”. Navigare necesse est!
Därigenom skulle ”det italienska” sprida sitt ljus i världen, för att bekräfta
Italiens andliga överlägsenhet. Detta skulle inte likna exempelvis – och
framför allt – Storbritanniens ”cyniska, blodiga och stöldinriktade
imperialism” utan tvärtom verka utifrån det italienska geniets civiliserande
egenskaper.

Fascismen som medelklassrörelse

Den observante märker att fascismens nationalism ligger nära den liberala
tolkningen från 1789, utifrån tanken om nationen som enande förbrödring.
Det är troligen ingen slump. Skillnaden mellan fascistisk och liberal
nationalism är, framför allt, att fascismen redan från början utsåg nationen
som sitt centrum – och nationen utgör ju ett kollektiv. Liberalismen däremot
sätter individen främst. Med andra ord, den fascistiska nationen skulle
tjänas av individerna medan liberalismens individer skulle tjänas av
nationen. Fascism och liberalism står långt ifrån varandra ideologiskt.
Däremot var en klar majoritet av de församlade på Piazza San Sepolcro
medelklass och lägre medelklass. Det vill säga – de hade traditionellt ansett
sig tillhöra liberalismen, som dock snabbt hade förändrats. Den nya
socialliberalismen förkastade tidigare klassiska liberala tankar om ”den
starkes rätt till överlevnad” och antidemokrati. Möjligen kan fascismen
därmed tolkas som resultatet av en kris, orsakad av liberalismens
förändring. De traditionella liberaler ur medelklassen som valde att följa
Mussolini kände sig ideologiskt hemlösa i ”den liberala demokratin”
Italien, varför de blev måltavlor för ideologiska nyheter som fascismen.
Lipset skriver i sin inflytelserika bok Extremism of the Centre att ”den
fascistiska ideologin, trots sin antiliberala glorifiering av staten, har varit lik
liberalismen i sin kritik av storindustri, fackföreningar och den socialistiska
staten”.14
Lipset visar empiriskt att fascism i sin linda främst dragit till sig
traditionellt liberala samhällsgrupper.* Till saken hör att den hårda kärnan
på Piazza San Sepolcro, de svartskjorteklädda veteranerna från elittrupperna
arditi, var utpräglat lägre medelklass. Traditionellt hade de tillhört
liberalismen, men efter kriget – utifrån sin identitet som hårdföra och
cyniska krigare – fann de sig gravitera mot ultranationalismen. Där fanns
den omedelbara kopplingen mellan fascismens och liberalismens
överlappande tolkningar om nationalism som något förbrödrande, där fanns
den omedelbara kopplingen mellan medelklass och fascism. Där
kanaliserades tydligast ilskan gentemot de traditionella eliternas nedlåtenhet
– respektive hatet mot arbetarklassens socialistiska uppstudsighet.
”Fascistpartierna var medelklass, det går till och med att hävda att de
uppfattades som själva förkroppsligandet av den lägre medelklassens
missnöje”, skriver Paxton.15 Men mycket tidigt upptäckte fascismen – till
sin förvåning – att rörelsen drog till sig fler aktivister ur arbetarklassen än
vad man trodde var möjligt. Ett exempel var den ungerska Pilkorsrörelsen,
som fick en tredjedel av rösterna bland arbetarna i det tungt
industrialiserade Budapest. I detta låg kärnan till fascismens
framgångssaga, såsom den ideologi som haft en unik dragningskraft på
samtliga samhällsklasser. Både den högadlige fursten och den egendoms
löse proletären fick rum inom den fascistiska gemenskapen, förutsatt att de
politiskt lät sin klasstillhörighet underordnas ”nationen”. Här blir den
fascistiske ledaren betydelsefull, men på ett annat sätt än utifrån myten om
”ledarkulten” såsom definierande drag hos ideologin. Viktigare var att de
fascistiska ledarna bröt mot de invanda mönstren hos de yrkespolitiker som
växt fram under 1800-talet.
Toppskikten i fascistpartierna innebar ett genomslag för masspolitikens
upptagningsfält – det var inte längre nödvändigt med en bakgrund inom
”den politiska klassen”. Det bästa exemplet var Adolf Hitler, som gjorde sin
entré i tysk politik utan vare sig rätt utbildning på rätt universitet eller
någon annan form av lämpligt socialt eller kulturellt kapital. Fascistledarna
var tvärtom ofta marginaliserade människor, som kämpat på med sina
karriärer så gott det gick. Hitler var besviken konststudent, Mussolini före
detta skollärare och Heinrich Himmler utbildade sig till agronom utan att ha
fallenhet för bondelivet. Vi ska därigenom inte luras att tro att fascismen
föddes som en rörelse för utstötta förlorare, såsom mytifieringen av dess
gestalter älskar att påskina. Tvärtom, nästan. Det fanns något mänskligt och
vardagligt över deras stretanden i livet innan politiken förlöste dem. En
livserfarenhet som troligen var dem till stor nytta när de senare
kommunicerade med massorna.
Poängen är att efter världskrigskatastrofen så övergav stora delar av
Europas röstande kravet på att den politiske ledaren – oavsett ideologi –
måste vara en bildad äldre herre med bas i de rätta sociala sammanhangen.
Tvärtom började denna koppling till ”det gamla” uppfattas som suspekt. I
Italien anklagade fascismen framför allt socialismen för att ledas av en
oligarki, bestående av professionella politiker, som därför var oförmögna att
representera en arbetarklass som inte alls delade deras bakgrund. Denna
kritik var inte utan grund i det nya samhälle som växte fram efter 1918. Det
viktiga hos den politiske ledaren blev förmågan att fånga upp tidens idéer
och strömningar, precis som Mussolini lyckades göra i Milano 1919. Att
detta sedan utvecklades till ledarkult är inte unikt för fascismen. Lenin och
Stalin var föremål för liknande saker, liksom exempelvis premiärminister
Winston Churchill i Storbritannien och ”landsfadern” Per Albin Hansson i
Sverige. Vi landar alltså i paradoxen att en utvecklad demokrati, som
passerat 1800-talets politiska elitism, var en förutsättning för den
antidemokratiska fascismen.
*
Fasces är för övrigt auktoritetssymbol även för den nutida svenska polisen.
*
Dessa gruppers ideologiska hemlöshet i början av 1900-talet, utifrån den traditio nella liberalismens
utveckling till socialliberalism, borde vara ett möjligt framtida forskningsfält.
 3. Det mordiska raseriet

TISDAGEN DEN 15 april 1919 – det vill säga bara tre veckor efter mötet vid
Piazza San Sepolcro – bröt sig ett antal fascister in i den socialistiska
dagstidningen Avantis lokaler i Milano. Bland förövarna fanns
svartskjorteklädda arditi i sällskap av sin ledare Ferruccio Vecchi samt
futuristen Filippo Tommaso Marinetti. Tidningens tryckpressar slogs sönder
och 39 personer skadades svårt. Fyra dödades. Vi kan bortse från mötet vid
Piazza San Sepolcro angående hur fascismen gjorde sin egentliga entré i
politiken. Det var attacken den 15 april 1919 som säkerställde att den nya
rörelsen uppmärksammades i Italien.
Mussolini deltog inte personligen i räden, men förklarade två dagar
efteråt i en intervju för Il Giornale d’Italia att han tog på sig ”hela det
moraliska ansvaret” för denna ”fascismens första seger” (Mussolini hade
för övrigt varit chefredaktör för Avanti 1912–1914).16 Politiskt försökte
Mussolini använda det inträffade för att visa sin egen nyttighet inför Italiens
sociala eliter, såsom anfallsstyrka gentemot socialismen. En tanke som
uppmuntrades av att Milanos poliskår visade ytterst begränsat intresse av
brottsutredningen kring terrordådet. Än viktigare var Mussolinis upptäckt
att den liberala pressen inte besvärades av polisens passivitet. Ingen av
liberalismens representanter krävde hårda tag mot fascismen efter aktionen.
Även strategiskt pekade attacken mot framtiden. I den allmänna diskursen
kring fascism framhålls ofta ideologins behov av fientlighet mot en given
grupp. Denna definieras ofta utifrån fascisternas ”biologiska” hatobjekt,
framför allt exemplifierad av den tyska nazismens antisemitism. Implicit
förklaras fascismens behov av en tydlig fiende via tanken att rörelsen
saknar ideologi. Enbart kollektivt hat gentemot en specifik grupp kan
”förföra” folket till att bli fascistsympatisörer.
 Detta är en felaktighet. Den tyska nazismen kom inte till makten tack
vare sin antisemitism, utan trots den. Mer utbrett bland de fascistiska
rörelserna var hatet mot politiska fiender. Men detta var inget unikt för
fascismen. Inte minst kommunismen kan glorifiera hatet, eller som det heter
i kampsången Warszavjanka; fanan är ”flammande röd som vårt heliga hat”.
Konservatismens hat och våld är lika väldokumenterat, liksom att de
liberala demokratiernas många och blodiga krig falsifierar myten att just
detta samhällssystem skulle vara befriat från hatiskt barbari. Ändå var
fascismen speciell i fråga om synen på våld. Just hyllandet av det eviga
kriget – liksom föraktet för freden – var unikt. Kriget var inget externt
fenomen för en fascist, utan ett sätt att tänka, existera och samspela med
omgivningen. Kriget som existentiell idé var fascistens psykologiska,
politiska och sociala hemmiljö. Under det tidiga 1930-talet skrev Mussolini
att ”fred är en oanvändbar omöjlighet. Enbart kriget bringar alla de
mänskliga energierna till sitt högsta stadium.”17 Den mellankrigstida
fascismens våldsromantik kan å andra sidan förklaras utifrån första
världskrigets brutalisering. Det anmärkningsvärda var och är att fascismen
behållit inställningen långt efter 1945 och ända in i vår tid – om än inte via
mellanstatliga krig. Paxton påtalar fascismens inbyggda ”mordiska raseri”
(murderous frenzy), och mycket talar för denna observation. Fascismen
under mellankrigstiden komplicerades även av att dess fiender var så
många. Retoriken riktades mot storkapital, liberalism, feminisering och så
vidare. Ändå signalerade den omedelbara attacken mot Avanti att det fanns
en huvudfiende som stavades socialismen.
Återigen går det att göra en koppling till den tidiga fascismen som en
rörelse för främst lägre medelklass. Dessa kände sig utsatta inte bara
underifrån utan även ovanifrån, från storkapitalet. Men de våldsmetoder
som stod till buds skulle vara chanslösa mot resurserna hos samhällets
eliter. Vedergällningen från dessa grupper skulle bli hård och skoningslös,
troligen även från staten med sin enorma överlägsenhet i kapacitet till våld.
Dessutom kändes ”den röda faran” betydligt mer akut, utifrån pågående
socialistiska – ofta våldsamma – aktiviteter, som den liberala demokratin
tydligen var oförmögen att hantera. Vidare hade den lägre italienska
medelklassen daglig närkontakt med de socialistiska proletärerna, jämfört
med den oåtkomliga industriella kapitalismen bakom stängda grindar.
Visserligen försvann aldrig den antikapitalistiska retoriken hos fascismen.
Så sent som 1940 uppmanade Mussolini ”det proletära och fascistiska
Italien” att bege sig ut på slagfältet gentemot ”plutokraterna”. Men i
praktiken var kampen mot kapitalismen mest en läpparnas bekännelse –
vilket inte var oproblematiskt för de fascistiska rörelserna.
Förhållningssättet skapade irritation hos grupper som de italienska
nationalsyndikalisterna. Det var inte självklart att ihjälslagna socialister på
tidningen Avanti var något positivt. Även de flygplans- och knytnävsglada
futuristerna ansåg att marxister kunde vara nyttiga allierade i kampen mot
”det gamla”. Mussolinis svar undvek ideologiska argument och höll sig
mycket konkret, utifrån den fascistiska kärleken till kriget. Han påminde
om att de italienska socialisterna var neutralister som motsatt sig
krigsinträdet 1915 och att de därmed gjort sig omöjliga som allierade i den
nationella kampen. På så vis klarade sig ledare som Mussolini och Hitler ur
knipan och kunde, via kampen mot ”bolsjevismen”, småningom hitta
politiskt kapital att använda i förhandlingar med konservativa och liberala.
Men dit hade den fascistiska rörelsen inte nått 1919.

D’Annunzios privatkrig
Fredagen den 12 september 1919 marscherade den extravagante poeten,
äventyraren och ultranationalisten Gabriele D’Annunzio – i spetsen för en
handfull hopskrapade grenadjärer – in i en hamnstad vid Kvarnerbukten
(Golfo del Carnaro) i Adriatiska havet. På italienska kallas orten Fiume,
men i dag är den kroatisk och heter Rijeka.18 Från 1466 hade staden varit en
del av det habsburgska väldet. Men då imperiet Österrike–Ungern gick
under i samband med första världskrigets slut bildades ett nationellt råd i
dubbelmonarkins sydslaviska områden. I december 1918 utropades
”serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, det vill säga
Jugoslavien. Rivaliteten mellan den nya statsbildningen och Italien startade
omedelbart och staden Fiumes status blev en symbolfråga som fick avgöras
av fredskonferensen i Paris. Till de nationalistiska italienarnas förfäran gavs
Fiume till jugoslaverna och staden blev centrum för det känslosamma
traumat kring Vittoria mutilata. D’Annunzios aktion kanaliserade de
aggressioner som frodats i Italien, utifrån poetens demonstration av hur
problemet enkelt kunde lösas – via ett behändigt privatkrig. Till saken hör
att D’Annunzio var en mycket mer välkänd gestalt i Italien än Mussolini.
Likt sin förebild, den svärdsviftande Garibaldi, älskade D’Annunzio krigets
poetiska kraft. Han hade också under första världskriget kunnat omsätta
denna i praktik, då han i augusti 1918 ledde en mytifierad lufträd mot Wien.
Poeten och krigaren D’Annunzio hade strålglans, karisma och stjärnstatus,
vilket han utnyttjade då han efter sin militära viktoria 1919 utropade
republiken Carnaro – ”den lyriska diktaturen” – i Fiume. Det var där som
D’Annunzio praktiserade de teatrala uttryck som sedan övertogs av
fascismen; dagliga haranger av ”ledaren” – Il Duce – från lämplig balkong,
den ”romerska hälsningen” med utsträckt högerhand samt oändliga rader av
militärparader och dylika uppträdanden av uniformerade aktivister. Detta
var inget annat än D’Annunzios generalrepetition inför framtiden, då han
skulle ta plats som statschef över ett pånyttfött Italien.
Många såg honom som en lämplig framtida ledare för nationen – inte
minst han själv. Detta innebar en allvarlig kris för Fasci och Benito
Mussolini, som genom D’Annunzio såg sig utmanad på hemmaplan bland
unga ultranationalister. Mussolini tvingades hålla god min i elakt spel, då
han i den officiella retoriken jublade över D’Annunzios handling. Därtill
var han nödd och tvungen, eftersom han flera gånger påpekat att Fiume inte
fick ”överges” inför framtiden, oavsett vad det nya slaviska kungariket eller
”den internationella plutokratin” tyckte om saken.* Faktum var att
D’Annunzio genom sin handling lade sten på Mussolinis redan betungande
börda denna höst. Visserligen hade han lyckats göra Fasci till den mest
kända av Italiens många konkurrerande ultranationalistiska grupperingar,
men tiden efter attacken på tidningen Avanti präglades ändå av en viss
stiltje. Paradoxalt nog förberedde sig Mussolini – trots proklamationerna
om att han ledde ett antiparti – på valet i november 1919, då han avsåg att
väljas till fascismens representant för Milano i det italienska parlamentet.
Detta innebar mindre av handling och mer av traditionellt politiskt arbete
(bland annat lyckades Mussolini skrapa ihop tillräckligt med pengar för att i
augusti 1919 grunda den nya tidningen Il Fascio).
Men hösten innebar inte att fascismen blev den massrörelse som
fascisterna hoppats på. I stället var det fienden – socialismen – som firade
ständigt nya triumfer inför valet. Vänstern ansåg att de red på den
”historiens våg” som förutspåtts av Karl Marx och att de därmed,
förnedrande nog, kunde stå ut med den sekteristiska lilla fascismen. Att i
denna situation se hur D’Annunzio hotade att ta över den andliga ledningen
för ultranationalismen måste ha varit en mardröm för Mussolini. Men utåt
var han tvungen att reagera positivt – vilket han gjorde den 7 oktober
genom att flyga till Fiume för ett offentligt möte med D’Annunzio.
Mussolinis tanke var att besöket skulle ge honom prestige inför fascisternas
första nationalkongress, som kallats till Florens två dagar senare. Där skulle
han kraftfullt söka framhäva sig själv som den nya rörelsens självklare
ledare. Efteråt inleddes valspurten via tidningsartiklar, tal på allmänna
platser och ett ständigt sjungande av kampsången Giovinezza. Beredskapen
till våld demonstrerades exempelvis i Lombardiet, där fascisten Enzo
Ferrari talade offentligt i staden Lodi (samme Ferrari som senare grundade
det berömda bilmärket). Tre socialister busvisslade åt framförandet, varpå
de kvickt mördades av den blivande bilmogulens sympatisörer.19
Förhoppningarna om en fascistisk valframgång kan dock inte ha varit
särskilt stora. Och de infriades inte heller. Tvärtom.

I skuggan av socialismen
De stora vinnarna i valet 1919 var, som väntat, socialisterna. Bedömare
hade räknat med att de skulle erövra ett sextiotal av parlamentets 508
platser – resultatet blev 156. Fascisterna fick inte en enda plats. Inte ens
hemma i Milano röstade fler än 5 000 människor på Mussolini. I stället
kunde socialisttidningen Avanti triumfatoriskt utropa att ”revolutionens
Italien har fötts”.20 Men mitt i denna fascismens katastrof föddes fröet till
framgång. För det första kunde inte socialisterna anpassa sig till rollen som
största parti i italiensk politik. Ett tecken på detta var att de i december 1919
avbröt ett tal av den italienske kungen genom att hojta ”länge leve den
socialistiska republiken” för att sedan unisont marschera ut ur lokalen
sjungandes Bandiera Rossa. Detta beteende gav full pott i fråga om politisk
konsekvens och bravado, men hade samtidigt nackdelen att både liberaler
och de traditionella konservativa eliterna – symboliserade av Viktor
Emanuel III personligen – blev vettskrämda.
Socialisterna hade då kunnat fatta något av två möjliga beslut, för att
utöva verklig makt i Italien. Antingen kunde de ha strävat efter att få bilda
regering eller också kunde de ha iscensatt revolutionen. Men de röda valde
ingen av dessa tänkbara vägar framåt. Regeringsmakten fortsatte att tillfalla
liberalismen och den hyllade revolutionen vägrade låta sig inträffa per
automatik. Resultatet blev oenighet bland socialisterna, som alltså
misslyckades i sin politiska gärning långt innan fascismen blev en italiensk
massrörelse. Däremot kunde fascismen senare dra nytta av socialismens
politiska självmord, genom att skapa myten om att man räddat nationen
undan ”bolsjevismen”. Lika viktigt var att valet 1919 innebar en kraftig
tillbakagång för de liberaldemokratiska partierna, av vilka framför allt
liberalerna var hopplöst splittrade. Möjligheten att bilda ett demokratiskt
block gentemot både revolutionära socialister och den framtida fascismen
försvårades.
Men allt detta var en klen tröst för den fascistiska rörelsen senhösten
1919, då den – för tillfället – försvann från den politiska scenen. Det gick så
långt att Benito Mussolini greps av polisen, anklagad för olaga
vapeninnehav och upplopp (han släpptes dock omedelbart efter ett
ingripande av premiärministern själv). Tiden hade kommit för fascismen att
lämna barndomen på Piazza San Sepolcro bakom sig och gå in i vuxen
ålder. Denna process underlättades av slumpartade händelser – som så ofta i
historien – samt en generellt gynnsam utveckling för en rörelse som
innefattade knytnävsglada socialisthatande svartskjortor. Vad fascismen
behövde för att ta sig ur krisen var dels kontroll över den italienska
ultranationalismen, vilket innebar att den irriterande poeten D’Annunzio
måste plockas ner från sin republikanska tron i Fiume, dels ett vidgat
politiskt utrymme att röra sig i. Det senaste var förstås det viktigaste –
vilket i sin tur krävde en stabil politisk bas att stå på. Försynen skänkte den
italienska fascismen samtliga dessa gåvor.
Det som räddade fascismen undan förintelse tiden runt 1920 var ett
påfund kallat squadrismo. Taktiken var inget som Mussolini hittat på, utan
uppfanns av några av hans mer brutala anhängare på landsbygden i norra
Italien. Dessa satte upp små förband av fascistiska våldsverkare – squadre
d’azione – och använde stridsteknik de lärt sig som soldater under första
världskriget. Under det latinska mottot custodes et ultores (”väktare och
hämnare”) riktades våldet mot den italienska nationens ”interna fiender”,
vilket var en logisk fortsättning på attacken mot socialisttidningen Avanti i
april 1919. Detta är förledande för eftervärlden eftersom squadrismens
våldsutövning kan uppfattas som självklar. Det var den dock inte för
Mussolini, som ju tvärtom – alltför tidigt, visade det sig – försökte använda
parlamentarism och fria val som medel att nå makten. Hans nederlag i detta
kontrasterades mot anhängarnas ideologiska framgångar inom den politiska
sysselsättningen att slå folk på käften.
Premiären skedde sommaren 1920 i Trieste, en hamnstad vid Adriatiska
havet som erövrats från Österrike–Ungern efter kriget. För att hävda
italiensk överhöghet i denna mångkulturella stad brände squadristi ner
Hotel Balkan, där den slovenska föreningen hade sitt högkvarter.
Ordningsmakten reagerade demonstrativt med total passivitet. ”Våld som
utövas i den italienska etnicitetens namn är inte våld över huvud taget”,
ansåg både fascister och polis.21 Episoden kan vidare tolkas som Fascis svar
på D’Annunzios aktion i Fiume, som dessutom slutade på ett förnedrande
sätt för poeten. Den italienska regeringen i Rom förhandlade fram en
överenskommelse med Jugoslavien, vilken innebar att Fiume fick status
som ”internationell stad” varpå den italienska flottan skickades dit för att
köra ut D’Annunzio och hans lilla trupp av frivilliga grenadjärer. Poeten lät
sin republik förklara krig mot Italien, i en sista stolt gest, innan han
tvingades bort från den politiska scenen. Mussolini protesterade visserligen
mot hanteringen av D’Annunzio, men enbart symboliskt och utan överord.
Detta ska inte tolkas som att han var ointresserad av Fiumes status –
tvärtom. När Mussolini väl kom till makten tvingade han Jugoslavien att
acceptera staden som italiensk redan 1924, och i den italienska fascismens
historieskrivning på 1920-talet framställdes D’Annunzios ockupation av
Fiume rentav som ett samarbete med Mussolini.
Men Mussolinis prestige ökade i samma takt som D’Annunzio
förnedrades.22 De två männen var, trots sin likartade ideologiska
övertygelse, helt väsensskilda i psykologin. Bägge visste hur man utnyttjade
krigsveteraners messianska förväntningar, genom att uppfinna myter som
fick dessa män att genomföra önskade handlingar. Men D’Annunzio var
poet och oförmögen att skilja mellan fantasi och politiska beräkningar.
Gentile skriver att han därmed var ”ödesbestämd att stå utanför den
verklighet som han själv skapade”.23 Andra tar fasta på poetens ytliga
framtoning, utifrån fascistisk rekvisita som den skrikande ledaren på sin
balkong ovanför uniformerade aktivister. ”D’Annunzios misslyckande är en
varning för dem som önskar tolka fascismen främst utifrån kulturella
uttryck. Teater var inte tillräckligt”, påpekar Paxton.24 Inte minst retade
D’Annunzio gallfeber på Italiens traditionella konservativa eliter, då han
agerade uppstudsigt och hotfullt gentemot den reguljära militärmakten och
monarkin. Dessutom demonstrerade hans privatkrig hur svag den italienska
centralmaktens kontroll var. Detta kunde ha blivit en tillgång för fascismen,
eftersom processen diskrediterade liberal demokrati som styrelseform. Men
problemet var att aktionen blev en internationell pinsamhet för hela Italien.
Det var inte populärt varken hos högern, mitten eller vänstern. Dessutom
var D’Annunzios politiska tankegångar, som kan tolkas som en alternativ
fascism, alltför radikala för att kunna hitta praktiska politiska allianser.
Mussolini kontrasterade sig själv mot detta, genom att vara en
fullblodspolitiker som förmådde handla med beräknande realism. Enligt
honom själv var det främst hans journalistiska bakgrund som var honom till
nytta. ”Journalistiken fick mig att förstå det mänskliga material utifrån
vilket politik skapas”, sa han.25 Ett tecken på den stundande mognaden hos
Fasci var separationen från futuristerna, vilken skedde i maj 1920.
Mussolini gick i stället aktivt in för att alliera sig med den italienska
högern. Att därmed kasta radikala futurister överbord var ett klokt offer,
särskilt som futurismen befann sig i kris som politisk rörelse (de
proklamerade att de i stället enbart skulle syssla med konst). Denna process
ska dock inte tolkas som att fascismen försökte bli rumsren i modern
parlamentarisk bemärkelse. Rörelsen gjorde sig av med politiska virrpannor
men behöll framför allt det ultranationalistiska hyllandet av kriget – vilket
innebar opposition mot de neutralistiska politiska partibildningar som
innehade majoriteten i parlamentet. De politiska segrar som dessa grupper
rönt gjorde dem oförberedda inför vad som väntade: ett gerillaliknande
inbördeskrig som fick blodet att flyta i Italien 1920–1922.26

*
Inkluderandet av det antijudiska begreppet ”den internationella plutokratin” var för övrigt ett tidigt
tecken på Mussolinis antisemitism.
 4. Inbördeskriget

ÅR 1922 HOTADE de fascistiska paramilitära styrkorna den italienska

huvudstaden Rom. En fascist skrev stolt i sin dagbok:

Det var en natt av skräck. Vår ankomst manifesterades av rök och

eld. Hela Romagnaslätten, ända upp i bergen, var byte för
fascisternas hämnd. Den röda terrorn skulle för alltid utplånas.27

Situationen var slutet på en process som startat hösten 1920. Då eskalerade

våldsamheten hos squadristi på ett sätt som tydde på en ny politik hos
Fasci.28 ”Socialistpartiet är en rysk armé som stationerats i Italien.
Fascismen har förklarat krig mot denna armé, fascisterna har startat ett
gerillakrig”, sa Mussolini.29 Bakgrunden var att de italienska
fackföreningarna och arbetsgivarna hade ingått ett avtal som avslutade
arbetarockupationerna av fabriker. Detta tolkades som ett svaghetstecken
hos socialismen och resulterade i en fascistisk offensiv, som framför allt
ägde rum på landsbygden. Squadristis stridstaktik var motoriserad och
utmärktes därmed av mycket hög rörlighet. Små paramilitära förband, med
varierande beväpning, stuvades ombord på lastbilar som sedan snabbt
forslade trupperna dit de ansågs göra nytta.
En operation började som regel med att någon socialistisk aktivitet
ansågs utgöra en ”provokation”, varpå squadristi sändes ut för att bekämpa
fienden. Svartskjortorna ställdes mot så kallade röda garden, som vanligen
fann sig chanslösa. Den socialistiska våldsutövningen var statisk och
oplanerad, till skillnad från den fascistiska som följde en given strategi.
Vanligen flydde rödgardisterna omedelbart då fascisterna anlände, till och
med då anfallet drabbade starka fästen som arbetarrörelsens högkvarter i
Bologna i november 1920. Steg för steg – långsamt men metodiskt – bröts
socialismens inflytande, trots det stora politiska stöd som vänstern åtnjöt
hos befolkningen. Men när ockupationerna och strejkerna upphörde fann
fascisterna allt oftare att deras led fylldes av arbetare som övergav
socialismen. Dels för att socialisterna visat sig oförmögna att försvara sina
tidigare politiska och ekonomiska framgångar, dels för att dessa arbetare
inte längre lockades av socialisternas framtidsvision av kollektiviserade
jordbruk. De var mer intresserade av mat för dagen än av långsiktiga
socialistiska utopier.
Samtidigt höll sig liberalismen och den italienska centralmakten
medvetet passiv i fråga om det krig som drabbade landet. ”De makthavande
liberalerna gav svartskjortorna det utrymme som behövdes, eftersom de
trodde sig kunna dra politiska fördelar av förintandet av socialismens
styrkepunkter”, skriver historikern Mimmo Franzinelli.30 Liberalismen
hoppa des alltså kunna vinna framtida framgångar om fascisterna
nedkämpade socialismen först. Fascismens våldsamhet försvarades såsom
en ”helig reaktion”, även av liberaler som Luigi Albertini, chefredaktör för
Corriere della Sera.31 Tidningen Gazzetta Ferrarese gav uttryck ”för en
känsla som återfanns hos stora delar av den liberala eliten. De längtade efter
en ’man’ som kunde ta landet i sin hand”, skriver Bosworth.32 ”Om denne
man träder fram, så kommer han att erhålla en enig nationell konsensus”,
skrev tidningen. Detta var inte långt ifrån sanningen 1921. På extremt kort
tid blev den italienska fascismen ”en gigantisk nationell massrörelse”, skrev
en häpen Benito Mussolini. I januari 1921 spekulerade han i vad fascismen
egentligen lyckats hitta i folkdjupen:

Ingen samlar hundratusentals italienare under fascismens fana på

mindre än två år enbart tack vare något påhitt eller idoliseringen av
en enda man. Inom Fasci finns blomman av den italienska rasen,
vilket vi påstår med enorm övertygelse och stolthet.33

Den snabba framgången ledde till att övriga politiska rörelser, även
internationellt, började intressera sig för fascismen. Tidigare hade rörelsen
betraktats med – i bästa fall – hånfullhet. Det vanliga var annars att den helt
ignorerats, i egenskap av liten milanesisk sekt. Men 1921 förändrades detta.
Bedömare, politiker och experter började ställa retoriska frågor. Vilka var
fascisterna? Vad drev dem? Vad ville de – egentligen? Att fascisterna
uppenbart var duktiga på att misshandla socialister skymde sikten för
många, som menade att rörelsens enda politiska mål var att förinta ”de
röda”. När detta mål hade uppnåtts ansågs ibland att den fascistiska rörelsen
automatiskt skulle upplösas. Vissa menade att fascistaktivisterna då skulle
förvandlas till liberaler eller till och med socialdemokrater. Den landägande
agrara medelklassen hoppades att allt skulle återgå till den situation som
existerat innan den aggressiva och revolutionära socialismen hade blivit
mäktig. Andra såg tydligare den ideologiska och politiska kraften inom
fascismen. Ett exempel var filosofen Emilio Bodrero, som 1921 författade
skriften Manifesto alla borghesia – ”Bourgeoisiemanifestet” eller ”Manifest
till borgerskapet”. Gentile sammanfattar Bodreros tankar så här:

Bourgeoisien hade krävt och administrerat det segerrika italienska

krigsdeltagandet [1915–1918] men belönades enbart med
ekonomiskt förfall och förnedring för sin idealism. Men
bourgeoisien förblev den enda representanten för de patriotiska
idealen, ”det mest verkliga eftersom idealen är det mest mänskliga”,
och närmast den mänskliga naturen. Detta var anledningen till att
bourgeoisien förtjänade att styra landet, som därmed måste erövras
till varje pris. ”Om statsledningen är feg så måste vi kasta ut den,
om statsledningen inte kan försvara bourgeoisien så måste den visa
att den kan försvara sig själv, om statsledningen behöver hjälp med
att göra detta måste bourgeoisien tillhandahålla sådan hjälp”.34

Mussolini hade inte för vana att erkänna hur andra influerat honom, men i
fråga om Bodreros manifest gjorde han ett undantag. Långt senare
bekräftade han att fascismen 1921 famlat efter självförståelse. Mussolini sa
sig ha varit oförmögen att identifiera fascismens politiska innehåll, efter att
ha chockats av rörelsens massiva uppsving. Det var Bodrero som hade
”öppnat upp en väg”, erkände Mussolini. Han hade blivit medveten om det
politiska värde fascismen hade för medelklassen, och kunde vässa
verksamheten betydligt utifrån medvetenheten om att stora samhällsgrupper
i mitten – både lägre medelklass och den vanliga medelklassen – sökte ”en
ledare och en organisation samt en hel radda av ideal, myter, symboler och
slagord som dessa grupper kunde relatera till”, skriver Gentile.35
I mars 1921 var fascisterna så pass uppmuntrade av framgångarna att de
vågade anfalla den socialistiska partiledningen i Casale Monferrato. Efter
den framgångsrika räden förnedrades toppolitiker offentligt, då de tvingades
marschera på gatorna med italienska kokarder insydda i håret. Sedan slogs
de sönder och samman samt skickades iväg från staden, märkta med
”brådskande”-lappar. En fascist beskrev hur han ansåg sig vara delaktig i en
epokgörande förändring:

Det har aldrig funnits sådana som vi tidigare, någonstans i hela

världen. De som tagit på sig den svarta skjortan för att göra en räd,
varhelst den äger rum, är de som helt övergett varje tanke på
kompromiss med fienden. Även om dessa utgörs av egna
familjemedlemmar. Det var som om de hade tagit av sig sitt skinn,
och satt på sig ett nytt skinn. De var födda på nytt. Att hoppa upp i
lastbilen, att stå på fötterna i timtal. Att ge sig ut på slagfältet,
medan vi öppnar eld för att ”rensa” en stadsdel, innebar att
acceptera att man kunde dö.36

En annan källa berättar hur en fascist från Marcheregionen lånade en svart

skjorta från sin mammas affär och reste till Milano, för att besöka Mussolini
och skapa kontakt mellan den regionala organisationen och
centralledningen. Mussolini tog motvilligt emot, rafsade ner en adress på en
papperslapp, varpå besökaren begav sig till den angivna platsen och
utrustades med granater och två påsar fulla med revolvrar. Mer organisation
än så behövdes inte för krigföringen, men det fungerade ändå. Bara under
det första halvåret 1921 förstörde squadristi:

17 tidningsredaktioner och tryckerier.

59 ”folkets hus” (socialistiska högkvarter).
119 ”arbetskammare” (socialistiska arbetsförmedlingar).
107 kooperativ.
83 lantarbetarföreningar.
151 socialistklubbar.
151 kulturorganisationer.37

Squadrismo och inbördeskriget blev den stora framgång som den italienska
fascismen, till synes förgäves, väntat på under ”de två röda åren” (Biennio
Rosso) 1919–1920. Nu stundade ”de två svarta åren” – Biennio Nero, 1921–
1922. I maj 1922 hade en massrörelse etablerats, med exempelvis 51 372
medlemmar bara i Toscana. En enorm framgång – men hur hade den
tillkommit?
Den avgörande faktorn för den italienska fascismen 1921–1922 var
stödet från de agrara jordägarna, som – mer eller mindre befogat – ansett
sig plågade av socialismen. Det var dessa välbärgade personer som
finansierade squadristi och betalade alla dyra lastbilar och vapen. Detta
gjorde de av två skäl; dels erhöll de inte önskad vapenmakt från den
italienska centralmakten (främst i form av polisiär närvaro), dels – och allra
viktigast – var de oförmögna att formera sin egen politiska rörelse, som
hade kunnat sätta upp paramilitära förband. Detta till skillnad från stora
delar av övriga Europa, där liknande grupper själva tog makten via
auktoritär konservatism, ofta med katolska eller andra religiösa förtecken.
Men i Italien sågs det stora kristdemokratiska Partito Popolare Italiano
(PPI) snarare som ännu ett problem av jordägarna, eftersom den katolska
fackföreningsrörelsen var nästan lika uppstudsig som den socialistiska. PPI
var dessutom splittrat i ”moderata klerikalister”, som tydde sig till
liberalerna, respektive ”katolska demokrater” som förordade gemensam sak
med socialisterna. I Italien blev därmed jordägarna hänvisade till
fascisterna.
Men det var ingen bekymmersfri allians, från något håll. Jordägarna hade
hellre sett en renodlad höger, som inte använde antikapitalistisk retorik. Och
de kvarvarande vänsterfascisterna roades inte av att ställa sig i de
välbärgades tjänst gentemot proletariatet. En desillusionerad
nationalsyndikalist skrev att fascisterna förlorat sina ideal och blivit
”profitörernas livvakter”.38 Squadrismens våld på landsbygden förbannades
av själve krigarpoeten D’Annunzio, som kallade det för ”agrart slaveri”.39
Även de nya fascister som övergett socialismen besvärades av upplevd
drängtjänst åt de besuttna. Ett exempel på detta var den kraftigt växande
squadrismen i Florens, som hade utpräglad vänsteridentitet. En grupp
vänsterfascister försökte starta en alternativrörelse och lanserade sin egen
tidning, L’Idea Fascista, men Mussolini förklarade sig lojal med squadristi.
Våldet mot arbetare skulle få än mer långtgående konsekvenser för
fascismen, i och med att det gav bränsle åt den marxistiska tolkningen att
rörelsen enbart var skapad i syfte att försvara ”bourgeoisiediktaturen” mot
den revolutionära arbetarklassen. Denna tanke vann näring då det gick så
långt att vissa fascistiska lokalavdelningar organiserades direkt av
näringsidkare, till exempel i Larderello i Pisaprovinsen. Ändå förtjänar det
att påpekas, att jordägare och industrialister tydligt gav uttryck för sin
frustration över att de saknade kontroll över squadristi. Det var snarare
fascisterna som utnyttjade den penningstarka men politiskt resurssvaga
landägande klassen, än tvärtom. Problemet för Fascis centrala styre i
Milano var att även de upplevde sin kontroll som flyktig. För Mussolini
personligen så kunde han å ena sidan både utnyttja våldet och använda
fackföreningsrörelsens gradvisa nedmontering politiskt. Å andra sidan
kände han ökad maktkonkurrens från de regionala ledarna för squadristi.
Antipartiet från Piazza San Sepolcro 1919 hade växt och splittrats utifrån
regionala identiteter, vilket märks i denna källa från hösten 1921. En
pessimistisk fascist skrev:
 Varje region, varje provins, har sin egen fascism. Mest agrar i
Emilia, nationalistisk och konservativ i Veneto, provokativ mot
slaver och tyskar i gränsområdena i öst och i norr, eldfängd i många
mindre städer utifrån privata vendettor eller konflikter angående
lokala intressen.40

Tilläggas kan, att ju längre söderut man rörde sig på den italienska halvön,
desto mindre märktes fascismen. På Sicilien var den helt frånvarande (där
kunde i stället de sociala eliterna ingå liknande överenskommelser om
våldsanvändning med maffian). Maktkampen inom fascismen ställdes på
sin spets sommaren 1921, då Mussolini krävde vapenvila gentemot
socialismen. Officiellt motiverades kravet med nödvändigheten av att
behålla stödet hos en moderat opinion, som förskräckts av våldsamheten
hos fascismen. ”En atmosfär av hat sprids kring fascismen. Vi måste
skingra den. Vi har byggt vår framgång på lik”, skrev Mussolini.41 Men
denna plötsliga pacifism hos Il Duce byggde egentligen på uppstudsighet
inom rörelsen. Mussolini hade en önskan om att kunna kontrollera våldet –
att öka respektive minska våldsamheten utifrån sina egna dagsaktuella
politiska behov. Hans antagonister var de allt mäktigare provinsiella
ledarna, som direktkontrollerade squadristi. Dessa ledare kallades ras, en
titel hämtat från italienska kolonialkrig i Etiopien (”ras” var beteckningen
på etiopiska hövdingar och generaler). Precis som Mussolini sannolikt
räknat med blev fascismens kår av ras trotsigt förargade över
vapenstilleståndet med socialismen, som undertecknades den 3 augusti
1921. Squadristi vägrade att låta sig avväpnas, under slagordet ”me ne
frego” (ungefär ”jag bryr mig inte”). Klyftan mellan Mussolini och hans
regionala ledare var ett faktum – och Mussolini reagerade utifrån en plan
som skulle konsolidera centraliserad makt över den brokiga italienska
fascistiska rörelsen. År 1921 var det dags för antipartiet från 1919, Fasci
italiani di combattimento, att bli ett parti.

Partito Nazionale Fascista

Senhösten 1921 samlades den italienska fascistiska rörelsen i den liberala
italienska demokratins avskydda centrum, huvudstaden Rom. Hatet var
ömsesidigt, många av Roms invånare reagerade kraftigt inför åsynen av
tusentals svartskjortor. Resultatet blev att inbördeskriget spontant drabbade
även huvudstadens gator och en fascist respektive åtta antifascister dödades.
Syftet med att hålla kongress i Den eviga staden var dels en
maktdemonstration av Mussolini gentemot det italienska statsstyret, dels att
man nu grundade Partito Nazionale Fascista (PNF) – Nationella
fascistpartiet. Via skapandet av en traditionell organisation kunde Mussolini
nå den styrning han önskade – fascismens ras visade sig oförmögna att ena
sig om en motlinje och tvingades in i ledet. Varpå vapenvilan med
socialismen proklamerades som ”död och begraven” och den väpnade
offensiven återupptogs med full kraft av fascisterna, fast nu med effektiv
kontroll över våldet från partiledningens sida. En politisk sekreterare för
fascisterna i Toscana skrev att ”vissa squadristi inte böjer sig inför kraven
på ordning och har för avsikt att göra vad de vill, vilket gör fascismen till
enbart en våldsrörelse. De måste nu förstå, och tvingas förstå, att fascismen
inte kan komprometteras av individer. […] Vi är alla satta att utföra order
från PNF:s centralkommitté”.42
Den ideologiska sidan av partibildningen, det vill säga övergivandet av
San Sepolcro-fascismens ideal om antipartiet från 1919, förefaller inte ha
upprört någon nämnvärt. Sedan valet i maj 1921 var idén ändå antikverad,
eftersom fascisterna – bland dem ”professor Benito Mussolini” – fått plats i
parlamentet. Det fanns något ångestfyllt och dubbelt i fascisternas
förhållningssätt till parlamentarismen och demokratin. Å ena sidan sökte de
sig aktivt till parlamentet i Rom, de utnyttjade skickligt den liberala
demokratiska miljön och fann sig på många sätt mer hemma i den än de
traditionella ideologierna. Å andra sidan det officiella föraktet. Mussolini
underströk hur han hatade allt hos parlamentet. Hur ledamöterna placerades,
dess föreställning om talarkonst, dess ”mysiga gentlemannaskap” och –
framför allt – dess ”oanvändbara pladder”.43 Detta bör sättas i samband med
hur fascismen, trots anpassningen, vårdade sin ungdomlighet under 1920-
talet. Fascismen var och förblev en ”revolution mot de äldre”, skriver
Paxton.44 Ändå förändrade hela den fascistiska rörelsen sin grundläggande
organisation, delvis för att anpassa sig till parlamentarismen. Idén om
”antipartiet” hade inte bara varit populistisk yta, utan även en
grundläggande kritik mot innevarande system. Trots det beslutade den
italienska fascismen att gå in i sin partipolitiska fas. Dessutom hade
fascistkongressen i Rom fler ideologiska dimensioner då den konkretiserade
rörelsens politiska program. Viktigast var nationalismens helighet. Nationen
var evig, medan dess inneboende individer enbart var ”passerande
varelser”. Staten måste tjäna nationen, och detta idealtillstånd skulle
fascismen införa.
Angående ekonomisk politik så uttalade Mussolini att ”vi är liberaler,
eftersom vi tror att nationalekonomi inte kan anförtros kollektiva, statliga
eller byråkratiska organisationer”.45 Redan tidigare hade San Sepolcro-
fascismens krav på nationaliseringar av företag och höjda skatter tonats ner
väsentligt. Fascismen gick alltså tydligt åt höger. Mussolini hade offentligt
uttalat att han inte längre ”hade något emot att kallas reaktionär”.46 Det
ateistiska draget hos fascismen försvann, för att blidka påvemakten. År
1919 hade Mussolini krävt att all egendom tillhörande religiösa samfund
skulle konfiskeras. År 1921 erkändes i stället Vatikanens rätt till inflytande i
Italien, eftersom kristendomen skulle ingå i den fascistiska utopin om
nationen. Katolicismen representerade ”den latinska imperietraditionen hos
Rom”, sa Mussolini.47 Även kravet på republik hade strukits, eller
åtminstone flyttats ur fokus. Monarkin fick gärna bestå tills vidare. Allt
detta talade omedelbart och lugnande till påven, kungen och Italiens
traditionella konservativa eliter – medan den urbana medelklassen
utlovades exempelvis löneökningar för statligt anställd personal.
Sammantaget gjorde sig fascismen till ett bredare och mindre radikalt
alternativ, i vad som framställdes som en gemensam kamp mot socialismen.
Mussolini förutspådde dock att de övriga antisocialistiska partierna i Italien
så småningom skulle upplösas. ”Vi är visserligen en minoritet”, sa han.
”Men en miljon får kan skingras av det ensamma lejonets rytande.”48 Och
eftersom övriga antisocialister saknade fascismens lejonlika mod var PNF:s
slutliga triumf en självklarhet.
 Mussolinis uttalande återspeglar den extremt svåra balansgång som
fascismen hade att gå 1921–1922. Å ena sidan måste Mussolini odla
kontakterna med statsmakten och de traditionella samhällseliterna. Hans
personliga varumärke, för att använda ett nutida modeuttryck, byggde på
detta – annars kunde han lätt bli enbart ytterligare en extremistisk fåne, och
sådana fanns det gott om. Hans status som ”Il Duce” innebar ett behov av
respekt även externt, utanför PNF. Samtidigt krävde den fascistiska rörelsen
– inte minst nationalsyndikalisterna – att han skulle vara revolutionär,
stridbar och snärtig i repliken. Lösningen blev att Mussolini, i sina radikala
uttalanden om kapitalism och liknande, nästan alltid såg till att lämna en
öppning för kompromisser och förhandlingar med högerliberaler och
konservativa. Balansgången var vinglig, men den fungerade. ”Den stora
poängen är att den fascistiska rörelsen förändrades eftersom den växte in i
det tillgängliga politiska utrymmet. […] Vi måste följa rörelsens bana
allteftersom den hittar ett politiskt utrymme och anpassar sig för att passa in
i det”, skriver Paxton.49
Den omedelbara konsekvensen av partibildningen i december 1921 blev
att det fascistiska våldet ökades till extrema nivåer. De enskilda morden
övergick i massakrer, ofta utifrån föregivna hämndmotiv då socialisterna
någon enstaka gång bjöd väpnat motstånd. Våldets systematik
demonstrerades tydligt i processen för att strypa tryckfriheten. I förstone
misshandlades prenumeranter på vänsterpressen, vilket fick dessa tidningar
att förlora sina läsare. ”Vi är mycket ledsna över att inte längre kunna
prenumerera på vår älskade tidning, på grund av fascisterna. Men vi är
tvingade till detta eftersom de annars kommer att bryta sig in i vårt hus och
slå ihjäl oss”, skrev en prenumerant till Avanti.50 Räderna mot tidningarna
utökades snabbt till att inte bara drabba den socialistiska pressen, utan
riktades snart mot varje icke-fascistisk publikation som beskrev det
fascistiska våldet på ett oönskat sätt. Tidningar fick hela upplagor brända på
torgen och journalister hindrades från att ta sig till sina arbetsplatser.
Därmed lyckades PNF ta kontroll över den italienska massmedievärlden,
utan att behöva förändra den italienska centralmaktens juridiska system.
Fascismen kunde alltså redan 1921 starta nedmonteringen av den liberala
demokratin – trots att rörelsen ännu inte behärskade staten.
Under tiden satt företrädare för liberalismen vid makten.
Premiärministern, den vänsterliberale Giovanni Giolitti, hade dubbelt
ansvar eftersom han samtidigt var inrikesminister, det vill säga högste chef
för landets poliskår. Ändå valde han att förhålla sig passiv eller rentav aktivt
underlåta att agera mot det fascistiska våldet. Hans efterträdare 1921–1922,
Ivanoe Bonomi, hoppades kunna förhandla sig till en pacificering av
squadristi och ägnade därmed det mesta av sin energi åt att medla mellan
egna ministrar, av vilka några ville använda statligt våld – det vill säga
ytterst armén – för att nedkämpa fascisterna. Men Bonomi placerade sig i
motsatt läger och situationen tilläts fortsätta. Under tiden inrättade sig
rättssystemet efter vindens riktning och ägnade sig i hög grad åt fällande
domar mot socialister som gjort motstånd mot fascisterna. Parallellt
utvecklade PNF sitt eget rättssystem. Via misshandel, mordbrand och mord
verkställdes straffen efter ”fällande domar” utfärdade av partiets regionala
högkvarter. Påfallande ofta samarbetade poliser, carabinieri. Ett
antifascistiskt ögonvittne i provinsen Ferrara skrev:

Carabinieri eskorterar fascisterna genom stadens gator och ut på

landsbygden, medan de sjunger fascistiska sånger och över huvud
taget ger sitt stöd åt våldsamma räder av fraktionen […] Carabinieri
är inte bara medbrottslingar till fascisterna, de har fusionerat med
dem.51

Enstaka carabinieri höll emot och sökte lagföra fascistisk brottslighet, men
dessa individer fick det allt svårare ju längre tiden gick. När ledaren för
squadristi i den toscanska staden Carrara* greps tog sig hundratals
svartskjortor ut på gatorna och krävde frigivning. Carabinieris befälhavare
krävde att aktivisterna skulle avlägsna sig, efter att hans män hånats och
misshandlats av fascisterna, men detta gav inget resultat. Då öppnade
poliserna eld och fem svartskjortor sårades, varav tre senare dog på sjukhus.
Några dagar därefter dödades sex fascister av det kungliga gardet i Modena,
i samband med en fascistisk manifestation som urartat.
Detta var det kritiska ögonblicket för fascismen i Italien. Här hade
centralmakten haft en möjlighet att fortsätta sätta hårt mot hårt, och då
skulle PNF:s styrkor ha varit chanslösa gentemot arméns våldsresurser.
Men statsstyret valde i stället – tvärtom – att åtala de ansvariga polis- och
gardesbefälen för mord. Händelserna omvandlades inom PNF till lysande
segrar, där fascistiska martyrer fallit offer för den dekadenta liberala
regimens olagliga våld. Efter februari 1922 befann sig den italienska
regeringen ständigt på gränsen till sammanbrott, utan förmåga eller politisk
vilja att återställa ordningen. När order om polisiära aktioner ibland utgick
för att hindra fascisterna, åtlyddes dessa inte ute i regionerna. Den italienska
socialismen gick till en sista offensiv i augusti 1922, då
arbetarorganisationen Alleanza del Lavoro utlyste strejk. Svaret kom den 4
augusti, då fascistiska brigader lade under sig staden Milano och till slut
ödelade tidningen Avanti (vars lokaler redan bränts ner tre gånger
dessförinnan). Den liberale inrikesministern Paolino Taddei konstaterade i
ett brev till regeringen att vänstern inte annat kunde göra än att ”acceptera
sin egen impotens”, varpå brevet avslutades med orden ”Trevlig helg! Och
ha det så bra!”52 Mussolini och hans fascister hade slutligen vunnit
inbördeskriget mot de socialister som bara ett par år tidigare måste ha
förefallit oövervinnerligt mäktiga. Nu riktades PNF:s våldsresurser om, mot
själva det liberala statsstyret.

Marschen mot Rom

Under september och oktober 1922 tog tusentals beväpnade squadristi över
styret i norra och mellersta Italiens städer, utan motstånd från centralmakten
i Rom (enda undantaget var Parma, där armén körde ut fascisterna). Nästa
steg var själva huvudstaden, som akut hotades av PNF-styrkor. Fascismens
ras krävde en revolutionsmarsch mot huvudstaden. Men den fascistiska
revolutionen fullbordades inte via en paramilitär offensiv. Mussolini
förhandlade i stället fram en överenskommelse med monarkin, varpå kung
Viktor Emanuel III utsåg den trettionioårige fascistledaren till Italiens
yngste premiärminister någonsin. Hur detta gick till är av vikt, eftersom
Mussolini alltså inte fick makten genom en kriminell kupp eller liknande. I
stället tillsattes han, fullt lagligt, via det etablerade statsrättsliga systemet i
en västerländsk demokrati. Revolutionsstyrkornas ”marsch mot Rom”
tisdagen den 31 oktober 1922 förvandlades till segerparad. På vägen till
Piazza Venezia passerade tusentals svartskjortor kungens bostad vid Piazza
del Quirinale, där de saluterade Viktor Emanuel III – samtidigt som
majestätet fick se höga armégeneraler (Ceccherini, Fara och Zamboni)
marschera tillsammans med fascisterna.
Detta har tolkats som en utpressning gentemot monarkin. Hade kungen
kunnat lita på sin arméledning, om han beslutat att sätta hårt mot hårt?
Frågan kan dock problematiseras, eftersom detta hot i så fall borde ha
manifesterats innan Mussolini utnämndes till premiärminister. Generalerna
kanske tvärtom deltog för att visa sitt stöd åt statschefens beslut? Att
”marschen mot Rom” var långt ifrån riskfri indikeras av att Mussolini själv
stannade i säkerhet i Milano. Troligen hade den statliga armén gjort sin
plikt om kungen beordrat eld mot svartskjortorna – vars revolvrar hade varit
chanslösa mot tyngre beväpning. Faktum är att skyddet av huvudstaden
hade förstärkts med fem bataljoner, bestående av disciplinerade alpjägare.
Och med kungens godkännande beslutade premiärministern, den liberale
Luigi Facta, att störa fascisternas rörelse mot Rom genom att stoppa
tågtrafiken. En taktik som nästan lyckades, men som saboterades av Victor
Emmanuel III. Kungen vägrade plötsligt att underteckna beslutet om
undantagstillstånd och erbjöd alltså i stället Mussolini posten som ny
premiärminister.
På morgonen den 30 oktober 1922 anlände Il Duce till Rom, inte i
spetsen för marscherande svartskjortor utan i en sovvagn från Milano. Dock
hade PNF ytterligare en hållhake på Victor Emmanuel III och det var
kungens kusin, hertigen av Aosta. Denne var lång, ståtlig och en lysande
soldat – enligt fascisterna måhända en mer ”manlig” kung än den
innevarande? ”Kungen, som alla andra, hade sina svagheter och kunde
tvingas, trakasseras och utpressas till att acceptera fascister i
regeringsställning”, skriver Bosworth.53 Även krigsmakten expedierades av
Mussolini efter hans utnämning. PNF:s squadristi omvandlades till statliga
skyddskårer och styrkornas chefer – fascismens ras – förvandlades till
ministrar i regeringen.
Den nya ideologin hade på dryga tre år tagit sig från ett undanskymt torg
i Milano till makten i den stad som under antiken behärskat större delen av
den kända världen. Nästan omedelbart uppstod liknande politiska rörelser i
så gott som varje enskilt europeiskt land. Fascismens strävan efter
världsherravälde skulle inte upphöra förrän mänskligheten kastats in i ett
gigantiskt krig som krävde 60 miljoner dödsoffer. Men ännu var det många
år kvar innan det sista krematoriet släcktes i Auschwitz-Birkenau.

*
Carrara är för övrigt världsberömt för sitt marmorbrott, med unikt vit marmor.
 DEL IV
DEN FASCISTISKA METEORITSKUREN

Grymt ligger gränslandet

Framför mig Asien, östern
Likt en väktare, på vakt, står jag –
Bakom mig Europa, västern
 1. Fascismens inflytande

DEN SOM FLYGER till Milano från norr lägger märke till hur nära det
sydtyska München ligger, i Bayern på andra sidan Alperna. Och det finns
många likheter. Både Milano och München är centralorter i välmående
regioner, som har en stark och självsäker lokal identitet med udden riktad
mot centralmakten – belägen i Rom respektive Berlin. Det finns, både i
norra Italien och Bayern, en uppfattning om att huvudstaden är korrupt,
maktfullkomlig och hemort för suspekta krafter. Under mellankrigstiden
kallade bayrarna Tysklands huvudstad för ”det röda Berlin”.
Samma spända förhållande mellan starka regioner och centralmakten
återfinns ofta i de europeiska fascistiska rörelsernas historia. Det är
förmodligen ingen slump att tyska fascister – nationalsocialister – året efter
”marschen mot Rom” försökte sig på samma sak, genom ett kuppförsök just
i München. Utifrån den mytbildning som redan spridits kring Mussolinis
väg till makten, att den skett via en ”fascistisk revolution”, iscensatte Adolf
Hitler den så kallade ölkällarkuppen på Bürgerbräukeller den 8 november
1923. Tanken var att kidnappa det bayerska delstatsstyret och tvinga dem att
delta i en statskupp mot Berlin. De regionala arméförbanden skulle stödja
denna kupp, hoppades Hitler. Men han underskattade den tyska arméns
lojalitet mot sina överordnade, och när kuppen krossats låg 14 aktivister
döda.
Händelserna i Bayern visar hur snabbt nyheten om den italienska
fascismens framgång spreds över Europa – rentav över världen – och
påverkade de nationella politiska arenorna. I nästan varje europeiskt land lät
sig aktivister sporras, och fascistiska eller fascistinspirerade rörelser dök
upp överallt. Just snabbheten i processen tyder på att det inte handlade om
ideologiska ringar på vattnet från Italien. I den politisk-kemiska
utvecklingen fungerade Mussolinis framgång snarare som katalysator än
som nödvändig ingrediens. Eller för att låna en annan metafor, från Roger
Griffin: fascismen spreds inte som skalv efter en enorm meteorit som slagit
ner i Italien. I stället utsattes framför allt Europa – men även resten av
världen – för en skur av meteoriter som självständigt, och med en viss
tidsmässig fördröjning, slog ner på de mest skilda platser. Vissa meteoriter
var stora och förändrade sina nedslagsplatser i grunden, medan andra var
betydligt mindre. Förklaringsmodellen har sina förtjänster eftersom de
nationella fasciströrelserna uppvisade större eller mindre olikheter.
Samtidigt upprepas ständigt att de olika fascistledarna var ”beundrare av
Mussolini”, från den argentinske Juan Perón och de isländska gråskjortorna
i väst till baltiska fascister i öst, ända bort till Japan. Under mellankrigstiden
var en snabb nyhetsförmedling väletablerad och hade så varit sedan 1800-
talet, då moderna massmedier – möjliggjorda av en kraftigt minskad
analfabetism – spreds över världen. Med hjälp av globala elektroniska IT-
nätverk (telegrafi, radio och telefoni) kunde världsnyheter spridas med
ljusets hastighet till de mest perifera platser, för att omedelbart publiceras i
den lokala pressen.
I denna kontext kan den italienska fascismens framgång ändå betraktas
som en enda stor meteor, vilken skapade en internationell chockvåg.
Mussolini var politikens man of the hour under det tidiga 1920-talet, och
fascismen ansågs hyperintressant utifrån sin vägran att positionera sig på
höger– vänster-skalan och som revolutionärt alternativ till bolsjevismen.
Överallt försökte politiker, publicister och akademiker analysera och förstå
denna nya ideologi som uppstått mitt bland de etablerade systemen av
liberalism, konservatism och socialism. Dynamiken, kraften och
ungdomligheten hos Mussolinis svartskjortade politik ansågs spännande.
Till och med vänsterliberaler och socialdemokrater höjde intresserat på
ögonbrynen då fascismen – liksom de själva – försökte navigera mellan de
kapitalistiska och socialistiska systemen. Medier och litteratur fylldes av
analyser som var mer eller mindre välgrundade. Precis som med
bolsjevikkuppen i Ryssland 1917 skulle alla med bildning och intresse för
politik ha en åsikt eller åtminstone kunna delta i det offentliga samtalet.
 Hur man än väljer att se på de rörelser som introducerades efter
Mussolinis framgång – resultat av efterskalv eller meteoritskur – nådde bara
en enda av dem, den tyska nazismen, makten på egen hand. Åtminstone har
det sagts så. Övriga rörelser har kallats för ”avbrutna fascismer” (abortive
fascisms). Paxton bygger metodiken i sin studie The Anatomy of Fascism1
på detta koncept då han beskriver fasciströrelserna, utifrån dess önskade
väg mot makten, enligt följande schema:

1. Creating fascist movements (”skapa fasciströrelser”)

2. Taking root (”slå rot”)
3. Getting power (”komma till makten”)
4. Exercising power (”utöva makt”)

Metodiken är pedagogisk, utifrån en beskrivning av de italienska och tyska

fascismerna som nådde hela vägen. Tanken hos Paxton är att han, genom att
analysera vad fascister verkligen gjorde när de innehade makten snarare än
floran av motsägelsefull retorik, kan visa vad fascismen verkligen ville.
Samtliga övriga fasciströrelser – med den franska som angiven ”idealtyp” –
beskrivs då som abortive fascisms (”avbrutna fascismer”) eller ”icke
framgångsrika fascismer”.2 Detta förtjänar att problematiseras. Paxton har
helt rätt i att fransk fascism var oförmögen att nå den formella makten och
gör en poäng av värdet i att studera detta, som metod för ökad förståelse av
fascismens yttre förutsättningar. Men makt utövas på fler sätt än genom
regeringsinnehav.

Fransk fascism
Den franska fascismen föddes efter det franska valet 1924, då vänstern gick
kraftigt framåt. Därpå startade rörelsen Faiscaeu, med både namn och
politik direktimporterat från Italien. Under det tidiga 1930-talet blommade
flera fascistoida ultranationalistiska ligor* upp (de vägrade kalla sig
”partier”), och 1934 störtades den franska regeringen efter våldsamma
demonstrationer där 16 människor dödades. Men fascisterna lyckades inte
etablera en egen regim. Efter valet 1936 förbjöd premiärminister Léon
Blum paramilitära politiska organisationer. Den liberala franska demokratin
satte alltså hårt mot hårt, med hot om statligt våld gentemot fascismen.
Historikerdiskussionen om fransk fascism har sedan dess pendlat mellan
extremer. Antingen beskrivs den som en anomali, ett stänk av ”utlänningar”
som Mussolini (och i mindre mån Hitler) i en fransk bonapartistisk
tradition. Andra hävdar att Frankrike var ”fascismens sanna hemland”, inte
minst utifrån den aggressiva antisemitismen som var långt mer utbredd än i
Tyskland. Studier har visat hur fascistiska diskurser – som språk,
förhållningssätt och tänkande – impregnerade det franska samhället under
1930-talet, trots att fascisterna inte kom i regeringsställning. Men även en
lingvistisk påverkan utgör maktutövning. Diskurserna göddes av att
premiärminister Blum var en judisk man som ledde en regering stödd av
kommunister (begreppet ”judebolsjevismen” tillhörde den språkliga miljön
i Europa 1917–1945). Det har även pekats på hur enkelt, smärtfritt och
motståndslöst demokratin avvecklades efter att Frankrike besegrats av
Nazityskland 1940. Å andra sidan blev de franska extrema rörelserna allt
mindre framgångsrika, ju mer de framstod som öppet fascistiska.
Exempelvis blåskjortorna i Solidarité française eller de grönskjortade
agrara fascisterna.
Den verkligt framgångsrika fascistoida rörelsen mellan 1936 och 1939
var i stället det moderata Parti social français (PSF) under ledning av
överste François de la Rocque. Denne hade varit radikal och militant
tidigare, men tonade ner sin aggressivitet betydligt efter hand. Vidare var
inte de la Rocque öppet antisemitisk – tvärtom rekryterade han judiska
funktionärer och förhöll sig endast försiktigt positiv till Mussolini (att han
avskydde Hitler var mer en del av den franska nationalismens
antigermanism). PSF förordade ”nationell förståelse” och ”social rättvisa”.
Frankrike skulle ledas av en stark man, men denne borde väljas av folket.
Politiken mötte ett enormt gensvar och inför andra världskriget var
förmodligen PSF Frankrikes största parti. Men var det fascistiskt?
Visserligen blir svaret ja på den frågan, eftersom partiet var en
ultranationalistisk rörelse som ville åstadkomma en folklig pånyttfödelse av
”det sanna Frankrike” efter nationens förmenta degenerering. Men poängen
hos Paxton när han dömer ut den franska fascismen som ”icke
framgångsrik” är hur svårt det är för fascism att tränga in i politiska system
som fungerar relativt väl. Därav nödvändigheten för PSF att kompromissa
med de yttre fascistiska attributen. ”Endast när staten och de existerande
institutionerna misslyckas öppnas möjligheter för nykomlingar”, skriver
Paxton.3 Det är ett påstående med tung empiri bakom sig, ett påstående som
ingen inom forskningen ifrågasätter. Samtidigt känns det fel att beskriva
den franska fascismen som misslyckad. PSF stoppades av andra
världskrigets utbrott, inte av de etablerade ideologierna. Fascismen
lyckades åstadkomma mycket i Frankrike, framför allt diskursivt. Den
öppnade möjligheter och tillåtelse att tänka, säga och skriva saker som
tidigare varit omöjligt. De franska agrara grönskjortorna vann inte samma
stöd hos landägande bönder som italienska squadristi, eftersom de
potentiella franska gynnarna av rörelsen i stället hittade tryggare allierade
hos konservatismen. Däremot förändrades Frankrike av upplevelsen – vilket
onekligen kan tolkas som en framgång.

Storbritannien och Sverige

Om vi söker ”idealtyper” av fascismer som misslyckats hittar vi bättre
exempel i länder som Storbritannien och det perifera Sverige. Där fick de
fascistiska rörelserna inte många millimeter av politiskt utrymme, eftersom
de etablerade partierna täppte till dörrspringorna. Den liberala svenska
demokratin visade sig handlingskraftig och duglig då den hanterade 1930-
talets ekonomiska kris. En politisk koalition förhandlades fram mellan de
regerande socialdemokraterna och det agrart konservativa Bondeförbundet.
Resultatet blev en aktiv arbetsmarknadspolitik (och protektionism angående
jordbruksprodukter) som mildrade depressionens effekter. Vid valet 1936
samlade den svenska fascismen – som var djupt splittrad – bara några
bråkdels procent av röstetalen. Vid valet 1940 ställde det största
nazistpartiet inte ens upp. Det ansågs lönlöst, trots att Hitler samtidigt firade
sina största triumfer på kontinenten. Partiledaren Sven-Olov Lindholm
skrev 1938 att ”det enda tänkbara om idéerna ska räddas blir att slopa både
namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning”.
Den svenska allmänna opinionen förhöll sig avgjort antinazistisk 1939–
1945 och de svenska krigstida ”eftergifterna” (notera ordvalet) gentemot
Nazityskland kritiserades häftigt och ständigt av aktiva antinazister i
regeringen, på utrikesdepartementet, i riksdagen och offentligt i pressen.
Framför allt sköttes vakthållningen av stridbara socialdemokrater i höga
maktpositioner. Tyska ideologiska närmanden till Sverige – utifrån den
nazityska uppfattningen om det svenska folket som idoliserade ”rena arier”
– avvisades till och med av den svenska protyska högern (det var stor
skillnad mellan att vara protysk och nazist).
Sammanfattningsvis uppvisade exemplet Sverige, mer än Frankrike, hur
fullständigt omöjligt det är för fascismen att finna politiskt utrymme i ett
system där moderata och demokratiska socialister framgångsrikt tar hand
om massorna av arbetare, samtidigt som en förvisso antidemokratisk
konservatism bevakar intressena hos ekonomiska och traditionella eliter. I
ett sådant fall riskerar inte den lägre medelklassen att bli fascistisk förtrupp,
eftersom de kan fortsätta rösta på välfungerande liberaler. Adjunkten,
småhandlaren och den självägande bonden kommer inte att känna sig
övergivna. Och deras liberala politiker tvingas inte stödja en
uppblommande fascism av fruktan för framstormande revolutionära
kommunister. Slutligen slipper både traditionella eliter och politiker i
regeringsställning – ställda inför en inhemsk ”marsch mot Rom” – besluta
om huruvida de ska skjuta ihjäl fascisterna eller släppa in dem innanför
murarna.
Ändå var inte länder som Storbritannien och Sverige några fascistiska
vakuum. Fascismen fanns och verkade i olika former, som samtliga hade
påverkan på det övriga samhället. British Union of Fascists (BUF)
gynnades av sin ledare, sir Oswald Mosley, som både hade uppenbar
politisk begåvning och goda kontakter (han hade 1929 varit statsråd i en
Labourrege ring). Särskilt via stödet från den stora Londontidningen Daily
Mail lyckades BUF skrapa ihop 50 000 medlemmar 1934. Men de brittiska
svartskjortornas våldsamhet och aggressiva antisemitism gjorde dem
chanslösa mot det etablerade politiska systemet. År 1936 kriminaliserades
politiska uniformer, vilket slog hårt mot BUF:s offentliga spektakel. Inför
kriget 1939 fick rörelsen en kort renässans, utifrån sitt motstånd mot krig
med Nazityskland (Mosley hade en nära relation till Hitler, som närvarat
vid den brittiske ledarens bröllop i München 1936). Men relationen med
Tyskland blev förödande när kriget väl börjat och BUF framstod som en
förbrukad politisk kraft.
Mest synliga i Sverige var de proletära naziströrelserna
(Furugårdsrörelsen och Lindholmsrörelsen) som ordnade manifestationer,
kompletta med bruna uniformer och övrig rekvisita. Möjligen mer
framgångsrikt – beroende på hur man tolkar begreppet ”framgång” – var
Sveriges nationella förbund (SNF). Rörelsen hette från början Sveriges
nationella ungdomsförbund och var den traditionella svenska högerns
ungdomsrörelse. År 1934 hade förbundet utvecklats i alltmer nazistisk
inriktning och uteslöts ur den konservativa partiorganisationen. Svenska
konservativa – i likhet med euroepiska kolleger – ogillade konkurrens från
den folkliga fascismen. SNF fick med sig tre riksdagsledamöter efter
splittringen men vid andrakammarvalet 1936 erhöll partiet bara 27 000
röster och blev inte representerat i riksdagen.4
I Sverige fanns även en elitistisk intellektuell fascism under Per Engdahl,
som stundom samarbetade med SNF. Det fanns också nazism som vårdade
banden med konservatismen och de traditionella eliterna
(Nationalsocialistiska blocket). Av större vikt var det allmänna fascistoida
tankegods som sipprade in i samhället och påverkade Sverige. Den
socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson använde precis om den tyska
nazismen begreppet ”folkgemenskap” (Volksgemeinschaft). Men i Sverige
kom ordet att handla om demokrati, inte om mytisk rasideologi. En
tydligare manifestation var det svenska rasbiologiska institutet (Statens
institut för rasbiologi) i Uppsala, som 1922–1936 leddes av den
pronazistiske Herman Lundborg. Det mäktiga svenska agrarkonservativa
partiet, Bondeförbundet, inkorporerade öppet rasism i sitt partiprogram.
Vidare fanns personer som lät sig influeras av tysk nazism på ledande
poster i samhället, exempelvis arvprins Gustaf Adolf (far till den nuvarande
kung Carl XVI Gustaf) och chefen för den svenska marinen Charles de
Champs.
Vi landar därmed i frågan om det över huvud taget är meningsfullt att
dela in de nationella fascismerna i Europa och övriga världen i
”framgångsrika” (Italien och Tyskland) respektive ”avbrutna” eller
”misslyckade” fascismer (samtliga övriga nationella rörelser). I stället bör
vi se fascismens nationella inflytande på en skala i flera steg. Storbritannien
och Sverige befann sig på ett fascistiskt minimum, men fascismen
existerade och verkade. Italien och Tyskland befann sig på ett fascistiskt
maximum, men inte ens där var inflytandet hundraprocentigt. De flesta
länder med fascistiska rörelser befann sig någonstans i mitten av en skala
mellan 0 och 10 (se sid. 130).

Skala över fascistiskt inflytande i stater

0. Ingen fascism existerar över huvud taget.

1. Fascistiska rörelser existerar.
2. De fascistiska rörelserna har en tydlig röst i det offentliga samtalet.
Exempelvis om rörelsen eller dess ledare regelbundet ges utrymme
i etablerade icke-fascistiska massmedier, om den fascistiska
rörelsens politik och avsikter kommenteras offentligt, om ledaren
avporträtteras i karikatyrer och satir, och så vidare.
3. De fascistiska rörelserna åstadkommer en märkbar effekt på
politiken. Exempelvis om etablerade politiker tvingas anpassa sin
politik till kända krav från fascister, om fascister tilldelas
regeringsposter, väljs in i parlament och andra representativa
församlingar, och så vidare.
4. De fascistiska rörelserna har karaktär av massrörelse.
Exempelvis om de fascistiska rörelserna samlar en betydande
procentandel av landets befolkning, har en stor representativitet i
parlamentet, och så vidare.
 5. De fascistiska rörelserna är en dominerande faktor inom politiken.
Exempelvis om ingen politisk beslutsprocess är möjlig utan att
hänsyn tas till hur denna kommer att hanteras av fascisterna.
6. Den fascistiska rörelsen är den avgjort mäktigaste enskilda
politiska rörelsen i landet. Observera att rörelsen nu anges i
singularis. Exempelvis kan den vara det största partiet i
parlamentet, dock utan egen majoritet, och så vidare.
7. Den fascistiska rörelsen regerar eller har det avgörande inflytandet
i den förda politiken, men denna situation kräver stöd av
samarbetspartner. Exempelvis har ledaren utsetts till
premiärminister men kan inte regera utan stöd av konservativa
eller högerliberala samarbetspartier alternativt uppbackning från
traditionella eliter, såsom kungar eller icke-fascistiska
arméledningar.
8. Den fascistiska rörelsen regerar ensam av egen kraft, utan att
tvingas samarbeta med andra politiska rörelser (eller agera
underlydande åt främmande makt).
Quislingregimen i Norge 1940–1945 är ett exempel på en rörelse
som visserligen innehade den formella makten, men som i själva
verket enbart agerade marionett åt den tyska ockupationsmakten.
9. De fascistiska rörelserna har full kontroll över hela statsapparaten
och stor påverkan på det övriga samhället.
10. De fascistiska rörelserna har total makt över hela samhällets
politik, näringslivet och medborgarnas sociala relationer.

Placerar vi in hittills avhandlade mellankrigstida fascismer på denna skala

ser vi att den italienska fascismen under Mussolini år 1922 hade nått till
nivå 7, att den franska fascismen nådde nivå 4 (den snuddade vid nivå 5)
medan den svenska och brittiska fascismen nådde nivå 2. Både Mussolini
och Hitler nådde så småningom nivå 9 men aldrig nivå 10.
Nyttan med en sådan här skala är att den inte avfärdar den
överväldigande majoriteten av nationella fascismer som kort och gott
”misslyckade” eller ”avbrutna” rörelser. En hel del fascismer hade inte ens
för avsikt att nå högre än nivå 3, då de var uttalat elitistiska (steget till nivå
9 eller den utopiska nivå 10 skulle ske via någon form av kupp eller
revolution). Skalan tydliggör även att rörelserna sällan når en slutlig nivå,
utan att de kan pendla fram och tillbaka – och att deras inflytande kan
fortsätta även efter att rörelserna upphört att existera. De intressantaste
exemplen hittar vi dessutom utanför centrum för den europeiska
stormaktspolitiken, i den så kallade periferin.

*
Ordet ”liga” har en negativ klang i Sverige, vilket har sina rötter i den svenska stormaktens strid
mot trettioåriga krigets ”katolska liga” under 1600-talet. Jämför ord som ”förbrytarliga” och så
vidare. Internationellt har dock ordet inte samma konnotation. Ett exempel är FN:s föregångare,
”League of Nations”, det vill säga ”Nationernas liga”. På svenska fick detta översättas till
Nationernas förbund. Vissa ligor smyger sig dock in i svenskan utan att tolkas negativt, exempelvis
fotbollsligor.
 2. Fascister i förhandling – exemplet Finland

DET ÄR SVÅRT att överskatta hur betydelsefull den bolsjevikiska statskuppen

i Ryssland 1917 – ”oktoberrevolutionen” – var för framväxten av fascismen
i Europa. Sovjetunionen (som den bolsjevikiska statsbildningen kom att
heta från 1922) var den stora skräck som övriga europeiska stater tvingades
leva med. Flera faktorer samverkade för att göra väldet i öst till den
perfekta mardrömmen för människor i väst, alltifrån socialdemokrater till
liberaler och konservativa:

För det första fanns den gamla rysskräcken, rädslan för den enorma
nation som till och med varit den store Napoleon övermäktigt.
För det andra fanns en rädsla grundad i antisemitiska föreställningar,
utifrån de ledande positioner som judar hade i det bolsjevikiska vädet.
Inte minst symboliserat av Röda arméns skapare och befälhavare, Lev
Trotskij. Det ständigt återkommande begreppet ”judebolsjevismen”
illustrerar detta.
För det tredje – och viktigaste – fanns det bolsjevikiska Rysslands
internationalism, som självsäkert förutsatte att alla andra länder med
tiden skulle följa efter på den socialistiska revolutionens väg. Något
som många nationella, revolutionärt socialistiska rörelser över hela
världen höll med om, inte minst då deras representanter deltog i
Sovjetunionens återkommande internationaler.

Det är alltså ingen slump att Mussolini kallade de italienska socialisterna

för ”en rysk armé” inom det egna landets gränser. Skräcken för
kommunismen och en inhemsk bolsjevikisk utveckling fick även moderata
liberala och konservativa krafter att anse att vad som helst – till och med
skjutgalna fascister – var att föredra. Detta tankegods var allmänt utbrett i
hela västvärlden, men ju närmare den ryska gränsen betraktaren kom, desto
mer potentiellt explosiv blev den.5 Allra värst naturligtvis i de områden som
tillhört det ryska imperiet, men som erhållit självständighet då tsarens
arméer besegrats under första världskriget. Det hör till den internationella
akademiska litteraturens stora svagheter att dessa fascismer i öst behandlas
styvmoderligt och enbart i förbifarten. Zonen i omedelbar närhet till
”hydran i öster” utgör ett särskilt intressant studieobjekt, eftersom det var
där gränsen gick. Det var dit utländska frivilliga högerextremer, inom både
etablerad konservatism och fascism, reste för att slåss. Det är ingen
tillfällighet att en av de mest inflytelserika fascistiska rörelserna utanför
Italien och Tyskland uppstod i Finland.6 Den finska nationalismen göddes
av stolthet genom att det egna landet uppfattades som en sista utpost mot
det ”asiatiska” barbariet. Eller som den finske poeten Uuno Kailas skrev:

Grymt ligger gränslandet

Framför mig Asien, östern
Likt en väktare, på vakt, står jag –
Bakom mig Europa, västern7

Liksom de flesta stater där fascismen växte sig stark var Finland under
mellankrigstiden ett nyblivet självständigt land och den inhemska
nationalismen hade därför – precis som i Tyskland och Italien – dålig
självkänsla. Finland hade aldrig tidigare utgjort en egen statsbildning, utan
hade sedan medeltiden varit en självklar del av Sverige för att efter
Napoleonkrigen bli en del av det ryska imperiet. Under påverkan av 1800-
talets nationalistiska strömningar växte en uttalat finsk nationell identitet
fram. Finska intellektuella förfinskade sina svenskklingande namn, lärde sig
finska och konstruerade finska kulturhistoriska berättelser som
”nationaleposet” Kalevala. Förhållandet till den ryska centralmakten var
emellertid dubbelt. Å ena sidan möjliggjorde dynamiken under Ryssland
spännande karriärer (inte minst militära), byggnation av vackra hus i den
nya finska huvudstaden Helsingfors, enorma marknader för finska varor,
samt en allmän nytändning jämfört med den föregående svenska tiden.8 Å
andra sidan krockade den framväxande finska nationalismen med ryska
strävanden under slutet av 1800-talet, då centralmakten sökte skapa en
tidsenlig nationalstat av det mångkulturella imperiet. Så kallade
”förryskningskampanjer” föll inte i god jord i storhertigdömet Finland.
Dessa kampanjer var en politisk omöjlighet och hade motsatt verkan.
Kraven på ökad finsk autonomi, ytterst syftande till självständighet,
tilltog under 1900-talets första år. År 1906 inträffade världshistoria i
Finland, då landet via en representativ reform med udden riktad mot
Ryssland införde det första europeiska exemplet på allmän och lika rösträtt.
Reformen var ett samarbete mellan nationalistisk bourgeoisie och
arbetarrörelsen, som formerat sig i det finska socialdemokratiska partiet
1899. ”Reformen 1906 ledde till det mest spektakulära exemplet på politisk
massmobilisering i europeisk historia”, skriver historikern Lauri Karvonen.9
Det finska proletariatet – småbönder, industriarbetare och daglönare –
saknade tidigare erfarenhet av politiskt inflytande, för att över en natt få stor
inverkan på statsstyret. I alla fall representativt i parlamentet. I valen 1907–
1916 fick socialdemokraterna ständigt närmare 50 procent av rösterna,
vilket till slut gav dem egen majoritet. Men den initiala euforin utbyttes
snart i bitterhet, eftersom socialdemokraterna mötte en enad front av icke-
socialister som till stor del lyckades blockera deras politik. Dessutom
förnyade den ryska centralmakten kraven på inflytande i Finland efter 1906
och tsaren utnyttjade sin vetorätt gentemot det folkvalda finska parlamentet
Lantdagen.
År 1914 utbröt första världskriget, där Ryssland stred på ententens sida
mot Tyskland och Österrike–Ungern. Under detta kaos förklarade den
finska socialdemokratin att autonomi inte var tillräckligt. Man krävde
självständighet, ett krav som inte minskade då motståndet visade sig kvarstå
från mensjevikregimen efter ryska revolutionen 1917, då tsaren störtades. I
juli röstade den socialdemokratiska majoriteten igenom – trots motstånd
från de borgerliga – total autonomi för Finland, med undantag av
utrikespolitik och försvar. Bolsjevikernas statskupp i Ryssland gjorde att
hela det finska politiska spektrumet godkände självständighet i december.
Men i nya val förlorade socialdemokraterna sin majoritet i riksdagen, varpå
blockeringen av deras politik kunde återupptas. Bitterheten tog över. Många
finska socialdemokrater gav upp hoppet om parlamentarismen, acceptansen
för politiskt våld ökade och radikaler började rusta så kallade ”röda
garden”. Inbördeskriget stod för dörren i den unga nationen.

Finska inbördeskriget
I ett världshistoriskt perspektiv är det finska inbördeskriget 1918 att
betrakta som en del av första världskriget. Via militär intervention sökte
Tyskland vinna strategisk mark gentemot det sönderfallande ryska imperiet,
som besegrats militärt. Denna operation lyckades, då reguljära tyska
förband – till skillnad från de finska borgerliga ”vita” amatörförbanden –
besatt offensiv förmåga och med lätthet kunde besegra de otränade och illa
rustade finska ”röda”. Resultatet blev att Finland förvandlades till tysk
lydstat där den verkliga makten låg under den tyske generalmajoren
Rüdiger von der Goltz, samtidigt som en tysk furste förbereddes som finsk
konung. Men så har inte striderna uppfattats inom den finska nationellt
identitetsskapande historieskrivningen. Där har i stället de röda tolkats som
bolsjevikiska landsförrädare, ”en av ryssar ledd mördarflock som dessutom
var fientligt inställd mot det fria självständiga Finland”, skriver den finske
historikern Aapo Roselius.10 Den vita sidan kunde därmed uppfatta sig
själva som frihetskämpar, under befäl av den sedermera legendariske
friherren Gustaf Mannerheim. Denne representant för de konservativa,
traditionella samhällseliterna hade sin bakgrund i den ryske tsarens
kejserliga chevaliergarde, ”imperiets trogne tjänare och en symbol för dess
glans”, skriver Roselius.
Det finns alltså inget verklighetsbaserat stöd för uppfattningen att de
finska ”röda” var pseudoryska frihetsmotståndare medan de ”vita” var
patriotiska självständighetsivrare. Särskilt inte som den ryska
bolsjevikregimen omedelbart erkänt den finska självständigheten efter dess
proklamation 1917. Men vissa ryska förband kvarstod i Finland. Eftersom
de i begränsad mån försåg rödgardister med vapen kunde inbördeskriget av
den segrande vita sidan beskrivas som ett ”frihetskrig”.* Emellertid
krossades de vita drömmarna om ett Finland fritt från socialism av
Tysklands militära sammanbrott, vilket avslutade första världskriget. Till
saken hör de oerhörda krigsförbrytelser, massmord och massakrer som de
röda utsattes för, både under och efter inbördeskriget. Bara en minoritet av
krigets 36 000 offer dog till följd av krigets strider. Den vita sidan mördade
krigsfångar och civila. Uppemot 10 000 röda avrättades och ännu fler – 13
000 människor – dog i fångläger i en ”humanitär katastrof som översteg alla
skräckscenarier”, enligt Roselius.11
Efter kriget fanns hos de vita krigsveteranerna en acceptans för ohämmat
politiskt våld. Grymheterna i koncentrationslägren alienerade till slut
liberaler och moderata högerkrafter från konservativa och högerradikala. I
stället för fortsatta förföljelser av före detta röda uppstod småningom krav
på amnesti. Vidare fastslog den nya konstitutionen 1919 att Finland skulle
vara en republik, vilket gick emot de konservativas planer på finsk monarki.
De inofficiella finska anfallskrigen mot bolsjevismens Ryssland –
Frändefolkskrigen – som hade syftat till att skapa ett nytt Storfinland, med
gräns bortåt Uralbergen, avslutades. Arbetarrörelsen tilläts återuppstå. För
de vita krigsveteranerna uppstod en situation som i hög grad liknade den
italienska. De hade vunnit kriget men ansåg sig ha förlorat freden. En
stympad seger, en finsk vittoria mutilata – eller som motsvarande begrepp
lydde i Finland: ”förräderiet mot arvet från 1918”. Scenen var
iordningsställd för finsk fascism.

Mötet i Lappo
År 1922 grundades det Akademiska karelska sällskapet (AKS) i
Helsingfors. Tidpunkten har samband med Mussolinis framgångar i Italien,
vilka diskuterades flitigt i finska politiska debatter. Med AKS fördes
fascistisk ideologi in i det vita Finland. Men framför allt fanns ett samband
mellan AKS och avslutandet av frändefolkskrigen mot Sovjetunionen. Det
ultranationalistiska AKS fann sin bas – precis som den italienska fascismen
vid Piazza San Sepolcro – hos yngre medelklass, närmare bestämt studenter
och akademiker vid Helsingfors universitet. I centrum stod den finska
versionen av ”den stympade segern” från 1918. AKS främsta politiska mål
var att gå i krig österut och därigenom skapa ett Storfinland – Suur-Suomi.
Befolkningen i det sovjetiska Östkarelen hörde till den finska
”folkstammen” och måste ”befrias” från det bolsjevikiska förtrycket, trots
att Östkarelen aldrig befunnit sig inom de finska gränserna. Irritationen var
därför stor när Dorpatavtalet 1920 mellan Finland och det blivande
Sovjetunionen fastslog att Östkarelen skulle lyda under den bolsjevikiska
staten. I följande tal från 1923 framträder både AKS-rörelsens konkreta
politiska mål och dess fascistiska ideologi:

En revolution i vårt folks hjärtan – det är detta vi förbereder och tror

på. Det är en enorm målsättning, bredvid vilken även våra
strävanden för ett Storfinland, ett fritt Karelen och ett fritt
Ingermanland blir sekundära. Det är vår fasta övertygelse, att enbart
ett nationellt uppvaknande kan åstadkomma grunden för det
Marathon som vi närmar oss, minut för minut. När uppvaknandet
stundar ska våra drömmar om Storfinland och en fri stam av finska
folk besannas, av sig själva, såsom resultatet av naturlig
nödvändighet.12

Förutom antimarxism och antiparlamentarism hyste AKS också antisvenska

åsikter och fördömde Finlands tvåspråkighet.* Svenskan borde försvinna
från det officiella Finland. Antisvenskheten hade ökat i Finland efter krisen
kring Ålandsöarna 1919, då Sverige avbröt de diplomatiska förbindelserna
med grannlandet. Krisen löstes via förhandlingar i Nationernas förbund,
men AKS kampanj mot den finska svenskspråkiga minoriteten ledde till
fortsatt svensk misstänksamhet gentemot Finland. AKS etablerade sig som
ledande instans för finsk nationalistisk chauvinism, men dess elitistiska och
akademiska profil gjorde det omöjligt för sällskapet att utvecklas till en
massrörelse. Finland var ett agrart och fattigt land med relativt få
akademiker. Liksom på så många andra platser innebar mitten av 1920-talet
ett relativt fascistiskt lugn i Finland, då världsekonomin stabiliserades. Det
”fascistiska fönstret” från 1919–1922, som Mussolini lyckats utnyttja i
Italien, stängdes tillfälligt i andra länder. Men hatet mot sakernas tillstånd
sedan inbördeskrigets dagar bestod hos den finska ultranationalismen. Det
finska kommunistpartiet var visserligen fortsatt förbjudet men motsvarades
från 1922 av Socialistiska arbetarpartiet (senare Arbetarnas och
småböndernas parti). Denna organisation blev själva symbolen för
”förräderiet mot arvet från 1918”. Den finska socialdemokratin å andra
sidan fjärmade sig tydligt från revolutionära idéer och arbetade i stället för
parlamentarism och kompromisser. Trots det förblev socialdemokraterna
hatade av den vita veterankulturen.
Mot slutet av 1920-talet ökade återigen den finska arbetarrörelsens
självförtroende, vilket manifesterades i strejker. Samtidigt förblev den
parlamentariska vägen stängd för ultranationalismen, eftersom de
konservativa förlitade sig på stöd från liberalerna som inte ville ha ”en enad
vit front” utan kände sig nöjda med tillståndet som det var. I stället blev
hemvisten för extremismen de så kallade skyddskårerna, vilka i allt
väsentligt var resterna av den vita armén från inbördeskriget. Denna
militära organisation levde ett märkligt liv inom den finska staten – och var
i sig ett tydligt tecken på hur svag den finska statsmakten var under
mellankrigstiden. Formellt var skyddskårerna en del av försvarsmakten,
men med mycket hög grad av autonomi (en sorts självständigt och politiskt
aktivt hemvärn). Mitt i den liberala demokratin Finland fanns alltså en stor
och laglig extremistisk militär organisation, vars hårda kärna till stor del
föraktade parlamentarismen. Detta förakt förstärktes av demokratins stora
svårigheter, manifesterade i att hela 14 regeringar avlöste varandra i Finland
1919–1930.
I slutet av november 1929 – samtidigt som världen kastades in i den
katastrofala ekonomiska kris som utmärkte det tidiga 1930-talet –
sammankallade finska ungkommunister till möte i Lappo (Lapua) i södra
Österbotten, en klar provokation eftersom orten låg mitt i den vita sidans
starkaste regioner från inbördeskriget. Reaktionen från ortsborna blev hård
och omedelbar. De upplöste mötet, rev de röda skjortorna av deltagarna,
eskorterade dem till tågstationen och varnade dem för att någonsin
återkomma. Nyheten om händelsen fick enorm uppmärksamhet och
hyllningsbreven översvämmade Lappo. Samtliga icke-socialistiska
tidningar (det vill säga även liberala) gratulerade Lappoborna till aktionen –
trots att den varit olaglig. En vecka senare anordnades ett möte i Lappo för
att diskutera hur den finska kommunismen skulle kunna förintas. Den hade
förbjudits redan 1925 men fortlevde trotsigt ändå. Flera tusen finländare
från hela landet reste till den lilla orten och inspirerade till liknande möten i
övriga Finland. Resolutioner – så kallade klämmar – antogs och skickades
till regering och president, angående hur kommunismen skulle utrotas:

Här komma vi att stå enhälligt bakom statsmakten i den oundgängliga

uppgiften att ovillkorligt upplösa det kommunistiska partiet och dess
samtliga organ i alla deras verksamhetsformer.
Här känna vi djupt, huru frihetskrigets dyrköpta vinningar trampas i
stoftet.
Här tillätes icke, att det fria ordet får användas i tidningspress och
offentliga tal för smädelse och smutskastning av grunderna för
Finlands folks etiska känsla och rättsmedvetande.
[…] Som sin enhälliga uppfattning uttalar mötet slutligen, att därest
statsmakten icke skrider till ovan framställda åtgärder, är det allvarlig
anledning befara, att den förlorar det egna initiativet för att behärska
situationen.13

Redan vid årsskiftet stod det klart att händelserna i Lappo hade resulterat i
en massrörelse. Men klämmarnas formuleringar och övrig administration
kring tillblivelsen pekar på att detta inte skett spontant. Det fanns en
organisation och en politisk agenda bakom rörelsen. I början var
Lapporörelsen inte uttalat fascistisk, utan stöddes av både president och
premiärminister (som bägge tillhörde jordbrukarpartiet Agrarförbundet).
Men under 1930 drev rörelsen snabbt åt extremistiskt håll och framstod allt
tydligare som en fascistisk rörelse. Redan i mars 1930 lade regeringen,
utifrån Lapporörelsens krav, en antikommunistisk proposition inför
parlamentet. Denna skulle kriminalisera utgivningen av kommunistiska
tidningar och utgjorde alltså en tydlig försvagning av den liberala
demokratin. Men eftersom pressfriheten var stadgad i konstitutionen
krävdes två tredjedelars majoritet i parlamentet. Detta stöd uteblev och
propositionen föll. Vidare ansåg Lapporörelsen att de ”utfästelser
regeringen gjorde präglades av alltför påfallande diplomatisk reservation
för att kunna tilltala den österbottniska rätlinjigheten.” Detta hade
avgörande inverkan på den finska fascismen.14
I samband med omröstningen i parlamentet tidigt 1930 startade
Lapporörelsen en formell organisation, Finlands lås (Suomen Lukko) under
ledning av jordbrukaren och tidigare agrarförbundaren Vihtori Kosola från
byn Lappo. Redan 1915 inledde Kosola karriären som aktivist, då han
rekryterade manskap till jägartrupperna – finsknationella elitförband som
utbildades i Tyskland. Det sågs inte med blida ögon av det ryska imperiet,
som fängslade Kosola 1916. Efter ryska revolutionen släpptes han och
kunde entusiastiskt delta på den vita sidan i inbördeskriget 1918. På 1920-
talet organiserade han strejkbryteriverksamhet, och när Lapporörelsen
grundades i hans hemby 1929 var Kosola på plats. Denne man har något
felaktigt kallats för ”Kosolini”, då man velat uppfatta honom som en finsk
Mussolini. I själva verket kan Kosola beskrivas som ställföreträdande
anförare, i väntan på att Den Store Ledaren skulle nedstiga och axla
ansvaret. Kosola var befälhavare i avvaktan på en lämplig politisk-
strategisk auktoritet.
Namnet som rörelsen drömde om var de vitas general, Gustaf
Mannerheim (alternativt den konservative politikern och
inbördeskrigsveteranen Pehr Evind Svinhufvud).15 Mannerheim hade efter
inbördeskriget utsetts till riksföreståndare i Finland och förespråkade
anfallskrig mot bolsjevikerna i Ryssland, inklusive en operation mot
Petrograd. Men Mannerheim fick inte nödvändigt politiskt stöd för
krigsplanerna och förlorade dessutom det första finska presidentvalet 1919
(vinnare var liberalen Kaarlo Juho Ståhlberg). Trots att Mannerheim under
1920-talet ”fortsatte att vara föremål för politiska spekulationer”16 föredrog
han tillvaron som privatperson, och Lapporörelsen/Finlands lås fick klara
sig utan honom. Vad Lapporörelsen inte förstod angående adelsmannen och
fältherren Mannerheim var att han såsom konservativ och representant för
de traditionella eliterna föraktade masspolitik. Vidare hade han som före
detta tsaristisk gardesofficer svårt för Lapporörelsens rysshat.* Detta var ett
utbrett fenomen vilket innebar en del konflikter, som 1924 då nära
femhundra officerare i den finska armén hotade med att avgå i protest mot
den äldre, ryskutbildade generation vars patriotism de ifrågasatte.
Sammanfattningsvis skulle det extremt mycket till innan en så
extravagant person som Mannerheim skulle nedlåta sig till att leda
Lapporörelsen, vilken han troligen betraktade som en folklig pöbel.
Däremot var han positiv till rörelsens politiska målsättningar och
accepterade utnämningen till hedersledamot av Frontmannaföreningen, som
var nära lierad med Lapporörelsen. Framför allt delade han – med djup
erkänsla – Lapporörelsens hat mot bolsjevismen. Mannerheim gjorde också
ett offentligt och oerhört uppmärksammat uttalande om sitt stöd för rörelsen
i samband med valet 1930:

Jag vill hoppas att envar, som minnes 1918, skall skänka sitt stöd åt
de oegennyttiga fosterländska strävanden, vilka tack vare
Lapporörelsen nu framträtt i vårt offentliga liv.17

I och med att den formella organisationen fastlagts accelererade

politiseringen av Lappo. Redan från början riktades stark kritik mot
parlamentarism och demokrati. Beslutet att inte formera sig som politiskt
parti – att i stället vara en ”rörelse” som den tidiga italienska fascismen –
var ett tecken på detta. Rörelsen inriktade sig inte på egen representation i
parlamentet, utan på att bli en stat i staten, en ”skuggregim” som den
kallades i samtiden.18 Metoden var effektiv, på grund av svagheten hos det
finska parlamentariska etablissemanget. Krav efter krav ställdes, som
uppfylldes för att blidka Lappo männen. Men dessa lät sig inte blidkas, utan
framförde i stället nya och hårdare krav. På så vis lyckades de till
häpnadsväckande hög grad styra det finska samhället, både inrikespolitiskt
och – än mer anmärkningsvärt – utrikespolitiskt. Utan ett enda mandat i
parlamentet kunde den finska fascismen påverka och förändra Finland i så
hög grad att rörelsen, långt efter sin kollaps, hade oerhörda effekter på
Finlands politiska historia.
När propositionen om att kriminalisera kommunistisk press fallit, hemföll
Finlands fascister till samma våldsamma och utomparlamentariska metoder
som redan prövats med framgång i Italien 1919–1922. Startskottet var då
finska motsvarigheter till italienska squadristi anföll den kommunistiska
tidningen Työn Ääni i Vasa (jämför med attackerna på den italienska
socialisttidningen Avanti). Tryckeriet totalförstördes. När de misstänkta
Lappomännen åtalades samlades hundratals aktivister utanför domstolen
varpå de kidnappade brottsoffrens jurist, slängde in honom i en bil samt
misshandlade och mordhotade honom. Slutligen transporterades mannen till
orten Viitasaari, där han släpptes fri efter att ha avkrävts löfte om att aldrig
mer sätta sin fot i Österbotten. Detta utgjorde en direkt attack mot den
finska statens rättskipning, dess våldsmonopol och auktoritet. Våldet
rättfärdigades i rörelsens tidning Lapuan Päiväkäsky enligt följande:

Mellan Gud och Satan, mellan vit och röd, existerar ingen
medelväg. Vår ödestimme har kommit. Vi måste alliera oss med den
ene eller den andre. Två andar kämpar i dag för världsherravälde. En
av dem destruktiv, den andre konstruktiv. Den förre vill riva sönder
alla former av rättvisa, liksom alla gudomliga och moraliska lagar
samt den sociala ordning som byggts på dessa. […] Målet är att
möjliggöra det för någon – diktatorjude eller någon liten fraktion? –
att stå på ruinerna av nedbrända hus, att utöva tyranniets makt i
”proletariatets” namn. I själva verket sker detta i eget intresse. […]
Det finns ingen ”mittens” eller ”humanismens” medelväg. Mellan
gott och ont, liv och död, ljus och mörker, Kristus och Satan,
kyrkans evangelier och ateism. Mellan dessa finns ingen
övergångsform, ingen tredje möjlighet.19
Observera särskilt antisemitismen, angående den ”diktatorjude” som
underförstått planerade att ödelägga finskheten och kristendomen. En
formulering utifrån den klassiska antisemitiska föreställningen om
”judebolsjevismen”. Lägg vidare märke till textens kristna retorik, som inte
var en slump. Lappofascismen var hårt knuten till luthersk kristendom.
I en normal europeisk statsbildning hade reaktionen blivit hård mot
Finlands lås efter aktionen mot rättsprocessen i Österbotten. Det vill säga
att de som utmanat statens våldsmonopol gripits, att eventuella nya upplopp
mötts med centralmaktens överlägsna våldsresurser samt att Lapporörelsen
troligen förbjudits. Men i Finland 1930 blev den statliga reaktionen en
anmärkningsvärd motsats. Regeringen beslutade den 15 juni att tillmötesgå
rörelsens krav på kriminalisering av kommunistiska tidningar, utan
föregående omröstning i parlamentet. Anledningen var att kommunisterna
”har framkallat en sådan upphetsning i medborgarnas sinnen, riktad mot
denna verksamhet, att störningar av ordningen redan inträffat”.20 Effekten
av denna uppvisade svaghet hos centralmakten uteblev inte. Finlands lås
formulerade tre politiska krav:

1. Finlands regering skulle avgå. I stället krävde rörelsen att den

konservative inbördeskrigsveteranen Pehr Evind Svinhufvud skulle
bilda en regering som mer villigt skulle tillmötesgå rörelsens fortsatta
vilja.
2. Samtliga kommunistiska parlamentsledamöter skulle arresteras.
3. Kommunism skulle kriminaliseras och presidentämbetet skulle ges
makt utifrån undantagslagar.

