Romanen

som forskningsresa/ Forskningsresan som roman. Om litterra terbruk och konventionskritik i 1960-talets nya svenska prosa Beata Agrell
[manuskriptversion]

Tryckt med bidrag frn Humanistisk-samhllsvetenskapliga forskningsrdet

Innehllsfrteckning
ROMANEN
SOM FORSKNINGSRESA/

FORSKNINGSRESAN

S O M R O M A N . ........................................................... I

Bokfrlaget Daidalos Ab, Gteborg 1993 ISBN 91-86320-53-X

OM LITTERRA TERBRUK OCH KONVENTIONSKRITIK I 1960- T A L E T S N Y A S V E N S K A P R O S A B E A T A A G R E L L ..... I I N N E H L L S F R T E C K N I N G ........................................ I I I N L E D N I N G ............................................................ 1 Om frarbetet och ansatsen.............................................................1 Om arbetsomrdet och problemstllningen.....................................3 Arbetsgng och disposition..............................................................4 Formella anmrkningar...................................................................7 Noter till Inledning .....................................................................7 D E L I. V G E N T I L L S P R E T . I N V N I N G I E N T A N K E F O R M ........................................................... 8 K A P I T E L 1. F O R S K N I N G S R E S A M E D M A D E L E I N E K A K A .... 9 1.1. Det Frflutna, kllorna, historien ......................................10 1.1.1. Ramberttelsen i Arkivet: ett provinsiellt fynd ............10 Problemet: de korsande tendenserna .............................................10 Vgvila i Litterra versikter 1966 .............................................11 1.1.2. Madeleinekakan: en invning i fenomenologi.............11 Hjrnan i nringslsning och stolens fenomen ..............................11 Lektionen: utforskning av fenomenet ............................................11 Lrdomen: upptckten av det intentionala objektet.......................12 1.1.3. Hndelsen: Torsten Ekboms Romanen som verklighetsforskning .............................................................13 Avbrottet: nyckelfrasen och utvxlingen medvetande/vrld ...........13 Textsammanhanget: filosofin, seenderelativismen och den nya romanen.......................................................................................13 Kopplingen: seenderelativismen och det fenomenologiska korrektivet.....................................................................................14 1.1.4. Berttelsen om hndelsen: den fenomenologiska tankeformen ..........................................................................15
ii

ii

Igenknningen och kopplingen: upprepningen, omkastningen, kiasmen.........................................................................................15 Den kiastiska positionen: fenomenologisk verklighetsforskning...16 Den kritiska realismen och berttandets intentionalitet: lsarrollen och spelreglerna ............................................................................17 En receptionshistorisk modell: Vrlden ser dig En orttvis betraktelse ....................................................................................18 1.1.5. Spret: fenomenologi, seenderelativism och repertoarestetik ......................................................................19 1.2. Utprovning av konstruktionen: jmfrelser .......................20 1.2.1. Fortsttningen i Arkivet: provinsiellt om lsarrollen....20 Den ppna textens slutenhet .......................................................20 Ulf Lindes alternativ .....................................................................22 1.2.2. Lars Gustafsson i Nio brev ..........................................22 Sjlen, Vrlden och fenomenologin...............................................22 Berttartekniska konsekvenser: repertoarestetiken och lsarrollen ..24 1.2.3. Lars Gustafssons repertoarestetik ................................27 Nyenkelhet Emblematik ..........................................................27 Emblem: genretraditionen ............................................................27 Emblematik p 60-talet...............................................................29 1.2.4. Lars Gustafssons skdningsundervisning: Samtal mellan filosofer ....................................................................30 Dikten: en sko-betraktelse.............................................................30 Den problematiska fiktionen: det filosofiska problemets frnvaro .31 Ostensiv referens och privata sprk................................................32 Seenderelativism och vision: dikten som socialt korrelat ..............33 Majevtiken....................................................................................35 Mimesisproblemet och Visionen: bilden, Van Gogh och Romanen .....................................................................................................36 1.3. Tv romanexempel............................................................38 1.3.1. Lars Gustafssons Fljeslagarna: Sjlen, Vrlden och Filosofin ................................................................................38 Det emblematiska boktrycket........................................................39 Presentationen av hjlten: identitetsproblemet och fenomenalismen .....................................................................................................40

Hjltens nyenkla egenart: kombinationsfrmga, Wittgensteinkynne och seenderelativism .........................................................40 Jaget som grns fr vrlden: den Wittgensteinska Jung-koden.....43 Den emblematiska Skapelsen: gossen i tigerns ga.........................44 Det sociala jaget ............................................................................46 1.3.2. Torsten Ekboms Spelmatriser: Medvetandet/Vrlden och den osgbara frgan..............................................................47 Wittgensteins 60-tals-aktualitet.....................................................47 Ekbom, Wittgenstein och den mystiska Grnsen ..........................49 Ekboms Spelmatriser: Wittgenstein som Albatross ........................50 1.3.3. Sammanfattning .........................................................55 Gustafsson/Ekbom: repertoarestetik/fenomenologi/lsarroll..........55 Sammanfltningar: fenomenologi, seenderelativism, kiasm, supplementlogik..........................................................................56 1.4. Historia och roman ...........................................................57 1.4.1. Den historiska konstruktionen....................................57 Foucault och dokumentet .............................................................57 1.4.2. Den historiska repertoaren..........................................59 De gamle och Auctoritas-problemet ..............................................59 Konventionskritik och narcissism..................................................61 Repertoarestetik och fenomenologi ...............................................61 1.4.3. Repertoarestetik och supplement i Sven Delblancs Prstkappan............................................................................62 Pikaresken, dialogen och omkastningen ........................................62 Berttandets intentionalitet: mytisk metod och oren estetik.......63 Den kiastiska tankeformen och supplementet: sanningsverskottet i bedrgeriet ....................................................................................64 Noter till kapitel 1.....................................................................67 K A P I T E L 4. R E P E R T O A R E S T E T I K O C H E F T E R M O D E R N I S T I S K S J L V R E F L E X I O N ............................113 Efter-modernistisk sjlvreflexion och den nya akademiska litteraturkritiken..........................................................................113 Konsten som yttrandeakt och sprk Ulf Linde och det sociala tilltalet ........................................................................................115 4.1. Reaktionen mot modernismen ......................................116
ii

iii

4.1.1. Modernism som konvention.....................................116 Avantgardets dilemma: kritiken av den experimentella verkestetiken (Palm, Printz-Phlson)...........................................116 Kritiken av nykritiken och den moderna humanismen (Lnnroth) ...................................................................................................118 Aristokratmodernismens tv ansikten: omlsning av Pound och Eliot (Palm, Gustafsson) .............................................................119 4.1.2. Modernism som repertoar ........................................121 Det nya opersonlighetsidealet och annanheten: interaktionism, strukturalism (Nyln, Cornell, Nerman, Zern, Gustafsson) ........121 Engagemang och ideologikritik (Ahlin, Linde, Bergmark, Enzensberger, Benjamin, Franzn, Stolpe) ..................................124 Repertoarestetik och experiment: fr-modern tradition och eftermodernistisk pastischering (Ekbom, Printz-Phlson, Bergmark) .129 Modernistisk traditionsfantasi och 60-talistisk repertoarestetik. Transvalorisation.......................................................................131 4.2. Romanen som nytt experimentflt ..................................132 4.2.1. Romanen som ppen och oren genre ....................132 Intresset fr ldre genre-tradition ................................................132 Pound, Palm och desorganisationen av eposet..........................134 Gustafsson, Eliot och Butors opersonliga metod ......................135 Butor, fenomenologin och den polyfoniska romanen: den mobila positionen och Resans topos .......................................................135 4.2.2. Modernistisk roman och litterrt tilltal .....................139 Reception av 40-talsestetik och 40-talsprosa (Printz-Phlson, Franzn, Enquist)........................................................................139 Det ahlinska alternativet (Linde)..............................................141 Den Ahlinska anstten (Palm, Trotzig, Enquist) .......................145 Uppbrottet frn modernismen i Den nya svenska romanen (Palm) ...................................................................................................150 4.3. Den pragmatiska nyorienteringen: tilltal, tillgnelse, lsarroll ................................................................................................151 Det nya textbegreppet .................................................................151 4.3.1. Ulf Linde och ett samtals liv ...................................152 Konsten som diskurs ...................................................................152

Lsakten som ceremoni ...............................................................154 4.3.2. Det ppna tilltalets kraft .......................................155 Konstens gerundivum och diskursens kraft (Ahlin) .................155 Diskursen som hndelse konsten som happening (Sontag, McLuhan, Nyln) .......................................................................156 Den estetiska gesten (Nyln, Torkel Rasmusson) ......................158 Det outsagdas adress(Mats G. Bengtsson) .................................161 Diskursens styrkraft och ppenhetens problem (Enquist, Nyln) ...................................................................................................162 Demokratins kultursyn och dialogens diktatur (Nerman, Palm)164 Noter till kapitel 4...................................................................169 K A P I T E L 5. R E P E R T O A R E S T E T I K , K R I T I K O C H L I T T E R A T U R .......................................................170 Trendbildning och samtidsknsla: diskrepans kritik/litteratur? (Liedman, Gustafsson) ................................................................170 5.1. En politisk utgngspunkt: strmkantringens r och 68rrelsen...................................................................................172 Avgrnsningar .............................................................................172 5.1.1. Det massmediala 60-talet och kritikens sjlvfrstelse ............................................................................................173 Karl Erik Lagerlf och Strmkantringens r: ett 70-talsperspektiv ...................................................................................................173 Myternas 60-tal och kritikens sjlvkritik....................................176 Frskjutningen av honnrsorden och ambivalenserna i debatten.177 Politisk och litterr aktivism: nyhetens tradition n en gng ......180 5.1.2. Engagemangsdebatt och hypertextualitet: tv litterra perspektiv i strmkantringens r ........................................182 Gran Sonnevis Vietnam-dikt.....................................................182 Bengt-Emil Johnson....................................................................182 Lars Gustafsson ...........................................................................183 5.2. En litterr utgngspunkt: konventionskritik och pastischering............................................................................186 Hypertextualitetens grundformer: pastisch och parodi ................186 5.2.1. Modernismen, 50-talet .............................................187 5.2.2. 60-talspastisch? .......................................................188
iii

iv

5.3. Frgreningar och sammanfltning med huvudspret .......191 Repertoarestetik, konventionskritik, hypertextualitet ..................191 Oren estetik och intresset fr det marginella..............................192 Jmlikhetsproblemet och tilltalet.................................................192 Romanen som konstnrlig genre .................................................192 5.4. Textpraktiker en versikt.............................................193 5.4.1. Imitation: neopikaresk och fantastik .........................193 5.4.2. Transformation: senmodernism, absurdism, hyperrealism, dokumentarism..............................................194 5.4.3. Transposition och transvalorisation: jmlikhet och humorns estetik ...................................................................195 5.4.4. lg-problemet...........................................................196 Noter till kapitel 5...................................................................199 D E L III. F O R S K N I N G S R E S A N S O M R O M A N TILLVARON SOM CITAT. HYPERTEXTUALITET OCH ALTERITET I P.O. ENQUISTS HESS ......................... F E L !B O K M R K E T R I N T E D E F I N I E R A T . K A P I T E L 6. U T G N G S P U N K T E R : T E X T E N O C H A N A L Y S E N ......................... F E L !B O K M R K E T R I N T E D E F I N I E R A T . Om dispositionen .........................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.1. Introduktion till en tematik................ Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.1.1. Viljan och solidariteten................ Fel!Bokmrket r inte definierat. Hess, skiljovgen och strmkantringens r ... Fel!Bokmrket r inte definierat. Fngenskapen i strukturerna .......Fel!Bokmrket r inte definierat. Den historiske Hess och den historiska romanen .. Fel!Bokmrket r inte definierat. Stllfretrdarens figur ..................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.1.2. Tankeformen..............Fel!Bokmrket r inte definierat. Mobilen, yttrandeakten och omkastningen .... Fel!Bokmrket r inte definierat. Agape............................................Fel!Bokmrket r inte definierat.

6.2. Utgngspunkter i Enquistforskningen: agape, politiken och stilen .........................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.2.1. Allmn versikt...........Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.2.2. Henrik Jansson: politik och religion. Harmonibegreppet ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.2.3. Thomas Bredsdorff: imagism och religis erfarenhet. Juxtaposition .........................Fel!Bokmrket r inte definierat. Det religisa problemet: fromhet, tro och agape.... Fel!Bokmrket r inte definierat. Imagism, dokumentarism och juxtaposition...Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.2.4. Egna avgrnsningar och hypoteserFel!Bokmrket r inte definierat. Imagism, fenomenologi och superposition .....Fel!Bokmrket r inte definierat. Emblematik, puritanism och andaktslitteraturFel!Bokmrket r inte definierat. Sammanfattning............................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.2.5. Diskussion och problem: moralen, monstret och tankefiguren...........................Fel!Bokmrket r inte definierat. Humanismen: sekulariseringen och det puritanska arvet .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Skuldproblematiken: monsterfiguren och stllfretrdartanken: exemplum, emblem och figura ......Fel!Bokmrket r inte definierat. Agape som familjeord och kraftcell: politisk, religis och imagistisk agape ............................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.2.6. Hess som ppen text: en stllfretrdande estetik ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Agapemodellen: passionshistorian, stllfretrdartanken och Guds wredes hand .................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Processbeskrivning och misslyckandets estetik ... Fel!Bokmrket r inte definierat. Berttarpositionen i Hess: juxtaposition och superposition .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Det omoderna i Hess: den icke-modernistiska berttarinstansen .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat.
iv

Det agapistiska frsvinnandet och misslyckandets estetik: den cirkulra livsriten .........................Fel!Bokmrket r inte definierat. Om gngarter................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.3. Texten och mottagandet: lsarter och tematiska implikationer.............................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.3.1. Mottagandet ...............Fel!Bokmrket r inte definierat. Recensionsversikt ........................Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.3.2. Det onda och konsten.Fel!Bokmrket r inte definierat. Erik Hj. Linders recension: den frdrvade viljan.. Fel!Bokmrket r inte definierat. Regementslran: Lagen, Nden och den betrodde lsaren .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Litteraturvetenskapliga kriminalproblem: licenciatavhandlingen 1966 .............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Spegeln, emblemet och narcissismen .............. Fel!Bokmrket r inte definierat. Styckverket, kriget och manuskriptet ............. Fel!Bokmrket r inte definierat. 6.3.3. Historien och den andre: Hess som tankefigur ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Seenderelativismen och Hess: fixeringsbilden, mobilen och historien........................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Stllfretrdaren och Pintsch: stllfretrdarens stllfretrdare .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Noter till kapitel 6.....................Fel!Bokmrket r inte definierat. K A P I T E L 7. T E X T E N O C H G E N R E N : AVHANDLINGSROMANEN, MOBILEN OCH TEXTUALITETEN ......................... F E L !B O K M R K E T R I N T E D E F I N I E R A T . Inledande bestmningar ................Fel!Bokmrket r inte definierat. Ramfiktionen................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Tilltalet .........................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 7.1. Manuskriptfiktionen och avhandlingsgenren. Fel!Bokmrket r inte definierat. 7.1.1. Underskningen, skrivandet och skriften Fel!Bokmrket r inte definierat.

7.1.2. Textmobilen som illusionsroman Romanen som forskningsprocess ...................Fel!Bokmrket r inte definierat. Manuskriptet: paratexten fiktionen om den pgende paratexten .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Historiografisk metafiktion: referensproblemet. Autopastisch och allvarsam parodi ............................Fel!Bokmrket r inte definierat. 7.1.3. Manuskriptfiktionen och genreproblemet: paratextualitet och autopastisch ..............Fel!Bokmrket r inte definierat. 7.2. Ramfiktionen inne i romanen: den kiastiska berttandesituationen och berttandets auktoritet.. Fel!Bokmrket r inte definierat. 7.2.1. Ramfiktionens iscensttning: avhandlingens mne i manuskriptets text .................Fel!Bokmrket r inte definierat. 7.2.2. Berttandets auktoritet: avlysning av fokus ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Romanen som rum: den flerdimensionella mobilen .. Fel!Bokmrket r inte definierat. Manuskriptets komposition: paratextuella villosprFel!Bokmrket r inte definierat. 7.2.3. Fiktiva lsarroller: Hess som emblematisk figur ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Manuskriptets lsarposition...........Fel!Bokmrket r inte definierat. Romanens lsarposition.................Fel!Bokmrket r inte definierat. Hess som emblematisk figur..........Fel!Bokmrket r inte definierat. 7.2.4. Meta-fiktionens lga perspektiv..Fel!Bokmrket r inte definierat. JAG <> DU. Underskningsprocessen: frfattaren som stllfretrdande lsare ..................Fel!Bokmrket r inte definierat. JAG <> HAN. Hjltens figur: den flytande subjektspositionen och dokumentationen kring HessFel!Bokmrket r inte definierat. Noter till kapitel 7.....................Fel!Bokmrket r inte definierat. K A P I T E L 8. H E S S I 60- T A L E T . K O N V E N T I O N S K R I T I K E N
OCH DEN SUBJEKTSFILOSOFISKA TEMATIKEN

........................ F E L !B O K M R K E T

R INTE DEFINIERAT.

vi

8.1. Hess och 60-talsestetikerna.Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.1.1. Romanen som verklighetsforskning och jmlikhetsvision ...................Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.1.2. ppen estetik, teknisk anstt och majevtiskt tilltal ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.2. Frfattarens sidokommentarer............ Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.2.1. Kllornas Hess : fixeringsbilden, omkastningen och stllfretrdartanken ..............Fel!Bokmrket r inte definierat. Blckplumpen, seenderelativismen och mobilen Fel!Bokmrket r inte definierat. Mnniskan som citat: superposition och kiasm ..... Fel!Bokmrket r inte definierat. Stllfretrdarens stllfretrdare: Pintsch, skuldparadoxen och omkastningens omkastning ...........Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.2.2. Tillvaron som citat: frihet, alteritet och repertoar i Samtal om Hess ...............Fel!Bokmrket r inte definierat. Frihet, fakticitet och omvndning .Fel!Bokmrket r inte definierat. Den ondiga friheten och misstrons process...... Fel!Bokmrket r inte definierat. Tillvaron som citat och den cirkulra livsriten: ppenheten och lsarrollen .....................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.2.3. Sidokommentar: romanen som arbetsprocess ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Bifurkationen och repertoaren.....Fel!Bokmrket r inte definierat. Den gestaltade arbetsprocessen tillblivelsen i krigets figur .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Exemplet Pintsch: hndelse och minne; faktum, citat och dikt .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.3. Fiktionsproblemet i SidokommentarFel!Bokmrket r inte definierat. 8.3.1. Hess som lgnaktig sjlvbiografi sidokommentaren som sjlvbiografisk fiktion .....Fel!Bokmrket r inte definierat. Sidokommentaren som omvnt citat: Mann, Bergsten, Sand .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat.

Autenticitetsproblemet och fiktionaliseringen av frfattarrollen: det falska i det kta/det kta i det falska........Fel!Bokmrket r inte definierat. 8.3.2. Illusionsestetiken och den troende lsarrollen: processbeskrivning och estetiskt eko......Fel!Bokmrket r inte definierat. Misstrons estetik och den processbeskrivande texten: sjlvbeknnelsen, pikaresken och bildningsromanen.. Fel!Bokmrket r inte definierat. Magnetisrskonsten, yttrandeakten och retoriken . Fel!Bokmrket r inte definierat. Noter till kapitel 8.....................Fel!Bokmrket r inte definierat. K A P I T E L 9. A V H A N D L I N G S R E T O R I K E N O C H G E N R E K O N V E N T I O N E R N A ........ F E L !B O K M R K E T R I N T E DEFINIERAT. 9.1. Vetenskapsretorik och illusionsestetik: Logos, Pathos, Ethos ..................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 9.1.1. Metod och trovrdighet ................Fel!Bokmrket r inte definierat. 9.1.2. En retorisk passionshistoria..........Fel!Bokmrket r inte definierat. Framfr Lagen ..............................Fel!Bokmrket r inte definierat. La Belle et la Bte: Likgiltighetens svra konst.... Fel!Bokmrket r inte definierat. Bark och lv: det skna skenet Fel!Bokmrket r inte definierat. 9.1.3. Anti-formalism som lag: omkastningarFel!Bokmrket r inte definierat. 9.1.4. Traditionskritiken: pastischen som allvarsam parodi ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Avhandlingsretorik och parodisk pastisch.......Fel!Bokmrket r inte definierat. Den retoriska pastischens tragiska dimension .Fel!Bokmrket r inte definierat. 9.2. Mobilromanen som retorisk diskurs: Resans topos i emblemets vrld ........................Fel!Bokmrket r inte definierat.
vi

vii

9.2.1. Katakres och emblem: den andra texten. Fel!Bokmrket r inte definierat. Katakres och emblem ....................Fel!Bokmrket r inte definierat. Whistlers mobil och den processbeskrivande textenFel!Bokmrket r inte definierat. 9.2.2. Material och inventio: manuskriptet som djungel forskaren som civilisationshero. Forskningsresan som livsresa ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 9.3. Resans topos: kunskapskritiken, 60-talet och differensfilosofin........................Fel!Bokmrket r inte definierat. 9.3.1. Resans topos och det omvnda: misstrons etik och estetik ....................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Positionsbestmningar och frdvgFel!Bokmrket r inte definierat. Misstrons process.......................Fel!Bokmrket r inte definierat. 9.3.2. En anti-metafysisk exkurs: Vrlden ser dig. 60-talet, fenomenologin och den kiastiska spegeln Fel!Bokmrket r inte definierat. Supplementlogik, fenomenologi och ontologi Fel!Bokmrket r inte definierat. Romanen som verklighetsforskning: verklighetsproblemet .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Tanken p det som r utanfr....Fel!Bokmrket r inte definierat. Noter till kapitel 9.....................Fel!Bokmrket r inte definierat. K A P I T E L 10. M O B I L R O M A N E N S O M K I A S T I S K S P E G E L : V I L D M A N N E N S E M B L E M .......... F E L !B O K M R K E T R I N T E DEFINIERAT. 10.1 Vildmannens emblem i fragment ...... Fel!Bokmrket r inte definierat. versikt ........................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Emblematik och roman.................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.1.1 Fixeringsbilden: vildmannen som Herkulesfigur/Herkules som vildmansfigur.... Fel!Bokmrket r inte definierat. Emblemet och inskolningen: mnniskan, monstret, mobilen .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat.

Klicherna och bricolaget: Vildmannen, Herkules, den dle vilden .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Den dle vilden som palimpsest .Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.1.2 Vilden i engelska parken: naturen som artefakt ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Vilden, herden, konstnren och det objektiva korrelatet .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Eremiten, den vise och mentorn: stllfretrdaren, envar och majevtiken ....................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Plikt och dygd: Lag och Evangelium ..............Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.1.3 Vildmannen vid skiljovgen: Herkules-kontexten ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Bild och tillgnelse: betraktaren i bilden.........Fel!Bokmrket r inte definierat. Exemplet, figuran och vljandets situation .....Fel!Bokmrket r inte definierat. terbruket av Stiernhielm: dygden, lasten och frihetens paradox .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Den majevtiska betraktelseprocessen: hypertextualitet och moral .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.1.4. Vildmannen och den svenske soldaten: det vrldsliga regementet och vrnplikten under Lagen Fel!Bokmrket r inte definierat. Kungl. Vsterbottens Regementes Kamratfrening: heraldiken och det vilda tnkandet......................Fel!Bokmrket r inte definierat. Inledande manver: samvetskval och pennalism.... Fel!Bokmrket r inte definierat. Den lnga marschen: stllfretrdaren och den cirkulra livsriten en emblematisk historia............Fel!Bokmrket r inte definierat. Soldatskolan och framgngsteologin: puritanismen, lydnaden och frirummet i lagen ..........................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.1.5 Transformationer: den dle vilden och moderniteten ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Frihetens lag, den moderna individen och sjlvbevarelsekonsten .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat.
vii

viii

Vra villor och tro-lsheten...........Fel!Bokmrket r inte definierat. Vildmannen och agape: sekulariseringen och den moderna vidskepelsen ..................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.2 Emblemet som tankeform: autopastisch och supplementlogik........................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.2.1 Fixeringsbilden: emblemet som synvilla . Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.2.2 Autocitat och hypertextualitet: Arne Sand, P.O. Enquist och det omvnda ....Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.3 Imitation och alteritet: Innehllsfrteckning till manuskriptet .............................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.3.1 Det dubbla skidspret: hrmarens hrmare och den lilla skillnaden........................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.3.2 Det omvnda och alteriteten: Eko i Narcissus spegel ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.3.3 Skriften och det mrka landet: inkarnationen, krleken och skapelsen genom Ordet ...... Fel!Bokmrket r inte definierat. 10.3.4 Det omvnda i tillvaron som citat . Fel!Bokmrket r inte definierat. Noter till kapitel 10...................Fel!Bokmrket r inte definierat. K A P I T E L 11. H Y P E R T E X T U A L I T E T E N O C H O R D E T . PPEN KONST, OREN ESTETIK OCH DET AHLINSKA P A R A D I G M E T ....... F E L !B O K M R K E T R I N T E D E F I N I E R A T . 11.1 Ett montage av Frbnens estetik: den cirkulra livsriten ..................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. 11.1.1. Skidspret och kolstavens figur ..... Fel!Bokmrket r inte definierat. Nyckelfrasen .................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Arbetsprocessen: Ordet, tecknen och sakerna . Fel!Bokmrket r inte definierat. Bokstavslsning, sprkspel och majevtisk metod.... Fel!Bokmrket r inte definierat. De frintade religisa symbolerna och den dolda kallelsen .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat.

11.1.2. Stllfretrdaren och hrmarens hrmare ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Skrivaren, den borgerliga kallelsen och konstens liv... Fel!Bokmrket r inte definierat. Stllfretrdaren, frmedlaren och Ordet .......Fel!Bokmrket r inte definierat. Forskaren och Hess: att vara Ingen ...............Fel!Bokmrket r inte definierat. 11.2. Evangelium enligt Hess .Fel!Bokmrket r inte definierat. 11.2.1. Hess och Ordet.......Fel!Bokmrket r inte definierat. Frihet utan nd: gngartens problem............Fel!Bokmrket r inte definierat. Ordet bortom sprket: prlan, tilltalet och anstten .. Fel!Bokmrket r inte definierat. 11.2.2. Den agapistiska anstten och Kristusfiguren ..............................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Berttandet om Fadern: koproliten och det stllfretrdande ordet .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Koproliten och den lidande Kristus: den groteskt-komiska passionsberttelsen ........................Fel!Bokmrket r inte definierat. Koproliten och tron: den sublimt-tragiska passionsberttelsen: .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Evangelisk mnniskosyn................Fel!Bokmrket r inte definierat. Den puritanska frbnsestetiken .Fel!Bokmrket r inte definierat. Den biografiska berttelsens problem: Mnniskan som citat .....................................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Vildmannen och agape: mannen i emblemet och hrmarens hrmare.........................................Fel!Bokmrket r inte definierat. Hypertextualiteten och Ordet .......Fel!Bokmrket r inte definierat. Noter till kapitel 11...................Fel!Bokmrket r inte definierat.

viii

Inledning
Om frarbetet och ansatsen Frgor om frhllandet mellan tankeform, skrivande och litterr repertoar r drivande i denna bok, som handlar om litterra terbruk i 1960-talets nya svenska prosa. I centrum str en problematik i romanlitteraturen 1957-1971, men underskningsmaterialet innefattar ocks i sammanhanget belysande litterr kritik och debatt, som jag hr gnar en av bokens tre huvudavdelningar. De bda andra gnas filosofiska och funktionella aspekter av den litterra frlossningskonst som p olika stt utvades under perioden. Denna konst att frigra nya tankeformer i terbruk av en vlknd repertoar av sprk och tekniker har bestmt underskningens inriktning. Boken har sin upprinnelse i ett tidigare arbete om Sven Delblancs nypikareska roman Prstkappan. En heroisk berttelse (1963) och var tnkt som ett kapitel i den bok som d var p vg. Den kom att heta Frihet och fakticitet (1982) och underskte samspelet mellan romanens berttarteknik och tematik med hjlp av de nyckeltermer frn Jean Paul Sartres existentiella fenomenologi som ocks gav bokens titel.1 Arbetet kom att till stor del gnas berttelsens karaktr av frberedande lsakt, och det aktuella kapitlet skulle underska hur den text- och litteratursyn jag funnit hos Delblanc frhll sig till 1960-talets ppna och orena estetik. Det tycktes mig att romanens experimenterande med litterra konventioner och frvntningar bekrftade den inriktning p lsandets och tillgnelsens problem jag sett i tidens litterra debatt och ven ftt knna p i andra 60-talsromaner. Spren frn Lars Ahlin var tydliga, men tekniken stmde ocks med det nya intresse fr litterr tradition jag lagt mrke till i de unga frfattarnas frhllande till modernistisk estetik, srskilt vad gllde kritiken av nyhetskravet, eller som det ocks hette frihetens tyranni. I slutversionen

frihetens tyranni. I slutversionen av Frihet och fakticitet fick kapitlet om 60-talsestetiken utg till frmn fr textanalysen av Prstkappan. Men gjorda iakttagelser sparades fr framtida bruk, och det r dem jag nu vill vidarefra. Utgngspunkten r det indirekta tilltal jag frst avlyssnade i Prstkappan. Det som p en gng lockade och retade till nrmare underskning var romanens stt att bertta en medryckande historia och samtidigt avleda intresset frn berttelsen till berttandet. Lockande var tendensen att skapa tilltal vid sidan av bde berttelsen och den anonymt nrvarande berttaren; retligt var att man inte kunde se hur texten bar sig t. I detta avsides tilltal med mnga rster tycktes romanen sjlv komma till tals; men vad den hade att sga lg inte p budskapens eller upplevelsens plan, utan p framstllningssttets och tankeformens. Romanen gav ett slags frdighetstrning, dr lsandet medfrde invning i ett tnkande, som kndes angelget ocks eftert, nr man sysslade med annat. Texten tycktes antyda en livsform, fre eller vid sidan av alla livsfilosofier och ideologiska system. Men vari den bestod var inte ltt att sga. Hur skulle nu detta indirekta tilltal beskrivas? Dess meddelelse lg ju inte i orden utan i ngot texten gjorde i orden. nd var det inte bara en frga om teknik. Tekniska grepp var det i och fr sig ltt att belgga: det hr var en klart experimentell roman, trots den traditionstyngda formen. Mest pfallande var kanske just experimentet med det traditionella: att ldriga stoffer, former och grepp kombinerades p ett stt som tycktes svara mot ett modernt frhllningsstt. Sdana tekniker brukar ju frknippas med den klassicerande grenen av den modernistiska rrelsen och inte minst den moderna mytisksymboliska romanen. Men den tekniska likheten tckte inte det speciella som pgick i just Prstkappan eller, fr den delen, rtt mnga andra 1960-talsromaner. Tillmpningen liknade inte riktigt de etablerade modernisternas, varken hos James Joyce, Thomas Mann eller William Faulkner; n mindre hos Marcel Proust, Her-

Inledning

I: 2

mann Broch eller Robert Musil. Handlaget var annat, liksom den tankeform det tycktes mig frbundet med: det var samma och nd inte samma teknik. Skillnaden tycktes ligga i Prstkappans speciella inriktning p lsandet: inte som betraktande, spegling, reproduktion, avkodning eller eget skapande, utan som svarsakt. I texten fanns inbyggd en hnvndelsefunktion som saknades i den moderna och modernistiska roman jag lrt knna: ett personligt tilltal som inte uttryckte en personlighet utan riktade sig till en person en annan n den talande. Det tycktes svara mot en ny tanke- eller erfarenhetsform: anti-psykologisk men inte omnsklig, utan snarare mellanmnsklig och social. Frgan om tankeformen och tilltalet gav utgngspunkten fr den fenomenologiska inriktning jag valde fr underskningen av Prstkappan: att klargra hur spnningen mellan medvetande och vrld i fiktionsberttelsen korsades med berttandets inriktning p lsakten. Problemet gllde mjligheten att verskrida fakticiteten, det ofrnkomligt givna, utan att bryta med det en livssituation, en samhllsordning, en kulturell tradition, en estetisk konvention; och den uppgift som frelades bde fiktionens hjltepar och romanens lsare var att upptcka det mjliga i det givna och p s stt delta i utvxlingen mellan frihet och fakticitet. Underliggande frutsttning var att ls- och skrivkonventioner binder bde lsande och skrivande i det redan lsta och skrivna, men samtidigt frigr mjligheter frankrade i en given, faktisk, konkret, historisk form- och frestllningsvrld eller (med Ahlins term) en estetisk ort. Denna produktiva spnning mellan frihet och fakticitet hll allts samman textanalysen i min frra bok ven p det tematiska omrdet, och den r drivande ocks nu. Utvxlingen mellan frihet och fakticitet synes mig nu vara grundtanken i det ppna och orena 60-tals-programmet. Det inbegrep ett experimenterande med litterra konventioner och frvntningar som skdliggrs av Prstkappas frehavanden inom ramen fr sin

till synes traditionsenliga form men ocks av andra 60-tals-romaner, som vid frsta pseende inte alls liknar Prstkappan. Tekniken verkar baserad p upptckande och omkombination av redan givna former och klicher snarare n p uppfinnande och nyskapande alldeles som i frmodern estetik men repertoaren r bredare (ppen) och blandningarna ofrsynta (orena). Detta 60-talsberttande skapade inte nya bilder, men drev fram nya stt att se p de redan knda, som drmed framvisades i nya konfigurationer fr en lsare. Berttandet blev p s vis fenomenologiskt orienterat: ett manipulerande med lsandets frutsttningar som kunde bli mer omstrtande n mnga modernistiskt fantasifulla formexperiment. Tekniken tycktes baserad p kulturellt minne snarare n p individuell fantasi, men frhll sig drutver till lsakten och tillgnelsen som social handling och verksamhet snarare n till konstverket, uttrycket och den privata upplevelsen. Berttandet hade allts en pragmatisk inriktning, ven den mer fr-modern n modernistisk. Som i frmodern litteratur fick berttelsen ocks snarare funktionen av skdningsexempel och brukartilltal n av fristende konstverk och autonom text; men konsekvent genomfrd kunde tekniken ocks ersttas av andra mer modernistiska framstllningsformer: frn fragment, dokument eller collage till montage, demonstration eller essism. terbruket var experimentellt, men det viktiga var inte den experimentella texten, utan funktionen visavi en lsarroll. Den hr ny-gamla texten var inte sig sjlv nog, utan sattes fram fr ngon: inte som ett sjlvtillrckligt objekt utan som frbunden med ett ntverk av andra texter aktualiserat i/som tilltalssituation hr och nu. Med Lars Ahlin talade man om textens funktionsverklighet: den sprkliga realitet inne i texten som frbinder med den historisk-sociala tillvaron utanfr. Den fenomenologiska tankeformen hrde samman med den konventionskritiska hllning som idag prglar bilden av 1960-talet under beteckningar som medvetenhet och engagemang. Men den
2

Inledning

I: 3

medfrde ocks en ny syn p den litterra texten. Texten uppfattades nu varken som en realistisk illusion eller formalistisk artefakt, utan som en pragmatisk funktion av yttrade ord, som r p bestmt stt riktade inte meta-litterrt p sig sjlva utan p en eller annan lsarroll. Det betydde ocks att texten inte lngre sgs som ett sjlvtillrckligt konstverk, utan som redan p artefaktens niv frbunden med lsakten och drfr ocks konstruerad med utgngspunkt i frhllandet till en lsarroll. Texten uppfattades med andra ord just som ett tilltal instllt p ett eller annat svar. I den hr sortens text kom drfr de litterra frvntningar som av hvd frbinds med olika sorters tekniska grepp att f en ny och betydelsefull uppgift: de uppfattades som en del av textens konstnrliga repertoar, oskiljbara frn greppen. Frvntningarna byggdes in i tilltalet, som drmed kom att frhlla sig till dem som till ett redan avgivet svar avgivet fre tilltalet. Tilltalet sattes allts fram som svar p ett annat tilltal, som redan i frvg hade svarat p texten och nu skulle drivas vidare.2 Prstkappans experiment med lsarfrvntningar var egensinnigt och ledde ofta p strategiska villospr, men demonstrerade ocks det tidstypiska nrmande mellan fenomenologi och litteratur som aktualiserades i 60-talsdebatten om den nya romanen.3 Den fenomenologiska tankeformen var i Prstkappan bde filosofisk, politisk och existentiell, men fick ocks intressanta konsekvenser fr textens frhllande till litterr tradition och estetiska konventioner. Den medfrde en korsning av hvdvunna och nytillverkade grepp, som uppmrksammade ngot vlknt, grna frbisett eller banalt, och samtidigt frsg med synkonventioner, som gjorde allting nytt och mrkvrdigt: lockande, sttande, gripande, skrmmande, komiskt och sublimt alltsammans p en gng. Den tekniken var frbunden med en livsform, som varken frkunnades som budskap eller gestaltades i fiktionen, utan i stllet iscensattes via den lsart tekniken drev fram. Lsningen artade sig p s vis till en invning i ett frhll-

ningsstt, som inte bara var en lsart utan ocks ett stt att gra andra saker; det mrktes nr man gjorde dem. Om arbetsomrdet och problemstllningen Det 1960-tal som hr skall intressera r det litterra och litteraturteoretiska: det p en gng filosofiska och pragmatiska stt att skriva som d mycket diskuterades, men i efterhand inte uppmrksammats lika mycket som de avant-gardistiska och politiska hndelserna. Det litterra perspektivet motiveras av att 1960-talet lika mycket var den ppna och orena estetikens tid som medvetenhetens och engagemangets. Ty det nrmande mellan konst och liv som ltit tala om sig p 60-talet frutsatte inte minst estetisk reflexion: utforskning av hvdvunna grnser mellan genrer, diktslag och konstarter, liksom av mnen och stilarter; men drutver ocks av frhllandet till litterr tradition och andra former av kulturella spelregler och ordningar, ven filosofiska, sociala och politiska. Min huvudtanke r nu att denna ppna och orena estetik inte s mycket brt med tidigare litterr tradition som fresprkade reflekterat terbruk av allt bde traditionen och samtiden gav fr nya estetiska och idmssiga syften. Dessa syften krvde en bred och blandad repertoar av alla slags redan givna former, inklusive litterrt helt oprvade. Denna repertoarestetik ppnar fr en i modern litteratur ny typ av litterrt experiment, som inte s mycket inriktas p att frnya konstverket som lsarrollen, allts lsandets konventioner och genrefrvntningar. De meta-litterra speglingstekniker som togs i arv frn modernismen reflekterar nu inte s mycket textens egen blick som en tnkt lsares: den nya konstnrliga uppgiften blir att frbereda lsakten. Denna pragmatiska inriktning vill jag beskriva som p en gng fr-modern (repertoarestetiken och imitatiotraditionen) och efter-modernistisk (anti-individualistisk), men knappast som post-modernistisk (om termen skall syfta den textuella sjlvbespegling som i Sverige har kommit att frbindas med post-modernismen).4 Den pragmatiska orienteringen fr speciell
3

Inledning

I: 4

relevans fr romanlitteraturen, srskilt vad gller sttet att nrma sig lsaren i vad jag hr kallar det litterra tilltalet, det vill sga textens hnvndelsefunktion. Att det ppna och orena 60-talet ocks var medvetenhetens och engagemangets tid, betydde att inriktningen p lsarrollen och det litterra tilltalet ven inbegrep en breddad tematisk orientering, delvis i anslutning till ny reflexion ver berttarrollens och den verklighetshrmande fiktionens problem och mjligheter. Det i 60-talssammanhanget intressanta r att estetiska experiment och engagemang i livsfrgor nu tycks bli tv sidor av samma sak: den tematiska nyorienteringen terspeglas inte bara i nya mnesval utan ven i texternas formella struktur och produktiva tankeformer. Tematiken framtrder p flera omrden och verkar spegla en frskjutning i bde verklighetsuppfattning och vrdesystem: dels socialt och politiskt, i frhllandet till det omgivande samhllet och vardagslivet, dels etiskt och existentiellt, i frhllandet till medmnniskan och den egna sjlvfrstelsen; men dels ocks filosofiskt och religist, i frhllandet till den synliga verkligheten och det mnskliga medvetandets grnser; ja, ibland ocks i frhllandet till mystikens verpersonliga eller metafysiska Du. Hr markeras en rrelse bort frn en modernt kluven syn, med Jaget och Vrlden i grundlggande konflikt med varandra, mot en pragmatiskt oren, ppen, p en gng medveten och engagerad livshllning, dr Jaget, Duet, Vrlden och det frmmande eller Andra frblir tskilda men just drfr ocks relateras till varandra och rentav mts inom ramen fr en spnningsfylld kulturell och social gemenskap. Den nya inriktningens allmnna formel r frskjutningen frn egocentrering till alter-orientering eller annanhet: inte alienation, men vad jag vill kalla alteritet; och dess estetiska mrke r rrelsen bort frn expression eller uttryck mot hnvndelsefunktionen i textens tilltal eller adress. Det estetiska problemet r inte lngre s mycket att verstta sjlen som att i det litterra tilltalet stta fram en

funktionsverklighet eller ett socialt korrelat fr den andre till igenknnande av ngot tredje, vid sidan av egenintressen och vrdehierarkier. Projektets grundtanke vilar d p antagandet om ett samband mellan de medvetna och engagerade experiment med det litterra tilltalet och den breddning av den litterra repertoaren som 1960-talets ppna och orena estetik inbegriper. Min i vissa avseenden tekniska underskning av de nya formsprken avser med andra ord ytterst att spra livsform. Arbetsgng och disposition Underskningens viktigaste kllmaterial utgrs av periodens ppna och orena romanlitteratur. Men den prglas bland mycket annat annat av en genremssig instabilitet, som under arbetets gng visat sig p ett komplext stt frbunden med samtida litteraturkritik. Den nrmaste bakgrunden till denna bok r drfr arbetet med underskningens litteraturkritiska kllmaterial i tidskrifter och press. ven den befann sig under 1960-talet i en institutionell omvandling, som inte bara medfrde en strkt stllning i offentligheten, utan ocks att prosalitteraturens mjligheter kom att uppmrksammas, och d alldeles srskilt romanens. Och den nya den repertoarestetiskt sinnade romanen i sin tur lnade frsts in ocks kritikens formsprk och teman, inte sllan via rent pastischerande grepp. Det litteraturkritiska materialet r emellertid mycket omfattande, s mitt urval fokuserar den repertoarestetiska och pragmatiska orientering jag funnit speciellt relevant fr den nya romanestetiken. ven romantexterna r mnga och dessutom i typiska fall komplicerade p ett frstligt stt, som yttrar sig inte bara i avancerade formexperiment, utan ocks i manipulationer med enkelhetens konventioner. De viktigaste texternas konstruktion baseras (t ex) ofta p experiment med perspektiviska omkastningar och frskjutningar, som spelar med flera olika lsarpositioner och lsarroller. Den sortens konstruktion tycks mig rent principiellt krva flera typer av ingende analys, som inte kan genomfras p ett stort material inom prmar4

Inledning

I: 5

na fr en enda bok. Jag har drfr valt att hr frdela insatserna s, att bokens frsta hlft gnas bakgrundsbelysning via det litteraturkritiska materialet, medan andra hften utfrligt analyserar en roman, som illustrerar det mesta av vad jag vill visa. I det fljande presenterar jag d projektets grundlggande resonemang och litteraturkritiska underlag med en analys av Per Olov Enquists experimentella Hess (1966) som fylligaste skdningsexempel. Historiska och litterra aspekter av annan relevant romanlitteratur under perioden behandlas i ett par versikter. Boken innehller tre huvuddelar. Del I (kap 1-2) beskriver arbetets teoretiska bakgrund, terminologi och metodik. Del II (kap 3-5) gnas den litteraturteoretiska diskussionen i anslutning till reflexion ver litterr tradition, arvet frn 40-talsmodernismen och utformningen av en ny lsarorienterad romanestetik. Del III (kap 6-11) gnas Enquists Hess och visar hur en rad av den nya estetikens experimentella grepp utprvas i anslutning till en bde existentiell, politisk och religis tematik, som inte minst krvt flitigt terbruk av frmoderna tekniker. I del I introducerar Kapitel 1 de grundlggande litteraturkritiska resonemangen i anslutning till en presentation av den filosofiska orientering och fenomenologiska tankeform jag uppfattat som drivande, bde i den teoretiska diskussionen och i den litterra praktiken. Presentationen sker genom litteraturkritiska och litterra skdningsexempel, som drivs av det speciella stt att tnka och resonera jag uppfattat som grundlggande i den nya estetiken. Lars Gustafsson och Torsten Ekbom fr dr representera tv mycket olikartade frfattarskap som dock visas rra sig inom en gemensam tankeform dr den klassiskt-moderna motsttningen medvetande/vrld lses upp. Kapitlet stter ocks fram det receptionshistoriska perspektiv jag anlgger i underskningen. Kapitel 2 ger en forskningsversikt vad gller underskningens problemstllning och presenterar den specifikt litteraturvetenskapliga teori- och metodram jag utgr frn. Dr r Michail Bachtins begrepp om dialogici-

tet/alteritet, Grard Genettes begrepp om hypertextualitet och Linda Hutcheons begrepp om historiografisk metafiktion grundlggande, men ven olika varianter av lingvistisk fenomenologi med J. L. Austins talaktsteori i botten spelar en viktig roll: de ger underlag fr den fortsatta underskningen av den fenomenologiska tankeformens relevans i periodens diskussion om frhllandet till litterra konventioner och den nya lsarrollen. Del II innehller en versikt av 60-tals diskussionen kring frhllandet mellan litteratur, filosofi och litterr tradition med srskild hnsyn till det nya fenomenologiskt orienterade intresset fr lsarrollen. Hr redovisas huvudinriktningen fr det 60-tal jag vill uppmrksamma; recensioner och specialdiskussioner i anslutning till enskilda frfattarskap kommenteras drfr mer sparsamt. Min historiska infallsvinkel r hr receptionshistorisk: det r kritikernas eget perspektiv jag vill klargra; att korrigera exempelvis deras bild av modernismen ingr inte i den uppgift jag stllt mig. Underskningen inriktas p att frtydliga vlknda 60-tals-klicher som ppen konst, oren estetik, medvetenhet, engagemang (etc) i termer av den tankerepertoar och de tankeformer som driver de litteraturkritiska resonemang som periodens nya romanformer frhller sig till och sjlva utgr underlag fr. Slunda introducerar Kapitel 3 det litterra tilltalets problem och den nya konventionskritiska historiemedvetenheten i anslutning till frhllandet mellan berttande, roman och fiktion. Kapitlet innehller ocks en kortfattad litteraturhistorisk versikt ver perioden. Kapitel 4 granskar hur den nya repertoarestetikens utformas under reflexion ver frhllandet till dels det litterra arvet, dels lsarrollen. I Kap 4.1 undersks hur modernismen omprvas och det verkestetiska frhllningssttet kritiseras, samtidigt som dess normsystem omvandlas till en repertoar frbunden med hela ntverket av bde ldre och nyare traditioner. Kap 4.2 gnas diskussionen av romanen och dess speciella mjligheter som experimentflt fr en ppen och
5

Inledning

I: 6

oren estetik i ett nytt frhllande till lsakten. Vad gller nrmast fregende romangeneration uppmrksammas hur Lars Ahlins 40tals-alternativ nu framstr som profetiskt med avseende p de unga 60-talisternas strvanden. Kap 4.3 undersker den pragmatiska nyorienteringens speciella inriktning p den litterra yttrandeakten och hur man tnkte sig att kunna skriva in den i den ppna och orena texten. De avslutande sektionerna behandlar de problem med lsarrollen som den ppna estetiken kunde leda till. Kapitel 5 behandlar frhllandet mellan repertoarestetik, litterr offentlighet och litteratur. Utgngspunkten r den kritik som under perioden riktades mot den litterra offentligheten, kritikerrollen och samtidsknslan och som delvis kom frn kritikerna sjlva ofta nog i deras egenskap av frfattare. Hr undersker jag den nya repertoarestetikens spnnvidd via en diskussion av dess frmga till kritiskt samspel med ena sidan det sena 60-talets politiska aktivism, andra sidan ldre pastischerande tendenser. Kapitlets sista avdelning ger en versikt av olika romanformer och litterra praktiker. Det avslutas med en kommentar till den humoristiska outsglighetsproblematik som Erik Beckmans Ngon ngot anspelar p i anslutning till den litteraturpedagogiska upplevelseforskning i den ppna estetikens anda som utvecklades under perioden. Del III gnas helt Enquists Hess; utfrlig presentation av dispositionen ges i inledningen till kap 6. Romanens experimentella teknik frbinds med en tematik, som i sin tur frs samman med bde den fenomenolgiska tankeform och den repertoarestetiska orientering jag diskuterat i det fregende: tekniken r fragmenterande och inte gestaltande, men frbindelsen med temat ges via den mobila tankeform som den i Hess mycket speciella ledmotivs-tekniken synes rra sig inom. Jag undersker hur textens repertoar-orienterade komposition r frbunden med ett litterrt tilltal som via den mobila tankeform romanen ger stter fram en p en gng estetisk, politisk, och existentiell-religis problematik fr vidare bearbetning.

Analysen gr ut p att visa hur formexperimentet stlls under tv regimer. ena sidan hur hela det samtida utbudet av tekniker aktiveras inom ramen fr en repertoarestetik som genom dubbelprojektion av i sak likartade men traditionshistoriskt tskilda litterra grepp lyckas iscenstta en tidsenlig politisk problematik med vnsterradikala frtecken; andra sidan hur denna problematik genomvvs av ett hgst otidsenligt religist problekomplex, dr trolshets-, jmlikhets- och engagemangs-temat brs av krlekens och skuldens grundmotiv, genomlysta av de teologiska begreppen om Arvsynden och Agape. Moralen, politiken och sekulariseringsproblemet kommer drvid att frbindas med varandra p ett bde upplysande och tankevckande stt. Analysens syfte i frhllande till projektets repertoarestetiska mlsttning r att visa hur romanen verfr tidsenligt 60-talistiska grepp p formellt likartade tekniker ur betydligt ldre traditioner med annorlunda betydelseladdning. Textanalysen frsiggr drfr i flera metodiska regimer, dr innehllsliga och formella frhllningsstt omvxlar. Den inledande analysen identifierar och beskriver vad jag uppfattar som grundtemat och frskjuts sedan mot form, teknik och teori och drifrn till 60-tals-kontexten och den litterra repertoaren, fr att i de sista kapitlen terfras till temat i en sammanfltning av hela det underskta mnstret. Det vergripande perspektivet r dock repertoarestetiskt och fljer ngra frgreningar av ett traditionshistoriskt spr med fste i vad jag kallar Resans topos med utrymme fr bde 60-talsparollen om romanen som verklighetsforskning och det fr-modernt omaka paret pilgrim/picaro.5 Det r ocks denna topos som hller de formhistoriska konturerna fr denna studie samman. Ngon slutgiltig analys av Hess r det frsts inte frga om; bara lsningen av denna omvlvande mobilroman r ett helt livsprojekt. Metodiskt har jag efterstrvat en samverkan mellan olika litteraturvetenskapliga inriktningar: receptionshistoria och topos-forskning
6

Inledning

I: 7

svl som textteori, talaktsteori och tillmpad textanalys. En sdan samverkan tror jag r principiellt nyttig, men hr har den ocks motiverats av kllmaterialets egen karaktr. Romanernas ppna och orena inriktning prglas av en hg bde traditionshistorisk och litteraturteoretisk sjlvmedvetenhet, som dessutom frhller sig till samtida fackfilosofiska och vetenskapsteoretiska strmningar, p samma gng som till livsskdningsfrgor och politik. Denna kombination av bredd och djup illustreras, fr att inte sga demonstreras, i Hess. Det frtjnstfulla hos skdningsexemplet medfr samtidigt en ngot egenartad inomvetenskaplig situation: romanens fiktionsram r ett pgende litteraturhistoriskt avhandlingsmanuskript, som sjlvt imiterar och parodierar de meta-vetenskapliga frutsttningar som analysen av romanen har att frhlla sig till. Romanen tenderar att sjlv fregripa forskarens mtt och steg p ett bde befriande och besvrande stt. Formella anmrkningar I den fortsatta framstllningen terfinnes relevant forskning i notapparaten, efterhand som ett problemomrde aktualiseras i lptexten. Bibliografisk uppstllning av exemplifierande romantitlar i de litteraturhistoriska 1960-talsversikterna (kap 3.2 och 5.4) terfinnes i Litteraturfrteckningen. Sidhnvisningar i fr denna bok direktversatta citat avser den i frteckningen upptagna utlndska frlagan. Bistnd vid versttning av citat har lmnats av Birgitta Ahlmo Nilsson, Anna Forssberg Malm, Britt Marie Karlsson, Bjrn Sandmark och Johan berg. Abstract baseras p rversttning av Linda Schenck. Omarkerade kursiveringar i citat tillhr kllan. Uteslutningar av en mening eller mer markeras med [---]; kortare formuleringar med []. Dubbla anfringstecken i min egen text anger ordagranna citat ur extern klla, medan enkla markerar andra typer av externa inslag: referat, omskrivning, anonym klich, specialbetydelse eller distanserat bruk. I avledda egennamn har jag valt att bevara begynnelseversa-

len (Ahlinsk, Ramistisk, etc). Fr tergivningen av typografiska egenheter i Hess, se nedan, ingressen till kap 6. Noter till Inledning

Del I. Vgen till spret. Invning i en tankeform

fenomenologi (av gr. phainomenon, det som visar sig, och logos, lra), lran om det som visar sig (kommer till synes; framtrder) fr ett medvetande. [---] 2. Obe- roende av Hegel och hegelianismen har Husserl under 1900-talet gett ordet f. en srskild prgling. Det avgrande r hr en lra om att allt medvetande r knne- tecknat av intentionalitet dvs. att det r riktat mot ett objekt, och att det r f:s uppgift att beskriva hur objekt av olika typer r frbundna med medvetandeakter av olika typer. Ett objekt kan vara mer eller mindre direkt givet i en medvetande- akt, men nr ett objekt r direkt givet i en skdlig nrvaro (t.ex. om ett ting blir varseblivet i sin fulla frnimmande nrvaro), s sgs det att objektet freligger som fenomen, och det talas om den fenomenologiska akten. Se vidare skdning, Hus- serl och intentionalitet. (Filosofilexikonet, red Poul Lbcke, s 156)

Kap 1. Vgen till spret

I:9

Kapitel 1. Forskningsresa med madeleinekaka

Att historiskt artikulera ngonting frgnget r inte detsamma som att inse hur det egentligen var. Det r detsamma som att tillgodogra sig en minnesbild sdan den blixtlikt aktualiseras i ett gonblick d det r fara frde. (Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, Bild och dialektik, s 179)

Dr mter hndelsen inte som fysisk nrvaro eller det doftande minne som Proust diktar t Marcel p spaningsresan efter tid som flytt.1 Den mter p frklarat avstnd, inkldd i de frbindelser till nuet och sitt eget frflutna som forskningsresan banat. Den mter som verlagrat sediment, kanske som frsvunnen tid. Men Marcels frnimmelse av den terfunna tiden mter inte: den intrffar ju i en ny hndelse, som omvandlar tid till rum och gr historikern arbetsls.2 Och det frklarade gonblicket frklarar ingenting och stller inga frgor; det upplser alla frgor det skall icke frsts.3 Frgorna kommer frst eftert och med dem, kanhnda, gtan. Men den r varken historikerns eller filosofens uppgift, utan just romanfrfattarens. Och dennes uppgift r inte att lsa mysteriet utan tvrtom aktualisera det. Men vad skall litteraturhistorikern ta sig till med romanfrfattarens text? Och hur skall textens egen hndelse tnkas historiskt och litterrt?4 * Att p 1990-talet forska i 1960-talets roman r till en del att befinna sig i bde historikerns, filosofens och romanfrfattarens situation. Det r ocks att freta ngot slags resa inte bara i arkiven och texterna, utan kanske ocks i forskarens frflutna: i lsningen av samma texter p 60-talet och den lsningens omstndigheter. Men p den resan r minnet ingen klla; tvrtom omskapar kllorna minnet. Vlbekanta texter bereder igenknnandets gldje (eller ogillande), samtidigt som arkiven avsljar en rad obekanta klltexter, som tillfr nya betydelser och liksom frklarar minnet. Man knner igen dessa romaner, programskrifter och debattinlgg av Erik Beckman, Sven Delblanc, Torsten Ekbom, Per Olov Enquist, Per Gunnar Evander, Lars Gustafsson, Bjrn Hkanson, P. C. Jersild, Sara Lidman, Sven Lindqvist, Jan Myrdal, Bengt Nerman, Leif Nyln, Gran Palm, Per Olof Sundman; men man upptcker
9

Denna bok undersker ett spr i 1960-talets svenska roman. Det som intresserar r hur texterna r gjorda, men infallsvinkeln r traditionshistorisk. Ty dessa texter ser ibland lite gammalmodiga ut p ett besynnerligt stt, som vckt misstanken att de r gjorda av litterr tradition i lika hg grad som av samtidsdokument och popkulturella klicher. Ml och medel fr nrmare underskning av saken presenteras i nsta kapitel. Just nu str en annan sorts misstnksamhet i frgrunden. Arbetet med det nu 30-riga materialet har vckt frgan om vad det r fr slags tingest litteraturhistorikern handskas med nr TEXTEN str i centrum. Den text som skrivs och lses r ju alltid hr och nu. Men var finns den text som skrevs och lstes d och dr nu? Detta kapitel efterforskar vgen till den. En forskningsresa lr sker p ort och stlle. Men har det frflutna ngon ort? Till hndelsen kan vl varken historikern eller minneskonstnren komma: minnet skapar nytt och historikern finner ngot annat. Lmningarna kan uppskas och kllorna utforskas, men det r inte till hndelsen spren fr, utan till kartan, denna modell av ett tnkt landskap. Vad man finner r en frdvg genom lmningarna, en lsart, dr kllorna ordnas inom en frstelseform, kallad historia.

Kap 1. Vgen till spret

I:10

ocks Sun Axelsson, Kai Henmark, Jan Gudmundsson, Knut Nordstrm, Christer Persson, Christian Stannow, Kjell Sundberg. Man tar sig fram genom debatterna om kulturdemokrati och ppen konst, nyenkelhet, konkretism, trolshet, strukturalism, imperialism och indoktrineringen i Sverige; men under vgen mter ocks Sven Eric Liedmans debutdiktsamling recenserad, debatt om Erik Grnlunds Marcus-versttning till Raggar-Bibeln, Gsta Wennbergs kunskapsteoretiska artiklar, G. H. von Wrights Wittgensteinintroduktioner, filosofiskt grl mellan Harald Ofstad och Arne Nss; i Expressen mter Lars Widdings reportageserie om Jesu liv och debattserie om tomrummet efter kristendomen och i DN en artikelserie om Bibeln i vr tid. Man frdas frn BLM och Ord och Bild, till Gorilla och Vr Lsen; man frs frn bokversikter i Apressen, till presentationer av den nya svenska romanen i Hufvudstadsbladet. Idel nytt och ovntat blandas in och frrycker ocks bilden av det vlknda, den man minns och den man lst sig till; och bilden tms nr en introduktion av Jacques Derrida i Aftenposten frn 1969 dyker upp. Mer outgrundlig blir utsikten nr man finner sin egen gamla kurslitteratur recenserad p tidningarnas litteratursidor: var den med? redan d? Ja, man var ju sjlv med, fast utan ngon speciell knsla av saken, inte d. Men inte nu heller: att forska p 60-talsromanen r ngot helt annat n att leva p 1960-talet, som fr vrigt inte blev 60-talet frrn 1970 och inte 60-talistiskt frrn 1972. Det r tv helt skilda 60-tal: ett aktuellt och relevant som upptar tanken och dr formar sig till en historisk period; och ett privat och frflyktigat, som nu i efterhand inte ens minnet tycks bry sig om. Och nr alla dessa privata 60-tals-texter tervnder som forskningsobjekt, s infinner sig visserligen frundran, men vanligen ingen tabl: igenknnandet framkallar intresse men inga minnen, och absolut ingen epifani.

Men ngon gng hnder att en vlbekant text tillbjuder sig under omstndigheter som ger omlsningen denna smak av madeleinekaka doppad i lindblomst: denna frklarade terkomst av en glmd 60tals-frnimmelse som d ingenting betydde, men nu tycks frklara allt, redan innan tanken p frgan instllt sig. Omlsningen kan d synas fra till Prousts uppdrag och Marcels vrld. Men det som dr bjuds r ingenting eget: smaken av madeleinekaka frammanar ett 60-talistiskt frflutet som en gng var personlig egendom men nu avsljas som tidstypiskt och allmnt. Dubbelexponeringen av tidsplanen lsgr en litteraturhistorisk ledtrd till spaning efter textens frflutna. En sdan ledtrd har frt till denna bok. Men trdens sammansttning frsts bst i en berttelse om upptckten. Berttelsen r inte sann men kanske trovrdig som exemplum: den beskriver en madeleinekaka, men handlar om repertoarestetik, konventionskritik och fenomenologi. 1.1. Det Frflutna, kllorna, historien
1.1.1. Ramberttelsen i Arkivet: ett provinsiellt fynd

Problemet: de korsande tendenserna Berttelsen utspelas i ett lderdomligt arkiv p frmmande ort dit forskaren rest fr att inventera kulturdebatten om 60-talsromanen. Skandet styrs av en undran infr vissa oegentligheter i dessa fr sin konventionskritiskt ppna orena estetik och engagerade eller politiskt radikala inriktning bermda texter: Hur kommer det sig att mnga nya romaner tar in traditionella tekniker som offentligt ddfrklarats? Hur kan s mnga av de anti-litterra collagen av reklamslogans och trivialtryck nd ge ett s litterrt intryck? Hur kan nyenkla texter arta sig till labyrinter av komplexitet och komplikation? Varfr uppsker s mnga av de dokumentaristiska romanerna gtor och mysterier? Och varfr i allsin dar arbetar s mnga av de trolsa,
10

Kap 1. Vgen till spret

I:11

sekulariserade och politiska texterna med en retorik som hr till beknnelse, frkunnelse, domspredikan och kristen skuldproblematik? Varfr motsger man sig hela tiden? Orden sger ett, tekniken ett annat, men gestiken r utan ironi. Om detta r ppen konst, oren estetik och radikal konventionskritik s verkar det ligga en dold tanke bakom, en hemlig frutsttning, kanhnda men i s fall vilken? Och hur tnkte man med den? Ett svar ges frsts av texterna sjlva: man tnkte i motsttningar och skillnader, med motsatta tankar sammanvvda. Men det svaret stller bara nya frgor, nrmast om tnkandets repertoar: vad tnkte man p? S antrds forskningsresan till det lderdomliga arkivet. Vgvila i Litterra versikter 1966 Resan br till underjorden, till bibliotekets kllare, dr pressklippen frvaras ldvis i tematiskt ordnade kuvert. Men register saknas. Skningen prvar sig fram, hastar genom rubriker och texter och Apressens vermtt, rastar i de provinsiella marginalerna. Vid en vgvila i kuvertet fr Litterra versikter 1966 underhller Hufvudstadsbladet med nnu en av dessa debatter om den svenska romanens kris den r ytlig, lsarfientlig och tanketom, enligt Tom Sandell; men frnyas, enligt Ingmar Svedberg, just p dessa omrden genom ett nytt filosofiskt djup. Svedberg frklarar sig:5
Pstendet [= Tom Sandells] att fr en Sdergran fanns en Nietzsche, fr dagens frfattare har filosofin upphrt att existera, tminstone som impulsgivare och veri- fikator verkar djupt missvisande. Hela den nya s.k. franska romanen stder sig p frndringar i den kunskapsteoretiska vrldsbilden. Den printzphlsonska metapo- esin r pverkad av modern analytisk filosofi. Konkretismen har ftt sina avgran- de impulser frn semantiken. Wittgensteins skugga vilar ver det mesta i dagens avantgarde-litteratur. Palms krav att poeten skall bli empiriker och Lars Gustafs- sons upptckt att inget centrum finns bygger p tankegngar frn den logiska em- pirismen. Torsten Ekbom sger att en frfattare idag skall vara mera filosof n psy- kolog. O.s.v. o.s.v.

programskrifter i tidskriftsbiblioteket en trappa upp. Dr r de och tomt; det r sensommar p 1990-talet. Arkivforskaren hmtar fram ett blandat urval tidskriftsrgngar; lser pliktskyldigt. Lser lnge. Och tiden gr. Tills den tar paus med en madeleinekaka.
1.1.2. Madeleinekakan: en invning i fenomenologi

Hjrnan i nringslsning och stolens fenomen Om madeleinekakan har nu den omlsta texten sjlv ingenting att bertta. Den handlar (till exempel) inte om Ivar Segelbergs fenomenologiska seminarier i Gteborg r 1963,6 utan (till exempel) om romanen som verklighetsforskning och r skriven av Torsten Ekbom i Uppsala r 1962. Nej, smaken av madeleinekaka hrrr frn ngot ovidkommande, exempevis den stol som arkivforskaren i omlsningens stund sitter p:7 den knns likadan som en annan stol, en annan gng. Till just den speciella stolknslan hr ett minne: seminarieledaren klargr frhllandet mellan ett Empiriskt Freml och ett Intentionalt Objekt inte som andra genom att frst dra distinktionen, utan genom sin vanliga absurda frlossningskonst: Nu ska vi allihop tnka oss att vi r hjrnor i nringslsning; vi ska samtidigt tnka oss att vi sitter p ett seminarium och talar om saken. Sk saken!8 Och seminariedeltagarna tittar skande p varandra och tiger: man frstr att psykologiska eller hjrnfysiologiska synpunkter p experimentet bara skulle avslja att man ingenting frsttt. Man skruvar p sig och knner stolens tryck mot kroppen. Man knner stolens tryck mot kroppen inne i kroppen. Lektionen: utforskning av fenomenet Minnet stannar vid detta: hur man blir medveten om stolen under och utanfr kroppen, hur snedsutten den r; hur man p samma gng blir medveten om stolen inne i kroppen: hur stolen framtrder dr, i sin helhet, med alla sina avskuggningar eller fr sinnena tillflligt skymda sidor. Och man frstr: att det r dr den r, den efterfrgade Saken, den stol eller vrld man vet av och kan frst; och
11

Raden av pstenden om fackfilosofiskt inflytande skapar huvudbry: var man s noga av sig att det mrktes i dagspressen? Saken mste kontrolleras, till att brja med genom omlsning av kanoniserade

Kap 1. Vgen till spret

I:12

det bara r dr, inifrn frnimmelsen, som fenomenet kan studeras precis som vid vilken annan empirisk observation som helst. Det r drinne stolen kan iakttas utifrn: inte som frnimmelse av ngot annat bortomliggande och i sig otkomligt, utan som just det yttre freml frnimmandet riktas p. Man kontrollerar med blicken nedt stolsbenen och finner dem inne i gat; man hr det svaga knirket frn sviktande tr inne i rat samtidigt som lyssnandet och blicken r riktat utt, som p det dr frment andra verkliga frmlet, utanfr eller bakom fenomenet detta som faktiskt inte visar sig. Frnimmelsen inbegriper inte bara de aspekter av stolen som ger sig omedelbart till knna i sittandet. Hr och nu med-frnimmes ocks stolens avskuggningar: man med-frnimmer den mossgrna manchestersits som sittandet skymmer: dess urblekta slitenhet; man medfrnimmer den brcklighet som man aktar sig att utmana. Det nu uppmrksammade fremlet inbegriper hela stolen, det konkreta verkliga freml som i detta nu bevisar sin empiriska existens som knirkande fenomen. Fenomenet, frstr man nu, r detta innerligtytterliga objekt som visar sig fr medvetandet som stol som i samma stund instiftar det som stol, ympat p stolars begrepp och meningssammanhang. Och ngon annan sorts stol framtrder helt enkelt inte fr medvetandet, vare sig empiriskt, begreppsligt eller i frestllningen; nej, sjlva begreppet om ett sdant ting i sig verkar verfldigt och konstigt. Det kan tydligen suspenderas utan att vrlden av ting och fakta frsvinner; utan att mening och sammanhang upplses. Vad som inte kan suspenderas r denna dubbla hndelse: att ngot visar sig fr medvetandet, som i en och samma stund ser det som ngot ser just detta. Lrdomen: upptckten av det intentionala objektet Lektionen r drmed avslutad: man har hittat saken i sjlva tanken p saken utan att behva tnka bort vare sig saken eller sakernas tillstnd i omvrlden och sig sjlv. Man har allts upptckt ett Inten-

tionalt Objekt och drmed Verkligheten i fenomenologisk mening: inte som Ting i sig, fenomenalistiskt flde, solipsistisk monad eller subjektivistisk bur, utan just som empirisk vrld fr oss.9 Man har nnu utan att veta det upptckt Edmund Husserls filosofi (1859-1938). Men drmed har man ocks upptckt medvetandet i fenomenologisk mening: inte som isberg, spke i maskinen eller lda med saker i, utan som Intentional Akt: som i princip riktat p ett eller annat fenomen som sin sida visar sig fr det. I skandet efter den begrda saken utanfr den uppmrksamhetsakt genom vilken yttre eller inre saker mste framtrda, har man upptckt medvetandet som medvetande om det som visar sig fr det som yttre, inre eller bdadera p en gng.10 Fenomenet r hela saken, det r Saken Sjlv, vare sig det uppmrksammas som inre eller yttre, fysiskt eller psykiskt, verkligt, tnkt eller drmt. Medvetandet uppfinner inte fenomenet, men konstituerar det som detta inom ett bestmt flt av mening.11 Och medvetandet vet att utfra olika sorters akter, riktade p olika sorters objekt; det vet att skilja mellan olika sorters fenomen (sinnenas, tankens, knslans, trons, drmmens, fantasins), att med hjlp av tidigare erfarenhet fylla ut avskuggningar och hlla verkligt och overkligt isr.12 Men det vet inte av ngot mystiskt Utanfr: allt mystiskt visar sig fr medvetandet i intentionala akter. Det mystiska r inte dolt det r (i s fall) det verkligt mystiska som man varken kan tala eller tnka. Men denna upptckt var ingen mystisk erfarenhet. Den var en filosofisk insikt, frutsedd i den dolda lroplanen: det fniga experimentet var en majevtisk invning i fenomenologisk metod.13 Den skeva stolen med sin ojmnt slitna sits av mossgrn manchester kom dr att spela en avgrande roll.14 Men metoden var Husserls, och ngra r senare kunde man lsa om den i mera lttsmlt form i den svenska pocketutgvan av Mary Warnocks Sartres filosofi (1966):15

12

Kap 1. Vgen till spret

I:13

Fenomenologin r [] analys av vad som r tillgngligt fr introspektionen i allmnhet, utan anvndning av ngon utifrn kommande kunskap om orsaker, eller naturlagar som handlar om den yttre verkligheten. Fenomenologen lgger enligt Husserl undan sin normala stndpunkt, eller genomfr en epoch. Det vill sga att han stter inom parentes allt som han som vanlig mnniska antar eller rkar veta om vad som orsakar hans upplevelser. Det r det som Husserl menar nr han sger att fenomenologin r a priori i ordets bsta bemrkelse. Fenomenologen blir p intet stt involverad i det han beskriver genom att beskriva det. Han str utanfr det och genomfr en fenomenologisk reduktion till sjlva fakta. Det vill sga han koncentrerar sig s lngt det gr p den rena upplevelsen som han har den, utan frutsttningar eller begrepp som kommit frn annat hll n frn upplevelsen sjlv. Detta r metodens krna. (s 20) Frst och frmst r det den ofta upprepade freskriften att en reduktion skall genomfras, det vill sga upplevelserna skall underskas som de finns i ens inre. Och fr det andra [] r filosofins huvuduppgift att upptcka vrldens natur frn en viss synpunkt, nmligen som den presenteras fr mitt medvetande om mig sjlv, som tfljer och innehller varje upplevelse jag har av vrlden. (s 21f) Tankegngen kndes bekant. Men invningen med den gamla stolen hade vid det laget fallit ur minnet.
1.1.3. Hndelsen: Torsten Ekboms Romanen som verklighetsforskning

derar p: Det r ocks detta, tycker jag, som r det verkligt nya i den nya romanen: filosofin har pltsligt blivit lika viktig som psykologin..16 Svedberg visar sig ha mycket rtt: essns fackfilosofiska inriktning r ptaglig: namn som David Hume (1711-1776) och George Berkeley (1685-1753), Bertrand Russell (1872-1970) och Ludwig Wittgenstein (1889-1947), liksom fenomenalism och logisk empirism figurerar bde p och mellan raderna. Men den fras omlsningen stannar vid har en annan logik: Medvetandet skapar vrlden och vrlden skapar medvetandet. (s 17) Orden freges utlgga Berkeleys fenomenalism, men br spr av ngot annat. Lsaren pauserar fr att rekonstruera textsammanhanget. Textsammanhanget: filosofin, seenderelativismen och den nya romanen Essn handlar om den nya romanen och en ny kritisk realism, men huvudrendet r frhllandet litteratur/filosofi i kunskapsteoretisk belysning.17 Den filosofiska tradition som beropas r den kunskapsteoretiska empirismen, frn brittiskt 1700-tal till logiskt 1900-tal.18 Den kritiska realism Ekbom rekommenderar fr romanen skall i samma antipsykologiska och antimetafysiska anda vara en realism inifrn (s 17): terge fremlen exakt som de framtrder fr sinnena, men kubistiskt som uppfattade frn alla tnkbara hll samtidigt. De visas drmed som de empiriskt sett i sanning r, men framtrder som absurda och overkliga. Tekniken skall vcka tvivel p den naiva vardagserfarenheten, peka ut den empiriska kunskapens begrnsningar, ge erfarenheten Vrlden r inte sdan jag ser den (s 14), vcka stort filosofiskt tvivel men stanna vid metafysikens grns. Den fras som stoppat omlsningen terfinnes i slutresonemanget om den nya franska romanen: En av sina centrala ider har Robbe-Grillet uttryckt i satsen: Vrlden r varken meningsfull eller absurd, den r. Robbe-Grillet miss13

Avbrottet: nyckelfrasen och utvxlingen medvetande/vrld Nu skall vi allts tnka oss hur studenten frn 60-talsexperimentet med stolen sitter p en liknande stol i ett lderdomligt 90-talsarkiv utan att tnka p stolen, helt inriktad p att ska filosofisk sak med Hufvudstadsbladets Ingmar Svedberg och 60-talets klltexter. Vi skall tnka oss gonblicket innan den obemrkta stolen ger sig till knna. Lsningen har d hunnit till Torsten Ekboms Romanen som verklighetsforskning och dr terfunnit den fras Svedbergs artikel allu-

Kap 1. Vgen till spret

I:14

tror sledes metafysiken, antropomorfiseringen, alla frsk att se bortom tingen fr att komma till krnan. Det finns inga oknda djup att avslja. Det enda vi vet om tingen r att de existerar och att ngon upplever dem. Det r detta resonemang jag vill kalla fenomenalistiskt. Berkeley har gett denna skdning dess mest knda formulering i satsen: Esse est percipi, att vara r att uppfattas (eller uppfatta). Medvetandet skapar vrlden och vrlden skapar medvetandet. Verkligheten ligger framfr mig som en bekrftelse p att jag sjlv existerar. Att bygga upp en verklighet framfr mig r allts detsamma som att ge mig sjlv liv. [---] Sttet p vilket jag strukturerar omvrlden berttar alltid ngot om mig sjlv. [---] En text fr inte liv frrn man anvnder den. Det egendomliga med denna objektivt visuella teknik r nu att den inte fungerar enbart p det stt som Robbe-Grillet antagligen avser. P ngot stt leder den alltid fram till det ovissa. [---] Enbart valet av synvinkel kan allts framkalla en viss emotion; i detta fall genom utelmningen eller abstraheringen av vissa detaljer i synfltet en knsla av ovisshet, oskerhet. [---] Kanske har utforskandet av verkligheten inget annat ml n detta: att ifrgastta vra vanereaktioner infr en vrld som egentligen aldrig r vardaglig, att verfra knslan av oskerhet som en erfarenhet hos lsaren. Och till sist: att fra oss fram till den punkt dr det metafysiska frgandet brjar. (ss 17-19) Robbe-Grillets objektivt visuella teknik terfrs hr p biskopen Berkeleys princip om den empiriska verklighetens alltigenom mentala karaktr: esse est percipi att vara r att frnimmas.19 Det r denna empiristiska fenomenalism som vidarefrs i frasen om utvxlingen medvetande/vrld som frbryllat i omlsningen. Kopplingen: seenderelativismen och det fenomenologiska korrektivet

Lsaren knner nu igen spr av den seeenderelativism som kommenterats i den litterra 60-tals-forskningen: den kunskapsteoretiska subjektivism och/eller relativism som bl a innebr att verkligheten frgas av det upplevande subjektet.20. Den har i en variant uppfattats som ett Ekelf-inflytande hos exempelvis Gran Palm, Lars Gustafsson och de nyenkla; i en annan variant som ett kunskapsfilosofiskt Gyllensten-inflytande p trolshetsideologin hos experimentatorer som exempelvis Torsten Ekbom och Per Olov Enquist.21 Men i essn tycks ju redan Berkeley-citatet kollidera med bde seenderelativismen i denna form och essns strre sammanhang: sluts inte hr den klyfta mellan Jag och Verklighet, subjektivt och objektivt, som skulle illustreras? Och blir det nd inte en liten skillnad kvar? Om medvetandet och vrlden frnimmer/skapar varandra r de ju inte avskilda men inte heller identiska: de instiftar varandra som tv parter i samma allomfattande dialog. Vad blir d ver att ens metafysiskt frga om? Den knuten r hrd, och Ekboms fortsatta utlggning bara frdubblar den: Verkligheten ligger framfr mig som en bekrftelse p att jag sjlv existerar. Att bygga upp en verklighet framfr mig r allts detsamma som att ge mig sjlv liv. (s 17; kurs BA) Omlsningen prvar med omskrivning: Det Verkliga r alltid givet fr medvetandet som riktas p det; det konstitueras i en medvetandeakt, som samtidigt sjlv konstitueras i och genom det frnumna. Tankeformen ger sig tillknna som orovckande vlbekant. Lsaren stirrar skande p orden, skruvar p sig. Knner stolens tryck mot kroppen. Pauserar. Avsmakar en madeleinekaka. Och i ett gonblick r saken klar. Vi skall tnka oss kopplingsgonblicket som en punkt. Denna punkt skall tnkas s frttad att den kan dras ut till en linje som motsvaras av en text. Texten beskriver ett skeende som i efterhand kan rekonstrueras ur gonblicket, men som alls icke gt rum. Texten r denna:
14

Kap 1. Vgen till spret

I:15

1.1.4. Berttelsen om hndelsen: den fenomenologiska tankeformen

Igenknningen och kopplingen: upprepningen, omkastningen, kiasmen Den oro som igenknningen vckt tycks inte hrrra frn texten utan frn frnimmelsen av den stol lsaren hela tiden skruvar sig p: detta ostadiga tr, denna knliga manchestersits det r samma stol! Och s hnder att stolens skrpliga fenomen framtrder fr medvetandet p samma frklarade stt som en gng i det fenomenologiska seminarierummet: innanfr och utanfr frnimmelsen p en och samma gng. Det r samma enkla insikt om utbytet mellan seende och sett. Igenknnandet smakar madeleinekaka. Men enkelheten r inte helt vlbekant. Ngon ny-enkel, nrmast omrklig komplikation tycks ha tillfrts i sjlva omtagningen. Ty hndelsen verkar inte kunna uttmmas med det pltsliga minnet av seminariet; inte heller med den frnyade insikten eller repetitionen av texten. Nej, det som tillfrts verkar komma frn det som hnder nu: att den frnyade insikten inte dyker upp som minne utan intrffar en gng till, vid sidan av den frra och frst d aktualiserar minnet av sig sjlv, som nu inte lngre r sig sjlvt likt.22 Det hela r egentligen frvirrande: hndelsen intrffar nu liksom inne i sig sjlv, men nd utanfr, riktad p omtagningen av sig sjlv som en annan(s). Insiktens egen logik r lika besynnerlig: inte syntetisk utan korsstlld, inte dialektisk utan kiastisk, som en frdubbling och omkastning av positioner i flera dimensioner p en gng.23 Men just detta frtydligar. Ty hndelsen hur den nu skall beskrivas synes hrma den Ekbomska textens krnord: Medvetandet skapar vrlden och vrlden skapar medvetandet. Texten speglar lsakten som speglar texten som speglar lsakten Men vems r d insikten: omlsningens eller textens? Och med den ovissheten frndras textens frst avlsta inriktning: hr verfrs ju den dr knslan av oskerhet som en erfarenhet som enligt Ekbom den nya filosofiska romanen skulle skapa. Men es-

sns inriktning r inte den fregivna: den beskriver ju inte ngon empiristisk eller fenomenalistisk kunskapsteori! Vad utlggningen av Berkeleys fenomenalism mtte handla om r fenomenologi!24 Ty passagen beskriver ju varken fristende sinnesdata eller subjektiva frnimmelser, utan hur vrlden visar sig fr medvetandet och hur medvetandet blir medvetet om vrlden; den beskriver det kiastiska samspelet mellan medvetandet-som-Intentional-Akt; och vrldensframtrdande-som-Intentionalt-Objekt, utvxlingen av rrliga positioner som speglar stndigt nya sidor av varandra. Det problem som framtrder i Ekboms text r i s fall inte spelet av subjektiva reflexer i Narkissos spegelsal eller den modernistiska motsttningen mellan Jag och Vrld, utan ngot beslktat med den seenderelativistiska utvxlingen mellan betraktare och bild, mellan det som visar sig och den som ser i ett stndigt rollbyte. Men s srskilt relativistiskt verkar det ju inte, snarare relationistiskt och interaktionistiskt.25 Ty det seende Ekbom talar om r rrligt, men har nd ett slags dubbelsynt och kiastiskt fste i sjlva omkastningen mellan position och perspektiv.26 Sdant r ju ocks sammanhanget kring den fras Svedberg uppmrksammat:
Det r ocks detta, tycker jag, som r det verkligt nya i den nya romanen: filoso- fin har pltsligt blivit lika viktig som psykologin. [---] Avsikten r att ge lsaren en subjektiv verklighetsknsla av ett visst slag, en teoretisk bakgrund med antydning- ar eller alternativa tolkningsfrslag: verkligheten utforskad med exaktare metoder och mindre kategoriska resultat. Och denna verksamhet r inte minst filosofisk. Frfattaren betraktar omvrlden p samma systematiska och spekulativa stt som en filosof, som frsker kartlgga frutsttningarna fr den empiriska kunskapen. [---] Nu menar jag inte att romanfrfattaren skall skriva ngon sorts sknlitterr kvasi- filosofi. Men jag tror att det finns vissa filosofiska erfarenheter inte minst i de klassiska empiristernas skrifter som skulle kunna ligga till grund fr gestaltning- en av vissa synstt. Med verklighetsforskning menar jag allts inte en aktivitet in- riktad p att fastsl sanningar av filosofisk eller naturvetenskaplig karaktr. [---] Vad jag menar r [] en prvning av synstten, en inventering av de berttartek- niska relationerna mellan jaget och omvrlden. [---] Vrlden r inte sdan jag ser den.

15

Kap 1. Vgen till spret

I:16

Resonemanget kan verka enkelt, men konsekvenserna fr en verklighetsgestalta- re mste bli genomgripande. Sanningen om tingen (och mnniskan) kan aldrig belysas p ett stt. Alla synvinklar mste prvas. [---] Ett torn r bde platt och runt, ett skeende r efter olika omstndigheter och tidpunkter viktigt eller likgiltigt, lttfrklarligt eller gtfullt. Tingen mste vndas ut och in, upplsas till prismafragment fr att kunna tillfredsstlla misstron frn den kritiska realismen. (ss 13-15)

Vad Ekbom hr beskriver r en rrlig position p stndig spaning efter fenomenets avskuggningar och osedda sidor. Resan brjar nr medvetandet uppmrksammar sin egen begrnsade position i vrlden och upptcker hur nya sidor av fenomenen framtrder nr positionen flyttas. Positionen visar sig d relativ. Men vrlden tycks given ehuru oupptckt: det r ju den som den rrliga positionen skall utforska. Perspektivet det sedda terkallas drfr stndigt och terfrenas med den mobila position varifrn det utgtt, s att upptckande medvetande och upptckt vrld stndigt flyttar in i varandra. Den kiastiska positionen: fenomenologisk verklighetsforskning Den mobila positionen r allts kiastisk: den inbegriper en flerdimensionell rrelse i fyra korsande riktningar, horisontellt mellan positioner och vertikalt mellan position och perspektiv, medvetande och vrld.27 Den kiastiska omkastningen skapar en stndig frskjutning av fokus och medfr en decentralisering av perspektivet, men den avlyser inte fokus, utan frvandlar fokus mellan raderna i Ekboms text lses nu Gran Palms formuleringar om den nya svenska romanen ett r tidigare.28 Vxlingen frndrar bilden, men bilden upplses inte, utan ppnas mot det nnu inte framvisade/sedda. Vrlden/tingen/fenomenen framtrder p s vis med en egen Intentionalitet eller adress inte som avsiktlighet men som ett framvisande, dr det nnu icke framvisade rjer sig fr medvetandet som signifikanta tomrum.29 Frnvaron kan te sig gtfull, men ger ocks vissheten: Vrlden r inte sdan jag ser den. Den vissheten

betyder: det finns flera positioner att inta. Eller med Lars Ahlin: Vrlden str till stora delar ledig. Med den vissheten brjar forskningsresan mot en kiastisk position, som innefattar alltmer och samtidigt driver p skandet. Den positionen br kunna fra oss fram till den punkt dr det metafysiska frgandet brjar (s 19). Men dr slutar bde filosofin och litteraturen. Forskningsresan r fullbordad. Och kan ens frgandet fortstta? Att resan mot denna punkt mste upplevas som en avlysning av fokus eller som Ekbom sger, upplsande och frvirrande, absurt, gtfullt r d sjlvklart. Den medfr ju att den naturliga eller naiva vrldsliga instllningen blockeras.30 Det r ocks den verklighetsforskande romanens utgngpunkt: den skall ju verfra knslan av oskerhet som en erfarenhet hos lsaren genom att ifrgastta vra vanereaktioner infr en vrld som egentligen aldrig r vardaglig. Uppgiften fr den nya romanen r allts att experimentellt framkalla en mental hndelse som omvandlas till filosofisk erfarenhet, inte att uttrycka eller beskriva en knsla eller ge knsloillusion. Texten frsmr drfr fiktion och gestaltning, som erstts med registrering av fenomenen exakt som de visar sig; den blir drfr inte expressionistisk eller realistisk utan reducerande och artificiell. Fenomenen presenteras additivt i stllet fr organiskt och avskiljs drmed frn alla invanda eller naturliga sammanhang. P s vis kommer texten att gra tjnst som scen fr ett empiriskt experiment med en oskuldsfull men alltmer frvirrad lsarroll, dr vardagserfarenhetens dolda filosofiska frutsttningar framtrder och ifrgastts och normallsarens litterra frvntningar utmanas. Det metodiska genomfrandet av experimentet fr d tnkas innebra att vardagliga positioner och perspektiv demonstreras, undersks och prvas varieras under olika betingelser, frskjuts och drivs mot nya positioner av frvirring som omvandlas till skeptisk erfarenhet, filosofisk insikt och slutligen metafysisk undran. Den nya romanens

16

Kap 1. Vgen till spret

I:17

verklighetsforskning blir allts ett experiment med svl livets som litteraturens och lsaktens fenomenologiska frutsttningar.31 Hur skall en nu aktiviteten i en sdan romantext tnkas? Tydligen som ett slags verbalt laboratorium utrustat med berttarteknisk apparatur, filosofiska och litterra instrument och med konventioner och frvntningar som material. Den lsarroll som utstts fr experimentet mste rimligen tnkas som en glidande empirisk position som aktiveras i texten och dr motsvarar en kraftpunkt eller motrrelse. Den positionen kan inte sjlv gestaltas, eftersom den utgr lsandets blinda flck. Men den kan aktiveras och framvisas indirekt, genom strningar i de perspektiv berttartekniken stter fram.32 Experimentet styrs allts inte av berttelsen eller det framstllda utan av berttandet, via manipulationer med positioner, synvinklar och perspektiv. Men en sdan berttarteknik mste vara dubbelspeglande och flerdimensionell den krver en position, som i berttandet p en gng styr och hrmar lsandet. Experimentets position mste med andra ord vara kiastisk. Experimentet instiftar ju romanens egen position som en rrelsepunkt i flera riktningar p flera niver samtidigt: dels bde ver och bredvid mngfalden positioner i det frvirrande rrliga perspektiv som stts fram; men dels ocks i frhllande till en tilltnkt naiv lsarposition, som i sin tur skall gras rrlig stndigt p vg mot de experimentella positioner i texten dr upplevelsen av frustration och frvirring kan drabba empiriskt under lsaktens gng och tillgnas som kunskapsfilosofisk erfarenhet.33 Experimentets slutstation av metafysisk undran mste d rimligen tnkas som en sjlvreflekterande position dr den filosofiska erfarenhetens egen position framtrder fr medvetandet. Det fenomen som d visar sig blir i s fall just den kiastiska omkastningen av sett och framvisat. Det betyder ocks att experimentromanen sjlv framtrder, men d i ett nytt frhllande till lsarpositionen.34 Vid det laget kan den knappast mta som sluten text, autonomt verk och empiriskt fenomen, utan som ppen text,

sprkakt och tilltalshandling, med andra ord som Intentionalt Objekt och Intentional Akt. Vad den nya romanen i s fall kommer att framstlla blir just positionen fr den utsikten, och det perspektiv som ppnas blir fenomenologiskt. Vad romanen som verklighetsforskning skall utforska tycks allts vara de fenomenologiska frutsttningarna fr det psykologiska experiment den iscenstter dri tycks den litterra omvandlingen av psykologi till filosofi best. Den kritiska realismen och berttandets intentionalitet: lsarrollen och spelreglerna Det som intresserar sanningsskaren Ekbom kan allts inte vara berttelsens vrld: det r inte mer sannolika verklighetsbilder eller trovrdiga karaktrer han saknar. Inte heller drivs han av ngon expressionistisk ambition att verstta sjlen eller finna ett sannare psykologiskt uttryck. Nej, den kritiska realism han utvecklar inbegriper en verklighets-uppfattning och en filosofisk psykologi, som i sak blir fenomenologiskt orienterad.35 Hans verklighetsforskning gller ju inte verkligheten i fysisk mening, utan verkligheten sdan den visar sig fr medvetandet: den gller fenomenen, och det som undersks r utvxlingen mellan position och perspektiv i medvetandets frhllande till dem. Medvetandet fattas d inte som Ego, psykologiskt subjekt eller upplevande personlighet, utan just som medvetande-om fenomenen som ngot annat n sig sjlvt! och riktat p dem. Det som undersks r ett filosofiskt subjekt och en kunskapande aktivitet, som ven frhller sig till egna frutsttningar i ngot annat, som i sin tur r riktat p detta subjekt!36 Och den aktiviteten iscenstts inte i fiktionen eller berttelsens vrld utan i och genom berttartekniken.37 Essns sanningskrav kommer d att glla en mer trovrdig berttarhllning, som sker nrma sig en mnghrnig sanning i utprvningen av de synstt som formar berttandeakten. Berttartekniken uppmrksammar allts sjlva berttandet och r i s mtto metalitterr. Men det fr Ekbom intressanta r inte sjlvbespegling och
17

Kap 1. Vgen till spret

I:18

sjlvreferens, utan mjligheter att ppna den kritiska realismens rrliga perspektiv i experiment med seendets position. Men sdana experiment utvecklas frst i samspel med en annan betraktare allts en tnkt eller implicit lsarroll. Sjlvbespeglingen vnds drfr utt och omvandlas till ett agerande infr en tnkt lsares blick, men den blicken skapas ju i sjlva berttandeakten. Den andra blickens fste r den position inne i texten som utgrs av berttandet sjlvt, men den projiceras i berttandets perspektiv mot en punkt utanfr. Den osynlige, anonyme Berttaren blir allts sin egen stllfretrdare, men axlar samtidigt rollen att osynligt spela sig sjlv som en annan. Berttaren frblir allts osynlig som person. Men rollen framtrder i berttandet, inte som rst utan som riktning.38 Detta berttande blir allts intentionalt i dubbel mening: riktat bde p det framstllda och det andra medvetande det framstllda visas fr. Det blir frga om tv skilda men sammanfltade serier av Intentionala Akter som riktas p varandra och drmed fr varandra som Intentionala Objekt. Det betyder att de ocks rubbar varandras positioner och skapar frskjutningar i varandras perspektiv. Att verkstlla en sdan kiastiskt vriden berttarteknik blir allts ett p en gng seenderelativistiskt och fenomenologiskt fretag. Men det synes ocks medfra en receptionsestetisk orientering som krver ett nytt textbegrepp och en ny lsarroll. * Vad r d att sga om den lsarroll som iscensatts i omlsningen av den romanteoretiska texten? Den rollen har ju sjlv utbildats i experiment med positioner och perspektiv som ptrffats i texten men drivit fram nya synstt p texten som vore den en av dessa filosofiska romaner den beskriver! Men vems r reglerna fr detta spel och vem eller vad har iscensatt proceduren?39 Frgan verkar oavgrbar, ty utfallet r lite ovntat: en nylsning som frndrar allt utan att omintetgra ngot.40 Ty den omlsta fenomenologiska inrikt-

ningen tycks bekrfta den frst utgivna fenomenalistiska och samtidigt sjlv bekrftas av den. Texten synes vxla mellan inriktningar; vad den diskuterar eller experimenterar med? r perspektivskiftet, fattat som spelet mellan fenomenalistisk och fenomenologisk berttarhllning i den nya romanen. Och nd: varifrn kommer d instruktionen till denna lsarroll? Frn textens 60-talsvrld? Frn omlsarens 90-tals-medvetande? Eller frn den dubbla historiska referens som madeleinekakan-biblioteksstolen aktiverat? Frgan r avgrande fr kllforskaren, ty den berttarteknik som svarar mot rollen framtrder med ens som 60-talistisk. En receptionshistorisk modell: Vrlden ser dig En orttvis betraktelse En ny historisk dimension har drmed tillfrts den fenomenologiska nylsningen. Den tankevrld som nu framtrder i essns till synes sndersprngda fenomenalistiska eller absurdistiska r visserligen frklarad, men varken mystisk, mytisk, tidls, privat eller ens Ekbom frbehllen: den tillhr 60-talet och mter dr i mnga olika varianter som Ekboms ess redan frhller sig till. Tankemnstren r redan givna, men essn sammanfltar dem p ett eget stt. Marcels vrld framtrder nu som en historisk vrld, dr den enskilda erfarenheten rjer ett tidstypiskt mnster. I frklaringsgonblicket avsmakas en glmd eller aldrig insedd delaktighet i en 60-talstisk tankeform och erfarenhetsvrld. Och smaken av madeleinekaka infinner sig i insiktens omsmltning till erfarenhet hr och nu. Det r samma smak som frn en annans kaka. S vad har hnt i denna historisering av minnet? Upprinnelsen gavs i incidenten med madeleinekakan igenknnandet av biblioteksstolen. Igenknnandet bars av ett privat kroppsminne, som aktiverats genom samma sorts yttre strning som nr det prglades dlig sittfunktion. Men igenknningen distanserar samtidigt frn den personliga 60-talssituation som utlst den: frst nu framtrder i klltexten en fenomenologisk tankeform 60-tals-lsaren redan d
18

Kap 1. Vgen till spret

I:19

var bekant med, men inte d knde igen i texten, trots att texten frvisso lstes redan d. Det som hnt r att tv tidsmssigt tskilda men likvrdiga kroppsfrnimmelser (stolknslan), frbundna med en viss typ av intellektuell insikt (fenomenologi), intrffat samtidigt och lagts ver varandra utan att ngondera tydligt ligger verst. Hndelsen artar sig till ett palimpsest som nu tillgnas med en helt ny typ av insikt dr det egna frflutna trder tillbaka och tervnder som mngas historia. Hndelsen med madeleinekakan tycks d ocks initiera en s att sga palimpsestus lsart, som medfr att ett helt bibliotek av 60talstexter framtrder fr medvetandet i den enskilda text som lsandet faktiskt riktas p. I essns filosofiska dubbelspegel Medvetandet skapar vrlden och vrlden skapar medvetandet reflekteras nu litterra titlar som Vrlden ser dig/En orttvis betraktelse som klicher fr tv sidor av samma seenderelativistiska mynt.41 Genom dem framtrder ett litterrt spektrum, frn trolshet till ideologikritik, dr samma alstrande matris ger upphov till stndigt nya modeller,42 inte bara hos Gran Palm.43 Dr ges inte minst modellen Medvetenhet och Engagemang, som ju ocks var 60-talets interna lsenord. Genom klichn Vrlden ser dig avtecknar sig nu Medvetenhetens fenomen som ett medvetande om vrlden, inte bara som bild eller frestllning utan ocks som spegel fr en seende blick en blick som inte bara r medvetandets egen; och fenomenet engagemang framtrder som liktydigt med att frhlla sig till denna blick som ser den seende med en delvis frmmande blick. Medvetenhet och Engagemang ter sig drmed som tv aspekter av samma sak, en sak som kanske ytterst kan terfras p den mystiskt fenomenalistiska princip som Ekbom genom Berkeley satte fram. Ty om medvetandet uppstr i/som medvetande om att vara uppfattad och sedd d blir vara liktydigt med att frnimmaS och medvetenhet med engagemang. Genom klichn En orttvis betraktelse framtrder d Medvetenhet som medvetande om det begrnsade i

varje stt att uppfatta vrlden, inte bara i ett visst perspektiv utan ocks frn en bestmd position den som r synlig, frn en annan(s) postion och drmed bde orttvis och flyttbar. Engagemang blir d beteckning fr den medvetandeposition varifrn en annan position i vrlden framtrder som uppfordrande och angelgen den medvetandet mste se och synliggra, men ocks knna igen och kanske dela. Dubbelklichn synliggr med andra ord ngon i stil med den deskriptiva fenomenologins intentionala position Modellen kan frsts seenderelativistiskt. Men matrisen verkar fenomenologisk: som sjlva laboratoriet fr det kiastiska spel mellan fenomen och intentionalitet, utsida och insida, som 60-tals-studenten i 90-talsarkivet pmints om i omlsningens stund, men frst i en paus med madeleinekaka knt igen hos Ekbom. Den egentliga berttelsen om madeleinekakan r nu slut. Det fljande r en rapport om hndelsens nrmaste efterverkningar. Vi befinner oss fortfarande p det lderdomliga Arkivet. Men det spelar inte lngre ngon roll.
1.1.5. Spret: fenomenologi, seenderelativism och repertoarestetik{ XE "repertoarestetik" }

Via nylsningen av Ekbom framtrder ett spr fr vidare underskningar: antag att 60-talets ppna konst, orena estetik och vergripande konventionskritik tergr p en seenderelativism, som nrmat sig den deskriptiva fenomenologins frstelseform! I s fall r frutsttningarna inte subjektivistiska, och inte heller relativistiska i trols mening eller absurdistiska i ngon fenomenalistisk betydelse.44 Om medvetandet och vrlden fortfarande frsts som skilda men inte lngre som autonoma, s uppstr i stllet helt nya filosofiska och estetiska frgor, som fokuserar sjlva seendet (eller uppfattandet), det vill sga utvxlingen mellan medvetande och vrld. Det relativistiska momentet framtrder d som den kiastiska
19

Kap 1. Vgen till spret

I:20

rundgngen mellan seende och sett (inre/yttre) dr det ena frutstter det andra i en process av msesidiga omkastningar och frskjutningar.45 De empiristiska och psykologistiska frgorna om exempelvis Verkligheten och Jaget liksom de ideologiska och politiska mste d omformuleras fenomenologiskt: som medvetandets stt att vara riktat p sitt objekt och fenomenets stt att objektivera sig fr medvetandet.46 Verkligheten eller vrlden kommer d att inbegripa ocks den andra mnniskan p ett nytt stt: varken som kropp, sjl eller Ego, utan som med-vetande och Alter-ego, p en gng sedd och seende, objekt och subjekt p en gng fenomen och akt.47 Den seenderelativistiska texten mste i s fall tnkas just som ppen, oren och konventionskritisk, men med bestmda accenter. Den blir ppen mot en lsarroll som ser textens stt att gra sig synlig dess repertoar av grepp och konventioner och frhller sig till denna gestik. Texten mste tnkas skapad som riktad p denna aktiva lsarroll, som d (i analogi med Ekboms krnord) ocks skapar texten den blir, som det hette, ppen mot lsaren i ett spel med genrefrvntningar och kulturella traditioner som skall sttas i rrelse. Den ppna texten blir drfr ocks oren: tar in en bred heterogen repertoar som markerar de olika positioner, vars synstt skall prvas och komma p glid. Den experimenterar med mnga stilar och sprk, vlbekanta och frmmande, och blir drigenom dialogisk bde i frhllande till sin egen yttradeakt och den lsarroll yttrandet riktas p. Dialogen blir p s vis inte bekrftande utan konventionskritisk, men kritiken framtrder genom de konventioner den kritiserar. Den seenderelativistiska romanen frutstter i s fall ocks en ny efter-modernistisk repertoarestetik, dr egenarten inte lngre framtrder genom verkets originalitet, utan genom textens hantering av en given repertoar av litterra och kulturella konventioner. En sdan text r inte imitativ; den efterbildar ingen frlaga, utan utvecklar

tekniker fr konventionskritisk teranvndning av en knd repertoar i seenderelativistiska experiment med lsarpositioner. Mot det fretaget svarar en modern samtida lsarroll som frstts i ett nytt aktivt frhllande till litterr tradition kritiskt men ocks mottagande. Men med den repertoarestetiska utgngspunkten kanske 60-talets seenderelativism frnyar romanestetiken ven p andra stt n genom den upplsning av den konventionella berttelsen som Ekboms ess om verklighetsforskning trots allt fokuserat? Om syftet r att utforska det osedda genom en inventering av de berttartekniska relationerna mellan jaget och omvrlden kan d inte romanen som forskningsresa ocks anta formen av fiktion som ventyr i det fregivet vlbekanta? Mste inte den konventionskritiska texten ibland ocks inbjuda och framstlla den konventionella lsarposition som den frhller sig till? Tillsluts annars inte den ppna texten fr envar position som inte frn brjan r inne och framme? 1.2. Utprovning av konstruktionen: jmfrelser
1.2.1. Fortsttningen i Arkivet: provinsiellt om lsarrollen

Den ppna textens slutenhet Om slutningen av den ppna texten handlar trtan mellan Ingmar Svedberg och Tom Sandell i det exemplar av Hufvudstadsbladet frn 1966 som kllforskaren begrundat i arkivet den trta som franlett omlsningen av Ekboms ess. Sandells polemiska utgngspunkt r den samtida experimentella kommunikationspoesins esoteriska tendens och slutenhet fr vanliga konventionella lsare. Svedbergs innehllsrika replik framhver lsarrollens grundlggande betydelse i 60-talslitteraturen och beskriver dess egenart som en i texten inbyggd estetisk funktion. Men han ger ocks en klargrande versikt av hur lsarrollen frskjutits under perioden just p grund av esoteriska tendenser i den ppna konstens estetik:

20

Kap 1. Vgen till spret

I:21

Jag tror i motsats till Sandell att det inte enbart r teknokratin som ligger bakom de nya frsken till en kommunikationspoesi, den viktigaste faktorn r nog frndringar inom vr uppfattning av konsten []. Inom bildkonst, musik och litteratur har man under en lngre tid kunnat sknja en mrkbar kantring mot mottagarens aktiva roll i konstprocessen. [---] Det intressanta r att det av [sic!] dem som d [i debatten om den ppna konsten 1963] frsvarade tesen om att skdaren skapar konstverket har det uppsttt tv skilda grupper. Representanter fr popkonst, happening, konkretism och ppen teater krver alla med olika nyanser mottagarens autonomi i frhllande till konstnren. Det leder till en total relativism eller ppenhet dr konstnrens roll blir att leverera rmaterial eller halvfabrikat som publiken sedan har att utrusta med innehll. Denna form av ppenhet [] liknar Sandells modellpoet N.N. som sger att han skriver s att lsaren skall och br tillhandahlla sin egen tolkning. Den rena konstens apologeter hvdade ju p sin tid att konstverket ingenting fick betyda, att det endast skulle vara. Trots den skenbara motsttningen mellan den rena och orena konsten s visar det sig att i praktiken leder de till samma sak: varje bestmd referens mste avvisas. En nykritiker som granskar en produkt av den rena poesin tillter sig bara en strikt formell beskrivning av dikten och en bugning infr diktens egenliv. D en fretrdare fr den nya ppenheten skriver om en konkretistisk diktsamling gr han tillvga p likartat stt han informerar om sprkspelen, de sprkliga hndelserna och slutar med att sga att diktsamlingen egentligen r en form av rit, kult (se t.ex. Leif Nylns anmlan av Fahlstrms dikter i senaste BLM.) [---] en tredje utvg [] hller p att f en allt strre genomslagskraft genom rnen i modern socialpsykologi och sprkvetenskap. Ulf Linde [] plderar i boken Fyra artiklar (1965) fr ett estetiskt alternativ dr konstverket stlls in i mnskliga sammanhang och vrderingar. Motsatsparet lsare-diktare upplses om man fattar lsaren som ett verindividuellt jag, den del av jaget som har del i

andra. Ekelf har uttryckt det [---]. Detta r det lyriska sprkets villkor. Denna dialog kan uppst endast om poeten behrskar andras sprk. Mnniskan blir vad hon blir genom sin kultur, sin tradition. Hon r dmd till gemenskap. nd r det endast genom vad hon delar med andra som hon verhuvudtaget kan uttrycka sig. Genom det som r man hos henne. (Ulf Linde) Sprket r socialt betingat, det skapar vra ider lika mycket som det uttrycker dem. ven det lyriska sprket r vertaget. Jag tror det r viktigt att inse detta, att det inte finns ngot annat stt att beskriva vrlden n med beskrivningar. [---] Att skriva dikt r att forma tilltal, att lsa r att svara. Den ppenhetens och orenhetens process Svedberg hr beskriver markerar en frskjutning frn allmn relativism till en riktad interaktionism, dr lsarens position integreras i texten, och texten drmed antar tilltalets karaktr. Men frskjutningens betingelse r enligt Svedberg en inneboende spnning eller orenhet i ppenhetens egen estetik: den obegrnsat ppna texten med en ostrukturerat oren repertoar tenderar mot en upplsning dr den framstr som autonom och frvandlas till slutet verk med frstummat tilltal. Den framtrder i det romantiska eller hgmodernistiska verkets anda som en sjlvbespeglande organism ett hemlighetsfullt spel eller en nyckfull lek med ett blandat formmaterial, renons p sprklig betydelse eller referens till ngot igenknnligt kulturellt sammanhang. Och drmed terfaller den, enligt Svedberg, i nykritikens och den rena konstens formalism, utan utrymme fr lsarpositioner eller spel med genrefrvntningar. Det blir allts frga om en oren ppenhet som frammanar sin egen motsats: intvnd sjlvbespegling. Lsarrollens frihet och rrlighet fixeras hr i en outsiderposition, avskuren frn varje fste i textens vrld och drmed bervad medborgarskapet i sjlva lsarrollen. Vi skulle kunna sga att den inte lngre r sedd av texten och drfr blind. Eller med Berkeley: som icke frnummen av texten bervas den sitt vara.
21

Kap 1. Vgen till spret

I:22

Ulf Lindes alternativ Alternativet till denna endimensionella, bokstavligen fenomenalistiska relativism representeras fr Svedberg av Ulf Lindes variant av den ppna konstsynen. Svedberg beskriver den som en social interaktionism, dr orienteringen mot den andre och det andra r grundlggande, inte bara i umgnget med andra utan ocks i tillgnelsen av det egna.48 Men den hllningen tycks ocks vara seenderelativistisk i fenomenologisk mening: den r ju relationistisk, det vill sga interaktionistisk och intentional. .Den skulle drfr ocks kunna beskrivas i termer av en alter-orientering eller alteritet som fr erstta den intvnda ego-centrering som den fenomenalistiska ppenheten tenderade mot. Denna alter-orienterade hllning synes ocks krva en repertoarestetik som fr erstta den originalitetsstrvande verkestetik som den experimentella fenomenalistiska texten synes tillmpa: enligt Svedbergs Linde ppnas ju den ppna texten bara via tilltal p den tilltnkte lsarens sprk, i terbruket av en knd repertoar.
1.2.2. Lars Gustafsson i Nio brev

torn, men hr handlar det om det vardagliga seendets naivt spontana frhllande till en konkret och bestmd liten skogssj: Man frgar sig sllan hur mycket en sj vger, man r helt enkelt inte van att betrakta den som ett freml. Sjar r inte freml, de r ytor, avbrott, eller om du s vill, bara nrvaro. Nvl. Jag kan tala om sjn p mnga stt, det vanliga r det mest konventionella, det finns mngder av synstt som r mer intressanta men obekvmare, de bjuder strre motstnd, allt beror p hur jag vill anvnda mitt ga, hur jag vljer i hopen av seendets och sammanfattandets konventioner. Jag behver vl knappast erinra om att vi fr det mesta r omedvetna om alla dessa konventioner. Esse est percipi, ja det r sant, om inte i Berkeleys mening s tminstone i en annan, en verfrd bemrkelse: fr att vara ngot fr mig, fr min vision, mste bilden tas i ansprk av mig, den mste bli en del av ett inre spel, dr den fr sin roll att utfra. I den meningen r sjlen i vrlden, och vrlden r i sjlen, och vore inte sjlen i vrlden vore vrlden tom, och vore inte vrlden i sjlen s vore sjlen tom. (s 6f) Till skillnad frn Ekbom synes Gustafsson allts ptagligt intresserad av den naivitet han kritiserar. Men den seenderelativistiska grundproblematiken r densamma, och det empiriska resonemanget minst lika fenomenologiskt orienterat som hos Ekbom. Ekboms krnord om medvetande/vrld varieras hr lika kiastiskt som sjl/vrld, ven hr med utgngspunkt i Berkeleys fenomenalism med indirekt hnvisning till en tidsenlig fackfilosofisk kanon, med Russell och Wittgenstein som tunga namn.50 Gustafsson liksom Ekbom utgr frn det omedelbart eller naivt tillgnade fremlets karaktr av ngot uppfattat eller sett, som visar sig frn en viss position, i ett bestmt perspektiv, med en bestmd begreppslig och empirisk innebrd, utifrn ett bestmt synstt. Likas diskuterar han hur det empiriska fremlet instiftas eller konstitueras fr medvetandet som intentionalt objekt: hur det som visar sig spontant inord22

Sjlen, Vrlden och fenomenologin Bearbetningen av Svedbergs iakttagelser uppmuntrar till ytterligare efterforskningar. Hur underbyggt r till exempel pstendet att Lars Gustafssons upptckt att inget centrum finns bygger p tankegngar frn den logiska empirismen? Formuleringen antyder en seenderelativism men r den fenomenologiskt orienterad? I meningsutbytet med Lars Bckstrm i Nio brev om romanen frn 1961 terfinnes en Gustafsson-fras som kunde ha sttt modell till Ekboms krnord: sjlen [r] i vrlden, och vrlden r i sjlen, och vore inte sjlen i vrlden vore vrlden tom, och vore inte vrlden i sjlen s vore sjlen tom. (s 7) 49 Men formuleringen infrgas hr med en ny konkretion som ocks ger en nyenkel tyngdpunktsfrskjutning. Ekbom; talade om det kunskapsteoretiskt naiva betraktandet av ett abstrakt

Kap 1. Vgen till spret

I:23

nas i medvetandets redan prglade frstelseform, redan innan det uppmrksammas, och dr avskuggas p bestmda stt, s att fenomenet framtrder fr medvetandet som konkret tanke, frestllning eller bild.51 Liksom Ekbom leker Gustafsson med tanken p sociala konventioner och vanor som ett slags varseblivningens spontana logik; han tnker sig (som vi skall se) sinnesdata arrangerade inom en grammatik fr romanen, som d genom experiment med synkonventioner kan rja brister i denna logik. Tankeformen r fenomenologisk, men inom den experimenterar han ocks med den logiska empirismens fenomenalistiska sinnesdatateorier: bde verifierbarhetsprincipen (att endast satser som kan empiriskt verifieras r meningsfulla) och frestllningen om en logisk syntax (ett formaliserat universalsprk baserat p logiska relationer mellan observationssatser).52 Samtidigt nrmar han ocks bde den tidige Wittgensteins id om det meningsfulla sprket som logisk bild av vrlden och den sene Wittgensteins id om sprket som socialt spel. Och hela det kunskapsfilosofiska resonemanget synes infrgat av en fenomenologisk grundkonception, dr underskningen av fenomenen aktualiserar frgor om riktadheten p dem medvetandets p vrlden och vrldens p medvetandet.53 Men hos Gustafsson rjer sig en fenomenologisk tankeform mer systematiskt.54 Vad han kallar bilden kan motsvara det intentionala objektet (begreppet Sj) fattat som konkret fenomen (denna Sj), och de synstt han talar om de olika intentionala akter och perspektiv fenomenet konkretiseras genom. Synsttet r sjlens/medvetandets: det utgr frn en enskild position/riktadhet; men denna position r i vrlden och drfr ven vrldsligt bestmd, avskuggad inte bara geografiskt utan ocks kulturellt och socialt. Hur fenomenet konkretiseras bestms drfr av de olika typer av givna konventioner (begreppsliga, sprkliga, kulturella me-

ningsregler) som reglerar det inre spel dr sjl och vrld msesidigt formar varandra. I detta vxelspel iscenstts den dubbelriktade intentionalitet som Gustafsson kallar vision. Den r ingen autonom bild, utan vrlden i sjlen och sjlen i vrlden p en gng bde ga, seende och sett, position och perspektiv, fenomen och akt. Visionen tycks inte vara en frdig synbild eller uppfattning, utan snarare ett produktivt meningsmnster med en personlig uppsttning synkonventioner och synstt som formar en unik livsvrld t fenomenen, dr tnkande, frestllning och erfarenhet samordnas i en bestmd riktning. Visionen skulle drfr kunna liknas vid en tankeform eller alstrande matris, som sjlv inte kan framtrda annat n genom den konkreta fenomenvrld den hller samman och sjlv avskuggas i.55 Som avskuggad synes visionen d inbegripa en referensram, frstelsehorisont och handlingsberedskap som alla nya bilder mste kunna relateras till fr att vinna signifikans.56 Visionen blir d personlig och subjektiv, men inte godtycklig eller exklusivt privat: den tar in vrlden p sitt eget stt, men i ett bestmt frhllande till det gemensamma och redan givna. Konventionerna r givna inom ramen fr den logik en given vision p en gng frutstter och medfr, men visionens giltighet r relativ och kan ge upphov till nya synstt: det r alltid mjligt att frhlla sig till konventionerna och frhlla sig annorlunda. Filosofen Gustafssons seenderelativism gller allts varken sjlen eller vrlden, som var fr sig r tomma, men frvisso r i varandra: den gller de regler och konventioner som styr utbytet mellan dem: mellan medvetande och fenomen i den intentionala akten.57 Det r alltid mjligt att frga efter sjns tyngd, men inte alltid praktiskt, adekvat eller relevant inte alltid frenligt med vardagsvisionens logik. Frgan uppstr frst nr det finns behov eller intresse av svaret: nr fenomenet framtrder fr medvetandet p ett okonventionellt stt eller uppfattas utifrn en annan visionr
23

Kap 1. Vgen till spret

I:24

logik. Det finns allts ingen given naturlig position varifrn ett fenomen mste uppfattas Svedberg kan med all rtt tala om Gustafssons upptckt att inget centrum finns. Men det beror p att centrum inte r ett utan tv: sjlen i vrlden och vrlden i sjlen som stndigt ser och byter plats med varandra.58 Och inom denna tankeform blir logisk empirism ett metodiskt synstt som intas frn positionen av en fenomenologisk reduktion (epoch). Men drvid kommer ocks akt-sidan av fenomenen att trda i frgrunden: deras karaktr av intentionala objekt att de visar sig fr ett medvetande riktat p dem. Berttartekniska konsekvenser: repertoarestetiken och lsarrollen Detta fenomenologiskt seenderelativistiska synstt fr intressanta berttartekniska konsekvenser. Ty det som intresserar romanfrfattaren Gustafsson r mjligheten att vxla perspektiv genom att stta fram fenomenet ur en annan synvinkel, s att sga frn en annan intentional position. Som Ekbom relaterar han explicit vrlden, fenomenet det sedda, till en annan seeende. Men hos honom tar resonemanget en lite annan vndning n hos Ekbom han krver konkret berttelse och fiktion: Du frstr nog ungefr vart jag vill komma. En roman r ngot som hnder mellan sjl och vrld, och egentligen kan man inte gra mycket t den saken. Det r frst nr man frsker gra ngot t den som det gr galet. Vad r det till exempel som gr att det abstrakta r s livsfarligt fr varje berttelse? Varfr mste berttelsen vara just berttelse med handling och personer och landskap och nrvaron av s mnga konkreta freml? (s 7) Nej, ser du, jag tror att anledningen till att berttelsen r som den r, att den krver handling, personer och en egen vrld, kort sagt konkretion, det r helt enkelt den att berttelser vsentligen r visioner. Och lt oss grna experimentera hur skulle vi frresten kunna lta bli att gra det? Det r bara en typ av experiment som jag

tror r avgjort av ondo, och det r de dr berttelsen frlorar sin karaktr av vision, av att vara ngot som utspelas i det konkreta samspelet mellan sjl och vrld. Och p s stt [] kommer jag till den slutsatsen att berttaren, till skillnad frn psykologidocenten, den sociologiske avhandlingsskrivaren, dagsreportern och mnga andra som har som yrke att beskriva, har en annan uppgift. Det r mycket svrt att definiera den. Kanske skulle man kunna sga, att han r en som gr synligt. Och synen? Den r ngot som hnder mellan sjl och vrld och som r oss mycket angelget. Och drfr r oss berttelser s angelgna. (s 9) Dr Ekbom vnder sig bort frn berttelse och gestaltning mot experiment med synliga matriser och modeller, tycks Gustafsson tvrtom intresserera sig srskilt fr den gestaltande fiktionens mjligheter. Skillnaden till Ekbom synes ligga i Gustafssons tilltro till den konventionella berttelsens speciella frmga att upprtta relationer till en lsarroll. Det beror p att romaner r visioner: inte bilder men akter ngot som hnder mellan sjl och vrld. Visionen r inte det synliga men det sedda, synen, och bilder r berttelsens material fr iscensttningen av visionen just som det konkreta samspelet mellan sjl och vrld. Det fr visionen vsentliga ligger d i framvisandet av bilden, i sjlva presentationen av freml och gestalter, med andra ord i sjlva berttandeakten, sdan den avskuggas i berttelsen. Och berttandeakten riktas p en lsarposition, som i sin tur mste avskuggas i berttelsen: bilden mste komponeras av knt material. De berttartekniska han tnker sig spelar allts primrt med frvntningar p illusionsromanens karaktr av ngot sett, en synliggjord vision. Experimentet gr nu ut p att bygga in en omrklig strning i bilden, en dold deformation, som lter det sedda framtrda som visat och drmed ngot annat n det synliga:

24

Kap 1. Vgen till spret

I:25

Som du ser, menar jag att det som gr en berttelse till en rtt roman lika mycket r ngot som hnder mellan berttelse och lsare som mellan berttelse och vrld. (s 41) Mitt emot honom [berttaren] vid schackbordet sitter hans motspelare, vars drag strngt taget r lika viktiga som hans egna, lsaren. (s 46) Vartill tjnar alla dessa knep, brevromanen, ramberttelsen, pseudonymerna, hela lager av ramar som omsluter varandra, knepet med det upphittade manuskriptet [], alla dessa frsk att placera ett mellanrum mellan berttare och berttelse? [---] Om vi betonar den illusoriska sidan av romanen alltfr hrt hindras vi bde nr vi r lsare och berttare frn att lta texten arbeta. [---] Men nr jag skriver anvnder jag nd en hel del av illusionsromanens konstgrepp och metoder, mitt samvete r allt annat n rent. Framfr allt upplever jag med en vldig styrka behovet av att avlgsna mig sjlv som berttare frn berttelsen. Det ligger ngot av deformation i detta, och vad vrre r, jag upplever det som en ndvndig deformation. (s 51f) Som du ser tror jag inte att man kan dra ngon bestmd grns mellan romaner som efterstrvar den illusoriska karaktren och sdana som inte gr det. Snarare mste man tnka sig ett slags spektrum med vitt svngrum mellan olika ytterligheter, alltefter den grad till vilken berttelsen deformerar berttarens ursprungliga material. (s 53) Men gr man en dygd av denna ndvndighet och gr illusionen, berttelsens deformation till program ja d gr man vl nd fel. Det r ju att sjlvmant avhnda sig de f vapen man har. (s 55) Jag misstnker att det r fullstndigt omjligt att skriva ngot som ens tillnrmelsevis liknar en fullstndig illusionsroman. Vad som intresserar mig i det hr sammanhanget r sjlva processen bakom det som Ahlin kallar illusionsroman, behovet av att skapa en distans mellan den egna upplevelsen, den strikt personliga fantasin, och

berttelsen, det element av deformation som ingr i den process dr berttelsen kommer till. (s 89) Deformationen utgrs av ett mellanrum som objektiverar och i s mtto skapar illusion. Men greppet infr samtidigt en diskrepans eller rubbning mellan berttelse och berttande, mellan perspektiv och position. Och den rubbningen ingr i romanen som vision: den implicerar en tnkt lsares blick, inte bara p det sedda utan p det sedda som framvisat. Rubbningen refererar d till en frmmande position utanfr romanen men representerar samtidigt denna position inne i romanen. Lsarens position flyttas allts in i sjlva texten, men deformationen skapar en skevhet som gr positionen rrlig: fr att se romanens vision mste blicken hela tiden flytta sig mellan berttelse och berttande och mellan illusionens och experimentets positioner. Rubbningen ger en knuff t hans [lsarens] andliga synflt, s att han efter att ha anvnt berttelsen ser sdant som han inte sg fre den. (s 39). Greppet utestnger i samma mn som den slpper in det r pongen. Nr d romanen karakteriseras som en hndelse som ger i samspelet mellan sjl och vrld s r det inte frga om psykologi; tron p psykologin som romanfrfattarens specialitet r enligt Gustafsson en synvilla (s 94). Visionen r ingen bild av ett sjlstillstnd, och framvisandet av visionen r ingen psykologisk hndelse, utan en fenomenologisk akt, riktad p den lsarposition som genom berttandet skall knuffas vidare. Det tycks vara det knuffandet som visionen stter fram inte genom att i fiktionen skildra frndringsprocessen, utan genom att sjlv, som lsbar text, vara den: Fr det r sjlvklart att berttelser ger oss insikt, det r det jag menar nr jag sger att de ger oss en stt eller knuff, en frndring i vrt medvetande s att de verkar lngt efter det att vi har lagt dem ifrn oss. [---] Romanen ger insikt p ett helt annat stt n en rent deskriptiv text ngonsin gr, drfr att det r ostension, uppvisande, synlighet. [---]
25

Kap 1. Vgen till spret

I:26

[---] Romanen ger insikt i det inre, i mjliga stt att se p vrlden, i ett inre landskap, men inte drfr att den (genom karaktrerna) skildrar ett inre frlopp utan drfr att berttelsen r ett inre frlopp. (s 95f) Resonemanget utvecklar Lars Ahlins id om romanen som funktionsverklighet i en lsakt (jfr nedan, kap 4.2.2): Ahlin menar att romanen fr att ha ett vrde mste fungera och att dess funktion r ett slags samarbete mellan tv vrldsbilder, eller synflt, lsarens och frfattarens, med allt vad de innehller av associationsvanor, perceptionsvanor och gemensamma ider. Att stta en berttelse i funktion r s att sga att vervinna ett motstnd hos lsaren, att trda i frbindelse med honom. (s 50; kurs BA) Romanen beskrivs hr fenomenologiskt, frn den tnkta lsaktens synpunkt, som en korsning av berttandets och lsandets positioner och perspektiv. I Gustafssons egen terminologi kunde vi sga att den vrld av bilder romantexten stter fram blir sjlva krysspunkten fr konfrontationen mellan tv visioner. Texten blir p s vis platsen fr den intentionala hndelse som utgrs av lsandet: fiktionsverkligheten blir funktionsverkligheten. Det r denna funktionsverklighet bde romanfiktionen och den litterra bakgrundskunskapen skall tjna: att etablera en situation dr berttelsen lter sig anvndas. (s 38; kurs BA) Berttartekniken blir drmed alter-orienterad: de fenomen berttelsen mer eller mindre illusoriskt stter fram infrgas av berttandet som intentional akt, riktat p en lsarposition som p motsvarande stt riktas p berttandet. Tankegngen franleder kritisk reflexion ver illusionismen i Per Olof Sundmans behavioristiska teknik: Men varfr detta ovsende? Varfr s mycket trassel fr att gra berttelsen antagbar. Fre varje roman str ju en osynlig rad, mellan rubriken och frsta kapitlets brjan. Och den osynliga raden lyder s hr: Hr p mig! Det betyder bland annat Antag mina frutstt-

ningar! och det betyder Om du gr in p mina frutsttningar skall det hnda dig ngot, kanske skall du uppleva ngot! (s 86) Gustafssons beskrivning av textens tilltalskaraktr tycks hr inbegripa vad vi kunde kalla sjlva lshndelsen, inte som tolkning utan som pgende experiment med synkonventioner. S lngt tycks han ocks enig med Ekbom om romanens uppgift att filosofiskt desautomatisera lsandet, och det tidigare resonemanget om berttelsens deformation bekrftar analogin, inte minst som kritik av illusionsestetiken. Men den fiktionaliserande ny-enkla berttarteknik han beskrivit medfr en skdningspedagogik dr det filosofiska experimentet blir formellt osynligt.59 Ty rena formexperiment distanserar visserligen lsandet i frhllande till illusionsverkligheten, men utan att upprtta en funktionsverklighet; de r allts filosofiskt overksamma: experiment som bara r hndelser p papperet, grammatiska experiment till skillnad frn sdana som sker i det inre, i verklighetsfrhllandet (s 87; v s 20f; jfr nedan, kap 3). Det enligt Gustafsson vsentliga experimenterandet gller allts inte bara verklighetsuppfattningen utan sjlva verklighetsfrhllandet, det vill sga den kiastiska interaktion medvetande/vrld, som Gustafssons eget berttande om sitt frhllande till den lilla skogssjn skdliggjort. Fr att skapa insiktsfull erfarenhet av denna interaktion mste de funktionella filosofiska experimenten drfr inbegripa en majevtisk invning i en filosofisk hllning frbunden med samma seenderelativistiskt fenomenologiska metod som det i brevromanen inbyggda resonemanget iscensatt. Det frlser ocks Lars Bckstrms frebildliga svar i ett nytt berttande (utelmnat nedan), som bekrftar metodens konventionskritiska effektivitet men ocks drar upp egna spr:
Ja, kra Lars, jag har lustigt nog ocks en sj framfr mig nr jag skriver. [---] Ditt uppslag om tyngden av en sj r dremot fnglande [], det ger min en uppiggande chock och konkretiserar din ide att allt kan fattas p s mnga stt, en tanke som betyder mycket fr dig och som du ocks har lrt mig att oroas av en smula. Men i sig sjlv r inte den hr sjns mycket stora tyngd ngon levande och nra-

26

Kap 1. Vgen till spret

I:27

liggande tanke fr mig. Det r dremot den mer konventionellt uppfattade egen- skapen att den r djup []. (s 11)

En sdan majevtisk invning tenderar spektakulra formexperiment att distansera frn: de frvanskar en medvetenhetsform till vetenskaplig abstraktion eller filosofisk lra. Genom sin skdningspedagogiska stoffrikedom iscenstter den majevtiska metoden ocks en tillmpning av 60-talets ppna och orena estetik. Men det som ppnas och orenas r just det traditionellt gestaltande berttandets repertoar av konventioner och klicher med andra ord tillmpningens material. Det filosofiska experimentet syftar till att ppna lsarens blick fr det osedda och oknda, men baseras p ett konventionskritiskt terbruk av det frbisedda och vlknda, svl banala vardagsting som fraktade litterra grepp. Gustafssons pragmatiska orientering implicerar drfr en ny-enkel estetik, baserad p konkretion och visualisering av vlknda ting. Men den hllningen medfr ocks ocks ett nytt frhllande till litterr tradition: att frslitna konventioner kan skapa nya synstt om de teranvnds infrgade av en annan vision.60 Den medfr med andra ord en ny efter-modernistisk estetik, p en gng antiklassicistisk och traditionalistisk. Det r ingen estetik fr det rena eller originella verket, ingen verkestetik den m kallas en repertoarestetik.61
1.2.3. Lars Gustafssons repertoarestetik{ XE "repertoarestetik" }

vanor. Till denna vision hr ocks en bokstavligen ny-enkel estetik, dr vanliga naturfreteelser och slitna bruksfreml sjar och skor fr framtrda i egen rtt, ibland som gripande och mnniskolika, ibland som egendomliga (Gustafssons specialord) och frmmande. Det empiriska fremlet framtrder d som fenomen och Intentionalt Objekt, allts som icke blott givet och synligt utan ocks som visat och sett som vrlden-i-sjlen eller sjlen-i-vrlden eller (oftare) som bdadera. Och fremlet kan d visa sig som antropomorft eller frmmande; det beror p vilken vision det avskuggar. Men som fenomen hnvisar tingen till en annan position n den de sjlva synes inta: de framtrder som potentiellt rrliga och antar drmed karaktren av ett slags hndelser, p en gng framtrdande och bild. Drmed tillfrs de ocks en egen Intentionalitet eller riktning dr de omvandlas till tecken eller sinnebilder, som avskuggar det strre sammanhang de ingr i: ppet som bruksting eller frdolt som ord i ett oknt sprk.62 De blir sjlvutlggande och fr ett slags emblematisk funktion. genretraditionen Emblem: Gustafssons fenomenologiska grundhllning medfr att hans nyenkelhet ocks grna griper tillbaka p emblemet som retorisk genre etablerad under renssanssen, frst p katolskt omrde och senare ven protestantiskt, som en ny och uppseendevckande typ av blandkonst med moraliskt eller uppbyggligt syfte.63 Till att brja med var emblemet nra knutet till bilden, boken och den nya trycktekniken: en vanlig variant var titelbladet, som d grna frestllde en allegoriskt utsmyckad portal med den ofta utfrliga presentationstexten i ingngsppningen. Boken sattes allts fram som ett hus eller ett rum med ofta sllsamt inventarium.64 Bilderna uppfattades som tecken, men var skdliga, och i 16- och 1700-talets puritanska England kom emblemet att spela en viktig roll fr den nya realistiska romanens formsprk och tekniker.65 Det traditionella emblemet r en kombination av bild och text, som utmanar invanda
27

Nyenkelhet Emblematik En repertoarestetisk inriktning ligger implicit i Gustafssons seenderelativism: att allt r nytt drfr att allt kan ses p nya stt. Allt gammalt kan ordnas till nya sammanhang och konfigurationer, som i sin tur driver fram ytterligare nya synstt och positionsfrflyttningar i ett stndigt fortgende vxelspel mellan sjl och vrld. Det finns allts inget i sig gammalt eller nytt, bara gamla och nya

Kap 1. Vgen till spret

I:28

synkonventioner genom att kombinera vanliga ting eller knda frestllningar p ett ovanligt och oknt stt: emblemet iscenstter allts ett majevtiskt experiment med betraktarpositioner och synstt.66 Framstllningen blir p s vis realistisk, tankevckande och sjlvutlggande samtidigt. Sjlva bilden, picturan, r som en mosaik eller inlggning, dr varje enskild bild r mimetisk eller realistisk, men relationen mellan bilderna r anti-mimetisk eller irreal p ett stt som framhver bildens karaktr av tecken.67 Det irreala sjlvt r allts ingen synlig bild, utan den vision (kunde vi Gustafssonskt sga) av en oknd ordning eller frmmande tankeform som avskuggas i den berttelse som frhllandet mellan bilderna suggererar inom picturan och picturans frhllande till textdelarna. Picturan var ofta de-centraliserad eller utfylld av till synes marginella fenomen som vart och ett hade sin betydelse och ven sitt grammatiska spelrum (med tiden reglerat i bildlexika), men vars syntax det konkreta emblemet spelade med p ett gckande stt just fr att hindra automatisk tolkning. Vad emblemet har att sga kan inte framstllas explicit och mste drfr inkldas i ngot annat.68 Men inkldnaden kan inte tas bort utan att ocks saken frsvinner: bild och mening, bokstav och ande r i emblemet oskiljaktigt frenade. Det irreala r allts inte explicit framstllt; men emblemet r inte heller ngon gta nej, det gtfulla visar sig fr en betraktarposition som reflekterar ver de framstllda tingens inbrdes frhllande.69 Emblemets frsta uppgift r allts att vcka den undran som frammanar reflexionen och den uppgiften r ocks den sista: att hlla kvar problemet. Emblemets didaktisk-majevtiska syfte r slunda att aktivera och driva p en tankeprocess som frlser ett p en gng naivt och reflekterande frhllande till naturen och den synliga vrlden.70 Framstllningen spelar drfr med en mobil betraktarposition som drivs att vxla mellan ett naturligt och onaturligt synstt och drmed kommer att frhlla sig mer och mer aktivt deltagande till em-

blemet. I det syftet tillfrs varje enskild bild en flerdimensionell funktion: den skapas till naturtrogen avbildning, som vid nrmare pseende ocks framtrder som ett tecken frbundet med dels de betydelser som picturans vriga bildtecken producerar, dels emblemets vriga delar, texterna. Bildens mimetiska tingslighet upplses drmed inte i betydelser; emblemet r ingen frandligad allegori.71 Teckenfunktionen framvisas tvrtom som en aspekt av det empiriska tinget sjlvt; den blir allts en naturlig del av den mimetiskt efterbildande funktionen.72 Tinget r sin betydelse, det vill sga framtrder som p en gng empiriskt fenomen och intentionalt objekt.73 Som tecken hnvisar nu bild-tinget bde till den knda verkligheten naturen, historien eller den kulturella traditionen och till en oknd vrld p en gng inne i och omslutande den knda. Emblemet blir drmed kiastiskt organiserat, bde som helhet och i sjlva picturan: framstllning, utlggning och tankeform p en gng.74 Det yttersta syftet r att gra betraktaren frtrogen med Skapelsen, det vill sga den osynliga form eller vision som avskuggas i naturen liksom hans egen plats i den.75 Denna ordning skall nu emblemet sjlvt avskugga, inte som frmmande eller utanfr, utan som Naturens egen ordning, den alla kreatur r inneslutna i. I det traditionella emblemet r Naturens ordning levande, aktiv, personlig och alltfort nyskapande; den r liktydig med Skaparen sjlv: uppehller och frnyar stndigt Skapelsen med alla dess kreatur, inklusive mnniskan sjlv.76 Drfr kan den inte sjlv utgrundas: tvrtom r det den som utgrundar betraktaren genom att reflektera dennes stt att se. Genom att betrakta naturen lr betraktaren allts knna sin egen mnskliga existens, inte som en abstrakt vetskap utan som erfarenheten av att vara frnummen av det/den han sjlv frnimmer; han frnimmer samtidigt gemenskapen med allt vad annat skapat och kreaturligt heter. Betraktarens uppgift r drfr inte att ska kunskap om skapelsen utan att ska komma i ett personligt frhllande till Skaparen genom sitt stt att mta naturen som Skapel28

Kap 1. Vgen till spret

I:29

sens skrift. Emblemets didaktiska funktion r att med den retoriska konstens medel skapa en funktionsverklighet fr invning i denna personalistiska hllning. Det r drfr emblemets didaktik mste bli majevtisk: uppgiften r inte att ge kunskap om naturen, utan att frlsa ett frhllningsstt till det synliga som ppnar frbindelsen till Skapelsen. Detta frhllningsstt r kiastiskt: det innebr ju att frnimma sig frnummen av det/den som frnimmes. Med denna kiastiska tankeform spelar nu emblemet, och samma kiastiska logik kommer att prgla konstarten med en lng rad till synes manieristiska grepp. Framstllningsformen blir drfr spnningsfylld och hgst ambigus: emblemet kan synas p en gng banalt och gtfullt, rrigt och mystiskt, nyckfullt och berknande, vertydligt och dunkelt, didaktiskt och esoteriskt.77 Mot den bakgrunden skall ocks emblemets karaktr av ett slags spnningsfylld combine-art sammansatt av kulturella ready-mades frsts: genren r en kiastisk tankeform verfrd till en konstart. Som enskilt verk r emblemet d inte ett estetiskt objekt eller en konstnrlig organism i modern mening utan ett skdningsexempel i en experimentell eller dramatisk situation. Som fenomen kan det fullstndiga emblemet faktiskt liknas vid det hus eller rum som de emblematiska titelbladen illuderar: en spelplats eller en scen, inredd fr hndelser som nnu inte gt rum. Inredningen lnas frn alla hll, men stoffet r de betydelser som den orena repertoaren br.78 Mottot eller verskriften inbjuder (en skenbar gta eller provokation); Picturan skdliggr (stter fram betraktelsens repertoar); underskriften, subscriptio, reflekterar (ofta ett epigram men ibland ocks en prosakommentar) och tillfr ytterligare sammanhang. Alla tre delarna samverkar: de bde kompletterar, speglar, kommenterar och supplerar varandra. Men varje del speglar ocks helheten p sitt srskilda stt: avskuggar nya aspekter av emblemets vision.79 Emblemets framstllningsfunktion blir drmed p en gng efterbildande, tankevckande och sjlvutlggande men inte meta-litterr!

Emblemets grundlggande funktion r ju majevtiskt riktad p betraktaren. Den sjlvreferens som ligger i den sjlvutlggande funktionen har drfr primrt tilltalskaraktr: den stter fram en frga men inte ett pstende eller frdigt svar. Uppgiften r att frlsa en inriktning till hjlp fr fortsatt skande p egen hand.80 Emblematik p 60-talet Frn 60-talssynpunkt mste emblemet d framst som ett mycket ppet konstverk, baserat p en oren repertoarestetik med konventionskritiskt syfte. ven i en sekulariserad nyenkel emblematik framtrder d fremlen som p en gng sjlvklara och hemlighetsfulla, vertydliga och slutna.81 De kan d avskugga sitt mnskliga brukssammanhang, men ocks en annan ordning, dr sjlva fremlsligheten rjer sig, vid sidan av det konkreta tingets individualitet. Den ordningen mste inte vara omnsklig den kan exempelvis vara estetisk; det r ju en av de aspekter som bde den frmoderna stillebentraditionen och det efter-modernistiska 60-talets ppna estetik av ready-mades grundades p, inte minst d bland nyenkelhetens fretrdare. Och ven hos de nyenkla kan det estetiska perspektivet sjlvt avskugga en alldeles oknd vrld i den vanliga: inte just omnsklig men vid sidan av givna kulturella ordningar, och otillgnglig fr ett renodlat naivt eller analytiskt medvetande.82 Det betyder inte att den mste vara metafysisk i mystikerns eller den troendes mening; inte heller i den filosofiska betydelsen av ting i sig eller liknande. Med utgngspunkt frn krnordet om vrlden och sjlen i Nio brev kunde vi tvrtom sga att vad avskuggningen rjer r den oknda vrldens hgst ptagliga nrvaro hr och nu, mitt i vardagsverkligheten, alls icke avskild frn tingen. Man skulle kunna sga att det r den oknda vrlden som sjlen hela tiden ser, fastn hon hela tiden tror sig se ngot annat.83 Den r tingens ordning, inte bakom fenomenen, men i och mellan dem. Och den r ju inte dold: den visar sig i allt vi ser. Men den framtrder inte fr

29

Kap 1. Vgen till spret

I:30

sjlen, som alltid stter sin egen ordning, den ordning genom vilken vrlden visar sig som vrld fr henne. Ty en sdan sjlens ordning krvs ju, enligt Gustafsson, fr att tinget skall framtrda som ngot, det vill sga som bild med en bestmd roll i mnniskans vision av vrlden och inte som anonymt freml eller abstrakt begrepp.84 Men tingens ordning framtrder bara genom det ra, bildlsa fremlet, s omrkt av mnskliga synstt att det inte ens kan tillordnas begreppet freml. Och det begreppslsa fremlet kan framtrda som fenomen bara genom en frnvaro av synstt, s total att ingenting ens ter sig frmmande. Men det fenomenet kan vi inte se, fastn det visar sig. Ty seende krver bild och bild synstt: synkonventioner som formar bilden inom ramen fr en vision av vad som r mjligt och rimligt och relevant. Utan synkonventioner blir det som framtrder inte tingens ordning men tingens oordning, det vill sga den oordning som framtrder genom de nyordningar sjlen skapat fr att identifiera det hon inte frstr, detta som p 60-talet kallades det fantastiska eller absurda.85 Men den ordning som formar visionen och gr att hon alls upptcker ordning och oordning, frmmande och vlbekant i den vrld hon knner den frblir utom rckhll fr synkonventioner och synstt. Dock avskuggas den i det enklaste ting, och sjlva avskuggningen kan uppmrksammas. Det sker nr de enkla tingen betraktas frn en ny position i ett ovant perspektiv dr de mste framtrda som frmmande: som absurda, fantastiska eller ny-enkla. Detta r Gustafssons estetiska position: att ur det mest vlknda, frbisedda eller fraktade utvinna det mest frmmande, oerhrda och sublima. Hans fenomenologiskt orienterade ny-enkelhet kan d ibland synas grnsa till ett slags ting-mystik.86 Men den mystifierande gesten r majevtiskt-didaktisk: riktad p att frlsa hpnad, nyfikenhet och en djupare undran infr det konkreta som kan fra till ett nytt synstt. Bde som hpnadsvckande och didaktisk inbegri-

per gesten ett nyenkelt terbruk av tekniker frn det sublimas lga tradition: en sermo humilis, en dmjuk predikan ver lga mnen, som hr aktualiseras i ett hgt fenomenologiskt-filosofiskt sammanhang av karakteristiskt 60-talssnitt. Gesten r tydlig som en plansch ur Comenius Orbis Pictus eller ett citat ur Wittgensteins Tractatus. Ty ting-mystiken hr till bde den emblematiska och kunskapsfilosofiska traditionen men synes allts hr ocks bekrfta en repertoarestetisk orientering i den ppna konstens anda.
1.2.4. Lars Gustafssons skdningsundervisning: Samtal mellan filosofer

Dikten: en sko-betraktelse Vi kan nu tnka oss en illustration, som spontant tillbjuder sig mellan raderna i Nio brev. Dr framtrder nu en dikt. Vi kan tnka oss att den rentav anvnds som skdningsmaterial p en lektion i filosofihistoria r 1963, d Lars Gustafssons En frmiddag i Sverige gavs ut. Lektionen handlar om Berkeley, och dikten heter Samtal mellan filosofer.87 Men dikten handlar om skor och r i den nyenkla stilen:88 Betrakta allts dessa skor, gula knppkngor, slitna till hger, mera slitna till hger n till vnster, betrakta fr hundrade gngen. Snrhlen blankare n ldret, ett tunt lager av damm, avskavda! Betrakta dem noga, vervg dem! Jag ser dem alldeles tydligt, ljuset faller snett, allts eftermiddag, s assymmetriskt de r stllda, som fr att locka gat till sig!
30

Kap 1. Vgen till spret

I:31

Jag sger dig du ser dem inte, det str ngon annan i vgen, han skymmer. Men jag ser dem, de r rynkiga av steg. Du ser ett par skor ja, ljuset r snett; men betrakta just dessa! Sg vad du ser! Det r omjligt, det str ngon annan i vgen, just dr kan jag ingenting se, just dr. Men betrakta i stllet dessa skor, gula knppkngor, slitna till hger Det r omjligt, det r ngot annat i vgen. D har du frsttt mig! Samtalet mellan diktens filosofer gller svrigheten att f syn p ett par gamla skor som verkar vara framstllda till allmnt beskdande som fr att locka gat till sig. Men trots att skorna alldeles tydligt framtrder fr gat och beskrivs i minsta detalj r de tydligen skymda det str ngon annan i vgen, det r ngot annat i vgen. Och drmed framstr skorna som misstnkta: de r inte vad de synes. Eller rttare: vad betraktarna ser r inte dessa skor inte just dessa. Men vad ser de? Vilka skor och var? Skorna r vl dr framfr gonen p dem; de ser dem fr hundrade gngen. Problemstllningen verkar frryckt! Detta r ocks samtalets utgngspunkt: att bara den ene ser problemet. Dialogen frs framt av frsket att utpeka problemet p samma gng som skorna. Den avbryts nr bda sett problemet och i s mtto frsttt varandra. Men exakt vad de frsttt frklaras inte. Problemet artikuleras aldrig och lses aldrig; det upplses och frsvinner i samma mn som filosoferna nrmar sig varandras positioner som i slutndan tycks korsas. Vad saken gller r synsttet: att

kunna se skornas nrvaro som ett filosofiskt problem och problemet som en del av skorna. Med det synsttet upphr problemet att vara ett problem, samtidigt som det nd avskuggas i det ter oproblematiska. Men med den vndningen undanrjs ocks frutsttningarna fr en problemformulering. S hur skall nu det filosofiska problemet alls kunna ge sig till knna? Hur skall det diktas fram? Hur skall dikten ens kunna brja? Den problematiska fiktionen: det filosofiska problemets frnvaro Frn lsarens synpunkt brjar dikten fre problemet, genom att utpeka ett par gamla skor: Betrakta allts dessa skor, [---] betrakta fr hundrade gngen. Den brjar sledes som en lrodikt eller ett emblematiskt planschverk: med en pedagogisk demonstration av den vlknda sinnevrlden sdan ocks den naivaste elev mste se den. Men det inledande tilltalet utpekar ocks lsarens position: som stumt lyssnande elev i en skolklass (eller p ett seminarium) dr lektionen kan tnkas pg. Tilltalets allts antyder samtidigt att det filosofiska samtalet pgtt en stund, krt fast i ett problem och nu prvar en ny brjan. Lsarrollen formas d efter en elev som kommit fr sent till lektionen ett de alla lsare delar och drfr frblir oinvigd i samtalets frutsttningar. Dem fr man ska utrna p egen hand, bakvgen, genom att uppmrksamt lyssna till samtalets fortsttning och fr sig sjlv komma med egna inlgg och frgor. Och, frsts, genom att mobilisera det intresse eller tvng som alls drivit till filosofilektionen. Lsarpositionen drivs p den vgen baklnges frn textens kant i samma mn som den drivs framt i texten: den frdas i tv riktningar samtidigt. Begynnelsen ges allts med skdningsexemplet, dessa skor. Vilket filosofiskt problem som drmed skall illustreras r inte ltt fr den oinvigde att frst. Det som frevisas ett vanligt bruksfreml, i detta fall utslitet och nrmast frbrukat, drtill av en modell s gammal att den kan antas ha kommit ur modernt bruk: gula knppkngor markerar en frn diktens synpunkt svunnen tid. Det
31

Kap 1. Vgen till spret

I:32

r allts inte frga om ngra vanliga vardagsskor, men inte heller om spektakulra maskeradskor, eftersom de br spr av vanligt kroppsarbete. Just dessa skor presenteras ocks som ovanligt vlbekanta, och nrmast som uttjnta ocks fr blicken. Ett standardiserat skdningsexempel, anvnt hundra gnger frut? Eller ett inlnat museifreml? Eller bdadera? Om den senkomne nu knner igen just dessa skor och det sammanhang de tillhr, s kan en del av lektionens frutsttningar tnkas klarna. Gr han det inte lt oss anta det fr han lyssna efter nsta ledtrd. Ostensiv referens och privata sprk Men nsta ledtrd ger sjlva problemet. Ty efter den tydliga demonstrationen blir skdningsexemplets egen nrvaro ifrgasatt: dessa grundligt betraktade skor syns inte, pstr lraren Jag sger dig, du ser dem inte och efter ett tag tycks den stllfretrdande eleven med p noterna. Fr den oinvigde ter sig snart samtalet absurt: sakligt sett r skornas nrvaro helt oproblematisk filosoferna utpekar dem ju och kan ocks beskriva vad de ser. Frst lraren sjlv, som uppmanar ocks den andre att noga betrakta, vervga skorna och s sga vad han ser. Sedan den andre, eleven, som med sin beskrivning ocks helt koherent fyller ut och frhller sig till lrarens och drmed bekrftar skornas nrvaro i vrlden, inte bara i sjlen. De utpekar uppenbart samma skor, och med det borde saken vara klar. Men det r d som lraren stter fram problemet: Jag sger dig, du ser dem inte det str ngon annan i vgen, heter det, han skymmer. Vem skymmer? mste den senkomne frga, inte r de skymda, skorna syns ju; den tilltalade ser dem alldeles tydligt och kan fortstta sin utlggning, de r rynkiga av steg. Javars, sger lraren, denne ser ett par skor, som mjligen framtrder p liknande stt, i liknande belysning ljuset r snett men nd inte samma skor, inte de skor lraren talar om, nmligen just dessa. Vilka d finns det fler av samma sort?

S frgar den utanfrstende, men inte denne i samtalet aktiverade elev. Ty just dessa utpekade skor kan han nu se att han inte ser, Det r omjligt. Samtidigt tycks han bekrfta de andra, osedda skornas osynliga nrvaro, och det med lrarens egen replik det str ngon annan i vgen. De osedda skorna finns allts (ngonstans), men de r skymda av ngon, vars nrvaro filosoferna inte ifrgastter. Men den oinvigde tr undra vem i allsin dar denne kan vara! Den plats den nu mycket filosofiske eleven utpekat som skornas frefaller ju tom: just dr kan jag ingenting se, just dr. Men var den inte utfylld av den oknde som skymmer? Och om platsen r tom var str i s fall denne frmling? Och var finns de andra skor han, eleven, sger sig se, de skor han sjlv kallar dessa men som nu lraren inte kan se? Vilken r deras plats och vilka r de? Icke blott skorna och betraktarna utan ven sinnevrlden brjar nu framst som misstnkta: r d hela verkligheten frdubblad? Sprket fster inte lngre vid den det verkar inte kunna utpeka ngot bestmt i den. Ty vad syftas lngre med dessa, det vill sga sjlva det utpekande uttryck som stndigt upprepas? De bda filosoferna tycks nu inte lngre se problemet: samtalet avslutas i bsta samfrstnd de har frsttt varandra. Men fr den oinvigde har den filosofiska dialogen i samma mn frvandlats till replikvxling i en absurdistisk fars: idel obegripligheter yttras som sjlvklarheter. De talandes sprk har till synes upphrt att referera till den sinnevrld som var lektionens utgngspunkt, och denna framtrder i sin tur som ett tomrum ervrat av en osynlig arm gula knppkngor i skydd av Ngon eller Ngot annat som inte heller vill synas. Ingetdera kan utpekas och likafullt r det vad ordet dessa freges utpeka. Den utpekande funktionen synes tom. nd pekar ordet p en i vrlden tom plats, som tydligen kan beskdas: just dr kan jag ingenting se. Dr vard? Hur ser det ut dr? Tomt, men nd skymt av ngon annan Men hur syns det: att ngon annan r dr och skymmer? Hur ser detta skymmande ut? Det tycks ju rja skornas nrvaro men hur?
32

Kap 1. Vgen till spret

I:33

S stllda verkar frgorna oavgrbara. r dessa skor av denna vrlden, s avses drmed onekligen ngot mycket speciellt som ocks markeras av uttrycken just dessa, just dr. Det enda som nu r visst r att orden fortfarande pekar, de har fortfarande en plats och roll i sprket som hnvisande uttryck. P vad i vrlden de problematiska orden pekar vet den oinvigde inte lngre men vartt pekar de? I vilken riktning? Var skall den utpekade platsen skas? I den synliga vrlden, rimligen, annars kunde den inte synas vara tom. Men nu syns den faktiskt inte, tomrummet r ju skymt. Den tomma platsen just dr r ju upptagen av ngon annan som inte hr hemma just dr, p platsen fr just dessa skor, dessa som just denne inte kan lokalisera i den synliga vrlden. nd mtte de visa sig sig fr den andre, denne som utpekar dem som dessa. Dessa syftar uppenbart de skor den talande ser, men som hraren inte kan upptcka, annat n i skepnad av ett par skor helt andra skor, som dock beskrivs p samma stt. Pekorden dessa och dr verkar allts syfta ngot hgst privat som nd i ngon mening finns i vrlden och som i den aktuella situationen trots allt mtte ha ett visst samband de gula knppkngor som en gng s tydligt framtrdde fr allas gon i demonstrationen. Om orden utpekar en skymd vrld, r den tydligen skymd bara i viss mn, nrvarande fr den enskilde, fr sjlen, men undandragen vrlden och offentlig kontroll. De samtalande filosoferna skulle nu kunna pminna om att ordet dessa r egocentriskt drfr kan de envist hlla p sin personliga version av det syftade. Men det r egocentriskt p ett lagenligt stt (s k deiktiskt), kontrollerat av sprkliga regler och konventioner.89 Det r drfr de nd p ett allmnt plan lyckas gra en gemensam referens till dessa skor: den som ligger i att de kan enas om att betrakta fr hundrade gngen uppenbarligen samma skor. Bilden, det utpekade fenomenet har de gemensamt, men den vision fenomenet inordnas i som just detta r olika. Egocentriska ord har som enda sprkliga uppgift att peka, att utpeka ngot fr ngon hr och nu; men pekandet r bundet i den pekande, liksom det sedda i

den seende, och hnvisar drfr ocks tillbaka p denne var gng ordet tas i bruk.90 Pekfunktionen utgr frn den talandes position i en konkret situation; och r talandets position en annan s r ocks det syftade ngot annat, bde i sjlen och vrlden. Vad ordet dessa utpekar i lsandets perspektiv r d kanske sjlva ledtrden ut ur den absurdistiska labyrinten, tillbaka till den vanliga vrlden: kan den skymda platsen just dr fr just dessa skor syfta den talandes position i samtalet den som den talande sjlv frkroppsligar och drfr ocks skymmer? Det filosofiska samtalet utspelas ju mellan tv sjlar-i-vrlden, som bda syftar ngot i vrlden, men inte bara som framvisat utan ocks som sett. Detta sedda framtrder i vrlden som fenomen och i sprket som mening, men fr var och en av dem som intentional hndelse eller akt, infrgad av en unikt personlig vision, som p en gng r den seendes och det seddas. Dessa syftar det opersonliga empiriska fenomenet, men just detta det intentionala, visionra objektet. Fenomenet har de samtalande gemensamt drfr kan samtalet fortstta; men det intentionala objektet r privat drfr upphr samtalet nr hnvisningen till det blivit uppenbar. Men d har de ocks frsttt inte det intentionala objektet, men varandras stt att anvnda sprket. Och i sprket finns inget privat: sprket r fr den andre.91 Drmed upphr problemet att vara ett problem, men samtalen upphr inte. Det som upphr r detta samtal; det som fortstter r nytt. Seenderelativism och vision: dikten som socialt korrelat{ XE "socialt korrelat" } Det problem som aktualiserats i samtalet om just dessa skor i vrlden r d uppenbarligen varken vrlden eller sjlen, utan det som hnder mellan sjl och vrld. Eller rttare: det som hnder mellan tv sjlar i vrlden nr denna hndelse skall inkldas i sprket, som representerar gemenskapens sjl i vrlden. Det unika i den intentionala akt dr det konkreta fenomenet dessa skor visar sig som just
33

Kap 1. Vgen till spret

I:34

dessa det gr i sprket frlorat; det r problemet. Men det r frst med den frlusten som fenomenet kan framtrda i sprket och utlsa en ny unik Intentional Akt dr hndelsen intrffar p nytt som likvrdig men annorlunda.92 Frlusten ger vad den tar p en ny niv; detta r upplsningen av problemet. Denna sprkets mjlighet att sammanfra vrlden och sjlen i ett socialt korrelat, intersubjektivt framvisat fr sjlen i vrlden r mhnda ngot mycket gtfullt, som brevskrivaren Gustafsson sagt i Nio brev (s 17) med syftning p berttelsens karaktr av vision, men just drfr en uppgift fr all konst, inte bara romanen. Och den uppgiften r varken subjektiv eller metafysisk den r fenomenologisk. Den avser att underska den logiska empirismens sinnesdata just s som de visar sig fr medvetandet, allts som vrld: Du tycker kanske att det ligger ngot [] metafysiskt i det hr resonemanget? Jag tror inte alls att det r ndvndigt att uppfatta det s. De flesta resonemang i bde filosofi och i andra sammanhang, som uppehller sig vid vr sjlva upplevelse och det som utmrker den som helhet, lter p ett lustigt stt metafysiska. Tnk bara p ett sdant begrepp som sinnesdata! Men orsaken tror jag snarare r den att vi tvingas tala s mycket i bilder p det hr omrdet, n den att vi skulle vara ute p ngra teoretiskt orttrdiga vgar. Och vi skulle ju tala om romanen? (s 9f) Det tycks ju ocks vara en sdan objektiverande uppgift som denna sceniskt gestaltade lrodikt utfr: att omvandla synstt och vision till sprkhandling och lshndelse, dr sjl och vrld utvxlar positionerna Ego/Alter, Jag/Du. Bde fiktionen och dikten har en framvisande, pekande, intentional karaktr, som primrt inte r budskap men just riktning. Pekandets dessa, dr hnvisar till en tom plats som utfyllts dels av fiktionen som fenomen, dels av diktens framvisande av fiktionen denna avledande gest genom vilken fiktionen blir synlig.93 Men fiktionen r ju ocks illusionen: den r ju

detta ngot som skymmer den tomma plats dr samspelet mellan sjl och vrld ger rum. Och samtidigt r den denna plats; den r i fiktionen som visionen r i sjlen. Men det syns inte, inte p fiktionen det r illusionen. Detta hemliga scenario utspelas samtidigt inne i den fiktiva dialogen mellan filosofer: den utpekade platsen just dr r i vrlden, men de som just dessa utpekade skorna r i sjlen. Nrvaron av just dessa skor kan d inte utpekas i vrlden, ven om nrvaron av fenomenet ett par skor frvisso r ett faktum alla kan enas om. Just denna nrvaro r uppenbarligen i sjlen, och sjlen r ju skymd av den fiktion hon mste framtrda under i vrlden. Analogt skyms d just dessa skor av den seendes synliga och sedda gestalt, av den seeende som vrlden ser honom. Och drfr kunde vi sga artar sig varje betraktande till en orttvis betraktelse. Men fiktionen/illusionen/orttvisan avskuggar ngon och ngot den rjer den seende och det sedda. Och mer kan man vl inte begra? Ty drmed tycks saken klar, det vill sga problemet har blivit uppenbart p samma gng som det frsvunnit. Samtalet fortstter frn nya frutsttningar genom att brja om med rollerna liksom automatiskt ombytta. Den andre spelar nu den frstes roll genom att stta fram problemet p nytt, frn sin position; men den positionen r densamma som den frstes filosofiska position, ty det sprkliga perspektivet r exakt detsamma: Men betrakta i stllet dessa skor, och s fljer exakt samma beskrivning som den frste anvnt. Den frste, ter, spelar den andres tidigare roll och tycks upprepa dennes repliker. Men orden r inte exakt desamma: det r ngot annat i vgen. Det som nu skymmer r inte ngon men ngot. Vad? Repliken antyder fr lsaren ett nytt problem. Men fr filosoferna bekrftar den ett nytt samfrstnd D har du frsttt mig! Frn lsandets synpunkt frbereder samfrstndet frgan: Vad har de d frsttt? Det svar samtalet indirekt gett r att det inte finns ngot att frst att problemet frvisso r nrvarande fr
34

Kap 1. Vgen till spret

I:35

den som vill se det, men bara som synvilla. Men det skulle ju betyda att synvillan (fiktionen, illusionen, orttvisan) r allt som kan ses, utforskas och frsts fr att frstdd slutligen frsvinna? Och diktens filosofer skulle svara: Javisst! Och drfr r den inget problem det finns inget bakom fenomenen, bara i dem. Eller med Torsten Ekbom: Det finns inga oknda djup att avslja. Det enda vi vet om tingen r att de existerar och att ngon upplever dem. Majevtiken Det problem dikten stter fram frblir allts oartikulerat: filosoferna talar inte om annat n dessa skor, och syftar inte heller p annat, men just den syftningen r p en gng problemet och lsningen. Diktens pong r att skornas nrvaro blir oproblematisk bara genom att frst problematiseras; frst d kan den gra sig pmind. Ngot sdant kan frsts inte frkunnas utan mste tillgnas inifrn. Diktens eget problem blir d att i samtalet mellan filosoferna frammana ett osett problem som i slutndan skall bli osynligt igen, inte bara fr dem utan ocks fr lsaren, och det utan att ngot synligt frkunnas. Uppgiften blir majevtisk: lsarrollen mste skapas till invning i en problematik och lsarpositionen konstrueras med en inbyggd vndning 94 Dikten opererar med en infernalisk majevtik, som r typisk fr Gustafssons naivt filosofiska experimenterande med positioner och perspektiv. Tekniken gr ut p att vcka undran infr det vardagliga just som vardagligt. Allts framstlls en trivial scen, som vid nrmare beskdande visar sig rymma ett lika osynligt som olsligt filosofiskt problem, som inte skall lsas utan upplsas. Det frsta problemet gller att f syn p sjlva problemet det diktens rubrik markerar. Detta r inte tkomligt genom saklig eller psykologisk inlevelse i vare sig fiktionsvrlden eller fiktionsgestalterna: motivet och scenen inbjuder knappast i sig sjlva till reflexion; och de samtalande filosoferna sjlva framstr ju mest som vrickade. Det gller i stllet att f syn p de samtalandes personliga position, inte som psykologisk

utan som just filosofisk position eller roll. Den markeras i sjlva replikvxlingen: att den ene, dr han str, inte fr syn p det freml som den andre ser. Det betyder att de inte ser samma skor, trots att envar av dem beskriver sina skor p samma stt som den andre; och hade de inte varit filosofer s hade de antagligen ocks trott att de talade om samma skor. Men ocks filosoferna kan allts nd tala om samma skor och anvnder d sprket p samma stt. S den obeskrivliga skillnaden mellan den enes och den andres sedda skor har normalt ingen betydelse. nd finns den dr liksom gmd vid sidan av sprket. Det r avskuggningen av den filosoferna ser som skuggan av ngon/ngot som det sedda och betecknade skymmer och framvisar. Men vari bestr den obeskrivliga skillnaden? I skillnaden mellan de synbilder som framkastas frn olika positioner? Nejd, fr de tycks ju se skorna frn exakt samma hll ljuset faller snett, allts eftermiddag. De tycks med andra ord inta samma position i frhllande till det sedda. r d filosoferna vl inte tv utan en? Skulle samtalet vara en inre dialog? Ja, kanske, exempelvis mellan tv fokus-punkter i synfltet; gat fixerar n den ena, n den andra skon; ser hela tiden bda skorna, men med olika accenter och drmed blir synbilderna olika. Men den inre dialogen kan ocks tnkas uppst ur vxlingen mellan de tv principiellt skilda synstt som medvetandet/filosofen kan anlgga p ett fenomen: ena sida frn den positionen av sjlen-i-vrlden; andra sidan frn positionen av vrlden-i-sjlen. Det vill sga: mellan den naturliga och den filosofiska hllningen. Det rr sig d om tv medvetandepositioner som begrundar fenomenet dels som empiriskt freml, dels som Intentionalt Objekt. Det rr sig i s fall om tv stt att uppmrskamma eller vara riktad p fenomenet om tv olika sorters Intentionala Akter och tv sorters Intentionalitet. Den naturliga eller naiva instllningen utgr frn positionen sjlen-i-vrlden, medan den filosofiska eller reflekterande utgr frn positionen vrlden-isjlen, och den reflekterar ver sjlva medvetandeakten.
35

Kap 1. Vgen till spret

I:36

Den som vill kan ju hr knna igen bde C. G. Jungs distinktion mellan extrovert/introvert personlighetstyp och Schillers distinktion naiv/sentimental diktarhllning, som ven ingick i Jungs repertoar. Men det ndrar hr ingenting.95 Ty vad utpekandet av just dessa skor i s fall syftar r rimligen skornas introverta framtrdande som Intentionalt Objekt, det vill sga det som visar sig fr sjlen i utpekarens egen Intentionala Akt. Men detta framtrdande kan inte skiljas frn akten och drfr inte egentligen utpekas i vrlden eller fr andra som oberoende freteelse, varken med gester eller sprkliga begrepp. Det r denna omjlighet som diktens filosofiska pekande demonstrerar. Men drigenom utpekas indirekt ocks grnserna fr pek-ordens anvndningsomrde; den filosofiska pekgesten demonstrerar ju ett vertydligt missbruk av sprkets frrd av egocentriska uttryck. Vad samtalet mellan filosoferna dock visar r att det r just med extroverta, pekande gester och sprkliga begrepp som olika betraktare kan samtala om saken: om just dessa skor i det empiriska fenomenet ett par skor. Ty var och en av dem har i det extroverta betraktandet av ett par skor som fenomen i vrlden tillgng till just dessa skor, frvisso inte som ting-i-sig, men som Intentionalt Objekt fr sjlen i en Intentional Akt. Analogt kan allts det egocentriska uttrycket dessa skor i en konkret situation stta fram fenomenet fr en annan sjl och drmed fungera som socialt korrelat till just dessa skor i en medvetandeakt; och lika god tjnst gr d bilden av ett par skor eller en beskrivning eller en dikt. Drmed synliggrs fenomenet som sett, utan att dessa skor ens behver vara empiriskt nrvarande. Samtalet fungerar nd s lnge sprkets spelregler fr glla. Mimesisproblemet och Visionen: bilden, Van Gogh och Romanen Samtal mellan filosofer artar sig allts till en lektion i lingvistisk fenomenologi, men ocks till en majevtisk dikt, baserad p en repertoarestetik, som sjlvsvldigt teranvnder den didaktiska dialogens former, emblemets kiastiska logik, det Brechtska lrostyckets frmmandegring och Eliot-poetikens objektiveringsteknik.96 Uppmrk-

sammas d dikten som sprklig och litterr artefakt framtrder en ny komplikation. Den gller textens mimesis. Den hittills prvade lsarten frutstter ju att diktens skor r just vanliga empiriska skor, verkliga i diktens fiktionsvrld; och att det filosofiska problemet gller synbilden, fenomenet och det intentionala objektet. Men antag att samtalet gller en bild av ett par skor att det gller just en tavla, som hr ocks har emblematiska dimensioner: den r gtfull och har ett starkt tilltal i kraft av en dissonans s assymmetriskt de r stllda,/som fr att locka gat till sig! Fr den lsarten talar ju ocks att det r av skorna som betraktaren sluter sig till tidpunkten p dygnet ljuset faller snett, allts eftermiddag. S antag att han talar om den tidpunkt tavlan framstller! I s fall kompliceras bilden av den nyenkla texten betydligt. Det freml som nu aktualiseras r en representation av ett par i vrlden utanfr bilden helt oknda och kanske rent av obefintliga och helt imaginra skor, som dock p bilden framtrder som i hgsta grad nrvarande, verkliga och personliga det vill sga som personligt sedda, frn en viss position i ett visst perspektiv med ett visst synstt, inom en viss vision. Det som betraktas r d en bild av ett par skor, men ocks spret av den seende den seendes egen position och den riktning mot en betraktare som utgr frn denna position i tavlan. I tavlan mter d inte bara Vrlden, utan ocks Vrlden-i-sjlen och drmed ven Sjlen-i-vrlden, inte som sedd men som seende. Ty det som nu uppmrksammas i tavlan r den andres blick, men knappast som Intentionalt Objekt, utan som ett annat Intentionalt Subjekt. Ty en blick kan man inte betrakta den mste man mta. Den r ingen bild men en spegel. Tavlan r inte bara en sedd bild, utan ocks en seeende vision som lockar till sig en annan blick och drmed en annan vision. I diktens stt att variera den Gustafssonska visionen sjlen i vrlden/vrlden i sjlen mter i s fall en variant av den kiastiska modellen Vrlden ser dig/En orttvis betraktelse. Och den varianten r ett emblem: allts framstllning, utlggning och tankeform p en gng.
36

Kap 1. Vgen till spret

I:37

Analysen har nu nnu ett steg att ta. r diktens skor motiv i en tavla, s representerar de en fiktion i diktens fiktionsvrld, men den fiktionen kan vara lnad frn en verklig tavla, i detta fall en mycket knd, klassisk och kanske frbrukad som estetiskt fenomen. Den tavla som i dikten betraktas fr hundrade gngen verkar ha lnat motivet med de gula knppkngorna frn Vincent van Goghs bermda Skor (1883): slitna till hger, snrhlen blankare n ldret/ett tunt lager av damm, avskavda, rynkiga av steg, framstllda i samma perspektiv, assymmetriskt, ljuset faller snett etc. Det betyder att beskrivningen och pekgesten transponeras till en ekfras, som i sin tur utgr picturan i ett ord-emblem, dr van Goghs realistiskt avmlade skor framstr som tecken. Hela dikten vilar i s fall p ett repertoarestetiskt grepp, som omvandlar det filosofiska samtalet till en diskussion om mimesis- och illusionsestetiken, originaliteten och det estetiska som fenomen. Och det emblematiska greppet antyder att det inte finns ngon vsentlig skillnad mellan verklighet och bild, tecken och tillgnelse, mening och referens. Nrvaro-problemet r drmed p en gng upplst och frdjupat. Ty det r just i den upprepade beskrivningen av dessa skor som nrvaro-problemet gr sig pmint. I upprepningen tydliggrs skorna som empiriskt freml, men n mer som visuellt motiv och drmed som tecken. Men motivet tenderar drmed att automatiseras och stelna till klich, lika frsliten som skorna sjlva, och i samma mn framtrder det ocks som vertaget motiv i en tavla, ett stilleben, ett emblem. Och d desautomatiseras betraktandet p nytt: ven bilden framtrder nu som definitivt misstnkt. Dess nrvaro i vrlden frefaller oomtvistlig, men denna nrvaro framtrder inte lngre som fullt synlig: den r skymd av en annan nrvaro, ett ngot som skymmer Men det som skymmer mste vl vara synligt och hr syns ju ingenting annat n skorna/bilden/tecknet? Skulle allts de synliga och sedda skorna skymma de visade?

Men om nu de skor de bda filosoferna talar om inte r bruksfreml utan gestalter i en konstnrlig artefakt, s framtrder det empiriska fenomenet som helt annorlunda. De synliga skorna omvandlas d inte bara till till bildyta och de sedda till den ytan som intentionalt objekt: det intentionala objektet kommer nu att framtrda som estetiskt fenomen tecken och bildskrift och drmed som i hgsta grad framsatt och visat, redan sett och prglat av ett bestmt synstt. Fenomenet antar nu karaktr av Vision och drmed som en Intentional Akt riktad p betraktaren.97 P motsvarande stt kommer samtalet mellan filosoferna att frskjutas: saken gller visserligen fortfarande ett kunskapsfilosofiskt problem, men det problemet rr lika mycket frgan om vad mimesis-estetiken hrmar och illusionen ger illusion av. Och problemets krna r densamma som i Nio brev: det som hnder mellan sjl och vrld i mtet med konsten. Ty enligt brevens Gustafsson mter ju i konstverket ett objekt i vrlden som vision, det vill sga som sedd bild och seende blick p en och samma gng. I det perspektivet framtrder de samtalande filosofernas position p nytt men nu med en ltt frskjutning. Den frskjutningen gr det lttare att frst bde deras problem, deras envishet och deras uppndda samfrstnd. Vad de vill t i skorna r varken fremlet eller fenomenet utan den vision som prglat motivet och som stter fram det i ett visst perspektiv. Vad de kommer fram till r att den visionen syns i bilden, men inte kan utpekas och inte beskrivas i en parafras; den kan bara mta och tillgnas. Men ocks att den inte kan tillgnas annat n genom betraktarens egen vision, som d allts skymmer dessa skor som tavlan stter fram, det vill sga den i bilden framvisade konstnrliga visionen. Och denna personliga tillgnelse, ter, kan inte heller utpekas i vrlden eller sprket; inte frmedlas direkt till ngon annan. Men tavlan kan utpekas Betrakta allts dessa skor. Genom att peka p den kan den ene f den andre att frst vad som hnt just honom. Ty det personligas frut37

Kap 1. Vgen till spret

I:38

sttningar r nrvarande i tavlan. Den r det personligas opersonliga form, dess sociala motstycke, dess Objektiva Korrelat. Som objektivt korrelat r bilden p en gng sluten, given i en objektivt igenknnlig form, och ppen, intersubjektiv, riktad p ngot annat n sig sjlv. Den r framstllning, hnvisning och tydning p en gng utan att behva arta sig till allegori eller symbol. I detta fall r ju det mimetiskt framstllda i sig sjlvt ett aktivt spr, som hnvisar till en sjl i vrlden: bilden av skorna r ju avskuggad av ftter som inte lngre r dr, men som ikldda dessa skor i arbete och liv avsatt spr i vrlden. I bilden av skorna avskuggas visionen av en person det vill sga ett stt att se p de mnskliga villkor som r frbundna med dessa skor. Kan denna avskuggade vision beskrivas? Nej, tydligen inte; det r filosofernas problem; inte heller kan de beskriva sin egen tillgnelse av skuggan. Men genom bilden kan de nd samtala om saken, med bilden som objektivt socialt korrelat: Betrakta/Jag ser > dessa/just dessa > dr just dr > omjligt/frsttt. Det objektiva korrelatet frmedlar hr ingenting: det r varken kommunikationskanal eller kommunikat; det r platsen fr sjlva kommunikationsakten. Den invntar det samtal illusionsverkligheten frbereder. I det samtalet r illusionsverkligheten funktionsverkligheten.98 Men funktionens frutsttning r en gemensam referensram ett knt sprk som benmner vlknda ting. Frst d kan ngonting hnda vid sidan av namnen. Men fr det krvs en en repertoarbaserad estetik. 1.3. Tv romanexempel
1.3.1. Lars Gustafssons Fljeslagarna: Sjlen, Vrlden och Filosofin

r det nd inte frga om; knappast heller en esssamling eller ens en brevvxling i vanlig mening. De estetiska resonemangen har ingen egen plats i texten; de kryper fram ur konkreta vardagssituationer, som redovisas med krleksfull prudentlighet ett mjligen 50talistiskt drag men i s fall lika mycket Almqvistskt och Wittgensteinskt. Hela brevsituationen r fiktionaliserad p ett stt som bda skribenterna understryker genom att tala om deras brevroman (ss 64, 122). Men mellan raderna i denna hemtrevliga brevroman avskuggas en filosofisk ventyrsroman, och inne i den en mysterieroman eller ngon obenmnelig nnu lmskare genrevariant.99 Nio brev r frvisso en mycket egendomlig text: den utfr de romanhandlingar den beskriver och freskriver, utfr dem i beskrivandets egen akt. Den liknar med andra ord en s kallad performativ sprk-akt.100 Men den r ingen sjlvbespeglande metatext, utan inne i sig sjlv riktad p en annan en yttre position, en frmmande lsarroll (vid sidan av kentauren Lars). Och det r stor skillnad. vnds ut i Gustafssons filosofiska ventyrsroman FlDen insidan jeslagarna En ventyrsberttelse frn 1962. Hr skdliggrs de teoretiska resonemangen frn Nio brev med emblematisk skrpa och episk bredd, samtidigt som den repertoarestetiska inriktningen blir uppenbar. Den genuint emblematiska innebrden av frfattarskapets ny-enkelhet skdliggrs hr i en episkt utvidgad form, dr pikareskens, bildningsromanens, den fantastiska berttelsens och mysterieromanens genrekonventioner sammanfrs i ett estetisktfilosofiskt ventyr med kunde vi sga seenderelativistiska frskjutningar i en fenomenologisk tankeform. Fabeln r traditionell p ett mycket Gustafssonskt stt: Hjlten skriver p en doktorsavhandling i filosofi om den fria Viljan, men fastnar under arbetets gng i en jagproblematik som visar sig vara illusorisk, nr han hamnar p resande fot i vrlden och riktas p annat som krver nya synstt. ventyret utspelas p alla niver av romanens rikhaltiga repertoar: frn den pikareska kompositionen och den
38

Nio brev om romanen r sjlv en i hgsta grad repertoarestetisk text, och drtill en genremssig hybrid. Boken har mycket att sga om litteratur, filosofi och romanteori, men ngon litteraturteoretisk text

Kap 1. Vgen till spret

I:39

Jungianskt frgade bildningsproblematiken p berttelsens niv nda upp till pastischeringen av kapitelrubrikerna och boktrycket p berttande- och tecken-nivn. Genom sdana para-litterra grepp kommer ventyret att redan frn brjan inbegripa en lsarroll, som dras in hjltens bildningsprocess frn en frmmande position i en helt annan fenomenell vrld. Redan boktrycket ger intryck av repertoarestetisk vision, organiserad enligt en fenomenologisk tankeform med kiastiska omkastningar och betydelsefrskjutningar. Samma logik gr igen i berttelsen: den gestaltar hur invanda bilder och begrepp i hjltens medvetande omgrupperas i skuggan av en ny vision av frhllandet mellan Sjlen och Vrlden, dr insidan krngs ut och utsidan trngs in. Den kiastiska tankeformen avskuggas i hela artefakten, bde horisontellt och vertikalt, och demonstreras p alla niver, frn bokstaven och berttelsens konkreta mimesis till den Jungianska bildvrlden och den subjektsfilosofiska problematiken. Romanens vergripande vision avtecknar sig p s vis i varje bild och tecken som stts fram, men visar sig samtidigt oskiljbar frn sjlva berttandeakten. Och denna r i sin tur oskiljbar frn den lsarroll den riktas p. Vad den ventyrliga bildningsprocessen gestaltar skulle d 60-talistiskt kunna beskrivas som en kiastisk resa frn seenderelativism till fenomenologisk interaktionism. Det emblematiska boktrycket Lt oss brja med boktrycket. Texten r tryckt i vanlig antikva med modern teknik, men layouten hrmar ett ldre hantverk, frn Gutenbergs och frakturstilens tid. Sista ordet nederst i varje uppslag r satt fr sig och upprepas som frsta ordet p nsta uppslag. Teknikens ursprungliga funktion var dels att underltta paginering och drmed skapa ordning bland de tryckta arken; dels ocks att underltta ett sammanhngande muntligt framfrande av texten.101 Men i en modern roman infr samma teknik en frmmande ordning som hotar textens egen den moderna trycksidans autonomi liksom

den moderna lsaktens avskildhet. Greppet pastischerar, men frhindrar just drfr automatisk lsning av texten: som litterrt grepp frutstter det en modern lsare som uppmrksammar den en gng sammanhangsskapande frdubblingen som ett avbrott. Konkret innebr tekniken en upprepning av samma ord, men upprepningen innebr en positionsfrflyttning som som lter ordet framtrda i ett nytt pespektiv och drmed avlockar det andra innebrder. I frflyttningen skapas allts en frskjutning i ordets identitet: i sin andra frekomst bevarar ordet visserligen sin bokstavliga betydelse, men besjlas med ett nytt sammanhang dr bokstaven framtrder annorlunda. Det r nstan samma ord, men inte helt och hllet. Frndringen r marginell, oftast omrklig, s liten att den varken kan uppmrksammas eller ges sprkligt uttryck. Greppet automatiseras ocks s smningom just genom att upprepas p varje uppslag. Men hndelsen intrffar subliminalt var gng bladet vnds, och var gng kan hndelsen ocks begrundas av den som kommer p den egendomliga tanken. Tekniken r emblematisk p minst tv stt, som svarar mot den kiastiska logik som ocks br den ppna texten. Dels r den mikrokosmisk i frhllande till romanens vision: den p en gng terspeglar och fregriper det spel av additiva positionsbyten i vrlden som hr till sjlva den pikareska resan; och p samma stt frhller den sig till de kumulativa identitetsfrskjutningar som hjltensjlen i den pikareska romanfiktionen genomgr. Dels r den majevtisk i frhllande till den lsarposition den stter fram: den synliggr en detalj som blir betydelsebrande s snart den uppmrksammas, men som samtidigt frutstter de nya synkonventioner den krver fr att uppmrksammas. Tekniken speglar allts lsaren som speglar texten som speglar lsaren-i-hjlten som speglar sjlen-ilsaren som speglar vrlden-i-sjlen som speglar sjlen-ivrlden och s fortstter frskjutningarna i en kiastisk spiral, som p berttelsens niv stts fram redan i presentationen av hjlten.
39

Kap 1. Vgen till spret

I:40

Presentationen av hjlten: identitetsproblemet och fenomenalismen Utgngspunkten ges i beskrivningen av hur den unge uppsalastudenten Per Grille har krt fast i sin doktorsavhandling i filosofi om Den Fria Viljan. Ty under arbetets gng har vilje-problemet hela tiden ndrat karaktr lika snabbt som Per Grille sjlv bytt inriktning. Han ifrgastter allt han kommer fram till, och har nu ocks kommit att ifrgastta problemets frutsttningar: viljans upphov i Jaget. Drvid drivs han att ifrgastta ocks sjlva Jag-begreppet i dess vedertagna version. Likafullt leds han att ska lsningen i en definition, dr medvetandet/sjlen kan framtrda som avskilt frn vrlden. Beskrivningen av hjltens utgngslge kan synas illustrera seenderelativismen i en fenomenalistisk version:102 Enkelt sagt var svrigheten den att det inte tycktes finnas ngot jag, hur lngt in i sitt eget djup man sg, sg man bara ider, minnen, frnimmelser, funderingar, men ingenstans kunde man hitta ngot som var radikalt skilt frn yttervrlden eller bilder av den. [---] Det var mycket enkelt: det gllde att finna en definition s att man kunde skilja mellan det som var en mnniskas jag och det som bara var yttervrldens spr i henne. (s 16) Fenomenalistisk r inriktningen p medvetandets innehll som ett flde av autonoma fenomen utan inbrdes sammanhang; seenderelativistisk r ofrmgan att teoretiskt skilja fenomen och vrld frn vartannat. Fr Grille framstr med andra ord inre och det yttre som invikt i vartannat och drmed r ven solipsismen en omjlig stndpunkt. Denna filosofiska position driver honom att ifrgastta det egna jagets autonomi, samtidigt som hans personliga existens i samma stund p alla stt gr sig pmint i sorg ver den kunskapsteoretiska upptckten. Vad han upptckt r ett filosofiskt problem, men detta problem drabbar honom som en personlig olycka. Det filosofiska problemet har allts blivit ett livsproblem och avhandlingen ett livsprojekt. Problemstllningen ter sig nu samman-

fltad p ett stt som undflyr modern filosofisk logik, men inte heller tycks kunna infngas i ngon dialektisk-syntetisk tankeform: Problemet vxte och vxte. Efter tv mnader hade Per Grille beslutat sig fr att kasta om hela planen fr sin doktorsavhandling, att helt enkelt kalla den fr Jag-problemet eller ngot liknande. Fr nu var problemet s stort att det sg ut att rcka gott och vl till fr bde en och flera avhandlingar. [---] Den vren sov han mycket litet, men plgades desto mera. Till slut var det klart fr honom att han sjlv hade drabbats av sjukdomen: han hade sttt p ett filosofiskt problem! Ngonting hade obotligt lst sig, vridits ur led, blivit fullstndigt frvnt: han visste mycket vl att varje mnniska hade ett jag, att det var ett meningsfullt ord, fullt anvndbart i sprket, men lika fullt kunde han inte upptcka ngot jag vare sig hos sig sjlv eller hos ngon annan. Och han knde sig drabbad, orttvist och fullstndigt ofrtjnt, av ngot som han bara trodde kunde drabba andra. (s 16f; kurs BA) Inte heller filosofi och liv kan lngre skiljas t, ty avhandlingen har blivit hans liv och livet hans avhandling i en kiastisk rundgng som han i sin nuvarande position inte kan ta sig ur. Bervad sina fstepunkter, ofrmgen att vare sig filosofera, leva eller skriva drivs han d ut i vrlden. Det sker till synes motvilligt och alldeles utan reslust. Det som driver honom r en inriktning. Men den r nnu s lnge alldeles tom. Hjltens nyenkla egenart: kombinationsfrmga, Wittgensteinkynne och seenderelativism Per Grilles problem r inte en ovanligt svag vilja, utan ett ovanligt starkt sprsinne fr filosofiska problem.103 Med det sammanhnger vanan att stndigt betrakta vrlden frn en okonventionell position som ppnar fr ett nytt synstt p det fregivet enkla och sjlvklara liksom fr lsningen av de problem som d visar sig. Enligt romanens osedvanligt vlinformerade Berttare r denna vana allmn bland moderna filosofer och ndvndig med tanke p disciplinens
40

Kap 1. Vgen till spret

I:41

komplicerade uppgifter, men har hos Grille blivit en lggning och lggningen urartat till den filosofiska sjukdom, som nu ocks patienten kommit till insikt om. I denna frmga att byta position och vxla synstt ligger hans styrka som filosof, hvdar Berttaren, men ocks hans svaghet som avhandlingsfrfattare och kanske ocks som mnniska: problemen frvandlas stndigt, tar aldrig slut och lter sig slutligen inte ens formuleras. Med denna tendens att frsvra det fregivet enkla eller sjlvklara sammanhnger emellertid ocks den alldeles motsatta tendensen att frenkla det fregivet komplexa eller ofrklarliga. Om denna dubbla lggning r romanens Berttare srskilt utfrlig, ty sjukdomen r egentligen ett symptom p hjltens grundlggande hlsa, nmligen en utomordentlig kombinationsfrmga:
Hans begvning fr det hgmodiga komplicerade mne, det guldmakeri, den rik- tiga galenskap som filosofien, tminstone fr oss som inte vet s mycket om den, framstr som, var nd stor. Per Grille hade en utomordentlig kombinationsfr- mga. Han sg samband dr ingen annan sg dem, han kunde pltsligt upptcka tv till synes ofantligt avlgsna argument, som skenbart inte hade det minsta med varandra att gra, och helt pltsligt stoppade han in ett tredje emellan dem och kunde visa, att de var tv olika sidor av en och samma sak, kanske av ett och sam- ma misstag. Det fanns ngot nstan listigt i hans stt att filosofera. Han kunde kringg en svrighet genom de mest komplicerade konstruktioner, som frde ho- nom fram till mlet utan att han behvde fatta ngot avgrande i den till synes olsliga frga som lg mellan honom och det, han kunde konstruera de mest omj- liga frgestllningar, sedan gammalt erknda som omjliga att besvara eller kanske rentav meningslsa, p ett sdant stt att de helt pltsligt blev mycket ltta att be- svara. Och nd var det ngot egendomligt med svaren. De lmnade inte sin h- rare njd. Fast han inte kunde visa var det otillfredsstllande lg, lmnade det hela honom p ngot egendomligt stt missnjd, s att han blev ngslig och skruvade sig och frgade sig sjlv: var det verkligen s, var det verkligen s enkelt? Ja, s en- kelt var det. Eller som Per Grille brukade sga: Lsningen av ett filosofiskt problem mrker man helt enkelt p att problemet har frsvunnit. Per Grille var nmligen anhngare av en nyetablerad filosofisk skola av anglosax- iskt ursprung, som menade att filosofien egentligen var ett slags sjukdom, en bld p sunda frnuftet, en samling av orimliga tvivel, skrmmande antaganden och ohjlpliga konstigheter som uppstod i det gonblick man lmnade det vardagliga sprkbruket och dess trygga vanor. Filosofi var ett slags ngesttillstnd som upp- stod i det gonblick man missbrukade uttryck och begrepp, satte dem till uppgifter som de inte var vuxna, och den moderne filosofens uppgift var att helt enkelt stlla

till rtta, att visa att de filosofiska problemen egentligen aldrig hade funnits, att de var ett slags synvillor och vlnader, som uppstod och vxte sig skrmmande stora i det gonblick man brjade leka med sdana ord som fri vilja eller orsak p ett stt som inte svarade mot den normala, hyggliga anvndningen av dessa s nd- vndiga och nyttiga begreppsbildningar. I sin filosofiska verksamhet var Per Grille med hull och hr frskriven t denna metod: att frska avlgsna alla filosofiska problem genom att visa att de byggde p konstigheter, misstag. Och han utvecklade en enorm fyndighet p det omrdet. Hans kombinationsfrmga, djupet av hans kombinationer som man brukar sga om schackspelare var som gjort fr uppgiften. Det egendomliga med hans stt att tnka, brukade hans kolleger sga, det var att han egentligen diktade, han fabulerade fram sina resultat, och dessa resultat var alltid p ett egendomligt och subtilt stt otillfredsstllande, men vad felet med dem var var mycket svrt att sga. P s stt frbryllade han till och med ngon gng sina lrare, vilkas stora l- der och erfarenhet annars rtteligen hade bort skydda dem frn varje form av ltt- trogenhet. Det vill inte sga att han lurade dem [---]. Men p ett omrde dr s mycket r s ofantligt oskert hnder det ibland att man inte ens vet hur det problem man syss- lar med riktigt skall formuleras, och man vet inte alltid om den lsning man har hr samman med det problem som lsningen var avsedd fr eller om den helt enkelt lser ett annat problem. Och Per Grilles resonemang hade den egenheten att nr man hade hrt dem till slut var det nstan helt och hllet omjligt att se proble- men. Hans stt att formulera dem skedde frn s helt och hllet originella syn- punkter, om man s vill, med s mycken fantasi, att det som han stadkom nstan var ngot av en verksamhet alldeles p egen hand och det var ofta mycket svrt att se vad det hade att gra med filosofien i vrigt. (ss 13-15; kurs BA)

Den labyrintiska beskrivningen av Per Grilles stt att filosofera blottlgger en stor del av romanens traditionshistoriska repertoar. Men i den avskuggas samtidigt ocks romanens egen tankeform. Citatet illustrerar tekniken att lta skilda idtraditioner, som skenbart inte hade det minsta med varandra att gra, leda ver i varandra och sammanfltas till spr inom en och samma kiastiska tankeform, som ger helt nya sammanhang av just den typ Grille sjlv enligt beskrivningen r s skicklig p att upptcka. Hr blandas gammalt och nytt, tidsenligt och frldrat, konventionellt och provokativt p ett fr Gustafsson mycket karakteristiskt men ocks svrbeskrivbart stt.

41

Kap 1. Vgen till spret

I:42

De inledande allusionerna p medeltida alkemi och korrespondenslror (guldmakeri) fr ver till bde emblematikens kombinatoriska sinnebildkonst och Jungs djuppsykologi, men anvnds hr i en skildring av grundlggande metodiska frhllningsstt i modern filosofi. Vad beskrivningen fokuserar r ett gemensamt stt att ska kunskap och insikt: en ppet eller frdolt labyrintisk kunskapsvg baserad omkastningar av det redan givna i frut osedda konstellationer, dr hela frgestllningen frnyas: det sjlvklara framtrder som problematiskt och det problematiska som sjlvklart. Problemlsningen sks alltid p ovntade stllen, som kan ligga ljevckande nra till hands lika grna som orimligt lngt bort i frhllande till problemets normalvariant. Den outtalade frutsttningen r att de strsta problemen, filosofins lika vl som livets, aldrig framtrder omedelbart utan krver en kringgende rrelse frn filosofens sida fr att verhuvdtaget kunna upptckas en rrelse bakt eller framt eller i cirkel, som genvg eller omvg eller rundtur. I den frutsttningen ingr ocks att rrelsen aldrig kan fullbordas: vgen r det viktiga; det hgrande mlet r bara medlet fr finnandet av vgen.104 Grundantagandet r att inga viktiga problem kan lsas, men alla kan upplsas och frsvinna, det vill sga betraktas frn en position dr fenomenet inte lngre avtecknar sig som ett problem: det som nu framtrder r annat. Den tanken r Wittgensteinsk och Oxfordfilosofisk, det vill sga hr med till en nyetablerad filosofisk skola av anglosaxiskt ursprung; men den r ocks alkemisk, enligt formeln Solve et coagula upplsning och nybildning i en stndigt frnyad process.105 Sjlva tankeformen inbegriper en exakt avvgd kombination av komplexitet och reduktion som frambringar bde analytisk filosofi och negativ mystik, som utsida och insida av samma sak. Men saken sjlv r av den arten att frhllandet mellan utsida och insida stndigt kastas om. Utvandet av denna konst frutstter d att det ena frsts frn positionen av det andra. Den position som krvs r med andra ord alltid den motsatta eller omvnda i frhllande till det perspektiv som skall ppnas

men dr fr man inte stanna. S snart fenomenet visar sig mste betraktaren sjlv byta position, eftersom det sedda d sjlvt vxlar skepnad och allts frbleknar i samma stund det blir synligt.106 Utvandet av denna kombinationskonst krver drfr ett s speciellt handlag och en s indirekt meddelelseteknik i frmedlingen av resultatet, att guldmakarna p omrdet r sllsynta, tystltna och mestadels oknda eller hllna fr galningar. Men till dem hr tydligen Per Grille. Eller rttare: han har de teoretiska frutsttningarna. Vad som fattas r insikten och fr den krvs praktisk invning i det han saknar: naivitet. I Berttarens dolda citat frn Wittgensteins Tractatus: Lsningen av ett filosofiskt problem mrker man helt enkelt p att problemet har frsvunnit mts sledes alkemi, begreppsanalys, common-sensefilosofi och vardagssprkets fenomenologi. Men citatet r ngot frvanskat. Hos Wittgenstein heter det: Lsningen p livets problem mrker man p att problemet frsvinner.107 Jmfrelsen med frlagan antyder en intressant skillnad: att de filosofiska problemen fr Wittgenstein var livsproblem, redan frn brjan; men att de fr Grille blivit det utan att han insett sammanhanget.108 S i citatet vnder Berttarens resonemang och tar sig frn denna nyenkla punkt tillbaka in i en ny labyrint av filosofiska frvecklingar som till fullo illustrerar passagens egen formulering om hjltens problem: Och Per Grilles resonemang hade den egenheten att nr man hade hrt dem till slut var det nstan helt och hllet omjligt att se problemen. I denna omkastning avskuggas ocks den kiastiska vision som br hela den lnga passagen och mikrokosmiskt speglar romanen sjlv den som ocks svarar mot Gustafssons krnord om sjlen och vrlden i Nio brev. Per Grilles resa artar sig nu till en invning i detta krnord om sjlen och vrlden som msesidigt inslingrade i varandra. I det konkreta mtet med vrlden tas hans grundlggande sjlsliga kombinationsfrmga i praktiskt bruk genom att han oupphrligt tvingas
42

Kap 1. Vgen till spret

I:43

icke blott se utan ven frhlla sig till vrlden frn en ny position. Den framtrder d inte bara som lftesrik och full av oanade mjligheter, men ocks som egendomlig och frmmande. Som yrkesfilosof r han ju van vid detta: han dras oreflekterat till de positioner dr vrlden framtrder i sitt mest egendomliga perspektiv och han inte knner igen sig alls. Men de konkreta ventyr som nu mter ifrgastter ocks dessa invanda filosofiska synstt. Grille tvingas omprva sin excentriska hllning och frska finna en naiv position varifrn vrlden kan visa sig mindre egendomlig och mer som andra mnniskor ser den: som en vanlig vrld med honom sjlv som en sjlvklar del. Bildningsresan medfr allts inte upplsning av den grundlggande kiastiska vision som lett sjlen in i det filosofiska frdrvet. Det som hnder r att sjlen frst nu tillgnar sig denna ursprungliga rrlighet i konkret samspel med vrlden:
S frklarar sig ventyret medan det sker, och svaren ges oss lngt efter det att frgorna r stllda. Och det r de tecken vi lever under, de och inga andra r de villkor som vr nrvaro i skapelsen och tiden stller. [---] S finns varje ventyr till, i stllet fr ngonting annat, som r den lugnaste, tys- taste insikt. I vad? Att ingen flykt r mjlig, och inga lekar, att vrlden finns dr du blir motsagd, att du sjlv finns dr du frblir trogen din oro och motsger vrlden. (s 252; kurs BA)

gng sker och sjlv frvarar och ngsligt bevakar, innesluten i ett kuvert med oknt innehll den uppenbaras rttnog vid ventyrets slut i ett etruskiskt gravmuseum som ett vitt papper, oskrivet eller tomt:
Men ppna d kuvertet! [---] Kuvertet r skrynkligt av allt som det har ftt genomg, det r ett tjockt, brunt papper. Lngsamt stter han in kniven i springan och skr, frsiktigt drar han fram de papper det innehller. De r alla fullstndigt vita, oskuldsfulla, menlsa, som allt papper utan skrift r. Han hller frsiktigt lgan under dem. Men ingen osynlig skrift trder fram. D l- ter han dem falla ett efter ett och de lgger sig till ro vid hans ftter. De innehller ingenting alls, lngre. [---] Han sitter p stensngens kant och blddrar av och an i sina vita papper som om han skte en skrift, eller som om han trodde att han med blotta viljan kan f den att stiga fram ur det vita och avteckna sig tydlig. Men papperet frblir tomt. Och han vet det redan: skdespelet r slut, det r tid att leva det frutan. [---] Han r myndig att bra sin villrdighet. (s 259f; kurs BA)

Hemligheten saknade insida. Men just detta tersknker Grille bde hans frnuft, hans kropp och hans vilja: att ytan r hela djupet. Romanens Jung-kod utvecklas hr inom en fenomenologisk tankeform, dr sjl och vrld fltas samman: sjlens frmenta djup mste utforskas p vrldens yta. P s vis omvandlas hjltens Egocentrism till Alter-orientering: den introverta Sjlens Jag-problem frskjuts till insikt om medvetandet som extrovert, riktat p ngot annat n sig sjlv, samtidigt som detta andra avskuggar Sjlen. I vrlden terfinner d hjlten det egna som avskuggning i/av det andra: det r i vrlden och ventyret han mtt sig sjlv, inte som dubbelgngare utan som frmling, sedd frn det seddas position. I denna kiastiska position terfinner hjlten till slut ocks viljan, inte som sjliskt fenomen men som vrldslig inriktning. Det visar sig d att viljan inte r ngon yttring av Jaget som egen realitet, utan en intentional kvalitet hos vissa medvetandeakter, som i sig sjlva r tomma. Hos introverta filosofer kan de frvisso riktas p sig sjlva, men bara p det som d visar sig p vrlden i sjlen eller sjlen i vrlden, p sjlen som sedd och frnummen av vrlden. Den egna
43

Jaget som grns fr vrlden: den Wittgensteinska Jung-koden Fr att bli sig sjlv helt och fullt mste man allts se till att bli stndigt motsagd s att det andra och frmmande lockas fram och tillgnas som det egna det hemligen r. Att bli sig sjlv r allts ingalunda att bli ett Jag i den ego-centrerade mening det klassiska viljeproblemet frutsatt: det r att stndigt rra sig bort frn allt som liknar Ego och centrum och substans och sjlvtillrcklighet, ut mot det olika, just det som stter ifrn. Ty anstten avgrnsar sjlen frn vrlden men upprttar samtidigt relationen.109 Detta skillnadens spel r sjlens och vrldens gemensamma hemlighet, som ingen av dem kan lgga under sig: aldrig vrlden synliggra, aldrig sjlen infnga i en filosofisk definition; inte ens guldmakaren sjlv kan f syn p de vises sten. Och den Hemlighet som hjlten p en

Kap 1. Vgen till spret

I:44

viljan framtrder d bara i interaktionen med en annan inriktning, dr den mter som teckengestalt och socialt sprk.110 Drmed r livsproblemet lst, samtidigt som avhandlingens filosofiska problem har upplsts. Grille flydde, kunde vi sga, frn Intentionalitetens problem till det Intentionala Objektet utan att frst sammanfltningen. Och nr han vid resans slut frnimmer sammanfltningen, s frnimmer han inte lngre problemet. Problemet var allts en synvilla. Men synvillan framstller ocks hela tiden problemet och har till sist ven sjlvt blivit lsbar. Just i frsvinnandets stund har problemet avtecknat sig som en gtfull men nd tydlig skrift:
Och jag, detta tunna ord. Detta ord som r tomt s snart man stter sig ned att ska efter dess mening, p vad stt skulle det kunna hjlpa mig att undkomma det faktum att jag tillhr skapelsen, att detta som lever, kryllar omkring mig lever och kryllar ocks i mig? [---] Och ntligen frstr han syndafallet. En gng mste ngot ha hnt mnniskan, ngot litet, kanske obetydligt, som var som ett fr eller en smitta, och som visade sig ha en sdan verkan att fra henne bort, att hon aldrig mera kunde tervnda. Det var hennes oro, hennes medvetan- de, hennes hjlplsa speglande blick, som stller henne utanfr skapelsen. Och drfr sker hon frgves efter ngot som hela tiden finns dr, sker upp- drag, ventyr och mening. Och det r ventyrets natur, och perversionernas: hon r utestngd eller tror sig utestngd. Eller kanske r det inte s, kanske r alltsam- mans ett misstag s att hon i sjlva verket tror sig ha hamnat utanfr, fast hon finns dr hela tiden. (s 238f; kurs BA)

vsen tydligt! (s 234). Framstllningen blir sjlvutlggande. Men vad han ser r varken Naturen eller Skapelsen utan en mosaik av naturgivna bilder dr Skapelsens vision av det skapade avskuggas. Synvillan mter nu inte som sjlisk bild, men som artefakt och ppen konst. I detta mnskliga arrangemang av naturens readymades ppnas d ett opersonligt perspektiv, som inbegriper hans mnskliga position och rjer hans kulturgivna frhllande till naturen:111
Han gr ocks mnga andra lrdomar, ser hemligheter avsljas, upptcker sam- manhang dr frut inga fanns, ser sin likhet med fiskarna och knner spren av glbgar i sin egen gom, [---] Och han frgar sig hur alla dessa ser vrlden, hur det knns att vara i deras stlle, gr frn bur till bur och sker ett svar. r det dag eller natt, skymning eller gryning dr inne bakom deras gon? [---] Ser de ens ngra f- reml? Kanske ser de ngot helt annat, ngot sjlvklart och fr oss skrmmande, och kanske r det drfr de rr sig genom detta skrmmande med s stor sjlv- klarhet. De har anfrtrott sig t det. Hur tnker myrorna, skorpionerna, de ringlande reptilerna? Vad ser fglarna med sin stela blick? Och han srjer ver att han aldrig kommer att f veta det, att det aldrig kommer att bli mjligt fr ngon att f veta det. Fr en enda r vrlden sjlvklar, fr den som just rkar vara skorpion, myra, fgel, mnniska. Fr alla andra, som r ngot annat, r det en osannolikhet, en hdelse, en farlig frestelse att se vrlden som du ser. Och drfr har var och en bara sin egen vrld, men till- hr skapelsen. (s 236f; kurs BA)

Den emblematiska Skapelsen: gossen i tigerns ga Problemets frsvinnande intrffar i en djurpark, dr naturen frevisas som skdningsexempel. Hjlten fr hr studera naturens bok, sdan den hr redigerats av mnniskor: parken frestller naturen i en konstgjord synvilla. Vrlden framtrder hr varken som verklighet eller fiktion utan som teckengestalt och emblem: en bildskrift av inbrdes frbundna tecken, som hnvisar till en verpersonlig ordning dr ocks hjlten r innesluten: S finner han ntligen skapelsen. (s 233) Han knner igen sin egen natur i den frmmande: Frmlingar, avlgsna varelser, som speglar vr egen art och gr vrt

Emblemet r en fiktion, bilden en synvilla. Men synvillan syns den avtecknar sig som en bildskrift. Bilderna r knda men det avskuggade sammanhanget oknt. Sjlens bilder framtrder nu genom en opersonlig vision, dr betraktarens egen position r kiastiskt innesluten. Och det frmmande hjlten till sist mter i tigerhonans blick br i den stunden bud om hans egna villkor, inte individens men Mnniskans:
Det flimrar ljus. Han str mycket nra, och sjlva tiden r lngsam, klar och ge- nomskinlig. D ppnas lngsamt hennes gon under skimrande ljus och skuggor ifrn trdkronorna drutanfr och nr hon ser att han frsker fnga hennes blick ser hon frst bort, s som kattdjuren alltid gr, men misslyckas eller vill kanske nd inte. Och ett hisnande gonblick mts de bda, han ser in i det gula djupet i hennes gon: han ryser, men hller blicken fast och den mrka sneda strimman i det gula gat r vnd rtt mot honom sjlv och mot hans egen blick.

44

Kap 1. Vgen till spret

I:45

Mycket kort, s kort stund att han senare inte r sker p om han verkligen har sett det eller inte, skimrar det till av en vetskap. Det som finns i detta gula djup r den strsta hunger, den mest svindlande lystnad och den renaste lycka. Och han ryser av skrck. Frblir han s i sin mnniskohamn. (s 241; kurs BA)

djurets ga var den narcissistiska reflexen strimman av en avgrund, allts en tomhet, ett intet. Och han ser att det han sg ingenting r. tervinner s sin naivitet. Men inte som ursprunglig oskuld utan som reflexiv paradox, via ett sprng i medvetandet. Han tervnder inte till naturen: det r ju dr han hela tiden varit detta som lever och kryllar i naturen har ju kryllat och levt i hans egen sjliska hunger och lystnad efter sjlvkunskapens hemlighet. Nej, han trder i ett nytt kulturellt frhllande till skapelsen: som det mnniskans medvetande riktas p och samtidigt ingr i. Men det predikamentet r kiastiskt: naivt riktad p skapelsen frnimmer han tillhrigheten; men sentimentalt riktad p frnimmelsen av tillhrighet frnimmer han skillnaden. Denna kiastiska vetskap r kulturmnniskans form: Frblir han s i sin mnniskohamn. I djurets blick bekrftas allts den vetskap han strax frut vunnit: om det sjliska medvetandet som perverterad natur och livls illusion (s 239). I djurets blick speglas den onaturliga skillnad till skapelsen som Mnniskan sjlv r ansvarig fr alltsedan syndafallet den sjlvskapade skillnad sjlen stndigt stter p nytt i namn av sjlfullhet och kultur. Och han frnimmer att det som frenar honom bde med skapelsen och med andra mnniskor r det i honom som inte r sjl och kultur, utan kropp och vrld och riktadhet, det vill sga just det hans art frnekat i syndafallet. Men han frnimmer d ocks att det som skiljer och frenar ocks i kulturens vrld inte r en inre sjl utan en yttre hamn. Han frnimmer kulturen som en i sig sjlls form fr olika mnskliga stt att vara riktad p skapelsen, naturen och vrlden. Under den finns ingenting alls och ver den ingenting annat n en social roll. Ytan r hela djupet; det ser han i tigerns ga. I tigerns ga reduceras han till yta och frnimmer mnniskan som inget annat n en gestalt, vars plats och roll i skapelsen avgrs av hur allt annat skapat frnimmer gestalten. Men den ytans djup r
45

Vad frnimmer han i den andres blick? En skillnad, ja. Men en skillnad som frenar. Vad han frnimmer i sin frnimmelse av djuret r vad djuret ser: en frmmande kropp.112 Men den frnimmelsen r ju i den stunden ocks hans: han frnimmer sig sjlv frn djurets position, frnimmer sig sjlv som frnummen som ett frmmande element i skapelsen. Och i denna frnimmelse av att frnimmas som en ondlig skillnad frnimmer han d sin kreaturlighet p samma gng som sin mnskliga sr-art. Ty han knner igen sig i djurets position, knner igen Mnniskan som djur och frnimmer sin tillhrighet till skapelsen; och p samma gng som han frnimmer det mnskligas skillnad till djuret frnimmer han skillnaden som ett slags onatur. Vad han frnimmer r inte s mycket djurets skillnad till Mnniskan som Mnniskans skillnad till sig sjlv och sitt eget artvsen: han frnimmer sin andra natur som kulturvarelse, inte som ande eller sjl, utan som medveten natur, medvetande om naturen. Medvetandet stter grnsen till naturen, men r i sig sjlvt tomt. Dess skapelsegivna uppgift r att riktas p naturen, och det inkrkta sjlv-medvetandet blir drmed onaturligt. Men i djurets ga mter han detta sjlvbespeglade medvetande utifrn, speglat i naturen. Och han frnimmer ett syndafall, en perversion. Men i samma stund frnimmer han denna sjlvbespegling som en vervunnen perversion. Han fr syn p sitt mnskliga sjlvmedvetande, sin vetskap, speglad i djurets extroverta blick som speglar mnniskans introverta hennes oro, hennes medvetande, hennes hjlplsa speglande blick, som stller henne utanfr skapelsen. Och det tillhr d inte lngre honom sjlv utan en annan, inte djuret men ngon som i det gonblicket inte lngre finns och inte ens har kunnat avteckna sig i spegeln. Vad han sg var det narcicisstiska Jaget, men det var en synvilla, en illusion: vad spegelbilden tergav i

Kap 1. Vgen till spret

I:46

stort; ty i parkens emblem av naturens ready-mades har han ocks sett skapelsens vision av det skapade avskuggas frn mnniskans position: som mnsklig artefakt r ju parken en egendomligt oren hybrid dr natur och kultur speglar varandra. Dr har varje gestalt framsttt som ett tecken, en bild, ett sprk, en emblematisk mikrokosm, dr hnvisningarna till skapelsen och det andra kryllar. S han frnimmer i tigerns ga tyngden av sin yta: han br den som br honom. Genom den frnimmer han vrlden som frnimmer honom. Den r han. Men den r ocks tigern: den skillnad till tigern som gjort blickarnas spel mjligt. I det spelet uppstod en social situation. Det sociala jaget Vad hjlten nu i vrlden terfunnit r allts inte Jaget, men Mnniskan: inte som Sjl men som en grns mot vrlden. Men den grnsen frbinder honom ocks med vrlden: i frnimmelsen av det frmmande deltar han i vrldens frnimmande av honom. I romanens slutscen frnimmer han sin egen yttre gestalt frn insidan av en etruskisk gravbdd:
I den djupaste trtthet, i den djupaste trygghet, strcker han d lngsamt ut sig p gravbdden. Och knner hur vl den r formad att hysa en mnsklig kropp med alla dess knotigheter, skavanker, upphjningar och knlar. Lngsamt och med vlbehag snr han av sig skorna och stller omsorgsfullt ned dem vid fotndan innan han blser ut sitt ljus. Snart sover han djupt och med ltta snarkningar. Nr han vaknar skall han tro sig vara en annan. (s 260)

str i s fall skrivet p utsidan av hans mnniskohamn. Detta kuvert fr social interaktion br vara adresserat Till Den Andre. Kuvertets hemliga innehll r d inte inneslutet och dolt: det visar sig i det alla ser. Och insidan r tom. Han skall ha blivit en sprkgestalt blivit romanens Per Grille. Som han ju ocks hela tiden visat sig fr oss! Men det r frst nu vi ser det. * Lars Gustafssons Fljeslagarna skdliggr mycket av det som ingr i underskningens tnkta 60-tals-spr. Den fenomenologiska tankeform som hos Gustafsson modelleras i krnordet om det kiastiska frhllandet sjlen/vrlden experimenterar hr med en komplex repertoarestetik dr traditionella klicher och grepp samspelar med moderna och avant-gardistiska. Exemplets, moralitetens, pikareskens och bildningsromanens anrika episka genrer teranvnds hr inom ramen fr en lika anrik emblematisk tradition. Denna spelar sjlv av hvd med en kiastisk fenomenologi kongenial med den Gustafssonska tankeformen. Men den tillfrs hr ocks specialbetydelser ur Jungs fenomenologiska bildlexikon, som idhistoriskt frhller sig till hela den nu nmnda repertoaren: fenomenologi, bildningsroman och emblematik. Den Jungska modellen samspelar i sin tur med en filosofisk vision som i romanen associeras med Wittgenstein. Denna speglar p ett srskilt stt den kiastiska logik som den vriga repertoaren redan etablerat, samtidigt som den ocks samspelar med etablerade moderna analytisk-filosofiska tankeformer. Varje dimension av repertoaren speglar emblematiskt varje annan del men tillfr samtidigt nya komplexa aspekter. Allt detta terverkar p den vision som romanens bildningshistoria avskuggar, s att bde ventyrshistorian och bildningsprocessen konfigureras om. Den pikareska ventyrsromanen framtrder som prvningsroman och den borgerliga bildningsromanen framtrder som myste46

Det frmmande ter sig nu lika vlbekant som det egna ter sig frmmande och slutligen tms p autonomt innehll: hjlten mottar hr sin nrvaro i vrlden genom vrldens nrvaro i honom, men vad han mottar r inget Jag utan en form, p en gng formande och formad av vrlden. Det som nu terstr r sjlens riktning mot vrlden och vrldens riktning mot sjlen. Han skall iklda sig roll och sprk, som vanligt bli den han redan r. nd r han kanske frvandlad till den andre han skall tro sig vara. Men vad han tror

Kap 1. Vgen till spret

I:47

rieroman och initiationsrit svl inom illusionsromanen som i relation till den lsarposition texten spelar med. Frhllandet till de genremssiga frlagorna blir drmed kiastiskt: ventyrsresan avslutas med att hjlten vilar ut, men frutskickas likvl fortstta i det frdolda allt framgent. Individuationsprocessen medfr visserligen att hjlten blir av med sin jag- och viljeproblematik, men utan att den bringas till ngon individanpassad lsning. Individuationen frambringar verhuvudtaget ingen individ med egen identitet eller sjlfull personlighet i den humanistiska bildningsromanens mening utan raka motsatsen: en sjlls mask i interaktion med vrlden. Socialisationsprocessen medfr visserligen att hjlten ftt nog av yttre ventyr, men det han vinner r inte naturlig medborgerlighet eller avspnd harmoni utan ett helt annat slags vision av frhllandet mellan sjlen och vrlden. Vrlden ter sig nu som p en gng helt avmystifierad och mer mystisk n ngonsin. Det mystiska framtrder nu p den vanliga vrldens yta. Att ska ventyr blir hrefter verfldigt.
1.3.2. Torsten Ekboms Spelmatriser: Medvetandet/Vrlden och den osgbara frgan

Bertrand Russell och den logiska empirismen som till commonsense-filosofin, den empiriska semantiken, Oxfordskolan och Austinsk talaktsteori. Russells grundlggande distinktion mellan tv kunskapsarter bekantskap och beskrivning liksom hans analys av bestmda beskrivningars problem kunde med frdel relateras till vad Wittgenstein i Tractatus Logico-Philosophicus (1922) har att sga om logik, sprk, nonsens och det mystiska: detta som visar sig vid sidan av det som kan sgas.114 Och Austins lingvistiska fenomenologi med fokus i teorin om det sprkliga yttrandets karaktr av talhandling i en konkret social situation den stod nra vad Wittgenstein i Philosophische Untersuchungen (1953) har att sga om sprkspel, familjebegrepp, aspektseende och omjligheten av privata sprk.115 Nr Tractatus kom i svensk versttning 1962 var det en stor hndelse och boken lstes i vida kretsar. Texten utgrs av en hierarkiskt uppbyggd serie korta aforismer med en egendomligt suggestiv kraft som verkade frfriskt p knsliga sjlar. Men bokens syfte r frvisso inte att frfra. Frordet r programmatiskt avmystifierande: Boken behandlar de filosofiska problemen och visar som jag tror att formuleringen av dessa problem beror p ett missfrstnd av vrt sprks logik. Man kunde sammanfatta bokens hela mening i ungefr fljande ord: Vad som alls lter sig sgas, kan sgas klart; och vad man icke kan tala om, drom mste man tiga. Boken vill allts dra en grns fr tnkandet, eller snarare: icke fr tnkandet utan fr tankarnas uttryck. Ty fr att dra en grns fr tnkandet mste vi kunna tnka bgge sidorna om grnsen (vi mste allts kunna tnka vad som icke kan tnkas). Grnsen kommer allts endast att kunna dras i sprket, och vad som ligger bortom grnsen, r helt enkelt nonsens. (s 37) Bokens sju huvudsatser r:
1 2 3 4 Vrlden r allt som r fallet. (s 39) Vad som r fallet, faktum, r att sakfrhllanden bestr. (ib) Faktas logiska bild r tanken. (s 46) Tanken r den meningsfulla satsen. (s 55)

Wittgensteins 60-tals-aktualitet Hemligheten utan insida, filosofiska problem som synvilla, sprket som bild eller modell av vrlden men ocks socialt spel, sprkspelet som livsform dessa grundtankar i Fljeslagarna avskuggar det Gustafssonska kiastiska krnordet om sjlen och vrlden frn Nio brev. Men de r ocks Wittgensteinska. Detta r tidstypiskt, enligt Ingmar Svedbergs 60-tals versikt i Hufvudstadsbladet: Wittgensteins skugga vilar ver det mesta i dagens avantgarde-litteratur. Variationer br i s fall upptrda lite varstans i periodens litteratur.113 Och flera av tidens ledande litteratrer var ju ocks akademiska filosofer, vana att utrensa allt mystiskt. Om mystiska ting talade man inte p 60-talets filosofiseminarier. Men man talade grna om Wittgenstein, svl i anslutning till

47

Kap 1. Vgen till spret

I:48

5 6 7

Satsen r sanningsfunktion av elementarsatserna. (Elementarsatsen r en sanningsfunktion av sig sjlv.) (s 77) Sanningsfunktionens allmnna form r: [ , , () ].
*

Detta r satsens allmnna form. (s 103) Vad man icke kan tala om, drom mste man tiga. (s 122)

Och boken slutar: 6.5 Till ett svar, som man icke kan uttala, kan man icke heller uttala frgan. Gtan finns icke. Om en frga verhuvudtaget kan framstllas, s kan den ocks besvaras. 6.51 [---] Ty tvivel kan endast finnas, dr en frga finns; en frga endast dr ett svar finns, och ett svar endast dr ngot kan utsgas. 6.52 Vi knner att t. o. m. om alla mjliga vetenskapliga frgor blivit besvarade, s har vra livsproblem nnu alls icke blivit berrda. Visserligen finns det d icke lngre ngon frga; och just detta r svaret. 6.521 Lsningen p livets problem mrker man p att problemet frsvinner. (r icke detta sklet varfr mnniskor, fr vilka livets mening efter lngt tvivel blivit klar, varfr dessa d icke kunde sga vari denna mening bestod.) 6.522 Det outsgliga finns visserligen. Detta visar sig, det r det mystiska. [---] Vad man icke kan tala om, drom mste man tiga. (s 121f)

Raderna gjorde intryck, men inte drfr att de ppnade eller stngde mystikens portar, utan drfr att de drog en grns, och den grnsen sattes, inte mot det mystiska utan mot sprkets mjligheter att betyda och beteckna ngot mystiskt. Om allt som verhuvudtaget lter sig sgas kan sgas klart, s var ju problemet inte det mystiska utan vr okunnighet om sprkets mjligheter och grnser. Att utforska dem fr att lra sig att tala i klartext om det som begripligt kunde sgas och drmed vidga sin vrld det frefll som en bde angelgen och befriande uppgift. Men den var inte bara lingvistisk och semantisk utan ocks fenomenologisk och anti-psykologisk.116 Ty sprkfilosofin i Tractatus tycktes bekrfta den dubbla men banala och fullkomligt sjlvklara frnimmelsen av vrlden (t ex) en stol inne i kroppen som yttre och utanfr, dvs som ett intentionalt objekt, dr medvetande och fenomen frutstter varandra:
5.6 5.62 Mitt sprks grnser betyder min vrlds grnser. [---] [---] Att vrlden r min vrld, det visar sig i att grnserna fr sprket (det

enda sprk som jag frstr) betyder grnserna fr min vrld. [---] 5.631 Det tnkande, frestllande subjektet finns icke. Om jag skreve en bok Vrlden sdan jag fann den, s borde jag dri bertta ocks om min kropp och sga, vilka lemmar som r underkastade min vilja och vilka icke, etc. Detta r nmligen en me tod att isolera subjektet eller snarare att visa, att det i en viktig bemrkelse icke finns ngot subjekt. Ty subjektet ensamt skulle denna bok icke omnmna. 5.632 Subjektet tillhr icke vrlden, utan det r en grns fr vrlden. 5.633 Var i vrlden rjer sig ett metafysiskt subjekt? Du sger att det hr frhller sig precis som med gat och synfltet. Men gat ser du sannerligen icke. Och i synfltet finns det ingenting, varur man kan sluta sig till att det r sett av ett ga. [---] 5.64 Hr ser man att solipsismen strngt genomfrd sammanfaller med den rena realismen. Solipsismens Jag krymper ihop till en punkt utan utstrckning och kvar blir endast den med jaget samordnade realiteten. 5.641 Det finns allts verkligen en mening, vari man i filosofin kan tala icke- psykologiskt om Jaget. Jaget kommer in i filosofin drigenom att vrlden r min vrld. Det filosofiska Jaget r icke mnniskan, icke den mnskliga kroppen eller den mnskliga sjlen, varom psykologin handlar, utan det metafysiska subjek- tet, en grns fr vrlden icke en del av den. (s 102f)

Medvetandet, lste man hr, r inget psykologiskt subjekt, utan liktydigt med den akt av uppmrksamhet genom vilken vrlden framtrder fr medvetandet. Hr finns allts ingen plats fr ngot psykologiskt jag men inte heller fr ngra privata sprk: vrlden r min vrld, men min vrlds grnser stts av mitt sprk, och sprket delar jag med andra: mitt sprk framstller min vrld, men det r inte sprk om det inte ocks kan lras och frsts av andra. Och s snart min vrld omstts till sprk delar jag d ocks den med andra. Men den vrld jag d delar r inte min privata utan den gemensamma som framtrder i sprket; och ngon annan vrld har jag inte. Det sprk jag kan tala med andra r allts inte bara mitt det r deras och allas som lrt sig anvnda sprket. Men vi anvnder det p olika stt och formar d stndigt nya satser som sger helt nya saker. Om nu mitt sprks grnser r min vrlds grnser, d vidgas min vrld mer ju fler sprk jag lr mig anvnda. Ty att anvnda sprket
48

Kap 1. Vgen till spret

I:49

r att tillmpa sprkreglerna i konkreta sprksituationer, i socialt samspel med andra. Inlrningen av sprket pgr drfr livet ut: hela sprket har alla tillgng till, men alla sprk knner ingen inte allas stt att anvnda sprket. Det sprk vi talar eller skriver r alltid ett konkret sprk, anpassat efter ett konkret bruk i en konkret situation. Och det r frst i den vi lr knna vra egna tankar och otankar. Ty Tanken r den meningsfulla satsen:
4.002 Mnniskan har frmgan att skapa sprk, vari varje mening kan uttryckas, utan att ha en aning om hur och vad varje ord betecknar. Liksom man ocks talar utan att veta hur de enskilda ljuden frambringas. Vardagssprket r en del av den mnskliga organismen och icke mindre komplicerat n denna. Det r mnskligt omjligt att drur omedelbart framdra sprklogiken. Sprket frklder tankarna. Och nrmare bestmt s att man frn kld- selns yttre form icke kan sluta sig till de pkldda tankarnas form; emedan kldselns yttre form danats enligt helt andra syften n att uppenbara kroppens form. De underfrstdda konventioner, som ligger till grund fr frstelsen av vardags sprket, r enormt komplicerade. 4.003 De flesta satser och frgor, som skrivits om filosofiska ting, r icke falska utan nonsens. [---] De flesta av filosofernas frgor och satser beror p att vi icke frstr vr sprklogik. [---] Och det r frunderligt att de djupaste problemen egentligen icke alls r ngra problem. (s 55f)

gon dold rest bakom kostymen, utan s att kostymen kan synas ha bttre och smre passform. Sprkdrkten dljer ingenting: den visar allt; den visar till exempel att kostymen passar illa. Det som finns i ett oklart yttrande r ett sprkligt missfrstnd, dels av sprkets logik (som ju ocks r tankens), dels av sprkets funktion och de underfrstdda konventioner som gller i den konkreta sprksituationen. Det r ocks i det konkreta bruket som missfrstndet kan rttas till omvandlas till tanke eller helt enkelt upplsas. Ett rtt sprkets bruk, frstod man, krver drfr en stndig invning i sprkets anvndning en invning som vidgar mitt sprks grnser och drmed ndrar min vrld. Men vrlden som helhet allas vrld som ingen ser ndras inte med min vrld: i vrlden som helhet r allt som det r, ven om allt ter sig olika uppfattat genom olika sprk: Den lyckliges vrld r en annan n den olyckliges, lste man (6.43, s 120), men ocks att vrdet inbegriper helheten och drfr r hinsides sprket och vrlden som vr vrld. Ett allomfattande etiskt system kan inte formuleras: Det r klart att etiken icke kan utsgas. Etiken r transcendental, lste man (6.421, s 119). Kanske gllde d frgan om lycka och olycka helt enkelt tv olika stt att frhlla sig till det som inte kan sgas klart och tv olika stt att frska tala om det varom man mste tiga? Och om Vrldens mening mste ligga utanfr vrlden. (6.41, s 119) var d inte vrlden enkel, absurd och mystisk p en och samma gng? Ekbom, Wittgenstein och den mystiska Grnsen Att vrlden var p en gng enkel, absurd och mystisk tycks i vart fall ha varit Lars Gustafssons tankegng nr han p olika stt utvecklar krnordet om sjlen och vrlden i Nio brev. Men Torsten Ekbom tycks fra ett liknande resonemang med ledning av sitt krnord: Medvetandet skapar vrlden och vrlden skapar medvetandet, skriver han ju i Romanen som verklighetsforskning; empiriskt sett finns inget utanfr: Det finns inga oknda djup att
49

Den konkreta sprksituationen, lste man hr, r inte grammatisk utan social: sprket r inte sjlsuttryck utan en form fr gemensamt meningsutbyte. Och mening r mer n de enskilda ordens mening: den r sjlva satssambandet och det konkreta yttrandet. Sprket r (som Wittgenstein senare skulle sga) ett socialt spel baserat p ti lmpningsregler och sociala konventioner, men ocks p vr logiskt ofrklarliga frmga att forma nya meningsfulla satser i nya situationer; ja, p sprket som vr grundlggande livsform.117 Ty dr och ingen annanstans visar det sig hurudan sjlen faktiskt r, och det som dr inte yttrar sig klart finns inte, kan inte tnkas. Sprket frklder tankarna, lste man, men inte som skulle det finnas n-

Kap 1. Vgen till spret

I:50

avslja, inget mystiskt ting i sig. Fr Ekbom tycks detta p en gng evident och absurt. Hans hllning r antimetafysisk, s som det anstr en svensk 60-talsfilosof, som dessutom, likt Lars Gustafsson, ftt filosofisk utbildning i Uppsala, och hans verklighetsforskande roman begrnsas ocks till experiment med sprkliga roller och perspektiv. Men frn den antimetafysiska positionen avtecknar sig i essn ocks mystikens grns, dr det metafysiska frgandet brjar detta som inte r filosofens sak. Hur gr nu det ihop? Vid det metafysiska frgandets punkt slutar allts filosofin och, enligt essns Ekbom, ocks den verklighetsforskande romanen. Men den tidige romanfrfattaren Ekbom, han som samtidigt skriver essn han sker sig nd ver grnsen som fr att utforska ocks mystikens landskap.118 Rrelsen verraskar, men inte bara som inkonsekvent utan som ondig. Ty mellan raderna hvdar ju essn att till och med frgandet r tomt, inte bara fr filosofen utan ocks fr mystikern: frgorna upplser sig sjlva. Frn essns synpunkt betecknar punkten ju den kiastiska positionens fullstndigande den position dr den filosofiska verklighetsforskningen i skytteltrafiken medvetande/vrld r fullbordad och inte kan drivas vidare.119 Det finns helt enkelt inget kvar att underska eller frga om, inte ens fr mystikern. Att befinna sig i den punkten mste helt enkelt vara den position som ger eller rentav r det metafysiska svaret: det perspektiv den ppnar mste ju tnkas frbinda alla positioner med alla perspektiv och inbegriper drmed hela den kiastiska vxlingen medvetande/vrld i en enda medvetandeakt. I denna akt mste d ocks den kiastiska positionen sjlv tnkas inbegripen: det kan ju inte finnas ngon punkt utanfr varifrn denna position kunde frnimmas. Akten sammanfltas allts med sitt intentionala objekt, frnimmande med frnummet. Hr mter d inte heller ngra frgor om Gud, ty hr mter frnimmelsen av att redan ha mtt den skte. Eller enklare: hr mter frnimmelsen av att vara mtt, stndigt frnummen i sitt frnimmande. Hr mter

d inte Jag eller Vrld eller Det hr mter DU.120 Vad finns d kvar att frga eller ska, ens fr essns Ekbom? Ty den frnimmelsen motsvarar ju det verklighetsbegrepp han illustrerat med Berkeleys esse-est-percipi-princip frnimmandet av att vara frnummen s att sga i det eller den som frnimmes. Motsttningen Medvetande/Vrld r dr upphvd. Men skillnaden bestr. Det r den som gr bde mtet och resan mjliga. Ja, s kunde en Lars Gustafsson tnkas tnkas invnda. Men Ekboms fortsatta terbruk av Wittgenstein i det senare frfattarskapet tycks nrma sig Gustafssons filosofiska position i samma mn som hans experimentella tekniker tycks utvecklas i motsatt riktning. Vad Ekbom har fr sig med Wittgenstein i till exempel Spelmatriser fr Operation Albatross skulle kanske kunna beskrivas som en kiastisk variation inom samma fenomenologiska tankeform. Ekboms Spelmatriser: Wittgenstein som Albatross Torsten Ekboms Spelmatriser fr Operation Albatross (1966) r inte en fiktionsberttelse i ngon synlig Gustafssonsk mening, utan ett textcollage organiserat som ett sprkspel, som iscenstts mellan de olika strategiska positioner, som spelets matriser ger utrymme fr. Spelsituationen r krigiskt anlagd och experimenterar med matematiska och informationsteoretiska klicher och grepp. Texten lnar sin repertoar frn alla upptnkliga hll. Scenariot verkar hmtat ur bde Biggles-litteratur och modern spionthriller eller agentroman samma repertoar lockade mnga andra 60-tals-frfattare till sinsemellan hgst olikartade experiment.121 Hos Ekbom iscenstts ett krigsspel med politisk och ideologisk udd detta r Vietnamrrelsens r. Men texten experimenterar inom den ramen ocks med absurdistiska, fantastiska och spektakulra grepp som aktiverar bde prvningsromanens, mysteriespelets och operans traditioner.122 Och collage-tekniken tillmpas p ett stt som verkar emblematiskt. Under spelets gng klipps en mosaik av olikartade textremsor in, den ena mer ofrutsgbar n den andra. En scen ur den Tolfte
50

Kap 1. Vgen till spret

I:51

spelmatrisen, kallad ventyr i Lustiga Huset, framstller hur Roy och Tug spanare, agenter eller soldater vilar ut efter en erfarenhet, som frn en i spelreglerna oinvigd lsarposition ter sig mer bisarr och kuslig n fr Roy och Tug sjlva. Dr terfinnes fljande replikskifte:
Vi har en sak att vara tacksamma fr, anmrkte Tug optimistiskt, och det r att vrldens mening mste ligga utanfr vrlden. I vrlden r allt som det r och sker allt som det sker. I den finns inget vrde och funnes det ett, s hade det inget vrde. Det har du rtt i, medgav Roy. Men det som oroar mig r att det inte finns n- gon apriori given tingens ordning. Vad ska man tro egentligen? Frga inte mig. Jag tror vi kan ta det lugnt. Om viljan ssom brare av det etiska kan intet s- gas. Vi fr hoppas det, svarade Tug dystert. Mnen frsvann bakom de avlgsna trdtopparna och ett stygiskt mrker om- vrvde dem. Den kusliga tystnad som alltid tycks hnga ihop med nattens sista timmar bredde sig ver landskapet. En gng skrek en uggla lngt borta. Dden r ingen livshndelse. Dden upplever man inte, mumlade Tug smnigt. Roy svarade inte. Hans huvud hade fallit framt och hans andedrkt hade ver- gtt till den sovandes regelbundna snusningar. (s 146f; kurs BA)

en grundtanke hos Wittgenstein var ju att de konkreta sprkspelen r mnga ven om Sprket r ett. Antag nu att den trivialiserande verfringen av filosofens fraser till vardagsdialog ven r i linje med den hllning till det mystiska som inlnen frn Tractatus alluderar p? Det mystiska r ju enligt Tractatus outsgligt; men det visar sig i varje banalt faktum och varje begripligt yttrande, ja inte minst hos Albatrossen p marken. Kan d inte hela greppet ocks synas som ett frsk till ett slags mimetisk iscensttning av Wittgensteins filosofiska problem som en illustration till bde lran om sprkspel och krnordet om den sprkliga tystnadsplikten? Fr det r ju kring den som ocks Ekboms ess om romanens verklighetsforskning kretsar! Och de beskrivna experimentens syfte r ju att frtydliga det begripliga sprkets grnser genom att iscenstta ett spel mellan olika sprkliga roller. Det Ekbomska sprkspelets konstruktion r hr dock ovanligt svrbeskrivbar. Den tekniska fackterminologin tergr p en matematisk matriskalkyl som knappast kan ha ingtt i den bildade allmnhetens repertoar ens p 60-talet och inte heller sentida 60-talsforskare kan antas vara s vrst insatta i, ven om introduktioner i spelteori ingick i periodens pocketutgivning.124 Viktigare r kanske att textens ppna bokstavligen happening-artade struktur medfr att ingen syntetisk beskrivning kan glla: en rtt beskrivning mste terge sjlva hndelse-karaktren, och det r inte det lttaste. Ty de hndelser texten ser ut att beskriva r sjlva ppna och invvda i varandra, uppenbart konstruerade fr att formges i lsaktens momentana nu ett faktum som ppekas redan i det Scenario som utgr bokens baksidestext: Tid: Nu. Det repertoarestetiska frhllningssttet innebr dessutom att ven alla betydelsekedjor vvs in i varandra p ett stt som verkar omjliggra ven en rent sprklig analys. Denna frnvaro av svl frdiga hndelser och avgrnsade betydelser medfr att texten blir omjlig att vare sig referera eller beskriva. nd r den visst inte meningsls, utan tvrtom betydande p ett nrmast be51

De kursiverade replikerna terfinnes ven i slutsekvenserna i Wittgensteins Tractatus (6.41, 6.4311). Vad har nu Wittgenstein bland spelmatriserna att gra? Hr liksom i andra av sina senare experimentromaner odlar Ekbom ppet ett nrmast allomfattande repertoarestetiskt frhllningstt, som nu ven kommer att inbegripa Wittgenstein p nya villkor. I Spelmatriser har Wittgensteins aforismer blivit ett sprkmaterial, en textmassa att snderstycka och utplacera p lsaktens spelbord. Greppet kan synas bde vanvrdigt och ponglst hur mnga normallsare kunde frutsttas knna igen de dolda citaten? Och trivialiseras inte fraserna utan det igenknnandet? Som banala uppfattades de ocks av en och annan frimodig recensent som inte lst p sin Wittgenstein men man hade d likvl uppmrksammat passagen!123 Det visar ju att fraserna nd gr tjnst som roller i ett sprkspel om n i ett annat sprkspel n det beundraren vill reservera fr Wittgenstein-sprket. Men

Kap 1. Vgen till spret

I:52

dvande stt. Att antyda ngot om hur denna betydelsepotential stts fram som en ppen mngd sprkliga roller fr en lika ppen mngd lsarroller gr det drfr meningsfullt att trots allt helt kort frska kommentera boken. Spelmatriserna experimenterar med ett slags tilltalets estetik som bland annat Wittgenstein-repertoaren bidrar till att skdliggra, men som faktiskt ocks i sjlva det naturvetenskapligt grafiska greppet vidarefr emblematikens tradition.125 Ramverket till sjlva spelsituationen r en dator som gr igng vid textens brjan ett grepp Ekbom anvnt redan i de nrmast fregende romanerna. Datorn r denna gng programmerad med ett krigsspel, vars strategiska positioner verkar utgras av de textremsor som undan fr undan klipps in, upprepas, varieras, anrikas och drar till sig varandra. Remsorna fungerar samtidigt som riktpunkter eller signaler som anger olika meningsdimensioner och betydelseriktningar som korsas, frskjuts, sammanfltas, frtunnas till blindspr, frttas p nytt, etc. Denna funktion har de bde inom det fiktiva krigsspel som faktiskt ser ut att pg inom bokens prmar och i frhllande till en lsarroll hr och nu. Ngra av remsorna r i texten ocks personifierade till namngivna aktrsroller som frhller sig tolkande till hela repertoaren av remsor, inklusive varandra. Den externa lsarrollen blir p s stt medagerande i spelet p ett hgst ptagligt stt: tvingas till ett stndigt meningsskande som kan leda ut ur de ofrklarliga fllor och labyrinter som textens egna aktrer stndigt hamnar i utan att n vare sig ml eller resultat. Denna medverkan kompliceras av att aktrerna enligt spelreglerna tillhr tv fientliga lger, som bde jagar och vilseleder varandra, samtidigt som mlet fr hela denna Operation Albatross verkar vara ett och detsamma: att komma en hemlighet p spren. Med dessa korsande inriktningar kommer de strategiska postionerna att bli bde horisontellt och vertikalt utplacerade i texten. De kommer ocks att frhlla sig till varandra enligt en i hgsta

grad kiastisk logik: dels vad gller interaktionen mellan de olika textfragmenten och deras kiastiska relationer; dels vad gller interaktionen mellan dem och den externa lsarposition som s att sga skyfflas omkring i texten. Till hjlp fr spelets deltagare innehller bokens slut en Dossier som ger spelreglerna, beskriver spelplanen, frtecknar strategier och repertoar, samt ger ett gemensamt Kodsystem med var sin Nyckelfras fr respektive stridande part. Under rubriken Allmn spelregel presenterar den sjlvklara formel som styr hela konstruktionen:
Bls vinst = Rds frlust Bls frlust = Rds vinst (s 224)

Formeln ger den vergripande logiken fr de kiastiska omkastningar som texten experimenterar med. Samma trivialt komplexa ordning ges i presentationen av kodsystemet till detta sprkspel: det utgrs helt konsekvent av alfabetet, men ges i en flerdimensionell version, presenterad i en tabell-artad matris, som verkar organiserad som ett koordinatsystem lngs tv ekvivalenta axlar. Matrisen br tcka sprkets alla tnkbara bokstavskombinationer, med andra ord hela den verbala potentialen, men varje konkret val mste fretas vid en krysspunkt i fltet mellan de bda axlarna. Nyckelfraserna ges nedanfr matrisen i datoriserad version som versaler utan interpunktion eller ordmellanrum och ger drmed intryck av att p ngot outgrundligt eller slumpartat stt ha genererats ur matrisen. Mot denna outgrundliga slump svarar ocks deras lydelse, som bda br betydelser frbundna med det ondlighetsperspektiv matrisen ppnar. Den ena nyckeln kan transskriberas Livet blir mig alltmer gtfullt r det mjligt att dden r uppvaknandet Strindberg. Och den andra: Vi r inte ansvariga fr vad vi gr fr vi ser inte vr handling frrn den r fullbordad Picabia (s 227f). Dessa nycklar tycks bda leda i samma riktning: mot det ovetbara och ovissa Ddsriket, Tomrummet, Mystikens vrld, allt p en gng. Hr aktualiseras matrisbegreppets allmntekniska innebrd av
52

Kap 1. Vgen till spret

I:53

negativ klich: en negativ avbild av ett freml fr stadkommande av gjutna, prglade pressade o.a. arbeten, eller det avtryck i fuktig specialpapp, som gres av en trycksats el. klich fr stereotypering. Kriget iscenstts allts som ett skande, men vad som skes vet man inte, allra minst textens egna aktrer. Men den litterrt belastade boktiteln med operationens namn innehller ett vergripande nyckelord, som antyder att Operation Albatross gller dikten sjlv och inte minst de pgende texthndelsernas mening. Men hela titeln inbegriper mer n s. Spelmatriser fr Operation Albatross antyder att hr ges frutsttningarna fr ett mer n vrldsomspnnande fretag. Omslagsbilden frestller en vrldskarta, men ver den har placerats tv flt, ett rtt och ett bltt, som tycks framstlla var sin hndelse inom den gemensamma matris som inbegriper alla tnkbara strategier, frestllningar och frhllningsstt till vrlden. Hr inbegrips i s fall ven Sprket, Konsten och Diktens Albatross. Men ocks Diktens mening det som inte kan sgas. Och kan vl ett sdant fretag lyckas?126 Den krigiska ramen tillfr i det perspektivet ett aggressivt drag t svl Dikten som Sprket, lsakten och den sociala interaktionen verhuvud, samtidigt som denna aggressivitet varken leder till seger eller nederlag helt enligt spelets kiastiska huvudregel. Operatrerna sjlva r som albatrosser p marken. Varken kriget, sprket eller dikten tycks de kunna hantera bttre n albatrossen sina verdimensionerade vingar; och mot varandra r de inte beskedligare n sjmnnen mot Baudelaires exemplar av arten.127 Men spelet fullbordas eller avslutas inte: det avbryts av den tystnad som uppstr nr datorn stannar. Det intrffar betecknande nog efter den scen som kallas ventyr under jorden. Den utspelas i en frvildad barockpark, med alla anrika inventarier bevarade. Men det som hnder r att en lysbomb faller: Allt p marken, trdgrden, statyerna, slottsfasaden, syntes s tydligt som om solen pltsligt hade intagit mnens plats. (s 212). Kulturkollisionen r total men undergngen inte helt entydig. Datorn kan starta om; spelet kan brja p nytt, i en

annan dator om s krvs, en annan vrld, programmerad med en annan logik; och mot omstartens mjlighet pekar ju ocks bda de stridande sidornas nyckelord. Till vad nytta eller gldje skulle d spelet brja om? S frgar ingen spelare: spelaren spelar fr spelets egen skull; spelandet ger spelgldjen. Spelandet r en ppen konst, kunde Ekbom sga; den liknar diktandet och livet: meningslsheten uppstr frst utanfr, bortom spelens och spelandets grns. Men dr finns ingen aktr som kan uppleva den. Det egendomliga med Ekboms text (hr liksom i Romanen som verklighetsforskning) r emellertid positionen just p grnsen, dr perspektivet ppnar sig t bda hllen och synfltet kan vxla efter blickens riktning. P den ena scenen framtrder en spelplats med objekt, aktrer och strategier fr interaktion och hndelser; p den andra framtrder ingenting. Men just den tycks locka. Denna mystiska grns framtrder stndigt och jmt under operationens gng, bde i de fiktionsliknande sektionerna och i sjlva textremsorna, och alltid frammanas den som en position fr kiastiska omkastningar. Inte minst Wittgenstein-remsorna fr st till tjnst. Sektionen Dr spret slutade lter ju redan i rubriken ana en grns och stter i texten fram en regelrtt vision av en kiastisk frestllningsform. Sektionen framstller en sandken och avslutas med ett Wittgenstein-citat i versaler:
Nu ser jag i alla fall palmer, frskrade Roy. Tug sg nu liksom Roy en lng rad palmkronor som hastigt frstorades, men sam- tidigt sg det ut som om lnga ltt bjda skaft skulle vxa ut ifrn dem uppt! Pltsligt frstod Tug hur det var fatt, palmerna stod upp och ned med kronorna vilande p sanden och de lnga, smckra stammarna pekande mot skyn. Han ska- kade p huvudet, blinkade och tittade igen. Hller jag p att bli tokig eller r det ngot fel p mina gon? undrade han. Jag brjar visst se saker och ting upp och ned. Det r bevis fr att du inte str p huvudet sjlv, svarade Roy. Men hgringar- na gr det de visar sina spegelbilder upp-och-ned-vnda, vilket har sina enkla optiska frklaringar. Men vill du verkligen pst att man kan se allt det dr utan att det existerar? frgade Tug misstroget.

