Frankenstein – Romantikens klassiker

I litteraturhistorien kan man hitta väldigt få exempel när ett nybörjarförfattares första
verk blir världsberömt. Mary Shelleys roman Frankenstein, eller den moderna Prometheus är dock ett
sådant exempel. Romanen skrevs och publicerades under romantikens storhetstid och upplysningens
slut. Den gjorde en otrolig sensation i England och blev en del av de nationella klassikerna. Detta
litterära verk berör en av de viktigaste frågorna i vår civilisation: kan en vetenskapsmans goda avsikt
tillhandahålla en tjänst för samhället, eller finns det vissa kunskapsområden som en person inte bör
öppna på grund av sin moraliska omognad. Romanen tar också upp det allvarliga temat om
skaparens ansvar för sitt skapande.

En viktig plats i världskonsten upptas av romantikens epok. Denna riktning existerade

under en ganska kort tid i litteraturens historia, men lämnade ett stort spår i bildandet av trender och
skapandet av karaktärer och berättelser. Romantikens period infaller i slutet av 1700-talet och första
hälften av 1800-talet. Romantiken ersätter upplysningen och sammanfaller med den industriella
revolutionen, präglad av utseendet på ångmaskinen, fotografiet och fabrikens utkanter. Om
upplysningen präglas av förnuftets och civilisationens kult utifrån dess principer, så bekräftar
romantiken kulten av natur, känslor och det naturliga i människan. Många av romantikens
varumärken är uppenbara i Frankenstein. Walton och Frankenstein är ambitiösa genier som är fast
beslutna att leva upp till sina öden. Naturens genomslag och skönhet, var alltid betydelsefull för
romantikens författare och spelade en viktig roll för att skapa en lämplig miljö för romanens
dramatiska händelser. Monstrets upplevelse av att komma till världen utan någon som helst kunskap
om sociala normer och beteendeförväntningar speglar romantikens nyfikenhet på hur den medfödda
mänskliga naturen gradvis formas av samhälle och kultur.

Frankenstein antyder att ambition är farlig eftersom den har potential att bli ond.
Frankensteins ambition motiverar honom att skapa monstret, och han jämför sin egen ambition med
en lista över andra destruktiva ambitioner: "Om ingen man tillät någon som helst strävan att störa
lugnet i hans varma känslor för familjen, hade Grekland aldrig förslavats, Caesar förskonat sitt land,
Amerika upptäckts mer gradvis och Mexikos och Perus imperier inte förintats”(s.46) Det faktum att
Frankenstein jämför sitt eget arbete med förstörelsen av hela civilisationer understryker hur stor
hans ambition är. Men romanen antyder också att ambition ensam inte är tillräckligt för att orsaka
ondska och lidande. Walton introduceras som en karaktär som är lika ambitiös som Frankenstein,
men Walton väljer att överge sin ambition av plikt mot sin besättning. Frankensteins verkliga misstag
är att han sätter sin ambition över sitt ansvar gentemot andra människor.
 Frankensteins övergripande stil är upphöjd och formell. Karaktärerna använder
komplex ordval för att fånga intensiteten i deras känslomässiga upplevelser. Både Walton och Victor
är välutbildade och mycket ambitiösa män som är engagerade i att uppnå prestige inom sina valda
områden. Det sofistikerade språket de använder återspeglar storheten i deras ambitioner att göra
saker som att utforska okända länder och utveckla ett system för att skapa liv. Intressant nog talar
monstret i en liknande stil, trots att det har vuxit upp isolerat med praktiskt taget ingen mänsklig
kontakt. Detta stilistiska val bekräftar den implicita jämförelsen mellan Victor och monstret som
återkommer genom hela romanen, och stöder monstrets inneboende mänsklighet. Även om Victor
desperat vill tro att han inte har något gemensamt med sin skapelse, tyder den delade stilen i deras
tal på något annat.

Frankenstein berättas i förstapersonsperspektiv av olika karaktärer vid olika tidpunkter

i romanen. Förskjutningar i berättaren och de alternerande synpunkterna är centrala i romanens
tema att se förbi framträdanden för att reflektera över vad som kan ligga under. Romanen börjar
med en berättelse från kapten Walton, som skriver en brevserie till sin syster Margaret. Synvinkeln
växlar sedan till Victor Frankenstein, som berättar för Walton om sitt liv och hur han kom att vandra i
Arktis. När Victor når den punkt i sin berättelse där han beskriver mötet med monster, växlar
synvinkeln ännu en gång, denna gång till monstret, som berättar i första person och beskriver sina
upplevelser. Både Victor och läsaren är inställda på att förvänta sig att monstret ska vara grovt,
barbariskt, våldsamt och omänskligt, men hans berättelse visar att han är intelligent, känslig och
kapabel att känna djupa mänskliga känslor som empati och kärlek. Därefter återgår synvinkeln till
Victor, som fortsätter sin berättelse. Romanen slutar som den började med Waltons brevserie till sin
syster.

Det är också intressant att tänka över den fullständiga titeln på romanen:
Frankenstein, eller den moderna Prometheus. Allt är extremt tydligt och logiskt med den första delen
av titeln, Frankenstein är huvudpersonens efternamn i romanen. Men vad har Prometheus med detta
verk att göra, som för övrigt inte alls nämns direkt i romanens text. I Prometheus Unbound skriven av
Mary Shelleys man Percy Bysshe Shelley står det att Prometheus, som utspelar sig i romersk och
grekisk mytologi, är krediterad för att skapa människan och sedan stjäla eld från himlen för att ge
människan värme och förmågan att laga mat. Prometheus ambitioner leder honom på en resa för att
förbättra livet för de människor han skapat och älskar, men det slutar med att han blir straffad av
Zeus för sina handlingar. Sett i detta sammanhang kan Prometheus vara en lämplig symbol och
metafor för Victor Frankenstein. Frankensteins önskan att ge liv åt ett livlöst föremål blev den enda
drivkraften i hans liv. Precis som Prometheus gjorde detta beslut att trotsa världens naturlagar
Frankenstein en plågad och trasig man. Frankenstein och Prometheus, även om båda till synes
välvilliga, erbjöd faktiskt en vriden välsignelse. Eld i fallet med Prometheus kan användas på både
gott och ont. Frankensteins förmåga att ge liv till livlösa föremål leder också till ondska, vilket kan
bevittnas i monstrets destruktiva handlingar, såväl som i hans egna själviska och kalla behandling till
hans skapelse.

Avslutningsvis vill jag dela mina tankar om den här romanen. I allmänhet gillade jag
boken och det var intressant att läsa den. Tyvärr för mig själv hittade jag inga protagonister i verket
som jag vill sympatisera med, som jag vill förstå och tycka synd om. Kanske var det syftet med den
här romanen. Historien ger oss en skurk som hjälte och en hjälte som skurk. Mary Shelley vill att
läsaren ska ta skurkens sida och bryta formen av romanen där det är tydligt vem som är skurken och
hjälten. Här agerar både Victor själv och hans skapelse som ett monster. Vilken av dem som är mer
fruktansvärd är upp till läsarna själva att avgöra, men "monstret" kan fortfarande förstås. Han
lämnades ensam i en okänd värld. Han kan inte språket. Han vet inte hur och var han ska bo, vad han
ska äta, vart han ska gå. Han är ensam. Tack vare romanen blev det ännu tydligare för mig att man
alltid måste tänka igenom sina handlingar och ta ansvar för dem.