Det etablerade politiska systemet fortsatte på sin linje att försöka

tillfredsställa de inhemska fascisterna, såsom de allt tydligare framstod,
genom att gå deras krav till mötes. Därmed nedmonterades den finska
demokratin så mycket att det borde vara korrekt att konstatera att den de
facto upphörde att existera. Lapporörelsen samtalade med regeringen,
denna gång angående avskaffandet av det proportionella valsystemet och en
minskning av antalet ledamöter i parlamentet till 150. I samband med detta
avgick regeringen, enligt Lappo-männens önskemål.

Det informella regeringspartiet

Den 4 juli 1930 tillträdde den av Lapporörelsen önskade regeringen, under
premiärminister Svinhufvud. Samtidigt ökade rörelsen sina kriminella
aktiviteter för att understryka allvaret bakom kraven på en ny finsk politik.
Över 1 000 personer, främst vänsterpolitiker, kidnappades i så kallade
skjutsningar. Offren misshandlades, stuvades in i fordon och släpptes
bortom den finsk-sovjetiska gränsen. Dagen efter att Lappos
premiärminister Svinhufvud tillträtt, agerade rörelsen utifrån sitt andra krav
på listan. Lappomän bröt sig in då parlamentets konstitutionsutskott
sammanträdde och kidnappade de två kommunistiska ledamöter som
deltog. Inte heller detta föranledde någon statlig motåtgärd – tvärtom.
Svinhufvuds regering beordrade i stället gripandet av samtliga
kommunistiska ledamöter för ”förräderi”. Därpå var det dags för rörelsens
motsvarighet till den italienska fascismens marsch mot Rom. Den 7 juli
1930 marscherade 13 000 Lappomedlemmar genom den finska
huvudstaden, utan reaktion från centralmakten. En starkt bidragande orsak
var omöjligheten att använda skyddskårister som förstärkning till polisen,
eftersom skyddskårerna hade ”en välvillig inställning till Lapporörelsen”.21
Aktivisterna i det så kallade Bondetåget krävde ett generellt och totalt
förbud av kommunismen i Finland. Men parlamentet vägrade att godkänna
en sådan lagstiftning, varpå Svinhufvud upplöste folkförsamlingen och
utlyste nyval. Efter omfattande politiskt våld, då Lappomän trakasserade
motståndarna, firade den finska konservativa högern storseger i valet och i
oktober röstade det nya parlamentet igenom kraven från fascisterna.
Nedmonteringen av demokratin fortsatte, då den så kallade ”skyddslagen”
möjliggjorde att finska medborgare kunde förhindras från att själva välja
bostadsort samt att färdas fritt inom landet. Tryckfriheten,
församlingsfriheten och hemfriden försvagades. Nästa steg för fascisterna
var att hitta rätt president för det omgjorda mäktiga presidentämbetet. I
februari 1931 utsåg elektorerna fascismens kandidat, Pehr Evind
Svinhufvud, till posten. Regimen kunde därpå utse fascisternas idol –
Gustaf Mannerheim – till försvarsrådets ordförande (från 1933
fältmarskalk), vilket innebar att de vitas general till slut lämnade tillvaron
som privatperson. Finlands lås hade därmed uppnått samtliga sina politiska
mål, utan att själva behöva tillskansa sig den formella politiska makten.
Låt oss stanna upp här, då den finska fascismen befann sig på
höjdpunkten av sitt inflytande. Rörelsen hade makt att styra och ställa i
staten efter eget huvud. Dess inflytande måste ha förefallit enormt för
samtiden. Att i detta läge kalla den finska fascismen för ”misslyckad” eller
”avbruten” är alltså ett rent sakfel. På den skala som presenterats tidigare
befann sig rörelsen mycket nära nivå 7, det vill säga nivån som Mussolini
uppnått 1922:

7. Den fascistiska rörelsen regerar eller har det avgörande inflytandet i

den förda politiken, men denna situation kräver stöd av
samarbetspartner.

Det finska exemplet visar att ett sådant maktinnehav inte behöver vara
formellt. Den finska fascismen befann sig sommaren 1930 helt utanför det
statliga politiska systemet, men kunde ändå regera relativt fritt. Rörelsens
makt stärktes av att andra ultranationalistiska sammanslutningar upplöste
sig själva, för att i stället bli en del av Finlands lås. Den finska krigsmakten
sympatiserade med organisationen, liksom majoriteten av landets
statstjänstemän, akademiker, industrialister och banker. De senare stod även
för finansieringen, som därmed var tryggad med råge. Lappoledningen hade
öppna dörrar till såväl majoriteten av statsråden i regeringen som till den
mäktige presidenten. Dessa statliga finska maktinstitutioner tog emot
Lappomännen ”under närmast ceremoniella förhållanden”, skriver
statsvetaren Ylva Stubbergaard.22 Rörelsen kunde radikalisera ett fortsatt
undanröjande av den finska demokratin, utmana det statliga våldsmonopolet
och driva igenom extremt långtgående politiska krav som formulerades
inom Lapporörelsens egna ”parlament”.
 Samtidigt byggde maktsystemet på fortlöpande förhandlingar och
omförhandlingar med den finska konservatismen, som ytterst
representerade de traditionella eliterna. Dessa tycks ha upplevt Finlands lås
som en maktresurs, tillgänglig för att driva Finland mot en önskad politisk
utveckling. Statsstyret, representerat av konservatismen inom
Samlingspartiet, behöll via sin formella makt kontrollen över den reguljära
finska armén, polismakten och det juridiska systemet. Jokern i leken
utgjordes av skyddskårerna, en välbeväpnad våldsorganisation till stor del
utanför statlig kontroll, men med starka band till Lappomännen. Risken
som fascisterna var utsatta för, då de inte förmådde (eller ville) föra det
fascistiska inflytandet till nivå 8 eller 9, var hela tiden att överges av sina
samarbetspartner inom konservatismen. Vilket var exakt det som
småningom skedde.
Det extrema fascistiska våldet sommaren 1930 utlöste en motreaktion.
Med undantag för Samlingspartiet, som lojalt förhöll sig pro-Lappo, höjdes
från flera håll kritiska röster mot kampanjen med skjutsningar, som ändå
fortsatte – liksom övrigt våld. Dock gick det inte att helt undvika polisiära
undersökningar av de värsta fallen, som ibland inbegrep mord. Framför allt
såg socialdemokratiska parlamentariker och publicister till att våldsbrotten
uppmärksammades fortlöpande, vilket var en pinsamhet för regeringen och
ett irritationsmoment för fascismen. Resultatet var en ökad radikalisering
inom Finlands lås, som mer aktivt ansåg att det rådande politiska systemet
måste förändras i grunden. Rörelsen ville ”frigöra riksdagen från partiernas
försvagande inflytande”.23 Den parlamentariska socialdemokratin
placerades in under paraplyet ”marxism”, och målet blev att utrota även
denna politiska inriktning i Finland. Om inte detta krav uppfylldes hotade
man med ännu mer politiskt våld.
Under tiden omorganiserade sig fasciströrelsen. Beteckningen Finlands
lås upphörde. Den nya organisationen kopierade i stället skyddskårernas
uppbyggnad under namnet ”Lapporörelsen r.f.”, som nu blev officiellt. I
praktiken ett övergivande av den legalistiska fasaden och ett officiellt
erkännande av fascismen som ideologi, då rörelsens språkrör betecknade
Lappo som ”fascisti”.24 Men förändringen gav inte den kontroll som
Mussolini skaffat sig då han omvandlade Fasci till ett politiskt toppstyrt
parti. Den nya finska organisationen var fortsatt decentraliserad, vilket
skulle visa sig få omfattande konsekvenser. Ledstjärna var i stället principen
Lappolagen. Det konventionella juridiska systemet dög bara så länge det
utförde önskade handlingar. Därefter tog rörelsens egen juridik av ”högre
rättvisa” över. Eller för att citera Vihtori Kosola: ”Vi gör vad vi behagar,
andra gör vad de kan.”25
Konkret handlade det om en krigsförklaring gentemot socialdemokratin,
vilken visade sig vara kontraproduktiv. Så länge kampen fördes enbart mot
kommunismen hade Lappo stöd hos samtliga icke-socialistiska partier. Men
till och med moderata högermän ansåg socialdemokratin vara en självklar,
eller åtminstone acceptabel, del av det finska parlamentariska systemet.
Situationen blev svår för ”Lappopresidenten” Svinhufvud. Å ena sidan sågs
han som rörelsens verklige Duce eller Führer. ”Kommendera eller förbjud –
vi skall följa dig”, telegraferade rörelsen till presidenten då han blivit vald.
Å andra sidan sökte Svinhufvud hävda sig som representant för lag och
ordning. Denna profil utmanades då Lappomännen gjorde sitt första
avgörande misstag genom att kidnappa republiken Finlands förste president,
liberalen Kaarlo Juho Ståhlberg.
Ståhlberg hade 1931 profilerat sig som motståndare till Lappos politiska
våld och kandiderat mot Svinhufvud i presidentvalet, vilket föranlett hot
från fascisterna (de kunde inte ”garantera säkerheten vare sig för Ståhlberg
eller för tillståndet i landet”).26 Men kidnappningen av Ståhlberg ogillades
brett. När det dessutom visade sig ha varit Finlands generalstabschef,
generalmajor Kurt Martti Wallenius, som organiserat skjutsningen var
måttet rågat för många. Allt fler regeringsmedlemmar fjärmade sig från
Lappos radikalisering och antiparlamentarism, medan rörelsen började
kräva straffbefrielse för Lappomän som begått våldsbrott. Återstod den
mäktige ”Lappopresidenten” Svinhufvud. De rykten som 1931 cirkulerade
allt kraftigare om en förestående Lappostatskupp försvårade Svinhufvuds
situation. Vårvintern 1932 skrev den finlandssvenska antifascistiska
tidskriften Nya Argus:
 När detta läses, har situationen säkerligen förändrats i en eller annan
riktning. Bubblan har antingen utvidgats ytterligare eller ock
spruckit. Allt beror på graden av den fasthet, varmed hotet mötes –
eller kan mötas.27

Detta visade sig helt korrekt.

Mäntsäläupproret
Lördagen den 28 februari 1932 avbröt en grupp beväpnade Lappomän ett
tal hållet av den socialdemokratiske politikern Mikko Erich (som tidigare
varit konservativ men bytt partitillhörighet). Myndigheterna var beredda på
våld och lokalen där Erich talade bevakades av polis, som dock inte ingrep
när Lappoaktivisterna öppnade eld. Händelsen ägde rum i Mäntsälä, varför
förloppet som följde kallas ”Mäntsäläupproret” i historieskrivningen. Det
var dock långt ifrån något planerat uppror eller en strategiskt genomtänkt
fascistisk revolution, utan snarare en olyckshändelse som återspeglade
Lappoledningens bristande kontroll över den egna organisationen.
Lappoaktivisterna i Mäntsälä tog över staden varpå de krävde hjälp från
landets samlade rörelse för att ”delta i kampen”. Utan entusiasm
hörsammades kallelsen. Såväl Lappomän som beväpnade skyddskårister
förberedde sig för strid i Mäntsälä. Rykten cirkulerade omedelbart om att
halva den finska armén anslutit sig till upproret, vilket visade sig felaktigt.
Däremot hade Lappo hotat med ”ett nytt bondetåg” – denna gång syftande
till statskupp:

Vi ha utsett våra representanter i riksdagen i den övertygelsen att de

skola bevaka och vidare utveckla de vinningar, som gjorts under
senaste år såsom resultat av Lapporörelsens verksamhet. Med oro ha
vi emellertid bevittnat en strävan till återgång till de förhållanden,
som Lapporörelsen gjorde ett slut på. Detta komma vi icke att tillåta
och vi meddela att vi noga skola tillse att det icke mera lekes med
landets livsfrågor […] Ett snart förverkligande av ovannämnda krav
 anse vi vara absolut nödvändigt, detta för undvikande av ett nytt
bondetåg.28

Lappo krävde nu regeringens avgång, vilket understöddes av exempelvis

Mannerheim. Men president Svinhufvud – som utkämpade en väl dold
konflikt med Mannerheim – övergav sina skyddslingar inom den finska
fascismen, beordrade att de skulle lägga ner sina vapen och hotade med den
reguljära armén. Militär placerades vid infarterna till Helsingfors. Dock
kom det aldrig till väpnad strid, eftersom skyddskårerna omedelbart lydde
order. Därpå kriminaliserades Lapporörelsen och många av dess ledare
greps.
På ytan hade den finska konservatismen vunnit ett högt spel; först hade
fascismen använts för att krossa kommunismen – sedan hade fascismen lagt
krokben för sig själv och utgjorde inte längre något hot. Det kommer där
emot för alltid att vara oklart hur den finska fascismen hade utvecklats om
man som sina italienska kolleger genomfört en omorganisation som
möjliggjort ett effektivt centralstyre och en intelligentare strategi. Med
tanke på rörelsens maktposition 1930 låg drivor av möjligheter öppna, men
Lappo var alltför politiskt omogna för att finna en lämplig metod att
utnyttja dem. En finsk Mussolini eller Hitler hade kommit betydligt längre.
Några månader efter Mäntsälä och kriminaliseringen skedde en ombildning,
då Lappo blev partiet IKL (Isänmaallinen Kansanliike; ungefär ”Patriotiska
folkrörelsen”). Till sist åstadkom den finska fascismen en centraliserad
organisation, men då var det så dags.
IKL hade de styrkor som Lappo saknat. ”Utifrån tysk förebild byggde
IKL den modernaste och mest effektiva partiorganisation och partipress
som Finland upplevt”, skriver Karvonen.29 Partiet hade över 80 000
medlemmar, vilket var dubbelt så mycket som den närmaste konkurrenten.
Vidare hade IKL en välfungerande och inflytelserik ungdomsorganisation,
Sinimustat, och nära band till akademikerna i AKS. Problemet för IKL var
att förbindelsen till de traditionella eliterna och konservatismen skadats
bortom all räddning. Lapporörelsens goda finansiering via det finska
storkapitalet upphörde att existera och efter en misslyckad valkoalition
1933 sa till och med det konservativa Samlingspartiet upp bekantskapen.
Ekonomin åtgärdades emellertid uppfinningsrikt, genom att IKL startade
varuhus och en restaurangkedja – så kallade Björnrestauranger, efter
partisymbolen som utgjordes av en svart björn.* I övrigt förstärktes den
fascistiska profilen jämfört med Lapporörelsen. Stereotypt fascistiska
ceremonier infördes, liksom fascistiska symboler och uniformering – en
svart skjorta med blå slips (därav benämningen ”de blåsvarta” om finska
fascister). I valet 1936 sattes allt på prov, då IKL för första gången ställde
upp som självständigt parti. Resultatet blev 8,3 procent och 14 platser i
parlamentet. Den finska fascismen hade alltså gått från att vara en
massrörelse med betydande makt ner till nivå 3 på skalan över inflytande:

3. De fascistiska rörelserna åstadkommer en märkbar effekt på

politiken.

Detta var naturligtvis inte den utveckling som IKL hoppats på, samtidigt
som partiet även fortsättningsvis innehade en position som fascister i
grannländerna bara kunde drömma om. Den finska fascistiska erfarenheten
hade förändrat landet radikalt – och katastrofalt, skulle det visa sig.

Lappo och utrikespolitiken

År 1939 anföll Sovjetunionen – med nazityskt samförstånd – det neutrala
Finland, under andra världskrigets första månader. Det så kallade
vinterkriget slutade 1940 förnedrande för småstaten, som bland annat
förlorade sin näst största stad Viborg. I slutändan var kriget ett kvitto på
Finlands misslyckade säkerhetspolitik. Ett misslyckande som delvis
berodde på det inflytande som den finska fascismen haft i landet under
1930-talet. Historikern Pertti Ahonen skriver:

Lappo hade en mer sofistikerad utrikespolitisk agenda än vad

historiker normalt erkänt. Rörelsens avsikt var att formera en
 antisovjetisk allians med Polen och de baltiska staterna, för att
kunna företa ett gemensamt anfall mot ryssarna.30

I grunden fanns hos Lappo, liksom hos stora delar av det finska samhället i
övrigt, en vägran att förstå grundförutsättningen för en realistisk finsk säker
hetspolitik: goda relationer med det mäktiga grannlandet Sovjetunionen.
Under 1920-talet överdrevs det ryska hotet ständigt i det finska politiska
samtalet, vilket föranledde sovjetisk irritation i en rundgång av ömsesidiga
provokationer. Det finska sändebudet i London – Ossian Donner – var ett
exempel på detta, här i ett tal från 1925:

Vi vill inte ha något att göra med Ryssland och ryssarna. Vi har
ingenting gemensamt med dem. Vi förstår inte deras språk, vi vill
inte heller förstå det. Som svar på frågan om vad ryssarna har gett
oss svarar vi: Absolut ingenting!31

Mot slutet av 1920-talet begåvades emellertid Finland med en realpolitisk

utrikesminister, liberalen Hjalmar Procopé, som år 1930 började arbeta för
ett slut på det ”kalla kriget” mot Sovjetunionen. Hans plan var att Finland
skulle närma sig Sverige och fjärma sig från det antisovjetiska Polen. I sina
tal underströk Procopé att Finland måste ha goda relationer med sina
grannländer, inklusive Sovjetunionen. Han ville främja det finska anseendet
i Moskva, Stockholm och Berlin. Problemet var framväxten av den finska
fascismens makt, som effektivt motarbetade möjligheterna för regeringen
att föra önskad utrikespolitik. Lapporörelsens inflytande misstänkliggjorde
Finland i Weimarrepublikens Tyskland, Sverige och framför allt i
Sovjetunionen. Som ett resultat fann sig Finland mer isolerat internationellt
i mitten av 1930-talet än vad landet gjort 1929. Lapporörelsen avskydde
Procopés utrikespolitiska strategi. Grundfundamentet i rörelsens
utrikespolitiska program var att Sovjetunionen stod inför snar kollaps,
vilket innebar en möjlighet för Finland att erövra betydande territorier och
skapa ett Storfinland. Detta var ”en nationell plikt”, och bristande aktivitet i
frågan innebar en ”brottslig försummelse mot fäderneslandet”.
Vidare innebar Lapporörelsens antisvenska retorik och aggressiva
antimarxism att den socialdemokratiska regimen i Stockholm fjärmade sig
från Finland. I stället sökte Lappo egna diplomatiska kontakter med den
auktoritärt konservativa diktaturen Polen, vars aggressiva antibolsjevism
under marskalk Józef Piłsudski inspirerade de finska fascisterna. Polen hade
1919–1920 framgångsrikt bekrigat den ryska bolsjevikstaten, vilket slutat
med en polsk gränsdragning rakt genom Vitryssland, Ukraina och Litauen.32
Lapporörelsen ville tillsammans med Polen skapa en antisovjetisk allians
från Svarta havet till Arktis. Resultatet blev att utrikesminister Procopés
strategi framstod som icke trovärdig, då Lappomännens inflytande steg mot
oanade höjder 1930–1931. Det svenska diplomatiska sändebudet i
Helsingfors konstaterade 1931 att Lapporörelsen utgjorde det huvudsakliga
hindret för närmare relationer mellan Sverige och Finland, medan Moskva
såg Lappo-Finland som ett direkt hot mot sin säkerhet. I oktober 1931
påpekade den sovjetiska tidningen Isvestija att den finska fascismen
förberedde sig på krig, samtidigt som Lappo etablerade egna diplomatiska
kontakter med polska sändebud i Helsingfors – med ivrigt stöd från den
finska krigsmakten. Detta gjorde att den tyska misstänksamheten mot
Finland bestod, även då Hitler förvandlat nationen till Nazityskland. ”En
god indikation på finsk envishet var att den finska pressen var både
antisovjetisk och antitysk samtidigt i mitten av 1930-talet”, skriver
Ahonen.33 År 1939 överlämnade tyskarna det isolerade Finland åt sitt öde,
då de godkände det sovjetiska anfallet.
Men den fascistiska inverkan på finsk utrikespolitik stannade inte vid den
katastrofala marsfreden 1940. Ett drygt år senare realiserades den finska
fascismens utrikespolitik, då Finland – i allians med Nazityskland – anföll
Sovjetunionen och drömmen om Storfinland faktiskt blev verklighet 1941–
1944. Drivande var president Risto Ryti tillsammans med Lapporörelsens
understödjare, marskalken och överbefälhavaren Mannerheim, som till slut
kunde realisera den finska fascismens ultimata utrikespolitiska utopi.
Mannerheim åberopade sin deklaration från 1918, då han lovat att inte sätta
sitt svärd i slidan förrän «den sista av Lenins soldater och huliganer» hade
förvisats från såväl Finland som Fjärrkarelen.34 Marskalkens krigföring
utmärktes av krigsförbrytelser, koncentrationsläger, massdöd och finsk
medverkan i Förintelsen.35 Först 1944 gick den finska fascismens
utrikespolitiska drömmar i graven, då de sovjetiska arméerna besegrade
Finland militärt. ”Bara efter att 86 000 män fallit i striderna med
Sovjetunionen förstod Finland att det sedan länge varit dags för en ny
utrikespolitik”, skriver Ahonen.36
Exemplet Finland är alltså närmast ett idealfall av hur en fascistisk
inverkan på ett samhälle kan dröja sig kvar långt efter att fascisterna tappat
sin explicita maktposition. Lapporörelsens sabotage av finsk
säkerhetspolitik 1930–1931 hade långtgående konsekvenser, trots att den
finska fascismen marginaliserades under det sena 1930-talet. De blåsvarta
tankarna var en realitet även under andra världskriget. Att kalla en sådan
nationell rörelse för ”misslyckad” eller ”avbruten” missar avgörande
diskursiva poänger. Lappofascismen lyckades förskjuta den finska
verklighetsuppfattningen. Inflytandet av nationell fascism kan dröja sig
kvar och vara betydande under lång tid.

*
Många ryska garnisoner deltog inte alls i beväpningen av de röda gardena. Dessa lät sig i stället
avväpnas, efter en överenskommelse mellan Mannerheim och det ryska garnisonsbefälet.
*
Det existerade å andra sidan en finlandssvensk motsvarighet till AKS – Aktiva studentförbundet.
Påpekande av Lars Westerlund vid finska Riksarkivet, vid genomläsning av detta kapitel.
*
Lars Westerlund vid finska Riksarkivet påpekar vid läsning av detta kapitel att Mannerheim hade
dubbla agendor: ”Utåt framstod han som finländsk patriot utan något drag av ryssvänlighet. Inåt och i
det fördolda upprätthöll han livliga kontakter med exilryssar och ryska revanschister.”
*
Lappos kommunvapen utgjordes av en klubbförsedd man som rider på en svart björn. Detta blev
också Lapporörelsens emblem, vilket senare vandrade över till IKL.
 3. ”Don’t cry for me, Argentina”

DET SKULLE KUNNA fylla flera böcker att beskriva hur fascistiska rörelser
agerade framgångsrikt i Europas länder under mellankrigstiden.37 I Ungern
vann fascisterna under Ferenc Szálasi 750 000 röster av totalt två miljoner i
valet 1939. Även i Rumänien vann fascister stora röstandelar (dryga 15
procent 1937) liksom i Belgien (elva procent 1936). I Nederländerna fick
Nationaal Socialistische Beweging (NSB) nästan åtta procent 1935 medan
Vidkun Quislings norska nazister som mest klarade 2,2 procent 1933.
Överste Eoin O’Duffys irländska blåskjortor förblev ”en skuggrörelse”
enligt Paxton,38 men lyckades ändå profilera sig tack vare stöd från poeten
W.B. Yeats och genom att skicka 300 frivilliga till Franco i inbördeskrigets
Spanien 1936. Att nå framgång som fascistisk rörelse handlade inte så
mycket om huruvida det egna landets kultur utgjorde god jordmån för
fascism. Det handlade om tillgängligt politiskt utrymme och om att förstå
hur detta kunde utnyttjas. Återigen hittar vi ett tydligt exempel utanför
mittfåran av rörelser, eftersom fascismen inte bara uppstod i Europa. Den
fann även möjligheter på andra kontinenter, exempelvis i Sydamerika.
Den argentinske översten Juan Perón var inför andra världskriget
stationerad som militärattaché i Rom och kunde med egna ögon imponeras
av den fascistiska statens disciplin, enighet och entusiasm – inte minst då
Perón hävdade att han var av italienskt påbrå. Precis som många andra
länder världen över hade Argentina en kort erfarenhet av liberal demokrati
efter första världskriget, men denna ersattes 1930 av en auktoritärt
konservativ militärdiktatur. Perón var en av denna diktaturs många
kugghjul, men skulle förbättra sina konjunkturer efter sin italienska
upplevelse. År 1942 blev Perón försvarsminister och underhöll goda
förbindelser med Nazityskland när det gällde vapenleveranser och militär
träning.
 När ännu en militärjunta tog vid 1943 bad översten om den föga
eftertraktade posten som arbetsmarknadsminister. Perón hade en plan. Med
våldsamma metoder förintade han de socialdemokratiska, kommunistiska
och syndikalistiska fackföreningarna samt sammanförde i stället nationens
arbetare i en jättelik statlig fackförening – Confederación General de
Trabajo (CGT). Utan att Peróns officerskolleger hade förstått det – de hade
varit upptagna av att leka med sina kanoner, stridsvagnar och örlogsfartyg –
skapade Perón sin egen fascistoida massrörelse, över vilken han var den
obestridde Ledaren. Han vann uppriktig tillgivenhet hos sina undersåtar
fackföreningsmedlemmarna, då han märkbart förbättrade arbetsmiljö och
övriga förhållanden på arbetsplatserna. Han fick betydande hjälp av sin
hustru, den legendariska Eva Perón – född Duarte – som odödliggjorts i
Andrew Lloyd Webbers musikal, vilken betitlats med hennes smeknamn
Evita (”lilla Eva”). Sången ”Don’t cry for me, Argentina” hör till
musikalhistoriens stora nummer, inte minst då den framfördes av
popstjärnan Madonna i filmatiseringen från 1996.39 Intressant är att
musikalen, som onekligen bidragit enormt till glorifieringen av Perón, inte
utelämnar dennes fascistiska hållning (även om den enbart berörs i
förbifarten).
Peróns väg till makten är ett unikt kapitel i fascismens historia. År 1945
hade hans officerskolleger i juntan börjat förstå vilket hot
arbetsmarknadsministerns makt utgjorde, varpå Perón greps. Den 17
oktober tog hundratusentals argentinare sig ut på gatorna, uppeldade av
radiostjärnan Evita. Datumet blev sedan högtidsdag inom den peronistiska
rörelsen. Aktivisterna ockuperade Buenos Aires och tog av sig tröjorna i
värmen (därför kallas de argentinska peronisterna för Los Descaminados,
”de skjortlösa” – ett udda inslag i fascismens skjortregister). Juntan backade
och släppte Perón, som blev Argentinas diktator 1946–1955. Peronismen
utgjorde en av de mest älskade fascismerna i världshistorien och rörelsen
har stort inflytande även i dagens Argentina. De flesta peronister blir
närmast chockade då politiken över huvud taget kallas för fascistisk,
eftersom den inte alls uppfattas så av nutidens aktivister.* Den argentinska
fascismen var också mycket mer proletär än Mussolinis medelklassfascism
1919. Men ideologiskt råder en viss konsensus om att Juan Peróns
samhällssystem av justicialismo, ”organiserat samhälle”, maniska
paraderande, korporativistiska ekonomi, presscensur, polisförtryck och
våldsamhet mot vänstern var en form av fascism. Som alltid med starka
nationella särdrag, men ändå en tydlig del av den generiska fascistiska
ideologin.
Vissa akademiker, som Roger Griffin, framhåller dock att peronismen
saknade utopin om nationell ”pånyttfödelse” (palingenesis) och
diskvalificerar den därmed som fascism.40 Han sätter även frågetecken för
peronismen som ultranationalistisk, vilket dock går att problematisera. För
det första fanns ett starkt drag av antiimperialism hos peronismen, vilket är
ett uttryck för nationalism. Vidare är argentinsk identitet rent generellt
mycket nationalistisk och argentinare uppfattas av övriga sydamerikanska
nationer som chauvinistiskt dryga.* Utifrån de nationella fascismernas
varierande form, byggd på lokala sociala och kulturella förutsättningar, var
peronismens nationalism en självklarhet – på samma sätt som den finska
fascismen var aggressiv i sin luthersk-kristna identitet, trots att Mussolini
var av ateistisk disposition. Hur som helst nådde alltså peronismen samma
nivå av dominans i samhället som Mussolini och Hitler, och kan inte
avfärdas såsom ”misslyckad” eller ”avbruten” fascism då regimen styrde i
nio år. Emellertid är särdragen hos den argentinska peronismen intressanta,
inte minst personen Evita. Hon är den enda kvinnliga galjonsfiguren i
fascismens historia, och efter att ha avlidit i cancer 1952 blev hon närmast
föremål för en helgonkult. ”Vid sin död var hon förmodligen världens
mäktigaste kvinna”, skriver Paxton.41
Även i det övriga Latinamerika fanns fascistiska rörelser, som Chiles
Movimiento Nacional Socialista (MNS) och Brasiliens ”Integralistisk
Aktion” (AIB). Framför allt den senare rörelsen vann stor framgång. Dess
organisation baserades på det tyska nazistpartiet NSDAP och mot slutet av
1934 hade AIB uppemot 200 000 aktiva medlemmar, som arrangerade
imponerande massmöten i landet (skjortorna var gröna, med tillhörande
svartblå armbindlar). Både MNS och AIB gick emellertid samma öde till
mötes, då de mot slutet av 1930-talet krossades av hårdföra auktoritärt
konservativa – uppbackade av respektive lands reguljära armé.
Latinamerika förknippades under efterkrigstiden med militärjuntor och en
auktoritärt antidemokratisk konservativ styrelseform. Dess företrädare, som
Chiles diktator Augusto Pinochet, kallades ofta för ”fascister” av
internationella kritiker – men då fungerade termen som skällsord, inte som
ideologiskt begrepp.

*
”Men Juan Perón var ju snäll”, utropade en peronistisk argentinare en gång till författaren i ett
personligt samtal, då förhållandet mellan peronism och fascism dök upp i diskussionen.
*
Exempelvis syns detta i den latinamerikanska humorn: ”Hur tar en argentinare livet av sig? Han
klättrar upp på sitt ego och hoppar.” Alternativt: ”Varför lämnade argentinaren Buenos Aires? Han
ville se hur staden såg ut utan honom.”
 4. Sammanfattning

LISTAN ÖVER FASCISTISKA meteoritnedslag slutar inte här, fler kommer att
beröras i följande kapitel. Sammanfattningsvis lyckades den nya ideologin
leta sig in i flertalet mänskliga samhällen, framför allt under de bägge
perioderna av global kris, åren runt 1920 respektive 1930. Särskilt fruktbar
var jordmånen i de parlamentariska demokratier som utsatts för aggressiva
socialistiska experiment (exempelvis Italien) eller konflikter (exempelvis
Finland). Om dessa nationer hade en förhållandevis svag konservatism, en
liberalism som föredrog fascister framför socialister och en parlamentarisk
socialism (socialdemokrati) som inte förmådde göra tillräckligt motstånd –
då hade fascister, lämpligt ledda av politiskt begåvade människor, en reell
chans till stort inflytande. Men viktiga var också de diskursiva spår som
fascister lämnade efter sig, även då deras rörelser inte uppnått sina utopiska
mål. Fascismen påverkar, framför allt västvärlden, för överskådlig tid
framöver.
 DEL V
EN ALTERNATIV MODERNITET

Fascismen under mellankrigstiden var verktyget för att

inte bara se hur historien utvecklar sig utan för att verkligen
”skapa historia”, mot en ny horisont och en ny himmel.
Fascism innebar att bryta sig loss från snarorna hos ord
och tankar och att nå stordådet.
 1. Den revolutionära moderniteten

UNDER DE SENASTE århundradena har mänskligheten i allmänhet och

västerlandet i synnerhet kontinuerligt konfronterat ett fenomen som går
under samlingsnamnet modernitet. Begreppet är mycket svårt att definiera.
Det sammanfattar ideologiska, industriella, politiska, kulturella,
sociologiska, institutionella, vetenskapliga och tekniska utvecklingar. Detta
i kombination har åstadkommit genomgripande förändringar i hur
människor föreställer sig sin plats i världen, kosmologi, moraluppfattningar
och livsföring – det vill säga grundläggande materiella och filosofiska
förutsättningar för själva existensen.
Den moderna tidsålderns födelse inbegriper framväxten av rationalism,
liberalism, socialism, konservatism, sekularisering, individualism,
kapitalism, utbildning, social rörlighet, urbanisering, industrialisering,
tillkomsten av den urbana medelklassen och arbetarklassen samt
uppkomsten av tron på det ständiga framåtskridandet och ekonomisk
tillväxt. Demokrati och folkvalda politiska församlingar liksom
byråkratisering och professionalisering av statsförvaltningen. Revolutionära
utvecklingar inom kommunikationer, massmedier, transport, geografiska
upptäckter, imperialistiska expansioner, sekulär vetenskap och en ständigt
alltmer kraftfull teknik, teknologi och teknokrati vilka bland annat resulterat
i en vapenkraft så enorm att den över huvud taget inte går att jämföra med
den våldskraft som utövades med blodig frenesi för bara några generationer
sedan. Ingen annan omvälvande förändring inom mänsklighetens historia –
inte ens införandet av jordbruk för dryga 10 000 år sedan – har haft en lika
snabb inverkan på livet som moderniteten.* Ovanstående beskrivning är lätt
att kritisera, utifrånenkla historievetenskapliga principer. Oftast utnämns
upplysningstiden och de amerikanska och franska revolutionerna under
1700-talets slut som startpunkter för moderniteten, men många av de
processer som nämns startade långt innan dess. Andra har lite eller inget att
göra med varandra, och framför allt kan modernitetsbegreppet i sin helhet
kritiseras utifrån att vi i efterhand tolkar in enstaka händelser i ett påhittat
större sammanhang. Garanterat ingen vaknade upp på morgonen den 1
januari år 1500 och ropade till grannen att ”medeltiden slutar i dag”, och
ingen granne bekräftade att ”i dag börjar tidigmodern tid”. Ingenting
liknande hände heller i samband med stormandet av Bastiljen i Paris den 14
juli 1789. Det finns inget datum då ett feodalt eller tidigmodernt Europa
gick under och ett nytt ”modernt” steg fram. Ändå är det ett obestridligt
faktum att själva den mänskliga existensen i en storstad av i dag är
annorlunda jämfört med hur livet tedde sig för folk på landsbygden under
1600-talet. Denna generalisering är – hur vi än uppfattar den – en realitet
som har stor bärighet, inte minst när det gäller fascismen. För liksom
politiken i allmänhet under 1900-talet är just förhållandet till moderniteten
avgörande för fascismens ideologi. Moderniteten hörde till de
förutsättningar som fascismen krävde 1919. Det är omöjligt att tänka sig
fascismen utan detta fenomen. Den brittiske sociologen Stuart Hall
definierar ett modernt samhälle enligt följande fyra punkter:1

1. Dominans av sekulära former av politisk makt och auktoritet, vilka

opererar inom definierade territoriella gränser (den moderna
nationalstaten).
2. En penningbaserad ekonomi byggd på storskalig produktion och
konsumtion av varor på en marknad. Utbrett privat ägande och
ackumulering av kapital utifrån systematik och långsiktighet.
3. En tillbakagång för traditionell social ordning med fixerad hierarki,
vilken ersätts av dynamisk social och könslig uppdelning av arbetet
(distinkta patriarkala relationer mellan kvinnor och män).
4. En tillbakagång för religiös världsåskådning, till förmån för sekulär
och materialistisk kultur.

Detta kan jämföras med den brittiske politiske teoretikern David Held, som
även han sätter upp en lista med fyra punkter:2
 1. Territorium. Moderna nationalstater har fixerade exakta gränser.
2. Kontroll över våldsresurser. Förutsättningen att kontrollera
våldsanvändningen och dess metoder (stående arméer och polismakt)
blev möjligt först efter ”pacificeringen av folket” – den moderna
nationalstatens besegrande av rivaliserande makt- och
auktoritetscentra.
3. Opersonlig maktstruktur. Idén med en opersonlig och suverän
politisk ordning var omöjlig så länge politiska rättigheter,
skyldigheter och plikter var nära knutna till egendom, religion och
traditionella samhällseliter såsom adeln.
4. Legitimitet. Lojaliteten hos medborgarna är någonting som moderna
stater måste erövra – och ständigt upprätthålla. Dessa stater måste
återspegla behoven och intressena hos majoriteten av sina
medborgare.

Stuart Hall fyller på med fler faktorer, framför allt det moderna samhällets
systematik när det gäller att producera och klassificera kunskap. Ett arv från
1700-talet och upplysningstiden. Just förhållandet till upplysningen har
framhållits som den främsta skillnaden mellan kommunism och fascism.
Den svenske historikern Peter Englund skriver exempelvis att ”medan
stalinismen stod för en extrem variant av upplysningstidens idéer, kan
nazismen ses som ett minst lika extremt förkastande av detta
upplysningstida arv”.3 Resonemanget är klart och koncist men bör trots allt
problematiseras. I århundraden fanns enbart en enda gemensam
västerländsk identitet: uppfattningen om att vara kristen. Upplysningstiden
ifrågasatte detta – oavsett om fortsättningen hette Stalin eller Hitler. Den
moderna sociologin understryker vikten av kollektiva identitetsskapare,
behovet av känslomässig tillhörighet samt symboliska gränser mellan ”vi”
och ”dem”. Dessa behov tillfredsställdes i såväl Sovjetunionen som
Nazityskland, trots att Gud – utifrån den förmoderna synen på honom –
hade dött.
Detta leder vidare till grundproblemet med den politiserade (eller rentav
rasistiska) synen på moderniteten, nämligen att denna är en evolution som
samtliga samhällen kommer att genomgå. Några visserligen långsammare
än andra, utifrån olikheter i en på förhand given ”utveckling”. Denna
ideologiska determinism, som återspeglas i synen på fascismen som motpol
till upplysningstiden, avfärdas av forskningen. De moderna samhällenas
historia har inget slutmål, lika lite som de hade en början 1789. De moderna
projekten – i plural – behöver inte ha sitt facit i de västerländska
demokratierna. Dagens Kina är ett exempel på hur en alternativ modernitet
implementeras i en mordisk diktatur. Hall skriver:

Förintelsen, som mördade den europeiska judenheten, utfördes av en

stat som ansåg sig själv vara summeringen av all civilisatorisk och
kulturell utveckling. Den besvärande tanken uppstår, att
modernitetens triumfer inte bara finner sina rötter i framsteg och
upplysning. Där finns även våld, förtryck och exkludering. Där finns
de ålderdomliga, de brutala, de icke-föränderliga och de
undertryckta aspekterna på modern livsföring. Rastlösheten – en
nyckelingrediens i den moderna upplevelsen – blir alltmer
besvärande.4

Denna insikt är nyckeln till problematiken om huruvida fascismen var en

motreaktion mot moderniteten, en fortsättning på moderniteten – eller
kanske något helt annat.

*
Jordbrukssamhället var förvisso en mer omvälvande innovation än moderniteten, men den tog
betydligt längre tid på sig.
2. Modernitet och antimodernitet i de fascistiska staterna

VÅREN 1937 STOD världen inför världskrig samtidigt som en världsutställning

öppnade i Paris. Hedersplatsen vid bron över Seine tilldelades den nazityska
paviljongen.5 Denna var tidstypiskt modernistisk och klassisk på samma
gång, med skyhöga kolonner upp mot en enorm örn med svastika i sina
klor. Pelarna hade förebilder i antiken, men rymde den nya tidens
proportioner och stilistik. Skulpturen vid pelarnas bas* innehöll å andra
sidan ingenting av mellankrigstidens ”urartade” abstrakta uttryck utan
föreställde två jättelika muskulösa män, som pittoreskt höll varandra i
handen på ett ganska feminint sätt (syftet var att manifestera raslig
gemenskap). Männens anletsdrag var dock maskulint sammanbitna och
deras blickar stadigt fästa mot horisonten och en ny tid. Denna till synes
paradoxala blandning av futurism och konservatism, framtidstro och
tillbakablickande samt progressivitet och reaktionära tankar var i själva
verket typiskt fascistisk.
Vid tiden för världsutställningen i Paris hade både det fascistiska Italien
och det nazistiska Tyskland sedan länge lämnat perioden av delad
parlamentarisk makt. Den italienska demokratin hade avvecklat sig själv
efter att fascistpartiet PNF – med hjälp av våld och manipulationer – fick
nära 65 procent av rösterna i valet 1924. I Tyskland hade nazistpartiet
NSDAP under Adolf Hitler blivit största parti 1932 samtidigt som den
ekonomiska krisen hade gjort det liberala politiska systemet ytterst instabilt.
Faktum är att när Hitler tillträdde som rikskansler måndagen den 30 januari
1933 var det som ledare för den första parlamentariska majoritetsregeringen
på länge, bildad under den konservative presidenten Paul von Hindenburgs
förmedling och med deltagande av det konservativa Tysknationella
folkpartiet.6 Den tyska nazismen fick makten helt på laglig väg – Adolf
Hitler var 1933 en legalt tillsatt ledare i en västerländsk liberal demokrati.
Därefter kunde nazismen utnyttja mordbranden i riksdagshuset den 27
februari 1933 för att skapa diktaturen Nazityskland.
I Italien saknade Mussolini de möjligheter som Hitler förlänats genom
riksdagshusbranden och han tvingades följaktligen arbeta mer gradvis. Efter
valet 1924 satte dock händelseutvecklingen igång på allvar, när
socialdemokraten Giacomo Matteotti inlämnade en rapport till parlamentet
om den utbredda korruptionen inom fascistpartiet PNF. Detta var ytterst
känsligt, eftersom fascismens varumärke var byggandet av ett nytt och
friskt Italien – en väg undan den degenererade liberala korruptionen.
Följden blev en våg av förnyad squadrismo som i förstone innebar att
Matteotti mördades. Detta mord väckte avsky och förskräckelse även inom
konservatismen, som här fick sin sista chans att bli av med Mussolini. Men
denne valde att gå på politisk offensiv, och i ett tal den 3 januari 1925 tog
han ”fullt politiskt, moraliskt och historiskt ansvar” för det nya våldet och
mordet på Matteotti.7 Via en serie undantagslagar kunde han bli Italiens
diktator och 1927 hade samtliga politiska partier utom PNF upplösts.

Degenerering och återfödelse

All analys av de fascistiska statsbildningarnas förhållande till moderniteten
måste utgå från fascismens ideologiska kritik av det moderna samhället –
kallad degenereringen. Det innevarande samhället som en allvarligt sjuk
individ. Häri ligger också bakgrunden till den oerhörda snabbhet med
vilken både Mussolini och Hitler angrep det liberala parlamentariska
samhällssystem som varit grundförutsättningen för deras respektive väg till
makten. Att komma till ensam regeringsställning för en fascist är inte bara
att inleda en ny politik. Att komma till makten för en fascist är att stå på
tröskeln till en ny värld – att inleda en ny era, vilket är en dialektisk tvilling
till att avsluta den tidigare degenererade eran. Tanken togs upp i denna boks
inledning om Sabaudia – den vackra, friska och fascistiska staden som
restes ur förintelsen av de sjuka träsken. För fascismen är den liberala staten
och nationen en patient som måste akutbehandlas och bli frisk. Roger
Griffin skriver att den mytiska nyckelkomponenten hos fascismen –
återfödelsemyten (”the myth of palingenesis”) – konkret innebar att
fascister, då de grep makten under mellankrigstiden, inte var antimoderna
utan gick in för att åtgärda de degenerativa delarna av moderniteten. I
exempelvis Tysklands fall var dessutom samhällssjukdomen ytterst konkret
manifesterad utifrån rörelsens brutala antisemitism. Judarna var sjukdomen,
och genom att avlägsna dessa skulle samhället botas och den nya tidsåldern
kunna inledas. Detta ligger i linje med fascistisk samhällskritik. Fascismen,
enligt Griffin, ”representerar en alternativ modernitet snarare än ett
avfärdande av densamma”:8

Fascismen under mellankrigstiden var verktyget för att inte bara se

hur historien utvecklar sig utan för att verkligen ”skapa historia”,
mot en ny horisont och en ny himmel. Fascism innebar att bryta sig
loss från snarorna hos ord och tankar och att nå stordådet. Att
använda den mänskliga kreativiteten för att producera, inte konst för
konstens skull, utan för att skapa en ny kultur i en total handling av
skapande, av poesis. Fascism, för dess mest hängivna troende, gav
löftet om att vara bokstavligen epokgörande.9

Denna fascistiska syn på den egna ideologin som historisk vändpunkt i

mänsklighetens existens på jorden delas med kommunismen, men Griffin
går längre än så. Han menar att fascismen i sig kan tolkas som ”en politisk
variant av modernismen” och att det yttersta målet för Mussolini och Hitler
inte bara var att skapa det utopiska fascistiska samhället, utan att
bokstavligen förädla fram ”ett nytt människosläkte” – en ny människoras –
utifrån den mytiska ultranationalism som ligger till grund för samtliga
fascistiska rörelser.
Ett särskilt intressant och konkret exempel på hur botandet av nationen –
uppfattad som en sjuk kropp – kunde gå till finner vi inom den serbiska
fascismen, ZBOR-rörelsen (Jugoslovenski narodni pokret).10 Denna rörelse
var ett av inslagen i den myriad av fascistiska, profascistiska eller
fascistinspirerade rörelser som växte fram inom den jugoslaviska
statsbildningen efter dess grundande 1918. Precis som i Italien och
Tyskland efter enandena på 1800-talet var den jugoslaviska nationalismen
en konstruktion ovanifrån som inte motsvarades av någon folklig
nationalkänsla hos de serber, kroater, slovener, bosnier, montenegriner och
andra etniska grupper som plötsligt över en natt fann sig vara ”jugoslaver”.
ZBOR grundades på 1930-talet under ledarskap av Dimitrije Ljotić och
”förenade en samlad jugoslavisk nationalism under serbisk dominans,
inspirerad av ortodox kristen mysticism och antimaterialism, samt
förespråkade en organisk stat och ett samhälle baserat på antidemokrati och
antiparlamentarism”, skriver historikern och Jugoslavienexperten Marko
Attila Hoare.11 ZBOR misslyckades dock med att finna nödvändigt politiskt
utrymme för att växa till en massrörelse och dess sympatisörer förblev
fåtaliga. År 1940 förbjöds ZBOR, då den jugoslaviska staten försökte hålla
distansen till det segerrika Nazityskland och det fientligt inställda
fascistiska Italien.
Situationen förändrades emellertid dramatiskt den 6 april 1941, då
axelmakterna attackerade och ockuperade Jugoslavien. Serbien föll under
tysk kontroll och samtliga politiska partier förbjöds – med undantag av
ZBOR, vars konjunktur kraftigt vände uppåt. I juli 1941 skakades Serbien
av partisanuppror varpå Hitler överraskades av de serbiska eliternas
massiva uppbackning av de tyska ockupationstrupperna. Tillsammans
krossade tyska krigsmakten och antikommunistiska serber partisanernas
offensiv, varpå Serbien gavs kraftigt utökad autonomi av en tacksam Adolf
Hitler. Den tyska ockupationsregimen ersattes av den serbiska ”Regeringen
för nationell frälsning” – där flera ledande ZBOR-medlemmar fick
statsrådsplatser – och Serbien tilläts till och med att ha en egen krigsmakt i
miniatyr, det Serbiska statsgardet. Målet var att erövra ett Storserbien under
det nazityska paraplyet. Ideologiskt inriktade sig denna serbiska fascistiska
statsbildning på en romantisering av agrara värden samt en ytterst aggressiv
antisemitism. Serberna ansåg sig vara ”renrasiga arier” medan judar
rensades bort från det offentliga livet och segregerades från övrig
befolkning. Arbetet sköttes av serberna själva, via egna polisstyrkor som
senare överlämnade judarna till Nazityskland i samband med Förintelsen.
 Samma öde drabbade dock inte ungdomarna bland de talrika serbiska
kommunisterna – och här kommer vi in på moderniteten hos den serbiska
fascismen. Både judar och kommunister utgjorde enligt ZBOR symptom på
den nationella kroppens sjukdom. Men botemedlen skilde sig drastiskt åt
för de bägge grupperna. Medan judarna så småningom mördades under
Förintelsen så inrättade ZBOR från 1942 särskilda institut för ”omskolning”
av unga kommunister under 25 år.12 Där underkastades de freudianska
psykoterapeutiska behandlingar vilka tillhörde den dåtida världens mest
moderna, påkostade och avancerade. Dessa behandlingar utgjorde inga
våldsamma övergrepp, såsom exempelvis Sovjetunionens inspärrning av
dissidenter på ”mentalsjukhus”. Tvärtom var inställningen till
kommunisterna ärlig och optimistisk. Kommunism ansågs inte vara någon
biologisk eller ärftlig degenerering, utan ett psykologiskt trauma som kunde
behandlas och botas. De unga kommunisterna var sjuka och kunde därmed
inte hållas ansvariga för sina tidigare politiska handlingar. Den serbiska
historikern Ana Antic beskriver inställningen:

Patienterna skonades från död och koncentrationsläger. I stället togs

de till institutet, där de försågs med en trygg omgivning. De blev
ompysslade och behandlades med värme, passion och tillit. Hela
processen tolkades utifrån Sigmund Freuds tankar om kärlek till
patienter. Praktiskt sågs relationen mellan den fascistiska staten och
de unga kommunisterna som en föräldrarelation gentemot
vilsegångna barn, vilka i detta fall utgjorde ”Serbiens framtid”.13

Det mycket framgångsrika projektet fick namnet ”terapeutisk fascism” och

ZBOR hade, trots sin hatiska antisemitism, inga problem med att Sigmund
Freud varit jude. Märkligt nog idoliserades tvärtom Freud såsom en av den
västerländska vetenskapens främsta företrädare. Den terapeutiska
fascismens betydelse hos ZBOR framställdes dessutom som en central
punkt i rörelsens politiska program, eftersom den psykoterapeutiska
behandlingen av cirka 1 200 unga kommunister ansågs vara en förstudie till
hur hela den serbiska nationen skulle genomgå en fascistisk pånyttfödelse –
hur den nya fascistiska människan rent praktiskt skulle uppstå. Freudiansk
psykoterapi ansågs på sikt kunna återföda en hel nation. Ett helt igenom
konkret exempel på hur en fascistisk rörelse konstruerade en egen och unik
alternativ modernitet utifrån nyfikenhet och öppenhet i fråga om
modernitetens metodik. ZBOR satte inga ideologiska spärrar för hur den
egna reaktionära agrara samhällssynen kunde kombineras med
modernitetens avantgardistiska vetenskap, vilket var en framgångsrik
inställning. En övervägande majoritet av de 1 200 behandlade ungdomarna
gick efter psykoterapin vidare som övertygade fascister.

Korporativismen
Samhällsekonomiskt utmärktes det fascistiska Italien och Nazityskland –
liksom de flesta länder där fascismen växte sig stark – av att vara sent
industrialiserade länder. Särskilt Italien var ännu under mellankrigstiden
ekonomiskt efterblivet (det dröjde till 1951 innan industriproduktionen
överskred jordbruksproduktionen).14 Ekonomiskt förknippas den
mellankrigstida fascismen med korporativismen, ett begrepp som härleds ur
latinets corporo som betyder ”göra till kropp” eller ”förse med kropp”.15
Näringslivet skulle förenas i korporationer, som under statens ledning
förvaltade produktionen. Detta var dels ett arv från fascismens
syndikalistiska rötter, dels ett ekonomiskt-politiskt projekt där nationen
skulle förlösas från den liberala marknadsekonomins egoistiska planlöshet.
Vissa tänkare har till och med utnämnt korporativismen till fascismens
kärna, exempelvis i ideologiska försök att jämställa fascismen med
kommunism baserad på socialistisk planekonomi.
Problemet är att fascismen aldrig såg ekonomisk teori som något särskilt
viktigt. Den brittiske historikern Philip Morgan skriver att ”ekonomi var
inte centralt i hur fascister såg på sig själva och sin ’revolution’”.16 I stället
uppfattade de sig som antiekonomiska eller snarare antimaterialistiska. Den
fascistiska ekonomiska politiken som manifestation för modernitet hade ett
annat syfte. Synen på samhällsekonomi som en kropp, det vill säga
korporativismen, skulle skapa ett näringsliv som med energisk glöd – styrd
och inspirerad av fascistregimen – kunde möjliggöra att de fascistiska
staterna blev dominerande expansionistiska världsmakter. Progressiv
ekonomisk politik var för Hitler och Mussolini en källa till nationell makt
på den internationella arenan, i kamp mot framför allt det ännu
dominerande brittiska imperiet. Om kapitalismen har som syfte att
åstadkomma vinst genom att förse massorna med konsumtionsartiklar, så
var fascisternas korporativism en strategi för att nå stormaktsstatus och
kunna vinna framtida krig. Detta hade sina fördelar för tyska och italienska
näringsidkare, som kunde överse med statlig inblandning utifrån det
gynnsamma ekonomiska klimat som skapades i och med staternas intensiva
rustningsprogram. Vidare har ekonomhistoriker pekat på hur samtliga
västländer införde korporativistiska åtgärder, särskilt under den stora
depressionen åren runt 1930. Men i Italien och i Tyskland avvecklades inte
dessa åtgärder då trycket från krisen senare lättade under 1930-talet.
Tvärtom blev korporativismen snabbt en av fascismens revolutionära myter
och fungerade väl som metod att höja ideologins internationella profil.
Detta är välkänt av forskningen, och källmaterialet flödar.
Korporativismen var en del av fascismens explicit proklamerade
varumärke, såsom en ”tredje väg” mellan kommunism och kapitalism. Den
internationella nyfikenheten för detta var stor, inte minst bland världens
socialdemokrater som även de avfärdade såväl Sovjetunionens brutala
planekonomi som den cyniska marknadsekonomin. Däremot är det,
märkligt nog, betydligt mindre utforskat hur dessa fascistiska
korporativistiska strukturer fungerade i praktiken. Jättelika industriella
imperier, såsom Fiat och Pirelli, åtnjöt monolitisk och näst intill
monopolistisk status i det fascistiska Italien. Tyska giganter som Krupp och
IG Farben var visserligen tvungna att anpassa sig till nazistregimen, men
fortsatte obehindrat att blomstra. ”Fascismen var inte affärsmännens
förstahandsval [i Italien och Tyskland] men de föredrog den gentemot de
alternativ som existerade 1922 respektive 1933 – socialism eller ett
dysfunktionellt marknadssystem”, skriver Paxton.17 Samtidigt
tillfredsställdes de arbetande massornas förväntningar på en ny typ av
ekonomisk politik som belöning för att de lämnat socialismen bakom sig.
Rustningsprogrammen innebar nya arbetstillfällen och viss möda lades ner
på att fascistpartiernas profil som ”arbetarpartier” inte bara skulle vara en
kuliss.
Ett exempel var den tyska nazistiska fackföreningsrörelsen Deutsche
Arbeitsfront, som satsade på projektet Kraft durch Freude (”Kraft genom
glädje”). Via kursverksamhet och fritidsaktiviteter skulle den tyske
arbetaren få trevlig avkoppling – inte minst genom att resa. Mest
spektakulära var de enorma kryssningsfartygen Wilhelm Gustloff och
Robert Ley, som erbjöd semester till sjöss. Även Volkswagens ikoniska
småbil var en del av verksamheten, dess namn var från början ”KdF-
Wagen” (Kraft durch Freude-Wagen). Nationella fascistiska rörelser
profilerade sig gärna generellt – var de än uppstod – med löften om
omfattande offentligt finansierad välfärdspolitik, vilket var en viktig del av
deras modernitetsprojekt. Men Morgan påpekar samtidigt att 1930-talets
fascistiska ekonomiska system hade ”så många konkurrerande och
överlappande komponenter att det blir svårt att avgöra var och hur
ekonomisk-politiska beslut fattades, bortom breda redogörelser för att
ekonomiska initiativ måste göras i linje med förberedelserna för krig”.18
Nya stridsvagnar, flygplan och slagskepp visades ständigt upp i
propagandan. Dessa var dock inte bara vapen – utan även symboler för
moderniteten. Adolf Hitler invigde motorvägar och filmades tillsammans
med den ovan nämnda Volkswagenbilen. Mussolini blev själv en hängiven
flygare och körde enorma, hypermoderna traktorer tillsammans med det
jordbrukande folket. Futuristerna under Filippo Tommaso Marinetti hade
visserligen sparkats ut från fascismens politik men deras modernitetsideal
levde kvar. Men denna dyrkan av högteknologi var inte unikt fascistisk utan
global. Fascismens unika alternativa modernitet upplevdes och
manifesterades annorlunda.

Förflutenhet och framtid

Grundläggande i fascismens syn på världen var att historien stod inför ett
avgörande vägval och att fascisterna själva måste göra den definitiva
insatsen och rädda i första hand den egna nationen, i andra hand
”västerlandet” och i sista hand den suicidala mänskligheten från den nära
förestående katastrofen. Detta förklarar de extrema åtgärder, framför allt
världskrig och Förintelsen, som fascisterna var beredda att vidta för att göra
verklighet av sina drömmar om den nya tidsepoken. Allt kunde riskeras och
nästan allt kunde offras – särskilt ”de andra” – i kampen för att bekriga den
innevarande krisen. Samtidigt krävde den fascistiska återfödelsen ett
skimrande och idoliserat förflutet, annars fanns ju ingenting att återfödas
till. För den italienska fascismen stod antikens Rom och dess imperium i
förgrunden. Mussolini vårdade ömt landets romerska kulturarv med ivrigt
stöd från de konstnärliga, kulturella och litterära eliterna. Den till synes
paradoxala blandningen av förflutenhet och sciencefictionartad modernitet
illustreras av Griffin med världsutställningen i Chicago 1933: A Century of
Progress (”Ett århundrade av framsteg”).
Den italienska fascismen manifesterade sitt deltagande genom att anlända
i 24 stycken Savoia-Marchetti SM.55X sjöflygplan, som majestätiskt och
futuristiskt landade på Lake Michigan. I bagaget fanns en 1 700 år gammal
kolonn som grävts ut i Ostia Antica, det antika Roms hamnstad. Den
urgamla kolonnen restes framför den italienska paviljongen, som en triumf
för den fascistiska moderniteten. Denna blick, både bakåt i det förflutna och
framåt mot en utopisk framtid, återfanns tydligt i den fascistiska
arkitekturen. Mussolini lät bygga ultramoderna, futuristiska och vackra
byggnader, som Casa del Fascio – fascismens högkvarter i Como. Detta
hus var 1936 kanske den mest hyllade modernistiska byggnaden i världen.
Men inuti fylldes dessa byggnader ofta med antikt inspirerade fresker och
mosaiker. Stora moderna fönster blandades med kolonner, besjälade av
Roms storhetstid. Över huvud taget är det ingen slump att både Italien och
Nazityskland uppvisade en sådan enorm entusiasm för kultur, konst och
arkitektur. Den nya fascistiska mänsklighetens nationer skulle byggas –
bokstavligen. Ofta mycket vackert och inspirerat, som Mussolinis EUR-
område i Rom.
 Detta är något som världen efter 1945 haft mycket svårt att hantera,
eftersom fascismen – förståeligt nog – har likställts med råhet,
antiintellektualism och intellektuell tomhet. Eller för att citera antifascisten
Norberto Bobbio: ”där det fanns kultur fanns ingen fascism – där det fanns
fascism fanns ingen kultur”.19 Englund beskriver nazistisk arkitektur som
”billiga fynd hemburna från neoklassicismens loppmarknad och sedan
staplade på varandra”,20 och rent estetiskt kan detta vara sant. Men häri
ligger en fara, nämligen att utifrån avsky för fascismen missa en viktig
lämning – ett avgörande källmaterial – angående ideologins väsen.
Fascismens triumfer i Europa innebar förvisso att kontinenten kastades in i
barbariet, men Bobbios påstående om att fascismen innebar ett kulturellt
vakuum är inte bara felaktigt. Påståendet är raka motsatsen till det verkliga
förhållandet. Fascismens maktövertagande i Italien och Tyskland innebar en
högkonjunktur för kulturindustrin. Särskilt i fråga om Nazityskland är detta
faktum svårhanterligt, vilket syns mellan raderna i Englunds ord ovan. Till
exempel: I Milano anordnades 1982 en utställning med namnet ”1930-talet:
Konst och kultur i Italien”. En liknande utställning i dagens Tyskland –
”Konst och kultur i Nazityskland” – vore fullständigt otänkbar. När det
gäller Nazitysklands förhållande till konsten är det i stället 1937 års
utställning av ”urartad konst” som dominerar. Två år senare beordrades
förstörelsen av 1 000 målningar och 4 000 akvareller. Den ”sjukliga”
moderna konsten skulle i Nazityskland ersättas av vad vi i dag ser som
propagandistisk kitsch, eller för att citera författaren Peter Adam: ”man kan
bara se på Tredje rikets konst genom linsen Auschwitz”.21
Men även detta går att problematisera. Prominenta modernistiska
arkitekter verkade i många år även i Tredje riket, såsom Mies van de Rohe
(som hade en beundrare i Joseph Goebbels) och Walter Gropius. Framför
allt är det inte särskilt relevant för eftervärlden att kritisera den konstnärliga
kvaliteten hos Nazitysklands kulturella produktion. I stället kan vi –
återigen – tolka framför allt planerna på den framtida nazityska
”världshuvudstaden” Germania som en alternativ modernitet. När vi ser
bilderna på Albert Speers modeller av hur den enorma staden skulle se ut
tar vi till ord som ”groteskt”. Men vi kan även, precis som Adolf Hitler
säkert gjorde, föreställa oss hur det skulle ha varit att vandra längs dessa
gator – konkreta manifestationer av den nya eran i mänsklighetens historia.
Nazisterna ville skapa en alternativ modernism som en del av sin alternativa
modernitet. Att bränna ”urartad konst” var en del av uppbrottet från det
gamla och sjuka på vägen mot det fascistiska och friska. Det går till och
med att tolka modernismen – som allmänt kulturellt fenomen – som ett
uppror mot moderniteten, i ett försök att skapa en ”ny” modernitet. Utifrån
denna tanke är även Hitlers romantiserande kitsch modernism.
Liksom alla samhällssystem behövde fascismen en mytisk berättelse där
den egna tillblivelsen skildras som drama. Litterärt innebar skapandet av de
bägge fascistiska staterna i Tyskland och Italien en ny bokvärld, som
symboliserade tillblivelsen av ”den nya människan” – på italienska il
nuovissimo uomo. Böcker om den fascistiske aktivisten, som mytifierades
enligt ett ständigt återkommande mönster. Hjälten återvänder från första
världskriget och finner sig leva i ett degenererat samhälle där den liberala
bourgeoisien lever ett förkastligt och utsvävande liv samtidigt som
socialister tillåts förnedra nationen och dess symboler. Hjälten återknyter
till ett ärofyllt frontliv genom att bli fascist och hans individualistiska liv
ersätts av meningsfullheten och den kollektiva gemenskapen hos kampen
för något högre, vackrare och renare. Individen underkastar sig striden för
nationen och uppnår därigenom en helt ny existens. Denna känsla grep
onekligen hela det tyska och italienska samhället – efter mitten av 1930-
talet var regimerna i Tyskland och Italien extremt populära
samhällsbildningar. Mussolini beskrev det som ”fascismens stora flod” när
människor från de mest skilda sociala, kulturella och geografiska
bakgrunder fann en gemenskap i detta politiska utrymme ”bortom höger
och vänster”. Men konstruktionen av de fascistiska staterna var inte
oproblematisk, eftersom den skedde i redan existerande statsbildningar.
Både Italien och Tyskland hade stora politiska, sociala och kulturella eliter
som måste förhandlas in i den alternativa moderniteten. Paxton påpekar att
de fascistiska diktaturerna varken var monolitiska eller statiska:
 Ingen diktator regerar ensam. Han måste skapa samarbete, eller
åtminstone acceptans, från maktens avgörande instanser – militären,
polisen, rättsväsendet, statsförvaltningens chefer – samt från
mäktiga sociala och ekonomiska krafter. […] Som en konsekvens av
detta har världen aldrig skådat en ideologiskt renodlad fascistisk
regim. I själva verket är en sådan en omöjlighet.22

Uttryckt på ett annat sätt så upphörde inte politiken när Italien blev
fascistiskt eller Tyskland nazistiskt. Förvandlingarna innebar inte
”historiens slut” i de bägge länderna, utan krävde fortsatta ständiga
förhandlingar och omförhandlingar socialt, kulturellt och ekonomiskt. Den
tyske statsvetaren Ernst Fraenkel beskrev redan 1941 Nazityskland som en
”dubbelstat” (Dual State), bestående av en ”normativ stat” med legalistiskt
baserade myndigheter respektive en ”prerogativ stat” byggd på
nazistpartiet.23 Fraenkels synsätt var fruktbart på många sätt. Ett exempel på
denna dubbelhet är att mord var olagligt under hela Tredje rikets existens,
samtidigt som regimen mördade miljoner. Den normativa staten grep,
åtalade och dömde enskilda mördare parallellt med att den prerogativa
staten genomförde Förintelsen. Hitler avskaffade aldrig formellt
Weimarrepublikens konstitution från 1919. Mussolini var ännu mer
medgivande gentemot den normativa staten – den italienska fascismens
propaganda satte staten främst, inte fascistpartiet PNF.

Fascismen och kyrkan

Mussolini hade dessutom att hantera ett extremt mäktigt maktcentrum vid
sidan om fascismen: påvemakten i Vatikanen och den katolska kyrkan. Till
saken hör att Mussolini under sina radikala dagar – inte bara som socialist
utan även som fascist – uppvisat antiklerikalt hat (som 21-åring hade
Mussolini debatterat Guds existens med en schweizisk pastor och gett Gud
fem minuter att döda honom, om han existerade). Detta gick bra i
opposition, men så fort PNF började närma sig makten tvingades fascismen
dagtinga med sina ateistiska ideal. PNF måste med andra ord förhandla med
sig självt angående sekulär modernitet respektive det religiösa Italiens
katolska realiteter. Konflikten mellan den italienska staten och Vatikanen
hade vid Mussolinis tillträde pågått i nära 60 år, sedan erövringen av
påvemaktens landområden under Italiens enande på 1800-talet. Vid
Lateranfördraget i februari 1929 ersattes Vatikanen av den italienska staten
för erövringarna samtidigt som katolicismen av Mussolini erkändes som
den italienska nationens officiella religion. I gengäld erkändes fascismen
som världslig maktbärare av Vatikanen, vilket var en enorm tillgång i
byggandet av fasciststatens legitimitet. Samarbetet förutsatte dock att både
påvemakten och fascismen ömsesidigt respekterade varandras maktsfärer
för att hålla fred internt, vilket inte var smärtfritt eftersom dessa sfärer
ibland överlappade varandra.
År 1931 försökte fascismen ta över kyrkans ungdomsrörelser och skolor,
men förlorade nesligen kampen och linkade iväg med svansen mellan
benen. I fråga om det övriga samhället dubblerade de italienska fascisterna
varje nivå av samhällelig makt med en motsvarande partiorganisation.
Städernas borgmästare flankerades av lokala partichefer, regionernas
prefekter motsvarades av regionala partisekreterare (federale), den reguljära
armén kompletterades med en fascistisk milis, och så vidare. I själva
folkdjupen skulle kyrkans präster och lokala maffiabossar utmanas av
Dopolavoro, den fascistiska fritidsorganisationen. Enligt Paxton ”den
fascistiska regimens mest ambitiösa försök att penetrera det italienska
samhället ända in i de minsta byarna på landsbygden”.24 Rörelsens
popularitet slog dock fel, ideologiskt sett, eftersom de flesta medlemmar
mest tyckte det var roligt att spela fotboll och få se gratis film. Dock är det
lätt att underskatta vikten av att detta skedde i fascistiska uniformer. PNF
hade som målsättning att ”fascistisera” hela den italienska befolkningen och
här ligger svagheten i Fraenkels teori om den fascistiska ”dubbelstaten” –
den glömmer bort den allmänna opinionens betydelse i fascismens strävan
efter att vara och förbli en massrörelse. Gränserna mellan det privata och
det offentliga skulle upphöra att existera – en tanke som var unik för
fascismen och som flera bedömare anser vara ett utmärkande drag hos
ideologin.
 Från 1933 öppnade PNF partiet för medlemskap åt alla som ville (till
skillnad från tyska NSDAP som tvärtom minskade på möjligheterna för
tyskar att bli medlemmar – partiet skulle vara en utvald elit). Medlemskap i
fascistpartiet blev ett villkor för arbete inom offentlig förvaltning, varför
skämtet uppstod att förkortningen PNF stod för Per Necessità Famigliari –
”av familjeskäl”. Syftet med allt detta var att pumpa det italienska folket
fullt med känslan av pånyttfödelse, att ständigt agera så att även de
etablerade eliterna upplevde att de – med Mussolinis ord – befann sig vid
fronten gentemot ”en ny civilisation vars essens vi ännu inte känner”.
Personligen antog han rollen som Roms förste kejsare, Augustus, därtill
sanktionerad av Vatikanen. Enligt denna roll innebar fascismen inte ett
återskapande av antikens Rom, utan ”en revolution utifrån idén om Rom”.
Historien skulle inte återuppväckas – morgondagens historia skulle inte
vara ”en parodi av gårdagens historia”. Själva tiden skulle utmanas och
besegras, vilket konkret innebar exempelvis en helt ny kalender där året för
marschen mot Rom (1922) var år 1 i ”den fascistiska eran”.
Det fanns dock ett inneboende problem i både Nazitysklands och det
fascistiska Italiens anspråk på att vara startpunkter för en ny era av evigt
ungdomliga, läkande och entusiasmerande ultranationalistiska
statsbildningar. Som man säger på engelska – Hitler och Mussolini saknade
exit strategy; hur skulle de kliva av den politiska scenen? Konkret blev
deras respektive död det enda möjliga sättet att lämna posterna som
nationella ledare. Det är ytterst svårt att tänka sig Hitler och Mussolini
fungera som gamla och senila statschefer, likt Franco i Spanien på 1970-
talet. Detsamma gällde för hela det fascistiska statsbygget. Andra
världskriget blev lösningen på ett akut problem, när den unga Giovinezza-
sjungande squadristigenerationen från 1919 hade gått in i grå medelålder (år
1939 fyllde Mussolini 56 år). Att under en längre tid producera generationer
av ”nya människor” som ständigt skulle reproducera ”en ny epok” var i det
långa loppet en omöjlighet. Griffin skriver att ingen ”social ingenjörskonst,
social kontroll eller statsterror kan lösa detta problem”.25 Såsom historien
utvecklade sig slutade i stället de fascistiska staterna i en bunker i Berlin
med Röda armén utanför dörren, respektive med ett nerpissat lik upphängt
vid en bensinstation i Milano.
Hade det kunnat sluta annorlunda? Hade de bägge fascistiska nationerna
kunnat fortleva – och till och med normaliseras – efter en eventuell
krigsseger? Det var trots allt ytterst nära 1941 då Tredje rikets arméer
belägrade Moskva. Det tillhör inte historievetenskapens uppgifter att kunna
svara på sådana frågor, men till och med det relativt långlivade
Sovjetunionen – i all sin makt efter 1945 – misslyckades med att skapa det
socialistiska samhälle som Marx förutspått. Maos enorma kinesiska rike,
som inspirerade stora delar av västvärldens vänsterrörelser under 1960- och
1970-talen, är i dag en kapitalistisk diktatur. Men drömmen om en alternativ
fascistisk modernitet existerade överallt där fascismen fanns, djupt anpassad
till lokala förutsättningar. Denna alternativa modernitet kunde till och med
vara explicit antimodern, såsom exempelvis i sydöstra Europa. Vi har redan
berört den serbiska fascismens agrara romantik. Denna hade stora likheter
med fascismen i ett annat land i samma geografiska region: Rumänien.

*
Skulpturen hette Kamratskap och konstnären var Josef Thorak (1889–1952), som mer eller mindre
fungerade som Albert Speers ”hovskulptör”.
 3. Rumänien: fascism i kamp mot 1900-talet

DEN UNGERSK-JUDISKE HISTORIKERN Nicholas Nagy-Talavera beskriver i en

av sina monografier hur han själv, som åttaåring 1937, var med när den
rumänska fascismens store frontalfigur – Corneliu Codreanu – besökte en
bondby i hjärtat av rumänska Transsylvanien. ”Det lilla torget framför
kyrkan var fullt av bönder, uppklädda i sina finaste söndagskläder. Många
av dem hade gått miltals för att komma dit”, skriver Nagy-Talavera.26 De
lokala polismyndigheterna hade förbjudit Codreanu att tala, men stoppade
inte själva mötet. Nagy-Talavera fortsätter:

Det gick plötsligt ett sus genom folkmassan. En lång, mörk och
stilig man – klädd i de vita kläder som utmärker en rumänsk bonde –
red in på en vit häst. Han gjorde halt nära mig, och jag såg ingenting
monstruöst eller ondskefullt i honom. Tvärtom. Hans barnsliga,
uppriktiga leende strålade över den eländiga folkmassan, som han
både verkade vara en del av samtidigt som han på något mystiskt
sätt inte var det. Karisma är ett otillräckligt ord för att beskriva den
märkliga kraft som utgick från denne man. Han var mer en del av
skogarna, bergen, stormarna och Karpaternas snöklädda toppar.
Liksom sjöarna och floderna. Han stod där, mitt i folkmassan,
alldeles tyst. Han behövde inte tala. Hans tystnad var tillräcklig, den
föreföll starkare än oss, starkare än myndigheterna som förbjudit
honom att tala. En gammal, vithårig bondkvinna gjorde korstecknet
och viskade till oss: ”Ärkeängeln Mikaels emissarie!” Då ljöd den
sorgsna lilla kyrkklockan och gudstjänsten – som alltid inledde
Legionens möten – tog sin början. Djupa intryck i en barnasjäl dör
inte så lätt. Jag har aldrig glömt mitt möte med Corneliu Zelea
Codreanu.
Den rumänska fasciströrelsen ”Ärkeängeln Mikaels legion” (Legiunea
Arhanghelul Mihail) grundades 1927 och kompletterades 1930 med det
paramilitära Järngardet, som smälte in i organisationen. Men bakgrunden
var ingen traumatiserad minneskult kring första världskriget, som i
Tyskland och Italien – tvärtom. ”År 1918 upplevde rumänerna sitt största
ögonblick av nationell lycka”, skriver den rumänsk-brittiske statsvetaren
Constantin Davidescu.27 Landet tillhörde krigets stora vinnare och hade
fördubblat sitt territorium via förvärv av Transsylvanien, Bessarabien och
Bukovina. Den politiska utvecklingen under kriget hade dessutom gjort
Rumänien till en demokrati. Ändå utvecklade landet en av
mellankrigstidens största fasciströrelser, en fascism som till och med – i
skuggan av Nazitysklands dominans över sydöstra Europa – tog makten
1940–1941. Men även om den rumänska fascismen såg bolsjevismens
Sovjetunionen som en fiende kan rörelsen inte tolkas som en reaktion mot
det socialistiska hotet. Snarare utgjorde Legionen en reaktion mot den nya
tiden och degenereringen. Ett konkret och synnerligen intressant ideologiskt
försök att skapa en alternativ modernitet, en Don Quixote-kamp mot 1900-
talets realiteter och en fascistisk vilja att i grunden förändra dessa för att
passa in i de rumänska ultranationalistiska idealen.
Tyngdpunkten i den rumänska fascismens nationalism låg i hatet mot
industrialisering och kapitalism, som uttryck för degenerering. Rörelsen
hade uttalat medeltida ideal – Legionen var en agrar rörelse, därav det
faktum att Codreanu bar bondekläder i citatet ovan. Rumänien under
mellankrigstiden var en efterbliven statsbildning i det sydöstra Europa som
kallats för kontinentens ingenmansland. Regionens nationalstater var sena
påfund utan etablerade traditioner. Statsgränserna var flytande och varje
nation i området ansåg sig omgärdad av dödliga fiender. Vidare var den
rumänska medelklassen mycket fåtalig samtidigt som de traditionella
samhällseliterna hade beröringsskräck inför nationell rumänsk identitet.
Överklassen importerade i stället livsstil, språk och kläder från Paris.
Följden blev att den rumänska fascismen manifesterade sin nationalism
utifrån ett nationellt mindervärdeskomplex. Den inre fienden blev
Rumäniens judar, i en antisemitism så våldsam och hatisk att den
känslomässigt utmanade – och kanske till och med överträffade – den tyska
nazismen.
Men den rumänska antisemitismen skilde sig från den tyska, biologiska
versionen. De rumänska judarna hatades inte främst utifrån sitt ”judiska
blod” utan för att de företrädde den nya tiden. De ”representerade
vagabondkapitalet”, stod för det urbant antiagrara och därmed det
antirumänska. Antalet judar i landet hade tredubblats som ett resultat av
landvinsterna efter första världskriget och utgjorde under mellankrigstiden
4,3 procent av befolkningen.28 Judarna sysslade i hög grad med affärer,
journalistik och handel och skulle i Västeuropa ha kunnat integreras i
medelklassen. Men eftersom Rumänien saknade en talrik medelklass
förblev judarna icke-assimilerade. Politiskt medvetna judar på
vänsterkanten kunde inte ens bli en del av den rumänska socialismen,
eftersom en sådan knappt existerade. Landets mikroskopiska industriella
proletariat räckte inte till för att utgöra en socialistisk bas. Hotet från det
närbelägna Sovjetunionen gjorde i stället att själva ordet ”kommunist” fick
betydelsen ”landsförrädare”, snarare än att utgöra en politisk beteckning.
Lägg därtill de rumänska agrara massornas fundamentalistiska ortodoxt
kristna religiositet. Denna religiositet hade komplicerats av att
kyrkokulturen försvagats sedan den rumänska staten undergått en
sekulariseringsprocess under andra hälften av 1800-talet. Kyrkan hade blivit
beroende av statsmakten, och eftersom ingen sekulär kultur ersatt
kyrkokulturen var den vanliga människan hänvisad till vidskeplighet medan
eliterna i Bukarest intresserade sig för fransk filosofi. Det var denna
hemlösa ortodoxt kristna masskultur som utgjorde det politiska utrymmet
för Legionen.
Corneliu Codreanu föddes 1899 i den judiskdominerade staden Huşi i
norra Moldavien. Paradoxalt nog var familjen akademisk medelklass (vilket
för övrigt var vanligt bland den blivande Legionens ledarskap). Fadern var
gymnasielärare och en nykomling i landet. Liksom så många andra
prominenta fascister i Europa drömde den unge Codreanu om att få delta i
första världskriget och rymde som 17-åring hemifrån för att anmäla sig som
frivillig. Men Codreanu avfärdades till sin oerhörda besvikelse, han var för
ung och började i stället i infanteriskola för att snabbt kunna delta i
striderna när möjlighet uppstod. Dock slutade kriget innan dess och
Codreanu – likt den likaledes oerhört besvikne Heinrich Himmler i Bayern
– blev en av dessa många europeiska fascister som kunde romantisera det
krigiska äventyr de inte fått delta i.
Codreanu flyttade i stället till Moldaviens regionala centralort Iaşi för att
läsa juridik på universitetet, och bekräftade därmed sin akademiska
medelklassidentitet. Staden var en märklig plats. Iaşi låg i den rumänska
nationalismens hjärtlandskap Moldavien, men var samtidigt en ort där judar
utgjorde majoriteten av invånarna. Iaşi var också skådeplats för spontana
strejker. Vid denna tid hade Mussolini dykt upp i Italien och Codreanu
gjorde som fasci di combattimento. Han gick med i nationalistiska grupper
som konfronterade kommunisterna, slet ner deras röda fanor och ersatte
dem med rumänska. Den politiske Codreanu föddes, en ung man med
begåvning för masspolitik. Han insåg att det inte räckte med att besegra en
gryende rumänsk socialism – massorna måste också ha rätt att känna
trygghet och få politiskt stöd från staten. Codreanu började drömma om en
kristen och ultranationalistisk politisk folkrörelse där vitglödgat hatisk
antisemitism utgjorde centrum för striden.
År 1922 tog det liberala partiet makten i Rumänien samtidigt som de
traditionella konservativa eliterna pressades tillbaka. I Rumäniens fall var
dessa eliter agrara och deras feodala makt hade baserats på jordinnehav,
som kraftigt minskats efter omfattande jordreformer. De rumänska
liberalerna var – i likhet med sina socialdemokratiska politikerkolleger –
ytterst fåtaliga och elitistiska, utan kontakt med de agrara folkmassorna.
Ingen politisk folklig massrörelse existerade någonsin i Rumänien innan
Codreanus fascister slog sig in på den politiska arenan. Även
socialdemokraterna förespråkade dessutom kapitalism, eftersom de menade
att en sådan var nödvändig efter feodalismen för att i framtiden kunna
införa socialismen. Däremot hade liberalerna en kraftfull maktbas inom de
modernaste delarna av landet: det rumänska storkapitalet. Bankerna och
storindustrin stödde liberalismen, som efter den traditionella
konservatismens fall blev den dominerande högerkraften inom rumänsk
politik. Målet var hårdfört: Rumänien skulle snabbt industrialiseras. Landet
skulle dessutom centraliseras och bli en modern statsbildning, den feodala
tiden skulle lämnas på historiens skräphög. Denna hårdhänta styrning in i
moderniteten gjorde de rumänska bondemassorna livrädda och
provocerade. Politiken saknade både stöd och legitimitet hos folket,
liberalerna litade helt till lojaliteten hos storbourgeoisien,
statstjänstemännen och krigsmakten. Det folkliga missnöjet hanterades
skoningslöst av polisen och den synnerligen brutala säkerhetstjänsten
Siguranta.
Den politiska processen påverkade även de makthavande liberalerna, som
genomgick en tydligt antidemokratisk utveckling. Ledande liberala
ideologer ansåg att de rumänska folkmassorna – utifrån sin efterblivna
agrara identitet – helt måste exkluderas från politiken. ”Att
bondebefolkningen utsattes för olycka och olyckliga omständigheter var ett
nödvändigt pris att betala i byggandet av rumänsk kapitalism”, skriver
Nagy-Talavera.29 En ny konstitution tvingades igenom i parlamentet och
strödde ytterligare salt i de agrara såren. Alla mineralfyndigheter i
underjorden tillhörde staten, inte jordinnehavaren, och det blev enklare att
införa undantagstillstånd. Vidare bekräftades judarnas medborgerliga
rättigheter. Antidemokratin framgick av en ny vallag, kopierad från
Mussolinis Italien. 70 procent av rösterna i parlamentet gavs till den
politiska gruppering som erhöll 40 procent av rösterna. Det tidiga 1920-talet
var alltså politiskt omstörtande, vilket fann gensvar hos Codreanu. På
sommaren 1922 besökte en judisk teatergrupp Iaşi. Codreanu ledde en
grupp nationalister in i teatern och förstörde den samt misshandlade
skådespelarna och fördrev dem från lokalen. Han försvarade handlingen
utifrån politiska motiv:

Detta kan anses ociviliserat, men judarna som fört in bolsjevismen i

världen är inte särskilt civiliserade de heller. Vi orsakade oreda, det
är sant. Men denna oreda syftade till att förhindra mer oreda, som
vore långt mer farlig och skulle leda till skador som inte kan
repareras.30
Den politiska polariseringen ökade genom att den hatade industrialiseringen
och införseln av modern kapitalism – för Codreanu symboliserad av hans
antisemitism – innebar att Rumänien inte fick se mycket av frukterna av
högkonjunkturen under 1920-talet. Tvärtom blev tillvaron allt hårdare för
den fattiga bondebefolkningen. För Codreanu innebar det att hans politiska
väderkorn och begåvning, som onekligen var omfattande, parades med
fascistisk ideologi. Den mänskliga existensen byggde på kriget mellan gott
och ont, ljus och mörker. Det goda var den oförstörde rumänske bonden och
hans agrara kultur samt den kristna ortodoxa tron. Judarna var en
inkarnation av ondskan på jorden, själva essensen i allt Codreanu hatade
utifrån sin romantiserade världsbild och ultranationalism. Han uppfattade
det industriella utnyttjandet av Rumäniens naturresurser – vilka var enorma
– som en judisk konspiration för att vanhelga skogarna, bergen och
markerna. Ytterst ansåg Codreanu att judarna hade som syfte att grunda ett
nytt judiskt rike. Detta ”europeiska Palestina” skulle sträcka sig från
Östersjön till Svarta havet samt omfatta stora delar av Polen,
Tjeckoslovakien och halva Rumänien.31 Codreanu uppfattade Rumänien
som en hotad fästning – en bastion belägrad av judar, som slagit en bräsch i
fortifikationerna och tagit sig innanför murarna:

Vår motståndare är inte några få, patetiska individer som har

strandat här av en tillfällighet och som nu söker skydd. Vår
motståndare är en fullbordad judisk stat, en hel armé som kommit
för att erövra. Förflyttningen av judisk befolkning och dess
inträngande i Rumänien sker utifrån en noggrann planering. Med all
sannolikhet planerar ”Det stora judiska rådet” skapandet av ett nytt
Palestina.32

Detta var inget unikt för Codreanu – flera nationalistiska rumänska

sammanslutningar delade hans uppfattningar. Det uttalade målet var
visserligen inte att utrota samtliga rumänska judar, helst ville Codreanu
deportera dem till Mellanöstern. Men eftersom detta inte var möjligt
återstod ständiga massmord. Den 26 mars 1923 röstade parlamentet igenom
förslag som uppfattades som projudiska. Codreanus svar var nattligt våld
mot det judiska ghettot i Iaşi:

Tusentals judar vaknade och samlades som äckliga maskar. När de

mottog oss med skjutvapen så besvarade vi elden. Efteråt gjorde vi
vår plikt och slog ner alla som stod i vår väg. Vi var fast beslutna att
visa judarna att Iaşi, det gamla Moldaviens huvudstad, fortfarande
var rumänskt.33

Efteråt planerade Codreanu en mordturné mot rumänska politiker som han

ansåg ansvariga för utvecklingen. Även judiska rabbiner, bankirer och
journalister skulle mördas. Men planerna avslöjades, Codreanu greps och
dömdes till fängelse. Fängelsevistelsen innebar för honom, liksom ungefär
samtidigt för Adolf Hitler, en tid för eftertanke och ideologisk planering.
Codreanu började fundera på att starta sin egen politiska rörelse. I
fängelsets kapell mediterade han framför en bild av ärkeängeln Mikael –
Djävulens krigiske motståndare – och fick en religiös uppenbarelse, ”som
om den helige Sankt Mikael stått levande framför mig”. Följden blev att
han så småningom dedicerade sin rörelse till den tungt beväpnade
ärkeängelns ära. Men kontemplationen innebar framför allt att Codreanu
funderade kring sin rörelses alternativ till den hatade ”judiska”
industrialismen och kapitalismen. Enbart våld var inte tillräckligt.
Den rumänska framtiden låg enligt Codreanu i byggande. Via det
bokstavliga konstruerandet av ett pånyttfött och vitaliserat Rumänien skulle
fascisterna ägna sig åt självförbättring och självdisciplin genom att
osjälviskt bygga hus och anläggningar till det agrara samhällets och folkets
nytta. Samlingshus, lador, kyrkor, dammar, kvarnar, dräneringsanläggningar
och så vidare – vadhelst den ädle rumänske bonden behövde för att ta sig ur
sin uselhet och fattigdom. Detta blev Legionens främsta propagandametod
och den var ytterst effektiv. Boningshus reparerades, broar byggdes och
brunnar grävdes ”för kollektivet och den nationella solidariteten”. När
Codreanu släpptes ut från fängelset samlade han den 6 maj 1924 sin första
organiserade grupp, som fick namnet ”Korsets brödraskap” (Frăţia de
Cruce) – unga ultranationalistiska män.
Premiärprojektet var att bygga ett studenthus i Ungheni, någon mil
utanför Iaşi. Efter några veckors byggande (som förvisso inte utmärktes av
hantverksskicklig effektivitet) anfölls broderskapet av polisen. Männen
fängslades och torterades, vilket var en ytterst traumatisk och förnedrande
upplevelse för Codreanu. Som hämnd sköt han därpå ihjäl polischefen,
greps igen och åtalades. Men händelseförloppet hade fått enorm
uppmärksamhet i Rumänien och Codreanu fann sig plötsligt vara folkhjälte.
Till saken hör, att i det rumänska allmänna rättsmedvetandet ansågs mord
inte vara ett brott så länge det inte utfördes för personlig vinning. Tvärtom
uppfattades Codreanus hämnd som en heroisk handling, riktad mot den
hatade och korrupta polismakten – den påtvingade industrialismens
förlängda arm.
Codreanu uppträdde stolt inför juryn och förklarade att det han gjort
tillsammans med sina vänner var en god gärning för Gud och fosterlandet.
Samt att han hade för avsikt att fortsätta kampen och byggandet av ett nytt
Rumänien. Jurymedlemmarna förklarade Codreanu ”icke skyldig”. Hans
resa med tåg tillbaka till Iaşi blev en triumffärd. Överallt hälsades tåget av
folkmassor som smyckade det med blommor och sjöng sånger. Präster
uttalade sin välsignelse över Codreanu i utförliga religiösa ceremonier. Det
hindrade nu inte Codreanu från att därefter flytta till Frankrike för att
studera vidare. Först vid återkomsten till Rumänien några år senare
utropade Codreanu officiellt den nya tidens första dag, den 24 juni 1927, då
han formellt grundade Ärkeängeln Mikaels legion under sitt eget ledarskap.
Liksom så många andra fascismer var inte Legionen ett politiskt parti,
utan en rörelse utifrån lokala och nationella ideologiska, kulturella och
sociala förutsättningar. ”Den italienska fascismen dyrkar staten, nazisterna
rasen och nationen. Vår rörelse strävar efter att fullborda det rumänska
folkets öde – genom frälsning”, sa Codreanu.34 På så vis kopplades
byggandet av en alternativ modernitet samman med rörelsens reaktionära
samhällssyn. Legionen hade inget skrivet manifest, vilket inte ska tolkas
som att rörelsen saknade ideologi. Tvärtom utgick denna från avsaknaden
av manifest. Legionens syfte var att ”reformera människan, inte att
reformera politiken […] den är mer en skola och en armé än ett politiskt
parti”, skrev Codreanu.35 Det är utifrån Legionens roll som en miniatyr av
det drömda framtida Rumänien – ”Legionärsstaten” – som dess fyra
principer bör förstås:36

1. Tillit till Gud

2. Tillit till missionen
3. Ömsesidig kärlek
4. Sång

Den sista punkten kan uppfattas som udda, men Legionen var närmast
besatt av ett ständigt sjungande, som varvades med bön. Detta syntes även i
rörelsens kraftfullt manifesterade dödskult. För en legionär var döden en
glädjefull och mystisk upplevelse – vilket uppmärksammades i sångerna:
”Legionären dör sjungande, legionären sjunger när han dör, så triumferar
Legionen, jag älskar legionärsdöden!”, trallade medlemmarna.37 Det
uttalade slutliga politiska målet var inget mindre än Kristi återfödelse och
Rumänien som Guds rike på jorden. Codreanu sparade inte på den religiösa
mystiken då han skrev om detta:

Det kommer en tid då samtliga jordens folk ska slå sig fram till
återuppståndelsen med sina döda ledare. Varje folk kommer då att
tilldelas en speciell plats framför Guds tron. Denna sista handling,
detta överväldigande ögonblick, denna de dödas återuppståndelse, är
det högsta och mest sublima mål ett folk kan åstadkomma. Ett folk
är därmed ett väsen vars liv fortsätter bortom jorden vi lever på.38

Detta är inte modernitet sådan den tolkas generellt. Detta är absolut inte en
utveckling enligt Stuart Halls tankar om ”sekulära former av politisk makt”,
”ackumulering av kapital utifrån systematik och långsiktighet”,
”tillbakagång för traditionell social ordning” och ”tillbakagång för religiös
världsåskådning”. Men Legionens politiska program var något annat än
enbart nostalgi för traditionella agrara och feodala värden. Den rumänske
historikern Radu Ioanid skriver att Legionens mysticism inte var en
assimilering av ortodox teologi inom en fascistisk rörelse. Snarare utgjorde
Legionen ett ideologiskt försök att göra teologi till ett politiskt instrument.39
Genom att organisera en helt egen kristen och pånyttfödd masskultur –
komplett med egna ceremonier (som att kyssa den rumänska jorden och att
bära små påsar med denna jord kring halsen) – ville Codreanu och hans
underlydande åstadkomma en legionär revolution för att ”försona
Rumänien med Gud”.
Det ortodoxa prästerskapet kunde inte helt förlika sig med den fascistiska
ultranationalismen, vilket inte hindrade att de – allteftersom tiden gick –
uppslukades av Legionens framgångar. Vid valet 1937 var en tredjedel av
Legionens politiska kandidater präster. Legionens beslag av Rumäniens
ortodoxa kristendom innebar också att samtliga politiska motståndare per
automatik blev fiender till Gud. Personligen hävdade Codreanu att han var
inkarnationen av Jeanne d’Arc. Detta var en manifestation av Legionens tro
på att kunna förändra mänskligheten. Även Legionen ville, liksom de flesta
fascistiska rörelser, skapa en ny mänsklig ras – en ”ny människa” (Omul
Nou). Codreanu skrev att ”vi skapar ett överlägset människosläkte”.40 Detta
var alltså ingen metafor, utan något fysiskt och bokstavligt. Arbetet skulle
ske ”utifrån kristna koncept och vi ska skapa en helt ny livsfilosofi,
utformad som en permanent ansträngning” för att ”befria oss själva från
materiella behov, så att vi kan tjäna Gud och Legionärsstaten”.41 Alltså
inledningen av en helt ny epok i den rumänska människans historia.
I detta syntes rörelsens acceptans av utvalda delar av moderniteten. Gud
hade visserligen skapat världen – ändå accepterades Darwins
utvecklingslära explicit, såsom samhällelig och social modell för politik. De
upplysningstida naturlagarna existerade och styrde även människans liv.
Liberalen Herbert Spencer uppskattades för sin teori om ”den starkes rätt
till överlevnad”.42 Det var främst förändringsviljan och framtidstron – inte
rörelsens konservativa yttringar – som lockade massorna att sympatisera
med Legionen. Via sitt byggande, via rörelsens välfärdsprogram och övriga
sociala arbete gav Legionen konkret och märkbar hjälp åt den fattiga
bondebefolkningen. Codreanu färdades på sin vita häst, från by till by. Han
höll samma kyrkoinspirerade tal överallt, ett tal om återfödelse för det
rumänska folket och om den gemensamma färden under Legionen, in i en
ny tid. Allt fler unga män lämnade sina hem och följde honom till nästa by
och så vidare. Legionens män anlände till byarna, sjungandes på sina hästar.
De möttes av människomassor med levande ljus i sina händer. Längs
vägarna stod beundrande bönder och undrade när Codreanu skulle besöka
just deras by. Detta var inte bara ytlig politisk teater från Legionens sida,
den ytterst effektiva metoden byggde på ärlighet. Ändå var Codreanu så
politiskt begåvad att han förstod funktionen. ”Jag kände att jag trängde ner
till odefinierade djup i människornas själar, dit vanliga politiker med sina
lånade partiprogram aldrig kunde nå”, skrev han.43
Strategiskt ville Legionen hindra folket från att känna sig lockade av
industrialismens materiella fördelar. Mardrömmen var att Rumänien skulle
få en medelklass av västerländska mått – en mäktig bourgeoisie. Detta hade
konkreta politiska effekter på Legionens program, bland annat motarbetade
man kraftfullt alla försök att minska analfabetismen i Rumänien. Denna
analfabetism var tvärtom något som rörelsen resolut beskyddade och såg
som något gott. Codreanu sa i en intervju 1938 att ”den nya människan ska
stå emot kunskap och skolor. […] Okunnighet förankrar oss i det mest
fantastiska landet i världen och är en garanti för visdom, energi och
seger.”44 Legionens grönskjortade medlemmar (färgen symboliserade en
kommande vår för den rumänska nationen) organiserades i så kallade
nästen, bestående av 3–13 medlemmar. Om ett näste växte över detta
medlemsantal delades det automatiskt i två. Kvinnor välkomnades också,
trots rörelsens hyllande av maskuliniteten, men organiserades i egna nästen.
Alla dessa nästen samlades i så kallade familjer, över vilka Legionens
ledning utövade sin makt och auktoritet utifrån stränga ideal om disciplin
och lydnad. Legionen växte därmed från gräsrotsnivå men kunde ändå
kontrolleras uppifrån. Cellstrukturen var dessutom ett effektivt motmedel
mot den rumänska statens hårdhänta hantering av Legionen och dess
medlemmar.
Den stora depressionen 1929 och framåt innebar en ekonomisk katastrof
för de rumänska liberalernas strävanden i fråga om industrialisering och
kapitalism. Exportinkomsterna och levnadsstandarden halverades. Mitt i
alltihop återvände 1930 den kunglige prins Carol till landet från sin exil.
Dagen därpå utropade han sig till kung Carol II – ”det mest korrumperade
krönta huvudet i Europas 1900-talshistoria”, skriver Nagy-Talavera.45 1930-
talet utmärktes av omfattande politisk oro och våldsamheter, utförda inte
minst av Legionens nyinstiftade paramilitära organisation Järngardet. Det
parlamentariska arbetet formaliserades i ett konventionellt politiskt parti,
”Allt för fäderneslandet” (Totul Pentru Țară). Krisen möttes med utvidgat
legionärt välfärdsarbete och kraftigt ökat byggande av anläggningar åt
bönderna. Legionens popularitet fortsatte därmed att växa och
organisationen sågs med ökad misstänksamhet av kung Carol II, som helt
riktigt ansåg att den utmanade hans maktposition. År 1936 hade Codreanu
skapat Legionens arbetskår, som drev dussintals arbetsläger där
medlemmarna arbetade för nationens bondebefolkning. Men detta var inte
nog, ansåg Codreanu, som beordrade expansion. Han inrättade Bataljonen
för legionär kommers, som organiserade kedjor av legionära restauranger,
livsmedelsaffärer och verkstäder. Syftet var dels att visa hur ”äkta rumäner”
kunde lyckas inom den judiskdominerade småhandeln, dels finansierade
vinsterna från rörelsen ferier för fattiga barn. Legionen byggde till och med
ett eget sjukhus, där avgifterna utgick ifrån patientens ekonomiska situation.
Var och en som blev inlagd betalade efter eget omdöme – fattiga behövde
inte betala över huvud taget.
Antalet nästen växte från 4 200 år 1935 till 34 000 år 1937 och i samband
med en begravning visade Legionen sin styrka inför kungen i huvudstaden.
Hundratusentals sympatisörer deltog i processionen – bönder, präster,
studenter, arbetare, intellektuella och arméofficerare. Legionens popularitet
innebar att rörelsens extrema våldsamhet förläts av folket. Codreanu
skapade ett särskilt dödskommando – Echipa Mortii – som skulle utföra
politiska och antisemitiska mord. Ett tidigt offer var en utmanare till
Codreanus makt inom Legionen, Mihai Stelescu. Denne misshandlades av
sitt näste, varefter dödskommandot uppsökte honom på sjukhuset. Samtliga
medlemmar avlossade ett skott mot Stelescu, varpå de högg upp hans lik
med en yxa. De förenades sedan i bön, kysste varandra och sjöng av glädje.
Efteråt gick de tillsammans till polisen, erkände sitt brott och dömdes till
livstids fängelse. De erhöll därmed legendstatus inom Legionen.