53

Kap 1. Vgen till spret

I:54

Det existerar ngonstans, annars skulle vi inte kunna se ngon spegelbild av det, frklarade Roy, men det verkliga fremlet kan befinna sig ganska lngt borta. Det kan rentav ligga bortom synranden. Men det r tminstone hugnesamt att veta att vi 47329 57431 55764 37462 18443 59640. Titta! Nu kanske du tror mig! Medan han talade hade palmerna svllt ut till fullkomligt orimlig storlek. De tyck- tes uppfylla halva himlavalvet. Drp brjade de utan synbar anledning tunnas ut och bli suddiga i konturerna, tills de slutligen upplstes i intet som ett rkmoln en blsig dag. P toppen av en sanddyn str en liten figur i plommonstop och svart palet och signalerar med rda signalflaggor: TILL ETT SVAR SOM MAN ICKE KAN UTTALA KAN MAN ICKE HELLER UTTALA FRGAN (s 190f; kurs i replikskiftet BA)

lst som att g tillbaka och leta efter det. Men just drfr blir det frsts alldeles ndvndigt att stlla frgan: Vilken frga kan jag uttala som br avtrycket av den outtalbala frgan till detta outtalbara svar? Och svaret p den frgan mste skas i den just lsta texten. Lsarpositionen drivs allts tillbaka till ett passerat stadium av lsakten. Och eftersom alla problem verkade lsta, s handlar det nu om att g i nrstrid med den text som vgrar att frivilligt utlmna sina hemligheter Operation Albatross tycks verkligen provocera krig! I nrstriden avsljas rttnog bara det redan uppenbara: de besynnerliga sifferkombinationer, som inte gav mening och inte heller verkade behva gra det vid den frsta genomlsningen och som drfr marginaliserades. De gavs i Roys replik: Men det r tminstone hugnesamt att veta att vi 47329 57431 55764 37462 18443 59640. Titta! Nu kanske du tror mig! Och han pekade p hgringen, som i den stunden frst svllde till fullkomligt orimlig storlek men sedan upplstes i intet. Men nu blir det ndvndigt att ta itu med siffrorna. Ty vad hgringen skall empiriskt verifiera r inte detta Roy vet, utan hgringars normala vanor som i sammanhanget inte verkar srskilt hugnesamma. Men just hugnesamt r detta Roy vet och det mtte vara ngot alldeles extra eftersom det avlockar denne bondlurk till soldat ett s bibliskt hgstmt sprk, ja, det r rentav som om yttrandes flldes frn en helt annan sprklig och kulturell position! Men texten verkar hr utan pardon: de ord siffrorna ger sken av att erstta gr inte att utlsa ur passagens eget sammanhang, och fr vi tro Wittgenstein-citatet finns de inte heller i sprket. Enda mjligheten verkar vara att kliva ver den Wittgensteinska vgsprren i hopp om att hitta ett sammanhang t saken ngon annanstans. Men om det som d ptrffas ger den rtta saken i s fall kan fyndet inte avrapporteras: inte fr Stridsledningen som, ehuru lika inkompetent som manskapet, likvl formellt dirigerar Operation Albatross; men inte heller fr den egna Sjlen ty det sprkfilosofiska sammanhang som citatet klippts in frn upplyser ju
54

Wittgenstein-citatet illustrerar passagens oemottaglighet fr analys: vad som r besynnerligt med den r inte gott att sga. ena sidan framstller den en vision som verkligen r besynnerlig: fenomenen visas upp-och-ner-vnda. andra sidan r visionen en illusion, och illusioner brukar ge felaktiga verklighetsbilder. Men fr det tredje r denna illusion ett naturfenomen, vars existens r empiriskt bevisad ven utanfr spelsituationen en hgring. Och fr det fjrde r denna hgring en fullkomligt normal hgring: hgringar i knen har fr vana att upptrda p detta inverterade stt; de visar frnvarande men strax bortom synranden faktiskt nrvarande ting, som antingen faktiskt avbildar det trdda mlet vatten, civilisation, liv eller motsvarar frntningarna om detta ml. De visas ocks upp-och-ner-vnda. Fenomenet ges allts en korrekt frklaring i texten.128 Drmed borde problemet vara ur vrlden upplsas som en hgring, alldeles som sker. Lsaren br kunna g vidare i texten. Men hr stoppas frden av kursiverade rda signalflaggor, det vill sga det typografiskt bombastiska Wittgensteincitatet: det signalerar ju att en problematisk rest nd drjer kvar och ligger dessutom sjlv som en vgsprr ver textytan. Citatet r verkligen problematiskt: det antyder att den lyckligen genomresta passagen r eller ger ett svar som man icke kan uttala. Samtidigt nonsenfrklaras frgan till detta svar. Att frga sig vad man missat blir drmed lika pong-

Kap 1. Vgen till spret

I:55

om att det inte heller kan finnas ngra privata sprk. Vad den fortsatta spaningen i texten kan leda fram till r i s fall inte mer n den mjligen hugnesamma vissheten om att det mystiska p ngot stt finns; och att det aldrig r vad det frestller men nd inte kan finnas utan det. All faktisk och fiktiv brte p vgen r drvid inte bara ofrnkomlig och trstande, utan ocks nyttig, ja, rentav helig (om ngon vill se det s). Spaningen efter det mystiska torde i s fall krva en inte bara ppen utan ocks i hgsta grad oren estetik. Scenen med hgringen som empiriskt given illusion av ett annorstdes givet vrldsligt faktum skdliggr mycket av det som r karakteristiskt fr Spelmatriser fr Operation Albatross. I vrt sammanhang centralt r det fenomenologiska experiment med betraktarpositioner passagen iscenstter: dels inom sjlva fiktionen (mellan Roy, Tug och det ambigusa fenomenet), dels i frhllandet mellan lsarposition och textens perspektiv. Hr skdliggrs den typ av kiastiskt dubbelriktad berttandeakt Ekboms text utfr under hela operationen, liksom den ppna och orena estetik som prglar strategin. Hela det hindersamma arrangemanget inriktas p att frbereda den texthndelse som intrffar frst med den konkreta lsakten. Men den lsarroll som berttandeakten faktiskt spelar med verkar inte kunna agera i ngon konkret lsakt. Den unika texthndelsen verkar inte kunna ga rum. Det som intrffar i en konkret lsakt som s att sga frsker svara p textens tilltal r att ett ondligt spelrum av mjligheter ppnas, och att det trttsamma och meningslsa jagandet efter mening och sammanhang till sist nd tillfrs ngonting vid sidan av som gr operationen mdan vrd. Matriskonstruktionen och spelsituationen i frbindelse med de repertoarestetiska greppen lyckas p ngot stt frammana en vision av den fenomenologiska scen dr alla tnkbara lsakter och all social interaktion verhuvud ger rum: antagandet att vare sig ngot tnks eller yttras, skrivs eller lses genomvvs situationen av en dubbel riktadhet (Intentionalitet) som r verordnad fenomenen, vrld

och sak (Intentionala Objekt). Och den scenen till skillnad frn romanens r allts i princip tom, befolkad enbart med rrelser, riktningar, kraftpunkter och virvlar. Wittgenstein-repertoaren och den negativa eller indirekta framstllningsform denna r frbunden med tjnar d till att med ett slags kiastisk majevtik frlsa erfarenheten av vad vi kunde kalla ett ondligt fenomenologiskt rum, som under spelets gng omvandlas till Hndelse. Det projektet r frsts mystiskt i mer n en bemrkelse, men det r samtidigt i ovanligt hg grad vrldsligt interaktionistiskt och socialt. Instrumentet fr den fregivet esoteriska operationen r ju maximalt exoteriskt: det utgrs av hela den kulturella repertoar som ret 1966 frfogade ver. Fr att delta i Operation Albatross r det knappast ndvndigt att veta ngot om matriser. Det rcker att finnas till i vrlden. Och i vrlden mste man frbli: Operation Albatross mste misslyckas; den br misslyckas. Albatrossen kan visserligen infngas, men dr lockar den bara till elakt spel. Ty hur otymplig, ljlig och ful ter den sig inte nere p marken! Alldeles som Ekboms roman. Men flyga kan den.
1.3.3. Sammanfattning

Gustafsson/Ekbom: repertoarestetik/fenomenologi/lsarroll Det r dags fr en jmfrande sammanfattning av vart det fenomenologiska spret burit hn p forskningsresan i det litterra 60talet. Det har nu givit sig tillknna hos bde Torsten Ekbom och Lars Gustafsson, p olika stt, men nd med en frvnande konsekvens. Dessa gonskenligen mycket olika litterra inriktningar visar sig i grundlggande avseenden frbundna, kanske just genom olikheterna. Hos Gustafsson tycks spret fra fram till en ny repertoarestetik, som inbegriper inte bara en ny traditionalistisk litteratursyn utan ocks ett i frhllande till Eliot-modernistisk traditionalism nytt pragmatiskt eller receptionsestetiskt orienterat begrepp om den litterra texten (baserat p lsarrollen) och ny sprkuppfattning (ba55

Kap 1. Vgen till spret

I:56

serad p regler, konventioner och social praxis samtalssprkets logik, grammatik och semantik).129 Denna repertoarestetik teranvnder hvdvunna konventioner fr gestaltande fiktionslitteratur med dess intrigstruktur, handlingsmnster som en analog till vardagssprket och dess logik, grammatik och semantik.130 Idn om den filosofiska resan som konkret ventyrs- och mysterieroman stts ocks fram explicit i Nio brev (s 17). Men den repertoarestetiska inriktningen kan ocks som hos Torsten Ekbom yttra sig p ett mer abstrakt formellt plan, dr genrekonventionerna, reglerna, spelet och till sist ven lsakten sjlv formar intrigen och synligt fr framtrda som fiktionens figurer, agenter, drivkrafter och hndelser. Skillnaden mellan ventyrsberttelsens och Experimentets genrekonventioner r allts inte principiell: bda iscenstts med Resan och Insikten som drivkrafter, och intrigen konstrueras i bda fallen kring utvxlingen mellan Sjl och Vrld, seende och sett, position och perspektiv Intentionalitet och Fenomen. Motsvarande faktiskt kiastiskt omvnda frbindelse gller mellan nyenkelhetens pastischerande och konkretismens avantgardistiska positioner hos Gustafsson och Ekbom, hur skilda perspektiven n kan te sig. I bda fallen rr det sin om en kombination av konkretion och reduktion, expansion och kompression, upplsning och omorganisering, som omvandlar freml till fenomen och mening till tecken. Bda experimenterar med ett kiastiskt terbruk av konventionella referenssystem via en omkastningsteknik som upprttar nya betydelsemjligheter men de r oversttliga och rjer sig bara frn en motsvarande kiastisk lsarposition. Ytterligare en frbindelse finns i den emblematiska ting-mystik bda tidigt iscenstter, Gustafsson i ny-enkel version, Ekbom som negation (Negationer!), frst i anslutning till Robbe-Grillet och nouveau roman, senare i anslutning till ett begrepp om sprkspel och texthndelser som krver en ofantligt mycket bredare repertoar och

delvis ocks andra medier. Men bda r ocks hr fenomenologiskt orienterade, inriktade p sprkspelet i interaktionen mellan berttandeakt och lsakt. Just interaktionen som en gemensam Intentional Akt r det viktiga, och liksom fr att skapa utrymme fr denna Akt som en hndelse fr sig uppsker de denna mystiska grns fr vad som kan sgas och visas i en text. Men de nrmar sig denna grns med till synes motsatta hllningar: Ekbom som fr att stda undan hela Brten och f sikten fri; Gustafsson som fr att finna ett synstt som gr Brten till ett genomslppligt raster. Slunda rustar sig Ekbom fullt synligt med den frra scenens hela repertoar av roller och strategier som fr att skyndsamt tmma ut alla spelmjligheter och slcka belysningen redan innan spelet har brjat och s invnta mrkrets omkastning till ljus p den andra scenen. Lars Gustafsson rustar sig synligt med illusionsteaterns mer begrnsade repertoar, men drar i det frdolda samman resten av resurserna s att spelet drivs mot grnsen av sina egna spelregler fr att dr mta dem som p en gng vilseledande och sjlva meningen med det hela. Fr vad r spelet utan spelregler och utan att spelreglerna tas i bruk? Sammanfltningar: fenomenologi, seenderelativism, kiasm, supplementlogik Den gemensamma ansats som nu framtrder i Gustafsson/Ekboms skilda litterra spelstt tergr p den fenomenologiska tankeform som sammanlsningen av deras krnord aktiverade. Den tankeformen visade sig operera med en kiastisk logik, som hr ocks ger matrisen fr deras romanprosa. De speltekniska skillnaderna i litterrt avseende kan i s fall frklaras av att den matrisen medger motsatta iscensttningar av samma grundlggande seenderelativistiska modell mest knd via Palm-formeln Vrlden ser dig/En orttvis betraktelse som d ocks br tnkas ytterligare varierad i andra frfattarskap. Tankeformen, matrisen och modellen ger konturer t det 60-talistiska lsenordet Medvetenhet/Engagemang. Men nu framtrder ocks konturerna till en 60-talistisk romanrepertoar.
56

Kap 1. Vgen till spret

I:57

Den kan nu tnkas organiserad lngs tv sammanfltade parallella rrelser: ventyret och Underskningen, som bda ingr i Resans topos. Men de frhller sig ocks till Pastoralen ett tervndande, en terfrening eller en Hemkomst i frhllande till en frndringsprocess eller insikt. Den r resans skta ml, men fregrips ocks i resans pauser och avbrott: som vila eller reflexion, pltsliga igenknnanden eller paradisgonblick. ventyrets rrelse r ppen, spontan och naiv, medan Underskningens r sluten, planerad och reflekterande eller sentimental. Gustafssons krnord om Sjlen i Vrlden/Vrlden i sjlen framstr d som orienterat mot ventyret och antar romanformen ventyrsberttelse, Bildningsroman och Neo-pikaresk. Analogt orienteras Medvetandets skapande av Vrlden/Vrldens skapande av Medvetandet mot Underskningen och transponeras till Forskningsresa, Rapport, Experiment, Spel eller rent av Matris och Modell. Bda rrelserna har ett ppet slut, men r inte oberoende utan sammanfltas tvrtom under resans gng man kan tnka sig den gemensamma modellen Upptcktsexpedition > Irrfrd> Mysterieroman, som d inbegriper ven olika varianter av mer eller mindre politiska Engagemangsromaner. Men det r just den kiastiska sammanfltningen som ger det ppna slutet rrelsen fullbordas inte. Det som fullbordas r riktningen. Den grundlggande tankeformen fr 60-talsforskarens abstrakta konstruktion blir allts den fenomenologiska principen om det kiastiska utbytet mellan fenomen och intentional akt, som msevis prglar varandra i ett spel av perspektivfrskjutningar och positionsbyten. Inom den tankeformen turneras seenderelativismen interaktionistiskt: den relativistiska decentraliseringen upplsningen av logiska och empiriska ordningar terinstts i en ny ordning sammanhllen av kiastiska relationer. Dr omvandlas bde dualistiska motsttningar och harmoniska synteser till en interaktion mellan skillnader som supplerar varandra. Om det d r som Gustafsson sger, att sjlen r i vrlden och vrlden i sjlen och ingetdera kan tnkas utan det andra utan att tnkas tomt (vilket frsts inte kan

tnkas) ja, d blir vrlden och sjlen p en gng varandras motsats, stllfretrdare och supplement: p en gng tillgg och ersttning, verskott och tmning, brist och fullbordan.131 Variationerna frbinds till en anrikad mobil av heterogena texter om bortglmda ting, frslitna sprk eller frtryckta folk som trots alla litterra och politiska skillnader tycks ha ngonting filosofiskt gemensamt: inte en vrld men ett synstt; inte ett sprk men ett tilltal; inte ett svar men en prvande hllning. Denna ppna konst, orena repertoar och konventionskritiska attityd, balanseras hr av en engagerad medvetenhet, som antar mngfaldiga och till synes ofrenliga former: den kan experimentera, pastischera, bertta, beknna, frkunna, rapportera och dokumentera; den kan yttra sig i trolshet, strukturalism och marxism. Men alltid tycks man p spaning efter en flyende rrlig position dr utvxlingen mellan medvetande och vrld kan p en gng speglas, utforskas och iscensttas. Det r en p en gng deltagande, skapande och betraktande position, i och utanfr dubbelspegeln p en gng speglande och speglad, seende och sedd. 1.4. Historia och roman
1.4.1. Den historiska konstruktionen

Den fenomenologiska tankeform som nu avtecknar sig br ocks kunna ge form t en historisk berttelse: Historia r vad en tid finner minnesvrt i en annan, har det ju sagts. Historikerns uppgift r att dikta ver kllorna, heter det ocks. r det sant kan berttelsen sjlv bli en forskningsuppgift.132 Men den uppgiftens art r d lika mycket litteraturvetenskaplig eller rentav litterr: den frskjuts frn berttelsens stoff till berttandets former och grepp; till vad de rjer om historieskrivningens genrekonventioner, och om berttandet som tankeform i skrivandets egen tid. Foucault och dokumentet
57

Kap 1. Vgen till spret

I:58

Om man d har gra en forskningsresa frn de litterra kllorna till en historia om det litterra 60-talet, s kunde frgan om det fretagets innebrd gras till ett typiskt 60-talsfaktum att utg frn: svrigheten att konstruera en vetenskaplig berttelse. Problemstllningen var allmnmnsklig och svensk, men fick ocks teoretiskt formuleringsstd utifrn. I november 1969 kunde man i Bonniers litterra magasin lsa exempelvis fljande stycke ur Michel Foucaults utlggning av vetandets arkeologi:133
Dessa problem kan sammanfattas i ett ord: ifrgasttandet av dokumentet. [---] Dokumentet r allts inte lngre den orrliga materia med vars hjlp historien fr- sker rekonstruera vad mnniskorna sagt eller gjort, det som r frflutet och vars klvatten r det enda som r kvar: historien frsker att i sjlva vven av doku- ment urskilja enheter, sammanhang, serier, frhllanden. [---] Dokumentet r inte det frtrffliga verktyget fr en historia som i sig sjlv och med full rtt skulle vara minne; historien r det stt varp ett samhlle sknker en status och en utveckling t en mngd dokument det inte skiljer sig frn. Lt oss, fr att fatta oss kort, sga att historien i dess traditionella form, avsg att memorisera det frgngnas monument och frvandla dem till dokument samt att f lmningar att tala som i och fr sig inte alltid r verbala; eller som tyst sger ngot annat n de pstr; i vra dagar r historien det som frvandlar dokument till monument och lgger fram en mngd bestndsdelar som det gller att isolera, gruppera, gra relevanta, stta i relation till varandra och samla i enheter, dr man tidigare frskte tyda de spr mnniskorna efterlmnat och utifrn deras avtryck bilda sig en uppfattning om det de hade varit. Det var en tid d arkeologin, i sin egenskap av vetenskap om de stumma monumenten, de orrliga spren, frem- len utan sammanhang och tingen det frgngna efterlmnat, syftade till historien och fick mening frst nr den tergavs som historisk berttelse; om man leker en aning med orden skulle man kunna sga att historien i vra dagar syftar till arkeo- login, till den inre skildringen av monumentet. (s 669; kurs BA)

Fr historien i dess klassiska utformning var det diskontunuerliga p en gng det givna och det otnkbara: det var p en gng det som upptrdde i form av spridda hndelser beslut, tillflligheter, initiativ, upptckter och det som analysen mste kringg, reducera och utplna fr att kontinuiteten i hndelserna skulle framtrda. Diskontinuitetens splittring av tiden var en skamflck som historikern hade till uppgift att utplna ur historien. Nu har den blivit en av den historiska ana- lysens grundlggande bestndsdelar. [---] Diskontinuiteten r ett paradoxalt be- grepp: den r p en gng forskningens verktyg och sjlv freml fr forskning; den avgrnsar det flt vars resultat den r; den tillter att individualisera de olika om- rdena samtidigt som man inte kan fastsl den utan att jmfra dem sinsemellan. [---] Ett av de vsentliga dragen inom den nya historieskrivningen r frmodligen denna frskjutning av det diskontinuerliga: frn att ha varit ett hinder har det vergtt till praktiken; det har infrlivats med historikerns berttelse, dr det inte lngre utgr en dets skickelse som det gller att vervinna, utan ett operativt be- grepp man begagnar sig av; och drigenom byter det frtecken och r slunda inte lngre den historiska uttolkningens negativ (dess frnsida, grnsen fr dess makt) utan det positiva element som bestmmer dess freml och sknker dess analys giltighet. (s 670; kurs BA)

Foucault diskuterar hr den historiska kllforskningens problem: att dokumentet inte tycks konservera det frflutna t eftervrlden utan snarare fungera som ideologiskt verktyg: som monument. Han beskriver hur misstanken om detta medfr den narrativa syntetiserande historieuppfattningens snderfall och den klassiska historieskrivningens upplsning. Det som kommer i stllet r en vetandets arkeologi, med det fordom undertryckta begreppet om historisk diskontunuitet som redskap:

Diskontinuitetsbegreppet frtydligar skillnader och tvingar fram tanken p det andra, det frmmande utanfr satta grnser och hvdvunna ordningar. Det tvingar tnkaren att ifrgastta sin egen sjlvfrstelse som suvern i frhllande till tankens objekt. Begreppet undergrver drmed sin egen funktion som tankeinstrument och har drfr, enligt Foucualt, ocks svrt att sl igenom p den humanvetenskapliga teoribildningens omrde. Vad Foucault allts ytterst syftar, s fransman han r, r det upplysta eller totaliserande frnuftets sammanbrott och drmed det Cartesianska jagbegreppets upplsning. Han beskriver hur skillnaden mellan jag och vrld, eget och frmmande, subjekt och objekt i den faktiskt tillmpade historievetenskapen har blivit lika oklar som avstndet mellan nu och d, hr och dr, samtidigt som historikerna sjlva skyggar fr metavetenskaplig sjlvreflexion och tror sig verka i den Stora Berttelsens tradition:
Det r som om det inom den historia mnniskorna tecknar av sina ider och sina egna kunskaper skulle ha varit alldeles srskilt svrt att formulera en allmn teori om diskontinuiteten []. Det r som om det skulle ha burit emot att tnka skillna- den, beskriva avstnden, spridningen och upplsa det identiskas lugnande form just dr man tidigare hade varit van att ska efter ursprungen, att leta sig upp fr

58

Kap 1. Vgen till spret

I:59

antecedentiernas rad i det ondliga, att rekonstruera traditionerna, att flja ut- vecklingskurvorna, att projicera teleologier och stndigt ta sin tillflykt till livets me- taforer. Eller rttare sagt, det r som om man hade besvr med att dra teorin, de allmnna slutsatserna och till och med alla de mjliga implikationerna ur dessa be- grepp om trsklar, mutationer, av varandra oberoende system och begrnsade se- rier s som de begagnas de facto av historikerna. Som om vi var rdda fr att tnka det Andra samtidigt som vr egen tanke. Det finns en anledning till detta. [---] Den kontinuerliga historien r det oundgng- liga korrelatet fr subjektets grundlggande funktion: garantin fr att allt det som undsluppit honom skall kunna tersknkas honom; vissheten att tiden aldrig kom- mer att skingra ngonting utan att terlmna det inom en teruppstnden enhet; lftet om att subjektet en dag i form av historiskt medvetande kommer att p nytt kunna tillgna sig allt det som hlls p avstnd av skillnaderna, att han skall kunna terinrtta sitt herravlde ver det och dri finna ngot man skulle kunna kalla sin boning. Att av den historiska analysen skapa en berttelse om det konti- nuerliga och att av det mnskliga medvetandet gra det subjekt ur vilket allt var- dande och allt handlande uppstr r tv sidor av ett och samma tankesystem. Dr uppfattas tiden som en totalisering och revolutionerna r aldrig annat n ett upp- vaknande till medvetande. nda sedan 1800-talet har detta tema under olika former spelat en konstant roll: att i strid mot alla decentreringar rdda subjektets suvernitet och antropologins och humanismens tvillingfigurer. [---] Och nr psykoanalysens, lingvistikens, etno- logiens forskningar mera nyligen decentrerade subjektet i frhllande till lagarna fr dess tr, formerna fr dess sprk, reglerna fr dess handlingar eller spelet mellan dess sagor och myter, [] reaktiverades temat om historiens kontinuitet: en historia som inte bestod av skanderingar utan av vardande; [] som inte vore en form, utan den oavbrutna anstrngningen av ett medvetande som stndigt rt- tar sig sjlv och som frsker f nytt grepp om sig sjlv nda in i sina innersta vill- kor: en historia som p en gng vore lngt, oavbrutet tlamod och livlig rrelse som till slut sprnger alla grnser. Fr att hvda detta tema []mste man givetvis inom sjlva den historiska analysen frneka tillgripandet av diskontinuiteten, defi- nitionen av niver och grnser, beskrvningen av specifika serier, blottlggandet av hela spelet av differenser. [---] Ty om det visade sig att frgan om diskontinuiteter- na, systemen och frvandlingarna, serierna och trsklarna stller sig inom alla hi- storiska lrogrenar [], hur skulle man d, under bevarandet av ngot sken av be- rttigande kunna stlla vardandet mot systemet, rrelsen mot de cirkulra re- gleringarna eller, som man ngot vl obetnksamt sger, historien mot struktu- rerna? [---] Man kommer allts att ropa p mord p historien varje gng man inom en hi- storisk analys [] finner diskontinuitetens och differensens kategorier, begrepp som trsklar, rupturer och frvandlingar eller beskrivningar av serier och grnser begagnade p ett alltfr igonenfallande stt. [---] Men lt oss inte fras bakom ljuset: det man s ymningt begrter r inte historiens frsvinnande, det r utpl-

nandet av den form fr historia som i hemlighet, men helt och hllet hrleddes frn subjektets syntetiska verksamhet; det man begrter r vardandet som skulle frse medvetandets suvernitet med ett tillfrlitligare och mindre utsatt skydd n myterna, slktskapssystemen, sprken, sexualiteten eller trn; det man begrter r mjligheten att med hjlp av syftningen blsa liv i skandet efter en mening el- ler i totaliseringsstrvandet, i spelet mellan materiella determineringar, praktiska regler, omedvetna system, strnga men icke reflekterade relationer, och korrela- tioner som undandrar sig all upplevd erfarenhet; det man begrter r det ideolo- giska utnyttjandet av historien med vars hjlp man frsker terge mnniskan allt det som under mer n ett rhundrade oavltligt har undflytt henne. ( s 672f)

Foucault beskriver hr den mytologiserande historieskrivningen genom en misstankens hermeneutik som vill t dess modernt humanistiska versioner borgerligt upplysta, romantiskt idealistiska eller efterromantiskt dialektiska. Beskrivningen tycks dremot friknna den mytologiserande historieskrivningens frmoderna varianter antika, hellenistiska eller judiskt-kristna. De, kunde vi sga, var inte i samma mening antropocentriska eftersom det mnskliga subjektet dr nnu inte uppfattas som psykologiskt jag och drfr heller inte iscenstts som individ. Hjlten r understlld en verpersonlig ordning, Slktets eller kanske Samhllets; och hans liksom den frmoderna historikerns uppgift r att skdliggra mnniskans plats detta stora sammanhang i berttelsens form, inte drfr att den bar fram den empriska sanningen, utan tvrtom drfr den p en verhistorisk niv motsade den empiriska verkligheten tillflligheter och den synliga historiens diskontinuitet. Den svarade drmed mot ett mnskligt behov som den vrldsliga Makten visserligen kunde exploatera, men som samtidigt borgade fr mjligheten till den typ av subversiva och ktterska motversioner som slpptes ls i karnevalstider och eljest spreds av brottslingen och dren eller i fabelns, anekdotens och det folkliga skmtets form. Men med vetenskap i modern mening hade dessa konstruktioner naturligtvis fga att skaffa.
1.4.2. Den historiska repertoaren

De gamle och Auctoritas-problemet

59

Kap 1. Vgen till spret

I:60

Fr den moderna empiriska historieskrivningen liksom fr 1960talets Foucualt och nnu fr oss r den historiska konstruktionen drfr ett problem, eftersom den vetenskapliga uppgiften fortfarande r att ska regelbundenheter som kan upphjas till lagar om sjlva diskontinuiteten: den skall p en gng vidknnas och regleras, frislppas i historieskrivningens ordning och integreras i ett system som kan berttigas p det analytiska frnuftets niv. Men fr de gamle var konstruktionens problem samtidens sjlvklara mjlighet att teranvnda historiens rester och ofrlsta mjligheter: att ur kaos, brist och frlust skapa en ordning att frhlla sig till, exempel att ta lrdom eller varning av. Den skickliga konstruktionen avlstes drmed som en trovrdig kvarleva med tidls giltighet, buren av den auctoritas historieskrivaren upprttat: genom en traditionsenlig iscensttning av den historiska berttelsens genrekonventioner. Men s var det inte heller sanning i modern mening genrekonventionerna freskrev: det viktiga var mening och signifikans. Historisk auctoritas vann den berttelse som gav frstelseformer fr envar senare tid. Bervad historievetenskapligt mandat har den frmoderna historikerns uppgift att gra historien samtidsrelevant i modern tid p olika stt vertagits av den historiska romanen frn Walter Scotts romantiska och Honor de Balzacs borgerligt realistiska till Thomas Manns och James Joyces och mytisk-symboliska metod. Genom ledmotivs- och fragment-tekniker tillfrdes den mytisk-symboliska romanen ocks ett dokumentaristiskt moment och gav drmed upphov till den komplexa romantyp som den sene Mann och i det svenska 40-50-talet (t ex) Eyvind Johnson utvecklade.134 60talsromanen experimenterar med hela detta arv p en gng. Periodens nya prosa ger mnga exempel p experimentellt terbruk av historiskt stoff och historiografiska tekniker, frn neopikaresk med fantastiska inslag till dokumentaristisk roman, reseskildringar och rapportbcker. ven teoribildningen p omrdet utvecklades, men, som vi just sett, inte med ledning av ett historievetenskapligt kunskapsintresse eller en historisk vision, utan som ett ifrgasttande av

hela den moderna kllkrititiken: historieskrivningen uppfattas som en ny sorts roman dr det historiska dokumentets sanningsvrde inte skiljer sig frn den sknlitterra romanens. Och periodens historiografiska romaner artar sig nu till en konventionskritisk metafiktion som gestaltar ett kunskapsfilosofiskt problemkomplex med bde existentiella, etiska, ideologiska och politiska implikationer. Visst ville man sga sanningen, bde om det frflutna, historien och samtiden, och mnga gjorde det ocks mot slutet av decenniet med allt starkare ideologisk gld. Men glden vittnade ocks om hur sjlva sanningsbegreppet blivit instabilt: den konventionskritik som drabbade alla frstelseformer trffade ocks verklighetsbegreppet och drmed ven begreppet om Sanningen sjlv: det upplstes i konventioner, frdomar och ideologier. Drmed blev det lika instabilt som den historiska verklighet det skulle reglera den sprkliga referensen till. Sanningsfrgan frvandlades allts till en sprkfrga och sanningen sjlv till ideologi. Och sakdiskussionen om verklighetens beskaffenhet och sanningens natur blev drmed en egendomsfrga: vems ideologi som borde glla i beskrivningen av verkligheten och vems denna verklighet var. Och ytterst gllde saken frsts vilken verklighet som var nskvrd och vems nskningar som vrda att lyssna till. S tillspetsad var situationen bara ibland, och uttalat ideologisk blev den framfr allt i periodens slut. Men den kunskapskritiska tendensen var omissknnlig redan vid decenniets brjan, och i trolshetsdebatten transformerades ocks relativismen till ideologi. Trolshetsdebattens frutsttningar hos (t ex) Karl Vennberg och Lars Gyllensten var dock genuint kunskapsfilosofiska och vrdeteoretiska, och liknar inte mycket den ideologiska trolshet som torgfrdes i massmedierna.135 Och det var de stora filosofiska och etiska frgorna som hela tiden bar litteraturen med en i frhllande till hgmodernismens expressiva patos alldeles ny form av sjlvkritik och sakligt allvar. Den blev p s vis prglad med ett slags efter60

Kap 1. Vgen till spret

I:61

modernistisk modernitet som inte heller mycket liknar den massmediala post-modernitet som brjade omhuldas p 1980-talet (men till nds kan sgas fregripa en del av dess serisa frutsttningar). Konventionskritik och narcissism{ XE "narcissism" } En fr litteraturen viktig aspekt av 60-talets sjlvreflexion var dess genomgripande konventionskritik dess trolshet om man s vill, men en trolshet som brt sig in i sjlva reflexionsordningen och hindrade den frn att urarta till en ondlig regress: Lindegrens Narkissos strtas frn sin frtvivlans pelare och drivs s ut ur speglarnas sal, tminstone i diktens vrld. Om hgmodernismens och inte minst det svenska 40-talets emblem, som freslagits, lnar sina drag frn symbolismens Narcissus, s antyder 60-talets emblem hellenismens Eko, den stndiga kommentaren.136 Den 60-talistiska sjlvreflexionen var allts inte sjlvbespeglande som hgmodernismens, inte ego-centrerat sjlvuttryck. Tvrtom, den var lyssnande och alter-orienterad: tertagande, delvis upprepande och hrmande, men ocks varierande drmed inte bara sjlvverskridande utan ocks frnyande. 60-talets konventionskritiska Eko har skaffat sig ett litet hrfel, som gr att hon mste avvika frn sin avlyssnade frlaga. Hon hrmar allts inget sanktionerat original, utan sitt eget orena frhllande till det andra. Snarare n en kopia liknar hon drfr mer en ronls version av ngon av alla dessa kantsttta repliker som vandrat genom litteraturens historia eller legat och skavt mot andra samlingsobjekt i antiksvrmarnas reskoffertar, tills hon fallit snder och sedan rekonstruerats med hjlp av bitar frn andra objekt. Den grundlggande konvention som ifrgastts r allts frestllningen om det autonoma jaget och med den konventionen om det unika verket, den organiska texten och diktens originalitet. Frskjutningen medfrde inte bara ett nytt intresse fr samtida, estetiskt obrukade former och klicher ur vardagens vrld, utan ven fr

ldre litterr tradition och fr-moderna kulturformer. Allt kunde tas till vara, gammalt som nytt, hgt som lgt, kunde blandas, prvas och teranvndas: detta var en grundlggande innebrd av periodens ppna och orena estetik. En annan lika grundlggande frskjutning var att de nya blandningarna utprvades infr en tnkt lsares blick. Den nya texten skulle inte bara skapas och finnas, utan ocks anvndas: terbruket skulle sjlvt ge upphov till nytt bruk, och det redan i sjlva lsakten. Meningen var att aktivera lsaren till medskapande (som det hette), men detta medskapande var frsts i de flesta fall klart styrt: vlknda lskonventioner gav orienteringspunkter i textens synbara labyrint. Ty meningen var inte att fra lsaren vilse utan att frndra hans lsvanor inte bara i frhllande till texten utan lika mycket i frhllande till tillvaron i stort. Den ppna texten skulle frse med nya synkonventioner, det vill sga gra lsaren ppen fr osedda mjligheter i hans egen vardagsvrld och personliga historia; men dessa synkonventioner skulle sjlva frse med en metod att p egen hand omstrukturera varje givet referenssystem, bygga om och utka dess repertoar. Den nya diktens uppgift var inte att leverera frdiga sanningar om Verkligheten, Historien eller Livet, utan att hjlpa lsaren att upptcka och utforska den vrld som var hans den som utgjordes av hans eget synflt. Och meningen var att han p den resan skulle n fram till sitt eget ga och f syn p sin egen blick. Repertoarestetik och fenomenologi Den nya romanen arbetade drfr med en ny sorts referens, som varken var historisk, realistisk, mimetisk eller symbolisk utan fenomenologisk och intentional och drmed ven receptionsestetisk den riktades p den lsarposition texten samspelade med och skapade ett slags funktionsverklighet fr. Men drfr kunde den nya texten ocks ta alla slags formkonventioner i sin tjnst realism som fantastik; fiktion som dokument; berttande som collage; demonstration som direkt tilltal. Under titeln Utvgar. Reflexioner kring romanen i den unglitterra Rondo (1962) diskuterar medarbetaren
61

Kap 1. Vgen till spret

I:62

Jonas Cornell romanfrfattaren som snart skulle bli filmare mjligheten av en ny repertoarestetik som en av mnga vgar till romanens frnyelse, bland annat genom terbruk av romantisk ironi:137
Men varfr d skriva romaner verhuvudtaget? [---] Det r ju nd meningslst att frska hrma verkligheten med en roman. Jag tror att det verklighetsavbildande elementet, trots sin eventuella teoretiska omjlighet, kan stda en fruktbar konflikt: mellan det sannolika och det osannoli- ka. Vi har vant oss att betrakta ett visst slags illusionsnummer som srdeles verk- lighetslika, vi har genom lsning skaffat oss en synkonvention. Den kan frfattaren idag fortstta att anvnda frutsatt att han inte tar den p allvar. Mot det som lsaren (och drmed han sjlv) uppfattar som verkligt gr det att stlla oroande och frbluffande element; frbluffande nmligen i relation till synkonventionerna, det verkliga. Den konstnr som avsvrjer sig alla konventioner grver sin egen grav. Men frutsatt att han accepterat vissa konventioner: hur skall han bra sig t fr att bryta med dem? Jag antar att stten r legio. Romantisk ironi r bara ett av dem [---] greppet anvndes till leda av 1800-talets romanfrfattare och p ett mer fruktbart stt av fregngarna Fielding och Sterne. Lser man Tristram Shandy kan man frvnas ver hur konventionella romaner vi skriver nufrtiden, det kan vara en nyttig upptckt fr utvecklingsromantikern. Jag tnker mig grna romantisk ironi som ett laborerande med olika slags vet- skap, eller rttare: olika mtt av vetskap hos frfattaren, hans gestalter och hos l- saren. [---] P detta stt, bland annat, kan romanen bli mngbottnad och lsarens fotfste komma i gungning han vet inte vad han skall tro: det r enkelt uttryckt en attityd som frfattaren (jag) vill behfta med en knsla av evidens. (s 18f)

grupperar mina ordmassor till en viss struktur, frmodar jag d att denna struktur str i en srdeles meningsfull, kanske till och men sann relation till verkligheten? [---] I s fall skulle jag rka in i nnu en realistisk ambition, ett slags mimesisteori. Grupperandet av stoffet i en roman har inte direkt att gra med verklighetens utseende. Det r fortfarande meningslst att komma med sdana ansprk. Men lsaren kan bevpna sig med formen hos en sdan hr roman, han kan frvandla den till en attityd som han anvnder sig av i mtet med verkligheten. Hur verkligheten verkligen ser ut har inte med detta att gra, eller rttare: den ser inte ut alls utan ngon som betraktar och intar en viss attityd gentemot den. (s 19f) Vad som var uppenbart redan vid 60-talets brjan var allts att den frga om realistisk referens som aldrig uppstod i den gamla auctoritas-traditionens system nu p nytt kunde suspenderas och s blev myterna brukbara p nya villkor, delvis i explicit anslutning till den ldre traditionen.
1.4.3. Repertoarestetik och supplement i Sven Delblancs Prstkappan

Romantisk ironi ingick redan i 50-tals prosans repertoar som ett stt att upplsa hgmodernismens anspnda allvar. Men den ambitionen kunde d fortfarande frgas av en metafysisk idealism, som var Cornell och hans generationskamrater frmmande. Som synes r det inte heller den tyska romantikens poetiska ironibegrepp som Cornells exempel aktualiserar, utan den tidiga engelska realismens kunskapsfilosofiska: utgngspunkten r inte subjektivistisk och expressiv utan empiristisk och pragmatisk. Hos Cornell har de ontologiska ansprken ersatts av en fenomenologisk och seenderelativistisk hllning orienterad mot en konventionskritisk lsarposition: Man kan mjligen upptcka nnu ett problem i detta sammanhang, kanske ngot av ett filosofiskt problem. Det kan formuleras: Nr jag

Pikaresken, dialogen och omkastningen I till exempel Sven Delblancs 1700-talsroman Prstkappan framstlls Plutarkos parallelliserande exempelpedagogik som likvrdig med Eliots likaledes parallelliserande mytiska metod; bda auktoriteterna aktualiseras explicit och frs samman under framstllningens gng, helt i enlighet med bda auktorernas eget mnster.138 Men det sker med en kiastisk vridning, som medfr att mnstren speglar varandra med frskjutningar i varandras perspektiv. Samma kiastiska grepp prglar ocks romanens egen komposition, nda upp p fiktionens yta, dr fabeln brs av tv idealtypiskt pikareska hjltar: det frlupna paret den bildade pastorn/den okunnige drngen, tv litterra typer som i allt r varandras motsatser men hr nd hela tiden speglar och vertar varandras ord, sikter, synstt och fenomenologiska positioner. P fiktionsplanet aktualiseras ocks det historiografiska
62

Kap 1. Vgen till spret

I:63

problemet explicit i en dialog, dr den upplyste pastorn Hermann Anderz frsk till pragmatisk vridning av en redan mytisk medeltidshistoria karakteristiskt ifrgastts frn hans egen teoretiskt upplysta position av hans mer pragmatiske medvandrare, drngen LngHans (som har vissa likheter bde med den arkaiske Vildmannen, den komiske Herkules och folkhjlten Hans Wurst): [---] Jag ska bertta fr dig om det stora barnkorstget i ndens r 1212. Och Hermann berttade om barnens vandring till det heliga landet, en virrig och fragmentarisk berttelse, hrt tuktad fr att passa hans syften. [---] Lng-Hans lyssnade med gapande mun och skakade ibland klentroget p huvudet. [---] S kan det vl inte ha varit? n sen d! Jag bryr mig inte om vad som har varit, det kan vi aldrig komma t, och ven om vi kunde det, skulle sanningen vara likgiltig. Begriper du inte att det frflutna bara r ngot vi skall anvnda? Anvnda till bekrftelse och insikt. Har pastorn nnsin varit stmd till tinget fr att vittna? Hermann viftade bort den dumma frgan. (s 93f) Med sin dumma frga om tinget stller Lng-Hans den mytiska konstruktionens illusionsestetiska makt mot den empiriska iakttagelsens juridiska kraft, det vill sga uppmrksammar den konstnrliga artefakten och vertar drmed lrarens roll som modern, frdomsfri och kritisk. Men som invndning saknar frgan kraft inom ramen fr det upplysningsfilosofiska tankemnster Hermann teoretiskt hller sig med och r i s mtto frvisso dum. nd synliggr den just drigenom Hermanns oreflekterade frutsttningar i just den frldrade idealistiska tradition han menar sig ha vervunnit. Tas frgan p allvar driver den allts till omprvning av det upplysta frnuftets dolda frutsttningar eller till en reflekterad tillgnelse av det frldrade arvet p nya villkor. Och nr Hermann som ocks sker lika ensidigt vxlar ver till den dle vlgrarens posi-

tion, d kan Lng-Hans lika majevtiskt spegla ocks den, men i ett primitivt villkoslst sjlvutgivande, som i jmfrelsen reducerar frebilden till frromantiskt sentimental kopia, genomlyst av snlt egocentrisk berkning av det sekulariserade frnuft som inte frstr att ge allt fr intet. Hermanns moraliska ambition visas drmed motsga just de evangeliska vrden han i egenskap av Luthersk prst r kallad att frkunna. Men allt detta som Lng-Hans exempel visar Hermann det frkroppsligar samtidigt just Hermanns frkunnade ord, som blivit freml fr Lng-Hans kritiska tillgnelse. Om d Lng-Hans inkarnerar Ordet som konkret liv och handling och r den som gr historien, s frblir Hermann likvl Ordets frkunnare den som berttar om livet, tolkar handlingarna, tuktar frstelseformerna, diktar vrlden och skriver historien, s att det frflutna kommer till anvndning. Han skapar d nytt ur det redan givna, och genom att rastlst prva stndigt nya kombinationer tersknker han det givna samma frihet hans p en gng tuktade och virriga och fragmentariska berttelser bervar det. I det givnas kaotiska mngfald bygger han in antropomorfa fsten fr det mnskliga gats synkonventioner, och han gr det med de traditionsgivna myternas hjlp. Av dem skapar han s nya myter inte sanna, men inte heller sagor, utan vgvisare till gemensamma villkor. Berttandets intentionalitet: mytisk metod och oren estetik En av Hermanns utlggningar handlar ocks om mytskapandet och inklder hans mytiska metod i en lyrisk form med rituella vertoner. P fiktionsplanet tycks ordalagen rttnog frammana en epifani, dr gemenskapens arkaiska villkor uppenbaras och momentant frverkligas, men de travesterar ocks Eliots ofta citerade ord om mytskapandet i recensionen av James Joyces Ulysses:139 Nej. Inte sagor. Stjrnbilder. Dessa berttelser r oss givna fr att vara oss till hjlp. De hjlper oss att dikta in en mening i vrt kaos. De r varpen dr vi kan fsta vr vft av futtighet och kaos, s att ett
63

Kap 1. Vgen till spret

I:64

mnster ntligen trder fram. Ja, fr ngra r de mer n sagor, lngt mera. De meddelar en kunskap, en insikt, en trst kanhnda Ett igenknnande om man s vill. (s 84; kurs BA) Passagen varieras lngre fram i romanen, men d i frbindelse med en romantisk-expressionistisk originalitetsestetik som tycks bestrida det klassiskt sjlvfrglmmande frhllningsstt den frsta versionen markerade och drmed frneka epifanins erfarenhet: [---] Mysteriet lter sig inte terberttas, sger ni. Bara en brkdel av det mjliga ligger i sprkets makt. n sen? Den sanne konstnren vgrar att erknna sina grnser, vgrar att erknna verkligheten. [---] Behll era klassiker och mstervek, herr von Stein, jag byter dem grna mot en enda rad i ett av dessa stora, kta pekoral, genomgldgade av sin skapares heliga lngtan. [---] [---] Avst, underlta Som om vi inte redan vore underkastade tillrckligt mycket tvng och inskrnkning, av orsaker som inte r i vr makt. Vem skulle vcka de sovande till medvetande om inte vi? Vem skulle ska ett mnster och en mening i denna vv av futiliteter och anarki som r vr tillvaro om inte vi? (s 126f; kurs BA) Diktarens skyldighet att objektivera sin egen erfarenhet och gra sig till opersonlig tolk fr de mngas ordlsa frkunnas nu av Hermanns motpart i dialogen en pseudonym Goethe medan Hermann sjlv frkunnar rtten att bikta sin privata upplevelse av mysteriet och lta sig ledas av sitt personliga uttrycksbehov. Den arkaiska gemenskap hans dikt skulle sknka alla och envar i skapandets gonblick hr och nu den skrivs nu ver p den egna framtidens konto som det egocentriska begret, inte s mycket efter gemenskap som efter bekrftelse och uppskattning; han krver att bli frstdd p den exklusiva individualitetens villkor. Men som framgr r ordalagen inte entydiga: Hermanns titanestetik r samtidigt en pekoralets estetik, som han ocks ppet frsvarar. Det hgmodiga patos som br hans frkunnelse motsgs drmed av frkunnel-

sens sakliga innehll och Hermann gestaltas som fullt medveten om diskrepansen. Hans estetik r med andra ord i hgsta grad oren, och som fiktionsgestalt r han en ppen figur, mottaglig fr flera motsgande lsarter. Drmed stllfretrder han envar lsare som alls r villig att ska ngot att knna igen i figuren; men identifikationen motverkas samtidigt av figurens sprickor och den anstt som fiktionsgestalten r inkldd i. Identifikationen blir i den uppmrksamma lsningen aldrig fullstndig eller illusionsestetisk, utan transponeras stllet till reflexion ver de kiastiskt frbundna positioner figuren framstller. Den kiastiska tankeformen och supplementet: sanningsverskottet i bedrgeriet Romanens kiastiska logik stts ocks p formel i sjlva fiktionen. I Berttarens beskrivning av den jttelike Lng-Hans vernaturliga proportioner antyds mjligheten att det inre skulle kunna befinna sig utanfr sin yttre grns: Inte r jag vl ngon bjsse i de exakta vetenskaperna, men nog vill jag minnas att det finns en lag i fysiken som sger, att det innehllande inte kan vara mindre n sitt innehll. Mor Hannas stuga r en frolmpning mot den lagen. Stugan innehller Lng-Hans och egentligen vore det inte mjligt. (s 50) En ytterligare kiastisk pong i sammanhanget r spelet mellan berttande och berttat: att Berttarpositionen r en annan n det perspektiv som det berttade stter fram. Berttaren r uppenbart ute efter att karakterisera Lng-Hans vldighet, men beskrivningens bokstav riktas inte p Lng-Hans storlek utan p stugans litenhet. Men berttarpositionen berttandets intentionalitet blir styrande, ty det r den som br berttelsen, i synnerhet nr den, som hr ocks framhvs av den grammatiska Jag-formen. Diskrepansen innebr en omkastning av ordningen i de motsatspar passagen aktualiserar: inte bara i frhllandet naturligt/onaturligt, rim64

Kap 1. Vgen till spret

I:65

ligt/orimligt utan ocks vad gller frhllandet stor/liten. Ty om nu stugan faktiskt rymmer den vernaturligt vldige Lng-Hans, s mtte stugan, enligt de naturlagar Berttaren beropar, vara strre n Lng-Hans, det vill sga inte alls liten utan tvrtom alldeles enormt stor. Och r stugan liten, som beskrivningen implicerar, s mtte Lng-Hans vara nnu mindre. Men om naturlagarna r satta ur spel vilket enligt Berttaren borde vara fallet nr nu stugan r s liten och Lng-Hans s stor d r det inte alls onaturligt att stugan rymmer Lng-Hans, vare sig den r liten eller stor. Ty d gller inte det normala spelet mellan skillnader: motsatserna utesluter inte varandra; de bara kastas om i ett stndigt utbyte av positioner. En annan variant av denna kiastiska logik spelas upp i en av dessa terkommande berttande-dialoger mellan pastorn och drngen. Hr antar den skepnaden av ett slags supplerings-tnkande, som p liknande stt kastar om frhllandet mellan person/sak, Jag/Vrld, kta/falsk, ra/vanra, framgng/misslyckande, seger/nederlag, sanning/historia, verklighet/fiktion (etc) och slutligen mellan nrvarande och frnvarande element i en berttelse. Scenen utspelas i den frstenade skogen, det vill sga bland marmor- och gipsstatyerna i Generalens hrt tuktade barockpark. Pastorn har just avsljat att den bermde fltherre en av statyerna representerar den store Achates von Prittwitz i verkligheten var en humbug som vunnit sina slag enbart genom tillflligheter och slump: Han var skert den smste general som ngonsin skickat soldater i dden. (s 68) Denne oduglige krigare var dremot en frtrfflig anatom och lidelsefull vetenskapsman, som helst och med framgng gnade sig t att dissekera soldatkadaver nr han var i flt (s 69). Bland vetenskapens fackmn vann han drigenom ett stort anseende, som frn militr synpunkt dock var enbart vanhedrande. Sin krigarra och historiska ryktbarhet vann han som misslyckad strateg, ty hans ofrmga att leda ett slag efter konstens regler ledde till alla de storslagna segrar som skapade den historiska figur statyn faktiskt frestller. Problemet r bara att denna historiska figur aldrig har

existerat som person, trots att det fanns en faktisk person nmligen anatomen som till sist faktiskt upplevde sig vara denna figur: Ett bedrgeri, frstr du, ett skmt, en maskerad. En anatom utkldd till general. Och det dummaste av allt med tiden blev han sjlv fullt och fast vertygad om att han var en stor fltherre. (s 71) Statyn r en fiktion, vill Hermann sga, ett monument. Den avbildar ingenting, dokumenterar ingenting, den frestller och framstller. Vad den frestller r inte en person men en personifikation; inte en personlighet men en till gips frstenad roll. Frn sin upphjda, orrliga position p stayns sockel iscenstter statyn Eftermlet och Ryktet, det vill sga en myt. Och den myten r falsk; det r vad Hermann frsker frklara. Men Lng-Hans protesterar; han tror varken p falska personer eller myter: Jamen varfr inte? Nr nu alla tyckte han var s duktig? (s 71) Ty Hermanns berttelse om anatomen slutar ju med att de skillnader exemplet skall skdliggra sjlva framstr som fiktiva: vad orden sger r ju att motsatsen mellan utsida och insida i Achates fall upplsts. Vad exemplet skdliggr r ett solklart fall, dr vrlden r i sjlen och sjlen r i vrlden, det vill sga ett skdningsexempel p det kiastiska samspel Lars Gustafssons krnord i Nio brev gav formeln fr. Hermann lyckas faktiskt inte sga det han frsker sga; och vad han frsker sga verkar inte kunna sgas entydigt och klart; hur han n frsker blir det bitar ver i det pussel han frsker lgga. LngHans uppmrksammar hela tiden perifera detaljer som dyker upp i berttelsens marginaler, och det beror inte p drngens enfald utan p pastorns frolyckade ambition att upprtthlla Berttarens auktoritet: Pastorn fr skylla sig sjlv. Han berttar ju s konstigt. Det blir bitar ver. (s 72). Den uppgift han ptagit sig r att p en gng avslja bedrgeriet och sga hela Sanningen. Men den berttelsens logik krver en frdubbling av berttarpositionen i ett berttande av tv berttelser samtidigt: en frn vrldens synpunkt, och en annan frn sjlens. Men problemet r att ingen av dem kan ensam
65

Kap 1. Vgen till spret

I:66

tcka hela saken och drfr lyckas han inte heller bertta ngon av dem. Ty Saken r sammanvvd: bedrgeriet var ju inget bedrgeri i vrlden; i vrlden var bedrgeriet tvrtom den historiska sanningen fltslagen slutade faktiskt med seger p Achates sida. Men inte heller i sjlen frelg ngot bedrgeri: Achates var ju (pstr Hermann) faktiskt fullt och fast vertygad om att han var den store fltherre vrlden sg i honom. Bedrgeriet uppstr frst nr ngon annans sjl blandas in det vill sga nr ngon annan sjl r lika vertygad om bedrgeriet. Men vari ligger d bedrgeriet? Ja, inte i ngot historiskt eller psykologiskt faktum, utan i en vrdering av fakta: att Achates inte borde hllas fr en stor man p den grunden att fltslagen under hans banr inte borde ha lett till seger; de borde inte ha lett till seger eftersom de bokstavligen gick p tvrs mot gllande regler och konventioner fr krigskonst (se vidare kap Storhetens frvandlingar). Med andra ord: Achates rykte r ofrtjnt; det r ofrtjnt drfr att det r ortt att bryta regler. Men den vrderingen r inte detsamma som sanningen: den r ett synstt. Det r detta Lng-Hans dumma frgor gr honom uppmrksam p: att besvara dem krver ett annat synstt. Vad saken gller r ju sjlva samspelet mellan sjl och vrld, och det r i detta mellanrum som berttandeakten mste utspelas: ett mellanrum som lika grna kan beskrivas som en vridningspunkt eller ett kraftcentrum fr kiastiska omkastningar. Det som gr Hermanns berttelse konstig r att den slr samman det som r tskilt och tskiljer det som r sammanvvt; berttarpositionen sker fste i vrlden men hamnar i sjlen och kommer s att bertta om sjlen-i-vrlden, som visar sig vara vrlden-i-sjlen (etc). Den fasta punkt han gr ansprk p flyttar hela tiden runt och berttarperspektivet kastar fram dubbla bilder. Det synstt Hermann till en brjan anlgger kommer p glid s snart Lng-Hans anlgger ett annat. Han r inte sker, vare sig p sin vrdering eller hur det r; berttandet blir i praktiken tvrtom ett stt att prva positioner, att experimentera med synstt. Berttandet suppleras stndigt med nytt

stoff som frndrar den pgende berttelsens riktning och i den utgr bitar som blir ver: Vad ska det vara fr mening att bertta om man inte vet vad som hnde? Ack, du r omjlig. Jag berttar inte fr din skull, jag berttar fr att sjlv frst. [---] Att bertta om Achates von Prittwitz r lrorikt fr mig sjlv. D kunde han ju lika grna tala till vggen? Det r sant. Men lite nje kan vl ocks du ha av min berttelse? Det skulle vara det lilla. Nu mste jag ju g i flera dar och grunna []. Nr pastorn berttar blir det som nr Egon skulle laga tornuret, det blir bitar ver. (s 69) Supplementet ger ett verskott, men verskottet ger samtidigt en lucka, en brist som i sin tur mste suppleras med stoff som skapar frskjutningar i synfltet och krver att inordnas i en annan berttelse, en annan fiktion, en annan myt. Men den nya berttelsen skapar nya verskott, nya luckor och behovet av nnu en berttelse och s gr det p, tvrtemot den stora klassiskt avrundade berttelsens regler; hr gller en annan logik den episka digressionens. Kanhnda artar sig denna utprvning av synstt drfr till en vision i Lars Gustafssons mening till att vara ngot som utspelas i det konkreta samspelet mellan sjl och vrld (Nio brev, s 9), mellan berttare och stoff, berttande och lyssnande, seende och sedd. Kanhnda ger den berttelsen ett objektivt korrelat. Kanhnda r Prstkappan ett sdant. Men ngon mytisk-symbolisk roman i den mening Eliots recension av Ulysses utlgger det blir Prstkappan inte. Dremot spelar den med de episka konventioner och genrefrvntningar recensionen grundlagt och som romanens Eliot-citat aktualiserar. Den teranvnder allts en modernistisk repertoar, som refererar till ett bestmt beskrivningssystem och br vissa betydelser, som i romanen sammanfltas med andra system och betydelser, l66

Kap 1. Vgen till spret

I:67

nade frn bde frmoderna och eftermodernistiska modeller. I denna sammanfltning ympas modellerna p varandra s att deras inre kemi rubbas. De r d inte lngre sig sjlva, men frblir sig samtidigt tillrckligt lika fr att inte sammanfalla med varandra och sluta texten till ett organiskt verk, som inte lngre retar till motsgelse eller lockar till frgor. Prstkappan r i s mtto en mycket typisk 60-talsroman. Noter till kapitel 1

Kapitel 2. Bakgrundsprojekt
2.1. Tidigare 60-talsforskning
2.1.1. versikter

Min underskning baseras i frsta hand p kllstudier. Tidigare forskning p omrdet r nnu inte srskilt omfattande och utgrs huvudsakligen av monografier ver individuella frfattarskap eller enskilda verk. Huvudinriktningen i dessa arbeten styrs av annat n frhllandet till det litterra 60-talet, men flera av dem har varit till nytta fr mig i bestmda avseenden som hr redovisas efterhand. En helhetsversikt i bokform ver perioden saknas, men i handboksoch uppsats-form eller som kapitel i monografier finns dremot ganska mnga versikter (se nedan, kap 3.2.2). Fokus kan lggas olika, men alla anvnder nyckelord som medvetenhet och engagemang, ppen konst, oren estetik och vnsteruppsving fr att beskriva periodens egenart, som dock oftare bestms med utgngspunkt frn den allmnna kulturdebatten n frn de litterra texterna. Meningsskiljaktigheterna gller framfr allt frgorna om yttre avgrnsning, inre kontinuitet och frhllandet till modernismen: dels hur 60-talet skall tidsfstas som litterr period; dels huruvida vnsterradikaliseringen i Vietnamkrigets skugga under senare hlften av decenniet innebar ett brott med det tidiga 60-talets estetiska avant-gardism. P senare r betonas skillnaden till bde 50-talets estetiska eklekticism och 70-talets populistiska vnsterengagemang, samtidigt som brottet inom 60-talet tonas ner i namn av en grundlggande men varierad radikalism och avant-gardism. Representativ men ocks ovanligt allsidig r ke Lundqvists framstllning i inledningsessn till frfattarskapsgenomgngen Frn 60tal till 80-tal. Frdvgar i svensk prosa (1981).1 Hr hrleds 60-talet ur den utbredda knsla av brist och otillfredsstllelse med det pro67

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:68

fillsa 50-talet som nedlggningen av Upptakt 1958 betecknade (s 12) och framtrder som en reaktion mot modernistisk formalism (s 15f). Perioden hlls samman av denna radikala anda (s 29f), som dock efter 1965 medfr en tid av omprvningar i kulturlivet och kulturdebatten (s 46). Som vanligt gnas mycket utrymme t de spektakulra former av estetisk och politisk aktivism som periodens radikalism gav upphov till, liksom den samhlleliga bakgrunden till frndringarna i kulturklimatet. Men jmfrelsevis ingende behandlas hr ocks samspelet mellan litteraturteori, filosofi och naturvetenskap, liksom den teoretiska reflexionens stora betydelse verhuvud under hela perioden ven i happening-kulturens, anarkismens och vnsterradikalismens sammanhang. Lundqvists innehllsrika framstllning r ett viktigt referensverk i mitt arbete, men mer bestmda utgngspunkter har tv andra versikter givit. Claes-Gran Holmbergs forskningsversikt i avhandlingen Upprorets tradition. Den unglitterra tidskriften i Sverige (1987) beskriver meningskiljaktigheterna som en frga om i och fr sig lika rimliga synstt mer n som en saklig oenighet.2 Hans frslag till syntes r tnkvrt:
Svrigheten i att tidsfsta sextiotalets fdelse ligger inte minst i om man vill se det tidiga 60-talet som en frlngning av femtiotalet, och d inte minst dess post- modernistiska strmningar, eller om man vill se det som en egen period []. Det finns argument fr bda synstten. [] det tidiga 60-talet fngade upp mnga im- pulser som redan gjort sig synliga under femtiotalet []. Samtidigt gr det tidiga 60-talets experimentalism ett frn femtiotalet avgjort avvikande intryck. Det eklek- tiska femtiotalet eftertrds hr av en mer uttalat avantgardistisk hllning, som mjligen skulle kunna kallas senmodernistisk. Kanske lsningen finns p ett tredje hll? Det r mjligt att se bde det tidiga och det sena 60-talet som uttryck fr en pgende frigrelseprocess frn modernis- men. Konkretismens och nyenkelhetens olika uppror mot frfattarrollen [] och frskjutningen frn den rena litteraturen in i den orena politikens sfr kan ses som uttryck fr en protest mot aristokratmodernismen. Det gemensamma i dessa tendenser finns i upproret mot uppfattningen av konstnren som det romantiska geniet som genom sin konst nr en hgre livsform n de vanliga mnniskornas. (s 108)

Holmberg betonar allts periodens kontinuitet i termer av skillnaden till 50-talet, den nya avantgardistiska hllningen, kritiken av den romantiska konstnrsrollen och det problematiska frhllandet till modernismen. Intressant r bestmningen av 50-talet som postmodernistiskt i en betydelse som 60-talet kan tnkas ha antingen vidareutvecklat eller senmodernistiskt brutit med. Den terminologiska etiketten vckte debatt i samband med mottagandet av avhandlingen, eftersom Holmberg hr ansgs isolera en estetisk hllning frn den fr 60-talet frmmande samhllssyn postmodernismen fregavs innefatta.3 Frgan om postmodernismen r inte relevant fr min underskning, men frgan om vidarefringen av de 50-talistiska egenheter Holmberg avser med termen synes mig tnkvrd. Sjlv tror jag att frutsttningarna fr 60-talets radikala nyheter grundades under det eklektiska 50-talet men frst med det medvetna och engagerade 60-talet finner sina konkreta ppna och orena uttryck. Den hittills senaste versikten i Tomas Forsers och Per Arne Tjders Strmkantringarnas tid 1960-talets debatt och prosafrfattare i Den svenska litteraturen, VI (1990) betonar periodens kontinuitet i termer av politiska kriterier: de fregivet stridiga tendenserna terfrs till en gemensam radikal grundhllning. ven detta resonemang finner jag rimligt: Decenniets frsta r var inte t ex inte alls s opolitiska som det senare grna pstods [---]. Men engagemanget har inte d den karaktr som det skulle f mot 1960-talets slut. Rttvise- och rttfrdighetsfrgor str p dagordningen, och vrdegemenskapen r nnu stor. [---] nd lades grunden fr den politiska aktivismen under 1960-talets frsta r. Det var d som de traditionella hierarkierna och synstten inom konst och kultur raserades p allvar. Under perioden som helhet frvandlades och vidgades kulturbegreppet p ett stt som ingen kunnat frutse. [---]
68

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:69

Den estetiska avantgardismen under 1960-talets frsta r levde sedan kvar i undergroundkulturens olika hasch- och blomsterdoftande aktioner. Men 68-rrelsen kan ocks beskrivas som den estetiska radikalismens politiska motsvarighet. De olika sm vnstergrupperna [] utgjorde ren kring 1970 en stor happening, dr grnsen mellan politik och liv var lika utraderad som den varit mellan konst och liv tio r tidigare. Avantgardepositionen var densamma. Gemensam var ocks en optimistisk grundton, ven om avantgardets naiva tro p vlfrdsstaten frbytts i 68-rrelsens misstnksamma medvetenhet. (ss 77-79) Utifrn den avant-gardistiska grnsupplsningen konst/liv diskuteras hr kulturbegreppets vidgning, konventionskritiken, det engagerade debattklimatet och de aktivitiska tendenserna som konstanta inslag under hela perioden. Det offentlighetshistoriska perspektiv p perioden som framstllningen i sin helhet anlgger ger en skdlig bild av periodens experimentlusta, modernitet, sociala orientering och tilltagande vnsterradikalism, naturligt nog p bekostnad av formhistoriska aspekter. Att traditionskritiska former som pastischen och parodin var sllsynta fr den unga prosans del (s 84) r en uppfattning Forser/Tjder delar med mnga, men det r den jag skulle vilja nyansera. Till det uppmuntras jag inte minst av att perioden framhlls som efterkrigstidens grundligaste ifrgasttande av modernismen (s 76) och de unga frfattarna som mangrant inriktade p att underska prosans experimentella potential (s 84):
Hur skriva en modern prosa giltig i vr samtid nr de gamla naiva greppen frn 1800-talet blivit inaktuella? Svaret p frgan bestmdes lika mycket av allmnt fi- losofiska intressen som av sociala. Frfattarna skte upprtta nya verenskommel- ser med lsaren; dessa frutsatte en msesidig medvetenhet om att romanen var en text som utforskade verkligheten p ett nytt stt. Romanen skulle svara mot den nya, bde subtilare och mer relativiserade verklighetsuppfattningen. Romanen blev allts en plats fr ett ppet prvande av attityder, inte fr med berttaraukto- ritet framfrda sanningar. (s 84)

dar fr den repertoarestetiska hllning, som ocks ibland framskymtar i analyserna av de enskilda frfattarskapen.4 Med all rtt hvdas att den experimentella 1960-talsromanen har en annan vrldsbild n 50-talets (ib), men vad jag tror r att de nya experimenten d i stor utstrckning var just traditionskritiska att de p olika stt experimenterar med den sorts subtila parasitra och imiterande former som i annan forskning kallas hypertextualitet, transposition och historiografisk metafiktion (se nedan, sekt Teoretiska styrmedel), och att de ven i dessa experiment undersker bland annat de oklara grnserna mellan verklighet, fiktion och text, eller, som Forser/Tjder sger, mellan liv och konst. Den reaktion mot modernismen som bde Holmberg och Forser/Tjder med rtta ptalar uppfattar jag slunda varken som antagonistisk eller postmodernistisk utan som en form av eftermodernistisk sjlvreflexion, som medfr en kritisk distans och ett frnyat intresse fr hela kulturarvet, inklusive det framtida som samtiden formar. Jag tror ocks att det p flera stt var p 60-talet som 50-talet s att sga bar frukt: medan 50-talet blev en tid fr invning i olika modernistiska formsprk och idiom, s blev 60-talet en tid fr distans, reflexion och experiment med bland annat modernistisk tradition. Med den hllningen blir modernismen en av de estetiska traditioner som vervgs inom ramen fr en bredare repertoar av svl ldre litterra formsprk som samtida idiom. Vad man definitivt gr upp med r den romantiska konstnrsrollen, det vill sga den moderna verkestetiken. Detta kritiskt repertoarestetiska frhllningstt medfr frvisso en ppenhet fr avantgardism och experiment, men viljan till frnyelse mste inte alltid ta sig uppseendevckande nya uttryck.
2.1.2. Monografier

Beskrivningen av romanen som p en gng anti-modernistiskt, experimentellt, filosofiskt, socialt och receptionsestetiskt orienterad bd-

Bland monografierna r det frmst tre jag har anvnt genomgende och vill kommentera hr. En av dem r Birgitta Janssons avhandling Trolsheten. En studie i svensk kulturdebatt och sknlitteratur under
69

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:70

tidigt 1960-tal (1984).Jansson fokuserar dels sjlva trolshetsbegreppet, dels debatten, dels tre romaner ur tre under hela 60-talet ledande frfattarskap (Torsten Ekbom, P. O. Enquist, Bjrn Hkanson). Fr mig speciellt vrdefull r hennes underskning av trolshetsbegreppets frutsttningar i det samtida intresset fr filosofi och estetisk teori och hennes analys av diskrepansen mellan massmediedebattens ytligt ideologiska tolkning av begreppet och den filosofiska tankeform som iscenstts i romanerna. En liknande kombination av offentlighetshistoria och kvalificerad textanalys ger Henrik Janssons avhandling Per Olov Enquist och det instllda upproret. Ett frfattarskap i relation till svensk debatt 19611986 (1987). Hans underskning av det sena 60-talets litteraturkritiska klimat kompletterar Birgitta Janssons arbete och ger en mer nyanserad bild av 68-rrelsens spr i den litterra debatten n gngse myter om den allt verskuggande politiseringen. I textanalysen fokuserar han Enquists Sekonden (1971, 1972), men hans analys av mottagandet pvisar en bestende estetisk inriktning nnu 1971, som ger underlag fr det delvis formhistoriska perspektiv jag sjlv anlgger p mitt litteraturkritiska kllmaterial. Till hans textanalys terkommer jag nedan del III, i anslutning till analysen av Enquists Hess. Den tredje fr mig srskilt viktiga monografin r en avhandling om nyenkelhetens poesi, Leif Erikssons Man mste ha sin prvosten. Gunnar Ekelfs betydelse fr Gran Palm och ngra andra sextiotalspoeter (1982). Att Eriksson uppmrksammar Gran Palms prosaiserande tendenser medfr att underskningen blir relevant ven frn romanens synpunkt. Hans resonemang kring det dubbla perspektivet, seenderelativismen och den humoristiska mystiken har givit viktiga utgngspunkter fr det fenomenologiska perspektiv jag sjlv anlgger. Som ett exempel p fr mig relevant textanalys vill jag drutver grna nmna Ulf Olssons I det lysande mrkret. En lsning av Birgitta

Trotzigs De utsatta (1988).5 Avhandlingens lsart r i mitt repertoarestetiska perspektiv bde tematiskt och metodiskt intressant, srskilt vad gller analysen av Trotzigs figurala teknik, den lga mystiken och den evangeliska synen p Ordet Olssons analysredskap r ocks hmtade ur bland annat Genettes och Bachtins frrd, ven om hans val ur frrdet r delvis andra n mina (se nedan, kap 2.2).6 Till Enquist-forskningen terkommer jag i anslutning till introduktionen av Hess. Hr vill jag dock nmna att Thomas Bredsdorffs De svarta hlen. Om tillkomsten av ett sprk i P. O. Enquists frfattarskap (1991) utkom efter att manuskriptet frdigstllts i sin grundversion, men de fr mitt arbete relevanta resultaten har jag har skt inarbeta i efterhand.7 Bredsdorff har inte mycket att sga om Hess, men hans resonemang om Enquists imagistiska teknik och religisa bakgrund samspelar med mycket av vad jag har att sga om de emblematiska teknikerna i mobilromanen Hess. 2.2. Teoretiska styrmedel
2.2.1. Hypoteser och grundbegrepp

Huvudantagande. Begreppet tankeform Nu ngra teoretiska och metodiska preciseringar. Eftersom de anger underskningens frutsttningar och i den egenskapen hr r frbundna med varandra har jag valt att presentera dem i ett sammanhang hellre n att infra dem lpande under framstllningens gng. Mitt grundprojekt utgr allts frn hypotesen om en frskjutning frn en etablerad modern och modernistisk verk-diktning mot en konventionskritisk efter-modernistisk repertoar-estetik med speciell relevans fr romangenren och frhllandet till lsarrollen. Begreppet repertoarestetik hnfr sig till ett frmodernt traditionsbaserat, pragmatiskt och kontextorienterat produktionsstt, som enligt mitt huvudantagande p 1960-talet transponeras till en experimentell

70

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:71

estetik, dr det moderna text- och frfattarbaserade verkbegreppet modifieras.8 Huvudantagandet innehller tre led: att den nya 60-talsprosan experimenterar med alla slags befintliga former och tekniker ready-mades i vid mening dr svl frmoderna litterra topoi och grepp som samtida sub- eller utomlitterra klicher tas i bruk; att de repertoarestetiska experimenten r pragmatiska, snarare n meta-litterra de inriktas p att fregripa en tnkt lsares frehavanden snarare n att spegla texten som sjlvstndig artefakt; att denna estetik innebr en bde litteraturteoretisk och konstnrlig frskjutning i frhllande till dtida reception av modernistisk estetik. Det repertoarestetiska perspektivet innebr att underskningen blir delvis formhistorisk: jag uppmrksammar hur rvda eller lnade former och tekniker omprvas och terinstts i nya funktioner. Syftet r att underska terbruket med avseende p de estetiska och tematiska frskjutningar som ger rum i frhllande till den repertoar som tas in, och den historiska infallsvinkel jag vill anlgga avser receptionen: frskjutningarnas historicitet relateras till 60talisternas egen samtidstolkning, traditionsuppfattning och sjlvfrstelse, sdant det dokumenteras i klltexterna. Den sjlvfrstelsen vill jag beskriva med utgngspunkt i den fenomenologiska tankeform frra kapitlet arbetade sig fram till. I underskningen av de receptionshistoriska frskjutningarna utgr jag frn en litteraturteoretisk delhypotes, som metodiskt sett baseras p Grard Genettes bestmning av den litterra textens egenart i termer av en sorts mellan-textliga frhllanden han i Palimpsestes (1982) kallar transtextualitet.9 Transtextualiteten iscenstts i fem teoretiskt tskilda men i den enskilda texten sammanfltade praktiker eller regimer. Det r framfr allt den femte, hypertextualiteten, som hr skall intressera. Beslktade utgngspunkter ges srskilt i

Linda Hutcheons kontext-orienterade poetik fr efter-modernistisk prosa med det begrepp om historiografisk metafiktion hon stter fram i A Poetics of Postmodernism. History, Theory, Fiction (1988),10 samt i den dialogiska romanteori Michail Bachtin utvecklar, frmst d i Discourse in the Novel (1981).11 Innan jag kan beskriva hur dessa litteraturteoretiska styrmedel skall anvndas, mste ngra andra preciseringar gras. Det gller dels frhllandet mellan repertoarestetiken och verkbegreppet, dels det fenomenologiska textbegrepp min underskning arbetar med. Allra frst mste drfr ngot sgas om begreppet tankeform. Med tankeform avser jag ngot som nrmar sig den imaginative mode Clayton Koelb kopplar till begreppet inventio i sin Inventions of Reading. Rhetoric and the Literary Imagination (1988).12 Koelb utgr frn den klassiska retorikens inriktning p terbruk av en given litterr repertoar, men framhver omskriftens karaktr av bearbetning och arbetsprocess, driven av ett bestmt frestllningsstt att finna det mjliga i det redan givna: Retorikens inventio var den aktivitet som fann tankar; talaren drog ur det material han hade till hands (res) ut alla de mer eller mindre dolda tankemjligheter det kunde innehlla. Lgg noga mrke till att inventio-processen inte betraktades som ett finnande eller skapande av [sjlva] materialet (res) utan att utveckla intressanta mjligheter i det. Nr jag sger att jag r intresserad av att underska den del av skapandet av en brjan som har kallats inventio frnekar jag uttryckligen varje intresse av att jaga kllor, influenser eller annat som hr till etablerandet av en materialsamling. Men jag r vertygad om att det finns mnster hos grupper av frfattare i de stt de nrmar sig den ndvndiga och svra uppgiften med poetisk inventio; att sdana grupper kan sgas dela vad vi p frsk kan kalla ett frestllningsstt [imaginative mode]; och att deras metoder fr inventio kan underskas bde teoretiskt och i konkret detalj. [---] Jag anvnder ordet stt [mode] hr delvis fr att betona att det som r
71

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:72

mlet r att specificera ett stt att gra saker, en process, och inte en litterr taxonomi. (s 2) Koelbs beskrivning av en p detta stt repertoarbaserad imaginative mode frbunden med ett stt att gra saker, en arbetsmetod, aktualiserar begreppet om en tankeform. Tankeformen inbegriper ett stt att tnka och resonera som ocks motsvaras av en inriktning hr den repertoarestetiska och pragmatiska, som ju i sig ocks r fenomenologiskt prglad (intentional) och i detta fall ven svarar mot interaktionen frihet/fakticitet. Med Sanford Schwartz, The Matrix of Modernism. Pound, Eliot, and Early Twentieth-Century Thought (1985) skulle vi d kanske ocks kunna tala om en matris: ett produktivt tankemnster, som sammanfr olika frfattare under en viss historisk period utan att sjlvt behva vara explicit. Frbindelsen skall hr som hos Koelb tnkas i frsta hand strukturell och funktionell, ven om den ocks kan vara genetisk, exempelvis genom anknytningen till en gemensam klltradition:13 En sdan matris tillter oss att identifiera bde de element som hller samman en grupp till en helhet och de som srskiljer varje individ frn de andra. Denna procedur frigr oss frn begrnsningarna hos en studie inriktad p individuella inflytanden och frndskaper. Den gr det till exempel mjligt att jmfra individer som inte har ngra direkta band till varandra men ger uttryck fr liknande tankemnster. Den kan ocks belysa specifika drag i en frfattares verk som inflytande inte kan frklara. (s 9) En pong med den inriktningen r allts att den kan frklara egendomligheter i texterna som inte kan hrledas ur inflytande eller pverkan. I vrt fall skulle allts antagandet om en fenomenologisk tankeform kunna frklara exempelvis varfr de empiristiska och analytisk-filosofiska resonemangen hos Torsten Ekbom, Lars Gustafsson och andra beknnande filosof-frfattare p 60-talet inte riktigt stmmer. I likhet med Schwartz matrix (s 9f) avser mitt begrepp om en fenomenologisk tankeform d inte ndvndigtvis

tidsandan eller djupstrukturen under perioden, utan en heuristisk modell jag anvnder fr att ordna en komplex uppsttning fenomen som str emot heltckande historisk kodifiering. I egenskap av matris eller generativ frutsttning r tankeformen som sdan oartikulerad (eller rentav oartikulerbar) men kan likvl elliptiskt antydas i en klich, slogan eller formel. Tankeformen framtrder d som tankefigur och nrmar sig drmed en topos i Curtius retoriska och traditionshistoriska mening. Men sjlva termen tankefigur tergr hr nrmast p det samhllsfenomenologiska begrepp Johan Asplund introducerar i Teorier om framtiden (1979) och vidareutvecklar i bland annat Det sociala livets elementra former (1987) och Ess om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991).14 Tankefiguren r ett idmssigt halvfabrikat, som enligt Asplund r grundlggande i all idhistorisk forskning, bde som underskningsobjekt och metodisk frutsttning.15 Den r en generativ begreppsbildning, som fregr den utvecklade, framsatta och hvdade tankegngen, diskursen i Asplunds terminologi. Som sdan alstrande halvsprklig matris r tankefiguren likt Curtius topos allts verksam i inventioprocessen och dess motsvarighet i receptionen. Men den inbegriper ocks en frestllningsform eller ett stt att se: Vi skriver och talar, inte om en r verklighet, utan alltid om en redan p ett eller annat stt bearbetad, formad eller gestaltad verklighet. Denna provisoriska bearbetning, formning eller gestaltning ombesrjs av tankefigurerna. Allt seende r att se ngonting som ngonting. Tankefigurerna och deras uppgift r frknippade med detta som. Tankefigurernas niv r den niv dr verkligheten r p vg att bli till sprk, till text eller tal, men i frhllande till en utvecklad text eller ett utvecklat tal r tankefigurerna dock stumma. De r ett stt att se. (Ess, s 39) De Asplundska tankefigurernas generativa kraft tycks emellertid bero p att de ofta r komplementrt sammansatta och drfr spnningsfyllda p ett stt som ocks ger upphov till motsgande tanke72

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:73

gngar: de liknar fixeringsbilder vars sedda aspekter kallar p de osedda och drvid driver fram mentala omkastningar, aspektskiften i Wittgensteins (och Ulf Lindes) mening.16 Tankefigurerna r sociala men ocks fenomenologiska: deras egenart hrrr ur funktionen att frmedla mellan medvetande och vrld Vxelspelet mellan bas och verbyggnad frmedlas av tankefigurer., skriver Asplund; de r det frmedlande ledet mellan intrffade samhllsfrndringar ena sidan och frsken att diskursivt frst frndringarna andra sidan. 17 Som ett slags tnkandets frutsttning utbildas de i samhllets ideologiska verbyggnad som avspeglar den ekonomiska basen. I egenskap av mer grundlggande n de utvecklade diskurserna ligger de samtidigt basen nrmare p ett stt som skapar en rubbning i avspeglingsfrhllandet: de p en gng r och utbildar tnkandets instrument att pverka basen. Genom sin nrhet till basen r de ocks trgare, mer varaktiga n diskurserna, men som de likvl historiskt bestmda och drfr frnderliga p sikt: i exempelvis modern historieforskning har tankefigurer som Utveckling och Individ kommit att erstta figurer som Den gyllene kedjan, Gtterdmmerung eller Apokalyps. Men det betyder inte att figurens tankeform har moderniserats, och Asplund tycks mena att ven rester av figuren sjlv i flertalet fall drjer kvar.18 Tankefigurer kan allts frslitas och tillflligt inaktiveras, men ligger enligt Asplund genom sin trghet ofta kvar fr att senare reaktiveras i transformerat skick (den gyllene kedjans frmoderna figur kan prgla ven modernt ekologiskt tnkande). Ingen idhistorisk forskning kan drfr undg att konfronteras med tankefigurer som formar diskurserna, enligt Asplund; och forskandet formas sjlvt av tankefigurer, genom vilka fenomenen blir synliga som ngot: en tankefigur kan bara framtrda genom en annan.19 Men en tanke-figur (vill jag mena) r ingen tanke-form: i egenskap av frmedlare iscenstter den en tankeform och kan sekundrt ven frambringa nya. Ett

vlknt exempel r vl den gammaltestamentliga Messias-figuren, som i sin kiastiska sammansttning (Konungslig befriare och Herrens lidande tjnare) kom att frambringa den nytestamentliga Kristus-figuren och drmed en omkastning i den religisa tankeformen.20 Under en och samma epok (t ex den fornhebreiska) kan allts flera till synes motsgande tankefigurer (t ex Konung/Tjnare) kollidera i samma diskurs (t ex den gammaltestamentliga Messiasfrkunnelsen) inom en och samma tankeform (t ex korsningen gudomligt/mnskligt). Den grundlggande och fullstndiga figuren r kiastisk, men bara i omkastningen tillfullo aktiverad enligt tankeformen: typiskt marxistiska trtor bottnar ofta i att den ena aspekten av tankefiguren bas/verbyggnad marginaliserats p samma stt som i typiskt kristna dispyter det ena ledet i tankefiguren tro/grningar trngs bort. Alla diskurser r diskurser ver tankefigurer, skriver Asplund, men i frhllande till diskursen r figuren sjlv outvecklad eller utgr bara ett anlag till diskurser. Diskursen mste allts inte sjlv handla om den underliggande tankefigur den utvecklar, tvrtom Ofta r det s att den underliggande tankefiguren inte verhuvud syns i diskursen.21 Men figuren formar diskursen s att ett tnkestt avskuggas. En tankefigur bde i och fr denna bok r exempelvis Sjlen r i vrlden/Vrlden r i sjlen (omsatt t ex i titelparet Vrlden ser dig/En orttvis betraktelse), men dess tankeform r, som vi sett, fenomenologisk och kiastisk p ett stt figuren inte ensam rjer. Och den tankeformen genererar flera andra tankefigurer, bde inom och utanfr den 60-talistiska sjlvfrstelse vi skall underska, men gr drfr ocks dess teoretiska spnningar och idhistoriska implikationer synliga. Repertoarestetik Huvudantagandet om en repertoarestetisk frskjutning i det litterra 60-talet implicerar en omkastning i frhllande till den litteraturhistoriska situation i Sverige som Horace Engdahl i Den romantiska
73

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:74

texten karakteriserar som modern. Repertoarestetik karakteriserar den gamla, frmoderna ordning han beskriver s hr:
Den poetiska texten skapades fre romantiken ur en gemensam estetisk repertoar. [---] Med repertoar menar jag ett frrd av material och tekniker, genom vilkas mel- lankomst verkligheten p stt och vis redan r frvandlad till poetiska halvfabrikat, och mnga av konstutvarens val r gjorda t honom p frhand. Det rr sig allts om en sekundr kod, som styr diktarnas bruk av den primra koden, det naturliga sprket. Det som gav en viss ordning t detta flt av mjligheter var de erknda genrerna, skaldeslagen, som iakttogs med varierande strnghet men vars exi- stens ingen tvivlade p. De gav beprvade lsningar p de konstnrliga problem som kunde mta frfattaren i skrivandet. De litterra verken fick karaktren av va- riationer ver knda motiv, och skrevs fr att bedmas av kodens invigda. (s 37)

fabrikaten som medel att realisera vrdena vid sidan av klicherna allts som underliggande tankefigurer, osynliga i texten. Inlrningen av repertoaren skulle allts arta sig till invning i ett slags reflekterad glmska. Verkestetiken r den nya, borgerligt moderna och modernistiska ordningen. Den r apriori glmsk, relativistisk och skenbart friare, men samtidigt bunden av sjlva nyhetskravet. Kraven p originalitet och autonomi bervade det nya verket alla knda fstepunkter och baserades drtill p en metafysik frestllning om kthet och sanning och diktens karaktr av expressiv vehikel fr ett unikt sjlsliv. Engdahl skriver:
Den nya ordningen (med vilken vi nnu lever) innebr, att det skrivna betraktas som en del av ett frfattarskap, i vilket diktaren bearbetar ett personligt upplevel- sematerial och skapar originella former efter det egna stoffets fordringar. Detta r ideologi (geniets frihet, det organiska konstverket, uttryckets kthet). (s 38)

Repertoardikten tog allts sin utgngspunkt i det givna, beprvade och knda i handhavandet av det mjliga och oknda och stdde sig drvid p tidigare litterr praxis och tradition (imitatio-principen): repertoaren var pragmatisk och social. Repertoaren tycks rttnog frse med tankefigurer i Asplunds medvetandesociologiska mening frvalda poetiska halvfabrikat som den konstnrliga texten utvecklar i nya diskurser. Denna dikt blev anti-individualistisk: orienterad mot en lsarposition och en social funktion snarare n mot den egna textens originalitet, autonomi och karaktr av verk. Men den var samtidigt exklusiv och hierarkisk, styrd av etablerade normer fr god smak och passande litterrt upptrdande (principen om decorum):
Repertoaren mste ocks definieras genom sina uteslutningar. Srskilt i de hgre genrerna (tragedi, epos, ode, brett anlagda serisa poem) ansgs bara ett strngt utsllat ordfrrd poetiskt brukbart. Det alltfr vardagliga och alltfr konkreta luk- tade obildning eller burlesk, och tydligen var skolade lsare ytterst retliga p denna punkt. [---] Genom att repertoaren kunde fixeras och inlras gav den underlag fr en brokig skara av utvare: [] Yrkesfrfattarens uppkomst i modern mening tycks vara en del av samma frlopp som medfrde repertoardiktningens tillbakagng och en ny produktionsordning, som vi provisoriskt kan kalla verkdiktning. (s 37f)

Allts blev verkestetiken samtidigt problematisk i den mn den uppfattades som en normativ princip: genom att frkasta tanken p en given repertoar synes den ju berva skapandet dess material och dikten dess frmedlande funktion. Engdahl tycks inte heller mena att principen gller obetingat: I realiteten r det oskert om det ngonsin kan finnas en litteratur, som fungerar utan ngot slag av estetisk repertoar, ven om denna, som fr romantikerna, mera tar skepnaden av stora frebilder och personliga valfrndskaper n av en normgivande Konst. Kanske bestr skillnaden mellan de bgge produktionsstten till sist i att frhllandet till den frhrskande repertoaren, som fr gustavianerna nnu kunde vara harmoniskt och ppet deklarerat, frn och med romantiken blir ngot ohjlpligt problematiskt, som krver fadermord, experiment och mystifikation av skapandet. (s 38) Pongen tycks allts avse den moderna konstnrens sjlvfrstelseeller den moderna litterra institutionens stipulerade konstnrsideal. S fattad gller principen frsts all borgerligt modern konstsyn,
74

Repertoaren var allts en ordning av vrden dr de poetiska halvfabrikaten var fixerade, och konstens hantverk bestod i att lra sig klicherna. Men konstens hemlighet gavs i frmgan att anvnda halv-

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:75

dr individualitetsprincipen och nyhetskravet r styrande.22 Originaliteten realiseras i s fall enligt den till fadermord tillspetsade konkurrenstanke Engdahl beskriver som utmrkande fr det problematiska frhllande till repertoaren som den moderna verkestetiken medfrde. ven den hade emellertid sin frmoderna motsvarighet i principen om aemulatio: att efterbilda, imitera auctores i del tvlan om bsta sttet att vidarefra traditionen, det vill sga i syfte att vertrffa fderna.23 Den repertoarestetik som enligt mitt huvudantagande lanseras p 1960-talet innebr frvisso ingen tergng till ett frmodernt produktionsstt. Tvrtom experimenterar den nya litteraturen flitigt med tidigare tradition och d inte minst modernismens repertoar, dock utan att i ngotdera fallet binda sig vid fadermordets strategi. Men det betyder andra sidan att principen om repertoarestetikens utdende med tillblivelsen av romantikens moderna verkestetik inte riktigt gller den hr periodens sjlvfrstelse.24 Det nervsa frhllande till tidigare litterra mnster och fregngare Engdahl beskriver som utmrkande fr det verkestetiska frhllningssttet, tycks ha ersatts av nyfikenhet, intresse och en drift att bde prva och omprva vad andra gjort som inte ens vjer fr att ppet hrma auctores. Genom denna typ av reflexivt terbruk skapades mnga nya verk som inte prglades av ett verkestetiskt frhllningsstt, ven om de naturligtvis inte representerade en fr-modern repertoardikt. Detta ofrblommerade intresse fr annan litteratur var andra sidan av periodens till synes mer tidsenliga intresse fr pop-kulturella ready-mades. I bda fallen var det en frga om att utforska och prva mjligheter i en befintlig repertoar att utveckla interaktionen mellan frihet och fakticitet. Men det var ocks en aspekt av det nya intresset fr frhllandet mellan filosofi och litteratur och litteraturens i grunden fenomenologiska karaktr som mtesplats fr interaktionen mellan sjl och vrld, Jag och Du. Originaliteten och nyhetskravet proklamerades drfr inte lngre som absoluta

vrden i det konstnrliga skapandet; det litterra verket uppfattades inte lngre som en egen vrld och frfattaren inte lngre som ett skapande geni. Frfattarrollen uppfattades nu som mer beslktad med forskarens, filosofens, upptcktsresandens, ingenjrens och uppfinnarens: den konstnrliga uppgiften var att kombinera ett givet och gemensamt men kanske ocks marginaliserat erfarenhetsmaterial p ett sdant stt att en gemensam vrld blev synlig.25 Allts riktades intresset p den kulturella gemenskapen och mjligheten att bygga in den i en text som kunde fungera som mtesplats mellan det egna och det frmmande, det lika och det olika. Man drevs av en jmlikhetsvision som man uppfattade som frmmande fr bde frmodernt och modernistiskt tnkande. Och den konst som motsvarade den visionen mste utformas med en experimentell repertoarestetik baserad p ett nytt pragmatiskt ppet och orent begrepp om den litterra texten. Ungefr s sattes saken fram i den litterra debatten. Men enig om sakens innebrd var man d rakt inte, vilket vi snart skall se. Verkbegreppet Den kritik mot modernismen som levererades under perioden riktar sig frmst mot den aristokratiska verkestetik man sg i den svenska 40-tals-reception, som dominerade den litterra institutionen och offentligheten. Det verkbegrepp som den nya repertoarestetiken frhller sig till motsvarar nrmast det som kodifierats i den s kallade nykritiken, och det r ocks det som avskuggas i min egen underskning.26 En hvdvunnen version stts fram i Ren Wellek och Austin Warrens, Litteraturteori (1942), som lnge anvnts som kursbok ven vid svenska universitet och 1967 kom ut svensk pocketversttning.27 Det litterra verket beskrivs dr som ett kunskapsobjekt sui generis med en speciell ontologisk status: varken materiellt (fysiskt), sjlsligt (psykologiskt) eller tnkt (begreppsligt). Det r i stllet ett normsystem av ideala begrepp som r intersubjektiva och mste antas existera i en kollektiv ideologi,
75

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:76

frndras med den och vara tillgngliga endast genom individuell sjlslig upplevelse, grundad p satsernas ljudstruktur (s 144).28 Konstverket uppfattas allts som en sjlvstndig organism, besjlad av en egen ande: Det har ngot som kan kallas liv. Men det r inte tidlst: Man kan tala om liv hos ett historiskt konstverk i exakt samma betydelse som nr man sger att ett djur eller en mnniska frblir samma individ trots att det stndigt under hela livet sker en frndring. (s 143) Det som frndrar konstverket r lsningarna, konkretisationerna: Vrt medvetande om tidigare konkretiseringar [] pverkar vr egen erfarenhet. (s 143) Wellek & Warren bygger hr p den idealistiska och ontologiskt orienterade version av Husserls fenomenologi som Roman Ingarden (18931970) utvecklar i Det litterra konstverket, varifrn ocks temen konkretisation r hmtad.29 De r kritiska mot Ingardens metafysiska vrdebegrepp, men behller hans strukturella beskrivning av det litterra fenomenet, som flerskiktat och utvecklar p den grunden sin egen perspektivistiska metod: Struktur, tecken och vrde utgr tre aspekter p samma problem och kan inte p konstlad vg skiljas t. (s 145) Genom att ytterligare betona strukturen kommer de emellertid att avlgsna sjlva intentionalitetsbegreppet ur sin fenomenlra. Trots inriktningen p det litterra fenomenets upplevelsekvalitet och historiska liv blir deras verkbegrepp drfr inte fenomenologiskt, men av andra skl n dem de sjlva med utgngspunkt frn Ingardens frvisso idealistiska teori anfr mot fenomenologin (s 144). Verkets grundlggande strukturidentitet ndras allts inte av de historiska lsningarna:
nd kan det knappast frnekas att det finns en ptaglig strukturidentitet som har frblivit densamma genom rhundradena. Denna struktur r emellertid dynamisk, den frndras under historiens lopp samtidigt som den passerar genom lsares, kritikers och andra konstnrers medvetande. P det viset vxer och frndras normsystemet och kommer alltid i en viss mening att frbli ofullstndigt och ofull- komligt frverkligat. Men [] Det kommer alltid att bli mjligt att avgra vilken

synpunkt som r mest ingende och djuplodande. En hierarki av synpunkter, en kritik av normuppfattningen finns implicit i den adekvata tolkningens begrepp. (s 143f)

Genom denna strukturidentitet kommer allts verket att utgra en objektiv realitet som kan utforskas p sina egna villkor och i princip bara kan tolkas p ett stt: vi kan skilja mellan ett riktigt och ett felaktigt stt att lsa en dikt eller mellan att knna igen eller vantolka de normer som finns inneboende i konstverket, och det sker genom jmfrelser, genom ett studium av felaktig eller ofullstndig frstelse eller tolkning. (s 142) Strukturidentiteten medfr ocks att verket i sitt grundlggande skikt br bestende konstnrliga vrden (eller ovrden) som i samma mn kan och br! bedmas i tolkningen. Lsning, upplevelse, tolkning och vrdering r allts hr oskiljbara aspekter av varje frhllande till verket, ven det vetenskapliga. Detta p en gng autonoma och upplevelseprglade verkbegrepp kanoniseras i Bengt Holmqvists Svensk 40-talslyrik frn 1951, som nytrycktes 1965:30
Man kan belysa mnga sidor hos en dikt genom att se den som en del av ett strre system. Men i egenskap av konstverk r den ocks sitt eget system, en sjlvstndig enhet vars mening i hgre grad bestms av den inre organisationen n av de yttre anknytningspunkterna. Om de senare ibland r ndvndiga fr frstelsen, s r ren [sic!] frra oftast avgrande fr upplevelsen, fr den estetiska verkan som r ngot annat och mera n en prosaversttning av diktens utsagor. Upplevelsen av en dikt fr att i brist p exaktare terminologi hlla fast vid detta uttrycksstt undandrar sig i sista hand analys. Upplevelsen r som mjlighet in- nesluten i dikten, men som verklighet r den lsarens egendom och olika hos olika personer beroende p hur deras fantasi och erfarenhet r beskaffade; i den me- ningen kan man [] sga att det inte r lsaren som tolkar dikten utan dikten som tolkar lsaren [R. P. Warren]. [---] Men det kan lika vl hnda, att behovet att frst bortfaller om vi vgar verlmna oss t dikten, upplever det som r dess eget system, dess inre arkitektur. Av den orsaken r det viktigt, att vi inte bara up- pehller oss vid innehllssidan i lyriken utan ocks gnar uppmrksamhet t for- men, t det stt p vilket orden i en dikt har anvnts och samordnats till en sys- tematisk, i sig sjlv meningsfull helhet. (s 32f)

76

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:77

Holmqvist betonar allts diktens upplevelsesida och dess samband med formen: formens upplevelsekvalitet ger ocks den specifikt poetiska funktionen en funktion, vars knnetecken frst och frmst r texten som i sig sluten, gestaltad helhetsbild avgr meningen. (s 35) I 40-talslyriken renodlas den poetiska funktionen s att texten blir otillgnglig fr prosaisk lsning och drvid utvecklar en ny stil, som redan frn brjan fordrar ett srskilt frhllningsstt, en poetisk mottagarinstllning (s 35). Just denna hga vrdering av diktens formexperimentella sida var en viktig aspekt av det aristokratmodernistiska verkbegrepp som den nya repertoarestetiken syftade till att vervinna. Frvisso intresserar man sig fr diktens upplevelsesida, det vill sga den litterra artefaktens karaktr av intentionalt objekt, och den nykritiskt prglade litteraturpedagogik som utformades under 60-talet fngade ocks de nya litteratrernas intresse. Men nu r det inte bara upplevelsen eller fenomenet som intresserar, utan fenomenets intentionalitet: textens karaktr av att vara riktad p en lsarposition som i sin tur uppfattas som riktad p texten. Den nya repertoarestetiken inriktades p sjlva frhllandet mellan text och tilltal och syftade till att utveckla relationen. Det betydde att man ocks skte ett begrepp om en ny opersonlighet dr diktens karaktr av upplevelse varken fattades som en psykologisk eller formell kategori, utan transponerades till ett begrepp om synkonventioner och litterrt tilltal. En modernistisk bakgrund: sekelskiftesfenomenologi Verkestetiken med det verkbegrepp vi just diskuterat baserades allts p individualitetsprincipen och med den frbundna krav p nyhet, originalitet och estetisk autonomi. Principen anses grundlggande i modernistisk poetik, men i denna sektion vill jag helt kort uppmrksamma en annan sida av modernismen dr denna princip delvis tycks satt ur spel. Frgan om modernismens egenart och 60-talets frhllande till den faller i princip utanfr underskningsomrdet, som ju gller den repertoarestetiska och pragmatiska orienteringen;

kapitel 4 nedan diskuterar i sammanhanget relevanta aspekter av receptionen av modernismen som inte skall berras hr. Men hr vill jag ta upp en aspekt av den tidiga modernismen, som korrelerar med de tendenser som skall intressera oss. Jag bygger d frmst p Sanford Schwartz, The Matrix of Modernism, som beskriver en i frhllande till svensk modernism-reception ganska avvikande bild.31 Den korrelerar emellertid med de karakteristiska omlsningar av modernismens pionjrer och srskilt d Eliot och Pound som fretogs p 60-talet. Fregende kapitel gav exempel p hur frmoderna emblematiska synkonventioner korsas med Eliotska objektiveringstekniker inom ramen fr en fenomenologisk tankeform. Det r den tankeformens frbindelse med den tidiga modernismen jag i den hr sektionen vill drja vid. Det fr oss intressanta r nu att bde den tidiga modernismens poetik och de unga 60-talisterna orienterades mot samtida medvetandefilosofiska strmningar, dr spnningen mellan begrepp och omedelbar erfarenhet var central. Vid sekelskiftet var den spnningen, enligt Schwartz, i sin tur ett specialfall av en allmn tendens inom bde humanvetenskaperna, filosofin och konsten att tnka i termer av spnningen mellan yta och djup. Den spnningen brukar beskrivas i termer av ett nivtnkande som vi ju vanligen frbinder med psykoanalysen och dess olika inflytanden p modernistisk poetik, frn symbolism och expressionism till surrealism. Psykoanalysen var emellertid bara en av de tankemodeller denna matris genererade. En annan fr poetiken mer grundlggande var den fenomenologiskt orienterade erfarenhetsfilosofin men dr var ytan sjlva djupet.32 Vi kan d, enligt Schwartz, tnka oss en gemensam matris, som givit upphov till olika modeller, varav den filosofiska r mest relevant fr poetikens vidkommande. I receptionen av modernismen har emellertid (inte minst i Sverige) den psykoanalytiska eller strukturella (formalistiska) modellen kommit att dominera; och ven om den vad gller exempelvis Eliot ocks tillfrts vissa
77

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:78

om den vad gller exempelvis Eliot ocks tillfrts vissa klassicerande element, s har perspektivet varit verkestetiskt och i den meningen romantiskt orienterat.33 Som vi sett i fregende sektion, kunde emellertid ven nykritisk verkestetik ta in vissa fenomenologiska moment som ppnade fr verkets receptionsestetiska aspekter (strukturens relation till lsakten), och grundlggande i nykritiken verhuvud var den ven filosofiskt grundlggande spnningen mellan instrumentell abstraktion (konventioner) och omedelbar erfarenhet.34 Styrande hos Wellek & Warren synes dock inriktningen p den litterra artefakten som sdan (den dynamiska strukturen), delvis infrgad av psykologiska och normativa syften (upplevelse, vrde), som avviker frn fenomenologins grundlggande interaktionistiska och fr poetiken latent pragmatiska orientering (intentionalitetsbegreppet, akt-lran; se ovan kap 1.1). Interaktionismen terfanns dremot i den tidiga modernismens egen poetik, srskilt p anglosaxisiskt omrde, och senare terfinner vi den i den svenska 60-tals-diskussionen om ppen konst och oren estetik. Den vergripande matris Schwartz freslr baseras p antagandet att medvetandet inte knner sitt eget frhllande till vrlden utan regleras av opersonliga mekanismer som strukturerar erfarenheten och definierar verklighetsbegreppet. Ur den matrisen utbildas bde antropologiska och filosofiska modeller som dock delvis skiljer sig t. Psykoanalysen (Freud, Jung) utvecklar den antropologiska modellen, dr studiet av psyket, tecknet och samhllet omorganiseras kring spnningen mellan vardagsmedvetandet och de omedvetna strukturer som betingar det (Frazer). Den modellen innebar allts en omorientering frn genetisk-temporala till strukturella-spatiala frklaringsprinciper. Den andra modellen var filosofisk, anti-psykologisk, anti-subjektiv och i grundlggande avseenden fenomenologisk. Dr ges utgngspunkten i spnningen mellan de instrumentella konventioner som skapar vardagserfarenheten och den ostrukturerade strmmen av konkreta sinnesintryck, sinnesdata eller fenomen. Hr tnker man sig inte ngot underliggande rumsligt system av

drifter, krafter, koder eller konventioner som betingelse fr erfarenheten. Denna uppfattas tvrtom som obetingad, det vill sga konstituerad av de omedelbara sinnesintrycken, innan de nnu framtrtt fr medvetandet (objektiverats som fenomen). Det betingade r medvetandets frhllande till fenomenen, som allts inte r primra utan etableras via begrepp, konventioner och abstraktioner (Bergson, James, Bradley, Nietzsche, Husserl). Det r detta filosofiska frhllningsstt som enligt Schwartz utvecklas i Pounds och Eliots imagistiska poetik. Det inbegriper en opersonlig hllning riktad p fenomenen i stllet fr medvetandet och jaget, som inte lngre uppfattas som autonomt utan som bestmt av sitt frhllande till fenomenen samtidigt som fenomenen konstitueras i relation till medvetandet. Den filosofiska huvudvikten kunde lggas p de konkreta fenomenen eller p konstitutionsakten (begreppsbildningen och abstraktionsprocessen), men i poetiken var det framfr allt mjligheten att konstruera artefakter dr reflexion/abstraktion och sensation/konkretion integrerades som intresserade: mjligheten att sammanfra konkreta fenomen i en abstrakt form utan att undertrycka de individuella skillnaderna. Syftet var att skapa en artefakt som varken speglade ett subjektivt psyke eller fregav autonom form, utan i stllet satte fram en konkret erfarenhetsform med en inbyggd interaktion medvetande/fenomen. Denna bakgrund kastar nytt ljus ver Pounds begrepp om imagon och ideogrammet och Eliots om det objektiva korrelatet: ambitionen r vare sig visualisering eller sjlsversttning utan ett frvandlat synstt en ny tankeform. Det betyder ocks att den modernistiska individualitetsprincipen hr kommer att spela en underordnad roll eller i vart fall problematiseras.35 Nyhetskravet relateras inte till poetrollen och originalitetskravet, utan till receptionsakten och de erfarenhetsformer den skrivs in i. Bde den litterra traditionen och lsakten fr drmed ny estetisk vikt.

78

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:79

Schwartz undersker allts samspelet mellan Eliots och Pounds estetik och idtraditionen kring det tidiga 1900-talets empirisktfenomenologiskt orienterade kunskapsteori, linjen James Bergson Brentano Bradley Husserl. I sammanhanget spelar ocks Nietzsches begreppskritik en stor roll, ehuru bilden blir en annan n bde den hvdvunna och den post-strukturalistiska. Schwartz visar att Eliot/Pounds individualistiska eller aristokratiska hllning r en receptionshistorisk synvilla, betingad av en sammanblandning mellan psykoanalys, fenomenologi, fenomenalism, empirism och idealism.36 Hans sammansatta perspektiv p Pound/Eliot framgr av fljande formulering:37 Ibland intar de Bergsons stndpunkt och betonar erfarenhetens personliga och subjektiva sida; ibland antar de Husserls position och betonar dess opersonliga och objektiva sida. Som ett resultat av denna gonskenliga inkonsekvens har Pound och Eliot anklagats fr att planlst vackla mellan tv antitetiska positioner, dr den ena stder en ppen beknnelse till klassisk opersonlighet och objektivitet och den andra rjer en dold trohet mot den romantiska estetikens personliga knsla och subjektiva uttryck. Jag vill emellertid hvda att dessa till synes antitetiska formuleringar inte r motsgande utan komplementra beskrivningar av samma erfarenhetsomrde. Pound och Eliot vxlar fram och tillbaka mellan de alternativ som erbjuds av Bergson och Husserl beroende p den speciella pong de vill gra. (s 46f) Den kiastiska glidning mellan de tv antitetiska positioner Schwartz hr beskriver som alternativ bestmda av den speciella pong de vill gra, r grundlggande i den fenomenologiska metodens inriktning p utvxlingen mellan akt och fenomen som konstitutiv fr medvetandet. Eliots i denna mening fenomenologiska orientering visar sig, enligt Schwartz, inte bara i turneringen av Bradley (1846-1924) i doktorsavhandlingen Knowledge and Experience in the Philosophy of F. H. Bradley (1916; tr 1964), utan ocks i lran om

det objektiva korrelatet.38 Nyckeltermen kan rentav vara ett ln ur Husserls Logische Untersuchungen (Schwartz, ss 165-168); Schwartz dokumenterar att Eliot lste Husserl med intresse redan 1914 och i brev kommenterar saken till en filosofisk kollega: Jag har jobbat p med Husserl och finner det frfrligt svrt, men mycket intressant; och jag tycker mycket om vad jag tror att jag frstr av det.39 Avhandlingens delvis kritiska terbruk av Bradleys begrepp om omedelbar erfarenhet, Immediate Experience, prglas av en fenomenologisk tankeform, som ocks i sak ppnar fr lran om det objektiva korrelatet. Ty denna synes baserad p den interaktion mellan medvetande och fenomen, akt och objekt, abstrakt och konkret, begreppsligt och sinnligt (etc) som r grundlggande i Husserlsk fenomenologi och ven varieras hos Pound. Som vi skall se svarar den tankeformen ocks mot den omlsning de unga 60-talisterna praktiserar i frhllande till Pound/Eliot (nedan, kap 4.1.1).40 Frn den utgngspunkten fann de ocks en hel del att teranvnda hos de bda aristokratmodernisterna, bde vad gller konventionskritiken, repertoarestetiken, den pragmatiska orienteringen och inte minst det nya tilltals-prglade textbegreppet.
2.2.2. Talaktsteori

Text, tilltal och yttrande: diskurs, ikuggning, illokutionr kraft Av srskilt intresse fr denna bok r hur de repertoarestetiska frskjutningarna spelar med en i texten inbyggd frvntningshorisont eller strategi fr lsakten, som frhller sig till vad jag kallar en implicit lsarposition eller lsarroll. Denna inriktning p receptionsakten medfr att textens karaktr av yttrandeakt och litterrt tilltal fr srskild betydelse i min analys.41 I Engdahls Den romantiska texten anvnds termen tilltal som beteckning fr en retorisk position dr orden omvandlas till ett yttrande som riktar sig till en mottagare och drmed ven skapar en bild av den tilltalade. Denna position kan inte lokaliseras till ngon bestmd plats i eller utanfr texten, utan markerar diskursens sammantagna orientering mot lsak79

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:80

ten: Texten freskriver genom sitt formsprk en viss typ av lsning, som indirekt skapar en bild ocks av den tilltalade (s 29). Textsubjektet r allts ingen psykologisk person eller ens persona, och den tilltalade ingen konkret person eller lsare:
Ett jag framtrder kanske i dikten, men i detta jag skulle lsaren ha frihet att se vem som helst. Men varje text har ett slags inre avsndare. Fr att tillgga orden en mening ms- te vi uppfatta dem som riktade frn en position och till en annan. Detta r vad vi kallar textsubjektet och tilltalet. Textsubjektet gr inte ndvndigtvis fram under baneret jag, det kanske inte alls konkretiseras som en person i det skrivna. Men det r tminstone ett perspektiv, ur vilket textens bestndsdelar och olika skikt fr ett frhllande till varandra. Genom denna position blir orden ett yttrande som riktar sig till en mottagare. Texten freskriver genom sitt formsprk en viss typ av lsning. Indirekt skapar den en bild ocks av den tilltalade. Att denne omnmns r ett specialfall. Den utpekade adressaten [] r inte ndvndigtvis bestmmande fr textens tilltal som helhet. (s 29)

Tilltalet skall hr svara mot textens yttrandedimension. Nr denna yttrandedimension srskilt skall markeras anvnder jag i det fljande benmningen diskurs i stllet fr det mer obestmda text.42 Med diskurs avser jag allts inte bara texten i dess skillnad till kontexten, utan texten som yttrandeakt: inte blott satsfltan (med sina meningsmjligheter och referensfunktioner), utan satsfltan som framsatt och ikuggad, det vill sga som en viss typ av frpliktande handling grundad i sprkligt frtroende.43 Som ikuggat r yttrandet framsatt fr en viss typ av adressat i en bestmd typ av situation med ansprk p att vara vrt att i den situationen lyssna till och p ett eller annat stt ta p allvar exempelvis ett ironiskt yttrande markerar att den bokstavliga innebrden r urkuggad, men ocks att en annan outsagd och kanske outsglig innebrd kuggas i. Som ikuggad r diskursen allts intentional riktad p en adressat och drmed ocks framsatt som en viss typ av tilltal. Som sdant riktat tilltal tenderar diskursen allts att aktivera bestmda sprkliga/litterra roller och (t ex genre-) frvntningar. Ikuggnings-funktionen r frbunden med J. L. Austins talaktsteoretiska begrepp om illokutionaritet, som avser den intentionala kraft

ett yttrande har i egenskap av yttrande-akt.44 Varje konkret yttrande r enligt Austin en riktad sprkhandling som genomfr flera samtidiga men funktionellt tskilda akter, dr illokutionen markerar hur yttrandet kuggas i, medan lokutionen bara markerar vad som kuggas i (meningen) och per-lokutionen tvrtom strcker sig bortom akten mot ikuggningens fullbordade effekter.45 Illokutionen markerar allts hur yttrandet s att sga skall tas i en konkret yttrandesituation: som skmt eller allvar, sanning eller fiktion; drutver som pstende, frutsgelse, befallning, lfte, rd, varning, hot eller kanske som rituell formel en s k performativ (etc).46 Den illokutionra akten kuggar allts i yttrandet med en viss kraft, som bestmmer yttrandets konkreta modus och genre och drmed grundar en bestmd frvntningsstruktur i yttrandet. Akten tillfr p s vis en yttrandekvalitet som laddar diskursen med en bestmd tilltalskraft och drmed frbereder en viss typ av tillgnelse (som dock inte fr frvxlas med den faktiska effekt som sekundrt utlses genom yttrandet, per-lokutionen). Denna yttrandekvalitet r allts intersubjektivt tillgnglig och fljaktligen institutionaliserad och konventionell. Men den regleras inte i sprkets lexikon och grammatik utan av oskrivna spelregler, knutna till sprket som pragmatisk institution och dess konkreta bruk i varierande typer av sociala situationer. Vrt konkreta sprkbruk styrs av en utmarkssprklig tillggskod som reglerar vra kontextuella frvntningar p olika sorters yttranden. ven om illokutionariteten i varje konkret situation framtrder med en viss yttrandekvalitet r den drfr i grunden frbunden med de intentionala villkor och frpliktelser som gller fr allt allvarligt tal i en sprkgemenskap: de tyst frutsatta principer om vederhftighet och relevans, ansvar, hnsyn och msesidigt frtroende som mjliggr sprkets bruk och inte minst missbruk: i skmt, lgn eller dikt.47 I den Husserl/Austin-baserade receptionsestetik Wolfgang Iser presenterar i The Act of Reading (1978) beskrivs den illokutionra kraf80

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:81

ten (force) som en potentiell effekt inom sammanhanget fr en situation: Den exakta arten av den illokutionra kraften i talakten r ngot som vanligen bara kan hrledas ur den situationella kontexten. Kontexten byggs av etablerade konventioner och procedurer, dr envar deltagare frvntas spela sin bestmda illokutionra roll (ss 57, 58). Talaktsteoretiskt sett r den litterra texten en yttrandeakt med illokutionra ansprk i och med att den r offentligt framsatt och ikuggad SOM litterr text.48 Diskursens illokutionra kraft r allts konventionellt bestmd och i princip institutionaliserad i den litterra diskursens fall av estetiska konventioner och genrefrvntningar, som reglerar det litterra sprkbruket.49 Det r ocks i detta pragmatiska perspektiv som Iser sammanfattar sin syn p den litterra texten som illokutionr yttrandeakt:
[] fiktionslitteraturens sprk har den illokutionra aktens grundlggande egen- skaper. Det frhller sig till konventioner som det fr med sig, och det medfr ven procedurer som i form av strategier hjlper till att leda lsaren till en frstel- se av de urvalsprocesser som ligger under texten. Det har utfrandets kvalitet genom att frm lsaren att producera den kod som styr detta urval som textens faktiska mening. Med sin horisontella organisation av olika konventioner och sitt gckande av etablerade frvntningar antar det en illokutionr kraft, och dess po- tentiella effektivitet inte bara skrper uppmrksamheten, utan styr ocks lsarens nrmande till texten och lockar fram svar p den. (s 61f)

Iser har lagt grunden fr ett nrmande mellan fenomenologi, talaktsteori och litteratur som efter honom vidarefrts i skilda riktningar. Fr oss av srskilt intresse r de varianter som utvecklats av Grard Genette, Linda Hutcheon och Michail Bachtin, som ju ven i andra avseenden prglar teoriramen fr denna bok. I sin talaktsteoretiska underskning Fiction et diction (1991) vidarefr Genette diskussionen av den litterra textualiteten i Palimpsestes.51 Genette betonar den litterra textens karaktr av illokutionr yttrandeakt i en pragmatisk situation, som konstitueras av de konventioner och frvntningar diskursen spelar med och drigenom formar dess tilltal. Han uppmrksammar srskilt hur den litterra diskursens anvndning av normalsprkets pstendefunktion ingalunda missbrukar vanligt sprkbruk (som t ex Austinianen John R. Searle hvdar), utan tvrtom laddar diskursen med ny illokutionr kraft som ppnar en ny textuell dimension fiktionens och litteraritetens:
[] fiktionen som handling framtrder mer eller mindre frkldd (till pstende) [-- -] Detta tillstnd skulle kunna ta formen av en inbjudan att trnga in i fiktionens universum, och i konsekvens hrmed, i illokutionra termer, av ett frslag, en be- gran, en bn, en proposition som alla r styrande handlingar utifrn samma illokutionra punkt, som bara urskiljer graden av kraft. I denna mening skulle frasen, i form av ett pstende, att Det var en gng en liten flicka som levde i skogsbrynet med sin mamma i sjlva verket betyda ngot i stil med att Frestll er, tillsammans med mig, att det en gng var en liten flicka osv. (s 49f)

Den litterra illokutionen iscenstter ett konkret bruk av en viss litterr repertoar frbunden med konventionellt bestmda genrefrvntningar och lsarter konventioner som det br med sig och procedurer som i form av strategier hjlper till att leda lsaren och gr det med en bestmd illokutionr kraft. Illokutionen ger drfr styrkraft ocks p vgen genom en ppen mening eller vad Iser kallar textens tomma stllen: den motsvarar textens appellstruktur som inbjuder till en implicit lsart den frmr lsaren att producera en betydelsekod; men inte vilken kod som helst utan just den som fngar upp diskursens tilltal.50

Den fiktiva diskursen r inte sann, men stts i den litterra diskursen inte heller fram SOM sann; sanningsfunktionen r urkuggad. Men kontexten ger vid handen att diskursen inte r urkuggad den kuggas i som fiktion och drmed som en illokutionr akt av annat slag: som inbjudan till en viss sorts lsart och som tyst lfte om att denna lsart skall visa sig p ett eller annat stt relevant. Med detta missbruk fljer allts kontextuellt bestmda frvntningar och frpliktelser som hr med till den specifikt litterra illokutionen och dess bruk av en given litterr repertoar.

81

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:82

I samma anda framhver Linda Hutcheon i A Postmodern Poetics den litterra diskursens karaktr av yttrandeakt (enunciative act). I hennes poetik r diskursen ett stt att tala (s 14). Vad mera r: inriktningen p yttrandeakten ser hon som konstitutiv fr vad hon kallar postmodern prosa; dess kombination av textteoretisk och historisk-pragmatisk orientering medfr ett vervgande av fiktionslitteraturens hela yttrandemssiga eller diskursiva situation den terinstter bde produktions- och receptionsprocesserna och texten sjlv i deras kontext inom en fullstndig kommunikationssituation (s 40). Inriktningen p tilltalssituationen innebr enligt Hutcheon samtidigt en av-privatisering, som i vr terminologi skulle kunna beskrivas som en frskjutning frn ego-centrism mot alteritet och, som Hutcheon senare sger, en med-mnskligare humanism som ocks innefattar det frmmande hos den andre (s 68f). Frn textens synpunkt innebr det att interaktionen text/lsarroll fokuseras:
Otvivelaktigt skulle mnga postmoderna romaner ge std fr en sdan uppfatt- ning om lsaktens vikt [---] I betonandet av mottagarens roll undertrycker postmoderna verk emellertid inte produktionsproessen. Frestllningen om konstnren som unik och ursprungligt skapande klla fr en slutlig och auktoritativ mening kan mycket vl vara dd, som Barthes hvdade. [---] Icke desto mindre r det mjligt att argumentera att denna position av diskursiv auktoritet nnu fortlever, eftersom den r inkodad i yttrande- akten sjlv. I kande omfattning har denna paradox sjlv kommit i fokus fr myck- en postmodern konst och teori: samtidigt med en allmn avsttning av misstnkt auktoritet och centrerat och totaliserat tnkande bevittnar vi ett frnyat estetiskt och teoretiskt intresse fr de interaktiva krafter som r inblandade i produktionen och receptionen av texter. (s 77)

fundamentala addressivitet (addressivity) som Michael Holquist i boken Dialogism (1990) utlgger hos Michail Bachtin.52 Holquist beskriver dr en hnvndelsestruktur, som renodlas i sprkets intentionala funktioner, men enligt Bachtin i sjlva verket prglar hela den mnskliga tillvaron: Att frst tillvaron som adresserad till mig betyder inte att jag r en passiv behllare i vilken hndelser faller ner som brev i brevldan. Adressivitet betyder snarare att jag r en hndelse, hndelsen att konstant svara p yttranden frn de olika vrldar jag genomkorsar. Adressivitet implicerar inte bara att medvetande alltid r medvetande om ngonting [kurs BA], utan att tillvaron sjlv alltid r tillvaron av ngonting [kurs BA]. [---] Och p det mentala livets hgsta niv gller det fortfarande att ingenting betyder ngonting innan det fr ett svar. Med andra ord, adressivitet r uttryckskraft; vad vi brukar kalla liv r [] en aktivitet, dialogen mellan hndelser riktade till mig p den srskilda plats jag upptar i tillvaron och uttrycket fr mitt svar p sdana hndelser frn denna unika plats. (s 48f) Att tillvaron r adresserad innebr allts att den mter mnniskan som bde intentionalt och sprkligt strukturerad: den r inte bara en hndelse utan ett yttrande (s 27; se vidare nedan). Den bokstavligen yttrar sig i en serie bjudande menings-hndelser, som mnniskan har att frhlla sig personligt tolkande och svarande till som till varje annat tilltal. Men svaret mste samtidigt ta in tilltalets redan givna, frmmande aspekter och i den meningen vara opersonligt. Ty att svara r enligt Bachtin att inrtta sig i en socio-kulturell situation med vanor, konventioner och erfarenhetsmnster som den enskilde delar med andra; det r att rra sig fritt i en frformaterad struktur av adressivitet. Denna villkorliga frihet, skriver Holquist, prglar ocks den talade och skrivna diskursen i lingvistisk mening det individuella yttrandet som parole: Det dialogiskt anvnda yttrandet r inte den fullstndigt fria valakt som Saussure frutsatte [= parole]. [---] Samtidigt som det finns visst
82

Lsarroll och kontext Diskursen r allts inte bara ett lingvistiskt fenomen eller intentionalt objekt, utan en sprkhandling och intentional akt, som frhller sig till en kulturell, social och historisk kontext: en repertoar av mer eller mindre institutionaliserade konventioner och frvntningar, som ocks inbegriper en viss lsarroll eller ett strukturellt Du. Detta innebr att diskursen blir tilltalsorienterad, genomvvd av den

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:83

utrymme fr en relativ frihet i yttrandet, s uppns det alltid i nrvaro av redan existerande begrnsningar av flera slag, [---] Ett frsta stt p vilket valets inskrnkningar gr sig pminta r det faktum att ett yttrande aldrig r ursprungligt i sig sjlvt: ett yttrande r alltid ett svar. Det r alltid ett svar p ett annat yttrande som fregr det, och r drfr alltid betingat av detta fregende yttrande, som det i sin tur kvalificerar i hgre eller lgre grad. Innan ett yttrande betyder ngot specifikt uttrycker det de allmnna villkoren fr varje talares hnvndelsefunktion [addressivity]: situationen att inte bara vara fregripen av ett sprksystem som alltid redan r dr, utan ocks av hela tillvaron, som gr det ndvndigt fr mig att svara fr den speciella plats jag upptar. (s 60) Detta Bachtinska begrepp om adressivitet illustrerar Holquist med hnvisning till de outtalade (illokutionra) markrer (protocols), som anger hur en diskurs skall tas i en konkret yttrandesituation (turntaking). Han hvdar ock explicit slktskapen mellan Bachtins sociala, kontext-orienterade sprksyn och modern talaktsteori:
[] varje slag av diskurs (talad eller skriven) r uppdelad inte bara i ord och satser utan ocks i protokoll som faststller vems tur det r att gra nsta yttrande. De olika stt p vilka talare (och skrivare) anger lmpliga punkter fr andra att svara p r naturligtvis enormt varierade, men relationerna mellan yttranden, den kon- text som gr dem meningsfulla i speciella situationer, betingas alltid av en annans potentiella svar (en grundlggande pong som ibland spelas ut i underskningar av vad som kallas turn-taking i aktuell lingvistik). Ett yttrande r allts ett grnsfenomen. Det ger rum mellan talare och r drfr indrnkt i sociala faktorer. Det betyder att yttrandet ocks befinner sig p grnsen mellan vad som sgs och inte sgs, eftersom det, i egenskap av socialt fenomen par exellence, formas av talare som utgr frn att vrdena i deras srskilda samhl- le r delade och allts inte mste bokstaveras i vad de sger. (s 60f)

grning, det r aktivt, produktivt [---] Diskursen reflekterar inte en situation, den r en situation. Varje gng vi talar aktiverar vi bokstavligen vrden i vrt tal genom processen att skriva in vr egen och vr lyssnares plats i ett kulturellt scenario. Kul- turell srart r i stnd att trnga in i sprkets i vrigt abstrakta system drfr att dialogiska yttranden inte (som i Saussures parole) r obundet tal: Saussure frbiser det faktum att det utver sprkets former ocks finns former av kombinationer av dessa former. (s 63)

Hos Bachtin frtydligas allts den sociala och pragmatiska orientering som r gundlggande i talaktsteorin, och som talaktsteorin i sin tur kan frtydliga hos Bachtin. P den grunden utbildas en litteratursyn dr den litterra egenarten uppstr i interaktionen mellan text och kontext, det vill sga i frhllandet mellan textens tilltal och en extern lsarposition s att sga inne i texten, iscensatt genom den litterra repertoar och referensram texten formellt realiseras genom. Denna lsarposition representerar d inte ngon enskild lsare utan en opersonlig lsarroll eller lsart, som svarar mot den frvntningshorisont diskursens tilltal p en gng utgr frn och riktas p (dvs Isers implied reader och Engdahls textsubjekt). Metodiskt kan denna lsarroll allts underskas och beskrivas i termer av de litterra konventioner, sprkliga traditioner och kulturella spelregler texten frhller sig till och hur de aktiveras i diskursen. Att beskriva denna lsarroll blir d detsamma som att beskriva texten (och vice versa); men den beskrivningen behver ocks en litteraturteoretisk referensram av den typ jag nu skall presentera.
2.2.3. Litteraturteori

Holquist visar ocks hur hur diskursens karaktr av social yttrandeakt hos Bachtin r ytterligt frstrkt; diskursen r inte bara satsfltan och det sagda utan ocks en social handling, men drutver en hel kultursituation:
Men en sak borde st klar: s lngt ett yttrande inte bara r det sagda, reflekterar det inte passivt en situation som ligger utanfr sprket. Snarare r yttrandet en

Hypertextualitet: Grard Genette Frst till Genettes Palimpsestes. I det kluster av transtextuella regimer han dr frtecknar r det numera vletablerade begreppet intertextualitet bara en, som d strikt bestms i termer av citat, plagiat och allusion.53 Drutver tnker sig Genette ytterligare fyra andra: para-textualitet: huvudtextens frhllande till sina sido-texter frarbeten, manuskript, tidigare versioner, noter, glossor, frord,
83

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:84

efterskrifter etc, samt till den tryckta boken hrande texter som titelblad, omslag, baksidestext etc; meta-textualitet: frhllandet text/kommentar; arki-textualitet: frhllandet text/diktart, genre, etc; samt den som skall intressera oss hr: hypertextualitet: frhllandet mellan en text och en annan redan given dold text, klich, stil eller repertoar en hypotext. Hypertextualiteten r den mest komplexa regimen i Genettes som det visar sig hgst dynamiska taxonomi: den tar in alla de vriga. Grundlggande r ett parasitrt frhllande mellan tv (eller flera) texter eller kontexter, dr den ena, hypertexten, ympar sig (se greffe) p den andra, hypotexten, till en ny text, av andra graden (au second degr), utan att drvid omvandlas till meta-text. Terminologin introduceras i kap I, som ven freligger i utdrag p svenska i Den allvarsamma parodin:54 Drmed [med hypertextualitet] avser jag alla relationer som frenar en text B (som jag kallar hypertext) med en fregende text A (som jag naturligtvis kallar hypotext), p vilken den ympar sig p ett helt annat stt n kommentaren gr. Som framgr av metaforen ympar sig och av den negativa bestmningen r denna definition helt provisorisk. Lt oss fr att angripa problemet p ett helt annat stt tillfoga det generella begreppet text av andra graden (jag avstr fr ett sdant tillflligt bruk [frn] att ska efter ett prefix som skulle kunna omfatta bde hyper- och meta-) eller text hrledd ur en annan redan existerande text. (s 22; Palimpsestes s 11f) Ympningsmetaforen innebr att hypertexten parasiterar p hypotextens betydelser, men samtidigt frndrar hypotextens natur i sjlva akten att tillgna sig den. Men frndringen framgr ur den stndigt pgende tillgnelsen, en tillgnelse som i praktiken r ett med lsakten. Hypertexten avskiljer sig drfr aldrig helt frn den andra text

den ju har att assimilera s att sga i sin egen kropp, ven om ocks kritisk distans utvecklas i ympningsrelationen. Hypertextualitetens karaktr av andra gradens litteratur br drfr inte primrt beskrivas i termer av meta-textualitet; den r i frsta hand en litterariserande regim, hur mycket den konkreta hypertexten n spelar med andra praktiker.55 Dessutom r den aktuella hypotexten sjlv ofta en hypertext, dvs ett analogt egensinnigt derivat eller rent av ett helt ntverk av sdana.56 I vrt sammanhang kan den ocks motsvara vad Michel Riffaterre kallar hypogram, det vill sga en referensram eller ett deskriptivt system, som br ett litterrt eller kulturellt betydelsekomplex utan ndvndigt ursprung i ngon specifik text.57 Hypertextualiteten r allts i hgsta grad en pragmatisk regim, helt betingad av lsarten och de litterra frvntningar som styr den. I s mtto r den ocks beslktad med paratextualiteten: paratexten r, enligt Genette, en av de viktigaste platserna fr verkets pragmatiska dimension, dvs dess stt att pverka lsaren genom ett underfrsttt genre-kontrakt (eller pakt) (Den allvarsamma parodin, s 20). Genette inlededer ocks Palimpsestes med deklarationen att bokens egentliga mne r just paratextualitet i vid mening, men med inriktning p det litterariserande hantverket och dess hypertextuella regimer (Palimpsestes, s 7). Min delhypotes antar nu att den nya 60-talsromanen i hgre grad och p annat stt n modern och modernistisk litteratur opererar med hypertextuella regimer: att hypertextualitet var den textteoretiska innebrden av slagorden om ppen konst och oren estetik. De litterra tekniker som aktualiseras under perioden borde i s fall ocks kunna analyseras i termer av hypertextualitet. Hypertextualiteten iscenstts primrt via olika imitativa eller deformerande transformationer som pastisch och parodi, och sekundrt som apokryf, simulacrum;58 men huvudgreppet r transposition. Den opererar med litterra medel, ofta vl beprvade tekniker, klicher och grepp baserade p mimesis, fiktion, berttande och illusionsestetik. Men den kan
84

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:85

ocks spela med icke- eller anti-litterra stoffer och former, som d kontextualiseras i frhllande till annan litteratur och litterr tradition. I denna regim litterariseras allts ocks det sub- eller paralitterra material som kan tas in; och p samma stt kan hypertextualiteten ven assimilera vriga transtextuella praktiker. Hypertextualiteten prglas allts av en omttlig textualitet, som genom sitt bokstavligen kroppsliga beroende av annan litteratur tenderar att omfunktionera hela diskursen till litteratur. Eftersom hypertexten tar form genom att frhlla sig till hypotexter och drvid opererar med en redan given blandad repertoar, genomvvs den ocks av historiska och samtidshistoriska spr, som korsar kronologiska och genremssiga grnser och drvid ven vidgar den litterra repertoaren. Den artar sig drfr till en anrikad dubbelskrift, ett flerskiktat palimpsest, som ocks kan avteckna sig som ett bricolage av sammanfltade textspr och tekniker:
Hypertextualiteten har p sitt stt att gra med bricolaget. [---] Lt oss bara sga att konsten att gra nytt av gammalt har frdelen att frambringa mer komplexa och kostliga [savoureux] objekt n direkttillverkade [fait exprs] produkter: en ny funktion verlagras [se superpose] och nstlar sig in i en gammal, och dissonansen mellan dessa tv samtidigt nrvarande element ger sin kostlighet t helheten. Denna dubbelhet hos objektet p de textuella relationernas plan kan framstllas genom den gamla bilden av palimpsestet, dr man p samma pergament kan se en text lgga sig ver en annan, som den inte dljer helt och hllet utan lter synas tack vare sin genomskinlighet. (Palimpsestes, s 451)

Hypertextualiteten tycks allts generera en idealtypiskt ppen och oren 60-tals-text. I egenskap av en andra gradens litteratur inbegriper den ocks en viss typ av konventionskritisk ironisk eller sjlvreflekterande regim, som tycks motsvara den som hr med till decenniets medvetenhet och engagemang. Genom sin tendens att i spelet mellan imitation och transformation omfunktionera de konventioner den opererar med, blir hypertexten alltid en kritik i handling (critique en acte). I s mtto r hypertexten ocks genomvvd av meta-textualitet. Men eftersom operationerna fretas i en inomlitterr eller litterariserande dimension, dr svl fiktion som mimetiska och illusionsestetiska grepp anvnds, och drtill den tematiska repertoaren r betydande, s blir hypertextualiteten ocks som kritisk regim mktigare (plus puissant) n de eventuella, sg, meta- och paratextuella regimer den inordnas i. Den makten hrrr inte ur en starkare egenart, utan tvrtom ur hypertextens ppenhet, det vill sga den frihet med vilken den parasiterar p andra texter.61 Denna mngstmmighet av transtextuella regimer inom ramen fr en stor textmassa, oftast en roman, r srskilt utmrkande fr transpositionen eller den allvarsamma parodin, som utgr den mest sammansatta hypertextuella praktiken.62 Transpositionen inbegriper en procedur av verfring, dr hypertextualiteten avleds eller maskeras i framtrdande tendenser till formexperimenterande, esteticism eller iddiskussion (som t ex i Ulysses eller Doktor Faustus):
Den allvarligt syftande transformationen, eller transpositionen, r utan minsta tve- kan den viktigaste av alla de hypertextuella praktikerna, om s bara [] p grund av den historiska betydelsen och den estetiska fullndningen hos en del av verken som tillkommit s. [---] Transpositionen kan dremot ing i verk av vldiga dimen- sioner, som Faust, eller Odysseus, vars textuella omfattning och estetiska och/eller ideologiska ambition till och med kan dlja eller f oss att glmma deras hypertex- tuella karaktr, och just denna produktivitet har att gra med alla de olika trans- formationsstten som den stter i verket. [---] Denna under-kategorisering [transposition] kommer emellertid inte att fungera som en hierarkisk taxonomi avsedd att inom ramen fr denna klass urskilja under- klasser, genrer, arter och sorter: p ngra undantag nr hrstammar alla enstaka transponeringar (alla transpositions-verk) samtidigt ur flera av dessa operationer

Bricolaget r ett slags phittigt fuskverk konstruerat enligt principen man tager vad man haver: en primitiv ingenjrskonst dr verblivna rester frn en frbrukad struktur byggs samman i en ny som fr det hela att verka nytt. Det hela r ocks nytt: fusket r en illusion som dljs av en annan; helheten blir allts ett palimpsest av verlagringar.59 Som palimpsest krver hypertexten ocks en speciell typ av dubbel lsart, som iscenstter vad Genette kallar en promiskus krleksakt.60

85

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:86

och kan bara hnfras till en av dem som en karaktristik av en dominant, och av eftergivenhet mot analysens ndvndigheter och dispositionens bekvmlighet. [--- ] Det handlar allts inte hr om en klassifikation av transpositionspraktiker, dr var- je individ, som i naturvetenskapens taxonomier, med ndvndighet skulle tillhra en enda grupp, utan snarare om en frteckning av deras viktigaste grundlggande egenskaper, som varje verk kombinerar som det vill, och som jag helt enkelt ska frska disponera i vad som fr mig ter sig som en ordning av kande betydelse []. (s 237f)

av efter-modernistisk fiktionsprosa, som experimenterar med med historiografiskt stoff och traditionsgivna litterra tekniker, bland annat modernismens egna. Som romantyp introduceras textformen som en hybrid av traditionell metafiktion och historiografi, p en gng innanfr och utanfr de diskurser och konventionssystem den frhller sig till:
Med detta [historiografisk metafiktion] avser jag dessa vlknda och populra ro- maner som bde r intensivt sjlv-reflexiva och likvl paradoxalt infrlivar historis- ka hndelser och personer: The French Lieutenants Woman, Midnights Children, Ragtime, Legs, G., Famous Last Words. I flertalet vetenskapliga verk om postmode- rism r det berttande i litteratur, historia eller teori som vanligen har sttt i fokus fr uppmrksamheten. Historiografisk metafiktion infrlivar alla dessa tre omrden: det vill sga, dess teoretiska sjlvmedvetenhet om historia och fiktion som mnskliga konstruktioner (historiografisk meta-fiktion) har jmnat marken fr nytnkande och omarbetning av det frflutnas former och innehll. [---] den arbe- tar alltid inom konventioner i syfte att bryta ner dem. Den r inte enkelt meta- fiktiv; inte heller bara en annan version av den historiska romanen eller den icke- fiktiva romanen. (s 5)

De former, grepp och teman som aktualiseras r repertoarestetiskt givna, men de genomgr i terbruket en genomgripande, kumulativ transformation, dr hela inventariet av transtextuella praktiker kan aktualiseras i hypertextualitetens regim, utan att enskildheterna kan isoleras frn varandra. Begreppet hypertextualitet frefaller allts som gjort fr analys av 60-talets ppna och orena texter, i synnerhet d romanlitteraturen. Men sammanhanget hos Genette r frsts transhistoriskt, och jag har drfr adapterat termen med tanke p underskningsmaterialets historiska srart. Mitt kunskapsintresse gller sledes inte Genettes (eller ngon annans) teori och metod, utan de textteoretiska och genremssiga frutsttningarna fr den svenska 60-talsromanen. Dem vill jag d underska i ett formhistoriskt perspektiv som ett fr klltexterna anpassat begrepp om hypertextualitet br kunna bidra till att klargra.63 Historiografisk metafiktion: Linda Hutcheon Linda Hutcheons poetik rubriceras som post-modernistisk, men beskriver ingen brytning med modernismen utan snarare ett repertoarestetiskt, reflexivt och prvande frhllande till en modern litterr tradition. Det r denna inriktning som gr A Postmodern Poetics anvndbar fr min underskning, dr stridsfrgan om postmodernismen saknar intresse.64 Hutcheons bok r mindre en poetologisk programskrift n en analytisk studie av ett stort antal (frmst anglosaxiska) romantexter frn efterkrigstiden. Begreppet historiografisk metafiktion avser en sjlvreflekterande och lsaktsorienterad typ

Historiografisk metafiktion sker sig ena sidan till litteraturens marginaler (demarginalize the literary, s 108) genom att i texten konfrontera den litterra repertoaren svl formellt som tematiskt med den narrativa historieskrivningen. andra sidan nrmar den sig i denna marginal litteraturen p nytt, eftersom de narrativa konventionerna ju sjlva r litterra, baserade p en realistisk mimesisestetik, som den historiska texten delar med den borgerliga illusionsromanen. Det rr sig allts om ett gemensamt skrivstt, frdelat p tv genremssigt olika typer av diskurser, historieskrivning och fiktion. Som litterra yttranden opererar de med olika kontexter och referensramar, som ocks inbegriper tv olika sanningsbegrepp. Men drfr har de ocks lika stort (eller litet) sanningsvrde i relation till sin relevanta litterra resp historiska referensram eller kontext. Och eftersom denna kontext sjlv utgrs av andra skriftliga diskurser, s r sanningsvrdet inte autonomt: varken absolut eller relativt, utan just relationellt.

86

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:87

I historiografisk metafiktion omfunktioneras p s vis bde det klassiska och moderna referensproblemet den estetiska misstro mot fiktionen och berttarrollen som prglat exempelvis senmoderistisk radikal metafiktion verflyttas till en kunskapskritisk dimension, dr traditionella berttargrepp fr en ny uppgift, samtidigt som frestllningen om konstnrlig originalitet problematiseras:
I medveten kontrast till vad jag skulle vilja kalla senmodernistisk radikal metafik- tion sker historiografisk metafiktion demarginalisera det litterra genom bde formell och tematisk konfrontation med det historiska. [---] nittonhundratalet kan sgas ha givit upphov till bde den realistiska romanen och den narrativa historie- skrivningen, tv genrer som delar en nskan att vlja, konstruera en sjlvtillrcklig och stngd narrativ vrld som skulle vara representativ men nd skild frn erfa- renhetens och den historiska processens vxlingar. Idag delar historia och fiktion ett behov att prva just dessa frutsttningar. [---] Historiografisk metafiktion antyder att sanning och falskhet kanske faktiskt inte r rtt termer fr diskussion av fiktion, men inte av de skl som anfrts [] [av forma- lister]. Postmoderna romaner [] hvdar ppet [] att det sllan freligger falsk- het i sig, bara andras sanningar. Fiktion och historia r berttanden skilda t ge- nom sina ramverk [], ramar som historiografisk metafiktion frst etablerar och sedan korsar genom att stta fram bde fiktionens och historieskrivningens genre- kontrakt. De postmoderna paradoxerna hr r komplexa. Interaktionen mellan det historiografiska och det metafiktiva lter frkastandet av ansprken frn bde au- tentisk representation och inautentisk kopia komma i frgrunden i lika mn, och sjlva innebrden av konstnrlig originalitet utmanas lika kraftfullt som den hi- storiska referentialitetens genomskinlighet. (ss 108-110)

giska autonomi fr att i stllet terinsttas i en fenomenologisk och medvetandehistorisk kontext:

Frst och frmst verkar historiografisk metafiktion privilegiera tv stt att bertta, vilka bda problematiserar hela begreppet om subjektivitet: mngfaldiga syn- vinklar [] eller en ppet kontrollerande berttare []. I ingetdera fallet finner vi emellertid ett subjekt som litar p sin frmga att veta ngot skert om det fr- flutna. Detta innebr inget verskridande av historien, utan ett problematiskt in- skrivande av subjektiviteten i historien. [---] postmodernismen etablerar, tskiljer och slutligen upplser stabila berttarrster (och kroppar), som anvnder minnet fr att ska skapa mening i det frflutna. Den bde installerar och sedan undergr- ver traditionella begrepp om subjektivitet; den bde hvdar och r kapabel att skingra den enhet i mnniskans tillvaro genom vilken det var tnkt att hon skulle kunna utstrcka sin verhghet till det frflutnas hndelser (Foucault []). (s 117f)

Denna nya interaktionistiska historiesyn innebr allts inte att historieskrivningen frkastas, utan tvrtom att ocks den historiografiska textens egen historiska och kulturella kontext uppmrksammas, allts de historiografiska och litterra konventioner som historiografens skrivande realiseras genom. Historiografisk meta-fiktion opererar drfr med ostentativt subjektiva eller (omvnt) anonymt prismatiska berttarperspektiv, som markerar en typ av kritisk sjlvreflexion. Denna avtecknar sig som en problematiserad inskription av subjektiviteten i historien (s 117), men eftersom skrivandet inte uppfattas som en psykologisk akt, s problematiseras drvid inte bara romantiska och moderna frestllningar om konstnrlig originalitet, utan ven sjlva subjektsbegreppet; det mister sin psykolo-

Historiografisk metafiktion baseras i s mtto p en kontextorienterad ontologi av texter och textuella konventioner, dr historiska fakta uppfattas som konstituerade genom begreppsliga matriser, till skillnad frn hndelser, som visserligen r verkliga, men i sin rena form helt ostrukturerade och drfr obegripliga och omjliga att terge som skrift. Fakta mste allts skapas ur hndelser och artar sig som text i s mtto till fiktioner. Men fiktionerna r inte fritt fabulerade utan styrs av just de historiografiska genrekonventioner som matriserna producerar. Begreppsliga matriser r allts historieskrivningens bde kunskapsteoretiska och litterra instrument p samma gng som genrens ndvndiga frutsttning. Men de r ocks konventionella. I vetenskaplig historieskrivning r de begreppsliga redskap, men ocks relaterade till en bred, historiskt anrikad kulturell och litterr repertoar, som ven inbegriper matriserna sjlva. Det r denna repertoar som nu historiografisk metafiktion gr konventionskritiskt terbruk av fr att komma till tals med det frflutna:
Historiografisk metafiktion, liksom bde historisk fiktion och berttande historia, kan inte undvika att ta itu med problemet med stllningen av sina fakta och ka- raktren av sin evidens, sina dokument. Och uppenbart relaterad till den frra r frgan om hur dessa dokumentra kllor utvecklas: kan de terges objektivt, neut- ralt? Eller mste tolkning oundvikligen tillkomma i och med narrativiseringen? Den kunskapsteoretiska frgan om hur vi knner det frflutna hr samman med den

87

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:88

ontologiska om den status som spren av detta frflutna har. [---] Historiografisk metafiktion framkastar en distinktion mellan hndelser och fakta som ocks mnga historiker gr. Hndelser [] konfigureras till fakta genom att relateras till begreppsliga matriser i vilka de mste bddas in fr att kunna rknas som fakta ([Peter] Munz []). Historiografi och fiktion [] konstituerar de freml som upp- mrksammas; [] de beslutar vilka hndelser som skall bli fakta. [---] [] Det r just denna skillnad mellan mellan hndelser (som saknar mening i sig sjlva) och fakta (som ges mening) som postmodernismen envist stller i frgrun- den. [---] Till skillnad frn den dokumentra romanen [] strvar det jag kallat postmodernistisk fiktion inte att bertta sanningen ([Barbara] Foley []) s mycket som att ifrgastta vems sanning som berttas. Den frbinder inte denna sanning med ansprk p empirisk giltighet s mycket som prvar grunden fr var- je ansprk p sdan giltighet. [---] Fakta r inte givna utan konstruerade genom den typ av frgor vi stller till hndelser (H. White []) [---] Vad postmoderna dis- kurser fiktiva och historiografiska frgar r: hur kan vi ha kunskap om och komma till tals med en sdan komplex sak [som det frflutna]? (s 122f)

P romantextens niv motsvaras slunda historiografins konventionella matriser av litterra grepp, exempelvis 1800-tals-realismens. Som litteratur opererar historiografisk metafiktion drfr i marginalen av bde meta-romanens och den historiska romanens genrebestmda vrldar, med en ver-determinerad eller mngdimensionell referens som fljd. Det beror p att denna metafiktion visar att historiografins grundlggande distinktion mellan fakta och hndelser inte kan upprtthllas p textens niv. Ty hndelser r visserligen verkliga, men de kan inte skrivas, annat n som filtrerade genom konceptuella matriser som gr dem till fakta, allts till fiktion och litteratur. Den noggranne kllforskaren utforskar i dokumenten definitionsmssigt aldrig hndelser, utan textualiserade spr av hndelser, det vill sga en viss typ av litteratur. Drfr r d ocks fiktionstexter i viss mening historiska: fiktiva fakta liksom historiografiska refererar till textualiserade entiteter, frankrade i en given kulturell och litterr repertoar, och anrikas under historiens gng av tradition och receptionshistoria. Denna typ av eftermodernistisk konceptualisering gr varken historieskrivningen mindre sann eller litteraturen mindre litterr, men genom den avtecknar sig bdadera annorlunda:

Generellt sagt rr sig all metafiktiv sjlv-reflexivitet och sjlv-representation mot att ifrgastta svl sjlva existensen av utom-textlig referens som dess natur. Men historiografisk metafiktion komplicerar detta ifrgasttande. Historien erbju- der fakta tolkade, betecknande, diskursiva, textualiserade tillverkade av ra hndelser. r historiografins referent d fakta eller hndelser, de textualiserade spren eller erfarenheten sjlv? Postmodernistisk fiktion spelar med denna frga utan att ngonsin lsa den fullt ut. Den komplicerar d frgan om referensen p tv stt: i denna ontologiska frvxling (text eller erfarenhet) och i dess verbe- stmning av hela referensbegreppet (vi finner sjlvreferens, intertextualitet, histo- riografisk referens osv). Det finns allts en spnning inte bara mellan det verkliga och det textualiserade, utan ocks inom ett antal olika slag av referens. [] Metafiktion lr sina lsare att se alla referenser som fiktiva, som frestllda. Det motsvarande formalistiska perspektivet argumenterar, som Genette ([i Narra- tive Discourse: An Essay on Method] 1980, 227-30), att i all fiktion kan historiska karaktrer samexistera med fiktiva inom romanens kontext drfr att de dr r understllda fiktionens regler. Men jag skulle fortfarande vilja hvda att det finns en viktig skillnad i allusiv resonans mellan hertigen av Windsor och Mauberly. Vad de har gemensamt r att deras allusioner gller intertexter: historiska i ena fal- let, och litterra i det andra. Bda refererar de, med andra ord, (nu) till textualise- rade entiteter. (s 153)

Historiografisk metafiktion uppfattar allts det frflutna som ett ppet system av intertexter och historien sjlv den historia av skrivna fakta som vi kan ha kunskap om som en intertextuell process (transtextuell, skulle nog Genette hr sga, eftersom det rr sig om mnga olika men sammanfltade praktiker). Men eftersom dessa intertexter successivt avlses genom nya begreppsliga matriser, och drvid dess vrld av fakta omstruktureras bde i konceptualiseringens och skrivandets regim, s opererar intertextualiteten i historiografisk metafiktion med ett formsprk som aktualiserar det frflutna i sjlva akten att skriva in det i en ny kontext. Denna typ av metafiktion kan drfr fungera historiografiskt ven i en samtidsmilj, rimligen ven utan en distinkt repertoar av konventionella historiografiska data: hr r det sjlva de litterra greppen som historiseras. I det att den historiografiska och litterra diskursen i s mtto tillgnar sig vissa av varandras anlag i den pgende texten, s avtecknar de sig ocks som ympade p varandra. Med Genette skulle vi d hr kunna sga, att den nya fiktionsprosans p en gng
88

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:89

meta-litterra och historiografiska karaktr i sak iscenstts genom olika former av hypertextualitet. Hutcheon betonar ocks dess pragmatisk-didaktiska regim:65
Postmodern intertextualitet r en formell manifestation av bde nskan att sluta klyftan mellan frflutet och nrvarande och nskan att skriva om det frflutna i en ny kontext. Det r inte en modernistisk nskan att ordna det nrvarande genom det frflutna eller lta det nrvarande framst som torftigt i kontrast till det fr- flutnas rikedom []. Det r inte ett frsk att tmma eller undvika historien. I stl- let rr det sig om en direkt konfrontation med litteraturens frflutna och histo- riografins, ty ven den hrrr ur andra texter (dokument). Den brukar och miss- brukar dessa intertextuella ekon genom att skriva in deras kraftfulla allusioner och sedan undergrva den kraften genom ironi. [---] Men till vad refererar sjlva sprket i historiografisk metafiktion? Till en vrld av historia eller fiktion? [---] Historiens referenter antas vara verkliga; fiktionens inte. Men [] vad postmoderna romaner lr r att de i bda fallen p sin frsta niv fak- tiskt refererar till andra texter: vi knner det frflutna (som verkligen existerade) bara genom dess textualiserade kvarlevor. Historiografisk metafiktion problemati- serar referensens aktivitet genom att vgra bde att stta referenten inom paren- tes (som surfiction skulle gra) och att frossa i den (som icke-fiktiva romaner skul- le). Detta r inte att tmma sprket p mening []. Texten kommunicerar fortfa- rande det gr den i sjlva verket mycket didaktiskt. Hr freligger inte s mycket en frlust av tron p en signifikant yttre verklighet [Graff] som en frlust av tron p vr frmga att (oproblematiskt) knna till den och fljaktligen representera den sprkligt. Fiktion och historia skiljer sig inte t i detta avseende. Postmodern fiktion stller ocks nya frgor om referens. Sprsmlet r inte lng- re till vilket empiriskt reellt objekt i det frflutna refererar historieskrivningens sprk?; det r snarare vilken diskursiv kontext skulle detta sprk kunna tillhra? Till vilka tidigare textualiseringar mste vi referera? (s 118f)

ett eller annat eget ego, utan genom att stta skrivandets Du (the you ) i centrum:
Alldeles som dessa [] typer av referens grsar till eller verlappar andra p des- sa historiografiskt metafiktiva referensrutter, s antyder denna textualiserade extratextuella referens en [] del av det ntverk [] som jag kallat hermeneutiskt. [] Detta pekar ppet p varfr en statisk referensmodell mste undvikas, ty vi kan inte bortse frn den hermeneutiska processens roll i lsandet: historiografisk metafiktion refererar inte bara p textuella (dvs, resultatmssiga) stt (intra-, in- ter-, auto-, extra-). Den postmodernistiska textens sjlvmedvetna tervndande till performativa processer och till yttradeaktens helhet krver att lsaren, Du-et, inte lmnas utanfr, inte ens nr den tar itu med frgor om referens. Det finns allts en sorts referens till lsarens diskursiva situation som flyttar stu- diet av referenten bort frn de individuella ordens och namnens niv till diskur- sens. [---] Vad jag menar r [] fiktionsvrldens interaktion med lsarens verkliga vrld. Ord krokar i vrlden, tminstone p en niv, genom lsaren, och detta r lika sant fr historiografi som fr fiktion. Det r p denna niv som den ideologiska kri- tiken, avmystifierandet av det naturliga och det givna, kan operera. P detta stt undviker historiografisk metafiktion sjlvreferensens cul-de-sac [], risken att bli ett sjlv-uttmmande berttande []. Varje ideologiskt radikal mjlighet till frndring i Brechts mening skulle bli direkt uppknuten till denna typ av hermeneutisk referens. [---] Postmoderna diskurser bde installerar och sedan prvar vra traditionella kunskapsgarantier genom att avslja deras luckor och cirkulariteter. De antyder inget privilegierat tilltrde till verkligheten. Det verkliga finns (och fanns), men vr frstelse av det r alltid betingad av diskurser, av vra olika stt att tala om det. (s 156f)

Denna hypertextualitet opererar allts med en textualiserad referens till en vrld av texter, som aktualiserar ett ntverk av annan litteratur, men ocks producerar ett litterrt tilltal, som hnfr sig till den pgende diskursen som implicit lsakt: till lsarens diskursiva situation. Som meta-fiktion r denna prosa d ingalunda sjlvrefererande, utan tvrtom upptagen av iscensttningen av texten som pgende yttrandeakt (diskurs) och drigenom primrt orienterad mot ngot annat n sig sjlv. I det att den uppmrksammar sig sjlv som performativ process i frd med att skapa den tilltalssituation den samtidigt R, realiseras den som text inte genom att producera

Som sdan dubbelriktad diskurs visar sig allts historiografisk metafiktion ocks ha en textualiserad extra-textuell referens, som i texten avskuggar den andres externa position. Den tankeformen aktualiserar Bachtins begrepp om adressivitet och dialogiskt tilltal och drmed hans alteritetstnkande.66 Alteritet: Michail Bachtin Den Bachtinska dialogiciteten r numera ven i Sverige en s vletablerad romananalytisk kategori att ytterligare ord i saken hr borde vara verfldiga. Ordbruket r emellertid inte entydigt, och jag vill drfr avgrnsa min anvndning av termen.67 Viktigt fr det perspektiv jag vill anlgga r att begreppet dialogicitet hos Bachtin inte
89

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:90

(liksom ej heller i Hutcheons Bachtin-lsning) syftar ngon informationsteknisk eller kommunikationspsykologisk frestllning om verfring av mening, budskap eller avsikter; ej heller syftas ngon romantisk-psykologisk frestllning om samtalet som medium fr sjlslig sympati eller frening.68 Dialogiciteten r i sig sjlv inget sprkligt fenomen, utan en alter-orienterad relation som bestmmer en hel verklighetsuppfattning som vi sett (ovan, kap 2.2.2) i termer av adressivitet. Men denna i sanning dialogiska vrld prglas inte av harmonisk frening; den r stridbar och strv, byggd av skillnader. Michael Holquist sammanfattar:
En dialogisk vrld r en vrld dr jag aldrig helt och hllet kan f som jag vill, och drfr finner jag mig sjlv indragen i konstant interaktion med andra och med mig sjlv. Sammanfattningsvis baseras dialogism p det socialas primat och anta- gandet att all mening uppns genom strid. Det r allts en strng filosofi. [---] Men just den annanhet [otherness] som ibland gr den till en version av stoicismen r ocks det som frskrar oss att vi inte r ensamma. Dialogism r ytterst en kun- skapsteori grundad i ett kryphl, ty det finns varken ett frsta eller sista ord. Dia- logens kontexter r utan grns. [---] I varje nrvarande gonblick av dialogen finns det massor av glmda meningsmngder, men de kommer att framkallas igen vid ett givet gonblick i dialogens senare lopp, d den skall tillfras nytt liv. Ty ingen- ting r absolut dtt: varje mening kommer en dag att fira sin hemkomst. (Dialo- gism, s 39)

storiskt anrikad yttrandesituation. Texten stts d fram som en illokutionr yttrandeakt, genomvvd av en social och kulturell kontext av frvntningar och frpliktelser; och den kontexten befinner sig d p en gng innanfr och utanfr det pgende yttrandet och dess intentionala scen.69 Konstnrligt skapande i den dialogiska vrlden krver med andra ord en repertoarestetik. Den Bachtinska dialogiciteten utgr d en historisk, fenomenologisk, talaktsteoretisk och inte minst retorisk dimension av texten varje text som p en gng sprkligt material, kulturell repertoar, skriftlig yttrandeakt och litterrt tilltal.70 Detta tilltal kan vara nog s existentiellt, och bakgrunden hos Bachtin r rentav kristen, prglad p det evangeliska Ordet.71 Men Ordets tilltalsfunktion dialogiciteten uppstr ur alteriteten (otherness) och tilltalets svarsberedskap (responsiveness), allts ur den mngfaldiga sprkliga repertoar av andras ord som texten i egenskap av yttrande p en gng bearbetar, assimilerar, besvarar och riktas p. Det r ocks r denna dubbelriktade alteritet eller annanhet som romangenren spelar med p ett srskilt stt. I Bachtins mest intrngande romanteoretiska arbete, Discourse in the Novel (1934-1935), heter det: Ett ords dialogiska orientering bland andra ord (med alla sorter och grader av annanhet) skapar en ny och signifikant konstnrlig potential i diskursen, skapar potentialen fr en srskild typ av prosa, som har funnit sitt fullstndigaste och djupaste uttryck i romanen. (s 275) I romanen yttrar sig denna annanhet redan p den sprkliga ytan i brottet mot det traditionella kravet p en enhetlig stil. Spelet mellan stilarter i romanen frtydligar den inbyggda dialogiciteten hos Ordet i varje konkret diskurs eller yttrandeakt, hur monologiskt den n stts fram. Denna kontextuellt betingade dialogicitet frsummas i traditionell stilistik:

Dialogiciteten frammanar allts det andra och frmmande och iscenstter en interaktion mellan skillnader, dr ingenting eget bestr. I en dialogisk vrld har det ena tillgng till sig sjlvt bara genom skillnaden till det andra. Men skillnaden frenar: den dialogiska vrlden r byggd av social interaktion och drmed i grundlggande mening intentionalt strukturerad. Dr pgr en stndig korsning och omkastning av positioner, men ingenting frintas: det som gr under bevaras i den historiska kontexten, dr det anrikas fr att senare framtrda i nya former. Men den dialogiska vrlden r ocks sprkligt strukturerad Dialogicitet r otnkbar utanfr sin relation till sprket, skriver Holquist i Dialogism (s 40). I sprket, kunde vi d sga, framtrder dialogiciteten som ett intentionalt spel av skillnader i en receptionshi-

90

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:91

Som ordet behandlas i traditionellt stilistiskt tnkande erknner det bara sig sjlv (dvs, bara sin egen kontext), sitt eget objekt, sitt eget direkta uttryck och sitt eget enhetliga och enskilda sprk. [---] Men inget levande ord frhller sig till sitt objekt p ett enskilt stt: mellan ordet och dess objekt, mellan ordet och det talande subjektet, finns en elastisk omgivning av andra, frmmande ord om samma objekt, samma tema, och detta r en omgivning som det ofta r svrt att trnga igenom. Det r just i processen av levande interaktion med denna specifika omgivning som ordet kan individualiseras och ges stilistisk form. Sannerligen, varje konkret diskurs (yttrandeakt) finner det objekt den riktas p som vore det redan verdraget av kvalifikationer, ppna fr meningsutbyte, laddade med vrde, som vore det redan insvept i en frdunklande dimma eller, tvrtom, upplyst av frmmande ord som redan har yttrats om det. Det r insnrjt i, genomkorsat av delade tankar, synvinklar, frmmande vrdeomdmen och accenter. Som riktat p sitt objekt intrder ordet i en dialogiskt upprrd och spnningsfylld omgivning av frmmande ord, vrdeomdmen och accenter, vver sig in och ut ur komplexa inbrdes frhllanden, gr samman med ngra, ryggar tillbaka fr andra, korsar ter en tredje grupp: och allt detta kan p avgrande stt forma diskursen, lmna spr i alla dess semantiska lager, komplicera dess uttryck och pverka hela dess stilistiska profil. (s 276. Jfr v kritiken av stilens renhet, ss 293f, 347, 367f) Som sprkligt tilltal drar Ordet till sig en mngfald delvis stridiga betydelser (heteroglossia) som gr det dubbelrstat; och denna alteritet hos Ordet omstts med srskild kraft i romanen som en heteroglott och polyfon hybridgenre. I Discourse definieras romanen som en konstnrligt organiserad mngfald av sociala talsprktyper, dr olika dialekter, stilar och jargonger presenteras i sin srart, men ocks i en stndig utvxling av tilltal och betydelser:72

Romanen kan definieras som en mngfald av sociala sprktyper (ibland ven en mngfald av sprk) och en mngfald av individuella rster, konstnrligt organiserade. Den inre skiktningen av varje enskilt nationalsprk i sociala dialekter, karakteristiska gruppbeteenden, yrkesjargonger, beslktade sprk, sprk fr olika generationer och ldersgrupper, tendentisa sprk, auktoriteternas sprk, sprk fr olika kretsar och vergende moden, sprk som tjnar dagens specifika socio-politiska syften, [] denna inre skiktning, som r nrvarande i varje sprk vid varje given tidpunkt i dess historiska existens, r en oundgnglig frutsttning fr romanen som genre. Romanen orkestrerar alla sina teman, helheten av den vrld av freml och ider som gestaltas och uttrycks i den, i termer av den sociala mngfald av sprktyper [raznorecie] och de skiljaktiga individuella rster som florerar under sdana betingelser. Auktorialt tal, berttartal, inskjutna genrer, karaktrernas tal r bara dessa grundlggande kompositionella enheter genom vilka heteroglossi [raznorecie] kan komma in i romanen; envar av dem medger en mngfald av sociala rster och en bred variation av deras frbindelser och inbrdes relationer (alltid mer eller mindre dialogiserade). Dessa srskiljande frbindelser och inbrdes relationer mellan yttranden och sprk, denna temats rrelse genom olika sprk och sprktyper, dess sprngning i sm bckar och droppar av social heteroglossi, dess dialogisering detta r det grundlggande knnetecknet i romanens stilistik. (s 262f) I romanen realiseras allts varje individuellt ord frst i tilltalets sociala och fr-ytterligade diskurs. De individuella sprken i en roman fiktionens mimetiska svl som berttandets diegetiska prglas drfr sjlva av en olik- eller annan-sprklighet, en heteroglossi, som innebr att den enes tal alltid genomkorsas av den andres sprk. Denna interaktion utvecklas ocks mellan berttartekniskt tskilda niver av diskurser:

91

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:92

Vl infrlivad i romanen (oavsett formerna fr infrlivandet), r heteroglossi den enes tal i en annans sprk, och tjnar d syftet att uttrycka auktoriala avsikter, men p ett brutet stt. Sdant tal utgr en srskild typ av dubbelrstad diskurs. Den betjnar tv talare p samma gng och uttrycker samtidigt tv olika avsikter: den direkta avsikten hos den talande karaktren, och den brutna hos frfattaren. I en sdan diskurs freligger tv rster, tv betydelser och tv uttryck. Och hela tiden r dessa tv rster inbrdes dialogiskt relaterade, de s att sga vet om varandra (alldeles som tv parter i en dialog vet om varandra och struktureras i termer av denna msesidiga vetskap); det r som uppehll de faktiskt en konversation med varandra. Dubbelrstad diskurs r alltid internt dialogisk. (s 324) Men denna dialogiska annanhet gr det ocks omjligt att tillgna sig Ordets tilltal som autonom, entydig eller frdig, mening. Den dialogiska diskursen r bde outtmlig och oversttlig, varfr det dubbelrstade ordets innebrd inte kan hmtas fram isolerad frn den mngstmmiga diskursen (s 330). Meningen ges hr ej i grammatiken, utan i sjlva yttrandeakten, och terfinnes i den totala sprkliga diskursen som en tilltalspotentialitet som den grundlggande heteroglossi som innebor i faktiskt sprk (s 327):73 Den dubbelrstade diskursens tvetydighet r dialogiserad frn insidan, mttad med dialog, och kan i sjlva verket ge upphov till dialoger som innefattar reellt tskilda rster []. n mer: dubbelrstadheten tms aldrig ut i dessa dialoger, den kan inte fullt ut dras fram ur diskursen varken genom en rationell, logisk berkning av de individuella delarna eller genom distinktioner mellan de olika delarna i en monologisk enhet av diskursen (som sker i retoriken); inte heller genom ett definitivt klipp mellan ordbytena i en avgrnsad dialog, s som sker p teatern. ven om autentisk dubbelrstadhet ger upphov till dialoger i romanprosa s tms den aldrig ut i dessa dialoger, utan stannar kvar i diskursen, i sprket, likt en dialogisk klla som aldrig frtorkar ty diskursens inre dialogicitet r

ngot som ofrnkomligen tfljer sprkets sociala, motsgelsefullt historiska tillblivelse. (s 330) Allt sprk r, enligt Bachtin, diskursivt drfr att det rr sig mot yttrandet i det dialogiska Ordet. Men Ordet kommunicerar ingenting som kan flyttas mellan medvetanden likt mbler mellan tv hus; ej heller uttrycker det ett individuellt psyke:74 Romanfrfattaren renar inte orden frn avsikter och tonfall som r frmmande fr honom, han frstr inte de frn av social heteroglossi som finns inbddad i ord. (s 298) Den som kommer till tals i romanens ord r allts inte frfattaren utan sprkgemenskapen; dr buktalar frfattaren genom sprket: Frfattaren talar inte p ett givet sprk [], utan talar, s att sga, genom sprket, ett sprk som p ngot mer eller mindre materiellt stt har blivit objektiverat, ett sprk som han bara buktalar [ventriloquates]. (s 299) Ordet framtrder p s vis som ett frmmande och ppet ord, tillhrigt alla och ingen. Den heteroglotta eller oliksprkliga diskursen r allts p en gng personlig och opersonlig, och genomkorsas i s mtto av centraliserande och decentraliserande tendenser (s 272). Det betyder att alla individuella perspektiv samtidigt omgrupperas frn en alterorienterad position och inifrn genomsyras av annanhet (s 325f). De mnskliga motsttningar som denna ordets dialogiserade ambiguitet medfr hrrr allts inte ur individuella missfrstnd, utan ur otmjda element i den sociala heteroglossin och kan d ven frsts p nytt stt genom den: [] sdana motsttningar mellan enskilda viljor och sinnen snks ner i social heteroglossi, de begreppslggs p nytt genom den.. Motsttningar mellan individer r bara krusningar p ytan av den sociala heteroglossins otmjda element, ytmanifestationer av de element som spelar med sdana individuella motsttningar, gr dem motsgande, mttar deras deras medvetenhet och diskurser med en mer grundlggande sprklig mngfald. (s 326)
92

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:93

Ordet skall drfr inte frsts som frdig mening, utan mtas som socialt tilltal; det skall tillgnas i en svarande frstelse (responsive understanding, s 280), det vill sga bearbetas frn lyssnandets alterorienterade position. Det mste d ocks avlyssnas just som ett ord utifrn, som en annans ord: som ett frmmande tilltal frn den andre, som inte r Jag men ett annat sprk; och detta andra sprk blir p motsvarande stt genomsyrat av mitt: Som levande, socioideologiskt och konkret fenomen, som oliksprklig mening, befinner sig sprket fr det individuella medvetandet p grnsen mellan sjlvt och andra. I sprket r ordet till hlften ngon annans. Sprket r drfr inte neutralt utan verbefolkat av intentionalitet: Sprket r inte ett neutralt medium som fritt och ltt vergr till det privata omrdet fr talarens intentioner; det r befolkat verbefolkat med andras intentioner. (s 294) I egenskap av social interaktion r diskursen i Bachtins version s genomvvd av responsiv alteritet att svaret i sjlva verket fregriper tilltalet: primatet tillhr svaret (s 282). Varje yttrande bestms av det redan sagda, vare sig det framkallats av den konkreta situationen hr och nu eller anrikats i de ord som valts fr det tilltal som ppnar situationen.75 Varje yttrande r allts en akt av responsivt frstende, dr det som i frvg frsts inte bara r ett sprk utan ocks en tankeform, en frvntningshorisont, och en frestllningsvrld. Vad Bachtin i sak beskriver med sitt begrepp om responsive understanding r diskursens intentionalitet som illokutionr akt: den tilltalskraft ett yttrande exponerar s snart det stts fram som ikuggat. Vad han betonar r att denna intentionalitet r dubbelriktad, eller kanske genomtrngd av ett helt spektrum av olika riktadheter som reflekterar varandra i det konkreta yttrandet men hrrr frn den sociala sprksituationen och den illokutionra roll denna krver: Den autentiska omgivningen till ett yttrande, den omgivning dr det lever och tar form, r dialogiserad heteroglossi, anonym och so-

cial som sprket, men samtidigt konkret, fylld med specifikt innehll och accentuerad som ett individuellt yttrande. (s 272) Men denna illokutionra eller socialt reglerade roll krver ocks att ett responsivt frstende infriar de rollfrvntningar som bestms av saken och situationen med hnsyn till tilltalets egenheter och den andres personliga avvikelser frn saken, situationen och sin roll.76 Det rr sig allts om ett spel med illokutionra frvntningar, dr yttrandet kan frhlla sig till en annans begreppsliga system p olika stt. Svarets repertoar r given av situationen, men det kan i det konkreta yttrandet frses med olika typer av kraft: utom den konventionellt frvntade ocks exempelvis en empatisk, eller polemisk. Det egna yttrandet konstrueras i det lget p frmmande mark:77 Ett aktivt frstende, som assimilerar det aktuella ordet i ett nytt begreppsligt system, tillhrigt den som strvar att frst, [ett sdant frstende] etablerar allts en serie komplexa inbrdes relationer, samstmmigheter och dissonanser med ordet och berikar det med nya element. Det r precis ett sdant frstende talaren rknar med. Drfr r hans orientering mot hraren en orientering mot en specifik begreppslig horisont, mot hrarens specifika vrld; den infr helt nya element i hans diskurs; det r, nr allt kommer omkring, p det sttet som olika synvinklar, begreppshorisonter, system fr uttrycksfulla accenter, olika sociala sprk kommer att interagera med varandra. Talaren strvar mot att f till stnd en lsning av det egna ordet och det egna begrepssystemet som bestmmer detta ord inom den frstende mottagarens frmmande begreppssystem; han ingr i dialogiska relationer med vissa aspekter av detta system. Talaren bryter igenom hrarens frmmande begreppsliga horisont, konstruerar sitt eget yttrande p frmmande mark, mot hans, hrarens, uppfattningsbakgrund. (s 282) Denna renodlade person-orientering av diskursen r en ny form av inre dialogicitet, ty den r inte bestmd av saken eller situationen
93

Kap 2. Bakgrundsprojekt

I:94

utan av den andres frvntningshorisont, hrarens subjektiva trossystem, och kan p s vis ocks komma att (p gott och ont) helt skymma saken: Denna form av inre dialogicitet hos ordet skiljer sig frn den form som bestms av mtet med ett frmmande ord inom objektet sjlvt: hr r det inte objektet som fungerar som mtets arena, utan snarare hrarens subjektiva trossystem. Denna dialogicitet har allts en mer subjektiv, psykologisk och (ofta) slumpartad karaktr, ibland grovt anpasslig, ibland provokativt polemisk. Mycket ofta, srskilt i de retoriska formerna, kan denna orientering mot hraren och ordets tfljande inre dialogicitet helt enkelt verskugga objektet: en stark pong hos ngon konkret hrare blir sjlvtillrckligt centrum fr uppmrksamheten, ett centrum som kommer hindrande emellan ordets skapande arbete med sin referent. (s 282) P liknande stt r nu ven det egna ordet genomtrngt av andras ord och uppstr som en reaktion p dem; det r byggt av det redan sagda och har drfr samma frfrmligande tilltalsfunktion ocks inom den exklusivt privata diskursen.78 I det individuella terbruket skapar Ordet p s vis ocks nytt ur spnningar och luckor i det redan sagda och frnyas sjlvt i denna sammanvvning av tilltalsoch tillgnelseakt (s 345f). Det dialogiska ordet synliggr allts tskillnader bde inom och mellan individer, men sammanfr ocks det tskilda p den dialogiska skillnadens grund. Den heteroglossi som r den bachtinska dialogicitetens sprkliga frutsttning baseras med andra ord p ett existentiellt differenstnkande, som utgr frn att skillnaden till Den Andre varken kan eller br vervinnas (och att samma annanhet ocks prglar det egna jagets frhllande till sig sjlvt): det r skillnaden som gr den dialogiska relationen;79 och analogt r det i konfrontationen mellan ideologiskt, socialt och historiskt skilda kontexter som nya betydelser och tilltal skapas inom den egna diskursen.80

Med denna inbyggda annanhet i diskursen verkar nu romanen ocks i historien som oren och ppen genre:81 Om det centrala problemet i poetisk teori r den poetiska symbolens problem, d r det centrala problemet i prosateori problemet med det dubbel-rstade, internt dialogiserade ordet, i alla dess olika typer och varianter. Fr romanfrfattaren, som arbetar med prosa, r saken [the object] alltid insnrjd i ngon annans diskurs om den, den freligger som redan kvalificerad, som en diskutabel sak som begreppslggs och vrderas p varierande stt, oskiljbar frn den sociala uppfattningen om den Romanfrfattaren talar om denna redan kvalificerade vrld p ett sprk som r oliksprkligt [heteroglot] och dialogiserat inifrn. P s vis uppenbaras fr romanfrfattaren bde saken och sprket i deras historiska dimension, i en process av social och heteroglot tillblivelse. Fr romanfrfattaren finns det ingen vrld utanfr hans socialt-oliksprkliga perception och det finns inget sprk utanfr de oliksprkliga intentioner som skiktar den vrlden. Drfr r det mjligt att ocks i romanen ha den djupa men unika enhet mellan sprket (eller mer exakt sprken) och dess eget objekt, dess egen vrld, den enhet man finner i poesin. [] ocks romanens bilder tycks ha ympats organiskt p deras eget dubbel-rstade sprk, fr-formaterade, s att sga inom det, i innanmtet p den srskiljande oliksprklighet som r organisk fr det sprket. I romanen r vrldens redan tilltalade egenskap [ogovorennost] sammanvvd med sprkets redan yttrade kvalitet [peregovorennost] till den odelade hndelse som r sprkets oliksprkliga tillblivelse, bde i det sociala medvetandet och i sprket. (s 330f; v s 277) Det r ocks detta anti-expressionistiska dialogicitetsbegrepp som har synts mig mest anvndbart vid analys av 60-talsprosa. Noter till kapitel 2
94

Del II. Romanen som forskningsresa. PPEN KONST OCH OREN ESTETIK I EFTER- MODERNISTISKT PERSPEKTIV

Att tnka sig ett medium eller media fr kommunikation antyder att kommu- nikationen skulle vara en rrledning som transporterar enheter av ett material som kallas information frn en plats till en annan. Min hjrna r en lda. Jag plockar fram en bit information ur den, ger den en kod (dvs. ger den samma storlek och form som det rr den skall passera igenom) och placerar den vid rrets ena nde (medium ngonting mitt emellan tv andra freml). Frn denna nde av rret frflyttar sig informationen framt till den andra nden, dr ngon av- kodar den (terger den dess rtta storlek och form) och stter in den i sin egen ld- liknande behllare, som kallas hjrna. Denna modell [---] frvrnger kommunika- tionsakten till oigenknnlighet. Drav McLuhans frvrngda boktitel: The medium is the massage (vilket knappast r detsamma som message, budskap) Oavsett om den mnskliga kommunikationen r verbal eller sker p annat stt skiljer den sig frn medium-modellen p ett grundlggande stt genom att den krver en frvntad terkoppling fr att verhuvud taget kunna ga rum. Enligt medium-modellen verfrs budskapet frn sndarens position till mottagarens. I verklig mnsklig kommunikation mste sndaren befinna sig i bde sndarposition och mottagarposition innan han eller hon kan snda ngonting. (Walter J. Ong, Muntlig och skriftlig kultur, s 200f)

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:96

Kapitel 3. Historiografisk metafiktion och hypertextualitet

3.1. En 60-talistisk utgngspunkt: det litterra tilltalets problem
3.1.1. Konventionskritik och ppen konst: repertoarestetik och litterrt tilltal

enbart. Frn gat leder ocks banor utt, mnstren projiceras och bestmmer vr visions prgel. Varje milj laddar systematiskt sina mnniskor med mnster som sedan gestaltar deras erfarenhet. Men olika konstnrliga traditioner har skapat olika system av mnster. Vad man ser eller vad man gestaltar p sin duk beror p vilket mnster man besit- ter. Man kunde sga vilket slags sll man har. Mycket kan rinna igenom sllet. [---] Fr min del r det just det som klassicismen inte kan uppfnga som jag skulle vilja frsvara. (s 72)

Synkonventioner, seenderelativism och ppen estetik Detta kapitel startar i den litteraturkritiska diskussionen om behovet av en konventionskritiskt ppen estetik, byggd p medvetenhet om textens teoretiska och pragmatiska frutsttningar i frhllandet till en frvntningshorisont och lsarroll. Samlingsbegreppet konventionskritik innefattar en ny typ av misstnksamhet mot hvdvunna tankeformer och vrderingar. Med konventioner avsgs socialt och kulturellt betingade vanor av alla slag, frn beteenden, roller och sikter till upplevelsemnster, synstt, tankeformer och estetiska trender. Srskilt uppmrksammades konventionernas kunskapsteoretiska funktion: deras karaktr av varseblivningsraster och tankeform. De uppfattades som begreppsbildande och kom drmed att frknippas med sjlva sprket. Konventionskritiken artade sig allts ocks till en typ av sprkkritik; och senare under 60-talet kunde den ocks upptrda som ideologikritik. I debatten om den ppna konsten 1962 anvndes termen konvention som slagtr. I Rune Hagbergs Frsvar fr det som r bortom klassicismen blir den ett tillhygge mot modernisten Rabbe Enckell och hans klassicerande verkestetik:1
I och fr sig r det ett intressant problem det dr med konventionerna (som Enckell frsvarar), allts alla dessa konstellationer av mnster som har vuxit fram inom olika kultursfrer, mnster fr gestaltningen av detta ngot vi kallar verklig- het eller freteelserna i vrlden, mnster medelst vilka en bild ocks uppleves. Vi har allts ftt mnster fr hur vi skall se. gat registrerar och fotograferar inte

Det nya med 60-talets radikala konventionskritik var emellertid dess pragmatiska karaktr den var inte ensidigt avant-gardistisk eller trols. Frvisso var den skeptisk mot etablerade normsystem, borgerlig indoktrinering och invanda synstt och tankeschabloner i allmnhet; men misstron drabbade i lika mn romantiska och modernistiska frestllningar om mjligheten av en absolut frutsttningslshet eller total frnvaro av de kulturella referensramar och sociala spelregler konventionerna representerar. Fr denna dubbla hllning str ocks konventionskritikernas hrfrare sjlv, den ppna konstkritikern Ulf Linde:2
Sedan r det en annan sak att fantasin inte r ngon helt fri fgel. All bildtydning vilar p bestmda spelregler. Och utan sdana grepp och chiffernycklar skulle vi ingenting se. [---] Det r alltid sdana konventioner eller spelregler [] som fr- vandlar det omedelbart frnimbara till bild. Och inte ens de strsta genier har upp- funnit alla sina regler sjlva. [---] Ocks jag befinner mig i en tradition. Annat vore fr vrigt inte mjligt. (s 23f)

Frihet och skapande, menar man nu, mste ha ngot redan givet att arbeta med: en verklighet av ett eller annat slag, ett stoff, ett material, ett begreppsystem, ett formsprk, en praxis med andra ord en repertoar av freteelser, frestllningar, tankeformer, normer och konventioner. Men uppsttningen r inte given en gng fr alla; den tillbjuder sig inte som en mall eller ett frdigt system och kan inte heller avsynas av en betraktare den r en stndigt pgende omvandlingsprocess dr ocks konventionskritikern sjlv r indragen. S balanserade var stndpunkterna inte alltid srskilt inte i trolshetsdebattens hetaste tid.3 Men konventionskritiken var en bde
96

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:97

bredare och mer djupgende freteelse n massmediefenomenet trolshet. En tidstypisk sammanfattning av den konventionskritiska grundhllningen mot bakgrund av periodens kunskapsfilosofiska och socialpsykologiska diskussion ger Karl Erik Lagerlfs inledning till intervjuboken Samtal med 60-talister (1965). Lagerlf utgr frn den interaktionistiska mnniskosyn som (redan p 1930-talet) hade lanserats av sociologen George Herbert Mead med innebrden att medvetande och vrld msesidigt formar varandra. Det betyder till att brja med, enligt Lagerlf, att jaget kan synas reducerat till ett eko av den omgivande kultursituationen, med andra ord av de rdande konventionerna:4
Enligt socialpsykologerna r ett helt isolerat jag en verklighetsfrmmande ab- straktion. Jaget i sig existerar inte. Sjlva medvetandet frutstter det sociala livet. [---] S blir individen brare av en situation, dr omgivningens vrderingar talar med hans egen rst. Samhllet, vrdegemenskapen, kulturmiljn integreras i hans per- sonlighet, en svllande surdeg, ett system av ursprungligen frmmande och fientli- ga reaktioner som tar jaget i besittning. [---] Samhllsmoralen lgger sitt gkgg i oss och vi ruvar det utan att veta det. (s 12f)

Sprket frser allts med synkonventioner som frambringar vad som med Wittgensteins term ocks kallades aspektblindhet.5 Men konventionerna r samtidigt ocks gemenskapens grund. De frser med en gemensam referensram och sociala spelregler, som formar en yttre och objektiv situation, dr den enskilde p en gng finner sig sjlv, mter omvrlden och nrmar sig det frmmande, enligt Lagerlf. Konventionerna representerar det opersonligt gemensamma och ppnar drmed fr relationen till den andre:
Det r ingen tillfllighet att identitetsproblemet engagerat moderna diktare s hrt. Ta bort jagets relationer, allt det frmmande och allt det som levde av sin spnning till det frmmande och ingenting blir kvar. Jaget fr sig, mitt jag existerar inte. Vad r det d som kan frlsas? Var finns den egentliga identiteten. I verklighet vad menas med det? Problemstllningen verkar p ngot stt gjord. Trots det engagerar den oss. Vi r som mest angelgna att vara ngon just p det plan dr vi mste konstatera att vi r ingen. Det kan erfaras som ett slags innestngdhet. Dr vi skulle finna den krna eller referenspunkt, efter vilken vi skulle slutgiltigt dma om omvrlden, ocks dr mter vi just omvrlden. Kanske personligt infrlivad och omsmlt men nd bara omvrld, inget slutgiltigt, inget centrum. Det r gallret och skalet som konstituerar oss, ger oss struktur och form. (s 16f)

Denna prgling r inte bara knuten till yttre och tillflliga situationer, utan till sjlva sprkinlrningen. Att behrska ett sprk r att vara behrskad av den tanke- och frestllningsform som r inbyggd i det sprket och ven driver oss att varsebli p det kulturellt gillade sttet, blinda fr andra mjligheter:
Men inte nog med det. Psykologerna vill ocks f oss att tro att vi inte bara talar utan ocks tnker med ord. Och sprket och orden r en social freteelse. [---] Och i sprket finns implicit ett visst stt att betrakta vrlden. Mnniskor som talar olika sprk lever i skilda realitetsvrldar som ngon har uttryckt det. Enligt den s k Sa- pir-Whorf-hypotesen prglas vra erfarenheter av det sprk vi talar. Sprket ska- par vra ider lika mycket som det uttrycker dem. Vidare: Det vi upptagit i den so- ciala miljn och sprket prglar vrt stt att iaktta. [---] Nr en individ vxer upp i en kultur och anpassar sig till den, byggs det upp en serie hypoteser beredvillig- heter att uppleva, knna, iaktta och tnka p ett visst stt hos honom. Vi har en tendens att inte bara tnka utan ocks varsebli p det kulturellt gillade sttet. (ss 13-15)

Den sociala interaktionism Lagerlf hr med Mead beropar baseras p ett alteritets-tnkande, som vi kan knna igen frn Bachtin; men de Meadska frutsttningarna hade utvecklats konstteoretiskt redan i Ulf Lindes Spejare 1960 och vidarefrdes i det sena samhllstillvnda 60-talet av medvetandesociologer som Johan Asplund, aktiv redan i debatten om den ppna konsten.6 Den kritik mot konventionerna som Lagerlf resumerar r allts inte absolut, utan snarare en medvetenhet om tnkandets och seendets ofrnkomliga villkor: ena sidan om det socialt betingade i varje synstt; andra sidan om denna betingning som en frutsttning fr uppkomsten av ett jag med ett frhllande till vrlden. Konventionskritiken riktades allts t tv skenbart motsatta hll: mot avant-gardistisk frihetsdrift lika vl som borgerlig konformism. Vad angreppet gllde var inte konventionerna som sdana, utan den oreflekterade anpassningen efter dem. Det moderna kravet p
97

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:98

frihet frn alla konventioner uppfattades nu sjlvt som en konvention, liktydig med trendmssig anpassning efter ett sterilt nyhetskrav; men alternativet var ingalunda slaveri under givna normsystem. Frihet uppfattas nu som insikt om hur det som begrnsar friheten i varje konkret sammanhang tar sig ut (fakticiteten) och frmga att upptcka osedda mjligheter i det givna.7 Det viktiga blir nu att gra sig medveten om de styrande normsystemen, att bli varse samtidens konventioner och sitt eget stt att tnka och se: inte bara vad man tnker utan ocks hur och med vilka dolda frutsttningar. Den konventionskritiska hllningen var allts relativistisk och trols i betydelsen reflekterad insikt om utvxlingen mellan medvetande och vrld: som sdan innebar den ett slags seenderelativism. Men denna seenderelativism var framfr allt pragmatisk: social, engagerad och responsiv p ett stt som ger ny belysning t den moderna individualitets- och originalitetstanken. Den medfrde i sjlva verket ett nytt intresse fr just konventioner, eller kanske rttare: fr konventionernas roll, bde som styrmedel eller regim och material. Konventionskritiken inbegrep en ny ppenhet fr allt det som anrikas i mnniskans minne och medvetande och prglar alla hennes livsuttryck, i stort som smtt. Att f syn p all denna brte och lra sig anvnda den p ett medvetet stt, frn nya utgngspunkter det var den uppgift som konventionskritiken stllde. Drmed blev den ocks fenomenologiskt orienterad, och betingade som konstnrlig hllning en ny repertoarestetik, dr konstnren i sak agerar som tusenkonstnr eller bricoleur med uppgift att skapa nya orena kombinationer av det allmnt tillgngliga och redan givna Repertoarestetik, majevtik och litterrt tilltal Uppgiften att synliggra konventioner och ppna fr nya synstt var allts inte bara samhllskritisk och filosofisk: under 60-talet blev den i hg grad ocks konstnrlig och inte minst litterr. Konventionskritikens frbindelse med en ny ppen och oren konstsyn diskuteras

programmatiskt i den unglitterra Rondos frsta nummer 1961, i anslutning till Leif Nylns recensionsartikel av Lindes Spejare:8
Som jag ser den estetiska upplevelsen r den ondligt mngskiktad och frnder- lig, mnga gnger utgrs den av en oroande och vital pendling mellan olika syn- konventioner och erfarenheter, bilden frvandlas och terfrvandlas. [---] Bilden spelar ver hela erfarenhetsregistret [], lockar ocks fram det motsgande och frvirrande i vra reaktioner. [---] betydelseglidningar ger stndigt rum, konsten r en vrld dr allt fungerar, men samtidigt allt r satt ur funktion. [] jagets exi- stens i vrlden tvingar oss att vlja entydiga instllningar. Konsten dremot r det mngtydigas, frvandlingarnas vrld. Den informella konsten r vital och utveck- lingsbar bl.a. drfr att den med sina mnga gnger fragmentariska karaktr ut- nyttjar material frn s mnga omrden av svl medvetande som omvrld, blan- dar erfarenheter utan att vilja binda deras betydelse. [---] De informella r p vg att sprnga jagets entydighet, upphva stilen. Men ocks bildens entydighet och karaktr av trosvisst pstende r hotad. [---] Vad r jagets medvetna vrderingar och vad r anonym omvrld? (s 23f)

Nyln hvdar allts att ingen kan st suvern i frhllande till givna konventioner. Men insikten om detta ger frihet att verfra dem till nya sammanhang dr hvdvunna betydelsesystemem bryts upp. Det r den frihetsmjligheten konsten utvecklar: den anvnder sig av de konventioner den lyder under. Konstens beroende av konventioner r sledes en frutsttning fr dess frmga att skapa utrymme fr en konkret frihet, frmgan att frlsa ett fritt frhllningsstt till konventionerna. Med det synsttet uppfattades konventionerna ocks som en del av konstens material, och denna repertoarestetiska instllning blev en central aspekt av den ppna estetiken. Den konstnr som avsvr sig alla konventioner grver sin egen grav., skrev ju Rondo-medarbetaren Jonas Cornell i Utvgar, essn om en ny romanform 1962 (se ovan, kap 1.4.2); rtt anvnda r estetiska konventioner tvrtom till hjlp att frndra synkonventionerna: Mot det som lsaren (och drmed han sjlv) uppfattar som verkligt gr det att stlla oroande och frbluffande element; frbluffande nmligen i relation till synkonventionerna, det verkliga. (s 18) Den konventionskritiska utgngspunkten medfrde allts ocks ett positivt intresse fr schabloner, klicher och frdiggjorda formule98

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:99

ringar, ja fr hela den repertoar av tankeformer, tilltal och sprk som samtiden bjd. I alla dessa ready-mades fann man ocks en utgngspunkt fr en ny konst: allt detta uppfattades nu som en oprvad konstnrlig repertoar, mjlig att exploatera fr experiment med referensramar och frvntningssystem i syfte att ppna fr nya synstt. P s stt tnkte man sig att kunna bana vg fr bde en ny filosofisk medvetenhet och ett nytt verklighetsengagemang. De kunskapsfilosofiska problem som de nya formexperimenten skulle aktualisera uppfattades nu ocks som livsproblem med etiska konsekvenser. I det perspektivet diskuterar Bjrn Hkanson i Romanen vid skiljovgen 1962 behovet av en experimentell roman, som kan frlsa nya upplevelsekonventioner:9
Kan tystnaden [betrffande romanteoretiska problem] mjligen bero p att man helt oskuldsfullt frbisett att formella frontfrndringar inom konsten motsvaras av frndringar i konstnrernas moraliska och psykologiska attityd till verkligheten, deras livssyn och upplevelsemnster? Och att den frndringen torde ha sin grund i en frndring av mnniskans situation i stort [---]. [Jag undrar] om det inte frhller sig s, att vra knslor, vra reaktioner r spon- tana och naturliga bara p det sttet som miljn bestmmer. Det sociala, kul- turella, historiska sammanhanget skulle allts begrnsa de personliga varianterna p ett visst stimulus; det skulle existera vissa upplevelsekonventioner. Applicerat p vr knsla av hemlshet, otrygghet infr en sndersplittrad och ka- otisk roman eller romanfigur: vra upplevelsekonventioner slpar efter. Vi har frn vr barndom lst alltfr fr mnga konventionella romaner. Den nya romanen har nnu inte ftt verka p oss i tillrckligt mnga exemplar och tillrckligt lnge fr att skapa nya, till det nya anpassade upplevelsekonventioner. (s 10f)

ning ena sidan och den andra en samtidigt dmjukt vetenskaplig och djrvt problemskande men krleksfull uttriktning av den andliga aktiviteten mot de orkneliga vita flckarna p andens vrldskarta. (s 17)

Konsten hade ftt en inte bara estetisk, filosofisk och samhllskritisk, men ocks didaktisk uppgift. Drmed blev frhllandet till mottagaren av srskild betydelse. Men den nya estetikens fenomenologiska utgngspunkt att frndra syn- och upplevelsekonventioner medfrde att den nya didaktiken skte undvika direkt moralpedagogisk frkunnelse och i stllet artade sig till en typ av majevtisk frlossningskonst, som till dels hll i sig ocks under vnsterradikaliseringens r. Den nya ppna och orena estetiken experimenterade med indirekta meddelelseformer fr att finna ett nytt litterrt tilltal vid sidan av etablerad avant-garde-estetik. Och detta var ngot nytt jmfrt med modernistisk estetik sdan 60-talisterna tillgnat sig den. Den rtta anvndning av konventioner och ready-mades som Cornell efterlyst i Utvgar kunde i det perspektivet tnkas bde mer och mindre sofistikerad n den romantiska ironi han dr valt som exempel (ovan, kap 1.4.2). Bengt Hglunds angrepp p den modernistiska antikonventionalismen och det konservativa mognadsbegreppet i Schwitters Julgran 1964 (ss 213, 214) har samma repertoarestetiska utgngspunkter, men rekommendationen r snarast den motsatta: Konventioner existerar med ndvndighet, bde nr det gller verbalt och annat beteende, inleder han: Det r svrt att tnka sig en konvention frsvinna utan att ersttas av en ny. (s 212)10 Men nr han anfr Kurt Schwitters helt o-ironiska terbruk av smborgerliga klicher som frebildligt d tnker han sig uppenbarligen en helt annan typ av alternativ, som mindre spelar med ironiskt terbruk av knda estetiska tekniker n med olika omgngar av osynligt verkorsade citat i en hrmande presentation som citerar pragmatiska frvntningar.11 Fr Hglund r terbrukets sjlva gest det centrala: accepterandet av en konvention fr en alldeles srskild mening om man tidigare har frkastat samma kon99

De upplevelsekonventioner han kritiserar gller framfr allt den narcissistiska betingning som styr bde liv och lsning i det moderna samhllet:
Det avgrande valet fr frfattaren vid skiljovgen str inte mellan formell sn- dersplittring och formell klarhet och verskdlighet, utan mellan tv olika grundin- stllningar till livet i stort, inklusive konsten. Kanske kan jag benmna dem den estetiska och den etiska instllningen. Kanske stadkommer jag en precisering eller belysning av vad jag menar om jag hnvisar till mina egna funderingar kring den uttriktade krleken []. Med dem i tankarna sger jag s hr: det avgrande valet str mellan konventionalism och narcissism i mnniskouppfattning och vrldstolk-

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:100

vention. Det r inte alls detsamma som ett omedelbart accepterande. (s 213) Vad han beskriver r ett illokutionrt spel med olika ordningar av estetisk tro som insats: Misstolka inte det som ser ut som till exempel Eliots eller Pounds bruk av klicher, konstlsheten i Ekelfs sena diktning, Brechts Galilei, politiska avbner, eller popkonst som om det vore frsta eller andra omgngen. (s 214; se vidare nedan, kap 10.3.1, not) Det som i synnerhet intresserade de unga frfattarna under den hr perioden blev allts frhllandet mellan formkonventioner, synkonventioner och litterrt tilltal. Det var i det perspektivet de sg modernismen som vn, fiende eller i vart fall litterrt arv. I det perspektivet sg de ocks romanens mjligheter som oren genre och ppen text; eller kanske oftare: som en allomfattande repertoar av tilltal och skrivstt. Den modernistiska synen p diktverket som litterr artefakt medfrde en inriktning p det sprkliga mediet, som nu frnkndes sina verkestetiska frutsttningar fr att omplanteras i ett nytt pragmatiskt sammanhang, dr artefakten fick tilltalsfunktion: inte det gjorda eller sagda utan sjlva sgandet kom i fokus. I uppbrottet frn hvdvunna modernistiska formsprk fick innehllet eller det sagda visserligen ett nytt egenvrde, som togs tillvara i nyenkla experiment eller utnyttjades fr kulturdemokratiska, engagerade eller medvetandegrande ndaml. Men nnu i det sena 60-talets politiserade estetiska debatt var frgan om sjlva sprkhandlingen central. I denna interaktionistiska frskjutning kom det sagda att behandlas som yttrandets medium snarare n dess innehll eller substans. Vad man skte var d inte bara nya former eller budskap, utan ett formsprk fr sjlva yttrandeakten: en tilltalets gestik. Och det var i detta dialogiska perspektiv man fann bruk fr mer prosaiska former. En vind vill mig aldrig ngot, men ett konstverk vill vem som helst ngot. Det gr hela skillnaden, frkunnade exempelvis Ulf Linde i Fyra artiklar 1965.12 Konsten vill ngot den r riktad p en mot-

tagare, eller med andra ord intentional. Konsten uppfattas nu varken som efterbildning, illusion eller ens ren artefakt, utan som ett srskilt slag av hndelse och handling, riktad p en mottagare i syfte att skapa en viss typ av situation dr en viss typ av relation kunde upprttas. Och den handling konstverket utfr r inte primrt persuasiv eller perlokutionr utan en illokutionr akt: den ligger inte i konstnrens psykologiska avsikt eller verkets faktiska effekt, utan i artefaktens framtrdande som konstnrligt tilltal eller gest som vdjan eller inbjudan till en srskild sorts lsning och som lfte om att den sortens lsning skall vara mdan vrd (se ovan, kap 2.2.2). Frn sdana talaktsteoretiska utgngspunkter kan allts ngra aspekter av den ppna konstens problem beskrivas.13 Samma perspektiv frtydligar ocks trolshetsdebatten, nyenkelheten och konkretismen.14 Det specifikt estetiska problemet gllde det litterra tilltalets former och textens karaktr av potentiell lsakt. Men det gllde ocks de kulturella traditioner och litterra konventioner som styr bde lsande och skrivande: som frser med referensram och repertoar fr bde tilltal och svar.
3.1.2. Konventionskritik och berttande: historieskrivning och illusionsestetik

Att historieskriva en tankeform Det form- och receptionshistoriska perspektiv jag vill anlgga p 60talsromanen ppnas bst via vlknd historieskrivning ver decenniet. Vad jag har att sga rubbar inte den berttelsen; den r tvrtom frutsatt i min. Men jag vill frtydliga vissa tendenser genom att tillfra en i det historiografiska sammanhanget oprvad fenomenologisk kontext. Drfr kan beskrivningen av redan knda ting bli lite annorlunda. Det grepp jag d prvar utgr frn bilden av det dynamiska 60-talet och den mngfald den exponerar, men griper efter den tankeform som regerar klltexterna en som frbinder den mngfald historikern ser med ett synstt, som inte sjlvt syns. Drfr kan min beskrivning synas bja av frn huvudleden efter ett
100

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:101

tag och via en omvg i topologin ta sig fram mot vad jag tror r samma ml: samma historiska bild men nya receptionshistoriska frgor. Det handlar allts om att historiografera en tankeform. Men en tankeform r ju varken en tanke, id, struktur eller ens ett fenomen, utan ett en mental regim fr hantering av fenomen, sdana de visar sig fr medvetandet. S med den historiska beskrivningen av en sdan regim aktualiseras frsts den seenderelativistiska frgan: vilken tankeform regerar beskrivningen den beskrivna (60talistiska) eller den beskrivande (t ex 90-talistiska)? Men ocks: Vad r konstigt med frgan?15 Detta misstnkt 60-talistiska problem blir en kpp i historieskrivarens hjul: i vilken regim kan d en seenderelativistisk tankeform fr romanen historiograferas? Naturliga grepp, berttarschablon och berttandets grammatik Ngot rakt eller naturligt grepp fr min historiska beskrivning r inte att tnka p med hnsyn till de klltexter beskrivningen har att utg frn. Redan vid begrundan av materialet frn ret 1961 utstrmmar en rad obehagliga frgor, som just gller frhllandet mellan beskrivning, berttelse och historia, fakta, fiktion och roman. I Nio brev om romanen stter frfattaren Lars Gustafsson fram dem fr kritikern Lars Bckstrm, men de drabbar den sentida historiografen: Har jag inte d klart fr mig (nnu efter 30 r!) att ven den historiografiska beskrivningen r en berttelse som mste arta sig till en roman? ven som beskrivande historiker, frkunnar den unge frfattarfilosofen nbbigt, r jag understlld en berttandets grammatik, en tankeform fr framstllning av fiktioner. S vilka berttarschabloner har jag tnkt ta i bruk fr att forma min beskrivning?:
Vi har ju det raka berttandet sdant vi finner det i tidningsreferat och domstols- protokoll: Tredje person, imperfektum, hndelserna ordnade i kronologisk ord- ning. Skulle ngot kunna vara naturligare n detta? Jag tror att vi r utsatta fr en synvilla nr vi frgar s. Hela vr kultur r genom- trngd av vissa uttrycksvanor, berttarschabloner, framfr allt drfr att berttel- ser inte bara anvnds fr konstnrliga utan ocks fr ett stort antal rent praktiska

syften: vittnesberttelser, referat, vetenskapliga uppteckningar av hndelser. Det finns, skulle man kunna sga, en standardgrammatik, en schablonmssig syntax fr berttelser och den knns, liksom normalprosan, ltt och naturlig att anvnda, helt enkelt drfr att vi r s vana vid att anvnda den. Men allt detta r berttelsens grammatik, och grammatiken r inte allt som kon- stituerar en berttelse. Redan denna grammatik r vag och obestmd. (s 42f)

Det finns allts mnga grammatiker att vlja p, och inga r sjlvklara eller naturliga; men vilken jag n vljer r den uttryck fr en eller annan tankeform, som regerar ocks sakprosans redogrelser. Och det beror p att beskrivningen inte bara efterbildar saken utan ven stter fram saken fr ngon; beskrivningen formas efter en lsarroll. Den artar sig drmed till berttelse och berttelsen till roman, ty berttelsen r ett socialt korrelat och arbetar till den ndan med fiktioner, inte som bedrgeri men som tankemodeller. Detta r ofrnkomligt (och verkar Gyllenstenskt), men svrt att handskas sakligt med. Ty det betyder att varje beskrivning frutstter en roman-estetik. S med vilken romanestetik mnar jag d forma min beskrivning? Hade jag kanske tnkt verta Staffan Bjrcks illusionsestetik som den mest naturliga? Gustafsson kan i s fall tala om, att illusionsestetiken inte r en uppsttning naturliga grepp utan en repertoar av litterra tilltal, en retorisk strategi som iscenstter ett spel mellan berttar- och lsarroller:
Som du ser, menar jag att det som gr en berttelse till en rtt roman lika mycket r ngot som hnder mellan berttelse och lsare som mellan berttelse och vrld. [---] Nu r det tyvrr s, att denna mycket sjlvklara sats ofta frvxlas med en helt annan, som jag inte r lika villig att g med p, och det r den att det finns ett na- turligt grepp. Denna id, som jag tror du kan hitta till exempel i Staffan Bjrcks bok om Romanens formvrld, frefaller mig suspekt, fr att inte sga metafysisk. Det r idn om att vissa stt att bertta, vissa tekniker, infallsvinklar, stilistiska egen- skaper tillsammans bildar ett slags naturligt tonfall, som med minsta mjliga mot- stnd nr fram till lsaren och som knyter ihop berttelsen till en helhet. (s 41)

Mot denna frkunnelse hade Lars Bckstrm inte mycket att invnda: han var ju inte heller forskare eller historiograf, utan Diktare och Kritiker; hans uppdrag var att frmedla visioner och lsarter och
101

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:102

komma till tals med en lsare. Men forskaren och historiografen skall ju inte vara kontaktbara eller konversanta utan frmedla Sanningen och sga Hur Det r. S invndningen blir: hur skall Det Som r sgas s att det sagda blir historiskt sant och nd faller filosofen p lppen? P detta svarar Lars Gustafsson tv ting: dels att det som r inte alls kan sgas som det r materialet r outtmligt och allt hnger samman med allt; dels att det som r nd kan sgas och sgas sant om man slpper den efterbildande ambitionen och avstr frn att sga det som det r. I stllet rekommenderas en narrativ strategi av reduktion och supplering, deformation och rekonstruktion:
Varje hndelse, gestalt och ting r ur berttarens synpunkt ngot outtmligt, out- tmligt i den praktiska meningen att det alltid finns ngot att tillgga, att allt kan sttas i ytterligare samband med ngonting annat. Vra berttelser r urval ur verkligheten, urval av sjlva den hndelse vi terberttar. [---] Men ven om det mesta av hndelsens eller scenens olika element r sdant som ur berttarens synpunkt r oanvndbart, hindrar det inte ett gonblick att berttaren med en an- nan berttelsens inriktning skulle ha haft intresse av andra detaljer, de skulle kan- ske rentav ha varit ndvndiga fr honom. Men en annan berttelsens inriktning det r detsamma som ett annat grepp. (s 43f)

inte lter sig sgas; den arbetar allts mycket med sinnebilder och skdningsexempel som hnvisar till varandra och just arabeskernas fltning blir huvudsaken. Den aktuella passagen handlar om kartografens bekymmer, men skall just nu f skdliggra historiografens dilemma. Det gller kartans missvisning:
Martin Bck frgade om kartprojektioner, och jag berttade att det fanns ett slags fel eller ofullkomlighet som vidldde alla kartor. Det berodde p att man stndigt verfrde en klotyta eller delar av en klotyta till ett plan, och det innebar att man frskte gra ngot som i princip var omjligt. Fljden var den att den bild man fick av topografin p kartan alltid var missvisande. Men den kunde vara missvisan- de p olika stt, och man kunde vlja arten av ofullkomlighet alltefter ndamlet. Man kunde vlja att gra en karta som avbildade ytorna riktigt eller en som gav riktiga lngder, kompromisser var vanliga, men en frening av bdadera var omj- lig. (s 117f)

Med denna strategi skapas en onaturlig ordning, som visserligen inte speglar det som r som det r, men som tminstone r fattbar. Och om denna deformerade spegel samtidigt konstrueras s att den rjer arten av sin egen deformation s blir missvisningen faktiskt kontrollerbar. I sjlva diskrepansen rjer sig d det fenomen som inte kan utpekas: det beskrivningen inte kan sga direkt kan allts i ngon mening visa sig genom den. Men det visar sig inte i ordens dimension utan i tilltalets: via de narrativa grepp som stter fram konstruktionen fr en frmmande blick. Gustafsson tnker sig att komma runt problemet i misslyckandets sjlva gest. Sga och visa: kartografen och misslyckandets gest En passage ur Gustafssons Brderna (1960) skdliggr problematiken och antyder en frdvg. Romanen stts fram som En allegorisk berttelse och cirklar kring en sak som enligt frutsttningarna

Varje karta har en inbyggd missvisning eftersom den baseras p en omjlig versttning eller transposition av en dimension till en annan: klotet kan aldrig avbildas som ett plan eftersom dess yta fljer ett annat mttsystem och krver ett annat rknestt n planets. Kartan sker allts frena tv ofrenliga tankeformer i en tredje, och denna tredje tankeform skapar ndvndigtvis missvisande bilder och kan egentligen inte finnas som egen form. Kartografen kan allts aldrig skapa en rtt modell av frlagan; han mste misslyckas. Men han kan styra misslyckandet genom att vlja arten av ofullkomlighet; han kan allts vlja hur han skall misslyckas och sin egen roll. Att i medvetande om verksamhetens ofullkomlighet nd hlla fast vid rollen frutstter emellertid ett dubbelt frhllningsstt som inte bara krver (Gyllenstensk) frmga att byta synkonventioner och roller utan ven ett slags (LarsAhlinsk) humor som gr det mjligt att st kvar i en misslyckad roll.16 Denna humor frmr kartografen vid tillfllet inte uppbda. Han mister kontakten med det han talar om och drmed med dem han talar med och till:
Och medan jag talade, slog det mig, att jag inte knde mig som en kartograf som talar om sina kartor och sitt arbete, utan en som r frkldd till kartograf fast han egentligen r ngot annat, och som drfr mste tala om kartor. Och jag undrade

102

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:103

ett gonblick vad jag d egentligen borde tala om fr att komma i berring med det som jag egentligen sysslade med, fr jag hade en id om att jag p s stt ock- s skulle komma i berring med dem som jag talade med. [---] Och s var det hela tiden, den ena tunga frkldnaden utanp den andra, som ce- remoni- och praktdrkter, den ena ceremonin bakom den andra i en rad som var s lng att den var overskdlig, alla mycket tydliga och detaljrika. Det enda som inte var synligt, det var den hemliga avsikten som mste finnas ngonstans lngt bakom alltsammans. Och likadant var det nr jag talade med ngon. D mste jag sjlv upptrda inte precis som [---] om jag var ngot mrkvrdigt, men jag mste upptrda, som om jag vore ngon, inte ngon speciell person, bara ngon verhu- vudtaget. (s 118f)

annat, staden och vattnet var, s att sga, bara utanverken, spegelfkteri, som var ndvndigt p ngot stt men bara som tomma frberedelser. [---] Jag kunde bara gra frberedelser nr det kom till kritan. Det som skulle komma efter frberedel- serna, sjlva genomlysandet, synliggrandet, det kom inte. Sedan dess har jag inte mlat mera. Jag sysslar med kartorna i stllet. Det r enklare. (s 127f)

Kartografen har ocks varit mlare, men en mlare som inte kan mla vad han ser sin vision av vad han ser, den osynliga ordningen eller den hemliga avsikten bakom alltsammans. Nu frsker han beskriva sin vision, i dialog med sina hrare:
Jag skall frska frklara vad jag menar. En gng fick jag en id om att mla en stad som svvar p vattnet. Det var frn brjan ingenting mrkvrdigt alls. Ungefr som Venedig kan se ut utifrn lagunen tidiga morgnar, med alla sina torn och ku- poler och ingen bestmd skillnad mellan vatten och land. Men den stad, som jag ville mla, skulle svva i nnu hgre grad. Den skulle ge ett intryck av tyngd och massivitet [---]. Allt det hr skulle man naturligtvis bara ana. Det skulle egentligen ligga mera i lju- set ver torn och kupoler n i deras utseende. [---] Och alltsammans skulle vara r- rigt, om ni kan frst mig, som en mnniska som har gtt igenom mycket hrda strider [---] Denna tunga, rriga, hotfulla stad skulle svva p detta oskra vatten, med hela sin tyngd skulle den vila p ett ingenting. [---] Sjlva situationen skulle ge ett intensivt intryck av ett tomrum []. (ss 124-127)

Allt han mlar blir bara tomma frberedelser fr uppgiften att frammana visionen av den rena tomheten. Men detta r drmmen om den rena konsten (s 126) den rena abstraktionen, den rena tankeformen. Och den var en o-tanke, som mlaren vergav fr kartografens enklare uppgift. Men den uppgiften visade sig lika svr nr han frskte fullkomna den. Och det r inte att undra p, sger en hrare, ty med den ambitionen vergav han kartografens uppgift, liksom han frut vergav mlarens: att misslyckas, att frorena sin konst att utveckla konstens misslyckande. Han har missfrsttt frutsttningarna: att alla dessa enkla frberedelser r det enda vsentliga, det enda man kan gra ngonting av. (s 128) Men fr det krvs en oren estetik. skdningsexemplet r tydligt, men ocks sedelrande. Vill jag ta till orda i den historiografiska 60-talssaken efter detta recept br jag allts vlja en historiografisk konstruktion som spelar med rtt sorts missvisning. S det fr bli en berttelse, men en berttelse av srskilt slag. Lt oss tills vidare tnka oss den berttelsen som en typ av historiografisk metafiktion, baserad p sm frskjutningar i syntaxen fr en redan given repertoar av 60-talistiska berttarschabloner. 3.2. En 60-talshistoria
3.2.1. Historiografiska grundmnster och klicher: Medvetenhet, engagemang; ppen konst, oren estetik; konventionskritik

Bilden skulle bli ett slags allegori (s 124), men allegorin skulle inte frammana ngon annan bild utan tvrtom visionen av ett tomrum. Men mlarens synkonventioner r inte skapta att frbinda med en bildls vrld; de alstrar bara nya bilder som frorenar visionen:
Allt det hr hade jag ju bara tnkt mig, frstr ni, och s skulle jag d mla det. Nu var jag fast besluten, som ni frstr, att det skulle fungera som ett fnster, inte som en spegel, att det skulle gra ngonting synligt. N, jag brjade. Men det var d som svrigheterna verkligen kom. Fr det blev inte synligt. [---] Det som skulle synas, det fanns ju varken i staden eller dess detaljer eller i vattnet, det var ngot

Grundformeln fr versikter av det litterra 60-talet brukar vara medvetenhet och engagemang. Man talar om det radikala 60-talet med all rtt.17 Medvetenheten r bde estetisk och politisk; och engagemanget r bde existentiellt och samhllsorienterat, om n
103

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:104

med olika fokus under perioden. Med srskild emfas betonas den samhlleliga och politiska bakgrunden. Man talar om rekordren, massmedie-explosionen, utbildningsexplosionen och kulturindustrin; om folkhemmets frvandling till vlfrdssamhlle och socialdemokratins omdaning frn kamporganisation till statsbrande parti; man talar om lokaliseringspolitik och centralisering, avfolkning och dold social misr Internationellt betonas rasproblem, Ulandsproblem, imperialism och upptrappningen av det kalla kriget Sydafrika, Algerietkriget, Kongo- och Cuba-kriserna, Vietnamkriget, invasionen av Tjeckoslovakien Tiden var, kort sagt, omvlvande. P kulturlivets omrde talar man om en frskjutning frn trolshet och relativism till ideologikritik och vnsterradikalism. En ofta anvnd formel fr det tidiga 60-talets litteratursyn r ppen konst och oren estetik. Grovt betecknar den tv sammanfltade tendenser, som p olika stt kom till uttryck under hela perioden: dels ett nytt intresse fr receptionsestetiska problem, srskilt mjligheten att bygga in en implicit lsarroll i texten ambitionen att skapa ppna texter med spelrum fr lsarens potentiella aktivitet; dels ett nytt intresse att blanda stilar, genrer, konstarter, diskurser och kontexter till orena texter baserade p en mycket strre repertoar och referensram n den vedertagna.

gasatte de invanda konventioner som styr vrt stt att se och tillgna oss vad vi kallar verkligheten. I extrema fall angreps hela frestllningen om en principiell skillnad mellan text och verklighet. Men det var d inte frga om ngon ny illusionsestetik med utgngspunkt frn en konstens mimesis. Det som ifrgasattes var tvrtom frestllningen om ett ursprung eller original: idn att det fanns ngon autonom, absolut, sann och kta frlaga som konsten skulle kopiera eller spegla. Varken konsten eller verkligheten var autonom: de uppfattades som ett slags reflex eller citat av varandra i msesidigt utbyte (P. O. Enquist). I det senare 60-talets kulturdebatt fick konventionskritiken en strukturalistisk och marxistisk inrikting i vxelverkan med med det tilltagande politiska engagemanget och kulturklimatets allmnna radikalisering. Konventionskritiken blev d sjlv ideologisk och markerade p s vis ett brott med det tidigare 60-talets ppna och trolsa hllning. En ofta anvnd formel fr brytningsperioden r beteckningen strmkantringens r (Karl-Erik Lagerlf), som syftar p tiden 1965-67, Vietnam-debattens frsta r.18 Nyare versioner av frloppet framhver den kontinuitet som inbegrips i formeln medvetenhet och engagemang. Men resonemangen gller oftast det allmnna kulturklimatet och den litterra offentligheten. Om de estetiska frskjutningarna finns inte lika mycket berttat.
3.2.2. Berttelsen

Bda tendenserna innebr en kulturdemokratisk reaktion mot traditionen frn 40-tals-modernismen, men grundlggande r, som vi sett, en estetisk, filosofisk och social konventionskritik i frening med en pragmatisk, interaktionistisk hllning. Estetiskt sett riktades kritiken mot svl modernismen i dess kanoniserade former som mot genrebegreppet, stilbegreppet, verkbegreppet, litteraturbegreppet och textbegreppet verhuvud. Denna kulturdemokratiska reaktion var emellertid ocks kunskapsfilosofisk och fenomenologisk: man ifr-

Stoff och strukturer Med dessa frutsttningar brukar berttelser om 60-talet operera med fljande stoff och strukturer (jfr nedan, kap 5.4). I slutet av 50-talet brjade den d vletablerade 40-talsmodernismen att ifrgasttas p tv stt: dels via en kritik av det grammatiska formexperimentet; dels via ett nytt intresse fr romanen och den litterra prosan. Frn 1957 och framt utkom en rad romaner som uppfattades som berttartekniskt avancerade inom ramen fr en
104

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:105

frstligt lttillgnglig form (Gustafsson, Trotzig, Nordstrm, Sundman, Fagerberg).19 Samtidigt startade den teoretiska debatten kring romanens genrekaraktr och berttarkonventioner. Kring decennieskiftet hade den prosaiska tendensen avsatt spr ocks i poesin, dels direkt i nyenkelheten, som laborerade med en erfarenhetsgestaltande, demokratisk estetik, inriktad p rak kommunikation med lsaren (Palm, Nerman, Bckstrm); dels indirekt i konkretismen, som arbetade med den totala sprkliga repertoaren som ett slags handfast materia, dr opoetiska rytm-, klang- och bildeffekter p ljud-och skriftniv var primra i frhllande till grammatisk meningsproduktion och metaforspel (B.-E. Johnson). Under tiden fortsatte romanens expansion: dels med en rad experiment i neopikareskens och den fantastiska berttelsens genrer (Enquist, Jersild, Delblanc); dels med en del tidiga dokumentrromaner, reportage, rapportbcker, beknnelseromaner och politiska romaner (Wstberg, Myrdal, Lindqvist, Lidman). I den litterra offentligheten diskuterades ppen konst, oren estetik, demokratins kultursyn och trolshet. Och Lars Ahlin gav ut Bark och lv 1961 fr att sedan tiga och mjligen lida i 20 r. Tidiga romanexperiment: receptionsestetik och fenomenologi Ahlins Bark och lv blev en roman som alla ville trycka till sitt brst, helst d lst genom Ulf Lindes bermda exeges av frfattarskapets estetik 1960, som ju ocks presenterade den ppna konstsynen i litteraturen.20 Samtidigt brjade de hgst olika romanexperiment som frfattarskapet (eller kanske Lindes utlggning) inspirerade till ocks anta mer svrartade och programmatiska former, fortfarande p avstnd frn modernistiska konventioner som djuppsykologi och symbolisk realism. Linde hade i den ppna konstens namn betonat dialogen med lsaren och inlevelsen i texten som hjrtpunkter i den Ahlinska estetiken: frn dem utgick konventionskritiken och anti-illusionismen. S nu blev det ett slags fenomenologisk

grundforskning om medvetandets natur. Den iscensattes enligt parollen Romanen som verklighetsforskning som kanske mindre fljde Ahlin i spren n konventionerna fr t ex nouveau roman: i det kontinentala experimentet var uppgiften att ge illusion av berttelse utan fiktion, berttare eller bestmt berttarperspektiv, och utan karaktrer eller psykologi (Torsten Ekbom). Och denna till synes bladlsa kniv utan skaft var fertil: den genererade ppna och orena texter som spelmatriser, collage, mobiler och konkretistiska romaner (Ekbom, Enquist, Beckman), dr ibland ocks berttelsen skurits bort. Vad som i lyckade fall terstod var den uppsttning litterra grepp och klicher som texten skulle demonstrera. Ehuru olsbar ja just drfr! skulle denna text nmligen gra lsaren till huvudperson; lsandet skulle bli en handling, den nmligen, att skriva den roman som lsaren inte lste. Collaget tillbjd sig som material fr denna skaparakt; eller som matris fr det spel lsaren skulle iscenstta; och principerna utreddes av bland andra Leif Nyln i den unglitterra Rondo under namnet Textrealism.21 Som parasit p redan existerande brukssprk, stilar och jargonger kunde matrisprosan ocks skdliggra Romanens karaktr av ppen och oren text som vi kan se nr Erik Beckman lter litterra formler och klicher inkarneras som skdliga fiktionsgestalter (i t ex den mjligen konkretistiska romanen Ngon ngot 1964; jfr nedan, kap 5.4.4). nd kan frgan stllas: Var den 60-talistiska matristexten d en ROMAN i ngonsomhelst genremssig mening av ordet? Frgan r frsts anakronistisk, eftersom bde genre- och litteraturbegreppet nu var satt i frga och Michail Bachtins polymorfa romanteori nnu var oknd i Sverige.22 Den brnnande frgan gllde i stllet Sprkets frhllande till Texten, och Verklighetens egen karaktr av citatsamling och collage (Ekbom, Enquist). Oknd var ocks Jurij Lotmans strukturanalytiska teori om den poetiska texten. Men experimenten med textrealism syftade mot att synliggra litteraturens karaktr av
105

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:106

kulturell artefakt i en ganska Lotmansk riktning: dess karaktr av sekundrt modellbildande system, paradoxalt innesluten i de kontexter den omsluter; nmligen: Verkligheten, Samhllet och Sprket.23 Men nu r vi ocks framme vid mitten av decenniet, d strukturalismen introducerades. Det gjorde Jan Stolpe i en prisbelnt BLMess 1965, som visserligen inte handlade om Lotman utan om Witold Gombrowicz.24 Men trenden blev satt, mot bde 70-talets Lotman och 80-talets Jacques Lacan och Jacques Derrida; och redan p 60-talet trycktes texter av t ex Roland Barthes, Michel Foucault och Lucien Goldmann i kulturpressen.25 Samtidigt brt Vietnamkriget ut ocks i det litterra Sverige och strukturalismen turnerades mot marxistisk ideologikritik. Gran Sonnevi och Petter Bergman skrev dikter om FNL och Vietnamdemonstrationer p Sergels torg. Och Bjrn Hkanson gav ut en hel diktsamling om Krlek i Vita huset. Strmkantringens r Drmed hade det litterra 60-talet gtt in i ett nytt skede, berttas det: under strmkantringens r rkade litteraturen i kris frfattarna kastade pennan fr att gripa det muntliga ordet p gator och torg; eller s skrev de om att varken kunna, vilja, eller bra skriva i tider som dessa annat n debattprosa, reportage och rapportbcker som medvetandegjorde om klassfrtryck och avsljade Sanningen bakom Politiken (Jan Myrdal, Sara Lidman, Folke Isaksson). Och Gran Palms En orttvis betraktelse 1966 fljd av Indoktrineringen i Sverige 1968 blev skolbildande. (Se vidare nedan, kap 5.1) Vnsteruppsving och politisk roman Men enligt vr berttelse skrevs det faktiskt gestaltande fiktionsprosor ocks. De kallades politiska romaner. Srskilt tv brukar framhvas: Bjrn Hkansons Generalsekreteraren 1965, som var frst, och Sven Delblancs Nattresa 1967, som var vrst.26 Generalsekreteraren fick politiskt godknt: den hade visserligen undertiteln Bildningsroman och manipulerade med olika berttartekniska grepp som p en

gng tillmpade och ifrgasatte borgerliga romantraditioner; och dessutom handlade den om Krleken. Men Krleken var tminstone ordentligt organiserad inom ramen fr ett politiskt parti, Krlekspartiet kallat, med revolution i fiktionsvrlden p programmet. Nattresa, dremot, vckte politisk anstt i alla lger och startade en debatt om ideologi och estetik: det var en bde fantastisk och realistisk pikareskroman, som ocks inbegrep pastisch p frromantisk mysterieroman och parodi p modern agentroman. Och hjltens politiska mission r att skriva en Insndare i dagspressen och drigenom frndra vrlden. Insndarprojektet degraderar allts den borgerliga konstnrsromanens frfattardrmmar till en antilitterr niv med plats fr det radikala 60-talets nya hgstatusgenrer. Repertoaren i Nattresa var allts aristokratiskt hglitterr, borgerligt sublitterr och 60-talistiskt anti-litterr p en och samma gng; och fiktionen var p en gng klart satirisk och oklart allegorisk, med bl a en apokryfisk markis de Sade som figur fr ett obestmt hot, som verkade ha med bde Borgerligt Sjlsliv och Imperialismen att gra. Den politiska appellen uppfattades, men budskapet bedmdes som diffust.27 Nattresa medfrde allts bde tolkningsproblem fr lsarna, ideologikritiska problem fr recensenterna och genreproblem fr historieskrivningen. Men Nattresa r just drfr en mycket typisk 60-talsroman: en ppen och oren text, som dessutom tar in hela ackumulationen av tendenser frn fabulering, fantastik, pastisch och metafiktion till jmlikhetstematik, samhllssatir, och ideologikritik. Romanen har t o m vissa dokumentaristiska inslag. Med Grard Genette kunde vi sga att den r en typisk hypertext, som drtill visar hur en antiroman r gjord:28 Nattresa r ett palimpsest som imiterar en hel hord av andra texter, genrer och stilar i ett bricolage av hypotexter, lnkade till ett nt av referenser till hemliga kontexter vid sidan av fiktionens synliga vrld. Helheten r inte organisk, men spnningen mellan realism och fantastik antyder konstruktionen och det
106

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:107

utan att p klassiska meta-romaners vis bryta med de illusionsestetiska frutsttningarna. P s vis lyckas romanen i texten frammana bilden av en galen vrld utanfr texten som via textens fiktion blir freml fr indirekt politisk analys. Och genom samma teknik ifrgastter den sina egna frutsttningar som sknskrift, litteratur och potentiell verklighetsflykt. Dokumentarism Men historieskrivningen vet ocks bertta om dokumentrromaner om de nu var s dokumentra? eller om de nu var romaner? Bok kallar P.O. Enquist fr skerhets skull sitt bidrag, Legionrerna 1968, den mest bermda av dem alla. Denna fiktionaliserade underskning av baltutlmningen gav den tidigare pastischren (Magnetisrens femte vinter 1964) och mobilbyggaren (Hess 1966) rang av politisk frfattare.29 Legionrerna beskrivs emellertid ocks som en form av metaroman som tematiserar frutsttningarna fr sin egen tillblivelse; men i vr berttelse liknar den mest en hypertextuell fiktionsroman som stter fram historiska dokument i ett spel med bde illusionsromanens och historeskrivningens konventioner. Med Linda Hutcheon skulle vi d kunna sga att denna Bok r ett vackert exemplar av historiografisk metafiktion. En motsvarande repertoar av pseudo-dokumentra grepp anvnder P.O. Sundman i Ingenjr Andres luftfrd 1967 men dr genomkorsas den dokumentariska diskursen ocks av ett ironiskt-dubbelt, dels mytiskt-symboliskt, dels meta-historiskt spr (historiografisk meta-fiktion).30 Andre-gestalten byggs samman med Daidalos/Ikaros-figuren till en tvetydig dubbelgestalt; han blir en forskare som gjort sitt vetenskapliga projekt till en civilisationsheroisk uppgift; men den vrld han skall frndra ser han frn ett upphjt estetiskt perspektiv, som inte bara tvingar honom att gna sin skaparkraft t att uppfinna en hjlp att stiga till vders, utan ocks

driver honom till det de landet i Nordpolen, dr mnniskor inte kan bo och aldrig kan civiliseras. Och den mngfaldigt beskrivna: sinnrikt vvda, sydda, broderade, flerskiktade, limmade, impregnerade, med fiffig utrustning tungt lastade och slutligen med hgexplosiv gas upp-pumpade LUFTBALLONGEN: den rjer bde hur romanens egen text r konstruerad och berttelsens framtida de i den illusionsestetiska lsakt som det dokumentariska stoffet inbjuder till. Fr romanen brs inte av den historiografiska fiktionen ensam; frst som metafiktion och konventionskritik fr den lyftning. Och det sker nr jagberttaren Frnckel fr beskriva sin egen dd i imperfektum och den illusionsestetiska ballongen punkteras. Den historiska resan transformeras i den hr romanen allts till en civilisationsheroisk myt som i sin tur opererar figuralt: den frutsger romanens luftfrd. Romanens mimesis ger d illusion av att uppfylla historien snarare n efterbilda den, s Erik Auerbach kunde hr inflicka, att greppet med figuraltolkning av historien r p en gng realistiskt, kristet och medeltida.31 Men den frbindelsen ger i s fall en apokalyptisk dimension t den politiska texten och en rent eskatologisk t den realistiska. Sundman dokumenterade emellertid ordentligt de historiska kllorna till sin berttelse i olika fljdskrifter. Dr har han allts sjlv bidragit till historieskrivningen kring sin roman. Fr dr byggdes kllorna byggdes samman till nya berttelser som tolkade dokumenten men ocks gestaltade en reflexionsprocess kring dem. Dokumentationen kunde ocks arta sig till collage dr den konstnrliga arbetsprocessen redovisades. Och slutligen till en beknnelse om skapandets vnda: Det r en dlig bok, sger han p ett stlle; Men slutet r bra, de sista tta sidorna.32 Det r nr den fiktive berttaren dr och den mimetiska illusionen brister: i samma stund vcks en implicit lsare till liv fr att avlyssna sin roll i texten. Ty utan berttare talar texten rtt in i lsakten.
107

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:108

Reseroman och rapporter Bde Nattresa och Ingenjr Andres luftfrd var ocks reseromaner. Sna skrevs det mnga p 60-talet, betonar historieskrivningen, bde dokumentariska och fabulerande, blandat om vartannat, bde tidigt och sent i perioden.33 En del av dem faller inom rapportprosans genrer, andra har dagboks- eller rentav beknnelsekaraktr. Den objektiva dagboks- eller journalform exempelvis Sundman arbetar med ingr i reseberttelsens traditionella repertoar. Men det gr frsts ocks den sjlvreflekterande beknnelseprosan i Sven Lindqvists och Sven Delblancs mer introspektiva eller (som det hette i genrens ungdom) sentimentala resebcker (Myten om Wu Tao-Tzu 1967 resp snebrygga 1969, Zahak 1971); dr skildras en resa i det egna jaget, frn en identitet till en annan.34 Till reseromanens genrekonventioner hr frsts ocks repertoaren av exotiska miljer. Eller kanske rttare: frmmandegringen av fregivet triviala miljer. De exotiska miljerna lg p 60-talet lika grna i rebro, Vsters och Norrland (Nils-Peter Eckerbom, Roman om en stad 1964, Sture Kllberg, Rapport frn medelsvensk stad 1969, Sundman, Skarna 1963); i mns gruvor (Sara Lidman) och kvinnors kk (Carin Mannheimer), som i Afrika, Kina, Latinamerika eller Vietnam (Wstberg, Myrdal, Lindqvist, Lidman). Omvnt terfanns t ex Norrland i Chile (Sun Axelssons Eldens vagga 1962); och den georgiska eller pastorala Idyllen kunde ptrffas bde i Skne (Christer Persson, Drakddaren 1969) och p Tahiti (Eckerboms De saligas ar 1968). Idyllen kopplas d ocks antitetiskt till Resans och ventyrets topos men ven det greppet ingr i svl reseromanens som idyllens traditionsgivna repertoar.35 Exotismen var en frga om synstt. Resa, ventyr, Idyll Emblem, Ekfras Ibland stannar reseskildringen upp i en ekfras, en skdlig beskrivning som utlgger en milj som ett mlat landskap, ofta stiliserat till emblem. Det ppekas dock inte s ofta i historkerna ver perio-

den.36 Men vr berttelse skall drja hr. I den emblematiska stiliseringen frmmandegrs bilden och kan d transformeras till sjlslandskap eller utopi. Beskrivningens repertoar tergr d p ngon hvdvunnen topos fr en nskad eller fruktad samhllsordning eller mental ort: ett locus amoenus, Arkadien, Utopia, Atlantis eller Upp-&-nervnda vrlden och, frsts, Hades.37 I periodens pastischerande pikaresk- och ventyrsromaner r besk i Arkadien eller tminstone en romantisk park inte ovanliga (Prstkappan, Hess, Myten om Wu Tao-tzu).38 Men oavsett genrekontext i vrigt kontrasteras Idyllen mot den ventyrliga eller hotande vrlden utanfr (Sandro Key-berg, Sagolik 1964) eller kanske mot alienationens Inferno (Magnus Hedlund, Fluxus eller vettvillingen i vattvllingen 1967).39 I det sena 60-talet aktualiserar greppet grna en konkret politisk kontext: vsterlndsk imperialism, miljfrstring eller kapitalistisk industrialisering.40 Men ocks d kan stilen vara tydligt pastischerande (Eckerboms De saligas ar). Spnningen Resa/Idyll utnyttjas allts inte bara i reseskildringar eller pastischer. I exempelvis nyprovinsiellt hllna romaner om urbanisering och miljfrstring kan bde Resans och Idyllens topoi strukturera texten utan att delta som element i fabeln. Fabeln aktiverar d spnningar som borta/hemma, utanfr/innanfr, civilisation/natur, fruktbarhet/sterilitet, det goda livet/det onda livet etc; och den dolda strukturen kan aktualiseras genom en reflexion eller bild. Greppet kombineras d grna med landskapsekfras och emblematiska tekniker inom ramen fr en stiliserad realism. Samtidigt kan d den politiska problematiken inordnas i en antytt mytisk struktur (Ch. Perssons Drakddaren, Sundmans Ingenjr Andre). Emblem/ekfras-tekniken i kombination med Resans topos anvnds emellertid ocks i avant-garde-romaner, inte minst de fenomenologiskt och kunskapsteoretiskt orienterade av typen nouveau roman, mobil eller filosofisk conte (Ekboms Negationer, Gustafssons Fljeslagarna, Delblancs Prstkappan, Enquists Magnetisren). Och i synligt
108

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:109

formexperimentella romaner anvnds repertoaren demonstrativt: bilder eller beskrivningar som aktiverar genre-immanenta spnningar av typen Natur/kultur, Liv/konst, Harmoni/Alienation ges d en anti-illusionistisk och konventionskritisk uppgift (Enquists Hess, Hedlunds Fluxus). Genom hela decenniet prvades ocks greppet att lta resan arta sig till en upptcktsfrd i skrivandets och den tnkta lsaktens vrld (Enquists Frdvgen och Hess, Ekboms Spelmatriser, Delblancs snebrygga). Resans topos blev d ocks ett berttartekniskt instrument att underska och frtydliga Romanens villkor, bde som verklighetsforskning och fabulerande text. Genom den gestaltades hur lsaktens frutsttningar skrivs in i Romanen, bde som mimesis, fiktion och litterrt tilltal. I det svenska 60-talet har d Resans topos anvnts vid skildring av alla sorters frflyttningar, frskjutningar och frvandlingar. Och 1966 lste man i Michel Butors Romanens rumsdimension att den rentav var frutsatt i varje roman:41 Varje fiktion infrlivas slunda i vrt rum s som en resa och man skulle kunna sga att det r all romanlitteraturs grundlggande tema; varje gng en roman berttar fr oss om en resa r den drfr tydligare och mera explicit n en roman som inte r i stnd att i en bild uttrycka det avstnd som skiljer platsen dr vi lser den frn den plats dit berttelsen fr oss med sig. (s 17)
3.2.3. Formhistorisk repertoar

allegoriska r det grundmotiv som strukturerar hela romangenren, inte minst p textens niv, ven om texten inte gestaltar resor (pikaresk, bildningsroman). Och texter som gestaltar resor handlar ofta om ngot annat (t ex Sjlen, Livet eller Texten).42 Som motiv eller topos r Resan ocks frbunden med Bachtinska kronotoper som ventyret och Idyllen, allts med exempelvis Pikaresken, Romansen och Pastoralen.43 Den dokumenterande resebeskrivningens topografiska konventioner verfrs d till romanen via emblemets och ekfrasens genrekonventioner: resan r Upptcktsfrd och ventyr, en stndig framtrrelse; men den inbegriper ocks pauser av frdjupad iakttagelse och hpen begrundan ver frmmande och gtfulla skrmmande och lockande bilder av vanliga mnskliga grundvillkor, eller kanske rent av den egna sjlen. Sdan begrundan kan ocks inbegripa konventionskritik och sjlvprvning, dr inte minst de egna synkonventionerna och den pgende reseskildringens frutsttningar hos Berttaren sjlv kan komma att ifrgasttas.44 Skrivandet kan drmed komma att arta sig till en forskningsresa i den egna texten, inte som autonom textur, utan som invvd i den vrld den vver in. I Gran Palms BLM-versikt Den nya svenska romanen (1961:6) betonas detta mobila perspektiv som en central aspekt av 60talsprosans frhllande till sina egna genrekonventioner. Dr antyds en frbindelse mellan ena sidan den nya romanens empiristiska, fenomenologiska, absurdistiska eller rentav mystiska verklighetsskildring och andra sidan repertoarestetiska tekniker, baserade p Resans topos, som d iscenstts genom ekfrasens och emblemets grepp (s 453).45 Den nya behavioristiska verklighetsskildringen med sin metodiska verklighetsprvning tycks i Palms beskrivning experimentera med en ekfras-teknik, som formar en serie konventionskritiska emblem med ett sreget tilltal det r idel gtfulla scenerier ur vardagen som hr utbreder sig fr forskningsresandes undrande blick:
109

Resans topos Drmed r prologen till den utlovade historiografiska metafiktionen avslutad, och berttelsen tar en ny vndning. I versikten konstruerades ett samband mellan reseromanens genrekonventioner ena sidan och dokumentarismen/fabulationen den andra. Jag vill nu nrma mig periodens romanestetik p det spret. I traditionshistorisk forskning hvdas faktiskt att Resan den bokstavliga eller

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:110

[De nya frfattarna] r inriktade p att beskriva utan att tolka. Men var och en som upplevt seendets fascination blir snart nog medveten om att vad vi vanligen gr nr vi ser inte alls r att se. Vi tror att vi ser, men vi igenknner, minns, tolkar, jm- fr, drar slutsatser, frstorar, frsknar, frgar, drmmer, glor. Fr at bli klara ver detta frhllande mste vi granska vr egen blick. Fr att bli klara ver vad vi sett mste vi frga vad andra sett. Det r ocks s dessa frfattare gr till vga. De har inte [] ngra ansprk p objektivitet eller p att veta hur verkligheten r beskaf- fad bakom vr iakttagelse av den. Det r just iakttagelsen som fngslar dem. De lmnar bidrag till seendets psykologi, de stter lsaren fr pannan, de skickar ut sina personer p frgeronder fr att visa hur lite vi egentligen vet om de frhllan- den vi lever i. [---] Jag har uppehllit mig vid detta, drfr att den metodiska verklighetsprvningen, viljan att betrakta stoffet inte i ljuset av en given vision, borrande i ett och samma hl, gestaltande genom att tolka, utan med en sorts gonskenlig frutsttningsls- het, frn mnga skilda hll samtidigt, ungefr som vid en vetenskaplig datainsam- ling, spelar en viktig roll i den nya romanen. (s 453f)

3.3. Genreteoretisk sjlvreflexion

3.3.1. Fenomenologi och konventionskritik: romanen som Resa, ventyr, Gta

Den verklighet som hr utforskas r inte bara den betraktade, utan ocks betraktandets, nrmare bestmt sjlva frhllandet mellan synbild och seeende och den beskrivning dr detta frhllande ofrnkomligen skrivs in: det som fngslar r just iakttagelsen. Att beskriva frn mnga hll samtidigt, att i varje beskrivning visa p mjligheten av andra synstt, r mlet; men det krver en stndig vxling av perspektiv och drmed en stndig positionsfrflyttning i sjlva skrivandet. Texten sjlv artar sig till en resa i lsakten en resa den som perspektivisk och mobil diskurs ocks inbjuder till. Ett formhistoriskt perspektiv p hur Resans topos och ekfrasens/emblemets tekniker anvnds under 60-talet borde i s fall ocks kunna frtydliga den nya 60-talsromanens p en gng repertoarestetiska, fenomenologiska och konventionskritiska inriktning.46 Lt oss allts prva en stund och se vad som visar sig.

Vi tervnder till Nio brev. Med utgngspunkt i Resans topos och ekfrasens-emblemets tekniker iscenstter Gustafsson & Bckstrm dr en grundlggande genreteoretisk sjlvreflexion. Boken r sjlv genremssigt flertydig och speglar i s mtto sitt eget mne: den essistiska diskursen stts fram som en del av fiktionen i en brevroman, sammanhllen av den intimitet och de vardagliga hndelser konventionerna fr vnskapsbrev krver berttelser om. Breven struktureras allts av ideliga banala eller sublima digressioner frn essbokens romanteoretiska mne.47 Det hela artar sig till en reseberttelse om en forskningsfrd i Romanens formvrld; och den kartbild breven skisserar frestller ett hemlighetsfullt landskap, mest likt sceneriet i en pikareskt komponerad ventyrsroman. Men ocks som en spegel av ventyrsromanens egen komposition: det forskningsresultat som breven dokumenterar och bearbetar r att formvrlden i en roman bara lter sig beskrivas i termer av mysterieromanens berttarkonventioner. Shr kan det lta nr en realistisk diskurs desautomatiseras, verkligheten transformeras till roman och romanen till gtfullt emblem:
Kra Lars, vr brevvxling i somras blev avbruten. Det hnde s mnga saker; jag gjorde en lng resa i Italien och upplevde mnga ventyr. Mycket av det jag sg var av det slaget att det skulle kunna skildras i romaner, men ingenting var sdant att det gav ngon anledning att reflektera ver romanen. Kravallpoliser med trgas och ba- tonger som rusar in i rasande folkmassor [] eller vinden som susar kring etru- riska nekropoler []. Man skulle kunna sga att det r lngt fre romanen, att det fregr den. Vrlden r romanens frutsttning. Vr nrvaro i tid och rum och vrldens nrvaro kring oss: det r premisserna, men romanen, den r ngot annat, egentligen r den ngot mycket gtfullt. (s 17)

Fr vad r en roman? Jo, en skdlig berttelse som gr ngot vanligt synligt: en vision, som nrmar oss till verkligheten men drfr ocks blir ett experiment som skapar ett slags motstnd som
110

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:111

vi bjuder mot vra syner (s 20). Och frn den utgngspunkten artar sig d reseberttelsen frn romanens formvrld ocks till en motskrift till Staffan Bjrcks rapport frn samma resa frn 1953 och till en berttelse om en resa i hans text med samma namn.48 De mimetiska tekniker och illusionsestetiska effekter som Bjrck observerat p sin resa och i sin bok beskrivit som naturliga grepp, uppfattas av Gustafsson som artificiella, dvs som konstgrepp. Och konstgrepp fr inte naturaliseras, ty d frvandlas texten till neutralt freml och mister sin tilltalskraft:
Men antag att vi lyckades bevisa att det finns i denna mening naturliga grepp! Skulle det i s fall ha ngon betydelse fr romanestetiken?[---] [] vad skulle tala fr att en sdan text r anvndbarare n en som fljer andra vgar, svrare och motstndsrikare? Vad r det som sger att det lttetablerade frhllandet till lsaren r det som ger ngon utdelning i form av berikande, det vill sga befriande upplevelser? (s 42) Om vi betonar den illusoriska sidan av romanen alltfr hrt hindras vi bde nr vi r lsare och berttare frn att lta texten arbeta. Den genuina illusionsroma- nen blir s ltt ngot ovidkommande, den rr oss inte s uppfattar lsaren det. (s 51)

berttelse, formad i enlighet med med en bestmd grammatik och syntax som avgr hur urvalet data skall ske och vilka sammanhang de skall konstituera. Och drfr r varje frsk att bertta ngot frn en ny synvinkel ett litterrt experiment som ndrar berttelsens standardsyntax. Men den ndringen opererar som ett litterrt tilltal i sjlva sgandet vid sidan av orden och det sagda. Frskjutningen fr allts en bestmd receptionsestetisk funktion: att generera en understmma som fr texten tala med kluven tunga och drvid likasom falla sig sjlv i talet en teknik fr indirekt meddelelse som ocks Gustafsson-diskursen i Nio brev sjlv tillmpar.49
3.3.2. Hypertextualitet och historiografisk metafiktion ngra romanexempel

Tilltalets uppgift r att desautomatisera invanda synkonventioner, och drfr mste dess konstgrepp iscensttas som experiment. Experimentet r ett slags frmmandegring som synliggr den frmmandegring som redan r s att sga naturgiven men sllan uppmrksammas, eftersom blicken normalt grumlas av naturlighetens synkonventioner:
Experimentet r ett slags vakenhet eller uppmrksamhet, det r en frga om re- flexion. (s 21) [---] Vi mste bjuda motstnd mot vra bilder, vi mste reflektera ocks i det vlbekanta, frhllandet till vrlden r vanskligt, []. Vrlden r ngot outtmligt, []. Du behver inte se p den fysikaliska formel som professorn skriver p tavlan, det rcker med att du betraktar kritbiten i hans hand, ser dess egendomliga vrdighet. Detta lilla freml kan ge upphov till out- tmliga beskrivningar, och hur lnge du n beskriver det frblir det nd ngot frmmande, ngot otkomligt. (s 23f)

Intresset fr det textfenomenologiska experimentet r typiskt fr det litterra 60-talet som helhet. Med sin konventionskritiska inriktning p den begreppsliga, sprkliga och litterra repertoarens roll i vrt stt att nrma oss verkligheten ven till vardags frutstter den nya prosan ven en vidgad traditionsmedvetenhet. Men den eftermodernistiska iscensttningen av traditionella grepp aktualiserar ocks den typ av grundlggande estetiska transformationer som vi skall kalla hypertextualitet och historiografisk metafiktion. Den konstnrliga texten som bricolage av litterra klicher och anrikat palimpsest av redan givna texter och diskurser fr nu ocks blottlgga skrivandets dolda historiska frutsttningar i en heteroglott oliksprklig litterr och kulturell kontext med anor nda frn hellenistisk och senantik prosatradition.50 I den 60-talistiska hypertexten iscenstts repertoarestetiska grepp emellertid ofta i historiska eller dokumentariska diskurser, dr inte bara historievetenskapernas narrativa tekniker fr konstruktion av historisk sanning tas i romanbyggets tjnst, utan hela den kulturella repertoaren litterariseras. Resultatet blir inte heller alltid historisk roman i vedertagen mening, och syftet r inte att skapa verklighetsillusion eller mimetiska tersken. De historiografiska teknikerna fr
111

Samma krav p litterr sjlvreflexion stlls d p den vanliga naturaliserade sakprosan i tidningar, vetenskap och vardagssprk (jfr s 42f). Varje frsk att beskriva artar sig allts ndvndigtvis till en

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:112

hr tvrtom bygga just litterra fiktioner som samtidigt fr konventionskritisk funktion. Den historiografiska metafiktionen teranvnder en anrikad litterr repertoar, som varken frsmr illusionsestetiska eller rent fabulerande grepp.51 Men terbruket r sjlvreflekterande och frmmandegr drfr de traditionsgivna teknikerna. De, liksom vra begrepp om verklighet, historia och litteratur, terinstts i ett nytt sammanhang; och diskrepansen synliggr de konventioner som frambringar hvdvunna frestllningar om svl historisk sanning och verklighetsreferens som skillnaden mellan dokumenterande och narrativ diskurs. Historievetenskaplig beskrivning och frklaring uppfattas nu som en form av berttande och drmed som en litterr teknik. Men denna litterra teknik betraktas samtidigt som en grundlggande och ofrnkomlig kunskapsform, lika syntetisk a priori som en Kantiansk frstndskategori.52 Med detta narrativa struktureringstvng experimenterar nu den nya romanen: ironiskt-fantastiskt som fabulatrerna Lars Gustafsson, Sven Delblanc, P.C. Jersild eller under demonstrativ protest som spelkonstruktren Torsten Ekbom och pseudo-dokumentaristen P.O. Enquist. Men alltid underskande och kritiskt och ofta i en blandning av bda frhllningsstten som de mystifikatoriska hyperrealisterna P.O. Sundman och P.G. Evander. Resultatet blir alltid repertoardikt, ofta ocks pastisch ibland rentav inom ramen fr en hypertextuell dialog mellan 60-talsfrfattarna, betecknande nog tvrs ver genregrnserna. Som ett sdant tilltal tycks ocks Nio brev ha avlyssnats: t ex Christian Stannow lter de romanteoretiska resonemangen frn dialogessn strukturera den pikareska pastischen i Herkules arla 1962, samtidigt som de bda skribenterna i brevromanen upptrder som fiktionsgestalter nnu en gng, men nu som mentorer t hjlten i bildningsromanens genre.# Och repertoaren verkar turneras ett varv till nr Sven Delblanc komponerar sin pikareska genrepastisch i Prstkap-

pan. En heroisk berttelse 1963 till en hypertext, som opererar med/p i stort sett hela den litteraturhistoriska repertoaren, med dold brjan i ppningsfrasen till Stiernhielms Hercules-dikt och med Stannows Herkules-arla-roman verst bland lagren av hypotexter. Grundprincipen, som varierades ocks i decenniets dokumentrlitteratur, var att bygga texten till ett litterrt palimpsest som formas till ett bricolage av skilda diskurser, supplement och kontexter. S gr t ex Gran Palm nr han 1966 teranvnder Oscar Wildes skrckromantiska variation p det narcissistiska spegelmotivet i Dorian Grays portrtt (1891) som modell fr konstruktionen av den skuldmedvetna lsarrollen i En orttvis betraktelse; och tekniken vidarefrs nr han lter det hypertextuella greppet utvecklas i sammanvvningen med det dokumentra. Han tar allts in texter och kontexter ur t ex reseskildringar, tidningsprosa och historiografisk litteratur, som sedan i sin tur ympas p en pastisch p Dostojevskijs berttelse om Jesus och Storinkvisitorn eller rent av p den evangeliska passionshistorien. S gr ocks P.O. Sundman nr han transponerar det dokumentra materialet i Ingenjr Andres luftfrd till Ikaros/Daidalos-figurens mytologiska kontext; eller nr han transponerar dokumentationen av luftballongens konstruktion till en meta-litterr kontext, dr de tekniska beskrivningarna laddas med symboliska vertoner, och samtidigt skapar ett emblem fr den litterra texten som p en gng bearbetad sprklig materia och andlig illusorisk realitet. Sdana prosatexter experimenterar med en ldre, fr-modern och marginaliserad repertoar fr att iscenstta en samtida problematik med stor tematisk och idmssig rckvidd. Estetiskt sett inbegriper tekniken en efter-modernistisk sjlv-reflexion dr de historiska och textteoretiska frutsttningarna fr modernistisk litteratursyn och avant-gardistisk experimentestetik begrundas: sdant som verkets originalitet, stilens autenticitet, textens autonomi, diktarrollens suve112

Kap 3. Historiografisk metafiktion

II:113

rnitet och annat mera. Reflexionen gller med andra ord den moderna verkdiktningens mest sjlvklara premisser; och den anlgger ett repertoarestetiskt perspektiv, som frmmandegr premisserna: de framtrder inte lngre som naturgivna, utan fastmer som kulturgivna och konventionella. Men det konventionella gr texten lsbar. Och drfr skrivbar p nytt: med bde de gamla och nya konventionerna som material.53 Men hur tog sig de litteraturteoretiska resonemangen ut? Vi ska drja en stund vid ngra klltexter i mnet. Noter till kapitel 3

Kapitel 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk sjlvreflexion

Efter-modernistisk sjlvreflexion och den nya akademiska litteraturkritiken Konst r en sak; teori en annan; historien, samhllet och livet kanhnda en tredje, fjrde och femte. Men p 1960-talet suspenderades tillflligt grnserna mellan dessa omrden, inte minst i konsten det r ju en grundlggande aspekt av den ppna och orena estetiken. Men det r ocks en aspekt av periodens medvetenhet och engagemang. Inte bara liv och konst frs nu samman i namn av ett vidgat kulturbegrepp, utan ocks litteratur och teori kom att uppfattas som oskiljaktiga. Sllan har det teoretiserats mera ver litteraturens egenart, inte bara i litteraturkritiken utan ocks i litteraturen sjlv. Den reflekterande hllningen var, som vi sett, i grundlggande avseenden konventionskritisk och prglad av en allmn medvetandefilosofisk omorientering, vars djupare orsaker vi mste lmna drhn. Vad vi kan se r att den nya reflexionen inbegriper en omprvning av gllande modernistisk estetik frmst d den svenska 40och 50-tals-modernismen i ljuset av de frndrade frutsttningarna i 60-talets moderna samhlle, dr 50-talets folkhem eftertrtts av rekordren och massmediesamhllet och monopolisering, kommersialism och medvetandeindustri ocks demonstrerade modernitetetens avigsidor.1 En uppmrksammad kritik av medvetandeindustrins frbindelser med den internationella modernistiska rrelsen gavs i exempelvis Hans Magnus Enzensbergers Avantgardets dilemma 1964, och kritiken vidarefrdes i ett bredare ideologikritiskt och politiskt perspektiv i Gran Palms Indoktrineringen i Sverige 1968.2 Den sociologiska och ideologikritiska saken skall dock hr intressera mindre n det nya repertoarestetiska frhllande till modernismen som utvecklas ur
113

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:114

denna sjlvprvning: det r tydligt att modernismen nu uppfattas som en tradition som andra att anvnda, men ocks omforma och kritisera. Och det r i denna omkndning av modernismens tradition som den nya tankeformen p en gng rjer sig och sjlv blir till. Mitt eget perspektiv p modernismen i sammanhanget r allts receptionshistoriskt: det r 60-talisternas stt att reflektera ver (bl a) modernismen jag vill t, inte den modernistiska saken i sig (i den mn denna nu alls kan tnkas annat n i termer av en eller annan reception). Denna efter-modernistiska sjlvreflexion vill jag allts inte kalla postmodernistisk i betydelsen anti-modernistisk eller liknande. Det som skall intressera oss r frskjutningen frn ett verk-estetiskt och sjlvbespeglande perspektiv p den litterra texten till ett repertoarestetiskt och pragmatiskt och hur frskjutningen artikuleras i den nya litteraturkritiken. Det intressanta med detta perspektiv r just att det inte utesluter ngon tradition, inte heller modernismens, men dremot frhller sig till hela den samlade litterra repertoaren p ett, som jag tror, i modern tid nytt stt. Det r frga om en ny typ av uttvnd och prvande reflexion med bestmda estetiska och litterra konsekvenser. I vrt sammanhang srskilt intressant r att sjlv-reflexionen ingalunda var sjlvbespeglande: den var hungrig p vrlden och tog in allt den kom ver i sjlen, som i sin tur genast prvade det tillgnade p vrlden i en ny omgng. Vad som intresserar r hur vrlden kommer in i medvetandet och hur medvetandet br sig t fr att skicka ut den igen, som konstnrlig artefakt och litterrt tilltal. Det viktiga blir, som vi redan sett, interaktionen mellan det ena och det andra. Det r det intresset som grundar den pragmatiska orientering mot lsarrollen vi i detta huvudkapitel srskilt skall studera. Det r ocks den som i den nya kritiken uppfattades som skiljelinjen gentemot fregende modernismer, ocks de ppna och orena varianter, vars repertoarestetiska frhllningsstt man nu kom att intressera sig fr inte minst hos Ezra Pound och T. S. Eliot.

Att denna nya reflexion blev s fga psykologisk eller poetisk och s pfallande filosofisk och teoretisk som den i mnga fall blev, betingades rent kultursociologiskt sett av att en ny frfattargeneration med utprglat akademisk bakgrund vann intrde ven i den kritiska offentligheten. Kritikerkren kom med andra ord att i ovanligt stor utstrckning rekryteras frn de nya frfattarna (t ex Lars Gustafsson, Torsten Ekbom, Leif Nyln, Bjrn Hkanson, Jonas Cornell, Kai Henmark, P. O. Enquist) de som ocks i konstens medium skulle frhlla sig till samtiden och tillvaron i stort. Det nya litterra etablissemanget kom drigenom i stor utstrckning att bras upp av universitetsutbildade filosofer och litteraturhistoriker, och genom dem kom den vetenskapsteoretiska och forskningsmetodiska diskussionen i seminarierummen att fras ut i svl litteraturen som den allmnna kulturdebatten.3 Detta intresse fr litteraturteori var en aspekt av periodens allmnna konventionskritik och satte sin prgel ocks p nyenkelhetens fretrdare inte minst hos Gran Palm r ju det sprkkritiska och medvetandefilosofiska inslaget betydande.4 Denna inriktning kvarstr ven under vnsterradikaliseringens r, d strukturalism och marxism i frening gav teoriramen fr diskussionen om frhllandet mellan litteratur, ideologi och politik i alla medier (indoktrineringsdebatten), inte bara i Rondos avancerade eftertrdare, komma.5 Denna akademiska kritik vckte sjlv bde kritik och debatt under hela 60-talet. Nr litteraturteorins nya stllning dokumenterades i antologin Sextiotalskritik 1966 inleddes en av mnga diskussioner om litteraturkritikens uppgift, bde vad gllde inriktning och sprkbruk.6 Inte minst brnnande var d frgan om vilken den lsande allmnhet var som dagens kritiker kunde och borde vnda sig till; ty i kulturdemokratins, populrkulturens, mediaexplosionens och masskulturens tidevarv hade publiken blivit alltmer svrdefinierad, anonym och underhllningskrvande. Samtidigt som den grundlggande bildningsnivn utan tvivel hjts, var nu det klassiska bild114

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:115

ningsarvet p vg att frskingras och med det den gemensamma referensram som bara ngot decennium tidigare hllit samman den lsande allmnheten som mlgrupp. Frgan om litteraturens repertoar blev allts akut. Den stndigt terkommande vrderingsproblematiken blev nu sammankopplad med frgan om konstens natur och den litterra textens egenart, och frn den utgngspunkten diskuteras avantgardets dilemma, romanens kris och litteraturens dd. Till den gamla kritikerskolan hrde nu bde historisktbiografiskt inriktade skribenter och nykritiker, som ehuru djupt oense sinsemellan byggde p frstelseformer frn en klassisk eller modern humanistisk bildningstradition, dit numera ven psykoanalysen rknades (en Knut Jaensson, en Artur Lundkvist, en Rabbe Enckell, en Bengt Holmqvist); och till den nya hrde fenomenologiskt och pragmatiskt orienterade kritiker som lika oenigt! under inflytande av samtida kunskapsteori, sprkfilosofi och socialpsykologi uppfattade det humanistiska bildningsarvet som p en gng ofrnkomligt, aktningsvrt, otillrckligt och problematiskt (Gran Printz-Phlson, Ulf Linde, Bengt Nerman, Gran Palm, Lars Gustafsson, Leif Nyln, Leif Zern, Jan Stolpe). Frn olika utgngspunkter visar p s stt bde gamla och nya skolan ett frnyat intresse fr konstnrlig och kulturell tradition. Inga stndpunkter var renodlade, men en central skiljeline i den litterra debatten gick mellan en modernt verkestetisk grundsyn och en eftermodernistiskt repertoarestetisk: medan den gamla instllningen orienterades mot frfattarens psyke och historia eller textens formella egenskaper, orienterades den nya mot artefaktens karaktr av yttrandeakt och frhllande till lsandet. Konsten som yttrandeakt och sprk Ulf Linde och det sociala tilltalet Svl i litteraturen som i debatten ifrgastts nu den frn romantiken till modernismen sjlvklara idn om konstverkets tidslshet, sjlvstndighet och originalitet, allts den moderna verkestetiken. I stllet lanseras en repertoarestetik, som i sak baseras p idn om

konsten som ett sekundrt modellbildande sprk eller system, utkad med frestllningen om konstverket som ett socialt tilltal.7 En viktig frgrundsgestalt i den estetiska debatten var drvid konstkritikern Ulf Linde, som ocks uppfattades som den ppna estetikens frmste teoretiker. Nr han i kritisk analys av av modernismens tradition i Spejare 1960 utlgger formler som betraktaren gr konstverket (s 45) och konst grs av konst (ss 20, 97), s blir pongen just att konsten r ett i traditionen anrikat sprk, vars historiska framtrdanden r att betrakta som en serie repliker och yttrandeakter.8 Konstverket framtrder enligt Linde som en text, men ocks som ett spel med tidigare lsningar och lskonventioner: varken natur eller mimesis, sledes, varken sjl eller uttryck, utan en lsbar artefakt, byggd av konventionella tecken, betydelsesystem och genrefrvntningar: utan konventioner verhuvudtaget ingen vision! (s 61).9 Konstverket r drfr, enligt Linde, varken bild (av t ex verkligheten) eller uttryck (fr t ex ett sjlsliv) eller ens autonom artefakt, utan ett socialt tilltal, infrgat av en kontext, ppen mot en stndigt frnyad yttrandesituation. Som socialt tilltal r konstverket mrkt av en eller annan konstnrlig tradition som frser med den sprkliga repertoaren: Mleriet r enligt denna syn ett sprk som utvecklar sig ur sina egna frutsttningar. I ngon mening r det alltid traditionsbundet. (Spejare, s 20) Konsten frutstter de givna konstnrliga sprken, men utvecklar drmed sjlv nya teckenformer, lskonventioner och sprkliga traditioner. Fr Linde blir all konst drfr repertoardikt och rentav indirekt pastisch, inte minst modernismens. Men den blir ocks och framfr allt en social handling och som sdan indragen i ett rollspel av ritualer och ceremonier med bestmda frvntningar och frpliktelser (den blir i vr terminologi en performativ yttradeakt med illokutionr kraft).10 Lindes Spejare satte fram den ppna estetikens paradigm med utgngspunkt frn modernismens intresse fr den litterra artefakten
115

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:116

och dess anti-mimetiska, formella kvaliteter. Tyngdpunkten ligger emellertid just i resonemangen om formens sociala funktion, och eftersom Linde p den punkten ansg sig missfrstdd utvecklar han tankegngen 1965 i Fyra artiklar liksom i en rad andra esser och artiklar. En tidig markering mot subjektivistiska tolkningar av ppenhetens estetik gav Linde redan Det ahlinska alternativet 1960, den bermda essn om Lars Ahlins estetik (se nedan, kap 4.2.2, 4.3.1);11 och i tillbakablicken Konsten r ngot fr ngra 1969 sammanfattar Linde i samma anda den alter-orienterade grundsyn han menar sig alltid ha fretrtt att konstnren i det egna verket inte mter sig sjlv utan den oknde andre hans formsprk vnder sig till; att han skapar sitt verk i rollen som den andres stllfretrdare:12
Fr vem arbetar d konstnren? Redan som ung musiker tyckte jag att jag fr- stod det: fr vem som helst. Det var den minst exklusiva kategori jag kunde tnka mig den tillt ju ingen frhandsinstllning: den oknde hade lov att vara hur som helst. [---] Nu eftert skulle jag sga att konstnren stller sig i den allmnne- liggjorda andres stlle fr att ta emot eller frkasta sitt eget verk; han r en av de andra vilka som helst andra i samma stund som han tar del av vad han sjlv gjort. Han r vem som helsts jmlike, en stllfretrdare. Han str varken hgre el- ler lgre n den oknde, och han tvingar honom inte. Detta r, tror jag, konstens modus den tilltalsform som r egen fr konsten. (s 20)

Modernismen, experimentet, avantgarden [r numera] svl litterrt etablerad som socialt aktad. Modernismen r inte populr hos publiken, men den r s att sga officiellt godknd. S skrev Gran Palm i Experiment i enkelhet 1961.13 Hans kritiska stndpunkt var vid det hr laget lika hvdvunnen som modernismen sjlv. Ty nr det svenska 1960-talet gick in var modernismen bde etablerad och kritiserad, inte som avantgardistisk rrelse nu lngre, utan som hvdvunnen tradition: 40-talets omstrtande formexperiment hade p 50-talet blivit pbud och konvention.14 Modernismen som experimentell tradition hade Gran PrintzPhlson beskrivit redan i Solen i spegeln 1958, som ocks innebar en omprvning av 50-tals-poesins positioner.15 Dr hade han ocks betonat det modernistiska experimentets verkestetiska och privata karaktr, med rtter i romantikens och symbolismens expressionistiska poetik:
1900-talet har hittills vad betrffar poesien varit en tid av experiment i s hg grad att den kanske kommer att g till litteraturhistorien som modernismen. Men den har varit en tid av experimenterande inom de grnser som bestmts av romanti- ken och av symbolismen i vidare mening: innebrande att poesin mste vara ett uttryck fr en personlighet och att den mste vara medveten om sig sjlv, dvs. ex- perimenterande. Poetiken har vxlat mellan subjektiva och autonoma instllning- ar. Mnga poeter har sagt sig vilja terg till klassicistiska ideal och till fasta este- tiska normer men hur det skulle g till har de aldrig lyckats klargra de som har kritiserat romantiken hrdast har inte kunnat fritagas frn en viss romantisk lngtan tillbaka. 1900-talets poesi kan i stort sett sgas karakteriseras av en str- van efter systematisering av poesien, men det har framfr allt varit frga om de privata systemens poesi, de privata mytologiernas, de privata sanningarnas vil- ket antyder en radikal skillnad frn tiden fre romantiken. (s 19f)

Det r en i viss mening efter-modernistisk grundsyn. Ty trots att modernismen hela tiden r Lindes produktiva referenspunkt, r det modernismens verkestetik han hela tiden kritiserar. I dag verkar det som om modernismens tradition r uttorkad, hette det redan i Spejare (s 102). 4.1. Reaktionen mot modernismen
4.1.1. Modernism som konvention

Avantgardets dilemma: kritiken av den experimentella verkestetiken (Palm, Printz-Phlson)

Noga besett r det allts inte experimentet som r det radikalt nya i modernismen, utan privatiseringen av experimentet den organiska verkestetik som markerade en radikal skillnad frn tiden fre romantiken. Privatisering r allts, enligt Printz-Phlson, den grundlggande tendensen i den moderna verkestetiken, men den medfr ocks en jakt p nyheter som skapar ett ett osmlt frhllande till poesins eget medium och de tilltalsformer den litterra
116

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:117

traditionen frser med. Printz-Phlsons egen lsning gavs i en pragmatiskt orienterad meta-poesi, som allts inte var sjlvbespeglande utan just tilltalsorienterad (mer om detta nedan kap 4.2.2). Kritiken av det verkestetiska frhllningssttet i samtidens poesi vidarefr Printz-Phlson i Lagen och nden 1960. Artikeln var ett svar p det mest uppmrksammade angreppet p modernismen frn de unga frfattarnas sida: det skallade nyenkla manifestet, Front mot formens tyranni 1960. Manifestet riktades allts mot den fregivna formfixeringen i samtidens modernistiska poesi: lika eldigt som allmnt plderade Bo Holmberg, Kai Henmark, P.C. Jersild och Sonja kesson fr en mer demokratisk, engagerad och innehllsorienterad estetik.16 Debatten i anslutning till manifestet blev omfattande och argsint och krvde ocks frtydliganden frn manifestfrfattarnas sida. Det visade sig vara frmst 50-tals-esteticismen som manifestets angrepp gllde, medan 40-talets experimentalism av exempelvis Kai Henmark frklaras som skande och drfr engagerad.17 Printz-Phlsons Lagen och nden blev emellertid genom sin principiella hllning ett av de mer tnkvrda inlggen. Dr beskriver han hur dagens postmodernistiska (!) poesi ingalunda r bunden av formkrav utan tvrtom gjort sig till fnge i experimentets konventioner i en stndig jakt p nyheter:18
Den modernistiska revolutionen har genomfrts s gott som hundraprocentigt under 40- och 50-talen, och ingen mrkbar formell konventionalism har trtt i dess stlle, ja, jag skulle vilja sga att ingen konventionalism k a n trda i dess stlle. De gamla traditionerna de omedvetet accepterade har raserats en gng fr alla, och i deras stlle reser sig, fr diktaren och fr konstnren, ett mu- seum utan vggar, en universell tradition av former och knep, frdiga att brukas av den som hinner frst fram. Det senare r viktigt, fr traditionen r ocks med ett uttryck myntat av konstkritikern Rosenberg nyhetens tradition: man kan naturligtvis se den som ett myller av traditioner, som frbrukas ytterligt snabbt och dr varje individ bevakar sin lilla inmutning. De antikonventionalistiska kriteri- er som tillmpas p den postmodernistiska litteraturen tillter inte att nya konven- tioner vxer upp: en diktare som experimenterar med traditionen kan inte bli tra- ditionell i den gngse meningen. (s 162)

Vad den experimentella traditionen medfrt r drfr ingalunda ngot formens tyranni utan ett frihetens tyranni: Hur revolterar man mot kriterier som r i sig revolutionra hur ska man kunna erstta den programmatiska nyheten med ngot nytt?, frgar sig Printz-Phlson (s 163). Artikelns pong r att frnyande experiment verhuvud aldrig kan pbjudas: de r inte av lagen utan av nden; de fds ur en situation och ett behov, ett engagemang kunde man rentav sga (s 163f); och den synpunkten betonar han ven i kommentaren 1971 (s 165). Printz-Phlson r allts inte srskilt intresserad av experimenterande i en tid nr den experimentella litteraturen r den officiella litteraturen, den meriterande om n inte den lsta (s 165); han anbefaller efter-modernistisk sjlvprvning och tlmodig inventering av den litterra traditionen lt oss [] noggrant studera lagen och vnta p nden (s 165). Men drmed (liksom i citatet ovan) antyder han ocks den mjlighet till pragmatiska experiment med experimentets egna konventioner som ven Palms artikel om experiment i enkelhet utvecklar.19 Det nyenkla experimentet, skriver Palm, gr ut p att bana vg fr en nrmare relation mellan diktaren och publiken inom modernismens ram. Det vill sga: att demontera sjlva den modernistiska repertoaren till ett litterrt material som kan ing i nyenkla konfigurationer. Det hermetiska paradigmet kan sttas fram fr att ppnas av banala klicher;20 och den puristiska visionen kan frammanas fr att frorenas av sakpoesi, strountes och annat viktigt nonsens ur den diktade vardagserfarenhetens repertoar sdan den terfinnes i t ex Linns, Almqvists, Ekelfs, Ahlins och Wittgensteins litterra och filosofiska praktik. Saken r allts inte ens hos Palm sjlv fullt s enkel som klichn nyenkelhet lter pskina: det handlar varken om enkelhet eller ens realism i vedertagen mening; dremot rtt mycket om konventionskritik, repertoarestetik och majevtisk didaktik, visionr jmlikhet, evangelisk humor och vardagens mystik.21
117

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:118

En kunskapsfilosofiskt och sprkteoretiskt frdjupad kritik mot 40och 50-tals-modernismens konventioner levererades fortlpande i den unglitterra tidskriften Rondo 1961-1964, som snabbt och felaktigt kom att uppfattas som konkretisternas organ. Dr publicerades visserligen konkretistpoeten yvind Fahlstrms programess Bris 1961, som dock inte verkar srskilt omstrtande.22 Dr beskrivs sprket nrmast frn repertoarestetiska utgngspunkter som ett konventionellt frrd av frestllningar knutna till godtyckliga fonetiska knnetecken, vars orrda betydelser den nya poesin kan aktivera genom att deformera tecknen eller infoga dem i nya sammanhang (s 28). Mot den bakgrunden kritiseras modernismens aforistiska poesi metafortvnget, den ego-centrerade expressionismen och andra knslosubjektivistiska avarter, som tillskrevs arvet frn romantisk och symbolistisk tradition. Den kritiken knner vi igen frn Printz-Phlson: den blir nu gngse i det unglitterra lgret, och framfrs i Rondo ocks av t ex Leif Nyln, Torsten Ekbom, Bjrn Hkanson, Torkel Rasmusson och Jonas Cornell.23 Kritiken av nykritiken och den moderna humanismen (Lnnroth) Grundlggande och konstant i den nya hllningen r en vergripande konventionskritik, som av-naturaliserar de fenomenologiska frutsttningarna fr vedertagna moderna och modernistiska frstelseoch upplevelseformer: frn jag- och sprk- och stilbegrepp till historiesyn och verklighetsuppfattning. Framfr allt ifrgastts allts verkestetiken och det grundlggande moderna paradigmet om konstverkets autonomi, skapandets originalitet, diktarens suvernitet och diktens organiska helhet. Men drmed ifrgastts ocks modernistiska frestllningar om diktens expressiva, metaforiska, symboliska eller djuppsykologiska kvaliteter, som vad den moderna textanalysen betrffar delvis ocks varit nykritikens teoretiska utgngspunkt.24 Frn akademiskt hll utstts denna typ av textanalys fr ett vldsamt angrepp i den unge Lars Lnnroths nypositivistiska debattskrift Litteraturforskningens dilemma, som hann med tv uppla-

gor 1961-1962.25 Intressant i vrt sammanhang r hur hans strikt empiristiska framstt tycks medfra ett nrmast repertoarestetiskt synstt med ett pfallande intresse fr marginaliserad litteratur:
[Det r] hgst tveksamt om de bsta frfattarna alltid kan identifieras med de frfattare som infrt stilistiska och idmssiga nyheter. ven i vr tid, d originali- tet anses vara s vrdefull inom konsten, finns det mnga som anser att imitat- rerna ofta lyckas vertrffa frnyarna genom att skickligt utnyttja gamla konst- grepp. Och helt oanvndbar r [] generaliseringen om den skall appliceras p ti- den fre romantiken, d imitation av fregngare nnu av praktiskt taget alla snill- rika frfattare betraktades som fullt legitim. (s 23f)

Lnnroth fick mothugg fr sin polemiskt antilitterra instllning och sin demonstrativa likgiltighet fr den litterra egenarten i sitt eget forskningsmaterial.26 Men hans angrepp p nykritiken speglar en grundhllning som hos andra manifesterades i ett frdjupat intresse fr textens pragmatiska kvaliteter och det litterra tilltalet, fr texten som yttrandeakt och litterr diskurs. Nu framhvs textens opersonliga kvaliteter, men inte som den kanoniserade Eliot-receptionen freskrev: inte som hyllning till stora fregngare eller beknnelse till det humanistiska arvet i vsterlndsk tradition.27 Tvrtom ifrgastts de subjektsfilosofiska och vrdeteoretiska frutsttningarna fr denna humanism: den tolkas som en aristokratisk individualism, baserad p en drm om den stora personligheten, och drmed som bde inhuman och teoretiskt ohllbar.28 Men anfderna till denna hgmodernistiska tradition Pound och Eliot blir nu ocks freml fr en 60-talistisk omlsning, som ppnar fr terbruk vid sidan av den vedertagna receptionen. Man finner dem dubbelrstade, och avlyssnar den andra, hittills ohrda rsten: alter-orienterad, repertoarestetisk, hypertextuell och p sitt stt historiografisk leder den bort frn bde individualitetsprincipen och verkestetiken och frebdar periodens konventionskritiskt medvetna, ppna, orena och engagerade estetik.