Den Nationella Legionärsstaten

Nazitysklands ökade inflytande i sydöstra Europa hälsades med glädje av
Codreanu, som deklarerade att om Legionen fick makten så skulle
Rumänien ha en ”nära allians med Rom och Berlin inom 48 timmar”.46 I
stället tog kung Carol II makten själv som landets diktator 1938 och
agerade för att avsluta Legionens utmaning mot hans position. Tiotusentals
legionärer greps, inklusive Codreanu som dömdes till tio års fängelse.
Resterna av rörelsen tog sin tillflykt till de transsylvanska bergen och det
decentraliserade systemet av nästen visade sig hålla för påfrestningarna. År
1938 gick Legionen till motattack, samtidigt som kung Carol II besökte
Hitler i Tyskland. Flera av kungens tjänstemän mördades liksom mängder
av judar. Carol II:s svar var hårt – Codreanu stuvades in i en lastbil, bunden
till händer och fötter. Fordonet stannade på en öde väg och Legionens
ledare ströps till döds, varpå han även sköts. När nyheten kablades ut över
Rumänien hette det att Codreanu dött under ett flyktförsök.
Beskedet gjorde Adolf Hitler rasande, men han hade viktigare saker att
tänka på. I mars 1939 gick han in i Prag och den 23 augusti undertecknades
Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Den
tyska dominansen över sydöstra Europa – Südostraum – var därmed total,
trots att Rumänien försökte hävda sin självständighet. Landet förklarade sig
neutralt när andra världskriget utbröt i september, samtidigt som det
tyskvänliga Ungern krävde rumänska territorier. Till saken hör att den
rumänska nationalismen var extremt antiungersk, eller som en ledande
legionär ideolog skrev 1937: ”ungrarna är det mest imbecilla folk som
någonsin existerat i historien, näst efter bulgarerna”.47 Tyskland fann sig i
en besvärlig situation, eftersom man ville bevara vänskapliga relationer
med samtliga parter. Resultatet blev ett avtal i Wien 1940, där kung Carol II
gick med på att dela Transsylvanien med ungrarna. Den rumänska
opinionen reagerade med förskräckelse och människor grät öppet på
gatorna i Bukarest. En tredjedel av landets territorium hade förlorats och
miljoner rumäner hade övergetts – utan strid. Den rumänska arméns
tillbakadragande från Transsylvanien blev svårt och snart började de
protesterande folkmassorna i landet bära ett nytt klädesplagg. Legionens
gröna skjortor fyllde gator, torg och byar. Människorna sjöng sånger om
Codreanu – Capitanul – samt om död och hämnd. Den legionära
revolutionen hade börjat.
Kung Carol II visade sig sakna kontroll över statens våldsresurser och i
september 1940 var Rumänien i Legionens händer. Problemet var avsaknad
av ledning efter mordet på Codreanu. I stället trädde en representant för
landets konservativa, traditionella eliter fram. General Ion Antonescu hade
varit arméns stabschef under första världskriget och krävde diktators makt
av kungen samt dennes abdikation. Carol II packade ett tåg fullt av guld,
juveler samt konstverk av Rubens. Tågfärden genom ett land behärskat av
legionärer utvecklades till rena vilda västern när fascisterna hann ifatt
kungen nära jugoslaviska gränsen. Tack vare kungatrogen järnvägspersonal
lyckades kungens flykt – han skyddade sig mot kulregnet gömd i ett badkar
i en tågvagn, medan lokföraren pressade lokomotivet till det yttersta. Väl
framme i säkerhet med sina enorma rikedomar gav Carol II tågpersonalen
dricks, som tack för att de räddat hans liv. De erbjöds två dollar var (de
flesta vägrade ta emot spottstyvern). Samma dag gick den ungerska armén
in i Transsylvanien varpå Tyskland och Italien deklarerade att de
garanterade Rumäniens nya gränser.
Antonescu blev premiärminister i en regering som i övrigt bestod av
legionärer, varav den nye utrikesministern proklamerade en omedelbar
rumänsk allians med axelmakterna. Den 15 september förkunnades landet
såsom Den Nationella Legionärsstaten, där Ärkeängeln Mikaels legion var
enda tillåtna politiska rörelse. Men bara några hundra av legionens
ledarskap hade överlevt utrensningarna och den nye ledaren Horia Sima var
långt ifrån av samma politiska kaliber som Codreanu. Leden fylldes av
tillströmmande opportunister, vilka kallades ”septemberister” av Legionens
ursprungliga medlemmar. Parallellt med den statliga ordningsmakten
organiserades Legionens egen poliskår, som iförda läderjackor och
utrustade med motorcyklar engagerades i en nationell våldsorgie. Legionen
krävde och fick sin hämnd. Primärmålet var självklart judarna. Dessa blev i
bästa fall rånade på samtliga sina tillgångar, och försökte de lagföra brotten
så hämtades de av Legionens poliskår för tortyr och avrättning. Under tiden
anlände tysk trupp till landet för att träna den rumänska armén. Adolf Hitler
hade börjat planera den avgörande delen av andra världskriget, anfallet mot
Sovjetunionen, och inkluderade redan Rumänien som deltagande.
Samtidigt förberedde Legionen starten av den nya fascistiska epoken,
utifrån skapandet av en alternativ rumänsk-fascistisk modernitet.
Attackerna mot judarna tolkades i ett större sammanhang av Legionen som
bekämpandet av kapitalistisk individualism, och Sima förklarade att en
legionär regim inte kunde samexistera med liberal ekonomi. Antonescu
protesterade med hänvisning till att både Nazityskland och det fascistiska
Italien stödde borgerlig ekonomi. Rumäniens finanser klarade sig inte utan
liberal – eller ens judisk – affärsverksamhet. Konflikten mellan Antonescu
och Legionen blev ohållbar och den stora frågan blev vilken sida Tyskland
skulle stödja; de rumänska fascisterna eller den konservative Antonescu?
För Hitler var svaret givet. Som tysk ultranationalist litade han inte på
utländska ultranationalister, det vill säga fascister. Vidare ville Hitler att
Südostraum skulle vara en politiskt stabil region som kunde förse
Nazityskland med pålitliga armédivisioner och framför allt råvaror. Varken
den legionära arkangeliska radikalsocialismen eller Legionens
okontrollerade rån- och mord anarki uppskattades av Nazityskland (med
undantag för den radikale SS-ledaren Heinrich Himmler). I samband med
återbegravningen av Codreanus lik den 30 november 1940 manifesterades
för sista gången enighet utåt mellan Antonescu och Legionen, som i
hemlighet utfärdat en order om mord på premiärministern. Sedan tog aldrig
Antonescu på sig sin gröna skjorta igen. En ny pogrom gentemot judarna
startade. I Constanta restes Skammens kolonn, vid vilken judar bands fast
varpå de kastrerades offentligt och lämnades att frysa ihjäl. Judar dränktes i
iskalla floder i vad som kallades ”julfirande” samtidigt som Legionen
förhörde sig hos den ortodoxa hierarkin om möjligheten att få Codreanu
helgonförklarad (de fick svaret att ”vänta några århundraden”). I stället
började legionärerna planera en ny huvudstad, som skulle heta Codreni,
samt ett nyårsfirande där samtliga kvarvarande politiker från de tidigare
regimerna skulle ”utrotas” då nationen ”renades från det förflutnas
spetälska”. I januari 1941 beskrev Legionen sitt omedelbara politiska
program:

Det kan inte finnas plats i legionär terminologi för bourgeoisie. Inte
bara lingvistiskt, utan av mer imperativa och rationella anledningar:
Legionens etiska koncept. I sin essens är bourgeoisie intet. Det är
uttrycket för en livsstil som är fientlig gentemot den legionära
existensen: individualism.48

Under tiden besökte Antonescu sina tyska allierade och Adolf Hitler, som
informerade premiärministern om operation Barbarossa och om den roll
som den rumänska armén skulle spela i anfallet mot Sovjetunionen.
Antonescu undrade hur han skulle göra med fascisterna, varpå Hitler
svarade att de måste försvinna. Men det var Legionen som startade
stridigheterna, då Sima inledde en statskupp och lät sina legionärer besätta
Bukarest i slutet av januari 1941. Svärmar av fascister brände synagogor
och judiska affärsinrättningar, våldtog judiska kvinnor inför deras män
varpå dessa torterades till döds. Judar slaktades enligt samma ritual som
judar slaktar boskap och liken ställdes ut offentligt med en skylt runt halsen:
”kosherkött”. Antonescu kommunicerade med Hitler angående pogromerna,
som trots sin nazistiska antisemitism svarade att han krävde en fungerande
rumänsk stat och armé – inte ”fanatiker”. Han erbjöd tysk trupp som hjälp
att slå ner Legionen men Antonescu gav beskedet att hans egna styrkor
klarade uppgiften. ”Heil, Antonescu!” sa Hitler och lade på luren. Den
rumänska armén gick in i huvudstaden med infanteri och pansartrupp. På
några timmar var Legionen krossad av stridsvagnarna och försvann ur
världshistorien. Den fascistiska rumänska Legionärsstatens korta existens
ersattes av en auktoritärt konservativ militärdiktatur.
Corneliu Zelea Codreanu fick aldrig se Jesus Kristus återvända till jorden
på rumänsk mark, han fick aldrig se Rumänien bli det nya Gudsriket.
Troligen saknade han en avgörande kraft, trots Legionens omfattande makt
över de rumänska folkmassorna; där fanns varken någon stark och
självmedveten urban medelklass eller någon rik landägande agrar klass som
kunnat ge honom det stöd som exempelvis Mussolini erhöll i Italien.
Codreanus strukturella fördel var att han inte behövde angripa den liberala
demokratin eftersom denna i allt väsentligt avskaffades av liberalerna själva
(varpå de – såsom en historisk ironi – började kalla sig ”nyliberaler”). Detta
ska inte missförstås som att Codreanu hade annat än förakt för demokrati
som samhällssystem, tvärtom kopplade han ihop sitt demokratihat med
antisemitism:

Ingenting skrämmer juden mer än enighet hos andra: enigheten i

känslan hos en rörelse. Det är därför judarna alltid kommer att vara
för ”demokrati”, som enbart har en fördel, och denna arbetar för
nationens fiende. Demokrati bryter sönder enigheten och själen hos
ett folk, som därmed – konfronterad med enigheten och solidariteten
hos judenheten i Rumänien och i den övriga världen – kommer att
splittras i demokratiska partier och besegras.49

Codreanus styrka som politiker låg i en uppriktig vilja att skapa ett nytt
samhälle, till fördel för den stora rumänska underklassen. Detta förstod
både folket och de fåtaliga rumänska politiska eliterna – det var därför
Codreanu blev så älskad i byarna och hatad av sina motståndare, från
liberaler till kungamakten. Förföljelserna av Legionen stod ständigt i direkt
proportion till dess popularitet och inflytande. Däremot förefaller
Codreanus kamp för en rumänsk alternativ modernitet ha varit en omöjlig
utopi, med tanke på vad som hände 1940–1941. Den sjukliga
antisemitismen hos Legionen innebar ett hårt slag mot Rumäniens ekonomi
och rörelsens tolkning av ekonomierna i Nazityskland och det fascistiska
Italien hade inget med verkligheten att göra. Hatet mot industrialism,
kapitalism, individualism, läskunnighet (det vill säga utbildning) och
sekularitet – sammanfattningsvis traditionell modernitet – innehöll inget av
den pragmatism som kännetecknar en genomförbar politik.
Codreanu ville inte återinföra den feodala medeltid som han
romantiserade – däremot utgjorde den inspiration till hans dröm om
framtiden. Legionen skulle inte komma till makten via statskupp eller
demokratiska val. I stället skulle en ”moralisk revolution” inträffa spontant
när det rumänska folket nått nödvändig andlig mognad, varpå Legionen
automatiskt skulle överta ledarskapet.50 Men vid slutet av sitt liv ansåg
Codreanu fortfarande att nationen ännu inte nått detta stadium. Kampen
skulle fortsätta. Han drevs av en vilja att avfärda 1900-talet och förhindra
industrialismens tidsålder från att förgifta den ädla själen hos den rumänske
bonden. Detta vann sympati och massivt stöd hos den politiska målgruppen,
vilket inte motsäger att politiken rent praktiskt var fullständigt omöjlig att
genomföra.
 4. Fascism som politisk religion

ÅR 1934 GRUNDADES den norska nazistiska tidskriften Ragnarok som

därefter blev synonym med en politisk rörelse under ledning av journalisten
Hans Solgaard Jacobsen (1901–1980).51 Ragnarok var resultatet av
splittringar inom det stora norska nazistpartiet Nasjonal Samling (NS) på
grund av Jacobsenanhängarnas radikalitet. Den politiskt mycket begåvade
Jacobsen, vars tidskrift blev en omedelbar succé med en upplaga på 3 000
exemplar, hade religion och religionskritik som centrum för sin
nationalsocialistiska övertygelse. I grunden låg en insikt om att den
vetenskapliga utvecklingen (framför allt Darwins teorier) hade undergrävt
kristendomens legitimitet. Rörelsens rasism vilade, enligt egen uppfattning,
på vetenskaplig grund. Blodsmystik och andra föreställningar avfärdades
som vidskeplighet. Ragnarok skilde noga på nationalstatstillhörighet och
nationens rasliga egenskaper. Det första fenomenet var en mänsklig
konstruktion, medan det sistnämnda var en del av naturvetenskapen. Den
norska grenen av den germanska rasen var ett darwinistiskt resultat av
påverkan på människokroppen, utifrån det hårda och kalla klimatet i
Norden. Yttre förhållanden hade under en längre tidsålder framavlat en
överlägsen människotyp i Norge. Den norska rasen var därmed betydligt
äldre än exempelvis de vikingatida norska hövdingarnas riken. Hos
Jacobsen fanns även tydliga influenser från Herbert Spencers tankar om den
starkes rätt till överlevnad. Redan 1926 skrev Jacobsen att ”kristendomen
med sitt förhärligande av det svaga är en förbannelse för oss nordbor”.52
Trots detta ville inte Jacobsen göra sig av med religionen som beståndsdel i
den alternativa modernitet han önskade skapa. Den norske
religionshistorikern Terje Emberland skriver om Jacobsen:
 Hans positiva hållning till religion verkar ha mer att göra med vad
som var nödvändigt för sociala relationer än rent personliga
religiösa övertygelser. Religionen är en samhällelig nödvändighet.
För att bevara känslan av samhörighet och moral behöver folket
motiverande myter och ideal som transcenderar det vardagliga och
materiella. Men för att dessa ska ha någon verkanskraft i det
moderna samhället måste de ges en vetenskapligt plausibel ram. Det
måste därför utvecklas en odogmatisk religion i överensstämmelse
med den moderna verklighetsuppfattningen.53

Att välja just nordisk asatro som grund för ett modernt norskt andligt
system var alltså inget som vilade i en religiös övertygelse hos Ragnarok,
utan ett beslut som fattades utifrån ett rationellt perspektiv. Asatron låg så
nära de ”ariska” nordiska rötterna som möjligt var och utgjorde därför det
logiska alternativet. Aspekten av modernitet var alltså mycket stark inom
Ragnarok. Själva namnet på rörelsen syftade på undergången i nordisk
mytologi, då de gamla gudarna skulle dö och försvinna. Detta överförde
Jacobsen och hans anhängare dubbelt till sin samtid – de ”gudar” som
skulle störtas var både politiska och metafysiska. Dels skulle Vidkun
Quisling och hans ledande anhang av ”borgerliga och kristna” nazister i NS
på lämpligt vis undanskuffas. Dels skulle ”judeguden” Jahve störtas från sin
himmelska tron. Dessa bägge fält sammanflätades i Ragnaroks upprördhet
över att NS valde det kristna ”Olavskorset” som symbol i stället för den
nordiska hagalrunan. Jacobsen skrev i Ragnarok att ”Olavskorset
representerar ett mörkt avsnitt i vår historia”, ett ”mord på rasens inre liv”.54
Ragnarok var intensivt antisemitisk, men rörelsens rasism minskade
enbart gradvis utifrån en skala som sträckte sig från Mellanöstern till det
renrasigt ariska Norge. Därmed råkade även de italienska fascisterna ut för
rasistiskt hat inom Ragnarok. Dessa sydlänningar sågs som mörkhyade
undermänniskor, en rasism som kopplades ihop med Vatikanen och påvens
roll som ledare för den hatade kristendomen. Jacobsen skrev 1935 att ”våra
fiender heter judenheten och Rom”,55 och han såg med motvilja på
vänskapen mellan Nazityskland och Mussolini. Den italienska fascismen
bespottades av Ragnarokmännen. I stället framhöll de förhållandet mellan
norra och södra Europa som en oändlig kamp mellan Medelhavskulturens
”formalism, likhetsidéer och universalitetskrav” och nordisk-germanska
frihetsideal. Kristendomen hade anammats av Sydeuropa eftersom
religionen ärvt judendomens anspråk på att representera en universell
sanning, ansåg Jacobsen. Men den glidande skalan av rasism, utifrån en
nord-sydlig axel, drabbade även tyskarna i Ragnaroks världsbild. Den tyska
nationalsocialismen (liksom den danska) var ”en lägre form av nazism”
jämfört med den norska, eftersom norrmännen – och till viss del svenskarna
– var mänsklighetens mest renrasiga arier. Det går därmed att tolka
Ragnarok som del av en grundläggande diskussion inom den internationella
nazismen; mellan nationalistiska respektive pangermanska nazister.
Självklart var alla norska nazister nationalister – men i vilken grad, i
förhållande till Nazityskland? Detta skulle visa sig bli en ytterst viktig fråga
då Tyskland 1940–1945 ockuperade Norge.
Under 1930-talet byggde Ragnarok upp ett eget kontaktnät i
Nazityskland, via det radikala SS (Schutzstaffel) under Heinrich Himmler.
Denna nära relation utgick implicit från att Himmler höll med Ragnarok om
dess rasliga hierarki – även Tysklands mäktige Reichführer-SS ansåg att
norrmän var mer ”ariska” än tyskar i gemen. Inte minst utifrån denna
samsyn reagerade Jacobsen med bestörtning på den tyska ockupationen den
9 april 1940. Hatet riktade sig framför allt mot NS-ledaren Vidkun Quisling
och dennes landsförräderi. Å andra sidan kunde Jacobsen dra nytta av sin
nazistiska profil då han 1941 blev styresman i Moss kommun och
fylkesman i Østfold. Där vägrade han såsom ”rasligt överlägsen” norrman
att underordna sig de tyska ockupanterna, vilket kunde få en del märkliga
effekter. Den brutale antisemiten Jacobsen greps av tyskarna efter att ha
rivit ner antijudiska plakat som Gestapo satt upp i Moss. Detta ska inte
tolkas som att han ville skydda norska judar, däremot ansåg han att det var
norrmännens sak att utföra judeförföljelser. Som myndighetsman kände han
också väl till motståndsrörelsens hemliga skjutövningar och illegala
gränstrafik, men han angav aldrig någon av sina landsmän till de utländska
ockupanterna.
 NS-propagandachefen i Østfold bekymrade sig över att en ”rasande”
Jacobsen kallade den tyske befälhavaren i Norge, rikskommissarie Josef
Terboven, ”en tiggare från Ruhr”, och tyskarna i allmänhet ”kallade han för
’pack’ och han svor och förbannade dem in i det hetaste”.56 Enligt den
nazistiske propagandachefen sa lokalbefolkningen att ”här i Østfold har vi
två nazistpartier, det är NS och Hans”.57 Det gick så långt att medlemmar i
Ragnarok – liksom frivilliga svenska nazister – samarbetade med den
norska motståndsrörelsen. Särskild måltavla var landsförrädaren Vidkun
Quisling, och Ragnarok förberedde en konspiration för att kidnappa NS-
ledaren. Jacobsen var med i planeringen. Tanken var att han själv skulle
överta ledarrollen, men planerna rann ut i sanden. Allt detta har i efterhand
– i vissa kretsar – tolkats som ursäktande gentemot Jacobsen, men
händelserna bör tolkas utifrån fascistisk ideologi och ultranationalism. Hans
S. Jacobsens lojalitet riktades mot Norge och nationalsocialismen – inte mot
Tyskland, såsom visserligen nazistisk men ändå rasligt underlägsen
främmande makt.
Trots problemen ansåg Ragnarok att den tyska ockupationen innebar
möjligheter för den nya religionen. Mot slutet av 1942 gick rörelsen till
offensiv mot kristendomen, vilket i hög grad oroade NS-ledaren Vidkun
Quisling. Det existerade en informell överenskommelse mellan kyrkan och
Quislingregimen – nazisterna undvek att blanda sig i kyrkans roll, så länge
kyrkan undvek politiken. Jacobsen å andra sidan ville mycket gärna hälla
bensin på denna latenta konflikt, vilket han också gjorde. Ragnaroks förlag
utgav boken Forfedrenes stemme (”Förfädernas röst”), en antikristen
andaktsbok med kontemplationer över ”den nordiska anden”. Enligt skriften
har den nordiska människan förlorat kontakten med sina förfäder, vilket inte
var fallet i hednisk tid. Men Jahve och Jesus – ”de hatfulla ögonen från
Sinai” – och deras religion kristendomen ”snöpte den nordiska anden i rep
som kvävde allt liv, band vår ande in i lögn och bedrägeri”.58
Den norska reaktionen på boken blev ett ramaskri som skrämde till och
med Hans S. Jacobsen. Forfedrenes stemme visade sig vara en bokstavlig
gudagåva till de norska antinazisterna, som inför den kristna norska
allmänheten kunde peka på att det var denna antikristenhet som var
nazismens rätta ansikte. Även det nazistiska prästerskapet reagerade med
avsky, ofta från predikstolen, varpå boken såldes i enorma upplagor till
nyfikna. Quisling och ledningen för NS oroades starkt, men ett rykte gjorde
att en kraftfull reaktion föreföll vansklig. Det sades att bakom pseudonymen
som skrivit boken, Wulff Sørensen, dolde sig ingen mindre än Reichsführer-
SS Heinrich Himmler. Ryktet spreds med stor hastighet och även Hans S.
Jacobsen skrev i sitt eget exemplar att Himmler var den verkliga författaren.
Troligen var det inte sant (mest sannolik som författare var en man vid
namn Frithiof Fischer). Men helt osannolik var ändå inte gissningen.
Himmler var extremt intresserad av Ragnaroks konstruktion av en ny icke-
kristen religion.

Den religiöse sökaren Himmler

Heinrich Himmler växte upp i en varmt religiös katolsk familj i Bayern men
gick 1936 ur den katolska kyrkan, efter en längre tid av religiös kris.59 Det
ständigt återkommande problemet för Himmler var huruvida Jesus varit
jude eller ej – eller mer specifikt, huruvida Jesus var av acceptabel raslig
börd. Enligt Bibeln var Kristi moder, jungfru Maria, judinna och det var en
avgörande sanning för Himmler, oavsett Kristi gudomliga faderskap. Varför
skulle SS i en sådan situation skydda grundaren av en tvåtusenårig religion
från sin egen judiskhet? Svaret för nazismen låg i politiska realiteter. Inte
ens nazidiktaturen i Tyskland hade råd att skrämma de talrika kristna
tyskarna (som ofta var särskilt hängivna nazister) med hädiskt tal om Guds
son. Vissa nazistiska framstötar mot katolicismen gjordes visserligen, inte
minst därför att katolska kyrkan sågs som en utmaning mot nazistpartiet
NSDAP:s maktmonopol. Detta besvarades med en nationell och
internationell katolsk oro över att den tyska nazismen ”söka göra Kyrkan
till statens slavinna”.60
Denna kraftfulla katolska motreaktion skrämde de nazistiska eliterna och
de antikatolska aktionerna upphörde (händelseförloppet är intressant,
eftersom det visar hur lyhörd mot den breda opinionen en diktatur som
Nazityskland måste vara). Heinrich Himmler påverkades naturligtvis av
detta. Hans medvetenhet om den politiska otillräckligheten i hans hedniska
religiösa strävanden framgick av en intern SS-promemoria från juni 1937
där han beordrade att ”i ideologisk träning förbjuder jag varje attack
gentemot Kristus som person”.61 Himmler hade visserligen kolleger inom
den nazityska eliten som egentligen delade hans antikristna övertygelser,
exempelvis propagandaministern Joseph Goebbels och partisekreteraren
Martin Bormann. Men dessa förstod ännu bättre omöjligheten för
nazistpartiet NSDAP att bli officiellt kristendomskritiskt. Att i det läget
försöka införa en ny hednisk germansk statsreligion ansågs i sammanhanget
fullständigt barockt. Faktum är att Heinrich Himmler närmast var utsatt för
mobbning angående sina religiösa grubblerier, internt inom Nazitysklands
innersta maktcirkel. Denna hånfullhet gällde även Adolf Hitler själv, som
bakom stängda dörrar retades med sin SS-chef:

Vilket nonsens! Här har vi till slut nått en tidsålder som har lämnat
all mysticism bakom sig, och nu vill han [Himmler] återinföra allt
det där. Föreställ er bara! Någon dag i framtiden kommer de väl att
göra om mig till ett SS-helgon?62

Heinrich Himmler hade dock en allierad i fråga om tankarna på en ny

religion i Nazityskland – den nazistiske ideologen Alfred Rosenberg. Men
denne hade alldeles för låg prestige inom den tyska nazismen för att på
allvar kunna hjälpa till i frågan. Rosenberg drömde om att bli nazismens
främste intellektuelle och skrev hyllmeter med böcker, varav den viktigaste
var Der Mythus des 20. Jahrhunderts (”Det tjugonde århundradets myt”)
från 1930.63 För Rosenberg var mytifierad rasism – en kult kring blodet –
den nya religionens centrum. Men han hölls på armlängds avstånd av Hitler
som betraktade den Estlandsfödde Rosenberg som ”en smalspårig balt som
tänker fruktansvärt krångligt”. Rosenbergs bok fick inte något officiellt
erkännande från nazistpartiet NSDAP och partiets officiella förlag vägrade
att ge ut den (dock kom den ut på annat förlag och såldes i stora upplagor).
 Men medan Alfred Rosenbergs inflytande, prestige och makt ständigt
minskade under Tredje rikets korta historia så befann sig Heinrich
Himmlers position i motsatt färdriktning. Såsom Reichsführer-SS och chef
för den tyska polisen kunde Himmler 1943 lägga till titeln som
inrikesminister och blev därmed Nazitysklands näst mäktigaste man efter
Adolf Hitler. Himmler kunde på egen hand utforma vad han ansåg vara
eliternas elit – en utvald krets av SS-män som han benämnde
”prästerskapet”. Dessa män skulle tömmas på kristet innehåll och fyllas
med något antikristet utifrån en metodik som Himmler hämtade från
Jehovas vittnen (en organisation han beundrade samtidigt som vittnenas
frireligiösa fanatism gjorde att de placerades i koncentrationsläger). Frågan
var vad Himmlers nya antikristna religion skulle ha för innehåll, och här
blev SS-chefen märkbart vag och osäker, därav intresset för de norska
nazisterna i Ragnarok och deras specifika religiösa konstruktion. Dennas
konkreta karaktär skilde sig från Himmlers allmänna ordalag, enligt vilka
tyska förfäder, den tyska jorden och det tyska blodet skulle tillbedjas och
dyrkas. Som ny Kristusgestalt experimenterade Himmler ibland med den
mytiske kung Heinrich I från 900-talet, vars reinkarnation han
understundom ansåg sig vara (tusenårsjubileet av den gamle konungens död
firades ståtligt 1936). Asiatiska religiösa influenser observerades av
Himmlers omgivning, men samtidigt fanns antisemitiska tankar om att
judarnas sammansvärjningar i själva verket leddes av Dalai Lama i Tibet.
Andra samtida källor antyder ett specifikt hat hos Himmler gentemot
katolicismen, som präglat hans familjebakgrund. Men detta hindrade inte
Himmler från att tillåta sina barn att be katolska kvällsböner före
sänggåendet. På en direkt fråga 1940 om varför Himmler kände fiendskap
mot katolska kyrkan, som ju varit judenhetens svurna fiende under
århundraden, kunde Himmler inte svara. ”Det där är något som Führern
ensam måste besluta om”, fick han ur sig.64
En freudiansk analys skulle möjligen spekulera i att Himmlers hat mot
katolicismen hade mer att göra med hans relation till sin ultrakatolske far än
med fascismens alternativa moderniteter. Bland dagens kristna
högerintellektuella – främst i USA – återkommer dock ofta tanken om
fascismen som en ateistisk ideologi (tillsammans med kommunismen). I
bakgrunden finns den politiska idén att ateism och sekularitet är något
fördärvande som leder till totalitär diktatur. Men redan i de exempel som
hittills nämnts i detta verk ser vi tvärtom att fascismerna under
mellankrigstiden påfallande ofta hade ett nära förhållande till religion i
allmänhet och kristendom i synnerhet. Fascister förefaller ha en
väldokumenterad fallenhet för religiösa och metafysiska grubblerier.
Samtidigt är religion respektive sekularitet ett ämne som ägnats en hel del
uppmärksamhet inom forskningen om moderniteten. Dominerande religiösa
maktcentra som den katolska kyrkan spelade en central roll i de förmoderna
samhällena som kollektiv identitetsskapare, en roll som företeelsen
förlorade i de moderna nationalstaterna – som ofta benämns sekulära
samhällen. En aspekt som framhålls är att moderniteten separerar den
offentliga och den privata sfären och att moderniteten förpassat religionen
från den förra till den senare. Detta har å andra sidan ifrågasatts av Michel
Foucault, som hävdar att makt i moderna stater förmedlas via dominanta
diskurser som kan vara både sekulära och religiösa. Vilket antyder att den
sekulära aspekten hos moderniteten kan vara en illusion.

Osynliga religioner
Upplysningstiden och de franska och amerikanska revolutionerna mot slutet
av 1700-talet innebar ett hårt slag mot kristendomens centrala roll i
västerlandet. Sociologi och historia som vetenskaper föddes därefter mitt
under de uppslitande processer – exempelvis urbanisering och
industrialisering – som följde. Ateisten Karl Marx hävdade att dessa
processer måste leda till konflikter och förklarade att religiositeten inte alls
skulle minska i samhällena, snarare tvärtom, eftersom religionen tjänade
syftena hos de styrande klasserna (”opium för folket”). Varken Marx eller
Engels förväntade sig en automatisk sekularisering. Andra 1800-
talsteoretiker fruktade att samhället skulle falla sönder om inte religionen
knöt samman människor socialt och moraliskt. Den franske sociologen
Émile Durkheim ansåg sig finna belägg för att självmordsfrekvensen var
lägre hos judar och katoliker än hos protestanter, vilket han förklarade med
att de senare var mer fallna för den nya tidens ”överdrivna individualism”.
Dessa varningar för individualismens konsekvenser har dock förekommit
under hela modernitetens historia. Exempelvis hävdar rabbinen Jonathan
Sacks att samma process pågår i nutiden:

Moderniteten är övergången från öde till valmöjlighet. Samtidigt

upplöser den de åtaganden och lojaliteter som förut låg bakom våra
val. […] Nuförtiden väljer vi därför att vi väljer. För att det är det vi
vill; eller om det fungerar för oss; eller om det känns rätt för mig. Så
fort vi har monterat ner en värld där de centrala dygderna höll stånd
så återstår enbart personlig framgång och självförverkligande, den
individualistiska kulturens nyckelvärden.65

Sacks dramatiska slutsats är att värden som lojalitet och kärlek kommer att
upphöra under det sekulariserade 2000-talet, vilket påminner en hel del om
Durkheims drygt hundraåriga tankar. Vad Sacks glömmer är att den ”nya
tiden” ständigt infunnit sig under drygt 200 år (om inte längre) och att
mänsklighetens samhällen fortfarande existerar och fungerar ändå. Kärlek
och lojalitet har överlevt trots sekularisering. Andra har tänkt längre. Max
Weber skrev redan 1890 att den traditionella kyrkliga andlighetens
tillbakadragande skulle ersättas av nya former av religion:

De forntida gudarna, berövade sin magi och därför förvandlade till

opersonliga makter, reser sig från sina gravar och återupptar den
eviga kampen i hopp om att erövra makten över livet.66

Flera forskare påpekar att första världskriget var en konflikt där den
religionsliknande heligheten hos den egna nationen överdrevs på alla sidor.
Durkheim observerade under kriget att den kollektiva upplevelsen av
krigföringen – även bland civila – gav upphov till en känsla av att tillhöra
”ett heligt förbund”, en sekulär upplevelse av religiositet inom ”nationen”.
Han upptäckte därmed något mycket viktigt, nämligen att moderniteten var
en process där två till synes motstridiga komponenter kunde samexistera
och samverka: sekularisering och sakralisering (på engelska sacralization).
Sakralisering förstås som ett fenomen där även icke-religiösa företeelser ges
religiösa dimensioner.
Modernitet innebär därmed inte att religiositeten minskar, utan att den
utvecklas och ändrar form. Den anpassar sig till givna förutsättningar
utifrån tid och plats. Sociologen Kenneth Thompson påpekar att det finns
”osynliga religioner” som varit mycket bättre på denna anpassning än
exempelvis de traditionella kyrkorna.67 Konceptet nation är det mest kända
exemplet på en osynlig religion, men det finns också ceremonier som
konstruerats relativt nyligen, exempelvis det moderna julfirandet. Detta
utvecklades i England under tidigt 1800-tal, samtidigt som världshistoriens
första industrialisering skapat den första industriella arbetarklassen. Under
1830- och 1840-talens perioder av stark politisk oro konstruerade engelska
filantropiska sällskap medvetet ”julen” och de anknutna symbolerna om
Olde England som moderna koncept för att dämpa klasskonflikterna i ett
”romantiskt försök att återskapa ett socialt-harmoniskt medeltida förflutet –
att transportera de olika klasserna från nutidens antagonism till ett påhittat
universum av samförstånd baserat på tradition”, skriver Thompson.68
All denna symbolik är numera kulturellt allmängods, även utanför
västvärlden. Över hela världen ser julkorten ungefär likadana ut, med
snöklädda samhällen där alla människor i klassöverskridande gemenskap
samlas runt bykyrkan och sjunger julsånger. Konceptet med ”familjen”,
såsom mamma-pappa-barn, utmålas som ideal utifrån konservativt politiska
utgångspunkter. De globala företagen Coca-Cola och Disney har under
1900-talet använt julen som ”osynlig religion” i en process som sedan
återknutits folkligt och populärt. Via Coca-Cola har världen fått veta hur
jultomten ser ut, via Disney vet vi hur det perfekta julfirandet ser ut (när det
gäller jultomten personligen så har helgonet Sankt Nikolaus från nuvarande
Turkiet dessutom genomgått en raslig arisering och etniskt förflyttats till
Nordpolen eller Finland). Denna koppling och återkoppling pågår ständigt
och skänker en känsla av trygghet i potentiellt instabila konstruktioner som
nationen eller familjen. Därmed fyller den ett religiöst behov även för den
som tror sig vara övertygad ateist.
Den främste teoretikern på politik i allmänhet – och fascism i synnerhet –
som religiösa fenomen är den italienske historikern Emilio Gentile.69 Hans
stjärnstatus inom fascismforskningen innebär också att hans tankar är
kontroversiella och hett omdebatterade, vilket inte hindrar att de är mycket
intressanta. Gentile har en modell där fenomenet ”sekulära religioner”
inbegriper flera områden – främst vetenskap, sport och politik. De politiska
sekulära religionernas uppkomst förknippar Gentile med masspolitiken och
moderniteten, ett resultat av den institutionaliserade kyrkans förlust av total
andlig maktdominans. Fenomenet uppstod på 1700-talet i USA, det första
exemplet på sakralisering av politiken. Visserligen hade den politiska
makten innan dess i årtusenden hänvisat till religion (exempelvis i devisen
att en monark var ”konung av Guds nåde”). Men Gentile anser att USA:s
tillblivelse, tolkad som modernitet, innebar att politiken tog sig in i den
religiösa dimensionen och tillägnade sig – såsom eget väsen – en helig
självuppfattning. Den amerikanska nationen har sedan dess ansett sig ha en
unik och mystisk relation till Gud, en uppfattning som inte har med kyrkan
hos något specifikt trossamfund att göra. Landet anser sig vara ”det nya
Jerusalem”, och trots att ingen referens till Gud gjordes i konstitutionen från
1787 så avslutas varje insvärjning av en ny amerikansk president med orden
”so help me God”. Så sent som 1954 deklarerade USA:s kongress att landet
är ”one nation under God”. Och allt detta trots att USA bland sin
befolkning rymmer varenda trosuppfattning som existerar i världen.
Muslimer, buddhister, hinduer och tillbedjare av ”det stora
spaghettimonstret”70 inryms i denna nation under den kristna guden. Gentile
kallar denna demokratiska form av politik för ”civil religion”:

Med civil religion menar vi ett system av tro, värden, myter, ritualer
och symboler som skänker en aura av helighet över [exempelvis]
Förenta staterna som politisk enhet och på landets institutioner,
historia och öde i världen. […] Civil religion är den konceptuella
kategori som innehåller de former av sakralisering som garanterar
 pluralitet i fråga om idéer, fri konkurrens när det gäller utövande av
makt och en möjlighet för folket att avskeda statsstyret.71

Begreppet ”civil religion” jämförs av Gentile med dess antidemokratiska

syskon, ”politisk religion”:

Politisk religion är sakraliseringen av ett politiskt system baserat på

ett absolut maktmonopol, ideologisk monism* samt den
obligatoriska och ovillkorliga underordningen av individen och
kollektivet under dess kod av budord. Som en konsekvens är en
politisk religion intolerant, erövrande och fundamentalistisk.72

Observera noga att termen ”politisk religion” inte inbegriper teokratiska

system, där politiken underordnas en traditionell religion. Den japanska
shintoismen, olika styren under katolska kyrkan, islamismen under
Khomeyni i Iran och så vidare – dessa styren är något annat. I stället är det
fascismen som utgör världshistoriens första, främsta och enda exempel på
en explicit ”politisk religion”. Även kommunismens diktaturer passar in
under definitionen, men dessa använde aldrig begreppet ”religion” för att
beskriva den egna ideologin och politiken. Det gjorde däremot fascismen.
Med start i Italien uppstod tidigt en standard för fascistiska trossystem,
myter, ritualer och symboler som utnämnde ”nationen” till ett metafysiskt
gudomligt väsen. I Nazityskland heliggjordes den ariska rasen med Der
Führer som frälsare och det tusenåriga rikets Messias.
Det förekommer en hel del debatt kring Gentiles koncept om fascismen
som ”politisk religion”. Dels påpekas ibland att konceptet religion borde
kräva gudomliga väsen – en eller flera gudar. Men Gentile pekar snarare på
den fascistiska politikens inträngande i den traditionellt religiösa sfären.
Den italienske filosofen Benedetto Croce skrev redan runt sekelskiftet 1900
att ”religion härleds ur behovet av ett koncept för verkligheten och livet
samt nödvändigheten av riktning i relation till detta”.73 Utifrån en sådan
definition spelar det mindre roll om en tro innehåller gudar eller inte. Andra
menar att om fascismen som ”politisk religion” möjliggjordes av kyrkans
tillbakagång så borde andra stater än det extremkatolska Italien ha drabbats
av fascismen först. Den mest framstående av dessa kritiker är
historieprofessorn Richard Bosworth. Han beskriver tankegången kring
politisk religion som ”obekväm”74 och citerar Cambridge historikern John
F. Pollard:

Om italiensk fascism […] anammade religiösa dimensioner – credo,

litania, budord och ritualer – så var det inte för att fylla ett sekulärt
tomrum i det italienska samhället, utan för att detta gjorde rörelsen
och regimen mer förståelig och acceptabel inför den vanlige
italienaren, som var uppfödd i en levande och vibrerande katolsk
kultur.75

Argumentationen borde även vara giltig för den tyska nazismens hjärtland i
det djupt katolska Bayern. Den religiöst grubblande aspekten hos tysk
nazism har vidare begrundats av historikern Richard Steigmann-Gall, som
hävdar att nazismen varken var icke-kristen eller antikristen, utan en extrem
form av protestantism. Utifrån detta resonemang avfärdar Steigmann-Gall
tankarna på nazismen som sekulär eller politisk religion.76 Nazismen var
ingen ersättning för kristendomen, utan traditionell kristendom – om än i en
högst icke-ortodox form, anser Steigmann-Gall. Men hans smala definition
av begreppen religion och sekularisering kan problematiseras. Historikern
Milan Babík skriver att Steigmann-Gall enbart tolkar religion utifrån
funktion:

Enligt detta funktionalistiska perspektiv så är en rörelse en sekulär

religion enbart om dess innehåll är icke-kristet eller antikristet; dess
länk till kristendomen är enbart att fylla samma funktion som
kristendom: att skapa hopp och tro. Men denna modell av sekulär
religion som funktionellt substitut för traditionell religion är inte
fullständig.77
Vidare är det ett faktum, att de länder som under mellankrigstiden fick
framgångsrika fascistiska rörelser oftast hade en stark nationell religiös
kultur. Denna – snarare än sekularitet – gjorde dessa nationer mottagliga för
religiösa dimensioner inom politik. En sådan politisk dimension behövde
inte ens konkurrera med exempelvis Vatikanen, påvemakten och
katolicismen. ”Sakralisering av politik innebär inte nödvändigtvis konflikt
och antagonism gentemot traditionella religioner”, skriver Gentile.78
Tvärtom kunde både politiska och kyrkliga maktcentra ömsesidigt förstärka
den religiösa stämningen (”diskursen”, för att tala med Foucault) i ett
samhälle. Gentile anser att förhållandet mellan politik och kyrka i fråga om
sakralisering av politiken följer ett mönster av härmning. En ”civil eller
politisk religion härmar – medvetet eller omedvetet – den dominanta
traditionella religionens metod att utveckla och representera ett system av
tro och myter, definiera dogmer och etik samt strukturera liturgi”.79
I bakgrunden fanns möjligheten för fascismen – såsom en sakralt
ultranationalistisk rörelse – att utnyttja den starkt religiöst färgade kult kring
nationen som uppstod tillsammans med nationalismen under 1800-talet och
som blev västerländskt allmängods i och med första världskriget 1914–
1918. Varje krigförande stat hävdade att Gud var på deras sida och skulle
leda nationen till frälsning i fråga om civilisation och den mänskliga
existensen. För första gången användes moderna medier i produktionen av
krigspropaganda, där fienden utmålades som mer än en dödlig motståndare
– han var inkarnationen av Ondskan. Samma sak gällde ”den inre fienden”
som gömde sig som en parasit eller cancer inom nationens ”kropp”. Även
krigets chockerande massdöd och känslan av enorm katastrof, som spred sig
allteftersom kriget rasade vidare, inspirerade religiösa känslor. Symboliken
kring död och återuppståndelse, blodsmystik och offer, kulter kring hjältar
och martyrer (de flesta krigförande länder inrättade exempelvis den okände
soldatens grav) – allt detta skänkte fascismen under mellankrigstiden dess
unika religiöst fundamentalistiska dimension. Den italienske liberalen
Giovanni Amendola antecknade 1923:
 Att äga makten är inte nog för fascismen: den behöver äga det
privata medvetandet hos alla sina medborgare, den kräver att
italienarna blir konvertiter. […] Fascismen ställer samma krav som
religionen.80

Samtiden noterade samma fenomen när Nazityskland etablerades på 1930-

talet. Den österrikiske historikern Karl Polanyi skrev 1935 att nazismen var
en rörelse som innehöll fascismens verkliga essens, eftersom det enbart var
i Tyskland som fascismen ”avancerat till det avgörande stadium vid vilken
politisk filosofi förvandlas till religion”.81 Till och med i det relativt
sekulära Storbritannien framhöll fascistledaren Oswald Mosley att
fascismen var ”en tro med styrkan som hos en ny religion”.82
Emilio Gentile har många fler samtida exempel som stöd för sin teori om
fascismen som politisk religion. Dock råder ingen konsensus inom
forskarvärlden om att han har rätt – han har inte lyckats övertyga. Framför
allt finns en stor risk med Gentiles betoning av fascismens religiösa
dimension, nämligen att den förstärker stereotyperna om fascismens teatrala
yttre. Detta var något typiskt för mellankrigstiden, inte för fascismen
specifikt. Även dagens fascism har drag som påminner om politisk religion,
men dessa motsvarar inte på något sätt den mastodontiska
operaföreställning som utgjordes av de fascistiska staterna 1925–1945. Den
felaktiga tanken att fascismen kräver en ”karismatisk ledare” för att kunna
betraktas som fascism har ett direkt släktskap med Mussolinis och Hitlers
religiösa roller som sekulära Messiasgestalter.
Men denna sorts politisk retorik är sedan många år tillbaka inte gångbar
längre. Däremot har Gentiles tankar varit fruktbara, inte bara för synen på
fascismen utan på hela moderniteten såsom den traditionellt betraktats som
sekulär process. Konceptet ”alternativa moderniteter” visar utifrån
fascismen, som neutralt studieobjekt (om detta över huvud taget är möjligt),
att den ”enda väg” som västerländska liberaler ofta föreställer sig för all
samhällsutveckling är en illusion. Modernitet kan manifestera sig på en rad
olika sätt. Gemensamt för de fascistiska statsbildningarna – utifrån exempel
som Rumänien, Nazityskland och Italien – var dock att experimenten var
kortvariga. Den fascistiska alternativa moderniteten är förvisso inte död på
2000-talet, men den har fortfarande att bevisa sin bärkraft.

*
Monism är en metafysisk term som står i motsatsställning till dualism och pluralism.
 DEL VI
FASCISMEN OCH KONSERVATISMEN

Franco var ingen fascist, han var

någonting mycket värre.
 1. Två döda kroppar i Spaniens mitt

JAG KÖR MOT världens största krucifix.

Vägen till minnesmonumentet – den katolska basilikan Valle de los
Caídos (”De fallnas dal”) – slingrar sig naturskönt genom ett barrskogigt
bergslandskap, som inte känns särskilt spanskt trots närheten till
huvudstaden Madrid. Basilikan är inrymd i ett stort berg och ovanpå tronar
det enorma korset, 150 meter högt. Inuti det ihåliga berget finns själva
kyrkorummet som är gjort i samma skala som korset. Megalomaniskt. När
jag träder in i salen får jag en känsla av igenkänning – har jag varit här
förut? Oförmodat slår det mig; min känsla av déjà vu kommer från en
datoranimerad fantasi i filmatiseringen av Tolkiens berättelser. Det enorma
utrymmet inuti berget ger samma känsla som förmedlas i den första av
Sagan om ringen-filmerna, när hoben* Frodo och hans brödraskap upplever
enormiteten hos dvärgarnas sal i Moria.
Detta katolska kyrkorum i hjärtat av Spanien är stort bortom mänsklig
uppfattningsförmåga. Arbetet tog 18 år innan det var färdigt, trots
utnyttjandet av 20 000 politiska fångar som slavarbetskraft. Den okristliga
byggmetoden indikerar att Valle de los Caídos syfte inte var kristen andakt.
Anläggningen är ett politiskt monument och en grav, en hyllning till två
män och en ideologisk manifestation av deras bägge lik. Här vilar den
spanske fascistledaren José Antonio Primo de Rivera och Spaniens
auktoritärt konservative diktator Francisco Franco. Deras brödraskap i
döden kompliceras av att de knappt hann träffas i livet. José Antonio
avrättades flera år innan arbetet med basilikan inleddes 1940, Franco var
fortfarande i högsta grad levande då arbetet avslutades 1958.
För nutiden spelar detta mindre roll. Tillsammans manifesterar dessa
kroppar, via Valle de los Caídos, politisk enighet mellan fascism och
konservatism. Men denna enighet är en efterhandskonstruktion. Dessa
bägge ideologier har – i hela världen – haft ett högst ansträngt förhållande
till varandra, ofta även blodigt. Ibland en kamp på liv och död. Det som
stundom förenat dem har varit hatet mot gemensamma fiender. Spaniens
1900-talshistoria rymmer allt detta, men är alltså inte på något sätt unik.
Samma dramer utspelade sig i friktionen mellan fascister och konservativa
överallt där fascismen utmanade den etablerade makten under
mellankrigstiden. Men medan fascismen förknippades med den stora
ondskan efter 1945 kunde de auktoritärt konservativa fortsätta verka. Den
traditionella högerns antidemokrati projicerades framgångsrikt över på
”galningen” Adolf Hitler. Francoregimen hölls under armarna av USA i
utbyte mot diktatorns deltagande i kalla kriget mot Sovjetunionen. Valle de
los Caídos står kvar, trots inrikespolitiska kontroverser, och är den tredje
mest besökta anläggningen som drivs av den statliga
nationalarvsmyndigheten Patrimonio Nacional. Francos minne vårdas ömt
av stora delar av det spanska samhället.
År 2010 försökte den dåvarande vänsterregeringen stänga Valle de los
Caídos för gudstjänster, varpå tusentals Francoanhängare samlades utanför
anläggningen och höll mässor i det fria. Den auktoritära konservatismen är
en politisk maktfaktor som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än den
erhållit. Västvärldens föreställning om totalitarism (totalitära ideologier och
regimer) konstruerades under efterkrigstiden för att indirekt likställa
fienden Sovjetunionen med Nazityskland, men exkluderade auktoritärt
konservativa diktaturer som Francoregimen. Antidemokratisk konservatism
fortsatte att vara en del av västvärldens politiska landskap, och den
traditionella högerns diktaturer var viktiga allierade till USA och Nato.
Den brittiske statsvetaren Carl Levy ställer frågan som omsorgsfullt
undvikits: ”Vad gör vi om gränsen mellan konservativ dygd och den
mobiliserade galenskapen hos totalitär ondska inte är så enkel att dra?”1

*
I nyare svenska översättningar kallas detta folkslag för ”hobbitar”, i enlighet med den engelska
förlagan. I denna bok använder jag ordet ”hober”, eftersom det fortfarande är den benämning som är
mest utbredd i Sverige. Tolkienfantaster må ursäkta!
2. Konservatism och fascism – i kamp mot socialism och
varandra

FÖRENKLAT OCH TILLSPETSAT kan man säga att skillnaden mellan

konservatism och fascism är, att medan konservatismen under 1800-talet
utvecklades som de traditionella eliternas kamp mot masspolitiken så blev
fascismen under 1900-talet en manifestation av samma masspolitik. På
detta vis är konservatismen och fascismen varandras motpoler. Ändå har de
ofta delat samma yttre rekvisita – vilket lett till återkommande
sammanblandningar av ideologierna. Både konservativa och fascistiska
diktatorer har, iförda uniformer, blickat ut över enorma torg belamrade med
marscherande truppformationer. Deras statliga våldsmonopol har förtryckt
socialism, liberalism, parlamentarism, feminism, självständiga
fackföreningar, fri press och så vidare. Skillnaden mellan ideologierna har
varit mer subtil. Den har sin tyngdpunkt i vad som händer efter
militärparaden på torget. Den fascistiske diktatorn vill att massorna ska
uppfyllas av ideologisk kraft och såsom fascistiska gräsrotsaktivister
förmedla politiken i vardagen. Den konservative diktatorn vill att folket ska
gå hem och syssla med sitt, inom den privata sfären. Masspolitik är med
andra ord en modern styggelse, enligt den konservative. De breda
folklagren ska inte vara politiskt aktiva. Sådant borde i stället vara
förbehållet traditionella eliter. Exempelvis kungar, aristokrati eller höga
militärer – med stöd från kyrka och storföretag.
Konservatismen hade efter första världskriget två huvudsakliga politiska
mål: För det första att försvara sociala och ekonomiska intressen hos de
traditionella eliterna, för det andra att etablera ett samhällssystem – utmärkt
av ordning och reda – i vilket de traditionella eliternas kontroll bibehölls.2
Framför allt var de stora kapitalägarnas och industrialisternas syn på
lämpligt samhällssystem ofta avgörande, då dessa inte bara ville ha
antisocialism – de ville dessutom ha socialt lugn. Motsatsen var bad for
business, och fascismens masspolitiska och våldsamma profil skrämde
näringslivets toppskikt, som i stället tydligt och bestämt föredrog den
traditionella högern. Först när Hitlers politiska framgångar nådde enorma
proportioner, i början av 1930-talet, började den tyska storindustrin gardera
sig genom att till viss del finansiera nationalsocialistiska kampanjer.
Marxistiska historiker lade stor vikt vid detta, men missade att storkapitalet
stödde samtliga antisocialistiska alternativ på den tyska politiska
marknaden, och att de stora beloppen inte gick till nazismen utan till den
traditionella konservatismen. Faktum är att NSDAP närmast var
ekonomiskt konkursmässigt efter valet 1932 – uppgifter om ”kapitalets”
omfattande ekonomiska stöd till partiet är osanna. Likaså tanken att den
fascistiska ideologin är elitistisk.
Fascistiska regimer ville engagera, entusiasmera och fanatisera hela
nationen. Alla skulle vara med – utom de främmande (exempelvis judar) –
och den fascistiska politiken skulle penetrera folkdjupen. Fascismen är en
folklig ideologi. Det är ingen slump att både Benito Mussolini och Adolf
Hitler kom till makten via demokratiska val, medan den konservative
diktatorn som regel tillägnade sig makten via en statskupp. Den
demokratiska utvecklingen i Europa var en förutsättning för fascismen,
oavsett vad ideologins företrädare ansåg om den parlamentariska
demokratin. För den konservative var de övre samhällsklassernas dominans
central, medan fascismen avfärdade klassbegreppet helt och hållet –
åtminstone i teorin. Den fascistiska tanken om nationen var
klassöverskridande. Folkligheten hos fascismen föraktades av överklassens
konservativa diktatorer, samtidigt som de lät sig påverkas av Mussolinis
och Hitlers framgångar. Och vice versa. Gränslandet mellan fascism och
konservatism var ofta luddigt i praktiken.
Det historiska problemet är att konservativa diktatorer ofta
fascistiserades, samtidigt som realpolitiska fascistledare utvecklades i
konservativ riktning – något som kallats för normaliseringsprocess. Under
tiden satt deras radikalfascistiska partikamrater ute i korridoren och
gnisslade tänder i fåfäng väntan på den fullständiga fascistiska
revolutionen. Som aldrig kom. Den brittiske historikern Martin Blinkhorn –
som redigerat antologin Fascists and Conservatives3 (”Fascister och
konservativa”) – skriver att ”en gräns mellan fascism och auktoritär
konservatism blev aldrig dragen med knivskarp tydlighet, dessutom blev
den alltmer suddig ju fler år som gick”.4 Även nutida samhällsvetare går
ibland vilse bland ideologierna. Till exempel förväxlas Spaniens diktator
Francisco Francos auktoritära konservatism ofta med fascismen hos hans
falangistiska stödtrupper under och efter spanska inbördeskriget 1936–
1939. En av de främsta internationella experterna på den spanska
fascismen, den amerikanske historikern Stanley G. Payne, relaterar till detta
i sitt omdöme om Franco när han sammanfattar diktatorn i en enda mening:
Franco was not a fascist but something much worse (”Franco var ingen
fascist, han var någonting mycket värre”).5
Uttalandets karaktär av klatschig anglosaxisk one-liner är inte
oproblematisk; Franco anstiftade massmord men inget folkmord och skulle
aldrig ha kunnat iscensätta Förintelsen. Den brittiske historikern Kevin
Passmore påpekar att konservativa diktaturer ofta behöll ett visst mått av
politisk frihet – åtminstone på ytan.6 Censuren var inte fullständig,
oppositionen förtrycktes men tilläts existera, konstitutionen modifierades
men skrevs inte om helt, allmänna val manipulerades men fortsatte ändå att
hållas, parlament tilläts bestå. Och så vidare. Ändå utgör konservatismens
diktaturer onekligen ett historiens skräckgalleri, exemplifierat av Chiles
diktator Augusto Pinochet, Portugals diktator António de Oliveira Salazar
samt militärjuntorna i Argentina, Grekland, Bolivia och så vidare.
Under mellankrigstiden var demokratin på ständig tillbakagång i Europa.
Traditionellt ges fascism och kommunism skulden för detta, men det
stämmer inte med den historiska verkligheten. Det var inte fascismen eller
kommunismen som generellt avskaffade demokratin i Europa efter första
världskriget, det var den auktoritära konservatismen. Denna ideologiska
rörelse hade bekämpat demokrati långt innan fascismen dök upp 1919.
Blinkhorn skriver:
 Medan fascister ofta visade tendenser att underordna sig en trivsam
konservatism, och konservativa ibland omfamnade fascismens
retorik, så uppvisade dessa regimer en kalejdoskopisk variation –
varav den minst vanliga var ”ren” fascism. I de flesta fall var genuin
– det vill säga självmedvetet radikal – fascism en försumbar kraft
och den ”fascistiska” rekvisitan enbart kosmetisk.7

Den frenesi med vilken konservatismen under mellankrigstiden krossade

demokratier på löpande band var sprungen ur ideologins kris. De
traditionella eliterna i Europa hade pressats tillbaka kontinuerligt sedan
franska revolutionen 1789. Störtandet av kejsare och tsarer från 1917 och
framåt samt socialistiska revolutionära rörelser blev startpunkten för en
bred euroepisk konservativ motoffensiv. I små som stora statsbildningar
störtade konservativa diktatorer – med stöd av traditionella eliter inom
krigsmakt, kyrka och storindustri – nyfödda, trevande och svaga system av
liberal parlamentarisk demokrati. Inte minst skedde detta i nationalstater
som uppstod eller återuppstod efter första världskriget. Passmore skriver:

De nya demokratierna i östra Europa – som hade skapats i en anda

av optimism ur ruinerna av imperierna Ryssland, Tyskland och
Österrike–Ungern – föll som käglor under mellankrigstiden.8

Denna process är märkligt bortglömd i Europas 1900-talshistoria, alltså

förintandet av demokratin på den europeiska kontinenten 1919–1940 (med
Schweiz som enda undantag). Ett exempel är Polen, en jättelik statsbildning
som återföddes och fick sina gränser fastställda i Parisfreden 1919–1920.
Efter några få demokratiska år tog marskalk Józef Piłsudski makten via en
militärkupp 1926 och regerade sedan som diktator. Efter hans död 1935
styrdes landet av en konservativ militärjunta. I Ungern härskade den
konservative amiralen Miklós Horthy auktoritärt efter 1919. Alternativet till
högre officerare som konservativa diktatorer var framför allt kungligheter.
Exempelvis Rumäniens kung Carol II som antog rollen som diktator 1938.
Hans jugoslaviske kungakollega Alexander upplöste parlamentet
(Skupštinan) år 1929 och införde kunglig militärdiktatur. I Grekland utsåg
kung Georg II en ministär 1936, och under förevändning att undvika ett
kommunistiskt kuppförsök infördes den så kallade fjärde augusti-
diktaturen. Parlamentet upplöstes, pressfriheten inskränktes,
fackföreningarna förbjöds och republikanska officerare rensades ut.9 I
Bulgarien gjorde militären statskupp 1934 och samtliga partier upplöstes,
varpå kung Boris III antog rollen som diktator året därpå.
En tredje modell var den konservative parlamentariske politikern som
förvandlades till diktator. I Österrike tröttnade förbundskansler Engelbert
Dollfuss på liberal demokrati 1933 och satte parlamentet ur spel. Efter
blodiga strider i februari 1934 krossades den österrikiska socialdemokratin
och Dollfuss efterträdare Kurt von Schuschnigg regerade via det klerikalt
auktoritära partiet Vaterländische Front (”Fäderneslandets front”). Denna
österrikiska politiska modell kallas ibland för ”austrofascistisk”, men detta
är till största delen ett missförstånd. Politiken inom statsbildningen – kallad
Ständestaat – lät sig påverkas av den fascistiska så kallade
Heimwehrrörelsen, men var i grunden konservativ.10 Marxistiska historiker
har hävdat motsatsen, utifrån definitionen av fascism som ”en kapitalismens
kris”. Men definitionen är otillfredsställande och det går inte att kalla
Ständestaat fascistisk enbart utifrån denna modell. Fascism kräver en
djupare analys, och Vaterländische Front var ingen fascistisk massrörelse
som utgjorde maktbas för de styrande – rörelsen skapades först efter
maktövertagandet. Däremot kan Ständestaat tolkas som en konservativ
diktatur med bibehållna allianser till fascismen inom Heimwehr-rörelsen.11
Exemplen på liknande diktaturer är flera. I Estland genomförde den
konservative Konstantin Päts en oblodig statskupp 1934, varpå parlamentet
upplöstes och all opposition kvästes.12 Samma år övergav även Lettland den
liberala demokratin, upplöste alla politiska partier samt införde
undantagstillstånd och auktoritärt styre under diktatorn Karlis Ulmanis. I
Litauen kastade konservativa antidemokrater det liberala statssystemet över
ända redan 1926, i en militär statskupp. Den konservative Antanas Smetona
ledde därefter en nationalistisk och antikommunistisk regim i landet.
 I denna överväldigande mellankrigstida ansamling av europeisk
nytändning för konservatismens kamp mot demokratin kan kommunismen
och fascismen ses som udda undantag. Det tsaristiska Ryssland och ryska
revolutionens protodemokratiska mensjevikiska regim störtades på grund av
katastrofala militära förluster i första världskriget. De fåtaliga bolsjevikerna
under Lenin tog sedan makten via statskupp och inte via revolution.
Historiens bägge fascistiska riken – Mussolinis Italien och Nazityskland –
tillkom endast på grund av aktiv medverkan från konservatismen och de
traditionella samhällseliterna. Det fanns inget oundvikligt i valet av
Mussolini och Hitler som regeringschefer år 1922 respektive år 1933. De
konservativa i Italien och Tyskland ville inte samarbeta med vare sig
vänstern eller fascismen, vilka bägge sågs som pöbelstyrda rörelser. Men
konservatismens svaghet i dessa länder gjorde att den tvingades söka
externt stöd, och det fanns inget som motsade att detta hade kunnat hittas
hos den moderata vänstern. Konservatismen valde fascismen eftersom den
ansåg att fasciströrelserna – trots allt – hade en hel del att tillföra. Viktigast
var förstås fascismens antisocialism. Men fördelarna var fler än så.
Konservativa regeringar fick ökad legitimitet då de kompletterades med
fascistiska massrörelser. Adolf Hitler kunde erbjuda konservatismen
Tysklands största parti på ett silverfat. Mellankrigstida italienska och tyska
konservativa politiker hade ingen aning om hur man talade inför en större
folksamling, tvärtom önskade de inget hellre än att dessa folkmassor skulle
gå hem och att politiken återigen skulle få skötas ifred av gentlemän. Men
då detta inte inträffade innebar ett tillskott av fascister att den nya
statsledningen fick en air av folklighet och ungdom, då de skäggiga
konservativa gubbarna fick sällskap av unga svartrespektive brunskjortade
aktivister.
Fascister å sin sida kunde dra enorm nytta av konservativa eliters
offentliga stöd, då det gav ökat anseende. Inte minst i förhållande till andra
och konkurrerande fasciströrelser. Ett utmärkt exempel var då Adolf Hitlers
nationalsocialister fick stöd av den kunglige aristokraten Karl Edvard av
Sachsen-Coburg-Gotha. Hertig Karl Edvard var sonson till den brittiska
drottningen Victoria och ärvde år 1900 konungaättens tyska hertigdöme
Sachsen-Coburg-Gotha. Som tysk furste träffade Karl Edvard av en slump
Adolf Hitler redan 1922 och lät sig imponeras, staden Coburg blev därefter
ett av den tyska nazismens starkaste fästen och den första som
proklamerade sig som judenfrei (”judefri”). Stödet från den högadlige Karl
Edvard var av oerhörd betydelse för nationalsocialisterna under Hitler,
eftersom det gav dem ett försprång gentemot alla andra tyska
radikalnationalistiska rörelser. Att Karl Edvard blev aktiv nazist kunde
utnyttjas ytterligare, då hertigen gifte bort sin dotter Sibylla med den
svenske arvfursten Gustaf Adolf.* Det kungliga bröllopet 1932 blev en
nazistisk propagandasuccé för Adolf Hitlers rörelse inför maktövertagandet
1933. Konservatismens kungliga glamour läckte över till fascismen.
Samarbetet med den traditionella högern var dock inte ofarligt för
fascisterna, vars rörelser startat som ungdomliga reaktioner mot gubbväldet.
Många renläriga fascister protesterade mot utvecklingen. Men både Hitler
och Mussolini insåg den realpolitiska nödvändigheten i att minska
radikaliteten i sin fascism och att i stället öka dosen traditionell
högerpolitik. Redan innan Mussolini kom till makten drog han tillbaka
kraven på förstatliganden och höga skatter. Omedelbart efter makttillträdet
förklarade han officiellt att den italienska monarkin inte skulle ifrågasättas
under fascismen. Den ”fascistiska revolutionen” skulle fortsätta, men denna
skulle enbart rikta sig ”mot socialism och slapp liberalism”.13 Paxton
påpekar att ”huvudpoängen är att fascismen omformades för att växa in i
det tillgängliga politiska utrymmet. Antisocialismen, som funnits redan från
början, blev central.”14 En förutsättning för detta var att även
konservatismen i Tyskland respektive Italien insåg fördelarna i att
kompromissa med sina ideal i kommunikationen med fascismen.
Avgörande var den tyska och italienska högerns övertygelse om att de
skulle kunna kontrollera Hitler och Mussolini.
För konservatismen var det en självklarhet att den milanesiske
bråkstaken, liksom den österrikiske korpralen, inte skulle ha en aning om
vad de skulle göra med staten när de väl nått posterna som regeringschefer.
Utan stöd från bildade, kultiverade och erfarna politiker inom
konservatismen skulle Mussolini och Hitler vara som vilsna små barn i
Rom och Berlin. Så blev inte fallet. Adolf Hitler kunde utnyttja
mordbranden i riksdagshuset den 27 februari 1933 för att åstadkomma ett
fullständigt nazistiskt maktövertagande. Men till och med då spelade de
tyska konservativa politikerna Hitler i händerna, då de utan större protester
lät honom hållas. Det skulle emellertid inte räknas dem till godo. År 1934
iscensatte Adolf Hitler ”de långa knivarnas natt”, som mest
uppmärksammats för att Hitler blodigt konsoliderade sin makt inom den
nationalsocialistiska rörelsen gentemot radikala nazistiska rivaler inom
Sturmabteilung (SA). Mindre känt är att aktionen även riktades mot
samarbetskollegerna inom den tyska konservatismen. Den före detta
rikskanslern och generalen Kurt von Schleicher mördades tillsammans med
sin hustru Elisabeth von Schleicher och den ledande konservative politikern
Franz von Papen – som 1933 varit Hitlers vicekansler – tvingades lämna
landet. Flera medarbetare i von Papens stab miste livet.
Även i mellankrigstidens stabila demokratier överlevde antidemokratin
inom de parlamentariskt anpassade konservativa partierna. Sverige är ett
exempel. Den blivande svenske högerledaren Jarl Hjalmarson hävdade på
1930-talet att konservatismen måste ”mala sönder den demokratiska
ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”, och åtminstone två
gånger under andra världskriget förberedde svenska konservativa en
statskupp.15 Den parlamentariska konservatismen accepterade endast den
etablerade demokratin med varierande grad av avsmak – något bittert som
måste uthärdas och ibland accepteras. Forskning kring den tyska
mellankrigstida demokratin under Weimarrepubliken har visat hur de
antidemokratiska konservativa junkrarna eroderade den konstitutionella
staten innan Hitler kom till makten 1933. Västvärldens ståndaktige bulldog
Winston Churchill, som representerade det enda land i världen som 1940–
1941 stod emot Nazityskland, hade inga högre tankar om demokrati. Såsom
konservativ politiker kunde han först 1947 drista sig till ett av sina berömda
citat: ”Democracy is the worst form of government, except for all those
other forms that have been tried from time to time” (”Demokrati är den
värsta styrelseformen, undantaget alla dessa andra former som har prövats
då och då”).16 Däremot var aldrig den brittiska konservatismen auktoritär på
samma sätt som på den europeiska kontinenten, eftersom Churchill och
hans kolleger var djupt rotade i ett väletablerat parlamentariskt system.
Dock utmanas myten om den brittiska konservatismens ståndaktighet av
studier kring den nazityska ockupationen av öarna i Engelska kanalen under
andra världskriget. De traditionella eliterna på dessa brittiska öar
samarbetade till fullo med sina tyska ockupanter, även när det gällde
deportationen av judar till Förintelsen. Fotografier visar hur myndigheterna
låter brittiska polismän – bobbies – hjälpa nazityska dignitärer i sin
yrkesutövning.
Generellt och internationellt var gränsen mellan demokrati och diktatur
flytande för konservatismen under mellankrigstiden. Maktinnehavet sågs
som ett väsen, vilket orättfärdigt getts ”pöbelväldet” via demokrati, och
som borde återtas om möjlighet uppstod. Sådana möjligheter fanns det gott
om under mellankrigstiden och under andra världskriget – särskilt i tider av
ekonomisk, politisk, militär eller social kris.

Fascismen och kriserna

Stereotypen att fascismen tog makten under ekonomiska krisperioder
stämmer enbart delvis. Både den italienska fascismen och den tyska
nazismen tog i stället makten omedelbart efter akuta kriser, då kurvorna
smått började peka uppåt igen. Vidare var få styrelseformer bättre rustade
för att möta ambitiösa fasciströrelser på uppgång än de auktoritärt
konservativa diktaturerna. Medan liberala demokratier sökte förhandla med
fascismen inom rådande system gjorde de konservativa ofta processen kort
med utmanarna om makten. Fascisterna fängslades, landsförvisades eller
radades upp mot en vägg och sköts ihjäl. Detta inträffade i flera
konservativa diktaturer och skulle troligen ha inträffat även i Polen, om inte
Nazityskland gått till anfall 1939 och infört sitt eget styre i form av
”Generalguvernementet”. Vid några tillfällen plockade styrande
konservativa regimer in fascister som stödpartier i regeringen. Rollen som
junior partner – för att bruka ett användbart engelskt uttryck – slutade
nästan alltid katastrofalt för fascisterna, exempelvis i Brasilien där den
konservative diktatorn Getúlio Vargas först tog in de fascistiska
integralisterna i regeringen för att sedan krossa dem 1937. Efteråt skapade
Vargas den auktoritärt konservativa Nya staten (Estado Novo) i samarbete
med storföretag inom kaffeindustrin och den urbana överklassen.
Vissa fasciströrelser lyckades komma till makten genom en nazitysk
ockupation av deras hemländer, men även denna utveckling utgjorde ett
sällsynt undantag. Det har redan påpekats att Hitler föredrog stabila
konservativa diktatorer i de länder han ockuperade – han skydde bråkigt
ultranationalistiska och messianska fasciströrelser. Exemplen på detta är
överväldigande och manifesterades tydligast i Nazitysklands främsta
erövring: Frankrike. I den franska Vichyregimens icke-ockuperade södra
Frankrike härskade den konservative marskalken Philippe Pétain samtidigt
som de franska fascisterna hölls kort. I Hitlers värld hade utländska
fascister bara en enda viktig roll att spela, påpekar Paxton: ”att frysa och dö
på den ryska fronten” som frivilliga från 1941 och framåt.17 Inte ens
Mussolinis radikalfascistiska Salòrepublik i norra Italien 1943–1945
uppskattades av Hitler, som inte förstod sig på dess ständiga attacker mot
”bourgeoisien”. Han uppmanade näringslivet i republiken att bortse från Il
Duces direktiv. Enda gången Hitler lät nationella fascister komma till
makten i ockuperade länder var då konservatismens eliter vägrade
samarbeta, som i Norge där den norske kungen flydde till Storbritannien.
Då fick nazisten Vidkun Quisling och hans parti Nasjonal Samling ta över,
hårt kontrollerade av en nazitysk överrock i form av rikskommissarien Josef
Terboven. I Kroatien var konservatismen för svag för att ställa sina tjänster
till förfogande, varför fascisterna i Ustaša fick chansen under Ante Pavelić.
I Ungern föredrog Hitler den konservative amiral Miklós Horthy som
allierad framför de inhemska fascistiska pilkorsarna, ända tills Horthy
började förhandla om fred med de allierade 1944. Först då gavs makten till
fascisterna. Annars stödde Hitler mer än gärna konservativa som ville
krossa fascistiska rivaler. Detta skedde så tidigt som 1933, då Hitler
godkände att Österrike förbjöd den inhemska nazismen – en antinazistisk
process som intensifierades efter att de österrikiska nazisterna mördade den
konservative diktatorn Engelbert Dollfuss i en misslyckad statskupp 1934.
Men ibland var de nationella situationerna så strategiskt komplicerade att
till och med Nazityskland avstod från att agera.
Därmed tillbaka till landet där den auktoritärt konservative diktatorn
hanterade fascismen på mer än ett sätt – Spanien.

*
Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha var morfar till Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf.
 3. Franco och fascismen

UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET var Spanien neutralt och slapp undan det
övriga Europas trauma – tvärtom blomstrade landet, även ekonomiskt. Men
1917 tilltog kriserna och efter ett militärt bakslag i spanska Marocko
avslutades perioden som liberal parlamentarisk demokrati år 1923. Den
konservative generalen och aristokraten Miguel Primo de Rivera gjorde
statskupp med stöd av monarkin under kung Alfons XIII. Resultatet blev –
som i så många andra länder – en konservativ auktoritär diktatur, i spansk
historieskrivning känd som La Dictadura. Visserligen lät sig Primo de
Rivera sporras av Mussolinis framgångar i Italien, vilket tog sig uttryck i
fascistiskt inspirerade reformer – som dessutom gjorde regimen relativt
populär. Ideologiskt stod dock Primo de Rivera på traditionell högermark,
manifesterat i valspråket monarki, fosterland och religion. Den
internationella auktoriteten på spansk fascism, historikern Stanley G. Payne,
skriver i standardverket Fascism in Spain 1923–1977 att Primo de Riveras
politik ”hade få likheter med italiensk fascism” och jämför i stället med
auktoritärt konservativa system i Grekland, Bulgarien, Polen, Litauen,
Portugal och Jugoslavien.18
Men Primo de Riveras diktatur drabbades hårdare än andra av den
internationella finanskrisen 1929 och föll 1930. Resultatet blev något så
ovanligt som en återinförd parlamentarisk demokrati – República Española
(på svenska vanligen ”andra spanska republiken”). Kung Alfons XIII
tvingades i landsflykt och diktatorn Miguel Primo de Rivera hade den goda
smaken att avlida. Denna spanska republik blev sedan skådeplats för
politisk dramatik och Europas viktigaste militära konflikt under 1930-talet,
fram till världskrigets utbrott 1939. Det spanska inbördeskriget 1936–1939
blev den europeiska fascismens krigsskola och utgjorde en förutsättning för
Nazitysklands strategiska säkring av sydvästra Europa inför den
framgångsrika nedkämpningen av stormakterna Frankrike och
Storbritannien 1940. För antifascismen antog spanska inbördeskriget en
närmast religiös status, då politiska aktivister från hela världen anslöt sig till
den lagliga republikens styrkor i striden mot rebellkoalitionen under
Franco. Än i dag lever minnet av den spanska Stora Antifascistiska Kampen
i högsta grad internationellt, komplett med visor och slagord som ¡No
pasaran! Denna kamp blev vidare ett martyrskap, då den spanska
republiken – sviken av de västerländska demokratierna – krossades av
Francoalliansen med hjälp av aktivt militärt stöd från det fascistiska Italien
och Nazityskland. Franco använde sig också av sina fascistiska stödtrupper,
falangisterna, under kriget. Det är alltså naturligt att spanska inbördeskriget
tolkats som antifascismens första strid – ett preludium till kampen mot
Hitler. Men detta är inte hela sanningen.
Den spanska nationalismen är mer komplicerad än i unga flaggviftande
statsbildningar. Den grundar sig i medvetenheten om att Spanien under
hundratals år var en europeisk stormakt med ett enormt imperium under sig,
en process som startade redan 1492 då Christofer Columbus stötte på
Amerika och lade det under den spanska kronan (en händelse vars betydelse
understryks av att vissa menar att det var i detta ögonblick som medeltiden
upphörde). Samtidigt innehåller Spaniens långa historia en stark tradition av
regionala identiteter – framför allt i Baskien och Katalonien – och av
feodalism, det vill säga en historiskt mäktig och autonom ställning hos
traditionella eliter inom aristokratin. Dessa eliter hade dessutom starka band
till en militärmakt med stolta imperietraditioner och egen politisk agenda
samt viss autonomi under monarkin. Vidare hade Spanien en politiskt
kraftfull och aktiv katolsk kyrka, vars självsäkerhet gjorde att den ofta
ställde sig självständig gentemot påvestolen i Rom. Utifrån historiska
erfarenheter, exempelvis spanska inkvisitionen, och en identitet som
stridande kristna på jorden – ecclesia militans – är det ingen slump att det
var just i Spanien som katolicismens kontroversiella brödraskap Opus Dei
grundades under 1900-talets början. På det hela taget var det alltså naturligt
att de traditionella eliternas konservatism höll ett fast grepp över
högerflygeln i det spanska samhället då landet gick in i 1900-talet.
 Problemet för konservatismen var en enorm självförtroendekris inom
ideologins högborg – militärmakten. År 1898 råkade Spanien i krig med
USA, som vid den här tiden var långt ifrån dagens globala supermakt. Ändå
innebar kriget en spansk militär katastrof. Nederlaget i det spansk-
amerikanska kriget innebar förlust av Puerto Rico, Filippinerna och Kuba
och – framför allt – en enorm nationell förödmjukelse. Den en gång så
fruktade spanska flottan, som satt upp Armadan vilken 1588 hotat erövra
England, var pinsamt föråldrad och förintades i Manilas hamn. Kvar efteråt
blev en överbefolkad aristokratisk och djupt konservativ officerskår
bestående av tio tusentals individer, varav 200 var generaler. Snabbt spred
sig medvetenheten i Spanien om att landet halkat långt efter i utvecklingen
jämfört med andra västerländska nationer. Det krävdes genomgripande
förändringar, och det spanska samhället hamnade i konflikt om hur dessa
skulle komma till stånd. Med ännu mer traditionell konservatism? Med
liberalism? Med parlamentarisk socialism, kommunism eller anarkism?
Eller kanske med hjälp av mellankrigstidens ideologiska nymodighet –
fascism?
Det sistnämnda alternativet framstod dock som osannolikt i Spanien.
Tack vare breda uppgörelser mellan moderat socialism och liberalism
präglades den tidiga andra republiken av politisk effektivitet och lugn. Ändå
var den dödsdömd från början, anser historikern Martin Blinkhorn, eftersom
den aldrig fick med sig konservatismen som övertygad samarbetspartner i
det demokratiska projektet. Blinkhorn skriver att ”eftersom den spanska
republiken inte kunde överleva om inte de konservativa accepterade den, så
var dess största tragedi misslyckandet hos den katolska republikanismen”.19
Detta förtjänar dock att problematiseras, eftersom det samtidigt inte rådde
någon brist på konservativa grupperingar i spansk politik. Exempelvis vann
högern en jordskredsseger i parlamentsvalet 1933 och kunde bilda
majoritetsregering. Det fick allvarliga konsekvenser för den trevande
spanska fascismen, som inte fann något tillgängligt politiskt utrymme. De
existerande antisocialistiska konservativa rörelserna var talrika och relativt
framgångsrika, om än i varierande grad. För en utomstående förefaller de
minst sagt röriga. Monarkister delades upp politiskt i carlister respektive
alfonister. Där fanns katolsk konservatism, antidemokratisk konservatism
och parlamentarisk konservatism – allt dynamiskt organiserat i valallianser
och partibildningar. Det krävdes med andra ord något extraordinärt för att
en fasciströrelse skulle göra sig hörd på den politiska arenan. Men när
republiken firade sitt tredje år hände just detta – den spanska fascismen fick
sin Messiasgestalt.
Söndagen den 29 oktober 1933 grundades den fascistiska rörelsen
Falange Española (FE) – ”Den spanska falangen” – på Teatro de la
Comedia i Madrid.* Det intressanta i sammanhanget var identiteten hos
rörelsens ledare, José Antonio Primo de Rivera – trettioårig son till
Spaniens döde diktator Miguel Primo de Rivera. Att en ung aristokrat med
omfattande kontakter inom de mest inflytelserika spanska eliterna övertagit
ätten Primo de Riveras politiska stafettpinne var i sig en stor nyhet i
Spanien. Att han dessutom satsade hela detta kapital på fascismen – och
inte på konservatismen – var en sensation. Därutöver var José Antonio en
imponerande gestalt: ”lång, stilig, atletisk och spänstig” och med en
”vinnande och charmerande personlighet”.20 José Antonios mycket speciella
stjärnstatus i Spanien markeras av att han är den enda nationella gestalt
(bortsett från kungligheter) inom spansk modern historia som vanligtvis
refereras till med enbart förnamn. Den stora uppmärksamheten kring
falangens grundande gjorde att rörelsen snabbt fick ett par tusen
medlemmar, varav de flesta var antisocialistiska universitetsstudenter som
ansåg den traditionella spanska högern föråldrad och tråkig. Det nazityska
sändebudet i Madrid, Hans Hermann Völckers, rapporterade till Berlin:

Unge Primo de Rivera är cirka 30 år gammal, jurist, intelligent och

en god talare. Han kallas ”el señorito” eftersom han är ung och
elegant. […] Hans supportrar är företrädesvis unga aristokrater, men
han försöker utveckla rötter för sin rörelse inom militärmakten, även
om han säger sig enbart vara intresserad av officerare.21
Denna överklassfascism var ingen framgångsrik metod att skapa en
massrörelse. Efter den initiala framgången tog det stopp i utvecklingen för
FE. Den spanska högern behöll sina sympatisörer, trots José Antonios
karisma. Resultatet blev att falangisterna blev en utpräglat elitistisk och
våldsam rörelse (vänstern skulle konfronteras med ”knytnävar och
pistoler”),22 som höll fast vid en radikal och ortodox fascism – en fascism
liknande Mussolinis startpunkt vid Piazza San Sepolcro i Milano 1919. José
Antonios beundran för Mussolinis ideologiska skapelse (inklusive bärandet
av svarta skjortor) gjorde också att den spanska fascismen reagerade kritiskt
då det fascistiska Italien under 1930-talet fortsatte att närma sig traditionell
konservatism. I november 1935 höll José Antonio talet ”En vädjan till
spanska arbetare”, där han tydligt utvecklade sin syn på fascismen som en
tredje väg mellan kapitalism och socialism:

Vi kommer inte att kapitulera inför en fortsatt kapitalistisk regim. En

sak står i dag smärtsamt klar: det kapitalistiska systemets kris och
dess förödande konsekvenser – vilka kommunismen inte gör något
för att mildra […] Måste vi välja mellan desperationen hos
bourgeois-regimen och slaveriet i Ryssland?23

Lösningen enligt José Antonio var fascismen, som ”kommer att fortsätta
anfallet mot alla sina fiender: högern, vänstern, kommunismen,
kapitalismen. För fäderneslandet, bröd och rättvisa”. Däremot går det att
anmärka att falangismen inte var särskilt rasistisk. Angående de spanska
judarna var inställningen tvetydig. Falangen var inte uttalat antisemitisk,
men å andra sidan hade den inget emot antisemitism som fenomen.
Falangistpartiet kritiserade aldrig den tyska nazistiska judepolitiken, men
påpekade å andra sidan att ”judeproblemet” i Spanien handlade om religion
och inte om ras.24 Det vill säga en antisemitism med rötter i medeltiden
(”judarna mördade Jesus”) snarare än i modernitetens biologiska rasistiska
föreställningar. Över huvud taget var falangismens fascistiska
ultranationalism inte särskilt etnisk. Utifrån den spanska imperietraditionen
var den snarare härledd ur spansk historia, kultur och traditionella
institutioner. José Antonio var personligen mycket kulturellt intresserad,
han skrev poesi och talade om en ”romantisk nationalism” baserad på
spansk folklore. Men det var mindre viktigt för Nazityskland och det
fascistiska Italien, i deras tolkning av falangismen. De såg till andra
faktorer. Varken tyska eller italienska diplomater lät sig imponeras av José
Antonio – de konstaterade att den spanska fascismen saknade både förmåga
och vilja att locka till sig breda folklager. Falangisterna var ”inte tillräckligt
medvetna om behoven av propaganda och rekrytering hos arbetare och
agrara sektorer”, klagade det fascistiska Italiens diplomatiska sändebud
Geissler Celesia.25 Detta var sant, men falangens expansion hindrades också
av dess radikalitet – som skrämde bort den affärsidkande och företagande
lägre medelklass som lockats till italiensk fascism.
José Antonio lät sig emellertid inte bekymras utan ökade tvärtom gradvis
på radikaliteten. För att växa lät han sin rörelse fusionera med den spanska
nationalsyndikalismen, Juntas de Ofensiva Nacional-Sindicalista (JONS).
Det nya partiet Falange Espanola de las Juntas de Ofensiva Nacional-
Sindicalista (förkortat F.E. de las J.O.N.S. – ”det mest märkliga och
långrandiga namnet på en fascistisk rörelse i Europa”, enligt Payne) innebar
en fortsatt tydlig väg bort från traditionell konservatism. Kritiken mot
Mussolinis högervridning manifesterades i att de svarta skjortorna byttes ut
mot blå. Falangismen var ett försök att skapa ”idealfascism”, en rörelse som
syftade till att verkligen genomföra den ”fascistiska revolution” som
Mussolini föredrog att tala om enbart i teorin. Undantaget hos falangismen
utgjordes av rörelsens extrema och varma katolicism och nära förbindelser
med den spanska katolska kyrkan, en ideologisk inriktning som Payne
beskriver som ”neotraditionalistisk”.26 José Antonio var personligen djupt
troende katolik, en tro som han aldrig övergav. Ibland har det till och med
hävdats att den spanska falangismen över huvud taget inte var fascistisk,
eftersom rörelsen var alldeles för elitistisk och katolsk.27 Detta tyder dock
på okunskap om fascismens ofta intensiva religiösa kopplingar, vilka
belystes i del V i denna bok. Snarare bör det understrykas att ett icke-
katolskt antisocialistiskt parti förmodligen var en omöjlighet i Spanien
under mellankrigstiden.
Falangismens elitistiska karaktär innebar att rörelsen hade små
förväntningar på valframgång. Ändå blev valet 1936 en besvikelse, med
stöd enbart från 0,7 procent av väljarkåren. Inte en enda falangist valdes in i
parlamentet. Övriga högerpartier – diverse monarkister och andra
konservativa – fann ingen som helst anledning att samarbeta med den
mikroskopiska fascismen. Falangiströrelsen beslöt att överge de vägar som
erbjöds av den parlamentariska demokratin och i stället verka för statskupp
eller inbördeskrig för att tillskansa sig makten. Denna metod var ingen
fantasiprodukt, eftersom Spanien under 1930-talets gång gradvis splittrats
alltmer och konservatismen höll på att avlägsna sig från det bräckliga
samförstånd som funnits 1930–1931. Samtidigt hade högerregeringen från
1933–1934 tvingats avgå, men förberedde en storstilad revansch 1936. Den
uppseendeväckande förloraren vid valet var därför inte falangismen, utan
högerkoalitionen Confederación Española de Derechas Autónomas –
”Spanska konfederationen för autonoma högern” (CEDA). CEDA hade gått
till val med stor tillförsikt om seger och höll falangisterna på armlängds
avstånd, inte minst då dessa ansågs stökiga och bråkiga. Visserligen
umgicks den spanska konservatismen ständigt med tankar på statskupp,
men José Antonios återkommande uppmaningar till den spanska armén att
störta republiken sågs ändå inte med blida ögon. Anledningen var att José
Antonio ansåg att det politiska ledarskapet efter kuppen skulle tillhöra
falangisterna.28
José Antonios verklighetsfrämmande hybris angående sin framtida
överhöghet gentemot den spanska militärmakten ignorerades helt av den
konservativa spanska officerskåren, som föraktade fascism och inte hade
den minsta tanke på att ge falangisterna ledningen efter en kommande
statskupp.29 Problemet för CEDA var att den spanska vänstern och
liberalismen hade lärt sig läxan när det gällde problemet med splittring –
den nya vänsteralliansen Frente Popular (”Folkfronten”) fick fler röster än
samtliga högerpartier tillsammans.30 Resultatet av CEDA:s valförlust 1936
utlöste inbördeskriget i ett Spanien som under mitten av 1930-talet blivit
alltmer politiskt polariserat. CEDA imploderade omedelbart efter valet –
den spanska konservatismen övergav parlamentarisk demokrati som metod
att vinna makten.
Spanska inbördeskriget är en konflikt som genererat cirka 15 000 böcker.
Helen Graham, brittisk professor i spansk historia, skriver att krigets
enorma minneskultur därmed ”hamnar i paritet med andra världskriget”.31
Anledningarna är flera. Kriget blev den första större historiska händelse
som aktivt bevakades med den nya tidens fotojournalistik, personifierad av
den legendariske pressfotografen Robert Capa. Vidare var inbördeskriget
det första krig där civila blev medvetet valda mål för moderna
stridshandlingar i stor skala, inklusive luftbombningar – ihågkommet via
Pablo Picassos skräckmålning Guernica (Picasso hade för övrigt 1934 varit
profalangistisk).32 Kriget i sig har tolkats på flera olika vis:

Ett kulturkrig; det urbana Spanien mot det agrara, centralmakt mot
periferi, traditionella könsroller mot ”den nya kvinnan” och så vidare.
Ett krig mellan katolicism och sekularism; där den inflytelserika
spanska katolska kyrkan kämpade mot liberala krafter som utmanade
och avfärdade religiositet och kyrkans auktoritet.
Ett krig mellan det civila Spanien och den spanska krigsmaktens
auktoritärt konservativa officerskår, med starka traditioner såsom
autonom, rigid och intolerant kraft i det spanska offentliga livet.