118

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:119

Aristokratmodernismens tv ansikten: omlsning av Pound och Eliot (Palm, Gustafsson) I BLM-essn Tv bilder av Ezra Pound 1963 beskriver Gran Palm den ldre poeten p ett stt som sger lika mycket om Palm och 1960-talet som om Pound. Palm utgr frn en egendomlig motsttning i Pounds frfattarskap: Utgr man frn budskapet och visionen hos Pound tycks nstan allt han skrivit peka bakt. Utgr man frn tekniken tycks nstan allt han skrivit peka framt. (s 136) Men problemet r n mer komplicerat, ty tekniken r dubbel, och hr r det inte heller frga om den vanliga motsttningen mellan innehll och form. Problemet gller frhllandet till lsarrollen: det r Pounds hllning till lsarna textens frnvaro av adress och reducerade tilltal, som frvisso hr hemma i den gamla metafysiska aristokratmodernismen (dr kom denna bermda 60-tals-klich!), och den betingas av hans tro p konstens autonomi:
Mnga frfattare tror p konstens autonomi utan att deras frmga att kommuni- cera tar nmnvrd skada fr det, men fr Pound r detta med autonomin en s livsviktig sak att varje ansats till adress, varje frsk att i kommunikationens intres- se kommentera, lgga till rtta, frklara och vdja [] nstan konsekvent klipps av genom Cantos. [---] Diktens oberoende fr inte rubbas, ty d rubbas dess san- ning, dess objektiva vrde. [---] I en tid d misstron mot sprket och insikten om diktens kommunikativa karaktr och lsarens centrala roll brutit fram s starkt som i vr r det ltt att se att Pounds hllning till lsarna har sin livskraftiga framtid bakom sig. Den hr hemma i den gamla metafysiska aristokratmodernismen. (s 138)

andra sidan oren estetik, ppenhet, expansion:

Det finns ocks en annan strvan i 1900-talets poesi, en strvan vars nyckelord inte r reduktion och rening utan expansion och frorening. Jag tnker p ambitionen att ska vidga poesins domn, att flytta ut dess grns- stolpar och ppna den mot stndigt nya mnen, tankar, syften, sprk, metoder, livsomrden. [---] Whitman drog in hela Amerika i sin lyriska retorik, Eliot frde samman vulgrkonversation och essprosa, klassisk mytologi och aktuella tidsbil- der i sin vision av det de landet, Brecht rev ner staketen mot kupletten, det poli- tiska talet, epiken och pamfletten [], Saint-John Perse drar in hela myllrande vrldar av tid och ting i sitt alla grnser verskridande visionra diktflde. Ezra Pound hr till de ytterst f som funnit sig lika vl till rtta i det slutna rummet som p det blsiga torget. [---] Frfattaren till Cantos har [] lyckats gra en mngd frut omjliga stilar, motiv och livsomrden poetiskt lovliga, inte minst fr andra. (s 126)

Bda tendenserna iakttas hos Eliot, men hos Pound r de oskiljaktigt korsade:
Det mrkliga, det kanske unika i Pounds insats ligger som jag ser saken just hri: djrvare n de flesta har han frmtt flja och frverkliga bda dessa strvanden, den strnga reduktionen och den fria expansionen. (s 126)

Det enligt Palm verkligt intressanta med Pound r nu hans sjlvsvldiga frhllande till traditionen, hans traditionsfantasi innefattad i formeln make it new. Den svarar (i vr terminologi) mot en repertoarestetik, som ppnar fr hela det 60-talistiska paradigmet:
Mnga poeter har uppfattat Pounds bermda slagord Make it new, som en maning att bryta med traditionen, men sjlv har han alltid uppfattat den som en maning att uppliva traditionen. To make it new det r fr Pound att att dra upp ngot gammalt med egna hnder. Att gra traditionen ny. [---] Det finns ett sjlvsvld i detta stt att handskas med det gamla som retat forskar- na [...] men ocks en traditionsfantasi och en frihet som stimulerat poeterna. Klassikerna ses inte som inlsta i sina sekler utan som samtida, nrvarande hr. De ska brukas p alla mjliga stt, i dikter essayer, tolkningar, och i vrsta fall fr man gra om dem fr att de ska passa. I 1950-talets svenska lyrik [...] har denna prak- tiska traditionalism ftt entusiastiska proselyter. [---] Lars Forssell [], Petter Bergman [], Majken Johansson [], Gran Printz-Phlson [---]. (s 137)

Men Pounds frfattarskap inbegriper likvl ocks en annan modernistisk grundattityd, som pekar t ett orent och hgst oaristokratiskt hll, som indirekt faktiskt ppnar texten fr lsaren. ena sidan purism, formalism, reduktion:
Ambitionen att reducera dikten till dess viktigaste bestndsdelar, att ska gra sig av med allt som bara r poesi i lgre potens och hinder p vgen, spelar i sjlva verket en central roll i hela den moderna lyrikutvecklingen, frn Mallarm fram till 1960-talets konkreta poesi. [---] Den estetiska ambitionen r emellertid densamma hela tiden, lika tjurigt naiv och lika djupt knd: det gller att s radikalt beskra po- esins flt att diktens mysterium, det som verkligen r poesi i poesin, kan uppen- baras. (s 125)

Denna traditionsfantasi innebr allts ett nyskapande terbruk, dr klassikerna grs om och infogas i en ny kontext. Den ppnar
119

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:120

inte bara fr oren estetik och collage-tekniker (s 132), utan ocks fr ett spel med konventioner och genrefrvntningar, som instiftar en lsarroll (som vi skall se i sektionen om modernistiska romanformer). Denna spnning i Pounds eget idiom frklarar hur Palm kan finna Pound s anvndbar, ja frebildlig inte som typisk modernist utan som snarast otypisk, det vill sga framtida:
Anvnder man Pounds make it new-kvast fr att stda upp i hans eget bo tycks det allts inte vara ngon risk att man blir sysslols i frsta taget. Men ska man vara trogen mot Pounds anda fr man inte heller grva ner sig bland sopor. Det gller att i frsta hand hitta fram till det som skiner, till det som p allvar knns ak- tuellt och utvecklingsbart. (s 138)

Palms resonemang om de tv modernistiska grundattityder som hos Pound drar t var sitt hll sammanfattas i en rad spnningsfyllda formuleringar:
[] tv grundattityder hos Pound []. Den ena sker slutenhet genom reduktion, den andra ppenhet genom expansion. Den ena gnider sig mot diktens eviga sknhet, den andra mot vrldens frgngliga fulhet. Den ena erbjuder lysande fr- bindelser bakt, kinesiska askar, delikatesskonserver, autonomi, den andra frore- nade frbindelser i sidled, politik, pengar, slang, kommunikation. Den ena frnyar dikten genom terupptckt av det frflutna, den andra genom upptckt av det nrvarande. Den ena vill vrna poesins egenart, den andra rdda frn egenartens isolering. Den ena vill skapa illusion genom att hitta p, den andra frhindra illu- sion genom att nja sig med verklighetens rstoff. Den ena vill helheten, den andra delen. Den ena vill tro, den andra vill forska. Och det var detta jag ville komma till: den ena pekar bakt, den andra framt. (s 138f)

klassicerande positionen markerar en anti-subjektivistisk och antipsykologisk verklighetsuppfattning med pragmatiska frtecken: citaten r representanter fr en evig diktens ordning, de garanterar sambandet mellan hans egen dikt och hela den objektiva verklighet som all klassisk dikt utgjorde fr hans kultursyn (s 4). Denna objektivistiska verklighetsuppfattning r nu enligt Gustafsson inte i sig aristokratisk eller konservativ, utan tvrtom frbunden med den sociala delaktighetens ideal en solid tillit till den mnskliga gemenskapen, en tro p att det mnskliga samtalet fungerar (s 5).30 Eliots estetik kommer p s vis att variera den paradox ocks Palm beskrivit:
Hela denna estetik r paradoxal [---]. Fr utgngspunkten fr Eliots estetik r utan varje tvivel hans religisa dogmatik, hans tro p dogmat, Kyrkan, institutionerna. r den anvndbar nd beror det [] p att de institutioner som enligt hans tro frverkligar ordningen p jorden i hans estetik samtidigt mjliggr en solid tillit till den mnskliga gemenskapen. Hans tro p ordningen och Kyrkan r samtidigt en tro p att det mnskliga samtalet fungerar, att vi kan gra oss frstdda av varandra, att sprket inte r en mur. (s 5)

Den konstnrliga uppgiften att ska det gemensamma i en opersonlig instans som inte tillhr den ene mer n den andre utan representerar sin egen ordning det r vad lran om det objektiva korrelatet representerar fr Gustafsson:
Lran om det objektiva korrelatet i dikten, d.v.s. att poetens upplevelse mste finna den konkreta bild som ensam r dess motpart i verkligheten r ett centrum i Eliots estetik. Fr honom r poesin ett utforskande av ngot objektivt, en diktens vrld dr sjlva fastheten i bilden mjliggr en social delaktighet hos den som trnger in i den. [---] Hos Eliot r det frga om att finna det gemensamma genom att uppska ngot objektivt som inte tillhr den ene mer n den andre utan repre- senterar sin egen ordning och finns i kraft av andra lagar n vi behrskar. (s 5)

* Lars Gustafssons omlsning i T.S. Eliot och modernismens tv rster i samband med poetens bortgng 1965, fljer i mycket samma linjer som Palms omlsning av Pound.29 Gustafsson beskriver modernismen som ett omjligt spel mellan ofrenligheter och hvdar att Eliots sjlvklara plats dr bara kan frklaras av den oordning, den motsgelsefullhet den har kunnat assimilera. (s 4) n tydligare n Palm urskiljer han alter-orienterade tendenser, inte minst i formeln om det objektiva korrelatet. Han framhver den Eliotska allusionstekniken i ett repertoarestetiskt perspektiv dr den

Denna alteritet prglar ocks Eliots syn p intelligensen som en social dygd snarare n en individuell som frmgan att se en erfarenhet ifrn det perspektiv som andra erfarenheter ger (s 5).31 Enligt Gustafsson str Eliot (och Pound?) drfr s lngt man kan komma frn den egocentricitet som Gran Palm i sin ess om Ezra Pound s
120

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:121

trffande har kallat den gamla metafysiska aristokratmodernismen :

Drav [frn lran om det objektiva korrelatet] kommer ocks hans tanke om att poeten mste vara mycket intelligent. [---] Det r en frmga att se en erfarenhet ifrn det perspektiv som andra erfarenheter ger. Poetens intelligens r en social dygd mera n en individuell i den meningen r Eliots estetik paradoxalt nog s lngt man kan komma frn den egocentricitet som Gran Palm i sin ess om Ezra Pound s trffande har kallat den gamla metafysiska aristokratmodernismen. (s 5)

bestr just i att den talar med bda dessa rster p en gng. Det r [] en kris i intellektet, som institution och mnsklig gemenskap betraktat. Det r ytterst mot bakgrunden av en sdan tvesyn som ocks vr litteratur utspelas just nu: Gyllenstens relativism, avantgardisternas febriga och asketiska vningar, tingorienteringen och objektivitetsstrvan hos en Sundman. (s 6)

Den Eliotska poetikens aktualitet och relevans fr 60-talistiskt terbruk str drfr utom allt tvivel, enligt Gustafsson paradoxalt nog i kraft av just den opersonlighetsdoktrin som tycks strida mot den ppna estetikens demokratiska tendenser:
Bortsett frn de specifikt konservativa inslagen i hans vrldsbild r ocks Eliots rent estetiska teori mycket olik sdana nyckeldoktriner [s]om sprkets ogenomtrnglig- het, beskrivningarnas utbytbarhet, lsarens godtyckliga roll i det ppna konstver- ket och sprkmaterialets egenvilja som figurerar hr och nu i litteraturen. Och den demokratism, den strvan att hitta [] gemensamma vrden genom dikten som finns i vr poesidebatt r helt olika Eliots kommunikationsteori. [---] Om jag nd vgar pst att hans estetik [] r extremt anvndbar i dagens situa- tion r det [] snarare frga om ytterligheter som berr varandra. [---] I en period dr diktens verklighetsanknytning framstr som dess mest problematiska punkt borde hans estetik kunna fungera, inte bara som en motpol att faststlla vad vi inte tror p, utan ocks som ett sinnrikt alternativ, vrt att prva i ngon av de mnga tolkningar denna id om objektiviteten tillter. (s 5f)

ven Gustafsson analyserar korsningen av slutenhet och ppenhet och gr det frn en likartad fenomenolologisk grundposition: Palms diskussion av den modernistiska textens frhllande till lsarrollen generaliseras hr i en diskussion av det modernistiska medvetandets frhllande till vrlden som i nylsningen frdubblas p karakteristiskt 60-tals-vis. Och liksom Palm slr Gustafsson fast, att det avant-gardistiska formexperimentets tid r slut:
[Det finns inte lngre] skl att tala om avantgarde. Den situation dr ordet upp- kom existerar inte lngre och i stllet br man inskrnka sig till att tala om frnd- ring. [---] Den verkliga skiljelinjen gr inte lngre mellan en experimentell drkt hos dikten och en traditionell utan mellan dikt som bidrar till att frndra dialo- gen mellan de tv rsterna och sdan som inte gr det. (s 6)

4.1.2. Modernism som repertoar

Motsttningen r reell men faller i praktiken bort som en synvilla. Gustafssons sammanfattning av modernismens dubbelhet byggs d upp efter samma kiastiska mnster som Palms:
Man skulle kunna sga att hela den lyriska modernismen r sammansatt av tv rs- ter, s sammanfltade med varandra att man bara i sllsynta gonblick kan hra den ena tydligt frneka vad den andra sger. Den ena, [] Ekelfs eller Bretons, talar om att allting r kaos, rikedom, osker- het. Det r en upplevelse av mngfald, otrygghet, mjligheter som glider frbi och hot som snuddar. Den andra rsten, [] Eliots eller Valrys, talar om sammanhang, ordning, intellektets mjligheter gentemot slumpen, samma slump som Mallarm drmde om att vervinna. [---] Det r en dialog om det objektiva och frnvaron av det objektiva i en vrld dr inga tryggheter ver huvudtaget skymtar. Hela det ra- dikala, nstan galna i den poetiska riktning som har dominerat detta rhundrade

Det nya opersonlighetsidealet och annanheten: interaktionism, strukturalism (Nyln, Cornell, Nerman, Zern, Gustafsson) Den alter-orienterade repertoarestetik Palm och Gustafsson sprat hos Pound och Eliot vidarefrs p alla fronter i 60-talets kulturdebatt. Med std av interaktionistisk rollteori i aktuell socialpsykologi och Linde-filtrerad Ahlin-estetik argumenterar exempelvis Leif Nyln i Konst, sanning och konventioner i Rondos debutnummer 1961, att konstverket aldrig uppstr ur ett fritt valt frhllande till ett historiskt arv eller en social situation; tvrtom produceras det ur en litterr repertoar inom ramen fr en given kulturell situation. I den givna kultursituationen filtreras d ocks den litterra traditionen genom samtida sprkliga klicher, sociala jargonger och kulturella synkonventioner. Texten kan drfr inte vara ngot autentiskt uttryck fr en frfattarpersonlighet, och lika lite kan den ga en exklusivt individuell stil:32
121

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:122

Modern psykologi sger oss att jaget inte r ngonting statiskt och konstant, inte en massiv och orubblig kvalitet. Mnniskojaget r i stllet frnderligt, flytande, ir- rationellt, en anhopning av erfarenheter, medftt och frvrvat, vars grnser hela tiden r flyttbara, vars ansikte r splittrat och vagt. Allt detta bristflligt hopfogat av vilja och medvetande. Men vilja och medvetande r frfalskningar, frenklingar av jagets sanna natur, den entydighet och konsekvens som ligger bakom personlighetsbegreppet r i dju- pare mening falsk. [---] Konsekvensen mste bli: inte ens det subjektiva stilidealet kan ga giltighet, hela stilbegreppet r falskt. Den sanningsstrvande konstnren mste drfr ge upp tanken p en genomgende stil t.o.m. i sin egen konst. Vad han i stllet br ska r uttryck kongruenta med varje nytt gonblick, varje ny situ- ation. Han mste vlja, eller lta sig vljas av olika utrycksformer allteftersom det han vill uttrycka s krver. Kanske blir han en eklektiker. Men denna eklekticism r ovsentlig eftersom hela stiltanken r ovsentlig, i varje fall tanken p stilen som en genemgende [sic] linje. [---] nnu har ytterst f konstnrer vgat [] driva det psykologiska sanningsalternativet till dess spets, drfr att konsekvensen strider mot hela den senare vsterlndska kulturtraditionen, som i s hg grad bygger p ett fast stil- och personlighetsbegrepp. (s 22)

nell teranvnder den p eget stt. I essn hnvisar han till den engelska 1700-tals-romanens speciella tilltalstekniker, som han ocks utvecklar i sina egna delvis pastischerande romaner som ett spel med ls- och synkonventioner.33 En n mer kontextorienterad variant p samma anti-subjektivistiska tema ges i Leif Nylns Textrealism 1964, dr verkestetiska frhllningsstt ifrgastts med hnvisning till sprkmaterialets p en gng anonyma och sociala karaktr. Den nya text han gillande beskriver avstr frn traditionellt estetiska och expressiva kvaliteter till frmn fr demonstration av sprket som sinnligt-socialt material. Det rr sig om en frevisande, presenterande teknik som opererar med en indirekt didaktik av synnerligen svrsmlt karaktr: resultatet blir en exceptionellt trkig litteratur. Men denna trkighet realiserar just text-realismen ambitionen att f texten lst som material till en text, upptckt som mjlig diskurs, och inte som konstverk eller mening:
[] det rr sig om trkiga strukturer. I mnga fall r det en exceptionellt trkig litteratur. Den upprttar ingen stimulerande kontakt mellan lsaren och en fiktiv eller verklig frfattaridentitet. Och dess formvrld saknar i stor utstrckning charm, omvxling, originalitet, utstoffering, glans. Hrdnackat undviker den all frmedlan- de sensualism, alla frsinnligande mellanled, strvar efter en s naken och direkt presentation som mjligt. r den utan sensualism s r den emellertid inte utan sensualitet. I sjlva verket. kan sensualiteten sgas vara en av mlsttningarna. Men det gller en sensualitet hos materialet snarare n hos konstverket, konstle- det har reducerats, strukturen avdramatiserats bland annat fr att koncentrera uppmrksamheten till sprkets materialitet, dess realitet som fakta och ting. Det r en litteratur som inte bara avstr frn expressionismen, den stller sig ocks utan- fr de formala vrderingarna. Den har andra bevekelsegrunder, andra villkor. (s 273f) Textrealismen [] frilgger mer n den frlser, demonstrerar mer n den frbttrar. Den materialiserar sprk och sprksituationer []. Den stller fram och undersker sprket []. Och den strcker sig frn puristiska sprkspel [] till redo- visningar och bearbetningar av emotionellt, socialt, till och med politiskt frgade sprkomrden. (s 275; kurs BA)

Den anti-psykologistiska analysens repertoarestetiska potential utvecklas i en n tydligare kritik av originalitetstanken och den moderna verkestetiken i Jonas Cornells resonemang kring romangenrens mjligheter ret drp i Rondo-essn Utvgar. Reflexioner kring romanen:
Det r en utbredd frestllning att frfattaren p ett mystiskt personligt stt skall manifestera sig i sitt verk, i sitt sprk. Konstnren skall vara originell. Ett sdant krav leder ltt till hysteriskt privata stilvningar och mrkvrdig rdsla att lta sig pverkas. Nr en kritiker konstaterat [] likhet med ngon annan frfattare r det ofta som om han kom med negativ kritik [---]. Jag inbillar mig att man inte skall vara rdd fr att samtidigt ta del av andras land- vinningar och anvnda dem fr egna syften; det kan aldrig kvva den verkligt origi- nelles srart. Det r ett faktum att originalitet ofta frvxlas med olikhet med andra. Den litteratur jag vgar hoppas p r opersonlig, allmnnelig. Och med ori- ginalitet vill jag mena inte olikhet utan en intensiv likhet med andra, en likhet s stark att den ur en annan synpunkt kan kallas olikhet. (s 18)

Hr hvdas att originalitet visst inte bestr i olikhet, utan tvrtom i en viss typ av likhet framskapad genom ett enskilt terbruk av ngot redan skapat, som drfr r gemensam egendom. Originaliteten r, enligt Cornell, allts ingen autonom kvalitet utan en relationsegenskap. Grundtanken r kanske ganska Eliotsk men Cor-

De interaktionistiska resonemangen skulle komma att vidarefras mot decenniets mitt och slut, med ytterligare std av strukturalistisk teoribildning och marxistisk ideologikritik. Trots sin principiellt
122

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:123

kritiska instllning till rollteorier talar d ven den existenspsykologiskt orienterade kulturdemokraten Bengt Nerman i Dikten och jagets bild 1966 hellre om en sprklig identitet anpassad till en kommunikationssituation n om ett enhetligt Jag med en oanfrtt personlighetskrna Vi har att gra upp med ett centralperspektiv och med en frldrad, mekanistisk psykologi, ty nu har ven prosaberttarna verlmnat auktoriteten t materialet, som i stllet varit personligt erfaret.34 Otvetydigt anti-psykologiska r de nya tendenserna i den diskussion om estetik och politik som 1966 frs i Leif Zerns BLM-kommentar Poesien och det opersonliga.35 Dr dryftas en ny gemenskapsmjlighet, vunnen genom en orientering mot vrlden och den andre, men som ocks av t ex Nerman kunde uppfattas som alienation eller ett hot om subjektets dd:
Det som terstr tycks vara en enda stor opersonlighet. Om den till en brjan ser skrmmande ut beror det p att man inte upptckt att den ocks r ett slags gemenskap. [---] Och det finns mnga tecken som tyder p att konsten r p vg mot vad man kan kalla en opersonlighet. Det frefaller som om det enda utveck- lingsdugliga alternativet till det borgerliga samhllets romantiska konstnrsideologi kommer inte frmst frn konstnrer som p politiska grunder vill ge konsten en politisk uppgift [] utan frn konstnrer som vill erstta den gamla modellen med en helt ny strategi, helt nya strukturer. [---] Mot en estetik som stter det personliga avtrycket i frsta rummet kan man stlla en estetik som frigr konstnren frn en expressionistisk uppgift. Hans uppgift blir inte att ge rst t sin identitet utan att intressera sig fr nya former fr distribu- tion, nya material och sammanstllningar av material. [---] [] det intressanta [ligger inte] i de individuella uttrycken utan i mtet mellan dem. Det r kanalerna, det stt p vilket materialet frdelas och distribueras, som str i centrum. Konstnrens uppgift blir att uppfinna nya material och kanaler, han blir en konstruktr och p stt och vis en visionr. (s 485)

duella uttrycken utan i mtet mellan dem. I skapargudens stlle trder konstruktren, som experimenterar med ett redan redan givet konstnrligt material inte ingenjren men bricoleuren. Experimentet r drfr ingen teknisk lek, utan en konstruktiv och visionr verksamhet med syfte att upprtta olika typer av frbindelser och relationer, inte bara inom verket utan ocks genom det. Opersonlighetsidealet tycks helt Bachtinskt g ut p att det bara r via skillnad och distans som likhet och nrhet kan upprttas i vrlden, allts som relation till en politisk sak, ett konstnrligt material eller en annan mnniska. Den anti-expressionistiska estetik han stter fram r repertoar-baserad, men det strukturalistiska resonemangets grundlggande tankeform verkar fenomenologisk aktorienterad och intentional. Leif Zerns tankegng varieras och frdjupas i Lars Gustafssons BLM-kommentar Det personliga 1967.36 Jmfrelser mellan nykritisk och strukturalistisk formalism med utgngspunkt i den UlfLindeska kombinationen av alteritetstnkande och repertoarestetik, franleder dr reflexion ver personligheten och det subjektiva uttryckets mjligheter. Det teoretiska resonemanget om det klassiska subjektets dd mynnar ut i en gemenskapsvision av delvis Ekelfskt mrke. Resonemanget r representativt, inte minst som kritik av nykritikens latenta personlighetskult:37
Ulf Linde hade fr ett par r sedan en period dr han envist terkom till en be- stmd bild fr [personlighetens nrvaro i konstverket] i sin kritik: En tavla kan upp- fattas som ett slags mask, hngd framfr konstnrens ansikte, ett konstgjort ansik- te bland mnga mjliga som han visar upp fr vrlden. Pongen med en mask r att den p en gng kan vara uttrycksfull och ogenom- skinlig. Den slpper inte igenom ngot ljus, lter inte ana ett annat ansikte bakom ansiktet. Det uttryck den har, ryms i sjlva dess yta. r detta en sann bild av frhllandet mellan personlighet och diktverk? Den nykritiska principen att all vsentlig information om ett diktverk skall kunna hmtas ur texten sjlv har blivit betydelsefullare fr den kritiska teorin n fr den kritiska praktiken. Den litterra texten som uttrycket fr en personlighet frblev den dominerande modellen ocks fr de kritiker som ursprungligen var fast be- slutna att arbeta efter en mera oberoende metod. (s 403)

Zern resonerar tidsenligt ideologikritiskt, strukturalistiskt och materialistiskt, men hans pong r anti-expressionistisk och interaktionistisk: att den primra uppgiften inte r att skapa en politisk konst utan att befria konstnren frn kravet att hvda sig sjlv i sin konst och skapa autonoma verk. Ty det intressanta ligger inte i de indivi-

123

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:124

Gustafsson frammanar hr en i nykritisk praxis frmmande frestllning om dikten som en mask, men en mask som ingenting dljer eller frklder, utan tvrtom gr allting synligt. Kongenial med denna hllning r strukturalismen, som Gustafsson beropar med hnvisning till Roland Barthes ret innan p svenska utgivna Litteraturens nollpunkt (1966).38 Gustafsson betonar Barthes id om formsprket som uttryck fr en opersonlig men drfr ocks gemensam kulturell situation:
Under det senaste decenniet r det srskilt i den franska diskussionen som de har kommit att spela en viktig, och delvis ny roll under inflytande av sdana essister som Roger Caillois, Roland Barthes, och p senare tid en hel rad strukturalistiskt in- spirerade diskussionsdeltagare. [---] En viktig linje i denna diskussion r emellertid den som har att gra med upple- velsen av att diktaren ocks i sina personligaste gonblick r beroende av en opersonlig, sprklig situation som ytterst ligger utanfr hans kontroll. Och med sprkligt beroende menas d inte bara det sjlvklara beroendet av syntaxen och ordfrrdet utan ocks av sjlva den formella tradition som alltid r nrvarande i det gonblick det talade eller tnkta ordet fixeras p papperet eller p scenen och blir till litteratur. Det r detta verpersonliga och historiskt betingade inslag i den litterra skapelseprocessen som Roland Barthes kallar fr formsprket. Och det- ta formsprk r just det i diktarens stt att tala som skiljer det frn uttrycksstten i samhllet runtomkring honom. Detta formsprkets grnser r drfr ocks grn- serna fr hans frihet. Ingen personlig srart kan, s menar Barthes i sin bermda ess Litteraturens nollpunkt [] fra utver de grnser som frfattarens form- sprk stter fr honom. Och det r sin sin tur bestmt av historiska faktorer. (s 403f)

Det frtjnstfulla hos en kritiker som Barthes bestr i att han s tydligt har insett att det personliga litterra sprket i s hg grad r bestmt av en socialt och hi- storiskt betingad roll. Om vi antar att han har rtt [] blir frgan om konstnrens frihet att vara sig sjlv i sitt sprk problematisk. Hr r det ltt att bli missfrstdd. [---] Men problemets krna bestr inte i att avgra om det finns utrymme fr ett personligt uttryck i dikten, utan i frgan om vad det egentligen r som bestmmer och avgrnsar detta uttryck. Personligheten, fattad som ett slags hemlighetsfull kraft som strlar ut genom orden? Eller ett vx- elspel mellan vedertagna litterra roller, publikens frvntningar p diktaren, dik- tarens frvntningar p publiken, och till sist, som en avgrande faktor, diktarens lojalitet till de verbala villkor som en bestmd grupp uppfattar som giltiga. [---] Men finns hr inte ocks en annan viktig nyans i vr upplevelse, som har med vr sprkliga upplevelse att gra? I dessa anteckningar, dr diktaren ett gonblick avsljar att hans diktarperson- lighet inte r ett naturens utan ett konstens verk, ett resultat av intryck, attrak- tioner, noggranna verlggningar, r det som om vi pltsligt blev varse att hans sprk r en del av vrt gemensamma sprk, och att i ngon, kanske teoretisk, me- ning r det sant att vem som helst skulle kunna lyfta denna mask och lgga den ver sitt ansikte. Det r en gemenskapsupplevelse. Och anta att allas vra ansikten p samma stt r masker som kunde lyftas av! I verklighet r du ingen, sger Ekelf. Hur kommer det sig att vi upplever denna sats med lttnad? (s 404f)

Formsprket representerar allts det verpersonliga och historiskt betingade inslaget i skapandet, och det r bara genom det som skapandets personliga originalitet framtrder det r samma repertoarestetiska tanke som Jonas Cornell lanserade i Rondo-essn Utvgar redan 1962 och Leif Nyln i Textrealism 1964. Cornell hade refererat till Dante och medeltidens ready-mades; Nyln till de sociala sprkspelens anonyma materialstrukturer. Gustafssons resonemang ndar i Ahlinsk begrundan av Ekelfs textvrld, det vill sga texter prglade av samma alter-orienterat repertoarestetiska tankeform:

Den nya opersonlighet som inriktningen p Formsprkets sociala karaktr innebr medfr i Gustafssons version allts ingen sjlvuppgivelse utan snarare en mjlighet till delaktighet i ett Vi och ett frhllande till ett Du. Den strukturalistiska tankeformen vidarefr i s mtto det tidiga 60-talets interaktionistiska inriktning i ett nytt teoretiskt sammanhang, som markerar ett andra brott med modernismens individualitetsprincip. Den teoretiska frskjutningen framhver allts periodens inre kontinuitet, men ppnar samtidigt fr marxism och direkt samhllskritik. Engagemang och ideologikritik (Ahlin, Linde, Bergmark, Enzensberger, Benjamin, Franzn, Stolpe) I frhllandet till modernismen avtecknar sig frskjutningarna i den litterra sjlvfrstelsen under decenniet som en historisk verlagring av redan frn brjan givna teoretiska frutsttningar. Konventions124

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:125

kritik, alter-orientering och repertoarestetik framtrder som konstanter ocks p axeln engagemang > ideologikritik.39 verlagringen r mrkbar ven hos decenniets nestorer. S exempelvis nr Lars Ahlin upprepade gnger utvecklar sin kristet frankrade jmlikhetsvision i termer av en anti-modernistisk och alter-orienterad repertoarestetik. Han stter fram en radikal kunskapskritik, dr han angriper svl avant-gardistisk estetik, liberal kristendom och trolshet som nypositivism och logisk empirism.40 Han diskuterar det begreppsliga tnkandets relativitet med hvisning till dess frankring i en kultur, dess bundenhet till en repertoar av grundlggande tankeformer. Samtidigt skdliggr han hur sdana tankeformer hr med till varje kultur: utan dem kan ingenting alls vare sig tnkas, sgas eller diktas. Mot det kulturlsa tillstndet svarar en begreppsls och drfr otnkbar grunderfarenhet, som fr Ahlin r mystisk-religis: ett mte med det helt Andra.41 Men den erfarenheten mste lmnas utanfr vrlden, samhllet och frhllandet till medmnniskan den sekulariseras i vrlden under den historiska synpunkten, utan att p minsta stt frlora sin dolda metafysiska realitet.42 Denna evangelisk-Lutherska tros-humor r styrande i den specifikt Ahlinska versionen av Dietrich Bonhoeffers 60-talsklich om en religionsbefriad vrld, men var lika svrsmlt i ett liberalt sekulariserat perspektiv som i ett fromt religist.43 Den dubbla hllningen medfr ocks att den relativism Ahlin fresprkar inte blir modernistiskt absolut, utan understlls den historiska synpunkten relativismen blir humoristisk och allt annat n from.44 Den kritik mot modernismens nyhetskrav han stter fram i exempelvis BLM-essn Att verskrida utan att verge 1965 blir drmed repertoarestetiskt frankrad p ett dubbelt stt, vnd mot bde det frflutna och framtiden:45
Varfr stannar jag infr nyheter av olika grad? Kan man inte tnka sig ett konstverk som r totalt nytt? Jag tror inte det. Jag tror inte att man kan tnka sig det ens om man tnker p en mycket abstrakt niv. Men om s vore nsen! Om detta abso- lut nya konstverk inte bara r en tnkbar mjlighet utan rentav en frverkligad s

att jag kan stlla mig framfr detta ytterst mrkliga verk fr att ta det i betraktan- de vad kunde vl hnda? Min mening r den att det i varje fall inte skulle hnda ngot av estetisk karaktr. Varfr? Helt enkelt drfr att det r nytt utan ngra in- skrnkningar. Min erfarenhet av konst kommer inte att kunna hjlpa mig. Jag ms- te utvrdera alla mina vrden och tmma mig p alla mina erfarenheter, och n- gon mste st bredvid mig och lra mig ett nytt alfabet s att jag kan brja stava och lgga samman. Som jag nu faktiskt r kommer min kombinationsfrmga inte att frsl, drfr att jag hr mter bara obekanta och sledes inte fr tag i ngot att kombinera. Det idel nya fr ingen identitet, kan varken bli sett eller igenknt. Ngot mste vara bekant, d jag kontaktar det obekanta. ven frn skaparsidan r det omjligt att stadkomma ngot som i alla avseenden r nytt. (s 419f)

Frn den dubbla utgngspunkten kommer han att p en gng ifrgastta och beknna sig till modernismens tradition nu gller det att gra sig medveten om nyskapandets frutsttningar i det som redan finns:
Modernismen fr att alltjmt anvnda denna samlingsterm har sin tradition och sin historia. Den har verskridit traditionen utan att verge den. Men slutligen verskred den s lngt att den vergav. Den kunde klara sig p egen hand. Och det intrffade nr man med sanning exempelvis om Rimbaud, och med honom, kan sga: Il faut tre absoluement moderne! Vad som drefter kan flja r en reak- tion. Och det skedde. Men vad som ocks kan hnda r att modernismen sjlv blir tradition. ven det har hnt. Drmed uppstr nya svrigheter fr modernismen, eftersom skapandet alltjmt innebr att ngot nytt ser dagen. Kan modernismen verskrida sin egen tradition utan att verge den? S tycks vara fallet. Det beror i s fall p att denna tradition sjlv r grnsverskridande, r stadd i rrelse, r en process, r en historisk kraft som gr historia. (s 421)

De Ahlinska resonemangen r ideologikritiska utan att vara ideologiska eller fromma; de brs av humor. Den Ahlinska humorn innebr ett dubbelseende frbundet med ett fenomenologiskt alteritets-tnkande som vi naturligtvis ocks finner hos uttolkaren Ulf Linde (se vidare nedan, kap 4.2.2). Hos Linde filtreras alteritetstanken genom bde Ahlin, Wittgenstein, Austin och Mead, fr att vid decenniets mitt sttas fram marxistiskt turnerad i Form som socialitet i praxis, det i BLM tryckta talet i konstakademin 1966:
Detta att tyda ett tecken det m vara ett ord eller ett plastiskt tecken, en bild , detta att frst eller inse ngot verhuvudtaget, r fr Mead endast mjligt om man intar de andras hllning infr vad man mtt. Det r inget isolerat jag som

125

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:126

finner innebrder i vrlden; man finner dem endast genom att iklda sig rollen av en av de andra. Genom sin socialitet, helt enkelt. [---] Det seende jag hr uppehllit mig vid r drfr ingen unik nervfysiologisk process; det r snarare vad Marx skulle ha kallat socialitet i praxis. Mnsklig gemenskap r ingen abstrakt och romantisk myt; den frverkligas i varje avlst tecken, ocks det enklaste. Den r frutsttningen fr vr obetydligaste tanke. Och fr den mest ge- niala. (s 437f)

Men det betyder andra sidan att den samtida konsten har att frhlla sig p samma dubbla stt att ocks det moderna mste integreras i ett konventionskritiskt terbruk, som verskrider bde den aggressiva negationen och den underdniga kopian:
Allts r ven konst som tillkommit under feodala eller borgerliga epoker en be- stende del av vrt arv det vore en tillbakagng att frneka detta. Den kommu- nikationsniv vi uppntt br anvndas och utnyttjas fr att n hgre niver inte raseras bara drfr att den eventuellt uppntts under en borgerlig epok. [---] I var- je fall frefaller det som om [vissa vnsterkritiker] hade en bengenhet att bortse frn att ven vervunna samhllsformer bidragit till att ge oss verktyg fr en ut- veckling mot nya samhllsformer. [---] Men den situation, som under ett kort gonblick syntes freligga fr Courbet eller van Gogh, har allts aldrig kunnat uppst igen []. Kulturer har gtt i arv frn en klass till en annan och drmed frndrats till form och innehll, p grund av nya behov och nya krav, och p grund av att dessa har varit starkare n det bestendes befstningar.[---] Man kunde sga att dessa vergngssituationer alltid karakteri- serats av tv poler, som man kan ge namnen minne och vision, och bda leden har varit lika viktiga. Visionen har inte kunnat frverkligas utan minnet, dvs. kun- skapen och kontinuiteten. Insikten har varit lika viktig som kraften. (s 290)

Fr Linde som fr Ahlin r den sprkliga och konstnrliga verksamheten en intentional akt, vars material utgrs av en kulturell repertoar som r tillgnglig fr mottagaren, den andre. De repertoarestetiska frskjutningarna kommer ocks till synes i totalbilden av modernismen nr det ideologiska klimatet hrdnar. S till exempel nr konstkritikern Torsten Bergmark i Ord och Bild 1968 publicerar sin tidstypiskt betitlade ess Reservationer infr den slutliga lsningen av problemet med demokratiseringen av den estetiska konsumtionen. Anteckningar 1967-1968 och dr gr upp med svl det modernistiska avantgardets individualistiska konstsyn som den samtida ppna konstens tendens att associera sig med den historielsa masskulturen.46 Frn sitt ideologikritiska perspektiv anbefaller Bergmark en repertoarestetisk hllning som bde konstnrligt och ideologiskt ofrnkomlig. Utan en djupgende tillgnelse av kulturarvet i fregende konstnrlig tradition r ingen konventionskritisk eller emancipatorisk konst mjlig:
Finns det allts ingenstans just nu ngon genuin konst och inga frutsttningar fr en sdan? Jag pstod frut att under 1800-talet fr frsta gngen en konst fram- trdde som inte var uttryck fr en dominerande klass i underlge utan som till och med syntes riktad mot den och med ursprungliga ansatser till en identifiering med den oprivilegierade och undertryckta arbetarklassens framtrdande och kande sjlvmedvetenhet. Men frutsttningarna fr en sdan konst tycktes finnas bara under ett par korta gonblick i den historiska utvecklingen. Om man sger att Courbet eller van Gogh representerade dessa gonblick, s mste man frst att frutsttningen fr deras konstnrliga insats fr denna klass var att de till- godogjort sig det s.k. kulturarvet, den konstnrliga traditionen, ocks som den kom till uttryck under den borgerliga epok i vilken de levde. De var helt enkelt i och fr sitt skapande beroende av det givna samhllets kulturella niv. Denna niv mste de ha uppntt och tillgodogjort sig men utan att fr den skull verta dess inne- hll och dess former. Och denna niv var fortfarande relativt hg. (s 290)

I dagens senkapitalistiska klassamhlle r balansgngen mellan minne och vision dock verspelad, eftersom det inte lngre finns ngon genuin levande kultur att verta och frndra och den nya samhllskritiska klassen inte sjlv r kulturbrande (s 290). Just nu har konsten drfr ingen egen uppgift: den politiska aktiviteten fr att frndra samhllet r just nu viktigare n konsten (s 288). Spret frn det Ahlinska Att verskrida utan att verge turneras hr allts icke blott ideologikritiskt utan ven ideologiskt med udden riktad mot det modernistiska nyhetskravets exploatering p varumarknaden. Andra variationer p temat visas fram nr BLM publicerar litteraturpolitiska esser av Hans-Magnus Enzensberger 1969 och Walter Benjamin 1970. Enzensbergers Hur dd r litteraturen? r en efter-modernistisk replik p Benjamins Frfattaren som producent, skriven i skuggan av fascismen under den experimentella modernismens hgkonjunktur (1934). De valda texterna r markerar
126

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:127

allts en ideologikritisk position p var sin sida om modernismen; men perspektivet r konventionskritiskt i vid mening och inriktningen repertoarestetisk och pragmatisk. Bda utvecklar olika sidor av Brechts didaktiskt-experimentella estetik, men Benjamin refererar drutver till den nya sakligheten i 30-talets Tyskland, som Enzensberger i sin tur filtrerar genom 60-talets dokumentarism. Bda diskuterar frhllandet politik/litteratur i termer av det modernistiska experimentets mjligheter att vervinna motsttningen innehll/form, tendens/teknik, men med accenter som markerar skilda historiska predikament. Enzensberger beskriver hur modernismen bervats bde sin estetiska och politiska potential i och med att normbrotten blivit norm en Printz-Phlsonsk tanke han utvecklat ocks i Avantgardets dilemma 1964 men finner drfr inte heller ngra politiska skl att bekmpa vare sig avant-gardet eller konsten. Som politisk kraft r konstlitteraturen dd:47
Inte ens de mest extrema anti-konventioner mter lngre ngot allvarligt mot- stnd. [---] Drmed har en tvetydighet ftt sitt slut, som under femtio r behrskat den progressiva litteraturteorin, nmligen parallellstllningen eller t.o.m. jmstl- landet av formell och social innovation. En kritisk retorik som verfrde revolutionsbegreppet p estetiska strukturer var mjlig endast i en tid d brytningen med konventionella skriv- (mleri- komposi- tions-) metoder nnu kunde verka som en utmaning. Denna tid r frbi. [---] Om jag har rtt, om det inte existerar ngon skiljedom ver litteraturen s r det ocks meningslst med det revolutionra fktande som i litteraturens likvidering sker en lindring fr sin egen vanmakt. En politisk rrelse som ger sig p gamla fr- fattare i stllet fr p statsmakten demonstrerar sin egen feghet. Om vi endast har en hypotetisk litteratur?, om det principiellt inte gr att avgra om det i skrivandet nnu finns tminstone det minsta lilla moment av framtid, om allts harmlsheten utgr dess sociala karaktr, d kan en kulturrevolution varken gras med eller mot den. (s 18f)

fostra Tyskland (ib). Det projektet tar ocks den modernistiskt skolade frfattarens speciella konstfrdighet i ansprk i en kritisk vxelverkan, en feedback mellan lsare och skrivare, dr hela den kulturella repertoaren tas i bruk (s 19f). Denna pragmatiska brukslitteratur r efter-modernistisk men knappast anti-modernistisk: den verskrider modernismens sjlvfrstelse och formsprk utan att verge dess tekniska kunnande. Hos Benjamin mter perspektivet via ett Brecht-inspirerat resonemang om den litterra repertoaren som en uppsttning konstnrliga produktionsmedel ett samhlleligt betingat formsprk och den experimentella modernismen som en historiskt begrnsad produktivkraft med frmga att via estetisk manipulation av den massmediala repertoaren omfunktionera den politiska betydelseramen. Fr honom r Ordet verordnat alla andra medier; i litteraturen r drfr tendens och teknik oskiljaktiga:48
Allts innan jag frgar: i vilken relation str ett diktverk till sin epoks produktions- frhllanden? skulle jag vilja frga: vilken plats intar det inom deras ram? Denna frga siktar omedelbart p den funktion verket fyller inom ramen fr de litterra produktionsfrhllandena under en viss period. Den siktar med andra ord omedel- bart p verkens litterra teknik. Med begreppet teknik har jag angett det begrepp som gr de litterra produkter- na tillgngliga fr en omedelbar social och drmed en materialistisk analys. Samti- digt fungerar begreppet teknik som den dialektiska infallsvinkel utifrn vilken den ofruktbara motsttningen mellan form och innehll kan vervinnas. Och drtill ger detta teknikbegrepp en vgledning till den riktiga bestmning av frhllandet mel- lan tendens och kvalitet []. Om vi allts tidigare prvade formuleringen, att den riktiga politiska tendensen i ett verk i sig inbegriper dess litterra kvalitet, s gr vi nu den preciseringen att denna litterra tendens kan best i ett framsteg eller en tillbakagng i frga om litterr teknik. (s 108)

Att vnda sin politiska vrede mot konsten r med andra ord som att skjuta p dda krkor medan rovfglarna, de mktiga kulturella apparaterna (s 19), fr jaga fritt. Konstlitteraturens dd befordrar andra sidan uppkomsten av en brukslitteratur med begrnsade men nyttiga arbetsuppgifter inom ramen fr ett gigantiskt projekt, lngt utver sknlitteraturens kompetensomrde: att politiskt upp-

Benjamin framhver inte minst de fr gonblicket marginaliserade och parasitra litteraturformernas politiska potential hans exempel syftar till att ge en vidgad referensram och en ny frvntningshorisont,
[] ett begrepp om hur vid den horisont mste vara utifrn vilken frestllningar- na om diktens former eller genrer revideras med ledning av de tekniska omstn-

127

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:128

digheter som utmrker vr sitution idag, med sikte p att n fram till de uttrycks- former som frmr kanalisera samtidens litterra energier. Det har inte alltid fun- nits romaner i det frgngna, och ingenting garanterar att de alltid kommer att finnas; detsamma gller tragedierna och det stora eposet; det har inte alltid varit s att former som kommentaren, versttningen eller ens den s kallade frfalsk- ningen varit smformer i litteraturens marginal []. Retoriken har inte alltid varit en betydelsels form, utan den har [] tryckt sin stmpel p vidstrckta omrden inom litteraturen. Allt detta nmner jag fr att gra er frtrogna med tanken att vi str mitt uppe i en vldig omsmltningsprocess av de litterra formerna, en om- smltningsprocess dr mnga av de antiteser som vi vant oss att tnka i mycket vl kan frlora sin slagkraft. (s 109)

Den kmpande frfattaren (s 108) r allts ppen fr den vldiga omsmltningsprocess som pgr i det massmediala samhllet, ty det r litterariseringen av alla levnadsfrhllanden som r den enda rtta nyckeln till omfattningen av denna smltningsprocess. (s 112) Vad som krvs r d en ny repertoarestetik, som erstter den borgerligt-moderna verkestetiken och idn om den skapande personligheten: med Brecht hvdas, att den opererande frfattarens arbeten inte br ha karaktren av individuella upplevelser (verkkaraktr), utan mera inriktas p begagnandet (omgestaltningen) av bestmda inrttningar och institutioner . Som historisk rrelse har modernismen allts fullgjort sin historiska uppgift som experimentell rrelse, men som estetisk repertoar kan den omsmltas i nya ppna och orena experiment med genreblandningar och konstnrligt oprvade formsprk, som d ocks ppnar ett politiskt perspektiv. Likartade synstt i ett nationellt perspektiv anlgger Lars-Olof Franzn i sin 40-talsversikt i Omskrivningar 1968 och Jan Stolpe i sin bitvis kritiska BLM-recension av bokens 40-tals-reception. Bda betonar 40-talets dubbla betydelse fr den nya 60-talslitteraturen, bde som arv och som problematisk frebild. Men Stolpe ser i det 40-talistiska medvetenhetskravet ocks andra, av Franzn fregivet frsummade tendenser, som dagens ppna litteratur kritiskt vidarefr, bde i ett skande efter material som finns upparbetat i ickelitterra sfrer, och i den nya ideologiska medvetenheten:49

Fortstter man p den utvecklingslinje som antytts fr det fyrtiotalistiska medve- tenhetskravet ter det sig naturligt att se arvet frn fyrtiotalet p helt andra hll n vad Franzn tydligen gr. Redan Fiskefrd visar allts [] p en konsekvent vidar- utveckling av medvetenheten, den inleder en tradition som fortfar att leva, dvs. stndigt frnyas. [---] Det bildar utgngspunkt fr [] hela den misstro infr skn- litteraturen som finns liksom fr det ptagliga skande efter material som finns upparbetat i ickelitterra sfrer som karakteriserar mnga litterrt inriktades skri- verier och aktiviteter just nu. Allt detta ser jag som ett konsekvent vidarebyggande p det centrala i den fyrtiotalistiska traditionen. [---] [---] Franzn har sjlv visat hur utvecklingen frn Tiderkning till Fiskefrd [] djupare sett inte innebr ngon brytning utan tvrtom en trohet mot ett och samma ideal. Efter skepsis mot ideologin kommer skepsis mot skepsis, insikten att ocks skepsis r en ideologi, insikten om omjligheten att frhlla sig fullstndigt ofrsvuren, insikten att man stller sig p ngons sida hur man n vnder sig, insik- ten att det r d hederligare att gra detta medvetet och att det kanske rentav r hederligast [] att terigen beknna sig till ideologier []. Men detta beknnande r d ngot helt annat n det beknnande som fyrtiotalets tredjestndpunktare tog avstnd frn, och det r detta sista som r viktigt. (s 714f)

Enligt Stolpe missbedmer Franzns historieskrivning sledes den 60-talsrelevanta kontexten. Stolpe sanktionerar visserligen i stort Franzns bild av 40-talet som prglat av en allmn vrdekritik parad med medvetenhet och ideologisk skepsis i frhllande till samtida politiska, sociala och kulturella freteelser. Han gr ocks med p pstendet om decenniets ngot tveeggade aktualitet: att det vsentligaste som nu skrivs nnu skrivs p fyrtiotalets frutsttningar , samtidigt som det r nu som dessa frutsttningar fr frsta gngen ifrgastts. (s 713) Dremot finner han att Franzn feltolkar parellellerna mellan de bda decennierna: 60-talets medvetenhet r ideologisk i betydelsen uppmrksam p de vrden dikten vljer att tjna (t ex klassintressen); dessutom experimenterar 60-talsdikten med en bredare repertoar, delvis hmtad frn icke-litterra sfrer (s 714). Men ven denna lglitterra tendens ser Stolpe som 40talistisk ehuru frsummad i Franzns framstllning. Drigenom undviker Stolpes Franzn ocks en 60-talistisk krnfrga i trolshetens klvatten: vad en ideologi r och hur ideologiska strukturer stndigt genomsyrar svl skepsis som tro p ett stt som skapar en grundlggande avhngighet (s 715f).
128

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:129

Repertoarestetik och experiment: fr-modern tradition och eftermodernistisk pastischering (Ekbom, Printz-Phlson, Bergmark) Den konventionskritiska 60-tals-positionen synes allts medfra ett nytt perspektiv p bde marginaliserade litteraturformer50 och p nedvrderad ldre litterr tradition.51 Med utgngspunkt frn enkten Frfattarna och den svenska traditionen i Rondos debutnummer uppmrksammar Torsten Ekbom redan i tidskriftens andra ledare en misstro mot experimenterandet fr dess egen skull och anger en frnyelse i kontakt med den levande traditionen som en framkomlig vg:52
Friheten r sledes total men stller ocks motsvarande krav i frga om sjlvdisci- plin och intellektuell medvetenhet. En total valfrihet behver inte leda till kaos []. Formlsheten innebr bara att ingen form lngre dogmatiskt kan framhvas som mer vrdefull n en annan. [---] Fr en sdan konst r experimentet inte ett sjlvndaml, ett renodlande av formella egenheter, utan ett medel att formulera nya erfarenheter. Experimenterandet blir ett frhllningsstt, en forskningsmetod som inte vill lmna ngra mjligheter oprvade, en ppenhet som vnder sig t alla hll, ven mot den ldre traditionen. (s 2)

skapandet genom presentation och Joyce och Thomas Mann som utvecklade den litterra pastischen: egentligen r det tv sidor av samma utveckling. (s 162f)

Med levande tradition tycks han, rtt Eliotskt, avse den totala historiska repertoar av stoffer, former och grepp som anrikats och bevarats t eftervrlden inte minst via omskrift och motskrift i nyproducerade och samtida texter, allts texter som ocks bygger ut repertoaren. Frn ett liknande repertoarestetiskt perspektiv, men nnu djupare traditionshistoriskt frankrat, hade ju Gran Printz-Phlson ret innan granskat frhllandet mellan lag och nd i modernismens tradition. Dr hade han ocks srskilt uppmrksammat pastischens nya roll i modernismens konstskapande genom presentation:53
Den gamla tidens konstnrer och diktare byggde sin personliga lilla del av traditio- nens stora korallrev; modernisterna brt sig ur de gngse formerna som fjrilen ur puppan; dagens konstnrer och diktare liknar mera eremitkrftan, som lnar ett skal fr att skydda sin srart och sin srbarhet. Pastischen blir inte en lek, utan en bitter ofrnkomlighet: det raste och mest obearbetade stycke prosa blir lika mycket pastisch i vidaste mening som den mest formfullndade sonett om det presenteras med konstnrliga ansprk. Det var Dada som frst upptckte konst-

Printz-Phlson betonar allts den eftermodernistiske konstnrens terbruk av pastischen som en reaktion p den avantgardistiska formfriheten i en formstrnghet av andra ordningen i ett konstskapande genom presentation. Den kan iscensttas antingen p klassiskt vis som litterr pastisch oren imitation av en stil eller ett idiom i en ny diskurs eller som direkt presentation av citat eller ready-mades i en ny kontext. Uppfattad som presentation framtrder pastischen inte bara som formspel inom artefakten, utan ocks som en estetisk gest: presentationen stter ju fram imitationen med konstnrliga ansprk, som en inbjudan till mottagaren om ett estetiskt betraktande.54 Det betyder att pastischen kuggas i som ett tilltal med (som vi sger) illokutionr kraft. Men den kraften aktualiserar ocks en efter-modernistisk sjlvreflexion av typen (Hur) r detta konst? Vi ser hr ocks frbindelsen till den uppfordrande typ av hrmning av vardagsklicher enligt omgngarnas filosofi som Bengt Hglund beskriver i Schwitters julgran (se ovan, kap 3.1.1, samt nedan 10.3.1); en annan variant finner vi hos det sena 60-talets dokumentarister. Printz-Phlson noterar emellertid samtidigt att pastischering r en konstnrlig grundform i efter-modernismens era; den r varken lekfull eller ens fritt vald, utan tvrtom en bitter ofrnkomlighet till fljd av formfrihetens tyranni och den formella medvetenhet som formfrihetens lag d faktiskt krver. Och Lagen framkallar tydligen Synden, i konsten som i Paulinsk teologi, en naivitetsfrlust som liknas vid ett syndafall: Den formella oskulden r omjlig eller likgiltig.55 I det lget kan ven den kritiska pastischen bli syndig, det vill sga f ett modernistiskt nyhetsvrde som frvandlar tekniken till konvention och drmed stjl dess kritiska potential:
Detta tillstnd [] har, det skall genast erknnas, sina egendomliga sidor. nnu egendomligare blir det emellertid nr man upptcker att nyheten konstituerat en akademism och pastischen blivit parodi och vill gra revolt mot moderiktningarna.

129

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:130

Hur revolterar man mot kriterier som r i sig revolutionra [] hur ska man kunna erstta den programmatiska nyheten med ngot nytt? Det finns bara ett konse- kvent stt, och det r att bli reaktionr och tala fr ortodoxi i stllet fr frihet, men inte mnga r villiga att g s lngt. De flesta frsk som grs blir i stllet en smula komiska, framfr allt genom en egenskap jag skulle vilja kalla barrikadnostalgi, en lngtan till tider d modernismen var en kmpande och inte en accepterad frete- else. Ofta pminner de om en anarkistsammansvrjning i ett land utan statsmakt. (s 163)

Revolten har med modernismen blivit ett mode, s etablerat att ocks revolten mot revolten assimileras. Frihetens lag undergrver med andra ord sig sjlv; den behver, kunde vi sga, fakticiteten en begrnsning att frhlla sig till. Printz-Phlsons egen lsning r repertoarestetisk. Han betonar vikten av en efter-modernistisk sjlvprvning, som inbegriper kritisk invning i traditionsgivna formsprk frn nya utgngspunkter:
Men att [officiella instanser] verkligen har uppmrksammat den experimente- rande litteraturen och konsten i s hg grad som skett frefaller mig framfr allt signifikativt: det visar att den experimenterande litteraturen idag r den officiella litteraturen, den meriterande om n inte den lsta. Att pst motsatsen r ett ovanligt svrt fall av barrikadnostalgisk efterslpning. Vi lever i en tid som tillgodogjort sig modernismens revolt och exploaterat den fr sina egna ndaml: vi ser modernistiska dikter i ur-annonserna, abstrakta ut- smyckningar i tunnelbanorna, spontanistiska tavlor i tandlkarvntrummen. Barri- kadernas tid med dess hftigare puls och vitalare engagemang kommer inte tillba- ka i brdrasket, lt oss likvl erknna det, noggrant studera lagen och vnta p n- den. Och den kommer i form av skapad konst, aldrig i form av propaganda fr en eller annan konstriktning. (s 165)

och i den strukturalistiska appellen om inventering av formsprket. Mer otlig synes Torsten Bergmark nio r senare i Reservationer. Med utgngspunkt i ett marxistiskt perspektiv ser han i tendenserna till efter-modernistisk pastischering en serietillverkning av kommersiella attrapper, dr traditionen snarare frvanskas n bearbetas. Han angriper allts konstskapandet genom presentation, och vnder sig direkt mot den ppna konsten och samtidens kulturdemokratiska strvanden; vad dess neo-avantgarde gnar sig t r just pastisch i smsta tnkbara mening Pastischen, parafrasen och parodin blir fr den s.k. serisa konsten en allt vanligare ndlsning p problemet om hur den ska frhlla sig till traditionen och nuet. (s 284):
Och det r detta som blivit neo-avantgardets verkliga roll: att framstlla prototy- per fr en konst som genom industrialiserade tillverkningsmetoder kan bli tkom- lig fr gemene man. Som konstnrliga formbildningar r de nya konstverken i all- mnhet parafraser p det gamla avantgardets nyskapelser upproret har ersatts med integration. [---] Vi str allts, kan det tyckas, p trskeln till den slutliga lsningen av problemet med demokratiseringen av den estetiska konsumtionen []. Det var naturligtvis inte tillfredsstllande s lnge originalverken [] var reserverade fr eliten, och kopiorna och reproduktionerna [] var det enda som kunde bjudas den stora mngden icke-privilegierade. Men nu i den monopolistiska epoken, d det p k o n s u m t i o n s p l a n e t blir allt omjligare att skilja mellan elit och massa [], d finner man den demokratiska lsningen i skapandet av originalverk i tusentals, ja miljontals exemplar.[---] Om man vljer den hr skisserade lsningen (man kan kalla den multikonstls- ningen) av frgan om kulturens demokratisering [], s mste man ocks konse- kvent utnyttja alla de tekniska produktions-, spridnings- och propagandaresurser som nu str till frfogande. Htorget, den dliga smaken, mste drivas ut av en bred flod av vrdefullare produkter: de frgngna kulturernas msterverk spri- das i form av masstillverkade billiga reproduktioner, de samtida verken i form av mngfaldigade original. I bda fallen har konstnren tillhandahllit en prototyp fr mer eller mindre industriell serietillverkning. Detta innebr att all konst frn alla tider frvandlas till konsumtionsprodukter, samtidigt med att vr egen tids konst blir det redan vid tillkomsten. (s 286) Vad r det d som finns? Pseudokonst, metakonst, parafraser, pastischer ena sidan: htorg, kitsch den andra sidan. Det r de nnu existerande polerna som nrmar sig varann. Dremellan finns kanske en alienationskonst, en ngest- konst, som r tecken p den borgerliga mnniskans (och konstnrens!) missan-

Vad det nu gller r att undvika barrikadnostalgi och nd inte resignera: att grundligt inventera repertoaren noggrant studera lagen och vnta p nden. Printz-Phlson tycks allts tro p mjligheten att vidarefra den formreflekterande pastischeringens subversiva mjligheter ocks i fngenskapen under lagen och modernismen som litterr institution.56 Rekommendationen om ett frdjupat lagstudium i tlmodig vntan p nden varierades under perioden bde i Nylns beskrivning av textrealismens underskande presentation av trkiga strukturer

130

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:131

passning i en vrld som str infr en ndvndig frndring. [---] Den mesta konsten, och just den som anses bst, r inte omedelbara reak- tioner p en verklighet, utan dess stoff r verkligheten som den redan beskrivits och tolkats av annan konst. Fr att kunna bevara sig som konst mste den syssla med konst, det enda den tar p allvar. [---] Och detta att konstens frebilder kan hmtas frn alla hll tror jag bara dljer det faktum att vi inte lngre frmr skapa egna genuina kulturyttrringar. Vi kan bara skapa substitut, attrapper och olika slag av frfalskningar. Det r dessa attrapper som tillsammans med vriga varor nr ut till allt fler mn- niskor det r den demokratisering som det neo-kapitalistiska samhllet ut- nyttjat den industriella revolutionen till. (s 289)

ven Bergmark ser tv varianter av den samtida pastischen, en hg och en lg: ena sidan den rena imitationen av Stora Verk, som nrmar sig plagiatet eller kopian; andra sidan den dliga, orena transformation han kallar kitsch. Den pragmatiska orientering i det efter-modernistiska pastischerandet som Printz-Phlson diskuterar blir hos Bergmark helt underordnad konstmarknadens automatik. Konstskapandet genom presentation reduceras fr honom till ett konstskapande genom imitation med den enda funktionen att stta fram varor p marknaden (det r allts frga om en icke blott misslyckad utan ven sviklig illokutionr akt). Vad allt detta imiterande visar r att konsten har upphrt att frhlla sig till den sociala verkligheten och ersatt den med annan konst och dess bilder av verkligheten: dess stoff r verkligheten som den redan beskrivits och tolkats av annan konst. Drtill visar den orena blandningen av frebilder att imitationen ocks upphrt att frhlla sig reflexivt till den konstnrliga traditionen: detta att konstens frebilder kan hmtas frn alla hll tror jag bara dljer det faktum att vi inte lngre frmr skapa egna genuina kulturyttringar Det demokratiska multikonst-idealet spelar bara den kapitalistiska varuproduktionen i hnderna. Ytterst gller angreppet sledes konstens frvandling till vara och kulturindustrins exploatering av den konstnrliga krissituation den sjlv bidragit till att skapa frlusten av ett genuint traditionsmedvetande. Vad han efterlyser r allts en annan repertoarestetik n denna, en som mjliggr ett reflekterat och kritiskt terbruk.

S r det nog ocks mjligheten att producera nytt ur det redan givna via denna spnning mellan det centrala eller p-bjudna och det marginaliserade eller fr-bjudna som diskuteras, efterforskas och utprovas genom hela decenniet, vare sig det sker i namn av litteratur och estetik eller ideologi och politik eller (vanligast) i hemligen blandade och obenmneliga former, som (om man nu vill se dem s) vcker okonstnrlig anstt. Normbrott och avantgardistisk experimentlusta kanaliseras nu i ett utbyte mellan texter av alla slag, och ven ett nytt konventionskritiskt intresse fr ldre hglitterr tradition gr sig d gllande. Som redan Ekbom skriver i sin Rondoledare: Experimenterandet blir ett frhllningsstt, en forskningsmetod som inte vill lmna ngra mjligheter oprvade, en ppenhet som vnder sig t alla hll, ven mot den ldre traditionen. (s 2) Modernistisk traditionsfantasi och 60-talistisk repertoarestetik. Transvalorisation Lt oss sammanfatta. Klicherna om ppen konst och oren estetik myntades allts till dels som en explicit kritik av hgmodernistiska ideal om konstens autonomi, verkets organiska helhet, skapandets originalitet och experimentets nyhetsvrde. Men som tankefigurer fick klicherna ven en produktiv funktion, eftersom de styrde uppmrksamheten mot oprvade eller utvecklingsbara mjligheter ocks i det kritiserade. ven vissa av modernismens tekniker och resultat visade sig d kunna teranvndas i andra sammanhang med utgngspunkt i en annan sjlvfrstelse. Man terknt formellt till exempelvis DADA och lettrism, men i en ny anda dr konstskapandet genom presentation frdes frbi det rena slumpexperimentet och dess expressionistiska frutsttningar.57 Resultatet kunde bli konkretistisk poesi med sprkkritisk eller rentav politisk udd (hos t ex ke Hodell), men ocks nyenkla ting-texter, nouveau roman, dokumentaristisk prosa eller rapportbcker. Till och med i den lyriska hgmodernismens estetik lyckades man spra ppna och orena drag. Man fann dem exempelvis i Pounds och Eliots traditionsfantasi (som Gran Palm nmner saken) och den pragmatis131

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:132

ka repertoardiktning den mjliggjorde; man fann dem i opersonlighetsidealet anti-expressionismen och de emblematisk-imagistiska teknikerna och de nya mjligheter till en pragmatisk gestik som detta ppnade fr. 60-talisterna knt allts an men utvecklade ocks viktiga skillnader och frskjutningar. Generellt kan vi d sga att det i frsta hand var den i och fr sig redan lanserade tekniken att blanda stoffer, stilar, genrer, klicher och formkonventioner som p 60-talet sorterade under benmningar som oren estetik. Den avsg radikala experiment med vrdeskillnader, grna provokativt och trolst framsatta, med ansttliga effekter eller lekfullt, i den Ekelfska strountes-poetikens nog s allvarliga anda. Ty funktionen var ofta nog en radikal vrdefrskjutning eller rentav vrdeomkastning, dr hgt och lgt bytte plats i hierarkin, som samtidigt vltes ver nda s att ingen omvnd vrdestege kunde upprttas. Vad man skte var ett slags vrdeutjmning, men ingen vrdesammanblandning eller relativism: resultatet blev jmlikhet, men en jmlikhet mellan skillnader. Orenheten blev drmed ocks en aspekt av ppenheten: den orena texten blev ju ppen fr det avvikande och marginella, liksom fr det banala och frbrukade. Som hypertext blev den orena texten ocks ppen mot andra, redan givna texter (diskurser, kontexter) och framtrdde grna manifest som hybrid eller rentav parasit p annan litteratur. Den ppna och orena texten uppfattades ver huvud mera som ett frhllande till givna roller, skrivstt och idiom n som autonom text den uppfattades med andra ord som textaggregat, rollbesttning och hypertext. Ofta frsmddes en entydig autonom frlaga eller hypotext, och som hypotext kunde i stort sett varje kulturyttring eller artefakt tjna. Det kunde synas rra sig om montage, collage, dokument, allts en ready-made-estetik beslktad med intertextualitet i Genettes mening, men d oftast som delinslag i en hypertextualitet av mer frstlig art och med mycket strre rckvidd. Man tnkte sig ett terbruk dr den nya textens

egenart baseras p ett slags frorening av hypotextens hela vrld av vrden. I praktiken blev det frga om en transposition, baserad p vad Genette kallar transvalorisation, som innebr att att ett givet vrdesystem aktiveras, kritiseras, omvandlas och kanske frintas.58 Men p 60-talet kunde denna transvalorisation ocks medfra att vrdena terupprttas i en ny regim, liksom bortom vrdeskillnadernas grns. I denna orena ppenhet rjde sig ocks den nya repertoarestetikens pragmatiska sida: detta spel med formkonventioner och genrefrvntningar innefattar ju ocks majevtisk interaktion med en i texten inbyggd lsarroll, indragen i det vrdespel texten iscenstter och utmanar. Den 60-talistiska repertoarestetiken experimenterade med kulturella referensramar i deras relation till olika livsstilar och med dem frbundna lskonventioner. Den ppna och orena texten skulle garantera en konventionskritisk rrlighet som kunde frlsa frnyad reflexion ver det invanda och osedda, inte bara i texten, utan ocks i Samtiden, Historien, Traditionen och Tillvaron i stort. Det var allts denna lsakts-orienterade aspekt av repertoarestetiken som gav den 60-talistiska egenarten: det var den som markerade skiljelinjen mot bde modernistisk och frmodern avant-gardism och traditionalism. Det kritiskt blandade terbruket speglar ocks en allmn litterr sjlvreflexion, som inte var specifikt meta- eller antilitterr utan i vid mening historiografisk och majevtisk. Och det var denna majevtiska sjlvreflexion som ocks p ett srskilt stt iscensattes i romanen. 4.2. Romanen som nytt experimentflt
4.2.1. Romanen som ppen och oren genre

Intresset fr ldre genre-tradition Romanen uppfattades vid 60-talets brjan som en bde nedvrderad och litterrt outforskad genre, men drfr ocks som lftesrik
132

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:133

romanen som ventyr och gta r ju utgngspunkten fr Gustafssons & Bckstrms Nio brev om romanen 1961. Samtidigt brjar ocks en rad nya romaner ges ut, som reviderar bilden av en sljande lgstatusgenre och uppdagar ett nytt experimentflt det konstaterar bland annat Gran Palm i sin romanversikt samma r, och han fr medhll inte minst av den unglitterra Rondo. I romanen sg man en frebild fr den ppna och orena hybridtext som kunde vidga litteraturens och estetikens omrde bort frn 40talsmodernismens och den poetiska sknskriftens domner mot livets sinnliga och sociala vrld. Jag upplever romanen som en outforskad kontinent, jungfrulig och ngande av liv, dr jag nyss har landstigit, utropar Sven Delblanc i Romanens fakirer 1964.59 Och i Sidokommentar 1966 beknner P.O. Enquist att romanen r den form dr man kan rra sig fritt.60 Genom att nrma sig prosan borde ocks poesins repertoar kunna frnyas, inte bara i nyenkel utan bokstavligen litterr riktning, hvdar Palm i Poesi r litteratur 1964:61 i stllet fr att hrma musiken eller bilden kunde dikten nu inriktas p att utveckla ordet, tilltalet och lsaktens egenheter. Men det r inte i den moderna romanen Palm finner nya frebilder, utan som tidigare exempelvis Cornell i 1700-talets didaktiska prosa och prosaiska poesi, inte minst lrodikten (som han ju sjlv numera med framgng gnar sig t). Redan i Linn och sakpoesin 1960 betonar han det den sakorienterade prosans poetiska kraft men kraften r inte bara estetisk utan realiserar i sprket en humoristisk jmlikhetsvision av bde en 50-talslst Almqvists mrke och en 60-talistiskt oren Ahlin:62
En prosa kan vara poetisk utan att ett gonblick brista i exakthet. En prosa kan vara poetisk utan att lastas med poetiska bilder. En prosa kan te sig ursvensk utan att en enda latinism eller germanism rensas ut. En prosa kan vara knottrig och kort och nd ga stor men outsltad mjukhet. Detta lr oss prosaisten Linn. Han lrde oss ocks en annan sak. Att alla ord har samma vrde och samma an- vndbarhet, i tal som i konst. Blsot lika vl som folia aciformia, grusaktig lika vl som prognostik. Han visste detta drfr att det var sjlvklart fr honom att alla f- reml, frn de minsta till de strsta, ger samma vrde. En prstgrd r inte frmer

n ett knott. Alla freml r lika intressanta, drfr att de r och tillhr skapelsen. S ocks orden. (s 329)

Vad gller den modernistiska poesin r det de imagistiska experimenten med traditionell versepik han med gillande uppmrksammar, som vi strax skall se. Dem finner han ocks hos Joyce, men framfr allt i sin samtids nya roman. Som etablerad modern genre uppfattades romanen verlag som otillrcklig, ven i sina experimentella djuppsykologiska eller symbolistiska former. Dess, som man tyckte, individualistiska mnniskosyn och dualistiska verklighets- och kunskapsuppfattning frgades av en romantisk och borgerlig humanism som nu ifrgasattes genom den ppna och orena konstsyn, som ocks krvde en annan lsarroll. Och ven om insatserna frn Thomas Mann, Marcel Proust, James Joyce och Ernest Hemingway frvisso uppfattades som epokgrande, s var det, som framgtt, inte sjlvklart den moderna epokens roman som intresserade den nya romanens avantgarde, utan till exempel genrens barocka, manieristiska och majevtiska anor i ldre pikareska, fantastiska och ironiska prosamnster, hos t ex Rabelais, Cervantes, Sterne eller filtrerade genom moderna hypertexter, som till exempel den franska nouveau roman.63 En repertoarestetisk tendens hade man lagt mrke till redan hos exempelvis Joyce och Mann, men oftast som lyrisk-musikaliskt turnerad i symboliskt-mytiska mnster.64 Nu terfanns den som didaktisk neopikaresk, fantastisk berttelse, allegori och magisk realism i samtida anglosaxisk och latinamerikansk prosa (Vladimir Nabokov, John Barth, John Fowles, Luis Borges, Garia Mrquez) och hann i USA under decenniet ocks ge upphov till litteraturvetenskaplig forskning.65 (Se vidare nedan, kap 5.2.1) Romanens ldre mnster framstod allts nu som srskilt intressanta. Deras retorisk-allegoriska struktur och emblematiska bildsprk gav underlag fr fenomenologiska experiment med synvinklar och perspektiv frn den konventionskritiska sjlvprvningens synpunkt.
133

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:134

Det nya terbruket inte bara rubbar realismens och illusionsestetikens giltighet; det demonstrerar ocks dessa tekniker p en ny ironisk-kritisk men nd seris niv, dr ocks hgmodernismens expressionistiska, symbolistiska eller surrealistiska decorum ifrgastts. Den nya ppna blandtekniken iscenstts d i ett spel med den implicita lsarroll som samtidigt byggs in i texten. Och den nya romanen artar sig till en mobil av sprkliga positioner och perspektiv dialogisk och polyfon, som Butor ser den, eller heteroglott, som Bachtin kunde sga. Men bde som oren och ppen vidarefrde den nya romanen ocks vissa repertoarestetiska tekniker frn de former av episkprosaisk lyrik som utexperimenterades under modernismen. ven romantekniskt sett gav sledes Pound och Eliot viktiga utgngspunkter deras imagistiska poesi och kritik blev freml fr en reflekterad omlsning som medfrde en allt annat n 40-talistisk tillgnelse. Pound, Palm och desorganisationen av eposet Den andra, framtpekande bild som Gran Palm frammanar i Tv bilder av Ezra Pound inbegriper ocks en polyfon (s 124) desorganisation av eposet.66 Den tekniken har viktiga konsekvenser fr romanen, enligt Palm, inte minst den samtida eftermodernistiska men den rjer ocks just drfr Pounds speciella problem med ett gammalt helhetstnkande:
S enkelt r det allts inte att bara innehllet pekar bakt hos Pound och formen framt. [---] Se till exempel p desorganisationen av eposet i Cantos. Lika litet som vi ser verkligheten som den r, utan frutfattade meningar, minnen och ansprk, lika li- tet ser vi en litterr text som den r, rad fr rad denna insikt hr skert till de vsentliga i modernismen. Eller man kanske borde sga: modernismen har dragit vsentliga konsekvenser av denna insikt. Berttelsens desorganisation r en sdan konsekvens. Det gller att snla s mycket med halmstrn, armstd och mallar att lsaren mer eller mindre tvingas att se texten som den str. I detta stycke r Pound lika radikal som ngonsin Joyce igr och Michel Butor, Robbe-Grillet, Uwe Johnson idag. Det r hans motivering fr saken som knns frlegad. Fr den nya romanens mn, liksom fr Gyllensten och Per Olof Sundman i Sverige, kanske ock-

s fr en stndigt perspektivvxlande versepiker som Urban Torhamn r desorga- nisationen av eposet ett led i en vidare ambition, en strvan att p alla plan ska erstta en helhetsbedmning av livet med en forskande bedmning frn fall till fall, frn perspektiv till perspektiv. Genom att hugga snder sina bcker och/eller avst frn definitiva bilder vill de va sig sjlva och sin publik att leva i det relativa, utan ideologier. Pound dremot vill frilgga delen och detaljen fr att va sig sjlv och publiken i exakt definition och p det viset bana vg fr en gammal civilisation och ett gammalt helhetstnkande. (s 138)

Palm finner allts att det imagistiska perspektiv Pound anlgger bryter upp den slutna poetiska formen och ppnar texten fr lsaren orden blir synliga utan illusionsestetiskt std och utan entydig perspektivisk ordning. Tekniken fr en begrepps- och kulturkritisk funktion, men samspelar ocks med Pounds vergripande repertoarestetik som hr tycks inbegripa ett episkt frhllningsstt med intressanta konsekvenser fr romanen: det blir frga om en desorganisation av eposet som p en gng terknyter till den fr-moderna versepiken och fregriper den efter-modernistiska romanen Palm nmner srskilt nouveau roman och Butor i Frankrike och Gyllensten och Sundman i Sverige. Tekniken som sdan r allts framtpekande i Palms mening, men han r missnjd med Pounds reaktionra motivering fr den. Motiveringen tycks dock inte ens fr Palm sjlv ha ngot vidare genomslag i de poetiska texter han grundar sin analys p. Vad Palm hr ogillande beskriver som metafysiskt helhetstnkande tycks ju som poetisk praxis inte yttra sig metafysiskt och aristokratiskt utan konkret och lsbart fenomenologiskt och alter-orienterat, kunde vi sga.67 Texterna tycks i Palms lsning snarast undergrva sin aristokratiska motivering, ty det som fngslar Palm r ju den aktivering av lsarrollen som den Poundskt imagistiska tekniken ingbegriper: lsaren tvingas ju genom den att se texten som den str och drivs drmed till de stndiga perspektivskiften som inte minst teknikens repertoarestetiska aspekter aktualiserar, hur sofistikerade hypotexterna n r.68 Drmed anbringas ocks den typ av mobilt och polyfoniskt perspektiv som en efter-modernistisk romanteoretiker som
134

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:135

Michel Butor ser som typiskt fr romangenren verhuvud (jfr nedan, del III om Enquists mobil-roman Hess). Gustafsson, Eliot och Butors opersonliga metod Till Butor refererar ocks Lars Gustafsson i sin ess om Eliot och modernismens tv rster. Det opersonlighetsideal som grundar Eliots lra om det objektiva korrelatet ser Gustafsson speglat i ett resonemang hos Butor om rimmets egentliga betydelse i poesin:
Butor har [] sagt att rimmets egentliga betydelse i poesin r att det infr en oper- sonlig metod som fantasin kan flja, ett anonymt godtycke som samtidigt fljer en ordning, tillrckligt neutral fr att inte knnas ptvingad. Och en sdan ordning tvingar fantasin att rra sig i riktningar som den annars aldrig skulle ha uppskt. Genom att gra en sdan opersonlig form personlig och fylla den med liv finner poeten ett slags botten. Han anknyter till ngot objektivt och upplevelsen som nyss har vdjat i alla riktningar fr pltsligt fasthet, den lter sig meddelas genom att vara bunden till ngot som r opersonligt och allts gemensamt. I ett sdant resonemang kan man skymta en spegelbild av Eliots lra om det ob- jektiva korrelatet (s 5)

Rimmet infr allts en opersonlig metod att ordna och styra tnkandet utan ngon frtryckande auktoritet. Men denna opersonliga ordning tvingar fantasin att frigra sig i nya riktningar analogt med hur Pounds repertoarestetiska ppnande av textens referensram tvingar lsaren att bryta upp frn invanda frestllningar. Det opersonliga tvnget ligger i den sprkliga repertoarens konventionella frbindelse med knda frestllningar, som hr sammanfrs p ett okonventionellt stt. Det opersonliga r drfr det gemensamma formsprket r den gemensamma orten fr personliga mten och egenartade korsbefruktningar. Det representerar p en gng frihet och fakticitet, det ena genom det andra ungefr lika kiastiskt som Printz-Phlson tnkte sig frhllandet mellan lag och nd i experimentets tradition. Butor, fenomenologin och den polyfoniska romanen: den mobila positionen och Resans topos Intresset fr romanen som nytt experimentflt markerade inte bara en frskjutning frn det sknas estetik och hvdvunnet litterra

konventioner utan, som vi sett, ocks att formsprket kom att tillmtas en ny social betydelse. Det var inte en friare form man skte utan en strngare funktion, dr romanens frhllande till lsarrollen var det viktiga, inte det didaktiskt budskapsorienterade utan det majevtiskt tilltalsorienterade. Det rena formexperimentet var i det perspektivet lika ointressant som den konventionella realismen. Vad man skte var i stllet ett nytt formsprk som mjliggjorde experiment med genrefrvntningar och s utvecklades den repertoarestetiska orientering vi nu sett prov p. Att romanen uppfattades som en ppen och oren genre innebar d att mjligheterna till terbruk var obegrnsade och dessutom genre-verskridande, och som vi just sett vaskade man ocks fram nyttigheter ur poesin och poetiken, som inte bara hnfrde sig till epiken. Sjlva genrebegreppet tilldrog sig i sammanhanget ett speciellt intresse som ocks r signifikant fr periodens nya inriktning verhuvud: det var inte formen som skulle definieras, utan just funktionen allts den pragmatiska orienteringen. Fr romanens del innebar det inte bara en ny repertoarestetik en inriktning som prglade den ppna och orena estetiken verhuvud utan framfr allt den nya filosofiska orientering som presenterades redan i inledningskapitlet till denna bok. Den fenomenologiska tankeform som jag frst uppmrksammade genom Torsten Ekboms Romanen som verklighetsforskning har vi nu sett iscensttas i en rad varianter som p olika stt r seenderelativistiskt, kiastiskt och interaktionistiskt prglade. Alla tycks bekrfta den pragmatiska orientering som hr med till den nya repertoarestetiken verhuvud, och i ngra fall har vi ocks sett direkta referenser till fenomenologin som filosofisk disciplin. Fr romanestetiken fick emellertid fenomenologin alldeles srskild relevans, eftersom sjlva romangenren nu kom att definieras som en fenomenologiskt orienterad litteraturart. Romanbegreppet blev med andra ord fenomenologiskt bestmt: den fr romanen specifika funktionen var dess karaktr av fenomenologiskt arbetsinstrument. Dess arbetsomrde
135

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:136

flyttades allts frn frn bde den traditionella romanens realistiska vrld och den moderna romanens psykologiska sjl till sjlva relationen mellan medvetandet och vrlden; uppgiften blev att utforska vrt stt att se, bde vrlden, oss sjlva och andra mnniskor. Detta var innebrden av den Ekbomska formeln Romanen som verklighetsforskning. Men formeln r inte hans egen uppfinning den tergr p Michel Butors Romanen som forskning (1955), som versattes till svenska redan 1958 och 1966 terkom i hans Sex esser om romankonsten.69 Butors aktualitet i den svenska litteraturteoretiska diskussionen har vi redan kunnat lgga mrke till (och i analysen av Enquists mobilroman Hess, nedan del III, blir den n mer ptaglig). Vi har d ocks kunna se att det inte bara var som nouveau romancier han intresserade. Nu senast har vi sett honom beropas bde i samband med Palms nylsning av Pound och Lars Gustafssons av Eliot. I bda fallen r det Butors repertoarestetiska pragmatik som intresserar, inte minst frn formsprkets synpunkt. Den nya sociala opersonlighet som Gustafsson med std av Butor rekonstruerar ur Eliots lra om det objektiva korrelatet r ju, som vi sett, ocks frbunden med fenomenologin: dels genom Eliots frn Husserl lnade begrepp objektivt korrelat, dels genom Butor sjlv. Butor hnvisar explicit till fenomenologin nr han i Sex esser beskriver romanens speciella funktioner och uppgifter: i Romanen som forskning finner han att romanen r fenomenologins omrde framfr andra, det omrde dr man bttre n ngon annanstans kan iaktta hur verkligheten ter sig i vra gon eller hur den kan te sig; och drfr r romanen berttelsens forskningslaboratorium. (s 9) Och i diskussionen av berttarjagets pronominella stllning i Descartes Meditationer i Personliga pronomina i romanen argumenterar han att man genom att analysera berttarmetoden avsljar berttaren men drvid samtidigt ocks avsljar den andra personens fenomenologiskt grundlggande karaktr. (s 41) Det anonyma och opersonliga ego som Descartes anvndning av pronominet

Jag illuderar rjer allts dels att detta ego r ett annat n Descartes psykologiska nmligen en majevtisk konstruktion fr den meditativa textens ndaml; dels att det inte r autonomt, inneslutet i sig sjlvt eller ens texten, utan riktat p ett annat subjekt nmligen det Du som r lsaren, vem denne n r. I det sammanhanget apostroferar Butor ocks Husserl i en explicit kritik dr Husserls egen kritik av Descartes autonoma och opersonliga jag-begrepp radikaliseras: i sin egen Cartesianska meditationer sysslar Husserl sjlv med samma sorts undansmusslande av berttarens nrvaro som Descartes, vilket fr mycket allvarliga fljder:
det tvingar Husserl att sluta individens medvetande kring honom sjlv och utmyn- nar i femte meditationen i oupplsliga svrigheter nr Husserl skall frska skildra hur den radikalt andre dyker upp typen fr dessa falska problem som han p annat hll s vl lr oss att akta oss fr. (s 41)

Butors egen tankeform r allts utprglat interaktionistisk, seenderelativistisk och alter-orienterad. Jag frutstter alltid Du och vice versa; detta inses ltt redan p pronominas grammatiska niv, enligt Butor. Detta synstt prglar ocks Butors begrepp om den litterra texten och det personliga i den: texten uppfattas inte som autonomt verk utan som replik i en social dialog, baserad p en gemensam kulturell repertoar; den blir p ett nytt stt personlig inte expressiv men pragmatisk, kunde vi sga. Och s hr slutar essn:
Vad personens allmnna problem betrffar, tvingar dylika betraktelser och meto- der oss att mer och mer skilja detta begrepp frn [den] fysiska individen och att tolka det som en funktion som upptrder i en mental och social milj, i dialogens rymd. (s 43)

Det personliga r allts, enligt Butor inget eget eller privat, utan tvrtom det gemensamma. Och det personliga i romanen krver ett formsprk, en repertoar och ett fenomenologiskt frhllningsstt. Det mobila perspektiv bde Palm och Gustafsson uppmrksammat som en aspekt av Pounds och Eliots repertoarestetik uppfattas av Michel Butor ocks som en aspekt av romanens historiska genrekaraktr dess karaktr av polyfonisk repertoardikt. S utlades
136

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:137

saken 1964, nr Butors Individ och grupp i romanen fr frsta gngen presenterades fr en svensk publik; och nnu en gng nr essn nyversattes i Sex esser 1966. Genren introduceras dr, rtt Bachtinskt, som en mngstmmig sprkmilj, dr hela det mnskliga samtalet p en gng reflekteras och vidgas:
Allt sprk r frst och frmst en dialog, vilket innebr att det inte kan vara en en- skild individs uttrycksmedel. Varje ord vi hr frutstter en frsta och en tredje person. Jag fattar det mnniskor sger varandra innan jag vet vilka de r och de tv polerna, som str mot varandra definieras i mina gon genom sitt inbrdes sam- manhang. Det samhlle jag deltar i r en samling dialoger, d.v.s. att vem som helst kan lyckas sga ngonting (men inte vad som helst) till vem som helst annan, det r en helhet som ordnar sig i underavdelningar: Jag talar inte p samma stt till alla dess medlemmar; det finns ord som den och den inte knner till och som han inte frstr, det finns anspelningar, referenser och resonanser som endast fungerar fr vissa mnniskor, och i synnerhet fr dem som har lst samma bcker som jag. En romans existens utlser slunda automatiskt en grupp av tnkbara dialoger, dr gestalterna och hndelserna utgr lika mnga referenser och exempel som str till sina direkta eller indirekta lsares frfogande (det finns de som har lst en recen- sion, de som har hrt talas om boken o.s.v). (s 60)

olika positioner. Drvid ppnas samhllets innanmte och dess hemliga makstrukturer och dolda sammanhang rjer sig. Med denna typ av hjlte, intrig och komposition kommer romanen drfr alltid att stta fram ett problem, utan att vare sig kunna ge lsningen eller predika ideologi. Genremssigt nrmar den sig p s vis mysterieromanen men markerar ocks skillnaden till eposet och versberttelsen med srskild tydlighet:
Romanhjlten r allts ursprungligen ngon som trder ut ur sin folkliga eller bor- gerliga obemrkthet och klttrar uppfr samhllsstegen utan att kunna inlemmas i adeln. [---] Genom sin klttring uppt kungr han fr alla att den samhllsordning vi knner i sjlva verket dljer en annan. Eposet visade oss, i de stunder vi betviv- lade det, att samhllet verkligen var inordnat s som man pstod; romanen dr- emot stller en hemlig hierarki mot den allmnt accepterade. [---] Pikareskroma- nen avsljar fr lsaren samhllets innanmte, dess dolda mekanismer och baksi- dan av kulissserna. (ss 50-52)

Romanen r dialogisk, enligt Butor, i det att den inte bara gestaltar relationer utan ocks driver fram stllningstaganden och frhllningsstt, delvis med lsandets position mobilt inbyggd i texten. Denna kritisk-majevtiska dialogicitet prglar ocks den pikareska roman som kom att erstta eposet och versberttelsen. Det beror p hjltens rrliga position: han saknar knt ursprung, social identitet och fast ml. Han rr sig fritt i samhllet och kan spela alla roller i alla spel. Genom honom och inifrn hans position blir allting synligt och frnimbart han frser med en verindividuell erfarenhetsvrld. Framsatt frn hans individuella position kan romanens perspektiv nd inte bli individualistiskt: hans mobila position mste prgla ven romanens och dess komposition. Det betyder, enligt Butor, att ven nr picarons figur integreras i den individualistiska uppkomlingsromanen (och senare bildningsromanen), som skildrar hjltens sociala integration, s bevaras den mobila positionen i sjlva kompositionsformen, som ju mste handla om hjltens resa mellan

ven den borgerliga romanen prglas allts av en inre och estetisk dialogicitet som ocks reproduceras i den samhllssituation dr romanlsandet ger rum och boken materiellt cirkulerar. Genom att bli lst frambringar romanen sjlv ett hemligt sllskap av invigda, en sprkgemenskap som ocks r en potentiell sprksituation elitistisk eller demokratisk, men internt dialogisk:
I artonhundratalets romanlitteratur blir den hemliga sammanslutningen ett grundlggande motiv; romanfrfattaren brjar d att bli medveten om att hans verk, i och med att det avsljar den dolda mekanismen i samhllsmaskineriet, bry- ter ner skenet och utlmnar hemligheterna, kommer att utgra krnan i en diskret grupp, en sammanslutning mellan lsarna, och att han p s stt infr en ny, posi- tiv och effektiv frening bland alla dem han avsljar eller uppstller som fred- me. En anspelning p den eller den gestalten p den eller den detaljen i hans verk, kommer att ge hans lsare en mjlighet att knna igen varandra utan de andras vetskap och att skilja sig frn dem som nnu inte har lst hans bcker, de naiva, de som nnu lter sig luras. Han blir upphov till ett sprk, till en sammanslutning av samtal och sjlsfrndskaper. Han r deras gemensamma egendom, deras gemen- samma klla till referenser och han kommer att visa dem vad de ger gemensamt. (s 52f)

Den borgerliga romanens individualism r drfr en synvilla, enligt Butor, ty den enskilda positionen kan framstllas bara via sina
137

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:138

relationer till andra omgivande positioner sociala, kulturella, historiska det vill sga via skildringen av interaktionen mellan positioner i ett gemensamt rum, en gemensam vrld:
Som vi ser r romanens individualism ett sken: det r omjligt att skildra en en- skild individs upphjelse [] utan att samtidigt beskriva en socialgrupps arkitektur eller, rttare sagt, utan att frndra den frestllning denna socialgrupp har om sin egen uppbyggnad, vilket frr eller senare leder till en frvandling av sjlva struktu- ren. Romanen r ett uttryck fr ett samhlle som frndras; inom kort blir den ett uttryck fr ett samhlle som r medvetet om att det ndras. (s 54)

Fr att skildra denna interaktion r det likgiltigt om utgngspunkten tas i individen eller kollektivet, medvetandet eller vrlden: det viktiga r rrelsen mellan positionerna, ntverket av relationer mellan positioner och frhllningsstt. Detta ntverk r allts sjlvt mobilt, prglat av ett seenderelativistiskt och kiastiskt utbyte mellan medvetande och vrld, dr man blir tvungen att vnda p det hela var gng man sker frst det ena genom det andra. Och detta interaktionistiska frhllningsstt har ocks kommit att prgla den nyare romanens sjlvfrstelse:
P samma stt som man inom geometrin brjar med att tala om punkter och sga att en linje bestr av flera punkter, men sedan blir tvungen att vnda p det hela och definiera punkten som mtet mellan tv linjer, p samma stt brjar man inom romanen med att uppfatta gruppen som summan av flera enskilda individer, nda tills man en dag tvingas erknna att man inte kan definiera individen p ett tillfredsstllande stt annat n som mtet mellan flera grupper. (s 61)

han frblir ppen, fr att jag skall kunna stta mig i hans stlle eller fr att jag t- minstone skall kunna placera mig sjlv i frhllande till honom. Men om man nu kan sl sig ner p olika punkter inom dessa figurer, ngot som ett polyfoniskt skrivstt ju frutstter, fljer inte d drav att jag i egenskap av l- sare skulle kunna frflytta mig inom romanen lngs flera olika vgar? P samma stt som det r sllsynt att den enskildes ventyr till den grad skiljer sig frn de andras, att man kan skriva en liner biografi som i stort sett fljer den kronologiska ordningen, p samma stt som den allmnna regeln r att de olika individerna ut- vecklas samtidigt i frhllande till varandra, p samma stt hnder det ofta ven om den ordning i vilken hndelserna br berttas ibland tvingar sig p oss p ett otvetydigt stt att det finns flera, alldeles lika goda lsningar och att det nr allt kommer omkring bara r ett godtyckligt beslut som gr att frst berttas det ena och drefter det andra. Borde inte vergngen frn en liner berttelse till en poly- fonisk berttelse fresta oss att ska efter rrliga former? (ss 62-64)

Denna interaktionistiska tankegng vidarefrs drefter i ett berttartekniskt resonemang med utgngspunkt i den polyfona romanens moderna historia:
Den linera romankonstruktionen eftertrdes slunda av en polyfonisk. 1700- talets brevroman uppvisar redan en mycket ltt iakttagbar flerstmmighet mellan flera individuella ventyr. Drtill fogar de stora adertonhundratalsromanerna en polyfoni av sociala miljer. Varje gestalt existerar enbart i sitt frhllande till det som omger honom: mnni- skor, materiella freml eller kulturella freteelser. [---] Vad som r klart och upplysande r denna figur, vare sig den r stillastende eller rrlig, i vilken jag som lsare kan krypa in, n hr n dr fr att betrakta tingen frn n den ena n den andra synvinkeln. Romangestalten kan aldrig helt bestmmas,

Romanens dialogiska och alltmer (kunde vi sga) heteroglotta genrenatur medfr att den i perioder av kande social differentiering p ett srskilt stt realiserar sin strvan bort frn det linera berttandet mot ett polyfoniskt, dr flera rrelser, riktningar, positioner och skeenden korsas och ppnar sig t alla hll. Romanfigurerna gr i det sammanhanget tjnst som stllfretrdande positioner, sjlva lika rrliga och ppna som hela det sammanhang de ingr i. Fr Butor r ju Resan romanens topos framfr alla andra, och i lsakten fungerar figurerna som olika frdmedel, dr lsaren kan ta plats fr olika mjliga resor genom romanen. Men romanens polyfoniska natur tvingar ocks till ett stndigt byte av frdmedel dess stndigt vxlande tilltal medfr en stndig frskjutning av position och perspektiv, en stndig vxling mellan identifikation och distans. Denna polyfona reseroman kan drfr tnkas konstruerad som en mobil av rster och tilltal, som lsaren kan avlyssna bara genom att fritt rra sig mellan dem. Och som sdan mobil reseroman erbjuder brevromanens anrika genre srskilda mjligheter, inte bara drfr att den mjliggr en polyfon komposition, utan ocks drfr att positionerna dr utgrs av kiastiskt relaterade tilltal och rster:
Borde inte vergngen frn en liner berttelse till en polyfonisk berttelse fresta oss att ska efter rrliga former? [---] Lt oss tnka oss en brevvxling mellan tv personer. Om var och en vntar p

138

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:139

den andres svar innan han sjlv skriver, hamnar breven helt naturligt i en kronolo- gisk svit, men om de skriver oftare, en gng om dagen, och besvarar det brev mot- parten avsnde dagen innan, fr vi tv sviter som griper in i varndra []. Att isolera de bda sviterna vore en ndfallsutvg, eftersom man d skulle g miste om det kraftiga sammanhang som rder mellan alla de brev som skrivits av samma person. Man blir allts tvungen att ordna texterna p s stt att de som skrivits samtidigt, ocks kan lsas samtidigt []. Man erhller d en sammanhngande mobil dr var- je lsare kan flja olika och skiftande vgar, antingen genom att lsa de bda si- dorna i vanlig ordning, frn vnster till hger, eller ocks i motsatt ordning, eller ocks genom att enbart lsa vnstersidorna respektive hgersidorna i en enda fljd. (s 64f)

Enligt Butor och mnga med honom ligger romanens egenart allts inte i berttelsen utan i berttandet och det episka framvisandet och dess karaktr av tilltalshandling och yttrandeakt. Romanens grundlggande dialogicitet krver d inte att berttelsen mimetiskt efterbildar dialoger, utan att presentationen av det ena eller andra frhller sig dialogiskt till en lsarposition och framtrder som berttande frst i relationen till den. I s mtto r romanen vad den visar: p en gng text, yttrandeakt och yttrandesituation; p en gng repertoarestetisk ordning, estetiskt tilltal och social situation. Och romanens yttersta syfte r att tjna som handlingsinstrument i denna situation att frse var och en av oss med de verktyg som vi behver fr att fatta rrelserna hos de grupper i vilka vi sjlva ingr. (s 65) Uppgiften r social och politisk, men verktyget r fenomenologiskt och understllt en subversiv eller majevtisk regim. Meningen r att vi med den polyfoniska romanens hjlp skall kunna freta en omtumlande resa inne i en mobil position. Ty i den positionen erfar vi hela vr vrld frn p en gng ut- och insidan. Vi fr likasom syn p utsidan av det vi r inne i och insidan av det vi ser utifrn. Det r en position fr kiastisk omkastning av positioner och perspektiv, dr vrlden visar sig fr oss som p en gng seende och sedd.
4.2.2. Modernistisk roman och litterrt tilltal

Modernismens repertoarestetiska potential terupptcktes och omprvades allts i relation till 1960-talets behov av en ppen och oren estetik, och inte minst betydelsefulla var d modernisternas egna repertoarestetiska experiment, deras traditionsfantasi. Vad man kritiserade var det verkestetiska perspektiv som frefll styra experimenten: den individualistiska eller ego-centrerade ambitionen att manifestera den egna frfattaridentiteten genom att vertrffa fregngarna med ett nytt unikt verk. Ty den inriktningen medfrde bland annat att den receptionsestetiska eller pragmatiska sidan av saken blev sorgligt frsummad. Gran Palms kritik var inte den frsta redan 1958 framfrdes den av Gran Printz-Phlson i den generalmnstring av modernistisk poesi som han fretar i Solen i spegeln. Till ersttning fr den experimentella modernismens nyhetsjakt anbefaller han dr en efter-modernistisk sjlvreflexion, som fr den nya poesins del skall yttra sig som en ny typ av metapoesi. Denna meta-poesi r pragmatisk och sysslar alls inte med ngon narcissistisk sjlvbespegling. Narcissus r Symbolismens emblem, som ocks varit ledande i modernismens experimentella verkestetik (s 19f), men Printz-Phlsons pragmatiska meta-poesi inbegriper en typ av experimentell sjlvkritik, som inte lser fast diktaren i en ondlig serie av sjlvbetraktelse utan tvingar honom pragmatiskt till handling. Spegelbilden r hr ett hjlpmedel att korrigera ett olmpligt handlingsstt, inte ngot att frakta eller hota utan ngot att respektera. heter det (s 39) Metapoesins emblem r drfr inte egenartens och ego-centreringens utan annanhetens och alter-orienteringens Eko, den stndiga kommentaren: som en kritik eller kommentar till sin egen tillblivelse eller sitt Tanken p poesien
eget medium. Intressesfr: sprket. Bakgrund: vr tids semantiska orientering. Funktion: stadkommande av bttre relationer till verkligheten genom kad med- vetenhet om de sprkliga kommunikationsproblemen. Emblem: Eko, den stndiga kommentaren. (s 23)

Reception av 40-talsestetik och 40-talsprosa (Printz-Phlson, Franzn, Enquist)

Meta-poesin gnas allts en typ av repertoarestetiska experiment som r pragmatiskt inriktade och drigenom i viss mn terknyter till
139

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:140

frmodern retoriskt orienterad estetik (ss 11, 19, 37).70 Den fr ocks ett episktdidaktiskt-majevtiskt drag, som gr dess pragmatik beslktad med den ldre romanens. Men som stndig kommentar blir den samtidigt efter-modernistiskt sofistikerad, anrikad av annan litteratur och de olika tilltalsformer och idiom den prvar i sina experiment experiment som inte drivs av det modernistiska nyhetskravet. Den pragmatiska orienteringen vnder sig allts bort frn symbolismens och modernismens, som man ansg, sjlv-hvdande privata idiom mot textens frhllande till lsarrollen, vrlden och de givna sprken. Repertoarestetisk blir denna poesi i det att den frhller sig till hela kulturarvet utan att dock renodla ngot specifikt idiom: Spegeln, diktens spegel, har alla de egenskaper som r dess historia (s 37). Men denna pragmatiska meta-poesi r inte heller materialfixerad och autonom; den r fenomenologisk och drmed p en gng deskriptiv och intentional.71 Materialet r ju den kulturella repertoaren; och i den anrikas en mngd situationsbundna tilltal, frbundna med en receptionshistoriskt frankrad frvntningshorisont: anknyter en poet till ett skrivstt som varit tidigare i bruk, innebr det ocks en sorts referens eller allusion till en grupp poeter och till ett historiskt skede (s 37). Den aktiverar bestmda frvntningar. Det r allts i terbruket av repertoaren som den pragmatiska och drmed nya poetiska funktionen realiseras: genom det framtrder den meta-poetiska texten som en referentiell gest till tidigare lsakter och den utvxling av tilltal och svar som format textens betydelserum. Denna sorts meta-poetiska text blir drmed, kan vi sga, laddad med den intentionala kraft som gr texten till yttrandeakt och illokutionr diskurs. Printz-Phsons kritik av den modernistiska poesin apteras av 60talisterna ocks p prosan: privatiseringen av det litterra tilltalet gller ven den moderna och experimentella romanen. I sina avancerade former ansgs modernismens roman i princip ha vertagit poe-

sins monologiska expressiva och symbolistiska tekniker att gra frmedlingen osynlig och tilltalet ohrbart.72 Dess experiment med djuppsykologisk verklighetsskildring och moralisk idgestaltning ansgs ha stannat inom ramen fr en mimetisk eller symbolisk realism, som fokuserat budskapet och den referentiella funktionen p bekostnad av lsaktens hndelse hr och nu Ekboms synpunkter i Romanen som verklighetsforskning framfrs av mnga. Men kritiken mot det gamla avantgardet gllde ven dess klart formexperimentella roman: den ensidiga inriktningen p att gra upp med illusionsestetiken isolerade artefakten i ett verk-estetiskt perspektiv man nu brjade uppfatta som konstnrligt begrnsat eller alltfr privat. Inte ens den anti-illusionistiska och formmedvetna svenska 40-talsmodernismen ansgs ha skapat ngon experimentell romantradition i sdan pragmatisk anda, ven om de unga 60-talisterna frvisso uppmrksammade t ex Eyvind Johnsons ironiskt anti-illusionistiska berttarhllning och Gsta Oswalds musikaliska kompositionsteknik; drutver t ex Stig Dagermans existentiella tematik och Thorsten Jonssons till synes hrdkokt behavioristiska stil.73 Men enligt Lars Olof Franzns versikt i 40-talets prosa (1965) utfrdes de viktiga berttartekniska experimenten redan p 30-talet, framfr allt genom Eyvind Johnsons synvinkelteknik.74 Men den beskrivs som mest inriktad p att utveckla romanen som konstverk; och denna fga pragmatiska hllning framgr ocks av Franzns beskrivning av 40-talets nya romanexperiment dr lyriken var frebild (s 60) med Lars Ahlin och vid decennieskiftet Lars Gyllensten som enda viktiga undantag (s 63). Bttre var det inte stllt med 40-talets genuint nya prosaiska prosa: den hrdkokta eller nyvitalistiska var enligt Per Olov Enquists versikt i Nyvitalismen ett tjugorsjubileum (1963) varken experimentell eller pragmatisk.75 Och n vrre: den var dessutom

140

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:141

helt teoretiskt omedveten och hade drigenom bervat sig mjligheten att vare sig utvecklas eller best:
Gruppens de talar ocks p ett mycket eftertryckligt stt om hur viktigt det r att tminstone en anhngare av en litterr skola inte bara r en litterr begvning, utan ocks teoretiker. Det diffusa i gruppens mlsttning gjorde mycket snart ett irriterande intryck. [---] Den gjorde ocks en dygd av en ofrmga: den hll upp en antiintellektuell attityd som nog ytterst bottnade i det faktum att s mnga i den nya generationen var autodidakter. Frsken att presentera en genomtnkt estetik blev tafatta; ngra teoretiker fanns inte bland vitalisterna. Det senare kan- ske r den viktigaste frklaringen till denna 40-talistiska prosaskolas snabba ned- gng och fall.

Enquists kritik r naturligtvis tidstypisk i denna den teoretiska medvetenhetens och de estetiska programmens era, dr Enquist sjlv var en av de drivande avant-garde-kritikerna.76 Men i det perspektivet framstr Franzns svala hllning i 40-talets prosa som lika intressant. Ty han tillhrde ingalunda 60-talets avant-gardekritiker, utan frhll sig tvrtom tmligen sval ocks till de samtida prosaexperimenten.77 Dessutom gnades hans kritiska grning under perioden i stor utstrckning just underskning av det litterra 40-talet i sympatetisk ambition att finna frbindelser och paralleller.78 Det som intresserar honom tycks dock mest vara den idmssigt misstrogna medvetenhet som prglade den nya 40talslyriken dess trolshet och inte dess estetik; och som vi sett (ovan kap 4.1.2) blev hans analys av det politiska arvet i Omskrivningar ocks motsagd. I prosaversikten finner Franzn allts att periodens romanexperimenterande visserligen var avsevrt, men inte innebar ngot formellt brott med en konstnrligt dominerande tradition 30-talsprosans eller lyrikens (s 60). Det nyskapande hos de experimentella prosafrfattarna lg inte i utvecklandet av prosans egenart utan i vad som frenade dem med lyriken relativistisk livshllning, stilistisk medvetenhet, musikaliska kompositionsformer, uppgrelsen med illusionsromanen (s 61). Men ocks en frskjutning bort frn den perspektiviska romanen det vill sga, frn en roman som fasthller en sluten berttelse

och upprttar ett perspektiviskt frhllande mellan romanens olika mnniskor och hndelser (s 61). Franzn betonar dock att den frskjutningen hade inletts redan av Eyvind Johnson, som p 40-talet ocks ger ut sina tyngsta verk (ss 50, 62); man kan tillgga att till dem kommer p 60-talet ocks Hans ndes tid (1960) att rknas.79 Han visar ocks att de till synes nya romanexperimenten med lyriken som paradigm fick en ensidig inriktning p grammatiska experiment med den litterra artefakten (s 61), som i slutndan ledde till just den typ av slutna konstruktioner, som 1960-talets ppna och pragmatiska prosaestetik skte vervinna. ven sedd med olika 60-tals gon tycktes allts den nya 40talsprosan generellt antingen ha frnhnt sig eller tmt ut den moderna romanens mjligheter till modernitet p sina egna verkestetiska villkor. Och 50-tals-prosans frsk till ett tilltalsorienterat terbruk av en ldre litterr repertoar uppfattades grna som uttryck fr den typ av okritiskt romantiserande nostalgi som Gran Palm kalfatrar i sin versikt av den nya svenska romanen frn 1961. Lars Gyllensten och Arne Sand uppfattas av Franzn och Enquist snarast som framtida,80 och ett typiskt 60-talistiskt intresse tillfaller i andra sammanhang ocks Peder Sjgren81 Sjgrens terbruk av eposformen i romanen Elis 1964 framstr ven i ett sentida perspektiv som kongenial bde med periodens ppna och orena estetik och dess LarsAhlinskt frgade jmlikhetsvision.82 Det ahlinska alternativet (Linde) Som mest betydelsefulla frn det unga 60-talets position framstod Lars Ahlins insatser under 40-och 50-talen. Ahlins profetiska betydelse framhvs inte minst i Franzns prosaversikt (s 60f), men egenarten i t ex romanen Om (1946) utlades av Ulf Linde i BLMessn Det ahlinska alternativet 1960, sjlvklart i anslutning till den ppna konstens estetik, som Linde lanserade samma r i Spejare.83 Lindes Ahlin-ess fljdes av en rad andra, som oftast fokuserar jmlikhetsvisionen och det dialogiska tilltalet. Men hos Linde
141

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:142

filtreras detta ocks genom andra teoretiska samtidsidiom: Austinsk talaktsteori, Wittgensteinska ider om sprkspel och Meadskt interaktionistisk rollteori.84 Linde betonar hr den Ahlinska estetikens anti-illusionsionistiska inslag med hnsyn till den srskilda roll den estetiska artefakten spelar som konstnrligt medium. Konstens hjrtpunkt r drfr inlevelsen i texten texten inte som uttryck, mimesis eller fiktion utan som medium och konstnrligt tilltal:
Det ahlinska alternativet hvdar inlevelsen som konstens hjrtpunkt. Det har fun- nits inlevelseteorier frr, men de har hvdat en inlevelse i motivet, det avbildade. [---] Hos tv s motsatta freteelser som Matisse och DADA har man dock kunnat spra frn till en annan syn: en inlevelse i verkets medium frgen och formen om det gller bild, texten om det gller litteratur. Ahlins hllning innebr ett kon- sekvent stndpunktstagande fr denna stndpunkt. (s 464) Ahlin har sagt att han vill verka som identifikator, en som identifierar sig med andras verklighet, men det r tydligt att han dessutom rknar med att lsaren skall inta samma position. (s 466)

Fr Ahlin har detta [vrt] sprk inga rtter i ngot absolut eller sant utanfr mnniskornas vrld. Ordet r framfr allt antropomorft, det fr sin realitet frst i mnskliga sammanhang, har han skrivit i en ess. Ett ord r ett ting som fungerar i det mnskliga utbytet som pengar, brnsle, verktyg eller ngot annat. [---] Fr honom r denna funktionsverklighet en frfattares rtta domn: det finns kring varje ord en rad mjliga tillstnd, situationer, verkningar, som frfattaren och lsa- ren fr konfrontera med sin egen livserfarenhet, leva sig in i fr att frst [---]. Man kunde allts sga att Ahlin ser sprket som en saklig konstruktion med egen syntax och formlra, med eget ordfrrd men en konstruktion som gr det mjligt fr oss att identifiera oss med en ondlig mngd mnskliga situationer. Re- dan i utformningen av sin prosa insisterar Ahlin att det ligger till s: han rknar med att de broddar av liv som omvrver orden skall sl ut i vrmen frn lsarens knsla och medvetande, hans erfarenhet. (s 468)

Vad texten speglar r inte modellens verklighet, utan lsarens; och lsaren r ingen faktisk eller empirisk lsare utan en sprkgestalt, en ordsituation:
Det gller alla Ahlins figurer att de aldrig blir helt genomskinliga det de avser att bra fram r heller inte ngot som kan sgas med en entydig symboliseringsteknik. All den textmassa som sammanlagt utgr en figur [] den ordsituation han r, fr att lna ett av Ahlins egna uttryck skall ju vara stoff fr lsaren att spegla sig i under lsningen. Och att lsa s r ngot annat n att tyda en symbol i hopp om att den skall g jmnt ut p ett klart och oklanderligt stt. Gestalterna fr mening frst nr man igenknner krafterna i deras vrderings- kriser som ngot som finns hos en sjlv. Man ser broddarna av liv i de ordmassor romanens figurer utgr drfr att allt det som r runt omkring orden r ngot som man erfarit frut. [---] Hller man upp texten som en spegel fr sig kunde kanske allt ha sagts av en sjlv. D kan det ocks hnda att man upptckar [sic] drag hos sig sjlv som man frut inte varit medveten om, Broddarna av liv vxer pltsligt ut mitt i ens egen verk- lighet. (s 475)

Funktionsverkligheten tycks svara mot den referensram och erfarenhetsvrld texten stter upp genom sin sprkliga repertoar; och eftersom sprket r antropomorft, inkltt i mnskliga frestllningar och vrderingar, s tillfrs drmed ordkonstverket broddar av liv frbundna med en livsvrld eller konkret kulturell kontext som bestmmer samtidslsarens villkor och drmed frhindrar artefaktens frstelning till ren imitation eller tom form.85 Denna inlevelse-estetik r allts ocks opersonlig i en (tminstone Gustafssonskt) Eliotsk mening:86 Linde betonar Ahlins vilja till allmngiltighet i tron p det antropomorfa Ordets gemenskapsbildande kraft, hrledd, som den r, ur de kulturgivna sprkens frmga att lagra och omskapa redan givna begrepp, betydelser och beskrivningssystem. Funktionsverkligheten och de ordsituationer den framstller tycks drfr kunna fungera som ett socialt korrelat fr det gemensamma fr alla lika; och denna beknnelse till det allmnneliga r ocks helt ofrenlig med en verkestetik:
Detta r kanske den viktigaste anledningen till att Ahlin avvisar bde naturalismen och purismen, bde Flauberts pretentioner och Mallarms, som hllbara fr en modern frfattare. Naturalismen vill hvda modellens unicitet, dr Ahlin menar att sjlva sprkets egenart omjliggr varje verbal gestaltning av ngot unikt i ett mnskligt psyke [--- ]. Nr Ahlin drog konsekvenserna av denna insikt bortfll sklen fr den teknik den s kallade objektiva romanens frfattare laborerade med. [---] Den litterra purismen blir ett lika stort misstag. Sprket kan aldrig bli ren form.

Genom att lta en rad sdana ordsituationer kollidera skapas texten till en funktionsverklighet dr envar lsare har en roll:

142

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:143

Skillnaden mellan du och han kan aldrig reduceras till enbart skillnader i klang och typografi och rimvrden det r en omjlighet att isolera dikten frn den mnsklighet som talar och har talat det sprk den r skriven p. Allt sprk r an- tropomorft, det fr kraft och uttryck, det tyds, frst om man ger akt p de mnskli- ga situationer i vilka orden verkar. Man mste knna funktionsverkligheten, broddarna av liv. Ahlins identifikatoriska prosa talar genom allas fundamentala likhet. Han r Ahlin som r du som r jag som r man i allmnhet. (s 469)

inskrnkthet. Och hr gavs ansatser till diskussionerna om kulturdemokrati och trolshet inte minst hos Bengt Nerman och Bjrn Hkanson. Genom Lindes Ahlin-lsning blev ocks frfattarskapet tillgngligt fr en bredare lsekrets, men lsarten blev ocks bestmmande fr receptionen av frfattarskapet p ett kanske olyckligt stt. Ambitionen att ppna texterna fr alla och envar skymmer kanhnda den mer mdosamma form av tillgnelse de faktiskt inbjuder till. Det har ppekats att Linde genom att frlgga hjrtpunkten i den Ahlinska estetiken till inlevelsen och identifikationen marginaliserar den teologiska basen fr det Ahlinska tilltalets egenart och drmed tar bort frfattarskapets majevtiska anstt: Ahlins utgngspunkt i den evangelisk-Lutherska uppfattningen om BibelOrdet som viva vox och ett med Kristi person medfr ofta en (delvis Kierkegaardskt) brutal iscensttning av den dialogiska berttartekniken.88 Den jmlikhetsvision det Ahlinska Ordet stter fram stter majevtiskt bort fromma lsarter och syftar till att frhindra en ideologisk tillgnelse av ett frment budskap om jmlikhet. Ty ett sdant budskap uppmuntrar till moralistiska frhllningsstt, det vill sga till en uppskruvning dr jmlikheten frskjuts frn ursprunglig existentiell realitet till frvrvat sedligt attribut och drmed inordnas i den lagfromma strvan att frvrva de mest skinande egenskaperna som Linde talar om. Nej, om inlevelsen r hjrtpunkten i Ahlins estetik, s r denna inlevelse av ett alldeles srskilt slag. * P sina egna, mer svrsmlta villkor frtydligade Ahlin sjlv vad han kallade hjrtpunkten i sin estetik i Ett brev till Bonniers frlag frn 1939, som publicerades 1960 i samma BLM-nummer som presenterade Lindes utlggning.89 Dr framgr att fstet fr hans estetik ligger den id om frbn som hr med till det evangeliska Ordet och frkunnelsen om Lag och Nd, Tro och Dom, Krlek och Vrede. Frbnen r en manifestation av Krleken, men kan
143

Den identifikatoriska prosa Lindes Ahlin experimenterar med syftar allts till att inom de kulturgivna sprkens och gesternas vrld upprtta en mer fundamental gemenskap. Denna gemenskap r inte sjlv kulturgiven utan tergr p en jmlikhetsvision om en fundamental samhrighet p ett icke-begreppsligt, fr-kulturellt och frreflexivt plan, en delaktighet i det mnskliga utbytet i en dimension dr sociala och kulturella skillnader mister sin betydelse ehuru de frvisso kvarstr i kulturen och sprket:87
Drfr r mnniskans vrde givet frn brjan. [---] nd grasserar dessa mrkvr- digheter i vrlden: mnniskan strvar verallt att frvrva de mest skinande egen- skaperna, de [sic] vill skruva upp sig till den allra hgsta kvaliteten. Ahlin misstror denna strvan. En mnniska kan inte smycka sig med ngon egen- skap och drigenom bli vsentligen olika det enda som radikalt skiljer henne frn andra r hennes plats i tid och rum, det han kallar orten. Den tesen [] fl- jer ur hans syn p sprket: om det r sprket som bestmmer i vilket frhllande man kan st till verkligheten, s mste ju ocks egenskaperna som ju r egen- skaper hos verkligheten ligga under sprkets domvrjo. Det r bara i sprkets vrld man kan definiera egenskaper och dra upp grnser mellan dem. [] Det r denna jakt p egenskaper Ahlin valt att skildra. (s 470)

Att denna Ahlin-exeges fick stor genomslagskraft i det svenska 60talet r kanske inte svrt att frst. Lst tillsammans med Lindes konstkritiska resonemang i Spejare samma r gav den konkreta utgngspunkter fr den ppna estetikens litterra bruk: hr gavs riktlinjer fr en ny experimentell romanform, bortvnd frn modernismens ego-centrerade verkestetik med dess originalitetskrav och nyhetsjakt, men utan nostalgisk baktstrvan; hr gavs utrymme fr medvetenhet och engagemang, utan romantiskt verspnd idealism, och fr sprkreflexion och konventionskritik utan aristokratisk

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:144

lika vl ta sig Vredens eller ansttens uttryck, ty den gller den fallna vrlden hr och nu och inte en utopisk eller nostalgisk drm om Paradiset eller ens ett jmlikt samhlle. Frbnen inbegriper verklighetens hela vrld av nd och synd; och den identifikation det handlar om gller syndaren, det vill sga mnniskan p just den punkt dr hon r som mest ansttlig och minst av allt lockar till inlevelse, igenknnande eller identifikation. I frbnsestetiken frtydligar Ahlin allts evangeliets bokstav om nstan-krleken som fiendekrlek;90 men drigenom vet han sig bryta mot bde den humanistiska kristendomstolkningens och den sekulariserade estetikens traditioner:
Jag r klart medveten om att jag bde estetiskt och allmnt sakligt kommer att bry- ta av mot den sknlitteratur som just nu publiceras. [---] De ord som inleder min roman r tagna ur en gammal upplaga av en wallinsk psalmbok. De terfinnas i de flesta psalmboksupplagor. Vrt lands fromma har under ett rhundrade knt dem. Jag har inte anvnt mig av dessa ord i ngot taktiskt syfte. Orden har inte heller ett uteslutande samband med freliggande arbete. [---] De r nmligen den formu- lerade hjrtpunkten i min estetik, om jag nu i vrigt har ngon. De formulerar det frhllningsstt jag som frfattare vill strva att frverkliga. [---] Jag har anvnt mig av frsta personen. Det r dock inte frga om ngot subjek- tivt arbete. [---] Att jag anvnt frsta personen fr sin frklaring av de inledande orden, vars huvudsats r: Skynda dig, likasom fr att rdda dem, och bed fr dem med sdan ifwer, som hade du sjelf blifwit fattad af Guds wredes hand. Som fr- fattare, med hnsyn till de srartade betingelser som hr mter, har jag velat inta en frbedjares stllning, en gestaltare infr Gud av syndens, min vrld. Jag har ve- lat sammansmlta med mitt objekt, identifiera och solidarisera mig med detta, ge- stalta det hela som om det var min sak och inte objektets, som om jag och icke ob- jektet blivit fattad af Guds wredes hand. (s 476)

den gemenskap frbnen upprttar gller blott i denna syndens vrld och p skrplighetens villkor: den innesluter oss som vi r och inte vill vara, inte sdana vi br eller ville vara. Den raserar bde den klassiska humanismens och den borgerliga liberalismens mnniskobild och riskerar drfr att vcka de frommas anstt.91 Men den krlek till nstan Ahlin hr utgr frn r den specifikt kristologiska krleken till nstan i hennes ohjlpliga stllning som syndare och rentav fiende. Den kritik av fromheten frfattarskapet genomfr stter allts i sak fram krleken till syndaren som den kristna krlekens pong, Ndens innebrd och Evangeliets budskap liksom avskyn fr synden blir Vredens, Domens och Lagens omrde. Att gestalta syndaren som lskansvrd i sin synd utan att frringa synden det r det kiastiska program Ahlins frbnsestetik hr utvecklar, men det kan inte realiseras utan ansttliga drag:
Kristna mnniskor har i alla tider i frbnen gestaltat verklighetens hela vrld av nd och synd, de har i frbnen frlorat sig i sin nsta, solidariserat sig med ns- tans sak s lngt att de till och med sjelf blifwit fattad af Guds wredes hand. [---] Men naturligtvis vill jag inte frneka att skillnaden r stor mellan frbedjandet och det sknlitterra skapandet frn det tekniska beteendets observans. Till sin in- nersta hjrtpunkt behver det inte med ndvndighet finnas ngon skillnad. Personligen ser jag hr oanade, rika mjligheter fr en ny romanform. [---] Jag tror att man med denna teknik p ett friare stt n vad annars r mjligt, till och med nrma sig det mest naturalistiskt uppfattade verklighet. I en enda indi- vids ga kan p detta stt snart sagt hela verkligheten stiga upp. [---] Det gller att ikke g udenom. Jag hoppas bara att min sak icke hrfr blir alltfr ansttlig och svrsmlt. (s 476f)

Frebedjaren talar allts inte i egen privatsak, utan identifierar sig med den syndens vrld som han gestaltar. Hans identifikation med syndaren r d visserligen stllfretrdande, eftersom den andre alltid r en annan; men med frbnens frtecken r den nd mjlig (s 477) just drfr att frebedjaren delar syndarens grundlggande villkor och sjlv r delaktig i syndens vrld min vrld. Den andres skrpliga sak r drmed ocks hans. Detta jmlika predikament medfr d ett uppbrott frn det sknas estetik, ty

Detta program r ocks den kristna realismens, som i likhet med frbnens genre ingr i sermo humilis-traditionen: den lga positionen, den naturalistiska verklighetsbilden, den orena stilen, det alter-orienterade perspektivet, den anti-expressionistiska hllningen, det ohfsade tilltalet.92 Frbnens identifikation gller allts den ordsituation som bnens diskurs framskapar, dr en textgestalt eller figura framtrder i konkret kroppslig form och stllfretrder alla i bnen inblandade personer p skrplighetens gemensamma villkor. Den sammansmltning Ahlin talar om baseras p denna stllfre144

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:145

trdartanke och innebr drfr ingen romantisk fusion eller frvandling utan ett slags kiastiskt rollbyte, dr skillnaderna kvarstr men stts i rrelse mot varandra. I Den ringastes like (1950) varierar Ahlin frbnssituationen i termer av det majevtiska frhllandet lrare/elev i anslutning till ett resonemang om Kierkegaards id om indirekt meddelelse som en sorts frlossningskonst:93
Svrigheten r: hur ska de som r olika kunna lska varandra utan smrta och frnedring, nr krlekens hjrtpunkt r frstelse och frstelse i denna innerliga mening inte r mjlig utan likhet? [---] mellan mnniska och mnniska r detta det hgsta: eleven r anledning till att lraren frstr sig sjlv, lraren r anledning till att eleven frstr sig sjlv. Ingen r varandra ngot skyldiga. De har endast vx- lat mynt med varann. Skulle lraren dremot lta eleven frbli i den tron att han r lraren ngot skyldig, skulle det [] vara ett bedrgeri. Lraren kan endast dra fram i ljuset det som redan finns, och nr han gr det blir han sjlv hjlpt. S str vi mnniskor i ett stndigt givande och tagande. [---] En likhet dem emellan mste skapas fram. Gr inte detta, om nu eleven och lraren r mycket olika, om eleven r simpel och lraren vis, hur ska d lraren bete sig? Ska han dra upp eleven i sin hrlighet? Det kanske tillfredsstller eleven i hans dumhet, men lraren kan det omjligt tillfredsstlla. Ty han ville inte sitt eget frhrligande, men elevens. Han ville inte framst som vlgrare, eftersom det skulle ha skapat en ver- och underordning dem emellan. Just detta r emellertid oundvikligt, just detta r [] tragiken i vr mnskliga ge- menskap. [---] Fr att tragiken ska bringas ur vrlden fordras det att vi blir skapade till ett helt nytt liv. Detta kan inte utan att krnka vr vrdighet ske p annat stt n att skaparen stiger ner och gr sig till den ringastes like. Och detta r det outgrundliga i Guds krlek, att han upphver subordinationen, att han vill vara den lskades like. Se, dr str han d Gud, skriver Kierkegaard. Var? Dr, kan du inte se honom? Han r Gud, och dock har han ingen plats dr han kan vila sitt huvud. (s 40f)

och genom denna hemlighetsfullhet i det majevtiska tilltalet artar sig den ordsituation figuran inkarnerar ocks till ett emblem.94 Den Ahlinska anstten (Palm, Trotzig, Enquist) Tydligast gestaltar Ahlin denna estetik i Fromma mord (1952), men p 60-talet ocks i konstnrsromanen Bark och lv (1961). Ahlins frfattarskap fick ett enormt inflytande p de unga 60-talisterna,95 jmfrbart endast med Gunnar Ekelfs begrepps- och strountesdiktning.96 Det framgr exempelvis av terblicken p arvet frn 40talet i Gran Palms Luther i ppelviken frn 1965, hyllningsessn till Ahlins 50-rsdag:97
Med jmna mellanrum tror jag att det bara har hnt tv saker i svensk litteratur ef- ter kriget, att Gunnar Ekelf genomfrt sin Strountesdiktning och att Lars Ahlin formulerat sin kommunikationsestetik och delvis gestaltat sitt allomfattande jm- likhetsprogram. [---] Eller rttare sagt: har man upptckt Ahlin och Ekelf mattas lusten att hitta ngot annat. Detta innebr inte att man mste strunta i det som r omtalat idag (eller i gr), ty mycket av detta tycks mig, p den inhemska scenen, kunna hrledas just till Stro- untes-Ekelf och Ahlin. Mer eller mindre indirekt. I Strountes brjar den sprkliga grundforskningen, bortslumpandet av en rad lyriska vrden, skrotintres- set, det extrema likstllandet av lgt med hgt; hos Ahlin brjar tonvikten p sprkets centrala roll, spelet med lsarna, sprickbildningarna i illusionsbygget dr collaget idag kilar in, det kulturdemokratiska anslaget, kampen fr en sprklig klassutjmning. Hela vr unga litteratur kan vl inte hrledas p ett s enkelt stt, men fr egen del knner jag mig i hg grad bygga och bo i denna dubbla skugga. (s 247)

I frbnen verkas rollbytet genom Ordets ceremoni och intrffar som en akt av en utifrn kommande nd, ofrklarlig frn denna vrldens moraliska synpunkt. Men det sker inte utan anstt, ty den majevtiska identifikationen upphver subordinationen. Drvid bortser den inte frn ngra synliga skillnader, utan frhller sig tvrtom till det frmmande hos den andre; den stllfretrder honom utan ansprk p hans personliga egenart. Allt det som i stllfretrdarens figura r uppenbart r d i samma mn ocks frdolt,

Receptionen tog dock fasta p olika aspekter hos Ahlin. Jmlikhetsvisionen var grundlggande, men den uppfattades olika beroende p om identificators- eller frbns-aspekten fokuserades. Betydelsefull fr den ppna konstsynen blev det dialog-perspektiv Linde utlgger i Det ahlinska alternativet, med begrepp som inlevelse, identifikation och medskapande i centrum vidarefrt av exempelvis Bengt Nerman, Kai Henmark och Bjrn Hkanson. Vissa av de ansttliga komplikationerna i frbns-estetikens tilltal kunde p ett allmnt plan assimileras i den orena estetiken, men speciellt lyhrda var frsts 60-talsfrfattare med ett problematiskt frhllan145

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:146

de till konventionell fromhet troende konvertiter som Birgitta Trotzig eller de som tillhrde kretsen kring Guds barnbarn: prstsner som Gran Palm och Erik Beckman eller frikyrkligt prglade som P.O. Enquist och P.C. Jersild. Gran Palms recension av Bark och lv, Jmlikhet i konflikt (1961), fokuserar jmlikhetsvisionen, men inleds just med en utlggning av frfattarskapets majevtiska anstt:
Lars Ahlin r en monologmnniska som talar srskilt varmt fr dialogen. Ingen predikar jmbrdighet med en s domedagsdundrande auktoritet som han. [---] Starkare n ngon betonar han att sprket r vr gemensamma egendom, men hans eget sprk r s avvikande att man sllan upplever det som gemensamt; det str ofta som en hotande bisvrm kring hans mun. Han avvisar alla hgandliga fr- sk att upprtta religisa hierarkier och resa himlastegar men kan sjlv te sig lika hgandlig och himlande som ngon vckelsepredikant. [---] Genersare n ngon inbjuder han lsaren att aktivt ta del i det konstnrliga arbetet men nr lsaren kommer slr han honom genast fr pannan. Ahlins bcker r med andra ord rika p bumeranger. [---] Detta r ganska frvirrande, minst sagt. Man erinrar sig dock att Ahlin nda sen debuten talat om motsgelserna inom mnniskan som inte gr att f bort, hur man n jmkar. Konflikten, dubbelheten, ambivalensen r verkligen centrala i hans frfattarskap. Ur konflikt vxer hans verk fram. Skert r det inte medvetet som Ahlin s ofta stter krokben fr sig sjlv. Men man skulle kunna sga att han med- vetet tar risken att snubbla och tvetala. Han hyser nmligen inga illusioner om att ngra motsttningar kan lsas; ett andligt snygghetskrav frbjuder honom samti- digt att trnga dem t sidan eller upptrda som om han lst dem. Dubbelheterna finns och kan inte trollas bort, vare sig de r ljevckande eller storslagna. Det enda man kan gra, menar Ahlin, r att ska gra dem fruktbara, lyfta fram dem, frankra dem s att man blir trffbar och om man r frfattare stlla dem rakt ut mot lsaren. Men d gr det ocks som det gr. D upplever man hans romaner, hans centrala romaner, p ett ohjlpligt motsgelsefullt stt. De ter sig fngslande och frnst- tande, falska och rliga, dmjuka och skrvlande, tokiga och klarsynta, sympatiska och odrgliga, p precis samma gng och i ungefr lika hg grad. De beknner kort men de beknner s frvillande mnga kort p en gng. Fr att bli varse Ahlins rende mste man ska se frbi allt detta och tminstone ett stycke trnga bort sin irritation (eller hnfrelse). Det jag skrivit hr ovan kan- ske ger en frestllning om hur svrt detta r. (s 808)

motsatser och hjlper honom drigenom till en djupare tillgnelse av bde frfattarskapet och tillvaron i stort Dubbelheterna finns och kan inte trollas bort, vare sig de r ljevckande eller storslagna. Inte heller anstten skall allts trollas bort man skall tvrtom gra sig trffbar, och drvid till en del bortse frn inte bara sin irritation utan ocks sin hnfrelse. Det Ahlinska tilltalet skall inte hnfra eller frtrolla det skall avlyssnas och besvaras, motsgas och bejakas om vartannat. Palm ser hr sambandet med frbnsestetiken (s 809). Frebedjaren vdjar inte om sympatetisk inlevelse utan om ett ofrstllt svar, dr lsaren inte dljer skillnaderna. Ty: Olikheten mellan parterna r jmlikhetens grund:
Den relation Ahlin efterstrvar r allts inte en identifikation. Sjlva pongen r att lsaren, precis som frfattaren, fr stanna dr han r och ta till sig vad han kan, med sina frutsttningar, sin historia. Lars Ahlin bryr sig ju sjlv inte om att slipa sin egenart, han engagerar hela sin mnniska med utvxter och allt i skrivsituatio- nen. D mste ocks lsaren satsa hela sin mnniska i lssituationen. Olikheten mellan parterna r jmlikhetens grund. (s 810)

Anstten har allts en majevtisk uppgift, som Palm frbinder med frfattarskapets grundlggande jmlikhetsvision och dess frutsttningar i Luthersk-evangelisk teologi:
Vi har en sjl och en kropp, och det r endast genom kroppen vi kan avlsa sjlen. De r allts likvrdiga. Stjrten och magen r lika oundgngliga delar av kroppen som ansiktet. Vi lever inte av frtjnst utan av nd. Det r ocks s att vi p ett ofrnkomligt stt r beroende av vrlden, av vr hi- storiska plats i tid och rum. Mnniskan r alltid behngd och bekrmad, svullen av vrld, och vrlden har hon i sin tur tatuerat med sina tecken. Drfr kan vi aldrig med mening sga det och det r jag utan bara hr r jag, hos detta (min kursi- vering [GP]). Vid detta sista lgger Ahlin srskild vikt, drfr att han finner det srskilt dolt av allskns fiktioner och absolut. Allt fablande om den fristende personligheten, det unika jaget, konstens oberoende, mnniskans hemlshet i en omnsklig vrld, en fri personlig utveckling och dylikt tycker Ahlin borde falla platt mot detta enkla fak- tum: att var och en r bunden till en bestmd ort och ett gemensamt sprk och aldrig kan stlla sig fri eller utanfr. Det finns bara en vrld och den har vi kladdat ner med oss sjlva. (s 810)

Palm vidgr allts att det Ahlinska tilltalet stter ifrn. Men samma anstt tycks ocks locka: den aktiverar honom i en spnning mellan
146

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:147

Jmlikheten beskrivs hr som en ursprunglig gva, ofrtjnt och villkorslst given Vi lever inte av frtjnst utan av nd. Gvan skall drfr tillgnas ocks p denna vrldens kroppsliga villkor, dr den framtrder bara i blandat och orent skick. Men om jmlikheten r given fre alla synliga skillnader, s kan inte heller skillnaderna underkastas komparationens och uppskruvningens lag. Denna lag hade ju ocks Linde beskrivit. Men Palms lyhrdhet fr tilltalets anstt medfr allts att hans lsart delvis motsger Lindes identifikatoriska. Han ser ocks denna majevtiska estetik som ett svar p en estetisk situation:
Jmlikhet r inte detsamma som mjkighet eller enkelhet, och med tanke p den estetiska situation vi lever i hr i landet r det ganska begripligt att Ahlin ofta gr sig obehaglig fr att stta bort fel sorts lsare och hindra de rtta frn att vane- mssigt sjunka ner i omyndighet. Sjlv har jag ofta knt mig sttt fr pannan p ett vlgrande stt under lsningen av Bark och lv. Men jag har ocks upplevt frfattarens bengenhet att domdera, skryta, dramatisera och frelsa som ett svrt hinder fr jmbrdigheten. Han blir p ngot stt gkungen i lsarens bok. Hr dljer sig en ganska omjlig konflikt. Med en del av sig sjlv skapar Ahlin en aktiv lssituation, med en annan river han upp den genom att frtrolla frn berg och predika frn podier. [---] Det r slunda inte bara vrt estetiska armod som gr att s mnga lsare just infr Ahlin knt sig frfrda ovanifrn, bortryckta till en gudavrld eller slagna av en magisters pekpinne. De vljer s att sga blott fel sida i Ahlins konflikt. (s 812)

under en tid hll i min telefon kan jag inte klara ut [], men jag minns hur ytterst motvilligt jag fr ngra r sen brjade inse att det i hans skdning fanns starka ar- gument mot vad jag vid det laget ivrigast drmde om, att se med oskymd blick, att i forskande cirklar komma verkligheten p spren, att uppn blankhet, och p det hela taget var det nog Ahlin som knuffade mig frn min frsta diktbok till den andra, frn att strva fritt och seende till att erknna sig trffbar, frn att se till att ses eller frn kunskapsteori till socialpsykologi, fr att nu tala tidens sprk. (s 247)

Den frskjutning frn kunskapsteori till socialpsykologi Palm hr beskriver i termer av en positionsfrflyttning frn att se till att ses klargr bde hans fenomenologiska orientering och den kiastiska interaktion den orienteringen inbegriper: inte identifikation och inlevelse i likheter utan relation mellan jmlika skillnader. Drfr begr han inte heller att frst Ahlins annorlunda, specifikt religisa trosperspektiv:
Men ven Ahlin gr ett steg lngre i en riktning dr det r svrt att flja honom. Under sitt sysslande med sprkets medmnskliga aspekter drmmer han om att n fram till eller hlla rent vad han kallar det religisa sprket. Sklet till att jag hr stannar p avstnd r dock inte att jag finner steget ofruktbart utan att jag tills vi- dare saknar instrument fr att frst det och nnu mindre fr att sjlv ta det. Man fr nja sig med att stjla det man orkar bra med sig frn den ahlinska vist- husboden; vad jag utpekat hr r bara innehllet p ett par hyllor. (s 248)

Hr antyds en kritik av inte bara romantisk-expressionistisk inlevelse-estetik och modernistisk verkestetik, utan kanske ocks av didaktiska frenklingar i den 60-talistiska nyenkelhetens och Palms egen estetik ett aktuellt debattmne ret 1961, nr Bark och lv gavs ut. Palms Ahlin-reception frtydligar allts viktiga tankemssiga frutsttningar fr den anti-subjektivistiska och pragmatiska orienteringen under 60-talet. I Luther i ppelviken ngra r senare hrleds ocks det seendereativistiska bakgrundsmnstret ur en Ahlinsk knuff:
Hur denna pverkan huvudsakligen skett, genom romanerna, genom programes- serna [] eller i ngon av de minnesvrda predikningar som Luther i ppelviken

Det viktiga r inte inlevelsen i ett frmmande psyke utan den gva frfattarskapet ger: mjligheten att ta vad man behver ur den Ahlinska visthusboden. * Palm bejakar allts den Ahlinska anstten som ett problem han gr sig trffbar och drigenom tillgnglig fr tilltalets kraft i en stndig bearbetning. En annan typ av bejakande finner vi i Birgitta Trotzigs Ahlin-reception i Till de levandes lov 1965, i samma hyllningsnummer av BLM som Palms Luther i ppelviken. Fr henne erbjuder anstten verhuvudtaget inte ngot problem, ty den lsart essn presenterar r kongenial med hennes egen sjlvfrstelse en tolkning av mig sjlv via Ahlins formuleringar (s 237). Hon
147

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:148

knner sig bekrftad dr Palm knner sig utmanad ja, kanske rentav hnfrd p ett med Palms lsart mjligen problematiskt stt: fr honom r det ju i erfarenheten av anstt som tilltalets kraft blir verksam.98 Tilltalets specifika anstt yttrandeaktens och diskursens tycks inte Trotzig frnimma. Hon tycks identifiera sig med visionen om en oren vrld, dr motsatser r ohjlpligt sammanfltade nda in i det mnskliga psyket. Detta ger ocks utgngspunkten i hennes analys av den Ahlinska jmlikhetsvisionen:
Och det r hr, i upprorsknslan mot dogmatikerna i det entydiga som mitt fr- hllande till det ahlinska p allvar tar mark. Dr, i upplevelsen av att tillvaron r allt mjligt utom just entydig, utom just mjlig att leva p ett absolut, ett moraliskt fullvrdigt stt i upplevelsen av mig sjlv som kontinuerlig kris, en levande motsgelse, en livskraftigt och solitt existerande relation mellan element som an- stndigtvis och enligt all renlevnads lagar borde utesluta varandra. I upplevelsen av tillvaron som ett tillstnd av kvardrjande dubbelhet, tillstndet att sitta mellan tv stolar, att vara p tv stllen (eller i flera gestalter, flera jag) p samma gng i upplevelsen av att samtidigt vara livet och dden tillhrig och att det inte str i ens makt att frhlla sig entydigt till ngon av dem. Att man r i tillstndet att vara p en gng det ena och det andra och att det tillstndet r ens natur; mina verkliga villkor framtrder ur en kris, ett tillstnd av dubbla lojaliteter, orenhet, som r p en gng begrnsad (ett sprks, en stils, en kulturs) och obegrnsad all mnsklig meddelelsefrmgas och krleksfrmgas, alla mnskliga verklighetsfrhllandens kris. (s 237f)

dr ogrset och vetet vxer med rtterna oupplsligt slingrade in i varandra:

Och i detta eftert kluvenhetens vrld, dr ogrset och vetet vxer med rt- terna oupplsligt slingrade in i varandra s att man inte kan rycka upp det ena utan att dda det andra, krlekens och svekets, livets och ddens vrld finns det tv stt att frhlla sig: ett frnekelsens och ett bejakandets. Frnekelsens vg kunde ocks kallas: de falska absoluternas. Det verallt underfrstdda och i marginalen ofta formulerade faktum som br LA:s vrld, r att ingen och ingenting r absolut utom Gud allena. Gud r den frdolde, doldheten r hans vsen till den grad att, varje frsk att synliggra eller frnimbargra honom i vrlden mystikens alter- nativ r frfalskning, idolatri. Men det faktum att han r dold s att han inte finns till i det formulerbara fr de flesta LA tnker sig en religionsbefriad vrld som ett s att sga renligare alternativ mot den frmnskligade inomvrldsliga religionen ndrar inte vrldens karaktr, den r obotligt drabbad av relativitet, frgnglighet i alla bemrkelser, mngtydighet. Varje frsk att iklda en freteelse, om n aldrig s upphjd, absoluthetens ka- raktr straffar sig sjlv s frvandlas det som tedde sig som vrde gonblickligen till prasslande lv, sken, frfalskning, hyckleri. Frnekelsens frhllningstt beled- sagas av ord som: dogmatiker i det entydiga, icke verklighetskr. Dr r meritko- stymeringarna p alla omrden frn de mest synliga till de mest undangmda []. (s 244f)

Vad Trotzig hr betonar som relevant fr hennes egen tillgnelse r inte bara tillvarons grundlggande motsgelsefylldhet och brist p entydighet, utan ocks dess konstant krisartade karaktr som ett tillstnd av kvardrjande dubbelhet, dr motsatser stndigt frklder sig i varandra. Alla verklighetsfrhllanden antar drmed kiastisk karaktr som en livskraftigt och solitt existerande relation mellan element som anstndigtvis och enligt all renlevnads lagar borde utesluta varandra. Moralisk fullkomlighet p lagens absoluta villkor r drmed utesluten i detta skrplighetens predikament r alla mnniskor jmlika och fromma hllningar hycklande. Men inte heller den momentana kontakten med det absoluta i den mystiska erfarenheten ger ngot fretrde, ty den r inte av denna vrlden

I denna mottaglighet fr den Ahlinska kritiken av meritkostymeringarna och allt slags fromhet r Trotzigs perspektiv analogt med Lindes och Palms. Liksom de betonar hon ocks uppbrottet frn all sjlvhvdande verkestetik som jmlikhetsvisionens viktigaste estetiska konsekvens:
I sjlva verket har LA hr frilagt den under mycken romantisk brte gmda kungs- vg som leder bort frn konstnrens om n aldrig s intressanta jag och person, och direkt p verket, produkten, arbetsresultatet [---] Att vilja vara blott creator i estetisk mening: viljan att tillverka freml som sedan kan anvndas av varje skdare eller lsare fr att komma fram till sitt eget svar p sin egen situation. (s 240)

I denna Ahlinska omkastning knner Trotzig ocks igen sin egen misstro mot expressionistiskt skrivande. Hon ser konstnren som en hantverkare, inriktad p att skapa brukbara artefakter:
I detta lge blev r Ahlins syn en befrielse. Till att brja med en hantverkar- instllning, blott creator i estetisk mening. Men drutver, i ens personliga fr-

148

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:149

hllande till gestaltandets faktum: att det konstnrliga arbetet inte r sjlvrealisa- tion och verklighetsfrvandling, dagdrmsjaget, de underjordiska hav i en som vetter mot det romantisk-surrealistiska alternativet, den sugande avdriften mot grnsupplsning, verklighetssprngning. Men vad det dremot r, r identifika- tion och verklighetsgestaltning. (s 241)

Den Ahlinska romanteorin refereras under engagerad protest:

Ahlins romanteori gr [] ut p att romanen skall vara ett samtal mellan berttare och lsare, och att samtalet blir en frbn fr mnskligheten. Fr att hans roman skall fungera fordras allts, att lsaren identifierar sig med romangestalten till en viss grad, att lsaren r villig att acceptera rollen som diskussionsdeltagare. Man vill grna fatta Ahlin s, att sjlva samtalet blir svaret p frbnen, att deltagandet i den Ahlinska mssan verkar befruktande p lsarens inre vrld, frvandlar den. Men Ahlin sjlv lgger av allt att dma en rent religis aspekt p sin teori; den gr termen frbn diffus och oangelgen fr den icke religist intresserade diskus- sionsdeltagaren, avgrnsar antalet mjliga lsare. nd kan man hr finna ett exempel p de mnga fiktioner som man stter p i sammanhang dr lsaren tilldelas liknande roller. Det r hela tiden Ahlin som dik- terar frbnens ord, som hller samtalet inom de av honom freskrivna grn- serna. Man kan frga: kan lsaren tillfra samtalet en kvalitet som Ahlin sjlv inte accepterar? Kan samtalet fras p ngot annat plan n inom den syndens cirkel Ahlin anvisar? Samtalet frs av Ahlin mot en vgg som r hans bild av den idealiske lsaren. Nr hans egna ord studsar tillbaka uppkommer dialogen. Teorin blir p ett underligt stt utan fotfste drfr att romanen fungerar och fungerar fint utan att ta hnsyn till den teoretiska verbyggnaden. Den blir verfldig. Vill sedan lsaren identifiera sig med vggen, som Ahlin avser, fungerar naturligtvis samtalet perfekt, men han kunde gott ha anvnt andra termer och beteckningar fr sin ro- manteori. (s 365)

Hantverket tycks allts krva identifikation, men knappast med ett psyke utan snarare en brukssituation, det vill sga ett socialt sammanhang. I det perspektivet introduceras ocks tanken p konstnren-hantverkaren som en frebedjare, och det med direkt citat ur Ahlins BLM-brev:
[] Ahlin [] bejakar identifikatorns attityd som ett positivt faktum och fr in det som en ren handlande bestndsdel i gemenskapen, i det sociala. Det r termen frebedjare bed fr dem med sdan ifwer, som hade du sjelf blifwit fattad af Guds wredes hand. En term som jag personligen, eftersom jag r kristen, kan an- vnda och placera in i mitt uttalat religisa sammanhang, men som skert inte ska versttas till ngon sorts sekulrsprk fr att inte gra hela saken diffus. Dremot kan man ta fasta p en bestndsdel i frebedjare, den som vetter mot det mnskliga, innebrden av gemenskapsgestaltare, gemenskapsformulerare []. Det r med andra ord en konstens identifikationens och verklighetsgestaltningens funktion som hjlpmedel i arbetet p gemenskap, medmnsklighet, krlek mnniskorna emellan som definieras. (s 243)

Frbnens uppgift r gemenskapsstiftande dri ligger dess konstnrliga frebildlighet. * Kritiska synpunkter p den Ahlinska frbnsestetiken anfr dremot Per Olov Enquist i BLM-essn Den hgt betrodde lsaren 1962.99 Huvudrendet (som vi terkommer till) r att angripa relativistiska tolkningar av den 60-talistiskt ppna konstsynen, som ocks verkar motsvara den ospecifikt kulturdemokratiska Ahlinreception som gllde i den litterra offentligheten. Men Ahlin sjlv kritiseras fr motsatta, auktoritra tendenser. Enquist tar d fasta p det centrala i frbnens estetik dess teologiska anstt. Men drvid kommer resonemanget ocks att (ofrivilligt?) demonstrera ansttens majevtiska funktion.

Kritiken gller allts den teologiska tankeformen: det skrplighetens predikament inom syndens cirkel som delaktigheten i den evangeliska frbnens dialog frutstter. Enquist frgar sig hur den som inte redan frn brjan finner sig i detta predikament skall kunna tillfra samtalet ngot som Ahlin romanfrfattaren inte accepterar. Men samtidigt finner han att det villkoret inte gller i praktiken: romanen fungerar nd, oberoende av den teoretiska verbyggnaden, det vill sga ven fr den som inte erknner sig inne i syndens cirkel. Med andra ord: romanens inbjudan r inte understlld teorin; den riktas till envar lsare ven Enquist tycks ha hrsammat den. Vl lsande tycks han ocks ha uppfngat ett tilltal han kunnat svara p romanen fungerar fint. nd tar han anstt. Men det som vcker anstt r inte romanen utan Ahlins teologiska termer, den teoretiska verbyggnaden fr sig, sdan den ter sig oberoende av romanen. Tillmpningen av teorin stter uppen149

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:150

barligen inte: i romanen r den kristna positionen osynlig perspektivet r allts sekulariserat. Det ansttliga tycks d snarare hrrra ur frnimmelsen av ett slags smitta frn en religis position Enquist inte avlser men tillfr texten frn annat hll (Ahlins teoretiska skrifter? sin egen religisa bakgrund?) och vars trosinnehll han vid den tidpunkten provoceras av. Enquist kritiserar hr Ahlin p samma stt som Palm kritiserar Pound: fr en avsikt som textens tilltal verskrider. Som Palm snubblar han p den Ahlinska sttestenen utan att komma vidare men i det han stter emot begrundar han p samma stt det intrffade med eftertanke och engagemang. Ty i diskussionen av den ppna konsten fokuserar han rttnog det kiastiska frhllande mellan Lag och Nd, ppenhet och styrning, frihet och fakticitet, som r bde det estetiska och teologiska krnproblemet. Detta motstrviga engagemang i den Ahlinska frbnsestetiken belyser det tydliga slktskapet mellan dessa frfattarskap och inte minst den ofta dubbla anstt Enquists egna romaner experimenterar med bde vad gller kiastiska paradoxer och groteska motiv (mer om det nedan, del III). Just anstten i frbnens estetik tycks allts i Enquists fall ha haft en avsedd majevtisk funktion: bde stllfretrdartanken och den religisa problematiken blir efterhand allt tydligare i Enquists frfattarskap och renderar honom vid decennieskiftet slutligen ovett frn de frommas och rttnkandes sida.100 Trots dessa ansatser till frdjupningar i frbnsestetikens problem var det allts Lindes sympatetiska Ahlin-bild som blev kanonisk, inte bara vad gller 60-talets Ahlin-reception och utformningen av periodens ppna estetik, utan fr decennier framt.101 Fr 60-talets del frtydligar ocks frenklingarna den ahlinska textens karaktr av grundmodell fr en ny pragmatisk romanform med fokus i den litterra repertoarens karaktr av verlagrat sprk, i materialets transformationer till text och litteratur, i litteraturens karaktr av socialt tilltal och i formandet av den implicita lsarrollen. P en gng sjlv-

reflexiv och lsarorienterad verskrider denna inriktning modernistiska normer utan att verge mjligheterna. Uppbrottet frn modernismen i Den nya svenska romanen (Palm) Den nya pragmatiska tendensen r tydlig i Gran Palms entusiastiska presentation av den nya svenska romanen (1961) frn och med ret 1957. Inte minst tydlig r den i Palms eget entusiastiska perspektiv p texterna, som hr kanske ocks delvis blir freml fr en 60-talistisk omlsning. Palm betonar uppbrottet frn 40- och 50talets romanestetik: den allra nyaste prosan hller p att frigra sig frn konventionerna i vr tids mnniskoskildring, prglade av djuppsykologins vanor och tvng, dr svl mnskliga mysterier som lsandets ventyr lmnas utanfr. Frigrelsen sker nu genom nya experiment med berttarperspektivet i riktning bort frn den personlighetspsykologiska romanen:
Detta [att avlysa fokus] r att frvandla mnniskan fr konstens skull. Men den vsentliga drivkraften ligger nd p det psykologiska planet. Det finns i dessa [nya] romaner en otlig misstro mot konventionerna i vr tids mnniskoskildring som jag tror att ganska mnga yngre frfattare delar i dagens vrld. En misstro mot naturalismens vanor och tvng liksom nnu mera mot djuppsykologins vanor och tvng: trovrdigheten, tolkningen, frklarandet, den ensidiga belysningen, borr- ningen i sjlsschabloner, helhetstnkandet som avskr mysteriet, bilden av mnni- skan som odelbar, nbar, frklarlig, bilden av frfattaren som analytiker och ge- nomskdare. Vet vi egentligen s mycket om mnniskan? Behver de gngse mn- niskobilderna kanske upplsas fr att vi ter ska kunna skilja p fruktbara metoder och stereotyper? [---] De flesta vill dock inte binda sig vid ett bestmt alternativ. Fr dem r omprvningen, reduktionen, avstendet frn konventioner, det vsent- liga. Inte bara en estetisk avlysning av fokus utan ocks och i frsta hand, en sorts destruktion, en frvandling av fokus. (s 456)

Den destruktion eller frvandling av fokus Palm hr gillande beskriver innebr en ny typ av experiment med seendets psykologi. De innebr en metodisk verklighetsprvning som iscenstts i relationen till en rrlig och aktiv lsarposition (s 453f; citerat ovan) och r, kan vi sga, inte psykologiska utan fenomenologiska och subjektsfilosofiska. Det centrala i detta efter-modernistiska experimenterande r allts interaktionen mellan berttarperspektiv och
150

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:151

lsarposition. Det betyder att textens karaktr av yttrandeakt och diskurs framtrder som verordnad texten som uttryck, mimesis eller artefakt; det bryter ocks ner den meta-litterra sjlvbespeglingen. Denna i viss mening anti-modernistiska orientering mot den implicita lsarrollen och texten som yttrandehandling efterlyser Palm ven i Experiment i enkelhet, med Lars Ahlin som enda 40talsexempel:
En ptryckningskanal utgr idag, kan man tycka, den estetiska frestllningen om att konstverket inte r ngot som str fritt och oberoende i frhllande till betrak- taren eller lsaren, utan en handling som tvrtom fullbordas och blir konst frst nr den betraktas eller lses. Betoningen av lsarens betydelse i den litterra pro- cessen har inte varit srskilt stark under modernismen, men nu brjar den bli stark, och det vore ju mrkvrdigt om inte en mer publiktillvnd konst kunde komma att flja med denna tendens. Sker kan man emellertid inte vara, inte n i alla fall. De romanfrfattare som av estetiska skl i dag talar varmast fr lsarens betydelse hr i Sverige heter till ex- empel varken Vilhelm Moberg eller Olle Hedberg, utan Lars Ahlin och Sven Fager- berg, tv av vra mera fruktade experimentatorer. (s 329f)

som en rddning. Nr tilltalet och riktningen mot lsarna knns mekanisk, alltfr programmatisk eller verkar avskilja sig frn dikten d hjlper mig en roman som Tristram Shandy, retoriska tal, brev, radiosamtal eller vad som helst som inte r bortvnt utan riktat. (s 58)

Den handling lsaren av den nya ppna texten fullbordar r fr Palm sledes inte godtycklig utan frberedd i texten: den svarar mot en repertoarestetisk konstruktion som blir dialogisk genom att bygga in frmmande element i diskursen och till den ndan allts experimenterar med vad vi hr kallar hypertextualitet och historiografisk metafiktion. Den konstruktionen betingar ocks ett seenderelativistiskt spel mellan positioner och perspektiv i textens egen organisation inom den (hypertextuella) referensram texten upprttar den medfr inte avlysning av fokus s mycket som en frvandling. Den ppna estetik Palm tnker sig frebildad hos Ahlin inbegriper allts en riktadhet som frutstter ett visst mtt av berttarteknisk styrning. Denna id om den ppna textens riktning och styrkraft skulle emellertid visa sig hgst problematisk under perioden, som vi strax skall se, vare sig den pragmatiska uppgiften fattades som att medvetandegra eller engagera, och vare sig Ahlins experiment med det litterra tilltalet uppfattades som fredmliga eller avskrckande. 4.3. Den pragmatiska nyorienteringen: tilltal, tillgnelse, lsarroll Det nya textbegreppet 60-talets romanestetiska intresse riktades allts mer p det litterra tilltalet och dess egenart, n p textens explicita budskap eller mening. ven om den gamla fiendskapen mellan form och innehll eller estetik och politik aktualiserades i det ordval som prglade en del av den litterra debatten framfr allt mot slutet av perioden s verkade saken glla ett receptionsestetiskt problem av dels talaktsteoretisk men dels ocks textteoretisk natur: texten framtrdde
151

Palm betonar hr lsarens betydelse i den litterra processen och hvdar att den, bortsett frn hos Ahlin, inte varit srskilt stark under modernismen. Mot den modernistiska verkestetiken stter han fram den ppna estetikens nya pragmatiska textbegrepp, frestllningen att konstverket inte r ngot som str fritt och oberoende i frhllande till betraktaren eller lsaren, utan en handling som tvrtom fullbordas och blir konst frst nr den betraktas eller lses. Detta frutstter emellertid att texten verkligen framtrder som en diskurs, allts kuggas i med ett bestmt tilltal och framtrder som riktad. Fr detta krvs en pragmatisk hllning baserad p en ny oren repertoarestetik. Tanken utvecklas i Poesi r litteratur (1964) i ett resonemang om stilens tyranni i skrivakten:
Nr jag plgas av stilens tyranni, detta att stilen och tonfallet snabbt tar herravl- det ver dikten och praktiskt taget hindrar en frn att skriva den [] d kan dramats friare vxling mellan rster och tonfall te sig som en hjlp. Nr en tanke jag vill f fram brjar metaforisera sig, vindla sig in i stmningar och d den vanliga poesidden (elegisk kvvning) d kan tidningsartiklar eller gamla oden knnas

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:152

inte lngre som autonom artefakt, vare sig i frhllande till andra texter eller sin egen avlsning.102 S t ex i Gran O. Erikssons recension av Lars Gustafssons och Lars Bckstrms Nio brev 1961:103
Under de senaste ren har diskussionen pfallande ofta rrt sig om frhllandet mellan lsaren och texten, mer n om frhllandet mellan texten och motivet; det r som om sjlva definitionen av romanformen hade bytt utgngspunkt och flyttat ver frn frfattaren till lsaren, som om lsarens hllning alltmer kommit att av- gra textens art. [---] Vi iakttar inte romanen, vi iakttar p sin hjd vad den gr med oss sjlva.

Den nya receptionsestetiska orienteringen framhlls ocks i Ingmar Svedbergs senare versikt av den litteraturteoretiska debatten 1966 i Kritiskt 60-tal, dr bland annat Sextiotalskritik recenseras:
Svl konkretismen som nyenkelheten skulle ha varit otnkbara utan en frnd- rad instllning till mottagarens roll i konstupplevelsen. Lsarens aktiva medverkan har blivit en ndvndig frutsttning fr den moderna konsten i lngt hgre grad n tidigare. Visserligen ansg ven vra tjugotalsmodernister att lsaren skulle dikta med, men att de inte avsg samma sak visade Rabbe Enckells hftiga po- lemik mot Ulf Linde.

ocks i det sena 60-talets strukturalistiska och samhllsorienterade klimat (se nedan, kap 5.1.1), inte bara fr litteraturkritiker, utan ocks fr unga sociologer Jag menar, utan omsvep och reservationer, att Spejare r en bok fr samhllsvetare., hvdar exempelvis Johan Asplund i Om undran infr samhllet 1970 (s 73). Asplund intresserar sig srskilt fr Lindes analys av hur frhllandet till betraktaren byggs in i konstverket genom en speciell teknik fr aspektseende i Wittgensteins mening: att se ett konstverk r att se ngot som konst. Men han uppmrksammar ven hur denna teknik r bunden till bildens stt att anvnda givna konstnrliga formsprk i en bestmd kultursocial situation med utrymme fr oprvade sprkspel och ovntade aspektskiften (ss 65-74).104 Linde tnker sig allts att konstverket som materiell artefakt produceras genom de traditionsgivna former som de konstnrliga sprken tillhandahller. Men formerna r inte autonoma, utan frutstter en betraktare som knner igen formerna eller ser dem som konstnrliga, under konstens aspekt. Konsten uppstr allts i en social kontext dr artefakten blir konst genom att mtas som konst eller under konstens aspekt. Men det betyder, enligt Linde, att Naturen kan ses som konst likavl som konsten kan ses som Natur: konstnren ser p naturen med de konventioner han har fr att se konst. (Spejare, s 97) Det r allts den av konventioner formade blicken som bestmmer vad gat ser eller inte ser. Men den blicken kan konstverket frvandla genom sitt stt att mta den med exempelvis ofrutsedda utspel inom ramen fr en konventionell repertoar kan det stadkomma ett aspektskifte. Bde i den enskilda tillgnelsen och i historien r konstverkets liv drfr detsamma som ett samtals liv, heter det i Fyra artiklar (s 47). Som sprkligt strukturerad inbegriper artefakten, enligt Linde, en historisk form och framtrder drmed som estetiskt tilltal, med tilltalets kontextbundna lften och frpliktelser. Resonemanget aktualiserar Printz-Phlsons repertoarestetiska ppekande i Solen i
152

I den nya 60-talsdikten r det allts inte bara textens karaktr av litterr artefakt och onaturlig skapelse som framhvs det ingick redan i modernismens decorum; nytt r knappast heller, som Svedberg ppekar, intresset att, som det hette, kommunicera, n ut till eller trda i dialog med lsaren och de retoriska strategier som utvecklas fr att vinna eller provocera en faktisk publik. Ny r dremot den omsorg som gnas textens implicite lsare och den receptionsestetiska ceremoni texten som yttrandeakt och diskurs skall p en gng fregripa, initiera, terspegla, iscenstta och delta i.
4.3.1. Ulf Linde och ett samtals liv

Konsten som diskurs Ingmar Svedberg hnvisar till Ulf Linde; vi har ju ocks sett hur Linde redan i Spejare 1960 beskrev konstverket som en repertoarestetiskt byggd sprkkonstruktion, det vill sga som socialt och interaktionistiskt strukturerat. Det synsttet skulle visa sig fruktbart

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:153

spegeln om skrivsttets frmga att aktualisera den litterra tradition och kontext det bidrar till att forma (s 37). Men det aktualiserar ocks Printz-Phlsons pragmatiska perspektiv. Liksom PrintzPhlson (explicit i analysen av Ponges pragmatik, s 34) undersker ocks Linde en fenomenologisk position varifrn artefakten avtecknar sig som tecken, men blir konst frst i avlsningen via de kulturella konventioner mottagaren kommer det till mtes med: I sig sjlvt r ingenting konst: man mste frst kalla det ett konstverk, se det som ett konstverk, heter det i Spejare (s 97). Tankegngen utvecklar Printz-Phlsons resonemang om konstskapande genom presentation i Lagen och nden. Den estetiska avlsningen frutstter allts, enligt Linde, att artefakten presenterar sig genom en viss typ av gestik, som markerar ett estetiskt tilltal eller utnmnande. Detta utnmnande r nu enligt Linde inte en privat utan en socialt betingad akt, som frutstter en konstnrlig institution med bestmda regler och konventioner. Akten r performativ i Austins mening (som Linde explicit beropar i Fyra artiklar), med andra ord frambringar den verklighet den ser ut att beskriva eller frutsga, frutsatt att det sociala spelrummet finns.105 Men framfr allt r den illokutionr: det specifikt estetiska utnmnandet frutstter inte bara en viss formell stllning eller kompetens (smakdomarens eller konstnrens), utan ocks ett ansvar infr den roll akten tilldelar mottagaren, den andre; det estetiska spel akten inbjuder till mste vara mjligt att delta i. Och den andres betraktande av artefakten som konst frutstter frtroende, det vill sga tillit till att artefakten tar detta konstnrliga ansvar gentemot den oknda mottagare, som Linde med Mead kallar the generalized other, den generaliserade andre. Lindes hllning i Fyra artiklar r hr utprglat antiexpressionistisk, repertoarestetisk och alter-orienterad, men drfr ocks kritisk mot idn om en frutsttningslst ppen konst:
Handlingen att uppfatta ngot som ngot, att uppfatta en innebrd [] i ngot slags fysiskt faktum [], r en handling som svitt jag frstr ger rum p ett ver- individuellt plan. [---]

Jag kunde kanske sga s hr: Det finns inget jag frstr som inte samtidigt r ett s hr kan man frst och dr man syftar p andra mnniskor, levande, dda, nnu inte fdda. Att tolka en symbol ocks en symbol fr en knsla, eller en plastisk symbol r en social aktivitet. Det r inget unikt subjekt som finner innebrder, utan det r man hos en sjlv the generalized other, fr att lna ett underbart uttryck frn [] George H. Mead. Om tesen skdaren gr konstverket skall ha ngon mening, s tror jag att sk- daren mste uppfattas p detta stt. (s 31f)

Detta alter-orienterade repertoarestetiska frhllningsstt r ofrnkomligt ocks fr avant-garde-konstnren:

Av de hr tankarna br flja att en konstnr kan frhlla sig till sitt eget verk bara i den mn han behrskar andras sprk, bara i den mn han str i en tradition. Den traditionen kan p en del punkter knnas oantaglig fr honom, och han kan knna ett mer eller mindre oresonligt behov av att frndra den. Men de verk han d skapar kan ingen, inte ens han sjlv, uppfatta annat n i frhllande till den tradi- tion som skulle ndras. Hans avvikelse, och drmed ocks hans vilja, kan bara avl- sas p det viset inte genom frsk att stlla verket i relation till ngon unik ska- pande personlighet. Om den kan varken han sjlv eller ngon annan veta ngon- ting. Vilket naturligtvis inte betyder att han skulle sakna en sdan personlighet bara att den fr alltid mste vara dold. (s 34f)

Samma sociala och implicit talaktsteoretiska resonemang tillmpas p mottagaren, lsaren, den andre, med hnvisning till den andres skyldighet att tro p konstverket inte p den estetiska illusion det kan frammana, men p illusionen som estetiskt tilltal, p den Ahlinska funktionsverklighet den kan upprtta eller det Wittgensteinska sprkspel den ppnar:
Wittgenstein skrev en gng: Ett ords vlbekanta fysionomi, knslan av att det ta- git upp sin mening i sig, att det avbildar sin betydelse det kunde finnas mnni- skor fr vilka allt detta vore frmmande. (De skulle inte vara fstade vid sina ord.) Och hur yttrar sig dessa knslor hos oss? Genom hur vi vljer och vrderar vra ord. S tycks villkoret se ut. Fr att ord skall knnas meningsfulla fr en lsare, fr att han skall kunna ta stllning till dem, mste han frutstta att orden valts och vr- derats av den som yttrat dem. Han mste g till sin egen erfarenhet av den vrld dr ord brukas, och p grundval av den erfarenheten har han sedan att rekonstru- era den situation dr valet trffades och vrderingen gjordes. S, och bara s, fr det han lser liv och mening fr honom. [---]

153

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:154

Det r uppenbart att mnga som idag frfktar en ppen konst velat avvisa val och vrderingar av det hr slaget. (s 40f)

Frst med denna tyst frutsatta msesidighet vinner den estetiska diskursen illokutionr kraft. Men med den frvandlas till och med pissoaren till konst. Lsakten som ceremoni Det p en gng repertoarestetiska, talaktsteoretiska och i social mening behavioristiska sammanhanget fr Lindes resonemang dr bde Wittgensteins lra om aspektseende och sprkspel och den Ahlinska tilltals-estetiken ingr belyser de nya romanfrfattarnas seenderelativistiska intresse fr texten som en utvxling mellan position och perspektiv. Mot den bakgrunden r det kanske ocks lttare att nrma sig den kiastiska knut som var den litteraturteoretiska debattens centrum: hur textens perspektiv frdubblar sig i frhllande till lsakten. Det var denna dialogiskt dubbla rst eller blick, p en gng i och utanfr texten, som decenniets honnrsord skulle inringa och frtydliga, oavsett om det som efterlystes kallades dialog och kommunikation, eller ppen konst och oren estetik eller medvetenhet och engagemang, eller ideologi och estetik. Och det var det perspektivets frutsttningar den nya prosan skte gestalta och demonstrera.106 Ls mig som lser er, heter det ju kiastiskt i Lars Ahlins Bark och lv (s 62). Det seenderelativistiska fretag frasen p en gng vdjar om och sjlv grammatiskt framstller frebildar det estetiska mtet som en givandets ceremoni ett msesidigt speglingsfrhllande i en rituell eller rentav sakramental akt av sjlvfrglmmelse, kanske rentav som ett slags frbn fr den andre. Denna p en gng rituella och Du-orienterade aspekt framtrder nr Linde i Fyra artiklar utlgger ett citat om det estetiska ekot frn Marcel Duchamp. Citatet lyder:107
[---] Smak frutstter en dominerande skdare som dikterar vad han tycker om och vad han inte tycker om, och som sedan verstter det till vackert och fult.

P ett helt annat stt frhller det sig med offret fr ett estetiskt eko. Hans lge kan jmfras med en lskandes eller troendes, en som utan att veta varfr gr sig av med sitt krvande ego och handlst ger efter fr ett underbart och outgrundligt tvng. (s 46)

Duchamp betonar att konstverket skapas till ett eko av en oknd mottagare. Men det r mottagaren som frverkligar terklangen genom den tro med vilken han kommer artefakten till mtes. I tron blir han ett offer fr detta eko, ty fr en sdan villlkorsls tro finns inga frnuftiga skl. Men det gr det ju inte heller i frhllandet till Gud eller den lskade. De kallas eller utnmns s av den som tror och lskar; men det betyder ocks att de r utvalda till msesidighet, till ett eko av den troendes tro. Men det ekot r utan ursprung, ty den tro Duchamp talar om vilar inte i den troendes ego, utan alltid i den andre den andre ger tron i en osynlig ceremoni. Det som hnder r att den troende frn den andre frnimmer en kraft utg, som frmr henne att utan att veta varfr gra sig av med sitt krvande ego och handlst ge efter fr ett underbart och outgrundligt tvng. P samma stt r det med de freml vi kallar konstverk, skriver Duchamp: i dem har vi var vi tror; de ger sjlva tron om vi vill tro det. Men detta vill r enligt Duchamp inte en frga om att aktivera sitt krvande ego; det gller ju tvrtom att ge efter fr det andra; att lyssna efter ekot; och s ta emot handlst, utan sans och vett. Duchamps analogiska resonemang r mystiskt-religist frgat, men speglar en fenomenologisk och kiastisk tankeform, som r paradigmatisk i vrt dialogiska och pragmatiska 60-tals-sammanhang.108 Lindes kommentar till citatet utvecklar tanken om det estetiska ekot i ett resonemang om samtalet som konstverkets funktionsverklighet om det levande i konstverket som ett samtals liv:
Att erfara ett estetiskt eko r att erfara en impuls till svar p vad man mter, ett underbart och outgrundligt tvng. Det frmmande tilltalet har ftt makt ver en sjlv, man r dess offer. Att skapa konst r drfr att utforma tilltal, och att se r att svara. Men det fljer

154

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:155

ocks av dialogens villkor att inget tilltal kan utformas om man inte i andanom fregriper svar, hur vaga dessa fregripanden n r drfr sger ocks Duchamp att hans verk varit ett spel mellan mig och jag . Det levande i konsten r ett samtals liv. [---] En vind vill mig aldrig ngot, men ett konstverk vill vem som helst ngot. Det gr hela skillnaden. (s 47f)

Linde vill allts se konstverket som ett riktat tilltal med illokutionr kraft det vill ngot som gr det till ett slags krlekshandling, riktad p en frmmande och oknd vem som helst. ven om nu inte alla hade ett lika innerligt frhllande till vare sig konsten eller mottagaren som Lindes Duchamp, s uppfattades den dialogiska attityden som uttryck fr en radikal jmlikhetsvision, denna inriktning p en oknd som kan vara vem som helst: en spegling av ett alter ego den lskade, det egna jaget eller en fiende, men hur som helst en annan.109 Hr r allts det identifikatoriska perspektivet nedtonat; i stllet ppnas en majevtisk dimension, kanske med en inbyggd anstt som inte r ofrenlig med en sekulariserad frbnsestetik.
4.3.2. Det ppna tilltalets kraft

Hr frtydligas d ocks den talaktsteoretiska aspekten av den nya pragmatiska meta-poetik Printz-Phlson introducerat. 60-talisterna sjlva nrmar sig saken med benmningar som vdjan, tilltal, gest, adress; och den fenomenologiska interaktion tilltalets kraft p en gng frutstter, iscenstter och verkar kallas allmnt fr dialog eller mte. Fr en mer precis term hnvisar man terigen till Lars Ahlin till hans formel om konstens gerundiva karaktr. I Att anropa sin lsare refererar Bo Widerberg Ahlins tal Romanlsaren som estetiskt problem p frfattarkonferensen i Freningen Norden hsten 1960 och betonar slunda, att en bra roman i Ahlins mening har gerundivprgel den r anropande och anropar genom bra-former lsarens egna latenta sprk; hans konkreta egna vrld ropas fram. Lars Gustafssons referat i Nio brev betonar ocks den gerundiva diskursens pragmatiska aspekt, textens karaktr av verktyg ropande efter att brukas:
[] grundtesen var den, att romanen r ett samtal, en meddelelse mellan lsare och frfattare, dr lsaren terupprepar konstverket med std i de lsarter som konventioner och kulturdelaktighet har frsett honom med. Romanen r ett verk- tyg, och detta verktyg kan inte fungera p egen hand, svvande i ngot slags este- tiskt vakuum. Vertyg r till fr att nyttjas. Lsaren mste uppfylla verktygets stumma anrop; han r frst och frmst cooperator. En roman som frtjnar nam- net dljer alltid i sig vad Ahlin kallade gerundiver, braformer, som dolda i roma- nen anropar lsarens aktivitet. (s 47)

Konstens gerundivum och diskursens kraft (Ahlin) Lindes resonemang frtydligar en allmn tendens i diskussionen kring de nya mobila prosaexperimenten: de utforskar mjligheten att fra in en frmmande lsarposition i texten som en intentional uttriktad aspekt av den litterra artefakten sjlv. Uppgiften r att bygga in ett slags annanhet eller alteritet i textens egen diskurs, dr en oknd och nd nskad svarspotential kan bli till vid sidan av det explicit utsagda eller konkret gestaltade.110 Den implicita lsaren terfinnes d inte i textens estetiska metodik eller retoriska figurer, utan i en tilltalsdimension vid sidan av den mening och de budskap som en faktisk lsare till ventyrs kan komma att avlyssna; tilltalet textens anrop eller vdjan fregr och verlever allt detta.111

Detta verktygets tilltal och anrop, denna outsagda bra-form som ger textens gerundiv-prgel, br d ocks fram det som i talaktsteorin ngot otympligt kallas diskursens illokutionra kraft (se ovan kap 2.2.2). Denna kraft assimileras allts inte i yttrandets lokutionra meningsdimension och kan inte heller versttas i direkt uppmaning eller appell; den lagras som en oversttlig rest eller tillgnelsepotentialitet i sjlva yttrandefunktionen. I s mtto r tilltalets gestik ocks knuten till den uppsttning retoriska grepp som lagras i den litterra traditionens repertoar.112 Det r genom organisationen av den repertoaren som textens implicita lsarroll skapas och textens s
155

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:156

kallade appellstruktur konstrueras. Appellstrukturen kan beskrivas i termer av en talaktsteoretiskt orienterad repertoarestetik (se ovan kap 2.2.2). Men vi kan ocks sga att den byggs i spnningen mellan skrivet och oskrivet men nd lsbart; den byggs in i mjligheten till avlsning av textens tomrum som in-skrivna. De avtecknar sig d SOM skrivna och utfyllda, inte av den enskilde frfattaren eller lsaren, utan av diskursen sjlv, fattad som en lsbar artefakt, dr frdrjda ekon ur en litterr repertoar och receptionshistoria brs fram som ett nytt tilltal, i en ny hndelse.113 Diskursen som hndelse konsten som happening (Sontag, McLuhan, Nyln) Det konstnrliga tilltalets hndelseaspekt renodlades i den skallade happening-konsten och dess psykedeliska avlggare i det senare 60-talet. En happening r en situationskonst, ett environmentkonstverk eller en performance, som iscenstter ett improvisatoriskt spel av konventioner, roller, frvntningar och provokationer med publiken som bde mottagare, medverkande och material. Det kanske mest slende draget i en happening r dess behandling (det finns inget annat ord fr det) av publiken. Alltsammans verkar gjort fr att reta och skymfa skdarna, skriver Susan Sontag; det r den hftiga konfrontationens konst.114 En happening r allts otnkbar utan publikreaktioner: ven om publiken stngs in i en lda (vilket har hnt) r det kampen med med publiken som utgr sjlva hndelsen, och konstverket uppstr och upphr med den. En happeningfrestllning lever av illokutionr kraft, kunde vi sga, i korsningen av tilltal och svar, provokation och protest. Som sdan spontant agonistisk performance fr happeningfrestllningen ett muntligt drag, som ven hrmar den muntliga konstens situationsbundna logik.115 Denna sekundra muntlighet markeras ocks i frestllningens karaktr av repertoarestetiskt bricolage: experimentet med genrefrvntningar tillgriper alla tillgngliga konstarter och medier, inte minst elektroniska och andra frn

massmedieteknologin.116 Frutsttningarna beskrevs drfr ocks informationsteoretiskt, grna i anslutning till mediaprofeten Marshall McLuhans slogan The medium is the message; interaktionen mellan spelstrategier och slumpmekanismer brukar d trda i frgrunden.117 Men McLuhan sjlv beskrev mediet som en mnsklig utbyggnad, en frlngning av mnniskans kropp, som till skillnad frn maskinen utvidgar hennes relationsnt och skapar nya sociala roller fr ofrutsedda hndelser; mediet r ingen maskin utan ett kollektivt sinnesorgan, och dess budskap inget meddelande utan en omkoppling: omvandlingen av en tankeform.118 Mediet iscenstter allts en kommunikations-situation, vars konstnrliga korrelat blir en happening. McLuhans eget perspektiv r ocks tydligt repertoarbaserat och ppnar ven fr den talaktsteoretiska infallsvinkel jag hr valt.119 I den andan tnker sig Leif Nyln i Rondo-essn Konst hr och nu 1962 mjligheten att renodla den konstnrliga diskursens tilltalsaspekt som en egen hndelse en happening. Med utgngspunkt i den ppna konstsynens konventionskritik utvecklar han en gonskenligen maximalt relativistisk estetik, helt obunden inte bara av vedertagna estetiska normer och genrefrvntningar utan ven av sjlva verkbegreppet.120 Vad han ifrgastter r inte bara idn om konstverkets autonomi: han frgar sig om ens verkets materiella varaktighet r ndvndig fr den grundlggande estetiska funktionen.121 Den grundlggande estetiska funktionen tnker han sig nu som en unik hndelse i en social situation och en kulturell kontext. Sin kritik av det moderna verkbegreppet framfr Nyln d med hnvisning till barockens fr-moderna, maximalt konventionsbundna, men allt igenom sociala tillflleskonst:
Just mtet mellan det tillflliga och det bestndigt giltiga, mellan den villkorlige be- traktaren och det tidlst upphjda konstverket konstituerar fr mnga den grund- lggande estetiska funktionen. Ars longa, vita brevis! nd har det genom tiderna alltid existerat en viktig konstproduktion som inte l- ter sig infngas av denna evighetsestetik. T.ex. barockens tillfllighetsarkitektur

156

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:157

och triumfala kolossalarrangemang, reportar, fasaddekorationer, interiromvand- lingar etc., ett uppbd av storslagen konst avsedd att manifestera en given, be- grnsad situation, avsedd att fungera i ett givet, begrnsat gonblick. Denna tillfl- lighetsproduktion hade hgt socialt anseende och utgjorde en viktig del av de le- dande konstnrernas verksamhet. (s 23)

Detta medfr nya konstnrliga mjligheter men ocks srskilda pragmatiska frpliktelser gentemot mottagaren, den andre, och det inte bara fr dennes skull: den sociala interaktionen r ju ett villkor fr tillflleskonstverkets egen tillblivelse. I denna tillflles-estetik ser Nyln d mjligheten till ett nytt pragmatiskt konstbegrepp, som visserligen spelar med ett obegrnsat nyhetsvrde, men r allt annat n ego-centrerat:
Idn om konst skapad fr ett givet gonblick har vittgende estetiska konsekven- ser. Den medfr frskjutningar i vr syn bde p konstverkets och konstbetraktan- dets karaktr. Konstupplevelsen har tidigare liknats vid mten med tidlst giltiga vrden, dr (tminstone teoretiskt) konstverket alltid funnits till hands fr rekapi- tulationer och jmfrelser. Nu dremot blir betraktandet ett engngigt skeende med snva grnser. Upplevelserna fr prgeln inte s mycket av eviga tillstnd som av enstaka hndelser, eller t.o.m. handlingar. Konstverket utfr en handling (pre- senterar ett visst material som konst, tidsbegrnsningen kar handlingskarakt- ren), skdaren blir varse denna (p ett eller flera stt provocerande) handling och svarar med att mobilisera motaktiviteter av olika slag, frn entusiasm till avsky. skdaren mste fungera hr och nu, situationen r unik, exakt samma frutstt- ningar kommer aldrig mer att freligga. Han kan inte dra sig undan och be att f terkomma. Han mste beknna kort i detta gonblick. [---] Konsten konserverar d inte lngre upplevelser som har gt rum, den skapar frutsttningar och mjligheter till upplevelser, som det ankommer betraktaren att realisera inom en begrnsad tidrymd. (s 23f)

Det som fngslar r tillflleskonstens hr och nu, dess pragmatiska, repertoarbetonade situationskaraktr. Denna begrnsning till gonblicket ser Nyln som konstitutiv ocks fr en eftermodernistisk konventionskritisk konst. Den estetiska funktionen baseras hr inte p egenskaper hos ett materiellt objekt, utan uppstr snarare som en relation och frverkligas i sjlva tillgnelseakten. Men fr att inte grunda nya konventioner mste hndelsen gras engngig, och dess materiella konstattribut rentav framstllas som sjlfrstrande:
Konst som t.ex. grundar sig p vanesabotage (neodadaism, nyrealism etc.) r inte bara konventionsnedbrytande utan ocks i djupare mening sjlvfrstrande, den rycker i lngden undan sin egen grund. En naturlig konsekvens blir d en konstpro- duktion som ocks rent fysiskt r av tillfllig karaktr. (s 23)

Det autodestruktiva verket fr allts aldrig en autonom existens utan blir helt beroende av frhllandet till mottagaren i sjlva tillgnelsesituationen och tillgnelseakten. Det frverkligas som hndelse och handling i en social situation som hndelsen sjlv frambringar: en rit, en ceremoni eller en happening, som skapar sina egna regler under resans gng. Den estetiska relationen br d ocks kunna upprttas genom helt andra typer av artefakter n konstverk i traditionell mening; det egentliga konstverket blir sjlva tillgnelsesituationen:
Experimentet ppnar lockande perspektiv. Konstverket r till fr och i en given si- tuation, det kan inte gas och bevaras som objekt, eftert existerar det bara som minne av en skdning, en upplevelse, dr skdningshandlingarna inte lngre gr att skilja ut frn verket som sdant. Man skulle ocks kunna tnka sig att konstver- ket tog sin utgngspunkt i det avgrnsade gonblickets speciella konstitution, spe- lade p den avsedda publikens srskilda sammansttning, erfarenheter, kunskaper och vanor. Kanske en vg till etablerandet av nra och fruktbara relationer mellan konstverk och publik? (s 23)

Denna interaktionistiska estetik presenterar ett visst material som konst och anknyter drmed till det konstskapande genom presentation som Ulf Linde beskrivit i anslutning till Duchamp. Denna presentationskonst anvnder sig av varuproduktionens ting p ett spektakulrt stt och blir drmed ett lockande byte fr konsumtions- och massmedieindustrin. Men genom att spela med provokationer och anstt frn entusiasm till avsky iscenstts denna konst i utvxlingen mellan tilltal och svar inom ramen fr en frmmande social kontext, dr det kommersiella spelet bryts och det framsatta tinget p en gng omskapas och omvrderas utan att synligt behva frndras. Men nr det rituella gonblicket r frbi ligger varan dr igen om den inte har frbrukats i den estetiska till157

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:158

gnelseakten. Idn om det autodestruktiva konstverket terknyter bde till Lindes Ahlin/Wittgensteinska resonemang om Duchamps interaktionistiska krleksestetik och till Ahlins gerundiva frbnsestetik. Vi skulle kanske kunna sga att denna frsvinnande konst experimenterar med ett sjlvoffer som i ddsgonblicket omvandlas till gva genom sjlva den ceremoni som frintelsen iscenstter.122 Men dess de r inte unikt; det liknar den lsbara textens. Ty som lsbar artefakt frverkas texten under lsaktens gng, visserligen fr att uppst till nytt liv i nsta mte, men aldrig i samma form. Vad konstskapandet genom presentation visar r, att inget konstverk utanfr tillgnelseakten representerar annat n ett blott mjligt vrde. Den mjligheten r vrdet men det r mottagaren som realiserar det, i stndigt nya frvandlingar.123 Men denna engngskaraktr motsvarar allts varken den modernistiska verkestetikens eller den marknadsekonomiska varuproduktionens krav p ett nytt unikt vrde: meningen med det var ju att detta unika vrde ocks skulle bevaras t verket, inneslutas i verkets materiella existens som evigt nytt eller tminstone vxande kapital. Men som autodestruktiv uppger konsten ju sitt vara som verk och material i en omvrdering av alla vrden dr den blir till blott fr den andres medvetande som rent tilltal, ren riktning, hndelse och yttrandeakt. Den r alltigenom inriktad p mottagaren helt och hllet alter-orienterad. Men den r drfr ocks helt och hllet bunden till den sociala situationen och mottagarens mjligheter att svara p det estetiska tilltalet. Svaret frutstter allts det grundlggande tilltal som hr med till sjlva presentationen av situationens frutsttningar som estetiska. Hndelsen r ofrutsgbar, men iscensttningen frbereds fr en bestmd uppgift: att renodla konstens gerundivum, dess bra-karaktr som yttrandehandling och estetisk gest. Den estetiska gesten (Nyln, Torkel Rasmusson)

Intresset fr konstens karaktr av illokutionr yttrandehandling markeras ocks i olika frsk att materialisera framvisandet i konstverket och drmed skapa ett slags varaktighet t hndelsen. Ulf Lindes tanke om det estetiska utnmnandet gav en utgngspunkt som Leif Nyln utvecklar i G dit de pekar frn 1961. Han beskriver dr det ppna konstverket som en pekgest med en inbyggd uppmaning: Det r konstverk som pekar. G dit de pekar och ta reda p hur det r dr! (s 265).124 Fr denna uppmaning tar verket ansvar just genom att i en viss kontext upptrda som konst, och den som utnmner ngot till konst tar samma ansvar. Den uppmanande gesten hrrr allts frn konstverket, och inte frn konstnren bakom det. Men denna gestiska konstruktion frutstter en ppen, till synes oartikulerad och abstrakt ytstruktur som varken gestaltar eller frkunnar utan demonstrerar en id. Vad gesten uppmanar till r emellertid inte ett bestmt stllningstagande utan ett skande i en bestmd riktning som verkets till synes ofullbordade struktur inbjuder till: den ppnar sig i en viss riktning. Den sortens gestiskt tilltal ser Nyln som grundlggande i den ppna estetiken, inte bara hos Duchamp, och med hnvisning till gestens riktadhet tillbakavisar han de anklagelser om skendemokratisk konstfientlighet, som riktats mot den ppna konsten:
[] Duchamp r inte lngre ensam om att omdirigera konstverkets infallsvinkel i riktning mot den provokativa gesten, den mer eller mindre renodlade demonstra- tionen av en id. Det r rtt mnga nu, som i olika lgen knner det ndvndigt att g den vgen upplever det som omjligt att till varje pris g fram ver fiktioner och utbyggda, fullbordade gestalter, transponera materialet till konst i traditio- nell mening knner det ndvndigt att presentera iderna mera ofrmedlat och naket. Och d kan det naturligtvis komma att g ut ver sinnlighet och uttrycks- vrden, []. Men det innebr inte att man begr misstaget att en konstnrs av- sikt med sitt verk r viktigare n verket, eftersom det r avsikterna, den demon- strerade attityden och attitydens konsekvenser som r det centrala, som vsentli- gen r verket. Det r konstverk som pekar. G dit de pekar och ta reda p hur det r dr. (s 265)

Gesten r provokativ eller vitsig, men vad vitsen pekar mot r inget skmt utan en icke gestaltad livsform eller livshllning: Det vik158

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:159

tiga r inte om vitsen r konst eller ej, det viktiga r vitsens konsekvenser i ett vidare flt, fr vra attityder, fr vrt stt att leva. (s 266) Hos Duchamp skall gestiken tydliggra vissa av konstens kommunikationsvillkor genom ett estetiskt utnmnande. Men denna akt r inget sjlvndaml, varken hos Duchamp eller hans arvtagare i den ppna konsten:
Men mlet [] r inte att utnmna ngonting till konst utan att genom att utnm- na ngonting till konst f en fruktbar infallsvinkel. Frhllandet till konsten blir pragmatiskt. Konsten uppfattas som en mer eller mindre knd, mer eller mindre godtycklig social funktion. [---] Det jag uppnr genom att kalla ngonting fr konst r inte i frmsta rummet att det uppmrksammas som konst utan att det ver huvud taget uppmrksammas, att det finns en socialt betingad beredskap att reagera p det framlagda materialet med ett visst mtt av allvar och intensitet. Genom att utnyttja attityden till konst (eller attityden konst) kan jag dels ifrgastta om den attityden verkligen r rimlig (till exempel genom att utnmna vilket obearbetat material som helst till konst), dels anvnda den fr att komma t, ifrgastta, pverka andra attityder. (s 266)

tekniken att sammanfra knda fragment i nya frmmande konfigurationer, som tycks leda ut i den konstbefriade vrlden. Men konstlsheten och bristen p artikulation r en villa:
Artikulationen innebr inte lngre att stoffet smlts om och legeras till en ny ma- teria, konstens materia, de typiska metoderna r i stllet urval och gruppering. Val av miljfragment, frdiga former, betydelser, symboler, gruppering av det valda ef- ter ett visst mnster, i en viss riktning. [---] Och den som gjort den demonstratio- nen, han har tagit steget ut i den konstbefriade vrlden. Annars r det just arti- kulationen som trots allt r det avgrande ocks i den ppna konsten, som gr konstverket lockande och intressant. De tta inklippen av oskymt verklighetsstoff gr att vi omedelbart knner igen oss, omedelbart kan identifiera oss med konst- verkets milj en nraliggande del av vr normala verklighet, freml, betydelser och relationer som tillhr vra bruksfreml, bruksbetydelser brukssammanhang. Men dr finns hela tiden avvikelser, renodlingar, ngonting som saknas, ngonting som r fr stort, ngonting som r fel. Valet och grupperingen finns dr hela tiden och det r det som gr oss nyfikna, som lter ana mjligheten av ett nytt frhll- ningsstt, en annorlunda och fruktbar belysning av det mest nraliggande vardag- liga, triviala. (s 267)

Syftet r bde konventionskritiskt och pragmatiskt: att utnyttja attityden konst till att skrpa uppmrksamheten i ett nytt seende. Det betyder att sinnena aktiveras p ett nytt stt som verskrider den typ av sinnlighet och uttrycksvrden som belackarna efterlyst. Hos Duchamp rr det sig om en ny sinnebildskonst, som lter bild och ord, sinne och intellekt, samverka genom en retorisk teknik, som i Nylns beskrivning nrmar sig den gamla emblematikens:125
[] en typ av konstverk dr bilden eller tinget bara utgr en del, ett led, och texten ett lika ofrnkomligt och viktigt led. Hela konstverket r en rebus, ett spel fr intel- lektet och sinnena dr utspelet vxlar frn sinnliga retelser till abstrakta resone- mang och dr summan blir en demonstration p flera niver av en precis tes. Konstverkets verkningsstt gr i Duchamps fall inte att isolera till sinnlighet och uttrycksvrden, de intellektuella och allt annat n frfriska direktiven r ofrn- komliga. (s 265; kurs BA)

Det rr sig om en combine-konst i inventio-processens regim, dr urval ur en knd repertoar ger rum, alldeles som i den retoriska emblematiken. Och kombinatoriken r inte slumpmssig: Valfriheten existerar inom en utvald sektor, friheten r lngtifrn total. (s 267) Det ppna verkets tilltal brs drfr ocks av samma illokutionra kraft som en gng bar den klassiska retorikens ethos: inte subjektiv knsla utan kontextbundna frvntningar; det r frga om en retorisk gest som det ppna konstverket renodlar:
Den ppna konsten anvnder ofta en speciell argumentationsteknik, den innehl- ler sllan inbyggda eller bifogade lsningar, den grupperar kontroversiellt stoff i en ordning som visserligen pekar i bestmda riktningar, mot avgrnsade problem- stllningar men samtidigt hller vissa flt ppna, som frgor dr vi kan skriva in vra svar. Konstnrens roll frndras, han r inte stllfretrdaren, han r inte den som tnker t oss, upplever t oss, formulerar t oss, hans roll blir i stllet att fr- stta oss i en p ett eller annat stt kritisk och laddad situation, att uppfordra oss att tnka, uppleva, reagera. [---] Det som sker upplever jag som en utvidgning av konstens uttrycks- och

Det ppna konstverket artar sig i s fall till ett emblem och den estetiska pekgesten blir emblematisk stter fram gta och svar p en gng utan att ngondera kan formuleras; tesen r precis men oversttlig utanfr verket (s 269f). Gesten och gtan/svaret uppstr ur

159

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:160

kommunikationskapacitet, dr nya attityder och metoder kompletterar de redan existerande, inte stter dem ur spel. (s 269f)

Och den gesten avtecknar sig i verket, i den kombinationskonst det iscenstter: dr finns hela tiden avvikelser, renodlingar, ngonting som saknas, ngonting som r fr stort, ngonting som r fel. I Rondo-essn Konst som medel 1962 framhver ven Torkel Rasmusson romanens tilltalsmssigt gestiska kvaliteter p det konventionella innehllets eller budskapets bekostnad.126 Men den estetiska innebrd han drvid vill inringa r inte knuten till de specifikt experimentella dragen i modernistisk estetik:
Ett banbrytande verk som Ulysses blev en av historiens mest effektiva romaner till stor del beroende p det tidsenliga i konceptionen, men det innebr inte att man kan stta likhetstecken mellan bokens metodik och dess estetiska innebrd. Boken nr mnniskan genom metoden och inte i den och man kan gra en ngot ventyr- lig uppspaltning i metod och estetisk innebrd. I metoden kan man ibland finna ett gestiskt vrde [---], egenskaper i texten som pekar p eller skapar nya estetiska sammanhang eller tekniska grepp. [---] Det finns naturligtvis ocks andra vgar till en effektivisering av romanen, en skul- le kunna vidareutveckla Joyces, Pounds och Butors (i Mobiles) collageteknik, en annan kunde i romanen utarbeta vissa regler efter vilka lsaren skulle utfra vissa handlingar som skulle ing i romanstrukturen. Gemensamma fr dem alla borde vara en inriktning p mnniskan och en insikt om deras karaktr av alternativ; den som vljer att avst och i stllet arbetar p ett mer konventionellt stt r lika mycket vrd som den experimenterande konstnren. [---] Naturligtvis r de mimetiska och formalistiska elementen i konstverket vrda att ta i beaktande, men de br anvndas fr att komma t positionsbestmningar och inte bedmas som vrden i sig. Vad man i stllet skulle vilja anbefalla r ett mycket ppnare och mera tolerant stt att nrma sig konsten, en insikt om konstens rikt- ning mot mnniskan. (ss 30, 32)

I Demokratisk dikt? 1964 vnder sig Rasmusson andra sidan ocks mot normativa tendenser i den nya ppna estetiken. Han finner att ppenhet nu brjar tolkas i termer av ett explicit program, som kritikern avkrver verket. Parollen skdaren gr konstverket, lsaren gr dikten tycks allts medfra en moralistisk och psykologistisk inriktning bort frn konstverket, mot frmenta avsikter och budskap bakom och i det; kritikern avlser ett program, som sedan taxeras ideologikritiskt p ett stt som skymmer textens mjligheter att bli till i en ny hndelse:
Den genersa relativismen terspeglar sig pfallande ofta p ett mrkligt stt i kri- tik och essistik. I stllet fr att vara ett frbehllslst medel att nrma sig konst p, har den i sin tillmpning blivit en moralisk mttstock som huvudsakligen mter de intentioner som ligger bakom konstverket. [---] Stlls kritikern infr tendenser som inte stmmer verens med den relativistiska attityden resulterar det nstan automatiskt i ett underbetyg av konstverkets verk- ningskraft. [---] Vi tycks ha ntt fram till en relativism som mera tjnstgr som fr- blindande solglasgon n som ett instrument som skulle kunna ge oss kande mj- ligheter att fnga upp ett konstnrligt material. [---] Mycket tyder p att man just nu inom konsten [] p samma stt kan tala om en ppenhet som har blivit sjlvndaml, som inte s mycket fungerar som en attityd till verkligheten och publiken som ett stt att gestalta ett konstnrligt grundmate- rial: en sorts demokratisk form. (s 60)

Till och med Gran Palms Pound-ess kritiseras:

De mjligheter till nya erfarenheter, nya lsningar och tolkningar som insikten om lsarens centrala roll kunnat ge, var tydligen mindre angelgna n att sl fast otill- rckligheten i en individuellt utformad poetik. (s 60)

Den konstens riktning mot mnniskan han fresprkar markerar en pragmatisk orientering som stder sig p den repertoar av kontextuella betydelser och receptionshistoriska tillgnelsesammanhang som hr med till den ena eller andra typen av metoder och grepp: I metoden kan man ibland finna ett gestiskt vrde [---], egenskaper i texten som pekar p eller skapar nya estetiska sammanhang eller tekniska grepp.

ppenheten har allts sjlv konverterats till ett slags verkestetisk formideologi, medan den fr Rasmusson primrt r frbunden med ett estetiskt tilltal, en pragmatisk hllning och en repertoarestetisk orientering med kande mjligheter att fnga upp ett konstnrligt material. Rasmusson misstnker att det demokratiska argumentet inte r annat n ett svepskl fr nya lsningar p huvudsakligen formella problem, frndringar som mera berr de individuella konstverkens strukturer n deras mjliga publika genomslagskraft (s 62). I ppenhetens opportuna sammanhang misstror han
160

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:161

faktiskt ocks den repertoarestetiska orienteringen mot vardagens klicher: hos ppenhetens ideologer ter den sig inte som ett frsk att finna fram till ett lsarorienterat tilltal, utan liknar snarare de modernistiska verkdiktarnas tr efter att exploatera de stora och till strsta delen outnyttjade mjligheter som detta material erbjuder (s 62f) Fr att terervra en frlorad lsekrets mste man ska sig ut till en gemensam verklighet (s 62) Men Rasmusson tror inte att tilltalets kraft baseras p det omedelbart igenknnliga: Den konst som pverkar oss rr sig misstnkt ofta lngt bortom vr omedelbara utsikt (s 63). Rasmussons pong r att det grundlggande kommunikationsproblemet frblir olst i alla dessa frsk att bryta med modernismen. Det lses inte automatiskt av vare sig experiment med demokratiska budskap eller en demokratisk repertoar. Det konstnrliga skapandet arbetar med tilltal och frhllningsstt, inte med moral och teori moralen aktualiseras frst i en individuell estetisk upplevelse, frbunden med en privat livssituation. Men konst och liv r inte identiska, och innehllet kan man inte kontrollera eller styra inte ens i demokratisk riktning. Dremot kan man tala om en demokratisk form (s 65). Det r med andra ord bara genom formens gestik som tilltalet kan avlyssnas.127 Det outsagdas adress(Mats G. Bengtsson) Men vad r detta oskrivbara gestiska tilltal som utvar en sdan kraft? Ett annat stt att nrma sig det finner vi kanske skdliggjort i den blott som diakritiskt tecken synliga titeln --- till Gorillaredaktren Mats G. Bengtssons BLM-ess 1969. Den handlar ocks just om det sprkliga tilltalets p en gng dolda och mktiga kraft. Resonemanget frs i anslutning till tidens nu strukturalistiska, marxistiska och freudo-marxistiska diskussion men beropar ocks Martin Heidegger och Jacques Lacan. mnet r emellertid sprkets yttrandefunktion:

Det r inte lngre mnniskan som talar genom sprket, utan snarare, fr att ut- trycka sig drastiskt, sprket som talar genom mnniskan och genom henne adresserar det sig till henne. Hos Martin Heidegger r mnniskan bara den plats som emottager denna adress, den plats dr man tilltalas av sprket och besvarar det. Kanske lter det mindre mystifierande, nr vi gr det ndvndiga tillgget att med sprk avses alltid sprket i sjlva kommunikationsakten, i transitivt tillstnd, nr det som medium binder tv eller flera mnniskor samman i ett msesidigt gi- vande och tagande, eller som gemensamt minne historiserar och tolkar denna akt sprkets grundlggande roll i all intersubjektiv kommunikation. Och som start- och ndhllplats i ett sprkligt kommunikationsnt, r mnniskan frvisso underkastad sjlva ntets struktur, dess stt att vara p, dess stt att blanda bort korten fr avsndaren och mottagaren av adressen. (s 519f)

Hr utlggs diskursens alteritet i termer av sprkets karaktr av historiskt anrikad och breddad repertoar och de msesidiga roller och frvntningar yttrandesituationen byggs av. Och det r nr ngot gr snett i denna interaktion som den typ av outtalbart tilltal uppstr som essns titel markerar:
[Enligt Lacan r sprket] ett system av beteckningar (symboler) som, drastiskt ut- tryckt, varken motsvarar eller besvarar ngonting i verkligheten verhuvudtaget, utan som snarare r ett nstan cirkulatoriskt och autonomt system, dr orden inte betecknar ngonting annat n ren annorlundahet (i det att deras uppgift r att skil- ja sig frn varandra, inte att beteckna bestmda fenomen) och ren annorstdeshet (i det att de alltid r nrvaron av ngonting frnvarande). Men detta gller orden i dess [sic] transitiva tillstnd, nr de tjnar den intersub- jektiva kommunikationen, dr deras relation till sanningen eller till verkligheten r minst sagt tvetydig och problematisk. Det kan hr vara lmpligt att erinra sig hi- storien om de bda judarna som mts i en jrnvgskup och som Freud (och efter honom Lacan) anvnder som exempel p denna sprkets relation till sanningen. Vilken elndig lgnare du r!, utropar den ene juden till sin trosfrnde. Varfr sger du att du ska till Krkw, s att jag tror att du ska till Lemberg, nr du i sjlva verket ska till Krkow? Vad denna historia lr oss, r att sprket inte s mycket har att svara mot ngon verklighet, som mot ett intersubjektivt sammanhang, dr ordens innebrd (mrk- ta som de r av vad de en gng varit i sin historia) aldrig r statisk utan befinner sig i stndig cirkulation. (s 520f)

Vad den i citatet tergivna anekdoten skall visa r allts hur tilltalet gr vid sidan av och ibland p tvrs mot ordens bokstav utan att det r frga om ironi eller bedrglig avsikt. Det som beskrivs r en sprklig olyckshndelse, som beror p att yttrandesituationens subti161

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:162

la spelregler inte fljs den oskrivna regel som i detta fall freskriver ett sprkligt dubbelspel bryts nr talaren faktiskt hller sig till ordens bokstav. Yttrandets riktning gr p tvrs mot talarens, trots att det r talaren som fljer sprkreglerna och hller sig till sanningen. Men frn yttrandesutuationens synpunkt r det just d han ljuger: Varfr sger du att du ska till Krkw, s att jag tror att du ska till Lemberg, nr du i sjlva verket ska till Krkow? Yttrandeaktens riktning eller intentionalitet visar sig hr allts inte vara en frga om vare sig grammatisk korrekthet, subjektiv avsikt eller saklig tendens; inte heller kan den versttas till sprklig mening eller kognitiva budskap. I stllet r den knuten till det sociala spel av frvntningar och frpliktelser som hr med till den sociala interaktionen i en viss typ av konkret situation frbunden med en viss referensram och bestmda rollfrvntningar.128 Yttrandets intentionalitet r i den meningen opersonlig; den r bunden i diskursens yttrandefunktion och aktualiseras som illokutionr kraft: som allvar eller skmt, lfte eller hot, bn eller befallning, inbjudan eller anstt. Detta tilltal lagras inte i det abstrakta sprksystemet, utan i den sprkliga repertoaren fattad som historisk kontext av konkreta ti lmpningar och oskrivna anvndningsregler i den Bengtssonska anekdotens fall den judiska traditionen. Tilltalet r allts en yttrandekvalitet och i s mtto ett slags rest av en muntlig diskurs; men denna yttrandekvalitet tillfrs ocks den skrivna texten s snart denna framtrder som ikuggad och kan d avlsas i skriftens gestik.129 Denna gestik framtrder i de berttartekniska grepp och manipulationer som markerar textens genrekaraktr och litterra status och verhuvudtaget ger texten styrkraft. Frgan om det berttigade i denna styrkraft blev emellertid, som vi nu skall se, ett problem i 1960-talets ppna estetik. Diskursens styrkraft och ppenhetens problem (Enquist, Nyln) Den ppna estetiken avsljade nstan genast en motsttning mellan ena sidan den pragmatiska orienteringen och det majevtiska

spelet med en lsarroll och andra sidan den demokratiska principen om lsarens frihet. Att lsaren skulle aktiveras var alla eniga om; frgan var bara hur och vilka tilltal en ppen estetik d kunde tillta sig. Som vi sett hos Rasmusson aktualiseras drmed det klassiska problemet med decorum p nytt: med ppenhet som norm fr det passande. Det problemet hade aktualiserats redan av Nyln i G dit de pekar: Det finns just nu p olika hll tendenser till en sorts metafysik kring valfrihet och mngtydighet, som kan g s lngt att mngden valfrihet i upplevelsen av ett konstverk frefaller att fungera som ett kvalitets- och angelgenhetskriterium. (s 269) I Fyra artiklar distanserar sig Ulf Linde sjlv frn eftersgare som i hans namn hvdar principen allt r tilltet som norm fr en ny ordning: det resonemanget r motsgande (ss 10-12). Det medfr ven en ny subjektivism: Tesen om skdaren som gr konstverket har mer n en gng visat en bengenhet att glida in i ett slags solipsism (s 35). Denna ppenhet avvisar Linde p bde fenomenologiska, socialetiska och repertoarestetiska grunder, nu ocks med hnvisning till Eliots anti-expressionistiska traditionsbegrepp (s 26f, 33f). Belackare sg i denna gest ett nrmande till aristokratmodernismen, men Linde praktiserade ett dubbelt aspektseende i en korsning av frihet och fakticitet, som ocks blev bestmmande i synen p den ppna texten.130 Redan Printz-Phlson varnade ju fr frihetens tyranni lika ivrigt som de programmatiskt nyenkla fr formtyranniet och skte sjlv hlla samman debattens renodlade stndpunkter i vxelspelet mellan Lag och Nd. Den ppna textens gestik borde p liknande stt korsa didaktisk vertydlighet och slumpmssig strukturlshet fr att kunna frigra den majevtiska kraft som skulle aktivera lsaren. Men de nyenkla och engagerade angreps fr verdrifter t ena hllet, medan konkretister och citatkonstnrer drabbades av den motsatta kritiken. I ivern att frkunna dialogens och kommunikationens vlsignelser tenderade de nyenkla att frkunna ppenhet som ett slags
162

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:163

ny moral. Konkretister och formexperimentalister sin sida rknade ven in slumpfaktorer i repertoaren och tycktes ibland helt avst frn styrning av materialet i ambitionen att ppna konstverket: den mest konsekvent ppna och kulturdemokratiska dikten verlmnade hela alfabetet till lsaren i orrt skick.131 Bda tendenserna uppfattades som en reell tillslutning av ppenheten, och inte ens Lars Ahlin gick fri frn kritik: som vi sett kunde han uppfattas som p en gng befallande och svr att lyda. S hur skulle en pragmatiskt ppen roman egentligen konstrueras? Den id om en berttarteknisk styrning av den ppna texten, som ven Gran Palms romanversikt antytt r central ocks i den kritiska genomgng P. O. Enquist 1962 ger i Den hgt betrodde lsaren. Enquist tonar ner nyhetsvrdet av den nya pragmatiska orienteringen och stller tvrtom frgan om grnserna fr lsarens frihet:
Lsaren str nu som alltid i centrum fr det litterra intresset. [---] Lsarens funk- tion som delskapare av diktverket r ju varken ett nytt eller srskilt originellt p- hitt, men just nu verkar intresset fr denna del av konstskapandet ovanligt nymor- nat. Frgan r ju inte om lsaren p ngot stt kan delta i skapandet av verket []. Diskussionen mste glla i vilken grad han kan delta; var grnsen gr fr hans akti- vitet, och varfr grnser mste dras. (s 365)

verkets slutliga utformning, samt och detta r viktigt att frfattaren i intet av fallen slpper sin dominerande roll. Det r han som visar vilket material som skall bearbetas, han freskriver inom vilken ram lsarens aktivitet fr spela. Lsaren knner grnserna, han stlls infr ett problem, infr en uppgift som blir mer lock- ande drfr att en lsning ligger inom mjligheternas grns. Det finns [] en moti- vation. (s 366)

Det viktiga r, kunde vi sga, en rtt balansgng mellan frihet och fakticitet: att lsaren ena sidan stlls fri att frhlla sig till ett nnu formbart material som stller ett problem, men att han andra sidan knner grnserna fr denna frihet s att den ocks konkret stter fram mjligheter till en lsning. Med denna balansgng lyckas alla de tre exempelfrfattarna, enligt Enquist. Men i Ahlins frbnsestetik stter han sig, som vi sett, p den teologiska refensramen; Ahlins ppenhet r drfr inte riktigt hederlig. Fagerbergs spegel tycks dremot motsvara idealet p alla stt genom att i texten dokumentera dess frutsttningar:
Berttaren har ett material i handen som han bearbetar: detta material r lsaren sjlv. Till detta material mste naturligtvis berttaren vara sakkunnig bara i andra hand; den verkliga sakkunskapen besittes av lsaren sjlv, den som det hela hand- lar om. Lsaren har ftt en fixeringsbild i sin hand, eller rttare sagt: en grumlig spegel. Spegeln r dikten, spegeltillverkaren r diktaren. [---] Fagerberg har presenterat sin tes, och han genomfr den ocks konsekvent i sin roman. Han utelmnar slutet, lmnar fallet ppet. Den som skall fixera bilden, fr- ena linjerna till en konturfast bild r lsaren sjlv, Han har alla fakta i mlet, han r domaren. [---] Fr den lsare som kan identifiera sig med huvudpersonen r Hknatt en he- derlig roman, en som r konsekvent. (s 366)

Han examinerar drefter de olika varianter av ppen estetik han ser i samtiden. I tre av dem r lsarens medskapande p olika stt styrt av en berttarinstans Ahlins frbn, Raymond Queneaus bldderbok och Sven Fagerbergs spegel ger modellen. Gemensamt fr dem r att lsaren spelar en viktig roll vid konstverkets slutliga utformning och att frfattarinstansen bevarar sin dominerande roll:
Vi har nu behandlat tre fall, tre mjliga relationer mellan berttare verk l- sare. Den Ahlinska mssan dr lsare och berttare mttes i en frbn fr mnsk- ligheten. Queneaus bldderbok, dr frfattaren hll fram ett till en viss grad bear- betat och finslipat material, men dr lsaren fick ge diktens byggnad den slutliga formen. Den Fagerbergska spegeln, som gav lsarna bilden av sig sjlv projicerad p romanens huvudperson, som lmnade fakta i mlet, men lt lsaren bestmma den slutliga utvecklingen. Dessa tre fall har alla det gemensamt, att lsaren spelar en viktig roll vid konst-

P s vis ges lsaren alla fakta i mlet medan texten sjlv suspenderar omdmet och verlter domen t den andre. Och den domen kan inte avkunnas utan att domaren dmer sig sjlv. Ty genom att stta sig in i fakta frstter han sig i den andres position identifierar sig med huvudpersonen. I Fagerbergs spegel mter Enquist bilden av sig sjlv genom den andre (som i det dokumentariska sammanhanget r texten) och och den andre genom sig sjlv.132 Bilden blir seenderelativistisk och kiastisk och textens funktion
163

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:164

en frbn! Enquist tycks under analysens gng ha assimilerat den Ahlinska estetik han kritiserar.133 Frn en liknande pragmatisk utgngspunkt ifrgastter Leif Nyln i Rondo-samtalet Tv vxlar med Torsten Ekbom 1964 lsmotstndet i formexperimentella romaner som Joyces Finnegans Wake (1939). Det modernistiska exemplet skall varna fr en motsvarande risk i samtidens ppna estetik:134
En aspekt som jag tycker blir rtt viktig d, nr man tolkar de hr nya experimen- ten som ett frsk att ge frfattaren en kad frihet, [] det r att ta ngon sorts hnsyn till lsaren ocks att inte konstruera spel som det r omjligt fr lsaren att spela med i, att inte [] gra ett s komplicerat spel att lsaren helt enkelt inte orkar med, inte fr lust att spela rollerna som finns dr. Det verkar ibland som om den nya romanen skulle kunna leda in i en lsarfientlig tervndsgrnd. Finnegans Wake t.ex. erbjuder ett lsarmotstnd som jag tycker r orimligt. Om man vill kon- struera ett funktionellt konstverk s mste man nd konstruera ett konstverk som det knns lockande fr lsaren att g in i och vara i. Ett slags pragmatism dr man verkligen rknar med lsaren p ett rimligt stt. Lsaren mste ha svngrum, utan att friheten fr den skull behver bli godtycklig eller total. (s 17f)

rar r allts att betrakta som en illokutionrt framsatt yttrandeakt utan kraft en text som bara ltsas vara en diskurs. Den pragmatiska ppenhet han efterlyser r dremot ppen just mot lsaren: Lsaren mste ha svngrum, utan att friheten fr den skull blir godtycklig eller total. Ngon form av styrning mste allts byggas in ocks i den ppna texten bara s blir den lockande; bara s kan han spela med i den. Resonemanget implicerar att den lockande texten stter fram en orienteringspunkt i ngot igenknnligt att texten spelar med en konkret referensram, som lsningen kan orienteras efter. ppenheten mste med andra ord vara riktad, det vill sga intentional. Men en riktad ppenhet frutstter bde ett repertoarestetiskt frhllningsstt och en i texten inbyggd strategi visavi lsarpositionen. Vrde fr ppenheten allts frst inom ramen fr ett socialt spel av frvntningar och frpliktelser.136 Vrdet blir drmed knutet till textens tilltalsfunktion allts till ngot i stil med diskursens illokutionra kraft. Demokratins kultursyn och dialogens diktatur (Nerman, Palm) Det pragmatiska perspektivet var allts grundlggande i den ppna estetiken och medfrde en dialogisk syn p frhllandet frfattare/text/lsare som inbyggt i den skrivna diskursen. Litteraturteoretiskt medfrde dialog-synen allts en grundlggande frndring av sjlva textbegreppet, som miste sin moderna autonomi. Men i den offentliga debatten sammansmlte dialog-begreppet med allmnna och ospecifika ider om ppenhet, jmlikhet, kommunikation och kulturdemokrati.137 Samtidigt anlades ett identifikatoriskt och ibland knslomoralistiskt perspektiv p dialogen, som konkurrerade med det sprkkritiska och anti-expressionistiska perspektivet: begreppet om dialogen som en spnningsfylld relation mellan det olika, med skillnader som sammanhllande kraft det frtunnades till frestllningen om sjlarnas sympati eller till kravet att bli erknd som ett jag.138 I samma ppna anda tenderade begreppet om en oren estetik som spelar med jmlika skillnader att frbindas med
164

Som tidigare Enquist och senare Svedberg hvdar Nyln hr att ppenheten inte har ngot egenvrde; det viktiga r ppenhetens pragmatiska funktion dess uppgift i lsakten. De former av ppenhet han nu ser utbildas i den experimentella modernismens klvatten uppfattar han som problematiska just drfr att de inte rknar med lsaren p ett rimligt stt. Genom att konstruera spel som det r omjligt fr lsaren att spela med i kan de synas konventionskritiska, men vad de ifrgastter r inte den ena eller andra konventionen utan helt enkelt lsaktens grundvillkor: att texten mste vara lockande fr lsaren att g in i och vara i. Vad den totalt ppna texten lockar med r allts ett lfte som inte infrias: den aktiva eller medskapande lsarroll som utlovas sls under spelets gng i bojor.135 Hr r allts inte lngre frga om ngot spel med lskonventioner eller genrefrvntningar, utan om ett svek mot lsaktens grundvillkor. Den typ av experimentell diskurs Nyln kritise-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:165

formlshet och slump; likas kunde visionen om jmlikhet reduceras till krav p likhet, p anpassning efter ett genomsnitt dr frment aristokratiska avvikelser dmdes ut och det banala fick hgre status i ett slags omvnd hierarki.139 Denna ppenhetens moral tenderade allts att frammana fromma frhllningsstt som terskapade det romantisk-modernistiska syndromet om subjektivitet, uttryck, knsla, inlevelse och drmed upplevelsen av isolering i frnimmelsen av bristande kommunikation; av exklusivitet i knslan att inte bli till sitt innersta frstdd. Tillgnad som ideologi kunde allts den dialogiska ppenheten medfra en ny form av ego-centrering oemottaglig fr den Ahlinskt majevtiska anstt Palm och Trotzig diskuterat. Frkunnad som moral kunde den ocks medfra ngsligt kontrollbehov och repression eller ppet frtryck av den som gav ofrutsedda svar i dialogen, tydligast frsts i den offentliga debatten eller p teatern.140 En tidig variant av frskjutningen mot bde expression och repression skymtar redan i Bengt Nermans bildningsideal i den uppmrksammade och p mnga stt djupt sympatiska debattboken Demokratins kultursyn 1962 och dess fljdskrifter.141 Ty bokens resonemang om ppenhet och kulturdemokrati i social gemenskap utgr frn kravet p individens sjlvfrverkligande som expressivt jag. Detta sjlvfrverkligande beskrivs som ett organiskt vxande mot kad sjlvinsikt och knslomognad och tillfr drmed individen anakronistiska drag frn den borgerliga bildningsromanens hjlte; resonemanget rr sig med ett borgerligt individualistiskt, personlighetspsykologiskt och psykoanalytiskt frgat jagbegrepp av p en gng klassiskt-organisk och romantiskt-expressiv typ. Ty vxandet innebr uppodling av den egna upplevelsefrmgan; sjlvinsikt innebr kunskap om det egna knslolivet och knslomognad frmga till knslouttryck (ss 35, 42, 87f, 92f). Upplevelsen och den kultiverade utlevelsen av den egna knslan skall samtidigt utveckla frmgan till inlevelse i den andres psyke, och p denna fregivet

dialogiska inlevelse skall demokratins kultursyn grundas.142 P tvrs mot bokens uttalade mening verkar demokratins kultursyn baserad p en ego-centrerad mnniskobild frbunden med en samhllsvision dr ppenhet och dialog artar sig till sjlvprojektion allts till den sorts illusoriska ppenhet Enquist i Den hgt betrodde lsaren tillskriver Ahlin. Nerman hnvisar sjlv till Ahlin, och aktualiseras i denna frbindelse ocks av Palm; i Jmlikhet i konflikt hvdar Palm rentav Nermans roll som Ahlin-frmedlare fr honom:
Sjlv tror jag att det r Bengt Nermans folkbildningsartiklar i Dagens Nyheter som ftt mig att sent omsider bli varse Ahlins jmlikhetsprogram. Nermans vgran att betrakta mnniskan som ett material att hja och leda mot ett ml r i nra slkt med Ahlins ambition att avlysa hennes representationsvning. (s 811)

Vad en surgd lsart finner i Demokratins kultursyn r ju ocks en jmlikhet i konflikt, men knappast den Ahlinskt majevtiska Palm beskriver eller Enquist synes trffad av den Nermanska diskursens tilltal framtrder som alltigenom moral-pedagogiskt. Hr frkunnas frvisso Krlekens lag men den frkunnas som lag och inte som Evangelium, det vill sga varken majevtiskt-frlossande eller ens srskilt dialogiskt. ven sjlva idn om den dialogiska ppenheten har ett moralistiskt drag dock utan den specifikt Ahlinska anstts-kraft Palm beskrivit, ty vokabulren i Demokratins kultursyn utgrs av idel klassiska honnrsord, utan spelrum fr motsgelse, vilket ocks Palm noterar i sin recension av boken (se citat nedan). S exempelvis i resonemanget om den mogna personligheten som frverkligas genom jagets vxt men ocks kan bli snedvriden; vidare i frestllningen om sprket som uttryck fr jagets kta knslor; i hvdandet av det autentiska, naturliga, ursprungliga och vikten av att mta sig sjlv (etc). Trots att frvisso den andres vrde hvdas, ocks outsiderns (picarons, sklmens, drens), s tycks resonemanget normera en idealmnniska, som avvikaren skall mogna till. Jmlikhetsfrkunnelsen
165

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:166

tillfrs p s vis ett moralistiskt tilltal utan majevtisk kraft. Denna frtckta moralism beskuggar till och med Nermans antimoralistiska sammanfattning av demokratins kultursyn:143
Just frnvaron av moraliserande ger mnniskan mjlighet att komma i ett intima- re frhllande till omvrlden och till andra mnniskor. Accepterandet av jagets to- talitet leder alltid till en fullstndigare upplevelsefrmga: nr mnniskan vgar acceptera varje sin varelses erfarenhet, varje sina sinnens, sin hands, sin sidas sin fots minne, upplevelse och frvntan har hon grunden lagd till en ny verklighets- upptckt och till ett nytt sprk att ska och uttrycka sin upptckt i. Eller omvnt: ju mindre av oss som vi trnger undan, desto primrare inte primitivare blir vr upplevelse. Det r i de primra upplevelserna som grunden lggs fr det vi kallar verklig kultur, verklig bildning och verklig knsla fr demokrati. (s 93)

Palm finner allts i demokratins kultursyn en hgst o-Ahlinsk uppskuvningsmekanism begravd uppskruvade krav (s 468). Boken uppmuntrar, kort sagt, till fromhet.146 Trots de Nermanska resonemangens uttryckligen alter-orienterade syfte synes de p djup-psykologins bakvg terinfra det egocentrerade jagbegrepp som vi sett kritiseras frn kristna utgngspunkter hos exempelvis Ahlin och Trotzig och frn fenomenologiska hos Ulf Linde, Leif Nyln och Lars Gustafsson: det som var grundat p den dubbla idn om en personlig identitet, som kan ppnas och frmedlas till den andre och denne andre har skyldighet att frst. Det moralisk-psykologiska perspektivet fylls ut nr Nerman ett par r senare utvecklar en teori om knslorealism, dr medvetenhet definieras i termer av frmga till att i sprket uttrycka knsloverkligheten. I Om medvetenhet 1964 heter det: Frmgan att sjlvklart koppla uttryck (ord, gester, handlingar) till knslor och knslor till uttryck r vad jag vill kalla medvetenhet. (s 57)147 Medvetenhet bestms som knslomognad; tankegngen r psykoanalytiskt frgad:
Medvetenhet har allts med knslomognad att gra, med min frmga till kon- takt med min knsloverklighet. Men den frmgan str i direkt relation till min frmga till mnskliga kontakter. Att tnka ngon bestmd linje ovanfr vilken n- got r medvetet r omjligt. Mycket av det vi vet med oss och vet om andra ut- trycker vi bst med orden knna och knna igen. Att kunna stta upplevelser p ord kan inte vara det avgrande, bara att man har knslokontakt med sig sjlv, vilket bl.a. betyder att man vet eller har p knn (och rknar med) hur grns- lst omedveten, mtt med gngse mtt, man egentligen r. (s 61)

I tidsenligt konventionskritisk anda betonas hr vikten av att n fram till det primra, det egna, bakom alla masker, roller och frtrngningar. Det psykologistiska perspektivet frammanar en primitivistisk vision av ngot ursprungligt och ofrstrt; och detta stlls nu som villkor fr mottagandet av verklig kultur.144 Men frestllningen om jagets totalitet frutstter ju det sanna, kta eller naturliga som (Aristoteliskt) givet: inte som ursprungligt vrde utan som fr till ngon sorts kulturell egenskap, som det ocks r envars skyldighet att utveckla. Men den vilde eller picaro som framhrdar i sitt naturliga ointresse fr den egna psykologin mste ju stllas utanfr Nermans kulturdemokrati. Hos Nerman finner vi s fall mhnda bttre exempel p den sorts frtckt auktoritra tilltal som den tidige Enquist avlyssnar hos Lars Ahlin. Men Palm avlyssnar det faktiskt ocks hos Nerman. I sin recension Duger det att vara mnniska finner han att Nerman inte bara [r] verdrivet kritisk mot folkbildarna, han normerar ocks ett mnniskoideal som ytterligt f mnniskor kan tnkas leva upp till:145
Det duger inte riktigt att vara mnniska i Bengt Nermans hgn heller. Det duger inte att frtrnga alla sina fula sidor. Det duger inte att vara halvgenuin eller en anpassling. Det duger inte att ha en skymmande ideologi. Det duger inte riktigt att vara osjlvstndig eller att lta sig fostras som vuxen. Det duger knappast ens att vara folkbildare i ABF. Det duger kort sagt inte att vara svensk medborgare 1962. (s 468)

Den sociala kontakten med den andre frutstter ett igenknnande baserat p knsloidentifikation frutsttningen r att man har knslokontakt med sig sjlv. Resonemanget synes teruppliva vad Palm i sin romanversikt 1961 kallade konventionerna i vr tids mnniskoskildring, det vill sga den, enligt Palm, tillrttalagda, frtckt moralistiska mnniskouppfattning som prglats av djuppsykologins vanor och tvng. Det r ocks just den Nermanska
166

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:167

kritiken av det Freudianska begreppet om det omedvetna som gr klart att det inte inte r frga om ett anpassat terbruk av psykoanalytiska konventioner, utan om ett vertagande som radikaliserar repertoaren:
Nr begreppet det omedvetna p allvar frdes in i den offentliga diskussionen, frmst genom Sigmund Freud, uppfattades det omedvetna naturligt som mot- satsen till det medvetna. [---] Att bli medveten kom fr mnga att betyda att bli intellektuellt medveten om ngot, psykoanalys att kunna ge sin plga ord genom att ge namn t symtomet. Man blev frisk nr man kunde diagnosticera sin plga. Nu vet varje praktiserande analytiker [] att det inte alls hjlper att bli medve- ten i denna mening. [---] Att ge sin plga ord betyder emellertid ocks ngon- ting annat. Det r ju vad en frfattare gr, frn bok till bok. Och han ger plgan ord genom att ge uttryck fr den. Analysanden och diktaren tycks mig ha satt sig samma uppgift fre: att exakt, med ordens hjlp, teruppleva hela serien av de knslor som r knutna till speciella mnskliga relationer, knslor som har varit nr- varande i en under hela ens liv och som fortfarande r nrvarande. Att bli medve- ten betyder d att exakt kunna uttrycka knsloupplevelser, var de n finns i mig och hur de n knns. (s 59f)

som ett motvilligt inlgg i diskussionen om den ppna konsten:148 debatter anvnder vrt vanliga beskrivningssprk dr vrlden tenderar att bli statisk, dess sammanhang och relationer mekaniska och stndpunkter renodlas p ett ofruktbart stt Mot min vilja hamnar jag i en diskussion av motsatser som jag vgrar acceptera. (s 51) Detta beskrivningssprk uppfattar vi, enligt Nerman, ocks felaktigt som vr egentliga identitet. Diktens uppgift r drfr att upprtta knslan och ska ett nytt knslosprk som kan uttrycka privata och unika knslor. Det skandet innebr allts att uppska vr egen psykiska verklighet:
Det som just nu frefaller mig vara den vsentliga handlingen r drfr att frska upprtta sprklig frbindelse med vra egna privata upplevelseskikt, med vr egen psykiska verklighet, och att drigenom ge sig t den subjektiva, unika upplevelsen fr att se vad som kan uppst ur den. Det gller, tycker jag, att ska ett nytt kns- losprk, ett inifrnsprk, som efterhand kan frvandla ocks beskrivningssprket. (s 51f)

Hos Nerman betonas allts det omedvetna och begret eller driften knslan nnu starkare n i den klassiska psykoanalysen, samtidigt som diktens karaktr av subjektiv knslofrmedling och jaguttryck betonas nnu starkare n i den etablerade modernismens expressionistiska gren. Skillnaden till exempelvis Leif Nylns, Lars Gustafssons eller Mats G. Bengtssons fenomenologiska och sprkkritiska frhllande till svl psykoanalytisk som expressionistisk tradition r allts betydande. Att ngonting 60-talistiskt nd har tillfrts ocks den psykoanalytiska vokabulren markerar kanske formuleringen Det r inte frga om att minnas hur det var, utan om att med minnets hjlp uppleva det som r, knslans verklighet. (s 60). Hr finns ansatsen till en deskriptiv orientering mot knslans fenomen (i stllet fr den psykologiska knsloupplevelsen) som mjligen skulle kunna beskrivas som fenomenologisk. Men Nermans huvudintresse gller nog nd det psykologiska jaget, och hans konventionskritik riktas oftare mot vad han kallar beskrivningssprket. Artikeln En ny identitet frn 1964 presenteras

Nerman betonar visserligen att skandets funktion inte r intvnd utan r social det gller att knslomssigt etablera kontakt med vr egen sociala verklighet; att upptcka sig sjlv i sin relation till andra, dvs. att p allvar upptcka andra. (s 52); det r inte heller frga om att gra rent hus med beskrivningssprket utan att uppn frihet till det (ib).Men det befriade beskrivningssprket bottnar i en privatpsykologisk process, som det r diktens egentliga rende att artikulera, ty det yttersta mlet r att utplna grnsen mellan liv och konst :
Det viktiga med den skrivna dikten blir inte lngre att den r konst utan att den r till som artikulation av knslor och att den fungerar. Men drmed utplnas en grns jag vill bli av med, den mellan liv och konst. (s 53)

Nr Nerman frkunnar gemenskapens och alteritetens vrden r det nd denna privata och unika knsloverklighet som r hans huvudintresse, och d inte som medel utan som yttersta ml, ty det r den han stndigt frkunnar.

167

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:168

Den grundlggande ego-centrerade tankegngen om individens sjlvfrverkligande snarast frstrks s sent som 1968, i Nermans frklaring till Demokratins kultursyn i BLM-essn En frga om att se, till och med vad gller det bildningsromantiska idealet (s 106). Det existens-psykologiska perspektivet har dr frskjutits mot ett existens-fenomenologiskt och sprkkritiskt (ss 102f, 103f, 105), dr Duets roll markeras (ss 104, 105f), men hela tiden med fokus i den fromt krvande frestllningen om ett skapande subjekt, som arbetar p att g tillbaka i sin egen tid och ta kontakt med naiva och asociala skikt i sig sjlv fr att med deras hjlp skapa nya meningsrelationer (s 107).Hans begrepp om en dialogisk ppenhet tenderar drmed att syfta en typ av sjlvbeknnelse som verkar svrt att frena med den rrelse bort frn det egna jaget och jagbegreppet som andra 60-talister syftade med samma begrepp. Men spren frn exempelvis Ulf Lindes identifikatoriska Ahlin-tolkning med inlevelse och igenknnande p programmet r fullt tydliga trots att dessa bda ppenhetens apostlar uppfattades som radikalt tskilda i samtiden.149 Hos Nerman blandas d alter-orienterade och ego-centrerade frhllningsstt p ett stt som inte liknar det kiastiska vxelspel vi tidigare sett hos andra 60-talskritiker. Men ocks denna orena blandning r tidtypisk det tidstypiska r spnningen mellan tendenser som renodlas och sammanfltas om vartannat.150 Det r nr den ppna medvetna och engagerade knslodialogen frkunnas som lag i stllet fr nd som det Nermanska tilltalet och demokratins kultursyn fr det repressiva och ibland nstan dmande drag, som kunde irritera Nermans samtida. * Ett ofrtckt moralistiskt tilltal erbjuder den ideologisering av ppenheten som fljer i vnsterradikaliseringens spr. I den offentliga retoriken tenderar ju mot slutet av 60-talet ppenhetens klicher om medvetenhet och engagemang att frskjutas mot socialistisk ver-

tygelse, rtt klasstndpunkt och proletr solidaritet och humanistiska individualister och demokrater av Nermans sort kunde med hjlp av Herbert Marcuse dmas fr repressiv tolerans.151 I detta hgst sekulariserade engagemang finns ocks ett pfallande moralistiskt fromt, nrmast frireligist frkunnande drag, som Gran Palm sjlv bde vnsterradikal och kristet belastad i intervjun Kultur och solidaritet 1968 frklarar som uttryck fr ett slags nyandlighet som svarar mot djupt liggande behov av sjlvfrlsning, men nu aktualiserats bde genom sekulariseringen och ideologiseringen av kulturklimatet:152
Jag tror att mnga mnniskor som i dag tillhr vnstern i Sverige eller dras till den knner en otillfredsstlldhet ver att s f allmnmnskliga frgor berrs. Jag menar att det hela tiden rr sig om ideologiska och ekonomiska resonemang. Man vill efterlysa marxistiska analyser av krleken och frhllandet till dden, den en- skilde i frhllande till kollektivet osv. och verhuvudtaget ett berikande av debat- ten frn olika hll, socialpsykologiskt, religist, filosofiskt, biologiskt. Jag kan tnka mig en religionssociologisk analys av den nya vnstern som tar fasta p sdana fe- nomen som att vissa grips av ett starkt behov att offra sig fr en id eller kliva ut ur sin personlighet fr att n en plats i gruppen, cellen, kollektivet, dvs. ngot alldeles missriktat, eftersom pongen r att man ska g in i kollektivet med hela sin person- lighet eller f den frverkligad frst dr. Jag tror att kristendomen fortfarande spe- lar en mycket stor roll i Sverige, underjordiskt; man kan mrka det p flera feno- men, t.ex. rebellrrelsen [i KFML och Clart]. Det asketiska idealet r ju starkt om- fattat av vnstern i Sverige, och man knner igen samma fenomen inom frikyrklig- heten, som tidigare arbetade med ungefr samma metoder som vnstergrupper- na, flygblad och aktioner p gatan och diskussioner osv. Man kan ocks minnas de teologiska strider som har funnits i kyrkan mellan ortodoxa och moderata. De or- todoxa finns ju inom vnstern och fungerar ofta jesuitiskt p samma stt. (s 685)

Palm jmfr allts den politiskt-ideologiska asketismen och sektbildningen med lagfromma tendenser i kristen tradition och gr det med hnvisning till kristendomens nnu underjordiskt starka stllning i det sekulariserade Sverige. Han pminner ocks om den moralistiska offermentalitet som driver den frikyrkligt prglade delen av den svenska frfattarkren till ett slags inlevande stllfretrdarskap av annan typ n exempelvis den Ahlinska frbnsestetiken lanserat vid decenniets brjan:
168

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:169

Alla som r kristet uppfostrade kan man misstnka fr sdana biavsikter, att offra sig P. O. Enquist jag knner igen det s vl, han har frikyrklig uppvxt, bara att komma p idn att svlta en vecka fr att leva sig in i balternas situation, det kn- de jag igen. Behov av spkning och sdana saker. Det r ju att ha litet orent mjl i psen s att sga, men s lnge det orena mjlet driver ut en s tnker tminstone inte jag beskrma mig. Det r ju lustigt med moralismen fr vrigt: den har jag an- klagats fr just frn litterrt hll vldigt lnge, men p vnsterkanten tycker flera att jag snarast r fr litet moralistisk, fr slapp och borgerligt kndisaktig. (s 688f)

Mnga av 60-talets kritiker och frfattare var emellertid som Palm sjlva uppmrksamma p denna egendomliga rundgng eller omkastning i ppenhetens och alteritetens hllning och kritiserade vad de uppfattade som avarter. Men de fortsatte ocks att utveckla det pragmatiska synsttets konsekvenser fr synen p texten som social yttrandehandling och diskurs som gerundivum, hndelse, tilltal, gest eller adress. Det r nu denna repertoarbetingade tillgnelsepotentialitet den nya ppna och orena 60-talsromanen vill utforska och frtydliga men ocks demonstrera och experimentera med i en ny textrealism. Till den ndan konstrueras den nya texten till part i en lshndelse med en inbyggd frdrjning, dr, som vi sett, inte minst spelet med litterra konventioner och etablerade genrefrvntningar fyller en viktig pragmatisk funktion. Tekniken desautomatiserar lsakten, och i lyckade fall kan d tilltalet kan gra sig frnimbart i pauser och luckor, mellan ord, rader, klicher och frhastad meningstillskrift frutsatt en spelbar lsarroll. Noter till kapitel 4

169

snart nog ocks som en ny trend, som snarare demonstrerade problemet n lste det.

Kapitel 5. Repertoarestetik, kritik och litteratur

Trendbildning och samtidsknsla: diskrepans kritik/litteratur? (Liedman, Gustafsson) Litteraturkritiken r inte litteraturen; och ven om personsambandet p 1960-talet blev nog s intimt, s var dubbelrollen kritiker/frfattare kluven i tv ganska olika verksamheter och tankeformer. Intresset fr teori och experiment liksom fr breddning av repertoaren och nya medier gav i kulturpressen upphov till resonemang och analyser, program och manifest, men i romanerna gick det frsts lite annorlunda till. Dr utprvades principerna (redan innan de ftt namn och upphjts till principer), och det medfrde variationer och avvikelser och alternativ som inte alltid uppmrksammades i kritik och debatt. Ty hur konventionskritiskt medveten och engagerad kritikern n var, s var ju rollen, som alltid, understlld bde offentlighetens krav p vktare och marknadens, mediernas och medvetandeindustrins behov av entrepenrer; och dessa delvis kolliderande normer omvandlades till starkt trendknsliga synkonventioner fr den enskilde kritikerns lsart. Inte heller frfattarkritikern stod fri, utan kunde ibland sjlv komma i konflikt med sin andra roll eller habitus, som naturligtvis var anpassad efter sitt flt.1 Denna litteraturkritiska trendbildning skymde allts de litterra texternas ibland delvis annorlunda synkonventioner inte minst deras manipulation med trenderna i olika former av vad Genette kallar litterra regimer: en manipulation som i sin tur kunde bli trendbildande om den rkade passa in i ngot i en eller annan mening kapitalstarkt flt. Om denna diskrepans var frfattarkritikerna ibland ocks sjlva smrtsamt medvetna; mot slutet av 60talet kom insikten ocks till ideologikritiskt och politiskt uttryck tydligast i Gran Palms Indoktrineringen i Sverige 1968 men

Trendbildningens problem sammanfattade Sven Eric Liedman fyndigt i formeln Samtidsknslan. I hans BLM-ess med den titeln 1964 beskrivs diskrepansen mellan kritik och litteratur som en av samtidsknslans fljder:2
I skolbckerna str det att litteraturhistorien och alla andra utlggningar om litte- raturen r underordnade litteraturen sjlv. Nr man fljer den s kallade kulturde- batten kan man ibland gripas av tvivel om att det alltid frhller sig s. tskilliga dikter och romaner, som produceras s snart en ny riktning proklameras, tycks frmst ha uppgiften att illustrera programtankar och nutidstankar och att upp- muntra till nya diskussioner p kultursidorna. [---] Hur det nu m vara med dessa frsk, s tror jag att den samtidsknsla som kommer fram i litteraturen inte blir riktigt utbytbar mot den som yttrar sig p andra hll, helt enkelt drfr att litterra texter anvnds annorlunda. Variabler fr samtiden [---] har ett annat vrde i romanerna n i TV-intervjuer eller medicinska och socialpolitiska tidskrifter. Vi uppskattar dem inte fr att de r sanna eller san- nolika [] utan fr att de ger ett nytt, kanske svindlande stt att betrakta vr tid p. Frsk att utbyta dem mot atomldern eller den demokratiska eran! Eller tnk er politikerna, fr att inte tala om sociologerna, anvnda dem i sina utlgg- ningar! Men litteraturkritikern kan inte utan vidare upprepa de litterra symbolerna. Gr han det, heter det att han talar i tungor. Han mste fr att bli begriplig kommunicera samtidsvyerna i den litteratur han skriver om med samtiden sdan den gr att vga och mta i forskningar, sdan den speglas i fraser och floskler, s- dan den obestmt flyter omkring i det allmnna medvetandet. Kanske br han till och med grva litet i frutsttningarna fr att han och alla andra skall tala om en tid, ett samhlle. (s 533)

Liedman efterlyser allts en litteraturkritik, som inte bara speglar och uttrycker samtidsknslan utan ocks undersker och ifrgastter den i de litterra texterna sjlva. Han pminner om att litteraturens inriktning och formsprk r andra n kritikens br vara det men att det just drfr r kritikerns uppgift att med sina avvikande redskap introducera litteraturens samtidsknsla, inte bekrfta den litterra offentlighetens egna trender.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:171

Nr redaktren, kritikern och frfattaren Lars Gustafsson diskuterar samma problem i BLM-kommentaren Den moderna pessimismen 1964, skiljer han mellan den snabba debatten kring litteraturen i den kritiska offentligheten och den lngsamma debatten i litteraturen:3
Det lter sig sgas att sextiotalets litterra debatt betonar kommunikationspro- blemen mer n livshllningarna, men bara om man bortser frn att det alltid finns tv debatter, en snabb och en lngsam. Den snabba debatten utspelas, schema- tiskt uttryckt, kring litteraturen, den lngsamma i den. I de plgsamma frgorna r den senare nstan alltid mycket olik den frra. nd r det anmrkningsvrt att problematiken kan spela en till synes s obetyd- lig roll som den gr i den snabba: den kritiska, moraliska och polemiska debat- ten. Det r inte bara frgan om pessimismen []. Det gller ocks sjlva bilden av mnniskan, den eviga frgan om hennes moraliska utvecklingsduglighet, villkoren fr ett mjligt liv. (s 644f)

ett svar p dessa frgor, och som jag ser det r det ocks narraktigt. I stllet fr svar ligger det nrmare till hands att tala om ett val av en arbetshy- potes, en fiktion om mnniskan. Det r, om ni s vill, en avdramatisering av hela problematiken, fr nr man avstr frn att betrakta frgan som en som kan besva- ras frlorar ocks de tillmnade svaren sin frmga att upptrda med totalitetsan- sprk. [---] Det r en skillnad p relativism och relativism. Det finns en som r som skygglappar; att tro sig lst frn hela uppgiften, och det finns en som inser att det plgsamma i frgan r kvar fast alla svaren r borta, och frblir srbar. (s 645)

Gustafsson demonstrerar hr, ngot paradoxalt, kommunikationsproblemet med utgngspunkt frn den nya ppna estetikens intresse fr just kommunikationsproblem och en ny pragmatisk orientering. Hans pong r att de viktiga, plgsamma frgor, som den experimentella litteraturens egentliga rende gller, aldrig kommer upp till ytan i den snabba debatten, inte drfr att de r inaktuella utan just drfr att de r eviga och drfr faller utanfr trenderna. I litteraturen utprvas nya tekniker fr att gestalta dessa eviga livsproblem och existentiella villkor fr en ny publik i en ny tid, men kritikerna uppmrksammar bara de nya teknikerna och mjligheten att starta kulturdebatter kring dem. Men drmed urholkas inte bara det litterra experimentets innebrd utan ven mjligheten till meningsfull diskussion av den. Men den livsfrga Gustafsson drjer vid rkar nu vara aktuell ocks p kultursidorna; det gller frhllandet mellan trolshet och pessimism:
Det r till frgor av denna typ ideologier brukar innehlla svar. Ett visst inslag av empirism, ett inte besviket utan hoppfullt avvisande av ideologiernas generella och totala ansprk hr kanske nd till det vsentliga i detta decenniums svenska id- historia. Ifrn en sdan utgngspunkt knns det fljaktligen narraktigt att tala om

Hr r Gustafssons pong att frgor om svl trolshet som pessimism behandlas annorlunda i litteraturen n i debatten kring litteraturen: i den lngsamma debatten bearbetas problemen utan inriktning p lsningar i frlsande ideologier, medan kulturdebatten aktualiserar frgan med sikte p att snabbt bli frdig med den. Men det betyder att problemen i litteraturen fr en ganska annan innebrd. Det litterra perspektivet p den plgsamma frgan kan synas relativistiskt. Men det r en synvilla: Det r en skillnad p relativism och relativism. en som knner problemets olslighet, och en annan som skyggar fr det. Den snabba och den lngsamma debatten i samma mne handlar drfr inte om samma sak. Tankegngen utvecklas nr Gustafsson ret 1968 i BLMkommentaren Konkretismen in memoriam diskuterar diskrepansen mellan text och offentlig reception, nu ocks i anslutning till publikens frvntningshorisont:4
I en mening bestr litteraturen vid en viss tidpunkt i ett sprkomrdes historia av vad som skrivs och publiceras, det r sant. Men i en annan mening bestr den av den bild som de intresserade men inte sjlva aktiva gr sig av den. Det finns en allmn uppfattning om hur litteraturen ser ut i sextiotalets Sverige som inte sam- manfaller annat n delvis med den bild som kritiker och frlagslektrer gr sig. Fr den stora publiken r litteraturen ett mycket mindre tidsbestmt fenomen n fr de litterra specialisterna, ja, man skulle kunna sga att den stora publiken har ett mycket konkretare frhllande till den litterra traditionen n de som rtteli- gen borde ha det, specialisterna. [---] Fr publiken existerar nstan alla uttrycksstt p en gng och r lika aktuella. Fr publikens aktualitetsbegrepp bygger p ett lngsammare tidsschema n kritikens. [---] Vid sidan av denna tidlshet [i den enskildes litteraturupplevelse], som lter fem- tio rs stilar blandas med varandra som om ingenting hade skilt dem t, uppvisar

171

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:172

debutantnumrens material [i BLM] r frn r ocks den rakt motsatta egenskapen. P ytan av materialet flyter dagens moderiktningar fram och frsvinner s snabbt, trolst och lynnigt att man kan anvnda det som ett slags litterr konjunkturbaro- meter, men bara fr de allra tillflligaste och flyktigaste fenomenen. 1965 ingick en god mngd konkret poesi i ttakilosbunten. 1966 hade redaktio- nen att ta stllning till skert tv kilo konkret poesi. 1967 hade tillstrmningen re- dan minskat markant. r 1968 har konkreta dikter, med ngot litet enstaka undan- tag lyst med sin frnvaro! Det ser allts ut som om konkretismen vore dd. Det torde knappast frvna den som fljt dagens litterra debatt. [---] Intressant r det dremot att studera den subtila vxelverkan mellan kritik och frfattare som dljer sig bakom ett flyktigt tidsfenomen av detta slag. Just i detta extrema fall r situationen uppenbart s komplicerad att man frgar sig om det till sist r genom kritiken eller genom frfattarna som denna litteratur har existerat. Mjligheten att skriva detta slags poesi lter sig inte skiljas frn mj- ligheten att skriva om den. Mot detta egendomligt slutna och i sin slutenhet lngt ofrn oskna etnografiska spel kan man sedan kontrastera generositeten, ppenheten i publikens, den riktiga publikens litterra vrld dr i en mening Levertin och Gran Sonnevi r samtidiga och lika antagbara alternativ. (ss 163-165)

inte skiljas frn mjligheten att skriva om den. Och den teorins livskraft bestms av den snabba debattens villkor. Publiken dremot den enligt Gustafsson riktiga publiken lever i den lngsamma debattens litterra vrld av formsprk och traditioner med stndig aktualitet: Fr publikens aktualitetsbegrepp bygger p ett lngsammare tidsschema n kritikens. Men det r ocks en ppen och oren vrld Fr publiken existerar nstan alla uttrycksstt p en gng och r lika aktuella.; dr kan femtio rs stilar blandas med varandra som om ingenting hade skilt dem t, och Levertin och Gran Sonnevi r samtidiga och lika antagbara alternativ. Gustafssons resonemang r naturligtvist i en mening konservativt eller nostalgiskt, ty den riktiga publik han tnker sig hade kanske redan 1968 upphrt att existera. Men den skillnad han gr mellan teoretiska trender, litterr praktik och lsarroller aktualiserar en skillnad mellan vad vi kallat repertoarestetik och repertoardiktning. Den distinktionen r tnkvrd, nr vi nu, rustade med 60talistisk litteraturteori, nalkas repertoarestetikens litterra iscensttning som hypertextuell regim. Vi skall d nrma oss litteraturen just via spnningen till kritiken, och det i dess mest tillspetsade fas: strmkantringens r och 68-rrelsen. 5.1. En politisk utgngspunkt: strmkantringens r och 68- rrelsen Avgrnsningar Vad jag har att sga om den litterra diskussionen under strmkantringens och 68-rrelsens r hller sig inom underskningens speciella ram och r p intet stt ngot frsk till total utvrdering. Det r allts fortfarande frhllandet mellan tankeform och repertoarestetik som skall intressera, och framfr allt hur resonemangen om litteraturens egenart frdes. Sociologiska och kultursociologiska problem som avser samhllsutveckling och allmnkulturell offentlighet har drfr lmnats t sidan, liksom ven de politiska sakfrgorna.5
172

Vad Gustafsson hr angriper r egentligen inte konkretismen, utan den trendbildning kritiken p en gng institutionaliserar och offrar sig fr, nr den gr sin massmediala plikt att underhlla den snabba debatten genom att lansera nyheter. Drvid kommer den att driva fram litteraturformer tillkomna enkom fr kritikerinstitutionen, utan frankring i den lngsamma debatten och lekmannalsarens mer traditionellt litterra referensram. De nya lsargrupper tidsfenomen som konkretismen kan vinna r enligt Gustafsson lika flyktiga som tidsfenomenet sjlvt, ty litteraturens bestnd frutstter i hans gon en bestende repertoar en tidls tradition av konkreta frestllningar och knda formsprk som ocks den konventionskritiska texten har att ta spjrn mot. Konkretismen var, tycks Gustafsson mena, en teori om en text som aldrig hann skrivas: den kunde inte skrivas drfr att den frutsatte en flyktig repertoar. Den konkreta text som faktiskt skrevs blev drfr abstrakt och inte heller lsbar annat n med std av en teori som det var kritikens uppgift att framstlla: Mjligheten att skriva detta slags poesi lter sig

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:173

Det finns inte heller anledning att anstlla polariserande jmfrelser mellan det tidiga och det sena 60-talets kritik, eftersom de ideologiska frskjutningar jag funnit inte markerar ngot brott vare sig vad tankeformen eller repertoarestetiken betrffar.6 Den estetiska diskussionen vidarefrs frn samma utgngspunkter, ven om politiska stllningstaganden blandas in i debatten och mnga bde kritiker och frfattare knner sig ideologiskt trngda debatten om Delblancs Nattresa och Transtrmers Klanger och spr ger exempel p bde ideologiserande och litterariserande attityder.7 De stllningstaganden som hr skall intressera r allts inte de politiska utan de estetiska, och vi skall hr utg frn att den distinktionen faktiskt kan gras.
5.1.1. Det massmediala 60-talet och kritikens sjlvfrstelse

Karl Erik Lagerlf och Strmkantringens r: ett 70-talsperspektiv Formeln strmkantringens r tergr p en bokversikt av Karl Erik Lagerlf frn 1969 betitlad Frihet och fngenskap i svensk litteratur 1965-67. 1975 utgavs texten p nytt, bearbetad och utvidgad som titeless i boken Strmkantringens r och andra esser om den nya litteraturen. Formeln tillhr allts 70-talet, liksom den kritiska sammanfattningen. Inledningspassagerna r dock likalydande (snr som p en struken upprepning):8
Pltsligt var sommaren full av lik. Det gjorde vra kroppar verkligare. Vid mitten av 60-talet blev svenskarna medvetna om Vietnam-kriget. [---] 1967 var en ny ideologisk polarisering ett faktum. Termer som demokrati, liberalism och marxism fick en delvis ny innebrd. Vietnam-kriget skt snder ett konventionellt strategitnkande. [---] ver hela fltet intrdde en politisering av frgestllningarna, p tidningarnas kul- tursidor, i de litterra tidskrifterna, inom teatern, filmen och sknlitteraturen. Tendenslitteratur, tendensfilm, tendensteater lnge negativt frgade begrepp blev sjlvklara freteelser. (s 95 resp 9)

lisering av opinionslget som debatten medfrde. I den tidiga essn vergr den politiska betraktelsen s smningom till en utfrlig och engagerad versikt av den nya litteraturen 1965-67, framfr allt prosan: Gran Palm, Sven Delblanc, P. O. Enquist, Birgitta Trotzig, P. O. Sundman, Erik Beckman, Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Kjell Sundberg, Lars Gyllensten. Lagerlf beskriver hur engagemanget integreras i den fenomenologiska och interaktionistiska inriktning han redan tidigare presenterat i Samtal med 60-talister tankeformen gller allts n, men har tillfrts strukturalism och marxism och en nnu bredare motivisk och tematisk repertoar. En del av dessa kommentarer str kvar ocks i versionen frn 1975, men nu har ocks senare frfattare har tillkommit. Det alter-orienterade huvudspret r detsamma: frihet och fngenskap i olika formella och tematiska variationer, som alla vittnar om samma frsk att bryta med en egocentrisk, personlighetscentrerad livsuppfattning (s 18). Lagerlf uppehller sig mycket vid det experimentella, filosofiska och reflekterande draget i denna litteratur, men betonar att det var s texterna faktiskt sg ut och att urvalet dessutom speglar samtidsreceptionen: Jag har ocks hllit mig till de bcker som vid denna tid ansgs betydelsefulla, och det r snarare deras utseende n mitt fria val som bestmt abstraktionsnivn. (s 28) Men han frundras samtidigt ver det egendomliga frhllandet att denna litteratur inte svarar mot den ideologiska polariseringen i det allmnna kulturklimatet. Den tilltagande radikaliseringen avsatte inte ngra tydliga spr i romanen i form av direkt samhllsskildring:
Hur det n r med detta, s krver en sak ytterligare belysning. Det r det egen- domliga frhllandet att vi mitt i den livliga samhllsdebatt som frdes under des- sa r och som leddes av just frfattarna [] inte fick ngra verkligt betydande ro- maner som p ett mera direkt stt skildrade vrt samhlle. (s 28)

Lagerlf beskriver allts ett nytt kulturklimat i termer av en ny ideologisk polarisering och ett nytt aktivitiskt vnsterengagemang. Drivkraften ser han i reaktionerna p Vietnamkriget och den radika-

Vad Lagerlf speciellt saknar r realismen, vars formsprk han finner vara det mest naturliga och effektiva fr en ideologiskt engagerad litteratur: Den realistiska formen r en vertalande form, verklighetssuggestionen r ett av dess bsta verkningsmedel. (s 33) Ty
173

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:174

all realism r ideologisk, enligt Lagerlf, drfr att den bottnar i en vrldsbild, och all ideologisk litteratur blir realistisk just drfr att frkunnar en vrldsbild: Man gr realism utifrn en bestmd ideologi. (s 37). Realismen r allts ingen spegel fr verkligheten, utan ett redskap att objektivera ett engagemang i samhllet (s 32), att demonstrera en uppfattning genom att bertta, och s har den enligt Lagerlf ocks alltid anvnts (s 33). Frnvaron av en realistisk litteratur ser han drfr som symptom p bristande ideologiskt engagemang, typiskt fr det i huvudsak trolsa och ideologikritiska 60-talet. Och nr dokumentarismen, rapportprosan och beknnelsen blev genrebildande mot 60-talets slut, s markerar det bara ett halvhjrtat och hemlst engagemang, som s att sga nnu inte var moget fr den ideologiskt avklarnade estetiska form som bara en litterr realism kan frse med. Frst med 70-talet kom den mognaden, enligt Lagerlf:
Att vi idag i Sverige har ftt en realistisk trend, det r bara den naturliga fljden av ett nytt och starkare samhllsengagemang, en situation vari de intellektuella i alla folklager vet vad de vill. (s 33)

ren) och den repertoarestetiska orienteringen. Men vad han menar r nog att det r frst nu detta ftt fullt genomslag i litteraturen: frst nu har det lmnat experimentstadiet. Och tecknet p det r frsts det realistiska helhetsintrycket: inte bara ett vlbekant stoff utan ocks en vlbekant vrld, tminstone till en del, och drutver en frut obekant vrld som man nu r frdig att frkunna. Fr nu vet man hur vrlden ser ut, och man har en ideologi att frgstta den med, som ger en pragmatisk sanning:
Den r en modell som gr skeendet i vrlden begripligt, avlsbart. Det r en frga om en pragmatisk sanning, som samtidigt r en moralisk uppfordran. Mnniskor frtrycks via etablerade strukturer som mste brytas upp och ersttas av andra. (s 37)

Och ven om man samtidigt vet att analysen r provisorisk, s fyller den funktionen av handlingsinstrument och politisk appell i den ptvingade vanmaktens situation: den stter fram en moralisk uppfordran till kamp fr en mjlig vrld, som man vet r bttre n den givna; och denna visshet handlar utan att stta sig sjlv i frga. P 60-talet visste man inte; d ville man veta vad vetande var, och i det frgandet blev det gamla nytt och det vlbekanta frmmande i ett stndigt utbyte mellan medvetande och vrld; d var det den analysen man ville kommunicera. Dock inte som frdig bild utan som erfarenhet av en omvandling, en erfarenhet som kunde frlsa nya synkonventioner, som det ju hette. Men ocks det frgandet var pragmatiskt: man ville ge instrument fr byggandet av en egen bild, frdvg till en egen position, underlag fr ett eget stllningstagande inte till en given lsning, utan till ett nnu inte frdigformulerat problem. Och det problemet var brnnande: medvetenhet och engagemang. Och det r det problemet som finner sin formulering i romanen under strmkantringens r, mdosamt och under mycken vnda, bakom de massmediala stllningskrigens ideologiska kulisser. Det r nu medvetenhet och engagemang brjar luta t ideologi och poli174

Realismen r allts den nya trenden, och den bedmningen delade han med mnga. Men enligt Lagerlf r det inte lngre frga om en ren realism, tvrtom: vi fr en mngd nya former, dr realismen r ett viktigt inslag, kursiverar han, en realism som ocks inbegriper fabulerande och fantastiska element Den r en praktisk och oren realism, som ingr i skiftande blandformer. (s 33) Den har, tycks det, lrt en hel del av 1960-talets roman, faktiskt ocks den frn strmkantringens r; konstigt vore vl annat. Men vilken r d skillnaden? Lagerlf skriver:
Det viktiga fr den nya realismen r inte realismen sjlv utan kommunikationen av en analys som knns angelgen. Om man vill kommunicera mste man skriva nra lsaren, arbeta med en vrld som lsaren har en chans att g in i, och som tminstone delvis r honom vlbekant. (s 33f)

Skillnaden mtte ligga i sjlva likheten, fr vad Lagerlf betonar r ju bde det pragmatiska perspektivet (kommunikation, nra lsa-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:175

tik. Och det r hr Lagerlf ser en diskrepans mellan kulturell offentlighet och litteratur i det slutande 60-talet: den ideologiska strmkantringen mot en klar stndpunkt gller inte litteraturen; den frblir reflekterande, experimentell och existentiell, prglad av filosofisk skepsis, som drmed enligt Lagerlf bekrftar en svl politisk som estetisk hemlshet.9 Lagerlfs iakttagelser r viktiga, eftersom de belyser hur starkt medvetenhetskravet var, och hur effektivt det stngde vgen fr frdiga ideologiska lsningar p engagemangets vnda. Med sin slutkommentar till den nya realismen visar han ocks hur starkt kravet var nnu p 70-talet, tminstone fr honom sjlv: Den realistiska romanen r utomordentligt vl gnad att skapa en medvetenhet som idag r viktigare n filosofisk skepsis. Men formuleringen visar ocks hur medvetenhetskravet nu kommit att sammanfalla med engagemangskravet och drmed ftt nytt innehll. Begreppet medvetenhet har genomgtt en betydelsefrskjutning dr det kommit att identifieras med ideologisk medvetenhet i betydelsen politiskt stllningstagande.10 Den ideologiskt medvetne r enligt detta synstt engagerad inom ramen fr en bestmd ideologi och fr drmed ocks en handlingsstrategi till sknks. Han befrias frn medvetenhetskravet sdant det stlldes under strmkantringens r: kravet att vlja medvetet. Den ideologiskt medvetne har redan valt, medvetet eller ej, men under strmkantringens r frelg vljandets situation. Och i den situationen suspenderades handlingen tillflligt fr kravet p besinning, eftertanke och reflexion. Lagerlf antyder att den reflexionen prglades av filosofisk skepsis, men vad han faktiskt beskrivit r vl snarare ett personligt engagemang inte i det egna jagets gta, men i den politiska handlingens moraliska problem; det var ju det romanerna handlade om. Med 68-rrelsen hade i s fall den situationen vervunnits; i stllet infann sig valets gonblick, d spnningarna utlstes i ett vldigt sprng mot den ena eller andra handlingspositionen, och sprngets rrelse fngas upp av de dokumentaristiska hybriderna i litteraturen (s 31). Men nr 70-

talets Lagerlf blickar tillbaka har sprnget tagit mark och valets gonblick r frbi. Syndafallet r ett faktum, friheten frbrukad, positionerna intagna men det r d livet brjar p nytt. Herkules har lmnat skiljovgen, och det r bara i dikten han str kvar vid vgkorset, I thet han alts gr vti tankar, och hgste bekymber.11 Men han gr det p konstnrligt uppdrag, som emblem fr fngenskapen i friheten. Man kan knappast tnka sig en mer realistisk framstllning av den erfarenhet Lagerlf kallar strmkantringens r. Den aktivistiska strmkantringen och 68-rrelsen var inte litteraturen och knappast heller hela kritiken. Men det betyder inte att det litterra engagemanget var svagare eller ytligare, som Lagerlf antyder. Det var tvrtom: de imperialistiska strvanden som USAs agerande i Vietnam och Latinamerika vittnade om franledde redan i medierna jmfrelser med 30- och 40-talens fascism och nazism och aktualiserade drigenom ocks den politiska massrrelsens problem och den ideologiska fromhetens politiska risker fr en auktoritr utveckling. Detta historiska perspektiv medfrde en frhjd medvetenhet om vr vsterlndska skuld, som ocks skapade vaksamhet infr nya totalitra tendenser i den egna fromheten. Det nya engagemanget yttrar sig i litteraturen drfr mindre i ideologisk frkunnelse n i engagerad reflexion ver det politiska stllningstagandet och den fromma handlingen som ett eget problem, inte bara existentiellt och medmnskligt, utan ocks politiskt. Men nr Lagerlf gr sin kommentar till det slutande 60-talets litteratur r det problemet uppenbart verspelat. Lagerlfs kommentarer till strmkantringens r och 68-rrelsen reflekterar allts nrmast det pgende 70-talet, som redan under resans gng ansgs medfra en renssans fr realismen och ett mer folkligt engagemang.12 Denna typ av receptionshistorisk infrgning r ofrnkomlig och ingenting att beskrma sig ver om man vill undvika att falla i grt ver sitt egen de som historieskrivare. verraskande r snarare hur mycket i hans beskrivning av strm175

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:176

kantringens r som nd fortfarande tycks st sig. Viktigare i vrt sammanhang r d att sjlva rubrikformeln strmkantringens r inte r 60-talets den tillhr 70-talet, men kom allts att stta en receptionshistorisk trend, dr hela 60-talet avlses som en frberedelsetid fr den kommande periodens mogna eller naiva realism (eller hur man nu sg det) och i det allmnna medvetandet s smningom helt identifieras med 68-rrelsen. Den trenden blev mytbildande, och sjlva myten har nu ocks brjat uppmrksammas samtidigt som detta decennietnkande framstr som alltmer problematiskt, och redan p 60-talet kallades decenniepsykosen.13 Myternas 60-tal och kritikens sjlvkritik Myternas 60-tal r den trffande rubriken p introduktionsavsnittet till Tomas Forsers och Per Arne Tjders 60-talsavsnitt i Medielderns litteratur 1950-1985 i Den svenska litteraturen:
Sextiotalet eller 68-rrelsen fick tidigt symbolvrde och sedermera mytens sug- gestionskraft. Bilden av 1960-talet som vnsterengagemangets och den ideologiskt bestmda litteraturens tid skapades frst av de vnsterradikala opinionsbildarna sjlva. Den har sedan levt vidare, och det verkar nnu vara viktigt fr unga frfatta- re och kritiker att ta stllning till vad som kallats strmkantringens r (s 76f)

Forser/Tjder betonar ju, som vi redan sett kontinuiteten under perioden, ven om deras offentlighetshistoriska perspektiv ocks frtydligar det allmnkulturella politiska klimatskifte Lagerlf talat om och sker dess spr i litteraturen (se ovan kap 2.1). Men i litteraturen fanns mnga spr, och hr r vi p spaning efter ett annat. Vad d repertoarestetiken betrffar ger materialet fga belgg fr det mytomspunna kvalitativa sprng som strmkantringens r skulle ha medfrt, och det frmenta brottet brjar numera allts ifrgasttas ven frn andra utgngspunkter.14 Vad man kan iaktta i litteraturen r en ytterligare tillvxt och omfunktionering av repertoaren, dock utan att ngot sprngartat omslag i den litterra inriktningen kan frmrkas. Denna situation bekrftas ocks av den litterra kritiken, naturligt nog, eftersom

mnga ledande kritiker ju ocks var frfattare och personsambandet mellan de bda yrkesgrupperna ven i vrigt var intimt. Drtill medfrde ifrgasttandet av litteraturbegreppet och upplsningen av genregrnserna att skillnaden mellan litteratur och kritik ytterligare relativerades, en scenfrndring som speglas inte minst i romanens vidgning mot journalistiska genrer.15 Men den begreppsliga frskjutningen startade redan vid 50-talets slut; det som hnder mot 60talets slut r att ven sjlva litterariteten och den estetiska praktiken ifrgastts, men nu inte frn ett ppet eller kulturdemokratiskt perspektiv utan frn ett ideologikritiskt och politiskt. I debatten om den ppna konsten hade kravet p litteraturbegreppets vidgning stllts; det krav som den vnsterradikala kritiken nu stller gller litteraritetens avskaffande som estetisk praktik: den litterra praktik som gller skall understllas det politiska engagemanget.16 Det betyder att den tidiga konventionskritikens flytande position vid sidan av alla system nu formerar sig kring en bestmd marginalposition, inom ett samhllskritiskt system orienterat mot marxism eller socialism i vidare mening. Samtidigt brs den nya politiska orienteringen av samma interaktionistiska tankeform som tidigare och frgas av delvis samma kunskapsfilosofiska problematik. I strmkantringens r tenderar allts ppenhet mot slutenhet, men frgan om hur processen skall beskrivas och tolkas r likafullt nnu oavgjord. Outrett r ven p vilken niv i den litterra institutionen som processen gt rum. I historieskrivningen ver 60-talet dras ofta kulturdebatt och litterra texter ver en kam, som rdde det full verensstmmelse mellan normer, teorier och program ena sidan och litterr praktik den andra, och ofta r det d frestllningar om den skallade 68-rrelsen som styr perspektivet. P basis av denna sammanblandning har i den kritiska vrderingen decenniets frskjutningar ena sidan uppfattats som en degeneration dr det tidiga 60-talets konstnrliga och intellektuella vitalitet frtvinar; andra sidan som en expansion, dr konst och moral ntligen ingr ett lyckligt ktenskap. Linjerna i det senare 60-talets kritiska offent176

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:177

lighet r dock oklara och ger en motsgande bild av bde litteraturen och kritikens egen sjlvfrstelse.17 Motsgelserna i samtidsbilden tyder emellertid p att det snarare r i denna offentlighet och inte i litteraturen som strmkantringens r infaller eller rttare bokstavligen: iscenstts. Det r dr litteraturhistorieskrivningen ver decenniet tar sin brjan, och d inte primrt i dialog med de litterra texterna sjlva utan som ett drama fr sig i offentligheten. Redan i Hem till ideologierna i BLM 1966 beskriver Sven Eric Liedman radikaliseringen som en frndrad lsart snarare n ett frndrat skrivstt:18
Romaner och dikter kan inte bra p manifesta ideologier. Har de ver huvud n- got ideologiskt innehll, s r det latent. Ofta r det svrt, om inte ogrligt att en- tydigt bestmma detta innehll. Det viktigaste som under de senaste ren hnt med litteraturen har, ideologiskt sett, inte hnt i litteraturen sjlv utan i dess bakgrund, i dess milj, i dess frut- sttningar. (Det r drfr bakgrundsteckningen r det viktigaste i denna ess.) Mil- jfrndringen har tills vidare pverkat sttet att skriva romaner och dikter mindre n sttet att lsa dem. Frfattarna har inte pverkats s mycket i sitt frfattarskap som i sina andra offentliga sysselsttningar. Och mnga som kanske annars hade skrivit romaner och dikter skriver nu ideologiska artiklar. (s 584)

nstan ingenting om litteraturens roll eller dess publik. [---] Sociologen som skall underska en tids estetiska och ideologiska liv utstts fr tre risker fr felsyn, som frvrnger diskussionen redan d den ger rum: vertydlighetsfaktorn. Den som vill hvda vissa ider renodlar dem och verser i tydlighetens namn med vad som motsger honom. Den som knner sig skriva ut- ifrn en polemisk situation frutstter ett motstnd som deformerar sakligheten i vad han sger. Nyhetsvrdesfaktorn. Massmedias horeri med det uppseendevckande, det ovntade, det nya och oregelbundna, kort sagt dess journalism hindrar en kultur- kommentar byggd p gemenskap och isolerar bde konstnren och hans publik. Bilden som verlmnas till framtiden r tagen i en starkt skev spegel. Konformistfaktorn. Nr frlag och massmedia etablerat en ny grupp s att den har en doft av gonblicket nu, av gemenskap och ltthet eller av ett nytt allvar, s uppstr i dess mitt en virvel, som suger till sig alltfler goda mn och kvinnor fr vil- ka samhrigheten och delaktigheten r viktigare n vad som franleder den. Snart uppstr i virvelns mitt en trngsel dr de sist ankomna har den hgsta observansen och de frsta alltmer gr in i en motrrelse ut mot gruppens periferi, dr de p en gng finner sin ensamhet och sin mognad. (s 20f)

Det beryktade politiska brottet i 60-talets mitt skulle i s fall snarare ha sin utgngspunkt i kritikerkrens problematiska sjlvfrstelse och drmed sammanhngande problematiska frhllande till litteraturen, medan motsvarande problem hos frfattarna, som Lagerlf visade, kom till uttryck i ett intensifierat skande efter adekvata litterra lsningar. Brottet avtecknar sig d frmst som ett tmligen begrnsat receptionshistoriskt fenomen. Lars Olof Franzn formulerar problemet med viss bitterhet d han i BLM:s frsta 70talsnummer under rubriken Utanfr 60-talet blickar tillbaka p manipulationen av sin egen roll:
Decennier, grupper ger bara en tillfllig och subjektiv bild av det som r nu. De manipuleras fram. Genom tiden frs ider i lnga dyningar och korta vgor. Strmmar genomskr deras diagonal. Decennierna vattrar ytan. Litterra decenni- er r sociologiska fenomen, som sger ngot om frhoppningar, manipulationer, marknadsfring,idografi, kulturcentralisering, massmedias betydelse osv. men

Franzn fokuserar allts trendbildningen i den litterra offentligheten i termer av vertydlighetsfaktorn, Nyhetsvrdesfaktorn, Konformistfaktorn, och beskriver den marginalisering av avvikare den medfr. Har han rtt br problemet kanske ocks snarare beskrivas med utgngspunkt frn den allmnkulturella samhllsdebatten n frn den teoretiskt orienterade litteraturkritik, som vi i det fregende sett prov p. Leif Nylns motsvarande sjlvuppgrelse tar dremot fasta p samhllsekonomins avgrande betydelse och beskriver i Skulden till sextitalet sin 60-talsroll som producerad av och fr varumarknaden:19
Men det verkliga sextitalet har naturligtvis utspelats i ekonomin det gller fr mej som fr alla andra. Min uppgift har bl.a. varit att bidra till att dlja eller dra bort uppmrksamheten frn detta grundlggande faktum och ven om jag inte har lyckats frvilla s vrst mnga andra s har jag i alla fall grundlurat mej sjlv. Vad som nu sker r ett lngsamt och motvilligt uppvaknande, som via en kande ideologisk-politisk-ekonomisk medvetenhet till sist ocks trffar min egen situa- tion, beskriver den i termer av pengar och makt. Inte fr att just den skulle vara speciellt viktig, men det r bara genom att fatta min situation som jag verhuvud- taget kan skaffa mej fast mark under ftterna, f en realistisk utgngspunkt. (s 25)

Frskjutningen av honnrsorden och ambivalenserna i debatten

177

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:178

Den allmnpolitiska debatt Nyln aktualiserar skall vi allts inte frdjupa oss i hr, lika lite som de underliggande samhlleliga orsakerna till politiseringen av kulturklimatet. Av visst intresse fr den sena repertoarestetiken och dess sprkkritiska inriktning r emellertid den betydelsefrskjutning som decenniets allmnpolitiska honnrsord genomgick i denna nya massmediedebatt. Honnrsorden r allts till viss del desamma som tidigare (frihet, demokrati, medvetenhet, engagemang etc), men betydelsefrskjutningen framgr inte minst av de nya klicher som tillfrdes (ekonomisk frihet, borgerlig demokrati, medvetandegra, progressiv).20 Hos Lagerlf har vi ju ocks kunnat se frskjutningen frn medvetenhet till ideologisk medvetenhet och drifrn till politiskt stllningstagande fr en viss politik. Betydelsefrskjutningen av honnrsorden kan fljas i spret av den s kallade trolshetsdebatten, som massmedialt sett kulminerade 1966.21 Dr stts frmst begreppen om medvetenhet och engagemang p spel, och frskjutningen fortskrider d i en dubbel process, dr avideologisering och dogmbildning samverkar. Frskjutningarna kan idmssigt beskrivas i termer av de teoretiska frutsttningar vi tidigare sett Gran Palm och Karl Erik Lagerlf operera med: att den tidiga ppna konstsynens teoretiska bas i fenomenologi och situationism, symbolisk interaktionism och rollsociologi breddades med semiotik, strukturalism och marxism. I det sammanhanget avtecknar sig avideologiseringen som en aspekt av den kunskapsfilosofiska och vrdeteoretiska relativism som vaskades fram ur de situationistiska och strukturalistiska teoribildningarna. Effekten blev att honnrsorden slutligen tmdes p allt intellektuellt och moraliskt innehll i en process dr trolsheten till sist frvandlas till latent (ver-)ideologi. Denna osynliga ideologisering av negativiteten slr om till manifest omvnd dogmbildning under inflytande av ideologikritik och marxism, dr samma begrepp frvandlas till ideologiskt specificerade tekniska termer med anknytning till olika former av

vnsterpolitisk sekterism, av en ibland svrmiskt-religis typ vi i en fregende sektion sett Gran Palm beskriva.# Den allmnna vnsterradikaliseringen aktualiserade d ven kritikens ideologiska funktion som del i den borgerliga offentligheten och drev slunda fram en sjlvransakande attityd, delvis analog med den som redan i decenniets brjan prglade litteraturen. Vad den professionella kritikerkren betrffar kan d en frdjupad reflexion ver det kritiska uppdraget noteras, som mot slutet av decenniet ocks tycks medfra en frndrad, ehuru kluven sjlvfrstelse. Det krav som i sak stlldes frn vnsterhll var att ven kritiken borde tillgna sig socialistiska synkonventioner.22 Men just drfr att de ideologiska angreppen drabbade kritikens (och fr den delen ven litteraturens!) grundlggande villkor som institution, iscensattes denna sjlvprvning ocks frn en frsvarsposition, dr uppgiften blev att komma till rtta med de borgerliga synkonventioner som definierade sjlva kritikerrollen. Vad som vanns i sjlvprvningen var dock inte nya synkonventioner, utan tvrtom medvetenhet om de redan givna: att den professionelle kritikerns socioekonomiska position i den litterra offentligheten frhindrar en djupgende tillgnelse av ett revolutionrt eller proletrt perspektiv. En borgerlig intellektuell kan med andra ord aldrig rkna med att inta rtt klasstndpunkt.23 Som obotlig individualist kan han rentav f anpassningsproblem hos sina egna. Lars Olof Franzns beskrivning av sin ofrmga till grupptillhrighet i Utanfr 60talet r talande:
60-talet har jag ingen del i, det r bara en del av mitt liv. Min kritiska roll har varit juvenil. Intellektuellt konservativ, politisk reformist och emotionellt varken mer el- ler mindre n en borgerlig anarkist s missade jag praktiskt taget varenda nyhet under decenniet. Det r inte koketteri, det gr mig generad. Jag fann nyenkelheten enfaldig, konkretismen hotfull, Bengt Nerman banal, G- ran Palm trubbig, Lars Norn snaskig och Gran Sonnevi tunn. Den ppna konsten fann jag defaitistisk och lrde frst lngsamt av den nya vnstern, blockerad av dess inslag av puritanism, skrmd av ytan av moralisk och intellektuell rigiditet. Jag har inte tillhrt ngon grupp. (s 21)

178

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:179

Notabelt r att utanfrskapet hr tycks glla Franzns frhllande till hela 60-talet, men vi kan ju ocks se att han i skrivande stund anlgger ett vnsterperspektiv p sig sjlv som trglrd, blockerad av en individualism han just d rimligen uppfattar som borgerlig. Med denna typ av sjlvfrstelse fljde i bsta fall en klarsynt besinning, inte bara p kritikens samhlleliga grnser, utan ven p litteraturens relativa autonomi. Serisa frsk gjordes att analysera hur de litterra produktionsmedlen iscenstter samspelet mellan ideologi och estetik, och de var inte f Nylns sjlvprvning i det fregende gav en antydan om inriktningen. Men ibland avtecknade sig kritikerns nya sjlvfrstelse som en ny typ av argsint oskerhet om bde den egna rollen och litteraturens funktion. Som recensent blev han d ett slags ngestbitare ambivalent och motsgelsefylld, ofta utan blick fr textuella egenarter vid sidan av de ideologiska polariseringar decorum freskrivit.24 Och s hamnade den radikala kritiken ofta nog ven p kollisionskurs med litteraturens specifikt litterra frnyelse. Mot dessa tendenser reagerar bland annat Bjrn Hkanson den enligt Karl Erik Lagerlfs Strmkantringens r frommaste av dem alla (s 10). Hkanson var ju en av de recensenter som 1966 kritiserat Transtrmers Klanger och spr fr att legitimera en passiv betraktande attityd till omvrlden.25 Men han uttrycker samtidigt sin reservationslsa beundran fr samma dikt (s 161f) och kritiserar ett r senare i stllet den nya engagerade trendbildningen fr att frsumma litteraturens speciella uppgifter i denna politiserade situation. I en artikel i Hufvudstadsbladet 1967 beskriver Hkanson den uppriktigt engagerade frfattarens dilemma, nr han finner sig ka snlskjuts p ett engagerat opinionslge dr han fr spela nktergalens roll som en annan romantisk poet:26
Till en viss grad frhller det sig s att den frfattare som ofta anspelar p vackra, angenma, positivt laddade ting och hndelser i verkligheten ker snlskjuts p verkligheten. Han erstter ett originellt seende eller ett bjudande sprk med an- spelningar p sdant som alla redan uppskattar. [---]

Ocks ett ord som Vietnam r i dessa dagar inom en ganska stor krets mnniskor ett rosenord, ett nktergalsord. [---] Denna medvind, denna positiva frhandsin- stllning, frvandlar frfattarens engagemangsproblem till ett privatmoraliskt di- lemma. Han vet att mnga tycker som han, att mnga vill hra sina vrderingar formulerade, och han knner att Vietnamfrgan upptar honom s hftigt, att den skjuter undan alla andra. Kanske blir han i den situationen uppriktigt lycklig []. Men det finns ocks en annan mjlighet: att han brjar knna ett ckel p frhand ver den uppskattning som han vet att han kommer att mta, alldeles som han skulle knna det infr den uppskattning han skulle mta i helt andra kretsar om han skrev melodiskt, mjukt och trnande om rosor och nktergalar.

Men Hkanson vill kunna lta illa i ronen om nu den opportuna saken skulle krva det:
Men nu r saken den att han inte bara vill sprida vrderingarna, han vill dessutom visa hur sammansatta de r, han vill ge ett brett och nyanserat bde intellektuellt och knslomssigt svar p hela den situation som r anledningen till hans och hans meningsfrnders vrderingar. Men om detta, om omgivningarna, om nyansering- arna r det ingen som talar.

Hkansons lsning ligger emellertid inte i att ropa hgre eller argare utan i en skrpt estetisk beredskap inriktad p att uppfinna sprk som tvingar fram stt att se, som upplyser och verraskar ven dem som trodde sig ha sett allt:
Det privatmoraliska dilemmat fr allts sin lsning i skrpt estetisk beredskap! Det gller att uppfinna sprk som tvingar fram stt att se, som upplyser och ver- raskar ven dem som trodde sig ha sett allt. [---] Detta arbete r ett arbete i total ensamhet; fr alla andra n frfattaren sjlv ter det sig frmodligen som ett utslag av verklassbetonad frfining. Men fr honom r det begynnelsen och nden: att ge sig sjlv en uppgift och utfra den s hngivet och krleksfullt som mjligt i och genom sprket.

Ngon estetisk sknskrift r det allts inte frga om. Uppgiften r att utveckla de konstnrliga redskapen s att de kan gra politisk tjnst just s som bara konsten kan. Men vgarna r mnga:
Fantasteriet, lekfullheten, de psykologiska portrttstudierna och sprkexperimen- ten r lika viktiga som Vietnamdikten, tminstone s lnge den vnsterradikala opinionen r s vaken och aktiv som nu. Dremot tror jag att ocks de fantastiska och sprkexperimenterande frfattarna mste bli samhllsengagerade, som pri- vatmn, om de inte redan r det. Ju mer kommersialiserat samhllet blir, ju fler utomlitterra faktorer som fr inflytande ver konst och litteratur, desto viktigare

179

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:180

r det att frfattaren noga stter sig in i det sociala spel dr han r en bricka. En- dast d kan han hoppas p att han trots att han r s beroende av sin omgivning inte skall behva bli ett hjlplst offer fr den.

Den ppna och orena estetik Hkanson hr faktiskt frkunnar krvde ett slags humoristisk distans till det egna engagemanget som motverkades av bde det fromma opinionslget och massmedias mer hedniska hunger efter politiska offerriter med bloddrypande polemik och rentvttade stndpunkter. Detta medfrde en konstlad polarisering ven fr litteraturkritikens del, som kunde manifesteras bde som som konservativ frstockelse och opportun salongsradikalism med inkonsekvenser i det litterra omdmet som resultat. Typiskt r att klagomlen p den samtida litteraturens frfall under det senare 60-talet riktades mot bde frasradikalt politiserande och reaktionrt pastischerande tendenser (ibland frn en och samma kritiker).27 Dylika ambivalenser i den samtida 60-talsbilden frsvrar en entydig beskrivning. I senare historieskrivning avlses ena sidan en regressionsprocess dr konventionskritik blev ideologikritik och slutligen ny ideologi; medvetenhet blev ideologisk vertygelse och slutligen endimensionellt klassmedvetande; engagemang blev klasstndpunkt och sekteristiskt eller partipolitiskt handlande; analogt blev existentiellt eller socialt tilltal socialistisk frkunnelse och jmlikhet blev klassolidaritet. Likas kunde oren estetik tendera mot anti-borgerlig estetik och marxistisk renlrighet: Det var kulturvnstern som frimicklarrrelse, kan det numera heta i kritiken av 68-rrelsen.28 andra sidan avlses en expansionsprocess, som ven kan stdja sig p den historieskrivning som dokumenteras i det sena 60-talets egna manifest: d uppfattas 68-rrelsen som en reaktion mot det tidiga decenniets borgerliga kulturradikalism och brist p socialt ansvar.29 Den senare modellens komparationer vidarefrs och varieras, nr 80-talets kritikerreaktioner mot en frment amoralisk postmodernism manifesteras i en uppvrdering av det sena 60-talets ideolo-

giskt och moraliskt prglade medvetenhet och engagemang som i nskningen och minnet d ocks frbinds med en s att sga pre-post-modernistiskt realistisk gestaltning i litteraturen.30 Politisk och litterr aktivism: nyhetens tradition n en gng Den skallade 68-rrelsen frambringade emellertid mycket mer n litteratur, ja kanske rentav allt annat n litteratur. Som kulturrrelse syftade den ytterst till att riva skrankan mellan liv och konst (som Forser & Tjder ppekar), och inriktades drfr mer p aktion och manifestation, p kollektiv agitation och demonstration n p privat skrivande. Den medfrde med andra ord ett slags politisering av happeningkulturen p gator och torg; och i den kontexten kunde svl Vietnam-demonstrationer som Stockholmsstudenternas krhusockupation 1968 och LKAB-arbetarnas gruvstrejk 1969-70 uppfattas som en typ av totala handlingar, dr ven skrankan mellan estetik och politik upphvs.31 Det var i denna spektakulra egenskap som 68-rrelsen uppmrksammades i massmedia och ven satte spr i tidens konstdebatt, dr frgan om litteraturens engagemang lika ofta aktualiserade frgan om litteraturens dd. Men samma sak kunde ocks beskrivas som ett slags estetisering av livet. Men litteraturen som en ordets konst, inriktad p produktionen av verbala artefakter och sekundra sprk den dog frsts inte alls. Den faktiskt skrivna litteraturen utvecklade i stllet de litterra produktionsmedlen med det politiska engagemanget som ytterligare produktivkraft.32 Varken den teoretiska kritiken eller den litterra dokumentationen ver decenniet tyder p att strmkantringens r inledde en tradition av politisk (anti-)litteratur. Frfattare som Folke Isaksson, Sara Lidman och Gran Palm slutade visserligen fr en tid skriva sknlitteratur traditionell mening och skte sig till journalistiska och dokumentra litteraturformer. Men den tendensen var varken ny eller anti-litterr, allra minst som det litterra 60-talet ju genom Manifest-striden hade inletts med en engagemangsdebatt, samtidigt som exempelvis Jan Myrdals och Per Wstbergs dokumen180

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:181

tra resereportage gavs ut. Och nr det sena 60-talets radikala frfattare gjorde sammalunda hade de den litterra repertoaren i bagaget: gamla retoriska former och mimetiska tekniker prvades p det erfarenhetsmaterial och den situtation som avtecknade sig med det nya engagemangets synkonventioner som vi har kunnat se i exempelvis Gran Palms utlggning av sina litterra frehavanden i sitt politiska frfattarskap.33 Gran Printz-Phlsons analys under resans gng i Frtroendekrisen 1970 tycks mig i sammanhanget bestickande.34 Han hvdar frankt att den programmatiska aktivism som hrde med till 68rrelsen r en utlpare av den litterra modernismen. I kombinationen av spontanitet, experimentalism, anti-intellektualism och motvilja mot att acceptera frdigsydda program (ss 183f, 188191) ser han nnu en variant p temat nyhetens tradition:
Vad det framfr allt gller r att inse att den nya vnstern r ett barn av den kul- turella avantgardismen och som sdant beroende av nyhetens tradition. Det kan skert hvdas [] att den kulturella avantgardismen r en dd freteelse som be- rvats varje ideologiskt innehll eller polemisk kraft. Moderrelser avlser var- andra i allt snabbare takt: grdagens stora namn glms fr dagens hjltar. [---] I det kapitalistiska vsterlandet finns det en sorts nyhetsbehov, en originalitetsdrift [] Detta pverkar ocks det officiella sprket som stndigt mste frnyas: viet- namiseringsmodellen i stllet fr pacificeringsmodellen, medan fakta frblir de samma. I den kommunistiska propagandan finns det i stllet en motsatt tendens: en nstan rituell upprepning av identiska fraser som kan verka lika beklmmande. Detta frefaller vara en nstan exakt beskrivning p de faror som lurar p den nya vnstern: antingen att fngas i moderrelsernas virvel eller att lsas fast i en upp- repningsritual. Man kan nska fr detta rtionde att den mtte kunna styra mellan dessa alternativ, och framfr allt bryta med denna nyhetens tradition fr att i stllet skapa en ny tradition, en p en gng kontinuerlig och kritisk debatt som kan fra den till ett mera fruktbart frhllande till sina vrdefulla taktiska och strate- giska erfarenheter, frbi opportunism, aktivitetsmystik och ofrnuft. Endast s kan den vervinna den barnsjukdom som Lenin s skarpsynt analyserade i sin tids vnsterrrelser. (s 198f)

spontaniteten som drivkraft i en politisk rrelse som Lenin p sin tid levererade i Radikalismen kommunismens barnsjukdom: att politik kvver organiserat handlande och en organiserad ledning; och s menar ven Printz-Phlson (s 189). Han finner ocks att denna spontanitet samtidigt r imitativ, det vill sga sprids som en serie upprepningaktioner frn en tndande gnista (s 190). Den aktivistiska spontaniteten r drfr ofrenlig med den medvetenhet som deltagarna gr ansprk p (s 189). Samtidigt finner Printz-Phlson att just denna dubbelhet frenar den politiska aktivismen med den litterra avantgardismen, dr en programmatisk spontanism r inbyggd:
I den europeiska modernismens historia r spontanismen som program alltid av- hngig av en mekanisk metod, som t. ex. automatismen i surrealismen, vilken i sin tur alltid frutstter en fristende teori, i detta fallet psykoanalysens ervring av det undermedvetna. Det r tydligt att Lenins argument mot spontanismen inte kan avfrdas utan vidare som ett frstucket frsvar fr autoritra organisationer och hierarkier. (s 191)

Hr r att mrka att Printz-Phlsons kritik av 68-rrelsens aktivististiska tendenser leveras frn en vnsterposition, som i bokstavlig mening kan kallas Leninistisk. Utgngspunkten r den kritik av

Det begrepp om en politisk frtrupp som Lenin utarbetar relaterar Printz-Phlson sedan till Renato Poggiolis version av avantgardets teori och diskuterar den kulturella avantgardismens antitetiska frhllande till masskulturen. Ehuru antiborgerlig till sin sjlvfrstelse spelar den nd borgerligheten i hnderna p samma stt som frborgerligandet av proletariatet: i bda fallen gynnas den proletarisering av kulturen som innebr att konsten frvandlas till vara och industriprodukt (s 193). Via Poggioli terknyter Printz-Phlson till huvudtrden i Solen i spegeln frn 1958: bde den politiska och litterra avantgardismen r symptom p en alienation frn traditionen, som i sin tur ocks skapar sin egen alieneringstradition, den nyhetens tradition, som avantgardismen alltid byggt p (s 194). Denna tanke fltas nu samman med bde Lenins och Herbert Marcuses kritik av spontaniteten, men i motsats till den senare ser Printz-Phlson inte heller idn om en motkultur som vare sig politiskt eller estetiskt fruktbar. Med std av Marx hvdar han tvrtom motkulturens karaktr av grogrund fr Lumpenprolatariat, allts
181

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:182

det trasproletariat, som Marx och Engels i Kommunistiska manifestet frnknner varje politisk potential. I botten p alla avantgardistiska strvanden igenknner Printz-Phlson allts den originalitetsdrift han alltid sett som ett svl konstnrligt som mnskligt hot. Hotet r dubbelsidigt: antingen att fngas i moderrelsernas virvel eller att lsas fast i en upprepningsritual (s 198). Printz-Phlsons repertoarestetiska och pragmatiska grundhllning str allts fast, men vi ser ocks att den anrikas och frdjupats i processen av frskjutningar sedan 1958. Hans hllning betecknar allts en kontinuitet som inte r statisk, och jag uppfattar den som p en gng idealtypisk och representativ fr den vitala understrmmen i det litterra 60-talet.
5.1.2. Engagemangsdebatt och hypertextualitet: tv litterra perspektiv i strmkantringens r

Detta gller frsts lngt ifrn alla kritiker eller ens alla inlgg i debatten om Sonnevis dikt; mnga, kanske de flesta professionella kritiker, frblir estetiska expressionister eller omvnds till frkunnande moralister. Det r drfr kanske avsljande ven fr kritikens karaktr att de ur vr synpunkt relevanta inlggen kommer frn kritiker som i ovanligt hg grad r frfattare frfattare vars egenart drtill prglas av inriktningen p repertoardiktning och hypertextualitet. Det gller BLM-redaktren Lars Gustafssons ledarkommentar till svl debatten som Sonnevis dikt. Den kommentaren vidarefr i sin tur synpunkter som i sjlva pressdebatten anfrts av Bengt Emil Johnson. ven hans inlgg skall allts intressera hr. Bengt-Emil Johnson Bengt Emil Johnson nrmar sig Sonnevis text under rubriken Om en politisk dikt , dr de laddade honnrsorden allts citeras.36 Den rubriken speglar en motsvarande frmmandegring i Johnsons metod. I stllet fr att parafrasera diktens politiska budskap fokuserar han hur dikten arbetar litterrt med ett politiskt material och drigenom iscenstter ett dubbelreflekterande bortom parafrasens grns:
Dikten handlar inte s mycket om kriget, inte s mycket om Vietnam som om Lund; och kriget r inte s mycket ett motiv som ett material, anvnt fr att gestalta ett subjektivt knslokomplex. I sista hand r materialet inte Kriget drborta, utan ut- sagorna om kriget, utsagorna som trffar oss: hr. Dikten heter Om kriget i Viet- nam r jag ensam om att uppfatta den titeln som tvetydig, dubbelbottnad? (s 119)

Gran Sonnevis Vietnam-dikt Sledes arbetar ven det senare 60-talets radikala frfattare litterrt. P den litterra adaptationen av det politiska materialet var ocks en del av den teoretiska kritiken uppmrksam. Knsligast r den frsts under den tidiga strmkantringens r, d grunderna fr den egna verksamheten lggs under luppen, samtidigt som Sveriges frsta till politisk utnmnda dikt publiceras i BLM: Gran Sonnevis beryktade Om kriget i Vietnam frn 1965.35 Dikten utlste ocks en engagemangsdebatt som tydligare n tidigare exemplar i genren fokuserade frhllandet mellan ideologi, politik och litteratur. Eftersom dikten r hllen i den torra, nyenkelt episka stil, som ven ligger montaget och den dokumentaristiska romanen nra, s blir debatten indirekt belysande fr repertoardiktningens stllning i den litterra offentligheten. Ur vr synpunkt srskilt belysande r ett par inlgg som ven skdliggr hur kritikens bearbetning av sin sjlvfrstelse kan aktivera ett nytt intresse fr hur (inte bara den politiska) textens litteraritet avtecknar sig via nya hypertextuella tekniker.