Den spanska officerskårens konservatism konstruerade sin egen

”dolkstötslegend”, enligt vilken spanska liberala demokratiska politiker bar
ansvaret för förlusten av det spanska imperiet 1898 (inte militärens egen
oduglighet). De aristokratiska officerarna tolkade sig själva som försvarare
av Spaniens sanna imperialistiska identitet – och detta försvar var ingen
förmån utan en plikt. Det som gjorde denna idé dödlig var måltavlan för
striden: de spanjorer som representerade social och ekonomisk förändring.
Spanien hade – enligt officerskårens konservatism – ”ockuperats av
främmande politiska idéer” som hotade ”Spaniens enighet, hierarki och
kulturella homogenitet”.33 Särskilt gällde detta ekonomiskt utvecklade
nordliga regioner som utmärktes av urbanisering och industrialisering
(exempelvis Sevilla, Zaragoza, Valencia och Katalonien). Motsatsen var la
España profunda – det vill säga det gamla traditionella agrara och till stor
del feodala Spanien.34 Majoriteten av Spaniens 20 miljoner invånare levde i
byar på landsbygden och var fattiga och ofta jordlösa småbönder, så kallade
braceros. Deras värld dominerades av starka traditioner och konservativ
katolicism. De arbetade under slavliknande förhållanden på stora gods –
helt beroende av sin arbetsgivare, utan sociala skyddsnät. Återkommande
revolter slogs brutalt ner och arbetslösa lantarbetare sköts regelbundet till
döds av polisen. Dessa revolter, som tilltog i styrka under första
världskriget, oroade de traditionella eliterna i södra Spanien. Den andra
spanska republikens ambitiösa reformer gjorde dem stridsberedda – för det
agrara storkapitalet i södra Spanien, med stöd från katolska kyrkans
biskopar, sågs det hela som en strid på liv och död.
Högerns valförlust 1936 blev den utlösande faktor som fick den spanska
officerskåren att ta till våld. Inte för att förhindra en socialistisk revolution,
vilket de hävdade, utan för att hindra en politisk utveckling som den
parlamentariska högern först försökt stoppa via parlamentarism. Historikern
Mary Vincent skriver:

När kuppen till slut inträffade, den 18 juli 1936, så misslyckades

den. Efter en veckas bittra strider kunde republiken behålla
kontrollen över Spaniens större städer och det mesta av landets
territorium. Först när både Italien och Tyskland sände militär hjälp
kunde rebellernas hopplösa situation förbättras.35

Den tysk-italienska hjälpen kom dock inte fascistledaren José Antonio

Primo de Rivera personligen till nytta. Han greps av den republikanska
regimen, ställdes inför rätta och dömdes till döden för sin delaktighet i
kuppen. Mitt under brinnande inbördeskrig, den 20 november 1936, sköts
den karismatiske falangistledaren av en exekutionspatrull i fängelset i
Alicante, tillsammans med fyra andra fångar varav två var falangister. Detta
ledde å ena sidan till den helgonlika martyrstatus som José Antonio än i dag
åtnjuter bland vissa spanjorer och internationella neofascister.36 Den 16
november 1938 utropade upprorsmakarna officiellt att José Antonio var
”vår nationalhjälte och själva symbolen för vår tids ungdoms offer”37 (detta
var preludiet till Francos och José Antonios gemensamma gravmonument
utanför Madrid). Å andra sidan förlorade den spanska fascismen redan 1936
inte bara sin ledare – större delen av falangismens toppskikt drabbades av
samma öde som José Antonio.
Under tiden brottade sig den fyrtiofyraårige generalen Francisco Franco y
Bahamonde in på scenen som huvudrollsinnehavare för rebellsidan. Detta
var ingen självklarhet, Franco var bara en av många höga militärer som
gjorde anspråk på ledarskapet bland upprorsmakarna. Aristokraten Franco
hade gjort en vacker militär karriär i Nordafrika, bland annat som
befälhavare för den spanska främlingslegionen i den fransk-spanska
kampanjen mot det berbiska upproret under Abd el-Krim och som rektor för
militärakademin i Zaragoza. Men han misstroddes av republikens regering
som 1936 förflyttade Franco till Kanarieöarna, vilket inte hindrade honom
från att – efter att upproret startat i juli – ta sig tillbaka till Nordafrika, där
han tog befälet över den spanska Marockoarmén. Därmed hade rebellsidan
slutligen tillgång till en professionell, vältränad och välutrustad militär
styrka som kunde brukas i kampen mot den lagliga regeringen.
Problemet var att Gibraltarsundet låg emellan Francos soldater och det
spanska fastlandet, en avgörande transportsvårighet som löstes med hjälp av
Nazityskland och Italien. Därmed var upprorets militära framgång i princip
säkrat – trots sin katastrofala inledning. Republiken hade ingen militär
styrka som kunde matcha Francos armé och hemsöktes dessutom av en
ständigt ökande splittring mellan sina liberala, socialdemokratiska,
anarkistiska, syndikalistiska och kommunistiska fraktioner samt krångel
med katalanska och baskiska regionalister. Vidare drabbades regeringssidan
katastrofalt av de västliga demokratiernas fördrag om icke-inblandning i
kriget, ett fördrag som Nazityskland och det fascistiska Italien ignorerade.
Framför allt Italien engagerade sig starkt i kriget, till slut med 75 000
reguljära trupper – det fascistiska Italien låg de facto i krig med republiken
(denna massiva krigsinsats i Spanien hade senare förödande konsekvenser
för Italiens militära effektivitet i andra världskriget). Den spanska
regeringen fick så småningom hjälp från Sovjetunionen, men på grund av
avståndet hade denna svårt att nå fram.
De tungt beväpnade tyska och italienska truppförbanden motsvarades på
regeringssidan av de internationella frivilligbrigaderna, organiserade via det
franska kommunistpartiet PCF. Totalt slogs cirka 35 000 människor38 från
53 länder för den spanska republiken. Dessa frivilliga hade en starkt
antifascistisk och även antirasistisk prägel, vilket gav spanska
inbördeskriget en prägel av raskrig. En mycket stor andel av brigadisterna –
uppemot en fjärdedel – var judar som flytt undan pogromer i Europa.
Vidare slogs 90 svarta amerikaner i den så kallade Abraham Lincoln-
brigaden, den första icke-segregerade amerikanska militära enhet någonsin
(USA upprätthöll systemet med rassegregering i sin militärmakt under hela
andra världskriget). Brigaden stred under befäl av den svarte militären
Oliver Law, dödad i strid 1937. För övrigt var cirka 500 av brigadisterna
svenskar, av vilka hela 160 stupade. Men alla dessa internationella frivilliga
var till avgörande del enskilda individer och civila, inte samtränade
truppförband. Effektiviteten var varierande – för att uttrycka det milt.
Under tiden marscherade Franco mot Madrid med sin armé och kunde
tack vare sin militära överlägsenhet ställa sig i spetsen för rebellsidan. Hack
i häl hade han de rika jordägarna i det feodala södra Spanien. Den spanska
fascismen – falangiströrelsen – fungerade som dödsskvadroner, kidnappade
och mördade republikanskt sinnade civila och blev samlingspunkt för alla
de högerinriktade spanjorer som ville ansluta sig till upproret.
Motståndsinriktade lantarbetare mördades omedelbart, skriver Helen
Graham: ”Ett stående skämt var att dessa till slut fått sin ’landreform’ – i
form av en gravplats.”39 Kriget utvecklades till en närmast kolonial
kampanj, där en uppstudsig urbefolkning – lantarbetarna – bestraffades med
hjälp av den falangistiska milisen. Massaker följde på massaker. Övergrepp
och mord begicks av bägge sidor, men i det internationella
propagandakriget hade Francosidan en enorm fördel – stödet från den
spanska katolska kyrkan. Denna sanktionerade upproret mot republiken
som ett heligt korståg och var i högsta grad en del av krigföringen. Kyrkan
var fast besluten att begrava republiken och alla dem som stöttat detta
politiska system. Detta oroade dock Vatikanen, som inte kände sig tillfreds
med den spanska katolska kyrkans stridsiver. Påvestolen stödde visserligen
rebellerna av princip, men hade också att beskydda republikanska spanska
katoliker mot övervåld. Än viktigare för Vatikanen var en oro över hur
spanska inbördeskriget skulle påverka den internationella synen på
katolicismen. Inte förrän våren 1938, då Francos slutseger var uppenbar,
etablerade Vatikanen diplomatiska förbindelser med den nya regimen.
Republiken gjorde å andra sidan våld mot obeväpnade kyrkomän, vilket
sedan kunde utnyttjas av Francos propaganda. Inte minst konservativa eliter
i Storbritannien betraktade Franco som ”den kristne gentlemannen” som
slogs mot ateistiskt barbari.40 Bakom denna kyrkliga fasad av fromhet växte
och frodades falangiströrelsen, som ändå hade två avgörande problem:

Rörelsen stod i praktiken utan egen ledning efter José Antonios död.
Därför fick den spanska fascismen under inbördeskriget omedelbart ta
på sig rollen som underordnad till Franco.
Majoriteten av de spanjorer som anslöt sig till falangismen under
inbördeskriget var primärt intresserade av att slåss mot den hatade
republiken. Endast marginellt var de övertygade fascister – eller ens
särskilt intresserade av denna ideologi.

Franco gav visserligen falangismen en ledande roll under inbördeskriget,

men detta berodde främst på hans misstro mot övrig spansk höger, som
under CEDA:s baner deltagit i den parlamentariska demokratiska processen
fram till 1936. De var ”besmittade” av den hatade republiken, enligt Franco,
som därför trodde mer på lojaliteten hos falangisterna. Ett ömsesidigt
beroende uppstod under inbördeskriget mellan falangismen och den
konservative Franco, som behövde fascisterna för att kunna föra kriget.
Francos ledarstil – hans auktoritärt konservativa ideologi (”francoism”) –
fann sig från början i ett nära förhållande till fascismen. Mary Vincent
påpekar att Francos diktatur ”aldrig hade existerat om det inte varit för den
fascistiska rörelsen […] Fascism och francoism var sålunda intimt och
oavvisligt förenade.”41 Detta samarbete fungerade så länge inbördeskriget
pågick och den gemensamma kampen mot fienden överskuggade
ideologiska spetsfundigheter. I november 1936 inleddes slaget om Madrid
och det hjälpte föga att regeringssidan stoltserade med det käcka slagordet
¡No pasarán! (”De ska inte passera!”). Francos armé triumferade och
besvarade orden med frasen ¡Hemos pasado! (”Vi har passerat!”). Våren
1938 nådde rebellerna östkusten mellan Valencia och Barcelona, i mars
1939 var segern fullständig. Då började också problemen.
Redan 1937 tvingade Franco fram en sammanslagning av de
monarkistiska carlisterna och falangismen, mot fascisternas vilja. Det nya
partiet gavs namnet Falange Española Tradicionalista y de las JONS
(FET). Payne beskriver det som att den konservative Franco helt enkelt
kidnappade den fascistiska rörelsen och tog kontroll över dess politik, utan
nämnvärt motstånd. FET var en underordnad symbolorganisation och
”militären förblev centrum för verklig makt”, skriver den brittiske
historieprofessorn Paul Preston, som beskriver Francos förhållande till
falangismen som ”parasitism”.42 Den avrättade José Antonio gjordes
postumt till helgon, utifrån Francos personliga politiska behov. Som död var
ju inte falangistledaren någon utmaning mot Francos makt. Payne skriver:

José Antonio Primo de Rivera misslyckades med att åstadkomma

något avgörande politiskt inflytande. Hans bidrag var negativt, det
fungerade enbart som accelerator och förstorare av den spanska
katastrofen. Hans berömdhet och förhärligande skulle komma efter
hans död – och skulle förmodligen inte ha kunnat uppstå på något
annat sätt.43

Rättrogna falangister från tiden före inbördeskriget (så kallade camisas

viejas – ”gammelskjortor”) protesterade mot utvecklingen – och uteslöts
bryskt. Andra falangister som kände avsmak för den fascistiska rörelsens
utveckling under Francos överhöghet anslöt sig 1941 till frivilligförbandet
División Azul (”den blå divisionen”) i Nazitysklands kamp mot
Sovjetunionen. Samma år utbröt den stora striden mellan den spanska
fascismen och konservatismen under Franco.
Stridsfrågan 1941 var typisk, såsom symbol för skillnaden mellan
konservatism och fascism: Hur skulle de besegrade folklagren som
representerat republiken behandlas? Franco hade sin åsikt klar, de skulle dö.
Redan 1936 hade han sagt, i en intervju med den amerikanske journalisten
Jay Allen, att Spanien måste räddas ”till vilket pris som helst” – vilket
konkret betydde massakrer (en större sådan hade vid denna tid anstiftats i
staden Badajoz). ”Kommer ni att göra detta även om det innebär att skjuta
halva Spaniens befolkning”, undrade Allen. ”Som jag sa, till vilket pris som
helst”, svarade Franco.44 Under inbördeskriget talade han om att ”nationens
hälsa” krävde att industristäderna Barcelona och Bilbao måste utplånas – i
förlängningen att de socialistiskt besmittade spanska industriarbetarna helt
skulle ”elimineras”.45 Skapandet av det nya konservativa och francoistiska
Spanien krävde att ett anti-Spanien konstruerades, representerat av
hundratusentals republikanska krigsfångar. Dessa skulle inte bara fysiskt
misshandlas innan de dödades, lika viktigt var att de skulle brytas ner
psykiskt före avrättningen. Den 1 april 1939 var Francos slutseger i
inbördeskriget fullständig och republiken gick i graven. Därmed ansåg
Franco att de konservativa eliterna inom militärmakten hade rätt att politiskt
kontrollera det spanska samhället. Den militära organisationen, som politisk
modell, skulle bilda nytt spanskt samhällssystem – en ”slagfältsstat” (estado
campamental). Det fascistiska FET belönades för sin krigsinsats genom att
bli Spaniens enda tillåtna parti.
Å andra sidan fortsatte processen av degradering av fasciströrelsen såsom
underordnad Francos konservatism. Men på hösten 1939 utbröt andra
världskriget och 1940 firade Nazityskland sensationella segrar mot
stormakterna Frankrike och Storbritannien på kontinenten.
Falangiströrelsen kände plötsligt att fascismen – representerad av den tyska
nazismen – hade vinden i ryggen och dess självförtroende gentemot Franco
ökade markant. Samtidigt blev Franco alltmer rädd för att den
triumfatoriske Hitler skulle konspirera för att ändra styret i Spanien, som
valt att inte delta aktivt i kriget på axelmakternas sida. I mars 1941 lekte
falangismen med tanken på att mörda Franco, för att på så sätt få regera på
egen hand. Men vid ett möte i Madrid beslöt de spanska fascisterna att de
inte hade någon egen kandidat som kunde ersätta diktatorn och att den egna
rörelsen var för politiskt svag för att regera ensamma utan Franco. Under
våren 1941 kulminerade processen i en maktkamp mellan Franco och
falangisterna. Den spanska konservatismen tvingades till strid mot
fascismen.

Franco mot fascismen

Grunden för konflikten mellan Franco och fascismen var falangismens
ideologiska syn på nationen – fascismens folkliga ultranationalism. Detta i
kontrast mot konservatismens tro på de fåtaliga traditionella
samhällseliternas dominans. Den spanska fascismen kunde inte acceptera
att stora delar av det spanska folket skulle avrättas bara för att de
exempelvis råkade vara industriarbetare. Tvärtom hyllades arbetaren av den
nationalsyndikalistiska grenen av den spanska fascismen. Redan 1940
utmanade falangisterna de auktoritärt konservativa eliterna i Spanien – med
Franco som sin främste representant – genom att inkludera industriarbetare
i en massmanifestation i Madrid. Detta retade gallfeber på framför allt den
konservativa officerskåren, vilket dock inte fick falangisterna att backa.
Tvärtom. Den ledande falangisten Salvador Merino eldade senare på
konflikten i ett tal:

Om den nationalsyndikalistiska revolutionen går förlorad så

kommer den största förlusten att drabba dem som fruktar våra
argument och som inte utvecklade en tro på våra doktriner. […] De
har bara några veckor på sig – som mest en månad – att förstå
syndikalismens bedrifter.46

Omsorgen om industriarbetarnas intressen och överlevnad får inte ses som

att fascismen ideologiskt har svårt för massmord – Förintelsen bevisar
motsatsen. Men den spanska konservatismen ville exkludera spanjorer som
inte exkluderades av den spanska fascismen. Enligt falangismen hade de
vilseledda medborgarna i det republikanska Spanien straffats tillräckligt
”och man sökte nu ett sätt att (åter)inkorporera dem i det spanska
samhället”, skriver Mary Vincent.47 Detta kunde Franco inte acceptera.
Därav konflikten mellan Franco och Falangen, som började spänna
musklerna gentemot sin överordnade diktator. Ledande företrädare för
denna fascistiska kamp mot Francos konservatism var, intressant nog, en
kvinna – den avrättade falangistledaren José Antonios stridbara syster Pilar
Primo de Rivera. Eftersom falangismens manliga ledarkadrer dödats av
republiken under inbördeskrigets inledning fick rörelsens kvinnoförbund
Sección Femenina (SF) ett anmärkningsvärt stort inflytande inom
falangismen från 1937 och framåt. Visserligen hade Francos segrar
inneburit att spanska kvinnor, som under republiken förvärvsarbetat,
tvingats tillbaka till hemmen enligt den nya regimens antifeministiska
program. Öppet republikanska kvinnor rakades, tvingades dricka ricinolja
och våldtogs på polisstationerna. Men andra kvinnor, som fortfarande
önskade en aktiv samhällsroll, fann möjligheter i fascismen. Såsom Sección
Femenina-medlemmar massmobiliserades de inom de viktiga fälten
sjukvård och socialt välfärdsarbete. Därmed kunde SF-ledaren Pilar Primo
de Rivera i maj 1941 sätta kraft och makt bakom orden när hon meddelade
att hon ”inte längre kunde arbeta för att övertyga människor om att detta
parti verkligen var Falangen”.48 De ”gamla skjortorna” (bland dem Francos
egen svåger Ramón Serrano Súñer) skulle erövra staten från generalen
Francisco Franco.
Utlösande faktor var falangisten Salvador Merinos besök hos Joseph
Goebbels i Berlin den 7 maj 1941. Syftet var att söka tyskt stöd för att
pressa Franco till att upphöja falangismens makt, status och inflytande i
Spanien – samt att med hjälp av falangistiska radikaler få med Spanien i
andra världskriget, mot Francos vilja. Detta utvecklades till Francos
svåraste kris någonsin under sin karriär som diktator. Franco hade inga som
helst intentioner att låta någon – falangister eller andra – utmana den makt
som han och den konservativa officerskåren hade i Spanien. Parallellt med
de fascistiska konspirationerna gjorde höga generaler klart för Franco att de
misstrodde falangisterna. Möjligen kunde ett återskapande av den spanska
monarkin användas för att krossa fascismen? När krisen blev akut i maj
1941 skickade både Pilar Primo de Rivera och brodern Miguel Primo de
Rivera brev till Franco, där de hotade med att avgå från sina respektive
positioner. Franco replikerade omedelbart – han placerade antifalangistiska
höga militärer på ledande poster, med direkt kontroll över statens
våldsapparat. De ”gamla skjortorna” reagerade med ursinne. I flera städer
gjorde falangister öppen revolt, men dessa våldsutbrott krossades brutalt av
den Francokontrollerade polisen. Efter två veckor var majkrisen 1941 över
för Franco, som visserligen skakats av den – men som slutade i totalt
nederlag för falangisterna.
Perioden november 1941 till maj 1942 inträffade något som Preston
beskriver som ”en mer utdragen, oblodig version av de långa knivarnas
natt”.49 Den spanska fascismen hade haft en sista chans att ta sig ur rollen
som underordnad Franco, men misslyckades. Det oöverstigliga problemet
var att rörelsen saknade den nödvändiga politiska styrkan. Franco hade,
utifrån sin ställning som officer och aristokrat, den konservativa spanska
militärmakten helt i sin hand och mot denna förmådde den falangistiska
milisen intet. Resultatet blev att falangismen i fortsättningen spelade en
alltmer underordnad roll i förhållande till den traditionella högern. Forskare
använder den engelska termen domesticated om falangismen efter 1941, ett
begrepp som vanligen används om vilda djur som blir tamboskap.50 Det
falangistiska partiet fortsatte att existera fram till Francodiktaturens slut på
1970-talet, men det blev allt mindre fascistiskt – och alltmer traditionellt
högervridet – under hela sin livstid. Mary Vincent skriver:

Francoism var, som namnet antyder, en hybrid, resultatet av en

fundamental dialektik som existerade mellan alla sektioner av den
antirepublikanska högern under 1930-talet. Fascismen bidrog med
dynamiken, retoriken och den mobiliserande kraften som visade sig
vara ovärderliga tillgångar under inbördeskriget […] Falangismen
existerade alltid inom en bredare och mer generell högerdiskurs och
 ideologi som till slut kan ha underminerat en identifierbar fascism
men som också gjorde det möjligt för den att existera över huvud
taget.51

När de allierade befriade Europa från axelmakternas barbari stannade deras

trupper vid Pyrenéerna. Spanien förblev ett land med ett existerande och
ledande fascistparti. Först 1977 upplöstes Falangen. Men rörelsens historia
var – trots sin livslängd – närmast patetisk. Den spanska fascismen
misslyckades på 1930-talet både med att finna folkligt stöd och användbara
allierade inom traditionell höger. Till slut blev rörelsen nedtryckt av en
auktoritär konservatism som hänsynslöst kunde utnyttja dess resurser utan
att ge särskilt mycket tillbaka. Det har påpekats att den spanska
nationalismen – såsom den representerades av landets starka konservatism –
i sig var ett hinder mot en fascistisk utveckling. Spanien hade en helt egen
kontrarevolutionär och antisocialistisk rörelse: den katolska
traditionalismen. Det ansågs därmed stötande för en nationalistisk spanjor
att importera ett ideologiskt alternativ från utlandet – det vill säga
Nazityskland eller det fascistiska Italien.52
Under 1950-talet kunde Franco sluta avtal med framför allt USA och
blev en accepterad partner till västvärlden under kalla kriget mot
Sovjetunionen. Fascismen förde en alltmer tynande tillvaro, trots sin
fortsatta existens inom FET. I stället tog katolicismens konservatism gradvis
över som ideologiskt bärande kraft i Spanien. Men fascisthelgonet José
Antonio lades till vila i den storhetsvansinniga katolska basilikan Valle de
los Caídos. När jag besöker graven har någon lagt rosor på hans häll, i form
av den falangistiska partisymbolen. Det är möjligen ändå någon sorts
triumf.

*
Från början var det tänkt att rörelsen skulle heta Fascismo Español, men detta ändrades till det mer
unika Falange Española. En poäng var att förkortningen ”FE” förblev densamma. En falang var i det
antika Grekland en uppställning av fotsoldater, från 600-talet av tungt rustade så kallade hopliter.
Den makedoniska falangen infördes av Filip II och karakteriserades av en ännu tätare formation och
beväpning med långa lansar (Nationalencyklopedin, uppslagsord ”Falang”).
 4. Japan och sagan om konungens återkomst

DET FINNS ETT inneboende problem i gränsdragningen mellan konservatism

och fascism, nämligen fascismens önskan att åstadkomma en nationell
”återfödelse”. Samhället har gradvis degenererat, bort från en forntid som
glorifieras. Men detta gyllene ”förr” innebar oftast – rent konkret – att de
traditionella konservativa eliterna regerade ensamma enligt feodala
modeller. Om ett sådant ”förr” återupprättas innebär det per definition att
fascisterna hålls utanför makten. Resultatet blev konstruktionen av
fascismens alternativa moderniteter (vilka avhandlats i del V). Men på vissa
håll har fascismens ultranationalism varit omöjlig att separera från
monarkin, som för många nationalister varit och förblivit själva symbolen
för det ”heliga” hos den egna nationen. Då blir gränsdragningen mellan
fascism och konservatism plötsligt svår. Kan en fascist som önskar att
monarker ska styra verkligen vara fascist? Ett utmärkt historiskt exempel på
detta är den japanska fascismen, som omöjligen kunde fjärma sig från den
japanska identitetskänsla som utgår från den gudomlige kejsaren. Vi ska
strax återkomma till det. Men något oortodoxt kommer först ett annat
exempel, hämtat ur fantasins värld.
I denna dels inledning nämndes den brittiske författaren och språkvetaren
John Ronald Reuel (J.R.R.) Tolkiens sagovärld i trilogin Sagan om ringen,
Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst. Dessa
romaner har haft ett närmast obeskrivligt stort inflytande på generationer av
västerlänningar. Enligt en omröstning i Storbritannien 1997 var Tolkiens
storverk ”1900-talets främsta litterära verk”.* År 2001 hade filmatiseringen
av romanerna premiär, varpå denna storslagna saga spreds till en ännu
bredare och global masspublik. Det finns någonting i Tolkiens berättelse
som finner resonans i den moderna människans djupaste existentiella
själsbrunn – något som får böckerna att bli lästa, älskade och
identitetsskapande bortom de känslor som väcks av annan litteratur.
Tolkien började arbeta med böckerna under slutet av första världskriget
och mellankrigstiden, det vill säga under fascismens och den auktoritära
konservatismens glansdagar (de utgavs dock först 1954–1955). Böckernas
miljö har också påtagliga likheter med sin samtids europeiska geopolitiska
situation. Tolkiens sagovärld utspelas i Midgård, en värld där de goda
människornas stormakt Gondor – i allians med ädla alver, flitiga dvärgar
och krigiska hästfolk – innehar den främsta styrkepositionen. Detta efter en
forntida seger över det onda imperiet Mordor, som till största delen bebos
av den vämjeliga rasen orcher. Problemet är att Gondor under mycket lång
tid har degenererat. Fortifikationerna förfaller, allianserna tvekar, alverna
utvandrar och själva det ädla blodet hos männen späds ut och försvagas.
Orcher härjar därmed allt friare i de västliga länderna. Denna degenerering
visas explicit i att Gondor inte styrs av en kung, utan av en svag
ställföreträdare (rikshovmästare). Det står klart för läsaren att det krävs en
enorm ansträngning av återfödelse i Midgård, för att med hjälp av krig
rädda det goda i denna värld undan Mordors mörker. Orchernas massor är
en cancersvulst som hårdhänt måste opereras bort från världen i väst. Ingen
förlåtelse, försoning eller samexistens kan någonsin ges en orch. De måste
fördrivas eller – ännu hellre – dödas.
Så långt är Sagan om ringens idévärld fascistisk snarare än auktoritärt
konservativ. Föreställningen om ett ädelt ”väst” som slåss på liv och död
mot ett hotande ”öst” känns igen från de flesta europeiska fascistiska
rörelser. Framför allt känns Tolkiens skrivna längtan efter Gondors
”återfödelse” typiskt fascistisk – och den fångar också läsaren, i många fall
intensivt och känslostormande. Men Tolkien personligen var inte fascist,
utan snarare auktoritärt och antidemokratiskt konservativ. Hans politiska
hjärta klappade för general Franco i Spanien, som han omfamnade såsom
kristen krigarhjälte. När det gällde den proletäre Adolf Hitler kände Tolkien
däremot enbart förakt, medan hans hat drabbade den spanska demokratiska
republiken samt Stalin i Sovjetunionen. Den auktoritära konservatismen
återfinns följaktligen i Sagan om ringen. Tolkiens lösning på problemen i
Midgård var inte en folklig och fascistisk massrörelse utan ”konungens
återkomst”. Som ett mirakel finns den blivande konungen Aragorn bland de
stridande i väst, blygsamt klädd till utbygdsjägare. Dennes ädla blod ”av
Númenor” är inte utspätt, som hos andra män i det degenererade väst. Vid
böckernas slut bestiger Aragorn tronen och leder Gondor in i en lysande
och pånyttfödd tid. Sagan om ringen-historierna blandar alltså fascistisk
och auktoritärt konservativ ideologi på ett – bevisligen – mycket
framgångsrikt sätt, som tidlöst fångat generationer av västerländska läsare.
Ideologiskt kan böckerna beskrivas som att problemformuleringen är
fascistisk, medan lösningen på Midgårds politiska situation är konservativ
(inklusive ett ofta uttryckt hat mot modernitet och industrialism). Böckerna
blev snabbt den enorma succé de utgör än i dag. Trots vår tids västerländska
självuppfattning om en demokratisk konsensus. Det är värt att fundera
över.*

Fascism i Japan
Den japanska fascismens ideologiska hemvist är ämne för debatt inom
forskningen. Det har till och med hävdats att den inte existerat, eftersom
Japan inte var tillräckligt europeiskt. Payne skriver att Japan var ”för icke-
västerländskt för att vara mottagligt för fascism”.53 Detta resonemang
anknyter till en västerländsk uppfattning om att fascismen hade ett specifikt
utrymme, hårt knutet till både tid (1919–1945) och rum (”västvärlden”).
Detta avfärdas bestämt av den australiska historikern Rikki Kersten, expert
på modern japansk politisk historia. Hon tillbakavisar Paynes avgränsning
av fascismens geografiska utrymme som ”intellektuell kolonialism”.54
Robert O. Paxton ger den japanska fascismen mer utrymme än Payne och
påpekar att Japan under början av 1900-talet var det mest industrialiserade
landet utanför västvärlden, underförstått att det var relativt ”västerländskt”.
Japan hade först vunnit rysk-japanska kriget 1905 och tillhörde sedan
vinnarmakterna efter första världskriget. Under 1920-talet tog Japan stora
kliv mot demokrati och 1926 erhöll landets manliga befolkning allmän
rösträtt till underhuset i parlamentet. ”Trots att överhuset förblev mäktigt
och armén undkom parlamentarisk kontroll så leddes regeringen oftast av
det största partiet i underhuset”, skriver Paxton.55 Denna exklusivt manliga
demokrati födde även fascism, personifierad i författaren och filosofen Kita
Ikki som redan 1919 skrev verket ”Generell beskrivning av åtgärder
angående rekonstruktionen av Japan”. Nationen skulle enas genom ett
nedkämpande av den skadliga kapitalismen, och statliga restriktioner skulle
utfärdas gentemot storindustri och större jordägare. Därefter skulle Japan
kunna bli ett asiatiskt centrum för befrielse från de europeiska stormakterna.
Men även Japan drabbades hårt av den globala ekonomiska krisen 1929–
1930 och demokratin överlevde inte. I september 1931 inledde den japanska
militärmakten en invasion av det kinesiska Manchuriet – vilket i japansk
historieskrivning utgör inledningen på andra världskriget (det så kallade
”femtonårskriget” – redan 1910 annekterades för övrigt Korea). Lägre
officerare inspirerades av Ikkis verk och bildade en mängd hemliga
fascistiska brödraskap, med namn som Körsbärsblommerörelsen och
liknande. Med hjälp av politiska mord och kuppförsök sökte de införa ett
fascistiskt samhällssystem – som dock alltid skulle ha kejsaren som
överhuvud. Den 26 februari 1936 ockuperades Tokyo av fascistiska
rebelltrupper och bland annat mördades Japans finansminister. Upproret
slogs ner och bland de avrättade fanns Kita Ikki. ”Kejsaren själv avslutade
därmed vad som kallats för japansk fascism underifrån”, skriver Paxton.56
Därefter existerade japansk fascism enbart som en ingrediens inom den
inhemska elitistiska konservatismen, anser Paxton:

För att summera så valde det japanska statsstyret att välja och vraka
i den fascistiska menyn och ta till sig vissa former av
korporativistisk ekonomisk organisation och kontroll i en ”selektiv
revolution” av statliga åtgärder, samtidigt som staten förtryckte den
röriga folkliga aktivismen bestående av autentiska fascistiska
rörelser. […] Den japanska varianten av fascism påtvingades av
makthavare i frånvaron av ett massparti eller en folkrörelse. Detta
bortsåg från, eller till och med opponerade emot de japanska
intellektuella som inspirerades av europeisk fascism. Det var som
 om fascismen skulle ha etablerats i Europa som ett resultat av att
man krossat Mussolini och Hitler.57

Paxtons slutsats är att Japan 1932–1945, som ofta kallats fascistiskt i väst, i
stället bör förstås som en expansionistisk militärjunta – det vill säga som en
auktoritärt konservativ diktatur.
Roger Griffin lyfter fram den japanske politiske tänkaren Nakano Seigō
som fascistiskt undantag i Japan, där fascismen hade liten chans eftersom
den tvingades ”tävla om utrymme med en formidabelt förstärkt höger”.58
Seigō hade redan före första världskriget formulerat idéer om Japans
återfödelse utifrån tankar om samurajideal, konfucianism och franska
revolutionen. Hans frustration över liberalism och den japanska
konservatismen fick honom att grunda en rörelse, som efter många
namnbyten så småningom fick beteckningen Tōhōkai (”Fjärran Östern-
samfundet”). Rörelsen fick några tusen medlemmar, iförda svarta skjortor
och armbindlar med keltiska kors. Detta antyder direktpåverkan från det
fascistiska Italien, som Seigō mycket riktigt besökte i december 1937. Han
lämnade sin audiens hos Mussolini full av beundran, varpå han begav sig
till Nazityskland där Ribbentrop och Hitler väntade på honom. De
europeiska influenserna hos Seigō syns tydligt i ett tal från 1939:

Vissa säger att varken fascism eller nazism är lämpliga för vår
nation. Men jag anser inte att det finns någon skillnad i den ultimata
viljan hos folk som försöker besegra svårigheter – vare sig det är
Tyskland, Italien eller Japan. Både fascism och nazism är tydligt
väsensskilda från den gamla tidens despotism. De representerar inte
konservatismen, som ligger efter demokratin, utan utgör ett mer
demokratiskt samhälle som når bortom demokratin.59

Men Tōhōkai-rörelsen hade slutat växa och Seigō svarade med frustration.
Han blev alltmer aggressiv gentemot den japanska regimen och efter
anfallet mot USA:s flottbas vid Pearl Harbor i december 1941 blev denna
opposition omöjlig i rådande samhällsklimat. Nakano Seigō förbjöds att
framträda offentligt och 1943 placerades han i husarrest, varpå denne
japanske fascistledare tog sitt eget liv med svärd på traditionellt japanskt
vis. I övrigt avfärdar Griffin tanken på att japanska ”fascistinspirerade”
rörelser kan kallas genuint fascistiska, eftersom de strävade efter att
underordna sig kejsaren – det vill säga de traditionella eliternas överhuvud.
”Inte ens de högaktiva och diffusa radikala högergrupperingar som växte
fram under 1930-talet övergav kejsarprincipen”, skriver Griffin.60
Rikki Kersten avvisar inte bara Payne, utan även Paxtons och Griffins
argumentering. Hon går tillbaka till 1850-talets japanska intellektuella, som
funderade över hur Japan skulle möta moderniteten. Var Japan tvunget att
europeiseras för att kunna åstadkomma modernitet? Det nationalistiska
svaret var att Japan kunde industrialiseras samtidigt som samhällssystemet
skyddades från ”västernisering”. Kersten skriver:

Detta skulle bli en viktig aspekt hos den fascistiska transformering

som inträffade i det mellankrigstida Japan. Det var i en atmosfär av
antivästerländska, projapanska känslor som fascismen gjorde entré i
det sociopolitiska Japan. […] Det var inte institutionerna, utan
funktionerna – inte attributen, utan dynamiken, som enligt vissa
utgör en fruktbar förståelse av vad fascism betydde i Japan.61

Hennes poäng är att den japanske kejsaren inte ska förstås som en
representant för de traditionella konservativa eliterna, i likhet med
europeiska monarker. I stället var den japanske kejsaren en ideologi. Den så
kallade kokutaisfärens viktigaste beståndsdelar var gudomligheten hos den
kejserliga familjen, föreställningen om kejsaren som ”nationens fader” och
det oavbrutna ledet av kejsare ända från urtiden. Därför var det självklart
för exempelvis Kita Ikki att sammansmälta sin fascistiska ultranationalism
med kejsarens helighet. Kejsaren var inte en enskild konservativ
maktperson utan ett väsen, självklart ständigt närvarande i landets själ för
varje japansk nationalist. Likaså var demokrati för en japansk fascist något
obehagligt västerländskt – något fundamentalt antijapanskt.
Direkt stötande var den demokratiska ideologins tanke om alla
människors lika värde, eftersom detta synsätt förolämpade kejsarens
gudomliga person. Kita Ikki ville tvärtom ”återställa kejsaren till dennes
Meiji-ursprung, som överbefälhavare ställd ovanför medborgarskap”.62 Den
japanska fascismen skulle föda ett Japan som kunde utföra sin historiska
mission, skrev Ikki:

Den japanska fanan med den uppåtgående solen kommer att besegra
England, vitalisera Turkiet, frigöra Indien, göra Kina självständigt
och kommer sedan att låta ljuset stråla på alla jordens folk.63

Kerstens poäng är att det skapades en japansk fascistisk massrörelse kring

dessa expansionistiska tankar, symboliserade av ockupationen av
Manchuriet. Myriaden av fascistiska och fascistoida rörelser var enligt
Kersten bara en del av detta. Ӂr 1937 var Japan, enligt de flesta forskare i
det efterkrigstida Japan, ett fascistiskt samhälle”, skriver Kersten.64 Hon
placerar den japanska fascismens ultranationalism hos kejsaren – men inte
utifrån dennes jordiska existens, utan med utgångspunkt i kejsarens
funktion som maktstruktur. Japan hade blivit en fascistisk stat, men makten
fortsatte – utifrån nationalistiska föreställningar – att utstråla från kejsaren
som symbol, varpå den sipprade nedåt enligt hierarkiska principer.
Avgörande för Kersten är att kejsarsystemet i sig var ett uttryck för
fascismens dynamik, vilket skilde sig från tidigare system (feodalism).
Kejsaren legitimerade systemet, men det var inte kejsaren som
personifierade fascismen – som exempelvis Mussolini i Italien eller Hitler i
Tyskland. I själva verket anser Kersten att en tysk eller italiensk fascism
hade varit fullständigt omöjlig i Japan. Vidare kunde ingen fascistisk
revolution realiseras i Japan, eftersom den typiske japanske medborgaren
ansåg sig inkorporerad i det maktsystem som utstrålades från kejsaren.
 Problemet med Kerstens försök att definiera Japan till och med 1945 som
fascistiskt är att hon bortser från militärmaktens starka roll. Om en folklig
anslutning och makt hade funnits kring kejsarens gudomliga fötter hade
hennes argumentering varit starkare, men när det gällde de riktigt stora
besluten – framför allt krig – så ansåg sig den japanska militären ha rätt till
autonomi. Och framför allt, de hade maktresurser att säkra denna autonomi.
Vi landar således i en verklighet där Japan var ännu en auktoritärt
konservativ militärjunta med lånade fjädrar från fascismen. Japan fortsatte
också att hålla fria val även under kriget med USA, och regeringarna
avlöste varandra. Men militären lät sig inte styras av detta, utan skötte
krigföringen på egen hand – även dess politiska dimensioner (framför allt
manifesterat i anfallet mot USA 1941 samt vägran att ge upp 1945). Men
Kerstens tankegångar är ändå fruktbara, eftersom de sätter fingret på en
central egenskap hos fascismen: dess förmåga att anpassa sig till lokala
förutsättningar. Vidare tjänar diskussionen om Japan – och Tolkiens
sagovärld Midgård – som exempel på hur svår och intrikat gränsdragningen
mellan auktoritär konservatism och fascistisk ideologi kan bli om man rör
sig bort från de tydligaste exemplen Italien och Tyskland. Då kan
fascistiseringen av konservatismen, respektive normaliseringsprocessen hos
fascismen, nå en punkt där de bägge ideologierna sammanfaller – eller till
och med passerar varandra.

*
Undersökningen gjordes av brittiska TV-kanalen Channel 4 och bokhandelskedjan Waterstones. För
mer information, se exempelvis www.curious.org.uk/top-100-books.htm (hämtat 120507).
*
I Sveriges Radio sändes 22 juni 2011 en radiodebatt under rubriken ”Låt Kungen bestämma – det
funkar ju i Sagan om ringen”, om huruvida Sverige skulle vara en demokrati eller ej utifrån Tolkiens
berättelse. Johanna Koljonen, Jättestora frågor med Johanna Koljonen (110622).
http://sverigesradio.se/sida/ljud/3206109 (hämtat 120507).
 5. Fascismen, konservatismen och maktens anatomi

INGEN ENSKILD FORSKARE har påverkat dagens humanvetenskapliga

teoridiskussion så mycket som den franske filosofen Michel Foucault
(1926–1984). Av särskild vikt vid studier av fascistisk respektive
konservativ samhällskontroll är Foucaults maktteori, något som enbart i
begränsad utsträckning uppmärksammats av fascismforskningen. Ändå går
det att hävda att Foucaults tankar om makt kan vara av stort värde då det
gäller skillnaden mellan fascism och auktoritär konservatism.65
Foucault kallar den traditionella synen på makt för repressiv. Enligt
denna modell är makten formell och dess grundläggande handling är att
formulera regler (lagar), varpå medborgaren har att välja mellan två
alternativ – att lyda eller inte lyda, det vill säga att antingen följa en given
regel eller att bryta mot den. Detta mönster följer sedan med i samtliga
maktrelationer i samhället. Föräldern sätter upp en regel som barnet kan
följa eller inte följa. Arbetsgivaren bestämmer vilka tider som gäller för
lunchpaus, varpå arbetstagaren kan acceptera dessa eller ta otillåtna
långluncher. En rättspsykiatriker kan formulera vad som är tillåtet
”normalt” respektive otillåtet ”onormalt” beteende. Både maktutövaren och
den som utsätts för makten har att fatta ett tydligt och aktivt beslut – vilka
lagar ska stiftas, respektive vilka lagar ska den enskilde välja att följa eller
bryta emot. I grund och botten är därmed maktutövningen enbart negativ –
den säger ”nej” till vissa beteenden. Resultatet blir antingen lydnad eller
olydnad och makten är därmed ”oförmögen att producera något och bara
lämpad att sätta gränser”, enligt Foucault.66 Enligt detta sätt att tolka makt
så är maktutövaren visserligen förmögen att slå hårt mot den som bryter
mot reglerna; den olydige kan straffas fysiskt, psykiskt eller kanske
uteslutas ur en given gemenskap. Men ändå förmår makten ganska lite – ett
tillstånd återspeglat i begreppet underkuvad härskare.
 Foucault kritiserade den ovanstående repressiva maktförståelsen på flera
plan, utifrån moderniteten. Enligt Foucault har denna modell av makt varit
tillräcklig under tidigare delar av historien, men sedan mer än 200 år
tillbaka har makten ändrat karaktär väsentligt. Kriminologen och
Foucaultexperten Magnus Hörnqvist skriver:

Just förhållandet att maktutövningen var ensidigt repressiv gjorde att

de dominerande grupperna mot slutet av 1700-talet höll på att
förlora greppet över ett samhälle som genomgick djupgående
förändringar. De repressiva metoderna avlastades och
kompletterades med andra makttekniker. Det sker en övergång från
”en maktteknologi som undanröjer, utestänger, förvisar,
marginaliserar och undertrycker” till ”en i grunden positiv makt som
formar, observerar, vet och mångfaldigar sig på basis av sina egna
effekter”. […] Den nya maktens mekanismer ”har till funktion att
stimulera, förstärka, kontrollera, övervaka, maximera och organisera
de krafter som står under den: en makt som mera är avsedd för att
producera krafter, få dem att växa och ordna dem, snarare än att
dämma upp dem, kuva dem eller förstöra dem”.67

Foucaults stora bidrag till diskussionen var att lansera begreppet produktiv
makt, som skulle sättas i relation till traditionell repressiv makt. Produktiv
makt ägnar sig inte – enbart – åt att förbjuda oönskade handlingar hos
individen, den största mödan åtgår tvärtom till att initiera önskvärda
handlingar. Detta enligt vissa principer:

Makten är organiserad kring normer. Till skillnad från den

repressiva förståelsen av makt, där maktutövaren patrullerar gränserna
för acceptabelt beteende, så mäter den produktiva makten skillnader
hos individen i förhållandet till en norm. Det kan gälla individens
attityd, självförtroende, klädstil, kroppsspråk och – särskilt – det som i
dagligt modernt tal benämns ”social kompetens”.
 Makten bemäktigar och underkuvar samtidigt. Produktiv makt
utövas i samarbete med de underordnade, inte mot dem. Positiva
incitament föredras framför negativa. Åtgärderna vilar på att
individerna deltar i processen, det är de som utsätts för makten som har
att genomföra önskade förändringar. Genom att bädda in makten i en
social struktur vädjar makten till individens uppfattning om sitt eget
självbestämmande. Maktens taktik är alltså både auktoritär och lyhörd.

Makten är produktiv. Repressiv makt förhindrar utvalda beteenden,

produktiv makt framkallar utvalda beteenden. Att skapa
”medborgaren” utifrån 1800-talets nationalistiska ideologiska
utveckling var en viktig del av detta. Men det handlar också om
hantering av konflikter, mer specifikt om hur de som utsätts för
produktiv maktutövning spelas ut mot varandra. Varje person tillägnas
en rang och en uppgift i en hierarkisk ordning (exempelvis som
anställd på en arbetsplats eller som elev i en skola). Genom att
finjustera varje individs rangställning – flytta personen uppåt eller
nedåt – så kan makten belöna respektive bestraffa. ”Principen är enkel;
det ska vara lätt att klättra och lätt att halka ner”, skriver Hörnqvist.68

Detta resonemang kring traditionell repressiv makt respektive

modernitetens produktiva makt kan föras in i jämförelsen mellan
konservatism och fascism. Den auktoritära konservatismens vilja var att
traditionella eliter skulle styra ensamma över icke-politiserade
människomassor, som i stället skulle ägna sig åt sina privata göromål och
acceptera den givna samhällsordningen. Så länge dessa människomassor
handlade enligt detta mönster så fick de i princip vara ifred för makten, som
både andligen och rent konkret befann sig någon annanstans – i monarkens
slott eller i någon regeringsbyggnad i huvudstaden. Det ligger i
konservatismens kris under 1900-talet att detta blivit en omöjlighet redan
under 1800-talet, men inte desto mindre ansåg den konservative diktatorn
att detta var idealsituationen som skulle garantera ”lugn och ordning”.
Fascismen var – som motsats till konservatismen – i stället en explicit
manifestation av produktiv makt. Fascismen fanns överallt i samhället och
skulle genomsyra människornas hela tillvaro. Någon ”privat sfär” skulle
helst inte existera över huvud taget. Mussolini drömde om ett samhälle där
alla medborgare, från minsta barn till vuxna män och kvinnor, var iförda
olika typer av fascistiska uniformer. Själva hans formulering av
”totalitarismen” återspeglar detta, hur fascismen fullständigt uppfyller
allting i människornas värld. Enligt stereotypen om fascismen sker dess
maktutövning repressivt, symboliserat av hur Gestapo bankar på dörren mitt
i natten hos någon stackars medborgare som förbrutit sig. I praktiken
arbetade den fascistiska makten i både Italien och Tyskland mycket mer
med skapandet av normer, av ideal om den ”nya fascistiska människan”.
Det positiva exemplet framhölls för den individ som inkluderades i
samhället, medan den som exkluderades ändå var dömd från början
(exempelvis judiska individer i Tyskland). Detta system fungerade över
förväntan. Under 1930-talet kunde Mussolini montera ner det fascistiska
samhällets repressiva våld, eftersom detta inte behövdes längre. Det
italienska folket anpassade sig med glädje. Detsamma kunde ha skett i
Tyskland, men hitlerismen var alltför förtjust i sitt Gestapo. Men i stort var
det en överväldigande positiv upplevelse att vara inkluderad italienare i
Mussolinis Italien, respektive tysk i Nazityskland. Trots att den produktiva
makten i dessa länder manipulerade sina medborgare enligt de tekniker som
Foucault lyckats sätta fingret på.
Självklart fanns inga vattentäta skott mellan maktens metoder, och även
de konservativa diktaturerna tvingades anpassa sig till modernitetens
verklighet om de ville överleva. Även om deras ideal kanske var någon
feodal medeltida furste i en riddarborg så var denna strävan en illusion.
Men poängen förblir att det finns många sätt att beskriva konservatismens
förhållande till fascismen. Efter 1945 landade majoriteten av Europas
politiskt hemlösa fascister inom konservativa sammanslutningar – bland
annat den uppåtgående tyska och italienska kristdemokratin. Men det är en
annan historia.
 DEL VII
SLUTSTATIONEN HETTE AUSCHWITZ-BIRKENAU

Dessa människor var stolta över sitt arbete. De var övertygade om att de arbetade med en renande
handling. De kallade Auschwitz för ”Europas anus”, via vilket Europa rensades. De ansvarade för
Europas renande. Om du inte får in det i huvudet har du inte begripit någonting.
 1. Filtarna och Förintelsen

MELLAN 1756 OCH 1763 utkämpades det fransk-indianska kriget i

Nordamerika (USA existerade ännu inte), mellan brittiska och franska
styrkor. Brittisk irritation drabbade indianstammar som allierat sig med
fienden. Den brittiske befälhavaren – lord Jeffrey Amherst – brevväxlade
med en underlydande överste, som hade en praktisk idé angående striden.
Indianerna skulle nedkämpas med biologisk krigföring, närmare bestämt
med hjälp av filtar som infekterats med smittkoppor. Den 13 juli 1763 skrev
översten i ett brev till Amherst att ”jag kommer att försöka smitta
indianerna med hjälp av filtar som de kanske hittar, men jag får vara
försiktig så jag inte drabbas av sjukdomen själv”. Tre dagar senare svarade
Amherst:

Du gör rätt i att försöka smitta indianerna med hjälp av filtar, likaväl
som du bör försöka varje annan metod som kan utrota [extirpate]
denna vidriga [execrable] ras.1

Vi vet inte om de brittiska styrkorna omsatte idén i handling, ändå är

episoden intressant. Den illustrerar ett grundfundament hos moderniteten –
den moderna rasismens födelse på 1700-talet. Lord Amherst ville inte
bekämpa enbart fientliga krigare, han föredrog utplåningen av en hel ”ras”,
inklusive icke-stridande civila, nyfödda spädbarn och åldringar. Det var
heller inte tillräckligt att fienden sträckte vapen och gav upp kampen. Lord
Amherst tyckte att de borde ”utrotas” eftersom de utgjorde en ”vidrig ras”,
det vill säga att fienderna hade egenskaper som de inte kunde göra något åt.
Indianerna var födda ”vidriga” och deras fysiska utplåning var något
eftersträvansvärt. Brevväxlingen med översten var heller ingen
engångsföreteelse vad beträffar folkmordstanken. Andra brev, skrivna av
brittiska militärer under samma krig, innehåller liknande fraser om
indianerna. ”Denna ohyra har förbrukat alla anspråk på mänsklighet”;
”åtgärder bör vidtas för att åstadkomma en total utrotning av dessa
indianska nationer”; ”deras fullständiga utrotning är knappt en tillräcklig
ersättning”; ”deras själva existens måste upphöra”.2
Episoden om Amherst och indianerna har en fortsättning. År 1776
förklarade sig USA självständigt från Storbritannien, varpå den unga
nationen under 1800-talet behövde få sin historia skriven enligt tidens
modeideologi – nationalismen. Med andra ord behövdes historiker och fram
på banan trädde Harvardjuristen Francis Parkman (1823–1893). Denne såg
det politiska behovet av historiska berättelser i USA och företog resor för
att dokumentera förflutenheten. Bland annat levde han veckovis
tillsammans med indianstammar, vilka han skrev beundrande om utifrån
den upplysningstida tanken om ”den ädle vilden”. Denna tanke hade
formulerats av den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau och
drabbade i särskild omfattning de amerikanska urinvånarna, vars livsföring
romantiskt tolkades som identisk med Adam och Evas i Edens lustgård före
syndafallet. Vi ser alltså två till synes motsatta synsätt på Amerikas
urinvånare – lord Amhersts ”vidriga ras” respektive Parkmans ”ädle vilde”.
Bägge synsätten hade dock det gemensamt att de utgjorde ett västerländskt
”vi” som betraktade ett främmande ”dem”. Vidare utsattes ”vilden” för en
stereotypiserad betraktelse från både lord Amherst och Parkman. Både
avskyn och idealiseringen är konstruktioner som fann återklang i samtidens
rasism.
Det folkmordiska synsättet har sammanfattats av författaren Joseph
Conrad i romanen Mörkrets hjärta, om den belgiska kolonialismen i
Kongo.3 Under åren 1885 till 1908 tvingades miljoner kongoleser i slaveri
och drevs in i djunglerna för att samla gummi. Den så kallade gummiterrorn
har nämnts i samband med den nazityska Förintelsen eftersom dödstalen
var i samma skala; totalt berövades uppemot tio miljoner afrikaner livet.4 I
Conrads omskakande roman från 1902 – alltså utgiven mitt under pågående
folkmord i Kongo – formulerades den centrala tanken hos denna europeiska
rasism; exterminate all the brutes (”utrota varenda vilde”).* Afrikanerna var
undermänniskor som borde utplånas. De skulle ändå dö bort,
utkonkurrerade av den överlägsna vita rasen, enligt samtida
socialdarwinistisk filosofi om den starkes överlevnad. Den vita rasen gjorde
dessa folk en tjänst genom att göra deras lidande så kort som möjligt – via
folkmord och massmord. Den tanzaniske historikern Bertram Mapunda
beskriver idén:

Afrikanerna är primitiva undermänniskor. Principen lyder att de

starka ska överleva och de svaga måste man låta försvinna. Världen
bygger på konkurrens, så vi kan inte bry oss om vad som händer
med de svarta. Låt oss döda dem.5

Å andra sidan fanns det empatiskt-rasistiska synsättet, representerat av

Parkman. Det kännetecknas av sentensen the white man’s burden, ”den vite
mannens börda”. Ett uttryck som myntades 1899 av poeten Rudyard
Kipling i dikten med samma namn:

Take up the White Man’s burden–

Send forth the best ye breed–
Go bind your sons to exile
To serve your captives’ need;
To wait in heavy harness,
On fluttered folk and wild–
Your new-caught, sullen peoples,
Half-devil and half-child.6

Enligt detta synsätt var det den vite mannens uppgift att sprida sin
imperialism, kolonialism och överhöghet till de underlägsna rasernas (Half-
devil and half-child, ”halvt barn, halvt djävlar”) länder. Inte för att mörda
dem, utan för att skänka dem upplysningens ljus. Att långsamt och
mödosamt närma dem till den vita rasens nivå, bildning och kultur. To serve
your captives’ need. En rasism inte byggd på massmord, utan på en
egenkonstrue rad ”vit” identitet med tankar om godhet, dygd och plikt. Inte
desto mindre var tanken om the white man’s burden ofta lika våldsam som
exterminate all the brutes. Uppfostran av underlägsna raser krävde
bestraffningar, korrigeringar och brutalitet. Francis Parkman delade dessa
tankar, för självklart skulle Nordamerikas indianer underkastas den vite
mannens välde. Men historien om den brittiske lord Amhersts barbari
passade in i Parkmans USA-nationalistiska historieprojekt, där frigörelsen
från Storbritannien var en central händelse och där det brittiska imperiet
med fördel kunde skildras utifrån grymhet och mordiskhet. Under tre
decennier gav Parkman ut det väldiga verket France and England in North
America, i ett flertal volymer.7 Där fanns lord Amhersts obarmhärtighet i en
USA-nationalistisk kontext kring ”frigörelsen från förtrycket” under den
brittiska kronan.
Men inte ens med detta tar historien om de smittade filtarna slut. År 1994
– mer än hundra år efter utgivandet av France and England in North
America – började en amerikansk professor i etnologi, Ward Churchill, ge
spridning åt en historisk händelse som skulle ha inträffat 1837 vid
militärposteringen Fort Clark i nuvarande delstaten North Dakota:

Tidigt 1837 beställde kommendören vid Fort Clark en båtlast med

filtar från ett militärt smittkoppssjukhus i St. Louis. När lasten
anlände till Fort Clark, den 20 juni, så begärde officerare vid
amerikanska armén förhandlingssamtal med mandanindianer som
levde nära fortet. Vid förhandlingen distribuerades de
smittkoppsinfekterade filtarna som gåvor. När indianerna senare
började visa symptom på sjukdom så avrådde den amerikanska
arméns läkare från karantän. I stället uppmanades de smittade att
bege sig till andra indianstammar, så att sjukdomen kunde spridas
och döda fler indianer.8

Problemet med denna version av historien om smittkoppsfiltarna var att den

var påhittad. Ett falsifikat av Ward Churchill. Visserligen led
mandanindianerna av en fruktansvärd smittkoppsepidemi vid den aktuella
tiden, men inga amerikanska förband fanns i närheten. Fort Clark var i
själva verket en handelsstation, smittkopporna kom med en reguljär
hjulångare och den närmaste militära förläggningen var Fort Leavenworth,
130 mil bort. Churchill erkände att han hanterat fakta felaktigt, med orden
”okej, jag var lite för ivrig med saker och ting – mea culpa”.9 I en senare
text nämner han inte längre smittkoppsfiltarna från 1837.10 Däremot
understryker han – troligtvis helt korrekt – att när USA avslutade
”indiankrigen” 1890 så hade den nordamerikanska ursprungsbefolkningen
minskat med 95 procent ”sedan invasionen inleddes”.11 Det som inträffade i
Amerika mellan Columbus ankomst 1492 och krigsslutet 1890 var ett
folkmord – oavsett sanningen om Fort Clark.
Men det går att fundera ännu mer på historien om filtarna. Mellan Francis
Parkmans sena 1800-tal och Ward Churchills sena 1900-tal hade något
avgörande hänt. Nationella fascismer hade under mellankrigstiden gett en
helt ny dimension åt fenomenet rasism, vilket via den tyska nazismen
resulterade i historiens mest omfattade industriella folkmord: Förintelsen.
Utrotandet av Europas judar 1941–1945. Möjligen hade Francis Parkmans
berättelse cirkulerat bland amerikanska intellektuella och fått nytt liv under
det 1960-tal som innebar en ny insikt om den fruktansvärda behandling
indianerna utsatts för av USA. En mytifiering av historien kan ha skett, där
den brittiske 1700-talsgestalten lord Amherst förvandlades till USA:s armé
på 1800-talet, en armé som under sextioåttavänsterns inflytande blivit starkt
moraliskt ifrågasatt på grund av Vietnamkriget. Sakta kan den trevande
tanken om smittade filtar 1763 ha förvandlats till ett industriellt massmord
1837.
Professor Ward Churchill var 35 år gammal då Förintelsen blev en
central del av den västerländska kollektiva identiteten. Året var 1978 och
det amerikanska TV-bolaget NBC började sända miniserien Holocaust.
Troligen världshistoriens mest inflytelserika populärkulturella händelse –
som skapade den nutida minneskulturen kring Förintelsen och som kan ha
påverkat mytifieringen av de smittade filtarna. Vi vet inte. Vad vi vet är att
den brittiske lord Amhersts 1700-talsfunderingar kring folkmord hos
Churchill förvandlades till en modern, industriell och amerikansk 1800-
talsföregångare till den tyska nazismens världshistoriska utrotning. Poängen
blir att fascismen inte uppfann rasismen – och inte heller innebar Adolf
Hitlers självmord 1945 ett slut för rasismen. Däremot utgör Förintelsen den
monumentala milstolpen i rasismens långa historia. Historien om filtarna
kanske visar hur Förintelsen och historiebruket kring Förintelsen ständigt
påverkar både oss själva och vårt förflutna.

*
Författaren Sven Lindqvist har föreslagit översättningen ”utrota varenda jävel” för att bättre fånga
originalformuleringens brutalitet. Detta i sin monografi med samma namn; Sven Lindqvist, Utrota
varenda jävel (Stockholm, 1992).
 2. Rasismens historia

LIKSOM MÅNGA ORD vi tar för givna är ”rasism” svårt att definiera.12 Andra
begrepp tangerar termen; exempelvis heterofobi, xenofobi, etnocentricitet
och så vidare. Det går att tala om rasistiska stereotyper eller fördomar, vilka
både kan vara negativa (”svarta människor är lata”) eller positiva (”svarta
människor har underbar rytmkänsla”). Ett försök att definiera rasism lyder
som följer:

Rasism representerar ett organiserat system av privilegier och

fördomar som systematiskt förfördelar en grupp människor som
anses tillhöra en specifik ras. När sociala kategorier rasifieras – som
regel efter utseende, etnicitet eller religion – så tolkas gruppens
olika kännetecken som genetiskt ärftliga kvaliteter.13

Viktigt att notera är att rasism inte förutsätter uppfattningen att

människosläktet är uppdelat i biologiska raser. Rasismens grund ligger i
uppfattningen att vissa specifika egenskaper överförs automatiskt inom en
given folkgrupp. Denna folkgrupp kan rasistiskt definieras biologiskt,
kulturellt eller socialt. Dessutom ligger det i rasismbegreppet ett
uppifrånperspektiv, det vill säga en strävan efter förtryck, maktutövning
eller känslor av överlägsenhet. Utsatta minoriteters hat mot överordnade
och repressiva majoriteter passar dåligt in i rasismbegreppet. Rasismen vill
”etablera eller förstärka fördelen hos en grupp över en annan”.14 Vidare
finns olika typer av rasism, exempelvis kulturrasism (uppfattningen att
”vår” kultur är överlägsen en specifik ”annan” kultur), institutionell rasism
(exempelvis via lagstiftning) och individuell rasism, det vill säga personlig
diskriminering.
 Den populistiska förklaringen till fenomenet rasism är psykologisk.
Enligt denna syn är det naturligt för människan, sedan mänsklighetens
gryning i en avlägsen forntid, att sluta sig samman med stamfränder och att
vara fientlig mot främmande grupper. Denna fientlighet var en viktig del av
urtidsmänniskans kamp för sin överlevnad, i konkurrens med andra
människor. Begreppet ”rasism” blir då enbart en modern benämning på
något naturligt och djupt mänskligt. Ett fenomen som det inte går att göra
något åt, trots att det förvisso är beklagansvärt. Återkommande rasistiska
folkmord är något mänskligheten måste lära sig leva med – och så vidare.
Problemet är att denna förklaring inte har något stöd i vetenskapen.
Visserligen är det ett välkänt psykologiskt faktum att människohjärnan
kategoriserar samtliga objekt den uppfattar – inklusive andra människor.15
Men indelningen av människosläktet i ”vi” och ”dem” är mer sofistikerad
om man ser till sociala faktorer. Varje människa ingår i ett närmast oändligt
antal ”vi”. Det finns ingen anledning till att just konstruerade ”rasliga”
egenskaper skulle ha företräde i den mänskliga psykologin. Vidare är det
långt ifrån säkert att ett uppfattat kollektiv av främlingar kommer att
bemötas fientligt. Historiskt har ”andra” lika ofta mötts med empati,
nyfikenhet, dialog och samarbetsvilja. Men vissa ”andra” har valts ut till
synes slumpmässigt i fråga om fientlighet.
Exempel på sådana grupper är judar och romer, som utsatts för
långvariga hatiska inställningar från de västerländska samhällena.
Slutsatsen är att det aldrig existerat någon bevisad ”naturlig” fientlighet
som vi i dag skulle kunna kalla rasism. Vi får se till andra faktorer, framför
allt sociala och politiska, för att tränga djupare in i tanken om vilka grupper
som blir utsatta för rasism och rasistiskt våld. Rasism är en ständig
förhandling, en process som aldrig upphör och där grupper av människor
omväxlande inkluderas och exkluderas. Ett exempel är de människor som
omfattas av benämningen ”vita”. Amerikansk forskning har visat att
”vithet” är något som under 1900-talet mödosamt erövrades av judiska,
irländska och italienska etniciteter i USA via ett medvetet politiskt arbete.
Denna ansträngning hade sitt ursprung i amerikansk lagstiftning från 1790,
som fastslog att ”alla fria vita män” garanterades medborgarskap i USA.16
Visserligen förekom en del diskussioner om huruvida även katoliker kunde
räknas som vita, i övrigt accepterades skrivningen utan debatt.
Men på 1840-talet anlände omkring en och en halv mijon irländare till
USA, på flykt undan svälten i hemlandet. Väl framkomna konfronterades
de hårdhänt med rasismen i systemet, enligt vilken ”keltisk” vithet
ifrågasattes under den dominanta uppfattningen om anglosaxisk
överhöghet. Den irländska rasen ansågs – både i USA och England –
övervägande ”svart” eftersom den påstods lida av låga ögonbryn, vildhet,
bestialitet och lathet. Amerikanska forskare mätte irländska skallar och
fastslog att de var ”afrikanoida”. Den moderna rasismens ständiga
följeslagare, karikatyrtecknarna, återgav irländare som apliknande djuriska
monstermänniskor. Men efter en tid i det nya hemlandet började irländarna
organisera sig i etniska sammanslutningar som drev tesen om irländsk
”vithet” – delvis genom att attackera svarta amerikaner. Irländska aktivister
ville därmed dra en tydlig gräns gentemot de ännu mer ”svarta”. På 1890-
talet hade dessa irländska organisationer blivit mäktiga politiska rörelser,
som helt dominerade det demokratiska partiet i USA:s nordliga storstäder.
Den ”anglosaxiska rasen” omdefinierades till den ”keltisk-anglosaxiska
rasen”, varpå amerikanska italienare och judar fann sig ensamma kvar på
den rasliga skalan mellan svarthet och vithet. Den brittiske historikern Ali
Rattansi skriver om processen som följde:

Det var under det rasliga paraplybegreppet ”kaukasisk” som

irländare, italienare, polacker, tyskar och alla andra folkslag av
europeiskt ursprung fann gradvis acceptans som fullvärdiga
medlemmar i den ”vita” amerikanska rasen. […] Men svarthet, i
samma grad som vithet, har varit – och fortsätter vara – en socialt
konstruerad och därför högst kontroversiell beskrivning av ras.
Regeln ”en droppe svart blod räcker” dominerar.17

Det har beräknats att 75 procent av alla ”svarta” amerikaner har förfäder
som varit europeiska eller ”vita” (ett exempel på detta är president Barack
Obama). Ändå fortsätter dessa människor att betecknas som ”svarta”.
Exemplet visar att det förhandlingsbara i rasism gäller var gränsen ska dras
i en uppfattad gråzon mellan konstruktionerna ”vitt” respektive ”svart”.
Trots århundraden av kamp för ”svartas” rättigheter och ett flertal politiska
framgångar (när det gäller slaveri, medborgarskap, rösträtt,
segregationslagar och så vidare) så visar inte den grundläggande rasistiska
uppdelningen mellan ”svarta” och ”vita” några tecken på omförhandling.
Detta har konkreta effekter. I USA är det i dag tio gånger mer sannolikt för
en ”svart” att dömas till fängelse, jämfört med en ”vit” som begått samma
brott. En ”svart” som döms för mord på en ”vit” får dödsstraff 15 gånger
oftare än om förhållandet varit det omvända.
Ordet rasism uppfanns på 1930-talet för att beskriva nazityskt hat mot
judar, och antisemitismen är också ett mycket tidigt exempel på fenomenet.
Avskyn mot judar uppstod i det som skulle bli det bysantinska väldet på
300-talet, då kristna predikanter förkunnade att judar var ”Kristi mördare”
och ”djävulens följeslagare”. Under medeltiden drabbades Västeuropa av
återkommande massmord på judar. År 1095 proklamerades det första
korståget, vilket ledde till judemassakrer i Frankrike, Tyskland och
England. Samma sak inträffade efter 1492, då den spanska kristna monarkin
slutligen drev ut de sista resterna av det muslimska väldet på den iberiska
halvön. Antisemitismen hos kristenheten blev en del av hatet mot
”morerna”, som skapat relativt toleranta och kulturellt blandade miljöer
med starka judiska inslag i städer som Cordoba, Sevilla och Granada. Men
denna medeltida kristna antisemitism hade inga biologiska dimensioner,
enbart religiösa. De tidigaste tecknen på biologiska tankar kom först på
1500-talet, då judar som konverterat till kristendomen blev offer för
spanska doktriner om limpieza de sangre (blodets renhet). Under samma tid
hade sjöfararen Christoffer Columbus stött på den amerikanska kontinenten,
vars befolkning han uppfattade som primitiv – men hans reaktion var inte
enbart negativ. Snarare var Columbus nyfiken och växlade mellan
fördömande och uppskattande beskrivningar av ”indianerna”.
Ordet ”ras” dök samtidigt upp i det engelska, franska och spanska
språket. Men först under upplysningstidens 1700-tal placerades det in i en
vetenskaplig biologisk tolkning av världen, bland annat utifrån den svenske
vetenskapsmannen Carl von Linnés uppdelning av naturens artrikedom.
Linné inkluderade människan i sitt system, såsom Homo Sapiens med
undergrupperna americanus (röd och kolerisk), europaeus (vit och
muskulös), asiaticus (gul, melankolisk och oflexibel) samt afer (svart, trög
och eftergiven). Samtidigt blev slaveriet en ekonomiskt lönsam industri för
västerlandet, vilket krävde moralisk motivering. Om mänskliga rättigheter
gällde även ”svarta” – hur kunde man då försvara slaveri? En koppling till
tankarna kring the white man’s burden föddes, utifrån idén att slaveriet
civiliserade de afrikanska vildarna. De fick gå i kyrkan, bo i västerländska
hus och begåvades med kläder av europeiskt snitt. Den vite mannen gjorde
därmed den svarta rasen en tjänst, då den förslavades såsom en afrikansk
naturresurs. 1800-talet såg en explosion av vetenskapliga rasteorier, där
varje ”ras” placerades in i en hierarki utifrån uppfattade sociala, kulturella
och moraliska egenskaper. Ett av många exempel var den skotske läkaren
Robert Knox, som tolkade samtida europeiska konflikter i en raskontext. Ju
längre bort från ”de ljusa saxarna” ett europeiskt folk befann sig, desto
mindre värdefullt var det. Längst ner på skalan fanns mörkare europeiska
folk, som enligt Knox närmade sig afrikanerna. Den nord-sydliga
dimensionen hos Europas förhållande till Afrika kompletterades med en
väst-östlig, där de vitaste västeuropéerna ställdes mot en skala av mörkhet
hos östeuropéer; exempelvis slaver, finnar – och judar. Samma hierarkiska
synsätt drabbade kvinnor, som enligt tidens teorier hade lägre hjärnvikt.
Därmed befann de sig närmare afrikanerna än de vita männen. Även
samhällsklasser kunde förklaras likadant; en arbetare eller en medlem av
den utslagna underklassen sades vara mer ”afrikansk” jämfört med
exempelvis en aristokrat.
Kombinationen av en raslig indelning av Europas folk och 1800-talets
fokusering på nationalism var en fingervisning om det kommande 1900-
talets fascistiska rasism. Allteftersom Europas nationalstater tog form,
särskilt under andra hälften av 1800-talet, så hårdnade gränsen mellan den
egna nationens medborgare och ”utlänningen”. Oftast drogs gränsen österut
och i allt högre grad började man föreställa sig att det egna folket riskerade
att ”förgiftas” av utländska inslag. Liknelsen mellan nationen och en
människokropp uppstod; precis som en kropp kunde en nation smittas och
bli sjuk av främmande element. Detta gällde särskilt i tider då
flyktingströmmar anlände. Invandrande fattiga från andra länder blev ett
problem, inte bara ekonomiskt utan även utifrån rasistiska föreställningar.
Detta aktualiserade antisemitismen, eftersom mängder av judar flydde
västerut, undan ryska pogromer. Efter mordet på tsar Alexander II 1881
uppstod ryktet att judar låg bakom brottet och fram till 1884 svepte en våg
av mordiska judeförföljelser över det ryska imperiet. Pogromerna
upprepades, fast ännu mer blodigt, åren 1903–1906 då minst 2 500 judar
mördades. De judiska flyktingarna strömmade västerut och återigen fick
Europas rasistiska karikatyrtecknare att göra. Östjudarna framställdes med
all tillgänglig antisemitisk rekvisita: enorma kroknäsor, mörkt tovigt hår,
ondskefulla rullande ögon och så vidare. Juden associerades alltmer med en
känsla av äckel. Fenomenet tog sig med tiden allt grövre uttryck, där
judarna avhumaniserades och snart började beskrivas som ohyra (råttor,
bakterier, kackerlackor, cancer, och så vidare). Något som filmregissören
Quentin Tarantino skildrar i filmen Inglourious Basterds, där den nazityske
SS-Standartenführer Hans Landa har följande replik:

Om vi ska bestämma vilka attribut judarna delar med ett djur, så blir
det råttan. Om en råtta kom in här, medan jag talar, skulle du då
servera den ett fat med mjölk? Troligen inte. Jag tror inte det. Du
tycker inte om dem. Du vet inte varför, egentligen, men du tycker
inte om dem. Allt du vet är att du upplever dem som frånstötande.18

Den europeiska konservatismen tolkade samtidigt den nya tidens liberalism

och ekonomiska nymodigheter som ”judiska”, vilket gjorde att en ny typ av
antisemitism drabbade även de välintegrerade västliga judiska
grupperingarna. Den schweiziske historikern Philippe Burrin påpekar att
Europas judiska minoriteter var bland de första som kunde dra fördel av
moderniteten, såsom den föddes omkring år 1800. ”Deras relativa framgång
gav upphov till idén att judarna var, om inte upphovsmännen, så åtminstone
vinnarna i fråga om de förändringar som ägde rum”, skriver Burrin.19
Historikerna Daniel Tilles och Salvatore Garau skriver att judarna – som
representerade en synliggjord minoritet över hela den europeiska
kontinenten – associerades med suspekt internationalism, som blev alltmer
avskydd ju mer nationalismen vann mark som de nya nationalstaternas
ideologiska fundament. Judarna förkroppsligade ”spekulationskapitalism,
kommunism, kosmopolitism, modernitet, populärkultur och så vidare”.20
Den hotande judiskheten var både en inre och en yttre fiende, i form av den
invandrande östjuden. Vidare fanns ingen enhetlig intern judisk identitet –
infödda judar, med en självbild som goda patrioter och nationalister,
försökte dra en gräns mellan sig själva och invandrande judar. Dessa
ansträngningar hade dock inte önskad effekt, utan spädde tvärtom på
allmänna antisemitiska föreställningar eftersom det övriga samhället inte
uppfattade samma skillnad mellan olika judar.
De europeiska judarna var också splittrade på andra vis; många
uppfattade sig över huvud taget inte som ”judiska”, vissa var ortodoxt
religiösa medan andra var icke-religiösa eller till och med hängivna ateister,
många var fattiga medan andra var synliga representanter för storföretag
eller berömda publicister och kulturpersonligheter. Vissa var välkända
politiker på högerkanten medan andra var framträdande liberaler,
socialister, kommunister eller anarkister. Omvärlden såg dock inte denna
spretighet utan uppfattade alla dessa individer som en grupp. En
grundläggande tanke var att judarna i hemlighet konspirerade för att uppnå
världsherravälde – nationalistisk verksamhet från judiska grupper och
individer togs enbart som bevis för slugheten i denna planläggning. När
1800-talet närmade sig sitt slut spreds det förfalskade dokumentet Sions
vises protokoll, som påstods vara ett anförande som hållits vid den
sionistiska kongressen i Basel 1897. Med hjälp av frimureri, liberalism,
kommunism, kapitalism – samt även epidemier – skulle judarna i hemlighet
ta över makten.21 Dokumentet vann snabb spridning och dess popularitet
minskade inte av att det avslöjades som ett falsarium 1921. Under tiden
hade bolsjevikerna gjort statskupp i Ryssland och den judiske Lev Trotskij
grundade Röda armén. Därmed tillkom ett hatbegrepp som skulle förfölja
den europeiska judenheten åtminstone fram till 1945 – judebolsjevismen.
Paradoxen hos den europeiska rasismen – som ofta riktade sig mot
anländande flyktingströmmar – var att de europeiska nationerna samtidigt
spred sig över jordklotet genom imperialism och kolonialism. Vithet
tolkades som maskulint, virilt och ett kännetecken för exempelvis den
brittiska överklassen – som hade att hantera ett världsomspännande
imperium. Även i detta fall kan dock hierarkitänkandet problematiseras,
eftersom imperiernas tjänstemän ofta började klä sig enligt lokala sedvänjor
och uppskattande engagerade sig i andra länders kulturer. Särskilt skedde
detta hos britter som tjänstgjorde i Indien, ett koloniserat land – ”juvelen i
den brittiska kronan” – som fick en speciell status i Europa. Västerländska
akademiker fascinerades av ”Indiens klassiska och kulturbärande språk”
sanskrit och förundrades av sofistikeringen hos indiska myter och
religioner.22
Märkligt nog fick denna kulturella import särskilt stort genomslag i
Tyskland, där akademiker började hävda att all civilisation hade indiska
rötter. Indien hade, i tidernas gryning, varit andligt överlägset resten av
världen – men landet hade sedan dess degenererat. Detta var ett resultat av
en strid mellan två indiska ”raser”, de ljusa och krigiska arierna samt de
mörkare och underlägsna dravidierna. Lingvister och språkvetare började
se likheter mellan ”indoariska” och europeiska tungomål, vilket resulterade
i beteckningen indoeuropeiska språk – till vilka engelska, tyska och
skandinaviska språk räknas (dock ej exempelvis den finsk-ugriska finskan
som talades av de ”ickeariska” finnarna). De indiska arierna hade enligt
denna tolkning förgiftats genom blandning med dravidierna, men ändå
existerade en länk mellan indisk och europeisk forntid, eftersom arierna
även existerade i västerlandet. När Europa gick in i 1900-talet stod
imperialismen på sin höjdpunkt, då 85 procent av jordklotet behärskades av
europeiska makter. Den politiska socialdarwinismen, formulerad av Herbert
Spencer i sentensen survival of the fittest, gick hand i hand med
naturvetenskapens rasbiologi. Inbyggt i detta vetenskapliga synsätt fanns en
skräck för raslig degenerering, vilket krävde rashygien.
 Så såg det rasistiska landskapet ut när Europas nationer 1914 lyckligt
sjungande mötte första världskrigets skyttegravar i en anda av
socialdarwinism. Nu skulle de vetenskapliga teorierna sättas på prov –
kriget skulle avgöra vilket europeiskt folk som var det mest livsdugliga.
Resultatet blev oändliga fält med massgravar. Samt 1919 fascismens
uppkomst i Milano.
 3. Den italienska fascismen och antisemitismen

NÄR FASCISMEN GRUNDADES vid Piazza San Sepolcro i mars 1919 var fem
av de närvarande 119 aktivisterna judar, varav en – Cesare Goldmann –
tillhandahöll möteslokalen.23 Bland ”fascismens martyrer”, som stupade i
striderna med socialisterna 1919–1922, fanns tre judar: Duilio Sinigaglia,
Gino Bolaffi Mondolfo och Bruno Bolaffi Mondolfo. År 1922 deltog mer
än 230 judar i den fascistiska marschen mot Rom (som planerades av den
judiske Turinfascisten Ettore Ovazza) och 746 judar var aktiva medlemmar
i de italienska fascist- och nationalistpartierna. I början av 1930-talet hade
det judiska medlemsantalet i PNF stigit till över 7 000. Vid D’Annunzios
famösa Fiumeexpedition deltog den judiske Aldo Finzi, som senare skulle
bli vice inrikesminister under Mussolini och medlem av fascismens mäktiga
stora råd. Den judiske Dante Almansi blev fascistisk vicechef för den
italienska polisen, Guido Jung var fascistisk parlamentsledamot och
finansminister 1932– 1935 och Maurizio Rava var viceguvernör över
Libyen, guvernör över Somalia samt general i fascistmilisen.
Med tanke på att endast 0,1 procent av den italienska befolkningen var
judisk innebar ovanstående att judarna var överrepresenterade i den
italienska fascismen, både bland dess folkliga kadrer samt inom det högsta
ledarskiktet. Officiellt var fascistisk antisemitism knappt synlig i Italien,
däremot fanns det gott om tecken på motsatsen. År 1927 hånade Mussolini
antisemitismen som fenomen:

Antisemitism är samma sak som förstörelse och splittring.

Antisemitisk fascism är därför en ren absurditet. […] Antisemitism
är en produkt av barbarism, medan fascismen är kronan på
civilisationen och – därmed – diametralt motsatt antisemitismen.24
Vidare höll sig Mussolini med en judisk tandläkare och två av hans mest
uppskattade älskarinnor – Angelica Balabanoff och Margherita Sarfatti –
var judinnor. Denna inställning hos Mussolini höll i sig länge. Men år 1938
förändrades allt. I en snabb och chockartad upplevelse för de judiska
fascisterna blev den italienska fascismen öppet antisemitisk och
antisemitiska raslagar infördes. Tusentals brev strömmade in till Benito
Mussolinis kansli:

Min Duce,
Min sanna fascistiska övertygelse och tro ger mig modet att vända
mig direkt till er. Jag är en mor, mina fyra söner växte upp med ert
namn på sina läppar, sanna italienska fascister, men judar. Vi är redo
att tjäna er med den djupaste lojalitet och jag ber er, på min makes,
min egen och mina barns vägnar, att fortsätta kalla oss italienare och
välkomna oss i er stora fascistiska familj! Med oändlig tro på
storheten i ert sinne, bugar jag med hängivenhet!25

De italienska judiska organisationerna – framför allt Unione delle

Communità Israelitiche Italiane – stod handfallna, desorienterade och
skräckslagna inför utvecklingen. Valhänt försökte de inleda förhandlingar
med regeringen för att mildra omfattningen av antisemitisk förföljelse.
Tidningen Israel hade stort anseende och lästes med intresse av bland annat
Mussolini personligen, men inför den oväntade antisemitiska utvecklingen
kunde publikationen bara vädja till ”den känsla av humanitet som alltid
varit en italiensk egenskap”.26 Den 15 november 1938 tog sig fascistiska
aktivister in på tidningens redaktion, slog sönder tryckpressarna och
utgivningen upphörde. Men dessa aktivister var inte vilka svartskjortor som
helst – de var florentinska medlemmar av den radikalfascistiskt judiska
rörelsen La Nostra Bandiera (”Vår fana”).
Rörelsen hade grundats av ultranationalistiska judiska veteraner från
första världskriget och dessa hälsade den antisemitiska utvecklingen 1938
med entusiasm. Enligt Bandierista-rörelsen var den officiella
antisemitismen en möjlighet för Italiens judar att bli ”helt och hållet
fascistiska”.27 Problemet låg inte hos fascistregimen, utan hos judarna själva
som uppvisat ” överdriven judiskhet”.28 Bandierista-rörelsen var inte
ensamma om denna analys av läget, även det judiska magasinet Davar var
inne på samma linje. Tidningens siste redaktör, Federico Ottolenghi,
uppmanade såsom hängivet fascistisk jude sina läsare att stödja fascismens
kamp mot ”sionistisk judaism”:

Politisk antisemitism har rensat fältet från alla missförstånd och

otydligheter. Regeringens handlingar innebär en kraftfull
förnyelse!29

Samtliga dessa judiska strategier visade sig helt verkningslösa inför den
påföljande utvecklingen i landet. Förintelsen drabbade Italien 1943–1945
och gjorde ingen skillnad mellan olika judar – även de hängivna
svartskjortorna i Bandierista-rörelsen hamnade i gaskamrarna, liksom de
judiska pionjärerna från Piazza San Sepolcro 1919. De blev själva offer för
den politiska ideologi de grundat, stridit och utgjutit blod för.
Enligt den breda italienska minneskulturen så ursäktas fascismen – och
de grova krigsförbrytelserna under andra världskriget – med frasen italiani
brava gente; ”italienarna – ett trevligt folk”.30 Stora delar av det italienska
samhället hyser än i dag beundran för Benito Mussolinis tidsepok, kallad
quando c’era lui (”på hans tid”), då livet var bättre, tågen gick i tid och
maffian hölls under kontroll. Enligt detta synsätt var den italienska
fascismen en ideologisk uppfinning som i sitt ursprung var ädel, icke-
rasistisk och framför allt inte antisemitisk. Tvärtom anser italienarna av i
dag generellt att Italien skyddade judar under andra världskriget. Den
blodiga, rasistiska och mordiska kolonialpolitiken i norra Afrika är allmänt
bortglömd.31 Det vänligt godtrogna italienska folket lät sig – olyckligt men
sig själva oförskyllt – förföras av en främmande och perverterad fascism
uppfunnen av ondskefulla utlänningar, det vill säga tyskarna under Adolf
Hitler. De antisemitiska raslagarna i Italien 1938 tillkom under tvång från
det mäktiga Nazityskland. Likaså det italienska krigsdeltagandet som
nazitysk allierad fram till 1943, då italienarna äntligen – som en man – reste
sig mot nazismens barbari och påbörjade befrielsen.
Denna mytifiering av fascismen, detta hyllande av ideologins ”innersta
sanning”, har sedan dess spridit sig långt utanför Italien efter erfarenheten
av Förintelsen. Den har funnit oväntat och implicit stöd i Tyskland, där
tankar kring en unik tysk väg genom historien – en Sonderweg – under
mitten av 1900-talet hävdat en unicitet för den tyska historien 1848–1945.32
Dessa tankar fick ökad tyngd och spridning i Nazityskland, och teorins
förespråkare hävdade att den tyska nazismen enbart och ovillkorligen måste
förklaras utifrån en unik tysk historieskrivning. Detta utövade stort
inflytande på stora delar av det tyska intellektuella samtalet. Den tyska
filosofen Hannah Arendt skilde exempelvis mellan monstret Adolf Hitler
och den ”normale tyrannen” Benito Mussolini. Andra har hävdat att varje
jämförelse mellan den tyska nazismen och exempelvis andra nationella
fasciströrelser är ett försök att ”relativisera Förintelsen”. Men under senare
årtionden har historikerkonsensus uppstått om att tanken på en tysk
Sonderweg leder fel. Eller rättare sagt – visst innebar den tyska
nationalsocialismen en egen väg, men det gjorde även alla andra nationella
fasciströrelser i världen. Radikal ultranationalism måste av nödvändighet
anpassa sig följsamt till den egna nationens krav och behov. Den brittiske
statsvetaren Martin Durham skriver:

Nationalism konstrueras olika i varje nation. Vem som inkluderas i

nationen, huruvida en rörelse identifierar sig med en viss typ av
kristendom (eller avfärdar kristendom), i vilken grad medlemmar ser
sig som en del av högern eller bortom vänster och höger – allt detta
har avgörande samband med den aktuella nationens historia och de
förutsättningar utifrån vilka politiska krafter uppstår och formas.33

Roger Griffin formulerar ungefär samma sak, fast snärtigare och mer
kortfattat, då han konstaterar att ”varje nation följer sin egen Sonderweg”.34
Svaret på denna kritik har varit att Tyskland avvek kraftigare än andra
länder i fråga om en egen väg genom historien. En som hävdar detta är
historikern Philippe Burrin:

I Tyskland var den auktoritära kulturen inte begränsad till politiken.

Den manifesterade sig även i en benägenhet att tillskriva sociala
värden – som ordning, punktlighet, renlighet och flit – en grad av
inflytande som i andra länder tillskrivs de värden som utgår från
amerikanska och franska revolutionerna.35

Mot detta kan anföras att Burrin hänger sig åt schablonartade stereotyper av
vad som är ”typiskt tyskt”, vi ser framför oss en karikatyr av en preussisk
sergeant som skriker Ordnung! Dessutom var Tyskland långt ifrån det enda
land efter 1918 där auktoritär politik hade ett avgörande inflytande.
Tvärtom överlevde Weimarrepubliken anmärkningsvärt länge jämfört med
många andra liberala demokratier i centrala och östra Europa – samt
störtades via demokratiska val och inte med hjälp av statskupp. Men detta
är inte det stora problemet med teorin angående en tysk Sonderweg. Värre
är den moraliska dimensionen. Sonderwegtanken har – utan att det var
meningen – fungerat som skydd för övrig mellankrigstida fascism, rasism
och antisemitism i Europa. Till exempel skrev den amerikanske statsvetaren
Anthony James Gregor att ”fascistisk antisemitism var den olyckliga
konsekvensen av Mussolinis allians med Hitler”.36 Hävdandet av tysk
unicitet har blivit en del av den breda fascismens ideologiska försvar efter
krigsslutet 1945. Budskapet att fascismen och den fascistiska ideologin
olyckligt perverterades av den tyska nazismen framförs ofta av nutida
fascister, även offentligt. Exempelvis av den tidigare svenske fascisten och
Ikeagrundaren Ingvar Kamprad, som hävdar att ”det fanns olika riktningar
inom den rörelsen. Det fanns människor som var minst lika mycket
antinazister som du och jag i dag.”37
Dessa argument angående generisk fascism har dock en poäng som inte
går att bortse från. Det är inte absolut nödvändigt för en ultranationalistisk
ideologi – som fascismen – att vara antisemitisk. Den spanska falangismen
är ett exempel på en fascism som inte använde rasism i den politiska
propagandan (den var dock positivt inställd till traditionell katolsk
antisemitism och kritiserade aldrig nazitysk antijudiskhet). Ändå går det att
påstå att fascismen och rasismen är två extremt närliggande fenomen. Den
brittiske statsvetaren Roger Eatwell pekar på den starka länken mellan
nation och ras i ett samhälle som uppfattar sig självt som en levande
organism.38 Historikern Mark Neocleous går ännu längre, då han skriver att
”nationalism är av nödvändighet xenofobisk – det vill säga att xenofobi är
en del av nationalismens logik – därmed förblir nationalism en inbjudan till
antisemitism och rasism”.39 Han påpekar att det är omöjligt att skilja mellan
tysk nationalsocialism och en förment icke-rasistisk ”sann fascism”
eftersom den fascistiska ideologin – var den än geografiskt dök upp –
uppstod ur ultranationalismens inneboende främlingshat. Daniel Tilles och
Salvatore Garau skriver om antisemitism och fascism:

Antisemitism som sådan – till skillnad från generell rasism – är inte

en oundviklig del av fascismens utveckling. I stället måste
användandet av antisemitism förstås utifrån mellankrigstidens
kontext. Fascismen vill förena en mängd politiska rörelser och
åstadkomma nationell och andlig förnyelse, svepa undan dekadens
och korruption som infekterat den moderna världen. Detta kräver
någon ”annan” som kontrast till den renade, homogena återfödda
nation som fascismen vill skapa och den ”nya människan” som ska
befolka den. I mellankrigstidens Europa behövde fascisten inte leta
länge efter någon som fyllde denna roll: juden. […] Antisemitismen
var bara ett – låt vara det mest övertygande och viktigaste – av flera
uttryck för fascismens extrema exkludering av människor.40

Att bekämpa fienden som förgiftar nationen är en central del av den

fascistiska ideologin. Den nationella kroppens cancersvulst måste opereras
bort – de oönskade främmande folken ska exkluderas, fördrivas eller i sista
hand utsättas för folkmord. Därmed skiljer sig den fascistiska kampen mot
dessa sjukdomsbärande ”främmande element” från striden mot inhemska
politiska meningsmotståndare, främst socialister. För de förra finns ingen
försoning, ingen nåd eller potentiell inkludering – men de senare kan
eventuellt förlåtas, om förutsättningarna är gynnsamma. Den serbiska
ZBOR-fascismens psykoterapi för ungkommunister 1942 liksom den
spanska falangismens vilja att 1941 benåda före detta socialister – i konflikt
med Franco – är exempel på det. Jämför med synen på den rasliga fienden.
De nationella fasciströrelsernas behandling av judar under andra
världskriget var en process som gick mot ständigt ökad brutalitet. De
antijudiska åtgärderna blev alltmer mordiska för varje år som gick. Detta
gällde även fascismer som inte varit särskilt brutala i sin antisemitism från
början.
Inspiration till denna utveckling var onekligen Nazitysklands
uppåtgående stjärna på den europeiska himlen. Åren 1940–1941 trodde
världen att Tredje riket vunnit andra världskriget; stormakterna Frankrike
och Storbritannien var förnedrade och besegrade på den europeiska
kontinenten. Beundran för den tyska krigsmaskinen innebar förvisso att den
tyska biologiska antisemitismen påverkade antisemitismen även i andra
länder. Men det är ett missförstånd att antisemitismen påtvingades andra
nationella fasciströrelser, inklusive den italienska. Inga sådana tyska
påtryckningar existerade gentemot det fascistiska Italien under 1930-talet.
Historikern Robert S. Gordon skriver:

Italiensk fascistisk raspolitik under det sena 1930-talet var ingen

kursändring eller försök att närma Italien till Nazityskland, utan en
logisk fortsättning av regimens essentiella natur.41

Tvärtemot vad italienska nationalister efter 1945 så gärna vill tro, så hade
den egna fascismens rasism och antisemitism betydligt djupare rötter i
Italien än en plötslig vindkantring i politiken år 1938.
 Det fanns redan vid mötet på Piazza San Sepolcro 1919 ett tydligt
rasistiskt drag hos den italienska fascismen – hatet och föraktet mot
slaverna i öster. Fascismen var, enligt Mussolini, ”det uppmärksamma
andeväsen som stod på vakt i försvaret av den italienska rasen” och den
fascistiska rörelsen skulle ena italienarna utifrån ”rasens stolthet”.42 Den
”slaviska rasen” å andra sidan var underlägsen och barbarisk. De aggressiva
utspelen hos den italienska ultranationalismen riktades mot Jugoslavien.
Fientligheten mot den närmaste östra grannen, uppfattningen att den egna
nationen utgjorde vaktpost mot rasligt undermåliga folk i öst, var
gemensam för otaliga fascistiska rörelser i Europa. Den uppmärksamme
italienaren kunde redan 1919–1920 ha noterat varningslampor angående
detta, eftersom ”öst” nästan alltid – förr eller senare – kom att förknippas
med judiskhet. Därmed fanns en potentiell antisemitism i avskyn inför detta
väderstreck. Men signalerna uppfattades inte, skriver den italienska
historikern Ilaria Pavan:

Judarna förstod inte att en politisk linje som innebar rasliga

distinktioner, definitioner av utanförskap och underlägsenhet, samt
etablerandet av hierarkier innebar ett illavarslande omen för en
historiskt förföljd minoritet.43

De italienska judarna lät sig invaggas i säkerhet av att avskyn enbart

riktades mot ”slaver”. Särskilt gällde detta de fascistiska judarna – som för
övrigt ofta inte kände någon judisk identitet. De var enbart italienare och
goda patrioter. Antisemitiska fascistiska utspel ignorerades, som när den
före detta prästen Giovanni Preziosi 1920 initierade en antisemitisk
kampanj i sin tidning Viva Italiana. Denna byggde på Sions vises protokoll
och hävdade att judarna försökte ta över makten via de italienska bankerna
som – enligt Preziosi – dominerades av ”det judiska internationella
storkapitalet”.44 Efter marschen mot Rom 1922 tilläts Preziosi ta över den
napolitanska tidningen Il Mattino, men det föranledde ingen oro. Mer judisk
ovilja riktades mot skollagen av 1923–1924, som innebar obligatorisk
katolsk kristendomsundervisning för samtliga italienska barn. Detta var dels
ett slag mot judisk undervisning, men framför allt en framflyttad position
för den alltmer aggressivt antisemitiska katolska kyrkan och Vatikanen. På
hösten 1924 varnade påvestatens tidning L’Osservatore Romano att ”juden
är den mest fruktansvärda fienden till kristendomen” och hävdade samtidigt
att judarna stödde Ku Klux Klan i USA.45 Men judarna i Italien var sedan
århundraden vana vid Vatikanens antisemitism och visste hur den kunde
pareras. De judiska skolorna organiserades om för att tackla den nya
italienska skollagen. I den politiska kampen mot påvestolen var de
italienska judarna begåvade med en skicklig taktiker i senatorn Vittorio
Polacco.
Framför allt var tiden från Mussolinis maktövertagandet 1922 fram till
det tidiga 1930-talet relativt lugnt i Italien, eftersom den nya fascistregimen
hade fullt upp med att avveckla den liberala demokratin och från 1925
konsolidera sin makt. Detta kunde de italienska judarna dra nytta av,
framför allt 1930–1931 då de judiska organisationerna gavs juridiskt
erkännande i de så kallade Rocco-lagarna. Dessa markerade höjdpunkten
för Italiens judar under Mussolini. Självkänslan hos Il Duce och hans PNF
växte, eftersom Italien såg sig stå i centrum för en omfattande internationell
politisk nyfikenhet. Från hela världen anlände delegationer, statsmän och
aktivister som alla hoppades få audiens hos fascismens uppfinnare. Denna
självsäkerhet innebar i sig själv ett skydd för den potentiellt hotade judiska
minoriteten, eftersom den italienska statens uppmärksamhet riktades åt
annat håll. Ändå fanns rasismen ständigt närvarande hos den italienska
fascistregimen. Två begrepp användes; razza (”ras”) och stirpe (ungefär
”stam”). Den italienska ultranationalismen marknadsförde idén att
italienarna utgjorde en egen, Medelhavsbaserad människoras som de
hävdade var minst lika ädel som de nordeuropeiska ”arierna” norr om
Alperna. Denna italienska stirpe hade sitt ärofulla ursprung hos etrusker och
romare och återfanns i fascismens nazione. Men år 1933 avslutades
perioden då världen såg upp till Mussolini som den internationella
politikens förnyare – Adolf Hitler kom till makten i Tyskland och plötsligt
var i stället nationalsocialismen den politiska rörelsen på allas läppar.
Polemiken skärptes på bägge sidor om Alperna i fråga om vilken ras som
var bäst: nordiska arier eller den italienska stirpe. Den världsberömde och
nästan hundraårige italienske antropologen Giuseppe Sergi kallades in att
anföra Italien i detta rasernas ordkrig:

Vår latinska Medelhavsras är rasen som gett världen – bland

tusentals andra – Caesar, Dante, Michelangelo, Napoleon. Det är en
urgammal och stark ras, bestående av skapare och byggare,
samtidigt individuell och universell.46

Det italienska rasmedvetandet manifesterades kulturellt och historiskt,

sällan biologiskt. Men redan i detta fanns antisemitismen latent, exempelvis
i Lateranfördraget 1929 mellan Vatikanen och den fascistiska staten. Enligt
ett religionsavtal – konkordatet – fick katolicismen särskild status i Italien
som enda statsreligion, vilket indirekt men ändå konkret förpassade den
italienska judendomen till en lägre nivå. Avtalet var dessutom av betydelse,
med tanke på den katolska kyrkans historiska tradition som antisemitiskt
bålverk. Redan 1850 grundades den aggressivt antisemitiska jesuitiska
tidskriften Civiltà Cattolica, som snabbt blev en av Vatikanens viktigaste
publikationer. Dess judehetsande kampanjer nådde ett klimax 1890 och
resulterade i en bästsäljande antisemitisk bok – Della questione giudaica in
Europa (”Angående den judiska frågan i Europa”). Under denna tid
inskränkte sig katolicismen till religiösa dimensioner i sin antisemitism,
men det skulle inte bestå. Civiltà Cattolica breddade sin bevakning till den
sekulära politiken varvid antisemitismen förändrades. Judarna
omdefinierades, från religiös grupp till ”ras”, och associerades med sociala
och politiska teorier. Utvecklingen fann stöd hos påven personligen, skriver
den italienske historikern Salvatore Garau. Vatikanen fördömde officiellt
”en serie av moderna idéer och ideologier”, exempelvis:

Rationalism, parlamentarism, socialism, religionsfrihet,

separationen mellan kyrka och stat, framsteg, liberalism och modern
 civilisation. I ett kyrkligt klimat, fientligt inställt till modernitet,
associerades judar alltmer med de teorier som katoliker uppfattade
som mest hotfulla. Tanken var att judarna, genom att skapa dessa
nya filosofier, hoppades anstifta oordning och anarki i det kristna
samhället.47

Enligt påvemakten var själva idén om mänskliga rättigheter en judisk

uppfinning, konstruerad för att judar skulle kunna åtnjuta samma rättigheter
som kristna och på så vis utvidga sitt politiska inflytande. Denna katolska
antisemitism hade motsvarigheter inom annan europeisk konservatism och
fann gensvar i det nationalistiska Italien. Ett exempel är kriget mot
Osmanska riket 1912, då de italienska judarna anklagades för att
landsförrädiskt hjälpa fienden, utifrån antisemitiska föreställningar om
judenhetens internationalism och bristande patriotism. Mot slutet av 1920-
talet började denna antisemitism skymta alltmer, även inom fascismen. Men
framför allt excellerade Vatikanen i antisemitism, vilket föranledde kritik
från judiska potentater. Roms högste rabbi skrev klagomål till Mussolini,
som lyssnade – och gav sitt officiella erkännande åt judarna i samband med
Lateranfördraget 1929:

Judarna har bott i Rom sedan konungarnas tid; möjligen var det
judarna som tillhandahöll kläder efter våldtäkten av de sabinska
kvinnorna.* De var 50 000 på Augustus tid och de bad om att få
gråta vid Julius Caesars lik. De kommer att få stanna här, i frid.48

Utspelet applåderades av den fascistiska pressen. Framför allt kritiserades

antisemitism – både katolsk och fascistisk – i den inflytelserike fascisten
Guiseppe Bottais tidning Critica Fascista.
Under 1930-talet tog sig det fascistiska Italien in i den internationella
stormaktspolitiken, via imperialism i Afrika. Projektet kröntes med
framgång 1932 då Libyen ”pacificerades” och fullbordades i maj 1936 vid
det triumfatoriska utropandet av det nya romerska imperiet efter erövrandet
av Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Det har sagts att aldrig någonsin, vare
sig förr eller senare, har en politisk ledare varit så älskad av sitt folk som då
Benito Mussolini inför hundratusentals jublande italienare proklamerade
imperiet, vid Piazza Venezia i Rom. Den krigiska upphetsningen och
nationalistiska yran kring denna viktoria ledde till starten på
kulturrevolutionen i Italien. Landet skulle ta ett ”totalitärt språng” (svolta
totalitaria) såsom nyinstiftat imperium. Den ”nya fascistiska människan”
skulle skapas via nya ”fascistiska seder”, ett nytt ”fascistiskt språk” –
inklusive en du-reform (det borgerliga tilltalsordet ”ni”, lei, ersattes med
tu).49 Den fascistiska hälsningen med utsträckt arm ersatte det
småborgerliga handslaget. Samtliga statsanställda uniformerades och
krigsmakten började marschera med hög bensträckning, så kallad passo
romano.
Men skötseln av imperiet krävde samtidigt rasistisk vaksamhet, eftersom
renheten hos ”det italienska blodet” måste skyddas från afrikansk påverkan.
Sakta men säkert gled den italienska rasismen över från sin tidigare
kulturella diskurs till en biologisk. Starka krafter inom PNF verkade för att
tanken på en italiensk stirpe skulle överges till förmån för en ”vitare”
definition av italienarens rastillhörighet. Inom fasciströrelsen var det många
som fann det pinsamt att italienska fascister skulle erkänna sig själva som
”mörkare” – det vill säga mer asiatiska eller afrikanska – än framför allt de
tyska nazisterna. Ledande i denna tankegång var PNF:s partisekreterare
Roberto Farinacci, som ansåg att stirpe-ideologin gav upphov till
”mindervärdeskomplex hos italienarna” gentemot Tyskland.50 Farinacci var
dessutom öppen antisemit, i likhet med allt fler italienska fascister. Långt
före 1938 började detta synas i offentligheten, bland annat hade
karikatyrteckningarna av hånade afrikanska etiopier tydliga antisemitiska
drag (stora näsor, uppåtvända handflator och så vidare). Redan 1936
skapades en speciell zon i de afrikanska områdena, Tanazonen nordväst om
Addis Abeba, dit judar uppmanades att flytta.51 Där skulle en judisk stat
etableras, under italiensk kontroll. Under 1930-talets gång uppmuntrades
Farinacci och de andra nordicisterna av att Mussolini i allt högre grad
delade deras idéer. Mussolinis personliga antisemitism syntes allt tydligare,
bland annat hänvisade han återkommande till Sions vises protokoll och
skyllde exempelvis Frankrikes motstånd mot Etiopienkriget på att den
franska regeringen innehöll tre judar.52 Mussolini noterade att antifascistiska
aktiviteter – både i Italien och utomlands – ofta innehöll judisk inblandning.
När en grupp italienska dissidenter greps i mitten av 1930-talet beordrade
han pressen att ange dessa som ”judiska” i rubrikerna.
En viktig händelse i utvecklingen var Unione delle Communità
Israelitiche Italianes vägran att låta sig fascistiseras, trots den höga
anslutningen till PNF. För Mussolini bekräftade det hans ständigt växande
tro på judarna som ett hot mot hans regim. Den antisemitiska boken Gli
Ebrei in Italia utgavs 1937 och Mussolini lät den få ett översvallande
entusiastiskt mottagande i den fascistiska pressen. Därtill uppmuntrades han
av Vatikanen, vars politiska antisemitism ökade än mer i aggressivitet under
den här perioden. Teorin om en italiensk Medelhavs-stirpe började te sig
alltmer osmaklig, eftersom den antydde ett judiskt inslag hos det nya
romerska imperiets ras. Men Mussolinis allt påtagligare antisemitism var
inte det centrala argumentet för att stirpe inte längre förslog. Viktigare var
konkurrensen med de tyska nazisterna. Raspolitik blev en central del av
tävlingen med tyskarna och frågan fick åren 1936–1938 allt större
uppmärksamhet av en ängslig Mussolini. Paradoxalt nog minskade inte
konkurrensen mellan Tyskland och Italien av att länderna 1936
undertecknade ett vänskapsavtal (varvid Mussolini proklamerade ”axeln
Rom–Berlin”, vilket myntade uttrycket ”axelmakterna”). Tvärtom ökade
därmed behovet av italiensk profilering gentemot Tyskland, inte minst
inrikespolitiskt eftersom italienarna såg med viss misstro på den mäktige
grannen i norr.

”Renrasiga arier av Medelhavstyp”

När den raspolitiska omvändningen till slut skedde, via en stort uppslagen
tidningsartikel i Giornale d’Italia den 14 juli 1938, var den alltså resultatet
av en lång och inhemsk process – inga som helst påtryckningar existerade
från nazityskt håll. Mussolini deklarerade för sitt folk att forskningen
slutligen bevisat att italienarna inte alls var någon Medelhavsras utan
nordiska arier:

Vi måste komma ihåg att vi inte är hamiter,* vi är inte semiter, vi är

inte mongoler. Och om vi inte är någon av dessa raser så är vi
bevisligen arier, med ursprung från Alperna, från Norden. Därmed
är vi renrasiga arier av Medelhavstyp.53

Denna omvändning med hänvisning till ”ny forskning” var inte

oproblematisk, eftersom ett antal framstående italienska vetenskapsmän
omedelbart ifrågasatte de bakomliggande teorierna. Men kritiken tystades
ner och den 17 november 1938 infördes den nya antisemitiska
lagstiftningen RDL 17/11/38 i Italien. En propagandakampanj inleddes där
judarna utmålades som depraverade och korrupta, och en helt ny tidning
började ges ut: La difesa della Razza. Denna samlade intellektuella och
forskare som legitimerade de senaste ”framstegen inom rasvetenskaperna”.
Första numret innehöll framför allt ett rasmanifest – Manifesto della Razza
– som i tio punkter definierade den nya razzismo italiano:

Genom skapandet av imperiet har den italienska rasen kommit i

kontakt med andra raser; den måste därför vara aktsam inför
hybrider och annan förgiftning.54

I punkt 9 heter det: ”Judar hör inte till den italienska rasen”.55
Tvärtemot den efterkrigstida italienska mytbilden – som återkommer
även inom seriös forskning – så existerade inget folkligt motstånd mot
Italiens och fascismens omsvängning till öppen antisemitism. Även det
fascistiska ledarskapet accepterade den nya politiken utan protester. Det har
sagts att antisemitismen 1938 orsakade den första sprickan inom det
fascistiska Italien, en spricka som under andra världskriget resulterade i
avsättandet av Mussolini. Det finns dock ingen empiri som stöder detta
påstående, eftersom ingen solidaritet med judarna manifesterades inom det
italienska samhället under det sena 1930-talet.56 Den ansedde judiske
universitetsprofessorn Giorgio Mortara konstaterade torrt på hösten 1938 att
”ytterst få vänner vågar ens tala med oss […] de undviker oss som om vi
bar på någon sorts sjukdom”.57 Perioden 1938–1939 upphävdes de judiska
italienarnas medborgarskap och judarna fann sig utkastade från
militärmakten, posten, skolor, universitet, försäkringsbolag, banker, privata
företag och från samtliga grenar av fascistpartiet. Judiska läkare, advokater,
notarier, ingenjörer, arkitekter, mäklare och journalister uteslöts ur sina
yrkesförbund och fördrevs därmed från arbetsmarknaden. På några år
stängde 60 procent av alla judiska affärer och småföretag – trots att
lagstiftningen inte officiellt förbjöd judiskt företagande. Fascistregimen
uppmanade landets judar att emigrera, vilket 6 480 personer lyckades med.
Vissa kvarvarande judar begick självmord, medan andra försökte bli av med
stämpeln som ”judiska”. De avsade sig sin tro och försökte muta sig till
status som ”arier” via kostsamma förfalskade dokument. Totalt drabbades
51 100 människor av den italienska fascismens antisemitiska förföljelser.
Hårdast slog utvecklingen mot de judiska flyktingar som under 1930-talet
flytt till Italien undan antisemitisk förföljelse i Nazityskland, Polen,
Rumänien och Kroatien.58 Nu mötte de – tillsammans med inhemska
italienska judar – en ny antisemitism och nya koncentrationsläger.
Begreppet ”koncentrationsläger” är en engelsk innovation från 1901.
Under Boerkriget i Sydafrika använde den brittiske överbefälhavaren,
fältmarskalk Herbert Kitchener, sådana läger för att fängsla civilbefolkning.
Koncentrationsläger är en idé intimt förknippad med moderniteten.
Historikern Wilhelm Agrell skriver:

Koncentrationsläger bygger på en genomtänkt destruktiv strategi.

De verkar dels som ett instrument för att bryta ned de fängslade
fysiskt och mentalt genom slavarbete, grymma bestraffningar,
olidliga levnadsförhållanden och godtycke, dels för att göra
fångarna mottagliga för politisk och social omprogrammering, det
vill säga som så kallade omskolningsläger.59
Trots sitt brittiska ursprung associeras företeelsen intimt med Nazityskland,
som öppnade sitt första koncentrationsläger (KZ) i Dachau utanför
München den 20 mars 1933. Det dröjde till andra världskriget innan Italien
följde efter, fascistregimen började bygga läger år 1940. Dessa läger för
civila (man bör skilja mellan koncentrationsläger och krigsfångeläger)
drevs av civila myndigheter, inte av militärmakten eller någon typ av
italiensk motsvarighet till Heinrich Himmlers nazityska Schutzstaffel (SS).
De var sällan nybyggnationer utan inhystes i befintliga lador, slott,
fängelser, militärbaracker, skolor och fabriker.60 Dessa fastigheter byggdes
om för att passa verksamheten, exempelvis med galler för fönstren,
stängsel, latriner och så vidare. Förutom judar spärrades även romer och
slaver in i lägren, såsom förmenta ”rasfiender”, liksom politiska fångar.
Efter att de allierade landstigit på italiensk mark den 25 juli 1943 avsattes
Benito Mussolini av den italienske kungen Viktor Emanuel III. Det
nazityska svaret var blixtsnabbt, då 29 tyska infanteridivisioner tog kontroll
över Italien. Från slutet av 1943 delades landet i två delar, på varsin sida av
den så kallade Gustavlinjen i höjd med Monte Cassino. Den 30 november
1943 integrerades de italienska raslagarna med de tyska och Mussolinis nya
fascistregim i norra Italien – Salòrepubliken – hjälpte tyskarna med
deportationer av judar norrut. De italienska fascisterna visste mycket väl
vad som väntade dem där. Inte minst eftersom Västeuropas enda
förintelseläger existerade på italiensk mark, den före detta risfabriken
Risiera di San Sabba utanför Trieste.
Sammanfattningsvis förstärktes under andra världskriget en
allmänfascistisk europeisk diskurs, enligt vilken den slutgiltiga uppgörelsen
med judarna blev central i ideologins historiska mission: att förändra
världen inför en ny framtid. Eller som den grekisk-brittiske historiken
Aristotle Kallis skriver:

Begreppen ”fascism” och ”antisemitism” blev intimt

sammankopplade med den ”fascistiska erans” sista skälvande
slutminuter.61
Vi har därmed anlänt till den fascistiska ideologins slutgiltiga och eviga
facit. Förintelsen.

*
Historien om våldtäkten av de sabinska kvinnorna är en mytisk händelse som ska ha inträffat strax
efter att Romulus grundade Rom. Romarna sökte hustrur för att föröka sig. De sabinska kvinnorna
tillhörde enligt samma myt en stam som levde i bergskedjan Apenninerna. De romerska männen ska
ha kidnappat och våldtagit dessa kvinnor, som sedan accepterade sitt öde och gifte sig med romarna.
*
Hamiter: ”numera förlegad benämning på en rad afrikanska folk som talar ’hamitiska’ språk (dvs.
fornegyptiska samt kushitiska och berbiska språk). Termen härrör från den gammaltestamentliga
myten om Noas son Ham, förmodad anfader till de ’hamitiska’ folken”, Nationalencyklopedin.
 4. Endlösung der Judenfrage

DET ÄR SÅ fantastiskt fint! En borgerlig idyll.

Det tar inte många minuter att resa med tunnelbanan från det
människomyllrande Berlins innerstad till stationen Berlin-Wannsee vid
Wannseesjön. Här är det lugnt och lummigt. På väg till lokalbussen, som
ska ta mig till villan, passerar jag en affisch för ”Circus Mondeo” som slagit
upp sina tält vid Sven Hedin-strasse. En minnesgata över en svensk
pronazist, mitt i det ökända Wannsee. Där ser man. Vi är några stycken i
den lilla bussen, jag reser tillsammans med amerikanska besökare. Några av
dem bär kippa. Tillsammans försöker vi förvirrat begripa vilken av alla
dessa utsökt vackra jugendvillor som är villan.
Jag var i Wannsee en gång när jag var mycket ung, på tågluff i Europa. Vi
skulle se någon sorts föreställning på sjön, mitt i natten. Den visade sig
bestå av små båtar som släpptes ut i mörkret med kulörta papperslyktor
ombord. Slumpmässigt kluckade de runt på sjön och ur en enorm
musikanläggning strömmade Bachs Jesus är min fröjd och glädje. Efteråt
var jag uppfylld av ett euforiskt rus inför denna himmelska skönhet och
sedan dess har jag älskat Bach. Men år 1987 visste jag ingenting om vad
som hänt i Wannsee under andra världskriget. Jag kände inte till villan, som
för övrigt ännu inte var något museum vid denna tid. Huset på Am Grossen
Wannsee 56-58 byggdes 1914–1915 åt affärsmannen och
läkemedelstillverkaren Ernst Marlier. Denne råkade i klammeri med
62

rättvisan eftersom hans mediciner var verkningslösa bluffprodukter.

Fastigheten såldes 1921 till direktören Friedrich Minoux, som även han
greps efter att ha förskingrat tolv miljoner riksmark från gasverket.
Huset bar dock fortfarande namnet Villa Minoux när det 1940 köptes av
stiftelsen Nordhav, som hanterade fastigheter åt SS säkerhetstjänst (SD).
Villan gjordes om till konferenslokal och innehöll dessutom
övernattningsmöjligheter – samt ett mindre kasino. Under kriget ökade
Wannsee i popularitet hos hela den nazistiska eliten, eftersom området var
vackert och dessutom skonat av de allierade bombräderna mot Berlins
innerstad. Men Tyskland förlorade kriget, villan övertogs efter 1945 av först
Röda armén och sedan USA:s armé – inredningen plundrades och
småningom stod huset tomt. År 1947 köptes fastigheten av det tyska
socialdemokratiska partiets utbildningsverksamhet inom August Bebel-
institutet. Fem år senare blev Wannseevillan ett vandrarhem, vilket det
fortfarande var då den vackra musikstunden utspelades på sjön en
sommarnatt 1987. Först året därpå blev huset ombyggt till ett museum om
konferensen som utspelade sig under en dryg timme i lokalerna, tisdagen
den 20 januari 1942.
Konferensen i Wannsee är berömd av en enda anledning – en kopia av
protokollet råkade överleva, eftersom en av deltagarna inte hann förstöra
det. Denne deltagare, med det anmärkningsvärda namnet Martin Luther, var
tjänsteman på det tyska utrikesdepartementet och greps efter konferensen
eftersom han konspirerat mot sin notoriskt oduglige chef, utrikesminister
Joachim von Ribbentrop. Martin Luther hamnade i koncentrationsläger och
hans exemplar av Wannseeprotokollet kom i de allierades händer 1945.
Konferensen var egentligen inte särskilt viktig 1942, vad beträffar
beslutsprocessen kring den industriella delen av Förintelsen. Men eftersom
protokollet är det enda källmaterial som existerar från denna
världshistoriskt centrala utveckling så har konferensen 1942 mytifierats.
Ofta påstås det att det var i Wannseevillan som själva beslutet togs att med
hjälp av gas och förintelseläger systematiskt och rationellt utrota hela den
europeiska judenheten.
Det är inte sant.63 Deltagarna på konferensen var alldeles för långt ner i
hierarkin för att kunna fatta ett sådant beslut. Frågan om när och hur detta
beslut – att övergå från mordiska judeförföljelser, via organiserade
massmord till total och industriell utrotning – fattades har för övrigt tillhört
de mest omdebatterade frågorna någonsin inom historisk forskning. Två
skolor har stått mot varandra – intentionalister gentemot strukturalister
(även kallade funktionalister). Intentionalisterna har studerat Hitlers och
andra ledande nazisters uttalade antisemitiska vilja, medan strukturalister
har understrukit betydelsen av den byråkratiska nazistiska apparaten och
dess ”kumulativa radikalisering” av förtrycket och våldet mot judarna. Den
tyske historikern Peter Longerich, som skrivit standardverket Holocaust:
The Nazi Persecution of the Jews,64 skriver:

Om man ser tillbaka på debatten mellan strukturalister och

intentionalister med viss efterklokhet, så står det klart att båda
skolorna betonade olika aspekter av samma fenomen. Vid närmare
studier utesluter inte dessa varann. Människor som har ett givet syfte
– att utföra ett massmord – gör detta inom givna strukturer. […]
Detta är viktigt när det gäller studier av judeförföljelserna och
Förintelsen. Nazistisk Judenpolitik var tvungen att tälja fram sitt
eget politiska territorium – jämförbart med utrikespolitik,
ekonomisk politik och socialpolitik.65

Som Longerich antyder var Förintelsen inte resultatet av ett enda beslut
utan av en process som startade redan våren 1933 då judarna utsattes för
öppna trakasserier på gatorna av SA-män. Kristallnatten i november 1938
var en viktig milstolpe, då 400 judar mördades och omfattande skadegörelse
drabbade judisk egendom i en folklig tysk pogrom. Men denna metodik
med agiterade folkmassor – av regimen kallad ”folkvrede” – hade nackdelar
genom sin brist på kontroll. Två dagar efter kristallnatten klagade Göring
över att han fått nog av denna taktik eftersom ”försäkringsbolagen kommer
att betala för skadorna som därmed inte drabbar juden. Dessutom så har
konsumentprodukter drabbats av förstörelsen – varor som rätteligen tillhör
folket.” 66 Segregeringspolitiken nådde sitt klimax under de tidiga krigsåren
1939–1941, då judarna tvingades bära den gula davidsstjärnan.
Däremot misslyckades den nazityska politiken att driva judarna ut ur
Tyskland, som en del av ariseringspolitiken. Ett viktigt men ändå märkligt
bortglömt faktum var att Tyskland 1933 hade en mycket liten judisk
minoritet, som enbart uppgick till 0,75 procent av befolkningen. Men när
Polen ockuperades 1939 tillkom miljoner judar, vilket försvårade tanken att
exportera de tyska judarna till nyvunna territorier. Småningom började
Nazityskland planera ”förintelsekriget” mot Sovjetunionen och hoppades
kunna göra sig av med judarna ännu längre österut. Men omedelbart efter
starten på operation Barbarossa tillkom i stället miljoner nya judar.
Experiment med judiska ghetton, slavarbete och påtvingade
folkomflyttningar öppnade dörren för den mer radikala lösningen –
massmord. Poängen är att det inte existerar någon bevarad och daterad
Führer-order angående Förintelsen, även om ingen seriös forskare tvivlar
på att Adolf Hitler personligen måste ha godkänt planerna. Samtidigt som
Einsatzgruppen mördade sig österut under kriget mot ”judebolsjevismen”
framstod svårigheterna i att utföra folkmord med hjälp av gevär allt
tydligare. Metoden var långsam, smutsig och visade sig innebära en
outhärdlig psykisk påfrestning för de tyska avrättningspatrullerna. Parallellt
förklarade Tyskland krig mot USA efter Pearl Harbor-attacken i december
1941. Detta aktualiserade ett löfte av Adolf Hitler från 1939, nämligen att
”om kriget blev världsomspännande så var skulden judarnas och de måste
straffas för det”.67 Det är med andra ord möjligt att Hitler godkände
Förintelsens specifikt industriella fas en dryg månad före konferensen i
Wannsee, vilket förefaller vara en rimlig schematisk händelsekedja.
Wannseekonferensen hade två specifika syften, varav det första var en
SS-konspiration mot de övriga konferensdeltagarna:

1. Arrangören SS ville säkerställa sin överhöghet i fråga om Förintelsen

gentemot konkurrerande organisationer som nazistpartiet NSDAP,
utrikesdepartementet, justitiedepartementet, inrikesdepartementet,
rikskansliet, och så vidare. Dessa myndigheter skulle utmanövreras
under konferensen.
2. Konferensen skulle besluta exakt vilka som skulle utrotas. Judarna
skulle dö, självklart. Men hur skulle man hantera halvjudar,
kvartsjudar, arier gifta med judar och judar som var krigshjältar efter
första världskriget (belönade med järnkorset av första klassen).
Typiskt för Förintelsen är att protokollet inte öppet talar om att judarna ska
mördas. I stället skulle den europeiska judenheten, som beräknades bestå av
elva miljoner individer, ”evakueras” österut i den operation som benämns
Endlösung der Judenfrage (”Judefrågans slutliga lösning”). Texten lyder:

Under den slutliga lösningens gång och under lämpligt ledarskap

ska judarna sättas i arbete i öster. I stora, enkönade arbetsenheter
kommer judar, vilka duger till arbete, att arbeta sig österut genom att
bygga vägar. Otvivelaktigt kommer de allra flesta att elimineras av
naturliga orsaker. Och otvivelaktigt kommer de som överlever att
bestå av de mest motståndskraftiga elementen. Dessa måste hanteras
särskilt. Annars kommer de, via naturligt urval, att formera
bakteriehärden för en ny judisk återfödelse.68

Märk väl – systemet med gaskammare i förintelselägren benämns alltså

bara med orden att de judar som inte dör av omänskligt slavarbete ”måste
hanteras särskilt”. Särskilda förintelseläger inrättades i Sobibor, Treblinka,
Bełżec och Chełmno medan Majdanek och Auschwitz-Birkenau hade
dubbla funktioner, som både koncentrationsläger och förintelseläger.
Redan sensommaren 1941 hade tyskarna börjat testa massavrättningar av
ryska krigsfångar med gasen Zyklon B (med vätecyanid som aktiv
komponent) i Auschwitz. Under 1942 invigdes fyra specialbyggda
gaskammare med högeffektiva förbränningsugnar, vilka reducerade
människomassorna till en försumbar mängd aska. SS beräknade kapaciteten
till 4 416 människor per dygn, vilket kunde ökas till 8 000 om
kremeringstiden minskades. Systemets svagaste punkt var tågtransporterna
av judar, vilka konkurrerade med övriga transporter i järnvägsnätet som var
extremt överbelastat på grund av kriget i öster. Detta var industrialism och
modernitet, rent operativt skilde sig inte denna del av Förintelsen nämnvärt
från att exempelvis tillverka en traktor. Råvaran samlades in (judarna), den
transporterades (med tåg) till fabriken (förintelselägret) där råvaran
processades industriellt (mördades) för att sedan omhändertas för vidare
hantering (kremering).
Förintelsens industriella fas blev därmed hanterlig för ett antal
övervägande unga, intelligenta och välutbildade tjänstemän – exempelvis
deltagarna vid Wannseekonferensen. De kunde diskutera nybyggen,
scheman, logistik och industriell ingenjörskonst utan att få blodstänk och
hjärnsubstans på kläderna. Det gick att upprätthålla distans till det blodiga
mordet på miljoner individer – i våldseffektivitet en förintelseapparat utan
motstycke i världshistorien. Framför allt en lugn och beräknande logisk
konsekvens av den fascistiska ideologin: cancersvulsten judarna måste
opereras bort men vi kan inte fördriva dem utomlands, eftersom inget land
vill ta emot dem. Våra överordnade har beslutat att de ska förintas och vår
uppgift blir att lösa vissa praktiska problem. Låt oss sätta oss ner och
diskutera igenom dem på en konferens. Voilà! Så här gör vi. Att språket i
Wannseeprotokollet inte nämner ord som ”mord”, ”avrättningar” eller
”dödande” utgjorde inget försök att dölja sanningen för
konferensdeltagarna. Alla visste och förstod. De brutala orden utelämnades
eftersom de inte behövdes.
De tyska förintelselägrens högeffektiva mordmaskineri var resultatet av
landets långt gångna industrialisering. Men om vi ska jämföra den tyska
nazismens mordiskhet med andra fascismers ”mordiska raseri” – för att tala
med Paxton – blir nationalsocialismens fullständiga kontroll över
statsapparatens resurser viktigare. Fascismer i andra länder var ofta minst
lika brutala mot judar som Nazityskland – kom ihåg att Adolf Hitler kallade
de rumänska legionärerna för ”fanatiker” på grund av deras okontrollerbara
antisemitiska mordorgier.69 Det går möjligen till och med att hävda, att det
nazityska industriella angreppet mot Europas judar krävde ett lugn i fråga
om antisemitiskt hat. Den som är vredgad och aggressivt upphetsad kan
omöjligt genomföra en sådan tidskrävande planering, utan anfaller
omedelbart judarna med de tillhyggen som råkar finnas till hands –
skjutvapen, påkar eller i värsta fall enbart nävarna. Sådana massmord på
judar förekom hela tiden under andra världskriget och förorsakade miljoner
dödsoffer. Dock är det förenat med stora svårigheter att mörda på detta vis.
 Ett annat intressant faktum är att det nazityska styret – så gott det gick –
försökte hålla Förintelsen hemlig, eller åtminstone i skymundan, för det
egna folket. Detta var naturligtvis en omöjlighet, när ständigt allt fler
överfulla järnvägsvagnar med judar skramlade iväg österut. Tyskarna visste
mycket väl vad som hände, även om många föredrog att inte begripa det.
Men detta kan jämföras med kristallnatten 1938 eller andra länders
fascister, som mördade judar helt öppet på gatorna. Den återhållsamma
offentliga profilen hos Adolf Hitlers regim i fråga om Förintelsen bör
kopplas samman med att Hitler var ständigt lyhörd och orolig angående den
tyska opinionen. Judar gifta med icke-judar innebar en mängd ”ariska”
släktingar, som kunde tänkas reagera ilsket och högljutt mot massmord på
nära anförvanter, barnbarn och så vidare. Därför gällde det för Förintelsens
tyska mördare att hantera verksamheten så diskret som det över huvud taget
var möjligt. Sådant bekymrade dock inte ungerska pilkorsare, rumänska
legionärer eller kroatiska Ustaša. Förintelsen var inte något specifikt tyskt,
utan kan i stället ses som ett brett europeiskt mordprojekt där de tyska
initiativen utgjorde en samlande ryggrad. Avgörande var den fascistiska
ideologins logik. Den möjliggjorde att massmord på judar uppstod spontant
längs den östfront som kallats ”den blodiga jorden”.70
Sensommaren 1941 körde den svenske journalisten Fritz L. Lönnegren
fram ”i ett moln av damm”, nära den litauiska huvudstaden Kaunas. Vid
midsommar, ett par månader tidigare, hade Nazityskland överraskande
utfört ett blixtanfall mot sin tidigare allierade Sovjetunionen. De tyska
arméerna rörde sig segerrika österut i vad som skulle bli andra världskrigets
avgörande strid. Lönnegren åtnjöt förmånen att som krigskorrespondent
bevaka kampanjen, inbäddad bland tysk trupp. Som situationen antyder var
inte Lönnegren något objektivt sanningsvittne från östfronten, i själva
verket var han en pronazist utsänd från en pronazistisk tidning. Men hans
placering innebar goda möjligheter för rejäla scoop, särskilt som Lönnegren
hade en unik möjlighet att som reporter från ett neutralt land rapportera
relativt fritt – jämfört med axelmaktsjournalister från exempelvis Finland,
Italien eller Rumänien. Kort sagt, Fritz L. Lönnegren hade som svensk en
journalistisk drömposition, som också gav resultat. Lönnegren gjorde –
troligen – det största avslöjande som någon journalist någonsin gjort i den
moderna världshistorien. Förmodligen var han den förste journalist i
världen som rapporterade om Förintelsen i civila massmedier.
Den 14 augusti 1941 publicerade tidningen Aftonbladet Lönnegrens
rapport om vad som pågick på östfronten. Artikelns unika karaktär gjorde
att den bör ha lästs av den svenska politiska eliten – liksom av Stockholms
talrika internationella kår av diplomater, journalister, flyktingar och spioner.
Vad Lönnegren hade bevittnat och beskrev var Förintelsens första, icke-
industriella fas. Denna bestod av två delar; dels tyska specialförband –
Einsatzgruppen – som sköt judar, dels inhemska antisemiter som på egen
hand utförde spontana massmord på judar. ”Man uppgav att flera tusen
judar dödats av de uppretade litauerna som hämnd för hjälp åt ryssarna
under deras framfart”, skrev Lönnegren, som var uppenbart kluven inför det
som hände.71 Han var antisemit, organiserad fascist och brann i själ och
hjärta för en nazitysk seger över ”judebolsjevismen” – men drabbades ändå
av dubbla känslor inför massmord och ghetton:

Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Man vad
som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som
annorstädes ådragit sig befolkningens hat. [...] Greppet var radikalt.
Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske
var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt
avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.72

Lägg märke till att Lönnegren inte anger att massmorden var någon
specifikt tysk aktivitet, utan att de tvärtom utförts av ”de uppretade
litauerna” – synbarligen på eget initiativ, enligt Lönnegren. Men
historieskrivningen tolkar oftast händelser som denna på motsatt sätt, där de
”spontana” judemord som utfördes av civilbefolkningen anses initierade av
tyska specialförband inom SS Sicherheitsdienst. Men det finns en tredje
möjlighet – att denna del av Förintelsen var ett samarbete kring ett slutmål
som föreföll självklart för bägge parter. Att den litauiska civilbefolkningen
inte behövde påverkas av tyskarna kan vara lika självklart som motsatsen.
Däremot utgjorde den tyska inmarschen och ”befrielsen” från
Sovjetunionen den avgörande katalysatorn. Men redan innan tyskarna
anlände till Kaunas hade saker inträffat. En litauisk privatperson, Algirdas
Klimaitis, lyckades samla 600 civila och började bekämpa sovjetisk trupp i
huvudstaden. Redan den 23 juni 1941 – alltså dagen efter Barbarossas start
– hade Klimaitis milis tagit kontroll över större delen av Kaunas, varpå
männen anföll nästa mål: stadens 23 000 judar. Efteråt kunde den tyske
chefen för Einsatzgruppe A, SS-Brigadeführer Franz Walter Stahlecker, nöjt
konstatera att 3 800 judar mördats i Kaunas och 1 200 judar i omgivande
orter, liksom att synagogor och 60 judiska hus förstörts.
Litauens moderna historia skiljer sig från de övriga baltiska staternas
mellankrigstida erfarenhet, eftersom landet 1920 inledde fredliga relationer
med det blivande Sovjetunionen. Några månader senare intog i stället Polen
huvudstaden Vilnius, vilket skapade starka antipolska stämningar i Litauen.
Denna känsla av att ”icke-litauer” behärskade landet gick hand i hand med
en mycket aggressiv antisemitism, underblåst av den judiska dominansen
över landets ekonomi (cirka 80 procent av Litauens näringsliv ägdes av
judar).73 Från 1922 uppstod en mängd fascistiska och fascistoida rörelser i
Litauen, från de katolsk-konservativa Tautininkai och Ateitininkai till
diverse studentföreningar. Demokratin föll, men inte på grund av ett
fascistiskt maktövertagande. Som i så många andra länder var det i stället
den auktoritära konservatismen som avskaffade den litauiska liberala
parlamentarismen. År 1926 genomförde militären en statskupp och den
extremnationalistiske Antanas Smetona kom till makten. Som många
konservativa lät sig emellertid Smetona fascistiseras, inspirerad av den
dynamiske Mussolini i Italien. År 1927 grundades Litauens mest kända
fascistinspirerade rörelse, Geležinis Vilkas (”Järnvargen”) under
premiärminister Augustinas Voldemaras.
Denna rörelse skilde sig på flera punkter från rent fascistiska rörelser,
framför allt eftersom den grundades av en konservativ regim först efter
avskaffandet av demokratin. Vidare var Järnvargen aldrig någon
massrörelse eller politiskt parti, utan fungerade som en liten paramilitär
organisation vars främsta syfte var att ge premiärminister Voldemaras
politiska muskler i maktkampen mot president Smetona. När Voldemaras
fick sparken 1929 fortsatte Järnvargen att existera illegalt. År 1934
initierade rörelsen en statskupp som misslyckades och Voldemaras greps för
att senare kastas ur landet. Den estniske historikern och experten på baltisk
fascism, Andres Kasekamp, skriver att ”av alla radikala högerrörelser i
Baltikum så hade Geležinis Vilkas minst inflytande”.74 Men detta gällde inte
den litauiska fascistinspirerade antisemitiska analysen av judarna, vilka
uppfattades som ett allvarligt hot. I juni 1940 påtvingades Litauen ett
”försvarsavtal” med Sovjetunionen och via en manipulerad folkomröstning
inträdde landet i unionen som sovjetrepublik.
Denna händelse innebar förvisso en lättnad för landets judar, som lidit
under den litauiska diktaturens hårda antisemitism. Därav Fritz L.
Lönnegrens anklagelse att judarna erbjudit ”hjälp åt ryssarna under deras
framfart”, vilket skulle förklara den litauiska folkliga entusiasmen inför
Förintelsen. Hela 75 procent av den judiska befolkningen mördades, vilket
motsvarade 165 000 individer.75 Vi ser alltså interna och litauiska
bakgrundsfaktorer till landets fascistiskt inspirerade antisemitism, snarare
än direkta uppmaningar eller krav från nazityska SS-officerare. Det är
Nazityskland som innehar resurserna, vilka omfattar tågförbindelser och
förintelseläger. Men det går inte att påstå att den tyska mordiskheten
överträffade den litauiska. Detsamma gäller flera andra länder, inte minst i
Baltikum. I Wannseeprotokollet skiljer Estland ut sig speciellt, eftersom
landet är det enda i Europa som redan i februari 1942 angavs som judenfrei
– ”judefritt” (i Lettland uppgavs antalet kvarvarande judar vara 3 500 och i
Litauen 34 000).
Vad hade då hänt i Estland? Framför allt hade nästan hela den judiska
befolkningen lyckats fly till Sovjetunionen, bara cirka 1 000 individer var
kvar i landet sommaren 1941. Dessa mördades snabbt i ett samarbete
mellan tyska Einsatzgruppe A och estniska Omakaitse
(”självförsvarsstyrkan”). Ett liknande samarbete ägde för övrigt rum i den
76

självständiga axelmakten Finland, där den finska säkerhetspolisen Valpo

massmördade sovjetiska judar på norra östfronten i nära kollaboration med
tysk SS-personal, via organisationen Einsatzkommando Finnland.77
Samarbete med tyskarna och autonoma inslag av kollaboration angående
Förintelsen var även ett västeuropeiskt fenomen. Det mest kända exemplet
är Vichyregimen i Frankrike, vars antisemitiska ledarskap återkommande
talade om sin vilja att bli av med la vermine juive (”den judiska ohyran”).78
Nyare forskning pekar till och med på ett eventuellt samförstånd mellan
Nazityskland och de västallierade USA och Storbritannien i fråga om
Förintelsen. Den amerikanske statsvetaren Alexander J. Groth påpekar att
Adolf Hitler behövde ”samförstånd och assistans” i detta enorma
mordprojekt, även från geografiska områden där han saknade inflytande.
”Inga var lika hjälpsamma som två av hans [Hitlers] hårdaste motståndare –
Winston Churchill och Franklin Roosevelt”, skriver Groth.79 Anledningarna
var flera. I bakgrunden fanns en begriplig rädsla för att splittra knappa
resurser, själva krigföringen mot tyskarna var viktigare än att förhindra
folkmord på judar. Men Groth går vidare i sitt resonemang:

Den nazistiska propagandan utmålade allierade ledare som verktyg

för judiska intressen. Därmed såg Churchill och Roosevelt
antisemitism som ett känsligt ämne. Om de sågs som ”alltför
närstående judarna” så skulle det spela den nazistiska propagandan i
händerna.80

Groth pekar på en utbredd amerikansk och brittisk antisemitism under

1930- och 1940-talen. Judiska företrädare som flytt västerut, främst till
London, konstaterade fortlöpande under kriget att deras projudiska
lobbyism ignorerades av de västallierade. Ett exempel är den judiske
medlemmen av Polens exilparlament i London (polska nationella rådet),
Szmuel Zygielbojm, som av frustration begick självmord den 12 maj 1943.
I sitt avskedsbrev skrev Zygielbojm:

De allierade och deras regeringar tar inga steg för att stoppa dessa
brott. Mina kamrater i Warszawaghettot stupade i ett sista heroiskt
 slag med vapen i hand. Jag fick inte åtnjuta äran att dö med dem,
men jag hör ihop med dem i en gemensam grav. Låt min död bli en
energisk protest mot den likgiltighet med vilken världen bevittnar
utrotandet av det judiska folket utan att vidta några steg för att
förhindra detta.81

Zygielbojm refererade till det judiska upproret i Warszawa våren 1943, då

de sista 60 000 överlevande judarna (från början var de en miljon) kämpade
på gatorna i den polska huvudstaden för sin överlevnad. Men ingen hjälp
anlände till judarna från väst, vilket skedde i andra fall av uppror mot tysk
ockupation. Framför allt hade britterna för vana att förse motståndsfickor
med vapen och förnödenheter, via så kallade air drops (materielen
luftlandsattes via flygplan). Detta skedde när den polska fria armén gjorde
uppror i Warszawa 1944, likadant var det för partisaner i Frankrike, Norge,
Jugoslavien och så vidare. Men beträffande judiska uppror så ”hävdades
ständigt att sådana aktiviteter skulle riskera arméns militära målsättning att
vinna kriget”, skriver Groth.82 Winston Churchill, som annars var mån om
att uttala sitt stöd till samtliga som bekrigade Tyskland, sa aldrig någonting
om exempelvis judarnas uppror i Warszawa. Däremot existerar en källa
enligt vilken Storbritannien uttryckligen gav Förintelsen sitt stöd – fruktan
gällde att de tyska judeutrotningarna skulle upphöra. I januari 1943 skrev
det brittiska utrikesdepartementet i en PM:

Det finns en möjlighet att tyskarna, eller deras satellitstater, kan

övergå från utrotningspolitik [policy of extermination] till
utvisningar. Därigenom skulle de, liksom före kriget, försöka genera
andra länder genom att överskölja dem med flyktingar.83

Samtidigt skrev den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels i sin

dagbok att ”både engelsmännen och amerikanerna är lyckliga över att vi
utrotar det judiska slöddret”.84 Bortsett från svenska räddningsinsatser
försökte inget land aktivt rädda judar undan Förintelsen under folkmordets
mest mordiska period, från mars 1942 till februari 1943.85
Det tog 33 år efter krigsslutet för världen att acceptera Förintelsen som
historisk realitet; den amerikanska TV-serien Holocaust skapade 1978 en
norm för hur folkmordet – än i dag – skildras och uppfattas. Efter TV-serien
har en flora av populärkulturella spelfilmer som Schindlers list86, Livet är
underbart87 och Pianisten88 gjort global succé. Förintelsen har
internationaliserats och amerikaniserats. Kopplingen till det specifikt tyska
har drivits mycket långt – den svarta SS-uniformen har ikoniserats som
förövarens rekvisita, liksom den gula judestjärnan symboliserar offret.
Däremellan finns funktionen hos medhjälparen och åskådaren. Enorma
forskningsresurser läggs ner på att synliggöra olika aspekter hos Förintelsen
som process – socialt, politiskt och kulturellt. Förintelsen tolkas alltmer
utifrån regionala och nationella perspektiv, särskilt som nya arkiv öppnas i
östra Europa. Den komparativa – det vill säga jämförande – forskningen
(som detta verk till stor del skildrar) visar på skillnader och likheter
internationellt. Förintelsen tolkas utifrån klass, genus och andra socialt
konstruerade förutsättningar. Forskningens storlek, liksom dess oerhörda
populärkulturella genomslag, visar på Förintelsens betydelse för en bred
västerländsk identitet. Detta har dock inte bidragit till att göra Förintelsen
mer begriplig för den vanliga människan – tvärtom understryks ständigt
Förintelsens obegriplighet, även av akademiker.
Den tyska filosofen Hannah Arendt har haft ett enormt inflytande för den
medvetna strategin att poängtera just obegripligheten hos detta folkmord,
och för viljan att framhålla Förintelsens unika karaktär som ett uttryck för
tysk Sonderweg. På judiska museet i Berlin visas en tysk TV-intervju med
Arendt från 1969, där hon säger följande:

Detta borde aldrig ha kunnat hända. Jag tänker inte på antalet döda,
utan på kropparna ... [Arendt tystnar]
Jag kan inte fortsätta. Vi kan aldrig förstå detta.
Detta är klokskap som förtjänar respekt. Men genom en analys av
fascismens ideologiska inre väsen (en forskningsutveckling som inte
existerade 1969) så falsifieras Arendts hypotes om att ”vi kan aldrig förstå
detta”. Om vi tar till oss den fascistiska tanken om att det egna landet –
nationen/organismen – har drabbats av en cancersvulst i form av ”judarna”
och att denna cancer fysiskt och brutalt måste opereras bort, så framstår
Förintelsen som logisk och fullt förståelig – vilket inte förminskar dess
fullbordade karaktär som symbolen för begreppet ondska. Adolf Hitler sa
1934, alltså redan sju år innan Förintelsen inleddes:

Min rörelse inbegriper varje aspekt av vårt folk. Den uppfattar

”Tyskland” som en korporativ kropp, som en enda organism. Det
existerar inget icke-ansvar i denna biologiska varelse, inte en enda
cell som inte hålls ansvarig, via sin själva existens, angående
välfärden och välbefinnandet av helheten.89

Detta synsätt – som utgjorde ett manifest inför Förintelsen – var inget unikt
för den tyska nazismen jämfört med andra fascistiska rörelser. Men
Nazityskland hade resurser och kapacitet att bygga Auschwitz-Birkenau,
däri låg skillnaden. Tredje rikets makthavare såg som sitt uppdrag att
upprätthålla ”organismen” Tysklands hälsa och hade carte blanche för
operationer som avlägsnade varje hot mot denna ”kropp”. Efter kriget
intervjuade brittiska BBC en rödakorsmedarbetare som besökt Auschwitz
1944. Reportern undrade varför mannen inte konfronterat lägerchefen
Rudolf Höss, varpå intervjuoffret chockades av frågans upprörande dumhet:

Dessa människor var stolta över sitt arbete. De var övertygade om

att de arbetade med en renande handling. De kallade Auschwitz för
”Europas anus”, via vilket Europa rensades. De ansvarade för
Europas renande [purification]. Om ni inte får in det i huvudet har ni
inte begripit någonting.90
Roger Griffin landar i beskrivningen av ”den rasistiska staten” Nazityskland
som en ”trädgårdsstat”, ett land där de fina blommorna (”arierna”)
vattnades och där ogräset (”judarna”) bryskt rensades bort av
trädgårdsmästaren Adolf Hitler. Beskrivningen skulle kännas cynisk om det
inte vore för att den hade en konkret manifesterad motsvarighet i
Förintelsens verklighet. SS-vakterna i Treblinka avnjöt stora mängder
delikata jordgubbar, odlade utanför lägrets stängsel och effektivt gödslade
av askan från tusentals kremerade människokroppar.91 Beslutsprocessen
kring Förintelsen visar dessutom på en viktig del av den fascistiska
ideologin: att ständigt pressa förutsättningarna och målsättningarna mot nya
horisonter. Metaforen om Hitler som ömsint trädgårdsmästare beskriver
fascismens egen tolkning av Förintelsen. Den var inte enbart resultatet av
hat mot ”ogräset”, utan även av kärlek till trädgårdens blomster.
 DEL VIII
DEN FASCISTISKA KVINNAN – OCH DEN VIRILE
SUPERMANNEN

På den ena sidan finns den fege, den mjuke, den hysteriske, den feminine, lipsillen, mammapojken;
på den andra sidan den starke, den medvetne, idealisten, farans mystiker, den hetlevrade hjälten och
viljans hjältar.
 1. Legionärernas systrar

PARADOXEN EXISTERADE FRÅN första början – den manlighetsfixerade

fascismen fann omedelbart stöd från stridbara feminister.1 Mötet vid Piazza
San Sepolcro 1919 var en manifestation i maskulinitet, dominerat av
svartskjortade arditi och futurister som skrivit i sitt manifest om ”förakt för
kvinnor”.2 Fascismen beskrivs vanligen som antifeministisk och det är i
stort sett korrekt, men denna karaktäristisk går att utveckla. Närmare
bestämt gällde den fascistiska ilskan en upplevd feminisering av nationen,
vilket var en del av den samhällssjukdom – degenerering – som fascismen
måste åtgärda. Kvinnor i sig var inget problem. De inkluderades fullständigt
i den fascistiska gemenskapen kring nationen och ansågs fylla
livsavgörande funktioner.
Däremot skulle samhället under fascistiskt styre maskuliniseras, och ”den
nye fascistiske Mannen” skulle handgripligen och konkret träda fram på
historiens scen. Utifrån detta var ”den nya fascistiska Kvinnan” en bifigur,
om hon över huvud taget formulerades på detta vis. Nyckelordet för den
kommande nationella människorasen var virilitet, det vill säga ”manlig
kraftfullhet” och potens.3 Motsatsen till den fascistiske supermannens
maskulinitet var föraktade och förment feminina fenomen, exempelvis
demokrati, jämlikhet och pacifism. Skräcken bestod i att nationen
besmittats av feminin svaghet, vilket vore ödesdigert inför framtidens krig
då världens länder skulle mäta sig med varandra på slagfälten.
Mer specifikt var alltså fascismen snarare antifeminin och maskulin än
kvinnohatande. I stort sett samtliga fascismer välkomnade kvinnor och
kvinnlig aktivism. Dock ville fascismerna underordna sina kvinnoförbund
manligt styre eller dominans, men det lyckades inte alltid. De kvinnliga
fascis terna sökte och fann – ibland – möjligheter till självbestämmande och
makt inom rivaliserande fascistiska strukturer. Till viss del kunde fascismen
till och med tolerera feminism, åtminstone i Milano 1919. Totalt nio
kvinnor deltog i mötet vid Piazza San Sepolcro. Några av dem skulle senare
delta aktivt i D’Annunzios ockupation av Fiume medan en annan var
beväpnad officer i en stridande kvinnogrupp. Andra organiserade
sammanslutningen ”Nationalföreningen för systrar till legionärerna av
Fiume och Dalmatien”, som blev embryot till de första fascistiska
kvinnoföreningarna.4 Ett par år efter Piazza San Sepolcro var cirka 2 000
kvinnor medlemmar av den italienska fascistiska rörelsen.
Men den fascistiska kvinnan uppstod inte i ett vakuum. Hon var i stället
resultatet av en omvälvande förvandling av synen på kön och genus, vilken
startade samtidigt som moderniteten och dess barnaskara – industrialism,
kapitalism och urbanisering. Fascismens alternativa modernitet gällde lika
mycket synen på manlighet och kvinnlighet som någonting annat i
samhället.
 2. Kvinnor och män i moderniteten

MÄNSKLIGHETEN HAR LEVT i familjer åtminstone sedan jordbrukets

genombrott. Men vad familjen inneburit har skilt sig dramatiskt åt i olika
tidevarv och kulturer. Barnproduktion, könsuppdelning av ansvarsområden,
homosexualitet, antal partner av vartdera kön – allt har varierat. Det viktiga
är att de människor som levt i dessa samhällen har upplevt sitt eget system
som ”normalt” eller till och med ”naturligt”. Men familjer är inga
naturgivna strukturer, de är mänskliga konstruktioner som ständigt
förändras. I sociala system är de av central vikt; det är i familjen som den
uppväxande lär sig vara exempelvis 1500-talskines, amerikan på 1800-talet
eller svensk på 2010-talet. Familjen är en social enhet som ligger nära
”hushållet”, utan att de bägge begreppen är identiska. Historikerna Mary Jo
Maynes och Ann Waltner definierar en ”familj” enligt följande:

Familjer är små grupper av människor, sammanfogade av kulturellt

erkända band i fråga om äktenskap eller liknande former av
partnerskap, arv eller adoption. […] Familjer är inte identiska med
hushåll eftersom familjemedlemmar inte alltid delar bostad.5

År 1500 bestod majoriteten av Europas familjer av några få personer, som

fick sin näring från familjens jordbruk. På den lilla gården i det förmoderna
agrarsamhället fanns ingen uppdelning i yrkesarbete och hushållsarbete.
Allt arbete utfördes inom jordbrukartillvaron och hade som yttersta syfte att
producera livsmedel och andra livsnödvändigheter till den egna sociala
gruppen. Familjen var därmed främst – men inte enbart – en
produktionsenhet, där män och kvinnor hade traditionsstyrda roller.
Historikern Yvonne Hirdman skriver om ”det äldre samhället med sina noga
reglerade boxar för vem som fick göra vad”.6 Europeiska
befolkningsökningar ruskade om systemet och skapade konflikter mellan
generationerna. Det saknades ny jordbruksmark och de uppväxande hade i
huvudsak att vänta på föräldragenerationens ålderdom eller död.
Handarbete blev allt viktigare för försörjningen, i det som kallats
protoindustrin. På gårdarna tillverkades varor som såldes till handlare, vilka
sedan distribuerade dem vidare. När industrialismen anlände i
Storbritannien under 1700-talet försvann familjemedlemmar från hushållet
– till en början på deltid – till tidiga fabriker, där de sålde sitt arbete mot
pengar. Sakernas tillstånd förändrades snabbt. Lönearbetet och
industrialismens start innebar från första början en kris för den europeiska
familjen, som fick nya funktioner.
Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau var tidig med att – utifrån
upplysningstidens vetenskapsideal – formulera vad han ansåg ”naturligt”
för kvinnor respektive män. Eftersom familjemedlemmar börjat lämna
hemmet, fastslog Rousseau att detta borde vara ett manligt fenomen.
Kvinnorna hade sin ”naturliga” plats i hemmet och borde vara ”dygdiga
hjältinnor och självuppoffrande mödrar”.7 Åren runt 1800 diskuterades detta
häftigt i Europa och normen formulerades för den nya tiden; mannen skulle
till industrin för att sälja sitt arbete mot lön medan kvinnan i den
urbaniserade familjen – enligt de nya könsnormerna – utförde
hushållstjänster i hemmet.
Parallellt skedde en annan utveckling inom vissa europeiska familjer, då
den moderna medelklassen mognade; borgarklassen eller bourgeoisien.
Vackra förorter växte upp kring industriella centra och i dessa speciella
områden återfanns en självmedveten grupp människor i vilka moderskapet
fann särskild status. Bilder av idealiserade familjer läckte nedåt i
samhällshierarkin till arbetarklassen och blev eftersträvansvärda ideal. Nya
”sanningar” konstruerades angående män och kvinnor – exempelvis att
kvinnor borde vara fysiskt svagare än män, att de var inkompatibla med
industrialismens maskiner samt att kvinnor utifrån mindre hjärnstorlek inte
kunde tillgodogöra sig studier. Det offentliga livet var maskulint och
hemmalivet var feminint. Den lockande tanken infann sig att själva
moderniteten var ett manligt fenomen, utifrån ideal om maskulin
konkurrens i en ständigt omvälvande tid präglad av industrialism,
kapitalism och individualism. Den föränderliga, moderna och dynamiska
nya tiden var något manligt – den traditionstyngda, stillastående och tröga
feodala förflutenheten var kvinnlig.8 Detta var i grunden ett
utvecklingsoptimistiskt synsätt, men samma sak kunde även tolkas
pessimistiskt. Om den ”mjukare” kvinnligheten ansågs vara en positiv
samhällelig resurs tolkades manlighetens ”hårda” symboler – logik,
vinstmaximering och standardisering – som hot mot en vacker och
nödvändig samhällelig kvinnlighet. Dessa bägge tolkningar var dock två
sidor av samma mynt, enligt vilket mannen var en logisk varelse och
kvinnan något icke-rationellt. Allt enligt vad som började anses som
självklarheter i fråga om manlig och kvinnlig biologi.
Problemet var att dessa nya konstruktioner om vad som var ”enligt
naturen” omedelbart föll i kras. De nya gränserna mellan män och kvinnor
blev inte så fixerade som 1800-talets patriarkala tänkare önskade. Ett tydligt
exempel var kvinnans förhållande till industrialismens främsta konkreta
symbol – maskinen. Denna tolkades som något maskulint och
industriarbetaren borde vara en man. Men varifrån kom denna idé?
Födelseplats var den tidiga brittiska industrialismen och föreställningen om
den manlige ”familjeförsörjaren” utsattes för häftig debatt, både bland
arbetsgivare och fackföreningar.9 De senare accepterade enbart gradvis
tanken men könsuppdelningen fungerade ändå inte. Mycket tidigt började
den brittiska textilindustrin i Manchester anställa kvinnor – faktum är att
industrialismens själva startögonblick bestod av kvinnliga fabriksarbetare.
Under mitten av 1700-talet uppfanns mekaniska verktyg för spinneri,
framför allt den brittiska ”spinning Jenny” vilket ledde till världshistoriens
första industrier. Dessa anställde framför allt unga kvinnor (och barn) som
kombinerade sin agrara tillvaro med lönearbete. Trots en snabb
maskulinisering under industrialismens senare frammarsch väckte kvinnliga
industriarbetare oro. Den amerikanska professorn Rita Felski skriver om
farhågorna:
 Ideologin om separata sfärer undergrävdes av att
arbetarklasskvinnor kom in i massproduktionen och skaran av
industriarbetare. Flera skribenter började därmed oroa sig för att
arbetsplatserna skulle sexualiseras, på grund av den farliga närheten
mellan manliga och kvinnliga kroppar.10

Den kvinnliga arbetaren – liksom könet ”kvinnan” generellt – blev en av

1800-talets många och entusiastiskt diskuterade ”frågor” (liksom ras,
ideologi och teknisk utveckling). Själva sinnebilden av maskinkvinnan, som
symbol för modernitet, var ett återkommande tema i romaner och skrifter.
Dessutom förknippas moderniteten intimt med kapitalismen, med sina krav
på vinstmaximering, och den nya industrin behövde arbetskraft. Därför blev
det svårt att exkludera kvinnorna – som dessutom (i likhet med
barnarbetare) hade betydligt lägre lön än männen, ofta bara omkring
hälften. Under industrialismens segertåg på 1800-talet betraktades
lönearbetande kvinnor som ”små, sämre män” och fick betalt därefter.11
Vilket ökade industrins vinster jämfört med manliga anställda. I
Storbritannien ledde det till att den nya tidens ”familjeförsörjare”, mannen,
ibland fick sparken och ersattes av hustrun. Modernitetens kvinna kunde
hamna under dubbla nyskapade normer, som hemarbetare och
industriarbetare. På bägge platserna fanns en man som skulle vara hennes
överhuvud.
Moderniteten innebar alltså att det agrara traditionella samhällets
människor delades upp i kön på helt nya sätt, separerades och åter
sammanfogades – och detta innebar en kris, både för individ och samhälle.
Det manliga och det kvinnliga uppfyllde aldrig önskemålen om att placeras
i separata områden, i stället blev könsnärvaro föremål för ständig
förhandling och omförhandling. Modernitetens omrörning i könsgrytan
konfronterades återkommande med tankarna om vad som var ”naturligt”
respektive ”onaturligt” för en kvinna. Skulle en gift kvinna ha rätt till egna
pengar? Vilken nivå av utbildning var maximalt lovlig? Skulle hon tillåtas
åka tåg? Poängen blir att 1800-talets försök att konstruera en gudagiven
kvinnlighet – idealt den goda modern i hemmet – inte kan tydas som
modernitetens facit. Visserligen tolkades kön som en viktig beståndsdel i
det mesta av det nya samhället sådant det formerade sig i Europa, påpekar
Felski:

Många av nyckelsymbolerna för det moderna under 1800-talet – den

offentliga sfären, mannen i folkmassan, dandyn, flanören – var
självklart könskodade. Där kunde, exempelvis, inte finnas någon
kvinnlig motsvarighet till flanören eftersom varje kvinna som drev
runt på gatorna i en 1800-talsmetropol omedelbart tolkades som en
prostituerad.12

Men detta sakernas tillstånd togs inte för givet av Europas kvinnor, som
påverkades av tankar om demokrati, frihet och individualism. Feminismen
tillhandahöll en tydlig och uttalat politisk utmaning av sekelskiftets
könsstrukturer. Feminismen uppstod redan under franska revolutionen på
1700-talet. Den brittiska Mary Wollstonecraft tog sig till Paris för att
bevittna vad som skedde och publicerade 1792 stridsskriften A Vindication
of the Rights of Woman. Feminismen hade därmed fötts och Wollstonecraft
ställde krav: ”gör kvinnan till rationella varelser och fria medborgare så blir
de snabbt goda hustrur och mödrar”.13
Feminismen som ideologi hävdade kvinnors politiska och juridiska
jämlikhet med männen – därmed bidrog den till tolkningen av vad som var
en ”kvinna”. Och utifrån denna ständigt pågående process om kvinnan
skapades även en ny bild av ”mannen”. De moderna könsrollerna uppstod
och kopplades samman med två uppsättningar egenskaper som kunde agera
helt fritt ovanför de bägge könen – femininitet respektive maskulinitet. Och
utifrån de nya nationalstaternas modeideologi nationalismen sågs bristande
maskulinitet, det vill säga ökande femininitet, som ett hot mot det egna
landets förmåga att stå sig i konkurrensen med andra nationer. Detta i ett
Europa som efter sekelskiftet 1900 närmade sig den stora urladdningen –
första världskriget.
Kvinnorna och första världskriget
Omedelbart före krigsutbrottet 1914 föreställde sig många européer den
kommande striden som en vitamininjektion. Kriget skulle rensa ut allt det
dåliga hos moderniteten, inte minst den veka femininitet som smittat de
europeiska samhällena. Från det brittiska imperiet finns ett exempel på hur
icke-europeisk maskulinitet skulle ympas in i befolkningen – den brittiske
mannen ansågs ha degenererats och blivit feminint svag. I stället framhölls
maskuliniteten hos imperiets nyzeeländska nybyggare, som ansågs
oförstörda och obesmittade av den feminina europeiska civilisationen. De
nyzeeländska farmarnas krigiska potens kopplades samman med rasistiska
föreställningar om imperialistisk solidaritet, och verktyget som användes
för att överbrygga den inneboende motsättningen mellan våldsamhet och
social kontroll var organiserad sport – närmare bestämt rugby, skriver den
australiske forskaren R.W. Connell:

Sportens status som test på maskulinitet, något som vi nu betraktar

som självklar, är inte på något sätt naturgiven. Den är historiskt
producerad, och i detta fall kan vi se att den skapades medvetet som
en politisk strategi. De historiska detaljerna gäller Nya Zeeland, men
tillvägagångssättet var detsamma på många håll.14

Via hårdföra nyzeeländska män och rugby förberedde sig alltså britterna på
det kommande världskriget. Men Storbritannien var inte ensamt om att –
närmast desperat – försöka skapa samhällelig manlighet inför den stora
striden. Glenda Sluga skriver att denna maskulinitetskult hade ”en märklig
strategisk funktion”.15 Maskuliniteten skulle tillverkas, på samma sätt som
krigsmateriel. ”Den nation som uppfattar blodbadet som en
skräckupplevelse har förlorat sin manlighet”, skrevs det på Irland.16 I USA
anklagade Teddy Roosevelt president Woodrow Wilson för att stympa
amerikansk manlighet genom att inte gå med i kriget, samtidigt som den
tyske kejsaren Wilhelm II ständigt återkom till behovet av offentlig
maskulinitet. Vid krigsutbrottet skrev entusiastiska frivilliga och
värnpliktiga i dagböcker och brev att de äntligen skulle få bevisa sin
manlighet eller att kriget i sig skulle bli den process där de ”mognade in i
manligheten”.
Mitt under kriget uppstod 1917 den självständiga nationalstaten Finland,
som omedelbart började oroa sig över bristande maskulinitet.17 Motåtgärden
blev militarisering, ett högerprojekt efter segern över de röda i
inbördeskriget. Finlands unga män uppfattades som håglösa och
odisciplinerade – det vill säga utsatta för feminisering, något som ökades av
att finska kvinnor förvärvsarbetade. Men det rådde ingen konsensus inom
den finska högern om det lämpliga i att göra de unga männen till statens
soldater för att få dem mer maskulina. Agrarförbundet ansåg tvärtom att
den finske mannen borde vara fri och obunden hemma i stugan, med
geväret på väggen. En erfarenhet som värnpliktig skulle motverka sitt syfte
och göra honom mer feminin. Historikern Anders Ahlbäck vid Åbo
Akademi beskriver tankegången:

Finnarna var utifrån sina naturliga egenskaper enastående krigare

och den finske frie bonden tog spontant till vapen. Därmed var
kaderarmén till ingen nytta i Finland, tvärtom skulle kasernlivet
försämra finnens naturliga krigaregenskaper.18

Lägg dock märke till det som alla var överens om; att kriget som sådant var
något positivt och maskuliniserande. Uttryckt annorlunda var kriget – enligt
europeisk konsensus – ett konkret sökande efter ”en militant maskulinitet”,
som handgripligen skulle skapa ”en ny man”. Men detta inträffade inte.
Tvärtemot alla virila drömmar om motsatsen innebar första världskriget i
praktiken ett uppsving för kvinnornas ställning i samhället. Inkallelserna
innebar att de industriarbetade männen försvann ut på slagfälten och på
arbetsplatserna ersattes av kvinnor – vilka klarade sig ganska väl utan sina
respektive män. ”Varje muskel och varje hjärna måste mobiliseras om våra
nationella mål ska tillfredsställas”, hävdade den amerikanska feministen
Harriet Stanton Blatch.19 Bara i Tyskland arbetade 700 000 kvinnor i
ammunitionsindustrin. Dessutom dök kvinnor allt oftare upp i
offentligheten som journalister, aktivister och politiker. Redan före kriget
hade kvinnlig rösträtt introducerats i flera länder (Nya Zeeland var först
1893 medan det ryska storhertigdömet Finland och det självständiga Norge
var tidigast i Europa 1906 respektive 1913).
Första världskriget innebar att kampen för kvinnors politiska rättigheter
fick ytterligare impulser. Dessutom anlände kvinnliga frivilliga till fronterna
– i förstone som sjukvårdare, matpersonal eller telefonister (en tanke med
den kvinnliga närvaron var för övrigt att avhålla männen från
homosexualitet – det vill säga hindra dem från att feminiseras). Men
samtliga nationella arméer märkte snart att det var omöjligt att hålla
kvinnorna borta från striderna. De mest ivriga bland stridslängtande kvinnor
tog till samma taktik som redan använts i århundraden av krig – de klädde
ut sig till män då de mönstrade. Men även rödakorssystrar och motsvarande
tog till vapen under första världskriget. En amerikansk samtida källa
berättar att ”kvinnorna struntade i order om att lämna trupperna de hade att
se efter, och i stället för att bege sig till de bakre linjerna följde med dem”
och blev ”skräckinjagande blodtörstiga”.20
Kriget blev det första någonsin där kvinnor deltog som stridande i större
och organiserad omfattning. De mest kända stridande kvinnorna i första
världskriget var den ryska Kvinnliga dödsbataljonen.21 Dess ledare Maria
Botchkareva var 25 år gammal då hon fick tillstånd av tsaren att enrollera
sig som stridande soldat. Efter februarirevolutionen 1917 fick Botchkareva
uppdrag av krigsminister Alexander Kerenskij att organisera
dödsbataljonen, initialt bestående av 2 000 frivilliga kvinnor. Vid denna tid
gick kriget dåligt för Ryssland och syftet med den kvinnliga bataljonen var
att utsätta manliga soldater för skamkänslor, då kvinnorna modigt gick till
anfall när männen föredrog att gömma sig i skyttegravarna. Sålunda
konstruerades alltså skamlig femininitet hos männen, i jämförelse med
kvinnor som var mer maskulina än de själva. Dödsbataljonen blev dock
kortvarig. När bolsjevikerna tog makten i Ryssland några månader senare
avvecklades det ryska krigsdeltagandet; dödsbataljonens medlemmar
uppmanades att gå hem och sätta på sig kvinnokläder.
 Krigets slut innebar ingen fullbordad feministisk revolution.
Förvånansvärt kvickt återvände kvinnorna till hemmen och männen tog
tillbaka sina arbetsplatser i industrierna. Den amerikanske statsvetaren
Joshua S. Goldstein skriver att första världskrigets utveckling beträffande
kvinnor och män visserligen innebar en kris för konventionella könsroller,
men att denna visade sig kortlivad:

Ingen permanent förändring inträffade angående fientlighet mot

kvinnor i mansdominerade yrken, devalveringen av kvinnligt
arbetes värde eller det exklusivt kvinnliga ansvaret för hem och
hushåll. ”Rekonstruktionen av kvinnligheten” i Storbritannien efter
första världskriget gav nytt liv åt moderskapsideologin. Den
feministiska rörelsen återfann inte samma styrka efter kriget som
den haft före detsamma.22

Det är dock inte hela sanningen. Historikern Glenda Sluga skriver att ”den
demoraliserade och uttröttade hemvändande soldaten uppfattade den nya
rollen för kvinnor i offentligheten som ännu ett hot mot sin status”,23 medan
historikern Jonathan Dunnage beskriver hur soldaterna ”missleddes att tro
att kvinnor stulit deras jobb, trots att de arbetsuppgifter som kvinnorna haft
till stor del varit helt nya”.24 Även politiken förändrades, då den kvinnliga
rösträtten spred sig i nästan samma takt som den liberala demokratin
omedelbart efter kriget. Dessutom skapades Sovjetunionen. Den relativa
jämställdhet som de sovjetiska kvinnorna upplevde kom inom Västeuropas
antisocialistiska kretsar att uppfattas som ett hot. Kommunismens kvinnor
var en sjukdom som riskerade att sprida sig västerut; de representerade
sedernas förfall och – via skruvad antisemitisk logik – ”judebolsjevism”
och därmed judiskhet. Paradoxen var att en antisocialistisk,
ultranationalistisk och aktivistisk kvinna i väst gärna agiterade offentligt
mot den sovjetiska kvinnobilden. Grovt förenklat kunde alltså en kvinna
arbeta offentligt politiskt mot att kvinnor arbetade offentligt politiskt. Men
den fascistiska kvinnliga aktivisten under mellankrigstiden och andra
världskriget var betydligt mer komplex än så.
 3. Fascismen och kvinnorna

DEN FEMINISTISKA NÄRVARON vid Piazza San Sepolcro 1919 gav resultat.
Mötet som grundade fascismen beslutade att verka både för kvinnlig rösträtt
och för att kvinnor skulle ha rätt till politiska utnämningar. Detta tyder på
att feminismens nyfikenhet på den unga fascismen inte var så märklig och
malplacerad som den kan verka, trots rörelsens maskulina ideal.
Den historiska forskningen efter 1945 tolkade de mellankrigstida
nationella fasciströrelsernas – och då särskilt den tyska nazismens –
förhållande till kvinnorna som enbart förtryck; kvinnor var offer för
fascismen, ungefär som judar. Men från 1980-talet och framåt ifrågasattes
detta i en högljudd vetenskaplig debatt, där nya teorier om kön och genus
problematiserade det kollektiva offerskapet hos kvinnor inom fascistiska
stater och rörelser. Banbrytande var den amerikanska feministen och
historikern Claudia Koonz, som pekade på hur den tyska kvinnan som aktör
negligerats i fråga om Tredje rikets historia.25 Koonz visade – tvärtemot vad
som antagits – att kvinnor hade spelat en aktiv roll, både inom den
nazistiska rörelsen och som medborgare i Nazityskland. Koonz
forskningsresultat var kontroversiella, inte minst eftersom andra feminister
föredragit att se kvinnorna i Nazityskland som en positiv motkraft till ”det
manliga” barbariet. Koonz kunde tvärtom visa hur tyska kvinnor använt den
nazistiska kvinnosynen och familjepolitiken för att öka sitt eget inflytande.
Motargumentet var att nazismen var en fundamentalt antifeministisk och
patriarkal politisk rörelse, vilket inte är något felaktigt påstående. Å andra
sidan kan Koonz tolkas som att kvinnorna inom fascistiska rörelser agerade
åtminstone kvasifeministiskt. Därmed tillbaka till 1919 och Piazza San
Sepolcro – vad var det som lockade en viss typ av feministiskt inriktade
kvinnor till torget i Milano?
Pojkflickan och politiken
Omedelbart efter första kriget uppstod ett nytt och trendigt internationellt
kvinnoideal, vilket – som vanligt angående modernitetens ständigt ”nya”
könsidentiteter – diskuterades flitigt i samtiden. Bakgrunden var en
utveckling under det tidiga 1900-talet då ”den sjukliga kvinnan” som kult,
mode och borgerlig idealtyp tynade bort.26 Hon ersattes av ett aktivt
föredöme, som efter första världskriget utvecklades till ”pojkflickan”. I
USA kallades denna nya kvinna flapper, i Frankrike la garçonne och i
Italien la mascietta..27 Modeindustrin föreskrev maskulina och mer
praktiska kläder medan frisyren blev den typiskt mellankrigstida kortklippa
eton crop. Höjdpunkten utgjordes av Victor Marguerittes skandalroman La
garçonne från 1922, i vilken huvudpersonen Monique spred bilden av den
korthåriga ungkarlsflickan med det fria sexlivet som dessutom läser på
elituniversitet (Sorbonne) och ogenerat lånar sina manliga vänners kläder,
inklusive kostymer.
Denna pojkflicka spred samhällelig oro, samtidigt som idealet inspirerade
en ny generation kvinnliga aktivister. Särskilt inom medelklassen
engagerade sig kvinnor politiskt – även i Italien. För många av dessa
framstod fascismen 1919 som en mycket lockande politisk innovation.
Avgörande var bristen på alternativ för en antisocialistisk och nationalistisk
feminist i mellankrigstidens Europa. Utifrån dessa aktivisters aggressiva
hållning gentemot kommunism och socialdemokrati utgjorde de
traditionella icke-marxistiska ideologierna – liberalism och konservatism –
föga lockande valmöjligheter. Liberalismen ansågs vek och trött medan
konservatismens skäggiga gubbar höll dörren stängd för kvinnor. Att den
unga och dynamiska fascismen föreföll lockande, attraktiv och spännande
för nationalistiska feminister blev därmed en självklarhet. Den nya rörelsen
saknade fastslagna normer för hur män och kvinnor skulle bete sig, påpekar
den skotske historikern Perry Wilson; ”könsideologin var fortfarande – till
viss del – flytande”.28 Dessutom var fascismen till en början lyhörd inför
snart sagt varje idé som utmanade det politiska etablissemanget – därav de
italienska fascisternas krav på kvinnors politiska rättigheter 1919.
 Organisatoriskt gick vissa kvinnor in i de reguljära fascistkadrerna, mest
känd var den unga ”squadrista-hjältinnan” Ines Donati. Andra startade –
vilket redan påpekats – från 1920 speciella kvinnoavdelningar som så
småningom formaliserades i Fasci Femminili. Socialt dominerades de
fascistiska kvinnorna, liksom fasciströrelsen i sin helhet, av lägre
medelklass. Men dess ledare bröt mot mönstret och var ofta av tjusigare
ursprung än andra fascister – övre medelklasskvinnor eller rentav
aristokrater. Generellt var de dessutom äldre än genomsnittet, typiskt ogifta
eller änkor och tillika högutbildade. Före sitt engagemang inom fascismen
hade de ofta varit feministiska aktivister, men under första världskriget (där
de ideligen agerat frivilliga som rödakorssystrar eller liknande) hade
nationalismen blivit viktigare för dem än kvinnokampen.
Sammanfattningsvis var de helt enkelt fascister utifrån en övertygelse om
att Benito Mussolini kunde rädda nationens ära och frälsa Italien undan det
bolsjevikiska hotet. Åren kring 1920 blev ”fascistisk feminism” ett etablerat
begrepp, som bland annat användes flitigt i rörelsens Bolognapress.29
Men San Sepolcro-fascismens feminism visade sig vara ett snabbt
övergående fenomen. Mycket tidigt började ansträngningarna för att de
kvinnliga fascistiska kampgrupperna skulle underordnas manligt styre,
medan inflytelserika kvinnliga fascister – framför allt i Rom –
argumenterade för att rörelsens kvinnor enbart borde ägna sig åt
välgörenhetsarbete. När fascismen blev ett politiskt parti 1921 började
antifeminism föras in i stadgarna. Ändå utsågs den före detta
rödakorssystern och San Sepolcro-fascisten Elisa Majer Rizzioli 1924 till en
nyinrättad funktion som ”inspektör av de fascistiska kvinnogrupperna” och
fick till och med säte i partidirektoratet. Rizzioli var feminist och
eftersträvade verklig makt för kvinnorna inom PNF, vilket upprörde de
alltmer inflytelserika fascistiska manliga antifeministerna. En maktkamp
inleddes och 1925 – samtidigt som det sista av den italienska demokratin
försvann – så upphörde även den kvinnliga autonomin inom Fasci
Femminili. Det bestämdes att kvinnliga fascister enbart fick arbeta med
propaganda, socialt arbete och välgörenhet. Rizzioli offrades efter sin
förlust i striden, då hon utsattes för en personlig vendetta från den mäktige
partisekreteraren Roberto Farinacci. Han lade ner Rizziolis tidning
Rassegna femminile italiana och avskaffade kvinnoinspektoratet 1926.
Efteråt kontrollerades samtliga fascistiska kvinnoorganisationer av en man,
Serafino Mazzolini. Stridbara fascistiska feminister som den milanesiska
Maria Spinelli Monticelli och den bolognesiska Pia Bartolini uteslöts ur
partiet, då de försökte göra motstånd mot den tilltagande antifeminismen. I
maj 1926 förbjöds kvinnor inom PNF att bära den svarta skjortan, eftersom
den var ”en viril symbol för vår revolution och har ingenting att göra med
de välfärdsuppdrag som fascismen har gett kvinnorna”.30 Lägg dock märke
till att de fascistiska kvinnorna inte uppmanades att lämna den politiska
aktivismen bakom sig; fascismen ville inte tvinga tillbaka dem till hemmen
där de enbart skulle agera goda mödrar. Wilson skriver:

Trots all retorik om kvinnors roll i samhället, vilken var att primärt
agera ”exemplariska hustrur och mödrar”, så ville PNF rekrytera
miljoner kvinnor – vilket var något helt nytt. Kvinnorna
uppmanades att offentligt visa sitt stöd för fascismen och därmed
spela en roll i den ”konsensus” som regimen önskade.31

Underkuvandet av fascistkvinnornas autonomi kan även tolkas som ett led i

Mussolinis strävan efter centralstyrning och kontroll över den fascistiska
rörelsen, inklusive bråkiga manliga lokala bossar (ras). När det gäller
kvinnorna så förblev PNF det enda italienska politiska parti där dessa
bidrog och deltog i massiv skala. PNF ville även efter 1926 ha aktiva och
uniformerade fascistiska kvinnor på gator och torg som folkligt
marknadsförde rörelsen. Att kvinnorna skulle fokusera på välfärdsarbete är
dessutom inte så underkuvat som det låter, tvärtom låg en betydande
maktpotential i denna hjälpsamma och uppskattade direktkontakt med det
italienska folket. Det visste PNF centralt, vilket syns i en skrivelse från
1932:
 Fasci Femminili anförtros uppdraget att praktiskt genomföra partiets
välfärdsinitiativ. Detta är ett extremt kraftfullt och mäktigt exempel
på propaganda samt ett effektivt sätt att nå folket.32

Kvinnornas aktiva roll inom PNF är ett exempel på moderniteten hos

fascismen, som tydligt skilde den från den traditionella högern och
konservatismen. Mussolini öppningstalade personligen på Internationella
rösträttsalliansens kongress i Rom 1923 och förklarade att ”fascistiska män
måste acceptera att i det 20:e århundradet är inte kvinnor begränsade till
hemmet”.33 Under hela 1930-talet ökade de kvinnliga fascisternas
ansvarsområden, och de blev alltmer aktiva i rörelsen – trots att de aldrig
lyckades undfly underordningen med manliga chefer.

Det fascistiska moderskapet

Vad som skrämde fascister med den moderna 1900-talskvinnan var inte
primärt eventuell frihet och jämlikhet, utan den effekt hennes ”frigjorda”
livsföring ansågs ha på nationens födelsetal. Nationen måste föda många
barn för att producera nya män som kunde bli soldater och som skulle
utkämpa morgondagens krig. Detta sågs som en allmän sanning i hela
Europa, både internt europeiska makter emellan men också utifrån
rasistiska föreställningar om ”öst”. Slaviska folk i länder som Ryssland –
liksom judar – ansågs föröka sig som djur, och dessa horder av
undermänniskor hotade formera sig i massarméer som kunde översvämma
väst. Denna skräck var inte unik för fascismen, men eftersom fascisterna
byggde sin politiska övertygelse på ultranationalism så erfor de paniken
starkare än andra ideologiska rörelser. År 1927 beskrev Mussolini den
italienska nativiteten såsom varande i fritt fall, från 39 barn årligen per 1
000 invånare 1886 till 27 barn 1926. Den italienska befolkningen var redan
mindre an den tyska, den franska, den brittiska – och framfor allt den
”slaviska”.34 Botemedlet var en ”moralisk väckelse”, vilket i praktiken
innebar förbud mot aborter och försäljning av preventivmedel (troligen
drabbade inte detta förbud Mussolini personligen eftersom han fortsatte att
avverka en älskarinna per natt under hela sitt vuxna liv).
År 1925 grundades Opera nazionale per la maternità e infanzia, ungefär
”Nationalorganisationen för moderskap och barn”, vilket innebar
mödravårdscentraler för att förbättra omhändertagandet av gravida och
nyfödda enligt de senaste medicinska och sociala rönen.
Föräldraförsäkringen byggdes ut, nygifta par fick förtur till nybyggda
bostäder och särskilda föräldrapenningar delades ut till offentliganställda.
År 1928 infördes skattelättnader för stora familjer liksom förtur till statliga
arbeten för gifta män. Det sistnämnda skulle uppmuntra ensamstående
karlar att skaffa familj. Dessa reformer i form av morötter var påfallande
moderna för sin tid och påminner starkt om byggandet av andra
välfärdsstater, bortsett från att det fascistiska Italien var ovanligt tidigt ute.
Å andra sidan riktades en del åtgärder mot kvinnor på arbetsmarknaden,
framför allt när det gällde kvinnors anställningsbarhet inom den offentliga
sektorn i yrken som ansågs icke-kvinnliga (det gick däremot bra för kvinnor
att arbeta som tvätterskor eller telefonister). Men dessa förbud mot kvinnor
som arbetskraft hann knappt genomföras före de olika krigsutbrotten på
1930-talet – varpå Italiens kvinnor återigen vällde in på fabrikerna och
andra arbetsplatser.
Den italienska fascismens antifeministiska utveckling gick hand i hand
med synen på manlighet. Kvinnornas underordning hade inte bara som syfte
att producera fler barn, utan även att bidra positivt till skapandet av Den nye
fascistiske mannen. Kvinnornas uttåg från arbetsmarknaden skulle förmå
”legioner av män att återigen hålla huvudet högt” varpå karlarna skulle
begåvas med en ”extremt kraftfull fysisk och moralisk virilitet”, skrev
Mussolini 1934.35 Viriliteten var både detsamma som allmän maskulinitet
och konkret fortplantningsförmåga, det vill säga könslig potens som skulle
innebära fler barn. Särskilt intressant är att denna alltmer konservativa syn
på kvinnor och män under mitten av 1930-talet sammanföll och
samexisterade med den italienska fascismens rasistiska utveckling.
Exempelvis stiftades 1937 en lag som förbjöd samlag mellan italienare och
afrikaner, föranledd av erövringen av Etiopien. Detta var ett utmärkande
drag för generisk fascistisk familjepolitik, nämligen att det inte räckte med
enbart fler barn inom nationen. Det var lika viktigt att förhindra att
”olämpliga” barn föddes, eftersom dessa inte inkluderades i den ”sanna”
nationen.
Denna politik var ännu tydligare i det nazistiska Tyskland, där gränserna
drogs hårdare för vilka som inte borde få föröka sig. Familje- och
kvinnopolitiken saknade gräns mot den antisemitiska raspolitiken. Redan i
mitten av 1920-talet i Mein Kampf beskrev Adolf Hitler hur hundratusentals
tyska kvinnor förfördes av judar, vilka med ”satanisk glädje” lurpassade på
lämpliga kvinnliga offer som judarna kunde ”besmutsa med sitt blod och på
detta vis stjäla henne från hennes folk” i en systematisk och välorganiserad
judisk attack på den vita rasen.36 Utifrån denna syn tolkades kvinnan – den
presumtiva modern – både som svag, och därmed ett noga utvalt mål för
den judiska ondskan, och som bärare av den framtida nationen. Genom att
befruktas av cancersvulsten (juden) förbrukades kvinnan som nationell
resurs. Denna antisemitiska föreställningsvärld följde Nazityskland under
hela dess historia och syntes tydligast i den antisemitiska propagandafilmen
Jud Süss från 1940.37 I denna film förför den charmige och stilige juden
Joseph ”Süss” Oppenheimer den ariska flickan Dorothea Sturm (för övrigt
spelad av en svensk skådespelerska, Kristina Söderbaum). Efter fullbordat
samlag inser den dygdiga Dorothea att hon är förbrukad som ”tysk” och tar
sitt eget liv.
Den tyska kvinnan var alltså svagare än mannen och måste beskyddas,
men hon var ändå modig och kapabel till svåra moraliska beslut eftersom
hon var av ädel ras. Hon hade sitt ideal i moderskapet, men var inte enbart
en vandrande livmoder för den framtida nationen utan även förmögen till
självständigt tänkande och konkret fysisk handling: självmord. Hon var en
ung flicka, arisk nationalist och aktivist – det vill säga kvinnlig idealnazist.
År 1935 förbjöd lagen om ”beskydd av tyskt blod och tysk ära” (de så
kallade Nürnberglagarna) äktenskap och samlag mellan arier och judar.

Den tyska nazismens kvinnor

Det tyska nazistpartiet NSDAP var till en början uttalat fientligt inställt mot
kvinnor, rentav kvinnohatande, till skillnad från den italienska fascismen.
Men det förändrades i en utveckling som är intressant och visar på flera
avgörande villkor för fascismens kvinnor. Tidigt i sin historia avvisade
NSDAP kvinnor som medlemmar och 1921 beslutades att inga kvinnor
skulle få kandidera för rörelsen. Ändå lyckades kvinnor ansluta sig till
nazismen, främst i München där andelen kvinnliga medlemmar var 14
procent år 1921. Dessa kvinnor nöjde sig inte med passivt medlemskap utan
organiserade snabbt egna kvinnogrupper, som aktivt agerade stöd åt
slagskämparna inom det brunskjortade SA. Efter sammandrabbningarna
med socialister ordnade de nazistiska kvinnorna utspisning, de lagade och
sydde uniformer och bandagerade sina manliga kumpaner inför nästa strid.
År 1923 grundades den första rikstäckande kvinnoorganisationen Deutsche
Frauenorden (ungefär ”Tyska kvinnoorden”) av Elsbeth Zander, som året
därpå förklarade sig stödja Adolf Hitler. 1928 blev orden formellt en del av
NSDAP med Zander som nationell ledare, och när 1930-talet startade hade
organisationen 4 000 medlemmar uppdelade på 160 lokalavdelningar. En
hel del konflikter med konkurrerande nazistiska kvinnoförbund slutade med
seger för Zander, som 1931 sammanförde samtliga förbund i den nya
riksorganisationen Nationalsozialistische Frauenschaft (NSF).
Bakgrunden till framgångarna för nazismens kvinnor var en tilltagande
medvetenhet hos Hitler och NSDAP om att fler kvinnliga röster krävdes för
att vinna makten. Traditionellt hade nazistpartiet under 1920-talet lidit av få
kvinnliga röstande, men från 1930 och framåt gav satsningen på nazistiska
kvinnoförbund och kvinnliga agitatorer enorm utdelning. Särskilt under
valet 1932 satsades på kvinnliga valtalare. Resultatet var överväldigande, de
tyska kvinnorna strömmade till nazismen. I protestantiska områden fick
nazisterna fler kvinnliga röster än manliga och 1934 deklarerade Hitler med
stolthet att NSDAP hade fler kvinnliga medlemmar än alla andra partier
tillsammans. ”Vi försäkrar oss om en kvinnorörelse som kommer att kämpa
tillsammans med männen”, sa Hitler och jublade över ”miljoner trogna och
fanatiska kvinnliga vapenkamrater”.38 Det uppstod en nazistisk feminism.
Bland annat deklarerade NSDAP att ”ingen kvinna som utifrån personliga
önskemål vill ägna sig åt ett specifikt yrke kommer att förhindras från
detta”.39 Detta var visserligen till största delen mer populism än äkta
feministisk övertygelse, ändå var den tyska nazismens förhållande till
yrkesarbetande kvinnor inte entydig. Enligt stereotypen var den nazistiska
idealkvinnan framför allt mor och hemmafru, och det stämmer till stor del.
Historikern Christoffer Rönnbäck skriver:

I ett tal vid NSDAP:s partidagar år 1935 proklamerade Adolf Hitler

att det mest ärbara hos en kvinna var hennes moderskap, att vara
moder till det tyska folkets barn var den ädlaste av uppgifter. Enligt
Hitler fanns det inget degraderande i att reducera kvinnans roll i det
Tredje riket till moderskap, tvärtom ansågs framhävandet av
moderskapsrollen upphöja kvinnan som bärare av den ”ariska
rasen”. […] Modern hölls också ansvarig för familjen vars
medlemmar skulle kringgärdas av ett hushåll som kvinnan
förväntades sköta enligt en nazistisk standard. Ett städat och ordnat
hushåll betraktades som förutsättningar för att en nationalistisk och
rasorienterad kultur skulle frodas. Om någon medlem av familjen
uppvisade, ofta godtyckligt definierat, ”asociala” drag ansågs det
vara ett resultat av moderns oförmåga att sköta hushållet samt vårda
familjen och betraktades därför som ovärdig eller degenererad.40

När nazismen nådde makten inleddes ett visst arbete för att minska andelen
gifta kvinnor anställda inom den offentliga sektorn. Men i praktiken skedde
även helt andra saker, som inte stämmer överens med stereotypen om
nazismens moderskapsideal. Framför allt var nazistregimen ständigt lyhörd
inför folkviljan – och de flesta familjer var rädda för att den yrkesarbetande
hustrun skulle tvingas till hemmet. Det skulle innebära lägre inkomst.
Visserligen minskade andelen kvinnor inom den tyska industrin från 29
procent 1933 till 26 procent 1934, men detta skedde då arbetslösheten sjönk
och det totala antalet anställda steg. Räknas procentsiffrorna om till
absoluta tal så ökade i stället antalet industriarbetade kvinnor, från knappa
fem miljoner 1933 till nära sex miljoner 1936. Regimen kapitulerade för
detta faktum genom att 1934 införa en kvinnoavdelning inom den nazistiska
fackförbundsrörelsen och NSF tilläts deklarera att en kvinna ”kan förbli
kvinnlig vid sin maskin – så länge hennes styrka och hennes arbetsinsats
korresponderar harmoniskt”.41 Från 1937 och framåt såg bristen på
arbetskraft till att försöken att göra de tyska yrkesarbetande kvinnorna till
hemmafruar helt upphörde. Dessförinnan hade Nazityskland prövat en sista
desperat och synnerligen intressant motåtgärd angående kvinnlig
arbetskraft: garanterad likalön för bägge könen. Tanken var att om
kvinnorna – tack vare sin underlägsenhet – kostade industrin lika mycket
som männen, så skulle andelen kvinnliga arbetare minska utifrån
grundläggande kapitalistiska principer. Men inte ens detta fungerade, så
regimen gav i praktiken upp.
Den nazistiska feminismen hade dock manifesterat sig tydligt ännu
tidigare, under gatukamperna med socialister åren efter 1930. Partipressen
släppte exempelvis fram nazisten Emma Hadlich som hävdade att kvinnliga
nazister borde tillåtas slåss tillsammans med SA-männen. Att detta ansågs
olämpligt inom nazismen berodde enligt Hadlich på att ”utländska” (det vill
säga judiska) värderingar hade besmittat Tyskland. Den sanna germanska
och ariska kvinnan var en stridsberedd sköldmö, en wagnersk valkyria med
svärd och spjut i högsta hugg. Andra nazistiska feminister fyllde i med
åsikten att kvinnor varit helt jämställda med männen i det gamla Germanien
och grundade till och med en tidning, ”Den tyska kvinnliga krigaren”, som
dock förbjöds 1937. Dessa kvinnliga nazister var beredda att gå långt i sin
agitation – men det fanns en gräns för vad Hitler kunde tillåta.