Johnson ppekar att dikten till stor del arbetar med lnade sprk och via klicher, citat och dokumentfrmedlade data. Denna teknik bygger p benmnandets besvrjelsefunktion (s 118), men gestaltar drigenom ocks en sprklig och fenomenologisk problematik: hur vi i vr kontext tillgnar oss benmningarna, informationsfldet hur utsagorna om kriget [] trffar oss: hr. Genom den tekniken frtydligas ven en outsagd del av diktens tematik: att vr kunskap om kriget i Vietnam likaledes baseras p lnade erfarenheter och vittnesbrd och drfr varken kan grunda den omedelbara inle182

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:183

velse som gr engagemanget spontant eller rttfrdigar slutgiltiga benmningar:

Det som i dikten sgs om kriget r inte bara utsagor av poeten sjlv, utan ocks andrahandsuppgifter; Jag hr i radio p TV sg vi en av dem beskrev. De oli- ka fraserna frn olika sammanhang (t.ex. frn de bda krigfrande sidorna) fram- str som helheter med vissa, speciella betydelser det politiska sprkets egna speciella betydelsefixeringar och betydelseglidningar (betyder inte t.ex. ordet ag- gression ngot speciellt nr det, som i dikten, redovisas som citat ur en av USA publicerad vitbok?). Dikten kar oskerheten om och skrper samtidigt uppmrk- samheten p sjlva sprket, fraserna, betydelserna vad r t.ex. USA:s vidriga krig? Ett frfattarens eget rop MOT VLDET [] eller en klich []? (s 118)

Dikten frmedlar en knsla av maktlshet och utanfrstende javisst. Men inte bara en maktlshet infr kriget, vldet, infr det stora politiska skeendet, utan ocks en oskerhet infr sprket som anvnds fr att beskriva och inringa dessa freteelser. Vart gr den egna rsten nr den anvnder andras sprk, andras fra- ser? Jag tror som Lars-Olof Franzn att det r seende som behvs, men jag tror ocks det r viktigt att detta seende r riktat ven mot sprket. Inte minst dr tror jag det r mjligt att frvandla ocks utanfrstendet till en styrka.(s 118)

Med denna teknik frvandlas ocks sjlva faktamaterialet till litterra metaforer med uppgift att frtydliga hur denna typ av pastischering bygger vr begreppsvrld, vr verklighetsuppfattning och vrt politiska engagemang. Sonnevi arbetar allts i hgsta grad litterrt, och Johnson ptalar hur han ocks gr bruk av klicher ur en delvis mycket lderdomlig litterr repertoar:
P samma stt intrder en oskerhet och en flertydighet nr Sonnevi anvnder metaforer (de dda r siffror, som vilar, virvlar/ som kristaller, i vinden ver fl- ten). Dda och snflingor en inte alldeles obekant konstellation i den metafy- siska poesin. r det frga om en nyuppfinning eller ett medvetet anvndande av en klich, metaforik, som fr en del av sin betydelse just genom att lta sig igen- knnas som metaforik och varvas med torra, exakta upplysningar (Hittills berk- nas 2 millioner ha dtt i VIETNAM)? (s 119)

Johnson lyfter allts fram hur dikten bygger samman stoff ur en repertoar av annat sprkligt och litterrt material, s att texten som verk frvandlas till repertoardikt och hypertext. Genom att synliggra verklighetsbildens sammansttning av sdana apokryfiska attrapper, avsljar dikten hur vr verklighetsuppfattning snarare r hinnan mellan oss och vrlden n en mimetisk bild av verkligheten i sig. Klichernas karaktr av artefakter frtydligar allts hur en omrklig blindhet byggs in i sjlva rationaliteten i konstruktionen av de begreppsliga frutsttningarna fr de intellektuella procedurer varigenom vr visshet och vertygelse skall kunna erfaras som ordning och ljus. Och hur just klicherna ger ordningen avtecknar sig nr den politiskt engagerade dikten avlses hypertextuellt och litterrt: som bricolage av sprkliga rester ordnat till oroande palimpsest. Diktens fr Johnson djupaste politiska tematik gller d i sak det problem som sprkets egen karaktr av repertoarestetisk hypertext aktualiserar: Vart gr den egna rsten nr den anvnder andras sprk, andras fraser? Med den lsart han valt framtrder texten bde som socialt eko, konstfull artefakt och nytt uppfordrande tilltal. Fr honom tycks dikten indirekt mana till eftertanke i just det engagemang den direkt r gnad att vcka. Lars Gustafsson Denna majevtiska pong hos Johnson varieras i sin tur i Lars Gustafssons BLM-kommentar, som sker komma underfund med den engagerade litteraturens specifika litteraritet.37 Under rubriken Bidrag till en diktanalys beskriver han Sonnevis stt att arbeta med
183

Johnson hnvisar till den metafysiska poesin och drmed ven indirekt till den emblematiska traditionen. Till Johnsons exempel kunde ocks fogas variationen av den anrika klichn om Vrlden som bok, nr bilden av det snvita Sverige liknas vid en boksida (se nedan, kap 5.3). Med den typen av klicher bekrftar dikten n tydligare Johnsons fenomenologiska lsning av diktens tema: hur sprkets karaktr av spegel fr vr egen begreppsvrld frvandlar vrlden till text att avlsa, men lmnar verkligheten i sig utanfr; hur vi drfr hnvisas till ett kontextuellt sanningsbegrepp, en relativ kunskap och ett pragmatiskt engagemang:

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:184

benmningar som en p en gng vertydlig och frstlig teknik att underska det engagemang den skall vcka: den skildrar hur medvetandet om Vietnamkriget drabbar den svenska allmnheten som ett bricolage av knda och oknda fenomen, dr TV:s terkommande bilder av imperialismens d nnu obenmnda verklighet filtreras genom ett begreppsligt raster av namngiven svensk folkhemserfarenhet. Och ven Gustafssons pong blir att den politiska diktens effektivitet bygger p de fenomenologiska mjligheter ett repertoarestetiskt frhllningsstt erbjuder: att redan givna massmediala bilder och banala klicher fr innebrd och tilltalsfunktion genom att skrivas in i en litterr diskurs. Gustafssons utgngspunkt r emellertid en implicit kritik av den samtida kritikens svaga intresse fr de litterra texterna sjlva, och hans berm av Sonnevis dikt gller inte minst dess frmga att p nytt vcka det intresset. Ty vid sidan av det politiska engagemanget r det som vckt hans eget intresse som kritiker just den litterra texten, och kommentaren r ett frsk att komma t dess hantverkshemlighet:
Dikten har utlst en debatt. Redan det r unikt, fr fast vi ibland intalar oss att det r s den svenska litterra diskussionen fungerar, gr den det i realiteten ns- tan aldrig. Debatten om Gran Sonnevis dikt r nstan unik drfr att den utgr frn en dikt. Inte frn en estetisk programess, inte frn en recension, inte frn en film, inte heller frn en artikel av den typ poeter skriver nr de inte skriver dikter, utan just frn en dikt. Vad r det fr hemlighet med denna dikt som gr att den fungerar? (s 229)

terbruket. Gustafsson beskriver nmligen hur Sonnevi objektiverar den svenska frmedlade och indirekta erfarenheten av Vietnamkriget genom direkt presentation av sakerna sjlva bilderna ur TV:s nyhetsprogram och hur den filtreras vidare genom motsvarande presentation av den direkta erfarenheten av den vanliga, mot TVbilderna helt kontrasterande svenska vardagsverkligheten:
Han gr tillvga p fljande stt: I hela femtioen rader hller dikten en lugn, nstan bortvnd ton. Den berttar om olika bilder som avlser varandra i snabba liksom flackande vxlingar, som fr tanken till en nstan frstrdd, litet irrande uppmrk- samhet. Bilderna frn Vietnam, som televisionen frmedlar avlses av bilder frn Sverige i februari mnad [---] Vietnam r avlgset inte bara i rummet utan p ngot paradoxalt stt ocks i tiden. Det r vrt att lgga mrke till att det landskap som i detta avsnitt skymtar i dik- tens bakgrund r vackert. Det r ljust. Det har ett slags statiskt ljus och sknhet som terfinns i vissa dikter av Tomas Transtrmer. (s 229)

Men hrigenom korsas ocks de tv vrldarna: det avlgsna, frmmande och abstrakta blir konkret, vlbekant, nra och lika angelget; och i samma mn blir det konkret nra, vlbekanta och angelgna avlgset, abstrakt, marginellt och avtecknar sig till sist ven med en rent estetisk distans: det svenska folkhemmet lokaliseras i det litterra landskapet hos en Tomas Transtrmer! Genom den frskjutning av positioner som diktens blandade bildvrld utgr, antyds d mjligheten av ett perspektivskifte som i dikten aldrig blir explicit frkunnat. Som kritiker utpekar Gustafsson hr allts metoden att iscenstta tillblivelsen av ett stllningstagande, som aldrig formuleras, ur en process av tvivel, som aldrig artikuleras, som i dikten benmns genom att objektiveras. Den litterra pongen r denna visuellt direkta men budskapsmssigt indirekta meddelelseteknik, men det estetiska greppet ppnar ocks diktens politiska dimension och tillfr dess politiskt effektiva funktion: en sorts negativ majevtik. Gustafsson ppekar ocks att metoden varierar en stiliserings- och frdrjningsteknik, som ingr i en vletablerad litterr repertoar, som kommit till anvndning bde i Transtrmers modernism och Sofokles antika
184

Att dikten rkar komma i det rtta gonblicket, d tvivlet p de imperialistiska krigens berttigande redan hemligen rotats hos de flesta det r bara en del av svaret och frklarar enligt Gustafsson inte ens diktens lyckade politiska funktion uttmmande: Den politiskt signifikativa handlingen i Sonnevis dikt r inte att ocks han uttrycker detta tvivel utan att han ger det ett namn. (s 229) Och den tvivelaktiga sak namnet skall benmna frammanas fr medvetandet genom den estetiska metod Sonnevi anvnt: det fenomenologiska

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:185

dramatik (s 229). Ty pltsligt fr det som diktens svvande litterra atmosfr hllit tillbaka ett namn; och just drfr att benmnandet uppskjutits blir svl namnet som akten att benmna representativt:
I diktens femtioandra rad intrffar dess kanske viktigaste hndelse, det namngi- vande som frvandlar den frn ngot enskilt till ngot allmnt, till en politisk dikt. Nr Sonnevi i denna rad skriver ddas allt fler i USA:s vidriga krig uppns en effekt som mycket liknar en som man ibland kan finna i betydande dramatik. En replik har frberetts s lnge, hllits tillbaka och svvat i luften att nr den vl kommer knns det som en lttnad. Ett slags tomrum har fyllts ut. Ocks det alternativet, som lnge har fresvvat oss i vra oroade aningar krver luft. Nr nu ngon ppet har sagt det har han p ett stt sagt det ocks p vra vgnar. Vare sig vi tycker att det rymmer en sanning eller inte knns det ndvndigt att ngon har sagt det. [---] Man skulle allts kunna sga att Sonnevis dikt i det lge dr den publiceras fr en representativitet som r alldeles tydlig. Den ger luft t en knsla som delas av mnga, och genomfr som poesi en attityd eller roll som vi redan har prvat att spela p ett tyst eller inre plan. Drav dess utomordentliga auktoritet.(s 229f)

Det r allts inte vietnamesernas erfarenhet av krigets vidrighet som denna dikt kan benmna. Ty diktens sprk frmedlar inte med trovrdighet ngonting annat n de erfarenheter ur vilka det har vuxit fram, och de r gemensamma erfarenheter. Som Johnson betonar drfr ven Gustafsson det moralistiska engagemangets dilemma: utan en gemensam repertoar finner det ingen gemensam sak att objektivera, utan tvingas pastischera en erfarenhetsvrld utanfr diktens funktionsverklighet antingen maskera en privat samvetsnd i knsloretorik med krav p sentimental inlevelse eller besvrja en politisk vanmakt i dokumentaristiska namnkataloger:
Vi kan ju inte bortse ifrn att en stor del av vrt engagemang ingenting annat r n en frkldd sentimentalitet. [---] I den situationen blir en hel rad alibin och ma- skeringar fr maktlsheten aktuella. I smsta fall blir kravet p en engagerad dikt (liksom det inrikespolitiska kravet p en samhllstillvnd dikt) ingenting annat n ett krav p sentimental inlevelse. Nr drfr Bengt Emil Johnson ppekar att blotta nmnandet, katalogerna ver vrldspolitiska hndelser i ett visst slags dikt blir en magisk ritual [] frefaller det mig som en utomordentligt fin iakttagelse. P det sttet lter lidandet sig katalogiseras. Men sprket lter sig inte tvingas, det poe- tiska sprket hr och nu r inget neutrum, det r en produkt av vad vi sjlva upple- ver och talar. Det tillter lika litet som ngot annat poetiskt sprk ngra pastischer, maskerader. Har vi en knsla av maktlshet avsljas ocks den. En samtida dikt r det smsta gmstlle som finns. (s 230)

Frasen USA:s vidriga krig citerar den benmning samtidslsaren har p tungan, inte som privat knslouttryck, utan som formel fr den redan givna gemensamma erfarenhet, som dikten objektiverar. Men denna representativitet bygger allts p en redan given repertoar av klicher, ty bara redan beprvade sprk kan benmna gemensamma erfarenheter s att de blir igenknnliga fr alla och envar som delar dem. Det betyder fr diktens del att gra bruk av svl den litterra traditionens som den svenska vardagserfarenhetens ready-mades:
Det politiska i poesin mste ha ett std i det sprk samma poesi talar d.v.s. det sprk det r mjligt fr en enskild poet att skriva vid en given tidpunkt och i en gi- ven estetisk situation.[---] I det gonblick det stts p moraliska prov avsljar sig en periods poetiska sprk som en kollektiv angelgenhet. Det lter sig inte tvingas. Det frmedlar inte med trovrdighet ngonting annat n de erfarenheter ur vilka det har vuxit fram, och de r gemensamma erfarenheter. Om Sonnevi har lyckats att med vrt gemensamma sprk trovrdigt formulera ett politiskt stllningstagande r det drfr att han inte har frkltt sig till frihetskm- pe i risflten utan formulerat vr upplevelse av Vietnam, det slags bilder en TV i Lund kan frmedla. (s 230)

Gustafssons synes hr frutstta att dikten i egenskap av sekundrt sprk r s att sga hypertextuell eller rentav pastischerande till sin natur och drfr aldrig kan uttrycka vare sig naturliga knslor eller spontant engagemang; samtidigt rjer den just drigenom vr egen frstllning nr vi tillgriper diktens sprk fr att hrma vad vi inte ger. Ty dikten objektiverar det som r oss givet, men nr det givna anvnds i en dikt tillfrs det en hrmande funktion som frndrar dess innebrd. Drfr r den politiskt engagerade diktens problem olsligt: s snart den poetiska funktionen frtrngs reduceras det kta engagemanget till imitation och pastisch, utan att tillfras den engagerande verskottsmening som naturligen hr med till den poetiska pastischen:

185

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:186

Men kan man d inte uppge kravet p att dikten skall frbli dikt? Jovisst, men det var ju som dikt den skulle ha en moralisk betydelse. Inlevelse, sentimentalitet, ma- skeradupptg etc. kan ju inte ha ngon moralisk betydelse. De vger ingenting i vgsklen. (s 230)

Och eftersom konsten alltid arbetar med frkonstlingens indirekta medel och slunda sjlv mste operera med pastischens frkonstling mste den ocks avst frn konkreta stllningstaganden. Det betyder, enligt Gustafsson, inte att dikten mste vara oengagerad. Det betyder bara att engagemang i dikt mste avteckna sig p ett annat stt n i den politiska retoriken. P dikten ankommer att vittna om lidandet att vara ett objektivt korrelat som frlser det stllningstagande agitatorn frkunnar:
Sprket, lika vl som televisonsrutan kan vittna om lidandet, och den gr det, oupphrligt, frn alla hll. Det r inte p det planet den politiska diktens problematik ligger. Det r inte vid lidandet sprket stannar [---] utan vid det konkreta stllningstagandet. Det r frst nr dikten vill ge oss ledning i ett moraliskt stllningstagande som den blir beroen- de av sitt sprk. Vem har rtt? Vem har inte lngre rtten p sin sida? Hur skall vi frhlla oss? Det r vid de frgorna dikten tar det svra steget in i politiken och i nittionio fall av hundra blir utlmnad t de falskheter som en dubis uttryckssitua- tion framkallar. Och det r dr problemet brjar. (s 231)

bulens. Vad vnsterradikaliseringen fr litteraturens del tycks innebra r att repertoaren utkas med politiska hypotexter och repertoarestetiken drmed blir allt mer blandad och oren.40 I s mtto fick det politiska engagemanget rent litterra konsekvenser. Men det betyder allts ocks att repertoarestetiken i praktiken icke blott vervintrar, utan ven gnar sig t vintersportsliga experiment: att litterarisera ven politiserade och anti-litterra former fr att dr, i mer eller mindre pplsat skick, sprida sin apokryfiska vrme utan att i sak vare sig verskridas eller verges. Ngra framtidsperspektiv ger kanske en sen 80-talsbetraktelse av Mikael Lfgren:41
Jag undrar om inte 60-talets bestende betydelse fr den svenska litteraturen lig- ger i att den under detta decennium fr alltid bervades sin sjlvtillit sin goda tro. Det var inte genom hrdnackat motstnd/eftergivenhet gentemot politiska krav frfattarna prglades. Insikten som s att sga smg p dem bakifrn var att inte ens konsten, trots de klassiska modernisternas frhoppning, stod vid sidan av, utan deltog med liv och lust i spelet om sanning och lgn, om det kta och fejkade. Den unga litteraturens predikament knnetecknas sledes av en dubbel oskuldsfrlust. Frfattarna kan inte finna std fr Urberttelsen vare sig i sina livshistorier eller konstverkets traditionella aura av kthet. Fljaktligen mste de, modernitetens landsflyktiga, stndigt p nytt uppfinna kontinuiteter och sammanhang, trffa stndigt nya verenskommelser med lsarna om vad som knns kta. [---] [Man fr] skapa sig (tillflliga) vrldar och mytologier med hjlp av till buds sten- de medel: det redan befintliga berttandet, frn pappa till populrkultur och social filosofi, frn vardagliga hjltar till litterrt traderade.

* Engagemangsdebatten drevs i det slutande 60-talet vidare mot allt mer ideologiskt frgade positioner. Och visst prglades ven litteraturen av den politiska radikaliseringen; visst bar den spr av den klyvnad som ocks prglade mnga av dess frfattare.38 Men den litteratur som faktiskt skrevs fortsatte kanske just drfr desto intensivare att utforska sina egna parasitra vgar i spret av den hypertextuella repertoarestetik som utbildades redan i decenniets brjan och som vi just sett Bengt Emil Johnson och Lars Gustafsson p olika stt kommentera under strmkantringens frsta r.39 Svl fiktionsromanen som den dokumentra och journalistiska prosan bevarade allts en litterr sjlvfrstelse ocks i engagemangets tur-

5.2. En litterr utgngspunkt: konventionskritik och pastischering Hypertextualitetens grundformer: pastisch och parodi Hypertextualitetens grundformer r pastisch och parodi. Det ger en pedagogisk utgngspunkt om man vill frst den 60-talistiska repertoarestetiken. Ty pastischen imiterar en stil i en ny text och parodin transformerar en text i en ny stil, men i bda fallen etableras en ny diskurs och den dubbla grundformen gav ocks utgngspunkten fr mnga 60-talsfrfattare. Det betyder inte att de skrev pastischer
186

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:187

eller parodier i idealtypisk mening: de transponerar greppen i olika blandade regimer, dr frhllandet mellan pastisch och parodi relativeras lika mycket som skillnaden mellan original och kopia, allvar och lek. I den nya repertoarestetiska diskursen blandas slunda hg- och lglitterra klicher, etablerade och marginaliserade former, gammalt och nytt, i en kombination av imitation och transformation, dr allting frgar av sig p vartannat och nya sammanhang blir till. ppet eller frtckt teranvnds d ven fr-moderna formsprk, srskilt i den p olika stt experimentella prosan, och inte sllan i pastischerande idiom: det gllde ju att finna ett igenknnligt tilltal. Samtidigt vidgas utbudet, s att ven samtida genrer, stilar, klicher och ready-mades citeras och bearbetas, och hela den modernistiska repertoaren kndas om.42 Denna omkndning blev ndvndig nr den modernistiska grundhllningen sjlv uppfattades som anakronistisk. Ty det klassisktborgerliga bildningsarv som de modernistiska revolterna och senmodernistiska experimenten nrde sig av hll ju p att frskingras i 1960-talets masskulturella mediesamhlle. Den gamla sortens litterra pastisch gick inte lngre att knna igen; och genom att kopia och original i medievrlden syntes intrffa som samtidiga hndelser blev ocks sjlva det imitativa greppet problematiskt. Drmed bervades pastischen sina fasta stdjepunkter, samtidigt som den incognito frgrenade sig i allt fler riktningar. Men i litteraturen kunde pastischering ocks bli en strategisk regim: ett stt att hemligen prva repertoaren i skandet efter orienteringspunkter, tilltalspositioner och ngot annat att st i relation till. Tankeformen skdliggrs i P. O. Enquists Sidokommentar som ett slags hypertextuell livsknsla, dr denna riktade annanhet r grundlggande (se vidare nedan, kap 8.2):
Om situationerna var avtryck av mig, eller av den hypotetiska framtid jag hll p att arbeta mig fram till vad var d jag avtryck av? Ingenting verkade till sist vara

mitt, jag blev ett citat av min vrld, jag hade inga sikter, ingen egen livshllning, inga formuleringar som var mina, inget eget sprk. Beskrivningen av mig var en be- skrivning av de texter som omgav mig. De mnniskor jag talade med, de formule- ringar de ikldde sig. Att vlja en handling blev pltsligt att vlja en formulering. Och frgan, som var p liv och dd, var ju om jag hade mjlighet att vlja mina ci- tat, mina livstexter. (s 58f) Och det var som om allting jag skrivit, varje roman, varje artikel, varje debattin- lgg, allting var delar i en stor livsroman dr jag nu frskte inringa ett centrum, en frtjockning av texter i mitten. Jag plockade ut den mrkare, ttare, skuggningen i mitten, gav den namnet roman, och sg att den var en roman. Avgrnsningarna skulle kunna gras annorlunda, valen ute i periferien skulle kunna gras annorlun- da. Och jag skulle andra sidan kunna skriva p den hr romanen under resten av mitt liv: utvxter, texter som jag skulle ge namn och kalla romaner. Men det skulle vara samma roman nd. Det tog ett tag innan jag lrde mig att romanen r den form dr man kan rra sig fritt, men jag lrde mig. (s 65)

5.2.1. Modernismen, 50-talet

Som aktivt frhllningsstt till annan litteratur r repertoarestetik i vid mening lika gammal som litteraturen sjlv: p den idn vilar hela den fr-moderna imitatio/aemulatio-doktrinen, som frst romantiken brt med i teorin, ehuru knappast i praktiken.43 Men olika former av imitation och d inte minst pastischering blev samtidigt en vg till en frdjupad samtidsbild fr modernister som Eliot och Pound, Thomas Mann, Marcel Proust och James Joyce. De repertoarestetiska frutsttningarna utlggs programmatiskt i Eliots recension av Joyces Ulysses 1922 (jfr ovan, kap 1.4.3), utgiven samma r som recensentens egen poetiska analog The Waste Land. Eliot beskriver romanens terbruk av ett klassiskt heroiskt epos som en mytisk metod, dr just sammanfltningen med samtidens givna repertoar markerar en ny klassicism vid sidan av det sknas estetik: man kan vara klassisk i tendens genom att gra det bsta man kan av det material som finns till hands. Klassicism r det konstnrliga svaret p spnningen frihet/fakticitet, ty det r hur begrnsningen hanteras som r avgrande: Det r mycket lttare att vara klassicist i litterr kritik n i skapande konst eftersom man i kritiken r ansvarig fr vad man vill ha, medan man i skapandet r ansvarig fr
187

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:188

vad man kan gra med ett material man helt enkelt mste acceptera.44 Under 50-talet blev pastischen ett stt att modernisera ven modernismen, som vid det laget sjlv etablerat tradition. Drvid anknt man till exempelvis den anti-heroiska pikareskromanen ibland, som Joyce, via en problematisk, hypertextuell, omskrift av det antika eposets genremnster, eller som Graham Greene och William Faulkner, via en lika problematisk omskrift av den bibliska passionshistorian; ett vanligt grepp var att lta en realistisk-groteskabsurd samtidsfiktion filtreras genom berttarens-picarons sklmens, brottslingens, dren, barnets, konstnrens okonventionella perspektiv (J.D. Salinger, Rddaren i nden 1951, vers 1953, Mann, Svindlaren Felix Krulls beknnelser 1954, vers 1955, Gnther Grass, Blecktrumman 1959, vers 1961). Men ven mysterieromanens eller ventyrsromanens genrekonventioner blandas in (nouveau roman), grna i anslutning till legenden eller den fantastiska berttelsen, till modern triviallitteratur (deckare, agentroman) eller massmediekultur (reportage, dokumentr, montage, collage).45 ven i svenskt 50-tal prvades pastischerande tekniker i syfte att verskrida hgmodernismen via terbruk av ett ldre formsprk p basis av en ny traditionsuppfattning och ett nytt textbegrepp (Villy Kyrklund, Arne Sand, Lars Gyllensten). I exempelvis Arne Sands Vderkvarnarna (1962) blev s den modernistiska traditionen sjlv pastischens freml.46 Dr frtydligas ocks den i den ppna konsten och nya 60-talsprosan viktiga tendensen att gra den implicita lsaren till romanens huvudperson.
5.2.2. 60-talspastisch?

stisch, hrledd ur det italienska pasta eller pasticcio: en kaka eller pastej, blandad, kndad och bakad av en deg med mngfaldiga men redan givna ingredienser.47 I detta omkndade skick blir pastischen kongenial med decenniets ppna och orena estetik: som bricolage, apokryf och palimpsest framtrder den som en p en gng gestaltad och framvisad hypertext, en historiografisk metafiktion, framsatt som litterrt tilltal och ikuggad diskurs.48 Det orena greppet visar ocks hur luckorna i ett sjunkande kulturarv fylls ut med en samtida repertoar, som moderniserar den ldre kontexten, men samtidigt ocks sjlv smittas av den. Generellt gller att den nya romanen var pfallande receptiv, bland annat som en konsekvens av den fenomenologiska tankeformen och det seenderelativistiska frhllningssttet. Drigenom blev den ofta nog ocks p ett speciellt stt imitativ i ett konstskapande genom presentation av ngot givet (en stil, ett idiom, en genre, en topos, ett motiv) i en ny kontext, som ocks markerar framvisandet (Sehr!) och den pragmatiska orienteringen.49 Att p prov lsa 60tals-romanen genom den konventionskritiska pastischens glasgon r drfr ganska upplysande. Det ger till att brja med en kanske verraskande inblick i decenniets efter-modernistiska frnyelse via tillgnelse av annan ofta mycket ldre litteratur. Med arkaiserande stil- eller genre-efterbildningar debuterade eller etablerades mnga frfattare p 60-talet: Sun Axelsson, Sven Delblanc, P.O. Enquist, Lars Gustafsson, Bengt Jahnsson, P.C. Jersild, Knut Nordstrm, Christian Stannow. Hos andra, som Torsten Ekbom och Magnus Hedlund, kombinerades de imitativa greppen med en modernistiskt ppen eller provokativt absurdistisk estetik. Pastischerande eller p annat stt imitativt eller transformativt hllna var ocks flera av det senare 60-talets politiska romaner (t ex C-H Svenstedts Kriget 1965, Enquists Hess, Kai Henmarks Johan utan land 1966, Delblancs Nattresa och Kjell Sundbergs Den frvirrade medborgaren 1967, Staffan Seebergs Vgen genom Vasaparken 1970).
188

I det lsakts-orienterade perspektivet fr d ven pastischen i 60talsromanen prva nya subversiva vgar. Pastischering blir nu ett stt att utforska och prva romangenrens pragmatiska mjligheter. Den nya anvndningen aktualiserar grundbetydelsen av sjlva ordet pa-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:189

Det rr sig emellertid om en hgst heterogen samling texter, som frvisso arbetar med imitation och pastischering, men alltid i frening med transformativa och transponerande tekniker, som aktualiserar en nnu mycket vidare samtida repertoar och inte omedelbart svarar p en pastischerande avlsning. Pastischeringen r sjlv ofta inkldd i ett flertal former, som frambringar hybridtexter vid sidan av gngse terminologi. Den repertoarestetiska inriktningen uppfattades inte heller alltid av kritiken, och de synbart pastischerande tendenserna kunde kritiseras som 50-talistisk efterklang. Redan Gran Palm tog ju avstnd i sin romanversikt 1961 samtidigt som hans egna experiment i enkelhet opererar med en repertoarestetik, som i flera fall ocks kan kallas pastischerande och drtill i exempelvis lngdikten Sjlens furir tematiserar pastischeringen som livsproblem.50 I strmkantringsret 1966 startar Lars-Olof Franzn en riksomfattande debatt genom sin DN-serie om den svenska 60-talsromanens svl estetiska som moraliska frfall, dr inte minst pastischen kritiseras.51 I Prosa utan hngivelse hvdar han, att sextitalets svenska roman r en konst p retrtt, vilsegngen antingen i en pastisch som gr den ofarlig, en relativism som skjuter upp alla avgranden eller i en konventionalism som antingen leder till trivialitet eller bara r en frevndning fr journalistik eller propaganda. I dessa former av distans finner han fga av det motstnd mot det vlbekanta och konventionella i vrt umgnge med vrlden som Lars Gustafsson pbjudit i Nio brev vid 60-talets brjan. Men Gustafssons replik i BLM-kommentaren Hngivelsens villkor tar tvrtom fasta p pastischens konventionskritiska tendenser: den r det slags konst som med ndvndighet mste uppst nr en frfattare i vr tid ser sig omkring och finner alla mjligheter till att tala ett spontant sprk som han uppfattar som sitt geniuna tonfall frbrukade, drfr att de trosfrestllningar som ett sdant genuint tonfall frutstter r frsvunna, och nd vgrar att resignera (s 39).52 Argumentationen

pminner om Printz-Phlsons i Lagen och nden sex r tidigare (se ovan, kap 4.1.2), men Gustafsson betonar att tekniken inte r ngot slags oengagerat och lekfullt spel med tonfall, utan tvrtom ett frsk att finna ord fr sin hngivelse p trots av denna orimliga situation. Det r allts frga om en p en gng estetisk och politisk strategi. Gustafsson pminner ocks om 60-talspastischens spnnvidd: ena sidan utstuderat litterra blandningar av fabulering och fantastik som i Delblancs Homunculus (1965), dr experiment ur medeltidens alkemiska spekulation sammanfrs med scener som kunde ha ingtt i ett svenskt James Bond-upptg, och lter lnge sedan bortglmda retoriska stilar och allegoriska symboler pltsligt eka fram i de talandes ord; andra sidan tekniken att konsekvent vlja opersonligheten genom att infra ett material som styr sig sjlvt, t. ex. en lnad text som varieras enligt mekaniska principer som i Torsten Ekboms Signalspelet (1965) en text, vars repertoarestetiska hllning Franzn sjlv i seriens sista nummer gillande beskrivit som en exemplifiering av schablonernas musikalitet, anvndbarheten i hittills frbisedda material och hemlighetsfullheten i sprket nr det rycks ut ur sina normala situationer. Under rubriken Mot en politisk roman prisar Franzn hr allts ett repertoarestetiskt frhllningsstt fr en konventionskritisk potential han i seriens frsta nummer frnknt pastischen, utan att se kopplingen. Det r denna inkonsekvens i resonemangets frutsttningar Gustafssons replik pvisar genom att visa hur samma terbruk av klicher terfinnes hos den enligt Franzn konventionelle pastischren Delblanc. Replikens pong r frsts att all konventionskritik baseras p ett spel med konventioner och litterra frvntningar, som inbegriper imitation och pastischering. Franzns utfall mot pastischen drabbar bland andra P. O Enquist, vars ngot tvetungade replik Den svenska prosans allmnna likfrgiftning verkar frgad av formproblematiken i hans kom189

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:190

mande bde politiska och pastischerande hstroman Hess.53 Enquist frhller sig uppskattande till sakinnehllet i Franzns fina sammanfattning av den svenska romansituationen, men ger ocks Gustafssons rtt: Att angripa en grupp romaner fr att de anvnder en pastischerad eller distanserad milj fr inte lngt, om man inte frgar vad som ligger bakom. Det i samtida svensk roman viktiga r tendensen att distansera, bde i tid och sprk, och den yttrar sig bde i litterrt pastischerande och anti-litterrt dokumenterande. Franzn frenklar drfr problemstllningen: inte pastischeringen r problemet, utan inkongruensen mellan tema och form den ironiska distans som r den svenska romanens position par prferance. Den r mjlig endast fr trygga, mtta och skra mnniskor, men andra sidan den enda hllning genom vilken vrlden framtrder som beskrivbar. Vissa problem mste allts hllas p distans fr att bli tydliga; de r fr komplicerade fr att orka med att verkligheten blandar sig i. andra sidan mste stiliseringen och reduktionen sttas fram med frbehll som ppnar fr just det andra som tekniken utesluter. Franzns berttigade men ensidiga misstro mot mondna distanseringstendenser kan drfr ocks komma att utestnga den djupare och allvarligare misstron mot ensidiga problemstllningar och frdiga svar: d blir till sist det v a l Franzn talar om inte ett val till hngivelsen, utan till entydigheten. Och d har vi tagit mnga steg tillbaka. Fr Enquist gller frgan om pastischering och konventionalism allts inte formen utan bruket och funktionen, som inte apriori utesluter ngot formsprk. Kritiken mot den litterra pastischeringen tilltog emellertid i takt med kulturklimatets politiska radikalisering, men ndrade d ocks delvis karaktr. Den tidiga kritiken riktades mot vad man uppfattade som estetiserande och finlitterra ambitioner, medan den senare gllde pastischens fregivet politisk reaktionra funktion: att oskadliggra litteraturen som instrument fr samhllsanalys eller som presumptivt vapen i klasskampen. Debatten om Delblancs Nattresa 1967 r belysande fr den argumentationen,

men visar ocks att litteraturen bevarat ett repertoarestetiskt frhllningsstt, vars synligt estetiska uttryck den trendmssigt radikala kritiken frestades att utmnstra eller rentav frdma tminstone fr en tid.54 Men vi har ju ocks sett (ovan, kap 4.1.2) hur Torsten Bergmarks ideologikritiska angrepp p den samtida pastischen i Reservationer grs frn en delvis repertoarestetisk position, dr kritiken mot den ppna konstsynen och samtida kulturdemokratiska strvanden ytterst riktas mot kulturindustrins urskillningslsa parasiterande p sljbara msterverk och avant-garde-tekniker (ss 284, 286, 289). Under 60-talet var den orena imitationen inte heller bara en estetisk lek med den gamla pastischens grepp eller den moderna reklamens kopieringsteknik. Den var ocks en filosofisk tankeform, som speglade en kunskapsteoretisk och existentiell problematik. S kunde till exempel det alter-orienterade perspektivet tematiskt frtydligas med dubbelgngarens traditionella motiv.55 Men imitationens konventionskritiska experiment med upprepningens och frdubblingens tekniker var ocks ett signifikativt uttryck fr den ppna konstens interaktionistiska estetik. Genom seenderelativistiska experiment med assymmetriska spegeleffekter gav den transformerande imitationen ocks utrymme fr en eftermodernistisk sjlvprvning och sjlvkritik, dr ven modernismens egen repertoar blev pastischens freml. Den pastischerande tendensen kom p s vis att bekrfta modernismens definitiva stllning som en tradition bland andra.56 I BLM-kommentaren Det slutna konstverkets framtid 1966 reflekterar Lars Gustafsson ver den konventionskritiska eller ironiska pastischeringens mjligheter att frnya litteraturens frhllande till sina produktionsmedel.57 Han diskuterar de 60-talistiska frskjutningarna av den modernistiska konsthllningen i termer av vad vi kunde kalla en subjektsfilosofiskt grundad repertoarestetik och sker beskriva en svrformulerad men vsentlig frndring som r

190

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:191

p vg att gra insteg i sjlva vr verklighetsupplevelse och drfr ocks i vrt ansvar infr det som hnder oss:
P den ena sidan har vi popkonstnrerna, de poeter som litet vrdslst samman- fattande brukar kallas konkreta som ofta tenderar att hantera sitt poetiska sprk som om det faktiskt vore liv, rmateria och inte utgngsmaterialet fr en konst, de dokumentrt intresserade prosaisterna, happeningteatern o.s.v. Mitt i oljemlningens blanka yta en inslagen spik, en vanlig spik och inte en mlad som en pminnelse om att vrlden finns och att den mlade vrlden r en del av den vanliga vrlden. P den andra sidan [] har vi de konstnrer som fortfarande envisas med att age- ra som om konst och liv aldrig skulle kunna sammanfalla []. Ocks hos dem stter samma civilisatoriska erfarenheter spr. Men utslaget blir ett annat. De bervas varje mjlighet till naivitet. [---] Sprk, stil, uttrycksformer framstr som produkter av den situation i tid och rum dr konstnren befinner sig. Den konstnr som idag nnu hller p konsten och att den fr alltid r skild frn livet kommer nstan automatiskt att betona det konstmssiga i sin verksamhet. Teatern blir teatralisk, lyriken ironisk, prosan pikaresk. Helt sjlvmant och utan ytt- re tvng kommer konstnren att betrakta sitt sprk som en stil, sitt mne som en frevndning. (s 244f)

vlbekant som kan bli en motsuggestion till vra dagdrmmar (s 245). Gustafssons slutklm om det slutna kontverkets framtid i en ironi baserad p en frndrad verklighetsuppfattning ansluter ju ocks till Printz-Phlsons och Bergmarks reflexioner kring pastischen som en efter-modernistisk reaktion. Men den antyder ocks en kritisk dimension, vars politiska potential Gustafsson antytt i kommentaren till Delblancs Homunculus. Att litteraturen kan arbeta politiskt just genom att frbli litteratur, ven p det slutna konstverkets villkor den tanken var allts inte heller det sena 60-talet frmmande. Men pastischering var allts bara en aspekt av den konventionskritiska repertoarestetik den nya 60-talsprosan iscensatte. Lt oss nu beskda frgreningarna och flta in dem i bjningsmnstret. 5.3. Frgreningar och sammanfltning med huvudspret Repertoarestetik, konventionskritik, hypertextualitet Grundlggande i de nya teknikerna var en generell hypertexuell och pragmatiskt orienterad reflexion ver litteraturens frhllande till sina givna och mjliga produktionsmedel. Den reflexionen inbegrep ocks en relativisering av personlighetsbegreppet och verklighetsbegreppet av den interaktionistiska typ vi sett litteraturteoretiskt formulerad hos Lars Gustafsson och Torsten Ekbom. Samma tendens prglar romanens tankeform, och dr r ocks temat ofta just en kunskapsfilosofisk, sprkkritisk och existentiell problematik med fokus i medvetandets dubbla frhllande till vrlden som p en gng inre och yttre; i samma dubbla perspektiv frammanades d ocks den personliga identiteten som p en gng frnimmande och frnummen, seende och sedd. Den nya repertoarestetiken uttryckte allts inte bara en ny konstsyn, utan ocks en ny syn p sprket, medvetandet, den andre och verklighetsfrhllandet i stort. Den Ahlinska formeln Ls mig som lser
191

Det r allts frhllandet mellan konst och liv Gustafsson aktualiserar: r konsten en del av livet eller r livet konstens material? Den ironi han talar om innefattar ett tredje alternativ: konsten som konstens material. Till synes nrmar sig Gustafsson hr en romantisk-modernistisk hllning, men frtecknen r annorlunda; det r konstens karaktr av form-sprk han talar fr inte fr konstens skull, men fr den kulturella gemenskapens: formsprkets mjligheter att intersubjektivt lagra vlknda betydelsekomplex, som inte fr plats i vardagssprket och frn den utgngspunkten frndra vra synkonventioner. Det medfr en ironisk-fantastisk teknik, som mjligen ocks r det slutna konstverkets framtid:
Vilken r d det slutna konstverkets framtid? En n mer utvidgad ironi? Kommer spnningen mellan det suggestiva och det triviala i vr tillvaro att leda till ett slags organiserad osannolikhet i litteraturen, till ett nytt slags fantastik? (s 245)

Inte det overkligt fantastiska lockar honom, utan just det verklighetsliknande, hrmande: den pastischerande deformation av ngot

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:192

er var liksom tillvarons egen appell tillvaron uppfattas och avlses nu som p en gng text och diskurs, dr bde mnniskor och ting framstr som msevis tilltal och citat av varandra i en grundlggande avhngighet. Denna 60-talistiska tankeform r fenomenologisk; men den varierar samtidigt en alltsedan antiken vl beprvad topos om Vrlden som bok och Naturen som skrift, tillkommen genom en ursprunglig yttrandeakt.58 I exempelvis Enquists Hess blir grundformen ocks freml fr en eftermodernistisk transformation, dr sjlva den mobila textkompositionen skall gestalta tillvaron som citat (som det heter i Enquists Sidokommentar till romanen, ss 58f, 65). Oren estetik och intresset fr det marginella Under 1960-talet blev repertoarestetiken allts ett stt att bearbeta och reflektera ver en hel kulturtradition.59 Intresset fr ldre litterr repertoar fljde ur den ppna konstsynens kritik av gllande estetiska konventioner, och d inte minst modernismens. Men hypertextella praktiker som exempelvis pastischering blev samtidigt ocks den ppna konstens metod att ledigfrklara alla sorters konventioner, klicher, idiom och inte minst redan skrivna texter. Med uppbrottet frn verkestetiken upphvdes den litterra gandertten ostentativt och paratextuellt genom titlar som Lars Ardelius Plagiat (1968), en text som visst inte r ngot plagiat utan en ganska typisk hypertext, ympad p klassiska sjlvbiografiska hypotexter. Samma tendens markeras i de nya experimenten med modernismens montage- och collage-teknik. Men den tekniken har i sin tur frmoderna anor frn den senantika cento-traditionen att bygga ny text och nytt sammanhang med rader klippta ur knda verk.60 P 1960talet teranvndes tekniken fr ideella (hga eller lga) transpositioner med konventionskritisk udd.61 Med den repertoarestetiska inriktningen uppmrksammas ocks mjligheter i marginaliserade undangmda stoffvrldar och former. Frldrade och frslitna grepp uppfattades nu som en repertoar av

halvfabrikat, jmfrbara med den moderna populrkulturens klichr och den samtida vardagens ready-mades. Kritiken av den konventionellt moderna konstsynen drabbade den klichartade tolkningen av klicherna, men inte klicherna sjlva. Var de frbrukade var de ocks anrikade av betydelser och drmed mogna fr terbruk i nya sammanhang. Typisk fr den nya romanen r d den bricolage- och collage-artade blandningen av auktoriserade hglitterra mnster och anonymt, obrukat, frslitet, frtrngt eller sublitterrt material, som gr grnsen mellan gammalt och nytt, frlaga och efterbildning flytande. Tekniken ifrgastter inte minst de konventionella skillnaderna mellan mellan hgt och lgt, verklighet och fantastik. Den aktualiserar hrigenom, i formens regim, 60-talsromanens viktiga teman: jagidentiteten, jmlikheten och frhllandet mellan kunskap och verklighet. Jmlikhetsproblemet och tilltalet Mnstret av sublitterra och marginaliserade klicher aktualiserar ocks en annan aspekt av ppenhetens estetik: jmlikhetsproblemet och dialogen med lsarrollen. 60-talisterna sjlva beropar sig inte bara p den ppna estetiken, utan ocks p frfattare som Rabelais och Cervantes, p Linn, Bellman, Kierkegaard, Almqvist, Frding, Ekelf och Lars Ahlin det vill sga p den anti-illusionistiska humorns tradition.62 Men humorns litterra teknik r just hypertextualitetens och den ppna konstens Ahlinska: att sammanfra artskillnader i en gemensam vrld.63 Den nya repertoarestetiken blir i s mtto ett ovanligt tydligt uttryck fr bde den ppna konstens orena estetik och det radikala decenniets medvetenhet och engagemang. Romanen som konstnrlig genre Den nya 60-tals-romanen utformas d via ifrgasttandet av modernismens decorum p alla omrden. Detta var i Sverige frmst lyriskt, och frgan r om den svenska hgmodernismen ngonsin inbegrep
192

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:193

lgstatusgenren romanen, allra minst p dess egna prosaiska villkor.64 Men experimenten tycks initiera en omkastning i genrehierarkin: ren kring 1960 uppmrksammas romanen som konstnrlig genre i egen rtt inte minst med rtt att experimentera och prva nya formsprk. Och i den litterra offentligheten tenderar romanen att verta poesins plats som ledande genre i det estetiska systemet (se ovan kap 4.2.1). Samtidigt experimenterar den nya prosan med svl romanens hvdvunna genrekonventioner som litteraturbegreppet verhuvud. Den utvecklar p s vis en ny oren sjlvfrstelse, p tvrs mot vedertagna genregrnser och smakbegrepp, ofta i anslutning till Resans topos och ekfrasens/emblemets tekniker. Men drvid terknyter den manifest eller latent ocks till en ldre sublitterr och romanesk romantyp, delvis med anor nda frn hellenismen och den senantika moderniteten.65 Den etablerar sig (helt Bachtinskt) som en ppen dialogisk hybridgenre, men ocks som oren heteroglott parasit, byggd p och av redan existerande former och sprk, svl litterra som icke-litterra. Jag vill nu terknyta till de inledande resonemangen kring Resans topos och ekfrasens/emblemets tekniker i en versikt av variationerna inom ramen fr olika former av hypertextualitet. Av versikten framgr att dessa former sammanvvs i den konkreta hypertextens praktik. 5.4. Textpraktiker en versikt
5.4.1. Imitation: neopikaresk och fantastik

mundssons Hvagnen 1971). Den kan ocks operera med en i sjlva det dynamiska resemnstret inskjuten statisk pastoral scen. Som repertoarestetiskt verktyg bygger pastoralen p en kontrastteknik och kan drfr ocks iscensttas som en motbild, dr dynamiken genereras i en ny regim: som paradisvision i en helvetesfrd, lustgrd i en bordell eller picknick i en agentroman (Hedlunds Fluxus 1967, Delblancs Prstkappan 1963 och Homunculus 1965, Enquists Hess 1966). Men den kan ocks byggas in som en dold mytisk dimension av en nyprovinsiell roman eller som ett utopiskt perspektiv i en till synes realistisk samhllskritisk roman om urbanisering eller miljhot (Delblancs minne 1970, Ch. Perssons Drakddaren 1969). Likas kan genrens antinaturalistiska stilisering ytterligare frtydligas genom att den pastorala scenen manifest stts fram som en barockpark eller romantisk trdgrd (Prstkappan, Hess, Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu 1967). De pikareska freningarna kan vidare arta sig till beknnelse och moralitet: till ett skdningsexempel iscensatt som en allegorisk resa som Envars sjl fretar (Delblancs Eremitkrftan 1962, Gustafssons Fljeslagarna 1962, Knut Nordstrms En frdmds memoarer 1963, Percy Backlund, Min vn hedningen. Efterlmnade papper redigerade av Percival 1969). Som jag redan antytt anvnds lderdomliga tekniker lika grna inom en samtidsfiktion som i en historisk berttelse; och de historiserande pastischerna vver grna samman en aktuell politisk problematik med en tidls, existentiell-metafysisk-religis (Enquists Magnetisrens femte vinter 1964). Ofta r sammanvvningen anakronistisk, med tidsplan, kompositionsmnster och stilarter collageartat hopklippta (Jersilds Calvinols resa 1965, Henmarks Johan utan land 1966, Hedlunds Fluxus, Percivals Min vn hedningen).

I 60-talsromanerna aktualiseras Resans topos ofta via pikareskromanens och bildningsromanens traditionella mnster, grna inom ramen fr mysterieromanens och den fantastiska berttelsens mer instabila strukturer. Iscensttningen r ofta visualiserande och realiseras d genom allegorins och emblemets grepp, grna i form av en ekfras. (Gustafssons Brderna 1960, Jersilds Calvinols resa 1965, Jan Gud-

193

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:194

5.4.2. Transformation: senmodernism, absurdism, hyperrealism, dokumentarism

De repertoarestetiska tendenserna kan ocks gra sig gllande via allusioner, dolda citat eller underliggande kompositionsmnster som transformerar en etablerad genre; likas kan en otidsenlig repertoar frkldas i det senmodernistiska eller antilitterra experimentets form (Ekboms Spelmatriser 1966, Peter Husbergs Brderna Casey 1964). Men svl i berttartekniskt avancerad som i nyenkel och konkretistisk prosa anvnds tekniken att sammanfoga disparata fragment till sceniska collage eller montage och filmiska sekvenser (Enquists Frdvgen 1961 eller Hess), ibland i den nya franska romanens efterfljd (Ekboms Negationer 1963), dr Resans topos apteras p textens rrlighet i lsakten. Man kan ocks lna grepp frn den medeltida allegorins bildsviter och renssansemblematikens mosaiker (Delblancs Eremitkrftan 1962, Gustafssons Brderna 1960) eller den barocka figurdiktens lek med sin egen teckenkaraktr (Jersilds Calvinols resa). Till sdana lderdomliga tekniker hnvisar ocks frfattarna sjlva i kommentarer till sina texter. Till och med happeningkonstens teoretiker hnvisar ju till ngot s avlgset som den barocka tillflleskonstens tradition (Leif Nyln i Konst hr och nu). Som pastisch i betydelsen bearbetad imitation och omfunktionerad omskrift av givna mnster kan ven den anti-litterra eller politiska dokumentrromanen eller reportaget avlsas. Dr rr det sig ju ofta om transformerade citat eller imitation av citatliknande praktiker: som i Enquists Legionrerna (1968), Jan Myrdals Rapport frn kinesisk by (1962), Sara Lidmans Gruva (1968).66 Kerstin Ekmans dokumentaristiskt inspirerade fallstudie Menedarna (1970) om justitiemordet p agitatorn Joe Hill demonstrerar sin sida ett litterariserande terbruk av de historiska kllorna, som dessutom gr denna politiska underskningsroman till ett klart fall av historiografisk metafiktion: en Kafkaiserande fngelseskildring som utspelas s

att sga framfr Lagen, vars mysterisa tillmpning jagberttarenoutsidern snarare bevittnar n tolkar. Likas lnar debattbcker som Myrdals Skriftstllning (1968) och Palms En orttvis betraktelse (1966) ur bde den klassiska retorikens och den litterra essns repertoar, och i Palms fall figurerar, som vi sett, dessutom bde Nya testamentet, Dostojevskijs Brderna Karamazov, Oscar Wildes Portrait of Dorian Gray och evangeliernas passionsberttelse som hypotexter (ovan kap 3.3.2). Ibland kan ven titeln eller undertiteln ge en para- eller arketextuell fingervisning som ppnar fr en dubbel lsart: med titlar som Samtida beknnelser av en europeisk intellektuell (1964) eller snebrygga. Dagboksroman (1969) skriver Jan Myrdal och Sven Delblanc in dagboksjagets politiska skuldtema i den existentiella beknnelsetraditionen frn Augustinus och Rousseau. Men gesten ppnar samtidigt pamfletten eller det sjlvbiografiska dokumentet som litteratur och fiktion. Tekniken demonstreras i Lars Ardelius sjlvbiografiska Plagiat (1968), dr redan titeln antyder vad det r frga om men plagiatet opererar med transformationer och transpositioner som genererar hypertextualitet. P liknande stt aktualiserar titeln Moraliteter i Myrdals politiska hrspel om svenskt civilkurage (1967) en medeltida exempelpedagogik och kyrklig frkunnelsetradition som p en gng teranvnds och omfunktioneras. I alla dessa nyradikala texter handlar det emellertid om att inklda pastischeringens sknlitterra spr s att (ocks) en moralisk-politisk skuld- och sanningsproblematik avtecknar sig. Samma problemkomplex aktualiseras ocks filosofiskt i den skenobjektiva, hyperrealistiska eller absurda romanen i Kafkas, Becketts, Grass och den nya franska romanens efterfljd. Men dr griper man ocks tillbaka p svl svensk provinsialistisk tradition som den islndska sagans lakonismer och den skrckromantiska romanens hemlighetsfulla intrig och oroande berttarteknik s i P.O. Sundmans provinsiella Skytten (1960), Ekboms formexperimentella Negationer, P.G. Evan194

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:195

ders neopikareska Fysiklrarens sorgsna gon (1968) och den dokumentaristiska Uppkomlingarna (1969). Lakonismerna kan d ocks f en semiotisk funktion med palimpsestets p en gng pragmatiska, sprkkritiska och esoterisk-mystiska implikationer.67 Men ocks detta kan iscensttas inom ramen fr en modern deckare som Kerstin Ekmans prisbelnta provinsialistiska mysterieroman De tre sm mstarna (1961). Ett tidigt och bisarrt blandexemplar av genren finner vi i Lars Widdings och Ivar Harries reportageroman Jesus vem var han? (1962), baserad p artikelserien Den historiske Jesus i Expressen 1960, som avslutar debatten om Tomrummet efter kristendomen.68 Med utgngspunkt frn de evangeliska kllskrifterna dokumenteras hr passionsberttelsen i en rad olika genrer: frn den vetenskapliga kommentaren, kalendariet och tidningsreportaget till deckaren, thrillern, agenthistorien, skandalromanen och den filmiskemblematiska serieteckningen. Artikelrubrikerna r talande: Razzian i templet applderades av fariserna. Sabbatsbrott gav timmermannen mnga ddsfiender; Bespisningsundret farlig Messiaspropaganda. En gckande skugga nra bli stenad i Jerusalem; 1000 man med i drevjakten p oljeberget; Avrttningen politisk manver efter blixtrttegng (etc). Varje avsnitt slutar i bsta fljetongsstil med lfte om den spnnande fortsttningen, till exempel:Hemliga agenter tar upp jakten, Drevjakten p oljeberget. Hr skulle man verkligen kunna tala om konsten som religionsersttning tomrummet blir ju hr utfyllt men ocks om en fortsatt substitution, dr konsten i sin tur erstts av populrkultur och massmedieunderhllning. Men samtidigt ger ju manvern ett perfekt exempel p transpositionens verkningsstt som hypertextuell regim: degraderingen och profaneringen av den heliga frlagan liksom undertryckandet av litterariteten visar att en stark och laddad hypotext (eller motsvarande hypogram) kan tjna p hanteringen

och drvid dela med sig av verskottet ven t ympkvisten och parasiten. Motsvarande omkastning kan (menar jag) avlsas ocks i den beryktade raggarbibeln samma r, det vill sga Eric Grnlunds provokativa ungdomsversion av Markusevangeliet i Vi vann, sa Markus.69 Utgngspunkten r en nyversttning av den p folklig grekiska avfattade grundtexten till modernt folksprk, det vill sga slangimpregnerat ungdomssprk. Resultatet har blivit en transposition som blandar pastischerande och parodierande regimer p ett stt som fga senterades av dtidens fromma, men som srskilt i den frsta, snabbt indragna versionen idag mjligen kunde uppfattas som i takt med tiden.70
5.4.3. Transposition och transvalorisation: jmlikhet och humorns estetik

60-talsprosan r allts blandad och oren. Men den litterra tekniken kunde samtidigt reflektera en vrdediskussion och verklighetsuppfattning som inbegrep en hel livsskdningsproblematik: en resa mellan vrden som i slutndan terfinnes p samma ort, infltade i varandra s att ogrs inte kan skiljas frn vete. Den nya repertoarestetiken ppnade, som vi sett, fr en hypertextuell transposition, baserad p en transvalorisation av kanske nnu mer genomgripande art n den Genettes termer konstruerats fr att tcka. Men teknikerna r mnga. 60-talsromanen spelar grna med lglitterra eller p annat stt skandalsa konventioner: med trivial- eller sensationsromanens repertoar eller ldre populrlitterra mnster (Gustafssons dubbelgngare i Brderna, Evanders skrckromantiskt iscensatta mystifikationer i Uppkomlingarna, Sundmans dokumentaristiska deckarmysterier i Skytten, Delblancs agent-intrig i Homunculus). Den provokativt sensationsskapande tekniken anvnds i samtidsromaner om folkhemmet s till exempel via den bokstavligen folkhemska infernoskildringen i Jersilds nypikareska Till varmare lnder 1961 eller den sociala anstten i Kerstin Ekmans metalitterra folkhemsmysterium Pukehornet 1967; men den mter ocks i historiska
195

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:196

romaner om romaneska ventyr som Delblancs Bundesromantiska Prstkappan. Samtidsfiktionen kan ocks blanda folkhemsklicher med den groteskt-mystiska konstsagans eller legendens formler, som i sin tur kan ta in bde pastorala, skrckromantiska och pikareska mnster frn romanens ldre tradition, (pastoral i Sandro Key-bergs Sagolik 1964, Bundes-romantik i Delblancs Nattresa 1967), ibland i samband med transposition av Jungiansk fenomenologi. Funktionen kan bli kunskapskritisk eller ideologikritisk, ofta bdadera, men ibland kan ocks en total omvrdering av alla vrden komma till stnd. Det hnder att en sdan radikal omkastning intrffar via ett slags degradering av hypotexten, i en transposition dr hypotextens vrden inte degraderas utan snarare frtydligas och skrps genom att den fr hnvisa till ett tomrum i samtidsfiktionen. S sker i Lars Grlings 491 (1962), som transponerar den evangeliska passionshistorien till det svenska vlfrdssamhllets botten.71 Titeln anspelar p Jesus-ordet om att frlta inte sju men 70 x 7= 490 gnger, och vckte mycket rabalder, inte minst via Vilgot Sjmans film-version (1964). Boken stller frgan om den 491:a gngen och lter den idealistiske socialassisstenten Krister spela Frlsarens roll. Han ser ut att lyckas 490 gnger, men fallerar den 491:a, eftersom det den gngen krvs att han glmmer sig sjlv och sitt eget eller besinnar sig p sin svaghet. Att hela frlsningsverket drmed gr om intet r knappast upplyftande, men mjligen tnkvrt: ingen gng har Krister frltit; var gng har han dukat under fr rdslan att stta sig med sina skyddslingar och drmed dokumenterat sin ofrmga att reagera p andra ofrrtter n dem som drabbar det egna jaget. Som Kristus-figura r han drfr en antityp. Med motsvarande ansttligt evangeliska transpositioner experimenterar ven Enquists Hess, som iscenstter en imitatio Christi med en misslyckad nazi-officer i rollen av Kristi stllfretrdare.

Samtidsfiktionen kan emellertid ocks i en typ av absurdistiskt metafysisk omskrift transponera en litteraturvetenskaplig hypotext, som i sin tur dokumenterar en folkhemsk lsupplevelse. Det intrffar i Erik Beckmans mjligen konkretistiska Ngon ngot (1964). I den romanen regisseras hypertextualiteten av en inkarnatorisk sprksyn, som frtjnar en srskild sektion.
5.4.4. lg-problemet

Vad Beckmans Ngon ngot egentligen handlar om r inte gott att sga drav titeln, ty om just det handlar romanen. Men detta obenmneliga antar i romanen bokstavlig gestalt av en lg, som ibland dd, ibland levande utlser allt skeende i romanen. Och denna i romanen hgst kroppsliga lg synes lna drag av den mer betnkliga lg som uppsttt i vissa lsares dokumenterade mten med J. L. Runebergs frslitna antologinummer Den enda stunden och i samma drag frena sig med titelfiguren i lgskyttarne.72 Som lik p ett lastbilsflak exponeras lgen p stortorget i den Beckmanska fiktionens centrum, men vcker nd den frundran, oro, anstt och lngtan, som svarar mot den levande och vilda men nd alltfr mnskliga lg som den i romanen inlagda sagan om lgen om berttat om: Strecket i rkningen, stigen dr mnniskan mtte orden. Den bermda fellsningen av Den enda stunden, som dokumenterats i Gunnar Hanssons Dikten och lsaren, synes i Beckmans transvalorisation som den enda vrdiga: Mnniskan str stilla p stigen och andas, unglgen gr ett kast och frsvinner. (s 88) Men den vrdemssiga inversionen r i s fall en synvilla, fr det som sker r en omkastning dr hela hierarkin rasar och alla vrde-skillnader planas ut, samtidigt som hela mngfalden str kvar. I den omkastningen kommer ocks konkret och abstrakt att stllfretrda vartannat som jmlikar: tecken, gestalt och mening tvingas samman till ett Ngon ngot utan namn till detta ne wait ek hvat som Ahlin hnvisar till i In p benet. En naiv och oreflekterad lsning blir i det perspektivet lika kongenial med romanens diskurs
196

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:197

som en djupsinnig och genomtnkt, det blir dit ocks djupsinnet nr i slutndan. I Ngon ngot finner vi d en decentrerad roman som experimenterar med en avlysning av fokus som samtidigt innebr en vrdeomvandling.73 Men till den ndan experimenterar romanen ocks med en speciell typ av imitation, som har kallats logo-mimesis:74 en efterbildning av handlingar i livet, inte det fysiska, men ordens och sprkets handlingar, sprkfigurerna och deras liv i samtalet, bnen, lsakten och funktionsverkligheten i yttrande- och tillgnelseakten. Romanens logomimetiska ordlekar stter sjlva fram frestllningen om orden som vra stolar: tomma och meningslsa tills ngon behver dem och tar dem i besittning och prglar dem med sitt kroppsliga bruk s att ingen stol blir den andra lik, fastn fabrikatet r detsamma. Men mot stolarna stlls lgen, som i sagan inte r skapt fr stolar p bibliotek, utan strvar fritt i skogen: Mnniskans ordstig r lagd, det r den hon str p och det r dr hon andas. Unglgen kastar sig ifrn den och frsvinner. (s 88f) I sagan tycks lgen i lika mn stta fram sjlva ordet lg och med det socialiseringen av sprket:
Under Sudolgens trettonriga vandring hnder tskilligt. Orden centraliseras till- sammans med industrier och mnniskor. detorpen blir fler och utbygderna arti- kuleras allt smre och ofullstndigare, medan ordanhopningarna i stder och tt- orter tar sig nrmast groteska former och orsakar bristningar och formliga kata- strofer i sjlva meningssammanhangen. Drmed skapas artikulationssvrigheter av annat slag n debygdernas. Allt fr visserligen namn och kan i princip fngas i ord och formler, men orden blir mnga och tunga att bra. Vetandet vidgas och synflt och ordflt gr samman till ett, s att varje detalj i det ena refererar till ngon de- talj i det andra. Men vetandet r tungt att bra. Bristningar uppstr i bde ordflt och synflt och drmed som sagt i sjlva meningssammanhangen. Ordflten kart- lggas och ordcentraler eller bibliotek upprttas i strre ordflt, ssom Stockholm eller Filipstad, dr de hugade kan repetera sitt ordfrrd och frska terkalla minnet av vad det refererar till. Men synfltet, referenserna, suddas ut och de som begvats med gon till att se och ron till att hra samlas i trnga gatuschakt och utbyter tomma ord i stora mngder, avlossar mngdubbla snusladdningar i blindo och tuggar ordrika men saftlsa besvrjelser av smsta nordiska halt. Men ver de- ras huvuden vxer biblioteken och bland dem forskardocenterna och allt fr som

sagt sitt namn och kan i princip fngas i ord och formler. Aktionsradien kas men avlgsna bygder tvinar trots det, lmnas outtalade t sitt de, och deras sista iakt- tagare flyttar till ttorter och berttar det sista som kan sgas om dem. (s 98)

Den hr tragiska historieskrivningen handlar om hur sprk och mnniska skiljs t, s att sprket blir objekt fr mnniskans kunskap och ordningssinne i stllet fr brygga i mnsklig samfrdsel. S har det blivit ocks med ordet lg, som nu representerar en abstraktion och snarare terfinnes i ordbcker och zoologiska lexika n i skogen eller ens i djurparken (det r Nietzsches problematik). Men hr i romanen sker en omkastning, som utgr frn abstraktionen och iklder den en lghud, som d inkarnerar en konkret, individuell lg i sprkets vrld, ibland dd, ibland, som hr, levande. Ordet lg representerar i det centraliserade sprket en dd bokstav som i romanen via lgens figur transponeras till levande kraft i en yttrande- eller tillgnelse-akt; och det r denna kraft den skrivna sagan om lgen gestaltar. Kraften kan allts frmedlas ocks i skriftens form, s snart ordet stts fram eller uppfattas som tilltal, och kraften blir starkare ju mer orent och ansttligt tilltalet r.75 Men kraften r alltid ngot annat och mer n bokstaven och de begreppsliga betydelser som hftar vid den; mer ocks n de bokstavliga referenserna den r kontextuell p det stt som det inbddade bibelcitatet om dem som begvats med gon till att se och ron till att hra ocks sjlvt demonstrerar. Citatet ympas p en evangelisk kontext dr tron p det inkarnerade ordet nnu lever i konkreta situationer, vid sidan av Lagens ordflt: dessa troende samlas i trnga gatuschakt och utbyter tomma ord i stora mngder, avlossar mngdubbla snusladdningar i blindo och tuggar ordrika men saftlsa besvrjelser av smsta nordiska halt. Mot bakgrunden av denna sprkvrld r det ltt att frst den uppstndelse som just den dda lgen ger upphov till inne i romanens orena, idyllisk-absurdistiska folkhemsfiktion. Den tycks utstrla en provokation som frambringar en happening med helt ofrutsedda konsekvenser. P samma stt som berttelsens dda bokstav frigr
197

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:198

nu ocks liket av lgen betraktarnas hemliga tankar och drifter; stter deras fantasi och fabuleringslusta i rrelse och frammanar till sist p samtidsfiktionens egen niv en Bachtinskt karnevalisk situation med rent apokalyptiska vertoner: hela staden str i brand och alla skiljande barrirer rasar. Men om sagan om lgen har frebildat romanens eget huvudgrepp att samtidsfiktionen konkret gestaltar det abstrakta frhllandet mellan de ord varav den r byggd och drmed diskursens frhllande till en lsarroll s framstller den apokalyptiska scen d fiktionsvrlden brinner upp ocks ordens och de skiljande betydelsernas frintelse i tillgnelsen som sakramental akt, kiastisk eller kannibalistisk: Guds namn ensamt, och gudsord. Ingen bygd bortom orden fr bygd, lgen namnls och ordls. (s 105) Den Beckmanska lgen artar sig d ocks till till en transposition av tilltalet frn den skjutna lgen i Lars Ahlins Bark och lv:76 denna lghud utan lg som jgaren fyller med sin egen levande kropp gonblicket innan han skjuter sig sjlv fr att d in i sin bild av det vilda eller obenmneliga livet. Men hr ges ocks en bild av orden som vra klder och vr hud, infr oss sjlva och varandra, en bild som tillsammans med romanens titel ocks aktualiserar frbindelsen mellan ordets dda yta och yttrandets kraft sammanhanget mellan barken och lvet. Den skjutna lgens figur gr drmed (i bda romanerna) ocks tjnst som en konkret antydan om betingelserna fr diktens tillgnelsevillkor: det fregivet andliga i den litterra texten r visserligen ett outsgligt Ahlinskt ne wait ek hvat eller ett Beckmanskt Ngon, ngot, men det r ocks bundet i bokstavens och skriftens materia.77 Bokstaven ddar frvisso med grammatikens Lag, kunde vi sga, men gr ocks levande: den avger inifrn den ande som tillfrs utifrn (sprkgemenskapen och kontexten) kiastiskt som bark och lv, och dunkelt som i en spegel. Och ven anden kan dda: det beror p den anda i vilken bokstaven avlses; det beror p hur Ordet tas. Hos Beckman heter det i en replik direkt riktad till lsaren: Unglgen frn Sudok hade

svrt att hlla sig kvar lnge p en plats. Det r du och jag som oroar honom, mest jag. Men enligt vr verenskommelse r det du som skall bli hans de, vad det nu n r fr slags de. (s 96) Ty 60-talsromanens primra tilltal utgr ju inte frn skrivandet utan frn lsandet som ett nytt skrivande, ett nytt tilltal: Ls mig som lser er r textens bn och vdjan. Men denna bn r ocks den handling texten stndigt p nytt utfr just som artefakt i ord: den vidarefr tilltal; inbjuder till svar tillbjuder sig som litterrt yttrande. Utvxlingen mellan bokstav och ande, mening och kraft, var kanske ocks drivkraften bakom Gunnar Hanssons underskning av diktupplevelsen i Dikten och lsaren 1959:
Dikten fds, sger man ofta om frfattarens skapande arbete, men underligt nog r det en fdelse som ocks r en dd. En rik och levande, sammansatt och kns- lomttad upplevelse smlts ner till ord, till trycksvrta p papper. Som en samling dda ord lmnar dikten frfattaren p sin oskra vg mot oknda lsare. Men vid dessa mten fds dikten p nytt, orden fr liv igen, vxer sig starka i lsarens inre och skapar en ny rik och knslostark upplevelse. [---] Ut ur dikten gr vad lsaren frmr ta med sig drifrn. (s 13)

En av dessa diktupplevelser intrffar p en folkhgskola och dokumenterar den enda stunden d mtet med Runebergs dikt artar sig till ett krleksmte med en lg:
Jag tror att Runeberg var ute i naturen vid tillfllet, och hade troligen stannat upp ett tag, mjligen vid ngon vattensamling. D kom troligen en lgtjur fram fr att dricka, men tordes inte fram, utan fortsatte, dock frapperade den Runeberg genom sin orddhet. Du obekante, du vlbekante! Drmed tror jag att Runeberg menar, att fast vi knner djuren rtt vl anatomiskt sett, s vet vi ytterst litet om de har ngot sjlsliv, och hur det i s fall r beskaffat. Sen vill han tydligen sga det, att sdana hr bagateller kan ibland efterlmna strre och varaktigare minnesbil- der n mngen stor och omvlvande hndelse. Och nr man kommer i hg snt fr man ideassoceationer, och mins t.ex. att det var en ovanligt vacker dag d (den ljuva stunden), och d grips man ltt av melankoli (den bittra stunden). (s 263)

198

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:199

Men det mtet var inte riktigt passande. En professionell diktanalys avlgsnar djuret, terinfr den estetiska upplevelsen och franleder rttning frn elevens sida:78
Angende den enda stunden, verkar det som jag totalt missuppfattat den. (s 263)

Mer om fenomenologi och majevtisk villosprsteknik finns i Agrell, Texten som lromstare (Kris 15, Mars 1980). Jfr v Delblanc om villospr i Har jag helt enkelt misslyckats i min strvan att skapa giltighet? (GHT 13.1 1971).
4

Ut ur dikten gr vad lsaren frmr ta med sig drifrn. Ja; men ocks ur beskrivningen av diktupplevelsen: det kan bli en hel avhandling. Eller en 60-talsroman. Eller rentav bde/och. Noter till kapitel 5

Se t ex Peter Luthersson, Synpunkter p postmodernismen (TFL 1988:2-3) och I litteraturkri- sens spr nedslag i 1970- och 1980-talens textvrld i Den svenska litteraturen, VI, Mediel- derns litteratur 1950-1985, red Lars Lnnroth & Sverker Gransson (Stockholm 1990). Den nya traditionsmedvetenhet som Linda Hutcheon frbinder med post-modernismen r dremot i hg grad relevant i det 1960-tal som skall sysselstta oss (se nedan kap 2.2). Fr pragmatism i frmodern poetik se M. H. Abrams, The Mirror and the Lamp. Romantic Theory and the Critical Tradition (1953; Oxford, London, Glasgow etc 1971), vars hvdvunna stipulation avser huvud- trenden i klassisk retorik: en pragmatisk teori r orienterad mot publiken; ser konstverket huvudsakligen som medel fr ett ml, ett instrument fr att f ngot gjort, och tenderar att bedma dess vrde i termer av dess framgng i att uppn detta ml (s 15); fokuserar hantverk, regler och metod (16). Fr vrt eftermodernistiska perspektiv, se vidare nedan, kap 2.2 och 4.2.2.
5

Beata Agrell, Frihet och fakticitet. Om oordning och ordning i Sven Delblancs roman Prstkap- pan, diss (Gteborg 1982). Lars Ahlins inflytelserika Bark och lv (1961) demonstrerar tekniken. Romanens ppningsfras lyder. a) Visst, Aino. Naturligtvis. Det blir som du vill. Allts: [] (s 7). Och s fljer en monolog dr Aino omtalas i tredje person: Aino r uppenbarligen inte med p scenen. Dremot r hon intensivt nrvarande i orden, trots att orden mer handlar om andra personer n henne. Att repliken inte svarar p Ainos tilltal ger sig ven av prefixet a) det markerar en skriftlighet som inte kan uttalas, och ven om s vore, kan det knappast tnkas inleda ett normalt svar p tilltal, inte ens i brev. Det tilltal repliken frhller sig till r allts inte Ainos utan en tnkt lsa- res: det vrjer sig mot en viss typ av genrefrvntningar p berttandet just genom att ppet synas resignera infr dem: Visst Det blir som du vill.. Se vidare Erik A. Nielsen, Lars Ahlin. Studier i sex romaner (1967), vers (Stockholm 1968): det faktum att berttaren lgger fram sitt stoff i en bestmd situation fr en nrvarande eller inbillad hrare, integrerar sig i berttelsen s att den tar form efter av vem och till vem den berttas. Denna analys av berttar- situationen r central, drfr att romanen sjlv hela tiden arbetar med att frtydliga sin egen berttelsesituation. (s 176) Inledningsrepliken markerar att det frn Aino utgr ett tryck mot berttaren, s att han mste bertta p ett visst stt (ib). I Prstkappan r tekniken mer frstlig men ocks typisk fr den romanens arbetsstt. Inled- ningsorden lyder: Det lovade att bli en varm och klargd sommardag. Pastorsadjunkten hade redan brjat svettas. Och s fljer en beskrivning av pastorsadjunktens ngest infr ett omjligt val: mellan dygd och last, lag och laglshet, det givna och det mjliga, fakticitet och frihet. Hr r inledningen naturaliserad i berttelsen, men icke desto mindre en replik p Georg Stiern- hielms inledningsrader till sin bermda dikt om Hercules vid skiljovgen. Den fregriper allts igenknnandet av den litterra situationen och svarar med att lyfta den ur Stiernhielms dikt och kila in den i en annan kontext, dr dikten turneras annorlunda. P s vis kommer igenknnandet att p en gng bekrftas och frnekas och drivas vidare i oknd riktning. Repliken riktas allts inte till Stiernhielm eller Aino, utan faller en stum lsarroll i talet.
2

Fr topos se Ernst Robert Curtius, European Literature and the Latin Middle Ages (1948), vers (London & Henley 1979), t ex ss 70f, 79f. Med topos avser jag en frrdsplats fr hvdvunna litterra frestllningar och sprkliga halvfabrikat, dvs en nrmast retorisk aspekt av den litterra repertoaren, dr Resan som kompositionsprincip och mimetisk form (motiv,stoff) transforme- ras till tankefigur med en specifik tilltalsfunktion. Se v Wilhelm Schmidt-Biggemann, Topica universalis. Eine Modellgeschichte humanistischer und barocker Wissenschaft, Paradeigmata 1 (Hamburg 1983), kap Loci, samt ss XV-XVIII, om topiken som metodiskt frfaringsstt. Se vidare nedan, kap 2.2.1.
1

Marcel Proust, P spaning efter den tid som flytt. Frsta delen. Combray (1913, 1954), vers Gunnel Vallquist (Stockholm 1964), ss 46-51.
2

Jfr BLMs Proustnummer 1966:9: I Proust och rummet (vers Jan Stolpe) beskriver Georges Poulet hur omvandlingen av tid till rum sker via ett slags sidordnande superposition, som i ett palimpsest: mnga lager av tid som r halvt genomskinliga och som fljt p varandra bildar ett ntverk av korsande referenser, en sammanhngande mngfald av bilder som str i nra fr- bindelse med varandra, msesidigt belyser varandra och helt enkelt skapar varandra (ss 648, 651); se v Leif Zerns Kommentarer: Proust och jazzmusiken, s 645). Samma palimpsesartade rumslighet mter i det svenska 60-talet ocks i Walter Benjamins Till bilden av Proust (1929) i Bild och dialektik (1955), vers ([Staffanstorp] 1969), s 203.
3

Se Morris Beja, Epiphany in the Modern Novel (London 1971), ss 15-16. Bejas Proust-analys baseras p det vanliga Bergson-mnstret (ss 56, 58-63), som dock ifrgastts i det Poulet-lsande svenska 60-talet (jfr not ovan).
4

Ett tnkvrt frslag till svar ger Hans Robert Jau, Konsternas historia och historieskrivningen (1970), vers i Hermeneutik, red H. Engdahl m fl (Stockholm 1977) nr han med referens till historikern J. G. D. Droysen (1808-1884), receptionsestetikern Wolfgang Iser och strukturalisten Roland Barthes hvdar att den litterra hndelsen kan frsts bara via den receptionshistoriska process den frmedlas genom och vinner historicitet bara genom att ing i en historisk berttel- se, dr betydelsehorisonten r ppen (s 242). Den litteraturhistoriska framstllningen r drfr primrt en grundkategori fr historisk varseblivning och frst sekundrt [] en form av historisk framstllning. (s 247; v s 259) Textens egen hndelse intrffar allts frst med lsakten och blir

199

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:200

historiskt tnkbar frst som dokumenterad lsning. Litteraturhistoriens objekt r allts inte texthndelser utan registrerade lshndelser och dess uppgift att beskriva frskjutningar i histo- riskt givna lsarter. Ingmar Svedberg, Att satsa p poesin trots allt (Hbl 10.8 1966), en replik p Tom Sandell, Satsa p det kommunikativa (Hbl 6.8). Se Ivar Segelberg, t ex Studier ver medvetandet och jagidn (Stockholm 1953), kommenterad i Dick A. R. Haglund, Ivar Segelberg och frgan om medvetandets enhet. Ngra synpunkter. i Sprk, kunskap, medvetande. Festskrift tillgnad Ivar Segelberg p hans 70-rsdag, Institutionen fr filosofi, Gteborgs universitet (Gteborg 1984). Segelberg beskrivs dr som en av senare decenniers mest sjlvstndiga och originella tnkare p svenskt omrde (s 81). Jan Bengtsson presenterar Segelberg i sin avhandling Den fenomenologiska rrelsen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900-1968, diss (Gteborg 1991), ss 171-176. Enligt Beja utgr den sortens trivialiteter det Criterion of Insignificance som utlser en epifani; se Epiphany, s 16f. Som Jan Bengtsson ppekar sger ett referat av Segelbergs filosofi fga om den filosofiska verksamhet som faktiskt utvades p hans seminarier (Den fenomenologiska rrelsen, s 175f). Av Bengtssons framstllning framgr dock knappast hur stark Segelbergs personliga stllning var bland svenska fackfilosofer under 1950-60-talet. Fr grundbetydelsen av begreppet intentionalt objekt, se Edmund Husserl, Cartesianska medita- tioner. En inledning till fenomenologin (1929, tr 1950), vers (Gteborg 1992), ss 64-66, samt 24-26 om skillnaden verklighet/fantasi; se v Intentionalitet, nedan.
10 11 9 8 7 6 5

Essentials of the Phenomenological Method. En klargrande introduktion till intentionalitet- sproblematiken och konstitutionslran, dr srskilt den idhistoriska kontexten och frhllandet till empiristisk och analytisk-filosofisk tradition beaktas, ger Dick A. R. Haglund i Perception, Time and the Unity of Mind. Problems in Edmund Husserls Philosophy. Part I, Philosophical Communi- cations, Red Series No. 4, Department of Philosophy, University of Gothenburg, diss (Gteborg 1977). Frdjupning av intentionalitetsproblematiken med komplikationer som den hr beskrivna lektionen inte aktualiserar ges v i t ex David Woodruff Smith & Ronald McIntyre, Husserl and Intentionality. A study of Mind, Meaning and Language, Synthese Library, Studies in Epistemolo- gy, Logic, Methodology, and Philosophy of Science, ed Jaakko Hintikka m fl (Dordrecht, Boston etc 1982), kap III, Fundamentals of Husserls Theory of Intentionality.
16

Torsten Ekbom, Romanen som verklighetsforskning (OoB 1962:6); cit eft Sextiotalskritik, red P.O. Enquist (Stockholm 1966), s 13.
17

Resonemanget utlste en debatt om sanningsbegreppet i romanen. Stig Nystrands Dikt och sanning (OoB 1963:2) och Sven Hemstads Frfattaren som filosof (OoB 1963:3) invnder mot den naturvetenskapliga analogin och finner Ekboms skeptiska utgngspunkter konstruerade: det strre filosofiska problemet r ju att den naiva verklighetsuppfattningen till vardags faktiskt fungerar trots sin osanning och ovetenskaplighet (Nystrand); och termen realism i filosofisk resp litterr mening betecknar helt olika ting (Hemstad). Ekbom genmler i Replik (OoB 1963:3) att bda missat pongen: dels den enkla men estetiskt viktiga skillnaden mellan att beskriva och att skdliggra; dels att essns grundlggande kunskapsteoretiska problem var metafysiskt att vrlden r otkomlig fr kunskap p ett stt som jag skert aldrig kommer att frst (s 267).
18

Fr Intentionalitet, se Husserl, Cartesianska meditationer, ss 50, 57f.

Fr den Husserlska s k konstitutionslran, se t ex Cartesianska meditationer, t ex 18-20, srskilt ss 57f, 62f. Fr avskuggning och med-mena se Husserl, Cartesianska meditationer, ss 59f, 61, 64f, 116, 126. Fr grundbetydelsen av Avskuggning (Husserls Abschattung) se v Herbert Spiegelberg, The Phenomenological Movement. A Historical Introduction, 3 ed (The Hague, Boston etc 1982), ss 116f, 704, samt Husserls Phenomenology (1929), vers i Realism and the Background of Phenomenology, ed Roderick M. Chisholm (New York & London 1960), s 119f; jfr Husserls Feno- menologins id (1907), vers, Modern filosofi och samhllsteori, band 17 (Gteborg 1989), s 196, not 50. Se Husserl, Cartesianska meditationer, 15 om skillnaden mellan naturlig och fenomenolo- gisk instllning, samt 34 om metodens principer. I efterhand kan konstateras att detta mjligen egenartade samband mellan fysisk frnimmelse och intellektuell insikt r vlknt i fenomenologisk tradition, dr det srskilt intresserat Maurice Merleau-Ponty (1908-1961); se t ex hans Sammanfltningen kiasmen (1964), vers, Kris 31- 32 (1985), srskilt s 66f. Mary Warnock, Sartres filosofi (1965), vers (Stockholm 1966). Fackfilosofiskt standardverk p omrdet r Spiegelbergs The Phenomenological Movement, vars frsta upplaga utkom redan 1960; se srskilt kap III. The Pure Phenomenology of Edmund Husserl samt Part Five/The
15 14 13 12

Ekbom hnvisar explicit till Anders Wedbergs Filosofins historia. Nyare tiden till Romantiken (Stockholm 1959), som d var akademisk kursbok. Essn tycks bygga p kapitlen om den brittiska empirismen, vars premisser vidareutvecklades i 1900-talets logiska empirism. Tredje delen av Wedbergs arbete, Frn Bolzano till Wittgenstein, utkom frst 1966. Standardverket om modern filosofi var Georg Henrik von Wrights Logik, filosofi och sprk. Strmningar och gestalter i modern filosofi (Helsingfors 1957). Fr den breda publiken presenterade von Wright den moderna filoso- fin i anslutning till en DN-serie om Ludwig Wittgenstein 1957 (14.3, 16.3, 19.3). Hans beskrivning av den logiska empirismen antyder en modell som korsar Svedbergs och Ekboms uppfattningar: skolans fretrdare ville visa att alla begrepp som hr till verkligheten kan ordnas i ett samman- hngande system, utgende frn data som vra sinnen ger oss (Ludwig Wittgenstein och den moderna filosofin, DN 14.3 1957). 1964 gav Mats Furbergs artikelserie Problem i modern filoso- fi i GHT en motsvarande versikt av logisk empirism, oxfordfilosofi och talaktsteori, ven den i nra anslutning till Wittgenstein (2.9, 4.9, 7.9). ret drp utkom (under stort pressrabalder) Arne Nss, Moderne filosofer (Stockholm, Gteborg etc 1965), som sammanfr logisk empirism (Ru- dolf Carnap), Wittgenstein och existentiell fenomenologi (Martin Heidegger). Litterr integra- tion av just logisk empirism/logisk positivism demonstreras i Gunnar Arrias, Jaget, friheten och tystnaden hos Willy Kyrklund, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Gte- borgs universitet, 6, diss (Gteborg 1981), kap Det outsgliga, som ocks ger en idhistorisk bakgrund.
19

Ekboms egen seminarieuppsats i teoretisk filosofi handlade om biskopen Berkeleys filosofiske mbetskollega David Hume; se intervju med Ekbom i Karl-Erik Lagerlf, Vrld utan samman- hang i Samtal med 60-talister (Stockholm 1965), s 102f; v Birgitta Jansson, Trolsheten. En

200

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:201

studie i svensk kulturdebatt och sknlitteratur under tidigt 1960-tal, Skrifter utgivna av Litteratur- vetenskapliga instititionen vid Uppsala universitet, 18, diss (Uppsala 1984), s 162 not 62. Se Leif Erikssons Man mste ha sin prvosten. Gunnar Ekelfs betydelse fr Gran Palm och ngra andra sextiotalspoeter, diss (Stockholm 1982), s 35; jfr diskussionen av den allmnna relativismen, s 33. Se Eriksson, Man mste ha sin prvosten, enl ovan, samt Birgitta Janssons analys av Roma- nen som verklighetsforskning i Trolsheten, ss 73-78. Ekboms krnord om medvetandet och vrlden analyserar hon med hnvisning till den Gyllenstenska operationalismen och den kun- skapsteoretiska trolsheten, som motsvarar den Erikssonska seenderelativismen p en veten- skapsfilosofisk niv: Enligt denna syn pverkas forskarens resultat av just de operationer han anvnder i sin underskning och relativiserar drmed synen p vad som r mjlig kunskap, allts hela kunskapsteorin. (s 76) Se ven analysen av Ekboms debutroman Negationer (Stockholm 1963): Att jaget inte kan avgrnsas frn verkligheten utan tvrtom konstitueras av den och av sina relationer till omgivningen, r en tanke som ligger i linje med modern socialpsykologi, liksom med naturvetenskapliga modeller. Det faller sig naturligt att hr erinra om Ekboms nrhet till den gyllenstenska operationalismen. (s 87) Frnyelsemomentet i sjlva upprepningen betonas ven i Bejas analys av Marcels frklarings- gonblick: dess frklarande signifikans frutstter distansering och drmed tidsavstndet det r inte p det frflutna gonblickets mening som han fokuserar uppmrksamheten, utan p innebrden av sitt terfinnande av det gonblicket (Epiphany, s 60f).
23 24 22 21 20

Fr kiastisk se nedan, not till detta kap.

Frvxlingen ligger nra till hands Husserl visste det sjlv och lade ner en del mda p att hlla distansen till Berkeley, sin lromstare och mentor, vars subjektiva idealism han dock aldrig lrde sig uppskatta. Se Spiegelberg, The Phenomenological Movement, ss 85, 96, 126f, 140. Enligt Leif Eriksson innebr Seenderelativismen att verkligheten blir otkomlig och medfr en frlamande inkrkthet i det egna jaget (Man mste ha sin prvosten, s 35), men denna solipsistiska konsekvens ligger uppenbarligen inte i begreppet. Eriksson visar sjlv hur seenderela- tivismen hos Palm och de nyenkla tvrtom medfr ett dubbelperspektiv, som upphver den subjektivistiska klyftan medvetande/vrld och mjliggr en ny sak-orienterad verklighetsuppfatt- ning (ss 35-37, 51-59). Denna senare interaktionistiska inriktning uppfattar jag som snarare fenomenologisk; jfr Eriksson, s 57, samt om Husserlianen Sartres betydelse, ss 60-62. Jfr Michel Butors formulering i Romanens rumsdimension i Sex esser om romankonsten, vers C. G. Bjurstrm (Stockholm 1966): att lta flera orrliga bilder tydligt tcka varandra (som i ett palimpsest) i en romantext som samtidigt r rum och rundresa i det rummet och drmed blir ett experiment med lsarpositioner (s 20; jfr ss 17, 18). Butors Romanen som forskning ingr i Sex esser, men frelg i svensk versttning redan 1958 (Utsikt 1958:5). Jfr Ekboms recension av Sex esser i Romanen som samhllsforskning, DN 31.1 1966. Kiasmen skall hr allts huvudsakligen beteckna en tankeform, som ibland (men inte alltid) formuleras i termer av en grammatisk eller retorisk figur. Enl Harald Horvei, The Changing Fortu- nes of a Rhetorical Term. The History of the Chiasmus (Bergen 1985) r kiasmen en vedertagen term fr olika tankemssiga korsningar, som inbegriper logisk omkastning eller komplex inver- sion. Horvei utgr frn en grammatisk figur genom vilken ordningen i en eller tv parallella
27 26 25

satser inverteras i den andra (s 1). Som tankeform r kiasmen central i fenomenologisk tradi- tion h t, srskilt vad gller frhllandet Intentional Akt/Intentionalt Objekt (t ex seende/sett). Se t ex Spiegelberg om Husserl i The Phenomenological Movement, s 93, samt om Merleau-Ponty, s 577, dr Sammanfltningen kiasmen kommenteras: kiasmens p bokstaven Chi prglade grundformel sammanfltning av former i ett ornament som gr dem oskiljbara verfrs hr metaforiskt p utvxlingen medvetande/fenomen i vr fr-reflexiva verklighetstillgnelse, dr synligt och osynligt liksom seende, hrande och talande r oupplsligt sammanfltade (s 577). Se vidare Petra Herkert, Das Chiasma. Zur Problematik von Sprache, Bewutsein und Unbewutem bei Maurice Merleau-Ponty, Studien zur Antropologie, Band 13, hrsg Alfred Schpf m fl, diss (Kningshausen & Neumann 1987), kap 3.3. Das Chiasma, ss 125f, 128: kiasmen r en tankeform dr struktur (rum) och process (tid) korsas i en dynamisk nollpunkt eller virvel, dr vedertagna kategorier bryts upp och det Inres ursprungsgestalt installerar sig i en fenomenell motsvarighet till kosmologins Big-Bang (s 128). Jfr Merleau-Pontys Sammanfltningen kias- men, s 66f, samt resonemangen om juxtaposition/superposition och imagismens Vortex, nedan kap 6.2.4. Kiasmens speciella roll i relationen text/lsare demonstreras i Andrzej Warminsky, Readings in Interpretation. Hlderlin, Hegel, Heidegger, Theory and History of Literature, Volume 26 (Minne- apolis 1987), dr Rodolphe Gasch introducerar figurens grundform i samma ordalag som Horvei (s xvi), men betonar dess karaktr av tankeform frbunden med en dubbel logik: ena sidan det dialektiska enandet av motsatser i en hgre enhet (s xix); andra sidan en korsning, dr den kiastiska operationen tillfr en assymmetri, ett veck eller en ficka, som deltar i den nya enhe- ten utan att sjlv ing i den (s xix). Den fregivna dialektiska syntesen framstr drmed som ofullbordad, ppen och oren (s xxii). I lsakten medfr denna kiastiska logik en avdrift mot textens kant, dvs en grns, dr lst och skrivet byter plats och, ehuru tskilt, inte lngre kan hllas isr; texten framstr som p en gng totalt ppen och fundamentalt otkomlig och driver till stndig omlsning. Kiasmen r drfr tolkningens lika ofrnkomliga som fatala figur i det att den stndigt repar upp tolkningens vv. (s xxv). Enligt Gasch och Warminsky blir drfr alla lsningar bedrgliga och illusoriska exemplariska utan att vara exempel p ngot (s xxvi); allts (p ett visserligen intressant stt) tomma. Denna nihilistiska slutsats tycks mig oberttigad och dessutom metafysisk i verkant; i vrt pragmatiska sammanhang ppnas ett annat spelrum, vars utrymme fr kiastisk logik demonstreras nedan, del III (jfr v om supplementlogik nedan kap 1.3.3 och 9.3.2).
28 29

Gran Palm, Den nya svenska romanen (BLM 1961:6), s 456.

Tankegngen utvecklas mot mystik i Ekboms Negationer (t ex s 98), men frutsttningarna skulle kunna beskrivas med utgngspunkt frn Husserls begrepp om Abschattung (avskugg- ning enl ovan, kap 1.1.2).
30

Som i den fenomenologiska reduktionen, epochn; se citatet ur Warnock, Sartres filosofi, s 20f, ovan, kap 1.1.2. v Spiegelberg, The Phenomenological Movement, ss 76-78, 119f, 708-712. Den idhistoriska sammanfltningen av empirisk, logisk-empiristisk och fenomenologisk tradition redovisas utfrligt i Allan Janik & Stephen Toulmin, Wittgensteins Wien (1973), vers (Lund 1986), samt Haglunds Perception (enl ovan).
31

I Butors Romanen som forskning r den nya romanens fenomenologiska uppgift explicit framsatt; se nedan, kap 4.2.1

201

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:202

32 33

Se Ekboms Negationer, s 98, samt Birgitta Janssons analys i Trolsheten, s 94.

Som Butor skriver i Romanen som rum: Det rum vi upplever [i den rumsliga romanen] r inte alls det euklidiska rummet, vars olika delar utesluter varandra. Varje ort r projektionscent- rum fr en horisont av andra orter, utgpngspunkten fr en serie mjliga frflyttningar som gr genom mer eller mindre bestmda omrden. (Sex esser, s 25) Den kiastiska tekniken kan i sammanhanget frbindas med vissa varianter av den labyrintiska speglingsteknik, mise en abyme, som ofta aktualiserats i den teoretiska diskussionen kring nouveau roman. Den hr relevanta kiastiskt flerdimensionella typ, som riktas p svl texten som berttandet/lsandet, beskrivs i t ex Linda Hutcheon, Narcissistic Narrative. The Metafictio- nal Paradox (1980; New York & London 1984) ss 53f, 56; jfr Bo G. Jansson, Sjlvironi, sjlvbespeg- ling och sjlvreflexion: den metafiktiva tendensen i Eyvind Johnsons diktning, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, 27, diss Uppsala (Stockholm 1990), s 22f, samt nedan kap 10.1.3. Mise en abyme-tekniken r central i David Carrolls underskning av Claude Simon och nouveau roman, The Subject in Question. The Languages of Theory and the Strategies of Fiction (Chicago 1982), s 175; v ss 85f,172f, 189, 193. Carroll framhver h t lsar- positionens betydelse som moment i textens strategi (t ex ss 13, 17f, 60, 173), men presenterar mise en abyme ngot missvisande, eftersom han hmtar fram den kiastiska lsarorienterade varianten via en dekonstruktion av den nya romanskolans fregivet narcissistiska estetik. Men min pong r att figuren redan i den Ekbomska experiment-versionen verkar vara fundamentalt intentional, dvs riktad p en lsarroll, frlagd p en gng i och utanfr texten. Sambandet med fenomenologin deklarerades ocks explicit av fretrdarna fr nouveau roman. S t ex Butor, Romanen som forskning i Sex esser, ss 9, 41 (se nedan, kap 4.2.1). # Se vidare analys i Victor Carrabino Phenomenology and the Nouveau Roman. A Moment of Epiphany, Atlantic Bulletin, 38 (1972:4), ss. 95-100, samt Emily Zants, The Relation of Epiphany to Description in the Modern French Novel, Comparative Literature Studies, 5 (1968), ss. 317-328.# Sambandet ppekas ven i ven Carroll, The Subject (ss 11, 14, 16f, 121), men ocks att det inte alltid innebr ngon explicit beknnelse till fenomenologiska tradition; det rr sig om en tankeform, som ofta opererar med en dubbel logik. (s 60) Om det r denna tankeform hans dekonstruktion syftar till att blottlgga, s r hans fretag frsts inte ndvndigtvis artskilt frn mitt. Se beskrivningen i Carrolls The Subject av den alter-orientering som den fenomenologiska tankeformen medfr i nouveau roman, ss 16f, 18. Dess medvetandebegrepp karakteriserar Carroll i termer av den kiastiska paradox som ven Ekboms krnord uttrycker: Placeringen av centrum r motsgande i sig sjlv; det obestndiga subjektet (utanfr och innanfr) upprtthller inte sin position som ursprung p ngot enkelt stt eller kanske ens verhuvudtaget. (s 60) Inte lika ppet i debutromanen Negationer, som i Spelppning (Stockholm 1964) och drefter med stigande experimentellt nit i Signalspelet (Stockholm 1965), Spelmatriser fr operation Albatross (Stockholm 1966) och En galakvll p operan (Stockholm 1969). Den mer utvecklade lsarrollen i de senare romanerna medfr att den kunskapsfilosofiskt orienterade kritiska rea- lismen frskjutits mot en aktiv realism, som iscenstter sjlva lsakten; se Jonas Ingvarsson, En heldag i simulatorn om den aktiva realismen i Torsten Ekboms En galakvll p operan (C- uppsats, Institutionen fr Sprk och Litteratur vid Linkpings universitet, vt 1991), som visar hur romanen opererar med en fiktionsram kring sjlva lssituationen som ger ven den oinvigde
37 36 35 34

tilltrde till laboratoriet i detta fall en utstllningshall. Analysen pvisar en utprglat kiastisk teknik, som medfr positionsfrskjutningar i flera dimensioner och drmed i sak bekrftar den fenomenologiska vridning av seenderelativismen som jag hr freslagit.
38

Se distinktionen i William J. Kennedy, Voice and Address in Literary Theory i Oral Tradi- tion, 2/1 (1987), samt nedan kap 2.2.2.
39

Lsaktens frhllande till det historiska citatet som ett avbrott med frmga att p en gng distansera och binda samman till/i ett igenknnbarhetens nu analyseras i Benjamin-kapitlet av Aris Fioretos, Det kritiska gonblicket. Hlderlin, Benjamin, Celan, diss (Stockholm 1991), srskilt ss 98-104, 106-108, 110f, 124f. Citerbarheten avgrs enl Fioretos av citatets relevans fr nuet, men citatet tillhr varken det eller nuet, utan betecknar ett avbrott, som stter den frenande skillnanden mellan dem:

Fr Benjamin inskrnker sig konsten att citera p inget stt till en frdighet i att anfra belgg under framstllningen av ett argument [---]. Istllet rr det sig om en konst lierad med likheten, vars drabbande och demystifierande kraft [] alltid bygger p en kritisk diskrepans mellan gammal och ny kontext. Hr tas det citerade p orden, som det heter, och avsljas genom ett mimetiskt frfarande som blottstller det skrivna genom att lta det vittna mot sig sjlvt. Det r dets citerbarhet som mjliggr en historieskrivning grundad p ett begrepp om aktualisering, men i Benjamins utvidgade konception av den kritiska akten kan svl gester som kroppssprk som historien sjlv citeras. [---] Ett fremls eller mnes citerbarhet knnetecknas av dess relevans fr nuet. [---] Denna aktualitet r en tidsbunden frstelsefunktion [] som emellertid ingalunda fr frsts som en tidls sanning. Istllet r det viktigt att pongtera att dess specifika sanning r knuten till en tidskrna som terfinns bde i det frstdda och i sjlva frstelsen samtidigt. Det rr sig om ett nuets sprngstoff kalla det citerbarhet som bara kan brisera i det srskilda presens fr vilket det ger en dynamisk innebrd. [---] I denna aktualisering tillhr citatet eller det igngsatta varken det eller nuet. Istllet utgr det ngot som visar p den fortlpande skillnaden mellan dessa bda dimensioner. Den sanning som citatet br p ligger med andra ord lika lite i objektet

202

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:203

som i receptionen, utan i deras farofyllda mte med varandra. (s 106f)

Mona Sandqvist aktualiserar likartade problem i sin Eco-adapterande diskussion av den ppna textens kodifierade lsarroll i Alkemins tecken i Gran Sonnevis Det omjliga, diss (Lund 1989), ss 8-9, 28. Se v Agrell, Texten som lromstare, samt Bertta, frklara och uppenbara. Om textens intentionalitet i Sven Delblancs Prstkappan i Perspektiv p prosa, Gteborgsstudier i litteraturvetenskap tillgnade Peter Hallberg och Nils-ke Sjstedt, red Birgitta Ahlmo-Nilsson m fl (Gteborg 1981). Jfr Erikssons resenemang i kap Bilden r i deras gon seenderelativismen och det om- vnda perspektivet i Man mste ha sin prvosten, ss 51-59. Men jag r inte sker p om den omvndning Eriksson beskriver innebr ngon kiastisk omkastning, som ju skall inbegripa en frdubblad, mobil position. Vad Eriksson beskriver r ju en utveckling i Palms frfattarskap, frn en subjektiv och individualistisk position till en social och politisk. Den innebr att det inte lngre uteslutande r jaget som tapetserar vrlden. Riktningen r frbytt s att omvrldens sammanhangslshet i stllet trnger in i subjektet. [---] Efterhand som seenderelativismen fr rang av samhllsanalys, kan vi se hur den kvvande alienation som tidigare ockuperat jaget, i stllet reflekteras och fngas upp i spegeln. Men spegeln r inte lngre fri frn bilden []. Nu r det vrlden, bilderna, som s att sga flyttar in i diktarens gon: [---] (s 57). Men min pong r att den subjektivistiska positionen i Palms fall kanske inte var entydig frn brjan det seende- relativistiska problem texterna framstller r ju en annan sak n den position varifrn framstll- ningen sker; det kan ocks hnda att den grundlggande problematiken varken r psykologisk eller politisk, utan just fenomenologisk. Den hr aktuella innebrden av ordet matris tergr nrmast p Elof Hellquists begrepp det vari ngt alstras i Svensk etymologisk ordbok, 3 uppl, Band I: AN (Lund 1948), s 637. I Svensk uppslagsbok, 2 uppl, Band 19 (Malm 1951), meddelas fljande under begreppet matris (hr aktuell r vl nrmast specialbetydelse 2):
42 41 40

stereotypering. (Hr [Gustav Hssjer]/N. E. F [Nils Erik Fremberg], Matris, sp 623)

Michel Riffaterres litteraturteoretiska matrisbegrepp r specialgjort fr poesi, och br vl inte verfras till prosa, men ger nd en antydan; se t ex Det referentiella felslutet, vers i Modern litteraturteori. Frn rysk formalism till dekonstruktion, del 2, red Claes Enzenberg & Cecilia Hans- son (Lund 1991), s 147f. Mer relevant r kanske det begrepp om fiktionsprosans generativa subtext som i Riffaterre i Fictional truth (Baltimore & London 1990) infr som en motsvarighet till poesins hypogram eller beskrivningssystem (jfr nedan, kap 2.2). Ekboms senare experi- mentromaner exemplifierar bde den speciella kiastiska matris som skall intressera oss och matris i etymologisk mening. Men primrt spelar de med matristermens tekniska specialbety- delser (enl ovan, Svensk Uppslagsbok). I t ex Spelmatriser frser texten med intrigstrukturer, handlingsstrngar och motivelement fr ett slags romanmodell som realiseras p nya stt fr varje lsakt. Grundidn tergr troligen p det matematiska matrisbegreppet men kanske ocks p den gyllenstenska operationalism som Birgitta Jansson aktualiserar fr Ekboms del (se ovan, kap 1.1.3). Se vidare kommentaren till Spelmatriser, nedan, kap 1.3.2.
43

Exempel p andra titlar som antyder kiastisk fltning medvetande/vrld, position/perspektiv, utsida/insida r Sven Delblancs Eremitkrftan (Stockholm 1962), Nils Peter Eckerbom, Borgen och tltet (Stockholm 1962), Per Olov Enquist, Frdvgen (Stockholm 1962), Per Gunnar Evander, Fysiklrarens sorgsna gon (Stockholm 1968), Bjrn Hkanson, Krlek i Vita Huset (Stockholm 1967), Jan Myrdal, Samtida beknnelser av en europeisk intellektuell (Stockholm 1964), Kjell Sundberg, Den frvirrade medborgaren (Stockholm 1967), Per Olof Sundman, Ingenjr Andres luftfrd (Stockholm 1967).
44

Se Spiegelberg, The Phenomenological Movement, kap Excursus: Does Phenomenology Explore only Subjective Phenomena?, ss 687-690.
45

Matris ([] av lat. matrix, livmoder, sedan: det vari ngot alstras). 1) Matem., ett system av mn tal [t. ex. koefficienterna i ett linert ekvationssystem []), ordnade i ett rektangulrt flt [---]. Fr m. kan man definiera rkneoperationerna addition, subtraktion, multiplikation och i viss utstrckning division, s att de vanliga rknereglerna glla; dock r en produkt i allm. beroende av faktorernas ordningsfljd. Denna s.k. m a t r i s k a l k y l har anvndning bl.a. i algebran [] och i den analytiska geometrin. 2) tekn., i allm. en negativ avbild av ett freml fr stadkommande av gjutna, prglade pressade o.a. arbeten. M. kallas ven det avtryck i fuktig specialpapp, som gres av en trycksats el. klich fr

Grundtanken i Husserls fenomenologi. Det kiastiska momentet beskrivs i Spiegelbergs The Phenomenological Movement som en sammanfltning av paralleller mellan subjektiv akt och objektivt korrelat, dvs i Husserls fall till att brja med korsningen mellan logiska fenomen och de mentala processer dr fenomenen presenteras, och senare mellan akt/fenomen h t:

Frhllandet mellan ren logik och fenomenologi, frsttt som studet av de erfarenheter som motsvarar logiska entiteter, illustrerar en insikt som genomsyrar hela Husserls verk []: insikten att det finns en parallellitet mellan strukturerna i den subjektiva akten och dess objektiva korrelat. Denna parallellitet formar basen fr en korrelativ underskning dr bda aspekterna av varje fenomen mste studeras och beskrivas tillsammans. Att studera det ena utan det andra skulle resultera i en konstgjord abstraktion som [] ytterst mste terinsttas i sammanhanget fr den konkreta erfarenhet som de isolerats frn. Detta r vad Husserl senare kom att kalla parallelliteten mellan det
203

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:204

noetiska ([medvetande-]akten) och det noematiska ([medvetande-]innehllet). (s 93; kurs BA)

46 47

Se Spiegelberg, The Phenomenological Movement, ss 703f, 706.

gi, dr Den begreppsanalytiska metodens strvan mot de konsistenta sammanhangen slr ver i ett dialektiskt tnkande och avgrnsning och definition verges; sjlva processen av mot- satsernas spel blir kunskapens centrala krna. (s 86) Men den dialektik Andersson beskriver hos Lindqvist i termer av syntes framstr fr mig snarast som kiastisk.
50

Den fenomenologiska tankeformen r grundlggande i flera av de internationella s a s alter- orienterade idrikningar som aktualiserades ven i det svenska 60-talet: i George Herbert Meads (1863-1931) socialpsykologi den symboliska interaktionismen; i C. G. Jungs (1875-1961) psykoanalys; i strukturalismen (hos t ex Claude Lvi-Strauss, Michel Foucault, Roland Barthes) och terfinnes p ett frstadium ven i Karl Marx dialektiska materialism och den interaktion medve- tande/vara denna inbegrep. Intresset fr Marx r srskilt pfallande i fransk fenomenologi; se Spiegelberg, The Phenomenological Movement, s 430. Spiegelberg ptalar ocks Merleau-Pontys och Sartres ansatser till en klass-medvetandets fenomenologi (s 446). Ulf Linde beropar sjlv den sociala interaktionism som fretrds av Mead, vars tankeform ocks str den fenomenologiska traditionen nra (Spiegelberg, The Phenomenological Movement, ss 256 A. Schutz, 389, 394 M. Heidegger, 543, 567 M. Merleau-Ponty, s 601 B. M. Dufrenne). S redan i Lindes Spejare. En ess om konst (Stockholm 1960; Gteborg 1984) och mycket tydligt i t ex Form som socialitet i praxis. Tal hllet i konstakademin den 31 maj 1966 (BLM 1966:6), dr Meads sociala interaktionism ocks frbinds med Marx dialektiska materia- lism:
48

Detta att tyda ett tecken det m vara ett ord eller ett plastiskt tecken, en bild , detta att frst eller inse ngot verhuvudtaget, r fr Mead endast mjligt om man intar de andras hllning infr vad man mtt. Det r inget isolerat jag som finner innebrder i vrlden; man finner dem endast genom att iklda sig rollen av en av de andra. Genom sin socialitet, helt enkelt. [---] Det seende jag hr uppehllit mig vid r drfr ingen unik nervfysiologisk process; det r snarare vad Marx skulle ha kallat socialitet i praxis. Mnsklig gemenskap r ingen abstrakt och romantisk myt; den frverkligas i varje avlst tecken, ocks det enklaste. Den r frutsttningen fr vr obetydligaste tanke. Och fr den mest geniala. (s 437f)
Lars Gustafsson & Lars Bckstrm, Nio brev om romanen (Stockholm 1961). Se ven formule- ringar i Palms Den nya svenska romanen, t ex ss 453, 454 med explicit hnvisning till Gustafs- son i Nio brev. Formuleringen varieras s sent som 1967, i Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu (Stockholm 1967): Det finns ingen vrld utan jag. [---] Det finns inget jag utan vrld. (s 129) Se diskussionen av den samtidsfilosofiska bakgrunden i Egon Andersson, Sprk, verklighet och dialektik. Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu , licenciatuppsats, Litteraturvetenskapliga institutionen, Gteborg (Fenix 1986:2), s 83f. Andersson talar om denna frndrade epistemolo-
49

ven Gustafsson var universitetsutbildad filosof i Uppsala, drtill fil lic. I likhet med ex vis Mats Furberg och Per ke Walton hade han varit stipendiat i Oxford och dr studerat medvetandefilo- sofi och lingvistisk fenomenologi fr Gilbert Ryle (1900-1976) och J. L. Austin (1911-1960), Witt- gensteinianer och common-sense-filosofer bda. Gustafssons beskrivning av sjn i Nio brev under kategorin tyngd snarare n yta i syfte att vnda p seendet och frhllandet sjl/vrld verkar nrmast utg frn den bde fenomenologiskt och analytiskt skolade Ryles kritik av det Cartesi- anska sjlsbegreppet (myten om spket i maskinen) som ett kategorimisstag: en missvisande dualistisk-mekanistisk tankeform, som gr det omjligt att tala om dispositioner, tendenser och relationer, dvs vad vi kunde kalla intentionalitetens pragmatiska logik (se den svenska 60- talsversionen av Ryle, Begreppet sjl [ur The Concept of Mind, 1949], vers Mats Furberg i Filosofin genom tiderna. 1900-talet, t ex ss 224-231, 246-250). v anvndningen av Austin i t ex Om den semantiska analysen av diktade satser i Utopier och andra esser om dikt och liv (Stockholm 1969) visar klart den roll filosofin spelade i Gustafssons litterra frfattarskap under 60-talet. 1978 disputerade Gustafsson i Uppsala p avhandlingen Sprk och lgn. En ess om sprkfilosofisk extremism i Nittonde rhundradet (Stockholm 1978). Frordet avtackar bl a feno- menologiskt orienterade filosofer i Sverige som Thorild Dahlquist och Andries Mac Leod (bero- pad ven i Dden som mystifikation, Utopier, s 105). Boken vidarefr i hg grad de problem och frhllningsstt som hr till krnordet frn Nio brev; se srskilt sammanfattningen kap 7, Frbe- redelser till en meningsteori, som ven relevant kompletterar den bildteori som skisseras i Nio brev. Se vidare nedan, kap 1.3.2 om Wittgenstein.
51 52

Fr avskuggning och konstitutionslran se ovan, kap 1.1.2.

Fr logisk empirism i denna mening (= logisk positivism) se t ex von Wright, Logik, filosofi och sprk, kap Den logiska positivismen och Nss, Moderne filosofer, kap Logisk empirisme. Jfr den intentionala logik Husserl stter fram Cartesianska meditationer: Varje objekt, varje freml verhuvudtaget, ocks de immanenta, betecknar en regelstruktur i det transcendentala egot [ medvetandets identitetspol]. Ssom frestllt av egot, eller p ngot stt medvetet, beteck- nar objektet omedelbart en universell regel fr ytterligare stt att bli medveten om det, vilka r mjliga enligt en vsensmssigt freskriven typik. (s 67; v s 59); se vidare Meditation III.
53

Den ligger ocks i sjlva ansatsen: Gustafssons deklarerade avsikt att diskutera hur sinnesda- ta frhller sig till sjlva vr upplevelse och det som utmrker den som helhet (s 10) markerar ju en intressefrskjutning frn fenomenen som sdana till medvetandeakten och intentionalite- ten (se nedan kap 1.2.4). Den fenomenologiska grundkonceptionen kvarstr och vidareutvecklas nr Gustafsson mot 60-talets slut i Richthofens problem i Utopier, explicit kommenterar verk- lighetsforskande romanexperiment enligt dokumentaristiska principer.
54

Senare i Nio brev ocks genom frstliga korsningar i associationsntet. Typiskt r t ex greppet att i ett resonemang om omjligheten att definiera begreppet engagerad roman stoppa in matematikern Gottlob Frege (1848-1925) (s 27), vars logiska semantik (t ex teorin om Sinn och Bedeutung, dvs mening och referens) blev grundlggande fr den moderna logiken, den logiska empirismen, Bertrand Russell och den analytiska filosofin. Signifikativt r mjligen att samme Frege fick ett avgrande inflytande p Husserl och fenomenologin; Husserl utarbetade fenomeno-

204

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:205

logins grunder medan han nnu var matematiker; se Spiegelberg, The Phenomenological Move- ment, ss 86-87, 95. Frhllandet bild/vision diskuteras vidare i anslutning till Wittgensteins bildteori och lra om det logiska rummet i Gustafssons Sprk och lgn, kap Form och innehll. Jfr Husserls diskussion av vision och horisont i Cartesianska meditationer, ss 58-66. Gus- tafssons vision verkar ocks beslktad med Husserls Livsvrld (Lebenswelt), som givits vxan- de utrymme i existentiell fenomenologi, men som Husserl sjlv helt kort relaterade till sin grund- lggande intentionalitetsproblematik: frgan om riktadhetens osynliga fste i ett omslutande perspektiv som inbegriper medvetandets egen position. Enligt Spiegelberg: Det r vrlden som den erfares av ett levande subjekt i hans srskilda perspektiv, hur frvrngt det n r (The Phe- nomenological Movement, s 146) En livsvrld skall allts fattas som en tillrttalagd vrld med ett upplevande sjlv i centrum, angivet genom personliga pronomina. Kring denna pol strukture- ras vrlden av sdana speciella mnster som nra och fjrran, som hemtrakt (Heimat) och frmmande mark (Fremde). Dess rumsliga referensram upplevs som stationr, motsatt den vetenskapliga uppfattningen av det Kopernikanska universum. (s 147) Se vidare Husserls diskus- sion om kulturvrlden och den andre i Cartesianska meditationer, 58. Seenderelativismens omvandling till ett slags seende-interaktionism gestaltas i Gustafssons filosofiska pikaresk Fljeslagarna. En ventyrsberttelse (Stockholm 1962); se nedan, kap 1.3.1. Resonemanget varieras gng p gng och lika kiastiskt i Gustafssons Utopier. Se srskilt Wi- told Gombrowicz eller frihetens villkor, t ex ss 79, 80f, 83; vidare t ex ss 25f, 29, 39, 92.
59 60 58 57 56 55

65

Fr genrens frskjutning mot uppbyggelselitteratur se Hpel, Emblem und Sinnbild, s 35, samt kap Das Protestantische geistliche Emblembuch. Se vidare nedan, kap 6.2.4.
66

Fr en sammanfattning av genretraditionen se Peter M. Daly, Literature in the Light of the Emblem. Structural Parallels between the Emblem and Literature in the Sixteenth and Seventeenth Centuries (Toronto, Buffalo etc 1979), kap The Emblem; fr emblemets fenomenologiska tanke- form se sekt Towards a Phenomenology and Typology of the Word-Emblem, samt hans Emblem Theory. Recent German Contributions to the Characterization of the Emblem Genre, Wolfenbtte- ler Forschungen, hrsg von der Herzog August Bibliothek, Band 9 (Nendeln/Lichtenstein 1979), t ex ss 55, 58.
67

Se Daly, Literature in the Light of the Emblem, sekt The Ontology of the Word-Emblem, t ex s 74f.
68

Hpel, Emblem und Sinnbild beskriver denna strategiska avvikelse frn mnet som en majev- tisk omvndning av utgngsvrdena (s 82).
69

Att emblemet som helhet inte r en gta betonas i nyare emblemforskning. S t ex Daly, Em- blem Theory, med hnvisning till Schnes teori att emblemets spnning inte hrrr frn den tillflliga relationen mellan motto och bild utan frn den essentiella relationen mellan res picta och significatio:

En pong Gran Palm utvecklar i Den nya svenska romanen, s 457f.

Romanfrfattaren Gustafssons repertoarestetiska inriktning rjer sig inte minst i intresse fr pastischerande tekniker. S redan i Poeten Brumbergs sista dagar och dd (Stockholm 1959) och drefter t ex i Fljeslagarna och novellsamlingen Frberedelser till flykt och andra berttelser (Stockholm 1967). Fr litteraturteoretiska aspekter av termen och begreppet repertoarestetik se nedan, kap 2.2.1. Jfr Gustafssons diskussion i Nio brev, av den egendomliga vrdighet som fysiklrarens lilla kritbit tillfrs nr den uppfattas som fenomen (s 23f). Gustafssons frfattarskap ger otaliga ex- empel p tingens emblematiska eller heraldiska kvaliteter; jfr kommentarerna i En vrld som stndigt gr frlorad i Lagerlfs Samtal, ss 40-44. Ett regelrtt emblem p en gng beskrivs och trder i funktion i romanen Brderna. En allegorisk berttelse (1960), dr ocks emblemets traditionellt majevtiskt-didaktiska uppgift skdliggrs; se nedan kap 1.2.3 och 3.1.2, samt diskus- sionen av Fljeslagarna, nedan kap 1.3. Gustafssons spel med lsarrollen via bl a terbruk av emblematiska tekniker kommenteras i Bjrn Andersson, Att visa flugan ut. En analys av Lars Gustafssons roman Brderna (C-uppsats, Litteraturvetenskapliga institutionen, Gteborgs universitet, vt 1989). Se Ingrid Hpel, Emblem und Sinnbild. Vom Kunstbuch zum Erbauungsbuch (Frankfurt am Main 1987), srskilt kap Fischarts Eingeblmete Zierwerck oder Gemlpoesy Die Entwicklung einer Emblemtheorie aus der Bildwelt von Architektur und Kunsthandwerk. Mer om frhllandet emblem/roman nedan, del III.
64 63 62 61

Vad texten frklarar, det vill sga, vad den avsljar och klargr, liknar inte den gtfulla relationen mellan motto och bild, utan vrldens gng och natur, som avbildas p ett besljat stt i res picta allts bildernas mysterisa mening. [---] Man borde, nr allt kommer omkring, komma ihg, att gtan blir lst och frbrukad med svaret p frgan, medan emblemet [] frlorar absolut intenting nr en ursprungligen dunkel relation mellan pictura och inscriptio belyses av subscriptio. (s 28)
70

Fr emblemet som majevtisk-didaktisk genre se Dietrich Walter Jns, Das Sinnen-Bild. Studi- en zur allegorischen Bildlichkeit bei Andreas Gryphius, Germanistische Abhandlungen, 13 (Stutt- gart 1966), ss 25-27. Som majevtisk genre blir emblemet enligt Jns en tankeform, Denkform, i samma mn som en konstform, Kunstform (ss 29, 43f, 55, 58). Jfr huvudspret i Hpel, Emblem und Sinnbild; se vidare nedan, kap 6.2.4.
71

Emblemets icke-allegoriska karaktr betonas i t ex Albrecht Schne, Emblematik und Drama im Zeitalter des Barock (Mnchen 1964), t ex ss 28f, 32.
72

Fr emblemet som p detta stt inkarnatoriskt tecken se t ex Jns, Das Sinnen-Bild, ss 28- 34, samt Schne, Emblematik und Drama, t ex ss 20f, 25, 28, 32. Jfr Lagerlf om Gustafssons heraldiska verklighetsuppfattning i En vrld som stndigt gr frlorad:

Vrldens centrum finns verallt. Drfr att vrlden r ondlig r varje punkt och varje liv en mittpunkt. [---] Drfr r vrlden inte
205

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:206

avlsbar. Den r en skrift, vars alfabet stndigt frkas. Dr finns inga variabler, blott enskildheter. Lars Gustafssons tanke att rdda bilderna r drmmen om variabler, om en innebrd t bilden som gr utver bilden sjlv och lmnar ett tecken. Det r en religis drm. (Samtal, s 43f)
Det empiriska fremlets karaktr av meningsbrande fenomen framhvs i t ex Daly, Emblem Theory, som ocks h t betonar den fenomenologiska tankeformen (se sekt Towards a Pheno- menology and Typology of The Word-Emblem):
73

75

Den emblematiska semiotikens skapelseteologiska aspekter behandlas srskilt utfrligt i Jns, Das Sinnen-Bild, ss 31-54 i anslutning till signaturlror och medeltida ting-allegores, samt kap III. Mundus symbolicus Poesis parabolica i anslutning till Andreas Gryphius evangelisk-kristna synstt.
76

I det senare emblemet, srskilt i reformert-puritansk tradition, uppfattades hela den synliga verkligheten, ven den samhllelig-kulturella och den enskildes vardagsvrld, som idel tecken, drtill i ett personligt tilltal frn Gud det var den Calvinistiska frsynstron; se vidare nedan kap 6.2.4.
77

[] Schnes teori [] postulerar en allegorisk vridning av medvetandet fr vilken frasen emblematiskt tankemodus har etablerats, ett stt att tnka som associerar mening med eftarenhetsobjekt, oberoende av hur de erfares. ven idns prioritet i det emblematiska objektet frefaller mig bortom allt tvivel, ven om den inte mste baseras p ngot begrepp om potentiell fakticitet. (s 71; kurs BA)
Fr emblemet som Denkform se Jns, Das Sinnen-Bild, enl not ovan, samt Daly, Emblem Theory, ss 28f, 52, 71. Emblemets kiastiska egenart som p en gng avbildning, tolkning, utlgg- ning och tankeform enl nyare emblemteori sammanfattas i Dalys forskningsversikt i Emblem Theory, dr srskilt Schne och Jns framhvs:
74

De svrigheter som emblemets kiastiska konstruktion skapar redan vid inventering av den motiviska repertoaren beskrivs i Lorelei Robins, The Role of Commentary in Emblem Books i The European Emblem. Towards an Index Emblematicus, ed Peter M. Daly (Waterloo, Ontario 1980):

Jag upptckte snabbt, till min frfran, att detta att analysera emblem r som att brottas med Proteus; och [] denna den stndiga frndringens kvalitet hos emblemet gjorde det mycket svrt att arbeta med. [---] Emblematikerns konst bestr i att presentera sina ider i symboler och bilder som r plastiska och nd variabla . Varje attribut r mjligt i mnga olika framstllningar. (s 16) Den frsta svrigheten vid klassificeringen dyker upp nr man skall etablera en mening fr individuella motiv i picturan. Beroende p det speciella emblemets form och p emblemskrivaren, kan picturans motiv syfta p hela emblemets mening eller p en speciell mening som mste tolkas och lggas till andra begrepp fr att avslja meningen hos emblemet som helhet. [---] Och den tidige teoretikern hvdade faktiskt att ingenting kunde betraktas isolerat, eftersom det ena r meningslst utan det andra. Emellertid hade jag antagit att [] vi inte skulle befatta oss med emblemets helhetsmening. Icke desto mindre [] finns det mnga fall dr de individuella motiven betyder just denna. [---] fljaktligen kommer begrepp som r implicerade i och direkt relaterade till emblemets helhetsmening men inte till de angivna motiven eller begreppen att uteslutas. Detta r klassifikationsproblemets krux. (s 17)
78

Schnes defiition av emblemet identifierar en dubbel funktion av representation och tolkning dr textuella och grafiska delar kan samverka p olika stt. Strikt talat uppstr den emblematiska meningen, emblemets semantik, inte ur korrelationen mellan de tv konstarterna. Snarare kommunicerar de denna mening separat eller genom sin interaktion. Mening r emellertid inneboende i eller associerad med motivet; den r vanligen tillgnglig fr skrivaren innan han komponerar sitt emblem. Med denna argumentation frenar jag mig med Schne och Jns i undertecknandet av uppfattningen att emblemet r en illustrerad form av litterr eller verbal allegori. Med illustrerad menar jag inte bara bilder fogade till texten []. Utan snarare, [] i den ursprugliga meningen av illustrare, att sprida ljus ver, att klargra. (s 71; v s 28f; kurs BA)

Fr emblemets orena repertoar se Daly, Emblem Theory, s 44f, samt Hpel, Emblem und Sinnbild, ss 22f, 24.

206

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:207

Det komplexa frhllandet mellan emblemets delar diskuteras i Daly, Literature in the Light of the Emblem, s 38-43 med ledning av presentationen i Schne, Emblematik und Drama, s 20f.
80

79

I Dalys Emblem Theory presenteras emblemets tankeform som en majevtisk praxis:

[] de fragmentariska subscriptiones [] begrnsar sig till frslag som en hjlp och stimulus att antyda riktningen fr en tolkning, som verlmnas till lsaren/betraktaren personligen. P s vis kan emblemsamlingen gra tjnst som ingenting mindre n ett medel att trna lsaren i hans egen emblematiska exeges (som d inte lngre finner sina objekt uteslutande i emblembckerna). I varje fall syftar emblemens gtfulla spnning till att stta igng lsarens och betraktarens tankeprocesser; med goda skl kallade Herder dem [emblemen] tanke-bilder. (s 28f)
Den blankhetstematik, reduktionism och fragmentering Eriksson iakttar i nyenkelheten (och terfr p Ekelf-inflytandet) blir d en aspekt av de emblematiska kvaliteter tingen tillfrs nr de framstlls/framtrder som fenomen; se Erikssons Man mste ha sin prvosten, ss 41-45, 131-133, samt kap V. Kombinationen av sdant som konkretion, stilisering, fragmentation, de- centralisering, gtfullhet och vertydlighet r typisk fr det traditionella emblemets motsgelse- fulla formsprk; se nedan, kap 1.2.3. Jfr resonemangen om blankhetstematiken i Erikssons Man mste ha sin prvosten, ss 41- 50, 125-133. Se t ex Roger Caillois, Den oavsedda fantastiken (BLM 1968:6), samt C. G. Bjurstrm, Det fantastiska i litteraturen. Ett samtal med J. Cortazar (BLM 1969:5). Detta r ocks huvudtemat i Gustafssons Om det fantastiska i litteraturen (BLM 1968:6; v i Utopier). Nio brev, s 6 (citerat ovan). Ulf Starks redan 1962 myntade distinktion mellan ceremoni och kaos hos Gustafsson r hr mycket passande; se Stark, Mystik och klartext. Om Lars Gustafs- sons stt att se och skriva (OoB 1962:4), s 318.
85 86 84 83 82 81

relativeras till talarens identitet eller tidpunkten fr yttrandet av satsen. [---] Generellt beror sanningsvrdet p kontextuella faktorer (t.ex. p vad som finns i omgivningen, vad som tidigare sagts, vem talaren vnder sig till) vilka r relevanta fr yttrandet (fr talaren vid tidpunkten fr yttrandet). (s 258f) Se vidare Russells Egocentriska termer i Den mnskliga kunskapen, vers (Stockholm 1950).
90

Jfr Gustafssons resonemang om romanen som ostension, uppvisande, synlighet i Nio brev, s 95f.
91

Gustafsson terkommer stndigt till detta: att det privata eller personliga aldrig kan vara ngot problem, inte i vrlden och sprket. Se t ex diskussionen av formsprket i anslutning till Roland Barthes, Ulf Linde och strukturalismen i Kommentarer: Det personliga (BLM 1967:6); se nedan, kap 4.1.2.
92 93 94

Se Nio brev, s 41. Citerat ovan, kap 1.2.2. Jfr receptionsestetikens obestmda stllen eller tomma platser (se nedan, kap 2.2.2).

Den filosofiska vndningen i frhllandet till vrlden tematiseras i Gustafssons Brderna, kap Han vnder, s 47f. Mjligen r det den vndningen Gustafsson avser i kommentaren till Brderna i Nio brev, s 54f.
95

Se t ex Gustafssons egen Om det fantastiska i litteraturen.

Jfr Bckstrms omdme i Nio brev, s 72f, samt Gustafsson sjlv ss 9f, 23f; vidare Lagerlf i En vrld som stndigt gr frlorad, ss 40, 43f. Jfr resonemanget om Gran Palms verklighetsmy- stik i Erikssons Man mste ha sin prvosten, ss 30, 46f. Lektionen kunde ocks tnkas handla om Bertrand Russell och t ex Kunskap genom bekant- skap, Egocentriska uttryck och Bestmda beskrivningar.
88 89 87

Bde Jung och Schiller aktualiserades under 60-talet, och Jung sjlv lr ha betraktat sin reper- toar av arketypiska bilder som grundad p fenomenologisk beskrivning av faktiskt givna medve- tandeinnehll; se Jolande Jacobi, C. G. Jungs psykologi. En inledning till hans verk i sin helhet med introduktion av C.G. Jung (1971), vers (Malm, Stuttgart etc 1981). Betydelsen av Jungs feno- menologiskt kringstrvande skrivstt betonas i Tommy Olofssons Den egendomliga verklighe- ten. Om Lars Gustafssons frfattarskap i Linjer i nordisk prosa 1965-1975. Sverige, red Kjerstin Norn ([Staffanstorp] 1977), s 180, som v hvdar Jungs vergripande lromssiga inflytande. Men Gustafsson sjlv beskriver mer neutralt i Nio brev sin anvndning av arketyper som en estetisk objektiveringsmetod och hller undan kopplingar till bde Jung och djuppsykologin: bildernas ursprung upplyser inte om vad som r vsentligt i dessa bcker (s 45f). Jungs roll fr andra 60-talsfrfattare undersks i t ex Lars Ahlbom, Frihetens tragedi. Livssyn, estetik och hjlte- roller i Sven Delblancs frfattarskap, diss (Gteborg 1989), Henrik Jansson, Per Olov Enquist och det instllda upproret. Ett frfattarskap i relation till svensk debatt 1961-1986, diss (bo 1987); Torsten Rnnerstrand, Fagerbergs Hknatt. En diktares vrldsbild och dess gestaltning i en ro- man, diss (Gteborg 1976); Mona Sandqvist, Alkemins tecken. Schillers distinktion naiv/sentimentalisch undersks p 60-talet i Gunnar Hanssons fenomenologiskt orienterade (men ocks mot Schiller kritiska) Schillers bestmning av det naiva i Ueber naive und sentimentalische Dichtung (Samlaren 1964) och figurerar nnu i Sven Delblancs snebrygga (Stockholm 1969), s 148.
96

Lars Gustafsson, En frmiddag i Sverige (Stockholm 1963), s 37f

Egocentriskt uttryck= filosofisk fackterm, myntad av Bertrand Russell (egocentric particu- lars), synonym med deiktisk och indexikal, enligt Filosofilexikonet, red Poul Lbcke, vers (Copenhagen & Stockholm 1988): dess frekomst i en sats medfr att satsens sanningsvillkor

Repertoarens hlls samman av en fenomenologisk tankeform som ocks terspeglas i urvalet: samtliga traditioner r pragmatiskt och receptionsestetiskt orienterade och har i forskningen ocks explicit releterats till fenomenologiska principer. Se srskilt Daly, Emblem Theory, s 71, samt dens, Literature in the Light of the Emblem, sekt Towards a Phenomenology and Typology of the Word-Emblem. Fr det Eliotska frfattarskapets affinitet med Husserl och den tidiga fenomenologin se nedan, kap 2.2 1 (citatet frn Wollheim!), samt 6.2. Gustafsson sjlv diskuterar

207

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:208

utfrligt Eliot och lran om det objektiva korrelatet i ex vis Kommentarer: T.S. Eliot och moder- nismens tv rster (BLM 1965:1); se nedan kap 4.1.1 Jfr Martin Heideggers utlggning av van Goghs mlning i Konstverkets ursprung (1936; tr 1960), vers (Gteborg 1987), ss 26-34. Konstverkets fenomen beskrivs hr som ett tilltal vid sidan av bildens mimesis: verket har talat och talakten uppenbarar det tingmssiga hos tinget, dvs Varats eget fenomen (ss 29-31). Denna mycket LarsAhlinska tanke diskuterar Gustafsson med gillande i Nio brev, ss 88-96. Se vidare nedan, kap 4.2.2 om Ahlin. Som sdan recenserades boken insiktsfullt i Erik Hj. Linders Filosofisk ventyrsroman i rsbok fr kristen humanism 1963 (Lund 1963). Fr Austins performativer se nedan, kap 2.2 och 4.3 om talaktsteori och pragmatisk orienter- ing. Gustafsson diskuterar sjlv de litterra satsernas karaktr av illokutionra och performativa sprkakter i Om den semantiska sanningen av diktade satser i Utopier, ss 69, 75-77, som explicit hnvisar till Austins talaktsteori; jfr Delblancs parodiska lektion ver Austinska performativer i snebrygga, s 69. Se Maurice Couturier, Textual Communication. A Print-Based Theory of the Novel (London & New York 1991), s 54. Hr kan ocks Erikssons introduktion av seenderelativismen i Man mste ha sin prvosten knnas igen efter bokstaven (s 35f), och romanens fortsttning kan frtydliga de frskjutningar han iakttagit hos t ex Palm. Gunnar Fredrikssons karakteristik av Gustafssons fregende roman Brderna i recensionen Vnd mot mystiken (BLM 1960:9) gller ocks fr Fljeslagarna: att livsproblematiken i boken inte r moralisk utan kunskapsteoretisk Det har antagits [] att problematiken i boken r moralisk. [---] Det har ocks sagts att boken r en roman om intensiv kamp. Men pongen med romanen r att det r en allegori ver kunskapsteoretiska problem, och den handlar i s fall inte om kamp annat n i den meningen att kunskapsteoretiska problem r svra. (s 786f) Se vidare Lagerlf om Fljeslagarna i En vrld som stndigt gr frlorad, s 40f.
104 105 103 102 101 100 99 98 97

Anders Wedbergs samlingsrecension Den posthume Wittgenstein (DN 10.1 1968). Se vidare t ex Janik & Toulmin, Wittgensteins Wien, kap VI.
109

S redan i romanens brjan: den mystiske Herr Hofring lockar i samma mn han stter ifrn; Grille hller honom ifrn sig men vet sig samtidigt sjlv ha tillkallat honom (s 34); den kvinna han kan samtala med markerar sin olikhet: Att samtala med ngon r att vara olika (s 47) det gemensamma ligger i mellanrummet dr spelet av skillnader kan pg. Och lngt senare upprepar Gustafsson sjlv: Min dikt utgr frn att gemenskap en gng fr alla r etablerad, och att gemen- skapen till sitt innersta vsen r ngot opersonligt. Och den sker en trst i detta. [---] En besyn- nerlig gemenskap men nd gemenskap, frtrolighet. [] Det tragiska hos mnniskan, liksom hos maskinerna, bestr i att hon inte har ngra hemligheter. ( Maskinerna. En sjlvanalys, Utopi- er, s 41). Denna opersonlighetsvision har kanske mer av Ahlinsk jmlikhetsvision och struktura- listisk formdialektik ver sig n genuint Eliotskt opersonlighetsideal; se srskilt Gustafssons Kommentarer: Det personliga (nedan kap 4.1.2), samt nylsningen av Eliot enl nedan, kap 4.1.1, 4.2.1.
110

Tankegngen utvecklas grundligt i anslutning till Nietzsche, Fritz Mauthner och Wittgenstein i Gustafssons Sprk och lgn (t ex ss 63-65, 173-175), men varieras lngt tidigare ex vis i anslutning till G. H. Mead och W. Gombrowicz i Utopier (t ex ss 79-81).
111

Jfr den emblematiska didaktiken och det antropomorfa perspektivet i demonstrationen av havets invnare fr den unge hjlten i Delblancs debutroman Eremitkrftan, dr ven titelsymbo- len utlggs (ss 158-164). Gustafssons entusiastiska recension uppmrksammar romanens karaktr av filosofisk allegori om frihetsparadoxen och uppehller sig mycket vid dess skdningspedago- gik: resonemang i bilder, som motarbetar den perceptuella grammatikens konventioner (Upp- brott till frihet och fngenskap, BLM 1962:4, s 307f).
112

Se Mona Sandqvists Alkemins tecken, kap Alkemins tecken, samt kap Jungkoden.

Se Mona Sandqvists Alkemins tecken, kap Alkemins tecken, srskilt s 39, samt textanalysen ss 309f-313. Denna hllning var i ovanligt hg grad Wittgensteins. Se t ex Janik & Toulmin, Wittgensteins Wien, ss 202-210, 245, samt kap VI, Tractatus lst p nytt: Ett etiskt verk. Se Ludwig Wittgenstein, Tractatus logico-philosophicus (1922), vers Anders Wedberg (Stock- holm 1962), s 121, 6.521; se nedan, kap 1.3.2. Motsvarande Wittgenstein-allusion i Gustafssons Brderna undersks i Anderssons Att visa flugan ut, som ven pvisar sammanvvningen med romanens Jung-kontext och terbruk av emblemet. Den hllning romanen insinuerar fr Wittgensteins del ingick redan p 50-talet i den offentliga Wittgenstein-bilden. Se t ex von Wrights DN-serie 1957, Ludwig Wittgenstein och den moderna filosofin (14.3), Wittgensteins Tractatus (16.3), Filosofins passion och problem (19.3). Jfr
108 107 106

Situationen och motivet aktualiserar R. M. Rilkes dikt om pantern i den zoologiska trdgrden, Der Panther. Im Jardin des Plantes, Paris (Neue Gedichte, 1903): den bundna viljekraften, seendet och blicken; se Modern utlndsk lyrik, red Sverker Gransson & Brje Rftegrd (1975; Stockholm 1985), s 106. Men den dikten utvecklar inte det kiastiska perspektiv vi finner i roma- nen. Det gr dremot William Blakes The Tyger (Songs of Experience, 1794), som med sin fearful symmetry str i frbindelse med The Lamb (Songs of Innocence, 1787) och drvid ven reser frgor om Skapelsen; se Northrop Frye, Fearful Symmetry. A Study of William Blake (Prince- ton, New Jersey 1947); se vidare nedan, kap 9.1.2 och 10.1.1 om Enquists Hess.
113

Wittgensteins roll fr Sven Lindqvist diskuteras i E. Andersson, Sprk, verklighet, dialektik, sekt Hand i hand med Wittgenstein.
114

Se Bertrand Russell, Kunskap genom bekantskap och kunskap genom beskrivning, en titel som refererar till tv helt olika svenska uppsatser och drmed illustrerar det referensproblem bda uppsatserna behandlar. Den ena terfinnes i Mystik och logik och andra esser, vers (Stockholm 1954); den andra i Filosofins problem (1912), vers, 2 uppl (Stockholm 1962). En tredje ngot senare version terfinnes under titeln Om denotation i Filosofin genom tiderna 1900-talet, red Konrad Marc-Wogau, vers (Stockholm 1964).
115

Ludwig Wittgenstein, Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations (1953), vers (1963), 3 ed (Oxford 1967); p svenska under titeln Filosofiska underskningar, vers An- ders Wedberg (Stockholm 1978). I Filosofin genom tiderna. 1900-talet frelg 1964 ett utdrag,

208

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:209

Ur Filosofiska underskningar (Philosophische Untersuchungen). I BLM-biblioteket utgavs 1968 referatsamlingen Frelsningar och samtal om estetik, psykoanalys och religion (1966), vers (Stockholm 1968). Jfr sammankopplingen Wittgenstein/talaktsteori i analysen av Lindqvists sprksyn i E. Anderssons Sprk, verklighet och dialektik. Jfr nedan kap 2.2.1 om tankeform, 3.1.1 om synkonventioner, samt 4.3.1 om aspektseende, pragmatisk orientering och Ulf Linde. Fr J. L. Austin se presentationen av Lars Gustafssons filosofiska bakgrund ovan, kap 1.2.2, samt nedan kap 2.2.2 och 4.3 om talaktsteori och pragmatik. P svenska fanns 1964 Austins Andras sjlsliv (Other minds, 1946) i Filosofin genom tiderna. 1900-talet, vers Mats Furberg. Fr svensk akademisk 60-tals-filosofi viktiga originaltexter av Austin terfinnes i How to Do Things with Words (1955; tr Oxford 1962), samt Philosophical Papers [] (Oxford 1961).
*

fest i Ekboms nsta roman, En galakvll p operan 1969, dr spelsituationen dock lokaliseras till en utstllningshall.
123

S t ex Manne Stenbeck, som citerar strre delen av passagen i sin lika uppskattande som tnkvrda recensionsartikel I diktens och verklighetens spel (VL 1966:9), s 527 (som v inbegri- per Enquists Hess). Den aktuella passagen fr i Stenbecks lsning belysa den stereotypa mnni- skotyp som ven reella krigsspel krver: Man deltar i spelet, helst utan att frga.
124

Formeln uttydes: en viss p basis av elementarsatserna (`R) konstruerad mngd av sannings- funktioner. (Wedbergs vers, s 136) Wittgensteins frhllande till fenomenologin r ej fullt utrett, men samband styrks i under- skningar som t ex Spiegelbergs The Puzzle of L. Wittgensteins Phnomenologie (1929-?) (1968), The Context of the Phenomenological Movement (The Hague, Boston etc 1981), samt Nicholas F. Gier, Wittgenstein and Phenomenology. A Comparative Study of the Later Wittgen- stein, Husserl, Heidegger, and Merleau-Ponty (Albany 1981). Dessa metaforer fr sprket som social interaktion r grundlggande i Wittgensteins Philo- sophische Untersuchungen, 19, ss 37, 260 (sprkspel, livsform), 66-67 (familjelikhet), 340, 353, 559, 560 (sprkfunktion och anvndning); se vidare nedan, kap 6, om agape som familje- ord hos Enquist, samt 60-tals-utdraget Ur Filosofiska underskningar, srskilt ss 194f, 196-198. Skillnaden till Tractatus r betydande, och betingas av intressefrskjutningen frn sprket som system till sprket som konkret yttrandeakt. Men grundproblematiken r densamma. Se t ex den Tractatus-liknande formuleringen i Anders Wedbergs versttning av Filosofiska underskningar:
117 116

Se t ex Anatol Rapoport, Teori fr tvmansspel (1966), vers (Stockholm 1967), fr terminolo- gin t ex kap Speltrdet och spelmatrisen, samt fr tillmpningen kap Utvecklingsmjligheter och begrnsningar, som bl a uppehller sig vid militrstrategiska problem i terrorbalansens perspektiv det intellektuella klimat, dr rehabiliteringen av kriget eller i vart fall av det sofisti- kerade maktspelet gt rum. (s 175)
125

Enligt Schne, Emblematik und Drama har i modern naturvetenskap den grafiska framstll- ningen trtt i den emblematiska picturans stlle med en liknande funktion: naturvetaren styr tillbaka i de gamla emblematikernas spr (s 53).
126

Den outsgliga skillnaden mellan de alldagliga sprkspelen blir vi inte medvetna om drfr att vrt sprks klder gr allting likt. Det nya (spontana, specifika) r alltid ett sprkspel. (s 261)
118 119 120

Jfr Leon Rappaports behavioristiskt orienterade vetenskapsfiktion i den omdebatterade De- terminantan, vers Anders Lange & Robert af Klinteberg (Stockholm 1962), fr a vad gller den absurdistiska utvecklingen av skar-temat i Spelmatriser. Enligt Rappaport sjlv r Determinan- tan en hypotes om en intellektuell skapardrift: en modell som lter oss sammanfra olika former av mnsklig aktivitet, framfrallt intellektuellt skapande och mellanindividuella aktiviteter, till en gemensam nmnare. Denna drift yttrar sig dels i tendensen att objektivera mentala fenomen i intersubjektivt tillgngliga modeller, dels i tendensen att stndigt frbttra hypotesen om fr- hllandet mellan modellen och den realitet modellen avser (Kring Determinantan, BLM 1963:6, ss 443, 444). I Gran Kellbergs recensionsartikel Mnniskans invarianter? (BLM 1963:3) beskrivs Determinantan som en hypotes (om en modell), en obetingad reflex, en instinkt eller skapar- drift. Man kan sga att den utarbetar verklighetens modeller och att den uppenbarar sig fr oss i sin rena form som intellektuell knslighet (s 253). Determinantan r frbunden med mnni- skans tendens att utforma strategiska modeller fr att behrska omvrlden och de lust/olust- reaktioner som framgng/misslyckande medfr:

Se Birgitta Jansson, Trolsheten s 93f. Bilden av skytteln hrrr frn Ekboms Negationer, s 20.

Ekbom r sjlv inne p spret i Negationer s 110, dr mtet med ett frnimmande/frnummet Du skildras explicit. Birgitta Jansson beskriver passagen som fullkomligt unik i romanen det enda stycke dr ett du verhuvudtaget existerar och undersker temat via jmfrelser med Erik Lindegrens Arioso-dikt och den vid tiden aktuelle judiske jag-du-filosofen Martin Buber (Trolsheten, s 92f). Sven Delblancs Homunculus. En magisk berttelse (Stockholm 1965) teranvnder samma repertoar i ett traditionellt berttande, som mer Gustafssonskt tar bl a in alkemisk-magiska traditioner, som korsas med bde hglitterr klassisk pastoral och lglitterr samtida folkhems- idyll, i sin tur iscensatt som bde samhllssatir och Bellman-pastisch. Scenen Inne i den grnskande skogen inleds med musik ut Mozarts Trollfljten, som ju baseras p frimurarordens emblematiska symbolik (s 186). Operans repertoar terkommer mani-
122 121

Det sinne, som reagerar p modellndringar, kallas [] den intellektuella knsligheten, och determinantan sjlv skulle vara den drift till aktivitet som utlses av olusten i detta sinne infr en otillfredsstllande modell, men som ocks stndigt strvar efter den befriande upplevels som en modellfrbttring r: en ny syn p tingen, terstlld harmoni, fnster som sls upp mot nya vyer (s 253).
127

Jfr beskrivningen av den rena spelteoretiska rationalitetens begrnsningar i Rapoports Teori fr tvmansspel: kap Induktiv spelteori: dynamiska modeller, behandlar orena spel med blandade strategier, dr spelmatriserna inte r knda fr spelarna (s 133) och begreppet om en deduktiv, dvs strategisk rationalitet bokstavligen blir satt ur spel (s 131). Spelarna mste dr prva sig fram i interaktion med varandra (s 133) enligt en annan logik utanfr omrdet av spelteorin sdan den ursprungligen formulerats (s 142). Den nya logiken r enl Rapoport

209

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:210

induktiv, men huvudregeln psykologisk: tillit fder tillit, misstro fder misstro. (s 142). Men vad regeln beskriver r en i vr mening fenomenologisk interaktion medvetande/vrld, vars irrationella dynamik Rapoport uppfattar som en rationalitet av en hgre ordning och ven nitiskt sker opersonliga parametrar fr i slutkapitlet (ss 190-193):

strukturen. Supplementet r enligt Derrida allts p en gng nrvarande och frnvarande: tillgg och ersttning p samma gng som brist och tomrum; se presentationen av Derrida i Per Aage Brandts versttning av Semiologi og grammatologi i Strukturalisme, red Peter Madsen (Kbenhavn 1970), dr diffrance definieras i termer av skriften som ett supplement till talet:

Vi leds p detta stt bort frn det statiska rationalitetsbegrepp som varit det i spelteorin frhrskande, vi verger [] den rationalitetsuppfattning, som utgr frn en fullstndig knnedom om ett existerande sakernas tillstnd sammankopplad med en rent vermnsklig slutledningsfrmga. Vi kommer fram till ett annat dynamiskt rationalitetsbegrepp, som frutstter frmga att uppfatta omgivningen, frmga att modifiera hypoteser i enlighet med de informationer som fs och sedan, genom att handla i enlighet med dessa hypoteser, pverka omgivningen, och d i synnerhet andra spelares uppfattning av situationen. Det skallade sjlvuppfyllande antagandet r i detta fall inte bara en filosofisk mjlighet, i detta sammanhang blir det ett genuint verktyg fr rationellt beslutsfattande. (s 192f)
tminstone om man fr tro gngse uppslagsverk; se t ex notisen hgring i Svensk Uppslags- bok, Band 13, 2 omarb uppl (Malm 1949), sp 1173f (sign H.Kr. oversatt). Gustafssons typiskt repertoarestetiska frhllande till Eliot sjlv deklareras i hans ddsruna Kommentarer: T.S. Eliot och modernismens tv rster, srskilt s 5f; se nedan, kap 4.1.1. Fr Gustafssons kritiska frhllande till hgmodernismen se Utopier, t ex Maskinerna , s 40f, Den lnga diktens problem, s 45 (som ocks kritiserar Eliots och den modernistiska traditionens totalitetsansprk), Om den semantiska analysen, ss 77, 91 (i anslutning till ett repertoareste- tiskt resonemang). Jfr Jurij Lotmans antagande om litteraturen som ett sekundrt modellbildande system, byggt p vardagssprket och med det som material; se Teser till problemet Konstens plats bland de modellbildande systemen , vers i Form och struktur. Texter till en metodologisk tradition inom litteraturvetenskapen, red K. Aspelin & B.A. Lundberg (Stockholm 1971). Lexikonordet har allts motsatta betydelser, som i detta fall inte utesluter varandra; se sup- plement och supplera i Ord fr ord. Svenska synonymer och uttryck, red Johan Palmr m fl, 2 rev uppl (Stockholm 1984), s 629. Filosofiskt aktualiserar termen ett problem med gamla anor (frn ex vis Herakleitos, Platon och traditionen kring det Sublima) med ny aktualitet p 60-talet i samband med fenomenologins orientering mot strukturalism, post-strukturalism och dekon- struktion, fr a genom Jacques Derridas begrepp om en supplementlogik baserad p Diffran- ce (med a). Diffrance r en produktiv relation eller gemensam rot som hller samman spelet likhet/skillnad till en struktur, men strukturen r samtidigt ppen: ett nt av hnvisningar och spr till icke nrvarande element ett supplement, som p en gng avgrnsar och pverkar
131 130 129 128

Det er tale om at producere et nyt skriftbegreb. Det kan kaldes gramma (le gramme) eller differen (la diffrance). Forskellenes spil forudstter netop synteser og henvisningsrelationer, som i ethvert jeblik, i enhver forstand, forhindrer fremkomsten af noget simpelt element, som skulle vre nrvrende i sig selv og kun henvise til sig selv. Svel i den talte som i den skrevne tekst glder det, at intet element kan fungere som tegn uden at henvise til et andet element som selv p samme mde ikke er simpelth(hen) nrvrende. I kraft af denne sammenhng konstitueres ethvert element fonem eller grafem udfra de spor, som andre elementer i forlbet eller systemet har afsat i det. Denne sammenhng, dette vv, er teksten, som kun producerer sig som transformation af en anden tekst. Intet, hverken i elementerne eller i systemet, er noget sted simpelt(hen) til stede eller ikke til stede, nrvrende eller fravrende. Det er overalt intet andet end forskelle mellem forskelle og spor af spor. [---] Den aktivitet eller produktivitet, der konnoteres af a i diffrance henviser til den generative bevgelse i forskellenes spil. (s 250f)
Se vidare Horace Engdahls Derrida: Spr, Kris 16 (1980), som helt gnas detta citat, samt nedan, kap 9.3.2. Derrida presenteras i det nordiska 60-talet v i t ex Niels Egebak, Indskrifter. Essays om fnomenologi og stetik (Fredensborg 1967) och anfrs i t ex Tobias Berggren, Roland Barthes analysmetoder. Ngra anmrkningar (BLM 1971:2). Se vidare Derrida t ex Structure, Sign and Play (1964) i Writing and Difference (1967), vers (Chicago, London etc 1978), srskilt ss 289f, 293, samt Of Grammatology (1967), vers (Baltimore & London 1976), srskilt ss 144f, 157.
132

Se diskussionen om historieskrivningens narrativitet i Arne Melberg, Realitet och utopi. Utkast till en frstelse av litteraturens roll i det borgerliga samhllets genombrott (Stockholm 1978), kap Litteratur och historiematerialism, ss 152-155. Melberg utgr frn Jrgen Habermas medvetandesociologi, men resonemanget r analogt med det Hayden White utvecklar i Metahis- tory: The Historical Imagination in Nineteenth Century Europe (Baltimore 1973).
133

Michel Foucault, Vetandets arkeologi, vers C.G. Bjurstrm (BLM 1969:9). Jfr recensionen av Noam Chomsky, Cartesian Linguistics & Michel Foucault, Les mots et les choses i Gran Printz- Phlsons Efter Babels torn lingvistik och filosofi i BLM 1967:6; v i Slutna vrldar, ppen rymd. Esser och kritiker 1956-1971 ([Staffanstorp] 1971), samt Yngve Lindungs En intervju med

210

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:211

Michel Foucault (BLM 1968:3). Fr varianter se Hayden White, Metahistory, samt nedan, kap 2.2.3 och kap 3 om historiografisk metafiktion. Se t ex Sverker Granssons analys av tidsfltningen i Berttartekniken i Eyvind Johnsons roman Molnen ver Metapontion (Samlaren 1962).
135 136 134

ristiska citatteknik (s 90), hos Jersild i det akrobatiska pastischnumret Calvinols resa [] (s 98). Se ven min notis i Forser/Tjders avsnitt, Kndad tradition: pastischen under 1960-talet. 5 Ulf, Olsson, I det lysande mrkret. En lsning av Birgitta Trotzigs De utsatta, diss (Stockholm 1988). 6 Ytterligare tre arbeten skall hr nmnas srskilt: Sven Hansell, Livet, ven om jag dog av det. Erik Beckmans vg till en ny romanform, diss Stockholm (Jrflla 1991), Lars Wendelius, Form och tematik i Peter Weiss Motstndets estetik, Skrifter utgivna av Avdelningen fr litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 25 (Uppsala 1991), samt Eva Lilja, Den dubbla tungan. En studie i Sonja kessons poesi (Gteborg 1991). Trots kronologiska, genremssiga och forskningsideologiska skillnader r de p olika stt relevanta fr min underskning: Hansell fr sin versikt av decentreringen och begreppskritiken i Beckmans 60-tals-romaner med vidarefring i den delvis Genette-baserade analysen av bibelparodin Katt och sten (1984); mindre relevant r det psykoanalytiska perspektivet; Wendelius fr sin receptionsteoretiskt (Iser) och genrehistoriskt inriktade underskning av Weiss Motstndets estetik: hans analys antyder med andra teoretiska redskap en hel del av det utmrkande fr den typ av idorienterad hypertextualitet som man med Grard Genette kunde kalla transposition eller med Linda Hutcheon historiografisk meta- fiktion (se nedan kap 2.2); Lilja, slutligen, fr sin historik ver nyenkelheten; med intresse har jag ocks tagit del av hennes diskussion om sjlen p 60-talet, samt anvndningen av Jung och Bachtin; hennes feministiska, psykoanalytiska och delvis ideologikritiska orientering avviker dock frn den fenomenologiska och formhistoriska jag valt fr mitt projekt. 7 Thomas Bredsdorff, De svarta hlen. Om tillkomsten av ett sprk i P. O. Enquists frfattarskap, vers (Stockholm 1991). 8 Se de genreteoretiska och receptionsestetiska resonemangen kring den litterra repertoaren i t ex Alastair Fowler, Kinds of Literature. An Introduction to the Theory of Genres and Modes (Camb- ridge, Massachusetts 1982), t ex kap Historical Kinds and the Generic Repertoire och Genre in Interpretation; Iser, The Act of Reading, t ex kap The Reality of Fiction: A Functionalist Approach to Literature och Interaction between Text and Reader. Fr svenska tillmpningar se Horace Engdahl, Den romantiska texten. En ess i nio avsnitt, diss (Stockholm 1986), fr a kap Jag-Vi-Du (Kellgren) (se nedan). Fr tidigare ansatser vad gller svensk 1960-tals-litteratur se Agrell, Kn- dad tradition. 9 Grard Genette, Palimpsestes. La littrature au second degr (Paris 1982). 10 Linda Hutcheon, A poetics of Postmodernism. History, Theory, Fiction (New York & London 1988), srskilt kap Historizing the Postmodern: the Problematizing of History, samt Historio- graphic Metafiction: the Pastime of Past Time . 11 Michail Bachtin, Discourse in the Novel (1934-1935), vers i The Dialogic Imagination. Four Essays, ed Michael Holquist, University of Texas Press Slavic Series, No. 1 (Austin 1981); vidare Kronotopen. Tiden och rummet i romanen. Esser i historisk poetik (1937-1938) och Epos och roman. Om romanstudiets metodologi (1941) i Det dialogiska ordet, vers (Grbo 1988); Speech Genres and Other Late Essays, vers, ed Caryl Emerson & Michael Holquist (1986; Austin 1990). v Dostojevskijs poetik (1963, 1972), vers (Grbo 1991), fr a kap Genremssiga och sujett- kompositionella srdrag i Dostojevskijs verk och Ordet hos Dostojevskij. 12 Clayton Koelb, Inventions of Reading. Rhetoric and the Literary Imagination (Itacha & London 1988); se srskilt Preface samt kap I, Ways of Beginning. Jfr motsvarande diskussion frn

Fr diskrepansen massmedial/filosofisk trolshet, se Birgitta Jansson, Trolsheten, ss 5-7.

S sammanfattar Gran Printz-Phlson symbolismen resp den pragmatiskt orienterade meta- poesi han ser som framtida och ven sjlv vill befordra. Se Solen i spegeln. Esser om lyrisk mo- dernism (Stockholm 1958), titelessn, s 22 (se vidare nedan, kap 4.2.2). Att Narkissos huvudsak- liga sysselsttning r sjlvbespegling i Lindegrens dikt betonar Sverker Gransson (s 91) i Erik Lindegren och den internationella modernismen, Akten der fnften Arbeitstagung der Skandina- visten des deutschen Sprachgebiets (St. Austin 1983), som ven klargr figurens samband med symbolismen (s 95f) och en modern medvetandeproblematik: Det moderna medvetande som spegelsalen symboliserar fr sin grundprgel av en extremt narcissistisk hllning. (s 92) Jonas Cornell, Utvgar. Reflexioner kring romanen (Rondo 1962:3). Utgav Hindret. Roman. (Stockholm 1962) och Kall oktober (Stockholm 1963). Se T. S.Eliot, Ulysses, Order, and Myth (The Dial, nov 1923), samt Erik Mesterton, T. S. Eliots metod i Speglingar. Esser, brev, versttningar, red Lars Fyhr & Gunnar D. Hansson, frord Birgitta Trotzig (Gteborg 1985). Eliots explicita referenser till James Frazer och Jessie L. Weston uppfattas oftast i ett antropologiskt eller djuppsykologiskt perspektiv, som i Eliots eget resone- mang om ordning och form turneras fenomenologiskt, i riktning mot en tankeform (se citat nedan). Det r helt enkelt ett stt att kontrollera, att ordna, att ge form och mening t det ofantliga panorama av futtighet och anarki som r samtida historia. [---] I stllet fr en berttande metod kan vi nu anvnda den mytiska metoden. Jag tror allvarligt att den r ett steg mot att gra den moderna vrlden mjlig fr konsten. (Eliot, Ulysses, Order, and Myth, s 483; kurs BA). 1 ke Lundqvist, Kartskiss i Frn 60-tal till 80-tal. Frdvgar i svensk prosa (Stockholm 1981). versikten omspnner ven 70-talet och inbegriper helheten av de behandlade frfattarskapen: Lars Ardelius, Sven Delblanc, P. O. Enquist, Lars Gustafsson, P. C. Jersild och Bjrn Runeborg. 2 Claes-Gran Holmberg, Upprorets tradition. Den unglitterra tidskriften i Sverige, diss Lund (Stockholm/Lund 1987). 3 I recensionen Den unglitterra tidskriften avhandlad. En andlig strmbrytare (DN 24.3) och Frenklad postmodernism (17.5) kritiserar Stefan Jonsson Holmbergs beskrivning av vissa drag i 50- och 60-talets estetiska hllning som post-modernistiska; enligt Jonsson mste post- modernismen bestmmas ideologiskt och som en helhet p ett stt som utesluter mjligheten att anvnda delaspekter av beskrivningssystemet fr icke-ideologiska, t ex estetiska syften. Holmberg bestrider i repliken Postmodernismens vagga het potatis (16.5). 4 Inte bara hos de mest markanta undantagen Gustafsson och Delblanc (s 84), utan ocks i t ex Sundmans stilmssiga frbindelser med ldre litteratur (s 85), Brderna Caseys parodierande av det moderna samhllets alla schablonartade textsammanhang (s 89), Bjrn Hkansons expe- rimentella bruk av bildningsromanens mycket traditionsrika form (s 89), Enquists dokumenta-
139 138 137

211

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:212

skrivandets synpunkt i Ernesto Grassi, Rhetoric as Philosophy. The Humanist Tradition (University Park & London 1980), sekt The Problem of Invention , samt Ingenium as the Basis of Topical Speech. Se vidare den vetenskapshistoriska diskussionen om inventio-topik i Schmidt- Biggemanns Topica, huvudspret. Fr en tillmpad analys av frhllandet mellan den klassiska retorikens inventio och den vetenskapliga arbetsprocessen se Agrell, Komparatism, intertextuali- tet och inventio. Om vad som kan gras med (det som gjorts med) ett 1600-talsmanuskript (TFL 1987:3). 13 Sanford Schwartz, The Matrix of Modernism. Pound, Eliot, and Early Twentieth-Century Tho- ught (Princeton, New Jersey 1985). 14 Johan Asplund, Teorier om framtiden (Stockholm 1979), kap Utkast fr en heuristisk modell fr idkritisk forskning; Det sociala livets elementra former (Gteborg 1987), ss 22, 161, samt Ess om Gemeinschaft och Gesellschaft (Gteborg 1991), ss 15-17 och kap En fixeringsbild, srskilt sekt 1. Fr saken, se vidare Schmidt-Biggemann, Topica, t ex s XVIIf. 15 Asplund, Det sociala livet, ss 22, 161; Teorier om framtiden, ss 148, 149f; Ess s 39f. 16 Asplund, Ess, ss 42f, 46. Hr vidarefrs resonemanget om aspektskiften frn Asplunds 60- talsbok Om undran infr samhllet (1970; Lund 1991), som i sin tur utvecklar tankegngar frn Ulf Lindes Spejare (kap IV). 17 Asplund, Teorier om framtiden, s 149; Det sociala livet, s 22. 18 Asplund, Teorier om framtiden, s 152. 19 Asplund, Ess, s 39. 20 Den religisa omkastningen innebar som bekant att den fromma judiska tankeformen (lag- rttfrdighet) ersattes av den humoristiska kristna (trosrttfrdighet), samtidigt som den grund- lggande spnningen (tro/grningar) levde kvar och i sin tur kom att sprnga den romerska enhetskyrkan fr att drefter ytterligare klyva de protestantiska samfunden; jfr nedan, del III om Enquist. 21 Asplund, Ess, s 38f; Teorier om framtiden, s 157. 22 Se Peter Luthersson, Modernism och individualitet. En studie i den litterra modernismens kvalitativa egenart, diss Lund (Stockholm/Lund 1986). Fr traditionshistorisk diskussion av imita- tio-estetiken se Curtius, European Literature, sekt Imitation and Creation, ss 397-401. 60- talsrelevanta perspektiv p traditionen anlggs i Jean-Claude Carron, Imitation and Intertextuali- ty in the Renaissance i NLH 20 (1988:3); jfr huvudspret i Harold Bloom, A Map of Misreading (New York 1977), som r mer traditionshistoriskt orienterad n hans Freudianskt mstrande The Anxiety of Influence. A Theory of Poetry (New York 1973), vars id om de litterra fadermordens betydelse Engdahl synes ha kunnat utnyttja fr sin bestmning av verkbegreppet. Se vidare nedan kap 4, 1960-talsdebatten och Gran Printz-Phlsons kritik av bde individualitetsprincipen och nyhetskravet. 23 Jfr den nya traditionshistoriska medvetenhet som romantikens moderna verkestetik inbe- grep, enligt Louise Vinge, Morgonrodnadens stridsmn. Epokbildningen som motiv i svensk romantik 1807-1821, Skrifter utgivna av vetenskapssocieteten i Lund, 73. (Lund 1978), som un- dersker just den moderna sjlvfrstelsens genombrott i den nya skolan. Vinges beskrivning av det romantiska genombrottet framhver samtidigt med originalitetskravet en ny historiemedve- tenhet, baserad p en drm om terstllelse: ambitionen var att skapa nytt genom att utg frn

en ny kanon, funnen vid litteraturens kllor (ss 32-34, 55-66, resp 37-50). I det perspektivet framtrder d brytningen med den gamla ordningen snarast som en tillspetsad aemulatio- estetik (t ex resonemanget ss 27f, 138), ehuru baserad p en total omvexling af kunskapsorga- ner, dr originalitetskravet r avgrande (citatet s 78, ur Atterboms.Preliminarier till en Poetik i Phosphoros 1811). 24 Ej heller tycks den glla fr den postmodernt anrikade typ av omskrift som John Barth beskri- ver i The Literature of Exhaustion i The Atlantic 220 (1967:2) och The Literature of Replenish- ment. Postmodernist Fiction (The Atlantic Monthly, Jan 1980). Motsvarande anrikade littera- turbegrepp stts i sak fram ven i t ex Genette, Hutcheon, Bachtin, Waugh m fl enl nedan. Jfr Stina Hansson, Repertoar och tradition. Till den teoretiska frstelsen av repertoardiktningen och den romantiska litteraturrevolutionen (Edda 1993:1), som hvdar det moderna historiska traditionsbegreppets ofrenlighet med repertoardiktningen: traditionsmedvetande frutstter distans och individualisering, dvs en verkestetik, medan repertoardikten ser repertoaren som en samtida och i grunden tidls resurs (s 53) och terbrukar det ldre stoffet [] fr nya inlgg i nya aktuella situationer (s 52f) utan att skilja mellan vare sig ldre och samtida eller eget och annans. vergngen frn repertoardiktning till verkdiktning innebr, enl Hansson, just att reper- toarens former och tekniker omskapades frn resurs till tradition (s 53), buren av individuella verk, en frskjutning Hansson med hnvisning till Walter J. Ong o a hnfr till den moderna skriftkulturens etablering och ser som irreversibel. Min pong r i s fall den omvnda: att ge exempel p en efter-modernistisk skriftkultur, dr traditionen omskapas till resurs, dvs just en anonym repertoar med ett stort och specifikt ordfrrd och en bestmd kombinatorik (Hans- son, s 52), som utan hnsyn till tid och person ven inbegriper samtida formsprk och nya munt- liga uttrycksformer, delvis i explicit anknytning till frmodern tillfllesdiktning (happening). Jag vill allts fresl ett s a s repertoarbaserat traditionsbegrepp, dr den Pound/Eliotska aristo- kratmodernismens grundtanke om traditionen som just en samtida och i grunden tidls resurs ympas p begreppet om en sekundr muntlighet och drvid ven demokratiseras; jfr Agrell, Kndad tradition; se vidare Ong, Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet (1982), vers (Grbo 1990), s 157f, samt nedan, kap 4. 25 Frhllandet mellan efter-modernism och marginalitet diskuteras i Hutcheon, A Postmodern Poetics i kap Decentering the Postmodern: the Ex-centric samt Intertextuality, Parody and the Discourses of History; v Patricia Waugh, Meta-Fiction. The Theory and Practice of Self-Conscious Fiction (London 1984), kap Literary Evolution: the Place of Parody. Fr en vergripande teore- tisk diskussion av marginalitet se t ex Virgil Nemoianu, A Theory of the Secondary. Literature, Progress, and Reaction (Baltimore & London 1989), kap A Short Theory of the Secondary, srskilt ss 185-203; se v det talaktsteoretiska perpektivet p klichernas roll i Barbara Herrnstein Smith, On the Margins of Discourse. The Relation of Literature to Language (Chicago & London 1978). 26 Fr en versikt se Anders Petterssons semiotiskt inriktade Verkbegreppet. En litteraturteore- tisk underskning, Universitetet i Bergen, Nordisk institutts skriftserie [9?] (Oslo 1981). 27 Ren Wellek & Austin Warren, Litteraturteori, vers (Stockholm 1967). 28 En skarpsinnig kritik som dock inte drabbar sjlva verk-ideologin ges i Petterssons Verkbegrep- pet, kap 6, som v behandlar Roman Ingarden (se nedan). Welleks begrepp om verkets existens i en kollektiv ideologi tillbakavisas: verket r inget fenomen av langue-typ och kan ej tnkas ha samma existens som sprksystemet: Verket kan inte finnas [] bland det som r gemensam

212

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:213

kunskap i en kultur. Welleks stndpunkt r fullstndigt ohllbar. (s 127) Pettersson ser ett meto- diskt missgrepp i att Wellek fokuserar verkets existensform, men fr analysen av verkets be- stndsdelar eller struktur hnvisar till Ingardens teori (s 128). 29 Roman Ingarden, Det litterra konstverket. Med ett supplement om funktionerna hos sprket i teaterskdespelet (1931), vers ([Staffanstorp] 1976). Fr skillnader till Husserl, se Spiegelberg, The Phenomenological Movement, s 223, 225-227; v Iser, The Act of Reading, ss 62f, 98f, 112f, 114, samt kap Ingardens Concept of Indeterminacy. Se v Agrell, Frihet och fakticitet, s 237. 30 Bengt Holmqvist, Svensk 40-talslyrik (1951), 40-talsfrfattare. Ett urval esser om svenska frfattare ur 40-talsgenerationen sammanstllt av Lars-Olof Franzn (Stockholm 1965). Se vidare Lars Grahn, Att tala tydligt om dikt. Kritisk teori och praktik hos Bengt Holmqvist, BLM 1966:6, ss 442, 447. 31 Schwartz, The Matrix, kap Introduction. Resonemanget vidarefrs med exempel nedan kap 4 och 6. 32 Fr spnningen empirism/fenomenalism/fenomenologi se srskilt Haglund, Perception, Time, kap I. A och II. A. 33 Se Mats Janssons Tradition och frnyelse. Den svenska introduktionen av T S Eliot, diss Gte- borg (Stockholm 1991), kap V, som dokumenterar den psykologiserande Eliot-reception som grundlade den i Sverige kanoniserade bilden av modernismen som individfixerad (den stora personligheten) och inriktad p originalitet (motvilja mot klicher) den bild som 60- talsfrfattarna skulle komma att kritisera under namnet aristokratmodernism. Jfr de av Linde- gren sjlv antydda expressionistiska tendenser Sverker Gransson dokumenterar i Frn bleksik- tig slentrian till kanonisk skrift. Om uppfattningen av Erik Lindegrens mannen utan vg under 1940-talet i Kritik och teater. En vnbok till Bertil Nolin, red Tomas Forser & Sverker Gransson, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Gteborgs universitet, 23 (Gteborg 1992) om knslorealism: det r diktarens knsla som dikten skall uttrycka det gller att finna ett s adekvat uttryck som mjligt fr [] diktarens knsla. (s 181) 34 Se Schwartz, The Matrix, ss 111-113, 210-212. 35 Jfr Luthersson, Modernism och individualitet, som vad hg-modernismen betrffar inte behandlar Eliot men dremot hvdar individualitetsprincipens giltighet hos Pound, t ex ss 356- 368. 36 Schwartz, The Matrix, t ex ss 62-73. 37 Fr ytterligare kommentarer i anslutning till Schwartz, se nedan del III, kap 6.2. 38 T. S. Eliot, Knowledge and Experience in the Philosophy of F. H. Bradley (1916; tr New York 1964). Explicit beropas flitigt Alexius Meinong (1853-1920) och hans version av intentionalitets- begreppet, men frbindelsen till den Husserlska versionen av intentionalitetslran och dess spr i The Waste Land (1922) analyseras grundligt i Jitendra Kumar, Consciousness and Its Correlatives: Eliot and Husserl (Philosophy and Phenomenological Research, A Querterly Journal, Published for the Phenomenological Society by the University of Buffalo Foundation, INC. Vol 28. 1968:4); se srskilt s 334f. Avhandlingens fenomenologiska orientering framgr ocks av George Whiteside, T. S. Eliots Dissertation (ELH vol 34, 1967:3), ss 403f, 406f, 411, 412, 417 och Richard Wollheim, Eliot and F. H. Bradley: an Account i Eliot in Perspective. A Symposium, ed Graham Martin (London, Johannesburg etc 1970), ss 172, 173-176; bda beskriver i sak intentionaliteten, akt-

teorin och interaktionismen, vars kiastiska karaktr trffande formuleras av Wollheim i anslutning till opersonlighetsteorin (jfr Lars Gustafssons krnord om interaktionen Sjl/Vrld, ovan kap 1.2.2): [] allt som vanligen anses konstituera ett element eller innehll i medvetandet antingen tende- rar att rikta sig ut mot eller r sjlvt ett objekt: s att, medan objektet frn en synpunkt sett hr till subjektet, till en sjls historia, s kan det frn en annan synpunkt ltt dras tillbaka frn den subjektiva sidan och frankras i yttervrlden. Och paradoxen r att den synpunkt frn vilken mentala innehll r subjektiva r outsiderns synpunkt: frn synpunkten av den person som upp- lever dessa knslor, frnimmelser, begr, etc, s faller de p den objektiva sidan. Det r inte svrt att se att vi hr har bakgrunden till Eliots beryktade opersonlighetsteori fr poeten []. (s 186) Om vi vill betrakta den ena synpunkten, s kan vi gra det bara genom att inta den andra.. Vr egen synpunkt r, kunde vi sga, systematiskt undflyende. (s 187) 39 Schwartz, The Matrix, s 223, not 9; se vidare ss 9, 166f, 222f. Implikationerna fr poetiken utvecklas i analysen av Eliots sociala interaktionism, sekt Eliots Observer/Agents: Self and Other as Half-Objects . 40 Se v hur Mats Furbergs recension av Knowledge and Experience i Filosofen T S Eliot och modernismen (GHT 21.1 1965) betonar den fenomenologiska orienteringen hos filosofen Eliot som grundlggande i poetens estetik och poetiska praxis. Utgngspunkten i begreppet Immedia- te Experience presenteras som anti-subjektivistisk och anti-expressionistisk ett subjektslst frnimmelsekomplex som fregr personlig erfarenhet men ocks frutstts av den; jaget r mot den bakgrunden en sekundr konstruktion som uppstr i interaktionen medvetande/vrld, och d inte som individ utan som social process (se vidare nedan, kap 4.1.1): Enligt Bradley och Eliot r all kunskaps grund ngot som de [] kallar omedelbar erfarenhet (eller knsla) i en mycket egenartad mening. Ingen har omedelbar erfarenhet, ty denna r en frutsttning fr att vi skall kunna gra uppdelningen mellan den erfarande (subjektet) och det han erfar (objektet) och kan drfr inte sjlv ing i uppdelningen. Varje erfarenhet som jag kan vara medveten om frutstter subjekt/objektdistinktionen, ty det r nonsens att sga att man har en erfarenhet som inte r en erfarenhet av ngot. Den omedelbara erfarenheten mste allts vsentligt skilja sig frn det vi normalt frstr med erfarenhet eller knsla. Den mste ocks vara ovetbar, eftersom all kunskap r r kunskap om ngot och drfr uppstr frst nr subjekt och objekt kan hllas isr. Denna tskillnad kan endast uppkomma genom att vissa upplevelser gr samman i komplex nr de ses frn en viss synpunkt. Frn en annan behver de inte verka sammanhngande utan andra kombinationer r naturligare. Inte ens min erfarenhet sjlv r utan vidare ordnad till min erfarenhet. Fr att jag skall frst att det inte r stolen utan jag som har ont, mste jag ha lrt mig sammanfra erfarenheter s, att sjlsupplevelser inte frlggs till andra fysiska freml n organismer. Stolen blir stol genom att den upplevs ha kontinuitet med andra upplevelser som ligger utanfr ett avgrnsat centrum, jaget; och jag blir jag genom min upplevda kontinuitet med en knslokrna i vilken stolen inte ingr. (kurs av & om BA) 41 Jfr v begreppet Voice i Kennedy, Voice and Address in Literary Theory. Se vidare nedan om address hos Bachtin, samt del II, kap 3.1 och 4.3.2. 42 Termen tcker hr det fenomenologiska och talakteteoretiskt orienterade textbegrepp som introduceras i sekt Om texten som diskurs i Agrell, Frihet och fakticitet, srskilt s 17f med noter. Se v Tzvetan Todorov, Symbolik och tolkning (1978), vers, Symposion: Moderna franska tnkare

213

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:214

5 (Stockholm/Stehag 1989), sekt Langue, discours; samt diskurs i Filosofilexikonet (tal, sam- tal, dryftande), under 2, 5, 6. 43 Termen ikuggning hrrr frn Mats Furberg, Sga, frst, tolka. Till yttrandets och textens problem ([Lund] 1982), ss 32-34, 157-159. Termen betecknar dr de adressat-orienterade ansprk med vilka en sats eller utsaga r framsatt (p att vara i en eller annan mening seris sann, vettig, relevant e. d.). Se vidare diskussionen i Agrell, Frihet och fakticitet: Hndelsen [= texten som talakt] kuggar i meningen och laddar (drmed) texten med intentional kraft. (s 18) Fr mig som talar om konstnrlig text r hela diskursen ikuggad, inte blott enskilda satser, i och med att texthndelsen intrffat; men ikuggningen gller inte den propositionella meningen utan talakten, intentionaliteten. P detta metaplan blir alla texter, konstnrliga eller ej, ikuggade i och med att de framsttes; och ikuggningen innebr att de p ett eller annat stt tas p allvar. (s 286, not 17) 44 Fr illokutionr akt, se J. L. Austin, t ex How to do Things with Words, kap 8: dvs, utfrandet av en akt i sgandet av ngot i motsats till utfrandet av en akt att sga ngot (s 99) Jag vill skilja mellan kraft och mening (s 100); Nr vi utfr en lokutionr akt, anvnder vi tal: men exakt p vilket stt anvnder vi det vid detta tillflle? [---] Dessa frgor trnger in en smula i grammatik, men inte utan frvirring [], men vi diskuterar dem stndigt i termer av huruvida vissa ord (ett visst yttrande) hade kraften av en frga eller borde ha tagits som en bedmning och s vidare. (ib). Se vidare Mats Furberg, Saying and Meaning. A Main Theme in J. L. Austins Philosophy, diss (1961; omarb Oxford 1971), srskilt kap 3, The Illocutionary Act, kap 5:I., The Force Thesis och Illocutions, samt 2:II, Two Kinds of Force-Showing. Jfr nedan, kap 4.3.2. 45 Se Austins sammanfattning i How to Do Things with Words: Slunda har vi skilt mellan den lokutionra akten [] som har en mening; den illokutionra akten som har en viss kraft i sgandet av ngonting; den perlokutionra akten som r uppnendet av vissa effekter genom att sga ngonting. (s 121) 46 Fr performativa talakter se Austins Performative-Constative (1958) i The Philosophy of Language, Ed John R. Searle (Oxford 1971), samt Furbergs Saying and Meaning, kap 5, som be- handlar de ngot problematiska relationerna mellan performativa och illokutionra aktkvaliteter, samt kap Archetypical Performatives, som sker abstrahera grundfunktionen. Iser diskuterar saken i The Act of Reading, sekt Speech-Act Theory ss 54-62, men utan att tydligt skilja mellan performativ och illokutionr funktion. Det gr dremot Grard Genette enl nedan. 47 Det msesidiga frtroendet r enl Austin inbyggt i sjlva sprkakten; se t ex hans Other Minds (1946) i Philosophical Papers [] (Oxford 1961): att tro p andra mnniskor, p auktori- tet och vittnesbrd, r en grundlggande del av kommunikationsakten, en akt vi alla stndigt utfr. Det r en lika oreducerbar del av vr erfarenhet som, lt oss sga, att ge lften eller spela tvlingsspel eller rentav frnimma frgflckar. (s 83; passagen saknas i versttningen Andras sjlsliv, men fregrips s 256) Se vidare Furberg, Saying and Meaning om tv principer fr allvar- ligt tal, ss 90-98: Vad han betonar [] r att det i normala sprksituationer tyst tas fr givet att talaren r vederhftig. (s 90) Dessa principer utlades p 1960-talet i Furbergs och Jan Anderssons Sprk och pverkan. Om argumentationens semantik (1966), 8 uppl (Stockholm 1984), kap Prin- cipen om adressatrelevans och kap Principen om avsndarens vederhftighet; jfr frdjupning- arna i kap Efterord 1983. 48 Se v t ex Sandy Petrey, Speech Acts and Literary Theory (New York & London 1990), kap Saying versus Doing, srskilt definitionen s 12f; vidare Anders Petterssons pragmatiska A Theory

of Literary Discourse, Studies in Aesthetic, 2 (Lund 1990) om den litterra diskursens karaktr av illokutionr presentation av sprkliga fiktioner: Litteratur r resultatet av kommunikationsak- ter som domineras av ett presenterande syfte. Vad som gr litteraturen speciell [] r inte det litterra tecknets egenskaper, utan upphovsmannens och adressatens specifikt kommunikati- va bruk av detta tecken. (s 14; v ss 18f, 39f, 78-82, samt kap 6); se vidare ovan, kap 1.2.2 om framvisande berttande, samt nedan, kap 4.1.2 och 4.3.2 om konstskapande genom presenta- tion). 49 Se Petrey, Speech Acts, kap Textual Illocution, som behandlar den skrivna och specifikt litterra illokutionariteten, t ex s 70. I Susan Sniader Lanser, The Narrative Act. Point of View in Prose Fiction (Princeton, New Jersey 1981) definieras den litterra diskursen med utgngspunkt frn John R. Searles Austin-utlggning:

Talaktsteorin definierar mening inte som en abstraktion utan i termer av anvndning. Den utgr frn att detta att tala ett sprk innebr att vara engagerad i en (hgst komplex) regel-styrd form av [intentionalt] beteende. [John Searle, Speech Acts [] pp. 12, 53.] Detta betyder inte bara att vissa grammatiska regler r relevanta fr talakten, utan att det stt p vilket mnniskor producerar och frstr litterra verk [eller varje annan srskild form av sprkbruk] i enorm omfattning beror p outtalad kulturellt delad kunskap om de regler, konventioner och frvntningar som r i spel nr sprket anvnds i den kontexten. Att veta hur litterr diskurs kommunicerar r liktydigt med att knna litteraturens konventioner. (s 68f)
Tidiga ansatser till litterr talaktsteori finns i Mary Louise Pratts strukturanalytiska Toward a Speech Act Theory of Literary Discourse (Bloomington & London 1977), samt Herrnstein Smiths mer kontextorienterade On the Margins of Discourse, srskilt sekt The Speaker: Utterances as Acts, The Listener: Utterances as Events, Constraints and Conventions, samt kap The Ethics of Interpretation. 50 Fr appellstruktur och textens tomma stllen se Iser, The Act of Reading, kap Interaction Between Text and Reader, srskilt ss 165f, 168-179, 182-187, 195-203 om blanks, samt ss 212- 231 om negation; fr det repertoarestetiska perspektivet se kap The Reality of Fiction. A Functionalist Model of the Literary Text, sekt The Repertoire. Jfr ven Furbergs Austin- kommentar i Saying and Meaning, s 34. Motsvarande resonemang frs frn genreteoretisk syn- punkt i t ex Fowlers Kinds of Literature, kap Historical Kinds and the Generic Repertoire och Genre in Interpretation. Jfr vidare nedan, kap 4.3.2. 51 Grard Genette, Fiction et diction (Paris 1991). Tydligare n Iser ser han principskillnaden performativ/illokutionr funktion; se kap Les actes de fiction. 52 Michael Holquist, Dialogism. Bakhtin and His World (London & New York 1990). 53 Fr en kritisk versikt av intertextualitets-termens vacklande bruk se Magnus Rhl, kap Inter- textualiteter och anspelningar. Ett bidrag till diskussionen om litterra kopplingar i Litteratur och

214

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:215

parialitteratur. Intertextuella ansatser om och kring Alfred de Mussets L o r e n z a c c i o och Viards & Zacharaias L e M y t h e u x , Acta Universitatis Stockholmiensis, 31 (Stockholm 1987). 54 Grard Genette, Den allvarsamma parodin, vers, OoB 1990:3. 55 Formuleringen i Palimpsestes om frhllandet mellan hypertext och t ex meta-text innehller hr ocks det frn 60-talssynpunkt viktiga frbehllet, att hypertexten kan framtrda ven som en meta-text:

[] og en syntetisk []. (s 94). Bricolage r enligt Genette ocks precis den sorts text litteratur- kritiken producerar (s 95). 60 Formuleringen om den palimpsestusa lsningen som en promiskus krleksakt har satts som motto till Den allvarsamma parodin:

Ssom framgr [] betraktas hypertexten oftare n metatexten som ett egentligt litterrt verk p grund av den simpla orsaken, bland annat, att den vanligen r hrledd ur ett fiktivt verk (narrativt eller dramatiskt) och frblir ett fiktivt verk och av denna anledning s att sga automatiskt i publikens gon faller inom litteraturens flt; men denna bestmning r inte essentiell och vi kommer skert att finna en del undantag till den. (Den allvarsamma parodin, s 22; Palimpsestes, s 12)
56 Enligt Genette r i princip varje litterrt verk en mer eller mindre utvecklad hypertext: efter- som en litterr text inte kan avteckna sig annat n i frbindelse med annan litteratur, s r hyper- textualiteten en universell aspekt av litterariteten (Palimpsestes, s 16). Den presenterar sig dr- emot paratextuellt, via bokens pragmatiska gestik; se vidare Genettes Seuils (Paris 1987), ss 7f, 13-16, samt ovan, kap 2.2.2 om illokution, nedan, kap 4.1.2 om konstskapande genom presenta- tion och 7.1.2 om paratextualitet i Enquists Hess. 57 Se Michel Riffaterre, Det referentiella felslutet, vers i Modern litteraturteori. Frn rysk formalism till dekonstruktion, del 2, ss 151f, 155, samt dens, Den litterra satsens modeller, vers i Den svindlande texten. tta rster om poesianalys, red Mikael van Reis (Stockholm/Stehag 1992), ss 186-189, 192. I namn av subtext utvecklas hypogram-modellen i Riffaterres Fictional Truth, t ex ss 22, 54f, 58f, 63f, 95, 110; jfr ovan kap 1.3.2 om matris i anslutning till Ekboms Spelmatriser. Riffaterres fokus i mimesis- och realism-problemet medfr att hans frvisso lsakts- relaterade begreppssystem rr sig med strukturalistiska och psykoanalytiska beskrivningssystem som i mitt arbete varit mindre flexibla (ekvivalens) resp mer spekulativa (textens omedvetna) n Genettes, som jag allts i princip fredragit. 58 Palimpsestes talar om forgerie (s 36), men utan den negativa verladdning som ligger i svenska motsvarigheter som frfalskning, bedrgeri o dyl.. I Den allvarsamma parodin beva- rar versttaren Johan berg den franska termen (s 34) med anmrkningen Medeltida pasti- scherande genre. Min terminologi r mindre ordagrann, men i gengld mer neutral: vad saken gller r en seris imitation, utan satiriska eller ironiska tillskott; det kan rentav rra sig om en kopia utan fixerat original, dvs ett simulacrum. 59 Termen r hmtad frn Claude Lvi-Strauss, La pense sauvage (1962), som Genette bero- pade redan i Strukturalisme og litteraturkritik (i Figures, 1966), vers i Strukturalisme: en art intellektuel hobbyarbejde (bricolage) Hobbyarbejdets regel er altid at arrangere sig med de til rdighed stende midler, og at indstte de rester, der er fjernet fra de gamle strukturer, i nye strukturer, ved at spare den bevidste fabrikation til fordel for en dobbelt operation, en analytisk

Hypertexten inbjuder oss till en relationell lsning, vars smak, som r precis s pervers som man nskar, sammanfattas ganska vl med det adjektiv som Philippe Lejeune en gng uppfann: palimpsestus lsning. Eller, fr att glida frn en perversitet till en annan: om man verkligen tycker om texter r det vl s att man frn tid till annan vill lska (tminstone) tv p en gng. (s 19; Palimpsestes, s 452)
61 Resonemanget enl Genettes Palimpsestes:

Metatexten saknar alltid fiktionskaraktr. andra sidan har vi hela tiden kunnat konstatera att hypertexten alltid mer eller mindre har vrdet av en metatext: pastischen eller chargen r alltid kritik i handling []. Hypertexten r allts p mnga stt, med aristoteliska termer, kraftfullare n metatexten: friare i sin hllning, verflyglar den ensidigt metatexten. (s 450)
62 Termen introduceras ss 35-38, 237-238f i Palimpsestes. Paradexemplet r Thomas Manns Doktor Faustus, men Genette diskuterar en hel rad olika sorters transpositioner, frn formella praktiker som versttning och versifikation till tematiskt och vrdemssigt orienterade praktiker som transmotivation och transvalorisation. Han betonar dock, att hans egen systematiska uppstllning av olika former av transposition blott r pedagogiskt betingad och inte skall uppfat- tas som en typologi. Frn likartade utgngspunkter (men med delvis kritisk referens till Genet- te) diskuteras den serisa parodin i Linda Hutcheon, A Theory of Parody. The Teachings of Twen- tieth-Century Art Forms (New York & London 1985). 63 I sin diskussion av postmodernit f i anslutning till John Barths 60-talsprosa framhller Genette hypertextualitetens speciella roll, srskilt med avseende p en i frhllande till moder- nismen ny frstrkt repertoarestetisk hllning, en tergng till 15-, 16- och 1700-talets frmo- derna (eller prepostmoderna?) hllningar (Palimpsestes, s 235f). Med all rtt betonar han dock att denna tendens att ta avstnd frn den nrmast fregende diktargererationen r transhisto- risk; slunda kan den (som han sger) post-postmoderna generationen tnkas komma att aptera ny litteratur p just 1800-talsrealismen och 1900-talsmodernismen. 64 Debatten om postmodernismen tycks mig minst lika ofruktbar som den frvisso sterila sak Peter Luthersson frammanar i Synpunkter p postmodernismen. Se t ex DN-polemiken 1988 i anslutning till Holmbergs Upprorets tradition (ovan kap 2.1.1). 65 Hutcheon, A Poetics of Postmodernism uppfattar Genette som formalist (s 153), men utan hnsyn till frskjutningarna i Palimpsestes, som inte heller nmns hr. I A Theory of Parody kriti-

215

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:216

seras Palimpsestes dremot ngot frhastat fr att marginalisera hypertextualitetens prag- matiska och kontextuella aspekter (s 21f). Icke frty demonstreras i A Poetics of Postmodernism den historiografiska metafiktionens hypertextuella implikationer, t ex i kap Intertextuality, Parody, and the Discourses of History, och rjs i diskussionen av referensproblemet i kap Histo- riographic Metafiction, t ex ss 117, 118f. 66 Se Hutcheon, A Postmodern Poetics, kap Contextualizing the Postmodern: Enunciation and the Revenge of Parole samt Subject In/Of/To History and His Story. Hutcheons explicita referenser till Bachtin r legio; men sambandet avtecknar sig srskilt tydligt i den talaktsteoretiskt och retoriskt inriktade diskussionen av den verdeterminerade eller s a s dialogiska referensen s 156f. 67 Se Ulf Olsson, I det lysande mrkret; drutver skiftande tillmpningar i t ex Peter Forsgren, Att lyssna med gat. Studier i Peder Sjgrens 1940-talsromaner, diss (Gteborg 1992); Gunnar D. Hansson, Ndens oordning. Studier i Lars Ahlins roman Fromma mord, diss Gteborg (Stock- holm 1988); Elisabeth Hstbacka, Det mngstmmiga rummet. Hjalmar Bergmans romankonst 1913-1918, Skrifter utgivna av Hjalmar Bergman Samfundet, 4, diss Ume (Stockholm 1990); Bo G. Jansson, Sjlvironi; Richard Schnstrm, Dikten som besvrjelse. Begrets dialektik i Pr Lager- kvists frfattarskap, diss Lund (Stockholm/Lund 1987); Anders hman, ventyrets tid. Den sociala ventyrsromanen i Sverige 1841-1859, Acta Universitatis Umeniensis, 93, diss Ume (Stockholm 1990). 68 Bachtin frkastar i sak, som vi strax skall se, hela mediatnkandet. Jfr Walter J. Ong, Muntlig och skriftlig kultur, s 200f; se nedan, mottot till del II. 69 Med Iser skulle vi kunna talaktsteoretiskt bestmma den Bachtinska dialogiciteten i termer av det illokutionra rolltagande som yttrandesituationens conventions and procedures frutst- ter (se ovan, kap 2.2.2) 70 I t ex Discourse terknyter Bachtin explicit till den klassiska retorikens diskurs- och kontext- orienterade textuppfattning, t ex ss 267, 268, 269, 280, 353. Han frkastar dr ocks den moder- na frestllningen om en vsensskillnad mellan konstnrliga och andra texter (s 279) 71 Bachtins engagemang i evangelisk-kristen tradition kartlggs och framhvs i Katerina Clark & Michael Holquist, Michail Bakhtin (Cambridge, Massachussetts & London 1984), srskilt kap The Architectonics of Answerability, samt Religious Activities and the Arrest, inte minst med avse- ende p de textteoretiska och differensfilosofiska implikationerna. Saken betonas ven i t ex Holquists Introduction till Bachtins Art and Answerability, ed Michael Holquist & Vadim Liapu- nov (Austin 1990), s xxxixf.. Se v Forsgren, Att lyssna med gat, s 101f. 72 Fr romandiskussionen i Discourse se v ss 264, 275, 298f, 324; fr tillmpningar i anslutning till konkret textanalys se sekt Heteroglossia in the Novel, ss 301-331. 73 Den dialogiska diskursens oversttlighet och outtmlighet utvecklas vidare i Discourse t ex ss 326f, 346f. 74 Se Bachtins kritik av individualistiska vetenskapsfiktioner, dr den andres aktiva roll i den sprkliga kommunikationsprocessen r [] reducerad till ett minimum i t ex The Problem of Speech Genres, ss 67f, 70. I en sen anteckning r Bachtin mycket tydlig vad betrffar Ordets icke- psykologiska och anti-individualistiska bas, samtidigt som han begrundar dess speciella roll fr romanen som kongenial med den polyfona opersonlighet som hr med till den repertoarestetis- ka basen fr all litteraritet; se From notes made in 1970-71 i Speech Genres, ss 151, 152, 153.

75 Denna repertoarestetiska aspekt betonas ven i Furbergs Austin-exeges i Saying and Meaning: [] i vardagssprket finner vi registrerade alla de distinktioner som tidigare generationer funnit vrda att dra. [] Dvs, han [Austin] antyder (i) att sprket pverkas av vad talare tror om vrlden, och (ii) att nrhelst [] mnniskor tror att de har upptckt en viktig skillnad eller frbindelse mellan saker i vrlden, s markerar de den skillnaden eller frbindelsen i sitt sprk. Ett studium av variationerna hos de olika uttryck och konstruktioner vrt sprk har fr ett givet omrde av fenomen kommer allts att sga oss (inte ndvndigtvis ngot om vrlden, men) tminstone vilka fenomen generationer av mnniskor har trott sig urskilja. [---] En fljdsats av denna pong r att vrt sprk r knutet till vrlden som vi ser den. Den stder Austins anmrkningar om termers ppna vvnad; men den gr ocks studiet av sprket till ett studium av hur dess talare ser p vrlden. [---] P s vis upplses grnsen mellan lingvistik, filosofi och socialantropologi. (s 34f) 76 Jfr Asplunds analoga resonemang i termer av social responsivitet i Det sociala livet, s 11f; v ss 33, 170f, 205, 208, 232. Utgngspunkt r Meads begrepp rollvertagande. 77 Tilltalsdimensionen utlggs i Discourse p ett stt som konkretiserar och skrper tonen i abstrakta (t ex WolfgangIserska) receptionsestetiska resonemang om textens appellstruktur och implicita lsaroll; och samtidigt dialogiseras en repertoarestetisk tankegng (ss 279-281; v s 346f). Alteritets-tankens primat markeras ytterligare nr den receptionsestetik Bachtin hr ut- vecklar t o m vnder p frhllandet mellan tilltal och svar. Svarets tendens att fregripa det andra tilltalet i det egna tilltalets ord synliggr en ny, subjektiv dimension av Ordets interna dialogicitet; men den subjektiviteten r inte expressiv eller individualpsykologisk, utan tvrtom alter-orienterad och, kunde vi sga, repertoarestetisk-illokutionr (s 282). ven i The Problem of Speech Genres utlgger Bachtin dialogiciteten i termer av frhllandet mellan frstelse, tilltal och alteritet p basis av en repertoarestetisk grundsyn. Han beskriver dr ocks hur ett rollbyte p alteritetens grund ger rum i appellstrukturens retoriska dialog (68f). ven hr r slktskapen med det grundlggande alter-orienterade resonemanget hos Ong pfal- lande; jfr t ex Muntlig och skriftlig kultur s 201f. Men Bachtin vgrar att gra ngon vsentlig skillnad mellan muntlig och skriftlig diskurs: Allt vi hr har sagt gller ocks skrivet och lst tal, med lmpliga justeringar och tillgg. (s 68) 78 I en not till passagen om den dubbla orienteringen och de oklara grnserna mellan eget och frmmande i den sjlv-reflekterande diskursen tillfogar Bachtin, att den egna diskursen utvecklas ur den andres p ett stt som upplser grnserna mellan dem (Discourse, s 345, not 31). 79 I sin inledning till Speech Genres demonstrerar Holquist den grundlggande alteritets- dimensionen av dialogiciteten i en citat-sekvens dr Bachtin betonar att frstelse krver exter- nalisering av det som skall frsts innan det kan tillgnas (s xiii). I Bachtins egen text fortstter passagen med en nnu starkare markering: att mellanmnsklig frstelse r mjlig just drfr att den som frstr r en annan har en annan position n den som blir frstdd (Response To a Question from Novy Mir, s 7). I reflexioner ver den andres ord betonas drtill att skandet efter ett eget jag och ett eget sprk reellt riktas p en social roll och ett gemensamt sprk dr relationer till andra kan upprttas. Likas att frfattarens skande efter en konstnrlig egenart i sak r en frga om berttarhllning och genre (From Notes Made in 1970-71. Speech Genres, ss 147, 149; jfr ss 145, 146f). 80 Fr roman-dialogiciteten i form- och genrehistoriskt perspektiv, se Bachtins Dostojevskijs poetik, kap Genremssiga och sujett-kompositionella srdrag i Dostojevskijs verk samt Ordet

216

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:217

hos Dostojevskij. Kultursociologiskt orienterad r genre-versikten i hans Epos och roman i Det dialogiska ordet. 81 Denna interna annanhet i romanens genremssiga stllning trttnar Holquist inte att framh- va i Dialogism; se t ex s 40. 1 Rune Hagberg, Frsvar fr det som r bortom klassicismen i BLM 1962:8; cit eft r allting konst. Inlgg i den stora konstdebatten, Tribunserien (Stockholm 1963). Se vidare versikten i Hans Hederberg, Kulturdemokrati. terblick p en debatt, OoB 1969:1. Jfr Per Arne Tjders genomgng i D allting var konst. Ur debatterna i tidigt 60-tal i Kritik och teater, srskilt ss 194, 198, 199f, 202, som betonar det konventionskritiska, pragmatiska och mot verkestetiken kritiska inslaget, men ocks pvisar grnsdragningen mot programmatisk relativism. 2 Ulf Linde, Svar p akademital, DN 18.9 1962; cit eft r allting konst?. 3 Fr avarterna se B. Jansson, Trolsheten, kap II, Trolshetsdebatten. 4 Karl Erik Lagerlf, I verklighet r du ingen, Samtal, ss 12-17. 5 Fr aspektseende, aspektskifte och aspektblindhet se Wittgenstein, Filosofiska underskningar, ss 226-260, samt nedan, kap 4.3.1 med noter. 6 Slktskapen Bachtin/Mead betonas ocks i Holquists, Dialogism, sekt Self and other in George Herbert Mead, ss 55-57. Fr Asplund se hans Om undran infr samhllet, samt inlgget om den ppna konsten, Realister och idealister (DN 30.10 1962; v i r allting konst); se vidare nedan, kap 4.3.1.
7

medvetande och 60-tal i frf:s Modern svensk litteratur 1940-1972. (1973; Stockholm 1974); Tomas Forser & Per Arne Tjder, Strmkantringarnas tid 1960-talets debatt och prosafrfatta- re; Claes-Gran Holmberg, De mnga femtiotalen och De bda 60-talen i Upprorets tradi- tion; Karl-Erik Lagerlf, Engagemang och trolshet. Linjer i femti- och sextitalens svenska littera- tur i Epoker och diktare 2. Allmn och svensk litteraturhistoria under redaktion av Lennart Bre- itholtz (Stockholm 1972); ke Lundqvist, Kartskiss; Sven Nilsson & Rolf Yrlid, Inledning i Svensk litteratur i kritik och debatt (Stockholm 1972); Bertil Palmqvist, Sextiotal i Staffan Bjrck, Bertil Palmqvist & Hilding Sallns, Litteraturhistoria i fickformat. Svensk diktning frn 80-tal till 60- tal (Stockholm 1966); Jan Stenkvist, Den nyaste litteraturen (Stockholm 1975), srskilt kap 1960- talet. 18 Karl Erik Lagerlf, Strmkantringens r och andra esser om den nya litteraturen (Stockholm 1975); se nedan, kap 5.1. 19 Brytningsret 1957 lanserades fr frsta gngen i Palms Den nya svenska romanen, s 450. 20 Ulf Linde, Det ahlinska alternativet (BLM 1960:6); se nedan, kap 4.2.2. 21 Leif Nyln, Textrealism (Rondo 1964:3-4; cit eft Sextiotalskritik, nedan, kap 4.1.2). 22 Men 1964 introduceras idn om romanen som polyfon och dialogisk genre i Madeleine Gustafssons BLM-versttning av Butors Individ och grupp i romanen (BLM 1964:5; nyvers C.G. Bjurstrm i Sex esser). 23 Se Jurij Lotman, Den poetiska texten (Stockholm 1974), srskilt kap Sprket som litteraturens material och Poesi och prosa, samt Teser till problemet Konstens plats bland de modellbil- dande systemen i Form och struktur. 24 Jan Stolpe, Witold Gombrowicz (BLM 1965:8). 25 Roland Barthes, t ex Frfattare och skribenter (vers, BLM 1964:8) och Frn vetenskap till litteratur, vers Magnus Hedlund (komma 1969:4); Michel Foucault, t ex Tanken p det som r utanfr (I & II, vers Jan Stolpe, komma 1968:1 & 3); Lucien Goldmann, Racines Brenice, (vers, BLM 1970:7). 26 Bjrn Hkanson, Generalsekreteraren. En bildningsroman (Stockholm 1965); Sven Delblanc, Nattresa. Roman (Stockholm 1967). 27 Fr debatten vid mottagandet se dokumentationen i Svensk litteratur i kritik och debatt, avd Sven Delblanc: Nattresa (1967). Se v diskussionen Agneta Pleijel/Jan Stolpe, Punkt nytt stycke. Avslutande Utkast (komma 1969:4). 28 I Genettes Palimpsestes tillhr anti-romanen den typ av p en gng hypertextuella och anti- illusionistiska romaner som tematiserar romangenrens egen repertoar utan att likvl formellt reduceras till meta-romaner, eftersom berttandet fortfarande struktureras av illusionsestetiska grepp (s 168). I egenskap av hypertext avstr antiromanen frn att tilldela sitt eget meta-plan autonom existens ovanfr fiktionen. I stllet r frhllandet det omvnda: i antiromanen reali- seras meta-nivn i sjlva den illusionsestetiska fiktionen, som drvid tillfrs ett drag av fantastik och irrealitet. Hr utvecklas en romanesk galenskap (folie romanesque), som opererar med den fiktionaliserande hypertextualitet som r specifik fr antiromanen (s 168). Det r denna galen- skap som ocks gr skillnaden till parodin: i antiromanen r analogin med frlagan metadiege- tisk, dvs gestaltad som en del av fiktionsberttelsens mimesis, helt och hllet belgen i medve- tandet och diskursen hos hjlten, som inte bara uppfattar den som en analogi, utan som en

Se Agrell 1982 om frihet vs fakticitet. 8 Leif Nyln, Konst, sanning och konventioner (Rondo 1961:1). 9 Bjrn Hkanson, Romanen vid skiljovgen (Rondo 1962:1). Passagen utgr frn den romante- oretiska diskussionen i Gran Palm, Den nya svenska romanen (BLM 1961:6). Jfr ovan, om Ekbom/Gustafsson, samt nedan kap 3.3.1. 10 Bengt Hglund, Schwitters julgran, Rondo 1964:2; cit eft Sextiotalskritik. 11 Se v resonemanget i Leif Nyln, Citat , Vindrosen 1964:7; cit eft Sextiotalskritik; jfr nedan, kap 4.1.2, om konstskapande genom presentation. 12 Ulf Linde, Fyra artiklar, BLM-biblioteket (Stockholm 1965), s 48. 13 Se den klassiska presentationen i Lindes Spejare, som kompletteras i Fyra artiklar, vars frord explicit hnvisar till Austin; jfr nedan, kap 4.3.1. 14 Se t ex analysen av frhllandet mellan den nyenkla poesin och outsglighetsmystiken i den Almqvistsk-Ekelfska strountes-poetiken i Eriksson, Man mste ha sin prvosten. 15 Se Arne Melbergs diskussion i Benjamins Reflection i Modern Language Notes, 107 (1992), s 479f. 16 Fr Gyllenstens rolltnkande se Kerstin Munck, Gyllenstens roller. En studie ver tematik och gestaltning i Lars Gyllenstens frfattarskap, diss (Lund 1974), kap Rollteknikens frutsttningar. 17 De hr aktuella versikterna r fr a Ingemar Algulin, kap Modernistisk guldlder och efter- krigspessimism, samt Frn vnsterradikalism till kulturell nykonservatism i Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige (Stockholm 1987); Torben Brostrm, Politiskt

217

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:218

identitet, och frdmd (och uppfattad) som illusorisk av frfattaren och publiken (s 169; kurs BA). Med denna meta-litterra galenskap samverkar d en massiv pastischering, som frtydli- gar den textvrld som stts i spel, utan att frvandlas till meta-litterr kommentar (eller dieges) (s 170). Antiromanen nrmar sig parodin utan att transformera ngon bestmd text dess hypotext r en hypogenre:

en komplex hypertextuell praktik som uppvisar vissa drag beslktade med parodin, men vars textuella referens, som alltid r multipel och generisk [] hindrar att man definierar den som en texttransformation. Dess hypotext r i sjlva verket en hypogenre. (s 170f)
I egenskap av dylik komplex hypertextuell praktik blir anti-romanen kanske snarare en pseu- do-roman (s 171), men representerar ocks i eminent mening den litteratur av andra graden (littrature au second degr) varom Genettes bok handlar. Den blir ocks inte minst i kraft av sina frmoderna anor frn t ex Don Quixote i lika eminent mening anpasslig till det ambivalen- ta traditionsmedvetande som prglar ett efter-modernistiskt och 60-talistiskt litteraturklimat (sdant det avtecknar sig i t ex Nattresa):

33 Se Margareta Petersson, Indien i svenska reseskildringar 1950-1975, Litteratur teater film, Nya serien, 3, diss (Lund 1988), som undersker icke-fiktiva reseskildringar och reportagebcker med avseende p ideologisk och ideologikritisk anvndning av fiktionaliserande berttargrepp, hmta- de ur rese-romanens svl realistiska som romantiska repertoar. 34 Se diskussion i anslutning till Lindqvist i Peterssons Indien, ss 160-171. 35 Se t ex kap Kontrasten mellan hemma och borta normens jordmn i Peterssons Indien. Se vidare resonemanget i anslutning till fregende forskning i P. G. Adams, Travel Literature and the Evolution of the Novel (Kentucky 1983), ss 148-151; samt Elisabeth Frenzel, Motive der Weltli- teratur. Ein Lexikon dichtungsgeschichtlicher Lngsschnitte, 3., berbearb und erw Aufl. (Stuttgart 1988), stickorden Arkadien, Einsiedler, Inseldasein, das erwnschte und das verwnschte, samt Wilde, Der edle. 36 I ett allmnkulturellt perspektiv uppmrksammas emblematikens efter-modernistiska frnyel- se i t ex Sixten Ringbom, Tankar om renssansens emblem och emblemens renssans i Pegas och snbollskrig. Litteraturvetenskapliga studier tillgnade Sven Linnr (bo 1979), som unders- ker firmamrkets och annonsens emblematiska struktur; jfr likartade resonemang i Peter M. Daly., Modern Advertising and the Renaissance Emblem: Modes of Verbal Persuasion i Word and Visual Imagination. Studies in the Interaction of English Literature and the Visual Arts, ed Karl Josef Hltgen, Peter M. Daly & Wolfgang Lottes, Erlanger Forschungen, Reihe A. Geisteswissen- schaften, Band 43 (Erlangen 1988). Jfr beskrivningen av reklamsprkets abstrakta retorik, dess formler och emblem i Leif Nyln, Vad vill mig reklamen? (OoB 1964:6), s 499f, samt den heral- diska turneringen av modernitetens bildapparat i Bengt Nerman, Sinnebild och kultur (1968), Mnniskan som sprk. Esser 1963-69 (Stockholm 1970). Mer om emblematik ovan kap 1.2.3, samt nedan kap 6.2.4 och 10. Fr grundbetydelsen av ekfras se Jean H. Hagstrum, The Sister Arts. The Tradition of Literary Pictorialism and English poetry from Dryden to Gray, (Chicago 1958): en mlerisk beskrivning ursprungligen av en tavla i senantik retorik med uppgift att via livfulla bilder (pictorial vivid- ness) tillfra sprket den levande nrvarons kraft (enargeia) (s 11); se vidare sekt Ionic Pro- se, ss 29-36. Fr ekfrasens uppgift som instrument fr manipulation med lsarpositionen i den antika romanen se t ex Shadi Bartsch, Decoding the Ancient Novel. The Reader and the Role of Description in Heliodorus and Achilles Tatius (Princeton, New Jersey 1989), enl not nedan kap 10.1.1. Hutcheon, A Postmodern Poetics beskriver ekfrasens funktion i efter-modernistisk prosa: som verbala framstllningar av visuella framstllningar frtydligar ekfraser referensproblemet, dvs att vi kan f kunskap om verkligheten bara sdan den produceras och upprtthlls av kulturella framstllningar av den. I historiografisk metafiktion r dessa [framstllningar] ofta inte enkla verbala tergivningar, ty ekfraser [] har ofta centrala bildmssiga funktioner. (s 121). 37 Fr hr aktualiserade topoi se Curtius, European literature, kap Topics, The Ideal Landsca- pe, samt The Book as Symbol. Jfr reflexionen ver locus amoenus i Delblancs snebrygga: Februari, men nnu str trdgrden grn. Citrontrdet knoppas, blommar, stter kart och frukt, allt p samma gng. Och jag som trodde att detta var en litterr schablon, phittad av Homeros i berttelsen om fajakernas . (s 157) Samtliga orter aktualiseras i t ex Delblancs Prstkappan, P.C. Jersilds Calvinols resa genom vrlden. Rvarroman (Stockholm 1965) och Kai Henmarks Johan utan land. En ABC-bok monterad av Kai Henmark (Stockholm 1966), samt mer experimentellt frkldda i t ex Ekboms Spelmatriser, Hedlunds Fluxus (nedan) och Percivals [=Percy Backlund] Min vn hedningen. Efterlmnade papper redigerade av Percival (Stockholm 1969).

Fr lsaren [] bestr hela vrdet med denna text i dess tvetydiga frhllande till hypotexten, den r en alltid ofullkomlig imitation, en stndigt nedslende analogi, men alltid en uppfinningsrik och pittoresk transponering. (s 174)
29 P. O. Enquist, Legionrerna. En roman om baltutlmningen (Stockholm 1968); Magnetisrens femte vinter (Stockholm 1964); Hess. Roman (Stockholm 1966) 30 P.O. Sundman, Ingenjr Andres luftfrd (Stockholm 1967). Fr frhllandet mellan dokumen- tarism och litteraritet i Andre-romanen se t ex Gunnar Tidestrm, Ingenjr Andres luftfrd som dokumentrskildring och litterrt konstverk i Frn Snoilsky till Sonnevi. Litteraturvetenskap- liga studier tillgnade Gunnar Brandell (Stockholm 1976). 31 Se Erik Auerbach, Mimesis. The Representation of Reality in Western Literature (1946), vers (Princeton, New Jersey 1968). Figura-teknikens frhllande till realistisk prosa behandlas klarg- rande t ex ss 151-162. Den litterra Figura-adaptationen sattes fram i dens, Figura (1944), vers i Scenes from the Drama of European Literature (Manchester 1984); se nedan, kap 6.1.1. Fr sekulariserad anvndning av figurala tekniker i modern roman se t ex Theodore Ziolkowski, Some Features of Religious Figuralism in Twentieth-Century literature i Literary Uses of Typolo- gy: From the Middle Ages to the Present, ed. E. Miner (Princeton 1977), samt John J. White, Mythology in the Modern Novel. A Study of Prefigurative Techniques (Princeton 1971). 32 P. O. Sundman, Ett r. Anteckningar och kommentarer i dagbok, krjournaler fr bil och i strsta allmnhet september 1966 till augusti 1967 kring arbetet med romanen Ingenjr Andres luftfrd (Stockholm 1967), s 47. Jfr klldokumentationen i frf:s Ingen fruktan, inget hopp. Ett collage kring S.A. Andre, hans fljeslagare och hans polarexpedition (Stockholm 1968), ss 306- 309.

218

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:219

38 Fr en versikt av pastoralens motiviska repertoar se Frenzel, Motive, Arkadien, Inseldase- in, samt Wilde. En kritisk forskningsversikt av pastoralromanen ges i David R. Thuente, Pas- toral Narrative: A Review of Criticism i Genre 14 (1981:2). Fr lustgrdsmotivet i den borgerliga pastoralromanen se Gail Finney, The Counterfeit Idyll. The Garden Ideal and Social Reality in Nineteenth-Century Fiction, Studien zur Deutschen Literatur, Band 81, hrsg Wilfried Barner m fl (Tbingen 1984), srskilt synteserna i kap I och V. Finney utvecklar och breddar perspektivet frn Michel Squires The Pastoral Novel (Charlottesville 1974), som fokuserar genretransformationen i amerikansk 1800-talsroman och betonar frbindelsen till realismen med utgngspunkt frn definitionen den roman som gjuter samman pastorala attityder med realistiska mnen (s 5). Finney utgr frn frbindelsen mellan genrens grundtopos locus amoenus och lustgrdstraditio- nen och diskuterar omplanteringen i hela den europeiska 1800-tals-romanen. Via analys av bland annat texternas retorik finner hon en hg komplexitet dr begreppen realism och romantik, askes och frivolitet r ondligt sammanfltade. Den kritiska potential hennes delvis socialhisto- riska underskning pvisar undersks ytterligare i t ex Andrew Ettin, Literature and the Pastoral (New Haven & London 1984) och Annabel Patterson, Pastoral and Ideology (Oxford 1988). Fr nyare genreteoretiska perspektiv se Survivals of Pastoral, ed Richard F. Hardin (Lawrence, Kansas 1979), srskilt de formhistoriska och repertoarestetiska analyserna i R. F. Hardin, The Pastoral Moment och Edward Ruhe, Pastoral Paradigms and Displacements, with Some Propo- sals; vidare den receptionsteoretiska textanalysen i Wolfgang Isers Spensers Arcadia: The Interrelation between Fiction and History i frf:s Prospecting. From Reader Response to Literary Antropology (Baltimore 1989). Se nrmare referenser i anslutning till textanalys, nedan kap 10. 39 Fr den antitetiska traditionen se t ex Harold E. Toliver, Pastoral Forms and Attitudes (Berke- ley, Los Angeles 1971), kap Pastoral contrasts, samt Pastoral Hierarcy and Entelechy ss 1-19 resp 20-44; vidare Appendix I: Pastoral Romance och Appendix II: Idylls, Eclogues, Masques ss 361-369 resp 371-380. Som genreimmanent beskrivs det antitetiska i Isers fenomenologiskt orienterade Spensers Arcadia (ss 73-75). I Finney, The Counterfeit Idyll betonas det antitetiska momentet srskilt i kap II om den franska realistiska romanens frhllande till hortus conclusus- traditionen. Jfr nyare textanalytiska underskningar av de inre spnningar pastoralen spelar med: t ex diskussionen av pastoralen som ironisk genre i Ettin, Literature and the Pastoral, kap 5-6, samt det meta-poetiska och receptionsestetiska perspektivet i Patterson, Pastoral and Ideology. Fr svenska iscensttningar avseende v prosan och romanen se Tore Wret, Det frklarade gonblicket. Studier i vsterlndsk idyll frn Theokritos till Strindberg, Acta universitatis Upsalien- sis Historia Litterarum, 7 (Uppsala 1977), dr den antitetiska tekniken framhlls som genreimma- nent, inte bara tematiskt, utan ven stilistiskt och stoffmssigt, ofta i en sammanfring av realis- tiskt lga och sublimt hga moment, grna inom ramen fr sermo-humilis-traditionen (t ex ss 20f, 48, 52, 55f, 60, 63, 76, 78, 80f, 92). Se v Arkadien i Frenzel, Motive, s 27f. 40 Se Peterssons Indien, ss 53-71. Jfr diskussionen av genrens samhllskritiska dimension i t ex Finneys The Counterfeit Idyll, ss 11, 30-24, 52, 55, 63f, 141f och Isers Spensers Arcadia, ss 73-75 41 Butor, Romanens rumsdimension i Sex esser. 42 Resans topos som grundlggande i romangenrens inventio r frsts huvudspret i Adams, Travel Literature. En inventering av spnnvidden i Resans topos ges i Dan Vogel, A Lexicon Rhe- toricae for Journey Literature i College English, 36 (1974); se nedan, kap 6.2. Den geografiska resans karaktr av livsresa eller inre resa ocks i dokumentaristiska texter kommenterar Pe- terssons Indien i t ex sekt Resan till sterlandet, saga och sjlvinsikt.

43 Se om ventyrets topos i Bachtins Kronotopen. De genreimmanenta sambanden ventyr- Idyll betonas ven i Adams, Travel Literature, kap Realism and Romanticism: Local Color and Exotism, samt kap The Hero and His Journey, ss 148-158; vidare i Ulrich Wicks, The Romance of the Picaresque, Genre 11 (1978:1). Fr pikareskens genretradition se fr a Claudio Guilln, Toward a Definition of the Piquaresque i Literature as system (Princeton 1971). Pikareskens mnster stts fram som genrebestmmande fr romanen i Ralph Freedman, The Possibility of a Theory of the Novel i The Disciplines of Criticism: Essays in Literary Theory, Interpretation and History, ed P. Demetz, Thomas Greene & Lowry Nelson, Jr (New Haven & London 1968). Fr den genrehistoriska frbindelsen Roman-Romans se v termhistorien i Edith Kern, The Romance of the Novel/Novella i The Disciplines of Criticism. 44 S kommenteras beskrivningens roll i Petersson, Indien, t ex s 70. Fr parallellen resa/skriva se t ex Germaine Bre, The Ambigous Voyage: Mode or Genre i Genre 1 (1968:1), som diskuterar genrens moderna fenomenologiska adaptationer hos Beckett, Cline och Butor i anslutning till pilgrimsmotivet, den emblematiska tekniken och interaktionen resa/skriva/lsa. Se v Michel Butor, Travel and Writing, vers, Mosaic. A Journal for the Interdisciplinary Study of Literature, 8 (1974), som vidarefr resonemangen frn frf:s Romanens rumsdimension (anfrt ovan). 45 Se v den etnografiska romanreflexionen i Delblancs snebrygga. s 79. 46 Fr genrekonventionernas aktualitet i eftermodernistisk svensk reseskildring se Petersson, Indien; hr relevanta r srskilt versikterna i kap Inledning och Normerna etableras en versikt. Jfr mnets p en gng repertoarestetiska och fenomenologiska turnering i Bre, The Ambigous Voyage, t ex ss 89, 91, 94, 96. 47 Men i egenskap av ett slags p en gng nyttig och njsam brevstllare fr romanen med egna fiktioner som viktigt inslag pminner Nio brev ven om den typ av delvis fiktionaliserande brev- stllare fr verkliga brev, som diskuteras sektionen om 1800-talets brevstllare i Stina Hansson, Svensk brevskrivning. Teori och tillmpning, Skrifter utgivna vid litteraturvetenskapliga institutio- nen vid Gteborgs universitet, 18 (Gteborg 1988), ss 83-85. Fr den verkliga brevromanens genrekonventioner se Janet Gurkin Altman, Epistolarity. Approaches to a Form (Columbus 1982). 48 Staffan Bjrck, Romanens formvrld. Studier i prosaberttarens teknik (1953) 5 uppl (Stock- holm 1963). 49 Fr detta idiom se Agrell, lskelige broder!===Love. Almqvist, Hazelius och dubbelskriften (TFL 1987:1). 50 Enl Bachtin r den hellenistiska prosatraditionen grundlggande fr sjlva romangenren, svl historiskt som teoretiskt; se t ex Epos och roman, Kronotopen i Det dialogiska ordet och Genremssiga och sujett-kompositionella srdrag i Dostojevskijs poetik, samt From the Prehis- tory of Novelistic Discourse i The Dialogic Imagination. Slktskapet mellan just efter- modernistisk roman och hellenistisk modernitet ppekas i Robert Scholes, The Fabulators (New York 1967), bl a med hnvisning till Durrells Alexandria-kvartett, som ju ocks blev mycket upp- mrksammad i 60-talets Sverige, fr a fr revisionstekniken med synvinkelskiften. S t ex i Nio brev, ss 13, 21-23, 31f, 76-79, Ekboms Romanen som verklighetsforskning, s 15f, samt Gran Palm, Fyra steg till verkligheten. Lawrence Durrell och den moderna romanen (BLM 1960:9; v i Sextiotalskritik). 51 Diskussionen av historiografisk metafiktion i Hutcheons A Postmodern Poetics utvecklar idn om en litterariserande historieuppfattning, som ppnar fr pastisch utan romantisk nostalgi

219

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:220

eller historiels eklekticism, utan tvrtom r konkventionskritiskt reflekterande och problemstl- lande (t ex ss 108, 109f, 117f, 118f.) 52 Den kunskapsfilosofiska syn p berttelsen/berttandet, som t ex Lars Gustafsson lgger fram i Nio brev utlggs ven i Hutcheons A Postmodern Poetics, t ex s hr:

litteraturkritik, red Maria Bergom-Larsson (Stockholm 1972), samt av Susan Sontag i Att tolka, anvnda. Anteckningar mot klassamhllets konstsyn. (komma 1969:4); se v hans Roland Barthes analysmetoder. Ngra anmrkningar (BLM 1971:2).
6

[] i postmodernismen har narrativiseringsprocessen kommit att uppfattas som en central form av mnsklig frstelse, ett stt att pfra hndelsernas kaos mening och sammanhang [] Den narrativa formen r det som verstter vetande till berttande (H. White []), och det r just denna versttning som som postmodern fiktion r besatt av. Berttarkonventionerna i bde historiografi och romaner r allts inte hinder, utan frigr betingelser fr mjligheten att skapa mening. (s 121)
# Inte bara det: redan i Herkules i sommarstugan (AT 21.9 1955) lgger Lars Bckstrm fram hela idn om ett nytt epos, dr en ngestfyllt pliktmedveten Herkulesgestalt konfronteras med frihetens problem i skepnaden av ett par unga billnare, som ger honom lift en bit lngs hans vnstra vg och drefter blir omvnd av en frnyad fru Dygd: kanhnda en frken eller miss Dygd, som lr honom g frihetens vg. Dvs. hr ges huvuddragen i den berttelse Stannow utvecklar i sin roman. # 53 Min formulering travesterar resonemanget om den lsbara, resp skrivbara texten i Roland Barthes, S/Z. Ess, vers ([Staffanstorp] 1975), ss 10-12, 14-18: den lsbara texten r den klas- siska, som teranvnder en igenknnlig och etablerad repertoar; den skrivbara r den moderna eller modernistiska texten, som bryter med decorum och genereras ur en flytande avant-garde- position. Kring denna distinktion konstruerar nu Barthes en kiasm: den lsbara texten r inte skrivbar den r frdig, avslutad; omvnt r den skrivbara texten inte r lsbar den opere- rar med en dold, privat eller helt ppen repertoar. Travestins pong r allts att 60-talsromanen via experiment med den litterra repertoaren prvar att gra den lsbara texten skrivbar p nytt. Se den ideologikritiska analysen i Kjerstin Norn, Inledning. Efter vlfrden i Linjer i nordisk prosa. Se vidare bakgrundsteckningen i t ex DSL, VI, samt Nilsson & Yrlid, Inledning till Svensk litteratur i kritik och debatt. Hans-Magnus Enzensberger, Avantgardets dilemma (1962), vers, BLM-biblioteket (Stockholm 1964); Gran Palm, Indoktrineringen i Sverige (Stockholm 1968). Ppekat i t ex P. O. Enquist, Vr nya generation (SvD 24.5 1964; inlgg i serien En ny genera- tion); se vidare nedan, not i anslutning till mottagandet av Sextiotalskritik. Se t ex Palms Bokstverna fre A och efter i Vrlden ser dig, begreppskritiken i En orttvis betraktelse och resonemangen om sprkbruket i Indoktrineringen i Sverige. Paradigmatiskt och i retrospekt kanske en smula parodiskt hos Tobias Berggren; se t ex kritiken av Sundman i Expeditionskrens hemligheter i BLM 1970:3; v i Svensk socialistisk
5 4 3 2 1

I Sextiotalskritik medverkade Torsten Ekbom, Gran O. Eriksson, Lars Gustafsson, Bjrn Hkan- son, Bengt Hglund, Gran Palm, Karl Erik Lagerlf, Leif Nyln, Leif Zern (men inte redaktren P. O. Enquist). Fr debatten i anslutning till mottagandet se t ex Gunilla Bergsten, En bokanmlares syn p litteraturkritiken (UNT 24.4 1966); Benkt-Erik Hedin, Kritik fr medkritiker? (KvP 17.8 1966); Paul Lindblom, Kan en EXPANSION p det formella omrdet, som innebr att mngder av BARRIRER som tidigare bundit litteraturen sopas bort, fortstta i princip utan slut? (Arb 12.11 1966); Ingmar Svedberg, Kritiskt 60-tal (Hbl 22.7 1966; v recension av Lars Bckstrms Klipp- bok).
7 8

Se Lotmans Den poetiska texten, samt frf:s Teser.

Jfr Cornell i Utvgar, enl ovan kap 1.4.2. Se v Lindes fortsatta utlggning i Form som sociali- tet, s 436f; jfr Gunnar Brandells mer textorienterade resonemang i Konsten att citera, BLM 1963:10; v i Konsten att citera och andra terblickar (Stockholm 1966).
9

Spejare, t ex ss 23-27, 45-47, 61; utvecklas ytterligare i Lindes Fyra artiklar, t ex ss 34-38, 44f.

10

I frordet till Fyra artiklar beropar Linde, utom Ahlin och Mead ven Austin och Wittgenstein. Hsten 1964 gstade han filosofiska institutionens hgre seminarium i Gteborg med ett fre- drag dr Wittgensteins lra om aspektseende tillmpas p idn om konsten som komplex ytt- randeakt av p en gng performativ och illokutionr karaktr: p en gng sjlvrealiserande cere- moniell handling (utstllning, publicering), inbjudan till en viss sorts seende (det estetiska) och lfte om en viss typ av erfarenhet (den konstnrliga). Fr Linde och det Ahlinska tilltalet se vidare nedan, kap 4.2.2, samt fr aspektseende kap 4.3.1.
11

Se versynen av Lindes stndpunkt i Hederberg, Kulturdemokrati, s 13f, samt Tjder, D allting var konst, som vederlgger frestllningen om ex vis Ulf Lindes relativism (s 199f).
12 13 14

Linde, Konsten r ngot fr ngra (OoB 1969:1) i en enkt om Kultrurdemokrati. Gran Palm, Experiment i enkelhet? (Expr 8.9 1961; cit eft Sextiotalskritik), s 330.

Modernismens frvandling till litterr institution i den svenska efterkrigstidens kritiska offent- lighet dokumenteras i Per Rydns Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880 (Lund 1987), sekt Maktgande modernism och t alla hll, ss 488-514. Se vidare t ex diskussionen i t ex Hans- Magnus Enzensberger, Avantgardets dilemma, Lars Gustafsson, Kommentarer: Avantgardets mekanik (BLM 1965:9; v i Kommentarer), Sven Delblanc, Frtruppernas eftersnack (AB 1.2 1965).
15

Omdmet 50-talet r ett fjasko i Printz-Phlsons 50-talet och den elfte musan (BLM 1958:6; cit eft Frtroendekrisen. Artiklar och debattinlgg 1958-1970, [Staffanstorp] 1971, s 149), riktar sig dock mer mot pressen och kritikens normsystem n mot litteraturen, ty: Det romantis- ka 50-talet skapades inte av Bo Setterlind eller av Metamorfos utan av ngra journalister [] (s 155).

220

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:221

Sonja kesson, Kai Henmark, Bo Holmberg & P. C. Jersild, Front mot formens tyranni (DN 19.8 1960; v i Svensk litteratur i kritik och debatt). Se genomgngen av debatten i Lilja, Den dubbla tungan, sekt Manifestet Front mot formens tyranni och Nyenkelhet och 60-talspoetik. Kai Henmark, P lek eller p allvar (DN 29.8 1960; cit eft Svensk litteratur i kritik och debatt), s 30. Jfr hans intresse fr en symbolisk-mytisk dikt i t ex Symbolismen som mjlighet (ST 18.7 1960; replik p Lars Bckstrm, AB 23.5 1960) och det humoristiska terbruket av sdana klas- siskt-modernistiska tekniker i t ex Johan utan land 1966.
18 19 17

16

om litteraturforskning (DN 26.1 1962); Ingmar Wizelius, Stridsskrift om litteraturforskning (DN 5.1 1962, recension).
27

Fr den tidigare svenska Eliot-receptionen se Mats Jansson, Tradition och frnyelse; jfr ovan kap 2.2.
28

Gran Printz-Phlson, Lagen och nden (DN 7.9 1960; cit eft Frtroendekrisen).

Jfr Eva Liljas kritiska referat av Printz-Phlsons artikel i Den dubbla tungan, s 57f. Hon kommen- terar inte huvudpongen om lagen och nden och blir drfr kanske lite orttvis nr hon frn- knner PP intresse fr en engagerad dikt: vad han hvdar (s 164) r ju tvrtom att det finns utmrkta exempel p bde samhllsengagerad och existentiellt engagerad dikt och att engage- mangets motiv hr till de eviga fljeslagarna i litteraturen, om n ej det enda legitima. Hans pong r att engagemang inte r en formfrga. Och om man nu fr lgga sig i dri har han rtt. Idn utvecklas ocks i Palms Tv bilder av Ezra Pound (BLM 1963:2. Delvis v i Sextiotalskri- tik). Se ven den repertoarestetiska lsarten i Torkel Rasmusson, Pages and Here! Lemme show you! Mallarm och Boken (BLM 1967:9). Se t ex diskussionen av den Ekelfska strountes-potiken inflytande i Eriksson, Man mste ha sin prvosten. terbruket av 1800-talsrealismen diskuteras i Lilja, Nyenkelheten, modernismen och den realistiska poesien (TFL 1988:1) med utgngspunkt i definitionen hllning som betonar textens frhllande till omvrlden (s 28). Vidarefringen i Den dubbla tungan, kap Talsprk som poesisprk den koherenta realismen grs frn en feministisk synpunkt som renodlar det vardagsrealistiska moment, som i min framstllning inordnas i det pragmatiska perspektivet (i Liljas terminologi: frhllandet till lsaren, 1988, s 28) och dr samtidigt turneras subjekts- och kunskapsfilosofiskt p ett stt som i detta sammanhang faller utanfr Liljas kategorier. Se vidare ovan, kap 1, t ex sektionen om emblematiken; jfr sektionen om Emblematisk personskildring i Liljas Den dubbla tungan (s 165f). yvind Fahlstrm, Bris (Rondo 1961:3). Fr Rondo se vidare C.-G. Holmbergs Den unglitterra tidskriften ss 109-114. Sammanfattande i anslutning till versikter ver frhllandet moder- nism/konkretism,/nyenkelhet av Leif Nyln, t ex i Konst, sanning och konventioner och Leda- re (Rondo 1961:4 och 1962:4), samt Arne Bolander, Poesi i nuet. Samtal om poesi 2 mellan Arne Bolander, Jarl Hammarberg, Folke Isaksson, Sandro Key-berg och Leif Nyln (OoB 1963:4).
24 25 23 22 21 20

Se Gran Palm och Lars Gustafsson enl nedan sekt Aristokratmodernismens tv ansikten ; jfr Gustafssons Kommentarer: En litterr skandal och dess orsaker (BLM 1966:8; v i Kommen- tarer) om det politiskt reaktionra hos Eliot; vidare Ekboms Romanen som verklighetsforsk- ning; P. O. Enquist, Att komma in frn ensamheten (OoB 1968:6); jfr kritiken av Narcissus- mnstret i den moderna konst- och krleksuppfattningen i Hkansons Romanen vid skiljovgen. Se vidaren ovan kap 2.2, samt nedan kap 6.2. Fr efter-modernism och alteritet se v Hutcheon, A Postmodern Poetics, kap Subject in/of/to History and His Story och Discourse, Power, Ideo- logy: Humanism and Postmodernism, srskilt sekt III-V.
29 30

Lars Gustafsson, Kommentarer: T.S. Eliot och modernismens tv rster (BLM 1965:1).

Liknande synstt anlggs i Karl Erik Lagerlfs ddsruna T S Eliot, modernismen och vi (GHT 7.1 1965). Likas i Mats Furbergs Filosofen T S Eliot och modernismen, dr recensionen av Eliots Knowledge and Experience sammanfattar poetens grning i termer av filosofens, delvis i polemik med Lagerlf (se vidare nedan; jfr ovan, kap 2.2), som framhver teologen. Enl Lagerlf r den anti-puritanska lran om arvsynden en viktig teologisk frutsttning fr Eliots anti- individualistiska estetik:

att mnniskan i grunden r ond och att hon endast kan stadkomma ngot av vr- de som del i en strre och ordnad gemenskap; ordning r inte ngot negativt; ord- ning r skapande och befriande. Bara via institutioner [] kan vi n mnsklig vr- dighet och kraft. Vr befrielse och vr moral ligger i anslutningen till ngot objek- tivt, till en ordning utanfr oss. [---] I sin poesi skte Eliot just existens, substantialitet, realitet. Diktaren mste enligt hans mening underordna sig saken, ett mne, och ge gestalt t det. [---] Eliot krv- de drfr av poeten inte frmst originalitet eler mrkvrdiga personliga upplevel- ser eller knslor, utan saklighet och tidsanalys.
Furberg sin sida betonar Eliots fenomenologiska orientering och den interaktionistiska sub- jektsuppfattning den medfr:

Fr nykritiken och verkbegreppet se v ovan, kap 2.2.

Lars Lnnroth, Litteraturforskningens dilemma, Verdandi-debatt III (1961), 2 uppl (Stockholm 1962). Fr mottagandet och debatten se t ex Berndt Eklundh, Litteraturhistoria, de e fult de! (GT 4.1 1962, recension); Lars Gustafsson [docenten], Litteraturforskningen satt under debatt (OoB 1962:1 s 83f, recension); Erik Hj. Linder, Nu (GP 20.12 1961, recension); Lars Lnnroth, Replik
26

Skall vi klargra subjektet, mste vi postulera objekt som det kontrasteras mot; skall vi klargra objektet, mste vi postulera ett subjekt som det kontrasteras mot. Inom varje perspektiv betingar drfr subjekt och objekt varann; grnserna dem emellan frndras d synpunkterna vxlar; och det finns ingen synpunkt frn vil- ken alla andra synpunkter slutgiltigt kan konstateras vara riktiga eller oriktiga. Flj- aktligen mste grnsen mellan subjekt och objekt alltid flyta och med dem grn- serna mellan kunskap och okunnighet, sanning och falskhet samt verklighet och overklighet.
Ur denna filosofi fljer en anti-subjektivistisk och anti-expressionistisk konstteori som blir bde begreppsligt och socialt orienterad. Teorin baseras p den fenomenologiska intentionalitetslran

221

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:222

att en upplevd knsla inte r ett med personen som hyser den utan ett fenomen, dvs framtr- der som ett intentionalt objekt:

33

Varje knsla mste ha ett freml, annars skulle den inte kunna sras frn den per- son som hyser den. Denne skulle d inte vara medveten om sin knsla; och i s fall har han den inte. [] en omedveten knsla r ingen knsla. Knslan har drfr ett freml eller rttare: knslan r ett freml, ett objekt. Ju mer medvetna vi r, desto mer tinglik blir knslan desto mer framstr den som ngot som kan granskas frn olika hll och som vr vandrande uppmrksamhet kan terkomma till och knna igen och upptcka nya drag hos. Detta frtingligande r intellektets verk.
ven om upplevelsen som sdan r privat s framtrder den som en viss knsla bara i relation till en omgivande kontext av andra erfarenheter. Den framtrder som objektiverad inom ramen fr en viss sorts situation som den korrelerar med. Upplevelsen kan inte kommuniceras, men saken r det mjligt att tala om inte min knsla men denna typ av knsla:

S t ex i Cornells Kall oktober (1963), som (i likhet med t ex Gustafssons, Enquists och Delblancs romaner) experimenterar med mysterieromanens konventioner, delvis i anslutning till en Jungi- ansk bildvrld.
34

Bengt Nerman, Dikten och jagets bild (BLM 1966:2; cit eft Mnniskan som sprk. Esser 1963-1969 [Stockholm 1970]), ss 85f, 90, 93. Fr den existenspsykologiska inriktningen se t ex kommentaren till Demokratins kultursyn (1962) i En frga om att se (BLM 1968:2), s 103f, samt nedan, kap 4.3.2.
35

Leif Zern, Kommentarer: Poesien och det opersonliga (BLM 1966:7); jfr repliken i Rune Olaus- son, Jargongen som termometer (BLM 1966:8), dr resonemanget vidarefrs i en diskussion om klichers autenticitet. Jfr v den Lacanskt alter-orienterade kontexten i Mats G. Bengtsson, --- (BLM 1969:7) enl nedan, kap 4.3.2.
36

Lars Gustafsson, Kommentarer: Det personliga (BLM 1967:6), som i likhet med Zerns Poesi- en varierar det brande resonemanget i Lagerlfs inledningsesser till Samtal.
37

Det r inte ltt att frklara en sjlsrrelse fr en annan mnniska. Min knsla r ju ndvndigt privat i den meningen att det r logiskt uteslutet t ex att d u knner m i n huvudvrk: den vore d inte min. Fr att gra klart vilken knsla man syf- tar mste man skilja den frn personen som hyser den, och knslan mste frting- ligas. Man kan inte beskriva den men vl inringa den; och detta sker genom att man anger hur den frhller sig till sin omgivning.
Enl Furbergs Filosofen T S Eliot frdunklar Lagerlfs beskrivning av Eliots poesi som ofrenlig med intellektuella lsarter en krnpunkt i Eliots modernism dess karaktr av begreppsdikt- ning:
31

Gustafsson beropar hr Lars Grahns BLM-ess om Bengt Holmqvist, Att tala tydligt om dikt, dr autonomipostulatet pvisas medfra en gentemot sjlva diktskapandet normativ estetik, dr dikten fr spegla diktarens frmga (eller ofrmga) att objektivera sina knslor (s 444f).
38 39

Roland Barthes, Litteraturens nollpunkt, vers ([Staffanstorp] 1966).

Se t ex underskningen av Ekelf-receptionen i Eriksson, Man mste ha sin prvosten, samt kap I verklighet r du ingen och Lars Ahlin och maskerna i Lagerlfs Samtal.
40

Vid 60-talets inbrott explicit t ex i Den berusade bten (BLM 1961:4), ett inlgg mot Iris Murdoch i debatten om Den moderna romanen.
41 42

det objektiva korrelatet r avsett att frtingliga och frsinnliga en knsla och in- ringa den genom dess relationer. [---] Bilden vill inte bara klargra exakt vilken knsla som avses utan ocks frtingliga den s att den kan granskas frn olika hll. Har vi vl denna tinglika knsla framfr oss, kan vi skapa ord fr den och lttare tala med varann om den. En lyrik som i denna mening vill objektivera och inte blott och bart uttrycka knslor [] ppnar sig frvisso inte fr lsare som tror att dikten skall kunna refereras []; men Gerontion och The Waste Land r stngda fr dem som inte inser att de bl a vill skapa begrepp fr tidigare oartikulerade knslolgen. Drfr br man kanske snarare betona det intellektuella draget i Eliots modernism n tona ned det.
Liknande kritik av jag-begreppet framfrs i t ex Hkansons Romanen vid skiljovgen, Cornells Utvgar; v Ekboms Romanen som verklighetsforskning. Illustrativ r diskussionen om ska- pandets icke-subjektiva och opersonliga drivkrafter i t ex W. D. Snodgrass, Att finna en dikt, vers Torkel Rasmusson (Rondo 1962:4) och Rasmussons kommentar i Snodgrass och uppriktig- hetens riktning (Rondo 1962:4 ); se v den f starkt pastischerande framstllningen av skapandets verpersonliga drivkrafter i Knut Nordstrms Anledning till frfattarskap (BLM 1962:8).
32

Det begreppskritiskt-mystiska perspektivet utvecklas i Ahlins In p benet (BLM 1970:1).

Se t ex Birgitta Trotzig, Till det levandes lov (BLM 1965:4), ss 243, 244f. S ven enligt Lars Gustafsson i samtal med Sven Linnr och Victor Svanberg om Bark och lv i Tre kring Lars Ahlin (OoB 1962:2):

Vad betyder den historiska synpunkten, som han [Ahlin] har beknt sig till, vad be- tyder en religionsbefriad vrld, vad betyder det att mnniskorna inte r myndiga (myndighet tycks vara ett nyckelord i boken), och vad betyder det att kulturella uppfinningar gr att jmlikhet rder? (s 157) Jag tror att det hos honom finns en id om ndvndig resignation, nmligen att man resignerar om att i sprket, som tillhr vrlden, kunna uttrycka ngot om Gud. Han r fientlig mot inomvrldsliga religioner och hoppas p en religionsbefriad vrld, det tror jag r en viktig hnvis- ning. Jag tror att myndighet betyder att vi inser att vi r hnvisade till det vi har, de ord vi har, och det enda som d sprket lter sig anvndas till, det nya sprket, det r syften inom vrlden, nmligen att etablera en relation mun mot ra till ett du. (s 159) Antag att ngon resonerar s hr. Fr att vara mystiker mste jag avst frn sprket, men om jag avstr frn sprket mste jag avst frn gemenskap, allt- s kan jag inte p en gng vara mystiker och krva mnsklig gemenskap. I s fall skulle Ahlin protestera hftigt. Men samtidigt verkar det ssom om Ahlin i ngon

222

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:223

mening gjorde ansprk p att ha en mystikers insikt och ur samma insikt hrledde sanningar om gemenskapens villkor. r det inte detta som gr honom s frm- mande fr oss? (s 161)
Missvisande p just den punkten r allts eljest tnkvrda esser som Sven Eric Liedmans Den religionsbefriade vrlden. En studie om Bonhoeffer och Ahlin (BLM 1962:7) och Lagerlfs Lars Ahlin och maskerna i Samtal, som ven synes vilja avlgsna trosdimensionen ur Ahlins kristen- domsfrhllande. Fr den religionsbefriade vrlden hos Luther, se om regementslran nedan, kap 6.3.2, samt om mystiken i Rudolf Otto, Det numinsa hos Luther i Det heliga, vers (Stock- holm 1924), ss 127-138. Det rent numinsa hr till den frdolde Gudens domn och det r vad Ahlins upprepade ne wait ek hvat syftar i In p benet, ss 8, 9. Se ven Ahlins utlggning av Paulus i anslutning till kritiken av mondna tendenser hos trolshethetens fresprkare i Allt r tilltet (DN 12.2 1966) i artikelserien Bibeln lst i dag. Ett huvudspr i Gunnar D. Hanssons underskning av Ahlins Fromma mord (1952) i Ndens oordning. Fr 60-talsreceptionen se t ex Trotzigs Till det levandes lov, ss 244f, 246, samt Palms recensionsartikel om Ahlins Bark och lv, Jmlikhet i konflikt (BLM 1961:10), s 810. Spnningen humor/fromhet r ocks drivande i Erik A. Nielsens Lars Ahlin, som ironiskt nog rkade utkomma p svenska 1968, dvs i det rdfrommaste av 60-talsr.
45 46 44 43

Hr skall blott fretas en resonerande genomgng av detta bitvis rtt egenarta- de material; fr frstelsen av Mlna-elegin som helhet kan jag inte se annat n att det r ndvndigt att f en uppfattning om dessa texters karaktr. Jag har dr- fr skt verflytta dessa ofta mycket dunkla texter till svenska. Den oskyldiga me- ningen med detta r sledes blott att informera om vad dr egentligen str; n- gon spekulation eller ngot frossande i obsceniteter r det givetvis inte tal om. [---] D syftet med verflyttningarna hr givetvis inte r att stadkomma ngra an- vndbara svenska motsvarigheter till detta antika vggklotter njer jag mig med ungefrliga motsvarigheter. (ss 13, 14)
52 53

Torsten Ekbom, Ledare (Rondo 1961:2).

Lars Ahlin, Att verskrida utan att verge (BLM 1965:6).

Torsten Bergmark, Reservationer infr den slutliga lsningen av problemet med demokratise- ringen av den estetiska konsumtionen. Anteckningar 1967-1968 (OoB 1968:4); se vidare nedan om pastischering. Se v Tjders diskussion av Bergmarks tidigt ideologiska hllning i D allting var konst, ss 197, 200f.
47 48

Printz-Phlson, Lagen och nden. Hr kan noteras att den figur Printz-Phlson anvnder fr att utveckla resonemanget om den efter-modernistiske diktarens problematiska frhllande till den litterra repertoaren ocks r titelsymbol i Sven Delblancs debutroman Eremitkrftan 1962. Denna allegoriska bildningsroman gestaltar hjltens vg frn abstrakt frihetsdrift i en flykt frn samhllskonventionernas Fngelse mot en absurd revolt mot sjlva idn om en absolut frihet utan grnser. Supplerat med Printz-Phlsons tv r ldre text framstller eremitkrftans mnster i romanen ett exemplum fr mnniskan som bricolagekonstnr och pastischr: i slutscenen ter- vnder hjlten sjlvmant till Fngelset med ett fritt frhllningsstt till det som begrnsar ho- nom (fakticiteten) och en skapande blick fr det givna och vertagna. Den gamla vrlden avteck- nar sig nu som ett palimpsest med en synlig men osedd undertext, mjlig att skrapa fram, frtyd- liga och skriva vidare p frn nya utgngspunkter. Jfr motsvarande resonemang om det moderna avantgardets dilemma i Bergmarks Reservationer (citerat ovan).
54

Hans Magnus Enzensbergers Hur dd r litteraturen?, vers (BLM 1969:1).

Walter Benjamin, Frfattaren som producent (1934), vers (BLM 1970:2; v i frf:s Essayer om Brecht, vers [Stockholm 1971]). Fr den estetiska tekniken, se Benjamin-kapitlet i Fioretos, Det kritiska gonblicket. Jan Stolpe, Arvet frn fyrtiotalet (BLM 1968:9), s 714, om Franzns Dikt och stndpunkt i Omskrivningar (Stockholm 1968). Jfr Franzns tidigare Fruktan som dygd. Om fyrtiotalsmora- lism (BLM 1963:8). Fr den litteraturteoretiska kontexten i strukturalism och post-strukturalism se t ex Stolpes Witold Gombrowicz (BLM 1965:8) och Yngve Lindung, En intervju med Michel Foucault, samt Foucaults Tanken p det som r utanfr och Vetandets arkeologi; vidare Roland Barthes, Frfattare och skribenter, vers Madeleine Gustafsson (BLM 1964:8) och Frn vetenskap till litteratur, vers Magnus Hedlund (komma 1969:4) Se t ex det programmatiska intresset fr masskultur i Leif Nylns Litterr popkonst (BLM 1964:3; v i Sextiotalskritik). Betecknande r Jan Stolpes troligtvis mer n filologiska intresse fr det senantika vulgrstoffet i Latrin och krkiska. Det antika materialet i Ekelfs En Mlna-elegi i Rondos debutnummer 1961:1. Stolpes presentation av sin versttning ger sjlv intryck av ironisk Grnkpingspastisch p sin egen genre den vetenskapliga kommentaren, inte som meta- utan som para-text:
51 50 49

Se vidare nedan, kap 4.3.1 om Ulf Linde, samt 4.3.2 om happeningkonsten. Presentationens pragmatiska och kontextuella tilltals-aspekter utvecklas i ett receptionshistoriskt perspektiv i Jrgen Wissmann, Pop Art oder die Realitt als Kunstwerk i Die nicht mehr schnen Knste. Grenzphnomene des sthetischen, hrsg H. R. Jau (Mnchen 1968); se t ex ss 508, 510, 519. Jfr presentationens roll i den litterra diskursen h t, enl Petterssons A Theory of Literary Discourse (ovan, kap 2.2.2, not), samt i frbindelse med paratextualitet enl Genettes Seuils, ss 13-16.
55 56 57

Printz-Phlson verkar ha det Paulinska Romarbrevet 7:7-13 i tanke. Jfr den Paulinska omkastningen i Rom 7:12-13.

terknytningen till DADA och lettrism betonas i Lilja, Den dubbla tungan, ss 65f, 127-129, 155f. Jfr Lindes skepsis mot sambandet i Fyra artiklar (ss 20-27) och anti-expressionistiska betonande av traditionen (ss 31-35, 37f).
58 59 60

Fr transvalorisation, se Genettes Palimpsestes, kap LXXV. Sven Delblanc, Romanens fakirer (Libertas 1964:3), s 5f.

P. O Enquist, Sidokommentar i Tryckpunkter. 23 svenska frfattare i egen sak (Stockholm 1966), s 65.
61

Gran Palm, Poesi r litteratur (Rondo 1964:3-4). Den nya poesins romanisering betonas ocks i Leif Nylns Rondo-ledare 1961:4, s 1, och 1700-talets frebildlighet fr en ny experimen- tell roman framhvs ven i Cornells Utvgar, s 18.

223

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:224

62 63

Gran Palm, Linn och sakpoesin (Expr 30.5 1960; cit eft Sextiotalskritik).

Se t ex Gustafsson & Bckstrm, Nio brev, samt Cornells Utvgar. v versikten i P. O. En- quist, Vr nya generation.
64 65

lsare och skrivare, mellan poesi och tolkning. (s 48f; jfr v definitionen av decon- struction, s 8)
Se vidare ovan kap 2.2.1 om den fenomenologiska orientering som Schwartz i The Matrix belg- ger hos bde Eliot och Pound, f med utgngspunkt frn just den typ av receptionshistoriska fellsning av de bda giganternas kiastiska estetik som Palm hr explicit ger uttryck fr och implicit s a s dekonstruerar.
68

Se t ex Bengt Holmqvist, Djvulen, musiken och Thomas Mann, i Prisma 1949:2.

T ex Robert Scholes The Fabulators (New York 1967), dr bl a Lawrence Durrell, John Hawkes, Iris Murdoch och John Barth diskuteras. Scholes uppmrksammar kombinationen av en i frhl- lande till modernismen ny p en gng fabulerande, estetisk och didaktisk orientering (s 10f); han finner att det samtida intresset fr Rabelais, Cervantes, Alemn, Grimmelshausen, Swift, Smol- lett, och Voltaire r en del av fiktionens allmnna avdrift in i mer vldsamma och mer intellektuel- la strmfror. (s 39). Det nya terbruket krver drfr en annan lsart n bde historiska och moderna synstt frser med: det r frga om en ny romanform (s 40). Den nya texten opererar med en verklighetsuppfattning och kunskapssyn prglad av en svart humor med ett allegoriskt- didaktiskt drag, som ligger nrmare Swift och Voltaire n Hemingway, men samtidigt omfunktio- nerar svl pikareskens och ventyrsromanens som satirens och ironins gamla och nya grepp: Fastn dessa verk r utlpare av ett slkttrd vi knner igen, r de en ny mutation, en avskild gren med sina egna srskilda karakteristika och egenskaper. (s 40). Ett talande exempel p hur den modernistiska repertoaren kan kndas om exemplifierar en av Scholes hjltar, John Barth i The Literature of Exhaustion 1967 (ss 30-32). Hr diskuteras ocks mjligheten av en efter- modernistisk pastischering som i eminent hg grad experimenterar med hypertextualitet och historiografisk metafiktion (s 32f). De beskrivna tendenserna i Pounds estetik motsvarar hr frapperande bde huvudspret i Bachtins Epos och roman och hans allmnna begrepp om en polyfon och dialogisk roman. Den dubbla frbindelsen till Bachtin och nouveau roman ansluter frsts samtidigt nra till Butors tv gnger under 60-talet versatta Individ och grupp i romanen. Se nedan, sekt Butor och den polyfoniska romanen. Se t ex Katryne V. Lindberg, Reading Pound Reading. Modernism after Nietzsche (New York & Oxford 1987), som hos Pound pvisar en deconstruction av Traditionen och Historien som Palm frmodligen skulle kalla ppenhet:
67 66

Denna diskrepans hos Palm ptalar Torkel Rasmusson i Demokratisk dikt? (Rondo 1964:3-4); se nedan, kap 4.3.2.
69

Butor, Romanen som forskning (1955), Utsikt 1958:5; cit eft Sex esser, vers C.G. Bjurstrm. Se v diskussionen om romanens dialogicitet och tilltalets alteritet i Butors Personliga pronomi- na i romanen i Sex esser.
70

Nyckeltermerna Mimetisk, Expressiv och Pragmatisk som beteckning fr olika historiska konstattityder lnar Printz-Phlson frn M. H. Abrams, The Mirror and the Lamp (1953) men jag ger dem en ngot annorlunda anvndning (Appendix till Solen i spegeln, s 38, not 1).
71

Printz-Phlson refererar explicit till Husserls fenomenologi (s 34) i anslutning till analysen av Francis Ponges uppgrelse med Narcissus (s 33).
72

Pounds engagemang i bde litteraturens frihet och metodens auktoritet, ja ven taxonomins, r mest framtrdande [] i hans hierarkier av poeter. Genom att vr- dera poeter enligt deras individuella bidrag till en universell kanon, enligt den roll de spelar i den kulturella helheten, tycks Pound tillmpa den logik av fixerade ka- tegorier och abstraktioner han verallt frljligar. [---] Men dessa kriterier, med deras tfljande betoning av transformation och versttning, lser upp all klassi- fikation inifrn. Om Pounds ironi r tvetydig, lika mycket riktad mot hans egen auk- toritet som mot den auktoritra litteraturhistoriens och konventionens uppsatta mltavla, s motarbetar den icke desto mindre systematiska frvntningar. Mer n hans idiosynkratiska och metamorfotiska katagorier str den revolutionra pole- mik som titt och ttt prglar ytan av hans textlsning, str de den kanoniska litte- raturhistorien, som kan bilgga oenighet om fakta och tolkningar men inte kan tolerera att stabiliteten i sdana motsttningar ifrgastts. nd fokuserar Pounds lslistor och historier stndigt sdana grundlggande distinktioner som den mellan

Kritiken av den modernistiska poesins monologiska tilltal framfr t ex Leif Nyln i Ledare (Rondo 1962:4) med utgngspunkt frn dess hermetiskt slutna sknhetsideal: i 40-talspoesin stter den romantiska sprkmagin nyanseringar ur spel (s 1), och samma sak gller den ironiska 50-talspoesin: dess ironi har en lika sluten och fullkomlig karaktr som det absoluta allvaret, ironin riktar sig mot lsaren, som ett avvisande och en distans, den fungerar inte som en ppen- het och ett ifrgasttande i sjlva dikten. (s 1f) Den nya poesin knnetecknas dremot just av en lsarorienterad ppenhet och tvekan, som ocks gr den beslktad med romanen: En lyrik som vrjer sig mot den frfriskt klingande sprkmusiken, som inte i frsta hand vill suggerera lsaren, sva och snrja med sprkets suvernitet (s 2). Drfr kan den ocks arbeta med ett mindre poetiskt stoff och frn en lgre position av den typ som eljest bara romanen kan anvnda: den undviker de totala, triumferande perspektiven och pretentionerna, sker sig i stllet till detaljer, skenbara obetydligheter, glanslsa punkter som emellertid kanske har mera att sga om villkoren fr vr kontakt med vrlden n den svindlande romantiska identifikationen. (s 2)
73

Fr Oswalds stllning p 60-talets se Birgitta Holm, Gsta Oswald. Hans liv och verk i frbindel- se med det svenska 40-talet, diss (Stockholm 1969), kap Oswalds position, ss 59f, 64. I frhl- lande till 40-talets uppfattades han bde som tidstypisk och avvikande; Holm anlgger bda perspektiven, men betonar inflytandet frn Lindegren och lyriken ven p hans prosa. Namnvalet fr den unglitterra Rondo knt an till Gsta Oswald, enl Leif Nyln, Tio r p sextiotalet (OoB 1992:2), men viktigare verkar ordets bokstavsbetydelse vara: det frespeglade ett slags frsiktigt kretslopp snarare n ngon djrv spjutspets. (s 91).
74

Lars Olof Franzn, 40-talets prosa i 40-talsfrfattare, ss 50, 61f. Jfr Delblancs kritik i Roma- nens fakirer, dr Johnsons mytiska metod snarare framstr som underordnad en realistisk ambition att anvnda knda gestalter som staffagefigurer och miljskapande faktorer (s 6); vidare nedan, kap 7.1.2 om Enquists analoga kritik.

224

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:225

Se P. O. Enquist, Nyvitalismen ett tjugorsjubileum (SvD 30.12 1963); v De bortglmda beredskapsdiktarna (SvD 6.4 1964). Ett intresse fr den hrdkokta prosan avtecknar sig dr- emot i Enquists licenciatavhandling Studier i Thorsten Jonssons kriminalnoveller (framlagd fr Gunnar Tidestrm i Uppsala, vt 1966), som anlgger typiskt 60-talistiska synpunkter p den egentligen snarast behavioristiska tekniken: den anti-psykologiska psykologin, den dolda sub- jektspositionen, frhllandet till mysterie- och deckargenren, samt till dokumentaristisk metodik. Se vidare nedan, kap 6.2, samt 10 om Vildmannens emblem. Litteraturteorins betydelse framhvs lika starkt i Enquists inledning till Sextiotalskritik: den litteratur vi ftt klarar sig inte utan teoretiska verbyggnader, eller vill inte klara sig. (s 5) Se Franzns dokumenterade sjlvfrstelse i Utanfr 60-talet (BLM 1970:1), samt general- mnstringen av den samtida romanen i Prosa utan hngivelse (DN 24.1 1966), som inledde en artikelserie p tre och utlste en omfattande debatt i bde dags- och kulturpressen; se vidare nedan, kap 5.
78 79 77 76

75

kan nmnas med mindre namn n en hndelse; v Gustafssons referat i Nio brev, ss 47-49; se vidare nedan , kap 4.3.2.
84

Explicit i frorden till frf:s Spejare och Fyra artiklar. Kontexten framgr av Lagerlfs Samtal, kap I verklighet r du ingen, samt Lars Ahlin och maskerna.
85

I Konstnrliga arbetsmetoder (1947) i Kritiskt 40-tal, red Karl Vennberg & Werner Aspen- strm (Stockholm 1948), lanserar Ahlin sjlv funktionskonsten som ett alternativ till illusions- konsten och formkonsten (s 55) och terfr funktionsverkligheten p en socialt belgen behovssituation (s 50). Han jmfr med den medeltida konstens offentlighetsprincip: den r inordnad i gemenskapens liv (s 51), och uppgiften beskrivs som kulturfenomenologisk: Konst- nrens uppgift blev att ge estetiska uttryck t den medvetenhet som var hans egen och samtidigt gemenskapens. (s 53)
86

Ahlin sjlv var p 40-talet kritisk mot Eliots klassicism och slutna verkestetik; se Om ord- konstens kris (1945) och Konstnrliga arbetsmetoder i Kritiskt 40-tal, ss 13 resp 34.
87

Se Franzns Fruktan som dygd i BLM, samt Dikt och stndpunkt i Omskrivningar.

Se t ex Reidar Ekners recension av Hans ndes tid i Tidens kretslopp (BLM 1960:9), samt Christer Kihlmans i Romanens dd, romanens liv (Hbl 14.10 1960). Jfr v analysen av post- modernistiska tendenser i Johnsons sjlvbespeglande tekniker i Bo Janssons Sjlvironi: Jansson uppmrksammar Johnsons spel med den heraldiska figuren mise-en-abyme, figuren fr en ond- lig regress dr textens egen logik sprngs (ss 22-28). Figurens receptionsestetiska funktion disku- teras frn Bachtinska utgngspunkter i kap Flerstmmighet och lsar-inriktning (ss 80-97). Dr verkar dock det metafiktiva mnstret verordnat det litterra tilltalet i Bachtinsk mening, efter- som den polyfoni Jansson diskuterar beskrivs som visserligen flerstmmig men samtidigt som aleatorisk (s 83), dvs som slumpmssig och inte interaktionistiskt heteroglott. Men i s fall produceras knappast ngot repertoarestetiskt verskott, som kan manipulera med genrefrvnt- ningar och lsarpositioner. Se fr Gyllensten t ex Lars Olof Franzn, 40-talsfrfattare, s 63, samt fr Arne Sand t ex P. O. Enquist, Vren med vderkvarnarna (BLM 1964:4); se vidare nedan kap 10.2.2 om Enquists terbruk av Sands texter. Jfr v den typ av omlsningar dr 40-talistiska frfattarskap rekontextu- aliseras 60-talistiskt; se (utom hr anfrda lsningar) t ex genomgngen av Sivar Arnr i anslut- ning till recensioner av ett ett ett (1964) och Solgata (1967) i P. O. Enquists Arnrs synteser (BLM 1964:10) resp Yngve Lindung i Frn enhetsstrvan till kaos (BLM 1967:9). Sjgren uppmrksammas bl a och typiskt nog av den bde kunskapsfilosofiskt, feno- menologiskt och seenderelativistiskt orienterade Gsta Wennberg; se hans Ett motiv hos Peder Sjgren (BLM 1963:2), som behandlar frfattarskapetshumor som ett synstt, avlsbart i berttartekniken (s 140); jfr teoretiska Wennberg-artiklar som Landskapet som sjlstillstnd (SDS 11.5 1959), Upptckten av det meningslsa (DN 17.7 1960), Frfattarens engagemang (GHT 15.2 1961), Tillvaron som synvilla (OoB 1962:1, ss 52-57). Se Forsbergs diskussion av Sjgrens Ahlinskt frgade estetik och gestaltning i Att lyssna med gat, kap 2 och 4. Jfr Bo Widerbergs Att anropa sin lsare (SDS 25.9 1960), som refererar Ahlins tal vid frfat- tarkonferensen i Freningen Norden hsten 1960, enligt Widerberg ett framtrdande som inte
83 82 81 80

Se Ahlins egen formulering av sin jmlikhetsvision som en kamp mot uppskruvningens sche- ma i Reflexioner och utkast (40-tal 1945:10) i Kritiskt 40-tal, s 31. Tankegngen utvecklas begreppskritiskt i frf:s In p benet.
88

Fr det teologiska anstts-paradigmet hos Ahlin och kritiken av Linde, se Hanssons Ndens oordning, kap Frbnen och den gyllene arken ett problem i Lars Ahlins poetik, samt kap Tid och tilltal om Kierkegaard och Luther; v Nielsen, Lars Ahlin, kap Funktionsverkligheten, srskilt s 242f. Fr Kierkegaardska synpunkter p ansttsteknik och majevtisk funktion hos Sven Delblanc, se Agrell, Bertta, frklara och uppenbara och Frihet och fakticitet, ss 124-131, 173- 178, samt kap 6.
89 90 91

Lars Ahlin, Ett brev (BLM 1960:6), s 476f. Enl t ex Matt 5:43-48.

Jfr Ahlins ursinniga angrepp p den nyandlighet som fljer i sekulariseringens spr i Den berusade bten ; han ser t ex Iris Murdochs frkunnelse av humanistisk ideologi som ett frsk att tillmta fromma beteenden religis giltighet och samtidigt frvrldsliga den kristna nden:

Att religionen frlorat det mesta av sin styrka r vl de flesta verens om. Men vad menar samma opinion om fortsttningen? De humanitra och revolutionra ele- menten uppges rentav ha frbrukat sina krafter. Infr filosofins armod reagerar Murdoch p ett stt som liknar mnga kristnas reaktion p en annan fattigdom: nr deras frvrldsligade religion ruinerats s att det r uppenbart parodiskt att stava kristen kultur, kristen stat, kristet samhllsliv med mera sdant, fortstter de likvl drmmen om att ervra vrlden genom nya och bttre frvrldsliganden. Detta stt att stnka vigvatten kallar de att kristianisera. [---] Men tnk om kristen- domen fungerar som en antireligion och lmpligen kan bli freml fr en icke- religis interpretation? (s 283)
92

Se fr sermo humilis och kristen realism Auerbachs Mimesis, ss 41-49, 72, 151-155, samt t ex Die nicht mehr schnen Knste, srskilt Jacob Taubes, Die Rechtfertigung des Hsslichen in Urchristlicher Tradition, ss 167, 173, 175, 177, 183 och Hans Robert Jau, Die klassische und die

225

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:226

christliche Rechtfertigung des Hsslichen in Mittelalterlicher Literatur, ss 144-147, 156-161. Ahlin aktualiserar traditionen i Reflexioner och utkast, samt (Kierkegaardskt vinklad) i Den ringastes like i Beknnare och frnekare. tta moderna diktare deklarerar sin instllning till kristendomen, red Allan Fagerstrm (Stockholm 1950); v Linde i Spejare, s 99f.
93 94

105

Se Austins Performative-Constative, ss 14, 15, samt Furbergs Saying and Meaning, kap Illocutions .
106

Lars Ahlin, Den ringastes like, s 40f.

Se fr figura nedan kap 6.1.1, samt fr emblem ovan kap 1.2.3 och nedan kap 6.1.1, 6.2.5 och 10. Jfr diskussionen i anslutning till realismen och den andre i Hanssons Ndens oordning, del III, Allegorin. Se t ex Palms recension i Jmlikhet i konflikt, samt Lagerlfs Samtal, inledningsesserna och samtalen med Palm och Erik Beckman. Vidare Gustafsson & Bckstrm, Nio brev, ss 40, 46-53, 73- 76 och Gustafsson, Linnr & Svanberg, Tre kring Lars Ahlin. Intresset fr Ekelfs repertoarestetiska hllning framgr redan av Rondos debutnummer, se Stolpes Latrin och krkiska Fr Ekelfs stllning i det sena 60-talet se t ex Gran O. Eriksson & Lars Gustafsson, Gunnar Ekelfs nrvaro (BLM 1968:4). Se vidare dokumentationen i Eriksson, Man mste ha sin prvosten.
97 98 96 95

Jfr diskussionen tankeformen ovan, kap 1. Se vidare t ex inlggen i debatterna om engage- mangslittaratur och kulturdemokrati i Lars-Gran Eriksson, Om den engagerade litteraturen (BLM 1965:9) och Kai Henmark, Engagemang och engagemang (BLM 1966:1) resp Bengt Ner- mans En frga om att se; vidare Nermans Kommentar till Stolpes recension av Franzns Omskrivningar (Ider och debatter, BLM 1968:10).
107 108

Jfr utlggningen av den estetiska krleksakten i Lindes Spejare, s 65f.

Jfr resonemanget om happeningkonst i Leif Nyln, Konst hr och nu (Rondo 1962:2); se nedan, sekt Diskursen som hndelse, med not till Wissmann, Pop Art oder die Realitt als Kunstwerk.
109

Gran Palm, Luther i ppelviken (BLM 1965:4).

Med undantag fr en passus om Kyrkan (s 245) bortser Trotzig hr ocks frn de skillnader hon i andra sammanhang kommenterat vad gller ofrenligheten av katolskt/Lutherskt trosperspek- tiv. Se Hanssons Ndens oordning, s 431, not 1.
99

En liknande tilltalsbaserad och alter-orienterad krleksestetik terfinnes ven i resonemang- et om lsarens frihet och konsten som en givandets ceremoni i J.-P. Sartre, Vad r litteratur (1964), vers (Mlndal 1970), frstrkt av analogin med den evangeliska passionshistorien (ss 48, 51, 53f). Den individualistiska frihetsfilosofi, som receptionshistoriskt frbinds med Sartres namn har hr tillfrts en alteritetsdimension, som visserligen terknyter till den tidige Sartres teorier om den andres blick, men ocks aktualiserar rtt Bachtinska tankegngar. Se vidare presentatio- nen av Sartre i Agrell, Frihet och fakticitet, kap Fenomenologiska frutsttningar et pass.
110

P. O. Enquist, Den hgt betrodde lsaren (BLM 1962:5).

Jfr t ex Zerns Poesien och det opersonliga. Se vidare om kiasm och alteritet, ovan kap 1-2 med utlggningen av Bachtin, kap 2.2.3.
111

Se t ex Jan Olov Ullns dmande recension av Sekonden i En sentimental historia (BLM 1971:3). Trots kritiken av den teologiska bakgrunden till frbnsestetiken betonar Enquist i andra sammanhang en religis-mystisk undertext till den centrala tros-och sanningstematiken i hans egna romaner viktig fr honom sjlv, men frsummad av kritiken; se t ex Jonas Cornell & Leif Nyln, Intervju med Per Olov Enquist (OoB 1964:5), s 463f, samt K. E. Lagerlf, Mellan tro och misstro i Samtal, s 108. I sena romaner som Nedstrtad ngel (1985) och Kapten Nemos bibliotek (1991) r den religisa problematiken helt central, bde formellt och tematiskt, som Thomas Bredsdorff visat i De svarta hlen. Se vidare nedan, del III. Ppekat i Hansson, Ndens oordning, sekt Ulf Linde och Guds vredes hand. Men jfr Lars Gustafssons engagerade kritik av de teologiska premisserna i frbnsestetiken i Nio brev, ss 46- 50. Jfr inriktningen p sammanvvning av receptionsestetik, klassisk retorik och textteori i under- skningen av romanens formsprk i Barthes Litteraturens nollpunkt. Se ven diskussionen av den ny-retoriska inriktningen i Erland Lagerroth, Frfattaren in! Romanens teori och historia ur annan synvinkel (BLM 1966:2), dr Wayne C. Booths The Rhetoric of Fiction (1961) recenseras i en stort upplagd ess.
103 104 102 101

100

Jfr Rune Olausson om klicher som fste fr tilltalets verlevnad i Jargongen som termome- ter 1968, svaret p Zerns Poesin och det opersonliga.
112 113

En huvudpong i t ex Barthes Litteraturens nollpunkt.

Se Hans Robert Jau diskussion av det litterra verkets tilltalskaraktr som receptionshistorisk hndelse i anslutning till Barthes och Iser i Konsternas historia, ss 242, 247, 257f, 259. Se ven Roland Barthes, Frn verk till text (Kris 1984:28), srskilt resonemanget om Texten: ena sidan ondligt mngfaldig, och alstrande; andra sidan hela tiden metonyniskt kontextualiserad i Verket, dvs i redan knda betydelser och gjorda lsningar; jfr Jau diskussion av objektivitets- problemet hos Barthes i anslutning till Isers begrepp om tomma platser i Konsternas historia, s 259.
114

Se Susan Sontag, Happening: Den hftiga konfrontationens konst (1962) i Konst och anti- konst, vers (Stockholm 1969), s 221.
115

Se Ong, Muntlig och skriftlig kultur, ss 49-72 och 156-159 om den primra muntlighetens knnetecken resp den sekundra talsprkligheten med dess p elektronisk vg framkallade participatoriska mystik: Vi planerar vra happenings noggrant fr att vara skra p att de r alltigenom spontana. (s 158)
116

Gran O. Eriksson, Brevvxling om romanen (GHT 27.4 1961).

Se v den talaktsteoretiska 60-tals-turneringen av begreppen aspektseende och perspektiv- markr i Andersson & Furbergs Sprk och pverkan, kap 5-7.