Kvinnor, klass och mode

Ett historikerbegrepp som vunnit mark under senare tid är intersektionalitet,
det vill säga hur sammankopplingen av människors olika kroppsliga
egenskaper definierar deras sociala status. Till exempel hur kombinationen
av kön och ”ras” fick nazismen att skilja mellan kvinnor av förment ariskt
respektive icke-ariskt ursprung. De tidigare var en tillgång för nationen,
medan de senare var ett hot då de riskerade att föda icke önskvärda
människor. Detta hade konkret inverkan på politik och massmord; studier
har visat att kvinnor var överrepresenterade bland dödsoffren i Förintelsens
gaskammare.
En annan faktor är samhällsklass, vilket var extra problematiskt inom
fascismen eftersom ideologin avfärdade klassbegreppet. Formellt var alla
människor lika mycket värda inom den fascistiska nationella gemenskapen,
som ofta refererades till som en ”familj”. Ändå existerade alltid
klassskillnaderna inom fascismen, vilket blev ett problem då rörelserna
växte bortom den initiala medelklassgruppen. Fascistisk överklass förutsatte
privilegier som något naturligt medan fascistisk arbetarklass och underklass
inte kunde tillåtas samma status som andra samhällsklasser. Den italienska
Fasci Femminili hade sin tidiga bas bland medel- och överklasskvinnor som
dessutom var välutbildade, särskilt många medlemmar var lärarinnor. Men
allteftersom den fascistiska rörelsen växte under 1920-talet strömmade även
fattiga kvinnor från den urbana och agrara arbetarklassen in bland kadrerna.
För att inte degradera glamouren hos Fasci Femminili – vilket var särskilt
viktigt under maktkampen om fascistkvinnornas status inom PNF –
skapades särskilda kvinnoavdelningar för arbetare inom både jordbruk och
industri. Först ut var jordbrukarkvinnornas fascistorganisation Massaie
Rurali (MR), som organisatoriskt hamnade under Fasci Femminilis
överhöghet. Några år därefter tillkom sektionen för kvinnliga
fabriksarbetare och hemmafruar, Sezione Operaie e Lavoranti a Domicilio
(SOLD).
För att upprätthålla klasskillnaderna inom dessa sektioner utan att behöva
hävda dem explicit infördes olika uniformer. De överordnade kvinnorna i
Fasci Femminili bar full uniformering (en särskild för sommaren, en annan
för vintermånaderna), som var påfallande snygg, professionellt välskräddad
och framför allt mycket dyr – och därmed omöjlig att införskaffa för
fattigare italienskor.42 För medlemskap i Massaie Rurali krävdes bara en
scarf runt halsen, vilken jordbruksarbeterskan kunde sy själv. På detta vis
bevarades klassgränserna bland kvinnorna inom den officiellt klasslösa
fascismen. Notera för övrigt fascismens strävan att uniformera samtliga
medlemmar – målet var att hela det italienska folket småningom skulle bära
uniform. De politiska uniformerna var något typiskt för den mellankrigstida
fascismen. Visserligen var den inte unik för den fascistiska ideologin –
tvärtom förekom uniformering inom samtliga politiska idéströmningar. Men
fascismen tog fenomenet längst, utifrån ideologins inneboende förmåga att
dra saker till sin spets. Detta fick långtgående sociala och ekonomiska
effekter när fascismen kom till makten – det vill säga i Italien och Tyskland.
En tydlig koppling existerade mellan fascismen och den moderna
modeindustrin.
Det mest kända exemplet på ett modeföretags koppling till fascismen är
klädmärket Hugo Boss tjänstgöring åt Nazityskland. Företaget grundades i
Tyskland år 1924 av skräddaren Hugo Ferdinand Boss, som gick med i
NSDAP 1931. Året därpå fick hans företag i uppdrag att producera framför
allt SS svarta uniformer, men även dylika bruna åt SA och svartbruna åt
ungdomarna i Hitlerjugend. Ekonomiskt var leveranserna en enorm succé
för Hugo Boss, vars omsättning ökade från 38 000 riksmark 1932 till långt
över tre miljoner 1941. Utmärkande för dessa nazityska uniformer är den
höga kvaliteten i fråga om design, något som i högsta grad bidragit till
själva sinnebilden av nazismen sådan den än i dag återspeglas inom
populärkulturen. Det var viktigt för nazismen att dess uniformerade kadrer
såg snygga ut – och därmed motvilligt imponerade på en fientlig omvärld.
Detta faktum om fascismen är långt ifrån tillräckligt uppmärksammat, men
det existerar viss forskning i ämnet. Den italienska historikern Eugenia
Paulicelli har i sin spännande monografi Fashion under Fascism undersökt
de fascistiska klädkoderna närmare.43 Det var fascismen som grundlade vad
som efter 1945 skulle bli den blomstrande italienska modeindustrin – med
märken som Gucci, Prada, Armani och Versace. Arbetet skedde till en
början utifrån ett nationalistiskt mindervärdeskomplex gentemot Frankrike,
som efter första världskriget var helt ohotat som globalt centrum för mode.
Mussolini ville bygga ”en nationell, effektiv modeindustri som kunde
konkurrera med och motverka hegemonin hos franskt mode”, skriver
Paulicelli.44
 Detta blev ett offentligt projekt inom den fascistiska staten, vilket 1932
manifesterades i myndigheten Ente autonomo per la mostra permanente
nazionale della moda (EAMPNM). Det långa namnet var dock besvärligt
redan i sin samtid, varför det 1934 förkortades till Ente nazionale della
moda (ENM). Snygga italienska kläder producerades parallellt med
uniformerna för olika fascistiska organisationer. Barn, ungdomar, vuxna,
kvinnor, män, arbetare, akademiker och överklass – alla hade sin egen
uniformering. Strategin fungerade mycket bra. När en ny generation Fasci
Femminili anslöt sig under 1930-talet var inköpet av uniform en självklar
del av att bli vuxen borgerskapskvinna (icke-fascism var i praktiken
omöjligt att föreställa sig). Via uniformen manifesterades fascismen direkt
in i det italienska folket och i det avseendet gjordes ingen skillnad på
kvinnor och män. Det politiska syftet med de civila uniformerna var att ge
”illusionen eller känslan av ordning och disciplin – men framför allt att
förespegla gemenskap gentemot fäderneslandet och il Duce”, skriver
Paulicelli.45 Eftersom kläder och mode var något som särskilt förknippades
med kvinnor så blev de fascistiska klädesplaggen centrala i skapandet av
”den fascistiska kvinnan” och därmed arena för en strid mellan den
fascistiska makten gentemot den enskilda individen. Denna kunde acceptera
maktens påbud genom att klä sig enligt normen, men hon kunde även göra
motstånd genom att mer eller mindre subtilt bryta mot densamma. Det
räckte med en personlig detalj på uniformen för att manifestera en
mikroskopisk protest. Dessutom – och ännu viktigare – blev mode en
feminin arena där kvinnor kunde skapa egna utrymmen inom den maskulina
fascistiska staten. Som modeexperter och designer gavs kvinnor offentlig
röst och auktoritet – de kunde tala, skriva och bli publicerade. Den
fascistiska modeindustrin blev därmed ett tveeggat vapen.
Den 28 maj 1939 paraderade italienska kvinnor i Rom inför Mussolini i
en enorm kvinnlig manifestation: La Grande adunata delle forze femminili
(”Den stora paraden av kvinnliga styrkor”). Kvinnor från Röda korset
samsades med idrottare, bondkvinnor och så vidare i all oändlighet vid det
antika Roms hippodrom Circo Massimo. Skillnaden var tydlig mellan de
modernt uniformerade Fasci Femminili och Massaie Ruralis bondkvinnor i
sina regionala folkdräkter. Denna mångfacetterade manifestation stämmer
dåligt med fascismens uniformerade ideal, kan tyckas. Men kvinnorna i
Massaie Rurali hade beordrats att bära folkdräkter för att visa ”nationens
rika och varierade traditioner” genom vilka ”hela nationen kunde känna
stolthet”.46
Även folkdräkten blev därmed – som i de flesta andra nationalismer – en
nationalistisk uniform och manifestation. De ”ursprungliga” folkdräkterna
sågs av regimen som en förstärkning av det ”sanna” italienska gentemot
farlig internationalism och kosmopolitism – symboliserad av det franska
modet. För att ge eldunderstöd åt denna politik satte prinsessan av
Piemonte, Maria José, på sig en folkdräkt vid en fotografering åt
modemagasinet La Donna 1933. Men detta innebar en medveten symbolik,
genom att kungligheten ”klädde ner sig” till folklighet utifrån sin upphöjda
status. Den italienska fascismens aktiva och ytterst medvetna system av
kläder var ett komplicerat nät av konstruktioner. Det skapade ”den
fascistiske mannen” och ”den fascistiska kvinnan”, det fastslog könsroller
och manifesterade yrkestillhörighet och samhällsklass och hade
beröringspunkter med ras. Vart man än såg på en italiensk gata i mitten av
1930-talet syntes människor iförda olika typer av fascistiska uniformer.
Särskilt kvinnornas kläder fäster Wilson stor vikt vid:

Den fascistiska mobiliseringen av kvinnor var mycket viktigare än

många historiker vill medge. Avsaknaden av kvinnligt inflytande på
övergripande politik har vilselett många att avfärda kvinnors
inflytande inom partiet som försumbart. I praktiken – trots att
manliga överordnade ville relegera kvinnor till ”enbart välfärd” som
ansågs vara en ”traditionell” kvinnoroll – så fördes kvinnorna fram
till främsta linjen utifrån tidens förutsättningar.47

Att historiker nu uppgraderar kvinnornas roll – från offer till aktivister – i

både Nazityskland och det fascistiska Italien är inget försök att förskjuta
ansvaret från män som Hitler och Mussolini. Däremot var kvinnors
engagemang och helhjärtade stöd en central beståndsdel i förklaringen till
hur dessa regimer lyckades så väl i sin maktutövning och också lyckades
överleva så länge.
 4. Ungern, fascismen och kvinnorna

DEN UNGERSKA FASCISMEN – mest känd i form av ”pilkorsarrörelsen”

(Nyilaskeresztes Párt) – manifesteras i världshistorien genom händelserna
1944–1945, då Förintelsen drabbade Ungern i full skala. Men Ungern utgör
också ett belysande exempel på hur kvinnliga fascister och profascister
aktivt skaffade sig politiskt handlingsutrymme i en maskulin miljö – och
hur de kunde utnyttja sin tillkämpade maktposition för att stå emot försök
att underordna dem manligt styre.
Inget annat land – inte ens Tyskland – drabbades lika hårt territoriellt av
första världskriget som Ungern. Före kriget hade landet varit den mest
gynnade delen av dubbelmonarkin Österrike–Ungern, men kejsardömets
avskaffande innebar en ungersk katastrof.48 Efter vapenstilleståndet 1918
försökte den progressive ungerske aristokraten greve Mihály Károlyi rädda
sitt land med hjälp av drastiska reformer. Ett helt igenom demokratiserat
statssystem skulle införas i ett federalt Ungern, vars folk skulle åtnjuta
omfattande autonomi i delstater. Men precis som i fallet Tyskland krossades
dessa tankar av hårda segrarmakter. Franska och serbiska arméer
ockuperade södra Ungern medan Rumänien tilläts gå in i Transsylvanien.
Liberalen Károlyi visade sig oförmögen att övertyga Frankrike om
nödvändigheten i att stoppa annekteringarna, varpå han förlorade sitt grepp
om makten 1919. I stället tog en kommunistisk regim över, ledd av den
judiske intellektuelle Béla Kun som proklamerade landet som
sovjetrepublik under proletariatets diktatur i Budapest.
Då reste sig landets konservativa och traditionella eliter i en blodig
kontrarevolution, ledd av den så kallade Antibolsjevikiska kommittén, som
inrättade en provisorisk huvudstad i sydvästra Szeged (som stod under
fransk-serbisk ockupation). Politiskt utmärktes dessa konservativa rebeller
– i den historiska litteraturen även kallade ”Szegedmännen” – av extrem
antisemitism, både utifrån Béla Kuns judiska härkomst och att 32 av hans
45 kommunistiska kommissarier var judar. Den ungerska sovjetrepubliken
hoppades på militärt stöd från Lenin i Ryssland, men denne saknade
kapacitet att hjälpa. I augusti 1919 intog Szegedmännen Budapest utan
nämnvärt motstånd, eftersom Béla Kun redan flytt staden. Efter det korta
inbördeskriget mördades uppemot 6 000 ”röda” i en omfattande
hämndaktion. Men det våldsamma händelseförloppet fick inte första
världskrigets segrarmakter att inta en mildare och resonligare inställning till
Ungern. Tvärtom. Vid fredsavtalet i Trianon den 4 juni 1920 amputerades
70 procent av Ungerns territorium. Av en förkrigstida befolkning på 21
miljoner återstod enbart dryga sju miljoner människor. Den ungerska
fascismens stridsrop myntades – och det hörs än i dag: ”Trianon!”
Liksom i de flesta europeiska länder som under några korta ögonblick
fått uppleva parlamentarisk demokrati efter första världskrigets strider så
grep den auktoritära konservatismen makten i Ungern. Szegedmännens
ledargestalt blev amiral Miklos Horthy, som ledde landet med fast hand från
1920 till 1944. I huvudsak vägleddes militärregimen av traditionell
högerideologi. Politiken var taktiskt antisemitisk och hade som slutmål att
upphäva skammen från Trianon och återupprätta de ungerska gränserna från
före första världskriget. Horthy var alltså ingen fascist (trots att han efter
1949 framställdes som sådan av den kommunistiska ”folkrepubliken”
Ungerns statspropaganda). Däremot lät Szegedmännen sig påverkas av
fascismen, först under Mussolini i Italien och senare under Hitler i
Tyskland.
Typiskt nog för konservativa diktaturer behöll Ungern dessutom
parlamentarismen och fortsatte att hålla allmänna val, som dock var långt
ifrån fria eller rättvisa. Kommunistiska partier var förbjudna och
socialdemokratin utsattes för hårda förföljelser. Vidare behöll Horthy
monarkin men hindrade med våld kung Károly IV att bestiga tronen i
oktober 1921. I stället installerade Horthy sig själv som ”regent”. De delar
av den ungerska krigsmakten som stödde Károly IV stoppades
handgripligen vid Budapests förorter av den ungerska fascismens förste
centralgestalt, paramilitären och politikern Gyula Gömbös. Dennes
organisation MOVE (Magyar Országos Véderö Egyesület) bestod dels av
den publika och officiella rörelsen ”Ungerska vetenskapliga föreningen för
beskydd av rasen” samt den oändligt mer viktiga och hemliga EKSz
(Etelközi Szövetség) – vanligen kallad ”X”. Målet för denna ungerska
fascism var att representera ”de ungerska gentlemännens medelklass” i
kampen mot ”den judiska bourgeoisien och allt den står för”.49
På många sätt låg Gömbös fascism före både den italienska och den
tyska, bland annat kallade han sig redan 1919 för ”nationalsocialist” och
uppfann även termen ”axeln Rom–Berlin” eftersom han från första början i
sin politiska karriär ansåg att en allians mellan Tyskland och Italien vore
naturlig för att bekämpa ”internationalen av guld liksom internationalen av
Moskva” – vilka bägge tolkades av Gömbös som judiska. Å andra sidan
hånades han av sina motståndare för sin överdrivna idolisering av
Mussolini, de kallade sarkastiskt Gömbös för ”signor Gömbölini”.50 Men
detta beskriver inte helt den inflytelserike Gömbös. I korthet var han en
ungersk ultranationalist med utrikespolitiska idéer för att återskapa det
gamla Ungerns gränser, vilket innebar hatisk antisemitism och romantiska
idéer om en ungersk alternativ modernitet – inklusive maskulinitets- och
manlighetskult. Detta kan jämföras med amiral Horthys djupa
konservatism, som utgick från en kärlek till medeltiden, ridderskap och
svunna tiders glans. Horthys och Szegedmännens antisemitism var öppen
och förtryckande, men den var samtidigt långt mer realistisk än Gömbös
och den ungerska fascismens. För Horthy blev antisemitismen en
balansgång, som skulle blidka det ungerska judehatet samtidigt som inga
broar brändes till judiska resurser eller livsavgörande kompetenser. Inte
minst gällde detta internationella relationer. De ungerska fascisterna gick
betydligt längre i sitt judehat.
Den ungerska mellankrigstida antisemitismen var den grundläggande
resurs som ungerska kvinnliga fascister och profascister utnyttjade för att
finna manöverutrymme i landet 1922–1945. Denna ungerska antisemitism
var en märklig konstruktion som skilde sig markant från exempelvis
grannlandet Rumänien, vars judar aldrig assimilerades i nationen. I Ungern
var förhållandet det motsatta, de ungerska judarna var extremt väl
integrerade i det ungerska samhället och påtagligt ofta nationalistiska
medborgare inom medelklassen. Många åtnjöt framstående positioner inom
den ungerska ekonomin och kulturen. De judiska ungrarna uppskattades
efter sina förtjänster så sent som vid fredskonferensen efter kriget, då den
ungerske representanten greve Pál Teleki särskilt berörde judarna i ett tal:

Den allra största delen av Ungerns judar har helt assimilerats till
ungrarna. De har gett oss utsökta ungerska författare, konstnärer och
vetenskapsmän. Utifrån assimileringen till Ungerns nationella själ så
måste vi erkänna – ur ett socialt perspektiv – att Ungerns judar inte
är judar utan ungrare.51

Det blev Szegedmännen under Horthys regim som under 1920-talets gång
introducerade alltmer antisemitiska åtgärder som ett led i sin konservativa
nationalism. Deltagare i projektet var den ovan citerade Pál Teleki, som
blev premiärminister 1920–1921.
Denna antisemitiska process sårade de ungerska judarna djupt i deras
nationalism. Dessa människor – av vilka den övervägande majoriteten var
småborgerliga och välanpassade affärsägare, läkare, banktjänstemän,
jurister och så vidare – avfärdade exempelvis helt och hållet sionism och
kommunism. Resultatet av den tilltagande statliga antisemitismen blev att
Ungerns judar ännu tydligare markerade sin lojalitet gentemot ungersk
nationalism. Detta fördes ibland till extremer, inte minst år 1924 då den
internationella judiska organisationen Alliance Israélite Universelle
(grundad 1860 och baserad i Paris) erbjöd sig att bistå de allt hårdare
ansatta ungerska judarna. Dessas företrädare reagerade närmast med avsky
inför förslaget från segrarmakten Frankrikes judar. ”Fördraget från Trianon
är vår nationella sorg – det får aldrig bli ursprunget till våra rättigheter”,
svarade de ungerska judarnas ledare – politikern och publicisten Vilmos
Vázsonyi. Alliance Israélite Universelle tog illa vid sig av aggressiviteten
hos Vázsonyi, och bannlyste sina ungerska trosfränder. Dessa kunde
därmed räta på ryggen i sin ungerska nationalism och Vázsonyi uttalade
offentligt och med stolthet:

Våra utländska samreligionsutövare förstår oss inte alls. Vi är

ungrare, först och främst och över allt annat. Vi är inte ungerska
judar – vi är judiska ungrare!52

Denna nationalistiska judiska strategi fungerade inte i Ungern, vars

statsbärande konservativa fortsatte med ständigt ökande antisemitiskt
förtryck, samtidigt som de ungerska fascisterna under Gömbös blev alltmer
vildsinta i sitt judehat (bland annat arrangerade de den Antisemitiska
världskongressen i Budapest 1925). Men den ungersk-judiska högt
proklamerade nationalismen under 1920-talet kan tolkas på flera sätt. På
många vis påminner reaktionen mot det omgivande samhällets tilltagande
judehat om hur de italienska judiska fascisterna reagerade när
Mussoliniregimen blev öppet antisemitisk på 1930-talet. De ungerska
judarna försökte 1924 slå mot stereotyper om judisk kosmopolitism och
antinationalism. Genom att själva sparka på explicit judiska
sammanslutningar – som Alliance Israélite Universelle – kan man skönja en
tydlig strategi, nämligen att separera den egna gruppen från ”judiskhet” och
därmed öka de egna möjligheterna att slippa undan förtryck.
Problemet var att denna strategi var lika omöjlig i Ungern 1924 som i
Italien dryga decenniet senare. Den fientliga nationella omvärlden – och
särskilt den ungerska fascismen – gjorde ingen skillnad på jude och jude.
Den ungerska fascismen formulerade sin nationalism som ”ungersk-
kristen”, vilket innebar ett fundamentalt, rasistiskt och politiskt hat mot
varenda jude – oavsett eventuell nationalism eller annan ideologisk
tillhörighet. Däremot kunde principen att sparka nedåt, mot judar, användas
av andra marginaliserade grupper som ville öka sin egen status. Genom att
överträffa alla andra grupper i aggressivt judehat kunde sådana grupper
lyfta sig själva – och skaffa sig makt. Inte minst gällde detta ungerska
kvinnor och feminister.
 Liksom i de flesta nationer kring sekelskiftet 1900 var den stora frågan
för den ungerska feminismen rösträtten. Rent praktiskt inriktades arbetet på
att manövrera bland potentiella politiska allierade för att kunna förverkliga
denna kamp. Utifrån överväganden om kraften i ungersk nationalism
avfärdades erbjudanden från socialdemokratin till förmån för liberalismen.
Det gav resultat 1917 då den liberale ministern Vilmos Vázsonyi föreslog
kvinnlig rösträtt. Men framgången övergick i feministisk besvikelse då det
drevs igenom att kvinnlig rösträtt skulle kopplas samman med krav på
högre utbildning. Det gynnade i hög grad Ungerns relativt välutbildade
judinnor, som enligt förslaget skulle komma att omfatta hela 26 procent av
landets röstberättigade kvinnor. Detta förde handgripligen och konkret in
antisemitismen i den ungerska kvinnofrågan – en ungersk
parlamentsledamot tog upp saken i ett tal 1918 och menade att ”den
olyckliga verkligheten är att ju högre krav vi ställer på kvinnors utbildning,
ju mer disproportionellt inflytande ger vi åt judarna”.53 Det dröjde till efter
vapenstilleståndet och liberalen Mihály Károlyis kortvariga demokratiska
regim innan Ungerns kvinnor gavs rösträtt, som de på grund av
inbördeskrig och kommunistiska experiment inte fick använda förrän 1920.
Kraven på utbildning slopades, det enda som krävdes var läskunnighet. I
övrigt fick samtliga ungrare som varit medborgare i minst sex år och som
fyllt 24 år rösta i valen.
Men till de ungerska feministernas förvåning och ilska röstade inte
landets kvinnor på de partier som åstadkommit reformen. I stället röstade
kvinnorna på antifeministiska högerpartier (framför allt det kristnationella
Keresztény Nemzeti Párt). Detta förklarar varför varken liberala eller
socialdemokratiska feminister beklagade sig när Horthyregimen 1922
återinförde kvinnodiskriminerande vallagar, vilket konkret innebar en
kraftig tillbakagång i valresultatet för de kristnationella. Samtidigt ökade
dock den ungerska feminismens intresse för fascismen, genom den samtida
debatten om tillträde till universiteten. Denna debatt pågick under ett helt år
i parlamentet – till en början utifrån könssegregering. Men de ungerska
fascisterna lyckades under tidens gång förändra debatten, den slutade gälla
kvinnorna och började i stället handla om judar. När denna numerus
clausus-lag infördes i Ungern var all skrivning om kvinnor borttagen, varför
antisemitismen blev det politiska fenomen som räddade kvinnorna undan
diskriminering. Resultatet blev splittring inom den ungerska feminismen.
Liberala feminister krävde att den nya lagen omedelbart måste avskaffas,
och att samtliga medborgare borde ha tillträde till universiteten. Men den
breda och mäktiga feministiska organisationen ”Nationalförsamlingen av
ungerska kvinnor” gick kraftfullt emot detta. Tvärtom krävde
Nationalförsamlingen 1925 att den antisemitiska numerus clausus-lagen
måste bibehållas. När Nationernas förbund hotade med sanktioner mot
Ungern talade Nationalförsamlingens ordförande, författarinnan Cécile
Tormay:

Vi kräver genomförandet av numerus clausus-lagen, inte för att

förtrycka en främmande ras – utan för att gynna vår egen ras. Vi
anser att det vore galenskap och nationellt självmord att inte
rekrytera intelligentian från vår egen, infödda ras.54

I och med detta uttalande bröt majoriteten av Ungerns feminister med

rörelsens traditionella kopplingar till liberalismen, vars politiska
målsättningar indirekt gynnat judiska kvinnor. Nationalförsamlingens
judehat passerade Szegedmännens antisemitism och närmade sig därefter
kontinuerligt den ungerska fascismens politik. Judinnor förbjöds att vara
medlemmar i denna kvinnoorganisation, som krävde allt hårdare bevis för
icke-judiskhet och renrasighet hos de som ansökte om medlemskap. Under
1920-talet uppmanades alla organisationens medlemmar att rösta på
fascistiska eller fascistoida partier som var ”ungersk-kristna”, det vill säga
aggressivt antisemitiska. Detta alltmer hårdhänta feministiska judehat ledde
till konkreta resultat, då nästan alla fakulteter på de ungerska universiteten
åter öppnades för kvinnor 1925. Den enda institution som återstod var den
medicinska utbildningen, som härdade ut till 1926. Då ingrep utbildnings-
och kulturministern, greve Kuno von Klebelsberg, personligen såsom nära
personlig vän till den berömda författarinnan Cécile Tormay. Med hjälp av
hårt politiskt tryck avslutades all kvinnodiskriminering på de ungerska
universiteten.
År 1932 utnämnde amiral Horthy den fascistiske Gyula Gömbös till
premiärminister, en post han innehade till sin död 1936. Den ungerska
fascismen hade – utifrån ideologins normalt obekväma förhållande till
konservatismen – stora förhoppningar på Gömbös möjligheter som
regeringschef. Men dennes fascistiska förhoppningar om att skapa en ny typ
av ungersk nationalstat misslyckades på grund av hårt motstånd från
statsapparatens traditionella och konservativa eliter. Trots sitt ämbete kunde
Gömbös inte åstadkomma tillräckligt politiskt utrymme för en fascistisk
eller ens fascistoid ungersk stat. Däremot lyckades han göra om det
elitistiska lilla regeringspartiet till en fascistiskt inspirerad massrörelse,
kallad NEP (”Nationella enhetspartiet” – Nemzeti Egység Pártja). Särskilt
lockades han av möjligheterna hos Cécile Tormays mäktiga
kvinnoorganisation, vars inflytande breddats genom dess ofantliga
medlemsantal på cirka en halv miljon ungerska kvinnor. Gömbös ville
underordna dessa kvinnor NEP, men detta låg inte i linje med
Nationalförsamlingens intressen. Organisationen hade under 1930-talet
uppnått en sådan prestige och makt att den inte längre behövde böja sig
under manlig överhöghet – eller rättare sagt, det var åtminstone ingenting
organisationen tänkte göra frivilligt.
Hade Ungern upplevt en italiensk utveckling, där fascismen lagt under
sig statsapparaten, hade inte Cécile Tormays feminister haft någon chans till
motstånd. Men i 1930-talets Ungern kunde de utnyttja fascismens
underordning gentemot konservatismen och amiral Horthy. Därmed fanns
ett politiskt utrymme för Nationalförsamlingen att stå fri från manlig
överhöghet. Men detta ska inte tolkas som att organisationen övergett sin
fascistoida antisemitism, tvärtom. År 1938 startade fascister inom det
ungerska parlamentet nya diskussioner om hårdare antijudiska lagar, vilket
skulle påtvinga judarna yrkesförbud inom juridik, medicin och
ingenjörsyrken. Nationalförsamlingen av ungerska kvinnor tog på sig en
ledande och pådrivande roll när det gällde lagstiftningen, framför allt
inriktade sig organisationen på folklig agitation och propaganda via sina
hundratusentals medlemmar. Detta politiska projekt blev en enorm
framgång för de ungerska feministerna, som uppbådade omfattande stöd
och legitimitet för den ungerska statliga antisemitismen. Med avgörande
hjälp från kvinnoförbundet avskaffades de ungerska judarnas juridiska
rättigheter i landet – ”inklusive de judiska kvinnorna”, påpekar den
ungerska professorn i historia Mária M. Kovács.55
Utan att vara formellt fascistiska lade Nationalförsamlingen av ungerska
kvinnor – utifrån sin extrema antisemitism som överträffade deras
konservativa motsvarighet – grunden för Europas mest framgångsrika
fascism efter Italien och Tyskland. Samtidigt skapade de troligen Europas,
om inte världens, mäktigaste feministiska organisation. Denna gynnades av
Cécile Tormays internationella prestige som hyllad författare. År 1936 hade
hon nominerats till Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademiens ledamot
Fredrik Böök var Tormays främste förkämpe och skrev:

Valet av Cécile Tormay skulle stärka Svenska Akademiens anseende

för att gå självständiga vägar och att hysa intresse för andra
företeelser än dem som äro i medelpunkten för dagspressens och de
rätt ytliga internationella opinionernas uppmärksamhet. Jag kan för
närvarande inte finna något val, som är mera tillfredsställande och
angeläget.56

Bööks akademikollega Henrik Schück höll med, eftersom han ansåg att
Tormay representerade ”en liten, förtryckt nation”. Men mot slutet av 1930-
talet avled Tormay, vilket inte hindrade att hennes organisation fortsatte sin
framgångsrika existens. Den bidrog därmed starkt till att den ungerska
fascismen vann allt fler anhängare. År 1939 grundade officeren Ferenc
Szálasi ett nytt politiskt parti, Nyilaskeresztes Párt – på svenska
”Pilkorspartiet”. Detta fascistiska parti överträffade sina föregångare i fråga
om judehat och vann oerhörda politiska framgångar. Paxton skriver:
 Efter den tyska nazismens valframgångar kom Pilkorspartiet under
Ferenc Szálasy, som vann 750 000 röstande av två miljoner i de
ungerska valen i maj 1939. Staten var dock i fast hand hos amiral
Horthy, som varken hade någon avsikt att dela makten eller något
behov av att göra detta.57

År 1941 inledde Nazityskland folkmordet på Europas judar och åren 1942–

1943 mördades den största delen av Förintelsens offer. 1944 återstod bara
en enda större judisk population i Europa, den ungerska. Orsaken till att de
ungerska judarna – trots förtrycket i hemlandet – inte redan hade hamnat i
Auschwitz var amiral Horthys pragmatism. Som icke-fascistisk konservativ
antisemit såg han hellre att Ungern drog nytta av sina judar än att de
systematiskt mördades. Adolf Hitler accepterade detta. Han ville inte se
några stökiga fascistiska ultranationalister försöka administrera Ungern.
Men i mars 1944 insåg Hitler att Horthy tänkte överge det sjunkande
axelmaktsskeppet inför en oundviklig allierad slutseger – den ungerske
statschefen förhandlade med fienden. Tysk trupp gick in i Ungern.
Ändå dröjde det till dess att de sovjetiska trupperna i oktober 1944
korsade gränsen innan Hitler detroniserade Horthy och ersatte honom med
pilkorsarnas Ferenc Szálasi, som utropade sig själv till ”nationens ledare” –
Nemzetvezetö. Vid den här tiden hade dock pilkorsarna förlorat sitt
omfattande folkliga stöd, på grund av den olyckliga alliansen med det
nazistiska Tyskland. Det fascistiska Ungern under pilkorsarna blev en
kortlivad affär, då de sovjetiska trupperna snabbt erövrade landet. Men
under några intensiva veckor deporterades 437 402 ungerska judar till
gaskamrarna i Auschwitz varefter enbart Budapests judar återstod. Julen
1944 var Budapest omringat av Sovjetunionens segerrika soldater medan
Szálasi proklamerade att huvudstaden skulle slåss till sista man. Den
brittiske historikern Mark Pittaway skriver:

Pilkorsaktivister bestämde att varenda jude som fanns kvar i staden

måste dödas, med varje till buds stående medel. Trots försök från
 neutrala staters diplomater att rädda judiska liv så mördades 15 000
judar i Ungerns huvudstad mellan oktober 1944 och februari 1945.58

Ferenc Szálasi avrättades i Budapest genom hängning 1946. Amiral Miklós

Horthy tilläts gå i exil i Portugal, där han avled 1957 i staden Estoril. Det
var dessa män som var huvudansvariga för utvecklingen i Ungern 1920–
1945. Men de organiserade ungerska kvinnorna under samma tid visar
tydligt hur det gick att finna manöverutrymme – till och med för en
feministisk rörelse – under trycket från maskulinitetsivrande fascister och
auktoritärt konservativa. Nyckeln till framgång för de ungerska kvinnorna
var möjligheten att spela ut två patriarkala maktcentra mot varandra; hade
denna möjlighet inte existerat så hade historien slutat annorlunda. Då hade
kvinnorna inom den ungerska Nationalförsamlingen gått samma öde till
mötes som de italienska fascistiska feministerna. Samtidigt visar exemplet
Ungern tydligt på det som i historieteoretisk litteratur på engelska kallas
female agency, det vill säga hur en aktör eller ”agent” (i Ungern i form av
en organisation) genom politisk fingertoppskänsla kan röra sig inom
strukturer som saknar fasta konturer. Slutligen bevisar exemplet att Europas
kvinnor långt ifrån alltid var offer eller passiva åskådare till fascismens
våldsamma och explicit maskulina mordiskhet. Ofta var kvinnor också
aktiva förövare.
 5. Att konstruera fascistiska män

FASCISMEN ÄR EN MAN.
Detta är sant, oavsett ansträngningarna hos kvinnliga fascistiska
aktivister. Att vara man i moderniteten ”är att vara normbärare”, skriver
historikern Yvonne Hirdman.59 Detta gäller överallt. Men även Hirdman
framhåller fascismen som en extremisering av maskulinum. Ingen annan
ideologi har samma uttalade manifestationen av manlighet, maskulinitet och
virilitet som fascismen. Den stora frågan för alla fascismer – även nutidens
– har i stället varit exakt vilka egenskaper som ska bygga Den nye
fascistiske mannen.
Den västerländska modernitetens traditionella uppfattning om män
bygger på övertygelsen om att en ”verklig man” är oföränderlig. Sann
maskulinitet utgår från biologi. Mannens kropp styr hans handlingar – och
konstruerar vissa ”sanningar”, exempelvis att män av naturen är mer
våldsamma än kvinnor eller att deras okontrollerbara sexualdrift leder till
våldtäkter. På samma sätt anses den manliga kroppen medföra vissa
begränsningar, till exempel i fråga om att ta hand om småbarn. Dessa
uppfattningar existerade inom könspolitik var den än uppstod – inte bara
inom fascismen, påpekar maskulinitetsforskaren R.W. Connell:

Hur man än ser det är politik nästan alltid detsamma som mäns
politik. Männen överväger i kabinett, generalstaber, statsförvaltning,
politiska partier och påtryckningsgrupper likaväl som ledande
befattningar i företagen.60

Denna generella manlighet var inget problem för fascismen när ideologin
profilerade sig med maskulinitet som ett eget kännetecken. Fascismen
gjorde sig ultramaskulin – på samma sätt som den var ultranationalistisk.
Genom att erövra maskuliniteten som sin domän kunde fascismen
omedelbart dra fördel av det samhälleliga bifall som tankarna om ”äkta
män” väckte. Fascismen kunde spinna vidare på den maskulina
populärkulturen. Genom att utnyttja en ideal manlighet som kunde beskådas
överallt fick både fascismen som sådan och dess specifika maskulinitet
ökad legitimitet. Mellankrigstidens maskulina ideal – på bioduken, i
romaner och serietidningar – var cowboyer, äventyrare och privatdetektiver.
Därav en del av fascismens succé under tidsperioden. Den nye fascistiske
supermannen var en kraftfull bild som funnit fotfäste överallt i samhället –
även hos antifascister. Genom denne idealman byggde fascismen ett
varumärke: kärlek till äventyr och heroism samt hyllandet av våld. Via
maskuliniteten ”tillfredsställdes både behovet av individuella hjältedåd och
en önskan att sjunka ner i ett ärorikt kollektiv”, skriver historikern James
Anthony Mangan.61
I Italien 1919 skapade fascismen en verklighetens idealman – Benito
Mussolini personligen. ”Il Duce” manifesterade aktivt och medvetet en
mytisk bild som maskulin nietzscheansk övermänniska, med inflytande från
futurismens kvinnohatande manlighetskult. Visuellt dramatiserades
Mussolini som den perfekte fascisten utifrån teatraliska gester som var
överraskande effektiva. Offentligt var han ständigt medveten om sitt
manliga kroppsspråk: händerna på höfterna, fötterna brett isär, käken spänd
och stirrande hård blick. Oftast filmades eller fotograferades han – som
offentlig talare – nedifrån, för att ge ett överväldigande intryck. Denna
mistica fascista (”fascistiska mysticism”) underströk att Mussolini hade
åstadkommit sin fantastiska karriär på egen hand, en fascismens och
maktpolitikens selfmade man. Han var krigshjälte, fysiskt stark och atletisk.
Han avbildades som idrottsman och kraftkarl – ryttare, fäktmästare,
simmare, gymnast, tennisspelare, skidåkare och boxare. ”Han lät sig
fotograferas springande tillsammans med soldater, skördande druvor och
råg tillsammans med bönder. Samtidigt som han exponerade sin nakna
överkropp”, skriver historikern Gigliola Gori.62 Det var uttryckligen
förbjudet att fotografera eller avbilda Mussolini i sammanhang som kunde
förknippas med sjukdom eller ohälsa. Tvärtom personifierade han det
antika romerska idealet om mens sana in corpore sano – ”en sund själ i en
sund kropp”.
Fascismens manlighetsideal hörde nära samman med den övergripande
idén om ett samhälle i förfall, om en degenererad nation på gränsen till
kollaps. Om fascisterna misslyckades med att återskapa en nationell
maskulinitet skulle landet möta apokalypsen. Den största delen av detta
feminina förfall hade uppnått i modernitetens storstäder. Fascismen ville
bota den urbant feminine mannen med hjälp av friluftsliv, fysisk aktivitet
och traditionella agrara sysselsättningar – därav dessa ständiga
framställningar av hur Mussolini hjälpte till med skördar på landsbygden.
Den jordbrukande mannen som ”riktig karl” var en viktig del av fascismens
alternativa modernitet. Denna strävade inte efter att göra Italien mer agrart,
tvärtom. Däremot skulle maskuliniteten hos bonden importeras in i
storstaden och den nya tiden. Även industriarbetaren – liksom till och med
den rasistiska stereotypen av afrikanen – kunde framhållas som överlägset
maskulina. Fascismen ansåg att de urbana tjänstemännen utmärktes av
livsfarlig vekhet, eftersom de inte härdades av äldre tiders hårda tillvaro på
landsbygden.
Mussolinis tankegång var att storstäderna växte eftersom de drog till sig
unga män från landsbygden, men att så fort de urbaniserades så minskade
dessa mäns sexuella förmåga. Till slut skulle de bli sterila och inte längre
bidra till befolkningsökningen. Storstaden förvägrade mannen den
hälsosamma, eviga kampen mot naturen. Urbaniteten hindrade mannen från
att mäta sina krafter och sin maskulinitet mot vildmarkens grymheter och
fiendskap. Samtidigt ansågs den feminine stadsmannen olycklig, eftersom
den lycklige bondens naturliga liv mytifierades av Mussolinis regim.
Fascismen vid makten kunde därmed erbjuda den urbane
medelklassmannen en enkel utväg från sin feminina tjänstemannatillvaro.
Genom att på kvällar och helger sätta på sig sin fascistiska uniform och
delta i någon maskulin aktivitet – gevärsskytte, marscherande eller liknande
– blev fascismens maskulinitet ett litet söndagsäventyr. Dessa aktiviteter
beskrevs som ”terapier” för maskulinitet, precis som den styrkekrävande
idrotten – som i sin tur anknöt till strid och krigföring. Historikern Sandro
Bellassai skriver:

Upphöjelsen av krigaren knöts till ett specifikt kulturellt klimat, där

förlusten av viril härstamning, demografiska problem och därmed
den minskade kvaliteten hos ”rasen” samt hyllandet av spänning och
”ett liv i fara” sattes i motsats till den tröttande monotonin i
medelklassexistensen.63

Fascismen var därmed den enda ideologi som erbjöd ett motgift inom alla
de fält som sammanföll inom tankegångarna om en degenerering av
samhällelig maskulinitet. Den enda utvägen ur feminiseringens dödsfälla
var en fascistisk uppgradering av krigiska dygder. Krigets krav på hierarki –
liksom dess våldsamhet – skulle överföras på det fascistiska civila
samhället. Bellassai har använt sig av fascistiska romaner som källmaterial i
sin forskning. Den italienske författaren Mario Carli skrev 1930 om kriget
som ”något sublimt eftersom det tvingar varje man att välja mellan heroism
och feghet”. Carli fortsatte:

På den ena sidan finns den fege, den mjuke, den hysteriske, den
feminine, lipsillen, mammapojken; på den andra sidan den starke,
den medvetne, idealisten, farans mystiker, den hetlevrade hjälten
och viljans hjältar.64

Rent konkret uttryckte sig denne fascistiske man i squadristi, fascistiska

våldsverkare som reste landsbygden runt på lastbilsflak och utövade våld
mot socialister. Detta var alltså inte enbart en politisk manifestation, utan
även konkret terapi för att skapa män av veka storstadsbor; feminina
civilister som ifördes svart skjorta och beväpnades. Därigenom
förvandlades samtliga till maskulina krigare. Den fascistiske journalisten
Mino Maccari skrev att det handlade om att ”göra italienarna – av
utlänningar betraktade som pastaätare, mandolinspelare, och så vidare – till
män”.65 Ultranationalismen, våldet och mannen skulle lyfta Italien från
dekadensens avgrunder. Krig är för mannen vad moderskap är för kvinnan,
fastslog Mussolini: Våldet är Guds röst! Våldet är naturens egen rättvisa!
Fascismens urbana antimaskulinitet hade en konkret manifestation som
gick under benämningen ”den intellektuelle”. Modern, reflekterande och
vek – ett barn av bourgeoisien. Total avsaknad av virilitet, glasögonprydd
och uppblandad med rasistiska föreställningar om judiskhet. Detta tolkas
ofta felaktigt som att fascismen var antiintellektuell. Så var inte fallet;
kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen. Men den
fascistiske intellektuelle fick inte vara feminin – hans kompetens måste
kombineras med maskulina förmågor och en imponerande muskulatur, som
kanske inte var fysisk men åtminstone själslig. Idealet syns i män som
Nietzsche, Wagner och D’Annunzio. En fascistisk och maskulin
intellektuell var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en
andens krigare och äventyrare. Den feminine intellektuelle däremot var ett
negativ av den fascistiske maskuline idealmannen. Därmed var feminin
intellektualism detsamma som ”infertil intelligens”, eller för att citera en
samtida fascistisk källa: ”Dess funktion är i själva verket feminin, men
utifrån fenomenets vidrigaste betydelse. För det är en femininitet som aldrig
kommer att innebära moderskap.”66
Ett annat begrepp som användes för att beskriva intellektualism var
”senilitet”. Motsatsen – den positiva maskuliniteten – kopplades ihop med
fascismens hyllande av ungdom. Giovinezza! En dynamisk fascistisk kraft
som drogs mot framtiden, som hyllade den eviga pånyttfödelsen av ständigt
nya generationer. Idealfascisten var ”en ung man. Och med ung så syftar vi
på djärvhet, uppriktighet, frihet i tanke och tal och handling; kärlek till
faran, viljans kraft, fallenhet för våld, bekymmerslöshet, ande och tro.”67
Den unge mannen skulle spela med livet som insats och leka med döden,
han borde berika sitt blod med granatsplitter och krut. Han måste återföda
sig själv, som maskulinitet. Eller för att tala med fascisten Mario Carli: ”En
helt ny mänsklig varelse! Ett färskt exempel på italiensk virilitet!”68 Detta
tankesätt hade en högst påtaglig inverkan på Benito Mussolini personligen,
skriver historikern Barbara Spackman:
 Mussolini rakade sin skalle så att inga grå hårstrån skulle förstöra
intrycket av en man i sina bästa år. Han fick helt enkelt inte bli
gammal. Ljuset hölls tänt långt in på nätterna i hans kontor vid
Piazza Venezia, inte bara för att signalera hans flit utan även hans
goda vigör och uthållighet. Han fick aldrig ses utföra icke-virila
aktiviteter (termen non virili användes), exempelvis dans. I stället
visades han upp som deltagare i virila sporter som ridning, flygning,
motorcykelkörning och så vidare.69

Den uppmärksamme anar ett självhat utifrån fascismens förakt för den
borgerlige mannen, det vill säga medelklassmannen. För samtidigt var det
just denna lägre medelklass – bestående av lärare, affärsidkare och
tjänstemän – som utgjorde fascismens tidigaste och starkaste stöd i
samhället. Ändå drabbades ”den mediokra medelklassen” särskilt hårt av
propagandan om maskulinitet. Medelklassens ”mellanman” beskrevs som
förmedlare av feminina tendenser just genom sin vardaglighet. Lösningen
blev till stor del personlig, där den enskilde manlige medelklassfascisten i
sin PNF-uniform uppmuntrades till att projicera dessa värden på sina
grannar. Särskilt om dessa inte var lika aktiva fascister som han själv, och
exempelvis inte deltog i helgaktiviteter.
I Nazityskland byggde maskulinitetskulten på historiska arv, framför allt
det tidiga 1900-talets ungdomsrörelser. Den typiske nazistledaren var född
åren 1890–1900 (Adolf Hitler 1889, Hermann Göring 1893, Joseph
Goebbels 1897, Heinrich Himmler 1900 och så vidare) och formades av
dessa rörelser under sina tidiga levnadsår. Detta tyska manliga kamratskap –
Männerbund – var huvudsakligen en medelklassrevolt mot borgerlig
modernitet och hade extra starkt inflytande hos tyska unga män som med
knapp marginal undslapp första världskriget. I Nazitysklands
”ungdomsverksamhet, i frikårerna och i nazistpartiet som sådant hade
Männerbund en kraftfull närvaro”, skriver Martin Durham.70 Men kulturen
kring dessa exklusivt manliga miljöer var också en källa till oro hos den
nazistiska eliten, maskulinitetskulten var inte oproblematisk. En stående
stereotyp – särskilt av tyska nazister inom dagens populärkultur – är
homoerotiken, det vill säga att de avbildade nazisterna i hemlighet har
homosexuella böjelser. Detta står i skarp kontrast till att homosexuella
förföljdes och mördades av Nazityskland under Förintelsen. Paradoxen är
ingen efterhandskonstruktion, framför allt SS-ledaren Heinrich Himmler
hyste oro för att Männerbund skulle uppmuntra homosexualitet.
Onekligen fanns det ett starkt homoerotiskt drag hos fascismens hyllande
av den manliga kroppen, som skulptural viril manifestation av den ideala
maskuliniteten. Glorifieringen av brödraskapet, den exklusivt manliga
sammanslutning som utförde heroiska stordåd, förutsatte villkorslös
kvinnlig frånvaro. Genom att undvika kvinnor skapades virila, kamratliga
och osjälviska enklaver som kontrasterades mot den könsblandade tillvaro
som präglade bourgeoisien. Riktiga karlar behövde inga kvinnor. Initialt
hade nazistpartiet en viss tolerans gentemot homosexualitet, framför allt
inom stormtrupperna SA. Men massmordet på SA-män under de långa
knivarnas natt sommaren 1934 satte stopp för denna politik. Homohatet tog
vid, ideologiskt motiverat av att homosexualitet var ett hot mot folkets
fortplantning och överlevnad. En tydlig gräns sattes för den exklusiva
manligheten inom nazistiska organisationer. De manliga idealen – som
hämtades från soldatlivet – tilläts inte gå för långt, bland annat därför att
den fascistiska ideologin uppmuntrade kvinnlig aktivism.
Principen var att manliga och kvinnliga fascistiska organisationer skulle
arbeta parallellt, vid varandras sida. Det hindrade inte att ord som styrka,
handlingskraft och ungdom var – för en fascist – självklart maskulina. Till
och med det kvinnliga moderskapet kunde tolkas maskulint, eftersom dess
syfte var att producera maskulina soldater och kadrer av nya, unga och
framför allt manliga fascister. Det gällde nu, det gällde i morgon – och det
fortsätter att gälla inför framtiden.
 DEL IX
FASCISMEN – 2000-TALETS IDEOLOGI

Jag har inga problem med att kalla dessa extrema former
av efterkrigstida europeisk xenofobi och nationalism för neo
fascistiska. Åtminstone upptar de samma position på det
politiska spektrumet och anfaller samma fiender.
1. ”För dem som förråder detta fädernesland är det dags
att frukta”

MITT UNDER FINANSKRISEN i Grekland våren 2012 hölls parlamentsval. Ett

av partierna fick sju procent av rösterna, vilket inte borde vara överdrivet
imponerande. Det speciella var att partiet ”Gyllene gryning” (Chrysi Avgi)
var nazistiskt i sin framtoning. Partiemblemet föreställde formellt en
klassisk grekisk symbol, men uppvisade övertydliga likheter med
hakkorset. Partiledaren Nikolaos Michaloliakis proklamerade att
”hellenismens nya gyllene gryning är kommen. För dem som förråder detta
fädernesland är det dags att frukta” och föreslog landminor för att skydda
Grekland ”i självförsvar” mot invandrare. Partiet var dessutom hatiskt mot
det internationella finanssystemet:

Nu fortsätter nödlånejuntan. Vårt motstånd mot den fortsätter också

– för ett Grekland utan slaveriet under låneavtalen, och för ett
Grekland som inte ska bli en social djungel på grund av de
miljontals illegala invandrare de tagit till vårt hemland utan att fråga
oss.1

Detta känns igen från mellankrigstidens fascismer. Ultranationalisterna i

Gyllene gryning uttryckte oro för att nationen var i akut fara under trycket
från främmande konspirationer, vilka bar stora likheter med antisemitiska
föreställningar om ”judekapitalet”. Samtidigt hotades nationen av en inre
fiende – invandrarna. Lösningen var en nationell pånyttfödelse;
”hellenismens nya gyllene gryning”. Närmast alltså ett skolexempel på
fascism.
Det intressanta – rent historiskt – med Grekland är att landet aldrig
tidigare upplevt någon framgångsrik inhemsk fascism. Grekland nämns
knappt i den internationella forskningen om fascismen under
mellankrigstiden. Det existerade vissa nazistiska rörelser i landet, bland
annat ”Grekiska nationalsocialistiska partiet” (Elliniko Ethniko Sosialistiko
Komma), grundat 1932 under ledning av George S. Mercouris.* Men partiet
var en mikroskopisk rörelse, som dessutom utsattes för konkurrens av andra
minimala fascistiska grupperingar. Inte ens under axelmakternas ockupation
av Grekland från 1941 tilläts de inhemska fascisterna spela någon roll i
grekisk politik. Det går alltså inte att skylla den nutida framgången för
grekisk fascism på historiska rötter. Grekland har visserligen traditionellt
stor erfarenhet av diktatur och militärjunta (ända fram till 1974), men dessa
har alltid varit stadigt planterade i auktoritär höger, traditionella eliter och
konservatism. Gyllene gryning visar hur snabbt en folklig fascism kan
uppstå och utnyttja nya politiska utrymmen, även i länder utan fascistisk
tradition.
Fascismens plötsliga födsel och framgång i Grekland – som politisk
massrörelse 2012 – är ett exempel på ideologins breda återkomst i
europeisk politik. Lika typiskt var att Gyllene gryning, trots alla övertydliga
referenser till nazismen, kraftfullt förnekade att partiet har något med den
ideologin att göra. ”Medierna kallar oss fascister. Men själva betecknar vi
oss som stolta grekiska nationalister”, hävdade Gyllene grynings talesman
Ilias Panagiotaros i en intervju i partihögkvarteret i centrala Aten –
samtidigt som reportern observerade ”travar av cd-skivor med nynazistiska
grupper som Stahlgewitter och Der Stürmer” i lokalen.2 Det är rimligt att
tolka detta som att Panagiotaros ljög för journalisten. Men hur förhåller det
sig med Europas övriga invandrarfientliga extremistiska rörelser? De partier
som anstränger sig hårt för att undvika ett belastat symbolspråk, som
Gyllene grynings lätt modifierade svastika. Partier som inte kritiserar
systemet med parlamentarisk demokrati och som officiellt avfärdar rasism.
Är dessa politiska rörelser fascistiska?
Hundratusentals européer röstar på sådana partier i allmänna val. Det
skulle troligen aldrig ske om partierna öppet deklarerade sig som
fascistiska. Förvirringen är total om hur dessa rörelser ska betecknas.
Begrepp som förekommer är varianter på ”högerextremistiska”,
”populistiska” eller ”invandringskritiska”. Rörelserna själva avfärdar allt
detta. Precis som Gyllene gryning föredrar de generellt beteckningen
”nationalister”. Men frågan kvarstår: är det fel – från en strikt
forskningsbaserad synpunkt – att använda begreppet ”fascism”? Skiljer sig
rörelserna så mycket från sina mellankrigstida motsvarigheter att
benämningen blivit oanvändbar?

*
För övrigt onkel till skådespelerskan, sångerskan och politikern Melina Mercouri.
 2. Kalla kriget – fascismens djupaste kris

OM FÖRSTA VÄRLDSKRIGET var den katalysator som möjliggjorde fascismens

uppkomst så blev andra världskriget starten på ideologins djupaste kris. En
avgörande vändning så allvarlig att fascismen upphörde att existera i den
europeiska offentliga politiken, med vissa obskyra undantag. Målet för
kvarvarande fascister var inte att ta makten – utan att över huvud taget
försöka överleva.3 Ofta bokstavligt talat. När Adolf Hitler höjde pistolen till
huvudet våren 1945 och blåste ur sin hjärna startade flera processer som
omöjliggjorde fascistiska massrörelser i Europa för årtionden framåt.
Den uppenbara anledningen till fascismens svårigheter efter 1945 var
andra världskrigets utveckling under de långa krigsåren. Från att ha varit en
traditionell stormaktskonflikt 1939 förvandlades striden till en moralisk
kamp redan i sin samtid. De allierade slogs inte mot axelmakterna, de slogs
mot ondskan – det vill säga den tyska nazismen under Hitler och den
italienska fascismen under Mussolini. När striden var över efter sex års
europeiskt krig, med miljoner döda på slagfälten och i nazismens
koncentrations- och dödsläger, var den fascistiska ideologin så djupt
diskrediterad att många ansåg den borta för all framtid. Historikern Alf W.
Johansson går ännu längre – han pekar på hur Adolf Hitler som sekulär
individ ersatte den religiösa gestalten Satan:

Antinazismen är efterkrigstidens starkaste ideologiska kraft,

grundvalen för det sekulära samhällets uppfattning om gott och ont.
Antikommunismen kunde periodvis konkurrera, men den fick aldrig
samma konsensuella och tabuiserande kraft som antinazismen.4

Att antinazism – eller antifascism – blivit en sammanhållande ideologisk

grundkraft, från Ryssland i öst till USA i väst, är inte oproblematiskt.
Tvärtom finns ett grundläggande pessimistiskt drag i detta. Antinazism
handlar inte om något gott som ska åstadkommas, utan om något ont som
ska undvikas. Underförstått kan detta projekt misslyckas när som helst och
den sekulariserade modernitetens Satan, i form av nazismen, kan
återkomma i form av den liberala demokratins ragnarök. Detta är en viktig
komponent i historien efter kriget, då samtida fientliga fenomen
regelbundet jämförts med nazismen – från försöken att via begreppet
”totalitarism” jämställa Sovjetkommunismen med Nazityskland till att efter
2001 försöka lansera begreppet ”islamofascism” om islam. Under denna
retoriska yta har det samtidigt funnits en implicit överenskommelse inom
den gemensamma ideologin antinazism, nämligen att fascism är något i
grunden främmande för den västerländska liberala politiska demokratin.
Fascism är något som kan dyka upp hos ”dem” men inte hos ”oss”. Detta är
en paradox, eftersom nazismens återkomst är något som västvärlden
ständigt fruktar. Men paradoxen kan göras logisk via tanken att vi i väst ska
besmittas av fascismen ”utifrån”. Den centrala lärdomen – att både Hitler
och Mussolini var lagligt tillsatta ledare i västerländska liberala demokratier
– glöms som regel bort.
Betydligt mindre uppmärksammat än den stora avsky som Hitler väckte
efter 1945 var kalla krigets konsekvenser för den fascistiska ideologin. Kort
sagt förslöt kalla kriget vakuumtätt samtliga springor av politiskt utrymme
för fascistiska massrörelser, från 1940-talets slut fram till Berlinmurens fall
1989. Den stora konflikten mellan USA och Sovjetunionen, mellan Nato
och Warszawapakten, mellan väst och öst, lade sig som en kall hand över
hela världen och dämpade den typ av ultranationalism som tidigare gett
upphov till fascism. Ideologin upphörde inte att existera, men den
förpassades till politisk obetydlighet i skuggan av den globala kampen mot
fienden – vare sig denna kallades USA-imperialism eller kommunism. Ett
tydligt exempel på detta är den avfascistiserade utveckling som rasismen
genomgick. Rasismen levde kvar efter 1945, exempelvis i form av
antisemitism, apartheidregimen i Sydafrika, förtryck mot svarta i USA,
romer i Europa och ursprungsbefolkningar som samerna i Skandinavien.
Men dessa rasismer kopplades inte ihop med fascistoida idéer om en ”inre
rasfiende” som samverkade med någon uppdaterad form av
”judebolsjevism” eller liknande. I stället var västvärldens antagonism
gentemot Sovjetunionen under kalla kriget påfallande icke-rasistisk. Både
väst och öst såg varandra i grunden som likvärdiga människotyper. I den
västerländska populärkulturen skildrades den sovjetiske fienden visserligen
som ondskefull. Men oftast bar denne ”andre” drag som västerlänningen
identifierade med sig själv: ljust hår, blå ögon och målmedveten effektivitet
i arbetet (låt vara att sovjetfienden ofta framställdes som alkoholiserad).
Likheterna ledde till att västerlänningen till och med kunde samarbeta med
”ondskans imperium”.*
Ett källmaterial för att studera detta är populärkulturen, exempelvis
James Bond-filmen Älskade spion från 1977.5 I denna film samarbetade den
brittiska underrättelsetjänsten MI6 med Sovjetunionens säkerhetstjänst
KGB i jakten på stulna atomubåtar. Bonds sovjetiska kollega, major Anya
Amasova (en kvinna – vilket var en positiv stereotyp i kalla krigets
schablonbild av Sovjetunionen), var inte bara den brittiske agentens
jämlike. Hon överträffade ofta James Bond i yrkesskicklighet. Samma
fenomen syntes i den brittiske författaren John le Carrés spionromaner –
den sovjetiska underrättelsetjänsten befolkades av tjänstemän som var
överlägsna västerlänningarna i fråga om modernitetens kompetenser. Under
långa perioder av kalla kriget ansågs det generellt i väst att Sovjetunionen
höll på att vinna kampen eftersom ”ryssarna” var smartare, effektivare och
mer målmedvetna (att Sovjetunionen var först i rymden – både obemannat
och via sina kosmonauter – bidrog starkt till detta). Dessutom förutsattes
sovjetmedborgarens ”onda” kulturella identitet vara lätt att byta ut mot en
”god” västerländsk.
Berättelsen om avhopparen är en intressant och återkommande genre
inom kalla krigets dramaturgi. Den östtyske soldaten Conrad Schuman som
hoppade över taggtråden in i Västberlin på den berömda bilden från 1961
blev omedelbart en av ”oss”, från att ha varit en av ”dem”. I en av kalla
krigets sista västproducerade spelfilmer – Jakten på Röd Oktober från 1990
– flydde befälhavaren på en sovjetisk atomubåt sitt ondskefulla hem för en
framtid i det goda USA.6 Detta byte av kulturell identitet ansågs inte
innebära några som helst problem för befälhavaren Marko Ramius.
Tvärtom underlättades kommunikationen mellan Ramius och hans fiender i
väst av att de delade en ömsesidig ridderlig respekt och yrkeskultur. Det
rådde heller inga tvivel om att Ramius var mer kompetent som befälhavare
ombord på en (tekniskt överlägsen) sovjetisk ubåt än de amerikanska
kollegerna. Symptomatiskt var att Ramius spelades av Sean Connery, mest
känd för sin framställning av västvärldens främste kalla kriget-krigare, den
tidigare nämnde James Bond.
Sammanfattningsvis såg inte västvärlden under kalla kriget sin fiende –
det ondskefulla Sovjetunionen – som biologiskt underlägsen. Detta till
skillnad från det västerländska Nazityskland, som 1941–1945 iscensatte
förintelsekriget mot de ”underlägsna raserna”, slaverna och
”judebolsjevismen” i öst. Åren 1945–1990 var sovjetmedborgaren
visserligen ond om hen omfamnade det kommunistiska systemet. Men
denna fientliga kultur var inte inskriven i fiendens själ, fysiska kropp eller
ännu ofödda barnbarnsbarn. Tvärtom. Den kunde bytas ut mot godhet
sekundsnabbt, i samma ögonblick som vederbörande tog språnget och
hoppade av till väst. Dessutom förutsattes att nästan samtliga
sovjetmedborgare ville hoppa av till väst om de bara fick chansen.
Successivt dog tanken på rasbiologi bort, inte minst på grund av
naturvetenskapens avfärdande av dessa tankar. De upphörde att vara
vetenskap. Den biologiska rasismen levde kvar men förlorade sitt officiella
samhälleliga understöd, förutom i kritiserade statsbildningar (främst
Sydafrika) som alltmer framstod som anomalier.
På samma sätt som rasismen tappade sin fascistoida koppling under kalla
kriget, så förlorade den västerländska antikommunismen samma dimension.
Kampen mot socialister kunde föras hårdhänt, antidemokratiskt och grymt –
exempelvis under den amerikanska McCarthyeran 1953–1954. Perioden har
sitt namn efter den republikanske senatorn Joseph McCarthy som 1953 blev
ordförande i USA-senatens permanenta undersökningsutskott.7 McCarthy
lyckades med hjälp av massmedier och politiska medhjälpare piska upp en
omfattande samhällelig hets mot verkliga och inbillade ”kommunister”,
som McCarthy ansåg infiltrerade det amerikanska samhället. Men den
västerländska antisocialism som McCarthy representerade hade inget med
fascism att göra. I stället var den helt och hållet en del av kalla kriget och
konfronterades så småningom av sextioåttarörelsen, då en ny och ung
västerländsk kommunism ersatte den gamla sovjetversionen (kvarvarande
hyllningskörer till ”kamrat Stalin” hamnade i minoritet gentemot
maoisterna). Dock var inte fascismen utraderad efter 1945 – även om den
förde en tynande tillvaro.
I maj 1945 vaknade miljoner organiserade aktivister i diverse fascistiska
rörelser upp i en ny värld. För majoriteten av dem innebar detta ett
psykologiskt trauma som inte bör underskattas – särskilt gällde det
tyskarna. Den brittiska forskaren Chloe Paver påpekar att den tyska
nationen aldrig fick sörja förlusten av Tredje riket, Adolf Hitler och
nazismen. Hon påminner om att de flesta tyskar under 1933–1945 gjorde en
gigantisk ”narcissistisk känslomässig investering i nazismen”. 8 Ena
sekunden var de mänsklighetens härskarfolk, oövervinneliga och
överlägsna. Andra sekunden var de mänsklighetens värsta avskum genom
tiderna. Detta chockade tyskarna, som till stora delar ansåg att
nationalsocialismen varit utmärkt – fram till krigsförlusten. Undersökningar
i den amerikanska ockupationszonen i Tyskland visade att stödet för
nazismen höll sig uppemot 20 procent under hela 1940-talet.
Men sedan hände något, då avnazifieringen fick effekt under det tidiga
1950-talet. Antalet nazister bland befolkningen sjönk drastiskt ner till tre
procent.9 Anmärkningsvärt sent – först år 1964 – kunde en knapp majoritet
av det tyska folket gå med på att regimen under Adolf Hitler varit
”kriminell”.10 I dag är Tyskland ett av mycket få europeiska länder som inte
tvingas hantera något större ultranationalistiskt parti. En total öppenhet om
landets nazistiska förflutna och ständiga manifestationer angående minnet
av perioden 1933–1945 verkar ha gett ett verksamt antifascistiskt vaccin i
det tyska samhället. Det finns fula skönhetsfläckar, ändå är Tyskland ett
respektingivande exempel på att det faktiskt går att göra upp med ett mörkt
kollektivt förflutet – om än enbart med hjälp av hårt arbete.
Italien och neofascismen
Motsatsen kan vi bevittna i Italien, en nation som gjort sitt bästa för att
låtsas som om andra världskriget startade först 1943 då Mussolini avsattes
och tyskarna ockuperade landet, varpå den egna historien skrivits om till en
saga om ”motståndet” mot nazismen. Den föregående perioden 1919– 1942
omgärdas av tystnad.11 Denna tystnad initierades omedelbart efter kriget
och upprätthölls officiellt. Under 1950-talet var den åldrige filosofen
Benedetto Croce en typisk representant, då han hävdade att Mussolinis
diktatur utgjort en ”parentes” i den långa och ärorika italienska historien.12
Framför allt förtegs och förtigs de italienska krigsförbrytelserna och landets
medverkan i Förintelsen – liksom det nationella arvet av att Italien faktiskt
framfödde den fascistiska ideologin. Att den italienska fascismen
förorsakade ungefär en miljon dödsfall är ett okänt faktum bland merparten
av dagens italienare.13 Tvärtom kan Mussolini hyllas, både viskande i
uttryck som quando c’era lui (”på hans tid”, underförstått en tid då allt var
så mycket bättre) eller helt öppet i form av idolbilder och kalendrar som
säljs till turistmassorna kring Fontana di Trevi i Rom. Redan 1946
grundades det fascistiska partiet Movimento Sociale Italiano (MSI) av
Giorgio Almirante, som från 1938 varit redaktionssekreterare på den
antisemitiska tidskriften La difesa della razza samt stabschef vid
Salòrepublikens propagandaministerium 1943–1945. Denna sista italienska
fascistiska statsbildning åtnjuter alltjämt beundran hos en del av det
italienska folket, då den anses representera sann fascistisk dygd.
Under kalla kriget var MSI som regel det fjärde största partiet i Italien,
med toppar på nära tio procent av rösterna. Problemet var att fascisterna i
MSI isolerades politiskt. Men med kalla krigets slut hände något avgörande
i Italien, liksom i hela Europa. Plötsligt uppstod helt nya möjligheter för
MSI, som fick ett tillskott av en ny generation Mussolini i form av Il Duces
barnbarn Alessandra Mussolini. Denna före detta medicinstudent,
skådespelerska och porrstjärna representerade Neapel vid parlamentsvalet
1992 samt vid borgmästarvalet 1993 och erhöll så småningom 43 procent
av rösterna. Affärsmannen Silvio Berlusconi startade partiet Forza Italia
(”Heja Italien”) och vann valet 1994, samtidigt som han hävdade att Benito
Mussolini aldrig dödat någon människa.14 Valet vanns i koalition med det
fascistoida Lega Nord, och senare erhöll det fascistiska MSI:s efterföljare
Alleanza Nazionale posten som vice statsminister, representerade av
”postfascisten” Gianfranco Fini.
Något hade hänt när Berlinmuren föll. Den långa krisperioden för
fascismen, som varat sedan 1945, var över. Men denna gång kom den nya
framgångsrika modellen inte från Italien, utan från Frankrike. År 1972
grundades det franska politiska partiet Front National (FN) som ett försök
att skapa en paraplyorganisation för alla möjliga franska extremiströrelser,
inklusive rasistiska gatuslagskämpar. Under 1980-talet började partiet vinna
en del lokalval och efter kalla krigets slut hittade FN och dess ledare Jean–
Marie Le Pen rätt formel för en ny tid.

Vänsterns kris
Det är en förenkling att se Berlinmurens fall som den enda utlösande
faktorn bakom det som hände under 1990-talet fram till i dag. Under det
sena 1900-talet försvann inte bara västvärldens allt överskuggande konflikt
med Sovjetunionen, även själva moderniteten genomgick en av sina många
förändringar. Industrierna med sina typiska skorstenar, som utmärkt
industrialismens europeiska genombrott, försvann i allt snabbare takt när
produktionen flyttade till låglöneländer. Bruksorter tystnade och det
postindustriella samhället krävde alltmer utbildning för tillgång till
arbetsmarknaden, vilket drabbade stora samhällsgrupper. De som klarade
övergången blev välmående medelklass, medan de som blev kvar i
osäkerhet eller arbetslöshet upplevde allt sämre stöd från sina traditionella
maktbaser och allierade inom fackföreningar, marxistiska partier och
proletära sammanslutningar. ”Samtliga partier började tala enbart för dem
som vunnit på omvandlingen av ekonomin, medan förlorarna övergavs utan
någon som representerade dem”, skriver historikern Kevin Passmore.15
Framför allt förändrades och försvagades den europeiska socialdemokratin.
Eric Hobsbawm pekar på tre faktorer bakom detta:16
 1. Den industriella arbetsklassens andel av befolkningen har sjunkit
markant i västvärlden, både i absoluta och relativa tal. De klassiska
vänsterväljarna blir därmed allt färre.
2. Tidigare hanterade kapitalismen sin fruktan för revolutionen genom
eftergifter åt socialdemokratin. Men efter Sovjetunionens fall har
storkapitalet kunnat ”glömma bort hur det är att vara rädd”, enligt
Hobsbawm.
3. De socialdemokratiska partierna är nationella, medan kapitalismen
blivit globaliserad. Här pekar Hobsbawm särskilt ut den en gång så
mäktiga svenska arbetarrörelsen.

Ett resultat av socialdemokratins försvagning har – enligt den brittiske

historikern Tony Judt – varit att rörelsens ideal svepts bort de senaste
decennierna. ”Portarna gentemot högerextremism (som aldrig var helt
stängda under den ofta våldsamma avkoloniseringen och den politiska
polariseringen under 1940-talet till 1970-talet) slogs upp med en krasch.”17
Ett resultat som förskräckte under 1980-talet var skinheadrörelsen, som ofta
var öppet nazistisk och inte sällan hade tydligt välbevarade band till
fascistiska rörelser från mellankrigstiden och andra världskriget. Men
”skinnhuvudenas” öppna våldsamhet, hakkors och militanta munderingar
skrämde bort potentiella väljare från försöken till partibildningar under
1980-talet. Ändå var fascismens återkomst ett tecken på stora strukturella
förändringar, som tydligt kunde manifestera sig under det tidiga 1990-talet.
Att så skedde just i Frankrike var ingen slump.
Frankrike hade 1945 gått in i efterkrigstiden splittrat – på ena sidan fanns
kollaboratörerna inom Vichyregimen, som agerat Nazitysklands villiga
medhjälpare efter förnedringen 1940. På den andra sidan fanns
motståndskulturen, framför allt representerad av franska kommunister.
Dessa fick föga uppskattning för sin insats när befrielsen från tyskarna
kopplades ihop med den konservative officeren Charles de Gaulle. När
övriga Europa upplevde en till synes evig högkonjunktur under 1950- och
1960-talen utkämpade Frankrike dyra, hopplösa och förnedrande
kolonialkrig – först i Indokina 1945–1958 och sedan i Algeriet 1954–1962.
Dessa bekräftade bara faktum: Frankrike hade tvingats ner från positionen
som internationell stormakt och hamnat i skuggan av supermakterna USA
och Sovjetunionen. Särskilt förlusten av Algeriet var ett trauma, eftersom
detta territorium formellt inte varit en koloni utan en del av Frankrike. En
miljon europeiska franska medborgare lämnade sina hem i Algeriet och
återvände till ett land där de gavs samlingsnamnet pied-noirs –
”svartfötter”. Dessa människomassor kände sig förrådda av hemlandet och
blev en ständig påminnelse om Frankrikes nationella förnedring. Pied-noirs
fick ta på sig en offeridentitet och blev därmed grogrund för framtida
fascistoida rörelser.18
Men en ny form av fascism måste tvunget anpassa sig till världen efter
kalla kriget, som den formades under åren runt 1990. Denna var helt
väsensskild från mellankrigstiden. Den liberala parlamentariska demokratin
låg 1919 som ett spädbarn i sin linda och visade sig alldeles för svag för att
motstå tidens politiska strömningar. Men år 1990 var samma politiska
system ett starkt och grundläggande fundament i den västerländska
självbilden. Ingen politisk ledare som ville nå framgång kunde öppet verka
för att avskaffa det demokratiska systemet, till skillnad från Mussolini på
1920-talet och Adolf Hitler på 1930-talet. En uppdaterad fascism var
tvungen att anpassa sig till detta faktum. Poängen med Frankrike var att
franska fascister insett samma sak redan 1936 då Parti Social Français
(PSF) under ledning av överste François de la Rocque lade bort stövlar,
koppel och aggressiv antidemokrati för att nå framgång. Om inte andra
världskriget kommit i vägen hade PSF troligen vunnit makten i Frankrike.
Detta franska framgångsrecept var latent redo att användas inför en möjlig
framtid – även efter 1945.

*
Uttrycket ”the evil empire” om Sovjetunionen myntades av dåvarande presidenten Ronald Reagan i
ett tal i Orlando, Florida, den 8 mars 1983. Talet kan studeras på
http://www.americanrhetoric.com/speeches/ronaldreaganevilempire.htm (hämtat 100809).
 3. Återfödelse och kulturbiologi

ÅR 1968 STARTADE en ny politisk-intellektuell rörelse i Frankrike, som en av

flera reaktioner på vänstervågen. Denna Nouvelle Droite – ”nya höger” –
fick sin huvudperson i filosofen Alain de Benoist, ledare för ”Forsknings-
och studiegruppen för europeisk civilisation”, Groupement de recherche et
d’études pour la civilisation européenne (GRECE). Nouvelle Droite (ND)
var en intellektuell snarare än en politisk rörelse, den avfärdade
kristendomen och visade särskilt intresse för germansk och nordisk kultur.
Speciell måltavla för de Benoist blev under 1970-talet ”massinvandringen”.
Men hans stora innovation var avfärdandet av biologisk rasism, till förmån
för en mer sofistikerad ideologi. Enligt de Benoist var den nationella
identiteten och särarten hotad – snarare än någon biologisk ras.19 Fienden
var inte ”underlägsna raser” utan globaliseringen, homogeniseringen och
multikulturalismen. Den politiska utopin för Nouvelle Droite – som den
konkretiserades efter mycket tankemöda – var inte att den liberala
demokratin skulle avskaffas, däremot skulle dess respekt för individens
särart motarbetas. ”I praktiken översatte de främlingsrädsla och intolerans
till ett liberaldemokratiskt språk”20, skriver historikern Kevin Passmore,
medan Roger Griffin påpekar att ND var en efterkrigstida fortsättning på
”fascismens mytiska grundförutsättningar”21 – trots att rörelsen avfärdade
varje anklagelse om att vara fascistisk.
Bakgrunden till ND var insikten om fascismens mörka framtidsutsikter i
Frankrike efter 1945. Därav behovet att göra en total omvärdering av den
fascistiska ideologins politiska uttryck, vilket franska intellektuella insåg
redan i mitten av 1950-talet. Frankrikes roll inom fascismen efter 1945 kan
därmed jämföras med Italiens roll under mellankrigstiden – det vill säga att
den knappast kan överskattas. Bland pionjärerna syntes journalisten och
författaren Maurice Bardèche, som 1961 i sitt verk Qu’est-ce que le
fascisme? hyllade fascismens försök att skapa en ny och friskare
samhällstyp i flera europeiska nationer.22 Dessutom ansåg Bardèche att
fascismens egentliga krigsmål 1939– 1945 hade varit ett säkerställande av
Europas maktstatus gentemot USA och Sovjetunionen. Tankarna
vidareutvecklades av historikern Dominique Venner, vars artikel Pour une
critique positive (1962) hade stort inflytande. Det var via Venners skrivande
som behovet av ett fullständigt fascistiskt nytänkande slog rot i Frankrike.
Mellan 1968 och 1987 utmynnade ND:s ideologiska arbete i en huvudteori
kring ”kulturens” överhöghet gentemot den politiska hegemonin,
tankegångar som lånats av den italienske filosofen Antonio Gramsci (för
övrigt marxist och brinnande antifascist).23 ND:s nydaning av fascismen
kunde sedan specificeras inom fem huvudområden:

1. Det pluralistiska och multikulturella samhället måste avskaffas, till

förmån för ett etniskt homogent samhälle.
2. Den västerländska demokratin – såsom baserad på universella
mänskliga rättigheter och individens frihet – ska ersättas av en
demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”.
3. Den moderna tidens kosmopolitism, rotlöshet och atomisering måste
besegras via ett hyllande av autentisk nationell kultur.
4. Insikt måste nås om att de euroepiska kulturerna befinner sig inför ett
akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och
multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska
identiteterna i Europa.
5. Den ”nya högern” ska presenteras som en innovativ tredje väg,
mellan traditionell vänster och höger.

Alain de Benoist avskydde den moderna tidens utveckling, som han tolkade
som kulturernas kollaps. De nationella civilisationerna – särskilt i Europa –
höll på att förfalla till en enda global, grå och utslätad ”världscivilisation”,
symboliserad av amerikanska snabbmatsrestauranger. Lösningen var en
revolutionerande nedrivning av det gamla – och ett lika revolutionärt
uppbyggande av det nya, skrev de Benoist 1983:
 Det finns de som inte vill konstruera och bygga (en viss form av
vänster) och de som inte vill riva ner till grunden (en viss höger).
Jag anser att bägge dessa synsätt måste fördömas. Om en ny höger
ska kunna födas måste vi starta från början. Och med tanke på den
tid som krävs behöver vi ungefär ett århundrade för att bli
framgångsrika. Vilket betyder att vi inte har en minut att förlora.24

ND:s intellektuella tankegods spelade sedan en avgörande roll efter kalla

kriget, först i Frankrike och sedan i övriga Europa. Den tyske historikern
Veit Bachmann skriver att den europeiska kontinentens ”blodiga jord”
återigen blev mottaglig för tankar om ”demografisk renhet och återfödelsen
av ett idealiserat äkta Europa”.25 Roger Griffin påpekar att Nouvelle Droites
arbete var häpnadsväckande framgångsrikt:

Vid slutet av 1980-talet kunde ND tillskrivas den icke oansenliga

bedriften att ha utfört en total make-over av klassisk fascistisk
diskurs. Denna var så framgångsrik att fascismen – åtminstone på
ytan – hade förändrats bortom igenkännlighet.26

Intressant nog avfärdade Alain de Benoist partiet Front National (FN) när
det dök upp på den franska politiska arenan, trots hans avgörande inflytande
över rörelsens ideologi – och trots att hans anhängare bildade basen för FN.
Under 1990-talet gjorde partiet under Jean-Marie Le Pens ledarskap succé i
Frankrike, vilket noga studerades av likasinnade över hela Europa.
Konceptet kopierades med framgång internationellt. FN agiterade mot
invandringen – men inte iförda fascistiska teaterdräkter. I stället bars
respektabla kostymer eller damdräkt och den svarta stöveln ersattes av
lågskor eller högklackat. Le Pen personligen var en modern partiledare och
ingen sentida Duce eller Führer. Lika viktigt var distanseringen från
skinheads och andra råskinn, som riskerade att skrämma bort väljarna.
Kritiken mot invandringen fick gärna vara aggressiv, men den skulle utgå
från dess påstådda samhälleliga konsekvenser och inte biologisk rasism.
Nyckelord för invandrarfientligheten var i stället lag, ordning och
arbetsmarknad. Invandrarna utmålades som kriminella och ociviliserade
män som tog de franska jobben från fransmännen. FN insåg att det inte
längre var möjligt att agitera för beskydd av den egna ”rasen” – sådan
retorik skulle innebära politiskt självmord. Innovationen var att i stället
kraftfullt värna den egna kulturen, tolkad utifrån en politisk
ultranationalism.
Tankarna om rasbiologi och tolkningen av det undflyende begreppet
”kultur” räcker varandra handen över de senaste hundra åren.
Antisemitismen och de stereotypa föreställningarna om ”judar” lämnade
aldrig västvärlden efter 1945. Mest uppmärksamhet fick försöken att
förneka Förintelsen, framför allt under 1980-talet. Den bakomliggande
politiska tanken var att judeutrotningen var en judisk lögn för att förtrycka
väst – samt att en framtida nationalistisk politik krävde ett undanröjande av
denna kvarnsten runt den fascistiska halsen. Detta ska inte tolkas som att
förintelseförnekarna medvetet ljög, deras åsikter var sannolikt uppriktiga.
Vidare var de främsta namnen bland förintelseförnekarna respekterade
kulturpersoner och högt skolade akademiker, som professorn i litteratur
Robert Faurisson och militärhistorikern David Irving. Satsningen på att
förneka Förintelsen gav stor medial respons och gjorde Faurisson och
Irving till världskändisar. Ändå innebar initiativet ett strategiskt
misslyckande i sökandet efter en ny fascistisk politik. För det första är
Förintelsen historiens bäst dokumenterade folkmord, och ett förnekande
visade sig i praktiken omöjligt. För det andra hade själva den västerländska
identiteten under 1980-talet så intimt förknippats med historiekulturen kring
Förintelsen att ett förnekande av utrotningarna mest uppfattades som
galenskap. Faurisson och Irving blev symboler för nazistisk ondska och
förintelseförnekelse möttes med stora – och ofta statliga –
informationsprojekt, som effektivt falsifierade utsagorna. Visserligen
fortsätter förintelseförnekare existera i offentligheten även på 2000-talet,
men generellt har denna taktik övergetts av de rasistiska rörelserna.
Ändå lever rasistiska schabloner kring ”judar” kvar i en mer sofistikerad
och ibland anti-antisemitisk kontext – som syns i skönlitteratur, film och så
vidare. Det handlar numera om ”judisk kultur”. En ”typisk judisk familj”
skildras nästan alltid på samma stereotypa sätt; charmigt bohemisk, stor och
lagom vänstervriden med en intellektuell och lite vek pianospelande son, en
trygg moder som alltid humoristiskt grälar med familjens patriark medan
gamle morfar sitter i ett hörn och fäller skarpsinniga och sarkastiska
kommentarer, halvt om halvt på jiddisch. Detta oavsett om filmen handlar
om Tyskland 1932 eller 2000-talets Manhattan. Poängen blir att
majoritetssamhället i väst aldrig till fullo kunnat acceptera ”juden” som en
av ”oss”, även om skildringen i grunden är positiv, humoristisk eller till och
med antinazistisk. Den främmande kulturella identiteten förblir en del av
”judens” biologi och är därmed evig över generationerna. Oföränderlig.
Samma sak har i allt högre grad drabbat människor som definieras som
”invandrare”. Denne abstrakte främling får ett stereotypt utseende, mörk
och mörkhårig i största allmänhet. ”Person av utländskt utseende”, som det
kan heta i polisens efterlysningar – i kontrast till ”person av nordiskt
utseende”. Däremot existerar inte längre den gamla rasbiologiska rasismen,
eftersom det är invandrarens ”kultur” som utgör ett potentiellt hot – inte
dennes biologiska ”ras”. Vi måste därmed skapa ett ord för denna nya typ
av rasism, förslagsvis begreppet kulturbiologi.

Kulturbiologi
Den bärande tanken i ordet kulturbiologi är att kulturen finns nedärvd i
generna – i ”främlingens” eller ”invandrarens” fysiska kropp. Detta har
omfattande konsekvenser, eftersom även invandrarens barn, barnbarn och
barnbarnsbarn förutsätts vara genetiska bärare av den ”främmande”
kulturen. De blir – per definition – icke inhemska kulturbärare, trots att de
kanske inte ens är födda. Denna rasistiska innovation har en stor fördel för
förfäktarna, eftersom de kan avfärda anklagelser om rasism. Passmore
anmärker att dessa rasister kan använda sig av den i dag så vanliga ”jag är
inte rasist, men …”-argumentationen.27 De kan invända att det är
främlingens ”kultur” som är problematisk, inte dennes ”ras”. Att denna
”kultur” är för evigt inpräntad i den förhatliges kropp antyds enbart
implicit, ändå hålls det för en självklarhet i denna nya rasism. Främst via
uttrycket ”demografisk bomb”, som statistiskt-matematiskt räknar ut hur
många ”främlingar” som kommer att finnas i framtiden utifrån de
nuvarande invandrarnas födelsetal.
Men ingenting tyder på att en människas kulturella identitet har biologisk
grund. Tvärtom. ”Föreställningar om gemensamma kulturer och historier är
skapade”, skriver den norske etnologen Thomas Hylland Eriksen.28 Särskilt
tydligt blir det om vi analyserar begreppet ”invandrarkultur”, som klumpar
ihop människor från Vietnam, Chile och Libanon och påstår att dessa har en
gemensam kultur. Detta koncept fungerar inte, utan är enbart exempel på
hur majoritetssamhället stämplar minoriteter med konstgjorda begrepp. Den
biologisk-kulturella dimensionen förstärks av begrepp som ”andra
generationens invandrare” respektive ”tredje generationens invandrare”.
Dessa människor – som alltså inte alls är invandrare – påstås hantera den
svåra problematiken i att leva ”i två kulturer samtidigt”.29 Trots att barnbarn
och barnbarnsbarn till invandrare tenderar att anta majoritetskulturen i sitt
fädernesland – inte hemlandskulturen hos någon förfader. Men så tolkar inte
kulturbiologin dessa ättlingar. Argumentet är att ”invandrarna” i kommande
generationer uppfostras av föräldrar som bär på annorlunda och
oföränderliga normer och värderingar. Kultur tolkas som ett fenomen med
eviga och skarpa gränser. Det avgörande för de nya politiska rörelserna i
Europa under 1990-talet var att denna tolkning vann tilltro långt utanför de
egna leden. Idévärlden kring kulturbiologi innebar en ideologisk nytändning
för den nya typ av rörelser som spred sig över Europa efter murens fall.
Till en början var de som sympatiserade med franska Front National (FN)
under Jean-Marie Le Pen mest konservativa äldre – som regel var de
katoliker och antisocialister.30 Men gradvis föryngrades väljarunderlaget
och nådde samtliga samhällsklasser. Mellan 1995 och 1998 fick Front
National makten i ett antal större franska städer och 273 platser i regionala
politiska församlingar.31 De traditionella partierna ansåg sig tvungna att
reagera. I praktiken innebar det att den franska traditionella högern
förändrade sin politik i FN:s riktning, det vill säga att de blev mer rasistiska.
Vid lokalvalen 1995 och 2001 ansåg sig vissa högerpartiers företrädare
tvungna att alliera sig med FN för att kunna besegra vänstern. Den franska
högern upprepade därmed den italienska och tyska konservatismens
agerande från mellankrigstiden – de tolkade inte FN som huvudfienden,
utan fortsatte främst att försöka bekämpa vänstern. Vidare spred sig Le Pens
taktik utomlands, då traditionella fascistiska rörelser som italienska MSI
började använda den nya metodiken på hemmaplan. Men fortfarande
kvarstod något avgörande, som på allvar kunde öppna upp det politiska
utrymme som ställts på glänt i Europa åren runt 1990. Något som kunde
förändra det politiska utrymmet helt och legitimera den nya kulturbiologin i
allmänhet – och skapa en ny huvudfiende till ”västerlandet”.

Islam och ”kulturernas kamp”

Det är omöjligt att överskatta den betydelse som terrordåden den 11
september 2001 fick för den globala politiska utvecklingen. Attentaten i
USA, det efterföljande ”kriget mot terrorismen”, etableringen av
koncentrationslägret i Guantánamo Bay, krigen i Afghanistan och Irak samt
bombdåden i London 2005 – med flera nationella händelser – innebar
födelsen av ett nytt och hårdare politiskt klimat. Plötsligt var ”islam” inte
bara en ”främmande kultur”, utan även ett upplevt akut hot mot västvärlden.
Åtminstone föredrog många debattörer att tolka det så. Speciellt
inflytelserik blev den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington, vars
bok Civilisationernas kamp lyftes fram som ett viktigt verk för att förstå
den nya tiden.32
Enligt Huntington tillhörde kalla krigets ideologiska kamp det förflutna,
framtiden skulle i stället präglas av kulturell strid mellan olika
civilisationer. Särskild vikt lade han vid konfliktytorna mellan ”muslimer
och ickemuslimer”. Världens ”muslimer” är inte bara troende individer och
aktiva medlemmar av muslimska församlingar. Benämningen innefattar alla
som är födda i muslimska länder eller uppfostrats av muslimska föräldrar.
Huntington ville introducera en ny historieuppfattning, där västerlandets
historia ständigt präglats av blodiga konflikter med islam. Som exempel tog
han muslimska framstötar mot Europa under tidig medeltid och det
osmanska väldets attacker mot Östeuropa och Wien, som sträckte sig in på
1600-talet. Denna historieskrivning av ”den eviga kampen” mot islam
kunde efter 11 september användas som legitimering av antimuslimsk
politik. Ett annat tema blev tanken om Eurabia, en konspirationsteori enligt
vilken muslimerna har iscensatt en ockupationsprocess av Europa – fast inte
via militära operationer utan med hjälp av invandring. Det politiska målet är
att i hemlighet göra om Europa till ett muslimskt kalifat.
Eurabiateorins mest kända förespråkare är den egyptiskfödda brittiska
skribenten Gisèle Littman, mer känd under sin pseudonym Bat Ye’or
(”Nilens dotter”). Littman har publicerat böckerna Eurabia: The Euro-Arab
Axis33 och Europe, Globalization, and the Coming of the Universal
Caliphate34 där hon framför sina teser. En annan som bidragit är den
amerikanske författaren Bruce Bawer, som författat boken While Europe
slept: how radical Islam is destroying the West from within.35 Både Littman
och Bawer anlägger ett utomeuroepiskt perspektiv på den kris de beskriver
– de betraktar från åskådarplats hur Europa har degenererat och blivit
slappt, naivt och godtroget. Den allmänna europeiska kritiken av staten
Israels politik gentemot palestinierna är ett tecken på antisemitism, vilken
föranlett ett hemligt EU-samarbete med muslimska krafter. Europas
politiker låter de muslimska massorna välla in i sina länder, där dessa
kommer att föröka sig och orsaka en ”demografisk bomb”. Om ett antal
generationer tar dessa framavlade islamister över Europa och gör det till ett
kalifat.
Lömskheten består alltså i produktionen av nya ”muslimer” snarare än i
själva invandringen från muslimska länder. Detta är kulturbiologi i praktisk
politik – en tolkning av ännu ofödda som biologiska bärare av en
främmande och fientlig kultur. Teorin om Eurabia har därmed uppenbara
likheter med antisemitiska konspirationstankar om kosmopolitiska ”judar”
som i hemlighet tar över nationer. I bägge fallen handlar det om ett
svartmuskigt öst som hotar att invadera det ljusa väst. Rasismforskaren Liz
Fekete påpekar att den moderna islamofobin bygger på äldre former av
rasism. Idén om ”den muslimska konspirationen innehåller kännetecknen
från teorin om judiska konspirationer”.36 Utifrån historiska erfarenheter är
det realistiskt att befara att den nutida fientlige ”muslimen” blixtsnabbt kan
bytas ut mot ”juden” när som helst, ungefär som den italienska fascismen
kanaliserade sin antipati mot ”öst” i antisemitism 1938.
Terrordåden den 11 september 2001 och den politiska utvecklingen
därefter innebar att den stora misstänksamheten mot islam vann spridning
långt utanför extremistleden. Därmed gavs formuleringsföreträde till
grupper som definierade ”främlingen” och ”invandraren” som centrala
samhällsproblem. Att ”ta debatten” om invandring innebar per definition att
erkänna invandrare som problem, inte som samhälleliga tillgångar eller
positiva resurser. Front National i Frankrike – och alla andra nationella
rörelser som inspirerats av Jean-Marie Le Pens politiska innovationer –
upplevde efter 2001 hur deras politiska utrymme vidgades enormt. Vid
presidentvalen i Frankrike 2002 chockade Le Pen både hemlandet och
världen genom att slå ut den socialistiske kandidaten i första valomgången,
för att först därefter förlora mot den sittande presidenten Jacques Chirac. Le
Pen fick 17,8 procent av rösterna – nästan var femte fransman röstade på
honom. Men åren därefter såg den alltmer åldrande Le Pen sitt parti förlora
i betydelse, både i den franska politiken och bland andra
invandringsfientliga partier i Europa. Föryngringen kom 2011 då dottern
Marine Le Pen tog över Front National, och vid valet 2012 ökade FN från
fyra procent (2007) till över 13 procent. I Hénin-Beumont i norra Frankrike
– det distrikt där Marine Le Pen kandiderade – fick hon 42 procent av
rösterna. I land efter land uppstod efter 2001 nya rörelser, eller också
förändrades tidigare rasistiska, fascistiska eller populistiska rörelser i den
nya riktningen. Exemplen nedan utgör långt ifrån någon fullständig lista,
utan är enbart ett mindre axplock:

Nederländerna
I Nederländerna mördades 2002 den karismatiske partiledaren Pym
Fortuyn, men dennes aggressivt invandrarkritiska ”Pym Fortuyn-lista” fick
ändå 17 procent av rösterna en vecka senare. År 2006 grundades
”Frihetspartiet” (Partij voor de Vrijheid) av den tidigare liberale
parlamentsledamoten Geert Wilders. I parlamentsvalet 2010 erhöll
Frihetspartiet nära 16 procent av rösterna och blev landets tredje största
parti, varpå de kunde driva igenom förbud mot muslimska slöjor och
minskad invandring. I valet 2012 tappade dock partiet stort, efter att ha
krävt nederländskt utträde ur eurosamarbetet och EU.37

Österrike
Österrike är ett land som inte gjort upp med sitt nazistiska förflutna,
antisemitismen och sin roll i Tredje riket under Adolf Hitler – vilket syns i
stora framgångar för mer eller mindre öppet nazistnostalgiska
partibildningar. Det ”Österrikiska frihetspartiet” (Freiheitliche Partei
Österreichs – FPÖ) grundades redan på 1950-talet och leddes av den före
detta Waffen-SS-soldaten Friedrich Peter. De riktigt stora framgångarna
kom dock under 1990-talet, då partiet togs över av den karismatiske Jörg
Haider, som öppet berömde politiken i Tredje riket. År 2000 fick FPÖ 27
procent av rösterna och ingick i en koalitionsregering med det traditionella
högerpartiet Österreichische Volkspartei (”Österrikiska folkpartiet”). År
2005 ledde interna bråk till att Jörg Haider uteslöts ur FPÖ, varpå han
grundade sitt nya parti Bündnis Zukunft Österreich (BZÖ). I
opinionsundersökningar 2008 fick FPÖ och BZÖ tillsammans närmare 30
procent av väljarsympatierna, då Jörg Haider omkom i en bilolycka. Vid
lokalvalen 2011 nådde FPÖ uppemot 27 procent av rösterna i huvudstaden
Wien.

Ungern, Rumänien och Ryssland

Bland de före detta öststaterna har utvecklingen i Ungern fått störst
uppmärksamhet, eftersom den nya högern – med tydligt fascistiska
influenser – steg för steg avvecklar demokratin i landet. Vid
parlamentsvalet 2010 fick det auktoritärt konservativa och nationalistiska
Fidesz och det fascistiska, antisemitiska och antiromska Jobbik cirka 70
procent av rösterna. Utvecklingen därefter har väckt stark oro inom EU på
grund av statlig ungersk rasism, en strypning av det offentliga samtalet och
en ständigt hårdare politik i auktoritär riktning. I bakgrunden finns tydliga
referenser till historien; amiral Horthys konservativa diktatur, den inhemska
fascismen representerad av Pilkorsrörelsen och en fortsatt bitterhet över
fördraget i Trianon 1920. I grannlandet Rumänien har det Storrumänska
partiet (Partidul România Mare) inte nått samma framgångar, trots en
utbredd rumänsk intolerans – framför allt mot judar, muslimer och
homosexuella. Enligt en undersökning 2011 vill tre av fyra rumäner inte ha
en homosexuell granne, nästan hälften vill inte ha en muslim och en
tredjedel vill inte bo nära en jude.38 I valet 2009 fick Storrumänska partiet
nära nio procent av rösterna.
Även Ryssland ser återkommande försök att skapa ultranationalistiska
rörelser som ofta är öppet nazistiska i sitt symbolspråk. I december 1993
vann det ”Liberaldemokratiska partiet” under Vladimir Zhirinovskij 23
procent av rösterna i parlamentsvalet. Partiet och den extravagante
Zhirinovskij använde traditionell fascistisk retorik och lovade väljarna ett
nytt ryskt imperium, befriat från judar och utlänningar.39 Men tvärtemot
många förutsägelser tappade Liberaldemokratiska partiet efter 1993,
eftersom det utsattes för allt hårdare konkurrens på den ultranationalistiska
flygeln av rysk politik. Bland de mest intressanta exemplen är hur det ryska
kommunistpartiet – det vill säga den ideologiska fortsättningen av
Sovjetunionen – återuppfann sig självt som ultranationalistisk rörelse under
Gennadij Ziuganov.40 Denne fortsatte att hylla Lenin och Stalin för deras
insatser för Ryssland – men marxismen dumpades såsom alltför
”västerländskt materialistisk”. Möjligen kan Ziuganovs ideologiska
innovation kallas för nationalbolsjevism. Problemet för alla dessa ryska
rörelser är att även det auktoritära styret, personifierat av politikern
Vladimir Putin, utgör ett exempel på ultranationalism – samt att Putin inte
tolererar utmaningar om makten. År 2012 förbjöds exempelvis den ryska
avdelningen av nazistorganisationen Blood and Honour och flera
medlemmar dömdes för terrorism.41
I stort sett varje euroepiskt land har i dag en ultranationalistisk rörelse
som är mer eller mindre framgångsrik, ofta representerade i parlamentet.
Därmed återfinns de även i EU-parlamentet. Men samarbetet rörelserna
emellan visar sig ofta svårhanterligt, eftersom de flesta partier utgår från sin
egens nations överlägsenhet. År 2007 upphörde EU-parlamentsgruppen
”Identitet, tradition och självständighet”, bestående av 23 ledamöter från
diverse nationella rörelser – bland annat franska Front National och
belgiska Vlaams Belang. Detta efter en kontrovers mellan rumänska
ultranationalister och Alessandra Mussolini, som representerade det
italienska partiet Azione Sociale (”Social aktion” – en referens till
fascistpartiet MSI och Salòrepubliken, vars officiella namn var Repubblica
Sociale Italiana). Mussolini förolämpade rumänerna internt i gruppen med
orden ”att bryta mot lagen har blivit en del av rumäners livsstil, och det är
inga småbrott, utan skrämmande brott, som ger en gåshud”.42 Den rumänske
partiledaren Corneliu Vadim Tudor svarade att Alessandra Mussolinis
generaliserande påminde om Benito Mussolini och krävde hennes utträde.
Resultatet blev i stället att parlamentsgruppen ”Identitet, tradition och
självständighet” upplöstes.
Antifascister tolkade detta som ett svaghetstecken för en gryende
europeisk fascism, vilket är ohistoriskt. Även Benito Mussolini försökte
skapa en fascistisk international, men det visade sig omöjligt också under
mellankrigstiden. Att ena ultranationalister internationellt går rakt emot
logiken – om inte en gemensam fiende kan förena dem, åtminstone för
stunden. Som kampen mot ”judebolsjevismen” 1941 eller nutidens
förmenta muslimska hot mot västerlandet. Redan i Nazityskland fanns en
viss konkurrens mellan nazistiska tysknationalister respektive pangermaner,
främst representerade av Heinrich Himmler och hans SS. I dag återfinns
samma friktion mellan europeiska ultranationalister (som Alessandra
Mussolini) och paneuropeiska försvarare av det ”vita” Västeuropa. En
representant för den senare inriktningen anstiftade 2011 ett massmord i ett
skandinaviskt land som internationellt ansågs vara en grundmurad och trygg
demokrati. Men Anders Behring Breiviks hemland Norge är även platsen
för extrem nationalism och ett av Europas största invandrarhatiska partier.
Det traditionellt socialdemokratiska Norden har efter 2001 blivit ett av de
starkaste fästena för de nya extremistiska rörelserna.
 4. ”Marxister, i dag dör ni!”

NORGE FREDAGEN DEN 22 juli 2011:

Kl. 15:26. En bomb exploderar i regeringskvarteren i Oslo.
Kl. 17:26. Polisen i Buskerud får larm om skottlossning.
Kl. 17:30. Polisen i Oslo får larm om skottlossning på Utøya.
Kl. 17:38. Oslo polisdistrikt mottar en begäran om bistånd från Buskerud polisdistrikt.
Kl. 17:52. Den första polispatrullen kommer fram till området och väntar på båttransport.
Kl. 18:03. Polisen får besked om att en båt är på väg.
Kl. 18:09. Polisens speciella insatsstyrka från Oslo ankommer i bil. Embarkerar båt för
att ta sig till Utøya.
Kl. 18:25. Polisens insatsstyrka landstiger på Utøya.
Kl. 18:32. Anders Behring Breivik grips utan skottlossning.43

Tre dagar senare uppgavs det totala antalet dödsoffer till 77 personer. Den
efterföljande debatten kring rättegången mot Breivik kom främst att handla
om huruvida gärningsmannen varit att betrakta som psykiskt sjuk eller
politisk aktivist. Rätten fann honom psykiskt tillräknelig och Breivik
dömdes till maxstraffet 21 års fängelse med möjlighet till förlängning.
Att den moderna ultranationalismens mest anmärkningsvärda våldsbrott
ägde rum i Skandinavien förvånade flera internationella bedömare, utifrån
den parlamentariska demokratins starka ställning i regionen. Varken i
Norge, Danmark eller Sverige har det någonsin existerat annat än
mikroskopiska fascistiska rörelser. Nordeuropeisk politik har tvärtom rykte
om sig att utmärkas av konsensusbeslut, kompromissvilja och
avståndstagande från extremistiska positioner. Men detta kan ifrågasättas
eftersom Norden blivit ett av ultranationalismens allra starkaste fästen i
världen. Särskilt Norge har de senaste åren utmärkt sig, då
Fremskrittspartiet (FRP) under Siv Jensens ledarskap blev landets näst
största parti i parlamentsvalet 2009 med imponerande 22,9 procent av
rösterna. Endast det socialdemokratiska Arbeiderpartiet var större och
kunde bilda en regering som uteslöt Fremskrittspartiet, trots de senares
anmärkningsvärda framgång med att etablera sig som folklig massrörelse.
En framgång som de norska mellankrigstida fascisterna aldrig var i
närheten av (Vidkun Quislings nazistiska Nasjonal Samling nådde endast
två procent av rösterna vid valen 1933 och 1936). En av de norrmän som
engagerade sig i Fremskrittspartiet var Anders Behring Breivik, som var
medlem från 1999 fram till 2006 då hans medlemskap förföll på grund av
obetalda medlemsavgifter.44 År 2002 blev han ”förman” i
ungdomsförbundets lokalavdelning Oslo Vest och styrelseledamot fram till
2004. Efter Breiviks terrordåd 2011 sjönk Fremskrittspartiets stöd bland
väljarna tillfälligt, men var i opinionsundersökningar 2012 tillbaka över 20-
procentsnivån.45 Motsvarande partier i övriga Norden har också mycket
starkt väljarstöd, även om de inte kommer i närheten av den norska nivån.
Särskilt det danska Dansk Folkeparti och de finska Sannfinländarna har
varit framgångsrika, medan de svenska Sverigedemokraterna ligger något
lägre i opinionssiffrorna. Återstår frågan varför dessa extremistiska åsikter
är så starka i Norden i allmänhet – och Norge i synnerhet.
Norska Fremskrittspartiet startade som ett populistiskt missnöjesparti,
med skattesänkningar som främsta politiska mål. Partiet grundades 1973
och togs några år senare över av nyliberalen Carl I. Hagen, som präglade
det i nära tre decennier. Den politiska identiteten som skattesänkarparti
erbjöd dock begränsat gensvar från norska folket – valresultaten pendlade
kring ett tiotal procent. Efter 2001 bytte partiet huvudfråga, det blev i stället
invandringskritik och islamfientlighet som präglade partiet. Detta
ideologiska lappkast innebar framgång bland de norska väljarna, då nästan
var fjärde norrman sympatiserade med FRP. Viktigt för utvecklingen var
tillsättandet av den relativt unga Siv Jensen som partiledare 2006, vilket
markerade en ny tid och politik för FRP samt ökade partiets breda folkliga
anslag jämfört med ledarskapet hos den åldrande Carl I. Hagen. Basen för
FRP:s enorma framgångar – inte minst internationellt – är flera, men har sin
grund i den extrema nationalism som präglar Norge. Norska Nobel Peace
Prize Forum tillåter detta ”obekväma ämne” på sin webbplats:
 Norges uppfattning om sin egen godhet och sina framsteg förstärks
både nationellt och internationellt. Men ironiskt nog hindrar detta
norrmännens förmåga att fullt förstå sina egna exkluderande och
rasistiska attityder. […] Norge tjänar som ett exempel på hur en
nationell identitet – även om denna bygger på positiva attribut –
ändå kan bli fördolt (och därför ännu mer farligt) nationalistisk.46

Denna beskrivning skulle lika gärna kunna gälla Sverige och Danmark som
Norge. Den skandinaviska nationalismen skulle alltså dölja sig under en yta
präglad av positiva bilder, i Norges fall det glada flaggviftandet på
nationaldagen 17 maj. Frågan är då om denna nationalism går att påvisa
med hjälp av jämförande och internationell forskning.
Sedan 1985 pågår International Social Survey Programme (ISSP) som i
dag omfattar 29 länder. År 1995 genomfördes studien Aspects of National
Identity som undersökte nationalism, nationalistisk stolthet och xenofobi i
ett flertal stater – däribland Norge.47 Undersökningen visade att
nationalismen var likartad i de nordiska länderna, med ett undantag. Den
centrala frågan löd: ”Mitt land är ett bättre land än de flesta andra länder”,
varpå svaren tilläts variera mellan ”håller med starkt” respektive ”håller inte
med alls”. Uppemot 70 procent av de svarande i Norge höll med om
påståendet, vilket var en mycket hög siffra. Norge var enligt
undersökningen ett anmärkningsvärt nationalistiskt land, även vid globala
jämförelser. Mot detta har argumenterats att den skandinaviska
nationalismen är inkluderande gentemot etniska minoriteter, men
undersökningar pekar på motsatsen. 42 procent av norrmännen ansåg att
landet tar emot för många flyktingar (2009), vilket är fler än motsvarande
siffror i övriga nordiska länder.48
Allra mest intressant blir ovanstående statistik om man jämför den med
hur stort det faktiska flyktingmottagandet är. I Norge där
invandringsmotståndet får så stort genomslag söker endast 4 000 flyktingar
asyl per år, vilket är ett mycket lågt flyktingmottagande jämfört med andra
länder.49 Det finns alltså inget samband mellan nationalistisk rasism och
flyktingmottagningens omfattning, vilket också är en central historisk
lärdom. Under mellankrigstiden fanns till exempel inget samband mellan de
fascistiska rörelsernas framgångsrika antisemitiska politik och andelen
judar inom det aktuella landets befolkning. Den tyska antisemitiska
nazismen fick makten i ett land med relativt få judiska medborgare. Det är
inte det faktiska antalet ”främlingar” eller ”massinvandring” som skapar
fientlighet hos majoritetsbefolkningen, det är i stället graden av upplevd oro
som är det väsentliga. Denna ångest är ingenting naturgivet utan
konstrueras politiskt. I den mån skapandet av fientlighet finner framgång i
breda folklager så främjar det främlingsfientliga partiers framgång. Förr
eller senare riskerar denna politiska utveckling att beröra personer som
anser att problemet måste lösas med hjälp av aktiv handling, att enbart
politisk debatt är verkningslöst. Dessa personer tar sannolikt till våld. Det är
därför inte anmärkningsvärt att Anders Behring Breivik agerade just i
Norge.
Ungefär ett år före terrordåden i Oslo och på Utøya genljöd Norge av en
debatt kring det muslimska hotet mot norsk kultur och livsstil, utifrån ett
förment muslimskt medborgargarde, en islamisk ”moralpolis” (moralpoliti)
i huvudstaden. Enligt pressen förtrycktes homosexuella och
invandrarkvinnor som inte bar slöja av denna självutnämnda polisstyrka.
Enligt medierna blev ”unga flickor tafsade på brösten och fick nyp i rumpan
av män som hävdade att flickorna gjorde fel som inte skylde sig”.50 En
aggressiv presskampanj föranledde publicister, politiker och akademiker att
uttrycka avsky över muslimsk ”social kontroll”, och en socialdemokratisk
lokalpolitiker ansåg att Norge ”som samhälle måste dra en linje i sanden”.
Särskild upprördhet riktades mot att imamen i en av de största moskéerna
inte tagit upp saken i en specifik fredagspredikan. Den norske ministern för
barn, jämlikhet och integration – Audun Lysbakken (Sosialistisk
Venstreparti) – formulerade ett skarpt uttalande om att social kontroll var
oacceptabelt.51 Förslag formulerades om att norska myndigheter skulle ta
sig in i muslimska hem, för att där genomföra förhör. Myndigheterna skulle
kontrollera att muslimerna ”inte bryter mot norska kärnvärden”:
 Vi måste se till att de accepterar olika klädstilar, att de accepterar
homosexuella och att de inte accepterar tvångsäktenskap.52

Denna attack på den personliga friheten inom en utvald minoritet sågs inte
av Sosialistisk Venstreparti som någon förtryckande ”kulturpolis”. Eftersom
många muslimer kände sig ensamma ansågs det att de skulle välkomna
förhören; ”att man tränger sig på blir gott mottaget”. Men antropologen
Sindre Bangstad har forskat i ”moralpolis”-debatten som exempel på hur
muslimer uppfattades i det norska offentliga samtalet året innan Breiviks
massmord. Å ena sidan existerade de kritiserade patriarkala normerna inom
flera muslimska familjer i Norge. Å andra sidan har bilden av den
antidemokratiske, hedersmördande och modernitetshatande muslimske
mannen blivit central inom modern antimuslimsk främlingsfientlighet.
Bangstad skriver att tankarna kring den gängse muslimske gestalten ”skiljer
den liberale från den icke-liberale, ett tolerant vi från ett intolerant dem, där
skiljelinjen går mellan en uppdelning i icke-muslimskt respektive
muslimskt”.53 Muslimen – som icke-individuell representant för ”de andra”
– personifierar ett hot mot jämställdhet mellan könen, vilket i
sammanhanget fick en representativ roll som ”norsk värdegrund”.
Därigenom fick det antimuslimska språkbruket inför terrordåden 2011 en
mycket bredare bas än enbart inom Fremskrittspartiet. Redan under 1990-
talet började det socialdemokratiska Arbeiderpartiet röra sig i samma linje
som FRP angående frågorna kring invandring och integration, hävdar
Bangstad. Mediebilden 2010 av muslimen som ett hot mot Norge gav den
norska rasismen en mycket större resonans än den tidigare haft i landet. Det
återspeglades då Breivik genomförde sina terrordåd sommaren därpå.
Dagarna efter Breiviks massmord var Norge ett samhälle i chocktillstånd.
Den norske statsministern Jens Stoltenberg meddelade – när det var klarlagt
att gärningsmannen var en icke-muslimsk, vit och etnisk norrman – att
terrordådet skulle mötas med ”mer öppenhet och demokrati”. Detta fick han
beröm för, både nationellt och internationellt. Men så reagerade inte det
norska samhället när dåden utfördes. Omedelbart efter bombningen av
regeringskvarteren ansågs det vara en självklar sanning att terrordåden
utförts av islamister. Samtidigt som Anders Behring Breivik sköt ihjäl
ungdomar på Utøya trakasserades mörkhyade på Oslos gator av upprörda
norrmän.54 Kulturgeografen Ståle Holgersen beskriver hatet och hur detta
omedelbart riktades mot muslimer:

Ledaren för Norges muslimska råd, Mehtab Afsar, kontaktades

omedelbart av både norska och utländska journalister angående
varför Norge anfallits och om han kände terroristerna.
Terrorexperter såg kopplingar till Norges närvaro i Afghanistan och
publiceringen av Muhammedkarikatyrer i norska tidningar. På
gatorna blev människor som inte såg ”norska” ut måltavlor för
misstänksamhet och medierna rapporterade om överfall, förföljelser
och trakasserier utförda av ”infödda” norrmän. Människor jagades
genom Oslos gator och uppmanades att ”dra för helvete hem dit ni
kommer ifrån”.55

En representant för kristdemokraterna skrev på sin Facebooksida att dåden

innebar starten för ”kriget mellan religionerna” och att Norge omedelbart
måste stänga sina gränser. FRP menade att dåden var ett tecken på
socialdemokraternas naivitet och att det norska folket omedelbart måste
”vakna” innan fler tragedier inträffade. Samma analys gjordes även
internationellt. I Sverige publicerade Dagens Nyheter en artikel av
kommentatorn Henrik Brors, som förebrådde Norge. Landets statsmakt
hade brustit i stränghet gentemot ”al-Qaida-terrorister”, ansåg Brors och
beskrev hur ”oprofessionellt norska säkerhetspolisen” hanterat det
islamistiska hotet. Problemet var norsk naivitet, mjukhet och otillräcklig
lyhördhet inför amerikanska varningar i kriget mot terrorismen:

Norge har också avstått från att införa delar av den skärpta
kriminallagstiftning som införts i EU bland annat för att stärka
samarbetet mot terrorism. Attentatet i Oslo blir en dyrköpt
väckarklocka för det norska samhället.56
Men när det efter några timmar stod klart att gärningsmannen var en vit och
dessutom kristen norrman bytte det norska samhället – och den
internationella nyhetsförmedlingen – sekundsnabbt inställning. Plötsligt
fördömdes hatet. I stället blev lugn, nationell enighet och demokrati det
viktigaste: ”Vi blev alla chockade en dag som denna och lät känslorna ta
överhanden. Nu måste vi enas gentemot denna attack mot demokratin och
oskyldiga människor”, skrev FRP.57
En viktig del av kriminalutredningen kring Anders Behring Breiviks dåd
handlade om huruvida gärningsmannen agerat ensam eller som del av en
terrorgrupp. Ytterst handlar det om den ultranationalistiske terroristens
förhållande till de legitima politiska delarna av ideologin, i Breiviks fall
relationen till Fremskrittspartiet. Både Breivik som politisk aktivist och
FRP som politisk massrörelse delade samma samhällsanalys av en norsk
nation och ett Europa som bägge genomlider en ”kulturell kris”.58 Men
medan FRP använder parlamentarisk politik som kampmetod använde
Breivik våldet. Hans massmord var delvis menat som en europeisk
larmsignal, ett försök att föra kontinenten närmare det oundvikliga
inbördeskriget. Breivik kan därmed ses som en modern fascistisk
paramilitär. Under mellankrigstiden hade fasciströrelserna ofta (men långt
ifrån alltid) egna beväpnade garden, exempelvis de italienska svartskjortade
squadristi eller den tyska nazismens brunskjortade SA-män. Liknande
sammanslutningar har ibland dykt upp även hos efterkrigstida fascistiska
grupperingar, till och med i Skandinavien. År 1956 grundades exempelvis
det nazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP) i Sverige. Under ledarskap av
Göran Assar Oredsson och hans hustru Vera Oredsson försökte NRP
organisera en paramilitär motsvarighet till det tyska SA, kallad RAG –
Riksaktionsgruppen. Flera forskare pekar på Breivik som en modern
version av den fascistiska squadriston, SA-mannen eller dylikt. Roger
Griffin tar just Anders Behring Breivik som exempel på en nutida fascist:

Breivik är inte ledare för någon rörelse, men Breivik har en politisk
analys av det nutida Europa. Han anser det vara i händerna på fega,
liberala och politiskt korrekta makthavare som har tillåtit Europa att
 invaderas av en främmande religiös kultur – islam. Det är Breiviks
självuppfattade plikt, utifrån att han tagit på sig identiteten som
”sann norrman”, att starta korståget mot dessa människor. Därmed
är hans attack mot den norska socialdemokratin – som inte är
muslimer utan de förrädare som släppt in muslimerna i Norge – en
modern form av fascism.59

Arun Saldanha vid University of Minnesota skriver om Breiviks rationalitet

och professionella uppträdande:

En överlevare vittnade om att Breivik var ”säker på sin sak, lugn

och kontrollerad. Han såg ut att veta vad han gjorde.” […] Det finns
alltför många överlappande likheter mellan Breivik och
ultranationalistiska Freikorps-milismän, nynazister och vit makt-
grupperingar för att räkna upp här.60

Ändå innebar Breivik något nytt i en uppräkning av fascistiskt våld. Han

hade ingen Duce eller Führer som han hyllade. Varför kunde inte
Fremskrittspartiets Siv Jensen fylla denna roll? Problemet för de fascistiska
rörelserna efter 1945 är att de euroepiska staterna inte längre tolererar
mellankrigstidens utmaningar mot våldsmonopolet – den traditionellt
organiserade fascistiske paramilitären blev och förblir en omöjlighet. Under
1980-talet formerade skinheadrörelsen vissa inofficiella våldsverkande
grupper, men även dessa blev i längden omöjliga att driva vidare. Under
1990-talet grundades i stället nya operativa metoder, där det fascistiska
våldet utövades av ensamma eller fåtaliga individer i linje med
neofascistiska rörelsers tankegångar – utan organisatorisk direktkontakt. Ett
svenskt exempel var den så kallade ”lasermannen” John Ausonius som
1991–1992 sköt sammanlagt elva personer med mörkt hår eller hudfärg.
Ausonius agerade på egen hand, men i linje med det tidiga 1990-talets
organiserade svenska rasism och flyktingmotstånd. Dåden skedde samtidigt
som enskilda aktivister brände flyktingförläggningar och rykten cirkulerade
om en våldsam men informell nazistisk organisation kallad Vitt ariskt
motstånd (VAM). Detta operationella mönster har en uppenbar nackdel för
de neofascistiska rörelserna, då de saknar kontroll över våldsutövningen. Å
andra sidan överväger fördelarna. Genom att gärningsmännen agerar på
egen hand kan rörelserna helt avsäga sig allt ansvar för våldsdåden –
samtidigt som de drar konkret nytta av den skräck som våldshotet projicerar
på journalister, forskare (inte minst historiker) och det demokratiska
samtalet. Genom ständiga anonyma mordhot, hakkors målade på ytterdörrar
och enstaka våldsdåd tystnar många röster i offentligheten.
År 1994 tillkom ett avgörande element som visade sig ha stor betydelse
för de nya rörelsernas framgångar under 2000-talet: internet. Anders
Behring Breivik var långt ifrån ensam – men den rörelse han tillhörde var
virtuell, en del av informationsteknikens utveckling. Den brittiske
medievetaren Matthew Feldman anmärker ironiskt att Breivik ”agerade
ensam – med undantag för hela internet”.61 Anledningen till att Breivik
lämnade Fremskrittspartiet var att han inte ansåg partiet tillräckligt radikalt,
vilket varit ett vanligt tema inom fascismen sedan 1919 och framåt. En del
av rörelsen vill anpassa sig till rådande politiska system, vilket innebär
kompromisser – medan rastlösa radikaler betraktar utvecklingen med
avsmak och inte sällan startar egna grupperingar som sägs företräda den
”äkta” ideologin. Så gjorde även Breivik. Men han fann inte sina radikala
trosbröder i fysisk form på Oslos gator utan på webben. Det var där han
blev en del av en folklig massrörelse, som både radikaliserade hans åsikter
och lärde honom göra bomber.62 Internet innebar en revolution inte minst
för de nynazistiska rörelserna då tekniken slog igenom på 1990-talet.
Tidigare hade de hänvisats till slarvigt producerade trycksaker och
”fanzines”, vars distribution var bristfällig. Men via internet kunde
rörelserna nå en masspublik helt utan distributionskostnader.
Detta är ingen kritik mot internet i sig, som är en politiskt neutral
innovation. Men alla nyheter i fråga om informationsteknik har haft
politiska konsekvenser. Uppfinnandet av skriften, tryckpressen, den
elektroniska telegrafen och telefonen, radio och TV – allt innebar
samhällsförändringar. Så även Tim Berners-Lees world wide web.63 Breivik
var medlem av det nazistiska webbforumet Nordisk.nu med 22 000
medlemmar. Fekete skriver att Breivik i sitt manifest ”ansluter sig till
filosofin hos Vienna School of Crusader Nationalism, hyllar rörelsen Stop
Islamisation of Europe i Europa och USA samt antijihadistwebbar som
Atlas Shrugs, Jihad Watch (drivs av Robert Spencer som Breivik citerar 64
gånger) och Gates of Vienna”.64 En av Breiviks favoritsajter var den
nazistiska Blood and Honour. Vidare stödde Breivik organisationerna
Norwegian Defense League och English Defense League, som finansierades
av den kristet-fundamentalistiske miljonären Alan Lake (Alan Ayling).
Denne skrev efter morden på sin 4Freedoms-webb att Breivik ”utförde
attacken för att protestera mot hur islam tar över stora delar av Europa”.65
Tillsammans bildar alla dessa webbplatser en enorm rasistisk rörelse som –
helt virtuellt – förmedlar en berättelse som deras besökare gör till sin
identitet. En berättelse om hur ”muslimerna” och ”islam” med hjälp av
förräderi och våld tar över västvärlden, med bistånd från de naiva och svaga
liberala partierna i respektive land. En berättelse om nationernas
degenerering, försvagning och stundande död – om inget avgörande görs i
form av nationella pånyttfödelser. Eller för att citera rörelsen Stop
Islamisation of Europe: ”Rasism är den lägsta formen av mänsklig dumhet,
men islamofobi är den högsta formen av sunt förnuft.”66
Med varierande stöd från ordinära politiska partier skapas en stämning av
stundande katastrof bland de nya rörelsernas sympatisörer. Precis som hos
Mussolini 1919–1922 och senare hos Adolf Hitler blir det första och
omedelbara målet inte föremålen för det rasistiska hatet – judarna,
muslimerna, romerna och så vidare – utan de förmenta landsförrädarna:
”marxisterna”. Det är dessa människor som är det omedelbara hotet mot
Europa i den moderna extremismens världsbild, påpekar Veit Bachmann.67
Breivik och hans ideologiska systrar och bröder har två politiska mål,
skriver Bachmann:

Både att med fasthet säkra nationens yttre gränser och (lika viktigt)
eliminera alla ”inre förrädare” som – enligt Breiviks egna ord –
 skulle ”bidra till en process av kulturellt och demografiskt
självmord”.68

Breiviks kommande norska inbördeskrig skulle sluta år 2083 med att alla
muslimer utvisades, medan samtliga ”kulturmarxister” avrättades. Det är
ingen slump att Breiviks massmord 2011 riktades mot unga
socialdemokrater – och inte mot muslimer. När han steg i land på Utøya och
öppnade eld mot barnen och ungdomarna var Breiviks segervissa replik:
”Marxister, i dag dör ni!”
Den moderna ultranationalismen med sin hotkultur – främst via internet,
kommentarfält och bloggar – och våldsutövning riktas mot specifika
personer utifrån vissa återkommande kriterier. Vanligast är anklagelser på
temat ”vänster”; kulturvänster, extremvänster eller marxister. Ett annat
vanligt tema är anklagelser om att någon är ”politiskt korrekt”, förkortat till
”PK-ism” eller enbart PK. Det underförstådda budskapet är att den
anklagade ger uttryck för sina förhatliga åsikter enbart för att uppfylla
gällande normer i fråga om antirasism och så vidare. Detta kan åtföljas av
antydningar om att PK-ism är lönsamt ekonomiskt, eftersom den politiskt
korrekte kan räkna med att få statligt understöd som klapp på huvudet för
sin offentliga verksamhet. Detta till skillnad från de nationalistiska
aktivisterna, som i stället anser sig utsatta för censur och förtryck. Särskilt
har detta varit fallet – möjligen något förvånande – i fråga om teckningar
och konst.

Karikatyrtecknaren
När den moderna rasismen konstruerades under 1700-talet anslöt sig
omedelbart en av dess ständiga följeslagare – karikatyrtecknaren.
Stereotyper som exempelvis ”juden”, ”negern” och så vidare ansågs ha
mycket speciella utseendemässiga karaktärsdrag som tydligt visade deras
underlägsenhet och hur olika dessa minoriteter var jämförda med
majoritetsbefolkningen i västvärlden. Problemet för rasismen var att dessa
kännetecken ofta inte syntes i naturtrogna avbildningar. Ännu värre blev det
när fotografierna anlände; den verklige ”juden” hade ingen enorm kroknäsa,
”negern” saknade de abnormt stora läpparna och ”kinesen” hade inte ögon
som sneda springor eller framtänder som gigantiska sockerbitar. Lösningen
blev karikatyrtecknaren, som kunde framställa rasistiskt stereotypa bilder
som uppförstorade de önskvärda rasegenskaperna. Karikatyrteckningen var
mer verklig än verkligheten, utifrån rasismens horisont. Metoden blev en
succé – och den visade sig ha ännu fler fördelar, särskilt när rasismen efter
hand allt oftare ifrågasattes moraliskt. Eftersom karikatyren gjorde anspråk
på att vara rolig (och ibland även var det) kunde kritiken tillbakavisas som
en brist på humor. Dessutom gjorde karikatyrens humoristiska karaktär att
den inte var på allvar utan ”på skoj” och därmed kunde tolkas som ofarlig,
harmlös eller rentav trevlig. Verkligheten var den motsatta. Genom sin
populärkulturella karaktär vann dessa teckningar mycket större spridning
och inflytande än exempelvis seriöst författade antisemitiska böcker.
Karikatyren etablerade rasistiska ”sanningar” hos stora befolkningsgrupper
som kanske sällan eller aldrig stötte på någon verklig ”jude”, ”neger” eller
annan representant för utsatta minoriteter.
Det mest kända exemplet på detta är den nazistiska och antisemitiska
publikationen Der Stürmer, grundad 1923.69 Tidningen är i dag ökänd för
sina karikatyrer av judar. Mindre känd är dess enorma kommersiella succé.
Under sin tjugotvååriga existens var den under långa perioder en av
Tysklands absolut mest spridda tidningar, med en upplaga på uppemot en
halv miljon exemplar – per vecka. Der Stürmers superstjärna var
karikatyrtecknaren Philipp Rupprecht, betydligt mer känd som signaturen
”Fips”. Denne tecknade Der Stürmers förstasida, som bestod av en
judekarikatyr i olika situationer. De hade traditionellt stereotypa utseenden
– mörkt krulligt och ovårdat hår, de var orakade, de hade enorma näsor och
giriga ögon. De vände handflatorna uppåt, grinade i lismande och falska
leenden och framställdes som löjeväckande feminina. Teckningarna
uppskattades enormt i Tyskland och gav upphov till ett stort antal
plagierande tidskrifter, som försökte upprepa succén: Der Streiter, Die
Sturmfahne, Die Kanone, Der Kampf och Die Flamme. Även internationellt
insåg man den ekonomiska och politiska potentialen hos Der Stürmer och
kopior uppstod i andra länder, exempelvis i Belgien där tidskriften De
Stormloop producerades. Der Stürmer vann dessutom stora läsarskaror
utomlands och massupplagor skickades varje vecka till USA, Kanada,
Brasilien och Argentina.
Men Der Stürmers aggressiva antisemitism var ingenting
okontroversiellt, den fick beskyddas vid tidningsställen av speciella
Stürmer-vakter. Innan Hitler kom till makten drabbades Der Stürmer av
statliga tidningsbeslag hela 35 gånger (mest ökänt var ”ritualmordsnumret”
som visade hur judar mördade arier och drack deras blod). Indrag bemöttes
av nazisterna med argumentet att de utgjorde ett hot mot den fria
informationen, att myndigheter och bolsjeviker försökte hindra
antisemitiska ”sanningar” att nå folket. Efter kriget gick de allierade mycket
hårt fram mot Rupprecht, som dömdes till sex års straffarbete för brott mot
mänskligheten – trots att han inte bidragit med några fysiska handlingar,
exempelvis krigsförbrytelser. Bara att teckna den sortens ”karikatyrer”
ansågs grovt nog för att motivera straffet. Der Stürmers chefredaktör Julius
Streicher drabbades ännu hårdare, han dömdes till döden genom hängning
och avrättades den 16 oktober 1946. Detta kan jämföras med ödet för de
tjänstemän som deltog vid Wannseekonferensen 1942 och som hade ett
direkt ansvar för den industriella Förintelsen. Flera av dessa undslapp straff
helt och hållet, medan andra fick mycket milda reprimander. De allierades
domstolar ansåg att de rasistiska, hatiska och antisemitiska karikatyrerna i
Der Stürmer utgjorde ett av nationalsocialismens stora brott med tanke på
teckningarnas konsekvenser. Ändå fortsatte produktionen av rasistiska
karikatyrer i väst efter fredsslutet 1945.
Att skymfa islams heligaste gestalt – profeten Muhammed – är ingen ny
metod när det gäller att förolämpa muslimer, skriver Liz Fekete:

Sedan har vi smädandet av profeten själv och, därmed, alla hans

anhängare. Exempelvis sägs att eftersom profeten Muhammed tog
en nioårig hustru så var han pedofil. Och eftersom profeten var
pedofil och alla muslimer följer profeten så är alla muslimer
pedofiler.70
Västerländska smädelser av Muhammed följer ett givet mönster, som utgör
en effektiv mediestrategi. Först publiceras någon typ av smutskastning av
Muhammed, vilken presenteras som legitim ”religionskritik” i
yttrandefrihetens namn. Denna publicering vinner internationell spridning
och förorsakar protester i ett antal muslimska länder, där diktaturregimer till
stor del göder en så kallad ”upprördhetsindustri” (exempelvis i Iran) för att
stärka sin maktposition. TV-bilder sprider stereotyper – vilda ”islamistiska”
människohopar på något torg, skäggiga män som skriker på ett obegripligt
språk, bränner flaggor och människoliknande dockor som föreställer någon
förhatlig gestalt. Okontrollerat hat som närmar sig vansinnets gräns.
Därefter inklippta intervjuer med den sansade västerländske
redaktionschefen som valt att publicera smädelsen av Muhammed. Denne
står under hot från terrorism och beklagar att ”muslimerna” inte förstår
västvärldens ideal om yttrandefrihet, fri press och öppen diskussion om
religion. Två tydliga bilder skapas; ett modernt, sekulariserat och civiliserat
”vi” vars överlägsenhet ställs mot de antimoderna, bokstavstroende och
barbariska ”dem” och deras underlägsenhet.
Detta ska inte tolkas som att yttrandefriheten inte är hotad av islamister,
vilket inte minst visades av ”fatwan” mot författaren Salman Rushdie efter
utgivningen av Satansverserna 1988.71 Irans andlige ledare ayatolla
Ruhollah Khomeyni utfärdade i februari 1989 en dödsdom mot Rushdie,
som tvingade författaren att leva under jorden i åratal. Hoten mot
yttrandefriheten är en återkommande historisk realitet och ska alltid
bekämpas. Problemet med det rasistiska smädandet av Muhammed är att
den efterföljande kritiken inte riktas mot specifika fundamentalister,
diktatorer eller våldsbrottslingar utan mot ”islam”, ”islamism” och samtliga
”muslimer”. Därmed utgör processen ett antiliberalt inslag i väst, eftersom
den skuldbelägger ett stereotypt definierat kollektiv i stället för individer.*
Yttrandefriheten används egentligen inte för ”religionskritik”, vilken hade
kunnat framställas mycket mer exakt och mindre sårande, utan för en
bekräftelse av både den egna identiteten och ”den andres” underlägsna
identitet. I september 2005 innebar publiceringen av tolv karikatyrer –
mestadels föreställande islams profet Muhammed – att det lilla nordiska
landet Danmark hamnade i cent rum för världens uppmärksamhet.

Danmark
Inte heller Danmark har någonsin haft en framgångsrik inhemsk fascism. År
1930 grundades Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP)
under ledarskap av Cay Lembcke. Partiet var en ren kopia av det tyska
NSDAP – inklusive svastikan, Hitlerhälsningen, paramilitärer som gavs
namnet SA samt en dansk översättning av Horst Wessel-sången. Vid valet
1939 fick DNSAP under två procent av rösterna. När Tyskland angrep
Danmark stödde DNSAP de tyska trupperna, men fick ändå ingen plats i
den danska samlingsregeringen 1940–1943. Däremot innebar krigsåren ett
unikt exempel på tysk ockupationspolitik. Officiellt ockuperades inte
Danmark över huvud taget, eftersom det danska statsstyret godkände den
tyska truppnärvaron – dock under protest. Danmark fick behålla sin
självständighet och blomstrade genom samarbetet med Nazityskland,
åtminstone fram till krigets vändpunkt vid Stalingrad tidigt 1943. Tusentals
danskar anmälde sig som frivilliga till Waffen-SS och mångdubbelt fler fick
arbete i den tyska industrin.
Detta innebar problem efter 1945, då den danska krigshistorien skrevs
om till en berättelse om antinazism och motstånd. Danmark har i dag stora
identitetsproblem – både när det gäller det förflutna och den nutida danska
rasismen. År 1995 grundades det nationalistiska Dansk Folkeparti (DF),
som vid folketingsvalet 1998 rönte stor uppmärksamhet genom partiledaren
Pia Kjærsgaards angrepp på flykting- och invandringspolitiken. Partiet
krävde dessutom avskaffad kommunal rösträtt för invandrare och avskaffad
hemspråksundervisning. Året för 11 september-dåden blev det stora
genombrottet, då Dansk Folkeparti 2001 nådde 12 procent av rösterna och
blev stödparti åt högerregeringen. Men den danska rasismen har större
räckvidd än DF:s valresultat. Under 2000-talet har hela den politiska miljön
i Danmark vridits åt ett mer radikalt och polariserat håll. Den viktigaste
enskilda händelsen under denna process var publiceringen av tolv
karikatyrer, de flesta föreställande profeten Muhammed, i tidningen
Jyllands-Posten den 30 september 2005.72
Det intressanta med de rasistiska stereotyperna i de danska
Muhammedkarikatyrerna är att de i stort sett var identiska med Der
Stürmers antisemitiska avbildningar av judar. Den ”onde österlänningen”
uppvisades inför västerlandet med samma vilda och svartmuskiga behåring,
samma enorma kroknäsa och samma ondskefulla ögon. Den enda påtagliga
skillnaden var att ”juden” i Der Stürmer bar kippa, medan ”muslimen” i
Jyllands-Posten bar turban. Denna likhet har kommenterats i debatten.
Professor Randall Hansen vid University of Toronto var kritisk till
jämförelsen, eftersom Der Stürmers teckningar var rasism medan de danska
karikatyrerna var ”religionskritik”:

Den mest stötande karikatyren porträtterade Muhammed med blottat

svärd och med en tänd bomb i turbanen. Den verkar likställa islam
med terrorism, att islam är en våldsam och dödlig religion. Det är
såklart nonsens, men är det rasism? Det är det inte. Det är hat mot
en religion. Och i ett liberalt samhälle måste man göra åtskillnad
mellan rasism och religionshat.73

Detta argument kan dock problematiseras, eftersom en nutida

karikatyrtecknare som producerar antisemitiska Der Stürmer-bilder av judar
skulle kunna hävda samma sak – att hen enbart kritiserade religionen
judendom. Hansen mötte också akademisk kritik för sin tes om
karikatyrerna som icke-rasism. Professor Erik Bleich vid Middlebury
College påtalade att teckningarna ”uppvisar alla tecken på klassisk
rasifiering: nämligen att en hel grupp människor klassificeras utifrån en
stereotyp identitetsmarkör såsom farliga och underlägsna”.74 Man kan
tillägga att båda exemplen var mycket framgångsrika i sitt konkreta
politiska syfte – ”Muhammedkarikatyrerna” nådde en enorm spridning
internationellt, precis som Der Stürmer. Till en början var krisen
inrikespolitisk. Det var danska muslimer som upprördes och protesterade.
Detta togs av Jyllands-Posten som en bekräftelse på att budskapet i
teckningarna var riktigt, skriver den danske antropologen Peter Hervik. Han
har studerat 232 nyhetsartiklar i sju danska tidningar för att belägga hur
konflikten tolkades i medierna.75 Det genomgående danska temat var att
yttrandefrihet var en västerländsk rättstradition som hotades av
invandrarnas ”islamism”. Hervik belägger en stark relation mellan
”antiflyktingpolitik och islamofobi i Danmark, vilken gjorde publiceringen
av teckningarna möjliga och den efterföljande kontroversen oundviklig”.76
Det som tände den internationella reaktionen var inte själva teckningarna,
utan att den danske premiärministern Anders Fogh Rasmussen – vars
koalition innehöll Dansk Folkeparti – vägrade träffa elva utländska
ambassadörer från muslimska länder, som ville diskutera situationen för
Danmarks muslimer. Resultatet blev den allvarligaste danska
utrikespolitiska krisen sedan andra världskriget och 130 människor dog i de
internationella oroligheter som följde. Den brittiske professorn i sociologi,
Tariq Modood, skriver:

Karikatyrerna var en utlösande faktor snarare än själva huvudfrågan.

Samtliga inblandade – muslimer som icke-muslimer – ”ser” dem
(bokstavligt eller bildligt) i en större och internationell kontext som
redan var starkt omtvistad. Från den muslimska sidan låg roten till
ilskan i en djupt grundad upplevelse av att inte respekteras. Att
deras mest närliggande känslor är ”öppna måltavlor” [fair game].
Underlägsen skyddslagstiftning, socioekonomisk marginalisering,
kulturellt förakt, hårdför övervakning av säkerhetstjänster,
ockupationen av Palestina, det internationella ”kriget mot
terrorismen” – allt sammanstrålade på denna punkt. Karikatyrerna
kan inte jämföras med vissa av dessa situationer, men de förstärker
känslan av att sparkas på ovanifrån [being bossed around]. En
handfull förödmjukande teckningar blir fokuspunkt för något
mycket större.77
Den västerländska nyhetsrapporteringen följde det danska mönstret och
tolkade förloppet som en fråga om yttrandefrihet, med undantag för Kanada
där medierna fokuserade på frågor om islamofobi. I övrigt ansågs
teckningarna symbolisera den västerländska människans liberala ideal i
strid mot ”muslimens” förstelnade världsbild. Retoriken underströk ”oss”
(frihetsälskande och civiliserade västerlänningar) i kontrast mot ”dem”
(barbariska och våldsamma ”araber” eller ”muslimer”). Denna rasistiska
diskurs ursäktar inte våldsamma angrepp på yttrandefriheten, men den
illustrerar kraften i något som på ytan förefaller harmlöst – tecknade
”karikatyrer”. Både i fallet Der Stürmer och Jyllands-Posten har den
politiska, sociala och kulturella effekten varit enorm.

Sverigedemokraterna och antifeminismen

Föraktet mot kvinnors kamp för lika rättigheter – feminismen – har inte
avtagit bland dagens ultranationalistiska rörelser jämfört med
mellankrigstidens fascism. Snarare tvärtom. Antifeminismen har snarare
blivit råare och ännu mer hatisk på 2000-talet. Under mellankrigstiden
kunde fascistiska rörelser inbegripa ”fascistisk feminism” i sitt politiska
program, men i dag är angrepp på feminismen en del av antikulturen
gentemot en förment diktatur av ”statsfeminism”, ”politisk korrekthet” och
”PK-ism”. Maskulinitetskulten, hyllandet av virilitet och manlighet kunde
utan problem leva vidare inom fascismen efter 1945. Detta ökande hat mot
feminismen syns tydligt i Sverige, vars moderna ultranationalism skiljer sig
från de övriga nordiska länderna. De svenska Sverigedemokraterna (SD)
har inte sin bakgrund i missnöjespartier eller populism utan i
skinheadrörelsen och – ännu längre tillbaka – i traditionell mellankrigstida
nazism. Judehat, antisemitism och öppen våldsam rasism kännetecknade
tidigare partiet. Åren 1989–1995 hette dess ledare Anders Klarström, som
dömdes för olaga hot mot en känd svensk underhållare. Klarström uttalade
följande i telefon:
 Du ska passa dig jävligt noga. Du kommer inte att leva så många
dagar till. Vi ska bränna dig, ditt lilla judesvin. Fy fan ditt äckliga
lilla judesvin. Passa dig, Hagge! Vi vet att du heter Harry Johansson
och du bor också. Vi ska komma och döda dig.78

Denna traditionella rasism och antisemitism ledde ingenstans för SD, som
fick mikroskopiskt väljarstöd. År 2005 påbörjades den radikala
omorganisationen av partiets officiella politik, utifrån de europeiska
erfarenheterna. Skinnskallekulturen, den biologiska rasismen och arvet efter
de nazistiska rötterna tvättades hårdhänt bort. Sverigedemokraterna
förklarade sig i stället vara antirasister och anslöt sig till det franska
tankegodset från Nouvelle Droite och Front National. SD sa sig vara
motståndare till att ”främmande kulturer” via invandring hotade den
inhemska kulturen. Partiet tog därmed officiellt avstånd från både rasism
och ”mångkulturalism”.79 Succén var historisk, med tanke på att samtliga
svenska fascistiska rörelser under mellankrigstiden sammantaget aldrig
nådde en enda procent av väljarstödet. Under 1930-talet bildade de
traditionella svenska partierna enad front gentemot fascistiska rörelser. Men
vid riksdagsvalet 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna
och erhöll mandat i riksdagen.
Sverigedemokraternas könspolitik är – till skillnad från rasismen –
identisk med de fascistiska mellankrigstida rörelsernas motsvarigheter. Det
är anmärkningsvärt, eftersom västvärlden efter 1945 genomgått flera
genomgripande förändringar i fråga om synen på kön. Att de moderna
rörelserna i så hög grad ändå ansluter sig till äldre motsvarigheters
könsuppfattningar blir därmed extra intressant. Sverigedemokraterna anser
könen vara ”lika mycket värda”, men utifrån de biologiska skillnaderna
mellan kvinnor och män är de bra på olika saker.80 Det finns ”biologiska
skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig
bortom det som kan observeras med blotta ögat”, skriver
Sverigedemokraterna och fortsätter:
 I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv
kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till
olikheter i preferenser, beteende och livsval. Att det finns olikheter i
hur de flesta män och de flesta kvinnor väljer att leva sina liv
behöver således inte vara ett problem, ett utslag av diskriminering
eller resultatet av en förtryckande könsmaktsordning.81

SD anser sig explicit stå för en sannare kärlek till kvinnan än den politiskt
korrekta ”statsfeminism” som förtrycker männen. Enligt partiet har ett
särintresse hos ”en viss grupp kvinnor” lagt beslag på könsfrågan utifrån ett
manshat som hotar hela nationen med degenerering och förfall. Detta ska
motarbetas både konkret och med hjälp av symbolfrågor, som att avskaffa
internationella kvinnodagen. ”Vi tycker inte att den dagen behövs. Om vi nu
är ute efter ett jämställt samhälle, var är i så fall internationella
mansdagen”, anser SD.82 Angående könspolitiken generellt så har
sverigedemokraten Hera Lamppu Maduro83 profilerat sig i frågan:

Egentligen skulle jag kunna förklara vad det innebär för mig att vara
feminist med två ord: Moder Jord. Kvinnan är bärare av livet. I vår
livmoder skapas liv, sker mirakel. Ett liv bildas och växer för att
sedan födas i värkar och smärta. Det finns inget vackrare och finare
än att skapa ett nytt liv. Kvinnor är gudinnor. Inget är mer heligt än
när kvinnan bär på ett nytt liv. […]
Kvinnor har oftast en genetiskt nedärvd känsla för att vårda,
förvalta livet och ta hand om andra. Män är oftast genetiskt byggda
och programmerade för att jaga, ta hem mat och skydda sin familj.
Mannen är skapt som han är för att han ska konkurrera med andra
hanar om den mest fruktbara och vackra honan och kunna erbjuda
henne den bästa grottan. Hon letar efter en riktigt stark och
livsduglig hane som kan ge henne friska och starka barn. Hon vill
kunna föda barnet i trygghet och inte behöva oroa sig för att det inte
finns mat eller för angrepp från andra hanar eller rovdjur. […]
 Och ni kvinnor, denna feminism ni håller på med, den gör inget
annat än att frånta mannen hans värdighet, hans styrka och
manlighet. Vill ni verkligen med handen på hjärtat göra alla män till
en mjuk massa utan ryggrad och muskler som era egna privata
tjänare? […] Låt kvinnor vara gudinnor och låt män få vara
gudar!!!84

Texten överensstämmer med den mellankrigstida fascismens könspolitik

och retoriken påminner starkt om Mussolinis talekonst. Här finns hyllandet
av den utrotningshotade maskuliniteten (styrka och manlighet), skapandet
av den nye fascistiske supermannen och hans kvinna (gudar och gudinnor)
liksom kvinnan som nationens livmoder; det sköte ur vilket framtidens
nationella pånyttfödelse ska bringas till liv.
I juni 2011 grundades Sverigedemokraternas kvinnoförbund, till viss del
som en strategi för att förändra den mansdominerade könsfördelningen hos
SD-väljarna. Fokusfrågan blev hårdare krav angående abort. ”Sedan vi
startade i juni har vi bara hunnit med en enda större kampanj och den
handlade om sänkta gränser för sen och fri abort”, sa Therese Borg,
pressansvarig för SD-Kvinnor.85 Abortmotstånd är inte populärt i Sverige,
varför förslaget var långt ifrån populistiskt – tvärtom. I stället är nationens
fysiska fortbestånd en fortsatt viktig ideologisk fråga för ultranationalister
även på 2000-talet. Men den verkliga fienden är inte aborterna utan den
moderna feminismen, och särskilt det abstrakta begreppet ”genus”. För
humanvetenskap och historiker är genus ett användbart teoretiskt verktyg i
den vetenskapliga verktygslådan – ett sätt att skilja egenskaperna
maskulinitet och femininitet från könstillhörighet (en kvinna kan vara
maskulin utan att vara man – och en man kan uppfattas som feminin utan
att bli biologisk kvinna). Men för rörelser som SD är ”genus” beteckningen
på en konspiration som hotar upplösa gränserna mellan kvinnor och män –
”en doktrin uppifrån”, enligt Borg:
 Det vi menar är att man kommit att sträva efter likriktning i stället
för acceptans för olikheter. Det sker ett skuldbeläggande av de som
uppför sig ”typiskt” manligt eller kvinnligt, det ges hela tiden
signaler om att man måste uppföra sig omanligt och okvinnligt för
att vara accepterad. Det gör inte att varken kvinnor eller män känner
sig mer trygga med vilka de är och det gör sannerligen inte att våra
barn och ungdomar växer upp till starka och trygga individer som
har gott självförtroende och vågar satsa på det som känns rätt för
dem.86

Hos den mellankrigstida fascismen var det den virile supermannens uppgift
att beskydda sina fascistiska systrar från attacker från undermänniskornas
manliga representanter. Tydligast syntes detta i antisemitismen, enligt
vilken judiska våldtäktsmän ständigt cirklade runt de ariska kvinnorna med
avsikt att idka samlag och därmed förbruka dem som nationell resurs. Även
denna tanke lever vidare på 2000-talet, närmast förstärkt. Enligt
Sverigedemokraterna är detta kärnan i ”sann feminism” – att skydda
svenska kvinnor från muslimska och utländska våldtäktsmän. Sverige sägs
ligga ”i världstoppen i våldtäktsstatistiken” på grund av invandringen, och
mer än var fjärde svensk kvinna känner sig ”otrygg i sin vardag”.87 Även
detta är den sven ska feminismens ansvar, eftersom den motarbetar kunskap
om våldtäkternas sanna natur:

Den besvärande omständigheten att den kraftiga ökningen av utom

hus-, grupp- och överfallsvåldtäkterna är proportionell mot den
ökande invandringen från västasiatiska, arabiska och afrikanska
länder vars kulturer och religion lämnar en hel del i övrigt att önska
vad gäller synen på kvinnor i allmänhet och sommarklädda svenska
kvinnor i synnerhet.88

Omsorgen om kvinnor vad beträffar våldtäktshot är dock inte generell – den

gäller enbart hot om våldtäkt från ”muslimer” och invandrare. När det
gäller fienden ”feministerna” är verkligheten den motsatta – dessa utsätts
regelbundet och frekvent för ultranationalismens våldtäktshot, via anonyma
mejl och mediernas kommentarfält. Även detta går att tolka utifrån den
traditionella fascistiska synen på kvinnan som nationens livmoder. När en
fientlig och kvinnlig feminist manifesterar sina åsikter i offentligheten blir
det den nutida ultranationalistens uppgift att påpeka hennes rätta
samhällsroll – vilket återspeglas i de hotfulla invektiv som används: ”fitta”,
”hora” eller ”luder”. Alla dessa ord har med det kvinnliga könet att göra,
eller också syftar de på den fysiska sexualakten – det vill säga den sanna
kvinnans verkliga uppgift. Feminister uppmanas att sluta med sin
opinionsbildning, annars ska de ”straffknullas” eller ”våldtas”. Alternativt
har de ”inte fått tillräckligt med kuk”.

*
Av en märklig slump dyker Salman Rushdie upp på min TV just när jag skriver detta, apropå en
rasistisk film om Muhammed som för ögonblicket cirkulerar på YouTube och som förorsakat
våldsamma protester. Framträdandet sker i någon amerikansk pratshow på en nyhetskanal. Rushdie
säger att yttrandefriheten alltid ska försvaras, men att film-producenten är ”a jerk [who] did
something clearly to incite a response. The sad thing is that he got exactly the response he’s trying to
incite.”
5. Folklig ultranationalism, neofascism – eller någonting
annat?

ABSOLUT VIKTIGAST ATT komma ihåg när man vill definiera dagens
europeiska ultranationalistiska rörelser som fascistiska eller inte är att detta
är en politisk-ideologisk analys – inte en moralisk.89 Först när denna
definition är fastställd kan man försöka bedöma de eventuella
konsekvenserna.
Det finns två mycket starka argument för att dagens ultranationalistiska,
rasistiska rörelser inte ska betraktas som fascistiska. Åtminstone gäller detta
de partier som kastat av sig den gamla fascistiska rekvisitan och anpassat
sig till nutidens politiska konventioner. För det första är de – åtminstone
officiellt – oftast anhängare till demokrati och det liberaldemokratiska
politiska systemet:

Partierna vill inte avskaffa de fria valen till lokala, regionala och
statliga församlingar (parlament).
Partierna vill inte inskränka yttrandefriheten eller pressfriheten.
Partierna vill inte införa korporativistiska ekonomiska system.

Det andra argumentet mot att kalla de nutida rörelserna för fascistiska är
ännu starkare – de avfärdar själva att de är fascister. Ända sedan 1945 har
ordet ”fascist” stämplats i pannan på politiska motståndare. Denna metod,
att använda ett ideologiskt begrepp som allmänt skällsord, innebar en
devalvering av dess faktiska innehåll. Därmed förtjänar alla dessa rörelser
som uppstod – med franska Nouvelle Droite och Front National som
förebild – att få göra sin stämma hörd när deras ideologiska hemvist
diskuteras. Å andra sidan avfärdar dessa partier samtliga beteckningar av
deras politik – även begrepp som ”extremhöger”, ibland på goda grunder.
Extremhöger borde innebära extrem konservatism eller extrem nyliberalism
(kraftigt sänkta skatter, radikala avregleringar, och så vidare). Men de nya
rörelserna är tvärtom ofta förespråkare av stora sociala och
skattefinansierade välfärdssystem – för rätt typ av människor, det vill säga
inte ”invandrare”, ”muslimer” eller ”judar”. Konservativa inslag existerar,
exempelvis i fråga om könsroller, men kontras med radikalitet i andra
frågor samt en omsorg även om lägre samhällsklasser inom ”vår” nation.
Ett annat begrepp som anses beskriva de nya partierna är ”populism” –
vilket på svenska innebär politiska förslag som enbart är tänkta att lura till
sig sympatisörer, snarare än att återspegla en sann politisk övertygelse.
Nationalencyklopedin beskriver populistisk politik så här:

Populistiska rörelser kämpar ofta med opportunistisk argumentation

för ökad direkt demokrati inom det politiska systemet, men de följer
inte alltid denna målsättning om de hamnar i en maktposition.90

Sådana partier existerar och har existerat återkommande i historien, i

Sverige exempelvis i form av Ny Demokrati som satt i riksdagen 1991–
1994. Ny demokrati hade tydliga rasistiska drag, men frågan är om dagens
ultranationalism kan sorteras in i samma fack. Rasismen hos exempelvis
Sverigedemokraterna är inget populärt drag hos partiet, snarare skapar det
antipatier och avsky hos breda folklager. Partiets rasism är dessutom inget
utslag av opportunism utan grundar sig på en ärlig övertygelse hos dess
ledare, medlemmar och funktionärer. Mycket tyder på att användandet av
det svenska ”populism” är en felöversättning av engelskans populism, som
delvis har en annan betydelse. Enligt Merriam-Websters engelska ordbok
betyder ordet följande:

Definition of POPULIST
1: A member of a political party claiming to represent the common people.
2: A believer in the rights, wisdom, or virtues of the common people.91
Detta är något annat än tom opportunism och icke-ideologiskt driven
missnöjespolitik. En bättre översättning av engelskans populist till svenska
blir då ”folklig”, vilket fångar in de nya rörelsernas syn på sin egen
ultranationalism. Det vill säga att hela ”nationen” är välkommen att delta i
kampen – så länge partierna inkluderar de aktuella individerna i denna
artificiella, föränderliga och politiskt styrda gemenskap. Vi börjar därmed
känna igen den klassiska fascismens politik från mellankrigstiden.
Intressant blir hur partierna själva definierar sin ideologi då de avfärdar
orden ”fascism”, ”rasism” och ”högerextremism”. Svenska
Sverigedemokraterna använder sedan 2011 begreppet socialkonservatism,
vilket de beskriver på följande vis:

De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som

Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan
efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället genom
att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den
traditionella vänstern. Strävan efter att ersätta klasskamp och hat
med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta
revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan
efter att ersätta tendenser till anarki och samhällsupplösning med
trygghet, hög moral och lag och ordning.
Vi delar också den tidiga europeiska socialkonservatismens
analys att nationalismen och stärkandet av samhörigheten på den
nationella identitetens och den gemensamma kulturens och
historiens grund är det kanske viktigaste medlet för att förverkliga
de ovan nämnda strävandena.92

Detta är något helt annat än konservatism. Nyckelordet är i stället prefixet

”social” som återkommit historiskt som beteckning för fascistiska rörelser.
Sammanfattningsvis får vi följande punkter, när det gäller
Sverigedemokraterna:
 Rörelsen anser att nationen är degenererad – den saknar ”stabilitet och
gemenskap”.
Rörelsens grund är ”nationalismen”.
Rörelsen är varken höger eller vänster – den vill ”förena de bästa
elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern”.
Rörelsen syftar till en nationell återfödelse – ”anarki och
samhällsupplösning” ska ersättas av ”trygghet, hög moral och lag och
ordning”.

Inför riksdagsvalet 2010 använde Sverigedemokraterna en valaffisch med

två påfallande ljusblonda barn i ett stereotypt svenskt lantligt
sommarlandskap. Den lille pojken bar ett metspö (i bakgrunden syntes en
sjö), medan den ännu mindre flickan bar en matkorg och blommor.
Affischens text löd: ”Ge oss Sverige tillbaka!” Detta kärleksfullt återgivna
”Sverige” som syntes på bilden var alltså förstört – enbart
Sverigedemokraterna älskade de små blonda barnen tillräckligt mycket för
att kunna ge dem nationen ”tillbaka”. Sverigedemokraterna som folklig
ultranationalism med nationens återfödelse som politiskt mål. Detta kan
jämföras med Roger Griffins berömda definition av fascism:

Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina

olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på
nationens återfödelse.93

Nästa steg för att analysera dessa nya europeiska rörelser – som samtliga
har programförklaringar liknande Sverigedemokraternas
”socialkonservatism” – är att studera hur experter på fascism tolkar dem.

Fascismens återfödelse
Fascismforskare är sällan överens om någonting, tvärtom göder den
vetenskapliga debatten nyfikenheten och sökandet efter nya kunskaper och
insikter. För Roger Griffin råder det inget tvivel om att de moderna
nationalistiska partierna och deras företrädare är att betrakta som
fascistiska:

Om en ultranationalist anser att hans eller hennes nation är utsatt för

förfall, att nationen förråds av politiker, att nationen veknar, att
nationen tas över av den globala kapitalismen, att den måste återta
sin nationella identitet och skapa någon form av återfödelse. Oavsett
hur denna återfödelse framställs, och med eller utan en ”rörelse”
med uniformer och saluteringar – för mig är detta en form av
fascism.94

Roger Griffin konstaterar däremot – som alla experter på fascism – att

dagens rörelser generellt avfärdar både Mussolini och Hitler. ”Nutidens
fascister ser på dessa personer som en kommunistisk trotskist ser på Josef
Stalin – förrädare inom ideologin som förstört och förvanskat”, påpekar
Griffin.95
Roger Griffin är dock en kontroversiell forskare, med ett undantag. Just
nationalismen – eller ”ultranationalismen” – som grundläggande drag inom
fascismen tycks nästan alla inblandade akademiker kunna skriva under på.96
En annan fråga blir om ideologier över huvud taget existerar som konstanter
under århundraden. Liberalismen, socialismen och konservatismen ser
samtliga mycket annorlunda ut i dag jämfört med för hundra år sedan.
Griffin hävdar att alla ideologier ändå har en innersta ”själ” som är
oföränderlig. Socialismen hävdar solidaritet med proletariatet, liberalismen
värnar individens frihet och konservatismen är tillbakablickande och
motsätter sig snabba förändringar. På samma sätt skulle alltså den folkliga
ultranationalismen, föreställningen om nationens degenerering och strävan
efter en nationell återfödelse vara något som i alla tider utmärker fascism.
Dessa grundläggande fascistiska tankar kan sedan appliceras på olika
tidsepokers speciella krav – även under 2000-talet. Griffin understryker att
fascismen har en darwinistisk förmåga att anpassa sig till nya miljöer, både i
tid och rum.
 För att se om Griffin får mothugg kan vi studera en av hans argaste
kritiker och rivaler, den amerikanske historieprofessorn Robert O. Paxton
som utmanar Griffin som världens ledande expert på fascism. Paxton pekar
på att de flesta som varnar för en återkommande europeisk fascism har en
mycket vag definition av ideologin – exempelvis som en ”överdrivet
våldsam rasism”.97 De nutida rörelsernas ledare är dock inga öppna
beundrare av Mussolini eller Hitler, anmärker Paxton då han beskriver
franska Front National och de andra moderna partierna:

Dessa ledare har blivit duktiga på att visa upp ett moderat yttre inför
allmänheten, medan de internt kan välkomna öppet fascistiska
sympatisörer – dock med kodord om att acceptera sin egen historia,
återställa nationell stolthet eller erkänna ridderligheten hos
stridande. Vaccinationen av Europa mot fascism via dess skamfulla
år 1945 är oundvikligen tillfällig, allteftersom
ögonvittnesgenerationen dör ut. Hur som helst, en framtida fascism
– en akut reaktion på någon ännu ej uppfunnen kris – måste inte
vara en perfekt kopia av den klassiska fascismen.98

Detta kan enligt Paxton ske trots att de nya rörelserna avfärdar ordet
fascism – vilket de måste. Själva symbolspråket hos en ny fascism måste
bytas ut. ”Men det skulle inte göra rörelserna mindre farliga”, anser
Paxton.99 Frågan är hur stor vikt vi måste lägga vid dessa rörelsers olikheter
jämfört med klassisk fascism. Paxton anmärker att en politisk dimension
som försvunnit fullständigt är idéerna om korporativistisk ekonomi.
Attackerna mot ”marknadernas frihet och den ekonomiska individualismen”
är borta, skriver han.100 Han får medhåll av den amerikanske historikern
Diethelm Prowe. Denne anser att de moderna rörelserna är att betrakta som
fascistiska – ”enbart korporativismen har förlorat sin lyster”, skriver
Prowe.101
När det gäller korporativism bör dock invändas att mellankrigstidens
fascister var notoriskt ointresserade av ekonomisk teori. De tog till vad de
ansåg effektivast för att snabbt stärka nationens ställning och i deras samtid
råkade detta bli korporativismen. Efter Sovjetunionens kollaps råder
konsensus om att marknadsliberalism är effektivast och då blir det naturligt
för en nutida ultranationalist att välja detta system, utifrån ett fortsatt
fascistiskt ointresse för nationalekonomi. Mer anmärkningsvärt är de
moderna rörelsernas syn på demokrati, anser Paxton. ”Inget av de mer
framgångsrika europeiska extremhögerpartierna föreslår att demokratin bör
bytas ut”, skriver han.102 Dessutom har de själva slutat att utöva våld:

De överlåter det åt skinheads att öppet visa våldets skönhet liksom

det mordiska rasistiska hatet. De framgångsrika radikala
högerpartierna vill inte sammankopplas med dem, även om de i
tysthet kan ge medlemskap åt aktionsgrupper inom ultrahögern samt
tolerera en viss dos av överhettat språk som hyllar
våldshandlingar.103

En annat stor skillnad är synen på kriget. Under mellankrigstiden såg Hitler

och Mussolini fram emot den stund då Europas arméer kunde mötas på
slagfältet för att avgöra vilken nation som var livskraftigast. I dag är ingen
sådan framtid eftersträvansvärd för den moderna ultranationalismen. Krig
mellan länder som Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien ter sig
fullständigt orimligt. Ändå landar Paxton i övertygelsen att det verkligen är
fascism vi ser runtomkring oss i västvärlden i dag – att fascismen nått
parlamenten i större delen av Europa. Även i länder som Sverige. Paxton
använder begreppet neofascism alternativt ”folklig nationalism” för att
beskriva de nya rörelserna:

De neofascistiska rörelserna som uppstått de senaste decennierna

har varit enfrågerörelser som fokuserar på de ekonomiska, sociala
och kulturella hot som representeras av invandrarna. I den mån de
ingått i regeringar (i Italien och Österrike) så är det efter att ha
förklarat sig som icke-fascister eller postfascister för att bli en del av
 den politiska mittfåran. Jag har inga problem med att kalla dessa
extrema former av efterkrigstida europeisk xenofobi och nationalism
för neofascistisk. Åtminstone upptar de samma position på det
politiska spektrumet och anfaller samma fiender.104

Paxton avslutar med slutsatsen: ”Vi har inte sett det sista av fascismen –
möjligen av själva ordet, men inte av fenomenet.”105
En annan av världens absolut främsta experter på fascism är den brittiske
historikern Kevin Passmore, även han motståndare till och kritiker av Roger
Griffin. Passmore skriver om antagonisten:

Jag tror helt enkelt det är omöjligt att definiera fascism som Griffin
gör. Det är helt enkelt omöjligt att svara på frågor som ”Är
antisemitism grundläggande för fascismen?” För mig är det bara
möjligt att undersöka hur rörelsen har använt sig av – eller avfärdat
– begreppet.106

Desto intressantare blir därför Passmores analys av de nutida rörelserna,

eftersom dessa avfärdar begreppet ”fascism” om sig själva. Frågan för
Passmore blir hur långt en rörelse kan fjärma sig från en politisk linje innan
den också har lämnat den underliggande ideologin. ”Om vi vill inkludera ett
exempel i marginalen så behöver vi bara vidga definitionen en smula. Men
detta har ett pris, eftersom definitionens skärpa reduceras”, skriver
Passmore.107 Framför allt måste analysen acceptera att fientlighet mot
demokrati inte är en nödvändig komponent i fascism. ”Priset för detta är att
distinktionen mellan historisk fascism och andra rörelser blir svårare att
bestämma”, anmärker Passmore – och det är en mycket skarpsinnig
kommentar. Under mellankrigstiden var konservatismen, kommunismen
och fascismen antidemokratiska. Går det därmed i dag att vara konservativ,
kommunist eller fascist och samtidigt demokrat? Passmore gör en mycket
viktig anmärkning angående de nutida rörelsernas förhållande till
demokrati:
 Den [klassiska] fascismen ansåg krossandet av demokratin vara ett
villkor för ultranationalismens triumf. Men den nutida extremhögern
vill göra demokratin etniskt homogen och reservera dess förmåner
för den dominerande nationaliteten. Deras drömsamhälle ligger
möjligen närmare sydafrikansk apartheid eller idealen hos vita
separatister i USA.108

Denna ”alternativa demokrati” hos de moderna ultranationalistiska

rörelserna är på god väg att byggas upp i Europa redan i dag – i Ungern, där
regeringspartiet i samarbete med det fascistiska Jobbik låter demokratin
aktivt exkludera framför allt romer (men också judar). Även Danmark visar
diskursiva tendenser åt detta håll. Tanken om en ”alternativ demokrati” har
teoretiskt stöd i historisk fascism, genom dessa rörelsers ambition att bygga
en ”alternativ modernitet”. Få av alla nutida ultranationalistiska partier –
varken på kontinenten eller i Norden – vill avveckla demokratin. Men de
vill avskaffa den liberala parlamentariska demokratins universella
värdegrund, själva den ideologiska basen för modern demokrati.
Passmore påpekar att dagens rörelser försöker utnyttja demokratins
rasistiska potential. Om de kan mobilisera folkliga majoriteter för sin politik
så kan västvärldens demokratier bli majoritetssamhällets tyrannier, där
uteslutna grupper förvägras delta. Dessa medborgare kan inkluderas eller
exkluderas enligt den neofascistiska regimens nyckfulla vilja; ena dagen
kan fienden vara muslimer eller romer – för att nästa dag bli judar. De kan
utsättas för diskriminering, förtryck eller statligt fysiskt våld, med
hänvisning till att sådant sker i enlighet med ”demokratiskt fattade beslut”.
Passmore fortsätter:

Försvaret av ”identitet” har möjliggjort för neofascister att

mobilisera en socialt mycket mer blandad koalition än den som
stödde fascismen under 1930-talet. Det faktum att de
omständigheter som producerat nationalistisk folklighet i dag skiljer
sig från den mellankrigstida fascismen diskvalificerar inte nutidens
 rörelser från att kallas fascistiska. Så fort idén om fascism kommit
ut i offentligheten så är den potentiellt användbar för ett flertal
situationer.109

Passmores sammanfattande poäng är att fascismen bevisligen kvarstår som

en möjlig politisk utväg för europeiska stater – utan att den moderna
neofascismen blivit mindre ondskefull eller mindre farlig än den
mellankrigstida fascismen.
Faktum är att man får leta noga bland experter på fascism för att hitta
någon som hävdar att dagens ultranationalistiska rörelser är icke-fascistiska.
Det enda undantaget av vikt är professor emeritus Ernst Nolte vid Freie
Universität i Berlin. Denne hävdar att fascismen hade en avgränsad
tidsepok som slutade 1945. Nolte har dock diskrediterats i forskarvärlden
efter revisionistiska tendenser i fråga om Förintelsen.110 Ett annat undantag
hittar vi i fascismforskningens utkanter. Den brittiske historikern Ian
Kershaw är specialiserad på Nazityskland och säger ingenting om huruvida
de nutida rörelserna är fascistiska. Däremot avfärdar han all överdriven
pessimism angående framtiden. Dagens Europa utmärks visserligen av
utbredd politisk apati, tillstår Kershaw, men denna ”kommer inte att
omvandlas till högerradikalism eller mobiliseras på ett sätt som äventyrar
demokratiska friheter”.111 Kershaw har rätt i att graden av pessimism bör
hanteras med försiktighet, däremot motsäger han inte den breda konsensus
som råder inom forskningen – och som borde få ett betydligt större
genomslag i dagens politiska samtal.
Den franska tankesmedjan från 1968 – Nouvelle Droite och dess ledare
Alain de Benoist – genomförde ett intellektuellt Herkulesarbete som
lyckades bortom vad som någonsin kunde ha ansetts möjligt före kalla
krigets slut och 11 september-attentaten. Den nya fascismen, neofascismen,
är ett politiskt faktum inom den euroepiska parlamentariska politiken.
Vidare har den inflytande långt in i de traditionella demokratiska partierna.
De neofascistiska rörelserna fungerar som ”befruktare av transformativa
idéer och härolder för trender under utveckling”, skriver statsvetaren Jeffrey
M. Bale.112 Till skillnad från Kershaw anser han att det finns stor anledning
till oro, eftersom dagens neofascism redan visat sig kapabel att växa
häpnadsväckande snabbt under perioder av upplevd kris. De demokratiska
valen i Europa har fått en helt ny dimension, bortom den invanda kampen
mellan parlamentariskt demokratisk vänster och höger.
 6. Vi som satts att leva i besvikelsens epok

DE TRADITIONELLA IDEOLOGIERNA erbjuder inte längre någon framtidstro.

Särskilt socialismen har förändrats på detta område – sedan 1970-talet har
denna tidigare optimistiska ideologi blivit tillbakablickande, nostalgisk och
pessimistisk. Under 1980-talet tog nyliberalismen över den lediga framtiden
och seglade i medvind när Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade.
Men en ständig ström av finanskriser malde ner tron på oreglerade
marknaders förmåga att bygga en ljus framtid. Någon folklig entusiasm
erhöll aldrig nyliberalismen. I stället har de senaste decennierna sett en helt
ny ideologi uppstå – ekologismen. Sprungen ur 1970-talets
kärnkraftsmotstånd har gröna partier fått parlamentariskt genomslag i
Europa. Någon optimism erbjuder dock inte heller dessa rörelser. Tvärtom
finns ett domedagstema hos miljörörelsen, ett budskap om den snara
undergången för allt mänskligt liv på jorden.
I allt detta uppstår ett betydande politiskt utrymme – människor är
svältfödda på optimism, positiva budskap och trygghet.
Svaret kan vara ultranationalismen. Framgångarna för konservativ
historieskrivning tyder på det – marknaden synes oändlig för
tillbakablickande och nationalistiska verk om fornstora dagar. Om
fältherrar, kungar och krig. Fram träder neofascismen och erbjuder
nationens återfödelse. En ljus, trygg och rik framtid – bara vi först gör oss
av med ”de andra”, vilka de för ögonblicket råkar vara. Muslimer? Romer?
Judar? En gyllene gryning, inte bara i Grekland utan i hela Europa.
Fascismens positiva kraft som lockelse för hundratusentals européer är
ingen spekulativ tanke om framtiden. Den är redan verklighet, i dag.
Fascismen riskerar att bli 2000-talets ideologi och förefaller enbart att
växa ytterligare. Mussolinis ord från 1932 känns varken antikverade,
omoderna eller främmande för nutidsmänniskan:
 För fascismen är inte världen denna materiella värld som enbart har
ytlighet, där människan separeras från alla andra människor. Ensam
och utsatt för en naturlag som instinktivt tvingar individen att leva
ett liv utifrån ögonblickets egoistiska njutningar.
I fascismen är varje människa nationen och landet. Människan är
detta via en moralisk lag, som binder samman alla individer och
generationer i tradition och syfte. En moralisk lag som besegrar
instinkten att leva ett liv bestående enbart av korta njutningar. Att
ersätta detta med ett överlägset liv – fritt ovanför tidens och
rummets begränsningar.
Ett liv i vilket individen – genom att offra egenintresset, även via
döden – förstår hela den andliga existens i vilken människovärdet
existerar.113

Den franske författaren André Malraux förutsåg dagens fascistiska

framgångar redan för femtio år sedan när han yttrade:

En man som både är aktiv och pessimist är antingen fascist – eller

också kommer han snart att bli det.
 Författarens tack

Detta verk hade aldrig tillkommit utan hjälp från forskare, experter och
tålmodiga vänner.
Jag vill särskilt (i bokstavsordning) nämna historikerna fil.dr Mats
Deland vid Uppsala universitet, fil.dr Matthew Kott vid Uppsala universitet,
fil.dr och universitetslektor Bo Persson vid Stockholms universitet och fil.dr
Hossein Sheiban vid Stockholms universitet för genomgång av manus.
Angående läsning, kritik och kommentarer vill jag nämna min förläggare
Stefan Hilding, förlagsredaktör Ingemar Karlsson och författaren Ola
Larsmo. Specialgranskning har genomförts av John Cederblad (Frankrike),
Yukiko Duke (Japan), Thomas Gustafsson (Spanien), Peter Karlsson
(Ungern) och fil.dr Lars Westerlund (Finland). Dessutom har ett antal
personer ständigt hjälpt till med goda råd, tips och intresse: fil.dr Magnus
Alkarp, fil.dr Pär Frohnert, fil.dr Roger Griffin, fil.dr Lars Ilshammar, fil.dr
Paul A. Levine, Lars Linder, fil.dr Victor Lundberg, fil.dr Mikael Nilsson,
fil. mag. Robert Nilsson, fil.dr Leif Runefelt, fil.dr Tanja Schult, fil.dr Oula
Silvennoinen, Sara Starkström, Hanserik Tönnheim och professor Johnny
Wijk.
Jag framför härmed min varma tacksamhet till samtliga ovanstående
personer!
 Noter

DEL I: FASCISMENS HISTORIOGRAFI

1. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 9. ↵

2. Se exempelvis ”Ondska”, Nationalencyklopedin. ↵
3. Nathan Stoltzfus, R.J.B. Bosworth, ”Memory and Representations of Fascism”, i: R.J.B.
Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 566. ↵
4. Ibid. ↵
5. Alf W. Johansson, Den nazistiska utmaningen, sid 161. ↵
6. Lars-Arne Norborg, ”Fascism: Fascismens idéer”, Nationalencyklopedin. ↵
7. Roger Griffin, Werner Loh, Andreas Umland (red.), Fascism Past and Present, West and East:
An International Debate on Concepts and Cases in the Comparative Study of the Extreme
Right (Stuttgart, 2006), s. 168. ↵
8. Extract from 13th Enlarged Executive of the Communist International (ECCl) Plenum (held
December 1933) on ”Fascism, the War Danger, and the Tasks of Communist Parties”.
Återgivet i Roger Griffin (red.), International Fascism: Theories, Causes and the New
Consensus (London, 1998), s. 59ff. ↵
9. Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 279. ↵
10. Bernt Hagtvet, Stein Larsen, Who Were the Fascists (Bergen, 1980), s. 28. Återgivet i Roger
Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 281. ↵
11. ”Fascism”, i: ABC of Political Terms: A Short Guide (Moskva, 1982), s. 29f. Återgivet i Roger
Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 282f. ↵
12. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2005), s. 207. ↵
13. Joachim Petzold, Die Demagogie des Hitler-Faschismus (Frankfurt-am-Main, 1983). ↵
14. Ibid. Återgivet i Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 283. ↵
15. Ibid., s. 283f. ↵
16. Bernt Hagtvet, Stein Larsen, Who Were the Fascists (Bergen, 1980), s. 28. Återgivet i Roger
Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 281. ↵
17. Joachim Fest, Hitler: Eine Biographie (Hamburg, 2006). ↵
18. Bernt Hagtvet, Stein Larsen, Who Were the Fascists (Bergen, 1980), s. 28. Återgivet i Roger
Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 281. ↵
19. Se exempelvis Petter Larsson, ”Har inte alla rätt”, Aftonbladet (101004). På internet
http://www.aftonbladet.se/kultur/article12553780.ab (hämtat 110417). ↵
20. Ur Michael Mann, Fascists (Cambridge, 2004). ↵
21. Antonio Costa Pinto, Roger Eatwell, Stein Ugelvik Larsen (red.), Charisma and Fascism in
Interwar Europe (Oxon, 2007). ↵
22. Se exempelvis den kända utbrottsscenen i spelfilmen Der Untergang (regi Oliver
Hirschbiegel, Tyskland, 2004). Finns i överflöd att bese i olika parodiversioner på Youtube. ↵
23. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2005), s. 208. ↵
24. Ibid. ↵
25. Daniel Pick, The Pursuit of the Nazi Mind (Oxford, 2012), s. 6. ↵
26. Ibid., s. 139. ↵
27. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2005), s. 211. ↵
28. Ibid., s. 211. ↵
29. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 19. ↵
30. Anders Hjemdahl, Camilla Andersson, ”Ungdomar har obefintlig kunskap om kommunism”,
debattartikel i Dagens Nyheter (070509), på internet http://www.dn.se/debatt/ungdomar-har-
obefintlig-kunskap-om-kommunism (hämtat 110620). Lägg märke till hur Förintelsen av
Europas judar exkluderas i texten. ↵
31. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2005), s. 212. ↵
32. Ibid., s. 213. ↵
33. Robert O. Paxton, ”Comparisons and definitions”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford
Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 562. ↵
34. Martin Kitchen, Fascism (London, 1976). ↵
35. Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 284. ↵
36. Walter L. Adamson, ”Gramsci’s Interpretation of Fascism”, Journal of the History of Ideas,
Vol. 41, No. 4 (1980), s. 616. ↵
37. Nicos Poulantzas, Fascism and Dictatorship: The Third International and the Problem of
Fascism, (London, 1979). Återgiven i Roger Griffin (red.), International Fascism: Theories,
Causes and the New Consensus (London, 1998), s. 86ff. ↵
38. Roger Griffin (red.), International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus
(London, 1998), s. 44. ↵
39. Nathan Stoltzfus, R.J.B. Bosworth, ”Memory and Representations of Fascism”, i: R.J.B.
Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 572. ↵
40. Seymour Martin Lipset, Political Man (Garden City, 1963). ↵
41. Ibid. Återgivet i Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 286. ↵
42. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2005), s. 210. ↵
43. Seymour Martin Lipset, Political Man (Garden City, 1963). Återgivet i Roger Griffin (red.),
International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus (London, 1998), s. 102. ↵
44. Ernst Nolte, Three Faces of Fascism (London, 1965). Nolte, som var antimarxistisk, tolkade
fascismen strukturellt som en antirörelse, vilken sökte skapa ett samhällssystem som erbjöd en
fristad undan sekularisering, demokratisering och globalisering – ibland sammanfattat under
begreppet ”moderniseringsprocessen”. ↵
45. Roger Griffin, Werner Loh, Andreas Umland (red.), Fascism Past and Present, West and East:
An International Debate on Concepts and Cases in the Comparative Study of the Extreme
Right (Stuttgart, 2006), s. 30. ↵
46. Ibid., s. 39. ↵
47. Ibid. ↵
48. Ibid. ↵
49. Roger Griffin, The Nature of Fascism (New York, 1991). Denna berömda definition
förekommer som referens i de flesta efterkommande akademiska verk om fascismen, oavsett
om författaren är för Griffin eller ej. I detta fall har jag hämtat citatet från Matthew Feldman,
”Editorial introduction”, i: Matthew Feldman (red.), A Fascist Century: Essays by Roger
Griffin (Hampshire, 2008), s. xii. ↵
50. Mejl till författaren från fil.dr Kevin Passmore, 091215. ↵
51. Kevin Passmore, ”Generic fascism and the historians”, i: Roger Griffin, Werner Loh, Andreas
Umland (red.), Fascism Past and Present, West and East: An International Debate on
Concepts and Cases in the Comparative Study of the Extreme Right (Stuttgart, 2006), s. 173f.
↵
52. Ibid., s. 168. ↵

DEL II: VÄGEN TILL PIAZZA SAL SEPOLCRO

1. Exempelvis http://youtu.be/CMpTm0_Gsc0 (hämtat 110526). ↵

2. Sara Mills, Michel Foucault (Oxon 2003), s. 24. ↵
3. Pierre Bourdieu, Kultursociologiska texter (Stockholm 1994), s. 161. ↵
4. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 8. ↵
5. Harry Järv, ”Friedrich Nietzsche”, Nationalencyklopedin. ↵
6. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 33. ↵
7. Steven E. Aschheim, Culture and Catastrophe (New York, 1996), s. 71. ↵
8. Ben Macintyre, Sökandet efter Elisabeth Nietzsche (Stockholm, 1992). ↵
9. Sven-Olov Wallenstein, ”Förord”, Giorgio Agamben, Undantagstillståndet (Lund, 2005),
sid.8. ↵
10. ”Liberalism”, Nationalencyklopedin. ↵
11. Åke Holmberg, Vår världs historia (Stockholm, 1987), s. 414. ↵
12. John A. Hall, Liberalism: Politics, ideology and the market (London, 1988), s. 101. ↵
13. Eric Hobsbawm, The Age of Empire: 1875–1914 (London, 1989), s. 85. ↵
14. ”Pariskommunen”, Nationalencyklopedin. ↵
15. Andrew Heywood, Political Ideologies: An Introduction (Hampshire, 2007), s. 24f. ↵
16. Ibid., s. 35. ↵
17. John A. Hall, Liberalism: Politics, ideology and the market (London, 1988), s. 69. ↵
18. John Gray, Liberalism (Milton Keynes, 1986), s. 74. ↵
19. Andrew Heywood, Political Ideologies: An Introduction (Hampshire, 2007), s. 52. ↵
20. Peter Vallentyne, ”Libertarianism and the state”, Ellen Frankel Paul, Fred D. Miller, Jeffrey
Paul (red.), Liberalism: Old and New (Cambridge, 2007), s. 187. ↵
21. Eric Hobsbawm, How to Change the World: Tales of Marx and Marxism (London, 2011), s.
42. ↵
22. Karl Marx, Friedrich Engels, Det kommunistiska manifestet [Det kommunistiska partiets
manifest] (Tyskland, 1848). Ovanstående citat från webbupplaga,
 http://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm (hämtat 110607). ↵
23. Eric Hobsbawm, How to Change the World: Tales of Marx and Marxism (London, 2011), s. 4.
↵
24. Jonathan Steinberg, Bismarck: A life (Oxford, 2011). ↵
25. Jonathan Steinberg, Bismarck: A life (Oxford, 2011), s. 20. ↵
26. Andrew Heywood, Political Ideologies: An Introduction (Hampshire, 2007), s. 69. ↵
27. Jonathan Steinberg, Bismarck: A life (Oxford, 2011), s. 21. ↵
28. Ibid. ↵
29. Ibid. ↵
30. Ibid., s. 24. ↵
31. Ibid., s. 76. ↵
32. Ibid., s. 77. ↵
33. Thomas Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism (Nora, 2007), s. 127. ↵
34. Ernest Renan, Qu’est-ce qu’une nation? (Frankrike, 1882). Återgivet i Eric Hobsbawm,
Nations and nationalism since 1780: Programme, myth, reality (Cambridge, 2010), s. 24. ↵
35. Robert Bocock, Kenneth Thompson (red.), Social and Cultural Forms of Modernity
(Cambridge, 1992), s. 342f. ↵
36. Eric Hobsbawm, Nations and nationalism since 1780: Programme, myth, reality (Cambridge,
2010), s. 12. ↵
37. Thomas Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism (Nora, 2007), s. 127. ↵
38. Ursprungligen Chant de guerre pour l’armée du Rhin (”Krigssång för Rhenarmén”).
”Marseljäsen”, Nationalencyklopedin. ↵
39. ”Marseljäsen”, svensk översättning Edvard Fredin, Efterlemnade Dikter af Edvard Fredin
(Stockholm, 1890). ↵
40. Denis Mack Smith, Modern Italy: A Political History (New Haven, 2003), s. 19. ↵
41. Ibid., s. 20. ↵
42. Ibid., s. 22. ↵
43. Ibid., s. 24. ↵
44. Eric Hobsbawm, Nations and nationalism since 1780: Programme, myth, reality (Cambridge,
2010), s. 44. ↵
45. Thomas Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism (Nora, 2007), s. 132. ↵
46. Ibid. ↵
47. Ingemar Boström, Verner Egerland, ”Italienska”, Nationalencyklopedin. ↵
48. Klas Sandell, Sverker Sörlin, Friluftshistoria (Stockholm, 2008), s. 57. ↵
49. Thomas Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism (Nora, 2007), s. 130. ↵
50. Ibid., s. 129. ↵
51. Uppslagsord ”Spanska sjukan”, Nationalencyklopedin. ↵
52. John Keegan, Det första världskriget (Stockholm, 1998), s. 15. ↵
53. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 28. ↵
54. Alan Kramer, ”The First World War as Cultural Trauma”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The
Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 44. ↵
55. Carl von Clausewitz, Vom Kriege (Preussen, 1832). På svenska Om kriget (Stockholm 1991).
↵
56. Alan Kramer, ”The First World War as Cultural Trauma”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The
Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 35. ↵
57. Ibid., s. 37. ↵
58. Ibid., s. 44. ↵
59. Katrin Himmler, The Himmler Brothers: A German Family History (London, 2007), s. 49ff. ↵
60. Richard Bessel, ”The First World War as Totality”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford
Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 56. ↵
61. Ibid., s. 65. ↵
62. Citat av soldat som gick med i kriget vid 16 års ålder. Glenda Sluga, ”The Aftermath of War”,
i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 71. ↵
63. John Keegan, Det första världskriget (Stockholm, 1998), s. 20. ↵
64. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 32. ↵

DEL III: GENESIS

1. För denna redovisning angående Mussolini, se främst R.J.B. Bosworth, Mussolini (London,
2002), s. 123ff. ↵
2. För faktauppgifterna i detta avsnitt, se Jonathan Dunnage, Twentieth-Century ltaly: A Social
History (Harlow, 2002), s. 46ff. ↵
3. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 129. ↵
4. Ibid., s. 130. ↵
5. Citat ur Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918–1925 (New York, 2005), s.
104f. ↵
6. Bengt Malcus, ”Fasces”, Nationalencyklopedin. ↵
7. Benito Mussolini, Il Popolo d’Italia (24 mars 1919). Återgivet i Roger Griffin (red.), Fascism
(Oxford, 1995), s. 34f. ↵
8. Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918–1925 (New York, 2005), s. 107. ↵
9. Ibid., s. 109. ↵
10. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 49. ↵
11. Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918–1925 (New York, 2005), s. 119. ↵
12. Ibid. ↵
13. Ibid., s. 120. ↵
14. Seymour M. Lipset, ”Extremism of the Centre”, återgivet i Roger Griffin (red.), Fascism
(Oxford, 1995), s. 285f. ↵
15. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 50. ↵
16. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 131. ↵
17. Denis Mack Smith, Modern Italy: A Political History (New Haven, 2003), sid 355. ↵
18. Fakta om Fiume/Rijeka samt Jugoslavien från Nationalencyklopedin, uppslagsord ”Rijeka”
respektive ”Jugoslavien”. ↵
19. Mimmo Franzinelli, ”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 93. ↵
20. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 136. ↵
21. Ibid., s. 149. ↵
22. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 59. ↵
23. Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925 (New York, 2005), s. 135. ↵
24. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 59f. ↵
25. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 123. ↵
26. Mimmo Franzinelli, ”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 95. ↵
27. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 164. ↵
28. För nedanstående redovisning av inbördeskriget 1920–1922, se främst Mimmo Franzinelli,
”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s.
91–108; R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 123–168; Jonathan Dunnage,
Twentieth-Centurv ltaly: A Social History (Harlow, 2002), s. 54–71. ↵
29. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), sid.152. ↵
30. Mimmo Franzinelli, ”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 94. ↵
31. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 150. ↵
32. Ibid., s. 155. ↵
33. Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918-1925 (New York, 2005), s. 159. ↵
34. Ibid., s. 164. ↵
35. Ibid., s. 167. ↵
36. Citat ur Mimmo Franzinelli, ”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of
Fascism (Oxford, 2009), s. 94. ↵
37. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 61. ↵
38. Ibid., s. 62. ↵
39. Mimmo Franzinelli, ”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 94. ↵
40. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 153. ↵
41. Mimmo Franzinelli, ”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 97. ↵
42. Ibid., s. 98. ↵
43. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 157. ↵
44. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 62. ↵
45. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 162. ↵
46. Ibid., s. 139. ↵
47. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 63. ↵
48. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 141. ↵
49. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 64f. ↵
50. Mimmo Franzinelli, ”Squadrism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 98. ↵
51. Ibid., s. 103. ↵
52. Ibid., s. 106. ↵
53. R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002), s. 168. ↵

DEL IV: DEN FASCISTISKA METEORITSKUREN

1. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004). ↵

2. Ibid., s. 68–75. ↵
3. Ibid., s. 73. ↵
4. ”Sveriges nationella förbund”, Nationalencyklopedin. ↵
5. Dessa tankegångar har särskilt utvecklats av den finske historikern, fil.dr Oula Silvennoinen.
↵
6. Detta enligt den finske historikern Lauri Karvonen. För den fortsatta framställningen, se
framför allt hans verk From White to Blue-and-Black: Finnish Fascism in the Inter-War Era
(Åbo, 1988). ↵
7. Pertti Ahonen, ”Domestic turmoil and diplomatic isolation: The Lapua Movement and Finnish
foreign policy, 1929-1932”, East European Quarterly, XXVI, No. 4 (1993), s. 501. ↵
8. Påpekande av Lars Westerlund vid finska Riksarkivet, vid genomläsning av detta kapitel. ↵
9. Lauri Karvonen, From White to Blue-and-Black: Finnish Fascism in the Inter-War Era (Åbo,
1988), s. 15. ↵
10. Aapo Roselius, I bödlarnas fotspår (Stockholm, 2009), s. 10. ↵
11. Ibid., s. 8. ↵
12. Elias Simijoki, ”Revolution of the Finnish Heart” (tal hållet 1923), i: Roger Griffin (red.),
Fascism (Oxford, 1995), text 113. ↵
13. Ylva Stubbergaard, Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1920–1932
(Lund, 1996), s. 124f. ↵
14. Ibid., s. 125. ↵
15. Ibid., s. 194. ↵
16. Max Engman, ”Gustaf Mannerheim”, Nationalencyklopedin. ↵
17. Ylva Stubbergaard, Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1920–1932
(Lund, 1996), s. 161. ↵
18. Pertti Ahonen, ”Domestic turmoil and diplomatic isolation: The Lapua Movement and Finnish
foreign policy, 1929–1932”, East European Quarterly, XXVI, No. 4 (1993), s. 514. ↵
19. Ledare ur Lapuan Päiväkäsky (1931), i: Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), text
112. ↵
20. Ylva Stubbergaard, Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1920–1932
(Lund, 1996), s. 141. ↵
21. Ibid., s. 143. ↵
22. Ibid., s. 14. ↵
23. Ibid., s. 171f. ↵
24. Lauri Karvonen, From White to Blue-and-Black: Finnish Fascism in the Inter-War Era (Åbo,
1988), s. 22. ↵
25. Ibid., s. 23. ↵
26. Ylva Stubbergaard, Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1920–1932
(Lund, 1996), s. 176. ↵
27. Eirik Hornborg, Nya Argus (1932-03-01). Återgivet i ibid., s. 13. ↵
28. Ylva Stubbergaard, Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1920–1932
(Lund, 1996), s. 179. ↵
29. Lauri Karvonen, From White to Blue-and-Black: Finnish Fascism in the Inter-War Era (Åbo,
1988), s. 26. ↵
30. Pertti Ahonen, ”Domestic turmoil and diplomatic isolation: The Lapua Movement and Finnish
foreign policy, 1929–1932”, East European Quarterly, XXVI, No. 4 (1993), s. 500. ↵
31. Ibid., s. 502. ↵
32. Klas-Göran Karlsson, ”Polen: Historia mellankrigstiden”, Nationalencyklopedin. ↵
33. Pertti Ahonen, ”Domestic turmoil and diplomatic isolation: The Lapua Movement and Finnish
foreign policy, 1929–1932”, East European Quarterly, XXVI, No. 4 (1993), s. 519. ↵
34. Se http://www.mannerheim.fi/10_ylip/r_mtuppi.htm (hämtat 120102). ↵
35. Jag har utvecklat detta i min monografi, Henrik Arnstad, Skyldig till skuld: En europeisk resa i
Nazitysklands skugga (Stockholm, 2009), s. 15–58. ↵
36. Pertti Ahonen, ”Domestic turmoil and diplomatic isolation: The Lapua Movement and Finnish
foreign policy, 1929–1932”, East European Quarterly, XXVI, No. 4 (1993), s. 519. ↵
37. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 73ff. ↵
38. Ibid., s. 75. ↵
39. Alan Parker (regi), Evita (USA–Storbritannien, 1996). ↵
40. Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 231. ↵
41. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 196. ↵

DEL V: EN ALTERNATIV MODERNITET

1. Stuart Hall, Bram Gieben (red.), Formations of Modernity (Cambridge, 2007), s. 6. ↵

2. David Held, ”The Development of the Modern State”, i: ibid., s. 88. ↵
3. Peter Englund, Brev från nollpunkten (Stockholm, 1996), s. 127. ↵
4. Stuart Hall, Bram Gieben (red.), Formations of Modernity (Cambridge, 2007), s. 16. ↵
5. Angående Parisutställningen, se Peter Englund, Brev från nollpunkten (Stockholm, 1996), s.
91f. ↵
6. Lars-Arne Norborg, ”Tyskland: Historia 1919–1933”, Nationalencyklopedin. ↵
7. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 110. ↵
 8. Roger Griffin, Modernism and Fascism: The Sense of a Beginning under Mussolini and Hitler
(New York, 2007), s. 2. ↵
9. Ibid., s. 4. ↵
10. För redogörelsen om serbisk fascism nedan, se framför allt Marko Attila Hoare, ”Yugoslavia
and its successor states”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford,
2009), s. 414–433. ↵
11. Ibid., s. 417. ↵
12. Framställningen nedan bygger på den serbiska historikern Ana Antics föredrag ”Fascism and
psychoanalysis” vid seminariet Fascisms on the Periphery (Uppsala, 17–18 November 2011).
↵
13. Ibid. ↵
14. Philip Morgan, ”Corporatism and the Economic Order”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford
Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 150. ↵
15. Nils Andrén, ”Korporativism”, ur Nationalencyklopedin. ↵
16. Philip Morgan, ”Corporatism and the Economic Order”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford
Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 152. ↵
17. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 145. ↵
18. Philip Morgan, ”Corporatism and the Economic Order”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford
Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 163. ↵
19. Roger Griffin, Modernism and Fascism: The Sense of a Beginning under Mussolini and Hitler
(New York, 2007), s. 22. ↵
20. Peter Englund, Brev från nollpunkten (Stockholm, 1996), s. 97. ↵
21. Peter Adam, Art of the Third Reich (New York, 1992). ↵
22. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 119. ↵
23. Fraenkel utvecklade dessa legalistiska tankar i flera verk, se bland annat Ernst Fraenkel,
Military occupation and the rule of law: occupation government in the Rhineland, 1918–1923
(London, 1944). ↵
24. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 124. ↵
25. Roger Griffin, Modernism and Fascism: The Sense of a Beginning under Mussolini and Hitler
(New York, 2007), s. 352. ↵
26. Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 344. För nedanstående redovisning, se främst detta
verk, kapitel IX–XII, samt Radu Ioanid, ”Romania” i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford
Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 398–413; Constantin Davidescu, ”Totalitarian
Discourse as Rejection of Modernity: The Iron Guard, a Case-Study”, i: Mihaela Czobor-
Lupp, J. Stefan Lupp (red.), Moral, Legal and Political Values in Romanian Culture
(Washington D.C., 2002), kapitel VIII, och slutligen Keith Thompson, Codreanu and the Iron
Guard (London, 2010). Det sistnämnda verket är en del av nutidens hyllande av Codreanu och
ingår i en serie med den dubiösa titeln ”Heroes of the White Race”. ↵
27. Constantin Davidescu, ”Totalitarian Discourse as Rejection of Modernity: The Iron Guard, a
Case-Study”, i: Mihaela Czobor-Lupp, J. Stefan Lupp (red.), Moral, Legal and Political
Values in Romanian Culture (Washington D.C., 2002), kapitel VIII. ↵
28. Radu Ioanid, ”Romania” i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford,
2009), s. 399. ↵
29. Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 356. ↵
30. Ibid., s. 354. ↵
31. Constantin Davidescu, ”Totalitarian Discourse as Rejection of Modernity: The Iron Guard, a
Case-Study”, i: Mihaela Czobor-Lupp, J. Stefan Lupp (red.), Moral, Legal and Political
Values in Romanian Culture (Washington D.C., 2002), kapitel VIII. ↵
32. Corneliu Codreanu, ”The Ressurection of the Race”, i: Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford,
1995), text 117. ↵
33. Citat ur Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 365. ↵
34. Ibid., s. 365. ↵
35. Constantin Davidescu, ”Totalitarian Discourse as Rejection of Modernity: The Iron Guard, a
Case-Study”, i: Mihaela Czobor-Lupp, J. Stefan Lupp (red.), Moral, Legal and Political
Values in Romanian Culture (Washington D.C., 2002), kapitel VIII. ↵
36. Keith Thompson, Codreanu and the Iron Guard (London, 2010), s. 12. ↵
37. Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 372. ↵
38. Corneliu Codreanu, ”The Resurrection of the Race”, i: Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford,
1995), text 117. ↵
39. Radu Ioanid, ”Romania” i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford,
2009), s. 406. ↵
40. Ibid., 404. ↵
41. Ibid. ↵
42. Constantin Davidescu, ”Totalitarian Discourse as Rejection of Modernity: The Iron Guard, a
Case-Study”, i: Mihaela Czobor-Lupp, J. Stefan Lupp (red.), Moral, Legal and Political
Values in Romanian Culture (Washington D.C., 2002), kapitel VIII. ↵
43. Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 393. ↵
44. Radu Ioanid, ”Romania” i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford,
2009), s. 401. ↵
45. Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 385. ↵
46. Ibid., s. 411. ↵
47. Radu Ioanid, ”Romania” i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford,
2009), s. 404. ↵
48. Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 450. ↵
49. Keith Thompson, Codreanu and the Iron Guard (London, 2010), s. 10. ↵
50. Constantin Davidescu, ”Totalitarian Discourse as Rejection of Modernity: The Iron Guard, a
Case-Study”, i: Mihaela Czobor-Lupp, J. Stefan Lupp (red.), Moral, Legal and Political
Values in Romanian Culture (Washington D.C., 2002), kapitel VIII. ↵
51. Avsnittet om Ragnarok bygger på Terje Emberland, Religion og rase (Oslo, 2003), kapitel 8,
samt ett seminarium om rörelsen, hållet av Terje Emberland vid konferensen Fascisms on the
 Periphery (Uppsala, 17–18 november 2011). ↵
52. Terje Emberland, Religion og rase (Oslo, 2003), sid 236. ↵
53. Ibid., sid 237. ↵
54. Ibid., sid 254. ↵
55. Ibid., sid 270. ↵
56. Ibid., sid 293. ↵
57. Ibid. ↵
58. Ibid., sid 299. ↵
59. Richard Steigmann-Gall, ”Rethinking Nazism and Religion: How Anti-Christian were the
’Pagans’ ”, Central European History (2003), 36, s. 75. För den fortsatta framställningen om
nazitysk religion, se framför allt denna artikel. Angående Heinrich Himmlers uppväxt, se
Katrin Himmler, The Himmler Brothers: A German Family History (London, 2007). ↵
60. Citatet är hämtat ur den tyska katolska tidskriften Der Senderbote des göttlichen Herzens Jesu
och fick stor internationell spridning via Vatikanens försorg. Den svenska ordalydelsen ur
Credo – Katolsk Tidskrift (årgång 14, april 1933, nr. 4), s. 89. Tack till fil.dr Mikael Nilsson för
tillhandahållandet av dessa uppgifter. ↵
61. Richard Steigmann-Gall, ”Rethinking Nazism and Religion: How Anti-Christian were the
’Pagans’ ”, Central European History (2003), 36, s. 76. ↵
62. Ibid., s. 82. ↵
63. Alfred Rosenberg, Der Mythus des 20. Jahrhunderts: eine Wertung der seelischgeistigen
Gestaltenkämpfe unserer Zeit (München, 1930). ↵
64. Richard Steigmann-Gall, ”Rethinking Nazism and Religion: How Anti-Christian were the
’Pagans’ ”, Central European History (2003), 36, s. 100. ↵
65. Kenneth Thompson, ”Religion, values and ideology”, i: Robert Bocock, Kenneth Thompson
(red.), Social and Cultural Forms of Modernity (Cambridge, 1992), s. 327f. ↵
66. Emilio Gentile, Politics as Religion (Princeton, 2001), s. 15. ↵
67. Kenneth Thompson, ”Religion, values and ideology”, i: Robert Bocock, Kenneth Thompson
(red.), Social and Cultural Forms of Modernity (Cambridge, 1992), s. 332. ↵
68. Ibid., s. 338. ↵
69. Detta avsnitt bygger på Emilio Gentile, Politics as Religion (Princeton, 2001). ↵
70. Angående denna religion, se http://www.venganza.org (hämtat 120301). ↵
71. Emilio Gentile, Politics as Religion (Princeton, 2001), s. xiii respektive xv. ↵
72. Ibid., s. xv. ↵
73. Ibid., s. 11. ↵
74. Richard (R.J.B.) Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford 2009), s. 4. ↵
75. Ibid., s. 5. ↵
76. Richard Steigmann-Gall, The Holy Reich: Nazi Conceptions of Christianity, 1919–1945
(Cambridge, 2003) och Richard Steigmann-Gall, ”Nazism and the Revival of Political
Religion Theory”, Movements and Political Religions 5, nr. 3 (2004), 376–396. ↵
77. Milan Babík, ”Nazism as a Secular Religion”, History and Theory, 45 (2006), s. 375–396. ↵
78. Emilio Gentile, Politics as Religion (Princeton, 2001), s. 141. ↵
79. Ibid. ↵
80. Ibid., s. 33. ↵
81. Ibid., s. 37. ↵
82. Daniel Tilles, Salvatore Garau, Fascism and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 11.
↵