Se Sontag, Happening, t ex ss 220, 221f, 224f. Se vidare debatten kring Rul Gunzenhusers, Informationsteori (se nedan): vreda inlgg av bl a Ulf Linde (Motrot, DN 20.2 1967) bemttes med hnvisning till essns implicita repertoarestetik i Lars Gustafssons Svar till Ulf Linde (BLM 1967:3):

226

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:227

Konstverk uppstr som teckenkombinationer ur en freliggande repertoar, sger G. Jag medger att han uttrycker sig en smula besynnerligt, men vad han menar r uppenbart detsamma som Linde: att deras mening r resultatet av en mnsklig tradition, en sprklig gemenskap. (s 205)
Se t ex Mats G. Bengtssons recensionsartikel The Non Shennonsical Theoraphy off Inpsykede- licmation and Ecstheatic Peroccupaception (Ider och debatter, BLM 1967:5), samt Rul Gun- zenhuser, Informationsteori och estetik (BLM 1967:2). Se Marshall McLuhan, Media. Mnniskans utbyggnader (1964), vers (Stockholm 1967), kap Mediet = budskapet, s 14. Klichn betyder att det inte kan finnas ngra rena budskap vid sidan av frmedlingen: att innehllet i vilket medium som helst alltid r ett annat medium. [---] Om man nu frgar sig: Vad r sprkets innehll? r det ndvndigt att sga: Det r en faktisk tanke- process, som i sig inte r sprklig. [---] Ty varje mediums eller tekniks budskap r den frndring i skala, hastighet eller mnster som det medfr inom mnniskornas granden och ltanden (s 15). Jfr Rasmussons fenomenologiska McLuhan-tillmpning i Pages and Here!: utlggningen av den kiastisk-interaktionistiska tankeformen i Mallarms media-projekt Boken (ss 654, 656f, 658). Se t ex McLuhans resonemang om tal, skrift och tradition i Adress (1965), vers i Gorilla 1967:2; jfr hans Media, kap Det talade ordet Ondskans blomster, samt Det skrivna ordet ga i stllet fr ra. Retoriska aspekter av McLuhans majevtiskt-provokativa lek med kulturell repertoar diskuteras i Jonas Ingvarsson, marshall mcluhan en terintroduktion?, kursuppsats i forskarutbildningen vid Gteborgs universitet (Den ldre litteraturens historia), vt 1992, ss 18-20. Jfr Nylns beskrivning av happeningestetik som del i en demokratiseringens estetik i Konsten demokratiseras: Provokationer och estetiskt halvfabrikat (DN 28.6 1988 i serien V- gen till 68). Nyln betonar dr repertoarens roll verallt collage, combine, happening citat; mottagarens roll Demokratiseringen handlade ocks om delaktighet, deltagande. Till det karaktristiska och rent av nya med 60-talskulturen hr medvetenhet om publiken och mot- tagarnas roll.; samt konstverkets omvandling till (illokutionrt) tilltal Det blev vanligt att uppfatta konstverket snarare som material och frslag n som definitiv, hermetisk gestalt ett estetiskt halvfabrikat som frutsatte lsarens eller betraktarens aktiva medverkan. Se vidare Tjder, D allting var konst om mobilen som sabotage mot alla ansprk p kvalitet, vrde och p det unika i konstverket och det sjlvfrstrande konstverket som en brare av handlingar, som en faktor som direkt ingriper i vra liv och i samhllet. (s 193) Jfr Sontag, Happening, s 223 om det sjlvfrstrande konstverket, samt om sjlvutgivande sjlvutplning i Konstnren som det stllfretrdande lidandet (i Konst och antikonst), ss 43, 44. I Pop art oder die Realitt als Kunstwerk betonar Wissmann en proklamerad omvrdering av alla vrden i Duchamps presentationer, och diskuterar ready-made-konstens emblematiska kvaliteter i anslutning till den sublima tanketraditionen. Han betonar drvid den fenomenologis- ka tankeformen:
123 122 121 120 119 124 125 126 127 118 117

dande titeln bevisar, som bara tillflligt verensstmmer med det freliggande verket. Duchamp tematiserade varken den sinnliga uppenbarelsen eller represen- tationen av ett viss innehllsomrde; tvrtom r hans objekt idbrare, beford- ringsmedel fr en intention, som vida verskrider deras optiska nrvaro. Det ex- emplariskt presenterade innebar en lektion om varseblivningen av vrlden verhu- vud, och dess ml var en proklamerad omvrdering av alla vrden. Ty hade redy- made-konsten, med sin synbara realitet, isolerat sig frn sitt syftesbestmda sam- manhang och infogat sig i det estetiska omrdet och fljaktligen antagit en mlls overklighet, s mste frgan bli om inte, nr nu det verkliga i identisk gestalt med ens blivit overkligt, potentiellt, allt verkligt definierar sig genom traditionella syn- vanor. Duchamps ready-made verlmnade en modell som satte fram verklighe- tens mngtydighet som medvetandemodus fr betraktaren; det fanns i gesternas sparsamhet en pars pro toto fr mjligheten att avtvinga materien en ondlighet av frvandlingsmjligheter, och ju mindre dess fastlsning vid sin optiska en- gngskaraktr var, desto tidigare kunde den bli till en visuell metafor fr det ofr- utsebara. (s 519)
Leif Nyln, G dit de pekar (ST 18.2 1961; cit eft Sextiotalskritik). Se ovan, kap 1.2.3, samt nedan, kap 6.2.4 och 10.1. Torkel Rasmusson, Konst som medel (Rondo 1962:3).

Jfr G. H. Mead, Medvetandet, jaget och samhllet (1934), vers (Lund 1976) om gesten som social handling och frsprklig rest i den sprkliga symbolen, som drmed sjlv antar gestisk karaktr (ss 35f, 51-54, 69-72, 75), samt om konversation med gester (kap 33).
128

Fr andra exempel p frhllandet mellan illokutionr kraft och sociala olyckhndelser se t ex Johan Asplunds Om hlsningsceremonier, mikromakt och asocial mikromakt (Gteborg 1987), samt fr den Mead-orienterade teorin om rollvertagande och social responsivitet hans Det sociala livets elementra former, ss 12, 25, 52-54, 62-65, 105f. Jfr v hans diskussion om struktu- ralism, primitivism och begreppskritik i recensionen av Claude Lvi-Strauss, Det vilda tnkandet, Vilden r lik en datamaskin (GHT 3.9 1971).
129

Fr talaktsteoretiska aspekter av denna skriftliga muntlighet se ovan kap 2.2.2, samt den via McLuhan 60-talsaktuelle Walter J. Ong, From Mimesis to Irony: The Distancing of Voice i The Horizon of Literature, ed Paul Hernadi (Lincoln & London 1982); vidare frf:s Muntlig och skriftlig kultur, kap 6-7.
130

T ex Hederbergs Kulturdemokrati talar om en klar tyngdpunktsfrskjutning av resone- mangets utgngspunkter, betingad av Lindes leda infr alla tunna sensationer, nycker och ytlighet som Spejares betraktelsestt kunde beskyllas fr att ha inspirerat. (s 14).
131

Ready-made-konstens optiska nrvaro eller dess begrnsade associationsflt syftades i verkligheten inte heller av Duchamp, vilket redan den stundom frle-

S t ex enl den kritiska genomgngen i Svedbergs Att satsa p poesin trots allt (se ovan, kap 1) Se v Enquists kritik i Den hgt betrodde lsaren, s 368f, samt Bjrn Hkansons analys i Kritik av den ppna konsten (ST 2.3 1965; cit eft Sextiotalskritik), srskilt ss 179-181, 182f, dr distinktionen mellan ppet verk och estetisk metoddemonstration lanseras.

227

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:228

Jfr dock Enquists kritik av Fagerbergs ibland alltfr ppna iscensttning i Trdarna kring Fagerberg (Rondo 1961:4): Vinkarna r sm och frstliga, antydningarna ibland distinkta, ibland [] mngtydiga i verkant. [---] Lsaren tvingas till att fr varje enskilt fall frga sig: gr detta in i huvudmnstret? Vilken variant av huvudtemat r detta? (s 6). Mrk ven intresset fr Fagerbergs Jung-filtrerade terbruk av en ldre repertoar, frn Dante till Joyce (som ju terbrukar Dante): det som intresserar r spelet med lsarrollen; se v Enquists kommentarer till ansttens majevtik i anslutning till Fagerbergs terbruk av Zen-mnster (ss 5f, 9). Jfr Ahlins beknnelse av tacksamhetsskulden till den dokumentaristisk-hrdkokta prosans pionjrer i Om ordkonstens kris, s 13f. Se vidare nedan, kap 6.2.3, 6.2.6, 6.3.2 om Enquist, Thorsten Jonsson och den kristet-puritanska litteraturtraditionen. Leif Nyln & Torsten Ekbom, Tv vxlar (Rondo 1964:1). Motsvarande kritik mot den ppna textens lsmotstnd och i s mtto slutna karaktr ges ju i t ex P. O. Enquists Den hgt betrod- de lsaren och Ingmar Svedberg, Att satsa p poesin trots allt. Fr de receptionsestetiska problem exempelvis Torsten Ekboms Spelppning 1964 frorsaka- de, se t ex Gran Palm, Den svenska romanen behver inte befrias (Expr 14.9 1964; v i Svensk litteratur i kritik och debatt, som hr anvndes), dr textens experimenterande med romanens traditionella repertoar uppfattas som olsligt (s 84f). Mer frstende stller sig Franzns recen- sion I textvrlden (ST 28.8 1964; cit eft Svensk litteratur i kritik och debatt), dr textens tilltals- dimension avlses ur Ekboms aktiva frhllande till litterr tradition, som medfr ett stadgande inflytande (s 81). Ekboms repertoarestetiska frhllningsstt betonas ven i Franzns Mot en utopisk realism (Omskrivningar, ss 116, 118f, 121), samt av Ekbom sjlv, enl Lagerlfs Vrld utan sammanhang i Samtal, s 104. Se v Torkel Rasmussons liknande resonemang om ppenhetens gestiska kvaliteter i Konst som medel, s 30, med Joyces Ulysses och Duchamps flasktorkare som exempel. Honnrsordens betydelsefrtunning betonas ven i Forser & Tjder, Strmkantringarnas tid, s 83.
138 139 137 136 135 134 133

132

142

Diktens subjektiva sprk gr den individuella erfarenheten social. Det r Nermans credo fr en diktning och en kultursyn i 1960-talets tecken, skriver Forser & Tjder i Strmkantringarnas tid, s 83. Se vidare kommentar i anslutning till Nerman-citat nedan, denna sektion. Jfr Olle Sven- nings ideologikritiska Individualismens svanesng (OoB 1969:1), som i Demokratins kultursyn ser liberalismens kultursyn och h t tonar ned Nermans progressiva betydelse, inte bara politiskt utan ven vad gller konstens sociala funktion och karaktr av estetiskt tilltal (s 21f).
143

Jfr Karl Erik Lagerlfs vrede ngra r senare ver Bengt Nermans, som han anser, i demokra- tiska fraser frkldda lagmoralism i Utblick: En psykologi med bdlar (GHT 12.1 1966) en replik p Bengt Nermans Sprk fr mnniskor (DN 8.1 inlgg i recensionsdebatten om nyen- kelheten och Lars Bckstrms Klippbok).
144

Jfr kopplingen konventionskritik/primitivism i Bjrns Hkansons Det romantiska 60-talet (AB 19.12 1967):

Det finns en stark anti-intellektuell strmning i den unga litteraturen. En primiti- vism, en lngtan tillbaka till spontanitet och naturlighet hos ngra. En ocensure- rad sensualism hos ngra. En ofta hnfull anarkism hos ngra, som knner sin egenart hotad av den nya moralism som fljt i vnstervridningens spr.
Grundtendensen terfrs dock p Sartres fenomenologi och kan d yttra sig i bde dokumenta- ristisk reduktion och ett mystiskt grnsverskridande vid sidan av psykoanalytiska frstelsefor- mer:

Se Forser & Tjder om Bengt Nerman, Strmkantringarnas tid, s 83.

145 146

Vrderingsinversionen skymtar redan i Expressen-debatten Vrt kra strunt om triviallittera- tur 1960; se t ex ke Runnquist, Sagan om hrdingen och blondinen (6.10); Lars Lnnroth, Strunt till frbannelse (17.10); Gran Palm, Det gamla vanliga skrpet (25.10). Se t ex beskrivningen av kommunikationsideologin och den starka viljan att styra eller kontrollera teaterhndelsen i gruppteatern i Per Arne Tjder, Teatern och sextiotalet (OoB 1992:2): Att definiera sin publik, som det hette, innebar samtidigt att f tillgng till den. Tydligast kom detta ppna, och samtidigt ngsliga, frhllande till publiken sedermera till uttryck i de fria gruppernas teater med dess uttalade kontrollbehov (s 29; v s 31). Se vidare dokumentationen av debatten i Hederbergs Kulturdemokrati. Bengt Nerman, Demokratins kultursyn (Stockholm 1962); se recensionsversikten i Heder- bergs Kulturdemokrati, ss 6-12, samt diskussionen av skillnaderna till Lindes Spejarsyn ss 12- 14.
141 140

Bde den absurda dramatiken och den nya franska romanen har rtter i Sartres tidiga existentialism, och svensk litteratur har som bekant starkt pverkats av des- sa kontinentala strmningar. Nr 60-talets litteraturhistoria en gng skall skrivas, kommer nog verhuvud taget de romantiska, metafysiska och mystiska sidorna av dagens litteratur att framtrda klarare. Hos alla nyenkla utom Bckstrm, och allra mest hos Bengt Nerman, finns inslag av mystik. Och Per-Olof Sundmans benhrda behaviorism, hans krlek till fakta, har hela tiden pekat in mot obekanta djup i mnniskan, irrationella drivkrafter som vi saknar sprk fr, om vi tycker att Freuds r fr grovmaskigt.
Gran Palm, Duger det att vara mnniska (BLM 1962:6).

Palm r erknnsam mot bokens ansats, men nd kritisk p grundlggande plan. Gillande finner han stndigt en och samma vdjan, n argt n patetiskt uttalad: erknn mnniskan som hon r. Detta r inget originellt nskeml. [---] Det ovanliga med Nerman r att han frsker klara ut vad denna grundregel kan tnkas fordra och innebra. (s 465) Men han kritiserar Nermans bildningsromantiskt individualistiska mnniskosyn (anakronistisk, s 467) och frstligt ankla- gande moralism nr man lst ett 70-tal sidor brjar det hela s smtt att erinra om sagan om vargen och lammet (s 467) liksom Nermans demagogiska formuleringar (s 467). I slutndan ifrgastter han allts bokens mnniskosyn som i sak odemokratisk.
147 148

Bengt Nerman, Om medvetenhet i ST 12.5 1964; cit eft Mnniskan som sprk.. Bengt Nerman, En ny identitet (1964; cit eft Mnniskan som sprk).

228

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:229

149 150

Se t ex Hederbergs Kulturdemokrati, ss 12-14.

Viktig i sammanhanget r troligen Nermans dubbla assimilation av 50- och 60-talistiska idiom. Fdd 1922 tillhrde han en ldre generation med starkare 50-talsprgling och ett mer personligt frhllande till modernismen n sina yngre kollegor. Sin bakgrund har han inte bara som folkbil- dare utan ocks som akademiker (fil lic 1954) och aktiv nykritiker. Hans tnkvrda Litteraturhis- toriker vid Skiljevgen (OoB 1951:4) vnder sig mot biografisk-psykologiska synstt och fokuserar den litterra texten utan vare sig formfixering eller psykologisering av lsakten. Se Herbert Marcuse, Repressiv tolerans, vers Jan Stolpe (BLM 1968:5); v kommentar och debatt i samma BLM-nr, bl a av Lars Gustafsson, En kontroversiell text (v i Kommentarer); Susan Sontag, Mot ett nytt kulturbegrepp, vers; Jan Stolpe, Mnniskosyn och medvetande. Torkel Rasmusson & Leif Zern, Kultur och solidaritet; en intervju med Gran Palm (BLM 1968:9). Jfr Bengt Nermans liknande kritik av den nya vnsterns kristet-puritanska arv i Prst- kappan 1967 (i Mnniskan som sprk), som gav upphov till den debatt om engagerad litteratur som Stolpe anspelar p i Arvet frn fyrtiotalet (s 714) med bl a Delblanc som inblandad. Ett konkret exempel p denna typ av kultursociologiska spel ges i Donald Broadys och Mikael Palmes Intrdet. Om litteraturkritik som intellektuellt flt (OoB 1991:4 & 1992:1), som med hjlp av Pierre Bourdieus terminologi (symboliskt kapital, habitus, flt) analyserar ngra hndelser i den kulturella offentligheten i brjan av 1980-talet, d de p 60-talet ppnade grn- serna ter tillslts. Broady/Palme betonar att varje flt prglas av en relativ autonomi, som i litteraturkritikens fall innebr att det i princip r redan etablerade kritiker som avgr inslppet av nya inriktningar och frmgor och inte t ex litteraturvetare, frfattare, politiker eller kulturby- rkrater (1991:4, s 91). Inslppet grundas p en bedmning av pretendentens habitus, dvs frmga att investera i de erknda vrden (symboliskt kapital) som hller fltet samman vilka i t ex kritikens fall allts kan vara delvis annorlunda n litteraturens. (Ett flt r ett system av relationer mellan sociala positioner, sammanhllet av intresset att investera i ett symboliskt kapital.) Se vidare Broadys avhandling Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus frfattar- skap och den historiska epistemologin, diss, 2 omarb uppl (Stockholm 1991), kap III, Nyckelbe- greppen, sekt 2, Habitus, srskilt ss 225-233; mrk den fenomenologiska bakgrunden enl 2.2.7, samt sekt 3, Flt, srskilt 3.1.1, Olika slag av flt. En kvantitativ analys av recensentkrens kulturella referensram under 60-talet grs i Karl Erik Rosengren, The Climate of Literature. Swedens Literary Frame of Reference 1953-1976, Cultural Indicators. The Swedish Symbol System, Report no. 5 (Lund 1983), vars tolkning av Kurt Lewins begrepp om gatekeeper jag hr sneglat p (s 17f). Fr ett marxistiskt perspektiv p problemati- ken se Peer E. Srensen, Elementr litteratursociologie. Et essay om litteratursociologiske grund- problemer ([Kongerslev] 1973), srskilt kap V. Kunstvrket i cirkulationen (II): Den litterre institution, samt kap VI., Den borgerlige litteraturs produktionsbetingelser, sekt 10, Teser om kulturvareinsdustrin; ett versatt urval under titeln Elementr litteratursociologi finns i Den litterra institutionen. Studier i den borgerliga litteraturens sociala historia, red Arne Melberg (Stockholm 1975). Sven-Eric Liedman, Samtidsknslan (BLM 1964:7). v i Samtidsknslan. Kritisk granskning, BLM-biblioteket (Stockholm 1965).
3 2 1 152 151

Lars Gustafsson, Kommentarer: Konkretismen in memoriam m.m. (BLM 1968:3). Jfr resone- manget om massmedier och populrlitteratur i frf:s Kommentarer: Litteraturens horisontala och vertikala rckvidd (BLM 1966:10; v i Kommentarer).
5

Vietnamdebatten och reaktionerna p Tjeckoslovakien-ockupationen kommenteras i Henrik Janssons Per Olov Enquist, kap II.2 och III.2. Fr den allmnna bakgrunden se t ex Forser & Tjder, Strmkantringarnas tid, sekt Vnsterns r, Norn, Inledning. Efter vlfrden och Nilsson & Yrlid, Inledning
6

Enl Henrik Jansson, Per Olov Enquist, kap III.2, resp 5, dominerades kulturvnstern ren kring -68 inte av politisk aktivism utan av splittring och besvikelse ver det politiska klimatets utveckling (s 105); och i receptionen av Enquists Sekonden 1971 finner han esteticerande lsarter dominera kritiken s till den grad att romanens politiska dimension helt marginaliseras (kap 5).
7 8

Dokumenteras i Svensk litteratur i kritik och debatt, ss 157-166 resp 183-191.

Karl Erik Lagerlf, Frihet och fngenskap i svensk litteratur 1965-67, Ny litteratur i Norden 1965-67, Freningarna Nordens frbund (Nordens serie. 39, 1965-67), red Peter Brask (Stockholm 1969); v som titeless i Strmkantringens r.
9

Jfr Hans Hertel, Romanens krise (?) og det episke behov. Tendenser i 1960ernes og 70ernes roman og romanteori i litteratursociologisk belysning i Romanteori og romananalyse, red Mere- te Gerlach-Nielsen, Hans Hertel & Morten Njgaard (Odense 1977), som menar att den experi- mentella 60-tals-romanens metalitterra skrumpesyge p 70-talet besegrats av begret efter berttelser av den sorts blandade realism Lagerlf antyder. Fr skrumpesygens specifikt danska symptom se den mer positivt hllna beskrivningen i Erik Skyum-Nielsen, Modsprogets proces. Poesi fiktion psyke samfund. Essays of interviews om moderne dansk litteratur (Arens 1982), kap Skriften som experiment og kritik och Eksperimentets politik. Litteraturhistoriske tvrsnit.
10

Lagerlf talar om litteraturen, men i den litterra offentligheten var situationen den omvnda, enligt Henrik Janssons Per Olov Enquist: kritikerna gnade sig t att oskadliggra normbrytande litteratur (s 185), och normerna fr den nya realismen var esteticerande och psykologiserande (ss 183-185). Lagerlf sjlv uppfattas som den ambitisaste representanten fr en inte ovanlig metafysisk lsning nr denne hvdar att Sekonden handlar om frigrelse och slutar nra kristendomen (s 188).
11

Georg Stiernhielm, Hercules (1658), Sveriges litteratur, red Carl Ivar Sthle & E. N. Tigerstedt, Del II. Renssans och barock, utg Carl Fehrman & Magnus von Platen. (Uppsala 1965), s 61. An- knytningen till Herkules-hypogrammet vidarefrs nedan, kap 6.1.1 och 10.
12

Se t ex DN-serien Realismen februari-mars 1977, inledd av samtalet mellan Karl Erik Lagerlf, Jrgen Eriksson & Maria Bergom-Larsson: Allmnheten trist jttelass eller bra underskning om vanligt folk? (19.2); drefter Eva Adolfsson, I trettitalets arbetardiktning: Drmmen om kollektivromanen. (23.2), Karl Erik Lagerlf om 40-talet: Nr realismen strk p foten fr Dik- tens hga majestt (26.2), Lars-Olof Franzn, Frn 60-tal till 70-tal. En ny litterr tradition bryter igenom (2.3). Jfr dock Henrik Jansson, Per Olov Enquist, kap 5 (se not ovan).

Lars Gustafsson, Kommentarer: Den moderna pessimismen 1964 (BLM 1964:9).

229

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:230

Redan i Rondos debutnummer hette det: RONDO signalerar inte 60-talet. Vi tror att decennie- psykosen r en press- och frlagsinjicerad smitta som gr litteraturen ogagn. (Rondo 1961:1, s 1). Se t ex Holmberg, Den unglitterra tidskriften, sekt De bda 60-talen, samt Forser & Tjder, Strmkantringarnas tid, s 77f; v Forser & Tjders inlgg i DN-serien Vgen till 68, 60-talets glada avantgarde blir medvetna 68-or: Uppgrelse med ett naivt frflutet (DN 24.6 1988). Men det journalistiska materialet kan ocks litterariseras; se t ex Henrik Jansson, Per Olov Enquist om hur Enquist klistrar in fragment ur sin egen journalistik i sina romaner och vice versa (s 16f). Se Torsten Ekboms bermda och i sammanhanget tidiga dialog mellan moralisten och este- ten i Engagemang och estetik i DN 25.8 1965 (v i Svensk litteratur i kritik och debatt). Rosengren finner i The Climate of Literature sina resultat bestrida den gngse uppfattningen om en strmkantring p tidningarnas kultursidor, tminstone vad recensentkren betrffar. De oftast omnmnda frfattarna r Kafka, Beckett, Ionesco, dvs de som r introspektiva, till och med vrldsfrnvnda och drfr, enligt Rosengren, ointressanta ur marxistiskt perspektiv: Till dess att nytt std fr motsatsen lggs fram r den rimliga slutsatsen att den marxistiska vgen kring 1968 mtte ha varit mindre framtrdande i den litterra referensramen n man hittills allmnt antagit. (s 154f) Bland kritikerna var vnsteruppsvinget ett starkt ytfenomen: ven p ytan relativt starka rrelser r sm nr de relateras till den vervldigande storleken p den totala litterra referensramen (s 155) Se v recensionen i Ivar Ivre, Radikala 60-talet r mest en myt (Arb 8.7 1983). Fr egen del misstror jag Rosengrens alltigenom kvantitativa metodik: att bestmma kritikernas referensram i termer av antal gnger en viss frfattare omnmns, utan hnsyn till kontext eller frgning, torde inte ge mycket information om det litterra klimatet. Rosengrens slutsats kan nd vara i sak riktig, eftersom det var frst i brjan av 70-talet som en marxistisk hllning blev salongsfhig i det allmnna kulturlivet men d var den inte heller lngre srskilt radikal. 68-rrelsen sjlv var redan frn brjan splittrad och integrerades under 70-talet i olika alltmer populistiska alternativrrelser, orienterade mot miljfrgor och livsexpe- riment med storfamilj, grnsaksodling och meditation. Peter Lutherssons beskrivning av den tilltagande litterra gruppbildningen och stencilfrlagens spridning under 70-talet kan vl ses som en parallell, men visar ocks att vad litteraturen betrffar var 1970-talet ingalunda s torftigt som det framstr i receptionshistorien; se Lutherssons I litteraturkrisens spr nedslag i 1970- och 1980-talens textvrld.
18 19 20 17 16 15 14

13

Fr en kritik av begreppsfrskjutningen i medvetenhets-klichn, se Lars Gustafssons BLM- kommentar Om insiktsfullhet (1969:4, ss. 243-245).
22

Fr vnsterkritiken av litteraturkritiken se recensionsgenomgngen i Litteraturkritik i borgar- klassens tjnst (BLM 1969:3; delvis v i Svensk litteratur i kritik och debatt). Se v dokumentatio- nen i Svensk litteratur i kritik och debatt under rubrikerna Litteraturkritik under debatt, srskilt ss 329-253; vidare under Frfattarens engagemang.
23 24

Se t ex Norns Inledning. Efter vlfrden, ss 25-33.

S har t ex Gunnar Unger och Jan-Olov Ulln frn motsatta ideologiska positioner stora pro- blem med P.O. Enquists Legionrerna (1968) resp Sekonden (1971); se recensionerna Sovjetuni- onen rerddad? (SvD 2.9 1968) resp En sentimental historia (BLM 1971:3).
25

Bjrn Hkanson,Den ensamma bildsamlaren (AB 14.10 1966; v i Svensk litteratur i kritik och debatt, ss 160-162); jfr hans empatiska versikt av Transtrmers frfattarskap i Tvng och frihet, konst och liv. En studie i Tomas Transtrmers frfattarskap (Rondo 1962:4).
26 27

Bjrn Hkanson, Engagemang i medvind en intvnd betraktelse (Hbl 14.11 1967).

Se t ex debatten om Nattresa och Transtrmer 1967 resp 1966 i Svensk litteratur i kritik och debatt, samt debatten om fantastik och pastisch 1966 (se vidare nedan, kap 5.2.2).
28 29

Forser & Tjder, 60-talets glada avantgarde blir medvetna 68-or.

versikterna i ex vis Linjer i nordisk prosa r i flertalet fall frfattad av nnu aktiva 68-or och i s mtto ett direkt utflde av 68-rrelsen sjlv.
30

Se t ex Lars-Olof Franzns jmfrande versikter av 1980-talets litterra utbud i Det litterra har blivit sjlvndaml (DN 15.1 1988), samt Varje generation behver sina egna kritiker (DN 16.1 1988); jfr Mikael Lfgrens motspespektiv, enl nedan, kap 5.1.2.
31

Se utom Forser & Tjder, Strmkantringarnas tid ven Forsers Frn aktionsteater till rit och gemenskapshandling (Nya teatertidningen 1980:12/13), som beskriver den politiska manifesta- tionens estetiska genrekonventioner, samt Ola Holmgrens motsvarande analys av ett flygblad som manar till ockupation av stockholmstudenternas Krhus i Manual, minne och meditation ver ett flygblad, tryckt lrdagen den 25 maj 1968 (OoB 1992:2).
32

Sven Eric Liedman, Hem till ideologierna (BLM 1966:8). Leif Nyln, Skulden till sextitalet (BLM 1970:1).

Fr denna terminologiska adaptation se Benjamins Frfattaren som producent, s 108, enl ovan, kap 4.1.2.
33

Betydelseglidningen antyds vad engagemangstermen betrffar i Nilsson & Yrlid, Frfattarens engagemang 1, Svensk litteratur i kritik och debatt: Att flja debatten om frfattarens engage- mang r sledes att flja hur ett ords betydelse successivt frndras. (s 27f) Fr trolshetsdebatten se Birgitta Janssons Trolsheten. Fr avideologiseringen se Tomas Forser & Per Arne Tjder, Tredje stndpunkten. En debatt frn det kalla krigets dagar, Zenitserien 15 ([Staffanstorp] 1972); jfr ideologiernas terkomst enl Liedman, Hem till ideologierna.
21

Se, utom Rasmusson & Zerns Palm-intervju Kultur och solidaritet, v Jan Stolpe & P. O. En- quist, Samtal om Hess (BLM 1966:10), dr romantekniska problem gnas stort utrymme; se vidare nedan, kap 8.2.2.
34

Gran Printz-Phlson, Frtroendekrisen, i Frtroendekrisen. Artiklar och debattinlgg 1958- 1970 ([Staffanstorp] 1971); bearb av DN-artiklar 5.7, 1.8, 7.8 1970.
35 36

Gran Sonnevi, Om kriget i Vietnam (BLM 1965:3).

Bengt Emil Johnson, Om en politisk dikt (ST 9.4 1965; cit eft Svensk litteratur i kritik och debatt).

230

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:231

37 38

Lars Gustafsson, Bidrag till en diktanalys (BLM 1965:4; v ngt omarb i Kommentarer).

47

Se t ex Torsten Ekboms synteslsa presentation av dialogen mellan moralisten och esteten i Engagemang och estetik. Se t ex Palms Poesi r litteratur om kad verklighetsanknytning genom oren konst i (s 57), samt Gsta grens tillgg om vr orena verklighetskunskap i Hger och vnster (BLM 1965:3). En dylik hypertextuell motsvarighet till Gran Palms (f starkt litterariserande) debattbok Indoktrineringen i Sverige r Erik Beckmans lnga prosadikt Kyss er! (Stockholm 1969), som drtill belnades med BLM-priset 1969. Se t ex Bengt-Erik Hedins analys av hur ideologikritiken tar gestalt i orena stilmnster i recensionen En Judaskyss (BLM 1970:2). Jfr Sven Delblancs motsva- rande kartlggning av den politiska tematiken i De tv i Bosnien. En dikt av Erik Beckman analy- serad i Lyrik i tid och otid. Lyrikanaytiska studier tillgnade Gunnar Tidestrm [], red Gunilla & Staffan Bergsten (Lund 1971), dr stilanalysen kompletteras med ett traditionshistoriskt resone- mang, som frtydligar Beckmans konventionskritiska repertoarestetik bl a genom att betona just det orena.
41 42 40 39

Fr pastisch, se Genettes Palimpsestes kap XV-XVII, XIX-XXVI (termen s 96f); vidare t ex Wido Hempel, Parodie, Travestie und Pastiche. Zur geschichte von Wort und Sache (Germanisch- romanische Monatsschrift, Neue Folge Band XV 1965), ss 165, 167.
48

Pastischens karaktr av synvilla/bedrgeri (Tuschung) eller mystifikation kommenteras i Wolfgang Karrer, Parodie, Travestie, Pastische (Mnchen 1977), ss 47-49 och Raymond Picard, De LApocryphe comme genre littraire (Revue des sciences humaines, Apr-jun 1963). Jfr diskus- sionen av efter-modernistisk pastischering i Barths The Literature of Exhaustion; se not-citat ovan, kap 4.2.1.
49

Mikael Lfgren, Drmmar om romanen som metropol (DN 19.12 1987).

Jfr den s att sga alkemiska repertoarestetik med p en gng humoristiska och mystiska vertoner som fresprkas i t ex John Barths 60-talsmanifest, The Literature of Exhaustion; jfr nedan, kap 7.1.3. Jfr hur det fr-moderna paradigmet polemiskt stts fram gentemot nykritiken i Lnnroths Litteraturforskningen; se ovan kap 4.1.1. Fr imitatio-doktrinen och den svenska brytningen mellan repertoarestetik och verkestetik p basis av originalitetstanken, se ovan, kap 2.2.1.
44 45 43

Genette beskriver i Palimpsestes ikuggnings- och presentationsaspekten av pastischen i termer av ett outtalat kontrakt (contrat de pastiche) som trder i funktion i lsakten, men base- ras p de skrivkonventioner diskursen (illokutionrt) stts fram genom: hr imiterar x y. (s 141). Men texten kan presentera sig som pastisch utan att rja vad som pastischeras: jag skulle mycket vl kunna gra en pastisch och kalla den s, men utan att precisera modellen, vars identi- fiering faller p lsarens lott: pastischen-gtan. (s 141) Presentationsaspekten inbegriper allts hr en outtalad uppfordran, med kraften av ett signerat kontrakt, dvs verenskommelsen om en pastischerande lsart med uppgift att ska en ospecificerad hypotext, en frlaga, en modell, ett korrelat. Pastischen kan ocks bygga in in avvikelser som frhindrar automatisk avlsning (s 141f). Pastisch-kontraktet upprttas allts i ett spel av korsande frvntningar, vars regler inte kodifi- erats i genrekonventionerna, men som upprtthlls illokutionrt, som en tyst pakt (pacte tacite, s 142). Pakten befsts nr texten synes svara p en pastischerande lsart, som d i sin tur och med rtta kan ha svarat p signaler som motsger i en annan regim framsatta former.
50

Se t ex reflexionerna om Furiren som imitationens (och samhllsjagets) figur i Gran Palm i verkligheten (1964) i Lagerlfs Samtal, s 52.
51

Eliot, Ulysses, Order, and Myth, s 482.

Lars-Olof Franzn, Prosa utan hngivelse (DN 24.1 1966), En ordbild av mnniskan (DN 27.1 1966), samt Mot en politisk roman (DN 4.2 1966).
52

Neopikareskens existentiellt-symboliska genretransformationer i frbindelse med en modern identitetsproblematik och sekularisering betonas ofta, t ex i Alexander Blackburn, The Myth of the Picaro. Continuity and Transformation of the Picaresque Novel 1554-1954 (Chapel Hill 1979), kap. 4 (om Mann) och 5, The Tragi-Comedy of Self-Creation: Frn liknande utgngspunkt fokuserar W. Riggan neopikareskens filosofiskt-existentiella experiment med berttarpositioner i Picaros, Madmen, Naifs and Clowns. The Unreliable First-Person Narrator (Norman 1981). Kristna transpo- sitioner pvisar t ex R.W. Lewis, The Picaresque Saint. Representative Figures in Contemporary Fiction (London 1960) och Theodore Ziolkowski, Fictional Transfigurations of Jesus (1972; Prince- ton, New Jersey 1978); se vidare nedan, kap 5.4.3 och 6.1.1. Fr senmodernistisk neopikaresk, allegori och fantastik, se Scholes The Fabulators (ovan, kap 3.3.2 och 4.2.1), samt vidarefringen i frf:s Fabulation and Metafiction (Urbana, Chicago etc 1979); jfr 60-tals-perspektivet p den moderna romanens modernitet i t ex Butors Individ och grupp i romanen och Gran Printz- Phlsons Krukan och bitarna (I - II, BLM 1964:10 resp 1965:1). Fr en dylik 60-talsreception se t ex P. O. Enquists Vren med vderkvarnarna; se nedan, kap 10.2.2.
46

Lars Gustafsson, Kommentarer: Hngivelsens villkor (BLM 1966:2, s 85; cit eft Kommentarer); jfr motsvarande synpunkter i hans BLM-kommentar Den nya litteraturen tre r senare (BLM 1969:8): [] det fantastiska r ett viktigt inslag i sextiotalets litteratur, en motstmma till tidens realistiska tendenser, inte, som mnga tror, en frnekelse av realismen utan ett komplement, en annan dimension, dr samma sorgearbete ver dagens mnsklighet utspelas i andra, lika nd- vndiga former. (s 572)
53

P. O. Enquist, Den svenska prosans allmnna likfrgiftning (Expr 24.2 1966). Fr Hess se vidare nedan, del III.
54

Se dokumentation i Svensk litteratur i kritik och debatt, sekt Sven Delblanc: Nattresa (1967). Se v Lars Gustafssons anatema ver kulturell trendighet i Kommentarer: Konkretismen in memoriam, enl ovan, inledningen till detta kapitel.
55

Dylika iakttagelser grs i t ex Erik Hj. Linders recension av Lars Gustafssons Fljeslagarna i Filosofisk ventyrsroman.
56

Jfr diskussionen av Arne Sands Ahlinska pastisch p modernistisk roman i Enquists Vren med vderkvarnarna; se nedan, kap 10.2.2.

231

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:232

57 58

Lars Gustafsson, Kommentarer: Det slutna konstverkets framtid (BLM 1966:4).

66

Se Curtius, The Book as Symbol, sekt The Book of Nature i European Literature; jfr t ex Gabriel Josipovici, The World and the Book. A Study of Modern Fiction (1971), 2 ed (1979; Houndmills, Basingstoke etc 1985), dr sledes ven traditionens modernistiska och eftermoder- nistiska varianter diskuteras. Fr den sublima yttrandeakten, se t ex Fioretos, Det kritiska gon- blicket, kap Blixten. Se vidare nedan , kap 11. Fr internationella jmfrelser se t ex Hutcheons A Postmodern Poetics, srskilt kap Limiting the Postmodern: the Paradoxical Aftermath of Modernism, samt Intertextuality, Parody and the Discourses of History; vidare frf:s Narcissistic Narrative, kap Actualizing Narrative Structures, samt kap 4, som betonar det parodiska terbrukets serisa, ej blott sjlvbespeglande utan ven sociala moraliskt-politiska sida. Se v Waugh, Meta-Fiction, srskilt kap Literary Evolution: the Place of Parody. Jfr Genettes kommentar till Barths The Literature of Replenishment, i Palimp- sestes, s 235f.. Fr cento-transpositioner se t ex om Ausonius och Proba (300-t e Kr) i Curtius, Jest and Ear- nest in Medieval Literature och Early Christian and Medieval Literary Studies, European Litera- ture, ss 419f, 433f resp 459, samt sekt Hedendomens sista frkmpar i Litteraturens historia 1. Forntiden, red Hans Hertel, av Jrgen Mejer och Minna Skafte Jensen under medverkan av Bodil Bierring, Vibeke Brndahl m fl, vers (Kpenhamn & Stockholm 1985), s 340. Montagetekniken som en mjlighet fr en ny romanform diskuteras i explicit anslutning till Eisensteins klippteknik i t ex Cornells Utvgar, s 19. Jfr Lilja, Den dubbla tungan, kap Citatet ur verkligheten.
62 63 64 61 60 59

Fr dokumentarism som imitativ, citerande och pastischerande teknik se t ex intervjun med Alexander Kluge i Carl-Henning Wijkmark, Att bemstra det frflutna (OoB 1967:4), ss 293, 296. Fr frbindelsen med 1800-talstraditionen se t ex George Bisztray, Documentarism and the Modern Scandinavian Novel (Scandinavian Studies 1976:1). Fr de fiktionaliserande tendenserna se Peter Hallberg, Dokumentarisk berttarkonst i Romanteori og romananalyse (oamarb av Dokument engagemang fiktion, Nordisk tidskrift 1970:2). I Mellan realism och natura- lism: Rapportdokumentarismens problem i Literature and Reality. Creatio versus Mimesis. Pro- blems of Realism in Modern Nordic Literature, ed Alex Bolckmans, Proceedings of the 11th Study Conference of the International Association for Scandinavian Studies [] 1976 (Ghent 1977), talar Clas Zilliacus om arbetsmoment analoga med dem som hr till nr man gr konst, artefakter, inte bara visar upp littrature trouve. (s 359). Om t ex Sara Lidmans Gruva sgar han att det uppenbart r en Sara Lidman-roman med Sara Lidman-mnniskor., och att boken h t har en invecklad relation till verkligheten. (s 361; v ss 355, 364-366) Jfr Gunnar Elveson, Reportaget som genre, Skrifter utgivna av avdelningen fr litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, nr 11 (Uppsala 1979), kap Reportaget som litteratur (srskilt ss 26-28, 31), som ven ppekar sambandet med pikaresken (s 32). Enl Hutcheon, A Poetics of Postmoder- nism resulterar dokumentaristiska tekniker frsts i historiografisk metafiktion (se kap 8-9, samt ovan kap 2.2.3). Fr Enquist, se nedan kap 6.2.4 och 6.3.2.
67

Se t ex analysen av den semiotiska reduktionen i Sundmans tidiga frfattarskap i Butors Vid minsta tecken (BLM 1965:6). Butor fokuserar reduktionens pragmatiska aspekter spelet med lsarrollen.
68

Framgr av t ex Rondo-enkten Frfattarna och den svenska traditionen (Rondo 1961:2). S t ex i Palms Linn och sakpoesin.

Jesus vem var han? Reportage Lars Widding, kommenterande artiklar Ivar Harrie, Diakonisty- relsens bokfrlag (Stockholm 1962). Fr Expressen-artiklarna och debatten Tomrummet efter kristendomen (med inlgg av bl a Sivar Arnr, Armas Lappalainen, Lars Lnnroth, Leif Nyln), se nedan, litteraturfrteckningen.
69

Sverker Granssons Fyrtiotalsprosan (DSL, V) ifrgastter sjlva begreppet om en svensk modernistisk roman (s 241); och i Lfgrens Drmmar om romanen konstateras att det provin- siella Sverige verhuvud aldrig haft ngon modern roman; den ndde hit s sent att den mste omvandlas till ngot annat; jfr citatet ovan, kap 5.1.2. Gransson gr ett tnkbart undantag fr Oswald som rttnog nog opererar med den lyriska hgmodernismens konventioner (s 241; se v Holm, Gsta Oswald, kap Modernismen), och mjligen representerar ven Eyvind Johnson en ngot mer internationell variant (se Bo Janssons Sjlvironi, s 36f). Men de stora frnyarna sg Lars Ahlin, Peder Sjgren, Arne Sand fretedde redan vid debuten flera efter-modernistiska drag. Till skillnad frn de meta-fiktiva tendenser, som enligt mnga knnetecknar bde modernis- tisk och post-modern roman (ven det post-moderna hos Eyvind Johnson, enligt Bo Jansson), s r det hr utmrkande att det modernistiska kndas om och korsas med (inte minst) frmo- derna traditioner p ett stt som skapar en delvis ny lsarroll (jfr ovan, kap 4.2). Fr den historieskrivningens principer se t ex Bachtins Kronotopen, s 17 (om det encyklope- diska), Epos och roman, ss 166-168, 173f, 181, 190f, 196 (om romanisering) och From the Prehistory of Novelistic Discourse, ss 49f, 51-54, 59f, 65f (om genreblandning och parodi). Jfr det receptionsestetiska perspektivet i Bartsch, Decoding the Ancient Novel, enl not nedan, kap 10.1.1.
65

Vi vann! sa Markus [], fri provversttning och tolkning av Evangelium enligt Markus av Eric Grnlund, privat upplaga som ges av Eric Grnlund (Stockholm 1962).
70

Se Genettes Palimpsestes, ss 238f, 256 om traduction versttningens regim inom trans- positionens register. Liksom i all transposition r hr spnningen allvar/skmt (ludisk/seris regim) drivande (ss 36, 237, 452). I raggarbibelns fall tillkommer ocks transstylisation, dvs en stilistisk omvandling, men frmst i frhllande till den kanoniska svenska versionen, som ju noga besett inte r den egentliga hypotexten: det r ju inte den raggarbibeln ympats p utan p den folksprks-grekiska grundtext, vars lglitterra idiom versttningen skulle terskapa.
71

Lars Grling, 491 (Stockholm 1962). Se textanalysen i Ziolkowski, Fictional Transfigurations, ss 233-238.
72

Redovisat i Gunnar Hanssons doktorsavhandling Dikten och lsaren, diss (Stockholm 1959), s 263.
73

Min anvndning av begreppet decentrerad roman tergr frsts p formeln avlysning av fokus i Gran Palms Den nya svenska romanen, men r vl frenlig med bde Hansells defini- tion i anslutning till analysen av Ngon ngot i Livet, ven om jag dog av det (s 82f) och Inger Rings analys av decentraliseringstekniken i Ordet som tecken. Poetisk teknik i Erik Beckmans Tv

232

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:233

Dikter, Litteraturvetenskapliga institutionen, Gteborgs universitet, Meddelanden nr 6 (Gteborg 1990). Fr logomimesis se Clayton Koelb, The Incredulous Reader. Literature and the Function of Disbelief (Ithaca & London 1984), kap The Imitation of Language: Logomimesis in David Gerrold and Thomas Mann: en logomimetisk text befolkas rent bokstavligt av sprkliga figurer, struktu- rer och funktioner; talestt, klicher, tankeformer etc hmtade frn vardagssprket efterbildas frkroppsligade till ett slags motsvarighet till mytiska gestalter och mytologiska attribut i traditio- nell fiktion (s 41f). Ett talande exempel p logomimesis r sjlva titelfiguren i Gerrolds With a finger in my I (1972). Logo-mimesis kan vara en aspekt av kriterium nr 5 fr decentrerad roman i Hansell, Livet, ven om jag dog av det: Den [decentrerade romanen] erstter terbert- tandet med skapandet av strukturer som motsvarar det valda motivet. (s 83); termen struktur r dock missvisande i det talaktsteoretiska sammanhang dr logo-mimesis figurerar; jfr Hansell, op cit, sekt Bokstavligt/retoriskt. Fr vergripande diskussion av Beckmans inkarnatoriska och de-centraliserade sprksyn se utom Hansells Livet, ven om jag dog av det och Rings Ordet som tecken v den mer textteore- tiskt orienterade analysen i Horace Engdahl, Ess om Erik Beckman (BLM 1984:2) och Magnus Florin, Sanningen r olsbar (Not till Erik Beckmans Ess) (BLM 1984:2). Sin inkarnatoriska sprksyn kommenterar Beckman sjlv i t ex Lagerlfs Sprkkonstnr i det ordlsa i Samtal, t ex s 124f. Dr markeras ocks explicit anknytningen till Ahlin och en kristen kontext med Inkarnatio- nen det evangeliska Ordet i centrum (s 119f). Traditionshistoriska perspektiv p Beckmans inkar- natoriskt orena teknik anlgger Sven Delblanc i De tv i Bosnien, som diskuterar frf:s jmlik- hetsvision i anslutning till paradigmet exoterisk/esoterisk i modernismen. Jfr v den Ahlinska analogi mellan Ekboms och Beckmans experimentella teknik som grs i Lagerlfs Rst ur en dykarklocka (GHT 29.8 1964; cit eft Svensk litteratur i kritik och debatt), dr Ekboms Spelppning recenseras:
75 74

78

Victor Svanbergs biografisk-psykologiska analys; citerad i Hansson, Dikten och lsaren, ss 214- 216.

Experimentet r tvehvdat. Materialet centreras kring ett jag. I den meningen r det ngot starkt personligt och strngt isolerat som terges. Samtidigt kan detta jag vara vem som helst. Och materialet r ett collage av livsdelar, hndelser, upp- levelseformer, en rykande vrld utan annat sammanhang n de snabbt glidande associationernas rckor. Dr finns ingen tolkning, som griper ver hela materialet, bara mngden av av- brutna tolkningar, fragment, uppslitsade meningar []. Ekboms bok r ett kaleio- doskop av stark och ptrngande verkan. [---] Ekboms Spelppning [] r vr frsta mera genomfrt konkretistiska roman. Bo- ken str, liksom Erik Beckmans nyligen utkomna Ngon ngot, i en klar frbindelse med aktuella sprkteorier och tendenser inom bildkonsten. Han vill liksom Lars Ah- lin komma bortom de tskiljande sprkkonventionerna och fram till ngot enskilt och ptagligt, av gngse uppfattningsstt obesmittat. (s 82f)
Och skerligen ocks frn lgjakten i Per Olof Sundmans Skytten (1960) det fanns gott om bde lgar och vildmn i 60-tals-romanen; jfr nedan kap 10.
77 76

Se ovan om Ahlins In p benet, kap 4.1.2.

233

Romanen som forskningsresa/ Forskningsresan som roman. Om litterra terbruk och konventionskritik i 1960-talets nya svenska prosa Beata Agrell

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:2

Tryckt med bidrag frn Humanistisk-samhllsvetenskapliga forskningsrdet

Del III. Forskningsresan som roman TILLVARON SOM CITAT. HYPERTEXTUALITET OCH ALTERITET I P.O. ENQUISTS HESS
Kapten Nemo hade vitt skgg och sg ldrad ut, den lnga ensamhe- ten i undervattensfarkosten hade ristat sina spr i hans ansikte. Nr jag sagt vad jag nskat sade han till mig: Johannes, det r inte hennes lidande, utan ditt. Du mste frrda henne. Jag frgade d vad detta var fr elndigt rd av en vlgrare som alltid tidigare visat de strandsatta nybyggarna p Franklinn vlvilja. Han sade d att det endast funnes tre slags mnniskor: bdlarna, offren och frrdarna. Jag frgade vilken av dem jag var. Men, svarade han d, det ville han inte yppa. Jag brjade d flnna. Han hade vitt skgg och var min vlgrare, men jag var sker p att han dmt mig frrdarens roll. Jag sade d till honom att jag i varje fall ingen Judasuschling var. Han svarade d att frrdaren r en mnniska han ocks, kroppen har mnga lemmar, handen kan icke vara gat, den svage behver den starke men utan den svage dr kroppen, frrdarna mste vi frsvara liksom vore de grodor. Hur kunde han sga detta, jag ville ej bli dmd till frrderiet. Dock, sade han d med sitt sorgsna och sllsamt eljest leende, r du ej endast frrdare, utan drjmte bdel och offer. r jag d allting, flnnade jag. Ja, svarade han d, som alla andra mnniskor r du allting. (Per Olov Enquist, Kapten Nemos bibliotek. Roman, s 160f)

Bokfrlaget Daidalos Ab, Gteborg ISBN 91-86320-53-X

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:3

Kapitel 6. Utgngspunkter: Texten och analysen

Om dispositionen Denna avslutande del av underskningen handlar om Per Olov Enquists Hess (1966). Meningen r att skdliggra den litterra sidan av den estetiska inriktning vi hittills uppmrksammat frmst frn litteraturkritisk synpunkt. Vi skall d utg frn texten och inte frn teorierna, nrmare bestmt frn den Roman som utlovas p titelbladet till Hess och de allmnna genrefrvntningar utnmnandet frser med. Det betyder att vi skall nrma oss texten som fiktionsberttelse orienterad kring en tematik, som vi inledningsvis skall frska inringa. Vi skall d ocks ta hnsyn till det speciella tilltal som hr med till denna tematik och den orientering mot lsakten som visat sig grundlggande i 60-talets fenomenologiska romankonception verhuvud: detta att funktionen, inte formen var vad som gjorde romanen till en roman. Och funktionen var, som vi minns, att romanen skulle vara en (eller annan) form av verklighetsforskning. Men den verklighet som skulle underskas var varken vrlden eller sjlen, utan relationen dem emellan. Eller med andra ord: olika mnskliga stt att se och frhlla sig till den vrld som ser och frhller sig till mnniskan.1 Den nya romanen var allts frbunden med en interaktionistisk tankeform, som den speciella tematiken i Hess frtydligar. Tematiken r ocks frbunden med en estetisk och formell problematik, som stts fram redan p fiktionsplanet: Hess r ingen vanlig berttelse utan ett pgende avhandlingsmanuskript, vars mne r den historiska figuren (Rudolf) Hess, Hitlers sekreterare och personlige stllfretrdare (i romanen anvnds enbart slktnamnet). Manuskriptet r sjlva fiktionen, och det problem denna form-fiktion stter fram gller svrigheten att skriva denna avhandling. Att arbetet r svrt sgs inte rent ut det framgr av manuskriptets frag-

mentariska, till synes osystematiska form. Denna form dokumenterar avhandlingsfrfattarens problem med sin yrkesroll, men det problemet visar sig efterhand vara ett livsproblem, som inte bara har med yrket att gra. Manuskriptets fragmentariska text r i princip vetenskapligt hllen eller i vart fall prglad av en sdan ambition: dokumenterande, resonerande, filosofisk, teoretiserande och metoddiskuterande; klltexter presenteras och undersks. Samtidigt r den genomvvd av digressioner, parenteser, reservationer, sidokommentarer (etc), som inte klart kan skiljas frn huvudtexten: huvudtext och sidospr lper samman och skils t p ett outgrundligt stt. Denna formfiktion demonstrerar allts (det fiktiva) problemet att hlla ihop texten, men medfr ocks en blandad motivisk repertoar, vars relevans fr avhandlingsmnet och relation till den historiske Hess r hgst oklar, i synnerhet som den inte heller med skerhet kan tillskrivas avhandlingsfrfattarens privata vrld: de bda vrldarna skjuts hela tiden in i varandra. Frn textens synpunkt verkar den fiktionsvrld manuskriptet representerar drfr lika omjlig att kartlgga som den historiska vrld avhandlingen skall beskriva. Men just denna krngliga formella konstruktion br fram romanens tematik, bde som ett kunskapsfilosofiskt problem och som en existentiell-religis och moralisk-politisk livsfrga. Hess r allts ocks en starkt experimentell text, som verkligen aktualiserar teoretiska perspektiv, inte minst just de som var aktuella i 60talets litteraturkritiska debatt. Den r ett fall av Romanen som verklighetsforskning, som hr ocks artar sig till en historiografisk metafiktion av den typ vi diskuterat i det fregende (kap 2.2.3). Den r en ppen och oren text, som ocks praktiserar en repertoarestetik, dr en rad olika varianter av hypertextualitet prvas i samspel med andra former av transtextualitet. Den har en pragmatisk orientering och stter fram ett mycket speciellt tilltal frbundet med en mycket speciell funktionsverklighet, dr det slutande 60-talets poli-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:4

tiska och ideologiska situation infrgas med ett skiljovgsmotiv av rtt annorlunda dimensioner. Distinktionen form/innehll r drfr i detta fall ovanligt svr att upprtthlla. Frn lsandets synpunkt r dock form-problemen mycket ptagliga, och som vi skall se r det ocks de som stllt till problem i receptionen av romanen. Hess tillhr inte Enquists mest uppskattade romaner, och uppfattas p mnga hll fortfarande som ett misslyckande. Nr romanen kom ut mottogs den med intresse, men utan strre entusiasm: den uppfattades som bde svrlst till formen och metafysisk till innehllet. Den analys av romanen jag nu vill prva syftar drfr inte bara till att skdliggra en tillmpning av 60-talistisk estetik, utan ocks till att visa att romanens formella svrtillgnglighet r ett majevtiskt instrument som fr in i den funktionsverklighet dr romanens tilltal kan besvaras. I det fljande skall jag d underska ngra textfragment som skdliggr samspelet mellan hypertextualitet och alteritet i Hess. Analysens fokus r romanens formproblematik, som jag undersker frn en dels tematisk, dels teoretisk, dels traditionshistorisk synpunkt. Den tematiska infallsvinkel jag till att brja med anlgger frskjuts successivt mot en formell och teoretisk respektive traditionshistorisk och repertoarestetisk, fr att i slutkapitlet appliceras p sjlva formsprket. Mycket kunde sgas om Hess specifikt intertextuella frhllande till exempelvis Daniel Defoes Robinson Crusoe, Jules Vernes En vrldsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla n; till Thomas Manns Doktor Faustus, Franz Kafkas Processen, Robert Musils Mannen utan egenskaper, Vladimir Nabokovs Pale fire eller R. R. Tolkiens Ringen-cykel; till Michel Butors Tidsdimensioner och Mobile, Alexander Kluges Slaget och Uwe Johnsons Den tredje boken om Achim2 Men jag vill hr i frsta hand terknyta till mitt eget tidigare spr: hur en experimentell teranvndning av traditionella tekniker utnyttjar spnningen mellan Resans och Pastoralens topoi och de konventionella antiteser som drvid aktualiseras: Natur/Artefakt;

Liv/Konst; Verklighet/Bild; Original/Kopia; Fngenskap/Frihet; Ensamhet/Gemenskap; Inre/Yttre; Passivitet/Aktivitet.3 I det sammanhanget vill jag ocks visa hur emblemets och ekfrasens grepp kan organisera klicherna s att en p en gng politiskt och religist orienterad jmlikhetstematik avtecknar sig. Avslutningsvis prvar jag att stta in denna tematik i ett evangeliskt sammanhang, som aktualiseras av ngra terkommande motivstrngar i romanen, men ocks utgr den horisont eller grns dr romanens alla spr synes lpa samman. Dr br ocks ngra textteoretiska implikationer av 60talets ppna och orena konstsyn kunna avteckna sig, framfr allt vad gller frhllandet mellan repertoarestetik och pragmatisk orientering. Analysens inleds i kapitel 6.1 med en presentation av romanens tematik i anslutning till formeln strmkantringens r. Den tematiska infallsvinkeln hlls kvar i diskussionen med fregende forskning i kapitel 6.2, men i det sammanhanget aktualiseras ocks grundlggande aspekter av formproblematiken, liksom den komplexa traditionshistoriska kontext frfattarskapet rr sig inom. Det tematiska spret vidarefrs i kapitel 6.3 i anslutning till en diskussion av mottagandet av Hess, men ger ocks vergngen till en nrmare presentation av sjlva romantexten. Kapitel 7 diskuterar romanens karaktr av textmobil och de genreproblem denna romantekniska nybildning aktualiserar. Kapitel 8 terknyter till ngra grundtankar i 60talets litteraturkritiska debatt som aktualiseras i Hess och diskuterar ngra av Enquists egna kommentarer till romanen och dess mne. Kapitel 9 undersker romanens retoriska diskurs och visar hur tilltalet baseras p en misstrons estetik frbunden med ett majevtiskt frhllningsstt, som antyder en emblematisk teknik. Detta ger vergngen till den nrmare underskningen av romanens repertoarestetik. Den grs med utgngspunkt frn hur Resans och Idyllens topoi spelas ut mot varandra, bde vad gller romanens vergripande konstruktion och dess motiviska och tematiska repertoar (t ex Picaro/Pilgrim, skuld/frltelse). Kapitel 10 undersker hur just dessa

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:5

topoi samspelar med romanens emblematiska tekniker och hur d i synnerhet Vildmannens figur aktiveras i alla sina motsgande traditionella varianter: frn de medeltida manuskriptens oregerliga drlerier till den heraldiska skldhllarens regelvrld, frn Herkules vid skiljovgen till den dle vilden och Tarzan, frn monstret, dren och picaron till lappen, Vsterbottens lnsvapen och den svenske soldaten. Avslutningsvis, i kapitel 11, terknyter jag till den vergripande evangeliska tankeform som styr romanens konstruktion, svl tematiskt som formellt, och visar hur den hr gjutits samman med den fenomenologiska tankeform och den pragmatiska orientering som analyserats i del I och II ovan. Till sist en typografisk anmrkning. I Hess anvnds tv sorters anfringstecken: utom dubbel apostrof () ven s kallade gsgon (), ibland om vartannat p samma sida (t ex s 109). Anvndningsprinciperna r inte uppenbara: ven om den senare varianten kan markera ett privat kodsystem (s 12), r det ofta oklart vems detta r. Det typografiska greppet problematiserar allts de mnga inlagda citatens ursprung ytterligare och frsprider textens redan frsvagade berttartekniska auktoritet p n fler instanser. Eftersom det drtill korrelerar med romanens vergripande formel om Tillvaron som citat, som sjlv bde citeras och tematiseras, s har jag valt att lta mina citat ur romanen terge denna typografiska egenhet. 6.1. Introduktion till en tematik
6.1.1. Viljan och solidariteten

titeln Frihet och fngenskap i svensk litteratur 1965-1967. Lagerlf beskriver dr den omkastning i opinionslget som han med mnga menar utlstes av Vietman-kriget och kulminerade i 68rrelsen och det sena 60-talets politiska aktivism. Han talar om en brytningstid, d medvetenhet och engagemang sammanfrs ven ideologiskt s att hela kulturklimatet radikaliseras och det tidiga 60talets ppna och orena attityder renas och sluts. Tidningarnas kultursidor fylls med politiskt material och en stor del av kulturvnstern aktiveras i solidaritetsrrelser och kampgrupper. Men vad essn visar r att detta kroppsliga engagemang inte r lika entydigt i litteraturen. Det nya engagemanget infinner sig dr som ett skuldmedvetande, som p en gng frlamar och vcker det gjorde vra kroppar verkligare. Jmlikhetsvisionen sprngs i sin gamla form och terinstts som botten i en praktisk och politisk ordning (ss 11, 19). Men som Lagerlf konstaterar r det dligt med ppen frkunnelse i den realistiska samhllsskildringens form under dessa r (s 28). I stllet utkommer en rad av 1960-talets mest avancerade experimentella romaner, dr det politiska stllningstagandet gestaltas som ett problem, och den ppna och orena estetiken fr frnyat uppdrag som majevtiskt instrument. Det r allts ett spnningsfrhllande mellan offentlighet och litteratur Lagerlf vill introducera till. Han gr det genom att lta den inledande formuleringen bryta av mot den fljande texten: Vid mitten av 60-talet blev svenskarna medvetna om Vietnamkriget. Med inledningsorden leder han inte in i den historiska beskrivningen, utan snarare bromsar intrdet. nd etablerar han en viss typ av samband, som gr att essns hela karaktr skulle frndras om formuleringen togs bort. I det Lagerlf sger gr han ngot han inte sger och vi inte ser, men som tvingar oss att stanna om vi sett orden och de sammanhang de br. Han stter fram en bild, och genom den bilden avlser vi den historiska situation han sedan beskriver. Men d r den inte bara historia, utan en samtida situation. Ty genom bilden framtrder strmkantringens r inte som avslutad hn-

Hess, skiljovgen och strmkantringens r Pltsligt var sommaren full av lik. Det gjorde vra kroppar verkligare. Karl Erik Lagerlfs inledningsord till Strmkantringens r har vi tidigare (ovan kap 5) lst som frsta meningen i en trersversikt, som handlade om den svenska romanen och gavs ut 1969 under

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:6

delse utan som erfarenhet hr och nu: detta Pltsligt gr vra kroppar verkligare. Lagerlfs ord driver in en ple ocks i vrt ktt: drabbade av vr skrplighet blir vi stende. Ngot frmmande bryter sig in i frnimmelsen av livet: Et in Arcadia ego. Vi befinner oss nu inte bara i Poussins tvetydiga Arkaden, utan ocks i hela den kulturtradition som den tavlan r insatt i, bde fre och efter konstnrens egen tid. Och nu slingrar den sig vidare in i det svenska folkhemmet, mindre som porlande bck n som listig orm. Ty bildens historiska korrelat r ju detta: Vid mitten av 60-talet blev svenskarna medvetna om Vietnamkriget. Bilden frammanar denna medvetenhet som ett uppvaknandets gonblick, d det onda pltsligt och ofrklarligt bryter in i folkhemmets lustgrd och vcker paret Svensson till insikt om vrlden utanfr och sin egen delaktighet och skuld i vad de inte visste. Man vaknar upp som medskyldig: Et in Arcadia ego. Svenssons har kommit p kant med Paradiset, varandra och hela vrlden och mste frn och med nu vlja sin position. Det blir skilsmssa och envar blir nu sin egen Herkules vid skiljovgen. S vljer man kosa och tar upp striden och slktfejdens Kainitiska tid tar vid. Svenssons tog stllning och blev politiskt engagerade. Sdan var den offentliga bilden. Men vad Lagerlfs bild ger r den mer komplexa erfarenhet av frihet och fngenskap som gestaltas i tidens nya roman, delvis i strid med massmediebilden: vljandets situation, d syndafallet redan r ett faktum och friheten tyngd av skuld. En av dessa romaner var Per Olov Enquists Hess frn 1966. Hess handlar om en dmd nazi-frbrytare. Eller rttare: om att frhlla sig till Hess, vem eller vad han nu var eller r. Ty han upptrder ocks under andra namn i andra gestalter och tycks ven glida samman med romanens berttare, som i sin tur frgrenas i mnga. Hess dyker upp i allt och alla verallt, pltsligt, ovntat, och gr d inte att knna igen; man vet inte hur han sg ut frn brjan. Han artar sig till en fixeringsbild eller blckplump som framstller allt det

motstridiga och ovissa i vrt frhllande till tillvaron, men samtidigt ocks tvingar till avgrelse infr den tvivelaktiga figuren sjlv. Fr att komma vidare tycks vi tvungna att vlja en lsart som frambringar en gestalt vi faktiskt inte kan se och nd bra ansvaret fr det som hnder p den fortsatta textresan. Ty blckplumpen som sdan r vl inte lsbar? P ett stlle i romanen har ngon, en berttare, ftt syn p sjlva mngfalden:
[] han tyckte att Hess var en fixeringsbild, en nersolkad spegel, en blckplump, ett oratorium om Sverige, vad du vill. Tnk, sa han, denna nersolkade fredsduva, denna presumptiva massmrdare som bara hindrades av sin naivitet, denna allde- les mnskliga mnniska, detta spektrum av mjliga utvecklingar. Denna korsvg. (s 126)

Men eftersom han r en skrivare som skall beskriva Hess, s mste han vlja skrivart: Jag tycker om att f reda. [---] Vi mste ju f veta varfr det r som det r! [---] Vi mste beskriva oss! Vi vr egen verklighet just nu! (s 127) Han vljer den historiska avhandlingsgenren, men det hjlper inte: ven som forskare mste han vlja frdvg bland kllorna. Han str vid en korsvg, i vljandets situation, men infr ett omjligt val. Som sdan korsvg av stridiga livsmjligheter aktiverar denna blckplump ju det svenska Hercules-emblemet, infrgat med samma erfarenhet av frihet och fngenskap som Lagerlfs sinnebild: av medvetenheten som ett syndafall, d friheten uppenbaras som fngenskap i det onda vi ser och den goda viljan upptcker sina smutsiga hnder och nd mste vlja att anvnda dem. Hos Stiernhielm mter vi ju hjlten som fuller af ngst, och twijk, huru han sitt lefwerne bria/Skulle, begrundande sitt elnde vti tankar, och hgste bekymber han kan inte skilja dygd frn last, men mtte frnimma att det finns en skillnad.4 I Hess mter vi honom (bland annat) som en ngstfull avhandlingsfrfattare som inte vet hur han skall brja sitt manus; han kan inte skilja sin egen dygdiga historia frn den lastbara han skall beskriva. Men ocks han frnimmer en skillnad. Och det som gr honom medveten om skillnaden r fr-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:7

nimmelsen av skuld, ngsten. Den kar avstndet mellan gott och ont, samtidigt som skillnaden mellan dygd och last blir allt mindre, och avstndet till vrlden krymper ytterligare. S han skriver den andres historia med smutsiga hnder: skriver den andre som sig sjlv, skriver sig sjlv i den andres stlle, skriver in sig i den andres position, skriver sig fram till den och d har han kommit till brjan. Fr i den positionen str han ju redan frn brjan: i skulden. Skulden r vad de har gemensamt. Vl dr har han inte blivit den andre, men kanske sig sjlv, denna brda han inte vill vara. Eller som Lagerlf skriver i anslutning till Hess:
Vi r delar i den tradition vi frsker iaktta med, delar av det sprk vi vill tala oss fram till sanning med, vi r citat av vr omgivning hur skulle vi d kunna se i fri- het, hur skulle vi d kunna komma ut. (s 22)

en filosofisk frihet han sker, inte en praktisk, relativ, politisk. Drfr kan inget fr- nuft hjlpa honom. (s 23)

Ja, hur skall dessa smutsiga hnder kunna gra vrlden ren? Finns det d inget tvttfat att fly till? Jo, skrivandet, s lnge det pgr, riten eller bnen. Och sedan: tro, hopp eller humor. S rustad kan man vga sprnget ut i det ovissa: vlja efter sitt samvete och inte dma andras. I det lget ger man till exempel ut Hess som Roman trots att den ser vldigt konstig ut. Om man nu tycker det r det bsta man kan gra i strmkantringens r. Fngenskapen i strukturerna Som mnga andra fann ocks Karl Erik Lagerlf romanen Hess svrframkomlig och dunkel och trots sin experimentella form besynnerligt gammaldags.5 I Strmkantringens r sger han att Enquist hyser en metafysisk frihetsdrm och att fngenskapen i relationer drfr blir absolut (s 23). Han fortstter med en jmfrelse mellan Enquist och Sven Delblanc, som 1965 gav ut sin (enligt titelbladet) magiska berttelse Homunculus och 1967 sin omstridda Nattresa:
Delblancs pessimism r i stort byggd p samma grunder som Enquists men han vervinner den viljemssigt, programmatiskt. Med den oerhrda motsttning som rder hos Enquist vore vl ett liknande irrationellt sprng den enda utvgen. Det r

Lagerlf framhver hos bda en total pessimism vad gller mjligheten att st fri frn beroenden som grumlar blicken och hindrar valet av den rtta vg frnuftet stakat ut; i bdas vrld r vi som fastfrusna i vljandets situation, frlamade av ngest infr avgrandet. Men han ser samtidigt ett irrationellt sprng som en utvg ppen fr bda formuleringen aktualiserar ju Kierkegaards beskrivning av ett absurt Spring som frlser valet, vid sidan av allt frnuft och god ton.6 Delblanc har valt den t sin hjlte i Nattresa genom att frse honom med pragmatisk vilja, som han programmatiskt omvandlar till beslut med gott samvete, p trots av frnuftets tvivlande rst. Det r ett val i existentialistisk anda, dock inte Kierkegaards utan Sartres (s 20f).7 Men den utvgen r inte Enquists, ty hans krav r absoluta, skriver Lagerlf, hans frihetsdrm r ju metafysisk, faktiskt inte bara filosofisk. Fr honom finns ingen vare sig god eller frnuftig vilja, och drfr misstror han ocks alla praktiska lsningar han med frnuftets hjlp kan kompromissa sig fram till han misstror ju sitt eget samvete och vgrar att frsonas med det. Drfr kan inget frnuft hjlpa honom. och humorns frmga att inte dma sig sjlv saknas honom. Fr honom krvs allts tro tro i metafysisk mening det blir vad den bde filosofiskt och kristet vlorienterade Lagerlf sger mellan raderna.8 Det Kierkegaardska sprng han alluderar p r just vergngen till Troen, liksom det en gng i Begynnelsen var syndens pltsliga sprng in i vrlden. Men den tron kan inte den p detta stt syndamedvetne skaffa sig p egen hand; han frnimmer ju inte bara sin skuld utan ocks sin orena vilja som en del av det onda han ser. S han frnimmer sig inte kunna vilja ngot gott ens nr han ges friheten att vlja. Denna id om den trlbundna viljan r teologisk och i s mtto metafysisk, men ocks en extremt logisk konsekvens av den fngenskap i strukturerna Lagerlf ser som huvudtema i romanen under strmkantringens r (ss 11, 13, 14f). Fr den fngen-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:8

skapen artar sig till en fngenskap i sjlva friheten. Filosofiskt implicerar den en determinism som teologiskt aktualiserar ingenting mindre n arvsyndens problem och med det just en metafysisk frihetsdrm. Och den realiseras i tron detta stende motiv i Enquists frfattarskap. Ty det handlar ju ocks om konstnrens roll, som magnetisr, illusionist och charlatan: Romanen r dock en srskild form dr blndverket har en funktion som sanningsbrare., skriver Lagerlf i P. O. Enquists experiment med sanningen senare i Strmkantringens r (s 101). Och dr r han tillbaka i en 60talistisk huvudfra. Variationerna av denna problematik i Hess och andra samtida romaner beskriver Lagerlf som en p en gng existentiell och politisk fortsttning av det tidiga 60-talets medvetenhet och engagemang, dess filosofiska och sociala interaktionism, utfylld med strukturalism och marxism. Den grundlggande medvetenheten r allts densamma, men vad som tillkommit r ett moraliskt och ideologiskt moment, som frndrat det tidigare engagemangets karaktr. Via det strukturalistiska och marxistiska inflytandet kommer nu kunskapsproblemet i ett nytt frhllande till jmlikhetsvisionen: vad vi har gemensamt r inte vra hgdla mnsklighet, utan vr fngenskap i destruktiva strukturer, som frstockar vr medvetenhet och flckar engagemanget med skuld. Det r den frskjutningen Lagerlfs ppningsfraser i Strmkantringens r skdliggr, och de gr det genom att aktivera den arkaiska syndafallsmyten. Denna topos appliceras hr p en grnssituation, d den politiska medvetenheten drabbar moraliskt som insikten om en frihet som fr de mest medvetna i samma stund gr frlorad mjligheten att vlja det goda med klar blick och rent samvete och nd vara tvungen att vlja. Uppfattad mot denna arkaiskt mytiska tradition fr Lagerlfs sinnebild funktionen av rituell akt, som inviger i erfarenheten av en historisk strmkantring vars sociala sida han sedan beskriver med utgngspunkt frn den snabbt etablerade populra myten om hur

medvetenhet omsattes i engagemang. Men vad bilden visar r allts att det r nu de bda brjar skiljas t. Den existentiella jmlikhetsvisionen har p en gng sprngts och terinsatts i en ny politisk regim. Och det r bearbetningen av denna komplexa erfarenhet som prglar de nya romaner Lagerlfs beskrivning av det offentliga klimatet introducerar till. Samma r som Hess utgavs exempelvis Torsten Ekboms Spelmatriser, Lars Gustafssons Den egentliga berttelsen om herr Arenander, Kai Henmarks Johan utan land och Staffan Seebergs P:s lidanden. Frn 1965 kan man erinra sig exempelvis Lars Ardelius Spritt sprngande eller Massa, Skred, Sun Axelssons Opera Komick, Erik Beckmans Hertigens kartonger, Bjrn Hkansons Generalsekreteraren, P. C. Jersilds Calvinols resa och Carl-Henrik Svenstedts Kriget. Anteckningar och bilder. Samma r publiceras ocks Gran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam i marsnumret av BLM. 1967 kan man tnka p exempelvis Erik Beckmans Inlandsbanan, Sven Delblancs Nattresa, Per Gunnar Evanders Bste herr Evander, Lars Gustafssons Frberedelser till flykt, Magnus Hedlunds Fluxus och Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu. Och om det ret handlade Petter Bergmans dikt Den 20:e december 1967, publicerad i februarinumret av BLM 1968. I Hess konfronteras det ppna och orena med medvetenhet och engagemang p ett stt som registrerar hur det tidiga 60-talets trolsa eller anti-fromma konventionskritik nu hller p att frskjutas mot ideologiska och politiska positioner med krav p precisa stllningstaganden i allt fler och allt strre frgor. Enquist var ocks sjlv aktiv i den politiska debatten med en flod av kritiska och polemiska inlgg, inte bara i Vietnamfrgan, och kom p s vis sjlv att bidra till den radikala opinionsbildningen.9 Men i Hess problematiseras situationen engagemangskravet str kvar, men det konkreta stllningstagandet frbinds med en vrld dr allt r blandat och orent och avhngigt av sin fregivna motsats. Att inta en ideologisk posi-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:9

tion blir drmed djupt problematiskt, inte bara kunskapsfilosofiskt utan ocks moraliskt. Ty om domare och dmda r fngar i samma strukturer, d r domaren den dmde lik. Och hur kan han d hoppas p att bidra till en annan vrld n den dmda? Det r detta problem figuren Hess iscenstter. Den historiske Hess och den historiska romanen Som text var Hess ganska svr att komma underfund med redan nr den gavs ut 1966, men enligt titelbladet r saken klar: Roman lyder ju undertiteln och huvudtiteln vcker frvntningar om en historisk roman om en viss Hess. Ty Hess r ju ocks namn p denna beryktade historiska gestalt, som numera hamnat i historiens marginal, men en gng stod i hndelsernas centrum som p en gng betydelsefull, frargelsevckande och framfr allt gtfull. I denna sammansatta egenskap har han ocks givit betydande tillskott till den politiska historiens skandalkrnika en underlig man, ven enligt uppslagsboken.10 Enquist presenterar honom sjlv i en Expressen-artikel samma r romanen utgavs, och Jolo (Jan Olof Olsson) hade ret innan placerat in honom i 20e rhundradet.11 Rudolf Hess var Hitlers sekreterare och personlige stllfretrdare, drtill medfrfattare till dennes sjlvbiografi Mein Kampf och, enligt vittnena, Ledaren tillgiven p ett i det nrmaste identifikatoriskt stt: Jolo talar om en hundlik trofasthet (s 122), Enquist om hundlik tillgivenhet. Detta r ju illa nog, men var vrre, ty Hess var samtidigt mycket egensinnig och drtill spekulativt lagd med intresse fr metafysik, ockultism, magnetism och inte minst fr stormagnetisren Mesmer sjlv, vars eftermle som andlig frfrare och bedragare lggs under luppen i Enquists Magnetisrens femte vinter (1964). Hess hade emellertid ocks egna politiska ider och upptrdde d som politisk vilde med en rad enskilda initiativ, som varken fll Ledaren, Nazi-Tyskland eller omvrlden p lppen. Som stllfretrdare misslyckades han skndligen nr han i maj 1941 tog sig fre att fr egen maskin flyga ver till Skottland fr att mkla

fred med England fr Hitlers rkning. Ty dr hlls han fr galen och sprrades in p mentalsjukhus, drtill med bruten fot efter en misslyckad landning Men detta var inte hela sanningen: ty England ville inte sluta fred utan krossa Nazi-Tyskland, enligt Enquist; och Nazi-Tyskland ville frsts inte heller fred utan mera krig vid en tidpunkt nr Tredje Riket stod p hjden av sin makt och ritningarna till Operation Barbarossa var klara. Man ville inte frhandla men expandera, vidga sitt livsrum som det hette Lebensraum! S med detta, ven enligt uppslagsboken frbluffande tilltag blev Hess blev frsts avsatt frn sina mbeten i Tyskland och drtill utesluten ur nazistpartiet.12 Men han undkom samtidigt ett vrre de, ty aktionen rknades som en kupp, som han genom att utnmnas till dre befriades frn ansvaret fr. I hans stlle straffades Pintsch, drens adjutant och egen personlige stllfretrdare, som nu frhrdes och torterades som en helt normal person, frst av nazister, sedan av ryssar, som lyckats infnga honom. Han blev allts stllfretrdarens stllfretrdare, som Enquist uttrycker saken i artikeln. Men Hess sjlv hlls i skert frvar i England tills kriget var ver, helt isolerad frn omvrlden. S blev Hess en sttesten i alla lger och hade till sist varken vnner eller vnners fiender att ty sig till. Han miste till och med sina fiender, som inte ens ville befatta sig med hans dd. I Nrnbergrttegngen dmdes han inte till galgen utan till livstids fngelse. Han var ju inte tillrknelig, men drfr ocks p ngot stt oberrbar: ond, men inte p mnniskovis, mera som en vilde eller ett monster, asocial, fr att inte sga totalt lagls, men drfr inte heller riktigt tkomlig fr Lagens dom. Dessutom hade han drabbats av en lika total som trovrdig minnesfrlust, mjligen betingad av hysteri, enligt Jolo (s 123) och kunde inte bidra till frhren under rttegngen. Dr var han visserligen fysiskt nrvarande, men virrig som en hna eller djupt frsjunken i deckarlsning. I slutndan visade

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:10

han sig dock komma ihg allting bttre n alla andra, nr han trdde fram i ett eget vittnesml och frklarade att hans minnesfrlust var spelad: Han hade duperat dem alla, frklarar Enquist. Detta i omvrldens gon ovrdiga och nyckfulla beteende (Enquists citat) frvisade honom definitivt till de laglsas ort. Han dmdes till livstids frvar och sattes i Spandaufngelset. vergiven till och med av sina fiender frblev Hess ocks vid liv, lnge. Han verlevde dem alla och levde nnu nr romanen med hans namn publicerades. D var han nstan glmd, men blev p nytt ryktbar nr nyheten kom att han begrt sig fri ur fngelset telegrammen var den omedelbara anledningen till den massmedialt vaksamme Enquists artikel (romanen lg d redan i tryckpressarna). Men i fngelse hade han vl alltid suttit, om man fr tro artikeln: innesluten i sig sjlv, avskrmad frn omvrlden, kanske med ambitionen att finna ett stt att rra sig fritt i sin form, som det heter i Hess (s 246). P liknande stt beskriver Enquist i Sidokommentar den romanform han valt fr att skrivandet av Hess.13 Den formen r mobil, rrlig och omjlig att verblicka utifrn, men skdlig och konkret i varje enskild del. Den kan liknas vid ett oknt landskap s som det ter sig frn den resandes synpunkt: ett frnderligt relationsnt, sammanhllet av frdvgen och resans erfarenheter. Men vad formen gestaltar r det problematiska samspelet mellan medvetande och vrld, nr perspektivet inte lngre r turistiskt. I Hess frestller scenen ett ofullbordat avhandlingsmanuskript, men det som pgr r en rttegngsfrhandling. Stllfretrdarens figur Rttsfrhandlingarna i Hess iscenstts via en rikt varierad stllfretrdar-tanke, som tergr p romanens historiska stoff, men anknyter till den 60-talistiska jmlikhetsvisionen och samtidigt infrgas av Enquists egen religisa bakgrund i Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Vi knner igen problematiken frn Enquists fregende historiska roman, Magnetisrens femte vinter (1964), vars tvetydiga titelgestalt

ju bland mycket annat framstllde en problematisk Kristus-figur. I Hess r stllfretrdaren direkt knuten till det historiska stoffet: att den historiske Hess faktiskt var Hitlers stllfretrdare, som i sin tur faktiskt hade en egen stllfretrdare i adjutanten Pintsch. Men i romanen blir stllfretrdarna mnga fler och svra att skilja frn varandra. Hr r stllfretrdaren allts inte bara en skdningsfigur utan ocks en tankeform, som innefattar bde en kompositionsprincip, ett formsprk, en tematisk modell och en uppsttning historiska motiv. Via stllfretrdarfiguren skapas nu speciella frbindelser till de skrpta ideologiska motsttningarna i strmkantringens r, kravet p stllningstagande och omvandlingen av jmlikhetsvisionen. Genom en serie inversioner och omkastningar fltas ppna och slutna frhllningsstt samman och frorenar alla perspektiv, s att bde fakta och vrden byter plats och p s vis kommer att stllfretrda varandra; de frblir tskilda utan att kunna tskiljas. Som tankeform infr stllfretrdaren allts en speciell ppen och oren och hgst draktig logik, som frsts hr med till stllfretrdarens traditionella roll: att genom sitt stt att representera ngon annan aktivera motsttningar som tvingas samman Dostojevskijs Furst Myskin i Idioten r ju ett bermt exempel. Som kristen tankeform frbunden med Kristus-figuren aktualiserar stllfretrdaren ocks det speciella rknestt som hr till inkarnationen, frsoningslran och det stllfretrdande lidande, dr Gud tar mnniskans plats; men det rknesttet baseras ju i sin tur p grundlggande kiastiska spnningsfrhllanden i den kristna verklighetsuppfattningen: Lag/Evangelium, Dom/Nd, Vrede/Krlek, Vrdet/Ordet, Bokstav/Ande, Grningar/Tro, dr det ena inte kan tnkas utan det andra.14 Men stllfretrdaren tergr ocks p begreppet om figura, och r d figur fr sjlva den figurala relationen. Figuran har ju karaktren av ett supplement: den r en konkret och individuell historisk gestalt eller hndelse, som innefattar tv kiastiskt frbundna poler, som p en gng erstter, fullbordar och kompletterar varandra i en aldrig avslutad rrelse, inbegripen i ett transcendent ske-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:11

ende, profetiskt eller apokalyptiskt.15 Figurans innebrd r drfr bde ppen, oren och mobil; den framtrder genom spnningar i en skdlig gestalt som egentligen inte r fullt synlig. Som konstnrlig hllning medfr ett figuralt synstt en ppen och oren stil, dr andligt och kroppsligt, hgt och lgt, groteskt och sublimt blandas i en naturalistisk beskrivning av grymma och vldsamma frlopp, allt enligt den kristna passionsberttelsens frebild.16 Uppfattad mot denna bakgrund ppnar stllfretrdarfiguren i Hess allts fr romanens experimentella spnnvidd: frn pastisch, retorik och beknnelse till avhandling, spelmatriser, montage och dokumentarism. Tematiskt ppnas fr ett konventionskritiskt perspektiv p den ideologiska strmkantringen i kulturklimatet: trenden mot aggressivt aktivistiska och fromma attityder, som engt skiljer ut ogrset frn vetet och getterna frn fren. I samma drag illustreras hur jmlikhetsvisionen kan perverteras genom att infrgas av ett klass- eller grupp-perspektiv, dr de understa hamnar verst och den hierarkiska tankeformen terinfrs bakvgen: marginalen blir centrum.17 Men kritiken inbegriper ocks ett alternativ inte en tredje stndpunkt utan en frdubblat dubbel. Den inbegriper ett frhllningsstt till bde moralen, politiken och sjlvheten, som erbjuder en ppning ut ur fngenskapen och en ny form av frihet i fngenskapen. Och d r bde dogmatism, nihilsm och trolshet ute ur rkningen. Det handlar om en marginalposition i ett slags provisorisk eller humoristisk tro, som vi ocks terfinner hos exempelvis Delblanc och Beckman, men ven hos Ahlin och, via spren frn Kierkegaard, kanske ven hos Gyllensten.18 Denna spnning mellan centrum och marginal r sjlva utgngspunkten i Hess, som gr en redan dmd nazi-pamp till centralfigur och jmlike. Det r ju en mycket problematisk utgngspunkt fr en historisk roman under strmkantringens entydigt anti-fascistiska r. Men meningen r frsts varken att repetera domen eller terupprtta nazismen, utan ngot mycket mer tvetydigt. Ty centralfi-

guren r samtidigt marginalfigur, bde i historien och i den i detta fall hgst de-centrerade texten: en anti-hjlte, klmd mellan blocken, som Enquist uttrycker saken i sin artikel om den historiska gestalten samma r som romanen gavs ut. Dr fr vi allts veta att den historiske Hess stttes ut ven av sina egna och dessutom hlls fr galen i alla lger, samtidigt som ingen kunde gra sig av med honom. Likas stts han i romanen ut frn berttarpositionen, som samtidigt hela tiden infrgas av honom. Positionerna stllfretrder varandra; marginal och centrum kan inte skiljas t, men det betyder ocks att ngot neutralt utrymme inte blir ver t lsaren heller lsarpositionen blir tvrtom i dubbel mening indragen. Greppet fr allts en majevtisk uppgift: det iscenstter dmandets situation, men frn en obestmd position, dr rollerna omrkligt frblandas och stndigt mste definieras p nytt. Det betyder att den som vljer att spela domarens roll fr erfara hur det dmda smyger in i den egna positionen och pltsligt drabbar med den skuld domaren satt sig till doms ver. Den domaren fr erfara hur det r att sitta i den anklagades bnk och s frn domarbset kunna iaktta sina egna reaktioner, inkldd i den andres roll. r jag den domaren har nu den andres roll pltsligt blivit min egen, och med den har jag ocks blivit brare av den andres sak, den domaren i mig skall dma. Jag har allts valt den anklagade/dmde till domare ver mig, fast jag i min oskuld inte kan fatta hur, nr det nu var den roll jag sjlv tnkt spela i frhllande till den andre. Lockas jag d att frsvara saken, frrder jag domarens mbete. Faller jag till fga infr anklagelsen mste jag ocks ta p mig skulden och g in under domen, den dom domaren, jag sjlv, avkunnar. Hur jag n gr blir jag skyldig, och byter jag roll blir jag dmd. S hur skall nu en dom kunna avkunnas utan att oskyldiga drabbas? Och vem r nu utan skuld? Hr blir ju domaren bdel och bdeln offer, offret domare, domaren offer, offret bdel, bdeln domare och domaren ja vad skall en rttsmedveten domare gra? Vill den domaren rdda sitt skinn och sin ra fr den talade varken vara skyldig eller galen; han mste befinnas spela en

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:12

helt annan roll. Men i s fall vilken brare av vilken sak? Den saken kan underskas. Den redan avkunnade domen mste d suspenderas i vntan p ny rttegng. Medan underskning pgr. Den underskningen pgr i vr text. Men den ledde inte till ngot resultat utan fick avbrytas: den historiska roll dokumenten vittnar om r mngtydig som en blckplump och personen bakom lika sund och osund som underskaren sjlv eller vemsomhelst i den galna och alldeles vanliga vrld vr text illuderar; underskaren fann inget att ta fasta p. Vad underskaren fann var ju denna alldeles mnskliga mnniska, detta spektrum av mjliga utvecklingar, denna korsvg om vilken absolut ingenting kan sgas. Det enda mrkvrdiga r att denna mnniska tycks ha spelat ut alla sina/vra mjligheter, axlat lika mnga roller och burit lika mnga saker; i hans figur r intet frdolt och drfr blir den alldeles formls, omjlig att tolka. Det rollmnstret r frvisso ovanligt. Men hur skall det dmas, av vem och vem blir i s fall dmd? Om domen drabbar alla kommer domaren sjlv under domen utan mjlighet att vdja till hgre rtt var skulle vl den ta ste nr hela vrlden lagts under domen? Underskaren flyr frn sitt uppdrag redan inne i texten och utan att ens lmna underlag fr en dom, men lmnar ett ofullbordat manuskript efter sig. Det utges som Roman med titeln Hess med frfattaren Per Olov Enquist som ansvarig utgivare. Detta sker medan den historiske Hess nnu r i livet. Nu r Hess dd, men hans sak lggs fram fr oss av romanen, i texten hr och nu. Den utspelas som en enda hndelse med alla tidsordningar omkastade, som en vldig happening, kunde vi sga. Eller som en variant av den Konst hr och nu, som Leif Nyln beskrev i Rondo redan 1962. Fr i Hess r det s, att den rttegng manuskriptet frbereder iscenstts i romanen som lsbar text. Men nu r det 1966; det r politisk strmkantring och varje hndelse kan ta en allvarlig vndning med oviss utgng. I den rttegng som manuskriptet fregriper verkar det inte vara tal om jmlikhet och allmn frbrdring: hr tycks valet st

mellan brodermord eller sjlvmord, i en rundgng av roller i en och samma position, dr domare och anklagad, bdel och offer stndigt byter uniform en perfekt kiasm. Och kiasmen r verkligen ett vgkors: ngon obeflckad roll gives icke, inte s lnge man befinner sig i denna tvetydiga position i denna blckplump till figur och roll, text och roman. Men dr sitter man som i ett skruvstd: ngon vg ut ur vljandets situation bjudes icke. Inte heller det oberoende dokumentra material romanen teranvnder tillhandahller ngon fast ideologisk eller moralisk position varifrn en entydig dom kan avkunnas: enligt kllorna kunde den anklagade varken dmas eller friknnas p ngra riktigt hllbara grunder, samtidigt som mjligheten till Lagens nd var utesluten fr Hitlers stllfretrdare. I den historiska verkligheten lstes det juridiska problemet genom en kompromiss, dr den lagenliga domen suspenderades: Hess sattes p drhusavdelningen i fngelset, utlmnad t eftervrldens moraliska dom. I detta tomrum i vntan p domen iscenstts nu romanens funktionsverklighet, dr lsakten skall utspelas (se ovan, kap 4.2.2). Hess brjar allts dr Magnetisrens femte vinter slutar Ngon dom hade nnu ej fallit., lyder ju sista meningen (s 247) och slktskapet mellan de tv bckerna r ven i andra avseenden pfallande. Men i Hess understryker allts textens egen experimentella konstruktion den tematiska problematiken genom att berttarens och hjltens positioner hela tiden korsar varandra, s att de varken kan sammanfalla eller skiljas t och alltid hakar i frmmande positioner p vgen. Tomrummet formar sig till en knutpunkt eller virvel, dr ven lsarens position dras in och alla omdmen p en gng tvingas fram och suspenderas. Hess blir med andra ord en kiastisk text dr centrum marginaliseras och marginalen centraliseras i en och samma rrelse. I denna roman kan d varken Lag eller Evangelium frkunnas. Det som dr utspelas r i stllet kampen mellan Lag och Nd p alla tnkbara omrden.

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:13

Denna roman r en utmaning fr lsarens frtroende: den frser med en allomfattande position, som ocks r allsolidarisk och drmed saknar centralperspektiv. Texten r allts en blckplump: helheten r olslig. nd gr mycket att frst, men bara inifrn en eller annan marginalposition i ett overskdligt nt av stridbara relationer. Fr att frst mste man i varje stund vlja hur man skall frst; men hur man n vljer mste man missfrst, komma p avdrift i fiktionen och drivas att omprva valets frutsttningar. Den hgt betrodde lsaren av Hess mts allts med en stndig misstro frn textens sida och mste i varje stund svara p denna misstro med en ny lsning. Denna stndiga misstro r nedbrytande men efterhand ocks uppbygglig som led i en majevtisk strategi. Lsakten blir till invning i en ny typ av lsart, som inte tillgnar sig budskap, utan kommer i frbindelse med det frmmande och drmed stms samman med romanens allomfattande position. En vink om tekniken ges i romanens ppningsscen. Den position romanen frst stter fram r ingen av de centrala, varken titelfigurens eller underskarens. Det r en marginalposition hmtad ur en fotnot i Hesslitteraturen, som Enquist sger i en intervju.19 P romanens frsta sida mter vi adjutanten Pintsch, Hess personlige stllfretrdare. Och han r ju ingen vanlig stllfretrdare: han r stllfretrdarens stllfretrdare. Och den positionen tillhandahller, som det skall visa sig, en helt annan sorts roll. Hur denna roll skall beskrivas eller i lsakten spelas r inte ltt att se. Ty fortsttningsvis r den alltid inkldd i andra roller eller andra roller i den: inkldd i en berttare som lever sig in i Hess och fabricerar berttelser om sitt alter ego. Pintsch ligger p tortyrbnken, och han gr det just i egenskap av stllfretrdarens stllfretrdare: en bdelsdrng i marginalen. Men nu r han offer: han r fnge hos ryssarna som krver att f veta sanningen om Hess och hans politiska frehavanden. Och han berttar sanningen allt han vet; han blir frrdare. Men de tror honom inte: de frklarade [] att sanningen lg dold ngonstans i en annan berttelse (s 33). Och de krossar hans leder och

han berttar allt vad han frmr, inte sanningen nu, men nya berttelser, de bsta han kan hitta p: och han visste att han mste tnka mycket klart och snabbt eftersom alla kombinationer och alla frbindelser mste stmma om de skulle vara njda. Och de mste ju bli njda. (s 34) Han berttar fr sitt liv och sin frihet, gng p gng, natt efter natt, som en fga sagolik Scheherezade. Men de tror honom inte:
Pintsch, sa de, du berttade om dig sjlv och inte om Hess, du berttade andra sidan om Hess och inte om dig sjlv, du inklder dig. Och han blundade men sg det i alla fall: hur de rtade ut hans fingrar omsorgsfullt och varligt, hjde den lilla stlhammaren och slog till just p leden, precist och frsiktigt, just s att den la- gom stora smrtan pltsligt flammade upp []. (s 34)

Att g in i den rollen blir inte att spela den betrodde lsarens roll: det blir att spela stndigt misstrodd, att stndigt tvingas svara p textens misstrogna tilltal och hrdhnta behandling. Men samtidigt spelar man ju d den lgnaktige berttarens roll, han som stndigt mste fabulera fr att verleva, han vars roll det r att vinna lsarens frtroende, fast han stndigt mste ljuga fr att vinna det, drfr att lsaren krver det och sanningen inte kan sgas. S i den rollen har man ett inbyggt frsvar mot de missfrstnd man sjlv stndigt mste skapa, samtidigt som man ocks har en beredskap att stndigt finna nya utvgar. Tror man det kan man vga sig in i romanen. I Misstrons process 1963 beskriver Enquist denna kamp mellan berttaren och hans material som en interaktion mellan tv kraftpunkter, som i kampen kommer att nrma sig varandra i ett slags stllfretrdarskap.20 Det som driver denna process r inte det egocentriska behovet av igenknnande och bekrftelse, utan tvrtom misstron mot det fregivet egna och strvan att nrma sig det andra. Han sker djupet av den frdiga tanke han har genom en motsatt eller avvikande:
I denna kamp mellan berttaren och hans material blir [] misstrons egen etik, den enda kompassen. I sina bsta stunder r detta en process som med sin stn- digt kritiska misstro kan frndra tminstone en mnniska: frfattaren. Han arbe-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:14

tar sig mdosamt fram mot en punkt som verkar utopisk, mot visionen av ett gonblick nr arbetet med hans egna misstag frvandlat honom. Han sker efter sig sjlv i sitt material, och kan ibland ana sig fram till konturerna av en identitet som frbluffar honom, men som knns som vore den hans egen. (s 23)

Vad det handlar om r att ska korrelatet i en relation. Tekniken gr ut p att spra det egna till bottnen av det frmmande. Det betyder att allt som framstlls i skrivandet stts fram med en viss typ av anstt, som kastar om frdriktningen. Metoden r oss till lshjlp i Hess. Den inbjuder oss till omvgar och Hess bestr inte av annat. Vi kan d hlla oss till romanens ord: lsa efter bokstavens anstt och lyssna efter anden, inte som andemening utan som riktning mot det andra. Vi kan d finna att romanen inte gestaltar vrden utan upprttar ett frhllande till Ordet, dr ngonting hnder som r mera vrt.
6.1.2. Tankeformen

tionella romanegenskaper som episk gestaltning, kronologi, fabel, intrig, dramatisk konflikt, psykologi, karaktr eller avgrnsad berttarinstans. Kompositionsmssigt r texten uppbyggd av arabiskt numrerade fragment, som sammanfrts under sex huvudavdelningar, varav fem betecknats med romerska siffror och frsetts med ett citerat motto, medan den sjtte saknar nummer och kallas Innehllsfrteckning. Fr gat ter sig emellertid de olika textsjoken helt analoga, i synnerhet som flera fragment vandrar runt mellan avdelningarna, ordagrant eller i ltt varierad form utan att nd p ngot enkelt stt ansluta till vare sig Thomas Manns ledmotivsteknik fr romanen eller musikaliska konventioner fr modern poesi (se vidare nedan, kap 7, ingressen). Denna till synes additiva komposition ger ger frvisso ett episkt intryck, men knappast frbundet med gngse moderna romanformer. Fr den moderne romanlsaren framtrder Hess nog mindre som roman n som text, ja, som alldeles kolossalt textlig. Efter en frsta genomlsning ter den sig vl mest som en fragmentsamling av blandat ursprung: dokumentra, litterra, biografiska, autentiska, fiktiva. S hr beskriver Erik Hjalmar Linder texten i sin recension, Hess i speglarnas sal:21
Framfr allt: Hess r bara en delaspekt av boken som br hans namn. Romanen r en ganska suvern lek med fakta, synvinklar och citat, ett rikt kollage, en spegelsal. Om man tnker sig, att Hess inte bara hade gjort sjlvbiografiska anteckningar utan ven hade varit romanfrfattare; om drefter en ngot ljlig pedant till litteratur- forskare hade beslutat sig fr att gra en biografi ver frfattaren och ge ut hans roman men dessvrre hade rkat sammanblanda sitt freml med andra herrar med initialen H, som t.ex. den franske sekelskiftesfrfattaren Huysmans; och om Enquist sjlv till sist hade haft fr avsikt att skriva en bok om bde Hess och om levnadstecknaren men samtidigt hade gjort en del anteckningar, jmfrelser och beknnelser fr egen del, s vore stoffets omfng ungefrligen angivet. Om man vidare tnker sig att en hftig vindpust rr om p Per Olov Enquists skrivbord och blser ut manuskripten genom fnstret, varefter bara en mindre del kan med mda letas samman om man slutligen tnker sig att dessa fragment numrerats och placerats i en viss ordning som dock varken r logisk eller kronologisk, varfr Hess och Huysmans och forskaren och Enquist och deras papper och utkast ham-

Mobilen, yttrandeakten och omkastningen I Hess utprvas hela det fenomenologiska och litterra bjningsmnster jag i den hr boken sker inringa. Lagerlfs inledningsmetafor till strmkantringens r skdliggr hur politiseringen av det offentliga medvetandet bryter med folkhemsperspektivet och slr igen porten till den svenska idyllen. Men den aktualiserar ocks den tankeform vi rrt oss med i denna bok: hur vrlden tar sig in i sjlen med krav p att inte bara bli sedd utan ocks bebodd och hur sjlen drivs ut i vrlden in i sin handlande kropp. Och vl dr mste hon inta en position och vlja frhllningsstt eller upphra att finnas till. Det kan drfr vara praktiskt att i en ny omgng nrma sig romanen via en terkoppling till de fenomenologiska och litteraturteoretiska betraktelser vi brjade med (ovan, del I). Frst gller det d att f syn p romanen, sdan den stts fram fr oss och inte bara sdan vi var fr sig rkar se den. Frgan r befogad, eftersom fenomenet ifrga p titelbladet presenterar sig som roman men nd saknar tradi-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:15

nar i en ordning som nrmast liknar frvirring d har man en frestllning ven om den form, som stoffet ftt: romanen om Hess. (s 280f)

Beskrivningen r trffande. Hess saknar typiskt episka romanegenskaper, men har desto fler av den ppna och orena textens. Fragmenten har ryckts ut ur sitt ursprungliga sammanhang till ett bricolage av gammalt och nytt, dr de ympas p varandra i nya kombinationer, och nya betydelsesammanhang blir till. Bricolaget r, med Genettes term, ocks en vlmatad hypertext, som artar sig till bde autopastisch och transposition eller allvarsam parodi. Denna hypertext transponeras till historiografisk metafiktion i Hutcheons mening, eftersom de olika dokumenten ocks stts fram som texter, men inte som artefakter eller fiktioner, utan som reella antingen som dokumentra (klltexter) eller ocks som fragment av den verklighet de ingr i (vrlden fattad som text). Hypertextualiteten samspelar hr ocks med andra regimer: med svl inter-, meta- para- och arki-textualitet som forgerie och transposition. Hr iscenstts med andra ord en total transtextualitet, som vidareutvecklar den repertoarestetik bricolagets blandade ursprung frutstter. Texten blir drmed klart dialogisk, pragmatisk och alter-orienterad, bde i Bachtins och den ppna, orena 60-talsestetikens hgst komplexa mening. I denna transtextualitet rjer sig d en aspekt av romanens mobila konstruktion. Det vore d frestande att tala om ett spel mellan texter, allts det som ofta kallas intertextualitet. Men det skall vi inte gra. Ty i Hess r texterna snarare ympade p varandra (som Genette kallar det) s att rums-metaforer som inne, ute och mellan inte r riktigt tillmpliga ens nr en annan texts nrvaro kan faststllas. Att det verordnade greppet inte heller rr sig med intertextualitet i Genettes mer begrnsade mening verkar d ocks ganska klart. Ty ven om exempelvis citat, allusioner och ven rena plagiat r vanliga i Hess, s r det i denna roman viktiga inte texternas mer eller mindre skugglika nrvaro utan den pragmatiska gest med vilken de stts fram och det (Ahlinskt) gerundiva tilltal som denna

gest br. Och det tilltalet har inget budskap det har ingen (Austinskt) lokut funktion och heller inget perlokutionrt syfte utver just att bli avlyssnat och besvarat. Funktionen r allts illokutionr med anropets, vdjans och lftets kraft frberedd. Denna kraft ympas p den andra texten som ympats p romanens text. Den andra texten kommer drvid att yttra sig med en underfrstdd appell om att bli igenknd som del av romanen och drmed tillfras en egenart den inte ger i sig sjlv och inte heller kan behlla efter avslutad lsakt. (Denna interaktion eget/frmmande blir speciellt intrikat, nr den andra texten hrrr ur Enquists eget tidigare frfattarskap, srskilt om den dr ocks r genremssigt artskild, t ex tillhr journalistikens frmmande slkte.) Detta yttrande str frsts inte skrivet i ngon skriven text. Men det utgr frn den lsbara romanen uppfattad som tilltal och litterr gestik. Och med denna lsbarhet spelar den skrivna texten, bland annat genom att frhlla sig till andra texter och tala med frmmande tungoml. Den r allts inte bara transtextuell utan ven i Bachtinsk mening heteroglott och polyfon. Eller som det (bl a) heter om figuren Hess p romanens eget sprk: ett oratorium om Sverige, vad du vill (s 126). Med Genette kunde vi d sga att det vsentliga i det transtextuella spel som pgr i Hess inte r texter och deras avledningar utan regimer och funktioner, drtill i deras egenskap av diskurser, det vill sga som i- och urkuggning av yttrandeakter (mer eller mindre litterra) laddade med en eller annan illokutionr kraft. I Hess r det ena sidan s s att alla texter stts fram som citat (intertexter) eller inom parentes (paratexter), vare sig de faktiskt r citat (lnade) eller parentetiska (utvikningar) i gngse mening. De stts allts fram som ur-kuggade. Men de stts nd fram s att sga med citationstecknen och parenteserna ikuggade. Och drigenom transponeras de till yttrandeakter till diskurser au second degr (som Genette kunde sga). Det r denna, som vi sger, pragmatiska konstruktion, som gr Hess till den srskilda mobil jag vill mena att den r: rrelsen r polyfont orienterad mot lsaren s som det

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:16

skall vara i en mobil roman, enligt Butor22 men med ett omvnt tilltal; och den omvndningen r mer n en inversion. Denna verflyttning till tilltalets regim verkar grundlggande i Hess. Den tycks styra hela det litterra terbruket och det litterra experimenterandet, inte minst det som gller textens tekniska natur. Detta r i och fr sig ingenting att frundra sig ver i den ppna konstens, happening-kulturens och McLuhans tidevarv; kanske har alla lsbara texter ett sdant muntligt drag, liksom de alla ocks r mer eller mindre hypertextuella. Men den pragmatiska aspekten tillfr nya synkonventioner vid underskningen av just Hess, som ju grna lses som en alldeles rysligt skriven text; de underlttar ocks tillgnelse av romanens underligheter, bde vad gller avant-gardeteknikerna, det litterra terbruket och textens omvittnat slutna karaktr. Ty denna beskrivning av mobilen som pragmatisk diskurs antyder samtidigt den kiastiska logiken i mobilens rrelseschema. Den logiken r allts inte formalistisk eller formell utan seenderelativistisk och fenomenolologisk:23 mobilen r inget glasprlespel, ven om Hess i vissa av sina frkldnader (hon r alltid frkldd) spelar med visionen av den fullndade Prlan och det Absoluta p sitt karakteristiska vis (frammanar och frkastar den). Mobilen r ocks en kiastisk tankeform, som p det praktiskt-mnskliga planet yttrar sig som humor, baserad p en art av frtroende eller tillit som ocks kan kallas tro p ett osynligt framrckt kontrakt. P den kiastiska tankeformen bygger romanens konstruktion, och p den bygger ocks romanens repertoarestetiska terbruk. Tankeformen r frsts ocks dialogisk, ven i intertextualitetens regim, men viktigare r nog att den genom terbruket iscenstter en eftermodernistisk sjlvprvning dr ett helt kulturarv aktiveras, frkastas och tertas i en rundgng som inte r cirkulr eller meta-textuell utan pragmatisk och kontextorienterad. Men i varje fragment stannar rrelsen upp,

en bild fixeras, beskrivs och tillfrs ett indirekt tilltal. Diskursen blir majevtisk. Romanens litterra terbruk r ocks konventionskritiskt p ett stt som fltar samman medvetna och engagerade tendenser i bde tidigt och sent 60-tal. Som mobil r romanen r ppen och oren, starkt experimentell och samtidigt inriktad p ett konstskapande genom presentation dr ett autentiskt stoff dokumenteras i en serie fragment. Stoffet r bde objektivt historiskt och subjektivt sjlvbiografiskt, allts dokumentrt i bde empirisk och fenomenologisk mening. Det betyder att det berttande, beskrivande och expressiva materialet inte gestaltas utan stts fram presenteras i de montrar eller kartonger som fragmenten utgr; konstruktionen markerar hr tydligt slktskapet med Beckmans Hertigens kartonger, som i den lsart Enquist tillmpar i sin recension ven rr sig inom samma tankeform.24 Mobilen spelar allts med bde den historiska romanens, sjlvbiografins, bildningsromanens, dokumentrromanens och den vetenskapliga avhandlingens genrekonventioner och blandar drvid bde material och berttarhllningar s att stndigt nya genrefrvntningar aktualiseras. Men framfr allt spelar den med reseromanens konventioner, bde motiviskt och genom mobilens stt att aktivera Resans topos. Mobilens rrliga position medfr att tilltalen vxlar med varje fragment och den mngfaldiga lsarroll frflyttningen mellan fragmenten frammanar. P detta stt transponeras hela textaggregatet till en diskurs, en stndigt frnyad yttrandeakt, som stndigt frklder och omgestaltar sitt eget tilltal. Men det egna r redan frn brjan en annans, citat eller auto-citat eller bara obestmt eljest (som man med Enquists norrlndska idiom kunde sga om paratextens karaktr av ursprad). Berttartekniken iscenstter p s vis ocks en interaktion mellan ego- och alter-orienterade positioner, s att perspektiven frblandas och skillnaden mellan frsta, andra och tredje person inte alltid gr

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:17

att faststlla lika lite som i en Ahlinsk frbn. Men att skillnaden nd kvarstr r d ocks teknikens pong: dess uppgift r att iscenstta relationer, bde i texten, fiktionen och diskursen. Det enas tillblivelse genom det andras r romanens mne, men det betyder ocks att den saknar fristende budskap. Budskapet r mobilen, men mobilen ger ingen kunskap eller insikt, utan aktiverar en erfarenhet: erfarenheten av tillblivelse och frintelse. Men resultatet r bundet till sjlva lsakten och frsvinner med den.25 Fr Hess gller fr en gngs skull innehllslshetens formel, att mediet r budskapet. Men det innebr frsts inte att texten r tom: den r tvrtom verrik p konkreta gestalter, situationer, bilder, som i frhllande till varandra frambringar ett stndigt verskott av hpnadsvckande betydelser. Men de r inte det viktiga. Det viktiga r de lshndelser betydelserna br, dialogiskt och majevtiskt, i sjlva utvxlingen av skillnader som supplerar varandra. Vad mobilens konstskapande genom presentation d visar r just att det viktigaste inte visar sig men att det nd finns ngot mer att erfara under resan fr den som anfrtrott sig t textens (i detta fall hgst tvivelaktiga) tilltal och tagit risken att bli bedragen. Ty vad den ger mste alltid framtrda i stllfretrdande och ansttlig form. Stllfretrdaren r i detta fall Hess. Eller vem som helst av oss, romanens oknda lsare. Fr i mobilens komposition r alla positioner stllfretrdande. Hess r allts romanens roterande nav (men inte sjlvklart dess hjlte): utspridd i alla de disparata fragmenten under andra namn r figuren inte bara romanens namngivna centrum utan ocks den tankeform eller mall (som det heter i romanen) som hller mobilen samman. Han r mobilens upphngningspunkt och alltings stllfretrdare naziofficeren och mentalfngen, bdelsknekten och offret, bedragaren och den bedragne, historikern och historien, skrivaren och det skrivna, allt i en och samma person. Men drfr inte riktigt en person eller ens persona, utan ett incognito fr alla och envar: en dunkel spegel fr vrt eget ansikte, p spaning efter hans; den terger vr avsky, fruktan eller medknsla. Men allt detta sugs ut

i den marginalposition som utgr Pintsch som ju i sin tur r indragen i Hess. Det r seenderelativism och fenomenologi p hg niv i en vidarefring av Magnetisrens trolshets- och svekproblematik i Enquists roman frn 1964. Men perspektivet r lgt i den rundgng av positionsbyten jag kallar kiastisk och supplementr, men som hr ocks svarar mot stllfretrdartanken. Tankeformen r ocks humoristisk och utvecklar hr ett spel mellan frihet och fakticitet, dr tilltalet blir nstan evangeliskt i ett spel mellan lag och nd, som aktualiserar sena Enquist-romaner som Nedstrtad ngel (1985) och Kapten Nemos bibliotek (1991).26 I denna orena blandning av biografisk dokumentation, stllfretrdande sjlvbeknnelser, krigsrapporter, frhrsprotokoll, bibelcitat, kyrkokritik, andaktstexter, beskrivningar av trolshetskriser och nervsa kommentarer till manuskriptet r alla upptnkliga slag av lsarpositioner inbegripna. Men i mobilen blir de alla skrpliga och kommer p avdrift t samma hll. Mobilens rrelse skiljer och sprider, men fr ocks en styrkraft, som tycks bra hn mot den LarsAhlinska frbnens situation. Inte ett ml men en horisont fr resan avtecknar sig efterhand, dr spren lper samman och frsvinner. Enquists horisont har kallats agape att inte behva gra sig frtjnt av nden. Den str i ett srskilt frhllande till frfattarskapets politiska och moraliska tematik, men har ocks fr oss intressanta estetiska konsekvenser. Agape Agape r det teologiska begreppet fr den specifikt evangeliska krleken: inte mnniskans krlek till en krleksfull Gud, utan tvrtom Guds krlek till mnniskan i hennes egenskap av motstndare och fiende.27 Det r allts frga om en stridbar krlek, som yttrar sig som handling och framtrder genom vredens och lidandets masker. Den frsonar, om man vill, men r annars svr att tas med och ser inte alltid s trevlig ut. Vill man st utanfr blir man frfljd av en dre. Vill man strida fr man slss med ett monster. Som motpart och

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:18

figur r agape rtt lik vr text: den svarar mot en tankeform, ett arbetsstt och ett tilltal och infrgas alltid med anstt. Hos Enquist anvnds termen frsta gngen i andra upplagan av Sekonden (1971) 1972 med innebrden att inte behva gra sig frtjnt av nden (s 14).28 Och den nd det handlar om r frltelse och frsoning, det vill sga ett slags terstllelse: Start p nytt, bordet rensopat, inget frsprng fr de duktiga som jobbat ihop till en frltelse. (ib). Agape tillfr allts inget vrde som den frltne kan bermma sig av fr egen rkning, utan terstller en bruten gemenskap, frsonar. Agape ser synden men tillrknar inte syndaren hans skuld. Det betyder att den hr krlekens frutsttning ligger i ett brott, som varken kan gldas eller tnkas bort utan att ocks gvan frsvinner: gvan ges bara till brottslingar, och bara till brottslingar beredda att ta mot frltelsens gva som ofrtjnt och drtill tror p givaren. Som ofrtjnt rycker agape allts undan grunden fr bde sjlvfrakt och hgmod: bryter ner sjlvfrtroendet och ddar egenintresset, men upprttar samtidigt en ny gemenskap, dr det frenande bandet r frtroende. Den som tagit emot agape som ofrtjnt har allts givits en mjlighet till Start p nytt, dr egenviljan bjs om till gemenskapsvilja. P teologiskt sprk kallas detta omvndelse och pnyttfdelse: att den genom synden brutna Gudsgemenskapen terupprttas drovan men frverkligas hrnere i ett nytt frhllande till nstan. Denna nya gemenskap r agapes gva. I Sekonden heter det drfr ocks att agape innerst inne inte r teologisk utan politisk (ib): termen hnfr sig inte till ett teologiskt begrepp eller den mystiska extasens vrld, utan till den vrld av medmnskliga frhllanden dr gvan skall anvndas samhllet, familjen. Men i nsta mening dras ocks den politiska etiketten tillbaka: Det finns ingen etikett, inget fack. (ib) termen r odefininierbar. Ordet r ett familjeord, heter det, vars innebrd rjer sig frst i sjlva bruket av ordet hemma i familjen, men d r innebrden hemlig fr utomsteende

Ordet r vrt, ett familjeord, det angr ingen hur vi anvnder det (ib). Ordet r allts ett yttrande, och innebrden ligger inte i ordet utan i sjlva yttrandesituationen och tillgnelsen av yttrandet. Om nu termen r agape med innebrden att inte behva gra sig frtjnt av nden, s mste ordet vara Frlt! och yttrandesituationen en frsoningsceremoni. Som yttrat blir ordet ett tilltal som signalerar beredskap att ta emot frltelse och ppnar drmed fr den rit dr en bruten relation kan helas. Ordet r allts ikuggat inte som en upplysning eller en befallning, utan som en bn om frltelse. Bnen ppnar fr den ceremoni dr agapes gva kan meddelas, inte som en belning eller rttighet utan som en sknk frn ovan. Den bnen frutstter frtroende och tro, tro p agape som en levande realitet i den andre inte som kunskap, insikt, ideologi eller lra, utan som vilja och frmga att ge gvan, det vill sga som gemenskapsvilja. Bnens innersta mening r allts, kunde vi sga, illokutionr, och yttrandet en ceremoniell yttrandehandling i en performativ rit, som stadkommer en osynlig frvandling. Bnen r inte ceremonin: den r startpunkten fr ceremonin, men r i sig sjlv ppen och ofullbordad, ty ceremonins start beror av hur yttrandet tas (som bn, inte krav eller urskt) och dess fullbordan av hur bedjaren i sin tur tillgnar sig svaret. Men tas yttrandet som en bn om ofrtjnt frltelse och denna nd meddelas, d meddelas ocks agapes gva i ett msesidigt utbyte, som ger yttrandet illokutionr kraft, och svaret performativ funktion: svarsordet skapar den verklighet varom orden talar; blotta yttrandet frndrar vrlden (p samma stt som nr dom avkunnas i domstolen). Men tillgnelsen av gvan visar sig inte hr och nu, utan frst eftert, i ceremonins osynliga frlngning, i andra situationer, bde i och utanfr familjen. Agape r allts kraften hos ett ord som terstller gemenskapens ordning den r allts politisk, men samtidigt hemlig och obenmnelig, inte ordet men kraften i ordet: en liten kraftcell som finns dr lngt inne och som jag inte tnker plocka fram i ljuset n,

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:19

heter det i Sekonden. Ty kraften ligger ju inte i ordet eller begreppet utan i yttrandesituationen: i frltelseordets aktivering av agape i en givandets och mottagandets ceremoni som i princip r utan nde. Men sjlva saken, kraften, r allts obeskrivlig. Ordet kan inte skiljas frn saken, och saken inte frn bruket av saken, och bruket inte frn tillgnelsen av saken, och tillgnelsen inte frn utgivandet ty saken r ju gvan. Och den gvan kan d inte behllas fr egen del: den r ju ofrtjnt och bestr i gvan att ge, det vill sga gra bruk av gvan. Agape r allts bruket av agape hur vi anvnder det som en givandets och mottagandets ceremoni i ett stndigt utbyte. Gvan kan d inte skiljas frn givandet. Den r drfr inte ceremonins resultat den r sjlva ceremonin. Och den ceremonin har ingen egen mening och inget eget resultat den r sin egen mening och sitt eget ml, men just drfr alltings mening och alltings ml: den r den osynliga rit som r sjlva livet. Fr gvan r ju krleken: inte den krlek som lskar det lskvrda utan den fullkomliga krlek som fldar ver sina egna brddar och inte sker sitt men tomrummet och bristen utanfr sig sjlv att komma in i. Den r, p teologiskt sprk, den verfldande nden. Den r ocks lftet om en sdan nd: den r sjlva lftesordet, men ett lfte som besannas i och med att det blir freml fr tro. Agape r, med andra ord, det evangeliska Ordet sjlvt: lftet som fr tron r sjlva uppfyllelsen. Agape r drfr ocks det inkarnerade Ordet, det ord som r och gr vad det sger och lovar s snart det yttrar sig och blir igenknt (illokutionr kraft p samma gng som performativ funktion).29 Men det yttrar sig alltid i skrplig gestalt, alltid i ansttens incognito och alltid med vreden som bakgrund och mts det inte som lfte mter det som lidande eller hot. Ty agape r Lagens frnsida, liksom Lagen agapes bakgrund och vreden krlekens frmmande mask.30 Men den masken tillhr ansiktet: den som ser masken ser ocks ansiktet och ser i det ansiktet vad han hoppas eller fruktar. Ansiktet r en blckplump, en fixeringsbild, en

korsvg.31 Och som text mter det genom en speciell typ av ppen och oren estetik. 6.2. Utgngspunkter i Enquistforskningen: agape, politiken och stilen
6.2.1. Allmn versikt

I Enquistforskningen och den ambitisa essistiken har Hess i allmnhet frbigtts eller avfrdats som ett teoretiskt mjligen intressant men i praktiken misslyckat experiment, som framfr allt r ofantligt lngtrkigt. Visst komparativt intresse gnas boken i Henrik Janssons Per Olov Enquist och det instllda upproret (1987), som fokuserar Sekonden, men Thomas Bredsdorffs De svarta hlen (1991) och ke Lundqvists Att vila i fostervattnet, att se mekaniken i Frdvgar i svensk prosa (1980) r helt negativa.32 Intresserad r dremot Crister Enander, som i BLM-essn Mannen p stranden (1991) frutser en renssans fr just Hess.33 Strre intresse gnades romanen i en BLM-ess 1971 av Eva Adolfsson, Ulf Eriksson, Birgitta Holm och Ola Holmgren, Det liberala medvetandets grnser.34 Lsarten r ideologikritisk och psykoanalytisk och resulterar i en negativ vrdering romanen bedms som ett bde konstnrligt och politiskt misslyckande men analysen r grundlig och innehller flera i vrt sammanhang viktiga iakttagelser. S exempelvis om romanens repertoarestetik, fenomenologiska perspektiv (Sartre), skuldproblematik och (som det heter) mystiska undertext. Likas observeras romanens speciella stt att utnyttja sitt dokumentra och litterra material fr allegoriska och symboliska ndaml, och den uppmrksamhet som i sammanhanget gnas romanens frhllande till de realistiska brgningslistorna hos Defoe r fr oss av srskilt intresse, som vi senare skall se. Den psykoanalytiska lsarten medfr ocks att romanens anstt uppmrksammas och stllfretrdartanken aktualiseras: en central motivstrng uppges

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:20

ge en mnstergill teckning av den anala mnsklighetens Kristus (s 285f). Dr stannar analysen, men vi r framme vid romanens agapeproblematik. Om agape i Enquists frfattarskap har en hel del sagts, av Henrik Jansson i Per Olov Enquist och det instllda upproret och nu senast Thomas Bredsdorff i De svarta hlen. I frfattarskapet nmns ordet frsta gngen i andra upplagan av Sekonden (1971) 1972, men Bredsdorff noterar sakens frekomst redan i Magnetisrens femte vinter: inte frlskelsens krav utan krlekens gva, inte eros utan agape, skriver Bredsdorff, med preciseringen den krlek som frlter allt och frdrager allt (s 85), som ju anspelar p den Paulinska hymnen till Krlekens lov i 1 Kor. 13. Hos Jansson str begreppet fr den villkorslsa frltelsen (s 101), men ocks fr den vergripande frlsning i spnningen mellan knsla och frnuft, privat och samhlleligt, religist och politiskt (s 96), som han inordnar i ett Jungianskt mnster. Agape beskriver han som lsningen p den genomgende skuldproblematiken i frfattarskapet, men kan vara svl religis som politisk (s 96). Bredsdorff tycks inne p samma spr, nr han med utgngspunkt frn utlggningen av termens politiska innebrd i Sekonden skriver att agape inte handlar om frhllandet till Gud, utan om frhllandet mellan mnniskor. (s 219) Begreppets kristologiska frankring i den evangeliska passionsberttelsen spelar dock ingen framtrdande roll hos vare sig Jansson eller Bredsdorff. Jansson uppfattar begreppet som en frmedlingskategori mellan privat och politiskt, men tycks primrt hnfra det till knslans sfr i motsats till frnuftets (s 96). Hans vergripande perspektiv r receptionshistoriskt frhllandet mellan frfattarskapet och offentligheten och utvecklas d med std av Enquists egna kommentarer till sitt frfattarskap. Bredsdorff talar om termens tunga teologiska arv (s 143) och stter in Enquists frfattarskap i den religisa upplevelsens tradition (s 213), nrmast 1700-talets pietistiska upplevelsekristendom (s 217), och beskriver agape som

beteckning fr en kraft frbunden med knsla eller Det irrationella (s 143). Liksom Jansson kontrasterar han hr knslan mot frnuftet, men med en delvis annan syn p spnningsfrhllandets art. Bredsdorffs huvudintresse gller frfattarskapets sprk i utvidgad mening: inte bara eller frmst som uttryck utan som stt att skapa betydelse inom en bestmd kulturell kontext (s 7). Detta sprk avlser han med huvudsakligt std av enbart texterna sjlva och de litterra och religisa traditioner de aktualiserar: den imagistiska prosan och den Rosenianska vckelsekristendomen (Karl Olof Rosenius 1816-1868). Liksom Jansson betonar han agapebegreppets politiska dimension, drtill med en liknande accent: att agape inte handlar om frhllandet till Gud, utan om frhllandet mellan mnniskor. De bda underskningarnas delvis komplementra perspektiv p en likartad tematik ger en tnkvrd helhetsbild, dr agape-begreppet spelar en viktig roll. Ingen av dem intresserar sig i sammanhanget fr Hess: Jansson anvnder romanen som exempelsamling, men Bredsdorff frnknner den allt konstnrligt intresse: Som sjlvstndig roman r den en ruin, skriver han, den rr vid ett explosivt stoff, men utan nyfikenhet, tankspritt. (s 95; v ss 86, 98, 154) Sjlv misstnker jag att agape-begreppet har viss relevans fr ruinens speciella komposition och tematik, inte minst vad gller frhllandet till till 60-talets ppna och orena estetik. Fr att prva den misstanken tnker jag utg frn romanens stllfretrdartanke och drmed till skillnad frn Jansson och Bredsdorff anknyta till agape-frestllningens kristologiska kontext det inkarnerade Ordet och s p den vgen ta mig fram till romanens vergripande skuldproblematik, politiska tematik och mobila struktur. Drmed aktualiseras det kiastiska spnningsfrhllande som ven hr med till det teologiska agape-begreppet, men som ocks terfr oss till huvudspret i denna bok: frbindelsen mellan fenomenologi, seenderelativism, repertoarestetik och pragmatisk orientering. Till

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:21

att brja med mste jag d precisera den grundkonception hos Jansson respektive Bredsdoff som jag frhller mig till.
6.2.2. Henrik Jansson: politik och religion. Harmonibegreppet

Janssons textanalytiska grundperspektiv r allts djuppsykologiskt, med fste i individuationsprocessens rrelse frn splittring till harmoni (kap III:1), dr motsatserna skall sammansmlta [] till en harmonisk enhet (s 94). Jansson kontextualiserar allts svl agape-motivet som frfattarskapets spnningar i termer av Jungiansk dialektisk psykologi, delvis p bekostnad av den kristologiska koppling som ocks r central hos Jung (t ex att Sjlvets arketyp sammanfaller med den transcendente Kristus).35 Avhandlingens huvudsyfte r emellertid att klargra frhllandet mellan frfattarskapet och kulturdebatten 1961-1986, med srskild hnsyn till den enligt Jansson endimensionella receptionen av Sekondens tematik som antingen religis eller politisk (ss 186, 189). Det r i det sammanhanget Jansson stter in agape-begreppet: i Sekonden tar den frlsning (agape), som frenar det metafysiska och politiska, sin brjan. I Musikanternas uttg (1978) gestaltas den som en kollektiv frlsning i en eskatologisk vision av en nd, som r politisk (s 99), dr alla skulle arbeta tillsammans och alla skulle kunna pissa obehindrat och vga vara fega tillsammans (s 99f; MU 239f). I Nedstrtad ngel (1985) som en upprttelse av monstren, de onda och vanskapta, de icke framgngsrika, de frkastade, de icke fullndade (s 101). Jansson visar hur skilda tematiska dimensioner fltas samman genom att den psykologiska problematiken lokaliseras till ett spnningsfyllt utrymme mellan metafysik och politik dr alla motsatser aktiveras. Trots den harmoniserande ambitionen betonar Jansson den antitetiska juxtapositionenens grundlggande betydelse i berttartekniken (s 102), och hans vergripande konception av texternas komposition i tv korsande plan av motsttningar r klart kiastisk:
De synligaste motsatserna r frn brjan emotionellt liv kontra frstelning, men de ger redan i Magnetisrens femte vinter ven rum fr klarhet kontra oklarhet i

bilderna av den omgivande verkligheten (och fr drmed sammankopplade politis- ka upplevelser). De bda planen av motsttningar korsas av en splittring (emotio- nellt liv bryts mot frmgan att klart se verkligheten, eller annorlunda uttryckt, knsla mot intellekt, mnniska mot mnster), som dock smningom blir allt mindre absolut. Planen nrmar sig varandra, och i gonblicken av harmoni uppstr nya, dubbelbottnade poler: emotionellt liv/ frmga att se verkligheten (ofta kombine- rade med politisk hoppfullhet) konfronteras med emotionell frstelning/ofrmga att se verkligheten (politisk desillusion). Svl det privata som samhlleliga ingr nu i bda ytterpunkterna. (s 95)

Att det i gonblicken av harmoni uppstr nya dubbelbottnade poler talar mot det syntetiserande perspektiv Jansson vill anlgga: den enhet han i s fall intresserar sig fr kan knappast motsvara en sammansmltning av motsatser (s 94), och inte heller den dialektik mellan splittring och harmoni (s 86), som han ocks talar om men vl en position med i varje stund dubbla tyngdpunkter. Jansson antyder sjlv vad det r frga om nr han talar om Enquists primra ambition att i frhllandet till spnningspolerna i en motsttning samtidigt fixera dem bda (s 94; men jfr 86). Den frsoning Enquists agape bringar blir mot den bakgrund Jansson hr beskriver varken harmonisk eller dialektisk utan kiastisk och supplementr. Eller med andra ord: inte from men humoristisk. Den tanken synes mig vrd att utveckla. De romanestetiska konsekvenserna av skillnaden mellan ett harmoniskt och ett kiastiskt perspektiv kan frtydligas med ett exempel frn Janssons kapitel om Romanen som pussel. Bakgrunden beskriver han i kapitlet ppenhetens estetik, som framhver den pragmatiska orientering jag tidigare beskrivit (ovan, del II), och vad gller Enquist betonar han ocks den interaktionistiska aspekten (s 25f); resonemanget vidarefrs i kapitlet Dokumentarism 1966-69 (s 69, 72), samt Teknik: gestaltade dokument. I pussel-kapitlet diskuterar han vad vi kunde kalla Enquists bricolage-teknik: att Enquist kombinerar skenbart disparata element, och lter perspektiven vxla (s 161). Jansson beskriver strukturen som splittrad, eftersom pusselbitarna inte frn brjan r lagda p de rtta platser-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:22

na. Men splittringen r illusorisk, ty den inbjuder ocks till frsk att flytta om bitarna, och nr de hamnat p sina rtta platser avtcks den underliggande harmonin (s 161). Pusslet skulle allts bli frdigt, den dolda bilden stiga fram? Men den teknik Jansson faktiskt beskriver med std av bde romantexter och Enquists egna uttalanden r nrmast den motsatta: bitarna kommer aldrig p plats, ngon bild blir inte synlig, harmonin infinner sig inte. Den effekt Jansson vill t tycks vara en annan; det framgr nr han med Enquists egna ord beskriver tekniken: att kila in berttarplanen i varandra, lta dem ligga ver varandra och ha delar i samma sanning, men aldrig ga den helt; att fortskrida i en balansgng mellan ironi och allvar, att smyga sig fram mellan konstruerade rligheter och autentiska falskheter; att kort sagt lta alla romanens bitar frhlla sig till varandra i en lek med rrliga plan, dr det kta ingick i det falska och det falska i det kta (s 161). Vad detta citat ur Enquists Sidokommentar (s 58) aktualiserar r ju Enquist teknik att rra sig med idel kiasmer, en korsstllning av skillnader, dr positionerna stndigt och jmt byter plats, bde i sidled och hjdled i en fortgende glidningsrrelse, en process som Jansson ofta sger. Den princip Enquist beskriver r varken den organiska bildens eller juxtapositionens, utan bricolagets karaktr av superposition och palimpsest: detta platta djup av sammanpressade skillnader i lager som ympats p varandra och inte lngre kan skiljas t och nd inte har sammansmlt eller fixerats. Vad blir resultatet av detta? Ingen sann bakgrund, inget facit, inte mnster eller bild som tyder p en underliggande harmoni. Men heller inget kaos, eller den mngtydighet Jansson tidigare satt fram som Enquists idealroman (s 25). Hr pgr en stndig utvxling, dr skillnad blir likhet och likhet skillnad. Hr r allting p en gng verkligt, sant och kta och fiktivt, bedrgligt, hrmande. Hr r ingenting sig sjlvt; allting finner sig sjlvt i det andra. Ingenting r heller till fr sig sjlvt, bara fr och genom det andra.

Detta r en romanteknik, baserad p en bestmd tankeform och logik, som inte r analog med ett underliggande mnster. Men det r ocks en tematik. Eller, br vi sga, en kraft, som deltar i en process den inte tillhr. Hr avtecknar sig agapes horisont, och innanfr den r det agapes rknestt som gller. Det betyder att balansrkningen inte stmmer, pusslet inte gr ihop: det blir bitar ver, p det stt vi frut sett diskuterat i Sven Delblancs Prstkappan (ovan, kap 1.4.3). Men dessa rester r signifikanta de stmmer samman romanen. Men inte enligt reglerna fr vedertagen balansrkning och harmonilra. Denna tnkbara diskrepans uppmuntrar till vidare studium av just Hess. Hos Jansson anvnds Hess ofta fr att belysa motsvarigheter i Sekonden, men ger ocks utgngspunkter fr en annan sorts beskrivning, som drar nytta av Janssons iakttagelser men fyller ut dem i ett annat perspektiv.
6.2.3. Thomas Bredsdorff: imagism och religis erfarenhet. Juxtaposition{ XE "Juxtaposition" }

Thomas Bredsdorff utvecklar det andra perspektiv jag hr antytt, i en riktning, som jag tnker bde anknyta till och bja av frn. Pusslet gr ihop, skriver han, men aldrig helt och hllet (s 141). Den montageteknik Enquist tillmpar framkallar den form av svindel som bestr i att se det enkla dubbelt och det dubbla som ett. (s 243), och bakgrunden till denna teknik finner Bredsdorff dels i den imagistiska prosatraditionen, dels i agape-frestllningen. Han uppfattar agape-begreppet mot bakgrund av samma typ av tematiska spnningar som Jansson (religion/politik), men hans grundperspektiv r formhistoriskt och stilistiskt. Hans underskning omspnner hela frfattarskapet, och huvudintresset gller frfattarskapets frhllande till modernismen och i synnerhet imagismens prosatradition (kap 2), men orienteras p den vgen ocks kring en tematik. Bokens titel De svarta hlen hnvisar till den specifika bakgrunden till Enquist sprk i den religisa upplevelsens tradition

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:23

(s 213). I Enquists tidigare frfattarskap framtrder denna religisa tradition bara marginellt, allmnmetafysiskt eller frkltt, enligt Bredsdorff: fram till Sekonden dominerar de dokumentaristiska experiment frfattaren iscenstter i anslutning till imagismens prosatradition (ss 85, 231), och Hess ser han som ett i sammanhanget ovanligt misslyckat experiment. De enligt Bredsdorff mer lyckade experimenten i Magnetisrens femte vinter och Legionrerna medfr emellertid en invning i en teknik som ocks ppnar vgen fr gestaltning av den religisa orientering som Bredsdorff uppfattar som grundlggande i frfattarskapet, men som blir uppenbar frst p 1980-talet. Mellan denna orientering och den imagistiska tekniken sker dock en msesidig utvxling som Bredsdorff ingende beskriver i sina analyser av Nedstrtad ngel och I lodjurets timma. Dr finner han ocks komplikationer som framfr allt hrrr ur texternas iscensttning av agape-begreppet. Imagismen beskriver Bredsdorff som en primrt poetisk teknik att med bilden som medel i sprket terskapa den omedelbara frnimmelsens intensitet och energi (s 29). Det dynamiska perspektivet motiverade pionjren Pound till namnbytet vorticism virvelrrelsen , energiurladdningen (s 31).36 Urladdningen uppstr genom en antitetisk juxtaposition, dr tv skilda omrden, bilder eller textblock lggs sida vid sida, s att ett spnningsfyllt hl uppstr i utrymmet mellan dem (ss 31, 35, 37). Tekniken inbegriper en typ av reduktion som gr ut p att inte sga vissa viktiga saker, som d i stllet tvingas explodera i hlen. I romanprosan kan tekniken utnyttjas ocks kompositionellt s att en ny sorts undertext skapas: genom juxtaposition av strre textblock laddas mellanrummet upp ytterligare s att n mer kan utelmnas och texten blir som ett isberg (s 39). Men den synliga ytan r allts genombruten av osynliga hl Bredsdorffs frn Hemingway lnade bildsprk antyder hr en p en gng vertikal och horisontell dimension, som fr oss r intressant, men som han inte sjlv tycks utnyttja.

Denna imagistiska teknik hnger allts p det nrmaste samman med frfattarskapets underfrstdda kraftcentrum, agape. Det svarta hl som hela det Enquistska frfattarskapet enligt Bredsdorff r orienterat kring r den religisa upplevelsen, som nr den upplevs som ngorlunda sker fr beteckningen den religisa erfarenheten (s 213), men som frsts i sig r obeskrivlig. Den innebr att trffas av Guds agape, Guds nd, i den villkorslsa frltelsen:
[] att Guds krlek r ver allt frstnd och att bara han kan men han kan det verkligen ocks frlta vilken syndare som helst utan att frga om syndens stor- lek, utan att krva att man gr sig frtjnt. (s 213)

Bredsdorff terknyter hr till formuleringen i Sekonden om att inte behva gra sig frtjnt av nden och menar att den hos Enquist har sin grund i en pietistiskt grundad frlsningsvisshet, som hr med till frfattarens uppvxt i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (ss 217, 231). Fullt uppenbar blir egenarten av denna religisa orientering emellertid frst i Nedstrtad ngel och framfr allt dess fortsttning i pjsen I lodjurets timma. D visar det sig ocks att upplevelsen i frga r hgst ambivalent, inte bara psykologiskt utan ven teologiskt, p ett stt som tycks korsa nd och dom, men ven fr sociala och politiska konsekvenser. I pjsen gestaltas den religisa orienteringens specifika frbindelse med 1700-talets pietistiska upplevelsekristendom, filtrerad genom Fosterlandsstiftelsens Rosenianskt subjektivistiska tolkning av lran om rttfrdiggrelse genom tron (s 217f). Men pjsen problematiserar ocks denna tolkning i en skildring av hur Guds agape som gva frltelsen och tron omvandlas till frtjnst och mnsklig prestation och slutligen ett krav som mnniskor har rtt att stlla p varandra (s 219f). Mnniskorna brjar allts krva av varandra det bara Gud kan ge (s 220). Detta krav frvandlar mnniskor till sjlviska monster till fromma mrdare eller sjlvmrdare:
Det [Dramat] bevisar, att nr agape inte lngre r namnet p en gva som ingen har frtjnat, utan p ngot som mnniskor har sin fulla rtt att krva av varandra, s flyter det blod.

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:24

Ty inga mnniskor r s dla att de kan lska varandra s frbehlls- och grnslst som begreppet innebr. Den som stller ett sdant krav p krleken mellan mnni- skor mter helt fljdriktigt ingen annan mnniska, utan bara sitt eget ansikte, ned- fruset bakom en hinna av is som berttaren till slut i Nedstrtad ngel eller poj- ken bakom en lika ddlig plasthinna i I lodjurets timma. (s 220)

Den bloddrypande massmrdaren i pjsen r, enligt Bredsdorff allas vr like i det att han skdliggr vrt behov av att slippa behva frltelse att vara fullkomliga och slippa frhlla oss till skulden, synden, Lagen och det egna samvetet. Det r nr han lyckas med det som han mrdar, frst andra och till sist sig sjlv. Han beter sig som ett monster, men tror sig rttfrdig och from, och hela hans existens vilar p hans frmga att bevara knslan av denna tro. Fr denna har han en religis motivering, som han inhmtat genom sin uppvxt i Fosterlandsstiftelsen, men ocks radikaliserar fr egna syften. Eftersom samma milj gestaltas i en central motivstrng i Hess vill jag drja vid Bredsdorffs analys av den religisa problematik denna milj aktualiserat i texterna, som ocks intar en central stllning i hans bok. Det religisa problemet: fromhet, tro och agape Fosterlandsstiftelsen, framhller Bredsdorff, hll styvt p den evangelisk-Lutherska lran om rttfrdiggrelsen genom tron allena, som har sin frutsttning i lran om allas delaktighet i arvsynden: alla mnniskor r syndiga: arvingar till Adams syndafall, enligt denna uppfattning, frklarar Bredsdorff; det r drfr vi inte kan bli rttfrdiga genom egna grningar, bara genom Guds ingripande (s 218), det vill sga genom att ta emot Guds frltande nd i tro p evangeliets lfte om gvan lftet att Kristi rttfrdighet skall tillfalla envar som tror p vad denne stllfretrdande har gjort. Evangeliskt sett baseras tron allts p Ordet som en lftesrealitet utanfr den troende sjlv, given genom den historiska uppenbarelsen i Kristus (det sger inte Bredsdorff, men det r den teologiska frutsttningen fr hans fortsatta resonemang); men i Stiftelsens upplevelsekristendom baseras tron inte p lftet, utan p individens subjektiva kns-

la av tro (=lftets uppfyllelse som knsla), och denna knsla blev nu p en gng villkor och bevis p att man var rttfrdiggjord, refererar Bredsdorff (s 219).37 Anfktelse och tvivel blev drmed motbevis som det gllde att undanrja med alla medel; och s infrdes grningsrttfrdigheten bakvgen: Nr den [tron] blir ett medel fr rttfrdiggrelse blir den ett medel att gra folk sjlvrttfrdiga. (s 218)38 Det gllde allts att med egen kraft framkalla knslan av tro inom sig och drmed gra sig rttfrdig p egen hand tron blev en frtjnstfull grning och frltelsen en belning. Drmed r agape satt ur spel: nu gller inte lngre nd utan frtjnst; det vrdeperspektiv som agape upphvt terinfrs.39 Upphvd r drmed inte bara lran om arvsynden utan ven rttfrdiggrelse genom tro. Eller med andra ord: bde lag och evangelium r avskaffade. Upplevelsekristendomens yttersta konsekvens blir allts precis det laglsa tillstnd utan nd pojken i pjsen hamnat i: han flyr vreden men gr drigenom ocks miste om krleken.40 Pojkens extatiska tro p sin egen rttfrdighet skdliggr allts snarast frnvaron av tro frnvaron av tro p agapes mjlighet liksom oviljan att ta vara p nden sdan den faktiskt bjuds: som frltelse utan frtjnst. Men den skdliggr drfr ocks vad skuldknslan gr den som inte vill behva frltelse och p pojkens vis frvxlar eros med agape. Pojkens sjlvmord demonstrerar allts knslokristendomens yttersta konsekvens i en urholkning av den evangeliska tron, dr mnniskan hnvisas till att frlsa sig sjlv genom att med makt och vld framkalla den frlsande knslan (s 220). Hans exempel fr i Bredsdorffs framstllning skdliggra inte frlsningsvissheten i agape utan frdmelsen i skuldknslan och egenintresset viljan att antingen behrska vrlden eller utestnga den i den religisa extasen. Det r drmmen om att kunna besegra det onda genom att tysta samvetets rst. Detta problem r grundlggande i Enquists frfattarskap, enligt Bredsdorff. Den som tror p sin egen fullkomlighet har inte mottagit agapes gva:

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:25

Genom hela frfattarskapet, i bok efter bok, mter man nya varianter av det dli- ga samvetet, skuldknslan ver att skriva i stllet fr att handla, skuldknslan ver att inte ha rckt fram handen tillrckligt lngt, drmmen om att bde frst och nd vara en del av en handlande gemenskap. I bok efter bok nmns eller omtalas agape: detta att kunna bli frlten utan att ha gjort sig frtjnt av det. Till slut r det en som uppnr denna lycka. Men det r anmrkningsvrt att det inte kan ske utan att de omgivade mnniskorna blir till attrapper. (s 222; jfr ss 210, 235f)

Ty den gva Guds agape ger t mnniskan r sig sjlv. Och den gvan r: gvan att ge, t andra mnniskor. I denna mening r agape inte teologisk men politisk, skriver Bredsdorff i anslutning till agape-termens introduktion i Sekonden (ss 142, 219): inte lra om Gud men liv bland mnniskor. Agape handlar inte om frhllandet till Gud, utan om frhllandet mellan mnniskor. (s 219) Men agape r Gud och kommer frn Gud, den Gud som r krleken den gudomliga krleken, betonar Bredsdorff, den krlek som ger fr intet, utan frtjnst. Agape r drfr artskild frn den skuldtyngda krleken till sig sjlv som r det hgsta en mnniska kan prestera, s lnge hon hller sig till knslan (s 211f). Och det r drfr agape bara kan tas emot i tro, inte i knslan av tro och absolut inte i krlek. Fr tron p agapes gva infinner sig varken som knsla eller frnuft eller ens som medvetande om gvan: den infinner sig som ett omedelbart svar p samma sprk, i en spontan sjlvutgivelse som bekrftar mottagandet av gvan att man ftt frltelse fr intet. Att tillgna sig den gvan r att glmma den skuldtyngda krleken till sig sjlv. Helt enkelt. Och den gvan knns inte som ngot. Ty r den givandets gva, s r den inget i sig sjlv i sig sjlv r den ett intet. Givandet r; men sjlva gvan finns inte. Den r en ppning i jaget det svarta hlets omvndning (jfr Bredsdorff s 216). Den r omvndelsen. Men den som vnt vet det inte. Den i tro omvnde har drfr ingen tro att beknna; det har bara den som omvnts i knslan. Han kan beknna sin knsla, sin knsla av att ha vnt och sin tro p denna knsla som en vetskap (s 218). Men i beknnelseakten vnder

knslan tillbaka och drmed inriktningen p det egna jaget: beknnaren r inte lngre det orden sger. Beknnelseakten kommer allts att vittna mot beknnelsen, som drmed kommer att bra falskt vittnesbrd om vndningen bort frn det egna. Omvndelsen till agape kan aldrig bevisas, lika lite som tron p agape men detta r precis det krav som knslofromheten stller, skriver Bredsdoff (s 218f). Och just det r ocks den agapistiske frfattarens konstnrliga och moraliska dilemma: denna ambition att samtidigt vila i fostervattnet och se mekaniken, som det heter i Legionrerna (s 44; TB 110). Ty att frska iaktta sin delaktighet i trons ndegva (s 218) r att frrda agape i den gest som r den genomgende formeln fr frrderiet i frfattarskapet, enligt Bredsdorff: att rcka ut handen mot den andre men inte tillrckligt lngt (s 139). Att ska beskriva agape r att bryta trons band av frtroende och tillit och drmed gra sig skyldig till det iakttagande som erstter handling och ger skuld. (s 140) Det r att med avsikt synda p nden fr att f uppleva bde skammen ver att vara medskyldig i det som hnder och gldjen ver att kunna iaktta det. (s 139) Men just detta frrderi r konstnrens avsikt och konstens synd (s 139). Detta r utgngspunkten fr den imagistiska teknik Bredsdorff undersker hos Enquist: mjligheten att beg konstens synd p ett sdant stt att just frrderiet mot agape frmedlar agape till lsaren via det svarta hl denna synd lmnar efter sig. Tekniken gr ut p att frmedla agape s att gvan inte skall kunna iakttas, bara tillgnas, omedelbart, utan att kunna omvandlas till vare sig knsla, kunskap eller insikt. Ty den gvan kan inte iakttas utan skall frbli ovetbar; just det r meningen med den givandets gva det handlar om. Men det finns ingen mening i den. Agape r bortom all mnsklig knsla och alla frnuftiga begrepp om frhllandet mellan krlek och vrde. Den gvan kan aldrig beknnas eller beskrivas; ty gvan att ge kan inte gas, inte sparas och behllas, allra minst som minne av en knsloupplevelse. Den r till bara i utgivandet, som ett stndigt frnyat frsvinnande dr ngot annat blir till, detta en mnni-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:26

ska kan kalla gva eller krlek, mening eller vrde beskrivning eller berttelse (s 143). Vill man d, som Enquist, genom konstens syndafall frklara krlek (s 204), s vill man varken frklara krlek eller frklara krlek: man vill inkarnera krleken sjlv i texten. Och detta r den synd som r konstens frutsttning, ty den krver att konstnren r agape, med andra ord Gud sjlv eller Guds utvalde stllfretrdare. Och det r han ju inte. Men han kan frska att hrma agape s gott han kan genom att avst sin vilja att ge t sjlva givandet. Skall han lyckas med det fretaget, s krver det en mycket speciell teknik som nd inte kan lyckas. Den mste misslyckas fr att lyckas: ngot osynligt och outsgligt mste bli ver fr att kunna vara det som frsvunnit. Denna konst mste i en alldeles srskild mening vara just misslyckad, en sermo humilis, som bryter ner sin tids vrdehierarki. Det r denna teknik fr misslyckande som Bredsdorff vill beskriva i termer av imagismens erknt konstnrliga prosatradition, med anor frn Pound och Hemingway. Det betyder att han slipper beskriva tekniken i termer av misslyckande fr det ordet r ju vrdebestmt p ett stt som stter bort de lsare han vill vinna, inte t sig sjlv, utan t Enquist (fr Bredsdorff r sjlv en i djupaste mening givande frfattare). Han kan i stllet uppehlla sig vid hur skicklig Enquist r p att navigera inom denna tradition av reduktion och juxtaposition, och hur vl frfattaren lyckas anvnda den fr att producera den osynliga rest som i detta frfattarskap r det enda viktiga. Bredsdorff utpekar denna rest utan att ska beskriva den och lockar drmed lsare till den andres text i stllet fr att ska erstta den med sin egen. Han sger att det i Enquists texter r som om det hela tiden ppnades ett hl varje gng sprket r berett att uttala en frdig insikt. (s 236) Och s hr slutar han sin bok:
Att skapa ordkonst r att tala om det man inte kan tala om. Och bara den som har ngot som han inte kan sga har ngot att sga. Detta r nu mer n nnsin den en- quistska sprkformens innehll. (s 252f)

Bredsdorff kan antyda vad det handlar om genom att beskriva bilden av isfgeln i Sekonden det konstverk som upplses och frsvinner i mtet med betraktarens levande andedrkt och s stlla frgan: Vad r det fr ett konstverk och vad r det fr en livsvrme det handlar om som r s beskaffad att konstverket frsvinner nr vrmen infinner sig? (s 127) Och svarar med en analys av romanens imagistiska teknik som mynnar ut i en hnvisning till agape som Det irrationella: detta att ngot alltid blir kvar efter alla frnuftiga frklaringar (s 143). Men misslyckandet som strategi behver han inte nmna. Det rcker att beskriva imagismens teknik. En enda gng benmner han ett misslyckande: det r nr han kommer till Hess, som kallas en grandios demonstration av det felaktiga i den ppna formens premisser (s 98) Som sjlvstndig roman r den en ruin. (s 95) Och hr r det frga om ett ofrivilligt misslyckande, en ambition att lyckas som slagit fel. Hr har lsaren ingenting att hmta; denna text har ingenting att ge: I stllet fr att ppna sig mot lsaren stnger den sig. (s 98) Hr r inte frga om agape som enligt Bredsdorff inte var aktuell p 60-talet (s 85) utan om ett dokumentaristiskt experiment i estetiskt sjlvfrverkligande, som innebr ett misslyckande i frhllande till imagismens estetik. Lt oss allts g vidare till denna lyckade estetik, fr att sedan tervnda till den misslyckade i Hess. Imagism, dokumentarism och juxtaposition{ XE "juxtaposition" } Den reducerade, dokumentaristiska teknik frfattarskapet utvecklar r sledes enligt Bredsdorff ett frsk att indirekt tala om det man inte kan tala om (s 252f). Det r denna teknik han vill terfra p imagismens spnningsfyllda juxtaposition, dr olikartade textblock lggs sida vid sida, s att hlet mellan dem fylls av en inte nrmare beskrivbar energi eller kraft. Enligt Bredsdorff skall Enquist ha ftt sina avgrande imagistiska impulser i samband med sitt licenciatarbete med Thorsten Jonsson, framlagt 1966, allts samma r som Hess. Men d, ppekar Bredsdorff, r de ocks prglade den av den

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:27

norrlndska frikyrklighet Enquist kunde knna igen hos Jonsson via sin egen religisa bakgrund. Enquists ambition i underskningen r inte heller stilistisk utan etisk i samma puritanska anda, men via den ambitionen finner han ocks vgen till en engagemangets estetik, dr nedkmpandet av subjektivismen r ett grundlggande drag (ss 54, 62f): Enquist skte upp en stilist i den uttalade avsikten att finna en moralist. Han fann en stil som kunde omsluta en moral. (s 63) Ingenting av denna stil kan Bredsdorff finna i Hess. Fr att frklara vad jag sjlv tnker gra med Hess skall jag drfr nrmare frhlla mig till Bredsdorffs beskrivning av denna stil, dels i den imagististiska traditionen, dels i Enquists adaptation av den. Imagismens teknik beskriver Bredsdorff, som vi sett, i termer av juxtaposition eller montage (s 35): att tv bilder ofrmedlat lggs intill varandra s att ett spnningsfyllt hl osynligt bildas mellan dem, dr en energiurladdning kommer till stnd (s 31). Tekniken r skenbart reduktionistisk, drfr att den utelmnar och undviker just det man vntar sig skall bli sagt (s 39). Den driver allts ett spel med lsarens genrefrvntningar, men sdana receptionsestetiska eller pragmatiska aspekter spelar ingen framtrdande roll i Bredsdorffs resonemang. I en not anfr han Roman Ingardens begrepp om de tomma platserna eller Unbestimmtheitsstellen som positiv kontrast till den slappa sextiotalsfrestllningen om det ppna konstverket och hnvisar vidare till Wolfgang Iser (jfr ovan, kap 2.2.2). Innebrden av den slappa sextiotalsfrestllningen preciseras inte, utom indirekt i den frintande kritiken av Hess (se nedan), men de tomma platserna kan tnkas motsvara de hl som skapas mellan textblocken i den imagistiska juxtapositionen. Det fenomenologiska och talaktsteoretiska sammanhang, som Ingarden och Iser rr sig inom aktualiseras emellertid inte i Bredsdorffs framstllning, men indirekt gr det sig pmint, bde genom de traditioner han diskuterar och i hans faktiska analyser, inte minst i kritiken av Hess. Min analys skall allts lokaliseras till detta hl i Bredsdorffs egen framstllning.

6.2.4. Egna avgrnsningar och hypoteser

Imagism, fenomenologi och superposition{ XE "superposition" } Som vi minns fanns det en direkt frbindelse mellan den tidiga fenomenologin och Pound/Eliots imagistiska poetik, bland annat i fackuttrycket det objektiva korrelatet, som Bredsdorff tillskriver Eliot (s 32), men Eliot sjlv sannolikt vertog frn Husserl (med innebrden intentionalt objekt) och utvecklade i sin doktorsavhandling i filosofi (se ovan kap 2.2). I det perspektivet ger den imagistiska bildteorin och det vorticistiska kraftspelet ven andra tekniska mjligheter n den juxtaposition Bredsdorff betonat, exempelvis superpositionen, det vill sga just den teknik Bredsdorff kritiserat i Hess.41 Fenomenologin gav ocks sjlva tankeformen fr den djupa traditionsmedvetenhet som prglade bde Pounds och Eliots estetik och som, inte minst i Pounds fall, medfrde flitigt bruk av superposition och andra palimpsestusa tekniker som r viktiga i Hess. Fr oss viktigt r ocks att det finns en annan och mer ursprunglig frbindelse mellan imagismen och prosan, n den genom Hemingway avledda som Bredsdorff tar upp, och den ger i sin tur traditionshistoriskt std t de pragmatiska och agapistiska aspekter som hr skall intressera. Enligt Bredsdorff r imagismen en fr poesin skrddarsydd teknik, som dock kan adapteras fr prosans ndaml: Ingen av imagismens regler och metoder r omjlig att verfra till prosa. Det var det Hemingway gjorde. (s 31) Fr oss intressant r emellertid att just prosan var det estetiska ideal Pound sjlv utgick frn nr han i samarbete med Ford Madox Hueffer (F. M. Ford) utformade imagismens teori. Han skte ju ett alternativ till samtidens ornamenterade, retoriska poesi, vars frhllande till sprkets och litteraturens repertoar han uppfattade som frstelnat. Det alternativet fann han i prosan i Flauberts impressionistiska roman, i litteraturkritikens sakprosa och i vardagligt samtalssprk.42 En av Pounds ambitioner var att skriva in kraften frn det levande talet i skriften det var den energiurladdning han var ute efter.43

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:28

Och den r i sin tur frbunden med imagons tilltalskraft (den illokutionra kraften): Bilden r sjlva talet. Bilden r ordet bortom det formulerade sprket, sger Pound.44 Och den kraften brs, frklarar han, inte av intet, utan av ett socialt sammanhang och en kulturell gemenskap. Med den inriktningen kunde ven Pounds version av imagismens tillfras idn om verbalism eller logopoeia: intellektets dans bland orden, dr orden anvnds med utgngspunkt frn klichbetydelser och de frvntningar som r knutna till brukskontexten i stllet fr till bokstavsbetydelsen, s att en ironisk effekt uppns.45 Tekniken gr allts ut p en superposition av tv praxisorienterade referenssystem (vardagssprkets och poesins), som det logopoetiska greppet sammanfr till en betydelse eller snarare betydelsepotential, som inte r associativ utan helt ligger p de praxisreglerade sprkliga frvntningarnas plan. Imagon r allts inte bara eller ens primrt en juxtaposition av separata bilder med ett energiladdat hl emellan: den r en superposition av element dr det ena fungerar som en lins fr det andra.46 Som superposition kan imagon liknas vid ett palimpsest, det vill sga en anrikad skiktning, som br ett oversttligt betydelsekomplex, hrlett ur en kulturell tradition en malstrm av energi som hlls p plats och fokuseras genom kraften frn en tradition.47 Eller enligt Pound: den r inte en id, men en strlande knut eller knippa [] frn vilken och genom vilken och in i vilken ider hela tiden strmmar.48 Energin tillfrs allts utifrn. Tanken r inte ofrenlig med Bredsdorffs begrepp om juxtaposition: hlet r ju i sig sjlvt tomt. Men i vrt pragmatiska och repertoarestetiska sammanhang r det viktigt att framhva just denna anriknings-aspekt av virvelrrelsen, ty den markerar imagons karaktr av bde bricolage och palimpsest och drmed den traditionsmedvetenhet som var grundlggande i bde Pounds och Eliots varianter av imagistisk estetik: imagon var primrt tolkande och imagismen/vorticismen allts en repertoarestetik.49 Dess tankeform r fenomenologisk, logiken r kiastisk och formen mobil.50 Vi skall d se att i den vldiga

virvel som utgrs av mobilromanen Hess finns ett betydligt ldre traditionskomplex sammanpressat n det moderna och modernistiska Bredsdorff aktualiserar ett komplex som hrde med till imagismens egen tradition, men som ocks stod i frbindelse med den religisa tradition Enquist frhller sig till och p ett srskilt stt aktualiserar i Hess. Min hypotes r att den egenartade prosa vi mter i Hess fltar samman modernistiskt montage och 60-talistisk dokumentarism med frmodern emblematik inom ramen fr den fenomenologiska tankeform vi tidigare diskuterat.51 Men hos Enquist tillkommer nnu ett moment: att den experimentella teknik, som Bredsdorff i Hess uppfattar som p en gng misslyckat modernistisk och baktstrvande 1800-talsmssig (s 99) synes prglad av den speciella skriftpraktik som utbildats inom den puritanska andakts- och meditationstraditionen. Men detta finns ocks med i den tidiga imagismens smltdegel: Pound var modernist men ocks traditionalist, och drtill, liksom Eliot, prglad av en puritansk bakgrund (som bda revolterade mot, om n p radikalt motsatta stt).52 Till den puritanska bakgrunden hr inte bara en viss religis frestllningsvrld, utan ocks en bestmd tankeform frbunden med en empiristisk och fenomenologiskt orienterad kunskapsfilosofi, en didaktisk-majevtisk hllning, ett dokumentaristiskt skrivstt och en viss typ av lt oss sga proto-imagistisk estetik, frankrad i en perceptionslra och bibelexegetisk tradition, som i sin tur vidarefrde arvet frn bde emblematiken, den muntliga sprksynen och den empiristiska kunskapsfilosofin.53 Hela detta ntverk av traditioner aktualiseras i Hess, inte minst genom dess speciella mobila form. I analysen skall vi se hur den id om romanen som arbetsprocess som texten sjlv stter fram experimenterar med en ppen estetik som nrmar sig formerna fr de processbeskrivande texter som ingick i den puritanska andaktslitteraturen och som fick en renssans med den nyeavangeliska vckelsen, inte minst i Rosenius Sverige.54

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:29

Emblematik, puritanism och andaktslitteratur Den puritanska andaktslitteraturens texter syftade till en sjlvrannsakan och sjlvprvning som kan liknas vid en typ av inre verklighetsforskning dock inte av subjektiv beknnelsetyp utan alltid via iakttagelse och betraktande av fenomen i den yttre, empiriska verkligheten. De empiriska fenomenen avlstes d som p en gng vardagliga freteelser, skdningsbilder med majevtisk funktion och tecken i Guds sprk analoga med den bibliska uppenbarelsen, Ordet. Och eftersom det skrivna Ordet uppfattades som ett muntligt tilltal, Gods voice, fick allts ven empiriska ting och hndelser karaktr av Guds personliga tilltal till den enskilde och tolkades via den kod som gavs i Bibelns textkorpus.55 Meningen med verksamheten var att utrna sin stllning infr Gud, bde vad gllde utvaldheten till frlsning eller dom och den borgerliga kallelsen.56 Genom att studera den empiriska verkligheten kunde man allts finna bevis att grunda bde sin tro och sitt handlande p, s att man bde i det inre och yttre livet kunde prestera vad Guds ra krvde. Hela den sinnliga vrlden fick hrigenom karaktr av emblem: framstllning, utlggning och tilltal p en gng.57 Den uppfattades inte bara som fenomen utan som en intentional akt: en vrld som sg den seende, en vrld av tecken i en stndigt pgende skrift. Att g in i denna skrift och skriva sitt tecken var d den enskildes svar p Guds kallelse. Och det svaret innebar att inkarnera tecknet genom att lmna spr i vrlden som hrsammade kallelsen och drmed bekrftade frbundet.58 I den puritanska betraktelsetraditionen terknyter det tingallegoriska betraktelsesttet visserligen till medeltida korrespondenslra och katolsk renssansemblematik, men utan dess spekulativa orientering mot hermetistisk spekulation och pansofisk naturmystik. Hela inriktningen r nu styrd av det reformerta frhllandet till Bibelordet, i synnerhet frsynstron och dess samband med den dubbla predestinationen: att Gud utvalt envar till salighet eller frtappelse redan frn brjan och drfr har en frutbestmd plan fr envars liv,

som i sin tur ingr i en eskatologisk plan fr hela historien, som i sin helhet syftar till Guds ra.59 Frhllandet till Ordet r logos-baserat: bokstaven var anden och gav slunda nog att reflektera ver i sig sjlv i egenskap av Guds tilltal: som lfte, hot, frmaning, varning eller liknande. Den empiriska verkligheten uppfattades som bokstavlig p samma stt: tingen betydde vad de var och deras konfigurationer just drfr bokstavligen betydsamma, det vill sga analoger till den bibliska skriften. Iakttagelsen och erfarenheten tillmttes drfr ett utomordentligt bevisvrde som vittnesbrd om Guds verk och vilja. Den skulle vas i betraktelse och dokumenteras i skrift, och dokumenten skulle i sin tur bli freml fr saklig betraktelse p samma stt som Bibelordet och den empiriska verkligheten sjlv. Och det betydde: iakttagelse och kombination av det fr sinnena givna, men aldrig skapelse. Svl sjlva betraktelsemetodiken som skrivsttet r allts ytterligt sakligt, iscensatt i ett empiristiskt perspektiv med en dokumentaristisk metodik helt ofrenlig med romantisk knslomystik eller borgerlig sentimentalitet, men dremot vidareutvecklar den majevtiska traditionen frn renssansemblematiken. Drifrn rvdes idn om Naturens Bok som en analog till Bibeln, nu verfrd ven p mnskliga artefakter, sociala fenomen och slutligen ven individens eget liv.60 Den enskildes liv kom att betraktas som a second Scripture, en andra Skrift, som betraktades och tolkades med samma metodik som Bibeln sjlv.61 Det mste drfr ocks dokumenteras bevaras t minnet genom att verflyttas till en alfabetisk skrift som instrument fr Guds rst. Den skrivna texten uppfattades allts som talad tilltalsfunktionen och den illokutionra kraften (lftet, hotet, varningen, frmaningen) var det vsentliga, alldeles som i Bibeln sjlv.62 Det substantiella innehllet i en sdan sjlvbiograferande betraktelsetext r i princip rent deskriptivt och kan utgras av blotta listor och frteckningar p enkla freml och triviala hndelser ur den enskil-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:30

des vardag, som frn dennes personliga synpunkt uppfattas som signifikanta-emblematiska med majevtisk funktion. Mellan de deskriptiva partierna kan drfr ocks reflekterande passager i en annan mer subjektiv stilart skjutas in, dr skrivaren frhller sig till det skildrade och begrundar dess innebrd i en stridbar process som de officiella undervisande betraktelsetexterna avsg att utlsa och vgleda i. Syftet var praktisk invning i den reformerta paradoxen: att Guds rdslut r outgrundligt, frdolt och bortom mnskligt inflytande, samtidigt som hans Ord, auktoritet och frbund med mnniskan r absolut, vare sig hon r utvald till frlsning eller frdmelse. ven frrdaren och monstret fr att nu ta ett par favoritexempel ur Enquists repertoar har allts en kallelse och en uppgift i den gudomliga vrldsordningen, ett kall som skall sktas med samma tro och nit som helgonets och hantverkarens. Om denna sin yttersta bestmmelse kan dock den enskilde aldrig f visshet. Likvl r han skyldig att frhlla sig som om han var viss om sin frlsning.63 Betraktelsens fr tron lyckliga utgng krver allts ven utanfr andaktsvningen speciell list och speciella, subversiva tolkningsstrategier, baserade p ett slags underhandlingar med predestinationsparadoxen. Processen inbegrep en logisk omkastning som inom traditionen uppfattades som en tros-akt (act of faith), ett trons sprng, men vi hr kan kalla kiastisk.64 Den inbegrep en viss metod som inte kunde beskrivas eller lras ut, men dremot invas s att den blev en praktik. Majevtisk invning i den metoden var allts betraktelselitteraturens uppgift. Grundlggande i den puritanska betraktelsetraditionen r d den hala men konstfulla logik som styr bde underskningen och resonemanget.65 Denna logik r helt metodorienterad och baseras p ett frn Ramismen (Petrus Ramus, 1515-1572) hmtat dikotomiskt tnkestt med utrymme fr omkastningar som gjorde det mjligt att frhandla med det egna trossystemet och rentav undergrva det inifrn utan att rubba grnserna.66 Metodens inriktning var empiristisk, och syftet pedagogiskt, praktiskt och majevtiskt (influerade bl a

den i det ortodoxa Sverige verksamme AmosComenius), men baserat p en ny teckenmetafysik.67 Konkret innebar metoden att visualisera, uppdela, tskilja och dra distinktioner, empiriskt och begreppsligt, och det i sdan utstrckning att skillnaderna i praktiken ter nrmade sig varandra och de motsatta leden kom att byta plats; motsttningar kom hrigenom att skapas och upplsas i en och samma gest.68 Allt kunde p s vis i princip och vid behov frbindas med allt. Det i teorin dikotomiska frhllningssttet var allts i praktiken interaktionistiskt, baserat p ett rrligt korrespondenstnkande som ansgs svara mot naturens egen beskaffenhet. Metoden synliggjorde skillnader och diskrepanser i systemet och blev p s vis dekonstruktiv i frhllande till sin metafysiska verbyggnad, dock utan att hota den: meningen var ju att frammana systemets paradoxer, ty i kampen prvades och strktes tron.69 Det som avgjorde betraktelsens frlopp var tillmpningen, bruket av metoden p det enskilda fallets konkreta egenart (som ju alltid var unik), men grnserna sattes av trossystemet. Trossystemet var begynnelsen och nden, men under resans gng kunde allts i stort sett vad som helst f hnda. Den subversiva metoden utbildade p s vis samtidigt en kasuistik som mjliggjorde ett p en gng absolut och pragmatiskt frhllningsstt till spnningarna i den egna troslran och drmed till predestinationens paradox, liksom till motsgelser i den Bibliska uppenbarelsen och tvivel i den subjektiva tron.70 Metoden rddade sledes inte bara lran frn systemkollaps utan ocks tron frn frtvivlan och individen frn handlingsfrlaming allt inom ramen fr predestinationsparadoxen. Men med sin implicit subversiva orientering rymde den ocks en principiellt systemkritisk potential som togs i aktivt bruk i den puritanska dissenter-litteraturen och dr ven kom att tjna ett profant samhllskritiskt syfte. P denna grund utbildades en p alla fronter kmpande litteratur, som ocks gav upphov till den moderna realistiska romanen.71 Formhistoriskt intressant r d hur denna subversiva logik samspelade med den do-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:31

kumentaristiskt-emblematiska tekniken och p s vis kom att hlla en ddfrklarad litterr tradition vid liv genom att integrera den i en ny genre. Denna puritanska andaktslitteratur gav tidigt upphov till allegoriskemblematiska romaner konstruerade kring pilgrimsmotivet och Resans topos som i exempelvis John Bunyans Kristens resa, en text Enquist sjlv hnvisar till som en av mina favoriter.72 Men samma andaktslitteratur har allts ocks pvisats som det egentliga litterra ursprunget till den moderna realistiska romanen, sdan vi finner den hos exempelvis Defoe, Fielding, Sterne, Richardson.73 Inte minst Sternes ironisk-majevtiska metod r traditionsenlig.74 Sammanhanget r inte s verraskande som det kan verka: det bekrftar p bildsprkets omrde frsts inflytandet frn empiristisk kunskapsfilosofi, men tillfr ocks exempelvis Max Webers och Ian Watts religionsoch litteratursociologiska underskningar ett frbisett litterrt och ven litteraturteoretiskt perspektiv.75 Men i vrt sammanhang mste i s fall ocks framhllas att den religisa traditionen var reformert och inte evangelisk-Luthersk, och det r enbart den reformerta andan som Weber vill kalla kapitalismens: Det r knappast ndvndigt att framhlla, att Luther inte kan tillskrivas den kapitalistiska andan, skriver han, med syftning p avgrande skillnader mellan Luthers med-mnskliga kallelselra och Calvins individualistiska prestationsmoral med syfte att ka Guds ra.76 Det r ocks den reformerta andan som prglade de evangeliska vckelserrelserna med den paradoxala blandningen av lagfromhet och subjektivism, men via den Calvinistiskt influerade Melanchton gavs motsvarande inriktning redan t den Luther-ortodoxa traditionen.77 Denna vertog mycket av den andaktslitteratur som skapats inom den reformert-puritanska trosriktningen och nytillkomna texter baserades p samma paradigm, inte minst i Sverige.78 Traditionen kom allts ven att stta spr i den officiella kyrkofromheten och lgga grunden fr den sekulariserade moralism som hrde med till den

moderna borgerligheten och kapitalismens anda sdan Weber beskriver den. Vrt idag ofta beropade tunga Lutherska arv ter sig mot den bakgrunden snarare Calvinistiskt, inte minst i den asketiska variant Gran Palm i Kultur och solidaritet hnvisar till som modell fr vnsterengagerade fromhetsvningar i slutet av 1960-talet med bland andra Enquist som exempel (s 685; se ovan, kap 4.3.2). Men som vi sett var den typiskt puritanska tankeformen vvd av paradoxer och drfr omjlig att reducera till bara den ena polen i ngot av sina spnningsflt. Traditionens modernitet och aktualitet botonas ocks i forskningen, inte bara fr victoriansk moralism utan ven fr kritiska sekulariserade filosofiska och existentiella problemstllningar (determinismen, frihetsbegreppet, jmlikhetstanken), liksom ven frbindelsen till modernistiska litterra och litteraturteoretiska riktningar som existentialism, absurdism, strukturalism.79 I Hess-sammanhanget speciellt intressant r emellertid hur spnningarna i den puritanska tankeformen terspeglas i sjlva betraktelsetexterna och deras speciella brukslitteraritet. Hr handlar det allts om en officiell litteraturart vid sidan av bde konstlitteraturen och vedertagen undervisningslitteratur: ppna, orena och ofullbordade texter, helt prglade av uppgiften att tjna som redskap i den vardagliga andaktsutvningen. Dessa texter var ofta processbeskrivande i den meningen att de syftade till att ge utgngspunkt fr en andlig process, som inte fanns beskriven eller gestaltad i texten, men nd var textens egentliga mening.80 Drigenom fick de ocks en ofullbordad karaktr som tvingade till invning i den avsedda praktiken redan genom lsningen; de skulle frverkligas som praktik och frverkligades frst d fullt ut som texter; den verkliga texten var i detta fall helt enkelt en praktik frbunden med en mental process. Men det betydde ocks att de inte kunde definieras som texter de saknade bestmda genrekarakteristika och undslapp drigenom genrernas tyranni.

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:32

Det var allts en i hgsta grad pragmatisk brukslitteratur, som inte primrt var didaktisk utan majevtisk: inte lran men metoden var det viktiga. Syftet var att aktivera en viss typ av andaktsbeteende som i sin tur skulle frlsa en viss typ av reflexion: det var frga om invning i ett tnkande snarare n om undervisning i ett tankesystem, men ett tnkande inkltt i handling med livet som yttersta ml. Som Stina Hansson skriver i Ett sprk fr sjlen, var texten ett supplement i frhllande till en oskriven kontext i en nnu inte realiserad brukssituation:
I de andaktslitterra texterna finns meningen ibland inte ens gestaltad som po- tentialitet i texten. Lsarens lsning gllde inte enbart sjlva texten utan var en lsning, i vilken texten fungerade supplementrt i frhllande till andaktspraxis. Det var andaktens kontext som visade hur texten skulle fyllas ut och fullfljas. Fr en sentida lsare, som saknar den nyckel fr avkodningen som kontexten gav, framstr dessa texter ofta som ofullstndiga och deras rubriceringar som obegrip- liga. De hade allts ett slags konativ funktion: de liknar uppmaningar eller utrop som pekar ut en mening som de inte alltid sjlva gestaltar. (s 71)

bevisvrde som omvandlade den till ett experimentellt instrument att ocks frammana och utveckla erfarenhet orden experience, experiment och till och med rule anvndes synonymt.82 De processbeskrivande texterna syftade allts till att iscenstta en experimentell situation, d den troende skulle f tillflle att va och prva hllbarheten och sanningsvrdet av sin tro. Och motsvarande pragmatiska syfte hade fiktionstexter av Bunyans och Defoes typ. Detta i viss mening empiristiska experimenterande pminner allts om den typ av fenomenologiska experiment som rekommenderades av fretrdarna fr nouveau roman lngt senare, delvis med tillhjlp av samma repertoar: externaliseringen, visualiseringen, dokumentarismen, objektiviteten, provokationen mot kausalitet och normala meningssammanhang och inte minst Resans topos.83 Som vi minns frn Torsten Ekbom (ovan, kap 1) var ju den realitet romanen som verklighetsforskning skulle utforska, noga besett, varken vrldens, sjlens eller himlens, utan ett synstt ett synstt som skulle prvas. Experimentet skulle frammana erfarenheten av absurdistiska spnningar och sprickor i den naiva verklighetsbilden, inte fr att omvnda lsaren till en absurdistisk lra utan fr att f honom att prva och omprva sitt verklighetsfrhllande, och, enligt Ekbom, till sist leda fram till det metafysiska frgandets grns men inte verskrida den.84 Det r en rtt puritansk hllning: den fromme puritanen liksom den blasfemiske absurdisten lter sig utfrgas av erfarenhetsvrlden och provoceras att stndigt rekonstruera den p nytt, men utan att passera grnsen till den frdolde Gudens privata omrde. Sammanfattning Det spr jag vill flja i Hess gr allts baklnges i en tradition Thomas Bredsdorff fljer framt i det vriga frfattarskapet. Bredsdorffs traditionshistoriska fokus ligger i den imagistiska prosan och det r frn modernismens synpunkt han nrmar sig det Enquistska frfattarskapet. Den religisa traditionen aktualiseras hos honom fr att

Tilltalsfunktionen blev allts det centrala: inte yttrandet och den lokutionra, logos-baserade meningen, och faktiskt inte heller den retoriska persuasio-funktionen eller vertalningseffekten, ty hr argumenteras ju inte fr ngot och ngon egentlig befallning uttalas inte. Det centrala blir i stllet sjlva yttrandeakten och den illokutionra kraften: lsarens tilltro till textens lfte om majevtisk hjlp i anvndningssituationen. ven genremssigt blir dessa texter drfr intressanta. Formellt kunde de likna bruksanvisningar som exempelvis gav en disposition ver andaktsvningens olika moment eller listor p lmpliga betraktelsemnen. I s mtto motsvarade de officiella betraktelsetexterna dem den ordentlige puritanen fabricerade fr eget bruk i dokumentationen av egna andliga erfarenheter den skulle ju tjna som skattkammare att sa vittnesbrd ur i tvivlets stund lika mycket som en samling av gudomliga instruktioner, som kunde tydas med bibelexegetisk metod. Erfarenhetssprket fick 81 karaktren av logos p samma gng som personligt tilltal. I bda typerna av texter fick den dokumenterade subjektiva erfarenheten ett

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:33

belysa imagismens speciella men ocks enligt hans uppfattning typiskt modernistiska tillmpning hos Enquist (s 236f). Mitt perspektiv r det omvnda: hr skall den religisa traditionen f belysa de gammalmodiga egendomligheterna i experimentromanen Hess som kongeniala med en 60-talistisk tankeform som frutstter modernismen och anvnder sig av modernismens repertoar, men ocks frhller sig till den som en tradition bland andra. Den experimentella teknik som anvnds och de metodiska problem som uppstr i tillmpningen hr i det perspektivet snarast hemma i den tradition av processbeskrivande texter som hade utbildats vid sidan av konstlitteraturen lngt fre bde modernismernas och postmodernismernas tid. Samma teknik hr ocks med till ett slags fr-modern modernitet, d frhllandet mellan Lag och Nd inte lngre reglerades av Kyrkan men inte nnu hade reducerats till ett estetiskt problem. Nrmast skall vi d tervnda till agapeproblematiken hos Enquist.
6.2.5. Diskussion och problem: moralen, monstret och tankefiguren

hngivelsen till frsonaren frn ovan kan klara en sdan frltelse som hr behvs. (s 207f; v s 213). Men ven denna hngivelse kan allts understllas egenintresset om den hnger sig t den egna knslan av hngivenhet och gr sig blind fr ondskan. Det r drfr agape behvs, inte som slapp tolerans utan just som dom och nd, frmedlad av en av mnskligt egenintresse oberoende instans. Vad agape ger r ju inget gudomligt vrde utan en terstlld mnsklighet p syndens basis. Tillgnad just som frltelse terskapar den monstret till mnniska: den frutstter ju bde samtycke till anklagelsen och mottagandet av givandets gva. Och den kan man aldrig bermma sig av att ga. Men tron p gudagnistan som mnniskans egendom r inte bara upplevelsekristendomens problem, utan hela den moderna humanismens. Arvet frn 1700-talets pietistiska upplevelsekristendom r hos Enquist allts inte exklusivt religist, enligt Bredsdorff: det resulterar i en kombination av knslometafysik och lagfromhet, som prglar ocks den sekulariserade eller deistiska mnniskouppfattningen. Ty denna frgudar mnniskan, inte sdan hon r utan sdan hon vill men inte kan vara nmligen som Gud sdan man frestller sig honom i bilden av en vermnniska med synligt adelsmrke. Om den moderna bilden av en human Gud vid sidan av syndens och ndens sfr i Nedstrtad ngel skriver Bredsdorff att deismens Gud r just en mnsklig satan, en gud skapad i mnniskans bild, men inte i de utstttas. (s 202) Det r en krleksls Gud som inte rknar med arvsynden och drfr saknar bde medlidande och barmhrtighet. Och om frgudningen av den egna frlsningsupplevelsen i Lodjurets timma skriver han:
[] den har gjort alla mnniskor verfldiga alla andra n den som har adels- mrket att kunna uppleva starkt och vara vertygad om sin egen upplevelses san- nings- och drmed ocks erfarenhetsvrde. (s 221f)

Humanismen: sekulariseringen och det puritanska arvet De monster Enquists texter gestaltar och dit hr ocks (menar jag) bde Magnetisren och Hess r en prvning fr tanken om det mnskliga, skriver Bredsdorff (s 206). Men de r inte bara undantag, utan synliggr ocks ett mnskligt frdrv vi alla har del i, vars lmskaste uttryck hos Enquist r den ego-centrerade skuldknslan (Bredsdorff ss 212, 222), som sker befrielse frn samvetet. Men den frga dessa monstrusa texter d ocks stller r, enligt Bredsdorff: var gr grnsen fr det mnskliga? (s 215) Och kan grnsen verhuvudtaget dras av mnniskor? Kan man rdda hans [pojkens] mnsklighet utan att bli ddsdyrkare och, ja, omnsklig mot andra mnniskor? (s 208) Och det svar som Bredsdorff tycks utlsa r: Ja, hans mnsklighet kan vi rdda genom att knna igen hans omnsklighet i oss sjlva (ss 214, 215); men frlta honom och oss det kan bara Gud; Humanismen rcker inte, bara den totala

En sdan pietistiskt grundad frlsningsvisshet r visserligen riktad p den egna knslan och den egna innerligheten, men r just i den

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:34

egenskapen inte exklusivt religis, utan har ocks en politisk sida, nmligen att den som r sker p sin frlsning har rtt ver andra. Med vad som fljer av detta (s 231), skriver Bredsdorff. Skuldproblematiken: monsterfiguren och stllfretrdartanken: exemplum, emblem och figura Vad fljer d fr textens vidkommande av denna etisk-religisa problematik? Ett budskap av den typ Bredsdorff antyder? Jo, det frsts: pojken i I Lodjurets timma frkunnar krlek och frlsning till liv, men frkunnelsen handlar om egenkrlek och bringar dd; det handlar inte om befrielse frn skuld utan om befrielse frn skuldknsla, det vill sga om befrielse frn samvetet.85 Men det budskapet frkunnas inte; tvrtom; man fr arbeta sig fram till det, ta sig igenom och frbi ett lockande och frestande budskap fr att finna fram till ett annat frnsttande och skrmmande. Rttnog beskriver Bredsdorff Pojkens evangelium som en skickligt iscensatt synvilla: Det r vackert och gripande skildrat, men fr att skdaren inte ska upptcka tyranniet i denna dyrkan av upplevelsestyrka frutstter det att evangeliet framfrs av en som r maktls. [---] Det r drfr att pojkens evangelium framfrs av en maktls som det har en s kraftfull verkan. (s 219). Och s r det nog men hur br sig texten egentligen t fr att upphva det? Och blir det upphvt? Rr det sig inte snarare om en omkastning som frorenar bda alternativen? Frkunnelsen r frestande, drfr att den lockar med himmelriket redan hr och nu, och den r effektiv drfr att den brs fram av en stllfretrdare, som kan representera det allra mrkaste hlet inom envar av oss utan att vi behver knna av det i oss sjlva. Stllfretrdaren r p en gng frlsare och syndabock, som fr bra allas vr brda och drmed tillflligt befriar oss utan att vi behver tro p annat n hans laglsa bokstav: eros-mystiken i en vrld bortom gott och ont. Vi ser den psykologiska gestalten, men frstr inte figuren och hr inte att Pojkens evangelium inverterar det kristna evangelium det utger sig fr att utlgga och samtidigt kanske nd (me-

nar jag) demonstrerar en dubbel sanning. Men den dubbelheten framtrder frst i skillnaden mellan den psykologiska gestalten och figuren. Den skillnaden gr Bredsdorff inte och prvar drfr bara den ena lsarten: den enkla inversionen av orden. Men med den skillnaden sker nnu en omkastning, s att den lgn pojkens evangelium avsljar i sin tur rjer en sanning. Denna dubbla omkastning (det falska i det kta det kta i det falska) r ju grundlggande i Enquists estetik, tminstone sedan Magnetisren, och i Hess r den om mjligt nnu mera pfallande, bde i sjlva titelfigurens stllning (en misslyckad nazi-pamp, en offrad bdel) och i formuleringar inne i romanen (t ex s 187). Bredsdorffs resonemang om den dolda inversionen av pojkens krleksbudskap implicerar att den monstrusa figuren r en figura, med en mngbottnad stllfretrdar- och exempelfunktion en tankeform han redan tidigare nrmat sig, bland annat i analysen av den dokumentariska illusionen i Nedstrtad ngel (s 201; jfr ss 208, 210f), dock utan att diskutera det figurala greppet. Det samspelar emellertid just med den dokumentra tekniken: figuren r ju dokumentaristiskt framsatt som ett autentiskt historiskt konkret fall med en bde moralisk och i det agapistiska sammanhanget faktiskt eskatologisk innebrd, som d inte r restlst versttbar.86 n mer genomfrt r det dokumentrt-figurala greppet frsts via romanformen i Nedstrtad ngel, vars mest dokumentra monster missfostret Maria/Pinon ocks explicit beskrivs som ett emblem (s 56).87 ven dr r det spnningen mellan eros, egenkrleken, och Guds agape som tematiseras, och enligt Bredsdorff, genom samma typ av optisk villa; romanen utger sig fr att handla om Krlek och talar om agape, men gestaltar bara mnsklig egenkrlek. Monsterhistorien om frhllandet Maria/Pinon r enligt Bredsdorff nr all suggestion sopas undan, historien om en man som lskar en utvxt p sig sjlv (s 212), och det str inte bttre till med

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:35

krleken i de andra relationerna heller: Dr finns den gudomliga krleken, agape, och dr finns den skuldtyngda krleken till sig sjlv. Men krleken som ett mte mellan mnniskor? Ja, den finns [], och bara genom en optisk villa fr den ett harmoniskt slut som de andra. (s 212f)88 Synvillan skall allts i sig sjlv p en gng skdliggra och frambringa den dolda mnskliga defekt som figuren representerar. Exempelfunktionens utgngspunkt r d den mimetisk-psykologiska att monstret trots allt frestller en pojke, en mnniska som vi, drtill vackrare n mnga av oss, som likvl i denna framtrdelseform skdliggr allas vr hemliga svaghet: viljan att slippa vara skrplig mnniska fr att i stllet bli fullkomlig som gud. Men det r ocks detta som gr honom till monster: inte att han innerst inne r skrplig syndare, utan att han vill slippa vara det s hett att han inte vill tro p syndernas frltelse. Vad han vill tro r att han ingen synd har och ingen frltelse behver. Och det r nr han tror p denna tro som allas vrt monster blir synligt i honom: tron p en rttfrdiggrelse genom tron att han kan rttfrdiggras utan att ta emot frltelse. Ty den tron innebr inte bara att han avvisar lagens anklagelse fr egen del, utan ocks att han ger sig rtten att dma sin nsta: den som inte tar emot agape har heller ingen agape att ge ut; agape r ju Guds krlek till mnniskan och inget hon kan prestera i sig sjlv. Genom sin blinda tro p tron tillerknner sig pojken licens att p en gng bete sig som lagls massmrdare och lagfrom moralist inte som rttfrdiggjord syndare (iustus ET peccator), utan som just from mrdare. Eller med andra ord: som en mnniska utan bde samvete och frmga till med-knsla. Den innebr ocks att han inte insett rttfrdiggrelsens eskatologiska innebrd: att det handlar om en rttfrdighet infr Gud, men inte infr mnniskor; den infr Gud rttfrdige str ingalunda ver lagen och moralen. Om nu Pojkens evangelium r ett med pojken sjlv, s exemplifierar allts figurens eget liv lrans dolda men verkliga innebrd

han blir ett inkarnerat ord. Och den innebrden r, skriver Bredsdorff, att agape inte handlar om frhllandet till Gud, utan om frhllandet mellan mnniskor. Pojkens eget exempel r ett gmt [] bevis fr att s r fallet (ib), men det r svrt att tillgna sig, drfr att det r p en gng lockande och avskrckande. Det vill sga (fast s sger inte Bredsdorff): vad figuren ger r inte bara Lagsens sanning att vi alla br arvsynden inom oss (den skuldtyngda krleken till oss sjlva, s 212), utan ocks den evangeliska att agape r en gva t just den syndiga mnniskan, som skall lyfta henne ut ur sig sjlv och d ven hjlpa henne att frsonas med sin nsta i detta livet. Hur vi tillgnar oss exemplet beror allts p vilken aspekt av fixeringsbilden vi fokuserar det r samma grepp som i Hess (vill jag mena). Och det betyder att bda aspekterna mste aktualiseras samtidigt om figuren skall f sin fulla innebrd. Vad figuren egentligen betecknar r vl drfr ocks omjligt att parafrasera; den ger en dubbel insikt, som knappast kan transponeras till begrepp. Vad exemplet d visar p den mnskligtmoraliska nivn r den innebrd av agape-begreppet som Bredsdorff lyft fram: att Guds agape inte r av denna vrlden, men ges t vrlden som hjlp i den mnskliga samlevnaden; agape r inte teologiskt utan politiskt (s 219). Det sedelrande i exemplet handlar d inte s mycket om hur vi skall hja oss frn vrlden upp till Gud eller frbttra vrlden genom fromma handlingar, som om hur vi skall stta grnser fr vrldens frdrv genom att besinna oss p vr egen svaghet. Agape bringar allts Lagen i samma mn som Evangeliet de r tv sidor av samma mynt. Ty dramats moraliska udd, skriver Bredsdorff, r riktad just mot fromheten, mot den typ av idealistiskt engagemang som baseras p knsla men sker std i en ideologi och drvid kan sanktionera fanatism den riktas mot tyranniet i denna form av upplevelsestyrka som pojken i sak frkroppsligar (s 219). Drfr synliggr bilden av massmrdaren och monstret ocks innebrden av vad vi faktiskt gr

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:36

nr vi begr att mnniskor ska vara hngivna en tro eller engagerade i en ideologi, som inte rknar med svaghet och skuld som det frenande bandet mellan mnniskor (jfr s 210): vi begr att de ska knna sig s fullkomliga som fromhetskravet sger att de borde vara i stllet fr att besinna sig p att fullkomlighet r precis vad mnniskan saknar och aldrig kan vinna. D blir dden det bsta beviset fr att det r som den religisa upplevelsen sger att det mste vara. (s 221) I denna mening r vi alla pietister, enligt den vision Bredsdorff utlgger hos Enquist: vi avskaffar frltelsens gud och skapar oss lagiska eller laglsa gudar vrdiga en mnniska som gjort sig sjlv till gud och drmed blivit sin egen lag. Men det r s vi visar att vi r monster och mnniskor. Agape som familjeord och kraftcell: politisk, religis och imagistisk agape Bredsdorff terknyter allts till agape-termens presentation i Sekonden: att begreppet inte r teologiskt utan politiskt. Och det mste betyda, skriver han, att agape inte handlar om frhllandet till Gud, utan om frhllandet mellan mnniskor. (s 219) Det reglerar med andra ord den mnskliga samlevnaden, de sprkliga och sociala spelen: Guds agape mjliggr mnskliga relationer. Men det mste vl ocks betyda: gvan ges genom att brukas och kan inte srskiljas frn bruket, inte ens som begrepp. Ty som sdant politiskt eller pragmatiskt bruksord sattes det, som vi minns, fram i Sekonden via beteckningen familjeord: innebrden bestms av hur vi anvnder det. Men det betyder inte bara att agape mste frsts som utvande krlek, utan ocks att familjeordets sjlva innebrd helt och hllet regleras av bruket och saknar definierbar mening: ordet r ett familjebegrepp i Wittgensteinsk bemrkelse, och som sdant mer likt en social aktivitet av typen spel eller lek n ett begrepp eller namn.89 Ordets innebrd blir drmed, som vi sett, hemlig fr utomstende som sker begreppet, medan den dremot r uppenbar fr envar deltagare i familjespelet, som hlls samman via ordets funktion. Denna p en gng exoteriskt behavioristiska

och esoteriskt mystiska aspekt av agape-ordet understryks i Sekonden: det r en liten kraftcell, heter det ju (s 14), och som sdan tkomlig bara i sina verkningar. Bredsdorffs talar i sammanhanget om agape som den knsla som r den reglerande kraften mellan ironi och sentimentalitet i Enquists imagistiska konstnrskap, en knslokraft han identifierar med Det irrationella (s 143). Det r drfr han reserverar sig mot sjlva termen agape, ty fattad som knsla och irrationalitet mste ju agape-frestllningen mnskligt sett lpa precis den risk han talar om: att framkalla slapp religiositet, apati och hyllning av ddsinstinkten (s 143), fr att inte tala om den upplevelsekristendom han visar att frfattarskapet demonterar. Men om, som Bredsdorff ju hvdar, agape ven frn frfattarskapets synpunkt r en gva frn Gud (ss 212, 213), allts agape just i evangelisk mening d r det kanske vilseledande att alls tala om knsla eller andra antropomorfa begrepp i sammanhanget?90 Det tycks ju vara ett mindre antropomorft men mer dynamiskt kraftbegrepp Bredsdorff sjlv utgr frn nr han diskuterar den kristna tankeformens betydelse som kraftcentrum i Enquists imagistiska prosa. Med utgngspunkt frn beteckningen kraftcell kunde man kanske, mer abstrakt tnka sig agape som den samlande och spridande kraft som utgr krysspunkten i en kiasm, p en gng innanfr och utanfr det system av skillnader den reglerar vare sig det nu handlar om ironi och sentimentalitet, Krlek och Vrede eller Lag och Nd. Fr det betyder att agape r med i hela spelet, eller med andra ord deltar i bde Lag och Evangelium; att Lag och Evangelium bda r uttryck fr agape som dock inte r identisk med ngon av dem och detta verkar centralt i frfattarskapets bruk av agape. Detta r ocks den teologiska innebrden som d ocks faktiskt har en politisk sida.91 Religion och politik blir i s fall tv dimensioner av samma grundlggande livsfrhllande: frhllandet till Gud realiseras fullt ut frst i frhllandet till mnniskor. Det r, som vi sett, frst d man tillgnar sig agape: i bruket.

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:37

Det finns en kiastisk knut i Bredsdorffs resonemang, som jag inte kan lsa upp, men som kan frklara varfr Bredsdorff avfrdar Hess som en grandios demonstration av det felaktiga i den ppna formens premisser. (s 98) Knuten r drfr ocks central fr tillgnelsen av Hess som ppen konst och oren text, oavsett hur man sedan vrderar upplevelsen av artefakten. Och den tillgnelsen har just med tro att gra, inte den man har med sig hemifrn, som Bredsdorff sger, utan den texten sjlv ger just genom sitt stt att vara ppen och oren: genom sitt stt att iscenstta agape som kiastisk figur. Och det betyder: genom att iscenstta relationer, dr det ena framtrder mot bakgrund av det andra krlek genom vrede, frltelse genom anklagelse, nd genom dom, liv genom dd. Eller med andra ord: evangelium genom lag. Men hr visar sig d en lag som samtidigt str utanfr all naturlig ordning, bde knslans och frnuftets, och beter sig draktigt eller monstrust. Det r Lagen som Det irrationella, eller med andra ord: agape som aktiv kraft, stlld under lagens regim. Denna kraft r frsts ingen vilande egenskap i texten, men vl en rrelse i diskursen. Det vill sga: i texten avlst som tilltal, i diskursen som yttrandeakt. Som yttrande har texten denna kraft vare sig man vill eller inte och vad man n tycker om tonfallet. Ty yttrandekraften aktiveras redan i textens regim i den ppna och orena formen, i den mobila kompositionen, i hela den konstnrliga artefakt som frutstter en rrlig lsarposition fr att verhuvudtaget kunna framtrda som lsbar text. Redan i textens tekniska regim gr sig diskursens yttrandekraft pmint som teknisk anstt. Bokstaven stter ifrn genom att gra sig svrlst och drmed bryta mot lsandets lag. Men genom att nd tillbjuda sig som lsbar text och drtill Roman lockar bokstaven med lftet om konst och drmed med en annan ande. Man har d att vlja mellan att tro eller misstro lftet, men mste i bda fallen ge sig p att lsa texten om man vill vara rlig mot sin (miss)tro: lsa antingen fr att f lftet uppfyllt eller fr att bevisa dess sviklighet. Denna aktiverande anstt rjer d den passiva kraft som Bredsdorff kallar agape: den

upprttar och underhller lsakten som en relation. Men frblir sjlv osynlig: en liten kraftcell.
6.2.6. Hess som ppen text: en stllfretrdande estetik

Agapemodellen: passionshistorian, stllfretrdartanken och Guds wredes hand Man kan sga att agape r krlekens gva, men i s fall en konstig gva: den tillfr inget vrde, kan inte sparas och inte heller avnjutas; tvrtom frutstter den vrede, dom, lag, brist och frlust, drtill en ofrtjnt mottagare, som knner sig alldeles under isen. Men just det r pongen: att gvan r ofrtjnt, och inte kan tillgnas av de frtjnstfulla. Den bekrftar inte helgonet men syndaren, inte drfr att syndaren r bra som han r utan drfr att syndaren r han, vem han n r. Agape ddar helgonet och upprttar syndaren, inte som syndajag men som ett annat Du: agape ddar intresset fr det egna jaget och ppnar drmed mjligheten till gemenskap. Den som undftt agape kan drfr behlla gvan bara genom att ge den ifrn sig i en akt av sjlvutgivelse genom att frlta sin nsta och frsonas med sin fiende. Kort sagt: genom att rkna monstret som mnniska och drmed skilja person frn sak. Modellen ges ju i passionsberttelsens skildring av hur Gud blev mnniska i mnniskans stlle och i Kristus lt sig fdas till vrlden som den ringastes like fr att d i sin fiendes stlle. Transaktionen innebar att mnniskans skuld till Gud reglerades i ett saligt byte: Kristus tog p sig mnniskans synd och skuld och prisgav sin egen rttfrdighet och frtjnst t Lagen, dden och synden, det vill sga t Guds vrede. Frsoning kom allts till stnd genom att Gud vnde sin vrede mot sig sjlv och sjlv lt sig gripas af Guds Wredes hand; han blev allts mnniskans personliga stllfretrdare. Men i den rollen blev han ocks hennes personliga frebedjare, och drtill frebild fr den formel vi redan knner frn Lars Ahlins estetik: Skynda dig, liksom fr att rdda dem, och bed fr dem med sdan ifwer, som hade du sjelf blifwit fattad af Guds wredes hand. (se

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:38

ovan, kap 4.2.2). Agape fr allts ut mnniskan ur vrdenas sfr och stller henne infr Ordet, inte som budskap eller knsla, men som tilltal och lfte. Man kan allts sga att agape r krlekens gva. Men den gvan frutstter vreden och tillgnas bara via hngivelsen t den, inte som egen vrede (i sjlvmord eller askes), utan som en frmmande makt, som rtar ut den inkrkta egenviljan. Och i Hess verkar ju situationen helt renons p allt som liknar krlek i den psykologiska betydelse av knsla eller irrationell kraft som Bredsdorff och Jansson talar om (ss 96 resp 143). Inte heller verkar frltelse eller frsoning vara ngot framtrdande motiv i denna dokumentation av krig, tortyr, vldtkt, maktkamp, tvlan och regirighet, dr berkning och irrationalitet korsas till ett slags omvndning av agape. Ett framtrdande motiv r dremot skulden som verallt annars i Enquists frfattarskap sammankopplad med frrderi och flykt (Jansson s 99; Bredsdorff ss 222, 235f). Skulden r allts supplementet till manuskriptets bilder av ondska och lidande i Hess: den p en gng fullbordar och ppnar dem mot ngot annat (ss 57f, 138, 268f, 293f, 303). I fiktionen r skulden en brda, och den frltande krleken ser vi allts inte mycket av. Men skulden r ocks en drm om delaktighet (s 58) rtt lik det bruna paket som cirkulerar mellan figurerna och alla p en gng jagar och kastar ifrn sig: ovetbar som Tinget i sig och just drfr lockande (s 162, 95f, 213, 215, 293f). Alla besvras av brdan, men ingen knner igen den, fr hr handlar det inte om den ena eller andra frsyndelsen utan om Synden som i djupaste mening nedrvd och ofrnkomlig.92 Mot slutet heter det om Hess: Frsken att befria sig frn skuldknslan; han visste att han skulle lyckas om han kunde finna vad skulden bestod i. (s 303) S ngon frsoning kan aldrig ga rum inne i romanens fiktionsrum: den som inte knns vid sin skuld kan ju heller inte bli frlten; tvrtom kmpar denne mot frltelsen av alla krafter. Ty att ta emot

agape r ju detsamma som att erknna sig skyldig; att mta agape utan skuld-medvetande r att mta Lagen och drabbas av en anklagelse och i Hess skyller alla p varandra. Men alla frhller sig ocks till paketet. Agape skapar allts delaktighet, men frvnt, bara med Lagen och Vreden som bakgrund. Vreden r vad som blir kvar av agape sedan frsoningen avvisats: det svarta hl som inte syns och inte kan frsts, men nd finns dr. I denna mening r agape inte av den vrld vi mter i Hess, men frvisso i den. Inne i romanen svarar agape allts mot mobilens stridbara dynamik, samtidigt som den ocks utgr den samlande horisont mot vilken hela rrelsepaketet hemligen r p vg, ett faktum ocks Forskaren r pinsamt medveten om (s 161). Det r drfr alla rrelser p en gng korsas och marginaliseras. Men det r ocks drfr som romanen kan spela ut hela den 60-talistiska repertoaren av ppen och oren estetik, medvetenhet och engagemang, och detta inom ramen fr en konventionskritik dr alla vrden omvrderas och hela systemet kastas om. Tankeformen r densamma, vare sig man tnker den teologiskt eller ej. Men den teologiska verbyggnaden r till hjlp nr man sker tematiken, inte minst den politiska. Fast den mste skas frn en omvnd utgngspunkt: inte Krlekens men Vredens som sig br i strmkantringens r. Processbeskrivning och misslyckandets estetik Agape-motivet gr sig pmint tidigt i Enquists frfattarskap. Bredsdorff identifierar det redan i Magnetisren, men uppfattar det som en parentes i det dvarande frfattarskapet:
Det r inte ett mne som intresserar Enquist srskilt mycket vid den hr tiden, och inte heller hans samtid. Hans frfattarskap vnder sig under denna fas utt mot socialpsykologi, samhlle och politik. P 1980-talet skulle det bli annorlunda. (s 85)

Frst i en annan livslder, i ett annat kulturklimat skall parentesen tas bort, med andra ord i texter som Nedstrtad ngel och I Lodjurets timma, och, kan man tillgga, Kapten Nemos bibliotek. Men Breds-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:39

dorff tillgger: Tills vidare ligger den hr som ett inkapslat embryo medan frfattarskapet vxer t ett annat hll, och nu alltmer p egna premisser. (s 85f) Detta embryo tror jag allts sparkar duktigt i Hess: till exempel i det bruna paket som ven i ideologikritiska lsningar har noterats som en ambivalent skuldsymbol och freningslnk mellan romanens figurer: Stundtals lockas man gissa p att det innehller ett aborterat foster, hette det i Det liberala medvetandets grnser (s 286). Och eftersom innehllet frblir hemligt skulle man ocks kunna gissa p det Ting i sig som den Gullbergske adjunkten rtstedt mottog frn filosofen Kant i Knigsberg: det vsentliga ingenting som r med i allt. Frvisso framtrder agape i Hess d inte som framftt tema eller synligt motiv, men dremot som formprincip och motor i mobilens rrelser i frhllande till en horisont utanfr romanen som hela den samlade rrelsen frhller sig till. Allt det som i Bredsdorffs gon gr denna roman till ett misslyckande en ruin (s 95) och en grandios demonstration av det felaktiga i den ppna formens premisser str i ett bestmt frhllande till denna horisont som misslyckadets mening, just som misslyckande frn konstverkets och den slutna formens synpunkt. Med Hess r det ju s, att det misslyckandet ingr i de estetiska frutsttningarna den estetik som dels tematiseras i manuskriptfiktionen om den havererade avhandlingen, men dels ocks hvdas i gesten att ge ut haveriet, drtill som Roman. Misslyckandet r allts strategiskt, och hur det n vrderas borde det d ocks kunna beskrivas frn den ppna formens strategiska synpunkt, det vill sga i en ny prvning av teknikens funktioner. Om man d accepterar frutsttningen att denna text inte avser att vara konstlitteratur i gngse modern eller modernistisk mening och heller inte ngot autonomt verk eller ens en koherent text, men nd gr ansprk p att vara Roman, s aktualiserar genrebeteckningen snarast romanens frmoderna status av pragmatisk ba-

stard vid sidan av konstlitteraturens system, i utvxling med alla typer av kulturella konventioner och frvntningar (se ovan, kap 5.3). En modern variant av en sdan romansyn har vi redan funnit i den nya romanestetikens fenomenologiska genrekonception: orienteringen mot lsarpositionen i experiment med synstt och kulturella frvntningar. Den inrymmer ocks den mobila konstruktionen. Men en annan variant tillbjuder sig ju ocks i den konstruktionens strukturlikhet med den puritanska betraktelselitteraturens processbeskrivande texter, en likhet som ju ocks understds tematiskt och motiviskt av romanens eget stoff, bde av teodicproblemet, skuldtemat och idn om metoden, mallen, som verordnad resultatet. Och i s fall r hela konstruktionen orienterad kring lsarens val av refenspunkt fr lsningen och frmgan att hlla kvar den ven nr fiktionsvrldens vittnesbrd talar mot den. Uppgiften blir i s fall typiskt puritanskt paradoxal: att ena sidan lsa uppmrksamt och inte blunda fr ngon experience eller sky ngot experiment; andra sidan att nd hlla kvar spret genom att ur verklighetens frvirrade data konstruera det, med ledning av dels tidigare erfarenheter, dels den horisont vid textens grns som frsken strandar mot. Huruvida denna lsart gr Hess till en bttre roman r naturligtvis en smaksak. Men genom den kan den ppna texten bringas att fungera, som jag tror, p sina egna lsarorienterade vilkor. Den frelgger lsaren ett arbete att g in i p de bestmda villkor som arbetsprocessen invar i, och drmed fr lsningen styrkraft. Agapistiskt fattad kan misslyckandets estetik emellertid ocks relateras till den 60-tals-aktuella Strountes-poetik som Ekelf utvecklade i Almqvists efterfljd: dr var ju struntet en gest mot det som inte kunde sgas det (Wittgensteinskt fattade) nonsens genom vilken det mystiska visar sig.93 Det som pgr inne i Hessmanuskriptet r ju ett frsk att vervinna en ofrnkomlig begrnsning: frnvaron av det centralperspektiv dr de disparata ledtrdar

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:40

dokumenten frser med kunde sammanfras till en slutlig helhet. Och den helheten blir aldrig synlig: resultatet blir en ytterligare differentierad labyrint av sidospr som ofrmedlat leder ver i varandra. Men frn romanens synpunkt handlar det om ett frsk att anvnda begrnsningen: att stta fram sidosprens avdrift som en gemensam rrelse mot en kraftlinje i marginalen. Manuskriptets svagheter r allts styrkan i mobilens estetik: frsket till fullbordan och fullkomning mste misslyckas fr att mobilen skall bli till, inte som bild eller verk men som verksamhet, riktning och tilltal. Misslyckandet r allts riktat, och det br ett tilltal som gr mobilen till den Roman som utlovas p titelbladet. Denna roman r sitt tilltal, och anknyter i s mtto till Bredsdorffs bestmning av genren: Det r det stt p vilket dokumeten lggs fram som legitimerar genrebeteckningen roman. (s 102; kurs BA) Bredsdorff framhver allts presentationsaspekten den estetiska gest som konstituerar konstens fenomen fr en mottagare. Romanen Hess r byggd, vill jag sga, enligt en misslyckandets estetik, som inte syftar till att skapa vrden eller dma ovrden utan till att iscenstta relationer, bde i och utanfr texten. Den i fiktionen sammanhllande relationen upprttas mellan Forskaren och hans manuskript, som i sin tur utgrs av relationer mellan och inom de texter som utgrs manuskriptets material. Den i romanen sammanhllande relationen upprttas mellan lsarpositionen och Ordet, uppfattat som ett tilltal vid sidan av vrdenas sfr. Det r detta frhllande till Ordet som mobilen bokstavligen rr sig om. Och det gr Hess till ngontig helt annat n bde autonomt verk och sjlvbespeglande meta-roman. Berttarpositionen i Hess: juxtaposition och superposition{ XE "superposition" } Att lsa Hess inbegriper att stllas infr en lsart som kan knnas ganska otrivsam. Denna text lser lsaren som lser texten utan att

kunna vare sig frsvinna in i den eller st utanfr: skillnaden kvarstr som det osynliga mellanrum dr relationen blir till. Denna distanslsa distans r svr att hrda ut i, och Bredsdorff uppfattar allts romanen som ett misslyckat experiment i ppen estetik:
Hess r en grandios demonstration av det felaktiga i den ppna formens premis- ser. I stllet fr att bli medverkande blir lsaren det slumpmssiga offret fr infall, n p vg i en riktning, n i en annan i sitt vlvilliga frsk att lista ut efter vilka regler han inbjuds att spela med. I stllet fr att ppna sig mot lsaren stnger den sig. Fr frfattaren kan den [romanen] ha varit en viktig erfarenhet; i frfattarska- pet spelar den sin viktigaste roll som en innehllsfrteckning ver mnen, motiv och bilder som dyker upp om och om igen, frn frrderiet till ishinnan. (s 98)

Han finner att denna ppna roman i sjlva verket stnger sig fr lsaren eftersom den byter spelstrategi p ett outgrundligt stt som gr lsaren till det slumpmssiga offret fr infall. Han kastas frn den ena lsarpositionen till den andra p ett stt som gr att han inte kommer framt i romanen. Och det beror p romanens stt att hantera synvinklar, allts berttarpositioner (s 98): att berttarpositionerna inte hlls klart isr frn varandra. Bredsdorff fredrar den motsatta tekniken att lgga skilda textblock bredvid varandra: Drmed laddas hlen mellan dem med spnning. (s 98) Det r ju denna typ av juxtaposition han ser som det centrala i Enquists frfattarskap; det r ocks den som bestmmer hans imagistiska frvntningshorisont han lser frfattarskapet lika restrospektivt som jag lser fregripande. I Hess finner han att texten talar om spelet mellan textblocken (s 98f; Hess s 293), men i praktiken gr ngot annat, fr blocken r lagrade ver eller in i varandra liksom mlningar p en genomskinlig duk, fr att anvnda en av bokens egna bilder. (s 99) Hr r det allts inte frga om juxtaposition utan om superposition texten blir ett palimpsest. Drmed blir romanen, enligt Bredsdorff, inte bara svrframkomlig utan ocks spnningsls: inga hl uppstr, dr spnningar kan utvecklas. Nej, fr romanen hrmar sjlva det hl den inte kan vara utom genom att fylla sig med annat.

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:41

Romanpassagen om spelet mellan blocken r dock inte s ltt att tyda. Dels terfinnes den i manuskriptets Innehllsfrteckning, som vid kontroll inte verkar syfta bakt i manuskriptet utan framt, mot en annan text. Formuleringen spelet mellan blocken syftar emellertid inget av Hess-forskarens/berttarjagets manuskript, utan en annans, en han, som frsts kan vara Hess-forskaren, men ocks Hess eller ytterligare ngon annan av alla dessa H. som romanen spelar med (som frsts, i en psykologisk lsart, i sin tur kan uppfattas som projektioner av Forskaren sjlv). Sammanhanget kompliceras ytterligare av att det kapitel passagen om spelet sgs ing i uppges ha rubriken bifurkation allts p en gng delnings- och freningspunkt och drtill finns i tre varianter, alla direkt motstridande. Men formuleringen innehller ocks en reservation: Hr r nnu spelet mellan blocken svagt antytt, heter det (s 293; kurs Hess). Antytt i en bifurkation det r ju som spret av ett ympstlle. Vad bifurkationen handlar om skulle man d bara kuna f reda p genom att lsa de motstridiga varianterna samtidigt lgga texterna ver varandra. Sjlv har jag ftt intrycket att romanen arbetar med en juxtaposition av superpositioner, med en nrmast emblematisk effekt: tydlighet och gta p en gng. I Hess iscenstts i s fall bde den horisontella, komplementra spnning Bredsdorff efterstrvar och den vertikala han ogillar, men de frs samman i en enda gest, som allts blir kiastisk. I ett BLM-Samtal om Hess med Jan Stolpe beskriver Enquist greppet s hr:
Lgger man samman tre fyra av blocken talar de om samma sak, men var och en frn olika hll, med olika sprk och attityder. Finns det en sanning uppstr den om man lgger blocken ver varandra och pressar dem samman: ett slags rrlig san- ning: oscillerande. Men knslan finns ju ocks mellan blocken, i en motvilja mot vad som sgs, eller i spnningen mellan tv utsagor. Frstr du ett helt system av attityder som rr sig om varandra, men befinner sig i rrelse t samma hll? Och den typen av oscillerande berttelse tror jag r omjlig att gestalta med en konventionell form, den har en nyckfullhet som till en del r lsarens. (s 760)

om varandra, men befinner sig i rrelse t samma hll. Och s blir det faktiskt: varje textblock stts fram som en bild ver en annan bild, som ppnar sig mot en tredje och fjrde, fler ju lngre in i romanen man kommer. Ibland kan ett enstaka fragment vara byggt i en hel serie sdana bilder utan frmedlande mellanled, som i sin tur radas efter varandra i den turordning fragmenten upptrder. Alla bilder r skdliga och nd inte riktigt tydliga: allt syns klart (oftast); nd r det inte alltid ltt att sga vad bilden frestller eller att sortera ut dess bestndsdelar. Och den tekniken gr verkligen romanen svrframkomlig. Men den svrframkomligheten r inte bara mdosam eller nyckfull. Den kan ocks frsts som en aspekt av den anrikningsprocess denna kombinerade teknik driver fram var i romanen lsningen n brjar. Det omoderna i Hess: den icke-modernistiska berttarinstansen Bredsdorff har ocks en annan kritik: den palimpsestusa tekniken innebr ett avsteg frn modernistisk estetik, som han finner bde baktstrvande och svikligt:
Egentligen r alla avsnitt skrivna ur samma synvinkel med samma sjlvkommente- rande rst. Bakom de modernistiska frkldnaderna r det i sjlva verket frga om en tergng till 1800-talets auktoritativa allvetande berttare fast han nu d- mjukt och modernt frklarar att han avstr frn att utva sin auktoritet. (s 99)

Den dubbla tekniken av superposition och juxtaposition skall allts resultera i en mobil med ett helt system av attityder som rr sig

Tekniken medfr allts att alla avsnitt r skrivna ur samma synvinkel och drmed faller tillbaka p en ldre berttartradition som Bredsdorff ogillande identifierar med 1800-talets auktoritativa allvetande berttare. Den ppna form tekniken inklds i blir drfr ett hycklande experiment med den illusoriska verfringen av berttarrollen till lsaren (s 99), som reellt bervar lsaren hans frihet: den tvingar honom att hela tiden frhlla sig till samma sjlvkommenterande rst. Och eftersom denna sjlvkommenterande rst ocks r motsgande som om berttaren inte var en utan mnga s blir den auktoritet berttarinstansen utvar liktydig med godtycke och slump.

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:42

Det problem Bredsdorff erfar r just detta: att tvingas hra p en rst som inte kan individueras eller lokaliseras, ett tilltal som varken kan tlydas eller studeras, utan som krver en stndigt lyssnande hllning och en stndigt ny svarsberedskap fr att man verhuvudtaget skall kunna komma vidare i romanen. Och fr att komma i rtt svarsposition tvingas man ifra sig stndigt nya roller, dr man mste bra frmmande saker och g andras renden man bervas sitt eget, samtidigt som man inte fr behlla ngot nytt. Det r detta att berttarrollen inte helt verltes p lsaren, utan krver ett samarbete som inte kan frutses som Bredsdorff invnder mot. Vad han efterlyser i Hess r dock inte en mer konsekvent tillmpad ppen estetik, dr lsaren verkligen fr hela initiativet det tillhr den slappa sextiotalsfrestllningen om det ppna konstverket (s 256f, not 3), som i sjlva verket frfuskar modernismen. Det som saknas r i stllet den illumination av berttarens frhllande till det berttade (s 99), som han menar att Enquist fortsttningsvis utvecklar. Det frn lsarsynpunkt viktiga r enligt Bredsdorff med andra ord mjligheten att studera berttarrollens frehavanden mjligheten att st utanfr och betrakta spnningen mellan textblocken, urladdningen i hlen. Dri ligger den specifikt modernistiska friheten, och ur den hrleds ocks modernismens estetik, inte minst den imagistiska prosans teknik, s som Bredsdorff uppfattar den. Bredsdorffs resonemang tydliggr hr en hel del av de ponger jag fortsttningsvis skulle vilja utveckla: han stter fingret p en springande punkt i den modernistiska hllning 60-talisterna ville omprva genom att anlgga ett pragmatiskt perspektiv. Han visar p den ppna estetikens dubbelhet: risken fr ena sidan slump, andra sidan repression. Han antyder ocks en konservativ egendomlighet i den berttarinstans som dljer sig i de modernistiska textmassorna i Hess: en allvetande position, som han sjlv beskriver som 1800talsmssig. Men r denna position allvetande? r den inte snarare ovetande och begrnsad, men dremot allomfattande p det stt som svarar mot en individuell frebedjares eller stllfretrdares

principiellt alter-orienterade perspektiv? Manuskriptfrfattaren i fiktionen vet ju inte vart manuskriptet r p vg och han sker ju hela tiden efter styrmedel p sina irrfrder bland dokumenten han sker en allvetande och allsmktig position han aldrig uppnr, drfr att han hela tiden iklder sig sina figurers predikament. Och det beror i sin tur p att hans grundposition har sitt fste i Pintsch inte stllfretrdaren men stllfretrdarens stllfretrdare. Som avhandlingsfrfattare inriktad p att frtjna graden mste han ju knna sitt material utan och innan, det vill sga befinna sig p en gng utanfr och innanfr positionen Hess. Uppgiften r olslig, men han mter problemet genom att tnka sig in i Pintschs situation p tortyrbnken: att vara tvungen att bertta om det han inte vet med utgngspunkt frn det han vet inte om sanningen men om genrefrvntningarna p en sann berttelse och till den ndan ska konstruera trovrdiga berttelser som alla misslyckas, men som, lagda efter och p varandra i olika variationer, nd ska frmedla den sanning som skall gra honom fri. I det predikamentet frblir han okunnig och svag och samtidigt outgrundligt allomfattande och styrande (se Hess, s 33f). Och romanens auctor, titelbladets Enquist, vet (fr man anta) visserligen vart romanen r p vg och redigerar den (rimligen) efter bestmda principer som ger styrkraft mot en viss horisont; men han vet ocks, som Pintsch (s 33), och srskilt om han r imagist i Bredsdorffs mening, att frnsidan av den horisonten varken kan eller fr bli synlig inne i romanen, utan att det r rrelsen mot den som ger erfarenheten och d bara den rrelse som brs av den resandes egen kraft. Den styrkraft romanen behver mste i s fall fstas i envar lsares egen riktpunkt och ppna envar lsares egen vg mot samma ml: den mste fristta alla rrelsemjligheter och nd samordna dem mot en gemensam horisont. Uppgiften blir d att stta fram huvudspret (t ex mysteriet Hess) som en bifurkation (Hess, s 293), en frgrening i mnga marginella spr hrs och tvrs genom texten, vilka dock alla leder mot periferin, dr det gemensamma

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:43

mlet frdelar sig den horisontlinje som omger romanens vrld. Att p en gng sprida och samla rrelsen blir d uppgiften fr mobilen. Dess rrelseprincip mste allts leda bort frn centrum, ut mot textens marginaler, s att den resande var gng han kommer vilse stter pannan mot grnsen och r framme. Som ppen text stter d romanen fram en oviss frihet inom ramen fr ett allomfattande tilltal utan explicit budskap. Som diskurs stter texten lsaren i arbete genom att dra in honom i en frberedd process vars resultat inte r frutbestmt. Hr r det i s fall inte frga om 1800-talets allvetande berttare, som dels avsljade sanningen ovanfr fiktionen, dels drog ut de uppbyggliga konsekvenserna av den. Hr handlar det om en majevtisk interaktion, som Bredsdorff visserligen sger sig ogilla som ppen estetik men dock frn sitt imagistiska hll hela tiden kommenterar i termer av juxtaposition. Men tekniken har ju ocks en annan sida: superpositionen. Den ingick, som vi sett, i imagismens repertoar, men r som berttarhllning inte modernistisk, eftersom den inte medger lsaren en betraktarroll. Men den r inte heller modern, det vill sga romantisk eller efter-romantisk, ty den frkunnar inga budskap, uttrycker inga knslor och motverkar subjektiv inlevelse. Den r snarare frmodern: den hr inte 1800-talet till, utan anknyter, som vi sett, snarare till renssansemblematiken och den andaktslitterra betraktelselitteratur som fljde i dess spr och antog sin srskilda ppna form i de processbeskrivande texterna och den puritanska sjlvbiografin fr att senare omvandlas till konstprosa i den realistiska romanen med Bunyan, Defoe och Sterne som viktiga frebilder. Men samma teknik anknyter allts ocks bde till imagismens bildteknik och den ppna textens orientering mot praxis: invningen i lsandets ceremoni som ett utbyte av positioner dr givandets och mottagandets gva varken kan tskiljas frn varandra eller avskiljas frn ceremonin, men likafullt realiseras i en praxis utanfr lsakten och texten. Den tekniken r mobil och agapistisk.

Det agapistiska frsvinnandet och misslyckandets estetik: den cirkulra livsriten Vad jag hr har att sga om mobilromanen Hess skall utpeka ngra rrelseriktningar, som visar hn mot agapes horisont. Men om den kommer fortsttningsvis inte s mycket att sgas; har jag rtt r den ju inte nrvarande i romanen annat n i avledd mening som den vikande grns mot vilken mobilens rrelseform expanderar. I anslutning till vorticistisk poetik skulle vi d kunna tnka oss agape som ett oskdligt form-motiv, frbundet med en viss typ av rrligt seende, som inbegriper mjligheten till en stndig reorganisering av ett material och drfr inne i romanen inkarneras i stndigt skiftande synliga gestalter.94 Agape r i Hess allts inget artikulerat tema eller synligt motiv, utan snarare en skdningsform instlld p ett aldrig realiserat eller rent av negerat tema. Synligt dokumenteras grymhet, lidande, dd, vld, krig, trolshet, svek och frrderi en vrld utan nd, prglad av agapes frnvaro. Det som framvisas r allts inversionen av agape, ett tillstnd av brist som inne i romanen ocks gr sig subjektivt pmint i form av misstrstan, hopplshet, frtvivlan, och en allt genomsyrande frnimmelse av skuld. Men i denna omvnda vrld betecknar skulden ju ocks ett inverterat vrde: ett alltmer vxande behov av skuld som bottnar i en drm om delaktighet (s 58; jfr ss 268, 303). P s vis transponeras dokumentationens karaktr av allomfattande brottsregister till en pgende beknnelseakt, framsagd frn (det dliga) samvetets position (t ex s 160). Frhrdelse stlls i denna vrld fram som en skrm lutad mot agape; beknnelsen antar frnekelsens form:
P min vg mot den fullstndiga avskildheten, och med detta den fullstndiga styr- kan, lrde mig mina misstag att nrhet smrtar, att krlek fder hat, att gemen- skap fder smrta och ensamhet, att lidande fder svaghet. [---] Jag sluter mig inne i laboratoriet, jag ger en beskrivning av min frdvg mot den fullkomliga styrkan, jag sger: bara det fullstndiga frnekandet fder en styrka. (s 19f)

Vi skulle drfr ocks, i anslutning till puritansk-Ramistisk logik, kunna tala om agapes ghostly presence i dubbel mening: andlig,

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:44

men ocks spklik, eftersom denna omvnda tankeform drev fram just det onskade och hll tillbaka det nskade i hopp om att p s vis vinna det senare.95 Metoden var allts inte bara reduktiv utan ocks besvrjande en teknik som ocks i frn andra utgngspunkter belagts hos Enquist.96 Jag kommer drfr att inrikta mig p romanens bokstav och metod att hantera den, fr att visa hur agapehorisonten rjer sig just i tekniken och ingen annanstans. Det r ju ocks tekniken som stllt till problem i receptionen och vrderingen av romanen. Med den tekniken fljer ett tilltal med en srskild sorts anstt, som inte kan tas bort men kanske nd genombrytas. Denna roman stter allts inte fram ngon tilltalande helhet och kan inte heller gra det inte om agape r visionen. Ty den visionen r redan frn brjan sprngd, och bara i detta sprngda tillstnd sammanhllen, byggd som den r av arga motsatser i rrelse, sammanhllna av den kraftcell som i Sekonden visserligen explicit kallas agape, men inte ens dr kan nrmare bestmmas: Det finns ingen etikett, inget fack. Ordet r ju ett familjeord, vars korrelat visar sig i tillmpningen, i bruket (hur vi anvnder det) och r igenknnligt bara fr dem som deltar i bruket och drmed tillgnar sig gvan. Och bruk finns det lika mnga som det finns familjer gemenskaper, relationsnt, sprkspel. Det finns drfr inget budskap om agape som en roman eller en analys av romanen skulle kunna gestalta eller sammanfatta utan att frvanska saken. Agapistiskt frsttt r konstverket d i sig sjlvt ingenting, men blir vad det ger och frsvinner i mottagandet och tillgnelsen. Och den estetiken motsvarar ju ocks den som Bredsdorff gillande beskriver som grundlggande i Sekonden: i mottagandet utvecklas en vrme vars effekt blir att konstverket frsvinner (s 127). Och han stller frgan: Vad r det fr ett konstverk och vad r det fr en livsvrme det handlar om som r s beskaffad att konstverket frsvinner, nr vrmen infinner sig? (s 127) Och det svar han ger r: agape (s 141). Men i Sekonden r agape allts ett explicit framsatt motiv. Formen r

ocks en helt annan n den i Hess: avrundad, harmonisk, ehuru sammanhllen av spnningar, Jungianska enligt Jansson (kap III:1), imagistiska enligt Bredsdorff (kap 2). Med bildsprket frn Hess kunde vi sga att Sekonden r en prla med egenvrde, medan Hess r en mall (s 92) eller arbetsprocess, en funktionsverklighet helt utan egenvrde. Den r till fr att brukas, inte till sin egen uppbyggelse men till lsarens; den ger inga budskap men en majevtisk hjlp till sjlvhjlp och som funktionsverklighet stter den ocks bestmda grnser fr lsarens frihet. Som sjlvstndig roman r den en ruin, rttnog, som Bredsdorff sger: utanfr lsakten r den ingenting. Men lsakten stadkommer ngonting, som mrks frst nr lsaren vergr till ngot annat till exempel skriver om andra romaner i samma frfattarskap. I Hess r agape just den rrelse mobilen utfr, en rrelse som samtidigt innebr ett handlande i frhllande till en lsarposition. Det r frga om en ceremoni, men en ceremoni utan annat eget innehll n den relation ceremonin upprtthller. Men den relationen r just agape: inte som relation bland andra, utan som alla relationers frutsttning. Agape kan allts inte sjlv gestaltas. Men den ger ett estetiskt eko, kanske av den typ Ulf Linde beskriver hos Duchamp (se ovan, kap 4.3.1. S formen kan grunda en estetik fr agapistiska gestaltningar, av exempelvis mnsklig skrplighet. S kan ocks Hess tnka sig saken: Grundstenen i H.s estetik r enligt Hess efterlmnade manuskript den cirkulra livsriten, meddelar Forskaren:
den cirkulra kulthandlingen: konsten som en rit utan resultat, slutande sig kring sig sjlv, ofunktionell, icke mynnande i diffusa resultat, i en tnkt salighet, utan bjd in mot sig sjlv. [---] Riten tjnade bara mnniskan, och var utan fortsttning. Hur denna religisa tro (blindgng el. ppning) frvandlades till en estetisk grundprincip (fngelsemanuskripten 1 och 2) kommer senare att diskuteras. (s 56).

Den cirkulra livsriten r allts en tom form. Som sdan liknar den ingenting. Men den r ju heller ingenting annat n en tom plats fr relationen av givande och mottagande eller ervring och fr-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:45

lust. Den r en mtesplats fr ett slags evig terkomst, en korsvg, dr relationer upprttas eller bryts. Som kanske i H.s romaner, om man fr tro Forskaren, i korsningen mellan krlek och vrede:97
I H.s romaner iakttar man denna stndiga pendelrrelse, likt en metronoms: mel- lan tron p Gud, mellan tron som sjlvuppgivelse och nihilismen som sjlvtukt. Ett kort moment pekar den darrande visaren p den cirkulra riten; jag terkommer till detta, d jag ej hr avser att tynga min underskning med alltfr speciella och abstrakta problemstllningar, utan avser att sammanfra dessa till ett speciellt ap- pendix som p detta stt kan lsas endast av dem som ha ett srskilt intresse fr frgor av denna typ; jag terkommer allts senare till detta problem. (s 51)

Forskaren synes d ocks sjlv en smula nervs infr det han beskriver som sin egentliga forskningsuppgift: Hess konstnrliga arbetsmetod. Ty, har han sagt, denna avhandling ver H.s liv, uppvxt, mannalder och litterra produktion under fngelsetiden, denna avhandling avser framfr allt att ge en tydlig bild av de tre stora romanmanuskript han efterlmnade. Allt annat r parentetiskt (s 11f). Det r allts estetiken som r huvuduppgiften, medan det historisk-biografiska materialet r parentetiskt. Men den tydliga bild han vill ge av det konstnrliga frfattarskapet mste allts byggas av parentetiskt material och drmed till synes marginalisera det viktiga. Men kanske bara till synes, ty om Grundstenen i H.s estetik r den cirkulra livsriten, s kan svrligen konst och liv skiljas t. Men lika svrt blir att hlla dem samman: allting hamnar i centrum och tenderar drfr att trnga ut vartannat mot periferin. I manuskripten utgr det marginella frn centrum, men fr samtidigt p villospr som leder tillbaka till centrum (ss 131, 161, 287f). Men det frgrenar sig ocks in i avhandlingsmanuskriptet, som r genomvvt av marginalanteckningar: parenteser, digressioner, frbehll; noga besett dominerar det marginella ett centrum som flyter ut i marginalen. Detta avhandlingens flytande centrum synes ocks expandera bortom Hess-materialets grns. Uppgiften att dokumentera Hess och drmed anlgga en objektiv synvinkel svr skenbart mot det antal

gnger ordet jag kommer att anvndas i denna avhandling (s 12). Detta ord infr ett subjektivt moment, men kommer samtidigt att syfta flera olika subjektspositioner beroende p vem som talar. I den tydliga bildens namn borde allts de olika diskurserna hllas isr. Men om bilden av Hess manuskript skall bli sann, s mste den ocks ta in grundstenen i Hess estetik, den cirkulra livsriten; och skall bilden drtill bli trovrdig, s mste diskurserna samtidigt fltas in i varandra. Teoretiskt kan det egocentriska problemet avfrdas: Endast den i tnkandets struktur obevandrade skulle dock anfktas av denna motsttning: de principiella linjerna r redan klarlagda. (ib) Ty den tnkandets struktur vars principer redan r klarlagda terspeglas i sprket, dr Jag frutstter Du, som i sin tur frutstter Jag: ordet jag r ett egocentriskt (deiktiskt) uttryck med funktionen att p en gng utpeka och erstta den talande: envar kan iklda sig det ordet (se ovan, kap 1.2.4). Denna struktur r ocks den strategi som avhandlingsmanuskriptet tycks iscenstta: det jag som figurerar i avhandlingen vandrar runt som grammatisk variabel, inte som individuell person, men vxer samtidigt ut ett slags universellt subjekt i den cirkulra livsriten; hr fr alla jagdiskurser stllfretrda varandra utan att ngon kommer i centrum. Det subjektiva problemet r drmed undanrjt: Jag gr drfr omedelbart in p att klarlgga min situation, bde yttre och inre, fr att sedan kunna gripa tag i de aktuella texterna, deklarerar vr forskare, men den personliga situation han drp beskriver byggs slunda av kllorna kring Hess (s 12). Och s rullar mobilen p: Forskaren talar i egen sak genom kllorna kring Hess, samtidigt som Hess manuskript citerar Forskarens, och bda friskt lnar ur ytterligare kllor; diskursens auktoritet i det enskilda fallet frblir drmed oviss. Men just denna till synes resultatlsa rundgng i avhandlingens eget manuskript skall allts lsa uppgiften att ge en tydlig bild av Hess litterra kvarltenskap. Men drmed r saken inte avklarad. Ty vilken huvuduppgiften egentligen r vill Forskaren inte sga; han vill inte visa sina an-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:46

teckningar fr ngon, sger han i ett fragment, ej heller ens antyda arten av min forskningsuppgift. Ett tidigare misstag skall ej upprepas. (s 52) Vilket d misstag, frgan man sig? Jag har att arbeta under under stora svrigheter, sger han p ytterligare ett stlle, Jag kan nnu ej beskriva arten av dessa svrigheter, bara antyda att jag tyvrr r tvungen att leda min omgivning in p villospr, uppstta beskrivningar som r gnade att skydda denna avhandlings huvudresultat (s 161). Det r som prvade manuskriptet en dubbel meddelelseteknik: en direkt, exoterisk, som skall resultera i en litteraturhistorisk avhandling i genren Life and Letter; och en indirekt, esoterisk som inte skall resultera i ngon skriven text, utan i en ny lsart i frhllande till dessa beskrivningar. Och p den vgen skall villospren visa sig leda rtt, det vill sga lngre in mot samma centrum. Forskaren misstnker sjlv en sdan mjlighet i sitt frhllande till manuskriptet, men den r inte bara lockande utan ocks skrmmande: jag tycker mig dock iaktta hur i dessa av mig tillverkade blindgngar rrelser tycks uppst, hur blindgngarna p ett egendomligt stt tycks tendera att bja av in mot centrum. Jag beklagar detta djupt, d det kan skada mig. (ib) Inte ens Forskaren sjlv vet vad hans text r p spren. Men en sak verkar klar: konstruktionen tyder p att ju mer effektivt frfljaren sker komma Hess in p livet, desto nrmare skall han komma sin egen situation; och ju mer han finner av sig sjlv, desto mer skall han knna igen Hess de. Mobilens alla spr leder till det centrum som utgrs av beknnelsens position: till obehaget att p ett eller annat stt beknna Hess, att trda i Hess stlle. Frfattaren blir hr en lsare bland andra, p spaning efter den oknde lsare texten sker kontakt med den lsarposition som alla lsare av Hess sker. Han blir kanske sjlv den lsare som Bredsdorff beskrivit: det slumpmssiga offret fr infall, n p vg i en riktning, n i en annan i sitt vlvilliga frsk att lista ut efter vilka regler han inbjuds att spela med. (s 98) Men denne lsare

svarar i s fall precis mot den frfattare som sker rkna ut efter vilka regler lsaren vill inbjudas till att spela med. Frgan r allts vem som skall bestmma. Och den lses s att sga med Lag, inte med Evangelium. Men Lagen r Evangeliets innehll: vad Evangeliet ger r en ny lsart, lagd ver den gamla.98 Men den kan inte frmedlas annat n med Lagen som bakgrund. Frst den lsare som frargas och anvnder detta svar har en chans att komma in i spelet: som mot-spelare. Och mot denne svarar bara en frfattare, som rknar med den andres oknda lag som en del av spelet och stter fram ett frargelsevckande tilltal som kallar p den. I det perspektivet ter sig Hess verkligen som en grandios demonstration av det felaktiga i den ppna formens premisser., som Bredsdorff skriver (s 98). En demonstration av ppenhetens mjligheter och grnser. Om gngarter Den fr Hess specifika ppenhetens dubbla karaktr kan skdliggras med romanens egen beskrivning av tv kiastiskt frbundna gngarter fr socialt beteende, p en gng radikalt tskilda och beslktade, den s.k. allmnna docentgngen och den s.k. teologgngen. Den ena svarar mot en viss grad, den andra mot en viss intresseinriktning, men de tycks tycks motsvara ut- och insidan av samma sak: att rtt dela mellan regel och spel, deltagande och betraktande, fakticitet och frihet eller Lag och Evangelium. Terminologin har utvecklats i anslutning till Forskarens egna behavioristiska studier p universitetsbiblioteket, och den stts fram som en parentes i anslutning till hans beskrivning av H.s upplevelser i partilokalen (s 183). Dessa r allts det centrala:
Ngonstans hade ngon sagt att hans sprk var anvndbart. Ngon hade frflyttat honom. Och vad skulle nu ske? Skulle han ha kraft att en gng fullflja marschen ver bergen? En eftermiddag i brjan av hsten hade han fr frsta gngen gtt upp till parti- kansliet. Han hade frsttt att han mste handla och tala med stor frsiktighet, om han inte ville gra ett ogynnsamt intryck; han stannade allts under en timmas tid

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:47

nere vid strandvalven ttt intill ingngarna, det som motsvarade vestibulen vid de omgivande komplexen. Han stannade, vilade, och iakttog. Och mycket snart tycktes han finna ett mns- ter, ett stt att bete sig som frenade alla dem som passerade honom. Han borde ha ikltt sig andra klder. De flesta han sg bar speciella kostymer, prglade av en diskret elegans, en slags dmjuk och undanglidande finess. Han sg ner p sin egen kostym, p de hrt pressade tygstycken han skylde sig med, p den toppiga mssan som han frsk laga efter orchernas anfall. Han var inte en av dem, men han tnkte: de hade aldrig talat om uniform. Jag var ofrberedd. Marmorhallen uppfylldes av ljud: steg som ekade, klackar som smllde. Han sg de vackert frgade vstarna, sg hur allt smlte samman till ett mnster. Han slt gonen, och tnkte: om bara ngra veckor gr jag dr. Var lugn bara. Det egendomliga var dock att ljuden frn stegen inte tycktes komma frn de g- endes ftter. De skred i stllet fram ver golvet, uppenbarligen utan att vidrra det, som burna av sm osynliga luftkuddar. Men benen rrdes som om de hela ti- den gick; en slags gngmarkeringar, men utan egentlig funktion. Han frskte ge- nast finna ett ord fr det han sg, men misslyckades och fick nja sig med skri- dande. Mnniskorna flt frbi framfr honom, visserligen bara p ngon centi- meters hjd ver marken, men dock med ett fullt mrkbart avstnd. Senare skulle han lra sig att det fanns bestmmelser just fr detta, att avstndet till marken borde vara mellan en och tv centimeter, att strre avstnd grna betraktades som vulgra och mindre avstnd kom att bli fr otydliga. Men d visste han ingen- ting, satt bara och tnkte: s lngt jag har kvar. Allt detta har hnt medan jag har arbetat p min avhandling. Nu mste jag ta igen allting s snabbt. Hur skall jag lra mig g igen. Och han slt gonen. (s 181f)

frst. Hans problem gller allts ambitionen att lra sig det sociala spelet genom att ska hrleda reglerna ur spelet genom blotta betraktandet, utan att sjlv delta i det. Han frsker allts ta graden p nytt: han vill upptas i gemenskapen p gradens villkor, genom att leva upp till det beteende som kan frvntas av en som tagit graden. Han r helt inriktad p sjlva formen, den yttre roll som graden p en gng berttigar och frpliktar till, och just denna inriktning p graden hindrar invigningen i den. Hr tycks Forskaren knna igen sig och lockas att prva det privata sprk han sjlv utvecklat fr att beskriva sina egna iakttagelser av dylika obenmneliga skridanden. Han talar ur ett starkt knt behov, som driver honom ur spr Jag r hr tvingad att utstta en parentes, brjar han (och lsaren lystrar d extra noga!). Frst presenteras den s.k. allmnna docentgngen:
De iakttagelser H. hr gr kan icke p ngot stt anses vara unika. Hur mnga gnger har jag icke under mitt forskningsarbete iakttagit det olika gngstt som praktiserats av mina forskningskamrater eller av mina forskningsfiender, ja, har jag icke ocks kunnat katalogisera de gende, s att ett visst gngstt svarar mot en viss grad eller en viss intresseinriktning. Jag har slunda kunnat belgga hur mnga av dem jag stiftat bekantskap med efter verkstlld disputation snabbt tillgnat sig den s. k. allmnna docentgngen, som karakteriseras inte s mycket av vissa egen- heter vid rrandet av benen som fastmer av en viss hllning p verkroppen, en viss stelhet framfrallt koncentrerad kring huvudets ltta bjning, blickens fixering, den flacka glidande banan genom rummen. Jag vill d ppeka, att denna ltt skru- vade glidflykt genom salarna ej r tecken p tankspriddhet eller hgmod, utan bara r en tung plikt att uppfylla, reflexer av frvntningar att infria, beteenden att full- gra. Hur mnga gnger lyssnade jag ej till ljudet frn dessa docentgngare, sjlv dold bakom mina bokbarrirer. Det svaga rasslet frn deras skor, det lngsamma upp- dykandet i mitt synflt, det snabba overkliga leende som likt en vind drog ver de- ras lugna ansikten dr de snabbt besvarade min bugning ja, hur ibland deras r- relser upplstes, deras glidande fgelliknande flykt avstannade, vingarna slog samman, docentgngen upplstes till ett kvarstannande, uppstannande, samta- lande. Jag hrde vrt viskande samtal som genom vldiga frstrkare: hesa skrin av viskningar, fgelskrin, skrapningar, ras som frn laviner av bcker. Jag frutskickar som sjlvklart att denna speciella gngart frefinnes ocks hos andra n graduerade; att den ptrffas hos andra yrkesgrupper, ja ven hos fors- kare som ej graduerat. Den gr d p mig ett ngot affekterat intryck, och ver

H. har allts suttit instngd med sin avhandling s lnge att han glmt av hur man umgs med mnniskor. Och s uppstr den sociala gngartens problem: Hur ska jag lra mig g igen. Nu frsker han lra sig reglerna fr det sociala spelet genom att studera de andras beteendemnster hur de tillmpar regler han inte knner till. Han anlgger allts avhandlingsfrfattarens synkonventioner fr att f fram mnniskomnstret. Han frsker med andra ord lra sig anvndningsregler fr familjeord, som i likhet med agape och Wittgenstenska familjebegrepp saknar mening utanfr anvndningssituationen och bruket.99 Den vetenskapliga beskrivningen av spelet blir drfr ganska egenartad behavioristisk i tonen, men i sak metafysisk: inriktad p att beskriva ngot som inte syns men nd finns och betraktaren frnimmer utifrn utan att

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:48

dem vilar ej den kta och spontana naturlighet som finns hos dessa frut beskriv- na. (s 182f)

Detta r uppenbarligen en sluten, socialt problematisk gngart, prglad av inriktningen p graden och plikten att hja den. Docentgngaren r drfr en orolig ande som aldrig blir nrvarande i ett samtal ens nr ett sdant r socialt ofrnkomligt docentgngen upplstes till ett kvarstannande, uppstannande, samtalande, men samtalandet innebr ett utanfrstende: Jag hrde vrt viskande samtal som genom vldiga frstrkare: hesa skrin av viskningar, fgelskrin, skrapningar, ras som frn laviner av bcker. Docentgngarna har allts tillgnat sig den redan vunna graden under piskan av en lag, som bara r en tung plikt att uppfylla, reflexer av frvntningar att infria, beteenden att fullgra. Denna plga yttrar sig i det blott skenbart tankspridda eller hgmodiga beteende, som ocks r deras adelsmrke, men drfr ocks r oefterhrmligt fr de icke drabbade, exempelvis forskare som ej graduerat. Till dem hr uppenbarligen vr avhandlingsfrfattare: inte bara drfr att han hller p med sin avhandling och allts nnu inte vunnit graden, utan drfr att han i sitt sprk rjer sin inriktning p graden, just som grad: graden r hans intresseinriktning. Men manuskriptet rjer ocks att denna inriktning driver till hrt arbete med avhandlingen och drmed ocks lockar fram ett annat intresse, s att sga vid sidan av graden: sjlva avhandlingsmnet. Detta nya sakliga intresse rkar d i konflikt med intresset fr graden, formen: manuskriptet faller snder och blir inte frdigt; han hamnar i religisa grubblerier om frhllandet mellan Lag och Nd, som han hrleder ur Hess manuskript och grundstenen i H.s estetik den cirkulra livsriten som till sist ocks blir den tankeform som styr inte bara avhandlingsmanuskriptets utformning utan hela hans verklighetsfrhllande. Han kan inte skilja Hess frn sig sjlv, men inte heller vrlden frn medvetandet. Hans behavioristiska beskrivning av docentgngarens beteende kan drfr lika grna glla hans eget beteende gentemot den andre. Frgan r allts

vem som utestnger vem ur samtalet. Noga besett verkar det som om den andre skt inleda ett samtal som Forskaren deltagit i som betraktare: docentgngen upplstes, sger han, till ett kvarstannande, uppstannande, samtalande. Formuleringen utesluter inte mjligheten att han iakttagit den andres (eller mjligen sitt eget) tilltal, och ven svarat som om han samtyckte till inbjudan; men sedan spelat samtalspartnerns roll med en sdan distans att han kunnat studera iscensttningen av situationen utifrn: Jag hrde vrt viskande samtal som genom vldiga frstrkare: hesa skrin av viskningar, fgelskrin, skrapningar, ras som frn laviner av bcker. Man vet inte. Men vl vckt fortplantas misstanken ven till beskrivningen av den andra gngarten, den s. k. teologgngen. Teloggngen stts fram som en kontrast Forskaren sjlv inte kan frdra, och rentav skms att verhuvudtaget nmna, men beskrivs nd som en nra variant av den frra:
Mnga nra varianter till docentgngen finns sjlvfallet; en var den s. k teolog- gngen (jag beklagar om jag hr upptar utrymme med adiafora, men jag drivs av en lngtan att tala till punkt) en gngart som jag dock ej frdrog i samma grad; ja, jag vill utan att verdriva min knslostyrka framhva, att jag mnga gnger be- traktade den med ovilja. Den kunde ej praktiseras annat n i grupp, och frsiggick d oftast s, att tv (alt. tre) teologer lngsamt passerade mitt bord under lgmlt intrigerande. De bjde drvid sina kroppar tillsammans i en sned vinkel, fr att de- ras rster skulle hras bttre, och kom allts att g snett framtlutade, vridna till hger resp. vnster. Denna teologgng skedde i allmnhet lngsammare n den allmnna docentgngen, och ofta under ett oupphrligt avstannande. Att uppfatta mnet fr deras samtal var omjligt; dock lockades jag uppsnappa vissa fragment, framfr allt nr gngen tillflligt upplstes framfr ngon av svngdrrarna, dr de gavs tillflle att ppna dessa drrar fr varandra under msesidigt vntande. Gngen upptogs dock alltid, p andra sidan drren. (s 183)

Detta r uppenbarligen en ppen, social gngart, som bara praktiseras i grupp och under samtal, som vr Forskare likvl beskriver som avskrmande och rentav illasinnade: ett lgmlt intrigerande, som han inte frmr uppfatta, trots att de samtalande uppenbart talar med hg rst och anpassar gngarten efter omgivningen fr att deras rster skulle hras bttre. Denna gngart liknar inte do-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:49

centgngens ltt skruvade glidflykt, utan rr sig i allmnhet lngsammare framt, under ett oupphrligt avstannande, tydligen vid vr Forskares eget bord, mjligen ocks vnda mot honom: och kom allts att g snett framtlutade, vridna till hger resp. vnster, beroende p bordets placering, rimligen (enligt forskarens egen utsago verkar de ju vilja komma i kontakt med omgivningen i samma mn som med varandra). De kan med andra ord tnkas frska inleda ett samtal med honom: det kanske r just hans ron deras ord r avsedda fr. Men i s fall talar de fr dva ron: Att uppfatta mnet fr deras samtal var omjligt, bortsett frn vissa fragment. Dessa fragment bestr dock inte i ord utan i handlingar, eller rttare: i den interaktionistiska gestik, som uppgiften att samtalande ta sig ut genom svngdrrarna till lokalen franleder. Eftersom de allts mste ta sig ut en och en avstannar samtalet under sjlva passagen, men erstts d av en msesidig ordls interaktion, dr de gavs tillflle att ppna dessa drrar fr varandra under msesidigt vntande. De invntar varandras entr p andra sidan. Och sedan fortstter samvaron som frut: Gngen upptogs dock alltid, p andra sidan drren. Hur de med denna till synes laglsa hllning lyckas ta sig igenom drren r frsts gtfullt frn gradens synpunkt: prestigeknsligt mna om att dlja denna samma bjelse borde de bli stende framfr ppningen i fromt krusande tbrder fr att slutligen desperat ska trnga sig igenom alla p en gng, under fullt krig om utrymmet, fr att p andra sidan skiljas t, besvrat och under msesidiga urskter fr vllad prestigefrlust. Men s gr det allts inte till. Hr r det tydligen en annan lag som styr, inte gradens, men inriktningens. En inriktning dr lagen inte r en tung plikt att uppfylla, reflexer av frvntningar att infria, beteenden att fullgra. Och som drfr br sitt ok med samma kta och spontana naturlighet som de frra bar sitt.100 Men till synes utan deras relsa plga. Hur kan nu det komma sig?

Tv gngarter, tv frdstt. Det ena r ensamt: det vill komma fram, och vl framme komma vidare; det kommer aldrig fram; det finner aldrig ro; det vill till himlen eller rans tinnar. Det andra r flersamt: det vill vara p vg, och p vgen samtala; det r alltid framme; det finner alltid rastplatser, framsatta av ett ml de gende inte tycks veta av. Det r skillnaden mellan grad och inriktning. Det r ocks skillnaden mellan tv lsarter som i Hess framkallas samtidigt: hr startar man som graduerad utan att veta av det och r drfr inriktad p graden. Vad resan ger r en ny inriktning, ett nytt frhllande till graduerandet: en frmga att vinna graden ivrigt inriktad p ngot annat. Vad resan ger r en gngart, som svarar mot en lsart, som gende invar i en livsform. 6.3. Texten och mottagandet: lsarter och tematiska implikationer
6.3.1. Mottagandet

Recensionsversikt Hess kallas i undertiteln Roman, men illuderar ett pgende avhandlingsmanuskript och r byggd som en textmobil, delvis i Michel Butors efterfljd. Som vi minns tnkte han sig romanens grundform som polyfonisk och kiastisk i en stndig vridningsrrelse mellan positioner och perspektiv. Denna grundform ser han visserligen som episk i betydelsen framvisande men inte som liner utan som ett kraftcentrum av olika riktpunkter och drfr kallade mobil. Men kompositionen i Hess r ocks snarlik den i Erik Beckmans Hertigens kartonger, som utgavs ret fre Hess och ven kallas mobilroman i Enquists entusiastiska recension En roman utan kartong:
Jag hittar ingen bttre etikett fr Beckmans roman n mobilroman. Det r en mobil dr prosastyckena bildar mobilens svngande och skiftande enheter, och enheterna r inte s f: den sista har numret 596. Det snre som alla dessa ordflak hnger och dinglar i r Churchills begravning, den r den stora ceremoni som alla personer i Beckmans roman tar del i. Det r som om vi upplevde Ekelfs Sa- mothrake p nytt, nu i en annan form [---] I boken finns ingen huvudperson, ingen

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:50

fixerad centralgestalt, ingen handling, inget m[n]ster. Mobilbitarna rr sig om varandra, tcker ibland varandra, s lyfts pltsligt ett nytt fragment fram, ett nytt stycke liv, en replik, en del av en mnniska.

Hess bestr p samma stt av en rcka numrerade textfragment, block eller kartonger, upphngda i namnet Hess, men synbart sammanhllna endast av romantiteln, och nummerserien. ven denna mekaniska sammanhllning r emellertid strd: vissa siffor tycks bara numrera en tomkartong, vars innehll makulerats (Utgr., s 69) eller fallit bort (ordluckor eller avbrott, t ex ss 43, 52, 58), samtidigt som namnet Hess cirkulerar p ett efterhand ganska oroande stt bde mellan och inom blocken, s att allt frbinds med allt. Vad namnet str fr i romanen blir alltmera ovisst, och drmed tycks mobilen slita sig loss frn sin enda upphngningspunkt och segla ivg p egen hand, formls som ett moln. Romanen artar sig allts till en totalt ppen text i sanning en roman utan kartong, men ocks till synes utan den styrkraft som Enquist ngra r tidigare krvt fr den ppna romanens rkning i sin ess om Den hgt betrodde lsaren (se ovan, kap 4.2.2). Vem den betrodde lsaren r i Hess r i s fall en hgst ppen frga som roman inbjuder Hess inte till frtroende utan r snarast en frolmpning mot den lsare som finner sig betrodd: hr stts alla givna positioner p glid. Men ngon alternativ trosartikel erbjuder sig inte utan vidare, vare sig vad gller budskapet eller lsarten. Tvrtom motverkar textens konstruktion varje frsk att fixera verket, till stor frargelse fr bde samtida kritiker och sentida forskare. Negativa var framfr allt modernistiskt orienterade kritiker som vntat sig ett verk i Thomas Manns efterfljd men i Hess bara fann ett popkulturellt missbruk av mstarens montageteknik. S t ex Gunilla Bergsten i sin UNT-anmlan Enquists fixeringsmobild [sic!] och SvD:s ke Janzon i Sabotaget mot historien.101 Bergstens perspektiv r verkestetiskt, psykologiserande och expressionistiskt, varfr romanen kan avfrdas som p en gng estetiskt onjutbar och misslyckad som sjlvbeknnelse: Det r stor risk fr att fragmenten

aldrig ordnar sig till ngon estetisk helhet alls utan enbart ger intryck av frvirring och kaos; romanen r en positionsbestmning fr Enquist sjlv, men den slumpartat upphngda textkonstruktionens frihet beskrs av det personliga uttrycksbehovet. Frgan om tilltalet aktualiseras inte den ppna texten mste vara tillkommen p mekanisk vg: Vad man frgar sig r hur pass mekaniskt verket tillkommit. Mjligen laborerar frfattaren med ngon sorts serieteknik med olika intervaller, men snarast fr man intrycket att han skrivit ihop strre svep, klippt snder, blandat och gett med Slumpen som ledstjrna. Bergsten ifrgastter med andra ord frfattarens konstnrsmoral. ke Janzon sin sida ser i montaget bara en virituos uppvisning i den moderna romanens teknik, och dmer ut frsket att frnya den historiska romanen med ohistoriska konstruktioner i from tvlan med kiosklitteraturen. Entydigt positiv var dremot den strukturalistiskt orienterade Jan Stolpe i BLM-recensionen Enquists textmobil.102 Han sg i mobilformen bde en existentiell tematik och politisk kritik, som han terkom till i det Samtal om Hess han senare hade med Enquist i BLM (se vidare nedan, kap 8.2.2). Positiv var ocks en kristet orienterad kritiker som Erik Hj. Linder i Hess i speglarnas sal i GP och senare rsbok fr kristen humanism. Han avlser bilden av nutidsmnniskans dilemma och uppmrksammar en skuld- och sekulariseringstematik, frbunden med arvsyndens problem: att det med andra ord just r vr mnskliga beskaffenhet och en del av vra goda eller tminstone ofrnkomliga egenskaper som nu r hinder fr fred och hot om frintelse. (s 281) Han kritiserar inte lsmotstndet eller formen mdan ger utdelning (s 281) men finner att Enquists ambition varit alltfr stor Han har velat sga allt [] om vr och sin egen och ven romankonstens situation; dock r romanen en av 60-talsgenerationens avgjort betydelsefulla prestationer (ss 282, 283).

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:51

Manne Stenbecks I diktens och verklighetens spel recenserar Hess i Vr lsen tillsammans med Torsten Ekboms Spelmatriser fr operation Albatross, till viss nackdel fr Hess, som han finner stundom lngtradig (s 531).103 Gillande uppmrksammar han dock mobilkonstruktionens samband med en grundlggande stllfretrdartanke, som ven aktiverar ett stllfretrdarskap Berttare/Lsare (s 530), och drvid nrmar sig en jmlikhetsvision. Positiv r ocks Lars Olof Franzn i DN-recensionen Oratorium om det oknda, som noterar stllfretrdartanken och interaktionismen att romanens mne inte r en sak utan en relation vilket frklarar bde den form romanen ftt och den outsagda krlekstematiken.104 Ambivalent kritisk r Karl-Erik Lagerlfs GHT-recension En roman om mnniskan.105 Vrderingen r negativ, frmst av ideologiska skl, men beskrivningen rik p trffande iakttagelser. Som Bergsten beskriver han Hess som en alltfr senkommen filial till Doktor Faustus: han noterar den palimpsestartade tekniken med dubbelexponeringar och litterra terbruk Allusionerna och korrespondenserna r talrika, bitvis rr det sig om kollage p redan freliggande texter. och beskriver ven romanens karaktr av mobil texter i rrelse men finner att denna teknik hos Enquist i praktiken nd inte blir modern, eftersom den kretsar kring en skuldmetafysik han finner baserad p en romantisk och hopplst frldrad mnniskosyn:
Att slss med Dagermans skuldmetafysik och C G Jungs urtidsdjur i en tid d socio- login och psykologin med alltmer frfinade empiriska metoder ftt bdadera att framst som orimliga spekulationer ter sig verkligen romantiskt i verkant, i all synnerhet som denna kamp r inspunnen i en allt ttare kokong av poetisk bild och suggestivt retorisk prosa ett slags sprkets fascination infr en absolut mnni- skobild och infr mnniskans eviga hjlplshet.

med hnvisning till Jung och arketyperna (som nmns i romanen), som i recensionen ocks gr tjnst som djuppsykologisk frklaringsmodell:
En tanke som upprepas och som synes mig ligga till grund fr hela romanen r att allt finns i alla, frn begynnelsen, att ritern rvs, att invningen i det mnskliga fl- jer djupa lagar som tergr p erfarenheter frn slktets barndom, p frmnskliga stadier. Vi r, fr att tala jungska, beroende av arketyperna. De r inte bara fre- bilder, de r ristade i oss som tvingande mnster fr vrt liv och fr vra reaktio- ner. Drfr r vi alla i slkt med varandra och delaktiga i samma skuld. Drfr r vi alla Hess, presumptiva massmrdare, determinerade av frhistoriska riter, ver vilka vi inte rder. [---] Beskrivningen av en enda mnniska r beskrivningen av alla mnniskor, och den mste alltid sluta i samma punkt: djuret. Kanske finns en frihet i sjlva flykten, i att stndigt vara p flykt. Hjlplst fngen i spelet kan man nd bra p en utopi. Hess gjorde det. [---] Och romanen om honom r sjlv en sdan flykt, ett sdant misslyckat utbryt- ningsfrsk.

Det frldrade ligger i att romanen r envist orienterad mot det nedrvt ondas problem och skulden som enda gemenskapsgrund (synpunkterna terkommer, som vi sett ovan, i Strmkantringens r, s 23). Det ofrnkomliga i den onda bjelsen beskriver Lagerlf

Det enligt Lagerlf sttande r allts att det onda romanen handlar om inte frmst ligger i det vi gr utan i sjlva den onda bengenheten, som ligger utom viljans kontroll: Drfr r vi alla Hess, presumptiva massmrdare. Arketyperna beskriver han helt korrekt, inte som frebilder utom oss, utan ristade i oss som tvingande mnster. Det onda r allts djuret inom oss, som representerar vr onda, frdrvade natur, allts snarast motsatsen till romantiska frestllningar om den dle vilden eller den ofrdrvade naturen. Lagerlfs sprkbruk r mot den bakgrunden inte fullt konsekvent, eftersom han ju ocks beskrivit detta tankemnster som romantiskt i verkant. Men som vi ser noterar han ocks att det deterministiska mnstret ocks inbegriper ett irrationellt frihetshopp: Hjlplst fngen i spelet kan man nd bra p en utopi, som figuren Hess med sin laglsa fredsresa skdliggr efter bokstaven att inne i mnstret stndigt vara p flykt frn det. Utopin tycks vara frbunden med den skuldmetafysik recensionen talat om: att den skuldtyngde Hess fredsresa per flyg i romanen inte bara representerar flyktalternativet, att rymma ur vrlden i geografisk eller psykolo-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:52

gisk mening (frn ett ont samhlle eller en plgsam skuldknsla) utan ocks mjligheten att stanna kvar och mta det onda som det r, absurt styrkt av en metafysisk frvissning, som vl religionshistorikern Lagerlf knner igen som kristen. I s fall har han berrts av det explosiva stoff Bredsdorff i De svarta hlen menar att romanen rr vid men utan nyfikenhet, tankspritt (s 95). Men Lagerlf r uppenbarligen illa berrd, och det r intressant att se hur det gtt till. Han r nmligen inte sker p om den mnniskosyn han, Lagerlf, i sin recension polemiserar mot r den mnniskosyn som den [romanen sjlv] ansluter sig till eller kanske polemiserar emot; men i lsningen av romanen har han blivit provocerad att frhlla sig till problemet. Indirekt lgger han allts mrke till romanens majevtiska stt att stta fram ett problem som brnnande och akut utan att servera en frdig lsning. Romanen har gjort ngot synligt och angelget men Lagerlf har sjlv ftt arbeta vidare. Mobilens estetik har fungerat: den har startat en arbetsprocess. Ty som det heter i romanen: Att verta ett resultat r att kapitulera: att verta ett arbetsstt ngot annat. (s 92) Direkt entusiastisk r Karl Vennbergs recension i AB. I Hos oss i Europa frklarar han sig sakna ord:106
Varje frsk till uttmmande karakteristik skulle vara lnlst. Med allmnna om- dmen skulle man hamna i retorik; och det vore ett stilbrott eftersom retoriken hr till bokens antihjltar, r en del av den dda prglingen ver en kulturmilj och ett sprklandskap.

Naturligtvis saknar man ibland den skerhet och djrvhet med vilken Bjrn Hkan- son rr sig p det politiska fltet. Och det r mjligt att den religist hyperknslige Enquist s fascinerad och plgad iakttar de religisa myternas sammanbrott att han mindre ppet och ivrigt n Bjrn Hkanson kan flja spelet mellan myter och pseudomyter av mera vrldslig natur. Nr de linera riterna inte lngre duger, kan han lockas av de cirkulra. Hr och var skymtar ett slags rituell estetik; men hur mycket allvar eller ironi den framfrs med kan vara kvistigt att avgra.

Vennberg noterar det begrepp om en rituell estetik romanen stter fram liksom sjlva gestens ambivalens och finner d (till skillnad frn Lagerlf) spelet med de Jungska arketyperna ovidkommande fr den grundlggande visionen: mystifikationen med de jungska arketyperna anvnds hr inte som djuppsykologisk frklaringsmodell utan r underordnad en strre vision. Vad det handlar om r vrt frhllande till det religisa arvet, myterna, riterna: det handlar om sekulariseringen. Detta mne uppfattar Vennberg uppenbarligen som bde angelget och modernt. Han talar om en nra nog fyrtiotalistisk svindel denna roman kan ge, men nmner i sammanhanget inte exempelvis romantikern Oswald utan Ahlin vars frbnsestetik vl m kallas ett slags rituell estetik och drutver Eyvind Johnson och Gyllensten. De ingr alla i en experimentell tradition, som med Hess kommit att delta i den nuvarande europeiska romankonstens pgende utveckling: Hess r ingenting som sker hos oss tio eller tjugo r eftert, som det ofta brukar vara. Den tilldrar sig ocks estetiskt sett, ngonstans i Europa just nu.
6.3.2. Det onda och konsten

Romanen handlar allts om frlusten av en kulturmilj och ett sprklandskap, nrmare bestmt den religisa. Han finner romanens religisa problematik verordnad den vrldsligt historiska och politiska, men menar att boken p s vis vinner i mnsklig vidd vad den frlorar i politisk stringens i en jmfrelse med Bjrn Hkansons likaledes experimentella men mer entydigt politiska roman Generalsekreteraren (1965):

Erik Hj. Linders recension: den frdrvade viljan Vi skall hr drja vid Erik Hjalmar Linders recension. Som vi sett presenterar han texten som ganska ogstvnlig. Med all rtt framhver han den fragmentariska kompositionen och den svrforcerade logiken i ordningen mellan fragmenten, som ju ocks r det mest framtrdande draget hos romanen som s att sga rent textfenomen. Men han ser samtidigt kompositionens samband med roma-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:53

nens tematik: att spegla nutidsmnniskans dilemma (s 281) i bde politiskt, moraliskt, filosofiskt och religist avseende, och dilemmat gller det ondas problem, framfr allt de alltmer upplsta grnserna mellan ont och gott. Beskrivningen av tematiken visar dock att Linder inte tillgnar sig romanens form som kaotisk spegel av en kaotisk vrld, utan som en metod att stta fram problemet majevtiskt, s att sjlva framstllningsformen frlser ett visst stt att tnka saken. Denna tankeform r rrlig, men inte kaotisk. Av vilken art den r kan vi ana i Linders utlggning av problemet, dr han sjlv reflekterar vidare ver textens tematik med hjlp av den arbetsordning texten satt fram. Den ondska han begrundar r ppen och oren och egendomligt svr att avgrnsa frn sin motsats, inom och utom mnniskan p en gng och i bda vrldarna delad. Det moraliska dilemmat gller mnniskans delaktighet och skuld till det onda, men ocks det onda som en del av det goda som gr mnniskan till det hon r:
Drmed r ocks sagt att ingen roman grna kan ha ett aktuellare tema. r det inte det vi alla sysslar med just nu, r ut och r in efter Hitlerkatastrofen och me- dan vi hukar under atombombshotet: att frska fatta att det var mnniskor som vi som utlste judemorden, att det var hga, sant mnskliga traditioner som ra, tapperhet och nation som hr lpte amok, att det med andra ord just r vr mnskliga beskaffenhet och en del av vra goda eller tminstone ofrnkomliga egenskaper som nu r hinder fr fred och hot om frintelse. Vi kan tnka fred och samarbete och idyll, vi kan inse vad frnuft och livsndvndighet krver men vi handlar efter nedrvda, blinda instinkter, efter gruppsammanhllningens och gruppaggressivitetens lagar en av de sllsynta, men olyckliga djurarter som inte begvats med inbyggda biologiska hmningar mot impulser att frda sina egna. (s 281)

gott. Vr mnskliga egenart r allts inte bara ambigus utan ocks sjlvmotsgande: sjlvbevarelsedriften r ocks en sjlvfrintelsedrift, som visst inte tillhr det omedvetna utan tvrtom tas i aktivt och medvetet bruk bde i krleken, skapandet och kriget, det vill sga var gng vi frhller oss till omvrlden och det andra. Och den gr oss till en misslyckad art en av de sllsynta, men olyckliga djurarter som inte begvats med inbyggda biologiska hmningar mot impulser att frda sina egna. Den r Arvsynden, tycks Linder sga. Men om det med andra ord just r vr mnskliga beskaffenhet och en del av vra goda eller tminstone ofrnkomliga egenskaper som nu r hinder fr fred och hot om frintelse, s r allts ont och gott sammanfltade hos envar och frgar av sig p vartannat. Arvsynd och oskuld r d tv sidor av samma sak, medan Moralen r ngot annat. Den som d dmer det onda hos den andre dmer i sak ocks det goda hos sig sjlv och tvrtom, ty det som r botten i andra r botten ocks i dig, kunde vi Ekelfskt sga. Linders reflexioner tycks terge en central aspekt av romanens kiastiska logik som frtydligar den experimentella formens lngt mer n tekniska eller filosofiska relevans men knappast bddar fr moralistiska eller psykologiska lsarter. I Hess varieras dilemmat i otaliga regimer, ofta i illokutionrt laddade. I ett fragment har den talande Hess? Berttaren? Ngon annan? just svikit och frnedrat en kvinna som litat p honom med sin stora naiva frnsttande barnsliga tillit (s 221); och han har gjort det med full berkning som ett frsk att bryta sig ur krleken, som i honom slr rot som Lag. Hon vntade att han skulle sga ngonting, och just drfr tiger han:
Men han visste att hon vntade, s han var tyst. Han tnkte: det r inte hon och jag som r fngelset. Det r allting p vgen fram till oss tv. Hela historien. Alla ord som sagts och som inte ndrats. Alla freml jag har sett. Alla hus jag har bott i. Alla mnniskor jag har trffat. Alla som jag lst om och alla bcker jag lst. Alla brottslingar och alla helgon. Alla desperata revolter och alla smidiga retrtter. Alla skickliga handlingar i hela historien. Alla krigsutbrott och alla felslut. Alla tvttfat och vningsbyten. Alla bcker och alla tidningar. Alla mnniskor som jag hatat. De lgger sig p varandra och bildar en mur och jag

Problemet r allts sjlvbevarelsedriften och ego-centreringen i strre eller mindre skala, som hindrar oss frn att gra det goda vi vill. Men dilemmat r tveeggat och tycks bottna i en gemensamt rot vid sidan av vrdesystemen: en egenart som medfr sekterism och utsttning, klass-samhlle och krig och sdant vi finner ont; men den mjliggr ocks solidaritet, vnskap och personliga frhllanden liksom skapande, kultur och framsteg och annat sdant vi finner

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:54

kommer inte loss. Jag finns i allting, det gr inte att lsgra. Jag mste hitta p ngot annat. Hon brjade grta. Han tnkte: om jag gr fram och slr armarna om henne, d vnder hon sig om och kysser mig med slutna gon. Och d vet jag att jag r fng- en i mheten. Han satt stilla. Hon fortsatte att snyfta. Han frstod att man mste gra ngot. Det rinner ur dig, sa han till sist. G in och torka dig med en trasa. Det r allde- les tjockt i ljumsken. (s 222f; kurs BA)

gesternas plikter. Repliken r ett stt att gra ngot fr att komma ut ur vrdespelet och sjlvhetens cirkel, in i vrlden och det andra, det opersonligt gemensamma. Repliken r befriande och den rjer mycket om vad en dokumentr berttarteknik kan anvndas till. Vad saken tycks glla r den botten som r allt i alla och alltings skillnad och sammanhang; den han redan knner: Jag finns i allting, det gr inte att lsgra. Det betyder ocks att alla vrdespel gller samma sak och rr sig p samma botten, hur grymma eller ojmlika de n m te sig. Men denna botten rjer sig bara som yta, genombruten av fragment i de heterodoxa formationer vi avlser genom en Moral eller Teodic. Strukturen r en annan, och kan inte gripas i tanken eller den fromma knslan. Men den mter kanske i humor eller tro, som p en gng bevarar och upphver moralen. Och det r en sdan a-moralisk moralposition denna mobilroman rr sig mot. Ty den visar vad Linder sger: utan moralens Lag skulle vi frgra oss sjlva. Mobilformen frser emellertid med en tankeform dr vi kan frhlla oss till moralen och drmed finna en dubbelposition dr friheten uppstr ur sjlva fngenskapen och drmed befriar ocks frn det Lagerlfska dilemmat: den lsart mobilen s att sga tilltvingar sig under resans gng artar sig till en vning i ett kiastiskt tnkande som uppenbarar att vi kan vlja det etiska i Kierkegaards mening; vlja den fngenskap i strukturen vi inte kan undg, genom att vlja en viss moralisk position eller kartong. Vi vljer d i insikt om att vi nr som helst kan frsksutskriva oss ur kartongen, som det hette i Beckmans variant p temat i mobilromanen Hertigens kartonger: i vrt frhllande till positionen r vi mobila; det kan nrsomhelst kastas om. Regementslran: Lagen, Nden och den betrodde lsaren Den kiastiska tankeformen r allts tidsenlig och aktualiserades vid tiden fr Hess och Hertigens kartonger ocks genom strukturalismen och debatten om indoktrinering. Strukturalismen pverkade ocks receptionen av Hess, och i sina kommentarer till romanen anknyter

Han beter sig som ett monster, en prvning fr tanken om det mnskliga, som Bredsdorff sger om andra Enquistfigurer.107 Och han vet det: han prvar fullt avsiktligt monstrets roll fr att slippa bli fngen i mheten och det spel av fromma gester dess decorum kan utlsa. S han inverterar det krleksfulla beteendet, knappast fr att prva kvinnan och uppenbart inte fr att han trivs med den monstrusa rollen, utan fr att komma ut ur den mme lskarens. Han vill komma ut ur Moralen, den som lurar i mheten och frvandlar krlekens gva till ett krav som pockar p gengld i form av yttre bevis och drmed gr honom fngen i uppskruvningens lag.108 Vad han vill r att komma in i Krleken den som suspenderat moralen och ger utan att frga efter frtjnst och frlter utan villkor eller grns. S han prvar den motsatta rollen och spelar den skrmmande vl. Men han vet att han spelar: han berknar varje gest noga s att den skall bli en exakt omvndning av vad han vntar sig att kvinnan vntar sig av honom. Och d r han redan inne i moralen, tankeformen r moralisk och frutstter begrepp som plikt, anstndighet, gott och ont. Han tvingas tnka dem fr att kunna vnda p dem. Men d r han kvar i systemet. Och dr r det lika svrt att vara ond som att vara god. Det goda r inte gott, det onda inte ont, inte bara det. Inte heller r allt en trasa i Almqvists mening. Det finns ju sak ocks; det r den han uppsker i repliken om trasan att torka bort hndelsens spr med: den r i sig varken grym eller likgiltig utan a-moralisk, saklig, praktisk. O-moralisk blir den frst frn vrdespelets synpunkt, avlyssnad genom krlekens Lag och de mma

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:55

Enquist sjlv till den.109 Men den struktur det hr r frga om r ingen given ordning eller ett frdigt mnster: den r ett magnetflt av dubbelriktade relationer, rrelseriktningar, korsningar och kraftpunkter, vars frehavanden vi kan f en aning om genom att minnas Ekelfs, Almqvists och Frdings begreppskritiska humor, eller fr den delen en frsvarlig mngd 60-talsromaner. Tankeformen r emellertid urgammal, med emblematiken som ett av sina viktigare formhistoriska uttryck. Inte minst viktig r den i den puritanska fromhetstradition som Enquist p en gng kritiserar och vidarefr, och som ven formellt prglar hans dokumentaristiska teknik. Samma frening av dokumentaristisk och emblematisk metod fanns, som vi minns, i den puritanska meditationslitteratur, som gav formellt upphov till den realistiska romanen (ovan, kap 6.2.4). Fr Hess del innebr tankeformen ett dubbelt rknestt, som medfr att det ondas problem inte kan stllas i termer av Knsla/Frnuft, Natur/Kultur, ty det milda-vilda och det rationella-civiliserade r bara tv sidor av samma fenomen. I Hess ges heller ingen naturlig eller frnuftig lsning av det ondas problem. Problemet stlls dr p en gng rent vrldsligtpolitiskt och rent andligt-religist, i termer av tv ofrenliga regimer, som stndigt korsas och nd mste hllas strikt isr strukturen pminner om den Lutherska regementslran, som ju ocks implicerar en s att sga LarsAhlinsk kritik av inte minst den puritanska fromheten.110 Det politiska problemet aktiveras genom romanens historiska stoff och avser den ordning eller Lag som mste regera samhllet och den borgerliga vrlden om mnniskan som art skall verleva och som envar skall dmas efter i detta vrldsliga regemente: frnuftets, kunskapens, rttens, moralens och skillnadens lag. Det r den religionsbefriade vrld Ahlin talar om, dr envar har att frhlla sig sakligt. Det religisa problemet aktiveras genom den religisa problematik, som man stndigt stter p i H.s romaner (s 50), men ocks genom kompositionen och berttartekniken i romanen om H.: det gller den Nd som mste regera det personliga

frhllandet mellan individer, som alla tillhr en misslyckad och oren art. Och hr gller ett annat rknestt. Ty i detta andliga regemente suspenderas varje dom; hr regerar den omotiverade agape och frltelsens kraft men den r inte av denna vrlden. Dessa kristna realiteter aktualiseras genom koder som Hess kapellkomplex (s 89), men ocks genom en stor del av romanens stoff, bland annat interirer frn en norrlndsk frikyrkomilj, dr kristna ord flitigt brukas, men synes ha mist sin mening. Ty dr blandar man samman Lagens och Ndens regemente p ett stt som upphver bdadera (s 83f; jfr nedan kap 11). Den uppgift romanen stller blir i det perspektivet allts att ska den mobila position, dr en rtt delning mellan Lag och Evangelium kan komma till stnd, utan att det ena avsndras frn det andra. Det r den utopiska position d fngenskapen under Lagen kan vndas till frihet, utan att frihet frvandlas till lag och drmed blir ddsbringande. Och den positionen om den funnes inbegriper frsts en srskild sorts medvetenhet frenad med ett engagemang, som mjligen skulle kunna beskrivas som ett slags omvnd eller humoristisk tro enligt mnstret misstrons estetik (ss 73f, 82; jfr ovan, kap 6.1.1). S stlld varierar medvetenhet/engagemangs-problematiken Lagerlfs huvudtema fngenskap/frihet i ett perspektiv Lagerlf uppfattar som metafysiskt (s 23), men som ocks kiastiskt tvingar samman det tskilda, bde absolut, till en ursprunglig sanning (s 147) och relativt, till praktiska mellanformer (s 83). Men vi knner frsts ocks igen det estetiska dilemma Printz-Phlson stllde i termer av frhllandet mellan Lag och Nd: av Nden kan man inte gra sig frtjnt; den konstnrliga friheten kan man inte krva eller skapa; den infinner sig nr tiden r inne och Lagen/Decorum/Traditionen gjort sitt. S formulerade han det modernistiska avant-gardets dilemma (se ovan, kap 4). Men i en annan version var ju samma dilemma ocks den ppna estetikens, sdant det stlldes inte minst av Enquist sjlv i essn om den betrodde lsaren frn 1962, som inte

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:56

trodde sig betrodd och drfr misstrodde texten (se ovan, kap 4.3.2) Vi knner slutligen ocks igen det majevtiska dilemmat frn Lars Ahlins orena frbnsestetik, det vars teologiska frutsttningar Enquist den gngen misstrodde: att i frbnen gestalta verklighetens hela vrld av nd och synd och drvid stllfretrdande gra nstans sak till sin s lngt att man sjlv blir som fattad af Guds wredes hand (se ovan, kap 4.2.2). Men redan i Magnetisren tycks Enquist anvnda sig av samma tankeform och orent-ansttliga majevtik. Och i Hess r det allts en annan usling som frser med bnemnet. Men hr kan han inte skiljas frn Berttaren sjlv som i detta fall rkar vara bde avhandlings- och romanfrfattare. Litteraturvetenskapliga kriminalproblem: licenciatavhandlingen 1966 Den kombinerade avhandlings- och romanfrfattaren i Hess liknar ocks den Enquist som lade fram sin licenciatavhandling samma r som romanen gavs ut. Den hette Studier i Thorsten Jonssons kriminalnoveller och handlade om Jonssons dokumentaristiska teknik att gestalta brottslingar.111 Vad Enquist srskilt intresserade sig fr var berttarrollens frhllande till det stoffet och i synnerhet brottslingens person: hur den till synes neutrala berttarpositionen nd rjer sin moralism i sttet att vlja och arrangera det dokumentaristiska stoff han arbetar med (ss 17, 19, 237). Vad han fann var ett starkt moraliskt engagemang betingat av kristna vrderingar ur samma fromhetstradition som Enquists egen (s 238), den moraliskt-puritanska uppfostran han frigjort sig frn, men vars vrderingar han nnu delar, som Enquist skriver om Jonsson (s 109). Den gav blick fr mnskliga svagheter, men dmde bara bedrgligt beteende, i synnerhet religisa hycklare (s 233):
Man kan generellt sga: en frbrytare i Thorsten Jonssons kriminalnoveller kan ha begtt vilket brott som helst, gjort sig skyldig till vilken brutalitet som helst, och nd vara sker p att skildras med medknsla och frstelse, bara han inte hr till ngon av ovanstende kategorier. (s 235)

Samma hllning ppnade allts ocks fr en inlevelse och medknsla med de av Lagen och Moralen dmda dock utan att frsvara brottet. Till den hllningen hr ocks uppfattningen att det r lika svrt att vara entydigt ond som att vara entydigt god: ingen r helt ren. Enquist sympatiserar med denna hllning, och tillmpar den sjlv p de Jonssonska texterna, ibland mindre, ibland mer moralistiskt n Jonssons berttarinstans.112 Men ibland medfr medknslan en omkastning av hela vrdesystemet och stter berttarpositionen i rrelse p tvrs mot berttelsens riktning, s att ven bedragarens dom suspenderas och snarare domaren dms (ss 196-198). Hr skulle man kunna tala om ett slags stllfretrdarskap i berttandet, som nrmar sig det som Enquist utvecklar i Hess. Dr gr det ju s lngt att Berttaren-avhandlingsfrfattaren-historikern-domaren kommer att spela den anklagades roll och den anklagade Berttarens: de yttrar varandras repliker och man vet inte lngre vem av dem som r sig sjlv och vem som spelar den andre. P s vis kommer de att frtydliga varandra i ett slags omvnd spegel dr det marginella hos den ene blir det centrala hos den andre i stndigt ny belysning (s 286). Men den spegeln r inte narcissistisk, och romanen r ingen meta-roman. Den r just en mobil roman. Spegeln, emblemet och narcissismen Den spegel-metafor Linder satt som rubrik fr recensionen Hess i speglarnas sal r frestande, men ympar frsts inte Hess p den modernistiska verkestetik eller tankeform som allusionen p Erik Lindegrens bermda Narkissos-sonett aktualiserar. Att Hess inte r narcissistisk i betydelsen sjlv-bespeglande antyder ju Linders egen beskrivning av romanens tematik som en sammanvvning av politiska och teologiska problem hellre n psykologiska. Frvisso aktualiseras Narcissus-problemet i romanen, bde tematiskt och formellt, men d i ett dubbelperspektiv, dr redan en annan bild n den egna rjer sig. Linder citerar prvande beteckningen metaroman den handlar allts bland annat om romanskrivandets svrigheter, i varje fall problemet med att skriva just denna roman. (s 281) Men

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:57

problemet med att skriva just denna roman tillhr fiktionen om manuskriptet, allts problemet att skriva avhandlingen om Hess: Just i detta moment finns Hess i en rad berttelser som samtidigt tar sin brjan och alla rr sig mot den till hlften begravda bten. (s 273) Och frn meta-romanens synpunkt r problemet i s fall just att denna roman hela tiden r en annan roman n den just nu pgende, en roman som stndigt byter skepnad och allts inte heller tycks motsvara en tnkt eller frestlld vision. Men i mobil-romanen r det problemet inget problem: det r mobilens sjlva konstruktion. Mobil-romanen kan inte kommentera sig sjlv, ty det finns inget sjlv att kommentera och ingen fast position inne i romanen varifrn kommentaren kan gras och inte heller i dess ram. Manuskriptets Innehllsfrteckning syftar inte tillbaka p den skrivna texten utan p en annan text, som nnu inte r skriven eller avslutad (t ex Hess manuskript!) nej, en hel hord av mjliga texter, som alla handlar om Hess men frgrenar sig t skilda hll; innehllsfrteckningen r allts inte heller en disposition till en alternativ avhandling. Diskursen synes myllra av sjlvkommentarer av denna kiastiska typ, men vad de syftar r ppet, i synnerhet om de tas efter bokstaven, allts som sjlv-kommentarer. S till exempel nr en paragraf i innehllsfrteckningen frtecknar en (icke avhandlad) skildring av Hess frsk att lokalisera hans fienders stt att skaffa sig uppgifter om honom. D ppnas en lnnvgg, som man senare med vld bryter upp fr att underska mekanismen:
Nr man ppnat vggen finner man en gng. Den leder snett nedt, man fljer den, och finner att den slutar i en vattenfylld yta. Man frsker lnspumpa den, men frstr till sist att den har frbindelser med floden. En dykare gr ner, kom- mer tillbaka, och rapporterar ondliga frgreningar, rrliga vggar, sinnrika pp- ningssystem. Man frgar honom om det r omjligt att n vidare. Han svarar: nej. Man kan n hur lngt som helst, finna vilka vgar som helst. Han sger till sist: fr- gan r vad man vill finna. Vart man vill komma. Gngen tillsluts aldrig. (s 292)

rum, en spnning eller en dold ppning. Den r vnd mot lsarens position och leder in i mobilens vrld. Det perspektiv som d ppnar sig r lsarens eget. Men hur han n riktar det under resans gng trffar det ett rrelsecentrum dr den kiastiska omkastning sker som r frdens ml och mening. Allt kan hnda och nd alltid detsamma. Det viktiga r tankeformen. Men den rjer sig bara i frhllandet till frmlingar och fiender (jfr s 161). Denna orientering aktualiserar Printz-Phlsons efter-modernistiska terbruk av Narcissus-myten via den andres figur Eko som emblem fr en pragmatisk meta-poesi, riktad p lsakten och tillgnelsen (se ovan, kap 4.2.2). Filosofiskt aktualiseras d snarare Narcissus-figurens fr-moderna funktion som emblem fr en kunskapsteoretisk problematik, dr verklighet och illusion eller sak och bild frblandas (se nedan kap 10.3.2). Och teologiskt aktualiseras frsts den Paulinska speglingsmetaforiken i hymnen till agape eller Krlekens lov, dr kunskapens frutsttning beskrivs som en sjlvfrglmmelse, dr vrlden inte betraktas utifrn som styckverk av stumma objekt, utan frnimmes inifrn, som ett slags tilltal eller svar:
Nu se vi ju p ett dunkelt stt, ssom i en spegel, men d skola vi se ansikte mot ansikte. Nu r min kunskap ett styckverk, men d skall jag knna till fullo, ssom jag sjlv har blivit till fullo knd. (1 Kor 13:12)

Kunskap r hr frnimmelsen att vara frnummen, inte av sig sjlv men av vrlden. D r det inte mer ngon skillnad mellan att se sig sjlv i den andre och den andre i sig sjlv; d r kunna detsamma som knna d skall jag knna till fullo, ssom jag sjlv har blivit till fullo knd. Denna Paulinska tankeform knner vi ju ocks frn den empiristiska version som Biskopen Berkeley satte fram: Esse est percipi att vara r att frnimmas som ju bland annat Lars Gustafsson och Torsten Ekbom teranvnder i sina fenomenologiskt turnerade seenderelativistiska resonemang (se ovan, kap 1). Och i Enquists

Skall detta lsas som en sjlvkommentar s befinner sig korrelatet utanfr romanen och terfinnes i den bara som ett slags rrligt tom-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:58

Magnetisren ppnas den Paulinska spegelsalen i vrlden via en beskrivning av en historisk lokalitet, som illusionisten sjlv sger sig ha beskt. Men beskrivningen artar sig till ett emblem, och den han visar det fr r frsts blind:
I rummet fanns tv speglar mitt emot varandra: stod man mitt emellan dem kunde man genom dem se in i evigheten. Sg ni ocks in? frgade hon spnt. Bara de mycket kortvxta kunde se evigheten, svarade han henne. De storvx- ta sg bara sig sjlva i centrum. (s 97f)

s fall inte eskatologisk utan fenomenologisk: en kiastisk tankeform fr det mnskligas grnser. Styckverket, kriget och manuskriptet S turnerad, liksom klmd mellan liv och konst, varieras modellen i Hess i ett samtal om romanestetik mellan Hess och Huysmans. Men scenen frestller varken spegelsalen eller paradiset utan ett fltslag. Frst handlar det om skrivandet och skapandet kriget som en direkt parallell (s 91) men sedan ocks om lsakten och tillgnelsen, den andra sidan, som p en gng medkmpe och motstndare. Det tycks inte lngre vara ngon skillnad. Ngon av de samtalande (oklart vem) yttrar:
Du kan bara uppleva det i efterhand, sa han. Den intressantaste processen, tillblivelsen, marschen mellan positionerna, tervndsgrnderna, skandet efter angreppspunkterna, skandet efter linjer, skandet efter berttarens ansiktsdrag, skandet efter det ansikte du till sist hoppas du kanske kommer att st infr, det upplever du aldrig. (s 92)

Den ondlighetseffekt han talar om r dock ingen illusion, utan ett fullt naturligt faktiskt och empiriskt fenomen, som dock i sig r tankevckande och drfr passande fr emblem. Emblemet baseras p en potentiell fakticitet: att tv speglar mitt emot varandra faktiskt reflekterar varandra i en ondlig regress, och drmed kan anvndas som sinnebild fr evigheten; som sdan bild har emblemet ideell prioritet och stter fram en tankeform.113 Den id eller tanke magnetisrens emblem tillfr den traditionella sinnebilden r nu denna: fr att se in i evigheten krvs en mycket kortvxt betraktare med frmga att frminska sig ytterligare ja, krympa till ett ingenting. Annars ser han ju bara sig sjlv, som Narkissos i speglarnas sal. I den jordiska lokalitetens perspektiv framstller sinnebilden drmed frsts ingenting annat n Dden: den kroppsliga frintelsen och med den frlusten av gat och seendet. Denna synbild utesluter den seende; den seende ser bara sig sjlv, och insikten om det driver till frtvivlan till Narkissos pelartron, hgt ovanfr de jordiska bekymren. Men emblemets tanke r en annan: magnetisren beskriver ju faktiskt en hgst jordisk mnniska mellan speglarna, en liten en, som i sin mycket stora litenhet kan se in i det ondligt stora. S liten kan nu inte illusionisten-konstnren sjlv gra sig, antyder han; han kan ju inte knna till fullo i s fall hade han inte kunnat stta fram emblemet fr andra. Men nu kan han det och rjer drmed sin mnskliga ofullkomlighet, rjer den just i sin konstnrliga fullkomning. Den i emblemet verkliga lokaliteten r i

Nu handlar det inte om verklighetsillusion eller krlek, utan om krig, den raste av verkligheter. Men kriget stts fram som emblem fr konstverket som styckverk, inte som fullkomlig bild. Ty det som hr beskrivs r ju inget verk men en tillblivelse, eller kanske rttare: frnimmelsen av en tillblivelse, inte av ngot (ty vad som skall bli r ju nnu inte givet), men tillblivelsen som fenomen. Vad konstverket egentligen framstller r allts inte sin egen tillblivelse, utan Tillblivelsen som sdan tillblivelsen av skillnader som eget Fenomen, sjlva ur-explosionen. Och ett sdant konstverk mste frsts tnkas krigiskt: som ett styckverk eller en mobil kraftpunkt av frskjutningar och frvandlingar. Eller som en mosaik av heterodoxa sinnebilder och kiastiska tankeformer allts som ett emblem. Och det som nu indirekt psts r att styckverket av tillblivelse och frintelse sknker ett vrde som den avrundade helheten behller fr sig sjlv: tilltalet, uppgiften, frhllandet till den andre, hur frsvinnande eller rentav frintande detta vrde sedan n r:

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:59

Det vi r p jakt efter r mallar, sger sedan rsten bredvid honom. Bara mal- larna r mjliga att anvnda. Vi stter dem mot vra liv och lr oss ett stt att ar- beta, ett stt att underska, frhlla sig. Men mallen kan aldrig vara en frdig ls- ning. D frlorar den det viktigaste: arbetet med den, prvningen av dess giltighet, skandet efter stoffet och dess bearbetning. Prlor, sger han. Prlor. Runda, avgrnsade, frdiga, omjliga att anvnda. Ett frdigt konstverk r en prla, vacker men onyttig annat n som dekoration. En fr- dig formulering, sikt, linje, beundransvrd. Men prlan r en retrtt, en kapitula- tion. Att verta en sikt r inte att ga den. (s 92)

i ett domsslut. Men manuskriptet r ju inte ens en auktoriserad text utan ett textaggregat p vg mot en text; och den text manuskriptet till en avhandling r p vg mot och skall bli r ju snarast motsatsen till en roman. Men i Hess uteblir allts resultatet och med det domsslutet. Enquist varierade som bekant greppet ett par r senare i Legionrerna (1968), som lades fram som en avslutad underskning (om Baltutlmningen) och drmed gjorde saken ltt fr kritiken: hr sg man genast en Politisk roman i den Dokumentra genren. Men ibland lstes texten ocks som en frdig avhandling med dokumentra sanningsansprk, och d blev den frsts kritiserad fr slarv med fakta.114 Med all saklig rtt; ty det var ju inte precis den historiska sanningen som hr dokumenterades, utan, precis som i Hess, bearbetningen av ett p en gng vetenskapligt, historiskt, politiskt och existentiellt problem och svrigheten att stlla den sakfrga som leder till ett rtt stllningstagande utan att centralt material marginaliseras eller oskyldiga dms. Skillnaden r bara den att i Legionrerna r resultatet av underskningen frutsatt redan frn brjan men blir sedan freml fr reflexion, medan Hess aldrig nr fram till ngon resultatposition att vare sig ta avstamp i eller bearbeta, eftersom sakfrgorna r s mnga och s invvda i varandra att det stora problemet r att brja. Och det r denna msesidiga avhngighet som textmobilen speglar.
6.3.3. Historien och den andre: Hess som tankefigur

Inte prlan men mallen, sledes (se vidare nedan, kap 8.2.3). Och uppgiften den blir i samma krigiska perspektiv inte att rekonstruera helheten utan att hlla fast vid paret tillblivelse/frintelse, st kvar i den mobila position styckverket frsett med (hur man nu str kvar i en rrelse), eller med andra ord: se styckverket frn utsidan, men inifrn emblemets tankeform. S snart tillgnelseakten inriktas p att hela det sndrade och rekonstruera styckverket till en meningsfull syntes s omvandlas tillblivelsen till historia och en uppgift fr krigshistoriker och betraktare (s 91). Men den historiska uppgiften, noga besett, r inte att framskapa helheten ur delarna: den r att terstlla delarna i deras ursprungliga skick, s som de frst visade sig; den r inte syntetisk utan analytisk, inte berttande utan beskrivande; den r dokumentaristisk. Uppgiften r med andra ord att i det tillgnade och egen-gjorda ska knna igen det frmmande och andra just som annat. Och det r ju omjligt om inte konstverket sjlvt hjlper till och gr motstnd, i synnerhet mot sina lskare. Och Hess hjlper till: att lska med Hess r som att ligga i krig med en fiende. Den p en gng filosofiskt och teologiskt orienterade alteritet jag nu med utgngspunkt i Linders recension skt gra reda fr terspeglas allts ocks i den estetiska form han beskriver och kallar spegelsal eller collage (s 280) det rr sig om ett styckverk i alldeles bokstavlig mening. Formellt freger texten allts inget frdigt verk utan ett manuskript, till rga p allt ett manuskript till en avhandling dr fallet Hess tas upp till frnyad prvning men d ocks br resultera

Seenderelativismen och Hess: fixeringsbilden, mobilen och historien I Hess uppfattas Hess allts inte som en avgrnsad personlighet eller ens fixerad roll, utan som en fixeringsbild (s 126), dr det r omjligt att skilja betraktare frn betraktat. Hess r allts den bild omvrlden gr sig av honom, men den terverkar ocks p omvrlden i ett stndigt utbyte, vilket medfr att bilden stndigt frndras. I sin Sidokommentar till frfattarskapet samma r Hess gavs ut

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:60

beskriver Enquist sin vision av denna sorts roman som ett samgende av skilda positioner och perspektiv i en kombination av juxtaposition och superposition: ena sidan som ett lggspel eller pussel, dr olika bitar gestalter, berttare, frfattare, lsare supplerar varandra; andra sidan som ett palimpsest dr Berttarplanen skulle ligga ver varandra; det skulle bli En lek med rrliga plan, dr det kta ingick i det falska och det falska i det kta. (s 58; se vidare nedan, kap 8.3.1) Enquist bygger allts om den historiska gestalten till en tankefigur, och figuren ger ett slags kiastisk form t mobilromanen Hess i en balansgng mellan konstruerade rligheter och autentiska falskheter (se vidare nedan, kap 8.2.1). Men det betyder ocks att den historiska gestalten inte lngre str i centrum, och inte heller dennes alter-egon av stllfretrdare och stllfretrdda eller ens ngon fiktivt uppfunnen psykologisk gestalt. I Hess finns verhuvudtaget inget centralt medvetande eller en central intelligence: romanen illuderar ett ofullbordat manuskript i en pgende avhandling om Hess i alla hans roller som politiker, forskare, romanfrfattare och privatperson. I detta arbetsmanuskript r Forskarens egen position nnu hgst oklar och ofta omjlig att srskilja frn materialet. ven nr han grammatiskt framtrder i egen sak r yttrandepositionen inte hans utan Hess men Hess position r samtidigt den som under arbetets gng blivit Hess, skapad frn en kiastisk position, p en gng identifikatorisk och distanserad. De s att sga interna omkastningarna i denna position framgr av ett fragment, som freges ing i en inledning, men hrrr frn slutet av romanen:
Kanske har jag nd ej lyckats hitta den rtta beskrivningen av Hess intentioner i sina arbeten; jag knner detta starkt nr jag nu snart avslutar denna inledning; ej funnit de rtta orden fr hans skrck nr dessa gamla och skra myter lossnade i fogarna och splittrades till torrt damm, hans trevanden efter de nya myter som skulle kunna uppfylla hans vrld, hans desperation nr dessa stndiga vandrande beskrivningar verkade tjna enbart som frkldnader och aldrig tycktes leva sjlva, hans ursinniga frakt fr denna vrld som han sjlv inte skapat och som frefll s

frdig och avrundad och uppfylld av en s obnhrlig konsekvens i sin inriktning p de slutliga katastroferna att hans egen roll endast tycktes vara betraktarens; hur intimt frenad med honom knner jag mig icke, en desertr frn alla myter som andra skapat och nd sjlv till synes ofrmgen att frndra detta komplicerade spel som stndigt tycks rra sig omkring mig och honom och oss alla i meningslsa och nd obnhrliga banor med dunkla eller sjlvklara syften; den vldsamma kontrasten mellan alla dessa hemliga drmmar om ett nytt spel med nya regler i ett nytt landskap som han enbart sjlv var ansvarig fr, han och ingen annan, ett landskap avskuret frn historia och tradition och belastning och skuld, dr han inte lngre tvingades att bra den stllfretrdandes roll utan kunde rra sig fritt; ja kontrasten mellan denna barnsliga desperata hopplsa ursinniga trofasta utopi och den beskrivning av sig sjlv han nd tvingades gra: sig sjlv som delar av andra, delar av berttelser, delar av grymheter, delar av traditioner som han inte bara bar vidare utan ocks utkade och frgrovade; hur han var hjlplst fngen i detta spel som han endast tycktes kunna beskriva men som han nd visste sig kunna frndra, kanske genom beskrivningar, kanske genom utopier; hans stndi- ga tvehgsna desperata skande efter nya angreppsvinklar och nya startpunkter, hela denna vrld som han frskte konstruera, men som stndigt frgades av den- na gamla fraktade som han sjlv inte bar ansvaret fr men nd bar ansvaret fr: hans desperata flykter i alla riktningar, hans frsk att fylla sin snderslagna vrld med nya myter, nya riter, nytt innehll, nya villkor. [---] Hur hans eget liv var en be- skrivning av det liv och den vrld han ville beskriva och frndra. Men inte ens det- ta lyckades han med, inte ens detta, inte ens detta minsta lilla. Och det var som om historien frminskats och funnit sin beskrivning inne i honom: han var allting som han beskrev, och han smg sig intill historien och den tog form efter honom, och ingenting stod fritt och rakt och ingenting var sant eller falskt och bara kampen var viktig, processen arbetet med materialet, arbetet p analysen, arbetet fr fri- grelsen, allt annat kunde frsvinna och rensas bort. Men inne i alla beskrivning- arna fanns en annan eller mnga andra, dr rrde sig ett djur med tjock hud och glasartade gon, ett djur som vxte och upptog plats och brjade tala, det var ett monster som fanns dr hela tiden han drack sitt kaffe och lste sin tidning och flydde in i sin retorik, hela tiden, lngsamt vxande. Och han visste att det djuret fanns i alla och i alla tider och att det mste frintas. Och nd flydde han. (s 241- 243; kurs BA)

Det som hr ser ut som Forskarens beskrivning av Hess psykologiska tillstnd dokumenterar snarare den kiastiska interaktionen mellan Forskaren och hans material. Vad manuskriptet dokumenterar r allts inte kllorna utan det pgende arbetet, kampen med kllorna och svrigheten att vlja, kombinera och utforska sammanhang i historiens vrld samtidigt som manuskriptet rjer samma svrigheter vad gller att vlja, kombinera och skapa sammanhang

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:61

bland fragmenten i textens vrld, det vill sga den pgende avhandlingen om vrlden.115 Ord och sak, verba och res, hamnar hr p samma plan. Och vad vi, romanens lsare, avlser i detta r interaktionen mellan medvetande och vrld, akt och fenomen: vi mter Forskaren frn en stllfretrdande position, dr Jaget flyttat ut i Vrlden och Underskningsobjektet framtrder som ett Du, drabbat av Jagets vnda. De skriver allts p samma text frn var sitt hll och kmpar sig fram i samma material, delaktiga i samma skuld; de skriver din kamp som min kamp: Mein Kampf! skriver de i korus, lika maktlystna och hngivna ty kampen gller att skriva in hela vrldens text i sin egen och sin egen i vrldens. I manuskriptet s att sga stllfretrder de varandra i samma text men var sin diskurs var sin yttrandeakt och sker p var sin ort den andres riktning, som dock frgrenar sig t alla hll i hela vrlden: Kanske har jag nd ej lyckats hitta den rtta beskrivningen av Hess intentioner i sina arbeten. I denna stllfretrdande interaktion mellan Underskaren och hans material detta mne Enquist ju terkommer till i Legionrerna tv r senare terfinner vi mobilens grundlggande tankeform och romanens existentiella tematik helt sammanfltade. I detta reflekteras ocks romanskrivandets situation i strmkantringens r: ppenhetens och jmlikhets-engagemangets konfrontatation med det politiska engagemanget och kravet p stllningstagande mot jmlikhetens fiender: imperialism, fascism och, naturligtvis, nazism. Mot dem mste man avskilja sig, ocks i denna roman; men denna roman kvver samtidigt ocks det omvnda: hr blir Hitlers stllfretrdare ocks historiografens och lsarens. Att lsa denna text r att skriva den, skriva Min Kamp p nytt, men alltid frn en annans position i ett omvnt perspektiv den roterande stllfretrdarens mobila. Avhandlingen blir inte frdig, resultatet sammanfattas inte. Hr erbjuds ingen stllningstagande position, vare sig fr eller mot, bara en stllfretrdande rrelse likasom inne i stllningstagandets problem. Vem Hess r eller var ens i romanen fr man inte

veta. Det r inte honom saken gller, inte ens d, drborta, i nazismens mrker. Saken r mycket strre, nnu mera inkldd i korrespondenser och stllfretrdande gester: det handlar om alltings delaktighet i allt. Men det betyder ocks: ingen kan skylla frn sig. I detta pgende avhandlingsarbete ingr historiska kllor om och av och i anslutning till Hess, men dessa kllor innefattar snart hela vrldshistorien och drutver ocks ett ofantligt sekundrmaterial, utan tydligt samband med en historiskt uppfattad Hess: utom metodnoter och vetenskapsteoretiska resonemang ocks positionsangivelser och teoretiska sjlvdeklarationer, dr sjlvbiografiskt stoff snart blandas in tillsammans med allt mjligt annat som aktualiseras under arbetets gng. Och alla dessa dokument kan hrrra bde ur manuskriptets egen diskurs och de disparata kllorna frn Jolo och Mein Kampf till brgningslistor frn Robinson Crusoe och citat ur Per Olov Enquists dagsjournalistik. Men allt prvas, frkastas, omprvas och terkommer i andra konfigurationer, och revisionerna fretas frn stndigt omkastade positioner varifrn materialet framtrder i stndigt nya perspektiv. Men positionerna ger sig ur materialet och rjer inte manuskriptets upphovsman, vare sig i rollen som avhandlingsfrfattare eller psykologisk karaktr. Manuskriptet framtrder drigenom som en anonym artefakt eller maskin eller rentav ett andelst monster, men samtidigt som ett djupt mnskligt element befolkat av gester, dr alla anvisade positioner r stllfretrdande: de erstter hela tiden varandra utan relation till ngon bakomliggande eller verordnad subjektsposition. Ty den verordnade instansen stts sjlv fram som en position inne i manuskriptet, som en del av det material manuskriptet har att frhlla sig till. Forskarens position, heter det, skall bestmmas i frhllande till materialet, vars lge i sin tur skall bestmmas i frhllande till s mnga fasta punkter i omgivningen som mjligt (s 10f). Men eftersom alla punkter utgrs av materialet, s betyder ju det att ingen fast punkt tillbjuder sig att alla fragment rr sig i frhllande till varandra och drmed r likvrdiga. Men det betyder ocks att varje

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:62

fragment samtidigt r unikt och isolerat: det utgr ett tillgg, som tillfr manuskriptets slutna vrld ett verskott ett verskott som inte fyller igen hl men ppnar nya luckor. S till exempel nr lngt inne i manuskriptet en historisk kommentar tillfogas fr att klargra vissa sammanhang. Denna parentetiskt framsatta kommentar visar sig innehlla en version av den historiska fabelns mest spektakulra hndelse: Hess flygresa till Skottland som stllfretrdande fredsmklare. Kommentaren skjuts in inne i ett fragment som startar i en beskrivning av en (rimligen) uppslitande krleksscen, sedd i behaviorisktiskt fgelperspektiv, fortstter med ett snabbt hopp ver en vldtkt och ett sjlvmord och landar drefter i fljande passage:
Efter att flera mnader ha varit medveten om ledarens ond beslutar sig H. i feb- ruari fr att frndra sin situation, och ocks frndra hela det internationella spe- let. Han beslutar sig allts fr att d. Han talar med sin hustru, bestller ett flyg- plan av typ Messerschmidt, sger sig ter vilja flyga sedan det frbudsr som leda- ren lagt honom gtt till nda. Sina planer anfrtror han endast Pintsch, som han lgger att ta de juridiska och moraliska konsekvenserna av flykten samt det even- tuella straff han kan tnkas bli dmd. I brjan p maj sitter han p sitt rum, skri- ver tv brev, frseglar dem, ppnar sin skrivbordslda och lgger dr det ena av dem. P eftermiddagen ker han ut till fltet, tar farvl av Pintsch och ber om sin hlsning till sin hustru. Han verlmnar det andra brevet, startar motorerna och lyfter. P sin karta finner han ett streck; det dras frn en punkt i nrheten av Mnchen till en slutpunkt i Skottland. Leende frstr han att han inte r ensam; ngon har planerat i hans stlle. Ingenting sker isolerat, tnker han, ingen mnniska och ing- en handling r fri, vi finns inne i varandra och din karta r en annans, jag r nu fri att anvnda den. Planets tankar r fulla, han flyger i tta timmar, strtar sedan utanfr Glasgow och dr; innan planet slr i marken frstr han att han genombru- tit den sista beskrivningen, att en strlkastare nu till slut genomlyst konstruktionen, vidgat rummen, gjort nya vggar synliga: han upphr dock ej att in i det sista upp- leva allting inne i andra, innesluten i beskrivningar, och han dr allts lycklig. Just innan han dr beskriver han sin dd som ett sjlvmord. (s 234f; kurs BA)

historiska sanningen dog Hess alls inte vid ndlandningen, utan brt foten; i synnerhet beskrev han inte sin dd som ett sjlvmord i ddsgonblicket den mjligheten r apriori utesluten, ty en dylik beknnelse kan frsts ingen historiograf hitta bland sina dokument; den r dessutom logiskt utesluten eftersom en annans kunskap om en sdan beknnelse frutstter att denne andre r identisk med Hess sjlv, det vill sga r inne i Hess i ddsgonblicket. Men falsifikatet bygger just p mjligheten av ett sdant identitetsutbyte och ett sdant arkiv nmligen i stllfretrdartanken eller den alteritetens lag som regerar omskriften. Denna kan frsts terfras p den Jungska arketyp som kallas Skuggan eller just den andre, en mjlighet romanen sjlv aktualiserar genom att ta in Jungs namn (t ex ss 21, 28, 141, 282, 284) och som dessutom kritikern Enquist hnvisar till i egna textanalyser. Men i Hess finns en uppsj av olika koder, modeller och bildlexika, och det viktiga r snarare den fenomenologiska tankeform som styr det mobila terbruket av dem alla fiktionsskapande och historiografisk, enligt Enquist sjlv.116 I den nu aktuella passagen aktualiseras tankeformen via den historiska frklaringsmodell Forskaren applicerar p de gtfulla historiska dokumenten: kraftmtningen Lag/Nd och Vrldsligt/Andligt regemente. Uppgiften r att besvara den frga hela vrldens historiker stllt sig infr Hess tilltag att p eget bevg flyga till skotska England som fredsduva: Varfr gjorde han ngot s vettlst? Just det vettlsa blir utgngspunkten fr svaret: Hess drevs av medvetandet att ha fallit i ond hos ledaren. Han vill i det lget frndra sin situation, det vill sga handla s att han tas till nder igen eller med andra ord gra sig frtjnt av Nden. Detta r i sig en orimlig tanke, som frutstter en helt annan ordning, ett helt annat spel, rimligen Lagens. Men vad han har fr avsikt r just att ndra spelreglerna frndra hela det internationella spelet, s att hela vrldsordningen omkastas. Riktigt vilket det pgende spelet r framgr inte; dock verkar det inte helt rent det verkar rra sig om en allmn sammanblandning av regelsystem eller regementen: lag med nd och

Denna historiska kommentar startar allts i vlknda dokument, vlknda beskrivningar, men fyller ut dem med fiktioner som till sist omskapar den vetenskapliga kommentaren till en fantastisk skrna, som drtill falsifieras i nedskrivandets egen stund. Enligt den

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:63

andligt med vrldsligt. Hess vill i s fall frlsa vrlden frn denna oordning genom att agera syndabock och offra sig: Han beslutar sig fr att d. Men eftersom han r Stllfretrdare s dr han d i Ledarens, Domarens och Vrldens stlle. Detta r det fredsuppdrag han ger sig. Hr vnds ju uppochner p all vedertagen historieskrivning: enligt Forskarens version r det inte alls frga om ngon vrldslig fredsresa utan om en eskatologisk frsoningsakt; och Hess vill inte bli hjlte utan martyr, vilket mjligen r samma sak i omvnt perspektiv, men i vart fall ngot helt annat n vad historiker lst in i dokumenten. Men s r detta ocks en lsart ingen normal historiker skulle applicera p sitt material, ingen utom mjligen Hess sjlv, som ju ocks var galen, enligt samma historiker. Men vad pgr hr, i Forskarens avlsning av sitt material? Jo, han avlser myten om Hess; och han gr det med Hess gon, ser den i Hess perspektiv, frn Hess position, den position myten sjlv frser med: att Hess var galen, galen p just detta egendomliga stt, i en kombination av storhetsvansinne och dmjukhet. Eller, som Enquist sger i sin artikel om Hess: i en korsning av auktoritra och mjuka tendenser. Forskaren gr hr objektets sak till sin, som Ahlin sger om frebedjaren, s lngt att han som historiker trder i den historiska gestaltens stlle och p denna frmmande ort skapar en ny fiktion att erstta den redan givna myten med. S fenomenologiskt sett gr han det omjliga: frstter sig i Hess position, inne i planet; och dr r det han som mter den andre denne andre han uppfinner t Hess, som frnimmelsen av en nrvaro: Leende frstr han att han inte r ensam; ngon har planerat i hans stlle. Ingenting sker isolerat, tnker han, ingen mnniska och ingen handling r fri, vi finns inne i varandra och din karta r en annans, jag r nu fri att anvnda den. Men denna andra nrvaro r frsts Forskarens: han r nu med p resan (i sin egen berttelse) och hjlper till att skriva om historien i efterhand, s att sga medan den pgr

Hess borde nu rtteligen vara dd och drmed den historiograferade vrlden en annan. Men s blir det inte denna revolutionerande omskrift ndrar ingenting i sak, ty Forskaren frhller sig visserligen fritt i rekonstruerandet men r noga med fakta, och att Hess faktiskt verlevde r ju dokumenterat. Bifurkationen till Hess inre mste allts terfrenas med huvudfran och kllorna (jfr metaforen s 293). S manuskriptet fortstter rekonstruktionen med att bertta om hur Hess visserligen ptrffades dd, men av taktisktpolitiska skl mste verleva:
Radiomeddelanden frn Tyskland uppsnappas, och man inser att vissa propagan- daeffekter ltt kan uppns. Den dde mste allts leva, hans dd mste frintas, hans liv mste leva kvar i en annan gestalt. (s 235)

Hess teruppvcks allts genom en stllfretrdare, en akademiker, som fretedde en egendomlig likhet med H., men vars egentliga identitet r osker (s 235). Denne suggeraras med framgng till tron att han faktiskt r Hess och spelar sedan rollen med full illusion galenskap, minnesfrlust och allt. Huvudfran flyter nu odelad: den strtade fredsduvan vingklipps och dms till livstids fngelse ej fr krigsfrbrytelser enbart, utan ocks under motiveringen att hans frislppande skulle frsvra freden. (s 236). Dr lever han lugn och arbetar flitigt med sina anteckningar, helt enligt ritningarna frda p ett egendomligt chiffersprk, i flera fall omjligt att tyda, och nr han dr vet varken han eller hans domare vem som bedragits. (s 236) Nr Hess skrivs r historiens Hess nnu inte dd. Men i romanmanuskriptet fregrips historien p denna punkt, i prydligt profetiskt futurum:
En dag mot slutet av sextiotalet kommer en man att g in i hans cell, rycka upp en pistol, och skjuta honom. Han kommer utan frvning att falla framstupa. Cellen utryms d, fr alltid. [---] En dag finner ngon hans anteckningar, och brnner dem genast utan att lsa dem. Han r d utplnad. (s 236)

Vad detta skall betyda i det historiografiska perspektivet r inte gott att sga. Men en sak verkar klar: Hess r manuskriptet; blir till

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:64

genom det och frintas med det, i skrivandet/lsandet, omskrivandet/omlsandet. Han r mobilen och med det en kiastisk tankefigur. Stllfretrdaren och Pintsch: stllfretrdarens stllfretrdare S avlst r figuren Hess allts inte bara mne till en roman; han r en roman, en klltext med otaliga bifurkationer och frgreningar utan auktoriserat centrum eller eget upphov, citerbar endast i disparata fragment, aldrig i sin helhet. Som historisk gestalt mste han i s fall uppfinnas, men d inte som personlighet eller sjl, utan som textaggregat en kombination av delvis motsgande citat saxade ur dokumentsamlingen med hans namn. Bilden av Hess kommer drfr att variera med den som hller i saxen, och bilden av collaget kommer p samma stt att vxla med betraktaren. Och bda kommer att bygga in bilden av sig sjlva vad de hoppas och fruktar i bilden av Hess. Hess blir p s vis allas stllfretrdare i en vldig rundgng av citat och frestllningskomplex frbundna med olika refensramar och frstelsehorisonter som i sin tur r frbundna med varandra. Detta ntverk av frgreningar frn en gemensam obenmnelig rot r Enquists utgngspunkt fr mobilromanen. Men drfr r frsts ocks stllfretrdaren stllfretrdd Hess har en egen stllfretrdare, bde i historien och i romanen. Det r adjutanten Pintsch, och som vi sett var det han som skulle ta de juridiska och moraliska konsekvenserna av Hess flykt till England. Rttnog introduceras han i det frsta fragmentet av den roman som kallar sig Hess och markerar den rrliga marginalposition manuskriptets forskningsresa fretas genom, men den positionen befinner sig samtidigt i romanens centrum som i sin tur befinner sig i samma marginal som Pintsch. nd r det inte samma position det finns en skillnad. Men den r svr att beskriva. Den visar sig dock, framfr allt genom det tilltal som utgr frn textens konstruktion, detta tilltal som gr den allfr textlika texten till en diskurs, rakt igenom. Men ibland sker det ocks genom att figurerna inklds

i varandras repliker. D faller replikerna frn skilda positioner, men de talar om samma sak:
Eller ngot senare [---] en annan mjlig erfarenhet att utelmna, ett samtal att in- leda: en artefakt att ty sig till: [---] dessa frsk att registrera allt som hnde utan- fr honom och inom honom, hela denna fruktansvrda och pinsamma kollision mellan vrlden som den var, och som han ville att den skulle vara, denna skr- ningspunkt mellan det som bara var hans och det som var alla andras, detta frsk att stta sig in i ett sammanhang som inte bara var privat, detta frsk att komma t den vrld som tycktes upplsas nr den betraktades eller beskrevs, allting som han ville; och till sist desperationen nr bara vrlden utan historia och samman- hang terstod, dr allting som han lste bara var sinnessjuka frstllningar av gal- na historiker, nr han var den frste, den som skulle skriva den frsta beskrivning- en av den bakgrund han rrde sig mot, dr allting till sist bara kunde vara artefak- ter och konstruktioner, bedergerier som aldrig borde ifrgasttas; och hur till sist han fann ett slags sknhet i desperationen, i flykten, och hur han nd kom ige- nom flykten och kom ut p andra sidan: som genom ett kristallmoln, frfljd av to- nerna. Att till sist frena sig med dem som gjorde det omjligt att skapa historia. Och nd: hur alla dessa kort som han betraktade nd talade om ngot som inte var hans. Hur de bildade en mening som han lste med frtvivlan och med hopp. Ngon talade till honom, och han tvingades till sist att lyssna till ett meddelande som nd inte ntt honom fr sent. (s 245f; kurs BA)

Hr avlser vi adjutanten Pintsch i samma fragment som den Hess vi nyss (ovan) avlyssnat genom Forskaren i Hess position. Det r Stllfretrdarens stllfretrdare som avlyssnas i fngelset, dr han r sig sjlv men ocks agerar i rollen av Hess stllfretrdare: han genomlider tortyren i Hess stlle och tvingas i Hess stlle fabricera stndigt nya berttelser med stndigt nya versioner av sanningen om Hess flykt. Men i dessa frtvivlade frsk att hantera ett obegrnsat material p en gng inom och utom honom agerar han ocks som Forskarens stllfretrdare. Och i denna skrningspunkt mellan det som bara var hans och det som var alla andras terfinnes ocks lsarens position frhrsledarnas och bdlarnas som lyssnar och svarar p hans berttelser och stndigt driver fram andra svar med stndigt nya tilltal tills de ntligen knner igen sina genrefrvntningar och lter honom g. Hr stlls d den frga p vilken lsningen av passagen svarar; och det svaret r samtidigt frgan. Men den r stum, som inandningen fre yttrandet, den som drar in det

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:65

rtta ordet. Vi skulle kunna sga att texterna r mnga, perspektiven skiftande, men den frdrjda yttrandeakten densamma, gemensam och fr alla lika. Som mobilroman gestaltar Hess drfr snarast en medvetandevrld, eller rttare: interaktionen mellan medvetande och vrld inom ett universellt medvetande som befinner sig p utsidan av sig sjlvt i samma mn som innanfr. Det medvetandebegrepp romanen experimenterar med r allts inte individuellt och inte heller psykologiskt eller psykoanalytiskt hr finns varken personlighet eller personlighetens dolda djup; hr r allt samtidigt nrvarande som p en gng sjl och vrld, medvetande och objekt, akt och fenomen. Tankeformen Hess r allts fenomenologisk och dess logik kiastisk: den r empirisk, seenderelativistisk och interaktionistisk och gestaltar det sublima gonblick gat tar plats i synfltet och fr syn p sig sjlvt som en annans och drmed sin egen position. Denna andra blick r frmmande och dess position frankrad en annan vrld, som frgrenar sig bortom min synkrets, men ocks supplerar den: frgreningarna vnder tillbaka och frmler sig med min vrld i stllfretrdarens gestalt. Stllfretrdaren r d den kiastiska figur som rjer romanens grundlggande tankeform och hller igng mobilens rrelse. Noter till kapitel 6

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:66

Kapitel 7. Texten och genren: Avhandlingsromanen, mobilen och textualiteten

Inledande bestmningar Som mobil av fragment r ROMANEN Hess inte s ltt att beskriva. Som benmningen sger r konstruktionen rrlig, men hur den r rrlig gr inte att se. Romanen stts ju inte heller fram som mobil, utan som just Roman, enligt titelbladet.117 Vid frsta anblicken liknar denna roman dock mest ett textaggregat eller collage av tematiskt, stilistiskt och genremssigt heterogena textstycken utan nrmare samband med varandra. Med den lsarten blir texten ett experiment i ppen estetik, dr ju collaget och textaggregatet var vedertagna genrer.118 I det perspektivet artar sig Hess till en fylligare fortsttning p pop-collaget Brderna Casey, som Enquist under pseudonymen Peter Husberg gjorde 1964, tillsammans med Leif Nyln och Torsten Ekbom, med den skillnaden att fragmenten i Hess utgrs av historiska och politiska dokument. S lst blir romanen outhrdligt trkig lngt innan den hunnit till sidan 308. Men dessfrinnan tillbjuder sig andra lsarter. Ganska snart visar sig collaget vara ett montage, dr fragmenten genomlyser varandra p ett ptagligt men nd svrbeskrivbart stt. Vissa fragment, namn eller fenomen terkommer i samma eller ltt frndrade former eller sammanhang, som efterhand frskjuts alltmer och nalkas en omkastningspunkt, dr alla frlagans former och vrden frintas, men ocks terskapas i en ny regim. Tekniken har anor frn Thomas Mann, som Enquist grna frknippas med, men ledmotiv i vedertagen mening r det nd knappast frga om, ty hr r ledmotiven hela texten; de r inte accessoriska, som i Staffan Bjrcks vlknda definition i Romanens formvrld: de accessoriska freml, situationer, formler, som d och d under berttelsens lopp terkommer, laddade med en viss stmning eller intellektuell inne-

brd. (s 278) Knner Enquist den (och det gr han), s kastar han om innebrden och vnder definitionen bde upp-och-ner och utoch-in:119 det marginella blir centrum, och centrum de-centraliseras i en avlysning av fokus som aktualiserar Gran Palms formel i versikten av den nya romanen 1961 (se ovan, kap 4.2.2).120 Nu liknar Hess mest en mosaik av skdningsbilder som stndigt hrmar, citerar eller hnvisar till varandra, men ocks mrker ut skillnader, avstnd och frmmande frbindelser som frhindrar elementens sammansmltning till en organisk helhet; och nr s varje bild visar sig sjlv hopfogad av externa inlggningar p samma stt, s tycks texten sprnga sin egen ram. P s vis blir texten verkligen mobil, men mobilen r ett emblem: den framtrder som ett ppet hetero-kosmos av reflexer, korrespondenser och obenmneliga samband till en annan vrld den blir ett slags volym eller kropp sammanhllen frn utsidan av trycket frn en osynlig omgivning. Men dr ute str lsaren inne i en emblematisk roman och drmed en pragmatisk och retorisk genre. Experimentet med en emblematisk omkastning i hierarkin fr ledmotiven r i s fall inte s radikalt som det kan synas, ty den tekniken r ju gammal, ldre n Thomas Mann (som sannolikt knde den). Men med den emblematiska lsarten tillbjuder sig ocks en alternativ modern mjlighet. Som emblem framtrder mobilen allts som ett slags rrlig textkropp. Men den kroppen har inget synligt centrum som alla dessa emblematiska gester utgr frn eller frhller sig till inte ens en enhetlig berttarrst eller fast berttarinstans. Drfr saknar mobilen ocks fast form: den r rrlig ocks i frhllande till sig sjlv och hlls samman som en kraftpunkt av frvandlingar. Den liknar p s vis ocks den Vortex eller virvel som Bredsdorff identifierat som ett inflytande frn imagistisk estetik hos Enquist. Den liknar p stt och vis en mnniska. Ramfiktionen

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:67

Mobilkonstruktionen iscenstts via en ramfiktion: ett pgende litteratur-historiografiskt manuskript, som just lmnat inventeringsstadiet till en avhandling om en viss (efterhand alltmer oviss) Hess liv och frfattarskap. Men ramen ingr samtidigt i romanen och kan inte skiljas frn den: Hess r inte en roman om en avhandling (som t ex Gustafssons Fljeslagarna); Hess r sjlva avhandlingen sdan den avtecknar sig i sin tillblivelse som pgende manuskript. Och manuskriptet r mobilen, en rrlig textkropp utan synligt centrum, ty det befinner sig i ett fragmentariskt och ofrdigt skick utan synbar plan eller verordnad frfattarauktoritet: excerpter och rekonstruktioner ur redan givna texter blandas med pgende, nyskrivna och omskrivna textfragment utan tskillnad; kllor och dokument glider samman med forskarens kommentarer, s att avhandlingstexten stundom uppgr i materialet och manuskriptets egen kronologi upplses. Med omtagningar och variationer dokumenterar manuskriptet sin egen repertoar av texter, analysmetoder, skriftkonventioner och skrivstt, s att en pgende underskning av ett litterrt och historiskt material illuderas. Mobilromanen r allts ocks en fiktionsroman, som gestaltar ett pgende hndelsefrlopp: en fortlpande prvning av olika synstt i frhllande till ett avhandlingsprojekt. Hess iscenstter i s mtto ocks romanen som verklighetsforskning.121 Men nd inte p riktigt, ty den verklighet som utforskas r nnu inte given: det r den som blir till i och med att romanen skrivs. Forskningens freml r allts fremlets egen tillblivelseprocess. Men eftersom fiktionen r s gjord, att den egna texten inte freligger som en autonom sekundrtext att kommentera, s r fiktionsromanen Hess ingen typisk metaroman: den handlar inte om sig sjlv och r inte narcissistisk, fr den har ju inget sjlv att handla om eller spegla.122 Formellt liknar manuskriptet d mer en paratext, allts en bredvidtext eller avsidestext, som inte riktigt hr till sitt eget sammanhang och s att sga kuggas i vid sidan av sin egen diskurs som

ram eller parentes eller marginalanteckning eller fotnot eller titel eller efterord eller annat som inte hr hemma i den riktiga eller verkliga texten. Men i Hess fall finns ju ingen riktig eller verklig text; i Hess finns bara en mjlig text den som manuskriptet representerar och som i sjlva verket r mnga texter. Vi skulle kunna sga att manuskriptet stllfretrder sig sjlvt som frdig och riktig text, men varje gonblick p nytt, i en ny roll, och i varje sdan roll samtidigt r p vg mot, rr sig i riktning mot en frdig text den skulle kunna vara men inte r. Men drfr r manuskriptet ocks en alldeles ovanligt riktig, verklig och frdig MOBIL: den rr sig i detta paratextuella skick i alla upptnkliga riktningar och r till genom att hela tiden bli till i en stndig omvandling. Den hr mobila paratexten visar sig ocks vara en alldeles riktig hypertext, som dessutom artar sig till vad Genette kallar allvarlig parodi eller transposition: den ympar samman meta-romanens officiella och kritiska genrekonventioner med det litteraturhistoriska avhandlingsmanuskriptets inofficiella, subversivt ppna och orena skriftpraktik. Som roman experimenterar mobilen/manuskriptet rentav med sdana blandningar, ty ett av romanens viktigaste motiv stts fram i denna paratextuella regim: manuskriptet som valplats fr den vetenskapliga diskursens brottning med problemet att hlla distans till det historiska, biografiska och litterra material den avhandlar de historiska kllorna, de personliga dokumenten kring Hess och dennes egna (?) romanmanuskript. Och eftersom avhandlingsromanen inte fljer manuskriptets utveckling utan stter fram det som redan pgende, s medfr denna brottning mellan regimer och diskurser bland annat att ocks manuskriptets skrivande jag upplses till en mobil subjektsposition, som flyttar in i n den ena n den andra diskursen. Och denna pikareskt underskande position speglar s att sga p frhand envar lsares position som fljer med p resan: den blir mobil och ppen i motsvarande mn.123

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:68

Picarons roll styrs av mnga genrekonventioner, men inga med fast innehll: en resande med oknd brd, oknt frflutet, oknt ml, ppen blick, medknsla, smidighet och frmga att delta i alla spel. Som alla vet r ju huvudregeln den, att en picaro mste vara allt, eftersom han mste vara beredd p allt. Vad det pikareska manuskriptet inbjuder den medresande till r allts hgst oskert: en frd mot oknt ml p gemensamma villkor, dr envar mste se med egna gon och g med egna ben. Frst ensamma reser de tillsammans, ty hr r vgen mlet.124 Frn den historiografiska avhandlingsromanens synpunkt kan vi d tala om en meta-fiktion i Hess, men en metafiktion inkldd i en hypertextualitet, som hrrr ur det litterra och historiska textmaterial romanen bde p fiktionens och textens plan opererar med/p. Denna hypertextualitet hindrar texten frn att iscenstta den tskillnad mellan tilltals- och realitetsniver som en regelrtt meta-roman frutstter.125 Fiktionen om ett pgende manuskript inbegriper ocks en pastischerande paratextuell praktik, som frhindrar att det traditionellt sjlv-refererande momentet i meta-romanen infinner sig. Paratextualiteten imiterar det pgende manuskriptets ppna eller mobila sjlvfrstelse, s att skrivande och skriven text blir inskrivna i varandra och drtill sammanvvda med de (i dubbel mening) om-skrivna klltexterna; hr finns allts ingen autonom sjlvnrvaro att vare sig utg frn eller referera till. Meta-romanens traditionella sjlvreferens har i Hess ersatts av en upprepningsteknik med frskjutningar, som tenderar att iscenstta ett slags frdrjd eller uppskjuten autopastisch. Hur en sdan skall tnkas kan vi lta Michel Foucault beskriva s som han gjorde det i komma-essn 1968 med den passande titeln Tanken p det som r utanfr, I (jfr nedan, kap 9.3.2):
Vanligen tror man att den moderna litteraturen knnetecknas av en frdubbling som skulle ge den mjlighet att bestmma sig sjlv p ngot stt; i denna autorefe- rens skulle den d ha funnit ett medel att samtidigt genomfra en interiorisering till det yttersta (inte lngre vara ngot annat n en frkunnelse om sig sjlv) och

manifestera sig i ett lysande tecken p sin egen avlgsna existens. Men bara en yt- lig betraktare kan hvda att den process som gett upphov till det som i ordets strnga bemrkelse kallas litteratur har att gra med interiorisering; det r mycket mer frga om en rrelse utt; sprket undslipper talandets existens- form dvs. representationens dynasti och det litterra sprket utvecklas ut- ifrn sig sjlv och skapar som ett ntverk dr varje punkt r skild frn de andra och p avstnd ocks frn dem som ligger allra nrmast och r lokaliserade i relation till alla de andra i ett rum som samtidigt r deras ort och hller dem tskilda. Litte- raturen r inte ett sprk som nrmar sig sig sjlv s att det till sist blir sin egen fr- brnnande manifestation, det r sprket som stller sig sjlv p strsta mjliga av- stnd frn sig sjlv; och om sprket [] i denna rrelse genom vilken det stller sig utanfr sig sjlv, avsljar och uppenbarar sitt eget vara, uppenbarar denna pltsli- ga klarhet ett steg t sidan snarare n en rrelse tillbaka, en spridning, en skingring snarare n ett tecknens tervndande till sig sjlva. Litteraturens subjekt (det som talar i den och det varom den talar) blir d inte s mycket sprket i sin positi- vitet som den tomhet, det tomrum dr det finner sitt rum nr det frkunnar sig sjlv i jag talars nakenhet. Detta neutrala rum karakteriserar i vra dagar den vsterlndska fiktionslitteratu- ren. (s 26)

Hr kritiseras allts meta-romanens frutsttning i skillnaden mellan vre och undre plan, eller innanfr/utanfr. I sak tycks utlggningen ocks beskriva textmobilens konstruktion: vi fr tnka oss den som en typ av kiastisk autopastisch, som alltid hrmar ngot utanfrliggande annat, nr den hrmar sig sjlv. Men eftersom autopastischens mne r skrivandet av en litteratur-historisk avhandling artar sig avhandlingsromanen sin sida drfr nrmast till en historiografisk metafiktion.126 Och den i sin tur r gestaltad under formen av en fiktionaliserad paratext men en paratext i sin tur genomvvd av en hypertextualitet, som produceras genom avhandlingens och dokumentens gemensamma, i manuskriptet sammanskrivna, diskurs. Tilltalet Som litteraturvetenskaplig text dras det fiktiva manuskriptet i Hess allts med betydande metodiska svrigheter ven p fiktionens egen niv: hur skall denna hydra till text ngonsin kunna utvecklas till en godtagbar avhandling? Hur skall denna pikareska diskurs ngonsin kunna sga Sanningen eller ens finna fram till en vettig hypotes? N,

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:69

detta r ju ett fiktivt problem, som inte r den externa analysens bekymmer. Men det blir analysens bekymmer under resans gng! Ty lst som roman verfr manuskriptet sina egna fiktiva svrigheter till analysen av sin egen blandade diskurs, bde vad gller texten och yttrandeakten. Romanens komplexitet framtrder redan p textytan, i den fragmentariska kompositionen, men den kiastiska fltningen av fragmenten undandrar sig egentligen systematisk analys och stter ven den litterra yttrandeakten ifrga: hur kuggar texten i som den roman titelbladet annonserar? Vilken typ av tilltal r det frga om? Inte meta-romanens, ty som vi sett speglar avhandlingsromanen inte sig sjlv: den hrmar analysen. Men drmed artar sig varje frsk att analysera hrmaren till sjlv-parodi: analytikern hamnar ju redan frn brjan i rollen av hrmarens hrmare, och det r frst i avhandlingsromanens Innehllsfrteckning som vridningen kommer, och denna enfaldiga lsarposition tycks bli vlsignad av romanen som en smula insiktsfull (se nedan, kap 10.3.1 och 11.1). Men det sker i ett karakteristiskt drag frn mobilens sida: genom en ny hrmningsakt dr ocks hrmarens hrmare imiteras. Men den akten r inte ironisk utan bekrftande: i ett slags stllfretrdande identifikation visas att rollen r mjlig att spela just sdan den styrs av manuskriptet och nd p aktrens villkor i/som ett frhllande till rollen, med stndiga frskjutningar.127 Man tar d plats inne i rollen, som nu artar sig till en mobil, och man spelar den utifrn, fstad i upphngningspunkten, det vill sga frbindelsen till det andra. Sjlva formfiktionen gestaltar allts frhllandet mellan historisk situation, social roll och personlig identitet: i det historiografiska manuskriptets vrld framtrder forskarens person som en text bland andra texter, p en gng skrivande och skriven av dem. Men drfr blir han ocks en person genom sitt stt att frhlla sig till dem: texten r en diskurs. Som det heter i Enquists Sidokommentarer till Hess: romanen skulle gestalta tillvaron som citat och mnni-

skan som citat av sin omgivning.128 Den gavs d den form som, enligt Enquist, var den enda logiskt mjliga den som arbetet med licenciatavhandlingen om Thorsten Jonssons kriminalnoveller givit:
Jag hade sjlv i ngra r sysslat med mitt eget avhandlingsarbete, det stod lnga perioder stilla, jag hade fr mycket att gra eller orkade inte. Och jag frstod med ens att romanen skulle f den enda form som nu var logiskt mjlig: den skulle bli en avhandling, men med den avhandlingsform jag sjlv knde bst till av alla, den min egen lic-avhandling hade: en hg av anteckningar och utkast, halvfrdiga no- ter, utkast till underskningsuppgifter, ett berg av skisser i vars centrum doldes en slags krna, ett embryo till en helare gestalt. (s 62)

Den litteraturhistoriska avhandlingsromanen om tillvaron som citat skulle d, i vr terminologi, gestalta tillvaron som hyper- och hypotext. Men analogin antyder ocks ngot om den litteraturhistoriska avhandlingens egen genrekaraktr: att den egentligen skulle vara en manuskriptisk och litterr text som i sprket brottas med sin tendens att liksom drunkna i materialet (jfr nedan, kap 8.3.1). Och n mer: att den artar sig till en processbeskrivande text, som i detta fall gnas betraktelse ver brottslingens figur. Med sdana frutsttningar artar sig avhandlingen till ett ndtorftigt limmat bricolage, som stter fram ett palimpsest: ett berg av skisser i vars centrum doldes en slags krna, ett embryo till en helare gestalt. Vi fr hypertext transponerad till metatext, men en metatext som i analys och kommentar maskerar sin tendens att assimilera, imitera och transformera sitt material sin tendens att sjlv transformeras till litteratur. Och invvt i detta ngot ytterligare annat: en maskerad syndabeknnelse och stllfretrdande frbn. I avhandlingsmanuskriptet r dremot allt detta paratextuellt synligt i alla dessa ursktande digressioner och parenteser och det r spren av den processen som den frdiga avhandlingen skall ha utplnat. I det perspektivet kan man misstnka inte bara ett hypogram baserat p samtida vetenskapligt decorum, utan ocks en hypotext. Bde de estetiska och teologiska tendenserna hade ju Uppsalakollegan Lars

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:70

Lnnroth satt sig till doms ver i debattboken Litteraturforskningens dilemma 1961 (se ovan, kap 4.1.1). Debattens vgor gick under lng tid ocks hga, bde i massmedia och vid Litteraturvetenskapliga institutionens seminarier; boken lstes tydligen ocks flitigt eftersom den kom i nytryck 1962. Generalangreppet p den dvarande nykritiskt influerade litteraturforskningens litterariserande tendenser syftade rttnog till att strka den historiska skolans stllning inom disciplinen p basis av en boskillnad mellan litteraturvetenskap och litteraturkritik, som skulle medfra att getterna skiljs frn fren och det oklara mellanskiktet frsvinner:
all denna forskning som medvetet eller omedvetet ackorderar med alla princi- per; som sker undkomma bde Konstens och Vetenskapens dom genom att spela ut domarna mot varann; som stndigt vill vara bde fgel och fisk men inte lyckas bli ngondera. (s 99)

Nr litteraturforskarna ropar p inlevelse tycks de emellertid framfr allt mena ngonting annat n ett rent kunskapsorgan: ett slags estetisk entusiasm, kombine- rad med inbillningsfrmga, egenskaper som inte s mycket r gnade fr san- ningsskande som fr att vcka folks intresse fr diktverken. I denne vckelse ser man ju grna [] litteraturforskningens frmsta syfte, ett syfte som ocks helgar brister i vetenskapligheten och de vildaste gissningar i frga om dikttolkningar. [---] Nr litteraturforskaren gnar sig t litterr tolkning mste han drfr nja sig med den karga minoritet av publiken som vill veta exakt vad som gr att veta och ingen- ting mer. Estetiska vrderingar och suggestiva vagheter eller frmodanden hr verhuvud inte hemma i en sdan framstllning. I den mn de frkommer br de varken betraktas som ett plus eller som ett minus utan som NOLL. Den som vill skriva kritik eller esser m efter frmga gra s och grna ocks vinna sig ra och ryktbarhet men inte i vetenskaplig maskeradkostym. (s 45)

Det framsatta vetenskapsidealet baseras rttnog p nypositivistiska principer, som ven vr Hess-forskare frsker att beknna sig till, som vi skall se: att de termer som anvnds av forskaren r precisa nog fr sitt ndaml, att de slutsatser som dras r logiskt korrekta samt att de empiriska hypoteser som uppstlls stds av ett tillrckligt antal iakttagelser, ordentligt redovisade i kllhnvisningar. (Lnnroth, s 38) Den strikt vetenskapliga uppgiften bestms som den lakoniska konsten att sga s mycket sanningar som mjligt om s mycket som mjligt genom att underska s lite som mjligt (s 14), och tycks i s mtto inte artskild frn vare sig puritanens eller den klassiske diktarens, i synnerhet som ren knappologi, s.k. tvttnoteforskning (s 37) avvisas med samma frenesi som estetisk analys.129 Dikttolkning r allts ett tvivelaktigt fretag, som br begrnsas i grligaste mn: Bristen p exakt begreppsapparat nr det gller diskussion om litterra texters mening r speciellt knnbar (s 44), och det p ett stt som hotar sjlva den vetenskapliga gngarten forskarna som hvdar principen om inlevelse i texten hrmar d en gngart som annars mest omfattas av en trng krets av desperata teologer (s 44). Ty d lmnar de kunskapens vg fr vckelsens:

Detta r Lag utan Evangelium, och syndanden fr man hr spana frgves efter: text och verklighet str hr ingalunda i ngot interaktionistiskt citat-frhllande till varandra. Men som vi sett (ovan, kap 4.1.1) markerar argumentationen ocks frn sin anti-romantiskt klassiska utgngspunkt en tidstypiskt repertoarestetisk hllning, som ocks ifrgastter det moderna originalitetskravets giltighet, bde som estetiskt och vetenskapligt kriterium (s 23f). Och aversionen mot knslotron r i princip lika puritanskt renlrig som inriktningen p det objektiva och dokumentationen. Den r, s att sga, i den omvnda vckelsens anda. Men Enquists kommentar antyder allts att spren av det ena i det andra inte gr att utplna: att den litteraturhistoriska avhandlingens grundlggande regim inte r meta-textualitet utan en hypertextualitet, som drtill str i ett speciellt, Ramistiskt, puritanskt och dokumentrt frhllande till det evangeliska Ordet. Detta r ocks utgngspunkten i Hess som avhandlings-roman. 7.1. Manuskriptfiktionen och avhandlingsgenren
7.1.1. Underskningen, skrivandet och skriften

Som avhandlingsmanuskript iscenstter Hess sledes konflikten mellan litteratur och vetenskap, som i sin tur inbegriper konflikten

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:71

mellan subjekt och objekt. Konflikten gestaltas via manuskriptfiktionen, som stter fram en blivande text p spaning efter en inventio, ett koncept. Drvid gestaltas ven en spnning mellan ppen och sluten text: manuskriptet r det rrliga, osorterade materialet till en avhandling, inte en frdig text men en smltdegel av texter, en text under omvandling, p vg mot en annan nnu oskriven text. Manuskriptet tar d form via prvningen av olika synstt, som kan avgrnsa manuskriptets egen diskurs. Skandet efter en inventio syftar d ocks mot en retorisk position visavi avhandlingsmaterialet: en fast synvinkel, ett avgrnsat perspektiv, som medger en skrivbar lsart varigenom kllmaterialets tankemjligheter kan utvecklas till frdig text.130 Manuskriptet r allts inte bara en dokumentsamling: frskjutningar och diskrepanser mellan fragmenten illuderar ocks olika provisoriska berttarhllningar till bde materialet, avhandlingsprojektet och skrivandet.131 Drigenom dokumenterar den ofrdiga formen en pgende arbetsprocess s ppen och oren att den p nuvarande stadium lika grna kunde nda i en roman. Och omvnt: lst som frdig roman dokumenterar texten en ppen och oren inventio som lika grna kunde frambringa en avhandling. Frst utgivet som Roman, bervat utgivarfiktionen, blir d manuskriptet en frdig text: en cyklisk mobilroman som illuderar tillblivelsen av den andra text den inte r. Men fr det konststycket krvs just att en illusionsestetisk slja vvs in i den mobila konstruktionen: fiktionen om ett pgende avhandlingsmanuskript.
7.1.2. Textmobilen som illusionsroman Romanen som forskningsprocess

stadier och den tryckta bokens redigering och layout (via alternativa ingresser, inledningar och metodresonemang, noter i lptexten, redaktionella kommentarer, en ostrukturerad innehllsfrteckning etc); dels illudera manuskriptets karaktr av pgende forskningsprocess (via luckor, avbrott, inskott, parenteser, variationer, omtagningar etc).132 Men texten r ju samtidigt den processen; och som text hrmar den ocks sig sjlv som pgende text (dvs som diskurs): till exempel genom de upprepningar, omskrifter, sjlvcitat och autotransformationer som hr till svl manuskriptets paratextuella genre som den litteraturhistoriska underskningens meta- och hypertextuella praktik. Och i den fiktionaliserade paratexten kastas frhllandet mellan hyper- och hypotext om. Den pgende texten stts fram som ett ppet system av hypo-(tetiska) texter, som antyder en nnu oskriven hypertext: den frdiga avhandling dr manuskriptets fragment transformerats till den egentliga texten. Men i romanen r den egentliga texten frsts just det ofullbordade manuskriptet. Eller rttare: romanen r den paratextuella forskningsprocess den hrmar (se vidare nedan, kap 8.2.3). Att fiktionen om ett pgende avhandlingsmanuskript aldrig bryts medverkar till att ytterligare underminera Hess stllning som metaroman. I stllet framtrder en hypertext, byggd som en fullstndigt vattentt illusionsroman: den om det pgende avhandlingsmanuskriptet.133 Ramfiktionen r allts inbyggd i textens mimesis, s att pastischen artar sig till apokryf och simulacrum en kopia utan original. Och i bokens egen paratext p titelbladet saknas ven den traditionella utgivarfiktionen.134 Dr str ju bara: Hess Roman.135 Titeln ingr inte sjlv i romanen (den tillhr romanens paratext), men str i ett arkitextuellt frhllande till den: den r en konventionell genremarkr, som anvisar en litterr lsart att den kommande texten berttar en (phittad) historia och gestaltar en (fiktiv) intrig eller ett (uppdiktat) hndelsefrlopp. Den antyder allts dolda

Manuskriptet: paratexten fiktionen om den pgende paratexten Fiktionen om ett pgende avhandlingsmanuskript iscenstts genom mobilkonstruktionens ppna diskurs, som i Hess sledes inte bara r ett formellt experiment. Formexperimentet har den illusionsestetiska uppgiften att mimetiskt efterbilda manuskriptet som paratext i dubbel bemrkelse: att dels illudera den frdiga avhandlingens fr-

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:72

samband inom den fragmentariska och till synes ostrukturerade text som fljer: att den inte r vad den frestller. Texten sjlv, sin sida, antyder, sammanlst med undertiteln, att det r ngot lurt med romanen. Historiografisk metafiktion: referensproblemet. Autopastisch och allvarsam parodi Just som simulerande illusionsroman stller nu Hess bde metalitterra och meta-vetenskapliga problem inom ramen fr sin egen fiktiva diskurs. Illusionen om ett pgende arbetsmanuskript uppstr ju genom att historiska kllor och vetenskapliga analyser blandas med litterra dokument och personliga reflexioner, s att textstyckena tycks inskrivna i varandra och drmed hnvisar till varandras diskurser, kontexter och supplement, utan synliga spr av ngon vergripande kronologisk ordning, hierarkisk strukturering eller styrande auktoritet. Frgor om vetenskaplig sanning och historisk referens blir drmed oavgrbara. I stllet framtrder den historievetenskapliga textens litteraritet och sprkets karaktr av ett p en gng konstnrligt och vetenskapligt instrument: en repertoar av konventioner fr verklighetskonstruktion i exempelvis olika historiska berttelser.136 Mobilromanens komposition iscenstter d den litterra artefakten som ett hypertextuellt system av redan givna sprk, roterande kring sin egen axel men ppet t alla hll.137 Illusionen om ett pgende arbetsmanuskript iscenstter i det perspektivet en historiografisk metafiktion, som samtidigt prvar vad kritikern Enquist i sin recension av Eyvind Johnsons Livsdagen lng 1964 kallade Romanens yttersta frihet (jfr ovan, kap 6.3.3). Enquist diskuterar dr montage av historiska falsarier korsade med andra typer av fakta som ett tredje alternativ till den historiska romanens vedertagna (realistisk-allegoriska eller typologiskt-mytiska) varianter inklusive Johnsons egna experiment inom den historiska realismens ram. I samma ppna och orena anda som Del-

blanc i Romanens fakirer samma r (se ovan, kap 4.2.1) hvdar han rtten att helt frndra spelets regler i ett terbruk av nedrvda historiska berttelser, dr historiens knda figurer eller hndelser transponeras fr nya roller och uppgifter i ett helt annat spel n den vedertagna historieskrivningens. Vad spelet ger r inte Historien, och inte heller en fiktiv vrld, men ett nytt verklighetsfrhllande:
Frst av allt: historiska figurer och hndelser r ju p ett unikt stt laddade redan innan berttelsen tar vid; berttaren fortstter strngt taget en roman som har lpt genom rhundraden. Historien rr sig med en rad fasta spelpjser med ett fast och frutbestmt innehll eller en begrnsad rad av mngtydigheter. Berttaren kan [] skapa en helt ny berttelse, dr rester av gamla namn, begrepp och miljer ingr som oroande element, frvirrande och irriterande. En helt ny historisk roman och kanske ocks en helt ny historia t oss. [---] En slags antihistorisk och antire- alistisk roman, som ger oss ett slags ny realism: nya realiteter att se tillbaka p och bli betryckta av. I sllsynt hg grad r just den historiska romanen ppen fr experiment: spel- brickorna ligger dr vntande, konventionerna r fasta och dsta, allting kan gras. (s 688)

Denna montageteknik har andra sanningsansprk n historisk realism en antihistorisk och antirealistisk roman som ger oss ett slags ny realism: nya realiteter att se tillbaka p och bli betryckta av. Det blir frga om en majevtisk roman, som ppnar historiska perspektiv, dr lsarens position stts i rrelse mot ett nytt nnu inte givet frflutet. Det blir allts frga om en fiktiv historieskrivning med en fenomenologisk snarare n faktisk referens, dr rester av gamla namn, begrepp och miljer ingr som oroande element, frvirrande och irriterande. Vad konstruktionen ger r d ingen fast struktur, inget frdigt resultat, utan drivkraft till en kritisk arbetsprocess, iscensatt som en stndigt frnyad akt av sjlvprvning. Den processen pgr i Hess, dr manuskriptfiktionen korsar den historiografiska avhandlingen med den historiska romanen, sjlvbeknnelsen med den litterra biografin. I denna mobila konstruktion upplses d ocks grnsen mellan subjekt och objekt, text och vrld, fiktion och historia, vetenskap och litteratur. Romanen ifrgastter drmed svl fiktionsromanens som historievetenskapernas

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:73

berttande genrekonventioner; och den berttelse som blir artar sig till en historiografisk metafiktion, en paratext transponerad till hypertext till autopastisch och allvarsam parodi.
7.1.3. Manuskriptfiktionen och genreproblemet: paratextualitet och autopastisch

artar sig till en stndigt uppskjuten autopastisch. Men i den diskursen r ocks skillnaden mellan original och kopia omjlig att upprtthlla: hypotext och hypertext skrivs in i varandra. Skillnaden finns visserligen. Men bara som en osynlig frdrjning i den pgende texten. Den r sprickan i ett osett bricolage, skuggan i ett olst palimpsest: den r skillnaden mellan romanen och romanen frkldd till Roman. Och det har hvdats att denna inre skillnad eller frdubbling gr sjlva romangenren: att Romanen konstitueras i den och aldrig kan framtrda annat n som frkldd till sig sjlv, med andra ord som p en gng parasit p annan litteratur och som autopastisch.142 I Hess tenderar fiktionen om ett sjlvbespeglande avhandlingsmanuskript emellertid ocks att iscenstta en paratextuell reseskildring av forskningsfrder i sjlva spegeln: en resa i autopastischens frmmandegjorda vrld. Som meta-textuellt frdubblad autopastisch framtrder reseskildringen exempelvis i beskrivningen av Hess manuskript som en outforsklig djungel, nstan ogenomtrngligt av exotisk hypertextualitet, men ocks av vita flckar, lakuner, tomrum (jfr nedan, kap 9.2.2). Och denna bild av delaktighet, rrlighet och ppenhet i alla riktningar genereras ur den motsatta bilden av skyltfnstret, som markerar distans, orrlighet, slutenhet och massiv kontroll:
2. Angende index: upprtta preliminra definitioner av faktorerna och ngra av spelstten. Mjliga startpunkter r t.ex.: a) Skyltfnstret: Om jag blundar och gr frbi tittar det nd p mig. D gr jag tillbaka och rknar de uppmaningar som finns dr. De r fyra, men jag trotsar och frblir allts fri och str hnfullt bredvid och tittar nr de andra idioterna gr in ge- nom fnstret och lyder. Glasytan buktar sig, ingen ser mig nr jag gr fram och st- ter ett fingeravtryck, litet som ett ga, p den kalla ytan. Nr jag gtt drifrn kan jag nd st kvar och iaktta. b) Manuskript: Dessa Hess skenbara beskrivningar, dessa stndigt pbrjade ordmassor som lngsamt och omrkligt gled ut i molnliknande ordformationer, dessa reseskildringar som till sist hakade sig fast i en lian, en gren hngande ver en flod, uppgick i grenens fibrer, och s pltsligt och ofrmedlat vergick till en helt annan berttelse, en som bara var gnad att dlja sig sjlv, som ville hvda sin

Manuskriptfiktionen som sdan aktualiserar emellertid speciella problem. Som imitation av ett vetenskapligt manuskript aktualiserar Hess ju nrmast den akademiska sub-litteraturens genrekonventioner, allts en inofficiell texttyp som parasiterar p en normerande kanon som den sjlv, i egenskap arbetsmanuskript, saknar. Fr vem har hrt talas om ett kanoniserat arbetsmanuskript? Frst om manuskriptet avlses som pastisch kan det (mjligen) kanoniseras, men d inte lngre som vetenskaplig text utan som litteratur.138 Fr vem har vl hrt talas om vetenskapspastischer utanfr Litteraturens vrld!139 Men en pastisch mste ha en frlaga en igenknnlig och i s mtto kanonisk stil eller praktik. Frgan r dock vad slags kanonisk frlaga ett arbetsmanuskript skall sgas pastischera som ju knappast kan ha en frdig stil eller avrundad form. Kanoniseringen frutstter dessutom att frlagan/manuskriptet offentliggrs och blir tryckt men d upphr det att vara arbetsmanuskript och frvandlas till avslutat verk (vare sig det i sak r fullbordat eller ej).140 Men nu r ju den arkitextuella eller generiska frlagan till romanen Hess ett pgende manuskript, allts en annan generativ diskurs, en annan text under stndig omvandling och omskrift. En sdan text skrivs in i sitt eget spr som rest av en annan text: den blir till genom att oupphrligt utplna sig sjlv som frdigskriven och r drfr aldrig fullt nrvarande.141 Som pgende manuskript kan den d varken tryckas, kanoniseras, imiteras eller ens lsas annat n inom den egna diskursens ram. Som text realiserar allts det pgende manuskriptet sig sjlv genom att stndigt uppskjuta sig sjlv och samtidigt hrma detta vikande alter ego i en serie frskjutningar som

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:74

ofrstrbara frihet; och hur dessa berttelser nd, som om sm ras intrffat, kunde frilgga sm hligheter dr han sjlv syntes st, halvt befriad och halvt fng- en, delvis naken och delvis inkldd; och s den lngsamma vgen tillbaka, till skyd- det, vgen tillbaka till skerheten, till hrdheten och frfalskningen, till det full- stndiga lugnet, till retoriken, till det fullstndiga sprket. Och hur vrlden byggde ett laboratorium av sig sjlv. (s 131)

Lagda vid sidan av varandra genererar dessa bde en tredje bild, Bil, som anger ett framkomligt frdstt, men tycks frutstta en helt annan vrld, ett helt annat spel:
c) Bil: SAAB 96 rsmod. 1961 krstr. 4300 mil. (s 131)

des nrvaro som i sin tur r frberedd av texten; under resans gng uppenbaras den egna positionen i det frmmande elementet, pltsligt, som om sm ras intrffat. Som Startpunkt och spelstt artar sig Manuskriptet drfr n till krigskorrespondens med frmmande makt (ss 91-93), n till mysterieroman om det andra (s 37), n till romanesk passionshistoria med den andre (s 138); n till palimpsestus krleksroman om det du som jag r p vr frnsida.143 Lt oss nu skrskda dessa Manuskriptets pragmatiska egenheter. 7.2. Ramfiktionen inne i romanen: den kiastiska berttandesituationen och berttandets auktoritet
7.2.1. Ramfiktionens iscensttning: avhandlingens mne i manuskriptets text

Skyltfnstret och Manuskript speglar varandra frn motsatta positioner: de anger tv startpunkter fr tv mjliga spelstt som bda avser subjektspositionen i skrivandet/lsandets resa genom texten. Den orrliga betraktarpositionen frhller sig till Skyltfnstret och dess lockelser eller uppmaningar s som frfattaren till sin roman och stoffets frestelser och kritikern/forskaren till bokens/textens arrangemang: den korrelerar med ett avgrnsat och frdigt objekt, som dock skvallrar om mjligheter som valts bort p ett stt som gr det banade vgnt texten skyltar med oskert frn positionen Bil som ledde det frdsttet ut i djungeln. Det reducerade objektet tittar drfr tillbaka med samma blick som det betraktas, stmplat med betraktarens fingeravtryck, litet som ett ga. Vad denna korsning av bilder antyder r i s fall att betraktaren blir delaktig i det han avskiljer sig frn: som p en gng seende/sedd befinner han sig de facto i Manuskriptets position, dr grnsen utanfr/innanfr relativeras. Rttnog terfinnes han ju i Manuskriptet: i sm hligheter dr han sjlv syntes st, halvt befriad och halvt fngen, delvis naken och delvis inkldd ocks nr han tar sig ut och tillbaka till det skyddande hljet av retoriken och det fregivet fullstndiga sprket. Manuskriptets frdstt svarar p textens tystnad som p explicit tilltal och tar intryck av lsandets strapatser: det ger ord t ohrda uppmaningar, som genereras av den resan-

Som sig br r avhandlingsmanuskriptet lika besatt av sitt mne som av sig sjlvt. mnet r sledes figuren Hess liv, frfattarskap och i synnerhet estetik. Underskningen grundas p biografiska och litterra dokument, historiska kllor, tre av Hess egna oavslutade romanmanuskript men ocks p vildvuxna traditioner, anekdoter, rykten, associationsmjligheter och historiografiska rekonstruktionsfrsk. Manuskriptets numeriskt (men inte kronologiskt) ordnade fragmentkedja dels citerar, dels bearbetar detta material; och i ytterligare fragment tycks ven bearbetningarna sjlva gra tjnst som material. Som nmnts innehller manuskriptet allts ocks forskarens egna anteckningar och reflexioner kring materialet och avhandlingsprojektet, liksom ven sjlvbiografiska beknnelser och kommentarer till hans egen ofullbordade fiktionsroman. Den berttarroll som denna ramfiktion implicerar r frsts avhandlingsfrfattarens, definiered genom uppgiften att utforska figuren Hess: som psykologisk person, moraliskt problem, politisk ideologi, historisk myt, sknlitterr textkropp men ocks som emblematisk figur och existentiell gta.

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:75

Med utgngspunkt i fiktionen om ett pgende avhandlingsmanuskript utbildas d bde mobil-romanens collage-form och metaromanens metodiska sjlvreflexion. Men samma utgngspunkt har sammanfltningen av hypertextualitet och historiografisk metafiktion: den historiska underskningen opererar med kllmaterial, arbetsanteckningar och metodiska modeller som till stor del utgrs av litterra texter, fiktionsprosa och omskrifter av annan litteratur; och de vetenskapliga resonemangen frs med en arkaiserande akademisk retorik, som ibland vergr i en pastischerande senmodernistisk experimentprosa som driver diskursen mot sjlvparodi och fantastik eller mystifikatorisk emblematik. Men lika ofta vergr diskursen i sina kllor, suppleringar och modeller p ett stt som upphver grnsen mellan jag-berttare och text, dokument och kommentar, original och imitation: mellan hypertext och hypotext.
7.2.2. Berttandets auktoritet: avlysning av fokus

Samma typ av korsning iscenstts inom fiktionen, nr huvuddragen i det spel som pgr framfr vra gon skall antydas. Det heter att H.s egen relation ligger hr till grund fr rekonstruktionen, som emellertid iscenstter tv motsatta historier infltade i varandra (s 27). Efter bokstaven terges hur en kvinna trttnar p en man, medan berttarperspektivet avskuggar hur en man trttnar p en kvinna: Efter ett tag kommer han att finna att hon r likgiltig fr honom, heter det s tvetydigt att tillgget hon betraktar vrlden omkring sig med en allt tydligare indifferens ppnar mjligheten att den indifferenta blicken speglar hans. Hon saknar frmgan att lska, heter det vidare, men som en antydan om att han i samma mn tycks sakna frmga att ta emot krlek. Ty hennes fregivna kyla inger honom stark vllust:
som om bristen p krlek, avsaknaden av band och frpliktelser [] strkte hans egen sjlvknsla, gjorde honom sjlv tydlig och stark, gav t frbindelsen en slags paradoxal mhet. Han binds allt fastare intill henne, medan hon med fullstndigt och tomt lugn betraktar hans krlek. (s 27)

Romanen som rum: den flerdimensionella mobilen Romanens komposition r allts inte narrativ eller liner, utan snarare kumulativ och prismatisk: det rr sig om en flerdimensionellt mobil konstruktion med de olika niverna inkilade i varandra i en kiastisk kedja utan berttande frmedling eller samlande berttarperspektiv. Detta gller ven de enskilda fragmenten: trots den narrativa eller sjlvreflekterande och ofta starkt retoriska formen saknar ofta ven den inkapslade diskursen en auktoritativ berttarinstans, en sammanhllande retorisk position eller ens ett entydigt grammatiskt jag. S, till exempel, opererar manuskriptet ibland med en inlevande framstllningsform, dr Han (=Hess? Ola Hansson?) och Jag (=avhandlingsfrfattaren?) intar varandras positioner, mjligen via en subjektsfrskjutning i flera led:
12. Han beskte Ola Hansson hsten 1906. H. var d sextiotre r. Nr han kom mottogs han av H.s hustru, som frklarade att han var vlkommen, men dock ej kunde f trffa hennes man. Hon frklarade dock, att hon var i stnd att redogra fr hans synpunkter. Efter att ha hrt henne i ngra minuter avbrt jag henne hftigt. (s 162f; kurs BA)

Den beskrivna bindningen framstr nu som ganska tilltrasslad. Sammanfltad med en givande och mottagande krlek upptrder nu en tagande och avvisande: historien slutar med att hon gr och hnger sig sedan han en natt vldtagit henne; han skr mt ned henne, och kysser hennes ansikte som nu tertagit sitt likgiltiga uttryck, heter det slutligen. Frgan om vilket perspektiv som styr rekonstruktionen accentueras ytterligare av tillgget att hon ett r tidigare p hans uppmaning bedragit honom med kommentaren: Nr han betraktar brottet frsker han frgves knna ursinne, nger, ckel eller raseri: han upplever scenen med ett stort vemod. Vr berttare talar allts om hans uppmaning, brottet och hans likgiltighet infr scenen i ett och samma drag: det frblir ovisst om scenen r uppmaningens eller brottets/tlydnadens. Med denna flytande berttarposition urkuggas skillnaden mellan bedragare/bedragen, brottsling/offer, betraktare/deltagare. Det betyder att

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:76

tv positioner och perspektiv hr korsas genom en tredje instans: berttarens, som fretrder inte endera utan bda samtidigt. Samma dubbelhet iscenstts nr en annan mjlig spelfunktion hrleds ur samma exempel, nu med utgngspunkt frn hans frsk att upprtta olika beskrivningar av deras frhllande (s 29):
Hon lyssnar till beskrivningen av sig sjlv. Han gr hennes lockande likgiltighet tydlig, lgger fram dem framfr henne, beskriver hennes onbarhet. Han knner att han lyckas, allt fungerar fint, han avslutar beskrivningen med en balanserad sentens och ser avvaktande p henne. Hon grter fortfarande. Hon ser p honom, och frgar: Men jag d? Hur beskriver du mig? Han gr nnu ett frsk att fixera henne i orden, nu kortare, och tystnar sedan. Hon frgar d: Vem r det du beskriver? Jag vet inte, sger han d till sist. (s 28)

minstone i metodfrgan, som i resonemangets slutklm rjer avhandlingsprojektets konstnrliga syften:

2. Jag vill ocks i detta sammanhang bestmt ta avstnd frn dem som hvdar att forskaren sjlv ej br synas i sin avhandling, att han br inta en underordnad roll och ej genom beskrivningar av sig sjlv, genom kommentarer eller vrderingar un- der anknytande till sin egen (forskarens) situation stta sig sjlv i frgrunden, ja, di- rekt eller indirekt framhva sig sjlv som likvrdig sitt underskningsobjekt: ej nog skarpt kan dessa enfaldiga och lga attityder gisslas. Jag tvekar sjlvfallet att i detta sammanhang anvnda s skarpa pch provocerande ord []; men nr det gller en s fundamental frgestllning som denna, vars betydelse fr vr konst (jag tvekar allts hr ej att kalla min och vr litteraturhistoriska vetenskap fr konst!) nr det allts gller s centrala punkter i vr bedmning och vrdering av forskarens ml och medel, d kan ej nog kraftfulla ord och vndningar anvndas. [---] Jag antyder allts hr direkt att denna frdomsfulla reducering av forskaren till en anonym figur, dold under objektivitetens och den vetenskapliga stringensens man- tel (jag mste hr kanske urskta mig fr denna alltfr pretentisa metafor) att denna attityd inte endast vittnade om enfald, utan ocks om lghet. Jag br hr frtydliga mig. Den fr mig viktiga och sjlvfallna grundprincipen r, och mste vara, att forskaren, tolkaren, texttydaren, i detta fall allts jag sjlv, att denne kompilator r en faktor av utomordentlig vikt, att hans position mste bestmmas med stor noggrannhet: ej kan man hr vara nog utfrlig och detaljerad. Sjlvfallet tjnar detta i lngden endast ett syfte: att gra de behandlade dokumenten den strsta mjliga rttvisa, genom att bestmma deras lge i frhllande till s mnga fasta punkter i omgivningen som mjligt. Jag rr mig hr med en topografisk ter- minologi som kanske ej helt kan frsts av alla, men jag knner mig tvingad till det- ta av skl som hr ej kan diskuteras. [---] Nr jag nu sjlv gr i spetsen fr denna av mig sjlv lanserade metod r det med strsta motvilja, ja, under samvetsbetnkligheter detta sker. Stor risk finnes att jag under arbetet p denna avhandling tar skada, ja, fr min personliga integri- tet rubbad. Dock anser jag den hgrande vinsten alltfr stor fr att kunna avfrdas. Forskarens bakgrund, uppvxt, sociala frhllanden, glimtar av hans vardag, dis- kussioner av hans vrderingar allt mste fras till bilden, fr att f denna slutligt avrundad och klar: som en prla, frestas jag sga. (s 10f)

Ambitionen att beskriva ett personligt frhllande yttrar sig hr uppenbarligen i beskrivningen av en person men en frmmande person, som ingen knner igen, inte ens beskrivaren sjlv: vad han beskriver r sitt eget perspektiv p den andra parten och drmed indirekt sin egen position, i sin tur prglad av hennes perspektiv p henne; eller rttare: vad han tror om det. Den rena person han vill beskriva (vem det n r) r allts ouppnelig: personen r inkldd i relationen som i sin tur r inkldd i personen. Den fristende, objektiva berttarpositionen r drfr bde omjlig och ovidkommande. Men den r den enda vetenskapliga och avhandlingsmanuskriptets stora problem. Frgan om berttarpositionen kommenteras i manuskriptets egna metodfragment, men frsts p helt motsgande stt. ena sidan frkastas tidigt i romanen exit-author-idealet, med andra ord schablonen fr positivistisk vetenskaplig objektivitet. andra sidan inklds denna frkastelsedom i en vetenskaplig jargong eller scientistisk retorik som bestrider ordens sakliga innehll. Samtidigt antyder angreppets retoriska patos ett starkt subjektivt engagemang, t-

Forskarens egen position i frhllande till materialet skall allts ocks dokumenteras i avhandlingen in i minsta positivistiska detalj: han drmmer om att kunna skriva Sanningens prla. Men denna metod tycks motverka sitt eget syfte. Dels visar det sig omjligt att reglera grnserna mellan meta-vetenskaplig sjlvreflexion och privat sjlvbeknnelse; dels implicerar metoden just den cirkelgng som

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:77

ocks visar sig i manuskriptet: att underskningen av forskarens position sker med utgngspunkt frn materialet och tvrtom, varvid subjekt- och objekt-positionerna frblandas. Den avhandlingstext som denna s att sga interaktionistiska och formellt antipositivistiska underskningsmetod genererar mste d f en konstruktion som nrmar sig mobilromanens egen, det vill sga utg frn idel rrliga positioner i ett topografiskt textspel, vars regler det d blir avhandlingsfrfattarens uppgift att faststlla utforska eller rentav stipulera. Kontralogiken i sdan mobil avhandlingskonstruktion framgr av att andra meta-vetenskapliga sjlvkommentarer tycks freskriva en mer positivistisk eller objektiv position, som formellt undviker identifikatorisk framstllning och drvid sluter till de subjektsfilosofiska sprickorna i mobilens ppna konstruktion. De kan (t ex) mana till omskrift av tidigare textpassager med Hess som retoriskt subjekt: den grammatiska jagformen br avlgsnas. Men i sak tycks den kade distansen till Hess bara tjna till att framhva avhandlingsfrfattarens eget subjekt. Han mste stndigt pminna sig sjlv om att det inte r om honom sjlv hans text skall handla:
Avslutningen br suggerera en klar och torr frtvivlan, t. ex. gick han mot ka- pellet, genom grset, upp fr trappan. Hans ben kndes mycket ltta och skra, och han vntade lnge innan han ppnade drren till honom som vntade. Det r dr viktigt att uppn en vacker sluteffekt. Omndra hela det tidigare s. k. kapellav- snittet, inkld bttre, undvik jagformen som kan verka ondigt ppen. Infr ironi! Kom ihg att det r H. det gller! (s 89)

Till dels r manuskriptets problematiska komposition betingad av avhandlingsromanens karaktr av parodi p akademiska genrekonventioner och scientistiska ideal. Men parodin r seris; som regim gestaltar den ocks romanens estetiska problematik och existentiella tema: det rtta bruket av personliga pronomina och innebrden av ordet och begreppet JAG svl i texten som livet.144 Avhandlingsmanuskriptets problematiska sjlvfrstelse avspeglas i en formell upplsning som hr samtidigt iscenstter en inre spnning i svl det positivistiska vetenskapsidealet som den objektiva romanens estetik: att frestllningen om en absolut skillnad mellan objekt och subjekt (Jag-Du-Han-Det, Frfattare-Lsare-Text) baseras p en bde sprkfilosofisk och fenomenologisk illusion, som medfr en logisk rundgng i sjlva distinktionen. Rundgngen medfr ocks att den sakliga skillnaden mellan objektiv och subjektiv framstllning upplses och transponeras till en estetisk regim: till en frga om framstllningsform och litterrt tilltal: den implicita lsarroll eller det DU texten skall frverkligas genom, redan i skrivande stund, och d inte som ett tredje objekt utan som den mtesplats dr bda redan befinner sig. Den kiastiska tankeformen tycks hr spela med frbnens situation: Jag <> Du <> Han. ven om romanens psykologiska Jag r marginaliserat, utspritt eller frtrngt r likafullt ett flytande retoriskt (eller illokutionrt) subjekt implicit projicerat i manuskripttextens komposition: konstruktionen hlls samman via en dels ledmotivisk, dels sjlvciterande upprepningsteknik dr samma textmassa, material eller formuleringar omkndas och rekontextualiseras, ofta p ganska motsgande stt. Manuskriptet antyder i s mtto en de-centraliserad subjektsposition med upplst fokus, men sjlva upplsningsprocessen frutstter ett delningscentrum varifrn alla dessa motsgelser utgr, som alla kretsar kring samma oformulerade problem. Detta centrum kan ocks fljas genom fragmenten som en prvande position: dels i texten, dels lngs textens grns, i parenteser, marginalanteckningar och noteringar. Manuskriptet dokumenterar p s vis en frflyttning

Valet av subjektsposition visar sig sledes i slutndan styrt av retoriska och estetiska vervganden, som ytterst gller det litterra tilltalet som pragmatiskt instrument, med andra ord om identifikation med den andres position Hess fr hr stllfretrda den implicita lsaren. Positionen H. nrmar sig med andra ord HCE = Here Comes Everybody eller Envar som i Finnegans Wake (som Vennberg ppekade i sin recension).

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:78

eller resa mellan olika experimentellt ansatta positioner i ett forskarmedvetande som ena sidan vill verskrida sitt subjektiva perspektiv, andra sidan vill hlla samman en text. Ngon central intelligence, en implicit Frfattare eller frfattarroll, kan dremot knappast rekonstrueras, inte ur manuskriptet. Hur det r med romanen lmnar jag tills vidare ppet. Manuskriptets komposition: paratextuella villospr Paratextuellt grs dock vissa markeringar som antyder ngon sorts subjektsposition. Att fragmenten exempelvis r ordentligt numrerade och manuskriptet avslutas med en innehllsfrteckning avskuggar ett artificiellt arrangemang som inbjuder till en bestmd lsordning och drvid rjer en ordnande hand i manuskriptfiktionens egen diskurs. Men arrangemanget r ett villospr (jfr s 161). Den illusion av ordning sifferserien skapar inbegriper varken kronologin i den historiografiska berttelsen eller den tnkta strukturen i den blivande avhandlingen: numreringen tycks ej beteckna annat n fragmentens plats i romanen. P fiktionsplanet illuderar greppet frsts fragmentens plats i arbetsmanuskriptet men i s fall den hgst tillflliga plats dr de utfr sin tillflliga roll i det pgende skedet av arbetsprocessen. Vidare r inte det avslutande textparti i romanen som kallas Innehllsfrteckning ngon systematisk frteckning av manuskriptets nuvarande innehll, utan (om?-)strukturerar snarare delar av materialet till en ny potentiell text, delvis med std av nytt material. Hr pbrjas i s fall nrmast ett synopsis till ett nytt manuskript, en annan avhandling (och, frsts, en ny avhandlingsroman). Frteckningen kan ocks tnkas referera till innehllet i Hess romanmanuskript som ju det freliggande avhandlingsmanuskriptet dokumenterar i fragment, ofta sammanvvda med manuskriptets egen text. Men i ingetdera fallet avtecknar sig ngot entydigt spr av manuskriptets implicita frfattare.

I stllet framtrder bilden av en implicit lsare som i lsandets rekonstruktioner av ett helt spektrum oskrivna men mjliga texter vertagit den skrivande frfattarens roll. Denna dubbelgestalt avteckar sig drfr blott genom tillblivelsen av Hess fragmentariska figur, och kommer p s vis att svara mot den mngfald berttaroch lsarpositioner, som romanen i egenskap av textmobil iscenstter.
7.2.3. Fiktiva lsarroller: Hess som emblematisk figur

Manuskriptets lsarposition Avhandlingsmanuskriptets implicita (dvs romanens fiktiva) lsare r frsts ett litteraturvetenskapligt seminarium. En sdan lsarroll stts fram genom sjlva ramfiktionen, och onekligen inbjuder ven den till synes obearbetade kompositionen till en eller annan typ av seminarievning eller ventilation kring vetenskaplig avhandlingspraxis och akademiska genrekonventioner. Det akademiska tilltalet understryks ocks av den vetenskapliga retorik som prglar mnga av fragmenten. Men ibland glmmer sig avhandlingsfrfattaren och tycks skriva bara fr sig sjlv, till sig sjlv om sig sjlv inte som avhandlingsfrfattare utan som privatperson och just det r kanske typiskt fr avhandlingsmanuskriptet som arbetsprocess. Dessutom r det privata stoff han d bearbetar nra nog identiskt med det stoff han dokumenterat i avhandlingsdiskursen som klltexter fr Hess liv. Ibland tycks han d ocks skriva fr en romanlsare: han bygger intriger och stilen blir litterr. Men i den personliga diskursen r d denna romanlsare en aspekt av honom sjlv som romanlsare. Romanens lsarposition Avhandlings-romanens implicita lsare r drfr mer ambigust prefigurerad n exempelvis den fiktive akademiker som svarar mot tilltalet i manuskriptets avhandlingsretorik. Men mot textens slut tycks de bda sammanfalla med Hess alltmer proteusartade figur: inte en person, ett varnande exempel eller ens en historisk hotbild, utan en

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:79

fixeringsbild, en figura, en rrlig position i ett emblem. Emblemet syns, men den relevanta positionen r frsts osynlig. Lt oss betrakta en redan anfrd passage en gng till:
[] han tyckte att Hess var en fixeringsbild, en nersolkad spegel, en blckplump, ett oratorium om Sverige, vad du vill. Tnk, sa han, denna nersolkade fredsduva, denna presumtiva massmrdare som bara hindrades av sin naivitet, denna alldeles mnskliga mnniska, detta spektrum av mjliga utvecklingar. Denna korsvg. (s 126)

inte minst i manuskriptets privata utvikningar, som ocks antyder de litterra implikationerna. Bl a diskuteras komposition och intrig i den Bundes- och agentroman avhandlingsfrfattaren sjlv mdar sig med. Uppgiften r svr, ty hans syfte r att fixera sin (akademiska) samtid i en p en gng mngfaldig och tydlig bild, som bygger in samtidens konstruktion i sin egen:
Mnga har frgat mig varfr jag sjlv ej planerat att utge de sknlitterra frsk jag bemdat mig med. Jag har p detta svarat, att jag nnu ej vore frdig. Jag vill dock frst av allt rent parentetiskt berra dessa mina egna frsk, fr att senare tervnda till mitt egentliga forskningsomrde. Den frsta av de romaner jag planerade skulle ge en bred genremlning av det liv som levdes i min stad, ja, jag planerade att skildra hur den akademiska milj jag s vl knde egentligen var sammansatt, utan omsvep, utan bindor fr munnen, utan hnsynstaganden. (s 132)

Som mngfaldig fixeringsbild framtrder Hess allts ocks som en korsvg av positioner, dr ett helt spektrum av olika perspektiv, diskurser och kontexter p en gng lper ut och fltas samman. Figuren innefattar dem alla, men frblir i denna fullhet ocks formls. Fr att f syn p en gestalt tvingas betraktaren vlja vg fr sin blick bland de korsande perspektiv fixeringsbilden stter fram. En gestalt framtrder bara fr den som blundat fr mngfalden; och ju mer statuariskt den avtecknar sig desto strre blir reduktionen. Sjlva figurens gestalt frblir osynlig, men kan frnimmas av den som sjlv intar den rrliga position som svarar mot fixeringsbildens egen mngfald. Fixeringsbildens hemlighet dess estetiska konstruktion avsljas allts bara fr den som kan avhlla sig frn att fixera dess enskildheter och slunda avstr frn det val bilden tycks uppfordra till och i stllet prvar ett nytt svar p bildens tilltal. I s mtto r fixeringsbilden ocks ett traditionellt emblem och Hess en emblematisk figura fr en modern fenomenologisk och existentiell problematik. Men den moderna problematiken tycks allts hr gestaltas via det dolda terbruket av en frmodern genre drtill en som i forskningstraditionen beskrivits som dd i modern litteratur. Som vi skall se fr detta repertoarestetiska tillgrepp i Hess bde tematiska och meta-estetiska konsekvenser. Hess som emblematisk figur Till romanens explicita terbruk av emblemgenren skall vi terkomma (nedan kap 10). Hr skall vi drja vid hur den repertoarestetiska tankegngen utvecklas i anslutning till Hess figur. Det sker

Protagonisten r en ung student och revoltr som konspirerar mot den akademiska vermaktens hemliga sllskap, samtidigt som han likt hjlten i en tidig bildningsroman arbetar p att frverkliga sig sjlv i sina studier. Noga besett skildras han som en hybrid av knda litterra figurer: under den enda dag som utgr romanens tidsram fretar han en vandring, som fljer bde Dostojevskijs kllarhlsrevolutionr, Dantes kristna pilgrim och Joyces sekulariserade smborgare i spren: en helvetesvandring i samtiden (s 134f), dr ocks avgrunderna inom honom sjlv ppnar sig. Vandringen visar sig ocks efterbilda Kafkas och Borges irranden bland kryptiska anklagelser och hemlig skuldknsla (s 137), liksom i labyrintiska bibliotek av gtfulla texter och mystiska tecken fr Lag och Nd (ss 135, 136f). I denna Bundes-romantiska vrld frstts han rttnog i ett Faustiskt predikament som teckentydare, och str drvid i frbindelse med bde Paracelsus (s 135) och Thomas Manns Doktor Faustus, samtidigt som han frsts ocks utlgger den ledmotiviska montagetekniken i Manns modernistiska roman (s 136). Som sdan i sanning hypertextuellt laddad figur skall han emellertid frmst frkroppsliga omvndningen av Musils formel mannen utan egenskaper:

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:80

Studenten skall [] visa det strsta skarpsinne [---] (och jag pongterar dr att hans personliga profil antas anta nrmast statuariska drag, att han framstr som tydlig och ej som ngon antihjlte, utan fastmer som en exponent fr en ngot ld- re skola dr hjlten genom sina mnga egenskaper han r, skriver jag p ett stl- le med en maskerad hnvisning till Musil, en man fylld av egenskaper dr hjl- ten allts genom sina mnga egenskaper summerar en rad strmningar i tiden) han skall allts, jag tertar hr den centrala trden i mitt resonemang, visa det strsta skarpsinne. (s 135f)

I omvndningen skall allts en statuarisk gestalt framtrda, som efterbildar en ldre, klassisk, hjltetyp, prglad av rationalitet och fasta konturer. Men den figur som framtrder i beskrivningen av denne hjlte artar sig till en fixeringsbild av samma slag som Hess: i sin mngfald av egenskaper skall gestalten, liksom Hess, sammanfatta samtidens disparata tendenser, men drvid blir han ocks formls och mister den klassiska gestaltens (fregivna) entydighet. Den tvdimensionella bilden frammanar allts en tredimensionell figur, som blir statuarisk i bokstavlig mening: rttnog artar den sig till en staty, men krver d en mobil position fr att gestalten skall kunna verblickas och fixeras. Eller med andra ord: en position som inte sjlv kan fixeras, utan frblir, i en mening, osynlig. Det r allts en sdan modernt formls hjlte ven Hess inkarnerar genom samma vermtt av disparata egenskaper. Men som fixeringsbild och korsvg av mjligheter framtrder Hess drfr ocks som inkldd i den ldre hjltens figur, noga besett som renssanshumanismens Hercules i det Stiernhielmska predikament vid skiljovgen: han stts allts fram som emblematisk figura fr det existentiella valet (se nedan, kap 10.1). I denna mening herkulisk r emellertid ocks den typ av lsarposition som manuskriptets vildvuxna form gestaltar, nr till synes osorterade textfragment adderas till varandra, och kllmaterial, analyser, hypoteser blandas med digressioner, referenser och kontexter, som i sin tur inbegriper privata beknnelser, reflexioner och sknlitterra frsk. Denna komposition strukturerar romanen bde som eftermodernistisk textmobil och fr-modernt emblem, och till sist artar

sig den litteraturhistoriska underskningen drfr till en forskningsresa i den pgende texten och skrivandets process, en resa som ocks svarar mot en dubbel lsakt: i ramfiktionen avhandlingsfrfattarens (lokuta) utforskning av det egna manuskriptets avhandlingsmjligheter; och i (den illokutionrt framsatta) diskursen den implicite lsarens utforskning av den blivande avhandlingens romanmjligheter.
7.2.4. Meta-fiktionens lga perspektiv

JAG <> DU. Underskningsprocessen: frfattaren som stllfretrdande lsare Genom sin anrikade blandning av successivt aktualiserade texter kommer den tryckta romanen sledes att dokumentera arbetsprocessen fr en fiktiv vetenskaplig avhandling men, via fiktionen om arbetsmanuskriptet, sledes i en frn avhandlingsgenrens synpunkt fr-vetenskaplig, ofrdig och otryckbar diskurs. Som antytts gr drvid det grammatiska avhandlings-jaget samtidigt tjnst som stllfretrdande lsare av den roman dr avhandlingsfrfattaren sjlv r implicit fiktionsgestalt, dold vid textens grns: han kommer att prefigurera sjlva den lsakt dr han sjlv blir till SOM fiktionsgestalt, det vill sga som bde avhandlingsfrfattare och mimetisk person(a). Hans p en gng underfrstdda och dokumenterade mdor att frst och formulera sig kring sina texter, liksom alla hans felslut och misstag fregriper den implicita lsarroll som romanen Hess opererar med: i hans tnkta figur blir den rollen till fr att i lsaktens slut sammansmlta med Hess vid det laget allomfattande figur. Men d mister ocks lsarens figur sin autonomi: lsarens roll blir nu att citera texten som gestaltar mnniskan som citat. Drmed kommer denne att delta i texten p diskursens egna villkor, allts i diskursens tillblivelse som lsbar text. I spelet med den implicita lsarrollen frvandlas verkligheten allts till fiktion. JAG <> HAN. Hjltens figur: den flytande subjektspositionen och dokumentationen kring Hess

Kap 7. Texten och genren: avhandlingsromanen

III:81

Subjektspositionens vandringar kristalliseras i sjlva dokumentationen kring Hess. S till exempel hamnar Hess enligt manuskriptets kllor s smningom i Stockholm och Uppsala, dr han tycks brottas med avhandlingsfrfattarens egna problem. Ett anfrt brevcitat demonstrerar hur den formlsa existensen frvandlas till forskarroll och frn den positionen bearbetas i en arbetsprocess analog med den det inramande avhandlingsfragmentet iscenstter:
Det r hr viktigt att terknyta till ngra av de centrala upplevelser han har under sin lnga vistelse i Stockholm. I hans brev fr man mrkligt okonkreta beskrivningar av dessa r; de r snarast uppfyllda av introverta analysfrsk som lmnar mycket f upplysningar om hans yttre situation. En scen finns dock i fragment, srskilt ett envist terkommande fragment som inflikats ocks i hans Uppsalaskildring. Det str insprngt efter en lng monolog av obestmd karaktr, en monolog som myn- nar i obestmda mumlanden (hur ska jag kunna frklara min grymhet fr dig nr detta r det enda som uppfyller mig: kollisionen mellan det diffusa och det linjera- ka, kampen mellan det mjuka och det som vill frvandla mig till sten, kampen mel- lan mnniskan i mig och det vxande. Begr inte ett svar nr jag registrerar, begr inte en lsning nr jag nnu inte vet siffrorna. Begr inte ett resultat nr det enda jag sker r ett stt att arbeta, en mall, en underskningsmetod, ett stt att handskas med mitt material. Begr inte ett svar eller en elegant fullndning nr det enda jag har r frtvivlan ver ett osynligt liv.) (s 204f)

gende underskningens frutsttningar, underskarens frhllande till sitt objekt och skaparens till sitt verk. Och Hess blir till sist underskarens egen allt mer upplsta skapelse. Vem Hess r fr vi som lsare aldrig veta snarare bervas vi gradvis och frstligt den vetskap den dokumentra och historiografiska metafiktionen i brjan tycks locka med: att det r nazipampen Rudolf Hess som avhandlingen skall historiografera. Berttarjagets inriktning p Hess som politisk och litteraturhistorisk gestalt vidgas under arbetsprocessens (och textens) cirkulra gng i bde tiden och rummet, s att Hess kommer att referera till, stllfretrda eller erstta en enorm mngd andra figurer och namn, historiska, litterra och fiktiva omvartannat; och hans texter visar sig byggda av citat ur andra phittade eller litteraturhistoriskt givna texter, inte minst frfattaren P.O. Enquists egna.145 Personen transformeras allts till en figur som inbegriper alla de personliga och kontextuella associationer som aktualiseras fr underskaren under arbetsprocessens gng, inklusive hans egen existentiella horisont. Egennnamnet Hess tenderar allts att frvandlas till en variabel, H., som mot romanens slut innefattar strre delen av mnskligheten och historien, sdana de tillgnats av Avhandlingsfrfattaren/Berttarjaget sjlvt. Aggregatet Hess kommer d mer specifikt att st fr avhandlingsfrfattarens frhllande till det Andra, och allts markera hans mobila position. Och det andra (unika, frmmande, skrmmande, hotande, mysterisa, lockande) som den historiska figuren Hess inledningsvis representerar frskjuts i samma mn mot det egna, samtidigt som just det egna blir en aspekt av denne outtmlige Hess sjlv. Romanens egen position kan drfr bara bestmmas i termer av en alteritet, dr den andre apriori r frutsatt.146 Noter till kapitel 7

I brevcitatet uppgr konst, vetenskap och liv i varandra inom ramen fr en gemensam arbetsprocess. Men avhandlingskommentaren till citatet markerar inget igenknnande; tvrtom markerar kommentatorn distans till det genom att klassificera monologen som obestmda mumlanden. Likafullt artar sig avhandlingen om Hess liv och frfattarskap bde till roman och sjlvbiografi: till sjlvbiografisk roman om en avhandlingsfrfattare, som fr allt svrare att skilja sin egen person och sina egna texter frn den bild av Hess liv och verk som konstrueras i arbetsprocessen. I den vetenskapliga underskningen tenderar d avhandlingens akademiska genrekonventioner att transformeras i termer av den ppna och orena estetik som antyds av de ofullbordade romanmanuskript som avhandlingen skall utforska; likas tenderar den historiografiska och litteraturteoretiska uppgiften att transformeras till en forskningsresa i det egna frflutna, den p-

kapitel 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken och den subjektsfilosofiska tematiken

Som work in progress dokumenterar manuskriptet allts frskjutningarna i sin inventio ppet och ohmmat. Som mobilroman iscenstter Hess drvid den avlysning av fokus som i 60-talets brjan uppfattades som ett berttartekniskt huvudgrepp i tidens nya, specifikt efter-modernistiska roman. Men som vi sett erbjuder avlysningens transformationer ocks insyn och delaktighet i frarbetet till en blivande avhandling och en pgende vetenskaplig arbetsprocess. Den konstruktionen strider frsts mot den frdiga avhandlingens decorum. Men bokens fullstndiga titel r ju Hess Roman. Och framlagd som roman svarar samma konstruktion mot en sregen men ocks tidstypisk experimentell estetik. 8.1. Hess och 60-talsestetikerna
8.1.1. Romanen som verklighetsforskning och jmlikhetsvision

niska tekniker och dess fortsttning i den behavioristiskt hrdkokta prosan ligger i bakgrunden). Men perspektivet r det omvnda:2 verklighetsforskningen som roman, dokumentet som litteratur och litteraturen som verklighet. Och den verklighet som stts fram r allts tillvaron som dubbelspegel eller citat en fundamentalt jmlik situation dr ingen verklighetsniv str ver den andra. Denna omkastade retoriska konstruktion frtydligar romanens seenderelativistiska orientering, men markerar ocks frbindelsen till ett huvudspr i den Ahlinska estetiken: nedbrytningen av den skallade frbnstriangeln. Denna process innebr ju, att frfattarroll, lsarroll och fiktionsfigur stllfretrder varandra i den funktionsverklighet som artefakten sjlv p en gng frkroppsligar och presenterar: i egenskap av diskurs utgr den ju ett ett allt omslutandeinneslutande verpersonligt flerstmmigt tilltal eller ekorum, dr alla hierarkier bryts ner i en kamp med och mot Ordet.3 Tankeformen aktualiseras via den underfrstdda Ahlin-kontexten i redogrelsen fr avhandlingsfrfattarens eget romanprojekt i Hess (ss 132-138). Som vi sett tycks den romanen skriven utifrn en typiskt oren estetik, dr intrigen opererar med bde traditionellt Bundesromantiska och modernt triviallitterra genrekonventioner, sammanvvda till en meta-litterr hypertext, spckad med litterra referenser, frn Bibeln, Dante och Paracelsus till Joyce, Mann, Kafka och Borges. Redogrelsen avslutas emellertid med en beskrivning av hur berttelsens krleksintrig fullkomnas i ett samtal om romanestetik, dr fiktionsgestalternas inlevelse i varandra sammanfaller med inlevelsen i den sak de samtalar om, nmligen Romanen, inte bara som fiktionsvrld, utan som form:
Hr r ej plats med ytterligare redogrelser; lt mig bara antyda romanens slut, en lng krleksskildring, en akt som p ett logiskt stt vxt fram ur hans ensamhet, ur hennes krlekstrstan, ur vrldens obnhrliga strm; ja, jag hvdar att denna logiska obnhrlighet, denna slutna konsekvens utan avsteg i vare sig stil, tematik eller intrig utgjorde min romans starkaste sida. Jag frlade detta sista hndelsefr- lopp till hans rum, dr de tv lskande (hon r en bekant frn hans barndom som

Mobilromanens fragmentariska komposition, de heterogena skrivarterna, den pragmatiska orienteringen och den retoriska konstruktionen aktualiserar frsts i sig sjlv 60-tals-klicher som ppen konst, oren estetik, medvetenhet och engagemang. Enquists eget projekt var att skriva en roman som fullstndigt ppet redovisar hela sin tillkomsthistoria, alla sina tervndsgnder, blindspr, tertagningar och misslyckanden en helt ppen roman.1 Och det projektet kan naturligtvis realiseras bara via den gestaltade fiktionen om en sdan roman (den faktiska processen r ju verspelad). Men som 60-talistisk avhandlingsroman ansluter Hess frsts nrmast till parollerna om romanen som verklighetsforskning och litteraturen som dokument. Det r ocks det paradigmet mobilromanen som montage av fragmentariska dokument nrmast synes variera (ven om frsts bde Thomas Manns montage-estetik, imagismens iko-

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:83

pltsligt dyker upp, staden r Berlin, och de frstr att de lskar varandra) dr de tv lskande njuter varandras gunst. Jag har i detta kapitel lagt in en rad mera principiella resonemang om romanens form, lagda i munnen p de tv lskande, in- terfolierande deras krleksakt; detta fr att skapa ett spnningsfrhllande mellan det andliga och det kttsliga Jag lter henne d fretrda en mer konventio- nell estetik, medan han fr sin del hvdar att hon har vissa frutfattade meningar om konstens ml och medel. Kapitlet kulminerar i en lng karess, dr de smeker varandras kroppar. Samtalet dem emellan har d upphrt. (s 138; kurs BA)

Hr tycks allts Forskaren sjlv ha experimenterat med den estetik han (tidigare i manuskriptet) tillskrivit Hess: den cirkulra livsriten (s 56). Att det r frga om just en livsrit r hr uppenbart: det r ju frga om en krleksakt i fysisk mening. Men det fysiska r hr ocks andligt: frfattarens plan var ju att skapa ett spnningsfrhllande mellan det andliga och det kttsliga (jfr s 158f; se nedan kap 9.1.2). S ngon sammansmltning mellan Jag och Du i den himmelska eros tecken r det inte frga om och inte heller om egocentriskt begr. Parternas livsflden flyter inte samman, utan korsas genom ngot tredje, en frmedling, en p en gng given och mjlig stllfretrdare, som de bda genom samtalet r p en gng kttsligen och andligen nrvarande i: Romanen. Men inte ngon bestmd roman, byggd av bestmda ord, utan som Formen, Tilltalet Ordet. Denna livsrit r agapistisk: driven av en krlek som inte sker sitt. I hoppets utopiskt-metafysiska perspektiv utplnar den ocks alla spr av anklagelser och skuld som dittills plgat den Kafka-likt anklagade hjlten, p jakt efter herr Ndn (obs! Nden!) som han r (s 137). Frfattaren/Forskaren betonar att detta frsoningstema r hans pong men frsvarar sig samtidigt sjlv mot den tnkta anklagelsen fr bristande originalitet:
Hans skande fr s ett metafysiskt lager jag pongterar hans skande efter Ab- siden som blir skandet efter Gud (observera hans skuld samt att herr Ndn kommer in!), samt att hans skande till slut mynnar vid ingngen, utan att han ftt full och hel visshet om Absiden verkligen finns, eller om den r ett fantasifoster. Mnga vill kanske p detta stadium av min redogrelse invnda, att jag i detta ro- manfrsk ej stod rak och sjlvstndig, uttan stttade mig p andra frfattares av- lagda kryckor; jag vill ej polemisera, bara hvda en motsatt uppfattning. (s 138)

Frfattaren frnekar hr med andra ord den interaktionistiska tankeform hans agapistiska estetik r grundad p! Han frrder allts agape i samma stund han presenterar tankeformen fr lsaren: den r fr diktaren, i presenterandets stund, en tom form, sedd frn utsidan. Men som diktare mste han ju vara en opersonlig lskare mste, med Bredsdorffs ord (s 139) beg konstens synd: att efterstrva delaktighet utan tillhrighet. Greppet liksom problematiken r allts typiskt och grundlggande Enquistskt. Och synden i detta fall r: att frn utsidan betrakta den litteratur han anvnder som en beskrivbar repertoar, som han samtidigt blir obeskrivbart delaktig i frn insidan genom sitt faktiska terbruk. Och i samma stund sveket begs i ord upphvs det ju i sak: frsvaret mot den tnkta anklagelsen fr bristande originalitet gr ju lsaren uppmrksam p frfattarens beroende av annan litteratur och fungerar drmed som en omvnd beknnelse till det som frnekas. Frrderiet aktualiserar allts den repertoarestik romanen iscenstter inte bara Forskarens utan ocks Enquists. Som repertoarestetiskt experiment med traditionsblandningar r Hess tidstypisk, beslktad med mnga andra 60-tals-romaner, inte bara de dokumentaristiskt prglade, utan ocks fabulerande neopikaresker som exempelvis Delblancs Prstkappan.4 I Prstkappan gestaltar experimenterandet dessutom en med Hess gemensam existentiell och politisk problematik: frihetens parasitra frhllande till fakticiteten eller det redan givna. Men i Hess ingr experimentet i sjlva fiktionsramen: avhandlingsmanuskriptet som brottas med genrekonventionerna fr sin egen tillblivelse som akademisk avhandlingstext och drvid glider samman med sitt litterra och historiska textmaterial. Som sdan total experimentroman frtydligar Hess bde grundtendenser och frskjutningar under decenniet. I s mtto kan boken ocks betraktas som en idealtypisk 60-talsroman. Men den r ocks en 60-talsroman om 60-talsromanen, ett repertoarestetiskt experiment, med redan gjorda experiment som material. Som sdant expe-

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:84

riment iscenstter romanen periodens ppna och orena estetik i den historiografiska metafiktionens regim, s att sga ympad p avhandlingsfiktionen om forskningsarbetet med kllornas Hess. Men mobilen r byggd som ett perpetuum mobile, en evighetsmaskin, som inte vill stanna och drfr sluter romanen fr granskarens blick: den producerar liksom fr mycket betydelser som drar t stridiga hll och aldrig fltas samman i ett enhetligt mnster. Som text r mobilen alls inte ppen dri har kritikerna rtt. Den ppna konstruktionen r en synvilla, som anblicken av maskindelar i rrelse framkallar. Men delarna r inte maskinen, och maskinen visar sig aldrig. Som evig rrelse artar sig mobilen drfr snarast till en avvisande gest, som stter bort en from lsare frn texten. den r som en frnvarande gud, vresig och p dligt humr. Eller kanske som en allestdes nrvarande picaro som i olika frkldnader spelar med i elakt spel, men lgger ut villospr fr kumpanen, som sker en vg ut ur mobilen. Det var ju den som var resans ml; i lsakten blir de mobilen. Men i s fall r ocks anstten en synvilla. Och kanske: i denna s att sga tekniska anstt ppnas ju texten som diskurs: anstten r majevtisk; den har en pragmatisk funktion. I den avvisande gesten ligger ett tilltal, som kuggar i texten till yttrandeakt och frbud (Ls inte mig!); och genom den skrivna textens motstnd blir denna diskurs d lsbar (Jag fr inte lsa dig!). Men den uppfordrar ocks till svar, till protest mot textens motstnd (Men jag borde f; fr du r tryckt och kallar dig roman!). Och d svarar texten genom att variera samma gest i olika regimer, genom att hrma sitt eget avvikande stt att hrma de genrekonventioner den viftar med (Javisst ska du lsa mig som roman; se hur jag liknar mina likar som inte vill likna mig; se hur jag mdar mig att hrma min art bara fr du skert ska se mig!). Mobilen svarar genom att visa hur den r roman genom att vara mobil roman.

8.1.2. ppen estetik, teknisk anstt och majevtiskt tilltal

Mobilens tekniska anstt r egentligen inte problematisk, inte i den ppna estetikens tid. Den ser visserligen ut att upphva det grundlggande interaktionistiska kontrakt som all litteratur vilar p: den symmetriska speglingen frfattarroll/lsarroll som en ndvndig betingelse fr tillgnelsen.5 Och den typen av estetisk grundforskning var ju snarare en konventionell plikt fr en beknnare i den ppna konstens kyrka. Men med det upphvandet r frsts inte mjligheten till ngon sorts tillgnelse utesluten, en annan sort, som etablerar en annan sorts kontrakt, som inte vilar p verenskommelser om narcissistisk spegling.6 Och Enquist var inte kyrkofrom, som vi sett i Den betrodde lsaren 1962: han krver berttarteknisk styrning, men en styrning av srskilt slag, som man nog kan sga att mobil-konstruktionen i Hess utprvar. Som mobil artar sig Hess till en ppen text, som spelar ocks med den ppna estetikens frutsttningar, men med picarons majevtiska list: att via detta grundlggande syndafall som upphver Lagen stadkomma en omkastning som terinstter berttandets moral i en ny regim, s att sga p den evangeliska sidan av Lagen. Utgngspunkten r det sjlvmotsgande i sjlva kontraktbrottet: gesten stter fram texten som illegitim (olsbar och drfr i Lag frbjuden) och skandaliserar drmed sig sjlv och det framsttande av texten (som tryckt och roman) som r ocks den ansttliga gestens egen betingelse: gesten ger och tar i samma (illokutionra) akt. Detta vet picaron/mobilen, som ju har gon t alla hll, och tar in allt som visar sig, det vill sga alla frvntningar en mtande kommer till mtes med. Men pikareska gon r fsta i lgt perspektiv och frst nr den mtande faller med den fallne hamnar han i rtt position fr att se med samma gon. Hans position kastas om frn romanresa till medresande i mobilen. Men medskapande i konventionell mening r det visst inte frga om. Hr skapas ingenting som inte redan finns i mobilen uppgiften r att se, upptcka, utforska, och anvnda vad man ser fr att se mer. Uppgiften r att av det som finns

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:85

till hands bygga en mjlig roman den mjliga roman Hess ju redan r. Det gller att att se vad som syns. Men fr det krvs ngot av en brusten blick, utan romanillusioner. Uppgiften i den fallna position dr romanfrvntningarna krossats r d att ska bland spillrorna efter anvndbart material fr en ny lsbarhet: att bygga ett bricolage dr gamla romandelar kan fogas samman till en ny lsarposition, en ny farkost, frdvg och resa. Man fr se med egna gon och g med egna ben och mobilen r som en djungeln p de , men ocks en reskamrat. Fr lngt inne i texten hittar man Robinson Crusoe, som nnu inte har hittat sin vn utan sjlv transponerats till vilde. Och han r i full frd med att lnsa ett konventionellt vrak p dess skatter sida upp och sida ner finner man allt frtecknat i nstan rtt avskrivna citat frn brgningslistorna i den genrebildande roman som br vildens namn (t ex ss 187-198; se nedan, kap 10.1.2 och 10.3.4). Och man tror att en Robinsonad r mjlig en transposition av den sort Genette kallar Continuation utsatt fr en Transvalorisation, och gnar mycket intresse: en grundlggande vrdeomkastning i romanens eller den resandes frutsttningar (jfr ovan, kap 4.1.2 och 5.4.3).7 En given utgngspunkt r d materialet Hess, som ser ut att duga till en historiografisk konstruktion eller i vart fall ett slags dokumentr. Det ger sig redan i det frsta fragmentet. Men det finns fr mycket av detta material, ty var fr sig r alla bitarna mrkta med Hess eller H. eller kanske Huysmans, Heidenstam eller Ola Hansson och de passar ju inte alls samman i det biografiska sammanhanget, ven om namnen frvisso frambesvrjer sennaturalismens dekadensfenomen. De leder dessutom hela tiden ver i andra bitar: positionen Hess stllfretrder alla de andra och liknar i s mtto sin historiske namne sjlvhrskaren Hitlers stllfretrdare. Man prvar med Jag i fragment nummer tv och hoppas p Avhandlingsfrfattaren. Men denne blir snart omjlig att skilja frn Hess; textens grammatiska Jag r ocks formellt vandrande.

Man gr tillbaka till det frsta fragmentet och frsker med Pintsch. Men hans historiska roll som Hess stllfretrdare visar sig omjliggra fretaget: som stllfretrdarens stllfretrdare kommer ju Pintsch att stllfretrda alla de andra positioner som den stllfretrdde redan stllfretrder! Positionen Defoe i det tredje fragmentet verkar relativt fristende frn Hess, men tycks i stllet sammanfalla med Jag-positionen, som ju terigen sammanfaller med alla de andra. Nr Defoe dessutom visar sig ha beskts av Hess nn gng p 1960-talet, s sammanfaller ju den positionen ocks med den tilltnkte lsarens egen, eller rttare: med den lsarposition som vid det hr laget redan r allas och ingens. Alla dessa undanmanvrar ingr frsts i romanens tekniska anstt, men framstr efterhand som allt mindre tekniska och allt mer betydelsedigra. Betydelsen r samtidigt desdiger, ty med denna grundlggande tekniska anstt samverkar ocks den skrivna motiviska och tematiska anstt som hr till den etablerade bilden av Hess och allts ingr i romanens historiografiska repertoar. Ty anstt kan ocks locka och med den mjligheten spelar romanen Hess redan p titelbladet: den spelar med det historiske romanlsandets mer hemligt-skamliga genrefrhoppningar. Drigenom transponeras ocks 60-talets orena estetik i en majevtisk regim, dr den historiska dokumentrens och den engagerade tendensromanens genrekonventioner spelas ut mot pornografins och skandalromanens lglitterra genrefrvntningar. Men i diskursen kastas alla genrefrvntningar om och leds in mot mobilens upphngningspunkt: romanens jmlikhetsvision. Vgen dit synes allts sprrad av texten. Frfattarens egna sidokommentarer till romanen ger emellertid ngra ledtrdar som det finns anledning att drja vid. Till de filosofiska aspekterna av den 60talistiska kontexten terkommer jag i en senare sektion (nedan kap 9.3.2).

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:86

8.2. Frfattarens sidokommentarer

8.2.1. Kllornas Hess : fixeringsbilden, omkastningen och stllfretrdartanken

dem alla. Han r allts en Magnetisr, som hller sin omgivning fngen i illusioner, drtill sjlv fngad av ett brinnande intresse fr magnetism och ockultism. Egendomligt r ocks att denne nazikoryf inte tycks bekymra sig om sin vrdighet eller ens rdda sig undan omvrldens frakt. Tvrtom tycks han avsiktligt ska sina hga likars frakt och i vrigt snarast bejaka isoleringen i fngenskapen. nd r han inte frmmande fr medmnsklighet, men den frlses just i ensamheten:
Hans medfngar, Gring, Ribbentrop och de andra, betraktade honom med en blandning av hpnad och grnslst frakt: s otroligt nyckfullt och ovrdigt kunde inte en stortysk ledare uppfra sig. Han skrev under fngenskapen rrande brev till sin son och sin fru, men vgrade envist att trffa dem och vgrar fortfarande: han har slutit sig inne i en kokong, och den vgrar han att lmna.

Blckplumpen, seenderelativismen och mobilen Fr Enquist tycks Hess vara frbunden med begreppet om en majevtisk anstt som gr den historiska gestalten lmpad att transponera till romanfigur. Det framgr av frfattarens presentation av kllornas Hess i Expressen-artikeln samma r romanen utgavs (jfr ovan kap 6.1). Anstten r naturligtvis primrt frbunden med den politiska roll kllorna dokumenterar, men det r det tvetydiga i denna roll och den person Enquist frsker frestlla sig bakom rollen som tycks intressera det motsgelsefulla r vad som gr anstten majevtisk. Artikelns utgngspunkt r den konventionella bilden av Hitlers stllfretrdare som exakt kopia av ett nattsvart original. Enquist retuscherar inte, men utpekar ngra mrkliga och frbryllande drag figuren synes honom tankevckande:
nd r sjlva gestalten Hess ett av den politiska samtidshistoriens mest frbryl- lande problem. Det vore enfald att beskriva honom som en verklighetsfrmmande idealist, en oskuld p den politiska scenen. Han var Hitlers kanske nrmaste vn, medfrfattare till Mein Kampf, han beundrade sin ledare med en hundlik tillgi- venhet, uppstmde i tid och otid lovsnger till honom, ocks efter Nrnberg, och r sjlvfallet medansvarig fr den tyska politikens utformning. Men hans irrationalitet r nd mrklig och frbryllande. Under fngenskapen pstod han sig lida av minnesfrlust, kunde inte erinra sig ens hur nra anhriga sg ut, slutade svara p brev frn sin hustru. Vid Nrnbergrttegngen lste han med stor entusiasm deckare under viktiga frhandlingar, fr att sedan, nr hans tur att vittna kom, verraskande frklara att hans minnesfrlust var spelad, att han mindes allt; och han mindes ocks allt. Fem lnders psykiatriska expertis stod handfallen och generad, han hade duperat dem alla.

Medmnskligheten yttrar sig i brevskrivande i skrivandet till ett frnvarande men personligt Du. Den frlses, kunde vi sga, som personligt tilltal i det opersonligas regim. Hess irrationalitet r allts i viktiga avseenden olik Hitlers: bde galnare och mjukare, bde barnsligare och mnskligare:
Och mitt i sitt nederlag och sin frnedring bevarar han ett slags paradoxal mjukhet och vrdighet. Inte s att hans grundvrderingar blir mindre dubisa, men han l- ter sig aldrig definitivt definieras, han r en frmmande fgel som r bde otrolig och orealistisk i sin infattning. Betraktar man honom lnge blir han en blckplump, en fixeringsbild, en skrm att projicera sina lgner och sig sjlv p.

Det irrationella i den historiske Hess upptrdande tycks locka i samma mn som det stter ifrn. Ty denna irrationalitet r inte uttryck fr vanlig mnsklig skrplighet, och inte heller kan den avfrdas med psykiatriska frklaringar, enligt Enquist: Hess var inte galen, han spelade en roll, rollen av bedragare han hade duperat

Som figur blir den historiska gestalten allts tankevckande och en frebild fr romanens Hess: en blckplump, en fixeringsbild, en skrm att projicera sina lgner och sig sjlv p. Metaforerna r ju ocks romanens: hr antyds att de betecknar det motsgande, outgrundliga och principiellt otkomliga hos en mnniska, ocks en mnniska som Hess; de betecknar ocks generellt, att alla bilder och frestllningar reflekterar den seendes blick och den tankeform genom vilken denne uppfattar det sedda, samtidigt som bilden frestller en annan eller ngot annat. Metaforerna skdliggr med

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:87

andra ord den seenderelativistiska innebrden av formeln tillvaron som citat. Mnniskan som citat: superposition och kiasm Den bild av Hess Enquist hr stter fram citerar emellertid ocks sig sjlv: i den mngtydiga, motsgande mnniskan r ju flera figurer sammanfltade som var och en speglar den andras omvndning. I Hess, skriver Enquist, korsas akutoritra och anti-auktoritra tendenser s att bilden artar sig till en superposition av tv landskap, ett fast och ett flytande: det ena r realistiskt, tydligt, med urskiljbara detaljer och vl avvgda proportioner; det andra har inga detaljer, men flytande linjer, djrva frkortningar, ett slags surrealistiskt drag ver en hemtam verklighet. Det finns ingen sann bild; bara en fr tillfllet synlig. Men det betyder inte upplsning av personen, utan en rrelesenergi enligt en interaktionistisk logik. I Hess fall menar sig Enquist kunna hvda att basen r auktoritr men avstegen r mnga. Man vet allts inte med skerhet vem eller vad han i nsta stund skall komma att spegla. Om d tillvaron r ett citat och mnniskan ett citat av sin omgivning i s fall r ingenting sdant det synes vara och visar sig aldrig sdant det r; och frestllningen eller bilden speglar inte vad den borde spegla, frlagan, modellen eller det Ahlin kallar modellens verklighet (se ovan, kap 4.2.2). Modellens verklighet r inte dr den r insatt i spelet mellan blocken av texter och citat, i spelet mellan medvetande och vrld. Fr denna fngenskap i en rrelse r figuren Hess en bild: Dr han sitter, fngslad mellan blocken, utgr han en bild av vr tid som r bde tydlig och ironisk., heter det i Enquists artikel: Han bevakas av alla fyra ockupationsmakterna, det r den enda administrativa kontaktpunkt de har, han drar fruktansvrda kostnader, men han slpps inte. Och vem de bevakar vet de inte: Domen ver honom har alltid diskuterats. Och p samma stt r d romanens Hess fnge mellan de motstridiga textfragmenten, som alla p en gng bevakar och betalar fr den

orena figur som hller dem samman: Finns det en sanning uppstr den om man lgger blocken ver varandra och pressar dem samman: ett slags rrlig sanning, oscillerande, heter det ju i samtalet om Hess; man erinrar sig ocks den form av antihistoriskt och antirealistiskt montage, som Enquist beskrivit i Romanens yttersta frihet (ovan, kap 7.1.2). Men romanens fragment speglar i sig sjlva mobilkonstruktionens kiastiska tankeform: mosaikartat hopfogade som de r av tanketrdar, digressioner, parenteser och avbrott, artar de sig till emblematiska bilder. Drmed aktiverar de allts en retorisk genre och speglar p s vis ocks sin egen natur som framsatta diskurser med tilltalets illokutionra kraft. Men det betyder ocks att de inte speglar sig sjlva utan den andre: den som bilderna visar sig fr och diskursens tilltal riktas till, vem eller var n denne andre r. Stllfretrdarens stllfretrdare: Pintsch, skuldparadoxen och omkastningens omkastning Alteritets-tanken vidarefrs i artikeln som i romanen i bilden av Pintsch. Han r stllfretrdarens stllfretrdare, som speglar alla de andra i en ny omkastning han stllfretrder dem i syndabockens figur. Enquist berttar att det var han som fick ta konsekvenserna av de andras handlingar; det var han som smrtsammast fick erfara kuppens utstrckning och brister: han straffas av tv regimer. Vi fr veta att han frst fngslades, utfrgades av tyskarna och sedan infngades av ryssarna, torterades. Hr fregrips romanens frsta Pintsch-fragment:
Man krossade systematiskt hans leder, och han mste ha berttat mnga och de- sperata versioner av hndelsefrloppet, utlmnad t sitt ovetande. Han var stllf- retrdarens stllfretrdare, oskuldsfullare, och allts dmd att lida desto mer.

I Pintschs figur kristalliseras allts skuldparadoxen: just drfr att han inget visste och allts var oskuldsfullare fick han bra allas skuld. Oskulden var allts brottslig. Sammanlst med romanen betyder det: det finns ingen oskuld; s lnge det finns skuld r alla delaktiga. Skuldparadoxen r i s mtto ocks en variant av frihets-

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:88

paradoxen, som aktualiseras i det samtal om Hess som frs mellan Enquist och Jan Stolpe, nr romanen kommit ut.
8.2.2. Tillvaron som citat: frihet, alteritet och repertoar i Samtal om Hess

Frihet, fakticitet och omvndning Det fundamentala problem mobilromanens kompositionsform skall aktivera beskriver Enquist sjlv i interaktionistiska termer. I Samtal om Hess hnvisar han till en knsla av vrlden som text och oss sjlva som citat ur vrldens text men ocks av oss sjlva och varandra:
Fr mig handlar boken framfr allt om en knsla det r det som framtvingat formen, framtvingat komplikationen, ibland gjort den diffus [---]. Det r en knsla som innehller dels en frnimmelse av ofrihet, dels en desperation infr den, dels en slug liten frtjusning infr den: en hemlig liten trygghetsknsla garderad av ett frihetsbehov, eller en desperat frihetsvilja underminerad av ett trygghetsbehov, vlj vilket du vill. Du vet denna knsla vi alla har ibland av att allt vi sger och gr inte r vrt, att vi som mnniskor bara r citat av vr omgivning, att vi frs med i en historiens och verklighetens strm som r alldeles obnhrlig. Det r inte en originell knsla (vore den det skulle den inte vara intressant) i debatten kring den nya vnstern har liknande ider ofta sprungit omkring, det hemliga maktspelet omkring oss, vr bundenhet vid vissa vrderingar, pverkningar som r osynliga och frstliga kort sagt frgan om vr frihets begrnsningar. (s 759)

re sett hos Lars Gustafsson och Torsten Ekbom (ovan kap 1): ven Enquist beskriver hr vrlden som p en gng inre och yttre, samtidigt innanfr och utanfr medvetandet; om medvetandet som delaktigt i vrlden, sett och speglat citerat av den. Den knsla han talar om infinner sig allts nr den normalt spontana utvxlingen mellan medvetande och vrld blir knn-bar: vad han talar om r upplsningen av en grns mellan jag och omgivning en grns som i samma stund den hotas ocks gr sig pmind. Det frihetsproblem Enquist stller frgan om vr frihets begrnsningar tycks allts glla en erfarenhetsform; utgngspunkten r fenomenologisk och deskriptiv, inte expressiv eller psykologisk. Det r p detta formella plan som knslan gr sig gllande i Hess, enligt Enquist: det r den som framtvingat formen, men ocks komplikationen, den som gjort formen diffus. Romanformen skall allts motsvara en allmngiltig erfarenhetsform, inte uttrycka en unik eller personlig upplevelse vore den originell s skulle den inte vara intressant. Grundproblemet r allts fenomenologiskt: detta att vi inte kan vara riktade p oss sjlva utom genom ngot annat, som vi d tillgnar oss som vrt eget. Analogin med liknande ider i debatten och den nya vnstern och det hemliga maktspelet omkring oss rjer samtalstillfllets kontext i strmkantringens r och markerar en politisk medvetenhet, men r just hr inget inlgg i den debatten. Analogin visar i stllet p knslans karaktr av grundlggande tankeform och frtydligar en aspekt av av komplikationen i romanen, den som Enquist satt p formel i krnordet om tillvaron som citat: medvetandet som citat av sin omvrld. Men krnordet markerar att det ocks finns en annan sida: omvrlden som citat av medvetandet. Det r denna omkastning som r komplikationen och tillfr romanformen ngot diffust. Ty den aktiverar en kiastisk logik som ingen given form kan framstlla: det ena medvetandet som spegel fr det andra i en ndls serie hrm-

Knslan r allts inte ett emotionellt rus utan relaterad till en insikt om den sociala interaktionens villkor. Insikten gller vr frihets begrnsningar, pverkningar som r osynliga och frstliga. Det handlar frsts om indoktrinering, men tankeformen verkar kiastisk, och det r den som prglar Enquists formuleringar, till exempel i den retoriska omkastningen en hemlig liten trygghetsknsla garderad av ett frihetsbehov, eller en desperat frihetsvilja underminerad av ett trygghetsbehov, vlj vilket du vill. Mot den retoriska formen svarar problemstllningen: Du vet denna knsla vi alla har ibland av att allt vi sger och gr inte r vrt, att vi som mnniskor bara r citat av vr omgivning. Den formuleringen varierar de seenderelativistiska krnord om medvetandet och vrlden vi tidiga-

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:89

ningar utan givet original. Med den utgngspunkten kommer ju ocks alla i romantexten givna fenomen att stllfretrda varandra och drmed frestlla ngot annat n sig sjlva. Och i sig sjlva r de ingenting annat n varandra den ena framtrder genom den andra som i sin tur framtrder genom det frsta eller ngot tredje som framtrder genom det andra eller ngot fjrde Framstllningsformen mste allts bli rrlig romanen mste bli en mobil. Vad den estetiska komplikationen gller r allts svrigheten att framstlla sjlva omkastningen, och mobilformens uppgift r att frse med en position varifrn den kan p en gng avlsas och projiceras. Men mobilen skall inte synas utan verka den fr inte synas. Ty allt som syns r ju utom rckhll fr tillgnelse: det kommer ju att citera lsakten, det vill sga spegla en lsart. Textens mening ligger drfr inte i vad den r, utan i vad den gr och ger den bestms av hur den anvnds, allts av synkonventioner, lsvanor och regler fr texters bruk. Meningen blir pragmatisk men visst inte subjektiv: den blir social. Den ondiga friheten och misstrons process Den fenomenologiska komplikation som hr med till den knsla Enquist hr talar om gller allts inget tragiskt problem: i det psykologiska jagets frsvinnande som autonomt ego bekrftas vr socialitet: att vi r insatta i en samhllelig situation och ett kulturellt sammanhang som ena sidan begrnsar den enskildes frihet men andra sidan sammanfr honom med den andre. I detta predikament r vi hnvisade till en begrnsad repertoar av frestllningar och tankeformer vi inte vet av; den tillfrs utifrn men prglar och styr oss inifrn medvetande, begrepp, sprk och handlande. Men denna gemensamma repertoar som begrnsar vr inre och yttre frihet gr oss ocks synliga och fattbara fr varandra (jfr Sidokommentar, s 58f, enl nedan). De som lr knna koden kan ocks manipulera med den och blir styrande och mktiga. Men de r ocks sjlva styrda, av varandra och dem de styr. Detta r problemet fr Hess. Det r ocks ett av romanens tydligaste motiv. Men det r

inte romanens problem. Problemet r ett annat och det gestaltas inte. I intervjun antyder Enquist ocks att det samhlleliga frihetsproblem samtalet kretsar kring bara r ett problem i boken; det finns andra ocks (s 763). Ett av dem r det redan i intervjun underliggande om den kiastiska tankeformen: att knslan r nstan oformulerbar drfr att den hela tiden undermineras av sin motsats (ss 759, 761). Enquist hvdar ocks explicit att han leker med tanken p att friheten inte r ngot vrde i sig. Han frestller sig en utopi, som innehller ett helt nytt samhllsspel, ett helt nytt frhllningsstt till mnniskorna dr friheten r ngonting alldeles ondigt (s 762). Tanken fascinerar mig enormt, samtidigt som den skrmmer. Friheten, fattad som autonomi och originalitet, r viktig fr oss drfr att den i vr individualistiska kultur r en konvention: det kanske r s att vi lrt oss att den r viktig. Den fruktan fr pverkningar vi lever med r kanske en brist som hr med till ett bristflligt samhlle, byggt p sjlvbevarelsedrift och konkurrens. Men i diktens form kunde man underska de positiva mjligheterna i denna nu helt orealistiska utopi, sger Enquist. Och det, kan man tillgga, blir frsts en utopi om tillvaron som citat. Som roman kan den gestaltas som en politisk utopi med socialistiska frtecken, men ocks som romanutopi i ett montage av givna och mjliga historiska betydelser, dr rester av gamla namn, begrepp och miljer ingr som oroande element (ovan, kap 7.1.2). Och montaget kan bli en mobil, som experimenterar med den puritanska predestinationsparadoxen som till exempel i Hess. Som filosofisk tankeform baseras denna id om tillvaron som citat och medvetandets repertoar allts p den kiastiska utvxlingen mellan medvetande och vrld, men den sammanfr ju ocks en rad tidsenliga mnster: konventionskritiska subjektsfilosofiska, fenomenologiska, strukturalistiska, interaktionistiska; Austinska, Wittgensteinska och LarsAhlinska. Sammanfr vi nu dessa tankemnster

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:90

med frgan om romanens icke-gestaltade problem, sdant det antyds i Enquists replik till Stolpe, s kunde vi sga att problemet visserligen visar sig, men frst i lsningen av romanen inte som bild eller frestllning utan som svrigheten att tillgna sig sjlva problemet, som svrigheten att lsa mobilen i dess rrelse. Problemet r allts inte lsningen utan frgan. Men den kan inte stllas, inte i sig sjlv, bara genom ngot annat. Frgan upplser problemet men frsvinnandet lmnar knslan kvar. Och det r den som styr i Hess. Den styr med en omvndningens logik, som korresponderar med den misstrons estetik vi sett Enquists stta fram redan i Misstrons process 1963. Det r inte s att Enquist spelar med denna knsla eller anvnder sig av den; han s att sga lter sig anvndas av den i ett skrivande dr den transponeras till form det r den som framtvingat formen, framtvingat komplikationen, ibland gjort den diffus. Romanens problem r den kiastiska logiken, och den kan inte frsts. Obegripligheten beror p att den rr sig med tv tyngdpunkter eller centra som stllfretrder varandra och drmed blir omjliga att fixera. Berkning av sanningsvrden krver allts i denna logik ett annat rknestt n i normal tv-vrdig eller binr logik. Det rknesttet fr han liksom gratis nr han verlmnar sig t den kiastiska tankeformen utan att fixera en slutsumma, som mste berknas med en annan logik fr att inte se felaktig ut den siffran skulle ju vara felaktig. Den skulle dlja ett verskott, det gratis som exempelvis givit romanen och med den dess lsbara form: frsker man gestalta en mycket komplicerad knsla tar man p sig en annan uppgift n om man frsker gestalta en sikt, skriver en idroman, fr ett lpande resonemang. (s 759) Tillvaron som citat och den cirkulra livsriten: ppenheten och lsarrollen Den kiastiska tankeformen och idn om tillvaron som citat blir allts i princip alter-orienterad p ett stt som anknyter till idn om

den cirkulra livsriten inne i romanen p samma gng till den frbnens ppna estetik, sdan vi mtt den bde i Ahlins Brev frn 1960 och Lindes utlggning av Duchamps estetik: att ett gonblick frivilligt uppge sin frihet och verlta sig t texten fr att att gra sig till offer fr ett estetiskt eko. Genom att verlta sig t den kiastiska tankeformen i skrivandet av romanen uppger Enquist den egocentrerade berttarposition som ven meta-romaner frutstter: den skrivbara romanens position. Drmed suspenderar han tanken p skrivandet som ett skapande och lsandet som ett med-skapande, samtidigt som han bryter med den konventionella frfattarrollen: bde ambitionen att skapa nytt ur sitt eget inre och ambitionen sannolikt efterbilda en yttre modell. I stllet sker han en position fr den lsbara romanen, med andra ord den funktionsverklighet dr romanen skall lsas. Den erbjuder fste i en den andres position och med den ett annat perspektiv dr en mjlig roman avtecknar sig. Utvecklas den interaktionistiska tanken finner vi, att detta andra och frmmande perspektiv p det egna projektet ocks frser med den form som r nyckeln till romanens: lsandets perspektiv p skrivandet. Frblir skrivaren i den andres position kan han allts realisera sin egen eller ursprungliga vision av den roman han ville skriva. Och d r den inte lngre hans egen den tillhr ocks den andres blick och rjer en annans position. Men han r den andres stllfretrdare; och vad stllfretrdaren ser r den position han verskridit fr att trda i den andres stlle. Platsen r inte tom dr sitter ju Frfattaren och skriver. Men Frfattaren r inte han, inte den seende som avlser skrivandet och sker den bild som speglas i Frfattarens blick. Frfattaren r den andre, den andre i Frfattarens position; och den bild som speglas i Frfattarens blick speglar honom, den lsande, men nu frn skrivandets position. I skrivandet frn den andres position tillgnar han sig sin egen; den framtrder nu som lsbar; och i den andres position blir den ocks skrivbar. I rollen av den andre frverkligar han nu sitt eget projekt: s blir

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:91

romanen skriven, i denna utvxling av positioner och perspektiv. Men bde skrivandets och lsandets mjlighet kommer frn den andre; bde det lsta och det skrivna r den andres frtjnst. Men ingen har ngot att yvas ver och ingen r ngot skyldig. Bda har ftt allt sitt till sknks, allt eget r som en gva. Men ingen gva har verlmnats och ingen enskild egendom bytt gare: envar har ftt det som redan tillhr honom. Gvan r ett verskott som tillhr utbytet och rjer sig endast dr: den omsluter frn utsidan den som r inne i ceremonin och underkastar sig ceremonins Lag: att hrma det egna p frmmande ort, ikltt den andres form. Att hrma denna form r att gra sig till offer fr ett estetiskt eko; Men det r ocks att spela frebedjarens roll: att hrma andras stumhet i ord som ekar av deras behov. I detta kiastiska utbyte skapas det verskott som transponerar Lag till Nd. I Lagens kiastiska tankeform rjer sig i s fall ocks romanens evangeliska vision: verltelse t agapes logik. I Hess opererar denna tankeform via klichn om tillvaron som citat. Men den svarar mot en repertoarestetik, som r p en gng litterr kompositionsprincip, meta-litterrt huvudtema och existentiell grundkonception; romanen framtrder som p en gng textmobil, avhandlingsfiktion, bildningsroman och slutligen sjlvvittnesbrd om alla och Envar. I romanens alla regimer varieras en kiastisk logik, som ocks r alteritetens. Det i situationen (vrlden och texten) givna, fakticiteten, framvisas i Hess som ett bde socialt och existentiellt tvng, men detta tvng r ocks produktivt: det r frihetens repertoar. Ur det givna som kringskr friheten alstras ocks frihetens och skapandets mjlighet. Det rvda och vertagna frser med sjlva materialet fr frihetens form. Det blir drfr fritt s snart det uppfattas SOM material: mjligt att infoga i andra sammanhang eller omkombinera till nya nt av relationer. I spnningsfltet mellan frihet och fakticitet, det givna och det mjliga, blir d svl konst som liv till; och friheten uppstr ur insikt

om det som begrnsar den och den begrnsningens konkreta natur. Att gestalta denna spnning in concretu, s att repertoaren avtecknar sig SOM frihetens material och friheten SOM repertoarens mjligheter det r d uppgiften fr en konst med konventionskritisk funktion. Men denna konst mste sjlv lokaliseras i den skillnad den iscenstter, enligt Enquists kommentar i Samtal om Hess :
Om du tittar efter s balanserar hela boken kring denna motsttning, trygghet och flykt, bundenhet och frihet. Komplikationen uppstr nr man ska frska gestalta den knslan, jag tror inte det gr med konventionella romanformer. Nr bertta- ren p slutsidan sger att det mste bli ett citat s talar han om just det proble- met; han har frskt gestalta en tillvaro som r ett citat, och upproret mot detta. [- --] [] ngra mnader innan jag satte igng med boken skrev jag ett slags parodisk ess om en tysk konstnr vars drm var att skapa det totalt relationslsa konstver- ket; ett verk utan frbindelser, utan funktion, utan mening annat n att repre- sentera en total frihet frn samband och ptryckningar. Sen satte jag mig ner och skrev Hess, och denna relationslsa form (eller vrld) finns vl som en skugga i bokens frlngning []. Men denna totalt relationslsa form r vl nd bara ett slags symbol, en praktiskt omjlig lsning men en handling som pekar i en viss riktning. Den sekund vi blivit medvetna om vr ofrihet, ekonomiskt, politiskt och vrderingsmssigt, den dag vi drmmer om det totala brottet, om en tillvaro utan traditioner, den dagen har vi nd tagit ett steg mot en ny vrld. (ss 760, 763)

Romanens mjlighet att gestalta spnningen frihet/fakticitet antyds hr allts i termer av upproret mot den seenderelativistiska lagen om tillvaron som citat; och den upproriska tankeformen beskrivs som ett kiastiskt sprng enligt samma fenomenologiska logik: som en resa lngs bda spnningsaxlarna samtidigt, dr visionen av absolut kontroll och textens autonomi (den totalt relationslsa formen) korsas med visionen av absolut slump och textens upplsning (den fullstndiga relativiteten). I skrningspunkten befinner sig den mobila position, som varken r harmonisk eller trols, utan innebr en ny medvetenhet och ett steg i en ny riktning. Den konventionskritiska uppgift Enquist skisserar fr romanen kan d inte lsas med vare sig traditionell epik eller modernistisk metaroman. Uppgiften r ju att ge form t en knsla som inte r statisk

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:92

utan i rrelse hela tiden, och drfr uttrycks inte bara inom textblocken utan ocks i spelet mellan dem, samtidigt som textblocken mste lggas p varandra fr att fnga det hela som nd inte lter sig fngas: Finns det en sanning uppstr den om man lgger blocken ver varandra och pressar dem samman: ett slags rrlig sanning, oscillerande. (s 760; v Sidokommentar, s 63) Det hela r ett helt system av attityder som rr sig om varandra, men befinner sig i rrelse t samma hll, och det med en nyckfullhet som till en del r lsarens, utan att lsaren r medskapande i konventionell 60-talsmening. Det handlar inte om en skapande utan om en svarande aktivitet: det handlar om vilken av de erbjudna positionerna lsaren vljer att frdas med fr att inne i den komma vidare p sitt eget stt.
8.2.3. Sidokommentar: romanen som arbetsprocess

skillnaden mellan direkt motstridande versioner av Hess manuskript:

Kap 21. Underrubriken till kapitlet r bifurkation. Av detta finns f.. tre versio- ner, alla direkt motstridande. Frst lngsamt tycks han ha lyckats befria sig frn ambitionerna att skapa realism, tydlighet, skapa funktionella texter. Hr r nnu spelet mellan blocken svagt antytt. (s 293; jfr s 18)

Bifurkationen och repertoaren Den spnning Enquist hnvisar till i samtalet med Stolpe kan allts inte gestaltas i berttelsen om en psykologisk utveckling eller skdliggras i beskrivningen av ett historiskt hndelsefrlopp; inte heller kan den demonstreras utifrn eller ovanifrn, med formspel p en hgre niv. Vad saken gller r ju en kiastisk tankeform, och den mste frammanas inifrn sina egna frutsttningar, det vill sga iscensttas som tankeform i aktion p ett konkret material, allts som processbeskrivande text eller mobil. Enligt Enquists Sidokommentar r den romanform Hess opererar med ocks nrmast omjlig att genrebestmma:
Jag vet inte vad man skulle kalla en sdan roman: metaroman, mallroman, mobil- roman, arbetsroman termerna tcker dligt. Den skulle inte behva kollidera med ngot annat arbetsstt, men kunna kombineras med de konventionella: bde de dr frfattaren r primrt pedagog, vidarebefordrar ider, och de dr han tror sig arbeta med ngon form av forskning. (s 63)

Denna bifurkation kan visserligen tnkas som en gaffel eller frgrening frn en gemensam rot och framstllas som ett floddelta eller trd, men den frdiga bilden terger inte kraftspelet. Uppgiften blir allts att stta fram ett material som skall bringas i kiastisk rrelse och till den ndan kugga i diskursen med ett tilltal laddat med en kraft som framhver sjlva ikuggningsmomentet (Just dr jag delar mig r jag romanfhig). Drmed r mobil-formen given: den exekveras i tilltalets regim och rr sig inom en paratextuell fiktionsram med en frmmande lsarroll inbyggd; i egenskap av pgende text mste ju manuskriptet lsas medan det skrives med stndigt nya gon, inte av skrivaren sjlv utan av en annan, en stllfretrdare. Detta utrymme och denna roll mste allts skapas som en del av den konstnrliga artefakten: den ospelade rollens mjlighet mste sjlv s att sga skrivas in i texten. Den existentiella texten skall allts konstrueras som en uppskjuten lsakt: som en ppen process byggd i en serie frdrjningar. Frst genom denna pragmatiska konstruktion blir konventionskritiken konstnrligt verksam. Men den konstruktionen mste operera frn repertoarestetiska utgngspunkter: med traditionella genrefrvntningar, hvdvunna litterra konventioner och etablerade kulturella koder som via formella signaler aktualiserar textens sak upplevelsen av tillvaron som citat. Resultatet blir d en hypertextuell mobilroman, byggd av fragment, formler och klicher som refererar till vrlden genom att citera och frvanska varandra. Men Sanningen citeras inte; den utsgs aldrig, utan blir till i spnningen mellan textblocken: i den betydelsefriktion som produceras ur textmobilens omtagningar Finns det en sanning upp-

Formuleringen om spnningen mellan blocken varieras emellertid i Hess, exempelvis i beskrivningen av den s att sga frbindande

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:93

str den om man lgger blocken ver varandra och pressar dem samman: ett slags rrlig sanning, oscillerande. Traditionella romangenrer som ger experimentets erforderliga fiktionsram r Bildnings- och Konstnrsromanen, men i Hess har de transformerats till den moderna hybrid som den dokumentariska avhandlingsromanen representerar: Konstnren har blivit Vetenskapsman och Frfattaren Litteraturforskare; likas har Hjltens bildningssprocess och den mognade Konstnrens tillblivelse transponerats till Texten som pgende hndelsefrlopp och Lsarrollen som oavslutad arbetsprocess. I den hypertextuella mobilromanens omfunktionering av traditionella litterra genrekonventioner transponeras fiktionsvrlden till text utan att bryta med illusionsromanens decorum (textens vrld r hr fiktionens!); likas omfunktioneras traditionella vetenskapliga genrekonventioner i avhandlingsromanens historiografiska metafiktion s att begreppen om objektiv verklighet och historisk kunskap transponeras till de begreppsliga konstruktionsprocesser de frutstter och vidarefr utan att sanningsproblemet marginaliseras. Den fiktionaliserade dokumentationen av texten som arbetsprocess skall enligt Enquists speciella Sidokommentar till romanen, synliggra de invanda fenomenologiska positioner, retoriska normer och historiografiska metodiker som varje fullbordat kanoniskt (konstnrligt eller vetenskapligt) verk frutstter; och frn denna frmmandegring utgr romanens konventionskritik. Som okonventionell, p en gng litterr och manuskriptisk, genre kan avhandlingsromanen allts operera med en indirekt meddelelse som frenar tv 60-talistiska litteraturprojekt inom en Ahlinskt majevtisk och (fr den som inte vill) ansttlig-provokativ estetik verklighetsforskningens och den ideologikritiska frkunnelsens:
Fr mig har arbetsprocesserna alltid varit intressanta; skillnaderna mellan manu- skriptversionerna intressantare n det frdiga resultatet. [---] Och processen har inte bara privatintresse. Mitt barnsliga och trofasta intresse fr arbetsprocessen, fr vgen fram till slutre-

sultatet, fr frndringarna, omarbetningarna, det intresset pekade mot ngot som fr mig blev allt centralare. Det har att gra med motiven fr konst, motiven att fortstta med att gra konst. [---] Och jag frestller mig att det enda, det abso- lut enda en frfattare kan lra ut, det r ett stt att bearbeta erfarenheter.[---] Jag har alltid knt en aning av distans till tv typer av konstverk de som presen- terar ett rmaterial helt obearbetet, och de som presenterar ett frdigt svar. [---] Rmaterial finns verallt, det r ointressant. Frdiga lsningar, svar, kan vara intre- santare. Men jag tror inte man bara kan verta svar, erfarenheter. Och konstverk som r frdiga, runda som prlor, glnsande, de har eliminerat den viktigaste de- len av ekvationen. Inte siffrorna, inte svaret, men arbetsprocessen. Jag vet inte vad man skulle kalla en sdan roman: metaroman, mallroman, mobil- roman, arbetsroman termerna tcker dligt. Den skulle inte behva kollidera med ngot annat arbetsstt, men kunna kombineras med de konventionella: bde de dr frfattaren r primrt pedagog, vidarebefordrar ider, och de dr han tror sig arbeta med ngon form av forskning. Allt det hr var en av frutsttningarna fr den roman som kom efter Magnetis- ren. Den kom att heta Hess, dr fanns viljan att ppna, att reducera den glansful- la yta, att redovisa arbetsprocessen [---]. Och Hess skulle komma att bli den ro- man jag arbetats hrdast med, med enorma strykningar, omskrivningar, revisioner. (Sidokommentar, s 63f; kurs BA)

Den gestaltade arbetsprocessen tillblivelsen i krigets figur I romantexten varieras tanken om den gestaltade arbetsprocessen som en implicit provokation mnga gnger om och i flera regimer: mest frappant kanske nr den i tv versioner stts fram under krigets sinnebild som en sorts auto-destruktiv autopastisch.8 Frst paratextuellt, i en metodisk anvisning om det historiografiska arbetet med manuskriptet. Uppgiften r att vinkla framstllningen s att analogin utvecklas ur dokumentationen av ett samtal mellan Hess och romanfrfattaren Huysmans:
Avbryt hr det stmningsmlande avsnittet, och skissera en situation dr H. sam- talar med Huysmans, samt relatera delar av det samtal som dr frs. Antag att den senare upplever kriget och de politiska operationer som fregr och efterkommer kriget som en direkt parallell till de konstnrliga frsk han sjlv r i frd med att fullgra: att han upplever bda dessa freteelser fragmentariskt, trttsamt, med pltsliga katastrofala tervndsgrnder och med meningslsheter staplade p var- andra som dagsmarscher och att han ser sin roman i bilder av ett spel eller slag: fragment och pltsliga hndelser, stillestnd som bryts av intermezzon som gr ont och srar men aldrig frvandlas till helheter utom i snabba tillstnd av genom- skdande och insikter som dock snart frflyktigas som ltta sommarmoln fr en

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:94

pltslig vind. Och att detta arbete p en konstnrligt verksam dikt r samma lng- samma marsch mot en anad helhet som soldaten lngsamt kmpar sig fram emot, och att (kan manuskriptets blad ha kommit i oordning?) ngon i en avlgsen fram- tid kommer att summera detta flttg och rita kartor ver armkrernas belgen- het dr vita och svarta linjer markerar frflyttningarna p kartan och i landskapet, och ngonting har hnt och allt har en mening. Men han ser det som en stor trtt- het, och ingen krigshistoriker och ingen betraktare kan ge honom bilden av leran och trttheten (utvidga hr beskriv utfrligt deras lidanden!) och mrkret tillba- ka, eftersom bara du har upplevt konstverket i sin tillblivelse: utan versikt, utan systematik, utan sammanhang. Mycket bra. (s 91)

Sedan transponerat till historiografiskt berttande den konkreta gestaltningen av den planerade dialogen:
Du kan bara uppleva det i efterhand, sa han. Den intressantaste processen, till- blivelsen, marschen mellan positionerna, tervndsgrnderna, skandet efter an- greppspunkterna, skandet efter linjer, skandet efter berttandets ansiktsdrag, skandet efter konturerna till det ansikte du till sist hoppas du kanske kommer att st infr, det upplever du aldrig. Luften flg, surrade, levde. Hess lg med ansiktet upp mot trdens mrka tak: alla insekter! Alla dessa sm kryp! Detta levande mrker! Det vi r p jakt efter r mallar, sger sedan rsten bredvid honom. Bara mal- larna r mjliga att anvnda. Vi stter dem mot vra liv och lr oss ett stt att ar- beta, ett stt att underska, frhlla sig. Men mallen kan aldrig vara en frdig ls- ning. D frlorar den det viktigaste: arbetet med den, prvningen av dess giltighet, skandet efter stoffet och dess bearbetning. Prlor, sger han. Prlor. Runda, avgrnsade, frdiga, omjliga att anvnda. Ett frdigt konstverk r en prla, vacker men onyttig annat n som dekoration. En fr- dig formulering, sikt, linje, beundransvrd. Men prlan r en retrtt, en kapitula- tion. Att verta en sikt r inte att ga den. [---] Bara skapelseprocessens struktur r levande, sger han till sin vn. Den den- de upplever ngot: som dd r han en inskription. Att verta ett resultat r att ka- pitulera: att verta ett arbetsstt ngot annat. Du r onaturlig, hr han ngon sga svagt [] Ja, sger han. Jag r onaturlig. Bara onaturen gr oss till mnniskor. Den vidgar vrlden. Det mste vara nstan mitt i natten. I detta gonblick vnder historien, och de kan ingenting gra t detta. Frn de tyska och franska lgren hrs som ett svagt in- sektsurr bner till Gud om segern. Retrtten r slut, segern vntar, p ngon. Vin- den r ljum, de sover. [---] Du, sger Hess mitt inne i sin smn, jag vill inte g. Han drmmer om ett liv som ett konstverk: onaturligt och befriat. Det finns en fot ver marken. Ett landskap i guld och ockra. Och dit nr inga kanoner. (s 92f)

Bda fragmenten stter fram avhandlingsmanuskriptets egen dubbla problematik i tv motsvarande regimer: den historiografiska och den litterra. Sammanlsta rjer de inte bara avhandlingsfrfattarens egen kamp med materialet, utan ocks att det materialet r p en gng utom, och inom honom: vad klltexterna om andra personer frn annan tid p annan ort dokumenterar r hans egna erfarenheter, som forskare, konstnr, kanske ocks som mnniska. Men vare sig som forskare eller konstnr identifierar han dem som sina; frskjutningen mellan de tv versionerna visar tvrtom att det r frst genom att bearbeta sin lsning av klltexterna i skrivandet om dem som han tillgnar sig materialets mjligheter, men fortfarande inte som sina egna utan som tillhriga en andra eller tredje person. Frst som frmmandegjorda i arbetsprocessen att bygga en historiografisk fiktion kan han avlyssna materialets personliga tilltal men d fortfarande vid sidan av den egna sjlvfrstelsen. Han skriver sig in i sin egen erfarenhet med den andres mjliga liv som mellanled och tillgnar sig d det egna SOM en annans men en annan som han nu, i och genom skrivandet r eller rttare, skapat sig till i arbetet med att skapa den frmmande figuren. I den frsta, mest manuskriptiska, versionen uppgr avhandlingens meta-vetenskapliga reflexioner i sjlva processen att tillgna sig klltexterna. Dr r ocks subjektspositionen flytande p ett till synes okontrollerat stt, som redan det inkonsekventa bruket av personliga pronomina rjer: Vem r exempelvis det du som slutorden riktas till? I den andra versionen r framstllningen grammatiskt korrekt (ehuru den pronominella referensen i sak fortfarande r oklar) och frinnerligandet av frloppet har exterioriserats i skenbart deskriptiva passager som terger ett yttre frlopp. Stilen r tuktad, avrundad, pregnant litterr: passagen artar sig till ett frdigt konstverk, en litterr prla. Frn avhandlings-romanens synpunkt r frsts hela den dubbla diskursen litterr: kriget som sinnebild fr spnningen mellan alstring

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:95

och frintelse i konstnrlig produktion/reception tergr p en litterr klich som strax fre Hess anvnts som emblematisk figur bde i Sven Delblancs Prstkappan 1963 och P.C. Jersilds Calvinols resa 1965.9 I Enquist-sammanhanget relevant r att kriget var central sinnebild fr sjlskampen mot synden i den puritanska romantraditionen och dr anvndes parallellt med Resans topos och Pilgrimsallegorin.10 Men den litterra klichn sattes frsts lngt dessfrinnan fram som tankefigur och filosofisk topos av Herakleitos, och hans formel Kriget r alltings fader fick ju i modern tid srskild aktualitet genom Nietzsche, vars formel om begreppen som en arm av metaforer i sin tur fick srskild betydelse fr imagisternas emblematisk-fenomenologiska poetik.11 Uppfattad genom den komplexa tankeformen r prlan d ocks ett konstnrligt misslyckande en retrtt, en kapitulation infr driften till en fullkomning som avbryter den cirkulra livsriten. I det avrundade konstverket gr ju skapelseprocessens levande struktur frlorad; och det r bara det ddsdmda frsket att gestalta den som svarar mot det konstnrliga uppdraget. Men det uppdraget r inte till fr konstnrens skull utan fr mottagarens. Det inbegriper drfr ett sjlvoffer, som krver bde mod och list: modet att ge pekoralet ifrn sig, med risk att st misslyckad och arm infr lsarens dmande blick; och listen att uppfinna en dubbelskrift dr textens inventio eller arbetsmall osynligt kan avteckna sig. Uppgiften gller allts att frbereda den tnkta lsarens blick p att ta emot bde pekoralets anstt och experimentets svrigheter utan att frestas till apologia pro arte sua i meta-litterr sjlvkommentar.12 Det r drfr bde ett misslyckande och ett villospr nr den senare objektiva gestaltningen av den historiska dialogen tydligt och klart artikulerar den vetenskapliga och konstnrliga erfarenhet som frn avhandlingsromanens synpunkt bara infinner sig i den kndande sammanlsningen av passagerna: Det vi r p jakt efter r mallar

Men mallen kan aldrig vara en frdig lsning Att verta en sikt r inte att ga den Att verta ett resultat r att kapitulera: att verta ett arbetsstt ngot annat. Texten mste i s fall avst frn att sluta sig kring frdiga lsningar och entydiga budskap fr att i stllet frse med en arbetsmetod fr en lsart, en lsart som inbegriper mnga mjliga lsningar, motsgande, kanhnda, men nd pekande i samma riktning. Och den riktningen kan varken skrivas eller lsas eller ens utpekas: den r den frdvg lsandet och skrivandet redan r inne p; uppgiften och problemet r att stmma av resans erfarenheter mot vgen. Men den erfarenheten kan inte sjlv erfaras: Den intressanta processen, tillblivelsen, marschen mellan positionerna, tervndsgrnderna, skandet efter angreppspunkterna det upplever du aldrig. I den medvetna frnimmelsen av upplevelsen frvandlas processen till resultat: Du kan bara uppleva det i efterhand, allts frmedlat som rekonstruktion, fiktion och ekfras. Hur n historiografen eller diktaren mdar sig om diskursens detaljer blir resultatet lika oegentligt som anmaningen utvidga hr beskriv utfrligt deras lidanden. Auto-exegesen r i s mtto ett villospr. Men auto-pastischen synliggr sjlva sprickan i diskursen, s att villospret ppnar en tredje vg mellan pekoralets och msterverkets blindgngar: att bejaka konstens onatur som en omvg till insikt om det ml som redan r uppntt fr den som antrtt resan. Konstens onatur opererar med artificiella sprk och litterra grepp, som ocks inbegriper illusionsestetikens mimetiska konventioner och distanserar p s vis frn det omedelbart upplevda och exklusivt privata. Men just drigenom r konsten den ort dr det egna och det frmmande kan mtas. Konstens vrld r drfr alteritetens rike, just drfr att den r Formens, Ordningens och Lagens rike: bara onaturen gr oss till mnniskor. Den vidgar vrlden.

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:96

I s mtto leder villospret nd i rtt riktning, men p ett stt diskursen sjlv inte kan sga, bara (Wittgensteinskt) visa. Men vad som d visas vet inte ens skrivaren; han r sjlv innesluten i den bild han skapar:
Min rekonstruktion framskrider lngsamt. Jag har att arbeta under under stora svrigheter. Jag kan nnu ej beskriva arten av dessa svrigheter, bara antyda att jag tyvrr r tvungen att leda min omgivning in p villospr, uppstta beskrivningar som r gnade att skydda denna avhandlings huvudresultat; jag tycker mig dock iaktta hur i dessa av mig tillverkade blindgngar rrelser tycks uppst, hur blind- gngarna p ett egendomligt stt tycks tendera att bja av in mot centrum. Jag be- klagar detta djupt, d det kan skada mig. (s 161)

vid vidarefr de reflexioner ver historiografins omjlighet och ndvndighet som till exempel fregende citat satte fram att beskrivningen alltid projiceras frn betraktarens egen position och bygger in hans blick i bilden men beskrivningen byggs av citat och bilden av lnat material:
[] ja, dessa fruktansvrda dagar d han apatiskt tycktes fngad av historiens strm och bara frdes med utan att gra motstnd, dessa terkommande beskriv- ningar som tycktes fnga honom och skydda honom och invagga honom i skerhet innan han nnu frstod att han i stllet borde g genom dem och utnyttja dem, [] dessa landskap som var han sjlv och hans egna erfarenheter som han s ngsligt vgrade att utlmna. Eller ngot senare [] en annan mjlig erfarenhet att utelmna, ett samtal att in- leda: en artefakt att ty sig till: [] denna situation av betraktande som han s ur- sinnigt avskydde och nd hll fast vid: dessa frsk att registrera allt som hnde utanfr honom och inom honom, hela denna fruktansvrda och pinsamma kolli- sion mellan vrlden som den var, och som han ville att den skulle vara, denna skrningspunkt mellan det som bara var hans och det som var alla andras, detta frsk att stta sig in i ett sammanhang som inte bara var privat, detta frsk att komma t den vrld som tycktes upplsas nr den betraktades eller beskrevs, all- ting som han ville; och till sist desperationen nr bara vrlden utan historia och sammanhang terstod, dr allting som han lste bara var sinnessjuka frestll- ningar av galna historiker, nr han var den frste, den som skulle skriva den frsta beskrivningen av den bakgrund han rrde sig mot, dr allting till sist bara kunde vara artefakter och konstruktioner, bedrgerier som aldrig borde ifrgasttas; och hur till sist han fann ett slags sknhet i desperationen, i flykten, och hur han nd kom igenom flykten och kom ut p andra sidan []. Att till sist frena sig med dem som gjorde det omjligt att skapa historia. (s 244f)

Och den bilden artar sig till det emblem som avhandlingsromanen frestller (visar), men manuskriptet sker framstlla en ekfras av (beskriver). Beskrivningen terger inte den rtta bilden, men en reflexion i manuskriptets Innehllsfrteckning antyder att den just i egenskap av villospr utfr en kringggende rrelse som svarar mot emblemets mobila karaktr:
Kap. 2. Enligt alla de fyra sanktionerade stten att spela mste detta kapitel bli blint; en spelmark med tom baksida, en bricka utan funktion. Han lste den dock hela tiden med en egendomlig knsla av upprrdhet, som om han i sjlva verket inte lste just detta utan fretog en kombination, en operation dr ett tunt tecknat tygstycke placerades p ett annat lika tunt men tecknat med andra figurer; och s rrdes figurerna pltsligt, det stela ansiktet fick liv, han urskiljde en detalj som kunde anvndas: en ny spelbricka: en ny regel: en anvndbar blindgng. (s 287f)

Manuskriptets karaktr av autopastisch iscenstter drvid en typ av signifikant olslighet som ocks Sidokommentar diskuterar:
Och det var som om allting jag skrivit, varje roman, varje artikel, varje debattin- lgg, allting var delar i en stor livsroman dr jag nu frskte inringa ett centrum, en frtjockning av texter i mitten. Jag plockade ut den mrkare, ttare, skuggningen i mitten, gav den namnet roman, och sg att den var en roman. (s 65)

Exemplet Pintsch: hndelse och minne; faktum, citat och dikt Ett annat i romanen senarelagt fragment av manuskriptet varierar svl det krigiska bildsprket som den estetiska problematiken i en sjlvbiografisk kontext. Det terberttar hur Hess stllfretrdare Pintsch i fngelsecellen sker minnas det krigiska frflutna och dr-

Pintsch tvingas av sina bdlar fabricera berttelser om sitt politiska frflutna med fr dem intressant och drfr mer trovrdig information n den Pintsch sjlv hller fr sann. Men i det hr citerade manuskriptfragmentet uppfattar Pintsch ven det personliga minnet p samma stt: ocks det artar sig till fabulerande beskrivning, och beskrivningen till mosaik och emblem, dr sammanhanget aldrig kan iakttas eller terges direkt, bara konstrueras som obevisad hypotes och konstnrlig artefakt. Det sammanhang som genom beskrivningen framstlls i perspektivisk ordning r inte det naturliga, det som svarar mot nyckfullheten i det spontana livets egna arabesker. Men

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:97

artefakten frndrar det frflutna i efterhand s att det kommer att verenstmma med den ordning som beskrivningen lgger ver det:
Under de frhr som hlls med honom divergerade hans uppgifter starkt; p det sttet kom frhren att likna ett kortspel dr frhrsledaren p bordet lagt fem kort med olika ansikten, och dr den frhrde identifierade sig med ett efter ett, berttade biografier som kanske skulle kunnat vara mjliga men envist vgrade att avslja den rtta och dr nd frhrsledaren till slut [] frklarade sig vara njd, fullstndigt njd, eftersom han ftt veta den innersta sanningen. nd visste fngen, ter tillbaka i cellens mrker, att han bara utlmnat delar av sig sjlv, [] och att det var omjligt att komma fram till den slutliga beskrivningen eftersom beskrivningarna ocks verkade bakt, eftersom hans berttelser om dessa p kor- ten fixerade mn frndrade hans eget liv s att det inte var statiskt och mjligt att beskriva utan i stllet flexibelt, nyckfullt, bljande: ja, han tyckte att varje blick int mot sig sjlv var som att se ned i gult grumligt vatten [] och hela tiden nd knna oron fr detta hemlighetsfulla som fanns ver honom, vingslagen av det osynliga, en vrld som fanns bara man inte betraktade den. (s 243f)

8.3. Fiktionsproblemet i Sidokommentar

8.3.1. Hess som lgnaktig sjlvbiografi sidokommentaren som sjlvbiografisk fiktion

Sidokommentaren som omvnt citat: Mann, Bergsten, Sand I sidokommentarens berttelse om romanens bakgrund beskriver Enquists alter ego sina erfarenheter av eget litteraturvetenskapligt avhandlingsarbete som en stndig omflyttning av alltfler texter i en vrld inom avhandlingsfrfattaren lika mycket som utanfr (s 62). Men den litteraturhistoriska avhandlingsgenrens metavetenskapliga problem gav d samtidigt lsningen p den nnu oskrivna romanens formproblem:
Jag visste vad den skulle handla om, temat, idinnehllet, men jag hade varken intrig eller samlande grepp eller form. Frst verkade det bli bred epik, en mktig upprullning frn slutet av artonhundratalet och framt. Men att boken kom att handla om Hess var snarast en slump. Jag [] har ofta tnkt p honom: och nr jag tnkte p honom var han till hlften mig sjlv []. Men det var en detalj i periferin som intresserade mig mest. Den handlade om hans adjutant Pintsch, dmd att bli en historiens fotnot. Efter flykten kommenderades Pintsch till stfronten, och tillfngatogs av ryssarna. De utfrgade honom, torterade honom, misstnksamma infr en anad komplott, och jag brjade spekulera: vad berttade han? Kanske frst sanningen, den enkla och triviala. Men den var inte nog, tortyren fortsatte, och d kom de andra san- ningarna om Hess, alltmer fantastiska, alltmer med inslag av Pintschs egen verk- lighet, egna drmmar, egna bilder. S skulle jag skriva boken om Hess; som en hallucination, som en drm, som ett slags lgnaktig sjlvbiografi, inte ver Hess, men ver mig sjlv. Dr skulle finnas den enda verklighet jag hade kompetens att beskriva: min, vr. En roman som skul- le vara en drm, en alltmer orealistisk drm om vr tid. [---] D rckte epiken inte till. [---] Det skulle bli en avhandling, en litteraturhistorisk avhandling. (s 61f)

Hr impliceras att ocks sjlvbiografin konstruerar en artefakt: att skriften bygger ett livssammanhang av genrekonventioner och citat (jfr Enquist om det historiska montaget i Romanens yttersta frihet). Den livsskriften r aldrig sann, men alltid ndvndig, helst d i s mnga versioner som mjligt: som en stndigt pgende skrivprocess. Det r den processen Enquist skall ha iscensatt i Hess: i sin Sidokommentar uppger han att romanen skrivits med utgngspunkt frn Pintschs fabulatoriska predikament som ett slags lgnaktig sjlvbiografi, inte ver Hess, men ver mig sjlv (s 61f). Upplysningen misstnkliggr emellertid ven Sidokommentarens egen text, som i det perspektivet sjlv avtecknar sig en sdan lgnaktig eller snarare litterariserad sjlvbeknnelse. Lt oss drfr drja vid kommentarens operationer med det sjlvbiografiska material den stter fram.

Som avhandlingsroman iscenstter Hess d romanen som verklighetsforskning i enlighet med den kunskapsteoretiska variant av 60talets ppna konstsyn, dr grnserna mellan filosofi och litteratur upplses och estetiken blir ett vetenskapligt instrument. Men samtidigt iscenstts ocks verklighetsforskningen som roman, i Hess drtill i en bokstavligt konkret, historisk och rentav sjlvbiografisk me-

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:98

ning. Den arbetsprocess som dokumenteras skall ju vara modellerad p romanfrfattarens egna erfarenheter som avhandlingsfrfattare ett havererat avhandlingsprojekt som diktaren lter teruppst i/som en roman:
Jag hade sjlv i ngra r sysslat med mitt eget avhandlingsarbete, det stod lnga perioder stilla, jag hade fr mycket att gra eller orkade inte. Och jag frstod med ens att romanen skulle f den enda form som nu var logiskt mjlig: den skulle bli en avhandling, men med den avhandlingsform jag sjlv knde bst till av alla, den min egen lic-avhandling hade: en hg av anteckningar och utkast, halvfrdiga no- ter, utkast till underskningsuppgifter, ett berg av skisser i vars centrum doldes en slags krna, ett embryo till en helare gestalt. (s 62)

intresserar r tekniken att omvandla ett redan givet material genom att stta in det i en ny text:14
Gunilla Bergstens mycket intressanta avhandling [] visar hur Thomas Mann har [---] plockat bland icke sknlitterra texter och gjort sknlitteratur av dem; han har anvnt sig av en montageteknik, ett collage som frvandlat de[n] ursprungliga tex- ten till ngot helt annat. Men, framfr allt []: fr Thomas Mann var detta en kon- sekvens av en medveten romanestetik. Han hade kommit fram till uppfattningen att den konventionella romanformen var dd; enligt honom befann sig den mo- derna romanen i en kris, och en frnyelse var omjlig om man skte efter nya my- ter. Konsekvensen av detta var att han skte sig tillbaka till de gamla, att han byggde p anvnt material, p rudiment av en redan anvnd verklighet. (s 360; kurs BA)

Men d blir ocks upplysningens kllvrde tvetydigt. I Sidokommentarens text syftar formuleringen p manuskriptet till Enquists egen licentiat-avhandling, men ordalydelsen verkar lnad frn andra avhandlingstexter. Den liknar Thomas Manns beskrivning av frarbetena till sin avhandlingsroman, Doktor Faustus:13
En stor rulle med anteckningar, som vittnar om fretagets komplexitet, hade sam- lats ihop: uppemot tvhundra halvkvartsark, p vilka, oordnat och inramat av genomgende frstrykningar, ett brokigt tillbehr frn mnga omrden trngdes sprkliga, geografiska, politisk-samhlleliga, teologiska, medicinska, biologiska, musikaliska.

Montage-tekniken uppfattas hr som uttryck fr en eftermodernistisk sjlvreflexion (den moderna romanens kris) som medfr en ny repertoarestetik: att bygga p anvnt material, p rudiment av en redan anvnd verklighet. Denna estetik r ocks ppen och oren och syftar till en breddad litterr repertoar: den verklighet som teranvnds r icke sknlitterra texter som litterariseras och drmed omvandlas till ngot helt annat alldeles som i Hess. Vilken icke-sknlitterr frlaga till denna litteraturhistoriska avhandlingsroman kunde nu vara mer lmpad n en litteraturhistorisk avhandling om Thomas Manns avhandlingsroman med samma inriktning? Eller tminstone: vilken fiktion om en verklig frlaga till sin roman kunde det vara mer frestande fr Enquist att locka romanens implicit Uppsala-akademiske lsare med? Och eftersom Bergstens avhandling har blivit ett standardverk i Mann-litteraturen, s lockas ven dagens akademiska listlsare i fllan. Ett dylikt exemplar ser d genast, att den Enquistska avhandlingsromanens grundlggande konception om tillvaron som citat med demonisk ironi transformerar den Bergstenska avhandlingens grundlggande konception om citatet som tillvaro till det omvnda. Bergstens underskning av montage-romanens kllmaterial baseras nmligen p en vetenskapligt sett begreppsligt vlgrande boskillnad

Men det kan ocks vara frga om inln frn Gunilla Bergstens avhandling om kllorna till Doktor Faustus, dr formuleringen citeras som inledning till kap Die Montage-Technik som verkar kunna vara en klla till Enquists egen roman. Ja, mer n s: en hypotext, vars paratextuella tillblivelse hypertexten Hess tycks imitera och transformera. Bergstens avhandling framlades fr disputation i Uppsala 1963 och torde som pgende manuskript ha ventilerats p de litteraturhistoriska seminarierna ungefr samtidigt som Enqusts eget avhandlingsmanuskript var under arbete p samma institution. Att Enquist sjlv bde lst och tillgnat sig avhandlingen framgr av att han anvnder sig av den i en debatt, som passande behandlar frgan om pastisch eller plagiat hos nyvitalisten Peter Nisser. Det som

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:99

mellan verklighet och citat, som gr ut p att lsgra montagets delar frn varann: Vi kan allts uppstlla fljande schema: [---] (s 15f).15 Men just denna boskillnad skulle ju mobil-konstruktionen i Hess omjliggra, enligt Sidokommentaren. Ironin r allts inte ThomasMannsk utan ArneSandsk, men drfr ocks frkldd till sig sjlv, allts omvnd: den ironi, som, enligt Enquists Vren med Vderkvarnarna, frlorade karaktren av mask, av skydd, och vnde sig int, mot ironin sjlv (s 264).16 Den demoniska ironin r inte tv-dimensionell utan fyr-dimensionell: dubbelheten r sjlv dubbel allts: kiastisk. I Hess speglar demoniskt och gudomligt varandra, i romanen som i fiktionen, s att en ondlig regress avtecknar sig som den bild av evigheten som ges explicit redan i Magnetisrens femte vinter (1964) (se ovan, kap 6.3.2). Och alldeles som Magnetisren inkarnerar Hess egen figur i sin frening av evangelisk och nazistisk fromhet p en gng Kristus och Anti-Krist; drtill presenteras hans estetik som ett ursprungligen mycket omfattande frsk att skissera en ateistisk teologi (s 286). Romanen tycks rttnog stta fram visionen av en religionsbefriad vrld, men d snarast i betydelsen icke-from, som ett stt att hlla isr regementena. Autenticitetsproblemet och fiktionaliseringen av frfattarrollen: det falska i det kta/det kta i det falska Sammanlst med Hess utgr Sidokommentaren sjlv en kiastisk spegelvrld och bddar ocks sjlv fr sdan fyrdubblat misstnksam hermeneutik i beskrivningen av den roman frfattaren ville skriva redan med Frdvgen 1963:
I min drm om en roman skulle fiktionsplanen rra sig fritt, i ett slags inre sam- band; dr fanns ingen sann bakgrund, inget facit. Berttaren skulle ge en del av svaret, en annan fanns hos ngon av huvudpersonerna, jag som skrev boken skulle rra mig fritt mellan mina projektioner: n i min hjlte, n i den ironiska kommen- taren till det han gjorde, n i sidogngarna, n i mig sjlv, Per Olov Enquist. Bert- tarplanen skulle ligga ver varandra och ha delar i samma sanning, men aldrig ga den helt. Det blev en plgsam lek, en balansgng mellan ironi och allvar, ett frsk

att smyga sig fram mellan konstruerade rligheter och autentiska falskheter. En lek med rrliga plan, dr det kta ingick i det falska och det falska i det kta. (s 57f)

Den estetik som hr stts fram r ju lgnens och tvivlets. Och den korrelerar frsts med en misstnksam lsart med uppgift att misstro textens bokstav. Men det mtet resulterar ju i en kollision av negationer som kastar om positionerna, s att det kta utlses ur det falska och vice versa. Lsarten blir allts dubbel, utan botten, och stller till besvr infr sidokommentarens rligt beknnande passager, i synnerhet infr den typ av bottenls rlighet som beknner sin lgnaktighet:
En del av det hr r frstorat, eller halva vertolkningar. Jag skulle nmligen skri- va en roman som hette Hess, lngt senare, och den brjade i den hr romanen: mnniskan som citat, flykten frn ofriheten och tillbaka igen. [---] Jag ser detaljer nu som jag kanske inte skulle ha dragit fram d. (s 59)

Hr dras ju de fregende beknnelserna tillbaka eller stts i tvivelsml som frstoringar och halva vertolkningar: de bygger in det falska i det kta. Men i s fall ocks: det kta i det falska. S vad skall den hgst betrodde lsaren egentligen tro? Essn tycks allts sjlv iscenstta den estetik den presenterar, och den stter d fram sig sjlv som litterr text, som ett bde meta- och paratextuellt supplement till romanen.17 I det perspektivet fiktionaliserar Sidokommentarens alter ego sin egen frfattarroll: lter texten assimilera den litteraturteoretiska essn i en sjlvbiografisk berttelse som skapar ett frflutet t romanen och t upphovsmannen en uppdaterad frfattarroll och han vet att sammanhanget r lika konstruerat som verkligt (s 59; jfr s 57). Konstruktionen r inte sann. Men inte lgnaktig heller: de bda planen ligger ver och under varandra, och sanningen r sjlva relationen. Motsttningen sanning/lgn r allts upphvd men skillnaden bestr.

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:100

8.3.2. Illusionsestetiken och den troende lsarrollen: processbeskrivning och estetiskt eko

Misstrons estetik och den processbeskrivande texten: sjlvbeknnelsen, pikaresken och bildningsromanen Sidokommentarens misstroget fabulerande romanestetik skall nu frfattarskapet ha utvecklat frn och med Frdvgen 1963. Den romanens utgngspunkter i reseskildringens och den pikareska bildningsromanens tradition frskts redan under arbetets gng mot en textorienterad mnnisko- och verklighetsuppfattning och mobilromanens estetik. Resultatet blev en ny sorts utvecklingsroman, konstruerad som en resa i den sprkliga alteritetens vrld, en resa till till den andre i det egna sprket:
Det brjade med en vag id om att skriva en pikaresk, en roman om en mnniska som sker sin identitet det var de tiderna d. Men jag vergav den idn ganska snabbt, ngonstans p mitten av frsta versionen: av leda infr tanken p mjlig- heten att hitta rtt identitet, av leda infr frgestllningen. Vndpunkten kom nr jag sg Jacques Demys Lola [---] en film som visar ett jag i projektioner, visar ett slags simultanspel dr huvudpersonen r delar av alla mnniskor som rr sig omkring honom [---] Och dr frndrades min roman. Det skulle handla om en man p resa, men resan fick inte vara realistisk, det var en utvecklingsroman jag skulle skriva, en diskussion av mjliga livsalternativ, resan mste bli en konstruktion. Hndelserna under resan skulle aldrig ha hnt, de skulle vara artificiella projektioner av ett liv. Och de mnniskor han mtte skulle vara han sjlv, drmda utvecklingar, delar av gamla identiteter och uppfrstoringar av hypo- teser. Det skulle bli en roman om hans gamla jag, och hans mjliga jag. (s 57)

Berttelsen artar sig p s vis ocks till sjlvparodi: en konventionskritisk lek med sjlvbiografiska genrefrvntningar, illusionsestetikens frutsttningar, litteraturforskarens decorum och den mjligen motsatta frestllningen om vrlden som text och jaget som citat. Formuleringarna i anslutning till Hess antyder att det sjlvbiografiska jaget bara existerar som grammatiskt subjekt, en stllfretrdande variabel utan egen identitet vare sig inom eller utanfr denna vrld av cirkulerande texter:
Och det var som om allting jag skrivit, varje roman, varje artikel, varje debattin- lgg, allting var delar i en stor livsroman dr jag nu frskte inringa ett centrum, en frtjockning av texter i mitten. Jag plockade ut den mrkare, ttare, skuggningen i mitten, gav den namnet roman, och sg att den var en roman. Avgrnsningarna skulle kunna gras annorlunda, valen ute i periferien skulle kunna gras annorlun- da. Och jag skulle andra sidan kunna skriva p den hr romanen under resten av mitt liv: utvxter, texter som jag skulle ge namn och kalla romaner. Men det skulle vara samma roman nd. Det tog ett tag innan jag lrde mig att romanen r den form dr man kan rra sig fritt, men jag lrde mig. (s 65)

Men Berttarjaget misstnkliggr, som vi sett, sin egen berttelse som en vertolkning i samma stund han stter fram den samtidigt som han skapar trovrdighet genom tillgrepp av vlknda illusionsestetiska grepp. S till exempel sker han ge illusionen av ett lngt tidsperspektiv p ett stt som parodierar memoarernas genrekonventioner: lngt senare kallar han en period p tre r, som i skrivande stund just r till nda sidokommentaren trycktes samma r som Hess och freges skriven under interimsperioden d romanen hll p att tryckas (s 64).

Men vad citatet handlar om r inte tomhet och upplsning utan tillhrighet till en vrld av meningsfulla tecken och kallelsen att citera dem, i liv som skrift. Vi knner igen det puritanska uppdraget: att verallt lyssna efter Ordet. Frfattaren anspelar ju hr ocks p sin litterra prgling det r sjlvklart att jag till en del r produkt av en viss litterr milj. Vilken milj skall vi tnka oss? Just nu knappast det unglitterra Uppsala, vars inflytande p sin yttre situation frfattaren framhver som en given frutsttning Allting tycktes hnda i Uppsala men hr stter inom parentes. Ty om detta r det svrt att bertta: Det fordrar en annan berttare, med andra syften n de rent personliga. (s 65) Men den hr berttelsen handlar om spnningarna i en personlig frfattarroll, som mer prglats av puritanen Defoe och den fantastiska laddningen i Robinson Crusoes brgningslistor (s 64) n av gruppen kring Rondo och Litteraturklubben; det handlar om hur en formellt tidsenlig romanestetik utbildats ur den just beskrivna personliga men

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:101

ocks typiskt puritanska erfarenheten av alltings delaktighet i en gemensam teckenvrld, som mnniskan p en gng ingr i och har till uppgift att beskriva: allting var delar i en stor livsroman dr jag nu frskte inringa ett centrum, en frtjockning av texter i mitten. Beskrivningen artar sig till en stndigt pgende text, p en gng framstllande och utlggande. Den citerar, men r samtidigt det den citerar och blir drfr p en gng uppenbar och dunkel: en frtjockning av texter i mitten. Den uppfordrar till samma betraktelseprocess som den teckenvrld den citerar. S romanen mste bli en processbeskrivande text. Och berttarrollen en stllfretrdare en picaro, en pilgrim, en syndare, ett helgon, med andra ord: en figura. I anslutning till den tnkta pikareskromanen Frdvgen beskrivs allts svrigheten att skilja mellan svl liv och text som mellan egna texter och andras:
Ju djupare jag gick in i den livsresa jag hll p att beskriva, ju svrare var det att ur- skilja en botten, en ryggrad. Om situationerna var avtryck av mig, eller av den hy- potetiska framtid jag hll p att arbeta mig fram till vad var d jag avtryck av? Ingenting verkade till sist vara mitt, jag blev ett citat av min vrld, jag hade inga sikter, ingen egen livshllning, inga formuleringar som var mina, inget eget sprk. Beskrivningen av mig var en beskrivning av de texter som omgav mig. De mnni- skor jag talade med, de formuleringar de ikldde sig. Att vlja en handling blev pltsligt att vlja en formulering. Och frgan, som var p liv och dd, var ju om jag hade mjlighet att vlja mina citat, mina livstexter. (s 58f)

kommentaren kallas litterr gigantism: en medvetenhet som till sist nstan kom romanen att haverera; inte p grund av tekniska och kvalifikativa skl, utan moraliska (s 58). Och fr den som inte redan frn brjan r utvald till frlsning r marginalen obefintlig: alla val blir fel och drmed rtt i den omvnda meningen att felet passar in i den eskatologiska frlsningsplanen, som bekrftar Guds ra. Med vr sekulariserade litteraturteoretiska lsart skulle vi ocks kunna sga, att en hypertextuell litteratursyn hr vidgas till en subjektsfilosofi, som inbegriper en hel verklighetsuppfattning inte solipsistisk men seenderelativistisk och fenomenologisk. Hrigenom rubbas sidokommentarens sjlvbiografiska kllvrde: i positivistisk historievetenskap frutstter ju kllvrdering mjligheten att dra en aboslut grns mellan fakta och ficta, historia och dikt, mellan sak och person, liv och text liksom mellan litterra och vetenskapliga texter. Men sidokommentarens sjlvbiograferande jagberttare transformerar sitt historiska jag till fiktionshjlte i en Enquist-roman helt i linje med den repertoarestetik som iscenstts i Hess som mobil och avhandlingsroman. Magnetisrskonsten, yttrandeakten och retoriken Greppet i sidokommentaren r allts sjlvparodiskt i ett ppet spel med lsarrollen, men ocks i linje med den purianskt konventionskritiska illusionsestetik som fresprkas. Denna inbegriper ven vetenskapen: sidokommentaren p en gng framstller och frambesvrjer ocks den vetenskapliga sanningen som ett slags rligt menat men nd magiskt trick av den typ magnetisren Meisner demonstrerar i den historiska pseudo-dokumentren Magnetisrens femte vinter 1964:
Det fordrades inte mycket kunskaper i sjuttonhundratal; ngra handbcker i sjut- tonhundratal, en avhandling om Paracelsus, bckerna om Mesmer, en sjukjournal av Cederskjld, rester av gammal belsenhet i tysk romantik, Charcot och La Salp- trire, trdar som ledde till varandra: och s resten ljug, pseudodokument, hrmad autenticitet, ett skal av auktoritet, kunnande, fakta: det stmde, tyckte jag, s ms-

Men den svrigheten beskrivs samtidigt som livsavgrande: Och frgan, som var p liv och dd, var ju om jag hade mjlighet att vlja mina citat, mina livstexter. Det handlar ju om mjligheten att avlsa sin kallelse och hrsamma den i ett rtt skrivande Att vlja en handling blev pltsligt att vlja en formulering. Men ytterst handlar det frsts om sjlva predestinationsparadoxen: frihetsmarginalen innanfr kallelsen och mjligheten att vlja rtt citat ur verkligheten att citera. Puritanskt sett r ju den marginalen minimal, eftersom frstndet r frdunklat av arvsynden jagiskheten och vl ven den verdimensionerade sjlvmedvetenhet som i Sido-

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:102

te romanen om Friedrich Meisner gras, inte solid och vederhftig utan hftigt bluffande och ibland sann, vetenskaplig p ytan och fabulerande under. I rrelse mellan illusion och distans, som om ngon insett att romanen r bara illusion och hftigt kritiserat varje frsk att ltsas ngot annat, men s nd till sist tervnt till illusionen, med en ny insikt, vid utgngspunkten men nd inte densamma. Dock ber jag Eder: tro mig. verge den misstrons vg Ni slagit in p. Jag ber Eder: tro mig blott. Allts: genomskda illusionen, men anvnd den nd. (s 60)

Trons och illusionsestetikens produktiva roll framgr ven av Enquist-samtalet om Magnetisren i Lagerlfs Mellan tro och misstro:
Enquist [] sger att han med Magnetisrens femte vinter som berttare vergett den misstrons vg, det rigorsa sanningskrav som prglar Frdvgen, och som i sin tur avspeglar det omjliga krav p objektivitet och verklighetsforskning i roma- nen som man p mnga hll rest under senare r. Och han drar sjlv parallellen till Meisner. Frst nr man stter tro till denne kan han bota. Frst nr lsaren gr med p det illusionsmaskineri som frfattaren st- ter igng kan frfattaren fungera fr honom. Det kta finns i det falska. (s 116)

Resonemanget ifrgastter realistisk illusionsestetik i en antydan om att bde konst och vetenskap syftar till att skapa illusioner, som fr sin tillgnelse mindre frutstter kunskap och sanning n tillit och tro. Genom olika typer av illusionsestetiska knep kan romantexten gra sin sak sanno-lik. Men vad saken enligt citatet gller r ju ngot annat: att genomskda illusionen, inte fr att vnda sig bort frn den utan tvrtom till sist tervnda med ett slags frvissning med en ny insikt, vid utgngspunkten med nd inte densamma. Illusionen r tydligen ngot annat n en falsk spegel: den beskrivs som ett redskap, men d fr annat och mer n sanningen. Det r som sdant redskap romanfrfattaren kan ta illusionen i sin tjnst. Citatet antyder ocks arten av detta illusionsestetiska terbruk: att texten genom ett rtt tilltal kan skapa betingelser fr den art av tro med vilken den skall tillgnas; att den kan gra sig tro-vrdig genom att riktas till ngon, det vill sga sttas fram som yttrandeakt och diskurs. Magnetisrens tilltal r ppet och direkt: det framtrder som en retorisk vdjan, som kan verka ofrsynt eller rentav vcka en slumrande misstro mot sjlva den misstnksamma roll anstten tilldelar lsaren. Men det r ocks indirekt och majevtiskt genom att texten iscenstter de olika typer av retoriska operationer, som regleras av genrekonventionerna fr den diskurs saken skrivs in i. Den kan d ocks genom ett konventionskritiskt spel med samma knep gra illusionen i viss mening sann nmligen fr den som vljer att illusionslst anta trons villkor.

Hr talas om en tro som har sig sjlv som villkor och samtidigt verifierar sig sjlv: Frst nr man stter tro till denne kan han bota. Logiken r puritanskt-Ramistiskt kiastisk, men vi kunde ocks helt 60-talistiskt sga, att den troende hr gr sig till offer fr ett estetiskt eko i Duchamp/Lindes mening: Hans lge kan jmfras med en lskandes eller troendes, en som utan att veta varfr gr sig av med sitt krvande ego och handlst ger efter fr ett underbart och outgrundligt tvng, hade ju Linde skrivit (se ovan, kap 4.3.1). Genom denna pragmatiska funktion har diskursen d vunnit en illokutionr kraft s att sga i den lsbara textens egen regim, alldeles oberoende av Magnetisrens bakomliggande avsikter. Genom ett rtt terbruk kan texten d f en performativ funktion vid sidan av bde illusionsestetikens illusionsmakeri och meta-textens sjlvbespegling. Vad texten utrttar r d mindre understllt saken och Logos n lsakten och tilltalets majevtiska Ethos fattat som diskursens illokutionra kraft.18 Hr yppar sig ocks en tredje mjlighet: att terbruka ocks den direkta, retoriska vdjan i ett konstskapande genom presentation. Magnetisrens vdjan varieras ju inte bara inne i romanen som en bn till fiktionspersonerna (t ex s 84), utan ocks p smutsbladet till Enquists bok; den tillhr allts romanens paratexter p samma gng som den ingr i sjlva hypertexten, romanen. Men hur skall detta frsts? Som Frfattarens anrop? Som ett frhandscitat

Kap. 8. Hess i 60-talet. Konventionskritiken

III:103

ur romanen? Eller skall vi tnka oss det omvnda: att romanen citerar smutsbladets ursprungliga vdjan? Och i s fall: vems? Frgan r allts: hur r frasen ikuggad: var r originalet och var kopian; nr r den autentisk och nr r den hrmad? Och vilken r skillnaden? Frgorna hnvisar hela tiden till varandra, s att skillnaden mellan kta och falskt upplses. Frasen p smutsbladet verkar framsatt som citat och framtrder allts som ett ikuggat citat, men ett vandrande citat med ett s att sga sekundrt ursprung. Den pragmatiska uppgift ett sdant ikuggat citat kan f r att orden blir allas. I rundgngen mellan paratext och hypertext, blir denna vdjan allas, i och utanfr romanen. Det viktiga r inte lngre frasen utan greppet: den framsttande gesten.19 Men greppet r riskabelt, just drfr att det bygger p att vcka en misstro som skall vervinnas, inte genom textens retorik utan genom omlsning av diskursen. Det spelar med anstt: frklder sig i orlighet. Men ven autenticiteten i detta illusionslst rliga Ethos kan imiteras: terskapas mimetiskt som sanno-lik kopia av en retorisk Persona och tro-vrdig retorisk artefakt. Den tanken vidarefrs som ett problem i ramfiktionen till Hess: det havererade avhandlingsmanuskriptet. Det ser nmligen ut att sprngas i konflikten mellan (den 60-talistiska) Vetenskapens och Konstens decorum. Konflikten avtecknar sig med srskild tydlighet i avhandlingsromanen som retorisk diskurs: dels i manuskriptets problematiska komposition; dels i avhandlingsjagets akademiska orationer, dr Vetenskapens Logos frkunnas med ett Pathos som artar sig till parodi och drvid sprnger det decorum den vetenskapliga retoriken frkunnar. Noter till kapitel 8

Kapitel 9. Avhandlingsretoriken och genrekonventionerna

9.1. Vetenskapsretorik och illusionsestetik: Logos, Pathos, Ethos
9.1.1. Metod och trovrdighet

Manuskriptet br vittnesbrd om svrigheten att bearbeta kllorna i en vetenskaplig diskurs utan att frvanska dem; att klistra ihop materialet till trovrdig akademisk text utan att ljuga. I det ofrdiga skick avhandlingstexten enligt ramfiktionen befinner sig br den d ocks vittnesbrd om ett slags avhandlingsgenrens anti-dialektik: hur den i akademiskt decorum pbjudna meta-vetenskapliga sjlvreflexionen producerar ett slags metodisk demoni, en autodekonstruktion, som driver det pgende skrivandet att stndigt frtydliga sina teoretiska frutsttningar och drvid stndigt ifrgastta dem med happeningkonstverkets auto-destruktion som resultat. Denna bottenlst reflekterande rlighet hindrar diskursen frn att sluta sig till frdigskriven text; den frdigskrivna texten, ter, bottnar inte i frutsttningarnas sanning utan i forskarens val att skriva i tro p dem eller som om han trodde. I den tryckta avhandlingen skall likafullt spren av vljandets processer assimileras i resultatet eller presenteras som axiom. Det retoriska problemet gller allts inte bara frhllandet mellan verba och res, ord och sak, utan ocks forskarens frhllande till bdadera; det gller frhllandet mellan inventio och elocutio, arbetsprocess och produkt.1 Vad manuskriptet dokumenterar r inventioprocessen och kampen med materialet i skandet efter en elegant framstllningsform med trovrdigt tilltal; vi ser hur diskursen slirar mellan Logos, Pathos och Ethos, mellan argumenterande, engagerade och auktoritra tilltalsformer. Men samma retoriska problematik kan ocks beskrivas talaktsteoretiskt: den gller ytterst, kunde vi

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:104

sga, den skrivna diskursens villkor som illokutionr akt. Frgan om avhandlingsretoriken ppnar allts fr en estetisk problematik med bde etiska, sociala, existentiella och religisa vertoner.
9.1.2. En retorisk passionshistoria

p resterna av blet efter barnatron, men nu som annex till helvetet:

Ja, jag lrde mig var helvetet fanns, jag lrde mig att se det p stndigt nya stllen, i nya sammanhang. Och det lockade mig, och det kom till mig, och jag kallade det vid andra namn, och nd blev det stndigt detsamma. (s 158)

Framfr Lagen Det vetenskapliga dilemmat mter Hess utforskare med formella grepp, det vill sga med en avhandlingsretorik dr trons Ethos och vetenskapens Logos transponeras till ett mimat akademiskt Pathos som dessutom tycks imitera Hess retoriska konstskicklighet, sdan den beskrivs i manuskriptet. Samma frmga beskrivs emellertid ocks som en frbannelse: som fngenskap i en sprkmaskin fr framstllning av konstlade stndpunkter och hpnadsvckande retoriska effekter:
Jag vill hr gra en parentetisk utvikning. Hur mnga gnger har jag inte, infr de textfragment av H. jag granskat och penetrerat, reflekterat ver den mnskliga na- turens egenart och den makt sprket har ver denna; ja, jag har tyckt mig iaktta hur hans egen skicklighet fngat honom som i ett fngelse, hur han drivits framt av sin skicklighet och av sitt sprk mot uppfattningar och pstenden som han ej kunnat svara fr. Mycket tidigt uppmrksammades nmligen hans skicklighet att konstruera vackra meningar och ord, ja, han ansgs ga en stor skicklighet att skildra olika hndelser med patos och ironi, att med blotta sprkets hjlp tvinga fram knslor och stm- ningar hos lsaren som voro av egendomlig och enastende art. (s 152)

Gud r allts dd, men denna dd ger allts upphov till nya fromhetsformer, som under sekulariserade namn gr tjnst som religionssubstitut, men inte fr till himlen utan till helvetet. Helvetet uppenbarar sig i staden, som inte r vad den synes vara, utan styrdes av helt andra lagar p ett underjordiskt stt som verkligen antyder en strre och hotfullare kyrka n den gamla religisa ordningen: i staden hrskar kulten av sekulariseringen och frnuftets egna riter. Ty staden r forskarnas vrld sdan den mter i akademiska riter och den esoteriska retorik som dr odlas i det kritiska tnkandets namn (ib). Hr har den moderna akademiska polemiken trtt i den gammalreligisa vckelseretorikens stlle, men denna sekulariserade skolastik synes understlld en lika hemlighetsfull Lag, som den oinvigde frn det provinsiella kapellet rttnog uppfattar religist:
Och hur vl minns jag inte staden. Ej styrdes denna vrld av samma lagar som den yttre; nej, den styrdes av helt andra lagar. Med vilken skrck och njutning betraktade jag ej denna forskarnas vrld, dessa frackkldda opponenter, dessa sirliga och hgtidliga samtal, s vl framfrda, s avrundade och skickligt avslipade, med denna publik sittande s stil- la. Och s sticken, utfallen, de avvrjande sidoglidningarna. Och hur frskte jag ej visa mig vuxen denna vrld, skildra den; men anteckningarna svllde och vllde ver, blev monstrusa och uppsvullna, elaka och htska. Och jag tyngdes ned av dem, till marken, tills mitt ansikte vidrrde stoftet som vore jag en hund. Men frundran betraktade jag denna nya form av styrka, lydnad, auktoritet, den- na glnsande hrdhet, detta stt att visa styrka i undflyendet, skickligheten i ripos- ten, i den smala likgiltigheten. S satt jag, genom detta liv, som en Marta vars lott var att rra sig i periferin, ut- forska och stlla till rtta, och s lngtade jag att bli en Maria. Och jag lrde mig, jag var en god lrjunge. Jag blev skicklig. Jag upptogs i deras lekar. Jag dansade bland dem. Jag lrde mig deras stt att rra sig, att g, att le, att stndigt bli den frste. Jag lrde mig likgiltighetens svra konst, och sedan jag lrt mig den slppte jag ej min visshet. Jag blev en av dem. (s 158)

Som ett sdant tvetydigt fngelse dr makt och vanmakt gr samman, beskrivs ocks den moderna akademiska milj dr Forskaren sjlv rr sig: denna enklav fr ett hemligt sllskap av invigda i Retorikens konst r samtidigt ocks en straffort fr den som brjar reflektera ver yrkeshemligheten och umgngeskoden utan att ha det rtta ordet i sin makt. Beskrivningen frbereds i en drm dr kapellet i barndomens religisa landskap brinner upp och erstts av en strre och hotfullare kyrka (s 157) med stndigt nya kapell, och stndigt nya krucufix, stndigt nya mssande bner (s 158). Dessa nya kapell uppfrs

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:105

Efter diverse prvningar blir den hr mannen frn landet till skillnad frn Kafkas hjlte uppenbarligen upptagen i Lagen/Forskarsamhllet, dock utan att invigas i hemligheten. Beskrivningen av hans frhllande till det akademiska ordets lockande/skrmmande makt aktualiserar samma spnning mellan Lag och Nd som Kafka-partiet i Forskarens eget romanmanuskript (ovan, kap 8.1.1). Hr beskrivs en akademisk krigfring med sprket som vapen, dr det inte r nog att knna reglernas bokstav. Vad nykomlingen drutver mste tillgna sig r den nya lagens ande, frbunden med ett nytt Ethos: en stridens ande vad i likgiltighetens svra konst, i frmgan att korsa kyla med lidelse i de eleganta former fr dunkla budskap och lmsk polemik som citatet beskriver. Detta nya Ethos framtrder allts genom ett estetiskt sken som p en gng dljer och uppenbarar Saken. Men skenets retorik r mer n makt ver orden: det r en hel livsstil, en social habitus. Denna habitus synes prglad p den manieristiska agudezans verbala skarpsinne, slipat i renssanspoetiken och skolat 1500-talshumanismens esoteriska akademier dessa hemliga sllskap fr estetisk-filosofisk spekulation som gav grogrund fr den moderna originalitetens decorum och med det den tvlan mellan individuella begvningar som ocks styr den moderna staden och forskarnas vrld.2 Fr mannen frn det lgkyrkliga kapellet blir initiationen i den akademiska vrlden allts smrtsam och utan slut: den tycks inte resultera i jmlikhetens frvntade belning. I stllet mter ett lika strikt som subtilt gradsystem, som framtrder genom det sprkliga tilltalets stumma koder vid sidan av verba och res, allts inte i ord eller sak utan i yttranden och situationer. Prvningarna aktiverar lidelsens patos, men invar i likgiltighetens svra konst och med den ett formsprk som behrskar lidelsen som ett instrument att spela p. Denna tvetydiga retorik gr p nykomlingen ett ockult intryck, vars dubbla logik han varken kan utforska eller stlla till rtta och allra minst tillgna sig. Anteckningarna blir monstrusa och uppsvullna, elaka och htska, och ord fr sitt misslyckande

hmtar han frn det externa bibliska referessystem han rvt frn kapellet: S satt jag, genom detta liv, som en Marta [] och s lngtade jag att bli en Maria. I dubbelfiguren Marta/Maria mts tv sorters tillgnelse och tv sorters lrjungaskap: prestationens och hngivelsens, lydnadens och trons, Lagens och Ndens regimer inom Lagens egen sfr. Mannen frn landet str utanfr Lagen, men knner dess yttre tryck och lngtar till Nden men vet att han mste tillgna Lagen inifrn fr att komma dit; att bara en bekymrad Marta kan bli en befriad Maria. Han mste allts in i Lagen fr att komma ut, och nrmar sig den frn korsande positioner: Marias genom Martas och Martas genom Marias. Men till Ndens rike och Lagens hemlighet kommer han inte. Fr nr han slpps in i forskarnas vrld p Lagens villkor upptas i deras lekar, blir en av dem d blir han det inte av nd utan av frtjnst, i egenskap av vrdig (eller mjligen farlig) motstndare. Han fr delta i konkurrensen, med rtt att kmpa om den hgsta positionen, men ocks med plikt att inrtta sig p den position han frtjnat. Och den frjnst anteckningarna dokumenterar dmer honom till en plats underst i hierarkin Och jag tyngdes ned av dem, till marken, tills mitt ansikte vidrrde stoftet som vore jag en hund. Efter Kafkas juridiska mnster pgr i forskarnas vrld en retorisk process dr envar har att skta sitt eget frsvar mot Lagens dunkla anklagelse eller nesligen avrttas stickas ner som en hund. Och drmed tycks maktproblemet suspenderat: hr r alla jmlikt understllda Hierarkins Lag, vars kraft mindre hrrr ur lydnad fr bokstaven n ur den hngivna tron p den. Hr frkunnas allts ett Lagens evangelium som till synes inverterar den evangeliska grundtanken. Men inversionen r inte symmetrisk utan kiastisk; tankeformen r omvnt densamma. Ty frn lagen utgr ett frmmande sken, en glnsande hrdhet, som framfr lagen vittnar om hemligheten bakom lagen. La Belle et la Bte: Likgiltighetens svra konst

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:106

I forskarnas vrld pgr allts ett sprkspel som samtidigt r en manieristisk retorik och en esoterisk tanke- och livsform. Tankegngen skdliggrs i citatets omedelbara fortsttning, som ofrmedlat beskriver en krleksscen. Men i sak tycks det fortfarande handla om invningen i Staden, forskarnas vrld och frhllandet mellan vetenskap och och retorik. Forskaren agerar hr i rollen som oerfaren lskare och retoriken tycks ha personifieras till en lskande kvinna, som trnar adepten i likgiltighetens svra konst under hgst passionerade omstndigheter:
Jag blev en av dem. Jag slt henne till mitt brst. Vi vaggade ut. En man stod i dr- ren, jag sg honom, jag knde honom ej. Jag viskade ord till henne. Hon fljde mig, och jag fljde henne. Vi lg vid varandras sida. Hon smekte mig, jag lrde mig att vnta, jag vntade. Jag viskade ord till henne, sg hennes ansikte. Grymheten blev vacker, hon lystrade till den, inte till min mjukhet. Lrdom adderades till lrdom. [-- -] Hon tog min hand, jag vntade leende och lugn. Hon grt, jag vnde mig ej om. Allt stmde, allt var som jag frutskickat, s gick det till. Jag lrde mig ett sprk som jag kunde anvnda. Mitt ansikte var inte mitt, mitt ansikte var erfarenhetens veck. Jag drog maskerna ver mig och dolde mig skickligt. Jag lt tystnaden verka fr mig. Vi dansade, jag svarade henne, vi lg intill varandra. Jag trngde in i henne [], medan hennes ansikte var slutet och hngivet och upplyft [] och skuggorna var flckiga och gjorde henne flckig som en leopard. Jag vntade i tystnad och tri- umf och knde hur mheten var allt lttare att betvinga och fra fram och fra undan och behrska. Jag fanns i staden, jag log mot henne, hennes ansikte fr- vandlades och frndrades och blev osynligt och suddigt och tydligt och outhrd- ligt levande. Hon strk ver mitt ansikte och jag knde det som vore min hud tjock som pansar. Under snabba gonblick kunde jag gripas av en hftig ngest nr jag inte fann mig sjlv och alla mina knslor inte var mina utan kunskapens, men jag lrde mig behrska ocks ngesten. Vi dansade, musik hrdes, jag sg upp mot ta- ket och p skuggornas dans och hon var en fjttrad panter som jag behll i min fngenskap. Hon frsvann, och nr hon tervnde hade hon ett annat ansikte. Man bermde mig. Jag log vlberknat mot dem och jag brjade mina forskningar. (s 158f; kurs BA)

re/hrskarinna. Berttarjaget lr sig ta skydd mot mhetens attacker bakom kylans och grymhetens mask, liksom han lr sig ta fram den som en annan mask: han knde hur mheten var allt lttare att betvinga och fra fram och fra undan och behrska. Men han kunde ocks gripas av en hftig ngest infr detta att alla mina knslor inte var mina utan kunskapens, detta att stndigt hrma sig sjlv, att spela vad han redan frnimmer och r men jag lrde mig behrska ocks ngesten. Fr denna invning i likgiltighetens svra konst stter lrarinnan fram sig sjlv som motpart, medspelare, redskap och frsksobjekt. Det blir en dans av frkroppsligade retoriska grepp och litterra klicher, dr Den frfljda oskulden korsas med Kvinnan utan nd; som La Belle Dame sans merci rentav kallar hon p den andres grymhet: Grymheten blev vacker, hon lystrade till den, inte till min mjukhet. Den klichartade iscensttningen lockar till utforskning av svl en litterr topos som en manlig nskedrm och prvar samtidigt elevens frmga att hantera den som forskare, som diktare, som man, som mnniska. Via denna frlossningskonst lr sig eleven styra ocks lrarinnan enligt det jmlika frtrycksmnster lektionen utvecklar: Hon fljde mig, och jag fljde henne. Och metoden lyckas: Lrdom adderades till lrdom; Allt stmde, allt var som frutskickat.3 Bda betalar dyrt; men bda gr vinst och ingen blir ngot skyldig. Redskapet r allts inte dtt; offret inte viljelst: ocks i underkastelsens stund r fngen ett kraftcentrum, en fjttrad panter. Hans herravlde tycks mindre frbundet med makt n med assimiliation av den behrskningens konst hon som frivilligt fjttrad frebildar, en assimilation som ocks suspenderar avstndet jgare/villebrd, herre/tjnare, lrare/elev.4 Ty nr eleven lyckas betvinga sin mentor p hennes tvetydiga villkor framtrder en lskande kvinna av ktt och blod, med hngivet ansikte och samtidigt figuren av ett emblematiskt djur med kroppen flckig som en leopard. Kvinnans

Hr iscenstts ett erotiskt spel genom en gestisk retorik, behrskad med vetenskaplig precision. Lektionen pgr i tystnad; denna konst r stum och tycks g ut p att reducera uttrycksmedlen. Men den drivs av den inre gld som lskaren delar med konstnren och forskaren. Det pedagogiska mnstret verkar sado-masochistiskt, inriktat p att gra eleven till herre ver bde sin passion och sin lra-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:107

roll frblir stum, men den allegoriska gestalten blir talande: leoparden/pantern har djupa anor i retorisk tradition som attribut till bde Dionysos och Orfeus, men ocks som Kristus-symbol.5 Vad den emblematiska figuren stter fram r allts en fixeringsbild, som antyder en lagisk paradox: mjligheten av ett agapistiskt sprk som avlses i Retorikens masker och gester och bara dr; som kunde pantern sjlv alls inte skas under eller bakom sina flckar. Fixeringsbilden aktiverar motsatta lsarter och drmed ocks figuren Hess som just fixeringsbild och korsvg i lsningen av mobilromanen. Men samtidigt aktualiseras ju ocks den historiska gestalten Hess via det makabra parets rituella dans i olika mma/grymma turer och med honom romanens grundlggande monsterproblematik; den gestaltas p liknande stt ven i andra fragment (se ovan, kap 6.2.5; jfr t ex ss 249-254). Men det livsproblem vi tidigare sett monstertanken frbunden med yttrar sig hr som ett formproblem, knutet till en retorisk gestik fr social interaktion: det r denna praxis som krver likgiltighetens svra konst och en hud tjock som pansar. Det handlar med andra ord om invning i konsten att tala, ty summan av lektionen r ju: Jag lrde mig ett sprk som jag kunde anvnda. Likgiltighetens svra konst ligger allts inte i likgiltigheten som sdan utan i dess rtta bruk: som distanserande redskap p vgen frn jag till du. Hr ger den ett socialt korrektiv till passionen. Likgiltighetens konst r d inte att gmma sig bakom en ishinna; inte heller att vara sig sjlv: den r att spela sig sjlv genom att ta p sig en igenknnlig mask. Och det r den konsten som Kvinnan/Retoriken/den fngna Pantern p en gng frkroppsligar och lr ut Eleven lr sig allts att spela likgiltig lskare fr att f tillgng till den mme lskarens uttrycksmedel; s lr han sig i dubbel mening behrska mhetens sprk, fra fram och fra undan gesterna. I s mtto agerar han hr ocks i forskarens roll, som ven den visar sig vara ett provisoriskt incognito. Lngre fram i fragmentet fr vi veta

att denna roll ingr i en strre plan, som nnu inte r frdig: jag ikldde mig forskarens roll eftersom min plan nnu ej var klar. (s 159) Men i denna roll blir han motarbetad: Man skte genom intriger hindra mina forskningar (ib). Det visar sig ocks att han spelar dligt; skenet syns: Man tycktes ha genomskdat min grymhet; De sg att min frvandling var konstlad. (s 160) Problemet r att han spelar ver och drmed bde retar till motsgelse och vcker avund: Varje gng jag yttrade mig svarade ngon mot. Man avundades mig min uppgift, min avhandling om H. (ib) Han spelar med andra ord fr bra; han r fr skicklig fr teknisk. I det lget infinner sig Kvinnan/Retoriken p nytt, bde som lskarinna och Mentor eller rentav Musa (mer som Melete, vningens egen musa, n som Jungsk Anima). Och han mter henne med sin uppdrivna tekniska skicklighet, men beknner samtidigt sin agapistiska nskan att sammanfra alla motsatser: gra vetenskap till konst, likgiltighet till krlek, och p s vis skapa krlek ur likgiltighetens eget material. Han vill, sger han, skriva en roman om staden, skriva en roman om krleken, beskriva allting p samma gng:
Han ler vl avvgt mot henne, stryker med en skicklig hand ver hennes hr. Du, jag skulle vilja skriva en roman om staden. Kan du. Ja kanske. Du jag skulle vilja skriva en roman om krleken. Varfr gr du det inte? Jag kan inte. Varfr det? Jag kan inte fr helvete, sluta nu, jag kan inte. Du jag skulle vilja beskriva allting p samma gng. Gr det. Jag kan inte, jag har lrt mig fr mycket, jag r fr skricklig. Du stanna en stund till. [---] Hennes ansikte frndrades stndigt, hon var mnga och ingen, han fortsatte sitt samtal: Ja, nej, tyst. Ta p radion. Nej. Under denna tid uppndde han en stor skicklighet att uttala repliker. (s 160f)

Men han r fr skicklig, dock fortfarande bara vad gller det formella framfrandet, detta att uttala repliker p distans, som hr till retorikens elocutio och oratio men i sig inte garanterar talets effekter. Retorikens konst att bygga in effekten i sjlva tilltalet krver mer n bde teknisk behrskning av konstens regler och subjektivt engagemang i talets sak: det krvs inlevelse i den andres roll inte identifikatoriskt, utan som om den vore ens egen, i medvetande om skillnaden. Det gller att kunna spela mnga roller de

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:108

mnga och ingen som Kvinnans/Retorikens eget skiftande ansikte visar upp. Att hemvant rra sig i denna mngfald av masker r krnan i likgiltighetens svra konst. Att likgiltigheten som sdan inte r hela konsten framgr av en liknande passage dr just retorikens persuasio-effekt illustreras. Kvinnan/Retoriken agerar hr ppet i publikens roll och anpassar sina masker efter tilltalet. Men nu demonstreras retorikens manipulativa makt ocks som ett slags vanmakt:
S brjade jag iaktta henne, och fann pltsligt att min makt var stor. Jag kunde locka henne till skratt eller trar, hon var ett instrument som tystnade nr jag ej spelade p det, som ld mina anvisningar. Jag kunde registrera hennes svagheter och ta upp dem i samtal med henne, tala om dem i lugn och objektiv ton, alltmer vnligt allteftersom hennes upprrdhet kade, alltmer ingende, med alltmer goda exemplifikationer. Och hur pendlade hon ej mellan ursinne och vanmakt: ppet erknde hon att mina anmrkningar kunde vara av ett visst vrde, att de hade vitt- gende principiella verkningar och att det var ndvndigt att diskutera dem men samtidigt tycktes hon dra sig int, slt en sorgens tystnad ver vra samtal, frvandlade dem till monologer: hon verlmnade diskussionen till mig och slt sig om sig sjlv. (s 249f)

pgende mtet utan av allt mellan himmel och jord (jfr ovan, kap 6.2.3):
13. Och nu lg de i de alltfr breda hotellsngarna och stirrade upp mot takorna- mentiken, de grova friserna, de mlade bladornamenten som slingrade sig runt lis- terna: om jag beskriver det jag ser knns det bttre, tnkte han, jag klr in allting med ord, jag frsvinner in i retoriken, det knns sknt och fint och dr kommer ingen t mig: och han vergick till kafet dr de trffats och dr han suttit berusad och gripit om hennes ena brst med en stor grov vid rrelse medan flktarna i ta- ket surrat, och han [] berttat fr henne om Afrika medan hon suttit tyst och stil- la och vntat p att hans ndlsa beskrivningar skulle ta slut: och sedan nr han lockat henne med sig p rummet och lngsamt vertalat henne och s brjat ut- forska henne som om hon varit ett riktigt sprk och inte bara en avlgsen barn- domsbekant som litat p honom med sin stora naiva frnsttande barnsliga tillit: och hur han gled ver henne och skte efter henne i alla detaljer medan han mum- lade frsk till beskrivningar: hennes brst som nnu var unga och toppiga och snett uttriktade och som kunde formas som kilar i handen, och hennes lr [etc --- ]. Och han hade gjort allting. Och eftert hade han suttit p en stol i hrnet och haft ingenting p sig och suttit med raka ben och raka vrister som om det varit en skn- hetstvling han deltagit i []. Han tnkte: det r inte hon och jag som r fngelset. Det r allting p vgen fram till oss tv. Hela historien. Alla ord som sagts och som inte ndrats. Alla freml jag har sett. Alla hus jag har bott i. Alla mnniskor jag har trffat. Alla som jag lst om och alla bcker jag lst. Alla brottslingar och alla helgon. Alla desperata revolter och alla smidiga retrtter. Alla skickliga handlingar i hela historien. Alla krigsutbrott och alla felslut. Alla tvttfat och alla vningsbyten. Alla bcker och alla tidningar. Alla mnniskor som jag hatat. De lgger sig p varandra och bildar en mur och jag kommer inte loss. Jag finns i allting, det gr inte att lsgra. Jag mste hitta p n- got annat. (s 221f; kurs BA)

Hr anvnds konstgreppen med en rent vetenskaplig objektivitet, utan inlevelse i objektet, det vill sga den mnskliga situation som r diskursens sak. Inlevelsen gller hr sjlva konsten och experimentet med redskapen. Resultatet blir att den andre frstr budskapet, erknner dess sanning och reagerar lydigt med skratt eller trar som planerat men likgiltigt och mekaniskt som ett retat och plgat frsksdjur, utan att vckas och utan att egentligen tro p sin vetskap. Den tekniska fullndningen faller hr allts p eget grepp: retoriken/redskapet/publiken/kvinnan svarar med samma mynt. Ett liknande fragment fokuserar stilen och det dekorativa elocutiomomentet, samtidigt som den allegoriska figurens kroppslighet tilltar s lngt att bild och sak tycks byta plats och ett livsrum mellan begrepp och sprk etableras. P s vis isenstts ett kroppsligt krleksmte inne i vltalarens ndlsa beskrivningar, inte bara av det

Den erotiska freningen synes hr intrffa hr i sprket snarare n i kroppen, med sprket snarare n med en levande mnniska: den verbale lskaren klr in allting med ord, frsvinner in i retoriken och utforskar sin stumma partner som om hon varit ett riktigt sprk, det vill sga en uppsttning frdiga beskrivningar. Och hon r ett sprk, men inte av beskrivningar utan av tilltal: med sin stora naiva frnsttande barnsliga tillit stter hon fram sin egen fysiska nrvaro med tilltalets kraft en (illokutionr) kraft han parerar med beskrivningar (eller, som vi sett i kap 6.2.3: med tyst-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:109

nad). Hr iscenstts nnu en invning i likgiltighetens svra konst, balansen mellan logos och pathos p sprkets yta. Och p denna yta verbryggas avstndet mellan bild och sak, medvetande och vrld, sjl och kropp och slutligen ven mellan jag och du. Men sker d det hela p det betraktande jagets villkor? Jag finns i allting, det gr inte att lsgra, heter det ju, men den satsen r ju omvndbar till Allting finns i mig. Yttre och inre beskrivningar vxer in i varandra som bladornamenten i den omgivande milj dr mtet ger rum: hela scenen artar sig till en Jugendtavla dr till sist ocks mlaren sjlv framtrder som en del av konstverket som om det varit en sknhetstvning han deltagit i. Konstnren stller ut sig sjlv i en tavla som rttnog br prerafaelitiska drag: hr tycks Odjuret ha frvandlats till Sknheten, som ju sjlv br Vilddjurets drag. Vad vi ser r terigen en fixeringsbild, och i den bilden avskuggas terigen monsterfiguren Hess, nu som en korsning av la Belle et la Bte. Bark och lv: det skna skenet I detta estetiska spel mellan Logos och Pathos antyds en i den retoriska diskursen inbyggd spnning mellan yta och djup tecknad i sjlva skenet eller formen. Men det rr sig ocks om en tankeform, dr alla skillnader fltas in i varandra och p s vis bervas sitt ursprung: Jag finns i allting, det gr inte att lsgra.. Nrmast kanske den dubbelheten aktualiserar det frhllande mellan bark och lv som skildrades i Ahlins roman frn 1961: beslktad med beskrivingen av likgiltighetens svra konst i Hess r ju beskrivningen av la belle indiffrance i Bark och lv. Dr handlar det om den lskades/bildkonstnrens retoriska, inlrt spontana gestik. Men skenet syns:
La belle indiffrance bjd mig sin fasad och sin mask och sina spontana gester och sitt djupa intresse. Hon agerade naturligare n ngon natur r. Hon hade ett nglalikt tlamod och en stoisk likgiltighet infr sina verkliga plgor. [---] Hennes friska yta och barnsliga vdjanden var falska. Hon ville smeka mig medhrs och gli- da in i mitt liv, f mig att godta det sken hon omgav sig med. Hennes vanlighet och charm, hennes utspel av frtvivlan, hennes mjuka yta var bark, skyddande gmsle, var ondska. (Bark och lv, s 28; kurs BA)

Hon var vacker. Jag tyckte mycket om hennes kropp. Vad den kunde sknka mig var hon okunnig om. Det var inte det att hon var spd och skr [] Det var inte den tydliga tunna ytan; den bedrog. Hennes yta var tunn och tydlig, spegelknslig fr skiftningar, klar: jag sg ner i djupet, ner mot mrkret, knde mig fram och nert, ndde den nakna botten. S var det tv slags nakenheter hon bjd: ytans, lynnets, det luftvnda och bottens trvrda utstrckning, dess ofrnderlighet och fng- enskap. (ib, s 31; kurs BA) La belle indiffrance, tnkte jag [---] Ytan, skenet, spelet. Ytan r s hrd, drfr att den r s mjuk och levande. Drfr att hon frmr gra sig nrvarande p ett s koncentrerat stt, blir hon nstan otkomlig i sin bortvndhet. Vrlden har dragit lngt bort frn henne. Hennes hlje svvar omkring i ett vakuum. Hon har frlorat ngot. Uttrycksfrmgan, tnkte jag. Hennes konstnrliga instrument, hennes sprk har gtt snder. (ib, s 36; kurs BA)

Hon agerade naturligare n ngon natur r hr r ytan djup och djupet yta. I beskrivningen av denna spnning mellan bark och lv byter motsatserna plats och hnvisar till varandra:
Jag skulle naturligtvis vgra att spela p hennes villkor; jag skulle stlla mig vrng till hennes fordringar p mig. [---] Hon hade drabbats av en kvalitetskris, hennes inre vrde hade deklasserats, hon underknde den vrld hon hade satsat sitt liv p; var jag den rtte att vnda sig till i en sdan situation? Hon borde redan veta [] att jag frn min debut hade skt finna vgar fr en inre klassutjmning, fr en mnsklig jmbrdighet, fr en balans mitt i vrdeladdade kraftflt, att jag p mitt stt gav uttryck t demokratiseringsprocessens andliga och kulturella fordringar och mjligheter, att jag hade frskt bryta ner konstverkens sjlvhrliga och slutet auktoritra former. (s 29)

Ur denna kiasm framtrder ocks det agapistiska jmlikhetstemat, som ju r frnsidan av den sado-masochistiska relation som iscenstts i Hess. Men dr kan vi ocks se hur spnningen yta/djup, bokstav/ande, kunskap/krlek ocks placerar sig i det strre sammanhang dr bde det Schillerska frhllandet naiv/sentimental och den Nietzscheanska interaktionen apollinskt/dionysiskt ingr: utbytet mellan sinnlighet och reflexion, formdrift och kaosdrift, sjlvhvdelse och jagupplsning, oskuld och demoni.6 Formuleringar som det r inte hon och jag som r fngelset. Det r allting p vgen fram till oss tv aktualiserar den cirkulra livsriten, men nu liksom frn avigan, som en evig terkomst av avstnd och skillnad: uppkomsten av ett och detsamma i stndigt nya former dr skillnader p en

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:110

gng samlas och sprids. Men det betyder i s fall ocks att avstndet betecknar sjlva relationen, mtet med det egna i det frmmande och det frmmande i det egna: Jag finns i allting, det gr inte att lsgra. Och den tanken kan vara agapistisk p det mngbottnade stt som angavs av den fjttrade panter och flckiga leopard som vi sett Kvinnan (Retoriken/Konsten/Krleken) inkarneras genom. De olika religist-mytiska beskrivningssystem, som den ikonologiska figuren binder samman str nu ocks i frbindelse med rituell praxis: Jag finns i en rit, heter det rttnog i den liknande scen d leopardkvinnans figur introduceras i romanen;Jag hller en flckig leopard under mina hnder. (s 36) Men scenen r gudsvergiven Gud r dd, och jag r Gud (ib); denna rit tycks initiera i en annan vrld, from men ateistisk. Den religisa symbolen synes hr verkligen antyda en ny kyrka: den laddas om med sekulariserad mystik. Den dionysisk-orfiska bilden av konsten och konstnren skjuts in i bilden av Kristus och det inkarnerade Ordet (jfr s 297, samt nedan kap 10.2.2 och 11.1.1). Tekniskt-retoriskt innefattar denna omladdning av betydelser en superposition av bilder som ocks hr med till mobilromanens imagistisk-emblematiska estetik. I flera fragment skdliggrs den via beskrivningen av en film som ur mrkret projiceras p en frbipasserande mnniskas huvud. Men dr korsas bild/yta med kropp/djup p ett stt som ocks aktualiserar spnningen bark/lv, konst/liv, apollinskt/dionysiskt:
Det hjlper inte hur man n klr in sitt liv. Frr eller senare ringer klockorna n- gonstans ver en i mrkret, strlkastarna tnds, glasvggarna frskjuts, ngonting hnder som egentligen hnder ngon annanstans. Ngon gr in i en full bnkrad, och bioduken finns fr ngra sekunder p en mnniskas huvud. Det gr inte att klara sig undan; vi finns i allt det som sker, det gr inte att begrnsa sig. (Hess, s 200; jfr s 97)

samman i drm och rus i en ny verklighetsdimension. Den realiteten reflekteras i det estetiska skenet och terfinnes i konstens vrld. Men djupast r den en dimension av livet: inkarnerat i mnniskans kropp och gestaltat i konsten: vi finns i allt det som sker, det gr inte att begrnsa sig. Och p liknande stt sammanvvs ju efterhand ocks i romanen alltfler disparata kontexter, handlingstrdar, intrigmnster, fiktionsvrldar och potentiella berttelser (historisktdokumentra, politiskt-ideologiska, psykologiskt-didaktiska, religist-existentiella, etc) via en typ av ontologiskt oren gestaltning, som upphver grnserna mellan bildled och sakled, sprk och vrld, meta-litteratur och illusionsroman. Men i denna spnning mellan logos och pathos antyds ocks ett reglerande estetiskt ethos med fste i svl den retoriska traditionens som vardagssprkets repertoarestetiska frutsttningar: att svl retorikens persuasio-funktion som vardagssprkets illokutionra kraft frutstter det redan tnkta och sagda, skrivna och lsta, allts en redan given repertoar av frdiga ord, fasta formler, vl beprvade grepp och etablerade genrekonventioner.7 Allt sprk blir d retoriskt i den meningen att det opererar inom en bytesekonomi av standardiserade tilltal och svar, dr den som vill sga ngot nytt har att spela rollen av falskmyntare: det nya vrdet mste ge sken av likhet med det gamla fr att kunna igenknnas och erknnas som vrde och drmed vinna den trovrdighet som grundar sprket som ekonomiskt system.8 Frvisso terfinnes dr det kta i det falska, som Enquist brukar sga men bara i samma mn som det falska visat sig ing i det kta. Det vill sga: som en outnyttjad och dold meningsreserv i de gamla ordens givna och frbrukade betydelsevrden.
9.1.3. Anti-formalism som lag: omkastningar

Verklighet och liv ingr hr en oren frening med fiktion och konst s att biografi och biograf blir ett. Bildelement frn olika vrldar sammanfrs till en visuell polyfoni, dr form och upplsning gr

Den repertoarestetiska tanken gestaltas som ett problem i det ofullbordade manuskriptets egen avhandlingsretorik. Forskarens frsk i den akademiska retorikens patetiska genre hnvisar till svl den

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:111

moderna litteraturforskningens anti-formalism som disciplinens stolta traditioner, men vacklar mellan den klassiskt apollinska formens och den modernt dionysiska frihetens konventionssystem. S hr kan en sekvens i manuskriptet se ut; det brjar med en logosartad reflexion ver dolda sammanhang i kllmaterialet:
16. Vad innebar det budskap H. medfrde vid sin flykt? Vem var det han skulle mta? Vilka av de erfarenheter han fick vid von R.s skvadron gav hr utslag? Vem var araben, och varfr tjnstgjorde han som tolk vid engelsmnnens frsta frhr med H.? Hur mycket berttade Pintsch, och hur inverkade detta p de senare fr- bindelserna mellan engelsmnnen och S.? Varfr frigavs ej H. redan r 1960, och i vilken utstrckning r hans manuskript maskerade meddelanden till personer utom fngelset? Vad r litteratur i dem, och vad r politik? Vem r Domitchej? (s 37)

Den typ av historisk intrig denna faktasammanstllning antyder kunde emellertid lika grna vara hmtad ur en helt annan sorts text ett desdrama, en mysterieroman, Bundes-Roman, agentroman eller tminstone deckare. Frgeserien kunde rentav hrrra frn en puritansk dagboks- eller meditationstext, som sker utforska den hemliga betydelsen av vrldens tecken och det budskap de br om den enskildes stllning i frhllande till predestinationen.9 ven de historiska tecknen tyder ju p att Hess tillhr de till frdmelse utvalda (Enquists artikel om Hess framhller srskilt den historiska gestaltens intresse fr ockulta problem), och p andra stllen i romanen aktualiseras den puritanska predestinationstanken explicit (t ex s 247). Forskarens resonemang strandar ocks p rena texttolkningsproblem utifrn en misstankens hermeneutik, som lser Hess manuskript som ett chiffer. Strax drp fljer rttnog en retorisk diatrib mot akademisk formalism, men diatriben r samtidigt utformad som en apologi fr den formaliserade anti-formalism, som kodifierats p Litteraturvetenskapliga Seminariet; och syftet synes vara att styrka avhandlingsfrfattarens vetenskapliga Ethos i frhllande till manuskriptets fragmentkomposition, typiskt nog delvis p sknlitteraturens bekostnad:

Hur mnga av litteraturforskningens belackare anser ej att denna gren p veten- skapens trd ej lever, utan frkvvs i formalism! Hur ofta har ej en forskare skild- rats som rigorst dogmatisk, kanske med en trngsynt intolerans, kanske med en petighet och smskurenhet i sin syn p tillvaron som illa rimmar med de sknlitte- rra dokument han tvingas arbeta med! Jag behver hr ej bemta dessa, d ju bemtandet fr en air av sjlvklarhet ver sig som gr det ondigt. [---] Formalism r tvrtom den vrsta ddssynd en forskare kan frfalla till; detta fick jag snart sjlv lra mig. Att inta en rtt informell hllning vid ett litteraturseminari- um kan sledes ta lng tid att lra sig, ja, ibland hr man nmnas tidsrymder p upp till tv r. Redan vid intrdet i sammantrdessalen br sledes forskaren inta en ledig och avspnd hllning, placera sina papper p ett s vrdslst stt som mjligt, om mjligt ocks samtala i en avspnd ton med sina kamrater fr att nr mnesrepresentanten (ordfranden) intrder i salen intaga en pltslig tystnad, under avspnda former. Man markerar p detta stt frmst distansen till vriga, lgre, undervisningsformer, samtidigt som man markerar vrdnad fr ordfran- den. Viss frsiktighet br drjmte iakttagas vid placeringen: att stndigt sitta lngt nere vid bordet tyder p dligt omdme, rdsla fr att f ordet, eller alternativt stor vana vid seminarievningar (styrka). Anteckningar br vidare ej gras, i s fall p sm lappar, biobiljetter o.d. (, denna stndiga huvudvrk mitt nattarbete kanske eller ljuset! Jag terkallar i minnet Pintschs ord ) (s 37f)

Genom att ven i sin komposition spegla den ngsligt lagiska formfrihetens dilemma dokumenterar Hess hur avhandlingsarbetet stller de ofrenliga krav, som romanformen skall lsa: ena sidan kravet p objektivitet i frhllande till kllmaterialet och historiska data, allts en frutsttningsls granskning som utesluter varje formande ingrepp; andra sidan kravet p systematisk analys, hypoteser och metodisk konstruktion av sammanhang i den pgende texten. Kravet att avslja den historiska Sanningen i dokumentationens egen regim visar sig emellertid kunna uppfyllas enbart som retoriskt knep och illusionsestetisk effekt: genom de konventionellt trovrdiga grepp som hr med till historiografins traditionellt mimetiska och narrativa genrekonventioner.10 Dilemmat driver forskaren i tv riktningar, som bda hotar hans text: antingen upplsning och obegrnsad expansion i ett material som i sig inte r avgrnsat och drfr aldrig slutar vxa; eller reduktion och utplning i ett slags avskapelse i sjlva tillblivelsen, dr den metavetenskapliga sjlvreflexionen driver arbetsprocessen baklnges, mot underskningens ytters-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:112

ta frutsttningar i en ondlig regress av stndigt nya anor en frintelseprocess som bara en magisk konst eller en fiktion kan vnda.11 Eller som i Hess: en roman, baserad p en omkastningens logik.
9.1.4. Traditionskritiken: pastischen som allvarsam parodi

Avhandlingsretorik och parodisk pastisch Slunda transponeras fiktionsromanen till historisk avhandling, avhandlingen till historiografisk metafiktion och den historiografiska metafiktionen till hypertextext och parodi p en avhandling som artar sig till roman. Eller kanske tvrtom: till parodi p en roman som artar sig till avhandling? Frskjutningarna opererar i alla hndelser med den kiastiskt omvnda logik, vi redan sett prov p. S till exempel nr den nyss citerade formalistiska sekvensen ur Hess text fortstter med en utlggning av behovet av meta-vetenskaplig sjlvreflexion, dr frhllandet mellan forskarens position och den vriga forskargruppens skall klargras:
Dessa snarast kuriosabetonade anmrkningar kring forskarens yttre situation, dess formatus, tjnar hr som inledning till ngra reflexioner jag sjlv haft anledning att gra under min forskarkarrir, och som hr, i detta sammanhang nr min bana krnes med denna avhandling (jag ppekar att detta uttyck, krnes ej ger ut- tryck fr sjlvhvdelse utan snarast r en sakupplysning) som hr frefaller mig vara p sin plats. Jag mste nmligen frst karakterisera mig sjlv, min egen posi- tion, i frhllande till den vriga forskargruppens. (s 38)

Den position som sedan beskrivs visar sig emellertid inte avse frhllandet till annan forskning eller forskningstraditionen, utan forskarens personliga status i frhllande till kollegerna: den avser hans akademiska ra eller kulturella kapital (som vi kunde sga idag). Ngon beskrivning eller karakteristik r det heller inte frga om; Forskarens personliga yrkesheder skall bevisas: Jag har varit framgngsrik r det stndiga omkvdet, men det r ingen beskrivning eller ens ett pstende utan ett bedyrande, en vdjan att bli trodd p sina ord mer n sina handlingar: Jag har av alla betecknats som framgngsrik. De beklagliga hndelser som senare intrffade kan varken rubba mig, ej heller ngon annan i denna sikt, det r min

fasta frvissning. (s 39) Sjlvreflexionen r med andra ord ett frsk att vinna det anseende han i sjlva verket saknar. Fr att karakterisera sina frtjnstfulla insatser som forskare beskriver han sina stndpunkter i metodfrgor som i sak visar sig vara formfrgor: exempelvis huruvida a.a., ib. eller skall anvndas fr anfrt arbete (s 39). Argumentationen ger ett (ofrivilligt?) sjlv-parodiskt intryck, i synnerhet fattad som polemik mot (andra) misslyckade forskare, men r i sak bestickande: den handlar om den tvetydighet och inkonsekvens som r inbyggd i varje system av hnvisningar, inte drfr att systemet inte stmmer, men drfr att verkligheten inte gr det. Problemen uppstr i tillmpningen: systemet ger regler, men verkligheten innehller bara undantag. nd behvs systemet, ordningen, Lagen det verkliga problemet gller att komma i ett rtt, s att sga fritt frhllande till Lagen, eller omvnt: till Frihetens lag. Att inta en rtt informell hllning vid ett litteraturseminarium kan sledes ta lng tid att lra sig, ja, ibland hr man nmnas tidsrymder p upp till tv r. (s 137). Den tnkta anklagelsen fr inskrnkthet tillbakavisas allts med hnvisning till metodfrgans synnerliga relevenas: Skenbart r frgan perifer, men bara skenbart. Metodiskt sett r den ytterst intressant, och jag upptar den hr eftersom den kan ha sin givna betydelse ocks i detta arbete vilket att framg senare. Den mest revolutionerande medodsynpunkten gller fotnotens frhllande till huvudtexten och aktualiserar i sjlva verket huvudproblemet i bde Forskarens egen avhandling och i romanen Hess. Den gller frhllandet mellan centrum och marginal:
Jag summerar: jag har kommit med repliker, inlett diskussioner om metodpro- blem, jag har aldrig dragit mig fr en skmtsam vndning. Jag har ocks vilket kanske verraskar mnga varit en av de frsta att genomdriva det som nu r praxis: att frlgga viktiga principiella resonemang i en not, s. k. metodnot, fr att s avlasta texten frn alltfr speciella och teoretiskt inriktade resonemang. En av de tankar jag haft r att utvidga detta till att glla generellt: att frlgga alla reso- nemang till fotntter, och helt eller delvis slopa den s. k. huvudtexten. Tanken r djrv, men mjlig att realisera. Denna avhandling om H. har i princip genomfrt

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:113

tankegngen, dock med ett djrvare anslag n de flesta kanske r villiga att knst- ta. (Hess tal i Ohio identiskt med R.s i Winesb.!) (s 40)

Men argumentationen r fortfarande, ur normalvetenskaplig synpunkt, parodisk, eller rttare paradoxal: inte bara frslaget utan ocks sjlva sttet att argumentera. Ty den frs frn en normalvetenskaplig retorisk position som argumentationen undergrver och stter i rrelse ut mot den tabuerade marginal retoriken sker hlla sig kvar i. Hr antyds ju ena sidan att det metavetenskapliga sjlvreflexionen inte fr stra argumentationen i sakfrgan och drfr br flyttas ner i fotnoter; andra sidan br dessa fotnoter dominera den vetenskapliga diskursen s till den grad att huvudtexten slopas. Marginaltexten blir allts centraltext; bisakerna huvudsak: de har ju inte lngre ngot strre att frminska sig i frhllande till utom den frsvinnande huvudsaken. Resonemanget frs s att sga med hemligen omvnda frtecken: som ett frsk att underhandla med en metodisk paradox. Det r en dekonstruktion i puritansk-Ramistisk anda.12 Det omvndas logik opererar hr allts ocks parodiskt, via en retorisk figur i tv sammanvvda led: diskursens karaktr av hyperbol fr adiafora kring den vetenskapliga textens genrekonventioner filtreras genom en i Hess vanlig stilpastisch p akademisk prosa. Men eftersom det parodierande greppet (t ex meta-vetenskaplig sjlvreflexion i en fot-not) samtidigt strukturerar avhandlingsromanen som seris diskurs (via idel parenteser, frbehll, digressioner), s r ocks parodin seris ven nr sjlva allvaret parodieras.13 S till exempel nr passagens fortsttning i en gonskenligen anakronistisk hyllning till Litteraturvetenskapens stolta traditioner utvecklas till en serie konventionskritiska reflexioner, riktade mot modernitetens programmatiska antikonventionalism som ocks anspelar p den 60talistiska trolshetsideologins frtrngning av sina egna antiideologiska konventioner:
Mnga andra viktiga problem, vad betrffar litteraturforskningen, kunde hr dis- kuteras. Jag tystnar dock hr, temporrt fr att terhmta mig. Och denna gren av

forskningen, med dess anknytning till en stor frgngen kulturtradition, hur skarpt kontrasterar den ej mot vr egen tid, s fylld av oro och motsgelser. Jag sger detta med tacksamhet, och med sorg. Tacksamhet att jag givits tillflle att smaka den frukt en stor humanistisk tradition lagt i mina hnder, tacksamhet fr att jag beviljats nden att n fr ngra r hlla forskningens handske hgt. Och med sorg ver klyftan, ver vrldens ondska, ver dess dvhet. Jag bjer huvudet i min hand, och srjer. Dock den akademiska undervisningen bjde min bana mot forskarens flt. Jag gavs i uppgift att efterforska, ska sammanhang, flja en svag men tydligt synlig trd genom vrldens hrva. Jag r tacksam fr detta. Forskningen har blivit mitt liv, min enda uppgift. Jag fyller detta liv med fragment frn andras liv, jag sammankny- ter, klargr, bringar reda, I detta kaos r jag en gud, ja, jag drar mig ej fr att anty- da detta. Jag r en forskare i denna vrld. Jag lever i en forskares vrld. Ingen kan ta denna vrld frn mig. (s 40f)

Detta anakronistiska praktstycke ver en stor frgngen kulturtradition opererar med topoi frn elogens och liktalets genrer, men handlar i sak om ett frlorat kulturmedvetande, vars ddskamp verkar pg i talarens egen diskurs: att reaktivera den retoriska repertoar som tilltalet inkltts i tar p krafterna (talaren mste terhmta sig) och resultatet blir det omvnda: frevisar snarast ett misslyckat bruk av retorikens grepp som transformerar repertoaren p tvrs mot diskursens proklamerade inriktning. Diskursen tillfrs drigenom en ofrivilligt ironisk dimension dr liktalets sak transponeras i ett nytt modus: med kulturmedvetandets dd fljer den ofrmga till kulturell sjlvreflexion som r sjlva frutsttningen fr svl konventionskritik som trovrdiga konstruktioner inom traditionens ram;14 och det r denna ofrmga som avtecknar sig i talarens egen diskurs, nr (t ex) handske ftt erstta fana inte fr att kastas till strid utan fr att hllas hgt. Men den misslyckade imitationen antyder ocks en annan mjlighet inifrn misslyckandets egen position: teranvndningen av den romantiska klichn om konstnren som second maker i avhandlingsmanuskriptets litteraturvetenskapliga kontext frammanar bilden av en ny sorts demiurg en kllforskare som undersker den ddes aska och bygger bricolage av vad han hittar i resterna. I

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:114

dokumentationen tervinnes i s fall det frlorade i en repertoarestetisk konstruktion av vrlden i ett nytt sammanhang, dr vrlden avlses som hypertext och tillvaron stts fram som citat. Den retoriska pastischens tragiska dimension Ett tema i avhandlingsromanen som d sls an r allts mjligheten att teruppvcka ett frlorat kulturmedvetande genom att i den litteraturhistoriska underskningen teranvnda det dda kulturgodset i en ny regim, p en gng illusionsestetisk och konventionskritisk. Frn retorisk synpunkt blir det allts frga om att hrma det oanvndbara idiomet p ett trovrdigt stt. Det problem som mobilromanen drvid dokumenterar gller den dubbla tillgnelsen enligt principen genomskda illusionen men anvnd den nd: de olika lagren av texter, skrivarter och motsgande tilltal gestaltar frsket att p en gng assimilera och kritisera traditionen. I en imitativ skrivprocess, som via stilpastisch och genre-efterbildning nalkas det frlorade frn insidan och utsidan p en gng, sker avhandlingsfrfattaren en frbindelse till brytningspunkten (eller smrtpunkten, som det brukar heta i senare Enquist-texter) fr sin egen tids kluvna kulturmedvetande. I avhandlingsfiktionens regim misslyckas dock frsket: avhandlingen havererar, och det fragmentariska manuskriptets egen form dokumenterar den humanistiska vetenskapens ofrmga att reda sig p egen hand; utan retoriska grepp och konstnrliga fiktioner r det omjligt att ens som forskare sammanknyta, klargra, bringa reda i vrldens kaos. Till skillnad frn den mytiske poeten r Hess utforskare alls ingen gud i sin egen vrld: han r bunden av genrekonventioner, kllmaterial och sin egen insikt att blott ett obearbetat kaos terspeglar Sanningen om vrlden, sdan den faktiskt r ur Evighetens opersonliga synvinkel. Som sdan skall den dessvrre ocks efterbildas i den idealtypiskt vetenskapliga diskurs avhandlingsfrfattaren drmmer om, Faustiskt obunden av de positioner och perspektiv som frgar normalbetraktarens alltfr-mnskliga blick. Men vad

romanen visar r att diktaren vervinner detta samma kaos genom att betrakta vrlden frn en bestmd fenomenologisk position och drvid konstruera ett perspektiv: uppfinna sammanhang, bygga fiktiva ordningar, skapa illusioner med andra ord gra sig till a second maker av vrlden som skrift med den Nietzscheanska armn av metaforer och emblem till hjlp. S gr ocks denna avhandlingsfrfattare i praktiken tillvga i sitt frsk att flta samman vetenskapens och konstens konventioner. Men den diskurs han drigenom stadkommer blir varken positivistisk vetenskap, romantisk konst eller ens en sammanhngande text, utan just en mobil eller arabesk, som dokumenterar och i sjlva sin form gestaltar en oavslutad arbetsprocess inriktad p en dubbel tillgnelse av den humanistiska tradition som det oskrivna resultatet av processen skulle verskrida utan att verge: i en annan, nnu blott mjlig, text. Det r den andra texten som r meta-romanen i Hess. 9.2. Mobilromanen som retorisk diskurs: Resans topos i emblemets vrld
9.2.1. Katakres och emblem: den andra texten

Katakres och emblem Som visats markeras den serisa dimensionen av romanens hypertextuella parodier i det senast anfrda citatet ocks i praktretorikens egen regim: haltande kombinationer av klicher rjer en disintegration av den kulturtradition som samtidigt aktiveras. S antyder exempelvis till synes ofrivilliga katakreser talarens egen glmska av det decorum som styr elocutio fr ett klassiskt Prunkrede: formuleringen hlla forskningens handske hgt kontextualiserar handsken som fana, det vill sga sammanfr begreppet om forskning som utmaning med begreppet om forskningens ra. Men om forskningens ra ligger just i utmaningen, s blir bilden missvisande: skall

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:115

handsken figurera i utmaningens gest mste den kastas; medan fanan tvrtom skndas av samma gest: den skall hllas hgt. Och om forskningens ra liger i att bringa reda i kaos, s r den helt ofrenlig med tankefiguren om stridshandsken. Vad katakresen markerar blir d en hllning dr det vetenskapliga sakintresset ftt vika fr den tomma polemiken. I avhandlingsfiktionens diskurs blir effekten av katakresen ironisk, men den tvetydighet ironin spelar med br samtidigt fram det problem parodin stter fram ty i romanens appellstruktur r katakresen frsts ingen ofrivillig stilgroda, utan en manieristisk figur fr ett kiastiskt dubbelt tilltal.15 Katakresen lgger vlknda men motsgande klicher ver varandra i en monologisk fras, dr det dubbla tilltalet genljuder i en dissonans, men ocks lagras som ett slags oversttlig rest i diskursen.16 Och denna typ av manieristiskt brott mot klassiskt retoriskt decorum ger samtidigt en fingervisning om mobilromanens palimpsestusa konstruktion, ty liksom katakresen aktualiserar mobilen dubbla och ven motsgande kontexter.17 Mobilen framtrder drvid som emblem: liksom emblemets mosaik av konventionella tecken stter mobilens fragmentkomposition samman ett bricolage av konventionellt naturlig eller realistisk rekvisita i en egendomlig konstruktion, som antyder osedda sammanhang mellan det blicken normalt vill tskilja.18 En till alla delar mimetisk bild kan drigenom ge ett gtfullt helhetsintryck, utan att det gtfulla avtecknar sig fr gat. Nr de enskilda momenten adderas gr slutsumman inte jmnt upp: resultatet blir en egenartad minuspost, dr spret av ett frlorat verskott eller en fenomenologisk reduktion antyder ett latent mervrde.19 Den esoteriska konstruktionen r i s mtto ven majevtiskt-didaktisk: gtan r ett palimpsest som aktiverar flera koder samtidigt och drigenom frlser en reflekterande, mngfaldig och rrlig betraktarposition.20 Som sdan emblematisk gta beskrivs mobilen explicit i flera av de manuskriptfragment vi redan sett, till exempel detta:

Kap.2. Enligt alla de fyra sanktionerade stten att spela mste detta kapitel bli blint; en spelmark med tom baksida, en bricka utan funktion. Han lste den dock hela tiden med en egendomlig knsla av upprrdhet, som om han i sjlva verket inte lste just detta utan fretog en kombination, en operation dr ett tunt tecknat tygstycke placerades p ett annat lika tunt men tecknat med andra figurer; och s rrdes figurerna pltsligt, det stela ansiktet fick liv, han urskiljde en detalj som kunde anvndas: en ny spelbricka: en ny regel: en anvndbar blindgng. (s 287f; jfr v ss 33, 97, 242)

Whistlers mobil och den processbeskrivande texten Renssansemblemets esoteriskt-majevtiska kombinatorik transponeras det senast anfrda citatet i en modern spelteoretisk och mediateknisk kontext. Men mobilen introduceras i ett annat fragment dr den emblematiska tekniken stts fram enligt 60-tals-formeln Rrelse i konsten.21 Bjningsmnstret ges av en konsthistorisk figur, sekelslutsmlaren James Abbot McNeill Whistler (1834-1903), en proto-modernistisk srling som i gonskenligen realistiska bilder indirekt gestaltade synkonventioner olika stt att se. Men i Hess handlar det om hemliga experiment med betydligt senare tekniker i den ppna konstens anda:
Nr Whistler kom till Paris hade han en knsla av att redan befinna sig vid sidan av tidsstrmmen. Impressionisternas stt att skapa atmosfriska effekter genom att stta sm klickar av ren frg ttt intill varandra gjorde honom frvirrad. Sjlv blandade han p paletten den exakta frg som behvdes. Han ansg att detta var den naturliga metoden. Han pstod sig ta sin metod frn naturen, men naturen svek honom och stllde honom vid sidan. I hemlighet brjade han d en annan form av experiment. Han fste vid varandra, i ett fritt och rrligt system, olika frgplan uppfrda p skivor som sinsemellan kunde rotera, vnda, ja ven stllas i vgen fr varandra. P dessa plan tecknade han olika situationer, sinsemellan fristende, med klara och rena frgplan, som s frblandades med varandra att skdaren efter en tid ej kunde skilja dem frn var- andra utan uppfattade dem som ingende i en helhet ngot som Whistler sjlv- fallet ocks hade avsett. Han tog dr ett steg frn det naturliga och fullndade, och gnade sig mera t en artificiell och konstlad, ibland rent mekanisk, naturtergiv- ning. (s 18)

Romanens Whistler tycks hr i frd med att kopiera Duchamps bermda glasmobiler (jfr ovan, kap 4.3); och resultatet blir det slags omrklig rrelse i konsten, som i romantexten ocks ger ett histo-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:116

riografiskt palimpsest en fixeringsbild med blckplumpens funktion. Tekniken gr ut p den transparenta superposition vi redan bekantat oss med i Hess: frgplan som s frblandades med varandra att skdaren efter en tid ej kunde skilja dem frn varandra. Citatet betonar ocks teknikens pragmatiskt-kiastiska karaktr: den frhller sig till betraktarens blick och driver fram en stndig omkastning av positioner och perspektiv olika frgplan uppfrda p skivor som sinsemellan kunde rotera, vnda, ja ven stllas i vgen fr varandra. Men passagen spelar ocks med konventionella begrepp om en spnning mellan natur och onatur i konsten, samtidigt som den ocks sjlv iscenstter ett illusionsestetiskt bedrgeri, dr distinktionen kastas om och transponeras till en interaktionistisk relation. Beskrivningen av mobilens konstruktion antyder de hemliga experimentens anti-mimetiska inriktning, men mobilen sjlv tycks tvrtom ge ett fullkomligt naturligt intryck helt enligt konstnrens avsikt. Avsikten verkar vara att dlja den onaturliga konstruktionen fr den naturliga blicken, men experimentet tycks samtidigt syfta till att gestalta spnningen mellan bild och seende, allts mellan det faktiskt framstllda och det konventionellt avlsta. Det receptionsestetiska resultatet blir en igenknnlig gestalt, men kunskapsfilosofiskt r gestalten en synvilla, som tekniskt sett tergr p en fixeringsbild. Konstnrligt sett svarar den emellertid mot emblemets och mobilens majevtiskt-didaktiska konstruktion: en bild som tenderar att producera stndigt nya illusioner som driver en implicit betraktare att stndigt byta position. Drvid avsljas att just illusionerna, synstten svarar mot verkligheten mot de litterra eller frdiggjorda bilder av verkligheten som avtecknar sig i den ena eller andra estetikens eller verklighetsuppfattningens perspektiv. Fragmentet om Whistler handlar allts om ett experiment med synkonventioner, dr det fr-modernistiska uppbrottet frn realismen under det sena dekadenta 1800-talet fr skdliggra de fenomenologiska frutsttningarna fr 1960-talets efter-modernistiska roman-estetik (jfr ovan, kap 2.2.1).