DEL VI: FASCISMEN OCH KONSERVATISMEN

1. Carl Levy, ”Fascism, National Socialism and Conservatives in Europe, 1914–1945: Issues for
Comparativists”, Contemporary European History, Vol. 8, No 01 (1999), s. 99. ↵
2. Martin Blinkhorn (red.), Fascists and Conservatives: The radical right and the establishment
in twentieth-century Europe (London, 2003), s. 3. ↵
3. Ibid. ↵
4. Ibid., s. 9. ↵
5. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 476. ↵
6. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 82. ↵
7. Martin Blinkhorn (red.), Fascists and Conservatives: The radical right and the establishment
in twentieth-century Europe (London, 2003), s. 13. ↵
8. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 80. ↵
9. Kenneth Nyström, Dick Harrison, ”Grekland: Historia 1923–1974”, Nationalencyklopedin. ↵
10. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 78. ↵
11. Jill Lewis, ”Conservatives and fascists in Austria”, Martin Blinkhorn (red.), Fascists and
Conservatives: The radical right and the establishment in twentiethcentury Europe (London,
2003), s. 102. ↵
12. Hain Rebas, ”Estland: Historia, självständighet (1918–1940)”, Nationalencyklopedin. ↵
13. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 63. ↵
14. Ibid., s. 63f. ↵
15. Jag utvecklar detta i min tidigare bok, Henrik Arnstad, Spelaren Christian Günther: Sverige
under andra världskriget (Stockholm, 2006), s. 29. ↵
16. Winston Churchill, tal i underhuset 11 november 1947. Återges exempelvis på
http://wais.stanford.edu/Democracy/democracy_DemocracyAndChurchill(090503).html
(hämtat 120305). ↵
17. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 113. ↵
18. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 29. För avsnittet om
Spanien, se främst detta verk samt Helen Graham, The Spanish Civil War (Oxford, 2005),
Antony Beevor, Spanska inbördeskriget (Lund, 2008), Thomas Gustafsson, Spanien: En färd
genom historien (Stockholm, 2010), Roger Älmeberg, Franco: Diktator på livstid (Stockholm,
2012), avsnitten om Spanien i Martin Blinkhorn (red.), Fascists and Conservatives: The
radical right and the establishment in twentieth-century Europe (London, 2003) samt dito i
R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009). ↵
19. Martin Blinkhorn, ”Conservatism, traditionalism and fascism in Spain”, i: Martin Blinkhorn
(red.), Fascists and Conservatives: The radical right and the establishment in twentieth-
 century Europe (London, 2003), s. 124. ↵
20. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 71. ↵
21. Ibid., s. 97. ↵
22. Ibid., s. 102. ↵
23. José Antonio Primo de Rivera, ”Bread and Justice”, i: Griffin (red.), Fascism (Oxford 1995), s.
188f. ↵
24. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 96. ↵
25. Ibid., s. 97. ↵
26. Ibid., s. 158. ↵
27. Mary Vincent, ”Spain”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford
2009), s. 362. ↵
28. Ibid., s. 373. ↵
29. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 173. ↵
30. Thomas Gustafsson, Spanien: En färd genom historien (Stockholm, 2010), s. 419. ↵
31. Helen Graham, The Spanish Civil War (Oxford, 2005), s. ix. ↵
32. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 142. ↵
33. Helen Graham, The Spanish Civil War (Oxford, 2005), s. 33. ↵
34. Tack till Spanienexperten Thomas Gustafsson för förklaringen av detta abstrakta begrepp. ↵
35. Mary Vincent, ”Spain”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford
2009), s. 373. ↵
36. På svenska Wikipedia har någon exempelvis skrivit att José Antonio avrättades ”av
kommunister och anarkister”. http://sv.wikipedia.org/wiki/José_Antonio_Primo_de_Rivera
(hämtat 100114). ↵
37. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 233. ↵
38. Siffrorna varierar mellan 32 000 och 35 000. Denna siffra enligt Helen Graham, The Spanish
Civil War (Oxford, 2005), s. 42. ↵
39. Ibid., s. 32. ↵
40. Ibid., s. 81. ↵
41. Mary Vincent, ”Spain”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford
2009), s. 375. ↵
42. Paul Preston, ”Populism and parasitism: the Falange and the Spanish establishment 1939–75”,
i: Martin Blinkhorn (red.), Fascists and Conservatives: The radical right and the
establishment in twentieth-century Europe (London, 2003), s. 138. ↵
43. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 236. ↵
44. Helen Graham, The Spanish Civil War (Oxford, 2005), s. 33. ↵
45. Ibid., s. 73. ↵
46. Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison 1999), s. 351. ↵
47. Mary Vincent, ”Spain”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford
2009), s. 378. ↵
48. Ibid. ↵
49. Paul Preston, ”Populism and parasitism: the Falange and the Spanish establishment 1939-75”,
Martin Blinkhorn (red.), Fascists and Conservatives: The radical right and the establishment
in twentieth-century Europe (London, 2003), s. 140. ↵
50. Mary Vincent, ”Spain”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford
2009), s. 377. ↵
51. Ibid., s. 379. ↵
52. Martin Blinkhorn, ”Conservatism, traditionalism and fascism in Spain”, i: Martin Blinkhorn
(red.), Fascists and Conservatives: The radical right and the establishment in twentieth-
century Europe (London, 2003), s. 119. ↵
53. Stanley G. Payne, A history of fascism 1914–1945 (Madison, 1995), s. 336. ↵
54. Rikki Kersten, ”Japan”, R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford,
2009), s. 527. ↵
55. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 198. ↵
56. Ibid. ↵
57. Ibid., s. 199. ↵
58. Roger Griffin, ”Japan”, i: Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 238. ↵
59. Nakano Seigō, ”The Need for a Totalitarian Japan”, i: Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford,
1995), s. 238. ↵
60. Roger Griffin, ”Japan”, i: Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 238. ↵
61. Rikki Kersten, ”Japan”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford,
2009), s. 529. ↵
62. Ibid., s. 533. ↵
63. Ibid. ↵
64. Ibid., s. 535. ↵
65. I detta avsnitt har främst använts Magnus Hörnqvist, En annan Foucault: Maktens problematik
(Stockholm, 2012). Se även Sara Mills, Michel Foucault (Oxon 2003). ↵
66. Magnus Hörnqvist, En annan Foucault: Maktens problematik (Stockholm, 2012), s. 35. ↵
67. Ibid., s. 40f. ↵
68. Ibid., s. 74. ↵

DEL VII: SLUTSTATIONEN HETTE AUSCHWITZ-BIRKENAU

1. Francis Parkman, France and England in North America (USA, 1865–1892). Återges på
http://www.nativeweb.org/pages/legal/amherst/lord_jeff.html (hämtat 120521). ↵
2. Peter D’Errico , ”Jeffrey Amherst and Smallpox Blankets”,
http://www.nativeweb.org/pages/legal/amherst/lord_jeff.html (hämtat 120521). ↵
3. Originaltitel Heart of Darkness (London, 1902). Författarens upplaga i pocket, Joseph Conrad,
Heart of Darkness (London, 1989). Boken ligger för övrigt till grund för Vietnamkrigsfilmen
Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola. ↵
4. Adam Jones (red.), Genocide, War Crimes and the West: History and Complicity (New York,
2004), s. 7. Se även s. 19. ↵
 5. Intervju med doktor Bertram Mapunda, chef för historiska institutionen på University of Dar
es Salaam, Tanzania (2009). ↵
6. Rudyard Kipling, ”The White Man’s Burden” (London, 1897). Dikten skrevs för att hylla det
brittiska imperiet vid drottning Victorias diamantjubileum. ↵
7. Francis Parkman, France and England in North America (USA, 1865–1892). Historien om
lord Amhersts planerade folkmord betraktades med skepsis tills hans brevväxling hittades på
1990-talet av professorn i juridik, Peter D’Errico, vid University of Massachusetts. D’Errico
har skrivit om detta på en webbsida;
http://www.nativeweb.org/pages/legal/amherst/lord_jeff.html (hämtat 120521). ↵
8. Thomas Brown, ”Did the U.S. Army Distribute Smallpox Blankets to Indians? Fabrication and
Falsification in Ward Churchill’s Genocide Rhetoric”, i: Plagiary: Cross-Disciplinary Studies
in Plagiarism, Fabrication, and Falsification (Michigan, 2006), s. 100–129. ↵
9. På originalspråk ”so, I glad-handed things a bit. Mea culpa.” Joshua Frank, ”Accusations and
Smear: An Interview with Professor Ward Churchill” (2005).
http://www.dissidentvoice.org/Sept05/Frank0919.htm (hämtat 120518). ↵
10. Ward Churchill, ”Genocide by any other name: North American Indian Residential Schools in
context”, i: Adam Jones (red.), Genocide, War Crimes and the West: History and Complicity
(New York, 2004), s. 78–115. ↵
11. Ibid., s. 86. ↵
12. För nedanstående redogörelse, se främst John F. Dovidio, Miles Hewstone, Peter Glick,
Victoria M. Esses (red.), The SAGE Handbook of Prejudice, Stereotyping and Discrimination
(London, 2010), särskilt John F. Dovidio, Samuel L. Gaertner, Kerry Kawamaki, ”Racism” i
detta verk (avsnitt 19) samt Ali Rattansi, Racism (Oxford, 2007). ↵
13. John F. Dovidio, Samuel L. Gaertner, Kerry Kawamaki, ”Racism”, i: John F. Dovidio, Miles
Hewstone, Peter Glick, Victoria M. Esses (red.), The SAGE Handbook of Prejudice,
Stereotyping and Discrimination (London, 2010), s. 312. ↵
14. Ibid., s. 313. ↵
15. Ibid., s. 315. ↵
16. Ali Rattansi, Racism (Oxford, 2007), s. 38. ↵
17. Ibid., s. 42. ↵
18. Quentin Tarantino (regi), Inglourious Basterds (USA, 2009). ↵
19. Philippe Burrin, Nazi Anti-Semitism (New York, 2005), s. 20f. ↵
20. Daniel Tilles, Salvatore Garau, Fascism and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 9.
↵
21. ”Sions vises protokoll”, Nationalencyklopedin. ↵
22. ”Sanskrit”, Nationalencyklopedin. ↵
23. För redogörelsen i detta stycke, se Elena Mazzini, ”How italian jews reacted to the antisemitic
laws”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain
(London, 2010), s. 163. Texten nedan bygger på flera artiklar ur denna utmärkta antologi samt
Luigi Reale, Mussolini’s Concentration Camps for Civilians: An insight into the Nature of
Fascist Racism (London, 2011); Robert S. Gordon, ”Racism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The
Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009). Se även artiklarna Barbara Sòrgoni, ”
’Defending the race’: the Italian reinvention of the Hottentot Venus during Fascism”, Journal
of Modern Italian Studies, 8-3 (2003); Franklin Hugh Adler, ”Why Mussolini turned on the
Jews”, Patterns of Prejudice, Vol. 39, No. 3 (2005); Alberto Cavaglion, ”Foreign Jews in the
 western Alps (1938–43)”, Journal of Modern Italian Studies, 10-4 (2005); Paul Corner,
”Italian fascism: organization, enthusiasm, opinion”, Journal of Modern Italian Studies, 15-3
(2010); Michael A. Ledeen, ”The Evolution of Italian Fascist Antisemitism”, föredrag vid
Convention of the American Historical Association (San Francisco, december 1973);
Giampaolo Calchi Novati, ”Italy and Africa: how to forget colonialism”, Journal of Modern
Italian Studies, 13-1 (2008); Alessandro Visani, ”The Jewish enemy. Fascism, the Vatican, and
anti-Semitism on the seventieth anniversary of the 1938 race laws”, Journal of Modern Italian
Studies, 14-2 (2009). ↵
24. Carl Mierendorff, ”Characterization of National Socialism”, i: Neil Gregor (red.), Nazism
(Oxford, 2000), s. 46. ↵
25. Ilaria Pavan, ”An unexpected betrayal? The Italian Jewish Community Facing Fascist
Persecution”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain
(London, 2010), s. 141. ↵
26. Elena Mazzini, ”How italian jews reacted to the antisemitic laws”, i: Daniel Tilles, Salvatore
Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 167. ↵
27. Ibid., s. 170. ↵
28. Daniel Tilles, Salvatore Garau, Fascism and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 12.
↵
29. Elena Mazzini, ”How italian jews reacted to the antisemitic laws”, i: Daniel Tilles, Salvatore
Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 172. ↵
30. Angående den förlåtande och exkluderande minneskulturen kring Italiens deltagande i andra
världskriget, se Henrik Arnstad, Skyldig till skuld: En europeisk resa i Nazitysklands skugga
(Stockholm, 2009), del III. ↵
31. Giampaolo Calchi Novati, ”Italy and Africa: how to forget colonialism”, Journal of Modern
Italian Studies, 13-1 (2008). ↵
32. Angående diskussionen kring Sonderweg, se Dieter Groh, ”The Special Path of German
History: Myth or Reality?”, i: Neil Gregor (red.), Nazism (Oxford, 2000), text 16, s. 77ff. ↵
33. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), s. 165. ↵
34. Roger Griffin, The Nature of Fascism (Oxon, 2006), s. 110. ↵
35. Philippe Burrin, Nazi Anti-Semitism (New York, 2005), s. 35. ↵
36. Salvatore Garau, ”Between ’Spirit’ and ’Science’: The Emergence of Italian Fascist
Antisemitism through the 1920s and 1930s”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism
and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 41. ↵
37. ”Kamprad: ’Jag kallades nazist’ ”, Svenska Dagbladet (081028). ↵
38. Aristotle Kallis, ”Fascism and the Jews: From the Internationalisation of Fascism to a ’Fascist
Antisemitism’ ”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and
Britain (London, 2010), s. 19. ↵
39. Ibid., s. 20. ↵
40. Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain (London, 2010),
s. 8f respektive 14. ↵
41. Robert. S. Gordon, ”Racism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 298. ↵
42. Salvatore Garau, ”Between ’Spirit’ and ’Science’: The Emergence of Italian Fascist
Antisemitism through the 1920s and 1930s”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism
 and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 48. ↵
43. Ilaria Pavan, ”An unexpected betrayal? The Italian Jewish Community Facing Fascist
Persecution”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain
(London, 2010), s. 155. ↵
44. Salvatore Garau, ”Between ’Spirit’ and ’Science’: The Emergence of Italian Fascist
Antisemitism through the 1920s and 1930s”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism
and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 50. ↵
45. Michael A. Ledeen, ”The Evolution of Italian Fascist Antisemitism”, föredrag vid Convention
of the American Historical Association (San Francisco, december 1973), s. 5. ↵
46. Aristotle Kallis, ”Fascism and the Jews: From the Internationalisation of Fascism to a ’Fascist
Antisemitism’ ”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and
Britain (London, 2010), s. 27. ↵
47. Salvatore Garau, ”Between ’Spirit’ and ’Science’: The Emergence of Italian Fascist
Antisemitism through the 1920s and 1930s”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism
and the Jews: Italy and Britain (London, 2010), s. 44. ↵
48. Franklin Hugh Adler, ”Why Mussolini turned on the Jews”, Patterns of Prejudice, Vol. 39, No.
3 (2005), s. 291. ↵
49. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 166. ↵
50. Aristotle Kallis, ”Fascism and the Jews: From the Internationalisation of Fascism to a ’Fascist
Antisemitism’ ”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and
Britain (London, 2010), s. 25. ↵
51. Luigi Reale, Mussolini’s Concentration Camps for Civilians: An insight into the Nature of
Fascist Racism (London, 2011), s. 31. ↵
52. Alessandro Visani, ”The Jewish enemy. Fascism, the Vatican, and anti-Semitism on the
seventieth anniversary of the 1938 race laws”, Journal of Modern Italian Studies, 14-2 (2009),
s. 169. ↵
53. Aristotle Kallis, ”Fascism and the Jews: From the Internationalisation of Fascism to a ’Fascist
Antisemitism’ ”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and
Britain (London, 2010), s. 27. ↵
54. Barbara Sòrgoni, “’Defending the race’: the Italian reinvention of the Hottentot Venus during
Fascism”, Journal of Modern Italian Studies, 8-3 (2003), s. 412. ↵
55. Robert S. Gordon, ”Racism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 306. ↵
56. Ilaria Pavan, ”An unexpected betrayal? The Italian Jewish Community Facing Fascist
Persecution”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain
(London, 2010), s. 142. ↵
57. Ibid., 149. ↵
58. Angående detta, se Alberto Cavaglion, ”Foreign Jews in the western Alps (1938–43)”, Journal
of Modern Italian Studies, 10-4 (2005). ↵
59. Wilhelm Agrell, ”Koncentrationsläger”, Nationalencyklopedin. ↵
60. Luigi Reale, Mussolini’s Concentration Camps for Civilians: An insight into the Nature of
Fascist Racism (London, 2011), s. 63. ↵
61. Aristotle Kallis, ”Fascism and the Jews: From the Internationalisation of Fascism to a ’Fascist
Antisemitism’ ”, i: Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and
 Britain (London, 2010), s. 35. ↵
62. Angående husets historia, se House of the Wannsee Conference: Memorial and Educational
Site, webbplats http://www.ghwk.de/engl/history.htm (hämtat 120531). ↵
63. Angående fakta om konferensen, se den utmärkta monografin Mark Roseman, The villa, the
lake, the meeting (London, 2002). ↵
64. Peter Longerich, Holocaust: The Nazi Persecution and Murder of the Jews (Oxford, 2010). ↵
65. Ibid., s. 3f. ↵
66. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 159. ↵
67. Ibid., s. 161. ↵
68. Mark Roseman, The villa, the lake, the meeting (London, 2002) s. 70. ↵
69. Se del V i denna bok. ↵
70. Timothy Snyder, Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin (Stockholm, 2011). ↵
71. Fritz L. Lönnegren, ”Judisk karavan”, Aftonbladet (410814). ↵
72. Ibid. ↵
73. Vytautas Petronis, ”Litauen”, föredrag hållet vid konferensen Fascisms on the Periphery
(Uppsala, 17–18 november 2011). ↵
74. Andres Kasekamp, The Radical Right in Interwar Estonia (London, 2000), s. 140. ↵
75. Klas-Göran Karlsson, ”Litauen: Historia: Från andra världskriget”, Nationalencyklopedin. ↵
76. Andres Kasekamp, The Radical Right in Interwar Estonia (London, 2000), s. 135. ↵
77. Oula Silvennoinen, Salaiset aseveljet: Suomen ja Saksan turvallisuuspoliisiyhteistyö 1933–
1944 (Helsingfors, 2008). ↵
78. Jag utvecklar detta i min tidigare bok, Henrik Arnstad, Spelaren Christian Günther: Sverige
under andra världskriget (Stockholm, 2006), s. 292. ↵
79. Alexander J. Groth, Accomplices: Churchill, Roosevelt, and the Holocaust (New York, 2011),
s. 3. ↵
80. Ibid., s. 5. ↵
81. Ibid., s. 7f. ↵
82. Ibid., s. 32. ↵
83. Paul Levine, From indifference to activism (Uppsala, 1999), s. 186. ↵
84. Alexander J. Groth, Accomplices: Churchill, Roosevelt, and the Holocaust (New York, 2011),
s. 7. ↵
85. Paul Levine, From indifference to activism (Uppsala, 1999), s. 113. Angående de svenska
räddningsinsatserna, se detta verk. ↵
86. Steven Spielberg (regi), Schindlers list (USA, 1993). Filmen belönades med sju Oscar. ↵
87. Roberto Benigni (regi), Livet är underbart (Italien, 1997). Filmen belönades med tre Oscar. ↵
88. Roman Polanski (regi), Pianisten (Polen, 2002). Filmen belönades med tre Oscar. ↵
89. Roger Griffin, Modernism and Fascism: The Sense of a Beginning under Mussolini and Hitler
(New York, 2007), s. 330. ↵
90. Ibid., s. 333. ↵
91. Roger Griffin, The Nature of Fascism (Oxon, 2006), s. 104. ↵
 DEL VIII: DEN FASCISTISKA KVINNAN – OCH DEN VIRILE SUPERMANNEN

1. För denna redogörelse om fascismen och kvinnor, femininitet respektive genus, se Martin
Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), Kevin Passmore (red.), Women, Gender and
Fascism in Europe 1919–45 (New Brunswick, 2003), J.A. Mangan (red.), Superman Supreme:
Fascist Body as Political Icon – Global Fascism (London, 2000), Perry Wilson, ”Women in
Mussolini’s Italy”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009)
samt Joshua S. Goldstein, War and Gender: How Gender Shapes the War System and Vice
Versa (Cambridge, 2001). Även artiklarna Bruno P.F. Wanrooij, ”Italian masculinities”,
Journal of Modern Italian Studies 10-3 (2005); Sandro Bellassai, ”The masculine mystique:
antimodernism and virility in fascist Italy”, Journal of Modern Italian Studies, 10-3 (2005).
Även Ann-Catrin Östman, Anders Ahlbäck, Hanna Lindberg, ”Männens sociala
medborgarskap: samhälleliga reformer ur manlighetsperspektiv, Finland 1918–1960”,
seminarium hållet vid Svenska historikermötet i Göteborg (7 maj 2011). Angående genus och
maskulinitet, se exempelvis Yvonne Hirdman, Genus: om det stabilas föränderliga former
(Malmö, 2001) samt R.W. Connell, Maskuliniteter (Göteborg, 2008). ↵
2. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), s. 167. ↵
3. Uppslagsordet ”viril”, Nationalencyklopedin. ↵
4. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), s. 11f. ↵
5. Mary Jo Maynes, Ann Waltner, The Family: A World History (Oxford, 2012), s. X. ↵
6. Yvonne Hirdman, Genus: om det stabilas föränderliga former (Malmö, 2001), s. 109. ↵
7. Mary Jo Maynes, Ann Waltner, The Family: A World History (Oxford, 2012), s. 85f. ↵
8. Rita Felski, The Gender of Modernity (Harvard, 1995), s. 2. ↵
9. R.W. Connell, Maskuliniteter (Göteborg, 2008),sid. 62. ↵
10. Rita Felski, The Gender of Modernity (Harvard, 1995), s. 19. ↵
11. Yvonne Hirdman, Genus: om det stabilas föränderliga former (Malmö, 2001), s. 103. ↵
12. Rita Felski, The Gender of Modernity (Harvard, 1995), s. 16. ↵
13. Mary Jo Maynes, Ann Waltner, The Family: A World History (Oxford, 2012), s. 88. ↵
14. R.W. Connell, Maskuliniteter (Göteborg, 2008), s. 63. ↵
15. Glenda Sluga, ”The Aftermath of War”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of
Fascism (Oxford, 2009), s. 75. ↵
16. Joshua S. Goldstein, War and Gender: How Gender Shapes the War System and Vice Versa
(Cambridge, 2001), s. 275. ↵
17. Angående uppgifterna om Finland är huvudsaklig källa Ann-Catrin Östman, Anders Ahlbäck,
Hanna Lindberg, ”Männens sociala medborgarskap: samhälleliga reformer ur
manlighetsperspektiv, Finland 1918–1960”, seminarium hållet vid Svenska historikermötet i
Göteborg (7 maj 2011). ↵
18. Anders Ahlbäck, ”Värnplikt och manligt medborgarskap 1917–1922”, delsemina rium ur Ann-
Catrin Östman, Anders Ahlbäck, Hanna Lindberg, ”Männens sociala medborgarskap:
samhälleliga reformer ur manlighetsperspektiv, Finland 1918–1960”, seminarium hållet vid
Svenska historikermötet i Göteborg (7 maj 2011). ↵
19. Joshua S. Goldstein, War and Gender: How Gender Shapes the War System and Vice Versa
(Cambridge, 2001), s. 318. ↵
20. Ibid., s. 318f. ↵
21. Ibid., s. 72. ↵
22. Ibid., s. 320. ↵
23. Glenda Sluga, ”The Aftermath of War”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of
Fascism (Oxford, 2009), s. 72. ↵
24. Jonathan Dunnage, Twentieth-Century ltaly: A Social History (Harlow, 2002), s. 55. ↵
25. Kevin Passmore (red.), Women, Gender and Fascism in Europe 1919–45 (New Brunswick,
2003), s. 1. ↵
26. Anders Jarlert, Drottning Victoria – ur ett inre liv: En existentiell biografi (Stockholm, 2012),
s. 231. ↵
27. Eugenia Paulicelli, Fashion under Fascism: Beyond the Black Shirt (Oxford, 2004), s. 36. Se
även Hans-Roland Johnsson, ” ’La garçonne’ spred synden till medelklassen”, Svenska
Dagbladet (041016). ↵
28. Perry Wilson, ”Italy”, i: Kevin Passmore (red.), Women, Gender and Fascism in Europe 1919–
45 (New Brunswick, 2003), s. 11. ↵
29. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), s. 12. ↵
30. Perry Wilson, ”Italy”, i: Kevin Passmore (red.), Women, Gender and Fascism in Europe 1919–
45 (New Brunswick, 2003), s. 16. ↵
31. Ibid., s. 19. ↵
32. Ibid., s. 20. ↵
33. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), sid 12f. ↵
34. Ibid., s. 13. ↵
35. Ibid., sid 15. ↵
36. Ibid., sid 17. ↵
37. Veit Harlan (regi), Jud Süß (Tyskland, 1940). ↵
38. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), sid 22. ↵
39. Ibid., sid 21. ↵
40. Christoffer Rönnbäck, Det helgade moderskapet: Kvinnan och den enda uppgiften i
Nationalsocialismens Tyskland (Stockholm, 2011). ↵
41. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), sid 25. ↵
42. Perry Wilson, ”Italy”, i: Kevin Passmore (red.), Women, Gender and Fascism in Europe 1919–
45 (New Brunswick, 2003), s. 28. ↵
43. Eugenia Paulicelli, Fashion under Fascism: Beyond the Black Shirt (Oxford, 2004). ↵
44. Ibid., s. 46. ↵
45. Ibid., s. 25. ↵
46. Ibid., s. 19f. ↵
47. Perry Wilson, ”Italy”, i: Kevin Passmore (red.), Women, Gender and Fascism in Europe 1919–
45 (New Brunswick, 2003), s. 32. ↵
48. Angående nedanstående generella genomgång av Ungern och fascismen, se framför allt
Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), Mark Pittaway ”Hungary” i: R.J.B. Bosworth (red.),
The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 380– 397 samt de olika genomgångar av
 Ungern som finns i den allmänna fascistlitteraturen (se litteraturlistan) och om Ungern särskilt
Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004). ↵
49. Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in
Hungary and Romania (Oxford, 2001), s. 77. ↵
50. Ibid., s. 119. ↵
51. Ibid., s. 99. ↵
52. Ibid., s. 102. ↵
53. Mária M. Kovács, ”Hungary”, i: Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), s. 83.
För avsnittet om ungersk fascism och feminismen, se främst denna text. ↵
54. Ibid., s. 87. ↵
55. Ibid., s. 90. ↵
56. Alan Asaid, ”Så ratade Akademien kvinnorna”, Svenska Dagbladet (090926). ↵
57. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 73. ↵
58. Mark Pittaway, ”Hungary” i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 393f. ↵
59. Yvonne Hirdman, Genus: om det stabilas föränderliga former (Malmö, 2001), s. 62. ↵
60. R.W. Connell, Maskuliniteter (Göteborg, 2008), s. 215. ↵
61. J.A. Mangan, ”Global Fascism and the Male Body: Ambitions, Similarities and
Dissimilarities”, i: J.A. Mangan (red.), Superman Supreme: Fascist Body as Political Icon –
Global Fascism (London, 2000), s. 3. ↵
62. Gigliola Gori, ”Model of Masculinity: Mussolini, the ’New Italian’ of the Fascist Era”, i: J.A.
Mangan (red.), Superman Supreme: Fascist Body as Political Icon – Global Fascism (London,
2000), s. 43. ↵
63. Sandro Bellassai, ”The masculine mystique: antimodernism and virility in fascist Italy”,
Journal of Modern Italian Studies, 10-3 (2005), s. 316. ↵
64. Ibid., s. 317. ↵
65. Ibid. ↵
66. Ibid., s. 321. ↵
67. Ibid., s. 322. ↵
68. Ibid. ↵
69. Barbara Spackman, Fascist Virilities: Rhetoric, Ideology, and Social Fantasy in Italy
(Minneapolis, 1996), s. 3. ↵
70. Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998), s. 180. ↵

DEL IX: FASCISMEN – 2000-TALETS IDEOLOGI

1. Anders Bolling, ”Det är dags att frukta – vi kommer”, Dagens Nyheter (120517). ↵
2. i: Tomas Lundin, ”Den grekiska extremhögern växer”, Svenska Dagbladet (20120503). ↵
3. Anna Cento Bull, ”Neo-fascism”, R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 579. ↵
4. Alf W. Johansson, ”Inga av andra världskrigets fasor besparas läsaren”, Respons (4, 2012). ↵
 5. Lewis Gilbert (regi), Älskade spion, originaltitel The Spy Who Loved Me (Storbritannien,
1977). ↵
6. John McTiernan (regi), Jakten på Röd Oktober, originaltitel The Hunt for Red October (USA,
1990). ↵
7. ”Joseph McCarthy”, Nationalencyklopedin. ↵
8. Chloe Paver, Refractions of the Third Reich in German and Austrian Film and Fiction
(Oxford, 2007), s. 6. ↵
9. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 175. ↵
10. Nathan Stoltzfus, R.J.B. Bosworth, ”Memory and representation of fascism”, i: R.J.B.
Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 573. ↵
11. Jag utvecklar detta utförligt i min tidigare bok, Henrik Arnstad, Skyldig till skuld: En
europeisk resa i Nazitysklands skugga (Stockholm, 2009), s. 103-144. ↵
12. Nathan Stoltzfus, R.J.B. Bosworth, ”Memory and representation of fascism”, i: R.J.B.
Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 579. ↵
13. Ibid. ↵
14. Ibid., s. 582. ↵
15. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 95. ↵
16. Eric Hobsbawm, How to Change the World: Tales of Marx and Marxism (London, 2011). ↵
17. Veit Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical
geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway”, Environment and Planning, D:
Society and Space, volume 30 (2012). ↵
18. Tack till Frankrikeexperten John Cederblad för klargörande fakta angående pied-noirs. ↵
19. Anna Cento Bull, ”Neo-fascism”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism
(Oxford, 2009), s. 600. ↵
20. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 92. ↵
21. Roger Griffin, ”Plus ça change! The Fascist Pedigree of the Nouvelle Droite” (Oxford, 2000),
s. 1. ↵
22. Maurice Bardèche, Qu’est-ce que le fascisme? (Paris, 1961). ↵
23. Roger Griffin, ”Plus ça change! The Fascist Pedigree of the Nouvelle Droite” (Oxford, 2000),
s. 4. ↵
24. Alain de Benoist, ”Regenerating History”, i: Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s.
348. ↵
25. Veit Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical
geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway”, Environment and Planning, D:
Society and Space, volume 30 (2012). ↵
26. Roger Griffin, ”Plus ça change! The Fascist Pedigree of the Nouvelle Droite” (Oxford, 2000),
s. 5. ↵
27. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 93. ↵
28. Thomas Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism (Nora, 2007), s. 116. ↵
29. Ibid., s. 170. ↵
30. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 94. ↵
31. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 182. ↵
32. Samuel P. Huntington, The Clash of Civilizations (New York, 1996). ↵
33. Bat Ye’or, Eurabia: The Euro-Arab Axis (Madison, 2005). ↵
34. Bat Ye’or, Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate (Madison,
2011). ↵
35. Bruce Bawer, While Europe slept: how radical Islam is destroying the West from within (New
York, 2006). ↵
36. Liz Fekete, ”The Muslim conspiracy theory and the Oslo massacre”, SAGE Race & Class
(2012). ↵
37. Jens Möller, ”Stort bakslag för EU-kritiker i nederländska valet”, Sveriges radio (120912),
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5268408 (hämtat 120912). ↵
38. Erik Sidenbladh, ”Stor intolerans bland unga rumäner”, Expo (20110504),
http://expo.se/2011/stor-intolerans-bland-unga-rumaner_4000.html (hämtat 20120914). ↵
39. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 102. ↵
40. Ibid., s. 103. ↵
41. Erik Melin, ”B&H förbjuds i Ryssland”, Expo (20120531),
http://expo.se/2012/nazistorganisation-forbjuds-i-ryssland_5074.html (hämtat 20120914). ↵
42. Anders Dalsbro, ”Högerextrem partigrupp i EU upphör”, Expo (20071115),
http://expo.se/2007/hogerextrem-partigrupp-i-eu-upphor_2131.html (hämtat 120914). ↵
43. Eva-Therese Grøttum, Mads A. Andersen, Dennis Ravndal, ”Slakter bruken av forsvarssjefen
som sannhetsvitne for kommisjonen”, Verdens Gang (20121509),
http://www.vg.no/nyheter/innenriks/22-juli/artikkel.php?artid=10045556 (hämtat 20120917).
↵
44. Kristine Grue Langset, ”Frp: Breivik har vært medlem og har hatt verv i ungdomspartiet”,
Aftenposten (20110723), http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article4181267.ece (hämtat
20120917). ↵
45. Christer Fridén, ”Fremskrittspartiet går framåt igen i Norge”, Sveriges Radio (20120722),
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5190195 (hämtat 20120917).
↵
46. ”Peace Scholar Post: Researching Norwegian Nationalism”, Nobel Peace Prize Forum
(20120813), http://nobelpeaceprizeforum.org/peace-scholar-post-researching-norwegian-
nationalism/ (hämtat 20120917). ↵
47. M. Hjerm, ”Reconstructing ’Positive’ Nationalism: Evidence from Norway and Sweden”,
Sociological Research Online, vol. 3, no. 2 (1998), www.socresonline.org.uk/3/2/7.html
(hämtat 20120917). Motsvarande resultat för Sverige var under 50 procent. ↵
48. Henrika Juslin, ”Nordborna nöjda med flyktingpolitiken”, YLE Nyheter (20090423),
http://svenska.yle.fi/artikel/2009/04/23/nordborna-nojda-med-flyktingpolitiken (hämtat
20120917). Motsvarande siffra i Sverige är 32 procent. ↵
49. Statistiken gäller år 2008. Ibid. Motsvarande siffra i Sverige var nära det femdubbla: över 24
000 flyktingar. ↵
50. Sindre Bangstad, ”The morality police are coming! Muslims in Norway’s media discourses”,
Anthropology Today, vol. 27, no. 5 (October 2011). ↵
51. Ibid. ↵
52. ”SV foreslår integreringstiltak”, Aftenposten (20110819),
http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/article4202965.ece (hämtat 20121015). ↵
53. Sindre Bangstad, ”The morality police are coming! Muslims in Norway’s media discourses”,
Anthropology Today, vol. 27, no. 5 (October 2011). ↵
54. Thomas Hylland Eriksen, ”A darker shade of pale: Cultural intimacy in an age of terrorism”,
Anthropology Today, vol. 27, no. 5 (oktober 2011). ↵
55. Ståle Holgersen, ”Changing responses to terror: how Norway made sense of 22/7”, i: Veit
Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical geographical
responses to the 22 July 2011 events in Norway”, Environment and Planning, D: Society and
Space, volume 30 (2012), s. 195. ↵
56. Henrik Brors, ”En dyrköpt väckarklocka för det norska samhället”, Dagens Nyheter
(20110723). Artikeln togs bort från tidningens nätupplaga, men finns på
http://fredrikedin.files.wordpress.com/2011/07/353516925.jpg (hämtat 20121015). ↵
57. Ståle Holgersen, ”Changing responses to terror: how Norway made sense of 22/7”, i: Veit
Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical geographical
responses to the 22 July 2011 events in Norway”, Environment and Planning, D: Society and
Space, volume 30 (2012), s. 196. ↵
58. Veit Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical
geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway”, Environment and Planning, D:
Society and Space, volume 30 (2012). ↵
59. Henrik Arnstad, ”Därför ler Anders Behring Breivik”, Dagens Nyheter (20120420),
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik (hämtat 20120923).
Se även Roger Griffin, ”Breivik the Avenging Avatar” (Oxford, 2012). ↵
60. Arun Saldanha, ”Guns, germs, and radical evil”, i: Veit Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James
D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical geographical responses to the 22 July 2011 events in
Norway”, Environment and Planning, D: Society and Space, volume 30 (2012). ↵
61. Matthew Feldman, ”Breivik’s three acts of terrorism”, i: Veit Bachmann, Luiza Bialasiewicz,
James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical geographical responses to the 22 July 2011
events in Norway”, Environment and Planning, D: Society and Space, volume 30 (2012), s.
193. ↵
62. Angående hur en AK47:a plockas isär skriver exempelvis Breivik enbart ”se Youtube” i sitt
manifest. ↵
63. Tim Berners-Lees webbplats, http://www.w3.org/People/Berners-Lee/ (hämtat 20120920). ↵
64. Liz Fekete, ”The Muslim conspiracy theory and the Oslo massacre”, SAGE Race & Class
(2012). ↵
65. Ibid. ↵
66. Ibid. ↵
67. Veit Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical
geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway”, Environment and Planning, D:
Society and Space, volume 30 (2012). ↵
68. Ibid., s. 192 ↵
69. Mark Bryant, ”Streicher, Fips & Der Stürmer”, History Today (2008). ↵
70. Liz Fekete, ”The Muslim conspiracy theory and the Oslo massacre”, SAGE Race & Class
(2012). ↵
71. Salman Rushdie, Satansverserna (Stockholm, 1989). ↵
72. Uppslagsord ”Muhammedteckningarna”, Nationalencyklopedin. ↵
73. Randall Hansen, ”The Danish Cartoon Controversy: A Defence of Liberal Freedom”, The
Danish Cartoon Affair: Free Speech, Racism, Islamism, and Integration (Oxford, 2006). ↵
74. Erik Bleich, ”On Democratic Integration and Free Speech: Response to Tariq Modood and
Randall Hansen”, The Danish Cartoon Affair: Free Speech, Racism, Islamism, and Integration
(Oxford, 2006). ↵
75. Lutfi M. Hussein, ”Book review”, SAGE Discourse & Society 21:725 (2010). Recensionen
avser Elisabeth Eide, Risto Kunelius, Angela Phillips (red.), Transnational Media Events: The
Mohammed Cartoons and the Imagined Clash of Civilizations (Göteborg, 2008). ↵
76. Ibid. ↵
77. Tariq Modood, ”The Liberal Dilemma: Integration or Vilification?”, The Danish Cartoon
Affair: Free Speech, Racism, Islamism, and Integration (Oxford, 2006). ↵
78. Anette Holmqvist, Erik Wiman, ”Sanning 1 – Så bildades partiet”, Aftonbladet (110114),
http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetgranskar/article12482489. ab (hämtat 120906).
↵
79. http://sverigedemokraterna.se/vara-asikter/invandringspolitisk-program (hämtat 100809). ↵
80. Sverigedemokraterna, ”Familj och jämställdhet”, https://sverigedemokraterna.se/vara-
asikter/principprogram/familj-och-jamstalldhet/ (hämtat 20120919). ↵
81. Sverigedemokraterna, ”Sverigedemokraterna och människan”,
https://sverigedemokraterna.se/vara-asikter/principprogram/manniskan/ (hämtat 20120919). ↵
82. Lova Olsson, ”SD-kvinnor: avskaffa kvinnodagen”, Svenska Dagbladet (20111103),
http://blog.svd.se/politikdirekt/2011/11/sd-kvinnor-avskaffa-kvinnodagen-2/(hämtat
20120919). ↵
83. Hera Lamppu Maduro tillkännagav sitt medlemskap i SD på partiets inofficiella sajt Avpixlat
2012: http://avpixlat.info/2012/07/15/jag-har-precis-skickat-in-medlemsansokan-till-
sverigedemokraterna/ (hämtat 20121015). ↵
84. Hera Lamppu Maduro, ”Att vara feminist i dag”, Avpixlat, http://avpixlat.info/2012/07/29/att-
vara-feminist-idag/ (hämtat 20120919). ↵
85. Sandra Nelson, ”Lika värda, men …”, Nöjesguiden (20111103),
http://nojesguiden.se/artiklar/lika-varda-men (hämtat 20120919). ↵
86. Ibid. ↵
87. ”Kvinnors självklara rätt till det offentliga rummet, året runt, natt som dag”,
Sverigedemokraterna Västerås (20120420),
https://vasteras.sverigedemokraterna.se/tag/feminism/ (hämtat 20120919). ↵
88. Mats Dagerlind, ”Feministernas uppmaning till medietystnad om överfallsvåldtäkter är
cynisk”, Avpixlat (20120731), http://avpixlat.info/2012/07/31/feministernas-uppmaning-till-
medietystnad-om-overfallsvaldtakter-ar-cynisk/(hämtat 20120919). ↵
89. Jämför Roger Griffin, ”Plus ça change! The Fascist Pedigree of the Nouvelle Droite” (Oxford,
2000), s. 11. ↵
90. Bo Bjurulf, ”Populism”, Nationalencyklopedin. ↵
91. Merriam-Webster, ”Populist”, http://www.merriam-webster.com/dictionary/populism (hämtat
20120921). ↵
92. Sverigedemokraterna, ”Sverigedemokraterna och socialkonservatismen”,
https://sverigedemokraterna.se/vara-asikter/principprogram/socialkonservatism/ (hämtat
20120921). ↵
 93. Roger Griffin, The Nature of Fascism (Oxon, 2006), s. 26. ↵
94. Intervju med Roger Griffin, Oxford Brookes University (Uppsala, 18 november 2011). ↵
95. Ibid. ↵
96. Angående Griffindebatten, se Roger Griffin, Werner Loh, Andreas Umland (red.), Fascism
Past and Present, West and East: An International Debate on Concepts and Cases in the
Comparative Study of the Extreme Right (Stuttgart, 2006). ↵
97. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 173. ↵
98. Ibid., s. 174. ↵
99. Ibid. ↵
100. Ibid., s. 186. ↵
101. Henrik Arnstad, ”Fascismen är död – leve fascismen?”, Dagens Nyheter (20090729),
http://www.dn.se/kultur-noje/essa/fascismen-ar-dod--leve-fascismen (hämtat 20120922). ↵
102. Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004), s. 186. ↵
103. Ibid. ↵
104. Robert O. Paxton, ”Comparisons and definitions”, i: R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford
Handbook of Fascism (Oxford, 2009), s. 563. ↵
105. Ibid., s. 565. ↵
106. Mejl till författaren från Kevin Passmore (20121209). ↵
107. Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002), s. 89. ↵
108. Ibid., s. 90. ↵
109. Ibid., s. 96. ↵
110. Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995), s. 339. ↵
111. Ian Kershaw, ”Ghosts of Fascists Past”, National Interest (20110223). ↵
112. Jeffrey M. Bale, ”Fascism and neo-fascism: Ideology and ’groupuscularity’ ”, i: Roger Griffin,
Werner Loh, Andreas Umland (red.), Fascism Past and Present, West and East: An
International Debate on Concepts and Cases in the Comparative Study of the Extreme Right
(Stuttgart, 2006), s. 83. ↵
113. Benito Mussolini, ”Fascismens doktrin”, Encyclopedia Italiana, volym XIV (London, 1933).
Originalupplaga Enciclopedia Italiana di scienze, lettere ed arti (Rom, 1932). ↵
 Källor

Litteratur
Sabaudia (Sabaudia, 2009).
Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, övers. Sven-Olov Wallenstein (Lund, 2005).
Henrik Arnstad, Skyldig till skuld: En europeisk resa i Nazitysklands skugga (Stockholm, 2009).
Henrik Arnstad, Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget (Stockholm, 2006).
Steven E. Aschheim, Culture and Catastrophe (New York, 1996).
Antony Beevor, Spanska inbördeskriget, övers. Kjell Waltman (Lund, 2008).
Anders Bergman, Italiens svarta hjärta: Fascismens återkomst (Lund, 2010).
Lennart Berntson, Svante Nordin, I historiens skruvstäd: Berättelser om Europas 1900-tal
(Stockholm, 2008).
Martin Blinkhorn (red.), Fascists and Conservatives: The radical right and the establishment in
twentieth-century Europe (London, 2003).
Robert Bocock, Kenneth Thompson (red.), Social and Cultural Forms of Modernity (Cambridge,
1992).
R.J.B. Bosworth, Mussolini (London, 2002).
R.J.B. Bosworth (red.), The Oxford Handbook of Fascism (Oxford, 2009).
Pierre Bourdieu, Kultursociologiska texter: i urval av Donald Broady och Mikael Palme (Stockholm,
1993).
Piers Brendon, Den mörka dalen: Panorama över 1930-talet, övers. Stefan Lindgren (Stockholm,
2002).
Philippe Burrin, Nazi Anti-Semitism (New York, 2005). I.W. Charny, Fascism and Democracy in the
Human Mind: A Bridge between Mind and Society (Lincoln, 2006).
Bim Clinell, De hunsades revansch: En resa i fascismens Frankrike (Stockholm, 1999).
Randall Collins, Max Weber: A Skeleton Key (Newbury Park, 1986).
R.W. Connell, Maskuliniteter, övers. Åsa Lindén (Göteborg, 2008). Joseph Conrad, Heart of
Darkness (London, 1989).
Mihaela Czobor-Lupp, J. Stefan Lupp (red.), Moral, Legal and Political Values in Romanian Culture
(Washington D.C., 2002).
John F. Dovidio, Miles Hewstone, Peter Glick, Victoria M. Esses, The SAGE Handbook of Prejudice,
Stereotyping and Discrimination (London, 2010).
Jonathan Dunnage, Twentieth-Century ltaly: A Social History (Harlow, 2002).
Martin Durham, Women and Fascism (Oxon, 1998).
Roger Eatwell, Fascism: A History (London, 1995).
Terje Emberland, Religion og rase (Oslo, 2003).
Peter Englund, Brev från nollpunkten (Stockholm, 1996).
Thomas Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism, övers. Sören Häggqvist (Nora, 1998).
Matthew Feldman (red.), A Fascist Century: Essays by Roger Griffin (Hampshire, 2008).
Rita Felski, The Gender of Modernity (Harvard, 1995).
Edvard Fredin, Efterlemnade Dikter af Edvard Fredin (Stockholm, 1890).
Emilio Gentile, The Origins of Fascist Ideology 1918–1925 (New York, 2005).
Emilio Gentile, Politics as Religion (Princeton, 2001).
Anthony Giddens, Sociologi (Lund, 2007).
Joshua S. Goldstein, War and Gender: How Gender Shapes the War System and Vice Versa
(Cambridge, 2001).
Helen Graham, The Spanish Civil War (Oxford, 2005).
John Gray, Liberalism (Milton Keynes, 1986).
Neil Gregor (red.), Nazism (Oxford, 2000).
Roger Griffin (red.), Fascism (Oxford, 1995).
Roger Griffin, Werner Loh, Andreas Umland (red.), Fascism Past and Present, West and East: An
International Debate on Concepts and Cases in the Comparative Study of the Extreme Right
(Stuttgart, 2006).
Roger Griffin (red.), International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus (London,
1998).
Roger Griffin, Modernism and Fascism: The Sense of a Beginning under Mussolini and Hitler (New
York, 2007).
Roger Griffin, The Nature of Fascism (Oxon, 2006).
Alexander J. Groth, Accomplices: Churchill, Roosevelt, and the Holocaust (New York, 2011).
Thomas Gustafsson, Spanien: En färd genom historien (Stockholm, 2010).
John A. Hall, Liberalism: Politics, ideology and the market (London, 1988).
Stuart Hall, Bram Gieben (red.), Formations of Modernity (Cambridge, 2007).
Stuart Hall, David Held, Anthony McGrew (red.), Social and Cultural Forms of Modernity
(Cambridge, 2007).
Andrew Heywood, Political Ideologies: An Introduction (Hampshire, 2007).
Katrin Himmler, The Himmler Brothers: A German Family History (London, 2007).
Yvonne Hirdman, Genus: om det stabilas föränderliga former (Malmö, 2001).
John Hite, Chris Hinton, Fascist Italy (London, 2008).
Eric Hobsbawm, The Age of Empire: 1875–1914 (London, 1989).
Eric Hobsbawm, How to Change the World: Tales of Marx and Marxism (London, 2011).
Eric Hobsbawm, Nations and Nationalism since 1780: Programme, Myth, Reality (Cambridge,
2010).
Åke Holmberg, Vår världs historia (Stockholm, 1987).
Göran Hägg, Mussolini: En studie i makt (Stockholm, 2008).
Magnus Hörnqvist, En annan Foucault: Maktens problematik (Stockholm, 2012).
Fredric Jameson, Postmodernism, or, The Cultural Logic of Late Capitalism (London, 2009).
Anders Jarlert, Drottning Victoria – ur ett inre liv: En existentiell biografi (Stockholm, 2012).
Alf W. Johansson, Den nazistiska utmaningen: Aspekter på andra världskriget (Stockholm, 2000).
Adam Jones (red.), Genocide, War Crimes and the West: History and Complicity (New York, 2004).
Osmo Jussila, Seppo Hentilä, Jukka Nevakivi, Finlands politiska historia (Esbo, 2000).
Lauri Karvonen, From White to Blue-and-Black: Finnish Fascism in the Inter-War Era (Åbo, 1988).
Andres Kasekamp, A History of the Baltic States (Hampshire, 2010).
Andres Kasekamp, The Radical Right in Interwar Estonia (London, 2000).
John Keegan, Det första världskriget, övers. Lennart Forsman (Stockholm, 2001).
Ian Kershaw, Hitler (London, 2009).
Stieg Larsson, Mikael Ekman, Sverigedemokraterna: Den nationella rörelsen (Stockholm, 2001).
Paul Levine, From indifference to activism (Uppsala, 1999).
Peter Longerich, Holocaust: The Nazi Persecution and Murder of the Jews (Oxford, 2010).
Heléne Lööw, Nazismen i Sverige 1924–1979: Pionjärerna, partierna, propagandan (Stockholm,
2004).
Ben Macintyre, Sökandet efter Elisabeth Nietzsche, övers. Jan Wahlén (Stockholm, 1994).
Denis Mack Smith, Modern Italy: A Political History (New Haven, 2003).
J.A. Mangan (red.), Superman Supreme: Fascist Body as Political Icon – Global Fascism (London,
2000).
Mary Jo Maynes, Ann Waltner, The Family: A World History (Oxford, 2012).
Mark Mazower, Hitler’s Empire: How the Nazis Ruled Europe (London, 2009).
Frederic P. Miller, Agnes F. Vandomef, John McBrewster (red.) Lapua Movement (Beau Bassin,
2010).
Sara Mills, Michel Foucault (Oxon 2003).
Philip Morgan, The Fall of Mussolini: Italy, the Italians, and the Second World War (Oxford, 2007).
Nicholas M. Nagy-Talavera, The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in Hungary and
Romania (Oxford, 2001).
Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen: Svensk samhällsutveckling 1809–
1998 (Stockholm, 1993).
Kevin Passmore, Fascism (Oxford, 2002).
Kevin Passmore (red.), Women, Gender and Fascism in Europe 1919–45 (New Brunswick, 2003).
Ellen Frankel Paul, Fred D. Miller, Jeffrey Paul (red.), Liberalism: Old and New (Cambridge, 2007).
Eugenia Paulicelli, Fashion under Fascism: Beyond the Black Shirt (Oxford, 2004).
Chloe Paver, Refractions of the Third Reich in German and Austrian Film and Fiction (Oxford,
2007).
Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism (London, 2004).
Stanley G. Payne, A history of fascism 1914–1945 (Madison, 1995).
Stanley G. Payne, Fascism in Spain 1923–1977 (Madison, 1999).
Daniel Pick, The Pursuit of the Nazi Mind (Oxford, 2012).
Antonio Costa Pinto, Roger Eatwell, Stein Ugelvik Larsen (red.), Charisma and Fascism in Interwar
Europe (Oxon, 2007).
Antonio Costa Pinto (red.), Rethinking the Nature of Fascism: Comparative Perspectives
(Houndmills, 2007).
Ali Rattansi, Racism (Oxford, 2007).
Luigi Reale, Mussolini’s Concentration Camps for Civilians: An insight into the Nature of Fascist
Racism (London, 2011).
Wilhelm Reich, The Mass Psychology of Fascism (London, 1970).
Aapo Roselius, I bödlarnas fotspår (Stockholm, 2009).
Mark Roseman, The villa, the lake, the meeting (London, 2002).
Klas Sandell, Sverker Sörlin, Friluftshistoria (Stockholm, 2008).
Timothy Snyder, Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin, övers. Margareta Eklöf
(Stockholm, 2011).
Barbara Spackman, Fascist Virilities: Rhetoric, Ideology, and Social Fantasy in Italy (Minneapolis,
1996).
Ylva Stubbergaard, Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1920–1932 (Lund,
1996).
Daniel Tilles, Salvatore Garau (red.), Fascism and the Jews: Italy and Britain (London, 2010).
Herbert Tingsten, Från parlamentarism till diktatur: Fascismens erövring av Italien (Stockholm,
1930).
Keith Thompson, Codreanu and the Iron Guard (London, 2010).
John Weiss, Den fascistiska traditionen: Högerextremism i det moderna Europa (Stockholm, 1972).
Eric D. Weitz, Weimar Germany: Promise and Tragedy (Princeton, 2007).
Klas Åmark, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och
Förintelsen (Stockholm, 2011).
Roger Älmeberg, Franco: Diktator på livstid (Stockholm, 2012).

Artiklar och uppsatser

The Danish Cartoon Affair: Free Speech, Racism, Islamism, and Integration (Oxford, 2006).
”Researching Norwegian Nationalism”, Nobel Peace Prize Forum (20120813),
http://nobelpeaceprizeforum.org/peace-scholar-post-researching-norwegian-nationalism/ (hämtat
20120917).
Walter L. Adamson, ”Gramsci’s Interpretation of Fascism”, Journal of the History of Ideas, Vol. 41,
No. 4 (1980), s. 615–633.
Franklin Hugh Adler, ”Why Mussolini turned on the Jews”, Patterns of Prejudice, Vol. 39, No. 3
(2005).
Pertti Ahonen, ”Domestic turmoil and diplomatic isolation: The Lapua Movement and Finnish
foreign policy, 1929–1932”, East European Quarterly, XXVI, No. 4 (1993).
Henrik Arnstad, ”Därför ler Anders Behring Breivik”, Dagens Nyheter (20120420),
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik (hämtat 20120923).
Henrik Arnstad, ”Fascismen är död – leve fascismen?”, Dagens Nyheter (20090729),
http://www.dn.se/kultur-noje/essa/fascismen-ar-dod--leve-fascismen (hämtat 20120922).
Henrik Arnstad, ”Från rasbiologi till kulturbiologi”, Forum för levande historias skriftserie (2010),
www.levandehistoria.se/files/kulturbiologi.pdf (hämtat 120906).
Milan Babík, ”Nazism as a secular religion”, History and Theory (oktober 2006).
Veit Bachmann, Luiza Bialasiewicz, James D. Sidaway (red.), ”Bloodlands: critical geographical
responses to the 22 July 2011 events in Norway”, Environment and Planning, D: Society and
Space, volume 30 (2012).
Sindre Bangstad, ”The morality police are coming! Muslims in Norway’s media discourses”,
Anthropology Today, vol. 27, no. 5 (oktober 2011).
Shelley O. Baranowski, ”Violence and Its Denial: The Paradox of Modernity”, H-Net, April, 2010
(finns på www.h-net.org/reviews/showrev.php?id=29802, hämtat 110905).
Sandro Bellassai, ”The masculine mystique: antimodernism and virility in fascist Italy”, Journal of
Modern Italian Studies, 10-3 (2005).
Mark Bryant, ”Streicher, Fips & Der Stürmer ”, History Today (2008).
Alberto Cavaglion, ”Foreign Jews in the western Alps (1938–43)”, Journal of Modern Italian
Studies, 10-4 (2005).
Paul Corner, ”Italian fascism: organization, enthusiasm, opinion”, Journal of Modern Italian Studies,
15-3 (2010).
Mihaela Czobor-Lupp, ”Romanian Paths to Modernity: Culture and Moral Identity”, Cultural
Heritage And Contemporary Change, Series Via. Eastern And Central Europe, Volume 22.
Constantin Davidescu, ”Totalitarian Discourse as Rejection of Modernity: The Iron Guard, a Case-
Study”, Cultural Heritage And Contemporary Change, Series Via. Eastern And Central Europe,
Volume 22.
Liz Fekete, ”The Muslim conspiracy theory and the Oslo massacre”, SAGE Race & Class (2012).
Roger Griffin, ”Breivik the Avenging Avatar” (Oxford, 2012).
Roger Griffin, ”Plus ça change! The Fascist Pedigree of the Nouvelle Droite” (Oxford, 2000).
M. Hjerm, ”Reconstructing ’Positive” Nationalism: Evidence from Norway and Sweden”,
Sociological Research Online, vol. 3, no. 2 (1998), www.socresonline.org.uk/3/2/7.html (hämtat
20120917).
Lutfi M. Hussein, ”Book review”, SAGE Discourse & Societv 21:725 (2010). Recensionen avser
Elisabeth Eide, Risto Kunelius, Angela Phillips (red.), Transnational Media Events: The
Mohammed Cartoons and the Imagined Clash of Civilizations (Göteborg, 2008).
Lutz Klinkhammer, ”Was there a fascist revolution? The function of penal law in fascist Italy and in
Nazi Germany”, Journal of Modern Italian Studies, 15-3 (2010).
Alf W. Johansson, ”Inga av andra världskrigets fasor besparas läsaren”, Respons, nr. 4 (2012).
Hans-Roland Johnsson, ”’La garçonne’ spred synden till medelklassen”, Svenska Dagbladet
(041016).
Henrika Juslin, ”Nordborna nöjda med flyktingpolitiken”, YLE Nyheter (20090423),
http://svenska.yle.fi/artikel/2009/04/23/nordborna-nojda-med-flyktingpolitiken (hämtat
20120917).
Ian Kershaw, ”Ghosts of Fascists Past”, National Interest (20110223).
Michael A. Ledeen, ”The Evolution of Italian Fascist Antisemitism”, föredrag vid Convention of the
American Historical Association (San Francisco, december 1973).
Carl Levy, ”Fascism, National Socialism and Conservatives in Europe, 1914–1945: Issues for
Comparativists”, Contemporary European History, volume 8, issue 01 (1999).
Mikael Nilsson, ”Credo och totalitarismen: attityder till kommunism, fascism och nazism i en svensk
katolsk tidskrift, 1922–1945”, opublicerad (2012).
Giampaolo Calchi Novati, ”Italy and Africa: how to forget colonialism”, Journal of Modern Italian
Studies, 13-1 (2008).
Christoffer Rönnbäck, Det helgade moderskapet: Kvinnan och den enda uppgiften i
Nationalsocialismens Tyskland (Stockholm, 2011).
Barbara Sòrgoni, ”’Defending the race’: the Italian reinvention of the Hottentot Venus during
Fascism”, Journal of Modern Italian Studies, 8-3 (2003).
Richard Steigmann-Gall, ”Rethinking Nazism and Religion: How Anti-Christian were the ’Pagans’ ”,
Central European History (2003), 36, s. 75–105.
Alessandro Visani, ”The Jewish enemy. Fascism, the Vatican, and anti-Semitism on the seventieth
anniversary of the 1938 race laws”, Journal of Modern Italian Studies, 14-2 (2009).
Bruno P. F. Wanrooij, ”Italian masculinities”, Journal of Modern Italian Studies 10-3 (2005).

Intervjuer och konferenser

Fascism on the Periphery, konferens Uppsala (17–18 november 2011).
Intervju med fil.dr Roger Griffin, Oxford Brookes University, England (18 november 2011).
Intervju med fil.dr Bertram Mapunda, chef för historiska institutionen på University of Dar es
Salaam, Tanzania (2009).
Ann-Catrin Östman, Anders Ahlbäck, Hanna Lindberg, ”Männens sociala medborgarskap:
samhälleliga reformer ur manlighetsperspektiv, Finland 1918–1960”, seminarium hållet vid
Svenska historikermötet i Göteborg (7 maj 2011).
 Register

Abd el-Krim I
abortive fascisms, se avbrutna fascismer
Abraham Lincoln-brigaden I
Action française I, II
Adam och Eva I
Adam, Peter I
Adamson, Walter L. I
Addis Abeba I
Adriatiska havet I, II
Afghanistan I, II
Afrika I, II, III, IV, V
Afsar, Mehtab I
Aftonbladet I
Agrarförbundet (Finland) I, II
Agrell, Wilhelm I
Ahlbäck, Anders I
Ahonen, Pertti I, II
AIB, se ”Integralistisk Aktion”
Akademiska karelska sällskapet (AKS) I, II
AKS, se Akademiska karelska sällskapet
Aktiva studentförbundet (Finland) I
aktörsperspektivet I
Albertini, Luigi I
Alexander, jugoslavisk kung I
Alexander II, tsar I
alfonister I
Alfons XIII, spansk kung I
Algeriet I
Alicante I
Alleanza del Lavoro I
Alleanza Nazionale I
Allen, Jay I
Alliance Israélite Universelle I
”Allt för fäderneslandet” (Totul Pentru Tara) I
Almansi, Dante I
Almirante, Giorgio I
Alperna I, II, III
Amendola, Giovanni I
Amherst, Jeffrey I, II
Anderson, Benedict I
”andra spanska republiken” I, II
andra världskriget I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX X, XI, XII
Antic, Ana I
antidemokrati I, II, III, IV, V, VI
antifeminism I
antikommunism I
antisemitism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII
Antonescu, Ion I
Anya Amasova I
Aosta, hertigen av I
apartheid I, II
Arbeiderpartiet I, II
Arbetarnas och småböndernas parti (Finland) I
arditi I, II, III, IV, V
Arditismo civile I
Arendt, Hannah I, II
Argentina I, II, III, IV, V
arkangeliska radikalsocialismen I
Arktis I
Armani (modehus) I
Aschheim, Steven E. I
Ascoli, Graziadio Isaia I
Aspects of National Identity I
Ateitininkai I
Aten I
Atlas Shrugs I
August Bebel-institutet I
Augustus, kejsare I, II
Auschwitz-Birkenau I, II, III, IV, V, VI, VII
Ausonius, John I
”austrofascism” I
Avanti I, II, III, IV
”avbrutna fascismer” (abortive fascisms) I, II, III, IV, V, VI, VII
”axeln Rom–Berlin” I, II
Azione Sociale (”Social aktion”, italienskt parti) I
Babik, Milan I
Bach, Johann Sebastian I
Bachman, Veit I, II
Badajoz I
Balabanoff, Angelica I
Bale, Jeffrey M. I
baltiska fascister I
Bandieristarörelsen I
Bangstad, Sindre I
Barcelona I, II
Bardèche, Maurice I
Bartolini, Pia I
Basel I
Baskien I
Bataljonen för legionär kommers I
Bawer, Bruce I
Bayern I, II, III, IV, V, VI
BBC I
Belgien I, II
Bellassai, Sandro I
Bełżec I
Benoist, Alain de I, II
Berlin I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII
Berlinmuren I
Berlusconi, Silvio I
Berners-Lee, Tim I
Bessarabien I
Bessel, Richard I
Biennio Nero I
Biennio Rosso I, II
Bilbao I
Bismarck, Otto von I, II, III, IV, V, VI, VII
Blatch, Harriet Stanton I
Blinkhorn, Martin I, II
Blood and Honour I, II
Blum, Léon I
Bobbio, Norberto I
Bodrero, Emilio I
Boerkriget I
Bolivia I
Bologna I, II
bolsjevism I, II, III, IV, V, VI, VII
”bonapartism” I, II
Bondeförbundet I, II
Bondetåget (Finland) I
Bonomi, Ivanoe I
Borg, Therese I
Boris III, bulgarisk kung I
Bormann, Martin I
Boss, Hugo (klädmärke) I
Boss, Hugo Ferdinand I
Bosworth, Richard J.B. I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
Botchkareva, Maria I
Bottai, Giuseppe I
Bourdieu, Pierre I
Brandenburg-Preussen I
Brasilien I, II, III
Breivik, Anders Behring I, II, III, IV
British Union of Fascists (BUF) I
brittiska imperiet I, II, III
Brors, Henrik I
Brzezinski, Zbigniew K. I
BUF, se British Union of Fascists
Budapest I, II, III, IV
Buenos Aires I
Bukarest I, II, III
Bukovina I
Bulgarien I, II
Burke, Edmund I
Burrin, Philippe I, II
Bündnis Zukunft Österreich (BZÖ) I
bysantinska väldet I
Böök, Fredrik I

Caesar, Julius I
Cambridge I
camisas viejas, ”gammelskjortor” I
Cancellotti, Gino I
Capa, Robert I
Capet, Louis (Ludvig XVI) I
carabinieri I
Carl XVI Gustaf I, IIn
Carli, Mario I
carlister I, II
Carnaro I
Carol II, rumänsk kung I, II
Carrara I, II
Casale Monferrato I
Cavour, Camillo di I, II
Ceccherini, armégeneral I
Celesia, Geissler I
Champs, Charles de I
”checklistedefinitioner” I, II, III
Chełmno I
Chicago I
Chile I, II, III, IV
Chirac, Jacques I
Christiania I
Churchill, Ward I
Churchill, Winston I, II, III, IV
CIA (Central Intelligence Agency) I
Circolo dell’Alleanza Industriale (Milano) I
Cisterna I
civil religion I, II
Civiltà Cattolica I
Claudius, censor I
Clausewitz, Carl von I
Coburg I
Coca-Cola I
Codreanu, Corneliu Zelea I
Codreni I
Columbus, Christoffer I, II, III
combattentismo I
Como I
Confederación Española de Derechas Autónomas – ”Spanska konfederationen för autonoma högern”
(CEDA) I, II
Confederación General de Trabajo (CGT) I
Connell, R.W. I, II
Connery, Sean I
Conrad, Joseph I
Constanta I
Cordoba I
Corriere della Sera I
Critica Fascista I
Croce, Benedetto I, II

Dachau I
Dagens Nyheter I
Daily Mail I
Dalai Lama I
Dalmatien I, II
Danmark I, II, III, IV, V, VI, VII
Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP) I
D’Annunzio, Gabriele I, II, III, IV, V, VI, VII
Dansk Folkeparti I, II, III
Dante Alighieri I
Darwin, Charles I, II, III
Davidescu, Constantin I
”de långa knivarnas natt” I, II, III
demokrati I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII
Demokrati i Amerika I
Den Nationella Legionärsstaten I
Der Kampf I
Der Mythus des I. Jahrhunderts II
Der Streiter I
Der Stürmer I, II, III, IV
De Stormloop I
det diskursiva paradigmet I
determinism I
”det stora spaghettimonstret” I
Deutsche Arbeitsfront I
Deutsche Frauenorden I
diskurs I, II, III, IV, V, VI
Die Flamme I
Die Kanone I
Die Sturmfahne I
Disney I
División Azul (”den blå divisionen”) I
Dollfuss, Engelbert I, II
Donat, Fedor von I
Donati, Ines I
Dongo I
Donner, Ossian I
Don Quixote I
Dopolavoro I
Dorothea Sturm I
Dorpatavtalet I
Drouet, Jean-Baptiste I
Dunnage, Jonathan I
Durham, Martin I, II
Durkheim, Émile I
dödsbataljonen I

Eatwell, Roger I
ecclesia militans I
Echipa Mortii I
Edens lustgård I
Einsatzgruppen I, II, III
Einsatzkommando Finnland I
EKSz (Etelközi Szövetség) I
Emberland, Terje I
Emilia I
Engdahl, Per I
Engels, Friedrich I, II, III, IV, V
Engelska kanalen I
England I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
English Defense League I
Englund, Peter I, II
Ente autonomo per la mostra permanente nazionale della moda (EAMPNM) I
Ente nazionale della moda (ENM) I
Erich, Mikko I
Estland I, II, III, IV
Estoril I
Etiopien I, II, III
Etiopienkriget I
Eurabia I
Europa I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII
EU I, II, III
EU-parlamentet I
Evita I
”exceptionell stat”, se bonapartism
Extremism of the Centre I

Facebook I
Facta, Luigi I
Faiscaeu I
Falange Española (FE), ”Den spanska falangen” I
Falange Espanola de las Juntas de Ofensiva Nacional-Sindicalista (förkortat F.E. de las J.O.N.S.) I
Falange Española Tradicionalista y de las JONS (FET) I, II
Falangen I
falangism, falangister I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX
falangiströrelsen I
”familjen” I
familjer (organisation i) I
Fara, armégeneral I
Farinacci, Roberto I, II
fasces I, II, III
Fasci italiani di combattimento (Fasci) I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
fascio I
Fasci Femminili I, II, III
Fascismo Español (urspr. tänkt namn på Falange Española) I
”fascistisk feminism” I
Faurisson, Robert I
Fekete, Liz I, II, III
Feldman, Matthew I
Felski, Rita I
feminism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
femtonårskriget I
feodalism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII
Ferrari, Enzo I
Fest, Joachim I
Fiat I, II, III
Fidesz I
Filip II, spansk kung I
Filippinerna I
Fini, Gianfranco I
Finland I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X
Finlands lås I, II, III
Finska inbördeskriget I, II, III
Finzi, Aldo I
Fischer, Frithiof I
Fiume (Rijeka) I, II, III, IV
Fjärrkarelen I
Florens I, II, III, IV
Florida I
”folkgemenskap” (Volksgemeinschaft) I
Fontana di Trevi I
Forfedrenes stemme (Förfädernas röst) I
”Forsknings- och studiegruppen för europeisk civilisation”, Groupement de recherche et d’études
pour la civilisation européenne (GRECE) I
Fort Clark I
Fortuyn, Pym I
Forza Italia (”Heja Italien”) I
Foucault, Michel I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
Fraenkel, Ernst I
Franco, Francisco I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
francoism I, II
Frankfurtskolan I
Frankrike I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII
I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X
franska revolutionen
fransk fascism I
fransk-indianska kriget I
Franzinelli, Mimmo I
Frăţia de Cruce, se Korsets brödraskap I
Fredrik Vilhelm IV I II
Freedoms (webbplats) III
Freikorps I, II
Fremskrittspartiet (FRP) I, II
Frente Popular (”Folkfronten”) I
Freud, Sigmund I, II
freudianism I
Friedrich, Carl J. I
”Frihetspartiet” (Partij voor de Vrijheid) I
Frodo I
Frontmannaföreningen (Finland) I
Front National (FN) I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
Frändefolkskrigen I
Fursten I
Furugårdsrörelsen I
futurism, futurister I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX
Führern I, II, III
Förintelsen I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV
första världskriget I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII

”galningsteorin” (om fascistledaren) I

Garau, Salvatore I, II, III
Garibaldi, Giuseppe I, II, III
Gates of Vienna I
Gaulle, Charles de I
Gazzetta Ferrarese I
Geležinis Vilkas (”Järnvargen”) I
Generalguvernementet I
generisk fascism I
Gentile, Emilio I, II, III, IV, V
Genua I
Georg II, grekisk kung I
Germania I
Gestapo I
Gibraltarsundet I
Giolitti, Giovanni I
Giornale d’Italia I
Giovinezza (”ungdom”, kampsång) I, II, III, IV
Goebbels, Joseph I, II, III, IV, V
Goldmann, Cesare I, II
Goldstein, Joshua S. I
Golfo del Carnaro I
Goltz, Rüdiger von der I
Gondor I
Gordon, Robert S. I
Gori, Gigliola I
Graham, Helen I, II
Gramsci, Antonio I, II
Granada I
Gray, John I, II, III
Green, Thomas Hill I
Gregor, Anthony James I
”Grekiska nationalsocialistiska partiet” (Elliniko Ethniko Sosialistiko Komma) I
Grekland I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
Griffin, Roger I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV
Gropius, Walter I
Groth, Alexander J. I
Grotjahn, Alfred I
gråskjortor (isländska fascister) I
Guantánamo Bay I
Gucci (modehus) I
Gud I, II, III, IV, V, VI, VII
Guillou, Jan I
Gustaf Adolf, arvprins (far till Carl XVI Gustaf) I, II
”Gyllene gryning” (Chrysi Avgi) I
Gömbös, Gyula I, II
Göring, Hermann I, II, III, IV

Hadlich, Emma I
Hagen, Carl I. I
Hagtvet, Bernt I
Haider, Jörg I
Hall, John A I
Hall, Stuart I, II
Hanfstaengl, Ernst I
Hannover I
Hansen, Randall I
Hansson, Per Albin I, II, III
Hedin, Sven I
Heimwehr-rörelsen I
Heinrich I I
Held, David I
Helsingfors I, II, III
Hénin-Beumont I
Hervik, Peter I
Hess, Rudolf I
Heywood, Andrew I, II, III
Himmler, Gebhard I
Himmler, Heinrich I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
Hindenburg, Paul von I, II
Hirdman, Yvonne I, II
Hitler, Adolf I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI, XXXVII, XXXVIII,
XXXIX, XL, XLI, XLII, XLIII, XLIV, XLV, XLVI, XLVII, XLVIII, XLIX, L, LI, LII, LIII, LIV, LV, LVI
I
hitlerism
Hitlerjugend I
Hjalmarson, Jarl I
Hoare, Marko Attila I
Hobsbawm, Eric I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
Holgersen, Ståle I
Holland I
Holmberg, Åke I
Holocaust I, II, III
homofobi I
homosexualitet I
hopliter I
Horst Wessel-sången I
Horthy, Miklós I, II, III, IV, V
Huntington, Samuel P. I

Huşi I
Hylland Eriksen, Thomas I, II, III, IV, V, VI
Hörnqvist, Magnus I
Höss, Rudolf I
Iaşi I
”Identitet, tradition och självständighet”, EU-parlamentsgrupp I
IG Farben I
Ikki, Kita I, II
IKL, Isänmaallinen Kansanliike I
Il Duce (Mussolini) I, II
Il Fascio I
Il Giornale d’Italia I
il nuovissimo uomo I
Il Mattino I
Il Popolo d’Italia I, II
Indien I, II
Indokina I
industrialism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
industriella revolutionen I
Ingermanland I
”Integralistisk Aktion” (AIB) I
”integralisterna” I
International Social Survey Programme (ISSP) I
internet I
intersektionalitet I
Ioanid, Radu I
Irak I
Iran I
Irving, David I
islamism I
”islamofascism” I, II
islamofobi I, II
Israel I
Israel I
Isvestija I
Italien I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII, XXIV,
XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI, XXXVII, XXXVIII, XXXIX,
XL, XLI, XLII, XLIII, XLIV, XLV, XLVI, XLVII, XLVIII, XLIX, L, L, L, LI

Jacobsen, Hans Solgaard I

Jahve I, II
Jakten på Röd Oktober I
James Bond I
Japan I, II-249, III
Jeanne d’Arc I
Jehovas vittnen I
Jensen, Siv I, II
Jerusalem I
Jesus Kristus I, II, III, IV, V, VI
Jihad Watch I
Jobbik I, II
Johansson, Alf W. I, II, III
Johansson, Harry I
”judebolsjevism” I, II, III, IV, V, VI, VII
Jud Süss I
Judt, Tony I
Jugoslavien I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
”julen” I
Jung, Guido I
jungfru Maria I
Juntas de Ofensiva Nacional-Sindicalista (JONS) I
justicialismo I
Jyllands-Posten I, II
”Järnvargen”, se Gelezinis Vilkas
Järv, Harry I

Kailas, Uuno I
Kalevala I
Kallis, Aristotle I
Kamprad, Ingvar I
Kanada I, II
Kanarieöarna I
kapitalism I-22, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV
Karelen I
karisma I, II, III
Karl I, kejsare I
Karl Edvard, hertig av Sachsen-Coburg-Gotha I
Károly IV, kung I
Károlyi, Mihályi I, II
Karpaterna I
Karvonen, Lauri I, II
Kasekamp, Andres I
Katalonien I, II
Kaunas I
”KdF-Wagen” (Kraft durch Freude-Wagen) I
Keegan, John I, II, III, IV
Kerenskij, Alexander I
Keresztény Nemzeti Párt I
Kershaw, Ian I
Kersten, Rikki I, II
KGB I
Khomeyni, Ruhollah I, II, III
Kina I, II, III
Kipling, Rudyard I
Kitchen, Martin I
Kitchener, Herbert I
Kjærsgaard, Pia I
Klarström, Anders I
Klebelsberg, Kuno von I
Klimaitis, Algirdas I
Knox, Robert I
Koljonen, Johanna I
kommunism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII
I, II, III
Kommunistiska manifestet
komparativa studier I
”koncentrationsläger” I
Kongo I
konservatism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII
Koonz, Claudia I
Korea I
korporativism I, II, III, IV, V
Korsets brödraskap (Frăţia de Cruce) I
Kosola, Vihtori I, II
Kovács, Maria M. I
Kraft durch Freude-Wagen I
”kriget mellan religionerna” I
”kriget mot terrorismen” I
kristallnatten I, II
kristdemokraterna (Norge) I
Kroatien I, II, III
kroatiska legionärer I
Krupp I
Kuba I
Ku Klux Klan I
kulturbiologi I, II kulturrasism III
Kun, Béla I
Kvarnerbukten I
Körsbärsblommerörelsen I

La Dictadura I
La difesa della Razza I, II
La Donna I
la España profunda I
Lake, Alan (Alan Ayling) I
Lake Michigan I
Lamppu Maduro, Hera I
Landa, Hans I
der Landtag (1847) I
La Nostra Bandiera (”Vår fana”) I
Lantdagen (Finland) I
Lappo I, II, III, IV
Lapporörelsen I, II, III, IV
Lapporörelsen r.f. I
Lapua, se Lappo
Lapuan Päväkäsky I
Larderello I
Larsen, Stein I
Lateranfördraget I, II
Latinamerika I
Law, Oliver I
League of Nations, se Nationernas förbund
Carré, John le I
”ledarkult” I, II, III, IV
Lega Nord I
Legionen, se ”Ärkeängeln Mikaels legion”
Legionens arbetskår I
legionärer I, II, III, IV
”Legionärsstaten” I, II
Legiunea Arhanghelul Mihail, se ”Ärkeängeln Mikaels legion”
Lembcke, Cay I
Lenin, Vladimir Iljitj I, II, III, IV, V, VI
Le Pen, Jean-Marie I, II, III, IV
Le Pen, Marine I
Lettland I, II, III
Levy, Carl I
Libanon I
”Liberaldemokratiska partiet” (Ryssland) I
liberalism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII
I, II
Libyen
L’Idea Fascista I
Liebknecht, Karl I
Liedman, Sven-Eric I
l’impieza de sangre (blodets renhet) I
Lindholm, Sven Olov I
Lindholmsrörelsen I
Lindqvist, Herman I
Lindqvist, Sven I
den lingvistiska omsvängningen I
Linné, Carl von I
Lipset, Seymour Martin I, II, III, IV
Litauen I, II, III, IV, V
Littman, Gisèle (pseud. Bat Ye’or (”Nilens dotter”) I
Ljotić, Dimitrije I
Lodi I
Lombardiet I
London I, II, III, IV
Longerich, Peter I
Los Descaminados I
L’Osservatore Romano I
Ludvig XVI I, II
Lundborg, Herman I
Luther, Martin (tjänsteman) I
Luxemburg, Rosa I
Lysbakken, Audun I
Lönnegren, Fritz L. I, II
Maccari, Mino I
Machiavelli, Niccolò I
Mack Smith, Denis I, II, III
Madonna (urspr. Louise Veronica Ciccone) I
Madrid I, II, III, IV, V
maffian I
Majdanek I
Malraux, André I
Manchester I
Manchuriet I
Mangan, James Anthony I
Manhattan I
Manifesto alla borghesia I
Manifesto della Razza I
Manila I
Mann, Michael I
Mannerheim, Gustaf I, II, III, IV, V, VI
Mapunda, Bertram I
Mao Zedong I, II
Margueritte, Victor I
Maria José, prinsessa av Piemonte I
Maria (jungfru Maria), Jesu moder I
Marinetti, Filippo Tommaso I, II, III, IV
Marko Ramius I
Marlier, Ernst I
Marocko I, II
Marseljäsen I
marsfreden 1940 (Finland) I
Marwitz, Friedrich August Ludwig von der I
Marx, Karl I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
marxism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI
marxistisk historieteori I, II, III, IV, V, VI, VII
Massaie Rurali (MR) I, II
materialistisk historiesyn I, II, III
Matteotti, Giacomo I
Mauthausen I
Maynes, Mary Jo I
Mazzolini, Serafino I
McCarthy, Joseph I
Medelhavet I
Mercouri, Melina I
Mercouris, George S. I
Merino, Salvador I
Messias I
MI6 I
Michaloliakis, Nikolaos I
Michelangelo Buonarroti I
Midgård I, II
Milano I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX
Mill, John Stuart I
Mindre Asien I
Minoux, Friedrich I
mittens extremism I
MNS, se Movimiento Nacional Socialista
modernitet I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI, XXXVII, XXXVIII
I
Modood, Tariq
Moldavien I, II
Molotov–Ribbentrop-pakten I, II, III
Moltke, Helmuth von I
Mondolfo, Bruno Bolaffi I
Mondolfo, Gino Bolaffi I
monsterteorin I
Monte Cassino I
Monticelli, Maria Spinelli I
Montuori, Eugenio I
Mordor I
Morgan, Philip I
Mortara, Giorgio I
Moskva I, II, III
Mosley, Oswald I, II
Moss I
MOVE (Magyar Országos Véderö Egyesület) I
Movimento Sociale Italiano (MSI) I, II, III
Movimiento Nacional Socialista (MNS) I
Muhammed I, II, III
Muhammedkarikatyrer I, II, III
Mussolini, Alessandra I, II
Mussolini, Benito I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII,
XXIII, XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI, XXXVII,
XXXVIII, XXXIX, XL, XLI, XLII, XLIII, XLIV, XLV, XLVI, XLVII, XLVIII, XLIX, L, LI, LII, LIII, LIV
I, II, III, IV, V
München
Männerbund I
Mäntsälä I
Mäntsäläupproret I

Nagy-Talavera, Nicholas I, II, III

Nansen, Fridtjof I
Napoleon Bonaparte I, II, III, IV, V
Napoleon III I
Napoleonkrigen I, II, III
Nasjonal Samling (NS) I, II, III
Nationaal Socialistische Beweging (NSB) I
”nationalbolsjevism” I
Nationalencyklopedin I, II, III, IV, V
”Nationalförsamlingen av ungerska kvinnor” I, II, III
nationalism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI
nationalsocialism (nazism) I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII
Nationalsocialistiska blocket I
Nationalsozialistische Frauenschaft (NSF) I, II
nationalsyndikalism I, II, III, IV, V, VI
Nationella fascistpartiet, se Partito Nazionale Fascista
Nationernas förbund I, II
Nato I, II
Nazityskland I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI, XXXVII, XXXVIII,
XXXIX, XL, XLI, XLII, XLIII, XLIV, XLV, XLVI, XLVII, XLVIII, XLIX, L, LI, LII, LIII, LIV, LV, LVI
I, II
Neapel
Nederländerna I, II
Neocleous, Mark I
neofascism I, II, III, IV, V, VI
NEP (”Nationella enhetspartiet” – Nemzeti Egység Pártja) I
Nietzsche, Elisabeth I
Nietzsche, Friedrich I, II
Nikolaj II I
Nobel Peace Prize Forum I
Nolte, Ernst I, II, III
Nordafrika I, II
Nordhav (stiftelsen) I
Nordiska Rikspartiet (NRP) I
nordisk.nu I
Norge I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX
Normandie I
norske kungen
North Dakota I
Norwegian Defense League I
Nouvelle Droite-rörelsen (”Nya högern”, ND) I, II, III, IV, V
NSDAP I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX
Nürnberglagarna I
Nürnbergrättegångarna I
Nya Argus I
Nya staten (Estado Novo) I
Nya Zeeland I
Ny Demokrati I
”ny människa” (Omul Nou) I
nästen (organisation i) I

Obama, Barack I
O’Duffy, Eoin I
oktoberrevolutionen I, II
Olav, norsk kronprins I
Omakaitse (”självförsvarsstyrkan”) I
Om arternas ursprung I
Om kriget I
Omul Nou, se ”ny människa”
Opera Nazionale Combattenti I
Opera nazionale per la maternità e infanzia, ung.”Nationalorganisationen för moderskap och barn” I
Operation Barbarossa I, II, III
Oppenheimer, Joseph ”Süss” I
Opus Dei I
Oredsson, Göran Assar I
Oredsson, Vera I
Orlando (Florida) I
Orlando, Vittorio Emanuele I
Oslo I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
Osmanska riket I, II
OSS (Office for Strategic Studies) I
Ostia Antica I
Ottolenghi, Federico I
Ovazza, Ettore I

Palestina I, II
palingenesis, se återfödelse
Panagiotaros, Ilias I
panopticon I
Papen, Franz von I
Paris I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
Pariskommunen I, II
Parkman, Francis I
parlamentarism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI
I, II
Parma
Parti Social Français (PSF) I, II
Partito Nazionale Fascista (PNF) I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X
Partito Popolare Italiano (PPI) I
Passmore, Kevin I, II, III, IV, V, VI
Paulicelli, Eugenia I
Pavan, Ilaria I
Pavelić, Ante I
Paver, Chloe I
Paxton, Robert O. I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII,
XXIII, XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI
I, II, III, IV, V, VI
Payne, Stanley G.
PCF (franska kommunistpartiet) I
Pearl Harbor I, II
Perón, Eva (Evita), f. Duarte I
Perón, Juan I, II, III
peronism I
Petacci, Clara I
Pétain, Philippe I
Peter, Friedrich I
Petrograd I, II
Petzold, Joachim I
Piazza del Duomo (Milano) I
Piazzale Loreto (Milano) I
Piazza del Quirinale (Rom) I
Piazza San Sepolcro (Milano) I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX,
XXI, XXII, XXIII, XXIV
Piazza Venezia (Rom) I, II, III
Picasso, Pablo I
Piccinato, Luigi I
Pick, Daniel I
pied-noirs (”svartfötter”) I
Piemonte I, II
pilkorsare I, II, III, IV, V, VI
Pilkorsrörelsen (Nyilaskeresztes Párt) I, II, III, IV
Pilsudski, Józef I, II
Pinochet, Augusto I, II, III
Pirelli I
Pittaway, Mark I
Pius VI I
”PK-ism” (politiskt korrekt) I, II
PNF, se Partito Nazionale Fascista
Poitiers I
Polacco, Vittorio I
Polanyi, Karl I
Polen I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
”politisk religion” I, II, III
Pollard, John F. I
Pontinska fälten I
populism I, II, III, IV, V
Portugal I, II, III, IV
postmodernism I, II
Poulantzas, Nicos I
PPI, se Partito Popolare Italiano
Prada (modehus) I
Prag I
Preston, Paul I
Preussen I, II, III
Preziosi, Giovanni I
Primo de Rivera, José Antonio I, II, III, IV, V, VI, VII
Primo de Rivera, Miguel I, II, III
Primo de Rivera, Pilar I
Procopé, Hjalmar I
protofascism I
Prowe, Diethelm I
PSF se Parti social français
psykiskt sjuk (om fascistledaren) I
Puerto Rico I
Putin, Vladimir I
”Pym Fortuyn-lista” I
Pyrenéerna I
pånyttfödelse, se återfödelse
Päts, Konstantin I

Quisling, Vidkun I, II, III, IV

RAG (Riksaktionsgruppen) I
Ragnarok I, II, III
Rapallo, fördraget vid I
ras (provinsiella ledare) I, II, III
rasism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
Rasmussen, Anders Fogh I
Rassegna femminile italiana I
Rattansa, Ali I
Rava, Maurizio I
Reagan, Ronald I
relativism I
Renan, Ernest I
República Española (”andra spanska republiken”) I, II
revolutionskrigen I, II
Ribbentrop, Joachim von I, II
Rijeka (tidigare Fiume) I, II
Risiera di San Sabba I
risorgimento I, II
Risorgimento I
Rivera, José Antonio Primo de I
Rizzioli, Elisa Majer I
Robert Ley I
Rocque, François de la I, II
Rohe, Mies van der I
Rom I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII, XXIV,
XXV, XXVI, XXVII
I, II
Romagnaslätten
Romulus I
Roosevelt, Franklin D. I
Roosevelt, Teddy I
Roselius, Aapo I
Rosenberg, Alfred I
Rousseau, Jean-Jacques I, II
Rubens I
Rumänien I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
rumänska legionärer I
Rupprecht, Philipp (sign. ”Fips”) I
Rushdie, Salman I, II
ryska imperiet I, II
ryska revolutionen I, II
rysk-japanska kriget I
Ryssland I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI
Ryti, Risto I
Röda armén I, II, III, IV, V, VI
Röda korset I
Rönnbäck, Christoffer I

SA (Sturmabteilung) I, II, III, IV, V, VI Sabaudia VII, VIII

Sachsen-Coburg-Gotha I
Sacks, Jonathan I
Sagan om ringen I
Salazar, António de Oliveira I, II
Saldanha, Arun I
Salòrepubliken (Repubblica Sociale Italiana) I, II, III, IV
Samlingspartiet (Finland) I, II
Sankt Mikael, ärkeängeln Mikael I
Sannfinländarna I
San Sepolcro-fascismen I, II, III
Sardinien I
Sarfatti, Margherita I, II
Satan I
Savojen I
Scalpelli, Alfredo I
Schleicher, Kurt von I
Schleicher, von Elisabeth I
Schuman, Conrad I
Schuschnigg, Kurt von I
Schweiz I, II
Schück, Henrik I
SD (SS:s Sicherheitsdienst, säkerhetstjänst) I, II
Sección Femenina (SF), Falangens kvinnoförbund I
Seigo, Nakano I II september-attentaten III, IV
Serbien I
serbisk fascism I
Sergi, Giuseppe I
Sezione Operaie e Lavoranti a Domicilio (SOLD) I
Sevilla I, II
Sibirien I
Sibylla, prinsessa av Sverige, maka till arvprins Gustaf Adolf I
Sicilien I, II, III
Siguranta I
Sima, Horia I
Sinai I
Sinigaglia, Duilio I
Sinimustat I
Sions vises protokoll I, II, III
Skala över fascistiskt inflytande i stater I
skinheadrörelsen I, II, III
skyddskårer (Finland) I, II, III, IV
”slagfältsstat” (estado campamental) I
Sluga, Glenda I, II
Smetona, Antanas I, II
Smith, Adam I
SNF, se Sveriges nationella förbund
Sobibor I
socialdarwinism I, II
socialdemokrati I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI
”socialfascism” I
socialism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI
I
Socialistiska arbetarpartiet (Finland)
Sosialistisk Venstreparti (Norge) I
socialkonservatism I
socialliberalism I, II, III, IV
socialstrukturella tolkningar (strukturalism) I
Solidarité française I
Somalia I
Sonderweg I, II, III
Sorbonne I
Sovjetunionen I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII XXIII,
XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII
I
Spackman, Barbara
Spanien I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
spanska inbördeskriget I, II, III, IV
spansk-amerikanska kriget I
Speer, Albert I, II
Spencer, Herbert I, II, III, IV, V
Spencer, Robert I
Spenersche I
squadre d’azione I
squadrismo I, II, III
squadristi I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X
SS (Schutzstaffel) I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX
Stahlecker, Franz Walter I
Stahlgewitter I
Stalin, Josef I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
Stalingrad I
stalinism I, II
Stasi I
Statens institut för rasbiologi I
”statsfeminism” I
Steigmann-Gall, Richard I
Steinberg, Jonathan I, II, III
Stelescu, Mihai I
St. Louis I
Stockholm I, II
Stoltenberg, Jens I
Stop Islamisation of Europé I
Storbritannien I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII,
XXIV, XXV
I, II
Storfinland
Storrumänska partiet (Partidul România Mare) I
Storserbien I
Streicher, Julius I
strukturalism I
Stubbergaard, Ylva I
Ståhlberg, Kaarlo Juho I, II
Ständestaat I
Sumner, William I
Súñer, Ramón Serrano I
Suomen Lukko, se Finlands lås
Suur-Suomi, se Storfinland
Svarta havet I
svastikan I
Sverige I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII, XXIV,
XXV, XXVI, XXVII
Sverigedemokraterna (SD) I, II, III
Sverigedemokraternas kvinnoförbund (SD-kvinnor) I
Sveriges nationella förbund (SNF) I
Svinhufvud, Pehr Evind I, II, III, IV
Sydafrika I, II, III, IV
Sydamerika I, II
Südostraum I, II
Sydtyrolen I
syndikalism I
Szálasi, Ferenc I, II
Szeged I
Szegedmännen I, II
Söderbaum, Kristina I
Sørensen, Wulff (pseud.) I

Taddei, Paolino I
Tarantino, Quentin I
Tautininkai I
Teatro Dal Verme (Milano) I
Teatro de la Comedia (Madrid) I
Teleki, Pál I
”terapeutisk fascism” I
Terboven, Josef I, II
Terracina I
The Anatomy of Fascism (Paxton) I
The Longest Day I
Thompson, Kenneth I
Thorak, Josef I
Tibet I
Tilles, Daniel I, II
Tjeckoslovakien I, II
Tocqueville, Alexis de I
Tohokai-rörelsen (”Fjärran Östernsamfundet”) I
Tokyo I
Tolkien, J.R.R. (John Ronald Reuel) I, II, III
Tormay, Cécile I
Toscana I, II, III
totalitarism I
totalitarismo I
Totul Pentru Tara, se ”Allt för fäderneslandet”
Transsylvanien I, II, III
Treblinka I, II
Tredje riket I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV
Trianon I, II, III
Trieste I, II
Trotskij, Lev I, II
tsaren I, II
Tudor, Corneliu Vadim I
Turin I, II, III, IV
Turkiet I, II
Tyskland I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII, XXIV,
XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI, XXXVII, XXXVIII, XXXIX,
XL, XLI, XLII, XLIII, XLIV, XLV
I
Tysknationella folkpartiet
Työn Ääni I

Ukraina I
Ulmanis, Karlis I
ultranationalism I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII,
XXIII, XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX, XXX, XXXI, XXXII, XXXIII, XXXIV, XXXV, XXXVI, XXXVII,
XXXVIII, XXXIX, XL, XLI, XLII
I
Umbrien
Ungern I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX
Ungheni I
Unione delle Communità Israelitiche Italiane I, II
Upplysning om kommunismen (UOK) I
Uppsala I
Uppsala universitet I
Uralbergen I
USA I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII, XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII, XXIV,
XXV, XXVI, XXVII
I, II
Ustasja
Utøya I, II, III

Valencia I, II
Valle de los Caídos (”De fallnas dal”) I, II
Vallentyne, Peter I
Valpo I
Vargas, Getúlio I
Vatikanen I, II, III, IV, V, VI, VII
Vázsonyi, Vilmos I
Vecchi, Feruccio I, II
Venedig I
Veneto I
Venner, Domonique I
Versace (modehus) I
Versaillesfreden I
Via Appia I
Viborg I
Vichyregimen I, II, III
Victoria, engelsk drottning I
Vienna School of Crusader Nationalism I
Vietnam I
Vietnamkriget I
Viitasaari I
Viktor Emanuel II I
Viktor Emanuel III I, II, III
”vild analys” (”wild analysis”) I
Vilnius I
Vincent, Mary I, II
Vitryssland I
Vitt ariskt motstånd (VAM) I
Viva Italiana I
Vlaams Belang I
Voldemaras, Augustinas I
Volkswagen I
Västberlin I
Västtyskland I, II
Völckers, Hans Hermann I

Waffen-SS I
Wagner, Richard I
Wallenius, Kurt Martti I
Waltner, Ann I
Wannseekonferensen I, II, III, IV, V
Warszawa I
Warszavapakten I
Warszavjanka (kampsång) I
Vaterländische Front (”Fäderneslandets front”) I
Weber, Max I, II, III, IV
Webber, Andrew Lloyd I
Wehler, Hans-Ulrich I
Weibull, Curt I
Weibull, Lauritz I
Weibullskolan I
Weimarrepubliken I, II, III, IV
Westerlund, Lars I, II
Wien I, II, III, IV
Wilders, Geert I
Wilhelm II, kejsare I
Wilhelm Gustloff I
Wilson, Perry I, II, III
Wilson, Woodrow I, II
Wollstonecraft, Mary I

Yeats, W.B. I
Zander, Elsbeth I
Zaragoza I
ZBOR-rörelsen (Jugoslovenski narodni pokret) I, II
Zhirinovskij, Vladimir I
Ziuganov, Gennadij I
Zygielbojm, Szmuel I
Zyklon B I

Ålandsöarna I
I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII, XIV, XV, XVI, XVII,
återfödelse (pånyttfödelse, palingenesis)
XVIII, XIX, XX, XXI, XXII, XXIII, XXIV, XXV, XXVI, XXVII, XXVIII

Älskade spion I
”Ärkeängeln Mikaels legion” (Legionen) (Legiunea Arhanghelul Mihail) I, II

ölkällarkuppen I
Österbotten I, II
Österreichische Volkspartei (”Österrikiska folkpartiet”) I
Österrike I, II, III, IV, V, VI
Österrike–Ungern I, II, III, IV, V, VI
”Österrikiska frihetspartiet” (Freiheitliche Partei Österreichs – FPÖ) I
Østfold I
Östkarelen I
Zamboni, armégeneral I