Avhandlingsromanen Hess hller sig hr till kllorna, men omfunktionerar stoffet fr mobilromanens syften. Srskilt anvndbart blir d det faktum att den historiske Whistler inte var modernist i synlig mtto, utan i samtidens gon uppfattades som en omttligt slarvig men dock realist.22 Slarvet var emellertid uttryck fr en formalistisk och anti-mimetisk konst- och verklighetsuppfattning, som ocks verkar fenomenologiskt orienterad.23 Hans figurativt gestaltade landskap och portrtt har emblemets latent mobila karaktr, men speglar drvid sin tids nyvckta intresse fr genren.24 Likas rjes det lika tidsenliga inflytandet frn det japanska trsnittets kalligrafiskt prglade konst.25 ven p detta alluderas i den just anfrda passagen, dr mobilens (och emblemets) mosaikartade konstruktion ocks beskrivs som ett syn-estetiskt palimpsest: som ett slags polyfon eller filmisk dubbelprojektion, dr det ena fltet av intryck lggs ver det andra, s att lagren frblir tekniskt och teoretiskt tskilda, men i avlsningen, tillgnelsen och praktiken nd inte kan skiljas frn varandra. Det r allts frga om juxtaposition och superposition p en gng, ven i teknisk mening. Denna innebrd av mobilromanens paradigm antyds emellertid ocks i ett tredje sammanhang, nr Enquist i Samtal om Hess besvarar Stolpes frga om romanens blandning av uppenbart avsiktligt hemlighetsfulla, ofrklarade, vackra ekfraser och andra sidan bryska terfranden till ordningen markerade av ett hftigt omslag till pedantiskt saklig beskrivningsstil eller liknande. Stolpes formulering markerar den emblematiska effekten liksom dess processbeskrivande karaktr:
Det du talade om sist viljan att skapa konst, att ha rtt att skapa konst r ngonting som man ocks har haft p knn att det varit mycket viktigt, ven om det kanske r svrt att f grepp om hur det frs in i kompositionen. Personligen tycker jag mig se det temat gestaltat i romanen, genom en serie partier som r av- siktligt hemlighetsfulla, ofrklarade, vackra. [---] Det finns fullt av beskrivningar och textavsnitt i boken som gr ett hemlighetsfullt intryck [---] som inte finner ngon [] ngorlunda tydlig frklaring: egendomligt suggestiva landskapsbeskrivningar, vackra avsnitt och fr det mesta avbryts

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:117

dessa bitar av bryska terfranden till ordningen, det markeras p ngot stt att det rrde sig om utvikningar, det kommer ett hftigt omslag till pedantiskt saklig beskrivningsstil eller liknande. Just i detta sug, denna dragning till dessa vackerhe- ter eller ofrklarade bilder kan man kanske spra den desperata vilja att skapa konst som du talade om []. (s 761)

konstnrligt vrdefulla eskapister men skiter i samhllet: dilemmat r att vi aldrig helhjrtat kan angripa dem eftersom de hr till hnsflocken. Jag r en av dem []. (s 761f. Jfr s 760)

Enquist frklarar att han i Hess bemdat sig om just en motsgande och hemlighetsfull konstruktion med tycke av bde skn konst och pgende arbetsprocess eller work in progress. Denna dubbla konstruktion skall frammana reflexion och driva till nrmare underskning av textens egendomligheter frst, men genom dem ocks till sjlva sakens. Och det saken gller tycks vara bl a den spnning mellan liv och konst, kunskap och tro, som emblemets p en gng reduktiva och allusiva stilisering gestaltar. Samma tanke aktualiseras i Enquists formulering om terupprttandet av det illusionsestetiska kontraktet p basis av en ny kritiskmajevtisk romandidaktik i Jonas Cornells och Leif Nylns Intervju med Per Olov Enquist 1964:
Jag bryter snder illusionen, fast inte p ytan. Den som gr lngre in ser att min berttelse r artificiell, frstr att den mste betraktas med misstro men jag vdjar om tilltro. Men tilliten r uppluckrad; jag frestller mig att bara detta kan ge ett rtt aktivt frhllande till romanen: det r konsten som magi, som hnfrel- se, som bedrgeri, som prvning. (s 463)

Men som vi ser leder den trden tillbaka till Enquists historiografiska Hess-artikel i Expressen: fixeringsbilden, stllfretrdartanken och den kiastiskt mobila mnniskobilden (ovan, kap 8.2.1).
9.2.2. Material och inventio: manuskriptet som djungel forskaren som civilisationshero. Forskningsresan som livsresa

I andra passager beskrivs samma typ av polyfona och mobila textkonstruktion ocks i termer av en reseskildring. Frn den synpunkten har vi redan kommenterat det fragment som innehller avhandlingsfrfattarens frsk till systematisk inventering av kllmaterialet via spelteoretiska vervganden som ocks inbegriper en kommentar till Hess estetiska metod (ovan, kap 7.1.3). Forskarens reflexioner kring spelsttet gllde frgan om mjliga startpunkter, det vill sga just frgan om retorisk position. Som vi minns beskrivs hr Hess egna manuskript som en djungel mjlig att kartlgga bara med std av en lista p preliminra definitioner av faktorerna och ngra av spelstten. I sak gller problemet att lokalisera eller instifta en retorisk position med en narrativ logik som ordmassorna i sig sjlva synes sakna:
Manuskript: Dessa Hess skenbara beskrivningar, dessa stndigt pbrjade ord- massor som lngsamt och omrkligt gled ut i molnliknande ordformationer, dessa reseskildringar som till sist hakade sig fast i en lian, en gren hngande ver en flod, uppgick i grenens fibrer, och s pltsligt och ofrmedlat vergick till en helt annan berttelse, en som bara var gnad att dlja sig sjlv, som ville hvda sin ofrstr- bara frihet; och hur dessa berttelser nd, som om sm ras intrffat, kunde frilg- ga sm hligheter dr han sjlv syntes st, halvt befriad och halvt fngen, delvis naken och delvis inkldd; och s den lngsamma vgen tillbaka, till skyddet, vgen tillbaka till skerheter, till hrdheten och frfalskningen, till det fullstndiga lugnet, till retoriken, till det fullstndiga sprket. Och hur vrlden byggde ett laboratorium av sig sjlv. (s 131)

Formuleringen om konsten som magi, som hnfrelse, som bedrgeri, som prvning aktualiserar ju den processbeskrivande andliga meditationstexten. Och Stolpes frga i Samtal om Hess r inskjuten i ett Enquist-resonemang som spinner p samma trd:
Men samtidigt med denna motvilja, detta ursinne infr en totalt eskapistisk situa- tion, samtidigt finns i boken en nstan desperat vilja att skapa konst, att ha rtt att skapa en konst som r alldeles ofunktionell, orealistisk, till och med skn. [---] Det finns i boken ett Hitlercitat som lyder: de intellektuella springa hit och dit, som hns i en hnsgrd. Med dem kan man inte skapa historia. Finns det ngon- ting jag solidariserar mig med s r det dessa hns. [---] Det r de hns som, om de sattes att beskriva ett landskap, skulle skapa ett orealistiskt, rinnande och konst- nrligt landskap till skillnad frn de auktoritra, som skapar ett realistiskt och li- nert. [---] De skapar konst i stllet fr politik, vilket inte hindrar att jag solidarise- rar mig med deras allmnna vrderingar. En motstndsrrelse i reserven som blir

Avhandlingsfrfattarens metodiska sjlvreflexion opererar hr med en inventio dr Resans topos blir en skformel fr mjligheten att

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:118

beskriva materialets karaktr. Men manuskriptsamlingen tycks d samtidigt utlsa den problematiska forskningsresa som beskrivningen genom denna topos genererar. Genom denna beskrivning kommer kllmaterialet ven att spegla avhandlingsdiskursens egen karaktr av ppen och oren text, fltad av blandade fibrer, knutar, hlrum och rikt frgrenade topoi med utrymme fr ofrutsedda texthndelser i lsakten. Men det speglar ocks avhandlingsmanuskriptets metodiska sjlvreflexion: insikten att texten sjlv r olsbar, och att den text som faktiskt lses alltid r en kulturellt betingad fenomenologisk konstruktion. Formuleringen att vrlden byggde ett laboratorium av sig sjlv varierar avhandlingsromanens kiastiska spegelfigur om tillvaron som citat och antyder att den ordning som gr manuskriptet lsbart tillfrs utifrn via narrativ logik, retorisk repertoar och litterra genrekonventioner. Men den estetik svl Hess manuskript som avhandlingsromanen Hess tycks operera med syftar till att gra textens ursprungliga vildhet synlig s att ocks de konventioner varigenom texten lses skall avteckna sig. Receptionsestetiskt fr denna vilda eller synligt djungel-artade komposition d en performativ funktion, som konstruerar betingelser fr en oknd repertoar av positioner, varifrn andra referenter kan upptckas eller skapas n dem texten, illusionsestetiskt lst, efterbildar eller verifierar. Men fr avhandlingsromanens forskarjag tycks den forskningsresa i en annan text som lsakten d artar sig till samtidigt bli en bildningsresa i den egna textvrlden: den egna livstextens ventyr och romanser, sjlvbedrgerier och mysterier blir synliga inom en ordning av existentiella genrekonventioner. Och den frdvgens karta svarar mot en bildningsroman som artar sig till sjlvbiografi och beknnelseroman med en formls och gckande picaro som hjlte. Inte den skrivna men den lsta texten rjer en svindlares beknnelser i en kanske ofrivillig sklmroman. Medan den skrivna texten rjer en allvarlig parodi: en hypertext av litterra transformationer

9.3. Resans topos: kunskapskritiken, 60-talet och differensfilosofin

9.3.1. Resans topos och det omvnda: misstrons etik och estetik

Positionsbestmningar och frdvg I Hess aktualiseras hela det Enquistska frfattarskapet som en serie repertoarestetiska variationer p Resans topos, fattad som en upprepningens figur. I 60-talsproduktionen artar sig bde Kristallgat 1961, Frdvgen 1963, Magnetisrens femte vinter 1964 och Legionrerna 1968 till hypertextuella transpositioner, autopastischer eller simulacra (kopior utan original), dr reseromanens olika genrekonventioner transponeras till anti-roman, delvis inom den den historiografiska metafiktionens diskurs: pikareskromanens, bildningsromanens, konstnrsromanens, den historiska dokumentrens, s som frfattaren ocks lgger ut saken i sin Sidokommentar (s 57). Men drfr opererar greppet ocks med en konventionskritik som inte vjer fr omfunktionerat terbruk av vare illusionsromanens knep eller det historiografiska berttandets mimesis. Inte heller fraktas imitativa tekniker, retoriska tilltal eller inln av utdda genrer, som exempelvis emblemet. Mitt ursprungliga intresse fr Hess betingades i sjlva verket just av det markanta inslaget av pastischerande tekniker. Arbetet med dem sttte emellertid p ovntade svrigheter eftersom terbruket iscenstts via den kiastiska speglingslogik, som Enquist sjlv hnfrt till det ArneSandskt omvnda och stter fram i formuleringar som det kta i det falska/det falska i det kta eller tillvaron som citat. Den estetik och de formella tekniker som aforismerna uttrycker svarar samtidigt mot en en verklighetstolkning med existentiella och religisa implikationer, som Enquists texter ocks tematiserar. Fr att komma t pastischeringen och det repertoarestetiska terbruket blev det allts ndvndigt att underska ocks den tematik jag satte fram i inledningen till denna del. Men bde estetik och tematik bestmdes sledes av den kiastiska speglingslogik som i Hess iscenstts

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:119

genom Resans topos men ocks prglar romanens hela tilltal. Den logiken r seenderelativistisk inom raman fr den kiastisktfenomenologiska tankeform vi bekantade oss med i kapitel ett den fyrfaldiga omkastningen r ju det grundlggande i det Enquistskt omvnda; men i Hess har vi ju ocks att gra med den religisa problematik som vi sammanfattat under benmningen Ramistisk-puritansk: arvsynden, den trlbundna viljan, predestinationsparadoxen och agape-horisonten. Nr vi nu str i begrepp att frdas djupare in i romanens repertoarestetiska egenart finns det d skl att drja nnu ngot vid frbindelsen mellan Resans topos och det omvndas logik hos Enquist och drp terknyta till ngra nstan metafysiska aspekter av den 60-talistiska kunskapsfilosofin och den filosofiska traditionen bakom (nedan, kap 9.3.2). Misstrons process Resans topos kombineras med den omvnda speglingslogiken ocks i till exempel Enquists Misstrons process, dr Berttarens nrvaro i verket som frevisare och spegel framhvs. Romanskrivandet skildras som en osker frdvg, markerad som en kamp mellan berttaren och hans material, dr Berttarens intresse fr det egna jaget och det subjektiva uttrycket hotar att ta verhanden (jfr ovan, kap 6.1.1). Det r denna impuls som misstron skall riktas p:
Frfattaren r i arbetssituationen stndigt vrderande. Han befinner sig dr i samma situation som en kritiker [---]. Han vrderar ocks sin egen vrderingsfr- mga []. Denna stndiga misstrogenhet r den ryggrad av kyla som till sist bildar den inre stommen i ett verk. Det finns ocks en yttre kyla: det skal som r den estetiska distansen till verket. Dr finns en annan form av vrderande misstro, den rent estetiska. [---] Det r inte denna kyla det hr r frga om: misstron bygger inte p en estetisk aspekt utan p en etisk. Det finns en misstro p ytan, och en som gr djupare ner. Berttaren mste finnas i verket p ngot stt. Han mste acceptera verket som en spegel, och han mste gra frhllandet mellan mnniskan framfr spegeln och spegeln sjlv rligt. [---] Centralpunkten r berttaren som frevisare, berttelsen som spegel av en mnniska. r spegeln grumlig blir ocks de vriga relationerna otillfredsstllande eller omjliga. Romanskapandets process r en vg som r mycket lng och mycket osker. Det r en frdvg som r kantad av falska frestllningar om vilka mnen som br be-

handlas, om vad som r centralt i vr verklighet [], belamrad av lskonventioner och konventioner om verkligheten och om mottagaren. Den r belamrad med den falskhetens vgsprrar som bestr i bristande sjlvknnedom, verdriven tro p den egna betydelsen, felaktig uppfattning om vem man sjlv r. [] Frn denna smala vinkel sedd, r skapelseprocessen en uppgrelse med attityder omgiv- ningens och ens egna. Den vill bana vg till en punkt som r vl dold bakom de la- ger av poser som vi sjlva och andra har konstruerat: en punkt dr berttandet blir rent och levande. I denna kamp mellan berttaren och hans material blir vrde- ringskravet, misstrons egen etik, den enda kompassen. I sina bsta stunder r det- ta en process som med sin stndigt kritiska misstro kan frndra tminstone en mnniska: frfattaren. Han arbetar sig mdosamt fram mot en punkt som verkar utopisk, mot visionen av ett gonblick nr arbetet med hans egna misstag frvand- lat honom. Han sker efter sig sjlv i sitt material, och kan ibland ana sig fram till konturerna av en identitet som frbluffar honom, men som knns som vore den hans egen. Om det r sant som de vise sger, att berttelser kan vara vgvisare, d har denna smrtsamma och deprimerande process inte bara varit honom till hjlp, och d finns en del av svaret p frgan om romanen dr. (s 22f)

Utmrkande fr den misstrons process Enquist hr tnker sig vgledande i skapelseprocessen r ju, som vi sett, att den sker det egna via det frmmande det vill sga, via en lsarposition, som tvingar till en stndig omvndning av den egna positionen. Det grundlggande kiastiska mnstret iscenstter en differenslogik som opererar med supplement snarare n med polra eller komplementra motsatser (se ovan, kap 1.1.4 och 1.3.4). Det rr sig allts om en typ av tillgg eller verskott, som ocks tenderar att stllfretrda eller erstta det som tillgget fullbordar. Supplementet r i s mtto, som vi sett, frbundet med verskott och brist p en gng.26 Hr frslr d inte vanlig hegeliansk dialektik: spnningen mellan tes och antites harmoniseras aldrig i en syntes. Som supplement frutstter skillnaderna varandra och stter drfr bort varandra i samma mn som de nrmar sig varandra. Det ena kan d inte etableras i sin egen-het annat n i frhllande till det andra som just annat. Grundlggande i denna tankeform r uppfattningen att vrlden som vi ser den struktureras i ett spel av imitation och transformation, dr skillnader stder och speglar varandra i supplementets kiastiskt om-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:120

vnda perspektiv. Denna interaktion innebr allts ocks att skillnader i en grundlggande mening r illusoriska: skillnader r inte vad vi ser utan det som gr att vi alls kan se (det ena eller andra); ty det som r intrffar som stndigt ny hndelse i det vi ser, utan att vi ser sjlva hndelsen: den r skillnadernas tillblivelse, p grnsen mellan fenomen och vara. Verkligheten r i s mtto ingen given realitet, utan opererar som en stndig frdrjning i fenomenens vrld, som ett stndigt uppskjutet Vara. Detta r ocks den explicit metafysiska punkt dr den verklighetsforskande romanen mste stanna och som Ekboms Romanen som verklighetsforskning begrundar vid sin resas slut trots att den eljest med utgngspunkt frn sin fenomenologiska empirism intar en programmatiskt anti-metafysisk hllning. I Hess iscenstts denna supplementra verklighetsuppfattning via mobilromanens estetik, men denna opererar med de differensfilosofiska och supplementlogiska frutsttningar som ven allmneuropeiskt sett prglade de fenomenologiska formexperimenten i eftermodernistisk romantradition: frn existentialism och absurdism till neopikaresk och nouveau roman.27 Samma fenomenologska orientering medfrde att experimenten i mnga fall blev ostentativt repertoarestetiskt hllna, inriktade p tillhrighet till ngot gemensamt. Som frberedelse till analysen av hur Resans topos och emblemets tekniker anvnds i mobilromanen Hess fr att iscenstta det omvndas kiastiska logik finns det d anledning att kort berra ngra ontologiska aspekter av de kunskapsteoretiska och fenomenologiska resonemang jag tidigare kommenterat i anslutning till 60talsestetikerna.
9.3.2. En anti-metafysisk exkurs: Vrlden ser dig. 60-talet, fenomenologin och den kiastiska spegeln

Varat mister sin autonomi, men samtidigt fenomenvrlden sjlv antar en mystisk karaktr: fenomenen avtecknar sig i sin annanhet p ett stt som gr motstnd mot antropomorfa eller subjektiva synteser av realistisk eller expressionistisk typ, men andra sidan ocks pminner om det gemensamma fr alla lika.28 ena sidan verges den klassiska frestllningen om en absolut Nrvaro som tillvarons centrum eller ett dolt hinsides bakom, under eller fre fenomenen; andra sidan uppmrksammas fenomenvrldens struktur p ett nytt stt: som ett relationellt spnningsflt av nrvaro/frnvaro, likhet/skillnad, nrhet/avstnd etc, dr empiriska sprickor och tomrum blir betydelsebrande. Strukturens mellanrum tillmts drfr ett fundamentalt realitetsvrde som en supplementr verklighetsdimension, ibland ven verordnat det fr erfarenheten positivt givna. Den empiriska verklighetens grnser och marginaler uppfattas nu som ett grundlggande kunskapsflt i utforskandet av Varats natur. Men den nya ontologin r fenomenologisk, det vill sga inriktad p frhllandet mellan medvetandet och vrlden som fenomenens vrld. Denna fundamentalt empiriska inriktning utesluter allts svl idealistisk som materialistisk spekulation, baserad p begrepps- eller nrvarometafysik. andra sidan medfr iakttagelsen av de luckor och tomrum som strukturerar erfarenheten en ny ontologi, dr fenomenens vara suppleras av en irrationell faktor inom erfarenhetens egen sfr: det obenmneligt Andra som producerar alla skillnader och mellanrum som allt (annat) vara s att sga r i och som sjlvt blir till genom de supplement det producerar. ven som sdant supplementens Supplement r Varat frsts transcendentalt i vanlig Kantiansk mening: liksom den klassiska metafysikens Vara fregr det all empiri och all konceptualisering. I sig, allts isolerat frn fenomenens och begreppens vrld, angr det oss lika lite som Das Ding an Sich; och om det kan vi ingenting sga. Det r bortom tankens grns och finns strngt taget inte i ngon begriplig mening av ordet. Likafullt konstitueras tanken p det som r utanfr s snart den filosofiska reflexionen stter in. Hrigenom under-

Supplementlogik, fenomenologi och ontologi Den supplementlogiska skillnadsfilosofi som prglar mnga 60talsromaner implicerar en anti-metafysisk verklighetsuppfattning dr

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:121

grvs den antimetafysiska diskursen och kritiken subverteras, uppenbart av samma begreppsligt tvingande skl som idn om ett absolut Vara mste frutsttas inom gngse logocentrisk kunskapsteoretisk tradition, dr absolutistiska frestllningar om autonomi, autenticitet, ursprunglighet (etc) r grundlggande i sjlva begreppsbildningen. Men det r denna logocentriska frutsttning Enquists texter utforskar; och denna kunskapsfilosofiska paradox r en central aspekt av deras konventionskritik speglad dels i till exempel kiasmer som det falska i det kta/det kta i det falska, tillvaron som citat (etc), dels i den negativa teologi som exempelvis teranvndningen av det traditionella emblemets tekniker stter fram. Som vi fortsttningsvis skall se r ifrgasttandet emellertid sjlvt kiastiskt omvnt. Frn strikt anti-metafysiska utgngspunkter genereras ett metafysiskt perspektiv, dr grnsen, tillblivelsen och struktureringen intar Varats absoluta position. Det finns allts en Grns, men inget utanfr grnsen: grnsen r sjlv absolut. Tanken r frsts svrsmlt, men inte vrre n den id om en ateistisk teologi som manuskriptets Hess gnade sin konst t att gestalta och utforska.29 Idn om en grns utan frnsida opererar vid tankens egen grns i syfte att utforska dess frutsttningar. Repertoaren r i sak urgammal, bde (t ex) kristen, jungiansk och wittgensteinsk (dubbelspegeln, Sjlvets metafysik, gat som en grns fr vrlden etc), men ger i denna blandade form ocks de fenomenologiska frutsttningarna fr 60-talets allmnna konventionskritik. Jag vill d konkretisera de mest besvrande punkterna i denna s att sga ontologiska exkurs genom att anfra ngra exempel, som d fr komplettera introduktionen av fenomenologin i del I och den versikt av den subjektsfilosofiska diskussionen i 60-talets kulturdebatt som jag gav i del II. Romanen som verklighetsforskning: verklighetsproblemet Vrt paradigm fr den 60-talistiska sammanfltningen av kunskapsteori, fenomenologi, subjektsfilosofi och ontologi har ju varit Tor-

sten Ekboms ess om romanen som verklighetsforskning. Ett kort tillgg till den redan gjorda analysen av den seenderelativistiska fenomenologin (ovan, kap 1) behvs nu: det gller allts sjlva verklighetsproblemet: vad som visar sig i den kiastiska utvxlingen mellan medvetande och vrld. Som vi minns analyserar Ekbom i essn den nya romanens formtekniker och konstaterar att filosofin har pltsligt blivit lika viktig som psykologin (s 13). Och filosofin det var i sak, sg vi, fenomenologin. Fr romanens del har den medfrt en subjektsfilosofisk frskjutning: att det traditionella berttandet ftt trda tillbaka fr en underskning av berttandets frutsttningar i spelet mellan berttarpositioner och -perspektiv. Den nya romanen skapar inte bilder av den synliga verkligheten, utan utforskar seendets egna betingelser i en prvning av synstten, en inventering av de berttartekniska relationerna mellan jaget och omvrlden (s 13f). Den vrld realismens mimesisestetik gjorde ansprk p att terskapa bestr av lika mnga sdana bilder som det finns betraktare, och bortom dem kan ingen komma. Romanfrfattarens predikament r allts inte exklusivt konstnrligt, utan tvrtom detsamma envar mnniska r frsatt i genom interaktionen medvetande/fenomen. Men vad romanfrfattaren kan gra just i kraft av sin konst r att underska verklighetsbildernas tillblivelse i synfltet, det vill sga fenomenets framtrdande i den intentionala akten. Och vad den konsten visar r hur fenomenet ocks kan frms att framtrda p olika stt: att det i den intentionala akten kan konstitueras enligt det ena eller andra systemet av synkonventioner, analogt med hur en fixeringsbild kan frms att framtrda med n den ena n den andra innebrden, beroende p inom vilken meningshorisont betraktaren vljer att uppfatta den.30 Ikuggningen av underskningsprocessen blir d en roman som p en gng citerar, hrmar och stryker ver alla de vanliga romaner envar av oss skriver till vardags, s snart vi uppfattar mening, ordning och sammanhang i den strm av intryck som varje vaken stund passerar genom vrt medvetande. Det r denna (fenomenella) ordning

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:122

vi kallar verklighet, men den verkligheten r allts vr egen skapelse, till dels individuell och unik, men framfr allt kollektiv och gemensam: den r konventionell, betingad av kunskapsteoretiska vanor, kulturell situation och sociala behov. Verkligheten i sig, fre alla konventioner bortom dessa intryck och bilder, kan vi dremot inte komma t; fr oss finns den helt enkelt inte, och sjlva frgan om ett bortom har ingen mening fr oss. Den nya romanens uppgift r d inte att ge en sann bild av vare sig den historiskt givna verkligheten eller en metafysiskt dold verklighet bakom fenomenen. Uppgiften r tvrtom att synliggra begrnsningen i vr kunskapsapparat och det relativa i alla frdiga verklighetsuppfattningar; och att utfra den uppgiften genom att gestalta hur bildernas mngfald produceras i den mnskliga blickens operationer med fenomenen. Och den mnskliga blicken visar sig d involverad i en kiastisk speglingsprocess som artar sig till en ondlig regress av reflexer, som Ekbom ju beskriver med utgngspunkt frn formeln esse est percipi, att vara r att frnimmaS, lnad frn biskopen Berkeleys 1700-talsempirism (s 17). Som framgtt speglas den hr typen av resonemang ocks i den GranPalmska modellen Vrlden ser dig: s som Jag ser Vrlden, s ser ocks Vrlden mig (ovan, kap 1). I min bild av vrlden mter jag allts min egen blick men utan att knna igen Mig. Ty i vrldens blick p mig mter ocks den blinda flck vid synfltets grns jag sjlv aldrig ser, och med den de oknda supplement min blick producerar. Min betraktelse av vrlden blir drfr alltid orttvis s lnge den inte suppleras med den andres perspektiv. Men det perspektivet kan jag inte se: det projiceras alltid frn en position dr jag inte befinner mig det r drfr den andre kan se mig och jag honom. Vi ingr i varandras perspektiv: de supplerar varandra, men frn skilda positioner, som bara en tredje blick kan f syn p. Och den fenomenella helheten av alla positioner och perspektiv sammantagna den kan bara en blick utanfr fenomenens vrld uppfatta.

Men den blicken r inte mnsklig den frutstter en metafysisk position. Det r denna metafysiska position som, enligt Ekbom, bde den naiva mnniskans verklighetsuppfattning och den naiva realismens romanestetik oreflekterat frutstter som i en eller annan mening given eller mjlig att uppn. Den nya romanen kritiserar denna metafysik men uppehller sig monomant vid dess grns. Ekbom argumenterar att paradoxen ligger implicit i den lika monomana inriktningen p att beskriva fenomenen i sjlva deras empiriska givenhet (s 18). Den empiristiska fenomenologin slr allts ver i en absurdism som ppnar fr metafysik. Vid denna grns blir, som vi minns, ocks Ekbom sjlv stende i begrundan: han stller ju frgan om verklighetsforskningens ml kanske nd inte till sist r att fra oss fram till den punkt dr det metafysiska frgandet brjar (s 19) Tanken p det som r utanfr Resonemangets utgngspunkter i tanken p det som r utanfr utvecklas i Michel Foucaults JanStolpe-versatta komma-ess frn 1968. I essns frsta del anlggs ett fenomenologiskt perspektiv, som ackumulerar den fregende diskussionen i saken under decenniet och ven markerar den supplementlogiska omkastning som Hess experimenterar med. Foucault ger d ocks en traditionshistorisk kontext, som kompletterar den 1700-tals-empiristiska protofenomenologi som Torsten Ekbom anknutit till:
Utvecklingen mot ett sprk frn vilket subjektet r utestngt, dagalggandet av den kanske ohjlpliga ofrsonligheten mellan sprkets stt att framtrda i sitt vara och sjlvmedvetandet i sin identitet, r en upplevelse som idag gr sig pmind p mnga hll i kulturen [---]. Hr str vi infr ett gap, ett svalg som lnge varit osyn- ligt fr oss: sprkets vara framtrder fr sig sjlv bara nr subjektet frsvinner. Hur skall man komma t detta egendomliga frhllande? Kanske genom en form fr tnkandet vars nnu oskra mjlighet den vsterlndska kulturen har antytt liksom vid sidan av, i sin marginal. Detta tnkande som str utanfr all subjektivitet fr att f dess begrnsningar att framst liksom utifrn, frkunna dess dd, f dess fr- svinnande att glimma till och bara ha igen dess obestridliga frnvaro, och som

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:123

samtidigt str p trskeln till all positivitet, inte s mycket fr att f grepp om dess grundval eller berttigande utan fr att terfinna det rum dr den breder ut sig, den tomhet som r dess rum, det avstnd i vilket den konstitueras och dr dess omedelbara ptaglighet drar sig undan s fort man riktar blicken drp detta tnkande utgr i frhllande till vrt filosofiska tnkandes interioritet och till vrt vetandes positivitet vad man med ett ord kan kalla tanken p det som r utan- fr. Ngon gng skulle man frska bestmma denna tanke p det som r utanfr, dess grundlggande former och kategorier. Man borde ocks frska kartlgga dess vandringsvg, se efter varifrn den har kommit till oss och se i vilken riktning den gr. Man kan frmoda att den har uppsttt ur det mystiska tnkande som allt- sedan pseudo-Dionysios hllit till i kristendomens utmarker; kanske har den hllits levande under tusen r eller s i en negativ teologis former. (s 27)

ser som med ett hopfantiserat utanfrs kategorier vver ihop interioritetens gam- la vv p nytt. (s 28)

I stllet gller det att finna en tankeform, som kan omvandla reflexionens sprk till ett stndigt uppbrott, dr det mste bestrida sig sjlvt, men nd inte anvnder negationen dialektiskt:
Hrav ndvndigheten att omvandla reflexionens sprk. Det mste vndas inte bara mot en inre konfirmation [---] utan snarare mot en yttersta punkt, en punkt i ytterkanten dr det hela tiden mste bestrida sig sjlv: nr det kommer till sin egen grns ser det inte den positivitet uppstiga som motsger det utan den tom- het i vilken den kommer att utplnas; och mot detta tomrum mste det strva ge- nom att g med p att upplsas i rykte, i det omedelbara frnekandet av det som det sger, i en tystnad som inte r det innersta i en hemlighet utan det rena utan- fr dr orden utvecklas i all ondlighet. Det r drfr som [t ex] Blanchots sprk inte anvnder negationen dialektiskt. Att dialektiskt frneka r att slppa in det som man frnekar i andens oroliga inre (interioritet). [---] Inte reflexion utan glmska; inte motsttning, motsgelse, utan ett bestridande som utplnar; inte frmedling, frsoning, utan siktning, bortsllning; inte en ande p mdosam jakt efter sin egen enhet utan en ondlig erosion av det som r utanfr; inte sanning som till sist blir belyst utan ett sprk som hela tiden redan har brjat, en sprk- strm, ett rinnande sprk och dess utsatthet. (s 28)

Foucault hnvisar till en marginal tradition i kristendomens utmarker som manifesterats i en negativ teologis former. Men problemet gller tnkandets frhllande till sina egna grnser och frsket att finna en tankeform fr utforskningen av dem. Uppgiften r att artikulera dem, och Foucault fokuserar drfr sprkets fenomen. Men d stter han emot medvetandets subjektivitet: sprkets vara framtrder fr sig sjlv bara nr subjektet frsvinner. Resonemanget frs allts frn en inomvrldslig, fenomenologiskt deskriptiv position (epochn), dr tanken utforskar grnserna fr sitt eget perspektiv. Enligt Foucault r denna grns eller berringspunkt ocks sprkets grns, allts den punkt dr ordens metkrokar drar upp sakerna, fenomenen, ur begreppslshetens djup. Men den punkten kan drfr inte sjlv beskrivas begreppsligt, i ord, annat n via frvanskningar (som i Foucaults eget fall medfrt att Jan Stolpe frsiktigtvis kallar sin frsvenskning Frsk till versttning); det rtta ordet skulle ju hr vara saken sjlv; inte ens ett meta-sprk skulle frsl:
Det r utomordentligt svrt att ge denna tanke [p det som r utanfr] ett sprk som r den troget. Varje rent reflexivt tal riskerar ju i sjlva verket att terfra upp- levelsen av detta utanfr till interioritetens dimension; obetvingligt tenderar re- flexionen att terfra den till medvetandets sida och utveckla den i en beskrivning av det upplevda dr utanfr skisseras upp som en upplevelse av kroppen, av rummet, av viljans grnser, av en nstas outplnliga nrvaro. Fiktionens vokabulr r ocks riskabel: i en tt fljd av bilder, ibland i de mest neutrala eller hastiga bil- ders blotta genomskinlighet riskerar den att lgga in frdiggjorda standardbetydel-

Det dialektiska negerandet tenderar att slppa in det man frnekar och missar drmed sjlva berringspunkten. Men hr handlar det om att stndigt kretsa kring den, att hlla sig vid grnsen utan att vare sig verskrida den eller framstlla den som given.31 Lika viktigt r att undvika subjektiva inre resor i ett skande efter egen identitet eller enhet, ty hr gller det ju tanken p det som r utanfr. Den icke-dialektiska uppgiften blir att artikulera ett rinnande sprk och dess utsatthet utan att frdenskull brja tala i tungor. Foucault hnvisar hr till Maurice Blanchot. Men formuleringen ett rinnande sprk liknar ju Enquists beskrivning av Hess, bde personen och romantexten, i Expressen-artikeln och samtalet med Jan Stolpe (ovan kap 8.2.1, 8.3.2). I Foucaults ess antyds ven en rent repertoarestetisk frbindelse med resans och pikareskens mnster, nr fiktionerna hos Blanchot beskrivs som inte bilder utan ett omformande, en frflyttande r-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:124

relse, av bilderna, deras neutrala frmedlare, mellanrummet mellan dem (s 28). I denna omformande rrelse nalkas diskursen svl sprkets som tnkandets grnser, allts det utanfr som varken kan talas eller tnkas. Men fr att rrelsen skall kunna ga rum krvs att hela den sprkliga och litterra repertoaren tas i bruk och genregrnserna upplses. Tekniken beskrivs frst i termer av Blanchots juxtaposition:
Det fiktiva finns aldrig i tingen eller i mnniskorna utan i det som r mellan dem, i dettas omjliga sannolikhet: mten, det mest avlgsnas nrhet, fullstndig fr- stllning just dr vi r. Fiktionen bestr allts inte i att gra det osynliga synligt, utan i att f oss att se hur mycket det synligas osynlighet r osynlig. Hrav dess djupa slktskap med rummet, som i denna mening r till fiktionen vad det negativa r fr reflexionen (nr den dialektiska negationen frbinds med tidens fabel). [---]; ett rum som r mer lngstrckt n vidstrckt, smalt som en tunnel dr det avlgsna och det nra [] nrmas till varandra och fjrmas i all ondlighet. (s 28f)

ett mystiskt drag: en omsorgsfull redogrelse fr erfarenheter, mten osannolika tecken hr rjer sig en Calvinistiskt-Ramistisk vrldsbild i samma mn som absurdismens och den i nouveau roman. Juxtapositionen r samtidigt en superposition. Och eftersom allt skall frtecknas s medfr allts den nya (eller kanske gamla?) tankeformen begynnelsen till en repertoarestetisk hllning. Men den medfr ocks en typ av oren estetik: den relativiserar inte bara skillnaden mellan reflekterande och fingerande akter, utan ven mellan skrivarter, storformer och genrer: Det r drfr som distinktionen mellan romaner, berttelser och kritik hela tiden tunnas ut hos Blanchot. Till Blanchot hnvisar ocks Niels Egebaks Ord och Bild-ess Orpheus blik frn 1965, som verkligen excellerar i det rinnande sprk Foucault talat om i det ven han sker artikulera tanken p det som r utanfr. Dess paradoxala freml r i sjlva verket en skandale, bde frn existensens och litteraturens synpunkt. Fremlet r nmligen den signifikanta frnvaron, tomheten och tystnaden:
[] med Blanchots formulering: sproget er virkelighedens ikke-eksistens, virkelig- hedens fravr, hvorfor dette at benvne en ting straks forngter denne ting som ting och gr den til et tegn: Ordet giver mig vren, men bervet vren. Det er denne vrens intet, det som bliver tilbage, nr den har mistet sin vren, det vil sige det enkle faktum, at den ikke er. [---] Dette er p n gang eksistensens og litteraturens skandale [---] og [] samtidig dess paradoks at de ikke kan tale om virkeligheden eller eksistensen, eller deres undergang i dden, uden at gre det til noget andet, at de ikke kan udtrykke den tavshed, der er selve virkelighedens, eksistensen, tingenes kerne, uden at gre den til noget andet, nemlig til ikke-tavshed, til tale. [---] Paradokset er alts det dialektiske forhold mellem den tingsvirkelighed, der eksisterer uden for den menneskelige bevidsthed, men som mennesket kun ken- der ulseligt forbundet med sin bevidsthed, [] samtidig med at det vd, at det selv ogs er en del af denne tingsvirkelighed, fordi det ikke er kun bevisthed, men ogs det, som brer denne bevidsthed, uden at kunne omfattes af den, og som ogs dden er en del af. (s 514f)

Men juxtapositionen avgrnsar inte formerna, utan lter dem korsas, kiastiskt infltade i varandra s att de bildar ett tal som framtrder utan slut och slutsats; och p samma stt frhller sig fiktionen till reflexionen, s att den fenomenologiskt beskrivande redogrelsen samtidigt blir till ett mummel:
Som sprkrr fr detta utanfr som i sina ord upptar det utanfr mot vilket det riktar sig kommer detta tal att till sist bli ett slags kommentar: ett upprepande av det som utanfr aldrig har upphrt att mumla och viska. Men som tal som hela tiden frblir utanfr det som det sger blir detta tal ett oavbrutet framtrngande mot det som aldrig ftt ngot sprk. [---] Nr talet upphr att flja en tanke som interioriserar sig och vnder sig mot sprkets sjlva existens och vnder tanken mot det som r utanfr fr talet hela tiden samma karaktr: en omsorgsfull redo- grelse fr erfarenheter, mten, osannolika tecken ett sprk som vetter mot det som r utanfr varje sprk, ord p ordens osynliga baksida; uppmrksamhet mot det av sprket som redan existerar, redan har sagts, tryckt, manifesterat ett avlyssnande inte s mycket av det som uttalas i det utan av det tomma som cirku- lerar mellan dess bestndsdelar orden, av det mummel som aldrig upphr att fr- dunkla det, ett tal om varje sprks icke-tal, en fiktion om det osynliga rum dr det visar sig. Det r drfr som distinktionen mellan romaner, berttelser och kri- tik hela tiden tunnas ut hos Blanchot []. (s 29; kurs BA)

Mumlandet hrrr allts just ur sjlva dokumentationen av fenomenen, som just genom sin noggrannhet och sakliga inriktning fr

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:125

Egebak talar om dialektik, men paradoxen gller ju det kiastiska frhllandet medvetande/vrld, dr vrlden, fenomenet, framtrder som det andra, utanfr medvetandet liggande och nd ger sig till knna inom det. Det r denna omkastning sprket inte kan fixera just drfr att det artikuleras frn medvetandets position; detta r ocks Orfeus problem:32
Da ordet, sproget, er bevidsthedens udtryk, kan Blanchot derfor sige, at i ordet dr det, der giver liv til ordet, og han kan hvde, at det m vre det digteriske sprogs opgave at sge efter denne livskilde og at forsge at utrykke den, sige den, selvom han ved, at den er uudsigelig fordi den er eksistensen selv, uberrt af or- det. For kun gennem denne paradoksale strben, der indebrer at digteren un- derkaster sig ordet og lader det tala gennem sig i stedet for at selv tale gennem det, kan [---] sansningen i dens oprindelighed kan komme til syne i sproget, hvor- ved digteren skulle kunne komme tttest muligt p det mystiske jeblik, hvor tingsverden ophrer med blot at vre for at antage mening, uden dog nogensinde at komme hisides dette jeblik og udtrykke det, der gr forud for det: den oprinde- lige tavse eksistens den vil altid kun i bedste fald vre til stde som et tgebil- lede, som p et fotografisk negativ. [---] Ogs den ekstreme, byzantinske formdyr- kelse [] er en mde at underkaste sig ordet p og lade sig fres til dets grnse, det punkt, hvor det ikke lnger udsiger, men kun viser hen mod den virkelighed, der ligger hinsides sproget. Modstningerne berrer hinanden i det punkt, hvor menneskendens begrns- ning afslrer sig: at den menneskliggr alt, hvad den blot strejfer, at den finder mennesket overalt, fordi den p forhnd har lagt mennesket ind deri, dette yders- te punkt, hvor den strengeste matematiske dyrkelse af formen og den mest tjleslse formlshed, der aldrig kan blive til total formlshed, mdes i den stadige vekselstrm, som lber mellem eksistensen og den menneskelige bevidsthed. (s 515)

meningen utan yttrandeakten och dess ikuggning, det sublima gonblick, vars egendomligheter franledde Longinos bermda traktat i mnet.33 Och ven Egebak sker hlla sig p fenomenens framsida, hitom den sublima grnsen. Frn sin i princip deskriptivt fenomenologiska position stter allts bde Ekbom, Foucault och Egebak mot en absolut Grns fr vrlden, men inget utanfr grnsen; grnsen saknar frnsida, och framsidan avtecknar sig inte. Grnsen finns allts men inte som ett absolut vara utan som en skillnad, en relation. Grnsen r inget fenomen i sig: som alla grnser r den till bara genom det den avgrnsar, som horisontranden i ett synflt. Grnsen r i s mtto ven en berringspunkt, p en gng avskild frn och frenad med det den berr. Men berringspunkten r i s fall inte heller ngon absolut Plats; snarare d ett s att sga decentraliserat kraftcentrum, varigenom all frndring, skillnad, betydelse blir till. Som Egebak skriver: Modstningerne berrer hinanden i det punkt, hvor menneskendens begrnsning afslrer sig. Berringspunkten finns bara i den mn det andra finns, det som den lmnar plats fr, avgrnsar, omsluter och drigenom frambringar/sjlv frambringas genom i en dubbel rrelse. Det r den grns av ren andlighet genom vilken vrlden blir till fr oss stts fram som kttsligt liv och mngfaldig tillvaro i begreppsligt fattbar gestalt. Som grns r den med framsidan ocks i vrlden; och i vrlden r denna framsida absolut: den saknar fenomenologisk frnsida och kan inte framtrda annat n som framsida och nrvaro; men den avtecknar sig inte och kan inte frestllas som vare sig framsida, nrvaro eller grns. Snarare d som en spegel, dr den skrift varigenom vrlden sjlv kan avteckna sig och bli till som vrld skrivs in. Eller som den Vg dr allting r p resa, allting mts och allting hnder, enligt Foucaults pikareska metafor. P den vgen intas Jagets position av Duet, det egna vergr i det andra, ursprunglighet och originalitet i frdubbling, imitation, citat. Det r ett i sanning Eke-

Hr identifieras den kritiska grnspunkten med en Frnvaro eller Tomhet som explicit beskrivs i termer av en negationslogik, som opererar med fenomenologiska omkastningar vid sidan av den klassiska dialektikens tankelagar (som p et fotografisk negativ). Egebak hnvisar explicit till Heideggers fenomeologi (s 515), men hr, som hos Ekbom och Foucault, aktualiseras bde (den i vrt sammanhang Husserlska) kiasmen medvetande/fenomen och (den Wittgensteinska) outsglighetsproblematiken, och ytterst, frsts, det sublimas problem: Ordet och talandet inte betydelsen eller

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:126

lfskt avlgset land, dr ingenting r vetbart, och dr man inte kan vara annat n skande och p resande fot. Och dit gr inga frdvgar, dit reser man inte: s snart man intar den forskningsresandes position r man dr, r man framme. Och det r denna Grns eller Vg som i exempelvis Hess utforskas via Resans topos och textmobilens konstruktion.34 De mrkvrdigheter romanen verbringar frn metafysikens grnsland till sinnenas och frstndets rike har samlats i det kuriosakabinett till emblem vi nu skall utforska. Noter till kapitel 9

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:127

Kapitel 10. Mobilromanen som kiastisk spegel: Vildmannens emblem

10.1 Vildmannens emblem i fragment versikt I de passager jag nu skall citera skdliggrs reseskildringens klich om den dle vilden som frttat emblem, utlagt i en serie ekfraser, som korsar Vildmannens och Herkules ikonologiska figurer. Vidare synliggrs Pastoralens klich om oskuld och natur som engelsk park allts som romantiskt kultiverad. Denna uppodlade naturlighet skall vi sedan se ympad p en urban kontext, dr pastoralen teruppstr som jmmerdal: misantropisk dystopi, kulturell labyrint, social djungel och amoralisk urskog. Dessa spnningar renodlas nr emblemet slutligen stts fram som forskningsresa i en kiastisk paradox. Inskjuten i kontexten r ocks en fregivet historisk dokumentation kring frfattaren till Robinson Crusoe. Hess uppger sig ha samtalat med Daniel Defoe, och denna frbindelse franleder avhandlingsfrfattarens reflexioner ver Defoes tillvaro som dubbelspion sedan han slppts ur fngelset: hur det passiva eremitliv han d tvingades till innebar en betraktarposition som ingav knslan av en absolut frihet, men ocks av en olslig antinomi eller kanske tvrtom hur alla positioner r utbytbara. Utlggningen br kunna tjna som ingress till den citatflta om natur och kultur, oskuld och moral, lag och evangelium jag drefter skall presentera:
I sin nyvunna frihet finner han till sin frtvivlan att ocks friheten har sina grnser. Han r hrt bunden av dubbla illojaliteter, och finner sig snart sakna kontakter t bda hll. Han knner sig balansera mellan tv avgrunder, sker std p bda hll, men vgar inte g vidare. Han stter sig d, p sin lilla plattform hgt uppe under kupolen, och vntar. Han vervger under hela denna lnga vntan, fngad av sin absoluta frihet, vilket hans strsta problem r: han finner att hans ptvingade pas- sivitet r skn, att han kan undvika att rra sig, och han lutar sig fram och ser med intresse p de tv partiernas egendomliga rrelser; han kan inte kontrollera dem,

han kan inte pverka dem, han betraktar allt. r 1729 fretar han sig d, till sin egen verraskning, en desperat tgrd: han rymmer, frsvinner, gmmer sig. [---] Under de sista mnaderna av sitt liv besks han av Hess, de har ett lngt samtal. Inte lngt efter detta tervnder Hess till Sverige. [---] Han berttar aldrig om sitt samtal med Defoe, men Defoe verlever i honom. (s 13f)

Passagen vimlar av kiastiska formuleringar och anakronistiska sprng, som dels aktualiserar den historiske Hess speciella situation, klmd mellan blocken som han var; dels ocks aktiverar den tankeform som i detta kapitel skall hemska oss p ett srskilt stt. Vi finner allts Defoe hrt bunden av dubbla illojaliteter, balanserande mellan tv avgrunder, fngad av sin absoluta frihet, i knslan att hans ptvingade passivitet r skn och dock rymmer, frsvinner, gmmer sig. Han besks 200 r senare av Hess, som ehuru tysk dock tervnder till Sverige, tiger om samtalet med Defoe och likafullt lyckas kommunicera till avh frf att Defoe verlever i honom. I det frsta av de fljande citaten terger avhandlingsfrfattaren Hess beskrivning av skolans emblem i termer av den dle vildens figur. I det andra kommenterar berttaren den roll odlandet av en engelsk-romantisk park spelar i hans eget eremitliv som forskare och intellektuell. Det tredje terger en beskrivning av hur Hess tillgnat sig skolans emblem i en egen version. De pfljande citaten exemplifierar hur emblemets manipulationer med pastorala klicher skapar en betydelsespridning, som ympar de anfrda fragmenten bde p varandra och p mobilromanens sammantagna kontext. Rckans sista citat som ocks inleder nsta kapitel upprepar den frsta ekfrasen av emblemet i en reducerad version med en kommentar som antyder den stiliserade bildens kiastiskt rrliga struktur. Implicit skapas drvid en frbindelse med mobilromanens estetik, som inte bara markerar textmobilens konventionskritiska frhllande till modernismen, utan ocks agape-motivet och romanens religisa tematik. Avhandlingsromanen artar sig hrigenom till det slags alterorienterad beknnelseroman och andaktstext, som jag i avslut-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:128

ningskapitlet kommenterar i termer av en sorts stllfretrdande frbnsestetik. Emblematik och roman Till att brja med vill jag terknyta till den grundlggande emblemtraditionen och de metodiska och formhistoriska frutsttningar som underskningen av romanens tekniker baseras p (jfr ovan kap 1 och 6). Det traditionella emblemet var, som vi minns, en retorisk, didaktisk-majevtisk hybridgenre, ursprungligen baserad p renssansens och klassicismens ut-pictura-poesis-tanke, men senare alltmer orienterad mot ordet, helt i enlighet med den grundlggande tankeformen om bilden som kiastiskt tecken.35 Inte minst didaktiken leddes av ambitionen att skapa bilder med ord och ord med bilder och influerades drvid bde av bibelexeges och teckenteori. Men emblemet var ocks en i hgsta grad ppen och oren konstform, vars hybrida genrekonventioner pbjd inte bara stilmssiga blandningar utan ven ett rent plundrande frhllande till sin kulturella omgivning sledes en utprglad repertoarestetik, som ocks gav upphov till avancerad teoribildning kring just formblandningens och den orena estetikens problem.36 Som vi ocks minns pbjd genrekonventionerna en tredelad struktur, dr bilden (pictura eller figura) var inkldd i ord, som med olika frskjutningar majevtiskt speglade det framstllda, och som bilden drfr inte kunde avskiljas frn: dels en verskrift (inscriptio eller lemma); dels en uddig dikt (epigram) eller en uttolkning (subscriptio), som ibland kunde vxa ut till en lng kommenterande (och ibland vilseledande!) utlggning eller explicatio.37 Interaktionen mellan emblemets olika delar medfr att varje del hnvisar till varje annan, men ocks att helheten speglas i varje del s att det didaktiska budskapet i slutndan inte restlst kan versttas, men nd inte kan kallas gta.38 Ocks gtans lsning och frklaring i subscriptio och explicatio r i s fall en del av gtan och konstverket. Det till synes statiska emblemet blir p s vis en mosaik av mobila betydelser inom

en konkret meningskontext och hnvisar stndigt bortom sig sjlvt p samma gng som tillbaka p sig sjlvt. Emblemets grundlggande srart bestms allts av denna kiastiska tankeform; det bokstavligen visuella momentet r d inte brande i genrekonceptet, ven om det r ursprungligt i genretraditionen. Motsvarande egendomliga realitetsstatus har ocks de textfragment i Hess som explicit sgs hnfra sig till ett emblem. Analysen kan inte alltid fullt ut upprtthlla skillnaden mellan ekfras och emblem, eftersom ju ordet hr trtt i den visuella bildens stlle: i romanens rent verbala sammanhang r beskrivningen emblemet; referensen r suspenderad.39 Men beskrivningen stts ocks fram som en del av emblemet, som ju enligt genretraditionen utgjordes av bde bild och text och bda var uttryck fr samma tankeform. Frn den skrivna textens synpunkt kommer ekfrasen allts att glida samman med den pictura eller figura ekfrasen beskriver, helt i enlighet med inte bara emblemets utan ocks imagismens tankeform. Texten blir allts sjlvutlggande p samma gng som den hnvisar en annan bild, men ekfrasen har i Hess transponerat emblemets ikonografiska tekniker till litterrt formsprk och svarar i s mtto mot renssansens stumma emblem eller ord-emblem p samma gng som mot den modernistiska imagismens tolkande [interpretive] imago.40 Greppet kommer allts att skdliggra romanens repertoarestetik, men hnfr sig ocks till hela textmobilen som stumt emblem det vill sga till Hess som emblematisk roman. Som emblematisk roman anknyter Hess nrmast till den realistiskdokumenterande variant som utbildades som ett fljdfenomen till den puritanska andaktlitteraturen, och som mobil-roman srskilt till genrens processbeskrivande varianter.41 Den realistiska romanform som Bunyan, Defoe, Sterne och Swift utvecklade inom traditionen baseras p samma kiastiska tankeform, majevtisk-paradoxala didaktik och dokumentaristiskt skdliga bildsprk. Framtrdande r ocks den typologiskt-figuralt anlagda kompositionsprincipen:

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:129

anti-symbolisk, men via emblematiken frbunden med en medeltida bibelexegetiskt inspirerad naturteologi och teckenlra, som inom puritanismen sammanfattas i frsynstron. I sekulariserade former, terfinnes samma tankeform ven i vissa former av modern roman under beteckningar som magisk realism, absurdism, hyperrealism eller dokumentarism. Berttartekniskt yttrar sig den emblematiska tankeformen inte bara i enskilda ord-emblem utan ven i sjlva kompositionsformen, som drvid fr just den typ av rrlig konstruktion som utmrker Hess: en diskontinuerligt byggd mobil av anrikande upprepningar, organiserade efter juxta och/eller superpositionens principer. Formen kan synas additiv, men funktionen r palimpsestus, eftersom varje enskilt motiv och varje enskild episod korresponderar mot varje annan: allting frgar av sig p vartannat, som det brukar heta i Hess, och mste drfr avlsas p en och samma gng.42
10.1.1 Fixeringsbilden: vildmannen som Herkulesfigur/Herkules som vildmansfigur

trasterar mot det intryck figuren i vrigt gr p betraktaren. Runt hfterna br mannen ett klde, en djurhud, och i en hand hller han ett nyss ddat djur, fr- modligen ett rdjur. Nr undervisningen i skolan frdes in p romantikbegreppet brukade vissa av lrarna ta emblemet, mannen i emblemet, som exempel p vad som avsgs med begreppet den dle vilden. Emblemets vilde har dock en egen- het: han r blond. (s 11)

Emblemet framstller en rufsig man med en pk i handen, p vg ut frn en skog. P lektionerna fr eleverna veta att mannen i emblemet exemplifierar begreppet den dle vilden; och vi fr veta att emblemet mycket riktigt anvnds som skdningsexempel i undervisningen och slunda gr emblemtjnst bde i medborgerligt och personlighetsdanande avseende. Frgan r bara vad det r som emblemet skdliggr. Ty vad fr eleverna hr se? Jo, en blond vilde, som av beskrivningen att dma r ambigus ocks i andra avseenden: de primitiva och rent djuriska attributen kontrasterar mot figurens verciviliserade upphjdhet och manierade frfining, en frfining som i sin tur tycks svra mot drag av maktlystnad och berkning. Eller kanske en prisvrd ambition att hlla vildheten i schack genom att till exempel blondera kalufsen? Man vet inte; och man vet inte heller hur bilden egentligen ser ut: vad vi lser r ju forskarens beskrivning av Hess beskrivning av sin minnesbild. Men detta att vilden r blond tyder p att han skall uppfattas som en arisk gestalt och drmed som frbunden med den nazistiska rasideologi och chauvinism som hr med till Hess bildningsgng: vildheten och det primitiva r kraften och styrkan, som viljan till makt tar i sin tjnst, och det dla r det berknande frnuft som den viljan anvnder sig av fr framgngsrik jakt.43 Men i den egenskapen blir figuren emblem ocks fr imperialismen i allmnhet fr hela den vsterlndska civilisationen och det etnocentriska perspektiv som prglat dess expansion i den vriga vrlden.44 Emblemet frestller i s fall den moderna mnniskan.

Emblemet och inskolningen: mnniskan, monstret, mobilen Nu till det frsta citatet: ekfrasen av det heraldiska 1800-talsemblem som krner huvudingngen till Hess skola. Med sin placering ver portalen till en offentlig undervisningsanstalt har det en p en gng representerande och didaktisk funktion, som kan antas stta fram den bildningssyn och bildningstradition som skolans elever skall initieras i. Det kan ocks antas vara byggt av de kulturella klicher som eleverna skall lra sig hantera:
3. I en av de sjlvbiografiska skisserna har Hess beskrivit skolans emblem, det som hnger ver huvudingngen. Det r mlat av den franske 1800-talskonstnren Jean Bulesco, nra vn till James Abbot McNeill Whistler, och dennes vrd under hans franska period; jag behver ej uppehlla mig mer vid detta. Frgerna r vitt, guld och grnt. I centrum av emblemet str en man. Han r p vg ut frn en skog. Han har en pk i handen, hans hr r tovigt, men hans ansikte r lugnt och auktorita- tivt. Hans anlete kan sgas vara upplyst av en kall tillfrsikt. Men dr finns ocks ett drag av manierad frfining, av upphjdhet, kanske av bildning, som skarpt kon-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:130

Men d knner vi ocks igen den mnniskobild Erik Hj. Linder beskrev i sin recension av romanen (ovan kap 6.3.2). Den moderna mnniskans grundlggande problem i romanen var ju i Linders lsning inte hennes modernitet utan tvrtom hennes delaktighet i ett nedrvt artfrdrv: egenviljan. Det innebr att allt det hgsta och dlaste hos mnniskan tenderar att vridas till sin motsats inte bara s som skett under Hitlerkatastrofen: romanen frlser insikten att det var hga, sant mnskliga traditioner som ra, tapperhet och nation som hr lpte amok, att det med andra ord just r vr mnskliga beskaffenhet och en del av vra goda eller tminstone ofrnkomliga egenskaper som nu r hinder fr fred och hot om frintelse (s 281). Mnniskan frslavas av en frdrvad vilja som hindrar oss att gra det kloka och goda som frnuftet och samvetet bjuder: Vi kan tnka fred och samarbete och idyll, vi kan inse vad frnuft och livsndvndighet krver men vi handlar efter nedrvda, blinda instinkter, efter gruppsammanhllningens och gruppaggressionens lagar en av de sllsynta, men olyckliga djurarter som inte begvats med inbyggda biologiska hmningar mot impulser att frda sina egna. r det inte den bilden som den dle vildens emblem stter fram fr romanens lsare? Och r det s, antyder den att vilden inte kan frdlas: inte drfr att han r vilde utan drfr att han r mnniska; civilisation och kultur, lag och moral, ligger som en tunn fernissa (eller blonderad peruk) ver en vildhet vrre n naturens egen just drfr att den r hjd ver naturen. Den verkar ju med frnuftet som redskap och blir p s vis desto grymmare och farligare: gaskamrar och frintelsevapen r mnskliga uppfinningar lika vl som sprkets giftpilar. Emblemets vilde framtrder i det perspektivet varken som del eller primitiv, utan som fallen: som en bastard av barbari och dekadens ja, som dubbelt fallen. Denna omkastning av perspektiv r knappast frenlig med uppgiften att fostra ariskt lojala samhllsmedborgare, men dremot helt i linje med emblemets majevtiska traditioner och kiastiska logik.

Men underlaget fr den nu prvade lsarten r allts Forskarens beskrivning av Hess beskrivning: den handlar ju inte om den pictura Hess skall tnkas ha sett, utan om det ord-emblem som blir till i denna roman. Men det emblemet terger faktiskt samma ambivalenta typ av fenomen. Ty det tergr p en bild som enligt genrekonventionerna skall vara flertydig, en fixeringsbild, ett palimpsest och en sdan bild kan frsts inte terges i en entydig beskrivning. Vi skulle kunna sga att det typiska i det illuderade emblemet utanfr romanen framtrder fr oss i romanen just i den referentiellt problematiska superpositionen av Forskarens och Hess beskrivningar. I detta emblem lggs allts tv motsgande bilder ver varandra s att en omkastning sker, som bde frdubblar positionerna och inverterar deras inbrdes frhllande. Resultatet blir allts inte en kultiverad vilde eller en naiv kulturmnniska, utan en p en gng verciviliserad och frvildad varelse, som knappt hnger ihop och i grund och botten kanske mest liknar ett monster och drmed stller det terkommande problemet i Enquists frfattarskap: Var gr grnsen fr det mnskliga? (se ovan kap 6.2.5). I den hr figuren r grnserna oklara, samtidigt som den inbyggda diskrepansen gr skillnaderna tydliga. Figuren r statisk p samma gng som mobil, och det r vl ingen tillfllighet att en (uppdiktad?) elev till Whistler uppges som emblemets skapare. Den teknik av superposition ekfrasen suggererar pminner ju starkt om den vi sett romanens Whistler experimentera med (ovan sekt 9.2.1): detta att lgga mlade glasskivor ver varandra i en rrlig konstruktion dr de olika flten p en gng genomlyste, synliggjorde och dolde varandra. Betraktarpositionen r statisk men bilden tycks krva ett rrligt inre perspektiv, en tankeform dr motsatta begrepp sammanfltas utan att sammansmlta. Och den tankeformen r frsts kiastisk. Frn genresynpunkt r det drfr passande att emblemet krner porten till en skola: betraktandet inbegriper ju invning i en tankeform som inte kan lras ut p annat stt. I den meningen kan vi sga att emblemet inskolar i sin egen lsart att emblemet r skolan.

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:131

Det r passande ocks frn romanens synpunkt: emblemet inskolar i romanens tankeform. Frn manuskriptets synpunkt kan vi drfr tnka oss det hr emblemet i det sammanhang dr vilden under namnet Vildmannen frst upptrdde som ikonografisk figur: som drlerie eller illumination i marginalen till en medeltida handskrift.45 Frn den tryckta avhandlingsromanens synpunkt kan vi rentav tnka oss det som titelblad till Hess: att det krner ingngen till romanen, en ingng eller ppning som ocks r utplacerad lite varstans inne i romanen inne i en pgende handskrift som nnu inte hittat sin brjan och utsida. Vi kan slutligen i just den hr vildmannens figur tnka oss Frfattarens emblem: som skldhllare till det heraldiska emblem som romanen hr bde beskriver och artar sig till. I heraldisk emblematik spelar Vildmans-figuren ofta rollen av skldhllare eller skldbrare, det vill sga fungerar som en central, bokstavligen brande och framvisande figur utanfr den egentliga bildens marginal; figurens ambigusa realitetsstatus och etiska position antyds av att samma roll kunde spelas av en grip eller ngot annat monsterliknande fabeldjur, aldrig av en mnniska.46 Men i skolans emblem inne i romanen terfinnes samma figur som vapenmrke fr slktet Mnniska, som ju Frfattaren p en gng tillhr, betraktar och stllfretrder. Vildmannen liknar hans stllfretrdare sdan han senare i romanen skall mta i beskrivningen av positionen Manuskript: startpunkten fr vad vi nu med forskningsresanden Lvi-Strauss kunde kalla det vilda tnkandet som ett mjligt spelstt p expeditionen genom avhandlingsdjungeln (jfr ovan, kap 7.1.3, 9.2.2):
[] dessa reseskildringar som till sist hakade sig fast i en lian, en gren hngande ver en flod, uppgick i grenens fibrer, och s pltsligt och ofrmedlat vergick till en helt annan berttelse, en som bara var gnad att dlja sig sjlv, som ville hvda sin ofrstrbara frihet; hur dessa berttelser nd, som om sm ras intrffat, kun- de frilgga sm hligheter dr han sjlv syntes st, halvt befriad och halvt fngen, delvis naken och delvis inkldd. (s 131)

I detta romanens tredje fragment ges med andra ord en ingng till mobil-romanen. Det frsta fragmentet gav ju Pintschs position, det andra Forskarens; men hr ges ju romanens position: Hess som fixeringsbild och stllfretrdare. Fragmentet fortstter i en skildring av Forskaren i Hess position: i fngelset/laboratoriet med bruten fot. Detta r allts den korsvg dr lsaren vljer kosa genom det dla och vilda i romanen och sitt frhllande till romanens mngdubbla position. Emblemet skjuter in en frdrjning, en betraktelseprocess, som inbegriper en invning i den kiastiska tankeform som krvs fr den fortsatta resan. Emblemet ger gngarten och mngfaldigar den. Klicherna och bricolaget: Vildmannen, Herkules, den dle vilden Den kiastiska tankeformen och palimpsestartade konstruktionen hr i sjlva verket med ocks till de hypotexter och hypogram emblemet r byggt av: begreppet den den dle vilden r i sjlva verket ett bricolage av klicher, som motsger bde varandra och sig sjlva, alldeles som den i emblemet framstllda gestalten sjlv. Det r ju (bara) vissa lrare som frbinder mannen i emblemet med den dle vilden, och de gr det i samband med romantikbegreppet, som ju p ett srskilt stt r frbunden med klichn i dess moderna civilisationskritiska betydelse av ursprunglighet och natur. Men klichn som sdan r betydligt ldre, liksom dess iscensttning i emblemet betydligt nyare: den modernt blonderade vilden beskrivs via kulturella attribut hmtade ur traditionsgivna ikonografiska koder av bde anrikt och sofistikerat slag. Den ena r den heraldiska Vildmannen, vars primitiva men synnerligen ambivalenta ursprungsoch natur-sfr allts den heraldiska konsten har att tmja.47 Den andra r den emblematiske Herkules civilisationsheroiska sfr som ena sidan redan tmjt den dionysiske Herakles temperament, men andra sidan den emblematiska konsten har att ter frvilda eller problematisera, s som ju ocks sker genom det skiljovgsmotiv som den emblematiska figuren frkroppsligar.48

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:132

Men den moraliserade Herkules r allts lagd ver bilden av den rasande Herkules, och under denne ligger inte den dle vilden, utan Vildmannen. Och Vildmannen r ingen vilde, vare sig i etnologisk eller litterr mening. Han r en mytologisk figur, frbunden med det vilda tnkadet i bred mening: inte det primitiva s mycket som det laglsa, p tvrs mot alla etablerade ordningar eller strukturer.49 Och dock r det tnkandet inte kaotiskt, utan frbundet med en kiastisk logik, hrledd ur Vildmannens funktion att genom sin blotta nrvaro kasta om positionerna i den ordning han figurerar i.50 Vildmannen frkroppsligar allts en tankeform som svarar mot hans frn moralisk synpunkt motsgande mytologiska personlighet: styrka, kraft, vldsamhet, grymhet korrelerade med frslagenhet, list och svek som i sin tur korrelerade med komik, vansinne, lidande, skygghet och slutligen ven med orakelmssig visdom, profetisk frmga, poetisk kraft, frlsande funktion och korsningen liv/dd.51 Vildmannen var allts en p en gng hemsk, komisk och tragisk figur, alldeles som Herkules; och liksom Herkules kunde ven han moraliseras dock aldrig i sig sjlv, bara i sina olika framtrdelseformer, sina masker, roller och incogniton. Vildmannen var slunda alltid sig sjlv, men i sig sjlv var han samtidigt alla och drtill allestdes nrvarande, inkldd i allt och alla just som Hess. Kvinna var hon ocks nr det behvdes: Vildkvinnan var hans lngbrstade dubbelgngare och supplement, svl i mytologin som i ikonologin; de manliga respektive kvinnliga attributen r hr assimilerade i samma grundlggande tankeform.52 De onda eller goda figurer som hrletts ur dem bda (demoner och hxor svl som frlsare och nglar) betecknar alla en reduktion i frhllande till frlagans karakteriska position avsides dikotomin gott/ont. Den vildhet som hr r p tal har varken med kn eller moral att skaffa; den befinner sig p andra sidan om Lagen: inte den ena eller andra lagen, utan Lagens sjlva begrepp. I sig sjlva representerar figurerna drfr en fr-moralisk oskuld i slkt med det heliga och sublima och lika ansttligt skrmmande och lockande

som det.53 Men det r denna vrderingsfria oskuld som den dle vildens figur frgves sker hrma p moralens plan: hans uppgift r att avlgsna anstten. Och drfr blir ocks klichn om den dle vilden motsgande, som vi strax skall se. Bde Herkules och Vildmannens figurer hrrr allts ur en folklig och primitiv frestllningsvrld, och den ikonografiska frbindelsen ligger i de likaledes primitiva attributen: klubban, hftkldet, rufsigheten. Men som kulturella ikoner var likvl bda figurerna frankrade i en aristokratisk och socialiserande kontext: den ena genealogiskt representerande och offentlig; den andra didaktisktetisk och exempelpedagogisk. Bde i egenskap av primitiva och civilisatoriska aktualiserar figurerna betydelsen av ett kulturellt definierat ursprung, men de stter fram den i olika perspektiv: det ena glorifierar brden; det andra anfktar samvetet. I renssansens emblematiska framstllningar av det Herkuliska skiljovgsmotivet ingick slunda ven primitiva attribut som t ex hrigheten, pken, hftkldet och ofta ven den ddade hjorten i hjltens rekvisita. Men dr betecknar de den amoraliska stndpunkt hjlten skall verge i och med det etiska valet, medan de i den heraldiska kontexten betecknar den sociala position han skall st kvar i som aristokrat. Med den suppleringen antyder citatet en spnning mellan natur och kultur, som ju i bilden dock antyds som frbunden med ett tredje djupare liggande problem som rr mnniskans egenart. Den spnningen p en gng maskeras och frtydligas, nr kommentaren frbinder emblemet, mannen i emblemet med denna ur Vildmannen avledda klich om den dle vilden, som ocks kommit att frbindas med den moraliske Herkules figur: klichn aktualiserar begreppet om sjlsadel. Men den gr det i ett ambivalent perspektiv, som ocks svarar mot den framstllda scenens ppenhet: r mannen i emblemet p vg att verge sin naturliga stndpunkt fr kulturens? Eller hller han p att verge kulturen fr att tervnda till naturen? Befinner sig den dle vilden inom eller utanfr det kulturella para-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:133

digm som skapat klichn? Var str med andra ord den dle vilden och vilket r det exempel (p sjlsadel?) skolans emblem stter fram, just som pedagogisk figura? Formuleringen emblemet, mannen i emblemet antyder kanske en diskrepans mellan emblemet och mannen: mellan det heraldiska emblemets representerande offentligt-exoteriska syfte och det majevtiska emblemets personligtesoteriska funktion. Placeringen ver skolporten understryker allts bde de heraldiska genrekonventioner, som hnfr attributen till Vildmannens representerande figur och de emblematiskt didaktiska, som hnfr attributen till exempelpedagogikens Herkules. Emblemet iscenstter en rad ikonografiska transpositioner dr ocks till synes motsgande betydelsesfrer kommer att korsas. Inte minst viktig r d spnningen mellan emblemet och den omgivande kontexten, det vill sga i romanen mellan ekfrasens illuderade pictura och manuskriptets introducerande och kommenterande verba. Som vi sett r emblemets kontexter supplementra, men kommer i den msesidiga hnvisningen till varandra ocks att aktivera en kiastisk spnning som vidarefrs i sjlva picturan. Den spelar med meningsfrskjutningar baserade p de ikonografiska sammanblandningar och frvxlingar som blev resultatet redan av renssansens egen repertoarestetik och lg implicit i imitatio-doktrinen men som ocks hrde med till den eklektiska verkestetik som prglade den moderna individualismens 1800-tal. Tendensen att verta och rekontextualisera klicher frn andra kanoniska verk och konventionella sammanhang var emellertid srskilt starkt utbildad i emblemtraditionen under renssansen, och medfrde dr en associativ betydelsespridning, som till dels hrde med till renssansestetikens hga vrdering av det poetiska skarpsinnet (agudezan).54 Men tendensen kom ocks p ett srskilt stt att integreras i teorin fr det majevtiskt-didaktiska emblemet, som ju, i egenskap av intellektuell konstart ofta gestaltade bde konventionella

antiteser och ovntade frbindelser mellan begrepp och begreppsliga kontexter. Variationer av den tekniken tycks nu ven terfinnas i det moderna emblemet ver Hess skolport. Dr artar sig emblemet till en fixeringsbild som implicerar en mobil betraktarposition varifrn n den ena, n den andra figuren framtrder. Via suppleringen i ekfrasens utlggning skapas den betydelsekedja som aktualiseras av den dle vildens klich, men kedjan brister nr figurens uppsyn och attribut skrskdas. Den p en gng bestialiska och manierade uppsynen tyder varken p oskuldsfull naivitet eller naturlig sjlsadel, utan snarare p den kodifierade vildhet som hr med till Vildmannens figur: inte s mycket den ra styrkan som figurens oberknelighet. Den identifikationen bekrftas av attribut som lurvighet, hftklde och pk, men samma attribut var ju ocks Herkules igenknningstecken. Herkules-identifikationen styrks av en detalj: vildmannens hftklde var av lv, medan djurhuden var Herkules signum.55 Men terigen motsgs bilden av figurens antydda vildhet: den emblematiske Herkules var ju en exempelpedagogiskt del gestalt, som ocks i sin naivitet representerade svl brds- som sjlsadel. Men i den svvning mellan Vildmans- och Herkulesfigur som t ex hftkldet aktualiserar markeras ocks en begreppslig antites: spnningen mellan den visuellt frnvarande men associativt nrvarande lvkransen och den faktiska djurhuden markerar ocks spnningen mellan liv och dd, natur och kultur, samhlle och moral, mellan otium och negotium, vita activa och vita contemplativa en spnning som ocks frtydligas av tillgget om det nyss ddade rdjur mannen i emblemet hller i sin hand. Denne Herkules ddar tydligen inte rovdjur i sjlvfrsvar utan delvilt fr rans eller njets skull. r d denna lust att dda en mnsklig, civilisatorisk eller aristokratisk egenskap? Den dle vilden som palimpsest I detta dubbelperspektiv konstrueras nu emblemets dle vilde, det vill sga en tredje och mjligen mer modern typ av kulturell klich.

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:134

I det heraldiska emblemets formaliserade sammanhang framstr klichn som en oren och regells hybrid av betydelser. Men begreppsligt sett hlls betydelserna lika tskilda som skikten i Whistlers mobil; de blandas inte utan korsas i ett dubbelperspektiv som implicerar en invndigt mobil betraktarposition. Hybriden r med andra ord en fenomenell konstruktion som uppstr i frsket att fixera helheten. Men i emblemet stts den fram som romantiskt begrepp. Ehuru myntad under renssansen i anslutning till pastoralens paradis- och guldldersfrestllningar och kalkerad p Vildmannens figur, r bilden av den dle vilden receptionshistoriskt reglerad av romantikens moderna konventioner om frihet, oskuld och natur.56 Som vi skall se r det bl a de dolda motsttningarna i detta frihetsbegrepp som egendomligheterna i emblemet skdliggr, bland annat genom att aktualisera den spnning mellan arvsynd, lag och nd som ocks prglade kalvinisten Rousseaus version av figuren: att individen p grund av sin frdrvade vilja inte r fri, men mste tvingas till frihet.57 Bildens didaktik opererar i s fall via en majevtik som indirekt dekonstruerar moderniteten. Iscensttningen av den dle vildens klich fr drmed en konventionskritisk funktion, som via skolans klich ifrgastter uppfostrans socialiserande uppgift frn ett svl anti-modernt som antirousseauanskt perspektiv. Transpositionen av Vildmans-emblemets heraldiska rekvisita tilldelar allts den oborstade mannen ver skolans port ven den emblematiske Herkules traditionella attribut; men i dubbelprojektionen associeras vilden med sin motsats, det vill sga med en civiliserad eller frdlad vilde. Dubbelperspektivet blir drmed ett didaktiskt grepp, som antyder skolans fostrande uppgift. Men genom det samtidiga intrycket av en hgst odel vildhet associeras den dle vilden i sin tur ocks med kolonisatren och imperialisten, det vill sga med sin civiliserade motstndare. Den bildade europn framstr drvid som vilddjur eller barbar, med andra ord som sin motstndare: som vilden sedd med vsterlndska gon.58 I Vildmannens och Herkules-figurernas ikonografiska tradi-

tion r de djuriska attributen visserligen konventionella och markerar inflytandet frn medeltida bestiarier;59 men i rundgngen av betydelsefrskjutningar p skolans emblem blir resultatet av transpositionerna motsgelsefullt och stter fram ett problem, en kiastisk knutpunkt. Ekfrasens antydan om manierad frfining skisserar drutver den dubbla bilden av en p en gng vek och aristokratisk intellektuell:60 en hovman och riddare, konstnr och vetenskapsman, romanfrfattare och litteraturforskare, men ocks en kulturimperialist en Rudolf Hess. Och denna mngfald hnvisar ocks till fixeringsbilden Hess: till mnniskan och monstret. Varje enskild aspekt av bilden i bilden tycks sledes supplerad med sitt eget komplement, utan att frdenskull frlora i precision;61 och detta spel av skillnader koncentreras i emblemets speciella egenhet: att bildens vilde r blond.62 Men egenheten utgr frn den receptionsestetiska knut som multiperspektivet i sjlva ekfrasen stter fram.63 Och denna terskapar frsts inte ett renssansemblem utan iscenstter en eftermodernistisk omskrift med nya funktioner.
10.1.2 Vilden i engelska parken: naturen som artefakt

Vilden, herden, konstnren och det objektiva korrelatet I nsta fragment jag vill aktualisera varieras bilden av den dle vilden som aristokratisk-vek intellektuell i anslutning till en pastoral repertoar. Ambivalensen frn efrasen av Vildmans-emblemet vidarefrs i beskrivningen av den engelsk-romantiska parken som kulturarbetarens artificiella paradis.64 Forskaren-Konstnren agerar hr i den dubbla rollen av arkadiskt vegeterande herde och georgiskt arbetande eremit.65 Det stiliserade emblemets maskerade frihet varieras kiastiskt i skildringen av den konstgjorda naturparkens lika maskerade tvng:66
Min passivitet r dock endast skenbar. Den natur som omger min bostad r sle- des till strsta delen ett verk av mig, och jag vill uppehlla mig ngra korta sekun- der vid detta. Denna natur r sjlvfallet inte ett verk av naturen sjlv, utan frukten av ett lngt och ihrdigt kopieringsarbete. Bjrkarna har under stora anstrng- ningar frn min sida uppgrvts i en nrbelgen skogsbacke, verkldd med lvtrd,

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:135

har sedan omplanterats p min tomt, blivit ivrigt bevattnade och gdda: de r nu p ett naturligt stt utstrdda ver sluttningen. En liten bck som lekfullt rinner ver samma tomt kan hrledas frn en liten cementerad damm, skickligt vervux- en med grs och verstruken med svart gyttja, som av mig och mina medhjlpare forslats frn en nrbelgen tjrn (jag hade dr en pltskodd krra till hjlp). t- gngen av vatten som hmtats frn en nrbelgen vattenledning r dock s stor, att det r omjligt att ha bcken stndigt porlande. Jag inskrnker nu allts dess aktivitet till sndagseftermiddagar mellan april och september. En myckenhet sten har jag ocks p lediga stunder forslat hit, och kastat ut med i mitt tycke stor precision: ut ver sluttningen, s att denna p alla stt gr ett stenigt och naturligt intryck. Jag r allts ej sysslols, jag bedriver arbeten, min aktivitet r ej enbart forskarens. Jag skulle p samma stt (om inte detta vore alltfr perifert fr min undersknings huvudsyfte och allts av utrymmesskl mste ut) jag skulle p samma stt kunna rkna upp en rad detaljer som p denna tomt samverkar till att ge den detta uttryck av ren, kraftfull och obruten natur. Ett s fullndat artificiellt tillstnd r enligt min mening omjligt att uppn utan stor dmjukhet, och p samma gng stor hngivenhet mot sin uppgift. Dock undanhller jag om hstarna lven. (s 14f; kurs BA)

Ingenjrens uppfinningsrikedom naturen speglar i en ny variant av den gamla klichn om naturen som sjlslandskap. Passagen r allts i sak sjlvupphvande, men knappast sjlvironisk. I det kontralogiska spelet med den traditionella pastoralens antiteser tycks ju tvrtom det omvndas logik faktiskt glla: just onaturen, artefakten, synliggr Naturen, inte som vara-i-sig, utan som vrld fr oss, allts som kulturmnniskan mste se den: vild-marken i dess skillnad till odlad mark, som repertoar av kulturella mjligheter p samma gng som ett latent hot. Den spnningen r ocks genrekonstituerande i pastoralen, vars hela kompositionsform bygger p skillnaden till det andra Herden kringgrdas av bde aristokraten och Vildmannen och framlever sitt liv under minimalistiska omstndigheter p grnsen till undergng.69 Ironin riktas drfr snarare mot den estetiska logik som hr stts ur spel, frbunden med moderna konventioner om t ex illusionens och imitationens frkastlighet. Som vi sett baseras parkens romantiska idyll hr inte p organiska sammanhang och harmonisk syntes: skillnaderna natur/kultur upphvs inte, men stts fram som varandras supplement, som msesidigt frbundna. Just i egenskap av onatur och artefakt kan d den engelska parken ge en antydan om svl den goda konstens som det goda livets hemlighet: att idyllen frverkligas i det naiva seendets frmga att okonventionellt frbinda kiastiska motsatser. Men denna naivitet r inte vildens, utan den dle vildens: den r inte ursprunglig, utan frvrvad som ett resultat av reflexion ver kulturella konventioner. Och det r denna Schillerskt sentimentala frmga som eremiten synes vilja utveckla i stor dmjukhet, och p samma gng stor hngivenhet mot sin uppgift. Parken blir drmed en modell av den dubbla uppsttning upplevelsekonventioner som r frutsttningen fr erfarenheten av livets fullhet, och drmed ett objektivt korrelat fr en exklusivt privat erfarenhet. Och den som frsttt idyllens hemlighet kan inte naivt eller ppet meddela

Parkens antitetiska blandning av otium och negotium, passivitet och aktivitet, naturlighet och frkonstling, nyckfullhet och berkning, spontanitet och kontroll fr hr frtydliga den spnning mellan frihet och fakticitet som ocks prglar den romantiskt-moderne intellektelles ambivalenta situation.67 Som vrldsfrnvnd srling i individualismens och verkestetikens p en gng verfrfinade och frvildade kultur r han fnge i sin frihet och bunden i det fria skapandets konventioner om ursprunglighet och natur. Denna kiastiska paradox gestaltas ocks i passagens retoriska struktur, i tilltalets spnning mellan logos, ethos och pathos, men ocks mellan verba och res, allts mellan orden inbrdes. Slutorden om hngivenhet och dmjukhet i frhllandet till naturen tycks motsgas av bde den sakliga beskrivningen av ambitionen att behrska och frkonstla samma natur och av den pastischerande stilens manierismer.68 Krleken till Naturen framstr drmed som en mask fr krleken till Konsten, samtidigt som Konsten stts fram som naturens mimetiska tjnare via sitt uttryck av ren, kraftfull och obruten natur. Och omkastningen vrids nnu ett varv: den slunda uttryckta naturen r inte naturens egen utan Konstnrens; det r Forskarens idoghet och

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:136

sin insikt till ngon annan; den kommuniceras sentimentalt eller indirekt, genom majevtiskt konstruerade skdningsexempel och modeller stumma emblem som startar insulra betraktelseprocesser.70 Eremiten, den vise och mentorn: stllfretrdaren, envar och majevtiken Det insulra predikamentet frtydligas via eremitens figur. Men som figur fr den Vise antyder han ocks att denna absoluta ensamhet r gemensam och fr alla lika: den r den personligt tillgnade insiktens adelsmrke, och fr denna r eremiten sjlv bara ett anonymt medium.71 I avhandlingsromanens fiktionsvrld tycks ocks det aktuella fragmentets berttartekniska fokus vara 60-talistiskt avlyst och berttarrollen lika decentraliserad som tilltalet ppet: den eremitliknande jagberttaren skulle kunna vara vem som helst, hans lsare alla och envar och budskapet den insikt som svarar mot envars lsfrmga.72 Det frblir slunda oklart om passagen beskriver avhandlingsfrfattarens situation som forskare p Hess liv och frfattarskap eller motsvarande situation fr Hess eller fr pseudodokumentaristen och frkldnadskonstnren Defoe (eller ngon annan). I romanen fregs passagen av den ovan citerade utlggningen av Daniel Defoe i en liknande aktivt passiv situation och till romanfiktionen hr ocks att ett av Hess manuskript tycks handla om Defoe i fngelset (s 14) och drtill liksom hela avhandlingsromanen flitigt citerar ur Robinson Crusoe. Och i den fregende passagen i fragmentet hette det om Hess: Han berttar aldrig om sitt samtal med Defoe, men Defoe verlever i honom. (s 14) Det vill sga: den senast citerade passagen beskriver hur Hess figur iklder sig Defoes, som i sin tur axlas av Forskaren men inte som Defoe utan som Defoe spelad av Hess. Frkldnads- och frvxlingsmotivet hr med till den dokumentra mytfloran kring Defoe, men ingr ocks i den traditionella pastoralens repertoar.73 Dessa grepp frtydligar allts avhandlingsromanens

karaktr av historiografisk metafiktion och hur den arbetar med transpositioner regerad av sin allmnna hypertextualitet. Men de markerar samtidigt diskursens interaktionistiska grundhllning. Frn textmobilens synpunkt antyder superpositionen av roller i eremitfiguren d ocks skuggan av en implicit frfattare, som spelar rollen av stllfretrdare, majevtiker och vgvisare p lsandets resa genom texten. I romanen ingr passagen i samma fragment som det ordemblem vi just diskuterat; den r allts placerad bland de allra frsta textstyckena (fragment nr 3). Och textmobilens senare manipulationer med diskursen antyder att passagen gestaltar en modell en sinnebild, ett emblem fr en romanestetik, dr alla skillnader kiastiskt supplerar varandra. Den motverkar drfr ocks parafraserande utlggning p ett stt som ytterligare understryks i beskrivningen av Hess tillgnelse av skolans emblem. Det framgr d ocks att manipulationerna med de vilda/primitivistiska/pastorala klicherna inte bara skdliggr en konstnrlig problematik, utan framfr allt en existentiell och politisk, drtill nra frbunden med agapemotivet och frhllandet Lag/Evangelium. Plikt och dygd: Lag och Evangelium Den pastorala miljn stts ju hr fram som ett experiment i frbindelsen mellan en rad motsgande aspekter, som alla kan terfras p frhllandet frihet/lag eller fakticitet: bde med flykten frn samhllet, plikten, ansvaret och skulden; med friheten frn ansvar, vlan och konkurrens; och med fngenskap i en exklusivt privat livssfr. Den experimentella friheten markeras av att platsen kallas laboratoriet, en beteckning som ocks markerar den pastorala avskildheten och exklusiviteten, men i det hr fallet dessutom tycks beteckna ett fngelse i bokstavlig mening. Inom dessa grnser r Forskaren allts fri att utexperimentera sitt liv som han vill. Samtidigt r han d noga med att framhlla den ordning han aktivt upprtthller och odlar inom detta begrnsade utrymme och hur plikttoget han arbetar p tv fronter: bde med sina forskningar och med sin trdgrd. Svl den sakliga beskrivningen som det pastischerande sprket markerar

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:137

en puritansk instllning med stark pliktknsla: Jag r allts ej sysslols, jag bedriver arbeten, min aktivitet r ej enbart forskarens, och denna sin plikt r han trogen: han betonar sin dmjukhet och hngivenhet infr uppgiften. Denna georgiskt strvsamma grundhllning var ocks drivande i den bildningsromantiska tradition pastoralromanen utbildade p 1800-talet efter mnstret av Goethes Wahlverwandschaften (1809). Den r inte bara puritansk utan ocks borgerligt-romantisk, baserad p beatus-ille-idealet och drmmen att vara herre i sitt hus.74 I ett onyanserat ideologikritiskt perspektiv ter sig drfr dmjukheten ocks som frbunden med det slags ego-centriska hgmod dr skaparens gldje ver sin skapelse speglar ambitionen om sjlvfrverkligande och makt. Och bakom detta skymtar inte bara en eudaimonistisk moral, utan ven den djupare drift som bottnar i behovet att helt kunna kontrollera sin tillvaro, det vill sga ur viljan till makt viljan att bli Gud (jfr s 40f; ovan, kap 9.1.4). Men maktviljan r hr bara andra sidan av fruktan att frlora makten. Denna fruktan tycks ocks urholka friheten i laboratoriet: den framtrder snarast som en korsning av fngenskap och flykt en fngenskap i sjlva flykten, inte bara frn samhllet och medmnniskan, utan ven naturen och sjlva livet. Den pastorala strategin tycks ju g ut p att reducera tillvaron till ett minimum som fullstndigt kan kontrolleras. Men vad vi ser r ju att ven denna begrnsade tillvaro r frbunden med den helhet forskaren sker hlla undan: Dock, heter det lakoniskt till sist, undanhller jag om hstarna lven. Den cirkulra livsriten kommer han allts inte undan ens i laboratoriet ett s fullndat artificiellt tillstnd tycks varken konstnren eller vetenskapsmannen kunna skapa. Och detta vet berttarjagets figur i samma mn som den psykologiska gestaltens p motsvarande stt anspnda sprk rjer insikten. P vilken niv berttarfiguren n avlses r det detta han berttar om genom att hela tiden ljuga om

det; berttandet tar allts form genom det omvndas logik, och det r genom den logiken som romanen frhller sig majevtiskt till en lsarposition. Spnningen mellan ordning och kaos, frihet och lag r inte minst den dle vildens problem och det r ju den klichn bde parken och berttaren skall motsvara: idn om en p en gng ursprunglig och tuktad natur. Men eftersom den klichn r en civilisatorisk och kulturell skapelse, avsedd fr civilisatoriskt bruk, s tillkommer i den dle vildens fall ocks konflikten mellan frihet och moral och drmed ocks viljans och skuldens problem. Och i Hess r den dle vilden klmd inte bara av Civilisationens lag utan ocks av Mnniskans vilda eller trlbundna vilja. Men med romanens omvnda logik betyder det bland annat att han r klmd av Evangelium: agape r ju inte till fr en del vilde, och lftet om villkorsls frltelse synes drfr stndigt hota med lagen. Fr vilden i civilisationen aktualiseras stndigt gngartens problem: att vandra efter inriktningen eller efter graden. Han framtrder allts som inkldd i Herkules civilisationsheroiska figur. Och drmed r vi tillbaka i emblemet.
10.1.3 Vildmannen vid skiljovgen: Herkules-kontexten

Bild och tillgnelse: betraktaren i bilden I romanen vidarefrs park-fragmentets supplementlogiska kontextualisering av repertoaren strax drp i en skildring av emblemets egendomliga inverkan p Hess:
17. Efter tolv r upplever s Hess ett fruktansvrt intermezzo som ekar i hans efter- lmnade papper p flera stllen: de flesta inleds egendomligt nog med beskriv- ningar av det emblem som hnger ver skolans ingng. I hans beskrivningar lyser emblemet p ett egendomligt stt, skimrar i matta grna och vita frger, inbddat i en matta av rrliga punkter som uttunnas och sammandras p ett egendomligt stt: en skolplan, mnga mnniskor, snabba rop och pltsliga frskjutningar; s en bred strm mot en port, en momentan stockning. S: tomt. Ljuset flimrar, frgerna r mycket skarpa, ljuset r hrt. Emblemet str stilla, mannen hejdar sig: p vg ut ur skogen. (s 41; kurs BA)

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:138

Hr har emblemets heraldiska och personhistoriska kontext skolan flyttat in i bilden, samtidigt som emblemets pictura artar sig till mobil av rrliga punkter och transformeras till subjektiv vision. Och visionen artar sig till en mardrm, dr den pastorala klichn individualiseras. I den nya bildens marginal antyds en halvtmjd vilde: en betraktare p en gng lockad och skrmd av vad han ser skolporten med emblemet. Men i emblemet mste han nu se sig sjlv i centrum hr speglas ju betraktarens egen situation, p vg ut ur skogen. Mardrmsvisionen artar sig till en mise-en-abyme och frtydligar drmed det heraldiska emblemets sjlvbespeglande karaktr: som innehavarens igenknningstecken r det ocks en del av honom som tecken, allts en del av det som betecknas. Denna dubbla referens speglas ocks formellt i den traditionellt heraldiska bildens komplementra uppbyggnad.75 Betraktaren i visionens marginal kontextualiseras drmed som skldhllare, och fr betraktaren av romanen avtecknar sig nu ter Vildmannens figur som uttolkare av sin egen sjlvbild. Men han hejdar sig som tveksam infr igenknningen. Exemplet, figuran och vljandets situation Men hr aktualiseras ocks Vildmans-figurens Herkuleskonnotationer. Ekfrasen antyder en valsituation: figuren hejdar sig, p vg ut ur skogen. Emblemets vildman frstts drmed i rollen av Herkules vid skiljovgen i en process dr han assimileras i sjlva tillblivelsen av civilisationsheroen inte som illusionsestetisk gestalt utan som existentiell figura i ett didaktiskt-majevtiskt emblem. Det formativa valet tycks st mellan skogen och skolan mellan ena sidan det vilda naturtillstndet eller det laglsa livet och andra sidan samhlle, kultur och moralisk fostran. Och detta r i det exempelpedagogiska sammanhanget inte bara en spnning mellan natur och kultur utan ocks mellan hednisk oskuld och kristlig synd: rttfrdigheten frn Gud r som bekant (ovan kap 6.2.3, 6.2.6) en ndegva vid sidan av vrldens affrer, som inte heller har med moral eller mnsklig anstndighet att skaffa; men i det vrlds-

liga regementet mste faktiskt lagen glla fr att inte vilden skall ta ver. Ekfrasens upplsning av den stillastende bilden till en mobil konstruktion medfr rttnog att alternativen inte stts fram som absoluta motsatser, utan som kiastiskt frbundna kontexter. Denna upplsning av frnuftsmoraliska grnser stds ocks av tematiska ambivalenser i det traditionella bildsprket: skogen antyder en frihet frn Samhllets tvng, men r som allegorisk klich ocks konventionellt frbunden med antingen hednisk oskuld i en laglshet bortom moralen, samhllet och gemenskapen, eller med fngenskap och exil i villfarelse, synd och dd, kaos och ensamhet.76 Som sdan etiskt-teologiskt laddad klich anvnds formeln i ensamhetens skog p flera stllen i romanen, bde med och utan kodade citatitonstecken (t ex ss 48, 200f; se nedan, kap 10.1.5). Filtrerad genom Dante-kontexten Vid mitten av min levnads bana frn ppningsscenen i Den gudomliga komedin ser vi den ocks varierad i en sjlvbetraktelse ver temat 30-rig man finner sig vilse i mrka skogen/synden, en betraktelse som tycks glla Hess och avhandlingsfrfattaren i lika mn.77 Hr nrmar sig vildmannen pilgrimens figur:
Jag ser nstan ingenting, utom silhuetten frn skogen och domkyrkans torn, och sm vita flckar. Men jag kan lukta, och det knns som om jag luktade mig genom hela mitt liv. Hur gammal r man nr man r trettio, tnker jag. Hur mycket har man lrt sig ljuga d. Hur skicklig har man blivit. Hur smart har man blivit. Hur mnga lukter har man glmt. Hur mnga mnniskor har man ddat. Hur mnga r ryms i de dr tret- tio. Hur lngt bort har jag gtt. Hur lngt bort befinner jag mig. (s 214)

Vandrarens position mellan skogen och domkyrkan r ju analog med den emblemets Hess intar, men rjer ocks ett senare bildningsstadium, dr den religisa auktoriteten nu tagit skolans plats. Samtidigt rjs Vildmannen i honom genom att den primitiva frmgan att prva sin stllning i tillvaron genom luksinnet hr frs samman med den civiliserade syndarens motsvarande frmga i samvetet. Men hr r allts en som inte tillgnat sig lagens lxa, utan

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:139

efter skolan gtt vilse i livet: en vildman under kulturens fernissa: Hur lngt bort har jag gtt. Hur lngt bort befinner jag mig. Han har visserligen frigjort sig frn lagen, men utan att fr den skull knna sig fri: han har dligt samvete. Det r detta problem Hess tillgnelse av emblemet skdliggr. Via bilden av skolan stlls mot skogsmnniskans fredlsa frihet en ordning frbunden med lag, disciplin, repression, men ocks med trygghet, gemenskap, medmnsklighet. De betydelsesammanhang som beskrivningen aktiverar antyder d att motsatserna br spr av varandra och vid renodling ocks kan kastas om. Valsituationen rymmer i s fall inga alternativ att vlja mellan: den framstller en emblematisk scen gnad att frammana en majevtisk betraktelseprocess ver vljandets situation. Men valets utgng det etiska dilemmats lsning ges inte i sjlva bilden. Vad emblemet utrttar r att frlsa medvetandet om sjlva valsitiationen: det iscenstter en kiastisk frlossningskonst dr moralmedvetandet fds i ett andra ursprungligt syndafall. Drvid frlses p nytt den gamla bibliska insikten att kunskap om skillnaden mellan gott och ont vinnes genom ett sprng ur det arkaiska oskuldstillstdet att syndafallet r liktydigt med sjlvmedvetandets och individens fdelse (Gen 1 3:1, 7); att kunskap om Lagen frammanar Synden (Rom 7:7-8). Till oskuld finns sedan ingen tervndo utom p omvgen genom Lagens port. Den fr till tv korsande regementen: dels till det andliga i mtet med domen, nden och den villkorslsa frltelsen genom Guds agape, det vill sga till rttfrdigheten infr Gud; men den fr ocks till samvetet och det vrldsliga regementet, det vill sga till ett rttskaffens liv bland medmnniskorna (jfr spelet med den p samma stt ambivalenta Kafka-kontexten i passagen om Absiden och Herr Ndn, s 137f; se ovan kap 8.1.2). Det blir d de missriktade frsken att undg Lagens omvg i drmmen om den ursprungligt oskuldsfulla och absolut fria individen eller blott infr Gud rttfrdige individen som emblemets varia-

tioner tycks gestalta (jfr ovan kap 6.2 om Lodjurets timma). Emblemets vildman framstller ju enligt den frsta versionen varken den ursprunglige eller frie vilden, utan den dle: den primitive vilden frdlad till romantisk-litterr klich, dr vildheten r konventionellt inkldd i kulturgivna substitut fr en frlorad oskuld vars frnvaro ocks genomlyser den dla figuren med vildens drag. Klichn speglar en verreflekterad, kulturtrtt, nostalgisk men ocks tidlst modern sjlvfrstelse i en skuldtyngd vsterlndsk civilisation.78 Men insatt i den blivande civilisationsheroens predikament framstller vildmannens figur samtidigt en potentiellt frdlad vilde: naturbarnet i rollen av en hjlte som nnu inte skolats. Emblemets vilde r p vg ut ur skogen, men fortfarande utanfr skolporten, utan att nnu synas vara p vg dit, och i Hess version hejdar han sig som villrdig om kosan. Hjlten tycks nnu inte ha kommit till insikt om sin bestmmelse, n mindre tillgnat sig den moraliska Lag genom vilken han sjlv skall civiliseras och slunda realisera sin heroiska roll genom. Det framgr inte ens om han r medveten om valsituationen. Men den mardrmlika infrgningen av visionen tyder p att drmmaren uppfattar den: inte som lftesrik utan som hotande ett fruktansvrt intermezzo. terbruket av Stiernhielm: dygden, lasten och frihetens paradox P skolans emblem framstller scenen allts oskuldstillstndet som prglat av ofullkomlighet och brist, allts speglat i uppfostrans civilisatoriska perspektiv. Drvid antyds ocks en supplementlogisk paradox: att den post-paradisiska fullkomningen kan frverkligas frst fr den som tit av kunskapens frukt, det vill sga blivit delaktig i arvsynden. Men det implicerar ett frnyat syndafall bakom skolporten och med offentlig sanktion. Bakom skolporten vntar i s fall ocks en civiliserad version av skogen. Skolans civilisatoriska uppgift framstr drmed som ambigus: som vore moralens och bildningens lkemedel mot okunnighetens skuld ocks det gift som kan frvandla kulturmnniskan till barbar.79 Fr mannen p vg ut ur skogen finns emellertid ingen tervndo till djurisk oskuld: han

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:140

har redan bitit eller i vart fall luktat p pplet. Utanfr skolporten r laglst land, och i Hess mardrmsversion av emblemet tycks vilden hejda sig just vid anblicken av en frihet vid sidan av bde natur och kultur. Och denna obegrnsade frihet bde lockar och skrmmer. I denna version gestaltas drmed ocks frihetens paradox: hjlten r fri att vlja mellan tv omjligheter, men inte att undg valet och inte att vlja utan skuld. Han nalkas allts den skiljovg dr civilisationsheroen avsndrar sig frn vilden just genom att g in i vljandets predikament. Herkules-kontexten antyder ocks att adelsmrket hr mindre hr till sjlva valet n till valets frutsttningar i frmgan att vlja: frmgan att hejda sig infr Lagens/Samvetets rst. See til; Stat stilla; betnck dig r ju Fru Dygds anrop i Stiernhielms diktade ekfras av det traditionella Herkules-emblemet. Syftet r att bringa Herkules till besinning och reflexion ver vljandets frutsttningar. Hennes dygdepredikan framstller valet som en akt av frivillig frsakelse, dr individen stter grnser fr sig sjlv genom att vlja bort vissa mjligheter och drmed frivilligt bejakar Lagen. Som moraliskt-didaktiskt emblem framstller dikten allts villkoren fr att vlja medvetet och med sjlvinsikt, med andra ord just fritt.80 Pedagogiken i Stiernhielms Hercules r hr sjlv ambivalent eller majevtisk, om man s vill. Verket brukar klassificeras som en lrodikt i adelspedagogikens tjnst, men med en vidare existentiell undertext.81 Fru Dygd mindre frkunnar den hviska livsvgen n stter fram vljandets predikament i en serie skdningsexempel som demonstrerar vad Dygden/Lagen krver. Genom dem avtecknar sig tv sorters begrnsning, tv sorters Lag, som hjlten har att vlja mellan: egoismens och altruismens, som ocks r den ego-centrerade ensamhetens och den alter-orienterade gemenskapens livsvgar; hennes utlggning av de bda vgarna handlar om det pris envar av dem betingar. Men Dygdens lagiska rst r ocks den relativa Frihetens majevtiska: Fru Dygds tal gr ut p att frlsa hjltens beslut.

Men det manar ven till reflexion ver frihetens paradox: mjligheten att frneka det post-paradisiska predikamentet i en flykt frn vljandets frvisso ngestridna situation. Att vlja r ju inte alltid detsamma som att vilja, srskilt inte i den MelanchtonCalvinska 1600-tals-ortodoxins tid.82 Det r denna mjlighet att fly den frivilliga konfrontationen med Lagen som Fru Lusta utvecklar innan Fru Dygd fr ordet. Hennes tal gr ut p att hindra hjlten frn besinning och reflexion genom att dlja valets frutsttningar.83 Men i sin propaganda fr Lusten talar hon drfr inte om frihet frn Lagens krav i en fri driftsutlevelse, utan om Begret som naturndvndighet allts som en annan och omvnd Lag, med plikt att frneka valets ndvndighet. Hon frelgger hjlten paradoxen att frbruka sin relativa frihet i ett val av en absolut ofrihet, och denna paradox blir uppenbar i den betraktelseprocess ver dikten som de exempelpedagogiska figurerna initierar. Denna djuriska ofrihet befriar dock frn ngest och Twijk lika radikalt som det fullbordade valet. Men vad hon lockar med r en frnyelse av Adams syndafall det vill sga Syndens ln, som ju i sammanhanget r dden (Rom 6:23). Och det r ju ocks dr hennes tal slutar som i kr med sin explicit dygdiga syster. Genom att visa att alternativet till Dygdens lag r Begrets lag, s driver hon i sjlva verket Fru Dygds tes frn avigan: att friheten utanfr Lagen r en illusion. Det vill sga: att valet inte str mellan Lag och Frihet, utan mellan Lag och Lag, mnniskans eller monstrets. De bda damernas stmmor kommer drmed att supplera varandra i en kiastisk spegel, som utgr sjlva emblemdikten. Emblemet visualiserar det fria valet som en paradoxal tankefigur: Makten att begra som Tvnget att frsaka fri-villigt! I det vgkorset blir Hercules stende. Det r lsaren som fr uppgiften att slutfra betraktelseprocessen. Den majevtiska betraktelseprocessen: hypertextualitet och moral

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:141

Med den suppleringen stter Hess vision fram en bild av Skolans emblem i sjlva den bearbetningsprocess, dr dess betydelseproduktion begrundas: vi stlls infr en processbeskrivande text (se ovan kap 6.2). Beteckningen fruktansvrt intermezzo gr d tjnst som motto eller rubrik fr det nya emblem som framskapas i tillgnelsen: omskriften artar sig till en mardrmsvision, dr vljandets predikament framtrder som orimligt och absurt. Den skrmmande hndelse som antyds blir den drabbande insikten om valets gonblick som en antinomisk situation: att det rena valet r omjligt; att vljandets predikament r lika omjligt att undfly som ofrnkomligt frbundet med skuld.84 S anvnds emblemet redan i grundversionens omedelbara fortsttning i romanen: den skrmmande hndelsen i Hess processbeskrivning korrelerar med en motsvarande insikt i avh frf:s egen diskurs som dr betecknas med kodordet explosionen. Beskrivningen brjar i en presentation av avhandlingsprojeket (jfr ovan, kap 6.2.6), men r helt infrgad av skuldmedvetande i frnimmelsen av att st under Lagens dom just drfr att han skt undvika konfrontationen med Lagen:
[] mnga gnger tycktes det mig som om ej mitt benbrott varit den egentliga or- saken till denna passivitet, som om olyckshndelsen bara varit en frevndning fr att fngsla mig fr andra, oknda syftens skull; frn fnstret i mitt rum kunde jag ana mig till konspirationer, viskande samtal nere vid samhllet, tyckte mig kunna urskilja rrelser som om detta prydligt upprutade samhlle vore en karta med in- lagda lgesmarkeringar dr mnniskorna rrde sig som truppkontingenter, styrda av rda eller svarta pilar ja, jag tyckte mig iaktta hur min isolering kade dessa rrelser, hur styrkefrhllandena ndrades allt snabbare och mindre systematiskt tack vare min frnvaro. I mitt kodsystem betecknas detta med explosionen. (s 12)

doxal insikt, som sger honom att han inte lyder lagen genom att undvika att rka i strid mot den; den sger honom att han mste ta risken att bryta mot lagens bokstav fr att kunna flja dess ande: den sociala gemenskapens. Ty det r inte lydnad fr lagen utan fruktan fr lagen som styr hans nuvarande icke-handlande. Han har inte lagen inom sig; han har underkastat sig fngelsets lag fr att inom den lagens rmrken kunna leva asocialt som vildman utan att kunna dmas. Det r med andra ord Eremitens ego-centrerade moral som hr utmanas. Och i strmkantringens r drabbar samma anklagelse frsts den icke engagerade medelsvenskt intellektuelle, den som inte aktivt tar stllning. Men att ta stllning r ingen enkel sak ens fr den som bildats i Hercules skola: att vilja r en sak, att vlja en annan, att handla en tredje och konsekvenserna kan ju inte frutses. Men ansvaret och skulden fr dem drabbar ven den som valt med god avsikt och i god tro. Problematiken kring det fria valets absurditet och skuldens ofrnkomlighet r moralisk, politisk och religis, men i romanens emblemfragment gestaltas den allts via spelet med ambiguiteter i traditionella estetiska koder. I berttarjagets subversiva ekfras r ju bilden av friheten lika konventionaliserad som naturen i en romantisk park, inte minst i spelet med kontrasten skog/skola. Emblemet r ju sjlvt helt Ekelfskt tillverkat av en hel skog av konventioner och skulle utan det virket inte alls vara till.85 Men bilden r s utmejslad att den visualiserar sina egna framstllningskonventioner och synliggr den repertoar av skillnader som lter bilden avteckna sig fr lsarens ga.86 P s vis kan i den emblematiska kontexten den dle vilden transponeras till en efterfljare till den fr heroisk dygdighet predisponerade Hercules.87 Likas kan bilden av skolan komma att verta betydelser frn klichn om rans tempel i Hercules-dikten.88 Men i mardrmsversionen relativiseras sjlva kontrasten skog/skola. Skogens ikonografiska kontext av vildhet, laglshet, frvirring, synd (sdan den mter hos t ex Dante) orienteras dr mot en omvnd kontext, frgad av idn om en paradisisk

Det r allts passivitetens synd han knner sig skyldig till; genom sin frnvaro gr han sig medskyldig till det som hnder i de sammanhang han inte deltar i: ja, jag tyckte mig iaktta hur min isolering kade dessa rrelser, hur styrkefrhllandena ndrades allt snabbare och mindre systematiskt tack vare min frnvaro. Detta r en para-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:142

oskuld fre Syndafallet, Lagen, Sjlv-medvetandet och det Fria Valet. Men i omvndningen dekonstrueras bde moderna normer om estetiska konventioner som hot mot den konstnrliga friheten och relativistisk moralfrkunnelse i 60-talistisk trolshetsdebatt. Det moderna frihetsbegreppet blir hotat.
10.1.4. Vildmannen och den svenske soldaten: det vrldsliga regementet och vrnplikten under Lagen

ren p en gng farlig, frnsttande och lockande, bde som mytologisk gestalt och som teckenfigur: ett heligt monster, som stllfretrder slkten och stammen p oknd mark och i farans stund. Vildmannen str allts utanfr Lagen och lyder inget vare sig andligt eller vrldsligt regemente. Icke desto mindre r han centralfigur i Lapplands landskapsvapen, som i sin tur ingr i Vsterbottens lnsvapen, reglerad enligt fljande: i flt av silver en stende rd vildman med grn bjrklvskrans p huvudet och kring lnderna, hllande i hger hand en p axeln vilande klubba av guld.89 Dessutom r han emblemfigur fr Vsterbottens regemente och titelgestalt i Vildmannen. Medlemsblad fr Kungl. Vsterbottens Regementes Kamratfrening, sedermera Vsterbottens regementes rsbok. Som heraldiskt emblem r Vildmannen allts p ett srskilt stt frbunden med den ursvenske soldaten, inte minst i den Vsterbottniska version som Enquist sjlv torde ha ftt prva p.90 Vsterbottningarna r ett dristigt och ofrtrutet slkte, kunde den vrnpliktiga 1960-talsgenerationen lsa i Vildmannen av r 195657:91
Den karga jorden, jgarlivet och det hrda klimatet frlnade dem kraft i sinnet och mod att frlitande p sig sjlva ofrskrckt mta faror. De svaga fll undan, de starka levde vidare och frkade sig. (s 39)

Kungl. Vsterbottens Regementes Kamratfrening: heraldiken och det vilda tnkandet Vildmannens figur representerar fysisk styrka kombinerad med lagls frihet, bde i yttre och inre avseende. Han representerar spontanitet och hmningslshet, men ocks ett slags oskuldsfull list och frslagenhet. Drfr representerar han ocks en fri tankeform, som inte r lagls s mycket som subversiv eller, som vi sger, kiastisk: en tankeform med speciell kapacitet att utvinna frihet ur frbud, begrnsning och brist. Det vilda tnkandet anpassar sig efter rdande omstndigheter och garanterar drfr en frihetsmarginal under alla frhllanden. Det var, som vi sett (ovan kap 6.2.4) puritanens kasuistiskt-pragmatiska tankeform supplementet till lrans superrationalistiska ordningslogik. Men det var ocks heraldikens tankeform supplementet till den strikt geometriska form- och frglran och dess strngt begrnsade repertoar. Begrnsningen tvingade till exceptionella kombinationer, frdubblingar, spegeleffekter och ondliga regresser, som experimenterade med bildens logik och tnjde p tankens ramar. Det behvdes bara att tv flt bytte plats fr att hela bildens innebrd skulle kastas om. De omvlvande konsekvenserna av sdana marginella frndringar inses ltt med tanke p vapenmrkets ursprungliga funktion av flttecken i krig. Att Vildmannen normalt frvisades ur sjlva skldmrket p det heraldiska emblemet r mot den bakgrunden lika ltt att frst som att han i den marginaliserade rollen som skldhllare ocks fyllde funktionen av grnsvakt och skyddsmakt. Allt detta gr figu-

ret drp frkunnar regementschefen Regementets betydelse icke blott som traditionsbrare utan ocks som skola i vervinnande av mnsklig svaghet, ty den frmgan r skapande fr hela vrt svenska samhlle:92
Enbart den omstndigheten att Vsterbottens regemente r den svenska statens ldsta institution i Vsterbotten har frvisso ngot att sga oss och mhnda inge starka knslor av frpliktande tradition. Men vi kan inte leva p en tradition hur vrdefull en sdan n r. Det bsta med traditionen r att den kan vara ett utom- ordentligt std fr mnsklig svaghet och sdan har alltid funnits, finns och kommer alltid att finnas. Insikten hrom r icke tillrcklig. Det r frmgan hos alla att vervinna mnniskors svaghet i stort och smtt, i fred och krig, som i regementets liv givit de stora resultaten. Fr vrt regemente har denna frmga i osedvanlig

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:143

grad varit ptaglig nda in i vra dagar. Denna frmga r skapande fr hela vrt samhlle. (utan pagina; olsl signatur)

Samma r Hess utkommer firar tidningens rsboksversion tiorsjubileum med en uppmaning till den fortsatta samhrighet som vi vildmn alltid hoppats p genom fortsatt medlemskap i kamratfreningen fr att ytterligare strka gemenskapen mellan dem som tillhrt och tillhra Vildmnnens regemente.93 ret dessfrinnan frkunnas pliktknslans, viljestyrkans och stridsberedskapens ofantliga betydelse i en ond vrld:94
Alla vet att svenskarna r ett fredslskande folk. Vi hotar ingen och har inga krav p andra. Men vi vill behlla det som r vrt och vi vill leva vrt eget liv som vi for- mat det sjlva. Vr frihet och vrt oberoende vill vi vrna. [---] Det innebr, att det [vrt frsvar] mste vara s starkt, att den, som funderar p att anfalla oss, tvekar om den tilltnkta vinsten str i rimlig proportion till insatsen. Men fr att en eventuell angripare skall tveka, mste han tro p vr frmga och vilja att frsvara oss. Vad hjlper oss alla moderna vapen [] om viljan saknas? S blir d till sist allt beroende p om Ni, sentida ttlingar till dem, som kmpat och segrat under Kungl Vsterbottens regementes fana, r besjlade av samma vil- ja, som de, att i en ond tid stta landets vl fre eget, att stta plikten framfr allt. Men pliktuppfyllelse r icke ngot, som krves endast i farans stund. Den mste vas och utvas dagligen. Ingen syssla r drvid fr enkel, ingen uppgift fr obetydlig. Vsterbottningarna har rykte om sig att vara goda och plikttrogna solda- ter. Jag r vertygad om, att Ni alla strvar att motsvara detta rykte. Vi har idag samlats under vrt regementes fana, under Vildmannens symbol. M Vildmannens mod, styrka och uthllighet bli vr och m dessa egenskaper paras med klokhet och omdme. Sker s kan vi med frtrstan se framtiden an, hur den n m gestalta sig. (s 5f)

tror Vildmannens egen figur. Detta spel mellan dygd och list skall emellertid visa sig hgst betydelsefullt nr den svenske soldaten dyker upp i Hess. Inledande manver: samvetskval och pennalism I Hess dyker den svenske soldaten upp i ett fragment dr avh frf tvingats till reflexioner ver den mekanism som bestmmer inre gruppers sammansttning (s 105). Fenomenet skall beskrivas med utgngspunkt frn skrivarens personliga erfarenheter av sin militrtjnstgring, men har aktualiserats av kllornas dokumentation ver H.s insatser i ett fltslag. Det rr sig allts om en betraktelse ver frhllandet mellan lagen och den sociala gemenskapen ja, de naturlagar som konstituerar dessa grupper, skapar dem, kanske ven upplser dem. I synnerhet intresserar d lagens frhllande till det vilda. I studiet av dokumenten har avh frf funnit att den destruktiva kraft kriget representerar r verordnad den frnuftslag som reglerar stridsordningen: Och de frstod att de slppt loss ngonting som var starkare n Moltke och Wimpffen, ja mktigare n Tyskland och Frankrike tillsammans. (s 102) Fragmentet om grupplagen (nr 18, del II) r mycket lngt och dessutom genomvvt av paratextuella markrer som kryper in i och delvis upphver varandra. Diskursen stts fram med ett tvetydigt tilltal som inte gr klart hur yttrandet skall tas: ena sidan frutskickas beskrivningen av grupplagen under den egna vrnpliktstiden sammanfatta ett omfattande empiriskt studium och introduceras drfr med ansprk p att vara vlmotiverad: jag gr drfr att med ngra ltt impressionistiska sidoblickar gna detta problem dess rttvisa uppmrksamhet, ja, ven analysera det. (s 105) andra sidan nalkas berttaren mnet i en kringgende rrelse av det slag djur, vildar och soldater lr freta nr instinkten sger att fara hotar. Efter en inledande digression om forskningsmetodik pminner han sig: Men nu ter till handlingen! Och i nsta mening: Dessfrinnan dock en parentes. (s 106) Parentesen handlar om frbindelserna

Retoriken r det inget fel p och som synes beropas fortfarande Vildmannens teckenvrden, men hr betonas ju ocks en etisk aspekt utver den rent krigiska: Men pliktuppfyllelse r icke ngot, som krves endast i farans stund. Den mste vas och utvas dagligen. Ingen syssla r drvid fr enkel, ingen uppgift fr obetydlig. Det handlar allts om trohet i den dagliga kallelsen, och till den ndan behver den heraldiskt-krigiska figuren tydligen kompletteras: styrkan och uthlligheten skall paras med klokhet och omdme puritanska dygder regementschefen tydligen inte riktigt till-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:144

mellan Hess och ett dussin andra personer ur vitt skilda sammanhang och verkar ofarlig, men lyckas nd kollidera med min militrtjnstgring inne p sitt eget skyddsomrde. Parentesen retirerar till marginalen och griper dr ter tag i Frbindelsen med Richthofen och Hess: Jag mste f utveckla detta mitt pstende nrmare, som vore det en servett. (s 107) Ur servetten ramlar d genast denna militrtjnstgring, terigen hanterad med p en gng ursktande och yvig gestik:
Jag tvingas hr frst av allt dra fram en episod frn denna militrtjnstgring, n- got som kanske kommer handlingens trd att vika av frn avhandlingens huvudsyf- te men som dock innebr en ndvndig avvikelse. (s 107)

utmrkt sig fr svaghet och aldrig riktigt lyckas passa in i soldatgruppen. nd hr han dit det r det viktiga. Den lnga marschen: stllfretrdaren och den cirkulra livsriten en emblematisk historia Lst frn avigan, i det omvndas perspektiv som vi nu med ledning av Vildmannens emblem skall gra artar sig berttelsen om krigisk manlighet, gruppfrtryck och pennalism till en helt annan historia. Den historien visar frst och frmst att gruppen behver sina avvikare: sina marginaler, sina grnsmarkeringar eller kanske rentav grnsvakter. Frn gruppens synpunkt r denne avvikare en vildman, inte s mycket drfr att han avviker, utan drfr att han representerar det frmmande inom gruppen. Han r inte bara ynklig eller ljlig utan just drfr ocks skrmmande och kanske rentav lockande: han r en dold mjlighet likavl som en risk han r det andra. Och detta andra behvs som om gruppen blir sig sjlv frst genom att i sig integrera vad den inte r. Gruppen tycks behva det avvikande, frn gruppsynpunkt egenskapslsa (s 107), fr att dess gruppegenskaper skall ta form. Den behver inte bara ledare och ledda, utan ocks outsiders och obstruktrer. Det r vad berttaren sger, inte bara mellan raderna:
Redan under de frsta veckorna kunde jag allts med stor exakthet iaktta hur gruppbildningarna gde rum, hur frbindelser knts, hur en serie skenbart nyckful- la mnskliga relationer upprttades, ja, hur i sjlva verket de individer som samla- des i mitt logement gnade all sin tid t att uppvisa egenskaper. Och med vilken spnd och andls uppmrksamhet iakttog jag icke dessa som saknade egenskaper, dessa charmlsa som aldrig lyft en diskus, aldrig lgrat en kvinna, aldrig lyckats skaffa fram sprit till det rtta gonblick och tillflle d alla, som kommenderade av en osynlig rst, pltsligt rrde sig mot varandra, fr att i hjulets nav lyfta bgaren fr att f ett gott rus hur allts dessa egenskapslsa pltsligt isolerades, kom att st ensamma p ett stt som gjorde deras charmlshet tydlig p ett egenartat stt, hur de blev markerat anonyma (dessa ord bildar ju genom sin sammansttning en paradox, jag ber om versikt drfr), ja hur dessa vars egenskapslshet pltsligt blev uppenbar aldrig drogs med p de korta kvllspromenader som var frvning- en till de lngre som skulle flja, hur de p kaserngrden sllan kom att dominera i den ena eller andra riktningen, hur de kom att hra till dem som antingen blev be- flets lsklingar eller ocks ingens lskling. (s 107)

Och n en gng hller skrivaren undan: Innan jag drar fram denna episod, mste jag dock frst inskjuta en parentes. Denna parentes r flera sidor lng och handlar om sjlva utbildningsgngen, soldatens skola. Det r den som skall intressera oss, men den hr frsts samman med den vid det hr laget hgst problematiska episod som avh frf efter ytterligare en thva slutligen kommer fram till, egendomligt ovetande om att episoden tidigare varit p tal:
Jag ber nnu en gng om urskt fr dessa utvikningar. Min avsikt har dock varit att skissera bakgrunden till en episod som intrffade under min militrtjnstgring, en episod som jag hr vill redogra fr, med utsttande av alla detaljer, ja, san- ningsenlig i varje moment. (s 112)

S kommer det ntligen: berttelsen om en mdosam truppmarsch genom vildmarken, d alla mste hlla jmna steg med de starkaste som gr frst och svaghet inte kan tolereras. Det r mycket riktigt en syndabeknnelse, en frfrlig historia om vad som hnder den svage, som blir efter, nr grupplagen stter in. Vr berttare fr ordern att hlla den trtte gende och lyder med alla medel han kan finna p. Medlen blir grymma eftersom hot och vld r det enda som tycks leda till nskat resultat: att f tillbaka efterslntraren i ledet. Vr berttare beter sig monstrust, Hess-aktigt kunde vi sga, som ett exemplum i nazi-bdlarnas efterfljd. Det r fullt rimligt om han i efterhand plgas av skuld, i all synnerhet som offret redan tidigare

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:145

Massan r egenskapsls liksom den ensamma individ som gr massan och dit hr varje individ. Men inom gruppen, i interaktionen mellan grupplagen och dessa egenskapslsa, utbildas de egenskaper som skapar bde gruppen och individen och drfr aldrig str fr sig sjlva: i konstituerandet av gruppen blir avvikarna pltsligt markerat anonyma. Bde ordvalet och paradoxen en paradox berttaren nogsamt framhver aktualiserar Musils berttelse om mannen utan egenskaper: han som frblev egenskapsls just drfr att han frblev individ och aldrig utvecklade gruppegenskaper; han som stannade i det mjliga och aldrig stlldes under annan lag n frihetens egen (eller parallellaktionens).95 Ty Mannen utan egenskaper, lser vi hr, r just den som inte blir individ i kollektivet inte blir Ngon i frhllande till Ngot Annat. Den mannen r den starkaste och den svagaste som avgrnsar gruppen, men han (eller hon) r ocks Hess Vildmannen, den mytiska gestalten eller fixeringsbilden, blckplumpen, emblemet. Den svagaste behvs, ven nr han r till anstt och besvr. Ett par sidor lngre fram, i ett helt annat fragment, heter det om denne Paul:
Paul kan frutsttas hra till dessa egenskapslsa, vars existens sllan eller ald- rig kommmenteras av hans kamrater, och som, liksom den bortglmda stenen p vgen, ligger bortglmd i timmar, dagar, ja mnader, fr att s, i ett visst gonblick nr en man gr vgen fram, genom att st i vgen fr mannens fot stadkommer smrta, kanske en hftig svordom, ja i speciella fall ett vredesutbrott. Utvidga den- na metafor och dra paralleller. (s 117; kurs BA)

ning frn frsta vrldskriget och fokuserar en soldat gonblicket innan han driver in bajonetten i magen p en annan soldat. Kopplingen rjer terigen en kiastisk tankeform. Grupplagen kan d tnkas inbegripa ocks ett annat moment n sjlvfrverkligande eller sjlvbevarelse. Vi har sett att den inte bara handlar om utsttning av svaga eller missanpassade element, utan ocks om raka motsatsen, till och med nr det sker under s ansttliga former som i berttelsen om den lnga marschen. Ty varfr lmnas inte efterslntraren kvar p vgen? Varfr mste vildmnnen prompt ha honom med sig, nr det vore s mycket enklare att g vidare p egen hand? Den hrdhnta hanteringen av honom motiveras med ett eftersom [] vi ju inte kunde lmna honom ensam och eftersom vi hade mycket brttom, och vi mste ha honom vidare (s 113).97 Men det r vl inget skl, i synnerhet inte om de hade mycket brttom? Och varfr sger bdeln hela tiden vi om det hans offer skall freta sig? Vi gr nu, sger han, och knuffar, sparkar, halvdrnker; och sedan Tror du att vi gr nu? (s 114); och till sist:
[] han gick framfr mig och han gick bakom mig och han gick inne i mig, och vi kom fram, och vi fortsatte, och jag visste pltsligt att vi alltid skulle fortstta att g. (s 114)

Paul beskrivs allts som en ansttlig figur, en sttesten, i ett bildsprk som explicit anbefalls fr paralleller. Och sttestenen r ju rttnog en nytestamentlig klich som svarar mot Kristusfigurens anstts- och offeraspekt: stllfretrdaren i syndabocksrollen.96 Sttestenen r allts rddande men rddningen kommer frn avigan, s att sga. Nsta fragment (II:19) handlar mycket riktigt om en en tavla som inverterar den i sammanhanget eljest brukliga bilden av den lidande Kristus (s 115). Bilden frestller en bataljml-

De hr ihop som tv sidor, roller, funktioner, egenskaper hos samma person: sjlva den fientliga relationen tycks binda dem samman. Den r som ett Strindbergsktenskap, fast mer saklig, och drfr kanske, p stt och vis, ngot bttre. Och fientlig r den ju inte heller, inte i sak: de mste ju g, och det kan de av ngon anledning bara gra tillsammans. Den lnga marschen r en vanlig soldatmanver i en misstnkt Vsterbottnisk vildmark, men ocks en mytisk kenvandring, som i beskrivningen artar sig till en bild, ett tecken, dr alla sorters mnskliga gngarter pressas samman. Landskapsbeskrivningen formar en mobil, ett emblem:

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:146

n i denna stund [] erinrar jag mig vl dessa timmar av alltmer stigande utmatt- ning, minns den ndlsa sltten som i solhettan verkade best av olika lager, lagda p varandra i tunna skikt, som om det bruna myrvattnet och den gulnade starren var det understa lagret och alla andra lager var lagda ver detta i allt tunnare lager, en alltmer spegellik skiktning som lngsamt steg mot ett tnkt slutml men nd aldrig riktigt hll sig stilla utan vxlade plats och sjnk och steg. Och hur dagen fr- siktigt steg mot sitt krn och sedan ondligt lngsamt sjnk nedt, hur allt omkring oss efterhand blev alltmer overkligt och egendomligt, som om det i vr egen verk- lighet nu inskjutits nya vrldar, i andra och hotfullare frgnyanser, och vi nu gick med ftterna p vr gamla vrld men med vra huvuden i den nya. (s 113)

Landskapsemblemet tycks illudera Vildmannens blandade gngart p samma gng som formeln tillvaron som citat och grundtanken om den cirkulra livsriten alltings delaktighet i allt. Lst frn avigan tycks den rysliga berttelsen d gestalta ett stllfretrdarskap: att den svage s att sga br den starkes trtthet. Men indirekt ocks ett med-lidande, inte med det vanliga avstndet, utan som bokstavligen citerat inne i den egna kroppen: att det den andre lider plgar mig, ven om jag inte frnimmer det, och ven nr det r jag som tillfogar skadan. Medlidandet uppstr ju nr jag knner igen stllfretrdaren, och dri ligger ju ocks stllfretrdar-figurens majevtiskt-uppbyggliga funktion, nr den stlls fram till allmnt beskdande (Ecce homo-figuren): att frkroppsliga en funktionsverklighet fr invning i med-lidande. Men om det r vad emblemet framstller, s utlser det vl ocks en betraktelseprocess dr betraktaren drivs att grubbla ver rollfrdelningen i paret: vem r d offer och vem bdel? Och vem var jag och vem han i berttelsen om den lnga marschen? Vem, mste vl betraktaren till sist frga, r d jag hr och nu, och vilken r min del i den cirkulra livsriten? Soldatskolan och framgngsteologin: puritanismen, lydnaden och frirummet i lagen Berttelsen om den praktiska vningen har fregtts av beskrivningen av den mer teoretiska delen av vrnpliktsutbildningen. Eftersom det r en utbildning fr krigstjnst betonas just strapatsernas vrde som utslagsgivande mtare p en mans personliga ryggrad och mod

(s 108) det lter som ett citat ur kamrattidningen Vildmannen. Av central betydelse, heter det ocks, var de tta teserna om lydnaden: dess vikt inskrptes ofta av vrt befl, och de blivande krigarna utstts ocks fr olika serier av lydnadsprov (ib). Dessa sgs syfta till ett underkuvande av vr vilja som p sikt skulle skapa frihet (fr vrt land och fr frihetens sak) (ib). Berttaren betonar ocks sin lraktighet: hur han mycket snart frvandlades till en man med stark vilja att lyda, och det utan att ifrgastta deras [befallningarnas] berttigande, men tillfogar fr skerhets skull parentetiskt: (jag frutskickar d att lsaren frstr, att dessa befallningar givetvis var berttigade och styrda av frnuftet) (s 109). Allt detta var karaktrsdanande och lyckligt fr framtiden:
Min lydnad blev vid denna tid den snabbaste i landet, och nu eftert [] betecknar jag denna period i mitt liv som ytterst lrorik, den som haft den starkaste karak- trsdanande fostran p mig. (s 109)

Det r med andra ord den sanne puritanens preussiska hllning som hr beskrivs, inriktad p att befordra Guds ra, eller tminstone Fosterlandets. Samtidigt garderar han sig mot att falla under denna typ av beskrivning som ju frn Hess-forskarens synpunkt ocks syftar nazismens. Sjlvtukten syftar inte till lydighet och askes utan till inre styrka och den hrdhet som leder till framgng:
Sjlv fljde jag min utstakade linje: att endast genom hrd karaktrsdanande sjlv- tukt uppn den hrdhet jag efterstrvade. Jag ppekar i detta sammanhang att detta sjlvfallet ej fr frvxlas med asketism; nej mitt och vrt ml var en styrka som yttrade sig i hrdhet, disciplin och, framfr allt, framgng, p alla omrden. (s 110)

Men just framgng r i det puritanska lrosystemet ett tecken p utvaldhet till frlsning, och med Ramistisk logik kan man ocks frhandla med paradoxen s att det omvnda blir gllande: tecknet fr erstta orsaken.98 Denna strategiskt tillmpade framgngsteologi visar sig emellertid problematisk: det rcker inte att lyda. Tvrtom tycks lydnaden motverka sitt eget syfte framgngen uteblir hos den lydige men kommer dremot vissa olydiga till del. Inte revol-

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:147

trerna frsts, de programmatiska ifrgasttarna, utan tvrtom de som tillgnat sig lagen ordentligt och inifrn, med andra ord i en viss anda. Men den andan r tydligen inte lrbar p samma stt som den fullkomliga lydnaden. Den frutstter ett slags dubbelseende, som berttaren inte blir klok p. Det handlar allts om en viss gngart. Berttaren sker iaktta och beskriva hur denna gngart ter sig hos de mest fredmliga exemplen p denna sjlvskolade manlighet. Dessa mn ur den hrdkokta skolan beter sig inte helt reglementsenligt, men nd absolut inte feminint:
Noggrant iakttog jag ocks de sm egenheter som konstituerade deras beteende- mnster, egenheter som skilde dem frn de meniga: den oreglementsenliga och knyckiga honnren, helomvndningen nr bakre foten ej genast frdes intill den andra, frmre, utan i stllet lmnades orrlig i stillhet under ngra sekunder innan den varsamt, mjukt och utan vr klumpiga kraft sattes intill den andra ja, deras lakonism, deras knappa leenden, deras bistra kisande gon. Jag mste dock ppe- ka, att dessa mn sjlvfallet aldrig frfll till menlst pedanteri eller feminina be- teenden, sjlvfallet kunde de ibland, nr det gllde goda soldater, med ett bistert leende tolerera att ngon slog skacklarna i taket nr det gllde sprit eller kvinnor, [---]. Fr dem, som lrt sig sjlvtuktens och disciplinens hrda lxa, r givetvis sm avsteg frn dogmatismens linje tilltna; allt hnger ju p om sjlvkontrollen inte slpps ens i dessa stunder. (s 110f)

unnat att invigas i; det r inte uppbyggt enligt den exoteriska logik som styr outsiderns tankeform: Frihet och Lag tycks ju hr inte utesluta varandra (jfr ovan, kap 9.1.2). I sina frsk att frst den kiastiska knut det faktiskt visar sig handla om anfr berttaren en anekdot, som ger utgngspunkt fr en lngre betraktelseprocess och slutligen uppdagas som parabel: Jag vill dock, som ett bevis fr hur paradoxalt enkelt och nd motsttningsfullt denna vv var tvinnad p dets pinne, ppeka att ven vissa avsteg frn denna absoluta lydnadsregel var tilltna. (s 111) Anekdoten beskriver en omkastning i maktstrukturen dr en hgre och en lgre position byter plats drfr att den verordnade missbrukat sin stllning. Detta r en svindlande insikt fr den lydige, som ju alltid lter sig ledas av graden och aldrig av inriktningen:
Och jag frstod snart, att denna berttelse intet annat var n en slags parabel, en lrodikt som den muntliga traditionen frde vidare fr att i sagans form ge en tyd- lig och klar bild av hrdhetens och disciplinens hela paradoxala vsen, fr att hos generationer av meniga genom en enkel historia ge en vishet och en insikt som ej kunde frmedlas p annat stt. (s 111)

Beskrivningen r Chrounschougs-aktig, men vad berttaren vill t r en insiderposition han sjlv aldrig lyckats tillgna sig ens frn sin position inne i systemet och drfr bara kan beskriva frn outsiderns position. Han fokuserar allts vad han kan se: sm egenheter i beteendemnstret, som dokumenterar avvikelser frn reglementet och samtidigt avskuggar en djup tillgnelse av det: frmgan att rra sig fritt i sin form (jfr ss 246, 290, 302; v Sidokommentar, s 65). Men eftersom sjlva tillgnelseaspekten inte avtecknar sig frn hans betraktarposition lyckas beskrivningen bara registrera en yttre gestik, som lsryckt ur sitt sammanhang ter sig p en gng komisk och frmmande, banal och hemlighetsfull. I detta invndiga outsiderperspektiv framstr d hela utbildningen som en initiation i ett esoteriskt trossystem, vars djupare hemligheter det inte r envar fr-

I frhllade till berttaren fr anekdoten allts en majevtisk funktion, som tillfr en esoterisk innebrd; och den r esoterisk just drfr att den som anser sig ha frsttt inte kan tillgna sig det den senfrdige berttaren lser och inte heller kan drabbas av insikten fr denne r ju alltsammans sjlvklart. Hndelsen har den redan insiktsfulle inte tillgng till, inte till det som i en annan av manuskriptets krigsskildringar beskrevs frn den korrelerande positionen och d kallades konstverket i sin tillblivelse: utan versikt, utan systematik, utan sammanhang (s 91) Att verta ett resultat r att kapitulera: att verta ett arbetsstt ngot annat. (s 92; se ovan, kap 6.3.2, 8.2.3 ). Om d i detta fall lsaren gr dikten, s r dikten i varje fall dr inte det frdiga konstverket, men mallen (ib). Betraktelseprocessens resultat r allts att framgngsteologin var ett villospr:

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:148

Ja, jag gr s lngt att jag delvis erknner att jag frst i min iver att lyckas delvis missuppfattade systemet. [---] Kanske berodde det p att man s mnga gnger, under denna trning i manlighet, besvor oss att iaktta oss sjlva och att icke inta slappa och ledlsa hllningar, att genom sjlva vrt uppfrande ge ett intryck av hrdhet och jag tvekar ej att ta uttrycket i min mun framgng. Detta problem framstod alltmer under min tjnstgring som det centrala, och min tjnst infr ar- mns altare blev fr mig sjlv ett frsk att trna mig sjlv i framgng. (s 111f)

Han har allts haft ett fromt, nrmast religist frhllande till det vrldsliga regementet, armns altare. Det ndvndiga r det omvnda att alltid vara herre ver bestmmelserna:
Men och det r hr mitt primra misstag gjordes den rtta vgen r ej me- kanisk precision, eller fullkomning. [] och mnga dyrbara veckor, ja mnader, fr- rann innan jag fann nyckeln: den att alltid med stor kraft vara oskt, att alltid kun- na kasta kunskapens och perfektionens last verbord, att alltid kunna gra fel fast- n det rtta var mjligt att gra: kort sagt, att alltid vara herre ver bestmmelser- na. (s 112)

H. vill i sitt frsta manuskript ej kalla sig en god mnniska; p sin hjd, sger han, r han en mnniska som av sin medfdda velighet och rdsla drivits till vnlighet, tolerans, frstende: fr att slippa rekylen, fr att undvika ondskans ripost. Sam- mansttningar med andra mnniskor berr honom illa, han undviker dem fr att inte frstra sitt lugn, sin nattsmn, sitt vlbefinnande. Han mlar en bild av sitt ideala landskap: leende mnniskor, mnniskor som ger honom gvor och leende drar sig tillbaka, mnniskor som kommer fram till honom och mjukt sger vnlighe- ter, mnniskor som vnligt vinkar till honom frn andra sidan gatan. Dr r han lugn, tillfreds, och kan arbeta. Genom detta fridfulla landskap vandrar han nu, omgiven av sina vnligheter. Han r vapenls och drfr vnlig. Men medan han gr frvandlas han, frndras, ges ett vapen. Och den vapenlses vnlighet och rdsla r inte lngre hans. (s 150f; kurs BA)

Men det omvnda r ingen ren inversion: det inbegriper en omkastning dr bda positionerna frorenas av varandra. Det rtta r att iklda sig lagen frivilligt; men inte med stor kraft, utan tvrtom utan anstrngning.
10.1.5 Transformationer: den dle vilden och moderniteten

Frvisningen medfr en frvandling till kulturvarelse via invning i urbana konventioner. Men den sprkliga socialisationen artar sig till en retorisk knivkastning, som fostrar den naiva egocentrikern till berknande individ.99 Och denna individ tycks prglad av samma kombination av kall tillfrsikt och manierad frfining som emblemets vilde allts, enligt ekfrasen, just den dle vilden:
Hur omsorgsfullt skildrar han ej sin frvandling. Hur han lugnt sker efter blottor, hur han fortfarande leende men nu med den ddliga dolken dold bakom ryggen vntar p tillfllet, den ddande repliken, det exakta svaret. Och med vilken skrckblandad vllust iakttar han inte sig sjlv, sitt lugn infr dem som vrider sig i plgor efter hans dolkstt, infr dem som tystnar och drar sig tillbaka, infr retori- kens kalla yrkesstolthet. Och hur vacker r inte rrelsen: ordens vg genom luften, knivens vassa blnk, den snabba precisionen nr kniven sjunker in, tystnaden, smrtan lugnet. Jag kan, sger tystnaden. Jag behrskar, sger lugnet. Jag r mn- niska, sger smrtan. Under dessa r skriver han om staden. Om spelet mellan mnniskorna i staden, om dialektikens slott, om den snabba floretten, om sknheten i utfallet, om den precisa hrdheten. Om sin egen frvandling, om sin frvandling till mnniska. Om sin frvandling till mnniska. Och hur frsker han inte finna en vg ut, hur trevar han inte i labyrintens gngar, skenbart p vg in i ett fruktbarare alternativ, sken- bart p vg in i en lsning, men stndigt hejdad av sitt material, brutalt tillbaka- skuffad, lst. [---] Sidorna mste ha brunnit med en nstan mnsklig medvetenhet: som om grup- pernas samtal, de glidande och antydningsvisa tonfallen, denna egendomliga vrld av spnningar och upplsningar, denna stadens egen vrld, omjlig att kopiera, dessa leende listiga tonfall, dessa skickliga utspel och pltsligt frndrade gruppe- ringar, dessa snabba slag om positioner dr fasta stllningar pltsligt kunde angri-

Frihetens lag, den moderna individen och sjlvbevarelsekonsten De supplerande kontexter som vildmansemblemet realiserar sammanfr allts den estetiska naivitetens problem med den moraliska oskuldens och, som vi strax skall se, ocks med den religisa trons. Men det sker i en konventionskritisk diskurs, som stter fram modernitetens ambivalenser i ett perspektiv dr den heroiska individualismen kontextualiseras som frihetens lagiska deformation. Den aspekten frtydligas i en senare passage, som varierar den pastorala repertoaren fr svl Eremitens som den dle vildens figur. Avhandlingen kommenterar de sjlvbiografiska fragment, som beskriver hur eremiten drivs ut ur den naturliga egenkrlekens paradis i det naiva jagets grotta till Samhllets, Frnuftets och Lagens vrld styrd av det moderna jagets expansionsdrift:

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:149

pas och brnnas ner och dr snabbt insatta attacker kunde frndra allt, som om dessa sm stder av attityder var mnskliga positioner som pltsligt kunde brja brinna, p en gng, frn alla hll, tills dess allting p en gng stod i lgor och ingen undanflykt fanns och alla utgngar var stngda. , dessa dramatiska och snabba krig som kunde dljas bakom sm precisa repliker []. (s 151f)

I denna skola tycks d den dle vildens artificiella paradis frkonstlas ytterligare. Den konstgjorda oskuldens romantiska park har hr omvandlats till den moderna stadskulturens intellektuella labyrint, som i sin tur mest liknar en degenererad barocktrdgrd. Frestllningen om barocklabyrintens lekfulla blindgngar gr i citatet tjnst som tankefigur fr legaliserat svek, andligt vld och fromma mord. Under den frfinade ytan iscenstts d vild-mannens rike i ursprunglig regim: som en frvildad Dante-skog att frlora sin sjl i, som en djungel av offer och bdlar, drivna av ursinnig individualism. Emblemets vilde r p vg ut ur skogen, men tycks ocks ha flyttat in i konventionen fr just denna typ av modern och modern intellektuell, p en gng frvildad och degenererad. Den kontexten antyder att han r p vg till skolan framfr honom till Hess skola. Men Hess vilde hejdar sig som kulturvarelsen infr en skog. Som vi sett tenderar nu romanens manipulationer med emblemets repertoar just att upplsa skillnaden mellan skola och skog, och det r denna upplsning som vidarefrs i de senast anfrda citaten. Via suppleringen med Herkules-kontexten har vi kunnat se hur skolan som klich fr lag, ofrihet och tvng, fr normer och konventioner ympats p begreppet om det rtta livet, p samma gng som moralmedvetandets fdelse associerats med ett nytt syndafall. Drigenom br skolan spr av skogen. Men skogens begrepp stter nu fram friheten i en ny regim: inskolningen i synden sammanvvs med begreppet om en frihet frn konventioner, som artar sig till en ny form av ofrihet, inbyggd frihetens eget begrepp. Det r den pbjudna laglshet dr den enes frihet realiseras i frtrycket av den andre, en frvildad frihet som artar sig till ett nytt tvng under

djungelns lag.100 Ofriheten blir hr inte frihetens motsats eller komplement, utan dess supplement, allts dess osynliga frnsida.101 Bakom det traditionella emblemets skolport vntar Lagen, men den omvandlas i Hess mardrmsversion till en frihet som bildat skola, med andra ord en lagisk frihet, reglerad av frihetens konventioner. I den skolans port trngs det intellektuella avant-gardet bara fr att komma in i den moderna urskog dr det r lagligt att bekriga sin granne p vildmns vis. Dr hrskar Fru Lustas individualism ven ver dikten: lagen om verkets originalitet, textens autonomi, diktarens suvernitet, diktandet som en permanent revolution och litteraturen som en stndigt upprepad absolut frnyelse. Fr diktaren innebr den lagen en plikt att skapa ur intet, att avst frn terbruk av redan givet material och drmed frn det litterra tilltalets mjlighet. Infr detta decorum har drfr Hess vilde srskilda skl att hejda sig. Han antyds inte bara som blivande intellektuell utan ocks som blivande konstnr p repertoarestetisk grund, och han deltar i emblemet ocks som dess skdare och skapare, allt p en gng. Ty som vi sett r han ocks Hess alter ego; och i samma mn framtrder d i honom ocks den moderne konstnrens figur. Ekfrasen av mardrmsversionen rjer Hess som visionr konstnr med blick fr repertoarestetiska experiment: i det traditionella emblemet ser han ju en modernistisk mobil, som momentant stts i rrelse och drmed frigr det stillastende emblemets dolda rrelseenergi (jfr den rinnande/statiska bild Enquist i Expressen-artikeln liknat fenomenet Hess vid). En s okonventionellt skapande konstnr mste d hejda sig framfr den etablerade modernistiska konstens skolport: bakom den vntar den anspnda formfrihetens decorum, den manierade elocutio som frnekar sin inventio och drmed bdar svl konstens som retorikens dd. Mot detta decorum svr nu ocks tilltalet i romanens emblematiska variationer: hr aktiveras en litterr repertoar, som i romanens

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:150

diskurs framstr som p en gng redan given, stndigt vxande, stndigt frvandlad i sina supplement och drfr omjlig att kopiera i en given form. Den moderna frestllningen om det egna framstr hrigenom som en steril romantisk illusion, medan dremot den ldre estetikens traditionsgivna repertoar av konventioner och grepp antyds kompostera ett gemensamt sprk, dr osedda betydelser odlas och gror i ett stndigt utbyte mellan gammalt och nytt, levande och dtt eget och andras. Hr aktualiseras den klassiska imitatioestetiken i en ny regim, dr upprepning och efterbildning genererar skillnad.102 Vra villor och tro-lsheten Mardrmsversionen av emblemet kontextualiseras emellertid ven p annat stt lngre fram i romanen: som ett spel mellan Illusion och Frihet; mellan Illusionens frihet och Frihetens illusion, allts mellan Kunskap och Tro. Eller kanske: mellan kunskapens illusion och trons sanning. Modernitetens problem iscenstts d i termer av sekulariseringsproblemet, som en s att sga omvnd konventionskritik en kritik av den konventionellt trolsa konventionskritiken som ocks varierar det Kellgrenska upplysningstemat Vra villor. Det r ju Magnetisrens problem, och exemplen r legio ven i den hr romanen. Ett av dem freges handla om Hess fader:
Jag grubblar ofta ver hur han dog. Den ensamhetens skog han gick in i fr lnge sedan tror jag var mycket stor. Det troliga r att han blev mycket trtt av att g, att han hungrade och ingen gav ho- nom mat, att trttheten och utmattningen till sist kom ver honom som en smn och han lade sig ner fr att sova. Som dd verkade han mycket liten, nstan fr- krympt. Runt omkring honom fanns bara skogen, men inga mnniskor, inte ens jag. Jag tycker om att tnka mig ensamheten som en skog. Han mste ha verkat myck- et liten och obetydlig, en gr flck under en gran. Kanske tnkte han p Mstaren i det sista, kanske grep han efter tron som en drunknande, eftersom denna metafor s mnga gnger rckts honom som en bruksanvisning i det Kapell som blev hans livs landskap: tron som ett handslag t den drunknande. Kanske frestllde han sig denna Mstare som en mktig herre i en vagn bakom mnga hstar, hans fram- gngsrike hrskare, och kanske trodde han att denne herre till sist skulle g ner frn sin vagn och ta i hans axel och befalla honom, med vndlig rst, att stiga upp

och inta sin plats vid hans sida. Och s: hur mrkret blev mrkare, och blev mrker. (s 200f; kurs BA)

Hr r det allts fadern som flyttat in i emblemets scenario (skogen, vandringen, ensamheten, visionen, mrkret) och kontextualiseras genom det: han fr agera i rollen av naiv naturmnniska och del vilde som transformeras till upplyst civilisationshero, befriad frn alla primitiva illusioner. Men frskjutningen sker i ett omvnt perspektiv dr den utvecklingsoptimistiske moderne civilisationsheroen artar sig till en korsning av pilgrim och picaro, till antihjlte eller tminstone tragisk figur. Ty genom denna rockad skildras dden och frlusten av den naiva barnatron som en och samma hndelse: nr reflexionen uppmrksammar trons ofrnuft viker ocks tilltron till allt annat rationellt ogrundat, det vill sga allt som har med egenvrden att skaffa. Och frst nu r mrkret verkligen mrkt det avtecknar sig inte ens lngre. Den till trolshet i sanning omvnde, tycks det, vet inte av sin frlust; han kan inte lngre frnimma det han mist. Dd r nu den gamla mnniskan i honom, i en bokstavligt Paulinsk mening (Rom 6:6) men skriften avtecknar sig frn avigan, speglad i ett omvnt andligt perspektiv. Hr r det anden som ddar! Det blir som i Kellgrens dikt om Den nya skapelsen: Dd lg naturen fr mitt ga tills Villan (Krleken) kom. Den ger en ny lsart. S bokstaven gr mhnda den levande som vill tro p villan och finner p att vnda p bokstaven? Tankegngen r det supplement utanfr texten som hr opererar inne i den, i kraft av den exempelvis teologiska repertoar som antydningarna om faderns kyrkliga bakgrund aktualiserar . Detta textstycke har ocks fregripits i flera av romanens lngsta fragment, som innehller utfrliga berttelser om faderns tillvaro i Kapellet (kapellkomplexet) som drtill verensstmmer den avhandlingsfrfattaren i andra lika lnga fragment tillskriver sin egen fader (se nedan, kap 11.2.2).

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:151

Vildmannen och agape: sekulariseringen och den moderna vidskepelsen Ngra av kapellfragmenten berttar ocks om avh frf:s personliga frhllande till denna religisa milj. Ett av dem ingr i manuskriptets supplementdel, Innehllsfrteckning, och dr varieras suppleringstanken ocks i bokstavens regim. Fragmentet handlar om faderns brist p ro, men ocks om den puritanska fromheten, som utsttningen av en viss bokstav rjer ett frvildat frhllande till. Betraktaren ser utan att frst och saknar vad han vntat sig att finna:
Jag mste hr tillgga: min far talade ofta om sin brist p ro. Han tog ordet ro i sin mun som vore det en oblat, ett heligt ting som bara kunde smltas av psalm- sng och stilla meditation. Han lngtade efter ron, och fr mig var ordet och lng- tan omjliga att frst. Jag lyssnade till denna stndiga beknnelse till friden och ron med misstro, oro, frakt: n kom beknnelserna frn honom, n frn talarna dr framme, men de som tog ordet i sin mun var utdda och orrliga och ingenting hnde mig. Ingenting hnde heller dem. Friden gav dem inget skimmer. Stillheten i Jesus drabbade dem inte som ett gldjerus. Och de vaggade ur sina bnkar med en fullstndig frnjsamhet som fyllde mig med frtvivlan, jag satt p min vedbnk med huvudet nedbjt och rrde mig inte och ville inte se. Det var deras styrka jag ville t, inte deras ro. (s 290; kurs BA)

den inte i en form som gr den tillgnglig fr honom. Det han faktiskt ser inger inte styrka utan frtvivlan: det vittnar om vad han inte har, men tenderar samtidigt att frambringa en synvilla. Ty denna frtvivlan inbegriper ju samtidigt korrektivet till detta han ser och frnimmer frnvaron av i sig sjlv: frtvivlan aktualiserar det saknade. Vad frnimmelsen ser r allts snarast negativet till det som synes, detta han sger sig se bort frn och misstror: han ville inte se, heter det ju, och vad han hr inger misstro, oro och frakt. Hans synkonventioner r allts helt prglade av misstro och misstrstan, men misstron r ambivalent, konventionskritisk i bde andlig och vrldslig riktning. Hr fr den ocks en metafysisk och nrmast religis funktion. Vad misstron frnimmer r ju helt styrt av det osynliga den inte ser som ocks korrigerar det synliga som avtecknar sig fr hans gon. Den horisont hans seende projiceras mot r allts hela tiden agape. Den hr betraktarens predikament r allts Vildmannens dubbla utanfrskap: ett laglst tillstnd styrt av tv regimer av synkonventioner (pilgrimens/picarons) som msesidigt tycks stta varandra ur spel och drmed omvandla det i den ena eller andra regimen sedda till en synvilla. Det barn berttaren beskriver (som det barn han sjlv varit) tillhr en gemenskap det str utanfr, inte genom tvivel, saknad och lngtan, utan genom sin misstro mot hela det vrldsliga regemente ocks den troende r inskriven i: de sinnliga villkor som hindrar hans inre vrld att komma till rent och otvetydigt uttryck och vittnesbrd. Han misstror beknnelsen likavl som beteendemnstret och vill ha fram saken utan inkldnad. I den meningen r han allts bde mer och mindre religis n sin beknnande omgivning spiritualist, kunde man nstan sga. Denna barnets hllning r samtidigt ocks den vuxne beskrivarens: som avhandlingsfrfattare str han ena sidan kvar i sin negativa bindning till denna fromma vrld; andra sidan r han sekulariserad och, som vi sett i andra fragment, frbunden med en modern civili-

Orden talar om ro och oro, men saken tycks glla tro och otro, men detta t r osynligt, alldeles som tron eller otron sjlv. Dock r det tron som i det religisa sammanhanget ger ro, det vill sga en fullstndig frnjsamhet utan yttre dramatik, som betraktaren besviken och frtvivlad iakttar. Den troende har ju mottagit Nden frltelse utan frtjnst, det vill sga agape. Betraktarens problem r att han str utanfr denna exklusivt inre hndelse och drfr i stllet sker dess yttre tecken, bevis att bygga sin egen tro p, vittnesbrd som i hans gon ter sig tro-vrdiga. Allts spanar han efter synliga resultat av ndestillgnelsens sjlva hndelse: friden och Stillheten i Jesus mste yttra sig sinnligt-dramatiskt, spektakulrt som ett skimmer eller kraftfullt, som ett gldjerus, ty vad han frnimmer bakom deras frnjsamhet r ju styrka. Han frnimmer styrkan det r den han ville t men han ser

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:152

sation prglad p den dle vildens klich om individualitet, skolat intellekt och personlig styrka. Men bde det religisa arvet och den moderna sjlvbilden vcker vilden och instinktsmnniskan i honom till liv, fast i en s att sga reducerad version, som mste frhlla sig kritiskt bde till tron och till instinkten. Den smygande skogs- och nattvarelse han i nsta passage beskriver tycks blockerad av moderna synkonventioner, primitivt misstnksam mot det gonen inte ser och likvl lysten efter det:
Bara p ntterna rrde jag mig fritt, i min oro. Jag smg i mrkret, lngt in p nt- terna. Och lnge kunde jag st utanfr deras fnster, med ljuden frn augustinat- ten eller majnatten tickande som sm signaler till uppbrott eller flykt, och lika stndigt tervnde jag. Det jag sg frstod jag inte. Deras uppfrande saknade konsekvens, jag fick inga sammanhang, genomskdade dem aldrig, hakade stn- digt upp mig vid inkonsekvenser eller sm generande avsteg. (s 290)

sig, men de sgo det ej. Och jag sg vagnarna frsvinna. Och jag var nnu ett barn. I tystnaden kunde jag hras mumla p min hemlighet, men de hrde det ej. (s 290f)

Det r fortfarande barnet han beskriver, men det instinktsbeteende beskrivningen terger r inte naivt utan snarare verreflekterat, Ramistiskt i teorin men utan invning i metoden. Vad han ser avlser han med utgngspunkt frn hur en troende frn det vrldsliga regementets synpunkt rimligen borde bete sig, det vill sga med en from gestik i enlighet med ett sammanhngande teckensystem som r ett med det betecknade mimetiskt, s att sga eller illusionsestetiskt. Nr nu de troendes tbrder rjer inkonsekvenser eller sm generande avsteg frn den mimetiska logik betraktaren byggt in i systemet, blir han p en gng frvnad och upprrd. Det vrsta r denna frintande vanlighet som inte vittnar om de extraordinra trosupplevelser den kristna beknnelsen frutstter. Framfr allt r det spr av Lagens och Domens kraft han sker:
Aldrig sg jag dem p allvar genomsyrade av Guds helighet. Aldrig sg jag den stora frintande synden krossa dem. Och denna frintande vanlighet, denna outgrundli- ga grunda yta, allt drev mig frn fnster till fnster, frn natt till natt, stndigt i hopp om att nsta bild skulle avslja sig, bli tydlig, bli en magnet som till sist kunde styra vrldens fluidum. Men de behll sin hemlighet, sin tro, sin tillfrsikt, sin styrka. Och de samlade sin tro i sm hgar, och de dog. Och d sg jag tgen av begravningsbilar dra mot gravplatsen, och jag stod vid vgkanten, en mnniska som tagit deras skulder p

Men denna denna vanlighet ter sig samtidigt hemlighetsfull den vcker betraktarens misstro, inte mot Guds helighet eller den stora frintande syndens realitet, utan mot denna outgrundliga grunda yta. Den r det ju som bde lockar och stter ifrn: den driver ut barnet i natten p jakt efter hemliga tecken p ngot annat. Just det vanliga ter sig frintande fr honom den tycks pminna honom om grundlggande puritanska sanningar som Guds ra och Syndens makt. Just denna trygga vanlighet fr honom allts att se sitt eget utanfrskap i ett religist perspektiv: han som blivit ver br de skulder de troende genom trons gva befriats frn. Npsten har i stllet lagts p honom, inte i egenskap av hedning, men som avflling och frrdare. Han ser sig med andra ord i hemlighet agera i det heliga monstrets roll inte den dle vildens, men Vildmannens, som i sin tur avskuggar Kristus. Och den o-naiva hllning han tillskriver barnet r ju ocks avh frf:s. Trots sin vetenskapsmetodiskt motiverade behavioristiska utgngspunkt kan han allts inte nja sig med vad han ser, utan mste supplera det synliga med det osynliga samtidigt som han hoppas att detta skall bli synligt i nsta bild. Instinkten, intuitionen, misstron fr ta det trygga frnuftets plats, fr att strax drp ter trda t sidan fr frnuftet. Ty vad han bde som barn och forskare spanar efter r mer n beteenden och empiriska data: han spanar efter ett mnster sammanhllet av osynliga relationer, och det r relationerna han vill kunna frilgga. Bde som tvivlande barn och kllkritisk forskare vill han drfr bli delaktig i en metafysisk kraft, en magnet som till sist kunde styra vrldens fluidum, bde i det andliga och vrldsliga regementet. Magneten r en magisk symbol. Men den kan ocks st fr agapes dragningskraft (Joh 12:32).

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:153

Betraktarens synkonventioner r allts orena: i dem korsas tv olika referensramar med olika synkonventioner, trons och misstrons, som i honom ligger i strid med varandra och frvildas. Hans moderna frnuft kan inte hlla sig till det som faktiskt visar sig, och hans instinktiva tro inte supplera det med frdomar s att ett osynligt sammanhang avskuggas. Det betyder att hans sekulariserade paradigm faller snder utan att ett religist trder i stllet. Resultatet blir en paranoid misstro som grnsar till vidskepelse med vanmakt som praktiskt resultat. Bilden av den betraktaren sammanfaller med emblemekfrasens: han liknar varken Vildmannen eller den dle vilden, utan just mannen i emblemet. 10.2 Emblemet som tankeform: autopastisch och supplementlogik
10.2.1 Fixeringsbilden: emblemet som synvilla

Upprepningen blir hr en autopastisch som genererar en skillnad: sjlvcitatet alstrar en ny kontext. Sjlva ekfrasen saknar nu den ambivalens vi frut sett; den saknar ocks nstan helt tolkande inslag. Men det tankeexperiment som tillfrts ekfrasen ger nd en vink om bildens spnningar: det antyder emblemets karaktr av fixeringsbild, av dubbelskrift och palimpsest, och det frtydligar bildens egenhet som dold paradox och gckande gta.103 Den blonde vildens skdningsexempel transponeras i kommentaren till abstrakt tankefigur. Samtidigt varieras ocks bilden av det totala mrkret i ensamhetens skog frn det ovan anfrda citatet om hur Hess fader dog/miste sin tro utan att veta av det. Experimentet tycks stlla oss infr den mrkare, ttare, skuggningen i mitten av en stor livsroman, den frtjockning av texter, som Sidokommentarens Enquist kallat Hess (s 65). Som frut antyds att det motsatta r sammanpressat till en enhet vi aldrig ser: att den synliga bilden brs av en fenomenellt dold undersida, dr allt det andra finns det som ocks faktiskt finns p ytan, men som den fullstndiga bilden mste bervas fr att bli synlig, allts bli just bild: att det vi ser, om vi alls ser, framstller en frnvaro som ger utrymme fr det spel av skillnader som gr att bilden kan avteckna sig. Detta r stllfretrdarens, syndabockens och ven monstrets funktion: att vara den skillnad som gr de andra synliga.104 Vad tankefiguren majevtiskt visar r d att skillnader r p en gng illusoriska och det enda verkliga att skillnad gr likhet och likhet skillnad.105 Och den figuren varieras ocks i autocitatets eget grepp: den implicerar att det ordagranna citatet citerar en annan text, osedd och osynlig men nd redan skriven; att autopastischen hrmar en frmmande frlaga, nr den hrmar sig sjlv. Variationerna kring Vildmannens Herkules-emblem tycks d framstlla en ledmotivisk figur fr hela romanen Hess, dr sjlva avhandlingsfiktionen gr tjnst som konventionskritisk sinnebild fr det moderna projektet. Denna andra ordningens bild frestller bl a den

Vildmannens emblem stter fram en gta som i romanen aldrig ges ngot entydigt svar. I stllet tycks det ge upphov till en kontinuerlig reflexion som gr att motivet ofta terkommer i bde manuskriptet och kllorna. Ibland upprepas det som ordagrant sjlvcitat, men med frskjutningar, uteslutningar och tillskott, som frnyar gtan:
6. ver ingngen till skolan hnger ett emblem. Det r mlat av den franske 1800- talskonstnren Jean Bulesco, nra vn till James Abbot McNeil Whistler, dennes vrd under hans franska period. Frgerna p emblemet r vitt, guld och grnt. I centrum av bilden str en man. Han r p vg ut ur en skog. Han har en pk i han- den, hans hr r tovigt, men hans ansikte r lugnt och auktoritativt. Hans anlete kan sgas vara upplyst av en kall tillfrsikt. Runt hfterna br mannen ett klde, en djurhud, och i den andra handen hller han ett nyss ddat djur, frmodligen ett rdjur. Nr undervisningen i skolan frdes in p romantikbegreppet brukade vissa av lrarna ta emblemet, mannen i emblemet, som exempel p vad som avsgs med begreppet den dle vilden. Man kan rent experimentellt tnka sig negativet av denna bild, beskrivande mn- niskan p vg till utmarkerna, samt en bild med negativets alla srdrag men med originalets skuggor och blankheter. De tv bilderna skulle, om de lades p var- andra, bilda en ogenomtrnglig bild i vars centrum en slags ursprunglig sanning dolde sig. Ytan r dock svart. (s 146f; kurs BA)

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:154

skapande konstnren infr valet att upptas som elev i modernismens skola. Men bilden antyder i s fall ocks mjligheten av en ny imitatio-estetik, byggd p hrmningen som en teknik att skapa ursprungliga frskjutningar, p den reflekterade tillgnelsen av det andra som nyskapandets frutsttning. Som textmobil filtrerar Hess slunda 60-tals paradigmet om ppen konst och oren estetik genom en traditionshistorisk repertoar, dr imitatio-estetiken producerar ett verkott av alteritet. Som verklighetsforskning r det denna alteritet romanen fokuserar. Drmed realiseras ett eftermodernistiskt paradigm, som frtydligar periodens repertoarestetiska tendenser, men ocks LarsAhlinskt omtolkar periodens honnrsord om jmlikhet. I Hess gestaltas jmlikhetsvisionen som ett bricolage av skillnader: ett likhetens palimpsest med olikhet som undertext. Vi skall drja vid den tankefiguren i det fljande: kring den r textmobilen konstruerad, och det r inte minst genom den som romanens hypertextualitet iscenstts.106
10.2.2 Autocitat och hypertextualitet: Arne Sand, P.O. Enquist och det omvnda

fattar hela sitt liv som ett citat, och detta citat r ett alltmer anrikat bricolage av frmmande diskurser, ympade p varandra. Det r sledes inte materialet som r unikt, utan vertagandet; inte repertoaren, utan terbruket, sammankopplingen av tskilda kontexter i stndigt nya korsningar av eget och annans. Kopplingsprocessen r det signifikanta, men kopplingsprocessen i sig r osynlig: i sig finns den helt enkelt inte. Den uppstr just i kombinationen av det tskilda den pgr i avstndet och skillnaden. Men drfr kan den inte heller tnkas utan det synligt givna som den opererar p. Autopastischen blir hrigenom ocks en aspekt av mobilromanens estetik: Hess citerar ideligen texter som ingr i P.O. Enquists vriga frfattarskap inte bara de fregende romanerna, utan ocks artiklar och esser.107 Men det teranvnda materialet infrlivas d med fiktionsvrlden, inte bara genom att citeras dr utan ocks genom att dr f sin upphovsman. S ges Hess upphovsrtten till exempelvis Enquists Vren med Vderkvarnarna (1964) om Arne Sands bok frn 1962, som nu Hess omfattande frsk att skissera en ateistisk teologi ympas p:
Kap. 25. Rester av hans ursprungligen mycket omfattande frsk att skissera en ateistisk teologi. Frst nr tron uppfattas som meningsls och ofunktionell, frst d den befriats frn tanken att den leder fram till belningar, frst nr den blinda tilliten genomskdats, frst nr riten blivit fullstndigt meningsls, bedrglig, ofunktionell, frst d uppstr mjligheten av en ny rit: en som lever utan frbin- delser, utan hopp, utan belningar, utan att tjna ngot annat n sitt eget bedrg- liga jag. Inte en liner tro som mynnar i ngot, utan en cirkulr. Jmfr hr Hess ess om A.S.: Och man upptcker att man hela tiden har begtt ett svek mot k.: man har inte tagit det p allvar. Man har satt det i relationer, men inte accepterat det sjlvt. Och, tnker jag pltsligt, kanske har han nd velat ge ett utsnitt av verkligheten nmligen den del av verkligheten som k.s vrld utgr? Som mellanled mste uppenbarligen brgningslistorna insttas; nd r ju idn om det relationslsa eller cirkulra klart artikulerat i bda resonemangen. Vad var faderns roll? (s 286f; kurs BA)

I Hess r nu autopastischens problem inte bara avhandlingsmanuskriptets. Det r ocks en aspekt av den estetik romanens avhandlingsfrfattare utforskar i Hess romanmanuskript:
Det r f.. egendomligt hur han i en slags frmten stolthet stndigt citerar sig sjlv, sina tidigare texter, sina tidigare manuskript, lter dessa utvidgas och omfat- ta allt strre omrden s att till slut alla hans frsk tycks klnga sig intill varandra egendomligt s lnge man ej analyserar dessa manuskript, frmtet s lnge man glmmer att han uppfattar hela sitt liv som ett citat. Vad har detta fr konse- kvenser fr hans estetik? (s 291; kurs BA)

Hr varieras emblemets tankeexperiment i den konkreta romantexten: Hess citerar sledes stndigt sig sjlv, men det sjlv han citerar r alltid en annan och de egna orden en annans; och p detta stt frnyar han ocks sina gamla manuskript i efterhand som vore de nya orden redan inskrivna dr. S kan han gra drfr att han upp-

I denna ess diskuteras som nmnts (ovan, kap 8.3.1) principen om det omvnda som nyckeln till Sands estetik (ss 264, 265, 266),

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:155

delvis i anslutning till ett resonemang om det komplexa inflytandet frn Lars Ahlins konstsyn (ss 265, 266, 269), men delvis ocks via Enquists egen tillmpning av principen i synen p Sands frfattarskap som trendknsligt, fast p ett inverterat stt, som yttrar sig i rockadromaner (s 266).108 Via autocitatet i Hess (kurs ovan) transponeras nu essns biografisk-historiska regim till romanens estetiska, men drvid sker ocks en kiastisk omvndning av samtliga positioner i det transtextuella spelet. Genom den fiktionaliseras inte bara Enquist utan ocks Sand, p samma stt som den historiske Hess sjlv. Men autocitatet r ocks frsett med sm frskjutningar, som frmmandegr och nytolkar originalets idiom. Hr rekontextualiseras frlagans resonemang om konsten, konstverket och illusionsromanen i en omvnt kristen diskurs, som markeras inte bara av den text som inramar citatet, utan ocks av att frlagans konstverket frkortats till k..109 Den renodlat estetiska dimensionen i essn transponeras allts i Hess till en religis: k. stts fram som ett trosobjekt med reell existens, som en egen vrld men d som del av den troendes vrld som i sin tur speglar k.s vrld! Greppet iscenstter frsts Hess sekulariserade fromhet: hans ambition att skapa en ateistisk teologi, vars karaktr av inomvrldsligt svar p agape vi redan berrt (jfr ovan, kap 6.2.6 och 9.4.2). I det omvnt kristna sammanhang transpositionen etablerar i Hess blir d k.= Konsten liktydigt med k.= Kristus= Ordet som sjlvrefererande trosrealitet. Drmed vnds den omvnda bokstaven rtt och kan lsas framifrn som en kiastisk kritik av trolsa lsarter p bde estetikens och teologins omrde. Att ta Ordet/konstverket p allvar blir liktydigt med att ta den givna bokstaven eller fiktionen p allvar, det vill sga acceptera fiktionsverkligheten i dess egen anda, som en funktionsverklighet i egen regim, utan mimetisk, allegorisk eller symbolisk referens. Det blir frga om en konversationsroman, som det heter i essn, eller en mobilroman, som Hess: ett sjlvgende ekosystem som via brgningslistorna frn andra textvrldar ger illusionen av tillvaron som citat.

Den nya kontexten uppstr ocks ur en annan manipulation: citatet tergr p tv separata passager i essn som hr ocks stts fram i omvnd ordning. I frlagan ingr passagerna inte bara i skilda diskurser utan refererar ocks till olika frfattarskap: bara den andra syftar p Sand; den frsta syftar p Tolkien. Drmed r ocks tv olika romanestetiker sammanfrda: Sands nonfigurativa sprkliga arabesker likstlls med Tolkiens episkt gestaltande nstan mimetiskt skdliga fantasivrld som i sin tur via en mellanliggande passage likstllts med Nabokovs subjektivt sjlvbespeglande; skillnaden mellan anti-illusionsroman och illusionsestetisk fantastik jmnas ut. Ett huvudspr i essn r ocks analysen av det kiastiska frhllandet till illusionsromanen i Vderkvarnarna: det r en karikatyr ver antiillusionsromanen (s 269; kurs BA). Men denna negationens negation innebr varken en tergng till 1800-talsnaturalismen eller en frbttrad 1900-tals-modernism; den innebr varken enkel inversion eller en harmonisk syntes av motsatser, utan en omkastning eller rockad av givna positioner. Det r en ofrsonad romanform, som arrangerar sina spnningar s att texten hela tiden fregriper sig sjlv mot en annan text inskriven men aldrig utskriven i den: den visar oss vgen till det konstverk som frbereder det liv som vntar oss, nr vi lst de problem som skymmer sikten just nu. (s 271) Den r sextiotalets frsta slutna konstverk med en dubbel funktion som slutexperiment, och som bas fr en helt ny romanform:
Vi kan betrakta Vderkvarnarna som sextiotalets frsta slutna konstverk; den har aldrig varit aktuellare n nu, i den ppna konstens tid. [---] Arne Sands sista roman blev 60-talets hittills djrvaste experimentroman []. Den r som alla goda experimentromaner intressantast genom sina misslyckanden. Den r ocks minnesmrket ver motsttningarnas frfattare. [---] Det r ett paradox- alt faktum, att tv av 60-talets viktigaste romaner, Bengt Janzons [sic] Gullivers sjtte resa, och Arne Sands Vderkvarnarna, kan lsas som pamfletter skrivna mot varandra. Det sger oss ocks en hel del om konstens toleransmner. [---] Tingsten har talat om artiklar som tjnstgr som rockaddrag, som frndrar en situation utan att sjlv vara srskilt mrkliga. Om det finns rockadromaner r Vderkvarnarna en. Nr Vderkvarnarna kom ut, bemttes den med en sorgsen vlvilja; ngon de- batt syntes aldrig till. nd r ju Vderkvarnarna ett s hnsynslst inhopp i den

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:156

romanestetiska debatten, en s demonstrativt otidsenlig roman, och dessutom s provokativ, att den borde ha diskuterats. Det r en bok dr det destruktiva och det konstruktiva s uppenbart kivas om utrymmet, att den borde blivit tagen p allvar. [---] Vderkvarnarna r inte en roman att tycka om. [---] Det r ju ocks ganska oin- tressant. Det viktiga r att den som f romaner idag har mjlighet att fylla en dub- bel funktion: som slutexperiment, och som bas fr en helt ny romanform. (ss 268, 269f, 271)

10.3.1 Det dubbla skidspret: hrmarens hrmare och den lilla skillnaden

Redan i inledningen till Innehllsfrteckningen stts autopastischens problem i Hess textvrld fram med ett skdningsexempel, som illustrerar bde en eftermodernistisk estetik och en existentiell livssyn:
Intressant r den strukna inledningen till detta kapitel. Han redogr dr fr en upplevelse han nyligen haft. Utanfr hans fnster hade ngon organisation anord- nat en skmttvling p skidor. Man kte p ett sladdrigt cirkelrunt spr, kldda i fantasidrkter. S var t.ex. tv mn ikldda en lng bt av papper, en annan bar uppsvllda gummiringar runt sin kropp, en tredje hade naken verkropp och var grant bemlad. Han funderar p vilken drkt han sjlv skulle ha valt, och frstr det genast. Han skulle givetvis delta utkldd till skidkare, ikldd konventionell tv- lingsdrkt. Han skulle d fullborda sitt varv s snabbt som mjligt, allvarligt och ambitist, bara anstrnga sig s hrt som mjligt. Eftert samma dag analyserar han sin tanke. Han skdliggr den geometriskt, i form av en cirkel. Vid cirkelns krn befinner sig startpunkten, den vanlige tvlings- karen. Allt eftersom cirkeln lper nedt blir utkldnaden allt groteskare: frn en frgglad hatt till (ungefr dr cirkeln befinner sig vid klockan 11) en pkostad fan- tasikostym: frack, ballongbyxor, lsnsa. Dr, pltsligt, just innan varvet fullbordas, kulminerar s den groteska frkldnaden i en mycket egendomlig figur: en man kldd som skidkare, i tvlingsdrkt. Han rr sig som en skidkare, r kldd som en sdan, har samma fart, samma ml. P vilket stt skiljer sig nu dessa mn vid slutet och vid brjan av cirkeln (de str ju s ttt intill varandra, bda p cirkelns krn, klassiska till utseende, fart, uppf- rande, ml) finns det ngon skillnad? Hess svarar sjlv: p tv stt. Dels r den senare mannen olik den frre p grund av de erfarenheter som ligger dem emellan. Avstndet r inte ngra minuter, utan tolv timmar. Hela cirkelns varv. Den frre r den han r: en skidkare. Den senare r ett utsnitt av erfarenheter, vervganden, en rad passerade stationer. Han r viktig bara genom det varv han just fullbordat. Han r viktig genom sin osynliga del. Dels r den senare inte reell. Han r en hrmning av den frres hrmningar. Just drfr r han rikare, mer mnsklig. Han r en skidkare som hrmar en skidkare. Hrmaren rr sig, frndras. Bilden av den frre r stadig, fixerad. Hess drar slutsatsen: en man som rr sig behver inte vara verklig, och en som inte rr sig behver inte vara dd. En beskrivning behver inte beskriva det den beskriver, utan ngot annat, p mitten av cirkelns varv. Schwitters julgran r ingen julgran, han har kommit runt cirkeln och r ute p andra sidan. (Molnet.) Den viktigaste skillnaden r dock den tredje. (s 280f)

Sands sista roman r med andra ord viktig genom vad den inte r, genom sina oskrivna supplement. Den opererar genom signifikanta tomrum som ett de-centraliserat, s att sga skillnadsproducerande centrum, som slutexperiment, och som bas fr en ny romanform. Formuleringarna i essn sger ocks ngot vsentligt om 60-talet eller i vart fall om Hess som 60-talsroman, som roman om en 60talistisk sjlvfrstelse 10.3 Imitation och alteritet: Innehllsfrteckning till manuskriptet Via terbruket av Sand-essn aktualiseras ven paratextualitetens problem i ett nytt perspektiv. De senast citerade Hess-passagerna terfinnes i den Innehllsfrteckning, som avslutar avhandlingsmanuskriptet. Den syftar allts formellt inte p Enquists bok, utan r en paratext inom avhandlingsfiktionen. Men dr verkar den inte heller syfta p det fregende avhandlingsmanuskriptet: den innehller omskrifter, revideringar och delvis nytt material. Denna andra fiktionaliserade paratext hrmar ett mjligt synopsis till ett delvis annat manuskript och till den mjliga, delvis annorlunda, roman som Hess fortfarande kan bli: faktiskt ett helt bibliotek av manuskript och romaner. Innehllsfrteckningen r allts en autopastisch, som skdliggr Hess estetik som en differensernas logik, dr omskriften r spret av sin utplnade frlaga och upprepningen alltid genererar skillnad.

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:157

Referatet syftar allts p Hess manuskript. Det terger en klla, men tycks ocks skrivet som en kommentar till den pgende skriftens frhllande till sina kllor. Den kommenterade texten kunde i s mtto lika grna vara den strukna inledningen till det fregende avhandlingsmanuskriptet den pgende texten hrmar kllan, som skrivs in i texten som en hrmning av den frres hrmningar. Text och kommentar kan hr inte skiljas t, lika lite som skrivaren frn Hess: de har bda kommit runt cirkeln och r ute p andra sidan. De ingr i en gemensam roman, som hrmar Kurt Schwitters redan hrmande julgran, men ocks (t ex) M. C. Eschers Ritande hnder.110 Men ocks den bilden byggs i en osynlig skillnad: bilden frestller nu ritande hnder, som ritar varandra; och ven den bilden r ett palimpsest: Den viktigaste skillnaden r dock den tredje. Den tredje skillnaden r osynlig. Men den r ocks den frsta: den ursprungliga skillnad som stndigt frnyas inom den frste hrmaren sjlv klyvningen/frdubblingen i subjekt och objekt. Det r denna inre spaltning som ocks producerar den dubbla driften att hrma och avskilja sig; den r det som gr att den frste ser sig sjlv som den andre och i andra sker synliggra denna frmmande bild av sig sjlv fr att i hrmningen terta den och gra den egen. Det r denna ursprungliga skillnad som ocks driver andra att hrma honom: denna ALTERITET r det gemensamma fr alla lika som producerar alla senare skillnader redan p frhand.111
10.3.2 Det omvnda och alteriteten: Eko i Narcissus spegel

Kap. 23. Nr han frskte teckna sig sjlv, genom spegeln, blev alltid bilderna egendomligt frvridna. Det var som om han stndigt drevs att skissera den inverte- rade bilden av sig sjlv, gropen i marken i stllet fr kulan, splittret frn explosio- nen i stllet fr granaten. I hans skissblock travas frslagen till konturer; bara ge- nom uteslutningar och kompletteringar blir bilden synlig. Eller: bara genom urval. Men d r vljaren och den avbildade egendomligt frenade. (s 286; kurs BA)

Romanen transponerar hr det egocentriska Narcissus-paradigmet i annanhetens regim: i sjlvbespeglingen inverteras bilden s att det andra framtrder inte betraktarens spegelbild och inte heller hans omvrld, men den plats han upptar i den, det osynliga tomrum hans nrvaro p en gng ppnar och utfyller: gropen i marken i stllet fr kulan. Han kunde sagt: gonhlan i stllet fr gat eller blicken i stllet fr synbilden. Denna narcissistiska plats frammanas hr inte som ett givet utrymme utan som ett slags negativt tillgg till hans positiva nrvaro: som det verskott/den brist betraktaren p en gng r, avskiljer sig frn, riktar sig p och saknar. Inversionen r allts varken kontrr eller komplementr utan supplementr: vad den inverterade bilden framstller r betraktarens frhllande till det andra. Bilden avskuggar med andra ord hans position i relation till omvrlden, den blinda flck han annars aldrig ser, drfr att den r skymd av hans egen nrvaro. Greppet r mjligen postmodernt, men i det narcissistiska sammanhanget nnu mer frmodernt: det terknyter inte bara till mnet fr Lars Gustafssons fenomenologiska diktfrsk i Samtal mellan filosofer (ovan, kap 1.2.4), utan ocks till den tidiga ickepsykologiska lsart av den Ovidianska myten, som fokuserade det subjektsfilosofiska frdubblingsmotivet och den kunskapsteoretiska illusionen.113 I den kontexten blir iscensttningen av sjlv-krlekens tema problematisk p just det stt som ocks demonstreras i Hess. I exempelvis det just anfrda citatet gr sammanhanget oklart vem passagens han syftar: Hess? det fregende avhandlingsmanuskriptets frfattare? den pgende innehllsfrteckningens skrivare? Sak samma, tycks det: om vi bestmmer referensen med

Differensfilosofiskt frstdd blir alteriteten det som p en gng skiljer och frenar: p en gng grns och berringspunkt.112 Lngre fram i Innehllsfrteckningen framstlls denna annanhet ocks som en typ av ursprunglig dialogicitet, som iscenstter en kiastisk logik. Nr betraktaren sker avbilda sin egen spegelbild vrids inversionen nnu ett varv och resulterar i egendomligt frvridna bilder:

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:158

ledning av passagens innebrd ympas de p varandra som supplerande aspekter av samma diskurs som komplementra men interagerande positioner i bde avhandlingsmanuskriptets fiktionsvrld och romanen Hess. Innehllsfrteckningen artar sig sjlv till en sdan komplementr spegel som citatet beskriver. Spegelfiguren varierar tanken att det egna kan tillgnas bara genom det andra, det frmmande som egenheten osynligt r; detta som den egenartade bara knner igen frn utsidan och p avstnd som en annan vrld, frmedlat som tskillnad, genom det andra som lsbart objekt.114 Den egne finner d sig sjlv i frhllandet till det andra som bild, tecken och skrift och till den Andre som spegel och speglande subjekt. Och som vi sett frhller sig ju Hess, enligt Innehllsfrteckningen, till vrlden som bde alter ego, skrift och sjlvcitat: han citerar stndigt sina egna texter, s att till slut alla hans frsk tycks klnga sig intill varandra; och texterna i sin tur artar sig till omskrifter av en vrld som sjlv avlses som en skrift dr han r inskriven: han uppfattar hela sitt liv som ett citat. Vrlden transformeras allts till en narcissistisk spegel, men tycks samtidigt betraktad frn en alteritetens position, inte olik den mytens Narcissus intog i frhllande till sig sjlv: det jag som verallt avtecknar sig r samtidigt stndigt vxande och skiftande, en stndigt vikande annan och just i denna egenskap freml fr hans lngtan. Men i denna lngtan r d ocks tskillnaden mellan jag och vrld, egen och annan(s) text upphvd: det r inte sig sjlv han begr, utan sig sjlv som en annan, en annanhet dr han befrias frn sig sjlv.115 Detta omvnt narcissistiska frhllande mellan den andre och Hess dokumenteras med stor tydlighet i en senare paragraf. Innehllsfrteckningen frefaller dr ympad p sig sjlv via freningen med Hess romanmanuskript:
Kap. 7. I morse kom mannen i vitt in till mig; han tycktes glida in genom drren, jag sg ej nr den ppnades. Han stod vid min sida, sg p mig, frgade hur mitt arbe- te flt fram. [---] Jag pekade p mina manuskriptbuntar, svarade med denna gest. Han blddrade i dem, log, de var honom vlbekanta. Sedan gjorde han tecknet: jag

steg upp, nrmade mig honom, gled in i honom. Jag upplstes, var inne i honom. S gick vi i hans gestalt ut genom drren, genom de lnga vindlande gngarna, ge- nom de labyrintlika ingngshlorna. Jag lt honom stta sig i ett av frbindelsefar- tygen, jag gled genom kanalerna, min avhandling var lngt bakom mig, jag var fr ngra timmar befriad. Bakom mig finns laboratoriet, kulformat, ngra timmar se- nare tervnder jag genom honom. Mina erfarenheter vidgas, jag r ingens tjnare men mina kunskaper nedtecknas. Hess r ett ljussken mot min drr, jag dljer mig och tecknar hans bana, hans motiv, hans framgng. Hans minnesfrlust frbryllar mig dock ej men vl alla andra. Jag lgger kunskap till kunskap, adderar, i dag i september kommer jag att d. Jag invntar min dd utan rdsla. Min metod r verlevandets, jag efterlmnar en arbetsmall, materialet r inte mitt. [---] Mitt liv r en innehllsfrteckning. Den finns alltid kvar dessa mjliga kombinationer, dessa spelmjligheter obehindrade, olsta, fria frn hindrande liv! Detta skna liv, fyllt av irrationella misstag, tervndsgrnder, katastrofer! Dagen fre min dd besker jag Nemo i hans grotta. Han ensam trodde jag en gng bar p lsningen, nu lmnar jag honom, sprnger ingngen. Han sjunker med sitt ljusgnistrande skepp. Det r enkelt, enkelt, enkelt. Jag lmnar n. Jag skriver: kolstav. Den brinner, som ett ga i det vita mrkret. (s 306f)

Men hr vidgas ocks textens repertoar. Freningen med Hess som det andra i det egna, som alter i ego, ger rum via tskillnaden till ett tredje som frenar med en annan figur: Intet, Ingen fattad som Ngon, Ngot. Ty terbruket av den landsflyktige vermnniskan/ingenjren Nemo frn Jules Vernes En vrldsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla n tycks hr gestalta frintelsen av Intet som autonom position och frnekelsen av den slutna, relationslsa konstens mjlighet. Inte ens namnet Nemo r figurens eget: det r ju lnat frn Odysseus i rollen av Ingen och drmed frbundet med den negationslogik som i den Homeriska texten rddar hjlten ur den engde cyklopens vld. Men hr tycks denna negationslogik sjlv negeras; terbruket iscenstter en transposition i det omvndas tecken. Nemo associeras hr varken med Vernes nrap allsmktige uppfinnare eller Homeros mngfrslagne Odysseus utan med hans trngsynta motstndare, den engde jtten, som till sist blev blndad av Ingen. Citatets slut anspelar ju p blndningsscenen, drtill i ordalag som framhver scenens karaktr av skriven text och betydelseladdad repertoar fr andra texter: Jag skriver: kolstav. Den brinner, som ett ga i det vita mrkret.

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:159

Odysseus gldande stock terfinnes hr som kolstav associerad med skrivarens penna, som i sin tur uppgtt i sjlva ordet kolstav som slutligen assimileras med det blndade/utstungna ga som staven ursprungligen riktat sig p! Verba gr hr samman med res; skrivaren blir ett med sitt objekt: alla positioner r omkastade i ett slags elektrolytisk process av kraftverfring, dr kolstaven r sjlva elektroden. Vad fragmentet drmed antyder r en p en gng konstnrlig och social problematik: att ingenting skapas ur intet och att ingen kan vara Ingen eller Nemo utan att samtidigt st i spnningsfrhllande till det andra, till Ngon, Ngot. Ingen Kapten kan vara Nemo, och ingen kan avst frn makten att styra p sitt eget skepp, ven om det andra styr skeppet. Den som nnu befinner sig p skutan mste vlja sitt frhllande till den och blir drmed stndigt Ngon ven om Ingen r hans namn. Ocks n har en position i frhllande till sin omgivning och inklds av den (som termen ofta lyder i Hess); och den som flyr n har att frhlla sig till havet.
10.3.3 Skriften och det mrka landet: inkarnationen, krleken och skapelsen genom Ordet

emblem fr det kiastiska frhllandet mellan mrker/ljus som hr till Skapelsen och Inkarnationen: det gldande kolet eller karbunkeln, delstenen som ocks kan vara en varbld.116 Och det sker via en omvndning av den frsta skapelseakten. D i Begynnelsen var jorden de och tom, men Gud skapade Himmel och Jord i detta Intet genom Ordet som p en gng tilltal och svar. I Ordet inkarneras d yttrandet som Vrld. Men denna yttrandeakt var en archskrift: genom den sattes Urskillnaden, s att Ljuset blev till och Vrlden kunde skrivas i ljuset. Och Gud skilde ljuset frn mrkret och drefter blev alla andra skillnader till. Skapelsen fortgr allts som en differentieringsprocess dr skillnader skrivs in i ljusets vrld. Men nu i diktens andra skapelse, i Hess r det tvrtom: nr poetens skrift citerar Skapelsen skrivs mrkret in i vrlden s att ljuset avtecknar sig och archskriften blir lsbar. Poeten skapar i s fall inget nytt: hans skrift framtrder som den frsta skapelsens supplement.117 Supplementet stllfretrder ngot som inte gives i det, men med det: det avger vrme, ljus, liv, krlek, och frgs sjlvt drvid. Som dylik agapistisk bild anvnds bilden av det gldande kolet i imagistisk teori, som ocks p andra stt orienterades mot lran om Ordet-Logos.118 Och kolstavens speciella frbindelse med skrivandet och skriften ger ju ocks negativet till bilden av den inkarnerade Kristus-Ordet: den kiastiska formuleringen om kolstavenkarbunkeln varierar den Johanneiske Kristus-figuren som lux in tenebris, dr den kttvordne ter blir Ordet men Ordet som palimpsestartad Skrift, som r vad det ger och inte vad det frestller eller betyder.119 Den fornhebreiska och gammaltestamentliga differenslogiken r allts ocks nytestamentlig, evangelisk och litterr.120 Den utvecklas i Johannes-prologen, som skildrar skapelseOrdets pnyttfdelse som skrpligt ktt, till en Gud efter mnniskans belte: till ett original som hrmar kopian i mrkret, men som terinsatt i den frsta skapelsens liv och ljus. Det r bilden av den lidande krleken. Kopian inkarnerar d ocks Skillnaden och blir drmed

I Hess iscenstts en vrldsomsegling under havet i skriftens underjordiska vrld, under ytan p ett palimpsest av hemligt sammanfltade textspr. Det r ett avlgset land, en vrld av skillnader. Ingenting annat r dr, men dr r allting annat: inte ens mrkret r sig sjlvt nog; det blir vad det r frst som spr av ljuset, som ett omvnt citat av det. I den postparadisiska vrlden skriver mrkret in skillnaden i vrlden s att vrlden blir till fr gat alldeles som skriftens svrta gr inskriptionen p det vita papperet till lsbart tecken:
Jag skriver: kolstav. Den brinner, som ett ga i det vita mrkret. (s 307)

Hr skapas en underjordisk frbindelse till den romantiska klichn om poeten som a second maker, via ett traditionellt kristologiskt

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:160

ett motsgelsefyllt tecken, en palimpsestus skrift en deformerad spegel, dr det r svrt att knna igen sig. Kopian r Stllfretrdaren, som br vr ofullkomlighet och brist, men denna tydliga bild av vrt eget vcker anstt:
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. [---] Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som r till. I det var liv, och li- vet var mnniskornas ljus. Och ljuset lyser i mrkret, och mrkret har icke ftt makt drmed. [---] Det sanna ljuset, det som lyser ver alla mnniskor, skulle nu komma i vrlden. I vrlden var han, och genom honom hade vrlden blivit till, men vrlden ville icke veta av honom. Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom. Men t alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, t dem som tro p hans namn; [---] Och Ordet vart ktt och tog sin boning ibland oss, och vi sgo hans hrlighet, vi sgo likasom en enfdd Sons hrlighet frn sin Fader, och han var full av nd och sanning. (Joh 1:1-5, 9-14)

inte som Han eller Jag utan som DU.121 Som vi sett inbegriper denna alteritet ocks textualiteten: genom en supplementr ympningsakt tillgnar sig den pgende texten det frmmande andra som den del av det egna det alltid varit.122 Jag och Han glider d samman i textens allomfattande Du, som citerar dem bda men sjlv r en Annan och tredje inte p en hgre niv, utan jmsides: i en ny regim p samma niv. I det perspektivet blir Citatet som texttyp ett emblem fr det evangeliskt allomfattande Ordet: en dubbel yttrandeakt som p en gng r tilltal och svar genom att i upprepningen producera en skillnad. I den akten frambringas d ocks Tillvaron som Citat: som en hypertextuell mobil av skrvor ur en och samma spegel.123
10.3.4 Det omvnda i tillvaron som citat

I spegeln avtecknar sig allts det egna som det andra, det frmmande och frnsttande, men hri ryms ocks alteritetens dialogiska potential: denna bild av vr ofullkomlighet och brist br ocks denna brist p sin utsida, men inne i den bilden kan vi mtas i ljuset. Bilden befriar oss frn vr egen brda frsvitt vi ocks knner igen braren: inte bara vrt eget utan ocks Stllfretrdaren, alter egot som den andre. Ty det r han som, enligt Johannes, br lftet om det som verkligen r annat fr dem som tro p hans namn. Den bilden varieras ju ytterligare i den korintiska hymnen till Krlekens lov, dr spegelklichn ocks iscenstter en agapistisk kunskapsfilosofi. Lt oss begrunda perikopen en gng till (jfr ovan kap 6.3.2).
Ty vr kunskap r ett styckverk, och vrt profeterande r ett styckverk; men nr det kommer, som r fullkomligt, d skall det frsvinna, som r ett styckverk. [---] Nu se vi ju p ett dunkelt stt, ssom i en spegel, men d skola vi se ansikte mot ansikte. Nu r min kunskap ett styckverk, men d skall jag knna till fullo, ssom jag sjlv har blivit till fullo knd. (1 Kor 13:9-10, 12)

Frestllningen om tillvaron som citat och mnniskan som citat av det citatet varieras en sista gng i Innehllsfrteckningens slutparagraf, som dokumenterar Hess slutord: han talar d ntligen ensam med ett citat! Men citatet r enligt kommentaren verstruket. Och i Innehllsfrteckningen r i sin tur verstrykningen struken. Men citat-tecknen str kvar.124 I denna form fr orden ocks avsluta avhandlingsromanen (om) Hess:
[] och s slutade mumlet och han tvingades tala ensam. Det mste bli ett citat. Dr stod, visserligen verstruket men med beslutsam, tvr, tydlig och hoppfull handstil: Men allt detta, inbegripet en skildring av hur trehundra karibiska vildar invade- rade n och frstrde deras odlingar och de utkmpade tv regelrtta fltslag mot vermakten och frsta gngen led nederlag, och tre blev ddade, och hurusom till sist en storm frstrde vildarnas kanoter och de svlte ut och nedgjorde nstan alla som var kvar och p nytt tog odlingarna i besittning och satte dem i stnd igen och fortsatte att leva p n, allt detta, tillsammans med en del hpnadsvckande episoder under de ventyr som kom p min egen lott under de fljande tio ren, allt detta fr jag kanske en ennan gng ge en nrmare skildring av. (s 308; kurs BA)

Hr varieras d den alteritetstanke vi just mtt i Hess: ven den Paulinska idn om den ene som dunkel spegling av den andre, p tvrs mot alla synliga skillnader, transponerar det narcissistiska jaget i alteritetens regim: till ett jag som igenknner sig sjlvt frst som frmmandegjort: i Jagets bild av sig sjlvt som en annan, tillgnad

Det citat som anfrs verkar hmtat frn en reseskildring och beskriver ett (omvnt?) kolonialkrig i karibiska vrlden. Passagen r i sig

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:161

svrtolkad, inte minst pronominellt-syntaktiskt (vem bekrigar vem?), men den aktualiserar en vlknd kontext. Ty samma ord avslutar ocks frsta delen av Robinson Crusoe:125 ventyrs- verlevnads- och omvndelseromanen om europn som tervinner sig sjlv frst genom vildens erfarenheter tillgnade genom europns, men i den exklusivt civilisatoriska erfarenheten att som vilde vara bervad allt. Frst i frnimmelsen av skillnaden och avstndet frnimmer han sitt eget; frst som syndamedveten vilde blir han sig sjlv och hrmar p vildens mark sin egen kultur i ett bricolage av vrakdelar, bibelcitat och trosfragment, hrmar sig sjlv som Civilisationsheroens sinnebild.126 P utsidan av cirkeln hrmar han s det han mist i ett nytt varv, dr det egna nyproduceras ur idel skillnader: han hrmar sig sjlv som den andre och den andre som sig sjlv tills varvet r om och skillnaden blir s liten att det vilda originalet blir den civiliserade kopians fiende. Men transformationen fortgr och tillgnelseprocessen startar alltid p nytt: som krig, som pilgrimsresa, som krlek, som konst men ocks som en lsande skrivakt och ett stndigt pgende livsmanuskript.127 Transponerad till bild artar sig processen till en mobil, konstruerad kring en kiasm av krig och krlek. Stelnad i sin rrelse artar sig mobilen till emblem, noga besett det emblem, som ocks teranvnds i Hess: Vildmannens. Och emblemet r ju ett palimpsest: Vildmannen med Herkulesattribut frestller ocks Herkules med Vildmannens attribut; men bda framstller Civilisationsheroens allmnmnskliga figur: en dubbelgestalt, byggd av tv kontexter, som citerar varandra. Ympad p det verstrukna citatets kontext i Hess tycks d den imperialistiska passagen frn Crusoe-romanen hnvisa till en dold underkastelse, dr krig och krlek fr stllfretrda varandra i ett gemensamt fltslag av mobila positioner, dr alltid det andra segrar i marginalen.128 Hr antyds i s fall hypertextualitetens inscenering av lsningen som en palimpsestus krleksakt.

Figuren Hess framstr d i Innehllsfrteckningens slutkommentar som ett citerande citat men ett citat som transformerats till handlande subjekt och gjort sig till skriftens herre i ett slags frivillig sjlvfrintelse. verstrykningen iscenstter i s fall en dubbel offerrit: en tillblivelse genom frintelse, genom ny tillgnelse av det egna som verstruket citat. Genom att beslutsamt stryka ver sig sjlvt kan citatet nd st kvar i texten fr att hoppfullt g vidare och som hrmarens hrmare komma ut p andra sidan. Originalet teruppstr dr inte som autonomt verk, utan som delaktigt i en strre textkropp Robinsonadens och den litterra traditionens. Men traditionen r bde ldre och yngre n Defoes originalroman. Originalet frvandlas med andra ord till repertoar fr senare omskrifter och uppgr sjlvt i den repertoar av exotiska ar, avskilda europer och dla vildar dr den kanoniska Robinson-romanen har sin egen genes. I Hess varieras kontexten likartat redan tidigare, i beskrivningen av Faderns stt att kommunicera med Sonen via glossor, under- och verstrykningar i anslutning till lsning av just Robinson Crusoe. Fadern och Sonen tycks dr stllfretrda varandra i ett hypertextuellt frhllande, som ocks markerar bda romanernas kristna tematik:
Han mste ha hittat min barndoms boklda och brjade lsa ngra av bckerna, men inte orkat fortstta: jag fann mitt exemplar av Robinson Crusoe med vissa partier understrukna och ngra blad utrivna; boken var solkig och sladdrig och han mste ha lst den mnga gnger: brgningslistorna var utkade av honom. Jag ls- te dem om och om igen och frskte finna den trygghet han hittat, men det gick inte. Lappar fll ut: Be ngon meddela H. stod det, []. Bliv en kristen, stod det, och efter ett kommatecken stod mitt namn. Men orden var verstrukna, med en annan penna, och jag fick aldrig veta vems penna som var hans: den flckande kulspetspennan eller blyertspennan som dragit sitt svaga streck ver meningen. Men mitt namn var textat, eftertryckligt och hrt, som om han med strre kraft ve- lat n mig med mitt namn n med de ord som stod framfr. Jag lste hans meddelanden, alla, ett efter ett. De gick inte att tyda. Jag samlade dem, och jag bevarade dem. Jag har dem kvar, i en oordnad hg: ett snderslaget sprk, pusselbitar av ett liv, omjligt att sammanfoga. Jag frsker ibland, p lek, men de meningar som bildas r varken mina eller hans. De bildar ett frmmande

Kap 10. Mobilromanen som kiastisk spegel

III:162

liv som delvis r mitt och delvis hans och delvis ngot frmmande. Och jag slutade leka. (s 202f; kurs BA)

en av dem utan att veta vem som stod efter vem, en organism; och s slutande mumlet och han tvingades tala ensam. Det mste bli ett citat. (s 307f)

Faderns aktiva lsning av Roinson-romanen resulterar i ett terbruk som ocks artar sig till en omskrift med lsarens eget liv som material. Men den sjlvbiografiska omskriften r alter-orienterad och lsarten utgr frn Robinson-romanens egen karaktr av andlig dagbok och kristen beknnelseskrift inom ramen fr det puritanska arv, som var bde Crusoes och Defoes. I sitt stt att lsa och excerpera citat ur Robinson Crusoe med den personliga tillmpningen fr gonen hrmar Fadern Robinsons eget typiskt puritanska stt att memorera och citera Bibeln: fr bda gller det att skapa sammanhang i erfarenhetens kaos genom ett utbyte mellan liv och text, och i detta strre mnster kan d vardagens minsta detaljer avvinnas en andlig mening. Metoden r inte bara utmrkande fr puritansk bibellsning kombinationen av detaljrealism och metafysisk helhetstolkning r ocks emblematisk, en i puritanernas litteratur vanlig form. Men i detta majevtiskt speglande terbruk vervinnes ocks textens bokstav: det frlser ny mening ur verstrukna citat. Som verstruket citat gr d bokstaven under, men verlever ocks, som spr och potentiell text; och som omskrift i dagbokens eller sjlvbeknnelsens form blir ocks det dolda eller frvanskade citatet delaktigt i Litteraturens marginaliserade repertoar som mummel i en kr av frvildade rster. S presenteras ocks det verstrukna citat som avslutar Innehllsfrteckningen i Hess. Men dr kan det inte lngre skiljas frn titelgestaltens person:
Det r ett citat, som om han som slutsigill inte velat stta en levande organism utan en dd, en koprolit, en spegelbild av en spegelbild, en skenvgg som han sjlv inte tvingats st fr, nnu en byggkloss till det stora skenlandskap han mdosamt frskt bygga upp omkring sig; och nd ett slags hoppfullhetens signal, en sema- for som tveksamt rr sig, dels flykt frn och dels flykt till, en beknnelse till onyt- tigheter och ett uppror mot dem, allt p en gng, otydligt och kristallklart och trot- sigt, som om han anfrde en kr i en grekisk tragedi och han bakom sig pltsligt fann alla sina fiender och vnner och besegrade och vermn, utgrande en del av dem och de en del av honom, rdvill som de och beslutsam som de, inne i var och

Men genom att drefter anfra citatet frn Crusoe-romanen utan verstrykningen i Hess manuskript hrmar nu den pgende texten omvndningen av samma akt, fregripen i fregende paragraf: Jag invntar min dd utan rdsla. Min metod r verlevandets, jag efterlmnar en arbetsmall, materialet r inte mitt. Mitt liv r en innehllsfrteckning. Den finns alltid kvar (s 306). Innehllsfrteckningen har assimilerat citatet i sin egen diskurs genom en inverterad ympningsakt, markerad av citationstecken.129 Via citatets frintelse i Hess manuskript teruppstr d orginalet i avhandlingsmanuskriptet. Men inte som original utan som ny kopia: teruppstndelsen mste bli ett citat i en ny yttrandeakt, p vg mot nya transtextuella resor och ventyr.130 Det som d frestr r en annan historia, som jag kanske en annan gng fr ge en nrmare skildring av. Noter till kapitel 10

Jag skriver: kolstav. Den brinner, som ett ga i det vita mrkret. (s 307)

Kapitel 11. Hypertextualiteten och Ordet. ppen konst, oren estetik och det Ahlinska paradigmet
11.1 Ett montage av Frbnens estetik: den cirkulra livsriten
11.1.1. Skidspret och kolstavens figur

Avslutningsvis ett montage av fragment, som med kolstavens figur som ledtrd skall skdliggra tre ting: en textteoretisk frbindelse mellan begreppen om repertoarestetik och hypertextualitet ena sidan och det evangeliska Ordet den andra; hur en frbnsestetik, baserad p samma id om Ordet, r s att sga monterad i mobilromanen; hur denna frbnsestetik samlar och sprider den LarsAhlinska modellen i den nya variant som i Hess kallas den cirkulra livsriten, baserad p Stllfretrdarens figur. Citaten suppleras med en sammanbindande kommentar som utpekar strategiska positioner i det skidspr av cykler som Innehllsfrteckningen stter fram. Meningen r att montaget skall aktivera det spel av skuggreflexer som hr med till romanens karaktr av palimpsest och p s vis ven skdliggra mobilens formella konstruktion. Som perpetuum mobile av hrmningsakter antyder den mjligheten att iscenstta den cirkulra livsriten i Ordets regim: mjligheten av en evig terkomst av tillvaron som citat i en frbnens estetik dr Frebedjarens roll spelas av en Stllfretrdare som inte skapar, utan citerar tillvaron och drmed objektiverar den fr en annan mnniska. Nyckelfrasen Frst nyckelfrasen:

Vi skall utg frn frasens kiastiska konstruktion och den frskjutning mellan realitetsniver som den konstruktionen medfr: att det skrivna ordet kolstav brjar bete sig som det mngfaldiga fenomenet kolstav (brnslet, elektroden, ritstiftet), samtidigt som det fortfarande r skrift som vi sett drtill laddad med betydelser ur andra litterra kontexter (Nemo, Odysseus, den blndade cyklopen). Ordet antnds och blir d mer n bde verbum och res: det blir ett ga som brinner i ett omvnt mrker, som inte r svart men vitt. Det synliga ljus den elden ger r d inte ljust utan mrkt: den stter ett mrke i det vita som motsvarar den fysiska kolstavens svrta. Men elden ger ocks ett osynligt ljus som sprider vrme den som inte syns men knns och kan omvandlas till (positiv och negativ) kraft, bde i livet, texten, tillgnelsen och det mnskliga utbytet. Det ljuset r flyktigt och frsvinnande i den meningen att det verfrs till mottagaren och dr omvandlas i nya former av energi. Men det r ocks i den meningen evigt att det cirkulerar bland mottagare, som osynligt laddats upp av ljuset och genom det ocks kan antnda varandra i teknikens maskiner och konstens mobiler likavl som i den cirkulra livsriten. I spret av den naturvetenskapliga kontext som genereras av cyklopen Nemo och hans tekniska ingenjrskonst aktiverar nyckelfrasens metafysiskt laddade bildsprk hr allts ocks ett sekulariserat modernt referenssystem, dr kolstavens specifikt litterra kraft transformeras genom elektrokemins kopplingsschema. Men nyckelfrasen betecknar ju samtidigt det Odysseiska uppbrottet frn Nemos grotta och den synbara undergngen fr hans konstgjorda cyklopga: hans ljusgnistrande laboratorium sjunker i havet som i ett slags kosmisk saltsyra. Samtidigt dyker kolstaven upp, antnd av en ny sorts ljus, och den elektrolytiskt laddade nyckelfrasen aktiverar den tankeform som skapelsehypogrammet prglats p.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:164

Bildens logik spekar med en kiastisk inversion av frhllandet ljus/mrker och den tamkeform som klichn varde ljus! br: att det synliga alltid ger sig till knna genom ett spel av differenser och allts ljusets belysningsfunktion bestr i att avtcka skillnader. Eller som hr (och i den bokstavligen Genetiska urtexten): att skapa skillnader (Och Gud sade Och Gud skilde). Ljuset ger allts ljus i mrkret eller mrker i ljuset: det skapar en relation. Vad bilden sger r att ordet kolstav likasom antnds i skrivakten och d ger en energisk skrift som r p en gng frkroppsligad och frandligad, buren av skriftens intentionalitet: ett brinnande ga, p en gng seende och sett; en inkarnerad blick, som besjlar det tomma papperet med ngot annat och mer n bde tecknens kroppsliga bokstav, ordens begreppsliga mening och sin egen sjliska subjektivitet. Vad kolstaven ger ordet, skriften, saken och den verksamhet fremlet mjliggr (brasor, maskindrift och skrivande) r allts ett obenmneligt verskott; ngot i stil med det som av traditionen dpts till ande, men i platonistisk och romantisk-borgerlig tradition kommit att frblandas med sjl och drvid kommit i ett problematiskt frhllande till det kroppsliga. Men i den fornhebreiska urtexten var anden inget sjliskt vsen, utan en kraft, sjlva riktningen mot kroppen och det kroppsliga uttrycket (yttrande-akten) skapelsen (yttringen); ande och kropp var allts frenade i det kroppsliga yttrandet skapelseskriften som inkarnerat ord. Och s r det allts ocks i vr nyckelfras. Men i samma spr aktiveras ju samtidigt den imagistisk-vorticistiska traditionens uppfattning om imagon som ett anrikat kraftcentrum eller ett palimpsest av energirester frn mnga olika hll och som vi sett anvnds dr bilden av kolet p samma agapistiskt kiastiska stt, som den ljus/mrkermetaforik vi hr utlagt i termer av det bibliska skapelsehypogrammet. Det antitetetiska bildsprket i vr nyckelfras inbegriper allts en kiastisk omkastning som markerar det negativt framsatta huvudspret mot agape-horisonten, men ocks r typisk fr romanens

supplementra konstruktion: den som ligger i fragmentkompositionens tendens att marginalisera centrum och centralisera marginalen, s att alla synliga skillnader frsvinner och i stllet frhllandet till det helt andra etableras. Samma omkastning ljus/mrker i namn av ngot osynligt tredje har vi ju tidigare ocks sett i tankeexperimentet med inversionen av vildmans-emblemet: De tv bilderna skulle, om de lades p varandra, bilda en ogenomtrnglig bild i vars centrum ett slags ursprunglig sanning dolde sig. Ytan r dock svart. (s 147) Arbetsprocessen: Ordet, tecknen och sakerna Vad Ordet betecknar r allts i sak obenmneligt och slipper ur alla begrepp, men r nd fysiskt nrvarande i sinnevrlden, inte minst just i sprket, inte som system men som verksamhet: som arbetsprocess och bruk. Det betyder att alla vanliga ord inrymmer ett verskott som de inte frmr beteckna men nd frammanar eller hnvisar till, genom att liksom kalla p varandra. Processen beskrivs i en gonskenligen konkretistisk passage eller Robinsonsk brgningslista, dr just skrivarordet kolstav blir till:1
Ngra ord ligger framfr mig: resultatet av frmiddagens arbete. Dr str huset, den raka gngen, utvidgning, samt den vrdefulla mnniskan. Jag lgger till detta: konstruktion. Senare, efter ngra timmars grubbel tillgger jag elektrod, maskinfett, madame, baquet, kopplingsschema och myr, samt ngot se- nare, innan maten serveras och jag tvingas verge mitt arbete, start, noshjul, samt synkronisering. Efter maten r jag slapp och dst, och vergr till de vanliga kaprofag, kvinna, samt efter en stunds tvekan oskert. Snabbt lgger jag s till strmslinga, och gr till sngs. [---] S gryr en dag igen och jag brjar om. Frsiktigt stter jag p papper ett ord: kol- stav. Jag utkar det till gatlampa, och avrundar med mur. Kolstaven glder mot mig, jag brjar metodiskt underska dess ljus, frger, egenskaper, det knns sknt och allting frsvinner. Jag skriver bakelit, men vgar nnu ej antyda svart. Jag skriver sltt, och hetta faller fram som om orden vore syskon. Jag vrider mig oroligt, det gr inte bra, jag frsker skaka loss med stag och stabili- sator, orc, och bladsck, och avslutar lugn med spin. D r det vrsta ver, och jag kan beskriva utan att jag syns. Det gr fint, jag knner mig lugn och sker och ingenting tar emot. Jag sitter som i en kokong nda tills jag skriver myror d kokongen brjar spricka och jag rddar mig ver med fgelbssa, pund,

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:165

skeppskista, tyg, skrivdon, mjl, kulstpare och muskt. D r jag rd- dad, det r full dag, och jag bygger. (ss 254-256)

Hr r orden sjlva sakerna: de agerar p egen hand i sprkets djungel vid sidan av lexikon och grammatik och stadkommer drvid ett kopplingsschema som om orden vore syskon som bland annat resulterar i kolstaven: inte som sak men som ord, i vr text ordentligt frsett med normala citationstecken. Men ordet framtrder som sak, med egen kraft och utstrlning: som ett fysiskt ting med ljus, frger, egenskaper. Ordets sinnliga egenskaper prvar skrivaren att metodiskt underska, ungefr som den troende vnder och vrider p orden vid en puritansk skriftexeges eller meditationsvning enligt omkastningens strnga metodik. Eller som i den motsvarande andliga dokumentationen av vardagslivet, dr tingen r ord p samma kombinerat sakliga och betydande stt men ord som nnu inte r skrivna, inte p vanligt alfabetiskt sprk. Dremot r de skrivna p Guds sprk det r drfr de br budskap till den enskilde. Och i citatet r ju uppgiften just att p en gng skriva och tolka sin sprkvrld, vertygad om hemliga samband men oviss om frhllandet mellan slump och mening: Jag kunde ha tillagt hasard, men vgar nnu ej. Mitt arbete r nnu fr komplicerat fr att jag nnu skall vga freta ngra tolkningar av det, nd mindre vrdera det. Min vetenskapliga skolning stder mig dr. (s 255) Och liksom fr den sjlvdokumenterande puritanen r Forskarens uppgift att tyda budskapet genom sjlva arbetet att verflytta sakernas hemliga tilltal till alfabetiskt sprk: finna den rtta bokstavskombinationen, fr att sedan p en gng vara och begrunda den. Resultatet kunde fr puritanen bli ett chiffer, dr vanliga ord anvndes i en frmmande hemlig betydelse eller nya ord byggs. I den citerade passagen r ju ocks kolstavens karaktr av p en gng tillfllig bokstavsanhopning, konkret ting och sjlvlysande emblem pfallande: det r inte bara ett ord, utan en ord-hndelse. Vi ser ocks att den verbala kontexten befolkas av ord ur inte bara elektri-

citetslran utan ocks den puritanska dissenter-traditionens litterra repertoar, som romanen sjlv p andra stllen utfrligt citerar: exempelvis Robinson Crusoe (fgelbssa, pund, skeppskista, skrivdon, muskt ur brgningslistorna) och Blake-Tolkien (orc ordet anvnds av bda). Rttnog r det ocks en kamp som skildras, mot osynliga makter som hr aktiveras i sprkets regim, men ocks antyds av de ockulta ordflt, som ven anvnts i Magnetisren (madame [Blavatsky], baguet), samt de bokstavligen elektriskt laddade kraftflten (elektrod, strmslinga). Kampen leder till seger, eller rentav omvndelse: D r jag rddad, det r full dag, och jag bygger. Mrkret vnds i ljus om nu det som varit kan kallas mrker. Och resultatet r inte mystisk extas eller kvietistisk frsjunkenhet, utan arbete. Det vill sga: ett nytt praktiskt frhllande till vardagen. Drmed r agape-horisonten antydd: ordet den vrdefulla mnniskan r p en gng avlivat och pnyttftt i en ny regim, inte som begrepp men som kolstav eller med andra ord en arbetande mnniska. Den gldande kolstaven r hennes emblem. Och det emblemet r, som vi sett, frankrat bde i kristologisk tradition och i imagistisk teori. Bokstavslsning, sprkspel och majevtisk metod Denna utomordentligt uppbyggliga historia syns ju inte i det konkretistiska hopkoket av ord frsvitt man inte lser efter kolstaven, det vill sga efter bokstaven, eller med andra ord puritansktRamistiskt. Bokstavligen efter bokstaven: det r bokstverna som skall lsas, inte en och en men i deras frhllande till varandra (som ord) och till de brukssammanhang och yttrandekontexter deras sammankomst aktiverar. Det r ur bruket all betydelse kommer och i bruket all mening blir till; det r dr alla spelen spelas. Och den puritanska metoden syftar till invning i ett frhllningsstt som gr det mjligt att delta i spelet utan att knna reglerna och nd kunna flja dem. Metoden r varken teori eller metod, utan en majevtik inriktad p att frlsa en praktik. Den ger invning i ett pragmatiskt frhllningsstt, dr begrepp, ord och ting kan byta plats utan att

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:166

spelet bryts. Den ger kolstavens verktyg att inkarnera ord. Och att gra det under alla tnkbara omstndigheter. Och det betyder frsts att inkarnationerna ibland kan te sig som paradoxala misstag:
Kap 6. Kolstaven. Anger ytterkonturerna: br spelas i komb. med Pintschs tes- tamente och t.ex. mynna i Huysmans tal i Winesburg. Hans misstag r fljande: a) Han frsker artikulera passiviteten i textens form och samtidigt protestera mot den, b) han frsker sabotera sitt engagemang genom att frvandla allt till konst, c) han finner sig bitvis hftigt engagerad i det oengagerade, d) hans frsk att ge- stalta passivitetens neuros genom dden under ishinnan r misslyckat, e) hanosv. (s 296)

Kap. 11. Synerna i Ravenna, synerna i Seefond, synerna i Ottawa. Kombinera. Han talade ofta om de frintade religisa symbolerna, och arbetade stndigt p att fr- ndra dem. Otydligt men envist vxte hans nya teckenvrld omkring honom; fanns det en mjlig tydning? Ofta upprepade han med frtvivlans ursinne att han aldrig kunde fnga den vrld han var i frd med att beskriva; men han fortsatte. Och pltsligt en smal kanal: frbindelse: ppning. (s 297)

Hr kritiseras allts de paradoxer som r frbundna med kolstavens skrivar-emblem: den motsgelsefulla praktik det inbegriper. Denna position hr frsts med till den puritansk-Ramistiska metodiken, men den metodiken r ju, som vi nyss sg, en majevtik avsedd att frlsa precis det praktiska frhllningsstt den konkreta situationen krver. Den r, som det heter, kasuistisk avsedd att tcka alla tnkbara fall, alla mjliga positioner och perspektiv; den r allomfattande, men inte frn en generaliserande utan en individualiserande utgngspunkt. Som skrivarhllning inbegriper den allts en majevtisk frbnsestetik baserad p stllfretrdartanken och visionen av den cirkulra livsriten. Och skriften blir processbeskrivande: avsedd fr tillgnelse och bruk saknar den egenvrde; den skall frsvinna i tillmpningen omvandlas till handlande kropp och i den formen teranvndas i den cirkulra livsriten. De frintade religisa symbolerna och den dolda kallelsen Det som driver den handlande kroppen r frsts inte skriftentexten, utan den kraft Ordet avger vrme, energi, liv. Och spret av denna kraft finns i de religist laddade orden. De mste allts finnas kvar, bevaras som den speciella repertoar kolstaven r frbunden med nr den inkarneras i skrivarens penna. Hess eller H. srjer allts de frintade religisa symbolerna, samtidigt som han sker terskapa och frndra dem:

Han sker allts avtvinga symbolerna nya innebrder anpassade efter den nya teckenvrld som otydligt men envist vxte upp kring honom. Dem behver han uppenbarligen fr att utrannsaka meningen med sin tillvaro en mening lagrad i en frlorad kod: fanns det en mjlig tydning. Han frsker fixera vad han ser i nya tecken i ett nytt sprk, som skall forma mnstret t honom, men den andra teckenvrlden hinner alltid fre och ogiltiggr koden. Hr uppstr d den puritanska praxisparadoxen med en Wittgensteinsk accent: att lra sig spela ett oknt spel den dolde Gudens inte genom att studera regelmnstret, men genom att helt enkelt spela det: att delta och tillgna sig erfarenheten. Och faktiskt: pltsligt en smal kanal: frbindelse: ppning. Skrivarens eget envisa skrivande ser i citatet allts ut att arta sig till just den typ av praktik som krvs fr att lra sig spela just det spel han r ute efter att lra sig: att skriva vrlden som just som frndringsprocess, den process dr ocks skrivandet sjlvt ingr. Uppgiften blir allts att skriva den cirkulra livsrit som grundar H.s estetik, och i skrivandet vara delaktig i den, just som skrivare att tjna processen genom att skriva in skrivandet i rrelsen i stllet fr att ska stoppa rrelsen i hoppet att be-skriva ett stillastende som aldrig infinner sig.
11.1.2. Stllfretrdaren och hrmarens hrmare

Skrivaren, den borgerliga kallelsen och konstens liv I det mobila perspektivet kan vi ocks frst den puritanskt anlagde Forskarens srskilda intresse fr den Nietzscheanskt anlagde H.s romanmanuskript: varfr de r den biografisk-historiska avhandlingens marginaliserade centrum. Om skrivandet kan bli ett stt att delta i den cirkulra livsriten, s blir skrivandet ingen verklighetsflykt

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:167

utan sjlva livet: motsttningen konst/liv upphvs samtidigt som livet hamnar i konstens centrum och drmed just det biografiskthistoriska kllstoffet blir avhandlings-romanens material. Som del av den cirkulra livsriten blir avhandlingen i princip utan slut, bde som bok och som verksamhet: som avslutad bok mste den framtrda som en samling alltmer frttade fragment. Dri ligger ocks avhandlingsproblemets principiella lsning. Forskandet och skrivandet blir d en livsuppgift och drfr mer n en privat syssla eller ett borgerligt yrke, men ocks mer n ett medel till personligt sjlvfrverkligande: det blir en kallelse och ett kall, i puritansk mening. Ty att finna sin jordiska kallelse och den konkreta yrkesroll denna kallelse skulle hrsammas genom det var fr puritanen det grundlggande svaret p alla metafysiska frgor om den dolde Gudens mening och avsikt med den enskildes liv. Ty det svaret klargjorde den troendes roll inte bara i det borgerliga samhllet, utan ocks i den eskatologiska frlsningshistorien. Men med kallelsen fljde d ocks ett ansvar infr uppgifen: kallelsen r ju ingen personlig utmrkelse, utan ett uppdrag att hrsamma och utfra. Diktarens kall blir i det perspektivet inte hans privata, skrivarens ord inte hans egna, konstnren ingen skapare i ursprunglig mening, konstverket inte hans egendom; allt tillhr uppdragsgivaren, som ju ocks r Skaparen; allt r redskap i hans tjnst. S uppdraget r inte att skapa nytt, vare sig t uppdragsgivaren eller fr egen del, utan att ta emot det redan givna och vidarebefordra givna tilltal i den cirkulra livsriten. Tilltalen skall med andra ord just cirkulera och p s stt bejaka livsriten och dess karaktr av evig terkomst av samma alltmer anrikade hrmningsakt dr inget enskilt kan gra anprk p originalitet. Diktarens roll avviker drmed inte frn andra mnniskors: den blir Stllfretrdarens. Men som diktare har han just tilltalen som arbetsomrde: hans srskilda uppgift r att iscenstta tillvaron som citat s att hrmningens rituella moment frammanas. I konsten sker bejakandet av den cirkulra livsriten p ett sdant stt

att riten kuggas i just som rit och inte bara som automatisk funktion. Diktarens uppgift blir i det perspektivet allts att vidarebefordra tilltalen i en serie hrmningsakter som framstller den arbetsprocess eller mall som gr tilltalen hrbara som moment i livsriten och drmed aktualiserar livet inte bara som livsflde utan som social ceremoni dr envar har sin srskilda roll i frhllande till den andre. Stllfretrdaren, frmedlaren och Ordet Genom att ge rst t stumma tilltal artar sig ju diktaren ocks till en frebedjare: en stllfretrdande position med opersonligt tilltal riktat till alla som har ron. I rollen som frebedjare blir stllfretrdaren allts en frmedlare av tilltal: inte en frkunnare av budskap men en frmedlare av Ordet. Och den som frmedlar Ordet kommer inte med lra utan med liv: han mste stllfretrdande vara det Ord han frmedlar, allts hrma livet inom den del av livet som styrs av konstens regim: den rituella. Ty, som det hette i autocitatet om Arne Sand ur Hess ess om A.S. (ovan, kap 10.2.2): kanske har han nd velat ge ett utsnitt av verkligheten nmligen den del av verkligheten som k.s vrld utgr? (s 287) Vad frmedlaren av Ordet har att sga genom orden kan i s fall inte upprepas i ord, utan mste i sin tur hrmas i handling; och yttrandet hrmar den hrmningsakt som tillgnelsen av yttrandet sker genom hrmar den arbetsprocess tillgnelsen har att genomfra. Ordets frmedlare agerar allts som stllfretrdande hrare genom att hrma dennes roll som frmedlarens hrmare: han blir allts sin mjliga hrmares faktiska hrmare genom att spela dennes roll p samma gng som frmedlarens. Och det r klart att hrmarens hrmare i s fall inte r fullt reell, utan en hrmning av den frres hrmningar han har kommit runt cirkeln och r ute p andra sidan., som det hette i fragmentet om skidspret (s 281). Men d frstr vi p nytt, att den viktigaste skillnaden mellan den frste som hrmar rollen och den andre som hrmar den som hrmar rollen r den tredje i fragmentet outsag-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:168

da den som inte bara r osynlig utan ocks obegriplig. Ty den skillnaden upphver den reella skillnaden mellan den frste och den andre: de hrmar ju varandra; den ene tar ut i frskott vad den andre tar ut i efterskott; den skillnad som finns r bara ett tidsfrhllande och som sdan imaginr frn det cirkulra skidsprets position (och i fragmentet om skidspret r ocks syftningen den frre/den senare relativiserad, oklar). Inne p spret hrmar de varandra i en serie hrmningsakter utan ursprung och utan ngot frdigt original att frhlla sig till; originalet r sjlva processen, spelet, tvlingsriten den cirkulra livsprocessen tnkt som ett slags opersonlig person. Men denna person r just Ordet, inte som verba men som res: en bokstav som r ande. Den r ocks (Molnet) i Schwitters julgran och Duchamps flasktorkare (med alla hr utskrivna diakritiska tecken liksom i andanom tillfogade!): ett moln som inte syns men motsvarar den estetiska tro som gr bruksfremlet till ett konstverk och konstverket till en ceremoniell gest i den cirkulra livsriten; ett stumt tilltal p vilket tron r svaret.2 Med det svaret helgas vardagen och profaneras konstens livssfrer, samtidigt som alla livsomrdens grundlggande jmlikhet och helighet bejakas och alla skillnader str kvar. Att skapa en sdan ppen och oren funktionsverklighet med ordens bokstav till hjlp blir allts diktens uppgift, inte minst i ett puritanskt perspektiv: En beskrivning behver inte beskriva det den beskriver, utan ngot annat, p mitten av cirkelns varv. (s 281) Eller som det hette i kommentaren till Sandessn: Som mellanled mste uppenbarligen brgningslistorna insttas. (s 287), det vill sga det realistiska bruksmaterialet frn skeppsvraket i Robinson Crusoes vrld vardagligt ppen och oren och just drfr i strngaste mening puritansk, med det strvsamma arbetet med de enkla tingen som helig plikt i den gudomliga hushllsekonomin.3 Den realistiskt beskrivna fiktionsverkligheten r allts stllfretrdande och syftar till att gra sig sjlv verfldig, dock utan att vare sig orden eller de framstllda sakerna skall kunna

tnkas bort: den andliga saken frmedlas bara genom ordets bokstav (eller de litterra klicherna) och aldrig utan den. Frmedlarens egen person skall dremot frsvinna i frmedlingen ven nr hans repertoar r personlig eller rentav privat skall den stllas i en opersonlig regim. Hans roll r stllfretrdarens och frebedjarens. Forskaren och Hess: att vara Ingen Som sdan frsvinnande stllfretrdande frebedjare beskriver nu Innehllsfrteckningens skrivare sin roll och sitt frhllande till arbetet med Hess: Jag dljer mig och tecknar hans bana
Kap.7. [---] Mina erfarenheter vidgas, jag r ingens tjnare men mina kunskaper nedtecknas. Hess r ett ljussken mot min drr, jag dljer mig och tecknar hans bana, hans motiv, hans framgng. Hans minnesfrlust frbryllar mig dock ej men vl alla andra. Jag lgger kunskap till kunskap, adderar, i dag i september kommer jag att d. Jag invntar min dd utan rdsla. Min metod r verlevandets, jag efterlmnar en arbetsmall, materialet r inte mitt.[---] Jag dr varje dag klockan 2:43. Mina ddar r ltta, omrkliga. Jag vgrar att lta mig beklagas. Mitt liv r en innehllsfrteckning. Den finns alltid kvar dessa mjliga kombinationer, dessa spelmjligheter obehindrade, olsta, fria frn hindrande liv! Detta skna liv, fyllt av irrationella misstag, tervndsgrnder, katastrofer! Dagen fre min dd besker jag Nemo i hans grotta. Han ensam trodde jag en gng bar p lsningen, nu lmnar jag honom, sprnger ingngen. Han sjunker med sitt ljusgnistrande skepp. Det r enkelt, enkelt, enkelt. Jag lmnar n. Jag skriver: kolstav. Den brinner, som ett ga i det vita mrkret. (s 306f)

Arbetet beskrivs som en dubbel process av liv/dd: det bringar skrivarens dd var gng det upphr (Jag dr varje dag klockan 2:43.) och slutar med avbrottet idag i september, det vill sga det datum som avslutar manuskriptdelen av romanen Hess (s 278). Men det avbrottet bildar samtidigt vergngen till Innehllsfrteckningen. D ligger Hess i sin isgrav med albatrossen framfr gonen, inte som Diktens himmelska Genius, utan som Flitens och Listens spindel i ansiktet (277f). Ty manuskriptet pgr nnu: i Innehllsfrteckningen brjar det om fr att spinna nya frbindelsent, samtidigt som skrivaren fattar beslutet att verge manuskriptversionen fram till denna dag i september och beskriver beslutet som ett

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:169

sjlvmord. Men sjlvmordet ingr i riten, ty, lser vi, min metod r verlevandets jag efterlmnar en arbetsmall, materialet r inte mitt; repertoaren och metoden tillhr den cirkulra livsriten och str i det mnskliga utbytets tjnst: Mitt liv r en innehllsfrteckning. Skrivandet fortstter allts i andra former och regimer, i kamp med och mot det redan avgivna tilltalet. Forskaren ger ut sitt material kring Hess p samma villkor som han anvnt det historiska material som han sjlv mottagit. Hr blir det d tydligt att han assimilerat materialet Hess i ett eget bruk, som nu stlls i det allmnnas tjnst: han fr tilltalen frn Hess dossier vidare och r allts Nemo, Ingen, nr han skriver men inte frnvarande utan aktivt nrvarande, ehuru incognito, inkldd i konkreta roller under andra namn. Ty rollen av Ingen kan varken Nemo eller Odysseus spela; de kan spela den bara som inkldda i ngon annan, stllfretrdda av tecken.4 Allts lmnar han den hemlighetsfulla n dr han mtt Ingen som inkarnation i den litterra figuren Nemo: Han ensam bar inte lsningen p den cirkulra livsritens problem avhandlingsmanuskriptets frintade centrum. Som ego-centrerad figur r Nemo allts frbrukad och sjunker i den egenskapen i samma stund till havets botten (fr att senare teruppst p nya villkor som Vlgraren i Kapten Nemos bibliotek). Fr nu r det annanhetens predikament som gller: inte att frverkliga sig sjlv i det tekniskt fullndade konstverket, utan att stta fram Ordet i dess frhllande till den cirkulra livsriten. Skrivarens skrift skapar d inte ny verklighet utan citerar tillvaron: den vidarefr givna tilltal i nya kombinationer och spelmjligheter.

11.2. Evangelium enligt Hess

11.2.1. Hess och Ordet

Sprickorna i det just arrangerade montaget samordnas i romanen i ett mycket lngt fragment som br terges i sin helhet. Hr kan vi dock nja oss med en frkortad version, eftersom parentesen om gngarterna redan presenterats ovan (6.2.6) Fragmentet handlar om hur H. hmtats ut ur det ensliga laboratorium dr han skrev p sin avhandling, fr att i stllet gra ordtjnst p partikansliet. Det r berttelsen om hur han fann och frlorade Ordet p en och samma gng. Frihet utan nd: gngartens problem Fragmentet baseras p H.s sjlvbiografiska anteckningar och inleds med en skildring av hans vilsenhet i sin nyvunna frihet: den r fr honom bowlingklotets frihet, fullkomligt lagls, vid sidan av alla iakttagbara eller begripliga kausalsammanhang:
5. Han talade ofta om en frihet bowlingklotets frihet. Han talar om sin bowling- vinter. Hur vl mindes han ej dessa vintermnader i partiets tjnst, denna vinter som han s ingende beskrivit i sina manuskript och srskilt i det sista, denna tid nr han tvingas upphra med sin vanliga verksamhet och omplacerats, satts i ett nytt labo- ratorium dr han ej fick repa lin, mla miniatyrer av den lidande Kristus eller skriva lnga kritiska inlagor till rtten eller tidningarna som ibland till hans vrede som straff publicerades och hnades nej, ej fick han repa lin, utan fastmer gavs t honom dr en yttre frihet som vervldigade honom. Ofta kunde han, nr han gick genom gatorna och rrde sig fritt bland mnniskor- na, ofta kunde han under denna frsta tid av frihet frsiktigt vnda sig om och fr- ska iaktta sina frfljare eller vaktare men varje gng insg han med en smrt- sam klarhet att han nu rrde sig alldeles fritt, att ingen fljde honom. Han intrdde i affrer, inhandlade freml, lyssnade till mnniskors rster och ingen hindrade honom. Nr han ppnade de vldiga bladdrrarna till de sm grottor dr maten frsldes, nr han stod p de vldiga lianliknande hngbroarna ver vattenvgarna mellan sin arbetsplats och staden, nr han knde vinden smeka mot sin kind och fra med sig dofterna frn vinbergen, allt frskrade honom att allt det han knde och sg var verkligt, fanns framfr honom, d greps han ofta av en vild sinnesrrel- se, en vild gldje, en snabb oro. Han var avskild frn sina forskningar, frn sina ana- lyser, han var frd till en vrld dr man inte lngre observerade hans beteenden

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:170

och ord i varje detalj, utan bara omgav honom med murar av handlingar, ord, akti- viteter, sammanhang. Och han frstod att ngonstans i detta stora maskineri, bak- om dessa snabba rapporter och kryptiska meddelanden som var s ltta att upp- snappa nr man p kvllarna stod intill kommunikationsvattenfallen dr de runda tuberna skimrade som glnsande gr svalor p vgorna, och ibland kastades upp ver ytan, ltta att fnga fr dem som s ville, att bakom dessa komplicerade sammanhang dolde sig ett mnster, ett samband, ett slags slutlig klarhet. Han stod ofta vid den stengr barriren mellan de offentliga fruktodlingarnas sto- ra skifferkldda ballonger och rapportstrmmarna; solen lyste, de dansande tu- berna skimrade svagt i det sneda ljuset, ljudet doldes bakom de buktade glasvg- garna ver vattnet. Ngonstans hade ngon sagt att hans sprk var anvndbart. Ngon hade frflyttat honom. Och vad skulle nu ske? Skulle han ha kraft att en gng genomfra mar- schen ver bergen? (s 180f)

samordnade hndelser (orsak > verkan) r ovetenskaplig, eftersom denna ndvndighet varken kan iakttas eller logiskt bevisas.5 Den ordning H. sker r emellertid av detta strngt lagbundna slag: nr han inte finner den faller sammanhangen snder det blir bowlingvinter. Ocks i frihetens tillstnd knner han sig allts stlld under Lagen: friheten blir en ny lag, svrare n lagens bokstav, eftersom dess evangeliska regler r oskrivna; de blir i sjlva verket till frst i syndafallet, det vill sga i den stund andan krnks. Men det r ocks d agape-horisonten kan avteckna sig med frihetens gva och lftet om frltelse utan frtjnst. Till att brja med framtrder problemet i den rena iakttagelsens regim. Allt H. ser ter sig frmmande och framtrder i vildmannens perspektiv: beskrivningssprket blandar natur och kultur frn en position som varken motsvaras av Robinsons eller Fredags: bladdrrar till snabbkpet (?), lianliknande hngbroar, kommunikationsvattenfall, rapportstrmmar, offentliga fruktodlingar. Han r som kommen ur en djungel dr han inte heller hrt hemma: manuskriptet. Men detta r samtidigt manuskriptets vrld detta r den repertoar som manuskriptets kllor hnfrt sig till; den r allts i en mening vlknd fr honom. Men nu mter han den i oskrivet skick, i verkligheten, sdan den ter sig fre alla beskrivningar. Och d ter den sig oknd: han mste nu bekanta sig med det han tidigare bara lrt knna genom beskrivning och str allts infr den moderna empiristens problem.6 Men hr mter inte bara det filosofiska problemet, utan ocks det sociala: han mste ocks frhlla sig till denna oskrivna vrld, delta i spelets anda. Fr denna anda sker han regler, och han gr det via ett lagiskt missbruk av puritanens Ramistiska metod: Och han frstod att ngonstans i detta stora maskineri, bakom dessa snabba rapporter och kryptiska meddelanden [], att bakom dessa komplicerade sammanhang dolde sig ett mnster, ett samband, ett slags slutlig klarhet. (s 181; kurs BA) Han sker allts dela upp verklighe-

H. har allts suttit avsprrad frn vrlden under strng vervakning men skall nu gra samhllstjnst under nya former. Det r fortfarande ordet som r hans arbetsflt, men arbetets art liknar inte det som avkrvts fngslade frfattare fre honom: (Pounds) experimentella bildvvar, (Bunyans) mnskliga Kristusfigurer, (Defoes) frsvarstal och pamfletter; han skriver nu inte fr Konsten, Gud eller sig sjlv, utan fr vrlden. Hade han tidigare varit stlld under Lagens bokstav fr han nu mta en yttre frihet som vervldigade honom med krav p en fri gngart, som vi minns ett slags skridande drygt en centimeter ver marken (jfr hur Defoe i fngelset finner att hans ptvingade passivitet r skn, s 13). Friheten blir honom en ny lag vrre n den frra, eftersom bokstaven fallit bort och uppgiften r att leva utan lag men nd i lagens anda. Men andan syns ju inte det r hans problem; den svarar mot ett inre frhllningsstt, som han inte r invad i, van som han r vid att betrakta lagen som en obeveklig naturkraft. Hans nya frihet utan mekaniskt verkande normer fr det sociala spelet ter sig allts lagls och vervldigar honom. Den inledande bilden av bowlingklotets frihet r drfr talande: den hrrr frn 1700-tals empiristen David Humes kritik av kausalitetsbegreppet: att idn om ett ndvndigt samband mellan tv i tiden

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:171

ten i distinktioner fr att tyda dess tecken, men inte fr att kunna hrsamma sin kallelse i ett sammanhang strre n han sjlv, utan fr att i sig sjlv kunna innesluta hela det dolda mnstret: han vill komma till ett slags slutlig klarhet (kurs BA). Han vill med andra ord vinna intrde i Lagen, inte fr att kunna lyda bokstaven utan fr att kunna rda ver frihetens anda det r, kanhnda, Josef K.s problem. Men nu har han ingen lag ver sig. Och d r problemet allts att frhlla sig fri p det socialt accepterade sttet, allts genom att delta i spelet. Men det r just det han inte vgar: han tror ju inte p gvan, den tro som r agapes frihet. Vi minns ju hans svrigheter betrffande de sociala gngarterna: ngslig att inte kunna g i takt efter graden studerar han gngarterna utifrn, inriktad p att lra sig reglerna. Och han upptcker verkligen ett mnster men det r oefterhrmligt och tycks inte kunna regleras (s 181f). Ty, som vi minns, r gngarternas gemensamma mnster ett skridande, som noga besett r osynligt. Det ter sig i H.s beskrivning som mirakulst, ett brott mot naturlagarna: de gende gick utan att rra vid marken, som burna av sm osynliga luftkuddar Mnniskorna flt frbi honom, visserligen bara p ngon centimeters hjd ver marken, men dock med ett fullt mrkbart avstnd. (s 182) Avstndet r mtbart; senare finner han bestmmelser just fr detta, men d r han nd p fel spr, fr det r inte gngartens bokstav det handlar om. Men han fr sitt uppdrag och han lyckas lra sig vad som krvs av honom men han vet inte om att han lyckats; framfr allt vet han inte hur han lyckats. Den saken blir uppenbar, nr han stts att gra tjnst i partiet. Han fr sitt uppdrag: Ngonstans hade ngon sagt att hans sprk var anvndbart. Ngon hade frflyttat honom. (s 181) Hans sprk skall sttas i arbete. Forskaren refererar snabbt beskrivningen av hur H. stiger i graderna och gr karrir i partiet hr alluderas allts p den historiske Hess bana som partifunktionr, krnt av hans stllning som Hitlers

stllfretrdare och medfrfattare till Mein Kampf. Det som intresserar Forskaren r H.s frhllande till sprket och retorikens konst i den politiska frkunnelsens tjnst, och bakom detta hans frhllande till Ordet och den cirkulra livsriten. Om detta handlar den fr H. vsentliga hndelse som Forskaren ocks terger utfrligt i ett av manuskriptets lngsta fragment trots att den enligt Forskaren sjlv r bagatellartad. Och det r i detta lge Forskaren stter in sin (hr uteslutna) personliga parentes om gngarterna. S den text vi nu skall lsa r allts en dubbelprojektion, som stllfretrder H.s version med Forskaren i H.s position, infrgad av Forskarens perspektiv. Den blir med andra ord en superposition som artar sig till ett palimpsest, dr de olika skikten gnisslar mot varandra men nd inte gr att tskilja. Redogrelsen brjar allts med en inlevande men fortfarande sannolik framstllning av hur H. invas i ordens pragmatiska bruk, men samtidigt med en hnvisning till den dolda ytan bakom den glansfulla, som aktualiserar prlans estetik frn avigan, i det omvndas perspektiv. Ordens skimrande yta kommer hr att reflektera lmskt frst p samma stt som skalet av prlemor den inre frorening som r prlans frutsttning. Visionen av det absoluta, slutna konstverket frammanas drmed i en ny regim, som befsts i framstllningens nervsa antydningar om dunkla punkter i H.s konkreta handlande under hans ideologiska inskolningsperiod p partikansliet:
([---]) Jag vill med denna parentes frskra lsaren om, att jag ej stller mig ofrstende infr H.s upplevelser i partilokalen. Hans uppmrksamhet och sensibilitet tycks ocks ha belnats mycket snabbt. Han lrde sig deras stt att tala, lngsamt och flytande, med ledigt bljande sentenser, avbrutna av sm handrrelser eller ltta leenden. Den naturlighet som utstrlade ur detta deras stt att tala framstod fr honom som desto mer efterstrvansvrd som den ofta parades med artighet samt komplimanger; de log vnligt mot honom, antydde att han snart skulle f framgng i sina strvanden att uppn stor skicklighet; att han kanske nnu ej vore s vl skickad att formulera sentenser och konstruera ord att anvndas i partiets tjnst som de voro, men att han ju ftt en god skolning i sitt fregende liv, samt att han

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:172

nnu ju endast var en gesll i formuleringskonstens svra skola. Man ppekade, att svrdet ej ddar fr att det slipas: det mste ocks anvndas. Jag vill hr med snabb och flyktig hand g frbi hans frsta tid p partikansliet. Jag uppehller mig allts ej vid de egendomliga omstndigheterna vid hans tjnstetill- trde, den kritik som riktades mot honom, promemorian och sammansttningen med R., den dolda ytan bakom den glansfulla, den maskerade kritiken i R.s tal vid rskongressen, hans hftiga reaktion och upptrdet i vestibulen, sektionsche- fens retrtt och H.s seger, den formella elegansen som lyste ver den nya inlagan, den lnga arbetslsheten och hans knsla av skuld, sysslolsheten, de lnga pro- menaderna, bron, kvinnan p bron och samtalet, hennes dd och begravningen, penningsumman, H.s frsk att skratta, g, le och ta p ett lika frsynt och frigjort stt som de vriga, brevet till tidningen, herdens sorg, H.s ord: som en prla. Jag gr frbi allt detta, liksom hans misslyckade frsk att skaffa nya fjdertapeter till sitt rum, och gr direkt p en fr H. vsentlig hndelse: den som intrffade den t- tonde arbetsveckan. (s 183f)

H. skolas nu till dugande partifunktionr med ordens politiska anvndning som viktigaste verksamhetsomrde: hans ord skulle gra tjnst, och uppdraget verkar krigiskt, att dma efter ordens bokstav: Man ppekade att svrdet ju ej ddar fr att det slipas: det mste anvndas. Mjligen handlar H. ocks efter samma krigiska bokstav skuldknsla och ond brd dd antyds flja framgngen. Bokstaven r emellertid biblisk: uttrycket ordets svrd anvnds bde i Gamla och Nya Testamentet som metafor fr Ordets makt, bde som Lag och som Evangelium.7 Men hr r det frga om den vrldsliga verheten och ordens makt inte bara i den rimligen polemiska valrrelsen, utan ocks i samhllsbygget, dr exempelvis socialiseringsfrgor av olika slag str p programmet (och dr tydligen Forskaren sjlv haft avvikande synpunkter):
Denna dag satt H. som vanligt sysselsatt vid sin maskin; att konstruera och stta samman ord var hans uppgift, han arbetade fr partiet, hans ord skulle gra tjnst. Ngra av orden skulle arbeta i valrrelsen, ngra skulle insttas i mindre komplice- rade sammanhang: jag vill hr undvika alltfr lnga frklaringar och enbart hnvisa till den litteratur som finns i mnet, Hess och garasocialiseringen samt den ej fullt s tillfrlitliga Mot en ny ksocialisering, (Sthlm 1958), samt ocks hnvisa till den pamflett i mnet jag sjlv gett ut, Nykonservatismens bankrutt?. Den episod som skall skildras brjar en kall vinterdag i mars detta r. (s 184f)

Den historiska skildringen avser rimligen Hess verksamhet i nationalsocialistiska rikspartiet och det verhetens svrd han dr var i position att i ord och handling svinga (jfr Rom 13:4) ; men klicher som garsocialisering, ksocialisering och nykonservatism aktualiserar samtidigt reorganiseringen av det svenska folkhemsbygget i socialdemokratisk regim och rekordrens ordstrider om blandekonomins omfattning inte minst med tanke p att kllhnvisningarna till Hess politiska skrifter refererar till (Sthlm 1958); avh frf tycks ju rentav sjlv ha deltagit i debatten. Det hela verkar fredligt och fnigt och fasligt p en gng: skikten i palimpsestet gnisslar mot varandra. Men inrymmer blckplumpen/fixeringsbilden/korsvgen/Hess ocks ett oratorium om Sverige (s 126) d hr vi det skert nu, med alla dissonanser. Ordet bortom sprket: prlan, tilltalet och anstten Den avgrande hndelsen intrffar nr H. finner ett ord bortom sprket i sprket: ett paradoxalt ord, som gr kraftfull tjnst, men saknar egen betydelse och inte heller tycks kunna artikuleras eller nedtecknas fr sig det artar sig till ett helt oratorium av betydelser. Samtidigt tycks det nd kunna examineras utifrn, som vore det verkligen en alldeles bokstavlig prla:
Denna dag satt, som jag frut ppekat, H. sysselsatt vid sin maskin. Han hade p fingertangenterna nyss spelat fram ett ord, som han med rynkad panna betrakta- de. En av hans verordnade gr d frbi (det r i mars, ute viner snstormen), ser ver H.s axel, stannar upp, utbrister. H. hr orden som om det vore idag. Mycket bra! Han stelnar till. Vad var det som var bra? Var det ordet? Vilket var d ordet? Hur skulle det tydas? Vilken funktion skulle det komma att f i partiarbetet? H nmner i sitt manuskript aldrig vilket ordet var. Man fr anta att det lg mycket lngt frn dem som han och hans kamrater tidigare konstruerat drom kan vi ingenting veta. Vad vi vet r, att H. denna blsiga och isande vinterdag fann ett ord som skulle frndra det politiska klimatet inom partiet fr de nrmaste veckorna. Samma eftermiddag lmnades det till partikommittn, som de nrmaste dagarna hll en serie preliminra konferenser fr att sedan med ett preliminrt godkn- nande snda frslaget till en rad underinstanser fr remissyttranden. Man beslt ocks tillstta en speciell kommitt fr att underska vad detta ord skulle kunna tnkas innehlla, vilka betydelser det kunde antas ha. Senare blev H. adjungerad

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:173

ledamot av ordkommittn, som den kom att kallas. Under de fortsatta mnaderna var han stndigt upptagen med att utarbeta de tnkbara betydelserna av detta ord, och hur det skulle kunna anvndas i den kommande valkampanjen. Det uppstod vissa svrigheter, eftersom ordet givetvis hade stor polemisk slagkraft, och livligt rekommenderades av de av partiet anstll- da specialisterna; man kunde visa att ordet hade en stark visuell lockelse samt gde ocks andra starkt individualiserade egenskaper. Man var dock osker p den s. a. s. yttersta betydelsen, d ingen p ett otvetydigt stt kunde beskriva ordets innehll utan att ngon av ordets delar kom att framst som dunkel, frvirrande, ja motsgelsefull. (s 184f)

Man erinrar sig Forskarens frhllande till kolstaven detta ord som r ord och sak p en gng, och drtill laddat med en srskild tilltalskraft. Som vi minns kunde kolstaven inte skiljas frn skriften, samtidigt som den i och genom skriften kunde inkarnera hur mnga gestalter som helst. Det ord H. funnit verkar lika tveeggat: anvndbart i alla sammanhang, var gng individualiserat och individualiserande och dock i sig sjlvt otkomligt, icke tillhrigt ngot av de spel det deltar i. Det r frbundet med bde sinnlighet och stor polemisk slagkraft, men verkar sakna bde mening och referens eller annan sprklig egenart. I stllet upptrder det alltid i frhllande till ngot annat, och blir d genast skapande: ett ord som skulle frndra det politiska klimatet inom partiet. Beskrivningen anspelar ocks p skapelsehypogrammet: repliken Mycket bra! infr det vlfunna ordet aktualiserar inte bara den klassicistiska poetiken om det rtta ordet, le mot propre, utan ocks den bibliska teologin om det inkarnerade ordet, ordet som skapelsens liv: Och Gud sg p allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. (Gen 1:31) Ordet framtrder genom sina verkningar, men r sjlvt ngot annat n sina framtrdelseformer och resultat; det kan inte skiljas frn yttrandeakten, tilltalet och det funktionssammanhang det konstituerar: det rtta ordet r inte skapat utan skapande, och vad det skapar r inte ord och meningar utan situationer andliga klimat.

Fattat i termer av skapelsehypogrammet r detta Ord d en andlig kraft (Gen 1:2), som dock i vrlden framtrder i/som de inkarnationer som det sjlvt skapar: anden kan inte skiljas frn kttet. Ordet r i denna mening kroppsligt, men det kroppsliga r inte Ordet inte hela ordet: Man var dock osker p den s.a.s. yttersta betydelsen, d ingen p ett otvetydigt stt kunde beskriva ordets innehll utan att ngon av ordets delar kom att framst som dunkel, frvirrande, ja motsgelsefull. Ordet lockar och drar till sig med sin utstrlning och oemotstndliga sugande dragningskraft, men stter ocks ifrn med sin yta av inre hemlighetsfullhet:
Hur ingende beskriver han inte dessa frsta mnader i partiets tjnst, brjan p sin karrir, hur ingende beskriver han inte dessa ondligt utdragna sammantr- den nr de tycktes lyfta ordet ut i ljuset, hur de tycktes syna det, frsiktigt knacka p dess yta fr att ur dess tystnad locka fram ett svar eller en antydan till en be- skrivning av ordets egenskaper; ja, H. antyder att detta ord s smningom kom att f en slags mytisk dimension, dr vissa egenskaper hos det framstod som odisku- tabla, s t.ex. dess utstrlning, charm, lockelse, dess mrka hemliga utstrlning och oemotstndliga sugande dragningskraft, men att ordet andra sidan tycktes dlja sig bakom denna yttre attraktivitet och inre hemlighetsfullhet. S kom detta ord lngsamt att fngsla partiet och partiets tjnare. Och dr vidgas hans berttelse, och ocks beskrivningen av ordet och mnniskorna omkring detta ord antar en egendomlig och frbryllande karaktr. Fr varje steg in i denna nya vrld som H. tar frvandlas den; ordet fr nya anknytningar, dr ges lsningsalter- nativ, arbetet p att faststlla dess betydelse blir en vandring i ett hotfullt och frmmande landskap, dr pltsligt stora vldiga huskroppar tycks torna upp sig och sedan bjs in ver betraktaren, egendomliga bladvxter med muskelhrda blad linda sig kring hnder och ben, kring strupar och kroppar, stora glaskuleliknande vulkaner pltsligt blomma upp p vidstrckta sltter; och nd finns i centrum des- sa stndiga sammantrden, dessa lngsamt fallande tystnader nr alla sagt sitt och ingenting terstod att sga, nr ordet som H. funnit tycktes lysa mot dem med en hemlighetsfull glans, och en egendomlig och staktig lukt tycktes utg frn det, som vore ordet i sjlva verket en orientalisk blomma som lngsamt vecklade ut sina blomblad under vr hud ja, han tvingas hr tillgripa metaforer som ej alltid r mjliga att fatta med frnuftet, och jag mste sjlvfallet hr kritisera honom fr detta. (s 185f)

Ordet fr hr en mytisk dimension som efterhand antar en rent metafysisk karaktr som Forskaren skyller p H.: ja, han tvingas hr tillgripa metaforer som ej alltid r mjliga att fatta med

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:174

frnuftet, och jag mste sjlvfallet hr kritisera honom fr detta. Ordet tycks hela tiden expandera och dra in allt mer, fler och strre sammanhang i sin sfr, och vad det utrttar verkar inte bara ligga p betydelsernas omrde. Det gr ngonting med partifunktionrerna ocks, nr de p sammantrdena sker utforska ordet: arbetet p att faststlla dess betydelse blir en vandring i ett hotfullt och frmmande landskap, som i beskrivningen liknar en djungel. Men nr alla ord kring ordet tagit slut och ingenting terstod att sga, d tycks ordet vnda insidan ut och sjlvt framtrda, inte som mening men som ett doftande tilltal: och en egendomlig staktig lukt tycktes utg frn det, som vore ordet i sjlva verket en orientalisk blomma som lngsamt vecklade ut sina blomblad under vr hud. Ordet r allts utanfr och innanfr dem p en gng, och p bda orterna tycks det stadkomma en frvandling av sakernas lge, som mnskligt sett gr gott, men frn ordningssynpunkt verkar orimlig och drfr skapar frvirring och oreda i Partiet: nr det ordet kuggas i, stts lagen i en ny regim, och d vet man inte vad som hnder. Ett sdant ord r frsts farligt i ett parti som vill kunna kontrollera effekterna av sina ord; det r ett hot mot alla lror och dogmer; det r anti-ideologiskt och kan aldrig bli fromt: Det kunde inte ges en rimlig betydelse. (kurs BA) Ordet vcker anstt och kan inte tmjas till propagandatjnst. Allts mste det tas ur bruk fre valkampanjen; nej mer n s det mste offras:
Efter tv mnader, bara ett halvr fre valkampanjens brjan, kom meddelandet: ordet mste offras. Det kunde inte ges en rimlig betydelse. Han beskriver dagen: vr, uppbrytande fjrdar, blst frn bergen, vita fragment av sn hr och var. Och s tystnaden ver kontoren, de snabba allvarliga leendena, de lnga blickarna. Han hade funnit ett ord, s mktigt och betydelsefullt, s ovilligt att avslja sin betydelse, att ordet frintade dem alla och allts ocks frintade sig sjlv. De tvingades uppfinna nya ord att anvnda, sm gr tjnare som spelades ut frn kansliet, ordmedelmttor med tydliga betydelser och klara bakgrunder: familjens skte din vinning, mot en ny trygghet, tjna mer ga mer, mot ett nytt trivselsam- hlle. Men det ord som de tvingats att lmna skulle nd lnge sysselstta deras fantasi: aldrig glmdes ordet. Ja, H. utsger dr en sanning i det som skenbart fre- faller vara en lgn ordet sjlvt kom att glmmas, men berttelsen om ordet lev-

de vidare, utvecklades och frstorades, frlngdes och frdjupades, uppblstes som ett svart regnmoln; ja, s kom man att glmma ordet, men minnas dess inver- kan p alla. I sin frnvaro och i sin avskildhet och i sin envetna vgran att utelmna sig blev det ett konstverk, som mer levde i kraft av de frestllningar vi hade om ordet n av faktiska och reella egenskaper. Ty som vore det en prla med glnsan- de yta reflekterade det vra hemliga nskningar och frhoppningar, och just slutenheten, oviljan att lmna kontaktytor mot betraktaren ppnade ett annat perspektiv, ett annat landskap, en annan mjlighet. (s 186f)

Ty trots att ordet ger stor polemisk kraft r det inte stridsdugligt. Dess orimlighet r bokstavligen frintande: ett ord, s mktigt och betydelsefullt, s ovilligt att avslja sin betydelse, att ordet frintade dem alla och allts ocks frintade sig sjlv. Ordet frambringar tydligen motsatta betydelser, som bekrigar varandra utan att kunna enas i en rimlig betydelse: det driver fram det omvnda ur varje entydig formulering och ensidig position driver till stndig omvndelse frn partipositioner. Ordet frintar i s mtto vad det skapar och skapar i samma mn som det frintar sig sjlvt. Men drfr duger det inte till politisk krigstjnst: det gr ju inte an att retirera i valkampanjen. Till den krvs ett annat regemente. Ordets regim r tydligen begrnsad till en intern mobilisering med stndig omvndelse som huvudpunkt p programmet. Den polemiska kraften stts allts in fr att prva stndpunkter och beslut, p sammantrdena tydligen genom att lta argumenten frgrena sig tills detta ord blir det enda som terstr. Men d vnder ocks situationen: ordet liksom flammar upp i en doftexplosion som trnger in under huden och tar ordet med sig. Sen r det som borta. Ordet liknar i s mtto ett familjeord med agapistisk funktion: den att utge ny betydelse i offrandet av sin egen. Det utrttar inget p de lagfromma begreppens och vrdenas omrde; det kommer med ppna betydelser, orena vrden och nd utan frtjnst. Allts r ordet inte med i skapandet av ordmedelmttor med tydliga betydelser och klara bakgrunder av typen familjens skte din vinning, mot en ny trygghet, tjna mer ga mer, mot ett nytt trivselsamhlle. Ty detta r ord med en annan gngart inriktad p

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:175

graden och stigandet (vrde, frtjnst, vinning, gande, lyckomoral, privatisering). Det r ego-centrerade ord, som svarar mot den omvndning av jmlikhetspolitiken som den svenska socialdemokratin kritiserades fr av den nya vnstern mot slutet av 1960-talet filtrerad genom den omvndning av socialismen som den nazistiska national-socialismen betecknade. I bda fallen aktualiseras frrderiet mot ett programmatiskt framsatt gemenskapsideal allts en frvnd typ av omvndelse. Kritiken aktualiseras genom superpositionen av de bda historiska bilderna, men gr sig i samma stund srbar fr sin egen kritik: ansprket att st ver spelet av skillnader och sjlv representera vgen, sanningen och livet den sanna uttolkningen av Ordet. Men det r ju en from position, prglad av samma sekteristiska parti-anda. Ty som vi sett stannar Ordet alltid utanfr uttolkningen: Det kunde inte ges en rimlig betydelse. Det aktiveras frst nr ingenting terstod att sga, och d inte som mening utan som kraft (evangelium eller lag). Det benmner inte livet men r liv och tillgnas fljaktligen som ett frhllningsstt, en inriktning, en gngart i en viss anda. Det kan allts inte skrivas in i ngot partiprogram, bara aktiveras i tillmpningen, s att sga mellan raderna. Programmet kan bara ge det teoretiska utrymmet aldrig garantera praktiken. Och som vi ser r ordets frsvinnande den avgrande hndelsen i H.s parti eller rttare: i Forskarens beskrivning av partiet. Ordet frkastades, men fortstter att locka ven sedan det frkastats; det lever kvar som drmmen om en utopi, konturls som ett moln, men stark genom de troendes tro. Och genom tron inkarneras ordet i berttelser: ordet sjlvt kom att glmmas, men berttelsen om ordet levde vidare, utvecklades och frstorades, frlngdes och frdjupades, uppblstes som ett svart regnmoln; ja, s kom man att glmma ordet, men minns dess inverkan p alla. Det r berttelser s livade av tron och att tron blir Ordets stllfretrdare och skapar sig en egen fiktionsvrld, infrgad med vra hemliga nskningar och frhoppningar. I den subjektiva tron artar sig d berttelsen om ordet

till en skrna, som mer levde i kraft av de frestllningar vi hade om ordet n av faktiska och reella egenskaper; och ju frommare den blir desto mer skild blir den frn ordets egen sfr. De trosvissa berttelserna tros innesluta ordet i den hemmagjorda bokstaven som d kan frkunna bde det ena och det andra: frn nazism till socialism eller rentav bdadera p en gng. Och de kan dela upp sig i olika varianter, bifurkationer och sidospr, som kan handla om garsocialism och trivselsamhlle eller vermnniskan och Nationen; de kan handla om 60-talistisk jmlikhet och demokrati eller 30-talistisk Lag och Ordning; de kan handla om Lebensraum, Proletr solidaritet eller Europeiska gemenskapen eller vad som helst som kan tjna Partiets och den den partiprogrammerade Berttelsens syften, i p eller mellan raderna. Men alla versionerna tycks avledda ur tron p ett slags rttfrdiggrelse genom tron p mnniskans frmga till sjlvfrlsning: sjlvfrverkligandet, utvecklingstanken, framgngsmyten; de tycks frutstta mnniskans perfektabilitet och drmed hennes plikt att stiga i graderna och hennes rtt att skilja mellan hga och lga. De svarar mot berttelsen om H.s egen karrir. I ett lngt tidigare fragment lser vi om den snabba klttringen mot makten:
Den mirakulsa framgngen, som i sin enkelhet nu frefaller s ondligt mycket mer svrfrklarad, den fullstndiga framgngen, detta torn av fullkomlighet som pltsligt vxer ut som verbyggnad p denna krlande diffusa basplatta av osam- manhngande hndelser som p ngot stt oavsiktligt verkar leda fram till detta sjlvklara, entydiga: framgng. (s 44)

Men den berttelsen har kommit bort frn ordet det ord H. hittade togs ju ifrn honom:
Denna vinter skapade H. ett ord som togs frn honom, undersktes, frkastades. Beskrivningen lper ver de frsta fem mnaderna av hans karrir i partiet. Fre detta kommer tiden med von R., fngelsevistelsen, hans medverkan vid von R.s memoarer. Episoden med ordet r bagatellartad. Han omnmner den p ett utfr- ligt stt. (s 187)

Men efter det kommer d ocks framgngen, karriren, stigandet i graderna. Han har funnit gngarten efter graden. Han har glmt

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:176

ordet, men kan inte glmma episoden med ordet: att ordet ppnade ett annat perspektiv, ett annat landskap, en annan mjlighet. Episoden kallas i forskarens version bagatellartad. Men H. omnmner den p utfrligt stt liksom Forskaren sjlv, trots benmningen. Det ord H. finner fram till r i den citerade versionen av hndelsen inte knutet till ngon Urberttelse. Men vi har ju sett att det verkar fungera agapistiskt: det tar bort lagen och vrdet, och med det ran, vrdigheten och framgngen. Vi vet ju ocks att skuldknsla och fruktan fr Lagen r vad som driver mobilens synliga rrelse att knslan av Ledarens ond anges som frklaring till fredsresan till England och att den p alla hll uppfattades som en ansttlig frsoningsgest. Vi vet att Hess srjer det frlorade religisa sprket och sker rekonstruera det inom ramen fr en ateistisk teologi i den cirkulra livsritens regim. Och vi vet att livsriten kan vndas till ddsrit om man vljer den gngarten. Och det r den konflikten H. eller om det nu r Forskaren upplever i partiet. nnu en sak vet vi: att H.s kulturarv hans, Forskarens, Hess hrrr frn en vckelsefrsamling i svenska Norrland, dr den evangeliska Passionsberttelsen tillhrde familjemyterna, samtidigt som man var dlig p att rtt dela mellan Lag och Evangelium. Man knde berttelsen om ordet men inte Ordet sjlvt. Och den nyss citerade berttelsen om klttringen mot makten r inkilad mellan tv andra berttelser i samma fragment: den ena handlar om H. i fngelse i sterrike och Hans frhllande till grundidn i Mein Kampf ; den andra om hans berttelse om fadern, en berttelse Forskaren dock endast med yttersta motvilja citerar:
Den egendomligt vulgra och osmakliga berttelse som jag endast med yttersta motvilja citerar, den berttelse som jag endast driven av forskarens vilja till objek- tivitet och klarsyn tar i min mun; ja, jag kan ej nog starkt pongtera, att denna rela- tion av vissa frhllanden under hans ungdom ej frivilligt lmnar mig, utan drivs in i detta arbeta endast av en orsaks skull: det hnde Hess, det r sant, hans r bert- telsen. (s 44)

Den frra tycks allts handla om Hess i full frd med att stllfretrda Ledaren Hess i rollen som den unge socialdemokratiske arbetaren Hitler, i fngelse satt fr revolutionsfrsk. Den senare handlar om Hess fader i full frd med att stllfretrda Kristus i rollen som Ebed Jahve, Herrens lidande tjnare (Jes 53), det vill sga stllfretrdaren som syndabock:
I texten kallar han hela tiden fadern fr stllfretrdaren. Kanske syftar han p hans lidanden: beskrivningen visar en grotesk Kristus, upplyst av ett milt hn. Kring hans panna syns en vacklande gloria. (s 44)

Det r en annan version av berttelsen om ordet som frkastades. Vi skulle kunna sga att den betecknar framgngsteologins frnsida och agapes horisont. Den frra versionen av berttelsen om ordet baserades p skapelsehypogrammet (Gen 1:1) via frlsningshypogrammet (Joh 1), och vi lste den genom kolstavens figur: den handlade om hur Hess skapade ord med ordet, som till sist blev frkastat i ett offer som ppnade vgen uppt p karrirstegen. Det artade sig till en berttelse om hur agape uteslts ur partiet, men i stllet kom att bli den horisont partiet kom att frhlla sig till som ett negativt supplement. Kolstaven hade vi tidigare ocks kunnat hrleda ur karbunkeln, som genom sitt p en gng lockande och frnsttande incognito i berttelsen om ordet aktualiseras i sin dubbla aspekt av delsten (prla) och varbld (frkastelsetemat). Genom samma dubbelhet fick ordet ocks en p en gng stllfretrdande och supplementr funktion: att ena sidan dra till sig och frinta all betydelse, liksom alla vrden och ordningar, och andra sidan lta sig ersttas och sjlv frintas av betydelser, vrden och ordningar, som d insattes i ordets stlle (sm gr tjnare, ordmedelmttor, frestllningar, nskningar, frhoppningar). Stllfretrdarfunktionen, frkastelsetemat och supplementlogiken kom allts att samspela. Via frlsningshypogrammet (Joh 1:10-11) och varbldsaspekten av karbunkeln-kolstaven kom frkastelsetemat

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:177

att aktualisera ocks syndabocksmotivet, som nu i berttelsen om fadern blir explicit.

11.2.2. Den agapistiska anstten och Kristusfiguren

Berttandet om Fadern: koproliten och det stllfretrdande ordet Berttelsen om fadern aktualiseras tidigt i romanen, frst genom kodordet Koproliten:
6. Det frsta manuskriptet, det som i fortsttningen kommer att benmnas Ma- nus 1, har som titel Koproliten. Detta ord r ltt att hrleda; det avser exkre- menter efter djur, som frstenats och nu kan iakttagas i olika bergarter. (s 19)

skiktet lgger sig verst. Texten kommer p s vis att hela tiden ligga fre den lsart som tillmpas. Berttelsen om Koproliten skdliggr formeln Tillvaron som citat p ett stt som knappast kan hanteras psykologiskt eller psykoanalytiskt: hr finns inget subjekt, utan ett nt av relationer som frgrenar sig i allt och alla under stndig omvandling. Nr Forskaren trder fram och talar i egen sak r det dessutom inte ltt att se vad han vill hvda. Han sger flera ofta motsgande saker p en gng. S exempelvis nr han mitt i ett kapell-fragment skall reda ut sitt frhllande till sekulariseringen och ateismen. Passagen r inskjuten som en parentes i beskrivningen av mtesverksamheten, sektstriderna, den fromma hierarkin och det mdosamma och fraktade stdarbete som faller p fadern-kyrkvaktmstarens lott. Den Chrounschoughs-aktiga skildringen av mtena inbjuder till en ironisk lsart, samtidigt som det sakliga innehllet tyder p samband med manuskriptets egen estetik:
[] hur vl jag minns dessa mten. [---] Jag fljde dem s full av inlevelse och ibland entusiasm, lrde mig alla variationer och varianter av bibeltolkningar och ut- lggningar, fljde predikanterna med lugna vaksamma gon som om jag varit de- ras frbundne och vervakare och samtidigt deras enda lrljunge. Och jag lrde mig snart predikotexternas egen gradering, vilka som var svra och sttte ifrn sig uttolkaren och vilka som var ltta och inbjd till minnesvrda utlggningar, och jag lyssnade varje gng med en nervs spnning p de frsta meningarna efter det att texten hade lsts fr att finna vilken av denna textens ingngar som skulle anvn- das; ja, jag lyssnade, jag organiserade, jag registrerade. (s 73)

Koden fylls snart ut med sjlva berttelsen, som stts fram i flera versioner med samma stende inslag: en (stllfretrdande) kyrkovaktmstare med avvikande trosbeteende, drtill stomiopererad med lckande avfringsburk p magen (ss 44-50, resp 69-85). Berttelsen r en sann varbld i avhandlingsmanuskriptet (som avh frf sjlv nervst ppekar), men en lika sann delsten eller rent av prla i romanen, p en gng (frhllandevis) avrundad och explosiv. Berttelsen hnfr sig ibland till Hess, ibland till Forskaren sjlv, men den rr sig i samma grundlggande gngart och med samma repertoar, orienterad kring figuren Herrens lidande tjnare: syndabocken/stllfretrdaren/frlsaren, och karbunkeln-kolstavens ambivalenta emblem. Forskaren har allts stora svrigheter, bde vad gller att stta fram berttelsen och att hlla undan fr den. Den dyker upp verallt, ibland i kodordets incognito, ibland allusivt eller parentetiskt, ibland utfrligt och sammanhngande, och vid ett par tillfllen i avhandlingsromanens lngsta fragment, genombrutna av digressioner och bifurkationer. Det r vad gller denna fragmentkedja ovanligt ponglst att ska skilja Forskarens vrld frn Hess: fragmenten synes citera varandra. De r lagda p varandra till ett palimpsest med rrliga skikt, som byter plats med varandra under lsningens gng, s att alltid det andra, fr tillfllet bortvalda eller undre

De p bibelordet inriktade predikningarna tycks allts flja puritansk praxis att inte skilja exeges och frkunnelse, eftersom ju bokstav och ande uppfattades som tv sidor av samma sak: den enda mening som bokstaven bar.8 Denna strnghet ppnar samtidigt ett ovntat frirum i mjligheten att upptcka olika ingngar i texten, vilka var och en rjer nya betydelser som alla r bundna till bokstaven. Tekniken r dokumentaristisk eller rentav imagistisk i den meningen att den bygger p mjligheten att indela texten i olika block som stlls mot varandra i olika kombinationer eller lses ge-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:178

nom varandra p olika stt skiktade. Bda lsarterna r spatialt orienterade och medger olika stt att konfigurera det faktiskt givna: ja, jag lyssnade, jag organiserade, jag registrerade. Metoden gr allts ut p att tolka skrift med skrift: att lta Ordet utlgga sig sjlv utan att tillfra vare sig imagination eller retoriska dekorationer och inte heller stnga in texten i ett meta-perspektiv dr texten kommer att handla om sig sjlv och drmed frlora sin praktiskt-uppbyggliga frmga. Vi ser ocks att den uppmrksamme hraren som om jag varit deras frbundne och vervakare och samtidigt deras enda lrljunge fr en bild av Bibeltextens verkhistoria genom att studera receptionen: han lgger mrke till predikotexternas egen gradering och att det finns vissa ansttliga textpassager, som frvisso anvnds allt r ju Guds Ord men under exegetiska krumbukter som mjligen avh frf sjlv kan ha tagit i arv. Den parentes han vid denna punkt i berttelsen skjuter in stter rttnog fram en misstrons estetik som omjliggr ensidiga frhllningsstt vad gller centrala kristna frestllningar. Det r en misstro av det slaget att den inte ens sker sin egen bekrftelse:
Jag r hr tvingad att inskjuta en parentes. Hur ofta har jag icke senare, nr sam- talet kommit in p dylika ting vid de diskussioner jag ofta under min lnga bana som forskare deltagit i eller bevittnat, hur ofta jag inte ppet och med hn uttalat min frtvivlan ver den okunnighet och inkompetens som dljes bakom dessa ofta frekommande, ja stndiga, attacker (, mitt ursinne denna hftiga men rena knsla!) p en religist frgad vrldsbild. Ja, jag har sjlv, fastn jag nu i mitt inre med bitterhet och hat i hjrtat vnt mig mot just denna vrldsbild, tvingats att med mitt yttre jag st upp till frsvar fr den, mot min nuvarande vertygelse, bara dr- fr att dess angripare infr mig, och alla, uppvisat en s avgrundslik okunnighet om centrala kristna frestllningar, om symbolens roll och om lagens ndvndighet, att de fr mig framsttt som agerande p ett elementrt och lgt plan p vilket jag ej velat frena mig med dem. Jag ber hr om urskt om orden elementr och lg kanske skulle stta ngon fr pannan eller i sig vara alltfr vulgra fr denna fram- stllning; de var dock hr ndvndiga. Ja, jag tvekar ej att sga, att det fr mig in- neburit en stor fara att drivas tillbaka till en av mig vergiven kristen tro p grund av angreppens oskicklighet. Fr mig har det sjlvfallet framsttt som ndvndigt inte bara att dessa angripare besitter ett visst mtt av kunskap, utan ocks att an- greppen r prglade av elegans, skicklighet, ja ven finess. Om sknheten i det d- dande utfallet saknas, blir dden utan mening; jag terkommer till detta. (s 73f)

Passagen kritiserar allts de sekulariserade angreppen p en religist frgad vrldsbild, trots att han sjlv med bitterhet och hat i hjrtat vnt sig mot samma vrldsbild. Kritiken franleds av att angreppen avfyras utifrn en frmmande tankeform en s avgrundslik okunnighet om centrala kristna frestllningar och drfr ter sig okunniga, oskickliga, framsatta p ett elementrt och lgt plan, som uppges stra talarens sknhetssinne: Om sknheten i det ddande utfallet saknas, blir dden utan mening. Kritiken stts allts fram som estetisk, men den estetikens bas r lngt ifrn formell: den ligger ju i den kristna frestllningsvrld som talaren lidelsefullt vnt sig mot, det vill sga r omvnt engagerad i. Han frhller sig allts till de centrala kristna frestllningar de klumpiga ateisterna inte r invigda i, och de han nmner handlar betecknande nog om symbolens roll och om lagens ndvndighet han talar som en invigd, som rentav erknner och tror p lagens ndvndighet. Det estetiska ligger i denna frmga att vnda p lsarterna och lidelsefullt hlla fast det han misstror han torde ju sen barnsben vara invad i Ramistisk metod, denna logiska dubbelmoral han kommit att avsky och anvnda p en och samma gng. Indirekt framgr ocks att han ven r insatt i mystikens villkor och drtill haft trons gissel hngande ver sin utpinade rygg; p samma stt antyds en grundlig kunskap och erfarenhet om hgmssans formler och beknnelsens innebrd. Hans misstro r drfr av en helt annan art n den sekulariserade kritikens, kristendomens vedersakare, dessa i misstron skolade:
Hur ofta har jag ej frebrtt dessa kristendomens vedersakare, dessa i misstron skolade, utan insikt i mystikens villkor, utan kunskap och erfarenhet om hgms- sans formler och beknnelsens innebrd, snara att uttala sitt frakt fr den ologis- ka hngivelsen, utan att ha haft trons gissel hngande ver sin utpinade rygg hur ofta har jag ej med hn testat deras kunskaper, njutit av deras tystnad, i med- vetande om att jag t alla sidor haft ryggen fri, att jag var en av misstrons apostlar och betraktades med aktning av ocks dem jag angrep, men att jag samtidigt gde kunskaper och erfarenheter som jag frutskickade satte mig ver dem, hur jag pla- cerade mig i kunskapens och hnets stol och runt omkring placerade mina lidan- den, p det att alla mtte se min tidigare frdmelse och rra vid den och betrakta

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:179

mig med undran och hnfrelse. Och nd: hur dessa erfarenheter p samma gng var mitt hgmod och mitt medknnande, hur de var mitt hn och min insikt, hur dessa linjer oupphrligt lindade sig in i varandra, oupplsligt frenade, utan mj- lighet att srskiljas eller frilggas. (s 74)

Deras misstro och frakt mot den ologiska hngivelsen bottnar inte i trons gissel, det vill sga erfarenheter av troskamp och tvivel; de vet allts inte vad de talar om. Vr puritan knner uppenbart inte igen sin avskydda sak i deras; deras argument kan drfr inte hjlpa honom till en ateistiskt ren stndpunkt, tvrtom: jag tvekar ej att sga, att det fr mig inneburit en stor fara att drivas tillbaka till en av mig vergiven kristen tro p grund av angreppens oskicklighet. De usla angreppen p kristendomen synes allts vcka hans tro! Nu kan man brja misstnka att hela den retoriska harangen stts fram frn en subversiv trosposition, frkldd i ett retoriskt incognito som ger sken av sekulariserad deklaration, men i sjlva verket riktar sig mot sekulariseringen och kristendomsfientligheten; i sak r det ju ocks snarare kristendomens vedersakare han angriper n den kristendom han r s noga med att markera distans till. Men den misstanken tenderar mot en frenkling: resonemanget skiljer mellan mitt inre och mitt yttre, men frs framt genom att utsida och insida hela tiden kastas om. Hr finns d inget i sjlva verket, ingen from position, varken av det ena eller andra slaget. Hr pgr en arbetsprocess av stndigt omtnkande och omprvande inne i en mobil av givna positioner som hela tiden konfigureras p nya stt. Men just den tankeformen r ocks evangelisk, prglad av kristen humor i samma mn som Ramistisk logik. Talaren synes allts transponera en kristen stndpunkt i en kiastiskt omvnd dimension: hans utblickspunkt r evangelisk ocks i hans tvesynta (eller kanske Kierkegaardskt humoristiska) stt att ta avstnd: avstndstagandet iscenstts frn en dubbel position och i ett dubbelt perspektiv som ocks inbegriper en egendomligt heterogen sjlvfrstelse, ett hemligt verskott i frhllande till bde sekulariseringen och den frestllningsvrld som prglat honom. Som vi ser tycks han ju befinna

sig p en gng inne i och utanfr det han beskriver: s att sga inne i fostervattnet ser han mekaniken och hamnar drmed i en mening utanfr. Denna dubbla tillhrighet r emellertid inte bara typisk fr ett Guds barnbarn utan tillhr ocks det religisa systemet: den speglar ett bestmt frhllande till Ordet i dess dubbla aspekt av Lag och Evangelium Symbolens roll och Lagens ndvndighet. Samma referenssystem och samma dubbelhet terfinner han nu i dokumentationen kring Hess, dr allt frdubblas och frgrenar sig in i vartannat i en sammanfltning av nrmande och tskiljande, dr allt blir gemensamt. Koproliten och den lidande Kristus: den groteskt-komiska passionsberttelsen Hess skildras som fnge i sjlvhetens cirkel, i en spiral av sjlvreflexion som ocks r nyckeln till hans skuld: Frsken att befria sig frn skuldknslan; han visste att han skulle lyckas om han kunde finna vad skulden bestod i. (s 303) Men i sin nskan att reflektera sig ur skuldknslan frmerar han den: i detta hopande av skuld kommer han lsningen ondligt nra utan att kunna n nda fram. Mot den bakgrunden framstr ocks hans oetiska liv som en typ av forskningsresa i Syndens och Skuldens frnedringsrike en resa som Forskaren i sin tur upprepar i manuskriptets och den dokumentra underskningens regim; och det lidande bda drvid erfar blir en omvnd parallell till den evangeliska Passionshistorien. Tanken iscenstts i Hess med stor anstt, drtill frdubblad i de tv versioner som r berttelsen om Fadern: dels Hess, dels Forskarens egen; det vill sga i bda fallen denna stomiopererade kyrkovaktmstare, som utstts ur frsamlingen drfr att burken p magen lcker, men i manuskriptet fr agera i den profetiska rollen av Herrens lidande tjnare, enligt Jesaja 53 (jfr formuleringen Identifiera. Jesaja?, s 284), och slunda gra tjnst som figura fr Kristus, enligt ansttsmnstret i (bl a) 1 Kor 1: en korsfst Kristus, en som fr

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:180

judarna r en sttesten och fr hedningarna en drskap. Det r en Kristus som ocks nrmar sig Vildmannens figur. I versionen om Hess fader framhvs, som vi sett, lidandes-mystiken och Kristuslikheten i frnedringsrollen explicit: en grotesk Kristus, upplyst av ett milt hn. Kring hans panna syns en vacklande gloria (s 44). Det groteska framhvs i beskrivningen av hur den lckande burken sprider sin doft i frsamlingen, som rttnog viker undan i kyrkbnken som infr en demonisk andedrkt; men denna frnedring br den sjuke med en stndaktighet som krner figuren med en frvisso vacklande men dock just gloria. Den inledningsvis distanserade och behavioristiskt dokumenterande beskrivningen av hur den ansttliga figuren samlar in kollekten inklds ocks pltsligt i en biblisk retorik, som nrmar sig frkunnelsens en sermo humilis ver dden och livet, vreden och frsoningen; eller kanske den cirkulra livsriten:
Genom sakristians drr gr han pltsligt (det r mig motbjudande att s ingen- de citera H.s anteckningar i o.s.v. men utfr frmst motivet med prsten; un- dersk brevet till Chamberlain!) Hans rygg r rak, skjortbrstet fladdrar ver do- san, magen r ls, menigheten ryggar lngsamt bakt. Han gr nu med sin kollekt- hv. Menigheten viker nu undan, som fr en storm, ngon stoppar med avvrjande rrelse sm runda freml i hans utstrcka pung, tecknar t honom att g vidare. S drar vinden undan, de andas, kyrkorummet r ter stilla. Och liksom dden stndigt och ofrnderligt gr ver jordens bljande sdesflt, s att den fller ej blott det mogna stret som strcker sig mot skaparen i lngtan att bli upptaget och frintat, utan ocks skrdar det omogna stret, som nnu knappast anat solens smekande tbrd mot sina nnu grnskimrande blad; som dden s skrdar det unga stret med samma skoningslsa lugn som den inhmtar det gamla och trtta sdesaxet, s gr nu en ddens vind genom denna frsamling, tunnar ut leden, lmnar blott rester efter sig. Dessa troende sjunker nu undan mot en mrk bakgrund, drar sig tillbaka i sina bnerum, gnar sig t den enskilda andakt som de frut frsummat; ej knner de lngre med skrckens tydlighet hur de svaga doftande signalerna frn vktarens burk nr dem och skoningslst drab- bar dem: ej tervnder de till kyrkorummet. I tystnaden och ensamheten meditera de nu ver Kristi lidanden, han som tog sina skulder p sig och blev vr stllfre- trdare, han som fr alltid fixerats som den gode stllfretrdaren, den som skyd- dar oss mot den onde stllfretrdaren, mot den som i sin ondska br vra lidan- den. (s 45f)

Beskrivningen omvandlas allts till en allegori, vars bildled handlar om eviga frgor, men vars sakled handlar om frsamlingen hr och nu: dess hllning till en av dessa sina minsta. Allegorin skdliggr hur de genom sin vedervilja liksom skrdas av dden i andlig mening. De frhller sig till den sjuke som till synden och vreden p en gng nr de med skrckens tydlighet knner hur de svaga doftande signalerna frn vktarens burk nr dem och skoningslst drabbar dem. Men det som i sak drabbar dem r inte vad de knner infr doften utan vad de gr mot honom. Allegorins dubbelhet skdliggr deras fromma hyckleri: hur de flyr frn sin stllfretrdande kyrkvaktmstare till meditation ver Kristi lidanden hemma p kammaren, det vill sga till en annan stllfretrdare som r kyrkligt sanktionerad i en som de tror hgre mening: han som alltid tog sina skulder p sig och blev vr stllfretrdare. Formuleringens erlebte Rede tar hr ocks in det frvrldsligat fromma i frsamlingsbornas position genom en sublim felsgning, som rttnog p pronominas niv rjer hur de och mjligen ven skrivaren sjlv tillgnat sig lroinnehllet i detta hgre stllfretrdarskap: det var ju inte sina skulder Kristus bar, utan vra; det var ju det som var pongen med det hela. Det var ju, enligt den gudomliga rknelran, genom att i Kristus iklda sig mnniskans synd som Gud, trots sin syndfrihet, nd kunde bli vr stllfretrdare och utverka syndernas frltelse fr vr rkning.9 Vad formuleringen tog sina skulder p sig d rjer r att frsamlingen inte tagit emot agape som syndernas frltelse och nd utan frtjnst, utan som ett extra tillskott till rttfrdighetskapitalet: de erknner inte att det var vra krankheter han bar, som det heter hos Jesaja, utan tvrtom, hllo honom fr att vara hemskt, tuktad av Gud och pinad (Jes 53:4). Det pronominella bytet har allts ndrat bokstaven efter framgngsteologins belte. Men i detta puritanska sammanhang r det ju bokstaven som br anden. Och vad anden hr sger r att Gud hjlper den som hjlper sig sjlv.10 Bokstavslydelsen markerar allts,

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:181

med Webers ord, frbindelsen mellan den protestantiska etiken i puritansk tappning och kapitalismens anda. Vi pminns hr om att Hess ju ocks skrivs i strmkantringens r beskrivningen av svl sekulariseringen som fromheten blir samtidigt en kritik av borgerligheten, och skildringen av sekterismen, hierarkin och korporativismen inom vckelsen blir samtidigt en kritik av svl den vnsterradikala sektbildningen som fackfreningsrrelsens korporativism. Kritiken gller varje form av fromhet, det vill sga varje ambition att blanda samman vrldsligt och andligt regemente, varje ambition att styra evangelium med lag eller lag med evangelium. Men felsgningen i erlebte-Rede-passagen rjer ocks en annan frskjutning som nrmar sig en kiastisk paradox. Vr stllfretrdare r allts den som gr det vi borde gra och en rttskaffens mnniska enligt borgerlig moral ocks alltid kan om hon bara vill: bra sina egna skulder gra rtt fr sig, betala vad hon r skyldig till varje pris och lyckas med det ven om fordringsgaren r Gud och kraven absoluta. Noga besett r han d inte alls vr stllfretrdare, som erstter oss i ngot avseende dr vi brister, utan tvrtom precis som vi vi r alla lika duktiga. Men d sekulariseras frlsningsverket: vi behver ingen frlsning och kan i vart fall inte bli frlsta av honom. Ty br han sina egna skulder s har han ocks skuld, det vill sga r en skrplig, ehuru hederlig och pliktmedveten mnniska (eller ocks r vi alla gudar). S vrst lik Gud r han allts inte, om man lser orden frn det hllet, och inte heller lik den Kristus som enligt lran var bde syndfri och gud, ehuru han frivilligt avstod frn Guds ra genom att bli mnniska. nd r ven detta att av egen kraft gra sig rttfrdig infr Gud en vermnsklig grning, enligt lran: den skulden kan bara regleras genom agape. Men agapedimensionen r allts hr tillsluten: meditationens vrld r hr helt utan frltelse och nd. Detta tomrum gapar n strre med tillgget om den gode stllfretrdaren den som skyddar oss mot den

onde stllfretrdaren. Ty den onde i detta fall r den som i sin ondska br vra lidanden, det vill sga monstret. Men frlsaren, syndabocken och monstret kan ju inte skiljas t i det vrldsliga regementet: frlsaren mste ju synas ond och helst monstrus fr att kunna dmas som syndabock och slunda fullgra sin kallelse: han mste vcka anstt och frargelse p knt profetiskt och passionshistoriskt manr.11 Passionshistorien om Hess fader fortstter enligt den bibliska frlagan, allts mot fullstndig utsttning ur den kyrkligt-fariseiska gemenskapen. Fr den sjuka doftens skull blir han till sist avstngd frn sin kyrkliga tjnst och flyttad till syndens nste i danspalatset under frevndning att kyrkan borde ska sig utt, mot massorna (s 48), helt enligt 60-talistiska mnster i bde den inomkyrkliga sekulariseringens och den politiska vnsterradikalismens spr. I danspalatset stadkommer han ett naturligt mirakel: platsen tms p folk som i stllet sker sig till det lilla samhllets andra centrum: kapellet. Den nu doftlsa kyrkan fylls av folk, och luften r tung av ren andlighet (s 49). En vckelserrelse breder ut sig och artar sig till stort massmedialt spektakel:
En vckelse drar ver staden, i pltsligt extatiska bilder knbjer ngra, faller framt som staplade i tidens kamera. En tidning talar om en stor vckelse, mellan- drrar lyfts bort, ngon talar oavbrutet. (s 50)

Danspalatset stngs! Frlsningsverket r fullbordat, och s kommer uppstndelsen: faderns tarm opereras till full hlsa. Han frstr nu sjlv meningen med det som hnt; det var denna bedrift han genom sitt lidande var kallad till att utfra; han kan nu tolka tecknen:
Tarmen plockades ner, syddes ihop med ndtarmen. Fadern prvade tankfullt sin slutmuskel: den var hans, han gde den, han behrskade den. Han var rddad. P vren nsta r tertog han sin tjnst som kyrkovaktmstare. Ej talade han ofta om de r som passerat, hans insats, spelet bakom det som skett. Bara vckelsen var verklig, han visste att den var hans. Han behll den fr sig sjlv, och vrdade den med sm stumma rrelser: en bedrift avsnrd frn berttelsen och utan fort- sttning utom honom. (s 50)

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:182

Det framgngsteologiska perspektivet har allts visat sig hlla. Avh frf kommenterar redogrelsen med anmrkningen att den religisa problematik, som man stndigt stter p i H.s romaner, kan utan tvekan hrledas till denna tillspetsade situation i hans ungdom Strmdelaren var fadern: motstndslst tvingades H. att vlja fra, och fras med genom det grnskimrande vattnet. (s 50) Hess gr allts partikarrir men dras samtidigt in i faderns sjuka eller asociala spr p det stt som berttelsen om ordet visar i romanen och berttelsen om den draktige fredsmklaren visar i de historiska dokumenten och till sist berttelsen om mentalpatienten i Nrnberg visar i rttegngsprotokollen. Bda tjnstgr de som syndabockar den onde stllfretrdaren, den som i sin ondska br vra lidanden. Koproliten och tron: den sublimt-tragiska passionsberttelsen: I Forskarens sjlvbiografi (eller rttare: jag-versionen) struktureras samma ansttliga passionshistoria inom ramen fr en ytterst ambivalent utlggning, som till sist vnds mot sig sjlv, och drvid mot Kristus-figuren stller Judas-figuren, den onde stllfretrdaren. Sonen uppfattar sig som kallad till att vara faderns stllfretrdare (s 72f) och lider mycket riktigt med honom, deltar i hans smrta, frnedring, utsttthet, ensamhet. Men han vnder sig ocks mot honom och sllar sig till fiendesidan och dem som hnar hans skamliga sjukdom, som nu yttrar sig i rapningar:
Kanske skmdes jag fr hans bristande framgngar, fr hans stndiga utsatthet; [-- -] och det fanns bara ett stt fr mig: att byta sida. Och s svek jag honom, och jag fann att hnet lindrades nr jag sjlv alltid kallade min far fr Rapen eller Rapn [-- -]. Jag vet inte om han frstod vad jag gjorde. [---] Och s vergav jag honom fr fr ordens och min rdslas skull, men det hjlpte inte, de upptog mina skmt men lmnade mig, jag kastade skammen frn mig men den fll bara till marken framfr mig och lg stilla och vntade att jag skulle rra mig s den ter skulle kunna kasta sig ver mig. (s 80)

beskrivningen av sekterismen, frsamlingsbrken, dmandet, den avskaffade frltelsen, men ocks av sekulariseringen hierarkierna, hegemonin och korporativismen inom rrelsen. Skildringen av de inre stridigheterna och kapellsocieteten dessa i tron framgngsrika, trons egen rangrulla (ss 78, 79) synliggr motsvarande tendenser inte bara i den beknnande borgerligheten utan ocks i den vnsterradikala sektbildningen under strmkantringens r och det fullstndigt analoga hierarkiska system som utbildades inom den typen av sekulariserad fromhet:
Och jag lrde mig att i det skenbart klasslsa samhlle jag levde i nd fanns en skarp klassgrns: mellan dem som var vrdiga att bjuda prster och predikanter p middag p sndagarna (mellan hgmssan och eftermiddagsgudstjnsten), mellan dem som tillhrde kapellsocieteten och dem som bara beskte mtena. Och hur avundsjukt och ursinnigt iakttog jag icke dessa medlemmar i kapellsocieteten, hur de vant och frtroligt gick fram och hlsade p predikanten och undrade om han ville flja med fr att f en liten matbit, och hur han d kunde nicka ett ja till svar och flja med. Det var aldrig far den nicken gllde. Han var bara vaktmstare. [---] Min far hrde inte dit. Han tillhrde inte styrelsen i vare sig Missionsfrbundet el- ler Stiftelsen, han var varken ledare fr JUF eller Juniorfreningen, han hade p ett mirakulst stt lyckas bli fst t sidan, misslyckats i denna klttring mot kapellsoci- etetens topp. Nu fick han ta konsekvenserna. Predikanterna hlsade sjlvfallet p honom, i den kristna godhetens namn, tryckte hans hand och sg vnligt men fr- strtt p honom, men de drack aldrig kaffe hos honom. Och d han ngon gng lyckades dra ngon oknd prst in p kaffe hos sig, innan falangen fngat in denne oknde, d blev denne nd till sist medveten om att han hamnat p fel stlle, att han inte trffat den rtte och att denne egendomligt melankoliske vaktmstare med den frbryllande magsjukdomen inte var rtt man att gsta. (s 77f)

Genom denna beskrivning avtecknar sig ven den socialdemokratiska fackfreningsrrelsen och dess korporativistiska strvanden. Men beskrivningens position r jmlikhetsvisionens, och den r omsluten av agape-horisonten, som innefattar ven de i tron svaga eller rentav ljumma, som kontrasteras mot de i tron framgngsrika:
Och aldrig lrde sig min far denna framgngens formel. Och jag betraktade frund- rad denna trons egen rangrulla, hur dr utbildades ett toppen och ett mitt emellan och ett botten, och hur de i toppen bad fr dem i botten och mkade sig ver dem, men hur de i mellanskiktet, de som ej slpades fram i syndens smuts och ej frbannade Guds och Frlsarens namn, hur de levde i ett lufttomt rum, hur de sl-

Kritiken av framgngsteologin och kapitalismens anda r i denna version av fadershistorien starkt utvecklad. Vi fr flja den ingende

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:183

pades med som eftertrupp till de kmpande, hur de mattades i tron och blev ljumma, hur de alltmer avfll och till slut kom att tillhra dem fr vilka man kunde be p enskilda mten, dessa i tron ljumma, dem som Paulus hade skrivit till och frbannat, de som varken var kalla eller varma, de som vergivit sin frsta krlek och nu snart skulle utspys ur Guds frsamlings mun. (s 79f)

De i tron framgngsrika r de som gr partikarrir genom ett rtt fromt beteende. De blir officerare i Guds arm med uppgift att f fart p eftertruppen av vrnpliktiga som lunkar med utan vare vare sig syndaknslans eller trons gld formuleringarna aktiverar mnstret frn soldatskolan. De slpas med under hugg och slag fr att utlmnas inte t dden i vildmarken, men blir andra sidan allt mindre hngivna vilket synes ka frsamlingens anstrngningar att tminstone genom frbn vinna dem tillbaka. Berttaren talar om dem som dessa i tron ljumma, dem som Paulus hade skrivit till och frbannat, och liksom i H.-versionen av historien vet man inte riktigt vems perspektiv han stter fram. Men ven denna passage innehller en intressant felsgning i frhllande till den bibliska frlagan: domen ver de ljumma terfinnes inte hos Paulus utan i Uppenbarelseboken (2:4, 3:16). Paulus frkunnar snarare frdragsamhet med de i tron svaga: Om ngon r svag i tron, s upptagen honom dock vnligt, utan att dma ver andras betnkligheter. (Rom 14:1) Om en annans tro kan ingen dma, ty tron r en sak mellan den troende och Gud och angr ingen annan: Den tro du har m du hava fr dig sjlv infr Gud. (Rom 14:22) Ltom oss drfr icke mer dma varandra. Dmen hellre s, att ingen m fr sin broder lgga en sttesten eller ngot som bliver honom till fall. (Rom 14:13; v v 14) Perspektivskillnaden i den evangeliska kontexten betingas av att Paulus talar om det kristna livet i vrlden och denna tidslder, medan Uppenbarelseboken handlar om Domens dag och den kommande tidsldern. Men vr berttare eller hans frsamling blandar ihop tidsldrarna liksom regementerna: de stller eskatologiska krav p vrlden (syndfrihet, fullkomlighet) och vrldsliga krav p eskatologin (rttfrdiggrelse genom trosvisst/fromt beteende).

Drfr menar sig berttaren ocks kunna dma om faderns tro: den tar sig inte de rtta uttrycken och kan drfr inte vara kta. Hans aftonbn r illa formulerad och liknar inte alls de vlgjorda och dundrande orationer berttaren/barnet hr p bnemtena; faderns bner saknar alldeles lyftning:
[] jag hrde hur han bad fr henne och hennes syndiga liv. Det var som om b- nerna inte riktat sig till en Gud han trodde p, och trodde skulle kunna hjlpa, utan bara var oartikulerade suckar och jmranden, riktade inte uppt utan utt det tomma rummet. Ofta vergick d hans bner till att bli diffusa mumlanden dr ibland frmmande och egendomliga ord kunde trnga sig in som gjorde mig rdd och betryckt. (s 72)

Inte ens frbnen fr modern tycks ta hnsyn till vare sig den gudomlige adressaten eller barnet/hraren, vars minnesbild berttaren ju terskapar. nd r detta oartikulerade bnebeteende helt enligt evangelisk ordning enligt principen om bnesucken, som ju ocks r en processbeskrivande genre inom andaktslitteraturen.12 Sonen kommer allts att ifrgastta faderns tro, och misstron kar i takt med faderns vrldsliga misslyckande som han sjlv genom sitt frrderi bidrar till att ka. nnu som avh frf grubblar han ver arten av faderns tro:
Och gng p gng frgar jag mig: trodde han verkligen? Vad trodde han? Trodde han p allt det han hrde? Tnkte han aldrig p avstndet mellan det han hrde och det han sg? Hade han haft kraft nog att bortse frn det han sg, och bara lyssna till orden han hrde eller orden han lste i sin bibel? Nej, tnker jag envist medan snn faller runt laboratoriet: han trodde inte. [---] Han bad inte, han talade. Jag hrde honom aldrig be en riktig bn, bara hlla sm maskerade monologer med mig med enda hrare, monologer som alltid avsluta- des med den obligatoriska rabblingen, den som inte var en bn utan bara en signal till oss bda att sova, den som var en gest och en slutpunkt. (s 81f)

Fadern har misslyckats och frnedrats och saknar skl att tro tron r i det lget framgngsteologiskt orimlig och omjlig, och berttaren klamrar sig envist fast vid detta paradigm: han trodde inte. Gjorde han inte det mste han ju byta gngart, och hur svrt det r fr honom vet vi ju sedan lnge. nd kan han inte tnka sig att leva utan tro. S han sker underhandla med paradoxen i termer av den

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:184

kiastiskt omvnda illusionsestetik, som avhandlingsmanuskriptet sjlvt brottas med:

Ibland tror jag han valde vgen att frvandla sig till troende fr att f en mjlighet att existera. Tron blev det tunna brckliga skal som nd skyddade honom mot mnniskorna, gav honom kontaktytor (ven om de var bristflliga och kanske skenbara) och gjorde hans med lngsamma mellanrum uppflammande liv uthrd- ligt att leva. [] hans tro vndes mot ett tomrum inne i honom sjlv, inte uppt, mot en tnkt evighet eller en tnkt Gud. Och just detta mal gng p gng genom mitt medvetande: en tro som inte myn- nar i ett evigt liv, utan i ett uthrdligt timligt. En skentro, en barmhrtigt utformad och genomskdad lgn som nd hlls fast, ett bedrgeri fr att kunna leva. Och jag frstr pltsligt hur denna stndiga nrvaro intill en rit har frvandlat mig, hur trons riter fngat mig med sin mekanism, hur svrt jag har att skilja mig frn dem, hur vl jag behver riten som handling men hur ovsentlig ritens ml r: ett tom- rum i centrum, en meningsls frlngning av en rak linje, ett bedrgligt hopp. Och hur jag stndigt drivs att uppfatta vrlden som styrd av en serie mekaniska riter, hur allting r handlingar som upptas och strvar mot ett centrum som icke existe- rar, hur rrelser uppstr och korsar varandra, hur jag finns i varje rrelse och varje handling, inte helt men droppvis eller fragmentariskt, hur alla dessa rrelser och sammanhang och hndelser finns runt omkring mig och hur jag rr mig i dem, fngad i det centrum som r ett tomrum, men samtidigt nrvarande i varje rrelse runt om mig, i varje skenbart meningsfyllt sammanhang, i varje tervndsgrnd, i varje akt av lidande eller gldje eller meningslshet. (s 82; kurs BA)

nomlyst av krleken, som r full av vlvilja mot alla och ej krver ngon lydnad mot lagen men som samtidigt uttalar sin motvilja mot dem som sgs ta sin tro s p allvar att de deltar i ritens alla detaljer, som vandrar sin vg med lagens kors p sina axlar. Med vilket hat har jag ej betraktat dessa halvfromma och mellankristna, beredda att uthrda himmelrikets frjder men ej jordens kristna lagar, beredda att motta belningen men ej g lagens vg. Dessa smidiga halvtroende som ej deltar i nattvarden eftersom detta ju kunde verka sttande p stora grupper inom samhl- let, som ju vilar p syndens bddar i full frvissning om att nden nd finns ocks fr dem. Hur ofta har jag icke vmjts infr dessa privatgudar som de br p sig, lt- ta att handskas med och bekvma att anvnda i enqueter, dessa som ger livet me- ning och frdjupning p hgtidsdagarna men ej tas fram frrn d, dessa konver- sationsgudar som ju sjlvfallet r bttre n de icke troendes tomrum (fr vilka av- grunder ppnar sig icke infr den absoluta tomheten) ja dessa privata evighe- ter, skenlsningar utan vilja till offer, praktiska mellanformer: ven nu i min en- samhet knner jag hur hjrtat slr, jag upprrs av dessa halvfiskars attacker t bda hll, p de troendes dogmatism och de otroendes, p de obekvma dogmati- kernas sndertrasande fanatism. Och pltsligt befinner jag mig ter i kapellfrsam- lingens mitt, och jag ser hur de knbjt, och en predikant gr mellan bnkarna och jag hr honom nrma sig med vnliga tassande ljudlsa hotfulla skrapningar, och han str lutad intill mig och han frgar: tror du? [---] Hur nskar jag inte d att jag vore en halvfisk, en enquetetroende, som kunde blicka upp och svara, att visst trodde jag, visst, p ngonting, ja. Men det var inte det som frgan gllde. (s 82-84; kurs BA)

Vi knner igen problemet med Vra villor och magnetismens lockelse (se ovan, kap 10.1.5). Men vi knner ocks igen mobilens kiastiska rrelselogik och anknytningen till idn om den cirkulra livsriten, orienterad kring ett tomrum, som allts hlls samman av en kraft utanfr periferin. Och i nsta sekvens av resonemanget misstror han ocks sin misstro. Han finner en inkonsekvens i sitt resonemang, och finner ett slktskap mellan den dogmatiska ateismen och den mellanfromma tron, som gr att den kristna tron nd lockar:
Men, fr att terg till det skenbara gudsfrhllande som jag antog min far ac- cepterade i mitt resonemang finns en bristfllighet, ja en inkonsekvens. Alltfr ofta har jag lyssnat till strafftalen ver de ljumma, del halvtroende, de inkonse- kventa, fr att ej sjlv ta intryck. Hur ofta har jag ej mitt inne i min otro och mitt avstndstagande hyst avsky fr dessa mellanfromma, dessa som sagt sig tro p en hgre makt eller p en obestmt vlvillig Gud som ingenting fordrar, som r ge-

Varje form av fromhet religis eller ej tycks honom leda till hyckleri och gruppfrtryck. Tron dremot accepterar sin ovisshet och stller inga krav; den underkastar sig trons brda eller gissel, som han tidigare talat om: att additionen inte gr ihop; den tar inte ut saligheten i frskott. Men den accepterar ocks sitt lge i vrlden, det vill sga att i det vrldsliga regementet vara stlld under lagen. Kanske r den d bde rligare och mnskligare:
nd fanns det en skillnad, mellan min fars falskmynteri och halvfiskarnas. Min far levde efter lagen, tog dess konsekvenser i sina yttersta detaljer, men avstod frn den slutliga belningen, evigheten, trons prla. Han var en avflling som bar trons hela brda, men avstod frn dess yttersta belning. Eller finns det ett annat svar? Ett grymmare, annorlunda? (s 84; kurs BA)

Faderns falska kristna tro befinnes i slutndan ha opererat med just den kiastiska logik som gr den kta och honom sjlv till Kristusemblem.13 Dessutom tycks hans Kristus-likhet ha beseglats av Sonen,

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:185

som till den ndan sjlv spelat Judas roll att som hans nsta och like frrda honom infr svl frsamlingens skriftlrda och fariser, som infr den vrldsliga verheten och allt folket:
Hans sjukdom ddade honom icke, men jag gjorde det. Jag ddade honom fastn vra utgngspunkter var desamma, och i min brist p styrka var jag ocks hans like. Jag valde den lttare sidan i kampen mot hans svaghet, utan att se vad jag gjorde. [---] Ej visste jag d att jag sjlv lngt senare skulle vandra samma vg, in i samma tystnad, och att jag skulle knna vinddraget frn hans rrelser mitt i tomheten, och jag visste inte att han stndigt skulle st framfr mig p ett s outhrdligt tydligt stt som hade jag aldrig lmnat honom t deras frakt. (s 84f)

Hur vl minns han dock inte denna kvll, denna lnga cykeltur till Herrens bord, medan regnet fll [] och hur han cyklade [] uppfr berget som om han varit ut- snd p en expedition och varit den siste verlevande [---]. Och hur han till slut satt dr under Herrens valv och visste att alla vgar var omjliga att betrda och att han nd skulle tvingas att g ngon, antingen tillbaka till frtappelsen eller framt till frtappelsen; [---]; ja hur vl mindes han inte dessa stunder infr Herrens ansik- te d han till sist lrde sig frst trons ritualer, lrde sig trons hrdhet och okns- lighet, trons styrka, trons stndiga segrar och glansfulla kapitulationer. Huru ltt beknner han sig allts icke i denna enquete till tron p ett hgsta vara, en tro att det finns ngot bortom bergen, ett obestmt andevsen med vlvilliga avsikter. Han uppskte ju honom sjlv, bortom bergen, i regnet. (s 247; kurs BA; jfr s 82)

I frdubblingen av Berttelsen om Fadern sammanvvs allts Hess och Forskarens sjlvbiografi, vl utan att nnsin ha varit tskilda. Samtidigt kommer Fadern och Sonen-Hess-Forskaren ocks att stllfretrda inte bara varandra utan ocks sina stllfretrdare bland andra mnniskor. S (t ex) i den glidande rcka av sekvenser, dr stllfretrdaren Pintsch i syfte att stadkomma en trovrdig berttelse sker pussla samman minnesfragment ur sitt eget liv med fragment ur godknda biografier (s 243f) och drvid stllfretrdande synes realisera den mngfaldighet som i den fregende sekvensen tillskrivits Hess som delar av andra, delar av berttelser, delar av grymheter, delar av traditioner som han inte bara bar vidare utan ocks utkade och frgrovade (s 242). Serien fortstter i en serie emblematiskt framsatta scener av blandat innehll, dr bilder av ritualmord och Pintsch p tortyrbnken avlses av reflexioner ver Hess metafysiska oro och cirkulra estetik:
En gng gr han ett frsk att beskriva den oro han erfar infr begrepp av metafy- sisk karaktr, men resultatet blev alltfr diffust och han slutfr aldrig arbetet. Vad betrffar Hess estetiska ambitioner manifesterar de sig i allmnhet i diffusa och allmnna aforismer av typ att skapa ett konstverk r att rra sig fritt i sin form el- ler liknande uttalanden. (s 246)

Sekvensen avslutas med en nattvardsscen, dr ngon han minns sig sjlv i den enquetetroende roll som Forskaren i ett ovan anfrt citat inte ansett sig kunna spela:

Den stllfretrdartanke hela sekvensen tematiserar kretsar kring delaktighet i en gemensam skuld, som hr stts fram som en ursprunglig frtappelse som envar likvl br personligt ansvar fr. Hr stlls den Calvinistiska predestinationsparadoxen p sin spets, insvept i den enquetetroendes klicher, hmtade frn diffus deism, nyandlighet, liberal kristendom och DanAnderssonsk naturmystik bortom bergen. Citatet demonstrerar en invning i trons ritualer, men scenen utspelas infr Herrens ansikte och antyder drvid ett dubbelt frhllande till formerna, bde de hrda och mjuka klicherna: dels det diffusa, som strax frut tillskrivits Hess och kanhnda de ljumma, och mellanfromma dessa som sagt sig tro p en hgre makt eller en obestmt vlvillig Gud som ingenting fordrar (s 83); men dels ocks den likgiltighet fr vrldens blick, som den till frtappelse kallade erfar. De ord han vljer i nattvardsfrhret, enqueten, friknner inte infr Herrens ansikte: dr gller det att samtycka till domen och frnvaron av allt eget vrde, ja ocks till sin otro. Men drmed blir han ocks understlld en humoristisk regim, som kan inge den typ av paradoxalt hopp som svarar mot formeln om trons stndiga segrar och glansfulla kapitulationer. Den stter fram en ny lag, som i sammanhanget dessutom synes variera formeln fr Hess estetik samma formel som Enquists Sidokommentar anvnt om romanen: en Lag som ger mjlighet att rra sig fritt i sin form. Och den form det hr handlar

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:186

om r rimligen syndabockens klich: rollen av den som i sin ondska br vrldens lidanden. Bakom frtappelsen frnimmer han i s fall den frdolde Gudens fruktansvrda rdslut bortom bergen som ett slags lfte, som med kraften av det omvndas logik frn avigan kuggar i just de mjuka klicherna: Huru ltt beknner han sig allts icke i denna enquete till tron p ett hgsta vara, en tro att det finns ngot bortom bergen, ett obestmt andevsen med vlvilliga avsikter. Han uppskte ju honom sjlv, bortom bergen. Evangelisk mnniskosyn Som vi sett r det inte bara avh frf och Hess som frgrenar sig in i varandra: alla figurer i mobilen r p ett eller annat stt frbundna, ytterst genom det bruna paketet, allts den gemensamma skuldbrdan Arvsynden. I Innehllsfrteckningen frs ocks paketet och skulden samman med karbunkelklichn, passionsproblematiken och inkarnationen:
Kap. 10. Jmfr 3:7. Du behver mnniskor bara som bakgrunder. Men bak- grunderna var av olika slag: vrlden blev en sjuk bld i hans inre, en ngest som vxte, ett paket av skuld. Under en period frskte han sublimera den, talade om lidandet som vore det en estetisk dekoration, anvnde den som metafor. Men till sist frstod han att det inte fanns ngot metafysiskt i lidandet. Det var reellt, liksom hans listiga passivitet. (s 283)

att envar r ofullstndig i sig sjlv och blir mnniska bara genom sin plats i det mnskliga relationsntet. En central utgngspunkt ligger d i sjlva den evangeliska mnniskouppfattningen: att mnniskan som allt annat r skapad genom Ordet, men ocks till Guds avbild, livad av hans Ande, och drmed lika outtmlig och outgrundlig som Skapelsen och Ordet sjlvt och inte mindre komplex i sitt fallna tillstnd. Att vara skapad till Guds avbild betyder inte att faktiskt likna, utan att vara skapad till likhet med skaparen, det vill sga till gemenskap med honom. Gud r ju i detta fall ren ande och allts varken sjl eller kropp, men dremot en person, det vill sga riktad p sin skapelse, som i sin tur skapas till att vara riktad p honom detta r att vara delaktig i Guds livsande (Gen 2:7).14 Denna orientering mot den andre r grundlggande i det kristna personbegreppet, som drfr ocks r oskiljbart frn begreppet om Ordet, som tilltal och som handling.15 Att mnniskan, liksom allt annat, r skapad genom Ordet betyder d att hon r skapad genom ett tilltal som hon ocks sjlv r och agerar ut: hon r skapad till att frhlla sig i, till och genom en gemenskap byggd av tilltal och svar i stndigt utbyte. Det som hnder den ene hnder drfr ocks den andre hr lever ingen fr sig sjlv. Detta utbyte kan d med all rtt kallas den cirkulra livsriten. Men det r den cirkulationen som brts genom Syndafallet, d enligt kllorna (Gen 1:3) sjlvmedvetenheten och med den dden kom in i vrlden. Eller rttare: den brts inte, men fortstter med omvnda frtecken. Det betyder ena sidan att mnniskorna avsndrar sig frn Gud, skapelsen och varandra, men andra sidan att de ter drivs samman just genom de sr eller hl som relationsntet drvid tillfogas: livsriten fortstter som en stndig reparationsprocess, en stndig terstllelse, inskriven i en eskatologisk historia med Frlsaren, Stllfretrdaren och Syndabocken som nyckelfigurer. Den hr verklighets- och historieuppfattningen efterlevs ovanligt bokstavligt i den puritanska kristendomstyp som kapell-fragmenten

Perspektivet r p en gng sekulariserat och inkarnatoriskt: det vgrar att spiritualisera eller esteticera lidandet i vrlden; lika lite erknner det privilegierade orter vid sidan av lidandet och dess frbindelse med skulden: alla r delaktiga vrlden blev en sjuk bld i hans inre, en ngest som vxte, ett paket av skuld. Lidandets kttsliga realitet r just pongen med den ambivalenta karbunkelfiguren och dess frbindelse med den evangeliska passionshistorien: berttelsen om Kristi frsoningsgrning handlar inte om hur en andlig skenkropp drack vin, t fisk och spikades p tr. Den som gjorde detta var en mnniska som p en gng var Guds kttsliga incognito och alla mnniskors stllfretrdare. Det r denna tanke om alltings delaktighet i allt som styr persongestaltningen i Hess. Den innebr

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:187

i Hess r kalkerade p och avh frf frhller sig till (se ovan, kap 6.2). Den prglade, som vi sett, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och drmed Enquists egen uppvxtmilj. Den innebr att hela tillvaron uppfattas som ett teckensystem, dr varje enskilt tecken br sitt srskilda budskap om den mening som hela teckensystemet p en gng representerar och r. Den innebr ocks, att varje tecken fr sin srskilda betydelse i kraft av sin plats i teckensystemet och allts mste frsts i sin relation till de andra. Det betyder med andra ord, att hela tillvaron uppfattas som en kr av citat som alla ocks citerar varandra. I det perspektivet kan vi d ocks frst avh frf:s besvr med att avhandla Hess. Som vi sett (ovan, kap 6.2.6) r det egentligen inte den psykologiska eller historiska personen han vill t utan Hess romaner och estetik. Men med den kapell-bakgrund han rjer kan det inte finnas ngon skillnad mellan Hess person, Hess ord och ordet om Hess: det ena mste frsts genom det andra. Allts mste romanerna lsas genom personen och personen genom romanerna, samtidigt som den roman-positionen mste tnkas inskriven i livshistorien och vice versa. Grundperspektivet blir allts kiastiskt, vilket skapar stora problem bde i hanteringen av kllorna och den pgende egna texten: Allt frgade ju nd av sig p omgivningarna, som det heter (s 303). Skall Hess rtt beskrivas mste han allts beskrivas med Ordet sjlvt, bde frn Lagens och Evangeliets synpunkt, det vill sga som delaktig i hela denna vrld av synd och nd, som Lars Ahlin talat om i anslutning till sin frbnsestetik. Att det fretaget gr trgt r d inte att undra p. Forskaren frstr inte Hess frrn han identifierar sig med hans position och den r ju alltid den andra i frhllande till materialet. Drfr vill manuskriptet inte hnga ihop som avhandling men ordnar sig dremot till en perfekt mobil-roman. Och nr avh frf omsider synes ha tagit in hela den mobila position som Hess representerar, s kan han inte lngre skriva om honom,

vare sig som avhandlingsobjekt eller romanemblem: han kan inte skriva om honom som ngon annan n sig sjlv. Men inte heller s kan han skriva om honom, eftersom han ju i det lget inte lngre r sig sjlv. Skrivandet mste allts upphra nr mobilen kommit igng. S han dr som avhandlingsskrivare och historisk-biografisk forskare: manuskriptet tar slut dr detta totala fragment r infogat; s ven romanen (s 306f). Det sista fragmentet r ett slut efter slutet, som skall lsas som verstruket (s 307f). Men det betyder ocks att romanen blir mjlig frst i denna spnning mellan ett fregivet eget och ett fregivet annans, dr opersonliga och drfr gemensamma klicher konfigureras p olika varierade stt. Den puritanska frbnsestetiken Denna turnering av sambandet mellan Ordet-SkapelsenMnniskan-Dikten-Beskrivningen anvnder tekniker frn bde nouveau roman (Butor!) och den ppna konstens orena estetik, men bjer ocks av mot en mer sammansatt konstsyn, som verskrider till och med vad den filosofiskt skolade kulturdemokraten Linde kunde f ut av Ahlin: hr samspelar rimligen frfattarskapets religisa bakgrund med en Ahlinskt prglad frbnsestetik. Denna frbnsestetik krver, att en bestmd relation upprttas mellan skrivaren och fiktionsfigurerna: att han identifierar sig med deras position frn Syndens och Ndens synpunkt.Skynda dig, likasom fr att rdda dem, och bed fr dem med sdan ifwer, som hade du sjelf blifwit fattad af Guds wredes hand, heter det ju i det estetisktteologiska manifest Ahlin sagt sig utg frn. Av frfattaren krvs allts en bestmd typ av inlevelse i figurerna. Den frutstter en agapistisk position krleksfull frn frltelsens synpunkt. Vad frfattaren skall leva sig in i och tillgna sig r nmligen figurernas aprioriska uselhet allts Arvsynden! som vore den hans egen (vilket den ocks apriori r, enligt det hr aktuella beskrivningssystemet); men den person figuren illuderar skall dremot lskas frbehllslst med all denna uselhet.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:188

Ehuru ursprunglig i den enskildes historia och i s mtto gemensam och fr alla lika, tillhr Arvsynden ju inte Skapelsen, enligt biblisk (och Ahlinsk teologi); den r ett sekundrt frdrv, som Envar rvt frn Adam och som yttrar sig i spaltningen mellan subjekt/objekt, allts i sjlv-medvetande, ego-centrism, samt och detta r Synden misstro (Ormens frestelse, enl Gen 3) och den kombinerade svaghet/styrka som ocks Enquists frfattarskap stndigt tematiserar. Skapelsen, dremot, var och r god i all sin kroppsliga mngfald; och om detta br syndarens egen skrpliga existens vittne.16 Livet och den levande mnniskan r allts heligt, med andra ord har del i den Ande och det Ord som skapat vrlden utgr frn Gud genom Kristus, som det heter medan synden-misstron frdrvat hennes sjl med ego-centricitet. Frn denna synd befrias hon drfr i trosfrhllandet till Kristus som Ordet och Lftet p samma gng som hennes kttsliga stllfretrdare och sanna Jag. Men den specifikt Ahlinska versionen av denna frbnsestetik synes frfattarskapet inte ha vertagit, utan tvrtom frhlla sig till frn en mer puritansk position. Det betyder att de kiastiska spnningar som hr med till allt evangeliskt tnkande hr skrpts till det yttersta och frhindrar varje positiv framstllning av agapes realitet och den vision av en himmelsk eros som ibland korsar agapeperspektivet hos Ahlin verkar i Hess bannlyst.17 Det r allts Syndens vrld som hela tiden str i fokus, bde vad motiv och komposition betrffar: mobilen drivs av synden och lagen med en maximal anstt, som bland annat grundar sig p att synden r obegriplig och lagens mening otkomlig; lagens bokstav r allt vi har, och den kan man i praktiken bara frhlla sig kasuistiskt till i olika frsk att underhandla med paradoxen. Denna bild av syndens och lagens vrld iscenstts i Hess ven formellt och tekniskt, dels genom dokumentarismen och fragmentkompositionen, dels genom den mobila gngarten. I den majevtiska anstten ingr allts ocks de tekniska problem som romanen aktualiserar, inte minst frn lsandets synpunkt.

nd r agape vad denna anstt hela tiden frhller sig till: det r mot den horisonten som hela skuld-komplexet och stllfretrdarmnstret projiceras och det r den romanens hrdkokta prosa hller ifrn sig. Ty hela det dokumentaristiska, historiograferande och hypertextuella maskineriet tjnar ju till att uppskjuta domen: att beskriva syndens vrld s intrngande och sannfrdigt som mjligt och likvl inte dma den utan i stllet vcka till sjlvrannsakan och sjlvprvning. Frn liberalkristen eller sekulariserat humanistisk synpunkt vore det ju etiskt otillstndigt att inte ta avstnd frn figurer som kan frbindas med Rudolf Hess den positionen r moraliskt frpliktad att skilja fren frn getterna. Men i Hess r perspektivet det omvnda: det utgr frn att den egna positionen r frlagd till gethuset och allts inte r i lge att dma personer. Det som dmes r synden, det vill sga upphovet till den skuldbrda alla slpar p, men samma skuldbrda r ocks freningsbandet mellan syndarna, som allts p olika stt stllfretrder varandra och begr varandras handlingar. Och denna syndarnas gemenskap omslutes allts av agapes horisont. Det r nr man bortser frn det perspektivet som romanen verkar likgiltig, sammanhangsls eller rent av som ett oansvarigt experiment med den ppna texten. Den ppna estetiken r hr den samtida formrepertoar genom vilken den puritanska iscenstts. Ty som vi sett r sjlva idn om den ppna texten inbyggd i den puritanska tanketraditionen, inte minst genom det formella slktskapet med de processbeskrivande texterna. I Hess r dock slktskapet lngt mer n formellt: den puritanska tankeformen synes prgla textens alla frehavanden, inte bara den hrdkokta stilen eller diskursens majevtiska tilltal. Frn den positionen tar romanen in strre delen av den ppna estetikens repertoar, men anpassar den efter den religisa tankeformens i viss mn otidsenliga syften: att p en gng vara och frambringa en betraktelseprocess ver synden som driver till nden, det vill sga mot agapes horisont.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:189

Den principiella skillnaden mellan den sekulariserade ppna estetiken och den puritanska uppbyggelsetraditionen r inte avgrundslik, eftersom det i bda fallen rr sig om ett fenomenologiskt frhllningsstt dr frhllandet till den andre och det andra r helt grundlggande. I bda fallen rr det sig om en radikal omprvning av en modern och modernistisk grundhllning, bde vad gller konsten och livet, och i bda fallen sker omprvningen med utgngspunkt frn ett konventionskritiskt terbruk av en ldre formoch tanke-repertoar. Den biografiska berttelsens problem: Mnniskan som citat I mobilromanens allomfattande identifikationsprocess iscenstts den Ahlinska frbnsestetiken sledes p specifikt Enquistska villkor: med utgngspunkt i idn om mnniskan som ordskapande skapelse genom Ordet blir i avhandlingsmanuskriptet inte bara historieskrivning utan ven biografiska berttelser problematiska. Den fiktiva avhandlingen strandar p det problemet och transponeras av samma skl till Sjlvbiografi och Roman. Nr den dokumenterat exemplariske syndaren Hess blir freml fr Forskarens vetenskapliga intresse visar det sig att den historiografiska uppgiften att ange kausalsamband krver en frstelse av sammanhang som inte ens Hess sjlv har nyckel till. Men nyckeln till personen r texterna; och den Hess som skes finns bara i den Hess-figur som avtecknar sig dr. Men denne Hess-figur bygger explicit sig sjlv av citat ur andra texter, det vill sga av formler fr de andras sjlvfrstelse (f just som Ardelius i Plagiat). Som autonom person r han drfr lika otkomlig som hans egna avsikter som frfattare: han r en spegel fr de andras frsk att namnge honom. Ett i romanen sent placerat fragment ur Forskarens diskurs, som frefaller kommentera avhandlingens inledning, beskriver svrigheterna och i beskrivningen tycks Forskaren sjlv assimileras i Hess figur. Vi har anvnt citatet en gng frut (ovan, kap 6.3.3), men vi behver ha texten framme ocks nu:

2. Kanske har jag nd ej lyckats hitta den rtta beskrivningen av Hess intentioner i sina arbeten; jag knner detta starkt nr jag nu snart avslutar denna inledning; ej funnit de rtta orden fr hans skrck nr dessa gamla och skra myter lossade i fogarna och splittrades till torrt damm, hans trevanden efter de nya myter som skulle kunna uppfylla hans vrld, hans desperation nr dessa stndiga vandrande beskrivningar verkade tjna enbart som frkldnader och aldrig tycktes leva sjlva, hans ursinniga frakt fr denna vrld som han sjlv inte skapat och som frefll s frdig och avrundad och uppfylld av en s obnhrlig konsekvens i sin inriktning p de slutliga katastroferna att hans egen roll endast tycktes vara betraktarens; hur intimt frenad med honom knner jag mig icke, en desertr frn alla myter som andra skapat och nd sjlv till synes ofrmgen att frndra detta komplicerade spel som stndigt tycks rra sig kring mig och honom och oss alla i meningslsa och nd obnhrliga banor med dunkla eller sjlvklara syften; [---] Hur hans eget liv var en beskrivning av det liv och den vrld han ville beskriva och frndra. Men inte ens detta lyckades han med []. Och det var som om historien frminskats och funnit sin beskrivning inne i honom: han var allting som han beskrev, och han smg sig intill historien och den tog form efter honom, och ingenting stod fritt och rakt och ingenting var sant eller falskt och bara kampen var viktig, processen, arbetet med materialet, arbetet p analysen, arbetet fr frigrelsen []. Men inne i alla beskrivningarna fanns en annan eller mnga andra, dr rrde sig ett djur med tjock hud och glasartade gon, ett djur som vxte och upptog plats och brjade tala, det var ett monster som fanns dr hela tiden han drack sitt kaffe och lste sin tidning och flydde in i sin retorik []. Och han visste att det djuret fanns i alla och i alla tider och att det mste frintas. Och nd flydde han. (ss 241-243; kurs BA)

I ett nnu senare placerat fragment ur en (tnkt?) Inledning (till en ny avhandlingsversion?) antyder Forskaren rttnog en identifikatorisk strategi, baserad p Hess karaktr av citat inriktad p att transformera avhandlingen till avhandlings-roman:
Nr jag nu pbrjar denna underskning av Hess liv och diktning r det med en viss tveksamhet jag griper mig an verket. Ngra frberedande underskningar jag fretagit har antytt, att Hess som mnniska skulle erbjuda forskaren alltfr stora svrigheter. Svrigheterna ligger p flera plan. Dels r kunskaperna om honom otillrckliga och motstridande; [---] Men dels erbjuder Hess genom sjlva sin ge- stalt en svrighet fr uttolkaren: han r ej tjnlig som symbol, eftersom han r allt- fr diffus, alltfr motsgelsefull, alltfr hjlplst fngad av makter och strmningar i tiden som han ej kan behrska i sjlva verker erbjuder han genom sin mots- gelsefullhet [---] i sjlva verket r dessa faktorer och mnga andra med dem till- rckligt allvarliga fr att helt slopa planen att behandla hans liv i vetenskaplig form; jag vgar pst att han ej gjort sig frtjnt av denna uppmrksamhet. Jag fortstter dock tills vidare underskningen. Samtidigt frskjuter jag i viss mn underskningens karaktr, och med detta den slutliga avhandlingens ml. Av str-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:190

re intresse vore nmligen att underska Richthofens inflytande p Hess [---]. Som symbol har han sjlvfallet stora frtjnster genom sin tydlighet, sina klara distinkta linjer, sin frankring i varje mnniskas kta sinnelag, och drfr ocks i mitt. Jag fortstter drfr denna inledning till min avhandling, nu med delvis frndra- de mlsttningar. (s 266f; kurs BA)

Hess-figurens karaktr av citat medfr allts att uppgiften att rekonstruera personen krver inte bara dokumentation utan ven en p en gng litterr och personlig inlevelse i Hess texter, bde de (hypotexter) han lst och de (hypertexter) han skriver samman: allts i Hess som just hypertext och litterr figur. Men den figuren mste Forskaren till sist sjlv konstruera (det gr runt!): den mste bli en fiktion; och konstruktionen bestms frsts av hur texterna lses, och med vilka utgngspunkter; med andra ord: av ngot Forskaren sjlv mste tillfra. Men nu vill han i sitt objektivitetsnit ej tillfra annat n det som str i texterna sjlva det vill sga citera och spegla dem. Genom den vana och trning i att avlyssna predikoutlggningar av Bibeltexterna, som hvdats i redan anfrda citat, vet Forskaren ocks att Skrift skall tolkas med Skrift, enl evangelisk-Luthersk hermeneutik (enligt den reformatoriska principen om Skriftens sjlvuppenbarelse); men samma hermeneutiska princip representerar ocks ett textteoretiskt axiom i avhandlingsmanukriptet. Men alldeles som i den bibliska textkroppen utgrs manuskriptets textmaterial av motsgande fragment, som ej r ihopklistrade; klistringen r just Forskarens uppgift.18 Och ven i denna sekulariserade historisk-biografiska diskurs tycks glla, att motsgelserna gr ihop bara via det paradigm av Synd OCH Nd, som texterna sjlva dokumenterar. Eller rttare: frst nr de inte gr ihop blir det rtt klistringens utgngspunkt blir den sidokommenterade frtjockningen av texter i mitten, det vill sga den mrkare, ttare skuggningen i det spel av textuella reflexer som bygger Hess motsgelsefyllda figur: det decentraliserade, likasom tomma centrum eller monster (s 243), dr alla skillnader gr samman.

Vildmannen och agape: mannen i emblemet och hrmarens hrmare I Hess frdmda figur avtecknar sig drfr ocks agape-horisonten som skymd bakom ett moln. Molnet r ocks ett ord som ofrmedlat skjuts in i de mest olikartade sammanhang i romanen vi har tidigare mtt det bland annat i beskrivningen av hur hrmarens hrmare kommit runt cirkeln och r ute p andra sidan. (Molnet.) (s 281), men frekomsterna r otaliga.19 Ikonologiskt representerar molnet ett dolt mysterium, och i kristna sammanhang avses bde den frdolde Guden srskilt viktig i puritansk fromhet och tron.20 I ett Hess-fragment omnmns molnet i ett sammanhang som ocks fr agape-horisonten att paradigmatiskt rja sig s att sga genom molnet. Mjligen framtrder den ocks i inverterad form, med strukturen bevarad. Fragmentet refererar den fjrde av sex sinsemellan illa konvergerande berttelser om hur barnet ddats. (s 304) Det framgr inte om berttelserna ingr i Hess personliga anteckningar eller i hans romanfragment. Ingen version r heller arkiverad; bara denna fjrde finns kvar i Hess minne. Till detta minne har tydligen forskaren tilltrde nr han hvdar att den sammantagna berttelsen handlar om brott, skuld och laglshet den debila flickan, vldtkten, mannen i skogen, och hans utveckling; den beskriver detaljerat just vldtkten, brutaliteten, flickans frtvivlan, hennes sjlvmord, samt en rad motbjudande och ondiga detaljer. Berttelsens hjlte r tydligen en Vildman. Men denna fjrde version representerar ock en vndning, hans individualistiska slutpunkt, vndpunkt. Vad berttaren terger r ocks en regelrtt omvndelsehistoria, det vill sga inte moralisk, lngt drifrn, men kanhnda agapistisk. Eller kanske en agapistisk nskedrm i lodjurets timma? Vi fr veta att kriminalhistorien ndrar karaktr och artar sig till brett berttande familjeroman. Vildmannen-mrdaren lmnar skogen och sitt vilda tillstnd, intrder i samhllet och verkar socia-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:191

liseras: han skaffar sig akademisk utbildning och fr anstllning som partijurist men, som det parentetiskt tillfogas, ([] avskedas efter att ha begtt smrre misstag). Det lmnas ppet om misstagen r politiska eller juridiska, det vill sga om de gller ideologisk renlrighet eller ekonomisk hederlighet. Dock fortstter han p familjeromanens spr: gifter sig, fr barn och lever tydligen under idylliska eller rentav pastorala omstndigheter; parentetiskt lser vi: (vi r nu inne i kapitel fem av version fyra, en beskrivning av havet, sommaren vid stranden, hans lycka med barnen). S sker en ny omkastning: hustrun dr i en olyckshndelse, som han tar mycket hrt. Han reser sig p nytt, gifter om sig och hans fabrik gr verstyr. Ny parentes: (lycka och olycka avlser varandra). S kommer en sprkligt bisarr formulering, som terigen manipulerat med pronomina: Mot slutet av sitt liv stabiliseras dock mrdarens liv. Vems liv syftar sitt liv? Grammatiskt sett mrdarens liv, men det betyder i s fall att livet, inte mrdaren r subjektet. Och i s fall r mrdaren Livet sjlvt eller vem som helst som r delaktig i livet. Stabiliseringen innebr emellertid att bde ekonomin och ktenskapet fr hlla. Mrdaren blir sjutti r och bor med fru och dotter i villa p italienska stkusten, omgiven av ett vulkaniskt landskap. Han r fortfarande mrdare, ehuru incognito, och tnker nu bara sllan p sig sjlv som mrdaren : han minns, men plgas inte lngre av skuldknslor. Eller rttare: Han kan inte lngre ty sig till sina skuldknslor. (s 304) Som om skuldknslorna fungerade som en frevndning eller urskt han nu inte lngre har mjlighet att utnyttja. Som om han nu hade en lag inom sig som driver fram ett bttre liv alldeles spontant. Som rrde han sig inne i en mobil som rrde sig i honom. S hr str det:
Han stiger ofta upp p morgnarna med en egendomligt hftig knsla av lycka, det r som om han rrde sig i en luft och ett vatten som var lycka, som om hans tillva- ro var fullkomlig. Hans hustru fljer honom p promenaderna, de sitter tysta p

kvllarna, lagar mat t varandra. Han frstr att det r hans brott som gjort honom till en bttre mnniska. (s 304f)

Den egendomligt hftiga knsla av lycka som hr beskrivs r inte eudaimonistisk: den tillfr ingenting extra. Den liknar mer en lttnad som hade han befriats frn en brda. Det r inte det att han glmt eller ens trngt bort sitt brott; tvrtom minns han ju och tnker p det: Gng p gng frsker han rekapitulera hndelserna, brottet, skuldknslorna, men allting har upphrt och det knns som om det inte hade hnt honom. (s 304) Det har hnt honom han har begtt brottet men han lever inte lngre brottets liv: ingen dmer honom, och nu har han ocks slutat dma sig sjlv; han har inte sonat men vl anvnt sitt brott till att bli en bttre mnniska. I stllet fr p sig sjlv och sin egen synd ser han nu p den andre: han lever familjeliv, som det tycks i agapes hgn. Strax innan han skall d berttar han om sitt liv fr sina kra, och de varken dmer eller frhr:
Han gr frsk att summera det, men avbryter sig efter en stund med ett leende. Hans kra ser p honom, och ler tillbaka. De befinner sig i slutet av en bred och mktig familjeroman, eller kanske en historia om brott: de vet att han har summe- ringen och lsningen inom sig men de pressar honom inte. Han hjer sitt glas: oav- sljad, obestraffad. P natten gr han upp och ser ut ver havet. [---] Han ppnar fnstret: luften: han frstr att han inte saknar ngot, han lngtar inte hem. Han har inga problem. Han befinner sig i ett vacuum, han lever och skall snart d, det knns som ljumt vatten (s 305)

Hur mycket de fr veta r oklart. Att hans frflutna inte r rent frstr de men de behver inte knna detaljerna. Fr dem gr det tydligen ingen skillnad vad han han varit; han r den han r nd ngon de hller av och litar p. Agape har hr blivit ett familjeord som inte ens behver uttalas: agape har blivit ett med hans liv. Men d beslutar han sig att d varfr? Han har inga problem det tycks hr inte betyda att livet blivit spnningslst utan just att han blivit ett med den cirkulra livsriten, mobilen, agape, och att riten gr mot sin fullbordan:

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:192

Han gr upp p morgonen och sger till de sina att han nu beslutat d. De vet att de ingenting kan ndra, de knner honom. De frgar hur, och han berttar. Han r lugn, befriad, till sist mognad: en mnnniska p vg ut ur en skog. De ter tillsam- mans. De samtalar, efter middagen dricker de ett glas tillsammans. De kysser ho- nom, han smeker dotterns kind. Han gr in i sitt sovrum, tar smnmedlet, ligger lugnt med blicken mot fnstret och ser molnen rulla frbi. Det knns som om han steg, upp genom molnen, som en fgel, i evighet. Han r inne i molnet, det r all- deles mjukt, utan frger, han vet att han snart r dd. Han stiger oavbrutet, han r fullstndigt klar. S r han dd. (s 305; jfr den naiva varianten av detta sjlvmordsmotiv, s 260)

roman. I vilken roman-mening mannen d dr fr vl lsaren sjlv processa sig fram till. Men klart r vl att de sentimentala klicherna sitter rtt bra i just den hr romanens eljest s hrdkokta landskap. I just det hr ven stilistiskt omvnda fragmentet tycks palimpsestet ttna till en punkt, dr monstrust och sublimt gr samman. Hypertextualiteten och Ordet I denna monstrusa punkt r p stt och vis skapelsens hela mngfald inskriven: syndafallets sndring i (t ex) subjekt/objekt, medvetande/vrld, Jag/Han/Det, det Egna/det Andra (etc) r helad. Skapelsen r dr terstlld som skrift; den ledmotiviska kolstaven har varit framme den penna som R sin egen skrift; den skrift som R sin egen mening; den mening som R sin egen referens, etc etc. I den punkten str allts Ordet skrivet det avtecknar sig dr, fastn ingenting alls syns utom rent mrker eller ljus, med andra ord just ingenting alls. Vilkendera bilden blir beror p betraktarpositionen: om punkten beskdas frn Lagens eller Evangeliets synpunkt; den kan nmligen avteckna sig som Domens och Ddens punkt lika vl som Frlsningens och Livets; estetiskt sett r den alkemisk eller magnetisk: en frvandlingspunkt, dr alla skillnader genomkorsar varandra och det helt Andra avtecknar sig, som drar allt tskilt till sig som vore det ett enda. Detta avtecknar sig nu som det helt egna, eller rttare tillgnas som sdant, ty verkorsad r ju nu skillnaden mellan tillgnare och tillgnat: den som tillgnar sig vet inte lngre av det han R det tillgnade. Det r allts den teologiska punkt dr fr mnniskans del Frsoningen, Rttfrdiggrelsen och Frlsningen eller motsatsen kan avteckna sig ven den str skriven dr: punkten r ju Ordet; och i samma stund den avtecknar sig sdan den r (vit punkt som tcker en mrk eller mrk punkt som tcker en vit) r den ocks tillgnad: den tillgnade mjligheten realiseras; den mjliga hndelsen ger faktiskt rum. Skriftpunkten har allts performativ funktion.21

Molnet terkommer hr frbundet med dden som ett stigande, en farkost mot det oknda, betecknat med ordet evighet. Det r starka ord, slitna ocks, nrmast klichartade, liksom hela denna berttelse baseras p klicher, korsade med varandra: den uppbyggliga familjeromanen, kriminalfallet, omvndelsehistorien, martyrberttelsen och helgonlegenden. Men som vi ser terknyter passagen ocks till Vildmannens emblem: frasen en mnniska p vg ut ur en skog hr till mannen i emblemet (se ovan kap 10.1). Det hr skulle ju ocks kunna lsas som en historia om den dle vilden. Men den hr gngen syftar frasen varken p vilden eller den dle vilden: den syftar p en mnniska som genomlpt alla dessa vilda och civiliserade och kultiverade stadier och nu r p vg ut till andra sidan dit hrmarens hrmare ndde:
Hess drar slutsatsen: en man som rr sig behver inte vara verklig, och en som inte rr sig behver inte vara dd. En beskrivning behver inte beskriva det den beskriver, utan ngot annat, p mitten av cirkelns varv. Schwitters julgran r ingen julgran, han har kommit runt cirkeln och r ute p andra sidan. (Molnet.) Den viktigaste skillnaden r dock den tredje. (s 281)

Mannen i emblemet har kommit till den viktigaste skillnaden den tredje, outsagda; ngot i stil med den skiljande likheten. Han r nu helt inkldd i alla liv han hrmat allt som lagt sig ver och p och genom vartannat i honom, och som r allt han r. P stt och vis r det vl frst nu som Vildmannen blir till. Att det sker i manuskriptets Innehllsfrteckning skall vl d ocks ha ngot att betyda: den innehller ju en blott mjlig avhandling eller

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:193

Och dr kan Ordet allts ocks avlsas och avlyssnas, ehuru varken bevaras eller reproduceras i punktens form; tillgnelsen inbegriper en kiastisk omkastning, som i bsta fall kan resultera i en frstelse som inte kan frsts, inte bevaras i kunskapens kartong, eftersom kunskapen frutstter spaltningen subjekt/objekt p det stt Paulus beskrivit i sin epistemologiska exkurs i den korintiska agape-hymnen. En sdan kunskap r frsts oanvndbar i vrlden, fr sdant som historiografiska eller andra praktiska syften. Dremot r den bde nyttig och ndvndig i agapistiska sammanhang, dr sdant som frltelse, tro och nd blir aktuellt; det r den Paulinska exkursens pong. Men som kunskapsord kan denna insikt bevaras och terges bara som styckverk. Det evangeliska Ordet som utgr frn frvandlingspunkten kan d lagras i sprket bara som utspritt i olika perspektiviska varianter, olika former av verbala approximationer som nrmar sig punkten utan att n den; som kretsar kring den utan att trnga in i krnan som stndigt byter position s att en rtt vxling mellan de supplerande perspektiven hlls igng. Lmpliga verbala rrelseformer fr detta stndiga positionsbyte r frsts: emblemet, mobilen och Romanen, fattad som processbeskrivande text. Hess egen roman antyds vara skriven p detta stt: de tre manuskripten, samtliga byggda i fragment (som det verkar), som drtill tvingar utforskaren att stndigt vxla position och perspektiv, blir allts en frdig och avslutad Roman, lsta genom avhandlingsmanuskriptets dokumentation kring dem, allts genom romanen Hess. Dokumentationen av Hess-manuskriptets biografiskhistoriska kllor visar ju ocks att Hess sjlv har den bakgrund som disponerar fr en sdan form (frireligis uppvxt). Kllorna vittnar ju om en stark spnning Lag/Evangelium i frsamlingen och en stark skuldknsla hos Hess. Denna frtydligas i spnningen mellan ena sidan Faderns Kristus-liknande gestalt (passionshistorien om frnedring, tarmlidande, syndabocksregister och alltfrltande krlek); och andra sidan Frsamlingens okristliga frstockelse, sjliska

frmrkelse, andliga svaghet och fromma dvhet infr Ordets inkarnation i nstan. Men frsamlingen r ju i denna text omjlig att skilja frn hvdatecknaren: frstockelsen r, som vi sett, tminstone delvis hans det r vad romanen antyder. Hr r ju alla Hess. I denna passionshistoria spelar han/Hess/Envar tydligen Judas roll: han sllar sig till Lagen-verheten och Vrlden-Frsamlingen. Hess r allts en stor syndare, vars bana i den historiska frlagans fall krnes med rollen som Hitlers stllfretrdare, eller, i detta spel av bibliska figurer: en mask eller ett incognito fr Antikrist. Hans stllfretrdare Pintsch, i sin tur, spelar rollen av allas syndabock, det vill sga kommer frn sina motsatta utgngspunkter att axla Kristus (faderns) roll. Men dessa bda figurer r hr ocks infltade i varandra som tilltal och svar i den cirkulra livsritens regim. Genom detta stndiga utbyte r frsoning vunnen inte i vrlden men i romanen en frsoning ven Hess blir delaktig i, nr han, enligt en i sammanhanget logisk konstruktion, i ett av avhandlingsmanuskriptets fragment vertar Pintschs plats p tortyrbordet i dennes ddsgonblick (s 221). Konstruktionen r logisk, ty drmed r skapelseordningen terstlld inom romanens personekologiska system: Gud r ter allt i alla, som frutskickat i den Paulinska episteln (1 Kor 15:28). I denna terstllelse blir d till sist ven avh frf delaktig: nr han i frsket att upprtta en Innehllsfrteckning, ett inventarium en dossier ver hela sin textvrld blir ett med Hess figur. D r ocks frbnstriangeln nedbruten: Jag-Frfattaren-Frbedjaren har lyckats iscenstta frbnens estetik s att alla i berttandet, fiktionen och lsakten inblandade roller trycks samman i en enda figur, till en enda gemensam rrelse i flera spr. Den figuren r Texten, tillgnad i Ordets enda dimension. D intrffar kanske, fr den som vill tro det, att synd blir helighet, vrede blir nd, dom blir frlsning och avhandlingsmanuskriptet blir Politisk Roman.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:194

Noter till kapitel 11

ngon linje eller ngot avstnd. Mnniskan fres icke nrmare Guds krlek genom att alltmera avlgsnas frn hans vrede. Utan frst genom att g in under vreden mter hon krleken (s 31; v ss 33f, 39); jfr Otto, Det heliga, kap Det numinsa hos Luther, t ex s 129f, 132-134. Se v Hen- ning Lindstrm, Tro och dom (STK 1948:2), ss 105, 107, 109, 111, 112.
15

1 2

Se ovan kap 1, om Ekbom, samt kap 4.2.1, om Butor.

Se bricolaget av allusioner enl nedan, kap 8.1.2, samt kap 8.3.2, 10.3.4 (Defoe); 10.3.2 (Verne); 7.2.3, 8.3.1 (Mann); 9.1.2 (Kafka); 10.1.4 (Musil); 10.2.2 (Nabokov); 10.2.2, 11.1.1 Tolkien); vidare Enquists recension av Kluges Slaget i De slagna och deras sprk (SvD 4.10 1965), dr Slaget frutsps en betydande roll i svensk romandebatt, samtidigt som Butor nmns som trolig frebild hr som ofta annars i Enquists recensioner. Se ovan, kap 3.2. Jfr Enquists egen diskussion av allusionstekniska principer i t ex Vren med vderkvarnarna (om Arne Sand) och Romanens yttersta frihet (BLM 1964:9; recension av Eyvind Johnsons Livsdagen lng): citat och allusioner har ingen brande funktion i frhllande till den senare textens grundkonception, som gr sig pmint i sttet att handskas med hela materia- let; igenknnandet av enskilda intertexter r ett std, men att frdjupa sig i frhllandet till kllan leder vilse. Se vidare nedan, kap 7.1.2, 8.3.1, samt 10.2.2.
4 5 6 3

Stiernhielm, Hercules, s 61. Se v Lagerlfs recension En roman om mnniskan (GHT 29.8 1966).

Se Ziolkowski, Fictional Transfigurations i anslutning till Auerbach om figurens tv poler (s 50). Auerbach betonar i Figura att polerna r ofullstndiga i sig de pekar p varandra och bda pekar p ngot i framtiden, de r ppna och reser frgor (s 58) i ljuset av en nnu icke historiskt given mening, som dock alltid har varit figurerna r ocks den tillflliga formen fr ngot evigt och tidlst (59; v 72). Tankeformen frutstter dock ett komplicerat, anrikat och sent kulturstadium (s 57), och Auerbachs historieskrivning framhver komplexiteten: bde bild, form, rrelse, position, ande och sprklig diskurs, mer dynamisk och utstrlande n schema, mer ocks n dynamic form figuran utvecklade detta moment av rrelse och omvandling mycket lngre (s 16; v 17); den retoriska bild eller omskrivning som dljer, transformerar och ven bedrar, bde verklig och andlig, allts autentisk, signifikant och existentiell (s 45); en medelterm mellan litteratur-historia och sanning [] ungefrligen likvrdig med spiritus eller intellectus spiritualis, ibland utbytt mot figuralitas (s 47). Se v Ulf Olsson om figura i I det lysan- de mrkret, kap Den frnvarande Guden. De utsatta som religis berttelse, srskilt ss 47-49. Vidare Forsgren, Att lyssna med gat, kap Figuraltolkning, som diskuterar bde Auerbach och Ziolkowski.
16

Se Sren Kierkegaard, Begrebet Angest. En simpel psychologisk-paapegende Overveielse i Ret- ning af det dogmatiske problem om Arvesynden. Af Vigilius Haufniensis (1844), i Sren Kierke- gaard samlede vrker, 6, utg A. B. Drachmann, J. L. Heiberg & H.O. Lange, 2 uppl (Kbenhavn 1962), kap I, 2-6 om syndens sprng, syndafallet, ngesten, arvsynden; kap V om trons sprng. Fr en prvning av bda mnstren i anslutning till det syndafallsmytiska mnstret hos Delblanc se Agrell, Frihet och fakticitet, kap 4, samt frf:s Bertta, frklara och uppenbara, sekt G. Fr mnstrets vergripande relevans se Ahlbom, Frihetens tragedi, ss 15-19. Lagerlf vxte upp i prstfamilj och hade bde religionshistoria, filosofi och litteraturhistoria i sin akademiska examen, enl biografin i Sextiotalskritik, s 223. Se Henrik Janssons Per Olov Enquist, s 16f, samt kap Enquists journalist- respektive frfattar- roll. Frhllandet mellan Enquists frfattarskap och den allmnna kulturdebatten r avhandling- ens huvudmne.
10 11 9 8 7

Auerbach, Figura , s 61; jfr hans Mimesis, t ex ss 18, 41-43, 119, 151-162, 554. Jfr diskussio- nen av Grlings 491 som Evangelium Judae i Ziolkowskis Fictional Transfigurations, ss 233-238.
17

Se Hutcheons diskussion av problemet i A Poetics of Postmodernism, kap Decentering the Postmodern: the Ex-Centric.
18

Se Agrell, Frihet och fakticitet, kap 5-6, samt Bertta, frklara och uppenbara, sekt G.; Lager- lf, Sprkkonstnr i det ordlsa i Samtal, ss 119f, 121f, 124; Hans-Erik Johannesson, Studier i Lars Gyllenstens estetik (diss 1973), 2 omarb uppl, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Gteborgs universitet, 1 (Gteborg 1978), ss 74-76, 106-109, 117-120.
19 20

Stolpe & Enquist, Samtal om Hess , s 760.

Se Sture Bolin, Hess, Svensk uppslagsbok, 2 omarb uppl, band 13, (Malm 1949), sp 360.

Enquist, Misstrons process (Rondo 1963:1). Se v Enquists diskussion av det omvndas teknik i Vren med vderkvarnarna. Jfr Bredsdorffs Pound-formel fr Enquists imagistiska prosa: Tv ting som fljer efter varandra framkallar inte ett tredje, utan antyder ett grundlg- gande frhllande mellan dem (De svarta hlen, s 30) Som om det hela tiden ppnades ett hl varje gng sprket r berett att uttala en frdig insikt. (s 236)
21

P. O. Enquist, Hess (Expr 30.5 1966); Jan Olof Olsson, 20e rhundradet. Vrldshistoria i vrt sekel, Femte delen 1941-1950 (Malm 1965). Mer om Enquists artikel nedan kap 8.2.1.
12 13

Erik Hj. Linder, Hess i speglarnas sal, GP 29.8 1966; v i rsbok fr kristen humanism 1967, som hr anvnds. Se vidare kommentar i anslutning till receptionsversikten nedan.
22 23

Bolin, Hess, sp 360.

Butor, Individ och grupp i romanen, ss 62, 63, 64; se ovan, kap 4.2.1.

Enquist, Sidokommentar, s 57f, jfr Jan Stolpe & P. O. Enquist, Samtal om Hess (BLM 1966:10), s 760; se nedan, kap 8.2.2. Rudolf Johannesson beskriver i Ordet och vrdet (1950; OoB 1991:3) en logik grundad p Ordet, ssom det tydligast talar frn Kristi kors, prglad av p en gng radikal motsttning och en paradoxal enhet Krleken och vreden ro tvenne punkter, mellan vilka ingen frbindande linje kan dragas. [---] Men liksom ingen linje frbinder krlek och vrede, s skiljas de icke heller av
14

Som vi sett (ovan kap 4.2.1) hnvisar Butor sjlv till bde Husserl och fenomenologin i Sex esser, explicit t ex ss 9, 41.
24 25

Enquist, En roman utan kartong (SvD 26.11 1965). Se Bredsdorff, De svarta hlen, ss 126f, 141.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:195

Jfr v Enquists kommentar i En roman utan kartong om den Beckmanska mobilens kiastiska omkastningar av frhllandet frihet/fakticitet: Beckman talar om mnniskan som villkorligt frigiven, eller villkorligt internerad (grnserna r diffusa mellan frihet och ofrihet). Standardverket r Anders Nygrens Den kristna krlekstanken genom tiderna. Eros och agape, I- II (Stockholm 1930, 1936). Nygrens motivhistoriskt inriktade arbete har jag behvt komplettera med R. Johannessons underskning av motivets funktion i det evangeliska Ordet, dr srskilt tilltalsdimensionen undersks; se hans Person och gemenskap enligt romersk-katolsk och luthersk grundskdning, diss (Stockholm 1947), srskilt kap Luthersk skdning, samt dess senare bearbetning i Ordet och vrdet, dr frhllandet mellan Krlek och Vrede i Ordet diskuteras. Hos Enquist r, som vi skall se, skrpningen av krlekstanken i fiendekrleken eller frltelsen det intressanta, enl Matt 5:43-40 och 18:21-22 (som ju i Lars Grlings 491 rentav r den drivande hypotexten), samt Rom 12:18-21; jfr Nygren, Den kristna krlekstanken, I, s 41f, 44f, 48f, 51, 72f.
28 29 27

26

36

Jfr distinktionen energeia/enargeia i klassisk poetik, enl Hagstrum, The Sister Arts: fr Aristote- les ger poesin energeia nr den opererar som en autonom form med en egen effektivt arbe- tande kraft (s 12), dvs, nr diktens mleriska uttrycksmedel verskrider bildtnkandet och in- trycket av livfullhet (enargeia) drivs av energeia, m a o en annan tankeform n naturanalogins. Jfr v om ekfrasens enargeia, ovan, not till kap 3.2.2, sekt Resa, ventyr, Idyll. I kristna allegoriska litteraturformer (t ex exempelpedagogik) kombineras de bda principerna till en sacramental pictorialism (The Sister Arts, s 46f). Frhllandet enargeia/energeia kunde mot den bakgrunden tnkas spegla frhllandet imagism/vorticism.
37

Enquist, Sekonden (1971; 2 omarb uppl Stockholm 1972).

Religionsfenomenologiskt sett skulle Ordet allts framtrda som illokutionr kraft med perfor- mativ funktion, dvs som performativ kraft, inte bara som enbart illokutionr kraft (lfte) eller automatisk performativ funktion (lftesakten); och den perlokutionra effekten (uppfyllelsen genom tron) skulle vara frberedd i Kristus som p en gng historiskt subjekt och inkarnerat Ord. Teologiskt baseras denna egendomlighet p lran om Kristi stllfretrdande frsoning som frlsningshistoriskt faktum, givet en gng fr alla, men ocks stndigt frnyat som lfte i Ordet, som Kristus allts frkroppsligar (Joh 1; se vidare nedan, diskussionen med Bredsdorff med no- ter). Jfr diskussionen av de Austinska distinktionerna i Furberg, Saying and Meaning, kap Arc- hetypical Performatives, samt distinktionen mellan tilltal, budskap och vrde i R. Johannesson, Ordet och vrdet, ss 31, 33, 37, 39. Se vidare Donald D. Evans, The Logic of Self-involvement. A Philosophical Study of Everyday Language with Special Reference to the Christian Use of Language about God as Creator (London 1963), srskilt kap 4, Creation as a Performative Action, samt 6, Creation as Casual Action. Evans synes dock inte skilja mellan performativ funktion och illoku- tionr kraft. Frhllandet mellan akterna aktualiseras dremot i Jean-Pierre Sonnet, La parole consacre. Thorie des actes de langage linguistique de lnonciation et parole de la foi [], Bibliothque des cahiers de lInstitut de linquistique de Louvain, 25 (Louvain-la-Neuve 1984), som fokuserar de skapande performativa momenten i Ordets illokutionra tilltalsaspekt: att Ordet gr ngot med den tilltalade. Fr Guds mask, se R. Johannesson Person och gemenskap, s 224-226, samt Ordet och vr- det, s 31; v Nygren, Den kristna krlekstanken I, s 75. Jfr analysen av den gestaltade lsakten av berttelsen om Det mrka landet i Delblancs Prst- kappan i Agrell, Bertta frklara och uppenbara. Bredsdorff, De svarta hlen, ss 95-99; ke Lundqvist, Att vila i fostervattnet, att se mekaniken i Frdvgar i svensk prosa, ss 158f, 162f, 167.
33 34 32 31 30

Christer Enander, Mannen p stranden (BLM 1991:5), ss 30, 34.

Eva Adolfsson, Ulf Eriksson, Birgitta Holm & Ola Holmgren, Det liberala medvetandets grn- ser (BLM 1971:4; v i Linjer i nordisk prosa, 1977).
35

Bredsdorffs beskrivning av den evangeliska bakgrunden utelmnar Ordets och Lftets mellan- led, som jag hr tillfrt fr att frtydliga hans kritiska pong: alternativet till att frankra tron i den egna knslan r just enligt Romarbrevet, som Bredsdorff genom Rosenius hnvisar till, s 259 tron p lftet att Gud sjlv, genom att bli mnniska i Kristus, redan fullgjort Lagen och drmed stllfretrdande utverkat rttfrdighet infr Gud t mnniskan. Det r denna p frhand givna rttfrdighet mnniskan tillgnar sig i efterhand genom tron, som d riktas p evangeliets lfte om frlsning t envar som tror, dvs p Kristus som det inkarnerade Ordet. Denna andra rttfrdighet r allts en rttfrdig-grelse, som innebr en objektiv handling frn Guds sida: att han rknar den fr rttfrdig som tror p Ordet som lfte och historiskt vittnesbrd om Kristus p samma gng som Kristus sjlv, utan att krva ytterligare bevis i den egna knslan, instabil och flyktig som den r. Att Gud gr rttfrdig betyder allts inte att arvsynden avskaffas s att mnniskan frvandlas till ngel (den rttfrdiggjorde r och frblir post-paradisisk mnniska, och som sdan p en gng helig och syndare, dvs iustus ET peccator i Luthers terminologi) utan att Gud i frhllande till den troende tillmpar ett annat rknestt n Lagens, dvs Agapes. Det kan han gra utan att krnka Lagen, eftersom den troende r delaktig i Kristus som fullgjort Lagen och drmed uppfyllt all rttfrdighet inte infr mnniskor, men infr Gud. Rttfrdiggrelsen som (sdant!) objektivt faktum r allts den teologiska frutsttningen fr den Bredsdoffska typen av kritik mot upplevelsekristendomen. En annan viktig frutsttning, inte minst fr Bredsdorffs lsning av Pojkens evangelium i I lodjurets timma, r att rttfrdigheten infr Gud inte befriar den troende frn frn Lagens krav. Ty Lagen reglerar frhllandet till nstan, och som vi sett ovan (introduktionen av agape), r omsorgen om nstan det enda adekvata uttryck agape kan ta sig i vrlden. Rttfrdigheten infr Gud innebr att den troende r rddad undan vredesdomen p den Yttersta dagen, men inga- lunda undan vrldens mdor och lidanden eller sin egen svaghet. Det r rimligen denna typ av anti-monistiska missfrstnd av agape-tanken som franlett Bredsdorffs reservation mot agape- termens tunga teologiska arv: Med sitt tunga teologiska arv pekar namngivningen p en risk. Den kan bli till slapp religiositet, apati och hyllning av ddsinstinkten. Det svarta hlet kan hamna p s skert avstnd frn konsten att man mste ha med sig tron hemifrn fr att kunna mrka energin frn det. S kan det g, men s gr det inte i Sekonden []. (s 143). Bredsdorff tycks f sjlv tidigt ha intresserat sig fr litterr gestaltning av frhllandet mellan agape, Lagen och synden; se t ex hans Kaos og krlighed. En studie i islndingesagaers livsbillede ( [Kbenhavn] 1971), analysen av Laxdala saga, s 56, Njals saga, ss 91-97, Ravnkels saga, ss 99f, 103-105, Gretters saga, ss 112-114, samt sammanfattningen, s 124f.
38

Se Jacobi, C. G. Jungs psykologi, s 159f.

Det r dock ovisst hur Rosenius, som Bredsdorff hr beropar, sjlv skall tolkas. Rosenii lrosy- stem utbildades i flera faser och hans kristendomstyp var synkretistisk, som ofta i vckelsen, i en blandning av objektiva och subjektiva frhllningsstt; frvisso var det tyskinspirerat pietistiskt och herrnhutistiskt, som Bredsdorff skriver, men ocks, via George Scott, starkt pverkat av

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:196

engelsk reformert puritansm och metodism, ja kanske framfr allt det (fr Scotts avgrande inflytande p den nyevangeliska vckelsen se Sven Gustafsson, Evangelisk kyrkokritik, enl not nedan). Anfktelsen blev fr Rosenius ett problem nr pnyttfdelsen enligt hans frdiga, metodistiskt prglade uppfattning mste innebra befrielse frn arvsynden (viljefrdrvet, sjlva den onda bengenheten) och drtill rttfrdiggrelsen och pnyttfdelsen skildes t. Rttfr- diggrelsen var d inte nog fr frlsningen, men Rosenius synes ha hanterat problemet via upp- fattningen att ven den pnyttfdde mste drabbas av anfktelse i uppfostrande syfte: bedr- velsen driver oss till Gud och ndemedlen; se Ture Lindholm, C. O. Rosenius som teolog. Grund- dragen i hans skdning, diss (Stockholm 1972), kap Anfktelsen, s 114 et pass, samt kap Rosenius i frhllande till samtida religisa rrelser; jfr Per-Olof Sjgren, Anfktelsen enligt Rosenius (Uppsala 1953). Det frn Enquist-komparativ synpunkt viktiga r vl hur annars hur arvet efter Rosenius tedde sig i Enquists milj och frhllandet mellan detta och frfattarskapets gestaltning av saken. Fr striderna inom Stiftelsen efter Rosenius, se Karl Axel Lundqvist, EFS i demokratins tidevarv. Ut- vecklingen som inomkyrklig rrelse 1918-1927, Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska fre- ningen II, Ny fljd [nummer saknas] (Klippan 1982), kap Uppgrelse med liberal teologi och Mte med den frambrytande pingstrrelsen, samt Curt Carlsson, Samhrighet och separation. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Kyrkan i pitebygden och skelleftebygden, diss (Uppsala 1979), kap Den teologiska utvecklingen inom Kyrkan och EFS fram till 1950-talet och Slutord. Att det religisa arvet engagerade Enquist sjlv redan p 60-talet framgr inte bara av de litterra texterna utan ven i intervjuer och Enquists egen journalistik; se t ex Cornell & Nyln, Intervju med P. O. Enquist, s 463f, Lagerlf, Mellan tro och misstro, s 108, samt Enquists intervju med Erik Hj. Linder om sekulariseringen och misstnksamheten mot kristendomen i Motbudet: Inte frga om att gra alla kristna (Expr 28.2 1966): Vi talar en stund om religis missvisning, om faran av den, och samtidigt om varifrn just rdslan fr denna speciella missvis- ning kommer; ingen typ av vertolkning r ju s infamt ppassad som just den. Jag framkastar att en del av reaktionen mot ngra punkter i hans litteraturhistoria kan ses som ett symptom p hela det byte av referensramar han talar om, en fdelsevrk som har samband med det bytet []; jfr Gran Palms utsaga om Enquists asketism i Rasmusson & Zern, Kultur och solidaritet: Alla som r kristet uppfostrade kan man misstnka fr sdana [moralistiska] biavsikter [med politiskt engagemang], att offra sig P. O. Enquist jag knner igen det s vl, han har frikyrklig upp- vxt, bara att komma p idn att svlta en vecka fr att leva sig in i balternas situation, det knde jag igen. Behov av spkning och sdana saker. (s 688f; jfr ovan, kap 4.3.2). I TV-samtalet Hem- ligt talar vi oavbrutet med Gud och Bibeln 18.11 1991 kritiserar Enquist frsamlingens intole- rans, lagiskhet, en Sjbo-anda som egentligen delvis r frfrlig, samt kravet att stndigt och jmt vittna om sin omvndelse en frfrlig beknnarakt. Enquist framhver ocks de herrn- hutiska inslagen, men i positiva ordalag: en ytterst intressant vckelse med sensuella under- strmmar under det lagiska sprket den har allt. Numera tar han drfr fasta p det som r fint och lmnar resten. Han beklagar ocks dem som inte ftt vxa upp i en kristen milj med Bibeln i centrum, ty det kristna arvet r vra rtter och det religisa frtrycket ger dem fste. Fr vrdeperspektivets frbindelse med knslokristendomen se R. Johannesson, Person och gemenskap, ss 231-233. Se analysen av motsvarande tematik i G. D. Hansson, Ndens oordning, kap Frbedjaresteti- ken och kampen vid Jabboks vad, s 25f. Jfr Lars Ahlins Reflexioner och utkast: Gud, den heli-
40 39

ge, och mnniskan, syndaren, lever i gemenskap p syndens plan. Nr man mter sin synd mter man drfr i sjlva verket sin frlsning. (s 28)
41

Jfr Poulets anvndning av begreppet superposition i sin Proust-analys; se not ovan, inledningen till kap 1.1.1.
42

Se Herbert N. Schneidau, Ezra Pound. The Image and the Real (Baton Rouge 1969), kap Ima- gism as Discipline. Hueffer and the Prose Tradition: ambitionen var att fra upp poesin till prosans niv (s 19).
43

Se Schneidau, Ezra Pound, ss 10, 19, 190f, 195 samt kap The Puritan Motive, or Imagism as American Revolution; jfr hans The Word against the Word: Derrida on Textuality i Derrida and Biblical Studies (Semeia 23, 1982), ss 8-11, enl nedan, kap 10.3.3.
44

Pound, Vorticismen (1914), versatt av Lars-Hkan Svensson i Vortex. Den vldiga virveln i London. Ezra Pound och hans epok 1908-1922, urval av Gunnar Harding (Stockholm 1990), s 205.
45

Se Schneidau, Ezra Pound, ss 158-162, som i sammanhanget ocks ppekar inflytandet frn Jules Laforge och Eliots explicita fusionsestetik. Jfr Schwartz, The Matrix, ss 96-100 om Eliot.
46

Fr juxtaposition och superposition se Schwartz, The Matrix, s 95. Jfr Poulets BLM- introducerade diskussion 1966 av en sidoordnande superposition i Proust och rummet (s 648).
47

Den Stora Engelska Vortex av r 1914 skulle bli en malstrm av energi, som hlls p plats och samlade sig i en brnnpunkt genom traditionens makt, enl Schneidau, Ezra Pound, s 149. Se vidare Schwartz, The Matrix, kap Ezra Pound: Cultural Memory and the Visionary Imagination.
48 49

Pound, Vorticismen, s 209.

Fr Pounds tolkande (interpretive) imago se Schwartz, The Matrix, ss 92-95, Schneidau, Ezra Pound, ss 134, 136, 143; v Lindberg, Reading Pound, kap 2, The Will to Read: Pounds Revolu- tion in Pedagogy.
50

Se t ex Eric Mottram, Pound, Merleau-Ponty and the Phenomenology of Reading i Ezra Pound. Tactics for Reading, ed Ian F. Bell, Critical Studies Series (London & Totowa, NJ 1982), som i en jmfrelse med Merleau-Ponty framhver bde den fenomenologiska tankeformen, den pragmatiska orienteringen och mobil-konstruktionens betydelse, liksom ven det process- beskrivande perspektivet (som ocks utmrkte den puritanska betraktelsetradition Pound vxte upp inom; se nedan): bda frnimmer historiens mobil, dr motsgande sanningar aldrig bekmpar varandra utan i stllet vittnar om en grundlggande tvetydighet (s 130). I en sdan mobil samlas ocks Pounds Cantos: i en spiral som varken drar slutsatser eller bygger, men dremot har en stark riktning som kan frutsga processen (ib). P motsvarande stt uppstr enligt Merleau-Ponty skapande varseblivning ur mnskliga komplex Pounds komplex av sinnlighet och versinnlighet: att se r inte att se Varat eller verkligheten, utan att se i enlig- het med den (s 132).
51

Kopplingen dokumentarism/emblematik grs i Mats Malm, Kapten Nemos referensbibliotek. Om ett emblematiskt tnkande hos P O Enquist, kursuppsats, doktorandkurs C, Litteraturveten- skapliga inst, Gteborgs universitet, vt 1992.
52

Se Schneidau, Ezra Pound, kap The Puritan Motive, samt Adrian Cunningham, Continuity and Coherence in Eliots Religious Thought i Eliot in Perspective, srskilt ss 215f, 217f. Jfr Mott-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:197

ram, Pound, Merleau-Ponty and the Phenomenology of Reading, enl not ovan. Fr Eliots puri- tanskt grundade traditionalism se t ex Peter Ackroyd, T. S. Eliot (1984; London 1988), ss 16-18. Fr den bibelexegetiska tankeformen och frhllandet dokumentarism/realism/allegori se U. Milo Kaufmann, The Pilgrims Progress and Traditions in Puritan Meditation, Yale Studies in English, ed Benjamin Christie Nangle, Volume 163 (New Haven & London 1966), ss 21-24, samt kap 2, 6-8 resp 9-10, som ven betonar Ordets muntliga aspekter; fr proto-imagistisk teknik, se kap 7, srskilt ss 151-153, som diskuterar frhllandet imagism/allegorism som tv aspekter av samma grundform. Fr frhllandet till emblematiken se J. Paul Hunter, The Reluctant Pilgrim. Defoes Emblematic Method and Quest for Form in Robinson Crusoe (Baltimore 1966), srskilt s 29 not 10, samt kap. 5. Fr den personliga uppbyggelseaspekten se G.A. Starr, Defoe and Spiritual Autobiography (Princeton 1965), kap 1-2, srskilt ss 17-39; jfr Stephen A. Mitchell, Job in Female Garb. Studies on the Autobiography of Agneta Horn, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Gteborgs universitet 14 (Gteborg 1985), diskuterad i Agrell, Komparatism, intertextualitet och inventio. Om vad som kan gras med (det som gjorts med) ett 1600- talsmanuskript (TFL 1987:3) se srskilt s 78, not 58. Fr tankeformens filosofiska och ideolo- giska aspekter, srskilt frbindelsen med Ramistisk logik, se Stuart Sim, Negotiations with Para- dox. Narrative Practice and Narrative Form in Bunyan and Defoe (New York, London etc 1990), kap Introduction och Calvinism, Paradox and Narrative; Hpel, Emblem und Sinnbild, huvud- tesen s 35, samt kap Das Protestantische geistliche Emblembuch. Fr processbeskrivande texter se Stina Hanssons Ett sprk fr sjlen. Litterra former i den svenska andaktslitteraturen 1650-1720, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Gteborgs universitet, 20 (Gteborg 1991), t ex ss 70-72, 88f, 133-136, 157, 179f, 204-207, 274f. Fr det puritanska engelsk-reformerta inflytandet i EFS och spridningen av reformerta skrifter, se Sven Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik, Bibliotheca Theologia Practic, 12, diss (Lund 1962), ss 32, 37, 98f, 147, 148, samt Lindholm, C. O. Rosenius som teolog, kap Rosenius, Scott och metodismen. Kaufmann, The Pilgrims Progress beskriver orienteringen mot Ordet som logos-baserad i syfte att undvika fantasins subjektiva frvillelser, men betonar tilltalsfunktionen: Men puritanens allvarliga Calvinism tvingade honom att betrakta hndelsen som sekundr i frhllande till rsten eller rsterna som talade i hndelsen. [---] Skriften som uppenbarat Ord gav inget fotfste t fantasin [imagination]. (s 127; se vidare kap 10) Denna inriktning medfrde att fantasin slpptes in bakvgen: den avsevrda talang fr fantasilst frandligande som puritanen odlade visar sig bde i urskiljandet av en utarbetad typologi p osannolika stllen i Gamla Testamentet och i lsningen av det individuella livet som en detaljerad kommentar till Skriften. (s 133) Men denna fantasi var allts bunden av erfarenheten, det vill sga av sinnena och bilden som omedelbart givet fenomen: inte fantasifull s mycket som sensualistisk och (i ursprunglig mening) sentimen- tal; se vidare op cit, kap 9. Specialunderskt i Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (p tyska 1934), vers (Lund 1978), som bl a beskriver hur den samvetsgranne puritanen fortlpande kontrollerade sitt ndetillstnd. (s 58) Hr rr det sig allts om en vidarefring av den tradition som refererades ovan kap 1.2.3 i anslutning till Lars Gustafsson och emblematiska tankeformer, men vars mystisk-sakliga ting- orientering ocks av bl a Ulf Linde korreleras med det puritanskt-Calvinistiska arvet i modernistisk tradition (Spejare, s 27). Den andaktslitterra emblemtyp som nu aktualiseras presenteras i
57 56 55 54 53

Hunter, The Reluctant Pilgrim: Sextonhundratalets puritaner [] anvnder termen [] fr att beskriva ting i den naturliga vrlden med andlig signifikans. Fr puritaner kommer emblem att erstta ikoner. Ofrmgna att skapa objekt i syfte att symbolisera andliga sanningar (eftersom en sdan handling skulle tillskansa sig ett fretrde reserverat fr Gud), tillter de sig att isolera och tolka objekt och hndelser skapade av Gud []; tankeformen bakom termen r signifikant, ty [] den puritanska vanan att uppfatta objekt och hndelser som emblematiska kommer att trans- formeras till en fiktionsteknik. (s 29, not 29; v s 209f om emblematisk metod).
58

I riksradions Sommarprogram 2.8 1992 berttar programledaren Enquist under temat Tillh- righet om sin farfars resa frn Hjoggble i Vsterbotten till Stockholm fr att visa upp en tam korsrv p en plsdjursutstllning. Farfar vinner och kommer p bild i tidningen. Bilden frestller en rdd man med en rdd rv i knet; de synes klnga sig intill varandra, kommenterar Enquist detta var deras frsta och sista resa i livet och fretaget kostade p. Men de gjorde det fr att f ngot fastslaget och bekrftat, de gjorde det fr att lmna ett tecken. I Enquists Kartritarna (Stockholm 1992) terfinnes historien som Korsrvens resa med slutorden: Farfar uttryckte sig aldrig i hela sitt liv genom att skriva. Men en gng fretog han, och hans korsrv, en resa till Stockholm. Han hade skapat rven, resan var ndvndig. Han skrev aldrig versar, men en gng reste han till Stockholm med sin korsrv. Han ville vl rita ner sitt tecken. (s 289) Resan artar sig m a o till en skrivakt varigenom Farfar objektiverar sig i korsrven, som han (frvisso inte skapat men) utvalt till sitt tecken, dvs till ett slags stllfretrdande identitet, som han p en gng avlser och tillfr. Korsrven r sitt eget tecken: han br sitt kors p ryggen och artar sig p s vis till inkarnerat ord p samma gng som realistiskt djur (arten finns!) och litterrt exemp- lum. Men bde genom tecknet och de bokstavligen spektakulra lidanden han utstts fr artar sig ordet-djuret-exemplet ocks till Kristus-figur: historien terges rttnog i ordalag dr Matteus- evangeliets skildring av Inkarnationsundret korsas med anspelningar p stllfretrdartanken och Ecce-homo-motivet i passionsberttelsen: Och det hnde sig vid den tiden att det skulle vara en plsdjursutstllning i Stockholm, och eftersom farfar menade att den korsrv han skapat eller ftt upp, hur han nu tnkte, att den var s mrklig, beslt han att freta en resa till Stockholm fr att fr stockholmarna uppvisa rven. Det r mjligt att han missfrsttt utstllningsreglerna, att han kunnat komma med bara plsen; men han utgick frn att rven skulle utstllas levande och allts medtagas. Och s gjorde han detta. (s 287f) och mnga av de resande hade frundrat sig. (s 288)
59

Se Hunter, The Reluctant Pilgrim, kap The Guide Tradition och The Providence Tradition, samt s 209f. Vidare Kaufmann, The Pilgrims Progress, kap 9, samt Weber, Den protestantiska etiken, ss 51, 58f. Sim, Negotiations (s 2f) klarlgger hur predestinationens paradox medfr en speciell narrativ verklighetsuppfattning (the narrative of predestination), dr tillvaron antar formen av en livsberttelse som p en gng r fullbordad och sluten (frutbestmd av Gud) och ppen drfr att det ankommer p den enskilde att sjlv iscenstta den: fabeln (kunde vi sga) r given men skall realiseras genom den enskildes sujett. Detta sujett-skapande antar d formen av ett slags frhandlingar med Gud inom ramen fr predestinationsparadoxen (negotia- tions with paradox, s 2f); sujetten blir allts en diskurs: ett stndigt pgende samtal med Gud inte fridsamt men stridbart, agonistiskt; se vidare kap Calvinism, Paradox and Narrative.
60

Se Hunter, The Reluctant Pilgrim, s 29, not 10, kap V, ss 94-98. v Starr, Spiritual Autobio- graphy, ss 16-26, 38f. Hpel, Emblem und Sinnbild, kap Das Protestantische geistliche Emblem- buch betonar den nya naturutlggningens samband med den protestantiska bibelexegesen och fokuserar i sammanhanget predikotraditionen.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:198

61 62 63 64

Kaufmann, The Pilgrims Progress, ss 201, 209. Kaufmann, The Pilgrims Progress, kap 9-10. Se Weber, Den protestantiska etiken, ss 52, 54.

rationalismen i hans [Ramus] dialektiska ordning. (s 239; v ff). v Schmidt-Biggemann, Topica, ss 42-47.
68

Kaufmann, The Pilgrims Progress, ss 198, 202. Kaufmann betonar i sammanhanget ocks den typ av problem Bredsdorff aktualiserar: att trons freml blev den subjektiva troserfarenheten i stllet fr Ordet och lftet. Tendensen att samla andlig erfarenhet p hg i erfarenhets- dokumenterande sjlvbiografisk skrift utbildades inte minst fr att skra vittnesbrd om troser- farenheten (s 199). Hunter, The Reluctant Pilgrim s 96; se ven Sim, Negotiations, enl nedan. Kaufmann, The Pil- grims Progress fokuserar glidningen mellan logos och imagination, men skiljer samtidigt mel- lan tv meditations-traditioner, Joseph Halls strikt empiristiska (men, som vi sett ovan, inte helt konsekventa) logos-typ och dess visionra supplement, himmelsk meditation (heavenly medita- tion) (hos t ex Richard Baxter): den naturliga utvxten av denna paradoxala kristna asketism (s 134). Eftersom det religisa bruket av erfarenheter i bda fallen var utgngspunkten kom ocks de tv traditionerna att i praktiken flyta samman (ss 136-139). Det synes vara traditionen kring denna synkretistiska inriktning som undersks i t ex Hanssons Ett sprk fr sjlen. Se Sim, Negotiations, ss 4-6, samt ss 23, 26-31. Frbindelsen mellan puritanism och Ramism r sjlva utgngspunkten fr den narratologiska praxis han sedan undersker hos Bunyan och De- foe. Hunter, The Reluctant Pilgrim understryker Ramismens betydelse bde fr puritanens om- vnda logik och den metaforisk-empiristiska realismen (s 93f). Kaufmann, The Pilgrims Progress bekrftar Ramismens inflytande, men understryker tankeformens immanens inom puritanismen sjlv, s 39. Fr den Ramistiska tankeformen m s h t Sverige se Erland Sellberg, Filosofin och nyttan I. Petrus Ramus och ramismen, Acta Universitatis Gothoburgiensis: Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas I, diss (Gteborg 1979), kap Metodlran, srskilt ss 65-69, samt kap Nyttan. Walter J. Ongs standardverk Ramus. Method and the Decay of Dialogue (1958; Camb- ridge, Massachusetts, London 1983) behandlar Ramismens grundlggande roll i den vsterlnds- ka omvandlingen frn en oralt-auditivt prglad kunskapssyn baserad p minnet till en skriftligt- visuell baserad p dokument och den frsvagning av dialogen som detta, enligt Ong, medfrde. Ong tycks inte rkna med den Ramistiska metodlrans praxisaspekt och den inriktning p att frhandla med paradoxen som ex vis Sim betonar; ej heller det subversivt majevtiska momentet i dess pedagogik. Fr den bredare vetenskapshistoriska kontexten, se Schmidt-Biggemann, Topi- ca, kap IV, Methode und System. Ramistische Wissenschaft, samt V, Aristoteliker und Rami- sten, som fokuserar den Ramistiska metodlrans frhllande till den klassisk-retoriska topiken: ambitionen att omvandla logik till topik, dvs utveckla en dialektisk universaltopik, baserad p finnandet och kombinerandet av historiskt givna tankefigurer (topoi) till en konkret bild, ett visuellt System, i stllet fr p den Aristoteliska slutledningslrans (syllogistikens) abstrakta hrledningsfrfarande premiss > slutsats. Enl Francis A. Yates, The Art of Memory (London 1966) innebr metoden en ockult transfor- mation av minnet (s 241). Delvis i polemik med Ong utgr Yates frn den hyperdialektiska min- neskonst Ramismen utvecklade bl a i termer av den spatiala logik som hrde med till det hand- skrivna manuskriptet (s 233f). Han beskriver en med Calvinistisk teologi kongenial minneskonst baserad p bildls dialektisk ordning som tnkandets naturliga ordning (s 237) och betonar tankeformens mystiska implikationer: det finns en hel del mystik bakom den till synes starka
67 66 65

Sim, Negotiations: Som i den strukturalistiska analysens fall (man pminner sig srskilt Roland Barthes praktik) kan koder avtckas inom koder i vad som skulle kunna vara en ondlig process av frfiningar. (s 35); jfr Yates, The Art of Memory, utgende frn det dialektiska korrespon- denstnkandet (s 241). Kap Ramist logic: Certain General Conceptions Affecting Imagery i Rosemond Tuve, Elizabethan and Metaphysical Imagery. Renaissance Poetic and Twentieth- Century Critics (Chicago & Illinois 1947) undersker frhllandet mellan Ramistisk logik och poetisk praktik (s 351) vad gller den differenslogiska tankeformen (the disjunctive syllogism, the figure of difference , s 350) Ramistisk logik var o-ortodox genom att betrakta disjunk- tionen med gillande (ib) och dess metafysiska inverkan p det poetiska bildsprket. Tuve utlgger bl a bildens skriftliga betydelse som argument (image-arguments, s 334) i Ramismens specifikt interaktionistiska mening, dr bl a juxtapositionen fr en viktig logisk uppgift:

Argument r ett speciellt, tekniskt ord i Ramistiska skrifter. [] det synes ange ett ords eller ett tings frmga att ing i relationer [relatableness]; den aspekt ge- nom vilken vi uppfattar det som mjligt att stta i frbindelse med ett annat ord eller ting. Den r det som r skickat att hvda ngonting; varje enskilt avseende (relation, referens) r ett argument []. Vilka sdana argument-par som helst kan kombineras till beredskap att lggas intill [be juxtaposed] andra och forma be- grepp. Ett ord, ett ting, en relation, ett begrepp allt kan betraktas som argument; i det gonblick jag betraktar ngot av dessa fenomen och ser dess lmplighet att fr- bindas med ett annat, d ser jag det som ett argument []. Jag kan betrakta ett trd och se det som ett argument om Skaparen; om jag anvnder en trop och jm- fr det med en ung man i sin frsta kraft, s beropar jag ett annat argument om Guds makt []. Alla bilder som har ngot skl att befinna sig i en diskurs fungerar som argument i den (i Ramistisk mening, inte i vr); vilket enskilt ord som helst r p vg mot ett begrepp. Varje bild eller term r skickat att argumentera mnga oli- ka saker, och frfattare skiljer sig t i visad skicklighet att ordna argument frnuf- tigt och kraftfullt. Detta begrepp om ett ondligt fortskridande av samband r sjl- va krnan i den Ramistiska idn om allt tnkande som som ett vidstrckt metodiskt arrangemang dr argument hakas i argument, mindre fst vid strre, ord vid be- grepp, begrepp i strre begrepp, i ett obrutet frnuftigt mnster. Med denna fr- utsttning om tnkandets natur och allts av all diskurs, blir ett begepp om bild- sprket som logiskt funktionellt uppenbarligen oundvikligt. (s 344f; v s 347f)
Ramistisk logik r, enligt Tuve, s till den grad pragmatisk att den inte gr ngon skillnad mellan en logisk bas som kan urskiljas i en bild och en dialektisk funktion fr den bilden som gr den mjlig att identifiera med vilket annat argument som helst som hmtas frn [de retoriska] plat- serna och anvnds i dialektiken. [---] Detta r naturligt nr man vervger predikamenten bara s lngt de anvnds och vl betraktar all diskurs som understlld processer som avtcks i [Ramus] Dialectica []. (s 334) Denna inriktning p bruket och tillmpningen medfr den Ramistiska identifikationen av poesi med retorik (ib), dvs att poesi och dialektik blir utbytbara. Ty inte heller tskildes tanke/knsla, begrepp/expression: Studenten mtte hr inget nytt nrmande mellan

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:199

poetiska bilder som fick mnniskor att knna och begreppsliga pstenden som fick dem att tnka, ty han hade inte lrt sig skilja mellan dem. (s 336) Det nya i Ramistisk logik r frnd- ringen av det allmnna begreppet om bevisets natur (s 341): den Ramistiska bevisfringen r inte argumentativ i klassisk mening, utan underskande, drtill frn en mngfaldig, faktiskt mobil position att betrakta frn olika sidor, att utgrunda, granska, grubbla (s 342) Argumentatio- nen blir p s vis bde processbeskrivande och majevtisk; Ramus menade sig ocks teruppliva fr-Aristotelisk, Sokratisk metod (se t ex Yates, The Art of Memory, s 240).
69 70

och omkring den Calvinistiska frlsningslrans aporier som ngra av de mest avgrande besluten rrande den moderna romanens utveckling kommer att ga rum, beslut som ocks laddas av social ideologikritik av den typ puritaner som Bunyan och Defoe engagerades i (s 2). Se v Starr, Spiritual Autobiography, kap The Transition to Fiction. Hanssons Ett sprk fr sjlen betonar den andliga litteraturens grundlggande betydelse h t fr det moderna och som naturligt uppfattade knslosprket i 1700-talets profana sentimentala poesi.
74

Se Sim, Negotiations, ss 30, 37-41.

Fr metodens kasuistisk-pragmatiska tankeform, se Schmidt-Biggemann, Topica, ss 73-81. G. A. Starr, Defoe and Casuistry (Princeton, New Jersey 1971) betonar kasuistikens karaktr av majev- tisk hllning, en heuristisk metod (s 4), baserad p adaptabilitets-axiomet omstndigheterna ndrar saken (circumstances alter cases, s 7f). Det kasuistiska skrivsttet medfr en ppen, dialogisk textstruktur och en processorienterad hllning till mnet: Det viktigaste r att mnga kommunikationslinjer frblir ppna, och att frgan kan bearbetas frn mnga synvinklar. (s 42) i stllet fr fastlagda och ptvingade moraliska principer tillter anvndningen av dialog en mer induktiv anda f verhanden (s 49). I Defoes Journal of the Plague Year (1722; vers Pestens r 1983) medfr det kasuistiska frhllningssttet, enl Starr, att texten uppfattas som en rrlig och ofullbordad arbetsprocess utan frdiga budskap (ss 61-63, 70, 73-75, 79f). Mnniskosynen blir paradoxal och formulerade omdmen ofta kontralogiska, dvs med utrymme fr omkastningar (s 52f). Denna omvnda logik undersks vidare i Sim, Negotiations, kap The Isolated Self. Enl Sim, Negotiations: Dissenternas vision artikuleras i fiktionens form med ett utmrkande stridslystet element (s 4), som hrrr ur dess paradoxa karaktr och via ex vis Bunyan och Defoe kommer att etablera oliktnkande [dissent] som ett huvudinflytande i den engelska romantradi- tionen (s 5f). Med denna vision rvdes enl Sim inte bara oliktnkandets ideal utan ocks den specifikt puritanska dissenter-traditionens paradoxer och motsgelser. (ib) Se En barndom bland folkrrelserna och en framtid? Lars ke Augustsson samtalar med Per Olof Enquist (Tiden 1982:5), s 320. Kristens resa har ocks versatts av bl a Rosenius, och intog allts en framskjuten plats i Fosterlandsstiftelsens litterra kanon; se Erik Esking, John Bunyan i Sverige under 250 r [1727-1977] (Klippan 1979, tr 1980), kap Resa en drm. Hunter, The Reluctant Pilgrim, kap V, betonar just pilgrimsmotivets grundlggande betydelse, bde i den specifikt religisa litteraturen och den realististiska romanen, liksom motivets olika varianter av Resans allmnna topos. Demonstreras med emfas i Hunter, The Reluctant Pilgrim, kap Metaphor, Type, Emblem, and the Pilgrim Allegory och Afterword; fr emblematic method se s 207f. Hunter betonar det vergripande sambandet mellan puritanska tankeformer och den moderna romanen som konst- form: Jag tror inte det r en tillfllighet att de frsta stora tidiga prosafiktions-frfattarna i England hade fostrats i puritansk tradition, och jag misstnker att romanen som konstform str i stor skuld till puritanska tankeformer och puritanska svar p viktiga ideologiska utvecklingslinjer under sjuttonhundratalet. (s 94) Han framhller i sammanhanget inte minst den Ramistiska tankeformen betydelse fr den realistiska visualiseringen: Nr frhllandet mellan Ramismen och det puritanska engagemanget i metaforen r fullt utforskat misstnker jag att vi kommer att f grunden fr nya teorier om romanens uppkomst. (s 94, not 3) En grundlig versikt av sam- bandet puritanism-realism ges i Hunters Before Novels. The Cultural Contexts of Eighteenth- Century English Fiction (New York & London 1990). Jfr Sim, Negotiations: Det kommer att bli i
73 72 71

Se den mycket roliga analysen i J. Paul Hunter, Response as Reformation: Tristram Shandy and the Art of Interruption i Novel. A Forum on Fiction 4 (1970). Jfr ex vis Jonas Cornells intresse fr Sternes p en gng anti-illusionistiska och lsarorienterade berttarteknik i Utvgar 1962 (ovan, kap 1.4.2).
75

Se Weber, Den protestantiska etiken och Ian Watt, The Rise of the Novel. Studies in Defoe, Richardson and Fielding (1957; Harmondsworth, Middlesex 1972). Jfr kritiken av Watt i Hunters The Reluctant Pilgrim, ss viii-xiii. Se vidare resonemanget om den andliga litteraturtraditionens inflytande p den moderna profana litteraturen i Hanssons Ett sprk fr sjlen, kap Upplevel- se och litterrt uttryck, samt Utgngspunkter och teoretiska ramar.
76

Weber, Den protestantiska etiken, ss 38, 40f, 51, 52f. v Sims Negotiations, s 26. Ngot kritisk mot Webers beskrivning av den reformerta andan r Hunter i The Reluctant Pilgrim (s 34f med noter). Den kapitalistiska andan baseras p den Lutherska (eg medeltida) kallelsetanken och den drmed sammanhngande hga vrderingen av vardagsarbetet som en tjnst t nstan, vilket var det enda sttet att behaga Gud i motsats till flykten frn vrlden in i munkaskes (Weber, op cit, s 37) Men vad som fr den Lutherskt trosrttfrdige var ett spontant, fritt och msesidigt utgivande till nstan, blev i den reformerta traditionen en tung plikt att samla, spara, behlla och frka fr egen del; ty ekonomisk framgng uppfattades inte bara som nnu ett av de tecken p utvaldhet den enskilde behvde fr att kunna grunda sin tro, utan ocks som ett pund att frvalta och frmera. P s vis uppstod en ny grningsrttfrdighet frenad med en ny typ av askes: borgerlig och ekonomisk (Weber, op cit, kap Asketismen och kapitalismens anda). Det r det som prglat den kapitalistiska andan, men denna anda r inte Luther ansvarig fr, enligt Weber (s 38). Fr Luther var grnings-fromhet i arbetet frmmande: trons grund gavs endast i Ordet om Kristus i lftet om frsoningen. Lftet allts, inte uppfyllelsen, var trons grund, och bara genom den tron kommer rttfrdiggrelsen till stnd. Tron p det egna arbetets betydelse fr den per- sonliga frlsningen var honom frmmande, liksom tanken att berika sig genom det: den kristna krleken var en frlorad krlek, enligt Luther, allts driven av Guds agape. Agape meddelas endast genom Ordet, och vl tillgnad utger den sig spontant till i tjnsten fr nstan.; se Gustaf Wingren, Luther frigiven. Tema med sex variationer (Lund 1970), ss 69f, 76f, 80, 90f, 93f, 97, samt R. Johannesson, Ordet och vrdet, ss 35-38. Jfr analysen om gestaltningen av kallelsetematiken hos Ahlin i Hanssons Ndens oordning, ss 272f, 276f, 348-351.
77

Se Weber, Den protestantiska etiken, kap II, srskilt sekt Kalvin och Pietismen. Se vidare Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik och Lindholm, C. O. Rosenius som teolog enl referens, ovan. Vidare Herbert Olsson, Frhllandet mellan Melanchtons teologi och Luthers (STK 1944:2). v frf:s Calvin och reformationens teologi, Lunds Universitets rsskrift, N.F, Avd. 1, Bd, 40, Nr 1, diss (Lund & Leipzig 1943). Se vidare Sven Gransson, Ortodoxi och synkretism i Sverige 1647-1660, diss (Uppsala 1950), kap 1. Jfr v Sellberg, Filosofin och nyttan, som i kap Ramus och Melanchton pvisar Ramistiskt inflytande p aristotelikern Filip Melanchton och betonar hans

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:200

ven i vrigt reformerta inriktning (den s k filipporamismen); se Schmidt-Biggemann, Topica, ss 19-21, 55 (not). I Hansson, Ett sprk fr sjlen betonas visserligen det tyska och medeltida inflytandet, men puritanen Hall ger sjlva textmodellen, i kraft av sin stllning i svensk tradition; se kap Betraktel- ser och tanketexter, ss 134-150, som ocks demonstrerar glidningen mellan logos och patos. Fr reformert inflytande p svensk predikotradition, se Ingvar Kalm, Studier i svensk predikan under 1600-talets frra hlft [],. diss Uppsala. (Stockholm 1948), ss 20, 22, 26. Sim, Negotiations, aktualiserar ex vis Rousseau, Nietzsche, Conrad, Wittgenstein, Heidegger, Beckett, Ionesco, Camus, Sartre, Barthes, Althusser. Sartres frihetsparadox ger ett frtrffligt exempel p de strukturella likheterna; se Agrell, Frihet och fakticitet, kap 1.3. I Leif Zerns recen- sion av Gombrowicz strukturalistiska Frfrelsen i I livets kyrka (BLM 1967:5) betonas den religisa turneringen av sjlva frihetsproblematiken:
79 78

ironi och liknande krafter gestaltas som manipulerande mnniskor efter sina egna mystiska syften; hjlten knner sig satt i rrelse bara av eventualiteter [possibility], inte av ngon fr- handskunskap om sitt ml, s 188f). I berttandet exploateras typerna fr att spela med olika kunskapshorisonter frn berttarens, hjltens och lsarens positioner. I Hess mobil r alla vari- anter inblandade, men srskilt going-forth-typen och pilgrims-typen.
84

Jfr Torsten Ekboms P jakt efter en identitet. Harold Pinter och den absurda traditionen (BLM 1962:10): I Pinters skdespel finns alltid en punkt dr den yttre realismen vergr till mngtydig symbolik och metafysik. (s 809)
85

Fr skuldmedvetandets ambivalenta karaktr som p en gng ndvndig frutsttning och strsta hindret fr tillgnelsen av agape enligt Luthersk teologi, se R. Johannesson, Person och gemenskap, s 235.
86

Frfrelsen r en stor symbolisk roman och det skapar spnningar av en sort som r mycket egenartade framfr allt en spnning mellan det sekulariserade budskapet och formen fr det. Vad Gombrowicz vill bertta om r hur mnniskan r sin egen domare och hur hon mste skapa sina egna vrden. Men hans sprk r till stora delar prglat av en dualistisk vrldsskdning som inte ett enda gonblick upphr att belysa skdespelet som skall bevisa tesen. [---] Men det r uppenbart att denna frnekelse inte bara r ett stt att bekrfta ett intrde i vrlden och den sekulariserade verkligheten, den r i s hg grad en frnekelse att den liknar en pendel som slr ver i motsatt riktning men fortfarande r fstad vid centrum. [---] Men hela denna mellanmnskliga aktivitet utspelar sig i en klart dualistisk sprkvrld: [] det r fortfarande en frga om nd. Jag tror att det r detta krav p totalitet, p ngot absolut, mitt i all relativism som gr att Gombrowicz blir s lockande []. (s 386)
Min beskrivning av den processbeskrivande texttypen baseras p Hansson, Ett sprk fr sjlen, ss 70f, 86-89, 133f, 136. Hansson undersker texternas frbindelse med dels klassisk retorik, dels 1700-talets nya sentimentalitet och bygger p vletablerade puritanska och pietistis- ka modeller, bl a frn Joseph Hall. Fr den litterra iscensttningen av det specifikt processbe- skrivande draget se srskilt Starr, Defoe and Casuistry enl not ovan, denna sektion, samt Hunter, Response as Reformation.
81 82 80

Frn sin stilistiska utgngspunkt kommer Bredsdorff fram till en liknande uppfattning: den imagistiska teknik frfattarskapet utprvar frambringar en oversttlig rest, ett principiellt ver- skott, ss 143, 236, 243, 252f.
87

Emblemets frbindelse med monstertraditionen frn de medeltida bestiarierna betonas i t ex Daly, Literature in the Light of the Emblem, ss 6, 32, utgende frn Schne, Emblematik und Drama, s 43f. Jfr Jns, Das Sinnen-Bild, om andakts- och predikolitteraturens bengenhet att ta in mycket kuriosa (s 58).
88

Se Kaufmann, The Pilgrims Progress, ss 201, 205.

Se exemplen frn Richard Sibbe och Isaac Ambrose i Kaufmann, The Pilgrims Progress, ss 204, 206. Se vidare sekt The Methodology of Meditation on Experience. Jfr Bredsdorffs resonemang om Pojkens ambition att med makt och vld terskapa trosupplevelsen (De svarta hlen, s 220). Se Butor, Romanen som forskning och Romanen som rum samt Travel and Writing. Jfr Germaine Bre om Beckett, Cline och Butor i The Ambigous Voyage, ss 90f, 95f. Inventeringen av olika iscensttningar av Resans topos i Vogel, A Lexicon Rhetoricae for Journey Literature skiljer mellan Journey (inget srskilt ml, s 185), Wandering (till synes ndamlsls, de, s 186), Quest (en ursprunglig knsla av ett uppdrag, 186), Pilgrimage (hjlten vet frn brjan att mlet r en andlig hjdpunkt, 187), Odyssey (irrfrd mot ett frutbestmt slut; ndaml utan mission, 188), Going-forth (historia om oavsiktlig upptckt, de, kosmisk
83

Monstret Maria/Pinon intar dock en srstllning p flera stt. En principiell skillnad r att figuren befinner sig p en helt annan realitetsniv n de vriga, inte bara i egenskap av historiskt dokument, utan just som emblem. En viss John Shideler upptckte paret och gjorde dem synliga genom att demonstrera dem infr publik som skdningsexempel och emblem frst ett exempel p oupplslig olycka, sedan p oupplslig lycka. I dden oskiljaktiga, ett ktenskap p gott och ont, men omjligt att upplsa. Men kan sga: han hll fram dem fr oss, som ett em- blem. (s 56), dvs han gjorde konst av verkligheten Bredsdorff ppekar namnlikheten med Enquists biograf Ross Shideler, och menar att frbindelsen gr att den dokumentra illusionen r nu alldeles demonstrativt illusion (Bredsdorff, s 201). Ja, och den frstrks av allusionen p emblemgenren, som i stllet aktiverar denna estetiska genretradition och med den frbunda inte minst retorisk-didaktiska konventioner: emblemets religisa uppgift var ju ytterst att framstlla en eskatologisk realitet med utgngspunkt frn faktiska fenomen, frankrade antingen som ting eller hndelser i den empiriska verkligheten eller som klicher och frestllningar i gllande kulturell tradtionen (Schnes begrepp potentiell Faktizitt; se Emblematik und Drama, ss 27f, 51). Och eftersom krleksparet Maria/Pinon dessutom ocks har en historisk realitet utanfr fiktionen, s fr emblemet ven en typiskt figural funktion, i synnerhet som lidandes-aspekten av passionshistorien ocks betonas i romanen: figuren blir en figura i kristologisk mening och sle- des frbunden med agape och inte med eros frltelsen spelar ju ocks en central roll i histo- rien. Med den frutsttningen r det fullt mjligt att analysera den typ av krlek Maria/Pinon framstller som en majevtisk-didaktisk kontrast till den som stts fram i romanens nutid. En svrighet med Bredsdorffs lsart r att den utgr frn att Maria mste beskrivas som en ut- vxt p Pinon. Den lsningen br mig emot eftersom jag inte kan f den att passa in i sjlva fiktionen, inte ens om man utgr frn Enquists frvisso centrala villosprsteknik. Dessutom finner jag mer n en gradskillnad mellan missfostrets och monstrets monstruositet: en skillnad Breds- dorff inte tar upp, men som dock framhver problematiseringen av det evangeliska paradigmet och stder hans underfrstdda pong om arvsynden som det hos Enquist gemensamma fr alla

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:201

lika. Skillnaden r att hos den vlskapta pojken ju det onda r osynligt tills han brjar frhlla sig till andra mnniskor i handling. D ddar han, inte urskillningslst utan motiv, utan, just som Bredsdorff sger skenbart utan motiv (s 205): han ddar just dem som visar frtroende fr honom, dvs frhller sig till honom som om han vore en mnniska Hon litade ju s mycket p mig. S jag var ju tvungen. (Nedstrtad ngel, s 93) Detta r ju arvsynden: den frdrvade viljan. Och pojken r i denna roman nnu inte lycklig i sin frlsningsvisshet han uppfattar utvaldhe- ten som en frdmelse, en Judas-mission: r det inte orttvist att det just mste bli jag som skulle bli utsedd? Som om ngon tvingat honom att mrda tv sm barn. Det r mjligt att han var svrare sjuk n han verkade. (s 115) Frlsningsvissheten i romanen r samtidigt ett medvetande om missbildningen inom honom arvsynden. Hos missfostret Pinon i Nedstrtad ngel r det tvrtom: missbildningen r synlig nr han inte handlar, men dremot som borta s snart han brjar frhlla sig till en annan som om hon vore en mnniska. Det r genom den andras anklagande misstro han lr knna krleken den andre som en frmmande del av honom sjlv, lskvrd fr annanhetens skull. Ty Pinon r ju inte en mnniska utan tv en siamesisk tvilling, bunden till den andra med ett yttre band, som han inledningsvis frbannar men efterhand frsonas med och slutligen brjar vrdestta: han kom- mer att lska sin fiende, lska just den skillnad som freningsbandet stter: den som hindrar dem bde frn att skiljas och sammansmlta och drmed skapar sjlva relationen. Bredsdorff envisas med att vilja reducera Pinons kvinnliga sjungande, klagande, anklagande, dmande, frltande alter ego till en utvxt eller jttefinne (ss 203, 208), och hans krlek till henne som sjlvkrlek (s 212). Men denna allegoriska eller mjligen psykologiska lsart r inte sjlvklar, eller i vart fall inte den enda, eftersom denna sjlvkrlek i romanen skildras som riktad p det frmmande, det icke-egna: Allt som var fult p sig sjlv tyckte han var vackert hos henne., heter det i romanen (s 64). Den andra bekrftar inte hans ego, utan r tvrtom stndigt missnjd med honom (s 62): sjunger elakt, nr han vgrat att vara tolk fr henne (s 70) och sen att frlta nr han svikit (s 96f) frlter frst sedan han frlorat sig sjlv (99f). Och nr hon en gng blev smekt av en utomstende mnniska, en sjukskterska, berttas det, s hade hennes gon varit mycket stilla och varma och nstan humoristiska, och s hade lpparna skilt sig till ett mycket svagt, men absolut tydligt leende. (s 74) Men detta vet inte Pinon om: han sover vid tillfllet i deras gemensamma sjukhussng. Men kan nu en jttefinne ens allegoriskt uppfattas som humoristiskt leende utan att samtidigt frvandlas till mnniska, en annan mnniska n sin brare? Och bor inte i detta leende i s fall en mjlighet, som bekrftar Bredsdorffs tanke om agape som politiskt begrepp: att agape inte handlar om frhllandet till Gud, utan om frhl- landet mellan mnniskor (s 219; kurs BA)? Ty humorn innefattar ju den Lutherskt troendes dubbla stllning som rttfrdigg-gjord syndare, p en gng iustus ET peccator, och drmed en dubbel tillhrighet: till bde Ndens och Syndens rike p en gng, inte i tur och ordning. Och denna djupa humor r just vad som saknas i den pietistiska knslokristendom som Bredsdorff ser Enquist problematisera: det r frnvaron av humor som ppnar fr sjlvupptagenhet och gr- ningsfromhet; se vidare Nathan Sderblom, Humor och melankoli och andra Lutherstudier (Upp- sala 1919). Jfr det Wittgensteinska begreppet om familjelikhet mellan de freteelser som tcks av be- greppen i sprket som praxis eller Sprachspiel, sprkspel (som ven inbegriper betydelsen lek): de har ingen unik egenskap gemensam, utan hlls samman i ett nt av relationer likt fibrer- na i en trd eller medlemmarna i en familj; se Filosofiska underskningar, s 58f, samt 66-67. Det betyder att orden frn sprksystemets synpunkt saknar mening: de fr mening frst i relation till varandra och som insatta i en konkret tillmpningssituation och ett konkret bruk. Mening
89

bestms allts i termer av anvndningsregler som tilldelar ordet en funktion ( 340, 353, 559, 560) en tanke som gav upphov till Oxfordfilosofins slogan Dont ask for the meaning, ask for the use!. Sprket kan drfr, enligt Filosofiska underskningar, ocks liknas vid en livsform: Ordet sprkspel r hr avsett att framhva att talandet av sprket r en del av en aktivitet eller av en livsform. (s 37); Och att frestlla sig ett sprk r att frestlla sig en livsform. (19) Om ett lejon kunde tala, s kunde vi inte frst det. (s 260) Jfr diskussionen av den Wittgen- steinska use-principen i anslutning till agape-motivet och Nygren i Gunnar Hillerdal, Ngra aktuella tankegngar i engelsk religionsfilosofi (STK 1961:3), srskilt ss 164-169; v diskussionen om nonsens-problematiken i Jens Glebe Mller, Om bestemmelsen af etiske stninger iflge Wittgensteins Tractatus (STK 1968:2), srskilt ss 100, 103f.
90

Nygren talar inte om Guds agape som knsla; den beskrivs visserligen som Guds spontant och omotiverat framvllande krlek, och i s mtto som irrationell (Den kristna krlekstanken I, ss 49f, 62f, 70f), men med syfte att tydliggra skillnaden till frtjnsttanken och inte att stta fram betydelsen godtycklig och tillfllig: det skall drmed framhllas, att den icke vilar p ngon frmmande grund. Grunden ligger uteslutande hos Gud sjlv. Hans krlek r alltigenom spontan. Den sker icke efter ngot hos mnniskan, som kunde anfras som motivering fr den. I frhllande till mnniskan r den gudomliga krleken omotiverad. (s 50) Och frn evangelisk synpunkt r allt hos Gud vid sidan av Kristus-uppenbarelsen frn mnsklig synpunkt irrationellt i betydelsen obegripligt och frdolt; det ligger f i sjlva gudsbegreppet i alla religisa traditioner utom just deismens och framhvs ven starkt i t ex Otto, Det heliga, kap Rationellt och irratio- nellt, Det mysterisas moment, s 39f och Det numinsa i Nya testamentet, ss 111-115; vidare i Martin Luther, Om den trlbundna viljan (1525), vers (Stockholm 1964), kap Den fr- dolde Guden, ss 157-159.
91

Se R. Johannesson, Person och gemenskap, kap Frhllandet till vrlden, ss 225f, 229f, 233f, samt frf:s Ordet och vrdet, ss 31, 39. Johannesson betonar ocks att det inte kan vara frga om ngot fysikaliskt kraftbegrepp utan en p en gng metafysisk och personlig nrvaro som realiseras i ett personligt frhllande av tilltal och svar, dvs i Ordet (not 3, s 34); v Person och gemenskap, s 221f.
92

Paketets karaktr av skuldsymbol ppekas i Adolfsson m fl, Det liberala medvetandets grnser. Symbolen tolkas psykoanalytiskt, men beskrivs som en fr alla mnniskor gemensam brda, dvs i sak som arvsynden:

Det r fullt rimligt att se denna skam, frnekandet av berringen med det bort- trngdas terkomst, som innebrden i det bruna paketet, den skuldsymbol som upprepas som ett ofrlst block i romanens annars s glidande kulisser. [---] Paketet r en av de tydligaste frbindelserna mellan romanens personer. Det r den gemensamma brda de br p och frgves vill bli av med. Det har samma frg som exkrement. Stundtals lockas man gissa p att det innehller ett aborterat foster. (s 285f)
93

Se ovan kap 1, Wittgensteindiskussionen i anslutning till Gustafsson och Ekbom, samt Mller, Om bestemmelsen af etiske stninger. Se vidare Erikssons analys av strountes-poetiken i det svenska 60-talet i Man mste ha sin prvosten; jfr Pr Hellstrm om skissens, groteskens och det ofullkomligas estetik i Livsknsla och sjlvutplning. Studier kring framvxten av Gunnar Ekelfs Strountesdiktning, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:202

universitet, 3, diss (Uppsala 1976), ss 41-44, 234-281. Tekniken kan frsts ocks kopplas till den orfiska retrtten i modernistisk estetik, men den pragmatiska orienteringen i Hess medfr i s fall viktiga skillnader; se Birgitta Holms diskussion av Oswalds lsning av Walter Muschgs Tragi- sche Literaturgescichte (1948) i Gsta Oswald, sekt Hadesfrd: Den orfiska sknheten; jfr Inge- mar Algulin, Den orfiska retrtten. Studier i svensk 40-talslyrik och dess litterra bakgrund, Acta universitatis Stockholmiensis 18 (Stockholm 1977). Enligt Pound: Jag har mina nya och rrliga frnimmelser av former, av mjliga form-motiv; []. Det som var en trist husrad har blivit ett lager av former. Det finns nya stt att se dem p. (Affirmations...II. Vorticism,, New Age, n.s. 16, 14 jan 1915, s 278); cit eft Schwartz, The Matrix (s 107), som kommenterar: Ett form-motiv r den grundlggande principen eller strukturen fr organisering av mlningens karakteristiska vrld. Nr vi vl tillgnar oss form-motivet, brjar vi uppfatta nya konfigurationer i vrlden omkring oss. [] Vorticistisk konst gr oss medvetna om strukturella relationer som vi tidigare inte kunnat urskilja. (s 107) Sim, Negotiations betonar den anmrkningsvrt subversiva aspekt p axeln frtviv- lan/tillfrsikt [despair/presumption] (ss 38, 40, 41), som innebr att frtrstan aldrig fr tilltas infinna sig som trygghet: egenheterna i det Calvinistiska psyket, med dess frmga att skapa paradoxer och sedan bortse frn dem nr det passar det polemiska syftet (s 37) medfr allts, att predestinationsparadoxen alltid skall frammanas och gras nrvarande. Men i den strategin ryms just ett lika paradoxalt hopp: Knepet tycks vara att frtvivla nr man kunde hoppas [pre- sume] men aldrig motsatsen. Hoppet skall frbli en spklik nrvaro [ghostly presence], som knappast kan artikuleras och sannerligen aldrig hvdas, eftersom dess effektivitet tydligen hnger p att det aldrig framkallas. Paradox har nu blivit ett subversivt element inom individens kun- skapsteoretiska processer. (s 41). Urvalsprincipen och Besvrjelsen som interagerande tekniker r just vad Enander unders- ker i Enquist-essn Mannen p stranden; se t ex s 27. Och i Hess r besvrjelsen, skriver Enan- der, kanske ven starkaste motor (s 30) Se v Enquist, Romanen som besvrjelse (SvD 27.7 1964) om William Burroughs och Att besvrja en mardrm (VL 1965:2) om diktens benmnande snarare n psykoanalytiska uppgift, samt Att besvrja tekniken i Att lsa Gustafsson. En bok om Lars Gustafsson (Stockholm 1986; v i Lyrik i tid och otid), som behandlar titeldikten i Gustafssons Brderna Wright uppsker Kitty Hawk, 1968. Jfr Ahlins resonemang om kristendomen som en cirkulr struktur och den cirkulra gemen- skapen som enda vgen uppt i Reflexioner och utkast (ss 25f, 31). Ahlin syftar det Lutherskt fattade cirkulra gudsfrhllandet p syndens basis: Luthers teologi innebr att det triangul- ra gudsfrhllandet frklaras vara okristet. Gudsfrhllandet r cirkulrt, ty Gud etablerar ge- menskap med oss p syndens basis. Det som reglerar gudsfrhllandet r drfr inte det medel- tida gratia infusa utan syndafrltelse. [---] Nr man mter sin synd mter man drfr i sjlva verket sin frlsning. (s 28) Jfr v hnvisningen till Nietzsche s 24f. Se vidare G. D. Hansson, N- dens oordning, s 33f.
98 99 97 96 95 94

102 103

Jan Stolpe, Enquists textmobil (BLM 1966:7).

Manne Stenbeck, I diktens och verklighetens spel (VL 1966:9); jfr ovan, kap 1.3.2, diskussio- nen i anlsutning till Ekbom.
104

Lars Olof Franzn, Oratorium om det oknda (DN 29.8 1966); ingr i Tveksamhetens andra vr i Omskrivningar, som v kommenterar det historiska montaget, sekulariseringsproblemet och den religisa tematiken (ss 104 resp 97, 102, 108).
105 106 107 108

Karl Erik Lagerlf, En roman om mnniskan (GHT 29.8 1966). Karl Vennberg, Hos oss i Europa (AB 29.8 1966). Jfr Bredsdorff, De svarta hlen, ss 153, 206.

Se Bredsdorff, De svarta hlen, s 219f; hela resonemanget om agape versus fromhet ss 213- 222 r relevant.
109

Se t ex Lagerlfs Strmkantringens r, ss 13-15, 21-23, Stolpes Enquists textmobil och Samtal om Hess , s 759.
110

Fr den Lutherska regementslran se t ex R. Johannesson, Person och gemenskap, kap Frhllandet till vrlden, srskilt ss 239-247; v dens, Ordet och vrdet; vidare Ragnar Bring, Luther, Stat och kyrka. Luthers syn p de tv rikena eller regementena (Stockholm 1979), kap 2, srskilt ss 21-23, 32-35, 47-53, samt Bengt Hgglund, Sekulariseringsteologi och tvrikeslra (STK 1968:2), ss 90-93. Jfr Bredsdorffs resonemang om konflikten vrldsligt/religist och agapes politiska dimension i De svarta hlen, ss 141-143, 183f, 189-192, 219. Men jag tror inte som Bredsdorff (ss 141f, 219) att agape hos Enquist kan understllas vare sig politikens eller kns- lans regim: agape r en kraftcell som regererar dem bda; termen kan ju inte frklaras: Det finns ingen etikett, inget fack, heter det ju i Sekonden (s 14). Inte heller str den fr det irratio- nella i motsats till det frnuftiga (Bredsdorff s 143): den reglerar det rtta frhllandet mellan lag och evangelium; ett evangelium utan lag r som i I Lodjurets timma kraftlst, bervat agape; det blir sin egen lag och perverteras p det stt Bredsdorff beskriver (s 219f).
111

P. O. Enquist, Studier i Thorsten Jonssons kriminalnoveller, otryckt licentiatavhandling, Litteraturhistoriska institutionen (Uppsala 1966). Se diskussionen i Bredsdorff, De svarta hlen, sekt Stil och moral, ss 189, 213, 217f (som dock talar om pietism och herrnhutism).
112

Se Enquist, Studier i Thorsten Jonssons kriminalnoveller, t ex ss 185 resp 222; Bredsdorff, De svarta hlen kommenterar det senare fallet, som enl Bredsdorff demonstrerar hur moralisten avlser textlsaren i Enquists egen diskurs (s 57f).
113 114

Fr potentiell fakticitet se Schne, Emblematik und Drama, ss 27f, 51.

Jfr Rom 13:10: Krleken gr intet ont mot nstan; allts r krleken lagens uppfyllelse. Fr Wittgenstens familjebegrepp, se ovan kap 6.2.5. Jfr Matt 11:28-30.

100 101

Gunilla Bergsten i Enquists fixeringsmobild [sic!] (UNT 29.8 1966); ke Janzon, Sabotaget mot historien (SvD 29.8 1966); jfr vidare nedan, kap 7.1.2.

Kritisk mot de fregivna sanningsansprken r t ex Sven Linnr i Per Olov Enquists Legion- rerna i Den moderne roman og romanforskning i Norden (Bergen, Oslo, Troms 1971), som via en koppling till Pr Lagerkvist rentav lser boken som en exponent fr sextiotalets expressio- nism, men hri ocks ser inflytande frn frfattarens religisa uppvxtmilj: ven hos den vuxne och sekulariserade frfattaren tycks det finnas kvar en knsla av att vara i religis me- ning bevarad. (s 89). Fr kritik mot historisk-realistiska lsarter se Margaretha Zetterstrm, Det finns ingen helgonlik objektivitet. En studie i Per Olov Enquists Legionrerna (BLM 1970:8), som fokuserar dokumentarismen som en estetisk teknik; s v Peter Hallberg i Dokument engagemang fiktion (Nordisk tidskrift 1970:2), bearb som Dokumentarisk berttarkonst i

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:203

Romanteori og romananalyse. Fr en versikt av tekniken och receptionen se kap Dokumenta- rism 1966-68 i Henrik Jansson, Per Olov Enquist. Enquist diskuterar dokumentarismen i t ex Dokumentarisk litteratur. En samtale med Olav Agnell, Per Olov Enquist, Paal-Helge Haugen, Bjrn Nilesen (Vinduet 1969:2), dr han snarare betonar ppenheten, skandet och tilltalet n sanningen:

116

Det har alltid sttt for meg som noe meget sentralt at man ikke skal servere lese- ren ferdige lsninger, att man ikke skal lage de briljante romaner som det er totalt umulig motsi, perfekt afsluttede perler som leseren kan beundre p avstand, men ikke opponere mot. [---] Der kommer den dokumentariske prosakunsten inn: den utleveres ikke med fasit. [---] Dokumentene gir en meget, meget mer komplex fremstilling enn den arrangerte, fiktive tekst. (s 83f).
Verksamhetsaspekten betonas v i intervjun Per Olov Enquist i Arngeir Berg & Espen Haavard- sholm i Partiskhet. Samtaler med skandinaviske prosaforfattere (Oslo 1975). Jfr v Tuve Nystrms kritik av den osannfrdiga dokumenthanteringen i Musikanternas uttg (1978) i Musikanternas uttg, Bure i vrlden och den dokumentra romanen (VL 1980:8). Enquists replik Tydliggra eller spegla verklighet (VL 1981:2) erknner dokumentrromanens historiska dimension, men frnekar sanningsansprket och i Musikanterna ven formen; dokumentarismen beskrivs dr som en repertoarbaserad teknik fr gestaltning av en existentiell och religis tematik:

Se Enquists diskussion av den historiska romanen i Romanens yttersta frihet, s 687f (se nedan, kap 7.1.2); anfrd i ke Janzons Hess-recension Sabotaget mot historien. Fr Jung, se Enquists Trdarna hos Fagerberg; se vidare ovan, kap 1.3.1 om Gustafssons Fljeslagarna, samt Enquists kommentarer i kap 4. Jungs bildlexikon teranvndes frvisso i 60-talsromanen, men d snarare emblematiskt och fenomenologiskt n psykoanalytiskt, och ofta i kombination med andra koder. Se t ex Sandquists underskning i Alkemins tecken av hur Jung-koden hos Sonnevi fltas samman med tminstone nio andra koder, som alla str i alkemins regim, som i sin tur verkar klart emblematisk och fenomenologisk.
117

Fr mobil-konstruktionen, se Hess t ex ss 18, 97, 288. Jfr Jan Stolpe & P. O. Enquist, Samtal om Hess , s 760; jfr Hess s 293.
118

Se t ex hela Rondo 1964:2, kallat Sprkaggregat, dr olika frfattare (bl a Gran Sonnevi) bidragit med de enskilda textstyckena.
119

Bjrcks Romanens formvrld ingr i litteraturfrteckningen till Enquists licenciatavhandling om Thorsten Jonsson. Se vidare Gunilla Bergsten, Thomas Manns Doktor Faustus. Untersuchungen zu den Quellen und zur Struktur des Romans (1963), diss, 2 Ausg (Tbingen 1974). Grundtexten r i denna upplaga ofrndrad; det nya r forskningsversikten.
120

Musikanternas uttg r ingen dokumentrroman. Jag har skrivit en dokumentr- roman i hela mitt liv: det r Legionrerna. P den boken tycker jag att man har rtt att stlla alla de krav man kan ha p en dokumentrroman. Men efter det har jag inte skrivit dokumentrromaner (vad nu detta r). Jag skriver romaner. Jag uppre- par det med viss frtvivlan, eftersom det verkar svrt att bli trodd p denna punkt: jag skriver romaner. [---] Men musikanterna r ingen historieskrivning om arbetar- rrelsens framvxt. Det r snarare en existensiell roman. [---] Jag anvnder verklig- het.[---] r d det jag berttar sant eller inte? Vet inte, men det existensiella pro- blem jag velat stlla i min roman blev tydligare nr jag anvnde episoden [med t ex Josefinas egendomliga lilla frbn fr Eva-Liisa]. (s 120f) Ngot behver ju inte vara sant bara fr att det hnt. [---] Det vore faktiskt mycket nyttigare om vi kom fram till en s djupgende misstro, att vi kom fram p andra sidan och kunde formulera vr skepsis lite mer absurt op- timistiskt: det behver ju inte vara lgn, bara fr att det hnt. (s 121f) Jag an- vnder material. Gestaltar. Jag upprepar: Musikanternas uttg r ingen dokumentrroman. Jag arbetar inte med dokumentrromanens form. Inte jag. [---] Men den typ av frgor jag vill stlla, som i grunden r existensiella men med politiska och sociala frtecken, krver fr mig andra former. Vilken typ av roman Musikanterna egentligen r, det fr vl andra svara p. Den r kanske ngot som liknar en legend. Eller ett mysteriespel? (s 122)
Jfr Enquists beskrivning av denna kamp mellan berttaren och hans material i Misstrons process s 21f.
115

Se v Hutcheon, A Poetics of Postmodernism, kap De-centering the Postmodern: the Ex- centric.
121

Jfr Ekboms Romanen som verklighetsforskning, t ex formuleringar som: en prvning av synstten, en inventering av de berttartekniska relationerna mellan jaget och omvrlden (s 13f).
122

Genettes Palimpsestes betonar just den kritiskt kommenterande funktionen hos meta- textualiteten, dvs subjekts/objekts-frhllandet mellan kommenterande och kommenterad text (s 10).
123

Jfr formuleringarna om romanens flerstmmighet och romanhjltens ppna och obestmda position visavi den implicite lsaren i Butors Individ och grupp i romanen i Madeleine Gustafs- sons BLM-versttning frn 1964, dr det explicit talas om mobila former (s 342f), till skillnad frn rrliga i 1966 rs Bjurstrm-versttning (se ovan, kap 4.2.1).
124

Se Guilln, Toward a Definition of the Picaresque, s 84f; jfr Delblancs Prstkappan, t ex ss 92f, 98f, och kap Vgvila i det frflutna, dr ocks de resandes samtal och berttanden gestal- tas som en del av resan.
125

Jfr Waughs Metafiction, dr romanens genrebestmda textualitet bestms i termer av en meta-fiktion som opererar med en repertoarestetik, dr bde Genettes typ av hypertextualitet och Hutcheons typ av historiografisk metafiktion tycks frutsatt. Se kap What is Meta-Fiction and Why are They Saying so Terrible Things About It?. De repertoarestetiska utgngspunkterna utvecklas med avseende p konventionskritik i kap Literary Self-Consciousness: Developments, sekt The Analysis of Frames: Metafiction and Frame-Breaking, samt sekt Play, Games and Metafiction, medan hypertextuella praktiker specialgranskas i kap Literary Evolution: the Place of Parody, som ven anlgger traditionshistoriska aspekter p repertoardiktningens fenomen. Likartade synpunkter p metafiktion i anslutning till parodin anlggs i Hutcheons Narcissistic Narrative, ss 3, 6, samt kap 3, t ex ss 50, 52.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:204

Enl Hutcheon, A Poetics of Postmodernism r historiografisk metafiktion inte liktydigt med meta-roman i modernistisk mening, eftersom den senare suspenderar all historisk referens och drmed krymper sin konventionskritiska potential: de verskrider inte representationens koder s mycket som de lmnar dem t sidan. Postmoderna romaner problematiserar narrativ repre- sentation samtidigt som de beropar den. (s 40) Staffan Valdemar Holm, Anteckning om ordet och kttet (TFL 1992:1) beskriver rollgestalt- ningen som ett frhllande till den skuggtext eller kontratext som rolltexten nskar att komma i dialog med (s 8) och inte kan tckas av begrepp som undertext och vertext; den ingr i texten som den spnning som (kiastiskt) hller samman texten. Att gestalta denna spn- ning r skdespelarens uppgift: Det gller att hela tiden uppska mjligheter, vilka i nsta steg omjliggrs av texten. (s 7) I sak vidarefrs Holms diskussion i Vasilis Papageorgiou, Den tragis- ka vergngen (TFL 1992:1): den tragiska vergngen leder till en omjlig sida av denna vrl- den, varifrn hjlten tervnder som en annan men en som r en annan genom att vara sig sjlv (s 35), m a o som en hrmarens hrmare. Ty den omjliga sidan befinner sig bortom de polariteter som ligger till grund fr allt gestaltande och all utveckling, bortom ett medvetande som r skert eller oskert p sig sjlvt och p de medel det anvnder sig av fr att gra sig gllande eller icke gllande, bortom och nd innanfr ontologins grnser. (s 35) Bda resone- mangen tycks syfta p det sublima gonblicket och frtydligar den kiastiska logik ven Enquist spelar med. (Jfr v berttelsen om Det mrka landet i Delblancs Prstkappan, kap Ett samtal om Hades, Han strider mot ormarna, Vgvila i det frslutna, samt Apoteosen; se Agrell, Be- rtta, frklara och Frihet och fakticitet, kap 5-7.) Sidokommentar, s 59. v Stolpe & Enquist, Samtal om Hess , s 760, samt Hess, t ex ss 100, 291. T ex pstendet att Ekelf brottas med verklighetsproblemet saknar, enl Lnnroth, svl sanningsvrde som mening: Med verklighetsproblemet och sanningen har Ekelf oavbrutet brottats i sin diktning (Erik Hjalmar Linder). Lsaren frgar sig vad verklighetsproblemet och sanningen hr skall innebra och p vad stt Ekelf oavbrutet brottas med dem. Srskilt gtfullt blir uttalandet naturligtvis fr den som inte lst Ekelf. Men tskilliga frgetecken kvarstr ocks fr den som verkligen gjort det. (s 50). Som vi minns (ovan, kap 6.2.4) erknde den logos-baserade Ramistiska retoriken inget sjlv- stndigt inventio-skede i den intellektuella arbetsprocessen; den gick direkt p ordet och boksta- ven, dvs elocutio. Inventio-funktionen var s a s inbyggd i sjlva betraktandet av de empiriska fenomenen, som ju redan var ord-tecken inordnade i Guds sprk och i s mtto allts likvl indirekt relevant. Fr frhllandet mellan inventio och en konstruerande lsarposition se Koelb, Inventions of Reading, enl ovan kap 2.2.1, samt nedan kap 9.1.1. Den interaktionistiska tankeformen sammanfattas i Franzns, Tveksamhetens andra vr: Hess r inte avhandlingen utan frfattarens arbete med den, hans relation till sin avhandling, och dri ingr frfattaren som privatperson med bakgrund och erfarenheter. (s 106f) Enl Genettes Palimpsestes inbegriper paratexten ju alla texter som kommer fre eller efter den frdiga brdtexten, bde de som uteslutits ur den och de som tillfrs den tryckta boken i efterhand, dvs allt frn olika manuskriptversioner till noter och titelblad ( s 9f). Paratexten r allts en marginaltext som hr med till brdtexten, men till dels frbrukas under skrivandet- bakningen, dels lggs p i efterhand. Som litterr regim medfr paratextualitet att brdtexten
132 131 130 129 128 127

126

spelar med sina frbrukade eller orealiserade mjligheter, liksom ven sin materiella existens som bok. I s mtto r paratextualitet ocks en dimension av mobilromanens estetik; se resone- manget om paratextualitet som bokens marginala struktur i Butors Boken som freml, s 99f. Se vidare Genettes Seuils, ss 7-19, samt kap Avant-textes.
133

Experiment med avhandlingsfiktion och paratextualitet terfinnes i bl a Jersilds Calvinols resa, Henmarks Johan utan land, Lars Gustafssons Fragmentarisk text i Frberedelser till flykt, samt novellantologin Frord, red Kai Henmark.
134

Inte ovanlig i 60-talsromanen, frn Bengt Jahnssons Gullivers sjtte resa. Nedtecknad av skeppslkare kapten Lemuel Gulliver 1960 till Percivals Min vn hedningen 1969; se ven Hen- marks samtidigt med Hess utgivna Johan utan land. Fr nyare exempel se Michail Epsjtejn, Om berringens teori och Ivan Solovjovs Reflektioner om eros , vers (OoB 1990:2); jfr nedan, kap 10.3.2.
135 136

En omskakande diakritisk variant p temat r P.C. Jersilds Till varmare lnder. Roman (1961).

Jfr ovan, kap 3.1.2 och 3.3, i anslutning till Gustafssons & Bckstrms Nio brev, samt om historiografisk metafiktion, ovan kap 2.2.3.
137 138

Jfr sekundrt modellbildande system enl ovan, kap 3.2.2, i anslutning till Lotman.

Fiktiva manuskript finns det gott om i romantraditionens repertoar, men de r oftast just litterra, dvs fregivna romanmanuskript, eller ocks personliga dokument av typen dagbcker eller brev; och oftast finns ocks en utgivarfiktion med i spelet; p 60-talet t ex i Lars Gustafssons Poeten Brumberg och Arne Sands posthuma Enhrningarna (1965). Hr finns bde en kanon och ett system av konventioner som en ny manuskriptroman har att frhlla sig till. Den mjligheten freligger inte i Hess, som ju dels opererar med fiktionen om ett vetenskapligt manuskript; dels ett pgende manuskript, som drtill utgr hela texten. Fr den allmnna genretraditioinen se t ex Bertil Romberg, Studies in the Narrative Technique of the First-Person Novel, diss Lund (Stock- holm, Gteborg, Uppsala 1962), sekt The Editor. Ett mindre illusionsestetiskt och mer textorien- terat perspektiv ges i Altmans Epistolarity. Avhandlingsromaner med eller utan manuskriptfiktion var annars legio under 1960-talet, bde som fiktionsprosa och mer eller mindre pastischerande dokumentarism; hos Enquist sjlv i Magnetisrens femte vinter och Legionrerna ; vidare i t ex Gustafssons Fljeslagarna och Frag- mentarisk text i Frberedelser till flykt; kap Avhandling om de akustiska mikroberna i Jersilds Calvinols resa; avd Doc. J. Morgenteufel har ordet i Henmarks Johan utan land; jfr den pesudo- dokumentariska formen i Sundmans Underskningen (Stockholm 1958) och Evanders Uppkom- lingarna. Genrens anor tergr dels p den romantiska romanens manuskript- och utgivarfiktion, baserad p en ironisk fragmentestetik, frebildad bl a i C.J.L. Almqvists Amorina 1822/1839 och Hinden 1833 jfr Lars Gustafssons Poeten Brumbergs sista dagar och dd (Stockholm 1959); dels p resebeskrivningens och resejournalens nnu ldre genrekonventioner; se Adams, Travel Literature och Peterssons Indien; jfr litterariseringen av formen i t ex Myrdals Rapport frn Kine- sisk by och Sven Delblancs Zahak. Persiska brev.
139

Ett med Hess delvis analogt paratextuellt spel med litteraturvetenskapliga genrekonventioner pgr i Vladimir Nabokovs Pale Fire (1962), denna, enligt Enquist sjlv utomordentligt intressan- ta roman som lter en sinnessjuk litteraturhistoriker bygga upp en vrld med utgngspunkt frn en dikt som heter Pale fire (Vren med vderkvarnarna, s 270), en dikt som f versattes i BLM 1966:2. I Enquists beskrivning tillfrs hr emellertid den litteraturvetenskapliga pastischens

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:205

paratextuella kvaliteter en existentiell och fenomenologisk dimension som modifierar textens presumptivt meta-litterra distans. I stllet utvecklas en ny typ av illusionsestetik, som Enquist jmfr med den Arne Sand bygger i Vderkvarnarna och kallar en ny form av illusionsroman (ib) med udden riktad mot just den modernistiska anti-illusionsromanens verklighetsuppfattning: Nabokov tolkar orden, inlser dolda allusioner, stter in sig sjlv i systemet, lter dikten frklara lnga och komplicerade frhllanden i hans eget liv, skapar ett nytt land, skapar figurer som griper in i den ptagliga verkligheten: kort sagt, tar sin fiktiva vrld p allvar. Det r en roman om konstens position i vrt samhlle, och det intressanta med den r att Nabokov verkligen tar sin konstruerade vrld p allvar, lter den sluta sig, verleva. (s 270) Jfr resonemanget om eftermo- dernistisk textontologi i Hutcehons A Poetics of Postmodernism, ss 153, 156f, samt kap Subject in/of/to history and his story. Relationen paratextualitet/pastisch/meta-textualitet belyses indirekt ven i A. Fowlers Kinds of Literature, dr diskussionen av den genreteoretiska kontexten i Pale Fire figurerar som exempel p work-in-progress-romaner, som hrmar [mime] skapelseprocessens svrighet (s 124). Fowler fokuserar emellertid den explicit meta-litterra dimension som vi ser problematiseras i Hess och paratextuellt markeras genom bl a frnvaron av noter och motsvarande nivskiljande inskottsgenrer. I Waughs Metafiction frkastas dremot genreperspektivet p meta-romanen till frmn fr ett modus-perspektiv, och genom det blir egenheterna i eftermodernistiska veten- skapspastischer som Pale Fire tkomliga fr en differentierad historisk analys, dr det problema- tiska frhllandet till den modernistiska meta-romanens traditionellt kunskpsteoretiska inriktning kan avteckna sig: till skillnad frn modernistisk metalitterr praxis ifrgastts hr skillnaden mellan diskurs- och realitetsniver i texten (s 14f); resonemanget utvecklas s 85f. Fr talaktsteo- retiska implikationer se diskussionen av Pale Fire i Pratts Toward a Speech Act Theory, s 212. I Almqvists Hinden grs dock ett frsk att lansera det litterra manuskriptet som kanonisk genre just som ppen pgende texttyp. Jfr resonemanget om Arkitexten och Spret hos Derrida, enl ovan, noter till kap 1.3.4 och nedan 9.3.2. Enligt Derrida sker ju tillblivelsen av en text alltid i ett ntverk av andra texter och genom nedbrytningen av en annan text, dr ocks skillnaden till den pgende diskursen upprt- tas. Drfr blir varje text spret av en imaginr Arkitext, som inte kan skrivas och aldrig bli fullt nrvarande; men i egenskap av den imaginra arkitextens spr kan inte heller den pgende texten fullbordas eller framtrda som helt och fullt nrvarande. Derrida uppfattar drfr den pgende manuskriptkaraktren som konstitutiv fr all textualitet; och p den grunden lanserar han det nya skriftbegrepp han kallar gram eller diffrance. Detta begrepp baseras p det spel av skillnader som skriftens karaktr av inristning opererar med: den skillnad som inristningen av skrivtecknet skapar r ocks den skillnad genom vilken skrivtecknet sjlvt skapas. Formuleringen tergr nrmast p en kommentar till Hess s 280f i Franzns, Tveksamhetens andra vr (s 108), men ocks p Barths The Literature of Exhaustion, dr det talas om roma- ner som imiterar Romanens form, av en frfattare som imiterar Frfattarens roll, med tillgget: Om den sortens manipulerande lter obehagligt dekadent, s r det icke desto mindre p det viset genren brjade, med Quixote imiterande Amadis de Gaula [] eller Fielding parodierande Richardson. (s 33) Se Hess, t ex ss 37, 89-96 (agent- och krigsintrigen); ss 134-138 (beskrivningen av Bundes- romantiska/Ramistiskt-puritanska inslag i avh frf:s eget romanprojekt); ss 249-254 resp 306f
143 142 141 140

(olika sorters krleksfrhllanden). Jfr Genettes Palimpsestes om den hypertextuella lsningen som en palimpsestus krleksakt (s 452).
144

Svl grundtanken som det pronominella experimenterandet r ju mycket Ahlinsk; se t ex inledningskapitlet i Fromma mord (1952); jfr resonemanget i G. D. Hanssons Ndens oordning, t ex kap Tid och tilltal. Fr relationen till problem i nouveau roman se det vergripande resone- manget i Butors Personliga pronomina i romanen.
145

Som vi skall se t ex ur Enquists Vren med vderkvarnarna, som ven beropas i Sidokom- mentar: en konstruktiv vertolkning [] viktig fr det jag gjorde sedan (s 61). Att den verkligen var viktig fr bde Hess och Hess framgr av att Enquist citerar ur den (s 270) i romanen (s 287), men tilldelar Hess upphovsmannartten! (s 61). Se vidare analys enl nedan, kap 10.2.2.
146

Fr alteriteten som en i denna mening hermeneutisk knut, som inte ens Isers och Jau receptionsteorier kan lsa; se t ex Peter Haidu, The Semiotics of Alterity: A Comparison with Hermeneutics (NLH 1990:3); se nedan kap 10.3.2. Jfr Enquist i De slagna och deras sprk om bokstavsnamnen i Kluges Slaget.
1 2

Cornell & Nyln, Intervju med P. O. Enquist, s 465.

Formeln det omvnda anvnds ven i Hess, men synes lnad frn Arne Sand; Enquist utlgger den i Vren med vderkvarnarna (ss 264, 266); se nedan kap 8.2.3 och 10.2.2.
3

Se G. D. Hansson, Ndens oordning, sekt Frbedjarestetiken och kampen vid Jabboks vad och Den frdubblade triangeln; jfr ovan, kap 4.2.2 och 4.3.2. Enquists egen Ahlin-reception har vi mtt i Den hgt betrodde lsaren, men den framgr indirekt ven av diskussionen om Ahlin- inflytandet p Arne Sand i Vren med vderkvarnarna ss 265, 269. Fr teknikens frbindelser med nouveau roman se Butors Personliga pronomina i romanen (ovan, kap 4.2.1), samt Bart- hes resonemang om formsprket som en opersonlig mtesplats och freningspunkt Litteratu- rens nollpunkt, ss 7, 9, 13f, 59f.
4

Lika givande vore frsts Delblancs pendangroman Nattresa, samt hans minne. Belysande r ocks t ex Lars Gustafssons Brderna och Fljeslagarna, Christian Stannows Herkules arla, Knut Nordstrms En frdmds memoarer, Jersilds Calvinols resa, Sun Axelssons Opera komick, Kai Henmarks Johan utan land, Magnus Hedlunds, Fluxus, Lars Ardelius Plagiat, antologin Frord, red Kai Henmark.
5

Grundlggande i Wayne Booths vlknda The Rhetoric of Fiction (1961; Chicago & London 1973), som i sak kretsar kring den litterra yttrandeaktens illokutionra aspekter. Att Booth inte skulle uppskatta Hess impliceras av kap The Morality of Impersonal Narration. Se v den sena recensionen just Hess-ret 1966 i Erland Lagerroth, Frfattaren in! Romanens teori och historia ur annan synvinkel. (BLM 1966:2), dr frsts just det retoriska, dvs pragmatiska perspektivet intresserar.
6

Se t ex Leif Nylns Textrealism, dr den nya experimenttextens trkighet inte utan gillande framhvs som en del av text-realismen, som just upprttar en helt ny typ av kontrakt (se ovan, kap 4.1.2). I sak innebr det ett frsk att renodla den illokutionra akten (textens gestiska aspekt), lst ven frn diskursen (yttrandeaktens frbindelse med lexikonbetydelser). Men jfr v Nylns kritik av den ppna konsten i t ex Tv vxlar (ovan, kap 4.3.2).
7

Som exempel p transvalorisation behandlar Genettes Palimpsestes, kap LXXV, inte minst Robinsonaderna, srskilt vrdeomkastningen i Michel Tourniers Vendredi ou les limbes du Pacifi-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:206

que (1967), vers C. G. Bjurstrm Fredag eller Den andra n (1973; Stockholm 1978); se hos Genette srskilt ss 421f. Fr Robinsonadernas svenska adaptationer se Margareta Winqvist, Den engelske Robinsons sllsamma den och ventyr genom svenska sprket, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, nr 2 (Stockholm 1973); jfr Twentieth Century Interpretations of Ro- binson Crusoe. A Collection of Critical Essays, ed Frank H. Ellis (Englewood Cliffs, New Jersey 1969). Se v diskussionen av frstlig berttarhllning i Elof Ehnmark, Konsten att ljuga och konsten att tala sanning. Om Daniel Defoe och Robinson Crusoe (Stockholm 1971). Jfr v s 205, dr Hess reflekterar ver problemet i existentiell frtvivlan (citerat ovan, kap 7.2.4). Kap Hydran resp kap P Tysklands jord; jfr ven Carl-Henrik Svenstedts pastischerande Kriget.
10 11 12 9 8

19

Se Fioretos, Det kritiska gonblicket, ss 92-95, 97, diskussionen av sekundrt ursprung och den citerbara gesten i Walter Benjamins montageteknik. Sammanhanget r Aristoteles mime- sislra, den antika parabasen och Benjamins analys av Brechts episka teater: Vad Benjamin far efter r en praktik vars egen gestik fster uppmrksamhet p sin citerbarhet vilket r ngot annat n sjlvcitat i t ex ett fredrag (s 95). Gesten skapar ett avbrott i framstllningen som p en gng slr fast ngot och visar p det fastslagnas giltighet genom att sjlvt exemplifiera det. (s 95)
1

Se t ex Hunter, The Reluctant Pilgrim, kap The Pilgrim Allegory. Se Schwartz, The Matrix, ss 75-79, 85-95, 100-102.

Jfr motsvarande diskussion av pekoralets estetik i Delblancs Prstkappan, kap En dispyt om Aktaion. Se vidare diskussionen i Agrells Frihet och fakticitet, sekt Konstnren och Pekoral och frihet. Ur Thomas Mann, Die Entstehung des Doktor Faustus. Roman eines Romans (Amsterdam 1949), s 29; cit eft Bergsten s 12, min vers. Replik av P. O. Enquist som svar p Per Schwanboms Kring Peter Nissers litterra integritet (bda i OoB 1963:4). Bergsten sjlv r ju ocks pfallande sval infr montage-experimenten i Hess i sin recension Enquists fixeringsmobild (se ovan, kap 6.3.1). Se resonemangen om det omvnda i Arne Sands ess Ljugarstridens baksida (BLM 1957:1): medan stilen i Ljugarstriden r okritisk och bejakande s r innehllet kritiskt och skeptiskt och metoden r dialektisk, vill sga den arbetar med teser (som uppstllts av andra) och antiteser (som uppstllts av mig). (s 43f); jfr Enquists egen utlggning i Vren med vderkvarnarna ss 264, 265, 266. Den i Hess srdeles kiastiska strukturen uppstr nr detta i sig kiastiskt omvnda sjlvt omvnds i en ny omgng; se vidare nedan, kap 10.2.2 och 10.3.3 om terbruket av Arne Sand och hrmarens hrmare. Jfr Bredsdorffs exempel p Enquists lek med frfattarrollen; se De svarta hlen, s 201. Se vidare nedan kap 10.1.4 om Vildmannen och regementsemblemet. Fr kopplingen ethos/illokutionr kraft se t ex Lanser, The Narrative Act, ss 82-90. Fr Logos, Ethos och Pathos i klassisk retorik se t ex D. L. Clark, Rhetoric in Greco-Roman Education (New York 1957), kap The Precepts of Rhetoric s 74f; Peter Dixon, Rhetoric, The Critical Idiom, 19, ed John D. Jump (London 1971), ss 24-26. Det retoriska tilltalets frbindelse med tillgnelseaspekten av trosperspektivet diskuteras i George A. Kennedy, New Testament Interpretation Through Rhetorical Criticism (Chapel Hill & London 1984), t ex ss 6f, 15-19. Se vidare diskussionen om lethetic literature i anslutning till frhllandet mellan oplitligt berttande, imiterade sprk och nyare talaktsteori i Koelb, The Incredulous Reader, srskilt Part one. Disbelief and Untruth, samt sammanfattningen i kap The Place of Lethetic Reading.
18 17 16 15 14 13

Fr den akademiska traditionshistorien se Ongs Ramus, som beskriver hur den moderna veten- skapens decorum etableras under 1600-talet som en systematisk metod att stnga den skriftliga diskursen frn allt inflytande frn den muntliga retorikens tankeform, dvs rensa bort alla spr av inventio-stadiet, som ju baseras p minne, en fakultet Ramus ersatte med sin p naturen base- rade iakttagelse- och differentieringsmetod; v Sellberg, Filosofin och nyttan, s 87. Men jfr v Sim, Negotiations, ss 26-31 om den Ramistiska metodikens betydelse i puritansk tradition, predikan och meditationspraxis. Fr frskjutningen frn inventio till elocutio i modern estetik, se ovan, kap 2.2.1, samt Stina Hansson, Det brjade med tal. Klassisk retorik som sprk och tankemodell i Tilltalande tal (SL 1989): den moderna verkestetikens frsvagning av den klassiska retoriken brjade med en intressefrskjutning frn inventio mot elocutio, dvs frn textens tillblivelse i arbetsprocessen till det frdiga verket som individuellt poetiskt uttryck. Hon diskuterar drvid frbindelser mellan den klassiska retorikens inventio och modernt processinriktat skrivande och berr i sammanhanget ocks imitatio-estetikens kreativa aspekter; fr praktiska konsekvenser se Hanssons Ett sprk fr sjlen (enl ovan, kap 6.2.4).
2

Fr agudezan och livsstilen se Mario Praz, Studies in Seventeenth-Century Imagery, 2 rev ed (Rom 1964), s 16f, samt kap The Philosophy of the Courtier; fr renssansmodernitet i den dubbla frbindelsen med klassisk retorisk tradition och proto-modernistisk estetik se Curtius, European Literature, kap Mannerism. Resonemanget fokuserar de inre spnningar redan be- greppen om ornatus och decorum i klassisk retorik inbegriper (s 274) och beskriver de manieris- tiska frskjutningarna i frhllandet res/verba, ingenium/inventio med utgngspunkt frn Gra- cins poetik, men i slutndan ocks med referens till Joyces Ulysses (s 301).
3

Se fr La Belle Dame sans merci Mario Praz, The Romantic Agony (1933), vers, 2 uppl (1951; London & New York 1970), kap IV. Grundmnstret r annars som hmtat ur pseudonymen Pauli- ne Rages egenartade pastisch p pornografisk skandalroman med metafysiska vertoner, Bert- telsen om O (1954) vers (Stockholm 1968). Jfr recensenten Birgitta Trotzigs analys av romanens religisa tankeform i Om pornografi (mer eller mindre) (AB 24:6 1968), samt den beslktade men ocks repertoarestetiskt hllna lsarten i Susan Sontag, Pornografin som litteratur (BLM 1968:4; v i Konst och antikonst). Den hvdvunna synen p sado-masochistiska frhllningsstt hade emellertid ifrgasatts redan tidigare, t ex i Sven Delblancs Sade och frihetens tragedi (BLM 1966:6). Inga av dessa lsarter anknyter till 60-talets beryktade sexrevolution.
4

S ven i den krigiska relation dr bda parter framstr som herrar med sjlvfrintelse genom den andre som ml; resultatet blir en omvnd jmlikhet: Och jag frmdde henne att inta sin plats vid vgsklet dr ingen annan utvg n valet fanns, och lrde henne vlja det onda. Lng- samt, kanske under ett rs tid, kanske lngre, kom hon att frvandlas och bli min like, en jmgod och jmlike. Hon lrde sig anvnda mina ord och mina argument, och jag sg framfr mina gon hur hon hrdnade och blev mnniska. [---] Vi rustade oss med vapen mot varandra och fann att de var goda och srade djupt och effektivt, mycket gladdes vi t detta. Vi fljdes in i styrkan, och

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:207

den omgav oss, och vra strider, dem utkmpade vi p det att ingen av oss mtte terfalla i vekhet och knslosamhet. Vi skaffade oss arsenaler och bevakade dem svartsjukt. Hon var min jmlike. Vi vntade under tystnad p den andres utfall, medan mrkret rann undan och det blev dag och sedan natt igen. Och vra liv rann bort. (s 253) Se Leopard i Hans Biedermann, Symbollexikonet (1989), vers (Stockholm 1991), s 256. Jfr ovan, not till kap 1.3.1 om gossen i tigerns ga och Rilkes Panter, samt nedan, not till kap 10.1.1 om Vildmannen och Blakes Tyger som fearful symmetry och Kristus-figur. Jfr Frenzel om sammanvvningen Orfeus/Dionysos/Kristus i Stoffe der Weltliteratur. Ein Lexikon dichtungsge- schichtlicher Lngsschnitte (1961), 7 erw Aufl (Stuttgart 1988), under Orpheus, s 577f.
6 7 5

tiden engagerar material frn andra upplevelser, andra konventioner att se (s 23) hvdas, att vissa samtidsmedvetna efterkrigskonstnrer inte velat slppa kontakten med omvrlden och det verindividuella, men drvid kommer att skildra den samtida verkligheten frn framtidens synpunkt, som anonyma rester av ngonting redan frgnget, fragment som vittnar om en tillvaro som var och frdas som arkeologer i en redan frlorad vrld (s 25). Samma sorts reso- nemang utvecklas i diskussionen av den kulturella sjlvreflexionens roll fr konstruktionen av postmodernismens meta-filosofiska och historiografiska sjlvreflexion i Hutcheons A Poetics of Postmodernism.
15

Se Agrell, Frihet och fakticitet, ss 246, 253, 256, 257, 258.

Fr frbindelsen i retorisk tradition mellan ena sidan ett repertoarestetiskt ethos, som anslu- ter till hvdvunna konventioner fr trovrdighet, och andra sidan persuasio-funktion se t ex Dixon, Rhetoric s 14f, 17f; Curtius, European Literature ss 65, 67; Kennedy, New Testament Inter- pretation ss 15, 20-22; Ong, Ramus ss 61, 128, 206, samt not 32 s 355. Fr tillmpning p moder- na texter se Koelb, Inventions of reading kap The Rhetoric of Ethical Engagement. Fr illokutio- nr kraft i detta sammanhang, se Koelb, The Incredulous Reader, kap Literature and Incredulity, A Taxonomy of Untruth, samt The Imitation of Language: Logomimesis; fr Austins illokutio- naritet, se srskilt s 20, samt sammanfattningen ss 222-230, dr ocks frgan om det skna skenet och vrldsflykten aktualiseras; v frf:s Inventions of Reading, s 41. Se vidare ovan, kap 2.2.2. Jfr diskussionen av principerna fr allvarligt tal i Furberg & Andersson, Sprk och pverkan, kap 2-3. Se Sim, Negotiations, ss 4-6, 10, 16, samt kap Calvinism, Paradox and Narrative, srskilt s 25 om individens predikament att vnta p att Gud skall uppenbara sitt en gng fr alla fattade beslut, samt 28-31 om Ramistisk metod, 35 Se Enquists Romanens yttersta frihet, ovan kap 7.1.2. Jfr reflexionerna om historiografins narrativa retorik som en ndvndig konceptualisering av historien i Hayden Whites Metahistory; v frf:s The Problem of Change in Literary History (NLH 1975:1), samt Hutcehons adaptationer i anslutning till historiografisk metafiktion A Poetics of Postmodernism. Termen av-skapelse har jag adapterat med utgngspunkt i resonemanget i Bengt Landgren, Hermann Brochs Der Tod des Vergil. Studier i romanens kllor, struktur och idinnehll, Acta Universitatis Upsaliensis, Historia litterarum, 8 (Stockholm 1978), kap Komposition och vrlds- bild, ss 77-81. Tekniken r, som vi sett (ovan kap 6.2.4) Ramistisk och grundlggande i puritansk meditations- praxis, som ju alltid syftade till underhandlingar med det egna trossystemet, fr a predestina- tionsparadoxen; se Sim, Negotiations: Det r metod och uppdelning som r hjrtpunkten i det Ramistiskt tnkandet och dess dragningskraft p puritanskt temperament (om ngot r purita- nismen en antagonistisk position inom en diskurs, och uppdelning kompletterar naturligen anta- gonism). (s 30; kurs BA)
13 14 12 11 10 9 8

Jfr analysen av ordleken i delvis kritisk anslutning till Curtius diskussion om manierismen i Frederick Ahl, Ars Est Celare Artem (Art in Puns and Anagrams Engraved) i On Puns. The Foun- dation of Letters, ed Jonathan Culler (Oxford & New York 1988), srskilt sekt Punning and Binary Thinking, The Problem of Seriousness, samt Divining Wit. Ahl beskriver ordlekens skillnad till ironins modus genom att betona dess icke-binra spel med oppositioner: Om ironin destabilise- rar en text genom att lta den syfta p bde sig sjlv och motsatsen, s tillfr ordlekar en frm- mande uppsttning referenter som mngfaldigar meningen och fullstndigt underminerar det explicita. Ironins yes r motsatsen till no; ordlekens know tillfr en ny spnning och en annan stmma i talet. (s 21)
16

I svensk skolretorisk tradition kodifieras katakresen som en dissonans baserad p ett sprkligt sammanbrott: Katakres eller missbruk r nr tropen liksom skr sig, som nr ett ord alltfr fritt verfrs frn sin egentliga till en frmmande innebrd (Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller retorikens grunder, 1652-1836, vers, Litteraturvetenskapliga institutionen, Gte- borgs universitet, Meddelanden nr 5 [Gteborg 1990], s 25). Katakresens tendens att tvinga sprket framhvs ven i 1960-talets skol-stilistik: En sammanstllning av helt ofrenliga bilder benmnes k a t a k r e s (tidens tand, som lker alla sr). (Paul Frberg, Stil. versikt av sprk- utveckling, stilarter, diktarter och versformer, 3 omarb & utk uppl [Stockholm 1967], s 107). Fr de litterra sprkens generella tendens att producera en semantisk tillggseffekt som represen- terar en oversttlig rest se Lotmans Den poetiska texten, ss 55f, 62f, 163.
17

Jfr Enquists formulering i Samtal om Hess : Lgger man samman tre fyra av blocken talar de om samma sak, men var och en frn olika hll, med olika spk och attityder. [---] Frstr du ett helt system av attityder som rr sig om varandra, men befinner sig i rrelse t samma hll? (s 760).
18

Jfr Lars Gustafsson om Piranesis gravyrer i Om det fantastiska i litteraturen; jfr ovan, kap 1.2.3, samt 6.2.4. Se v Enquists frhllande till bildkonsten, enl Sidokommentar, ss 57, 59, 64.
19

Se t ex G. R. Hocke, Manierismus in der Literatur. Sprach-Alchimie und esoterische Kombina- tionskunst. Beitrge zur Vergleichen Europischen Literaturgeschichte (Hamburg 1959), som ocks framhver emblemets modernitet, inte minst som redskap i marknadens, mediernas och reklamens frfrelsekonster. Dessa moderna frehavanden baseras dock p terbruk av de gamla teknikerna:

Greppet artar sig allts till en transposition i Genettes mening, enl ovan, kap 2.2.3.

I sak vinklas hr modernitetens problem frn samma utgngspunkter som i Nylns Konst, sanning och konventioner: med utgngspunkt i frgan om den estetiska upplevelsen inte hela

P Shakespeares tid blandas i emblematiken magi, mystik, sllskapslek, litterr didaktik och religis uppbyggelse. Och idag? Ocks sinnebildskonst och heraldik har sekulariserats. Vi terfinner dem utom i barnbcker och nonsens-vers framfr allt i annonser, i reklamvsendet. [---] Hur verkar detta magiskt, formellt sett? Mest genom sin verraskande stupore-framkallande elliptiska form, ocks

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:208

genom underbara (meraviglia), chockerande frkortningar, sammandragningar, frryckande sammanpressning. Ytterligare fngslar det abstrusa, den elementra freningen av avlgsna motsatser. Vad gller gammal och ny emblematik betyder Discordia Concours emellertid inte 2x2=5, utan 2x2=3. (s 174)
Fr emblematisk roman i anslutning till emblemets didaktiska tradition se ovan, kap 6.2.4, samt nedan kap 10, ingressen. Enligt nyare allmn genreteori kan emblemets retoriska repertoar ocks operera dolt, vid sidan av genregrnser, som en modalitet eller regim (fr att tala med Genette) i en frmmande generisk diskurs, som d antar en palimpsestus karaktr. S t ex enl Fowlers Kinds of Literature, nr ett citat frn Rosalie Colies underskning av emblematisk teknik i de engelska metafysikernas andliga lyrik kommenteras:
20

illusionen av en artefakt. Ett dimlikt tcken snker sig ver hans mnen och fr- dunklar den urbana scen som p en gng r det Victorianska London och landska- pet p ett japanskt stick. (s 5; kurs BA)
Spencer redovisar ocks Whistlers utmanande frsvar fr sin fr tiden lika vgade estetik, bl a i rekrnkningsprocessen med prerafaeliten John Ruskin, som beskyllt honom fr slumpkonst (ss 31, 96); jfr resonemanget om slumpteknik i Bergstens recension av Hess, ovan kap 6.3.1.
23

I verkligheten har inte alla modi blivit behmnda eller ens igenknda. nd kan deras utbredning vara vidstrckt. Rosalie Colie uppmrksammar Herberts och Marvells modala uttnjning av emblemformens element: hon talar om den ange- nma interaktionen mellan en poetiskt sort, fattad i sin srart, emblemet, med en annan, mer ppen sort, den fromma lyriken. Dessa kan st som exempel p genrer som vetter mot varandra nr de delar srart i ett gemensamt modus. Ingen av de dikter hon diskuterar behller emblemets yttre form (bild, motto, frklaring). De- ras emblemetiska egenskap beror snarare p bildsprket, p utvecklingen av em- blem-bokens utrustning i till synes dda metaforer []. Men den emblematiska modulationen r inte bara en frga om bildsprk. Colie nmner omedelbarhet, precision, symbolisk hemlighetsfullhet, titelns gtfulla frhllande till dikten, den problemlsande hermeneutiska uppgiften. [---] Den emblematiska regimen har i sjlva verket en rtt omfattande generisk repertoar. (s 109)
Fr 60-tals-formeln Rrelse i konsten, se Tjder, D allting var konst. Jfr Sidokommentarens hnvisningar till icke blott filmens (Demy, s 57) utan ven den stiliserade bildens (gravyrer) betydelse fr romankonceptionen: Jag har alltid skrivit i bilder (ib). Sven Sandstrm, Whistler, Svensk uppslagsbok, band 31, 2 uppl (Malm 1955), sp 189f upplyser om en srling klmd mellan bde realister (Courbet), impressionister (Manet), prerafae- liter (Rosetti, Morris) och symbolister (Mallarm). Hans raffinerade och mystiska valrskonst tycks ocks st den skrivna boksidan nra: en formell kolorism, men grstmd och kombine- rad med en nstan kalligrafisk linjefring. I Frn rokoko till impressionism. Levande konst genom tiderna, utg Ragnar Josephson (Stockholm 1975) meddelar Bo Lindwall, att Whistler har avgivit den abstrakta konstens frsta programdeklaration: fr honom var inte en bild imitation av verkligheten utan ett arrangemang av ljus, form och frg (s 80). Robin Spencer, Whistler (London 1990) betonar konstnrens puritanska bakgrund (s 7) och den drmed sammanhngande doku- mentra, anti-litterra och minimalistiska tekniken (ss 20, 33, 36), liksom ven den kiastiska tankeformen, det omvndas logik:
22 21

Konstnren uppfattar naturen som en repertoar av givna former och frger att kombinera p nytt: en citronfjril utgr material till sttliga hallar av klart guld med slanka saffranspelare, och han fr begrepp om hur den sirliga brden hgt upp p vggarna skall tecknas i milda toner av ryssgult och terkomma nertill i djupare nyanser, enl Whistlers Ten oclock, Fredrag i London, Cambridge och Oxford 1885, vers, Palettens skriftserie nr 1 (Gteborg 1951), s 38.
24

1870 utkom t ex Henry Greens Shakespeare and the Emblem Writers, och inflytandet frn emblematiken rjes hos prerafaeliterna trots den medeltida orienteringen inte bara i deras litterra bilder, utan ven i deras intresse att kombinera skrift och bild. Se t ex Word and Visual Imagination. Studies in the Interaction of English Literature and the Visual Arts, ed Karl Josef Hltgen, Peter M. Daly & Wolfgang Lottes, Erlanger Forschungen, Reihe A. Geisteswissenschaf- ten, Band 43 (Erlangen 1988); jfr Larry Emil Scott, Pre-Raphaelism and the Swedish 1980s, diss (Washington 1973), kap 1-2.
25

Om prerafaeliten Rosettis litterrt gestaltande tavlor skall Whistler ha sagt: Varfr s mycket besvr med att mla bilden? Varfr inte rama in sonetten direkt? (Lindwall, Frn rokoko till impressionism, s 78).
26

I Jacques Derrida, Of Grammatology, kap That Dangerous Supplement, utvecklas denna supplementlogik i anslutning till en nedbrytning eller dekonstruktion av Rousseaus id om skriften som an exterior addition till talet och drmed mot naturen allts ett farligt sup- plement med funktionen att erstta naturen. Rousseaus argumentation baseras p premissen om naturlig nrvaro som kriterium p verklighet och autenticitet, men denna premiss bryts, enl Derrida, ner i sjlva argumentationen fr skriften som talets supplement: i egenskap av yttre tillgg frutstter supplementet att det supplerade-talet prglas av inre ofullstndighet och brist, dvs inte r helt naturligt, medan dremot supplementet-skriften, i egenskap av bde tillgg och ersttning, kommer att innefatta svl talet/naturen som det onaturliga verskott som se- kundrt fullbordar den naturgivna fullheten. Samtidigt r supplementet aldrig nrvarande i sig sjlv: det krver en annan nrvaro att s a s ympas p och r i s mtto verkligen ofullstndigt som vara eller natur: det framtrder aldrig som vara utan som verksamhet, och vad det gr r att tillfra nrvaro skriva in nrvaro i fenomenet. I frhllande till denna ursprungliga inskrip- tionsakt r allts den fenomenella nrvaron sekundr (s 143f). Supplementet r drfr (som Derrida ocks sger) att likna vid en arch-skrift, som fregr bde tal och skrift, fattade som fenomen (ljud, tecken, ord, betydelser).
27

Whistlers avsikt var lika lite att gra en bokstavlig beskrivning av vrlden eller ens ge illusion av den som att ge en sann beskrivning av sin lder eller fdelseort. Han transformerade avsiktligt mnena fr sin konst svl som sitt eget liv. Genom att avlgsnas tv steg frn verkligheten blev hans konst inte en enkel illusion: den blev

Se t ex Edith Kern, Existential Thought and Fictional Technique. Kierkegaard Sartre Beckett (New Haven & London 1970), som fokuserar existensparadoxens filosofiska frutsttningar; vidare A. D. Nuttall, A Common Sky. Philosophy and the Literary Imagination (London 1974), som fokuserar fenomenologin; David Carroll, The Subject in Question, som fokuserar differensfilosofin (utgende fr Simon); Christine Brooke-Rose, A Rhetoric of the Unreal. Studies in Narrative and Structure, Especially the Fantastic (Cambridge 1981), som fokuserar den supplementlogiska

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:209

ontologin med srskild hnsyn till frhllandet mellan verklighetsuppfattning, fenomenologi och fantastiken som genre; det eftermodernistiska paradigmets differensfilosofiska kontext utvecklas i kap Eximplosions. Det differensfilosofiska och supplementlogiska paradigmet exponeras i Hutcheons A Poetics of Postmodernism, enl ovan kap 2.2.3. Fr den fenomenologiska kontexten i existentialistisk och absurdistisk romantradition se Kerns Existential Thought, t ex sammanfattningen av existensparadoxen. Berkeleys esse-est-percipi- princip fattas dr som uttryck fr en annanhet, dr opersonlighet, objektivitet och gemenskap interagerar:
28

106f, 179f. Jfr diskussionen om the modern marvellous och the real as unreal i Brooke-Rose, A Rhetoric of the Unreal, del IV-V. Jfr Det mrka landet i Delblancs pikareska Prstkappan, ett land, som rttnog sammanfaller med sin grns; se Agrell, Bertta, frklara.
35

Nr vertygelsen om existensens absurditet vxte, brjade samtidigt logik och kronologi i berttandet verges. Fr att ge uttryck t existensens paradox lmnade man fritt lopp t dialektisk juxtaposition av skilda synstt. Det existentiella begrep- pet om Varats gckande karaktr och den mnskliga tillvarons stndiga tillblivelse hade i stigande grad uttmt subjektet p dess subjektivitet, och Alain Robbe Grillet hade helt riktigt noterat utvecklingen mot en mindre antropomorf litteratur. Me- dan Sartres metafysik kring Blicken hade gjort det mjligt fr honom att etablera relationer inom fiktionsvrldar dr varje individ r isolerad, s hade samma be- grepp i kombination med Berkeleys esse est percipi lett Beckett och ngra andra samtida romanfrfattare till att befatta sig med blotta nrvaron av ting som frblir lika otillgngliga fr mnsklig tolkning som den Andres verklighet. Ett existentiellt skande efter sprkets autenticitet p botten av vardagspratet hade resulterat i fiktiva tergivningar av sprket tillhrigt Dem i all dess absurditet, men ocks till en terupptckt av dess urldriga vrde (Heidegger), dess mystiska meningsfullhet i myten (Kierkegaard), och utforskning av dess mjligheter att terge Varats ot- komlighet (Beckett). Sprket har kommit att anvndas till att terge ett evigt nu snarare n ett frlutet eller en framtid. (s 241f)
Jfr resonemanget om den dubbla trolshet Enquist utvecklar i sina texter, enl Birgitta Jans- sons Trolsheten s 145f. Fr den Husserlska konstitutionslran, se ovan kap 1.1.2, samt i anslutning till Ek- bom/Gustafsson, kap 1.2.2. Framtrdandet av ett fenomen r enligt Husserl alltid en konstitu- tionsakt frn medvetandets sida, ven om denna akt normalt sker spontant och oreflekterat, eller som Ekbom skulle sga, enligt den naiva realismens konfigurationsmnster. Den Husserlska pongen sammanfaller d ven med den Gustafsson gr: att det med andra synkonventioner alltid r mjligt att se dvs konstituera fenomenet annorlunda. Berttelsen om Det mrka landet i Delblancs Prstkappan gestaltar skdligt den tankeform det hr r frga om; se analysen i Agrell, Frihet och fakticitet, kap 5, samt Bertta, frklara. Hr aktualiseras allts den orfiska retrtten frn en fenomenologisk synpunkt som naturligt nog inte aktualiseras i Algulins underskning av den svenska 40-tals-modernismen i Den orfiska retrtten.
33 34 32 31 30 29

Fr emblemets frbindelse till ut-pictura-traditionen se Hagstrum, The Sister Arts, ss 57-70, srskilt resonemanget om en sacramental pictorialism, s 47. Ut-pictura-relationen intresserade srskilt den ldre emblemforskning, som just p Enquists tid fick konkurrens av ex vis Jns och Schnes arbeten; se t ex Robert J. Clements, Picta Poesis. Literary and Humanistic Theory in Renaissance Emblem Books, Temi e Testi 6 (Rom 1960), kap General Theories and Precepts och Ars Emblematica, som bland emblemets frebilder emellertid ven nmner illuminerade manu- skript och heraldik (s 19); den emblematiska tankeformen behandlas i kap Literature as Wisdom, Philosophy, Religion, Virtue, and Ethics, samt ss 194-198. Emblemets karaktr av aristokratisk- esoterisk gta fokuseras i Praz, Studies, kap Emblem, Conceit, Device och Hocke, Manieris- mus, ss 171-180; jfr fr svenskt vidkommande Axel Friberg, Den svenske Hercules. Studier i Stiern- hielms diktning, diss (Lund 1945), kap Poesis parabolica, samt Bernt Olsson, Spegels Guds werk och hwila. Tillkomsthistoria, vrldsbild, gestaltning, diss (Stockholm 1963), del III, kap IV, sekt Emblematik. Bda visar hur arvet frn renssansplatonismen och den esoteriska traditionen kombineras med den retoriska lrodiktens moralpedagogiska uppgift. Olsson visar ocks hur Spegel utnyttjar bildens ppenhet: en och samma emblembild kan ges olika tolkningar: allmnt moraliska, religisa (s 434). Fr nyare synstt med inriktning p emblemets frskjutning frn ut-pictura-traditionen mot majevtiskt tecken-orienterade tankeformer se Hpel, Emblem und Sinnbild, Einleitung: Das Emblem als Teil der Picta-Poesis-Tradition: genom att receptionen av emblemet redan frn brjan bestmdes av textdelarna och picturan sjlv uppfattades som ett tecken eller teckenag- gregat, kunde den, enl Hpel, ocks byggas in i inscriptio och subscriptio utan att den emblema- tiska tankeformen gick frlorad; visualiseringen i sig var allts ej genrebildande. Med boktryckets utveckling och reformationens intresse fr genren frskjuts enl Hpel den ursprungliga frbindel- sen bild-tecken mot Skriften-Ordet, samtidigt som sjlva tankeformen bevaras i analogin Or- det/Skapelsens skrift. Det stumma, bildlsa emblemet blir p s vis genrens strukturellt mest adekvata form (se huvudtesen, s 35). Emblemets ursprungliga orientering mot det skrivna tecknet framgr ven av Daly, Literature in the Light of the Emblem, sekt Forerunners of the Emblem, och stts fram som genrebestmmande i kap The Word-Emblem, som allts r ett stumt emblem dr bildelementet har teckenfunktion. Se vidare forskningsverskten i kap The Em- blem, fr a sekt Recent Developments in Emblem Theory, samt frf:s Emblem Theory om Sch- nes och Jns pionjrinsatser. Jfr forskningsversikten i Hpel, Emblem und Sinnbild, ss 26-34, som kritiserar dels inriktningen p det visuella (som medfrt missfrstnd av picturans funktion), dels inriktningen p emblemets frmenta karaktr av aristokratisk gta. Hpel betonar i stllet emblemets verbala, didaktiska, pragmatiska, sociala och hantverksmssiga karaktr. Fr emble- mets didaktisk-majevtiska funktion se vidare ovan, kap 6.2.4.
36

Se Fioretos historik i Det kritiska gonblicket, kap Blixten, t ex ss 4, 6-8, 11, 18f, 21f, 26.

Hpel, Emblem und Sinnbild betonar upprepade gnger emblemets plundrande umgngelse, bde med frhandenvarande former (s 22) och med traditionen (s 24). Teorins betydelse betonas explicit s 17, men r ocks grundlggande fr Hpels traditionshistoriska infallsvinkel; se kap Schlu: Die Emblembcher als Spiegel knstlerischer Entwicklung und kunstteoretischer Kontroversen.
37

Fr reseromanens frbindelser med esoteriska traditioner se Adams, Travel Literature, ss 150f, 157f. Iscensttningen via den mystifikatoriska estetiken fr nouveau roman kommenteras ss 105,

Fr forskningstradition i anslutning till denna interaktionistiska analys av emblemets teori se Daly, Literature in the Light of the Emblem, kap The Emblem, fr a ss 38-42, 51-53. Se ven

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:210

tillmpningen i S. Hanssons analys av Rosenhanes emblem i Efterskrift till Hortus regius. En kunglig trdgrd, Lychnos-bibliotek, 30 (Stockholm 1978), samt Ett sprk fr sjlen, ss 204-220 och kap Andaktslitteraturens bildvrld, som behandlar samspelet med allegoriska och figurala tekniker; fr terminologin, se s 148, samt Efterskrift, s 150. Daly, Literature in the Light of the Emblem beskriver emblemet som en associativ begrepps- konst, baserad p kumulativ addition av standardiserade betydelser i en successiv meditation och betonar skillnaden till den moderna symbolen. Han betonar frbindelsen till den andliga betrak- telselitteraturen och den begreppsliga orienteringen, som medfr mngfald men inte mngtydig- het. Till skillnad frn symbolen och den moderna metaforen laborerar emblemet inte med me- ningsfusioner och vdjar inte till knslan. Det r primrt logos-baserat, och baseras p begrepps- liga spnningar. Interaktionen mellan skilda betydelser iscenstts t ex via antiteser, som aktiverar reflexion, men inte stter fram en gta. Funktionen r majevtisk och inte mystifikatorisk; em- blemets receptionshistoriska stllning som gta baseras p anakronistiska fellsningar som bott- nar i okunnighet om emblemets repertoar (se kap The Word-Emblem, srskilt ss 86-89, 91f). Situationen r analog i Lars Gustafssons Brderna, nr konstnren Johannes hemliga mlning terges (kap Johannes rider efter regn); bilden beskrivs och kommenteras och framstr drvid som en emblematisk pictura, dvs sammansatt av tydliga men inte naturligt samhriga element; beskrivningen kommenterar ocks den skrift som r prntad p tavlans baksida. Skriftens innehll avsljas inte, men tillfrs just genom minus-greppet en tankevckande karaktr, som ocks svarar mot den majevtiska funktion som sjlva mlningen representerar, bde i sig sjlv och i romanens sammanhang. Fr stumt emblem se Daly, Literature in the Light of the Emblem, t ex s 83f, samt Hpel, Emblem und Sinnbild, s 213. Fr interpretive imago hos Pound se ovan, kap 6.2.4 Se ovan sekt Emblematik, puritanism och andaktslitteratur, samt Daly, Literature in the Light of the Emblem, kap Emblematic Narrative Prose, som bl a bygger p Hunter, The Reluctant Pilgrim, men ven behandlar tysk protestantisk tradition, bl a utgende frn H. J. C. Grimmelsha- usens Der abenteuerliche Simplicissimus (1668). Daly kompletterar hr Hunters traditionshistoris- ka perspektiv med ett strukturanalytiskt, baserat p den emblematiska tankeformen och den emblematiska vrldsbilden (s 168).
42 43 41 40 39 38

47

Se Bernheimer, Wild Men, kap His Heraldic Role. I t ex Frithiof Dahlby, De heliga tecknens hemlighet. Om symboler och attribut (Stockholm 1963), s 50 beskrivs Vildmannens heraldiska emblem som sinnebild fr en kors-struktur med signifikativ funktion i den specifikt kristna sym- bolvrlden. Analogt uppfattas den emblematiske Herkules som figura fr Kristus och klubban som en parallell till Kristi kors, enligt Delblanc, Hercules magnanimus (Samlaren 1961, rg 82), s 8f.
48

Fr heraldikens allmnna frhllande till emblematisk tradition se Dalys Literature in the Light of the Emblem, kap The Emblem, sekt Heraldry, ss 27-32, samt Hpel, Emblem und Sinnbild, ss 84-96. Fr den emblematiske Herkules se t ex Delblancs Hercules, s 11f; jfr genomgngen av den totala repertoaren i Fribergs Den svenske Hercules. Fr kopplingen Vildmannen-Herkules, se Bernheimer, Wild Men, s 101f, samt Delblanc, Hercules, s 12.
49

I sin kontralogiska laglshet pminner Vildmannen om C. G. Jungs Trickster-figur, som ju skall motsvara en arketyp, dvs inte en bild men en mental struktur eller tankeform. Se Joseph L. Hen- derson, Gamla myter och moderna mnniskor, ss 112, 151 och C. G. Jung, Mtet med det omedvetna, s 67, bda i Jung, Mnniskan och hennes symboler [], vers (Stockholm 1984). Jfr kommentaren till arketypens egentliga vsen i Hess s 28f: den r transcendent.
50

Se Bernheimer, Wild Men, t ex om bortbytingsmotivet, s 26. Vildmannens karaktr av kiastisk tankefigur ger utgngspunkten fr Hayden Whites Foucault-inspirerade utlggning av begreppets arkeologi nda in i modern tid i The Forms of Wildness: Archaeology of an Idea i The Wild Man Within: An Image in Western Thought from the Renaissance to Romanticism, ed Edward Dudley & Maximillian E. Novak (Pittsburgh 1972), som utgr frn det betydelsekomplex Bernheimer satt fram. Jfr beskrivningen av den kiastiska tankeformen i Claude Lvi-Strauss, Det vilda tnkandet (1962), vers Jan Stolpe (1971; 3 uppl Lund 1987), ss 45-48, 70-76 om kollisionen mellan struk- tur och hndelse i bricolaget och det konkretas logik, ss 218-222 om tnkandet i vilt till- stnd, ss 230-232 om myternas uppgift att grunda en skillnad som ej r urpsrunglig, samt ss 245-248 kritiken av det ego-centriska jag-begreppet; se v frf:s Kulturspillror (1955), vers (Stockholm 1968; nyutg av Spillror av paradiset, 1959), kap Goda vildar. Jfr Genettes terbruk av Lvi-Strauss bricolage-begrepp i Strukturalisme og litteraturkritik 1970 och drefter som synonym fr palimpsest och hypertext i Palimpsestes (enl ovan, kap 2.2.3).
51

Se Daly, Literature in the Light of the Emblem, sekt The Emblematic Episode.

Fr Vildmannens funktion som initiationsfigur till nazistiska sammanslutningar se Richard Bernheimer, Wild Men in the Middle Ages (Cambridge 1952), s 56f och s 198f, not 20. Se Brian V. Street, The Savage in Literature. Representations of Primitive Society in English Fiction 1858-1920, International Library of Anthropology, ed: Adam Kuper (London & Boston 1975), som pvisar hur imperialistiska ideologier stdde sig p klicher som utarbetats inom ldre rasteorier (t ex ss 5f, 7f). Jfr analysen av den efter-modernistiska romanens kritik av etnocentriska perspektiv i Hutcheons A Postmodern Poetics, kap Decentering the Postmodern: the Ex-Centric. Se Bernheimer, Wild Men, ss 91, 96. Fr drlerie se vidare Henrik Cornell, Gotiken, (1935), 2 uppl (Stockholm 1968), kap Gotikens begynnelse i handskrifternas miniatyrer, s 180, samt kap Bokmleriet i Frankrike, Engelskt miniatyrmleri, Tyskt miniatyrmleri. Se Bernheimer, Wild Men, srskilt kap His Heraldic Role, samt bildmaterialet i t ex Ottofried Neubecker, Heraldik. Kllor. Symbolik. Anvndning, vers (1976; Stockholm 1982), ss 196-199
46 45 44

Bernheimers Wild Men visar hur figurens vergripande kiastiska konstruktion medfr att den ursprungligen hedniska gestalten ocks fr en religis funktion, bland annat som stllfretrdan- de lidare: eftersom han br motsatta betydelser p en gng (s 5) befinner han sig bortom ont och gott, dvs utanfr lagen (s 4) och kan drfr som ett slags antitetisk parallell till Kristus spela en analogt frlsande roll, med syndabocksfunktionen i botten (ss 9, 184f). Som p detta stt laglst helig kunde han ven frbindas med profeten, oraklet, barden och diktaren (s 13), eller eremiten och helgonet (s 16f), och ibland ocks med den gode herden (s 24f). Figurens vildhet bestr i hans spontana och okontrollerade styrka och kraft, men representerar inte specifikt maskulina ideal (ss 33-39), utan en essentiell men icke erknd tankeform, frbunden med det helt andra (inte det demoniska som ju frhller sig till Lagen): Den inbegrep det frmmande lika vl som det obegripliga en motvikt till traditionella begrnsningar av tnkande och uppfrande (s 20). I denna egenskap var figuren ocks bokstavligen allestdes nrvarande, i hga och heliga sam- manhang likavl som lga och profana (s 2), och kunde ven fungera initiatoriskt vid invning till ridderliga och aristokratiska ideal (s 18f). Den grundlggande kiastiska tankeform figuren repre- senterar korsar liv och dd, skapelse och frintelse, helighet och frbannelse, laglshet och oskuld (ss 42-44). Bernheimer betonar de tragiska och paradoxala mjligheterna i vildmannens

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:211

figur (s 184): namnets latinska etymologi tergr p ddsguden Orcus, som i sin tur ocks var frbunden med livskraften (s 42). Det r ocks denna ambivalent destruktivt/frlsande figur vi mter i William Blakes orc (varie- rad i Kristus-figuren The Tyger), vars frbindelse med en kiastisk logik undersks i Fryes Fearful Symmetry, t ex ss 207-237 och David Wagenknecht, Blakes Night. William Blake and the Idea of Pastoral (Cambridge, Massachussetts 1973), t ex ss 2, 69, 85, 94, 97, 100, 144, 181, 200. I Hess teranvnds figuren under samma namn och med motsvarande funktion, men lokaliseras samti- digt till bde Tolkiens krigiskt-ventyrliga Ringen-vrld och Robinson Crusoes ensliga enklav. Fr Hess tycks figuren representera skulden (paketet), som bringar dd men ocks frmedlar ett slags utbrytning ur sjlvhetens cirkel i den mn han kan lta sig frintas av den (ss 175, 179f, 215, 218, 273). Orcherna figurerar ocks i agape-fragmentet om ordet (s 181f); se nedan kap 11.2. Fr Vildkvinnans framtrdande (men ej specifikt kvinnliga) roll i den frmoderna myten, se Bernheimer, Wild men, ss 33-39. En modern kns-psykologisk reduktion av Vildmannens kiastis- ka vsensart fretas i Robert Blys Iron John. A Book about Men, underlag fr det psykologistiska resonemanget i t ex ke Hgberg, Att bli man och mnniska eller sagan om Jrn Hans (GP 15.7 1992), som hvdar att det handlar om initiering till man. Hgbergs enda skdningsexempel r emellertid Ronja Rvardotter men den kiasmen r troligen ofrivillig. ven Vildmannens heraldiska kontext tycks spela med sdana ansttligt-kiastiska betydelsefr- skjutningar i religist avseende. En sdan iscensttning av figuren terfinnes p sjlva titelbladet till Gustav Vasas bibel frn 1541, dr vildmannen tillsammans med en vildkvinna, upprtthller det svenska riksvapnet och drvid, enligt Neubecker, bryter mot konventionella framstllnings- former: Mrkligt nog r skldhllarna inte de sedvanliga lejonen, utan en vildman och en vild- kvinna. ven vildkvinnan r starkt hrbevuxen []. Den sedvanliga lvbekransningen r starkt reducerad och icke alls skylande. (Neubecker, Heraldik s 198). I den bibliska kontexten freter dock paret p bilden otvetydiga likheter med Adam och Eva i fikonlvspredikamentet efter synda- fallet: scenen antyder ett misslyckat frsk att skyla den post-paradisiskt skuldbelagda nakenhe- ten. Se Hpel, Emblem und Sinnbild, ss 22, 24, samt resonemanget om teoribildningens frstrkta roll, s 16f. Sammanblandningar frekom ven i den emblematiska Herkules-traditionen, inte minst i framstllningar av Stiernhielms hjlte; se t ex Delblancs Hercules s 12. Jfr Delblancs egen Herku- les-transposition i Prstkappan, dr bl a hftgrdlade vildmn med klubba p axeln ingr i de heraldiska figurer och emblem som blomrabatterna i Generalens barockpark r arrangerade till (s 65f). I samma kontext avbildas emellertid ven den grekiske hjlten i frd med att drpa det erymantiska vildsvinet, dvs en scen ur mytfloran kring den hellenske Herakles, drtill flankerad av fngna nordiska barbarer med tbrder av vanmktigt raseri (s 67), dvs av just vildar i vsterlndskt etnologisk mening. Avbildningar i Neubeckers Heraldik visar att ven vildar i etnologisk mening hrde med till den heraldiska repertoaren, dr de hade den geneaologiska funktionen att beteckna Urinnevnaren, dvs som Ursprungets figur befsta slktens eller nationens historiska stllning och verhghet (bild 474 s 201). Fr traditionshistorien se Frenzel, Wilde, Der edle i Motive, samt Hoxie Neale Fairchild, The Noble Savage: A Study in Romantic Naturalism, Columbia University Studies in English and Com- parative Literature, 51, (New York 1928), srskilt kap I om konventionen och kap IV om Rousseau;
56 55 54 53 52

se vidare, ovan och nedan om Vildmannen. P 1960-talet aktualiserades klichn genom Lvi- Strauss strukturantropologiska underskningar i Det vilda tnkandet och inte minst i sjlvbiogra- fin Kulturspillror. Denna uppmrksammades p 60-talet i Sontags Antropologen som hjlte (1963; vers i Konst och antikonst), som undersker det romantiska inslaget. Fr analys av texten som exempel p pastoralens moderna displacement se Thomas ODonnell, Une Explo- ration des dserts de ma mmoire: Pastoral Aspects of Lvi-Strauss Tristes Tropiques (i Survi- vals of Pastoral), som pvisar hur samspelet mellan pastoalens och beknnelsens genrer hos Lvi- Strauss sammanvvs med ett kallelse- och pilgrimsmnster (s 88) jfr vr puritanska modell. Det primitivistiskt idealiserande paradigmet omvandlas under resans gng till en problematisk erfarenhet av det primitivas oanade komplexitet (s 90). Genrestrukturen fljer det traditionellt pastorala initiationsmnstret: flykt frn civilisationen till enklaven, meditation ver civilisationen i enklaven, tervndande och reintegration i civilisationen (s 100).
57

Se Sim, Negotiations, s 98. Sim skriver vidare: With his Genevan background, Rousseau would no doubt be well versed in the paradoxes of Calvinism. (s 196) Fr motsttningarna i begreppet om den dle vilden hos Rousseau se Geoffrey Symcox, The Wild Mans Return: The Enclosed Vision of Rousseaus Discourses i The Wild Man Within, som hvdar att Rousseau tar avstnd frn begreppet och i stllet griper tillbaka p Vildmannens ldre figur, som d lggs under den ambivalenta figur han konstruerar i sin andra Discours dignande under arvsyn- dens/egenkrlekens brda (ss 234, 240, 242); fr dessa motsttningar se v Lester G. Crocker, An Age of Crisis. Man and World in Eighteenth Century French Thought, The Coucher College Series (Baltimore & London 1959), ss 360-369.
58

En explicit ideologikritisk tillmpning av samma kiastiska speglingslogik terfinnes i Gran Palms En orttvis betraktelse samma r som Hess (1966). Betraktelsen vidarefr som nmnts (ovan kap 1) tankeformen frn Vrlden ser dig titeln p Palms andra diktsamling (1964) i en politisk kontext. Motsvarande speglings- och omkasnings-perspektiv p klichns funktion i impe- rialistisk ideologi ges i Street, The Savage, ss 7f, 20f, 57, 68, 74, 108, 116f, 120, 152f.
59 60 61

Fr monsterfiguren och inflytandet frn bestiarierna se ovan, kap 6.2.5. Jfr Praz, Studies, kap The Philosophy of the Courtier.

Fr emblemets teknik att experimentera med perspektivfrskjutningar se Praz Studies, ss 18f, 58, samt metoddiskussionen i Daly, The Description of Emblems as the Basis of the Index Emb- lematicus i The European Emblem; v frf:s Literature in the Light of the Emblem t ex s 84.
62

Som visats (ovan kap 3.2, 3.3) iscenstts motsvarande kulturella ambivalenser med delvis samma traditionshistoriska topoi i flera 60-talsprosor: utom hos Gran Palm ven i t ex Christer Perssons Drakddaren 1969, som gestaltar spelet mellan det vilda och det civiliserade i den miljkmpande civilisationsheroen i termer av bde pastorala och romaneska topoi, samtidigt som romanens stil prglas av en realistisk reduktion p en manierat frfinad eller i vart fall ovanligt hg konstnrlig niv. Som nmnts (ovan kap 3.2.2, 3.3.2) opererar Sundmans Ingenjr Andres luftfrd med en likartad teknik, dr civilisationsheroens ambivalens iscenstts via sam- manvvningen av Ikaros och Daidalos figurer. Herkulesmotivet varieras snarlikt i Delblancs Prst- kappan, som ven gr bruk av samma emblematiska klicher och tekniker, inte minst Vildman- nens emblem och den romantiska parkens topos (ss 66 resp 246-248). I Christian Stannows Hercules arla r Herkules vid Skiljovgen ledande motiv. Som vi strax skall se aktiveras en stor del av denna repertoar i variationerna kring den dle vilden i Hess.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:212

Fr dylika receptionsestetiska ambivalenser i ekfrasens antika tradition se Bartsch, Decoding the Ancient Novel, t ex ss 14-24, 36-39, 171f, 174-177. Jfr det meta-litterra spel med illusionses- tetikens repertoar i anslutning till Philostratos ekfraser som beskrivs i Louise Vinge, The Narcissus Theme in Western European Literature up to the Early 19th Century, diss (Lund 1967), ss 29-32. Fr ekfrasens efter-romantiska tradition se diskussionen i anslutning till Almqvist i Celilia Sidenb- ladh, C.J.L. Almqvist och de visuella konstarterna, diss ([Stockholm] 1987); jfr inledningskapitlet till Almqvists Hinden (1833). Fr traditionen kring paradistrdgrden som litterr topos och den engelska parken som mo- dern variant av locus amoenus se srskilt Finney, The Counterfeit Idyll, kap I, III och IV. En bred svensk motivinventering av trdgrdsmotivet med internationell utblick ges i Lamm, Upplysnings- tidens romantik, Frra delen, kap Det poetiska landskapsmleriet, srskilt kap De engelska trdgrdarne, ss 428-433; v kap Den aristokratiska knslokulten. Jfr beskrivningen av frla- gorna i Harald Elovson, Brderna Linnerhielm och Hirschfeld. Trdgrdskonst och natursvrmeri under slutet av 1700-talet (Lychnos 1959), srskilt ss 130-136. Fr betraktelselitteraturen och de processbeskrivande texterna, se Hansson, Ett sprk fr sjlen, kap En allegorisk trdgrdsvand- ring, Samtal i rtagrden, samt fr emblematiken kap Titelbilder och bildlig uppbyggnad. Fr motivets iscensttning i modern pastoralroman med srskild hnsyn till konflikten primiti- vism/modernitet se t ex Leo Marx, The Machine in the Garden: Technology and the Pastoral Ideal in America (Oxford 1964), kap The Garden. Enl analysschemat i Finney, The Counterfeit Idyll vore det hr i s fall frga om en korsning av den tyskt etiska traditionen frn beatus-ille-idealet och den engelskt elegiska frn paradistrd- grden. I Squires, The Pastoral Novel, kap The Development of the Pastoral Novel, framhvs sammanfrandet av arkadiskt-idylliska och georgiskt-realistiska element som bestmmande fr den traditionella eklogens och pastoraldiktens adaptation till pastoral roman (ss 22, 29f, 31, 34, 48f). Squires sammanfattande definition (s 213) framhller ven den georgiskt pastorala vrldens karaktr av idylliskt isolat av individer, vars frhllande till naturen tycks verordnat deras frhl- lande till varandra. Fr eremitmotivets utbildning via den pastorala spnningen verfrfining/kulturtrtthet, fri- het/askes, idyll/botgring se t ex Frenzel, Einsiedler i Motive, som dock betonar grundmotivets religisa orientering som bestmmande, ocks fr sekulariserade och moderna iscensttningar (t ex Hermann Hesses Das Glasperlenspiel, 1943). Se vidare U. Stadler, Der einsame Ort. Studien zur Weltabkehr im heroischen Roman (Bern 1971), srskilt kap berleitung: Der Bedeutungs- wandel der Weltabkehr in der Geschichte des heroischen Romans. Fr svenska varianter se Sverker Gransson, Vrldsfraktaren. Studier kring ett motiv i frihetstidens litteratur, diss (Gte- borg 1972), srskilt distinktionerna i kap Vrldsfraktaren, misantropen, samtidskritikern, samt underskningen av eremitmotivets religisa kontextualisering i kap Skandet efter den personli- ga sllheten: Vrldsfraktarmotivet i Fru Nordenflychts diktning. I det litterra 1700-talets den traditionshistoriska smltdegel visas hr Vrldsfraktaren kunna framtrda som en bde hvisk och anti-hvisk figur, dvs som ambivalent p typiskt vildmannavis: p en gng naturvarelse, frstllningskonstnr och sanningssgare; rustik och urban. Drvid kan han iscensttas bde som intellektuell grubblare, vrldsfrnvnd eremit, epikureisk livskonstnr eller stoisk misantrop; han agerar i svl pastoralen som satiren, och frkroppsligar d svl nostalgiska eller utopiska guld- ldersmotiv som modern samtidskritik. Jfr behandlingen av av den filosfisk-asketiska traditionen i Sven Delblancs ra och minne. Studier kring ett motivkomplex i 1700-talets litteratur, diss Uppsa- la (Stockholm 1965), kap Stoicismen, rans vedersakare samt Epikurism och tidig upplys-
65 64

63

ningsmoral, som allts ret fre Hess undersker motivkretsens frhllande till retorisk tradition med fokus p remotivets utformning i elogens genre.
66

Trdgrdsestetikens i grunden litterra ursprung och i grunden artificiella natursyn och ona- turliga skapelser kommenteras litteraturhistoriskt i Finney, The Counterfeit Idyll, kap Excursus. Elysium at the Doorstep: The History and Reception of Landscape Gardening, samt ideologikri- tiskt i t ex Arnold Hauser, Konstarternas sociala historia 2, vers (Stockholm 1972) s 30f. Konsthi- storiska aspekter anlggs i Ronald Paulson, Emblem and Expression. Meaning in English Art of the Eighteenth Century (London 1975), som i kap The Poetic Garden framhver ambitionen att imitera litterra framstllningar av den romerska trdgrden (s 20f) och beskriver den engelska parkens illusionsestetiskt litterra karaktr, inte minst via trompe lil-effekter och ett multiper- spektiv, som hnfr sig till ordlek och zeugma och r ett srfall av den sparsamhet och mngty- dighet som var alltigenom typisk fr det klassicistiska diktsttet (s 22). Sammanfltningen natur/onatur, kta/falsk i emblemtraditionen behandlas i Praz Studies, ss 19, 66f. Jfr det diffe- renslogiska resonemanget kring Rousseaus och Lvi-Strauss kritik av skriften i Derrida, Of gram- matology, sekt From/of Blindness to the Supplement, dr ven Rousseaus utlggning av den georgiska mdans eremitliknande predikament kommenteras (s 147f); fr Lvi-Strauss se ss 101- 140. Enl Derrida baseras bdas perspektiv p ett etnocentriskt skriftbegrepp, dr svl natur som kultur, ursprunglighet och komplexitet ses i ett civilisatoriskt perspektiv (jfr ovan, not till kap 9.3.1).
67

Som nmnts (ovan, kap 3.2.2) var trdgrdsmotivet inte ovanligt i 60-talsromanen och aktuali- serades grna i anslutning till en pastoral repertoar med Eremiten i Herdens predikament. I Delblancs Prstkappan varieras det i flera omgngar med ironisk utgngspunkt i hjltens bokstav- ligen pastorala mbete och stllning som drmmande frlst intellektuell: inte bara i anslutning till barocktrdgrd (kap I den frstenade skogen) och engelsk park (kap Kallelsen), utan ven via direkt ekfras av en locus amoenus-scen (kap Apoteosen); kap Kallelsen framstller en med Hess nranog ekvivalent situation. Som tankefigur och existentiellt emblem anvnds motivet i Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu i anslutning till Hesses och Goethes manipulationer med den p en gng eskapistiska och traditionsmedvetna Idyllen som figur fr Konsten, ss 13f, 19-22, 25, 55- 59, 61-66, 121-123, 154-157.
68

Tekniken att spela med kiastiskt motstllda perspektiv, dr utsagt/insagt korsas vid sidan av all syntes, framhvs som konstitutiv fr pastoralen som ironisk genre i Ettins Literature and the Pastoral: Den pastorala impulsen mot inneslutenhet inbegriper tendensen att hlla samman motsatser i en skenbar enhet, som konsten smitt samman av stridiga knslor och varseblivningar. Pastorala ironier uttrycker kulturella vrden, som pverkar konsten och skapas av den. (s 12) Se vidare kap Pastoral Irony, samt diskussionen av genrens meta-litterra aspekter i Pattersons Pastoral and Ideology.
69

Ruhe, Pastoral Paradigms and Displacements talar om en plats fr genuin men uttryckligen minimal sllhet helt nra den marginal som skiljer olika goda ting frn deras onda motsvarigheter: minimal civilisation precis p grnsen till barbari, mininal fromhet p grnsen till tom ateism, minimal vederkvickelse under en brnnande sol, minimala ljud som befriar tystnaden. (s 115) Den pastorala lustgrdes speciella behag bestms uppenbarligen av nrheten till ovlkomna, onskade eller helt rent av obehagliga tillstnd. (s 116).
70

Att tillhandahlla en sdan dubbel modell r enligt Ettin, Literature and the Pastoral en huvud- uppgift fr den traditionella pastoralen (s 30f). Jfr Hansson, Ett sprk fr sjlen, enl not ovan om

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:213

trdgrdsvandringen i de processbeskrivande betraktelsetexterna, samt Iser, Spencers Arca- dia om pastoralens majevtiskt-ideologiska funktion: att genom sin multipla referensram aktivera kulturella spnningar och organisera attityder till en indirekt aktualiserad politisk situation (ss 73- 75, 80). Frenzels Einsiedler i Motive betonar den sekulariserade Eremitens funktion som Mtesfi- gur, som sknker en vilsegngen vandrare andligt tilltal och trst, rd och upplysning och allts fr en religis uppgift som representant fr en hgre vilja (s 132). v Stadler, Der einsame Ort betonar rollen som redskap och medium, men jmstller ocks den heroiska romanens eremit med legendens och den religisa romanens ngel (s 33). Stadler, Der einsame Ort framhver oenhetlighet som typisk fr eremit-motivet (ss 19f, 32f): dels aktiveras ensamhetsbegreppets immanenta spnning mellan frihet och fngenskap; dels ocks spnningen mellan eremitens eget vita contemplativa och det vita activa som det r hans uppgift att initiera hjlten i (s 34); slutligen aktiveras den senare spnningen ocks i hjlten sjlv som outsiderfigur, nr denne utvecklas till helig man i vrlden och drvid tar in bda hllningar- na (s 42f). Fr frkldnadsmotivet i pastoralen se Frenzel, Motive, ss 31-33, samt Squires, The Pastoral Novel, s 32; jfr den hviska maskeraden i Shakespeares As You Like It och Urban Hirnes Stratoni- ce (1666-68; tr 1952). Jfr v den Defoe-figur P. G. Adams beskriver i Travelers and Travel Liars 1660-1800 (1962; New York 1980), kap Fireside Travelers, Defoe and After, ss 106-108. Adams framhver den fabulerande dokumentaristens frmga till sjlvfrdubbling p materialets frm- mande villkor, en frmga som ocks frmjades av den nya illusionsestetiken i samtida litterr tradition:
73 72 71

77

Scenen hos Dante diskuteras i frbindelse med Herkules och skiljovgsmotivet i Wolfgang Harms, Homo viator in bivio. Studien zur Bildlichkeit des Weges, Medium vum 21, hrsg Friedrich Ohly, Kurt Ruh, Werner Schrder (Mnchen 1970), som ven diskuterar arvsynden och och den fria viljans problematik; se sekt Die Eingangssituation in Dantes Divina Commedia und die Bedeutungstradition des Y-signums; fr viljeproblematiken se srskilt ss 38, 68, 155-157, 138f, 141.
78

Se Elisabeth Frenzel, Stoff und Motivgeschichte (1966), Grundlagen der Germanistik, 3, hrsg Hugo Moser, 2 verb.Aufl (Berlin 1974), ss 77f, 134-137. v diskussionen om romantikens barns- lighetskult i Lamms Upplysningstidens romantik, I, kap Det borgerliga Arkadien, samt genrehi- storien ver idyllen i Bachtins Kronotopen, ss 136-146.
79

Den kiastiska tankeformen frtydligas i Derridas utlggning av Rousseaus kritik av uppfostran, Of Grammatology, sekt From/of Blindness to the Supplement, ss 149-151. Den dubbla tanke- gng Derrida hr dekonstruerar fram r att dma av Symcox, The Wild Mans Return fullt explicit i Rousseaus andra Discours: den dle vilden r fr Rousseau ett otillrckligt begrepp, som mste kompletteras med Vildmannens; men denne r i sin tur en figur som mste hllas i schack av ett samhllskontrakt; det r allts inte frga om att tervnda till naturen (ss 234, 238, 239f, 241, 243f).
80

Se utlggningen av den Stiernhielmska diktens frihetsfilosofi i Delblancs Hercules, ss 42f, 48, 54, 59. Jfr problemdiskussion i not nedan, denna sektion.
81

Fr denna se, utom Delblancs Hercules, ven Fribergs Den svenske Hercules, det sammanfat- tande resonemanget s 209, samt kap Sapientia.
82

hans frmga att spela en roll, att identifiera sig [] med ngon karaktr vars namn eller personlighet han ikldde sig; [---] Liksom sin samtida Swift hade han en mask fr varje tillflle. Denna bengenhet fr dubbelspel r ett av de mest ovanliga och styrande av De- foes mnga karakteristika; det r ett som alla hans biografer mste avgra sig in- fr; och det r viktigt fr en frstelse av hans resor vid brasan. [---] Nr han br- jade skriva de bcker som har gjort honom till en figur i vrldslitteraturen, s fann han det fljaktligen ltt att fortstta att byta mask efter behag []. Och det var srskilt ltt genom den litterra tradition han intrdde i, uppfinningsrik i bedrgligt syfte []. (s 106f)
Finney, The Counterfeit Idyll, kap III, The Idealistic Mode: The German Tradition: Culture, or the Garden as Ethical Construct. Jfr Bo G. Janssons Sjlvironi, sjlvbespegling och sjlvreflexion, s 22f om den heraldiska fram- stllningen av det berttartekniska ondlighetsgreppet mise en abyme, samt ovan kap 1.1.4. Enl Bernheimers Wild Men r de europeiska beteckningarna fr vild etymologiskt frbunda med beteckningarna fr skog, som alla r avledda ur latinets silva. Skogen r ocks scen och matris fr allt otmjt liv; de namn Vildmannen fr anger drfr inte bara hans inre karaktr utan ven hans yttre milj (s 20; v s 42). Se ven Biedermann, Symbollexikonet, s 364f.
76 75 74

Enl Delblancs Hercules demonstrerar diktens exemplum ocks den fr tiden o-ortodoxa tron p den i moralisk mening fria viljan. Men drmed visas kanske bara det ofrnkomliga i vljandets predikament inte att viljan kan vlja det rtta. Det demonstrerar vad Lagen och det sociala livet krver; bda fruarna argumenterar ju med Lagen som bakgrund. De vdjar till Hercules oreflekterade lust resp reflekterade pliktmedvetande och markerar drmed exemplets bildnings- pedagogiska funktion. Hjltens frmga att vare sig vilja eller vlja frevisas dremot inte alls. Vad han exemplifierar r blott och bart vljandets situation, och valet gller avgrelsen infr Lagen. Bda damerna tycks drfr, var och en frn sin position, snarare skdliggra den Paulins- ka argumentationen: Vad som kommer genom lagen r knnedom om synden. (Rom 3:20) Men drmed r ocks kontexten implicerad: Nu veta vi att allt vad lagen sger, det talar den till dem som hava lagen, fr att var mun skall bliva tillstoppad och hela vrlden st med skuld infr Gud; ty av laggrningar bliver intet ktt rttfrdigt infr honom. (Rom 3:19-20) Fru Dygds argumentation fr Dygden och ran handlar om plikt och frtjnst i det vrldsliga regementet dvs (fr att tala med Hess) om den rtta inriktningen p graden (jfr ovan, kap 6.2.6). De heroiskt dygdiga anlag hon vdjar till tycks i textens sammanhang frmst glla Hercules socialt bestmda kallelse, inte hans frmga att p egen hand gra sig rttfrdig infr Gud. Delblanc betonar ju ocks att den heroiska regirigheten, virtus heroica, r ett anlag, frlnat genom gudomlig nd och frbundet med utvaldhet till en bestmd kallelse, avsedd att ka Guds ra (ss 13f, 17f, 29). Och den tankegngen r Calvinsk och Melanchtonsk ven vad gller den utvaldes frihet att frneka anlaget (ss 18, 48; se ovan, kap 6.2.4). Herbert Olssons Frhllandet mellan Melanch- tons teologi och Luthers betonar att mnniskans egen vilja r en verkande faktor ven i frls- ningen (s 98), enl Melanchton, som v understrk grningsfromhetens betydelse (s 101f). v rationalismen och frbindelsen med nyskolastiken och retoriken r Calvinsk-Melanchtonsk.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:214

83 84

Delblanc, Hercules ss 42, 55, 57, 59

Jfr formuleringen om Hess grundlggande frnimmelse av en nrmast ontologiskt given skuld, s 303. Jfr kopplingen konventionssystem/skog i t ex Ekelfs I konventionernas skogar (Frjesng, Stockholm 1941), drtill kontextualiserad i termer av kiastiska kontraster pastoral ordning/lagls vildmarksnatur, herdinna/skogshuggare etc kontraster som diktens slutverser ifrgastter: Ty gryning och skymning r ett,/det finns inte natt eller dag,/och alla trollskogens trd r ett enda,/stndigt detsamma. Se vidare om Ekelfs aktualitet i det litterra 60-talet i Erikssons Man mste ha sin prvosten. Fr emblemets repertoarestetiska spel med genrekonventioner se Hpel, Emblem und Sinnbild, ss 16-18, 22-24; v Praz Studies, ss 32f, 40f, 49-54, 63-71.
87 88 86 85

Kierkegaards Philosophiska Smuler och Indvelse i Christendom; se vidare G. D. Hanssons Ndens oordning, kap Tid och tilltal, samt fr tillmpning i Agrell, Bertta, frklara och uppenbara.
97

Jfr efterlmnandets mnster i Enquists Kapten Nemos bibliotek, t ex fljande, f sant puri- tanska formulering. Allt tjnade till att utvisa de hemliga vgar som ledde till Franklingrottans inre, dr vr vlgrare nnu dolde sig men till sist skulle visa oss vgen, och f allt att g ihop, allting att hnga samman, allting att ntligen hnga samman. Det var en vrld av hemlighetsfulla tecken som anfrtrotts oss, och ingen var efterlmnad. (s 21)
98 99

Se vidare Weber, Den protestantiska etiken, ss 52-55, 117.

Se Delblanc, Hercules, s 36.

I sitt eget romanprojekt utvecklar Avh frf i Hess det goda livet och den intellektuelles dilemma via pastorala klicher, som i manuskriptets kommenterande diskurs ocks gr tjnst som ut- gngspunkt fr en sjlvparodi hr en sjlvreflekterande diskurs dr ego-centrismens problem p en gng demonstreras och tematiseras:

Se t ex beskrivningen av skiljovgs-emblemets konventionella rekvisita i Delblancs Hercules, s 35. Israel Ruong, Vapen i art Lappland i Svensk uppslagsbok, 2 rev upplagan, Band 17 (Malm 1950), sp 841. Beskrivningen citerad Enl. k.br. 18/6 1949. S hr introducerades Vildmannen i frsta numret av Kamrattidskriften med hans namn: Efter kollossala [sic!] fdslovndor har den nye kamraten, som i dopet begvats med namnet Vildmannen, sett dagens ljus. Det stora undret skedde den 9. juli ndens r 1934. I mnga kamraters gon torde Vildmannen te sig ut litet yrvaken och oborstad, men han lovar att bli en vluppfostrad och god kamrat och ber i sin linda om alla kamraters std och hjlp. (sign s., Vildmannen. Medlemsblad fr Kungl. Vsterbottens Regementes Kamratfrening, 1 rg., Nr 1, 9 juli 1934), s 15. Freningens syfte r att utveckla samhrigheten mellan nuvarande och frutva- rande vsterbottningar, vrda regementets traditioner, s 3. Thorsten Brostrm, Vsterbottnisk officerskrnika frn 1550-talet till 1841 i Vildmannen. Vsterbottens regementes rsbok 1956-1957, red Johannes Sundquist (Ume 1957). Till ldre och yngre vildmn, [Ledare] Vildmannen. Vsterbottens regementes rsbok 1957- 1958, red Bertil Gustafson [Ume 1958?]; utan pagina; olsl signatur. Samhrigheten med regementet, [Ledare] Vildmannen. Vsterbottens regementes rsbok 1965-1966, red Eric Wallmark (Ume 1966); utan pagina och signatur. Allan Mnsson, verste Allan Mnssons tal vid mottagningen av regementet 1/10 1964 [Ledare], Vildmannen. Vsterbottens regementes rsbok 1964-1965 (Ume 1965). Se t ex Sven Delblanc, Drmmen om det rtta livet. Ngra linjer i Musils stora roman (Tiden 1962:5), s 288f. Jfr Avh frf:s eget romanprojekt, vars hjlte med en maskerad hnvisning till Musil omvnt beskrivs som en exponent fr en ngot ldre skola, dr hjlten genom sina mnga egenskaper [] summerar en rad strmningar i tiden (Hess, s 136). tergr p det grekiska skndalon; jfr skandal. Se t ex Matt 11:6: Och salig r den fr vilken jag icke bliver en sttesten.; vidare Matt 13:57, Mark 6:3, Luk 7:23, Joh 6:61, Rom 9:32, 1 Kor 1:23, Gal 5:11 (etc). Hr till samma sfr som det lika teologiskt laddade frargelse. Huvudspr i
96 95 94 93 92 91 90 89

En av bokens scener skulle vidare visa en ung akademiker p vandring genom sta- den, lngsamt korsande gatornas linjerta asfalt, med en bunt bcker under armen (detta som symbol fr den innehllslsa barlast av kunskaper han tvingades bra p), vandrande mot stadens utkant, och hur han dr upplevde den grnska som kom allt nrmare honom, hur trden mottog honom som en frlorad vn och hur han, till slut ensam p en ng, med en sista desperat gest kastade sina bcker frn sig, och slutligen grtande fll framstupa i det grna grset, ter hemma i det verk- liga livet, ter med ansiktet pressat mot det grna grset, levande, verklig. Jag po- ngterar d att jag genomgende, i hela denna roman, arbetat med en frgsymbo- lik, att det gula representerade den dda torra lrdomen (bibliotekets frg var sledes gul!) och det grna dr inte bara grset var grnt utan ocks den flicka han lskade (mer drom senare) hon som fr honom representerade det rtta och kta sttet att leva (jag ville med detta antyda ett intuitivare livsalterna- tiv!) denna flicka bar allts, jag tertar hr berttelsens trd, ett grnt hrband: det grna representerade allts livet. Jag anvnde ocks en rad andra symboler p ett i mitt tycke sinnrikt stt. Cirkeln representerade sledes inneslutenheten (p ett tidigare stadium representerade den dock friheten) han ritar gng p gng cirklar p sitt papper dr han sitter i frelsningssalen, nr han deltar i en njestill- stllning dansar de dansande i cirklar (markerande sin egocentricitet och sin bel- tenhet infr framgngen) och sin slutvinjett, dr staden skildras frn en nrbelgen kulle, (jag ville med detta antyda distans, avstndstagande) ritar ett reaktordrivet aeroflygplan vita cirklar p den bl himlen, drmed sttande ett slutgiltigt sigill ver denna frstelnade livsform. (s 133; kurs BA)
100

Jfr variationerna av kontexten med utgngspunkt frn nrheten mellan disciplin och laglshet i militrutbildningen (Hess, ss 105-115), dr ocks hrdhetens och disciplinens hela paradoxala vsen betonas (s 111); se vidare ovan, kap 10.1.4.
101

Jfr dekonstruktionen av supplementlogiken i Rousseaus p naturevangeliet baserade kritik av uppfostran i Derridas Of Grammatology, kap That Dangerous Supplement: begreppet om kulturen som ett ndvndigt ont, betingat av den mnskliga naturens naturgivna onatur given

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:215

genom sprkfrmgan detta orena verskott som samtidigt r en brist, dvs ett supplement till naturen. Enl Derridas Rousseau realiserar sprket mnniskans natur, samtidigt som det rjer hennes egenart som kulturvarelse, dvs som onatur. Som talande subjekt med frmga att repre- sentera sig sjlv i tecken upptcker mnniskan d sin naturgivna frihet som individ p samma gng som hon omedelbart bervar sig sig samma frihet genom att intrda i kulturen, civilisatio- nen, samhllet, och drmed tvingas underkasta sig Skriftens och Lagens ersttning fr det levan- de talet och Naturens ordning eller frstummas och g under (jfr ovan, kap 9.3 med not). Jfr resonemanget om imitationens omjlighet i Derridas Of Grammatology, sekt Imitation, ss 195-216.
103 104 102

r den groteska bilden en spegel av sanningen om oss sjlva. Meisner ser fraktfullt p honom. Ingen spegel, tnker han, ingen bild, ingenting. Bara det groteska ger bilden av oss: av hnryckelsen. (s 133f)
Jfr resonemanget i Praz Studies, om det outsgliga Je ne sais quois som i devisen och emblemet osynligt fngar uppmrksamheten (s 61f), samt om inflytandet frn medeltida grotesktradition (s 66).
105

Jfr det differenslogiska resonemanget kring de bda bibliska skapelseberttelserna i Alter, The Art of Biblical Narrative (New York 1981), ss 142-144.
106

Se srskilt Hocke, Manierismus ss 174, 180, samt Praz Studies, ss 21, 59-62 Jfr Enquists Magnetisren i anslutning till en dokumentaristiskt pastischerande passage:

Stundom kan det komma derhn, att de, som rka ut fr att erhlla uppenbarel- ser, syner eller hnryckningar, tyckas se mycket, som eljest r frdolt, till och med se igenom fjllarna och jorden. De som p detta stt ro skarpsynte, kunna p lju- flinga eller alfheima-bcker se bokstfver, som kallas Alfrunor, hvilka ro fr andra mnniskor vid dagsljuset eller solskenet osynliga, och icke kunna lsas annat n i skuggan eller mnskenet. Ytterligare, efter Lambrosius Careniensis, teolog och mnniskoknnare: Till det yttersta anstrngde jag mig drvid att uppfatta vad som doldes bakom detta tckenliknande moln, som p blanka dagen hljde min vn. Jag frstod att ngonting lusteligt eller fasavckande hll p att ske dri []. Dock kunde jag nnu ej uppfatta, att detta vidunderliga som s uppvckte min fasa ej skedde p den andra, den osynliga sidan av molnet. (s 132)
Resonemanget utvecklas i en ekfras av ett groteskt emblem, som tycks frbinda arvsynden med det sublima:

Jfr resonemanget om komplementra motsgelser som grundlggande i biblisk kompositions- teknik enl Alters The Art of Biblical Narrative, kap 7. Fr att frtydliga denna hnvisar Alter rtt- nog till bde den moderna filmens montageteknik och den typ av mosaikstruktur som vi hr sett knneteckna svl emblemet som mobilromanen.
107

T ex Hess s 243 citeras mottot till Magnetisren, drtill ytterligare citerat i t ex Cornell & Nyln, Intervju med Per Olov Enquist, s 463, samt Sidokommentar, s 60.
108

Se presentationen av tesen om det omvnda i Enquists Vren med vderkvarnarna:

Frbindelserna till hans tidigare arbeten finns naturligtvis ocks hr [i Vderkvar- narna], inte minst tesen om det omvnda. I ngon mn hr, dock kanske inte s starkt som i tidigare arbeten, verkar detta omvnda vara efterrationaliseringar, eller snarare maskeringar av en frfattare som obnhrligt dragits till paradoxen som uttrycksform, men som knt motvilja mot paradoxens intellektuella yta, och velat dra sig tillbaka till en mer ironisk position. Ironin [] blev efterhand allt tydli- gare i Sands frfattarskap. I Vderkvarnarna frndrade dock ironin karaktr. Den frlorade karaktren av mask, av skydd, och vnde sig int, mot ironin sjlv. (s 264)
109

Grotesk kan hrledas frn grotta. P en tavla av Jacques Callot urskiljer man fyra gestalter. Alla fyra utfr plastiska rrelser, som stode de p en scen. ver sina ansikten br de masker. Maskerna ut- trycker deras funktioner, men r stereotypa, utsltade, utan liv. Tavlan gr dr- emot ej ett dtt intryck. I bakgrunden syns ett frhnge, en rid. I en lucka i denna tygrid sticker en sk- despelare in sitt ansikte. Hans kropp r till hlften synlig. Han br ttt tsittande byxor, och hans huvud r tckt av en hundmask. Slunda r grotesken det innersta rummet hos mnniskan, sger han, den ne- dersta botten, den avskydda men stndigt nrvarande mrka konturen i tavlan. Vi ser den som ett ornament: hus, gator, mnniskor, ormar, djurhuvuden, fgelben, avfring, skratt, extas. Utan kontur ingen bild. [---] Men ocks Hieronymus Bosch finns, och dr avsljar grotesken sin identitet. D blir figurerna tydligare. [---] Vi tror oss knna den romantiska tavlans bestndsdelar, sger skdespelaren till Meisner. Men liksom den romantiska idn r en spegel av vrt innersta hopp, s

I Enquists Vren med vderkvarnarna lyder de relevanta passagerna:

Svitt jag frstr har Sand i sin sista roman, delvis som en fljd av sin envisa kritik av illusionsromanen, sjlv skapat en ny form av illusionsroman. [---] Den bygger upp en romanvrld som genom sin osannolikhet sgs skapa ett anti-illusoriskt till- stnd, men genom sin slutenhet, genom det allvar med vilket Arne Sand och vi l- sare betraktar denna vrld blir den reell en konstens vrld, kanske Konsten sjlv. Och jag tnker pltsligt, kanske har Arne Sand verkligen velat ge ett utsnitt av verk- ligheten nmligen den del av verkligheten som konstens vrld utgr? [---] och det drjde fr mig sjlv nda till tredje och sista delens appendix, innan jag upptckte vilket svek jag begtt mot Tolkiens stora arbete. Det r dr man upp- tcker att Tolkiens sagovrld kan betraktas som verklig, och inte allegorisk. [---] Och man upptcker att man begtt ett svek mot konstverket: man har inte tagit det p allvar. Man har satt det i relationer, men inte accepterat det sjlvt. Det r konsten som konst vi betraktar, en fiktiv romanvrld som vgrar att fungera bara i relationer, som krver att vi tar konsten p samma allvar som vi tar vr yttre verk-

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:216

lighet allts inte konsten som verklighetsefterbildning, verklighetsforskning, verklighetsdiskussion. (s 270)

Jfr t ex Bengt Hglunds Schwitters julgran (ovan kap 3.1.2 och 4.1.2, samt nedan kap 11.1.2. Fr Eschers aktualitet i det litterra 60-talet se t ex Gsta Wennberg, Tillvaron som synvilla (OoB 1962:1). Denna alteritet r frsts Bachtinsk, enl ovan, kap 2.2.3. Jfr resonemanget i Clark & Holquist, Michail Bachtin ss 90-94. Fr alteritetens specifikt litteraturvetenskapliga aspekter se Peter Haidu, The Semiotics of Alterity. Se ven diskussionen i Clark & Holquists Michail Bachtin om Bachtins differensfilosofi t ex ss 9-12, delvis via en jmfrelse med Derrida. Den annanhet som skidsprsexemplet i Hess illustrerar tycks ju ocks beslktad med Derridas diffrance (se ovan, kap 1.3.3, 7.1.3, notapparaten). Se resonemanget om berringspunkten i pseudonymen Ivan Solovjovs experiment Reflek- tioner om eros, skrivet av Michail Epsjtejn, som blott signerat presentationen Om berringens teori och Ivan Solovjovs Reflektioner om eros , vers, OoB 1990:2. En frmmandegring av det egna via illusionen om en mimetisk frdubbling tycks vara pri- mr i adaptationerna av det ovidianska Narcissus/Eko-temat. Denna kunskapsfilosofiska recep- tion fregick den romantisk-moderna psykologiserande som sedermera Freud kommit att repre- sentera. Se Vinge, The Narcissus Theme, t ex s 40f; jfr forskningsversikten ss 48-54. Vinge visar dock att stoffets kunskapsteoretiska potential reaktualiseras i en subjektsfilosofisk dimension under inflytande av 1700-talsempirismen, kritiken av jag-begreppet och klyvning- en/frdubblingen av jaget i subjekt/objekt (s 295). Under romantiken anvnds temat grna meta- litterrt: Narcissus blir emblem fr poeten; den narcissistiska spegeln blir sinnebild fr den poetiska kreativiteten och sjlva spegelrelationen blir en figur fr gudslikhet, svl poetens egen som hela skapelsens (ss 303-313, 330). Pfallande r dock att spegel-motivet fokuseras p bekostnad av frvandlingsmotivet (Vinge, The Narcissus Theme, ss 313f, 329; jfr Hutcheons allegoriserande utlggning av myten med tillmp- ning p den moderna romanen i Narcissistic Narrative, kap Introduction). Som vi skall se r detta inte fallet i Hess: redan det nu anfrda citatet antyder att den frmmandegjorda spegelbil- den i en andra omgng blir freml fr en identifikation, som medfr en typ av frvandling, dr det betraktande jaget transponeras till en ny existensform dr skillnaden subjekt/objekt, eget/annans relativeras. Mnstret laddas d med mystiska innebrder, som dock mindre terknyter till romantisk-nyplatonistisk eros-tradition (se Vinge, The Narcissus Theme, ss 318-322) n till en s a s efter-modernistiskt kontextualiserad evangelisk-kristen-paulinsk agape-lra. Fr dylika delvis mystisk-religisa aspekter av spegelklichns receptionshistoria se Theo- dore Ziolkowski, The Magic Mirror i Disenchanted Images. A Literary Iconology (Princeton, New Jersey 1977). Ziolkowski betonar det ego-centrerade draget i romantikens terbruk av klichn och dess konsekvenser fr tolkningen av Narcissus-figuren, s 157f. Fr en grundlig traditionshistorisk genomgng med utgngspunkt i Curtius topos-diskussion se Herbert Grabes, Speculum, Mirror und Looking-Glass. Kontinuitt und Originalitt der Spiegelmetapher in den Buchtiteln des Mitte- lalters und der englischen Literatur des 13. bis 17. Jahrhunderts (Tbingen 1975), srskilt sekt Die metaphorischen Spiegel, Was der Spiegel zeigt, samt Was der Spiegel bewirkt, som ven bygger p Vinges The Narcissus Theme. I vrt alter-orienterade sammanhang viktigt r Grabes ppekande, att spegelmetaforens traditionshistoriska brukbarhet baseras p det faktum att
114 113 112 111 110

spegeln i sig sjlv r tom och drigenom ger frmgan att reflektera allt utan tskillnad; och p s vis kommer den ocks att terge mer n en mnsklig blick kan se; ty den mnskliga blicken tillfr de skillnader spegeln upphver Just emedan spegeln i n g e n e g e n bild har kan den spegla, kan den visa n g o t a n n a t . Denna avbildande kraft, denna frmga att i bilden av det olika lta urbilden av det lika komma till synes, har gjort spegeln till metaforen framfr andra fr l i k h e t e n s och a n a l o g i e n s begrepp. (s 120)
115

Jfr Vinge, The Narcissus Theme, kap XI, The 18th Century: Self-Love and Self-Knowledge, samt parafrasen av den Ovidianska texten (s 9f; se v s 304f).
116

Fr karbunkelmetafysiken i de hr aktualiserade repertoarestetiska aspekterna med srskild hnsyn till den traditionshistoriska ambivalens som figuren aktiverar ocks i Hess se Theodore Ziolkowski, The Mystic Carbuncle: Transmutations of an Image i Varieties of Literary Thematics (Princeton, New Jersey 1983), ss 43-54, 59, 62-65, 70, 74, 77, 80, 82-85). Jfr diskussionen av karbunkelmetafysikens kristologiskt-estetiska funktion hos Lars Ahlin i Hanssons Ndens oord- ning, kap Allegorins inkarnationer realismen och ansttens estetik.
117

S enligt t ex Schneidau, The Word against the Word: Derrida on textuality, srskilt ss 8-11 om begreppet relationism, samt s 13f om diskussionen av begreppet immediate experience i Eliots relationistiska fenomenologi. Jfr det traditionshistoriska resonemanget i Howard I. Need- ler, Sacred Books and Sacred Criticism (NLH 1982:3).
118

Se t ex H.D.s (Hilda Doolittles) framstllning av sin (och Pounds) imagistiska poetik i Anteck- ningar om tanke och vision (1919), vers i Vortex: Men en kolbit, antar jag, fullfljer liksom kroppen sin hgsta bestmmelse nr den frtrs. Nr kol brinner avger det vrme. Kroppen som frtrs av krlek avger vrme. (s 390) Men kol kan ocks anvndas till att framstlla gas, en essens, en koncentrerad, eterisk form av kol. P samma stt med kroppen som frtrs av krlek: den framstller vad vi i vardagligt tal kallar ande. Kroppen r allts en frutsttning fr anden: inte bara brnsle utan ocks givandets medium och agent; bilden varieras ocks i inledningskapit- let till Delblancs Prstkappan (s 13). Fr samarbetet H. D./Pound, se Stanley K. Coffman, Jr, Ima- gism. A Chapter for the History of Modern Poetry (Norman, Oklahoma 1951), ss 145, 147, samt Schneidau, Ezra Pound, s 7. Fr Pound/Eliots orientering mot Ordet-Logos, se Donald Davie, Pound and Eliot: a Distinction i Eliot in Perspective. A Symposium, ed Graham Martin (London, Melbourne, Toronto etc), ss 70-72.
119

Fr lux in tenebris som teologisk formel och litterr topos se Th. Ziolkowski, The Implications of Iconology (s 236f), samt The Mystic Carbuncle i frf:s Varieties.
120

Fr kopplingen teologi-differensfilosofi-litteratur, se versikten i Derrida and Biblical Studies, samt Michael Edwards, Towards a Christian Poetics (London 1984), srskilt kap Word and Bre- ath, som pvisar en gemensam tankeform i Rom 7.
121

Fr den teocentrisk-kristologiska kopplingen av Narcissus-spegeln till klichn imago dei se Vinge, The Narcissus Theme s 189f. Jfr det kristna sammanhanget i Ziolkowskis The Magic Mir- ror, samt kopplingen till gat, blicken och den mystiska freningen med Kristus via speglings- konnotationerna i det kristna karbunkelmotivet i frf:s The Mystic Carbuncle, ss 54, 59f, 62, 74, 80, 83. Med klart kristologiska vertoner teranvnds spegelfiguren i Magnetisrens femte vinter, dr imago-Dei-klichn frn i 1 Kor 13 binds samman med den lga kristusfiguren i 1 Kor 1 i ett samtal mellan Magnetisren och en troende klient; se ovan, kap 6.3.2.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:217

Mjligen kan det vara en sdan kiastisk iscensttning av spegelklichn som textteoretiskt sett svarar fr de hermeneutiska problem Vinge diskuterar i anslutning till analysen av den enigma Thomas Edwards dikt Narcissus (1595) stter fram i sitt terbruk av Narcissus-stoffet (The Narciss- sus Theme, s 175f). Enquist demonsterar en sdan hypertextuellt konspiratorisk verklighetsuppfattning ven i sammanhang utanfr sina romanvrldar. S t ex i Den svenska prosans allmnna likfrgift- ning... , dr han besvarar kritiken mot 60-talsromanens dragning till pastisch, dess bengenhet att dlja sig bakom arrangerade mngtydigheter, bakom till intet frpliktigande ironier (se ovan, kap 5.2.2):
123

122

Ibland arrangerar tillvaron sina texter p ett egendomligt medvetet stt. Jag tror romandebatten handlar bde om Fellini och om Weiss, bde om flykten och om det okonstnrliga, bde om flykten till formen och om verkligheten.
Jfr Hglunds Schwitters julgran om omgngarnas filosofi och Nylns Citat om det verkorsade citatets funktion; se vidare ovan, kap 3.1.1, 4.1.2, 10.3.1, samt nedan, kap 11.1.2. Knut Stubbendorffs vers (1950). Fr det puritanska omvndelse-perspektivet p Robinson- figuren se Starr, Hunter och Sim, enl ovan, kap 6.2.4. En motsvarande vridning av perspektivet enligt formeln tillvaron som citat sker i Harold Fisch, The Hermeneutic Quest in Robinson Crusoe i Midrash and Literature, ed Geoffrey H. Hartman & Sanford Budick (New Haven & Lon- don 1986). Liksom de nmnda avvisar Fisch traditionella ideologikritiska lsningar av romanen som paradigm fr borgerlig individualism och entrepenrsanda. I stllet fokuseras Robinsons sjlvuppgrelse via bibelexeges: denna beskrivs som ett nra nog universellt paradigm bde fr den existentiella strvan att artikulera en sjlvfrstelse och verklighetstolkning och fr roman- genrens estetiska utveckling. Enligt Fisch handlar berttelsen om tolkning med en interpret som hjlte: Han r p en gng fremlet fr gudomlig vrede, mnniskan som ngrar sig, frmedlaren av ett frlsande budskap, och uttolkaren av texter och visioner. Mer n s, han prvas [trnas, is exercised] med tolkningens problem. Detta, br vi erinra oss, r midrash-metoden; den inte bara tolkar, den handlar om tolkning. (s 220). I motsvarande predikament tycks nu ven avhandlings- frfattaren i Hess befinna sig, inte minst via sitt (och Hess) ofta direkt citerande frhllande till Robinson-romanen (se t ex ss 187ff, 241, 273, 287, 307f). Tolkning r nu, enligt bibliskt synstt, en grundlggande egenskap i det andliga livet, skriver Fisch (s 221), och detta ger utgngspunk- ten fr hans analys av Robinson-figurens kristet-puritanska frankring:
125 124

inte bara att Robinsons granden [] representerar en tolkning: han sjlv r en ut- tolkare, en hermeneut. [---] Han r p en gng fremlet fr gudomlig vrede, mn- niskan som ngrar sig, frmedlaren av ett frlsande budskap och uttolkaren av tex- ter och visioner. Drutver pr/vas han med tolkningens problem. Detta, br vi er- inra oss, r midrash-metoden; den inte bara tolkar, den handlar om tolkning. [---] Men vi behver inte g till midrash [dvs, den specifikt judiska skriftutlggningstra- ditionen]: Bibeln sjlv tillskriver sina hjltar denna hermeneutiska funktion. Josef r drmmaren, och p samma gng, uttolkaren av drmmar. [---] Det finns en me- ning i vilken tolkning inte bara r ett medel utan ett ml, en grundlggande egen- skap i det andliga livet. Defoes bok handlar allts inte bara om en mnniska som genomgr en moraliskt prvning p en de : den handlar om tolkningsprocessen sjlv, dess fallgropar och hot. Hans framgngar med att s sin sd och inhsta sin skrd efter mnga r pa- rallelliserar hans framgngar med att f gamla ord att avge ny mening. [---] Scen- bilden r biblisk: dr finns ett hav och en ken, nglavisionen, stormen och jord- bvningen. Bibeln r placerad i hans hand, och p protestantiskt stt r han fri att tolka den efter egna behov. Sannerligen, han har fga annat alternativ n att utva den funktionen. Ty om han inte finner de ord och bilder som kan innefatta hans utomordentliga situation, s kommer den situationen att bringa hans undergng. Mnniskan lever inte av brd allena utan av det sprk genom vilket hon benm- nande upptcker det som annars vore obenmneligt. (s 220f)
126

Jfr Enquists Sidokommentar om lsningen av Robinson Crusoe:

Robinson Crusoe fungerar som mer n en hjlte i vsterlndsk frestllning; han r ett nra nog universellt paradigm. Hans ensliga prvning blir en grundlggande myt, ett stt att artikulera vrt skande efter sjlv-insikt och frstelse av tillvaron. Den r ocks ett grundlggande paradigm fr romangenren s som den senare kommer att utvecklas. Det r drfr srskilt intressant att uppmrksamma att Ro- binson inte bara r kallad att st emot prvningar till lands och sjss, utan att kommunicera dem till oss i ord som fast frbinder dem med en frut existerande biblisk klla. S lngt har vi argumenterat att denna roman fortskrider genom en exeges av bibliska passager och episoder. Wi mste nu g ett steg lngre till meta- exegesens stadium. Ty historien inte bara tolkar, den handlar om tolkning. Det r

Det var vren 1965, jag var mycket lngt framme med den [Hess], nr jag pltsligt kom att grubbla ver vilka texter som gjort de starkaste intrycken p mig av dem jag lst. Och jag kom fram till en enda, en text med s fantastisk laddning att jag aldrig upplevt ngot liknande. Det var brgningslistorna i Robinson Crusoe, lis- torna ver de freml han frde i land frn vraket, tre sm korta listor i Barnbiblio- tekets saga. Jag satte mig ner och lt Hess gra om brgningen, frstorade den, lt listorna bli gigantiska. Och nu uppstod en text som kndes oerhrt egendomlig men inte alls handlade om Defoe. (s 64)
127

I Fischs The Hermeneutic Quest beskrivs Robinsons hermeneutiska kamp med de stndigt p nytt lsta bibeltexterna som en serie stndigt upprepade syndafall in i ventyrarens stan- dardfigur, betingade av det puritanska dilemmat, dvs den civilisatoriska tskillnaden mellan Nd och Natur (s 226f). S t ex i Robinsons reflexion ver Psaltarperikopen kalla mig i nden s vill jag hjlpa dig. (Psalt 50:15), dr det puritanska grundproblemet med Arvsynden (Origi- nal Sin), aktiveras flykten frn uppgiften att i Kallelsen tolka Guds vilja och samtidigt vara en bokstav i Guds Bok:

Robonson lser egentligen inte det hermeneutiska problemet. Vi lmnas med knslan att om den verfrda, symboliska innebrden i hjlp [rddning, delive- rance] inte r ngot svar, den direkta tillmpningen av ordet p hans egna ome- delbara behov likafullt kan resultera i undergng. Han r spetsad p hornen av ett

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:218

dilemma. Det r naturligtvis det puritanska dilemmat som resulterar ur konflikten mellan Ndens ordning och Naturens lag. Nr vi skilt Nd frn Natur, s kommer Naturen att springa ivg med oss, som i Pauli brev till romarna (7:19), och vi kom- mer att synda hur vi n frsker lta bli. Robinson kmpar fr att bringa de tv samman men lyckas inte riktigt. En sak r i varje fall klar: s lnge han befinner sig p n undkommer han inte behovet att brottas med denna antinomi, behovet att komma till tals med Boken som frser honom med oundgngliga ord och bilder till att skapa mening i hans situation. Det finns inget alternativ till hermeneutiken. Det ser ibland ut som om hans fngenskap p n [] ocks r en fngenskap i texten. Hans erfarenheter p n stter grnser fr honom. Rollen som uttolkare r inte bekvm []. Han kommer oundvikligen att vackla mellan en lsning av ordet hjlp [rddning] och en annan. Behovet att undkomma frn n blir sannerligen, p en niv, behovet att undkomma tolkningens brda, bundenheten vid rollen som utolkare. Om jag bara, tycks Robinson sga, kunde komma bort frn denna , s kunde jag bli en ventyrare som alla andra ventyrare, jag kunde komma in i en helt annan bok, utan att p min rygg bra tokningens brda. Detta r verkligen vad som till stor del hnder i det fljande. I Del II [], nr Ro- binson har rddats frn sin , tillbringar han inte lngre mnga timmar om dagen i grubbel ver texter. [---] I Del II finns ocks en frnyad referens till den villfaran- dets [wandering] arvsynd som skickade ut honom p havet frn brjan. (s 226f; kurs BA)
Slende r hr parallellen mellan beskrivningen av Robinsons konstruerande frhllande till Boken som livstext och existentiell repertoar och avhandlingsfrfattarens frhllande till sitt exegetiska material i Hess. Mot citatets Robinsonska predikamentet svarar ocks skuldproblema- tiken, inte minst via iscensttningen av det konstlade oskuldstillstndet i den engelska parkens locus-amoenus-artefakt frmedlad av Vildmans-emblemet och med bl a Defoe i rollen som eremit (se ovan, kap 10.1.2). Som t ex i kap 2 (av Hess roman? avhandlingen?), enligt Innehllsfrteckningen, s 287 (jfr ss 161f, samt 91-92f.). Jfr de romanteoretiska reflexionerna i anslutning till citatets estetik i Herman Meyer, The Poetics of Quotation in the European Novel (Princeton 1968):
129 128

dissimulation: det lnkar sig ttt till sin nya omgivning, men lsgr sig samtidigt frn den, och tillter p s vis en annan vrld att strla in i romanens sjlvtillrckli- ga vrld. (s 6; kurs BA)
130

Sdana repertoarestetiska resonemang kring romangenren terfinnes t ex i Fischs The Her- meneutic Quest, sekt Midrash and the Novel an Afterword (ss 228-233) med utgngspunkt frn Robinson Crusoe som paradigmatisk Roman: att Romaner r tolkningar av fregende romaner; n mer, romangenren som helhet representerar en omtolkning av andra genrer, srskilt romansen. (s 229). Romanen r, enligt Fisch, en mycket reflekterande genre, som inte bara berttar en historia, utan handlar om fabuleringsakten och tolkningen. (ib) p just det stt som Robinson Crusoe srskilt tydligt demonstrerar. Fisch vill hr erstta den id om ngslan fr inflytande (anxiety of influence) som lanserats av av Harold Bloom med midrash-exegesens princip om repertoarestetik och hypertextualitet igenknnandets gldje (the Joy of Recogni- tion): Den dialektik som legitimeras av midrash-modellen r frvningens och igenknnandets den obegrnsade mjligheten till nya lsningar som aldrig upphver den krleksfulla trofastheten mot det redan knda. (s 232)
1 2

Jfr Gran Palms dikt Bokstverna fre A och efter i Vrlden ser dig, tillgnad Gunnar Ekelf.

Jfr ovan, kap 4.3.1 om Lindes Duchamp och den estetiska tron. Romanen iscenstter hr den omgngarnas filosofi, som Bengt Hglund i polemik med den modernistiska antikonventiona- lismen (s 212) och det konservativa mognadsbegreppet (s 214) utlgger i Schwitters julgran i termer av en ny repertoarestetik: hur accepterandet av en konvention fr en alldeles srskild mening om man tidigare har frkastat samma konvention. Det r inte alls detsamma som ett omedelbart accepterande. (s 213) Omgngarnas filosofi avser ett illokutionrt spel mellan konst- verk/mottagare om p vilken niv av estetiska frvntningar diskursen kuggas i, dvs i vad mn en klich anvnds, citeras, verkorsas, teranvnds som verkorsad eller med verkorsningen ut- suddad, etc. Hr spelas allts med olika ordningar av msesidig tro som insats: vad den ene tror att den andre tror om den frstes tro etc inte frsta omgngens tro, utan tredje, fjrde eller femte (s 213f). Resultatet blir inte meta-konst eller ironi utan den typ av osynligt subtil hrm- ningskonst som Schwitters heroiska platthet representerar: Hans julgran r att fatta som frsta omgngen. Hela hans insats skall frsts som ett enda stort frsk. att komma igenom omgngarna och ut p andra sidan, ner till det enklaste och grundlggande. [---] Har du upplevt en mera heroisk platthet? (s 214) Schwitters agerar allts i rollen av Hrmarens Hrmare.
3

Sagt i allmnhet r romanen inte bara produkten av organisk vxt frn en enstaka sd. Snarare uppstr den genom en komplicerad process dr disparata element stts och blts tillsammans. Frfattarens centrala begynnande vision drar till sig frmmande material, den empiriska verklighetens hela fullhet; och med detta me- nar jag inte bara omrdet fr yttre fakta, utan ocks mngfalden av traditionella kulturella vrden. Konstnrens vision anvnder detta frmmande material i syfte att frverkliga sig i konstverket. Romanen r allts en mngfaldig helhet, som upp- sttt ur en mngfald. Den inte bara vxer, den r ocks gjord. Dess ursprung r i stor utstrckning en process dr olikartade element samordnas. [---] Generellt kan hvdas att citatets tjusning utgr frn en unik spnning mellan assimilation och

Se analysen av den ekonomiska tankeformens teologiska funktion i Robinson Crusoe enligt Hunter, The Reluctant Pilgrim, kap Crusoes Rebellion and Punishment, ss 133f, 143-147 och kap Deliverance; jfr kap The Providence Tradition; vidare Sim, Negotiations, kap The Isola- ted Self, ss 114-133.
4

I frlagan hos Jules Verne prvar Nemo att spela rollen av Gud eller Frsynen genom att lta sig stllfretrdas av tecken som lmnar spr av hans verksamhet. Han frklder sig, kunde vi sga, till ett mysterium, dr han inte r nrvarande.
5

Se David Hume, Om det mnskliga frstndet (1748), vers (Stockholm 1929), ss 199-201. P samma grunder avvisades ocks jagbegreppet (ss 297-302, 306-310). Jfr om Hume i Wedbergs Filosofins historia. Nyare tiden till Romantiken, 19, 22.

Kap 4. Repertoarestetik och efter-modernistisk

II:219

Jfr ovan, kap 1.2.4 om Russells distinktion mellan kunskap genom bekantskap/kunskap genom beskrivning. Jes 49:2: Och han gjorde min mun lik ett skarpt svrd och gmde mig under sin hands skugga; han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger; Ef 6:17: Och lten giva eder frlsning- ens hjlm och Andens svrd, som r Guds ord.; Heb 4:12: Ty Guds ord r levande och kraftigt och skarpare n ngot tveeggat svrd, och trnger igenom, s att det tskiljer sjl och ande, mrg och ben; och det r en domare ver hjrtats uppst och tankar.; Upp 1:16: och frn hans mun utgick ett skarpt tveeggat svrd.
8 9 7

19 20

Molnet omnms t ex ss 16, 131, 211, 245, 265, 281, 285, 305.

Se Moln i Biedermann, Symbollexikonet, s 279. I allmn mening symboliserar moln att ngot r inhljt och dolt, t ex Guds molnstod som om dagen vgledde Israels barn genom knen (Gen 2 13:21) eller det moln som bar den uppstndne Kristus till himlen (Apg 1:9). Jfr Lutherordet om tron, som ett moln i hjrtat dr Kristus bor.
21

Se Furberg, Saying and Meaning, kap 5.

Se Kaufmann, The Pilgrims Progress, ss 26-28.

Jfr pronominas kristologiska betydelse fr Ahlins frbnsestetik enl G. D. Hansson, Ndens oordning, sekt Att ge namn, srskilt ss 59-61, samt deras fenomenologiska betydelse fr Butor i hans Personliga pronomina i romanen: i romanen frlorar denna distinktion mellan grammati- kens tre personer mycket av den stelhet den ger i det vardagliga livet; de str i stndig frbin- delse med varandra. Det som berttas fr oss i romanen sammanfaller allts alltid med ngon som berttar om sig sjlv och om oss. S snart frfattaren blir medveten om detta sker en glidning i berttelsen frn tredje till frsta person. (s 29) Och samtidigt: Inom romanvrlden frestller tredje person denna vrld, i den mn den skiljer sig frn frfattaren och lsaren; frsta person frestller frfattaren; andra person frestller lsaren; men alla dessa personer str i frbindelse med varandra och det ger stndigt rum frflyttningar dem emellan. (s 36).
10 11

Formuleringen lnad frn Weber, Den protestantiska etiken, sekt Kalvinismen, s 54.

Jfr ansttsmnstret i 1 Kor 1: Men det som fr vrlden var draktigt, det utvalde Gud, fr att han skulle lta de visa komma p skam. Och det som i vrlden var svagt, det utvalde Gud, fr att han skulle lta det starka komma p skam. Och det som i vrlden var ringa och fraktat, det utvalde Gud ja, det som ingenting var fr att han skulle gra det till intet som ngonting var. Ty han ville icke att ngot ktt skulle bermma sig infr Gud. (vv 27-29) Se Rom 8:22-23, 26-27: att vi inte vet vad vi rtteligen bra bedja om, men att Anden kom- mer vr svaghet till hjlp; Anden sjlv manar gott fr oss med outsgliga suckar, och han som rannsakar hjrtan och njurar, han vet vad Anden menar. Se vidare kap Suckningar i Hansson, Ett sprk fr sjlen. Hansson visar att suckningen avviker frn den begrande bnemodellen och i princip r kort och knslofull, men ocks kan inbegripa en mycket konstfull logik (ss 122, 124, 129), frbunden med dess ofta processbeskrivande karaktr (s 127). Tilltalet r intimt- horisontellt och oftast riktat till Kristus.
13 14 15 12

Jfr Praz, Studies, s 18f om blandningen kta/falskt i emblemet. Jfr beskrivningen i G. D. Hansson, Ndens oordning, sekt Ordet och namnet.

Se Johannesson, Person och Gemenskap, ss 9, 185f. v G. D. Hansson, Ndens oordning, sekt Personen Aron.
16 17 18

Huvudtemat i G. D. Hansson, Ndens oordning, del II, Kroppen. Fr himmelsk eros hos Ahlin, se G. D. Hansson, Ndens oordning, ss 35-38, 373-385.

Jfr beskrivningen av den Gammaltestamentliga textkanons hopklistning i t ex Alter, The Art of Biblical Narrative, kap 7.